herr Eliasson i Moholm ang. beskattningen av varor för användning (Riksdagens protokoll 1965:13)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 13

ANDRA KAMMAREN

1965

23—24 mars

Debatter m. m.

Tisdagen den 23 mars

Svar på frågor av:

herr Eliasson i Moholm ang. beskattningen av varor för användning

inom svenska frihamnsområden.............................

herr Rimmerfors ang. innebörden av direktiven för abortutredningen
herr Werner ang. bedömningen huruvida åtgärd skall företagas mot

pornografisk litteratur.....................................

herr Werbro ang. järnvägsdriften på sträckan Halmstad—Vislanda

herr Nilsson i Agnäs ang. säkerhetssynpunkter på privatflyget......

herr Nilsson i Bästekille ang. statsbidragen till lekskolor...........

Svar på interpellationer av:

herr Göransson ang. underhållet av teleutrustningar m. m.........

herr Franzén i Träkumla ang. hamnförhållandena på Gotland......

herr Lorentzon ang. överlämnande till republiken Island av i Sverige

förvarade isländska sagohandskrifter.........................

Interpellation av herr Johansson i Skärstad ang. åtgärder mot alkoholmissbruk
inom försvaret..............................;----

Meddelande om enkel fråga av herr Wikner ang. jaktvårdsavgiftens

storlek.....................................................

Sid.

Onsdagen den 24 mars fm.

Meddelande ang. de närmaste plena..............

Utrikes- och handelspolitisk debatt...............

Onsdagen den 24 mars em.

Utrikes- och handelspolitisk debatt (forts.).............• • • ........

Rätt till avdrag vid beskattningen för periodiskt understöd till studerande
och för studiekostnader m. .............................

Beräkningen av semester i vissa fall, m. m........................

Avskaffande av karensdagarna vid ersättning från försäkringskassa...

Ersättningen vid tvångsingripande enligt naturvårdslagen, m. m......

Meddelande ang. besök på Kungl. Teatern........................

Rätten att besluta om jaktvårdsområde...........................

Forskning rörande ungdomens situation i dagens samhälle...........

Bekämpande av narkotikahandeln...............................

Upprättande av fasta diplomatiska förbindelser med Tyska demokratiska
republiken.............................................

En internationell fredskår i FN:s regi.............................

Tillskapande av nedrustningszoner...............................

1 —Andra kammarens protokoll 1965. Nr 13

107

112

124

126

131

133

137

142

143
146
146

Nr 13

Innehåll

Sid.

Meddelande om enkla frågor av:

herr Fridolfsson i Stockholm ang. förutsättningarna för tryckfrihetsåtal
i vissa fall......................................

herr Gustafsson i Stenkyrka ang. undantagande av Gotland från aviserad
höj ning av flygplatsavgifterna.......................... 148

herr Elmstedt ang. de höjda fastighetstaxeringsvärdenas inverkan

på inkomstprövade tillägg till studiebidrag.................... 148

herr Nordstrandh ang. verksamheten inom planeringsrådet för utbildningsfrågor.
....................................... 148

Samtliga avgjorda ärenden
Onsdagen den 24 mars fm.

^ al av ombud och suppleanter i Europarådets rådgivande församling 28

Val av valmän och suppleanter för utseende av fullmäktige i riksbanken
och riksgäldskontoret med suppleanter .................... 28

Onsdagen den 24 mars em.

Bevillningsutskottets betänkande nr 14, om rätt till avdrag vid beskattningen
för periodiskt understöd till studerande och för studiekostnader
m. in................................... U2

Första lagutskottets utlåtande nr 10, ang. lag om polisregister m. in. ... 124

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 8, ang. lag om polisregister m. m. 124

Bevillningsutskottets betänkande nr 9, ang. lag om polisregister in. in. 124

Andra lagutskottets utlåtande nr 19, ang. beräkningen av semester i vissa
fall, m. m................................. 12i

— nr 20, ang. vårdbidragen till handikappade barn................. 426

— nr 21, om avskaffande av karensdagarna vid ersättning från försäkringskassa.
.................................... 12g

— nr 23, om kontroll av livsmedelsförsäljningen på båtar i internor disk

trafik .................................... 1^1

nr 25, om slopande av åldersgränsen för invaliditetstillägg......... 131

Tredje lagutskottets utlåtande nr 6, om inrättande av särskilda naturvårdsdomstolar,
ang. ersättningen vid tvångsingripande enligt naturvårdslagen
och om allemansrätten....................... 434

— nr 8, ang. köp av skog på rot ./.......................... 433

nr 9, ang. rätten att besluta om jaktvårdsområde................ 433

nr 10, ang. företräde till bearbetning av stenkolsfyndigheter....... 137

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 5, om forskning rörande

ungdomens situation i dagens samhälle....................... 437

nr 6, om nya former för hedersbevisning för lång och trogen tjänst

inom det statliga verksamhetsområdet............... 442

nr 7, om inventering av vissa personalvårdande anordningar inom
den statliga förvaltningen........................... 412

— nr 8, om åtgärder för att förebygga inbrottsstölder............... 442

— nr 9, om bekämpande av narkotikahandeln....................'' 442

Utrikesutskottets utlåtande nr 1, om upprättande av fasta diplomatiska

förbindelser med Tyska demokratiska republiken................ 443

— nr 2, om en internationell fredskår i FN:s regi.................... 44g

nr 3, om tillskapande av nedrustningszoner. . . ........... 44g

Tisdagen den 23 mars 1965

Nr 13

Tisdagen den 23 mars

Kl. 15.30

§ 1

Herr talmannen tillkännagav, att till
kammaren överlämnats Kungl. Maj :ts
skrivelse, nr 86, angående muntligt meddelande
till riksdagen.

Av denna skrivelse, som nu föredrogs
och lades till handlingarna, inhämtades,
att Kungl. Maj :t prövat lämpligt, att i
den i § 56 riksdagsordningen stadgade
ordningen till riksdagen gjordes meddelande
rörande Sveriges utrikes- och
handelspolitik, samt förordnat, att meddelandet
skulle framföras i andra kammaren
av ministern för utrikes ärendena
Nilsson och i första kammaren av
statsrådet och chefen för handelsdepartementet
Lange.

Herr talmannen tillkännagav, att ifrågavarande
meddelande komme att lämnas
vid början av kamrarnas sammanträden
onsdagen den 24 innevarande
mars kl. 10.00.

§ 2

Svar på fråga ang. beskattningen av varor
för användning inom svenska frihamnsområden Ordet

lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! Herr Eliasson i Moholm
har frågat mig om jag uppmärksammat,
att leverans av varor för användning
inom svensk frihamn, t. ex. byggnadsvaror,
medför skattskyldighet till allmän
varuskatt för svensk leverantör
men inte för utländsk. Jag vill svara följande.

Denna skillnad i beskattningen följer
av, att enligt frihamnsförordningen nå -

gon förtullning i regel inte sker av varor,
som från utlandet införes för användning
inom frihamnsområdet. Vid
tillkomsten av den allmänna varuskatten
uppmärksammade man att skattefrihet
vid tullfri import i vissa fall kunde
missgynna svensk produktion. I 1959
års varuskatteproposition framhöll jag,
att det påtalade förhållandet var av begränsad
betydelse och att det fick ankomma
på Kungl. Maj :t att utnyttja den
allmänna befogenheten att medge befrielse
från eller återbäring av allmän
varuskatt, om det i särskilda fall fanns
anledning härtill. Samma befrielse eller
återbäring bör kunna komma i fråga
även vid leveranser av svenska varor
för användning i frihamn.

Vidare anförde

Herr ELIASSON i Moholm (h):

Herr talman! Jag ber att till chefen
för finansdepartementet få framföra ett
tack för svaret på min fråga. Den aktualiserades
givetvis av ett speciellt fall;
ifrågavarande svenske leverantör hade
en såvitt jag förstår förmånlig offert,
men i och med att omsättningsskatten
skulle läggas på hans pris, så kom han
i ett väsentligt sämre läge. Nu visar det
sig att Kungl. Maj:t har befogenhet att
befria leverantören från denna skatt.
Därmed slipper man ifrån den diskriminering
som i varje fall jag såg i denna
företeelse.

Jag har tidigare gjort den reflexionen
att om statsrådet varit mera positiv till
mervärdeskatten, så hade det, herr talman,
funnits ett mycket enkelt sätt att
lösa detta problem.

Härmed var överläggningen slutad.

Nr 13

Tisdagen den 23 mars 1965

§ 3

Svar på fråga ang. innebörden av direktiven
för abortutredningen

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING, som yttrade:

Herr talman! Som svar på herr Rimmerfors’
fråga om innebörden av direktiven
för den nya abortutredningen får
jag svara, att det avsnitt av direktiven,
som herr Rimmerfors åsyftar, innebär,
att utredningen bör syfta till en ytterligare
liberalisering av abortlagstiftningen
i den riktningen att kvinnans
egen inställning i abortsituationen skall
tillmätas ökad betydelse. I direktiven
diskuteras olika vägar att gå fram på.
En av dessa skulle innebära en ytterligare
differentiering av bedömningen
under olika perioder av havandeskapet.
Kvinnan skulle därvid i princip få rätt
att under ett mycket tidigt graviditetsstadium
själv bestämma, om hon vill
föda det väntade barnet. Men det utsäges
också klart att utredningen är oförhindrad
att pröva också andra lösningar
än de i direktiven antydda.

Vidare anförde:

Herr RIMMERFORS (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka herr
statsrådet och chefen för justitiedepartementet
för svaret.

När jag frågade justitieministern, om
han ville bekräfta att direktiven för
abortutredningen icke innebar något
förord för rätt till fri abort, så var mitt
motiv givetvis, att jag hoppades få en
sådan bekräftelse. Jag vägrade tro att
Sveriges justitieminister avsett att ge
förord för fria aborter. Å andra sidan
fann jag, liksom många andra, direktiven
så dubbeltydiga till sin formulering
att det kunde uppstå tveksamhet om
tolkningen.

Om justitieministern alltså icke haft
för avsikt att förorda fria aborter, har
han haft oturen att bli missförstådd av
två helt olika meningsriktningar. De

kulturradikala abortivrarna har med
förtjusning inkasserat antydningarna att
kvinnan själv skulle få avgöra om hon
vill föda sitt barn eller inte, bara avgörandet
träffades tillräckligt tidigt. I
en artikel i Aftonbladet heter det om
statsrådets skrivning: »De raderna för
tankarna till det system som praktiseras
i Polen och andra östeuropeiska stater,
där kvinnan själv fattar det slutliga avgörandet
intill tolfte veckan av graviditeten.
»

Å andra sidan, herr talman, har stora
skaror i vårt land av helt annan och
motsatt åskådning läst in samma mening
i statsrådets ord men med helt
andra känslor; de har känt oro.

Om statsrådet har missuppfattats, så
har i varje fall två diametralt motsatta
meningsriktningar uppfattat direktiven
på samma sätt. Då har man anledning
att fråga författaren själv hur han vill
bli tolkad, och om han verkligen har
menat något så alarmerande som dessa
två olika grupper har fattat det.

Det heter i justitieministerns direktiv:
»Enligt min mening är tiden nu
inne att överväga om en ytterligare liberalisering
bör ske.» Detta behöver
inte med nödvändighet tolkas som ett
förord för fria aborter, och jag har inte
heller gjort det. Det står om, inte att
en ytterligare liberalisering bör ske.
Dessutom kan det vara fråga om förändringar
inom de nuvarande indikationernas
ram.

Svårare är det att komma till rätta
med det fortsatta resonemanget, och jag
erkänner, herr justitieminister, att det
oroat mig mest. Statsrådet säger i alla
fall uttryckligen: »Många skäl talar för
att kvinnan under ett mycket tidigt graviditetsstadium
i princip får rätt att
själv bestämma, om hon vill föda det
väntade barnet.» Ja, det står verkligen
»det väntade barnet»!

Denna syn på abortproblemet står,
som Aftonbladet säger, helt i överensstämmelse
med det polska systemet. Under
alla våra debatter här i kammaren
och i utskotten om rättmätigheten av
olika indikationer har vi ändå varit

Nr 13

Tisdagen den 23 mars 1965

Svar på fråga ang. innebörden av

överens om nödvändigheten av medicinalstyrelsens
prövning och läkarnas utlåtande.
Om den mening, som jag tyvärr
måste läsa ut ur justitieministerns ord,
bleve lag, behövdes ju före ett visst antal
fosterveckor ingen som helst medicinalstyrelsens
prövning för att släcka
människoliv. Jag kan inte säga att den
utvecklingen står i god överensstämmelse
med den respekt för livet — den
vördnad för livet, för att tala med Albert
Schweitzer — som ändå hittills
kännetecknat västerländsk människouppfattning
och svensk samhällspraxis.

Trots att den fria abortens propagandister
är högröstade och har väldiga
massmedia till sitt förfogande, står det
väl ändå klart för oss att väsentliga delar
av vårt folk inte bejakar denna s. k.
utveckling. Jag kan inte heller tänka
mig att det i Sveriges riksdag skulle
finnas stöd för en sådan uppfattning.
Den partigrupp jag tillhör, folkpartiets
riksdagsgrupp, uttalade sig 1963, då frågan
om aborterna senast var aktuell, enhälligt
mot fria aborter. Jag tror att den
inställningen svarar mot en mycket
bred och ansvarsmedveten opinion ute
i landet.

Låt oss gärna, herr talman, se över
lagbestämmelserna så som justitieministern
har föreslagit i direktiven för sin
utredning. Och låt oss främst av allt
inrikta oss på ett effektivare abortförebyggande
och ett mera aktivt utnyttjande
av möjligheterna att skaffa goda
adoptivhem åt ovälkomna små. Men låt
oss slå vakt om livets helgd!

Sammanfattningsvis kan jag säga om
svaret, som kom i mina händer just då
jag gick upp i talarstolen, att justitieministern
inskränker sig till att bekräfta
riktigheten av mina citat ur direktiven.
Jag kan inte inse att han direkt
svarat på min fråga, om hans uttalanden
är att uppfatta som ett förord för
fria aborter. Justitieministern ställer
alla vägar öppna; han har inte på något
sätt tagit tillbaka eller mildrat intrycket
av dessa båda satser, som har ska -

direktiven för abortutredningen

pat en betydande oro i landet. Frågan
är således alltjämt obesvarad.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING:

Herr talman! När jag övervägde det
svar jag skulle lämna på herr Rimmerfors’
fråga, funderade jag ett tag på om
jag bara ordagrant skulle läsa upp de
avsnitt i direktiven det här gäller, och
jag ångrar nu att jag inte gjorde det.
Jag tror att en hel del missförstånd i
den offentliga debatten har uppkommit
just på grund av att direktiven i detta
avseende kanske blivit litet knapphändigt
refererade. Men jag tror att den
väsentligaste orsaken till att debatten
kanske varit något förvirrad och att,
som herr Rimmerfors sade, två olika
meningsriktningar har uppfattat formuleringarna
på diametralt motsatt sätt är
att man tolkar ordet fri abort på olika
sätt. I de länder, vilkas lagar och rättstillämpning
vi känner till, existerar det
över huvud taget inte någonting som
man skulle kunna kalla fri abort. Man
talar om den fria aborten i Polen, men
det är ingalunda så att kvinnan bara
kan gå och beställa en abort precis som
hon beställer vilken annan behandling
som helst. Förfarandet är reglerat i
polsk lag på så sätt, att kvinnan inom
en viss tidrymd kan infinna sig hos en
läkare och begära att få ett intyg för
abort. Om hon åberopar sociala indikationer
får hon redogöra för sin situation.
Läkaren är skyldig att godta hennes
uppgifter; han behöver inte forska
beträffande uppgifternas riktighet. Men
han får inte utföra aborten, utan han
skall bara utfärda intyg, huruvida aborten
är tillrådlig eller inte. Därefter har
kvinnan att vända sig till annan läkare
som skall utföra ingreppet.

Aborterna är alltså inte helt fria än
ens i de länder där man säger att aborterna
är fria.

1 direktiven sägs det, att om man
skall låta kvinnan bestämma själv i
princip under ett mycket tidigt gravidi -

b Nr 13 Tisdagen den 23 mars 1965

Svar på fråga ang. bedömningen huruvida åtgärd skall företagas mot pornografisk
litteratur

tetsstadiura, får man även med denna
principiella utgångspunkt uppställa särskilda
villkor, t. ex. i syfte att skapa
garantier mot obehörig påtryckning.
Om man tar hänsyn till detta tror jag
alltså att de olika delarna av direktiven
inte behöver strida mot varandra.

Att man intar den ståndpunkten att
kvinnan själv bör få betydligt större inflytande
är helt naturligt med hänsyn
till den utveckling vi nu står inför. Eftersom
tekniken när det gäller preventivmedlen
och deras användning har
kommit så långt och utvecklas så
snabbt, att vi inom några få år enligt
min uppfattning kommer att ha sådana
medel att det blir svårt att säga om de
är konceptionsförhindrande eller fosterfördrivande,
är det väl då högst naturligt
att kvinnan får ett avgörande inflytande.

Herr RIMMERFORS (fp):

Herr talman! Jag delar helt justitieministerns
uppfattning att hans kortfattade
formuleringar kan inbjuda till
misstolkningar.

När han emellertid säger att »många
skäl talar för att kvinnan under ett mycket
tidigt graviditetsstadium i princip
får rätt att själv bestämma om hon vill
föda det väntade barnet», syns det inte
till mycket av vare sig medicinska eller
juridiska radgivare. Det kan bara uppfattas
så att kvinnan kan vidta åtgärder
för att avlägsna sitt barn före tolfte
graviditetsveckan utan att det får någon
rättslig påföljd. Hon måste självklart
ha läkarhjälp, men det förefaller som
om samhället inte lägger sig i saken i
övrigt. Detta är en så stark förkortning
av vad som eventuellt åsyftas att den
inbjuder till missförstånd.

Justitieministern säger vidare att det
egentligen inte existerar fri abort någonstans
utan att läkare är inkopplade.
Ja, det är väl tänkbart; i varje fall måste
läkarna utföra ingreppen. Men det
är dock en väsentlig principiell skill -

nad om man kriminaliserar tidiga aborter
eller om man inte gör det. Även med
all den humanitet som jag vill inlägga
i bedömningen av dessa ömmande fall
måste jag säga att vi står oss slätt om
vi inte vidhåller respekten för människolivets
helgd även på ett mycket tidigt
stadium.

Sedan är det uppenbart att vi är överens
på en punkt, nämligen att kvinnan
inte skall vara enbart objekt för samhällets
eller läkarvetenskapens handlande.
Hon bör få ge sin mening till känna,
och jag tror att det är mycket viktigt
med rådgivning, samtal och förtroendefullt
ömsesidigt meningsutbyte i dessa
ytterst ömmande fall. Men jag vidhåller
mina betänkligheter mot formuleringar
som kan utnyttjas till så motsatta
syften som formuleringarna i dessa
abortdirektiv. Jag hoppas bara att de
som skall följa direktiven vill låta sig
vägledas av de principer som hittills
varit kännetecknande för den västerländska
världen i fråga om respekten
för människolivet.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Svar på fråga ang. bedömningen huruvida
åtgärd skall företagas mot pornografisk
litteratur

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING, som yttrade:

Herr talman! Som svar på herr Werners
fråga angående principerna för ingripanden
mot pornografisk litteratur
får jag anföra följande.

Pornografiska tryckalster av olika
slag är föremål för ständig och noggrann
uppmärksamhet vid den granskning
av tryckta skrifter som äger rum
enligt tryckfrihetsförordningen. När det
gäller att avgöra om en viss skrift sårar
tukt och sedlighet, finns det inga all -

Nr 13

Tisdagen den 23 mars 1965

Svar på fråga ang. bedömningen huruvida
litteratur

mängiltiga normer att gå efter. Bedömningen
får ske med utgångspunkt från
rådande uppfattning i samhället. Ingripanden
i form av åtal och konfiskation
förekommer inte i någon större omfattning.
Enligt den praxis som nu tillämpas
sker sådana ingripanden bara i
mycket grova fall. Härvid beaktas särskilt
om framställningen har en sadistisk
eller på annat sätt förråande karaktär.
Huvudvikten läggs alltså på att motverka
råhet och brutalitet. Givet är att
man vid bedömningen inte kan bortse
från skriftens allmänna litterära nivå.

Eftersom det i den allmänna debatten
har framhållits att det främst gäller
att skydda barn och ungdom mot olämpliga
tryckalster, vill jag i detta sammanhang
erinra om att vi nyligen har fått
ökade möjligheter härtill. Jag syftar på
den i brottsbalken upptagna bestämmelsen
om straff för den som bland barn
och ungdom sprider skrift eller bild
som genom sitt innehåll kan verka förråande
eller eljest medför allvarlig fara
för de ungas sedliga fostran.

Möjligheterna att motverka olämplig
litteratur genom lagstiftning och rättsliga
åtgärder måste dock förbli begränsade.
I annat sammanhang har jag i
denna kammare framhållit svårigheterna
att lagstifta mot brist på omdöme.
Detsamma gäller i ännu större utsträckning
på detta område. Även om jag själv
tycker, att många av dessa alster, som
uppenbarligen har tillkommit i syfte att
utnyttja sensationslystnaden och publiceras
i hägn av vår vidsträckta tryckfrihet,
är i högsta grad osmakliga, anser
jag, att man inte kan lagstifta med
straffbud mot smaklöshet och tarvlighet.

Vidare anförde:

Herr WERNER (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka
justitieministern för svaret. Kanske får
jag förutskicka att jag inte ställt den -

åtgärd skall företagas mot pornografisk

na fråga av prästerlig prydhet, ty i
egenskap av sjömanspräst och militärpräst
har jag både sett och hört en hel
del i denna genre. Men jag har med
intresse och också uppskattning tagit
del av justitieministerns svar. Jag finner
nämligen att det i svaret ligger
tveksamhet och att det inte är ett sådant
där galant, aftontidningsmässigt
svar som är populärt i detta sammanhang.

Sedan måste: jag också säga att jag tror
att justitieministern har gjort många
svenskar djupt besvikna. Jag vet, att
jag är talesman för tusen och åter tusen
svenska föräldrar, vilka försöker
fostra sina barn till riktiga och lyckliga
människor men som i denna verkligt
samhällsgagnande insats ofta saboteras
av TV, film, press och nu senast
av den pornografiska litteratur som sveper
fram över vårt land. I detta läge
borde verkligen svenska föräldrar ha
rätt att räkna med stöd från högsta ort.
Men nu har man där i stället godkänt
en kvalificerad snusklitteratur och därmed
legaliserat ett frestelsetryck, som
kommer att bringa många unga människor
på fall.

Det kan ju hända att kammarens ärade
ledamöter inte faller i farstun för
en litteratur, som emanerar från människors
perversa fantasi, men tonåringar
kan ta skada och därmed förlora
chansen till »den högsta lycka på jorden»
som vigselritualen talar om. Enligt
uppgift från bokhandlarhåll är det
i stort sett ungdomar och medelålders
människor som köper denna litteratur.
Jag vet väl att ett rättsligt ingripande
lätt kan bli reklam för smörjan, men
den hindras i alla fall från att sprida
sig, och det kan för framtiden avhålla
en och annan som spekulerar i pornografiska
geschäft.

Sedan kan jag inte underlåta att säga
att ett fast uppträdande här hade varit
en reklam också för regeringen, och det
hade ju inte skadat. När nu inte förfat -

8 Nr 13 Tisdagen den 23 mars 1965

Svar på fråga ang. järnvägsdriften på sträckan Halmstad—Vislanda

tare, förläggare, boktryckare och bokhandlare
på något undantag när känner
ansvar för vårt uppväxande släkte
utan bara tänker på egen profit, borde
man ingripa från högsta ort. Visst kan
det vara frestande att ta hänsyn till
den lilla kulturradikala grupp, som gör
sig bred och högröstad i vårt land, men
det borde väl i all rimlighets namn ligga
närmare till hands att ta hänsyn till
andemeningen i grundlagen, som verkligen
är ovanligt enkel för att vara lagtext
då den talar om litteratur »som
sårar tukt och sedlighet».

Da nu inte justitieministern finner
anledning att med lagens hjälp stoppa
sådan pornografisk litteratur som vi
har fått bevittna under den senaste tiden,
frågar man sig verkligen hur den
litteratur skall se ut, som skall ha en
chans att komma i konflikt med tryckfrihetsförordningens
sedlighetsparagraf.
Det senaste var en retorisk fråga!

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING:

Herr talman! Retoriska frågor brukar
inte besvaras, men herr Werner är
välkommen upp på departementet, där
vi kan visa honom åtskilliga sådana
alster. Begreppet tukt och sedlighetssårande
är inte så enkelt och entydigt
som herr Werner tycks tro; det är ett
begrepp vilket, som jag sade i mitt svar,
skiftar innehåll från ort till annan och
från tid till annan. Vill herr Werner
ha möjlighet att ingripa mot sådana
alster som föranlett dagens debatt, måste
herr Werner nog först se till att vår
tryckfrihetsförordning skärpes. Men
bränn inte fingrarna — jag har gjort
det!

Om regeringen behöver någon reklam,
tror jag att den hellre tar denna
reklam på ett annat område än detta.

Herr WERNER (h):

Herr talman! Jag vill bara framhålla
alt jag rakt inte tror att man behöver
skärpa lagstiftningen, utan man behö -

ver bara börja tillämpa den. Lagen
finns väl till för att bli tillämpad.

Studerar man den litteratur som har
kommit ut de senaste dagarna kan man
inte undgå att tänka på den lagtext
som jag nyss citerade. Den vill skydda
människor, och detta är ju en av lagens
uppgifter.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5

Svar på fråga ang. järnvägsdriften på
sträckan Halmstad—Vislanda

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND, som
yttrade:

Herr talman! Herr Werbro har frågat
mig när man kan förvänta sig att
ett beslut kan föreligga beträffande den
fortsatta driften på SJ :s handel Halmstad—Vislanda
samt, om driften skall
nedläggas, från vilken tidpunkt man
kan beräkna att detta kommer att ske.

Järnvägsstyrelsens ansökan om tillstånd
att lägga ned driften på järnvägslinjen
Halmstad—Vislanda är för närvarande
under beredning i kommunikationsdepartementet.
Sedan detta arbete,
som bl. a. innefattar besiktning av
trafikområdets vägnät, slutförts kommer
sammanträden att hållas på berörda
länsstyrelser. Därvid får företrädare
icke bara för länsstyrelserna utan också
för kommunerna, näringslivets organisationer
och andra intressenter inom
trafikområdet tillfälle att inför representanter
för departementet framlägga
sina närmare synpunkter på nedläggningsfrågan
och därmed sammanhängande
spörsmål. De sålunda
framförda synpunkterna redovisas
därefter för mig. Om ytterligare
undersökningar därvid finnes påkallade
utföres dessa och först därefter är
ärendet klart för ett slutligt ställningstagande.
Det noggranna och omfattande
utredningsarbete, som jag finner nöd -

Nr 13

Tisdagen den 23 mars 1965

Svar på fråga ang. järnvägsdriften på sträckan Halmstad—Vislanda

vändigt för beslutet, är tidskrävande.
För dagen kan jag därför inte ange någon
exakt tidpunkt för beslutet. Jag
bedömer det ändock som möjligt att
beslutet skall kunna föreligga under
senvåren.

Vidare anförde:

Herr WERBRO (fp):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
Skoglund få framföra ett tack för
svaret på min enkla fråga. Av detta
svar kan jag dock konstatera att något
beslut inte kan föreligga inom den närmaste
tiden. Statsrådet beräknar visserligen
att ett sådant beslut kan föreligga
under senvåren, men med hänsyn
till vad han framhöll i svarets första
del beträffande sammanträden, som
skall hållas med myndigheter inom det
berörda området och de undersökningar
och utredningar som kan bli påkallade
efter sådana sammanträden, synes
det mig att ett beslut tar åtskillig
tid.

Det är här inte direkt fråga om järnvägsdriften
och det underskott som den
ger som är av speciellt intresse, utan
det är mer en följdfråga till järnvägsdriftens
bibehållande. För cirka två
veckor sedan beslöt vägmyndigheterna
att motorvägen, Europaväg 6, förbi
Halmstad skulle påbörjas under sensommaren.
Då motorvägen kommer att passera
den berörda järnvägen kan det
bli nödvändigt att vidta kostsamma
byggnadsåtgärder för att möjliggöra
detta. Skall järnvägen bibehållas är det
givetvis nödvändigt att vidta åtgärderna.
Skall järnvägen däremot nedläggas,
bör man inte vidta dem.

Dessa kostnadskrävande åtgärder är
bl. a. att man måste bygga en hög
järnvägsbank, som kostar cirka 1U miljon
kronor; man måste bygga en järnvägsbro
över motorvägen för en kostnad
av cirka 300 000 kronor; fördyringen
av trafikplatsen vid Växjövägen
kommer att belöpa sig till cirka 200 000
1* —Andra kammarens protokoll 1965.

kronor, och den ombyggnad av den
planerade järnvägsbron till landsvägsbro,
som blir nödvändig, kommer att
kosta cirka V4 miljon kronor. Den sammanlagda
kostnaden för att motorvägen
skall passera denna järnväg blir cirka
en miljon kronor. Skall järnvägen nedläggas
inom den närmaste tiden, är dessa
utgifter helt onödiga och inte försvarbara.

Man skulle också kunna tänka sig ett
uppskjutande av motorvägsbygget, men
det skulle förhindra lösandet av frågan
om de stora trafikhinder, som dragningen
av Europaväg 6 genom Halmstad
utgör, speciellt under sommartid.
Det är därför av största betydelse att
ett sådant beslut kan föreligga snarast
för att man dels skall kunna undvika
stora onödiga kostnader och dels kunna
ge de planerande vägmyndigheterna
möjligheter att fortsätta sitt arbete.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND:

Herr talman! Jag vill säga till herr
Werbro att det första sammanträdet, på
länsstyrelsen, kommer att hållas, förmodar
jag, bara inom några veckor. Vid
detta sammanträde kommer vägförvaltningen
att vara representerad. Vi är
informerade om den problematik som
interpellanten alldeles nyss tog upp,
och det är givet att det just av den
anledning som interpellanten framhöll
är vår strävan att få det här beslutet
så snabbt som möjligt för att man inte
skall behöva riskera att i onödan lägga
ut de kostnader som interpellanten
omnämnde.

Jag tror för övrigt att vägförvaltningen
avvaktar ett beslut, innan den vidtar
några åtgärder för sådana byggnadsarbeten.

Herr WERBRO (fp):

Herr talman! Jag ber att fä tacka
statsrådet för hans senaste besked, tv
det är viktigt att ett beslut kan komma
till stånd snabbt, och vägmyndigheter Nr

Nr 13

Tisdagen den 23 mars 1965

Svar på fråga ang. säkerhetssynpunkter

na är speciellt angelägna om att statsrådet
vidtar åtgärder så att det påbörjade
planeringsarbetet inte förhindras.
Som det nu är kan vägmyndigheterna
inte fortsätta sin projektering av motorvägen.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 6

Svar på fråga ang. säkerhetssynpunkter
på privatflyget

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND, som
yttrade:

Herr talman! Herr Nilsson i Agnäs
har frågat mig om jag anser det ur allmänfarlighetssynpunkt
försvarbart att
privatflygare skall kunna lyfta trots avrådan
från flygfältets personal på grund
av exempelvis svårartade väderleksförhållanden.

En privatflygare skall inneha av luftfartsstyrelsen
utfärdat certifikat. Detta
förutsätter bl. a. att han har kännedom
om de trafikregler, som han skall följa
vid flygningen. Trafikreglerna föreskriver,
att en privatflygare — liksom varje
annan förare — skall inhämta och göra
sig förtrogen med tillgängliga upplysningar
rörande den avsedda flygningen
innan denna påbörjas. Han skall bl. a.
studera aktuella väderleksrapporter och
prognoser. Vidare skall han ta hänsyn
till bränslebehov och alternativa åtgärder,
därest flygningen inte skulle kunna
fullföljas såsom avsett.

Föraren skall också lämna en färdplan
till trafikledningen, om han avser
att flyga under väderleksförhållanden,
som förutsätter instrumentflygning. Sådan
färdplan skall godkännas av trafikledningen,
men godkännandet avser enbart
möjligheterna att genomföra flygningen
med hänsyn till förekomsten av
annan trafik.

Ansvaret för att avgöra om en flygning
kan eller bör genomföras med hän -

på privatflyget

syn till rådande och förutsedda väderleksförhållanden
vilar enligt trafikreglerna
på föraren. Endast om flygningen
skulle innefatta brott mot trafikreglerna
kan trafikledningen vidta åtgärder
för att förhindra start.

Det torde inte vara praktiskt genomförbart
eller lämpligt att ändra nuvarande
grunder för fördelningen av ansvaret
mellan privatflygaren och trafikledningen.
Denna ansvarsfördelning
är också internationellt antagen och
tillämpas utan undantag av alla stater,
som är medlemmar av den internationella
civila luftfartsorganisationen.

Vidare anförde:

Herr NILSSON i Agnäs (h):

Herr talman! Samtidigt som jag ber
att få tacka statsrådet Skoglund för svaret
konstaterar jag att han däri glädjande
tydligt meddelar att bestämda regler
finns samt att statsrådet enligt svaret
inte tror på möjligheterna av en ändring
av dessa. Jag ber dock att få anföra
följande.

Om en expertis som verkligen är sakkunnig
bedömer vädret vara svårt och
flygförhållandena riskabla, så är det
visserligen bra med en avrådan från
att starta, men om det därtill är känt —
såsom i ett aktuellt fall — att flygaren
som just ämnar gå upp med ett plan
är nybörjare och alltså relativt ovan,
borde han inte då meddelas förbud mot
att lyfta, åtminstone tills vidare? Eljest
liknar det enligt min uppfattning, för
att ta ett exempel, ett fall där en man
som provat isen vid en överfart över
en sjö eller en älv och av provet vet att
isen är för svag för att bära en människa,
blott avråder en person som vill
gå över. Jag menar att det vore hans
plikt att försöka hindra den som vill
ge sig ut på isen. Och för en flygare
som går upp under så svåra väderleksförhållanden,
att flygplatsens ledning
avråder honom från det, är det ju inte
bara en privat sak. Han sätter inte bara

Nr 13

Tisdagen den 23 mars 1965

Svar på fråga ang. statsbidragen till lekskolor

sitt eget liv och eventuella passagerares
på spel, utan han riskerar därigenom
också att störta i bebyggt område,
vilket dessutom kan föranleda arbete
och kostnader vid efterforskning och
bärgning, som nu senast inträffade vid
Åland, där fyra svenskar omkom. Jag
är av den uppfattningen att här kan
och bör en ändring ske, trots att statsrådet
säger att »det torde inte vara
praktiskt genomförbart eller lämpligt
att ändra nuvarande grunder för fördelningen
av ansvaret mellan privatflygaren
och trafikledningen».

.Tåg tackar än en gång för svaret.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND:

Herr talman! Jag tror inte att det är
så enkelt att ändra på ansvarsfördelningen,
utan jag tror nog att man måste
ha denna uppdelning.

Herr Nilsson i Agnäs menade att trafikledningen
borde ingripa och förbjuda
start under vissa förhållanden. Men
detta skulle i omvänd ordning också innebära,
att trafikledningen påtoge sig
ansvaret och släppte i väg en flygare
under besvärliga väderleksförhållanden
— och en olycka kan ju lätt inträffa.
Av den anledningen menar jag
att det ändå inte kan vara trafikmyndigheternas
sak att ta ansvaret för detta.
Föraren har fått de anvisningar han
skall ha och sedan är det han själv, och
inte trafikledningen, som avgör om han
skall lyfta eller inte. Jag tror att man
skulle komma in i eu rad av ansvarskollisioner
om man skulle följa den anvisning,
som herr Nilsson här har velat
rekommendera, genom att företa en
uppdelning av ansvaret.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 7

Svar på fråga ang. statsbidragen till
lekskolor

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING, som yttrade:

Herr talman! Herr Nilsson i Bästekille
har frågat ecklesiastikministern
om han vill medverka till att de kommuner,
som infört lekskolor men ej
kunnat erhålla lärare enligt gällande
bestämmelser, ändock erhåller statsbidrag
till verksamheten.

Frågan har överlämnats till mig för
besvarande.

Något villkor om viss formell kompetens
för personal vid lekskolor finns
inte längre i statsbidragsbestämmelserna
på området. Däremot innehåller
stadgan för barnavårdsanstalter allmänna
bestämmelser om personal och deras
utbildning, och dessa gäller bl. a.
för personalen vid lekskolor. Sedan den
1 juli 1963, då de nuvarande statsbidragsreglerna
började tillämpas, har
ingen framställning om statligt driftbidrag
till lekskolor •— och f. ö. inte
heller till daghem — avslagits av socialstyrelsen
på grund av att någon
barnstuga stått under ledning av outbildad
personal.

Vidare anförde:

Ilerr NILSSON i Bästekille (li):

Herr talman! Jag ber att få framföra
ett tack till socialministern som har
svarat på denna fråga.

Jag bör väl också säga att jag tycker
det är rätt intressant att få veta — i
slutet av svaret — att sedan juli 1963
ingen framställning om statsbidrag till
lekskolor har avslagits. Då kan man
kanske tycka som så: Vad frågar man
då efter, när saken redan är så gott som
reglerad? Jag vill därför inte undanhålla
vare sig statsrådet eller kammaren
följande upplysningar.

I min grannkommun har man just
fått eu sådan lekskola införd. När man
först tog kontakt med socialstyrelsen lät
denna förstå, att det nog skulle kunna
gå för sig att inrätta lekskolan även
om man inte skulle kunna få den utexa -

Nr 13

Tisdagen den 23 mars 1965

Svar på fråga ang. statsbidragen till lekskolor

minerade personal som egentligen skulle
krävas. Vid senare förfrågningar fick
man dock svaret, att det inte gick alls.
Nu har kommunen själv startat denna
lekskola, och då kan det väl ändå tyckas
vara litet märkvärdigt att det inte
skulle ha gått bra förut. Den som förestår
lekskolan är utbildad barnsköterska.
Hon har även två års praktik i
en storstad, Malmö, varför hon väl bör
ha fullgod utbildning för att sköta en
sådan lekskola. I realiteten har hon
också detta; den skötes alldeles utmärkt.
Ingen gör någon anmärkning på
det hela, utan föräldrarna är synnerligen
belåtna över att denna lekskola
har kommit till stånd. Det är därför
med mycket stor tillfredsställelse jag
kan resa hem och säga till mina vänner
i min grannkommun, att jag nu har fått
socialministerns ord på att det bara är
att ansöka. Har man inte avslagit någon
annan framställning sedan 1963, så skall
väl inte heller de råka ut för den olyckan
!

Jag tackar än en gång för svaret och
för att vi fått klarhet i detta.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING:

Herr talman! Jag skall inte diskutera
enskilda fall här, men om herr Nilsson
i Bästekille med den kommun han
nämnde avser Brösarp vill jag framhålla
att jag inte känner till att det
över huvud taget har kommit någon ansökan
därifrån.

Herr NILSSON i Bästekille (h):

Herr talman! Beträffande den kommun
som socialministern nämnde kan
jag meddela att man där, efter förfrågningar
i socialstyrelsen — varifrån
man senaste gången fick det negativa
beskedet — ansett det utsiktslöst att
söka statsbidrag innan man fått svar
från statsrådets sida. Detta har jag nu
fått, och jag skall låta det gå vidare.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING:

Herr talman! Jag skall inte förlänga
debatten härom. Herr Nilsson i Bästekille
får väl ta kontakt med de berörda
vännerna hemma för att informera sig
om hur det varit, och jag kan också
självfallet se till att det blir en dubbelkontroll.

Men jag begärde inte ordet för att
säga detta, herr talman, utan för att
göra ett tillägg. Herr Nilsson bör inte
tolka in i mitt svar mer än vad som
står i det. Självfallet måste socialstyrelsen
pröva lämpligheten av den personal
man på institutionerna avser att
anställa, även om — det vill jag betona
— hänsyn till den formella kompetensen
i och för sig inte lägger hinder i
vägen för erhållande av statsbidrag.

Herr NILSSON i Bästekille (h):

Herr talman! Jag skall inte lägga in
mer i socialministerns svar än vad där
står, nämligen att inget avslag givits
sedan 1 juli 1963. Jag skall också se till
att ansökan om statsbidrag lämnas in.

Ingen har trängts undan som har den
formella utbildningen. Det går mycket
bra för en person som har barnsköterskeutbildning
med två års praktik att
sköta en sådan befattning. Det var bara
detta jag ville konstatera, och jag tror
att socialministern och jag är fullkomligt
överens.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 8

Herr talmannnen meddelade, att fröken
Ljungbergs fråga angående samarbetsnämndernas
befogenheter beträffande
utredningskanslier inom kommunblocken
och herr Hermanssons fråga
angående ökade möjligheter att behandla
vissa njursjukdomar icke komme
att besvaras vid dagens sammanträde.

Tisdagen den 23 mars 1965 Nr 13 13

Svar på interpellation ang. underhållet av teleutrustningar m. m.

§ 9

Justerades protokollen för den 16 och
17 innevarande mars.

§ 10

Svar på interpellation ang. underhållet
av teleutrustningar m. m.

* Ordet lämnades på begäran till

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON, som yttrade: Herr

talman! Herr Göransson har frågat
mig dels om behov enligt min uppfattning
föreligger av en televerkstad
i Växjö enligt nu gällande beläggningsplaner,
dels vilken dimensionering av
C-nivåpersonal som ligger till grund
för statsverkspropositionen, dels vilka
nya arbeten som kommer att tillföras
centrala flygverkstaden i Arboga, dels
om översyn av flygplanmotorn RM6C
och underhåll av robot 68 (Bloodhound
II) även i fortsättningen kommer att ske
på centrala flygverkstaden i Arboga.

Jag vill med anledning härav meddela
följande.

I prop. 1963:114 har jag redovisat
min uppfattning angående de principer
och riktlinjer som bör ligga till
grund för den fredsmässiga teleunderhållstjänstens
framtida organisation inom
försvaret. Dessa innebär bl. a. en
centralisering och en specialisering av
det fredsmässiga underhållet av telemateriel
till vissa för alla tre försvarsgrenarna
gemensamma verkstäder. Mot
bakgrund av den bedömda utvecklingen
av teleunderhållsvolymen samt riksdagens
beslut om utflyttning av Stockholms
tygstations signalverkstad i Sundbyberg
ansåg jag det vara nödvändigt
att bygga en ny televerkstad och föreslog
Växjö som eu lämplig plats för
denna. Denna verkstad borde, liksom
även i framtiden övriga gemensamma
verkstäder bl. a. flygvapnets centrala
verkstad i Arboga, iedas av försvarets
fabriksstyrelse. För att planlägga verk -

samheten i central instans inom de militära
förvaltningarna borde tillkomma
ett planeringsorgan — teleunderhållskontoret.

Riksdagen beslöt i allt väsentligt i
enlighet med propositionen.

Det föreligger i dagens läge ingen
anledning till en ändrad grundsyn i
dessa frågor. Man kan emellertid konstatera
att behovet av underhållsresurser
för telemateriel icke har ökat i så
snabb takt som man vid tiden för
riksdagsbeslutet kunde befara. Detta
är enligt min mening en lycklig utveckling
bl. a. därför att anpassningen av
teleunderhållet till de nya riktlinjerna
kan ske i ett lugnare tempo, vilket även
ger bättre möjligheter till utbildning
av personal. Det ökade behovet av underhåll
i framtiden motiverar emellertid
fortfarande en utbyggnad av en central
televerkstad i Växjö. Genom att
utbyggnaden av denna verkstad anpassas
till underhållsbehovets ökningstakt
kan övergången till de nya principerna
för fredsunderhållet av telematerielen
ske utan att sysselsättningen
vid redan befintliga centrala verkstäder
äventyras.

Övergångstiden, dvs. tiden fram till
den tidpunkt då den nya televerkstaden
i Växjö är i full drift, kommer givetvis
att erbjuda problem där det i
första hand gäller att genom en riktig
fördelning av objekt till olika centrala
underhållsanstalter och med utnyttjande
av nu existerande verkstäders kapacitet
komma fram till rätt utbyggnadstakt
för teleunderhållsverkstaden i Växjö.
Bolagets ledning och teleunderhållskontoret
samarbetar i dessa frågor och
det föreligger enligt min mening goda
förutsättningar för en smidig igångsättning
av verksamheten i Växjö och därmed
för en friktionsfri övergångsperiod
i stort.

Frågan beträffande vilken dimensionering
av C-nivåpersonal — dvs. personal
vid de för försvarsgrenarna gemensamma
centrala verkstäderna

14 Nr 13 Tisdagen den 23 mars 1965

Svar på interpellation ang. underhållet av teleutrustningar m. m.

som ligger till grund för statsverkspropositionen
är enligt min uppfattning
icke helt entydig. Det är sålunda icke
personalvolymen som ligger till grund
för myndigheternas äskanden rörande
medel för underhåll utan en bedömd
arbetsvolym för det kommande budgetåret.
Helt naturligt finns det dock planer
och prognoser även beträffande
personalvolymen vari utvecklingen på
längre sikt har bedömts. Av dessa framgår
enligt vad jag erfarit att man inte
avser att minska den personal vid centrala
flygverkstaden i Arboga, som sysslar
med underhåll och översyn av telemateriel.
Utvecklingen de senaste åren
har också visat en icke obetydlig ökning
av personalstyrkan inom detta
verksamhetsområde vid denna verkstad.

Herr Göransson tar upp frågan rörande
underhåll av fjärrskriftsmaskiner
som ett exempel på den oro man
inom flygverkstaden känner inför framtiden.
Av propositionen 1963: 114 framgår,
att översyn av materiel av denna
art avsågs äga rum i Växjö. Fr. o. m.
den 1 januari 1965 hänvisas också underhållet
av huvuddelen av försvarets
fjärrskriftsmaskiner till denna verkstad.
Överflyttningen berör ca 5 man
vid flygverkstaden, som ursprungligen
haft denna uppgift för flygvapnets
fjärrskriftsmaskiner. Överflyttningen av
dessa fem personer på andra arbetsuppgifter
får ses mot bakgrund av att
den totala personalstyrkan uppgår till
omkring 1 500 man. Under de senaste
åren har för övrigt översyn av flygplanroboten
»Falcon» överförts från
verkstaden i Malmslätt till Arboga och
på så sätt mer än väl kompenserat
bortfallet av underhåll av fjärrskriftsmaskiner.

I det sammanhanget kan även frågan
om underhåll av robot 68 beröras. Enligt
propositionen 1963:114 avsågs
fredsmässigt underhåll och översyn av
dessa robotar utföras i Växjö. Resurser
för sådana arbeten finns emellertid i

dag icke vid denna verkstad, varför
verksamheten t. v. bedrivs i Arboga.

Vad beträffar motoröversyner av flygmotorn
RM6C planerar flygförvaltningen
att dessa även i fortsättningen skall
ske i Arboga.

Vidare anförde:

Herr GÖRANSSON (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet Andersson för det i stort sett
lugnande svar jag erhållit på min interpellation.
Beträffande en fråga, som för
mig är den viktigaste för närvarande,
har jag emellertid inte fått något svar,
nämligen vilka nya arbetsuppgifter som
kommer att tillföras centrala flygverkstaden
i Arboga för att undvika friställande
av teleutbildad och annan yrkeskunnig
personal. Jag kan inte underlåta
att ta kammarens tid i anspråk för
att i någon mån försöka klarlägga vad
som givit upphov till mina frågor.

För det första anser jag att man ser
alltför litet positivt på frågan om de
statliga företagens konkurrenskraft
gentemot de privatägda. För det andra
vill jag göra statsrådet uppmärksam på
realiteter som i olika sammanhang påpekats
och som inte överensstämmer
med vare sig FATU-utredningen eller de
uPPgifter som lämnats kammaren i proposition
1963:114.

I en försvarsbudget på i runt tal 4
miljarder är det naturligtvis viktigt att
medlen för varje del av vårt försvar
förvaltas på sådant sätt att största möjliga
effekt erhålles. Därom råder väl
inga delade meningar.

Det finns naturligtvis en hel del olika
exempel på hur detta går till. Jag skall
försöka ge en bild av hur man inom
televerkstäderna försökt att i någon
män uppnå denna höga effekt inom vårt
försvar. Försvarsministern säger i sitt
svar till mig att CVA har 1 500 anställda.
Det är riktigt, men jag vill här göra
klart att dessa anställda inte sysslar med
ett eller ett fåtal objekt, som förhållan -

Nr 13

Tisdagen den 23 mars 1965

Svar på interpellation ang. underhållet av teleutrustningar m. m.

det många gånger är inom den mekaniska
industrien. Nej, antalet objekt är
många, men antalet enheter av varje
objekt är tå. Så är förhållandet vad beträffar
verkstäder av försvarsnatur. Man
skulle kunna säga att de består av en
massa småverkstäder som står under
en gemensam ledning och inrymmes
under samma tak eller i varje fall inom
samma staket.

Låt mig, herr talman, ta en verkstadsavdelning
på telesidan som ett exempel
på hur det kan se ut. Den avdelning som
jag närmast tänker på har till uppgift
att göra översyn, justera och införa modifieringar
på teletekniska mätinstrument
som försvarsgrenarna förfogar
över. Man kan räkna upp 800 å 900 olika
typer av dessa ganska komplicerade
mätinstrument. Man skulle tycka att de
borde ge sysselsättning åt ett mycket
stort antal människor, men så är inte
fallet. Det behövs endast ett 20-tal personer
på verkstadssidan och lika många
på den administrativa och tekniska sidan
för att klara av denna mängd av
göromål som tidsmässigt sträcker sig
från 5 till över 25 timmar i översynsperioder
per typ. Det skulle kunna anföras
många sådana exempel, men jag
skall inte trötta kammaren med det.

Man har från förvaltningsmyndigheterna
och den lokala arbetsledningens
sida försökt att driva en aktiv rationaliseringspolitik
som också givit goda resultat
i form av god kvalitet på produkterna
och en ökad kvantitet. Vid denna
aktiva rationaliseringsverksamhet har
man använt alla de metoder som för närvarande
användes inom den privata
sektorn. Där användes, låt mig bara
nämna, MTM, databehandling och dessutom
konsulterande av fristående rationaliseringsorgan.
Därigenom har man
gjort allt för att CVA och liknande verkstäder
skall kunna bedrivas så effektivt
som man kan begära.

Helt naturligt har personalen därigenom
blivit föremål för omplacering och
omskolning. Tack vare golt samarbete

mellan arbetsledningen och personalen
och ett ömsesidigt förtroende har man
lyckats klara av detta utan några större
störningar. Man har använt sig av lärlingsutbildning
och vidareutbildning för
att personalmässigt klara av den stora
utökning som enligt propositionen 1963:
114 ställdes i utsikt för CVA:s vidkommande.
Sålunda har antalet lärlingar
på telesidan fördubblats, och samtidigt
har man skurit ner utbildningstiden
från 4 till 3 år. Detta har man kunnat
göra därför att grundskolan ger en bättre
utbildning åt ungdomen. Provutrustningar,
instrument och ombyggnationer
är också sådant som har betydelse
när det gäller att höja kvaliteten på produkterna
och att skapa större utrymme
och arbetsvänligare miljö för de anställda.

Allt detta som jag nu har talat om, rationaliseringar,
olika former av skolning,
modern utrustning och även renligheten
är några av de viktigaste åtgärderna
från CVA:s sida för att tillgodose
beställarnas krav på fullgoda
produkter. Jag vågar lugnt påstå att försvarets
verkstäder på intet sätt står
liknande privata verkstäder efter, vare
sig i fråga om produktivitet, ekonomiskt
ansvar eller annat. CVA kan också under
de senaste åren peka på en stor rationaliseringsvinst
som beräknas uppgå
till ungefär 10 procent per år. Detta resultat
måste betraktas såsom mycket tillfredsställande,
så länge nya arbetsuppgifter
tillföres verkstäderna och permittering
av arbetskraft inte behöver tillgripas.

Försvarsministern säger i sitt interpellationssvar
att det har under senare
år skett en icke obetydlig ökning av antalet
anställda vid CVA. Det är alldeles
riktigt, bortsett från det sista året då
man faktiskt kan tala om en minskning
av antalet anställda. Denna minskning
har uppkommit dels genom den naturliga
avgången från avdelningarna och
dels på grund av att nyanställningar ej
skett.

Nr 13

Tisdagen den 23 mars 1965

Svar på interpellation ang. hamnförhållandena på Gotland

Nu är det emellertid inte längre tillräckligt
med dessa åtgärder och det är
därför som jag efterlyser nya arbetsuPPgHter
för GVA. De fem man som
sysslade med underhållet av fjärrskriftmaskiner
är inte ensamma om att ha
blivit frikopplade, utan de bär helt naturligt
åtföljts av andra som haft till
uppgift att ge service åt denna personal.
Den enda möjligheten att lösa frågan
om dessa omplaceringar har varit
att vederbörande satts att arbeta i förråden
och alltså erhållit en lägre lön
än tidigare. Men inte nog därmed; ur
försvarets egen synpunkt är det kanske
ännu viktigare att man inte kan utnyttja
de kunskaper som dessa anställda
inhämtat både när det gäller fjärrskriftmaskiner
och övrig teleteknisk utrustning
som de tidigare sysslat med.

Ett tjugotal montage- och anläggningsanställda
kommer med all säkerhet att
permitteras fram mot sommaren, därest
inte nya arbetsuppgifter inom den
närmaste tiden kan tillföras denna
grupp. Det finns arbeten av den typ
det här gäller, men dessa arbeten är för
närvarande utlagda hos privata företag
inom radiobranschen. Den enda uppgift
som CVA i detta sammanhang har
erhållit från flygförvaltningen är att
man skall syna dessa privata företags
sätt att utföra arbetena. Den utredning,
som CVA:s folk sålunda företagit, visar
att verksamheten inte alls tillgodoser
de krav som med rätta kan ställas
på väl kända och väl meriterade företag.
Jag är övertygad om att flygförvaltningen
kommer att följa upp denna utredning
och vidtaga de åtgärder som
befinns nödvändiga.

Den dag som televerkstaden i Växjö
är — såsom det i proposition 114 för
år 1963 talas om och såsom försvarsministern
förtydligar i sitt interpellationssvar
— beredd att överta underhållet
av robot 1968 kommer ytterligare
30 anställda i farozonen för permittering.

De exempel som jag anfört och som

kanske gäller fem anställda här och
fem anställda där visar dock att den
utvidgning av antalet anställda som
signalerades i FATU-utredningen och
proposition nr 114 har förbytts i en
minskning av arbetskraften på grund av
rationaliseringar och andra åtgärder
som jag inte närmare behöver gå in på.
Jag vet emellertid att försvarsministerns
inställning till dessa frågor överensstämmer
med min egen, nämligen att
tomma lokaler och outnyttjade kunskaper
hos arbetskraften innebär en tingens
ordning som man inom försvaret
inte vill godtaga, och jag hoppas därför
att statsrådet tar frågan om utbyggnaden
av en central televerkstad i Växjö
under förnyad omprövning.

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Bara några ord! Det är
inte möjligt för mig att i dag ange vilka
ytterligare konkreta objekt som slutligen
kommer att överföras till centrala
flygverkstaden i Arboga. Arbetet med
den av riksdagen beslutade centraliseringen
av underhållet av telemateriel
har inte inom teleunderhållskontoret
och förvaltningarna förts så långt att
något beslut ännu har kunnat fattas.

Jag medger gärna att centraliseringen
således inte har fortgått i den takt som
förutsatts, men utvecklingen på området
är sådan att vi alltjämt räknar med
sysselsättningsökningar för alla berörda
verkstäder plus den verkstad i Växjö
som enligt riksdagens beslut skall byggas
upp.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 11

Svar på interpellation ang. hamnförhållandena
på Gotland

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND, som
yttrade:

Nr 13

Tisdagen den 23 mars 1965

Svar på interpellation ang. hamnförh&llandena på Gotland

Herr talman! Herr Franzén i Träkumla
har frågat mig om den år 1964
tillsatta utredningen angående trafiken
mellan Gotland och fastlandet har
i uppdrag att se över hamnförhållandena
på Gotland och — om så inte skulle
vara fallet — om jag då är beredd att i
annat sammanhang skyndsamt pröva
frågan om byggandet av alternativhamnar
för Gotlandstrafiken.

1964 års Gotlandsutredning — vilken
är en enmansutredning — har f. n. sitt
arbete inriktat på vissa undersökningar
rörande kostnaderna för transporter
mellan Gotland och fastlandet. I samband
härmed kan bl. a. frågan om en
lämplig avvägning av de för sjöfarten
erforderliga investeringarna i hamnar
på ön komma att aktualiseras. Med hänsyn
härtill är jag inte nu beredd att i
annat sammanhang ta upp frågan om
alternativhamnar för Gotlandstrafiken.

Vidare anförde:

Herr FRANZÉN i Träkumla (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka herr
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
för svaret på interpellationen.
Det är framför allt två anledningar
till att jag frågat statsrådet
om dessa saker. Den första är följande.
Har statsrådet observerat att det inte
finns någon möjlighet för båtarna att
angöra Visby hamn vid hårt väder,
om de har klarat sjön från fastlandshamnarna
i hård vind? Visby hamn är
en oskyddad hamn, och trots att man
lagt ned stora summor för att få den
bättre skyddad är den svår att angöra
när vädret är hårt. Jag har därför aktualiserat
frågan, huruvida man då inte
skall ha möjligheter att gå in till någon
annan hamn när man kommer till
Gotlandskusten. Det kan inte vara tillfredsställande
att när fartygen kommit
över den öppna sjön och i hårt väder
nått Gotlands västkust inte kan gå in till
hamnen. Tidigare när båtarna var

mindre kunde man gå till Klintehamn
eller Kappelshamn. Denna möjlighet
finns inte nu då hamnarna är för grunda
på båda platserna. Det är därför angeläget
att man först och främst får
Visby hamn bättre skyddad, men jag
tror inte att den kan bli så väl skyddad,
att man inte behöver de nämnda extrahamnarna.
Herr statsrådet hänvisar till
att en enmansutredning pågår och att
utredaren har möjlighet att ta upp dessa
frågor. Detta är jag tacksam för.

Nu kommer jag in på den andra orsaken
till att jag tagit upp denna fråga. Jag
har tillsammans med representanter för
en gotlandskommun uppvaktat både sjöfartsstyrelsen
och järnvägsstyrelsen om
problem som har med hamnar och trafik
att göra. Hos såväl sjöfartsstyrelsen
som järnvägsstyrelsen bemöttes vi med
att de inte kunde ta ställning till denna
fråga, därför att en utredning pågår
vars resultat man skall avvakta. Jag vill
särskilt understryka att det är angeläget
att utredningen görs så snabbt som möjligt.

Utredningen om trafiken mellan Gotland
och fastlandet är ju ingen ny fråga.
Jag tycker att de flesta problemen borde
vara genomgångna och grundligt utredda
vid det här laget.

Vid 1945 års riksdag tillsattes den
stora utredningen om trafiken mellan
Gotland och fastlandet. Utredningens
betänkande framlades i början på 1950-talet, varvid synpunkter på en båttyp,
»färja», lämnades vilka man i dag accepterar.
Under dessa femton år har
man tvistat om typen på båtarna och
om hamnens utbyggnad. Man har icke
varit överens om hur båtarna skulle se
ut. Man visste inte om man skulle ha
sidoportar eller inkörning från för eller
akter. Detta har man diskuterat i femton
år. Ända in på sextiotalet tvistade
man om hur detta skulle lösas. Nu har
man så småningom fått klart för sig hur
båtarna skall vara. Jag tror att planläggningen
beträffande Visby hamn har
blivit något fördröjd och kanske något

Nr 13

Tisdagen den 23 mars 1965

Svar på interpellation ang. hamnförhållandena på Gotland

illa planlagd. Hade man tidigare vetat
båtarnas storlek och typ hade man också
kunnat planlägga hamnen betydligt
bättre.

Nåja, det är inte mycket att tala om
vad som varit. Det är bara att hoppas
att det kommer att bli någonting av
denna enmansutredning.

Kostnaderna är givetvis väsentliga.
Allt som skall fraktas från och till Gotland
blir ju belastat med hamnavgifter.
Det skulle vara en mycket stor lättnad
om staten i någon mån kunde bestrida
hamnkostnaderna — både då det gäller
hamnavgifter och övriga hamnkostnader.
Man kan jämföra med SJ. Kostnader
för våra hamnar skulle här kunna
bedömas som kostnader för järnvägsstationerna
längs järnvägen.

Herr statsrådet vet lika väl som jag
att Östersjön ofta kan vara upprörd och
ogästvänlig, men nu har vi båtar som
är så pass sjösäkra att de kan klara
gången i öppen sjö, även om vindstyrkan
är mellan 20 och 30 sekundmeter.

Men trots att båtarna har klarat den
hårda sjön finns det tillfällen, då angöringen
är omöjlig i Visby hamn. Det är
det jag anser vara felaktigt, och det är
det som jag menar att statsrådet bör observera.

Jag tar fasta på vad statsrådet har
sagt här i svaret. Vissa alternativhamnar
bör finnas när man inte kan komma
in i den största hamnen, och det är därför
som jag har framhållit att det är
angeläget att man bygger ut både Klinteliamn
och Kappelshamn. Jag vill passa
på att tacka för att det redan har anslagits
pengar till Klintehamn, så att
hamnen kan fördjupas. Men jag tar ändå
fasta på att när det nu är nödvändigt
att investera pengar i hamnar på Gotland,
man ser över dessa tre hamnar på
västra sidan som jag har nämnt. Jag understryker
vad statsrådet sagt i svaret:

»I samband härmed kan bl. a. frågan
om en lämplig avvägning av de för sjöfarten
erforderliga investeringarna i
hamnar på ön komma att aktualiseras.»

Jag ber ännu en gång att få tacka herr
statsrådet.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND:

Herr talman! Bara ett par ord. Herr
Franzén menar att dessa frågor var tillräckligt
utredda — man hade funderat
över dem i hela 15 år. Den enmansutredning
som nu arbetar är ju tillsatt
på beställning av riksdagen, föranledd
av en motion, undertecknad av bl. a.
herr Franzéns företrädare i andra kammaren,
herr Svensson i Stenkyrka. Med
anledning av den motionen sade utskottet
: »Utskottet förutsätter att en dylik undersökning
snarast verkställes i fråga
om trafiken mellan Gotland och fastlandet
samt att de i motionen aktualiserade
frågorna därvid ägnas vederbörlig uppmärksamhet.
» Det är det som nu sker
och som är anledningen till att jag inte
här vill ta upp en debatt om de enskilda
hamnarna.

Jag vill därtill bara konstatera att staten
har satsat 3,7 miljoner i Visby
hamn. Jag vet inte om det blir en tillräckligt
god hamn för de pengarna. Vidare
har vi, som herr Franzén nyss sade,
ganska nyligen beviljat Klintehamn
1,13 miljoner kronor av äskade 1,7 för
att man skall åstadkomma fördjupning
och breddning av inseglingsrännan till
hamnen och fördjupning av själva
hamnbassängen. Jag har velat anföra
detta för att ändå berika debatten med
några uppgifter om konkreta åtgärder,
som man från statens sida vidtagit och
vidtar när det gäller dessa hamnar.

Herr FRANZÉN i Träkumla (ep):

Herr talman! Ja, jag har sagt att det
har varit utredningar i så många år.
Dessa utredningar har också varit tillsatta
av riksdagen, herr statsråd, så det
är nog utrett rätt mycket. Därför kanske
det kan gå ganska snabbt med den utredning
det nu är fråga om.

Besvären vid angörning av Visby
hamn kvarstår ännu, trots att dessa

Tisdagen den 23 mars 1965 Nr 13 19

. överlämnande till republiken Island av i Sverige för -

svar på interpellation ang

varade isländska sagohandskrifter

pengar har anslagits. Det behövs mycket,
mycket pengar till innan Visby
hamn blir färdigbyggd.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 12

Svar på interpellation ang. överlämnande
till republiken Island av i Sverige
förvarade isländska sagohandskrifter

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN, som yttrade:

Herr talman! I en interpellation har
herr Lorentzon frågat om jag överväger
att ta initiativ till åtgärder i syfte att
till republiken Island överlämna de i
vårt land befintliga isländska sagohandskrifterna.
Herr Lorentzon berör därmed
ett problem vilket som bekant under
lång tid varit föremål för en brännande
diskussion mellan två av våra
nordiska grannländer, nämligen frågan
om det stora isländska handskriftsbeståndet
i Köpenhamn och den isländska
regeringens bestämda krav på ett
danskt överlämnande av detta icke endast
för skandinavisk utan även för internationell
vetenskap ytterst betydelsefulla
forskningsmaterial. När herr
Lorentzon antyder att man nu från
svensk sida — som han erkänner helt
utan några som helst rättsliga motiv —
borde göra ett principiellt ställningstagande
och en radikal åtgärd som givetvis
skulle påverka opinionen i denna
fråga i bl. a. Danmark vill jag anmäla
en bestämd reservation; enligt mitt förmenande
skulle ett sådant förfaringssätt
vara ytterst olämpligt. Danmark och
Island kommer att på ett eller annat
sätt säkerligen inbördes lösa denna fråga,
och det finns ingen anledning för
oss att komma med några indirekta anvisningar
eller exempel.

Den dansk-isländska handskriftsfrågan
å ena sidan och å andra sidan det

faktum, att vårt lands båda största vetenskapliga
bibliotek, Kungl. biblioteket
och Uppsala universitetsbibliotek,
sedan århundraden inom sina handskriftssamlingar
bevarar ett betydande
bestånd av gamla isländska handskrifter,
är i själva verket två ganska skilda
saker. Under den tid då det isländska
handskriftsmaterialet samlades till Köpenhamn
var denna stad även Islands
huvudstad. Sedan denna statliga enhet
upplösts är det förklarligt att även denna
fråga förts upp på dagordningen.
Sverige och Island har aldrig utgjort en
statlig enhet, och när man under 1600-och 1700-talen på skilda sätt till Sverige
från Island förvärvade handskrifter var
det icke fråga om dispositioner inom
samma välde utan en klar internationell
transaktion. I fråga om bakgrunden till
de svenska förvärven bör det erinras
om att det från svensk sida förelåg ett
klart vetenskapligt intresse och en medveten
strävan att rädda forskningsmaterial
som ansågs hotat till sin existens.
Det är betecknande att man från Islands
sida aldrig framfört några krav
på detta material. Det har t. o. m. helt
nyligen från officiellt håll understrukits
att man betraktade problemet som varande
av en helt annan karaktär och
icke ägnat att i framtiden bli föremål
för några isländska framställningar.

Av vad jag sålunda anfört torde framgå
att jag icke överväger att ta något
initiativ att till Island överlämna de i
vårt land befintliga isländska handskrifterna.

Vidare anförde:

Herr LORENTZON (k):

Herr talman! Först ett tack till statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet
för det svar han här har lämnat.

Även om statsrådet i sitt svar säger
att han just nu inte överväger att ta
initiativ till att till Island överlämna de
i vårt land befintliga isländska sago -

Nr 13

Tisdagen den 23 mars 1965

Svar på interpellation ang. överlämnande till republiken Island av i Sverige för varade

isländska sagohandskrifter

handskrifterna, tycks det mig ändå som
om han inte helt har stängt dörren, om
det från isländskt håll göres framställning
om att som gåva erhålla dessa
handskrifter.

Låt mig sedan säga några ord om vad
saken egentligen gäller. I de nordiska
folkens gemensamma kulturarv — som
någon har formulerat det -— utgör de
isländska sagorna detta arvs mest väsentliga
och omistliga del. De härstammar
i allmänhet från 800-talet fram till
början av 1000-talet, och de sträcker
sig långt bort i hedenhös, byggda på
muntlig tradition släkte efter släkte.
Sagorna är t. o. m. äldre än Dantes Divina
Commedia. I detta sammanhang
bör man också erinra sig att Dante föddes
först ett kvarts sekel efter den store
isländske hävdatecknaren Snorre
Sturlasson.

Dessa sagor är skrivna på Island, av
islänningar, för islänningar och på det
gamla nordiska språket. Island har på
detta sätt givit Norden och dess folk
dess självständiga litterära profil. Utan
islänningarna skulle dessa handskrivna
berättelser inte ha funnits till. Äganderätten
till dessa isländska handskrifter
är, tycker man, odiskutabel.

Det är ett ovanligt förhållande att ett
folk skriftligt kan dokumentera sin tillkomst
som egen nation. Så är dock förhållandet
med islänningarna. I boken
om den s. k. landtagningen, vilken skedde
i slutet av 900-talet, nämns inte
mindre än 3 000 personer och 1 400 olika
orter i samband med kolonisationen
av Island. Det finns experter på området,
som menar att man utan överdrift
kan beteckna de isländska släktsagorna
som Nordens enda samlade, originella
insats i världslitteraturen.

De isländska dikterna, Islands och
Norges historia, de omfattande släktsagorna
och den nordiska mytologien
har nedskrivits på pergament, framställt
av lamm- och kalvskinn, därav
namnet skinnböcker. I detta samman -

hang är det också på sin plats att fråga
hur en jämförelsevis fattig och liten
nation under medeltiden kunde offra så
mycket skinn för ett ändamål som ju
var improduktivt.

Först på 1600-talet kommer Danmarks
och. Sveriges intresse för denna
nordiska litteratur in i bilden, alltså 500
år efter det att islänningarna börjat
nedskriva bl. a. de nordiska folkens
historia. Då började de isländska handskrifterna
föras från Island, efter det
att landet under många år hade varit
en koloni under det danska enväldet.

Under den danska monopolhandeln
sjönk Island ned i armod, och människorna
dog i stor utsträckning av svält.
Av 70 000 människor på Island omkring
år 1600 sjönk befolkningstalet till 30 000,
då den danska monopolhandeln upphävdes
200 år senare, d. v. s. en minskning
med 40 000 människor eller mer
än hälften. Under denna armodets och
förnedringens tid för islänningarna
skingrades också det isländska kulturarvet.
De övriga nordiska folken har
sina kulturminnesmärken, men för islänningarna
utgör de isländska sagohandskrifterna
det enda men stora kulturarvet.
Att islänningarna gärna ser sagorna
samlade på Island, där de rätteligen
hör hemma, bör knappast förvåna
någon.

Det isländska kulturarvet befinner
sig nu, utöver det som finns i Reykjavik,
i Köpenhamn på två ställen, i
Stockholm, Uppsala, London, Edinburgh,
Oxford, USA, Paris, Wien, Västberlin
och Wolfenbuttel i Västtyskland.

Det är sant att det under den nämnda
svåra tiden på Island inte fanns några
lokaler, där dessa handskrifter skulle
ha kunnat bevaras för eftervärlden.
Detta stod klart för islänningen Arne
Magnusson, professor i Köpenhamn.
Eftersom Island och Köpenhamn under
enväldet hade gemensamt universitet,
sökte Arne Magnusson samla och bevara
de isländska handskrifterna där

Nr 13

Tisdagen den 23 mars 1965

Svar på interpellation ang. överlämnande
varade isländska sagohandskrifter

till eftervärlden. Det var ett vetenskapligt
intresse hos Arne Magnusson. Jag
tror knappast man kan säga samma sak
om kung Fredrik III av Danmark eller
Karl X Gustav i Sverige, när de vid den
tiden försökte komma över dessa isländska
handskrifter. Var det inte i
stället så att dessa kungars samt vissa
rikemäns i Danmark och Sverige intresse
att samla isländska handskrifter
var ett uttryck för den politiska maktkamp
som då fördes i Norden, framför
allt mellan svenska och danska kungar?
Det gällde maktherraväldet i Norden,
och samlandet av handskrifter har
knappast något med vetenskapliga intressen
att göra.

Man hade plötsligt upptäckt att på
den lilla ön Island hade folket i skinnböcker
nedtecknat de nordiska folkens
historia från hedenhös. Där skildrades
hjältemod och hjältedater. För den
svenske kungen och för rikemännen
ville man gärna tolka historien så att
»göterne» var de nordiska folkens urhem.
Utan tvivel har dessa isländska
sagor haft och har fortfarande ett stort
intresse för vårt land och folk. Dessa
isländska berättelser har inspirerat flera
av vårt lands stora författare och
diktare, och de har även verkat inspirerande
långt ute i folkets breda lager.
Så är bl. a. förhållandet i Bohuslän, dåtidens
Viken, där det finns platser som
fortfarande bär namn från fornnordisk
tid, namn som återfinnes i dessa isländska
sagor.

När folkskollärare Osvald Karlsson i
Hunnebostrand för en del år sedan författade
sina sagospel, t. ex. Drottning
Astrid, Olof Tryggvesson in. fl., var inspirationen
hämtad ur dessa isländska
sagor. I nämnda sagospel, som framfördes
av bygdens eget folk, förekommer
namn på platser endast ett kort stycke
från den gammelgård där sagospelen
uppfördes.

Dessa sagor har alltså haft sin betydelse
långt ut i folkdjupet i vårt land.

till republiken Island av i Sverige för Sverige

skulle alltså av denna anledning
mycket väl kunna göra anspråk
på »äganderätten» till de isländska
handskrifterna. Dock är dessa berättelser
skrivna av islänningar på Island och
handlar om islänningar. Äganderätten
är alltså mot denna bakgrund odiskutabel.

Handskrifterna utgör islänningarnas
enda kulturarv.

Vi har liksom Danmark många slott
och herresäten och mycket annat, men
Island har endast dessa handskrifter
som sitt kulturarv.

Från vetenskaplig synpunkt — om nu
en lekman får yttra sig i detta sammanhang
—- torde allt tala för att handskrifterna
blir samlade under ett enda
tak. Den plats där det kan ske kan i så
fall endast bli Island. Ingen av de nuvarande
ägarna till isländska handskrifter,
vare sig det gäller USA, England,
Paris, Wien och annorstädes, skulle
komma på tanken att återsända dem till
Köpenhamn.

Då det gäller Island kommer troligen
frågan i en annan dager. Härvidlag kunde
vårt land spela en väsentlig roll, och
jag uttalar också förhoppningen, att vi
i framtiden kommer att göra det.

Inom kort har Island färdigställt sina
stora byggnader för förvaring av handskrifter,
där forskning skall bedrivas
och tillgång skall finnas till all den toppmoderna
apparatur som star att erhålla.
Därtill har man folk, som verkligen är
kännare på området. Jag föreställer mig
nämligen att de som är födda på Island,
kan dess språk och i grunden är förtrogna
med dess historia, geografi och
ortnamn och annat som underlättar en
dylik forskning, också är bäst skickade
till att genomföra detta slags forskning.

Med all respekt för de svenskar,
schweizare och tyskar, som i dag bedriver
källstudier i sagorna, skulle den isländska
sagoforskningen säkerligen ha
allt att vinna på att Island blev det land,
där samtliga handskrifter skulle komma

Nr 13

Tisdagen den 23 mars 1965

Svar på interpellation ang. överlämnande till

varade isländska sagohandskrifter

att förvaras. Enligt min mening skulle
vårt land kunna spela den förmedlande
rollen när det gäller att överföra handskrifter
som befinner sig i andra länder
än Danmark och Sverige.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Jag hyser ingen annan
uppfattning än herr Lorentzon när det
gäller de isländska handskrifternas betydelse.
Däremot kan jag inte dela hans
uppfattning om äganderätten till ting
av denna art. Det är över huvud taget en
mycket omdiskuterad fråga hur man
skall ställa sig till exempelvis gamla
krigsbyten. Det är inte bara fråga om
de isländska handskrifterna. Det gäller
en rad kulturhistoriska föremål världen
runt, vilka enligt herr Lorentzons betraktelsesätt
borde föras över till den
rätte ägaren.

Jag kan, herr talman, exemplifiera
detta från vårt eget land. Vi har under
tidernas lopp fått lämna ifrån oss åtskilligt
av kulturhistoriskt värde. Utländska
intressenter har inköpt ytterst
väsentligt svenskt handskriftsmaterial,
som numera förvaras på vetenskapliga
institutioner, t. ex. i England, Förenta
staterna och Sovjetunionen.

Jag vill särskilt påminna om det kanske
mest uppseendeväckande förvärvet,
den engelska inlösen av Carl von Einnés
litterära kvarlatenskap. Det har sagts
att Carl von Linné är den genom alla
tider störste vetenskapsman vi haft.
Linné-samlingarna finns alltså i London,
men ingen Linnean i Uppsala eller
i Sverige över huvud taget skulle yrka
på att engelsmännen skulle ge tillbaka
denna litterära kvarlåtenskap. Vi har en
rad exempel på sådana köp, som genomförts
i vanlig ordning.

Dessutom vill jag nämna att i den vetenskapliga
debatten med skärpa framförts
argument mot en sådan här äganderättsprincip
— man har sagt att hävdandet
av principen skulle skapa full -

republiken Island av i Sverige förständig
förvirring på hela det internationella
planet. T. o. m. för vetenskapliga
specialister är det många gånger
svårt att klart avgöra vissa böckers,
handskrifters och andra kulturföremåls
direkta nationella proveniens, och ett
återställande skulle alltså redan av dessa
skäl vara komplicerat. För internationell
vetenskaplig forskning, som vant
sig vid och i sina bearbetningar hänvisat
till källmaterialets aktuella lokalisering,
skulle det leda till betydande svårigheter
om stora delar av detta material
bytte ägare och förvaringsplats.
Många stora kända serier och samlingar
är ju lokaliserade efter sin förvaringsplats,
och jag tror att det skulle leda till
betydande svårigheter om vi följde den
äganderättsprincip herr Lorentzon gjort
sig till talesman för.

Anledningen till att jag dröjt så pass
länge med att lämna detta interpellationssvar
är att jag velat pejla den isländska
opinionen ordentligt. Jag fick
tillfälle att göra det personligen i samband
med en veckas uppehåll på Island
under Nordiska rådets session i Reykjavik.
Jag talade självfallet med min kollega,
den isländske kulturministern, och
med åtskilliga andra. Islänningarna bär
inte, herr Lorentzon, kommit på idén
att detta skulle vara isländsk egendom
som förvaras i Uppsala och Stockholm.
Jag har i mitt interpellationssvar, vilket
jag inte skall upprepa, sagt att diskussionen
mellan Danmark och Island är
något helt annat — riksbiblioteket i
Danmark var ju bibliotek även för Island
under den tid de bägge länderna
var ett. Då Island blev självständigt —
alltså vid delningen av det gamla väldet
— uppkom också denna fråga om
handskrifterna.

I vårt fall är det ju inte tal om någonting
liknande, utan det rör sig om en
internationell transaktion bland många
för hundra eller två hundra år sedan.
Men det är självfallet lätt, herr Lorentzon,
att tala hjärteknipande om ett så

Nr 13

Tisdagen den 23 mars 1965

Svar på interpellation ang. överlämnande
varade isländska sagohandskrifter

litet och så heroiskt folk som det isländska.
På den punkten förstår jag er
väl, men jag tror inte — och det är det
sista jag vill säga — att man bland isländska
forskare, i första hand historiker
och språkmän, skulle med tillfredsställelse
se en utveckling sådan
som den herr Lorentzon skisserade. Han
tyckte, om jag inte missförstod honom,
att de isländska forskarna hade större
förutsättningar att syssla med detta material
än några andra. Men islänningarna
är så kloka, herr Lorentzon, att de
väl vet att kunskapen om isländsk kultur,
isländsk litteratur och isländsk historia
beror bl. a. av att så många skandinaviska
språkforskare, så många nordister
använt det isländska handskriftsmaterialet.
Denna kunskap skulle bli betydligt
fattigare, om forskningsuppgifterna
och propagandauppgifterna rörande
Islands historia lades uteslutande på
det isländska folkets egna axlar. Det är
ett äventyr att 190 000 människor över
huvud taget kan bära upp en hel nation
och ge den en så stark kulturell överbyggnad,
och det är en prestation, herr
Lorentzon, att Island håller ett eget universitet.

Jag tror att vi i de övriga nordiska
länderna har all anledning att intressera
oss för isländsk kultur, isländsk litteratur
och isländskt språk. Vi bör hjälpa
till härvidlag och inte bara skicka upp,
tillsammans med några handskrifter,
uppgiften att klaras av islänningarna
själva.

Herr LORENTZON (k):

Herr talman! Herr statsrådet säger,
att det inte är så enkelt som att bara
skicka upp materialet till islänningarna.
Men om islänningarna inte tror sig om
att kunna bedriva denna forskning, kan
man undra varför de sedan hundra år
tillbaka från Danmark krävt tillbaka sitt
kulturarv, som ligger gömt i Köpenhamn.
Det skulle vara en gärd av hög -

till republiken Island av i Sverige föraktning
mot den isländska nationen, vilken
i så många år varit en koloni under
Danmark, om de nordiska folken ekonomiskt
stödde islänningarna i deras
strävan att hålla ett eget universitet
och att skaffa den forskningsapparatur
som de behöver.

Men det har man inte gjort. Svartsjukt
har danskarna liksom vi vakat
över och behållit dessa handskrifter.

Jag har i min hand protokollet från
diskussionen i denna fråga i det danska
folketinget. Jag skall citera herr statsrådets
partikamrater i Köpenhamn, vilka
argumenterar på ett helt annat sätt
än statsrådet gör i denna församling.

Och vad är orsaken till detta? Jo, i
Danmark har det socialdemokratiska
partiet bundit sig för en utlämning av
handskrifterna och måste alltså argumentera
på ett annat sätt än statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet
gör i dag.

Chefen för Arnamagnseanska stiftelsen
i Köpenhamn sedan många år tillbaka,
professor Jon Helgason, uttalade
år 1950 i frågan om den forskning det
gäller bl. a. följande, vilket också citerades
av den danska undervisningsministern
i det tal han höll den 29 oktober
i fjol, när frågan diskuterades i
Köpenhamn: »Helt siden det 17. århundrede
har udgivelsen, af isländske håndskrifter
vseret et område, hvor isländske
forskere har vseret sserlig virksomme.»

»För isländska forskare i Köpenhamn
finns det vidare i fortsättningen ingen
som helst framtid.» Professor Helgason
uttalar med anledning härav: »Argumentet
om videnskabens internationale
ånd og vsesen må vende sig til Islands
fordel.» Han säger slutligen, »åt Island
og kun Island er i stand til åt praestere
den forskerstab, som behpves».

Det kan räcka med att anföra vad
professor Jon Helgason skriver. År 1950
hade man nämligen i Köpenhamn inte
visat denna forskning särskilt stort intresse.
Först efter det att islänningarna

Nr 13

Tisdagen den 23 mars 1965

Svar på interpellation ang. överlämnande till republiken Island

varade isländska sagohandskrifter

verkligen ställde sitt krav på att få sina
handskrifter tillbaka, kände man sig i
Köpenhamn tvingad att visa ett speciellt
vetenskapligt intresse för dessa.
Så har också varit förhållandet i vårt
land.

Låt mig citera vad den högt ärade ledamoten
av folketinget i Danmark Dupont,
ordförande i den socialdemokratiska
gruppen, säger till frågan om hur
handskrifterna kom till Danmark:

»F0rst hen i det 16. århundrede kommer
Danmarks interesse for denne nordiske
litteratur ind i billedet.---.

Det skal heller ikke glemmes, åt interessen
for de isländske hån dskrifter også
hang sammen med, åt svenske opkpbere
befandt sig på markedet.»

Jag tycker det är mycket klokt av islänningarna
att de inte gjort någon
framställning till Sverige, ty de måste
ju lösa frågan i Danmark, innan de vänder
sig till Sverige. För övrigt tror jag
inte att islänningarna någonsin skulle
ställa frågan om ett utlämnande till
Sverige — det kommer de säkerligen
inte att göra. Men om frågan alltså inte
ställs tycker jag —- det är min personliga
uppfattning — att man som en gåva
till islänningarna skulle kunna överlämna
detta deras eget kulturarv. Vår
kultur kommer inte att gå under därmed
— svenska förhållanden kommer
inte att skadas — och islänningarna är
ändå bäst skickade att handha materialet.

Så frågan om krigsbyten! Statsrådet
anser i interpellationssvaret att det inte
på något sätt är fråga om krigsbyte. Men
är ändå inte en del av dessa handskrifter
krigsbyte som Karl X Gustav kom
över i sitt krig mot danskarna? Och
var det vidare inte så att Karl X Gustav
tog vissa islänningar som krigsfångar,
vilka — för att tala modernt
språk — hjärntvättades och sedan skickades
till Island som uppköpare av isländska
handskrifter? Magnus Gabriel
De la Gardie lär vidare av änkan efter

av i Sverige förden
danske vetenskapsmannen Stephanius
ha köpt vissa handskrifter.

På detta sätt gick det alltså till när
dessa handskrifter kom till Sverige.

Men varför inte göra ett kristligt byte
med islänningarna. För kort tid sedan
gjordes enligt svenska tidningar unika
fynd vid universitetet i Reykjavik av
svenska evangeliska böcker från medeltiden.
Man kunde väl göra ett byte och
få dessa böcker tillbaka. Det finns ju
starka intressen här i landet för att få
dessa böcker utlämnade från Island. Det
skulle heller inte bli första gången i
vårt lands historia som vi för vår del
sänder handskrifter till ett land — det
hände i slutet på 1800-talet, om jag inte
minns fel, när man till Tjeckoslovakien
överlämnade tjeckiska handskrifter.

Jag tror att det skulle ha stor betydelse
såsom ett led i den fredliga samlevnaden
i Norden om denna fråga bleve
löst, och det skulle stärka den ömsesidiga
respekten mellan våra folk.

Sedan till frågan om krigiska bedrifter.
Det är viktigt att vi på svenska museer
har krigsbyten, stulna exempelvis
i Prag, från den tid då vi hade krigsgalna
kungar här i Sverige, kungar som
kunde föra 30-åriga krig. Men jag skulle
inte tro att Tjeckoslovakien begär dessa
krigsbyten tillbaka, lika litet som Egypten
kommer att begära tillbaka Kleopatras
nål, som står nere vid Themsen
i London. Det är inte fråga om detta,
utan här är det fråga om ett konkret
exempel, när det gäller ett lands enda
kulturskatt.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Herr Lorentzon talar
dels om principer, dels om konkreta
exempel och blandar ihop argumenteringen
på ett vårdslöst sätt, som gör det
svårt att bena upp den.

Vi kan alltså lämna principerna om
krigsbyten och sådant därhän. Jag har
ju inte stått och försvarat den tidens

Nr 13

Tisdagen den 23 mars 1965

Svar på interpellation ang. överlämnande
varade isländska sagohandskrifter

»förvärvspolitik». Vi vet ju alla att
skulle vi ge tillbaka allt vad vi har tagit
som erövringar i krig, skulle vi bli
ganska fattiga. Men detta gäller inte
bara vårt land, utan det rådde förr en
allmän rörlighet på den internationella
konstmarknaden eller kulturmarknaden,
hur man nu vill uttrycka sig.

.lag återgår alltså till den konkreta
frågan om de isländska sagohandskrifterna.
Det är väl ändå bäst, herr Lorentzon,
att låta islänningarna själva vittna
om dessa handskrifters betydelse. Det är
väl deras röster som i första hand skall
göra sig hörda. Det är då inte bara
fråga om deras uppskattning av handskrifterna
utan också om hur de ser
på hela denna problematik.

Hur mina partivänner i det danska
folketinget argumenterar är ju en helt
annan fråga, och jag vill, herr talman,
för att inga missförstånd skall uppstå
i denna för förhållandet mellan Danmark
och Island så känsliga fråga, upprepa
följande mening ur mitt interpellationssvar:
»Under den tid då det isländska
handskriftsmaterialet samlades
till Köpenhamn var denna stad även Islands
huvudstad. Sedan denna statliga
enhet upplösts är det förklarligt att
även denna fråga förts upp på dagordningen.
» Det är inte i första hand en
vetenskaplig eller forskningspolitisk
fråga, herr Lorentzon, när man i Danmark
och Island diskuterar handskrifternas
lokalisering.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 13

Föredrogs var för sig följande Kungl.
Maj:ts å bordet vilande propositioner;
och hänvisades därvid

till lagutskott propositionen nr 51,
med anhållan om riksdagens yttrande
angående vissa av Internationella arbetsorganisationens
allmänna konferens
år 1964 vid dess fyrtioåttonde sammanträde
fattade beslut;

till republiken Island av i Sverige förtill
jordbruksutskottet propositionen
nr 55, angående avtal om driften av
Institutet för växtförädling av frukt och
bär, m. m.;

till statsutskottet propositionerna:
nr 57, angående inrättande av ett korrosionsinstitut,
och

nr 59, angående karolinska sjukhusets
fortsatta utbyggande m. m.;

till konstitutionsutskottet propositionen
nr 61, med förslag till lag om ändring
i landstingslagen den 14 maj 1954
(nr 319), m. m.;

till statsutskottet propositionen nr 66,
angående medelsbehovet för försvarsstabens
verksamhet under budgetåret
1965/66;

till lagutskott propositionen nr 69,
med förslag till lag om ändrad lydelse
av 3 § barnavårdslagen den 29 april
1960 (nr 97);

till statsutskottet propositionerna:
nr 74, angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag, avseende ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde,
och

nr 78, angående vissa anslag till bostadsstyrelsen
m. m.

§ 14

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet
följande vid utskottets anmälningar
jämlikt § 21 riksdagsstadgan fogade,
å bordet vilande framställningar,
nämligen

från fifllmäktige i riksgäldskontoret
angående ytterligare anslag till förvärv
av bostadsrätter för riksdagens räkning,
m. m., samt

från styrelsen för riksdagsbiblioteket
angående riksdagens upplysningstjänsts
arbetsuppgifter och organisation.

§ 15

Föredrogs, men bordlädes åter utrikesutskottets
utlåtanden nr 1—3, statsutskottets
utlåtanden nr 9 och 31, bcvill -

Nr 13

Tisdagen den 23 mars 1965

Interpellation angående åtgärder mot alkoholmissbruk inom försvaret

ningsutskottets betänkande nr 8, första
lagutskottets utlåtanden nr 11—13, andra
lagutskottets utlåtanden nr 18, 22,
24 och 26—29, tredje lagutskottets utlåtanden
nr 11—13 samt allmänna beredningsutskottets
utlåtanden nr 10—13.

§ 16

Föredrogs var för sig följande, vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorde men då bordlagda interpellationsframställningar,
nämligen av:

herr Lindahl, till herr statsrådet och
chefen för socialdepartementet angående
möjligheterna att behandla vissa
njursjukdomar, och

herr Nordgren, till herr statsrådet och
chefen för ecklesiastikdepartementet angående
disciplinsituationen inom det
obligatoriska skolväsendet.

Kammaren biföll dessa framställningar.

§ 17

På hemställan av herr talmannen beslöt
kammaren, att andra lagutskottets
utlåtande nr 18 skulle uppföras närmast
före statsutskottets utlåtande nr 9 bland
två gånger bordlagda ärenden på morgondagens
föredragningslista.

§ 18

Interpellation ang. åtgärder mot alkoholmissbruk
inom försvaret

Ordet lämnades på begäran till

Herr JOHANSSON i Skärstad (ep),
som yttrade:

Herr talman! Värnpliktstjänstgöring
medför för de värnpliktiga speciella förhallanden.
De inplaceras i en för dem ny
miljö, som de måste anpassa sig till.
Det är angeläget att så mycket som möjligt
göres för att de skall vänja sig vid
den nya situationen; det gäller givetvis
såväl rekryttjänstgöring som repetitionsövningar.
Om vederbörande inte finner
sig till rätta blir den utbildning

som han undergår givetvis inte särskilt
effektiv. Bruket av alkohol tycks
vara utbrett bland militärerna. För
många kanske värnpliktstjänstgöringen
medför den första kontakten med spritdrycker
med mera varaktigt användande
av alkohol som följd. Tendenser av
det här slaget är beklagliga, och enligt
min mening måste ansträngningar göras
för att få till stånd en bättre tingens
ordning i detta avseende.

Nu kan man nog dock dessbättre
konstatera, att missbruket av alkohol
bland de värnpliktiga är av relativt liten
omfattning. Inte desto mindre åstadkommer
de som uppträder berusade på
regementen och annorstädes otrivsel för
sina kamrater. De speciella förhållandena
på ett regemente med kollektivt
boende måste ju kräva hänsynstagande
till kamraterna på ett sätt som sällan
blir aktuellt i det civila umgänget. Spritmissbruk
bland värnpliktiga måste därför
i möjligaste mån beivras. Naturligtvis
måste här åtgärder av förebyggande
karaktär komma till användning. De
personalvårdande åtgörandena måste
mer än vad som nu sker inriktas på att
lösa problem av förevarande art. Om
inte detta skulle leda till avsett resultat
måste andra åtgärder komma i fråga.

Med hänvisning till det som ovan anförts
anhåller jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för
försvarsdepartementet få ställa följande
frågor:

Anser statsrådet att det föreligger
några av spritmissbruk förorsakade problem
inom det svenska försvaret?

Om så skulle vara fallet, vilka åtgärder
har statsrådet för avsikt att vidtaga?

Denna anhållan bordlädes.

§ 19

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 10, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda fram -

Tisdagen den 23 mars 1965

Nr 13

ställningar rörande utgifterna för budgetåret
1965/66 inom handelsdepartementets
verksamhetsområde jämte i ämnet
väckta motioner; och

nr 86, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående beredskapsstat för
försvarsväsendet för budgetåret 1965/66.

§ 20

Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj :ts propositioner överlämnats till
kammaren:

nr 40, angående anslag för budgetåret
1965/66 till vissa forskningsråd
m. m.,

nr 42, angående anslag för budgetåret
1965/66 till statskontoret m. m. och statens
datamaskinfond,

nr 60, angående reform av de offentliga
tjänstemännens förhandlingsrätt
m. m.,

nr 64, angående vissa byggnads- och
markfrågor inom kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde,

nr 65, angående anslag för budgetåret
1965/66 till statsdepartementen,
m. m.,

nr 68, med anhållan om yttrande över
vissa av Europarådets rådgivande församling
vid dess sextonde ordinarie
möte antagna rekommendationer och
resolutioner,

nr 70, angående blind- och dövskolväsendets
organisation m. in.,

nr 71, med hemställan om riksdagens
samtycke till förordnande angående
fortsatt valutareglering,

nr 72, med förslag till lag med särskilda
bestämmelser rörande riksbankens
sedelutgivning, m. in.,

nr 73, angående reglering av sockernäringen,

nr 75, angående vissa frågor rörande
vård och undervisning av rörelsehindrade
barn in. in.,

nr 76, med förslag till lag om elevhem
för vissa rörelsehindrade barn
in. fl.,

nr 83, angående den framtida verksamheten
vid Törefors aktiebolag med
flera statliga företag,

nr 104, angående anslag för budgetåret
1965/66 till byggnadsarbeten vid
universiteten och vissa högskolor m. m.,
samt

nr 105, angående ytterligare utgifter
på tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1964/65.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 21

Anmäldes följande till herr talmannen
under sammanträdet avlämnade motioner: nr

767, av herr Karlsson i Huddinge
m. fl., i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 41, med förslag till jordförvärvslag
m. m.,

nr 768, av herr Ekström i Iggesund
m. fl., i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 43, angående kommunal
skatteutjämning, m. m., samt

nr 769, av fru Kristensson och herr
Ringaby, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 56, angående anslag för
budgetåret 1965/66 till barnmorskeläroanstalterna
och statens sjuksköterskeskolor
m. in.

Dessa motioner bordlädes.

§ 22

Meddelande om enkel fråga

Meddelades, att herr talmannen tillställts
en enkel fråga av herr Wikner till
herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
angående jaktvårdsavgiftens
storlek.

§ 23

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.22.

In fidem

Sune K. Johansson

Nr 13

Onsdagen den 24 mars 1965 fm.

Onsdagen den 24 mars

Kl. 10.00

§ 1

I enlighet med kammarens därom den
16 innevarande mars fattade beslut skulle
nu val företagas av tre ombud i Europarådets
rådgivande församling jämte
suppleanter för dessa ombud.

Ordet lämnades på begäran till

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN,
som yttrade:

Sedan herr talmannen för kammaren
uppläst denna lista, blev den av kammaren
godkänd; och förklarades de å
listan uppförda ledamöterna utsedda till
ombud respektive suppleanter i Europarådets
rådgivande församling.

Riksdagens kanslideputerade skulle
genom utdrag av protokollet underrättas
om detta val samt anmodas låta uppsätta
och till kamrarna ingiva förslag
dels till förordnanden för de valda, dels
ock till skrivelse till Konungen med anmälan
om det förrättade valet.

§ 2

I enlighet med kammarens därom den
17 innevarande mars fattade beslut företogs
nu val av tjugufyra valmän för utseende
av dels fullmäktige i riksbanken
och riksgäldskontoret, dels ock suppleanter
för dessa fullmäktige.

Herr talman! För vart och ett av de
val som skall företagas vid detta plenum
ber jag att få avlämna en gemensam
lista, vilken godkänts av de av
kammaren valda ledamöterna i talmanskonferensen.
Varje lista upptar
namn å så många personer, som det
ifrågavarande valet avser.

Den av herr förste vice talmannen
för detta val avlämnade listan var av
följande utseende:

Den av herr förste vice talmannen
för valet av valmän avlämnade listan
upptog under partibeteckningen »Gemensam
lista» följande namn:

Bengtsson i Varberg
Johansson i Torp
Nelander
Asp

Börjesson i Glömminge
Dickson

Karlsson i Olofström

Odlie

Antby

Persson i Skänninge
Larsson i Hedenäset
Cassel

Renström-Ingenäs, fru

Gustafsson i Borås

Almgren

Forsberg

Larsson i Luttra

Ombud Suppleanter

S. R. Alemyr,

ledamot av andra kammaren

K. Å. Björk i Göteborg,
ledamot av andra kammaren

S. H. Gustafson i Göteborg,
ledamot av andra kammaren

S. A. D. Wiklund,
ledamot av andra kammaren

G. Hedlund,

ledamot av andra kammaren

L. M. Eliasson i Sundborn,
ledamot av andra kammaren

Nr 13

Onsdagen den 24 mars 1965 fm.

Bengtsson i Landskrona

Magnusson i Tumhult

Elmén, fröken

Hagnell

Lundmark

Hansson i önnarp

Bohman.

Herr talmannen uppläste nu denna
lista, vilken kammaren godkände; och
förklarades de personer, vilkas namn
upptagits å listan, utsedda till valmän.

§ 3

Anställdes val av suppleanter för de
under nästföregående paragraf omförmälda
valmännen. Herr förste vice talmannen
avlämnade en lista, vilken under
partibeteckningen »Gemensam lista»
upptog följande namn:

Andersson i Billingsfors

Carlstein

Enskog

Berg

Svensson i Vä
Magnusson i Borås
Haglund

Gustafsson i Uddevalla
Källstad

Anderson i Lerum, fröken
Johansson i Dockered
Hedin.

Sedan denna lista av herr talmannen
upplästs och av kammaren godkänts
förklarades de personer, vilkas namn
fanns upptagna å listan, utsedda till
suppleanter för här ifrågavarande valmän.

§ 4

Meddelande ang. de närmaste plena

Herr TALMANNEN yttrade:

Detta sammanträde kommer såsom
tidigare meddelats att fortsättas på kvällen.
Av de på föredragningslistan såsom
två gånger bordlagda upptagna ärendena
avses åtminstone ärendena nr 21

_ 44, d. v. s. samtliga ärenden t. o. m.

statsutskottets utlåtande nr 31, skola

Utrikes- och handelspolitisk debatt

slutbehandlas i dag. Därigenom skulle
det bli möjligt att på fredag, då plenum
börjar kl. 11.00, medhinna återstående
ärenden utan att sammanträdet behöver
pågå längre än till omkring kl.
17.00.

Vid arbetsplenum onsdagen den 31
mars kommer att föreligga till behandling
ett 40-tal ärenden, däribland bevillningsutskottets
betänkande angående
omläggning av den direkta och indirekta
beskattningen samt statsutskottets
utlåtanden om utgifterna inom försvarsdepartementets
och inrikesdepartementets
verksamhetsområden. Plenum onsdagen
den 31 mars kommer därför med
säkerhet att fortsättas på kvällen, och
sammanträdet fredagen den 2 april blir
ett arbetsplenum som tar sin början
kl. 11.00.

§ 5

Herr talmannen meddelade, att herr
Arvveson enligt till kammaren inkommet
läkarintyg vore sjukskriven under
tiden den 23—29 innevarande mars.

Herr Arweson beviljades ledighet från
riksdagsgöromålen under angivna tid.

§ 6

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökan:

Till Riksdagens andra kammare

Härmed får jag anhålla om ledighet
från riksdagsgöromålen under tiden 25
—27 mars 1965 för deltagande i sammanträde
i Bryssel med Europarådets
politiska kommitté.

Stockholm den 24 mars 1965

Sven Gustafson

Kammaren biföll denna ansökan.

§ 7

Utrikes- och handelspolitisk debatt

Herr talmannen lämnade ordet till

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena NILSSON, som framför -

Nr 13

Onsdagen den 24 mars 1965 fm.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

de det i Kungl. Maj :ts skrivelse nr 86
avsedda meddelandet, så lydande:

Herr talman! Den världspolitiska utvecklingen
under det år som gått efter
den senaste utrikesdebatten har främst
fått sin prägel av viktiga inrikespolitiska
tilldragelser hos huvudmakterna i
Väst och öst. I Förenta Staterna har
den demokratiska administrationen genom
president Johnsons överväldigande
valseger fått förlängt mandat. I Sovjetunionen
och Storbritannien har
nya krafter tagit ledningen. Det är ännu
inte möjligt att bedöma vilken betydelse
dessa händelser kan komma att
få för den internationella politikens
fortsatta inriktning. Att kärnvapenmakternas
krets utökats genom Kinas atomexplosion
förra hösten, är en ny och
betydelsefull faktor i storpolitiken, ehuru
man svårligen kan på detta stadium
förutse konsekvenserna av denna händelse.
Det tillspetsade läget i Sydostasien
har försvårat möjligheterna till
fortsatt avspänning. De israelisk-arabiska
motsättningarna har ytterligare
skärpts till följd av tvisten om Jordanflodens
vatten, och läget i Mellersta Östern
fortsätter att inge farhågor. I Cypern-frågan
tycks alltjämt ingen politisk
lösning vara i sikte. Det internationella
samarbetet har allvarligt hämmats
av finansieringskrisen inom Förenta
Nationerna.

Det partiella provstoppsavtal^ från
sommaren 1963 gav upphov till en försiktig
optimism om en avgörande vändning
i riktning mot minskad internationell
spänning. Förhoppningarna härom
har hittills blott i ringa mån infriats.
Visserligen förefaller det som om de
båda världsmakterna Förenta Staterna
och Sovjetunionen, inte minst i insikten
om det oerhörda ansvar som innehavet
av stora kärnvapenarsenaler innebär,
har en ömsesidig önskan att komma
varandra närmare i fredligt och fruktbart
samarbete. Sådan samverkan förekommer
också på olika plan. I vår
egen världsdel, som länge utgjort en

huvudskådeplats i det kalla kriget, har
kontakterna blivit livligare mellan länderna
i öst och Väst, särskilt på de
ekonomiska och kulturella områdena.
Dessa närmanden har dock ännu inte
lett till konkreta framsteg vad gäller
något av de stora internationella problemen,
såsom Tysklands-frågan och
nedrustningen.

Det internationella förtroende, som är
en förutsättning för kompromissvilja
och uppgörelser i de storpolitiska frågorna,
saknas tydligen alltjämt. I bästa
fall kan man nog inte räkna med annat
än ett långsamt närmande, steg för steg.
FN-krisen och situationen i Sydostasien
komplicerar bilden just nu. Särskilt den
senaste tidens händelseutveckling i
Vietnam inrymmer risker för en utvidgning
av konflikten som kan få allvarliga
följder för världsfreden. Snara
förhandlingar med sikte på en fredlig
lösning ter sig ytterligt angelägna.

Krisen i Vietnam har för tillfället
trängt andra oroshärdar i bakgrunden
för den internationella uppmärksamheten.
De öppna eller latenta spänningarna
på den afrikanska kontinenten,
där nu också Kina öppet framträder
som medtävlare om inflytandet, bör inte
förbises. I den fortsatta avkoloniseringens
och nationella frigörelsens spår
följer oundvikligen svåra omställningsproblem.
Efter FN-styrkans tillbakadragande
har Kongo åter blivit skådeplatsen
för inre oroligheter. Bland Afrikas
andra allvarliga problem intar den sydafrikanska
apartheid-politiken en framträdande
plats.

Det internationella läget i stort är
i dag svåröverskådligt. Stormakternas
ansvar är större än någonsin. På dem
beror inte minst Förenta Nationernas
förmåga att effektivt verka för framsteg
och fred bland världens folk. Detta
bär åskådliggjorts i samband med den
s. k. finansieringskrisen inom FN, som
delvis förlamat den nittonde generalförsamlingens
möjligheter att arbeta.
Förenta Nationernas situation för -

Onsdagen den 24 mars 1965 fm.

Nr 13

tjänar en närmare kommentar i denna
riksdagsdebatt. Hösten 1963 antog FN:s
generalförsamling enhälligt en resolution
enligt vilken år 1965, världsorganisationens
tjugonde verksamhetsår, fastställdes
som ett internationellt samarbetsår.
En särskild kommitté tillsattes
med uppgift att sprida ökad kännedom
om Förenta Nationernas verksamhet på
skilda områden, bl. a. om dess insats
för att främja den ekonomiska och sociala
utvecklingen i de fattiga länderna.
Tanken var att markera jubileet
med en mäktig manifestation av FN:s
växande roll som instrument för fred,
frihet och framsteg.

Utvecklingen har dessvärre lett uppmärksamheten
i annan riktning. Jubileumsåret
har inletts i en atmosfär av
kris för världsorganisationen. Generalförsamlingens
nittonde möte måste i
februari avbrytas utan att man kunnat
behandla flertalet av de viktiga politiska
frågorna på dagordningen.

Generalförsamlingens kris är allvarlig,
men det finns därför ingen anledning
att låta de aktuella svårigheterna
helt skymma bilden av den omfattande
verksamhet som pågår inom FN eller
i FN:s regi. Hjulen har inte stannat i
maskineriet. Förtroendet för FN:s och
dess fackorgans insatser i det ekonomiska
och sociala biståndsarbetet växer
bland både givar- och mottagarländer.
Mer än två tredjedelar av organisationens
personal är verksam i denna del
av FN:s arbete. Även på andra fält
fortsätter FN sina bemödanden. Två
militära fredsoperationer — de i Gaza
och Cypern -— pågår trots krisen. Detsamma
gäller observatörsmissionerna i
Främre Orienten, Kashmir och Korea,
samtliga för övrigt med svensk medverkan.
Regeringen kommer att bifalla
en framställning från generalsekreteraren
om förlängning på ytterligare en
tremånadersperiod av den svenska FNbataljonens
uppdrag på Cypern.

I det läge som uppstått därigenom
att generalförsamlingen frivilligt avstått

Utrikes- och handelspolitisk debatt

från att företa normala omröstningar,
kunde likväl beslut fattas medelst acklamation
i några betydelsefulla frågor:
Valen till säkerhetsrådet och ekonomiska
och sociala rådet ägde rum. Institutionerna
för den permanenta handelsoch
utvecklingskonferensen tillskapades.
F^Nis hjälporganisation för Palestina-flyktingarna
fick förlängt mandat.
Nedrustningskommittén i Geneve anmodades
fortsätta sitt arbete. I avvaktan
på budgetbehandlingen bemyndigades
generalsekreteraren ikläda organisationen
utgifter motsvarande 1964 års
budget. Slutligen tillsattes en kommitté,
med bl. a. Sverige som medlem, med
uppgift att utreda frågan om FN:s
fredsbevarande operationer, som ju är
upprinnelsen till hela finansieringskrisen.

Dessa beslut framstår i och för sig
som något positivt. Det finns en allmän
strävan hos medlemsstaterna att, trots
starkt missnöje med stagnationen i det
normala arbetet, såvitt möjligt begränsa
skadeverkningarna av den låsta konstitutionella
situationen. Man är oense om
medel och metoder men i det väsentliga
ense om målet: att bevara FN som
instrument för fred och framåtskridande.
Genom återhållsamhet och olika
uppslag i fråga om tekniska utvägar
har man undvikit att göra ont värre.
Denna inställning bör inge förhoppningar
om att allvarliga ansträngningar
även i fortsättningen kommer att göras
för att finna en väg ut ur krisen.

Det skulle här föra för långt att gå
närmare in på de skilda förhandlingsfaserna
i tvisten om tillämpningen av
FN-stadgans artikel 19. Den innehåller
som bekant bestämmelser om förlust av
rösträtt i generalförsamlingen som påföljd
vid uteblivna bidragsinbetalningar.
Händelseförloppet är känt. Det må
i detta sammanhang räcka med att erinra
om att ett intensivt förhandlingsarbete
har bedrivits, närmast under generalsekreterarens
ledning, och att
ståndpunkterna så småningom närmat

Nr 13

Onsdagen den 24 mars 1965 fm.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

sig varandra. Motsättningarna förefaller
inte desto mindre så principbetonade
och låsta, att en lösning rimligen
får förutsätta direkta förhandlingskontakter
mellan de omedelbart engagerade
stormakterna. Samtidigt kommer den
nytillsatta kommittén för den fredsbevarande
verksamheten att behandla
även finansieringsfrågan.

FN-krisen går allmänt under beteckningen
»finansieringskrisen». Detta är
en ofullständig och delvis vilseledande
beteckning. Krisens synliga symptom
är visserligen av finansiell natur. Men
till sitt verkliga innehåll är det fråga
om politisk intressemotsättning, som
bottnar i olika uppfattningar om medlemsstaternas
förpliktelser enligt stadgan
och om kompetensfördelningen
mellan säkerhetsrådet och generalförsamlingen.
Härigenom har konflikten
kommit att omfatta hela frågekomplexet
om FN:s befogenheter och uppgifter på
freds- och säkerhetsområdet. Sovjetunionen,
Frankrike och några andra
stater hävdar, att säkerhetsrådet ensamt
skall ha ansvaret för upprätthållandet
av fred och säkerhet. De anser, att beslut
om aktiva ingripanden i fredsbevarande
syfte bör förbehållas rådet. Enligt
deras åsikt kan ingen medlemsstat
vara skyldig att i någon form bidra till
en FN-aktion, alltså inte heller finansiellt,
om inte aktionen beslutats av
säkerhetsrådet och genomförs under
dess direkta kontroll.

Den stora majoriteten medlemsstater
hävdar å andra sidan, att generalförsamlingen
icke bör reduceras till enbart
ett diskussionsforum i de viktiga
frågorna om fredsbevarande aktioner
utan även i dessa frågor skall kunna
spela en aktiv roll. De pekar på aktionerna
i Jerusalem, Kashmir, Libanon,
Suez, Kongo och Cypern. De vill dra
nytta av erfarenheterna därifrån och
undersöka om det går att fastställa några
regler för hur sådana aktioner skall
beslutas, genomföras och finansieras i
framtiden.

Tyvärr ger stadgan ingen bestämd
ledning för bedömning av denna typ
av åtgärder. Man rör sig här på ett
gränsområde mellan de helt frivilliga
aktioner för fredlig lösning av tvister
varom talas i stadgans kapitel VI och
tvångsaktioner eller sanktioner som berörs
i kapitel VII. De fredsbevarande
operationerna är frivilliga i dubbel bemärkelse.
Dels förutsätter de inbjudan
eller medgivande av »värdlandet», dels
är deltagande i aktionen frivilligt för
medlemsstaterna. Med viss rätt kan
hävdas, att utsändandet av militära förband
på tusentals man, även om det
sker i frivillig ordning, har en karaktär
och omfattning som knappast avsetts
med åtgärder för fredlig lösning av tvister
enligt kapitel VI. Det är paradoxalt
att bestämmelserna om tvångsaktioner
i kapitel VII, som förblivit en död bokstav,
är i detalj utformade i stadgan,
medan den frivilliga fredsbevarande
verksamheten, där FN gjort och gör
verkliga insatser för världsfreden, inte
uttryckligen reglerats i stadgan. Detta
innebär självfallet inte, att denna verksamhet
skulle vara oförenlig med stadgan,
men frånvaron av uttryckliga bestämmelser
på detta viktiga område är
en av anledningarna till dagens svårigheter.

Sverige har deltagit i de flesta av
FN:s fredsbevarande aktioner. Vi ingår
nu också i den kommitté på 33 stater
som har att utreda frågan om fredsbevarande
operationer »i alla dess aspekter».
Det är inte möjligt att på förhand
dra upp konkreta riktlinjer för
vår medverkan i kommitténs arbete.
Några allmänt formulerade synpunkter
må dock anföras.

»Finansieringskrisen» har menligt
påverkat FN:s möjligheter att verka
som ett effektivt fredsorgan. Det är angeläget
att FN :s auktoritet återställes
och om möjligt förstärkes. Detta förutsätter
stormakternas medverkan. Här
kommer man in på vad som kan sägas
vara nyckelproblemet, nämligen

Onsdagen den 24 mars 19G5 fm.

Nr 13

frågan om avvägningen mellan säkerhetsrådets
och generalförsamlingens inflytande
och bestämmanderätt. Det kan
vara förklarligt om skiljaktiga uppfattningar
föreligger mellan å ena sidan
stormakterna med deras vetorätt i säkerhetsrådet
och å den andra det stora
antalet övriga stater. I fråga om tvångsaktioner
föreskriver stadgan, att endast
säkerhetsrådet kan besluta härom. En
sådan aktion kräver enhällighet bland
stormakterna. Men när det gäller frivilliga
fredsaktioner — av den typ som
t. ex. Cypern-aktionen representerar —
ter det sig betänkligt, att eventuellt en
enda medlemsstat — låt vara en stormakt
— skall kunna förhindra organisationen
från att komma en medlemsstat
till hjälp i en kritisk situation.

I fråga om finansieringen av FN:s
fredsbevarande operationer har Sverige
liksom majoriteten av FN:s medlemmar
hävdat principen om kollektivt betalningsansvar.
Ett konsekvent fasthållande
vid denna princip skulle emellertid
kunna förhindra fredsbevarande operationer
som annars vore möjliga och
önskvärda. Mot bakgrunden av vunna
erfarenheter kanske det måste övervägas
om det icke, trots allt, vore bättre
att få till stånd en av alla accepterad
ordning för undantag i vissa fall från
det kollektiva betalningsansvaret. Det
blir en viktig uppgift för kommittén
att utnyttja det förhandlingsutrymme
som kan finnas i detta hänseende.

Man kan hoppas, att när stormakterna
och övriga FN-medlemmar nu tar
upp frågan om de fredsbevarande operationerna
till allsidig prövning, en
grundval skall kunna skapas för en
framtida praxis, som godtas av alla
parter. Det borde vara angeläget för
alla att finna en lösning som tillgodoser
både stormakternas anspråk på att utöva
sitt stadgeenliga primära ansvar
för fredens upprätthållande och övriga
medlemsstaters intresse att medverka
till tryggandet av freden.

Herr talman! Sverige delar den all2
— Andra kammarens protokoll 1965. N,

Utrikes- och handelspolitisk debatt

männa känslan av besvikelse över att
provstoppsavtalet icke följts av ytterligare
överenskommelser på nedrustningsområdet.
Fortsatta ansträngningar
för rustningsbegränsning och nedrustning,
särskilt i fråga om kärnvapen,
är nödvändiga, vilket också starkt underströks
från alla håll under generaldebatten
vid FN-församlingens senaste
möte. Det framstår som ett angeläget
önskemål, att nedrustningsförhandlingarna
i Geneve snarast skall kunna återupptagas
med allvarlig och beslutsam
inriktning på att komma till uppgörelser
åtminstone inom någon del av det
stora nedrustningskomplexet.

Bland de åtgärder som diskuterats i
Geneve och i FN har förhindrande av
ytterligare spridning av kärnvapen alltmera
börjat komma i förgrunden. En
starkt pådrivande faktor härvidlag har
varit den kinesiska atomexplosionen.
Man har också blivit alltmer medveten
om att den snabba utvecklingen på
atomenergiområdet ökat möjligheterna
för ytterligare länder att genom egen
tillverkning skaffa sig kärnvapen. Från
såväl stormaktshåll som från de mindre
staternas sida har i detta läge understrukits
angelägenheten av skyndsamma
internationella åtgärder till förebyggande
av en vidare spridning av
kärnvapen. Man varnar för en kapplöpning
om medlemskap i »kärnvapenklubben».
Den allvarliga ökning av
kärnvapenfaran som en sådan utveckling
skulle medföra, gör det angeläget
att verka för en internationell frysning
av kärnvapenrustningarna. Enligt en
uppfattning, som iir gemensam för Förenta
Staterna och Sovjetunionen och
även i övrigt är rätt allmänt omfattad,
bör man i första hand eftersträva eu
överenskommelse om begränsning av
kretsen av kärnvapenmakter.

Strävandena att nå eu dylik överenskommelse
har allvarligt hindrats av de
meningskiljaktigheter som råder mellan
öst och väst rörande innebörden av
planerna på eu multilateral kärnvapen13 -

Nr 13

Onsdagen den 24 mars 1965 fm.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

styrka inom NATO. Dessa planer anses
av Sovjetunionen oförenliga med ett
icke-spridningsavtal av den typ som
skisserats under diskussionerna i Geneve
och FN och uppfattas såsom ett
första steg till att ge Västtyskland tillgång
till kärnvapen. Förenta Staterna
hävdar däremot, att upprättandet av en
multilateral kärnvapenstyrka just är avsedd
att motverka en sådan spridning.

Sverige har sedan länge stött tanken
på en internationell överenskommelse
om förhindrande av ytterligare spridning
av kärnvapen. Vi har samtidigt
hävdat, såsom nu senast under FN-församlingens
generaldebatt, att en dylik
överenskommelse bör kompletteras med
vissa andra åtgärder om man skall
kunna uppnå målsättningen att frysa
det nuvarande kärnvapenläget. För att
effektivt hejda en fortsatt allvarlig utveckling
på kärnvapenområdet fordras
mera aktiva bidrag från kärnvapenmakterna
själva. Problemet bör ses både
mot bakgrunden av kärnvapenarsenalernas
snabba tillväxt och i ljuset av
ambitionerna att ytterligare fullända
dessa vapen.

Vi har därför förordat en uppläggning,
enligt vilken man borde eftersträva
att, förutom en överenskommelse
som förhindrar att antalet kärnvapenmakter
ökas, även få till stånd ett universellt
fördrag om förbud mot alla
slag av kärnvapenprov och ett avtal om
upphörande av ytterligare tillverkning
av klyvbart material för militära ändamål.

Ett avtal mot spridning av kärnvapen
kan givetvis icke förväntas bli fullt
effektivt, om det icke omfattas av samtliga
nu kärnvapentillverkande makter
och får en så allmän anslutning som
möjligt från andra staters sida, framför
allt i områden med öppna eller latenta
konflikter.

Läget i den Sydafrikanska republiken
fortsätter att oroa världsopinionen.
Trots det tryck som den sydafrikanska
regeringen utsatts för under en följd av

år från FN:s sida kan ingen förändring
skönjas i dess inställning till den
färgade majoriteten i landet. Den sydafrikanska
regeringen vidhåller också
sin vägran att samarbeta med FN i dessa
frågor. Indignationen mot denna
hållning blir följaktligen allt starkare.

Det bör hälsas med tillfredsställelse,
att den sydafrikanska apartheid-politiken
numera är föremål för säkerhetsrådets
uppmärksamhet. I juni månad
behandlades bl. a. rapporten från eu
expertgrupp under ambassadör Alva
Myrdals ledning. Denna expertgrupp
hade tillsatts av säkerhetsrådet som en
följd av ett initiativ från de nordiska
staterna hösten 1963 i syfte att söka få
fram en konstruktiv linje i FN:s Sydafrika-politik.
Gruppen fick rådets uppdrag
att studera möjliga metoder att
trygga mänskliga rättigheter för alla
Sydafrikas invånare. I sin rapport föreslog
den, att det skulle bildas ett nationalkonvent
som skulle representera
alla folkgrupper i Sydafrika. Konventet
skulle ta sig an de många svåra problemen
i samband med den nuvarande situationen.
Detta förslag antogs av säkerhetsrådet,
som vädjade till den sydafrikanska
regeringen att godta det.

Samtidigt beslöt säkerhetsrådet att
tillsätta en expertkommitté, bestående
av representanter för rådets samtliga
dåvarande medlemsstater, däribland
Norge, med uppgift att företa en teknisk
och praktisk undersökning beträffande
möjligheterna till konkreta åtgärder
efter beslut av säkerhetsrådet.
Fastän ordet »sanktioner» inte förekommer
i kommitténs mandat, har den
kommit att kallas sanktionskommittén.
Denna har nyligen offentliggjort sin
rapport till rådet. Rapporten bygger delvis
på upplysningar om bl. a. handelsförbindelserna
med Sydafrika, som inhämtats
från medlemsländerna. Sverige
hörde till de 34 stater som besvarade
kommitténs frågeformulär; vårt svar
offentliggjordes i början av mars.

I kommitténs slutsatser framhålles

Onsdagen den 24 mars 1965 fm.

Nr 13

bl. a., att Sydafrika på grund av sin ekonomiska
styrka inte skulle vara särskilt
känsligt för ekonomiska sanktioner.
Dock var man ense om att det
finns flera sårbara punkter i landets
ekonomi. Det betonas, att effektiviteten
av eventuella åtgärder blir direkt beroende
av om dessa vinner allmän anslutning.

Det blir nu i första hand säkerhetsrådets
sak att behandla sanktionskommitténs
rapport.

I vårt eget land visas en stigande
otålighet över den tröghet varmed
världsorganisationen anses arbeta i denna
sak. Måste då den svenska regeringen
avvakta säkerhetsrådets beslut? Skulle
inte, bär man frågat, ett individuellt
svenskt genomförande av handelssanktioner
mot Sydafrika påverka apartheid-politiken,
föranleda andra länder
till liknande initiativ och utgöra ett
konkret uttryck för vår indignation
över vad som nu sker i Sydafrika?

Det är endast säkerhetsrådet som kan
fatta beslut om sanktioner, som är bindande
för FN :s medlemmar. Rådet har
visserligen funnit, att förhållandena i
Sydafrika »allvarligt stör internationell
fred och säkerhet», men däremot inte,
att de utgör ett »hot mot freden», vilket
skulle ge rådet befogenhet att tillämpa
sanktioner.

Separata aktioner av ett eller flera
länder kan inte väntas medföra nämnvärt
avbräck i Sydafrikas ekonomi. Inte
heller bör man överskatta den exempelbildande
effekt som en isolerad
svensk aktion skulle kunna få. Sydafrikas
viktigaste handelspartners är redan
nu utsatta för trycket från en stark
internationell opinion mot apartheidpolitiken.

Regeringen har inte ansett sig kunna
efterkomma förslag att Sverige ensamt
skall besluta om sanktioner mot Sydafrika,
hur stor förståelse vi än har för
de bevekelsegrunder som ligger bakom
dessa förslag. Vidtagande av sanktioner
emot en stat, vare sig de är av eko -

Utrikes- och handelspolitisk debatt

nomisk eller militär art, är folkrättsligt
ett allvarligt steg. Det är oförenligt
med bl. a. de förpliktelser vi iklätt oss
genom anslutningen till det allmänna
tull- och handelsavtalet (GATT). Särskilt
för små länder som är starkt beroende
av sin utrikeshandel är det av
vitalt intresse att ingångna avtalsförpliktelser
på detta område respekteras.
Isolerade aktioner, som inte ger någon
effekt, kan dessutom snarast tänkas
öka den sydafrikanska regimens självförtroende
och omedgörlighet. Det är
mot denna bakgrund som svenska regeringen
strävat efter att få Sydafrika-frågan
förlagd till säkerhetsrådet för avgörande.

Det kan vidare erinras om att regeringen
nyligen i enlighet med en vädjan
från FN :s generalförsamling anslagit
en miljon kronor att användas till
bistånd åt apartheid-offrens familjer.
En lika stor summa anslogs förra året
till ett program för bistånd på undervisningens
område till unga afrikanska
flyktingar. I avvaktan på en internationalisering
i FN-regi av stödet till den
afrikanska flyktingungdomens utbildning
har regeringen i årets statsverksproposition
föreslagit en ökning under
det kommande budgetåret av det svenska
studiestödet till dessa ungdomar.

Nära samband med apartheid-problemet
i Sydafrika har frågan om det
mandat över Sydvästafrika som Nationernas
Förbund på sin tid gav till Sydafrika.
Sverige bär tillsammans med
andra stater länge sökt verka för att FN
skall få insyn över förvaltningen av
området och har deltagit i fördömanden
av Sydafrikas överträdelser av mandatet
och dess införande av apartheid i
Sydvästafrika.

Frågan gick in i en ny fas då Liberia
och Etiopien, såsom förutvarande medlemmar
i NF, för några år sedan vid
internationella domstolen i Haag anklagade
Sydafrika för brott mot mandatöverenskommelsen.
Skulle domstolen,
som i dagarna börjat de muntliga för -

Nr 13

Onsdagen den 24 mars 1965 fm.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

handlingarna i målet, finna talan grundad,
blir Sydafrika enligt FN-stadgan
klart förpliktat att rätta sig efter domen.
Skulle Sydafrika likväl vägra efterkomkomma
domstolens dom, kommer otvivelaktigt
denna vägran att få allvarliga
politiska konsekvenser och kan leda till
åtgärder från säkerhetsrådets sida för
att få domen tillämpad. Det är givet,
att svenska regeringen med största uppmärksamhet
följer denna fråga, som
har central betydelse för hela apartheidproblemet.

Under hela efterkrigstiden har vår
handelspolitik varit inriktad på en allmän
frigörelse av handeln. Vi har aktivt
deltagit i det världsomfattande samarbetet
inom GATT och i världshandelskonferensen,
liksom i det regionala
samarbetet inom FN:s ekonomiska kommission
för Europa, OEEC och senare
OECD samt i Europarådet. De mest
långtgående förpliktelserna har vi åtagit
oss inom EFTA. Efter den allvarliga
kris som EFTA genomgått till följd
av den brittiska regeringens åtgärder
för att komma tillrätta med betalningsbalansen,
öppnar sig åter möjligheter
till fortsatt konstruktivt samarbete. Av
avgörande vikt för denna utveckling
var Storbritanniens tillkännagivande vid
senaste Genéve-mötet att påbörja avvecklingen
av importavgiften genom att
sänka den från 15 till 10 procent från
och med den 27 april i år.

Att britterna jämsides med att begränsa
importen velat öka exporten
genom särskilda ansträngningar har övriga
EFTA-stater haft full förståelse
för. Den form vissa av de vidtagna åtgärderna
fått torde emellertid inte kunna
bibehållas som permanent lösning.
En generell utredning beträffande de
brittiska exportstimulerande åtgärderna
pågår för närvarande inom EFTA.

Förtroendekrisen bär understrukit
den svaghet hos EFTA, som härrör ur
själva sammansättningen med en enda
stormakt som svarar för hälften av samhandeln.
För Storbritannen utgör han -

deln med övriga medlemsländer bara
omkring 15 procent av landets totala
handel. För exempelvis de nordiska
länderna utgör handeln med EFTA mellan
30 och 40 procent av deras totala
handel.

Den interna utvecklingen inom frihandelsområdet
hade fram till införandet
av de brittiska importavgifterna
fortskridit utan störningar och i betydligt
snabbare takt än vad som förutsetts.
Den hade satt sina spår också
på verksamhetsfält som ligger vid sidan
av själva tullavvecklingsprogrammet.

De avtal som träffades rörande handeln
med jordbruksprodukter var ur
nordisk synpunkt särskilt betydelsefulla.
Utredningar hade påbörjats bl. a.
om regler för statlig upphandling, etableringsrätt
och kartellfrågor. Arbetet
med dessa pågår.

Handeln mellan medlemsländerna har
ökat särskilt påtagligt efter de senaste
tullavtrappningarna. Detta gäller främst
den internordiska handeln. Den nordiska
marknad vi eftersträvat håller nu på
att förverkligas inom EFTA. Denna utveckling
har gynnat den ekonomiska
tillväxten i alla nordiska länder. Den
danska exporten av industrivaror till
Sverige är i dag — för att ta ett exempel
— nära nog lika stor som Danmarks
export av livsmedel till Västtyskland.
Sedan 1959 har den svenska
exporten till de övriga nordiska länderna
mer än fördubblats. EFTA i sin
helhet svarar numera för över 40 procent
av Sveriges totala export.

Den förskjutning i inriktningen av
handeln till förmån för den interna
handeln som blivit följden av tullavvecklingen,
har sin motsvarighet också
inom EEC. Denna förskjutning kan väntas
öka under de närmaste åren. Det
kan innebära ökade svårigheter att närma
de två europeiska handelsblocken
till varandra. Men även om motståndet
mot ett samgående kan komma att tillta,
verkar handelspolitiska intressen och

Onsdagen den 24 mars 1965 fm.

Nr 13

andra faktorer i riktning mot ökade
ansträngningar att söka övervinna splittringen
i två block. EFTA är härvid fortfarande
ett uttryck för en bestämd och
gemensam vilja till ett samgående. Redan
i dagens situation kan åtskilligt
göras för att vidareutveckla de existerande
förbindelserna mellan EFTA och
EEC och för att skapa nya kontaktpunkter.

Inget annat alternativ än EFTA ger
vårt land större möjligheter att verka
för en gemensam europeisk marknad,
samtidigt som det ger avsevärda handelspolitiska
fördelar. Inom EFTA har
de nordiska länderna stora möjligheter
att utvidga samarbetet sinsemellan på
sådana områden där de övriga EFTAmedlemmarna
tills vidare inte anser sig
kunna ta del. Därutöver kommer Norden
i åtnjutande av de fördelar det större
frihandelsområdet erbjuder. För närvarande
finns inga tecken som tyder på
att förhandlingar mellan EFTA ■—- vars
vilja härtill är obruten — och EEC
snabbt skulle kunna aktualiseras. Med
den starka politiska inriktning som EEC
har, är för Sverige som neutral stat
medlemskap inte en möjlig anslutningsform.

I avvaktan på en lösning av det europeiska
marknadsproblemet är det av
största vikt, att alla möjligheter att stärka
och vidareutveckla EFTA-samarbetet
tillvaratas. De nordiska länderna bör
•— såsom överenskoms vid Nordiska rådets
session i Reykjavik — liksom hittills
gemensamt verka i detta syfte. De
bör också fortsätta på den redan inslagna
vägen att i möjligaste mån bygga
ut det nordiska samarbetet inom EFTAts
ram. Den nordiska ministerkommittén
för ekonomiskt samarbete och dess utredande
ämbetsmannaorgan har redan
påbörjat behandlingen av den rekommendation
om nordiskt EFTA-samarbete
som blev resultatet av överläggningarna
i Reykjavik.

Vi har ännu inte uppgett förhoppningen
att de pågående förhandlingar -

Utrikes- och handelspolitisk debatt

na i Kennedy-rundan skall ge ett bidrag
till lösningen av det europeiska
marknadsproblemet. Ett förverkligande
av den ursprungliga målsättningen
för dessa förhandlingar -— en 50-procentig
lineär tullsänkning — skulle
minska tulldiskrimineringen mellan de
båda europeiska handelsblocken. De
undantagslistor som flertalet industriländer
lagt fram, tyder emellertid på
att det knappast är realistiskt att förvänta
sig en tullreduktion av denna storlek.
Sverige står dock alltjämt fast vid
en 50-procentig lineär tullsänkning utan
undantag.

Listorna innehåller dels fullständiga
undantag och dels partiella undantag,
vilka i allmänhet ännu icke har specificerats.
Härutöver har vissa länder
ställt villkor av olika slag. Det är därför
svårt att redan nu närmare ange
i vilken utsträckning svensk export
berörs. Det är dock uppenbart, att
EEC:s undantag träffar en stor del av
vår handel. Såvida inte betydande
minskning av undantagen kommer till
stånd, nödgas vi ompröva vårt erbjudande.

På förslag av EEC-kommissionen har
bilaterala diskussioner med bl. a. Sverige
ägt rum för att kartlägga de problem
som EEC:s förhandlingsbud medfört.
Den nordiska skogsindustriexporten
till EEC kommer att diskuteras med
EEC av Finland, Norge och Sverige
gemensamt. Förberedande kontakter
bär redan tagits mellan de tre nordiska
länderna. Trots bilaterala kontakter
söker vi på svensk sida på allt sätt bevara
förhandlingens multilaterala karaktär.
Detta är av särskild betydelse för
de små industriländerna.

Reträffande jordbruksprodukterna —
vid vilka man från amerikansk sida
fäster stor vikt — är motsättningarna
fortfarande stora. Någon överenskommelse
har ännu ej nåtts i fråga om regler
för avsättningen på världsmarknaden
av jordbruksprodukter. Utsikter
tycks emellertid nu föreligga för reella

Nr 13

Onsdagen den 24 mars 1965 fm.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

förhandlingar om spannmål under våren.
För övriga jordbruksprodukter
kommer förhandlingar att inledas i höst.

Våra ansträngningar inriktas på att
Kennedy-rundan skall ge så stora lättnader
i handeln som möjligt för såväl
industri- som utvecklingsländer. För utvecklingsländernas
ekonomi intar handelsfrågorna
en central plats.

Ett nyligen utarbetat kapitel i GATTavtalet
avseende utvecklingsländernas
handelsproblem har provisoriskt satts
i kraft. Kapitlet, som kommer att föreläggas
riksdagen för godkännande, fastställer
den procedur som skall gälla för
liberalisering av handeln med utvecklingsländerna.
Inom GATT har upprättats
ett centrum för utvecklingsländerna
för handelsinformation och andra handelsfrämjande
åtgärder. Detta centrum
är avsett att successivt byggas ut allteftersom
ytterligare erfarenheter vinns.
Vi kommer att från svensk sida på allt
sätt stödja dessa ansträngningar.

Vid FN:s världshandelskonferens, som
hölls i Geneve förra året, behandlades
olika spörsmål, som är väsentliga för
utvecklingsländerna. Även om konferensen
inte i alla avseenden motsvarade
högt ställda förväntningar, gav den ändå
många positiva resultat. Behandlingen
av de frågor som dryftades kommer
i skilda former att fullföljas. Nya konferenser
skall hållas minst vart tredje år.
Ett permanent organ — handels- och
utvecklingsstyrelsen — skall normalt
sammanträda två gånger om året. Vidare
har ett särskilt sekretariat upprättats
i anslutning till FN-sekretariatet.

Sverige har aktivt deltagit i det samordningsarbete
som ägt rum i olika organ
— bl. a. i OECD — efter konferensen.
De nordiska länderna har på
svenskt initiativ utarbetat ett gemensamt
förslag om avveckling av handelshindren
för tropiska produkter, vilket
nyligen lagts fram i GATT. Ett förslag
om kompensativ finansiering, som Sverige
gemensamt med Storbritannien
framförde under världshandelskonfe -

rensen, utreds för närvarande av världsbanken.
Förslaget avser förhindra att
utvecklingsprogram, som baserats på
rimliga förväntningar om exportintäkternas
storlek, utsätts för störningar till
följd av ett oväntat inkomstbortfall.

Alla är ense om att handeln med utvecklingsländerna
måste ökas. Utöver
behovet av att avveckla handelshindren
har vi från svensk sida särskilt betonat
betydelsen av att underlätta marknadsföringen
av produkter från utvecklingsländerna,
bl. a. genom förbättrad
kommersiell information. Regeringen är
beredd stödja alla realistiska förslag att
förbättra utvecklingsländernas handelsbetingelser.
Vårt fortlöpande utredningsarbete
syftar bl. a. till att undersöka
möjligheterna för nya svenska
initiativ.

Den del av Sveriges utrikeshandel
som alltjämt regleras genom bilaterala
avtal är mycket begränsad och rör i
huvudsak handen med öststaterna. Det
är vår strävan att söka utvidga även
denna handel. Vår import från öststaterna
— ehuru formellt underkastad
importlicenstvång —• är i praktiken,
med få undantag, inte föremål för kvantitativa
begränsningar. Möjligheten att
ytterligare liberalisera importen utreds
för närvarande. Våra strävanden att i
görligaste mån komma bort från den
strikt bilaterala bindningen av handeln
har numera — sedan överenskommelser
härom nyligen träffats även med Sovjetunionen
och Rumänien — lett till att
betalningarna i östhandeln fr. o. m. den
1 juli i år i sin helhet kommer att erläggas
i konvertibla valutor. Denna omläggning
bör kunna underlätta ett ökat
varuutbyte med öststaterna.

Förutsättningarna för vår handelspolitik
undergår ofta snabba förändringar.
En hög handelspolitisk beredskap är
nödvändig. Därför har tillsatts en samarbetsgrupp
under ledning av chefen
för handelsdepartementet. I gruppen
deltar företrädare för berörda departement
och myndigheter. Dess uppgift är

Onsdagen den 24 mars 1965 fm.

Nr 13

bl. a. att förbereda alternativa handlingslinjer
i olika tänkta handelspolitiska
situationer.

Herr talman! Det är självfallet, att
den nu lämnade redogörelsen på intet
sätt är uttömmande. Endast vissa huvudproblem
har här tagits upp till diskussion.
I första hand har det förefallit
angeläget att lämna riksdagen en redogörelse
för såväl aktuella FN-problem
som frågan om det ekonomiska samarbetet
i Europa. Tidigare har framhållits,
att det internationella läget just nu är
rörligt och svåröverskådligt. Det skulle
vara alltför förenklat att numera beskriva
världen som i huvudsak uppdelad
på två block. Inte nog med att ett
stort antal stater både formellt och reellt
står utanför blocken, dessutom förekommer
grupperingar och särintressen
som tenderar att skära igenom tidigare
uppdragna linjer. Man har ett intryck,
att vi är inne i ett övergångsskede,
där de akuta kriserna kring FN och
Sydostasien skymmer sikten och försvårar
prognoser.

I en period av trevande men icke
fullföljda förhandlingskontakter får intet
underlåtas som kan förhindra, att
världen på nytt glider in i ett tillstånd
av oförsonliga motsättningar. Vi kan
i detta läge beträffande vår egen del av
Europa konstatera, att samarbetet mellan
de nordiska länderna utvecklas och
fördjupas alltmer samt att strävandena
efter ett gemensamt internordiskt uppträdande
i FN och i andra internationella
sammanhang fortgår. Trots skiljaktigheterna
i den utrikes- och försvarspolitiska
orienteringen vågar vi
tro. att de nordiska staterna liksom
tidigare gemensamt bidrar till lugnet
och stabiliteten i vår del av världen.

Vidare anförde:

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Svensk utrikespolitik
har alt utgå från de förutsättningar soin
skapas inom den internationella politi -

Utrikes- och handelspolitisk debatt

ken. Låt mig därför som inledning till
några reflexioner om vårt lands utrikespolitik
och regeringsdeklarationen framhålla
några synpunkter på ett par av de
utrikespolitiska problemen i Västeuropa.

Mycket av de motsättningar som i dag
gör sig gällande mellan de demokratiska
staterna i Västeuropa och Nordamerika
kan belysas med en hänvisning
till de två riktningar som finns företrädda,
å ena sidan i Frankrike och å
andra sidan särskilt i Storbritannien
och Tyskland. Skall Västeuropas politiska
och militära kraftsamling ledas
av en strävan att göra det demokratiska
Europa oberoende av Förenta staterna,
i ett visst samarbete med denna stat
men med egna självständiga militära
resurser och egen målsättning? Eller
skall Västeuropa som hittills vara med
i en militär atlantisk grupp där Förenta
staterna har ledningen, i varje fall vad
kärnvapen beträffar?

President de Gaulle driver som bekant
på Frankrikes vägnar med konsekvens
och energi den första linjen. Det
var när Storbritannien vägrat uppge ett
intimt militärt samarbete med Förenta
staterna och gjort sig beroende av amerikanska
kärnvapenbärare som president
de Gaulle fann tiden inne att säga
nej till en brittisk anslutning till den
gemensamma marknaden, EEC. Storbritannien
var inte -— har han förklarat
— i tillräcklig grad en europeisk stat.

■lag menar inte att den franske presidentens
hållning uteslutande motiverats
av de militära aspekterna, men
utan tvivel har dessa medverkat till beslutet
att avböja eu brittisk anslutning
till Västeuropas ekonomiska samarbete.

Det är också uppenbart att den tyska
regeringens intresse för det amerikanska
förslaget om en multilateral kärnvapenstyrka
under amerikansk ledning bidrog
till att öka friktionen mellan Frankrike
och Västtyskland. Frankrikes strävan
är uppenbarligen att få till stånd
eu politisk sammanslutning av EECstaterna
kring en intim samordning av

Nr 13

Onsdagen den 24 mars 1965 fm.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

försvars- och utrikespolitiken. Det är
inte fråga om en federativ statsbildning,
utan om en allians mellan i stort sett
självständiga stater som samordnar sin
försvars- och utrikespolitik under fransk
ledning och med franska kärnvapen
som central militär faktor.

Det iir begripligt att förbundskansler
Erhardt å Tysklands vägnar ställer sig
tvekande. Det har varit eu tysk strävan
de senaste åren att trygga den politiska
och militära samverkan mellan Förenta
staterna och Västeuropa som en avgörande
förutsättning för status quo i Berlin-frågan
och som bästa väg för en återförening
av öst- och Västtyskland någon
gång i framtiden.

Inom franska politiska kretsar tycks
man utgå från att samverkan med den
utomeuropeiska makten Förenta staterna
kommer att bli mindre angelägen,
eftersom motsättningarna mellan Västeuropa
och Sovjet-blocket kommer att
avta, allteftersom konfliktställningen
mellan Sovjet och Kina blir en alltmer
framträdande huvudfaktor inom världspolitiken.

Inför dessa motsättningar och den
oklarhet rörande den tyska och amerikanska
reaktionen de närmaste åren
som alltjämt råder, framstår det världspolitiska
läget som mer än vanligt svårbedömbart.
Atlantpakten framträder
inte längre som en så fast trygghetsgaranti
för Västeuropa som tidigare. Det
anses på sina håll inte ens helt uteslutet
att utvecklingen kan bli sådan, att
Frankrike lämnar det militära Atlantsamarbetet.
Detta vore enligt min mening
en olycka. För de flesta demokratiska
länder i Europa, och såvitt jag kan
se säkert också för Sverige, betyder
ovissheten och oklarheten rörande den
västeuropeiska utvecklingen ökade risker.

Från vår synpunkt framstår en lösning
av Europas försvarsproblem med
reducerad medverkan av Förenta staterna
som riskfylld. Bland annat ökas i så
fall utsikterna att ett fullt deltagande i

Västeuropas samarbete ekonomiskt, politiskt
och militärt uppställs som villkor,
och att den, som i likhet med Sverige
inte kan acceptera den radikala omläggning
av utrikespolitiken som detta
skulle innebära, riskerar att ges en ställning
som outsider med allt vad detta
kan medföra.

Ur svensk synvinkel lika väl som med
hänsyn till freden över huvud taget ter
sig framgångsrika nedrustningssträvanden
naturligtvis som ytterst angelägna.
Låt mig emellertid än en gång framhålla
att en överenskommelse om successiv
nedrustning självklart inte kan gälla
bara kärnvapen, medan östblockets överlägsenhet
i fråga om konventionella vapen
på den europeiska kontinenten lämnas
ograverad. En successiv nedrustning
som inte rubbar den militära maktbalansen
är det enda som kan minska risken
för krigiska konflikter och det enda
som motsvarar vårt lands intresse.

Jag har tidigare framhållit att vår utrikespolitiska
huvudlinje bör ligga fast:
alliansfrihet i fred, som syftar till neutralitet
i krig. Utrikesministern har flera
gånger — även i dag — uttalat att vår
politik bör utformas så, att omvärlden
får förtroende för vår vilja och förmåga
att upprätthålla vår neutralitet. Det har
inte ringa betydelse att det framhålles
att vad saken gäller är att alla stater
skall ha grund för förtroendet för vår
neutralitetspolitik. Däremot kan vi i
Sverige inte fästa någon vikt vid om
man i utlandet på sina håll finner det
opportunt att kritisera vår politik och
stämpla den som ensidig. Det är vår
egen tolkning, inte utlandets, som måste
vara avgörande. Tidigare tendenser hos
regeringen att inte klart göra denna
distinktion föranleder mig att ånyo markera
densamma.

Alla instämmer naturligtvis i regeringsdeklarationens
ord om vikten av
vårt deltagande i FN:s arbete och betydelsen
av ett starkt svenskt försvar.
Jag tänker inte här närmare ingå på
den Förenta Nationernas kris, som for -

Onsdagen den 24 mars 1965 fm.

Nr 13

mellt gäller finansieringen av dess extraordinära
fredsaktioner i Kongo och annorstädes
men som i verkligheten kanske
främst gäller kompetensfördelningen
mellan säkerhetsrådet och generalförsamlingen.
Till denna senare fråga
blir det tillfälle att återkomma.

Yad själva den akuta konflikten rörande
inbetalningar till FN, som är
strängt nödvändiga för finansiering av
dess verksamhet, intog den svenska regeringen
en något annan hållning än
den danska och norska under den gångna
FN-församlingen, vilket regeringsförklaringen
förbigår men utrikesministern
senare i dag kan belysa. Vår regerings
misslyckade försök att medla mellan
amerikanska och ryska ståndpunkter
skulle måhända haft något bättre utsikter
att lyckas, om man följt våra
grannländers exempel. Efter det stora
amerikanska medgivandet att extra inbetalningar
skulle gälla för alla, inte
bara för de stater som släpade efter
med sina betalningar, kunde Sveriges
l egering ha låtit det bli bekant, att vårt
land fäster stor vikt vid att stadgan
respekteras, och det kunde skett på sådant
sätt att det hade uppfattats såsom
ett förord för att ett väsentligt medgivande
vore naturligt också från Sovjetrysslands
sida för att inskränka den räjong
inom vilken en kompromiss var
tänkbar.

För övrigt synes det finnas starka skäl
för en stat som Sverige att försiktigt befrämja
en utveckling som snarare utvecklar
än inskränker FN:s handlingsmöjligheter.
Att med juridiska spetsfundigheter
försvara den restriktiva och
reducerande tolkningen av stadgan anser
väl ingen vara Sveriges sak. Inte heller
bör väl vårt land vara precis lika
förstående för alla ståndpunkter i en så
viktig angelägenhet. FN-församlingen
bör enligt min mening inte reduceras
till att bli ett forum för debatt.

På tal om fredens problem, herr talman,
så skulle jag vilja tillägga att man

Utrikes- och handelspolitisk debatt

kinesiska kärnvapenexperimenten och
de därigenom ökade riskerna för kärnvapenkrig
på 1970-talet, utlöst av t. ex.
en konflikt om Formosas framtida ställning.

Frågan om svensk kärnvapenbeväpning
saknar enligt min mening aktualitet
för närvarande. Ingen vet om den får
det och i så fall när. Men det är uppenbart
att Sverige inte har avhänt sig rätten
att själv bestämma, om vi skall skaffa
sådana vapen eller ej någon gång i
framtiden. Den frågan står öppen. Innan
regering och riksdag definitivt tar
ställning i denna militärt oerhört viktiga
sak måste det ha blivit klargjort att
ett beslut, i vilken riktning det än går,
kan väntas öka vårt lands trygghet och
helst ingå i en internationell aktion för
fred. En internationell överenskommelse
om begränsning av antalet kärnvapenmakter,
för vilken i och för sig starka
skäl talar, kan vårt land enligt min mening
endast biträda på betingelser som
måste i förväg ytterligare övervägas.
Jag tror att den frågan lämpligen kan
diskuteras i utrikesnämnden från fler
synvinklar än hittills, särskilt vad beträffar
de nuvarande kärnvapenmakternas
rustningspolitik och betydelsen därav
för vårt lands behov av olika slag av
militära maktmedel.

Frankrikes och Kinas roll bör naturligtvis
inte förbises. Utsikterna att de
närmaste åren få dessa båda stater med
på förslaget om förbud mot alla slag av
kärnvapenprov och därjämte ett slut på
tillverkningen av klyvbart material för
militära ändamål ter sig för närvarande
inte ljusa. Jag tror det är befogat att
varna för optimism därvidlag och pröva
vilka handlingslinjer som kan vara realistiska
i belysning därav för att öka utsikterna
till den successiva nedrustning
av alla vapen med bevarad maktbalans,
som framstår som en avgörande förutsättning
för tryggad fred.

Det är inte blott ett nordiskt utan
naturligtvis ett ganska allmänt intresse
att stabiliteten i Nordeuropa vidmakt -

intc kan annat än med stor oro se på de
2* —Andra kammarens protokoll 1965. Nr 13

Nr 13

Onsdagen den 24 mars 19G5 fm.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

hålles. Nordisk kontakt och samverkan
i en hel del utrikespolitiska frågor kan,
som erfarenheten visar, göra nytta i en
hel del olika sammanhang, inte minst
i de internationella organisationerna,
trots de olikheter som finns de nordiska
staterna emellan i fråga om huvudlinjen
för vår försvars- och utrikespolitik.

Sveriges intresse för att stödja uländernas
utveckling kan måhända också
räknas till utrikespolitiken, även om
man ofta överdriver vad den internationella
hjälpen betyder ur fredssynpunkt.
Det är främst de humanitära
skälen som talar. De motiverar ökade
svenska ansträngningar både för egen
del och för att åstadkomma en ökning
av de internationella insatserna. Självklart
synes mig också vara att vårt
land bör vara berett att delta i sådana
internationella aktioner som kan effektivt
motverka rasdiskriminering och
minska därmed sammanhängande risker
för freden.

Låt mig tillägga, att det framstår som
angeläget att vårt land med sin ställning
utanför stormaktsblocken fortsätter
att i princip hävda den självbestämningsrätt
för folken som borde
vara självklar. Det betyder inte att
vårt land kan inskrida och självständigt
resa en rad frågor av denna art
vid alla möjliga tillfällen. Men det betyder
att vi i princip måste hävda tanken.
I alla internationella sammanhang
där konkreta spörsmål uppkommer,
särskilt i de internationella organisationerna,
bör vi tillhöra dem som håller
tanken på självbestämningsrätten
levande. En successiv nedrustning, som
minskar stormakternas ängslan för angrepp
och överfall, kan väntas reducera
Sovjetrysslands subjektiva behov av att
en rad mindre stater och folk hålles
under militär och till stor del även
politisk kontroll på ett sätt som strider
mot självbestämningsrätten.

En successiv nedrustning framstår
alltså som en huvuduppgift för politi -

ken även av detta skäl. Vi kan och bör
klarare och oftare markera att en strävan
att utveckla och öka friheten för
alla nya och unga nationer i Afrika och
annorstädes inte är den enda sidan
av en utveckling för ökad frihet. Lika
angeläget är att äldre nationer i Europa,
som förlorat sin frihet, kan återvinna
densamma i takt med en världspolitisk
utveckling som minskar riskerna
för stormaktskonflikter. I längden
kan en tryggad fred uppnås endast om
detta problem löses.

Jag övergår, herr talman, till några
ord om stormarknadsproblemet ur
svensk ekonomisk och politisk synvinkel.
Det finns de som inte ser någon
annan linje möjlig än att alla Västeuropas
stater inträder som medlemmar i
EEC, den gemensamma marknaden, när
tiden är kommen. De finner det självklart
att Sverige bör vara med, även
om EEC skulle utvecklas icke blott till
en politisk och militär organisation av
president de Gaulles mönster utan tendera
att bli en federativ statsbildning
så som Romtraktatens fäder i allmänhet
tänkte sig, även om Romtraktaten
inte talar direkt därom.

Enligt min mening vore det ödesdigert
att inte kunna se någon annan
tänkbar utvecklingslinje än denna. Det
vore att betrakta utvecklingen med
skygglappar, om man räknade med
Romtraktaten som den enda fasta
grunden för Västeuropas organisation
på något längre sikt. Ett västeuropeiskt
statsförbund, som drar sig mer och
mer bort från Förenta staterna och
kanske t. o. m. inte kommer att omfatta
Storbritannien, är sannerligen inte
det mest lockande perspektivet som
hemvist för ett land som Sverige. Att
vi skulle uppge vår neutralitet för att
inträda i ett sådant förbund är en
tanke som jag för min del vill energiskt
bekämpa.

Under den tid som nu kan överblickas
framstår sådana tankegångar som
orealistiska. En helt annan sak är, att

Onsdagen den 24 mars 1965 fm.

Nr 13

det ur svensk synpunkt ter sig som
önskvärt med ett politiskt och militärt
starkt Västeuropa. Men detta betyder
inte att vårt land gör sig självt och fredens
sak den största tjänsten genom att
inträda i ett sådant förbund.

Låt mig återgå till stormarknadsproblematiken.
Ett nytt läge skulle uppkomma,
om möjligheter yppade sig att
samtliga EFTA-stater inträdde som
medlemmar av EEC varvid de neutrala
staterna, bl. a. Sverige, därvid uppnådde
sådana politiska undantagsbestämmelser
att det för deras del bleve
allenast fråga om ett ekonomiskt samarbete.
Vi vet emellertid nu att utsikterna
både till en sådan utgång av förhandlingarna
och till en association av
neutrala stater med EEC inte var så
goda som det kanske föreföll för ett par
år sedan. Hela frågeställningen har förskjutits
för en oviss men sannolikt
lång tid, ja kanske helt försvunnit för
lång tid. Ingen vet om den återkommer.

Efter de Gaulles nej till Storbritannien
för ett par år sedan blev i stället
en annan utveckling aktuell. Det blev
naturligt för de yttre sju staterna att
falla tillbaka på en förstärkning av
EFTA genom att påskynda avvecklingen
av tullarna mellan dess medlemsstater
och påbörja en del annan
ekonomisk samverkan som skulle underlätta
de ekonomiska förbindelserna.
Tyvärr kom följande år den brittiska
betalningskrisen. Den blev ett exempel
på hur allvarlig den problematik är
som i ganska ringa grad har angripits
vid stormarknadernas bildande. På ett
eller annat sätt måste utvecklingen av
de genomsnittliga kostnadsnivåerna i
de olika staterna med hänsyn till olikheter
i produktivitet fås att löpa någorlunda
parallellt, så att inte den internationella
konkurrensförmågan blir
alltför olika och några stater hamnar
i det brittiska läget med otillräcklig
konkurrensförmåga. Eljest framträder
ett behov av extraordinära åtgärder som
gärna ges eu protektionistisk inriktning

Utrikes- och handelspolitisk debatt

i sådana stater, vilkas kostnader har
kommit för högt upp med sänkt konkurrensförmåga
till följd därav. Det är
därför tyvärr, tror jag, inte sista gången
som vi upplevt kriser inom stormarknaderna
av samma slag som den
nuvarande brittiska krisen.

Vad EFTA beträffar finns det anledning
hoppas att denna organisation
skall övervinna krisen genom en fortsatt
avveckling av de engelska importavgifterna,
med en ytterligare reduktion
i år och en definitiv avveckling
nästa år. Arbetet på EFTA-organisationens
förstärkning fortgår. EFTA:s gynnsamma
inverkan på handeln är uppenbar.
För de nordiska staternas vidkommande
är ökningen av det inbördes
varubytet närmast sensationell. Jag
ser denna ökning som ett glädjande
vittnesbörd om att tanken på en nordisk
tullunion efter kriget var riktig
och som ett tecken på att de .särskilt
från norskt håll framhållna farhågorna
för verkningarna av en friare konkurrens
på det ena eller andra landets näringsliv
var överdrivna.

Vilka handlingslinjer avtecknar sig
nu såsom möjliga för framtiden? Ja,
många sådana kan tänkas, men jag vill
i detta sammanhang något beröra tre
sådana. Den första, vilken jag nyss
snuddade vid, iir att man om något
år — kanske sedan president de Gaulle
trätt tillbaka — på nytt fortsätter förhandlingarna
om Storbritanniens inträde
i EEC, ungefär på den punkt, där
dessa avbröts 1963.

Själv betraktar jag ingalunda denna
eventualitet som den mest sannolika
eller mest önskvärda. Bl. a. skulle väl
följden bli eu stor risk för en splittring
av Norden genom att Danmark
ocli Norge inträder i Englands sällskap,
medan Sverige och Finland kanske
inte kan uppnå sådana villkor, som
vore förenliga med deras väsentligt
olika men i vissa avseenden besläktade
utrikespolitiska inriktningar.

Långt mera tilltalande ter sig då möj -

Nr 13

Onsdagen den 24 mars 1965 fm.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

ligheten av att en fortsatt konsolidering
av såväl EEC som EFTA skall skapa
möjligheter för en framtida samordning
av dessa båda stormarknader
till en enda. När EEC blivit en tillräckligt
stark organisation behöver den
inte längre se en hög tullmur kring
sina medlemsstater som ett nödvändigt
medel för att befrämja den erforderliga
ekonomiska integrationen utan kan i
stället acceptera tanken på en ännu
större marknad.

EFTA-staterna skulle å sin sida förmodligen
med stor tillfredsställelse betrakta
en sådan ekonomisk samordning
— t. ex. genomförd på så sätt, att de
båda organisationerna som sådana eller
EEC som en enhet och EFTA-staterna
var för sig inträdde i en frihandelsorganisation.
Fördelarna av en enda stor
marknad skulle vara uppenbara och
politiskt samarbete mellan medlemsstaterna
skulle underlättas i en sådan
omfattande organisation med hänsyn
till de för varje stat rådande förutsättningarna.

Naturligtvis får man också räkna med
den tredje möjligheten, att EEC även
under slutet av 1960-talet och framöver
ställer sig avböjande till en sådan samordning
med EFTA, som jag nyss berört.
I så fall torde ett visst närmande
på det handelspolitiska området mellan
EFTA och Nordamerika bli en naturlig
linje. Gemensamma ansträngningar
att åstadkomma en positiv lösning
och friare handel genom Kennedyronden
i Geneve kan skapa psykologiska
och reella kontakter mellan
EFTA-staterna, Förenta staterna och
Kanada med möjligheter även för Australien,
Nya Zeeland och en del andra
stater att längre fram ansluta sig till
en sådan grupp.

Det finns redan inom mest gynnade
nations-klausulens ram förutsättningar
för tullättnader, som varje land kan
genomföra därför att de har särskilt
intresse för andra stater inom en sådan
samarbetsgrupp. Dessutom är det inte

uteslutet att så småningom tankar skulle
växa fram på en atlantisk frihandelszon
omfattande Västeuropa och Nordamerika
samt en del andra stater.
Innan en sådan tanke blir aktuell kommer
naturligtvis mycket vatten att ha
runnit under broarna, men på längre
sikt förefaller den inte vara utesluten.
Man måste se hur EEC skulle ställa sig
till en inbjudan att bilda en sådan frihandelszon.
Skulle EEC verkligen kunna
ställa sig utanför och med lugn åse,
hur EFTA, Nordamerika och en del
andra stater gick vidare på en väg,
som så småningom kunde leda till en
allmän reduktion av hindren för utrikeshandeln
inom en så stor grupp?

Även inför mindre djärva perspektiv
som — om EEC vill hålla sig för
sig själv — endast omfattar ett handelspolitiskt
närmande mellan EFTA
och Nordamerika, skulle nog inflytelserika
kretsar inom EEC-staterna och
kanske särskilt inom Tyskland och
Beneluxgruppen få ett ökat intresse för
en samordning i form av någon stormarknadsöverenskommelse.

För mig framstår bildandet av en
europeisk stormarknad omfattande EEC
och EFTA redan om några år —- samtidigt
som de yttre tullnivåerna allmänt
reduceras genom GATT-förhandlingarna
i Geneve — som den mest naturliga
utvecklingen. Om EEC accepterar en
successiv och väsentlig reduktion av
tullmurarna genom en GATT-överenskommelse,
något som EFTA-staterna
är villiga till, skulle Förenta staterna
knappast ha anledning eller möjlighet
att motsätta sig bildandet av en sådan
europeisk stormarknad, även om en del
amerikanska exportintressen skulle bli
lidande.

Den ståndpunkt jag här företräder
synes mig personligen väl överensstämma
med de olika nordiska staternas
intressen och icke endast vara uttryck
för en naturlig svensk strävan. En väsentlig
tanke är att det för Norden
är naturligt att önska relativt fria eko -

Onsdagen den 24 mars 1965 fm.

Nr 13

nomiska förbindelser åt alla håll och
naturligtvis medlemskap i en verkligt
betydande stormarknad.

Men vi har inte något primärt intresse
av att delta i en politisk integration
med västeuropeiska stater på Romtraktatens
grund och med den utveckling,
som man kan läsa mellan raderna i denna
traktat. Det gäller inte bara Sverige
och Finland. Varför skulle Danmark
och Norge önska att förlora den grad av
politisk och administrativ självständighet,
som de har men som de måste offra,
om de ställer sig under de gemensamma
institutionerna i EEC? Vad Sverige
och ännu mera Finland beträffar
ter det sig — som jag redan framhållit
— i än högre grad uppenbart vilka starka
skäl som talar mot deltagande i en
sådan politisk integration.

Detta innebär ingalunda att jag bestrider
EEC:s stora betydelse icke endast
som ekonomisk utan även som politisk
organisation till förstärkning av
Västeuropa och minskande av riskerna
för inre konflikter mellan demokratierna
inom denna del av världen. Tvärtom
måste vi alla, enligt min mening,
känna stor tacksamhet mot dem som
byggt upp EEC och erkänna EEC:s
stora betydelse för demokratiens stabilitet
och förstärkning i Europa. Detta
innebär emellertid inte att Sverige eller
andra stater behöver deltaga i just detta
samarbete under dessa former. Varför
skulle inte vid sidan av det ekonomiska
samarbetet lämpliga former kunna utvecklas
för Storbritanniens politiska
.samarbete med kontinentalstaterna,
utan att därför alla stater som utgör
naturliga partners i en stormarknad
behöver deltaga i detta politiska samarbete? Det

är naturligt att man, särskilt i
Danmark, känner någon otålighet inför
den ovissa utveckling som kan ske i fråga
om den europeiska stormarknaden
under de närmaste åren. Om det dröjer
innan en samordning av EEC och EFTA
kommer till stånd, riskerar ju de danska

Utrikes- och handelspolitisk debatt

jordbrukarna att finna sina avsättningsmöjligheter
mycket starkt reducerade
på kontinenten genom den jordbruksordning
som håller på att byggas ut
inom EEC. Detta innebär en risk icke
endast för livsmedelsexporten till Tyskland
på över en miljard danska kronor
utan också för exporten till andra EECstater,
vilka tillsammans köper ungefär
hälften så mycket som Tyskland
från Danmark. Jag har länge hävdat
och hävdar alltjämt att en sådan situation
måste medföra förpliktelser för
EFTA-staterna att möta EEC-staternas
inre preferens för deras egen jordbruksproduktion
med en viss motsvarande
inre preferens inom EFTA-området
för jordbruksproduktionen hos medlemsstaterna.

Särskilt i den mån medlemmar i
EFTA importerar livsmedel från EECstater,
vilka i icke ringa grad driver
ut EFTA-medlemmen Danmark från
den tyska marknaden och andra EECmarknader,
synes det vara ytterst naturligt
att EFTA-staterna ger danska
livsmedel en preferensbehandling i förhållande
till andra utländska livsmedel,
särskilt då på bekostnad av importen
från EEC.

De nordiska staterna har tyvärr ganska
begränsade importmöjligheter när
det gäller livsmedel men har redan visat
en betydande villighet att ge Danmark
ett visst företräde inom ramen
för de begränsade möjligheterna. Större
betydelse kommer detta att få den dag
då Storbritannien mera konsekvent än
hittills vill i tysthet acceptera den antydda
tankegången och praktisera den
i större omfattning än hittills. Något
slag av fastare jordbruksöverenskommelser
inom EFTA ter sig alltså som
väsentligt.

Det måste dock understrykas att redan
nu den danska jordbruksexperten
till England erhållit en gynnsammare
behandling — trots påtryckningar från
brittiska imperiestater, vilka gärna vill
öka sin avsättning på den engelska

Nr 13

Onsdagen den 24 mars 1965 fm.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

marknaden — än vad som skulle varit
att förvänta, om Danmark inte hade varit
medlem av EFTA. De stora danska
inköpen t. ex. av brittiska bilar och
den snabba avvecklingen av tullarna
på bilar och andra industrivaror utgör
ett utomordentligt argument när den
stora brittiska importen av danska jordbruksprodukter
kritiseras exempelvis
från Nya Zeelands och Australiens sida.
Det kan enligt min mening inte råda
något tvivel om att Danmark skulle
riskera en väsentligt sämre behandling
vad försäljning av livsmedel på den
engelska marknaden beträffar, om Danmark
inte vore medlem av EFTA. Detta
är en omständighet som inte alltid
framhålles när man från danskt håll
talar om dessa ting.

Det har under de senaste månaderna
sagts en hel del om att inflytelserika
kretsar i Danmark arbetar på ett danskt
utträde ur EFTA och anslutning till
FiEC. Motiveringen skulle vara att man
härigenom skulle trygga en betydande
avsättning av jordbruksprodukter på
kontinenten och särskilt i Tyskland. Det
tillkommer icke utomstående att ge några
råd i fråga om dansk politik, men
å andra sidan skulle konsekvenserna av
en sådan dansk politik för hela Norden
bli så långtgående, att det vore orimligt
om medborgare i övriga nordiska stater
undandroge sig deltagande i en offentlig
debatt kring denna problematik.
Jag har frågat några experter hur
stor den årliga förlusten — i form av
något lägre priser vid försäljning på
andra marknader — skulle bli, om den
danska jordbruksexporten söderut på
kontinenten under de närmaste tre åren
skulle sjunka till något under hälften,
d. v. s. reduceras med ungefär en miljard
danska kronor årligen. Svaret har
blivit att 10—20 procent sämre priser
finge befaras vid försäljning på andra
marknader, även om omställningen kan
ske successivt. Förlusten skulle alltså
bli 100 å 200 miljoner danska kronor
om året.

Är risken för en sådan utveckling tillräckligt
skäl för en isolerad dansk anslutning
till EEC, med de ödesdigra
konsekvenser detta skulle medföra i
form av Nordens splittring ekonomiskt
och politiskt? Hur stor skulle förlusten
bli på minskade danska avsättningsmöjligheter
och sämre behandling på den
engelska marknaden vad livsmedlen beträffar?
Hur skulle det gå med den
danska industriexporten, t. ex. till Sverige,
som redan utvecklats så starkt
att dess värde är lika stort som värdet
av den danska livsmedelsexporten till
Tyskland? Och framför allt, vilka möjligheter
finns att på förhandlingens
väg inom EFTA påskynda eu förbättring
av de danska jordbruksprodukternas
ställning och åstadkomma garantier
för ökade avsättningsmöjligheter i den
mån importbehovet inom olika EFTAstater
växer?

Det är en grannlaga och svår uppgift
att ställa dessa frågor och att göra en
avvägning som i främsta rummet berör
ett grannland, även om den har
stor betydelse för oss alla i Norden.
Förvisso är det ett invecklat räknestycke,
men personligen synes mig den nationalekonomiska
vinsten för Danmark
av en isolerad anslutning till EEC sannolikt
bli långt mindre än den riskerade
förlusten i form av försämrade exportmöjliglieter
för livsmedel till England
och förluster till följd av uteblivna åtgärder
till Danmarks förmån inom olika
EF''TA-länder, allteftersom förutsättningar
därför kan skapas. Men från
dansk sida kan man med rätta framhålla,
som jag redan påpekat, att EFTAmedlemsstaterna
har skyldighet att dra
praktiska konsekvenser av den jordbrukspolitiska
omläggning som håller
på att ske inom EEC och som särskilt
drabbar Danmark. Måhända är talet
om eu isolerad dansk anslutning till
denna organisation — vilket den danska
regeringen förklarat sakna aktualitet
— delvis avsett som en liten påtryckning
på Danmarks kolleger inom EFTA

Onsdagen den 24 mars 1965 fm.

Nr 13

för att de skall ta allvarligt på detta problem.
I så fall är det ju inte fråga om
en politik som på ett ödesdigert sätt
skulle splittra Norden utan om ett inlägg
i diskussionen inom EFTA. Ett
Danmark som isolerat underkastat sig
EEC:s politik och administration skulle
gravitera söderut och skulle, i fråga om
lagstiftning och ekonomisk politik,
komma att i icke ringa mån följa andra
vägar än de hittillsvarande nordiska.
Enligt mitt sätt att se vore detta en
stor tragedi. Jag är inte övertygad om
att Sveriges regering i denna sak visat
tillräcklig initiativkraft med särskild
inriktning på att förbättra förutsättningarna
för ett tveklöst danskt medlemskap
i EFTA.

Hur än utvecklingen blir i fråga om
stormarknader och politiskt samarbete
på vägen till den allmänna nedrustningen
och en tryggad fred för hela
mänskligheten bör vår strävan ju vara
att sammanhålla och utveckla Norden
och att föra dess folk närmare varandra
på samhällslivets och kulturens alla områden.
Att i möjlig mån minska alla
risker för en ökad och djupgående
splittring i Norden framstår för mig
som en central svensk utrikespolitisk
uppgift, inte som en biuppgift för dem
som handlägger den svenska handelspolitiken
kring EFTA.

Herr HEDLUND (ep):

Herr talman! Det förefaller som om
allt fler människor i vårt land förstår
att det är nödvändigt för oss att driva
en neutralitetspolitik. Det är väl ingen
överdrift att säga att den politiken i dag
omfattas av den alldeles övervägande
delen av svenska folket. Jag använder
medvetet uttrycket neutralitetspolitik i
stället för alliansfri politik, ty enligt
min mening är frihet från allians bara
en del — visserligen den väsentligaste
delen — i sammanhanget. Men det
är också nödvändigt för oss att handla
på sådant sätt att stormakterna inte kan
säga: Sverige uppger sig vara neutralt,

Utrikes- och handelspolitisk debatt

men handlar så, att en neutralitet i krig
är omöjlig.

Naturligtvis måste vi främst tänka på
försvarsmakten. Vi måste kunna avvisa
objudna gäster, och vi måste också ha
en erforderlig försörjningsberedskap, ty
annars löper vi risken att man i andra
länder kommer till slutsatsen att det inte
är möjligt för oss att föra en neutralitetspolitik.
Det skulle föra alldeles
för långt att gå in på frågan vilka åtgärder
vi härvidlag inte får vidta resp.
inte får underlåta att vidta.

Det sägs ibland att neutralitetspolitiken
medför en isolering för vårt land.
Jag har aldrig kunnat förstå att det är
en nödvändig konsekvens. Hur det blir
i det avseendet är helt enkelt i mycket
stor utsträckning beroende på hur vi
själva handlar. Naturligtvis måste vi
komma ihåg att Sverige är ett litet land,
och våra insatser måste bedömas härefter.
Men ser man på andra småstater,
som är engagerade — ibland kanske
ganska hårt engagerade —• i det ena
eller andra maktblocket, tycker jag nog
att deras möjligheter till en självständig
aktivitet på det internationella planet
inte är så stora. Jag skulle vilja påstå
att vi under efterkrigstiden merendels
haft större möjligheter i dessa avseenden.

På det handelspolitiska området, för
att nu anknyta något till vad herr Ohlin
sade, är vi i centerpartiet öppna
för alla tänkbara förslag till lösningar
som vi tror kan vara till fördel för vår
handel och för världshandeln; detta
under förutsättning att man inte föreslår
åtgärder som innebär att man naggar
neutraliteten i kanten.

De förut såvitt man kunde se mycket
starka motsättningarna mellan öst och
väst har på det hela taget mildrats under
1960-talet. Hand i hand med denna
utveckling har någonting, som med en
viss utgångspunkt kan betraktas som en
upplösningstendens, gjort sig gällande
inom maktblocken. Man kan peka på
konflikten mellan Sovjet och Kina och

Nr 13

Onsdagen den 24 mars 1965 fm.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

på den ökade självständighet som t. ex.
de östeuropeiska kommuniststaterna nu
uppenbarligen kunnat tillägna sig i
skuggan av just den konflikten. Den
franske utrikesministern har nyligen på
ett tillspetsat sätt beskrivit det med orden
att det inte längre finns något kommunisthlock,
bara kommunistländer.
Den starka sammanhållning som ansågs
nödvändig när det kalla kriget var som
hårdast har faktiskt följts av en mjukare
hållning inom båda blocken. Även
på västsidan kan man, som vi vet, skönja
likartade tendenser. Inte minst Frankrike
driver ju en politik som i vissa
avseenden går starkt emot vad man inom
andra stater bland västmakterna tycker
och tänker.

Naturligtvis kvarstår ändå både den
s. k. maktbalansen och den ideologiska
skiljelinjen. Men det är påtagligt att den
internationella atmosfären på visst sätt
bär undergått en förändring. Till bilden
hör också det stora antalet nya stater
som har kommit till under det senaste
årtiondet.

I regeringsdeklarationen säger man i
detta sammanhang att de akuta kriserna
kring Förenta Nationerna och Sydostasien
skymmer sikten och försvårar
prognoser. Ingen vill väl motsäga deklarationen
på den punkten. Med dessa förhållanden
i Sydostasien är det naturligtvis
svårt att få till stånd framsteg
i nedrustningsfrågan, och den ändrade
atmosfären med avspänning Washington—Moskva
och med avsevärda schatteringar
i både öst och väst medför ju
att flera olika utvecklingslinjer och kombinationer
kan bli tänkbara, och bl. a.
därför är det svårt att göra förutsägelser.

På det hela taget kan väl förhållanden
av denna typ sägas utgöra en av anledningarna
till den kris som FN-organisationen
har råkat in i. Orsaken till den
är naturligtvis inte de pengar — relativt
begränsade belopp — som de s. k. skuldsatta
FN-staterna, t. ex. Sovjetunionen
och Frankrike, är skyldiga att betala.

I realiteten är det väl fråga om var makten
inom FN-organisationen egentligen
skall ligga. Det stora antalet nya FNmedlemmar
är formellt och i varierande
omfattning reellt oberoende stater. De
har blivit en numerär faktor av betydelse
i generalförsamlingen och kan
tillsammans med ettdera av blocken fatta
beslut som medför långtgående politiska
och ekonomiska konsekvenser även
för det andra stormaktsblocket. Samtidigt
får man naturligtvis hålla i minnet
att FN-organisationen i varje fall i stort
sett endast kan uträtta vad stormakterna
tillåter. Kommer beslut efter beslut
att gå emot något av stormaktsblocken
är det naturligtvis fara att hela
världsorganisationen blir ineffektiv,
framför allt som en följd av de nuvarande
maktförhållandena i världen.

En annan fråga av största betydelse
är huruvida det blir möjligt att finna
en rimlig avvägning mellan å ena sidan
dessa faktiska maktförhållanden och å
andra sidan de mindre staternas anspråk
på ett större inflytande inom
världsorganisationen, något som dessa
bl. a. i kraft av sin numerär kan tänkas
göra anspråk på. Jag skulle knappast
tro att det blir lätt att finna en formel
för en lösning av detta problem, men
man hoppas att det skall lyckas under
den respittid som nu står till förfogande.

Under generalförsamlingens senaste
session, vilken utan att använda överord
i vissa avseenden ändå får sägas
ha varit en bedrövlig tillställning, visade
det sig, att både Sovjetunionen
och Amerikas förenta stater måhända
i tyst samförstånd undvek den s. k.
konfrontationen. Det råder inget tvivel
om att man även på stormaktshåll tillmäter
FN-organisationen stor betydelse
och att man vill ha den kvar för framtiden.
Från vårt håll kan vi inte göra
mer än att inställa oss på att så långt
vår förmåga räcker medverka till att
motsättningarna undanröjes och till att
FN förstärkes, så att organisationen blir

Nr 13

Onsdagen den 24 mars 1965 fm.

ett effektivt instrument i fredens tjänst.
Jag tror emellertid att man skall akta
sig för att på detta område tro på några
mirakel. Människorna har stridit och
slagits i årtusenden. Det skulle ändå
vara någonting enastående, om man nu
på ett par årtionden lyckades åstadkomma
en fast organisation, som hade i
sin makt att helt och hållet bevara freden
i olika hörn av världen. Nej, man
får nog tänka sig att utvecklingen inom
FN och i fråga om FN:s verksamhet
som så mycket annat i vår värld kommer
att gå i vågor. Man får icke visa pessimism
när man befinner sig en vågdal
lika litet som man skall hänge sig åt
överdriven optimism när man befinner
sig på någon topp. Man måste ha målet
klart, och man måste arbeta strikt
och konsekvent fram emot en världsorganisation
med avgörande makt och
betydelse. Detta arbete får man fullfölja
med samma effektivitet och samma kraft
i en både ond och god tid för organisationen.

Det verkligt oroliga och oroande hörnet
i världen är i dag som så många
gånger förut Sydostasien. Vi kan inte
skönja något slut på Vietnam-krisen.
Det är påtagligt att det både på västsidan
och östsidan föreligger delade
meningar om hur krisen skall lösas. Det
vet vi sedan gammalt. Sovjetunionen
och Frankrike tycks vara inställda på
stillestånd och neutralisering, medan
man får det intrycket att varken Kina
eller Förenta staterna åtminstone för
tillfället vill ha en sådan lösning. På
amerikanskt håll var man inte särskilt
till freds med det stilleståndsavtal, som
ingicks för något tiotal år sedan, och
det är tydligt att man nu driver den
hårdare linje som man företrädde också
den gången — låt vara att man så
småningom gav efter och gick med på
det stilleståndsavtal som blev resultatet.
Det är inte omöjligt att man anser
sig ha gjort sådana erfarenheter av den
neutralisering som skulle ske, att man
i varje fall icke för närvarande ånyo

Utrikes- och handelspolitisk debatt

vill beträda en sådan väg. Man behöver
naturligtvis inte tvivla på Förenta staternas
önskan att slippa ifrån det krävande
engagemanget i Sydvietnam, men
det är också tydligt att Förenta staterna
bestämt har föresatt sig att hejda
det kommunistiska framträngandet i
Sydostasien.

I övrigt måste läget i världen betecknas
som förhållandevis stabilt. Vi vet
att det finns en hel del oroshärdar, Cypern
t. ex.

Den sydafrikanska apartheid-politiken
är en mycket allvarlig fråga. Att en
gynnad folkgrupp försöker behålla sin
gynnade ställning är inte något alldeles
ovanligt, men vad som är särskilt anmärkningsvärt
för Sydafrika är de former,
under vilka detta sker. På andra
håll förekommer som vi också vet rasdiskriminering,
men där försöker man
dock på ansvarigt håll att lösa problemet.
I Sydafrika förefaller det däremot
som om regimen och samhällsorganen
bygger på rasdiskrimineringen som något
naturligt och som man tydligen avser
att hålla fast vid.

Det är möjligt att ekonomiska sanktioner
inte blir fullt effektiva. Men att
påstå att de skulle vara betydelselösa på
längre sikt är kanske ändå en överdrift.
Jag delar helt den uppfattning som föres
fram i regeringsdeklarationen om att det
inte är någon mening att vårt land isolerat
vidtar ekonomiska sanktioner. Om
man har uppfattningen att t. o. m. samfällda
ekonomiska sanktioner visserligen
kan ha betydelse men kanske ändå
inte får tillräcklig effekt, måste man
därav dra slutsatsen, att en isolerad aktion
i denna riktning från vårt land är
praktiskt taget meningslös. Den kan bara
tjäna som en demonstration, som en meningsyttring,
men av eu sådan har vi
knappt behov i detta fall. Det har redan
från alla håll här i Sverige så pass
klart uttalats hur djupt vi fördömer rasdiskrimineringen
i Sydafrika att jag
knappast skulle tro att det behövs något
ytterligare uttryck för den saken. Men

Nr 13

Onsdagen den 24 mars 1965 fm.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

jag vill hoppas att säkerhetsrådet vid
sina fortsatta överväganden kommer
fram till en slutsats som gör att vi alla
får tillfälle att hjälpas åt i ett försök att
få ändring på de nuvarande olidliga förhållandena
där nere.

De ekonomiska integrationssträvandena
i Västeuropa har som vi vet gynnats
av den relativt stabila och höga
ekonomiska konjunktur som vi ganska
länge haft förmånen av att ha i praktiskt
taget hela den västra världen. Självfallet
måste en sådan konjunktur vara
till fördel för utvecklingen både inom
EFTA och inom EEC.

I fråga om avvecklingen av tullar o.
dyl. går både EFTA och EEC raskt fram;
det måste vi medge. Men medan EEC
hittills har lyckats kryssa förbi bl. a ett
för den institutionen så farligt blindskär
som den gemensamma jordbrukspolitiken
har EFTA:s manövreringsförmåga
beskurits, av allt att döma huvudsakligen
till följd av Englands svårigheter.
Vi måste naturligtvis förstå förhållandena
i England och förstå att något
måste göras åt dessa. Huruvida man
vidtog vad som ur engelsk synpunkt var
det allra bästa är knappt vår sak att
försöka bedöma.

Vad vi har anledning att närmare låta
tankarna kretsa kring är frågan om
återverkningarna på EFTA av de vidtagna
åtgärderna. Reaktionen mot dessa
var ju hård från övriga EFTA-länder,
delvis kanske därför att dessa länder
inte tycks ha varit underrättade i förväg.
Men reaktionen gällde naturligtvis
inte bara formen utan även själva sakfrågan.
En förbättring i stämningsläget
har uppenbarligen inträtt sedan England
reducerat importavgiften med en
tredjedel. Varje fortsättning på den inslagna
reduceringsvägen bör kunna förbättra
stämningsläget i och förhoppningarna
på EFTA. .lag tror emellertid
ändå att det ganska länge kommer att
finnas en liten bitter eftersmak. Under
den period som avgifterna funnits har
nog tankarna på många håll inom EFTA -

länderna tyvärr kommit att kretsa kring
frågan, om inte EFTA har en mycket
stor inneboende svaghet. Jag skulle tro
att dessa tankegångar kommer att lämna
spår efter sig under relativt lång tid
framöver. Frågan är om de kommer att
leda till några för EFTA inte önskvärda
resultat.

Jag vet inte om Österrikes framstöt att
närma sig EEC kan ha något med detta
krisläge att göra. Jag vet inte heller om
det betyder så särskilt mycket till nackdel
för EFTA, i annan mån än att det
möjligen kan uppmuntra grupper i andra
EFTA-länder som inte varit så fast
förankrade i tron på EFTA till att försöka
att öka sina insatser för att få sitt
land att ta ett steg motsvarande Österrikes.
Så långt man kunnat se av den
offentliga debatten har det i Danmark
funnits kretsar som i varje fall inte alldeles
helhjärtat engagerat sig för EFTA
utan alltjämt litet sneglar mot EEC.

Det är klart att saken ligger litet annorlunda
till för ett land som Danmark
än för oss. Danmark är som vi vet atlantpaktsanslutet
och något hinder för
en EEC-anslutning med hänsyn till den
allmänna utrikespolitiska kursen finns
inte.

I ett sådant läge är det väl utomordentligt
angeläget för EFTA-länderna —
vi får väl nu främst tala för vårt eget
land — att göra allt vad vi kan för att
energiskt söka fullfölja EFTA-samarbetet.
Vi har satt ett ganska högt pris på
detta EFTA-samarbete. Det blev en nittiomiljonersmarknad
och, som vi har
trott och väl alltjämt tror, borde det bli
en ganska respektingivande förhandlingspartner
när det gäller att slå en
brygga över till i första hand EEC. Danmarks
eller Norges bedömningar måste
vara av mycket stor betydelse i detta
sammanhang, och jag undrar om det inte
finns mycket stor anledning till fortlöpande
nordiskt samråd både i EFTAfrågor
och i fråga om det ekonomiska
samarbetet i Västeuropa i övrigt. Där
får vi inte visa alltför stor stelbenthet

Onsdagen den 24 mars 1965 fm.

Nr 13

eller — om jag skall uttrycka mig tydligare
— restriktivitet, utan vi får förstå
att man kan få lov att göra vissa eftergifter
från olika länder, om man vill
nå ett syfte.

När vi talar om ekonomiskt utbyte
och handel länderna emellan, är det ju
den västra världen som vi först tänker
på, men naturligtvis också kommunistvärlden.
Vi får emellertid hålla i minnet
att den s. k. järnridån, som går
tvärs igenom Europa, i huvudsak också
gäller i ekonomiskt avseende. En sådan
järnridå — låt vara att den inte är alldeles
tät — måste ur ekonomisk synpunkt
vara ganska orationell. Frågan är
då, om inte den nya atmosfär som uppstått
både inom blocken och mellan
blocken kan möjliggöra ett ökat handelsutbyte.

En på sikt stor fråga — på sikt när
det gäller den egentliga handeln, och
redan nu när det gäller de allmänna
relationerna och våra insatser — rör utvecklingsländerna.
Här måste naturligtvis
industriländerna fortsätta att öka
sina insatser till u-länderna. Men u-länderna
måste också inordnas, förefaller
det, i det mera normala ekonomiska utbytet
mellan nationerna. De måste få
bättre möjligheter till avsättning för sina
produkter. Det bör vara en central
fråga vid GATT-förhandlingarna i Geneve.

Det är givetvis av värde om industriländerna
avvecklar sina importtullar på
u-ländernas produkter, men man får
inte överskatta värdet av en sådan åtgärd.
Man får inte dra den slutsatsen
—• den är alltför enkel — att en tullavveckling
på en viss produkt helt och
obeskuret kommer det exporterande ulandet
till godo. Det vore underligt om
prisbildningsprocessen skulle fortgå på
det sättet. Det finns därför vissa skäl
att söka påverka själva prisbildningsprocessen.
Jag syftar då främst på råvaruavtal,
så att u-länderna i möjligaste
män kan undgå prisfluktuationer som i
hög grad varit besvärliga. Det är ett

Utrikes- och handelspolitisk debatt

spörsmål som nämnts under årens lopp
i många sammanhang och som man naturligtvis
vet inte är så lätt att lösa. Men
vilka internationella större problem är
lätta att lösa! Man får väl med kraft och
energi ge sig i kast med problem, även
om de förefaller aldrig så besvärliga.
Vårt land bör därför verka för att frågan
här kan aktualiseras och tas upp
till en grundlig diskussion och genomlysning.

En överblick av världen i dag ger vid
banden att målet avrustning och bestående
fred är avlägset. Visst hade man
hoppats att provstoppsavtalet snart skulle
följas av andra överenskommelser rörande
rustningsbegränsning och nedrustning.
Sannolikt hade förutsättningarna
blivit större — sannolikt, men vi
vet det inte säkert — om inte vissa stater
ställt sig utanför provstoppsavtalet.
Nu tycks det finnas risk för att nya
aspiranter på medlemskap i den s. k.
kärnvapenklubben skall medverka till
ytterligare spridning av kärnvapen.

Över huvud taget förutsätter fredsoch
avrustningssträvandena naturligtvis
ömsesidighet och allmän anslutning, och
man kan inte vänta sig att vårt land
separat skall genomföra någon partiell
nedrustning. Däremot skulle vi med
glädje vara villiga till nedrustningsåtgärder
som ingår i en allmän plan för
nedrustning.

I vår tid är folkens ömsesidiga beroende
av varandra mer uppenbart än
någonsin. Samarbetets och det fredliga
utbytets fördelar är också större, medan
som vi vet ett krig kan bli en fråga om
mänsklighetens vara eller inte vara.
Samtidigt tenderar tyvärr skillnaden i
levnadsvillkor mellan de rika och många
av de falliga folken att bli större. Detta
kan på sitt sätt begränsa möjligheterna
till en fredlig utveckling. Grundstenarna
vid byggandet av en bättre värld
måste bli ett ökat .samarbete mellan folken,
inte minst ekonomiskt, och naturligtvis
fortsatta försök till nedrustningsåtgärder
samt - jag vill återkomma till

Nr 13

Onsdagen den 24 mars 1965 fm.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

det — ökat stöd till utvecklingsländerna.
Även om man hittills bara tagit några
små steg i dessa avseenden och vägen
kan synas mödosam, får man som jag
framhöll för en stund sedan inte förlora
slutmålet ur sikte.

Herr förste vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.

Herr HECKSCHER (h):

Herr talman! I ett föredrag i Helsingfors
för ett par veckor sedan yttrade
hans excellens utrikesministern: »Enighet
råder mellan alla de demokratiska
partierna i Sverige om huvudlinjerna i
vår utrikespolitik liksom om att denna
politik måste stödjas av ett starkt försvar.
» Vad utrikesministern vid det tillfället
sade var absolut riktigt, och det
är angeläget att det ständigt understrykes.
I motsats mot vad som är fallet i
många andra länder är utrikespolitiken
i Sverige ingen partipolitisk stridsfråga,
och detta är ur alla synpunkter och för
alla parter en stor tillgång.

Enighet råder först och främst om
utrikespolitikens huvudsyften. Det ena
är att bevara Sveriges fred, det andra
att möjliggöra en svensk insats för fredens
och det internationella samarbetets
sak även utanför våra gränser.

Enighet råder i stort sett också om
medlen. Syftena kan nås främst på två
vägar. På lång sikt måste vi medverka
till att skapa ett system av mellanfolkliga
organisationer, som gör slut på det
kabinettspolitiska spelet och därigenom
garanterar fred och rättsordning mellan
folken, liksom sådan fred och ordning
tidigare skapats inom vart och ett av
de mera utvecklade länderna. Ett sådant
system kräver att var och en är beredd
att offra en större eller mindre del av
sin handlingsfrihet. Denna handlingsfrihet,
för vilken man förr begagnade
det alltmera missvisande uttrycket suveränitet,
är emellertid ändå aldrig fullständig.
Särskilt för de mindre länderna,
som i så hög grad är beroende av

vad de stora staterna tar sig till, skulle
uppoffringen i många fall bli mera formell
än verklig. Samtidigt måste vi tyvärr
konstatera, att möjligheterna att
komma fram på den här angivna vägen
än så länge är begränsade. Jag är inte
övertygad om att många av oss här i
kammaren kommer att få uppleva att
ett sådant system av fredsbevarande organisationer
blir fullbordat.

Inom överskådlig framtid måste vi
därför räkna med att gå en annan väg.
Vår politik grundar sig därvid på alliansfrihet
i fred, syftande till neutralitet
i händelse av krig. Det är tämligen
givet, att neutralitetstanken skulle förlora
sin egentliga innebörd den dag de
internationella organisationerna kommit
tillräckligt långt för att kunna garantera
freden. Men eftersom det målet
ligger så långt borta finns det alla skäl
att oreserverat hålla fast vid den angivna
huvudlinjen för svensk utrikespolitik.

Vissa saker måste då understrykas,
som utrikesministern också gjorde i
Helsingfors. För det första att den angivna
politiska huvudlinjen ligger fast;
för det andra att den ovillkorligen kräver
ett svenskt försvar, som är tillräckligt
starkt — i alla avseenden — för att
avskräcka från angrepp på Sverige eller
åtminstone göra sådana angrepp till
ett mycket kostsamt och föga lönande
äventyr; för det tredje att det inte är
fråga om neutralitet i bemärkelsen likgiltighet
eller ljumhet inför den västerländska
kulturens grundvärden. Det var
också värdefullt att utrikesministern
framhöll att den politik vi valt inte begränsar
våra samarbetsmöjligheter till
att gälla enbart andra neutrala. Den
betyder inte ens, för att åter citera hans
föredrag, »att vi skulle vara mera angelägna
om samarbete med neutrala stater
än med icke-neutrala.»

Eftersom alliansfriheten i fred syftar
till neutralitet i händelse av krig är det
också uteslutet att för Sveriges del instämma
i det uttryck, som Finlands pre -

Onsdagen den 24 mars 19G5 fm.

Nr 13

sident använde i sitt tal i Moskva den
24 februari 1965. Han yttrade då om sitt
land, att »vi kan upprätthålla vår neutralitet
endast under förutsättningen att
fredstillståndet bevaras i Europa». Så
är icke förhållandet när det gäller Sverige.
Från svensk sida har vi självfallet
ingen rätt att ge några anvisningar om
hur vårt östra grannland skall tolka sin
politiska huvudlinje. Kanske kan det
dock vara tillåtet att framhålla, att det
ur svensk synpunkt aldrig kan vara betydelselöst,
vilka förväntningar man i
andra länder ställer på Finlands handlingssätt,
om det skulle bli krigiska förvecklingar
i den här delen av världen.
Vi skall under alla förhållanden försöka
bevara svensk neutralitet i händelse av
krig, men det kan icke fördöljas att den
uppgiften blir betydligt lättare, om även
Finland kan hålla sig utanför en konflikt.

Men kanske var det i president Kekkonens
Moskva-tal bara fråga om ett
olyckligt ordval. Vad som tyder på det
är bl. a. att hans formulering senare
har tonats ned, exempelvis i den svenska
översättningen. Kanske ville han
egentligen bara understryka det starka
intresse vi här i Norden har av att freden
bevaras, i första hand i Europa,
men också annorstädes, och vår vilja
att i mån av förmåga göra en praktisk
politisk insats för det syftet. Om det var
vad han ville ha sagt, får man kanske
hoppas att han framdeles uttrycker sig
klarare, och då torde man också i vårt
land kunna få tillfälle att helhjärtat instämma
med honom.

Vi har i Sverige länge satt stora förhoppningar
till Förenta Nationerna när
det gäller fredens bevarande. Åtskilliga
av oss brukar väl hålla föredrag på FNdagen.
För min del har jag då ofta brukat
understryka att FN hittills lyckats
betydligt bättre än det gamla Nationernas
förbund och att dess fortbestånd
egentligen aldrig satts i fråga. Just till
följd av den inställningen kan vi inte
undgå att vara allvarligt bekymrade

Utrikes- och handelspolitisk debatt

över FN:s nuvarande kris. Det är inte
för mycket att säga att den krisen måste
övervinnas, om den inte skall leda
till att läget i världen allvarligt försämras.

Krisen har två sidor, en finansiell och
en politisk, såsom också framhålles i
regeringens nyss upplästa förklaring.
Det finansiella problemet är säkert inte
olösligt, om den goda viljan finns, och
här bör Sverige kunna göra en insats.
Samverkan borde kunna uppnås mellan
tillräckligt många positivt inställda länder
för att med rimliga uppoffringar
och genom ytterligare köp av obligationer
ställa de medel till förfogande, som
är oundgängliga för att inte FN:s verksamhet
skall avstanna.

De grundläggande svårigheterna ligger
på den politiska sidan. Av olika
skäl är de stora länderna mer och mer
benägna att gå vid sidan av FN och att
söka lösa problemen genom direkta
kontakter oberoende av världsorganisationen.
Man kan spekulera över skälen
härtill. Ett av dem ligger förmodligen
i FN:s starkt ökade medlemsantal, som
gör samarbetet svårare än förut. Det
finns också tecken till att tyngdpunkten
inom FN åter håller på att förskjutas
från generalförsamlingen till säkerhetsrådet.
Regeringsförklaringen berör denna
sida av saken, och i sina diplomatiska
formuleringar ger den helt säkert
en riktig bild av rättsläget. Det kan inte
påstås att en sådan utveckling skulle
stå i strid mot FN-stadgan. Men den
minskar otvivelaktigt möjligheterna för
de mindre staterna att göra sig gällande
inom organisationen, och den gör det
mycket svårare för denna att företa
fredsbevarande aktioner.

Cypernföretaget är därvid ett undantag.
Det är ett av skälen till att jag för
min del aldrig ansett att Sverige skulle
kunna undandra sig att medverka på
Cypern, trots att det inte är fråga om
någon särskilt behaglig uppgift, trots att
de flesta av oss vid från början var
medvetna om att den ursprungliga tids -

Nr 13

Onsdagen den 24 mars 1965 fm.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

begränsningen saknade varje anknytning
till verkligheten och trots att medlarens
möjligheter att nå resultat åtminstone
på kort sikt måste vara mycket
små.

Där motsättningarna har en mera
vittgående karaktär än på Cypern har
FN däremot i dag inte stora chanser att
göra någonting. En stark världsorganisation
skulle t. ex. kanske kunna göra
en insats för att övervinna konflikten
i Vietnam, men i dag är det uppenbart
att den tanken skulle vara helt verklighetsfrämmande.
Detta innebär en ytterligare
påminnelse om att vi inte med
någon grad av visshet skulle kunna räkna
med att FN garanterade vår frihet,
vår fred och vår säkerhet, om vi själva
råkade i ett kritiskt läge. Det är ett av
skälen till att vi inte får försumma några
ansträngningar för att i stället skydda
oss genom ett eget, tillräckligt starkt
försvar.

Men FN:s nuvarande svaghet är på
visst sätt av betydelse också när det
gäller ett annat problem, som i hög grad
intresserar den svenska allmänheten,
nämligen det sydafrikanska. Sydafrika
är ett avlägset land med en säregen
historia och med många svårigheter
som vi lyckligtvis sluppit att själva erfara.
Vi får vid vår bedömning inte
underskatta de svårigheterna. Men ändå
måste det klart sägas ifrån, att den
apartheidpolitik, som den nuvarande regimen
i Sydafrika bedriver, står i rak
strid mot alla våra grundsatser. Den är
lika oförsvarlig, vare sig man ser den
ur den kristna moralens eller den allmänna
västerländska kulturens synpunkt.
Det får inte råda någon tvekan
om att vi i vårt land oreserverat avvisar
allt det som den sydafrikanska regimen
i dessa hänseenden står för. Liksom
herr Hedlund tycker jag att det är
intressant att göra en jämförelse med
Förenta staterna. Där finns det också
rasproblem, där förekommer det också
övergrepp, men där håller statsledningen,
stödd av en överväldigande majori -

tet inom både den vita och den färgade
befolkningen, på att med lagliga medel
avskaffa den segregation som de styrande
i Sydafrika med all makt vill
bevara.

Det finns de som tror att man skulle
kunna komma till rätta med det sydafrikanska
problemet genom bojkottaktioner,
bl. a. från svensk sida. Regeringsförklaringen
avvisar tanken på att
en fristående svensk sanktionspolitik
skulle kunna göra någon nytta. Tyvärr
tror också jag, att alla sådana förmodanden
bygger på att man överskattar
förnuftet och underskattar fanatismen
hos herr Verwoerd och hans anhängare.
Det förefaller högst osannolikt att de
härskande i Sydafrika ens inför risken
av allvarliga ekonomiska förluster och
svårigheter skulle kunna tänka sig att
släppa den orimliga politik, som de så
hårt bundit sig för. De har inte tillräckligt
mycket omdöme och verklighetssinne
för att på ett avgörande sätt låta
påverka sig av vare sig opinionsyttringar
eller handelsblockader. För övrigt
står ju Kina och andra kommunistländer
av allt att döma färdiga att effektivt,
om också i största tysthet, bemäktiga
sig den handel med Sydafrika
som Västerlandet eventuellt kunde tänkas
göra slut på.

Det vore kanske inte någon omöjlighet
att komma till rätta med problemet,
om Förenta Nationernas organisation
vore tillräckligt stark, om där fanns en
ledning med möjligheter att visa fast
beslutsamhet och handlingskraft och utrustad
med självständiga maktresurser
av betydande styrka. Men vi vet alla att
så inte är fallet. Dagens FN har inga
sådana möjligheter, och för min del är
jag när det gäller Sydafrika djupt pessimistisk
och kan inte se på vilken väg
det skulle kunna gå att undvika en utveckling,
som måste föra till ökade
mänskliga lidanden och kanske i sista
hand till en katastrof.

Just därför att Förenta Nationerna
ännu inte alls har blivit vad vi hoppa -

Onsdagen den 24 mars 1965 fm.

Nr 13

des får vi inte försumma att aktivt delta
i arbetet inom andra organisationer,
som har mera begränsad omfattning.
En kraftigare svensk vilja att stärka
OECD, organisationen för ekonomiskt
samarbete och utveckling, borde klargöras.
Bland annat borde Sverige ansluta
sig till och helhjärtat medverka i Parisorganisationens
kommitté för utvecklingsbistånd,
DAC. Det är för övrigt något
som riksdagen i själva verket redan
har uttalat sig för.

De rent europeiska frågeställningarna
förtjänar i dagens läge vår särskilda
uppmärksamhet. Jag skulle sålunda önska,
att hans excellens utrikesministern
och andra regeringsmedlemmar visade
lika stort intresse för Europarådet som
för Nordiska rådet. Särskilt betydelsefullt
är det europeiska ekonomiska samarbetet.
Under åtskilliga år hoppades
vi att man på den ena eller andra vägen
skulle kunna skapa en gemensam
europeisk stormarknad, innefattande
både den Europeiska ekonomiska gemenskapen
och EFTA:s medlemsstater.
De förhoppningarna grusades åtminstone
för tillfället genom president de
Gaulles bekanta presskonferens. Vi kan
nu inte räkna med att man inom de
närmaste åren skall uppnå någon fullgod
lösning av det europeiska ekonomiska
samarbetets problem. Också förhoppningarna
att genom Kcnnedy-rundan
i GATT kunna komma till rätta
med svårigheterna tycks — såsom regeringsdeklarationen
försiktigt antyder
— vara relativt begränsade. För min
del drar jag därför den slutsatsen, att
EFTA under åtskilliga år framåt bör bli
bestående och att dess arbetsuppgifter
snarare bör vidgas än begränsas. Alla
EFTA-stater måste ta konsekvenserna
härav.

Vi brukade säga, att EFTA visserligen
formellt var mindre fast uppbyggt än
EEC, men att det ömsesidiga förtroendet
mellan dess medlemmar var så
starkt att man inte behövde lika fasta
rättsliga bindningar som inom Gemen -

Utrikes- och handelspolitisk debatt

skapen. Detta var, herr talman, vad vi
brukade säga; det går knappast längre
att hålla fast vid det påståendet. Vi fick
ett obehagligt uppvaknande, när de brittiska
importavgifterna infördes i oktober.
Ensidiga åtgärder av sådan räckvidd
från ett medlemslands sida utan
föregående samråd med de andra kan
aldrig godtas. Huvudsaken är i själva
verket knappast att brittiska regeringen
valde den klart avtalsstridiga metoden
med importavgifter i stället för den formellt
tillåtna metoden med kvoteringar.
Det allvarliga ligger i det ensidiga handlingssättet
och bristen på intresse för
verkningarna på EFTA:s framtid. Erfarenheterna
har också visat att förfarandet
var ytterst riskabelt ur Storbritanniens
egen synpunkt. På många håll i
världen sade man sig, att läget måste
vara oerhört allvarligt innan ett land
som England företog sig något sådant,
och det är ingen tvekan om att riskerna
för pundet därför blev större, inte
mindre, till följd av den brittiska regeringens
handlingssätt.

Nu har man gått med på att sänka
avgiften från femton till tio procent.
Det är självfallet ett steg i rätt riktning,
även om det fortfarande rör sig om ett
ensidigt fattat beslut. Man kan bara beklaga
att tillvägagångssättet — uppskov
med genomförandet fram till den 26
april — måste få negativa verkningar
bl. a. för de svenska exportmöjliglieterna
till Storbritannien. Otvivelaktigt är
det emellertid cn viss lättnad att vi åtminstone
har kommit så här pass långt.
För min del har jag däremot svårt att
godta den entusiasm som statsrådet
Lange visade i februari, lika väl som
jag var förvånad över att det dröjde sa
länge innan han i oktober klargjorde
den svenska reaktionen mot importavgifterna.
Jag kan inte finna att han hade
rätt, när han i februari sade att förtroendet
inom EFTA nu var helt återställt.
Det är kanske återställt inom den
inre kretsen av ministrar i EFT A-rå det
— det vet ju statsrådet Lange bäst. Men

Nr 13

Onsdagen den 24 mars 1965 fm.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

det viktigaste är ändå förtroendet hos
dem som skall importera och exportera,
och de är alltjämt utomordentligt skakade
och misstrogna i fråga om EFTA:s
framtid. Vi liar därför rätt att på vår
regering ställa det kravet, att den intensivt
skall arbeta för att hela avgiften
snabbt avvecklas och att den här sortens
ensidiga åtgärder aldrig mera skall
kunna komma i fråga. Först när de resultaten
är vunna kan man tala om att
förtroendet är återställt.

Då kan man också hoppas på praktiska
resultat, när det gäller att förverkliga
den bestämda och gemensamma vilja
till samgående inom EFTA, som regeringsförklaringen
talar om. Då kan
man pröva möjligheterna till ett fastare
samarbete beträffande hela den ekonomiska
politiken, kapitalrörelserna eller
sådana praktiska åtgärder som konventioner
när det t. ex. är fråga om patenträtten.

Hur pass ansträngt och osäkert läget
fortfarande är framgår inte minst av
den Europeiska gemenskapens kronärtskockspolitik
gentemot EFTA-länderna.
Österrike befinner sig redan i förhandlingar,
som kan leda till att landet flyttar
över från EFTA-kretsen till Gemenskapens
krets. I den danska debatten
antyds ibland liknande möjligheter. En
framstående talesman för danska Venstre
sade sålunda häromdagen på en internationell
liberal kongress i Eastbourne,
att hela EFTA var ett »ödesdigert
misstag».

Hur är det i det hänseendet med
Storbritannien? Finns det någon sanning
i de ihållande ryktena om ett nytt,
ensidigt brittiskt initiativ för att Storbritannien
i någon form skulle kunna
anslutas till EEC? Jag hoppas att regeringen
vet någonting om den saken,
trots att den uppenbarligen inte alls
förunnats lika nära förbindelser med
den socialdemokratiska regimen i England
som med den tidigare regimen,
den konservativa. Jag skulle också vilja
ställa den direkta frågan om regeringen

förvissat sig om den bestående giltigheten
av Londondeklarationen, den förklaring
enligt vilken ingen medlemsstat
i EFTA skulle gå med på att ensidigt
lösa frågan om sitt förhållande till Gemenskapen
utan att sörja för att de
andra EFTA-ländernas berättigade intressen
också blev tillgodosedda. Om
den deklarationen inte längre skulle
vara att lita på, måste nämligen också
vårt land dra konsekvenserna därav
och ompröva sin ställning. Och slutligen:
Vilket stöd kan de nordiska länderna
räkna med från andra EFTA-länder
under förhandlingarna med EEC om
sin export av skogsprodukter?

Självfallet är det ytterst angeläget att
klyftan mellan Gemenskapen och EFTA
inte vidgas, utan krymper. Om kontakterna
mellan premiärminister Wilson
och förbundskansler Erhard öppnade
nya möjligheter i den delen, skulle det
vara utomordentligt glädjande. Vi har
ett starkt intresse av att komma vidare
på vägen mot Europa. Jag hoppas att
också regeringen därvidlag har en klart
positiv inställning, och jag vågar därför
tro på att vi inte i sista omgången
blir stående isolerade utanför, när ett
fastare europeiskt ekonomiskt samarbete
en gång kommer till stånd.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena NILSSON:

Herr talman! Det kanske mest påtagliga
i den debatt som har följt på regeringsdeklarationen
beträffande vårt
lands utrikespolitik är den samstämmighet
i uppfattningarna som har rått.
Om jag undantar herr Heckschers avslutning
på sitt anförande har det hela
tiden rört sig om understrykanden av
vad regeringen deklarerat. Man har kanske
sagt vissa ting med en annan nyans
än som framkommit i regeringsdeklarationen,
men såsom herr Heckscher
uttryckte det i början av sitt tal: om
huvudlinjen i Sveriges utrikespolitik
och framför allt dess neutralitetspolitik
finns det inte några delade meningar

Onsdagen den 24 mars 1965 fm.

Nr 13

inom regeringspartierna. Jag tycker att
den omständigheten skall noteras med
tillfredsställelse, eftersom denna allmänna
uppslutning kring vår utrikespolitik
utgör en styrka för densamma.

Det har emellertid under debatten
satts, låt mig säga vissa frågetecken i
kanten. När herr Hedlund framhåller
att man inte bör överskatta Förenta Nationernas
möjligheter och inte räkna
med några mirakel, så har givetvis regeringen
i det avseendet inte någon annan
uppfattning än han. Folkhemsrealismen
är verkligen upplagrad i våra
hjärnor, oavsett vilket parti vi tillhör.
Å andra sidan är det lika viktigt — det
tycktes också herr Hedlund vara överens
med regeringen om — att man sluter
upp kring Förenta Nationerna för
att underlätta dess möjligheter att hävda
sig i den orosfyllda värld där vi alla
lever.

När det gäller frågan om stormarknaderna
i Europa och annorstädes var
det i och för sig mycket intressanta
synpunkter och värderingar som herr
Ohlin framförde. Förvisso finns det
knappast någon anledning för regeringen
att söka sig fram till andra värderingar,
då han talade om önskvärdheten
av att klyftan mellan de olika handelsblocken
i Europa inte vidgas och
önskvärdheten av att, såsom han uttryckte
det, förhindra splittringen i
Norden, vilket måste vara en central
uppgift för vår handelspolitik. Med den
kännedom jag har om handelsministerns
aktivitet kan jag betyga att detta
verkligen liar varit en central uppgift
för den svenska handelspolitiken.

Herr Heckscher uttryckte eu förhoppning
om att utrikesministern och
andra medlemmar av regeringen skulle
visa samma intresse för Europarådets
verksamhet som för Nordiska rådets
arbete. Jag kan försäkra herr Heckscher
att det inte finns någon brist på
intresse från regeringens sida när det
gäller Europarådets verksamhet.

Likaså råder det inte några delade

Utrikes- och handelspolitisk debatt

meningar beträffande vår gemensamma
åstundan att England skall avveckla
de importavgifter som infördes för någon
tid sedan och som framkallade en i
och för sig mycket hård och berättigad
debatt inom EFTA. Däremot har jag inte
för min del märkt att handelsministern
skulle ha visat en utpräglad entusiasm
över de resultat som hittills uppnåtts.
Ä andra sidan tror jag att hans energiska
arbete för att få till stånd praktiska
resultat har betytt vida mer
för EFTA än exempelvis uttalanden av
danska politiker om att EFTA egentligen
är ett enda misstag. Jag tror att
sådana uttalanden bara kan skada. De
kan inte medverka till att återställa
den ordning inom EFTA som jag vet
att handelsministern är en av de mest
energiska förespråkarna för, ty genom
sitt sätt att gå till väga har han bidragit
mera till att förtroendet kommer att
återställas inom denna sammanslutning
än vad som skulle ha varit fallet om
han hade handlat på ett något annorlunda
sätt.

Jag skulle kanske i detta sammanhang
också påpeka beträffande vårt bistånd
till utvecklingsländerna att detta
förvisso har ökat varje år, och regeringen
menar också att behovet av
en samordning härvidlag med övriga
länder är önskvärd i samma mån. Vad
Sverige beträffar bär denna hittills
främst ägt rum inom Förenta Nationerna
och dess fackorgan. Sverige har
emellertid under senare är också deltagit
som observatör i OECD:s kommitté
för biståndsfrågor. Härigenom har
vi vunnit erfarenhet av det goda arbete
som utförts av kommittén. Därvid har
det visat sig att en anslutning till bl. a.
DAC kanske skulle ge oss möjligheter till
värdering och samordning av biståndsfrågor
på ett bättre sätt än nu. 1 DAC
samråder som bekant OECD-länderna
beträffande sådana biståndsfrågor, som
kommer att behandlas i det nya viirldshandelsrådet.
Regeringen har därför nu
funnit tidpunkten lämplig att ansöka om

Nr 13

Onsdagen den 24 mars 1965 fm.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

medlemskap i kommittén. Österrike har
redan sökt och erhållit sådant medlemskap,
och Schweiz torde, enligt de uppgifter
vi har, i princip vara positivt inställt
till en sådan anslutning. Jag tror
sålunda att herr Hecksclier även i detta
avseende på det hela taget kan vara
nöjd med regeringens handlingssätt.

Sedan vill jag emellertid i anledning
av vad herr Ohlin sade beträffande den
s. k. finanskrisen inom Förenta Nationerna
göra ett par kommentarer.

Först vill jag understryka att Sverige
inte har gjort något försök att medla
mellan Sovjetunionen och Amerika. Vad
Sverige gjorde var endast att, vid sidan
av alla de försök som Förenta Nationernas
generalsekreterare företog för att
utjämna motsättningarna, på sitt sätt
delta med att lämna uppslag och idéer.
Detta gjorde vi i likhet med andra länder
som var lika intresserade som Sverige
för ett biläggande av den då pågående
krisen.

När herr Ohlin påpekar att vi i regeringsdeklarationen
har förbigått det
faktum att Norge och Danmark handlade
annorlunda än Sverige, när det gällde
förhandsupplvsningar om hur vi
skulle komma att rösta, vill jag framhålla,
att detta kanske i någon mån berodde
på att de nordiska länderna vid
det utrikesministermöte som hölls i
Reykjavik var praktiskt taget överens
om att man inte i förväg skulle göra en
sådan deklaration, därest det skulle
komma till en omröstning om artikel
19. Danmark anslöt sig till denna ståndpunkt
med en viss försiktighet, medan
däremot Norge och Finland i detta avseende
hade precis samma uppfattning
som Sverige.

Nu har herr Ohlin ifrågasatt, såvitt
jag förstod honom rätt, om det inte
skulle varit klokare av regeringen att
på ett tämligen tidigt stadium av förhandlingarna
i FN beträffande finansieringsfrågan
klargöra, att man inte
kunde acceptera några extrema ståndpunkter
— varmed herr Ohlin då tyd -

ligen avsåg den ryska ståndpunkten.
Härmed skulle man, menar herr Ohlin,
ha kunnat medverka till att Sovjetunionen
uppgett sitt motstånd mot bidrag
till de fredsbevarande operationerna.

Regeringen har inte bedömt förhandlingsläget
på detta sätt. Vi har snarare
sett saken så, att det inte främst gällde
vem som skulle vinna eller förlora
en votering om tillämpningen av artikel
19. Det har sagts även av amerikanska
politiker och jag tror med stor
rätt, att vem som än skulle vinna, skulle
FN ha förlorat. Konsekvensen av
denna inställning måste enligt min mening
vara, och härom var vi överens
i Reykjavik, att en omröstning borde,
såvitt möjligt, undvikas. Vi trodde att
man bäst främjade en sådan utveckling
genom att inte på förhand deklarera
hur vi skulle rösta i den ena eller andra
voteringssituationen. Syftet hade då
kunnat motverkas, och vi hade givit
den ena parten möjligheter att på förhand
räkna in vår röst på sin sida.

Som understrukits i regeringsdeklarationen
och som påpekades också av
herr Hedlund, bör man inte se frågan
om artikel 19 som ett isolerat problem,
utan man bör snarare bedöma den
som ett allvarligt symtom på en mera
djupgående intressemotsättning. Möjligheterna
att komma till rätta med denna
intressemotsättning skulle förvisso
inte ha ökats, om det hade kommit till
en avgörande omröstning om tillämpningen
av artikel 19, oavsett vem som
hade utgått som segrare i voteringen.
Därför kan jag inte dela herr Ohlins
uppfattning att det hade varit bättre
att på förhand lägga Sveriges röst i den
ena eller andra vågskålen.

På det hela taget kan jag emellertid
än en gång understryka att facit av den
hittills förda debatten kring regeringsdeklarationen
enligt min mening visar,
att det nu råder starkare uppslutning
kring huvudlinjen i svensk utrikespolitik
än kanske någonsin tidigare.

Onsdagen den 24 mars 1965 fm.

Nr 13

Herr HECKSCHER (h) kort genmäle:

Herr talman! Det var intressant att
lyssna till utrikesministerns inledningsord,
när han talade om regeringspartierna.
Jag vet inte om det var något önsketänkande
och om man vill komma tillhaka
till samlingsregeringens tid. Men
jag skall gärna erkänna att de fyra demokratiska
partierna är överens om utrikespolitikens
huvudlinjer. Därför har
jag bara nu några korta kommentarer
att göra.

Jag hoppas att utrikesministern inte
ett ögonblick föreställer sig att jag fann
något rimligt i Per Federspiels uttalande
att EFTA har varit ett fatalt misstag.
Jag sade bara att det var ett tecken
på allvaret i EFTA:s kris att ett sådant
uttalande över huvud taget kunde fällas
av en framskjuten dansk politiker.

Jag fäste mig också vid att utrikesministern
använde en i mitt tycke bättre
formulering än den som handelsministern
begagnade, när han talade
om läget i EFTA. Statsrådet Lange sade
i februari att förtroendet inom EFTA
vore fullt återställt, men utrikesministern
talade om att förtroende kommer
att återställas. I likhet med utrikesministern
hoppas jag att det kommer att
återställas. Däri ligger också att förtroendet
ännu inte är återställt.

Slutligen skall jag be att få svar —
antingen av utrikesministern nu eller
av handelsministern senare i debatten
— på de två frågor jag ställde i slutet av
mitt anförande. Yet man ingenting inom
regeringen om hur det är med ryktena
om brittiska initiativ till en isolerad
brittisk anslutning till den Europeiska
gemenskapen? Om så är, vad gör man
för att få veta någonting?

Den andra frågan var: Har regeringen
förvissat sig om att Londondeklarationen
fortfarande anses giltig även under
nuvarande förhållanden?

Jag bär svårt att tänka mig annat än
att det är en frågeställning, som måste
ha föresvävat även regeringen, och att
man därför har förvissat sig om hur

Utrikes- och handelspolitisk debatt

det verkligen förhåller sig. I brist på
svar på den frågan kan man bli utomordentligt
orolig och tro att frånvaron
av ett svar betyder att regeringen i varje
fall är långt ifrån säker på att vi nu
har den visshet beträffande sammanhållningen
inom EFTA som Londondeklarationen
tidigare gav oss.

Herr talman! I övrigt gläder det mig
att konstatera den enighet som råder
mellan oss i utrikespolitikens huvudfrågor.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Utrikesministerns lovtal
över handelsminister Lange när det
gällde den engelska importavgiften och
särskilt den jämförelse utrikesministern
gjorde, när han framhävde statsrådet
Lange framför de danska kollegerna,
ger mig anledning till den reflexionen
att om alla handelsministrarna i de små
EFTA-staterna hade reagerat så som
herr Lange gjorde när meddelandet
först kom — hans reaktion var närmast
att ursäkta alltsammans — så hade vi
haft kvar den femtonprocentiga importskatten
än i dag. Det var tack vare
att man bl. a. på dansk sida reagerade
bestämt mot det brott mot EFTA-överenskommelsen
som den femtonprocentiga
avgiften innebar och inte var så
överslätande som herr Lange, som det
skapades en stämning, vilken säkert fick
stor betydelse för den följande utvecklingen.

Vad gäller de nordiska utrikesministrarnas
sammankomst i Reykjavik blir
det, herr utrikesminister, inte mindre
intressant om någon av de nordiska
staterna finner att situationen i FN
bär utvecklats så att den ändrar sin
hållning. Det gör den ju inte utan goda
skäl. Vad saken här gäller är att vissa
stater släpade efter med betalningen,
och Förenta staterna gjorde då det oerhört
långtgående medgivandet att säga:
All right, låt oss komma överens om att
alla stater med mera vägande resurser
betalar till FN, oavsett om de släpar

Nr 13

Onsdagen den 24 mars 1965 fm.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

efter eller inte! Det var ett verkligt
generöst anbud. I den situationen tycker
jag att Sveriges regering hade bort
försöka medverka till att öka förutsättningarna
för en kompromiss genom att
framhålla betydelsen av ett väsentligt
medgivande också från Sovjetrysslands
sida. Att där trycka i buskarna kunde
endast bidra till en fortsatt mycket
hård hållning från Sovjetrysslands sida
och medverka till att minska utsikterna
för en kompromiss. En attityd av denna
prägel hade varit möjlig att inta. Däremot
var det inte fråga om att Sverige
på ett tidigt stadium skulle börja
precisera hur man skulle handla i fixerade
lägen.

Sedan konstaterar jag, att — om
jag inte har fått utrikesministern felrefererad
— så hade han ingenting att
säga på den punkt som jag berörde i
avslutningen på mitt anförande. Den
gällde hur man kunde åstadkomma sådana
förutsättningar att största möjliga
trygghet skapas för Danmarks tveklösa
kvarvarande som medlem i EFTA. Att
här göra vad som göras kan framstår
som en huvuduppgift för svensk utrikesoch
handelspolitik. Det är inte någon
liten sak som att ge en liten favör här
eller där, utan detta är en stor fråga
som är av betydelse för samarbetet i
Norden, för stabiliteten i Nordeuropa
och allt det som vi förbinder med sammanhållningen
i Norden. Jag har vänt
mig emot att den frågan liksom skjutes
åt sidan som någonting för närvarande
icke aktuellt, någonting som man nu inte
behöver diskutera. Det finns utrymme
för en diskussion i den svenska riksdagen
kring en problemställning som —
även om det är osannolikt — skulle kunna
bli ytterst allvarlig i en ganska nära
framtid. Därför bör det göras vad som
göras kan för att förhindra att den
situationen uppstår.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena NILSSON:

Herr talman! Jag vet inte om det tjä -

nar något syfte att här ingå i en debatt
om vilken utrikes- eller handelsminister
inom EFTA som mest har bidragit
till att man i en krisartad situation bevarat
sammanhållningen. Jag kan endast
för min egen del försäkra herr Ohlin
att vid de tillfällen, som jag har haft
att iakttaga hur man verkade på de inre
linjerna, gjorde handelsminister Lange
vad på honom ankom för att hålla ihop
EFTA.

Beträffande Danmarks kvarvarande i
EFTA vet jag inte vad herr Ohlin egentligen
praktiskt menar. Han måste klargöra
vilka medgivanden det är fråga
om, vilka danska krav som Sverige eventuellt
skulle tillmötesgå. Jag vill gärna
beträffande den delen av hans anförande
överlåta åt handelsministern att sedermera
klargöra sin ställning på det
område som han svarar för när det gäller
den svenska utrikespolitiken.

Herr Ohlin säger i fråga om vårt uppträdande
i Förenta Nationerna, att det
ändå måste bero på någonting att i varje
fall två av de nordiska länderna ändrade
hållning när de kom till FN och
inte vidhöll den ståndpunkt som man
var ense om under överläggningarna i
Reykjavik. Jag vet inte exakt vad anledningen
var till att man på dansk och
norsk sida förhållandevis tidigt under
hand omtalade vilken ståndpunkt man
skulle inta vid en eventuell omröstning
om artikel 19. Men jag kan försäkra herr
Ohlin att ett sådant ståndpunktstagande
ingalunda ökade förutsättningarna för
en kompromiss. Hela händelseskedet
senare visade ju att så inte var fallet.
Man fick klart för sig på både amerikansk
och rysk sida, att det skulle gagna
Förenta Nationerna bäst om man
undveke ett sådant omröstningsförfarande.
Slutet blev ju också att det endast
var Albanien och Mauretanien som
hävdade samma ståndpunkt som herr
Ohlin företräder nu. Det var de som
ville framtvinga en omröstning, men alla
andra stater var, om inte motståndare
så i varje fall så tveksamma att de i

Onsdagen den 24 mars 1965 fm.

Nr 13

anslutning till den omröstning, som
krävdes av Albanien, lade ned sina röster.
Det är väl ett tecken, herr Ohlin,
på att om Sverige på ett tidigt stadium
hade deklarerat hur det skulle förhålla
sig vid en eventuell omröstning och
frångått sin uppfattning att man om möjligt
borde förhindra att frågan så tillspetsades
att man genomdrev en omröstning,
hade det ingalunda gagnat
den lösning av tvisten som vi på svensk
sida verkligen önskade.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Ingen ville ju ha omröstning
utom Albanien — det ville inte
Danmark och Norge heller. Att utvecklingen
skulle ha visat att det var fel av
Danmark och Norge att göra som de
gjorde och att Sverige handlade rätt,
det är ett påstående som saknar varje
logisk motivering.

Men utrikesministern går i stort sett
förbi själva problematiken. Förenta staterna
hade gjort ett enormt medgivande
genom att säga: »Ni som släpar efter
skall inte behöva betala mer än vi andra
som inte släpar efter med avgifterna.
Låt oss komma överens om att alla
skall betala!» Då fanns det väl möjligheter
för Sveriges regering att inta en
sådan hållning att man stödde tanken på
att de som släpade efter borde visa något
tillmötesgående, så att kompromissterritoriet
komme att ligga mera i mitten
och inte på ytterkanten — nära den ursprungliga
sovjetryska ståndpunkten.
.lag trodde att om man vill verka för en
kompromiss måste det innebära att
främja ömsesidiga medgivanden av de
huvudagerande. Jag tror fortfarande att
det efter detta amerikanska medgivande
hade varit rimligt att regeringen försökt
att tillsammans med andra stater
utöva en viss påtryckning av det slag
jag angivit.

Herr utrikesministern talade nu om
alt herr Lange när det gällt de inre
linjerna hade gjort ett så gott arbete för
EFTA under de senaste månaderna. Jag

Utrikes- och handelspolitisk debatt

konstaterar att utrikesministern i varje
fall inte nu försvarade herr Langes uttalanden
när den engelska importavgiften
bekantgjordes. Vad herr Lange gjort
på de inre linjerna kan jag inte bedöma.
Jag vill gärna tro att herr Lange, som är
varmt intresserad av EFTA:s utveckling,
kan ha gjort goda insatser. Jag betraktar
herr Langes intresse för förstärkning
av EFTA som en mycket betydelsefull
faktor. Han kan påräkna stöd
från vår sida i det arbetet. Men när han
gjort en sådan liten fadäs — jag säger
inte stor fadäs — som han gjorde när
meddelandet kom och när detta i viss
mån rättades till genom uttalanden från
annat EFTA-håll, kan jag inte lämna
oemotsagt att utrikesministern ger honom
beröm och kritiserar dem som
återställde balansen.

Herr HECKSCHER (h) kort genmäle:

Herr talman! Mitt genmäle gäller inte
vad hans excellens utrikesministern sade
utan vad han inte sade. Jag konstaterar
att han fortfarande inte besvarade
de preciserade frågor angående
Londondeklarationen och den brittiska
hållningen till EEC som jag framställde.
Om det nu är så att man inte har
klart för sig i regeringen hur det förhåller
sig med detta, vet jag inte om jag
vågar hoppas att man innan statsrådet
Lange eventuellt ingriper i debatten
införskaffat de erforderliga upplysningarna,
eller om det tar längre tid. I varje
fall vill jag gärna understryka att det
är två frågor som vi måste ställa oss,
alldeles oavsett partitillhörighet, därför
att de är av utomordentlig betydelse för
Sveriges ställning. Skulle verkligen regeringen
på denna punkt nu inte ha
någon fast orientering vore detta beklagligt.
I så fall får man bara hoppas
att detta förhållande skall rättas till.

Medan jag har ordet skulle jag å
andra sidan vilja uttala min tillfredsställelse
över vad hans excellens utrikesministern
sade om OECD:s kommitté
för utvecklingsbistånd. Det är

Nr 13

Onsdagen den 24 mars 1965 fm.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

glädjande att denna fråga nu tydligen
till slut skall kunna föras till en tillfredsställande
lösning.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena NILSSON:

Herr talman! Handelsministern och
jag har delat upp debatten på var sitt
område; jag svarar för den allmänna
utrikespolitiska delen och handelsministern
för den andra delen. Därför har
jag funnit det praktiskt att handelsministern,
som sysslar mest med dessa frågor,
ger herr Heckscher ett ingående
svar, om herr Heckscher nu vill ha ett
sådant.

Rent allmänt vill jag omtala, att vi
blivit försäkrade att man från engelsk
sida inte kommer att förändra sin europapolitik.
Herr Lange kan emellertid
längre fram ge ett mera detaljerat besked.

När det sedan gäller frågan om vad
som skett i Förenta Nationerna var i
själva verket det viktiga att frågan inte
ställdes på sin spets, eftersom det inte
fanns möjligheter till någon annan kompromiss
än den som kunde åstadkommas
utan att frågan gick till omröstning.

Nu säger herr Ohlin, att Danmark
ville inte ha någon omröstning och inte
heller Norge. Ja, det var på ett senare
stadium, när man insåg att den
ståndpunkt som den svenska regeringen
redan från början intagit var den
enda tänkbara, om inte Förenta Nationerna
skulle skadas.

Och för övrigt ville inte heller Förenta
staterna ha någon omröstning i slutskedet
även om man till att börja med
försökte pressa den ena staten efter den
andra dels till att gå in för att en omröstning
skulle äga rum, dels till att
acceptera den amerikanska ståndpunkten.
Vi för vår del nekade att tala om,
hur vi skulle rösta i ett hypotetiskt
läge. Vi var nämligen hela tiden övertygade
om att omröstningsförfarandet
helst borde undvikas, detta på grund av

att vi trodde oss veta att Förenta Nationerna
skulle skadas och skulle vara den
enda part som förlorade på ett omröstningsförfarande.

Det är därför jag vågar säga, att den
svenska regeringens ståndpunkt var inte
bara mest konsekvent från början,
utan den visade sig så småningom också
vara den klokaste.

Herr BENGTSSON i Varberg (s):

Herr talman! Eftersom jag hade tillfälle
att delta i den senaste FN-sessionen
har jag ansett att det finns viss
anledning för mig att till protokollet
anföra några synpunkter och stryka under
en del av de synpunkter som har anlagts
på FN-situationen. Jag skall också
be att få säga några ord om situationen
i Sydafrika.

Innan jag gör det vill jag bara parentetiskt
nämna, att herr Heckscher
ju aldrig fick något svar av utrikesministern
rörande felsägningen då utrikesministern
talade om »regeringspartiernas»
enhälliga inställning till
utrikespolitiken. Den förmodan herr
Heckscher framförde var emellertid
felaktig. Jag tror att jag kan ge förklaringen
till felsägningen: Det är rätt
naturligt att en utrikesminister gör en
sådan här felsägning, ty i FN och inom
andra internationella organ träffar
man ständigt på framstående högermän
och folkpartister och centerpartister
som när det gäller den svenska regeringen
med darr på rösten talar om
att »min regering» anser det och det.

Det är ingen överraskning att FNsituationen
kommit att få så stort utrymme
i dagens debatt, och vi har anledning
vara tacksamma för den ingående
analys som regeringsdeklarationen
innehåller. Det är naturligt att
vi i vårt land är intresserade av världsorganisationens
framtid och vill göra
allt som står i vår förmåga, allt vad på
oss ankommer, för att lösa den aktuella
krisen. Innan jag går in på FN-situa -

Onsdagen den 24 mars 1965 fm.

Nr 13

tionen vill jag emellertid gärna säga ett
par ord om sydafrikafrågan, som jag
nämnde inledningsvis.

Sydafrikafrågan har stått på FN:s
dagordning under många år, och FN
har — tillsammans med andra internationella
organ ■— fördömt rasåtskillnadspolitiken
med språkens allra hårdaste
ord. Jag behöver inte här ge uttryck
för den avsky vi i vårt land känner
för regimen i Sydafrika. Men regeringen
i Sydafrika är uppenbarligen
helt opåverkad av alla de aktioner som
FN hitintills har satt i gång. Den vita
minoriteten har stärkt sin ställning genom
upprustningen i landet och genom
enskild beväpning. Man är uppenbarligen
beredd att till det yttersta slå
vakt om sina privilegier.

Nu förefaller det emellertid som om
FN skulle kunna få en något effektivare
angreppsvinkel genom sydvästafrikafrågan,
såsom också framgår av
regeringsdeklarationen. Två afrikanska
stater har inför internationella domstolen
i Haag anklagat Sydafrika för att ha
kränkt FN-mandatets bestämmelser och
anda, och Sydafrika har infört rasåtskillnadspolitiken
även i Sydvästafrika.
Domstolens utslag kan rimligtvis bara
bli ett: anklagelserna måste anses befogade.

Efter ett sådant utslag måste ju FN
handla. Många bedömare har kommit
till slutsatsen att det inte återstår något
annat som påtryckningsmedel än
internationella ekonomiska sanktioner,
d. v. s. ett totalt handelsavbrott. Sannolikt
är det en lång väg att gå innan man
nar dithän.

Förslag om separata svenska aktioner
mot Sydafrika framföres ofta. Men
ekonomiska sanktioner från ett land
med ringa handelsutbyte med Sydafrika
tvingar ju ingalunda den sydafrikanska
regimen på knä.

Säger man dä att syftet med separata
.sanktioner är att påverka andra stater,
som liar betydande handelsförbindelser
med Sydvästafrika, så imponerar emel -

Utrikes- och handelspolitisk debatt

lertid inte detta på ifrågavarande stater.
Att vi i vårt land med det begränsade
handelsutbyte vi har är beredda att
vidtaga sanktioner betraktas ingalunda
som något påtagligt offer och påverkar
alltså inte dessa länder. Målet för sydafrikapolitiken
skall väl ändå vara att
få till stånd en förändring av situationen
där nere, och för detta fordras det
internationella ekonomiska sanktioner,
vilka måste ske inom FN:s ram.

Om FN beslutar om ekonomiska sanktioner,
blir detta i och för sig inte så
kännbart för oss. Men i ett sådant läge
kan vi naturligtvis ställas inför andra
och större krav. Det är tänkbart att man
av oss begär att vi skall ekonomiskt
stödja sanktionerna, eftersom vissa stater
kommer att göra stora förluster.
Man begär kanske också att vi skall delta
i den vakthållning, som måste bli
en följd av internationella sanktioner
vilka medför blockad.

Jag vill beträffande sydafrikafrågan
framhålla, att jag hoppas att behandlingen
i FN av sydvästafrikaproblemet
skall utgöra inledningen till en förändring
av rasåtskillnadspolitiken. Det
är väl också allas vår förhoppning, att
förändringen skall komma till stånd
med minsta möjliga blodsutgjutelse.

Jag vill nu säga några ord om FN,
eftersom jag hade tillfälle att. följa situationen
där under den senaste sessionen.
Det är inte utan att den senaste
tidens händelser i FN medfört att många
fått en felaktig bild av världsorganisationen.
Därför är det så mycket mera
angeliiget, att FN:s situation blir belyst,
vilket också samtliga som haft tillfälle
att yttra sig har bidragit till.

Under de månader sessionen pågick
fick organisationen lida ganska mycken
smälek från en del håll. År 1965
är FN:s tjugonde år, och detta jubileum
skall firas med ett särskilt samarbetsår.
Jubileumsåret har, såsom framgick av
regeringsdeklarationen, inletts i en atmosfär
av kris för världsorganisationen.
1 pressen förekommer regelbundet ru -

Nr 13

Onsdagen den 24 mars 1965 fm.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

briker med hänvisningar till »FN:s
kris», och FN:s aktier har enligt många
aldrig stått lägre i kurs än vad de gör
nu.

Vid ett ytligt betraktande förefaller
det naturligtvis som om FN hade misslyckats.
Man frågar sig hur organisationen
skall kunna bli ett instrument
för fred, frihet och framsteg, när den
inte förmår klara sina egna till synes
små affärer. Den kan liknas vid en läkare
som inte förmår bota sig själv.

Trots flera månaders session kunde
inte dagordningen behandlas. Många
stora och viktiga frågor borde ha tagits
upp men detta kunde inte ske.

Jag tycker emellertid inte att herr
Hedlunds karakteristik av generalförsamlingen
var riktig, när han betecknade
sessionen som en »bedrövlig tillställning».
Det var den dock inte, eftersom
generaldebatten pågick i normal
omfattning, och generaldebatten under
FN-sessionen ger ett ganska stort utbyte.
Men självfallet kan det förhållandet
att man inte kom fram till dagordningen
tydas som ett stort misslyckande.
Så är dock inte fallet. FN är ingalunda
lamslaget, såsom har uttalats i
deklarationer från regeringen — hjulen
har inte stannat i FN-maskineriet. Jag
tror att det är en mycket viktig uppgift
att klargöra detta för den stora allmänheten.

När man i New York till sist kom
överens om att bryta upp för att i lugn
och ro försöka komma ur dödläget, gav
detta anledning till en viss optimism.
Jag skall strax återkomma till anledningen
härtill. Det tjänar ingenting till
att diskutera vem eller vilka, som bär
skulden till det läge som FN hamnat i.
Vad som har förbryllat en utomstående
är naturligtvis att man inte kunnat klara
upp den ekonomiska krisen. Det belopp
som det gäller är visserligen för
FN av mycket stor betydelse, men det
är mot bakgrunden av de totalsummor,
som medlemsstaterna lägger ned på rustningar,
en struntsumma.

Den totala skulden till FN motsvarar,
såsom någon påpekade under generaldebatten,
kostnaden för att bygga ett
enda hangarfartyg. Sådana byggs ju inte
så sällan, och de utgör en ringa del
av totalförsvaret.

Det är naturligtvis inte denna summa
som är orsaken till konflikten, utan
den ligger på det politiska och principiella
planet. Och när principer och
politik kommer med i spelet är läget
allvarligt. Men man har ändå anledning
att vara optimistisk, helt enkelt
därför att stormakterna inte drev krisen
till sin spets; ingen urladdning kom till
stånd. En framtvingad konfrontation
mellan de direkt inblandade hade fått
ödesdigra följder; det hade varit direkt
felaktigt av den svenska regeringen att
i förväg bestämma sig för att rösta si
eller så. Detta är en bedömning som
delades av alla de parlamentariker som
i New York hade tillfälle att på ort och
ställe följa skeendet. Vilkendera sidan
som än gått ut som segrare från en omröstning
hade beslutet lett till ett försvagat
FN, kanske t. o. m. till ett helt
förlamat FN. Utgången av en omröstning
kunde t. ex. ha lett till att ett par
av stormakterna lämnat FN till obotlig
skada för FN :s aktivitet i övrigt.

Den optimism vi kände fick näring
av den omständigheten att stormakterna
inte ville sätta FN:s existens på spel.
Som jag tidigare försökt påvisa har
FN:s aktivitet inte upphört. Jag tror
att det är viktigt att man har klart för
sig att FN:s kris är begränsad; det är
endast generalförsamlingen som har
ajournerat sig. Generalförsamlingen är
viktig, men den är inte identisk med
FN. All annan FN-aktivitet pågår i normal
omfattning. Givetvis har man det
kärvt på grund av den ekonomiska situationen,
men säkerhetsrådet arbetar
som vanligt, och de fredsbevarande aktionerna
pågår. Säkerhetsrådet fattade
nyligen ett enhälligt beslut om fortsatta
insatser på Cypern. På många oroliga
platser i världen arbetar soldater i

Onsdagen den 24 mars 1965 fm.

Nr 13

FN:s karakteristiska uniform för att bevara
lugn och ordning. I hundratalet
länder verkar FN :s personal och experter
från FN-familjen på vitt skilda
fält för att förbättra levnadsförhållandena.
Denna del av FN:s verksamhet
kommer ofta i skymundan, men den är
ofantligt viktig. Man håller på olika
håll på att förbättra jordbruket, man
renar vattnet, fördelar föda, sörjer för
barnen i de fattiga länderna och förebygger
sjukdomar. Allt detta har pågått
och pågår. FN behövs och kommer att
behövas.

Det har påpekats ett par gånger att
FN:s föregångare 20 år efter första
världskriget hade hunnit do och begravas.
20 år efter andra världskriget upplever
FN visserligen en kris, men organisationen
har 114 medlemmar och lever
ett aktivt liv.

Människornas minne är tidsmässigt
begränsat, men denna kris är inte den
första FN upplevt, och någon eftertanke
säger oss att den sannolikt inte heller
är den sista.

Generalsekreterare Thant har i senaste
numret av FN:s månadstidskrift tagit
upp denna fråga. Jag vill gärna i
protokollet läsa in en passus ur Thants
artikel, därför att den belyser den situation
FN befinner sig i och sannolikt
kommer att befinna sig i många gånger
i framtiden. Generalsekreterare Thant
har först tecknat bakgrunden till FN:s
tillkomst och redogjort för vilka som
bildade organisationen och varför. Därefter
säger han:

»Historiens gång har emellertid tagit
en ny vändning. Gamla gruppbildningar
förändrades; tidigare fiender
blev nya vänner; gamla vapenbröder
fann sig i skilda läger, och FN kunde
inte fungera på det sätt som avsikten
varit. Stadgans föreskrifter angående
''handling’ vad avser hot mot freden och
angreppshandlingar blev föremål för
skilda tolkningar, .lag måste uppriktigt
säga att stadgans föreskrifter under
dessa förhållanden är något föråldrade.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

Det är denna anakronism i stadgan —
en anakronism som är oundviklig i vår
snabbt förändrade värld —• som delvis
är orsak till den nuvarande konstitutionella
och politiska krisen i FN.»

Jag tycker detta ger vägledning beträffande
hur man skall bedöma den
nuvarande situationen i FN. Konflikten
gäller ju de fredsbevarande operationerna,
vilka blivit en av FN:s viktigaste
uppgifter. FN:s stadgar innehåller
inget kapitel om dessa.

Den inom F''N tillsatta kommittén har
att klara upp hur de fredsbevarande
aktionerna skall beslutas och finansieras.
En lösning av denna fråga kan göra
FN till ett effektivs instrument för
bevarande av fred, lugn och ordning i
oroliga områden på vårt klot. Att Sverige
har kommit med i denna kommitté
beror utan tvivel på att vårt land åtnjuter
förtroende i FN-familjen. Men
det beror också på det förtroende den
permanenta FN-delegationen åtnjuter,
på det intresse för FN och den aktivitet
inom FN som vår ambassadör där
gjort sig känd för.

Herr HERMANSSON (k):

Herr talman! Det var tidigare vanligt
att dra en relativt skarp gräns mellan
nationell politik och internationell
politik; ländernas inre problem diskuterades
oberoende av utvecklingen utanför
gränserna. Utrikespolitiken var en
fråga för specialister och behandlades
ofta som ett isolerat och självständigt
problem. Läget i det avseendet är nu
förändrat. Intresset bland allmänheten
för de internationella frågorna har ökat
starkt. Tendenser till isolation finns
visserligen, men de motverkas av den
genomslagskraft som många frågor har
över gränserna.

Viktiga delar av inrikespolitiken kan
inte längre skiljas ut från vad som händer
på det större planet. Ja, det är ingen
överdrift att säga att vårt folks och vårt
lands framtid på ett avgörande sätt är

3 — Andra kammarens protokoll 1965. Nr 13

Nr 13

Onsdagen den 24 mars 1965 fm.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

avhängig av den internationella utvecklingen.

Antalet frågor som borde bli föremål
för behandling i riksdagens utrikespolitiska
debatt är därför mycket
stort. Man måste beklaga att det egentligen
bara är i en enda debatt som de
utrikespolitiska problemen dryftas. Det
gör att behandlingen lätt blir bara översiktlig;
deklarationerna, inte analyserna
och dialogerna, dominerar. Jag tänker
för egen del avstå från att ta upp många
frågor, som i och för sig är betydelsefulla.
Dessa har emellertid delvis behandlats
i regeringsdeklarationen, och
jag är på många punkter ense med regeringen
beträffande de uttalanden som
gjorts. Delvis gäller det också frågor
beträffande vilka läget i år är ungefär
detsamma som vid föregående utrikesdebatt.

När det gäller den alliansfria politiken
föreligger det ingen tvekan om vårt
partis ställning, detta i motsats till vissa
andra partier som ibland vacklat i
sitt ställningstagande.

Jag skulle i stället i mitt inlägg vilja
såsom ledtråd ta endast ett, men ett helt
avgörande problem, som i sig inrymmer
eller i varje fall har beröring med en
hel rad av de kontroversiella frågor som
präglat den internationella debatten under
senare tid. Detta problem är förhållandet
mellan de rika, etablerade länderna
och de fattiga, ofta nya länderna.

Hela denna frågeställning har för varje
år som gått under efterkrigstiden alltmera
trängt sig fram till offentlig uppmärksamhet.
Flera omständigheter har
härvid varit avgörande. Den viktigaste
torde vara det ökade uppsving för den
nationella befrielsekampen som ägde
rum under och efter det andra världskriget.
En efter en i mäktig ström har
de nya nationerna trängt fram. Kolonialväldenas
tid är oåterkalleligen förbi.

Men den nationella självständigheten
— så nödvändig och väsentlig — har
inte kunnat lösa alla problem. Klyftan
mellan rika och fattiga länder fortsät -

ter tvärtom i världsmåttstock att vidgas.
Inte endast utvecklingens problem utan
även den elementära frågan om tillräckligt
med mat för att hindra svält är alltjämt
olöst. De nya ländernas folk är alltjämt
utsatta för utplundring, infiltration
och öppna militära attacker från ett
slags nykolonialism, som söker återerövra
och utbygga positioner med delvis
nya metoder. I vissa länder utnyttjar en
vit härskande klass domstolar, polis och
militär som vapen för att hålla nere en
färgad befolkningsmajoritet.

De många motsättningarna i förhållandet
mellan rika och fattiga länder kommer
även till uttryck i den kris som
F''örenta Nationerna upplever. Det bör
genast tilläggas att många andra faktorer
givetvis också spelar in. Men ställningstagandet
till den nationella befrielsekampen,
ofta förd i öppna revolutionära
former, tycks vara varpen i
världsorganisationens ödesväv. Kriserna
i Kongo och Cypern, Indonesiens utträde
samt FN :s vägran att låta Kinesiska
folkrepubliken inta sin rättmätiga plats
— i alla dessa frågor handlar det om
folk som genomgår eller lyckligt fullföljt
kampen för nationellt oberoende.

För att bevara och stärka Förenta Nationerna
är det nödvändigt att tillämpa
vissa principer, om vilka det borde vara
möjligt att uppnå enighet. Den nationella
självbestämmanderättens princip
måste följas, och världsorganisationen
får inte engageras mot folk som kämpar
för sitt oberoende. FN måste bli universellt,
och frågan om representationen
måste avgöras av vederbörande
lands regering, inte av andra intressen.
FN-stadgans regler måste strikt tillämpas,
både vad det gäller formerna för
att fatta beslut och när det gäller medlemsstaternas
skyldigheter, t. ex. på det
finansiella området.

Det är önskvärt och ett idealtillstånd
att sträva mot att generalförsamlingen
får ökade befogenheter, men ett realistiskt
betraktelsesätt kan inte förneka
tanken att stormakternas speciella an -

Onsdagen den 24 mars 1965 fm.

Nr 13

svar och vetorätt tills vidare inte kan
frångås.

Det föreligger knappast några meningsskiljaktigheter
i vårt land om att
vi bör stödja ansträngningarna att stärka
världsorganisationen. Men för att
kunna göra det måste vi vara på det
klara med vari svårigheterna bottnar.
Man kan kritisera Indonesiens regering
för att den dragit sitt land ut ur FN,
men denna kritik stärker i och för sig
knappast organisationen. Den avgörande
orsaken till Förenta Nationernas
kris förefaller vara, att organisationen
enligt ett antal nya staters uppfattning
i en del frågor kommit att verka som
ett organ i vissa rika staters tjänst. Man
kan dryfta det berättigade i dessa anklagelser,
men man kommer inte ifrån
deras existens. Om FN verkligen skall
kunna vinna och bevara sin universalitet
— och det är en förutsättning för effektivitet
— måste man se till att grunden
för sådan misstänksamhet och sådana
anklagelser avlägsnas.

Fn utjämning och ännu mera ett fullständigt
avlägsnande av klyftan mellan
rika och fattiga länder och de därur
alstrade motsättningarna kräver ett långt
perspektiv. Hur långt det blir och vilken
skärpa motsättningarna under en övergångstid
kan komma att anta beror
i mycket på utvecklingen i de rika länderna
och deras inställning till detta
grundläggande problem. Arbetarrörelsen
har här ett speciellt ansvar. I de
länder där arbetarrörelsen har ett starkt
inflytande och ännu mera där den skapat
nya samhällsförhållanden finns förutsättningar
för att bedriva en politik,
som ger ett verkligt bistånd till de fattiga
ländernas utveckling. Det handlar
här alltså inte endast om gamla och nya
länder, det handlar i grunden om de
klasser och åsiktsriktningar som är avgörande
när det gäller utformningen av
ländernas politik.

Den svenska arbetarrörelsen bär alltid
starkt känt budet om solidaritet över
gränserna. I dag gäller det inte endast

Utrikes- och handelspolitisk debatt

andra länders arbetarklass, utan hela
folk. Vårt land har som målsättning
att avstå 1 procent av nationalprodukten
såsom bistånd till u-länderna. Det
är naturligtvis inget avgörande bidrag,
och lösningen av de fattiga ländernas
problem ligger framför allt i deras egna
åtgärder, men den uppställda målsättningen
är ändå ett bevis för vår insikt
och vår vilja att bistå.

Den nuvarande takten för att nå upp
till denna målsättning har emellertid
med skäl kritiserats. Efter den i år föreslagna
ökningen har vi fortfarande
inte kommit längre än till 0,3 procent av
nationalprodukten. Med denna takt tar
det ytterligare årtionden innan det
blygsamma första målet uppnås. Skulle
det inte vana möjligt för regering och
riksdag att tillsamans ta ett krafttag
så att en procent kan uppnås i varje
fall inte senare än under 1960-talet?

Frågan måste också ställas om inte
vårt u-landsbistånd i avgörande stycken
bör ges nya former. Utbyggnad av det
s. k. multilaterala stödet genom internationella
organisationer är ofta en bra
väg. Det skulle kunna kompletteras med
en satsning på att bilateralt genom ett
subventionsförfarande förbilliga u-ländernas
inköp av svenska produkter
respektive ge pristillägg till deras export
av råvaror till vårt land. Ett sådant
system skulle dra mycket ringa administrationskostnader
och bidra till
utvecklingen av de fattiga ländernas
ekonomi.

Priserna på råvaruländemas produkter
är ju ett avgörande problem. Jag
skall inte behandla det här, utan vill
endast erinra om kravet att vårt land
omedelbart avskaffar alla tullar och
skatter på produkter från u-länderna.
Det är svårt att förstå anledningen till
att man dröjer med att genomföra denna
reform, som avlägsnar en grov orättvisa
mot dessa länder och som kan bidra
till att öka deras exportinkomster.

Denna fråga har beröring med den
allmänna marknadsdiskussionen och lä -

Nr 13

Onsdagen den 24 mars 1965 fm.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

get i fråga om tullförhandlingarna. Man
måste tillmäta hänsynstagandet till uländernas
intressen en avgörande betydelse.
Risken både med en ekonomisk
union som EEG och ett handelsområde
som EFTA, bildade av rika
länder, är ju i detta avseende att de ytterligare
koncentrerar utrikeshandeln
till att försiggå mellan deltagarländerna
och därmed försvårar utvecklingen av
de fattiga ländernas handel. I regeringsdeklarationen
erinras också om att
det skett en förskjutning i inriktningen
av handeln till förmån för den interna
handeln både inom EEC och EFTA.
Denna verkan har inte på något avgörande
sätt uppvägts av åtgärder som
samtidigt vidtagits för att underlätta
råvaruländernas utrikeshandel och
handelsvillkor. Det är också risk att
denna för u-länderna negativa verkan
förstärks genom det samarbete i olika
former som planeras mellan EFTA och
EEC.

Jag vill i sammanhanget notera det
tillfredsställande i att regeringen ånyo
understryker, att medlemskap i gemensamma
marknaden är otänkbart för
Sverige. Även en rad former för samverkan
med EEC är emellertid oförenliga
med vår ställning som neutral stat.

Det avgörande handelspolitiska problemet
är dock inte relationerna mellan
de rika länderna utan frågan om att
på olika sätt underlätta och befordra de
underutvecklade ländernas handel. Det
är på detta område de stora insatserna
måste göras.

Jag kan helt instämma i vad regeringen
anfört om nödvändigheten av
fortsatta ansträngningar för rustningsbegränsning
och nedrustning, särskilt
i fråga om kärnvapnen. Till de motiv
som anförts för denna ståndpunkt måste
föras ytterligare ett: behovet av att
lösgöra tillräckliga resurser för att på
ett avgörande sätt lämna bistånd till de
fattiga ländernas utveckling. Genom
militär nedrustning kan, som framhållits
av den expertgrupp som varit verk -

sam inom FN, en markerad ökning möjliggöras
i tillväxttakten för de tillgångar
som avsätts till investeringar för produktiv
utveckling i u-länderna.

Samtidigt som vårt land även i fortsättningen
deltar i förhandlingsarbetet,
t. ex. vid nedrustningskonferensen i Geneve,
borde vi kunna ta ytterligare initiativ,
som är motiverade bl. a. av våra
fredstraditioner och vår ställning som
ett alliansfritt land. I en motion, som
står upptagen till behandling senare på
dagordningen, har den kommunistiska
gruppen föreslagit en utvidgning av de
åtgärder som vidtogs inom ramen för
den s. k. Undénplanen. Genom FN:s
försorg borde undersökas om de olika
staterna var beredda att ingå i nedrustningszoner,
d. v. s. områden omfattande
en eller flera stater där man träffat
överenskommelse icke blott om att ej
anskaffa kärnvapen utan också om att
enligt en viss tidsplan genomföra en
allmän och successiv nedrustning. Jag
får återkomma till detta förslag liksom
till utrikesutskottets synpunkter i samband
med behandlingen av utskottsutlåtandet.
Här är det framför allt fråga
om att markera att ett verkligt effektivt
bistånd till de fattiga länderna torde
förutsätta en bestämd kurs på nedskärning
av de militära rustningarna.

Händelseutvecklingen under den senaste
tiden, framför allt i Sydostasien,
har tyvärr kommit många att se mörkt
på möjligheten av en fortsatt avspänning.
Riskerna för en s. k. upptrappning
av kriget i Vietnam till alltmera
omfattande stridshandlingar med allt
fruktansvärdare vapen är uppenbara.
Snara förhandlingar med sikte på en
fredlig lösning ter sig, såsom också
framhållits i regeringens deklaration,
ytterligt angelägna. Förhandlingar är
nödvändiga inte endast därför att konflikten
kan utvidgas och få följder för
världsfreden. De är nödvändiga därför
att ett helt folk lider svårt under krigets
fasor. Det vietnamesiska folket har
alltsedan det andra världskriget tving -

Onsdagen den 24 mars 1965 fm.

Nr 13

ats föra en hård kamp för nationellt
oberoende mot olika utländska makter.
Frankrikes mångåriga krig i dessa områden
kallades med rätta »det smutsiga
kriget». Den beteckningen är ännu mera
tillämplig på den krigföring som nu
bedrivs i Vietnam med Förenta staterna
som ledande kraft och med gas och
napalmbomber som stridsmedel.

Man måste ställa frågan vad amerikanska
stridskrafter över huvud taget
har i Vietnam att göra. Deras förehavanden
under särskilt den senaste tiden
har inneburit ett utomordentligt
högt spel, och insatserna förefaller nu
att sättas ännu högre. Riskerna för
världsfreden är nu så stora, att andra
folk måste säga ifrån. Jag vill i detta
sammanhang uttala min besvikelse över
att regeringen i sin deklaration icke tagit
bestämt avstånd från de amerikanska
anfallshandlingarna. Kanske kan vi
på den punkten hoppas på en komplettering
i debatten.

Regeringens talesman har emellertid
uttalat sig för förhandlingar, och jag
vill rikta en direkt vädjan till regeringen
att på detta område ta ett initiativ
för att medverka till att förhandlingar
om en fredlig lösning i Vietnam snarast
kommer i gång. Vår ställning som
alliansfri stat borde ge förutsättningar,
som många andra stater inte har, för
att i varje fall kunna bidra till att söka
föra samman parterna vid förhandlingsbordet.

Även i eu annan fråga borde regeringen
ta det initiativ som så många väntat
på, nämligen genom att bryta de
ekonomiska förbindelserna med Sydafrika.
I regeringsdeklarationen radas
emellertid tvärtom upp en rad skäl
mot ett individuellt svenskt genomförande
av handelssanktioner mot Sydafrika.
Det bör erinras om att det redan
föreligger en bestämd rekommendation
från FN:s generalförsamling om
både diplomatisk och ekonomisk bojkott.
Det kan i detta läge inte vara
nödvändigt att avvakta beslut av sä -

Utrikes- och handelspolitisk debatt

kerlietsrådet, ehuru ett sådant givetvis
är önskvärt. Men hur länge kan det
dröja och vad händer under tiden i
Sydafrika? De som hävdar att vårt
land omedelbart borde avbryta de ekonomiska
förbindelserna med Sydafrika
anser ju att en sådan åtgärd kunde vara
av betydelse också för att påskynda
ett positivt ställningstagande i säkerhetsrådet.
Det är säkert helt riktigt
som herr Heckscher tidigare framhållit
att det råder ett komplicerat läge
i Sydafrika, och kanske blir det svårt
att undvika en katastrof. Men just därför
borde man försöka vidta alla åtgärder
som är möjliga för att hindra
att ett sådant katastrofhot blir verklighet.

Det är också en annan fråga i detta
sammanhang som är av betydelse. Tillräckliga
dementier har tyvärr inte
gjorts av påståendena i sydafrikanska
publikationer om att svenska industriföretag
förbereder nya investeringar i
apartheidregimens land. Vi vet att stora
svenska företag fortsätter att utvinna
höga profiter genom de låga löner som
rasåtskillnadspolitiken skapar. Kunde
inte regeringen, om den inte vill vidtaga
några statliga åtgärder, åtminstone
på det skarpaste säga ifrån till
vederbörande svenska företag att man
därifrån saboterar en viljeyttring och
en politik, som en majoritet av det
svenska folket torde stå bakom? Man
måste också påtala att vissa statsföretag
fortfarande trots den opinion som
är stark i vårt land tillhandahåller
sydafrikanska varor.

Sveriges förhållande till de nya länderna
är en fråga såväl om materiellt
bistånd som om allmän inställning till
deras strävanden att under nationell
självständighet bygga ett bättre samhälle.
Det är en avgörande fråga också
för vårt lands framtid att vi för en
konsekvent politik av bistånd i olika
former åt de nya staterna och deras
medborgare. Följande fem punkter, som
jag antytt i det föregående, måste i dag

Nr 13

Onsdagen den 24 mars 1965 fm.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

bedömas som särskilt viktiga när det
gäller Sveriges förhållande till de internationella
frågorna och u-ländernas
speciella problem:

1. Förenta Nationerna måste stärkas
genom att organisationen blir universell
och konsekvent stöder de folk, som
kämpar för sin nationella frihet.

2. Avgörande resurser för bistånd till
de fattiga ländernas utveckling måste
frigöras bl. a. genom att en militär
nedrustning påbörjas.

3. Sveriges bistånd till u-länderna bör
snabbt ökas så att målsättningen en
procent av nationalprodukten uppnås
under 1960-talet. Tullar och andra handelshinder
för u-ländernas produkter
avskaffas omedelbart.

4. Vårt lands ekonomiska förbindelser
med Sydafrikanska unionen bör
omedelbart avbrytas.

5. Regeringen bör ta initiativ för att
medverka till att förhandlingar snarast
kommer i gång om en fredlig lösning av
konflikten i Vietnam.

Herr talman! Detta är inga förslag av
speciell partipolitisk färg. Andra kan
måhända formulera dessa punkter bättre
och utförligare, men om deras angelägenhetsgrad
tvivlar jag inte.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! Jag föreställer mig att
utrikesministern från denna talarstol
redan har uttalat sin och regeringens
tillfredsställelse med den uppslutning
kring huvudlinjerna i vår utrikespolitik,
som i denna debatt nu igen kommit
till uttryck. För egen del vill jag
bara understryka den glädje som jag
känner över att denna enighet också
omfattar principerna för vår handelspolitik.
Det föreligger en överensstämmelse
också i uppfattningarna i huvudsak
om den konkreta och den praktiska
tillämpningen av dessa principer i
olika situationer och internationella
sammanhang. Det måste naturligtvis vara
en stor tillfredsställelse att kunna

konstatera detta under årets utrikesdebatt.

Jag har emellertid tagit till orda,
herr talman, inte närmast för att säga
detta utan för att besvara några frågor,
som jag förstår att herr Heckscher har
ställt beträffande europapolitiken. Om
jag har fått en riktig redogörelse för
vad herr Heckscher har frågat, så gällde
det först vad regeringen visste om
Storbritanniens planer beträffande europapolitiken
och huruvida man vet om
Storbritannien överväger en ändring,
exempelvis förbereder ett initiativ till
ny förhandlingsöppning med EEC.

Till det vill jag bara säga att vi regelmässigt
hålls informerade på ämbetsmannaplanet,
såväl i Bryssel som
Geneve, beträffande de olika kontakterna
och vad dessa kontakter kan ha
gett mellan olika medlemsländer i EFTA
å ena sidan och EEC-kommissionen
eller enskilda EEC-länder å den andra
sidan.

Självfallet tilldrar sig dessa spörsmål
åtskillig uppmärksamhet och är
föremål för ingående diskussion vid
samtliga EFTA-ministermöten. Som bekant
har vi under månaderna november
—februari haft två dylika möten. Vi
ser fram emot ett tredje i slutet av maj,
i Wien. Ingenting har framkommit som
tyder på någon omorientering av den
engelska politiken i dessa hänseenden,
det vill jag försäkra kamrarna. Även
om herr Heckscher, eller om det var
någon annan i denna debatt — jag
kanske icke skall lasta herr Heckscher
för det — antydde att mina förbindelser
med den konservativa regeringen i
England, labourregeringens företrädare,
var bättre än dem jag kunnat
etablera med labourregeringen, så har
jag i detta hänseende ändå aldrig känt
att jag inte kunnat få ärliga svar på
frågor som jag ställt och en allvarlig
diskussion där jag önskat åstadkomma
en sådan. Det är alldeles självfallet att
Storbritannien lika väl som andra
EFTA-länder, bland dem vårt eget land,

Onsdagen den 24 mars 1965 fm.

Nr 13

har anledning att följa utvecklingen
med största uppmärksamhet, se om
något tillfälle skulle erbjuda sig för
ett närmande och för en diskussion med
EEC i linje med EFTA:s huvudsyften.
Det ena av EFTA:s huvudsyften är att
undanröja verkningarna eller följderna
av att vi lever i två olika handelssammanslutningar,
och inte bara undanröja
följderna härav utan också
åstadkomma att orsakerna elimineras
till den diskrimination som på många
håll är kännbar och som sannerligen
redan kan utläsas i handelsstatistiken.
Detta är klart därför att man både inom
EFTA:s kollektiv och i de olika
medlemsländerna måste hålla en beredskap
för olika tänkbara alternativa
situationer.

England som den kanske viktigaste
medlemmen i EFTA kan inte försumma
att följa utvecklingen med största
uppmärksamhet och att inom sig och
med sina EFTA-partner diskutera olika
möjligheter till bättre kontakter med
EEC än dem som för närvarande kan
sägas föreligga. Men därifrån och till
en tanke på att reorientera europapolitiken,
som kom till uttryck 1961 när
engelsmännen bestämde sig för att söka
förhandlingar om inträde i EEC,
är ju steget långt. Såvitt jag förstår har
den engelska regeringen alldeles klart
för sig att det vore helt orealistiskt att
tro att man kan återuppta de förhandlingar
mellan England och EEC, som
så abrupt avbröts i januari 1963.

Jag har ingen anledning att tvivla på
att skulle man komma till en annan
uppfattning, så kommer vi att bli informerade
om den saken. De understrykanden
— det kan jag väl säga i förbigående
— som från de andra EFTA-ländernas
sida med eftertryck gjorts, att
det avtalsbrott som engelsmännen gjorde
sig skyldiga till med införandet av
importavgifterna, det har engelsmännen
förstått, och de har med — som
jag tycker — all önskvärd tydlighet velat
begagna alla tillfällen att hålla

Utrikes- och handelspolitisk debatt

EFTA-länderna redan på ett tidigt stadium
informerade om sina avsikter därefter.
De har förstått att det är ett nödvändigt
och riktigt led för att man skall
komma ur de akuta svårigheterna och
kunna fortsätta EFTA-samarbetet, som
ändå under åren dessförinnan utvecklat
sig så gynnsamt. Jag tror därför inte
att det finns någon anledning att spekulera
i de rykten som på olika håll
kommer hit — jag har också hört dem,
men jag tar dem inte som ett uttryck
för att en omläggning av den engelska
politiken i detta hänseende är under
förberedelse eller än mindre på gång.

Em annan fråga som herr Heckscher
i det sammanhanget lär ha framställt
var hur man skulle se på Londondeklarationen.
Jag vill säga att det från vår
sida inte finns någon som helst anledning
att ifrågasätta att inte alla medlemmar
är medvetna om den solidaritetsförpliktelse
som Londondeklarationen
ger uttryck åt. Det har aldrig ifrågasatts;
vi har inte haft någon anledning
till det. Medan den nuvarande engelska
regeringen, Labour, befann sig i
oppositionsställning hade den vid flerfaldiga
tillfällen understrukit vikten av
att denna solidaritetsprincip också omsattes
i praktiken, och jag kan inte finna
annat än att regeringen nu lever så
som den som talesman för oppositionen
lärt ut.

En tredje fråga som herr Heckscher
också framställt var i vilken utsträckning
och på vilket sätt vi drog nytta
av de nordiska kontakterna när det
gällde förberedelserna och sedermera
kanske när vi kom till diskussioner med
EEC på pappers- och skogsindustrisektorn.
Det är självklart att vi alla är medvetna
om — regeringen, föreställer jag
mig, lika viil som oppositionen — att
Norden numera för handeln med skogsindustriprodukter
spelar en mera begränsad
roll än före det senaste världskriget.
Å andra sidan är det väl också
självfallet att vi kan sätta större kraft
bakom orden när vi företräder våra

Nr 13

Onsdagen den 24 mars 1965 l''m.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

egna intressen, om vi kan finna stöd
i finska och norska kretsar. Det sammanträde
som avhållits mellan experter
och industrien på nordisk basis för inte
länge sedan visade sig, enligt vad det
har sagts mig, vara av betydande värde
såsom en förberedelse för diskussionerna
på detta område. Herr Hecksclier ser
betänksam ut — jag är ledsen om jag
har missförstått den fråga som i det
sammanhanget kan ha ställts till mig.
Jag vill här bara som en sammanfattning
beträffande alla dessa tre spörsmål
säga att jag tror att vi har anledning
att se framtiden an utan alltför
stark oro.

Medan jag ändå intar talarstolen, herr
talman, så kanske jag får säga ett ord
i anslutning till en fråga som herr Ohlin
tagit upp i denna debatt och som jag
vet att han har berört även i tidigare
sammanhang, bl. a. vid Nordiska rådets
möte i Reykjavik. Han har understrukit
hur viktigt det är att vi för den nordiska
sammanhållningen och likaså för
samarbetet i EFTA försöker ge Danmark
det stöd som en vidgad samverkan
på jordbruksområdet kan innebära.
I princip delar jag hans uppfattning.
Sverige har, kanske mer än något annat
land — i varje fall i lika hög grad
som andra länder inom EFTA — kunnat
glädja sig åt en synnerligen gynnsam
utveckling av EFTA:s internhandel.
Det är ändå något av en tankeställare
att vår export till EFTA sedan 1959
har ökat med 86 procent — vår export
till länder utanför EFTA inklusive
EEC har ökat med 56 procent. Redan
detta sistnämnda är en anmärkningsvärt
gynnsam utveckling, men den är ändå
klart mindre än exportstegringen till
EFTA-länderna. Det har ju redan i regeringsdeklarationen
understrukits att
den nordiska gruppen av EFTA-medlemmar
dragit den allra största nytta av
EFTA. Vår handel, den nordiska samhandeln,
har under de fyra, fem år som
gått sedan EFTA inrättades mer än fördubblats.
Det är därför naturligt, när

utvecklingen ändå varit så gynnsam på
det område för vilket tullavvecklingen
framför allt gäller, nämligen industriområdet,
att man också följer upp denna
tendens med att försöka tillvarata de
tillfällen som kan erbjudas för att utveckla
handeln även på jordbrukssektorn.

Danmarks export av industrivaror till
EFTA-marknaden har som bekant haft
en enastående utveckling. Den danska
jordbruksexporten spelar för Danmarks
totala export en betydligt mindre roll
i dag än den gjorde innan EFTA trädde
i verksamhet, men alltjämt har Danmark
betydande exportintressen på
jordbruksområdet. Därför bär inom ramen
för EFTA olika anordningar vidtagits
för att tillvarata det danska jordbrukets
intressen och för att om möjligt
ge Danmark någon kompensation
för de skador och svårigheter som utvecklingen
inom EEC kan medföra för
det danska jordbruket. Jag kan nämna
att den danska exporten av jordbruksprodukter
till Sverige 1963 var 54 procent
större än 1959. Den motsvarande
exporten till England från Danmark
hade ökat med 75 procent.

Beträffande de anordningar om vilka
överenskommelse träffats mellan Danmark
och Sverige vill jag erinra om att
en del av den importavgift, som drabbar
jordbruksvaror som införes från
Danmark, återgår till Danmark. Det är
ett belopp på 20 miljoner kronor som
den vägen tillföres det danska jordbruket.
Jag kan också peka på den kontraktsodling
av sockerbetor som pågår
för svensk förädling och tillverkning
och som också anses vara en av de fördelar
på denna sektor som den danska
ekonomien tillförts inom ramen för
EFTA.

Det kan kanske göras ännu mer; uppenbart
är dock att enligt vår handelsstatistik
importen av jordbruksprodukter
från icke EFTA-länder fått en minskad
andel av den svenska marknaden
just därför att det danska jordbruket i

Onsdagen den 24 mars 1905 fm.

Nr 13

stället har vunnit ökat insteg. När man
i detta sammanhang kräver ytterligare
åtgärder, bör man kanske ändå hålla i
minnet, att en ur alla synpunkter gynnsam
utveckling för EFTA-samarbetet
redan pågår.

Herr HECKSCHER (h) kort genmäle:

Herr talman! Den sista av mina frågor
hade statsrådet Lange faktiskt inte
uppfattat rätt. Jag frågade inte i vad
mån man utnyttjade det nordiska samarbetet
— vi har fått veta redan genom
regeringsförklaringen att så är fallet
—• utan jag frågade i vad mån de nordiska
länderna tillsammans kunde påräkna
stöd från övriga EFTA-stater i
fråga om de i regeringsförklaringen berörda
förhandlingarna. Det är lätt att
göra ett sådant misstag. Jag vill endast
upprepa frågan och hoppas att statsrådet
kan lämna svar på den i fortsättningen.

Beträffande frågan om Londondeklarationen
uttryckte sig statsrådet kanske
rent formellt en smula svävande. Jag
fattade emellertid hans uttalande så, att
Londondeklarationen enligt hans uppfattning
fortfarande är gällande och att
samtliga medlemsstater i EFTA är medvetna
om att så är förhållandet; att de
österrikiska förhandlingarna med EEC
har en särskild karaktär eftersom de äi
godkända av ministerrådet genom er.
annan deklaration, Lissabondeklarationen;
men att man för övriga länders
del inte behöver påräkna några sådana
här »extraturer», utan att eventuella
förhandlingar skall äga rum i samråd
och under förutsättning att alla berättigade
intressen skall tillgodoses. Jag
tror det vore bra om statsrådet bekräftade
att detta är vad han anser. Jag tror
emellertid att det vore ännu bättre om
statsrådet vid något tillfälle, då möjlighet
erbjuder sig, på sådant sätt själv
markerade att lian uppfattat frågan på
det sättet, att det också ldargöres i ett
internationellt sammanhang.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

Vad beträffar den första frågan, som
gällde de brittiska planerna, är det kanske
naturligt om jag inte är riktigt lika
övertygad av svaret som jag är på denna
andra punkt. Statsrådet sade att även
han hade hört ryktena. Ja, det förvånar
mig inte att statsrådet har hört dem,
eftersom de såvitt jag vet finns intagna
i utrikesdepartementets utländska pressöversikt,
där bl. a. en artikel i Financial
Times citeras. I denna artikel talas det
om att den brittiska regeringens tänkande
i EFTA-frågan har undergått »en
tyst revolution». Man fortsätter med att
säga att man inte tror att den brittiska
regeringen för närvarande tar något
initiativ. Motiveringen härför är emellertid
enbart den att regeringen inte
skulle vilja riskera att en ny förhandling
misslyckas på samma sätt som den
föregående. Den tolkningen — som alltså
mycket väl kan vara oriktig, det vill
jag inte ett ögonblick förneka — skulle
alltså gå ut på att så snart den brittiska
regeringen trodde att förhandlingarna
kunde föras med framgång skulle den
vara beredd att börja igen.

Statsrådet sade vidare att man har
kontakter på ämbetsmannaplanet och
att saken diskuterats vid EFTA:s ministermöten.
Ja, det är väl bra att man
har kontakter på ämbetsmannaplanet
och att man resonerar vid EFTA:s ministermöten.
Men efter vad man vet om
brittiska regeringar i allmänhet och den
nuvarande i synnerhet är det väl troligt
att det avgörande ordet i frågor av denna
typ fälies varken av ämbetsmän eller
av enskilda departementschefer utan
på allra högsta politiska nivå. Så var
det förra gången, när den konservativa
regeringen satte i gång med sina förhandlingar.
Det skedde på premiärministerns
initiativ, och det finns ingen
anledning förmoda att inte den nuvarande
brittiska regeringens premiärminister
skulle vara minst lika inflytelserik
i sin egen regering som hans företrädare.
Därför är det ur dessa syn -

punkter synnerligen viktigt att de kon3*
—Andra kammarens protokoll 1965. Nr 13

Nr 13

Onsdagen den 24 mars 1965 fm.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

takter som regeringen tar och har sker
på tillräckligt hög nivå.

Jag skall gärna ta på mig ansvaret för
den formulering som statsrådet ville
frita mig ifrån, nämligen att jag tycker
att det förefaller som om regeringens
förbindelser med den nuvarande brittiska
regeringen inte är lika goda som
dess förbindelser med den föregående
konservativa regeringen. .Tåg erinrar mig
emellertid hur det var under månaderna
före det föregående brittiska initiativet.
Då förekom fortlöpande kontakter
mellan svenska och brittiska regeringen.
Vi fick för all del inte så förfärligt
bestämda besked då heller, men
det gavs i alla fall en möjlighet att bli
underrättad i stort sett om det hela.

Jag tror att det är mycket angeläget
att man från regeringens sida uppehåller
fortlöpande kontakter på hög politisk
nivå, så att man inte riskerar att
Mr Wilson eller Mr Brown kommer med
några nya överraskningar på ett annat
område, där sådana överraskningar
skulle kunna bli ännu mera allvarliga
för oss än de överraskningar vi utsattes
för i oktober.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! Jag beklagar att jag
missförstod herr Heckscher i fråga om
skogsindustrierna. Jag vill därför försöka
besvara den fråga som han tydligen
förut ställde och upprepade i sitt
senaste anförande. Det är självfallet att
vi i EFTA försöker stödja varandra
och komma till en gemensam uppfattning
om uppträdandet vid Kennedyrundan
i Geneve. Det har vi varit överens
om att eftersträva hela tiden, långt
innan den nuvarande brittiska regeringen
kom till makten. Vi har sannerligen
inte försummat att understryka det under
de gemensamma sammanträden och
sammanträffanden som har ägt rum.

Vad beträffar skogsindustriområdet är
det ett vitalt svenskt och nordiskt intresse.
Man får emellertid komma ihåg

att inom EFTA även Österrike och i
någon mån Schweiz har exportintressen
på detta område. Jag föreställer mig
emellertid att ett tillgodoseende av de
svenska önskemålen kan möta förståelse
från andra exportländer bland EFTAländerna.
Jag vill redan här för undvikande
av varje missförstånd säga —
ehuru jag vet att herr Heckscher är medveten
om det, fastän man kanske annars
i debatten förbiser den saken —
att EFTA kan på grund av sin struktur
inte framträda som förhandlare om de
yttre tullarna. Vi kan däremot, där vi
är överens, samordna våra framträdanden
och vår argumentation.

Jag föreställer mig att det inte kommer
att vara alltför svårt att vinna förståelse
hos England som ett viktigt importland
för svenska intressen i detta
hänseende. När jag säger det ger jag
inte bara uttryck åt en from önskan
från min sida utan bygger faktiskt på
tidigare erfarenheter. Det har förekommit
vissa framstötar, om jag får uttrycka
mig så, från engelska intressenter på
pappersindustriens område, vilka velat
förmå den engelska regeringen att inte
låta skogsindustrisektorn på samma sätt
som andra industriområden följa det
tullavvecklingsschema som är fastslaget
i Stockholmskonventionen. Dessa framstötar
har man emellertid från engelskt
officiellt håll tillbakavisat, och därför
tror jag att det skall finnas möjligheter
för oss att även i framtiden vinna förståelse
för våra mycket naturliga intressen
och önskemål på detta område,
även inom en betydligt vidare krets av
länder än de nordiska intressenter som
finns representerade på skogsindustriområdet
vad beträffar exporten av
skogsindustriprodukter. Vad jag nu sagt
är kanske i någon mån klargörande och
kan betraktas som ett svar på herr
Heckschers fråga.

Jag kan försäkra herr Heckscher om
att jag lika väl som han är ytterligt angelägen
om att vi inte hastigt ställs
inför en överraskande omläggning av

Onsdagen den 24 mars 1965 fm.

Nr 13

den brittiska europapolitiken. Det var
besvärande, när förberedelser i den
riktningen blev uppenbara under tidigare
delen av 1961. Vi fick emellertid
kontakter, och vi hade diskussioner
som föregick beslutet från den engelska
regeringens sida att begära förhandlingar
med Europeiska gemenskapen,
men det var ändå någonting som man
knappast hade anledning att närmare
överväga, när EFTA-avtalet undertecknades
1960, än mindre när man under
1959 förhandlade om tillskapandet av
EFTA. Det erkänner jag gärna. Därför
är vi naturligtvis medvetna om att här
kan ligga en fara i och för sig. Men herr
Heckscher antydde själv att om den
brittiska regeringen får klart för sig
att förhandlingar med EEC kan återupptas
i någon form med utsikt till framgång,
så är denna regering villig att inleda
sådana förhandlingar. Det läget
har vi inte i dag. Jag är inte ens säker
på att den brittiska regeringen i dag
är beredd att gå så långt. Såvitt jag förstår
kommer man i en sådan situation
att överväga vilken taktik som är tänkbar
att följa, och jag tror inte att man
skulle på något sätt försöka dölja för
oss att förberedelser av detta slag igångsatts.
Dessutom har väl den brittiska
regeringen samma uppfattning om läget
som vi, nämligen att dörren till EEC
ännu inte öppnats. Vad engelsmännen
för niirvarande kan diskutera är därför
frågan om olika alternativ för framtiden
och detta bör, såsom jag framhöll i mitt
tidigare anförande, ingå i förberedelserna
för handelspolitiken inom alla medlemsländer
i EFTA.

Herr Heckscher hade sett mig och
förre lordsigillbevararen Heath, som
hade ansvaret för dessa angelägenheter
inom den engelska regeringen, tillsammans
vid kanske mer än ett tillfälle.
Möjligen hade han också personligen
kunnat iakttaga hur den förre engelske
finansministern Maudling och jag umgicks
niir det gällde överläggningar om
angelägenheter för vilka vi båda var

Utrikes- och handelspolitisk debatt

intresserade och hade en del av ansvaret.
Däremot hade han inte, såvitt jag
erinrar mig, sett mig och George Brown
tillsammans och det är kanske lika bra.
Inte heller vet jag om herr Heckscher
haft anledning lyssna till samtal mellan
Mr Wilson och mig. Men jag kan
försäkra herr Heckscher att minst lika
goda och intima som mina förbindelser
var med den konservativa regeringen
och de nyssnämnda medlemmarna av
denna regering är mina kontakter med
den nuvarande engelska regeringen och
de medlemmar av denna regering som
jag här angivit.

Herr HECKSCHER (li) kort genmäle:

Herr talman! Jag gör inte anspråk på
att få följa herrar Brown och Lange i
deras låt mig säga mer personliga umgänge
och studera deras umgängesformer.
Men det gläder mig att statsrådet
Lange nu säger att han har så nära kontakter
inte bara med den förhållandevis
lättillgänglige vice premiärministern
utan också med den betydligt mer
svårtillgänglige premiärministern i den
nuvarande brittiska regeringen. De kan
måhända ge något stöd åt hans förmodanden.
Tv mer än förmodanden var
det väl inte som statsrådet Lange här
uttalade; jag antecknade fem gånger
sådana uttryck som »föreställer mig»,
»är inte säker på», »tror», »tror inte»
o. s. v. Det var till stor del statsrådets
trosföreställningar som ventilerades i
hans anförande.

Jag konstaterar alltså att man egentligen
inte vet någonting om regeringen
Wilsons planer i det här avseendet, och
vad jag för min del framför allt har velat
säga är att jag finner det angeläget att
den svenska regeringen mycket ingående
och i mycket nära personlig kontakt
med den engelska regeringen följer den
utveckling som för närvarande pågår i
.Storbritannien. Det iir riktigt som statsrådet
Lange sade — den gången med
användande av förflutet tempus -— att
man fick kontakt, att man hade diskus -

Nr 13

Onsdagen den 24 mars 1965 fm.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

sioner under 1961. Men det viktiga i
dagens läge är att man kommer att få
kontakt och kommer att lia diskussioner
innan någon ny förändring inträffar.

Jag tackar också för svaret på min
fråga beträffande skogsindustrien. Även
därvidlag fick vi en inblick i statsrådets
trosföreställningar. Han »föreställer
sig» att man skulle kunna få förståelse
från de andra EFTA-ländernas
sida; han »tror» att det finns möjligheter
att i framtiden uppnå en sådan
förståelse. Jag gläder mig åt hans optimism
på denna punkt och jag hoppas
att den är befogad. Jag konstaterar
emellertid att man inte heller i detta
avseende kommit längre än till förmodanden.
Man har uppenbarligen inte
tagit några förhandlingskontakter för att
få stöd från de andra EFTA-ländernas
sida när det gäller en fråga, som dock
ansetts vara tillräckligt viktig för att uttryckligen
omnämnas i dagens regeringsförklaring.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! Herr Hecksclier anmärker
på de termer som jag använt för att
beteckna vad som möjligen kan hända
i framtiden och säger att det är fråga
om förmodanden och ett ytterligt lösligt
resonemang och att därför mina uttalanden
i alla delar kanske inte är så
lugnande som han skulle önska när det
gäller en förklaring från min sida beträffande
spörsmål som kan bli av vital
betydelse för vårt eget politiska handelssätt
på området.

Men, herr Heckscher, vad som stått att
läsa i den brittiska pressen och vad som
i övrigt sipprat ut om förberedelser till
eller kanske t. o. m. pågående omläggning
av den brittiska europapolitiken
är ju i dag inte något annat än spekulationer
och gissningar, som inte ens kan
grundas på att det från EEC:s sida framkommit
några tecken till en omläggning
av politiken gentemot Storbritannien.
Därför är det ytterligt svårt för mig att

från denna talarstol säga någonting annat
än att jag förmodar att det förhåller
sig på ett visst sätt. Jag har från
våra engelska kolleger fått förklaringar
som i varje fall lugnat mig, men på detta
otroligt rörliga fält kan man inte utesluta
någonting. För min del gör jag
det icke och det är därför som jag
också har uttryckt mig en smula försiktigt.

Ingenting har ändå inträffat som gör
det angeläget för oss att på allvar diskutera
någon annan linje då det gäller vårt
arbete i EFTA och med EFTA som hjälp
för en vidare ekonomisk samverkan i
Europa än den som angivits i regeringsdeklarationen.

Jag vill säga herr Heckscher att jag
faktiskt fäster ett större avseende vid
vad som sägs i House of Commons, i
det engelska parlamentet, än vad som
sägs i exempelvis tidskriften the Economist
— för att ta ett exempel på en
av de källor som återges i utrikesdepartementets
meddelanden om pressreaktioner
i London. Jag tror att man
har anledning att göra detta, och jag
förutsätter inte att den engelska regeringsrepresentanten
— vare sig den nuvarande
eller tidigare utrikesministern
eller premiärministern som varit inne
på dessa frågor eller George Brown,
som kanske inte så mycket i underhuset
som fastmer i andra sammanhang gjort
offentliga uttalanden — säger någonting
som innebär att vi förs bakom ljuset.
Vad som sedan kommer att hända — om
situationen i Europa helt skulle förändras,
om det franska motståndet mot att
få till stånd ett närmare samarbete med
engelsmännen helt ger vika — kan jag
inte ha andra uppfattningar om än de
jag kan ge formen av ett förmodande.

Herr WEDÉN (fp):

Herr talman! Får jag först göra en
enda kommentar till ett avsnitt av handelsministerns
anförande. Det gäller avsnittet
där han berör den passus i herr
Ohlins tal där denne underströk bety -

Onsdagen den 24 mars 1965 fm.

Nr 13

delsen av den nordiska aspekten i det
nuvarande läget på handelspolitikens
område, framför allt med hänsyn till
Danmarks ställning. Om jag fattade
handelsministern rätt sade han att här
ändå skett en del, att det är en utveckling
på gång och att det därför inte
finns anledning att oroa sig så mycket.
Herr talman! Jag vill säga att detta
perspektiv kan bli så allvarligt, att det
vore lyckligt om handelsministern och
regeringen inte bara nöjde sig med
den utveckling som är på gång, utan
såg på frågan ur synvinkeln: Vad kan
man göra ytterligare?

Vid flera tillfällen och även vid ett
par tillfällen här i riksdagen, senast i
remissdebatten, har jag utförligt talat
om svdafrikaproblemet. Jag skall därför
nu inskränka mig till att beklaga att
regeringsdeklarationen i det avsnittet
visar en, enligt min mening, onödigt
passiv hållning. Det är klart att organiserade
bojkottaktioner i Sverige och
andra länder är förtjänta av stöd, och
det får de också av oss alla. Däremot
— och det har jag för min del från
början understrukit i dessa debatter —
är det felaktigt att föreställa sig att det
svenska näringslivet skulle bedriva något
slags privat sanktionspolitik. Sanktionspolitik
skall, som jag har hävdat
tidigare, staten föra — om den skall
föras.

Vidare är det klart, och i detta avseende
föreligger ingen meningsskiljaktighet
mellan utrikesministern och
mig, att för att åtgärder av ekonomisk
sanktionskaraktär skall bli effektiva behövs
också tillräcklig anslutning, och
jag har för min del tillåtit mig att formulera
saken så: Anslutning från åtminstone
endera av de anglosachsiska
stormakterna.

Det var för att öka utsikterna att uppnå
en sådan anslutning som jag tidigare
framkastat tanken, att den svenska
regeringen skulle ta ett initiativ för att
utröna om de andra nordiska länderna
tillsammans med oss kunde vara be -

Utrikes- och handelspolitisk debatt

redda att avge en förhandsdeklaration
att man var villig att medverka till ekonomiska
sanktioner mot Sydafrika,
därest man fick en anslutning av den
karaktär som jag här nyss nämnde. Det
står inte precis i regeringsdeklarationen
men statsrådet Palme lämnade ett
besked härom i remissdebatten, och det
står också mellan raderna i regeringsdeklarationen
att något sådant initiativ
från den svenska regeringens sida, inte
har tagits, vilket det kanske ett ögonblick
för något år sedan föreföll att
utrikesministern skulle vara beredd att
medverka till. Än mindre har naturligtvis
på en sådan grund hänvändelser
gjorts till London eller Washington.
Herr talman! Jag ber att få beklaga
detta.

Annars hade jag inte tänkt att uppehålla
mig i första hand vid regeringsdeklarationen
utan vid ett par avsnitt
av det här i landet, frånsett möjligen en
eller annan enstaka formulering, uppskattade
talet i Helsingfors den 11 mars
av utrikesministern. Han sade i det talet
bl. a., i och för sig kanske banalt,
men det kan knappast upprepas för ofta,
nämligen att ett utvidgat internationellt
samarbete alltmer framstår som
ett nationellt intresse, och vidare att
en kris någonstans på jorden som innebär
ett hot mot freden är ett hot mot
oss alla.

Än mindre originellt är utrikesministerns
konstaterande att enhet råder
mellan alla de demokratiska partierna
i Sverige om huvudlinjerna i vår utrikespolitik,
liksom om att denna politik
måste stödjas av ett starkt försvar. Den
sista ingrediensen i utrikesministerns
konstaterande i Helsingfors — den om
det starka försvaret — ställer ju på ett
sätt som jag tror är nyttigt mot bakgrunden
av den senaste tidens nordiska
debatt i dessa frågor skillnaden i förutsättningar
mellan svensk och finsk utrikespolitik
i klar belysning.

En tredje utgångspunkt har för min
del varit den på många håll i pressen

Nr 13

Onsdagen den 24 mars 1965 fm.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

framförda uppfattningen, som utan tvivel
har stöd i en ganska vitt utbredd
och intresserad allmän opinion, att den
offentliga debatten om våra utrikespolitiska
och försvarspolitiska problem
borde få en livligare och mer realistisk
karaktär. Jag har samma mening, men
jag skulle vilja tillägga att en del utsagor
från håll, där man framfört den
meningen och påyrkat denna livligare
och mera realistiska debatt, för mig
tett sig tämligen litet realistiska.

Det är ju riktigt och har konstaterats
flera gånger i denna debatt redan, att
det i Sverige inte förekommer några
olika strömningar i egentlig mening
när det gäller utrikespolitiken. Om den
ena huvudkomponenten i vår säkerhetspolitik
— alliansfrihet under fred med
syfte på neutralitet i krig — råder alltså
nästan fullständig enighet, samtidigt
som man väl får säga att de yttre förutsättningarna
för att hävda denna politik
i varje fall hittills efter kriget har
utvecklats på ett fördelaktigt sätt.

Beräffande den andra huvudkomponenten,
det starka försvaret, förekommer
otvivelaktigt olika strömningar eller
kanske rättare sagt attityder. Men de har
inte den omfattning eller den skärpa
som kan göra det befogat att tala om
verkliga politiska motsättningar. Frånsett
på en gång respektabla, verklighetsfrämmande
och därför farliga pacifistiska
inslag består olikheterna mellan
dessa stämningar eller attityder dels i
skillnader mellan mer eller mindre vaga
föreställningar om vad som i dagens
eller morgondagens läge verkligen bör
menas med ett starkt försvar, dels kanske
i skillnader i uppfattningar om —
eller helt enkelt okunnighet om — sambandet
mellan en obunden alliansfri
utrikespolitik och ett starkt försvar.

Det är i första hand om detta samband
som jag här skulle vilja säga några
ord mot bakgrunden av utvecklingen
framför allt på kärnvapenområdet och
från de utgångspunkter i övrigt som jag
bär angivit.

Det är klart att det kan vara svårt i
en värld, som förändras med större hastighet
än någonsin tidigare, att hinna
ange problemställningar som utvecklingen
inte redan löpt ifrån. Ännu svårare
är naturligtvis att ange lösningar.
Det sista stadiet har jag i varje fall inte
uppnått ännu, men jag tror det är av
vikt att vi tillsammans försöker formulera
problemställningarna på ett riktigt
och såvitt möjligt av stor enighet omfattat
sätt.

Jag skulle vilja börja med att citera
ett avsnitt ur ett tal som den amerikanske
försvarsministern, Mr. McNamara,
höll i slutet av november 1963. Med
anmärkningsvärd öppenhjärtighet och
exakthet tecknade han en bild av det
globala militärpolitiska perspektivet.
Jag tror inte att det skadar att kammarens
ledamöter liksom den svenska opinionen
över huvud taget blir litet mera
underkunnig om hur man på mycket
ansvarigt amerikanskt håll ser på detta
perspektiv. Mr. McNamara sade bl. a.:

»Förenta staternas styrka inkluderar
nu» — det var alltså i november 1963 —
»mer än 500 operativa och ballistiska
missiler med interkontinental räckvidd

— Atlas, Titan, Minuteman, Polaris —
och planeras omfatta över 1 700 1966.
Det finns ingen tvekan hos oss och
ingen tvekan i Sovjetunionen att dessa
missiler kan tränga igenom till sina
mål. Därutöver har Förenta staterna
över 500 bombplan i luften eller redo
för omedelbar start på marken. Vid en
jämförelse råder i dag samstämmighet
om att Sovjetunionen kan placera vid
ett första slag ungefär hälften så många
bombplan över Nordamerika. Sovjetunionen
uppskattas i dag ha endast en
bråkdel av de interkontinentala missiler
som vi har. De ryska utbåtsmissilerna
har kort räckvidd och är inte jämförliga
med vår Polarisstyrka. Sovjetunionens
hundratals mellandistansmissiler
utgör ett mycket stort hot mot Europa»

— dessa missiler kan alltså icke nå
Förenta staterna.

Nr 13

Onsdagen den 24 mars 1965 fm.

»Detta hot», fortsatte den amerikanske
försvarsministern, »mot Europa pareras
i dag och kommer i fortsättningen
att pareras av våra strategiska styrkors
klara överlägsenhet. Även de mest
önskedrömmande av sovjetiska strateger
måste utgå från vissheten att även
den mest effektiva överraskningsattack,
som de kan göra mot oss, alltid kommer
att hos oss lämna kvar kapacitet att
förstöra angriparens samhälle. Lika tydligt
är att överlägsenheten och den relativa
osårbarheten hos Förenta staternas
strategiska styrkor tillåter oss att
slå tillbaka mot alla angelägna militära
mål i Sovjetunionen och därigenom bidraga
till begränsning av skadorna för
oss själva och för våra allierade.»

Jag har citerat detta av en anledning
som jag strax skall återkomma till.

Det är klart att kostnaderna för dessa
vapen, i synnerhet naturligtvis de interkontinentala
missilerna, är kolossala.
Den amerikanska upprustningen när
det gäller dem har varit enorm i fråga
om såväl snabbhet som omfattning.
Den sovjetiska ekonomien knakar sannolikt
ganska ordentligt under påfrestningen
att nå och vidmakthålla den
ganska begränsade målsättningen av en
interkontinental missilstyrka av sådan
numerär och relativ osårbarhet, att
mycket väsentliga skador därmed kan
tillfogas Förenta staterna. Till en med
Förenta staternas likvärdig styrka kan
Sovjetunionen med hög grad av sannolikhet
under nu överskådlig tid inte
sikta.

Storbritannien, som ju alltjämt är det
enda land vid sidan av USA och Sovjetunionen
som har vätevapen, ehuru naturligtvis
av begränsad kapacitet i jämförelse
med de båda förstnämnda ländernas,
har som bekant måst uppge
ansträngningarna att skaffa egna interkontinentala
eller medeldistansmissiler
för att transportera sådana laddningar.
Om Storbritannien i fortsättningen över
huvud taget skall ha någon egen märkbar
kapacitet i fråga om tunga av -

Utrikes- och handelspolitisk debatt

skräckningsvapen beror, efter vad jag
kan förstå, på om programmet att förse
brittiska styrkor med Polarisraketer eller
liknande fullföljes eller om ett flygplan,
som har utsikter att penetrera
det sovjetiska luftförsvaret, kan tillföras
det brittiska flygvapnet.

Jag tror emellertid att det kan vara en
tämligen berättigad lekmannauppfattning
att flygplan, även om de har de
mest häpnadsväckande prestanda, alltmer
framstår som kompletterande vapen
och alltså inte som något huvudvapen
för strategisk användning av tunga
kärnvapen. Det ligger annorlunda till
när det gäller den taktiska användningen
och invasionsförsvar. Huvudrollen
på det strategiska området har övertagits
av långdistans- och medeldistansmissilerna.
Av den anledningen tror jag
också att den franska kärnvapenstyrkan,
som är mycket liten redan i jämförelse
med den brittiska, i Moskva närmast
uppleves som endast ett obetydligt
hot.

Det kanske är bra att understryka klarare
än jag möjligen gjort hittills att det
jag nu talat om är förmågan att under
loppet av några timmar utdela slag mot
motståndarens hemland, som kan beröva
tiotals eller kanske ett hundratal miljoner
människor livet och i stor utsträckning
eller helt och hållet utplåna
motståndarens samhälle. Denna förmåga
synes under den tid vi nu tycker oss
kunna överblicka alltmer tydligt bli förbehållen
de båda supermakterna: Förenta
staterna och Sovjetunionen. Därmed
kanske man skulle våga komma
fram till ståndpunkten — som utrikesminister
Nilsson också gjorde i Helsingfors
för ett par veckor sedan — att sannolikheten
av förintelsekrig med insats
av de tyngsta kärnvapnen, burna av
lång- eller medeldistansmissiler eller
vidunderflygplan, inte heller är så stor.
Förenta staterna och Sovjetunionen har
en hälsosam respekt för varandra.

Men därav följer också, såvitt jag förstår,
att krigiska konflikter, som börjar

Nr 13

Onsdagen den 24 mars 1965 fm.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

på annat sätt än som förintelsekrig mellan
supermakter, kan få betydande geografisk
utbredning och även medföra
insatser av luftburna kärnvapen i samband
med operationer av mark- eller
sjöstyrkor, utan att därför supermakterna
låter krigets nivå stiga till den högsta
och hemskaste formen genom insats
av de strategiska missilerna och flygplanen.
Motståndsmomenten när det gäller
att hindra ett krig att stiga till denna
högsta nivå måste i själva verket vara
mycket starka både i Washington och
Moskva. Därför kan jag inte ansluta mig
till den uppfattning, som då och då
framskymtar, att ett krig av betydande
omfattning, och framför allt om kärnvapeninsatser
däri sker, oundvikligt och
automatiskt utvecklas till den högsta
kärnvapennivån.

Ett sådant förhållande underlättar
emellertid inte för oss att formulera de
rätta problemställningarna och finna de
för oss rätta lösningarna på sambandet
mellan utrikespolitik och försvarspolitik.
Tvärtom. Om det bara förhöll sig
så att alternativen egentligen bestod i
antingen förintelsekrig mellan supermakterna
på högsta kärnvapennivå eller
inte krig alls, så vore vår situation enkel.
I så fall skulle alla avgöranden av
större vikt även för vårt land ligga utanför
vår räckvidd att påverka på något
som helst betydelsefullt sätt. Jag tror
inte det förhåller sig så.

Utrikesminister Nilsson sade i Helsingfors,
och jag tror att verkligheten
som vi i dag ser den bestyrker hans utsago,
att vi också måste räkna med krig
som i fråga om territoriell omfattning
och insats av vapen blir mer begränsade
än de mest extrema alternativen och
att vi inte kan avstå från att överväga
de neutrala staternas utsikter i sådana
tänkta lägen. Jag delar helt den uppfattningen.
Det är alltså då som sambandet
kommer in mellan en obunden,
alliansfri utrikespolitik syftande till
neutralitet i krig, som vi vill föra, och
en försvarspolitik över vars gestaltning
vi själva bestämmer.

En första fråga som vi bör göra oss
är då: Hurudan är situationen i dag i
fråga om tillgången på kärnvapen som
inte i första hand är avsedda att slå sönder
motståndarens samhälle och militära
potential och som följaktligen skall
transporteras av vapenbärare med begränsad
räckvidd och brukas i samband
med operationer, som avser att slå fiendens
stridskrafter?

En andra fråga bör kanske vara: Hur
kan situationen te sig i fråga om tillgången
på taktiska kärnvapen om ett
halvt dussin år eller så?

Den första frågan är ganska lätt att
besvara. Om jag fortfarande följer Mr
McNamaras uppgifter, så ökade NATO:s
styrka beträffande taktiska kärnvapen
»på marken i Europa» under 1962 och
1963 med mer än 60 procent och uppgick
mot slutet av 1963 till en kapacitet
motsvarande mer än 10 000 gånger
styrkan av de kärnvapen som användes
för att göra slut på andra världskriget.
Vi har i lager, sade Mr McNamara för
18 månader sedan, eller planerade för
lagerhållning tiotals tusen kärnladdningar
för taktiskt bruk på slagfältet,
för antiubåtskrig och för luftförsvar.

Den sovjetiska styrkan av taktiska
kärnvapen är likaledes mycket stor men
inte så stor som den amerikanska. Även
när det gäller taktiska kärnvapen är den
brittiska, och ännu mer den franska
styrkan av ringa betydelse, om man ser
till jämförelser mellan NATO och
Warszawapaktens länder. Kina har visserligen
åstadkommit kärnsprängning,
men det betyder inte att landet ännu
har något taktiskt atomvapen.

Om vi går till den andra frågan, hur
läget i fråga om tillgången till taktiska
atomvapen kommer att vara om ett
halvt dussin år, så är osäkerheten naturligtvis
stor, men inte beträffande frågan
var den allt överväldigande styrkan
beträffande innehavet av sådana vapen
då kommer att finnas. Den kommer alltjämt
att ligga hos Förenta staterna och
Sovjetunionen. Och de nya innehavare
av sådana vapen, som kan ha tillkom -

Onsdagen den 24 mars 1965 fm.

Nr 13

mit, har med betydande sannolikhet då
ett mindre kvantum därav än såväl
Storbritannien som Frankrike, och detta
gäller troligen även Kina.

Det är således inte en ändring av den
militära maktbalansens grundvalar som
främst oroar i en sådan eventuell utveckling,
utan det är själva det faktum
att kärnvapeninnehavet sprides till ett
större antal länder och konsekvenserna
för framtiden av detta.

När vi diskuterar dessa frågor tror
jag att det vore bra om vi kunde börja
med att vara överens om att ett par av
de förutsättningar som tidigare gällt
för den svenska debatten knappast längre
äger någon giltighet. Tidigare har
uppfattningen varit att ett nej till tillstånd
att utveckla en ren vapenkonstruktionsforskning
i Sverige — till
skillnad från forskning om hur man
bäst skall kunna skydda sig mot kärnvapnens
verkningar — även fortsättningsvis
skulle kunna vara en lämplig
samlingslinje, bl. a. därför att dessa
båda forskningsuppgifter ett långt stycke
löpte parallellt. Jag tror att denna
uppfattning numera är föråldrad. Den
är föråldrad inte bara därför att Sverige
torde intaga en tämligen unik position
i världen när det gäller ansträngningarna
att hålla dessa båda forskningsuppgifter
isär, utan även därför
att vetskapen om hur det i stora drag
går till att göra en Hiroshimabomb numera
är en ganska allmän egendom i de
länder, där man ägnat någon mera betydande
uppmärksamhet åt kärnvapnens
verkningar och problem.

Den forskning som i en del länder
kan behövas på detta område utöver nuvarande
kunskapsstadium tar mindre
tid i anspråk än den tid som åtgår för
att få fram själva råvaran — vapenplutonium
— eller för att skapa den
industriella kapacitet, som därefter erfordras
för att omvandla denna råvara
i användbara stridsspetsar eller bomber.

Vilka är då de hinder som i den in -

Utrikes- och handelspolitisk debatt

ternationella debatten anges kunna vara
mer eller mindre intresserade av att
skaffa sig ett eget taktiskt kärnvapen,
om än så litet? Ja, för det första är
inget land aktuellt inom den nuvarande
Warszawapakten utöver den nuvarande
innehavaren av ett sådant vapen,
nämligen Sovjetunionen. För det andra
är det — frånsett vissa tankelinjer
som förekommer i Västtyskland och vissa
projekt i anslutning därtill i andra
NATO-länder — inget land inom NATOpakten
utöver de nuvarande innehavarna
av sådana vapen.

Det skulle föra för långt att i detta
sammanhang gå in på problemet om
Västtyskland och kärnvapen och den
eventuella s. k. multilaterala kärnvapenstyrkan.
Jag skall för min del i allra
största korthet framhålla att det förefaller
mig som om det vore en svårmotiverad
utmaning — inte minst mot
bakgrunden av de styrkeförhållanden
när det gäller strategiska och taktiska
kärnvapen som jag förut relaterat — att
ge de för den militära balansen i Europa
så betydelsefulla tyska styrkorna
stöd med kärnvapen, över vilkas användning
det yttersta avgörandet icke
låg i den amerikanske presidentens eller
den brittiske premiärministerns
händer.

Frånsett den västtyska försvarsproblematiken,
som kanske en utomstående
bedömare kan ha tillåtelse att betrakta
som något artificiellt uppblåst, är det
alltså inte något till de stora blocken
anslutet land — utöver de nuvarande
atomvapenmakternas krets — som visar
några som helst ambitioner att skaffa
sig inhemsk tillgång till taktiska kärnvapen.
Detta är ingalunda märkligt. De
paktanslutna länderna ligger för det
första inte blott på ett annat sätt än de
icke paktanslutna staterna under den
allmänna terrorbalansens paraply. För
det andra har de en säkerhet, som de
icke paktanslutna staterna inte har,
nämligen att de, om de anfallcs med
taktiska kärnvapen, på grundval av en

Nr 13

Onsdagen den 24 mars 1965 fm.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

i förväg utarbetad planering snabbt
kan bli försvarade med samma vapentyper
genom sina allierades försorg.

Helt annorlunda är naturligtvis situationen
för de obundna, alliansfria och
neutrala länder, som inte har och inte
vill lia några alliansavtal. Det är därför
inte på något sätt överraskande att det
utpekande av nya eventuella aspiranter
på medlemskap i kärnvapenklubben,
vilket då och då förekommer i
den internationella debatten, avser stater
av den sistnämnda typen, vilka samtidigt
har eller kan beräknas få erforderlig
kapacitet t. ex. i fråga om tillgång
till lämpliga reaktorer. De länder
som nämns är förutom Sverige, Indien,
Schweiz, Israel, Egypten och Jugoslavien
och även Indonesien, som åtminstone
har utpekat sig självt och otvivelaktigt
har en viss reaktorkapacitet.

Ingen av dessa stater — möjligen
med en viss reservation för Indonesien
— har beslutat att anskaffa kärnvapen.
Indien har för sin del hittills direkt avvisat
en sådan tanke. Den kinesiska
kärnsprängningen har nu satt ett frågetecken
beträffande klokheten i denna
indiska politik.

Det är lätt att förstå — bl. a. mot
bakgrunden av de tidigare gränsstriderna
— vilka känslor som väcks till
liv i Indien inför utsikten att dess stora
städer och viktiga industriella centra
inom några år kan ligga inom räckhåll
för kinesiska kärnvapenbärande flygplan
och att atomvapen kan komma att
sättas in av kineserna i eventuella framtida
gränsstrider. Det är också lätt att
förstå att frestelsen måste vara stor för
indierna att säga sig att också de skall
ha ett eget sådant vapen.

Det är kanske ännu lättare att förstå
den spända uppmärksamhet varmed Israel
följer alla tecken, som kan peka i
riktning mot en utveckling av ett egyptiskt
kärnvapen. Det egyptisk-arabiska
förintelsehotet mot Israel, som upprepats
år efter år och praktiskt taget månad
efter månad i ordalag så grova och

brutala, att även den ganska härdade
studsar, tillhör de otäckaste inslagen i
katalogen över hot mot freden. Det är
som sagt inte svårt att förstå om man i
Israel skulle hysa den uppfattningen, att
man i varje fall inte får komma efter
president Nasser i utvecklingen av ett
eget kärnvapen, och helst vill man naturligtvis
vara före.

När det gäller motsättningarna KinaIndien
och Egypten-Israel kan man säga
att det är fråga om bilaterala tvister
som driver fram kapprustningstendenser
av i historien välkänd typ — låt
vara att dessa blir så mycket mer
fruktansvärda när de utsträcks till
kärnvapenområdet.

För länder som Sverige ligger problemet
annorlunda till. Vi känner oss ingalunda
hotade av våra grannar. Vi känner
oss inte hotade av någon, ehuru
den livliga sovjetiska spioneriverksamheten
i vårt land föder tvivel i många
sinnen på Sovjetunionens vänskapliga
inställning. Vi tror att den reella risken
för oss att dras in i krig ligger i att
intressen, som egentligen inte alls berör
Sverige, kan leda till anfall mot
oss. Vi föreställer oss att en oberoende
alliansfri utrikespolitik, syftande till
neutralitet under krig, kan vara ett
medel att reducera en dylik risk. Ett
andra medel är alltså ett försvar som
gör det besvärligt och kostsamt att betvinga
oss, i synnerhet naturligtvis i det
sammanhang som är det mest antagliga,
där angriparen har många andra järn
i elden.

Oberoendet och handlingsfriheten
har naturligtvis — om jag än en gång
får citera utrikesministerns helsingforsanförande
— »sina bestämda gränser».
»Ingen stat kan bedriva en utrikespolitik,
som inte tar hänsyn till de
reella maktförhållandena i världen och
i dess geografiska närhet.» Men vi vill
att graden av oberoende och handlingsfrihet
skall vara så stor som möjligt.

Det är alltså detta som bl. a. har lett
oss fram till slutsatsen att vårt försvar

Onsdagen den 24 mars 1965 fm.

Nr 13

måste ha den styrka som krävs för att
vi skall kunna motstå och överleva en
första häftig stöt. Blir vårt försvar relativt
svagare i förhållande till omvärlden,
måste utrymmet för oberoende
och handlingsfrihet minskas och
vår känslighet för påtryckningar bli
större. En sådan relativ försvagning av
vårt försvar kan man i varje fall befara
allteftersom påfyllnaden med taktiska
kärnvapen, avsedda för samverkan med
stridande förband, pågår inom blocken.

Från andra utgångspunkter än när
det gäller i akuta eller latenta konfliktsituationer
invecklade men utanför pakterna
stående stater som Indien, Kina,
Egypten och Israel har vi alltså anledning
att också fråga oss, om inte den
pågående kärnvapenutvecklingen leder
till en försvagning av en av grundvalarna
för vår säkerhetspolitik.

Det tragiska i den föreliggande situationen
rent allmänt sett skulle kunna
tecknas på följande vis:

Provstoppsavtalet mellan USA, Sovjet
och Storbritannien har utan tvivel
väckt förhoppningar till liv om möjligheter
att gå vidare, att uppnå nedrustningsöverenskommelser
mellan stormakterna
och därigenom förhindra eu
vidare spridning av kärnvapen utan en
ytterligare försvarspolitisk diskriminering
av vissa stater i utsatta lägen. Men
det är hög tid att förhoppningarna infrias,
om någonting verkligt betydelsefullt
skall kunna göras. Ty samtidigt
förhåller det sig så, som jag tidigare
antytt, att tekniken att tillverka kärnladdningar
av måttlig styrka och vapenbärare
med begränsad räckvidd blivit
sfi pass konventionell, om jag får
uttrycka mig på det sättet, att en rad
stater, som nu inte har atomvapen, inom
några få år kan tillämpa denna teknik.
Därför finns skäl räkna med —
om man skall vara realistisk, och det
skall man — att om inte några mycket
betydande framsteg görs på nedrustningsområdet
inom de närmaste fem
åren eller så — framsteg som kan i

Utrikes- och handelspolitisk debatt

rimlig grad mildra eftersläpningen hos
de obundna, icke atomvapeninneliavande
makterna — kommer en rad av
dessa stater att under 70-talets första
hälft ha framställt egna kärnvapen, låt
vara i blygsam omfattning. Utsikterna
att nå långtgående nedrustningsöverenskommelser
inom denna tid måste
tyvärr bedömas som begränsade.

Det är ett sådant perspektiv, herr talman,
som leder fram till frågan: Finns
det någon annan väg på vilken länder
som Indien, Israel och Sverige — trots
alla olikheter i dessa länders situation —
kan uppnå någon skälig grad av säkerhet
för att ett avstående från egna kärnvapen
inte skall försätta dem i ett sämre
läge när det gäller möjligheterna att
upprätthålla och värna deras demokratiska
samhällsordning och deras frihet?

Antydningar som förekommit i både
Storbritannien och Indien ger vid handen
att man spekulerar över möligheter
att finna en sådan annan väg. Jag
tror att jag enklast kan göra klart vad
det är fråga om genom att citera The
Econoinist från december förra året.
Möjligen skulle jag kunna säga att jag
tror, att den tankegång som kommer
till uttryck i artikeln i The Economist
— trots handelsministerns något deklasserande
uttalande om denna tidning
— förtjänar uppmärksamhet. Det
heter apropå det indiska problemet:

»Den indiska regeringen kan inte,
även om den skulle önska det, bara
sitta ner och inte göra någonting inför
utsikten av den kinesiska kärnvapenmakten.
---Om indierna vill skaf fa

sig en egen kärnvapenstyrka så är
de i stånd att göra det. De uppskattar
att de skulle kunna åstadkomma en
kärnsprängning inom 18 månader efter
order därom och de har redan tillräckligt
med plutonium.-----Indiens le dare

är emellertid mycket bekymrade
över de nuvarande försvarskostnaderna
och de önskar icke göra Indien till
en atommakt om de kan undvika det.
Mr. Shastris besök i London har givit

Nr 13

Onsdagen den 24 mars 1965 fm.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

en idé om det svar på den kinesiska
bomben Indien vill föreslå. Han hoppas
mobilisera världsopinionen mot den
kinesiska bomben, och han synes se
framåt mot någon slags generell garanti
given av kärnvapenmakter till
icke-kärnvapenmakter. — — — Idén
med en kollektiv garanti från existerande
kärnvapenmakters sida till ickekärnvapenmakter
är värd ett omsorgsfullt
studium. Garanterna skulle i första
hand bli USA, Sovjetryssland och Storbritannien
med en erbjudan till Kina
och Frankrike att träda in om de så

önskar.----Det reella värdet med

en sådan gemensam deklaration från
kärnvapenmakternas sida skulle ligga
i det faktum att den involverade Sovjet
tillsammans med den västliga världen
i ett offentligt tillkännagivande av ett
gemensamt intresse att skydda Indien

från kärnvapenutpressning. — ---- I

längden skulle värdet av en sådan deklaration
bero på den utsträckning i
vilken ryssar och amerikaner kunde
reagera på samma sätt inför kritiska situationer
i vilka icke-kärnvapenmakter
och icke-paktbundna makter vore inblandade.
---Implikationerna bå de

för Indien och för västerns relationer
med Sovjet kunde bli mycket vittgående.
»

Så långt Economist.

Vi har här i Sverige, herr talman,
under stor enighet avvisat alla former
av s. k. garantier för vår neutralitet.
Det bör vi fortsätta med. När jag här
refererar spekulationer från brittiskt
och indiskt håll om garantier från kärnvapenmakterna
till icke-kärnvapenmakter
mot utpressning under kärnvapenhot,
så är detta en helt annan sak och
bottnar alltså icke i någon hemlig önskan
hos mig — det tror jag inte någon
misstänker mig för — att söka något
slags stormaktsgaranti för Sveriges neutralitet.

Men, herr talman, vad jag ser framför
mig är ökade svårigheter att verkligen
behålla vår handlingsfrihet med

inriktning på neutralitet under krig.
Dessa ökade svårigheter skulle ligga i
en befarad fortgående relativ försvagning
av vårt försvar, vilken i sin tur
skulle bero på den intensiva kärnvapenupprustningen
omkring oss och hos
kärnvapenmakterna i allmänhet och på
det faktum att en hotande spridning av
kärnvapen förestår. De nuvarande kärnvapenmakterna
kan sannolikt inte på
lång tid förmås till någon reell minskning
av sina kärnvapenstyrkor och
andra .styrkor på ett sätt som bevarar
maktbalansen. I stället — vilket är troligare
—- kommer de att ytterligare öka
sina kärnvapenresurser. Men samtidigt
vill de förhindra en spridning av kärnvapen
till andra stater. De borde då
kunna förmås till substantiella åtgärder
för att uppnå det senare, i och för sig
inte särskilt blygsamma målet: att förhindra
spridning av kärnvapen.

Vilken form sådana åtgärder skulle
få kan man nu inte närmare spekulera
över. Det står emellertid klart att deras
innebörd skulle vara att söka neutralisera
den nedgång i försvarskraften
och därmed oberoendet som en
icke-kärnvapenmakt skulle råka ut för
om den avstår från egna möjligheter
att tillverka kärnvapen.

Herr talman! Jag är medveten om att
jag här bara försökt ange en frågeställning
och inte angivit någon lösning på
dilemmat, men denna frågeställning är
så allvarlig, att det är i hög grad befogat
att man börjar diskutera själva frågeställningen.

Herr WAHLUND (ep):

Herr talman! Det verkade som om
hans excellens utrikesministern mot
slutet av sin deklaration halvt om halvt
ursäktade sig, när han sade att en regeringsdeklaration
inte kan bli fullständig
utan måste hålla sig till vissa huvudfrågor.
Jag tycker emellertid att
just den uppläggning som tillämpats i
år är praktisk; var och en kan ju i
debatten utöver regeringsdeklarationen

Nr 13

Onsdagen den 24 mars 1905 fm.

ta upp vilka detaljfrågor han eller hon
önskar. Jag tror att deklarationen kan
tjäna som prototyp för uppläggningen
av kommande deklarationer.

Jag skall hålla mig till huvudrubrikerna
i deklarationen. Jag börjar från
slutet som berör handelspolitiken; därvidlag
är intresset naturligtvis i första
hand fäst vid förhållandena inom
EFTA. Jag börjar med detta, därför att
jag här kan fatta mig kort; dels har
jag inte mycket att tillägga till vad som
har sagts tidigare under debatten, dels
har jag ingen anledning att ändra på
de omdömen som jag ansåg mig böra
fälla vid den handelspolitiska debatten
i höstas.

Sedan dess har det skett förändringar,
det är sant. Den allra senaste engelska
statistiken visar, att Englands
ekonomiska situation har förbättrats; vi
får hoppas att förbättringen inte är momentan.
Man kan utläsa ur statistiken,
att ökningen av Englands import har
avstannat, att exportsiffrorna stiger, att
industriproduktionen ökar och att man
beträffande in- och utbetalningar till
bankerna nått en viss stabilitet. Det
engelska pundet har återfått något av
sin tidigare styrka.

Nu har man från England sagt, att
man skall minska importavgiften från
15 till 10 procent. Jag håller med herr
Ohlin när han sade, att det beslutet inte
kommit till på grund av ekonomiska
överväganden — säkert inte — utan
på grund av trycket från de andra
medlemsstaterna i EFTA. Handelsministern
har i dag vid flera tillfällen
kritiserats för sitt uttalande när denna
sänkning annonserades, att »förtroendet
inom EFTA nu var återställt». Men
jag håller mig till regeringsdeklarationen,
som väl också handelsministern
står bakom, och den har ju mycket
mer försiktiga formuleringar. Jag tror
att man kan uttrycka saken så som
herr Hedlund gjorde det tidigare i dag,
nämligen att vad som skett inom EFTA
lämnar en »bitter cltcrsmak». Vi skall

Utrikes- och handelspolitisk debatt

komma ihåg, att de 10-procentiga importavgifterna
finns kvar och att England
alltså fortfarande handlar mot
EFTA-överenskommelsens bokstav och
anda.

När det gäller nedrustningsfrågan är
intresset, som framgått av denna debatt
och av regeringsdeklarationen, i
första hand riktat mot atomvapnet och
atomkriget. Det sägs i regeringsdeklarationen
att vi i vårt agerande bör gå
fram efter tre linjer. Vi bör eftersträva
att det blir en överenskommelse som
förhindrar att antalet kärnvapenmakter
ökas — jag återkommer strax till den
punkten. Vi bör, enligt deklarationen,
vidare försöka få till stånd ett universellt
fördrag om förbud mot alla slag
av kärnvapenprov. Detta är ju någonting
som vi alla anser vara riktigt, även
om en sådan åtgärd bara innebär att
man naggar en smula i kanten på nedrustningsproblemet.
Vi bör slutligen
medverka till ett avtal om upphörande
av ytterligare tillverkning av klyvbart
material för militära ändamål.

Beträffande den sista punkten vill jag
göra några kommentarer. Det har sagts
att de lager av klyvbart material som
finns försämras successivt; detta sker
dock inte i sådan omfattning att det
kan ha någon betydelse i föreliggande
sammanhang. Vad man härvidlag framför
allt kan konstatera är att kärnvapenmakterna
numera har ett så stort
kärnvapenförråd, att det faktiskt inte
spelar så stor roll om de utökar det
en del. Jag fick häromdagen i min
hand en skrift i kärnvapenfrågan, i vilken
finns ett citat från fredspristagaren
Linus Pauling, vilket jag gärna vill
återge för att belysa situationen:

»Under andra världskriget fälldes totalt
ca 6 miljoner ton sprängämnen vid
bombangrepp. Andra världskriget var
sålunda ett 6-megatonskrig. Låt oss tänka
oss att ett krig med sex megaton
sprängämnen, motsvarande hela andra
världskriget, utkämpas på en enda dag,
i morgon. Och sedan ett liknande sex -

8ö

Nr 13

Onsdagen den 24 mars 1965 fm.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

megatonskrig följande dag och så vidare

och så vidare dag efter dag i 146 år _

först då skulle den nuvarande kärnvapenarsenalen
i världen vara uttömd!»

Professor Pauling är känd för sin
vederhäftighet — jag har inte kunnat
kontrollera ifrågavarande siffror, men
han överdriver säkert inte. Det är hithörande
förhållanden, som gör kärnvapnen
till ett verkligt fruktansvärt
hot. Herr Wedén målade nyss situationen
som den skulle te sig vid ett förintelsekrig
med kärnvapen. Jag anser
att det är kärnvapnens stora potential
som är avgörande då man skall bedöma
kärnvapenfrågan.

Det finns många som pekat på andra
ting, framför allt har man framhållit
den genetiska faran, d. v. s. faran
att ett kärnvapenkrig skulle förstöra
släktets arvsmassa. Jag tror att man i
sakens intresse inte bör överbetona det
argumentet.

Det är enligt ärftlighetslagarna naturstt
förhallandena i Hiroshima och
Nagasaki ännu inte satt några spår i
form av genetiska skador. Men dessa
kan komma. Om låt oss säga tjugo år
tror jag att man där borta har anledning
att se till att en man och kvinna,
vilka har några förfäder som var med
när atombomberna fälldes, inte sätter
barn till vifrlden; i varje fall bör man
i sådana fall undvika kusingiften och
giftermål mellan personer i övrigt som
står i närmare släktskap till varandra.
Så långt bör man nog ta hänsyn till det
genetiska problemet. Man kan alltså
motverka de genetiska skador som kan
uppkomma genom arvshygieniska åtgärder.

Jag sade tidigare att jag skulle återkomma
till frågan om en överenskommelse
som förhindrar att antalet kärnvapenmakter
ökar. Motiveringen för
den saken behöver jag väl inte gå närmare
in på; den ligger i öppen dag.
Men när vi nu från svensk sida vill
verka för en begränsning av antalet
kärnvapenmakter är det mycket viktigt

att vi har absolut rent mjöl i vår egen
påse.

Herr Ohlin sade nyss, och jag antecknade
det, att vi i dag inte har någon
anledning att skaffa oss ett svenskt
kärnvapen. Han sade vidare att vi kan
konstatera att ingen vet om och när
vi får anledning att överväga att skaffa
oss kärnvapen. Jag instämmer i vad han
sålunda sade. Men jag skulle personligen
gärna vilja lägga till, att vi från
svensk sida, såsom situationen ter sig
i dag, måste säga ifrån att det under
överskådlig tid inte rimligen kan ske
sådana förändringar i förhållandena
som skulle kunna ge oss anledning att
överväga om vi skall skaffa oss kärnvapen
eller inte.

Herr Hermansson påminde — på tal
om Vietnam — om att det finns också
andra terrorvapen än kärnvapen
och nämnde i sammanhanget krigföringen
med gas. Vi har läst i tidningarna
både i går och i dag hur amerikanerna
använt gas vid sina operationer
i Vietnam. Det förefaller som om
militärledningen där borta skaffat sig
alltför fria händer.

Det är inte ägnat att förvåna att amerikanernas
åtgärder i Vietnam har
väckt opposition världen runt. Frågan
har redan, för att nämna ett exempel,
tagits upp i det brittiska parlamentet.
Ser man saken politiskt — jag betonar
ordet politiskt, herr talman — tror
jag man får säga att här har begåtts
ett misstag.

Vi såg emellertid i tidningarna i dag,
och det finns inte någon anledning att
tro att dessa uppgifter var felaktiga,
att de gaser man använder i Vietnam
är ett par olika sorters tårgas och en
annan typ av gas som kan vara ganska
påfrestande tillfälligtvis men som inte
lämnar några men efter sig och framför
allt inte är dödlig. Ur legalistisk
synpunkt tycks det alltså vara så, att
amerikanernas åtgärder inte står i strid
med 1925 års Genéveöverenskommelse.
Men man behöver inte peka på Viet -

Nr 13

Onsdagen den 24 mars 1965 fm.

nam för att exemplifiera. Man kan påminna
om hur italienarna använde gas i
Abessinien, hur japanerna använde gas
i Kina, hur gas kom till ganska stor
användning som stridsmedel under
första världskriget och hur, när de
allierade trängde in i Tyskland mot
slutet av andra världskriget, de fann
stora mängder av en mycket farlig och
dittills okänd stridsgas som stod klar
för användning som stridsmedel.

Vi bör inte glömma bort eventualiteten
av ett gaskrig och inte heller
eventualiteten av ett bakteriekrig. Det
finns, det vet man, bakteriekulturer här
och var i världen som står färdiga att
användas för krigsändamål.

Låt mig härefter, herr talman, gå över
till den ekonomiska kris som aktualiserats
vid FN:s generalförsamlings senaste
möte. Herr Bengtsson i Varberg
var där när krisen tillspetsades. Jag
har inte några personliga intryck att
redovisa, ty när jag stod i tur att fara
över till New York för att bevista generalförsamlingens
möte var detta redan
ajournerat.

Det har i dag talats mycket om artikel
19 i Förenta Nationernas charter.
Jag skulle vilja påminna också om artikel
17. Där står det klart och tydligt
att det är generalförsamlingen som har
att besluta rörande Förenta Nationernas
utgifter. Det står också att generalförsamlingen
har beskattningsrätten,
d. v. s. rätten att besluta hur mycket
var och en av medlemsstaterna skall
betala. Det kan bli fråga om rent symboliska
betalningar för små stater och
det kan även gälla större belopp.

I artikel 19 talas det om hur det
skall bli när en medlemsstat inte fullgör
sina betalningar. Den får då stå
på restlängd, svarande mot två års inbetalningar,
men sedan förloras rösträtten
för vederbörande. Dessa bestämmelser
kan sättas ur spel genom beslut
med två tredjedels majoritet i generalförsamlingen
om inte säkerhetsrådet

Utrikes- och handelspolitisk debatt

med sitt veto säger ifrån. Men bestämmelserna
finns där och skall följas.

Är då inte saken fullständigt vattenklar?
Nej, säger man från Sovjets sida:
Förenta Nationernas generalförsamling
har gett sig in på områden som inte
hör till Förenta Nationernas budget.
Därmed anser man sig inte skyldig att
stå för hithörande kostnader. Finns det
stater som är nog dumma att betala
för sådana saker så må de göra det,
men vi gör det inte, säger man från
Sovjets sida.

Vem har då rätt? Ja, det är typiskt
för det internationella umgänget att
frågan om vem som har rätt har ett
oerhört litet intresse. Det är inte det
legalistiska som här är betydelsefullt
utan det politiska. Vad det gäller är
alltså att åstadkomma en överenskommelse
mellan stormakterna.

Herr Bengtsson i Varberg sade — jag
vill minnas att det också står i regeringsdeklaration
— att ingen egentligen
bär velat få fram denna konfliktsituation.
Den har bara kommit
som ett brev på posten genom de repressaliestadganden,
som artikel 19 talar
om. Det är riktigt, som här har sagts,
att man inte vill ha en konflikt vare
sig från väst eller öst. Stormakterna behöver
visserligen inte generalförsamlingen
på samma sätt som andra stater;
de kan klara sina problem utanför denna.
Men också stormakterna har säkerligen
tillsammans med andra stater ett
behov av den kontaktyta som generalförsamlingen
representerar. Sedan är
det naturligt så, att ingen vare sig i
öst eller väst vill ta på sig ansvaret att
uppträda som sabotör mot Förenta Nationerna
och dess verksamhet.

Det är väl sådana ting som gör att
man ändå kan vara en smula förhoppningsfull.
Generalförsamlingen sammanträder
nu — får vi hoppas —- den 1
september. Enligt FN:s charter, artikel
20, skall generalförsamlingen sammanträda
— som det heter regelbundet och

Nr 13

Onsdagen den 24 mars 1965 fm.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

ärligen. Denna artikel om generalförsamlingens
kontinuerliga arbete måste
rimligen lia samma dignitet som artikel
19 om repressalier vid försummad betalning.

Det är tyvärr troligt att — vad som än
händer — säkerhetsrådet hädanefter
får större inflytande inom Förenta Nationerna
och på generalförsamlingens
bekostnad. Detta gör kanske inte så
mycket för de blockanslutna staterna,
de som tytt sig till Warszawa-pakten
eller någon annan pakt i öst, eller till
NATO och andra pakter i väst, ty de har
valt sin väg för trygghet. Vi har valt
vår väg, nämligen det starka försvar
som vi byggt upp.

Ser man saken ur nationellt egoistisk
synpunkt, innebär det inte för oss så
stor drawback om generalförsamlingen
minskar i inflytande. Nu vill vi emellertid
inte föra en passiv neutralitetspolitik
utan en aktiv och positiv neutralitetspolitik.
Vi vill gärna vara med
och agera i världsfredens intresse, och
detta är den viktiga orsaken till att vi
vill stödja och stärka Förenta Nationernas
generalförsamling.

Men så finns det stater, och dit hör
de nya staterna, vilka i generalförsamlingen
fått ett forum för tillvaratagande
av sina möjligheter, vilka inte är små,
att få påverka världspolitiken. Jag bortser
från att för dessa nya nationer ett
medlemskap inom Förenta Nationerna
utgör en statussymbol, ett slags tecken
på deras suveränitet, likaså från att
det för dem blivit möjligt att genom
Förenta Nationerna se till att hjälpen
till de underutvecklade länderna stärkes.
Jag tänker bara på den rent politiska
sidan av saken. Förenta Nationerna
hade från början två kraftcentra,
väst och öst, men om man nu något
schematiserar kan man säga att det nu
finns tre kraftcentra, öst, väst och syd.

Det är ingen tvekan om att de nya
staterna just via Förenta Nationernas
generalförsamling har skaffat sig ett
mycket stort inflytande. Om generalför -

samlingen försvagas föreligger risk för
att dessa nya stater följer stormakternas
exempel — de har redan slagit in på den
vägen — och anordnar regionala konferenser,
där de har sina rådslag och
fattar sina beslut utanför Förenta Nationerna.

Herr Hermansson påminde om att Indonesien
lämnat Förenta Nationerna.
Ja, Indonesien gjorde det under applåder
från Kommunistkina. Från indonesiskt
håll har det sagts att man ämnar
försöka bilda en ny organisation utanför
Förenta Nationerna. Nu tror jag inte
att vi skall tillmäta detta alltför stor
praktisk betydelse, men vad som här
sker är utan tvekan ett symptom på en
utveckling, som kan komma, och som
icke ligger i världsfredens intresse.

Vad beträffar Kommunistkina har vi
från vårt håll tillsammans med andra
partier mycket länge hävdat att Kina
borde bli medlem i Förenta Nationerna.
Utvecklingen har väl visat att vi haft
rätt.

Det sades här att man inte skall övervärdera
krisen inom Förenta Nationerna.
Jag har antecknat att detta har framhållits
av bl. a. herr Bengtsson i Varberg.
Då jag hörde honom fick jag först
det intrycket att han målade situationen
i väl ljusa färger, men när jag hade
lyssnat en stund tänkte jag att han var
dock med därute, han var med och kunde
alltså direkt avlyssna stämningen.

Däremot tycker jag inte att herr
Bengtsson har anledning att rikta sig
mot det uttalande som herr Hedlund
tidigare har gjort här. Jag vill dock
påpeka — jag har det antecknat — att
herr Hedlund sade att vi inte skall
hänge oss åt någon överdriven pessimism
då vi befinner oss i en vågdal. Ja,
just det, herr talman! Jag skulle vilja
sluta mitt anförande med att erinra om
något som Dag Hammarskjöld yttrade
strax före sin bortgång. Jag kan inte
citera det ordagrant, men han sade ungefär
så här: Förenta Nationerna speglar
vår ofullkomliga värld. Man förbätt -

Onsdagen den 24 mars 1965 fm.

Nr 13

rar inte världen genom att slå sönder
spegeln.

Herr andre vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.

Herr BOHMAN (h):

Herr talman! De inlägg som vi har
hört i dag, herr talman, har understrukit
den stora enigheten mellan alla demokratiska
partier om den svenska utrikespolitiken.
På alla håll har man
också dragit den riktiga konsekvensen
av vår alliansfria politik, att den förutsätter
ett starkt svenskt försvar. Begreppet
»starkt försvar» är naturligtvis
inte entydigt. De vet i varje fall de av
oss som medverkat i tidigare försvarskommittéer,
och det kommer helt säkert
att visa sig också i den försvarsutredning
som nu sitter. Men det är å
andra sidan klart att de gränser, som
man vid sina värderingar och bedömningar
skall dra för begreppet »starkt
försvar», inte är särskilt vida då det
gäller vårt eget vidkommande.

Att det i direktiven till försvarsutredningen
finns några uttalanden, som kan
ge anledning till kritik, lämnar jag därhän
i detta sammanhang. Jag vågar nämligen
utgå ifrån att man på regeringshåll
inte har avsett att ge avkall på den
planmässighet i fråga om försvarets
långsiktiga uppbyggnad, som kännetecknat
de senare årens svenska försvarspolitik.

Det är emellertid ett faktum som i detta
sammanhang tilldrar sig alldeles särskilt
intresse, och det är vårt folks försvarsvilja
och dess tilltro till försvarets
möjligheter. Det är väl en truism att
påpeka, att även ett mycket starkt försvar
är helt värdelöst om det inte bygger
på en klar motståndsvilja och en
bestämd föresats att stå emot alla påtryckningar
och hotelser som kan riktas
mot oss i en kritisk situation. T det hänseendet
tror jag att man skulle kunna
säga att vi i vårt land har en primär
belastning. Vi har under mer än 150 år

Utrikes- och handelspolitisk debatt

kunnat hålla oss utanför krig. Vår generation,
i varje fall min generation, har
nästan ensam upplevt två världskrig
utan att vara direkt engagerad, och sådant
kan lätt skapa den uppfattningen,
att vi också i fortsättningen skall kunna
hålla oss utanför krigiska konflikter
— att krig är någonting som inte
kan drabba oss.

Det finns alltså på detta område utrymme
för en slags verklighetsflykt,
som inte kan undgå att påverka uppfattningen
om behovet av ett starkt försvar
och som naturligtvis också kan få
ödesdigra konsekvenser för motståndskraft
och försvarsvilja den dag vi ställs
inför krav eller hot från en potentiell
angripare. För att motverka verklighetsflykten
och de risker den för med
sig krävs inte bara information om behovet
av försvar, om försvarets styrka
och försvarets förutsättningar, utan också
en kontinuerlig upplysning och en
realistisk bedömning av den internationella
händelseutvecklingen.

Svenskens intresse för utrikespolitik
är notoriskt svagt, och vår förmåga till
inlevelse i det som sker ute på världsteatern
är begränsad. Vi följer ofta förstrött
vad som händer på scenen och
vi bedömer skådespelet ytligt och vill
inte eller förmår inte sätta oss in i
de spänningar och motsättningar som
ligger på djupet. Att vi i vissa fall, då det
är fråga om förtryck, brutalitet och
brott mot allmänmänskliga moralregler,
kan engagera oss lidelsefullt lär inte
jäva detta påståendes riktighet. Vi inregistrerar
tacksamt varje tecken på
minskad aggressivitet i det internationella
umgänget, men vi ser gärna bort
från de bestående djupa motsättningarna.
Det är mänskligt, men det kan få
allvarliga konsekvenser. De som följt
med vår svenska försvarsdebatt kan
utan svårighet konstatera hur lätt sådana
här skiftningar på det internationella
fiiltet påverkar vår egen debatt.
Efter några fryntliga samtal mellan de
stora i öst och väst blir många här i

Nr 13

Onsdagen den 24 mars 1965 fm.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

landet — även i denna kammare, det vet
vi av erfarenhet — benägna att dra av
åtskilliga hundratals miljoner på försvarsbudgeten
och att göra nedskärningar
som går ut över försvarseffekten
och som kostar mångdubbelt så mycket
i både pengar och tid att återställa vid
nästa skärpning i tonfallen.

•lag har också en känsla av att vår
bedömning av de internationella nedrustningssträvandena
och fredsförhandlingarna
inte sällan kännetecknas av
motsvarande önsketänkande. Även här
tycks vår uppfattning präglas av att vi
själva inte har några egna utrikespolitiska
konflikter eller egna problem av
det slaget. Vi engagerar oss djupt och
intensivt i freds- och avrustningsarbetet.
Man kan väl göra gällande att det blivit
något av en svensk tradition att aktivt
medverka på detta område, och det är
självfallet inte fel, tvärtom. Det är helt
enkelt vår skyldighet att efter måttet av
vår förmåga ge vårt bidrag till strävandena
efter fred och avspänning. På
den punkten råder det inte och får inte
heller råda några delade meningar. Men
å andra sidan kan det intensiva svenska
engagemanget i freds- och avrustningsarbetet
också få vissa inte förutsedda
konsekvenser för vår egen utrikespolitiska
handlingsfrihet.

Herr talman! Till det mest angelägna
internationella förhandlingsarbetet i
dag hör utan tvekan avveckling och
förstöring under betryggande internationell
kontroll av alla kärnvapen. De
till sin natur världsförintande vapnen
av detta slag måste bort ur vapenarsenalerna,
men än så länge har vi inte
nått dit, än så länge finns de vapnen
hos vissa stater, stater som kan tänkas
bli våra motståndare i krig. Att de staterna
också i sitt eget intresse vill hindra
kärnvapenspridning till andra är
självklart. Att de som ett led i sådana
strävanden även vill verka för kärnvapenfria
zoner är också fullt naturligt.
Men de små alliansfria staterna —- och
det är som bekant bara några få; i

Europa egentligen bara två stycken —
som i en konflikt inte kan söka stöd hos
de stora med kärnvapen utrustade blocken,
de kan inte känna trygghet förrän
kärnvapnen helt försvunnit. Så länge
deras grannar har eller kan få tillgång
till kärnvapen, så länge kan innehavet
av ett begränsat antal egna kärnvapen
höja försvarsförmågan hos dessa små
stater och deras förmåga att stå utanför
ett krig; med andra ord att bidra
till att garantera dessa staters fortsatta
frihet och oberoende. Jag tycker att
herr Wedéns analys av de kärnvapenfria
staternas bedömningar och situation
var riktig; jag kan i stort sett ansluta
mig till den.

Då de demokratiska partierna i vårt
land blev överens om att upprätthålla
handlingsfrihet då det gäller anskaffning
av kärnvapen, så berodde detta
just på vetskapen om vad ett eget kärnvapen
kan betyda för vår försvarskraft.
Den handlingsfriheten börjar nu bli illusorisk.
1963 års provstoppsavtal, våra
egna insatser i samband med det avtalet,
vårt engagemang i de fortsatta nedrustningssträvandena
och vår allmänna
bedömning av det internationella
läget, allt har bidragit till att skapa ett
psykologiskt-politiskt klimat här hemma,
i vilket ett beslut om anskaffning
av egna kärnvapen för närvarande ter
sig orealistiskt. Just nu är ett sådant beslut
uppenbarligen inte aktuellt, men
vi måste inte desto mindre upprätthålla
en beredskap, tekniskt och psykologiskt,
som gör det praktiskt möjligt för
oss att fatta ett beslut, om vi finner och
när vi finner att ett sådant beslut bör
fattas. Det är med hänsyn till detta och
framför allt mot bakgrunden av de strävanden
som nu pågår i flera nya länder
att utveckla och framta egna kärnvapen
som jag personligen bedömer vår
minskade reella handlingsfrihet på detta
område som mycket oroande. Den
oron kom också till uttryck i herr Wedéns
långa anförande.

I detta sammanhang är det väl också

Onsdagen den 24 mars 1965 fm.

Nr 13

av intresse att studera de resultat som
redovisas av beredskapsnämnden för
psykologiskt försvar i en helt nyligen
publicerad undersökning. Den undersökningen
rörde det svenska folkets
försvarsvilja, och på frågan, om vi bör
göra väpnat motstånd även om en angripare
hotar oss med atombomber,
svarade bara 30 procent av de tillfrågade
ja. Vid en tidigare undersökning
det var för fyra år sedan — hade på
samma fråga 40 procent av de tillfrågade
svarat ja. Men då ställde man också
samtidigt frågan, om vi borde göra motstånd
inför ett sådant hot, ifall vi själva
förfogade över atomvapen, och på
den frågan steg ja-svararnas antal till
64 procent — från 40 till 64 procent.
Den sistnämnda frågan ställdes inte i
år. Varför?

Även om man inte får dra alltför vittgående
slutsatser av sådana undersökningar,
så är naturligtvis själva tendensen
på fyra år — från 1960 till 1964 —
allvarlig ur försvarsviljans synvinkel.

Sedan, herr talman, skulle jag vilja gå
över till ett annat ämne som jag skall
behandla mycket kortfattat — det har
kanske sagts tillräckligt om det i dag —
och det gäller den nuvarande marknadssituationen
och då framför allt frågan
om vilken grad av beredskap som
man just nu upprätthåller på det handelspolitiska
planet. Är vi med andra
ord beredda, i sak, tekniskt och psykologiskt,
att snabbt anpassa oss till de
ändrade förhållanden som måhända
kan komma att inträda inom en mycket
nära framtid? Jag påstår inte att några
ändrade förhållanden behöver inträda,
men att de kan inträda, det vet vi, eftersom
situationen i dag är utomordentligt
labil. Det har skett så mycket under
den senaste tiden som kan påverka utvecklingen,
att vi inte längre kan vara
säkra på den lugna logiska utveckling
som vi tidigare räknade med. .lag skall
bara sammanfattningsvis peka på några
förhållanden som har varit föremål för
diskussion här förut i dag och som jag
tycker tål upprepas i ett sammanhang.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

För det första är det klart att Englands
bristande respekt för EFTA och
för EFTA:s spelregler, som kom till uttryck
i samband med genomförandet
av importavgiften och de andra åtgärder
som England genomförde och vars
förenlighet med Stockholms-konventionen
kan i hög grad ifrågasättas, har
ställt oss i en helt ny situation. I England
sker också någonting just nu som
har varit föremål för en lång debatt
mellan handelsministern och herr
Heckscher. Herr Lange förklarade till
en början att det var orealistiskt att
tänka sig att England nu skulle genomföra
något slags reorientering, som han
sade, i sin Europapolitik, men han blev
under den fortsatta debatten alltmer
försiktig och slutade med att säga att
han givetvis i dagens situation inte
kunde »utesluta någonting». Vi som
ställts inför överraskningar från Englands
sida tidigare är inte optimistiska.
Vi inser att allt kan hända. Man har en
känsla av att det gamla uttrycket »right
or wrong—my country» fortfarande
gäller.

För det andra visar det påfallande
stegrade intresse för Europa och Europamarknadens
problem som kännetecknar
labourpartiet i England hur snabbt
utvecklingen har gått. Av labours parlamentsgrupp
lär inte mindre än 80
medlemmar vara aktiva i Europarörelsen,
vilket måhända kan vara signifikativt
för ett visst omtänkande. Och trots
allt är EFTA sett ur brittisk synvinkel
ganska litet. EEC är en betydligt större
marknad för ett England som George
Brown söker göra alltmer exportmedvetet.

För det tredje är det klart att Österrikes
förhandlingar om association, som
man för en tid sedan inte trodde så
mycket på, nu har gått framåt så mycket
att det finns anledning att dra vissa
slutsatser av dem. I själva verket har
förhandlingarna väl nått ett sådant stadium,
att det inte längre är fråga om
huruvida utan nar eu association skall
genomföras.

Nr 13

Onsdagen den 24 mars 1965 fm.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

Det fjärde tecknet är debatten i Danmark.
Man kan tycka vad man vill om
den — och jag kan i stort sett ansluta
mig till den värdering som herr Ohlin
framförde när han bedömde konsekvenserna
för Norden av ett eventuellt
omtänkande i Danmark. Uppenbart är
emellertid att EEC i dag står i blickpunkten
för danskarna på ett helt annat
sätt än för bara några år sedan.

För det femte och slutligen är det
också självfallet att EEC:s växande
styrka och självmedvetande spelar stor
roll i detta sammanhang. Den gemensamma
marknadens tullmur växer betydligt
snabbare än man tidigare räknade
med.

Sammanfattningsvis kan man säga att
den ekonomiska och politiska omvärderingsprocess,
som nu pågår parallellt
i England och EEC — och som kompletteras
av Österrikes förhandlingar
om inträde och den hårda danska agitationen
för uppgörelse med EEC —
kan mogna snabbare än man hittills
trott vara möjligt. Hur pass beredda är
vi då här i Sverige, om något nytt
skulle inträffa? Vilken beredskap har
vi gentemot Norden, vars handelsutbyte
kanske är det gynnsammaste resultatet
av EFTA-samarbetet, ett resultat som
herr Ohlin betecknade som sensationellt
— ett omdöme som även jag kan
instämma i. Vad är man inställd på att
göra för att bevara vinsterna, för att
bevara enheten om någonting skulle inträffa?
Hur hög är vår beredskap gentemot
EEC? Vi som deltog i debatten
för en del år sedan har väl inte glömt
hur dålig beredskapen var, då associationsfrågan
den gången diskuterades.

Då jag lyssnade till regeringsdeklarationen
i dag fick jag först en känsla
av att man inte kunde tänka sig någon
annan lösning än en framtida — ganska
långt fram i tiden belägen — lugn sammansmältning
i en eller annan form av
nuvarande EFTA och nuvarande EEC.
Jag fick en delvis annan uppfattning
när jag senare höde debatten mellan

herr Ileckscher och handelsministern.
Men skall man dra några slutsatser av
dagens situation, vilket givetvis är
utomordentligt vanskligt, skulle man
kunna säga att man kan tänka sig vilken
annan lösning som helst, men inte
just den som jag nyss nämnde. Det är
alldeles klart att läget, vad man än tror
om framtiden, kräver hög beredskap
för alla eventualiteter. Det innebär inte
att man på något sätt skall avskriva
EFTA — långt därifrån. Man skall i
stället arbeta på att stärka EFTA. Men
man måste vara helt inställd på att någonting
annat än vad man tänkt sig kan
inträffa, och det förutsätter såvitt jag
förstår goda, kanske bättre, kontakter
med Bryssel än man haft tidigare. Är
statsrådet Lange liksom jordbruksministern
beredd att söka upp vederbörande
i hans egen kula och ta de kontakter
som kan behövas?

Man har väl anledning att mot bakgrunden
av detta resonemang, som är
ganska hypotetiskt, till sist med tillfredsställelse
citera några rader ur regeringsdeklarationen
— de kom ganska
överraskande med hänsyn till vad som
tidigare hade stått i regeringsdeklarationen
— nämligen följande: »Förutsättningarna
för vår handelspolitik undergår
ofta snabba förändringar. En
hög handelspolitisk beredskap är nödvändig.
Därför har tillsatts en samarbetsgrupp
under ledning av chefen
för handelsdepartementet. I gruppen
deltar företrädare för berörda departement
och myndigheter. Dess uppgift
är bl. a. att förbereda alternativa handlingslinjer
i olika tänkta handelspolitiska
situationer.»

Detta är en alldeles riktig åtgärd. Men
jag vill fråga handelsministern hur hög
beredskap denna grupp har och vilken
aktivitet gruppen har. Eftersom gruppen
uppenbarligen är en ren tjänstemannagrupp
— bortsett från handelsministern
själv som ordförande — kan
man också fråga sig, om det inte vore
värdefullt att komplettera gruppen med

Onsdagen den 24 mars 1965 fm.

Nr 13

företrädare för näringslivet. Skulle det
inte också vara värdefullt om man i
gruppen tog in representanter för de
politiska partierna? Jag skulle sätta
värde på om handelsministern ville ge
mig svar på de frågorna.

Chefen för handelsdepartementet,
herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Jag är ledsen att nödgas
säga att herr Bohman verkligen har
lyckats missförstå mig. Han sade att
i min diskussion med herr Heckscher
hade jag glidit över till en allt försiktigare
hållning i min bedömning av den
engelska marknadspolitiken. Jag avsåg
inte att säga någonting annat i mitt sista
anförande i den debatten än vad jag
sade i mitt första.

Läget är ju det att ingenting håller på
att hända för närvarande i detta avseende
i England. Vad vi har att hålla oss
till är den engelska regeringens deklarationer
avgivna vid ett flertal tillfällen
i engelska parlamentet. Där har man
understrukit och även i andra sammanhang
upprepat sin solidaritet med
EFTA. Ingen antydan har där lämnats
om att man från engelska regeringens
sida nu skulle anse tidpunkten mogen
för att ta ett förhandlingsinitiativ. Det
har inte ens från den konservativa oppositionens
sida krävts något sådant.

Herr Bohman vill se det som ett tecken
på nyorientering på detta område,
att det i engelska parlamentet finns 50
labourledamöter i en sammanslutning
som har till huvudsyfte att studera europarörelsen
och europafrågorna. Herr
Bohman, det finns åtskilliga socialdemokratiska
ledamöter i den svenska
riksdagen som tillhör motsvarande organisation
här i landet under ordförandeskap
numera av herr Elmgren i första
kammaren! Det innebär inte att riksdagsopinionen
därför håller på att
svänga över till en annan ståndpunkt i
europafrågorna än den som riksdagen
realistiskt intagit tidigare och alltjämt
i dag ger uttryck åt. Jag förstår egent -

Utrikes- och handelspolitisk debatt

ligen inte riktigt vad herr Bohman menar
med detta. Jag är emellertid angelägen
att understryka att vi har föga
anledning att syssla med rena spekulationer.
Alla de personliga kontakter jag
haft tillfälle att få med engelska regeringsrepresentanter
har tvärtom bestyrkt
de uttalanden i dessa sammanhang
som gjorts offentligt av dem själva
i parlamentet och på andra håll. Jag
vill ha det kraftigt understruket i denna
debatt.

Jag vill också säga att vi har klart
betonat i regeringsdeklarationen, att vi
inte kan överväga att begära medlemskap
i EEC. Vår beredskap är inte dålig,
men skulle man undersöka alla olika
tänkbara och hypotetiska alternativ för
utvecklingen, så räcker inte apparaten
till. Vi kan emellertid redan gallra bort
frågan om medlemskap för Sveriges del.
Det alternativet omfattas inte av de utredningar
vi håller på med. Det betraktar
vi som ett helt orealistiskt alternativ.

Statsministern har i en diskussion i
första kammaren med herr Hemelius
framhållit att vi står fast vid vår associationsansökan.
Jag skulle vilja göra
det tillägget, att denna ansökan innebar
inte att vi begärde association. Vår begäran
begränsade sig till att få till stånd
förhandlingar om villkoren för en association.
Vi ansåg att under vissa omständigheter
borde vi också kunna få till
stånd en association till EEC. Som utvecklingen
sedan dess varit, särskilt
inom EEC, är jag i dag mera tveksam,
ifall det skulle bli förhandlingar, om
möjligheterna att uppnå en association.

Herr Bohman var orolig för att vår
beredskap var otillräcklig. 1 sista delen
av sitt anförande svarade han på sin
egen fråga genom att läsa upp vad som
skrevs i regeringsdeklarationen på den
punkten. Jag behöver alltså inte göra
det. Jag vill bara framhålla att den beredskapen
aldrig varit så dålig som herr
Bohmans anförande gav intryck av.

Vi har en utomordentligt god utred -

Nr 13

Onsdagen den 24 mars 1965 fm.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

ningsapparat i kommerskollegium. Vi
har till det knutet ett handelspolitiskt
råd. Vi har vid sidan av det handelspolitiska
rådet tillsatt en delegation med
delvis andra företrädare för näringslivet,
arbetsmarknaden och även jordbruket.
Denna delegation skulle ha gjort
det möjligt för oss att, om det hade
kommit till förhandlingar i Bryssel,
snabbt testa och pröva näringslivet på
de olika impulser och de olika förslag
som kunnat komma fram vid förhandlingarna
i Bryssel.

Vi har fortfarande det handelspolitiska
rådet, som om jag minns rätt omfattar ett
tjugotal personer representerande det
ekonomiska livet liksom arbetsmarknadens
organisationer och är knutet till
kommerskollegium. Kommerskollegium
har ansvaret för våra utredningar. Härtill
kommer det stabsorgan, om jag får
beteckna det så, mellan departementen
som vi har satt till under mitt ordförandeskap
och som är berört i regeringsdeklarationen.
Jag finner ingen anledning
att i det sätta in representanter för
näringslivet. Jag har rika tillfällen att,
om jag finner det behövligt, erhålla
kompletterande uppgifter från näringslivet
och att själv ta de kontakter som
erfordras för att få olika aktuella frågor
belysta. Som sagt detta innebär en beredskap.
Hur hög är beredskapen, frågar
herr Bohman. Den är så hög som
vi tror att den behöver vara och som
våra resurser ger möjlighet till. På något
annat sätt kan jag inte besvara herr
Bohmans fråga.

Herr BOHMAN (h) kort genmäle:

Herr talman! Syftet med mitt anförande
var, som kammarens ledamöter
väl uppfattade, att efterhöra hur hög beredskap
regeringen upprätthåller på
detta område för den händelse att någonting
speciellt skulle inträffa, som
skulle göra att de kalkyler och beräkningar
man hittills arbetat efter skulle
visa sig inte bli helt infriade. Jag sade
inte att det nödvändigtvis skulle inträf -

fa något. Jag uttryckte bara några hypoteser
om någonting som eventuellt
kunde inträffa, och jag påpekade att åtskilligt
hänt under senaste tiden som
ger anledning till vissa spekulationer.
Jag påvisade att det i England uppenbarligen
pågår ett omtänkande. Labour
bedömer inte i dag Europa-marknaden
på samma sätt som det gjorde för ett år
sedan. Detta är handelsministern säkerligen
medveten om. Att jag parentetiskt
sköt in att labourgruppen i parlamentet
hade 80, inte 50, ledamöter i Europa-rådet
har självfallet ingen självständig betydelse
i detta sammanhang. Det finns
andra tendenser som är betydligt mera
intressanta.

Varför jag drog den slutsatsen att
herr Lange under debatten hade modifierat
sina kategoriska påståenden från
början av debatten var den omständigheten,
att herr Lange började med att
framhålla att det var orealistiskt att
tänka sig eu omorientering av den engelska
Europa-politiken. Efter en bra
lång debatt slutade herr Lange med att
framhålla, att han icke ville utesluta någonting
och det var därför som han hade
uttryckt sig så pass försiktigt. Jag
tyckte att nyanseringen var riktig, och
jag framhöll den som värd beröm. Handelsministern
tog tydligen upp detta
beröm illa, vilket jag beklagar. Herr
Lange sade att den som lyssnade på
mig fick intrycket att vi hade en mycket
dålig beredskap på detta område.
Jag uttryckte ingen mening alls om beredskapen
just för närvarande. Den beredskap
jag kritiserade gällde beredskapen
1959—1961 då vi ställdes inför
Englands första, skall vi säga, preliminära
avhopp från EFTA. Då var vår beredskap
inför den nya situationen inte
tillfredsställande. Detta vidhåller jag.

Dessutom är jag starkt tveksam om
huruvida det handelspolitiska rådet
verkligen har sådana uppgifter, att det
är det beredskapsorgan som jag efterlyser.
Jag tror mera på det organ som
utrikesministern skisserade i regerings -

Onsdagen den 24 mars 1965 fm.

Nr 13

deklarationen i dag, men i så fall skall
det uppenbarligen ha en annan och vidare
sammansättning och vara inriktat
just på att hålla hög beredskap inför
de ändrade situationer som eventuellt
kan inträffa. Jag upprepar att jag inte
sagt att de behöver inträffa.

Chefen för handelsdepartementet,
herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Får jag först fråga herr
Bohman varpå han grundar påståendet
att det engelska labourpartiet intar en
helt annan ståndpunkt iEuropa-frågorna
än det tidigare gjort? Vilka belägg finns
det för detta påstående, herr Bohman?
I varje fall gäller detta inte den brittiska
regeringen, som ju framträder med labourpartiet
bakom ryggen. Jag vet inte
heller om labourpartiet har 80 medlemmar
i Europa-rådet, men det torde vara
en ren felsägning av herr Bohman. Det
gäller, såvitt jag förstår, Europa-rörelsen.
Jag kommer inte ihåg vad organisationen
heter, men jag kan tala om för
herr Bohman att jag vid ett tillfälle
själv har framträtt som föredragshållare
inför denna församling och att församlingen
under senare tid mera har intresserat
sig, liksom den svenska motsvarigheten,
för EFTA-frågor och mindre
för frågorna om eu gemensam europeisk
marknad, detta helt enkelt därför att
den sistnämnda för ögonblicket inte anses
ha någon aktualitet.

Herr Bohman kastar fram andra påståenden
och säger frankt att vår beredskap
inför det nya läge som uppkom i
och med att den engelska regeringen
1961 bestämde sig för att söka förhandlingar
med EEC om medlemskap var
mycket dålig och otillräcklig. Jag vill
bara erinra kammarens ledamöter om
att vi redan under samma höst, med
stöd av de olika utredningar som verkställts
och herr Bohman, delvis också
offentliggjorts, kunnat komma fram till
att vi borde ha möjlighet att söka förhandlingar
om en association. Det var
sålunda inte bara ett politiskt beslut,

Utrikes- och handelspolitisk debatt

utan ett politiskt beslut grundat på noggranna
ekonomiska överväganden.

Vad herr Bohman sade om det handelspolitiska
rådet är också ett löst påstående,
som är betecknande för herr
Bohmans sätt att argumentera i denna
debatt. Rådet självt utför inga som helst
utredningar eller undersökningar. Däremot
tar det ställning till det utredningsmaterial
som olika utredningsavdelningar
inom konunerskollegii handelsavdelning
framlägger — ofta i nära
samarbete med näringslivets egna utredningsorgan.
Om dessa utredningar bestämmer
ofta kommerskollegium självt.
I vissa fall utgår impulserna från den
grupp som finns omnämnd i regeringsdeklarationen
och som herr Bohman
haft vänligheten att hänvisa till två
gånger vid det här laget. Det är ingalunda
endast Europa-frågorna eller
marknadsfrågorna i trängre mening som
där diskuterats, utan också vårt uppträdande
och förberedelserna för de förhandlingar
som vi hoppas skall komma
till stånd i ett mera avgörande skede i
Kennedy-rundan. I sammanhanget utreds
också de möjligheter vi kan ha att
positivt, aktivt och realistiskt bidra till
lösningen av de spörsmål som världshandelskouferensen
avhandlade och de
spår som den konferensen avsatt på
andra, nytillkomna organ inom FN.

För att bara nämna ett exempel kan
jag säga att vi har anledning att se vilka
möjligheter som kan föreligga för
ett närmare samarbete från EFTA:s sida
med Commonwealth-länder lika väl som
med Förenta staterna. Jag vill varken
erkänna att vi har haft en dålig beredskap
förut eller påstå att jag har möjlighet
att exakt besvara frågan hur hög
beredskapen nu är. Det är dock inte
fråga om en försvarsberedskap där man
kan ange hur höggradig mobilisering
man har. Vi kan däremot på olika sätt
exemplifiera vad som blir resultatet av
dessa utredningar, och en hel del av vad
som görs på detta område har redan
publicerats genom konunerskollegii för -

Nr 13

Onsdagen den 24 mars 1965 fm.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

sorg. Vissa saker är av mera känslig
natur, vilket säger sig självt. De kan inte
redovisas offentligt, men i olika sammanhang
har vi haft anledning att hänvisa
till resultaten i en trängre krets —•
bl. a. i utrikesnämnden.

Herr BOHMAN (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag är ledsen över att
jag oavsiktligt lyckats irritera handelsministern,
så att han såsom ett omdöme
om mina uttalanden använder uttryck
som »lösa påståenden» och sådant. Med
mina frågor syftade jag naturligtvis inte
till att på något sätt reta handelsministern.

Om man följer den offentliga debatten
och tar del av vad som förekommer
både i den allmänna tidningspressen och
i fackpressen och om man därtill har
något så när goda kontakter med England
— vilket är fallet med mig och
andra — får man alldeles klart för sig
att det inom brittiska labour har inträffat
någonting då det gäller synen på
Europa och Europa-marknaden. Den uppenbart
negativa attityd som vi, vilka
har försökt bedöma vad som händer
därute i England, tidigare har kunnat
konstatera har förändrats och uppmjukats.
Såvitt man kan förstå har en tydlig
åsiktsförskjutning — om jag använder
det ordet, blir jag kanske inte missförstådd
— inträffat inom labour. —
Nog om den saken.

Vad beträffar beredskapen 1961 tror
jag att alla som den gången deltog i debatterna
kunde konstatera att en sådan
beredskap i sakligt, tekniskt och psykologiskt
avseende — inte minst det senare
—- som jag nu efterlyser med anledning
av de nya problem vi eventuellt
kan komma att ställas inför inte fanns
i tillräckligt hög grad, då frågan om
associering eller ett medlemskap i den
Europeiska gemenskapen den gången
aktualiserades.

Handelsministern har här givit mig
och kammaren en lektion om vad det
handelspolitiska rådet sysslar med. För

mig, som ändå har anledning att rätt
nära följa dessa spörsmål, innebar inte
redogörelsen något nytt; jag vet vilka
goda insatser det handelspolitiska rådet
gör. Men rådet ägnar sig inte i första
hand åt de beredskapsfrågor som jag
här aktualiserat och skall väl inte heller
göra det.

Chefen för handelsdepartementet,
herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Jag är ledsen över att
jag på nytt behöver ta kammarens tid i
anspråk. Jag vill bara säga till herr Bohman
att jag sannerligen inte blir retad
av kritik, men jag känner ett behov av
att bemöta en kritik som i så hög grad
vilar på missförstånd och felaktigheter
som vad fallet var med herr Bohmans
anföranden.

Ett påstående blir ju inte riktigare
eller bättre belagt därför att det upprepas,
såsom var förhållandet när herr
Bohman i sitt senaste anförande utan
vidare sade att det hade skett en åsiktsförskjutning
inom det engelska arbetarpartiet.
Jag är, herr Bohman, väl medveten
om att den person inom labourpartiet
som har — så länge jag känt
honom personligen och det är nu rätt
många år — varit, om jag får använda
uttrycket »positivt intresserad» av ett
närmare samarbete mellan EFTA och
EEC, är den nuvarande vice premiärministern
George Brown. Men jag har
inte funnit att hans åsikter ändrats i en
sådan riktning att han för närvarande
skulle tro på något förhan dlingsinitiativ
när det gäller EFTA och EEC.

Herr talman! Herr Bohman har såvitt
jag förstår inte på något sätt givit
belägg för de påståenden som han strör
omkring sig och som han i sitt senaste
anförande upprepade. Vad beredskapen
beträffar tror jag också att herr Bohman
är felinformerad. I den mån det
gäller frågor om Sveriges anslutning till
Europamarknaden eller olika alternativ
för ett handelspolitiskt samarbete, diskuteras
principerna även i handelspoli -

Onsdagen den 24 mars 1965 fm.

Nr 13

tiska rådet sedan utredningarna är verkställda.

Herr ALEMYR (s):

Herr talman! Med hänsyn till att utrikesdebatten
bara återkommer en gång
om året är det naturligtvis frestande att
hålla ett långt anförande och analysera
sin uppfattning om de problem som man
är särskilt intresserad av. Jag skall inte
vid denna tidpunkt av debatten använda
den metoden, utan jag skall medvetet
mycket ytligt och kortfattat beröra
några av de frågeställningar regeringsdeklarationen
tar upp.

Nu liksom alltid är det svårt att bakom
de aktuella händelserna spåra de
långsiktiga utvecklingstendenserna på
utrikespolitikens område. Trots detta är
det uppenbart att förhållandena mellan
Nordamerikas förenta stater och Sovjetunionen
under de senaste åren successivt
har förbättrats. Alla tecken tyder
på att den nya sovjetryska regimen är
beredd att fortsätta avspänningspolitiken.
Visserligen har inga framsteg uppnåtts
i fråga om nedrustningsproblematiken
eller Tysklands-frågan, men det
torde ändå finnas anledning till optimism
med avseende på de rysk-amerikanska
relationerna.

I regeringsdeklarationen bedömes direkta
stormaktskontakter såsom ofrånkomliga
för att FN-problemen skall kunna
lösas. Det torde inte vara orealistiskt
att räkna med att även andra stora internationella
problem kan bli föremål
för överläggningar i samband härmed.
Om stormakterna, främst Sovjetunionen
och Förenta staterna, genom förhandlingar
lyckas göra framsteg beträffande
FN:s problem, Tysklands-frågan o. s. v.,
kan detta på litet längre sikt innebära
en ytterst viktig omgruppering av de
internationella relationerna. Den traditionella
uppdelningen i av USA och Sovjetunionen
ledda maktgrupperingar kan
ersättas av andra. Måhända kommer en
gemensam vilja att hejda det kinesiska
framträngandet att förena de traditio4
— Andra kammarens protokoll 1965. Nr

Utrikes- och handelspolitisk debatt

nella motpolerna i ansträngningar för
att bevara freden i världen.

Det är självfallet omöjligt att sia om
vad som kan hända i Sydostasien. Det
amerikanska engagemanget förefaller att
utvecklas till allt kraftigare ingripanden.
Beskedet om att gas för första gången
på mycket lång tid kommit till användning
i en konflikt, måste inte minst med
hänsyn till den psykologiska effekten
betraktas som djupt allvarligt och oroande.

Det framstår nu klarare än någonsin
att Förenta staternas enträgna motstånd
mot Pekingkinas medlemskap i Förenta
Nationerna varit till stor skada. Den
svenska regeringens klara ställningstagande
till förmån för Kommunistkinas
medlemskap, vilket stötts av en överväldigande
riksdagsmajoritet, framstår allt
tydligare som ytterst välmotiverat. Jag
utgår från att vårt lands regering på
denna punkt i framtiden kommer att
agera så aktivt som omständigheterna
kan komma att tillåta. En lösning av
problemen i Sydostasien kan inte uppnås
utan förhandlingar med kineserna.

Beträffande Förenta Nationernas
fredsbevarande aktioner uttalas i regeringens
deklaration den meningen, att
de frivilliga fredsaktionerna måste vara
beroende av generalförsamlingens beslut.
Jag tror att det skulle vara ytterst
olyckligt om aktioner av detta slag
skulle vara helt avhängiga av säkerhetsrådets
bedömningar. Rådets procedur
med vetorätten som viktigt inslag talar
klart för att generalförsamlingen med
sina många medlemmar själv här får
ta ansvaret. I den mån frågor av detta
slag kommer att behandlas av 33-maktskommittén
bör den svenska regeringen
kraftigt agera för generalförsamlingens
auktoritet.

Jag vill på tal om Förenta Nationerna
också notera det mycket positiva konstaterandet
i deklarationen, att förtroendet
för FN:s ekonomiska och sociala
biståndsaktioner växer bland både givare
och mottagare. På lång sikt torde
13

Nr 13

Onsdagen den 24 mars 1965 fm.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

denna verksamhet vara minst lika betydelsefull
som de uppgifter Förenta Nationerna
har att lösa på det politiska
planet.

Jag har i tidigare utrikesdebatter tagit
upp frågan om det jordanska flyktingproblemet.
Det problem, som skapandet
av den israeliska republiken på
sin tid utlöste, bär inte bringats ett
dugg närmare sin lösning. Tvärtom
tycks läget i Mellersta östern under den
senaste tiden ha tillspetsats. Även om
naturligtvis de djupa motsättningarna
mellan Israel och dess grannstater ytterst
bottnar i arabvärldens vägran att
erkänna skapandet av den judiska staten,
ligger i det jordanska flyktingproblemet
oerhörda kvantiteter bränsle, ägnat
att förvandla det kalla kriget till ett
hett krig.

Den svenska delegationen vid Förenta
Nationerna har instruerats att stödja
varje strävan att bereda fast hemvist
åt de stora skarorna arabiska flyktingar
från israeliskt område. Jag undrar
om det inte skulle vara möjligt att
ta något initiativ från svensk sida för
att i varje fall åstadkomma förhandlingar
mellan parterna. Det är naturligtvis
tänkbart och troligt att varje initiativ
kommer att avvisas. Men det kan ju också
vara möjligt att vi med utgångspunkt
från den respekt vi i många avseenden
åtnjuter i stora delar av världen kan
uppnå vissa framgångar. Herr talman!
Jag avstår från att ta upp frågan om
Cypern och Sydafrika, eftersom jag
invändningsfritt accepterar regeringens
synpunkter på hur vårt land i dessa frågekomplex
skall agera. Det finns säkerligen
anledning att frukta att den sydafrikanska
republikens herravälde i
Svdvästafrika kan medföra svåröverskådliga
problem. Möjligheterna att lösa
dessa är självfallet beroende av Förenta
Nationernas styrka och resurser. Vårt
land kan inte för egen del göra något
för att påskynda Sydvästafrikas frigörelse.
Men efter en frigörelse, som vi
hoppas skall komma snart och oblodigt,

kan det behövas stora internationella
insatser av ekonomisk och teknisk art
för att bistå den under apartheid tillbakahållna
färgade befolkningen. Jag
tror att Sverige i det avseendet kan komma
att göra en betydelsefull insats, och
jag utgår från att regeringen, när den
med uppmärksamhet följer sydvästafrikafrågan,
också planerar för det ekonomiska
stöd som i framtiden där kan
komma att behövas.

Den kusligt antidemokratiska mentalitet,
som ger näring och motivation åt
den vita befolkningens hållning mot
de färgade i Sydvästafrika, förekommer
tyvärr litet varstans i världen. Det är
väl inte omotiverat att det i all ringhet
från svenskt riksdagsmannaliåll uttalas
beundran för den fasthet, med vilken
Förenta staternas president och centrala
administration är beredda att i praktiken
följa upp lagstiftningen om alla
människors lika värde utan hänsyn till
hudfärg. Frihetsmarschen i den amerikanska
Södern följs av en hel värld.
De färgade amerikanernas väg mot fullt
genomförda mänskliga rättigheter är en
hel världs angelägenhet.

Jag tycker också att det kan vara på
sin plats att erinra om den spanska och
portugisiska diktaturens fortsatta existens.
I skuggan av de stora världsproblemen
utspelas otaliga mänskliga tragedier
i de länder, dit varje år breda
strömmar av svenska turister drar för
att njuta av den iberiska halvöns klimat
och natur. Våra möjligheter att påverka
utvecklingen i dessa länder är naturligtvis
obefintliga, men mot bakgrund
av vår ideologi tror jag att det är nödvändigt
att vi inte låter de båda sydvästeuropeiska
diktaturerna falla i glömska.

Till sist, herr talman, vill jag deklarera
att jag delar de allmänna synpunkter
som framförts i det handelspolitiska
avsnittet av regeringens deklaration. Det
är endast en fråga som jag här något
vill snudda vid.

Otvivelaktigt spelar diskussionerna i
Europarådets olika organ en viktig roll

Onsdagen den 24 mars 19G5 fm.

Nr 13

dä det gäller att skapa förståelse för de
olika ländernas inställning till de merkantila
problemen. I den ekonomiska
kommittén liksom i den rådgivande församlingens
assemblé tillmäts inläggen
ofta betydelse, och det torde finnas
möjligheter att påverka den parlamentariska
opinionen genom insatser här.
Utrikesministerns medverkan i ministerkommittén
hälsas med tillfredsställelse,
och jag har det bestämda intrycket
att handelsministern har en grundmurat
stark ställning. Men jag tar tillfället i
akt, herr talman, för att föreslå att den
svenska regeringen genom statsministern
eller utrikesministern ville framträda
inför Europa-församlingen. I januari
talade den österrikiske förbundskanslern,
och detta framträdande var
säkerligen av stor betydelse. Jag är övertygad
om att det skulle vara till stor
nytta om herr Erlander eller herr Nilsson
i ett anförande inför de 18 västeuropeiska
parlamentens representanter
ville redogöra för hur vi i vårt land ser
på såväl de olika ekonomiska problem,
som i hög grad utgör ett gemensamt
europeiskt intresse, som de allmänpolitiska
frågorna.

Herr WEDÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! .lag har ett behov av att
reagera mot vad herr Alemyr sade när
han förklarade att han invändningsfritt
accepterar vad man skrivit i regeringsdeklarationen
om det sydafrikanska
problemet. Jag har här tidigare redogjort
för varför jag inte invändningsfritt
accepterar den skrivningen, och jag
hade nog inte väntat mig att herr Alemyr
skulle göra denna deklaration.

Sedan vill jag passa på att tillägga att
herr Alemyr kanske föreföll mig vara
ännu något mera pessimistisk än regeringen
när det gäller Sydvästafrikas
problem. Sydvästafrikafrågans behandling
och inflytande på hela det sydafrikanska
problemet kan utan tvivel komma
att spela en nyckelroll. Herr Alemyr
sade att man vid egentligen inte kan göra

Utrikes- och handelspolitisk debatt

någonting från svensk sida för Sydvästafrikas
befrielse. Jag har inte regeringsdeklarationen
till hands nu, men
jag vill bestämt minnas att det står där,
att om domstolen avkunnar en dom och
om den sydafrikanska regeringen vägrar
att följa den, så bedömer regeringen
den uppkomna situationen som mycket
allvarlig. Bakom ett sådant uttalande
har jag för min del med tillfredsställelse
— men med bibehållande av min kritik
i övrigt — tolkat in en beredskap
från den svenska regeringens sida att
bli något mera aktiv i sydafrikafrågan
än vad den hittills har varit.

Herr BJÖRK i Göteborg (s):

Herr talman! En utrikesdebatt i den
svenska riksdagen blir lätt något av en
ritual, där deltagarna ägnar sig åt att
försäkra varandra hur överens de är i
det väsentliga. Vi har fått uppleva det
på nytt i dag. Man bör kanske inte alltför
mycket beklaga ett sådant sakernas
tillstånd, eftersom det är minst lika
oklokt i utrikespolitiken som i inrikespolitiken
att söka strid för stridens egen
skull.

Så länge försäkringarna om enighet
motsvaras av en enighet i praktiken
blir det lättare för oss att som nation
bli hörda i den mycket större debatt
som utspelas på det internationella planet.
Nu bör det förstås tilläggas att det
inte är särskilt ofta vi hör av oss i denna
internationella debatt inom eller
utanför FN. Vi framför sällan några
självständiga synpunkter på hur olika
mellanfolkliga konfliktfrågor skall lösas,
och när man frågar oss om vår åsikt,
visar det sig ofta att vi inte har någon.
Det beror i sin tur på att vi i många
fall inte behöver ha någon åsikt. Den
.svenska allmänheten kan tycka både det
ena och det andra om vad som händer
på olika håll i världen, men det kan
inte vara rimligt att begära att den
svenska regeringen skall redovisa någon
preciserad bedömning av varje sådan
fråga så länge den inte kommit

100 Nr 13

Onsdagen den 24 mars 19G5 fm.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

upp på FN :s dagordning och vi som FNmedlem
måste ta ställning till den.

Att vi så ofta slipper ifrån kinkiga
bedömningsfrågor hänger givetvis nära
ihop med vår neutralitetsställning, som
befriar oss från engagemang i en mängd
problem inom och utanför allianssystemen.
Men den bekväma position på
åskådarplats som vi ofta intar bör inte
förleda oss till alltför självgoda omdömen
om hur andra stater sköter de konfliktfrågor
som de råkar bli inblandade
i. Visst kan man ofta förvånas över
med hur ringa vishet världen — eller
åtminstone enskilda stater — styres,
men vad som ser ut som politiska dumheter
kan ibland vara resultatet av att
problemen visat sig praktiskt taget olösliga.
Ingen enskild person kan lösa de
storpolitiska problemen lättare än den
lille kaféfilosofen, men små stater som
saknar möjlighet att på allvar ingripa i
skeendet bör nog undvika att spela
kaféfilosofens roll.

Det är med utrikespolitiska problem
som med andra problem att de vanligen
blir krångligare ju mer man sysslar
med dem. När man upptäcker att de
är krångliga och att man dessutom inte
behöver lösa dem, händer det lätt att
man tappar intresset för dem. Det kan
ofta vara klokare att vara ointresserad
än att bli beskäftig, när det gäller andra
utrikespolitiska problem, men alldeles
riskfritt är det inte. En vacker dag kan
problemet bli vårt eget utan att vi är
förberedda på det. Därför kunde man
också önska att riksdagens utrikespolitiska
debatter ägnades mer åt försök
till analys än till allmänna deklarationer.

Ett område där behovet av analys verkar
särskilt påtagligt är den internationella
kärnvapenutvecklingen och dess
inverkan på Sveriges situation och politik,
ett ämne som flera talare i dag har
berört. Det är glädjande att problemen
i det sammanhanget har börjat bli föremål
för studier i Utrikespolitiska institutets
och FOA:s regi. Om det så små -

ningom kan skaffas fram resurser för
en svensk freds- och konfliktforskning

— vilket väl att märka är något annat
än de planer på ett internationellt
fredsforskningsinstitut som nu utreds

— får man hoppas att kärnvapenproblemen
ägnas den uppmärksamhet de
förtjänar.

Men det gäller också att bringa slutsatser
och resultat i den internationella
kärnvapendebatten ut bland svenska politiker.
När man hör och läser vad en
och annan konservativ skribent eller
politiker emellanåt har att säga om det
svenska atomvapenproblemet, kan man
få ett intryck av att vederbörande är
alldeles omedveten om i hur hög grad
den internationella utvecklingen måste
påverka bedömningen av denna fråga.
Att tolka den formella svenska handlingsfriheten
i atomvapenfrågan som
om vi utan hänsyn till utlandets reaktioner
skulle kunna sätta i gång produktion
av sådana vapen är att leva
mycket fjärran från de internationella
realiteterna. Yi har varken lust eller
möjlighet att imitera de Gaulle här i
landet.

Till herr Wedéns mycket slingriga
och oklara argumentering i denna fråga
skall jag sedan bara göra två kommentarer.
Först och främst tycks han
utan vidare förutsätta att en utveckling,
där stormakterna skaffar sig allt
kraftigare vedergällningsvapen, som det
blir alltmer sannolikt att de aldrig kommer
att använda, i och för sig innebär
en successiv försvagning av det svenska
försvarets relativa styrka i samband
med de uppgifter som det skall användas
för. Den förutsättningen och den
slutsatsen förefaller mig utomordentligt
tveksamma.

Vidare tycks herr Wedén ha förbisett
i hur hög grad tvivlet på just de taktiska
atomvapnens roll i en enskild stats försvar
har ökat under senare år jämfört
med vad som var fallet i den militärpolitiska
debatten mot slutet av 1950-talet.
Och när herr Wedén pekar på t. ex. en

Onsdagen den 24 mars 1965 fm.

Nr 13 101

tänkbar utveckling i Israel och Egypten
synes han förbise, att det där rimligtvis
inte kan bli fråga om taktiska atomvapen
av det slag som tidigare diskuterades
i Sverige. Redan på grund av geografiska
faktorer måste det bli fråga
om något slags vedergällningsvapen.

Det mest oroande med herr Wedéns
anförande på denna punkt var kanske
att herr Bohman så livligt instämde, ty
tonfallen i herr Bohmans yttrande vittnade
just om benägenheten att bortse
från hela det internationella tryck som
vi ändå måste räkna med i denna fråga.
Här framskymtade denna tanke, att vi
visserligen inte i dag men kanske ändå
i en rätt näraliggande framtid skulle
vara mogna för ett beslut och att vi i det
syftet skulle upprätthålla något slags beredskap.

Det finns skäl att varna för förenklingar
när det gäller att tolka de utrikespolitiska
konsekvenserna både av
en radikal upprustning och av en radikal
nedrustning i vårt land. Man kan
inte bortse från möjligheten att en överambitiös
upprustningspolitik kan få besvärliga
konsekvenser för Sverige i ett
läge, där andra stater visar viss återhållsamhet
i sin militärpolitik. Lika litet
får man bagatellisera risken med en
kraftig nedskärning av militärutgifterna.
De ledande staterna i både väst och
ost siktar nu till någon form av internationell
stabilisering, och vi lämnar antagligen
det bästa bidraget till sådana
strävanden om såväl vår utrikespolitik
som vår försvarspolitik förblir stabila.

Jag talade förut om svenskt ointresse
när det gäller en del internationella frågor.
Låt oss vara uppriktiga och medge
att ett sådant ointresse främst förekommer
inom de äldre och medelålders generationerna.
Till det mest glädjande
som hänt på detta område under senare
år hör däremot det växande intresset
inom rätt stora ungdomsgrupper för
internationella problem, inte minst
problem fjärran från vårt lands horisont.
Det är frestande att spekulera över

Utrikes- och handelspolitisk debatt

vad detta engagemang, som knappast
haft någon motsvarighet inom tidigare
ungdomsgenerationer, kan komma att
betyda för Sveriges utrikespolitiska attityder
på längre sikt, förutsatt naturligtvis
att vederbörande behåller sitt intresse
när de blir äldre och får mer att
säga till om.

Men det är naturligtvis inte bara ungdomen
som engagerar sig mer i de internationella
frågorna. Inställningen till
dem har över huvud taget förändrats
på senare år. Om man själv under ett antal
år med mycket måttlig framgång försökt
odla sådant intresse kan man alltså
trösta sig med att uppgiften ändå inte
var alldeles hopplös.

Det räcker emellertid inte med intresse
och engagemang. Utrikespolitiska
problem inåste i princip angripas på
samma sätt som inrikespolitiska problem.
Man kan emellanåt irriteras av
den grundlighet och eftertänksamhet
som för det mesta präglar den svenska
riksdagens behandling av allsköns angelägenheter
på hemmaplan, men samtidigt
är ju denna behandling en garanti
för att man kommer fram till någorlunda
kloka beslut. Om man noga vill pröva
varje förslag i inrikespolitiken, måste
man tillämpa samma metod i utrikespolitiken.
Det gäller inte minst sydafrikafrågan
med dess starka och berättigade
känsloladdning. Inte heller där
får man nöja sig med slarvigt framkastade
propåer.

Det var med en viss förvåning som
jag under årets remissdebatt lyssnade
till herr Wedéns funderingar om hur
Sverige skulle kunna bidra till en lösning
av sydafrikaproblemet, funderingar
som han i dag på nytt framförde. Han
reklamerade i remissdebatten för den
utredning som gjorts av en av FN tillsatt
expertgrupp under ambassadör Alva
Myrdals ledning. Jag ansluter mig gärna
till herr Wedéns uppskattning av gruppens
rapport, men det egendomliga var
att hans eget förslag inte alls passade
ihop med expertgruppens slutsatser.

102 Nr 13

Onsdagen den 24 mars 1965 fm.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

Gruppen fann att endast genom en FXaktion,
enhälligt beslutad av säkerhetsrådet,
kan sanktionsvapnet snabbt bli
effektivt. Endast om aktionen är samstämmig
och total kan botet om sanktioner
uppnå sitt syfte. Framför allt underströk
gruppen att om sanktioner
skall bli effektiva, så måste de genomföras
med stöd av Sydafrikas främsta handelspartners,
särskilt England och Förenta
staterna. Men herr Wedén går på
en annan linje, nämligen att man eventuellt
kunde nöja sig med att få med
en av dessa stora handelspartners när
det gällde att genomföra sanktioner.
Det finns ingenting som talar för att en
sådan begränsad aktion skulle få avsedd
effekt. Herr Wedén har uppenbarligen
inte tänkt igenom konsekvenserna av
sitt förslag.

För att få en närmare belysning av
problemet kan det vara av intresse att
ta del av det material som lades fram
vid den s. k. sanktionskonferensen i
London förra sommaren. Det var en
konferens anordnad av ivriga apartheidmotståndare,
som hade begärt expertutlåtanden
om olika aspekter av
sanktionsproblemet. Av särskilt intresse
är påpekandet av en expert, A.
Maizels, att redan en enda stats vägran
att medverka till sanktioner kunde väsentligt
försvaga sanktionsvapnet. Det
behövde inte vara en av de stora handelsnationerna
utan det kunde vara
t. ex. Portugal som kunde utnyttja situationen
för att låta sina företagare
köpa upp varor för Sydafrikas räkning
och föra in dem antingen direkt eller
via Angola och Mozambique. Att i så fall
försöka skapa kontroll över sådana
transaktioner av Portugal betecknade
experten som en formidabel uppgift.

All sakkunskap tycks i själva verket
vara överens om att sanktioner i varje
fall inte kan bli effektiva utan både Englands
och Förenta staternas medverkan.
Om man nu gör tankeexperimentet att
dessa båda stormakter verkligen böjde
sig för kraven på sådana sanktioner,
vad skulle då hända senare? Säkerligen

skulle en aktion från deras sida vålla
bekymmer för Sydafrikas regering —
det tror jag och därvid delar jag alltså
inte helt herr Heckschers pessimism.
Men man tycks i debatten ofta förbise
att ett bortfall av dessa båda handelspartners
i stor utsträckning kan ersättas
av andra tänkbara intressenter.
Frankrike bar under senare år inte visat
något större intresse för FN-resolutioner
i allmänhet och för sydafrikaresolutioner
i synnerhet. Västtyskland är inte
ens medlem av FN och det är inte
heller Östtyskland. Jag kan också påminna
om att Schweiz står utanför
världsorganisationen.

Japan förefaller snarast intresserat
av att öka sin handel med Sydafrika.
Det är i dessa fall fråga om industrinationer
med betydande utrikeshandel.
Hur står det då till med andra nationer?
Sydafrika har under senare tid ökat
sin handel med både Asien och Afrika,
trots att staterna i dessa båda världsdelar
i mycket stor utsträckning röstade
för rekommendationen av handelsbojkott
i generalförsamlingen år 1962.
Man har skäl att förmoda att en del av
dessa stater inte velat eller kunnat fullt
ut följa den rekommendation de själva
röstat för. Detta intryck styrks av att
det bara är en tredjedel av FN:s medlemsnationer,
som har svarat på den
nya expertkommitténs fråga om omfattningen
av deras handelsförbindelser
med Sydafrika.

Om vi sedan ser på östblocket, finner
vi att dess utrikeshandel i allmänhet
är mindre betydande, vilket också
har gällt dess handel med Sydafrika.
Det tycks vara ett obestridligt faktum
att en del av östblocksstaterna fortsatte
sin sydafrikahandel även efter rekommendationen,
medan dagens situation
är oklar eftersom Sydafrika alltmer har
mörklagt sin handelsstatistik. Uppgifter
om att det alltjämt förekommer en
viss handel mellan östblocket och Sydafrika
bar helt nyligen publicerats i
Kenya.

Till egendomligheterna i den rysk -

Onsdagen den 24 mars 1965 fm.

Nr 13 103

kinesiska konflikten hör, att man på
ryskt håll beskyllt kineserna för att göra
goda affärer med Sydafrika. Kina
hör för övrigt också till de stater som
inte skulle beröras av en FN-resolution.

Naturligtvis bör man inte överbetona
betydelsen av de kommunistiska staternas
möjligheter att förse Sydafrika med
viktiga varor. Jag tyckte med hänsyn
till detta att herr Heckscher kanske
bredde på något för mycket i detta
sammanhang.

Jag vet mycket väl att herr Hermansson
numera inte vill ta något ansvar
för vad de kommunistiska staterna tar
sig för. Men det skulle kanske ändå
ligga rätt nära till hands för honom
att rikta sina maningar om fullständigt
avbrytande av de ekonomiska förbindelserna
med Sydafrika inte bara till
vår regering utan även till honom ideologiskt
närstående regimer.

Svårigheterna att nå fram till effektiva
internationella sanktioner mot Sydafrika
måste tyvärr bedömas som mycket
stora, även om den fortsatta utvecklingen
i Sydvästafrika-frågan skulle
skapa politiska förutsättningar för eu
sådan aktion. Jag menar att man inte
skall bortse från möjligheten att Sydvästafrika-frågan
kan skapa ett utgångsläge
för ett meningsfullt ingripande.
Det räcker emellertid inte med att ett
enhälligt beslut om sanktioner kommer
till stånd. En blockadsituation för Sydafrika
skulle innebära starka frestelser
för många profitörer.

Varje deltagande stat måste givetvis
skaffa sig eu effektiv kontroll över vad
dess affärsmän kan företa sig. En sådan
kontroll måste skapa stora svårigheter
för stater med en mer eller mindre
liberal ekonomi. Totalitära stater
skulle troligen ha större möjligheter att
skaffa sig nödig kontroll över handelstransaktionerna.
Men diir föreligger i
stället problemet hur omvärlden skall
kunna övertyga sig om alt elt sanktionsbcslut
till alla delar respekteras.
Vi kan väl vara överens om afl 1. ex.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

förekomsten av en fri press är en av
förutsättningarna för att man skall få
tillräcklig insyn i enskilda staters förehavanden.

För att återgå till expertutlåtandena
vid sanktionskonferensen i London kan
det finnas skäl att rikta uppmärksamheten
på den analys som William F.
Gutteridge gjorde av de militära problemen
i samband med en blockad mot
Sydafrika. Gutteridge betonade Sydafrikas
betydande militära överlägsenhet
över sina afrikanska grannar.

För att med säkerhet avskära Sydafrika
från tillförsel av olja och gummi

— två varuslag av strategisk betydelse

— skulle det enligt denne expert behövas
eu flottblockad, som bara mera betydande
makter kunde organisera på
FN:s vägnar. Det skulle behövas flygoch
flottbaser i både Väst- och Östafrika,
och världens viktigare oljehamnar
borde ställas under kontroll.

Men inte ens under dessa förutsättningar
vågade Gutteridge räkna med
att blockaden skulle bli helt effektiv,
även om den kunde framkalla arbetslöshet
och oroligheter i Sydafrika. Nästa
steg måste i så fall bli att FN-trupper
rycker in och återställer ordningen.
Låt mig citera Gutteridge’s analys: »En
blockad mot Sydafrika skulle innebära
åtminstone en stor militär operation på
gränsen till krig, följd av långsiktiga
förebyggande insatser av en styrka med
mera klart definierade order än FNstyrkan
i Kongo i syfte att hindra ett
nytt och nästan säkert blodigare Algeriet
i dess spår.»

Jag är inte övertygad om att alla som
yrkar på sanktioner mot Sydafrika helt
och fullt har tänkt igenom dessa konsekvenser.

Detta gällde alltså en internationell
blockad med allmän anslutning. Här
hemma har emellertid ett annat alternativ
alltmer börjat föras fram, nämligen
att Sverige utan att vänta på andra
nationer skulle genomföra en handelsblockad
mot Sydafrika.

När det gäller möjligheten att inspi -

104 Nr 13

Onsdagen den 24 mars 1965 fm.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

rera andra stater kan det vara frestande
att citera vad en indisk expert hade
att säga om den saken vid sanktionskonferensen
i London. Indien beslöt
redan 1946 genomföra en handelsbojkott
mot Sydafrika, men enda resultatet
var att Pakistan övertog den marknad
som Indien hade haft. Expertens
kommentar låter så här: »Om en liten
grupp länder beslutar gå till aktion på
egen hand, är det mycket osannolikt
att sanktionerna kan nå sitt syfte, hur
stor del de sanktionsbeslutande länderna
än kan ha av Sydafrikas handel
och hur stort behov den sydafrikanska
ekonomien än har av deras produkter.
Förlusten blir sannolikt större för dem
än för det land, mot vilket bojkotten
riktas. Att t. o. m. länder som har ett
betydande politiskt intresse av att stå
på rätta sidan av en sådan bojkott
finner det svårt att motstå frestelsen
framgår klart av Pakistans upptagande
av direkt handel med Sydafrika. Detta
är den viktigaste lärdomen av Indiens
erfarenhet från bojkotten mot Sydafrika.
»

Då återstår det allmänt moraliska argumentet.
Men om syftet är att man
skall slippa all beröring med sydafrikanska
produkter, produkter av ett
slavarbete, alldeles oberoende av vad
som händer de svarta i Sydafrika, så
finns det skäl att fråga om inte den
frivilliga köpbojkotten är den riktiga
vägen. Att genomföra en sådan bojkott
för egen del kostar inte mycket. Men
om man kräver att staten skall göra
detsamma, innebär det att man tvingar
en liten minoritet av företagare, arbetare
och tjänstemän, som har sin utkomst
av handel med Sydafrika, att ta
på sig en mycket större börda än man
själv accepterar. Något liknande gäller
en eventuell uppmaning från Sverige
till andra länder att genomföra en
handelsbojkott, även om man inte tror
på att det skulle ändra den sydafrikanska
raspolitiken. För Sverige som
nation skulle väl ett avbrytande av han -

delsförbindelserna med Sydafrika inte
kosta så mycket om vi nu bortser från
kontrollproblemet. Men för en del andra
nationer -— främst dem som man är
särskilt angelägen om att övertala —
skulle priset bli väsentligt högre.

Vad jag här sagt får inte tas till intäkt
för att man bör visa passivitet i
sydafrikafrågan. Långt därifrån. Vad
jag velat visa är att det inte finns några
enkla genvägar till målet att skapa
rättvisare förhållanden i Sydafrika, ett
mål som vi alla ansluter oss till. Man
måste ständigt på nytt brottas med
problemet och noggrant undersöka om
något slag av partiella åtgärder kan
tänkas leda till åtminstone partiella resultat.
Men man måste också göra klart
för sig vart man syftar: om det gäller
enbart att undanröja apartheidlagstiftningen
eller att mera radikalt bryta de
vitas övervälde i Sydafrika, om man
resignerat räknar med att den vita minoriteten
en dag måste ge sig i väg —
i så fall vart? — eller om man vill satsa
på fredlig samlevnad mellan de två stora
folkgrupperna i landet. Valet av
metoder kan också påverkas av vilket
mål man har. Det ligger i varje fall,
som jag förstår det, närmast till hands
att fortsätta undersökningarna av vad
som möjligen kan göras på det internationella
planet, speciellt i samband
med sydvästafrikafrågans aktualisering,
i stället för att i desperation förfalla
till en demonstrationspolitik som
ingenting ger.

Om en del av kraven på åtgärder mot
Sydafrika alltså är illa genomtänkta,
betyder det å andra sidan inte att man
har anledning att godkänna den likgiltighet
och kyla inför problemet, som
man ibland möter inom näringslivet och
i vissa konservativa kretsar. Det finns
under alla förhållanden ett skäl att markera
att vi uppfattar apartheidpolitiken
som någonting så fullständigt abnormt
och avskyvärt, att vi visar återhållsamhet
i våra relationer till Sydafrika.
Fn beskäftig strä rån att bygga

Onsdagen den 24 mars 1965 fm.

Nr 13 105

ut de ekonomiska förbindelserna med
Sydafrika går inte ihop med den allmänna
attityd som Sverige och hela
den internationella opinionen intar.

Jag instämmer med herr Wedén att
man inte direkt kan kräva privata
sanktioner av det svenska näringslivet.
Däremot förefaller det mig — och här
uttrycker jag eu personlig mening —
som om man borde kunna kräva lika
mycket av de stora företagarna som av
andra folkgrupper i vårt land, nämligen
att de visar en rimlig återhållsamhet
och kyla i förhållandet till förtryckarregimen
i Sydafrika. Det finns
två goda skäl ur näringslivets egen synpunkt
att göra det. Det ena är, att om
man visar sig alltför ivrig bidrar man
till att skapa spänning i det svenska
samhället, där vi ändå borde vara angelägna
om att nå fram till gemensamma
linjer även i denna fråga. Vidare
finns det risk för att en intensiv
företagaraktivitet i Sydafrika kan skada
Sveriges allmänna anseende i det
nya Afrika och på lång sikt kanske
också de svenska företagen.

Låt mig sammanfattningsvis säga, att
vi inte bör låta vårt handlande i svdafrikafrågan
ledas och styras av tankelättja
men inte heller av kortsiktiga
privata intressen.

Herr WEDÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Det var ett intresseväckande
ocli ur många synpunkter friskt
anförande som herr Björk i Göteborg
höll. Jag fick intrycket att det blev något
slingrigt för honom när han i senare
delen av sitt anförande kom in på
sanktionspolitiken. Men jag delar herr
Björks uppfattning att de utrikespolitiska
debatterna i kammaren med fördel
skulle kunna ägnas mera åt analys
och mindre åt deklarationer. Jag försökte
för min del göra det när jag tog
upp de ämnen som jag behandlade. Jag
skall gärna medge att jag naturligtvis
inte — möjligen till skillnad från herr

Utrikes- och handelspolitisk debatt

bara konsekvenser, både av det jag talade
om och av det som jag inte talade
om. Men på en punkt tror jag att herr
Björks polemik mot mig helt berodde
på ett missförstånd som han kommer
att bli på det klara med om han senare
vill vara vänlig att läsa mitt anförande.
Han sade nämligen att jag hade
motiverat en befarad nedgång av det
svenska försvarets relativa kraft med
uppkomsten av stora vedergällningskärnvapenarsenaler,
burna av jättemissiler
o. s. v. Det var icke motiveringen.
Jag tecknade tvärtom denna bakgrund
för att sedan avvisa den såsom argument
för vår försvarspolitik. Vad jag
däremot talade om såsom en grund för
denna befarade nedgång av vår egen
försvarskraft, var den påfyllnad med
taktiska kärnvapen avsedda för samverkan
med stridande förband som pågår
inom de båda blocken. Där kan man
naturligtvis befara en sådan nedgång.
Sedan frågade jag: Finns det någon annan
utväg att möta en sådan befarad
nedgång än genom att de länder, som
under ett antal år framåt är i stånd att
skaffa sig egna kärnvapen, gör detta?
I det sammanhanget relaterade jag vad
jag nu för korthetens skull kallar det
indisk-brittiska resonemanget som jag
tycker rymmer mycket av intresse. Jag
har erinrat om detta, och jag tror ingalunda
den invändningen kan riktas mot
min framställning att jag icke tog hänsyn
till de mycket betydelsefulla internationella
aspekterna.

När det gäller Sydafrika så är det naturligtvis
riktigt att jag här har inskränkt
villkoret för ett svenskt sanktionsdeltagande
till medverkan av en
av de anglosaxiska stormakterna. Det
föreföll mig som om herr Björk
gick längre än vad som är nödvändigt
när han sade att alla stater måste vara
med för att det över huvud taget skall
bli någonting av. Att göra detta till en
förutsättning är detsamma som att säga
att FN:s möjligheter att handla eller
möjligheterna överhuvudtaget att nå re -

Björk — har tänkt igenom alla tänk4‘—Andra
kammarens protokoll 1965. Nr 13

106 Nr 13

Onsdagen den 24 mars 1965 fm.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

sultat är lika med noll. Det vill jag inte

säga.

Herr HERMANSSON (k) kort genmäle: Herr

talman! Jag är liksom herr
Björk i Göteborg på det klara med att
frågan om att få till stånd ekonomiska
sanktioner mot Sydafrika och över huvud
taget ett enhetligt internationellt
uppträdande är mycket komplicerad.
Men jag tycker att det är en utomordentligt
angelägen fråga och det är därför
så viktigt att vi dryftar den utförligt
bl. a. i denna utrikesdebatt.

Det finns flera skäl till att Sverige
skulle ta ett initiativ på denna punkt.
Ett av skälen är att generalförsamlingen
antagit en resolution med uppmaning
till medlemsstaterna att bryta de diplomatiska
och ekonomiska förbindelserna
med Sydafrikanska unionen. Om dylika
resolutioner antas och medlemsstaterna
inte följer dem är jag rädd för
att det kan innebära en prestigeförlust
för Förenta Nationerna. Det borde bl. a.
av det skälet vara angeläget för oss liksom
för andra länder att i praktiken
följa generalförsamlingens rekommendation.
Det är möjligt att andra stater,
som inte är medlemmar av FN, kan rycka
in och ta hand om en del av den
sydafrikanska handeln. Det är en risk
som man måste räkna med. Men man
kanske får ta den risken om man tror
att det kan vinnas vissa fördelar av en
bojkott från FN-staternas sida. Jag tror
att det vore värdefullt om några länder
— eller till en början något land —
kunde bryta dödläget på denna punkt.

Såvitt jag förstår har de som nu är
motståndare till ekonomiska sanktioner
och till att Sverige ensidigt skall vidta
sådana, ingen annan lösning att rekommendera.
»Man skall utförligt analysera
frågan», heter det, men det kan
man säga beträffande alla problem.
Herr Björk ville att jag, liksom jag hade
riktat en vädjan till den svenska regeringen,
skulle rikta en vädjan till öst -

staternas regeringar att avbryta de ekonomiska
förbindelser som de eventuellt
kan ha med Sydafrika. Jag vill gärna
tillmötesgå herr Björks begäran på den
punkten. Jag vill t. o. m. gå längre;
jag vill rikta en uppmaning till samtliga
stater, som är medlemmar i FN,
och gärna även till andra stater att avbryta
de diplomatiska och ekonomiska
förbindelserna med Sydafrika i enlighet
med generalförsamlingens rekommendation.
Det inbegriper givetvis även
de socialistiska länderna.

Jag är mera överens med herr Björk
om vad han sade i den senare delen av
sitt anförande, där han kritiserade det
privata svenska näringslivets intresse
för investeringar i Sydafrika. Han uttalade
sig på den punkten på ett sätt som
jag tycker var mycket tillfredsställande.
Jag vill bara beklaga att den deklarationen
inte kom från regeringsbänken.
Det är i viss mån tillfredsställande
att den i alla fall kom från en medlem
av den socialdemokratiska gruppen.

En fråga återstår: Varför kan icke
de statliga företagen i vårt land avbryta
de ekonomiska förbindelserna
och sluta att köpa sydafrikanska varor?
Den frågan har ingen svarat på.

Herr BJÖRK i Göteborg (s) kort genmäle: Herr

talman! Herr Wedén drog den
slutsatsen av mitt försök till analys av
sanktionsproblemet, att FN:s möjligheter
att handla i själva verket är lika
med noll. Jag medger gärna att sanktionsproblemet
är utomordentligt komplicerat,
och man upptäcker dess komplikationer
mer ju mer man försöker
tränga in i problemet. Men jag vill inte
gärna gå med på den defaitistiska slutsatsen
att det inte finns någonting att
göra. Jag antydde tidigare att man kanske
har större chanser att komma fram,
om man nöjer sig med partiella målsättningar
och om man kombinerar
olika åtgärder, en tankegång som för
övrigt förekom i det tidigare danska

Onsdagen den 24 mars 1965 em.

Nr 13 107

initiativet i denna fråga. Det är möjligt
att vår fantasi över huvud taget inte
räckt till för att komma fram till kombinationer
av olika framgångsvägar som
kan leda till något slag av resultat. Hur
svårt sanktionsproblemet än förefaller
vara, får detta alltså inte ge oss anledning
till slutsatsen, att FN nu måste ge
upp hela problemet.

Herr Hermanssons replik föreföll mig
präglad av en hög grad av hjälplöshet.
Han återkom egentligen bara till sin
tankegång att det ändå vore bra om
Sverige tog ett initiativ, om man kunde
bryta dödläget och att det vore en prestigeförlust
för FN om dess rekommendation
av år 1962 inte leder till något
resultat.

För att börja med det sista är det klart
att det är en prestigeförlust, om man
antar en rekommendation som inte leder
till något resultat. Det var kanske
ett av skälen till att Sverige inte röstade
för denna rekommendation. Prestigeförlusten
måste rimligtvis bli störst för
de stater som först röstar för en rekommendation
och sedan inte till fullo följer
den. Vad gäller frågan om möjligheten
att bryta dödläget kvarstår erfarenheten,
att enstaka länder redan har

försökt sig på det. Vad har resultatet
hittills blivit? Jo, att Sydafrikas handel
i olika riktningar har ökat. Detta talar
sannerligen inte för tanken att individuella
initiativ skulle ha något fog för
sig.

Herr WEDÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Det var ingalunda min
slutsats, att FN:s möjligheter var lika
med noll. Det var den slutsats som
framgick av herr Björks första anförande.
I sitt andra anförande var herr
Björk mindre pessimistisk och mindre
defaitistisk, vilket jag hälsar med tillfredsställelse.
Han har dock ännu en
bit kvar innan han når min nivå.

Som tiden nu var långt framskriden
beslöt kammaren på förslag av herr
andre vice talmannen att uppskjuta den
fortsatta överläggningen till kl. 19.30,
då enligt utfärdat anslag detta plenum
komme att fortsättas.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.01.

In fidem

Sune K. Johansson

Onsdagen den 24 mars

Kl. 19.30

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet.

§ 1

Utrikes- och handelspolitisk debatt
(forts.)

Herr talmannen meddelade, att överläggningen
i anledning av det i Kungl.
Maj :ts skrivelse nr 86 avsedda meddelandet
rörande Sveriges utrikes- och

handelspolitik nu komme att fortsättas;
och lämnades därvid ordet, i enlighet
med förut gjord anteckning, till

Herr KELLGREN (s), som yttrade:

Herr talman! En regeringsdeklaration
i utrikespolitiska frågor är ju i
vårt land ett mycket välbalanserat dokument.
Denna gång är det kanske mer
välbalanserat än vanligt. A ena sidan
har vi de olika negativa företeelserna

108 Nr 13

Onsdagen den 24 mars 19G5 em.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

i omvärlden, t. ex. FN-krisen, att Kina
har skaffat sig en atombomb och att
det råder en allmän kris i Sydvietnam.
A andra sidan redovisas såsom positiva
företeelser att EFTA trots allt håller
samman, att det finns en stormaktsavspänning
mellan öst och väst och vidare
att FN-arbetet i alla fall fungerar.
Man har ändå fattat väsentliga beslut
i FN trots att hela organisationen i dag
skakas av en allvarlig inre kris. Vad
jag, herr talman, här vill uppehålla
mig vid, det är några frågor som gäller
Norden och omvärlden.

Man måste ju vara oerhört glad över
att det nordiska samarbetet har utvecklats
på ett synnerligen tillfredsställande
sätt, särskilt när det gäller samhandeln.
För bara några år sedan utgjorde
den nordiska samhandeln ungefär 10—
11 procent av all handel. Nu uppgår den
till omkring en femtedel. Det är en anmärkningsvärd
förbättring.

Vi har börjat få antydningar till ett
industrisamarbete som kan utvecklas
och bli till någonting utomordentligt väsentligt
för Nordens möjligheter att hävda
sig ute på de stora världsmarknaderna.
Det börjar bli något av en arbetsfördelning
mellan de nordiska länderna,
där inte bara Sverige är den
part som tar de stora vinsterna utan
alla de nordiska länderna drar fördel
av detta samarbete.

Den nordiska arbetsmarknaden fungerar
också mycket tillfredsställande.
Sådana frivilliga överenskommelser som
Nordens länder har träffat om att respektive
länders medborgare utan särskilt
arbetstillstånd skall ha rätt att använda
sig av ett grannlands näringsliv
och arbetsmöjligheter är någonting
unikt i världen.

Det kanske inte lönar mödan att spekulera
över hur pass mycket längre vi
skulle ha kommit i vårt samarbete, om
vi på allvar hade startat det i början
av 1950-talet, såsom många utredningskommittéer
föreslog, och om vi då hade
gått in för att avveckla tullarna och ge -

nomföra en nordisk tullunion, om vi
gått in för ett mera markerat industriellt
samarbete; om vi med andra ord
hade gjort allvar av tankarna på Norden
såsom en enhet, Norden som förenat
i handelssamarbete och industriellt
samarbete skulle hävda sig gentemot
omvärlden.

Det har sagts från denna talarstol
förut i dag, att det har gjorts sensationella
framsteg. Man undrar då hur pass
mycket mer sensationella framsteg vi
skulle ha kunnat göra om vi hade börjat
i tid. Det kan dock vara en tankeställare,
att vi kanske redan i nuet också
skulle kunna göra mer, med hänsyn
till de utomordentliga framsteg som vi
har gjort inte genom att vi själva har
samarbetat direkt med varandra utan
indirekt via EFTA-organisationen.

Inom Norden är det ett par frågor
som speciellt angår vårt eget land. Jag
tänker på det samarbete som Sverige
har med Finland. Icke mindre än 66 000
finländare arbetar på den svenska arbetsmarknaden.
Nu vill man från Finlands
sida att Sverige på ett speciellt
område skall göra Finland än större
tjänster. Det gäller att i feriearbete placera
ett tusental ungdomar från Finland.
Föregående år var det 500 och i
år är det alltså ett tusental. Det verkar
som om det i Finland skulle finnas ett
växande intresse för att allt fler finländska
ungdomar skall få möjlighet till
feriearbete i vårt land. Varför vill man
nu detta i Finland? Där har en väsentlig
förändring inträtt så till vida att alla
finländare i dag är intresserade av att
ha så intima kontakter som möjligt med
Sverige. Den gamla språkstriden är helt
avblåst, den existerar inte längre. Man
vill att ungdomar, som kommer från
rent finländska hem, skall lära sig
svenska. På gymnasiet är svenska ett
obligatoriskt ämne, och nu vill man att
ungdomen skall förvärva större färdigheter
i vårt språk, lära sig tala det, lära
sig konversera, över huvud taget använda
svenskan som ett andra språk

Onsdagen den 24 mars 1965 em.

Nr 13 109

— inte som ett främmande språk utan
som ett andra språk i Finland.

Detta betyder att det har inträtt en
väsentlig sinnesförändring i Finland,
och det skall vi vara tacksamma för.
Vi skall vara speciellt tacksamma därför
att det har oerhört stor betydelse
för de helt svenskspråkiga grupperna i
Finland, att alla finländare ser på det
svenska språket och den svenska litteraturen
som en omistlig tillgång.

Nu har vi besvärligt att få tillräckligt
med medel för att placera dessa
finska ungdomar på svenska arbetsmarknaden.
Jag hoppas i sanning att
statsmakterna skall se detta arbete som
en verkligt positiv insats i det nordiska
samarbetets tjänst och att allt kommer
att göras för att ställa tillräckliga resurser
till arbetsmarknadsmyndigheternas
förfogande, så att dessa ungdomar kan
ferieplaceras.

Men vi har också ett ansvar mot alla
de utlänningar som finns på vår arbetsmarknad.
över huvud taget måste
vi tänka på att vårt förhållande till
andra makter, andra nationer och andra
kulturkretsar mycket nära sammanhänger
med i vad mån vi själva kan ta
hand om alla de utlänningar som lämnar
sina tjänster på den svenska arbetsmarknaden.
Som jag nämnde arbetar
icke mindre än 145 000 utlänningar
på vår svenska arbetsmarknad, och årligen
kommer 10 000—15 000 nya utlänningar
till Sverige som utbjuder sin
arbetskraft och får sina tjänster ianspråktagna
inom det svenska arbetslivet.

Det saknas i dag resurser för att tillräckligt
effektivt ta hand om även dessa
utlänningar och dels ge dem undervisning
i svenska språket, dels också
bibringa dem eu viss uppfattning om
hur det svenska samhället fungerar. Arbetsmarknadsstyrelsen
och skolöverstyrelsen
har begärt sammanlagt 3,3 miljoner
kronor för att organisera undervisning
i svenska språket och lämna information
beträffande arbetsavtalen på vår

Utrikes- och handelspolitisk debatt

arbetsmarknad, arbetarskydd och allt
som rör vår sociala lagstiftning. Och
det hastar! Man bör få i gång undervisningen
i erforderlig omfattning och lämna
tillräcklig information för att dessa
utlänningar skall kunna på ett tillfredsställande
sätt anpassa sig i vårt svenska
samhälle.

Herr talman! Något som jag anser tillhöra
det mest glädjande som har inträffat
ute i stora världen är vad jag
skulle vilja kalla den avvattning av
ideologierna som håller på att äga rum
borta i öststaterna. Det är någonting
oerhört väsentligt som håller på att ske
där. De extrema uppfattningar som funnits
inom kommunismens och därmed
närstående ideologier om människor
och samhällssystem håller på att mjukas
upp och ge plats för ett mera nyanserat
betraktelsesätt. Man kan finna
exempel på att kommunismen såsom
ideologi i dag har måst helt och hållet
acceptera det naturvetenskapliga tänkandet
och börjat göra rent hus med vad
jag skulle vilja kalla för den marxistiska
vidskepelse som med mycket
olyckliga resultat har färgat av sig på
vissa betydande områden av naturvetenskapen.
Hela den s. k. Lysenkoperioden
är ett avslutat skede i Sovjetunionen.

Man kan nu också finna en högre grad
av förnuft i det ekonomiska tänkandet;
man märker att marknadshushållningens
olika teorier börjar tränga in i
sovjetideologien och att människorna
både i Polen, Ungern, Tjeckoslovakien
och annorstädes i öststaterna alltmer har
måst hänge sig åt ett mera rationellt,
nyktert, vetenskapligt tänkande även
när det gäller samhällsfrågorna. Detta
är någonting betydelsefullt som håller
på att bryta fram. Genom att man på
detta siitt avideologiserar sig själv till
förmån för vetenskapligt tänkande ges
också utrymme och möjligheter för ett
verkligt andligt utbyte mellan företrädare
för öststaterna och dem som representerar
demokratien i västerlandet.

no Nr 13

Onsdagen den 24 mars 1965 em.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

Det kan således finnas möjligheter för
ett vidgat utbyte på vetenskapens olika
områden och när det gäller det kulturella
samarbetet.

Vad vi inom västerlandet bör sträva
efter är självklart att på olika vägar
hjälpa fram de demokratiska krafter
som finns borta i öststaterna. Vi får
aldrig glömma att det finns progressiva
demokratiska krafter som har övervintrat
i både Tjeckoslovakien, Ungern,
Polen och annorstädes i dessa öststater.
Jag skulle vilja säga att den demokratiska
socialismens idéer också har
övervintrat i t. ex. Sovjet. Det får aldrig
glömmas bort att mensjevikpartiet,
det socialdemokratiska partiet, fram till
det att kommunisterna tog makten genom
en diktatur, en proletariatets diktatur,
var det största politiska partiet även i
gamla tsarryssland, och den demokratiska
socialismens idéer omfattades av
hundratusentals människor.

Jag tror det är en rationell uppgift
även för vårt eget land att på olika sätt
försöka vinna kontakt med olika grupper
i öststaterna som kan antagas representera
en mera förnuftig realistisk syn
inom olika områden av vetenskap och
kultur. Här har nu Sverige gjort en ansträngning
— en första ansträngning.
Svenska institutet har under innevarande
budgetår blivit tilldelat 300 000
kronor för att kunna deltaga i det kulturella
utbytet med särskilda länder,
och med särskilda länder menas just
öststaterna.

Dessa 300 000 kronor används nu
bl. a. för att ordna olika utställningar i
öststaterna. Sålunda har det varit en utställning
av modern svensk konst i
Jugoslavien. Vidare används de för att
främja kulturellt samarbete och samarbete
på forskningens område genom
att till Sverige inbjuda t. ex. mycket
avancerade och framgångsrika vetenskapsmän
på alkoholforskningens område,
växtbiologer, forskare inom arkeologi,
fysik och genetik. Forskare har
sålunda kommit från öststaterna och

kunnat delge oss sina kunskaper och
erfarenheter men givetvis också blivit
i tillfälle att få del av svenska forskares
kunskaper och erfarenheter. Man använder
också dessa 300 000 kronor för
att kunna utge publikationer på öststaternas
språk, så att mycket av vad
vi gör här skall kunna bli tillgängligt
för en bredare publik och allmänhet
där.

Principerna för användningen av
dessa 300 000 kronor är viktiga. Det är
Svenska institutet som tar initiativ och
inleder själva kontakterna. När sedan
kontakterna etablerats är det universitetens,
de olika forskarinstitutionernas
och kulturinstitutionernas uppgift att
föra kontakterna vidare och se till att
det blir ett framtida fruktbärande samarbete.

Detta är en god början, men tyvärr
är det bara en blygsam början. Dessa
300 000 kronor betyder att vi på detta
samarbete satsar ungefär en tiondels
öre för varje invånare i öststaterna.
Denna siffra bör då jämföras med vad
vi i övrigt satsar inom Svenska institutet
för kulturellt utbyte med andra
länder, i första hand USA och väststaterna
här i Europa. Där satsar vi
ungefär fyra å fem miljoner kronor.
Denna summa motsvarar ungefär en
krona per invånare i väststaterna. Det
är en allvarlig disproportion mellan en
tiondels öre per invånare i öststaterna
och en krona per invånare i väststaterna
som vi satsar på det kulturella utbytet.

Naturligtvis kan man säga att det
finns mer att hämta från väststaterna
på detta område och att det därför kan
vara alldeles riktigt att man satsar proportionsvis
betydligt mer på kulturutbytet
med väststaterna, men disproportionen
är för stor. Därför hoppas jag
att vi efter hand skall kunna få anslag
som gör det möjligt att få i gång ett
samarbete med öststaterna över hela
linjen som i någon mån kan jämföras
med det samarbete som äger rum med

Onsdagen den 24 mars 1965 em.

Nr 13

111

västsidan. Det bör vi göra i vårt eget
välförstådda intresse, därför att man
givetvis får räkna med en betydande
utveckling i öststaterna av såväl det
handelspolitiska samarbetet som det
ekonomiska samarbetet över huvud taget.
Det är nog en riktig politik från
vårt lands sida att söka stimulera alla
de olika demokratiska krafter som
finns i öststaterna. Det skulle också innebära
ett väsentligt bidrag, om vi i
någon mån skulle lyckas medverka till
att dessa krafter kunde växa sig starkare.

överläggningen var härmed slutad.

§ 2

Vid föredragning av Kungl. Maj :ts
å bordet vilande proposition nr 40, angående
anslag för budgetåret 1965/66
till vissa forskningsråd in. m., hänvisades
propositionen, såvitt avsåg anslag
under nionde huvudtiteln, till jordbruksutskottet
och i övrigt till statsutskottet.

Härefter föredrogs och hänvisades till
statsutskottet Kungl. Maj:ts å bordet vilande
proposition nr 42, angående anslag
för budgetåret 1965/66 till statskontoret
m. in. och statens datamaskinfond.

Vid föredragning av Kungl. Maj:ts å
bordet vilande proposition nr 60, angående
reform av de offentliga tjänstemännens
förhandlingsrätt m. m., hänvisades
propositionen, såvitt avsåg förslag
till statstjänstemannalag, till konstitutionsutskottet
och i övrigt till lagutskott.

Vidare föredrogs och hänvisades till
statsutskottet Kungl. Maj :ts å bordet vilande
proposition nr 64, angående vissa
byggnads- och markfrågor inom kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde.

Vid föredragning av Kungl. Maj:ts
å bordet vilande proposition nr 65, angående
anslag för budgetåret 1965/66 till

Utrikes- och handelspolitisk debatt

statsdepartementen, m. in., hänvisades
propositionen, såvitt avsåg jordbruksdepartementet,
till jordbruksutskottet
och i övrigt till statsutskottet.

Härefter föredrogs var för sig följande
Kungl. Maj:ts å bordet vilande propositioner;
och hänvisades därvid

till utrikesutskottet propositionen nr
68, med anhållan om yttrande över vissa
av Europarådets rådgivande församling
vid dess sextonde ordinarie möte
antagna rekommendationer och resolutioner; till

statsutskottet propositionen nr 70,
angående blind- och dövskolväsendets
organisation m. m.;

till bankoutskottet propositionerna:
nr 71, med hemställan om riksdagens
samtycke till förordnande angående
fortsatt valutareglering, och

nr 72, med förslag till lag med särskilda
bestämmelser rörande riksbankens
sedelutgivning, m. in.;

till jordbruksutskottet propositionen
nr 73, angående reglering av sockernäringen; till

statsutskottet propositionen nr 75,
angående vissa frågor rörande vård och
undervisning av rörelsehindrade barn
in. in.;

till lagutskott propositionen nr 76,
med förslag till lag om elevhem för vissa
rörelsehindrade barn m. fl.; samt
till statsutskottet propositionerna:
nr 83, angående den framtida verksamheten
vid Törefors aktiebolag med
flera statliga företag, och

nr 104, angående anslag för budgetåret
1965/66 till byggnadsarbeten vid
universiteten och vissa högskolor m. in.

Slutligen föredrogs Kungl. Maj :ts å
bordet vilande proposition nr 105, angående
ytterligare utgifter på tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1964/65; och hänvisades propositionen,
såvitt avsåg jordbruksdepartementets
verksamhetsområde, till jordbruksutskottet
och i övrigt till statsutskottet.

112 Nr 13

Onsdagen den 24 mars 1965 em.

§ 3

Föredrogs var för sig följande å bordet
vilande motioner; och hänvisades
därvid

till lagutskott motionen nr 767; samt
till statsutskottet motionerna nr 768
och 769.

§ 4

Föredrogs den av herr Johansson i
Skärstad vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen
för försvarsdepartementet angående åtgärder
mot alkoholmissbruk inom försvaret.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 5

Ordet lämnades på begäran till

Herr HECKSCHER (h), som yttrade:

Herr talman! Jag tillåter mig hemställa,
att kammaren ville besluta, att
tiden för avgivande av motioner i anledning
av Kungl. Maj:ts propositioner
nr 40, angående anslag för budgetåret
1965/66 till vissa forskningsråd m. m.,
nr 42, angående anslag för budgetåret
1965/66 till statskontoret m. m. och
statens datamaskinfond, nr 60, angående
reform av de offentliga tjänstemännens
förhandlingsrätt m. m., och nr 65,
angående anslag för budgetåret 1965/66
till statsdepartementen, m. m., måtte
med hänsyn till ärendenas omfattning
utsträckas till det sammanträde, som
infaller näst efter femton dagar från det
propositionerna kom kammaren till
handa, d. v. s. första plenum efter onsdagen
den 7 nästkommande april.

Denna hemställan bifölls.

§ 6

Rätt till avdrag vid beskattningen för
periodiskt understöd till studerande och
för studiekostnader m. m.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 14, i anledning av väckta motioner
om rätt till avdrag vid beskattningen
för periodiskt understöd till studerande
och för studiekostnader in. m.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande inom riksdagen väckta, av
utskottet till behandling i ett sammanhang
upptagna motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:211
av herr Wallmark samt II: 267 av herrar
Xordstrandh och Ringaby, vari hemställts,
att riksdagen måtte

a) besluta att avdrag för studiekostnader
skulle medges i förhållande till
ett belopp motsvarande 2 500 kronor
per normalstudieår samt i övrigt enligt
de i motionerna angivna riktlinjerna,

b) i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa,
att Kungl. Maj:t måtte till innevarande
års höstriksdag framlägga förslag
till sådana ändringar i skatteförfattningarna
som kunde föranledas av
bifall till förslaget under a);

2) de likalydande motionerna 1:303
av herr Harald Pettersson m. fl. samt
11:362 av herrar Antonsson och Mattsson,
vari hemställts, att riksdagen måtte
besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t
anhålla om skyndsam utredning om
rätt till skatteavdrag på den statliga inkomstskattens
slutbelopp för periodiskt
understöd till studerande och därmed
enligt vad i motionerna angivits jämförbar
studiefinansiering samt om framläggande
för riksdagen av de förslag, som
kunde föranledas härav; ävensom

3) de likalydande motionerna 1:467
av herr Hilding och fru Segerstedt Wiberg
samt 11:574 av herrar Jönsson i
Ingemarsgården och Westberg, vari
hemställts, »att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl.
Maj :t efter överarbetning av framlagda
utredningsförslag måtte till riksdagen
inkomma med proposition om avdrags -

113

Onsdagen den 24 mars 1965 em. Nr 13

Rätt till avdrag vid beskattningen för periodiskt understöd till studerande och för
studiekostnader m. m.

rätt vid beskattningen för periodiska
understöd till studerande».

Utskottet hemställde, att följande motioner,
nämligen

1) de likalydande motionerna 1:211
av herr Wallmark samt 11:267 av herrar
Nordstrandh och Ringaby om rätt
till avdrag vid beskattningen för studiekostnader,

2) de likalydande motionerna I: 303
av herr Harald Pettersson m. fl. samt
11:362 av herrar Antonsson och Mattsson
om rätt till skatteavdrag för periodiskt
understöd till studerande, ävensom 3)

de likalydande motionerna 1:467
av herr Hilding och fru Segerstedt Wiberg
samt 11:574 av herrar Jönsson i
Ingemarsgården och Westberg om rätt
till avdrag vid beskattningen för periodiskt
understöd till studerande,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade avgivits

I) av herrar Yngve Nilsson, Lundström,
Gösta Jacobsson, Dillman, Gustafson
i Göteborg, Larsson i Umeå och
Björkman, vilka ansett att utskottet bort
hemställa,

under punkten 1)

att riksdagen i anledning av de likalydande
motionerna I: 211 av herr Wallmark
samt II: 267 av herrar Nordstrandh
och Ringaby måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om utredning
och förslag angående studiekostnadernas
behandling i skattehänseende; ävensom under

punkten 3)

att riksdagen med bifall till de likalydande
motionerna 1:467 av herr Hilding
och fru Segerstedt Wiberg samt
11:574 av herrar Jönsson i Ingemarsgården
och Westberg måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla att Kungl.
Maj:t efter överarbetning av framlagda
utredningsförslag måtte till riksdagen

inkomma med proposition om avdragsrätt
vid beskattningen för periodiskt
understöd till studerande;

II) av herrar Sundin, Boo och Dahlgren,
vilka ansett att utskottet under
punkten 2) bort hemställa,

att riksdagen med bifall till motionerna
I: 303 av herr Harald Pettersson
m. fl. samt II: 362 av herrar Antonsson
och Mattsson måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla om skyndsam utredning
om rätt till skatteavdrag på den statliga
inkomstskattens slutbelopp för periodiskt
understöd till studerande i enlighet
med vad reservanterna anfört.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr KÄLLSTAD (fp):

Herr talman! Revillningsutskottets
majoritet har föreslagit att vissa motioner,
bland dem en motion som går ut
på att rätt till avdrag vid beskattningen
skulle medges för periodiskt understöd
åt studerande, inte skall föranleda någon
riksdagens åtgärd. Med anledning
därav vill jag säga några ord.

Vi har ju en skattelagstiftning som
bl. a. innebär att man har rätt att göra
avdrag för periodiskt understöd av vad
jag skulle vilja kalla välgörande slag.
Enligt 46 § kommunalskattelagen får
man göra avdrag härför under rubriken
Allmänna avdrag. Men vissa inskränkningar
gäller. Avdrag får t. ex. inte ske
för vad som utgått till en person d givarens
hushåll. Vidare gäller att avdrag
inte heller får ske för periodiskt understöd
som utgått till annans undervisning
eller uppfostran.

Nu har alltså bevillningsutskottets
majoritet föreslagit att denna motion
skall avslås. Man hänger tydligen upp
sitt avslagsyrkande på det faktum att
riksdagen förra året fattade beslut om
ett studiehjiilpsreglemente och en studiemedelsförordning.
Detta skulle då
innebära att frågan om avdrag vid beskattning
såsom för periodiskt under -

114 Nr 13 Onsdagen den 24 mars 1965 erm

Rätt till avdrag vid beskattningen för periodiskt understöd till studerande och för
studiekostnader m. m.

stöd för belopp som utgår till annans
studier kommit i ett »väsentligt annat
läge än tidigare». Vidare menar bevillningsutskottet
att utbildningen skall
främjas i första hand genom statliga
stödåtgärder och inte genom en rätt till
skattefrihet för enskilda understöd, och
man anser att det inte är rimligt att vid
sidan om en studiesocial reform också
införa en avdragsrätt som skulle medföra
skattebortfall.

Jag kan inte dela den uppfattning
som bevillningsutskottets majoritet lagt
i dagen. Det kan inte förhålla sig på
det sättet att studiehjälpsreglementet
och studiemedelsförordningen av 1964
skall vara ett alternativ till rätt till avdrag
vid beskattningen för t. ex. studiekostnader
och inte heller till rätt till avdrag
vid beskattningen för periodiskt
understöd till studerande. Alldeles särskilt
skulle jag vilja trycka på att avdragsrätten
för amortering av studieskulder
måste betraktas som en mycket
nödvändig komplettering till det av riksdagen
beslutade studiehjälpsreglementet
och till studiemedelsförordningen,
om dessa förordningar över huvud taget
skall kunna fungera riktigt. Enligt min
åsikt är det även oriktigt, ja nästan
stötande, att avdrag skall medges för
periodiskt understöd till en person som
går och slår dank men inte till studerande.
Enligt det studiemedelssystem vi
har antagit skall det periodiska understöd
man kan erhålla räknas som inkomst
vid bedömningen av det inkomstprövade
tillägg som kan utgå och storleken
härav. Detta måste då förstärka
skälen för beviljande av avdragsrätt.

Riksdagen har under en följd av år,
speciellt på 1950-talet, uttalat sig för
en skattereform i fråga om studieunderstöd.
1952 poängterade riksdagen att
man önskade ändrade bestämmelser angående
beskattning av periodiskt understöd.
Även 1953 och 1955 års riksdagar
uttalade sig för en omprövning av beskattningsbestämmelserna
och framhöll

att en sådan syntes synnerligen önskvärd.
1956 års riksdag uttalade sig i
samma riktning.

Riksdagen har alltså vid flera tillfällen
givit mycket klara uttryck för att
periodiskt understöd till annans undervisning,
annans utbildning eller uppfostran
bör ge rött till avdrag för givaren
och skatteplikt, naturligtvis, för
mottagaren. Vi har nu också ett utredningsmaterial
som bör kunna ligga till
grund för en reform på detta område,
även om detta utredningsmaterial —
som framhålles i reservanternas yttrande
— bör bli föremål för en viss överarbetning.

Herr talman! Jag vill med detta yrka
bifall till den reservation av herr Yngve
Nilsson m. fl. som är fogad till bevillningsutskottets
betänkande nr 14.

I detta anförande instämde herrar
Gustafsson i Borås, Westberg, Berglund,
Hgltander, Nelander och Rimmerfors
(samtliga fp).

Herr NORDSTRANDH (h):

Herr talman! Det är förvisso att göra
det litet för lätt för sig, när bevillningsutskottets
majoritet yrkar avslag på de
motioner som lagts fram i fråga om
skatteavdrag för periodiskt understöd
till studerande och för amorteringar av
studiekostnader genom att hänvisa till
att frågan kommit i ett »väsentligt annat
läge» genom det nya studiesociala systemet.
Redan motiveringen för reformen
kunde inte dölja det faktum, att den
för en betydande del av studenterna
inte ledde till någon avsevärd förbättring,
något som dessa inte underlät att
understryka i kraftiga ordalag. Därför
är det oundvikligt, att den gamla frågan
om avdragsrätten återkommer, hur
tjatigt det än kan förefalla många. Vad
nu beträffar avdragsrätt för studiekostnader,
som motionsparet 211 i första
och 267 i andra kammaren behandlar,
finns det en rad skäl för en sådan avdragsrätt,
så länge d«t nuvarande skatte -

115

Onsdagen den 24 mars 1965 em. Nr 13

Rätt till avdrag vid beskattningen för periodiskt understöd till studerande och för
studiekostnader m. m.

systemet är i kraft. Dessa skäl tål att
upprepas. Jag skall sammanfatta dem
så kort som möjligt.

Akademikernas överbeskattning på
grund av deras inkomstackumulation
är den allmänna bakgrund, som gör att
en avdragsrätt är rimlig. Vidare är studiekostnaderna
till själva sin karaktär
sådana, att de bör räknas till avdragsgilla
omkostnader för inkomstens förvärvande.
Ortsavdragen, som väl kan
sägas motsvara elementära levnadskostnader,
kan akademiker inte utnyttja under
studietiden. På sistone har ytterligare
skäl tillkommit, som inte har omtuggats.
I och med att det nya studiefinansiella
systemet infördes, slopades
rätten till en 25-procentig avskrivning
av studielån — en avskrivning som
skulle vara en ersättning för att skatteavdrag
inte beviljats. Detta är ett kännbart
slopande. Dessutom innebär det nya
systemet, om man får tro dess egna
upphovsmän, att studiefinansieringen
har drag och inslag av att vara en försäkringsfråga.
Går man på den linjen,
betyder det, att återbetalningarna av
studiemedel därmed inte är egentliga
amorteringar av studieskidder utan ett
slags försäkringspremier. Om man resonerar
på det sättet och om utgångspunkten
är given redan i motiveringarna,
bör sådana premier, i likhet med
socialförsäkringsavgifter och premier
för privata försäkringar, vara avdragsgilla
vid beskattningen.

Den utförliga motivering, som finns
i de motioner jag nyss nämnde, utmynnar
i en hemställan om omedelbart beslut.
I reservationen nr I) i bevillningsutskottets
betänkande nöjde man sig med
att yrka utredning och förslag angående
studiekostnadernas behandling i
skattehänseende. Det är inte mycket
med hänsyn till att det redan utretts
både mycket och länge på detta område,
men det är ju ändå någonting,
varför jag yrkar bifall till reservation
nr I) av herr Yngve Nilsson in. fl.

Herr DAHLGREN (ep):

Herr talman! Med hänvisning till motiveringen
i reservationen nr II) i bevillningsutskottets
betänkande nr 14 yrkar
jag bifall till densamma.

Herr BRANDT (s):

Herr talman! Efter den långa debatt
vi har haft om stora internationella
problem återgår vi nu till litet mindre
viktiga saker. Vi kommer då med frågor
som jag tror att vi har diskuterat
i denna kammare under de senaste 20
åren.

Det finns emellertid i dag en väsentlig
nyhet sedan vi behandlade dessa frågor
förra året, nämligen det förbättrade
allmänna studiestödet som riksdagen
antog i fjol och som innebär ett stort
steg mot en förstärkning av detta stöd.
Reformen innebär ett nytt studiesocialt
system för studerande inom olika skolformer
ovanför grundskolan. Herr talman!
Tillåt mig att i korthet erinra om
denna reform.

Genom reformen utgår numera till
.studerande i åldern mellan 16 och 21 år
vid gymnasiala skolformer studiehjälp
— bl. a. i form av dels återbetalningsfria
studiebidrag jämte tillägg och dels
studielån. För postgymnasiala studier
kan alla studerande som uppfyller vissa
krav på studielämplighet, oberoende av
föräldrarnas ekonomi, få rätt att under
hela studietiden uppbära studiemedel
med högst 6 720 kronor om året jämte
barntillägg med 1 200 kronor per år
och barn. Av studiemedlen utgör 1 750
kronor återbetalningsfritt bidrag, medan
återstoden skall återbetalas med årliga
avgifter. Reglerna om den återbetalningsskyldiga
delen av studiemedlen
är mycket gynnsamma för den studerande.
Återbetalningen får nämligen anpassas
till den beskattningsbara inkomsten
och förmögenheten vid varje
tidpunkt. Det behöver alltså inte ske
någon betalning det år inkomsten inte

116 Nr 13 Onsdagen den 24 mars 1965 em.

Rätt till avdrag vid beskattningen för periodiskt understöd till studerande och för
studiekostnader m. m.

överstiger 14 000—21 000 kronor i dagens
penningvärde.

Kostnaden för det studiesociala stödet
uppgår till inte mindre än 753 miljoner
kronor nästa budgetår. Det är en
så pass stark förstärkning att finansministern
sett sig nödsakad att föreslå
en skattehöjning för att klara bl. a. dessa
utgifter. Jag tror att man inte bör
tappa bort det faktum, att många skattebetalare
som aldrig får något av detta
stöd till de studerande och som kanske
hela livet får nöja sig med lägre
inkomster i sitt dagliga värv får vara
med och finansiera stödet. Att man
samtidigt härmed också skulle införa
ett privilegium via skattesystemet, anser
vi inte vara motiverat.

Det är alltså alldeles uppenbart att
frågan nu har kommit i ett helt annat
läge genom detta studiesociala stöd
som, för att citera centerpartiets reservation,
»avsevärt förbättrats genom
fjolårsbeslutet». Detta utgör ett stadfästande
av principen att utbildningen
på såväl låg- som högstadiet, för att
komma så många studerande som möjligt
till godo, i första hand befrämjas
genom statliga stödåtgärder och inte
genom en rätt till skattefrihet för enskilda
understöd. Vi anser att det inte
kan vara riktigt att man jämsides med
studiesociala reformer, som innebär en
avsevärd utgiftsökning för staten, inför
en avdragsrätt som otvivelaktigt skulle
leda till ett högst avsevärt skattebortfall.
Det är ju en allmän strävan att
åstadkomma en kostnadsfri utbildning,
men det bör då också räcka. Att även
topphugga progressionen vid beskattningen
kan enligt vår mening inte vara
nödvändigt.

Nu vill man jämföra studiekostnaderna
med kostnader för inkomstens förvärvande.
Företag får, säger man, göra
avdrag för sådana kostnader och för
investeringar i rörelsen. Jag kan inte
finna detta resonemang oantastligt. Jag
tror mig våga påstå att ingen enda sak -

kunnigkommitté — och det har under
årens lopp varit många kommittéer som
arbetat med dessa frågor — har velat
hålla med om detta resonemang. Studiekostnaderna
består till övervägande
del av levnadskostnader och sådana
kostnader är inte avdragsgilla enligt
vårt skattesystem. Om någon satsar sin
egen arbetskraft såsom produktionsfaktor
i sin förvärvskälla —- och så sker
i icke ringa omfattning — ingår hans
levnadskostnader i kostnaderna för tillgodoseendet
av arbetskraftsbehovet när
det gäller denna förvärvskälla. Men dessa
levnadskostnader utgör inte några
investeringskostnader och är inte heller
avdragsgilla, utan de får snarare betraktas
som löpande kostnader.

Skattelagssakkunniga framhåller i sitt
betänkande att medan en maskin förslites
och dess värde minskas, så kan
kostnaderna för en kvalificerad utbildning
behålla sitt värde under vederbörandes
hela livstid och inte gå fullt
förlorad förrän han avlider. Sedan han
slutat sitt arbete har han kanske en
ganska hygglig pension på den relativt
goda inkomst som han har kunnat skaffa
sig på grund av sin högre utbildning.
Värdet av en kvalificerad utbildning
och därmed av studiekostnaderna har
alltså eu ganska lång varaktighet, kanske
40—50 år.

Skulle värdeminskningsavdrag medges
studerande för utgifter för bostad,
föda, kläder och andra sådana behov
under studietiden — och det är ju väsentligen
sådana kostnader det gäller
— skulle det betyda att rätt till avdrag
beviljades för levnadskostnader, en ordning
som inte har någon motsvarighet
på andra beskattningsområden. Skattskyldigs
egna levnadskostnader får inte
avdragas såsom omkostnader vid förvärvskällan,
även om de bestrides av
lånade medel och utgifterna sedermera
återkommer i form av avbetalningar
på lån. Avdrag medges över huvud taget
inte för kapitalavbetalningar på skuld,

Onsdagen den 24 mars 1965 em. Nr 13 117

Rätt till avdrag vid beskattningen för periodiskt understöd till studerande och för
studiekostnader m. m.

och skattelagssakkunniga har klart och
tydligt tagit avstånd från en sådan bestämmelse.
Enligt deras mening skulle
konsekvensen kräva att det i så fall infördes
skatteplikt även beträffande lånemedel.

Skulle man ta sådana hänsyn till de
studerande som motionärerna anser
riktigt, måste man också göra det beträffande
åtskilliga andra grupper,
exempelvis söner och döttrar till jordbrukare
eller rörelseidkare som arbetar
i faderns näring mot jämförelsevis låg
lön eller anställda som arbetar såsom
praktikanter mot liten ersättning. Detta
var ett argument som jag hörde användas
av bondeförbundarna — som de
bette på den tiden — när jag först kom
in i riksdagen. Just med den motiveringen
var de bestämda motståndare till
bestämmelser av det slag som de i dag
påyrkar. Alla dessa kategorier som jag
här nämnt undergår ju också utbildning
för sitt yrke, även om de betalar
för denna utbildning genom en lägre
lön.

Som ett annat argument bar anförts
det förhållandet att studerande inte kan
utnyttja ortsavdragen. Men vilken uppgift
bar ortsavdragen? Jo, att garantera
den skattskyldige ett existensminimum.
Ortsavdragen är inte alls principiellt
betingade, utan de har en helt
annan karaktär än omkostnadsavdragen.
Att tillåta eu förskjutning i tiden
när det gäller ortsavdragen, skulle också
enligt skattelagssakkunnigas mening
strida mot de principer som tillämpas
vid beskattningen. Härtill kommer de
praktiska svårigheterna att i efterhand
konstatera om och i vad mån ortsavdragen
har kunnat utnyttjas. En rätt
stor del av de studerande kan ändå utnyttja
allmänna avdrag och ortsavdrag.

Skattelagssakkunniga framhöll vidare
att om de studerande skulle erhålla rätt
till ortsavdrag, måste frågan om skattefriheten
för stipendier omprövas. Det
är inte möjligt att skattemässigt moti -

vera en rätt för enbart studerande att
erhålla kompensation för icke utnyttjade
ortsavdrag, utan det måste i så fall
bli fråga om generellt verkande bestämmelser.

Herr talman! Visst kan man också
komma dragandes med det gamla argumentet
att avdrag får göras för periodiskt
understöd till sysslolösa personer
men inte till studerande. Men jag tror
inte att någon ger — i så fall är det
något fel på vederbörande -— periodiskt
understöd till odågor och arbetsskygga.
De kammarledamöter som sitter i taxeringsnämnder
kan nog vittna om detta.

I detta sammanhang vill jag också
erinra om att skattelagssakkunniga gjorde
rent bord med periodiskt understöd.
Om det skall utgå periodiskt understöd,
sade de, så skall det i princip utgå endast
på grund av bindande förpliktelser
eller då behov av understöd förelåg.

Med hänsyn till vad jag här har anfört
och då rätt till avdrag för studiekostnader
skulle innebära ett genombrytande
av den annars i vår lagstiftning tilllämpade
principen att avdrag inte får
medges för kapitalavbetalning å skuld,
yrkar utskottet avslag på motionerna.
I princip får avdrag endast göras för
omkostnader för inkomsternas förvärvande
och för vissa sparstimulerande
försäkringspremier.

När man här talar om att det får
göras avdrag för försäkringspremier,
så är det en helt annan sak. Där har
de försäkrade själva ansvaret. Den rätten
bar vi infört i skattelagstiftningen
för att stimulera till ett ökat sparande.
Vi bar också rätt till avdrag för periodiskt
understöd i vissa fall. Jag anser
det vara klokt att vi håller på det även
i fortsättningen, inte minst om vi vill
sträva fram mot en definitiv källskatt.
De studerande tror jag vi får fortsiitta
att hjälpa på det sätt som vi tog ett
krafttag till förra året.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

118 Nr 13 Onsdagen den 24 mars 1965 em.

Rätt till avdrag vid beskattningen för periodiskt understöd till studerande och för
studiekostnader m. m.

Herr KÄLLSTAD (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag reagerade kraftigt
mot herr Brandts inledande ord, när
han påstod att vi tidigare i dag har diskuterat
stora utrikespolitiska frågormen
nu har vi kommit över till mindre viktiga
saker -—• som han uttryckte det. Dessa
mindre viktiga ting skulle alltså vara
vår studerande ungdoms ekonomiska
situation. Den uppfattningen kan jag
inte dela.

Här är det fråga om en orättvisa, som
ligger däri att avdrag medges för periodiskt
understöd till sysslolösa personer
men inte till studerande ungdomar. Det
är riktigt som Brandt sade att vi har
fått ett nytt studiesocialt system, som
har flera goda sidor. Men det systemet
som antogs förra året, innebar bl. a. att
avskrivningsförfarandet slopades. Vid
1961 års riksdag beslutade vi om att införa
ett system med avskrivning med en
fjärdedel av vissa studielån, och det avskrivningssystemet
motiverades med att
det var ett alternativ till avdragsrätten
för amortering av studicskuld, ett förslag
som hade lagts fram av skattelagsakkunniga
1950. Nu har detta slopats,
och de studiekostnader som hänger
samman med beskattningsfrågorna är
därför alls inte lösta ännu. Jag anser
därför att detta är ett beskattningsproblem
som tarvar en skyndsam lösning.

Herr NORDSTRANDH (h) kort genmäle: Herr

talman! Herr Brandt höll här en
längre föreläsning om det studiesociala
stödets principer, och i sak kan man säga,
att det var riktigt vad han sade. Men
föreläsningen ändrar ingenting i kravet
på avdragsrätt för studiekostnader.
Det kravet har inte förlorat sin aktualitet
efter omläggningen av studiestödet
förra året.

För det första kan den omläggningen
självfallet inte åberopas som stöd för
en fortsatt överbeskattning av de akademiker,
som helt eller delvis har ge -

nomfört sina studier, innan det nya
systemet trädde i kraft. För det andra
är argumenten inte särskilt hållbara, ens
om det tillämpas på de nya årskullarna.
Innebörden av den studiesociala reformen
är, det kan vi inte komma ifrån,
att studiekostnaderna även i framtiden
till största delen skall betalas av akademikerna
själva. Skillnaden är endast,
att amorteringarna — av prestigeskäl
eller vad man skall kalla det — nu döljes
under den förskönande beteckningen
avgifter och att de dessutom till yttermera
visso skall erläggas i fast penningvärde
samt att amorteringstiden förlängs
i jämförelse med hittills brukliga
låneformer. Det är skillnaden. Men kostnaderna
skall i alla fall betalas.

Vidare säger herr Brandt, att levnadskostnaderna
— här rör det sig om existensminimum
-— skall man inte göra
avdrag för. Men det är också fråga om
förhöjda levnadskostnader, och det är
det som motiverar avdragsrätten. Jag
menar nämligen, att studiekostnaderna
till icke obetydlig del hör till kategorien
förhöjda levnadskostnader, särskilt för
studerande som inte har sin hemvist på
studieorten.

Ilcrr Brandt sade också, att ett medgivande
av denna avdragsrätt skulle strida
mot skatteprinciperna och genombryta
dem, som det brukar heta. Jag
vill då bara ge honom en sak att tänka
på. Finansministern har som bekant föreslagit
riksdagen en i vissa fall mycket
liberal scliablonisering av kommunalskatteavdraget.
När vårt skattesystem
tydligen inte längre är främmande för
avdrag, som saknar motsvarighet i kostnader
hos den beskattade, så bör inte
heller avdrag för verkliga kostnader
förmenas. Det kan inte vara diskriminerande,
att det är studiekostnader det
här gäller.

Herr DAHLGREN (ep) kort genmäle:

Herr talman! Herr Brandt sade att
bönderna har ändrat uppfattning, men

119

Onsdagen den 24 mars 1965 em. Nr 13

Rätt till avdrag vid beskattningen för periodiskt understöd till studerande och för
studiekostnader m. m.

det är så, lierr Brandt, att tiderna har
förändrats. På 1920-talet sade ju socialdemokraterna:
»Inte en man, inte ett
öre till försvaret!» Jag har inte hört
herr Brandt plädera för den uppfattningen
under senare år.

Problematiken i det som vi nu diskuterar
är huruvida vi inte till det förbättrade
studiebidraget också skulle
kunna införa ytterligare en stimulans
för dem som genom egna besparingar
eller genom bibehållande av ett visst
förvärvsarbete under studietiden bidrar
till finansieringen av studiekostnaderna.
Vi har i vår reservation hävdat att man
genom en utredning borde klarlägga
om detta är en framkomlig väg.

Herr SJÖHOLM (fp):

Herr talman! Det som uppkallade mig
i talarstolen, där jag inte skall stanna
länge, var herr Brandts yttrande. Herr
Brandt blandade ihop begreppen litet
mer än vad som kan vara tillåtet. Han
säger nämligen att man inte kan medge
avdrag för periodiskt understöd till
studier, eftersom det till stor del gäller
levnadskostnader, som inte skulle vara
avdragsgilla. Det är totalt missuppfattat.
Man kan visst göra avdrag för periodiskt
understöd när det utgår till levnadskostnader.
Avdrag beviljas exempelvis
för understöd till frånskild maka
-—• det går direkt till levnadskostnaden.
Vi kan också ta följande groteska exempel.
Man får principiellt inte göra avdrag
för periodiskt understöd till en
juris studerande i Lund. Men kan man
sedan bevisa att denne juris studerande
inte bedrivit några studier utan spelat
bort pengarna på biljard, kortspel eller
vad som helst, får man göra avdrag —
pengarna bar gått direkt till levnadskostnader
och inte till studier. Herr
Brandt bar alltså fullständigt missuppfattat
detta.

Herr Brandt tar sedan sin tillflykt till
skattelagssakkunniga, som säger att man
skall bli mer restriktiv när det gäller

periodiskt understöd, vilket jag tror
skulle vara klokt i och för sig. De säger
att man kanske i framtiden skall medge
avdrag endast där det bar förelegat behov
av understöd. Det gör det i allra
högsta grad i detta fall, när det gäller
studier. Om vi eliminerar denna orättvisa
som vi nu bar — att man kan få avdrag
för understöd till nästan vad som
helst utom just till studier — så är det
mycket stora utsikter att det kan stå sig
enligt skattelagssakkunnigas förslag, eftersom
dessa kostnader verkligen är
nödvändiga.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen av herr Yngve
Nilsson m. fl.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! De utredningar, som hade
i uppdrag att dra upp riktlinjerna
för det nya studiehjälpssystemet, hade
uttryckliga direktiv att inte ta upp skattefrågorna.
Nu hade emellertid några
remissinstanser tagit upp dem, och i den
stora proposition varmed regeringen
lade fram förslaget till den nya studiehjälpen,
säger departementschefen på
sidan 176: »Några remissorgan har

väckt frågan huruvida återbetalningar
av studiemedel bör vara förenade med
avdragsrätt vid beskattningen. Denna
fråga bör enligt min mening behandlas
i samband med utformningen av det
framtida skattesystemet.»

När särskilda utskottet behandlade
detta i sitt utlåtande nr 1, sade man på
sidan 91: »Vid remissbehandlingen av
den studiesociala utredningens huvudbetänkande
tog några remissorgan upp
frågan huruvida återbetalningar av
studiemedel borde vara förenade med
avdragsrätt vid beskattningen. Departementschefen
bar för sin del uttalat att
denna fråga bör behandlas i samband
med utformningen av det framtida skattesystemet.
Utskottet delar denna uppfattning.
..»

Såväl departementschefen som utskot -

120 Nr 13 Onsdagen den 24 mars 1965 em.

Rätt till avdrag vid beskattningen för periodiskt understöd till studerande och för
studiekostnader m. m.

tet har alltså varit överens om att detta
är en fråga som bör utredas. Man ansåg
att den inte skulle tas upp i samband
med frågan om studiehjälpen, men att
den skulle utredas var departementschefen
och riksdagen överens om.

Nu finns det ett förslag om att denna
fråga skall utredas. De departementsutredningar
som handhar frågan om det
framtida skattesystemet, har inte denna
fråga på sitt program. Skall därför
herr Brandt och vi alla vara konsekventa,
skall vi bifalla framställningen om
en utredning av studiekostnadernas behandling
i skattehänseende — det är
i full konsekvens med riksdagens tidigare
beslut och uttalanden.

Herr BJÖRKMAN (h):

Herr talman ! Jag hade inte tänkt yttra
mig i denna fråga, då jag tyckte att vi
för ovanlighetens skull skulle lämna argumenteringen
åt motionärerna. Men det
var herr Brandts vana att tala om allt
vad han vet i frågan som till slut uppkallade
mig. Eftersom vi inte fick den
lilla skärmytsling som vi skulle ha haft
föra onsdagen — då ryckte nämligen
herr Andersson i Essvik in i stället —
skall jag nu passa på att ha en liten omgång
med herr Brandt.

Det finns ändå ett par saker, herr
Brandt, som vi kan vara ense om. Jag
kan medge att läget ändrats på grund av
studiemedelssystemet. Men en ändring
i läget innebär ingalunda att frågan beträffande
avdragsrätt för studiekostnader
har blivit löst. Herr Brandt medgav
ju själv att de studiebidrag man får
ingalunda täcker de totala kostnaderna
för studierna. Det kvarstår alltså fortfarande
kostnader för dessa studier,
bl. a. de förhöjda levnadskostnader som
herr Nordstrandh talade om och som
man inte får avdrag för.

Detta med ortsavdraget betyder helt
enkelt att många studerande, framför
allt akademiker, under många år inte
kan utnytja det därför att de kommer ut

i förvärvsarbete senare i livet. Jag medger
att det finns en del som kan utnyttja
ortsavdraget även under studietiden,
men det finns fler som inte kan det.
Det är därför vi har föreslagit denna
möjlighet med schablonavdrag för studiekostnader.
I detta finns inbakat ett
uppskjutet ortsavdrag, som de studerande
skall kunna tillgodogöra sig när de
senare kommer ut i förvärvslivet. De
har kortare tid för förvärvsarbete. Då
bör de ha de ortsavdrag som så att säga
»frusit inne» och som tinas upp när de
får inkomster.

Sedan är det en sak till som vi är
överens om, herr Brandt — det är bäst
att ta de saker först som vi är överens
om. Vi motionärer yrkar inte avdrag
för kapitalavbetalning på skuld, som
det står i utlåtandet. Vi är överens med
utskottsmajoriteten om att ett sådant
system kan man inte ha — det skulle
strida mot beskattningssystemet. Någon
motsvarighet finns heller inte inom andra
områden, bortsett från vissa undantag;
herr Brandt nämnde försäkringssparande!.

Men det är ändå så, att alla de som
redan har studieskulder inte kan utnyttja
förmånen med det studiesociala stödet.
Varför skulle man inte kunna ägna
en liten tanke även åt dessa, som redan
är ute i förvärvslivet? Det är åtskilliga
som jag tycker att vi skulle ägna någon
liten tanke.

Studiemedelssystemet är ingalunda
obligatoriskt. En studerande måste inte
begagna den utvägen att klara studiekostnaderna
— ingalunda! Det finns säkerligen
de som kommer att tveka att
dra på sig studieskulder. Det kan väl
knappast vara mindre hedervärt att
försöka klara sina studiekostnader utan
att utnyttja de lånemöjligheter som staten
erbjuder, t. ex. genom eget arbete.
För dessa är det alltså fråga om en investering,
och det bör enligt vårt sätt
att se konstituera en avdragsrätt för
studiekostnader.

Onsdagen den 24 mars 1965 em. Nr 13 121

Rätt till avdrag vid beskattningen för periodiskt understöd till studerande och för
studiekostnader m. m.

Jag menar, herr Brandt, att läget är
ändrat, men problemet är ingalunda
löst genom den reform som genomfördes
under förra året utan kvarstår lika
olöst som tidigare.

Herr BRANDT (s):

Herr talman! Jag nämnde, herr Källstad,
de stora internationella problem
som det talats om tidigare i dag, och
även herr Källstad måste väl medge att
allt är relativt här i världen. Jag håller
fortfarande fast vid uppfattningen
att den fråga vi nu diskuterar är en liten
fråga jämförd med dessa stora internationella
problem.

Herr Nordstrandh vill jag erinra om
vad jag tidigare sagt, att de återbetalningsfria
bidragen utgör 1 750 kronor
om året. Det beloppet slipper man alltså
under alla förhållanden återbetala,
och om inkomsten inte överstiger ett
visst belopp slipper man också återbetala
återstoden av studiemedlen.

Denna förstärkning av det studiesociala
stödet kostar 753 miljoner kronor.
Det beloppet kan ju inte tas ur budgeten,
och därför måste även de vara
med och betala som aldrig får tillgång
till någon utbildning av det slag som
avses. Med statistik kan man visa —
även om det laboreras med siffror och
talas om livslön — att många av dessa
som på detta sätt måste vara med och
betala har lägre lön än de som fått
del av det studiesociala stödet. Exempelvis
söner och döttrar till företagare
inom jordbruk och annan rörelse, vilka
utbildar sig för ett yrke med lägre lön,
får — som jag sade — vara med och
betala dessa 753 miljoner kronor. Det
är själva problemet.

Herr Sjöholm säger att jag har totalt
fel och att jag blandat ihop begreppen.
Men så är det inte, utan den som blandat
ihop begreppen är herr Sjöholm,
och han har gjort det så till den milda
grad att han alldeles spårat ur. .lag har
aldrig talat om periodiskt understöd

och levnadskostnader, herr Sjöholm,
utan jag talade om studiekostnaden.

Herr Sjöholm säger, att periodiskt understöd
får man ge till en frånskild
hustru. Ja, man får egentligen ge periodiskt
understöd till alla människor, herr
Sjöholm, utom sådana som tillhör det
egna hushållet. Och man behöver knappast
fråga om vederbörande behöver
understödet eller inte, så i dylika fall
kan pengarna visst gå till levnadskostnader.
Men ursprungligen var det väl
så att man hade rätt att göra avdrag för
periodiskt understöd till personer som
man var personligen bekant med och
som var i behov av understöd. Skattelagssakkunniga
uttalade att man borde
göra rent bord med detta, då det inte
kunde anses vara en rimlig ordning,
men i så fall skulle alltsammans slopas.
Det kan jag också vara med om.

Herr Gustafson i Göteborg säger att
riksdagen har fattat beslut om en utredning.
Jag vill då återigen understryka
att det har skett någonting under senare
år, och det är att denna väsentliga förändring
av det studiesociala stödet genomförts.

Jag har redan utvecklat skillnaden
mellan ortsavdrag, investeringar, avdrag
för kostnader för investeringar, omkostnader
avseende förvärvskälla o. s. v.
Om allt detta kan herrarna också läsa
i skattclagssakkunnigas betänkande •—-har ni det inte till hands kan ni ta det
på min bänkplats. I detta betänkande
finns argument i hundratal mot vad ni
här anfört, och det är klara och tydliga
redogörelser för konsekvenserna. Visst
kan man vara med om beslut i eu viss
riktning, men då måste man också ta
konsekvenserna och se saken inte bara
ur en grupps synpunkt utan beakta förhållandena
för alla.

Man uttalar bl. a. följande: »Skall
vanliga levnadskostnader — utgifter för
bostad, föda och kläder in. in. — inräknas?
Skall i kostnaderna medräknas
vad som täckts av stipendier, bidrag

122 Nr 13 Onsdagen den 24 mars 1965 em.

Rätt till avdrag vid beskattningen för periodiskt understöd till studerande och för
studiekostnader m. m.

från anhöriga o. d. Skall kostnaderna
beräknas på samma sätt, oberoende av
om den studerande haft arbete under
studietiden eller ej? Skall kostnaderna
beräknas efter schablon eller efter de
verkliga med hänsyn till personliga faktorer
starkt varierande kostnaderna?»

Man behöver bara ställa frågorna för
att klart visa hur stora skillnaderna i
svårighetsgrad är när det gäller att bedöma
minskning av värdet på utbildning
och av värdet på maskiner och dylikt,
om vilket det skrivs i motionerna
i detta ärende.

Skattelagssakkunniga har uttalat att
studiekostnaderna till övervägande del
inte är avdragsberättigade levnadskostnader.
Herr talman! Jag vidhåller att
detta också är riktigt.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Nej, herr Brandt, så var
det inte alls. Jag åberopade inte något
gammalt riksdagsbeslut utan det uttalande,
som riksdagen gjorde i samband
med behandlingen av studiehjälpsförordningen
förra året.

Herr Brandt talade om alla de hundratals
argument man kan inhämta från
skattelagssakkunnigas betänkande —
och han försökte delge oss åtminstone
99 av dem i denna debatt. Det är dock
att observera att riksdagen trots dessa
argument gjort ett uttalande i och med
att den godkände särskilda utskottets
hemställan i detta ärende. Särskilda utskottet
instämde då i departementschefens
uttalande, att frågan om avdragsrätt
för återbetalning av studiemedel
bör behandlas i samband med utformningen
av det framtida skattesystemet.

Sedan riksdagen tagit del av alla dessa
skattelagssakkunnigas argument har
den alltså, herr Brandt, ansett att denna
fråga bör utredas. Denna utredning
kan också komma till stånd, om vi röstar
för den till detta betänkande fogade
reservation, i vilken det hemställs
om en sådan.

Herr NORDSTRANDH (h):

Herr talman! Jag berömde för en
stund sedan herr Brandt för att han
lämnade en korrekt skildring av det
studiesociala stödets innebörd. Han fortsatte
sedan sin avbrutna föreläsning och
talade om att den del av bidraget, för
vilken man inte har återbetalningsskyldighet,
utgår med 1 750 kronor per år.
Därefter summerade herr Brandt samman
siffrorna och kom fram till att
det studiesociala stödet — om jag inte
missförstod honom — kostar oss 753
miljoner kronor om året. Hur räknar
egentligen herr Brandt? Jag skulle gärna
vilja veta om han vidhåller att dessa
studiesociala bidrag verkligen sammanlagt
kostar oss 753 miljoner kronor om
året?

Herr BRANDT (s):

Herr talman! I budgeten är kostnaden
upptagen till 753 miljoner kronor per
år. Jag är medveten om att det som
man skall återbetala måste dras ifrån
denna summa. Hur mycket siffran då
minskar vet jag inte, men det är ett
stort belopp som vi satsar dels i form
av bidrag, dels i form av stöd till de
studerande.

Detta har jag heller inget emot. Jag
menar att vi skall satsa så mycket vi
kan denna väg, eftersom det är nödvändigt
med hänsyn till den kommande
utvecklingen. Det är vi också alla på
det klara med. Men att samtidigt i skattesystemet
föra in ett privilegium för
vissa grupper, vilket andra inte får del
av, anser vi icke vara riktigt. Det skapar
samtidigt svårigheter vid tillämpningen
och står i principiell motsättning
mot vad som är fallet i vårt skattesystem
av i dag i övrigt.

Herr NORDSTRANDH (h):

Herr talman! Jag kan inte taga någon
större hänsyn till vad herr Brandt sade
i sitt sista anförande. Jag konstaterar
att 753 miljoner icke är en korrekt siff -

Onsdagen den 24 mars 1965 em. Nr 13 123

Rätt till avdrag vid beskattningen för periodiskt understöd till studerande och för
studiekostnader m. m.

ra för kostnaderna för dessa bidrag. Jag
är ledsen över att jag inte har den rätta
siffran till hands, men jag vill understryka
att det övervägande antalet av
dessa miljoner återbetalas av de studerande.
Så var det med den saken.

Herr SJÖHOLM (fp):

Herr talman! Herr Brandt säger att
vi inte i vårt skattesystem skall införa
någon nyhet som innebär ett privilegium
för en viss grupp, vilket andra
inte får del av. Det är precis tvärtom,
herr Brandt. Avdrag för periodiskt understöd
får alla utom just de som ger
understöd för att underhålla den som
studerar.

Hur mycket än detta studiesociala
stöd kostar, får detta inte bli någon
motivering för att bibehålla en orättvisa
på detta område. Det rättvisa borde
nämligen vara att man kunde få göra
avdrag även för periodiskt understöd
som går till studerande. Varför skall
man diskriminera denna kategori? Det
är inte alls fråga om att införa ett privilegium
för vissa grupper utan det gäller
att eliminera en skriande orättvisa.

Härmed var överläggningen slutad.

Punkten 1

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen I)
i motsvarande del; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Källstad begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
1) i utskottets betänkande nr I t, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bar kammaren bifallit reservationen
I) av herr Yngve Nilsson
in. fl. i motsvarande del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Källstad begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 123 ja och 75 nej, varjämte 12
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten 2

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen II)
av herr Sundin in. fl.; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Punkten 3

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
3) i utskottets betänkande nr 14,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
1) av herr Yngve Nilsson
in. fl. i motsvarande del.

124 Nr 13

Onsdagen den 24 mars 1965 em.

Beräkningen av semester i vissa fall, m. m.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gäng uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Källstad begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 123 ja och 75 nej, varjämte 12 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 7

Föredrogs vart för sig

första lagutskottets utlåtande nr 10,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag om polisregister
m. in.;

konstitutionsutskottets utlåtande nr 8,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om polisregister
m. m., såvitt denna hänvisats till
konstitutionsutskottet; och

bevillningsutskottets betänkande nr 9,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag om polisregister
m. in., såvitt propositionen hänvisats till
bevillningsutskottet.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda utlåtanden och betänkande
hemställt.

§ 8

Beräkningen av semester i vissa fall,
m. m.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 19, i anledning av väckta motioner
angående beräkningen av semester
i vissa fall, in. m.

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr
530 i första kammaren av herrar Svan -

ström och Axel Kristiansson samt nr
623 i andra kammaren av herr Johansson
i Skärstad ni. fl.

I motionerna, vilka var likalydande.
hade hemställts, »att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte anhålla om
utredning och förslag angående frågan
om rätt för arbetstagare med ledighet
på annan dag än söndag att inte få sina
ledighetsdagar vid början och slutet av
semestern inräknade i semestern; samt
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte anhålla om utredning angående
tidigareläggning av den tidpunkt
då arbetstagaren skall underrättas
om tiden för semestern».

Utskottet hemställde, att förevarande
motioner, I: 530 och II: 623, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr JOHANSSON i Skärstad (ep):

Herr talman! I föreliggande motion,
nr 530 i första kammaren och 623 i
andra kammaren, har vi velat aktualisera
en grupp arbetstagares semesterförhållanden,
vilka enligt vår mening
inte är tillfredsställande. Det gäller en
mycket stor grupp arbetstagare, nämligen
de som har kontinuerlig skiftgång
och obekväm arbetstid. Ur semesterlagen,
§§ 8, 12 och 13 vill jag anföra
följande som motivering för de krav
som framförs i motionen. Där står:
»Arbetsgivaren äger bestämma, när semestern
skall utgå, dock bör semestern,
om arbetstagaren icke annat begär, såvitt
möjligt förläggas sommartid.» Här
borde det finnas rum för förhandlingar.
Tiden juni—augusti borde vara given.
Nu får en del semester redan i
april och andra så sent som i oktober.
Det innebär att en del får sin semester
under barnens skolgång.

I § 8 står: »I semestern inräknas icke
söndagar. Ej heller inräknas däri helgdagar,
så framt semestern utgår med
mindre antal dagar i en följd än sex.

Onsdagen den 24 mars 1965 em.

Nr 13 125

Sedvanliga fridagar inräknas däremot
i semestern.» Rättvisan kräver att även
denna kategori arbetstagare får ut sina
semesterdagar.

I § 13 slutligen står: »Arbetsgivaren
skall senast fjorton dagar före semesterns
början på lämpligt sätt underrätta
arbetstagaren om tiden för semestern».
Vi anser att varseltiden är alldeles för
kort.

1936 beslutades om en veckas varseltid.
1938 ändrades den till fjorton dagar.
Mycket har ändrats sedan dess.
Semestertiden var då fjorton dagar, och
det var bara ett fåtal som kunde hyra
sommarstuga eller göra utlandsresa.
Numera är semestern fyra veckor, och
det är ganska vanligt att man hyr en
sommarstuga eller gör en utlandsresa.
Det är uppenbart att om man vill planera
för sin semester, så räcker det
inte med att man har ett par veckor
på sig, utan man behöver avsevärt längre
tid.

Vi har ansett det rimligt att riksdagen
tillmötesgår motionärerna och
överlämnar motionen för utredning för
att därigenom få bort dessa irritationsmoment
i semesterlagen.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till motionen.

Herr ANDERSON i Sundsvall (fp):

Herr talman! Det problem som motionärerna
tagit upp är tekniskt sett
rätt besvärligt. Man kan vara tacksam
för att motionärerna i problematiken
inte tagit med även de fria lördagarna,
ty då hade matematiken blivit ännu
besvärligare.

Det problem, som tagits upp i motionerna
och som herr Johansson i
Skärstad kortfattat berört i sitt anförande,
har beaktats i förarbetena till
semesterlagen, där man sökt komma
till rätta med problemet på bästa möjliga
sätt dels genom bestämmelsen om
att söndagar som infaller under semestertid
inte skall inräknas i semestern,
dels — för den grupp som motionen

Beräkningen av semester i vissa fall. m. m.

gäller — genom bestämmelsen att söndag
som infaller omedelbart efter semestern
skall vara arbetsfri dag.

Herr Johansson i Skärstad citerade
ur semesterlagen bestämmelsen om att
arbetsgivare äger rätt att bestämma
när semestern skall utgå. Herr Johansson
borde kanske också ha citerat bestämmelsen
om att arbetstagaren äger
rätt att ta ut semestern i ett sammanhang.
Om semestern tas ut i ett sammanhang,
utjämnas nämligen de förmenta
orättvisorna i stor utsträckning.
Under alla förhållanden gäller att om
alla fyra semesterveckorna tas ut i ett
sammanhang, så blir antalet arbetsfria
dagar på ett år detsamma för dem som
har arbete på söndagar och för dem
som icke har arbete på söndagar. Detta
torde i sammanhanget vara rätt väsentligt.
Om man däremot delar upp semestern
på två eller flera perioder och om
någon eller några av dessa perioder endast
omfattar ett fåtal dagar och den
fridag som söndagsarbetaren äger rätt
till infaller under dessa dagar, så kan
han gå miste om fridagen i fråga. Utskottet
anser att man knappast kan
komma till rätta med de besvärligheterna
genom en lagstiftning. Man får i
stället förlita sig på att parterna på
arbetsmarknaden härvidlag träffar överenskommelser.

I fråga om den s. k. varseltiden har
andra lagutskottet nu liksom år 1963,
då samma fråga var uppe till behand,
ling, understrukit angelägenheten av att
arbetstagarna i god tid före semestern
! får underrättelse om semestertiden. Vi
tror oss också veta att så sker i de allra
flesta fall och att minimibestämmel[
sen beträffande varseltiden tillämpas
endast när särskilda omständigheter
I föreligger.

, Även frågan om varseltidens längd
prövades av riksdagen så sent som
i 1963. Andra lagutskottet har inte heller
på den punkten funnit anledning att
, föreslå någon ändring,
i Jag ber med det anförda, herr tal -

126 Nr 13

Onsdagen den 24 mars 1965 em.

Avskaffande av karensdagarna vid ersättning från försäkringskassa

man, att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

överläggningen var härmed slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på hifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionerna I: 530
och II: 623; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

§ 9

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 20, i anledning av väckta motioner
angående vårdbidragen till handikappade
barn.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 10

Avskaffande av karensdagarna vid ersättning
från försäkringskassa

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 21, i anledning av väckta motioner
om avskaffande av karensdagarna
vid ersättning från försäkringskassa.

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr
37 i första kammaren av herrar Lager
och Adolfsson samt nr 44 i andra kammaren
av fru Ryding m. fl.

I motionerna, vilka var likalydande,
hade yrkats, »att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställer om förslag
till 1965 års riksdag med innebörd att
karensdagarna vid sjukdom och olycksfall
avskaffas».

Utskottet hemställde, att förevarande
motioner, 1:37 och 11:44, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Fru RYDING (k):

Herr talman! Med hänvisning till vad
riksdagen tidigare uttalat beträffande
karensdagarna hemställer nu andra lagutskottet
i utlåtande nr 21 att våra mo -

tioner 1:37 och 11:44 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Om man bortser från det rent statiska
betraktelsesättet i denna viktiga
fråga och undersöker vad som har uttalats
de allra senaste åren, är denna
utskottets motivering sannerligen märklig 1958

års socialförsäkringskommitté
sade i sitt år 1961 avgivna betänkande
att den framför allt av ekonomiska skäl
inte kunde tillstyrka att karensdagarna
inom sjukförsäkringen slopades. Inte
heller ville man införa en villkorlig
karenstid, då detta skulle leda till att
sjukskrivningstiderna förlängdes — att
något sådant då endast skulle gälla de
1,2 miljonerna LO-medlemmar och inte
arbetstagarna på tjänstemannasidan
fann man alltså helt i sin ordning. Någon
särreglering för yrkesskada eller
sjukdom i anledning av yrkesskada ville
man inte heller höra talas om på
grund av utrednings- och prövningssvårigheter.
Andra lagutskottet instämde
i utredningens slutsatser.

År 1963 säger andra lagutskottet i
sitt utlåtande nr 10 att man måste bibehålla
karensdagarna. Man kom med
en ungefär liknande motivering och avslog
vår motion det året.

Men vi kom igen år 1964. Då hade det
varit valrörelse i Sverige när vår motion
behandlades här i kammaren den
18 november. Men de från september
månad av socialdemokraterna avgivna
löftena om att man var beredd till lagstiftningsåtgärder
för att skapa rättvisa
i fråga om karensdagarna hade man redan
glömt bort, trots att en stark opinion
om lagstiftning hade vuxit fram.
Denna sträckte sig ända upp till förbundsledningsplan.
Man trodde då inte
mycket på att man skulle kunna lösa
frågan avtalsvägen — det sades också
från utskottets sida — eftersom arbetsgivarna
både 1962 och 1964 hade ställt
sig helt avvisande till detta krav. Därför
hade lagstiftningsåtgärder vunnit
allt fler anhängare.

Onsdagen den 24 mars 1965 em.

Nr 13 127

Avskaffande av karensdagarna vid ersättning från försäkringskassa

Vi vet att vår motion också förra året
avslogs. I utskottets motivering liette
det då bl. a.: »Enligt utskottets mening
bör lagstiftning inte övervägas såvida
det inte visar sig omöjligt att avtalsvägen
nå en godtagbar lösning.»

Man måste fråga sig i hur många avtalsrörelser,
som dessutom numera endast
återkommer vartannat år, arbetsgivarna
skall visa sig omöjliga på denna
punkt innan man här i riksdagen från
socialdemokratiskt håll äntligen vill gå
med på lagstiftning på detta område.
Vi har alltså varit nödsakade att återkomma
med vårt krav om karensdagarnas
slopande till den nya riksdagen i år.

Nu har emellertid en annan sak kommit
in i bilden. När opinionen växer och
vi återkommer år från år för att få
denna uppenbara orättvisa ur världen,
måste man göra något mer än att bara
avslå våra motioner och vänta till nästa
avtalsrörelse, oviss om hur det skall
komma att gå. SAP och LO har nu tillsatt
en arbetsgrupp. Den är inte parlamentarisk
trots att man skulle kunna
tro det då statsrådet Aspling är ordförande.
Denna arbetsgrupp skall nu utreda
frågan om förbättrade sjuklöneförmåner
inklusive karensdagarnas vara
eller inte vara.

På sistone har man också resonerat
om att det skulle vara viktigare att den
sjuke får en rejäl ersättning per dag
och speciellt bättre ersättning vid långtidssjukdom
än att karensdagarna slopas.
Visst är detta angelägna reformer
— därom råder inte något tvivel — men
jag vill ändå bestämt hävda att så länge
man bibehåller karensdagarna för 1,2
miljon arbetare, så länge kommer den
oförsvarbara orättvisa att bestå, som
tar sig uttryck i att dessa 1,2 miljon
arbetare alltid kommer att ha sämre
villkor än de cirka 800 000 andra löntagare,
som inte har några karensdagar
att räkna med vid sjukdom eller olycksfall.
Det hjälper inte om man också
höjer sjukersättningen till 100 procent
av arbetsinkomsten — de tre karensda -

garnas bibehållande gör att arbetarna
fortfarande kommer att stå i strykklass.

Vi har från vårt håll tidigare inte uteslutit
möjligheten att genom förhandlingar
lösa frågan om karensdagarna.
Det visade bl. a. fjolårets motion som
inlämnades innan avtalsförhandlingarna
var klara och därför innehöll krav som
var villkorliga. Men arbetsgivarna visade
ånyo en helt negativ attityd till frågans
lösande.

Det är nu enligt vår uppfattning ingen
mening att vänta till nästa års avtalsförhandlingar
och se vad dessa kan ge
i detta avseende. Vi är inte ensamma om
denna uppfattning. Den har stått att
läsa i pressen på flera håll, och man
har också hört den framföras från ledande
socialdemokratiskt håll. Jag
vill här bara citera vad man kunde läsa
på ledande plats i Aftonbladet den 17
januari:

»Ingenting tyder på att man från regeringshåll
har något som helst belägg
för att det skett någon avgörande sinnesförändring
hos direktörerna på Blasieholmen.
Ingenting tyder heller på att
det går att åstadkomma en sådan till
nästa års avtalsrörelse. Saken har därför
kommit i ett sådant läge i dag att
lagstiftningen är att föredraga. Denna
har också många andra fördelar —
man åstadkommer på en gång ett enhetligt
system, och den kommer att gälla
alla, även de som står utanför kollektivavtalen.
»

När nu karensdagarnas slopande ett
par gånger varit uppe i avtalsförhandlingarna
och fallit, behandlats här i
kammaren ett flertal gånger genom
motioner som avslagits och när vi från
vårt håll kommer att fortsätta med motioner
i denna fråga ända till dess att
en ändring har skett och rättvisa skapats,
och då dessutom opinionen växer
sig starkare för varje dag som går, vore
det då inte lika bra och på tiden att
man antingen bifaller våra motioner
eller -— om man anser sig inte kunna
göra detta — att regeringen nu lägger

128 Nr 13

Onsdagen den 24 mars 1965 em.

Avskaffande av karensdagarna vid ersättning från försäkringskassa

fram en proposition till riksdagen i
denna fråga. Man skulle då t. ex. kunna
räkna detta som ett första resultat av
den av SAP och LO tillsatta arbetsgruppen.
Huvudsaken för oss är att denna
absoluta rättvisefråga äntligen får sin
lösning och det utan ytterligare dröjsmål.
Det är inte längre försvarbart att
längre fördröja denna frågas lösning.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till motionerna I: 37 och II: 44.

Herr BENGTSSON i Varberg (s):

Herr talman! Fru Ryding och jag
hade i november månad i fjol ett angenämt
samtal i denna fråga. Jag hade
därför inte tänkt att vi nu skulle behöva
utveckla så många synpunkter
kring den. Men fru Ryding utsträckte
historieskrivningen långt tillbaka i
tiden och polemiserade mot vad andra
lagutskottet anfört 1960, 1962 och 1964.
Jag har inte någon anledning att ta upp
ett resonemang kring vad som då förekom
i utskottet. Jag skall nöja mig med
några synpunkter på vad utskottet anförde
i fjol. Vi hävdade då att man i
första hand borde försöka lösa frågan
om karensdagarna avtalsvägen. Om så
inte kunde ske fick lagstiftningsåtgärder
komma i fråga.

Det är riktigt, som fru Ryding säger,
att 1,2 miljon löntagare saknar ersättning
under karensdagarna medan tjänstemännen
har sådan ersättning. Men,
och det vill jag understryka, socialförsäkringen
och sjukförsäkringen gör
ingen skillnad mellan tjänstemän och
arbetare. Alla behandlas lika. Att tjänstemännen
erhåller ersättning i detta
fall beror alltså på en avtalsmässig
förmån. Det oaktat kan jag hålla med
om att det här föreligger en orättvisa
som snarast bör försvinna.

Att frågan om karensdagarna måste
lösas, ja därom är vi eniga. Det var
inte alls så att vi i november hade glömt
bort några löften från valrörelsen. Jag
hänvisar härvidlag till mitt anförande
i kammaren vid det tillfället. Fru Ryding

kan där få klart för sig att vårt löfte
från valrörelsen som avsåg både karensdagarnas
borttagande och en höjning
av ersättningsnivån var mycket aktuellt.

Det förhåller sig utan tvivel så att karensdagarna
blott är en del av frågan.
Firsättningsnivån är lika viktig, speciellt
för de långtidssjuka. I detta fall föreligger
också en orättvisa, ty tjänstemännen
har en mycket högre kompensationsgrad
vid sjukdom än arbetarna.
Statstjänstemännen får bortåt 90 procent
av sin lön vid sjukdom, och andra
tjänstemän har en mycket högre ersättningsgrad
än arbetarna. Skall vi nu söka
åstadkomma en utjämning mellan tjänstemän
och arbetare, måste vi angripa
såväl frågan om karensdagarna som frågan
om ersättningsnivån samtidigt. Det
är inte längre tillfredsställande att endast
två tredjedelar av lönen är täckt
för en arbetare medan en tjänsteman
har täckning för en större del av lönen.

Kommunisterna uppehåller sig i sin
motion enbart vid frågan om karensdagarna
och framhåller att det inte är
några större svårigheter att finna en
lösning på den frågan. Jag anser det
för egen del naturligt att Landsorganisationen
får tillfälle att säga sin mening
på denna punkt. Landsorganisationen
menar att såväl frågan om karensdagarna
som frågan om ersättningsnivån är lika
viktiga frågor. Landsorganisationen bör
ändå få ge till känna hur den anser att
frågorna bör lösas och framför allt i
vilken takt utrymme kan beredas för
frågornas lösning.

Sedan vi förra gången resonerade
om denna fråga har en arbetsgrupp tillsatts.
Att en sådan skulle tillsättas hade
bestämts redan i somras. Det bestämdes
på socialdemokratiska partikongressen,
då man behandlade det stora
aktstycket Resultat och reformer. Nu
har den arbetsgruppen tillsatts och den
är i fullt arbete. Fru Ryding sade att
det inte är någon parlamentarisk utredning,
och hon ville reducera värdet
av denna arbetsgrupp. Men i den grup -

Onsdagen den 24 mars 1965 em.

Nr 13

129

Avskaffande av karensdagarna vid ersättning från försäkringskassa

pen ingår socialministern och hans
statssekreterare, däri ingår representanter
för LO, förbundsordförandena i
Metall och Träindustriarbetareförbundet
samt en av LO:s experter.

Om denna grupp kommer fram till
ett förslag — och det gör den rätt snart
- - så begriper väl fru Rvding att socialministern
är den som har de största
möjligheterna att se till att det förslaget
kommer till riksdagen. Jag kan inte föreställa
mig att eu parlamentariskt sammansatt
utredning skulle kunna göra det
bättre än eu utredning, där socialministern
och hans .statssekreterare samt
tre representanter för LO ingår — ävensom
undertecknad som kanske också
kan göra litet i den här frågan.

Alltså, sedan vi senast resonerade om
detta, har frågan nu kommit i det läget
att Landsorganisationen — som väl ändå
skall få ha ett visst avgörande, inte
sant, fru Rvding?, på hur denna fråga
skall attackeras — håller på att utarbeta
ett förslag, och det är min förhoppning
att det snart kommer till riksdagen. När
det kominer kan jag tyvärr inte säga.
Med hänvisning till detta och till vad
utskottet har anfört ber jag att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Fru RYDING (k):

Herr talman! Herr Rengtsson i Varberg
undrar om jag inte tror att resultatet
skulle kunna bli lika bra i den arbetsgrupp
som nu tillsatts av SAP—LO.
Det är inte detta som jag har uttalat
mig om. Jag menade, att utskottet inte
på något sätt kunnat åberopa denna tillsatta
utredning i parlamentariskt hänseende.
Man kunde inte heller hänskjuta
våra motioner dit.

Men vad som förvånar mig är herr
Bengtssons argumentering. Den rimmar
inte med vad som står att läsa i andra
lagutskottets utlåtande nr 21. Det tycker
jag är märkligt, trots att hr Bengtssons
argumentering är bättre än utskottets.

Visst består våra löften från valrörelsen,
säger herr Rengtsson. Karensda -

garna liksom ersättningsfrågan i sin helhet
är aktuella frågor. Då kan jag inte
förstå varför dessa frågor, som nu har
varit aktuella så länge och som väl på
socialdemokratiskt håll också måste betraktas
såsom djärva mål, måste ta så
lång tid att lösa. Varför måste dessa
djärva mål vara så avlägsna när det
funnits möjligheter att långt tidigare ta
itu med frågorna och nå de målen.

Jag noterar emellertid att det rör sig,
som det heter. I lördags var Metallarbetarförbundets
ordförande Ake Nilsson,
som vid är en betydelsefull LO-man,
ner i min hemstad och talade vid ett
jubileum, som Eriksbergs verkstadsklubb
firade. Han underströk, att arbetarna
hade känt en mycket stark besvikelse
över att rättvisefrågan rörande
karensdagarna inte hade kunnat lösas
avtalsviigen. Han sade att kravet på eu
reform inte längre kan avvisas. Alla
anställda måste få lika villkor.

Jag är inte belåten med den takt som
denna frågas behandling har fått, och
det är fler än jag som inte är det. Det
lär säkert socialdemokraterna också ha
fått reda på. Och nog har väl LO genom
sina olika förbund tidigare sagt sin
mening i fråga om karensdagarna. Den
meningen borde i alla fall inte vara
okänd för socialdemokraterna i andra
lagutskottet. Jag har alls ingenting emot
att LO får delta och säga sin mening i
eu utredning, men jag är som sagt inte
belåten med den takt, i vilken man behandlat
frågan. Det är därför som jag
vidhåller mitt yrkande om bifall till
motionerna.

Herr BENGTSSON i Vurberg (s):

Herr talman! Man blir inte riktigt
klar över om fru Ryding är missbelåten
över att frågan antagligen snart
kommer att lösas, så att det inte kommer
att finnas motionsutrymme, eller
om hon är missbelåten över att det tar
lång tid.

Det är alldeles riktigt att förbundsordförande
Åke Nilsson, som ingår i

5 — Andra kammarens protokoll 19115. Nr VA

130 Nr 13

Onsdagen den 24 mars 1965 em.

Avskaffande av karensdagarna vid ersättning från försäkringskassa

denna arbetsgrupp, gjorde sig till tolk
för den uppfattningen att det råder en
stor besvikelse över att man inte kunnat
klara även denna fråga avtalsvägen. Man
klarade en hel del andra viktiga frågor
avtalsvägen, permitteringslön o. s. v.
Det är möjligt att man inom LO kommer
fram till att det inte är möjligt att
avtalsvägen få ut ersättning under karensdagarna.
Att inte LO skall förhandla
om eu högre ersättningsnivå, därom
är vi helt ense, och därvidlag gav jag
min mening till känna i november. Det
är mycket troligt att man kommer fram
till att det blir nödvändigt att lagstifta
även beträffande karensdagarna.

Nu säger fru Ryding att våra djärva
mål alltid ligger långt fram i tiden. Det
är klart att alla reformer kostar pengar,
och om vi nu skall slopa karensdagarna
och genomföra en kompensationsgrad
som ligger på 80—90 procent, kostar
det en ganska betydande summa. Vi kan
inte trolla utan vi måste ta av det utrymme
som finns, och här vill ändå
Landsorganisationen vara med och resonera
om sådana frågor som: Skall vi
ta ut allting på en gång eller skall vi ta
det i etapper? Det är många sådana frågor
som det är viktigt att lösa.

Jag kan inte se någon inkonsekvens i
utskottets utlåtande. Vi har pekat på att
det pågår överläggningar med LO i
ämnet. Det är en uppgift som lämnas
till kammarens ledamöter, och då bör
väl kammarens ledamöter själva kunna
dra slutsatserna av den intressanta uppgiften.

Fru RYDING (k):

Herr talman! Jag har tydligen uttryckt
mig oklart, eftersom herr Bengtsson
i Varberg inte kunde begripa att
jag var missbelåten över den långa tid
det tar att lösa en sådan rättvisefråga.
Inte kan jag väl vara missbelåten över
att det pågår utredningar i saken, även
om dessa är väl senkomna.

Vad jag vill understryka är att jag
ser detta som en rättvisefråga. Nog är

det viktigt — och det sade jag i mitt
första anförande också — att man får
en högre dagsersättning och även att
man får en högre ersättning åt långtidssjuka.
Men även om vi genomför denna
reform — om vi anser oss ha möjligheter
därtill — och inte samtidigt löser
problemet med karensdagarna, så
kommer, som jag sade, alla de arbetare
som måste räkna med karensdagar
både vid sjukdom och olycksfall att stå
i en strykklass därför att de alltid kommer
att förlora tre dagar hur stor sjukersättning
de än får. Jag tycker att detta
är ett rättvisekrav som för längesedan
borde ha lösts.

Herr BENGTSSON i Varberg (s):

Herr talman! Vad jag har sagt är att
dessa båda frågor om avskaffande av
karensdagarna och om högre ersättningsnivå
är två saker som hör intimt
samman. Vad man kan diskutera är huruvida
den ena kan lösas avtalsvägen
och den andra lagstiftningsvägen men
att båda dessa problem bör lösas samtidigt.
På den punkten skall det väl inte
behöva råda någon som helst tvekan.

Jag skall inte anklaga fru Ryding för
att hon är missbelåten med att lösningen
tar lång tid — det får man lov att
vara missbelåten med; det är jag också
ibland. Men låt mig fästa uppmärksamheten
på att sjukförsäkringen trädde i
kraft 1955. Den var då en mycket förnämlig
reform och hälsades med stor
tillfredsställelse. Vi som då var med och
utarbetade reformen framhöll emellertid
att det inte var något färdigt reformverk,
utan att det hade många brister.
Jag skulle råda fru Ryding att sätta
sig ned och studera alla de förbättringar
som undan för undan har vidtagits
med denna reform i syfte att åstadkomma
rättvisa mellan olika kategorier i
samhället.

Det kommer alltid att finnas utrymme
för förbättringar. När vi har avskaffat
karensdagarna och infört en högre ersättningsnivå
är reformen inte färdig

Onsdagen den 24 mars 1965 em.

Nr 13 131

Ersättningen vid tvångsingripande enligt naturvårdslagen, m. m.

med detta, utan vi kommer att fortsätta
att förbättra den allteftersom vi har
ekonomiska möjligheter därtill.

överläggningen var härmed slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionerna I: 37
och II: 44; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

herrar Sveningsson och Isacson samt
II: 300 av herrar Nilsson i Bästekille
och Hedin.

Utskottet hemställde, att förevarande
motioner, nämligen

a) II: 275,

b) I: 327 och II: 398 samt

c) 1: 243 och II: 300,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

§ 11

Föredrogs vart efter annat andra lagutskottets
utlåtanden:

nr 23, i anledning av väckt motion
om kontroll av livsmedelsförsäljningen
på båtar i internordisk trafik, och

nr 25, i anledning av väckta motioner
om slopande av åldersgränsen för invaliditetstillägg.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 12

Ersättningen vid tvångsingripande enligt
naturvårdslagen, m. m.

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 6, i anledning av väckta motioner
dels om inrättande av särskilda naturvårdsdomstolar,
dels angående ersättningen
vid tvångsingripande enligt
naturvårdslagen, dels om allemansrätten.

Tredje lagutskottet hade behandlat
följande inom riksdagen väckta och till
lagutskott hänvisade motioner, nämligen a)

motionen II: 275 av herr Börjesson
i Falköping in. fl.;

b) likalydande motionerna 1:327 av
herrar Eskilsson och Sveningsson
samt II: 398 av herr Petersson in. fl., i
vilka hemställdes att riksdagen för sin
del måtte antaga i motionerna framlagt
förslag till lag om ändring av 28 och
29 §§ naturvårdslagen den 11 december
1904 (nr 822);

c) likalydande motionerna 1:243 av
5*—Andra kammarens protokoll 1965.

Reservation hade avgivits
vid b) i utskottets hemställan
av herrar Alexanderson.Ebbe Ohlsson,
Nils-Eric Gustafsson, Åkesson, Nyberg,
Grebäck och Carlshamre, vilka ansett
att utskottet vid b) bort hemställa, att
riksdagen i anledning av motionerna
I: 327 och II: 398 måtte för sin del antaga
i reservationen intaget förslag
till lag om ändring i naturvårdslagen
den 11 december 1964 (nr 822),
avseende vissa ändringar i bestämmelserna
om beräkning av ersättning
till markägare vid tvångsingripande
enligt naturvårdslagen.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr CARLSHAMRE (h):

Herr talman! Naturvårdslagen och
däri ingående ersättningsbestämmelser
var föremål för grundlig behandling i
denna kammare så nyligen som mot
slutet av 1964 års höstsession. Det torde
vara varken nödvändigt eller önskvärt
att nu dra upp den stora sakdebatten
en gång till. Jag ville bara kort motivera
varför ett antal reservanter i tredje
lagutskottet trots den korta tid som har
förflutit sedan lagen beslutades har funnit
det önskvärt och nödvändigt att
återkomma på en av de punkter som
då grundligt diskuterades.

Det gäller ersättningsfrågorna enligt
naturvårdslagen, eller egentligen bara
en detalj i ersättningsreglerna, låt vara
en viktig sådan: det är fråga om det
s. k. tidigare värdet, d. v. s. det värde
på mark som man har såsom jämförelNr
13

132 Nr 13

Onsdagen den 24 mars 1965 em.

Ersättningen vid tvångsingripande enligt

seobjekt då man fastställer ersättning
till markägare som på grund av intrång
enligt naturvårdslagen har fått vidkännas
värdeminskning, förmögenhetsminskning,
på sin egendom. Därvid gäller
i visst stycke att som s. k. tidigare
värde skall anföras det värde som egendomen
ansågs ha vid tidpunkten för
denna lags ikraftträdande. Det är i anledning
av den punkten som reservationen
är skriven. Jag anser att detta är en
orimlig och skadlig bestämmelse.

Utskottet åberopar i sitt utlåtande att
meningen ju är — enligt riksdagens beslut
— att denna lags tillämpning, inklusive
ersättningsreglernas tillämpning,
skall följas med stor uppmärksamhet
för att man skall kunna komma under
fund med om några olägenheter
uppstår, i vilket fall åtgärder skall vidtagas.

Jag menar emellertid att på denna
speciella punkt någon väntan på erfarenheter
knappast är av nöden. Det syns
på långt håll utan att man behöver
vänta, att denna bestämmelse kommer
att ställa till besvär och leda till orättvisor.

Det räcker att peka på två omständigheter
för att belysa den saken. Om
två markägare som i övrigt befinner
sig i samma situation råkar ha sin mark
olika belägen på så sätt, att den enes
mark blir föremål för intrång enligt
naturvårdslagen och den andres mark
inte blir det, så skall den som råkar
ut för intrånget få sin ersättning fastställd
i förhållande till ett värde som
kanske är 10, 20 eller 30 år gammalt,
medan den som har möjlighet att utnyttja
sin mark helt och fullt givetvis
kan utnyttja marken med hänsyn till
det värde som gäller vid tidpunkten för
utnyttjandet. Vi har menat att detta inte
är rättvist utan att det s. k. tidigare
värdet måste sättas senare eller närmare
bestämt hänföras till den dag då beslut
om intrång enligt lagen fattades.

Det andra är att denna bestämmelse
rimligen måste bli förskräckligt svår att

naturvårdslagen, m. m.

tillämpa. Lagen kommer ju att gälla
länge. När det gått några år eller årtionden
kan det inte bli lätt att fastställa
det värde en markbit hade den
dag lagen trädde i kraft. Om den saken
sägs i den proposition som låg till
grand för riksdagens beslut bara att
det »torde inte innebära alltför stora
svårigheter att, även efter en längre
tids förlopp, anskaffa erforderlig utredning
om detta värde». Bestämmelserna
i 29 § har utformats i enlighet
med det nu sagda. »Det torde inte
innebära alltför stora svårigheter att...
anskaffa erforderlig utredning om detta
värde.» Jag kan inte finna att detta
är någonting annat än en löst framkastad
förhoppning att det nog ordnar
sig. Det finns knappast någon grund
för denna optimism.

Herr talman! Det finns alltså en särskild
punkt i ersättningsbestämmelserna
om vilken jag menar att man utan
att avvakta någon erfarenhet redan nu
kan säga att den måste leda till besvär
och orättvisor. Därför är det som utskottet
anfört, nämligen att det gått så
kort tid sedan lagen antogs, inte något
skäl att icke genast rätta till denna
brist. Tvärtom anföres i reservationen
att den korta tid som gått utgör ett skäl
att göra en ändring redan nu. Då hinner
man göra den ändringen innan
olägenheter uppstår. Det är enligt vår
mening bättre.

Med det anförda ber jag att få yrka
bifall till reservationen av herr Alexanderson
m. fl.

Herr LEVIN (s):

Herr talman! Herr Carlshamre inskränkte
sig till att tala om ersättningsreglerna,
vilka man i motionen begärt
skall ändras. Som den föregående talaren
också erinrade om är det endast
några månader sedan denna lag antogs.
Den var ett av de sista ärendena
under höstriksdagen. Det kan därför
inte påstås att man har vunnit några
erfarenheter av tillämpningen, och det

Onsdagen den 24 mars 1965 em.

Nr 13

133

påstår inte heller vare sig motionärerna
eller reservanterna.

När detta lagförslag behandlades i
höstas var vi i utskottet eniga om att vi
skulle hemställa att naturvårdslagen
och dess ersättningsregler noga följdes
från Kungl. Maj:ts kansli. Anledningen
härtill var att om det uppstod några
misshälligheter eller fel skulle man ha
möjligheter att snabbt rätta till dem.
Det har knappast kunnat uppstå några
misshälligheter ännu, eftersom lagen
med all sannolikhet ej hunnit tillämpas.
Reservanterna säger emellertid att ersättningsreglerna
är av den arten att
de måste föranleda misshälligheter och
besvärligheter.

Jag vill då endast påminna om att
de i naturvårdslagen inskrivna bestämmelserna
bygger på precis samma ersättningsgrunder
som för närvarande
gäller enligt byggnadslagen och som
tills nyår gällde enligt den naturskyddslag
och strandlag som avlöstes av den
nuvarande naturvårdslagen.

Jag ber med dessa ord att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. a)

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. b)

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Carlshamre begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
tredje lagutskottets hemställan i mom.
b) i utskottets utlåtande nr 6, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Rätten att besluta om jaktvårdsområde

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
av herr Alexanderson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Carlshamre begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgavs 112 ja och 99 nej, varjämte
2 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. c)

Utskottets hemställan bifölls.

§ 13

Meddelande ang. besök på Kungl. Teatern

Herr TALMANNEN yttrade:

Kungl. Teatern anordnar tisdagen
den 6 april 1965 en föreställning av
baletten Svansjön för riksdagens ledamöter
m. fl. inbjudna. Föreställningen
börjar kl. 20.00. Under pauserna inbjudes
samtliga deltagare att intaga förfriskningar
i teaterns olika publika utrymmen.

De som så önskar är välkomna att
medföra en gäst.

Teckningslistor, som indrages tisdagen
den 30 mars, finnes utlagda i kapprummet.

§ 14

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 8, i anledning av väckta motioner
angående köp av skog på rot.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 15

Rätten att besluta om jaktvårdsområde

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtan -

134 Nr 13

Onsdagen den 24 mars 1965 em.

Rätten att besluta om jaktvårdsområde

de nr 9, i anledning av väckta motioner
angående rätten att besluta om jaktvårdsområde.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr TRANA (s):

Herr talman! Detta utskottsutlåtande
behandlar två motioner, väckta i första
kammaren av herr Lage Svedberg m. fl.
och i denna kammare av mig och några
kamrater. Motionerna gäller jaktvårdsområden.
De behandlades i förra veckan i
första kammaren och avslogs då i enlighet
med utskottets förslag. Jag kommer
därför inte att ställa något yrkande
om bifall, eftersom det är en meningslös
gest. Men jag vill ändå begagna
tillfället att till protokollet säga
något om denna fråga, då jag anser att
den ur vissa synpunkter är ganska betydelsefull.
Får jag då först ge en liten
bakgrund till varför vi över huvud taget
behöver jaktvårdsområden.

Den ekonomiska utvecklingen i vårt
land har medfört en helt annan materiell
standard, varför många människor,
särskilt från tätorterna, numera har
möjlighet att ägna sig åt sådant som
man tidigare inte ansåg sig ha råd till.
Många vill t. ex. ägna sig åt jakt. Detta
medför att den som inte är med i ett
jaktvårdsområde kan finna det förenligt
med sina intressen att hyra ut jakträtten.
Därvid tar han kanske inte alltid
hänsyn till om den, som han hyr
ut jakträtten till, kan och vill sköta
jakten. Det avgörande blir den förmåga
att betala som den som vill jaga har.
Det kan innebära att det inte blir fråga
om jakt utan om rovjakt och att de
jaktvårdande synpunkterna kommer i
andra hand.

Avsikten med den motion som avlämnats
i ärendet har varit tvåfaldig.
För det första har motionärerna velat
påvisa att om jaktlagens 10 § och det
däri angivna syftet skall tas på allvar,
jså är reglerna för bildandet och bibe -

hållandet av jaktvårdsområden mer
ägnade att motverka än att befrämja
detta syfte och utgör följaktligen ett i
lagbestämmelserna medvetet men inkonsekvent
inplacerat moment, som
starkt begränsar möjligheterna att inom
rimlig tid uppnå vad som i samma lag
utsäges vara det eftersträvade syftet,
nämligen att genom samgående i jaktvårdsområden
befrämja jaktvården.

För det andra har motionärerna velat
rikta strålkastarljuset på det fullständigt
förlegade och odemokratiska
tänkesätt som fortfarande accepteras såsom
grund för de rösträtts- och beslutsregler
som enligt jaktlagens bestämmelser
skall tillämpas vid bildandet eller
bibehållandet av jaktvårdsområde.
På intet annat avsnitt av samhällslivet
torde beslut i allmänna angelägenheter
för sin giltighet vara beroende av sådana
äganderätts-, majoritets- och röstningsbestämmelser
som i detta fall. Bestämmelserna
står i skarp kontrast till
de rösträttsbestämmelser och det självskrivna
krav på lika medborgerliga
rättigheter, som sedan årtionden gäller
för besluts fattande i allmänna angelägenheter
i andra sammanhang, bestämmelser
som med rätta betraktas
som en av grundbetingelserna för vårt
demokratiska samhällssystems tillblivelse
och en av hörnstenarna för dess
fortbestånd.

Vad är det då för bestämmelser som
gäller? Ja, eftersom riksdagen behandlade
frågan så sent som 1963 finns det
ingen anledning för mig att gå närmare
in på den saken. Jag vill bara erinra
om att enligt 1938 års jaktlag, som
var i kraft ända fram till den 1 januari
1964, fordrades för beslut om bildandet
av ett jaktvårdsområde 4/s majoritet
bland de röstande. Vidare skulle lika
stor del av den berörda markarealen
vara representerad genom de fastighetsägare
som deltog i omröstningen.
Om någon markägare stannade hemma
från ett utlyst sammanträde, där ett beslut
av denna art skulle fattas, betrak -

Onsdagen den 24 mars 1965 em.

Nr 13 135

tades han ändå såsom röstande, och det
egendomliga är att hans röst räknades
såsom en nejröst. 1963 års beslut om
nya bestämmelser innebär att kravet
på kvalificerad majoritet sänktes från
«/s till 3U såväl när det gäller röstande
fastighetsägare som representerad
markareal. Kvar står dock fortfarande
bestämmelsen om att därest någon icke
infinner sig vid sammanträde, räknas
hans röst såsom en nejröst.

Utskottet hänvisar bl. a. till ett uttalande
som departementschefen gjorde
i sin proposition nr 46 för år 1948, och
jag kan inte underlåta att citera detta,
eftersom jag tycker att det har en giltighet
än i dag: »I likhet med utredningsmannen
finner jag det önskvärt,
att en övervägande majoritet av jordägare
med sammanhängande marker
skall kunna genomföra beslut om bildande
av ett gemensamt jaktvårdsområde.
Samtidigt som jag förutsätter,
att sammanslutningarna liksom hittills
i regel skola kunna åstadkommas på
frivillighetens väg, anser jag alltså, att
skyldighet under vissa förhållanden bör
föreskrivas för samtliga jakträttsinnehavare
att ansluta sig till det gemensamma
jaktvårdsområdet. Det skulle
annars kunna hända, att endast en enda
jakträttsinnehavare, vars ägor äro
belägna inom området, skulle kunna
försvåra eller omöjliggöra effektiv jaktvård.
»

Även efter tillkomsten av de bestämmelser
som beslutades år 1963 kan en
markägare, som äger mer än 25 procent
av den areal som skall ingå i jaktvårdsområde,
ensam bestämma hur man skall
förfara, detta oavsett hur många övriga
markägare som finns inom jaktvårdsområdet.
Vederbörande behöver inte
ens — vare sig det nu är fråga om en
stor enskild markägare eller ett bolag
— infinna sig vid sammanträde, utan
genom att utebli anses han ha röstat
nej och därigenom har han omöjliggjort
ett beslut om bildandet av jaktvårdsområdet.

Rätten att besluta om jaktvårdsområde

Det är väl ändå horribelt att något sådant
skall kunna än i dag förekomma
när det gäller att ta ställning till en
allmän angelägenhet. Men utskottet säger
egentligen ingenting om den saken
utan hänvisar bara till att de nuvarande
bestämmelserna tillkommit så sent
som år 1963 och att man bör avvakta
ytterligare erfarenheter innan man kan
yttra sig om resultatet. Men ungefär
likadant sade utskottet 1938 och sedan
dess har det ändå förflutit 27 år utan
att det har, om jag minns rätt, genom
frivilliga avtal hildadts mer än omkring
730 jaktvårdsområden och genom
majoritetsbeslut omkring 650. Utvecklingen
har alltså gått mycket sakta, och
jag kan inte tänka mig att vi skulle
vänta i ytterligare 25 år för att avläsa
resultatet av de nya bestämmelserna.
Skall vi över huvud taget vänta någon
längre period, är jag rädd för att det
kommer att uppstå förhållanden som
innebär verklig risk för att den vilda
svenska faunan tar skada.

Jag skulle i alla fall vilja ställa ett
par frågor till utskottets representant.
För det första: Anser utskottets talesman
att rösträttsbestämmelserna vid bildande
eller bibehållande av jaktvårdsområde
är till hinder eller till fördel för
en snabb utveckling och uppbyggnad
av jaktvårdsområdena och jaktvården?
För det andra: Anser utskottets talesman
att en enda markägare, som representerar
mer än 25 procent av jaktvårdsområdets
markareal, har den suveräna
bestämmanderätten över områdets
övriga markägare hur många dessa
än är, eller att markägare som uteblir
från omröstningen skall räknas som om
han avgivit nejröst? Anser utskottet att
detta står i överensstämmelse med de
lagfästa grundsatser som i övrigt gäller
för parlamentariskt styrelsesätt och
medborgarnas rösträttsutövande? För
egen del anser jag att den andra frågan
är den allra viktigaste, därför att den
gäller de allmänna rösträttsregler som
vi har, öven om den första frågan be -

136 Nr 13

Onsdagen den 24 mars 1965 ein.

Rätten att besluta om jaktvårdsområde

träffande jaktvårdsområdena och behovet
av dessa är nog så viktig.

Herr talman! Jag har inget yrkande.

I detta anförande instämde herr Carbell
(s).

Herr LEVIN (s):

Herr talman! Herr Trana har anmärkt
på en hel del i den lag som reglerar
möjligheterna att bilda jaktvårdsområden.
Vad han framför allt anmärker
på är de gällande omröstningsbestämmelserna.
Han säger att de är odemokratiska,
därför att det här gäller
en allmän angelägenhet och man därför
bör ha samma rösträttsregler som då
är brukliga. Det är dock horribelt att
jämföra med de rösträttsregler som gäller
t. ex. i kommunala sammanhang. Här
är det ju fråga om hur pass stor majoritet
som skall behövas för att tvinga
människor att vara med om en tvångskollektivisering
av jakten. Man kan väl
knappast påstå att det är fråga om demokrati.
Vår jaktlagstiftning bygger ju
på regeln att den som disponerar mark
med äganderätt eller arrende också har
rätten till jakt. Därför har det också
från början varit så, att möjligheterna
att lagstiftningsvägen bilda s. k. jaktvårdsområde
helt och hållet byggt på
frivillighet. Man har ju också varje gång
understrukit, att man framför allt skall
eftersträva frivillighet och enhällig anna
påverka beslut om jaktvårdsområdets
förlängning.

När vi 1912 först fick möjligheter att
bilda jaktvårdsområde hade vi inga
tvångsbestämmelser. Det var bara de
som frivilligt anslöt sig till jaktvårdsområde
som kunde komma med. När
man 1938 införde möjligheter att tvångsvis
ta med sådana, som inte var intresserade
att vara med, var man ganska
betänksam. Man kom emellertid fram
till att det för att kunna bilda ett jaktvårdsområde
skulle fordras minst fem
sjättedels majoritet både beträffande
markinnehavet och huvudtalet. Visserligen
diskuterade 1938 både utredning -

en och Kungl. Maj :t ett förslag om införande
av en viss minimiareal för att
över huvud taget få lov att utöva jakt,
men såväl utredningen som Kungl. Maj:t
tog avstånd från förslaget.

I vissa söderut belägna länder är det
så, att vem som helst inte får jaga. Man
skall disponera en viss minimiareal för
att få rätt därtill. Här ansågs det emellertid,
för att använda herr Tranas ord,
alltför odemokratiskt att ta jakträtten
från dem som hade minst med mark.
Man stannade därför för införandet av
vissa tvångsbestämmelser — dock så
att man krävde fem sjättedels majoritet.

1963 föreslog Kungl. Maj:t att man
inte skulle kräva fyra femtedels utan
bara tre fjärdedels majoritet, och riksdagen
biföll detta förslag vid höstriksdagen
samma år. Det förelåg faktiskt
motioner som gick emot förslaget, men
inga motionärer föreslog, att man skulle
gå längre i frågan om tvångsbestämmelser.
I de motioner som berörde jaktvårdsområdena
talades det emot en
skärpning av bestämmelserna. Riksdagen
biföll emellertid Kungl. Maj:ts förslag,
och lagen har nu gällt sedan den
1 januari 1964, d. v. s. ett år. Man har
knappast ännu vunnit några större erfarenheter
av den.

Jag kan förstå att andra personer kan
ha andra åsikter, men min personliga
mening är, att det knappast kan vara ett
intresse att ytterligare skärpa bestämmelserna
och därmed öka möjligheterna
att tvinga in människor i ett jaktvårdsområde.
Så länge vi håller på regeln att
med innehavet av mark följer rätten
till jakt, bör man inte alltför mycket
tvinga människor in i ett jaktområde
om de inte vill. Detta är min uppfattning.

Herr TRANA (s):

Herr talman! Jag är ledsen, men jag
kan inte dela herr Levins uppfattning.
Lagstiftningen om jaktvårdsområden
har tillkommit därför att man i den bär

Onsdagen den 24 mars 19C5 em.

Nr 13

137

sett ett medel att utöva jaktvård, d. v. s.
att bevara vår vilda fauna. Det är ett
allmänt intresse. Varför vi inte därvidlag
skall kunna använda samma rösträttsbestämmelser
som i andra sammanhang,
där det gäller allmänna och samhälleliga
intressen, kan jag inte fatta.

Man brukar ju inte säga att ett beslut
här i riksdagen som kommit till efter
röstning är ett tvångsbeslut, utan det
är grundat på den enkla och sunda principen
att majoriteten bestämmer i allmänna
angelägenheter. Jag anser att det
skall vara så även i detta fall. Jag hoppas
också att de motioner som bär behandlats
i någon mån har bidragit till
att en förbättrad jaktvårdslagstiftning
så småningom kommer till stånd i detta
avsnitt.

Herr BÖRJESSON i Glömminge (ep):

Herr talman! Är det inte så, herr Trana,
att tiden för dessa jaktvårdsområdens
bestånd nu kan förlängas när det
inte finns fler opponenter än 25 procent
med rösträtt på stämman närvarande.
Om man däremot skulle fordra
bara enkel majoritet, men det vore som
herr Trana anger att nejsägarna bara kan
sitta hemma, skulle vi inte få behålla
730 jaktvårdsområden, ty då blir det
enklare att upphäva dem. Nejsägare
måste komma till stämman för att kunna
påverka beslut om jaktvårdsområdets
förlängning.

Herr TRANA (s):

Herr talman! När det gäller förlängning
av tiden för jaktvårdsområde gäller
såvitt jag förstår samma bestämmelser
som vid bildandet.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 16

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 10, i anledning av väckta motioner
angående företräde till bearbetning
av stenkolsfyndigheter.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 17

Forskning rörande ungdomens situation
i dagens samhälle

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 5, i anledning av
väckta motioner om forskning rörande
ungdomens situation i dagens samhälle.

I de likalydande, till allmänna beredningsutskottet
hänvisade motionerna
I: 582 av herr Thorsten Larsson in. fl.
och II: 685 av herrar Boo och Larsson
i Borrby hemställdes, att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj:t måtte begära
att Kungl. Maj :t föranstaltade om åtgärder
för en grundläggande och kontinuerlig
forskning om ungdomens situation
i dagens samhälle i det syfte som angivits
i motionerna.

Utskottet hemställde, att de likalydande
motionerna 1:582 och 11:685
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av herr
Svanström, fru Olsson samt herrar Kilsmo,
Rimås, Börjesson i Glömminge och
Gustafsson i Stenkyrka, vilka ansett att
utskottet bort hemställa,

att riksdagen med bifall till de likalydande
motionerna I: 582 och II: 685 i
skrivelse till Kungl. Maj :t måtte begära
att Kungl. Maj :t föranstaltade om åtgärder
för en grundläggande och kontinuerlig
forskning om ungdomens situation
i dagens samhälle i det syfte som
angivits i motionerna.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr BÖRJESSON i Glömminge (ep):

Herr talman! Förevarande utskottsutlåtande
behandlar motion 11:685.
Den hade förra året en föregångare,
som betecknades som en partimotion
från centerpartiet och som avgjordes
under höstsessionen. Nu kan man måhända
tycka att det inte har gått så
lång tid sedan dess, men vi motionärer
har ansett dessa frågor vara så angelägna
att vi även denna gång genom en

Onsdagen den 24 mars 1965 em.

138 Nr 13

Forskning rörande ungdomens situation

reservation liar velat understryka våra
synpunkter.

Som jag tidigare framhållit från denna
plats är det inte vår avsikt att rikta
någon kritik mot eller klanka på vår
svenska ungdom. Vi har i stället velat
framhålla att vi inte kommer ifrån de
ungdomsproblem som följer med vårt
moderna samhälles snabba utveckling.
.Tåg vill gärna understryka att vi har
mycket fina ungdomsorganisationer,
goda skolor och duktiga lärare, men de
kan inte klara hela situationen. Samhället
måste också vidta alla de åtgärder
som är möjliga för att komma till
rätta med problemen.

Allt det nya som i snabb takt väller
fram i samhället gör att ungdomens situation
ingalunda blir lättlöst eller lättbemästrad.
Släkt- och familjebanden
uppluckras, pengar och bilar står till
ungdomens förfogande, och avancerade
nöjen av olika slag lockar på mångahanda
sätt. Alla har vi för bara sju-åtta
dagar sedan erfarit hur en vilsekommen
16-årig yngling stal en bil för att
köra till Köpenhamn för att roa sig
men på vägen dit blev hejdad av en
polisman, som han sköt ned. Denna
händelse är givetvis mycket tragisk för
polismannens familj, men den är också
tragisk för 16-åringen själv och för hela
vårt moderna samhälle.

Vi motionärer menar nu att samhället
måste öka sina ansträngningar för
att ge de urspårade eller de som har
anlag att spåra ur så god hjälp som
möjligt. Vi bör också öka insatserna för
forskning om vad som sker i det som
synes ske och vilka åtgärder som kan
vara av värde att satsa på.

Utskottet nöjer sig med en hänvisning
till 1962 års ungdomsutredning
och till den undersökning som verkställts
om de 222 stockholmspojkarna.
Vi reservanter anser emellertid inte att
de direktiv som 1962 års utredning fått
är tillräckliga utan att ett grundläggande
och kontinuerligt studium av ungdomens
förhållanden i vårt moderna
samhälle alltjämt är behövligt.

i dagens samhälle

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den vid utskottets utlåtande fogade
reservationen.

Hem BOO (ep):

Herr talman! Ungdomen är vårt lands
främsta tillgång. Dess utbildning, förkovran
och inpassning i samhällsgemenskapen
måste därför vara en fråga
av hög angelägenhetsgrad. Alla insatser
som kan främja den unges harmoniska
utveckling måste göras och detta på ett
så riktigt och verkningsfullt sätt som
möjligt.

I det de starka förändringarnas samhälle,
som vi i dag upplever, betyder
detta att ökade insatser måste till för
ungdomens stöd i dess många gånger
nya situation. Samtidigt är det en självklar
sak att insatserna skall sättas in
på ett så effektivt och riktigt sätt som
möjligt. För att man skall nå denna
dubbla målsättning måste vi veta mer
om ungdomens situation, d. v. s. alla de
faktorer som påverkar ungdomen och
spelar roll i dess utvecklingsprocess.

Som vi erinrar om i den motion,
som behandlas i föreliggande utskottsutlåtande,
var i det gamla statiska
samhället uppfostringsfrågorna av helt
annan natur än nu. Den äldre generationen
kunde dela med sig av sin erfarenhet
till den unga generationen.
Samhällets normer överflyttades till den
unge på ett självklart sätt.

Dagens situation är en helt annan.
Den snabba utvecklingen medför att
den erfarenhet föräldrarna har från
sin uppväxttid, som ju enligt naturens
lagar måste ligga ett par, tre årtionden
tillbaka i tiden, inte är lika självklar
att applicera i dagens samhälle som
normer för ungdomen. Mycket av värderingarna
har förändrats, och detta
innebär att även föräldrarna kan ha
svårigheter att anpassa sig till den nya
tiden. Slitningar mellan generationer
kan därför skönjas.

Detta har lett till att ungdomen i dag
själv befinner sig i en ny situation —
en friare situation som kräver mer av

Onsdagen den 24 mars 1965 em.

Nr 13

139

Forskning rörande ungdomens situation i dagens samhälle

den unge. Ungdomen ställs inför problem
som föräldrarna inte har erfarenhet
av och därför också fir osäkra och
frågande inför. Man behöver bara peka
på ett par saker som belyser detta. Jag
tänker närmast på den starka omflyttningsprocess
som pågår och som alltid
måste medföra stora och nya problem
för den enskilde. Många människor
tvingas att lämna sin ursprungsmiljö
och söka anpassning i en ny miljö.
Detta medför alltid en mer eller mindre
svår individuell anpassning. Det
finns också andra förhållanden, som vi
i detta sammanhang kan peka på och
som vi tycker i och för sig är utomordentligt
positiva för ungdomen, t. ex.
de bättre och ökade utbildningsmöjligheter
som dagens ungdom har i jämförelse
med tidigare generationer.

Men vilka önskningar har då dessa
ungdomar som tillbringar sin dag vid
skolbänken, och vilka krav ställer de
på sin fritid? Vad är avgörande för
deras normbildning? Det är just här
kunskaperna är otillräckliga. Förändringarna
ställer större krav på den fostran
som behövs för att ungdomarna
skall bli goda samhällsmedborgare, alltså
krav framför allt på samhälle, på
hem, skola och föreningsliv. Då är det
skrämmande att få redovisningar, som
säger att ett stort antal ungdomar vid
en modern skola på fritiden under
skolterminen begår mer eller mindre
svåra kriminella handlingar. När sedan
eleverna har skolferier, upphör dessa
kriminella handlingar. Det vet vi, men
vi vet inte orsakssammanhanget bakom
elevernas beteende. Det är ett klarläggande
av detta vi motionärer avser med
vårt yrkande beträffande en grundläggande
och kontinuerlig forskning om
ungdomens situation i dagens samhälle.

Utskottet refererar sin skrivning från
hösten 1964. Detta är ett bekvämt sätt
att göra bedömningar och redovisningar,
men det kan också vara ett sätt som
man använder om man inte vill —
kanske av dolda skäl — göra någonting

i ett angeläget ärende. Om därtill redovisningen
från ett tidigare tillfälle går
vid sidan om det problem som aktualiserats,
blir inte det nya ställningstagandet
bättre för det. Att bara tre månader
förflutit sedan det förra ställningstagandet
gjordes övertygar ju inte
som starkt skäl.

Utskottet anför att forskning förekommit
genom att referera till bl. a. de
två undersökningar som redovisats i
utlåtandet. Dessa redovisningar belyser
väl bara att problemen finns och är
stora, men man kan ju inte ge dem
etiketten forskning. Vad vi behöver veta
är varför ungdomarna har haft ett
visst beteendemönster. Vad därtill 1962
års ungdomsutredning skall klarlägga är
hur stödet till ungdomen skall sättas in
för att verka så effektivt som möjligt.
Detta är i och för sig utomordentligt
angeläget men kan inte vara annat än
ett komplement till en grundforskning,
som försöker belysa och analysera orsakssammanhanget
till själva beteendet.

Med det anförda, herr talman, ber
jag få yrka bifall till reservationen av
herr Svanström m. fl.

Herr RIMÅS (fp):

Herr talman! Efter de båda anföranden
som nyss hållits kan jag fatta mig
rätt kort, när jag nu motiverar varför
jag har ställt mig bland reservanterna.

I själva sakfrågan föreligger väl
egentligen ingen skillnad i uppfattning
mellan reservanterna och utskottsmajoriteten.
Spörsmålet gäller, om den forskning
som liar utförts och som pågår
är tillräcklig eller inte. Vi reservanter
menar att forskningen på området bör
fortsättas och vara av mera kontinuerlig
och grundläggande art än hittills.
Åtminstone jag för min del stöder mig
bl. a. på ett uttalande från sociologiska
institutionen vid Stockholms universitet,
vari anföres att särskilt ungdomarnas
attitydbildning under pubertetsåren
bör göras till föremål för systematiska
studier. Ungdomarnas attitydbild -

140 Nr 13

Onsdagen den 24 mars 1965 em.

Forskning rörande ungdomens situation i

ning är ju en mycket svår fråga. Motionärerna
har motiverat sin framställning
med de olika förhållanden som råder
nu jämfört med förr och skillnaden
mellan föräldragenerationens situation
och ungdomarnas situation i dag.

Jag har exempel från min hembygd
som ställt dessa problem inför mig på
ett mycket närgånget sätt.

Ett par mil från mitt hem finns det
en profan samlingslokal, ute på rena
rama landsbygden, som hade stått oanvänd
en tid men som börjat användas
för fritidsgrupper o. dyl. — ting som i
och för sig är bra. Men vid vissa tillfällen
har man där anordnat fester som
varit mycket stormiga och givit eko
i ortspressen, varvid använts rubriker
som »Skandal» och talats om skandalöst
uppträdande. Det har förekommit
fylleribråk och bråk med den förstärkta
polisen. Polisen har svårt att klara
situationen, och det har förekommit
dödskörningar efter sådana här fester
— det har varit ungdomar som inte
kunnat hålla reda på höger och vänster
och mötande trafikanter har fått sätta
livet till.

Detta har upprört folkopinionen, det
har varit insändare i tidningarna och
man har undrat varför ingenting görs.
Inför sådana händelser frågar man sig
naturligtvis: Vad är det för slags ungdom
som gör på detta sätt? Hur kommer
det sig att vissa ungdomar dras
till denna typ av fester? Det är ju fråga
om ett slag av fester som den överväldigande
delen av ungdomen, som är
skötsam och fin, inte har den minsta
tanke på att bevista.

Vi tror oss veta rätt mycket om vad
detta är för slags ungdomar, från vilken
miljö de kommer o. s. v. Men självfallet
ligger det mycket av antagande
i våra funderingar. Den oerhörda skillnaden
mellan situationen för ungdomen
i dag och situationen för föräldragenerationen,
när den var ung, belyses
emellertid klart.

För tre veckor sedan gav en sådan

dagens samhälle

här fest i min hembygd eko i form
av rättegångsreferat. Med i rättegången
var 14-åriga ungdomar. Ungdomarna
kommer långa vägar till dessa
fester — de åker 30—40 mil och
kommer t. o. m. från andra län. För
deras föräldrar skulle de ha varit
otänkbart att vid 18 års ålder köpa en
bil och köra så långa sträckor för att
vara med om sådana s. k. nöjen. Det
är alltså en helt ny situation för ungdomen.

Jag skall inte förneka, herr talman,
att sådana erfarenheter varit bidragande
när jag för min del ställt mig bland
reservanterna. Utskottsmajoriteten säger
att frågan behandlats rätt nyligen
-— i höstas — och att någon omständighet
som kan föranleda ändrat ställningstagande
från riksdagens sida inte inträffat.
Men det beror väl på vad man
menar med ändrade förhållanden. Jag
menar att det inträffar saker varenda
dag på detta område. Herr Börjesson i
Falköping nämnde gangsterdådet på
E 4: an nyligen. Jag måste säga att det
dådet berörde mig mycket starkt. Inte
minst berodde detta på att jag, när jag
öppnade tidningen och läste rubriken,
kunde konstatera att en av de polismän
som råkade i denna hemska situation
vuxit upp på min gård. Jag hade
alltså personliga kontakter med honom.
I sådana fall kryper händelser av detta
slag inpå en ganska närgånget, och det
är inte lätt att säga, att vi får nöja oss
med vad som varit och vad som pågår
i fråga om utredningar.

Herr talman! Jag stannar här och
ber även jag att få yrka bifall till reservationen.

Herr SVENSSON i Kungälv (s):

Herr talman! Det var en betydande
skillnad mellan herr Rimås’ och herr
Boos anföranden. Herr Rimås sade nämligen
att det egentligen i stort sett inte
är någon skillnad mellan reservanternas
och utskottets skrivning. Detta vill
också jag mycket starkt understryka.

141

Onsdagen den 24 mars 1965 em. Nr 13

Forskning rörande ungdomens situation i dagens samhälle

Vi har i utskottet alla känt att detta är
en stor och betydelsefull fråga. Vi har
naturligtvis också frågat oss om vi inte
kunde göra något alldeles särskilt i denna
sak.

Såsom båda de föregående talarna
påpekat behandlade vi så sent som i
december månad förra året denna fråga,
och det har väl inte inträffat så
mycket sedan dess, som gör att vi i någon
större utsträckning behöver ändra
vårt resonemang.

Herr Boo lät påskina att vi inte skulle
önska att något blir gjort i denna
fråga. Vad är nu detta för ett sätt att
resonera? Jag vill i varje fall för min
del inte ta åt mig herr Boos beskyllning.
Jag tycker inte att man skall tillgripa
sådana överord, i varje fall inte
om man tagit del av utskottets utlåtande.

Uet ligger flera skäl bakom vårt ställningstagande,
men det som framför allt
gör att vi vill vänta med denna sak är
att 1962 års ungdomsutredning för närvarande
arbetar med detta. Den har
flera uppgifter men uttalar bl. a. i sitt
betänkande SOU 1963:67 följande: »Såsom
en andra huvuduppgift skall utredningen
undersöka i hur hög grad
ungdomsarbetet organisatoriskt och innehållsmässigt
kunnat anpassa sig till
de nya förhållandena i samhället, samt
belysa vilka behov som för framtiden
måste fyllas.»

Utredningen har vidare anlitat ett
par experter som lagt upp ett undersökningsschema.
Vidare har utredningen
i .skrivelse till departementschefen
anhållit om tillstånd och medel för en
sådan utredning. Denna kommer nu att
genomföras och det torde ändå vara
klokt att avvakta dess resultat innan
man går vidare i saken. Detta är vanlig
praxis i riksdagssammanhang.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr BOO (ep):

Herr talman! Jag vill säga till herr

Svensson i Kungälv, att vad jag redovisade
var den dubbla målsättningen man
har på detta område, nämligen att analysera
ungdomarnas situation samt att
avgöra hur stödet till dem skall utformas.
Jag vill också klarlägga att vad jag
avser när jag säger att utskottet varit
negativt inställt närmast avsåg strävan
att få till stånd en grundläggande forskning
beträffande ungdomens situation i
dagens samhälle. Vi får redovisningar
över ungdomens beteende, men vi vet
icke vad som ligger bakom detta.

Jag är den förste att understryka värdet
av att 1962 års ungdomsutredning
enligt sina egna önskemål har fått medel
för att hedriva fortsatt forskning
om på vilket sätt stödet till ungdomen
skall sättas in för att få största möjliga
effekt. I sig själv är det en utomordentligt
viktig arbetsuppgift som 1962 års
ungdomsutredning har att arbeta med.
Den skall så småningom framlägga förslag
med utgångspunkt från de resultat
den kommit fram till beträffande dessa
problem. Men jag menar att vi vet alldeles
för litet om de förhållanden som
ligger bakom många av den nutida ungdomens
beteenden. Jag har starkt velat
understryka att vi är i behov av en väsentligt
förbättrad och utökad forskning
för att komma till rätta med och få ett
grepp om dessa problemställningar.

Herr SVENSSON i Kungälv (s):

Herr talman! I utredningen framhålles
följande: »När man söker analysera
de frågeställningar som är förbundna
med ungdomens ledning och fostran
kan man inte underlåta att studera dessas
relationer till samhällsförändringarna.
» Man tar sedan upp socialpsykologiska
och personlighetspsykologiska
synpunkter och en del pedagogiska förhållanden,
vilka man vill se över efter
dessa riktlinjer.

Jag tycker därför att det föreligger
mycket starka skäl för att avvakta vad
denna utredning kan komma fram till
innan man tar nästa steg. Ett steg i

142 Nr 13

Onsdagen den 24 niars 1965 em.

Bekämpande av narkotikahandeln

sänder är, herr talman, vad vi brukar
få ta här i livet.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Börjesson i Glömminge begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
allmänna beredningsutskottets hemställan
i utskottets utlåtande nr 5, röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
av herr Svanström m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Börjesson i Glömminge begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 132 ja och 70 nej,
varjämte 7 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 18

Föredrogs vart efter annat allmänna
beredningsutskottets utlåtanden:

nr 6, i anledning av väckta motioner
om nya former för hedersbevisning för
lång och trogen tjänst inom det statliga
verksamhetsområdet,

nr 7, i anledning av väckta motioner
om inventering av vissa personalvår -

dande anordningar inom den statliga
förvaltningen, samt

nr 8, i anledning av väckta motioner
om åtgärder för att förebygga inbrottsstölder.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 19

Bekämpande av narkotikahandeln

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 9, i anledning av
väckt motion om bekämpande av narkotikahandeln.

Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep):

Herr talman! Jag har ingalunda för
avsikt att polemisera mot utskottet, utan
jag vill i likhet med utskottet uttala min
oro över ökningen av antalet fall av narkotikamissbruk
och över den utveckling
som formerna för missbruket har tagit.
År 1963 fälldes i Stockholm 105 personer
för narkotikabrott, och år 1964
var antalet 122. För landet i övrigt har
jag inte kunnat få fram några siffror.
Men inte minst med tanke på att vi under
den senaste tiden i pressen i allt
större utsträckning kunnat läsa om narkotikabrott
talar all sannolikhet för att
narkotikabrotten har ökat kraftigt under
de senaste åren. Enligt vad jag inhämtat
från polisen har också den olovliga
införseln av och handeln med narkotika
under de senaste åren stadigt
tilltagit i omfattning. Det råder inget
tvivel om att åtminstone en fördubbling
av antalet brott skett under den senaste
femårsperioden.

I narkotikabrottens spår följer tragedier
för hem och familjer av en omfattning
som knappast kan överblickas. Det
bör därför, som utskottet framhållit, vara
en samhällsangelägenhet av största
vikt att söka råda bot på dessa missförhållanden.

Onsdagen den 24 mars 1965 em.

Nr 13

143

Jag vill inte förneka att man från
samhällets sida uppmärksammat den illegala
narkotikahanteringen och sökt
vidta åtgärder för att komma till rätta
med missförhållandena. En ny narkotikaförordning
trädde i kraft vid årsskiftet
1963/64, och den medförde bl. a.
en skärpning av straffen för narkotikabrott.
Vidare har polisens resurser
ökats, och man har därigenom fått större
möjligheter till ingripanden. Jag hoppas
också att rikspolisstyrelsens hemställan
om ytterligare tjänster för att
komma till rätta med den illegala narkotikahandeln
måtte vinna beaktande.

Herr talman! Jag begärde närmast ordet
för att uttala en önskan. Jag och
min medmotionär, herr Sjöncll, har
icke begärt en kartläggning av frågan
om narkotikabrotten i hela dess vidd,
utan vi har begärt en utredning av frågan
om möjligheterna att åstadkomma
en förstärkning av insatserna för att bekämpa
narkotikahandeln, nationellt och
internationellt. Vi är medvetna om att
en förstärkning är nödvändig, inte
minst i internationellt avseende. Men
det vore, som rikspolisstyrelsen anfört
i sitt yttrande, värdefullt —• och jag
kommer nu till min önskan — att få till
stånd en undersökning av problemets
omfattning och karaktär. Kunskaperna
om narkotikamissbruket är för närvarande
alltför bristfälliga för att man
skall kunna bedöma vilka åtgärder som
bör vidtas. Man borde undersöka varför
människor missbrukar narkotika,
vilka preparat som mest används, varför
just dessa preparat används, o. s. v.
En kartläggning av detta slag skulle vara
till stort gagn bl. a. vid planläggningen
av de polisiära insatserna för att
bekämpa narkotikamissbruket. Jag hoppas
att en sådan kartläggning kommer
till stånd inom den närmaste tiden.

Herr talman! Jag bär inget yrkande.

I detta anförande instämde herr Sjönell
(ep).

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 20

Upprättande av fasta diplomatiska förbindelser
med Tyska demokratiska republiken Föredrogs

utrikesutskottets utlåtande
nr 1, i anledning av motioner om upprättande
av fasta diplomatiska förbindelser
med Tyska demokratiska republiken.

I en i första kammaren av herrar Lager
och Adolfsson väckt motion, nr 1,
och en i andra kammaren av herr Hermansson
m. fl. väckt likalydande motion,
nr 1, vilka hänvisats till utrikesutskottet,
föreslogs att riksdagen i skrivelse
till regeringen hemställde att denna
toge initiativ till upprättandet av
fasta diplomatiska förbindelser med
Östtyskland.

Utskottet hemställde, att motionerna
I: 1 och II: 1 icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr JANSSON (k):

Herr talman! Utrikesutskottet föreslår
att motionen angående upprättande av
fasta diplomatiska förbindelser med
Tyska demokratiska republiken icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.
De skäl som utskottet anför för
sitt avstyrkande är desamma som förts
fram i olika sammanhang när denna
fråga varit på tal. Det förefaller onödigt
att i denna sena timme tvista om
huruvida något av dessa tidigare angivna
skäl alltjämt äger giltighet. Det gäller
i dag att pröva denna fråga utifrån
det läge som nu råder och med hänsyn
till den utveckling som äger rum i Centraleuropa.

Utskottet erinrar om att ehuru officiella
förbindelser med Tyska demokratiska
republiken saknas, förekommer på
olika områden faktiska kontakter, enkannerligen
i fråga om handel och kommunikationer.
Detta påpekande är betydelsefullt.
Det kan tilläggas att de handelspolitiska
förbindelserna ökar i om -

144 Nr 13 Onsdagen den 24 mars 1965 em.

Upprättande av fasta diplomatiska förbindelser med Tyska demokratiska republiken

fattning. Senast har detta kommit till
uttryck i det stora intresset för den årligen
återkommande Leipzig-mässan.

Å andra sidan är det uppenbart att
avsaknaden av fasta diplomatiska förbindelser
med DDR inverkar hämmande
på de faktiska kontakter, som utskottet
pekar på, och skapar fortsatt
osäkerhet hos många, bl. a. företrädare
för handeln, kommunikationerna och
kulturlivet, om det tillrådliga i att vidga
de kontakter som redan finns.

I utskottsutlåtandet heter det att den
i motionen föreslagna åtgärden skulle
innebära att Sverige på det internationella
planet verkade för ett erkännande
av Tysklands uppdelning på två självständiga
stater. Formuleringen förefaller
mig egendomlig och inaktuell, då vi
här har att utgå ifrån fakta, och fakta
är att Tyskland sedan många år tillbaka
är delat i två självständiga stater. Vi
kan ha vilken mening vi vill om detta
faktiska förhållande, men vi kan inte
bestrida att förhållandet är sådant.

Det sägs i utskottsutlåtandet att en
lösning av tysklandsfrågan skulle bidraga
till en utjämning av motsättningarna
i Europa och utgöra ett betydelsefullt
framsteg för tryggandet av den fredliga
utvecklingen i världen. Detta är väl
ett riktigt konstaterande, förutsatt att
man med »lösning av den tyska frågan»
menar Tysklands enande på en demokratisk
grundval i överensstämmelse
med Potsdamavtalets innehåll och anda.

Det sägs vidare i utlåtandet att man
från svensk sida vid olika tillfällen
framhållit de risker som är förbundna
med Tysklands fortsatta delning. Den
fråga som först anmäler sig är: Hur kan
man tro att en tysk återförening underlättas
av att vi enbart erkänner och
upprätthåller diplomatiska förbindelser
med en av de två tyska staterna?

Sverige är ett neutralt land. Vår neutralitet
bör gälla båda de tyska staterna.
Vad ger stöd för tanken att det skulle
gynna återföreningen att bara erkänna
en av de tyska staterna? Om man tror

att diskriminering av den ena staten och
favorisering av den andra skulle gynna
en tysk återförening, så är det svårt
att förstå att man i samma perspektiv
skulle kunna inrymma åsikten att återföreningen
skall ske på det statliga likaberättigandets
grund.

Utrikesutskottets motivering är oklar
och dunkel och saknar den öppenhet,
klarhet och konsekvens som på så
många andra områden präglar vårt
lands utrikespolitik och som från denna
talarstol tidigare i dag klarlagts av
utrikesminister Torsten Nilsson.

Det torde väl inte vara någon överdrift
att påstå att vår tidigare hållning
till Tyska demokratiska republiken var
en eftergift till den s. k. Ilallsteindoktrinen.
Innehållet i denna doktrin kan
sägas vara att förneka Tyska demokratiska
republikens existens, och den rekommenderar
ett omedelbart avbrytande
av de diplomatiska förbindelserna
med de länder som erkänner DDR. Det
var under det kalla krigets isigaste år
möjligt att med den s. k. Hallsteindoktrinen
som bas öva utpressning mot
vissa länder. Men det är nödvändigt att
inse att situationen snabbt förändrats.

Hallsteindoktrinen är på fallrepet.
Allt fler europeiska statsmän, t. o. m.
statsmän med så stabilt konservativa
uppfattningar som de Gaulle, förkastar
Hallsteindoktrinen som vettig grund för
utrikespolitiken från Bonn-regimens
sida. Inte ens inom Tyska förbundsrepublikens
egna framträdande politiker
står sig de gamla värderingarna. I går
meddelade pressen hur Tyska förbundsrepublikens
vicekansler, Erich Mendes,
som också är ordförande i det fria demokratiska
partiet, på partikongressen
i Bonn under måndagen hade förklarat
att Tyska förbundsrepubliken bör upprätta
»fullständiga diplomatiska förbindelser
med alla östblöckstaterna» och
att »Hallsteindoktrinen måste modifieras».

Vad som hänt under de senaste veckorna
i förbindelserna mellan Tyska

Nr 13 145

Onsdagen den 24 mars 1965 em.

Upprättande av fasta diplomatiska förbindelser med Tyska demokratiska republiken

förbundsrepubliken och arabstaterna
understryker ytterligare att Hallsteindoktrinens
sammanbrott närmar sig.
Därest Sverige vid ett erkännande av
Tyska demokratiska republiken skulle
bli föremål för hotelser om »allvarliga
konsekvenser» av samma slag som
Tyska förbundsrepublikens regering uttalat
mot Förenade arabrepubliken, tror
jag att ett sådant hot bör kunna tas med
betydligt större lugn än vad som kanske
varit möjligt för ännu några få år sedan.
Hot och utpressning kan inte få
bestämma eller påverka Sveriges utrikespolitiska
handlande. Att Sverige har
en omfattande handel med Tyska förbundsrepubliken
behöver inte paralysera
oss i denna fråga, så mycket mindre
som Sveriges handel med Tyska förbundsrepubliken
kännetecknas av bl. a.
att vår export till detta land väsentligt
understiger vad vi importerar.

Om vi upptar fasta diplomatiska förbindelser
med Tyska demokratiska republiken,
bör vi från alla håll kunna
påräkna respekt för en sådan neutral
handling, som klart skulle motsvara vår
vilja att minska spänningen och bidra
till ökad normalisering av det politiska
livet i Europa. För att inte vad jag här
har anfört skulle uppfattas som någon
extrem kommunistisk ståndpunkt hade
jag avsett att citera några av vårt lands
ledande tidningar, däribland Stockholms-Tidningen,
som varit inne på i
stort sett samma tankegångar som jag
själv här har uttryckt. Av tidsskäl skall
jag emellertid avstå från att återge dessa
citat, så mycket mer som det finns åtskilliga
riksdagsmän, däribland flera socialdemokratiska,
vilka tidigare i denna
kammare talat i samma anda som jag
själv här har gjort.

Sverige bör inte ha någon annan syn
på en tysk återförening än att denna
bör ske i en framtida atmosfär av avspänning.
Något perspektiv på att den
ena av de tyska staterna skulle utplånas
eller uppslukas av den andra kan inte

motsvara vare sig neutralitetens eller
den fredliga samexistensens principer.

Herr talman! Då jag med det anförda
ytterligare har givit en motivering för
motion nr 1 i denna kammare ber jag
att få yrka bifall till densamma.

Herr ALEMYR (s):

Herr talman! Efter en åtta timmar
lång utrikesdebatt finns inte någon anledning
att ta upp några långa diskussioner
om de tre utlåtanden av utrikesutskottet
som vi nu har att behandla.
Sveriges traditionella politik då det gäller
förhållandena till den östtyska republiken
har varit att avvakta att det
tyska folket och stormakterna finner
lösningar, som leder till Tysklands återförening.
Utskottet, som inte funnit anledning
att yrka på en ändring i denna
politik, föreslår att motionen inte skall
föranleda någon åtgärd.

I tre korta rader i utskottsutlåtandet
erinras om det viktiga faktum att i praktiken,
trots att officiella förbindelser
med Östtyskland saknas, förekommer
det kontakter på olika områden mellan
vårt land och den östtyska republiken.
Det förekommer ett betydelsefullt utbyte
av såväl merkantil som kulturell
art, och dessa kontakter har med åren
blivit allt livligare. Det finns anledning
att räkna med att kontakterna ytterligare
kommer att utvecklas utan att vi
nu vidtar en åtgärd, som i andra avseenden
kan få icke önskvärda politiska
konsekvenser. Jag har för min del under
dagens utrikespolitiska debatt uttalat
den förhoppningen, att de direkta
förhandlingar som måste upptas mellan
stormakterna för att lösa FN:s problem
också skall komma att omfatta tysklandsfrågan.
Denna utgör sedan lång tid
ett av de allvarligaste världsproblemen,
och den måste lösas, om det skall bli
en varaktig fred i världen.

Herr talman! I dagens läge saknas
anledning att ompröva den traditionella
svenska politiken i tysklandsfrågan. Jag

146 Nr 13

Onsdagen den 24 mars 1965 em.

En internationell fredskår i FN:s regi —

hemställer om bifall till utrikesutskottets
yrkande.

Överläggningen var härmed slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionerna I: 1
och II: 1; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

§ 21

En internationell fredskår i FN:s regi

Föredrogs utrikesutskottets utlåtande
nr 2, i anledning av motioner om en
internationell fredskår i FN:s regi.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr HECTOR (k):

Herr talman! En idé bakom fredskårerna
är ju att skapa kontakt över gränserna.
För att denna idé skall kunna förverkligas
är det nödvändigt att också
gå över de egna gränserna och sikta till
en internationalisering av fredskårsverksamheten.

Den nuvarande nationella begränsningen
medför flera olägenheter, då naturligtvis
i första hand av rent praktisk
art. Fredskårerna kan på detta sätt
inte bli tillräckligt effektiva. Det är inte
heller möjligt för alla länder att kunna
utrusta en komplett fredskår, även om
villiga unga krafter säkerligen finns
överallt. Därtill kommer den risk som
föreliggande motion främst vill understryka.
Den nationella begränsningen
medför sålunda att de dolda irrationella
gränser, som alltjämt, låt vara omedvetet,
bestämmer så mycket av vår syn
på de s. k. u-länderna, befästes. Det
blir något liknande relationen mellan
fariséen och publikanen, mellan den
rike mannen och Lazarus.

Självklart är här den rent personliga
inställningen från fredskåristernas sida
viktigast. Men varför kan man inte skapa
en organisation, uppbyggd så att
själva dess struktur motverkar den av

Tillskapande av nedrustningszoner

dessa unga och stolta länder så hjärtligt
avskydda paternalismen?

Det är en sådan organisation som förordas
i den föreliggande motionen och
som innebär en vidareutveckling av
fredskårstanken i internationell riktning
till en fredskår i FN-regi eller
eventuellt en pool i FN-regi till vars
förfogande de nationella fredskårerna
ställde sina fredskårister. Ungdomar
från länderna i väst och i öst och, det
inte minst viktiga, representanter för
u-länderna själva skulle här arbeta sida
vid sida.

Motionärerna noterar nu med tillfredsställelse
att utskottet i sitt utlåtande
ställer sig positivt till motionens
syfte. Vi hoppas på en fortsatt utveckling
av den samordning av den internationella
fredskårsverksamheten som
tydligen nu övervägs på det internationella
planet, varvid vårt land snarast
bör ansluta sig till det internationella
fredskårssekretariatets råd.

Jag har, herr talman, inget yrkande.

Herr ALEMYR (s):

Herr talman! Med hänvisning till vad
utskottet anfört ber jag att få hemställa
om bifall till utskottets förslag.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 22

Tillskapande av nedrustningszoner

Föredrogs utrikesutskottets utlåtande
nr 3, i anledning av motioner om tillskapande
av nedrustningszoner.

I en i första kammaren av herrar
Lager och Adolfsson väckt motion, nr
74, och en i andra kammaren av herr
Hermansson m. fl. väckt likalydande
motion, nr 99, vilka hänvisats till utrikesutskottet,
föreslogs att riksdagen i
skrivelse till regeringen begärde initiativ
i Förenta Nationerna och på annat
sätt för att befordra tanken att skapa
nedrustningszoner som ett led i an -

Onsdagen den 24 mars 1965 em.

Nr 1*

147

strängningarna att uppnå allmän och
total avrustning.

Utskottet hemställde, att motionerna
1:74 och 11:99 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr HERMANSSON (k):

Herr talman! Med hänvisning till den
utförliga motiveringen i motionerna och
till vad som tidigare yttrats från vårt
håll i denna fråga i dagens utrikesdebatt
ber jag att få yrka bifall till motionerna
I: 74 och II: 99.

Herr ALEMYR (s):

Herr talman! Med hänvisning till vad
utskottet anfört i sitt utlåtande hemställer
jag om bifall till utskottets förslag.

Överläggningen var härmed slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionerna 1: 74
och II: 99; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Som tiden nu var långt framskriden
beslöt kammaren på förslag av herr talmannen
att uppskjuta behandlingen av
återstående på föredragningslistan upptagna
ärenden till kammarens sammanträde
fredagen den 26 innevarande
mars.

§ 23

Ordet lämnades på begäran till

Fröken WETTERSTRÖM (h), som yltrade
:

Herr talman! Med hänsyn till omfattningen
av de ärenden, som behandlas
i Kungl. Maj:ts propositioner nr 75,
angående vissa frågor rörande vård och
undervisning av rörelsehindrade barn
in. m., och nr 76, med förslag till lag
om elevhem för vissa rörelsehindrade
barn m. f!., hemställer jag alt motions -

Tillskapande av nedrustningszoner

tiden i anledning av nämnda propositioner
utsträckes till det sammanträde
som infaller näst efter 15 dagar från
det propositionerna kom kammaren till
handa, d. v. s. första plenum efter onsdagen
den 7 nästkommande april.

Denna hemställan bifölls.

§ 24

Anmäldes och godkändes konstitutionsutskottets
förslag till riksdagens
skrivelse, nr 82, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om polisregister m. m.,
såvitt denna hänvisats till konstitutionsutskottet.

Vidare anmäldes och godkändes riksdagens
kanslis förslag

dels till riksdagens skrivelse, nr 87,
till Konungen angående val av riksdagens
militieombudsman och hans ställföreträdare; dels

ock till riksdagens förordnanden: nr

88, för herr Karl Hugo Henkow att
vara riksdagens militieombudsman; och
nr 89, för herr Gunnar Thyresson att
vara riksdagens militieombudsmans
ställföreträdare.

§ 25

Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj:ts propositioner överlämnats till
kammaren:

nr 79, angående vissa frågor rörande
lärarutbildning,

nr 81, angående naturhistoriska riksmuseets
ställning och organisation
m. in.,

nr 84, med förslag till förordning
om särskild skatteberäkning i vissa fall
för makar, och

nr 85, med förslag till lag om antalet
statsdepartement och statsråd utan departement.

Dessa propositioner bordlädes.

148 Nr 13

Onsdagen den 24 mars 1965 em.

§ 26

Anmäldes följande till herr talmannen
under sammanträdet avlämnade
motioner:

nr 770, av herr Lassinantti in. fl., i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 41, med förslag till jordförvärvslag
m. m.,

nr 771, av herr Wikner in. fl., likaledes
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 41,

nr 772, av herr Eriksson i Bäckmora
m. fl., i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 43, angående kommunal
skatteutjämning, m. m.,

nr 773, av herrar Werbro och Jönsson
i Ingemarsgården, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition nr 48, med
förslag till lag angående ändring i lagen
den 9 juni 1950 (nr 272) om rätt
för utländsk försäkringsanstalt att driva
försäkringsrörelse här i riket, m. in.,
samt

nr 774, av fru Holmquist och fröken
Andersson i Strängnäs, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition nr 54, angående
bemyndigande att försälja viss
staten tillhörig fast egendom, m. in.

Dessa motioner bordlädes.

§ 27

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökan:

Till Riksdagens andra kammare

Härmed får jag anhålla om ledighet
från riksdagsarbetet under tiden 26—27

dennes för deltagande i sammanträde
inom Europarådet.

Stockholm den 24 mars 1965

Gunnar Hedlund

Kammaren biföll denna ansökan.

§ 28

Meddelande om enkla frågor

Meddelades, att herr talmannen tillställts
fyra enkla frågor, nämligen av:

herr Fridolfsson i Stockholm, till herr
statsrådet och chefen för justitiedepartementet
angående förutsättningarna för
tryckfrihetsåtal i vissa fall,

herr Gustafsson i Stenkyrka, till herr
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
angående undantagande
av Gotland från aviserad höjning
av flygplatsavgifterna,

herr Elmstedt, till herr statsrådet och
chefen för ecklesiastikdepartementet
angående de höjda fastighetstaxeringsvärdenas
inverkan på inkomstprövade
tillägg till studiebidrag, och

herr Nordslrandh, till herr statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet
angående verksamheten inom planeringsrådet
för utbildningsfrågor.

§ 29

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 23.02.

In fidem

Sune K. Johansson

ESSELTE ÅR. STNLH SB

11 4 6M