herr Dickson ang. färdigställandet av landsvägen Göteborg—Alingsås 3 (Riksdagens protokoll 1955:8)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1955

ANDRA KAMMAREN

Nr 8

4—9 mars

Debatter m. m.

Fredagen den 4 mars

Svar på frågor av:

herr Dickson ang. färdigställandet av landsvägen Göteborg—Alingsås 3

herr Antby ang. grustäkter för allmänna vägar................ 4

Svar på interpellationer av:

fröken Vinge i anledning av Kungl. Maj:ts cirkulär den 17 dec.

1954 angående förbud mot köp och beställning av lös egendom för

statens räkning ...................................... 6

herr Hagberg i Stockholm ang. statsförvärv av Trafikaktiebolaget
Grängesberg—Oxelösunds aktier i Luossavaara—Kiirunavaara

aktiebolag............................................ 12

Ändrad lydelse av förordningen angående tillverkning av brännvin

m. m................................................... 17

Ändrade bestämmelser om kostnadsfria läkemedel................ 20

Ändring i förordningen om kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel 24

Ändrad lydelse av 25 § arbetar skyddslagen .................... 28

Vidgad rätt för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt
upplåtet område .................................... 33

Interpellationer av:

herr Larsson i Hedenäset ang. bro över Torne älv i mellersta Torne dalen.

............................................... 36

fröken Elmén ang. utredning om vetenskaplig forskning rörande
arbetslivet och arbetsplatsens förhållanden.................. 37

Onsdagen den 9 mars

Utrikesdebatt ............................................ 43

Interpellation av herr Carlsson i Stockholm ang. konstfackskolans i

Stockholm lokalfråga .................................... 125

1—Andra kammarens protokoll 1955. Nr 8

Nr 8

Innehåll

Sid.

Samtliga avgjorda ärenden

Fredagen den 4 mars

Statsutskottets memorial nr 36, ang. överlämnande till lagutskott av
två motioner.......................................... 17

— utlåtande nr 37, ang. dispositionen av kolclearingkassans överskott
................................................ 17

— nr 38, ang. ersättning till H. K. Almkvist m. fl............... 17

— nr 39, ang. livränta till A. Magnusson...................... 17

— nr 40, ang. befrielse från ersättningsskyldighet till kronan m. m. 17

— nr 41, ang. ersättning i anledning av olycksfall i arbete eller yrkessjukdom
.......................................... 17

— nr 42, ang. fortsatt disposition av vissa äldre anslag.......... 17

Bevillningsutskottets betänkande nr 9, om ändrad lydelse av 16 och

18 §§ förordningen ang. tillverkning av brännvin m. m......... 17

— nr 10, om ändring i förordningen ang. omsättnings- och utskänk ningsskatt

å rusdrycker, m. m............................. 20

Andra lagutskottets utlåtande nr 10, om ändring i bestämmelserna
rörande kostnadsfria läkemedel............................ 20

— nr 11, om ändring i förordningen om kostnadsfria eller prisnedsatta
läkemedel........................................ 24

— nr 12, om ändrad lydelse av 25 § arbetarskyddslagen.......... 28

Tredje lagutskottets utlåtande nr 5, ang. vissa anslag ur kyrkofonden

m. m. ................................................ 33

— nr 6, om vidgad rätt för nyttjanderättshavare att inlösa under

nyttjanderätt upplåtet område............................ 33

— nr 7, om viss ändring i 18 § lagen om vissa inskränkningar i rätten
att förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i vissa bolag 36

Fredagen den 4 mars 1955

Nr 8

Fredagen den 4 mars

Kl. 14.00

§ 1

Justerades protokollet för den 25
nästlidna februari.

§ 2

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökan och läkarintyg.

Till Herr talmannen i riksdagens
andra kammare.

Med åberopande av bifogade läkarintyg
får undertecknad härmed vördsamt
anhålla om befrielse från riksdagsarbetet
en vecka framåt räknat
från den 2 mars 1955.

Tobo den 2 mars 1955

Edvin Jacobsson

Härmed intygas att riksdagsmannen
herr Edvin Jacobsson från Tobo på
grund av sjukdom (halsinfektion och
tandrotsinfektion) är sjukskriven under
minst en vecka framåt.

Örbyhus den 2 mars 1955
Ivar Jonasson
e.prov.-läkare

Kammaren beviljade herr Jacobsson
i Tobo ledighet från riksdagsgöromålen
från och med den 2 till och med
den 9 innevarande månad.

§ 3

Svar på fråga ang. färdigställandet av
landsvägen Göteborg—Alingsås

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Herr statsrådet HJALMAR NILSON,
som yttrade:

Herr talman! Herr Dickson har frågat
mig om jag finner att nu all möjlig
energi insättes på att snarast färdigställa
landsvägsavsnittct Göteborg—
Alingsås.

I ett svar på en interpellation av herr
Dickson i maj förra året om samma
vägfråga redogjorde jag för de särskilda
svårigheter, som var förbundna med
planläggningen av ifrågavarande vägsträcka.
Jag anser mig emellertid då
kunna konstatera, att planläggningsarbetet
bedrevs med all kraft.

Under den tid, som gått sedan dess,
har projekteringen, såvitt jag kunnat
finna, fortgått med all den skyndsamhet,
som tillgängliga resurser medgivit.
För den närmast Alingsås liggande vägsträckan
har arbetsplan fastställts. I fråga
om den därpå följande delsträckan
mellan Kärrbogärde och Floda räknar
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen med
att arbetsplanen, om inga större krav
på ändring av densamma framförs,
skall kunna fastställas under sommaren.
Återstående del av vägen planeras
numera i motorvägsstandard. Besvärliga
terrängförhållanden försvårar projekteringsarbetet
och torde göra det nödvändigt,
att en del av vägen förlägges
i tunnel, vilket bl. a. medfört omfattande
bergundersökningar. Vid Lerums
samhälle måste därjämte vissa samhällsplaneringsfrågor
lösas, innan arbetsplan
kan slutligt fastställas. Vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen håller
emellertid för troligt, att arbetsplanen
för sträckan Floda—Ekebacken kan
vara klar i slutet av detta år och att
för resten av vägen markägarsammanträde
kan hållas före sommaren.

Den totala kostnaden för ifrågavarande
vägföretag beräknas till storleksordningen
35 miljoner kronor och ingår i
sin helhet i flerårsplanen för perioden
1955—1959. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
räknar med att arbetet för delen
Alingsås—Kärrbogärde, om arbetsplanen
vinner laga kraft, skall kunna

Nr 8

Fredagen den 4 mars 1955

Svar på fråga ang. grustäkter för allmänna vägar

påbörjas i höst. Verket har därjämte
förklarat sig komma att göra ansträngningar
för att i höst eller kommande
vinter påbörja ytterligare ett avsnitt.

Jag har icke kunnat finna annat än
att planläggningsarbetet bedrives med
all energi.

Härefter anförde

Herr DICKSON (h):

Herr talman! Jag tackar statsrådet
Hjalmar Nilson för svaret. Jag vet att
han har jagat mig tidigare för att få
lämna detta svar men att vidriga omständigheter
gjort att det måst skjutas
på. Jag kan således inte klaga på den
energi han nedlagt på att utforma
svaret.

Nu rör det sig ju om en bekymmersam
fråga, och jag vet att statsrådet
Hjalmar Nilson är väl medveten om hur
befolkningen där nere oroar sig för att
det inte blir slag i saken. Det var, som
statsrådet själv säkert vet, ett sammanträde
i Lerum 1953, då ett ursprungligt
förslag kritiserades ner och ett nytt förslag
kom upp som skulle undersökas,
något som kallades järnvägsalternativet.
Nu är det sjutton månader sedan
detta beslut fattades, att man skulle
göra denna undersökning, men ännu
vet de kommunala myndigheterna
ingenting om var vägen skall gå. De
myndigheter, som har med detta ärende
att göra och med planering över
huvud taget av bebyggelse och regionala
anordningar, begär inte att vägarna
skall bli färdiga på ett ögonblick
men de vill veta var vägen skall gå
fram. Jag vill fråga om väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
anlitat alla moderna
hjälpmedel för att komma fram till en
snabb lösning av detta problem. Det
finns numera något som heter fotogrammetrimetoden,
som med en särskild
apparatur kan underlätta själva
skrivbordsförberedandet vid dessa planeringar.
Nu springer gubbar omkring
i terrängen som på stenåldern och sät -

ter ut pinnar i stället för att man på
en flygkarta skulle kunna få en mycket
snabbare och mycket bättre överblick
över hur det hela skall kunna läggas.
Om det är så, att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
inte upptäckt, att
denna metod finns, skulle jag vilja hemställa
till statsrådet att man undersöker
om det inte vore lämpligt att skaffa
en sådan där apparatur. Den kanske
kostar 200 000 kronor, men vi skall ju
bygga mycket vägar här i landet, och
den kan på det sättet komma till god
användning.

Jag tvivlar inte alls på statsrådets
goda vilja, det har jag sagt här många
gånger och sagt det i andra sammanhang
också, men det gör att jag hoppas
att statsrådet åtminstone med ena ögat
håller kontakt med detta projekt, som
är ett av de allra viktigaste och mest
brännande, så att det inte på något
sätt kommer bort i hanteringen, utan
att även i fortsättningen all energi läggs
ned på en snabb lösning.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 4

Svar på fråga ang. grustäkter för
allmänna vägar.

Herr statsrådet HJALMAR NILSON
erhöll på begäran ordet och yttrade:

Herr talman! Herr Antby har frågat
mig om jag vill medverka till att sådana
bestämmelser utfärdas för grustäkt
för allmänna vägar och dylikt, att
grustäkten kan ske med skälig hänsyn
till naturvårdens och folkhälsans krav
och att uppkomna skador blir någorlunda
botade. Som svar får jag anföra
följande.

Naturskyddslagen innehåller en allmän
föreskrift om att envar i sitt umgänge
med naturen skall visa varsamhet,
så att onödig skada ej uppkommer.
Föreskriften får anses vara särskilt
förbindande för statens verk och institutioner
och torde framför allt få aktualitet,
när det gäller statsmyndighe -

Fredagen den 4 mars 1955

Nr 8

Svar på fråga ang. grustäkter för allmänna vägar

ternas handhavande av just grustäkt
och liknande företag som medför fara
för större skador på naturen. Dessutom
bör jag kanske — för den händelse
även enskildas grustäkt avses med frågan
— nämna, att det i naturskyddslagen
finnes bestämmelser som särskilt avser
företag för täkt av grus o. d. Dessa
bestämmelser ger bl. a. möjlighet för
länsstyrelserna att under vissa omständigheter
meddela föreskrifter i syfte att
begränsa eller motverka menlig inverkan
på landskapsbilden.

Enligt vad jag inhämtat har väg- och
vattenbyggnadsverket i cirkulärskrivelse
den 10 juli 1953 till samtliga vägförvaltningar
meddelat anvisningar om
vad som ur naturskyddssynpunkt skall
iakttagas, när täkt av sten, grus, sand
m. m. sker för väg- och vattenbyggnadsverkets
räkning. Anvisningarna innehåller
besked bl. a. om hur nya täkter
bör förläggas för att ej verka störande
på landskapsbilden, hur man skall förfara
under pågående grustäkt för att
undvika att onödigtvis förfula naturen
och hur täkter skall iordningställas, sedan
allt material uttagits.

Folkhälsosynpunkten har inom vägoch
vattenbyggnadsverket beaktats genom
att styrelsen bl. a. på informationsmöten
med verkets personal fäst uppmärksamheten
på vikten av att undvika
föroreningar av grundvattnet i
grusåsarna genom olja, lut och dylikt.
Man har försäkrat mig, att personalen
har detta väl klart för sig och rättar
sig därefter.

Vad beträffar de grustäkter, som är
tagna i anspråk för statens järnvägars
räkning, har från järnvägsstyrelsen
upplysts, att naturskydds- och folkhälsosynpunkterna
är väl kända och uppmärksammade
av vederbörande inom
•statens järnvägar och att sådana synpunkter
noggrant beaktas vid verkets
grustäkter.

Vad angår mitt eget ståndpunktstagande
till den av herr Antby framställda
frågan får jag tilliigga, att jag har den

uppfattningen, att vid statens grustäkter
stor hänsyn skall tagas till naturskydds-
och folkhälsosynpunkten. Jag
har emellertid icke kunnat finna, att
anledning föreligger att nu utfärda ytterligare
bestämmelser därom.

Härpå anförde

Herr ANTBY (fp):

Herr talman! Jag tackar statsrådet
Hjalmar Nilson för svaret på min fråga.

Anledningen till min fråga är, att förbrukningen
av grus har ökat mycket
kraftigt under senare tid och medfört
allt djupare ingrepp i landskapsbilden.
Vi använder för närvarande cirka 20
miljoner kubikmeter grus årligen, och
detta lär betyda att förbrukningen har
fördubblats från år 1950 till 1954.

Man kan nog befara, att de ur landskapssynpunkt
viktiga rullstensåsarna,
särskilt de i närheten av större samhällen,
hotas av förintelse, till men för
mångahanda samhällsintressen. Dessa
åsar är bl. a. vattenförande. De är kanske
våra allra bästa vattenreserver, de
är vindskyddande och sålunda till nytta
bl. a. för jordbruket, och de s. k.
malmarna är ofta högt skattade fritidsområden.
Den som lekmannamässigt
skall bedöma denna fråga kan inte
underlåta att ifrågasätta, om det inte
är ett samhällsintresse att minska grusåtgången
genom att, där så är möjligt,
använda andra material, t. ex. pinnmo,
makadam, avfall från gruvdriften o. s. v.

Nu säger statsrådet, att han anser
de utfärdade föreskrifterna tillfredsställande.
Jag noterar tacksamt, att
statsrådet anser bestämmelserna vara
särskilt bindande för statens verk och
institutioner. Detta uttalande får väl
tolkas så, att nämnda verk skall gå före
med gott exempel på detta område. Och
det finns goda möjligheter, herr statsråd,
att gå före med gott exempel vid
fullgörandet av det stora företag, som
berörts i närmast föregående fråga. Vägen
mellan Göteborg och Alingsås går

Nr 8

Fredagen den 4 mars 1955

Svar på interpellation i anledning av Kungl. Maj:ts cirkulär den 17 december 1951

ang. förbud mot köp och beställning av lös egendom för statens räkning

genom ett landskap med en ovanligt
vacker och storslagen men också mycket
sårbar natur.

Det är tillfredsställande att se i statsrådets
svar, att myndigheterna nu beaktar
folkhälsosynpunkterna och att vederbörande
personal nu verkligen informeras
om riskerna för föroreningar
av vattentäkterna. Det är bara att hoppas
att de otillfredsställande företeelserna
härvidlag inte är alltför många
och framför allt, att de inte kommer
att upprepas.

Vårt mångskiftande, vackra svenska
landskap är allas vår gemensamma tillgång,
och det bör vara oss alla en kär
förmån att efter bästa förmåga vårda
och skydda detsamma.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5

Svar på interpellation i anledning av
Kungl. Maj:ts cirkulär den 17 december
1954 ang. förbud mot köp och beställning
av lös egendom för statens räkning

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD, som yttrade:

Herr talman! Fröken Vinge har i en
med kammarens tillstånd framställd interpellation
frågat mig på vad sätt jag
vill förebygga riskerna för att Kungl.
Maj:ts cirkulär den 17 december 1954
(nr 745) till samtliga statsmyndigheter
angående förbud mot köp och beställning
av lös egendom för statens räkning,
m. m. leder till ökat krångel och
dyrbar tidsförlust.

I anledning härav får jag anföra
följande.

Det förbud mot anskaffning av viss
lös egendom för statens räkning, vilket
för några månader sedan utfärdades
med giltighet tills vidare, får ses mot
bakgrunden att de efterfrågedämpande
åtgärder som vidtagits över hela fältet

av vår ekonomi till förhindrande av en
inflationistisk utveckling. Sedan i höstas
har den ekonomiska politiken successivt
stramats åt. På det statliga området
har, särskilt för affärsverken, en
icke oväsentlig reducering av investeringsverksamheten
under nästa budgetår
föreslagits i statsverkspropositionen.
I avvaktan på att åtstramningsåtgärderna
skulle hinna göra sig gällande med
full verkan, bedömdes det i december
1954 som önskvärt att genomföra en
omedelbar begränsning av statens ianspråktagande
av de reala resurserna
genom ett beställningsstopp för myndigheterna.

Köp och beställningar till ett värde
av i runt tal 500 miljoner kronor har
efter förbudets ikraftträdande skjutits
framåt i tiden och alltså tills vidare undandragits
marknaden. Det är ofrånkomligt,
att åtgärder av den art, som
det här är fråga om, övergångsvis
kan medföra vissa olägenheter. Dessa
olägenheter får emellertid vägas mot betydelsen
av att stabiliseringsåtgärder
vidtages över ett så vitt område av det
ekonomiska livet som möjligt och således
inte bara inom den privata sektorn.

Vid tillämpningen av cirkuläret har
det varit en strävan att i största möjliga
utsträckning undvika krångel och
dyrbar tidsförlust. Dispens har i allmänhet
lämnats beträffande sådana
oundgängligen nödvändiga anskaffningar
som haft ett direkt och ofrånkomligt
sammanhang med den löpande verksamheten.
För de av beställningsstoppet
främst berörda områdena, nämligen
försvaret och kommunikationsväsendet,
har genom särskilda undantagsbestämmelser
sörjts för att den normala militära
utbildnings- och övningsverksamlieten
respektive den löpande driften
hos kommunikationsverken kunnat hållas
i stort sett orubbad. Även utbildningsverksamheten
inom civilförsvaret
har genom särskilt beslut av Kungl.

Nr 8

Fredagen den 4 mars 1955

Svar på interpellation i anledning av Kungl. Maj:ts cirkulär den 17 december 1954

ang. förbud mot köp och beställning av lös egendom för statens räkning

Maj :t undantagits från förbudet. Vidare
bär dispens regelmässigt lämnats beträffande
köp och beställningar i anslutning
till sådana statliga investeringsobjekt
som påbörjats före cirkulärets
ikraftträdande den 17 december
1954.

Dispensärendena har handlagts i så
enkla former som möjligt. I enlighet
med cirkulärets innehåll har sålunda
ansökningarna i allmänhet gjorts per
telefon eller i form av promemorior.
Vederbörande departements besked har
lämnats utan tidsutdräkt.

Beställningsstoppet har närmast syftat
till att åstadkomma en tidsförskjutning
av de statliga anskaffningarna. Avsikten
har givetvis icke varit att förbudet skulle
gälla under någon längre period. I
enlighet härmed och för att vinna en
smidig övergång till förhållandena under
budgetåret 1955/56, då en begränsning
av de statliga investeringarna förelslagits,
har det nu ansetts lämpligt
att lätta på bestämmelserna. Kungl.
Maj:t har därför i dagarna utfärdat ett
cirkulär av innehåll att från och med
den 1 mars 1955 köp och beställningar,
för vilka kostnaderna bestrides från
förslagsanslag eller obetecknade anslag,
samt i övrigt anskaffningar understigande
ett värde av i varje enskilt fall
20 000 kronor, skall vara undantagna
från förbudet. Detta kommer därför i
fortsättningen endast att gälla sådana
större anskaffningar, för vilka medelsanvisningen
kvarstår under nästa budgetår.
Även i nämnda delar kommer beställningsstoppet
efter hand att avvecklas.

Genom den nu vidtagna uppmjukningen
av cirkulärets bestämmelser
kommer dessas räckvidd i vad avser
antalet ärenden att högst väsentligt begränsas.
Detta medför givetvis en ytterligare
förenkling av den administrativa
handläggningen.

Med det sagda anser jag mig ha besvarat
fröken Vinges interpellation.

Härefter anförde:

Fröken VINGE (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet och chefen för finansdepartementet
för svaret på min interpellation.
Det bästa svaret fick jag egentligen genom
det nya cirkulär, som Kungl. Maj:t
utfärdade för några dagar sedan. Tillkomsten
av detta visar, att finansministern
har insett det berättigade i den
kritik mot det tidigare cirkuläret, som
ligger i interpellationen.

Vi slipper alltså nu de många bagatellärendena.
Antalet ärenden, som
måste underställas Kungl. Maj :ts eller
departementens prövning, har, som
finansministern mycket riktigt anmärker,
minskats väsentligt. Det är ett mycket
värdefullt resultat. Ekvationen har
också hyfsats i det avseendet, att beställningsstoppet
nu bara gäller reservationsanslag.
Vi slipper det besvärliga
problem som finansministern i viss mån
antydde i remissdebatten, nämligen hur
det skulle bli med den behållning som,
om beställningsstoppet varade länge,
uppstod på förslagsanslag och obetecknade
anslag. Det hade ju då varit nödvändigt
att, när det inte rörde sig om
verkliga besparingar utan bara om uppskov
med utgifter, som man var överens
om är ofrånkomliga, i varje särskilt
fall vända sig till vederbörande departement
och begära att departementschefen
skulle gå till riksdagen och hemställa,
att riksdagen i sin tur skulle ta
ställning till hur det skulle förfaras
med behållningen.

Ett problem har vi nog i alla fall
kvar: Hur blir det när riksdagen nästa
år skall ta ställning till de olika anslag,
som berörts av cirkuläret? Ty
riksdagen — och särskilt statsutskottet
— brukar ju vid bedömningen av anslagsbehoven
ta mycket stor hänsyn till
de reservationer, som fanns kvar vid
budgetårets utgång. Det är därför nödvändigt
att riksdagen så småningom får

Nr 8

Fredagen den 4 mars 1955

Svar pa interpellation i anledning av Kungl. Maj ds cirkulär den 17 december 1954

ang. förbud mot köp och beställning av lös egendom för statens räkning

någon form av redovisning för hur stor
del av dessa reservationer som är beroende
av beställningsstoppet.

Statsrådet tycks inte själv anse att
detta är någon besparingsaktion i egentlig
mening. Genom detta cirkulär har
betydande utgifter skjutits upp till en
tidpunkt, som statsrådet anser lämpligare,
men det skulle vara mycket värdefullt
att veta, om också några besparingar
har gjorts. Det kanske är för tidigt
för statsrådet att svara på den frågan,
och jag väntar mig egentligen icke
något svar i dag. Men jag skulle vilja
hemställa till statsrådet att vi vid en
senare tidpunkt får en redogörelse för
resultatet av aktionen också ur den
synpunkten, om det blivit några verkliga
besparingar.

Jag vill ta som ett exempel, att en
myndighet just hade planerat att skaffa
en ny maskin i stället för en som var
försliten, men på grund av bestämmelserna
i decembercirkuläret fick låta bli
det och i stället reparera den gamla maskinen
för dyra pengar — ty det fanns
det möjligheter till. Hade man från början
vetat att bestämmelserna endast
skulle äga kortvarig tillämpning, hade
man kanske låtit bli den oekonomiska
reparationen och nu gjort det mera
ekonomiska nyinköpet.

Jag vet att statens sakrevision varit
inkopplad på dessa frågor, och jag hoppas
att man genom dess granskning
skall kunna få en hållpunkt för bedömningen.
Men jag hemställer att — helst
i dag — få ett svar från finansministern,
om han tänkt sig att vid lämpligt
tillfälle ge riksdagen en redogörelse för
denna mycket viktiga fråga. Ty att vi
måste iaktta all möjlig sparsamhet med
offentliga medel, är vi givetvis överens
om.

Tillkomsten av det nya cirkuläret ger
ju denna interpellationsdebatt en helt
annan karaktär än den eljest skulle ha
fått. Det hade annars varit rätt frestande
att komma med en del av de dras -

tiska exempel på konsekvenserna beträffande
de rena bagatellärendena,
som det vimlat av i pressen. Jag har
hittat sådana till och med i regeringsorganet
Morgon-Tidningen, och de kunde
kanske ha givit upphov till en liten
muntration här i kammaren. Men delta
är ju å andra sidan en allvarlig församling,
och jag skall motstå frestelsen.

Finansministern tycks vilja göra gällande
att allt gått friktionsfritt. Jag vill
gärna säga, att jag är övertygad om att
de tjänstemän, som skött verksamheten
såväl inom kanslihuset som ute hos de
olika myndigheterna, har var på sitt
håll bemödat sig om att det hela skulle
gå så friktionsfritt som möjligt. Men
finansministern kan väl ändå inte vara
alldeles okunnig om det missnöje som
rådde inom vida kretsar på grund av
det, jag måste använda uttrycket bryska
sätt, som aktionen genomfördes på. När
cirkuläret utfärdades lämnades ingen
som helst motivering för åtgärden, som
ju i alla fall var uppseendeväckande.
Nu har vi i interpellationssvaret fått
besked om motivet, och det fick vi ju
i själva verket redan i statsverkspropositionen
några veckor efter det att cirkuläret
utfärdats.

Jag skall inte här ta upp någon diskussion
om huruvida det ur samhällsekonomisk
synpunkt var nödvändigt
med dessa åtgärder. Detta har så utförligt
behandlats både i remissdebatten
och i den särskilda debatten angående
investeringsavgiften. Jag skulle bara
vilja fråga statsrådet: Varför lämnades
intet meddelande om motivet i december?
Det hade funnits möjligheter att
göra detta genom ett uttalande för TT
eller eventuellt genom en artikel i »Från
departement och nämnder». Man skulle,
om man från början fått veta bakgrunden
till cirkulärets utfärdande, ha fått
en annan inställning till aktionen inom
tjänstemannakretsar. Jag är övertygad
om att tjänstemän i ansvarig ställning
ändå förstod bakgrunden — jag syftar

Fredagen den 4 mars 1955

Nr 8

Svar på interpellation i anledning av Kungl. Maj:ts cirkulär den 17 december 1954

ang. förbud mot köp och beställning av lös egendom för statens räkning

därför mera på tjänstemän i lägre grader
och mellangrader. Men det hände
att tjänstemän, som väntat att man
skulle köpa saker och ting, som de direkt
behövde för sitt arbete, vilket nu
förhindrades genom beställningsstoppet,
frågade mig: Hur kommer detta
sig? Vi förstår att man under dåliga
tider måste vara återhållsam, men är
det verkligen sådana tider nu? Jag brukade
då försöka anlägga min mest pedagogiska
min och säga, att det är givet,
att vi under alla omständigheter
måste vara sparsamma. Men som sagt,
ett klargörande från finansministerns
sida hade varit värdefullt. Det hade väl
över huvud taget varit värdefullt alt
försöka inrikta sig på att från första
början få tjänstemännen med på noterna.

Vad de många småutgifterna beträffar
hade det väl gått att i stället för cirkuläret
utfärda en allvarlig maning till
sparsamhet och kanske som riktpunkt
ange något visst procenttal. Det hade
verkat mera sympatiskt. I fråga om de
stora investeringarna hade detta kanske
inte varit tillräckligt, men i dessa fall
hade det väl funnits möjligheter att anordna
konferenser med de särskilt berörda
mydigheterna. Genom den form
kungörelsen fick har åtgärderna faktiskt
i vida kretsar fattats som ett uttryck
för misstro mot statstjänstemannen
— en misstro mot deras vilja och
förmåga att iaktta sparsamhet. Det är
att märka, att vissa av dem som är utsatta
för denna misstro annars brukar
benämnas förtroendeämbetsmän.

Ett annat problem är att ryckvisa
ingripanden av detta slag försvårar
planläggningen på längre sikt. Också
med de metoder jag, som jag antydde,
föredragit att man valt, skulle visserligen
myndigheterna ha blivit nödsakade
att revidera sina tidigare uppgjorda
planer, och det kunde ha åstadkommit
en hel del arbete och besvär, men då
hade planläggningen skett hos myndig -

heterna och inte centralt i kanslihuset.

Jag har inte tänkt, herr talman, att
beröra den konstitutionella frågan, nämligen
hur långt Kungl. Maj:ts befogenheter
sträcker sig när det gäller att inskränka
räckvidden av beslut, som riksdagen
har fattat. Jag har sett att 1950
års budgeträttskommitté anser, att befogenheterna
sträcker sig långt när det
gäller att göra besparingar på anslag.
Jag håller det därför inte för uteslutet
att statsrådet härvidlag har hållit sig
inom ramen för sina grundlagsenliga
befogenheter. Hur det förhåller sig med
den saken är ju för övrigt konstitutionsutskottets
sak att granska, och jag ämnar
alltså inte ta upp någon debatt på
den punkten. Men även om förfarandet
inte är grundlagsstridigt, är det ur en
annan synpunkt, eller kanske ett par
andra synpunkter, betänkligt.

Våra svenska ämbetsverk har ju sedan
1600-talet en gentemot departementen
självständig ställning. Ämbetsverken
är givetvis bundna av lagar och förordningar,
de är bundna av de instruktioner
Kungl. Maj:t utfärdar på administrativ
väg, de är bundna av den anslagsram
riksdagen fastställer och de
villkor, som riksdagen förbinder med
anslagen. Men inom dessa ramar handhar
ämbetsverken sina uppgifter självständigt.
De kan och bör enligt min
uppfattning fatta sina beslut utan att i
förväg inhämta regeringens åsikter. Den
nu utfärdade ukasen strider mot den
traditionen.

Det är inte av någon konservativ förkärlek
för traditioner som jag påtalar
detta, utan därför att jag menar, alt det
är av väsentligt värde för vårt offentliga
liv att (let inom statsförvaltningen
finns befattningshavare, som har vilja
och förmåga att handla på eget ansvar,
att använda sitt eget sunda förnuft och
de specialkunskaper de liar förvärvat
genom tidigare utbildning eller i
tjänsten. Jag anser att det är av värde

Nr 8

Fredagen den 4 mars 1955

Svar på interpellation i anledning av Kungl. Maj:ts cirkulär den 17 december 1954

ang. förbud mot köp och beställning av lös egendom för statens räkning

för vårt offentliga liv, att det finns utrymme
för personliga insatser. Det är
av sådana skäl man brukar anmärka på
vad man kallar ministerstyre. Nu vill
jag gärna säga, att det i det här fallet
kanske inte har varit fråga om s. k
ministerstyre. Jag tror, att dessa diskussioner
ganska sällan äger rum på
vad man i utrikespolitiska sammanhang
brukar benämna högsta nivå.
Handläggningen av dessa ärenden har
nog många gånger besannat ett inom
förvaltningen brukat talesätt, nämligen
att »kungen» ofta är en kanslisekreterare
i ett departement.

Jag vill upprepa, herr talman, att det
är självklart, att alla möjligheter till
sparsamhet skall iakttas. Jag tror emellertid,
att jag bäst avrundar detta anförande
genom ett citat ur Morgon-Tidningens
tvåminutersruta för några söndagar
sedan, där Hans Hagnell säger:
»Sparsamhet inom statsföretagen bör
nog komma fram i det dagliga arbetet
— inte genom centrala proklamationer,
som förrycker arbetet och förstör
trevnaden.»

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD:

Herr talman! Jag vill först ta upp
ett par speciella ting, som fröken
Vinge här har anfört. Hon frågade,
om beställningsstoppet har lett till någon
besparing. Jag föreställer mig, att
denna fråga har en viss dubbelmening.
Fröken Vinge menade tydligen, att åtgärden
kan ha lett till motsatsen mot
sparsamhet. Jag vill understryka, att
detta beställningsstopp aldrig har tagit
sikte på ett inbesparande av statsutgifter
på längre sikt utan på ett uppskjutande
av utgifterna i en akut situation,
i vilken det är önskvärt att
få pressen på samhällsekonomien lägre.
Jag tror visst, att vi någon gång
skall kunna komma fram till en bedömning
av denna åtgärd och om den

lett till sparsamhet. Redan på förhand
kan jag säga, att jag är övertygad
om att denna undersökning
kommer att visa, att beställningsstoppet
lett både till sparsamhet och
till motsatsen. Det kommer naturligtvis
å ena sidan att visa sig, att åtgärder,
som skulle ha medfört utgifter, i
många fall inte bara har uppskjutits
utan helt enkelt torkat in därför att de,
när det kom till kritan, kanske inte
var så nödvändiga. Å andra sidan kan
jag inte förneka, att det kan ha vidtagits
en och annan åtgärd för att komma
över en tillfällig svårighet, som kostat
pengar, vilka inte skulle ha kastats
ut, om beställningsstoppet inte kommit.
Om man håller sig till huvudsyftet, att
vinna en temporär avlastning, får man
väl också finna sig i att detta kan kosta
något. Man får det inte för ingenting.

Fröken Vinge talade vidare om statsutskottets
behov av att få veta, hur stora
reservationerna blir. Fröken Vinge har
väl tänkt litet snabbt i det fallet. Statsutskottet
kan aldrig, när det gör upp
sina förslag, ta hänsyn till de reservationer,
som uppkommer under löpande
budgetår, och det är ju sådana
det är fråga om här. Den saken behöver
vi därför inte tala mera om.

Jag skall inte heller diskutera den
konstitutionella frågan, ty fröken Vinge
har ju rätt i att för den är konstitutionsutskottet
rätt forum. Jag vill fästa
uppmärksamheten vid att likartade ting
har skett under två föregående år utan
att de medfört någon reaktion från
konstitutionsutskottet. Det skulle ju
också ha varit ganska underligt, eftersom
denna åtgärd otvivelaktigt faller
inom den konstitutionella praxis, som
sedan gammalt råder på det fältet.

Låt oss därför hålla oss till frågan
om huruvida åtgärden var ändamålsenlig.
Fröken Vinge menar väl inte, att
vi skall ta upp frågan om det över huvud
taget var ändamålsenligt att förskjuta
statens press på marknaden, utan

Fredagen den 4 mars 1955

Nr 8

Svar på interpellation i anledning av Kungl. Maj:ts cirkulär den 17 december 1954

ang. förbud mot köp och beställning av

allenast huruvida den metod, som användes,
var den bästa. Fröken Vinge
påstår, att det icke lämnades något motiv
för beställningsstoppet. Nej, vi gav
inte ut någon korrespondenskurs, fröken
Vinge, men det stod uttryckligen i
cirkuläret — och det återgavs ju av
pressen — att Kungl. Maj :t, i syfte att
i möjligaste mån förhindra en med hänsyn
till förhållandena ogynnsam ökning
av anspråket på landets reala resurser,
utfärdat cirkuläret. Där fanns alltså
motivet klart angivet, i korthet visserligen,
men det fanns i varje verk, hoppas
jag, och säkert i det verk som fröken
Vinge representerar, alltid någon
med tillräckliga insikter för att kunna
uttolka denna förklaring. Fröken Vinge
anser, att cirkuläret strider mot verkens
självständighet. Det gör det väl
inte, såvida inte Kungl. Maj:t har överskridit
sin befogenhet. Men varför kom
åtgärden bryskt och på en gång? Varför
vädjade man inte i stället till verken?
Är det så alldeles säkert att man
inom statsförvaltningen skulle ha föredragit
att plötsligt ställas inför en allvarlig
uppmaning att själv verkställa
alla dessa åtgärder i återhållande riktning?
Det är nog en sida av saken som
vi inte bör förbise. För min del är jag
inte övertygad om att det missnöje, den
oro och den försämring av andan, som
fröken Vinge talat om, skulle ha blivit
mindre, i fall vi valt ett sådant tillvägagångssätt.
Dessutom skulle tjänstemännens
lojalitet ha satts på ett mycket
hårt prov, om dessa saker hade diskuterats
i förväg. Vederbörande måste,
när de haft detta hot över sig, ha ställts
inför det problemet: »Skall vi vänta
med att företa några åtgärder tills det
hela iir klart, eller skall vi skynda oss
att vidta de dispositioner som vi tänkt
oss?»

Jag tror inte, fröken Vinge, att denna
sak är så entydig att man utan vidare
kan säga, att det tillvägagångssätt
som valdes var mindre ändamålsenligt

lös egendom för statens räkning

än det som fröken Vinge här antytt. I
den situation, vari vi befann oss, och
med det syfte som åtgärden hade, håller
jag emellertid före att vårt tillvägagångssätt
var det mest ändamålsenliga.

Det är riktigt att det har, även om vi
försökt göra hela proceduren så smidig
och enkel som möjligt, uppstått krångel,
vilket skapat irritation och missnöje.
Det är ingen som vill bestrida detta.
Men om man vill nå ett sådant syfte
som det här gäller, får man nog också
betala litet för detta. Det är således
klart, att det har förekommit saker och
ting som tål att kritiseras, men när
fröken Vinge talar om att det i tidningarna
vimlat av redogörelser för besvärligheterna,
och med stöd därav hävdar
att det förekommit mycket av den sorten,
så bestrider jag att detta har varit
förhållandet. Det hela har faktiskt gått
lättare och smidigare och mer friktionsfritt
än vad jag från början trodde.
Vederbörande har i allmänhet tagit
saken med mycket gott humör, och
det har för åtskilliga stora verk praktiskt
taget inte behövt förekomma någon
central handläggning. Verkchefen
har på egen hand klarat av ärendena,
och det har ju inte varit förbjudet —
man har inte gjort något annat än att
man, såsom man brukar göra, följt en
kungl. kungörelse. På alla de håll, där
verkchefen intagit denna ståndpunkt,
har det inte inträffat något av allt det
som fröken Vinge här talat om.

Till slut vill jag bara säga att fröken
Vinge gärna får tillskriva sig äran av
det nya cirkulär som beslöts i dag för
cn vecka sedan. Om det kan vara till
någon glädje för fröken Vinge, skall
jag inte på något sätt grumla den glädjen.
Jag vill endast stillsamt påpeka
att från första början i vad gäller detta
beställningsstopp har det, liksom även
i remissdebatten och i finansplanen,
sagts att stoppet skall vara temporärt
och så småningom avvecklas. Det är
detta vi har börjat göra, och vi kom -

Nr 8

Fredagen den 4 mars 1955

Svar pa interpellation ang. statsförvärv av Trafikaktiebolaget Grängesberg-Oxelö sunds

aktier i Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag

mer att fortsätta därmed. Avsikten liar,
såsom jag här tidigare sagt, bara varit
att mildra övergången mellan de mera
långtgående anslagen för innevarande
budgetår och de mindre långtgående,
som under nästa budgetår kommer att
föreligga åtminstone för affärsverkens
del. Det är ju inte bara en omedelbart
konjunkturdämpande effekt som det
här är fråga om, utan också en konjunkturdämpande
verkan utspridd över
ett och ett halvt år.

Fröken VINGE (fp):

Herr talman! Jag tillskriver mig visst
inte, herr finansminister, äran av det
nya cirkuläret. Men jag vill bestämt hävda
det berättigade i den kritik som
kommit till uttryck inte bara i min interpellation
utan också på så många
andra sätt.

Jag tar gärna fasta på vad statsrådet
här sagt om att det hela gått relativt
friktionsfritt. Såsom jag sade redan i
mitt förra anförande, är jag övertygad
om att tjänstemännen på ömse sidor har
gjort sitt bästa för att allt skulle förlöpa
så bra som möjligt. Jag betraktar
statsrådets uttalande som ett bevis för
att statsrådet trots allt inser att statens
tjänstemän är lojala. Men under
sådana omständigheter kan jag fortfarande
inte förstå, att man inte hade
kunnat gå till väga på ett smidigare
sätt.

Statsrådet framhåller att det också
skulle ha varit besvärligt för förvaltningen
med en allvarlig uppmaning
att iaktta sparsamhet, kanske med angivande
av något visst procenttal såsom
rättesnöre. Visst hade det varit besvärligt,
särskilt om anslagen redan från
början varit så lågt tilltagna, att det
egentligen inte funnits utrymme för
några besparingar. Men om det trots
allt var nödvändigt att göra inskränkningar,
så hade det väl varit bättre, om
myndigheterna själva fått göra en or -

dentlig planläggning än att de skulle
behöva leva i någon sorts osäkerhetstillstånd
och inte veta vilket beslut som
i varje särskilt fall skulle komma att
fattas i departementet — beslut som
kanske skulle bli beroende av deras
egen förmåga att övertyga vederbörande
departementstjänsteman om nödvändigheten
av den ena och andra utgiften.

Det var intressant att höra statsrådets
syn på besparingseffekten: både att det
gjorts besparingar och att motsatsen inträffat.
Men jag hoppas statsrådet såvitt
möjligt vid tillfälle lämnar en närmare
redogörelse på den punkten.

Jag uttalade mig förmodligen otydligt,
då jag talade om statsutskottets granskning.
Jag menade inte dess granskning
av årets budget utan den granskning
statsutskottet kommer att gå till nästa
år. Vi brukar då ta hänsyn till de reservationer
som har uppstått under föregående
budgetår.

Slutligen vill jag tala om svårigheten
att tolka författningen. Givetvis finns
det möjlighet att uttolka den i det ämbetsverk
jag har äran att tillhöra. Det
är inte på uppdrag av detta ämbetsverk
jag uppträder här i Sveriges riksdag.
Jag kanske också själv har förstått vad
som låg bakom. Men vad jag inte kan
förstå är, att statsrådet i ett sådant fall
inte begagnar de möjligheter som finns
att göra ett fylligt uttalande i den svenska
pressen. De möjligheterna brukar
ju statsrådet använda vid så många
andra tillfällen, då det anses lägligt för
regeringen.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 6

Svar på interpellation ang. statsförvärv
av Trafikaktiebolaget GrängesbergOxelösunds
aktier i LuossavaaraKiirunavaara
aktiebolag

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Fredagen den 4 mars 1955

Nr 8

Svar på interpellation ang. statsförvärv av Trafikaktiebolaget Grängesberg-Oxelo

sunds aktier i Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD, som yttrade:

Herr talman! Herr Hagberg i Stockholm
har frågat mig vilka åtgärder regeringen
vidtagit för att i enlighet med
1945 års riksdags rekommendation åt
staten förvärva Trafikaktiebolaget
Grängesberg-Oxelösunds aktier i Luossavaara-Kiirunavaara
aktiebolag. Vidare
har herr Hagberg frågat om regeringen
ämnar, därest försök till dylikt statligt
aktieförvärv skulle stranda på stamaktieägarnas
motstånd, underställa riksdagen
frågan om åtgärder i anledning
därav.

Såsom svar får jag meddela, att
Kungl. Maj:t genom beslut den 17 december
1954 uppdragit åt särskilda sakkunniga
att verkställa utredning i frågan
om statens inlösen av stamaktierna
i Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag
och att snarast möjligt inkomma till
Kungl. Maj:t med av utredningen betingade
förslag. Utredningen beräknas
bli slutförd inom den allra närmaste
tiden. Det ligger i sakens natur, att regeringen
ej dessförinnan tar ståndpunkt
i saken. Frågan kommer emellertid att
före propositionstidens utgång underställas
riksdagen.

Med det sagda anser jag mig ha besvarat
herr Hagbergs interpellation.

Härpå anförde:

Herr HAGBERG i Stockholm (k):

Herr talman! Jag är naturligtvis tacksam
för att finansministern gett ett slags
svar på min interpellation, men jag
skulle ha varit tacksammare om svaret
verkligen berört de ställda frågorna.
Frågan nr 1 gällde nämligen inte om regeringen
nu skall förelägga riksdagen
förslag om att på malmavtalets grunder
inlösa TGO:s stamaktier i LKAB.
Frågan gällde i stället, vad regeringen
gjort för att realisera det beslut som
riksdagen fattade 1945. Kan ett missförstånd
här föreligga?

Den andra frågan gäller inte, såsom

den framställts i svaret, att TGO skulle
kunna förhindra ett kommande statligt
aktieförvärv, utan den gällde om regeringen
försökt på den linje, som 1945
års riksdag fastställde, överföra aktierna
i statlig besittning, om detta strandat
på stamaktieägarnas motstånd och om
regeringen i så fall skulle underställa
riksdagen frågan om åtgärder i anledning
därav. I den lilla omredigering
som frågan fått i svaret passar frågan
in i ett sammanhang, där den inte
ställts, nämligen om stamaktieägarna
skulle i strid mot malmavtalets bestämmelser
motsätta sig ett statsförvärv.
Den frågan verkar meningslös i sammanhanget.

Jag erinrar i min interpellation om att
en inlösen på grundval av malmavtalets
bestämmelser år 1957 ekonomiskt ter
sig synnerligen oförmånlig för staten.
Jag erinrar därför om den andra väg,
som riksdagen på regeringens förslaguttalade
sig för 1945. Innebörden av
denna framgår av finansministerns diktamen
till proposition nr 247 vid 1945
års riksdag. Där heter det: »För den
händelse riksdagen biträder uppfattningen,
att tillsägelse om inlösen icke
bör ske, kan frågan uppkomma om förvärv
av TGO:s aktier i LKAB på andra
och för staten gynnsammare villkor än
dem som vid tillsägelse om inlösen automatiskt
träda i tillämpning. De skäl jag
i det föregående anfört rörande det
önskvärda i att staten förvärvar hela
äganderätten synas mig så bärande, att
det förtjänar undersökas om möjligheter
föreligga till sådant förvärv. Frågan om
ev. inlösen på andra villkor än de avtalade
har ansetts böra tagas upp med
bolaget, först om och när beslut fattats,
att inlösningsrätten enligt avtalet
icke skall utnyttjas av staten.»

Yar och en inser utan vidare, att
här handlar det om en annan form för
statsförvärv än vad som framgår av
malmavtalet och vad finansministern
utgår ifrån i sitt svar. Det handlar icke

Nr 8

Fredagen den 4 mars 1955

Svar pa interpellation ang. statsförvärv av Trafikaktiebolaget Grängesberg-Oxelö sunds

aktier i Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag

här om statens möjligheter att vart tionde
år fr. o. m. 1947 inlösa TGO:s aktier
i LKAB. Det handlar om en ekonomiskt
fördelaktigare form. Det var på grundval
härav som statsutskottet i sitt utlåtande
nr 176 till 1945 års rikslag
skrev, vilken skrivning också godkändes
av en enhällig riksdag:

»Även om sålunda avtalsmässig tillsägelse
om statsinlösen icke nu sker
torde dock i enlighet med vad departementschefen
uttalat förtjäna undersökas,
huruvida ej möjligheter föreligga
till ett statsförvärv av TGO:s aktier i
LKAB under avtalstiden.»

Sedan denna uttryckliga fullmakt gavs
regeringen har denna haft tio år på
sig för att överföra lapplandsgruvorna
i samhällets ägo. Ingenting synbart har
emellertid inträffat på denna front.

Jag tycker, herr talman, att så bestämda
beslut, fattade av riksdag och
regering i fullt samförstånd, borde ha
resulterat i något. I vart fall tycker jag
att finansministern kunde ha hittat på
något klyftigare än en undanmanöver i
frågan.

Jag utgår alltså från att finansministern
förstått innebörden i mina frågor.

I så fall måste jag av tystnaden på den
punkten dra slutsatsen, att regeringen
ingenting gjort under dessa tio år för att
realisera beslutet från 1945.

Detta är i så fall att fullfölja en
tröstlös tradition. 1907 lyckades Grängesbergsbolaget
förhindra att gruvorna
överfördes i samhällets ägo genom ett
avtal, som gav staten möjlighet att 1932
förvärva dem. Det hade inte då varit
så dålig affär. Men som bekant fick
Ivar Kreuger fingrarna på TGO under
1920-talet och lyckades med den dåvarande
folkpartiregeringens hjälp —
om vi får kalla det så — 1927 pressa
igenom ett nytt malmavtal, enligt vilket
inlösen uppsköts till 1947 och därefter
vart tionde år. 1927 års malmavtal
hade emellertid en paragraf 26, enligt
vilken staten under vissa villkor

kunde inlösa aktierna år 1937. Eftersom
bolagsledningen både 1931 och
1934 lyckats driva det lukrativa företaget
till konkursens brant, var paragraf
26 tillämplig. Men detta tillfälle
försatts, och 1945 tyckte regeringen
med rätt att inlösen blev orimligt dyr.
Den beräknades då gå löst på 400 miljoner
kronor. Denna gång lär den bli
en och en halv gång dyrare eller i runt
tal en miljard.

TGO:s ursprungliga investering i
lapplandsgruvorna var omkring 20 miljoner
kronor. Det har redan nu erhållit
en utdelning på detta belopp med ett
par miljarder förutom vad det tillskansat
sig på indirekt väg. Skall det nu
tillföras ytterligare en miljard, blir utdelningen
150 gånger den ursprungliga
investeringen. När såg man maken till
affär?

Det är ju så vist ordnat med detta
malmavtal, att ju större vinster de privata
intressenterna gör på malmbrytningen,
desto större pris får de vid inlösen.
Eller med andra ord: ju mer
gruvorna utplundras och minskar i
värde, desto mer skall Grängesbergsbolagets
aktieägare ha för att de överlåter
dem till staten. Men just detta förhållande
är samtidigt en allvarlig varning
för nya uppskov med frågans positiva
lösning.

Det är naturligtvis ingenting att säga
om att finansministern innan frågan är
avgjord i regeringen inte tar ställning
till spörsmålet, om möjligheten till
statsinlösen nu skall utnyttjas. Om regeringen
tvekar, förvånar det inte. Om
den som 1945 skulle komma till den
uppfattningen, att man måste söka en
annan väg för att överföra lapplandsgruvorna
till staten, bör riksdagen vara
varnad av det som skett.

Jag beklagar sålunda djupt att regeringen
struntat i riksdagens beslut 1945
och att skilda regeringar så illa förvaltat
samhällsintresset under gångna decennier.

Fredagen den 4 mars 1955

Nr 8

Svar på interpellation ang. statsförvärv av Trafikaktiebolaget Grängesberg-Oxelö sunds

aktier i Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD:

Herr talman! Jag skall inte gå in på
en sakdiskussion i denna fråga. Detta
kommer ju riksdagen att få rikliga tillfällen
till innan vårsessionen är slut.
Jag vill bara säga några ord i en ren
formfråga.

Herr Hagberg gör här gällande att
riksdagen 1945 fattade ett visst beslut.
Saken ligger ju så till att dåvarande finansministern
i motiveringen till sin
proposition gjorde det uttalandet, att
man, trots att man icke föreslog en
uppsägning av avtalet, skulle göra ett
försök att komma fram på en annan
väg, nämligen att lösa in Grängesbergsbolagets
aktier i Luossavaara-Kiirunavaara
aktiebolag. Den meningen tog
man fasta på i utskottsutlåtandet, och
riksdagen ställde sig bakom detta. Det
innefattade dock ingalunda ett beslut,
utan det var bara ett uttalande från regeringen
och från riksdagen. Det ligger
i sakens natur, att den dåvarande
regeringen och den dåvarande finansministern
försökte få veta om Grängesbergsbolaget
var intresserat för en sådan
sak. Man fick svaret nej.

Då återstår ingen annan laglig utväg
än att gå över avtalet, och det är ju
den frågan som nu är föremål för utredning.
Det är denna fråga som kommer
att underställas riksdagen.

Herr HAGBERG i Stockholm (k):

Herr talman! Nu kröp det i alla fall
fram att någonting gjorts, nämligen att
regeringen inhämtat stamaktieägarnas
uppfattning i frågan och fått ett nej.
Jag tror inte att det är någon mening i
att ingå på eu diskussion om huruvida
riksdagens och regeringens dåvarande
rekommendation var att uppfatta som
ett beslut. Jag tror nog att åtskilliga
viktiga beslut som fattats efter hörande
av riksdagen har haft en till det yttre

minst lika litet förpliktande innebörd
som i detta fall. Det är emellertid i alla
fall betecknande, att regeringen tydligen
uppfattade det som någonting liknande
ett beslut, eftersom den vände sig
till stamaktieägarna.

Nu återstår den andra frågan, som
jag tycker har sitt intresse i sammanhanget:
Innebar verkligen den hållning
som riksdagen intog 1945 att man skulle
låta saken bero om stamaktieägarna
sade nej? Det kan naturligtvis regeringen
i dag vilja hävda, men i så fall
framtvingas den reflexionen: Om stamaktieägarna
intog denna avvisande hållning
till en enhällig riksdags mening,
skulle inte regeringen under de gångna
tio åren ha gjort några försök att modifiera
denna ståndpunkt i stället för
att stärka stamaktieägarna i deras hållning?
Det sedan dess fattade beslutet
om ökning av brytningen har nämligen
obestridligen automatiskt drivit upp inlösensumman.
Jag bär tidigare diskuterat
denna sak med regeringen, och den
har därvid åberopat sina experter, som
förklarat att något sådant är uteslutet.
Man behöver emellertid bara se hur nettovinsterna
har stigit med varje ökning
av malmbrytningen som ägt rum för att
konstatera, att resultatet blivit det av
mig angivna. Det är mycket beklagligt
att denna sida av saken inte observerats,
så att en inlösen, om en sådan nu
kommer till stånd, inte behövt ske under
villkor som ekonomiskt varit så
förskräckliga för samhället.

Jag understryker att jag i dag inte
alls vill ta ställning till frågan huruvida
inlösen ändå inte bör ske. Det är möjligt
att de skäl som kan åberopas för
inlösen är så starka att inlösen trots
allt bör komma till stånd. Jag tror i
varje fall att en annan väg skulle prövas
och att man borde ha kunnat pröva
den under de gångna åren i stället för
att endast nöja sig med ett bleklagt nej
från Grängesbergsbolagets stamaktieägare.

Nr 8

Fredagen den 4 mars 1955

Svar på interpellation ang. statsförvärv av Trafikaktiebolaget Grängesberg-Oxelö sunds

aktier i Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD:

Herr talman! Jag vill bara göra den
stillsamma anmärkningen att herr Hagbergs
i Stockholm uppfattning, att den
ökade malmbrytningen skulle leda till
ogynnsammare inlösenvillkor för staten,
är fullkomligt felaktig. Som var
och en vet är inlösenpriset fastställt
med utgångspunkt från en relativt låg
kvantitet bruten malm, någonting på
4,2 miljoner ton, och den siffran har
inte ändrats, låt vara att den större
brytningen kanske medfört någon ökning
av vinsten per ton. Denna rationalisering
av brytningen har emellertid
inte medfört den största ökningen utan
endast en liten del. Det ligger i sakens
natur att det är lättare att finansiera
en inlösen när man kan bryta 12—15
miljoner ton än om man kunnat bryta
8—9 miljoner ton, då den kvantitet på
vilken inlösensumman skall beräknas
är den gamla, för länge sedan fastställda.

Herr HAGBERG i Stockholm (k):

Herr talman! Själva den kvantitet,
som inlösensumman skall beräknas på,
har ingenting att göra med de grunder,
varifrån man utgått vid bestämmandet
av inlösensummans belopp, eftersom
det där var fråga om genomsnittsvinsten
per ton. Eftersom denna genomsnittsvinst
stigit undan för undan när
vi medgivit en ökning av brytningskvantiteterna,
är det uppenbart att inlösensummans
storlek bestämts av hur
stor kvantiteten är. Det förhåller sig
nämligen så, att om man bryter låt mig
säga fem miljoner ton är de fasta kostnaderna
ungefär desamma som om man
bryter sju miljoner ton, men givetvis
höjs därmed i verkligheten nettovinsten
per ton, och det är denna nettovinst som
blir avgörande när inlösensumman skall
beräknas.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD:

Herr talman! Inte skall jag diskutera
avtalets innehåll med herr Hagberg, ty
herr Hagberg är naturligtvis mycket
mera sakkunnig beträffande detta avtal
än jag. Jag vill bara fästa uppmärksamheten
på att herr Hagberg säger att
inlösensumman bestäms av nettovinsten
per ton. Är då inte det tontal, på
vilket denna nettovinst skall appliceras,
avgörande för inlösenpriset?

Herr HAGBERG i Stockholm (k):

Herr talman! Avgörande härvidlag är
inte bara den tonkvantitet som angivits
utan också den nettovinst som kommit
fram. Uppenbart är att man kommer
till olika resultat om nettovinsten har
varit fem kronor per ton eller om den
-—- som man nu kan räkna med — har
uppgått till femton kronor per ton och
dessa båda siffror multipliceras med
det tontal man har. Vi lär väl få klarhet
i detta inom mycket kort tid när
regeringen framlägger sin proposition
i ärendet.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 7

Föredrogos var för sig följande Kungl.
Maj :ts å kammarens bord vilande propositioner;
och hänvisades därvid
till statsutskottet propositionerna:
nr 91, angående anslag till statens
rättsläkarstationer för budgetåret
1955/56 m. m.,

nr 92, angående överlåtelse av vissa
kronan tillhöriga fastigheter in. m. och
nr 94, angående vissa anslag tilbepileptikervården;
samt

till behandling av lagutskott propositionen
nr 95, med förslag till förordning
angående tillfälligt upphävande av
viss i vägtrafikförordningen den 28
september 1951 (nr 648) föreskriven

Fredagen den 4 mars 1955

Nr 8

Ändrad lydelse av förordningen ang. tillverkning av brännvin, m. m.

besiktningsskyldighet, m. m. samt till
förordning om ändring i vägtrafikförordningen.

§ 8

Föredrogos vart för sig statsutskottets
memorial och utlåtanden:

nr 36, angående överlämnande till
lagutskott av två till statsutskottet hänvisade
motioner, som äga samband med
frågan om fortsatt giltighet av lagen om
tillståndstvång för byggnadsarbete;

nr 37, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående dispositionen av
kolclearingkassans överskottsmedel;

nr 38, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående ersättning till
H. K. Almkvist m. fl.;

nr 39, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående livränta till A.
Magnusson;

nr 40, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående frågor om befrielse
från ersättningsskyldighet till kronan
m. m.;

nr 41, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ersättning i vissa
fall i anledning av olycksfall i arbete
eller yrkessjukdom; och

nr 42, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag inom finansdepartementets
verksamhetsområde.

Kammaren biföll vad utskottet i
nämnda memorial och utlåtanden hemställt.

§ 9

Ändrad lydelse av förordningen ang. tillverkning
av brännvin, in. m.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 9, i anledning av Kungl.
Mnj:ts proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 16 och
18 §§ förordningen den 26 februari
1954 (nr 73) angående tillverkning av
2—-Andra kammarens protokoll 19,r>5.

brännvin, m. in., jämte en i ämnet väckt
motion.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr SJÖLIN (fp):

Herr talman! Den blanka reservation
jag har avgivit till bevillningsutskottets
betänkande nr 9 beror på att den motion
beträffande sulfitspriten, som jag
har väckt tillsammans med herrar Kollberg
och Stenberg, enligt min mening
inte vunnit tillräckligt beaktande. Denna
uppfattning ber jag att med några
ord få motivera.

Detta ärende behandlades i riksdagen
under höstsessionen 1950 med anledning
av en kungl. proposition om
skattefrihet för motorsprit. I anslutning
härtill föreslogs i em då väckt
motion »att riksdagen beslutar hos
Kungl. Maj:t hemställa om att åtgärder
snarast vidtagas i syfte att avveckla
stödåtgärderna för motorsprit». Utskottet
avstyrkte motionen. Utskottet förutsatte
nämligen »att Kungl. Maj:t även
utan särskild framställning från riksdagens
sida ägnar frågan om motorspritens
beskattning och därmed sammanhängande
spörsmål fortsatt prövning».
Utskottet betonade också att man kunde
tänka sig särskilda åtgärder för snabbare
avveckling av statens avsättningsgarantier
till spritfabrikerna om därmed
minskade kostnader för folkhushållet
kunde uppnås.

Såvitt känt vidtogs dock inte några
sådana åtgärder. Finansministern synes
ha avvaktat tiden för avtalens utlöpande.
Sista avtalet utgick den 30 april
1954. Den 27 mars samma år uppdrog
finansministern åt ledamoten av denna
kammare herr Severin i Gävle att utreda
sulfitspritindustriens framtida produktions-
och avsättningsförhållanden.
Utredningsmannen avgav sitt betänkande
den 5 oktober i fjol. Det är ett mycket
klargörande och realistiskt betänkande.
Detta framgår också av den
kungl. propositionen nr 24 i år, som
Nr S

Nr 8

Fredagen den 4 mars 1955

Ändrad lydelse av förordningen ang. tillverkning av brännvin, m. m.

framlagts med anledning av betänkandet.

Den reflexionen kanske kan tillåtas,
att det är sällan man ser remissinstanser
så allmänt och oreserverat ansluta
sig till en utrednings principer som i
detta fall.

Det viktigaste resultatet som uppnås
genom bifall till propositionen och utskottets
betänkande är väl att utredningens
förslag om avskaffande av gällande
avsättningsgaranti och prissättningsregler
för sulfitspriten kommer
att förverkligas. Priset på sulfitsprit
kommer alltså i fortsättningen att grundas
på det verkliga marknadsläget och
icke på en statlig reglering. Det konstateras
både i utredningen och i propositionen
att den statliga regleringen varit
ett hinder för sulfitspritindustriens
sunda utveckling mot rationell tillverkning.

Det framhålls i propositionen att utredningen
påvisat att marknadsregleringen
och de subventioner som utgår
i form av skattelättnad för motorsprit
bidragit till att upprätthålla en delvis
oekonomisk sulfitspritproduktion.

Jag kommer härmed in på frågan om
motorspritens beskattning. Under åren
1951—1953 var motorspriten skattefri
utom under sista halvåret, då skatt utgick
med tre öre per liter. Under dessa
år uppgick försäljningen av motorsprit
till cirka 22 000 kubikmeter per år.
Med den skattelättnad av 25 öre per
liter, som motorspriten under den tiden
åtnjöt, betyder det att staten bara under
dessa tre år subventionerade motorspriten
med i runt tal 17 miljoner kronor.
Det beslut, som i dag kommer att
fattas, innebär ytterligare subvention
på cirka 25 miljoner kronor räknat från
och med 1954 under förutsättning av
samma försäljning och samma bensinskatt
som nu.

Den redan 1950 förfäktade ståndpunkten
att det är olämpligt att favorisera
motorspriten har vunnit allt flera
anhängare. Riksnämnden för ekono -

misk försvarsberedskap har vid olika
tillfällen betonat, att inga stödåtgärder
för produktion av motorsprit är motiverade,
att motorspriten ej i större utsträckning
kan ersätta importerade
drivmedel och att det är mera ekonomiskt
att lagra bensin än att subventionera
sulfitspritproduktionen. Kontrollstyrelsen
hävdar alltjämt sin uppfattning
att en subventionering av sulfitspritindustrien
icke bör ske i form
av en lägre skatt på motorsprit än på
bensin. Kungl. automobilklubben anser,
att sedan numera större tillgång
till liögoktanig bensin finns inom landet
synes från klubbens utgångspunkter
anledning saknas att bibehålla
skattedifferensen mellan bensin och
motoralkohol för att åstadkomma enhetligt
försäljningspris på bensin och
lättbentyl.

Utredningen har också förordat att
skatten på motorsprit efter viss övergångstid
blir densamma som på bensin.

I detta sammanhang kanske jag också
får framhålla, att det även av andra
skäl är mycket oekonomiskt att favorisera
motorspriten. Tillverkningen av
sulfitsprit är nämligen mycket bränslekrävande.
I stort sett kan man säga,
att bränslekostnaden för framställning
av en liter sulfitsprit är lika stor som
kostnaden för import av en liter bensin.

Det hade varit önskvärt att utskottet
i enlighet med motionärernas förslag
velat förorda en mera radikal lösning
av frågan om motorspritens beskattning.

Det kan också framhållas, att sulfitspritfabrikerna
numera har så stor användning
av sprit, att den egna tillverkningen
i vissa fall inte kan tillgodose
behovet. Därför måste sprit importeras,
och därmed kommer också tullkostnaden
in i bilden.

Utredningen har föreslagit en värdetull
av 12 procent. Sedan 1932 har tullen
på denaturerad sprit varit 40 öre
per kilogram eller omkring 32 öre per
liter. Finansministern föreslår en tull

Fredagen den 4 mars 1955

Nr 8

Andrad lydelse av förordningen ang. tillverkning av brännvin, m. m.

av 10 öre per kilogram, motsvarande
8 öre per liter. Detta skulle betyda
minst 25 procent av värdet, kanske
t. o. m. 30 procent.

Utskottet har följt finansministern.
Något intresse för den av utredningsmannen
föreslagna tullen av 12 procent
har utskottet inte haft. Jag hoppas dock
att genom utskottets skrivning tullkommittén
i enlighet med motionärernas
tankegång skall finna anledning ta upp
frågan i samband med tulltaxans allmänna
revision.

Då det med hänsyn till utskottets
ställningstagande inte funnits några utsikter
att få igenom några andra förslag,
har jag inte ansett mig böra reservationsvis
föreslå någon lösning i
anslutning till motionen. Jag har alltså
inte något yrkande.

Herr OLSSON i Gävle (s):

Herr talman! Det är klart att man kan
diskutera det här problemet i oändlighet,
i all synnerhet om man inte stannar
vid 1950/51 som herr Sjölin utan
går tillbaka till 1924, när vi första gången
genomförde detta uppfostringsskydd,
som skulle vara i fem år. Det uppfostringsskyddet
har sedan behandlats
många gånger i denna kammare och i
medkammaren, och man har alltid skjutit
på det.

Vad är det nu då som är märkvärdigt?
Jo, att det uppfostringsskydd, som
skulle vara i fem år efter 1924, blev 31
år gammalt och kanske litet till. Då
föreslår bevillningsutskottet ocli Kungl.
Maj:t, att man skall ge industrien en
femårsperiod för rationalisering eller
avveckling av detta problem. Det är således
inte alls så märkvärdigt som herrar
tekniker söker göra detta problem
till. Vems felet är skall vi inte diskutera
nu. Jag tror att felet i mycket hög
grad är riksdagens, och riksdagen får
således skylla sig själv för de åtgärder,
som vidtagits under årens lopp.

Utskottet stryker starkt under att av -

görandet i tullfrågan -— men tullen
sänks ju dock från 40 öre till 10 öre
enligt den kungliga propositionen —
skall ske i samband med att man behandlar
tullkommitténs stora förslag.
Om riksdagen, efter det att det kungliga
förslaget är genomfört, vid prövningen
år 1959 vill följa herr Sjölins och utredningsmannens
väg eller om under
tiden genom detta oktan 93, eller vad
det heter, frågan plötsligt har aktualiserats
utan riksdagens medverkan, det
blir väl en sak som vi får ta ställning
till vid den tidpunkten. Jag tror inte
att det finns några som helst skäl till
att man, när man nu har kommit in
på en väg som måste leda till avveckling
av detta uppfostringsskydd, skall
krångla till det hela mer än vad som
är oundgängligen nödvändigt, och det
är den ståndpunkten som bevillningsutskottet
har tagit till alla de olika författningsförslag
som här föreligger.

Jag hemställer, herr talman, om bifall
till bevillningsutskottets förslag i
oförändrat skick.

Herr SEVERIN i Gävle (s):

Herr talman! Jag skall bc att få säga
ett par ord med anledning av bevillningsutskottets
betänkande.

Frågan om beskattning av motorspriten
är ju, som herr Olsson i Gävle sade,
en gammal stridsfråga i denna församling.
Jag tror dock att denna fråga
kommer att lösas snabbare än såväl utredningen
som finansministern och nu
senast bevillningsutskottet anser eller
har ansett. På marknaden har under de
senaste veckorna kommit, som herr
Olsson i Gävle antydde, den s. k. högoktaniga
bensinen, och jag skulle tro
att vi om några månader är i det läget
att intet av de i Sverige nu verksamma
oljeföretagen kommer att köpa motoralkohol.
Sulfitspriten måste därför söka
sig andra användningsområden, nämligen
som råvara för en kemisk-teknisk
industri. Den kemisk-tekniska indu -

Nr 8

Fredagen den 4 mars 1955

Ändrade bestämmelser om kostnadsfria läkemedel

strien har ju också glädjande nog utvecklats
under de senaste åren. Denna
utveckling pågår, såvitt man nu kan
förstå.

Det värdefulla med bevillningsutskottets
betänkande är väl att det skapas
frihet på detta område och att den statliga
garantien upphör. Genom ett sådant
beslut kommer väl de rationaliseringssträvanden,
som man har förmärkt
mycket litet av under de sista
20 åren, att göra sig gällande inom
sulfitspritindustrien i en större utsträckning
än hittills. Om företagen
verkligen får ett incitament till att bedriva
rationaliseringsarbete på detta
område så tror jag att man också skall
kunna tillverka sulfitsprit till en kostnad
som är väsentligt lägre än den nuvarande.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 10

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 10, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till förordning
om ändring i förordningen den
26 februari 1954 (nr 72) angående omsättnings-
och utskänkningsskatt å rusdrycker,
in. m.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 11

Ändrade bestämmelser om kostnadsfria
läkemedel

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 10, i anledning av väckt motion
om viss ändring i bestämmelserna
rörande kostnadsfria läkemedel.

I en inom andra kammaren väckt, till
lagutskott hänvisad motion, nr 209, vilken
behandlats av andra lagutskottet,
hade herrar Johanson i Västervik och
Almgren hemställt, »att riksdagen måtte
besluta sådan ändring av läkemedelsförordningen,
att karensbeloppet slo -

pas för de läkemedel som rabatteras
med 50 % sedan karensbeloppet på 3
kronor erlagts».

Utskottet hemställde, att förevarande
motion, 11:209, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr JOHANSON i Västervik (s):

Herr talman! En riksdagskamrat frågade
mig förut om jag skulle gå upp
och hålla något begravningstal över motionen
nr 209, i vilken vi hemställer
om att karensbeloppet på medicin skall
slopas. Men om det som jag här kommer
att anföra kommer att utgöra ett
begravningstal så hoppas jag ändå att
det kommer att bli ett begravningstal
liknande det som jag föreställer mig att
man höll, om man nu höll något alls,
då man slaktade galten Särimner, och
jag vill tillägga: så till vida att man i
princip är överens om att anställningsformen
i och för sig inte kan få vara
avgörande för ett olikartat skydd vare
sig i det här avseendet eller i andra.

Utskottet har i sitt yttrande över motionen
bitit sig fast vid vad man anförde
föregående år i samma sak, och
man tillägger att reformen har varit i
kraft under så kort tid att man ännu
inte kan bedöma dess verkningar.

Att sjukförsäkringsreformen och den
därmed sammankopplade läkemedelsreformen
har varit i praktisk tillämpning
endast ett par månader kan väl ingen
bestrida. Men om utskottet i detta inlägger
något mera, t. ex. att man skulle
sakna praktisk erfarenhet från ett rabattsystem
av den art som föreslås i
motionen, finns det anledning till gensaga.

Jag upprepar vad jag anförde här föregående
år i denna fråga, nämligen att
80 procent av de erkända sjukkassorna
med mer än två tredjedelar av samtliga
sjukkassemedlemmar hade infört
läkemedelsförmån och att majoriteten

Fredagen den 4 mars 1955

Nr 8

Ändrade bestämmelser om kostnadsfria läkemedel

av dessa medlemmar har liaft en läkemedelsförmån
som innebär att läkemedlen
har rabatterats med 50 procent
utan något karensbelopp. Det finns alltså
en viss erfarenhet att bygga på.

Man räknade med att denna läkemedelsförmån
skulle kosta mellan 7 och
8 kronor om året i avgift per medlem.
Den kostnad som man har kommit fram
till när det gäller de stats- och kommunalanställda
för de fria läkemedel som
dessa erhöll uppgick till omkring 16
kronor, alltså ungefär det dubbla. Detta
kan väl bevisa, att det inte ens när det
gäller de grupper som har haft helt
fria läkemedel kan påvisas att de på
något sätt skulle ha haft någon onödig
läkemedelskonsumtion. Men, herr talman,
det har inträffat ett par saker, sedan
denna fråga senast behandlades i
riksdagen, som har gjort att vi så snart
efter reformens ikraftträdande funnit
anledning redovisa vår småländska envishet.
För det första har man träffat
uppgörelse med tjänstemännen om
att de skall få bibehålla de förmåner i
detta avseende som de tidigare hade,
alltså att de icke skall ha några karensdagar
vid sjukdom och att de skall ha
sin medicin helt fri. För det andra har
sedan denna fråga senast behandlades i
riksdagen priset på läkemedel stigit
med 100, 200, ja upp till 400 procent enligt
vad herr Huss i första kammaren
meddelat.

Nog borde väl sådana omständigheter
kunna leda till en omprövning. Var in1e
syftet med denna läkemedelsreform
att ge de sjuka inom den öppna vården
eu lättnad i fråga om utgifterna vid
sjukdom? Jag förmodar att detta var
syftet. Effekten av denna läkemedelsreform
kan ju bli illusorisk, om kostnaden
för läkemedlen stiger mer än vad
man rabatterar. Tjänstemännen slår
vakt om sina sjukförmåner, och det
finns ingenting att säga om det enligt
mitt förmenande. Är det då förvånansvärt,
att även andra människor slår
vakt om de förmåner de tidigare hade?

Att stämningen är irriterad bland dem
som tidigare erhöll läkemedel rabatterade
med 50 procent utan erläggande
av karensbeloppet, är väl rätt förklarligt.

Ändå är sjukförsäkringsreformen av
oskattbart värde. Bara det att man räknar
med att det årligen kommer att
utbetalas omkring 500 miljoner kronor
mera i sjukförmåner än vad de erkända
sjukkassorna utbetalade för samma ändamål
säger väl tillräckligt.

Får jag, ärade kammarledamöter, ta
ett exempel i mindre skala? Föregående
år höjdes riksdagsmännens arvoden.
Om man då kommit på den befängda
idén att höja arvodena för ledamöterna
i första kammaren och därvid tagit en
del av det erforderliga beloppet genom
att sänka arvodena för denna
kammares ledamöter, skulle det ändå
totalt sett kunna sägas, att riksdagsmännen
fått det bättre. Men skulle i så fall
någon av ledamöterna här i andra
kammaren uppfattat det på det sättet?

Låt mig ta ett exempel i fråga om
läkemedlen. Här har jag tre recept. Det
gäller en man, som har varit sjuk under
många år. Han är utförsäkrad ifrån
sjukkassan. Medicinen enligt dessa tre
recept kostar sammanlagt 9 kronor 72
öre. Före den 1 januari 1955 fick denne
man på de här recepten tillbaka 4
kronor 86 öre. I dag, efter den 1 januari
1955, får han en rabatt av 1 krona 93
öre. Hans standard har inte på något
sätt förbättrats. Det här är ju inget
särskilt extremt fall. Det skulle ha kunnat
vara på det sättet, att han endast
fått tillbaka 36 öre och själv fått erlägga
9 kronor 36 öre. Om jag emellertid
tänker mig, att denne man i stället
hade bott i Stockholm, så skulle sjukförsäkringsreformen
för honom ha inneburit
en förmån. Stockholms erkända
sjukkassa har nämligen aldrig infört
någon läkemedelsförmån. Det innebär
alltså, att mannen i Stockholm får det
bättre, då han får tillbaka 1 krona 93

Nr 8

Fredagen den 4 mars 1955

Ändrade bestämmelser om kostnadsfria läkemedel

öre, medan han tidigare fick betala
hela kostnaden själv.

Jag skall inte anföra några fler
exempel, även om jag skulle ha lust att
i likhet med föregående år tala om
skillnaden i kostnaderna för dem som
vårdas i den öppna vården och dem
som vårdas i den slutna vården.

Jag skall emellertid, för att något
missförstånd inte skall uppstå, sluta
med att säga, att denna framstöt inte
bottnar i något misstroende mot de löften
om förbättringar å här ifrågavarande
område, som socialministern avgav
föregående år. Det är bara så, att
vi har litet bråttom när det gäller att
rätta till saker, som vi inte anser vara
riktigt riktiga.

Med stöd av det anförda ber jag att
få hemställa, att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om
sådan ändring av läkemedelsförordningen,
att karensbeloppet slopas på de
läkemedel, som rabatteras med 50 procent,
sedan karensbeloppet på 3 kronor
erlagts.

Herr BENGTSSON i Varberg (s):

Herr talman! När riksdagen förra
året diskuterade den här frågan, hade
vi ju att utgå ifrån det principbeslut,
som var fattat 1953. Då hade riksdagen
fastställt den kostnadsram, inom vilken
vi hade att röra oss när det gällde läkemedelsreformen.
Vi fann det angeläget,
att man använde de medlen på det
sättet, att de kom de mest behövande till
del. Karensbeloppet på 3 kronor innebär
ju, att man har möjlighet att ge
mera åt dem som får köpa dyrbara
läkemedel.

Vi menar i utskottet att ingenting sedan
riksdagen i fjol diskuterade den
här frågan liar inträffat, som kan motivera
att man nu slopar karensbeloppet.

Jag vill, herr talman, med hänvisning
till den diskussion, som fördes
förra året, yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr JOHANSON i Västervik (s):

Herr talman! Jag skulle vilja fråga
utskottets ärade talesman: Anser inte
utskottet att en höjning av läkemedelspriserna
med mellan 100 och 400 procent
bör ge anledning till en omprövning
av denna fråga?

Det var ju på det sättet, att man
ville rabattera bort en del av kostnaderna
för de människor, som drabbades av
sjukdom, och när det gäller människor
i mycket små omständigheter kan man
inte bortse från att detta karensbelopp
kan vara betungande.

Enligt uppgift som vi fått här på riksdagens
bord fanns det 1953 här i landet
1 100 000 inkomsttagare, som hade
en inkomst under 4 000 kronor om året.
Kan man påstå, att det inte skulle vara
betungande för dessa människor att betala
detta karensbelopp, i all synnerhet
om det är människor som tidigare i
de erkända sjukkassorna haft förmånen
att ha läkemedlen rabatterade med 50
procent?

Herr BENGTSSON i Varberg (s):

Herr talman! Herr Johanson i Västervik
frågade om vi inte genom att
slopa karensbeloppet kunde förbättra
situationen för dem som behöver köpa
de nu så fördyrade läkemedlen. Härpå
kan jag svara, att man ingenting vinner
genom att ta bort karensbeloppet.
Tv det är ju så, herr talman, att om
vi skall behålla den nuvarande kostnadsramen
och samtidigt slopa karensbeloppet
innebär detta, att vi skulle
få ännu mindre över till rabatt på dyrare
läkemedel. Rabatten kommer de
läkemedel till godo, som kostar mer än
3 kronor och som har blivit dyrare. En
kostnadsstegring kan man således inte
motverka genom att slopa karensbeloppet,
om man samtidigt vill bibehålla
den nuvarande kostnadsramen.

Herr ALMGREN (s):

Herr talman! Det kanske kan synas
egendomligt att vi redan efter ett par

Fredagen den 4 mars 1955

Nr 8

Ändrade bestämmelser om kostnadsfria läkemedel

månaders erfarenhet av den stora sjukförsäkringsreformen
tar upp en motion
om ändring av densamma. Men anledningen
är den, att vi redan förra året
ansåg oss ha tillräcklig erfarenhet för
att gå på det förslag som vi då motionerade
om, nämligen en rabattering
med 50 procent på dessa läkemedel, det
här är fråga om, från botten. Detta är
viktigt att komma ihåg. Jag har annars
all respekt för detta resonemang, att
man skall vänta och se vad man får för
erfarenhet av en reform. Här ligger det
emellertid så till att flertalet erkända
sjukkassor här i landet har haft 50
procents rabattering från botten, och
såvitt jag förstår har de inte haft några
dåliga erfarenheter härav. Därför tycker
jag att man mycket väl skulle kunna
godta detta förslag, nämligen att
rabattera med 50 procent utan något
som helst karensbelopp.

Norra Smålands erkända centralsjukkassa,
som jag själv tillhör, har
haft enbart goda erfarenheter från denna
rabattering. Representanter för denna
sjukkassa uttalade sig förra året
vid en kongress i Jönköping för att behålla
dessa 50 procent från botten, men
riksdagen beslöt något annat.

Beträffande yrkesskadeförsäkringen
har det tidigare varit så, att de yrkesskadade
genom arbetsgivarnas försorg
fått fria läkemedel. Genom samordningen
kommer dessa att få betala sina
läkemedel i likhet med vad som gäller
för andra sjuka. Detta är en väsentlig
försämring. Jag tror därför att det vore
mycket lyckligt om vi kunde komma
därhän, att vi finge en rabattering i
enlighet med vår motion.

Förra året nämnde statsrådet Sträng,
att man i England på sin tid gick in för
att rabattera läkemedlen med 100 procent,
alltså helt fria läkemedel, men
man förlyfte sig och fick slå till reträtt.
I Danmark har man enligt statsrådet
Sträng 75 procent av läkemedlen rabatterade
utan något karensbelopp. Här i
Sverige har flertalet kassor haft 50 pro -

cents rabatt. När man nu försämrar
detta genom att införa ett karensbelopp
på 3 kronor, måste man säga att det är
med alltför stor försiktighet som man
här går till väga för att förhindra missbruk.
Jag har därför den uppfattningen
att man inte behöver invänta erfarenheterna
på denna punkt.

Vidare blir det till följd av karensbeloppet
ofta bara några få ören i rabatt,
summor som är rent löjliga och
som ofta retar folk ute i bygderna, när
de köper medicin och läkemedel.

Nu kan man säga att finansieringen
är av stor betydelse. Den föreslagna reformen
skulle kosta åtskilliga miljoner.
Men vi säger i vår motion — och jag
tror det är riktigt — att medlemmarna i
sjukkassorna ute i landet mycket gärna
skulle ta på sig de merkostnader som
det skulle medföra att få denna rabattering
med 50 procent från botten. Det
skulle inte röra sig om mer än några
kronor, men det skulle vara en förmån
som skulle hälsas med tillfredsställelse
inte minst av de små inkomsttagarna,
där varje krona betyder en hel del, om
man blir sjuk.

Jag ber därför, herr talman, att få
instämma i det förslag, som herr Johansson
i Västervik här lagt fram.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till det av herr Johansson
i Västervik under överläggningen framställda
yrkandet; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Johanson
i Västervik begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 10, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Nr 8

Fredagen den 4 mars 1955

Ändring i förordningen om kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel

Vinner Nej, har kammaren bifallit
det av herr Johanson i Västervik under
överläggningen framställda yrkandet.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
japropositionen, vadan kammaren bifallit
utskottets hemställan.

§ 12

Ändring i förordningen om kostnadsfria
eller prisnedsatta läkemedel

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 11, i anledning av väckt motion
om viss ändring i förordningen
om kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel.

I en inom andra kammaren väckt, till
lagutskott hänvisad motion, nr 71, vilken
behandlats av andra lagutskottet,
hade herr Persson i Appuna m. fl. hemställt,
att riksdagen måtte besluta sådan
ändring i förordningen om kostnadsfria
eller prisnedsatta läkemedel att karensbeloppet
komme att anknytas till
varje särskilt recept i stället för till
varje läkemedel.

Utskottet hemställde, att förevarande
motion, II: 71, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits:

1) av herr Magnusson, utan angivet
yrkande;

2) av herr Lundberg, som ansett, att
utskottet bort hemställa att riksdagen
med bifall till förevarande motion,
II: 71, måtte för sin del antaga ett av
reservanten framlagt förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 3 §
Kungl. Maj:ts förordning den 4 juni
1954 (nr 519) angående kostnadsfria
eller prisnedsatta läkemedel.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr PERSSON i Appuna (s):

Herr talman! Med hänvisning till att
denna fråga hänger så nära samman
med den vi alldeles nyss tog ställning
till kan jag fatta mig kort. Skillnaden äi*
bara den, att herr Johanson i Västervik
i sin motion begärt att vi skall slopa
karensavgiften helt, medan jag i
min motion begärt att receptet skall
ligga till grund för karensavgiften. Nu
är det som kammarens ledamöter känner
till så, att man får betala 3 kronor
i karensavgift för varje läkemedel. Jag
har alltså i min motion föreslagit, att
receptet skall utgöra underlaget för
karensavgiften. Jag tycker att jag ju
gärna kan ta tillfället i akt för att här
uttrycka en annan mening än herr Johanson
i Västervik gjorde. Jag tycker
att det först bör framhållas, att man inte
skall se läkemedelsreformen isolerad
utan knyta den samman med sjukförsäkringsreformen
i övrigt. Och då må
jag gärna göra det erkännandet, att
sjukförsäkringsreformen emottagits med
mycket stor tillfredsställelse ute bland
folket; det erkännandet tycker jag som
sagt bör ges. Vad jag här menar är, att
man genom att låta karensavgiften utgöra
3 kronor per recept kan ta bort
något av den irritation som förekommit
inom vissa grupper.

Nu kanske det kan tyckas otillbörligt
att man bara ett par månader efter det
att förordningen trätt i kraft kommer
och begär att det skall göras ändringar
i densamma. Men det har stärkt mig
i min uppfattning att det föreligger ett
behov av en ändring på denna punkt,
och jag tror att utskottet i sin skrivning
också gjort klart för sig, att så
småningom måste man väl ändå här
komma fram till ett annat resultat. Nu
säger utskottet att man inte kunnat gå
med på detta förslag därför att det ur
administrativ synpunkt skulle medföra
vissa besvärligheter. Det är klart att
de iterationsrecept som för närvarande
utfärdas betyder en viss kontroll,
och det är möjligt att på det området

Fredagen den 4 mars 1955

Nr 8

Ändring i förordningen om kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel

utskottet i viss män kan ha rätt i sina
påståenden. Men jag tror inte att de
är tillräckligt starka för att man inte
här skall göra en ändring. I fråga om
vad däremot utskottet sagt om kostnaderna
kan jag givetvis inte uttala någon
bestämd mening, men det är klart
att en ökning av kostnaderna, vilkas
storleksordning emellertid varken utskottet
eller jag kan ha någon mening
om, kommer till stånd. Jag vill emellertid
minnas att det var någon remissinstans
— möjligen socialstyrelsen —
som förra året sade att kostnadsökningen
kanske skulle komma att stanna vid
3 å 4 miljoner kronor. Motiveringen att
man inte skulle kunna ta förslaget ur
kostnadssynpunkt är sålunda såvitt jag
kan förstå ingen stark sådan.

Herr talman, jag skall inte säga mera,
och jag vet inte om jag i likhet med
Johanson i Västervik skall behöva
väcka galten Särimner till liv; jag hoppas
att jag inte skall behöva göra det.
Däremot skulle jag vilja rikta en uppmaning
i första hand till socialministern
och i andra hand till andra lagutskottet
i den mån det får frågan upp
till vidare behandling att försöka ändra
på dessa förhållanden i enlighet med
vad jag föreslagit i motionen.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den reservation som vid utskottsutlåtandet
fogats av herr Lundberg.

Herr BENGTSSON i Varberg (s):

Herr talman! När läkemedelsreformen
antogs förra året var vi alla överens
om att den var försiktigt utformad.
Detta motiverades med att vi inte hade
så stor erfarenhet på området. Men vi
sade också ifrån i utskottet, att denna
läkemedelsreform måste ses som en liten
del av det stora reformkomplex som
sjukförsäkringen är och inte betraktas
som en isolerad företeelse. Det är väl
ingen människa som kan förneka att
läkemedelsreformen betytt oändligt
mycket för många människor. Vi får

ändock komma ihåg att den frivilliga
sjukkasserörelsen inte alls hade genomfört
läkemedelsförmånen för sina medlemmar,
och därtill kom ju att en stor
del av medborgarna stod utanför den
frivilliga sjukkasserörelsen. Vi måste således
vara överens om att läkemedelsreformen
ändå är en stor sak för de flesta
människorna, och därvidlag är utskott
och motionär överens.

Sen skall man inte heller glömma,
att de människor som drabbas av sådana
sjukdomar, som gör det nödvändigt
för vederbörande att medicinera praktiskt
taget hela livet, knappast kan förlora
någonting på reformen, eftersom
de får fria läkemedel. Det är visserligen
sant att det i och för sig icke är
någon förmån att drabbas av sådana
sjukdomar, men de fria läkemedlen
måste ändå vara en stor förmån för
dem, som drabbas därav.

Vi har i utskottet erkänt att denna
reform är utformad med stor försiktighet.
Vi har emellertid sagt — och det
framhöll vi även förra året, när en
motion i samma ärende behandlades —
att denna detalj i sjukförsäkringen naturligtvis
måste bli föremål för justeringar
i fortsättningen. Den detaljfråga
vi här diskuterar debatterades sålunda
även förra året, och motionären
fick då ett mycket sympatiskt formulerat
avslag på sin motion. Vi ansåg då
att ett bifall till motionen skulle kunna
medföra kostnadsstegringar av en storlek
som vi inte kunde bedöma, och
dessutom skulle ett bifall uppenbarligen
medföra stoda administrativa svårigheter.
Vi anser det viktigt att uppgjorda
kostnadsramar icke överskrides. Om vi
hade bifallit motionen, hade vi kanske
varit tvungna att tillämpa en annan
procentsats, om vi menar allvar med
de fastställda kostnadsramarna.

En annan sak är, att i den mån en
läkare sammanför flera läkemedel i en
formel, betraktas det som ett läkemedel,
för vilket man får erlägga ett visst
karensbelopp. I utskottet har vi haft

Nr 8

Fredagen den 4 mars 1955

Ändring i förordningen om kostnadsfria

den uppfattningen att läkarna skulle
kunna skriva under en och samma formel
i större utsträckning än vad som
nu tycks ske.

Det har inte hänt någonting nu, som
gjort oss mindre sympatiskt inställda
till herr Perssons i Appuna motion än
vi var förra året. Då hemställde motionären
till socialministern att han skulle
ägna frågan uppmärksamhet i fortsättningen,
och socialministern svarade på
ett sätt, som angav att han skulle ge
förtursrätt åt läkemedelsreformen.
Statsrådet sade då att han ansåg detta
vara en viktig fråga och att justeringar
av reformen säkerligen behövde företagas.
Då detta sades så sent som förra
året, har vi i utskottet ansett att socialministern
kunde få fortsätta med sina
undersökningar i detta stycke. Reformen
har ju endast hunnit bli två månader
gammal, och då tycker vi att man
bör vänta på resultatet av socialministerns
översyn och att alltså inte nu
bifalla herr Perssons i Appuna motion.

Herr talman! Med det anförda yrkar
jag bifall till utskottets hemställan.

Herr PERSSON i Appuna (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag vet inte om herr
Bengtsson i Varberg missuppfattade mig,
eller om det anförande han höll var riktat
till herrar Johanson i Västervik och
Almgren. Såvitt jag kommer ihåg sade
jag nämligen inte, att läkemedelsreformen
icke innebar någon förmån. Vad
jag sade var, att genomförandet av
sjuk- och läkemedelsreformerna har
skapat en del irritation. Och för att
slippa den irritation, som nu finns på
detta område, skulle man kunna göra
den föreslagna ändringen. Det var vad
jag sade, och det står jag fast vid.

Nu säger herr Bengtsson i Varberg, att
min motion har fått ett sympatiskt avslag,
och det är ju tacknämligt. Men
de sjuka lever inte på att man får motioner
sympatiskt avslagna här i riks -

eller prisnedsatta läkemedel

dagen. Jag skall emellertid inte uppta
tiden längre med dessa saker. Jag har
fått en försäkran av herr Bengtsson i
Varberg, som är ledamot av andra lagutskottet,
att utskottet skall behandla
motionen lika sympatiskt nästa år, och
sedan kanske hela frågan löser sig. Jag
har emellertid inte velat att påståendet
att jag inte betraktar sjukreformen som
en förmån, skulle stå oemotsagt. Jag
tycker att den är en förmån, herr talman.
Den uppfattningen har jag deklarerat
vid tidigare tillfällen, och den
hyser jag även i dag — och där är även
läkemedelsreformen inbegripen.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Vi betraktar väl alla
sjukreformen som en viktig och värdefull
reform i vårt samhälle. Men både
när vi fattade beslut om densamma och
efteråt har vi väl varit på det klara med
att den är behäftad med vissa skönhetsfläckar,
som behöver putsas bort. I det
avseendet har jag sympatier för herr
Johansons i Västervik och herr Almgrens
motion. Jag tror emellertid att
herr Perssons i Appuna motion är mera
ägnad att skapa bättre förhållanden på
detta område än vad som råder för närvarande.
Jag vill endast peka på en sådan
sak som att karensbeloppet skall
anknytas till en sjukdom, att man så
att säga skall ha en formel. Detta måste
innebära, efter vad jag kan förstå, att
de sjuka har mycket svårt att få ut någon
ersättning för medicin. Detta har i
varje fall av dem som har erfarenhet
på området uppfattats som en väsentlig
försämring jämfört med tidigare, då
det inte fanns något karensavdrag. Jag
tror därför att man ur praktisk synpunkt
kan säga att det är angeläget, att
man vidtar denna begränsade förändring
och att man gör det snarast möjligt,
inte minst för de gamla människorna
i det här landet.

Det har sagts att om man skulle tilllämpa
en generösare metod, skulle vi

Fredagen den 4 mars 1955

Nr 8

Ändring i förordningen om

nödgas sänka den procentsats — för
närvarande 50 procent — som nu rabatteras
på vad som ligger över karensbeloppet.
Jag vill säga till herr
Bengtsson i Varberg att jag känner inte
till vad som göres inom socialdepartementet,
men mig veterligt är det väl
inget belopp som i detta sammanhang
är fastslaget för all evighet, utan riksdagen
har säkerligen möjlighet att kunna
justera i ena eller andra riktningen.

Det har även talats om krångel. Jag
undrar om det inte just när det gäller
hjälpen till de fria läkemedlen förekommer
ett krångel och en pappersexercis
som behöver förenklas. Om man
knyter det hela till recepten och även
förutsätter att läkarna inte delar upp
dessa i den utsträckning som för närvarande
sker, så har sjuka människor
möjligheter att få hjälp.

Rent allmänt, då det gäller snålheten
i samband med fria läkemedel, skall vi
komma ihåg, att för de människor som
är friska är detta intet problem. Men
för människor som råkat ut för sjukdomar,
en eller flera, eller vilkas familj
drabbats därav, är det ett stort problem.
Därför tror jag att man måste ordna
så att de friska människorna skall bidra
till att det utanordnas medicin för dem
som behöver den.

Man befarar missbruk också från läkarnas
sida, befarar att de skall skriva
ut för mycket medicin på recepten. Ja,
ärade kammarledamöter, sitter man i
en sjukhusdirektion och får höra rekommendationerna
att läkarna endast
skall skriva ut den eller den medicinen
därför att den är så billig, blir man
ibland en smula beklämd. Vi skall minnas
att utvecklingen på medicinens område
har inneburit väsentliga kostnadsbesparingar
för samhället, inte minst
inom epidemivården. De besparingar,
som vi tack vare den moderna medicinen
kan göra enbart inom epidemivården,
skulle mer än väl täcka den utgiftsökning
som reformen medförde. Vi
bör inte heller glömma att när det gäl -

kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel

ler den moderna medicinen kan vi,
även om den i och för sig är dyr, genom
densamma förkorta den tid som
de sjuka måste vara borta från sitt arbete.
Även där har vi en hel del att
vinna.

Herr talman! Jag tror att det ligger
mycket i dessa motioner. Nu vet jag att
första kammaren har avslagit dem, och
det lär väl inte vara möjligt att i år
få igenom ett annat beslut på denna
punkt. Jag skulle emellertid ändå, för
att ge uttryck åt min uppfattning om
betydelsen av denna reform, vilja yrka
bifall till den av mig avgivna reservationen.
Dessutom skulle jag vilja rikta
en allvarlig vädjan till statsrådet Sträng
att visa större generositet och större
förståelse för de sjuka än andra lagutskottet
har gjort och att om möjligt
till nästa år lägga fram en proposition,
som beaktar de bärande krav som
i dessa motioner har framförts.

Herr talman! Jag yrkar alltså bifall
till min reservation.

Herr BENGTSSON i Varberg (s):

Herr talman! Jag kan i stora delar
instämma i herr Lundbergs allmänna
resonemang och spekulationer kring
sjukdomen. Men jag kan inte hålla med
honom då han påstår att andra lagutskottet
ställt sig kallsinnigt gentemot de
sjuka människorna. Framför allt kan
jag inte hålla med honom då han gör
gällande, att gamla människor skulle
ligga illa till på grund av det sätt, varpå
andra lagutskottet behandlat denna
fråga. Det kan inte vara obekant för
herr Lundberg att 500 000 folkpensionärer
stod utanför den frivilliga sjukkasserörelsen
och tidigare således inte
hade någon ersättning alls för läkarvården,
medan de numera kommit in
under den obligatoriska sjukförsäkringen
och är delaktiga av de läkarvårdsförmåner
denna försäkring ger och
vari läkemedelsreformen ingår som en
ganska betydande del just för gamla
människor.

Nr 8

Fredagen den 4 mars 1955

Ändrad lydelse av 25 § arbetarskyddslagen

Att det på många håll i detta land
pågår en pappersexercis är naturligtvis
riktigt — men vi får inte mindre pappersexercis
genom ett bifall till den
reservation, som herr Lundberg står
för, ty vi måste ju ändå kontrollera de
pengar, som skall gå till apoteken. När
jag talar om kostnadsramen vet jag
mycket väl att det är riksdagen obetaget
att vidga denna ram, men jag talade
om hur vi måste handla inom
kostnadsramen. En annan sak är alltså
om riksdagen vill utöka kostnadsramen.

Jag har deklarerat att vi inom andra
lagutskottet är sympatiskt inställda till
motionens synpunkter, men vi ansåg
att motionen var litet för tidigt väckt,
i all synnerhet som samma motion
väcktes förra året och statsrådet vid
behandlingen då lovade undersöka möjligheterna
och återkomma med förslag,
som i stort sett skulle kunna tillmötesgå
de önskemål motionären hade.
Under sådana omständigheter tycker
jag inte någon har rätt att säga, att
andra lagutskottet är kallsinnigt mot de
sjuka människorna.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Det är som herr Persson
i Appuna nyss sade, att folk klarar
sig inte på välvillig skrivning och sympati,
när de blir sjuka. Då man här i
kammaren talar om välvillig skrivning
och sympati kan det låta bra, men det
är ord och inte mycket mera.

Att herr Persson i Appuna kommit
tillbaka i denna fråga anser jag vara
rimligt, därför att vi betraktar den som
så viktig. Dessutom skall vi komma ihåg
åt vi talat om den fria medicinen på
ett sådant sätt, att vi bibringat både
äldre och yngre människor här i landet
den uppfattningen, att det skulle
bli en verklig reform, men när reformen
kommit ut i praktiken och man
fått se tillämpningen av föreskrifterna,
så har det blivit en missräkning. Det
är detta som motionärerna velat komma

till rätta med — något annat har de inte
önskat ge uttryck åt.

Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till den av
herr Lundberg avgivna reservationen;
och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Persson i Appuna begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 11, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen
av herr Lundberg.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen, vadan kammaren bifallit
utskottets hemställan.

§ 13

Ändrad lydelse av 25 § arbetarskyddslagen Föredrogs

andra lagutskottets utlåtande
nr 12, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
om ändrad lydelse av 25 § arbetarskyddslagen
den 3 januari 1949 (nr 1),
dels ock i ämnet väckt motion.

Genom en den 28 januari 1955 dagtecknad
proposition, nr 58, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av

Nr 8

Fredagen den 4 mars 1955

andra lagutskottet, hade Kungl. Maj:t,
under åberopande av propositionen bilagda
i statsrådet och lagrådet förda
protokoll, föreslagit riksdagen att antaga
vid propositionen fogat förslag till
lag om ändrad lydelse av 25 § arbetarskyddslagen
den 3 januari 1949 (nr 1).

Det i propositionen framlagda förslaget
innebar en komplettering av regeln
om dispens från förbudet att använda
minderårig, d. v. s. den som ej
fyllt 18 år, till arbete under jord i
gruva m. m. Den gällande dispensregeln
— avseende yngling som fyllt 16
år och som vid läkarbesiktning befunnits
äga god hälsa och kroppsutveckling
— skulle enligt förslaget utvidgas
att under viss förutsättning gälla yngling
om 15 år.

I samband med propositionen har
utskottet förehaft en i anledning av
densamma inom första kammaren väckt
motion, nr 393, av herrar Norling och
Öhman, vari hemställts att riksdagen
måtte avslå propositionen.

Utskottet hemställde, att riksdagen
med avslag å motionen I: 393 måtte bifalla
propositionen nr 58.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr HOLMBERG (k):

Herr talman! Arbetarskyddslagen har
med rätta ansetts vara en av de främsta
framgångarna för arbetarrörelsen. Som
regel har de olika delarna av denna lag
också drivits igenom under starkt borgerligt
motstånd. När det nu gäller
gruvarbetet erinrar jag mig en episod,
då vi för några år sedan behandlade en
annan detalj av skyddsbestämmelserna
för samma arbetargrupp. Gentemot socialdemokrater
och kommunister, som
framhöll att arbetet i gruvorna är ytterligt
ansträngande och farligt, replikerade
en högerman med nära anknytning
till Arbetsgivareföreningen, att sådant
tal var pjoskigt. Han fortsatte med

Ändrad lydelse av 25 § arbetarskyddslagen

att säga, att det är väl troligt att gruvarbetarna
får ta i hårt ibland, men å
andra sidan är det ju ett »friskt och
härdande arbete» de har.

Det förefaller som om detta högerargument
varit det helt dominerande för
dem som nu vill genomföra en försämring
av arbetarskyddslagen, så att bolagen
skall kunna få använda även fjortonåringar
i underjordsarbete. Nu tycks
allt gruvarbete vara »friskt och härdande»,
så att det lämpar sig även för fjortonåringar.
De skall arbeta under jorden
32 timmar i veckan och dessutom
ha teoretisk undervisning, så att deras
sammanlagda arbetstid blir ungefär lika
lång som vuxna arbetares. För den händelse
det är någon som tänker upplysa
mig om att gruvarbetets teknik har förbättrats
genom maskiner och att det
finns fläktar, som drar ut en del av dynamitgaserna
och borrdammet, vill jag
i förväg tala om, att jag känner till den
saken. Men jag känner också till att
gruvarbetet fortfarande är ett av de
tyngsta och hälsofarligaste arbeten som
finns, och jag vet att risken för olyckor,
som medför döden och livstids invaliditet,
ingenstans är större än i gruvarbetet.

Jag hävdar därför, att den försämring
av skyddslagen, som nu föreslås,
innebär ett upprörande avsteg från den
linje, som arbetarrörelsen har följt i
sådana frågor.

Det enda riktiga, som anförts till motivering
för lagändringen, är att gruvbolagen
behöver mera folk. Det är
emellertid inget giltigt skäl för mig.
Just därför att gruvarbetet är farligt
och tungt och därför att lönen inte står
i rimlig proportion härtill har man
svårt med rekryteringen. Men det finns
inga ekonomiska hinder för gruvbolagen
att göra gruvarbetet mera attraktivt.
Vid våra största gruvfält har bolaget
en nettovinst på mer än 200 kronor per
gruvarbetarskift. Om man bara tar en
obetydlig del av dessa vinster för att
förbättra löner och arbetsförhållanden

Nr 8

Fredagen den 4 mars 1955

Ändrad lydelse av 25 § arbetarskyddslagen

kan man få så många vuxna gruvarbetare
man vill och behöver inte be om
statsmakternas hjälp för att få barn till
underjordsarbete.

Förevändningen att man behöver
den nya anordningen med hänsyn till
yrkesutbildningen håller inte. Det finns
redan nu gruvskolor, som har kunnat
bedriva sin verksamhet med nuvarande
lagstiftning. En sådan har vi i Kiruna.
Där börjar eleverna i 14-årsåldern,
men de första två åren består undervisningen
— förutom den teoretiska
delen — av utbildning och praktik i
mekaniskt verkstadsarbete, i handhavande
och reparation av olika slags maskiner
och arbetsredskap o. s. v. Först
därefter, sedan ungdomarna alltså har
uppnått den ålder, som föreskrives i
den nuvarande arbetarskyddslagen, följer
utbildningen i direkt gruvarbete.

Det är av allt att döma en ur alla synpunkter
lämplig anordning. Just därför
att gruvarbetet i så hög grad är maskinellt
behöver ungdomarna en grundlig
undervisning i hur man sköter och
reparerar maskiner av olika slag. Jag
vet också, att elever, som deltar i sådan
undervisning, anser den vara väl avvägd,
inte minst därför att den blir
grundligare och ger större möjlighet till
varierande yrkesval inom gruvdriften.

Jag har även haft tillfälle att i viss
mån pejla föräldraopinionen i gruvsamhällena
och liar inte märkt några
tecken till att man från det hållet vill
ha någon ändring. Det är väl också
ganska självfallet, att de, som på nära
håll känner till vad gruvarbetet innebär
av kroppsansträngningar och faror,
inte vill skicka sina pojkar, som knappt
kan kallas mer än barn, ned i underjordsarbete.

Jag skulle till slut vilja fråga andra
lagutskottets ledamöter, om de inte någon
gång har kommit på tanken att det
vore värdefullt att veta, vad gruvarbetarnas
fackföreningar säger, när det nu
handlar om att rasera en skyddslagstiftning,
som arbetarna har slagits för

alltsedan gruvarbetarförbundets tillkomst.

Den kommunistiska gruppen tänker i
varje fall inte vara medansvarig i denna
uppseendeväckande försämring av
arbetarskyddslagen, och jag yrkar därför
bifall till den motion, som innebär,
att det inte skall företas någon förändring
av nuvarande lag.

Herr andre vice talmannen övertog
nu ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr FREDRIKSSON (s):

Herr talman! Även jag är av den uppfattningen,
och den delas av utskottet,
att gruvarbetet är alltför tungt, riskfyllt
och hälsovådligt för minderåriga över
huvud taget. Det är emellertid inte den
saken det är fråga om här i dag.

För närvarande har arbetsmarknadsstyrelsen
möjlighet att ge dispens åt
ynglingar att ägna sig åt underjordiskt
gruvarbete vid 16 års ålder. Nu föreslår
man, att denna gräns skall sänkas med
ett år till 15 års ålder, om så kan anses
påkallat med hänsyn till yrkesutbildningen.
Jag tror, att det är värdefullt
att man får till stånd en rationell
yrkesutbildning även inom gruvindustrien.
Det förhåller sig för närvarande
så, att de flesta pojkar slutar skolan vid
14 år, och då uppstår en lucka. Förhållandena
i våra gruvindustrisamhällen
är ju sådana, att det inte finns så många
olika yrken att välja, utan gruvindustrien
är dominerande. Då är det nog
också bra, om denna kan ta hand om
pojkarna redan på ett tidigt stadium.

Jag vill här också framhålla, att lärlingsutbildningen
står under kontroll
av en lärlingsnämnd. I denna är även
arbetarparten, alltså fackföreningen,
representerad. Arbetet ledes hela tiden
av en instruktör och står således ständigt
under uppsikt. Det kan även, om
så anses önskvärt, förläggas till en speciell
del av gruvan, där man kan företaga
speciella säkerhetsåtgärder för att
göra arbetsplatsen så riskfri som möj -

Fredagen den 4 mars 1955

Nr 8

ligt. Så sker i varje fall i Grängesberg,
där man har gjort i ordning en särskild
arbetsplats, där pojkarna sammanförs
och arbetar under en instruktör. Likadant
är det i Malmberget. Där har man
anlagt en miniatyrgruva. För övrigt har
eleverna timlön. Arbetet bedrivs alltså
inte som något slags ackordsarbete. Vidare
arbetar i varje fall inte första årskursen
hela tiden under jord. Den kursplan,
som gäller för lärlingsskolan i
Grängesberg, går ut ifrån att eleverna
skall arbeta 20 veckor under jord det
första året. I Malmberget arbetar de under
andra årskursen 32 timmar i veckan
under jord. Man utnyttjar således
inte helt nuvarande bestämmelser, som
ger möjlighet att ge ynglingarna som
under året uppnår 16 års ålder heltidsarbete
under jord. En dag i veckan anslås
till teoretisk utbildning. Det är
emellertid ganska troligt, att om det
blir möjligt att låta 15 års pojkar arbeta
under jorden, kommer de inte
ändå att arbeta där så mycket. I första
årskursen ingår ju mycken teoretisk
yrkesutbildning, maskinlära etc. Jag
menar, att när man därtill har möjlighet
att iordningställa särskilda arbetsplatser
i gruvan för yrkesutbildningens
bedrivande, försedda med god ventilation
etc., och arbetet för övrigt står
under ständig kontroll, bör förslaget
kunna godtagas.

Herr Holmberg ställde vidare den
frågan till mig, huruvida inte andra
lagutskottet kommit på den idén att
man skulle fråga fackföreningarna, vad
de anser om det nya lagförslaget. På
den vill jag endast svara, att gruvindustriarbetareförbundet
har medverkat
till denna framställning. Man har där
ansett det vara värdefullt att få en ändring
till stånd med hänsyn till betydelsen
av en god lärlingsutbildning.

Till slut vill jag särskilt framhålla,
vad andra lagutskottet säger i sitt utlåtande
— vilket alla denna kammares
ledamöter själva kan läsa — nämligen
att utskottet särskilt vill »understryka

Ändrad lydelse av 25 § arbetarskyddslagen

, vikten av att dispensprövningen i varje
enskilt fall sker i samråd med vederbörand
fackorganisation». Jag tror, att
detta är en garanti för att dispens icke
kommer att beviljas annat än när det
gäller verklig, organiserad yrkesutbildning
och att alltså inte möjligheter
skall ges att så att säga bakvägen föra
in barnarbete i gruvorna.

Jag vill med dessa ord, herr talman,
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr HOLMBERG (k):

Herr talman! De förhoppningar om
’ hur lagen skall komma att tolkas, som
1 herr Fredriksson här givit uttryck för,
1 är faktiskt alltför ljusblå. Först och
främst vill jag erinra om att det i lagtexten
inte finns något som ger belägg
för att arbetet under jord skall förläg^
gas till arbetsplatser som särskilt iordningställts
för ändamålet. I motiven
: till lagen heter det visserligen, att så

1 skall ske, om det anses önskvärt, men

k det är ju en tänjbar formulering som

’ kan användas för att motivera nästan
vilka arbetsförhållanden som helst. Med
kännedom om hur LKAB brukar tolka
'' t. o. m. klara lagbestämmelser har jag
inte alls några sådana förhoppningar

som herr Fredriksson tycks ha.
t

Jag vill också göra kammaren uppmärksam
på att herr Fredriksson här
1 konsekvent talar om 15-åringar, me1
dan det, såsom var och en som läst utt
skottsutlåtandet vet, i mycket hög grad
1 kan vara fråga om 14-åringar, t. o. m.
i sådana som skickas ned i gruvan för att
arbeta under jord dagen efter det de
t fyllt 14 år.

Förklaringen att den nu föreslagna
bestämmelsen skulle vara nödvändig
för en rationell yrkesundervisning är
felaktig, bl. a. av den anledningen att
, det, såsom jag förut nämnt, redan med
nuvarande lagstiftning finns gruvarbes
tarskolor som arbetar bra, och det har
i aldrig från dessa skolors sida framx
förts önskemål om alt få till stånd någ -

Nr 8

Fredagen den 4 mars 1955

Ändrad lydelse av 25 § arbetarskyddslagen

ra sådana lagändringar som det här ]
gäller. ]

När herr Fredriksson säger att gruv- :
arbetarförbundet har blivit hört i sa- i
ken, vill jag erinra om att det dock inte i
är genom något initiativ från detta förbund
eller från arbetarhåll som det nu
föreliggande förslaget kommit på riks- 1
dagens bord, utan detta har skett efter ]
en framstöt från bolagshåll. Det är ar- i
betsgivarnas intressen som herr Fred- ''•
riksson här är uppe och fäktar för. i

Den försämring, som sker genom
detta förslag, är så stor att vi kommer ;
tillbaka till den punkt där arbetarna ;
befann sig för 43 år sedan — ja, den är
till och med så stor att förhållandena \

blir ännu sämre än då. I 1912 års arbe- i

tarskyddslag fanns ett bestämt förbud ;
mot att i underjordsarbete använda nå- ]
gon som inte fyllt 15 år. Arbetarrörelsen
lyckades sedermera genom 1931
års lagstiftning få gränsen satt till 16 ]

år, men nu skall gruvbolagen få möjlighet
att använda till och med 14-åringar i gruvarbete under jord. Talet j
om att detta behövs för yrkesundervis- ,
ningen är inte riktigt. Även vid till- i
komsten av 1931 års lag var det en
stridsfråga, i vilken utsträckning ungdomar
skulle få användas i sådant ar- ,
bete såsom ett praktiskt led i vrkesun- <
dervisningen. Högerrepresentanterna
motsatte sig då den gräns vid 16 år,
varom motion hade väckts av ett myc- i
ket stort antal ledande socialdemokrater
med andra kammarens förre talman
Sävström i spetsen. Nu har det uppse- ]
endeväckande inträffat, att högerargu- >
menteringen helt accepterats av andra :
lagutskottets talesman. :

Med anledning av att gruvarbetarförbundets
styrelse skulle ha blivit hörd :
i saken och tillstyrkt förslaget vill jag !
återigen betona, att detta inte är det- i
samma som att gruvarbetarna blivit
hörda. Att så inte skett beror kanske på 1
de erfarenheter man fick för några år i
sedan när det gällde att för gruvornas i
del ge dispens från nattarbetstidslagen. :

Då var man nämligen oförsiktig nog att
höra gruvarbetarna själva och begärde
att få ett yttrande bl. a. av den största
gruvarbetaravdelningen här i landet,
nämligen avdelning 12 i Kiruna. Det
visade sig att av hela gruvarbetarkåren
i Kiruna röstade endast tre medlemmar
för bifall till framställningen om dispens.
Men bolagen fick i alla fall dispens.
Det är knappast troligt att man
skulle ha fått något större stöd bland
gruvarbetarna, om de nu blivit tillfrågade,
huruvida bolagen borde få
använda 14-åringar i gruvarbete under
jord.

Det skulle vara intressant att diskutera
en annan liten detalj. Varför har
man nu så rasande bråttom med att
åstadkomma en klar försämring av arbetsförhållandena
för ungdomarna, när
man har kunnat ta så otroligt god tid
på sig när det gäller allt annat som
har att göra med yrkesutbildningen?
Den nioåriga enhetsskolan, som i detta
sammanhang åberopas, befinner sig ju
ännu på försöksstadiet. Framför allt
den del, som gäller yrkesundervisningen,
ligger för närvarande i stöpsleven.
1952 års sakkunniga har nyligen avgivit
ett betänkande i ämnet, och vid
denna riksdags början fick vi besked
om att det inom ganska kort tid
var att vänta ett regeringsförslag i
frågan. Nu skall man alltså på denna
enda punkt föregripa riksdagsbehandlingen
om yrkesundervisningen. Jag
tycker det är förvånande, att andra
lagutskottet verkligen ger sig in på en
så orimlig anordning ens av formella
skäl. Det är inte mer än två dagar
sedan en av utskottets ledamöter, fru
Johansson i Norrköping, med alldeles
särskild skärpa i en annan fråga framhöll,
att man inte bör föregripa behandlingen
i en fråga, som redan ligger
under regeringens förberedelse. Hur
kan det då komma sig att utskottet när
det gäller denna fråga inte har kunnat
erinra sig denna uppmaning utan nu
skall skynda i väg på detta sätt? Detta

Fredagen den 4 mars 1955 Nr 8

Vidgad rätt för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område

utlåtande är så mycket märkligare, som
det inte bara strider mot de formella
skäl som utskottet brukar förebära, utan
alla sakliga skäl talar emot utskottets
förslag.

Herr FREDRIKSSON (s):

Herr talman! Det är alldeles riktigt
att det inte i lagtexten finns inskrivet,
i vilka former denna yrkesutbildning
skall ske. Jag vill emellertid påpeka
vad departementschefen uttalat, nämligen
att det torde ankomma på arbetarskyddssstyrelsen
att meddela de särskilda
föreskrifter som här behövs.
Detta torde väl vara en garanti för att
man tar tillräcklig hänsyn till arbetets
risker i det sammanhanget.

Beträffande ställningstagandet under
tidigare diskussioner i dessa frågor vill
jag hänvisa till vad jag förut sade, att
herr Holmberg diskuterar en annan sak
än det är fråga om i dag. När man då
diskuterade åldersgränsen var yrkesutbildningen
inte aktuell. I dag är den
det. Det är väl inte orimligt att man
anknyter yrkesutbildning i gruvindustri
till enhetsskolans 9 y. Det är inte mera
orimligt än att man inför undervisning
inom andra industrier.

Beträffande herr Holmbergs påpekande
att gruvindustriarbetarförbundet
inte talar å gruvindustriarbetarnas vägnar
vill jag säga, att jag mycket mer
respekterar vad gruvindustriarbetarförbundet
sagt än vad herr Holmberg säger.
Jag tror att förbundet är mer representativt
i detta fall än herr Holmberg.
Till yttermera visso har också Landsorganisationen
tillstyrkt denna framställning.

Jag vidhåller mitt yrkande om bifall
till utskottets förslag.

Herr HOLMBERG (k):

Herr talman! Jag vill också instämma
i att det inte alls är orimligt att anknyta
gruvarbetarutbildning till enhetsskolans
9 y. Däremot iir det fullständigt
orimligt att av den anledningen
3 — Andra kammarens protokoll 1955.

rasera arbetarskyddslagstiftningen och
skicka fjortonåringar till underjordsarbete.
Det behöver man inte med hänsyn
till yrkesutbildningen. Man kan
göra som man gjort i Kiruna och låta
eleverna gå de två första åren i mekaniskt
arbete, som också har samband
med gruvarbetet. Först därefter skickar
man ned dem i gruvarbete.

Jag har redan exemplifierat hur det
förhåller sig med arbetarskyddsstyrelsens
hänsyn till vad arbetarna vill i
denna fråga. Mot en praktiskt taget enhällig
mening bland gruvarbetarna genomförde
man i alla fall nattarbete i
strid mot nuvarande arbetarskyddslag
— naturligtvis med dispens av vederbörande
myndighet.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr andre vice talmannen framställde
propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på avslag såväl
därå som å Kungl. Maj :ts i ämnet
framlagda förslag; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

§ 14

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 5, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående vissa anslag
ur kyrkofonden m. m.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 15

Vidgad rätt för nyttjanderättshavare att

inlösa under nyttjanderätt upplåtet
område

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 6, i anledning av väckta motioner
om vidgad rätt för nyttjanderättshavare
att inlösa under nyttjanderätt
upplåtet område.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Fru LöFQVIST (s):

Herr talman! När denna fråga behandlades
i riksdagen 1947 utmynnade
Nr 8

Nr 8

Fredagen den 4 mars 1955

Vidgad rätt för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område

utskottets utlåtande i en hemställan om
en förutsättningslös utredning. Bakom
detta förslag ligger väl också, förmodar
jag, medvetandet om att det här fortfarande
finns ett behov av en viss ändring
av ensittarlagens första paragraf
— en ändring så till vida, att lagen
skall omfatta även de ensittare som
tecknat ensittaravtal eller torpkontrakt
och byggt bostadshus efter år 1919.

Sedan 1947 har frågan avancerat så
långt, att fastighetsbildningssakkunniga
tagit sig en titt på frågan — men inte
heller mer. Sedan de sakkunnigas verksamhet
upphört, har riksdagsskrivelsen
överlämnats till 1954 års fastighetsbildningskommitté.

Herr talman! Jag vill nu i likhet med
utskottet beklaga, att fastighetsbildningssakkunniga
under den tid de hade
möjligheter att utreda frågan inte tagit
någon ställning till densamma. Det är
emellertid min förhoppning, att 1954
års fastighetsbildningskommitté skall
finna en möjlighet att låta denna fråga
få förtursrätt bland de arbetsuppgifter
som kan åligga kommittén.

Under 1920-talet bebyggdes många
lägenheter enligt denna typ av arrendekontrakt.
Av dessa ensittare finns ännu
i dag de som inte har möjlighet att få
inlösa sina s. k. torplägenheter. Detta
betyder exempelvis, att en hel del av
dessa människor inte har möjlighet att
utföra ett mera omfattande reparationsarbete
på sin bostadslägenhet. De har
ingen möjlighet att inteckna sin lägenhet,
och de har heller ingen möjlighet
att komma i åtnjutande av de bidrag
för bostadsförbättringar som kan tillfalla
i övrigt jämställda medborgare.

En annan sak i sammanhanget — och
inte den minst viktiga -— är den otrygghet,
under vilken dessa människor lever
och bor. De har någon gång i början
av 1920-talet tecknat ett arrendekontrakt
om en jordtorva, där de har
slagit sig ned. De har där byggt ett
nödtorftigt bostadshus, lagt ner oerhört
mycket arbete just på denna torva och

i många fall skapat en vacker och ändamålsenlig
trädgård kring sitt lilla
hem. Men de har inte möjlighet att nu
inlösa sin torva och få känna fastigheten
som sin egen. Vid den tidpunkt,
när dessa kontrakt tecknades, hade det
inte i allmänna medvetandet hunnit
spridas kunskap om de möjligheter
som redan då stod till buds att skaffa
sig en torva att bygga en nödtorftig bostad
på, nämligen de s. k. egnahemslånen
och vad som därmed var jämförbart.
Lagar, som skall bli kända ute
i bygderna, brukar inte få full effekt
vare sig första eller andra året efter
ikraftträdandet. Just så har förhållandet
varit med lagstiftningen på detta
område.

Sedan 1920-talet har en hel del förbättringar
gjorts på olika områden i
landet, icke minst i fråga om bostadsförhållanden.
Därför, herr talman, hoppas
jag att dessa människor skall ha
möjlighet att få sina bostadsproblem
lösta genom en lagändring av nyssnämnda
slag. I förhoppning om att fastighetsbildningskommittén
skall ta upp
detta problem, så att vi får en ganska
snar lösning av detsamma, ställer jag
inte något nytt yrkande i det läge frågan
har i dag. Jag instämmer med utskottet,
när utskottet beklagar att fastighetssakkunniga
hela den tid de arbetade
inte någon gång tog ställning
till frågan. Jag är, herr talman, övertygad
om att här finns saker som måste
redas ut inom en snar framtid. Frågan
gäller inte småstugor av den typ, som
i allmänhet kallas sommarstugor, utan
fasta familjebostäder för människor
som lever och verkar på landsbygden.

Jag yrkar under nuvarande förhållande
bifall till utskottets förslag.

Herr talmannen återtog nu ledningen
av förhandlingarna.

Herr JOHNSSON i Kastanjegården
(fp):

Herr talman! Jag skulle ha nöjt mig

Fredagen den 4 mars 1955 Nr 8

Vidgad rätt för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område

med att instämma i vad fru Löfqvist
här har sagt och i hennes yrkande i
motionen. Men som denna fråga för mig
är en gammal bekant, vill jag lägga
några ord till detta.

Jag satt med i andra lagutskottet när
frågan behandlades 1947. Det var knappast
någon ledamot som då inte hade
väntat sig att det skulle bli något gjort.
Fastighetsbildningssakkunniga var ute
och undersökte vissa fall, som var aktuella.
Bland annat var de i min hembygd
och i den socken som jag och
fru Löfqvist representerar och där vi
har kvar ett stort antal sådana ensittare
som inte har inlösningsrätt. Att
de inte kunde komma till något resultat
berodde på att man sade att lagen
skulle försvinna; när sista torpet vore
inlöst, skulle det inte behövas någon
ensittarlag.

Men det måste alltid bli en skarv hur
man än gör och det är därför också
ett antal människor som blivit lidande
genom denna lag. Det blev som fru Löfqvist
anförde inte lättare för människor
att bygga nytt därför att ensittarlagen
tillkom till skydd för dem som
hade hus på ofri grund. Det var inte
subvention på tomter och bostäder på
den tiden, utan varje människa fick
själv försöka att skapa sig ett hem. För
att spara på kostnaderna och slippa
köpa mark, när man skaffade tomt,
arrenderade man ett område och betalade
ibland med dagsverken eller på
annat sätt in natura och byggde ett hus
på platsen. Detta förfarande var nödvändigt
för att människorna över huvud
taget skulle få någonstans att bo.
Lagen bestämde att det skulle finnas
en nöjaktig bostad vid en fastställd
tidpunkt för att lagen skulle bli tilllämplig.
Bestämmelsen har ändrats ett
par gånger. Vad sker det för större
olycka om man ändrar den en gång
till? Tidpunkten, nu den 1 januari 1919,
har i motionen föreslagits ändrad till
den 1 januari 1930. Den kan väl också
tänkas flyttad till 1940.

Numera är bostadsförhållandena i
landet sådana att det inte förekommer
sådana nya upplåtelser. Därför är det
synd om människorna som kommer i
skarven. Bara i vår kommun finns det
15 sådana fall, som fastighetsbildningssakkunniga
har undersökt. Som fru
Löfqvist antydde kan dessa ensittare
inte göra några bostadsförbättringar,
ty staten engagerar sig inte i sådana
hus och det finns inte inteckningsrätt
i dessa lägenheter eller andra finansieringsmöjligheter.
De har ju sina hus på
ofri grund, och man kan inte begära
att staten skall engagera sig i dessa
företag. Vederbörande husägare reparerar
då i den mån han själv förmår
betala, eller han lånar pengar på privat
väg till dess huset blir alldeles för
dyrt. Så en dag kommer jordägaren
och säger: Nu får Ni flytta med Edert
hus. Husägaren blir alltså uppsagd. Det
är ovärdigt vårt svenska samhälle att vi
har dessa torpare, som bor på ofri
grund, där nyttjanderättstiden är ute,
och som när som helst kan vänta en
uppsägning från vederbörande jordägare.

När denna lag antogs var det väl
mest jordbrukare som ägde de jordplättar
där man hade sådana här ensittare
eller torpare. Nu har också en
hel del städer engagerat sig i markupplåtelser
för sommarstugebebyggelse
i mycket stor utsträckning. Dessa städer
slår nu bakut och säger att om
tillämplighetsområdet för denna lag
utökas skulle det omöjliggöra för dem
att få sina jordområden tillbaka. Om
emellertid jordfrågan inte kan lösas på
annat sätt får den i lag ordnas så att
jordägaren i stället löser in husen. Det
är inte något märkvärdigt för en stor
stad att på detta sätt lösa ett eller annat
småställe för att komma åt tomtmark
som behövs för indusrier och annat.
Den saken skulle säkert kunna ordnas
om man kände likadant för människorna
år 1955 som man kände det år
1918, då den första ensittarlagen an -

Nr 8

Fredagen den 4 mars 1955

Interpellation ang. bro över Torne älv i mellersta Tornedalen

togs och frågan bara gällde jordbrukare.

Denna lag har inte utgjort något
handikapp för jordbrukarna här i landet,
det kan jag vittna om. Jag har på
mitt hemman haft 40 ensittare som löst
sina ställen, och det har aldrig varit
några tvister. Gode männen har värderat
jordområdena och allt har gått bra.
Vederbörande ensittare har blivit belåten
och jag har blivit belåten, och
jag tror att det skulle gå precis lika
bra att ordna denna sak för städernas
vidkommande.

Jag skall nu inte framställa något
yrkande mot tredje lagutskottets enhälliga
utlåtande. Jag har tidigare i denna
fråga ställt yrkanden, som just inte
resulterat i någonting. Jag vill emellertid
påpeka, att det är anmärkningsvärt
att utskottet skriver: »Den fråga motionärerna
upptagit till behandling är
otvivelaktigt förtjänt av uppmärksamhet.
» Det menar nog inte utskottet. Innerst
inne vill inte statsmakterna att
den här lagen skall göras annorlunda
än den är, och de litar på att det nog
skall ordna sig. Det är därför inte
riktigt när det uppges i pressen, att
riksdagen här har intagit en positiv
ställning. En och annan ensittare som
läser detta kanske förbättrar sitt hus
ytterligare, vilket han annars inte skulle
ha gjort, eftersom det är tämligen värdelöst.
Det skulle enligt min mening
ha varit bättre om tredje lagutskottet
hade sagt, att man många gånger försökt
lösa frågan men att det visat sig
vara alldeles omöjligt.

Jag skulle eljest inte önska någonting
hellre än att få rösta för ett positivt
förslag, men det kan jag inte göra med
någon utsikt till framgång, eftersom
saken för närvarande befinner sig i
samma läge som förut. Liksom fru Löfqvist
beklagar jag detta och hoppas att
statsmakterna kan göra någonting åt
saken.

Jag skulle i det fallet vilja vädja till
regeringen — om det protokoll som

förs över anförandet kommer under regeringens
observation — att ändå försöka
göra någonting åt detta och utöka
tidrymden i 1 § så som nu har föreslagits
åtminstone med tio år, så att
de som byggt sina hem under besvärliga
tider får denna lösningsrätt.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 16

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 7, i anledning av väckt motion
om viss ändring i 18 § lagen om
vissa inskränkningar i rätten att förvärva
fast egendom eller gruva eller
aktier i vissa bolag.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 17

Herr TALMANNEN anförde:

Jag får meddela, att kammarens plenum
onsdagen den 9 mars kommer att
börja klockan 10.

§ 18

Interpellation ang. bro över Torne älv i
mellersta Tornedalen

Herr LARSSON i Hedenäset (bf) erhöll
på begäran ordet och yttrade:

Herr talman! I finska riksdagen har
aktualiserats frågan om uppförande av
en bro över Torne älv, förslagsvis vid
Pello by.

Gränsen mellan Sverige och Finland
följer till större del olika vattendrag,
Torne älv med biflödena Muonio och
Könkämä älvar. Sammanlagt rör det sig
om en sträcka av omkring 50 mil. F. n.
finns endast en bro å denna sträcka,
vid Torne älvs utlopp mellan Haparanda
och Torneå städer. Färjförbindelse
upprätthålles därjämte vid Pello och
Karesuando, 13 respektive 38 mil norr
om Haparanda.

Att behov av bättre förbindelser över
Torne älv föreligger torde bl. a. framgå
av trafikintensiteten vid färjstället i

Fredagen den 4 mars 1955

Nr 8

Interpellation ang. utredning om vetenskaplig forskning rörande arbetslivet och
arbetsplatsens förhållanden

Pello. Under år 1954 omfattade den —
enligt uppgift från vederbörande svenska
gränspostering — icke mindre än
19 048 motorfordon och 189 704 personer.
Härvid är att märka att uppgiften
över antalet motorfordon endast omfattar
antalet utresande från Sverige.
Att observera är även att trafiken vid
denna överfart måste vara stängd under
en betydande tidrymd, såväl höst som
vår.

För den berörda befolkningen är det
av största betydelse att ernå bättre förbindelser
över Torne älv. Likaså är
detta angeläget såväl för virkestransporter
som för turismen.

Då denna fråga berör såväl Sverige
som Finland torde för frågans lösning
erfordras underhandlingar mellan dessa
stater. Sådana underhandlingar torde i
och för sig innebära ett för frågans lösning
fördröjande moment. Det framstår
därför som desto mera angeläget att ett
snart initiativ i positiv riktning vidtages
från ömse håll.

Med stöd av det ovan anförda anhåller
jag om andra kammarens tillstånd
att till statsrådet Hjalmar Nilson få rikta
följande frågor:

1. Bedrives f. n, av svenska myndigheter
eller mellan vederbörande svenska
och finska instanser några underhandlingar
eller utredningar om åstadkommande
av broförbindelse över Torne
älv å lämplig plats i mellersta Tornedalen? 2.

Om så icke är fallet, kan några
initiativ i detta syfte vara att emotse
från svensk sida?

Denna anhållan bordlädes.

§ 19

Interpellation ang. utredning om vetenskaplig
forskning rörande arbetslivet och
arbetsplatsens förhållanden

Ordet lämnades på begäran till

Fröken ELMÉN (fp):

Herr talman! År 1951 beslöt riksdagen

med bifall till då väckta motioner att i
skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att
utredning måtte verkställas om i vilken
omfattning arbetet och arbetsplatsens
förhållanden är föremål för vetenskaplig
forskning och hur en sådan forskning
på lämpligaste sätt bör befrämjas.

Vid såväl vår- som höstriksdagen 1952
framställdes enkla frågor till socialministern,
om inga åtgärder hade vidtagits
eller skulle komma att vidtagas med
anledning av skrivelsen 1951:210.

I svaren framhöll socialministern
bl. a. att han inte vidtagit några åtgärder
i avvaktan på vad Arbetsgivareföreningens
beslut om att anslå medel för
detta ändamål och att tillsätta ett personaladministrativt
råd skulle leda till.

I tidningen Fackföreningsrörelsen har
under hösten 1954 frågan väckts till
nytt liv i en serie artiklar. I dessa framhålles
att från arbetstagarhåll har man
varit passiv i dessa frågor. Forskning
bedrives huvudsakligen av arbetsgivarna
och deras organisation, vilket framhålles
som lovvärt. Man ifrågasätter
dock, om inte forskningen kan få en
viss ensidig inriktning och om man inte
från LO-håll borde intressera sig för
dessa frågor och anslå medel för forskning.
I denna serie artiklar hade också
vetenskapsmännen tillfälle att yttra sig,
och därvid framgick att de ansåg den
forskning som kommit till stånd värdefull.
De ansåg dock att när en intresseorganisation
svarar för forskningen
risk föreligger, att den inriktas mera
på målforskning än på den viktiga
grundforskningen. Vidare framhölls
olämpligheten av att forskning skulle
komma att bedrivas av olika organisationer
kanske i en viss motsättning till
varandra. Samtidigt påtalades att den
samhällsvetenskapliga forskningen på
detta område behöver medel och att
frågorna när det gäller den mänskliga
faktorn i arbetslivet är mycket outredda.

Med hänvisning till vad jag här an -

Nr 8

Fredagen den 4 mars 1955

Interpellation ang. utredning om vetenskaplig forskning rörande arbetslivet och
arbetsplatsens förhållanden

fört får jag anhålla om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för
socialdepartementet få framställa följande
fråga.

Vill herr statsrådet ta initiativ till att
den av riksdagen år 1951 begärda offentliga
utredningen om vetenskaplig
forskning rörande arbetslivet och arbetsplatsens
förhållanden blir tillsatt?

Denna anhållan bordlädes.

§ 20

Till bordläggning anmäldes:
konstitutionsutskottets utlåtanden:
nr 6, i anledning av motioner om
ändrade bestämmelser angående försegling
av s. k. valsedelspaket vid allmänna
val,

nr 7, i anledning av motioner angående
viss ändring av bestämmelserna
om partibeteckning å valsedlar vid allmänna
val, och

nr 8, i anledning av väckt motion om
ändrad ordning för poströstning i vissa
fall vid politiska och kommunala val;

statsutskottets utlåtande nr 3, i anledning
av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande
egentliga statsutgifter för budgetåret
1955/56 under tredje huvudtiteln,
avseende anslagen inom utrikesdepartementets
verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner;
bevillningsutskottets betänkanden:
nr 11, i anledning av väckt motion
om förhöjning från och med den 1 april
(eventuellt 1 maj) av tilldelningen av
spritdrycker för motboksinnehavare,
nr 12, i anledning av väckta motioner
om upphävande av varuskatten för
marmelad och ersättningsmedel härför,
nr 13, i anledning av väckta motioner
om viss ändring av nöjesskatten för
biografföreställningar m. m., och

nr 14, i anledning av väckt motion
angående viss ändring av bestämmelserna
om beskattning av traktamentsersättningar; -

bankoutskottets utlåtande nr 6, i anledning
av väckt motion om tilläggspension
åt materialförvaltaren M. Karlsson; andra

lagutskottets utlåtanden:
nr 13, i anledning av väckt motion
om viss ändring av näringsfrihetsförordningen,
och

nr 14, i anledning av väckt motion
om viss ändring av semesterlagens preskriptionsbestämmelser; tredje

lagutskottets utlåtande nr 8, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning om ändring
i folkbokföringsförordningen den 28
juni 1946 (nr 469), och

allmänna beredningsutskottets utlåtande
nr 3, i anledning av väckta motioner
om centrala åtgärder för inventering
av privata arkiv i landet m. m.

§ 21

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen
från statsutskottet:

nr 12, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1955/56 under tolfte
huvudtiteln, avseende anslagen inom civildepartementets
verksamhetsområde;

nr 110, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret
1955/56 under statens allmänna
fastighetsfond m. m., i vad propositionen
avser utrikesdepartementets verksamhetsområde; nr

111, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret
1955/56 under försvarets fonder
in. in.; och

nr 112, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1955/56, i vad av -

Fredagen den 4 mars 1955

Nr 8

ser finansdepartementets verksamhetsområde; från

bevillningsutskottet:
nr 113, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 16 och 18 §§ förordningen
den 26 februari 1954 (nr
73) angående tillverkning av brännvin,
m. m.; och

nr 114, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i förordningen den 26 februari
1954 (nr 72) angående omsättnings-
och utskänkningsskatt å rusdrycker,
m. m.;

från första lagutskottet:
nr 117, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i vapenförordningen den
10 juni 1949 (nr 340), in. m.; samt
från andra lagutskottet:
nr 115, i anledning av dels Kungl.
Maj ds proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 2 och
5 §§ lotteriförordningen den 19 maj
1939 (nr 207), dels ock i ämnet väckt
motion; och

nr 116, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition rörande ratifikation av två
provisoriska europeiska överenskommelser
om social trygghet och en euro -

peisk konvention om social och medicinsk
hjälp samt tilläggsprotokoll till
dessa avtal.

§ 22

Anmäldes, att Kungl. Maj:ts proposition
nr 89, med förslag till lag om ändring
i lagen den 18 juni 1926 (nr 326)
om delning av jord å landet tillställts
kammaren.

Denna proposition bordlädes.

§ 23

Anmäldes, att till herr talmannen
under sammanträdet avlämnats en motion,
nr 510, av herr Fröding m. fl., i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 77, angående ersättning till vissa
beställningshavare i reserven m. fl. för
minskning i avlöningsförmåner till följd
av beslut vid 1940 års lagtima riksdag.

Denna motion bordlädes.

§ 24

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.55.

In fidem
Gunnar Britth

Nr 8

Tisdagen den 8 mars 1955

Tisdagen den 8 mars

Kl. 16.00

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes av herr andre vice talmannen.

§ 1

Justerades protokollen för den 1 och
den 2 innevarande mars.

§ 2

Herr andre vice talmannen meddelade,
att herr Ward, som vid kammarens
sammanträde den 11 nästlidna februari
med läkarintyg styrkt sig tills vidare
vara hindrad att deltaga i riksdagsgöromålen,
denna dag åter intagit sin plats
i kammaren.

§ 3

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts å
bordet vilande proposition nr 89, med
förslag till lag om ändring i lagen den
18 juni 1926 (nr 326) om delning av
jord å landet.

§ 4

Föredrogs och remitterades till statsutskottet
den på kammarens bord liggande
motionen nr 510 av herr Fröding
in. fl.

§ 5

Föredrogos, men bordlädes åter konstitutionsutskottets
utlåtanden nr 6—8,
statsutskottets utlåtande nr 3, bevillningsutskottets
betänkanden nr 11—14,
bankoutskottets utlåtande nr 6, andra
lagutskottets utlåtanden nr 13 och 14,
tredje lagutskottets utlåtande nr 8 samt
allmänna beredningsutskottets utlåtande
nr 3.

§ 6

Föredrogs den av herr Larsson i Hedenäset
vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet Hjalmar Nilson angående
åstadkommande av broförbindelse
över Torne älv å lämplig plats i
mellersta Tornedalen.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 7

Föredrogs den av fröken Elmén vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för socialdepartementet
angående utredning om vetenskaplig
forskning rörande arbetslivet
och arbetsplatsens förhållanden.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 8

Till bordläggning anmäldes:

statsutskottets utlåtanden:

nr 43, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret
1955/56 under statens allmänna
fastighetsfond m. m., i vad propositionen
avser handelsdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 44, i anledning av väckt motion
om rätt för instrumentmakaren Knut
Ragnar östlund att för erhållande av
pension tillgodoräkna viss tjänstgöring;
och

nr 45, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående befrielse för dödsboet
efter fjärdingsmannen N. G. Linné

Tisdagen den 8 mars 1955

Nr 8

från viss ersättningsskyldighet till kronan; första

lagutskottets utlåtanden:
nr 15, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition dels angående godkännande
av konvention rörande internationellt
erkännande av rätt till luftfartyg, dels
ock med förslag till lag om inskrivning
av rätt till luftfartyg, m. m.; och

nr 17, i anledning av väckta motioner
med förslag till lag om ändrad lydelse
av 4 § lagen den 28 september 1951
(nr 649) om straff för vissa trafikbrott;
samt

allmänna beredningsutskottets utlåtanden: nr

4, i anledning av väckt motion om
viss ändring i bestämmelserna rörande
kostnadsfria läkemedel;

nr 5, i anledning av väckta motioner
om vissa åtgärder för effektivisering av
det statliga utredningsväsendet;

nr 6, i anledning av väckta motioner
om anpassande av järnvägstågens avgångstider
till skolornas begynnelserespektive
avslutningstider; och

nr 7, i anledning av väckta motioner
om beredande av arbetsmöjligheter för
tidigare straffade personer m. fl.

§ 9

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 119, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående dispositionen av
kolclearingkassans överskottsmedel;

nr 120, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående ersättning till H.
K. Almkvist m. fl.;

nr 121, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående livränta till A.
Magnusson;

nr 122, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående frågor om befrielse
från ersättningsskyldighet till
kronan m. m.;

nr 123, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ersättning i vissa
fall i anledning av olycksfall i arbete
eller yrkessjukdom; och

nr 124, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag inom finansdepartementets
verksamhetsområde.

§ 10

Anmäldes, att följande Kungl. Maj ds
propositioner och skrivelse tillställts
kammaren, nämligen

nr 96, angående hörselvårdens organisation
m. m.;

nr 97, angående bemyndigande för
Kungl. Majd att meddela dispens från
vissa bestämmelser i syfte att möjliggöra
en ändamålsenlig omorganisation
av uppbörds- och indrivningsväsendet
i vissa städer, m. m.;

nr 98, angående vissa frågor rörande
tjänstebostäderna för folkskolans lärare;

nr 99, med överlämnande av redogörelser
från Nordiska rådets svenska
delegation;

nr 100, med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. m.;

nr 101, angående fortsatt disposition
av vissa äldre reservationsanslag under
fjärde huvudtiteln in. m.;

nr 102, angående stuteristatens organisation
m. m.;

nr 103, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 5 § lagen den 5 april
1949 (nr 114) om val av borgmästare
och rådman;

nr 104, angående statligt stöd till
trädgårdsnäringens rationalisering;

nr 105, angående reglering av priserna
på fisk under budgetåret 1955/56
in. in.;

nr 106, angående anslag till Landsfogdarna
in. fl.: Avlöningar för budgetåret
1955/56;

nr 108, angående försäljning av vissa,
allmänna arvsfonden tillfallna fastigheter; nr

109, angående vissa markförvärv
för försvaret m. in.; och

nr 115, angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag.

Nämnda propositioner och skrivelse
bordlädes.

Nr 8

Tisdagen den 8 mars 1955

§ 11

Anmäldes följande till herr andre vice
talmannen under sammanträdet avlämnade
motioner:

nr 511, av herr Rubbestad m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 77, angående ersättning till vissa beställningshavare
i reserven m. fl. för
minskning i avlöningsförmåner till följd
av beslut vid 1940 års lagtima riksdag;

nr 512, av fru Ewerlöf, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition, nr 83, angående
anslag för budgetåret 1955/56
till bidrag till vissa privatläroverk; samt
nr 513, av herr Kristensson i Osby,
likaledes i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition nr 83.

Vidare anmäldes följande motioner i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 85, med förslag till förordning angående
ändrad lydelse av 5 § förordningen
den 8 juni 1951 (nr 457) om
särskilt bidrag till producent av svensk
film, så ock om fortsatt giltighet av
samma förordning, m. m., nämligen
nr 514 av fru Andrén m. fl.;
nr 515 av herr Widén m. fl.;
nr 516 av herr Hamrin m. fl.; och
nr 517 av herrar Adamsson och Nilsson
i Östersund.

Slutligen anmäldes motionen nr 518,
av herr Skoglund i Umeå m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition, nr
91, angående anslag till statens rättsläkarstationer
för budgetåret 1955/56
in. in.

Samtliga dessa motioner bordlädes.

§ 12

Ordet lämnades på begäran till

Herr KRISTENSSON i Osby (fp) som
yttrade:

Herr talman! Med hänsyn till ärendets
omfattning tillåter jag mig hemställa,
att tiden för avgivande av motioner
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 100 med förslag till lag om
ändring i kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370), m. m. måtte
utsträckas till 15 dagar.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 13

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.05.

In fidem
Gunnar Britth

Onsdagen den 9 mars 1955

Nr 8

Onsdagen den 9 mars

Kl. 10.00

§ 1

Föredrogos var för sig följande Kungl.
Maj:ts å kammarens bord vilande propositioner;
och hänvisades därvid

till statsutskottet propositionen nr 96,
angående hörselvårdens organisation
m. m.;

till bevillningsutskottet propositionen
nr 97, angående bemyndigande för
Kungl. Maj :t att meddela dispens från
vissa bestämmelser i syfte att möjliggöra
en ändamålsenlig omorganisation
av uppbörds- och indrivningsväsendet
i vissa städer, m. m.; samt

till statsutskottet motionen nr 98, angående
vissa frågor rörande tjänstebostäderna
för folkskolans lärare.

§ 2

Utrikesdebatt

Föredrogs för remiss till utskott
Kungl. Maj:ts skrivelse nr 99, med överlämnande
av redogörelser från Nordiska
rådets svenska delegation; och anförde
därvid:

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN:

Herr talman! I anslutning till remissen
av Kungl. Maj:ts förevarande skrivelse
torde jag få framlägga några synpunkter
på det utrikespolitiska läget i
världen.

Under året 1954 har den utrikespolitiska
debatten till stor del rört sig
kring den avspänning i det internationella
läget, som kunde konstateras. President
Eisenhower har i sitt budskap
till kongressen den 6 januari i år berört
den internationella avspänningen i följande
ordalag: »Slutligen råder det nu
fred i världen. Det är visserligen en

osäker fred, inen hela mänskligheten
gläds över det enkla faktum, att det
under en avsevärd tid inte har funnits
något slagfält på jorden, där strider rasat.
Detta faktum inspirerar oss att arbeta
ännu mera effektivt tillsammans med
andra nationer för varje människas välstånd,
frihet och värdighet.» Det torde
också vara den amerikanska statsledningens
försiktiga bedömning strax före
årsskiftet, att den internationella situationen
under 1954 utvecklat sig i
gynnsammare riktning än tidigare och
att faran för en allmän väpnad konflikt
minskat. Men ingen har velat underskatta
de faromoment, som den internationella
situationen innesluter. De
har, som vi alla vet, den senaste tiden
accentuerats. De är att finna på olika
håll i världen. Ett problemkomplex har
tilldragit sig särskild uppmärksamhet
under det förra årets sista månad. Jag
syftar på förhållandet mellan väst och
öst i tvsklandsfrågan och särskilt den
tyska upprustningen. Strax efter nyåret
kom formosafrågans aktualisering att
ånyo påminna om det oroliga Östasiens
latenta konfliktämnen.

Om vi först kastar en blick på vad
som hänt under 1954 som tyder på
avspänning, så kan mycket anföras:
Genéve-konferensen medförde fred i
Indo-Kina, den anglo-iranska oljekonflikten
har blivit bilagd, mellan England
och Egypten har en uppgörelse
träffats om kanalzonens utrymmande,
Italien och Jugoslavien har kunnat enas
om Trieste, stilleståndet i Korea fortsätter,
vänligare signaler har märkts i
förhållandet mellan östblocket och Jugoslavien.
östblocket — särskilt Sovjetunionen
— har demonstrerat önskemål
om förbättrade förbindelser med de de -

Nr 8

Onsdagen den 9 mars 1955

Utrikesdebatt

mokratiska länderna i väst. Ur politisk
synpunkt har därvidlag begreppet »coexistence»
— »samlevnad» eller »fredlig
samlevnad» — .särskilt understrukits.
På det kulturella och sportsliga
området har Sovjetunionen gått in för
ett stort upplagt utbyte med bl. a. vårt
land. Någon ändring i dessa vänligare
signaler efter det regeringsskifte, som
nyligen ägde rum i Moskva, eller i samband
med de allvarligare tongångar,
som framkommit i samband med den
förestående västtyska upprustningen,
synes i varje fall än så länge icke ha
skett. Handelspolitiskt sett har man
kunnat notera en ökning av handeln
mellan öst och väst och vidare en viss
modifiering av västmakternas inställning
till export till östblocket. I Förenta
Nationerna har nedrustningskommissionen
kunnat ena sig om att åter sammankalla
den tidigare tillsatta underkommittén
för att söka nå fram till en nedrustningsöverenskommelse.
Ett annat framsteg
i FN är den på Förenta staternas
initiativ antagna resolutionen om fredligt
bruk av atomenergi. Som ett tecken
till sovjetrysk samarbetsvilja på det
fredliga atomområdet kan anföras ett
meddelande den 15 januari om att Sovjetunionen
erbjudit sig att ställa tekniska
rön om sitt första atomkraftverk
till FN:s förfogande. Detta erbjudande
har kommit just inför de första förberedelserna
till atomkraftkonferensen i
augusti i år.

Utvecklingen har visat, att man utanför
östblocket i stort sett icke uppfattar
de nya signaler, som sedan Stalins död
eller tiden däromkring kommit från
Sovjetunionen, såsom uttryck för en
varaktig eller djupgående ändring i
Moskvas politik. Under året har sålunda
systemet av pakter och västallierade
statsförbund knutits fastare, alla med
en syftning — front mot det kommunistiska
blocket både i dess europeiska
och asiatiska form. Vi har fått balkanblocket,
som knutit Jugoslavien till
Grekland och Turkiet, vi fick i början

av året axeln Karachi—Ankara, vilken
i dessa dagar ökats med en särskild
länk mellan Turkiet och Irak. Vi har
som resultat av Manila-konferensen fått
SEATO-pakten, bestående av USA,
Frankrike, Australien, England, Nya
Zeeland, Pakistan, Thailand, Filippinerna
och den ur kinesisk-kommunistisk
synpunkt utmanande pakten mellan
USA och Formosa. Ringen kring östblocket
har alltså slutits fastare.

Det är knappast något tvivel om att
detta, men i all synnerhet Västtysklands
förestående upprustning och inträde i
NATO, åstadkommit stor oro i både
Moskva och Peking.

Såsom nyss antyddes, är det två problem
som för ögonblicket dominerar på
det internationella planet: det ena gäller
Tysklands anknytning till västerns
försvarssystem med därav följande konsekvenser,
det andra avser tvisten om
Formosa.

Den tyska frågan har under det senaste
året stått i centrum för stormaktspolitiken.
Sedan Berlin-konferensen i
början av 1954 hade misslyckats i försöken
att ena de deltagande stormakterna,
fortsatte notkriget. Därunder läde
Sovjetunionen allt större vikt vid
planen på ett kollektivt europeiskt säkerhetsfördrag,
avsett som ett motförslag
till västmakternas europeiska försvarsgemenskap.
Tysklandsfrågan inträdde
i ett nytt stadium genom den
franska nationalförsamlingens vägran
den 30 augusti att ratificera fördraget
om Europaarmén. I en rysk not den 23
oktober uttalades att franska nationalförsamlingens
avvisande av Europaarmén
hade öppnat möjligheter för ett
närmande mellan de fyra makternas
ståndpunkter. Sovjetregeringen förklarade
sig beredd att ånyo, med hänsyn
till de nya omständigheterna, diskutera
de förslag om genomförande av alltyska
val, som på Berlin-konferensen
framlades av England med understöd
av Frankrike och USA. Härvid utginge
Sovjetunionen från att man också skul -

Onsdagen den 9 mars 1955

Nr 8

le behandla vederbörande förslag från
dess sida. I noten hänvisades också till
Sovjetunionens ändrade hållning i debatten
i FN om nedrustningen. Sovjetregeringen
hade föreslagit, att som
grundval för en nedrustningskonvention
skulle läggas Frankrikes och Englands
förslag. Ett närmande mellan
parternas hållning i denna viktiga fråga
hade alltså enligt den ryska noten börjat
framträda.

Att detta ryska närmande icke av
västmakterna ansågs utgöra tillräcklig
grundval för en ny konferens, framgår
bl. a. av en brittisk svarsnot den 29 november.
Däri förklarades, att den ryska
noten av den 23 oktober icke givit besked
om sovjetregeringens hållning till
den praktiska plan för hållande av fria
val i Tyskland såsom ett första led i en
återförening, vilken framlagts av de
franska, amerikanska och brittiska regeringarna
under Berlin-konferensen. I
samma brittiska not föreslogs följande
program:

1. överenskommelse att underteckna
det österrikiska statsfördraget.

2. Klarläggande från sovjetregeringens
sida av dess ståndpunkt till frågan
om fria val i Tyskland såsom det väsentliga
första steget mot tysk återförening.

3. Meningsutbyte på diplomatisk väg
rörande andra europeiska frågor av gemensamt
intresse, vilka lämpligen kunde
prövas vid ett senare fyrmaktsmöte,
särskilt frågor avseende europeisk säkerhet.

4. Ett möte mellan de fyra utrikesministrarna
så snart det synes föreligga
verklig utsikt att nå lösningar och sedan
ratifikation av Paris-fördragen
skett av de berörda länderna.

5. Ifall det därefter skulle befinnas
gagneligt, kunde cn större konferens
mellan europeiska och andra intresserade
makter sammanträda för att ta i
övervägande återstående sidor av europeisk
säkerhet.

Under tiden hade emellertid västmak -

Utrikesdebatt

terna varit livligt verksamma för att
åvägabringa en ersättning för det fallna
förslaget om cn europeisk försvarsgemenskap.
En konferens mellan tio stater
ägde rum i London under tiden 23
september—3 oktober. Målsättningen
var nu mindre ambitiös. I stället för
den integrerade Europa-armén skulle
avtal träffas om en allians av mera
konventionell typ. I uppgörelsen ingick,
att Västtyskland skulle inträda som
medlem i NATO och att både Västtyskland
och Italien skulle ansluta sig till
Bryssel-pakten av 1948, som dittills omfattat
Storbritannien, Frankrike och Benelux-länderna
och enligt sin text var
riktad bl. a. mot faran från Tyskland.

London-konferensen följdes av en
konferens i Paris den 19—23 oktober
för komplettering och slutlig behandling
av de avtalsförslag, som preliminärt
antagits vid London-mötet. Parisfördragen
omfattar som bekant ett stort
avtalskomplex med varierande signatärinakter.
Genom Bryssel-konventionen i
dess reviderade skick skapas »den västeuropeiska
unionen», såsom försvarsförbundet
skall benämnas. Bland bestämmelserna
märkes föreskrifter om
maximering av medlemsstaternas militära
styrkor på kontinenten och Storbritanniens
åtagande att kvarhålla på
Europas fastland de brittiska styrkor,
som för närvarande är tilldelade
NATO:s europeiske befälhavare. Ett
särskilt kontrollorgan för rustningarna
skall inrättas. Vidare ingår bland avtalen
texter som reglerar Västtysklands
inträde i NATO. I samband med anslutningen
till Bryssel-pakten och NATO
har förbundsrepubliken avgivit en förklaring,
vari den förbinder sig att aldrig
tillgripa våld för att ernå Tysklands
återförening eller för att åstadkomma
jämkning av förbundsrepublikens nuvarande
griinser samt utlovar att endast
med fredliga medel lösa tvister mellan
förbundsrepubliken och andra stater.
De tre västliga stormakterna har å sin
sida förklarat, att de betraktar för -

Nr 8

Onsdagen den 9 mars 1955

Utrikesdebatt

bundsrepublikens regering som den enda
tyska regering, som bildats fritt och
lagligen och som på denna grund är
berättigad att tala i Tyska rikets namn
såsom företrädande tyska folket i internationella
angelägenheter. Det tillägges,
att det fria avslutandet av en fredstraktat
mellan Tyskland och dess forna fiender,
gällande för hela Tyskland, förblir
ett väsentligt mål för västmakternas
politik. Det definitiva bestämmandet
av Tysklands gränser bör anstå till
avslutandet av denna traktat.

Paris-fördragen föranledde nya ryska
demarcher. I en cirkulärnot, som även
överlämnades till svenska regeringen,
föreslogs sammankallande av en konferens
för behandling av planen på ett
kollektivt europeiskt säkerhetsfördrag. I
noter till franska och brittiska regeringarna
förklarade sig sovjetregeringen
ämna uppsäga de fransk-ryska och engelsk-ryska
allianstraktaterna ifall Paris-fördragen
bleve ratificerade.

Konferensen om ett europeiskt säkerhetssystem
avböjdes som bekant av
västmakterna. Icke heller de inbjudna
»neutrala» staterna ansåg sig under sådana
förhållanden ha anledning deltaga.
I den konferens som sedan kom till
stånd deltog endast östblockets stater.

Den franska nationalförsamlingen,
som hade att behandla regeringens förslag
om ratificering av Paris-fördragen,
fällde genom votering den 24 december
en central del av förslaget. Men genom
en ny omröstning den 30 december, då
regeringen ställde förtroendefråga, godkändes
avtalskomplexet med 287 röster
mot 260 och 74 nedlagda röster. Den
franska senaten, »republikens råd», har
ännu ej slutbehandlat frågan. Den tyska
förbundsdagen har nyss godkänt
fördragen. Det har dock framträtt en
jämförelsevis stark opposition, med det
socialdemokratiska partiet i spetsen,
som motsatt sig ratifikation i avvaktan
på ytterligare förhandlingar med Sovjetunionen.
Ännu återstår behandlingen
av ärendet i förbundsrådet.

Det förtjänar nämnas, att sovjetregeringen
i en förklaring, publicerad den
15 januari detta år, ytterligare understrukit
sitt närmande i den tyska frågan
till västmakternas program under Berlin-konferensen,
den s. k. Eden-planen.
Sålunda accepteras bl. a. att fria val
blir första ledet i proceduren för en
tysk återförening. Internationell övervakning
över valfrihetens respekterande
godtages. För övrigt användes beträffande
valfriheten ordalag, som ganska
nära överensstämmer med Edenplanens.
Från brittisk sida har anmärkts,
att denna deklaration icke framförts
i en not till västmakternas regeringar
och att sovjetregeringen ej svarat
på den brittiska noten av den 29
november med dess precisa frågor.

Ehuru sålunda ett visst närmande
mellan ståndpunkterna i den tyska frågan
onekligen kan konstateras, är utsikterna
för en överenskommelse med
Sovjetunionen för närvarande icke stora.
Sannolikt kommer Paris-fördragen
att inom en nära framtid ratificeras av
samtliga signatärmakter. Föreställningen
att därefter vägen skulle vara banad
för en framgångsrik konferens om
Tysklands återförening synes tyvärr
föga grundad. Paris-fördragens ratificering
betyder inte en lösning av den
tyska frågan. Delningen i två Tyskland
blir bestående. Yad som sker är närmast
en konsolidering av ståndpunkterna
på västsidan. Då västmakterna så
hårt engagerat sig för planen att lotsa
Parisfördragen i hamn, innan nya förhandlingar
med Sovjetunionen upptages,
torde ett viktigt motiv ha varit, att
Sovjetunionen befaras eljest få möjlighet
att utnyttja skiljaktigheter i västmakternas
inställning och spela ut dessa
makter mot varandra. Ratifikationen
av Parisfördragen skall enligt denna
tankegång skapa den enhetliga front,
som man anser nödvändig vid upptagande
en gång i framtiden av nya förhandlingar
med Sovjetunionen i den
tyska frågan.

Onsdagen den 9 mars 1955

Nr 8

Såsom i annat sammanhang nämnts
har den latenta tvisten om Formosa under
senare månader inträtt i ett kritiskt
skede.

Enligt amerikansk uppfattning utgör
Formosa en viktig länk i USA:s försvarspositioner,
och det anses följaktligen
vara ett betydelsefullt strategiskt
intresse att ön är i »vänskapliga händer»
såsom orden ofta fallit. Nationalistregeringen,
som i slutet av 1949 installerade
sig på ön med en betydande
armé, åtnjuter amerikanskt stöd och
skydd. Peking-regeringen åter anser ön
vara kinesiskt territorium och förklarar
sig ämna befria Formosa med våld.
Nationalistarméns kvarstannande på
Formosa betraktas av Peking-regeringen
som ett latent hot mot fastlandet. Det
betonas också gärna av representanter
för nationalistregeringen, att denna har
till mål att befria fastlandet från kommunistväldet.

Genom att underteckna ett försvarsförbund
med nationalistregeringen den
2 december förra året markerade USA
sin avsikt att, om så erfordras, ingripa
militärt till öns skydd mot anfall från
kommuniststyrkor. Innan detta försvarsavtal
hade hunnit ratificeras av
senaten, ansåg president Eisenhower
att läget blivit så kritiskt, att han omedelbart
behövde kongressens bemyndigande
att använda amerikanska försvarsstyrkor
för försvaret av Formosa
och den närbelägna ögruppen Pescadorerna.
Presidenten avlämnade ett budskap
härom den 25 januari i år och erhöll
kort därefter den önskade fullmakten.

Olika faktorer hade bidragit till denna
skärpning av läget. En sådan faktor
var antagligen, att Pcking-regeringens
ställning hade stabiliserats och att tiden
därför nalkades, då den störtade regeringen
och dess anhängare borde fördrivas
från dess sista maktställning. Under
hösten 1954 hade pckingstyrkor
bombarderat en av de öar, som är besatt
av nationalisttrupper. Undcrteck -

Utrikesdebatt

nandet av försvarsförbundet mellan
USA och Chiang Kai-shek hade framkallat
en häftig reaktion från Pekingregeringens
sida. I januari ockuperade
pckingstyrkor en liten ö, som innehafts
av nationalistregeringen. Andra
öar bombarderades. Enligt den amerikanska
regeringens råd och med amerikanskt
bistånd evakuerades besättningen
på den från Formosa längst avlägsna
ögruppen, Tachen-öarna, som
därefter kunde ockuperas av pekingstvrkor.

Det nyssnämnda försvarsavtalet mellan
USA och nationalistregeringen kan
synas implicite innebära, att USA anser
nationalistregeringen ha suveräniteten
över Formosa. Därav skulle då
följa, att USA betraktade Formosa som
hörande till Kina, eftersom nationalistregeringen
enligt USA:s ståndpunkt är
Kinas legala regering. Emellertid har
utrikesminister Dulles varit angelägen
betona, att försvarstraktaten icke berör
frågan om suveräniteten över Formosa.
Någon officiell amerikansk tes
om Formosas internationella ställning
synes över huvud icke ha formulerats
under den senaste tiden.

Betraktas Formosa som kinesiskt territorium,
är striden om ön ett inbördeskrig.
Med utgångspunkt från denna
tes har Peking-regeringen gjort gällande,
att den är i sin fulla rätt att utan
inblandning från andra stater ta Formosa
i besittning även med brukande
av våld. Ett amerikanskt ingripande
blir enligt denna tankegång ett angrepp
mot den legala regeringen vid dess försök
att kuva rebellernas motstånd.

Från andra håll hävdas, att frågan
om Formosas rättsliga anknytning till
Kina ännu är oavgjord. Visserligen har
genom deklarationer i Kairo 1943 och i
Potsdam 1945 de amerikanska, brittiska
och sovjetryska regeringarna givit
löften att överlämna Formosa till Kina.
Men dessa löften har ännu ej bekräftats
i någon fredstraktat. Det sista ledet i
överlåtelsen är från denna utgångs -

Nr 8

Onsdagen den 9 mars 1955

Utrikesdebatt

punkt icke verkställt. Emellertid tillkommer
ytterligare ett faktum, nämligen
att ön på hösten 1945 överlämnades
till de kinesiska myndigheterna. Detta
förvaltningsuppdrag gavs uppenbarligen
ej till den dåvarande regeringschefen
Chiang-Kai-shek personligen utan
till Kinas regering.

Ytterligare kompliceras det rättsliga
problemet av att olika stater intagit
skilda ståndpunkter till erkännandet av
Peking-regeringen. Som bekant har majoriteten
inom FN vägrat erkänna denna
och ser i nationalistregeringen Kinas
legala regering. Ett ingripande i
striderna blir från denna utgångspunkt
en hjälp åt Kinas legala regering gentemot
en upprorsrörelse.

Angående FN :s hållning till hela problemet
märkes den regeln i stadgan, att
FN är oberättigat att ingripa i frågor,
som väsentligen faller inom vederbörande
stats egen behörighet. Bestämmelsen
kan dock ej anses förbjuda säkerhetsrådet
att upptaga frågan, ifall
Peking-regeringen accepterar dess medling.
När frågan på förslag av Nya
Zeelands regering upptogs i säkerhetsrådet,
inbjöds också Peking-regeringen
att låta sig representeras. Den vägrade
dock, och detta initiativ har tyvärr
misslyckats.

Av politiska skäl brukar staterna ofta
följa principen att icke intervenera
i inbördeskrig. Men de är ur rättslig
synpunkt oförhindrade att ingripa på
den legala regeringens sida. När nu olika
ståndpunkter intages till frågan, vilken
av de stridande regeringarna som
är den legala, följer därav att ingen allmängiltig
regel kan åberopas för utpekande
av en angripare.

Det måste hälsas med tillfredsställelse,
att det från utomstående regeringars
sida göres ansträngningar att få till
stånd ett modus vivendi, som innebär
att krigshandlingar avlyses och att en
slutlig lösning av formosafrågan får
tills vidare anstå. Ifall dessa försök

misslyckas, är faran för komplikationer
betydande.

När Förenta Nationernas generalförsamling
började sitt årsmöte hösten
1954 kunde många talare i den inledande
debatten konstatera, att för första
gången i FN :s historia remissdebatten
försiggick utan ackompanjemang av
egentliga krigshandlingar någonstädes i
världen. Årsmötet präglades otvivelaktigt
av större saklighet och mindre hetsighet
i meningsskiftet än de närmast
föregående årsmötena. Helhetsintrycket
var, att atmosfären blivit gynnsammare,
viljan till samverkan större. Utan
avsevärda meningsskiljaktigheter kunde
resolutioner antagas bl. a. i de tidigare
högeligen kontroversiella frågorna
om nedrustning och om atomenergiens
fredliga utnyttjande.

I nedrustningsfrågan gällde debatterna
väsentligen viktiga procedurspörsmål.
Den underkommitté av FN :s nedrustningskommission,
som tidigare under
året hade sammanträtt i London,
erhöll genom samstämmigt beslut nya
direktiv. Sovjetunionen avstod från
kravet, att ett absolut förbud mot massförstörelsevapen
skulle utgöra det första
ledet i en nedrustning. I stället
skulle nedrustningsarbetet beträffande
atomvapen och konventionella vapen
fortgå parallellt och i etapper. Förbud
mot tillverkning av massförstörelsevapen
skulle inträda först i andra etappen.
Förslaget om åtagande att icke
använda massförstörelsevapen utom till
försvar mot angrepp — såsom första
punkt i programmet —• skulle studeras.
Vidare kunde Sovjetunionens tidigare
krav på en reduktion med % av alla
väpnade styrkor åtminstone tills vidare
utmönstras ur programmet. Beträffande
kontrollorganet och den omstridda frågan
i vad mån vetorätten kan göra kontrollen
illusorisk, var man enig om att
vetorätt ej skulle gälla beträffande kontrollorganets
beslut. Men det yrkades
icke längre från västmakternas sida, att
kontrollorganet skulle ha befogenhet att

Onsdagen den 9 mars 1955

Nr 8

påbjuda sanktioner vid överträdelser
av nedrustningskonventionen. Endast
säkerhetsrådet skulle alltså vara behörigt
att besluta om sanktioner. Angående
bestämmandet av sanktionsbegreppet
torde dock meningsskiljaktigheter
kvarstå. Den antagna resolutionen rymmer
utan tvivel åtskilliga bestämmelser,
som under kommande överläggningar
kan föranleda olika tillämpningar.
Den betyder över huvud icke mera
än att en gemensam grundval för de
fortsatta diskussionerna i viss utsträckning
föreligger.

Medan de destruktiva verkningarna
av atomkraften och möjligheten att förebygga
dessa utgör en väsentlig aspekt
av nedrustningsproblemet, har FN numera
som en motvikt också upptagit på
sitt program en positiv atompolitik,
nämligen främjandet av atomenergiens
användning för fredliga syften. Initiativet
härtill har tagits från USA:s sida.
I december 1953 höll president Eisenhower
sitt stora tal i generalförsamlingen
om en »atombank». Efter förhandlingar
inom en mindre krets av stater
framlade sedermera utrikesminister
Dulles ett förslag i ämnet, som upptogs
på församlingens dagordning. Därvid
framgick, att den amerikanska regeringen
frångått planen på en »atombank»
och ersatt den med förslag om ett clearing-
eller »mäklare»-organ för material,
varav atomenergi kan utvinnas. I
en resolution, som i väsentliga delar
antogs enhälligt, förordades upprättandet
av ett internationellt atomkraftsorgan
med uppgift att underlätta för hela
världen användning av atomenergi för
fredliga syften och att uppmuntra internationell
samverkan i arbetet härför.
Det förutsattes, att det nya organet skall
på lämpligt sätt anknytas till FN. I resolutionen
bestämmes också, att en internationell
teknisk regeringskonferens
skall sammankallas i FN :s regi i augusti
detta år, med uppgift att i olika hänseenden
främja atomenergiens fredliga
4 Andni kammarens protokoll 1955.

Utrikesdebatt

utnyttjande som kraftkälla, på biologiens
och medicinens områden etc.

Församlingen har vidhållit sin hållning
till Kinas representation i FN. Att
Formosa-regeringen av ett stort antal
stater anses vara den legala regeringen
i Kina medför konsekvenser av skilda
slag och torde i hög grad försvåra FN :s
behandling av frågor rörande Fjärran
Östern. Genéve-konferensen om koreafrågan
kunde icke hållas i FN :s regi.
I särskilda fall har det visat sig nödvändigt
för FN att ta direkt kontakt med
Peking-regeringen, ehuru denna inte är
erkänd av församlingen eller säkerhetsrådet.
Sålunda fick generalsekreteraren
som bekant i uppdrag att direkt förhandla
med folkrepublikens regering i
frågan om de elva amerikanska flygarna,
som hade dömts som spioner,
och begav sig som bekant för detta ändamål
till Peking. Såsom i annat sammanhang
framhålles har även FN :s
handläggning av formosafrågan försvårats
genom att Kina i FN företrädes av
nationalistregeringen på Formosa.

Under debatten i vederbörande utskott
om koreafrågan gjordes från
svensk sida ett inlägg, vari den neutrala
övervakningskommissionens möjligheter
att utföra en effektiv kontroll närmare
belystes. I sammanhang härmed
framhölls, att svenska regeringen funne
det föga tillfredsställande att bemanna
en omfångsrik kontrollmaskin, när det
i verkligheten icke funnes någon möjlighet
att utföra den uppgift, som väntades
av ett sådant organ. Det antyddes,
att Sverige måhända nödgades ta sitt
fortsatta deltagande under omprövning.

Denna avsikt har sedermera fullföljts
på diplomatisk väg. Därvid har två
möjligheter nämnts: kommissionens

upphörande eller en väsentlig reduktion
av dess personal. Meningen är att
fortsatta överläggningar i denna sak
skall äga rum i en nära framtid.

Under det möte med generalförsamlingen,
som äger rum i höst, skall enligt
bestämmelse i stadgan övervägas,
Nr 8

Nr 8

Onsdagen den 9 mars 1955

Utrikesdebatt

huruvida anledning finnes att sammankalla
en konferens för revision av stadgan.
Ändringar kräver icke anslutning
av samtliga medlemsstater. Om två
tredjedels majoritet vid konferensen
vinnes för en ändring och tillika två
tredjedelar av medlemsstaterna ratificerar
ändringen, träder denna i kraft.
Dock under den viktiga förutsättningen,
att samtliga permanenta medlemmar av
säkerhetsrådet hör till den grupp, som
röstar för ändringsförslaget och ratificerar
detsamma. Stormakterna har med
andra ord vetorätt beträffande alla ändringar
av stadgan.

I den offentliga debatten i olika länder
och inom FN har framförts talrika
önskemål om mer eller mindre vittgående
reformer i FN :s konstitution.

Stundom har yrkats på en radikal
omstöpning av organisationen i syfte
att ge den överstatliga befogenheter och
att därmed få till stånd en verklig
världsregering. Denna »världsfederalistiska»
riktning bland anhängarna av
en revision torde för närvarande helt
sakna anslutning bland regeringarna.

Det vanligaste revisionskravet går ut
på avskaffande av stormakternas vetorätt
vid fattande av beslut i säkerhetsrådet.
Dock finns knappast hos någon
av stormakterna själva resonans för
totalt avskaffande av vetorätten. När
det gäller påbjudande av sanktioner,
vill sannolikt ingen av dem godtaga en
röstningsregel som skulle kunna leda
till att vederbörande stormakt invecklades
i sanktioner, som den själv röstat
emot. Däremot har på sina håll visats
sympati för vetorättens avskaffande vid
beslut om undersökning och fredlig lösning
av internationella tvister. Flertalet
av de permanenta rådsmedlemmarna —-dock ej Sovjetunionen — har dessutom
för några år sedan förklarat sig villiga
att avstå från vetorätt vid beslut om
upptagande av nya medlemmar i FN.
Från officiellt amerikanskt håll har senare
förklarats, att man önskar ha frihet
att begagna vetorätten i ett analogt

fall, nämligen vid beslut om godkännande
av delegaternas fullmakter. Det
är det kinesiska problemet, som här
spelar in.

Bland ändringsförslag kan ytterligare
nämnas önskemålet, att de allmänna
principerna i stadgan om medlemmars
rättigheter och skyldigheter må preciseras
och iklädas rättsligt bindande former.
En viktig punkt gäller det nuvarande
förbudet mot behandling i FN
av »inre frågor», ett förbud som på somliga
håll anses alltför restriktivt, på
andra håll däremot icke tillräckligt preciserat
för att effektivt hindra olämplig
inblandning i medlemsstaters interna
förhållanden.

Slutligen har det gjorts gällande, att
en revision av stadgan borde väsentligen
vara av formell art och syfta till
undanröjande av motsägelser och otydligheter
och samtidigt till inrörande av
tillägg eller ändringar, som redan i
praxis godtagits.

Det har emellertid också anförts starka
betänkligheter mot att över huvud
upptaga till behandling frågor om revision
av stadgan.

Eftersom man på förhand vet, att åtminstone
en av säkerhetsrådets permanenta
medlemmar, nämligen Sovjetunionen,
i princip motsätter sig alla
ändringar eller i varje fall sådana av
någon större vikt, har det ansetts lönlöst
att ägna lid och möda åt en omfattande
undersökning av framkomna
uppslag om revision. Därvid har även
den synpunkten tillfogats, att man endast
framkallar besvikelse hos en måhända
utbredd opinion genom att sätta
i gång en stor apparat för en revision,
som från början är dömd att misslyckas.

Mot revisionstanken har också anförts,
att önskemålen i många punkter
är motstridande och att den nuvarande
stadgan utgör en rimlig kompromiss,
som är den under omständigheterna
bästa möjliga och därför är förtjänt att
bibehållas.

Somliga av revisionsförslagen kan —

Onsdagen den 9 mars 1955

Nr 8

har det framhållits — genomföras i
praktiken utan ändring i stadgan, om
blott förutsättningarna för deras godtagande
av vederbörande länder är för
handen. Vad angår vetorätten i säkerhetsrådet
■— som för övrigt ofta kan
kringgås genom en frågas hänskjutande
till församlingen -— vore det tillräckligt,
om rådets permanenta medlemmar
enade sig om att frivilligt avstå från
vetot i närmare angivna fall. Om sådan
enighet ej kan vinnas, finns ju inte heller
utsikter till en stadgeändring med
samma syfte. Vidare kan t. ex. obligatoriskt
domstolsförfarande i rättstvister
genomföras genom staternas anslutning
till den s. k. fakultativa klausulen
i domstolsstadgan utan att någonting i
FN :s stadga behöver rubbas.

Ehuru det ur svensk synpunkt vore
ett framsteg om vetorätten i säkerhetsrådet
kunde begränsas, så att den ej
gällde för beslut om fredlig lösning av
tvister eller om upptagande av nya medlemmar
och om dessutom obligatoriskt
domstolsförfarande i rättsliga tvister
kunde allmänt införas, är vi säkerligen
på svensk sida medvetna om att dessa
framsteg inte kan nås genom sammankallandet
av en revisionskonferens. Invändningarna
mot en sådan är vägande.
Emellertid finns knappast anledning att
ta definitiv ställning till denna fråga
redan nu. Enligt beslut av församlingen
har sekretariatet i uppdrag att göra
vissa utredningar och sammanställningar
för belysning av revisionsfrågan.
Vidare har enligt överenskommelse mellan
de skandinaviska länderna utredningsmän
blivit utsedda i resp. länder
för undersökning av problemet. Med
ledning av dessas rapporter torde frågan
komma att upptagas till överläggning
vid nordiskt utrikesministermöte
före nästa församling.

Vad angår Sveriges medverkan i
Europarådet lämnas en utförlig redogörelse
för rådets verksamhet i den sedvanliga
blå boken härom.

Den diskussion som ägt rum först i

Utrikesdebatt

ministerkommittén, därefter i den rådgivande
församlingen om ett arbetsprogram
för organisationen har varit ägnad
att understryka värdet av en planmässig
samverkan för behandling av konkreta
samarbetsuppgifter. Det nu uppgjorda
programmet omfattar sålunda de
områden som uppräknas i stadgan för
Europarådet: samarbete i ekonomiska,
sociala, kulturella, vetenskapliga och
juridiska frågor. De långt syftande konstitutionella
reformplanerna har tills
vidare skjutits åt sidan.

Den rådgivande församlingen har tidigare
gärna gjort sin röst hörd beträffande
de allmänpolitiska problem av
större räckvidd som varit aktuella. Det
må erinras om resolutionen angående
Saar-frågan, den europeiska försvarsgemenskapen
m. m. Sedan planen på
Europaarmén fallit genom Frankrikes
vägran att ratificera avtalet och ersatts
av Paris-fördragen, inklusive den reviderade
Bryssel-pakten, har församlingen
i en resolution deklarerat sin anslutning
till den nya planen för Tysklands
infogande i det västliga försvarssystemet.

Den av deltagarna i Bryssel-pakten
bildade »västeuropeiska unionen» skall
enligt överenskommelsen ha bland sina
organ ett råd och en parlamentarisk
församling. Den sistnämnda skall bestå
av brysselmakternas delegater i
Europarådets församling. Rådet skall
årligen framlägga för församlingen en
rapport rörande sin verksamhet, särskilt
i vad avser kontroll över medlemsstaternas
rustningar.

Under debatten i Europarådets församling
och dess utskott framträdde en
tendens att i möjligaste mån samordna
de bägge församlingarnas verksamhet.
Denna tendens tog sig uttryck bl. a. i
ett förslag om delvis gemensamt sekretariat.
Särskilt borde enligt förslaget
den nya församlingens generalsekreterare
samtidigt vara biträdande generalsekreterare
i Europarådet.

Under debatten i ministerkommittén

Nr 8

Onsdagen den 9 mars 1955

Utrikesdebatt

om församlingens resolution framhölls
på den svenska regeringens vägnar nödvändigheten
av en klar boskillnad mellan
de bägge församlingarna. Resolutionen
blev icke slutligt behandlad av
ministerkommittén.

Från svensk sida har alltid hävdats
att Europarådet enligt sin stadga saknar
behörighet att befatta sig med försvarsfrågor
och att Sverige fäster stor
vikt vid denna begränsning i Europarådets
program. Såsom redan nämnts
skall den nya församlingen speciellt
syssla med kontroll över de deltagande
ländernas rustningar — främst har helt
visst Tysklands rustningar åsyftats. Det
synes ur svensk synpunkt vara all anledning
att även i fortsättningen markera
nödvändigheten av en bestämd
gräns mellan de bägge församlingarna,
deras arbetsuppgifter och deras personal.

På det ekonomiska området har det
internationella samarbete, i vilket även
Sverige deltager, fortskridit.

Inom det regionala samarbetsorganet
OEEC (Organisationen för europeiskt
ekonomiskt samarbete) har det sedan
flera år tillbaka pågående arbetet att frigöra
handels- och betalningsförbindelserna
fullföljts genom ytterligare åtgärder.
Sålunda har genom ett beslut av
organisationens ministerråd i januari i
år frilistningsåtagandena höjts till 90
procent. Principiell överenskommelse
har även nåtts att förlänga den europeiska
betalningsunionen för en tolvmånadersperiod
efter halvårsskiftet 1955. Samtidigt
härmed pågår inom OEEC ett utredningsarbete
angående de problem av
handelspolitisk, finansiell och organisatorisk
art, som kan väntas uppkomma
i samband med en övergång till valutakonvertibilitet.

Det allmänna tull- och handelsavtalet,
eller det s. k. GATT, vars medlemskrets
omfattar flertalet av världens viktigare
handelsnationer och som provisoriskt
fungerat som internationellt organ i
handels- och tullpolitiska frågor, har

varit föremål för översyn under de senaste
månaderna. Man har därvid strävat
efter att anpassa avtalets regler till
aktuella förhållanden och skapa grundvalen
för en gemensam permanent organisation
för det internationella samarbetet
på handelns område. Resultaten
av denna revisionskonferens, som avslutats
i dagarna, kommer nu att underställas
medlemsstaterna för ställningstagande.

Såväl inom GATT som inom OEEC
har från svensk sida i samarbete med
andra lågtulländer ansträngningar gjorts
för att påskynda arbetet på en utjämning
av tullnivåerna.

Dagens utrikesdebatt är knuten till
remissen av Kungl. Maj :ts skrivelse till
riksdagen med överlämnande av rapporter
från den svenska delegationen i
Nordiska rådet, avseende rådets sessioner
i Oslo i augusti förra året och dess
session i Stockholm innevarande år.
Rapporterna blir föremål för utskottsbehandling,
och sålunda kommer ett utlåtande
från utrikesutskottet i sinom
tid på kammarens bord, men några korta
anmärkningar torde för dagen vara
motiverade.

Först må nämnas att det är en konstitutionell
nyhet, att den parlamentariska
delegationen avger rapporter, som
av regeringen vidarebefordras till riksdagen.
Denna form har valts efter samråd
med utrikesutskottet.

Viktigast bland de talrika frågor, som
vid bägge sessionerna varit under behandling,
är otvivelaktigt den som avser
främjande av ekonomiskt samarbete
mellan våra länder. En koncentrerad
översikt över vad i detta ämne förekommit
återfinnes i den nyss utkomna publikationen
Utrikesfrågor, till vilken må
hänvisas.

Som bekant tillsattes 1948 det gemensamma
nordiska utskottet för ekonomiskt
samarbete, vars utredning till en
början gällde möjligheten av en tullunion.
Sedan det i en preliminär rapport
från utskottet i januari 1950 kon -

Onsdagen den 9 mars 1955

Nr 8

staterats att förutsättningar för en sådan
icke fanns, inriktades den fortsatta
utredningen på vad man betecknat som
ett nordiskt frihandelsområde eller en
partiellt gemensam marknad.

I juni 1954 kom utskottets rapport.
Det hade ej lyckats medlemmarna att
bli eniga om slutsatserna. Frågan upptogs
till ingående diskussion vid Nordiska
rådets oslosession, och nu antogs
en kompromiss, utformad i en rekommendation
till regeringarna.

Häri accepterades som målsättning
upprättandet av en gemensam nordisk
marknad på så stora områden som möjligt.
Men takten i åtgärderna måste vara
förenlig med de olika ländernas särskilda
förhållanden. Vidare rekommenderades
förhandlingar om konkreta
samarbetsuppgifter av betydelse för ländernas
produktivitet och levnadsstandard,
härunder samarbete om teknisknaturvetenskaplig,
lantbruksvetenskaplig
och annan forskning, om kraftfrågorna
och om andra föreliggande produktivitets-
och investeringsfrågor.

Vid ett nordiskt ministermöte på
Harpsund i slutet av oktober enades
man om vissa verkställighetsåtgärder
på grundvalen av nyssnämnda rekommendation.
Som exempel på branscher
som borde undersökas med hänsyn till
en gemensam nordisk marknad nämndes
kemiska och läkemedelsindustrierna,
järn- och stålindustrien, elektrometallurgiska
och elektrotekniska industrierna
samt metall- och metallhalvfabrikatsindustrien.
Vidare borde undersökas
möjligheten att genom gemensamma
nordiska insatser starta ny produktion
eller samordna och utbygga redan
befintliga företag. Utredning borde
ske av de förhållanden som påverkar
den relativa konkurrensförmågan mellan
de tre ländernas industrier, t. ex.
subventioner, löne- ocli skatteförhållanden,
avskrivningsregler. Arbetet skall
ledas av en statsrådsgrupp, och under
denna skall finnas ett nordiskt samarbetsutskott.
Varje lands representanter

Utrikesdebatt

i detta skall arbeta i nära samråd med
näringslivets och arbetsmarknadens organisationer.

På den sålunda lagda grunden fortgår
nu arbetet. Det är uppenbart att de
överenskomna riktlinjerna präglas av
stor försiktighet. Men takten i ett samarbete
av denna art kan inte bestämmas
av dem som önskar skynda snabbast.
Varje land har sina särskilda intressen
och hänsyn att iaktta. Samarbetet
måste, för att bli fruktbart, uppfattas
såsom ett nationellt intresse av alla
de deltagande länderna.

Svenska regeringen anser att rekommendationen
i Oslo och de mera preciserade
riktlinjer, som utformades vid
mötet i Harpsund, utgör en realistisk
och efter omständigheterna tillfredsställande
grundval för de fortsatta försöken
att få till stånd ett intimare ekonomiskt
samarbete i Norden.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Dagens debatt är knuten
till ett meddelande om Nordiska rådets
verksamhet och en allmän utrikespolitisk
översikt av utrikesministern. Jag
tänker inte i dag närmare diskutera de
frågeställningar som rådets arbete har
aktualiserat, då jag för inte så länge
sedan haft tillfälle att beröra några av
dem och även får möjlighet att återkomma
därtill.

Det måste erkännas att Nordiska rådet
i år inte har några mer sensationella
ting att rapportera, men en nyttig
funktion utför rådet säkerligen dessförutan
genom att driva på samarbetet
i många var för sig kanske inte så betydelsefulla
frågor. Så länge förutsättningar
för en på väsentliga punkter
samordnad försvars- och utrikespolitik
saknas, måste rådet naturligtvis koncentrera
sig på kulturella, sociala och
ekonomiska uppgifter. Jag vill emellertid
i förbigående markera att jag inte
har ändrat mening därom, att de tre
skandinaviska ländernas regeringar

Nr 8

Onsdagen den 9 mars 1955

Utrikesdebatt

utan någon förändring av den utrikespolitiska
inställningen med fördel skulle
kunna uppehålla kontakt rörande
sådana frågor som vore av intresse, om
dessa tre länder samtidigt angrepes av
främmande makt. Det skulle inte behöva
medföra några försvarspolitiska
förpliktelser, allra minst av försvarsallianstyp,
ej heller behöva innebära
avslöjanden av någotdera landets militära
hemligheter.

I detta sammanhang tillåter jag mig
fråga utrikesministern, hur regeringen
för närvarande ser på spörsmålet om
den s. k. Trondheimsleden. Hur långt
har förhandlingarna med Norge fortskridit? På

det ekonomiska området är det
stora spörsmålet ett eventuellt tullpolitiskt
samarbete mellan Danmark, Norge
och Sverige. Alla vet att Norge för något
år sedan svarade nej till propån om en
fullständig tullunion. Vi i Sverige har
ingen anledning kritisera detta beslut.
Det är inte svårt att förstå, att olika
grenar av norskt näringsliv ville ha tid
på sig att reorganisera och rationalisera
för att sedan överväga sin ställning.
Man bör också hålla i minnet, att nästan
hela Norges export till Danmark och
Sverige redan är tullfri, medan största
delen av den danska och svenska exporten
till Norge är så sammansatt att
den är fullbelagd. De mera omedelbara
fördelarna av tullfrihet skulle alltså troligen
bli något mindre för Norge än
för de båda andra länderna. Å andra
sidan är det uppenbart såväl att farhågorna
för att den norska industrien
skulle konkurreras ihjäl är starkt överdrivna
som att fördelarna av en stor
hemmamarknad i längden inte kan bli
mindre för Norge än för Sverige, utan
snarare tvärtom. Vi har ju redan en
hemmamarknad som är nära tre gånger
så stor som den norska, och vi kan
därför mera dra nytta av stordriftens
och de långa seriernas kostnadsbesparande
effekt.

Jag hoppas att de pågående utred -

ningarna om en partiell tullunion skall
klargöra detta och de övriga fördelar
som skulle följa med tullfriheten. Men
jag hoppas också att utredningarna nu
kommer att bedrivas i snabbare takt än
vad fallet varit med de sista fem årens
utredningsarbete.

På tal om tullfrågorna vill jag uttrycka
min tillfredsställelse över att
OEEC, Parisorganisationen, med svenska
regeringens stöd har beslutat, att de
OEEC-länder som är medlemmar av
GATT skall verka för att så snart som
möjligt få till stånd förhandlingar inom
GATT :s ram om en automatiskt verkande
plan för tullsänkningar, varigenom
särskilt högtulländernas tullmurar skulle
reduceras.

Utrikesministern berör i sin översikt
många från tidningspressen och radion
välkända spörsmål, och han gör det
med ett minimum av egna reflexioner.
Själva sättet att beskriva händelseutvecklingen
kan dock på några punkter
bli talande nog. Utrikesministern kommer
in på frågan om Sovjetrysslands
»nya signaler» efter Stalins död och
tycks fästa vikt vid de kontakter på det
sportsliga och kulturella området som
Sovjet har påbörjat. Dessa, särskilt vad
sporten beträffar, inte sällan propagandamässigt
utnyttjade saker kan emellertid
enligt min mening inte tillmätas
någon nämnvärd utrikespolitisk betydelse,
lika litet som den svenska riksdagens
resa till Moskva innebär någon
världspolitisk »begivenlied».

Utrikesministern beskriver utförligt,
hur länder utanför sovjetblocket vidtagit
åtgärder, »alla med en syftning —
front mot kommunistblocket», och tilllägger
sedan: »Ringen kring östblocket
har alltså slutits fastare.»

Herr Undén tycks känna en mild förvåning
över att västmakterna inte uppfattat
de s. k. nya signalerna såsom uttryck
för en varaktig eller djupgående
ändring i Moskvas politik. Såvitt jag
kan se, anför emellertid inte utrikesministern
själv någon grund för den

Onsdagen den 9 mars 1955

Nr 8

motsatta, optimistiska slutsatsen. Sitter
inte Sovjet alltjämt kvar i Österrike —•
en oberättigad ockupation i klart politiskt
utpressningssyfte, frånsett de rent
ekonomiska fördelar man tilltvingar sig
på Österrikes bekostnad? Är det möjligt
att beskriva orsaken till spänningen
i Europa och därvid behandla t. ex.
uppkomsten av det s. k. balkanblocket,
innefattande Jugoslavien, Grekland och
Turkiet, utan att med ett ord nämna
den ryska politiken i Österrike, Ungern,
Rumänien och Bulgarien? Naturligtvis
inte. En skildring sådan som utrikesministerns
förefaller att vara minst sagt
ensidig.

Det är också karakteristiskt, att herr
Undén på tal om Tysklands deltagande
i Västeuropas försvar använder mot
västmakterna klart polemiska tonfall,
vilka blir iögonenfallande med hänsyn
till hans återhållsamhet i fråga om den
ryska politiken. Han konstaterar: »Parisfördragens
ratificering betyder inte
en lösning av den tyska frågan», vilket
väl inte heller någon människa har påstått,
och tillägger sedan: »Delningen i
två Tyskland blir beståndande.»

Detta är verkligen att skåda in i
framtiden och åtaga sig att med säkerhet
veta, hur den skall arta sig. Måhända
kan det förtjäna att tilläggas,
att Sovjetryssland sedan länge beväpnat
ansenliga östtyska förband utan att visa
någon benägenhet för medgivanden i
fråga om Tysklands återförening och
fria val, förrän Västtysklands återupprustning
blivit aktuell. Då först blev
man förhandlingsvillig efter åratal av
konferenser om procedurfrågor och
dylikt, dock utan att ännu ha visat något
verkligt tillmötesgående. Jag åtager
mig inte att som utrikesministern skåda
in i framtiden, men nog är det möjligt,
att just Västtysklands återupprustning
kan bidra till att hos Sovjet skapa villighet
till en större uppgörelse i utbyte
mot garantier, att den tyska försvarsmakten
förblir begränsad. Tanken på
en uppgörelse av denna art föresväva -

Utrikesdebatt

de för övrigt för en del år sedan just
utrikesminister Undén.

Även om utsikterna till en sådan
överenskommelse inte är stora, kan de
mycket väl ha ökats genom beslutet om
tyskt deltagande i Västeuropas försvar.
Ur svensk synpunkt förefaller återupprättandet
av ett tyskt försvar att medföra
inte oväsentliga fördelar i händelse
av en konflikt mellan öst och väst.
Sydsverige blir mindre sårbart i samma
mån som Danmarks försvarsläge
förbättras, men framför allt kan den
tyska försvarsinsatsen bidraga till att
demokratiernas möjligheter att motstå
ett angrepp på Europas kontinent väsentligt
ökas, vilket bör minska riskerna
för att ett sådant angrepp över huvud
kommer till stånd. Därigenom bör
även Sveriges läge bli mindre otryggt.
Det verkar snarast som om utrikesminister
Undén hade en motsatt mening,
ehuru det inte direkt utsäges.

Men hur den svenska regeringen ser
på detta problem — som ligger utanför
den svenska utrikespolitikens egentliga
sfär men väsentligt påverkar den miljö
i vilken denna har att verka — därom
svävar vi i Sverige fortfarande i ovisshet.
Däremot tycks mr Attlee, ledaren
för det brittiska arbetarpartiet, vara
väl informerad. Enligt tidningsreferat
av ett föredrag i förra månaden gav
han där intrycket att socialdemokraterna
i Sverige intar en negativ inställning
till det västtyska försvaret. Det
vore i så fall mycket beklagligt. Men om
man har denna inställning på regeringshåll
i Sverige och om man framför den
vid internationella konferenser, varför
inte stå för den utåt? Kanske kommer
den dag då den svenska socialdemokratien
vågar säga högt här hemma vad
man tydligen viskar vid de internationella
socialistiska konferenser, som
förr i tiden antog så många resolutioner
mot den hemliga diplomatien.

I utrikesministerns redogörelse för
FN:s verksamhet finns också en hänvisning
till att EN numera upptagit på

Nr 8

Onsdagen den 9 mars 1955

Utrikesdebatt

sitt program en atompolitik, som syftar
till att främja atomenergiens användning
för fredliga syften. President Eisenhowers
modifierade förslag, som i
sin nuvarande form innebär en clearingcentral
för material, varav atomenergi
kan utvinnas, bör hälsas med
tillfredsställelse. Detsamma gäller FN :s
förord för bildande av ett internationellt
atomkraftorgan och Sovjetrysslands
villighet till utbyte av tekniska
erfarenheter om atomkraftverk. Vem
kan annat än hoppas att allt detta skall
vara början till en utveckling, som av
atomenergien gör ett medel att lösa
mänsklighetens fredstidsproblem, ett
medel att göra slut på mörker, fattigdom
och svält.

Tyvärr är vi ännu långt därifrån.
Svensk försvars- och utrikespolitik får
tills vidare bedrivas under de förhållanden
som nu råder. Jag tillåter mig
att framföra några reflexioner om vårt
läge, med särskild hänsyn till de problem,
som atomenergien aktualiserat
för vårt försvar.

Vi lever för närvarande även i vårt
land i skuggan av motsättningar mellan
två maktblock, som vardera håller på
att skaffa sig förstörelsevapen av hittills
oanad styrka. De frukter mänskligheten
hämtat på kunskapens träd är
sannerligen på både ont och gott. Med
ängslan och skräck erfar vi att de nya
vätebomberna kan utsläta allt liv inom
så stora områden, att ett nytt storkrig
om några år sannolikt skulle döda flertalet
människor i de krigförande länderna
och göra liv inom stora områden
i andra länder omöjligt under en ansenlig
tidsperiod.

Hur fasansfulla än de nya vapnen ter
sig vore det ett misstag att tro att riskerna
för framtida internationella konflikter
beror på deras existens. Snarare
kan det sägas, att själva det faktum att
ett storkrig skulle lämna kvar endast
besegrade folk — inga segrare — måste
förstärka de hämningar som i alla länder
verkat mot öppnandet av ett krig.

Själva ängslan och skräcken för väteoch
atombombernas fasor kan bli en
bundsförvant till freden.

Men det är i så fall en opålitlig bundsförvant.
Det framstår i dag som mänsklighetens
kanske största och svåraste
uppgift under det närmaste decenniet
att avlägsna det hot mot dess bestånd
som ett atom- och vätebombskrig utgör.
Ingen lösning på detta problem kan
ännu skönjas. På kunskapens väg går
ingen färd tillbaka. Den insikt i naturens
mysterier som vetenskapen skaffat
oss blir icke glömd.

Närmast till hands ligger väl att pröva
en allmän och successiv begränsning av
rustningarna i världen, gällande atomvapen
och andra vapen samtidigt. Det
vore orimligt att omedelbart förbjuda
de vapen, där den demokratiska Västern
har övertaget, men låta det kommunistiska
blocket behålla sin oerhörda
överlägsenhet i fråga om de konventionella
vapnen. Det vore att utlämna
Europas folk till att leva i ängslan
och beroende av de kommunistiska
härskarna och skulle kunna leda till frihetens
förlust och demokratiens undergång.
Den känsla av förfäran, som vi
alla känner för vad atom- och vätebomben
skulle kunna åstadkomma, befriar
oss inte från skyldigheten att genomskåda
de oärliga propagandamanövrer,
som i fredsappellernas förklädnad
framföres av kommunisterna i alla
länder.

Den rätta halten hos de under flera
år framförda kommunistiska förslagen
om förstörelse av atomvapnen och förbud
för tillverkning av nya sådana
framgår måhända bäst av deras negativa
inställning till en i förväg ordnad
kontroll över anläggningar, där atomoch
vätebomber skulle kunna tillverkas.
Förstör först de nu existerande bomberna,
säger man, så får vi sedan se
hur tillverkningskontrollen kan ordnas.
Ett accepterande av denna ryska linje
skulle kunna leda till icke blott att den
kommunistiska överlägsenheten i fråga

Onsdagen den 9 mars 1955

Nr 8

om konventionella vapen består utan
också till en hemlig tillverkning av
atomvapen någonstans i Asien i strid
mot en överenskommelse, som däremot
respekterades av den demokratiska
Västern. Nog verkar detta som den kortaste
vägen till en kommunistisk världsdiktatur.

Västmakternas förslag att man i en
strävan att göra slut på atomvapnen
skall börja med skapandet av en effektiv
kontroll över tillverkningen framstår
som det enda naturliga. Vårt land
har också i FN bestämt understött detta
förslag. Men jag måste tillägga, att
jag inte ser optimistiskt på möjligheterna
att förverkliga detsamma tills vidare,
även om Sovjetryssland efter flera års
motstånd äntligen accepterat att närmare
diskutera det. Svårigheten ligger
däri, att en kontroll av att ett förbud
mot tillverkning av atomvapen efterleves
måste förenas med möjligheter
från FN:s sida att inskrida med kraft
mot den stat, som överträder förbudet
och med styrka kan varna dem som
överväger ett sådant handlingssätt. Hur
detta skall kunna ordnas är oklart. En
väg vore att FN utrustades med ett
vätebombsförsett flygvapen — och monopol
på ett sådant — att användas som
påtryckning på stater, som överväger
att överträda förbudet. Jag erkänner att
jag inte anser utsikterna till en rysk
eller kinesisk accept av en dylik eller
annan effektiv ordning vara stora. Särskilt
som dessutom en överenskommelse
rörande atomvapnen måste åtföljas
av en samtidig begränsning av de övriga
rustningarna, så att ingendera sidan
behåller en avgjord militär överlägsenhet.

Trots dessa oerhörda svårigheter, som
möter en internationell nedrustningssträvan,
bör naturligtvis arbetet härpå
bedrivas med största tänkbara energi.
Historien lär oss att även problem, som
på ett visst stadium förefaller olösliga,
likväl emellanåt finner en lösning genom
att förutsättningarna ändras un -

Utrikesdebatt

der inflytande av bl. a. målmedvetna
åtgärder. För Sveriges del finns det all
anledning att även i framtiden stödja
strävandena på en allmän nedrustning
och atomvapnens, giftgasernas, bakteriekrigföringens
försvinnande under
betingelser som bevarar och tryggar en
tillräcklig försvarskraft hos västerns
demokratier. Men det är inte nog härmed.
Redan själva experimenten med
bombexplosioner av detta slag synes —
om de blir talrika — medföra allvarliga
risker för svåröverskådliga skadeverkningar,
vilket en grupp amerikanska
vetenskapsmän nyligen framhållit. I
avvaktan på de större problemens lösning
förtjänar därför frågan om en internationell
överenskommelse som åtminstone
en tid framöver begränsar antalet
experimentexplosioner att allvarligt
övervägas. Under tiden kan frågans
räckvidd utredas och underlag skaffas
för en säkrare bedömning.

Yårt eget lands försvarsproblem har
naturligtvis undergått en radikal förändring
genom framkomsten av atomvapen.
I samma mån som förrådet av
sådana vapen ökas och vapen av begränsat
format blir tillgängligt i öst
och väst, får vi räkna med att de kan
komma till användning mot oss om det
ohyggliga skulle inträffa att ett krig utbryter.
En bedömning av frågan hur vi
bäst kan trygga vårt lands fred är därför
numera uppenbarligen omöjlig utan
att hänsyn tages till att stormakterna
håller på att skaffa sig atomvapen i
stigande antal. Jag erkänner att jag
därför med stigande förvåning iakttagit
hurusom den svenska regeringen
underlåter att ge Sveriges folk upplysning
om hur den ser på dessa vitala
frågor. Endast regeringen med dess
tillgång till alla de informationer, som
måste vara hemliga, kan ge den erforderliga
upplysningen utan att skada
andra intressen. Man hade väntat att
landets statsminister eller dess försvarsminister
skulle ge Sveriges folk
vägledning till en bedömning av frågan

Nr 8

Onsdagen den 9 mars 1955

Utrikesdebatt

om hur Sveriges försvarsproblem ter
sig i det nya läget — en vägledning som
går utöver överbefälhavarens av begripliga
skäl begränsade antydningar
och som klargör regeringens inställning.
Hur förhåller det sig egentligen
med de s. k. taktiska atomvapnen? Vilka
är de och finns de i sådan skala och
till sådan kostnad att de kan väntas om
något år ingå i olika länders krigsmakt?
Är Sveriges utsikter till försvar
bättre, om både vi och en eventuell
angripare har sådana taktiska atomvapen,
än dessa utsikter hittills varit
då ingendera sidan har haft dem? Hyser
regeringen denna åsikt och anser
regeringen därför att taktiska atomvapen
i svenska händer skulle minska
riskerna för angrepp och öka våra utsikter
att få behålla fred? Vilka praktiska
slutsatser för vårt lands vidkommande
drar regeringen i så fall av dessa
förhållanden? Svara nu inte att detta
kommer regeringen att lämna besked
om nästa år! Det är inte bundna ståndpunkter
och definitiva beslut jag efterlyser.
Det är ett bidrag till en offentlig
debatt i livsviktiga frågor — en vägledning
som regeringen allena kan ge
— som jag efterlyser.

Jag upprepar att Sverige självklart
fortsätter att stödja ansträngningarna
att avlägsna det hot mot mänskligheten
som atomstridsvapen, vätebomben, giftgaser,
bakteriekrig men i grunden även
andra krig innebär. Men så länge detta
arbete inte lett till framgång får vårt
lands politiska ledning inte rygga tillbaka
för de problem som då, mycket
mot vår vilja, inställer sig. Ingen annan
än regeringen har tillgång till de avgörande
informationerna. Kanske har
inte ens den i dag tillräckligt med fakta
för mer än begränsade praktiska slutsatser.
Men en upplysande debatt, som
kan i väsentlig mån klargöra frågeställningarna
för hela vårt folk, är det regeringens
plikt att möjliggöra. Sveriges
utrikespolitik, som syftar till fredens
bevarande, måste föras mot bakgrunden

av en så klar insikt rörande försvarsproblemens
art, som det är möjligt att
åstadkomma.

Herr HAGBERG i Stockholm (k):

Herr talman! Det finns en mera realistisk
utgångspunkt än Stalins död när
man såsom regeringen och herr Ohlin
vill precisera tidpunkten för de ändrade
signalerna i världspolitiken. Det kom
när det blev klart för amerikanerna att
de hade kört fast i Korea. Då inleddes
en period av förhandlingar, som medförde
vapenstilleståndet i Korea, konferenserna
i Berlin och Geneve, freden i
Indokina och de något vaga besluten i
Förenta Nationerna till förmån för nya
överläggningar om nedrustning och avlägsnande
av atomkrigsfaran.

Därmed uppnåddes, som utrikesministern
riktigt påpekar, en viss avspänning,
och för första gången på många
decennier rasar inget krig mellan skilda
stater.

Men problemet Taiwan — eller Formosa
som utrikesministern betecknar
det — beslutet om Västtysklands militarisering
och beslutet att Atlantpaktens
stridsstyrkor skall utrustas med atomoch
atomvätevapen är nya mardrömmar
för dem som inbillat sig att förhandlingslinjen
nu definitivt har triumferat.

Vad Taiwan beträffar vill jag fatta
mig kort. Amerikanernas faktiska ockupation
av denna kinesiska ö, som USA
själv betecknar som en länk i sitt försvar
— tiotusentals kilometer från Amerika
— skapar ett kritiskt läge i Fjärran
Östern. Att den positionen utnyttjas för
handelsblockad, sjöröveri mot många
länder och terror mot Kina tvingar
detta land att göra slut på det nuvarande
tillståndet. Inget suveränt land
kan i längden tolerera att en del av dess
territorium används för skadegörelse
mot det egna landet. Att Kina härvidlag
har den moraliska rätten liksom folkrätten
på sin sida lär vara svårt att bestrida.

Onsdagen den 9 mars 1955

Nr 8

Utrikesministern har erinrat om de
urkunder, i vilka USA erkänt Kinas rätt
till Taiwan. Frågan är juridiskt och moraliskt
kristallklar. Den nya amerikanska
ståndpunkt, enligt vilken Taiwan
inte skulle vara kinesiskt territorium
— samtidigt som dess skuggregering
skall låtsas företräda hela det väldiga
Kina i Förenta Nationerna — representerar
en vrångbild av diplomati.
Detta kan bara ytterligare kompromettera
den amerikanska politiken och öka
den imponerande raden av fiaskon för
de amerikanska makthavarnas utrikespolitik
under kriget.

Utrikesministern fastslår, att om Taiwan
är kinesiskt måste aktionerna mot
Chiang-Kai-chek-regimen betecknas som
inbördeskrig. Ja, för den svenska regeringen
och för Sverige liksom för alla
länder som har erkänt Kina borde det
väl inte finnas ens en skugga av tvivel
i detta fall. Därför borde också den
svenska regeringen använda sitt inflytande
för att stödja de krafter som hävdar
parollen: Bort med de amerikanska
händerna från Kinas territorium!

Utrikesministern pekar med rätta på
Västtysklands militarisering som en anledning
till ny oro i Europa. Väsentliga
överenskommelser mellan de segrande
nationerna under och efter det andra
världskriget har genom Västtysklands
upprustning överkorsats. Samma krafter
som på 25 år utlöst två världskrig
får åter vapen i sina händer. Vad dem
själva beträffar är det bara en tidsfråga
när de slår in på de militära erövringarnas
och revanschens väg. Inget folk,
inte heller vårt, kan nu känna sig säkert
för angrepp. Naturligtvis är hotet
störst mot små och svaga stater. Jag
vill instämma med utrikesministern när
han påpekar, att dagens kombinationer
snart kan komma att utbytas mot nya
kombinationer mellan staterna.

Men utrikesministern har med tystnad
förbigått de allra allvarligaste av
de senaste månadernas händelser, nämligen
atlantpaktsrådets beslut i decem -

Utrikesdebatt

ber att utrusta sina stridskrafter med
atomvapen för att vid första tillfälle använda
dessa. Detta innebär ju bland annat
att de dömda hitleristiska krigsförbrytarna,
som nu står i spetsen för de
västtyska stridskrafterna, kommer att
disponera dessa vapen.

Atlantpaktspressen har försökt vissa
undanmanövrer för att fördunkla innebörden
av dessa orimliga beslut. Det
slutliga avgörandet, om atomvapen skall
brukas, ligger inte hos generalerna, utan
hos atlantblockets regeringar, säger
man. Men eftersom de mindre A-paktsstaterna
har överlämnat sin utrikespolitik,
sin försvarspolitik, frågan om krig
eller fred liksom bestämmandet över
sina stridskrafter till NATO har de avhänt
sig allt faktiskt inflytande. Avgörandet
ligger hos generalerna. I den
mån någon regering kan påverka detta
så är det den amerikanska regeringen.
Vem kan då glömma att så sent som år
1954 den nuvarande amerikanske utrikesministern,
Mr Dulles, ville tillgripa
atombomber mot Indokinas folk? Han
upprepar därvid bara general Mac
Arthurs krav från år 1951 att få bruka
atombomber mot Korea och Kina.

Mr Dulles har för övrigt klargjort, att
om kriget kommer ämnar den amerikanska
regeringen tillgripa atomvapen.
Att detta är meningen avslöjade för övrigt
den brittiske fältmarskalken Montgomery
i höstas, då han förklarade:
»Jag vill göra det fullkomligt klart att
vi i SHAPE baserar hela vår operativa
planläggning på atom- och väteatomstridsmedel
i vårt försvar. För oss gäller
det inte längre att de kanske skall
användas. Nu är det alldeles bestämt att
de skall användas.»

Var och en inser naturligtvis, att om
stridskrafterna utrustas och utbildas
med atomvapen, om man i detta syfte
minskar arméstridskrafter och konventionella
stridsmedel, så kan de med
atomvapen utrustade stridskrafterna
inte avstå från sådana i prövningens
stund.

Nr 8

Onsdagen den 9 mars 1955

Utrikesdebatt

En annan propagandafint som även
brukats i vårt land är talet om att man
närmast avser taktiska atomvapen; herr
Ohlin berörde ju nyss detta spörsmål.
Med taktiska atomvapen menar vederbörande
exempelvis atombomber, som
är betydligt starkare än Hiroshimabomben.
Endast 6 000 av Hiroshimas 250 000
invånare antogs vara helt oskadade när
den första atombomben kreverade. Men
så sent som i fjol dog 13 »oskadade»
överlevande från Hiroshima av strålningsskador.
Vart sjätte eller sjunde
barn som födes av överlevande föräldrar
från Hiroshima är vanskapt.

Såvitt man kan förstå menar vederbörande
att alla atomvapen i motsats till
vätevapen nu kan betraktas som konventionella
och taktiska stridsmedel.
Häromdagen brände amerikanarna av
en sådan, skall vi säga taktisk atombomb,
varvid man kunde se krevaden
på 1 300 km avstånd. Om denna s. k.
taktiska bomb alltså hade kreverat över
London skulle det ha synts i Stockholm,
eller från Kiruna till Köpenhamn. Detta
säger oss rätt mycket om demagogien
kring de s. k. taktiska försvarsvapnen.

I allt detta tal om taktiska och konventionella
vapen vill man få folk att
glömma att det här inte handlar om militär
betvingelse utan om blind massutrotning
och massförstörelse. En bomb
för varje stad — som det amerikanska
slagordet nu är. Hotet mot förberedda
stridskrafter är ringa jämfört med hotet
mot de öppna städerna.

Slutligen förbiser man att atomvapnen
riktar sig mot båda de krigförande
parterna, eftersom det numera inte är
bara en stat som har monopol på dessa
vapen.

Med anledning av att herr Ohlin nyss
pläderade för att vi skulle skaffa oss
atomvapen vill jag framhålla, att dessa
vapen naturligtvis måste vara farligast
för länder med mindre territorier. En
sådan krigföring skulle alltså bli särskilt
ödeläggande för länder som Sverige.
Desperados med eller utan gene -

ralsstjärnor, som kräver att Sverige
skall anskaffa atombomber och därmed
legalisera användningen av atomvapen
mot vårt land, borde därför kallas till
ordningen. Det är lika groteskt att beteckna
atomvapen som försvarsvapen
som att påstå att atomvapen gynnar
försvararen.

Statsministern gav i sitt interpellationssvar
i första kammaren den 18
maj i fjol en ohygglig bild av atomvapnens
verkningar. Ändå kan man fråga
om inte det som därefter skett tillfört
så mycket nytt att det är befogat att tala
om nya omvälvande fakta, ja, om en ny
situation. Jag tänker då på två saker:
förstörelsekraften och radioaktivitetens
verkningar. Den franske socialdemokratiske
ledaren och förutvarande inrikesministern
Jules Moch har nyss i en bok
skildrat vätebombens verkningar. En
vätebomb säges kunna utplåna Paris.
En vätebomb över Stockholm skulle enligt
hans uppgifter förstöra alla byggnader
inom 15 km radie från explosionscentrum,
hettan skulle döda allt
inom 30 km och åstadkomma skador
upp till 120 km från explosionscentrum,
medan radioaktiviteten skulle kunna
döda levande varelser upp till 100 km
från centrum. Det innebär att en vätebomb
över Stockholm skulle kunna
skada samhällen och levande varelser
bortom östhammar, Sala, Västerås, Eskilstuna
och Nyköping. En motsvarande
bomb över Eskilstuna skulle kunna
bringa skador öster om Stockholm och
väster om Karlskoga.

Som bekant skadades japanska fiskare
— som det senare visade sig också
dödligt — 140 km från en krevadplats
föregående sommar. Ett område av
Värmlands storlek i Stilla havet var
långt efter en krevad livsfarligt infekterat,
enligt en uppgift från amerikanska
atomkraftskommissionen för ett par
veckor sedan. Att förekomsten av radioinfekterad
fisk ökar i Stilla havet
sju månader efter en krevad är en uppgift
av den japanske professorn Mori.

Onsdagen den 9 mars 1955

Nr 8

Öl

Många människor har därjämte skadats
i samband med experimenten, enligt
nya officiella amerikanska uppgifter.

Om radioaktiviteten framhöll statsministern
i sitt interpellationssvar att
den förs upp i stratosfären och dras
vidare med luftströmmarna. Men vi
hade radioaktivt regn över södra Sverige
den 30 oktober i fjol! I somras var
radioaktiviteten tio gånger starkare än
normalt i Paris och naturligtvis även
i andra delar av Europa. En fördubbling
av denna dos, säger en vetenskapsman
som för närvarande arbetar i
Stockholm, kan på 60 år minska Europas
befolkning till hälften.

Så mycket nytt har i vart fall bringats
i dagen att man kan hävda att nya
värderingar är nödvändiga, att det
gamla betraktelsesättet måste revideras
och att man måste söka finna vägen
till en ny politik i frågan. Detta borde
inte behöva bli en partipolitisk tvistefråga,
eftersom dessa nya krafter av
förstörelse och död inte kommer att
göra skillnad på människorna efter deras
åsikter, nationalitet eller hudfärg.
Man kan nämligen inte slå sig till ro
med ursäkten att man själv respektive
ett litet land förmår så litet. Här måste
enligt vår mening både regeringar och
parlament träda i spetsen.

Jag vill särskilt betona att man måste
börja hemma. När exempelvis marinen
och armén höll sina övningar föregående
höst brände man av attrapper,
som gav föreställningar om exploderande
atombomber. Avsikten därmed avslöjades
av Ny Militär Tidskrift: Det
gällde »att vänja våra soldater och vårt
folk vid att atomstridsmedel kan komma
till användning». Det gav ju också
en förvarning om ÖB-planens krav på
atomvapen till de svenska stridskrafterna,
som presenterades kort tid därefter.
Militärerna vet sedan gammalt
hur en slipsten skall dras.

Så sent som förra hösten påpekade
försvarsministern vilket stort ansvar
den regering påtar sig, som beslutar in -

Utrikesdebatt

sättandet av atomvapen. Det är efter
hans och statsministerns uttalanden i
interpellationsdebatten märkligt, att
man tillåtit generalernas atomvapenlek
utan att på något sätt anmäla sitt missnöje
därmed.

Att opinionsrörelsen mot atomstridsmedlen
inte varit utan verkan framgår
av erfarenheterna. Utan denna rörelse
hade general McArthur säkert fått fullmakt
att bruka atomvapen mot Korea
och Kina. Utan densamma hade utrikesminister
Dulles kunnat sätta in det
amerikanska flyget med atombomber i
Indokina, såsom han förordade.

Men de vågade inte! Ännu har inte
det amerikanska folket övervunnit
chocken efter Hiroshima och Nagasaki.
Förenta Nationernas enhälliga beslut
1946 om åtgärder mot atomvapen verkar
återhållande, trots den s. k. Baruchplanen
och det senare sabotaget
av alla strävanden i syfte att kriminalisera
atomvapen. Den stora stockholmsappellen,
som samlade 500 miljoner
namnunderskrifter, bidrog starkt
till att kyla av atomkrigarnas heta
pannor.

Alla de fakta som kommit i dagen
och som jag nyss erinrat om öppnar
nya möjligheter för insatser mot atomvapenkrig.
Många regeringar har uttalat
sig mot sådan krigföring. Den
svenska regeringens inställning bör väl
vara klar, även om den en tid förirrat
sig i den amerikanska kontrolldjungeln.
Ja, jag tror man kan säga
att i Sverige är de människor ganska
lätt räknade som vågar uttala sympatier
för atomvapenkrigföring, även om
herr Hjalmarsons gälla röst i årets remissdebatt
försökt uppmuntra sådana.

Det vore av stort värde om Sveriges
regering klart sade ifrån, att den fördömer
alla dem som propagerar för
atomvapenkrig. Ännu värdefullare vore
om regeringen i FN föreslog konkreta
åtgärder för att kriminalisera atomvapnens
användning, för att förstöra befintliga
lager och för att få slut på ex -

Nr 8

Onsdagen den 9 mars 1955

Utrikesdebatt

perimenten med atomvapen. En sådan
insats skulle bli ett verksamt stöd åt
alla dem som betraktar atomvapenkrig
som en förbrytelse mot hela mänskligheten
och dess framtid.

I ett tal, som utrikesminister Undén
höll i Oslo den 20 november förra året,
gjordes några intressanta värderingar.
Han konstaterade där att atlantpaktspolitiken
är en balanspolitik, som innebär
ett återvändande till ett primitivt
skede av internationell politik, en
politik som genomfördes före första
och andra världskrigen och som ledde
till kapprustning, spänning och krig.
Han ville inte beteckna Atlantpakten
som en internationell ordningsmakt
och hävdade, att anslutning dit ökar
otryggheten för vårt land. Vår politik
vill satsa på freden, minska antalet
friktionsytor och vägrar att genom en
allians utpeka näraliggande grannar
som latenta eller permanenta fiender.

Slutsatsen av hans resonemang var
att det egentligen endast finns två alternativ:
kollektiv säkerhet eller den
s. k. jämviktspolitiken, varav den första
visar vägen till fred och den andra till
kriget. Det kan inom parentes erinras
om att talet belönades med censur i
norsk och dansk press och med utskällning
i den svenska atlantpaktspressen.

I talet gjordes emellertid en slags
kommentar till det svar svenska regeringen
dagen före hade avgivit till sovjetregeringen
i anledning av inbjudan
till en konferens för behandling av frågan
om europeisk kollektiv säkerhet.
I dagens anförande har utrikesministern
med tystnad förbigått detta spörsmål
och nöjt sig med ett konstaterande
att »endast» de icke-kapitalistiska länderna
i Europa deltog i Moskvakonferensen.
Eftersom dessa representerar
mer än hälften av Europas befolkning
är detta ingenting att bagatellisera. Utrikesministern
ville emellertid i sitt
Oslo-tal beteckna förslaget om europeisk
kollektiv säkerhet som en linje

för »ett framtida tillstånd» av ökat förtroende
mellan staterna.

Jag tror icke att man kan slå sig till
ro med sådana undanflykter. Är inte
detta, herr utrikesminister, en blindbockslek
av samma innebörd, som när
utrikesministern i Oslo framhöll, att
den perfekta tryggheten skulle vara att
säkerheten överlämnades till en liten
grupp ingenjörer och vetenskapsmän,
som med en eller annan bomb kunde
släcka varje krigsbrand i dess linda.
Utrikesministern kan ju inte vara okunnig
om att det är just dessa experter
som konstruerar skräckvapnen. Våra
egna experter är så fulla av fördomar,
att de inte ens vågar tala om för det
svenska folket, att världens första och
enda atomkraftverk arbetar sedan 9
månader tillbaka, helt enkelt därför att
det sker i Sovjetunionen, men däremot
berättar man om planer att i England
och USA om något eller några år skapa
sådana atomkraftverk.

Nej, vi tror inte på en sådan slags
säkerhet. Men vi anser att det skulle
ha varit fördelaktigt om regeringen
själv klart sagt ifrån, hur den anser
att strävandena till trygghet bäst kunde
betjänas. Man borde inte avvisa förslag
till kollektiv säkerhet utan att precisera,
hur man själv skulle vilja lösa
frågan. Till dess denna fråga är löst
hoppas vi att regeringen sätter in sina
krafter på uppgiften att befordra den
fredliga samlevnaden mellan de båda
systemens länder och alltid vara beredd
att jämna förhandlingarnas väg.

På tal om fredlig samlevnad visar en
episod, att det göbbelska hotet vid
krigsslutet om fascistiska varulvar inte
bör bagatelliseras. Jag tänker på attacken
mot den rumänska legationen i
Schweiz, som ju även krävde ett människoliv.
Eftersom organisatören av
dessa attacker befinner sig under
USA:s beskydd och med telegrambyråernas
förmedling hotat att upprepa
ogärningarna även i andra länder, vill
jag rikta regeringens uppmärksamhet

Onsdagen den 9 mars 1955

Nr 8

därpå och hoppas att man är uppmärksam
på element som med dylika kriminella
metoder vill öka den internationella
spänningen och försvåra den
fredliga samlevnaden mellan staterna.

Utrikesministern, som för en tid sedan
i ett utmärkt tal i Förenta Nationerna
försvarade vetorätten, påstår nu
att det kunde vara ett svenskt intresse
att vetorätten slopades när det gäller
inval av nya medlemmar i Förenta
Nationerna. Men om man såsom regeringen
hävdar kravet på Förenta Nationernas
universalitet och företräder den
ståndpunkten, att samtliga stater som
begär inträde skall beviljas sådant, hur
kan man då vilja ändra stadgan på den
punkten? Det är bekant att en rad
stater nu ställs utanför, emedan amerikanerna
inte vill släppa in Ungern,
Rumänien, Albanien och andra stater.
USA vill bara släppa in stater som kan
bli delar av dess voteringsmaskin i
Förenta Nationerna. USA gillar den
nuvarande ordningen, som innebär att
Island med 100 000 invånare har större
inflytande i Förenta Nationerna än
Kina med 600 miljoner invånare, och
slår vakt om en ordning som innebär,
att en rad småstater under USA:s ledning
kan votera ner förslag bakom
vilka står världens största länder, som
representerar flertalet medborgare i
FN-anslutna stater.

Jag fruktar att ett bifall till revideringskraven
i fråga om FN-stadgan
bara kommer att förstärka denna skadliga
tendens att utplåna FN :s kvarstående
universalitet och göra organisationen
till ett öppet bihang till USA:s
utrikesdepartement.

Utrikesministern talar i dag om att
Förenta Nationernas nionde möte i höstas
präglades av större saklighet och
bättre atmosfär än tidigare. Jag måste
då med beklagande konstatera, att den
svenska delegationen vid FN:s nionde
möte i så hög grad inpassades i den
amerikanska voteringsapparaten. Ilcrr
Hjalmarson, som tillhörde den svenska

Utrikesdebatt

delegationen, bör kunna känna sig belåten.

Utrikesministern omnämner, att den
svenska regeringen är angelägen om att
tillmötesgå kraven på avskaffande av
kontrollkommissionen i Korea. Motiveringen
därför är svårigheterna att genomföra
en effektiv kontroll och att
dessa svårigheter grundas på vapenstilleståndsavtalets
bestämmelser. Men
jag måste fråga: Kan det verkligen

vara en svensk angelägenhet att verka
för en revidering av detta avtal? De
förmenta svårigheter, som den svenska
regeringen här pekar på, var ju förutsedda
i avtalet. Enligt vad jag kan förstå
innebär därför regeringens krav på
avveckling av Sveriges verksamhet i
koreakommissionen ett stöd åt de krafter
som vill göra slut på vapenstilleståndet.
Detta borde inte vara ett
svenskt intresse. Det kan lika litet vara
en väsentlig fråga, därest Sveriges deltagande
i kontrollen skulle dra ut på
tiden ännu ett tag till dess mera normala
förhållanden upprättas i Korea.

Den formella utgångspunkten för denna
utrikesdebatt är, såsom utrikesministern
påpekar, remissen av en rapport
om verksamheten i Nordiska rådet. Försvararna
av Nordiska rådet brukar peka
på passfriheten och den fria arbetsmarknaden
i Norden som bevis på
effekten av Nordiska rådets verksamhet.
Men på dessa och en del andra
områden har väl ingenting annat inträffat
än som kunnat uppnås utan
nordiskt parlament.

När man tar del av Nordiska rådets
protokoll får man ofta intrycket av att
cn samling utopister underhåller varandra
med lika välklingande som verklighetsfrämmande
talövningar. Detta
konstaterande motsägs inte av det faktum,
att det kalla krigets röster ibland
skär igenom den välvilliga och menlösa
ordkören. Just menlösheten och detta
att vederbörande inte kan åstadkomma
någonting praktiskt har ibland anförts
som försvar för Nordiska rådet. Men

Nr 8

Onsdagen den 9 mars 1955

Utrikesdebatt

att försvara en institution med dess
oförmåga är ett dåligt försvar.

Är inte Nordiska rådet ett stort självbedrägeri?
Bidrar det inte till att dölja
för de oroliga nordiska folken hela omfattningen
av de nordiska ländernas
splittring i deras livsfrågor? Ty all
rökelse kring Nordiska rådet till trots,
alla försök att ge illusion av nordisk
enhet kan inte dölja enkla fakta: våra
folk bär inte en gemensam utrikespolitik,
inte en likartad försvarspolitik,
och de kan inte lieller genomföra en
gemensam ekonomisk politik.

Vi kan inte förmena Norge och Danmark
att själva bestämma sin utrikespolitik.
Men vi bör inte dölja oron över
att dessa länder överlämnat beslutanderätten
över sin utrikespolitik liksom
över sina stridskrafter till amerikanska
generaler och skaffat sig garantier för
att från ett nytt storkrigs första dag indragas
som krigförande.

Utrikesministern anger de ekonomiska
frågorna och samarbetet för deras
lösning som de viktigaste för Nordiska
rådet. Man torde väl få betrakta Harpsundskonferensen
i slutet av oktober
som en torped på det ekonomiska samarbetet
och planerna på en nordisk tullunion
och en gemensam nordisk marknad.
Vi beklagar det inte. Om en nordisk
tullunion, såsom norrmännen påpekat,
förutsätter gemensam valuta, gemensamma
växelkurser, en gemensam
ekonomisk politik, en gemensam skattelagstiftning,
en gemensam räntepolitik
och en gemensam löne- och prispolitik
— hur kan man därefter föra en självständig
nationell politik? Vem kunde
vinna därpå — det land som står utanföra
Atlantpakten eller de länder som
står inom densamma?

Det har utpekats som en möjlighet
att de nordiska länderna borde samtidigt
förverkliga vissa sociala reformer,
såsom arbetstidsförkortningen, arbetarpensioneringen
m. m. Vi fruktar
för att en sådan samordning skulle konservera
de nuvarande förhållandena.

Det skulle kunna försvåra partiella lösningar
i industrier, där betingelserna
är särskilt gynnsamma för sådana. Med
kännedom om den norska industriens
svaga konkurrensförmåga finge man befara,
att just de mest efterblivna företagen
skulle få bestämma reformtakten.
Något dylikt kan inte vara ett svenskt
arbetarintresse och motsvarar för övrigt
inte arbetarintressena i övriga nordiska
länder.

Jag tror att det vore bättre både för
det svenska folket och för Norges och
Danmarks folk att komedien med Nordiska
rådet upphörde och att folken
gjordes uppmärksamma på den tragiska
splittringen i Norden. Detta skulle på
längre sikt befordra ett sakligt samarbete
mellan de nordiska folken.

Jag är därmed vid slutet av mitt anförande.
Vi stöder varje steg från regeringens
sida på den alliansfria linjen
och som underlättar en svensk neutralitetspolitik.
Det finns trots allt åtskilligt
fler positiva drag i denna utrikespolitik
nu än tidigare.

Men det finns som bekant olika slags
neutralitet. En sådan variation som
innebär att ta ställning mot den ena
sidan i en tänkt kombination och på
skilda sätt förbereda understöd av motparten
är en dålig neutralitet. Men är
det inte ett sådant slags neutralitet som
förespeglar våra militärer, för att nu
inte tala om herrar Hjalmarson och
Ohlin?

Med sådana föreställningar om neutraliteten
kunde också flygstabschefen
uppbygga sina israeliska kolleger med
fantasier om den lille Davids utomordentliga
möjligheter mot den store
Goliat, d. v. s. om kommande svenska
bragder mot det ryska folket. Detta
är för all del inte ett nytt tema. Det
spelades upp med särskild intensitet
efter det första världskriget av gruppen
»Antingen—eller» och har både tidigare
och därefter tillåtits prägla svenskt
militärt tänkande. Men det är ett ohållbart
slags neutralitet.

Onsdagen den 9 mars 1955

Nr 8

Det finns också en variation som ställer
opartiskheten som ledstjärna. Den
ger mer respekt och förtroende, och
jag betvivlar inte att den uppriktigt
önskas av det svenska folket.

Herr HJALMARSON (h):

Herr talman! Vad beror det på att
den utrikespolitiska debatten i vårt
land så ofta endast förmår mobilisera
högaktningsfull likgiltighet, att den
inte tycks kunna tränga fram till människornas
intresse och uppmärksamhet? För

riksdagens del är ju utrikespolitik
någonting, åt vilket man pliktskyldigast
ägnar sig en gång om året. Vi
demonstrerar vår respekt och skyndar
över till något annat och mer inspirerande.
Den svenska riksdagen bryr sig
varken om staren eller tsaren, för att
låna ett uttryck från Karlfeldt.

Det bristande intresset för utrikespolitiska
problemställningar är en allvarlig
omständighet. Vi riskerar att
förlora den levande kontakten med
den värld, i vilken vi befinner oss. Folket
som lever vid sidan av, kallade en
amerikansk tidningsman oss nyligen.
Vi löper risken att psykologiskt sett
bli tagna på sängen av det som händer,
om något händer.

Riksdagen leder inte opinionsbildningen
i utrikespolitiskt avseende. Tyvärr
kan jag inte finna att regeringen
gör det heller. Pressen gör aktningsvärda
försök, men dess utgångsmaterial
från hemmaplan räcker inte. Delvis
duger det inte. Det är för allmänt
och för ängsligt i sin strävan att undvika
bestämda formuleringar. Den
svenska utrikesdebatten håller sig i
alltför stor utsträckning inom det
självklaras gränser. Därför hotar den
att bli en upprepningarnas uppvisning.

Naturligtvis har vi alla skuld till
detta. Vi iir alla så angelägna att vara
säkra på det vi säger, att mycket litet
5 — Andra kammarens protokoll 1955.

Utrikesdebatt

blir sagt. Vi vill allihop framstå som
objektiva uttolkare av den enda rätta
utrikespolitiken och förvandlas därför
till något slags alliansfrihetens exegeter,
som rör oss i vår egen abstrakta
värld, inte i den konkreta och motsägelsefulla,
där nödvändigheten föreligger
att oupphörligt ta ståndpunkt, inte
till nyanser i tolkningen, utan till händelser
och människor.

Detta har inte minst framträtt, då
militärpolitiska frågeställningar i Skandinavien
aktualiserats — t. ex. i samband
med diskussionen om trondheimsleden.

I Förenta Nationernas generalförsamling
företrädes Sverige i likhet med
bl. a. de andra skandinaviska länderna
av en delegation med representanter
både för regeringsmajoritet och opposition.
Detta arrangemang främjar saklig
samverkan i utrikesfrågorna och
ligger i linje med formerna för utrikesärendenas
behandling i riksdagen.
Självfallet måste vår verksamhet i generalförsamlingen
bygga på ett förtroendefullt
samarbete inte endast inom
delegationen, utan också mellan denna
å ena sidan och regeringens och oppositionens
företrädare på hemmaplan å
andra sidan, särskilt när det gäller att
ta ställning i politiskt viktigare angelägenheter.
Ett sådant samarbete brukar
väl också vara regel. Men då måste
även regeringen vara på det klara med
att det inte får komma i fråga, att den
förelägger någon sig närstående delegat
att uppläsa ett anförande i en betydelsefull
fråga utan att delegationens
medlemmar får tillfälle att diskutera
det och eventuellt föreslå ändringar
eller tillägg, vilka, om så erfordras,
kan bli prövade av regeringen och
oppositionens representanter i Sverige.
Delegationen bör med andra ord inte
betraktas som statsanställd uppläsare
utan som ett organ för aktiv medverkan
vid utformningen av Sveriges politik
i FN.

Från denna princip skedde ett flaNr
H

Nr 8

Onsdagen den 9 mars 1955

Utrikesdebatt

grant avsteg, då det svenska inlägget
i koreadebatten i FN skulle göras. Detta
inlägg förelädes från Stockholm utan
förvarning. I detsamma förekom även
vissa politiska uttalanden — det gällde
speciellt Kinas representation i FN —
som enligt mitt förmenande byggde på
en juridiskt-formalistisk grundsyn men
som framför allt skulle presenteras vid
en tidpunkt, som med hänsyn till stämningen
i Amerika inte hade kunnat
vara mera olyckligt vald. Delegationen
fick inget som helst rådrum för att
överväga dessa uttalanden eller för att
kontakta Sverige, innan anförandet
skulle hållas. De som inte var till freds
hade bara att reservera sig i delegationen.
Så får det, herr talman, inte gå till.

Det borde också vara möjligt att genom
bättre informationer ge riksdagen
ett bättre underlag för den utrikespolitiska
diskussionen här hemma — inte
bara den, som anordnas en gång om
året utan också den, som pågår året
om, man och man emellan. Beskickningschefer,
militärattachéer och andra
experter, som kommer hem för att rapportera
från händelsernas centrum,
borde få rapportera också för utrikesutskottet.
Det finns ingen anledning att
hemligstämpla dem eller deras erfarenheter.
Över huvud taget skulle utrikesdepartementet
göra sig och den utrikespolitiska
debatten en stor tjänst,
om det ville spara på hemligstämpeln.
Den är och bör vara ett instrument för
sällsynta undantagsfall — inte för dagligt
bruk.

Regeringen borde vara angelägen att
låta de nyanser och meningsskiljaktigheter,
som finns, komma till synes. Det
skadar på intet vis vår ställning, om
det klart framgår att den ståndpunkt,
vi kommit till, har vi nått efter diskussion.
Vi fick nyligen en publikation
på 153 sidor, som heter Utrikesfrågor.
Varje rad i den är ägnad vad
regeringen och dess ledamöter under
1954 haft att anföra — inte en bokstav
är upplåten för oppositionen. Doku -

ment nr 8 i samlingen karakteriseras
på följande sätt i registret: »Anförande
av utrikesministern vid valmöte i Årjäng
(alliansfriheten, polemik mot högerledaren
hr Hjalmarson).» Vad har
då bemälde Hjalmarson haft för sig,
som framkallat polemiken i Årjäng?
Vad hade han att anföra för förmildrande
omständigheter, sedan åklagaren
i Årjäng utfört sin talan? Ja, därom har
skrifterna intet att förtälja. Där finns
bara polemiken mot figuren i fråga.

I publikationen redovisas ett antal
interpellationssvar men inte en enda
interpellation. Det är alltså bara svaren,
som anses förtjänta av uppmärksamhet.

Ehuru rätt anmärkningsvärt är inte
själva faktum någonting att länge hänga
upp sig på. Allvarligare är, att en teknik
av detta slag ger mig en känsla av
att det finns de, som förmenar att utrikespolitik
skulle vara någonting för
excellensen och inte för oss andra,
som går här och funderar.

I Amerika, i England, i Holland, ja,
så nära oss som i Danmark resoneras
ständigt och ivrigt om konkreta utrikespolitiska
frågor. Meningarna är delade,
och deras företrädare biter ifrån
sig åt alla håll. De ansvariga sätter tydligen
värde på den debatten. De engagerar
sig i den, ger den material och
näring. De tar kritiken för vad den är
värd. De tar hänsyn till kritiken. Ej
sällan bryter debatten igenom partilinjerna.
Den söker sina egna vägar. Frågan
om hur USA skulle agera, då krisen
i Indokina gick mot sin kulmen,
diskuterades livligt i hela Amerika. Alla
nyanser och alla meningsriktningar
gjorde sig hörda. Där fanns folk, som
ville omedelbar väpnad amerikansk insats.
Där fanns folk, som ville att USA
skulle koncentrera alla sina styrkor till
Formosafronten och låta Indokina falla.
Där fanns de, som ansåg att en uppgörelse
över hela fältet med det aggressiva
Kommunist-Kina borde eftersträvas,
även om det betydde ett uppgi -

Onsdagen den 9 mars 1955

Nr 8

vande av bastionerna på öarna utanför
Kina. Tonen i debatten var stundvis
rätt hetsig, men den fördes hela tiden
om den sak det rent konkret gällde.
Det var mig veterligt ingen i ansvarig
ställning, som försökte vrida meningsutbytet
till en uppgörelse om de grundläggande
linjerna för amerikansk utrikespolitik.
Man lät helt enkelt detta
vara detta.

I själva verket är naturligtvis också
svensk utrikespolitik ett antal ståndpunktstaganden
till en lång rad praktiska
och påtagliga frågor, icke tillämpad
alliansfrihet eller neutralitetspolitik.
Utanför en smal sektor av det rent
militära området ger oss dessa begrepp
ingen vägledning alls. De löser inte
vårt trygghetsproblem, och de sprider
intet ljus över hur vi skall kunna bidra
till att lösa andras. Men inom och
utom FN ställs vi inför oupphörliga avgöranden.
Vi måste rösta. Vi måste ge
uttryck för vår mening på annat sätt.
Att konsekvent avstå från att ha någon
uppfattning är inte möjligt. Det skulle
innebära att vi ställde oss utanför den
värld vi lever i. Vi skulle flytta från
jorden till planeten Neutralia, en i
världsrymden fritt svävande företeelse.

Då vi tar ställning, gör vi en bedömning.
Vi försöker bilda oss en föreställning
om vad som är klokt och vad som
är rätt. Att det händer att vi då kommer
till olika resultat är inte märkvärdigt.
Det betyder inte att den ene är
mera alliansfri än den andre, bara
att vi drar olika slutsatser av ett givet
material. Ej sällan händer det att fortsatta
resonemang ger enighet.

Vem skall representera Kina i FN?
Enligt regeringens mening Peking-regeringen,
som har den faktiska makten
på det kinesiska fastlandet. Enligt min
mening tills vidare den regering, som
inte gått till Öppet krig med FN, d. v. s.
Formosa-regeringen. Det kan anföras
skäl för båda ståndpunkterna, men man
kan inte siiga att någon av dem är oförenlig
med vår alliansfria linje. En så -

Utrikesdebatt

dan argumentation är meningslös. Utan
meningsskiljaktigheter uttalade vi vår
mening om de kinesiska spiondomarna
över de fångna amerikanska flygarna.
Domarna har naturligtvis en utrikespolitisk
bakgrund, men vår bedömning
tog väsentlig hänsyn till rättsliga och
mänskliga omständigheter. Vi sade vårt
ord som västerlänningar och människor,
inte som företrädare för en viss utrikespolitisk
linje.

När Genéve-konferensens resultat i
koreafrågan skulle redovisas för FN,
röstade vi för västmakternas resolution
med dess uttalande om målsättningen
för den internationella säkerhetsorganisationens
aktuella strävanden — helt
enkelt därför att detta enligt vår bedömning
svarade mot organisationens
uppgifter i nuläget.

Herr Hagberg i Stockholm menade,
att Sverige i Förenta Nationerna skulle
ha inordnat sig i vad herr Hagberg kallade
den amerikanska voteringsmaskinen.
Eftersom jag har haft förmånen
att delta i FN:s senaste session, kan
jag konstatera att denna voteringsmaskin
liksom så mycket annat är en herr
Hagbergs egen uppfinning. Mig veterligt
finns det i Förenta Nationernas generalförsamling
bara en enda grupp,
som vid varje tillfälle röstar absolut enhetligt,
och det är östblockets förespråkare.
När en talare från östblocket har
haft ordet, vet man precis vad alla
andra talare därifrån kommer att säga.
På den demokratiska sidan däremot
förekommer mycket ofta stora meningsbrytningar,
och röstningen sker där än
si, än så. Sverige utgör därvidlag icke
något undantag. Det är riktigt, herr
Hagberg, och det har jag antytt förut,
att när det gällde frågan om spiondomarna
och Genéve-resolutionen i
koreafrågan, så röstade vi på samma
sida som västmakterna, men detta av
sakliga skäl. Och vad har herr Hagberg
att invända mot dessa skäl?

Internationell politik är alltså praktisk
politik, som i avsnitt efter avsnitt

Nr 8

Onsdagen den 9 mars 1955

Utrikesdebatt

engagerar de medverkande. Men naturligtvis
måste vi ha vissa grundläggande
värderingar att falla tillbaka på. Detta
är inte mindre nödvändigt, därför att
arbetet tyvärr måste bedrivas i en laddad
atmosfär och i en värld, där två
stora och mäktiga grupper alltjämt står
låsta i ett motsatsförhållande.

Vad är det som gör fredlig konkurrens
och fredlig samlevnad mellan den
fria världen och den kommunistiska
till ett mål, som alla hoppas på men
ingen riktigt vågar tro på? En sådan
samlevnad måste till sist förutsätta en
någorlunda fri andlig växelverkan på
det personliga och mänskliga planet
mellan de olika länderna. Men hur skall
en sådan kunna etableras med sovjetsystemet?
Detta tolererar ingen fri opinionsbildning.
Det har inte, för att citera
ett bra uttryck av författaren Olof
Lagercrantz, något personligt ansikte.
Varje fritt utbyte av synpunkter, erfarenheter
och tankar mellan människor
i Sovjet och människor utanför är förbjudet.
Den svenska riksdagen kan resa
till Ryssland för att få se dess officiella
ansikte från nära håll, men varje förhoppning
att komma till ömsesidigt givande
resonemang om väsentliga ting
är utesluten. Sovjet kan byta regering,
numera tydligen till och med utan arkebusering.
Regeringsskiftet är emellertid
ett faktum, när människorna får veta
något om det. Pravda publicerar vad
som har skett. Medborgarna har rätt att
läsa Pravda.

Kommunisterna är övertygade om att
deras samhällssystem är överlägset alla
andra. Det är deras sak. Men sovjetrysk
imperialism faller i varje läge,
där detta är nödvändigt och möjligt,
tillbaka på våld, aggressivt om än nödtorftigt
maskerat våld. De ur frihetens
synpunkt underutvecklade länderna
hålls bundna vid Sovjet av våld. Rakom
all aktivitet står en väldig militärmakt,
som de härskande inte tvekar att sätta
in i den stund då detta, det sista argumentet,
förefaller dem effektivt.

Sovjetrysk diplomati och sovjetrysk
propaganda ger fortfarande alla vedertagna
uttryck och alla termer sitt eget
innehåll. Frihet, fria val, demokrati betyder
något annat i sovjetvokabulären
än när vi tar det i munnen. Analyserar
man de statliga deklarationer om fria
alltyska val, som under åren gjorts från
Moskva, finner man att de alla innehåller
samma garantier för fortsatt
ryskt herravälde över Tyskland. Jag
för min del kan inte se, att de senaste
ryska uttalandena — till exempel i Molotovs
tal — förändrat någonting i sak.
Ordvalet skiftar en aning, men vilket
värde kan man tillmäta nyanser, uppenbarligen
frampressade i tolvte timman,
i den stund då den västtyska upprustning,
som man från sovjetryskt håll
till varje pris vill hindra, står inför sitt
genomförande? Vackra ord, som kommer
för sent, är bara ord, särskilt om
den som uttalar dem haft god tid att
visa god vilja.

Sovjetrysk utrikespolitik arbetar på
två plan — ett synligt och ett osynligt.
I sin tjänst har den inte bara legationer
och ambassader, pressavdelningar och
militärattachéer utan också effektiva
instrument för underjordiskt arbete
med uppgift att förbereda maktens
erövring inom svaga och utsatta områden.

Det är alldeles klart, herr talman,
att då det vi kallar fredlig samlevnad
och konkurrens på lika villkor inte
ännu är möjliga, så är den fria världens
styrka en förutsättning för fred.

»Den svenska opinionen satsar på
freden», sade utrikesministern i Oslo.
Ja, det gör vi, men inte bara vi utan
alla fria folk. Vi satsar på freden men
på den fred, som har resurser till motstånd
mot varje fredskränkning och
varje attack på friheten. När utrikesministern
i sitt Oslo-tal ville till »myternas
område» hänvisa den föreställningen,
att en artikel i FN:s stadga
skulle vara garanti nog för att avskräcka
från fredsbrott, hade han naturligt -

Onsdagen den 9 mars 1955

Nr 8

vis rätt. FN-tadgan kan inte rädda freden,
men det faktum att de västliga
länderna sätter makt bakom FN:s
grundtanke om den odelbara friheten
och den odelbara freden kan — kanske
•— göra det. Det finns under alla
förhållanden inget alternativ, inte i
världen som den nu ser ut.

Just det förhållandet, att vi lever i
den fria sfären, gör det naturligt för oss
att kritisera vad som enligt vår uppfattning
bör kritiseras i de stora demokratiernas
utrikespolitik. Enskildheter
förstår vi inte, ett och annat förefaller
med våra utgångspunkter olämpligt och
oklokt. Två ting bör vi dock aldrig
glömma, när vi bedömer och dömer.

De stora demokratierna — inte minst
Amerika —• tar risker, stora risker för
fredens skull. Inte heller en amerikansk
soldat har mer än ett liv. Risktagandet
gäller ofantliga områden, från
Centraleuropa till Sydostasien, där Formosa
är den nödvändiga replipunkten
för att tre svaga länder, Laos, Kambodja
och Thailand, inte skall falla offer för
kommunistisk aggression. Att vara stark
över hela denna yta måste vara påfrestande
och oerhört dyrbart. Icke minst
ur denna synpunkt måste den västtyska
kraftanspänning, som nu tar konkret
form, vara en fördel — en fördel
för alla Europas fria folk. Den europeiska
kraften till motstånd blir större.
Den blir fast förankrad också på Europas
fastland, inte bara på de brittiska
öarna. Kraftbalansen blir bättre och
därmed chansen för att det kalla krigets
temperatur inte stiger.

Den svenska alliansfria linjen är möjlig,
därför att de fria demokratierna
är sammanslutna i en allians, som är
militärt stark nog att skapa jämvikt.
Fanns ingen motvikt till de kommunistiska
arméernas styrka och den ryska
världserövrarpolitikens vikt, skulle
våra möjligheter att hävda vår rätt till
handlingsfrihet vara minimala. Det är
alltså atlantpaktsländernas uppslutning
till frihetens försvar och deras bered -

Utrikesdebatt

villighet att ta ansvar för denna, som
ger oss behövlig rörelsefrihet och de
utsikter vi har att föra den alliansfria
politik vårt läge gör naturlig för oss.

Försvarspolitiskt har den tankegången
utförts i överbefälhavarens försvarsutredning,
såväl i de allmänna riktlinjerna
som i de konkreta förslagen.
Bland dessa senare har synpunkterna
på det taktiska atomvapnets plats i ett
framtida svenskt försvar väckt stor
uppmärksamhet. Det är viktigt att den
svenska diskussionen om atomstridsmedel
håller sig till sak och inte flyter
ut i allmänna skräckmålningar. Vad vi
har att diskutera i anslutning till överbefälhavarens
utredning är ett atomvapen
avsett att användas mot anfallande
fientliga stridskrafter och konstruerat
för denna begränsade uppgift.
Det är alltså över huvud taget inte fråga
om t. ex. hiroshimabomber. Ingen i
vårt land har haft en tanke på att, även
om vi kunde det, med vårt försvar införliva
atombomben som massförstörelsemedel
mot befolkningscentra. Det taktiska
atomvapnet — det går att definiera
detta — ger försvararen en större
fördel än angriparen. Redan detta är
skäl att kallt och realistiskt diskutera
det som ett led i vårt försvar.

Därtill kommer emellertid den omständighet,
som överbefälhavaren sammanfattar
i följande ord: »Om en småstat
saknar atomstridsmedel och ej ingår
i någon allians, som disponerar
sådana stridsmedel, kan detta därför i
vissa lägen utgöra en lockelse för en
angripare.» Vårt försvar har i första
hand till syfte att göra vårt land så
litet lockande som möjligt för en angripare.
Därför är det angeläget att försvaret
tillföres taktiskt atomvapen så
länge inte ett internationellt förbud mot
användande av atomvapen över huvud
kunnat genomföras i förening med effektiv
kontroll över förbudets efterlevnad.
I FN har vi under enighet mellan
de politiska partierna röstat för ett sådant
förbud.

Nr 8

Onsdagen den 9 mars 1955

Utrikesdebatt

»Det är under krigstid man skiljer
mellan neutrala och krigförande», säger
utrikesministern i sitt anförande i Oslo
om den kollektiva säkerhetens filosofi.
Det kan alltså inte vara träffande att
beteckna den svenska utrikespolitiken
som neutralitetspolitik. Att ordet fortfarande
användes beror väl huvudsakligen
på gammal slentrian och på en viss
obenägenhet att analysera begreppen.
Såvitt jag förstår är det inte heller realistiskt
att, som läget nu är i världen,
tala om en alliansfri politik, vars enda
syfte skulle vara att möjliggöra neutralitet
vid krig. Den stora uppgiften är att
rädda friheten och undvika kriget. Det
är en handlingsnorm, som är praktiskt
användbar, och för vilken alla folk,
stora som små, måste ta sin del av ansvaret.

Då och då dyker det upp funderingar
på något slags allians mellan de alliansfria.
Neutralitetstankens aktivister framträder.
Man får den känslan att det finns
folk, som tycker att det ur mänsklighetens
synpunkt skulle vara likgiltigt om
öst eller väst tar hem spelet. Låt oss
vara ärliga nog att säga, att i ett Europa
behärskat av Sovjet funnes intet utrymme
för en oberoende svensk demokrati.

Utrikesministern hävdar, att den internationella
konstellationen i sina huvuddrag
är densamma som före Nationernas
förbund och Förenta Nationerna.
Det har inte skett någon djupgående
förändring i den internationella
politiken. Denna karakteriseras alltjämt
av strävan efter maktbalans. Formellt
sett är det så. Blocken balanserar till all
lycka varandra. Ytligt sett är det också
fråga om två maktkonstellationer och
ingenting annat. Men varken på den ena
sidan eller på den andra är det fråga
om stormaktsallianser av traditionellt
slag. Det demokratiska blocket svetsas
samman av en idé, av idén om allas rätt
att leva sitt eget liv. Motsidan kräver
världsherravälde. Lyckas den nå sitt
mål, ges det ingen återvändo. Då är våldets
välde befäst för överskådlig tid, då

måste kampen för frihet och rätt börja
från början igen.

Vi skall inte föra vad utrikesministern
kallar en emotionell utrikespolitik, men
realism behöver inte vara känslokyla —
inte ens i utrikespolitiken.

Under detta anförande hade herr
andre vice talmannen övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar.

Herr Widén (fp) instämde i det avsnitt
av anförandet, som berörde samarbetet
mellan den svenska delegationen
i FN och vår utrikesledning.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN:

Herr talman! Jag skall be att få göra
några randanmärkningar till de anföranden,
som hållits av herrar Ohlin och
Hjalmarson.

Herr Ohlin anmärkte i fråga om den
exposé, varmed jag inledde denna överläggning,
att där fanns ett minimum av
personliga reflexioner. Det är alldeles
riktigt. Jag har inte ansett att det var
av så särskilt stort intresse för kammaren
att få del av mina subjektiva åsikter
om det storpolitiska händelsespelet,
om den ena eller andra maktens åtgärder
och politik, utan jag trodde det var
viktigare att presentera, hur de olika
makterna ser på varandra och reagerar
inför varandras åtgärder, när det rör
sig om sådant som inte direkt har att
göra med Sveriges politik och Sveriges
intressen.

Fastän det var ett sådant minimum av
egna reflexioner har herr Ohlin i alla
fall lyckats pressa fram någonting som
inte alls fanns där. Han säger, att jag
uttryckte en »mild förvåning» över att
västmakterna inte hade ansett, att det
skett en varaktig och djupgående ändring
i Sovjets politik. En fullständig feltolkning,
herr Ohlin, av mina ord! Jag
hyser, om jag får säga det i detta sammanhang,
inte heller den uppfattningen,
att det skett någon varaktig eller djupgående
förändring i Sovjetunionens po -

Onsdagen den 9 mars 1955

Nr 8

litik. I det avseendet har jag alltså alldeles
samma mening som man har inom
västmakterna, och jag uttryckte inte någon
»mild förvåning» över att de reagerat
på detta sätt.

Herr Ohlin ville vidare göra gällande,
att den exposé jag givit var ensidig i
vissa hänseenden genom valet av fakta
och genom presentationen av dessa. Han
tog ett par exempel. Det första gällde
de ord jag uttalade om att västmakterna
hade reagerat genom att etablera baser
och pakter i olika delar av världen med
påföljd att ringen var sluten. Herr Ohlin
menade, att detta var ett mycket
otillfredsställande bedömande. Jag
borde ju på samma gång, ansåg han, ha
talat om vems felet var att utvecklingen
blivit sådan.

Herr Ohlin förutsätter, att man alltid
skall ha ett moraliskt bedömande färdigt.
Det räcker inte att konstatera, att
här finns militärbaser på olika fronter,
utan man skall strax ge sig in på en
historisk-moralisk skildring av vem som
var orsaken till det ena och det andra,
vems politik som framkallat den och
den situationen. Jag tror för min del
inte att det är nödvändigt att alltid förena
faktiska konstateranden och analyser
med känslomässiga eller moraliserande
omdömen om vem som bär skulden
till att utvecklingen gått i en viss
riktning. Jag tror tvärtom att ett sådant
moraliserande bedömande lätt leder till
att man glömmer bort det väsentliga
för oss i detta ögonblick: blicken skvmmes
mycket lätt för realiteterna i läget.
Det är för oss mycket viktigt att veta
om det bär skett en tendens att genom
militärbaser inringa öststaterna, ty då
kan vi dra vissa slutsatser om hur dessa
stater i sin tur betraktar denna politik.
Inte ens i ett sådant sammanhang är det
av något särskilt intresse att lägga till:
ja, det hela är ju Rysslands fel, ty det är
Ryssland som framkallat denna politik.
Då kanske man glömmer hort det faktiska
liigct, att det med hänsyn till vår
politik är viktigt att konstatera, att läg -

Utrikesdebatt

ges militärbaser runt om kommer detta
att ha en viss effekt på det land som
känner sig inringat.

Också på en annan punkt tog herr
Ohlin ett sådant exempel. Han anmärkte
på mitt uttalande att när nu Parisfördragen
blir ratificerade — sannolikt blir
de det inom kort — så är detta inte
någon lösning av den tyska frågan. Jag
framhöll att delningen av Tyskland
fortbestår. Det tycker nu herr Ohlin var
en olämplig profetia. Jag förmodar att
herr Ohlin för sin del har den meningen
att det lika väl kunde vara så, att sedan
Västtyskland inlemmats i det västliga
försvarssystemet var grundvalarna
lagda för en gynnsammare förhandling
med Sovjetunionen. Det är klart att man
kan ha den uppfattningen, eftersom alla
västmakterna tycks ha den, åtminstone
officiellt. Jag tror att även därvidlag
gäller detsamma som jag sade på den
förra punkten: man förbiser lätt realiteterna
i ett läge. Här har sagts från så
många håll att Parisfördragen är ett
viktigt steg mot en lösning av den tyska
frågan. Det är den vanliga framställningen
i en stor del av den svenska
pressen. Jag anser det viktigt att man
gör klart för sig, att det är en överdriven
optimism och att den tyska frågan
kvarstår. Åtminstone för dem som i likhet
med mig fäster en utomordentligt
stor vikt vid återföreningsproblemet är
det inte möjligt att blunda för de stora
risker som föreligger, att den sidan
skymmes bort när man talar om att den
tyska frågan har fått en lösning.

I detta sammanhang kanske jag kunde
få till herr Hjalmarson säga ett par ord.
Han talade om att visserligen hade från
rysk sida gjorts vissa uttalanden, som
kanske innebar ett närmande, men de
kom för sent, sade herr Hjalmarson.
»Vackra ord som kommer för sent» var
ju inte mycket att ta hänsyn till. Nej,
det är klart, om intresset är att ge moraliska
värderingar och att säga vem
som liar skulden. Då går det mycket bra
att säga: Det är er skuld, ty ni kom för

Nr 8

Onsdagen den 9 mars 1955

Utrikesdebatt

sent med edra medgivanden. Men om
intresset är att komma till ett politiskt
resultat, som leder till en gynnsammare
utveckling i fredens intresse, då kan det
aldrig sägas om någon att han kommer
för sent. Även om han kommer i sista
ögonblicket är han välkommen, om det
leder till en gynnsam uppgörelse.

Herr Hjalmarson hade en del reflexioner
om att det här i landet egentligen
inte finns någon utrikesdebatt och
att varken riksdagen eller regeringen
leder opinionsbildningen. Pressen gör
sitt bästa, men inte heller debatten där
är riktigt lyckad. I stället fick vi en
hänförd skildring av hur livligt man i
Amerika diskuterar alla de politiska
problemen, hur alla tidningar och allmänheten
engagerar sig och hur värdefullt
detta är. Ja, jag tycker nog att det
ligger i sakens natur att det är en stor
skillnad på den utrikespolitiska debatten
i stormakterna, som har intressen
över hela världen, och i de mindre staterna
som försöker hålla sig undan från
intressekonflikterna.

Jag vet inte om herr Hjalmarson lagt
märke till att t. ex. i Schweiz förekommer
ytterst sällan utrikespolitiska debatter
i parlamentet, mycket mera sällan
än här. över huvud taget är man
i de mindre staterna inte så angelägen
om att skynda sig fram och ge uttryck
åt sina meningar i varjehanda frågor,
där man inte ställes inför nödvändigheten
av ett direkt ställningstagande.

Herr Hjalmarson hade klart för sig
att man kunde göra den invändningen,
att det i stor utsträckning förekommer
ställningstaganden även här och vi borde
vara angelägna om att riksdagen blir
bättre informerad. Vidare gjorde han
några uttaladen mot hemligstämpeln på
diplomatiska handlingar. Jag vill i
denna sista punkt bara säga till herr
Hjalmarson, att om vi inte hemligstämplar
de diplomatiska rapporterna,
även för riksdagen och dess representanter,
så får vi hädanefter inga värdefulla
nyheter i dessa rapporter. Vill

man ha några mer ingående informationer,
utöver det som är allmänt bekant,
måste man iaktta stor diskretion.
Man kan inte offentliggöra diplomatiska
rapporter, ty detta kan medföra att vi
aldrig lyckas få några förtroliga samtal
i de olika huvudstäderna om viktiga
politiska frågor. Vi har från litet längre
tillbaka erfarenheter av vart det kan
leda, om man inte iakttar diskretion
när det gäller diplomatiska informationer.

Vidare hade herr Hjalmarson en
mycket bestämd och kraftig invändning
att göra i anledning av en liten
episod, som inträffat inom vår delegation
vid Förenta Nationernas sista
höstmöte, då även herr Hjalmarson var
medlem av delegationen. Herr Hjalmarson
ville först rent principiellt uttala
sin tillfredsställelse med att oppositionen
är representerad i denna delegation.
För dem av kammarens ledamöter,
som inte förut känner till det,
kan jag nämna, att det är mycket sällsynt
att delegationerna i Förenta Nationerna
omfattar delegerade även för
oppositionen i respektive länder. De
skandinaviska länderna iakttar i detta
avseende en annan praxis, men i övrigt
förekommer det nog endast mycket
sporadiskt att oppositionen är representerad.

Herr Hjalmarson kunde också vitsorda
att samarbetet inom vår delegation
på det hela taget har varit mycket
bra, men han hade som sagt en bestämd
invändning att komma med. En av delegaterna
hade fått i uppdrag att i vederbörande
utskott göra ett inlägg i koreafrågan,
och det hade enligt herr
Hjalmarsons mening inte givits tillräcklig
tid för delegationen att framföra
sina synpunkter och få dem befordrade
till regeringen i Stockholm och i sin
tur övervägda av denna, med det resultat
som detta kunde få. För att kammaren
skall få en riktig bild av det hela
vill jag nämna, att det var fråga om
ett inlägg i samband med vårt uppdrag

Onsdagen den 9 mars 1955

Nr 8

inom övervakningskommissionen i Korea.
Vi hade för avsikt att på ett tydligt
sätt ge uttryck för den tankegången,
att Sverige inte under obegränsad
tid kunde kvarstå i denna övervakningskommission.
Verksamheten hade
redan dragit mycket längre ut på tiden
än man väntat, och dessutom var uppgiften
mycket otacksam, eftersom reglerna
för övervakningen är otillräckliga
och ofullständiga, vilket i hög grad
försvårar möjligheterna att åstadkomma
en effektiv övervakning.

Det var angeläget för oss att få detta
sagt och det på ett tidigt stadium av
debatten för att se vilken effekt det
skulle ha. Vi har ju inte någon makt
att ändra stilleståndsfördraget, och när
vi tagit emot ett övervakningsuppdrag,
är det en ömtålig sak att utan vidare
förklara att vi inte kan fullgöra det. Vi
ville därför i försiktiga former kasta
fram tanken på att Sverige inte i fortsättningen
skulle kunna åta sig övervakningsuppdraget
för att vi skulle få
se hur de andra delegaterna i kommissionen
reagerade. Det inlägg, som i sådan
avsikt skulle göras i utskottet, var
skrivet långt innan jag lämnade New
York —- jag var inte där under sista
skedet av FN :s session — och säkerligen
innan herr Hjalmarson kom dit.
Såvitt jag har mig bekant lästes inlägget
upp för delegationen. Herr Hjalmarson
hade vissa invändningar att
göra, men det hade kommit direktiv
från regeringen om att saken skulle
upptas omedelbart efter det utskottet
börjat sin debatt i koreafrågan, och det
var inte tid att skjuta på det hela, tills
herr Hjalmarson skulle ha fått sina invändningar
luftade och diskuterade
här hemma.

Vidare bör jag kanske något redogöra
för vad det var i detta inlägg som
gjorde, att herr Hjalmarson reagerade
så kraftigt att han inte bara ville skjuta
på saken utan också ansåg sig böra
delge offentligheten den uppfattningen

Utrikesdebatt

att han blivit utsatt för ett stort övergrepp
inom delegationen.

Herr Sohlman, som hade fått uppdraget
att göra inlägget, talade först om
hur man på svenskt håll såg på kommissionens
verksamhet och fortsatte
därefter på följande sätt: »Allmänt talat
syntes en uppgörelse förutsätta att
parterna sökte praktiskt lösa de skilda
frågor, varom överenskommelse måste
nås i ett fredsfördrag. Det nya Kina
erkände icke FN:s auktoritet. Men FN
erkände ej heller den kinesiska regimen.
Pekingregeringen kunde icke väntas
känna sig bunden av stadgan hos
den organisation, som vägrade erkänna
Pekingregeringen som medlem.»

Det var det hela som kunde framkalla
reaktion. Jag kanske för klarhetens
skull bör tillägga, att av rapporterna
från den konferens i Geneve, som
sökt lösa koreafrågan men misslyckats,
framgick att det fanns två krav från
västmakternas sida som var oeftergivliga.
Det ena var att FN :s auktoritet
måste beaktas. Det andra gick ut på
att övervakningen av eventuella fria
val i Korea måste ske i FN:s regi. Den
från svenskt håll gjorda kommentaren
innebar alltså en viss kritik mot denna
ståndpunkt, att de fria valen nödvändigtvis
måste ske under övervakning
av en FN-kommission och att man
måste ur denna synpunkt hålla på FN:s
auktoritet. Om detta uttalande väckt
uppmärksamhet och även missnöje på
sina håll, anser jag att det har fyllt sin
uppgift, tv det var just detta som var
meningen. Vår avsikt var att framföra
en viss kritik av den ståndpunkt som
jag här talat om, och jag skulle, om
herr Hjalmarson så önskar, kunna ge
honom ytterligare, mera förtroliga upplysningar,
som visar att framförandet
av denna uppfattning nog inte varit till
skada för Sverige.

Herr förste vice talmannen övertog
nu ledningen av kammarens förhandlingar.

Nr 8

Onsdagen den 9 mars 1955

Utrikesdebatt

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Det kan väl inte råda
mer än en mening om att det är värdefullt,
att en utrikesdebatt i den svenska
riksdagen någon gång belyser viktiga
utrikespolitiska händelser, även om de
inte alla har direkta och omedelbara
konsekvenser för den svenska utrikespolitiken.
Detta är också regeringens
uppfattning — det framgår av utrikesministerns
redogörelse i dag. Då är det
alldeles klart att det är nödvändigt, att
de inom oppositionen — kanske rentav
också inom regeringspartierna — som
anser, att utrikesministerns framställning
i vissa väsentliga avseenden är
skev och missvisande, framför detta.
Eljest skulle Sveriges folk lätt kunna
få en oriktig uppfattning om hur man
på olika håll bedömer det utrikespolitiska
läget i världen, och kanske skulle
man även i utlandet kunna dra felaktiga
slutsatser.

Nu säger utrikesministern, att han
inte har ansett det vara av så stort intresse
för kammaren att få del av hans
åsikter om de utrikespolitiska händelser,
som han här skildrat. Kan man
verkligen ge en skildring av vad som
skett i detta myller av händelser utan
att det just i själva urvalet av vad som
sägs i hög grad ligger en egen åsikt?
Nej, herr utrikesminister, det visar inte
minst Ert anförande här i dag. Därom
torde det inte kunna råda några delade
meningar. Det är principiellt omöjligt
att ge en sådan redovisning utan
att i viss mån redovisa eller underförstå
egna åsikter. Om det inte ligger ett
åsiktsmaterial bakom, är hela skildringen
tämligen värdelös. Yad den
svenska allmänheten och den svenska
riksdagen önskar måste ändå vara att
få inte bara ett kartotek över utan en
belysning av hur man på regeringshåll
ser på viktiga sidor av det utrikespolitiska
skeendet.

Enligt utrikesministerns påpekande
bör man inte göra några moraliska bedömanden.
Herr utrikesminister, det

är inte fråga om att uttala några moraliska
omdömen. Det är fråga om huruvida
man skall gå förbi sådana fakta,
som möjligen skulle kunna tolkas som
kritik, i detta fall av östblockets politik.
Skall man gå förbi sådana fakta? Skall
man tala om att balkanblockets tillkomst
har framkallat oro på rysk sida,
men inte att den ryska politiken i Österrike
och på Balkanhalvön har framkallat
oro inom balkanblocket och på
andra håll? Det är just den systematiska
underlåtenheten att påpeka den
ena sidan av saken och det konsekventa
framhållandet av den andra, som
gör utrikesministerns referat så ensidigt.

Utrikesministern håller före, att man
skall tala om, att ifall det uppstår militära
baser runt om östblocket, får detta
vissa konsekvenser. Gärna det. Men
varför gå förbi att Ryssland år efter år
håller Österrike och andra stater besatta
och att detta framkallar stor oro?
Varför enbart tala om att västblocket
framkallar oro inom östblocket? När
det gäller det senare talar utrikesministern
praktiskt taget uteslutande om
sådant som är välvilliga »nya signaler».
Herr utrikesministern ser på östblockssidan
bara vad som betecknas som utslag
av samarbetsvilja, men hos västblocket
endast de åtgärder, som framkallar
en enligt hans framställning rätt
naturlig oro på rysk sida.

Beträffande Tyskland, herr utrikesminister,
tror jag inte, att någon i detta
sammanhang beaktansvärd person har
sagt, att Parisfördragens ratificering
betyder en lösning av den tyska frågan.
De har syftat till en förstärkning av
Västeuropas försvar, inklusive Tysklands,
men inte till att i och för sig
trygga en återförening av Tyskland. Om
man då uttalar sig, såsom utrikesministern
här har gjort, får det en obestridlig
färg av polemik mot den politik,
som innebär Västtysklands upptagande
i demokratiernas försvar. Det
tycker jag är en skev och ensidig bild.

Onsdagen den 9 mars 1955

Nr 8

Jag har anfört skäl för uppfattningen,
att det ur demokratiernas synpunkt i
allmänhet och även ur Sveriges synpunkt
är önskvärt, att Västtyskland spelar
sin roll i det gemensamma försvaret.
Det vore av värde att litet utförligare
få höra, om utrikesministern har
en annan åsikt. Den engelske arbetarledaren
Attlee har ju mycket klart antytt,
att den svenska socialdemokratien
hyser en annan åsikt. Frågan är: Var
står den svenska regeringen? Är regeringens
ledamöter kanske oense i denna
fråga och vill därför inte uttala sig?
Om man inom regeringen har en utrikespolitisk
diskussionsklubb, kan vi
kanske få höra vad där kan ha uttalats
för olika synpunkter.

Till sist, herr talman, bara detta: när
utrikesministern nyss talade om att
reglerna för kontrollkommissionen i
Korea var ofullständiga, vilket försvårade
övervakningen, gjorde han sig återigen
skyldig till en intressant underlåtenhet,
genom att inte nämna, att det
som främst har gjort, att kontrollen
blivit tämligen ineffektiv och mött stora
svårigheter, är att östblockets representanter
visat en systematisk partiskhet
i kontrollkommissionen —• vilken kan
statistiskt ådagaläggas utan några moraliska
bedömanden.

Herr HJALMARSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Den värderingsfria utrikespolitik,
för vilken herr utrikesministern
gör sig till tolk, är i praktiken
omöjlig att tillämpa. Vi är ju oavbrutet
tvungna att ta ställning, när vi
som medlemmar i Förenta Nationerna
har att bestämma vår röstning i den ena
intrikata frågan efter den andra. Då gör
vi ständigt just sådana värderingar,
som utrikesministern nu själv i denna
debatt är så angelägen att inte gå in på.
Utrikesministerns inlägg i den utrikespolitiska
debatten är ju helt enkelt endast
en registrering i efterhand av vad
som har skett men innehåller icke någ -

Utrikesdebatt

ra utblickar över framtiden, som kan
tjäna till ledning för diskussionen med
tanke på våra kommande ställningstaganden.
Det är klart att denna attityd
inte precis stimulerar den utrikespolitiska
debatten.

Låt oss bara tänka på en sådan sak
som den aktuella utvecklingen i Västtyskland.
Varför skulle vi inte här i
riksdagen kunna fritt resonera om hur
denna utveckling på längre sikt kan
tänkas påverka läget i Skandinavien?
Varför kan vi inte ta upp resonemang
om hur denna utveckling kan komma
att påverka den militärpolitiska
situationen i norra delen av Europa, ett
problem som ju i högsta grad berör
våra egna intressen?

Det är riktigt att det i Schweiz inte
förekommer någon intensivare utrikespolitisk
debatt, men det beror på den
säregna ställning som Schweiz intar.
Schweiz är inte med i de olika internationella
organisationerna. Vi behöver
emellertid bara gå till Danmark för att
finna en betydligt större livlighet och
intensitet i den utrikespolitiska debatten
än här i Sverige.

Det är, herr talman, inte alls ovanligt
att delegationerna i Förenta Nationerna
har en allsidig sammansättning.
Det är inte bara i de skandinaviska länderna
som delegationerna företräder de
olika politiska partierna. Detta gäller
också delegationerna från t. ex. Indien
och Frankrike. Därmed är jag inne på
frågan om det svenska inlägget i Koreadebatten.

Vad jag främst reagerar mot, herr
utrikesminister, är tillvägagångssättet
från regeringens sida vid utarbetandet
och det definitiva ställningstagandet
till detta inlägg, ett tillvägagångssätt,
som jag inte anser vara alldeles korrekt.
En morgon fick vi i den svenska
FN-delegationen helt enkelt ett meddelande
om att ambassadör Sohlman instruerats
att göra ett inlägg i Koreadebatten.
Ingen hade förut hört talas
om den saken. Anförandet upplästes

Nr 8

Onsdagen den 9 mars 1955

Utrikesdebatt

aldrig i delegationen. Några exemplar
av anförandet fanns inte tillgängliga
för delegationens medlemmar. Jag fick
låna ett exemplar över dagen och upptäckte
då, att utöver synpunkterna på
den neutrala kommissionens arbete
innehöll det ett par, enligt min mening,
diskutabla politiska uttalanden — ett
av dessa direkt olyckligt. Nästa morgon
föreslog jag att dessa uttalanden, som
inte behövdes för sammanhanget, skulle
tas bort eller i varje fall väsentligt modifieras.
Herr Widén instämde i detta.
Vi fick veta att inga ändringar kunde
komma i fråga. Anförandet skulle hållas
samma dag. Tidsnöd kunde dock inte
ha varit det verkliga skälet härför.

Vad själva sakfrågan angår vill jag
bara säga, att det enligt min mening är
verklighetsfrämmande att tro, att Kommunistkinas
inställning till FN-stadgans
principer hade varit en annan, om
det hade varit representerat i FN. Men
det är inte detta, herr utrikesminister,
som är det väsentliga. Det av utrikesministern
citerade uttalandet skulle
göras vid en tidpunkt, då hela den
amerikanska nationen våldsamt reagerade
mot de kinesiska spioneridomarna
över de amerikanska flygarna. Jag har
haft en känsla av att man kanske inte
alltid här hemma förstått hur stark
denna reaktion var. Fn del ting kan
te sig annorlunda från aktuell FN-synvinkel
än från svensk horisont. Det är
bland annat för att få en bättre inblick
i sådana saker som vi har en delegation
i Förenta Nationerna. Nu är det i USA
som FN har sitt säte, och det är ett
faktum att ta hänsyn till. I USA ägnas
arbetet i FN en helt annan uppmärksamhet
än här hemma. De tongivande
tidningarna refererar det dagligen och
utförligt och televisionskamerorna sveper
varje dag över sammanträdena i
kommittéerna och generalförsamlingen.
I radion lämnas ibland rapport flera
gånger om dagen från FN.

Precis som man kunde förutse uppmärksammades
särskilt punkten om

Kina i det svenska inlägget, och kommentarerna
vid samtal med representativt
folk var alltid desamma: Var det
verkligen lämpligt att göra detta uttalande
just nu? Behövdes detta verkligen
när FN bara några veckor tidigare i
stadgeenlig demokratisk ordning beslutat
att uppskjuta frågan om Kommunistkinas
representation i Förenta Nationerna?
Enligt min tro tjänade detta
uttalande inte något nyttigt syfte.

Kanske jag bara till slut får nämna,
herr talman, att efter vad jag erfarit
hade mina meningsfränder här hemma
i Sverige vid överläggningarna med regeringen
aldrig blivit informerade om
de politiska uttalandena i slutet av det
svenska debattillägget. Jag skall emellertid
inte ytterligare fördjupa mig i
denna sak — vi kanske kan enas om att
betrakta den som en olyckshändelse.
Olyckor kan dock ofta förebyggas. Om
vi är överens om att söka förhindra
liknande i framtiden, är i varje fall
syftet med min framställning nått.

Får jag, herr talman, lägga till ett
enda ord om hemligstämplingen. Jag
tog upp frågan om principerna för dess
användande. Det är onekligen besvärligt
att i en offentlig debatt åskådliggöra
den saken just därför att materialet
är hemligstämplat. Vad jag vänder
mig emot är att man hemligstämplar ett
material som är allmänt bekant, t. ex.
de s. k. meddelandena i utrikespolitiska
frågor. Och nog övergår det väl
de flestas fattningsförmåga att begripa,
varför man behöver gå så långt i hemlighetsnit
att man t. o. m. hemligstämplar
det enkla registret över dessa meddelanden.

Hans excellens herr ministern för
utrikes ärendena UNDÉN:

Herr talman! Herr Hjalmarson får
nog själv svara för utblickarna mot
framtiden, om han vill ha den sortens
spekulativa debatter om det kommande
utrikespolitiska händelseförloppet.

Onsdagen den 9 mars 1955

Nr 8

Ingen lägger några band på honom, om
han vill göra det. Det står honom också
fritt att därav dra politiska konsekvenser
för vårt framtida försvar. Men jag
tror inte att det vore någon lycklig utveckling,
om vi här i svenska riksdagen
skulle ordna debatter av den arten,
även om det skulle verka stimulerande
på herr Hjalmarsons inbillningsförmåga.

Yad beträffar den lilla episoden i
New York, är jag mycket överraskad
över den hetta, med vilken herr Hjalmarson
har tagit fatt på den saken och
gör den till en stor händelse. Jag hade
inte ens reda på herr Hjalmarsons mening.
Jag satt i Stockholm och fick läsa
i tidningen till min stora överraskning,
att herr Hjalmarson hade gjort en skarp
attack mot regeringen för att denna
gjort ett uttalande i kommissionen, vilket
i sak stämde med den ståndpunkt
som vi i åratal hade intagit. Det var
inte lämpligt, menar herr Hjalmarson,
att vi, när amerikanska opinionen var
så upphetsad av krigsfångefrågan, i
samband med behandlingen av Koreafrågan
i kommissionen skulle göra en
antydan om att Pekingregeringen inte
var erkänd. När vi behandlade en sakfråga
i den internationella organisationen
skulle vi alltså hålla tyst med en
reflexion som helt och hållet hörde till
ämnet, därför att den amerikanska opinionen
var upphetsad i en annan fråga.
Förenta Nationerna borde inte ha sitt
säte i New York, om vi skulle ta den
sortens hänsyn, herr Hjalmarson. Jag
anser att herr Hjalmarsons reaktion är
helt omotiverad. Ett sådant inlägg som
det herr Solilman gjorde enligt regeringsdirektiv
måste kunna göras utan
att vi tar sådana hänsyn som alt herr
Hjalmarsons betänkligheter först skulle
omprövas inom delegationen. För oss
var motivet att inlägget skulle komma i
början av debatten. Detta begrep inte
herr Hjalmarson, som ansåg det vara
fullkomligt onödigt att inlägget kom i
debattens början. Men den saken får vi
väl bedöma själva här hemma.

Utrikesdebatt

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag hade inte tänkt
blanda mig i diskussionen mellan utrikesministern
och herr Hjalmarson,
men utrikesministerns skarpa replik nu
har fått mig att ta till orda. Han säger
att herr Hjalmarsons kritik är fullständigt
omotiverad. Jag tror att kammaren
har fått det intrycket, att FN-delegationen
mycket väl skulle kunnat få ett
tillfälle att diskutera det omstridda anförandet,
innan det hölls. Detta har delegationen
icke fått. Jag finner det helt
naturligt, att herr Hjalmarson med instämmande
från herr Widén här påtalar,
att ett sådant tillfälle icke har
givits.

Sedan vill jag tillfoga en sak beträffande
det förra meningsskiftet. Utrikesministern
säger, att om man fäster stor
vikt vid Tysklands återförening, såsom
han själv och vi väl alla gör, skall man
inte blunda för de risker som Västtysklands
upptagande i demokratiernas försvar
medför. Nej, naturligtvis inte, herr
utrikesminister. Men skall man blunda
för de risker, som det har både för
de demokratiska västmakterna och för
Sverige om demokratiernas försvar förblir
alltför svagt? Detta blundar utrikesministern
för. Skall man blunda för de
risker, som kommer därutav, att man
inom Sovjetryssland år efter år har
vägrat att på allvar förhandla om spörsmål
som gäller Tysklands återförening
och börjar vilja förhandla först nu, när
Västtysklands återupprustning har blivit
aktuell? Detta blundar herr utrikesministern
för. Den första risken nämns
i redogörelsen, men de båda andra riskerna
som självklart är minst lika väsentliga
utelämnas. Det är luckor av
den arten, som ger en sådan skevhet i
utrikesminister Undéns överblick här
i dag.

Herr HJALMARSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Den upplysning, som
herr utrikesministern lämnade om alt
minister Sohlmans inlägg i Koreade -

Nr 8

Onsdagen den 9 mars 1955

Utrikesdebatt

batten hade förelegat länge, ställer vad
som inträffat i ännu mera anmärkningsvärd
dager. Då måste man fråga
sig, varför inte delegationen, eftersom
det tydligen varit gott om tid härför,
hade fått tillfälle att ta del av materialet? Jag

är övertygad om att herr utrikesministern
är lika medveten som jag om
att det är nödvändigt, när vi gör våra
utrikespolitiska deklarationer, att ta
hänsyn till den miljö i vilken dessa
görs. Den saken förefaller mig vara så
uppenbar, att man inte behöver närmare
motivera den. Vidare! När vi nu
har en delegation i Förenta Nationerna
får inte denna, allra minst när det
gäller ställningstagandet i en viktig fråga,
av regeringen betraktas enbart som
ett passivt instrument, ett verkställighetsorgan
för regeringen. Regeringen
måste utgå från att de som sitter i delegationen
har intresse av att aktivt
medverka vid uppläggningen av den
svenska FN-politiken. Jag skulle beklaga,
om utrikesministerns sista inlägg
skulle kunna tolkas så, att han inte delar
min uppfattning om att detta är en
förutsättning för det goda och förtroendefulla
samarbete vid handläggningen
av FN-frågorna, som vi väl alla
eftersträvar.

Slutligen, herr talman, vill jag bara
fråga vem som har sagt, att utrikespolitiska
debatter behöver präglas av spekulativa
utblickar? Vad fanns det för
spekulativa utblickar i mitt inlägg här
i dag? Är det inte meningen när vi
träffas till utrikespolitisk debatt, att vi
på grundval av det sakmaterial som
föreligger skall försöka göra de bedömningar,
som kan bli vägledande för vårt
framtida ställningstagande och för
människors sätt att resonera här i landet
kring livsviktiga spörsmål? Vad
skall vi ha en utrikespolitisk debatt till
här i riksdagen, om inte meningen just
är att skapa större intresse och intensivare
uppmärksamhet kring behandlingen
av dessa ting?

Hans excellens herr ministern för
utrikes ärendena UNDÉN:

Hem talman! Jag har ända sedan år
1946, då Sverige kom in i Förenta Nationerna,
varit ordförande i den svenska
delegationen under den tid jag varit
i New York, och såvitt jag vet har
det aldrig behövt bli några svårigheter
i detta avseende. Det har aldrig förekommit
klagomål över att oppositionens
medlemmar inte fått fritt ta ståndpunkt
i de uppkommande frågorna.

Å andra sidan är det självfallet, att
om det av några tillfälligheter inträffar,
att regeringen får ett meddelande
om att en debatt börjar påföljande dag
klockan 10 eller hur dags det nu var,
och regeringen då ger direktiv om att
ett visst anförande bör komma i början
av debatten, så har regeringen sin
fulla frihet att handla så. Jag kände
inte till herr Hjalmarsons betänkligheter
och att herr Hjalmarson inte hade
sett detta tal i förväg. Jag kan inte sitta
i Stockholm och dirigera detta. Jag
måste emellertid hålla på att, om en
brådskande situation inträder, hänsynen
till den ene eller andre delegatens
invändningar inte kan få hindra att ett
uttalande som är av politisk betydelse
göres.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Det var närmast en del
av herr Ohlins första anförande som
föranledde mig att ta till orda på detta
stadium av debatten, men jag kanske
får anknyta till den ordväxling som
just nu pågått.

Givetvis är det ett önskemål att få
till stånd en livlig utrikespolitisk debatt
i vårt land. I en demokrati bör frågorna
genomlysas, det är självklart.
Men nog är det ganska märkligt, i varje
fall för mig, att från herrar Ohlin och
Hjalmarson få höra dessa tongångar,
där det liksom framställs anklagelser
mot oss för att vi inte skulle vara intresserade
av en utrikespolitisk debatt.

Onsdagen den 9 mars 1955

Nr 8

Det svenska folket får ju huvudparten
av sina informationer under valrörelserna.
När jag tillät mig att i ett tal
ta upp de utrikespolitiska frågorna var
det ingen måtta på de beskyllningar
som både högern och folkpartiet överöste
mig med, inte därför att jag hemlighöll
någonting utan därför att jag
tillät mig att dra ned utrikespolitiken
genom att föra in den i den politiska
debatt där det svenska folkets opinioner
skapas. Är det under icke valår som
det skall förekomma utrikespolitiska
debatter, medan det under valår enligt
högern och folkpartiet är förbjudet att
vidröra utrikespolitiken? Om det förhåller
sig så är det ju en intressant
form av opinionsbildning som herrarna
startat.

Den andra reflexionen, som jag inte
kan undgå att göra efter de korta sekunder
jag varit inne i kammaren, är
att om utrikespolitiska debatter skall
föras i den anda av smågnatighet och
allmän knarrighet, som här har utmärkt
herrar Ohlin och Hjalmarson,
tror jag att sådana debatter kommer att
fullständigt trötta ut det svenska folket.
Det går att föra en utrikespolitisk debatt
på ett annat sätt. Jag kommer just
nu från senaten. Det är kanske inte
första gången som senatens debatter är
intressantare än debatterna i den folkvalda
kammaren, där partiledarna sitter.
Jag måste säga att herr Ohlons
anförande verkligen var värt att lyssna
till. Han framhöll att vi nu står inför
en världspolitisk situation som ingen
generation tidigare stått inför. Han utgick
från det Churchillska talet, och
jag tillät mig att med anknytning därtill
säga, att dramatiken i den nuvarande
situationen, med utsikterna till en
total förintelse av civilisationen å ena
sidan, och å andra sidan eu fullständigt
oanad välståndsutveckling om
mänskligheten tar sitt förnuft till fånga,
den dramatiken är tillräckligt pressande
för att få ett våldsamt grepp över

Utrikesdebatt

våra sinnen utan att den behöver underbyggas
av mycken vältalighet.

Det enda jag hade att anmärka på
herr Ohlons anförande, som fäste uppmärksamheten
på den situation världen
för närvarande befinner sig i, var
att han, liksom också herr Ohlin har
gjort, kräver att den svenska regeringen
på ett tidigt stadium skall ta en position
i dessa utomordentligt invecklade
frågor. Det var även hos herr Ohlon
liksom en underton att regeringen flydde
klarheten, att vi försöker undvika
att ge allmänheten nödvändiga upplysningar.

Nej, herr talman, det är inte så! Det
interpellationssvar beträffande dessa
frågor som jag på den svenska regeringens
vägnar avgav för ungefär ett
år sedan, betecknades även i den utländska
pressen som den mest öppenhjärtiga
och klarläggande orientering
som dittills hade lämnats i något parlament.
Att vi tillät oss göra detta berodde
på en omständighet, som även
herr Ohlon berörde, nämligen det
märkliga förhållandet att världens ledande
fysiker, världens ledande experter
på detta område, i åratal har försökt
klargöra för mänskligheten vad
som håller på att hända. Atomfysikern
Niels Bohr förklarade 1947 för alla som
ville lyssna att den hemlighet, som
Amerika då så intensivt bevakade, inom
fem år komrne att vara tillgänglig även
för dem som opponerar sig mot Förenta
staternas politik. Han fick ju nästan
på dagen rätt. Men alla de varningar
som uttalats av fackmän och
fysiker har gått nästan spårlöst förbi
därför att man från statsmännens och
politikernas sida inte har gjort de
klarlägganden som behövts för att opinionen
skulle förstå att detta icke var
några akademiska, mer eller mindre
förryckta fantasifoster som spökade i
forskarnas hjärnor, utan eu hård realitet
av samma typ som de vi i vanliga
fall diskuterar i våra parlament.

Detta var anledningen till att rege -

Nr 8

Onsdagen den 9 mars 1955

Utrikesdebatt

ringen redan för ett år sedan försökte
skapa så stor klarhet som det över
huvud taget då var möjligt att skapa,
och jag kan försäkra både herr Ohlin
och herr Ohlon att vi kommer att fortsätta
efter den linjen. Den klarhet i
denna för oss väsentliga fråga, som
det går att få fram genom våra experter,
kommer vi att delge den svenska
allmänheten.

Men däremot är det för mycket begärt
att vi i dag skall vara beredda att
säga vilka konsekvenser som de nya
upptäckterna får i det ena eller det
andra avseendet. Det är dock endast
tre länder i världen som har skaffat
sig atomvapnet för sitt försvar, nämligen
Förenta staterna, Sovjetunionen
och England. Det är kanske för mycket
begärt att vi här skall tillvälla oss en
fjärdeplacering och komma och ange
några riktlinjer innan man har tagit
en mera definitiv ställning inom de
makter där man har långt större möjligheter
att bedöma situationen och där
man har långt större resurser för experiment
än vårt lilla land har.

Churchills tal var utomordentligt intressant.
Jag rekommenderar det till
livligt studium. Jag tror att det kan ge
anledningar till eftertanke både åt det
ena och det andra hållet.

Men, herr talman, det som uppkallade
mig var något som herr Ohlin,
efter det referat som jag fått, sade med
utgångspunkt i Attlees uttalande, att
den västtyska upprustningen stöds av
alla de demokratiska arbetarpartierna
i Europa med undantag av Schweiz och
Sveriges. Herr Ohlin har i min närvaro
sagt att regeringens ovilja att diskutera
dessa ting förmodligen beror på
att det råder oenighet inom regeringen.
Jag skall inte göra några reflexioner
om den saken -— ämnet är för allvarligt
för att man skall tillåta sig det helt
naturliga skämt som här vill spela på
läpparna — men herr Ohlin spårar
alltså här en oenighet inom regeringen,
och det är den, menar han, som är an -

ledningen till att vi undviker en diskussion
om den tyska frågan.

Enligt det referat jag har fått hade
herr Ohlin tidigare sagt att vi viskar
vid internationella konferenser, men
att vi inte vågar stå för vad vi har viskat
när vi kommer hem till vårt land.

Ja, herr Ohlin, det tillhör väl tonen
i dagens utrikespolitiska debatt att komma
med insinuationer av denna art. Det
är eljest mycket lätt för herr Ohlin att
få reda på vad som har förevarit. Mr
Attlees uttalande, som jag bara har
sett i ett referat i en svensk tidning,
baserar sig antagligen på det i alla
tidningar återgivna faktum, att det vid
den socialistiska internationalens exekutivs
möte år 1954 — jag tror det
var i februari, uppstod en votering om
europaarmén. Vid denna votering röstade
Sverige, Schweiz och Finland genom
att lägga ned sina röster, och
Tyskland röstade emot europaarmén.
Alla de övriga staternas partier röstade
för europaarmén. Det är inga hemligheter
vad som har hänt vid mötet. Det
har såvitt jag vet återgivits i den svenska
pressen precis på det sätt som jag
här har skildrat det.

Men eftersom det förekommer så
mycket kannstöperier, så mycket tal
om vad som har förekommit på möten
som inte har refererats i pressen eller
som, där de har refererats i pressen,
har refererats på ett sött som kan ge
anledning till missförstånd, begagnar
jag herr Ohlins insinuation som en anledning
att uppehålla mig ett ögonblick
vid denna fråga.

Jag tror att kammarens ledamöter
kan utgå ifrån att vi menar uppriktigt
allvar med vår alliansfria linje, vilket
betyder att vi i vissa situationer inte
tar position. Den politiken driver vi
även i Förenta Nationerna, men den
hindrar oss ju inte från att delta i Förenta
Nationernas arbete. I den mån
som en fråga kommer upp, vars lösning
vi tror oss kunna påverka i riktning
hän emot ökat samarbete — ett steg på

Onsdagen den 9 mars 1955

Nr 8

fredens väg, om jag får begagna det
uttrycket — försöker vi stödja den linjen.
När vi socialdemokratiska politiker
deltar i internationalens arbete är
det klart att vi såsom ansvariga för regeringspolitikens
utformning — eftersom
vi är ett av regeringspartierna —-är försiktiga i våra uttalanden. Det gäller
naturligtvis i alldeles särskild grad
de regeringsledamöter som skickas ut
till de internationella rådslagen. Det är
självklart att vi därvid icke tar någon
position vilken kan komma i konflikt
med den allmänna utrikespolitiska linje
som vi här hemma är beredda att försvara.
Allt tal om att vi viskar ett i
London eller Scarborough och säger ett
annat i Stockholm faller på sin egen
orimlighet.

Å andra sidan är det lika klart att vi,
på samma sätt som vi anser oss böra
delta i Förenta Nationernas arbete för
fred och samarbete bland folken, i Internationalen
försöker stödja sådana
tankegångar som vi tror vara ägnade
att ta bort friktionsanledningar folken
emellan. I den tyska frågan kan jag
vidare säga att vårt ställningstagande
har varit precis det som jag tillät mig
att ge uttryck åt i ett offentligt tal på
Stockholms stadshus’ borggård år 1953,
nämligen att den tyska upprustningsfrågan
icke bör lösas över det tyska
folkets huvuden.

Innebörden var den, att det kommer
att vara meningslöst att utifrån söka
skapa kontroller över ett upprustat
Tyskland, om icke upprustningen kontrolleras
av de demokratiska krafterna
inom Tyskland självt. Det var ingen
viskning, herr Ohlin, utan ett offentligt
tal år 1953. Jag beklagar att det inte
observerades, men jag gjorde vad jag
kunde för att det skulle observeras.

Efter den linjen har vi arbetat. Vi
har sagt oss, att vi inte kan finna en
lösning av den tyska frågan — det strider
mot hela vårt ställningstagande i
internationella angelägenheter att uppträda
med pretention på alt ha funnit
(i — Andra kammarens protokoll 11)55.

Utrikesdebatt

sanningen — men däremot har vi efter
måttet av våra krafter sökt framhålla
för ledarna för de två stora partierna,
det engelska arbetarpartiet och det tyska
socialdemokratiska partiet, vilka såvitt
vi kan bedöma i stor utsträckning
kommer att bära ansvaret för Europas
framtid, att det blir utomordentligt
riskabelt om de inte kan resonera sig
fram till en gemensam lösning. Det
svenska socialdemokratiska partiet har
inte gjort någonting annat än att i Internationalen
framhålla, att en lösning
som beslutas mot det tyska socialdemokratiska
partiets röst enligt vår mening
icke är en bra lösning. Sedan går vi
inte in på sakfrågan. Vi bara konstaterar,
att det är olyckligt om denna för
oss alla betydelsefulla fråga löses mot
hälften av den tyska nationen.

När Internationalens exekutivs möte
— jag tror det var i februari i fjol, men
jag är inte säker — hade hållits och vi
upptäckte vad som höll på att ske, tilllät
jag mig inbjuda till konferensen i
Röstånga och Malmö för att Attlee och
Ollenhauer åtminstone skulle få tillfälle
att under förtroliga former klargöra
sina positioner. Det var vad som skedde.
De svenska och danska representanternas
roll var mycket blygsam.

I Malmö och Röstånga skapades en
atmosfär, som verkade så hoppingivande,
att den brittiske partiledaren ansåg
det klokt att vid det brittiska arbetarpartiets
årskongress i september 1954
fortsätta de påbörjade överläggningarna.
Därför inbjöd han Ollenhauer till
det brittiska arbetarpartiets kongress i
Scarborough, dit även jag och den holländske
socialdemokratiske .statsministern
reste. Vi hade en överläggning,
som emellertid inte ledde till särskilt
märkliga resultat, såsom framgår av
den följande utvecklingen.

År det verkligen någonting att vara
upprörd över att detta har hänt, herr
Ohlin? Vem som helst som hade frågat
skulle ha fått detta svar, och det finns
såvitt jag kan förstå ingenting i det
Nr S

Nr 8

Onsdagen den 9 mars 1955

Utrikesdebatt

som kan behöva föranleda någon insinuation
om att man viskar ett i
Scarborough och säger ett annat i
Stockholm.

Låt mig sedan läsa upp vad den
svenske representanten i Internationalens
exekutiv sade. De andra tingen
har kunnat kontrolleras utan vidare,
men detta är såvitt jag vet inte offentliggjort.
Herr Björk yttrade följande
kloka ord, som jag gärna vill bringa
till offentligheten, om man är så misstänksam
mot vad vi har för oss: »Vi
anser det vara en illusion att tro, att
den tyska nationalismen i det långa
loppet kan kontrolleras utifrån genom
fördragsgarantier. Den inre utvecklingen
i Tyskland kommer att bli avgörande.
Det är därför djupt beklagligt,
att beslutet om tysk upprustning
och Västtysklands framtida status håller
på att fattas mot de mest demokratiska
tyska kretsarnas opposition —
d. v. s. den tyska arbetarrörelsen. Det
är ett stort nederlag för den internationella
socialdemokratien att de viktigaste
socialistiska partierna i Europa
varit ur stånd att finna en gemensam
linje i tysklandsfrågan. Man kan ifrågasätta,
om det inte varit möjligt att
finna en sådan linje innan det var för
sent.»

Han fortsätter: »Vi svenskar gör inte
anspråk på att ha funnit en lösning av
det tyska problemet. Vi känner inte ryssarnas
avsikter i fråga om Tyskland,
och vi är inga optimister, men vi kan
inte vara eniga med dem som anser, att
varje överenskommelse med ryssarna
är utesluten. Vi tror inte att Berlinkonferensen
gjorde situationen tillräckligt
klar, och vi tror att nya förhandlingar
blir nödvändiga för att få ett ytterligare
klargörande.»

Uppenbarligen är det den uppfattningen
man har på ledande håll i världen,
att nya förhandlingar är nödvändiga.
Är det så farligt att den svenska
socialdemokratiens representant har

hävdat dessa synpunkter i februari
1954?

Herr HJALMARSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Ohlin och jag
— som herr statsministern inte hörde
här i kammaren — får veta att vi har
ägnat oss åt allmänt smågnat i den utrikespolitiska
debatten. Herr Ohlon,
som vi inte har hört, har däremot tydligen
enligt statsministerns mening hållit
ett stort tal i första kammaren. Jag
är övertygad, herr talman, om att herr
Ohlon har hållit ett utmärkt anförande,
och jag förstår att herr statsministern
har hämtat mycken inspiration i senaten,
även om det förvånar mig en
smula att herr statsministern behöver
komma över till andra kammaren för
att tala om, hur inspirerad han har blivit
i första.

Vi som inte i likhet med statsministern
har förmånen att kunna vandra
från kammare till kammare för att delta
i överläggningarna får väl hålla oss
till den debatt som förs här i kammaren.
Jag kanske bara i all vördsamhet
kan få upplysa statsministern om att
jag för min del i mitt inledningsanförande
tog upp tre som jag tycker
rätt betydelsefulla ting: För det första
förutsättningarna för fredlig samlevnad
mellan kommunistvärlden och den fria
världen, för det andra bakgrunden till
och innebörden av vår alliansfria linje
i det aktuella läget, och för det tredje
en diskussion med utgångspunkt från
utrikesministerns intressanta anförande
i Oslo. Är detta, herr statsminister,
inte väsentliga frågor?

Det finns mig veterligt ingen här i
kammaren som har haft ett ord att
invända emot att regeringen tar upp
utrikespolitik i valrörelsen. Jag förstår
inte var statsministern fått detta
ifrån. Möjligen kan statsministern ha
missuppfattat ett referat av vad jag
sade. Jag tillät mig nämligen påtala
angelägenheten av att den officiella
redovisningen av utrikesfrågorna även

Onsdagen den 9 mars 1955

Nr 8

fick ge en bild av de meningsbrytningar
i den ansvariga opinionen — den har
regeringen inte monopol på — som
har föregått det slutliga ställningstagandet.
Skulle inte en sådan bild kunna
bidraga till större förståelse både
här hemma och utomlands för våra utrikespolitiska
problem? Kanske skulle
härigenom de officiella publikationerna
rent av kunna få ökat läsvärde.

Under alla förhållanden måste en
sak stå fast: Tar man i en offentlig
redogörelse in utpräglat polemiska inlägg
från en valrörelse, då bör man
även låta motparten komma till tals,
annars bör man utesluta sådana inlägg.
Detta är enligt mitt förmenande bara
en fråga om fair play i den politiska
debatten.

Till sist, herr talman, kanske jag får
säga ett ord om den västtyska upprustningen,
som även jag berörde i mitt
första anförande. Parisfördragen har ju
nu godkänts i Västtyskland av en i demokratisk
ordning vald riksdag. Den
armé, som där skall skapas, blir den
tyska demokratiens armé. Den skall
vidare införlivas med de europeiska
demokratiernas egen försvarsgemenskap.
Därmed får vi effektiva garantier
för att den tyska krigsmakten uteslutande
kommer att tjäna frihetens och
demokratiens sak. Jag förstår att det
kan vara ett intresse att sammanjämka
den engelska och den tyska socialdemokratiens
ståndpunkter i denna
fråga, men det är ju närmast en intern
partiangelägenhet. Det väsentliga just
nu är väl ändå att samstämmighet har
uppnåtts mellan de engelska och tyska
regeringarna. Konrad Adenauer och
Winston Churchill är pålitliga representanter
för europeisk demokrati. Den
fråga som nu är väsentlig för oss —
och där måste jag säga att statsministerns
inlägg inte gav någon vägledning
— är: Vilken betydelse på litet längre
sikt kan den aktuella tyska utvecklingen
väntas få för läget i Skandinavien?
Vilka konsekvenser får den för hela vår

Utrikesdebatt

ställning — utrikespolitiskt och militärpolitiskt?
Är inte detta väsentligare
ting än åtskilliga av de mera tekniska
resonemang, som vi fått höra från regeringsbänken? Herr

OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Vi får väl anse att det
tillhör statsminister Erlanders små
egenheter att komma in i kammaren
och karakterisera en debatt, som han
inte har lyssnat till. Det är väl inte
mycket mera att säga om den saken.
När herr statsministern fällde detta yttrande,
som herr Hjalmarson nyss berörde,
vill jag endast göra det tillägget,
att detta ju visar olämpligheten av
tvåkammarsystemet. Annars skulle inte
statsministern kunna falla i denna
grop. Statsministern gör just det utrikesministern
tyckte så illa om, nämligen
att komma med moraliska domar.
Om det nu skall vara ett sätt för statsministern
att höja debatten upp till
det rätta moraliska planet, därom kan
ju var och en bilda sig en egen uppfattning.

Men, herr statsminister, det går alls
inte att låtsa att de synpunkter, som
här har framförts, är bara smågnat
utan väsentlig betydelse. Det har här
gällt en lång rad mycket väsentliga
problem, som Ni kanske får erfara när
Ni läser protokollet. Vi har påvisat
luckor, ensidighet, skevhet i framställningen
som väl, om det stode oemotsagt,
skulle ge ett alldeles oriktigt intryck
såväl hos den svenska allmänheten
som i utlandet. Jag kan tillägga
ytterligare utöver vad jag sade i föregående
replik: det har ju ändå skett
en hel del när det gäller nedrustningsfrågornas
behandling. Den svenska inställningen
som utrikesministern vid
något tidigare tillfälle varit inne på,
förbigår han nu. Nog skulle det ha
varit värdefullt att där få en belysning
ur svensk synpunkt i stället för bara
ett kort referat på några få meningar
rörande hur de andra ser på saken.

Nr 8

Onsdagen den 9 mars 1955

Utrikesdebatt

Statsministern säger, att man på vårt
håll har krävt att regeringen i dag
skulle ta position. Jag var angelägen
att i mitt yttrande säga så här: »Det
är inte bundna ståndpunkter och definitiva
beslut jag efterlyser. Det är
ett bidrag till den offentliga debatten
i livsviktiga frågor, en vägledning som
regeringen allena kan ge.» Statsministern
har alltså fått ett något felaktigt
referat av mitt anförande. Frågan är:
Hur ser den svenska regeringen på
det svenska försvarslägets ändring i
atomteknikens tidevarv? Det var i och
för sig mycket välkommet när statsministern
höll ett anförande för ett
år sedan, som dock väsentligen sysslade
med andra sidor av problemet.
Men det var många saker som statsministern
då inte kunde gå in på, och
det har skett åtskilligt under det senaste
året. Utvecklingen går med väldig
hastighet, t. ex. när det gäller de
taktiska atomvapnen. Nog vore det anledning
att få denna sak belyst för
svenska folket och, herr statsminister,
belyst långt innan regeringen tar definitiva
ståndpunkter. Det går inte att
säga, att vi i oppositionen begär i dag
definitiva ståndpunkter —• det vore
orimligt — när vi tvärtom begär regeringens
vägledning för en offentlig debatt,
som i en demokrati måste föregå
ett definitivt ståndpunktstagande.

Till sist, herr talman, när ledaren för
kanske Europas största socialdemokratiska
parti, med vilken statsministern
har idkat åtskilligt umgänge under de
senaste två åren, gör ett uttalande den
19 februari 1955 — alltså inte för ett
år sedan — och därvid ger ett bestämt
intryck om den svenska socialdemokratiens
ställning i den tyska frågan, då
finner jag för min del oundvikligt att
man efterlyser besked, hur saken ligger
till.

Nu säger statsministern, att han höll
1953 ett anförande, där han sade, att
den tyska upprustningsfrågan inte
borde lösas över det tyska folkets hu -

vud. Nej, tacka för det, men i Västtyskland
har man ju en demokratisk
författning! Det verkar som om utrikesminister
Undén snarast intog en
avog hållning, även om beslut fattas
med 2I3 majoritet av den demokratiskt
valda västtyska riksdagen. Och statsminister
Erlander är heller inte nöjd
med detta. Statsministern säger: vi har
sagt att det vore önskvärt med samförstånd
mellan engelsk och tysk socialdemokrati.
Man kan säga att det är
önskvärt. Men när detta samförstånd
inte går att uppnå, då säger statsministern,
att en lösning mot den tyska
socialdemokratien är olycklig. Alltså,
en lösning av Västtysklands problem
mot opinionen hos icke fullt ''/3 av representationen
tar statsministern nu
ställning emot. Det är emellertid en
lösning med 2/3 majoritet i en demokratisk
församling som håller på att
ske. Det är onekligen klargörande, att
statsministern här nu tagit ställning
mot en sådan lösning, därför att den
tyska socialdemokratien icke är med
på den.

Statsministern förklarade att en sådan
lösning var olycklig. Det tycks vara
så, att statsministern vill ge den tyska
minoriteten, den tyska oppositionen,
vetorätt. Men den svenska oppositionen
kan resa till New York i offentligt
uppdrag och får inte ens i förväg se de
uttalanden som den svenska regeringen
gör!

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Det här blev ju en
debatt av ungefär samma typ som den
vanliga, där åsikterna glider allteftersom
herr Ohlin gör försök att precisera
dem.

Jag har inte uttalat mig om lösningen
av den tyska upprustningsfrågan.
Jag har sagt att det är olyckligt att den
tyska upprustningen beslutats i den
formen, att en stor del av de krafter,

Onsdagen den 9 mars 1955

Nr 8

på vilka demokratien har att bygga för
framtiden, ställer sig utanför upprustningsbeslutet.
Den som inte inser den
oerhörda skillnaden förstår ingenting
av demokrati och politik. Yi vet hur
lätt det bär varit tidigare för nationalistiska
krafter i Tyskland att tillvälla
sig väldet och hur angeläget det därför
borde vara att förankra den tyska upprustningen
i en folkopinion, på vars
demokratiska sinnelag man inte haft
anledning tveka ett ögonblick.

Jag tvivlar inte på att Adenauer är
demokrat — men jag tror det varit
mycket välgörande för Europa, om det
beslut som här fattats, kommit till i en
annan anda än den som det nu gör.
Det är vad jag har sagt. Vill man sedan
öva sig i de förvrängningskonster, som
herr Ohlin excellerade i, så antar jag
att det spelar väldigt liten roll.

Jag kan dessutom påpeka, att även
på en annan punkt gör sig herr Ohlin
skyldig till denna glidning i tankegången.
Han säger: Vad jag begär är
att regeringen lämnar så mycket som
möjligt av material för att klargöra den
situation, i vilken vi befinner oss, men
vi begär inga ståndpunkter i dag. På
det svarar jag, att den svenska regeringen
har tidigare än någon annan
regering försökt att göra det. Vi har för
ett år sedan ställt det material, som
då fanns, till förfogande. Vi är självfallet
villiga att fullfölja denna politik.
Om något är angeläget för oss så är det
just detta. Men då är det väl ändå
ganska vilseledande att använda ett
ordval, som ger sken av att kravet på
klarhet och fakta i målet skulle vara
en sak som oppositionen tvingar fram,
när i själva verket regeringen inte begär
något bättre än att få lämna det
material som erfordras.

Sedan säger herr Ohlin, alt han vill
dessutom ha reda på regeringens synpunkter
på det aktuella läget. Det var
där jag svarade, att det är vi inte beredda
att lämna i dagens situation. De
orden hörde jag direkt att herr Ohlin

Utrikesdebatt

sade från denna talarstol, att han ville
ha regeringens synpunkter på det aktuella
läget. Det är så att tekniken numera
gått så långt framåt, att det går,
trots tvåkammarsystemet, för statsministern
att lyssna även på debatten i
andra kammaren, och jag hörde en stor
del av herr Ohlins anförande. Det kan
hända att jag har oturen att alltid koppla
in herr Ohlin i mina hörlurar, när
han talar om oväsentliga ting. Jag kan
inte bedöma något annat än det jag
hört, men jag anknöt här, när jag
började mina reflexioner, till den replikväxling
som då pågått. År det den
formen av utrikespolitisk debatt som
denna replikväxling är ett exempel på,
då tror jag att den svenska allmänheten
kommer att tröttna på gnatet
och tristessen. Det var vad jag sade,
och jag har ingen som helst anledning
att på denna denna punkt ändra ett
enda ord av det.

Vi lever i en stor historisk tid. Jag
lyssnade ungefär en halv timme till
denna debatt. Den rörde sig om ting
som sannerligen inte står i nivå med
den situation, i vilken vi lever.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill bara konstatera,
att nu tvingades i alla fall herr
statsministern till ett erkännande. Det
är inte bara fråga om presentation av
vissa atomfysiska fakta å ena sidan och
om definitiva beslut å andra sidan. Det
är ett långt avstånd mellan dessa ting.
Däremellan måste ligga en debatt, där
regeringen ger en vägledning successivt.
Statsministern erkänner nu att
det kan tänkas, men han säger, att regeringen
inte är beredd till detta i dagens
situation. Jag måste beklaga att
regeringen inte är beredd därtill. Ty
det gäller ett så allvarligt problem, att
vi har all anledning att sörja för en
kontinuerlig debatt kring dessa spörsmål
•— eu debatt som endast kan äga
rum, om regeringen därvidlag spelar

Nr 8

Onsdagen den 9 mars 1955

Utrikesdebatt

sin roll — icke bara genom att lägga
fram vissa fakta — utan också genom
att tillkännage sin bedömning av väsentliga
aspekter på de lägen för Sveriges
del, försvarspolitiska och andra,
som uppkommer i atomfysikens tidevarv.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! För att det inte skall
stå oemotsagt i kammarens protokoll
vill jag bara notera, att denna min
uppfattning om nödvändigheten för regeringen
att framlägga material för en
debatt deklarerade jag i februari i fjol.
Den var alltså inte avpressad i dagens
diskussion med den väldige herr Ohlin.

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet TORSTEN NILSSON:

Herr talman! Alldenstund jag vid
flera tillfällen under dagens debatt har
blivit apostroferad anser jag mig skyldig
att göra några korta kommentarer.

För det första kan jag inte annat
än som min personliga mening uttrycka
ett beklagande över att utrikesdebatten
skall ha behövt få den tillspetsade form
som den har fått. Utrikesministerns
sakligt upplagda anförande inbjöd
egentligen inte till något sådant.

När man emellertid med utgångspunkt
från allmänna utrikespolitiska
resonemang begär, att regeringen, som
herr Ohlin uttrycker det, skall ge en
belysning av de pmedelbara konsekvenserna
av vad som sker nu, på atomteknikens
område, rent försvarspolitiskt
för vårt eget vidkommande, vill
jag understryka, hur svårt detta i själva
verket är. Jag vill också påpeka det
ömtåliga uti att från regeringsbänken
göra några bestämda deklarationer, alldenstund
vi lever i en värld utan nåd,
där man iakttar varje nyans i uttryckssätten.

Jag kan erinra om, att överbefälhavaren
i sin utredning dragit sina slutsatser
om dessa ting, vilka vi så små -

ningom parlamentariskt skall bearbeta.
Som statsministern redan tidigare förklarat,
befinner världen sig emellertid
mitt uppe i en hektisk utveckling på
detta område. Jag vågar därför inte i
dag göra något bestämt uttalande om
hur länge överbefälhavarens utredning
kan vara fräsande aktuell. En sak kan
jag emellertid slå fast: från försvarsledningens
sida lämnade man i slutet
på föregående år en redogörelse för de
konsekvenser som atom- och vätevapnen
kunde ha för vårt lands vidkommande,
men för några dagar sedan har
man i svensk press kunnat påvisa, att
dessa uppgifter varit oriktiga. Vad var
det då för fakta, som försvarsstaben
vid den tidpunkten stödde sig på? Jo,
den stödde sig på uppgifter, som då
lämnats i ett anförande av ordföranden
i den amerikanska atomkraftkommissionen,
dr Strauss, en man som borde
sitta inne med förstahandsmeddelanden
om atom- och vätevapnens verkningar.
Efter ett halvt år har emellertid
samma amerikanska atomkraftkommission
kommit till helt andra resultat.
Vad vi kan göra är, att inregistrera
dessa fakta och försöka med utgångspunkt
ifrån ett halvt år senare lämnade
uppgifter dra andra slutsatser än
de som vi avlämnat tidigare. Det är
nämligen så, herr Ohlin, att vi inte
har möjlighet att göra några egna experiment.
Vi har inte hunnit så långt,
att vi kan dra några slutsatser av erfarenheter,
som vi själva gör. Vi måste
inskränka oss till att så gott sig göra
låter dra slutsatser genom de informationer
vi kan erhålla om vad som sker
på andra håll ute i världen. Detta är
anledningen, herr Ohlin, till att det
inte är så enkelt att belysa dessa ting,
som han i sitt anförande föreställt sig.

Jag vill bara, herr talman, ha sagt
detta för att dämpa ner diskussionen
och för att det inte skall stå oemotsagt,
att den svenska regeringen inte lämnar
de upplysningar som den kan sitta
inne med; upplysningar har, såsom

Onsdagen den 9 mars 1955

Nr 8

statsministern påpekade, då han höll
sitt anförande här i kammaren, lämnats
med utgångspunkt från de erfarenheter
vi gjort.

Herr PETTERSSON i Dahl (bf):

Herr talman! Jag vill först framhålla
att jag hör till dem som anser att det
är mycket värdefullt med en debatt i
utrikesärenden här i riksdagen. Kanske
just därför att vi är ett litet land
är vi mest beroende av den politik som
förs av stormakterna utanför våra
gränser. Däremot är jag mycket tveksam
om man i en sådan här utrikesdebatt
skall behöva dra upp en procedurfråga
i FN som t. ex. om att någon
i delegationen där inte blivit i tid
informerad i den ena eller den andra
frågan på ett tidigt stadium. Det är väl
ändå sådana saker som förekommer
överallt, och sådant behöver man kanske
inte dra upp här i riksdagen.

Utrikesministern har lämnat en utförlig
redogörelse för det aktuella utrikespolitiska
läget. Jag skall här bara
knyta några kommentarer till en del
punkter, som enligt min mening särskilt
bör uppmärksammas. Först och
främst skulle jag vilja uttrycka min
tillfredsställelse över att den utrikespolitik
regeringen fört vunnit så stor
anslutning från samtliga demokratiska
partier i vårt land. För några år sedan
gjorde oppositionspartierna oftast mycket
hårda angrepp mot denna politik.
Jag vet inte hur debatten i dag skall
uppfattas. Det verkar nästan som om
det var hårda angrepp också i dag mot
denna politik, och det är kanske därför
anledning ställa den maningen till
herrar Hjalmarson och Ohlin att det
vore mycket värdefullt om de ville bestämt
precisera sin ställning i de utrikespolitiska
frågorna. .lag trodde annars
att vi var tämligen överens om
vår alliansfria utrikespolitik. Man får
naturligtvis undantaga kommunisterna
med herr Hagberg i Stockholm i spet -

Utrikesdebatt

sen som i utrikespolitiken har en helt
annan mening. Denna princip har konsekvent
tillämpats av regeringen. Jag
tror också att man har rätt att konstatera,
att denna politik tillvunnit sig
ökad respekt ute i världen. I den tillspetsade
situation vari vår värld befinner
sig är det glädjande att kunna
konstatera, att 1954 var ett avspänningens
år, även om man därav inte kan
våga draga några långtgående slutsatser
för framtiden. Freden är, som president
Eisenhower framhöll i sitt budskap
till kongressen i januari, osäker.
På sistone har ju läget tillspetsats i en
del avseenden. Jag tänker då inte så
mycket på de gränsintermezzon, som
inträffat mellan Israel och Egypten.
Man får hoppas att det därvidlag endast
är fråga om en lokal spänning.
Allvarligare är att spänningen mellan
öst och väst ånyo synes ha ökat dels
genom formosakonflikten, dels genom
Västtysklands anknytning till västerns
försvarssystem. Detta är frågor med
räckvidd över hela världen.

Lösningen av formosakonflikten försvåras
ju därav att man inom FN inte
är ense om politiken i Kina. Hur man
än vill se på denna sak ur rättslig synpunkt
måste man ha klart för sig, att
den kommunistiska Peking-regeringen
nu har makten över hela det kinesiska
fastlandet. I praktiken är naturligtvis
denna konflikt ett inbördeskrig — men
ett inbördeskrig, där kommunismen söker
utbreda sin diktatur över Formosa.
Det väsentliga är inte att diskutera, om
FN har möjligheter att ingripa, utan att
man i stället ingriper på de vägar som
står till buds i syfte att få slut på striderna.
Man måste med tillfredsställelse
hälsa att vissa ansträngningar i det
syftet gjorts från utländska regeringars
sida. FN har ju möjligheten att ta direkt
kontakt med Peking-regeringen,
detta även om denna inte är medlem av
FN. Det var ju den vägen som anlitades,
när generalsekreterare Hammarskjöld
förhandlade med Kommunist -

Nr 8

Onsdagen den 9 mars 1955

Utrikesdebatt

Kinas regim om de amerikanska flygarna.

Den tyska frågan har länge varit en
ödesfråga för världen. Berlinkonferensen
i början av år 1954 kunde inte
bringa frågan till någon lösning, men
det positiva var dock, att stormakterna
kunde förhandla om frågan. Sedan Europaarméprojektet
fallit på Frankrikes
motstånd, har Västtyskland genom londonkonferensen
och pariskonferensen
fått en annan ställning än förut. Västtyskland
skall nu få upprusta, det skall
få inträda i Atlantpakten och i den
västeuropeiska unionen. Därmed kan
väl Västtyskland sägas ha återvunnit
sin frihet och sin självständighet. Men
den tyska frågan är därmed inte löst.
Det blir den säkert inte förrän Västtyskland
och Östtyskland återförenas.
Så länge Tyskland är splittrat kommer
det att utgöra en oroskälla i det maktpolitiska
spelet i världen. Det är därför
nädvändigt att alla ansträngningar
görs för att ge det tyska folket möjligheter
att på grundvalen av fria och
demokratiska val bestämma över sitt
land. Det kan väl tyckas att Västtysklands
anknytning till västerns försvar
inte ökat möjligheterna till en lösning
av den tyska frågan, då ju följden kan
bli en skärpning mellan öst och väst.
Den osäkra freden bygger emellertid
på maktbalansen mellan stormakterna,
och mot den bakgrunden får man nog
säga, att Västtysklands nya ställning
innebär ett steg i den rätta riktningen.

Ett världskrig med de vapen som nu
står till buds skulle vara ett förintelseslag
mot hela mänskligheten. Detta gav
Churchill uttryck för i sitt senaste
underhusanförande, då han vädjade om
en förnuftig lösning av denna allt
överskuggande fråga. Det finns inget
verkligt försvar mot vätebomben, sade
han. Man kan hoppas, att stormakternas
regeringar har dessa konsekvenser klara
för sig. Fruktan för en sådan katastrof
skulle då vara vårt skydd i den
maktbalans, som nu råder mellan öst

och väst. Men det är en osäker fred,
och det betyder att mänskligheten ständigt
måste leva i fruktan.

Den säkerhetsorganisation vi har, FN,
är ingen automatisk fredsorganisation.
Det har vi heller inte vågat räkna med
att den skulle kunna bli på avsevärd
tid. Den bygger framför allt på samverkan
mellan stormakterna för lösande
av uppkomna konflikter. Men stormakterna
har vetorätt i säkerhetsrådet.
Blir det krig mellan stormakterna, så
spränges hela organisationen sönder.

Vi har alltså ingen garanti för freden.
Naturligtvis vill man hoppas att
FN skall utbyggas vidare, så att vi kan
få en sådan garanti. Det bör inte vara
någon utopi. Folken vill inte ha krig,
och vi måste komma dithän, att regeringarna
över hela världen inte heller
vill detta. Då skulle FN kunna bli en
verklig, överstatlig organisation. För
närvarande finns det emellertid enligt
min mening inte några större möjligheter
att ändra FN:s konstitution. FN
måste fortfarande bygga på maktbalansen
mellan stormaktsblocken. Det är
den enda möjlighet vi har. Och man
kan väl konstatera att FN dock betydde
mycket för koreakonfliktens lösning.

Naturligtvis kan man också önska
att Europarådet skulle kunna utvecklas
till en institution av större betydelse
för det internationella samarbetet. Förslaget
om att dess verksamhet skulle
samordnas med den västeuropeiska
unionens måste vi emellertid ta avstånd
från. Vi har alltid från svensk
sida hävdat att Europarådet inte skall
få befatta sig med försvarsfrågor. Europarådets
uppgifter ligger på de ekonomiska,
sociala och kulturella områdena.
Samarbetet där bör emellertid
kunna utvidgas ytterligare. Det är
t. ex. väsentligt att få till stånd en utjämning
av tullnivåerna. Men naturligtvis
måste därvid hänsyn tagas till
de speciella problem, som kan föreligga
i olika länder. GATT-avtalet måste

Onsdagen den 9 mars 1955

Nr 8

utformas på ett sådant sätt att vår inhemska
odling, bland annat trädgårdsodlingen,
får tillfredsställande existensmöjligheter.
Vi måste förbehålla oss
rätt till sådana export- och importavgifter,
som vårt näringsliv behöver.

Den västeuropeiska unionen måste
betraktas som ett specialorgan med sådana
uppgifter som t. ex. Saar-frågan
och den rustningskontroll, som man
synes anse nödvändig för Tysklands
del. Detta är uppgifter, som Europarådet
inte kan ta befattning med. Det
synes mig orimligt att Sverige skulle
vara med om en sådan kontroll mot
exempelvis Tyskland. Det kan inte förenas
med vår alliansfria utrikespolitik.
Den svenska regeringen bär i ministerkommittén
enligt min uppfattning på
ett utmärkt sätt klargjort att det måste
råda boskillnad mellan de båda organisationerna.

Världen på andra sidan järnridån
innehåller många ovissa faktorer. Det
påståendet gäller nu i kanske högre
grad än tidigare. Man vet inte så mycket
om förhållandena efter Stalins död
för två år sedan. Malenkov har fått
träda tillbaka, och ytterligare några
ministrar har avpolleterats — möjligen
i något humanare former än vad
som tidigare varit regeln i Sovjetväldet.
Partisekreterare Nikita Krustjev synes
vara den, som nu har makten i Sovjet.
Han är kanske en diktator i Stalins
anda — men han är ändå ingen Stalin
och har väl inte de maktpositioner,
som denne hade. Det är tydligt att Sovjet
har råkat in i en jordbrukskris, sedan
kolchossystemet misslyckats. Av
allt att döma är dock krisen av betydligt
större omfattning än så, det är
kanske en allmän inre kris, föranledd
av maktkampen mellan olika grupper
i Kreml.

Den diktatur som råder i Sovjetvärlden
betyder tvångsvälde över folken.
Man vill gärna hoppas att folken själva
skall få frihet att bestämma över sina
egna angelägenheter. Detta gäller Öst -

Utrikesdebatt

tyskland, de baltiska folken, satellitstaterna
Polen och Tjeckoslovakien och,
naturligtvis, det ryska folket. Vägen
dit kan emellertid bli mycket lång.
Krustjev—Bulganin-regimen kan möjligen
betyda en mera aggressiv hållning
från Sovjets sida, än vad Malenkovregimen
var.

För närvarande pågår en nedrustningskonferens.
Man skall inte göra sig
några överdrivna förhoppningar om positiva
resultat på den vägen, men jag
tror frihetens och demokratiens sak
gagnas bäst, om de som makten har
tillvaratar alla möjligheter, som kan
finnas, för en avspänning mellan öst
och väst. Sovjet har på sistone visat
sig vilja ha bättre kontakt med västvärlden,
framför allt på de kulturella
och idrottsliga områdena. Det lär ha
varit hårda strider mellan öst och väst
i ishockey-VM, men ett sådant klubbkrig
kan föra folken närmare varandra
och är då inte utan sin betydelse för
världsfredens sak, sett på lång sikt.

Ett framsteg i strävandena efter
världsfred är också den av FN antagna
resolutionen om fredligt bruk av atomenergien.
Den är en motvikt till det ständiga
intresset för atombomben. Ett närmare
samarbete i fråga om atomenergiens
fredliga utnyttjande kan måhända
öppna vägen för en överenskommelse
om förbud mot atombomben och
andra sådana fruktansvärda vapen samt
medverka till en nedrustning. Det är
naturligtvis också av betydelse att man
på den vägen snabbare kan nyttiggöra
atomkraften i näringslivets och samhällets
tjänst. För oss skulle det kanske
betyda att vi slapp att helt utnyttja
alla våra vattenfall för utvinnande av
elektrisk energi. Vi skulle måhända
då inte behöva förstöra alla våra älvar
och de tillgångar i övrigt som dessa
representerar.

När Nordiska rådet — vars verksamhet
ju ligger till grund för denna debatt
— höll sin första session i Köpenhamn
i februari 1953. var vi nog

Nr 8

Onsdagen den 9 mars 1955

Utrikesdebatt

från svensk sida ganska skeptiska beträffande
möjligheterna att utveckla
detta organ till något mera betydelsefullt
instrument i det nordiska samarbetets
tjänst. Från norsk sida var
också tveksamheten, som vi minns,
mycket stor. Den första sessionen präglades
otvivelaktigt av en viss osäkerhet.
Representanterna visste knappast
hur arbetet skulle utformas i praktiken.
Nu har organisationen emellertid
enligt min mening hunnit stadga sig i
formerna. Det intrycket fick man redan
vid den andra sessionen i Oslo i
augusti i fjol, och stockholmssessionen
nu i januari har befäst detta intryck.

Naturligtvis kan det finnas anledning
till kritik. Men jag tycker nog att den
kritik, som efter stockholmssessionen
gjort gällande att Nordiska rådet arbetar
i en ömklig tömning, skjutit betydligt
över målet. Den livliga pressdebatt,
som följt efter stockholmssessionen, inte
bara i vårt land utan också i övriga
nordiska länder, kan ju i varje fall
vara ett bevis för att man allmänt anser,
att rådet har en uppgift att fylla.
T. o. m. i London och Moskva har man
kommenterat detta möte. Det är klart
att kommentarerna blir rätt olika, och
kanhända har man särskilt från Sovjets
sida velat missförstå rådets egentliga
uppgifter. Detta har särskilt kommit
till uttryck i den Tyska tidskriften
News, nr 3 för februari i år. Men vi
hade väl egentligen inte väntat att de
journalister från Tass, som var närvarande
vid sessionen skulle ge någon
annan tolkning än den de givit.

När stockholmssessionen kom så nära
inpå oslosessionen, var man rädd att
den inte skulle få många frågor att behandla.
Men det blev ju inte mindre
än 75 ärenden. Det var naturligtvis
för många frågor på en vecka. Tiden
blev alltför knapp för att frågorna
skulle kunna få den ingående behandling
som var önskvärd, och ärendena
fick måhända i en del fall beröras
alltför summariskt. För framtiden gäl -

ler det därför att se till att arbetet inte
behöver forceras på detta sätt. Det är
en fråga om själva arbetsformerna för
rådet, och det är nog detta som bereder
rådet de största svårigheterna.

Den viktigaste frågan vid de senaste
sessionerna har enligt utrikesministern
redogörelse varit den som avser främjandet
av ekonomiskt samarbete mellan
de nordiska länderna. Detta är naturligtvis
riktigt. Vår målsättning är
ju att en gemensam nordisk marknad
skall kunna upprättas på så stora områden
som möjligt. Det säger sig självt
att detta måste vara ett arbete på ganska
lång sikt, ty de åtgärder som skall
vidtagas får ju lov att anpassas efter
de särskilda förhållandena i de olika
länderna. Det är angeläget att vi kan
få till stånd ett samarbete i syfte att
öka produktiviteten och levnadsstandarden
i våra nordiska länder. Men vi
måste också ha klart för oss, att frågan
om den gemensamma nordiska marknaden
inte kan forceras. Skyndar vi
fram i alltför hastig takt, skulle vi bara
kunna skada den nordiska tanken. De
riktlinjer, som uppdrogs vid ministermötet
på Harpsund i oktober i fjol,
tror jag är väl ägnade att utgöra grundvalen
för strävandena till ett utvidgat
ekonomiskt samarbete mellan de nordiska
länderna. I det sammanhanget
vill jag emellertid understryka, att Finland
inte får lämnas utanför bilden,
även om det inte är med i Nordiska
rådet.

Rom byggdes inte på en dag — och
detsamma måste gälla om Nordiska rådet.
Vi kan inte gärna begära, att organisationen
skall vara färdig efter en
så kort tid som tre år. Rådet skall ju
ha en rådgivande karaktär, och det
kan endast besluta om rekommendationer
till regeringarna. Längre kan vi inte
komma i nuvarande läge. Resultaten
har dock inte varit så dåliga. Vi har
kommit ett stycke på väg mot en friare
samfärdsel mellan de nordiska länderna,
och en samordning håller på

Onsdagen den 9 mars 1955

Nr 8

att ske på t. ex. socialpolitikens och
lagstiftningens område. Det är sannolikt
— och erfarenheten har redan gett
belägg för detta — att det är lättast att
få till stånd ett utvidgat nordiskt samarbete
på det sociala området, särskilt
inom sjukvården, och det är av allra
största betydelse. Intresset för ett utvidgat
nordiskt samarbete finns, och
då bör det också finnas förutsättningar.
Det gäller alltså bara att föra det
påbörjade verket vidare, att förbättra
formerna för samarbetet på de punkter,
där detta är nödvändigt. Det är en
riktig åtgärd att rapporter från den
svenska delegationen nu göres till föremål
för riksdagens behandling. Det är
också betydelsefullt att vi i »Nordisk
Kontakt» fått en publikation för kontinuerliga
redogörelser om den parlamentariska
verksamheten i de nordiska
länderna. Jag hoppas, att den nordiska
kontakten på det parlamentariska planet
härigenom ytterligare skall kunna
stärkas. Och, herr talman, måhända
är det ett tidens tecken, att en rapport
från Nordiska rådet ligger som grund
för denna utrikesdebatt.

Herr talmannen återtog nu ledningen
av förhandlingarna.

Herr HAGBERG i Stockholm (k) kort
genmäle:

Herr Pettersson i Dahl sade, att alla
partier utom det kommunistiska varit
ense i fråga om vår alliansfrihet och
neutralitet. Men det finns intet stöd för
detta uttalande i det avseendet, att kommunistiska
partiet skulle vara eller har
varit emot att Sverige för en alliansfri
politik och siktar på neutraliteten. .lag
har tvärtom i mitt anförande här i dag
understrukit, att vår ståndpunkt är att
Sverige skall vara alliansfritt, och detta
kan inte vara främmande för herr Pettersson
i Dahl. Därför måste jag beteckna
hans uttalande i denna fråga
som illvilligt.

Däremot instämmer jag med herr Pet -

Utrikesdebatt

tersson i Dahl, när han, särskilt om högerns
ståndpunkt, konstaterar, att den
för till en annan linje än en uppslutning
bakom alliansfriheten. I synnerhet
herr Hjalmarsons sabelskrammel
gav ju intrycket, att han var fullt färdig
att ställa sig i spetsen för dem som
talar om att för kapitalistisk räkning
befria de länder, som har brutit med
kapitalismen, från deras nuvarande regimer.
Det är en linje som leder till
krig. Så långt drog väl inte herr Pettersson
i Dahl slutsatsen, men det är
faktiskt innebörden i högerns nya
ståndpunkt. Folkpartiet har delvis uppträtt
på samma linje, och därigenom har
det denna gång blivit någonting nytt i
utrikesdebatten.

Herr PETTERSSON i Dahl (bf) kort

genmäle:

Herr talman! Jag tror att herr Hagberg
i Stockholm har missförstått mig.
Han sade att min tolkning var illvillig.
Sedan jag talat om den utrikespolitik
som regeringen har fört, nämnde jag
också den alliansfria politiken och yttrade,
att jag trodde att de demokratiska
partierna därvidlag faktiskt var
överens. Det är möjligt att jag i det
sammanhanget skulle ha nämnt herr
Hagberg och kommunisterna, ty jag
tror nog — detta har åtminstone tidigare
framgått — att det i dessa stycken
är ett avstånd mellan de demokratiska
partierna och kommunisterna, företrädd
av herr Hagberg.

Herr SKOGLUND i Umeå (s):

Herr talman! Av den i dagarna lämnade
rapporten från Nordiska rådet
framgår, att det i alla de nordiska länderna
finns ett starkt intresse för att
utveckla samarbetet över gränserna på
en rad olika områden. Det är med djup
sorg som vi samtidigt blir påminda om
att den statsman, som var den mest drivande
personliga kraften i det nordiska
samarbetet efter kriget, försvunnit ur
vår krets. Danmarks socialdemokra -

Nr 8

Onsdagen den 9 mars 1955

Utrikesdebatt

tiske statsminister och partiledare, Hans
Hedtoft, var initiativtagare till Nordiska
rådet, och det ligger en tragisk
symbolik i att han avled under dess
senaste möte. Det finns skäl att understryka
vad som sades vid hans död,
nämligen att vi som är kvar har ansvar
för att föra hans verk vidare.

Nordiska rådet, som Hans Hedtoft
ägnade ett så oförtröttligt intresse,
måste bli ett verkningsfullt organ när
det gäller att klargöra och utnyttja förutsättningarna
för fortsatta framsteg i
det nordiska samarbetet. Uppgiften
sträcker sig emellertid ännu längre.
Nordiska rådet måste också bidra till
att öka allmänhetens förståelse och intresse
för detta samarbete i alla de anslutna
länderna. Det ligger då vikt
uppå, att rådsmötena får en uppläggning
och utformning, som verkligen
drar uppmärksamheten till sig och förmår
väcka debatt. Ur den synpunkten
fanns det måhända skäl till en viss kritik
mot det senaste rådsmötet i Stockholm.
Man får hoppas att de framtida
rådsmötena skall komma att koncentrera
sig på centrala samarbetsproblem
och genom sina debatter bidra till
framsteg mot lösningar av dessa problem.

Vad särskilt gäller det nordiska ekonomiska
samarbetet ankommer det nu
närmast på regeringarna att fortsätta
det undersökningsarbete som man kommit
överens om vid överläggningarna
på Harpsund. Det är emellertid tydligt,
att det här gäller att gå fram med stor
omsorg för att vinna resultat, som
framstår som positiva för alla de anslutna
länderna. Det är självklart att
Sverige inte skall eftersträva någon dominans
över de andra nordiska länderna
på det ekonomiska området. Men
det bör vara möjligt att finna lösningar
som verkligen ligger i hela Nordens intresse.
I en tid, då det ekonomiska
samarbetet mellan staterna utvecklas
efter en rad olika linjer och då den
tekniska utvecklingen gör det allt an -

gelägnare att inte splittra produktionen
på alltför små enheter, måste det
vara i de små nordiska staternas intresse
att finna en grundval för ökad
samordning av deras näringsliv.

Jag företräder således, herr talman,
i fråga om det nordiska ekonomiska
samarbetet en fullständigt motsatt uppfattning
till den som herr Hagberg i
Stockholm gjorde sig till tolk för, när
han menade att diskussionen på Harpsund
var något av en torped under det
nordiska samarbetet på det ekonomiska
området. Jag tror att det mötet kommer
att bli av betydelse för den framtida
utvecklingen på detta område.

Finlands ställning till det övriga Norden
och speciellt till Nordiska rådet
har stundom diskuterats under senare
tid. Härvid har det framkommit önskemål
om att Finland skulle inträda som
medlem i rådet och därigenom få tillfälle
att utbygga det praktiska samarbetet
med de övriga länderna. Hindret
för en sådan anslutning synes
främst vara farhågor för att den skulle
missförstås av Finlands östra granne.
Det finns i detta sammanhang anledning
att på nytt understryka, att medlemskap
i Nordiska rådet på intet sätt
berör medlemsstaternas utrikes- eller
militärpolitik. De misstänkliggöranden
av Nordiska rådet, som emellanåt förekommer
från rysk sida, måste bestämt
tillbakavisas och kan på intet sätt motiveras
av rådets hittillsvarande verksamhet.

Från svensk sida bör man givetvis
undvika varje steg som kan försvåra
Finlands ställning. Finlands fortsatta
frihet och oberoende har stor betydelse
även för oss, och vi har full förståelse
för den återhållsamhet som Finland visar
på det internationella området.
Sveriges klara, alliansfria kurs torde
för övrigt innebära ett stöd även för
Finland. Den alliansfria politiken, som
givetvis främst dikteras av våra egna
livsintressen, får sålunda här en ytterligare
motivering.

Onsdagen den 9 inars 1955

Nr 8

Ensamma kan de nordiska länderna
icke avgöra sin framtid. Förhållandena
i vår omvärld påverkar våra möjligheter
till ökat välstånd och större trygghet.
Om den internationella spänningen
tilltar, kan vi påtvingas nya rustningsbördor.
Ingenting har dock inträffat,
som ger oss anledning att ompröva huvudlinjen
för vår utrikespolitik. Utvecklingen
kan emellertid medföra nya
faromoment även för Sveriges del.
Kvardröjande motsättningar mellan
stormakterna har allvarligt försvårat
möjligheterna till en stabil och varaktig
fredsuppgörelse. Åtskilliga tvistefrågor
har inte heller kunnat lösas. De
beslut, som nu håller på att fattas om
upprustning av Västtyskland och landets
inlemmande i Atlantpakten, synes
innebära att västmakterna misströstat
om möjligheterna att nå enighet med
Sovjetunionen om en återförening av
Tyskland på demokratisk grundval. Visserligen
säger man sig vara anhängare
av nya förhandlingar med ryssarna i
detta syfte, sedan Parisfördragen väl
ratificerats av samtliga berörda stater,
men det är svårt att förstå på vilken
grundval man då vill förhandla med
utsikt till framgång. Det förefaller
uppenbart att intetdera stormaktsblocket
är berett till några väsentliga eftergifter.
Tanken på ett återförenat Tyskland,
som står utanför de båda allianssystemen,
avvisas sålunda av västmakterna
med motivering att en sådan lösning
skulle ge ryssarna alltför stora
fördelar. Det är dock naturligt, att stora
delar av den tyska opinionen känner
sig tilltalade av detta alternativ. Samtidigt
är det endast med tvekan som
en majoritet av de övriga västeuropeiska
folken biträder en upprustning av
sina forna fiender.

Planerna på Västtysklands upprustning
och anslutning till västblocket har
därför mött utomordentligt stora svårigheter,
sedan de först aktualiserades
för snart fem år sedan. De långdragna
och komplicerade förhandlingarna sy -

Utrikesdebatt

nes inte heller ha främjat det samförstånd
mellan de franska och tyska folken,
som man ursprungligen hoppades
på. I Frankrike har den tyska frågan
splittrat nationen och ytterligare bidragit
till den bristande regeringsstabilitet,
som är en olycka inte endast för
Frankrike utan för hela Europa. I Västtyskland
har sammankopplingen av
problemen upprustning och återförening
lett till en utomordentlig häftig och
bitter inre strid, som öppnar oroande
perspektiv för den tyska demokratiens
framtid. Det är särskilt beklagligt att
man inte funnit en lösning, som kunnat
accepteras av den tyska arbetarklassens
representanter. Därmed riskerar
man att ett nytt tyskt militärsystem
kommer att byggas upp under påverkan
av de politiska krafter, som flera
gånger tidigare kastat ut Tyskland och
Europa i olycka.

Denna min uppfattning om den tyska
frågan och de konsekvenser, som den
kan få, delas på ett och annat håll även
inom folkpartiet. I en framstående folkpartitidning
kunde för några dagar sedan
läsas följande: »Man kan inte komma
ifrån, att detta» — alltså vad som
händer i Tyskland — »innebär Europas
definitiva uppdelning på de två
stora världsblocken för oöverskådlig
tid. Efter detta står bara Sverige och
Schweiz obundna åt ömse sidor. Och
det innebär också, att Tysklands delning
genom järnridån permanentas, likaså
på oöverskådlig tid. De båda stora
motståndarna bär ryckt ytterligare ett
stort steg närmare varandra. Det är nu
endast en gränslinje, som skiljer dem
åt, ingen buffertstat, intet tredje mans
land.» I slutet av artikeln heter det:
»Men — det återstår två frågor: Hur
går det för Östtysklands 18 miljoner?
Och hur stark är den västtyska demokratien,
hur djupt har den genomsyrat
samhället, vilken trygghet kan den erbjuda
mot den gamla militarismens
smittofrön, som förr visat sin förmåga
alt övervintra? Det är ett nytt kapitel

Nr 8

Onsdagen den 9 mars 1955

Utrikesdebatt

i den tyska nationens historia, som nu
inledes. För att inte säga i Europas.»

Dessa citat är hämtade ur en ledande
artikel i Stockholms-Tidningen för den
28 februari i år, alltså ur den tidning
där herr Ohlin brukar etablera sig som
politisk medarbetare.

Ur svensk synvinkel kan en eventuell
kapprustning mellan Västtyskland och
Östtyskland tänkas medföra ökad spänning
kring Östersjön. Å andra sidan har
man från västmaktshåll uttryckt förhoppningar
om att en upprustning av
Västtyskland skulle förbättra den militära
balansen i Europa och därmed
öka stabiliteten. Om hållfastheten hos
dessa förutsättningar vet vi för ögonblicket
ingenting. Men vilken väg utvecklingen
än tar, har Sverige starka
skäl att hålla fast vid alliansfriheten,
underbyggd av ett starkt försvar. För
våra grannländer uppkommer i viss
mån nya problem genom upprustningen
av Västtyskland. Utvecklingen av
dessa avvaktar vi med intresse.

Frågan om Västtysklands upprustning
är trots allt endast en del av det
mycket större problemet om förhållandet
mellan östblock och västblock. Den
senaste förändringen inom sovjetregimen
har framkallat åtskilliga spekulationer
om Sovjetunionens framtida utrikespolitiska
kurs. Flertalet av dessa
spekulationer förefaller tämligen löst
grundade. Den relativa uppmjukning
av Sovjetunionens attityd till yttervärlden,
som inträdde efter Stalins död,
förefaller inte att helt ha avskrivits sedan
Malenkov lämnat plats för Bulganin.
Lika litet som man bör överdriva
förändringarna i den ryska politiken
efter Stalin, lika litet bör man
på förhand överdimensionera de förändringar,
som kan tänkas inträda efter
Malenkov. För Sveriges del bör vi
givetvis alltjämt eftersträva goda grannskapsrelationer
till Sovjetunionen.

Utvecklingen av situationen kring
Formosa har framkallat åtskillig oro,
och man frågar sig, om kommunismens

seger i Kina skall följas av kommunistiska
framgångar i andra underutvecklade
länder. Bristen på politisk och
ekonomisk stabilitet i dessa kan nämligen
ge kommunisterna där särskilda
möjligheter att rycka till sig makten.
För de västliga demokratierna aktualiseras
därigenom kravet på att klargöra
för människorna i de underutvecklade
länderna, att demokratierna är villiga
att hjälpa dem att lösa deras problem.
Avstår man härifrån inställer sig lätt
risken, att demokratiernas folk blir
isolerade och att demokratien som livsform
får allt svårare att göra sig gällande.
Det ligger sålunda i demokratiernas
eget intresse att här göra en
verksam insats. Men det är inte bara
en intressefråga utan också en fråga
om enkel mänsklig solidaritet. För det
parti jag företräder framstår det som
särskilt naturligt att understryka denna
solidaritetssynpunkt. Arbetarrörelsens
strävanden har varit inriktade på att
avlägsna klasskillnader inom nationerna,
och det är självklart, att vi också
måste reagera mot de väldiga klasskillnaderna
mellan nationerna, som är en
följd av skillnaden i framstegstakt hos
utvecklade och underutvecklade länder.

Klyftan mellan de rika och de fattiga
folken förefaller i själva verket att
öka. Detta är en utveckling, som mänskligheten
inte i längden kan acceptera.
Frågan om hjälp till underutvecklade
länder har därför ryckt alltmer in i
blickpunkten. Sedan en rad folk i
Asien efter det andra världskriget vunnit
nationell frihet, har de också fått
större möjligheter än tidigare att hävda
sina anspråk gentemot de utvecklade
industriländerna. Vad som hittills uträttats
från de senares sida i syfte att
ge teknisk och ekonomisk hjälp till de
underutvecklade ländernas folk, har
visserligen varit av rätt begränsad omfattning,
men de vunna resultaten visar
ändå, att detta är en hoppfull väg, som
måste fortsättas framåt. Vårt eget land
har hittills bidragit till detta arbete ge -

Onsdagen den 9 mars 1955

Nr 8

nom anslag till FN :s olika specialorgan.
Nu liar de svenska folkrörelserna i
samförstånd med regeringen velat ge
den svenska insatsen större bredd genom
en landsinsamling för vissa projekt
i Pakistan och Etiopien, som skall
komplettera svenska statliga insatser i
samma områden. Det finns all anledning
att önska framgång för denna aktion.
Men framför allt gäller det kanske
att göra allmänheten medveten om problemets
natur och dimensioner. Det
kommer att krävas ett långvarigt och
intensivt upplysningsarbete för att svenska
folket till fullo skall förstå behovet
av större insatser till förmån för de
underutvecklade länderna.

Flertalet människors insikter i de internationella
problemen är mycket begränsade.
Men alla känner väl ändå
emellanåt, hur de internationella problemen
tränger sig på oss. Två världskrig
och deras följder har på många
sätt förändrat vår tillvaro. Fruktan för
ett tredje världskrig ligger som en skugga
över oss. Framför allt har utvecklingen
av de nya förstörelsevapnen
ökat insikten om att ett nytt krig skulle
innebära en aldrig tidigare skådad katastrof
för mänskligheten. Kravet på
effektivt avskaffande av dessa vapen
har därför fått stor styrka. Men problemet
har visat sig utomordentligt svårlöst,
främst därför att de båda stormaktsblocken
misstror varandras avsikter
och därför att ett förbud har
föga utsikter att bli effektivt, om det
inte kombineras med en långtgående
kontroll och insyn i de olika nationernas
förehavanden. Det är möjligt,
att vi länge än måste leva i en värld, där
makterna balanserar varandra med
hjälp av dessa nya terrorvapen. I en
sådan situation måste det vara .särskilt
angeläget att avlägsna friktionsanledningar,
som mot makternas medvetna
vilja kan driva dem in i militära konflikter.
.Sverige har genom sin egen
politik sökt bidra till att minska spänningarna
i vår del av världen, och det

Utrikesdebatt

bör vara angeläget för oss att stödja
varje ansträngning att minska den internationella
spänningen.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet ERICSSON:

Herr talman! Herr Ohlin framförde
i sitt huvudanförande några funderingar
angående nordiskt ekonomiskt samarbete.
Han trodde för sin del, att Norge
skulle få mindre fördel än Danmark
och Sverige av om man nådde fram
till en gemensam marknad. Jag skall
inte vid detta tillfälle försöka mig på
några värderingar. Det blir nog tillfälle
för riksdagen att senare diskutera
dessa frågor.

Jag har begärt ordet för att lämna
en del upplysningar i anledning av herr
Ohlins fråga beträffande utredningarna
om den s. k. trondheimsleden. Bakgrunden
till utredningarna om denna
led var ju den, att de svenska och
norska regeringarna i mitten av mars
förra året utsåg vissa ombud för att
förhandla om åtgärder för en ökning
av kapaciteten av den varutrafik, som
över norska västkusthamnar går till
och från Sverige. Denna åtgärd hade
på svensk sida föregåtts av vissa utredningar
rörande möjligheterna att i
såväl normala tider som avspärrningstider
i ökad utsträckning från svensk
sida begagna sig av förbindelserna över
Norge västerut. Dessa ledde till att i
första hand trondheimsområdet kunde
anses ha aktualitet i sådana sammanhang.
Även från norsk sida hade uttalats
önskemål om att möjligheterna
till skeppning över trondheimsområdet
i ökad utsträckning kom att begagnas
från svensk sida. Utgångspunkten för
de överläggningar som har förts har
därför varit det gemensamma intresset
att förbättra förbindelserna mellan de
två befolkningscentra kring Trondheim
och Östersund och det svenska intresset
att kunna begagna dessa förbindelser
även i avspärrningstider. De sven -

Nr 8

Onsdagen den 9 mars 1955

Utrikesdebatt

ska ombuden bär meddelat mig, att de
i dag kommer att till regeringarna i
Norge och Sverige överlämna en gemensam
rapport över resultatet av deras
hittillsvarande överläggningar. Enligt
de informationer jag har fått kommer
de båda delegationerna bland annat
att rekommendera en mellanriksväg
över Storlien, att järnvägstaxorna
för transitogods över Storlien justeras
nedåt samt att en oljehamn anlägges i
det inre av Trondheimsfjorden för
transport av olja till Sverige under såväl
normala tider som avspärrningstider.

Norr om landsvägen över Fjällnäs i
Härjedalen till Röros i Norge finns
ingen mellanriksväg, som normalt kan
hållas farbar under vintrarna eller under
snösmältningstiden. Inte heller är
någon av dessa vägar utbyggd för en
tät biltrafik och än mindre för en regelbunden
tyngre lastbilstrafik. Här
finns ett gemensamt intresse att i dessa
trakter anlägga en mellanriksväg, som
möjliggör genomgångstrafik under hela
året och som kan motta den ökade trafik
som med bilismens pågående och
kommande expansion blir aktuell. En
sådan mellanriksväg bör anknyta till de
båda befolkningscentra Trondheim och
Östersund. En undersökning av vägförhållandena
har visat att avståndet
längs en ny väg, som skär gränsen
nära Storlien, med cirka tre mil skulle
understiga längden av nuvarande
kortaste landsvägsförbindelse mellan
Trondheim och Östersund. Det torde
också ställa sig ekonomiskt gynnsammare
att bygga en ny väg än att bredda
och förstärka någon av de befintliga
mellanriksvägarna. Som det nu är slutar
den svenska landsvägen i dessq
områden vid Enafors omkring 21 kilometer
från riksgränsen i Storlien och
den norska landsvägen omkring 16
kilometer från riksvägen. Det skulle
alltså vara över detta område som den
nya vägen skulle byggas. Fortsättningen
på den norska vägen ned till kusten

vid Stjördal är cirka 52 kilometer. Den
är svag och måste breddas och förstärkas
för att komma upp i en standard,
som är jämställd med vägen i
övrigt.

Att bygga en sådan väg ingår i de
rekommendationer som förhandlingsdelegationerna
föreslår. Preliminärt har
man beräknat kostnaderna för en sådan
väg till 20 miljoner kronor. Man har
enats om att föreslå en sådan fördelning,
att Sverige skulle betala ungefär
13,5 miljoner. Om man kunde börja
detta arbete i sommar skulle vägen
eventuellt bli färdig hösten 1958. Den
järnväg, som över Storlien förbinder
det norska järnvägsnätet med det svenska,
har en i förhållande till den nuvarande
trafikvolymen mycket stor kapacitet.
Över Storlien passerar totalt
f. n. ungefär 50 000 ton gods per år.
Kapaciteten hos den norska bandelen
är enbart i ena riktningen 1 200 000
ton per år. Det finns således ingen
anledning att i detta sammanhang ta
upp förslag om elektrifiering och dylikt.
Däremot har delegationerna varit
ense om att rekommendera järnvägsstyrelserna
i respektive länder att justera
godstaxorna för att skapa förutsättningar
för en livligare varutrafik.
Som det nu varit, har de höga fraktsatserna
inverkat på godsmängden.
Goda möjligheter synes nu föreligga
att inom kort nå en överenskommelse
om en annan taxeberäkning. Denna
skulle i princip baseras på att man
från båda sidor i samma proportion
bidrog till en sänkning av taxorna.

Från svensk sida har man under utredningsarbetet
framfört önskemål om
att få anlägga en oljehamn i det inre
av Trondheimsfjorden och vidare en
cistern i berg. De undersökningar som
nu företagits om lämpliga platser m. m.
har visat, att det skulle vara möjligt
att genomföra ett sådant projekt. Vissa
andra anordningar tillkommer för att
säkerställa transporterna av olja på
järnväg eller landsväg. I avspärrnings -

Onsdagen den 9 mars 1955

Nr 8

tider skulle man också kunna ta in
viktigare styckegods denna väg.

Jag utgår från att, när delegationerna
nu överlämnar sin rapport till respektive
regeringar, regeringarna inom
kort i positiv anda prövar möjligheterna
att förelägga riksdagen de av ombuden
framförda förslagen och i samband
därmed äskar anslag för förberedelsearbetenas
fortsättande, för att senare
återkomma till riksdagen med definitiva
förslag för ett genomförande
av de olika projekten. I den mån man
lyckas slutföra de här av mig berörda
tingen — och det förefaller som om det
skulle ligga gynnsamt till för den saken
— skulle vi alltså få en ny mellanriksväg
mellan Östersund och Trondheim,
användbar hela året om och byggd
även för tyngre trafik. Vi skulle vidare
även kunna förbättra de ekonomiska
förutsättningarna för den kommersiella
järnvägstrafiken genom en justering av
fraktsatserna på ömse sidor. Detta skulle
vara till båtnad för båda länderna
och framför allt för de områden i
Tröndelag och mellersta Norrland, som
närmast kommer att beröras av förslaget.
Vi skulle slutligen erhålla bättre
möjligheter att under avspärrningstider
förse det svenska folkhushållet med utländska
produkter.

Herr Ohlin uttryckte för sin del ett
önskemål om att utredningarna om ett
närmare och utvidgat nordiskt samarbete
måtte bedrivas mera intensivt
än under de senaste fem åren. Jag utgår
ifrån att herr Ohlin inte sträcker
sina önskemål eller krav så långt, att
han kräver en forcering med därav följande
risker. Detta vill i varje fall inte
jag förorda. Däremot är jag villig att
lämna det beskedet, att dessa utredningar
skall bedrivas med all den energi
och omsorg som dessa viktiga ärenden
kräver med tanke på den stora betydelse
de har för samarbetet mellan
folken i Norden.

7 — Andra kammarens protokoll 1955.

Utrikesdebatt

Herr von FRIESEN (fp):

Herr talman! Denna debatt är ju
formellt upphängd på det Nordiska rådet,
men det är väl knappast någon av
kammarens ledamöter som har det intrycket,
att frågan om det Nordiska rådet
och det nordiska samarbetet har
spelat någon huvudroll i debatten —
hur viktig den än är. Betydligt viktigare
är självfallet det anförande, som
hållits av utrikesministern före den
egentliga debatten, och det är ju det
anförandet som har givit det kommande
meningsutbytet hela dess spännvidd.

Utrikesministern brukar i pressen
kritiseras för att han sällan eller aldrig
använder undertoner i sina framställningar.
Jag delar inte den uppfattningen.
Om man hör utrikesminister Undén,
eller ändå bättre, har läst en hel del
av hans anföranden, så märker man
ganska väl någonting av en bakomliggande
mening, även om det kanske
är litet svårt att tolka den. Jag fäste
mig alldeles särskilt vid att utrikesministern
inledde sitt anförande i dag
med ett längre citat av president Eisenliowers
budskap till kongressen, där
denne har en bra formulering om människans
frihet och värdighet.

Beträffande de följande anförandena
här i dag skulle jag vilja instämma med
herr Ohlin, då han berörde utrikesministerns
påpekanden om det närmare
utbytet mellan Sverige och Sovjetunionen.
Utrikesministern talade om det
kulturella och sportsliga utbytet med
Sovjet. Jag skulle gärna vilja att ett
sådan samarbete utsträcktes högst väsentligt,
så att olika grupper i ökad
utsträckning fick tillfälle att — låt
vara ganska begränsat ■— se hur det
står till bakom järnridån — det må
sedan vara skådespelare eller bibliotekarier,
läkare eller ishockeyspelare. En
verklig världssensation skulle det emellertid
bli, om pressen fick vidgade tillfällen
att se hur det står till med förhållandena
inom den östliga världen.

Nr 8

Onsdagen den 9 mars 1955

Utrikesdebatt

Ännu så länge är ju som bekant pressens
rörelsefrihet synnerligen inskränkt
i Sovjetunionen.

I ett annat avseende skulle jag med
åberopande av det här sammanhanget
vilja gå något längre än herr Ohlin
gjorde, då han talade om den resa till
Sovjet, till vilken den svenska riksdagen
har varit inbjuden. Ju mer jag
kommit att fundera över denna inbjudan
och de olika kommunikéer eller
meddelanden som har utväxlats mellan
riksdagens talmän och Sovjetunionens
högsta sovjet, desto mer betänksam blir
jag om det verkligen är förenligt med
detta hus’ värdighet och känsla för
frihet att låta sig representeras hos det
kollektiv som kallas Högsta Sovjet, i
all synnerhet då det av uppgifter som
erhållits på sista tiden framgår, att
Sovjet tycks vara ganska ointresserat
av att den svenska delegationen åtföljes
av pressmän, som alltså i detta sammanhang
skulle ha den betydelsen, att
de kunde på ett naturligt sätt informera
de svenska parlamentarikerna om förhållandena
och kanske också göra iakttagelser
som var riksdagsmännen förmenade.
Mina damer och herrar! Tänk
er om Ni 1939 skulle ha blivit inbjudna
till Krolloperan i Berlin. Är det i denna
församling någon av dem som var med
då som skulle ha kommit på den vanvettiga
idén att acceptera en sådan inbjudan?
Jag överlåter åt det utrikespolitiska
skarpsinnet att göra några
distinktioner mellan dessa saker.

Utrikesministern viskar till mig ordet
England, och det är naturligtvis
alldeles riktigt att Englands parlament
varit representerat i Sovjetunionen. Det
karakteristiska för engelsmännen — jag
känner ganska väl till det engelska
parlamentet och dess arbetsförhållanden
— är emellertid att de, kanske i
någon mån i motsats till svenska statsmän,
erkänner att de gör ett misslyckande,
att de har begått någon form av
felsteg. Jag undrar om man inte där
numera skulle visa en viss tveksamhet

i detta avseende, på grundval av de
informationer som i dag står engelsmännen
till buds. Särskilt vill jag minnas
att den engelska fackföreningsrörelsen
har gett ut en rapport, som inte
torde vara herr utrikesministern obekant.

Jag har självfallet härmed bara uttryckt
min personliga uppfattning, den
känsla jag har om den situation vi för
närvarande befinner oss i beträffande
denna ömtåliga och känsliga fråga.

Det tredje anförande jag skulle vilja
ta upp, och det kan vara naturligt att
övergå till det nu, är herr Hagbergs i
Stockholm. Jag tycker alltid det är intressant
att lyssna till herr Hagberg,
när han talar i utrikéspolitiska sammanhang.
Även där gäller — naturligtvis
med en hel del förändringar, jag
vill inte på något sätt jämföra honom
med utrikesministern — att man får
höra litet bakom det som sägs. Man
får dock också beträffande herr Hagberg
lov att höra undertonerna, och
de är naturligtvis betydligt lättare att
iakttaga i hans fall än då det gäller
utrikesminister Undén.

Herr Hagberg använde beträffande
det Nordiska rådet sådana uttryck som
att det bestod av en samling »utopister»,
»verklighetsfrämmande talövningar»
hade de för sig, och de var dessutom
»menlösa/. Det hade bara fattats,
att han tillagt ordet enfaldiga för att
likheten med vad vår vän Herbert Tingsten
i Dagens Nyheter brukar skriva
skulle ha blivit fullständig.

Det är nog bra att vi har det Nordiska
rådet, både det Nordiska rådet,
Europarådet och självfallet också Förenta
Nationerna och även UNESCO.
Vad det sistnämnda angår skulle jag
ur minnet vilja citera Dagens Nyheter,
som i en polemik mot UNESCO-rådets
svenske ordförande sade, att det om
sådana här internationella konferenser
alltid kan sägas det triviala — eller vilket
uttryck som nu användes — att
det är bra att man träffas. Visst är det

Onsdagen den 9 mars 1955

Nr 8

bra att man träffas! Något av det värdefullaste
med internationella konferenser
är väl att man kommer samman och
får resonera om olika ting, får lära känna
andra politker och delta i meningsutbyten
bakom kulisserna med dem.

Självfallet förhåller det sig så beträffande
både det Nordiska rådet och
Europarådet att vad som utåt sker i
dessa organisationer inte är så särskilt
betydelsefullt. Båda dessa organ för
mellanfolkligt samarbete befinner sig i
alla fall i begynnelsen av sin historia.
Man får därför pröva sig fram och se
till att finna de bästa samarbetsformerna.

Eftersom jag i omkring fem år tillhört
Europarådet, ömsom som ordinarie
delegat och ömsom som suppleant,
och sålunda känner till rådets verksamhet
ganska väl, hade jag tänkt säga ett
par ord just om denna organisation och
dess verksamhet.

Utrikesministern har i sitt anförande
kommit in på den mycket intressanta
frågan om den västeuropeiska unionen
och dess relation till Europarådet. Den
mest brännande frågan för närvarande
är hur Sverige, som inte är med i några
militärallianser och som enligt min bestämda
uppfattning icke bör engagera
sig i sådana allianser, skall ställa sig i
detta sammanhang. Sveriges utrikespolitiska
linje måste i huvudsak stå fast.
Det blir självfallet ett problem hur vi
skall kunna vara med i en församling
där det, efter vad jag vill minnas, bara
är vi och Irland som står utanför den
västeuropeiska unionen. Såvitt jag har
kunnat följa denna debatt har den meningen
gjorts gällande ifrån utrikesdepartementets
sida — jag tror med instämmande
från herr Pettersson i Dahl
— att det är nödvändigt att göra en bestämd
boskillnad mellan den nya unionen,
som efter gängse mall skall ha sitt
parlament och alla de där organen som
numera är modellen för ett samarbete
som detta, och Europarådet. Man kan
då välja två vägar. Den ena, som onek -

Utrikesdebatt

ligen förefaller mig krångligare och besvärligare,
är att göra den där bestämda
boskillnaden och alltså ha två olika
parlament och olika ministerkommittéer,
en uppdelning som förefaller mig
tekniskt ganska besvärlig. Den andra
vägen är att i viss mån göra en fusion
mellan dessa båda.

Jag måste bekänna att min egen
ståndpunkt i den här frågan inte är
fullständigt klar. Den lösning som här
nämndes och som innebar en sammanslagning
av de båda sekretariaten, kanhända
blir litet besvärlig, men däremot
vore det väl ganska naturligt, såvida
man över huvud taget vill att vi skall
vara med i detta internationella samarbete
inom Europa, att man hade en
i största möjliga utsträckning gemensam
församling och sedan såge till att
det bleve en möjlighet för Sverige och
Irland att träda åt sidan när det gäller
de försvarspolitiska sammanhangen.

Herr talman! Medan jag talar om representationen
från svenskt håll i
Europarådet vill jag säga, att det förefaller
mig som om det skulle vara ett
intresse, just från de utgångspunkter
som jag har i denna fråga, att så
många som möjligt skall vara med och
knyta sådana här kontakter, att flera
medlemmar av den svenska riksdagen
blir i tillfälle att såsom svenska delegater
följa Europarådets verksamhet i den
rådgivande församlingen. Med andra
ord, det förefaller mig naturligt att man
tillämpar någon sorts cirkulationsprincip
beträffande medlemmarna.

Det är alldeles klart, att när det gäller
det yttre framträdandet i den rådgivande
församlingen bar de svenska
insatserna inte varit särskilt betydande.
Man får väl emellertid säga, att av aktiva
riksdagspolitiker som har uppträtt
där är det den i inrikespolitiska sammanhang
av regeringen något häcklade
herr Ohlin som, genom att han är en
internationellt erkiind nationalekonom,
i alla fall har varit den som har förmått
att i den rådgivande församlingen

100 Nr 8

Onsdagen den 9 mars 1955

Utrikesdebatt

bäst göra Sveriges stämma hörd. En
man med hans stora kunskaper har ju
alltid möjlighet att nå en ganska vid
krets av lyssnare när han uppträder i
de ekonomiska sammanhang, som kanske
är det viktigaste som Europarådet
sysslar med.

Jag slutar, herr talman, med att uttala
den förhoppningen, att det skall
bli möjligt för den svenska utrikesledningen
att manövrera på ett sådant sätt
att Sverige fortfarande kan vara med
i Europarådet och där på olika sätt
göra sina insatser, även om det kommer
att bli ännu svårare i fortsättningen
än det har varit hittills.

Herr EDBERG (s):

Herr talman! En debatt har ju sitt
värde genom att slå fast både vad som
enar och vad som skiljer. Dagens debatt
har nog hittills efterlämnat ett intryck
av att det på vissa håll har funnits ett
behov att mera understryka det skiljande
än det enande. Jag tänker nu inte
på den senaste talarens stillsamma reflexioner
kring vilka resor som kan vara
den svenska riksdagen värdiga eller
inte, utan snarare på de båda oppositionsledarnas
anföranden tidigare i
kammaren.

Även om de bedömningsnyanser i en
rad detaljfrågor, som har kommit till
uttryck, inte kan rubba intrycket av
uppslutning kring huvudlinjen i svensk
utrikespolitik, ville man nog ändå önska
att det stundom gavs något klarare uttryck
både för vad som enar och för vad
som kan skilja. Saksökeri i detaljfrågor
och oklara och glidande formuleringar,
som antingen kan emanera ur ansträngningar
att markera skiljaktigheter, där
sådana knappast finns, eller kan ge intryck
av att täcka över skiljaktigheter,
som är större än vad som öppet vidgås,
kan ju knappast ha någon förnuftig
mening.

Jag kom häromdagen, herr talman,
att i en liberal tidning finna ett av de

klaraste uttrycken som jag tror någonsin
har givits för den svenska utrikespolitiska
linjen, nämligen i Göteborgs
Handels- och Sjöfartstidning: »Sträng
neutralitet har länge varit rättesnöret
för svensk utrikespolitik. Det bör så
förbliva ... Neutraliteten måste vara
neutralitet utan förbehåll och baktankar
.. . Vår neutralitet skall vara allsidig,
uppriktig och tveklös. Vi skola
sätta in allt på dess hävdande.»

Det skrevs i en ledare 1938, och författaren
hette Torgny Segerstedt. Sedan
dess har visserligen maktbalansen förskjutits.
Men maktbalansens system har
ju icke ändrats — tidens orm förblir
densamma även när den byter skinn.
Dagens maktgrupperingar, som man har
all anledning förmoda vara mer eller
mindre tillfälliga, har inte ändrat rättesnöret
för den svenska utrikespolitiken.
Håller man fast vid alliansfriheten som
rättesnöre måste den emellertid, för att
använda Segerstedts ord, hävdas allsidigt,
uppriktigt och tveklöst, utan förbehåll
och baktankar.

En annan sak är — och det tror jag
är viktigt att man slår fast — att alliansfriheten
inte betyder isolering. Den
kan vara utåtriktad, den kan och bör
göras fruktbärande också för andra.
Jag tror att det finns ett starkt behov
hos vårt folk av att känna att så sker.

Det gäller redan i fråga om den snävaste
samarbetskretsen, i fråga om den
vrå av den stora vridscenen där vi agerar
tillsammans med våra närmaste
grannar. Att vi här i Norden i vår försvarspolitik
valt skilda vägar kan och
får inte utgöra något hinder för den
intimaste möjliga samverkan på de
flesta andra områden.

Den kritik, som herr Hagberg här i
kammaren framfört mot Nordiska rådet
såsom oförenligt med alliansfriheten,
rör sig med argument som jag förmodar
kammarens ledamöter redan förut
känner igen från Izvestija och från professor
Segals artikel i den sovjetryska
tidningen News. Det gör ett bekläm -

Onsdagen den 9 mars 1955

Nr 8

101

mande intryck att höra dessa argument
med nästan samma formulering upprepas
här i kammaren. Det heter ju
att inte ens tuppen gal på order, men
det finns alltså ledamöter av denna
kammare som gör det. Vore de svenska
kommunisterna så angelägna om de
svenska intressena som de utger sig
för att vara, borde de kunna fylla en
nyttig mission genom att bidraga till att
skingra uppenbara missuppfattningar
om det nordiska samarbetets karaktär
i ett väderstreck där de har speciella
kontakter.

Nordiska rådet har nu tre sessioner
bakom sig, och det bör vara möjligt att
summera åtminstone vissa erfarenheter.
Framför allt på två områden har rådet
gjort en positiv egeninsats. Det har
drivit fram likaberättigandefrågorna,
och det gav vid Oslomötet i fjol de ekonomiska
samarbetsfrågorna en stöt
framåt genom att formulera en kompromiss,
som uppenbarligen har givit en
riktig plattform för de vidare undersökningarna
i frågan. Enbart dessa
resultat av den unga organisationens
aktivitet är sådana att de borde kunna
motivera en annan attityd än den smått
nedlåtande, som man på sina håll har
mött.

Men även för den som tror på rådet
och på dess möjligheter har de hittills
hållna sessionerna kvarlämnat vissa
frågetecken. Det gäller särskilt Stockholmsmötet,
som, även om det betraktas
som eu mellansession, kanske inte
riktigt blev vad man hade väntat. Visserligen
kom väl den främste idégivarens
oväntade bortgång att lägga en viss
sordin på förhandlingarna vid den
tredje sessionen; Stockholmsmötet kom
också väl tätt på Oslomötet. Men detta
räcker inte som förklaring. Uppenbarligen
knyter sig en del av svårigheterna
till konstitutiva drag hos rådet självt.

I och för sig är det naturligt att rådet
får syssla med en mängd detaljfrågor;
detta tillhör så att säga den parlamentariska
vardagslunken i våra län -

Utrikesdebatt

der. Även om detaljerna var för sig
kan synas små, bildar de dock tillsammans
ett större mönster. Man får bara
se till att de större och mera centrala
frågorna inte kommer bort i detaljknåpet.
Anmälningar av olika frågors
läge i skilda samarbetsorgan har kommit
att uppta en alltmer tyngande plats
på rådets dagordning. Det är rimligt
att rådet följer dessa frågor för att
kunna ge påstötningar och impulser då
så påkallas. Men om inte rådet i alltför
hög grad skall bli en registreringsmaskin,
nödgas man uppenbarligen
söka andra och rationellare former för
denna bevakning.

Strävan efter att i alla frågor, även
de minsta, nå enighet kan också bli ett
hot mot själva friskheten. Det är visserligen
sant att man inte inom ett mellanfolkligt
rådgivande organ kan träffa
avgöranden med knappa majoriteter
som inom ett enskilt lands parlament.
Ett majoritetsbeslut, träffat mot flertalet
inom en nationell delegation,
skulle nästan undantagslöst vara en
nullitet. Men en enighet, som nås genom
att man med vaga skrivningar
täcker över faktiska meningsskiljaktigheter,
som skett vid upprepade tillfällen,
är å andra sidan inte mycket värd. Och
för behandling av frågor, i vilka alla
redan på förhand är eniga, behövs ju
ingen stor apparat. Man får se till att
man inte hamnar i en enighet till döds.
Att vissa frågor är grannlaga kan inte
motivera att man går så långt i fyrsidig
hänsynsfullhet att man i nästan alla
frågor tassar fram i filttofflor. Så mycket
har de nordiska folken gemensamt,
att man inte på något håll borde ta anstöt
av en öppen och gärna temperamentsfull
debatt i frågor där meningarna
bryter sig.

Rådet måste, om det skall kunna behålla
sin förankring i opinionen, bli
mera av ett friskt och levande debattforum.
De hittills vunna erfarenheterna
gör det angeläget att man allvarligt
prövar, om inte rådets arbetsformer

102 Nr 8

Onsdagen den 9 mars 1955

Utrikesdebatt

delvis behöver förnyas. Det är möjligt
att detta kan sägas i första hand vara
en uppgift för de parlamentariskt valda
ledamöterna av rådet, men jag har tagit
upp denna sak för att understryka att
regeringarna har ett klart ansvar för att
rådet blir vad det var tänkt att bli. Det
är bl. a. uppenbart att mera centrala
frågor, som i regel kräver ett utförligt
förarbete, måste föreläggas rådet genom
regeringarnas försorg.

När det gäller Europarådet kan problemen
sägas vara rakt omvända mot
vad de är för Nordiska rådets del. Den
ganska skeptiska inställning som ofta
visats från svensk sida gentemot Europarådet
får väl förklaras med att de
skandinaviska länderna tillsammans
med Storbritannien under de första
åren i hög grad fick inrikta sig på att
bromsa de vidlyftiga federalistiska planer
som lanserades i Palais de 1’Europe
och för vilka vi stod ganska främmande.
Nu förefaller det emellertid
som om den federalistiska epoken skulle
ha ebbat ut. Även om det främst skett
genom tillskyndan av förre franske
konseljpresidenten, har det samtidigt
visat, hur rätt funktionalisterna haft i
sin försiktigare bedömning av rådets
möjligheter. Som en federalismens sista
dyning får man väl betrakta den senaste
tidens försök att lägga Europarådet som
en ram kring kol- och stålunionen och
kring västunionen, vilka ju inte är identiska
i fråga om länderantal och heller
icke i fråga om konstruktion, sedan
europaarmén i dess överstatliga koncept
avförts från dagordningen. Alldeles
oavsett att en sådan ramfunktion
har åtskilliga ganska diskutabla sidor
kan den endast ge mycket litet av reella
arbetsuppgifter åt Europarådet. Jag vill
instämma med utrikesministern, när
han menar att det är nödvändigt att
finna en rågång, att göra en boskillnad
mellan Europarådet och västunionen.

I detta läge förefaller det som om
bollen gått över till funktionalisterna.
Det är deras alternativ som nu skall

visa sin gångbarhet. Att efter alla dessa
år av förvisso många gånger intressanta
men lika ofta ofruktbara debatter lämna
Europarådet åt dess öde med ett
konstaterande av att federalismen har
misslyckats, såsom en skandinavisk
röst nyligen har förordat, kan ju rimligen
inte komma i fråga. Som jag ser
saken har de som tidigare »slagit til
lyd» för en steg-för-steg-politik på
grundval av konkreta och verklighetsbetonade
uppgifter nu ett väsentligt ansvar
för att Europarådet blir ett funktionsdugligt
redskap för europeiskt demokratiskt
samarbete.

Det är med tillfredsställelse man konstaterar,
att det arbetsprogram som
ministerkommittén har framlagt helt
utmönstrat alla överstatliga element
och slagit fast, att programmet bör förverkligas
genom mellanstatligt samarbete.
Programmet pekar ju också på
en rad konkreta ämnesområden, som
bör ligga väl till för rådets aktivitet.
Av särskilt intresse i detta sammanhang
är kanske det svenska regeringsförslaget
om en kollektiv konvention för fredlig
lösning av tvister mellan medlemsnationerna,
ett förslag som med sin
vidgning av tillämpningsområdet för
skiljedomsprincipen tydligen har varit
alltför radikalt för åtskilliga som ivrat
för de mest radikala lösningarna av
europaproblemen.

Jag skulle emellertid vilja ifrågasätta,
om inte tidpunkten just nu borde vara
gynnsam för en skandinavisk aktion i
församlingen kring preciserade och
konkreta frågor inom det uppdragna
programmets ram. Utan att överskatta
möjligheterna och utan att övervärdera
de rätt blygsamma samarbetsresultat vi
nått i detta hörn av Europa vill jag
säga, att det förefaller som om Europarådet
ändå skulle kunna tillföras en
del av våra erfarenheter. Att det just
nu finns ett betydande intresse för de
nordiska metoderna ute i Europa är
inte att ta miste på.

När det gäller Förenta Nationerna

Onsdagen den 9 mars 1955

Nr 8 103

är det väl uppenbart att de stora politiska
tvistefrågorna — problemet Tyskland
och de inflammerade problemen i
Fjärran Östern, som fått sin brännpunkt
på Formosa — till väsentlig del
måste finna sin lösning utanför FN:s
ram, dels därför att det rör problem
som sammanhänger med allmänna
fredsuppgörelsen efter världskriget,
dels därför att FN:s möjligheter att erbjuda
lösningar i tvister, där de stora
makterna är engagerade, är ytterst begränsade.
Vad som kan sägas är väl
att en lösning av fjärranösternproblemen
inte underlättas av att det verkliga
Kina alltjämt hålls utanför FN.

Det finns däremot två problemkomplex
av avgörande betydelse för världens
framtid, som säkerligen till väsentlig
del måste få sin lösning inom
den universella organisationens ram,
båda så tvingande och så angelägna, att
om FN inte funnits, hade det måst uppfinnas.

Jag tänker på frågor om en internationell
kontroll över atomkraften och
ett fredligt utnyttjande av de nya energikällor
som kärnfysiken givit oss och
på de alltmer pressande kraven på att
lyfta upp de eftersatta folken till en
människovärdigare levnadsstandard.

Jag skall be att med ett par ord få
beröra det senare problemkomplexet,
emedan det förefaller mig att här finns
ett område, där ett land som Sverige
kan göra en icke ringa insats.

Den psykologiska klyftan mellan de
800 miljoner, som efter andra världskriget
skakat av sig kolonialismens
fjättrar och trätt fram i de självständiga
nationernas led, skulle med visshet
varit större, om inte FN hade bjudit
en mötesplats, där man kan resonera
med varandra. Alla skall veta att
det ändå ofta är svårt att komma »på
talefot» med varandra och tränga in i
varandras föreställningsvärld, eftersom
man har så väsentligt olika erfarenhetsbakgrund
och ofta i dubbel måtto talar
olika språk.

Utrikesdebatt

I FN är det en vanlig syn att se det
arabisk-asiatiska blocket gå samman
— det kan knappast råda någon tvekan
om att den gemenskap, som på så sätt
manifesteras, direkt eller indirekt fått
sitt bindemedel från den gemensamma
frontställningen mot kolonialismen,
som mångenstädes kvarlämnat ärr så
djupa, att vi svårligen kan göra oss eu
föreställning om dem.

Vid sidan av nödvändigheten att finna
en väg till fredlig samverkan för
atomkraftens utnyttjande kan jag inte
föreställa mig en viktigare uppgift just
nu än att försöka förstå de nya nationerna
i Asien och deras problem. Långt
efter det dagens spänningar och maktkonstellationer
upplösts — om det kan
ske utan den förödande urladdning som
fantasien fruktar men förnuftet vägrar
tro på — kommer Asien med dess hav
av människor och Himalayas av problem
att stå där som den kanske skickelsedigraste
faktorn för mänsklighetens
framtid.

Det är i regel en god investering att
lyssna. Ingen investering förefaller i
dag angelägnare än att lyssna till
Nehru och andra andliga och politiska
ledare för det nya Asien. Utan ett sådant
lyssnande kan vi inte förstå den
ekonomiska, sociala och andliga kamp,
som pågår i de unga nationerna och
vars utgång kan bli avgörande för demokratien
i världen. Vad dagens politiska
tvisteämnen beträffar finns det
för övrigt mycket som talar för att vägen
till det nya Kina och till förståelsen
av dess attityder och aspirationer
går över New Dehli.

Alla talar visserligen om Asiens enorma
betydelse, men man har endast i
ringa grad dragit konsekvenserna härav
liksom av tidigare missgrepp som i
så hög grad gjort Asien till en de vitas
misstags kontinent. Medan det borde
vara naturligt för västländerna att placera
sina främsta diplomater på lyssnarposterna
i New Dehli, Peking och
Tokio, håller sig även de stora mak -

104 Nr 8

Onsdagen den 9 mars 1955

Utrikesdebatt

terna med förvånande små representationer
i jordens folkrikaste länder. En
tidigare amerikansk ambassadör i Indien,
Chester Bowles, har också pekat
på att medan USA efter kriget givit ett
ekonomiskt stöd på 2 miljarder dollar
vardera till Storbritannien och Frankrike
och på en miljard dollar till vardera
Tyskland och Italien, har endast
en bråkdel av dessa belopp spenderats
på de fria asiatiska länderna — med
undantag för Japan. Demokratiernas
samlade bidrag till Indien, den största
fria nationen i världen, är betydligt
mindre än Sovjetunionens materiella
stöd åt Kina.

Det är svårt att förklara dessa disproportioner
på annat sätt än att västerlandet
alltjämt sitter fast i den kontinentalprovinsiella
föreställningen om
västerlandet som världens medelpunkt.
Den världshistoria man läser i västländerna
utelämnar alltjämt två tredjedelar
av världen. Vi följer Alexander till
Indus men återvänder lika snabbt som
han själv därifrån. På så sätt glömmer
man, att dessa länder hade en högt
utvecklad kultur långt före Europa och
långt innan de första pilgrimsfäderna
drog ut för att kolonisera det land,
som i dag framträder som världens
ekonomiska stormakt nr 1, en kultur,
som alltjämt präglar dessa folks sätt
att vara, se och verka och som i hög
grad utgjort en drivkraft i de nationella
självständighetssträvandena.

Något av denna egengodhet tycker
man sig väl också stundom förnimma
i talet om de underutvecklade. Själva
termen har visserligen accepterats av
de åsyftade länderna själva. Alldeles
adekvat är den väl inte. Riktigare borde
vara att tala om alla länder som
länder uncler utveckling, där olika länder
nått olika grader av utveckling på
olika fält. Men de stora, allt överskuggande
problemen möter givetvis i de
delar av världen, där industrialiseringen
är i sitt embryo, där primitiva jordbruksmetoder
förhindrar ett rationellt

tillvaratagande av vad jorden kan ge,
där folktätheten ofta är stor och den
endemiska svälten så enorm och så van
vid sig själv, att den länge varit ovetande
om sin egen existens, där malaria,
tuberkulos, trakoma och andra
folkens gissel kräver väldiga offer och
undergräver arbetsförmåga och motståndskraft
hos hundratals miljoner,
där spädbarnsdödligheten i vissa regioner
är eu på två och medellivslängden
bland de överlevande bara hälften
eller tredjedelen av vad den är hos oss.

Att fylla ut eller rättare sagt minska
den materiella klyftan mellan dessa
folk och de privilegierade är enbart
det en uppgift så stor, att den skulle
nödvändiggjort ett universellt organ av
FN:s karaktär.

På inget annat område har väl FN
heller lyckats bättre än när det gällt
att i världsvid skala angripa dessa problem.
Genom den tekniska biståndsverksamheten,
som i sin utvidgade
form endast har fem år på nacken, genom
vilken år 1953 64 länders experter
arbetade i 86 länder, har något alldeles
nytt införts i den mänskliga samlevnaden,
en poolning i världsvid skala
folk och nationer emellan av kunnande
och erfarenheter, som kommit den engelske
historikern Arnold Toynbee att
förmoda, att vår tidsålder icke i
främsta rummet kommer att gå till
historien på grund av sina fasansfulla
förbrytelser och förvånande uppfinningar
utan som den första tidsålder
sedan historiens gryning, då mänskligheten
vågade tro det möjligt att göra
civilisationens landvinningar tillgängliga
för hela det mänskliga släktet. Det
mest inspirerande i denna verksamhet
är, att de flesta länder kunnat vara på
en gång givare och mottagare och att
man ofta med utomordentligt små medel
nått förvånande stora resultat.

Det är glädjande, att Sverige i FN
varit ett av de länder, som gått i spetsen
för den tekniska biståndsverksamheten,
liksom att Sverige och dess

Onsdagen den 9 mars 1955

Nr 8

105

skandinaviska grannar därutöver satsat
på en mera bilateral verksamhet
till vissa länder, en uppgift för vilken
hela folket nu engagerats.

Men samtidigt bör det nedslående
faktum noteras, att läget för den tekniska
biståndsverksamheten under de
senaste åren varit ganska krisartat och
att programmet måst beskäras, att
mindre medel stod till förfogande 1953
än 1952 och mindre 1954 än 1953 och
att tre av fyra goda projekt måste föras
åt sidan av brist på medel. Det är en
bakvänd utveckling av något av det
mest löftesrika inom internationellt
samarbete i dag. Jag hoppas att den
svenska regeringen icke skall förtröttas
utan tvärtom öka sin aktivitet i FN
för att denna verksamhet skall kunna
tillförsäkras en fortsatt rytmisk utveckling.

Jag tror också vi bör göra oss förtrogna
med att vi säkerligen inom en
nära framtid kommer att ställas inför
avsevärt ökade krav när det gäller
ekonomiska insatser för de materiellt
minst framskridna länderna, krav som
kommer att gå utanför den tekniska biståndsverksamhetens
ram och som tar
sikte på att tillföra de eftersatta länderna
investeringskapital för att de
skall kunna bygga ut sina kommunikationer,
rationalisera sitt jordbruk,
bvgga bevattningsanläggningar, starta
egna industrier o. s. v. Dessa nya krav
finns för övrigt förtecknade i årets
statsverksproposition.

Om man erinrar sig att en privilegierad
tredjedel av jordens befolkning
njuter 85 procent av världsinkomsten
bör det samtidigt stå klart, att här rör
det sig icke om någon välgörenhet utan
om en nödvändighet.

•lag är fullt på det klara med att man
icke möter något alldeles enkelt överföringsproblem.
Redan den tekniska biståndsverksamheten
har kritiserats för
eu alltför tung och kostsam administration.
Mottagarländernas möjligheter att
rationellt tillgodogöra sig främst kapi -

Utrikesdebatt

talinsatser är olika utvecklade, och på
vissa håll råder ett socialt privilegiesystem,
som måste brytas, om insatserna
utifrån skall bli verkligt produktiva.

Men när man samtidigt ser, hur de
insatser, som hittills gjorts, icke kunnat
förhindra, att klyftan mellan de högindustrialiserade
länderna och de andra,
mellan de rika och de fattiga länderna,
vidgats i stället för att krympa
är det alldeles uppenbart att krafttag
måste till i en helt annan skala än hittills.
Det är ytterst en fråga om demokratiens
möjligheter att vinna förtroende
bland de folk som nu söker sin väg
mot framtiden — man kan inte begära
att människor skall stödja en civilisation,
som inte kan tillgodose deras mest
elementära behov.

Just på detta fält måste det vara naturligt
för ett land som Sverige med
dess speciella traditioner och dess frihet
från kolonial belastning att göra en
framskjuten insats. Här ges också ett
naturligt utlopp för behovet att inom
alliansfrihetens ram göra en fruktbärande
insats för andra.

Herr KILSMO (fp):

Herr talman! Utrikespolitiken utgör
ett exklusivt ämnesområde, som i själva
verket endast bör beträdas av den invigde
experten. När jag trots detta begärt
ordet, beror det på att jag med
herr talmannens tillstånd velat säga
några ord i anslutning till den motion
om hjälpen till underutvecklade länder,
vilken herr Widén och jag väckt i anslutning
till tredje huvudtiteln. Efter
herr Edbergs anförande kan jag emellertid
fatta mig kort.

Under det senaste årtiondet har utrikespolitiken
fått ett utvidgat verksamhetsområde,
som huvudsakligast aktualiserats
genom en alltmer spridd kännedom
om nöden och eländet i världen.
Det är en nationellt betonad insikt,
som redan Abraham Lincoln gav uttryck
åt och som nu blivit internatio -

106 Nr 8

Onsdagen den 9 mars 1955

Utrikesdebatt

nell egendom, nämligen att en nation
icke kan äga bestånd, om hälften av
dess befolkning lever i slaveri och hälften
i frihet. Den tanke, som Lincoln på
sin tid formulerade på detta sätt, kan
nu omskrivas med följande ord: Det
är omöjligt att tänka sig en fredlig utveckling
i en värld, där en tredjedel
av mänskligheten lever i lyx och överflöd
och två tredjedelar kämpar en fåfäng
kamp mot svält, sjukdom och en
för tidig död.

Det är säkerligen ingen överdrift att
säga, att samhällsutvecklingen över
hela världen under de sista hundra åren
bekräftat riktigheten av denna sats. Såväl
i Sverige som i många andra länder
i världen har politisk demokrati och
ekonomisk utjämning kännetecknat
samhällsutvecklingen. Skörden av den
sådden har blivit befrielse från inbördeskrig
och revolutioner å ena sidan
och ett ständigt stegrat välstånd å den
andra.

Bakom denna utveckling ligger ingen
trolldomskonst men väl en medveten
strävan att genom demokratiska medel
förverkliga en människo- och samhällsuppfattning,
som hämtat sitt material
från såväl Athen som Nasaret.

I länder, där kristendom och humanism
icke godkänts som riktpunkter för
politisk och humanitär verksamhet, har
utvecklingen blivit en annan. Uppror,
revolutioner, blodsutgjutelser och nationella
självmord samt t. o. m. stegrad
nöd och fattigdom, såsom i Indien, har
kännetecknat utvecklingen i många länder.
Klassmotsättningarna har skärpts.
Och en liten privilegierad härskargrupp
har ersatts av en ännu mindre men ambitiösare
maktgrupp, som ingalunda
förminskat men väl skärpt nöden och
eländet.

Löftena till de förtryckta vid alla
revolutioner är endast camouflerad
lögn — försäljningsmärket på denna
lögn har ingen betydelse. Enligt min
mening föreligger en parallell mellan
den nationella och den internationella

utvecklingen. Skall man kunna motse
en någorlunda fredlig och därmed
framgångsrik utveckling i världen
måste nog de högst utvecklade länderna
ta initiativ till i första hand ekonomisk
utjämning mellan nationer, världsdelar
och folkraser. Utan att bortse från
de brister, som kan råda i vissa inbördes
förhållanden mellan USA och andra
länder, måste man erkänna att Förenta
staterna är ett föregångsland på den
internationella hjälpverksamhetens område.
Även Sverige har en position, som
förpliktar. Det är därför så mycket mer
förödmjukande att nödgas erkänna att
det svenska samhällets roll i detta sammanhang
inte är särskilt ärorik. Vår utrikespolitik
har varit framgångsrik i
den meningen att den haft förmåga att
samarbeta med ödet och därmed räddat
oss undan förödande krig, vilket är
mycket nog. Men konservativ är den
och ganska sen att ta initiativ. Och för
den som likt mig en gång trott att det
fanns en hög socialistisk samhällsmoral
känns det som en dubbel besvikelse
att se den illusionen brista. I Norge
hemställde det norska stortinget redan
1952 till regeringen att överväga en insats
till hjälp åt underutvecklade länder.
Redan i juni samma år föreslog
regeringen stortinget att anslå tio miljoner
kronor för ändamålet. Följande
vinter startades en insamling bland allmänheten
för samma ändamål. Först i
år har något liknande startats i vårt
land. Jag är dock inte säker på att den
kommitté, som har hand om denna insamling,
kommer att nämnvärt kunna
bidra till insamlingens storlek, beroende
på att den troligen är infekterad av
en viss ideologisk fördom. Jag hoppas
emellertid, att denna förmodan inte
skall gå i uppfyllelse. Och ett säkert
hopp är ju förbundet med det faktum,
att Radiotjänst är knutet till denna insamling.

Ett studium av statsutskottets första
avdelnings utlåtande om hjälpen till de
underutvecklade länderna är inte av

Onsdagen den 9 mars 1955

Nr 8

107

uppbygglig natur. Statsutskottets resonemang
måste betecknas inte bara som
lättvindigt utan snarare som lättsinnigt.
Ty först konstaterar utskottet i likhet
med utrikesministern att läget är allvarligt
och de ekonomiska fordringarna
stora, därefter det beaktansvärda i
motionärernas synpunkter, såsom utskottet
uttrycker sig. Därefter yrkas avslag
på motionärernas förslag att i någon
ringa mån tillmötesgå de stegrade
kraven, som nyss erkänts vara beaktansvärda.
En sådan saltomortal i tankens
värld, som utskottet här gör, kan väl
knappast tänkas motiverad av något
annat än prestigeskäl? Utskottet har
icke nedlåtit sig till någon sakbehandling
av problemet om hjälpen till underutvecklade
länder. Ett avslag på vår
motion måste sakligt sett motiveras på
åtminstone ett av två sätt. Man måste
visa antingen att hjälpen är onödig eller
också att vårt land inte förmår
hjälpa utöver det som sker.

Utskottets behandling av det föreliggande
spörsmålet erinrar mig om ett
kortfattat drama, som en grekisk läkare
skrev någon gång på 60-talet e. K. I ett
par korta satser skildrar han först människans
situation, såsom den faktiskt
ter sig även i nuvarande stund, och säger:
»En man begav sig från Jerusalem
ned till Jeriko men råkade ut för rövare,
som togo ifrån honom hans kläder
och därtill slogo honom. Därefter
gingo de sin väg och läto honom ligga
där halvdöd.» Därefter inför författaren
i sin framställning de tre bekanta figurerna
prästen, leviten och den barmhärtige
samariten. Det skulle vara orätt
att påstå, att utskottet liknade någon
av dessa tre. Utskottet vill inte vara
kallsinnigt inför nöden. Men det vill ej
heller visa någon helhjärtad barmhärtighet.
Det är naturligtvis inte lätt att
försöka tjäna både kallsinnigheten och
barmhärtigheten.

Vore det emellertid inte på tiden, att
vårt välsituerade land togc itu med det
här berörda problemet med större all -

Utrikesdebatt

var och energi än hittills? Låt oss inventera
våra resurser och efter måttet
av dessa sätta såsom punkt ett på ett
aktivt utrikespolitiskt program en ny
djärv tanke att åtminstone ställa vårt
överflöd till de underutvecklade ländernas
förfogande.

Utskottet söker tröst i en vag förhoppning,
att vissa enskilda medborgare
skall känna ansvar inför världshungern
och bättra på utskottets svala
intresse. Och säkerligen är det så, att
den stora grupp av svenskar, som aldrig
tidigare varit införstådd med den
kristna kulturens offerväsende, tillfälligtvis
kan inspireras till stora offer
på samma sätt som skett i Norge. Vad
det här gäller är dock inte ett arbete
av tillfällig natur utan en långsiktig
missionsinsats, som man i första hand
måste beräkna skall komma att sträcka
sig över minst en mansålder. Det finns
visserligen många, som tror, att det är
en relativt lätt uppgift att förvandla ett
efterblivet land till en blomstrande örtagård.
Erfarenheter säger emellertid att
det är minst lika svårt att förvandla ett
land eller ett samhälle, som det är att
förvandla en människas vanor och karaktär
— vilket i själva verket är detsamma
som att förvandla ett land.

På initiativ av enskilda grupper och
enskilda människor har det i vårt land
under tre generationer utförts ett storslaget
arbete till efterblivna folks och
länders gagn. Årligen insamlas t. ex.
inom Svenska missionsförbundet 3 miljoner
kronor i runt tal. Man må observera
att detta inte sker en gång eller
någon gång, utan år ut och år in, årtionde
efter årtionde, generation efter
generation. Andra grupper både inom
och utom Sverige handlar på samma
sätt. För pengarna som kommer in
byggs småskolor, folkskolor, realskolor
och yrkesskolor, sjukhus, polikliniker
och lasarett samt kyrkor. Lärare, sköterskor
och läkare utsänds för att
hjälpa.

Utskottet är för sent ute. Många en -

108 Nr 8

Onsdagen den 9 mars 1955

Utrikesdebatt

skilda liar sålunda under årtionden redan
uppfyllt utskottets förhoppning.
Men varför vill inte utskottet att samhället
skall ta itu med dessa problem
på allvar? Säkerligen är det av stor betydelse,
att vårt land inte spelar någon
framträdande roll i dragkampen mellan
stormakterna, men man får inte
därav dra den slutsatsen att vi skall
göra en betydelselös insats mot mänsklighetens
gemensamma fiende: världshungern.
Det torde snarast vara så, att
just vår alliansfrihet och vår betydelselöshet
som krigsmakt är ypperliga förutsättningar
för en stor insats på det
humanitära området. Det vore därför
till stor skada, om utskottets tveksamhet
skulle få bli den svenska hjälpverksamhetens
ledstjärna för framtiden.

Till sist, herr talman, ville jag vända
mig till hans excellens utrikesministern
med en fråga angående innebörden av
förändringen av FN-stadgan. Jag vore
intresserad av att få veta, om denna
förändring, som skulle genomföras 1955,
också gäller FN:s underorganisationer.
■Tåg tänker här närmast på livsmedelsorganisationen
FAO. Finns det något
svenskt intresse för att denna organisation
får en sådan ställning, att den verkligen
kan åtaga sig uppgiften att åtminstone
ge ett effektivt bidrag till lösningen
av världens hungerproblem? Det
är nog så viktigt med världens industrialisering,
som kanske den tilltänkta
världsbanken skulle komma att sysselsätta
sig med. Men man får inte bortse
från att två tredjedelar av mänskligheten
alltjämt lever av jordbruk och att
dessa två tredjedelar alltjämt är oförmögna
att klara världens behov av föda.

I vårt land hör man oupphörligen klagan
över att det produceras för mycket.
Det är ett både själviskt och ansvarslöst
tal, som dessutom är oriktigt.
Det stora problemet är icke överproduktion
utan underkonsumtion. Det
väsentligaste i begreppet »frihet från
nöd» är »frihet från hunger». Detta
första och grundläggande mål för en

fredlig utveckling kommer aldrig att
kunna nås, om man som första mål i
stället för livsmedelsproduktionens
blomstring sätter en industrialisering,
som vi alla vet får sina förnämsta injektioner
från världens kapprustningar.
Vore det inte en livsuppgift att arbeta
för att kommersiell och industriell
blomstring finge sin naturliga inspiration
från livsmedelsproduktionen och
icke från den militära kapprustningen?
Finns det från svensk sida, frågar jag
herr utrikesministern, något intresse
för att FAO finge en utvidgad uppgift
med dels ett kortsiktigt program, som
avsåge att utjämna de stora motsättningarna
i fråga om livsmedelstillgången
i vår värld, och dels ett långsiktigt
program, som avsåge att varaktigt förverkliga
önskemålet »frihet från nöd»?

Herr förste vice talmannen övertog
nu ånyo ledningen av förhandlingarna.

Statsrådet fru LINDSTRÖM:

Herr talman! Diskussionerna här i
dag har spänt över stora områden och
främst anknutit till de olika avsnitten
i utrikesministerns exposé över världsläget
men i någon mån även till en
punkt under tredje huvudtiteln, som
följer senare på dagens föredragningslista.
Det är den punkt som herr Kilsmo
varit inne på nu och som helt allmänt
blivit kallad »Bidrag till internationell
hjälpverksamhet», men som i sig inrymmer
det svenska ståndpunktstagandet
till en av de specifika förgrundsfrågorna
i det internationella samarbetet
för närvarande, nämligen frågan om
tekniskt bistånd till mindre utvecklade
länder. Jag har uppfattat det så, att såväl
statsutskottet som de bägge talare,
som senast berört ämnet i denna debatt,
är utomordentligt positivt inställda till
en svensk insats för nämnda ändamål.
Utskottets varma rekommendation av
Sverige-hjälper-insamlingen är en lika
glädjande som unik opinionsyttring
utanför den vanliga ramen för uiskot -

Onsdagen den 9 mars 1955

Nr 8

109

tets aktivitet. Som kontaktperson mellan
regeringen och den insamlande centralkommittén
är jag tacksam för den
puff på offerviljan, som utskottet därmed
gett.

Nu finns det motionärer — herr
Kilsmo är en -—- och meningsfränder
till dem här i riksdagen, som menar,
att den svenska staten direkt borde ge
ett större anslag till fattigfolkens bistånd
än vad som är förutsatt i tredje
huvudtiteln. Jag har redan tidigare i
samband med ett interpellationssvar
diskuterat med herr Kilsmo storleksordningen
av den svenska hjälpen till
underutvecklade länder, och fast vi
därvid varit överens om att ofantliga
behov föreligger och att den svenska
insatsen är blygsam i jämförelse med
dessa behov, så har jag — i olikhet med
herr Kilsmo — inte kunnat undgå att
dra ut jämförelsen ett stycke till och
göra några slutsatser beträffande finansieringen
av den väsentligt utvidgade
hjäip, som herr Kilsmo efterlyser, något
som han underlät att göra i sitt anförande.
Det är faktiskt så, att det
svenska bidraget till Förenta Nationernas
biståndsprogram, för närvarande
tre miljoner kronor om året, utslaget
per invånare i vårt lilla land blir ungefär
lika stort, proportionellt sett, som
Förenta staternas bidrag till samma
program, om även det slås ut per
capita.

Härutöver ger förstås Förenta staterna
många gånger mer i direkt ekonomisk
hjälp till länder, som spelar en försvarspolitisk
roll enligt givarlandets bedömande,
och här ligger Sverige som mindre
förmögen småstat i lä. Vi har ju också
genom vårt geografiska läge måst
pålägga oss kostnader för försvaret,
som tar djupa grepp i statskassan. Vad
jag menade med att nyss säga, att herr
Kilsmo underlåter, när han kräver väsentligt
ökade bidrag till internationellt
bistånd, är just att sammanställa dessa
sina krav med kraven på pengar till försvarsutgifterna
och de från samma håll

Utrikesdebatt

framförda kraven på sänkta skatter.
Ekvationen går helt enkelt inte ihop,
herr Kilsmo. Ingen skulle vara gladare
än regeringen, om matsäcken räckte
för alla munnar, som vi vill mätta inom
och utom landet, och tillika för det militära
säkerhetsbälte, som vårt eget lilla
land behöver omspänna sig med. Så har
vi då att hoppas på att svenskarna frivilligt
vill ge till Sverige-hjälper-insamlingen
något av det, som de kanske
mindre gärna skulle betala på de olustbetonade
skattsedlarna.

Även några av de andra frågor, som
debatten har uppehållit sig vid, skulle
jag vilja kommentera något utifrån de
tentakler med Förenta Nationerna, som
jag fortfarande har. Den utrikespolitiska
översikt, som riksdagen hört här i dag,
har redogjort för samarbetssituationen
i Nordiska rådet, i Europarådet och i
Förenta Nationerna. Delegater till respektive
rådsförsamlingar har i kamrarna
berört sina olika problem. Även
världsfederalismens förespråkare har,
som de brukar, skymtat i debatten, åtminstone
i första kammaren. De har ju
också fått ett av sina stora intresseområden
belyst i utrikesministerns redogörelse
i dag, som bl. a. omfattar ett avsnitt
om en eventuell revision av FN:s
stadga. Det framgick därav, att utrikesministern
ansåg det ganska lönlöst, att
vi ägnar tid och möda åt en mer omfattande
undersökning av de olika förslag
till tillägg och ändringar i stadgan, som
framkommit och framkommer. Ett stormaktsveto,
som vi redan kan förutse,
gör det tämligen lönlöst. Någon författningsändring
för FN:s del, som skulle
kunna jämna vägen för en världsstat
av federal struktur med en gemensam
högsta regeringsmakt, finnes för närvarande
ingen resonans för hos de fem
stormakterna, som alla fastliåller vid
sin suveränitet och inte vill tillåta FN
att ingripa i s. k. »inre frågor», åtminstone
inte när det gäller dem själva. .lag
skulle tro, att alla som har följt skeendet
i Förenta Nationerna, vilket po -

Ilo Nr 8

Onsdagen den 9 mars 1955

Utrikesdebatt

litiskt parti de än tillhör i denna riksdag
och i den svenska FN-delegationen,
anser denna bedömning riktig. Det är
för övrigt bara ett konstaterande och
ingen kritik detta. Vi vet inte, om vi
själva skulle vara mer mogna för att
uppge våra nationella intressen för en
överstatlig anvisning, att »så eller så
skall ni göra», om den situationen bleve
aktuell. De regionala internationella organisationerna
— Europarådet och Nordiska
rådet bl. a. — visar också hur
svårt det är att underordna eller samordna
små nationella intressen med deras
som ändå är närstående och besläktade
folks. De svårigheter, som de
skandinaviska länderna brottas med i
Nordiska rådet, är mångfalt större i
Europarådet och ännu så länge oöverstigliga
i Förenta Nationerna, där klyftorna
mellan de välsituerade industristaterna
och de undernärda, tekniskt
efterblivna länderna är gapande stora.
Som jag ser detta, är det av stor vikt
att de försök till regionalt samgående
och organiserad samverkan, som Nordiska
rådet och Europarådet utgör, bidrar
till att undanröja föreställningarna,
att det är så farligt att uppge, helt eller
delvis, sin suveränitet i en sådan samverkan.
Först när man har lyckats rasera
dessa föreställningar, borde det
över huvud taget finnas någon utsikt
till att så revidera FN:s stadga, att den
blir lämplig som författning för en federativt
organiserad värld. Man kan inte
tvinga fram en överstatlig regeringsmakt
och ännu mindre tvinga fram en
allas lydnad under en sådan regeringsmakt.
Världsstaten är alltjämt en utopi.
Man får treva sig fram tills vidare med
det ofullkomliga samarbetsorgan, som
FN utgör, och hoppas att det krig, som
vi inte kan hindra med ett kollektivt
säkerhetssystem för närvarande, därför
att vi inte har kunnat få fram ett sådant
säkerhetssystem, i varje fall skall låta
hejda sig av allas vår fruktan för atomkrigets
fasor.

Också atomvapnet har varit föremål

för reflexioner under debatten i dag,
och vi har skymtat frågan, om inte också
vårt land måste »följa med» i utvecklingen
på detta område och skaffa sig
del i de moderna stridsmedlen. Utöver
vad statsministern redan har påpekat

— att det ju bara är ett par, tre stormakter,
som är innehavare av atombomber,
och att inga småstater med så
ringa ekonomisk bärkraft som vårt land
tills dato har axlat den överväldigande
ekonomiska börda, som igångsättandet
av en atombombstillverkning skulie
medföra — så vill jag framhålla, att
det ju inte heller är säkert, att den överlägsenhet,
som USA har på atom- och
vätevapnens område, kan utnyttjas vid
en eventuell storkonflikt. De som följer
med i den amerikanska tidningspressen
har på sistone kunnat läsa en del
artiklar, där man sagt sig tro, att den
amerikanska försvarspolitiken med nedskärning
av manskapsstyrkor och traditionella
stridsvapen kanske är förfelad.
Den motståndare man tänker sig,
om ett krig skulle utbryta, har ännu en
sådan övervikt i fråga om traditionella
stridsmedel, att den inte för egen del
skulle behöva tillgripa atomvapen. Och
i en sådan situation skulle USA ha svårt
•— av allmänhumanitära och politiska
skäl — att som första part inleda en
atombombkrigföring. Det anses alltså
inte säkert ens i Amerika, att atombomben
är det starkaste försvaret.

Redan nu har vi nått ett läge, då civilisationen
inte längre har råd med krig

— vi betalar i alla länder orimliga andelar
ur budgeten för destruktiva redskap
och militärutbildning, som vi
dock hoppas aldrig få användning av,
och vi utarmar oss materiellt för detta
i stället för att satsa motsvarande belopp
just på den upprustning av levnadsstandarden
i världen, som efterlysts
här i dag och som är nödvändig för att
undanröja de farligaste konfliktorsakerna
till krig. Det är vår tidsålders verkligt
svåra dilemma detta. Mänskligheten
måste befrias från fruktan och nöd, och

Onsdagen den 9 mars 1955

Nr 8

våra ekonomiska resurser binds så hårt
vid anti-fruktan-åtgärder av militärt
slag, att det inte räcker även till ett
effektivt bekämpande av nöden, som
på en omväg blåser under samma fruktan
och tillspetsar risken för krig. I
just detta nu har vi emellertid ett andrum,
då inga skott avlossas. Det gäller
att begagna det andrummet väl.

Herr KILSMO (fp) kort genmäle:

Herr talman! Statsrådet Lindström
säger, att min ekvation inte går ihop.
Men såvitt jag kan se av mitt manuskript
har jag aldrig satt upp någon
ekvation, och därför är det ju omöjligt
att den skulle kunna gå ihop. Det är
intet problem, utan det är statsrådet
själv som har satt upp en ekvation, och
då vet jag ingen annan råd än att statsrådet
också själv får lösa ekvationen.
Jag kan ju inte åtaga mig att lösa statsrådets
ekvationer — det är omöjligt.

Jag förstår mycket väl att bakom
statsrådets resonemang ligger den tanken,
att om ett förslag ställes, som kostar
pengar, så är det förslagställarens
plikt att tala om var man skall ta pengarna.
Men låt mig fråga: Tillämpas
denna praxis i Sveriges riksdag? Jag
hade tänkt mig att finansministern skall
skaffa pengarna. Han skall väl göra
någonting för bra förslag också. Att
skaffa pengar är hans skyldighet och
inte min.

När fru Lindström ställer upp sin
ekvation och talar om försvaret och
skatterna etc., så inser jag mycket väl,
att det är ett försök att ställa mig mot
väggen. Jag tycker emellertid att statsrådet
ger begreppet försvar ett väl magert
innehåll, ty försvar är väl inte bara
militärväsende. De problem, som vi nu
diskuterar, är också en del av försvaret,
och det borde då inte behöva föreligga
någon motsättning.

.lag slutar med att fråga statsrådet
fru Lindström: Menar sålunda statsrådet
med sitt resonemang, att Sverige

Utrikesdebatt

inte förmår ställa ytterligare 10 miljoner
till de hungrande eller de underutvecklande
ländernas förfogande? Det är
för mig den avgörande frågan i detta
sammanhang.

Statsrådet fru LINDSTRÖM:

Herr talman! Herr Kilsmo sade i sitt
anförande, att han inte hade någon
ekvation i sitt manuskript; och följaktligen
fanns det ingen ekvation. Han
satte upp en troskyldig min och menade,
att man kan väl komma med förslag
utan att behöva tala om, varifrån
man skall ta pengarna till dem. Detta
ansåg han var riksdagens rättighet. För
min del tycker jag nog, att man också
skall kunna ange, varifrån pengar skall
tas. Det är inte herr Sköld ensam, som
har den skyldigheten.

Sedan frågade herr Kilsmo mig direkt,
om jag inte tror, att Sverige har
råd med större anslag för detta ändamål.
Ja, jag har bara uttalat mig om det
förslag, som presenteras årets riksdag,
och sagt »/ör närvarande». Vi vet ju
inte vilket ekonomiskt utrymme vi får
i fortsättningen. Jag hoppas givetvis,
att det skall bli möjligt att ge mera
anslag längre fram, men den budget,
som vi har framför oss, har inte haft
utrymme för mera.

Herr BRACONIER (h):

Herr talman! Herr Kilsmo började
sitt anförande med att säga, att det
egentligen bara är experter som skall
uppträda i de utrikespolitiska debatterna,
och han bad nästan om ursäkt
för sitt i många avseenden intressanta
anförande. Man kan nog inte komma
ifrån det intrycket, att det är en ganska
allmän föreställning här i riksdagen, att
utrikespolitiken har blivit något som är
förbehållet experterna. Det är klart, att
förhåller det sig på det viset, får vi inte
räkna med att dessa utrikespolitiska
debatter skall vara så givande. Vad nu

112

Nr 8

Onsdagen den 9 mars 1955

Utrikesdebatt

anledningen än är till denna föreställning,
sammanhänger den väl i viss mån
med att vi tidigare haft ganska klent
med informationer. Jag vill dock ge regeringen
det erkännandet, att särskilt
när det gäller det nordiska samarbetet
har vi fått informationer, som vi inte
tidigare haft, och det är ju ett obestridligt
framsteg.

Sedan skulle jag vilja instämma i herr
Hjalmarsons yttrande när det gäller utgivande
av dokument, att det väl ändå
är värdefullare, om man också får se
litet av vad oppositionen kommit fram
med, än om man bara får läsa tal, som
utrikesministern hållit i valrörelsen och
i vilken han t. ex. polemiserar mot högerledaren,
utan att samtidigt få veta
vad herr Hjalmarson sagt. I det senare
fallet är väl referatet ganska missvisande.

Hans excellens utrikesministern varnade
för »spekulationer» i den utrikespolitiska
debatten. Hans excellens vet
mycket väl, att samma anklagelser riktades
mot Winston Churchill, när han
på 30-talet i det engelska underhuset
varnade för den tyska upprustningen.
Då sade Lansbury och andra ledare för
det engelska arbetarpartiet, att hans
resonemang var rena spekulationer och
mycket verklighetsfrämmande. I dag vet
vi alla, att de siffror, som Churchill
lade fram vid 30-talets mitt, långt ifrån
var några spekulationer. Enligt min
uppfattning får förhållandet inte bli
sådant, att man inte skall ha rätt att
värdera de utrikespolitiska kraftfälten
ifrån vissa synpunkter.

Jag tyckte mig i herr Edbergs anförande
finna, att han, när han citerade
Torgny Segerstedts yttrande år 1938,
att »neutraliteten skall föras åt alla sidor»,
förbisåg något av det fundamentala
i Segerstedts hela åskådning, vilket
denne framfört redan i början av 30-talet, nämligen att det var den franska
politiken gentemot Tyskland, som kommit
att skapa de chauvinistiska strömningarna.
Segerstedt menade aldrig, att

man skulle vara neutral när det gäller
den kämpande armé, som måste finnas
i fråga om de stora skiljelinjerna i utrikespolitiken.

Den holländske utrikesministern yttrade
i FN :s generaldebatt härom året,
att neutraliteten inte har något värde i
och för sig och är förkastlig den dag,
då man därmed bidrar till de totalitära
strömningarnas segertåg. Det skulle se
underligt ut, om vi i den svenska riksdagen
förde en utrikesdebatt, vari vi
inte hade rätt att värdesätta t. ex. hela
frågan om Tysklands återupprustning
och andra problem just med utgångspunkt
ifrån en demokratisk uppfattning.
Det finns så mycket flera skäl till
detta, som man märkte, att kommunistledaren
i sitt anförande, vari han kritiserade
det Nordiska rådet, framförde
den uppfattningen, att Norden står
splittrad försvarspolitiskt och utrikespolitiskt
sett, och därav drog den konklusionen,
att det nordiska samarbetet
är en chimär. Jag finner hans yttrande
ganska egendomligt. Det borde väl för
kommunisterna med deras utgångspunkter
vara en fördel, att Sverige inte
står på samma linje som Danmark och
Norge i fråga om Atlantpakten. Skulle
detta emellertid i och för sig innebära,
att inte ett nordiskt samarbete när det
gäller väsentliga ekonomiska frågor
skulle kunna vara av värde? Man förstår,
när man tar del av en sådan kritik
i den svenska riksdagen, hur den sovjetryska
pressen kan rikta beskyllningar
mot samma Nordiska råd, som Sovjetunionen
en gång sade vara ett värdefullt
inslag i internationella gemenskapssträvanden.
Det är ju bara några
år sedan Sovjetunionen intog en mycket
positiv hållning till Nordiska rådet.

Hans excellens utrikesministern framhöll
i ett tal under förra året, att vi
skall bedriva en sådan utrikespolitik,
att man förstår våra utgångspunkter
och varthän vi syftar med den. I det
fallet har vi verkligen lyckats illa när
det gäller Nordiska rådet, och om kom -

Onsdagen den 9 mars 1955

Nr 8

113

munisterna ville bidra till att skapa den
bättre värld, som de här i kammaren
påstår sig vilja skapa, borde de åtminstone
för sina uppdragsgivare där borta
i öster tala om att svenska folket är
intresserat av ett nordiskt samarbete,
dels därför att de nordiska folken hör
samman, dels därför att en större marknad
kan vara värdefull t. o. m. för fredssträvanden
som envar borde kunna acceptera.

Det är uppenbart — på den punkten
kan jag instämma med herr Edberg —
att Nordiska rådets stockholmsmöte delvis
var en besvikelse. Herr Edberg har
i sin tidning framhållit, att den väsentliga
anledningen därtill var att regeringarnas
initiativkraft när det gäller
det nordiska samarbetet är ganska
ringa. Men när jag lyssnade till herr Edbergs
anförande här i dag kunde jag
inte återfinna något av den väsentliga
kritik, som han sålunda i sin tidning
riktat mot regeringarna för passivitet
i fråga om att ta initiativ på det nordiska
samarbetets område — det var,
såsom herr Edberg påpekade, bara ett
enda förslag som regeringarna framförde
till Nordiska rådets senaste möte.
Det hade varit värdefullt, om herr Edberg
på denna punkt kompletterat sin
framställning med de intressanta synpunkter
som han framfört i sin publicistik.

Tyvärr har det också i våra nordiska
grannländer förekommit en viss kritik
mot Sveriges politik i Nordiska rådet.
Det är inte länge sedan Bergens Tidning
gjorde gällande, att denna politik
förestavades av krassa svenska egoistiska
intressen. När man sålunda t. o. m.
i våra grannländer missuppfattar våra
intentioner, är det förklarligt att det
är lång väg fram till en nordisk gemensam
ekonomisk marknad. Att denna
väg är lång beror också på att tullpolitikcn
i de nordiska staterna är väsentligt
olika. Det behövs en mycket kraftig
revidering av denna tullpolitik, om
vi skall kunna få en tullunion som är
8 — Andra kammarens protokoll 1955.

Utrikesdebatt

förenlig med den liberalisering som
GATT-avtalet förutsätter. Det har gjorts
gällande att det med hänsyn till GATTavtalet
skulle behövas en liberalisering
på 70—90 procent.

Jag vill också framföra den förhoppningen,
att Finland en gång måtte komma
med i Nordiska rådet. Det har ju
inte saknats starka sympatier för att Finland
skall bli medlem av Nordiska rådet
— både i den finlandssvenska pressen
i Finland och i den finskspråkiga
pressen har detta kommit till uttryck.
Väl vet man att den nuvarande statsledningen
i Finland ser mer mycken
kritik och skepsis på Nordiska rådet,
men Finland, som i övrigt gör så utomordentliga
insatser i det kulturella nordiska
samarbetet, skulle efter vad jag
förstår mycket väl kunna vara med i
Nordiska rådet utan att detta på något
sätt inverkade på Finlands utrikesoch
inrikespolitiska förhållanden.

Såsom statsrådet Lindström här framhållit
är givetvis en förutsättning för
den kollektiva säkerheten, att kapprustningen
ersättes av nedrustning. Vi
befinner oss emellertid långt ifrån den
kollektiva säkerhetens stadium. Många
betydelsefulla frågor har avgjorts utanför
FN:s ram — jag tänker t. ex. på
striden om oljetillgångarna i Iran, uppgörelsen
mellan England och Egypten,
upphörandet av kriget i Indokina etc.
Det är väl heller ingen tvekan om att
alla, som vill att FN skall vara en kollektiv
säkerhetsorganisation, måste erkänna
att FN misslyckats i frågor där
FN direkt ingripit. Jag syftar bl. a. på
Guatemalakonflikten.

Men samtidigt som man konstaterar
detta, är det en glädje att från svenskt
håll kunna ge uttryck för den uppfattningen,
att Dag Hammarskjöld har tagit
många friska och delvis djärva initiativ
för att tillföra livskraft till den
organisation, vars främste ämbets- och
tjänsteman han är. Det liar sagts många
kritiska ord om hans resa till Kina, men
nog har man det intrycket, att det beNr
X

114 Nr 8

Onsdagen den 9 mars 1955

Utrikesdebatt

hövs ganska mycket av sådana energiska
och personliga insatser för att FN
skall bli vuxet sina uppgifter. När det
t. ex. gäller flyktingproblemen har nog
FN inte tagit itu med problemen med
den kraft, som man från svenska statsledningens
sida skulle ha önskat. Dessa
frågor kan inte lösas på frivillighetens
väg.

Vidare skulle jag vilja säga några ord
till herr Kilsmo, som här talade om de
underutvecklade ländernas problem.
Man må göra hur stora ansträngningar
som helst för att hjälpa de underutvecklade
länderna, men resurserna räcker
inte på något sätt till, därest folkökningen
i dessa länder i fortsättningen
skall ha samma dimensioner som nu.
Frågan om befolkningsökningen är en
viktig faktor i den ekvation, om vars
lösande statsrådet Lindström och herr
Kilsmo här var oense, nämligen hur
man skall kunna åstadkomma en lösning
av de underutvecklade ländernas
problem. Med den utomordentligt stora
folkökning, som sker t. ex. i Indien,
är det inte möjligt, såvitt jag förstår,
att under detta århundrade åstadkomma
någon mer väsentlig höjning av folkets
levnadsstandard utan en sänkning
av födelsetalen.

Herr Pettersson i Dahl började sitt
anförande med att uttrycka ett beklagande
av att man under debatten här
ägnat procedurfrågor i FN så stor uppmärksamhet.
Jag kan för min del inte
inse, att det är en betydelselös fråga,
hur den svenska delegationen i FN arbetar.
I vad mån den framförda kritiken
är berättigad eller inte, är sedan
en annan sak. Men, herr Pettersson i
Dahl, detta är att förbise att också
procedurfrågor kan vara väsentliga
ting när det gäller en kollektiv säkerhetsorganisation,
som är byggd på en
vetorätt som hotar att paralysera organisationen,
om man inte ökar möjligheterna
för generalförsamlingen att skapa
kollektiv enhet i den armé som
kämpar för de demokratiska värden

som vi måste slå vakt om, om världen
skall bli bättre. Det är omöjligt att tro,
att internationella organisationer som
sådana löser världsproblemen, om man
inte gör världen trygg för demokratien
och sätter in kampen i det lilla landet
lika väl som i det stora mot det slaveri
och det förtryck som varje totalitärt system
innebär. Den fria tanken och kritikrätten
är oförytterliga värden för
denna kammare och för vårt folk. Det
är också angeläget för oss att i en utrikesdebatt
i svenska riksdagen säga,
att vilken neutralitet och alliansfri politik
vi än bedriver är vi inte neutrala i
våra hjärtan när det gäller att slå vakt
om humanitet och tolerans.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN:

Herr talman! Det var bara en punkt
i herr Braconiers anförande jag ville
nämna några ord om. Det var vad han
sade angående den publikation som
utges av utrikesdepartementet under titeln
»Utrikesfrågor». Liksom förut herr
Hjalmarson beklagade herr Braconier,
att denna publikation inte gjorts mera
allsidig och fullständig. Jag vill därför
klargöra, att denna publikation inte är
avsedd att spridas för att vinna själar
eller att övertyga läsarna om riktigheten
av den utrikespolitik regeringen
för. Den har ett helt annat syfte, nämligen
att lämna informationer åt intresserade
angående de riktlinjer som regeringen
följer i sin utrikespolitik.

Det är klart att man kunde utelämna
alla tal och liknande delar av boken och
hålla sig bara till dokumenten, men
det har ansetts att man genom att publicera
stats- och utrikesministrarnas
tal i utrikespolitiska frågor ger informationer
som annars kanske vore mera
svårtillgängliga. Nu kan det invändas,
att det vore intressant för utomstående
att också veta oppositionens uppfattning.
Ja, det är klart att detta kunde
vara intressant, men då finge boken

Onsdagen den 9 mars 1955

Nr 8 115

en helt annan karaktär. Då finge man
redovisa vad herr Hjalmarson och herr
Ohlin hade sagt i fristående tal och
kanske också lämna särskilda kommentarer
som angav i vad mån regeringen
var ense med talaren. Annars kunde
inte läsaren veta hur pass representativt
det ena eller andra uttalandet var.

Herr BRACONIER (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag ber att till hans
excellens utrikesministern få framföra
mitt tack för hans svar. Det är mycket
värdefullt att vi får regeringens tal i
en bok, men det vore värdefullare om
vi dessutom när regeringsmedlemmar
som i de fall det här gäller polemiserar
med oppositionens talesmän, fick reda
på vilken uppfattning man polemiserar
mot. Detta måste också för eftervärlden
ha sitt stora intresse. Jag kan inte tänka
mig att man inte skulle kunna acceptera
den ökning av bokens storlek, som
detta skulle medföra, för att på så sätt
tillgodose allas intressen, även oppositionens.

Jag skulle också vilja framföra önskemålet
att vi fick litet flera informationsdokument
från utrikesdepartementet
till riksdagen, fastän det blivit bättre
med den saken på senare tid. Vi får nu
bl. a. pressöversikter. Dem fann jag
häromdagen undangömda på en mycket
skymd plats. Jag skulle gärna vilja se
en gallupundersökning av hur många
här i kammaren som studerat dessa i
och för sig mycket värdefulla pressöversikter,
som gäller utrikespolitiska
frågor. Jag tycker det visar bristande
intresse här i riksdagen för utrikespolitiken,
att vi inte gör allt vad på oss
själva ankommer att få fram de utförliga
informationer, som skulle ge riksdagen
ökade möjligheter att föra en utrikespolitisk
debatt.

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp):

Herr talman! .lag skall göra ett par
små randanmärkningar med anledning
av herr Edbergs anförande. Herr Edberg

Utrikesdebatt

hade hittat en formulering, som gjorts
av professor Segerstedt i Göteborgs
Handels- och Sjöfartstidning år 1938 om
hurudan neutralitetspolitiken bör vara.
Det var förvisso en mycket välformulerad
definition som herr Segerstedt hade
givit. När man nu anför denna formulering
här, är det dock svårt att undgå
följande reflexion: Tänk om vi hade
tillämpat den neutraliteten under andra
världskriget med samma oböjliga fasthet
som herr Segerstedt påyrkade! Då
skulle vi i åtskilliga avseenden ha stått
friare än vad vi nu gör.

Den andra saken i herr Edbergs anförande
som jag vill beröra — jag vill
gärna i huvudsak instämma i detta -—
gäller betydelsen av det nya som sker i
den asiatiska folkvärlden. Så fort man
tar med ett större tidsavsnitt i blickfånget,
så får man ett starkt intryck av
hur fort händelserna utvecklas och vilka
oerhört stora saker som sker i Fjärran
Östern. En lång rad stater som tillsammantagna
omfattar större delen av
jordens befolkning har efter andra
världskriget blivit formellt och reellt
självständiga. Där har vi först detta:
väldiga Kina, som håller på att utvecklas
till en industri- och militärstat av
oerhörda mått. Där håller tydligen på
att skapas ett maktcentrum, som jag tror
vi nu har svårt att sätta in i den framtida
bilden och ge dess rätta värde. På
den punkten vill jag gärna säga att jag
tror, att utrikesminister Undéns ställningstagande
till formosaproblemet har
varit realistiskt och i huvudsak riktigt.
Vidare har vi Indien som det största
landet med eu fri författning, som omkring
sig samlat en grupp andra fria
stater, Colombostaterna. Dessa har nu
på sin senaste gemensamma konferens
även sökt nå kontakt med Afrika. Dessa
två väldiga grupper i Asien opererar nu
i vissa avseenden gemensamt.

Det förefaller som om Indien chansar
på en fredlig utveckling i förhållandet
till Kina. I en intervju, som
Nchru gav en amerikansk journalist för

116 Nr 8

Onsdagen den 9 mars 1955

Utrikesdebatt

tre-fyra år sedan, sade han bl. a., att
det på 2 000 år inte varit några krig,
frånsett några skärmytslingar, mellan
Indien och Kina. Jag tror, säger han
vidare, att det inte blir några heller.
Oavsett vad Nehru innerst inne tror,
är det uppenbart att hans arbetshypotes
är att chansa på en fredlig utveckling
mellan Asiens två största länder.
Dessa problem ligger oss på visst sätt
väldigt fjärran, men ändå tror jag, att
de kan komma att beröra oss ganska
nära. Jag håller för min del inte för
otroligt, att utvecklingen i Asien på längre
sikt kan förvandla de politiska frågeställningarna
i väster, och detta kan i
så fall i hög grad komma att beröra
även vårt lands läge.

En annan reflexion jag skulle vilja
göra med anledning av den debatt som
här förekommer gäller den tyska upprustningen.
Det är påfallande hur man
från socialdemokratisk sida i debatten
här i dag diskuterar den tyska försvarsfrågan
med långt större frimodighet än
den svenska. Om den senare säger man
inte mycket.

Hans excellens statsministern hade
åtskilliga vändningar i sitt tal om Tyskland.
Bl. a. sade han att det är olyckligt
att man genomför en upprustning
mot halva tyska folkets vilja. Vilken
hälft av det tyska folket syftar han på?
Var det de västtyska socialdemokraterna
och några till plus östtyskarna? Hur
kunde hans excellens i så fall utröna
Östtysklands inställning? I en annan
vändning förklarade statsministern, att
det är olyckligt att man genomför upprustningen
emot de mest demokratiska
krafternas vilja. I kraft av sin demokratiska
kvalitet, menar han tydligen,
skulle de tyska socialdemokraterna ha
något slags vetorätt. Jag tror för min
del att den tyska upprustningen inte
bara har fördelar. Den för förvisso med
sig åtskilliga problem. Om man försöker
att väga de olika faktorerna mot varandra
så tror jag dock att vi ur vårt
lands synpunkt har anledning att vara

tillfredsställda över att det militära vakuum,
som funnits i Västtvskland, utfylles.

Jag tänkte annars beröra några saker
som gäller vårt eget läge och inte minst
vår försvarsfråga. Jag gör det därför
att det är väldigt svårt att finna sig till
rätta i denna församling och fungera,
det må nu vara i hur anspråkslös ställning
som helst, utan att känna oro för
de problem som hör samman med vårt
försvar, och det kan också vara svårt
att helt och hållet tiga med denna oro.

Jag erinrar mig en sak från Churchills
historieskrivning om det första
världskriget. Han skildrar på ett ställe
utförligt hur chefen för den engelska
hemmaflottan bombarderade den engelska
regeringen med alla möjliga och
omöjliga anslagskrav praktiskt taget
vecka efter vecka och månad efter månad
så länge kriget varade. När Churchill
gått igenom hela denna historia
säger han som avslutning: »Men jag
kan ju förstå honom, för han var den
enda människa i världen som kunde
förlora kriget på en eftermiddag.»

När det gäller det problem som nu
är knutet till försvarsfrågorna måste
det konstateras, att det inte finns något
annat område i svensk politik där man
kan begå så ödesdigra misstag. Med de
perspektiv vi nu har står försvarsfrågan
i särklass.

Om man känner sig orolig inför läget,
så stillas denna oro knappast av
vad den militära sakkunskapen säger.
Tidigare i dag höll försvarsministern i
denna kammare ett kort anförande, där
han bland annat talade om, att den
amerikanska atomkommissionens slutsatser
är annorlunda i dag än för ett
halvår sedan. Han redovisade inte närmare
vad han lade in i detta uttalande,
men det har å andra sidan från svenskt
militärt håll sagts en del, som inte är
så värst mycket annorlunda i dag än
vad det var för åtskilliga år sedan.

I den försvarsutredning, som redovisades
i ett betänkande i november

Onsdagen den 9 mars 1955

Nr 8 117

1947, lade man upp hela det strategiska
problemet som en fråga om »djupförsvar».
Det sades klart ifrån, att en fiende
inte kunde stoppas vid gränserna,
utan att man fick försöka bevara krigsmakten,
dra sig tillbaka, vänta på hjälp
utifrån och över huvud taget bida möjligheten
att i en senare omgång gå till
motanfall. Jag läser några ord på s. 21
i betänkandet: »Vilken kvaliteten på
de båda sidorna än kunde vara, måste
den försvarande på grund av den anfallandes
stora numerära överlägsenhet
räkna med att taktiska framgångar icke
kunde utvidgas till operativa avgöranden.
Försvaret kunde därför i längden
endast bli uppehållande, icke avvärjande.
Härunder måste delar av försvararens
område uppges. Vore djupet stort,
kunde avsevärd tid vinnas, som möjliggjorde
hjälp från andra makters sida.»

Det var den svenska försvarsledningens
syn på saken år 1947.

På s. 31, där målsättningen för krigsmakten
anges, heter det: »Svensk krigföring
måste vid fientligt anfall gå ut
på att vinna tid, så att understödsaktioner
från annan sida hunne genomföras.
Av mycket stor betydelse bleve därför,
att huvuddelen av våra stridskrafter
icke utsattes för förintande begynnelsemotgångar
samt att förbindelserna åt
andra sidan hölles öppna.»

Jag ber att få understryka att jag bara
återger den svenske överbefälhavarens
uppfattning år 1947. Jag nämnde att
denna uppfattning i vissa avseenden
inte har ändrats mycket sedan den tiden.
Detta gäller till och med atomenergien,
ty därom heter det redan i
denna utredning: »Det syntes, som om
ömsesidig användning av atomenergi
vid en invasion skulle komma främst
den försvarande tillgodo, även om denne
numerärt vore vida underlägsen angriparen.
»

Det är precis detsamma som överbefälhavaren
i höstas, sju år senare,
sade beträffande atomenergiens roll.

Emellertid blev man snart på det

Utrikesdebatt

klara med att ett försvar på djupet i
modern krigföring inte är något försvar,
ty om man uppger landet åt en
aggressiv stormakt för att ta det tillbaka
senare, vet man ju inte om det
över huvud taget finns någonting att
ta tillbaka. Den allmänna opinionen
blev därför mycket orolig över denna
uppläggning av försvarsproblemen. Man
har därefter talat försiktigare i detta
avseende, men också oklarare, och jag
skall ge ett exempel på denna oklarhet.
Den bidrar knappast till att lugna
någon.

Den 17 januari i år talade generalmajor
Åkerman i Malmö och enligt ett
TT-referat hette det bl. a.: »Det har
påståtts att ÖB:s överväganden skulle
innebära att en invasion i nuvarande
läge icke kan avvärjas och måste leda
till utrymning av vissa delar av landet.
Det finns inget underlag för sådana påståenden.
Den utrymning det talas om
är utrymning av städerna för flyganfallens
skull.»

Men när man sedan går till överbefälhavarens
utredning, sådan den publicerats
i Kontakt med krigsmakten nr
9—10, oktober 1954, läser man följande:
»Vi måste därför räkna med att vi
redan från början kunna bli tvingade
att till lands tillämpa en strategisk defensiv,
som kan innebära att svenskt
territorium efter hand måste uppgivas
under det att våra stridskrafter så småningom
nöta ut den fientliga anfallskraften
genom ett segt försvar i bakom
varandra belägna och om möjligt i förväg,
helst redan i fredstid, utbyggda
försvarszoner.» Det är två uttalanden
från personer i den högsta militära ledningen
som inte harmonierar med varandra.

Jag skall inte spekulera över hur
detta skall förstås. Det är svårt att
komma ifrån slutsatsen, att dylika uttalanden
vore tämligen omöjliga om
försvarsledningen verkligen hade den''
egna bakgrunden klar.

Som utgångspunkt för de fortsatta

118 Nr 8

Onsdagen den 9 mars 1955

Utrikesdebatt

reflexionerna skall jag anföra ytterligare
något av ÖB:s uttredning ur Kontakt
med krigsmakten. Där heter det
på s. 317: »Flyg- och fjärrvapenanfall
kunna antingen tillgripas som en särskild
betvingelsemetod eller också insättas
i samband med avspärrning eller
invasion. I förstnämnda fall kunna de
tillgripas för att bryta vår motståndsvilja
genom psykisk påverkan på befolkning
och riksledning. Flyg- och robotburna
atomvapen kunna komma att
insättas. Anfallen ge största resultat, om
de träffa försvararen överraskande.» I
sammanfattningen på s. 324 heter det
— och det är ett kategoriskt tal — så
här: »Flyg- och fjärrvapenanfall komma
alltid att tillgripas. De komma att få
större verkan i den mån tillgången på
flygrobotar och atomvapen ökar.»

Beträffande atomvapnet kan man läsa
på s. 280 i tidskriftens återgivande av
överbefälhavarens utredning: »Atom stridsmedlen

ge en angripare möjlighet
till mycket stor verkan med flyg- och
fjärrvapenanfall, vilket ökar kraven på
luftförsvarets, reparationsberedskapens

och civilförsvarets effektivitet.----

Om den anfallande måste ta hänsyn till
att den försvarande har eller kan understödjas
med atomvapen, uppkomma
för honom motsvarande krav på spridning
och skydd. Kravet på skydd blir
dock svårare att tillgodose för den anfallande
än för försvararen.»

Ja, detta är naturligtvis kända saker,
men jag har ändå velat citera något som
stöd för min tankegång.

Om man ställer mycket väsentliga
frågor till den militära ledningen, så
förefaller det mig som om man antingen
får ett svar som inte övertygar eller
också får en hänvisning till den politiska
ledningen. Såvitt jag har kunnat
förstå skickar den svenska militärledningen
de mest vitala frågorna vidare
till den politiska ledningen. Och det
gör den naturligtvis med all rätt, ty det
är i sista hand inte militärledningen
som skall ta de avgörande besluten.

Nu sade statsministern här tidigare
i dag i sitt delvis rätt originella anförande,
att regeringen inte begär bättre
än att få redovisa. Det var tacknämligt.
Men strax efteråt kom försvarsministern
och höll ett anförande
som var mycket kort och mycket innehållslöst.
Såvitt jag kunde förstå sade
försvarsministern bara tre saker: för
det första beklagade han debattens
form, för det andra sade han att det
är svårt och ömtåligt att göra deklarationer
och för det tredje sade han, som
jag redan förut anfört, att den amerikanska
atomkommissionen ändrat uppfattning
på sex månader i någon viss
utsträckning, vad det nu var.

Den redovisning, som lämnades i ett
interpellationssvar om atomkraftens
verkningar, må vara en sak, men en
redovisning för svaret på de frågor, som
den svenska militärledningen skickat
vidare till den svenska politiska ledningen,
får man inte. Jag har aldrig
märkt att försvarsministern ens har försökt
att bena upp själva problemställningen
i det fallet.

Bland de frågor, som kan ställas eller
som rättare sagt ställer sig själva för
varje människa, som över huvud taget
sysslar någonting med detta, är ju denna:
Om en stormakt i ett visst läge
skulle anse det angeläget att betvinga
vårt land och om man i detta läge tilllämpar
den militära taktik, som ÖB
skildrar och som jag förut har antytt,
vilket stöd har då vårt lands politiska
ledning av det försvar som nu planlägges
för tio år framåt? Jag påstår inte
att vi inte har något stöd — det hoppas
jag vi har — men hur mycket har vi i
det läget av verkligt stöd från försvaret?
Det är på den punkten som man
möter en av de verkligt avgörande frågorna.
Men beträffande just de tankegångar,
som hela tiden har levat i försvarsledningens
skrifter och där frågorna
hela tiden bär skickats vidare
till den politiska ledningen, så liknar

Onsdagen den 9 mars 1955

Nr 8 119

hela debatten en ökenflod som rätt vad
det är försvinner, man vet inte vart.

Är det möjligen så, att vi trots våra
konventionella vapen saknar väsentliga
möjligheter att motverka ett angrepp
som sättes in med bombflyg och fjärrvapen
med eller utan atombomber, men
framför allt i fall dessa skulle komma
med i sammanhanget? Jag kan gärna
instämma i vad herr Ohlin har sagt här
tidigare: det går inte att begära slutgiltiga
ståndpunkter eller några regeringsdeklarationer
som skulle ha karaktär
av att vara definitiva; det kan
man över huvud taget inte tänka sig i
sådana sammanhang. Men å andra sidan
är det riktigt, som här har sagts
tidigare, att bidragen till debatten är
mycket minimala från regeringens sida.

Så långt jag har kunnat avlyssna meningsskiftet
har det inte från något håll
kunnat bestridas, att närvaron respektive
frånvaron av atomvapen i vårt försvar
betyder mer än någonting annat
som nu kan ställas under debatt i sammanhanget.
Det är alltså en av de verkligt
stora, brännande frågorna, som
tycks bli mer aktuell och mer oroande
för varje dag som går.

Här skulle jag vilja ta upp en liten
konkret sak, som hör hemma i sammanhanget
och där jag gärna skulle ha
velat ställa en fråga till försvarsministern,
men han är ju inte här. I den
försvarsutredning, som ÖB har gjort,
skjuter man liksom undan det svenska
atomvapnet cirka tio år. Jag gör nu antagandet
att man skulle behöva fyra å
fem år för fortsatta forskningar och
ifall man sedan beslutar sig för att gå
vidare ytterligare fyra å fem år för att
tillverka sådana vapen. Om jag vidare
gör antagandet, att man under denna
sista femårsperiod, då man eventuellt
skulle tillverka sådana vapen, behöver
1 000 tekniker för ändamålet -— någonting
sådant kanske det rör sig om —
varifrån får försvarsministern då dem?
Här är redan brist på tekniker. Ledningen
för tekniska högskolan påstår,

Utrikesdebatt

att den när som helst kan placera 1 000
nya tekniker. Men samtidigt har regeringen
i årets statsverksproposition skurit
ned anslagen till tekniska högskolan
så att det byggnadsprogram, som ledningen
själv trott sig kunna genomföra,
inte går att fullfölja.

Om vi nu verkligen skall klara oss
själva och om vi skall hålla alternativa
möjligheter öppna, är det då en ansvarsfull
planläggning att i vårt läge
och med vår utrikespolitiska kurs
handskas med sådana saker på detta
sätt? Man kan ju om man så vill slå
samman anslagen till den för forskningen
nödvändiga utbildningen med våra
totala försvarsanslag och kommer då
till en kostnad på över 2 000 miljoner.
Fråga är, om en sådan sak som utbildningen
av tekniker kan eftersättas av
ekonomiska skäl, om det skall vara någon
ordning och reda i ståndpunkterna.

Jag erinrar om vad överdirektör
Hugo Larsson alldeles nyligen skrev
om försvarets forskningsanstalt. Jag citerar
bara några rader: »Vi annonserade
en befattning i lönegrad 33 för
en jurist och fick 45 sökande. När vi
sedan skulle anställa en tekniker i samma
lönegrad, blev det 3 sökande, av
vilka bara en var kompetent, och han
tog tillbaka ansökan sedan han fått ett
bättre betalt jobb på annat håll.» Det
är en bild som kompletterar den föregående
frågan: Hur löser den svenske
försvarsministern sådana problem, hur
tänker han i dessa frågor och vilken
syn har han egentligen på det hela?

Andra vapen kan köpas i viss utsträckning
och i vissa lägen, men det
kan väl inte för närvarande ske beträffande
atomvapen. Ingen vet dock
vad som händer under ett antal år
framåt. Vi vet bra litet om de skiftande
lägen som kan uppkomma, om möjligheter
och villkor som ständigt måste
finnas med i blickfältet och om de olika
alternativ, som en svensk regering
med våra speciella svenska utgångspunkter
måste arbeta med.

120

Nr 8

Onsdagen den 9 mars 1955

Utrikesdebatt

När man talar om sådana frågor,
måste man ju alltid diskutera de svåra
alternativen. Det blir kanhända inte
något krig, och det hoppas vi allesamman.
Jag har visst inte någon övertygelse
att det skall bli krig inom en nära
framtid, men det är meningslöst att diskutera
från någon annan förutsättning
än att även de svåra alternativen kan
inträffa.

Nu tror jag för min del inte, att det
viktigaste är att rusta sig för seger i
ett eventuellt krig. Om kriget väl har
brutit ut, är allting numera så oberäkneligt,
att det är många som med
mig ställer frågan, om man över huvud
taget kan tala om seger i något kommande
krig. Därför måste det svenska
försvarets främsta uppgift vara att förebygga
och avvärja ett krig, och det är
från den utgångspunkten man framför
allt är intresserad av hur försvarsapparaten
i fortsättningen byggs upp.

Detta är emellertid en fråga som också
gäller försvarskostnaderna. Vi måste
ha råd att hålla det försvar, som vi
efter moget övervägande anser vara
nödvändigt för att vi skall ha hyggliga
chanser att överleva, men vi har inte
råd att lägga ut två—tre miljarder på
ett försvar som är självbedrägeri. Därför
är de frågor som jag har rört vid
av stor betydelse för försvarsdiskussionen
och utrikespolitiken, och det känns
fattigt och villsamt, om debatten i detta
hus i fortsättningen skall vara lika mager
som den har varit under senare år.

Herr talmannen återtog nu ledningen
av kammarens förhandlingar.

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Denna debatt är ju som
remissdebatt knuten till Nordiska rådets
rapport. Kanske det varit bättre
— om jag får uttala min mening — att
ta den i anknytning till tredje huvudtiteln,
eftersom denna står bara några

få punkter längre ned på föredragningslistan,
men jag skall inte kritisera
den ordning som nu är uppgjord.

Eftersom emellertid herr Kilsmo tagit
upp nionde punkten i statsutskottets
utlåtande nr 3, skall jag i dag lämna
ett kort svar, hur utskottet och avdelningen
sett på denna fråga, för att ha
den borta från debatten när vi återkommer
till huvudtiteln, som jag antar
på fredag.

Jag skulle då vilja säga, att det inte
bara gäller att som den barmhärtige
samariten i den bibliska berättelsen
hjälpa den som har kommit i rövarhänder,
utan man måste också veta hur
man skall hjälpa. I synnerhet när hjälpen
har en så väldig omfattning som
här, måste hjälpåtgärderna sättas in på
det absolut rätta sättet. Det är meningen
att detta skall klarläggas genom bl. a.
centralkommitténs arbete. Vi har i utskottet
den uppfattningen att om man
tar i betraktande såväl det som skall
gå till det utvidgade hjälpprogrammet
genom FN och det som Sverige direkt
skall lämna, så har vi knappast möjlighet
att metodiskt lämna denna hjälp i
större omfattning än de 8,5 miljoner
som enligt utskottet nu kommer att stå
till förfogande för ändamålet.

Jag skall därmed lämna vad utskottet
har skrivit i sitt förslag och eventuellt
återkomma till det, när vi kommer
till denna punkt.

Jag skulle till utrikesministern vilja
säga, att jag är en av de många ledamöter
här i kammaren som vill beklaga
att vi icke i år som tidigare har fått
utrikesministerns deklaration utdelad
på våra platser i god tid före debatten.
Nu har vi icke sett den, och detta gör
att vi är hänvisade till vad man uppfattar
vid den muntliga föredragningen.
Det kan kanske synas räcka med detta,
men å andra sidan är dock i utrikesdeklarationerna
formuleringarna av
större betydelse än vad de i regel är i
andra uttalånden från regeringen. Jag
skulle därför vilja uppmana utrikes -

Onsdagen den 9 mars 1955

Nr 8 121

ministern att från och med nästa år
återvända till den goda praxis att låta
kammarens ledamöter i förväg ta del
av deklarationerna.

Jag skall gärna erkänna för excellensen
Undén, att när jag satt i min
bänk och hörde föredragningen av
denna deklaration, så var det åtminstone
på två eller snarare tre punkter
som jag fick samma intryck som sedan
bestyrktes av herr Ohlins inlägg i debatten,
nämligen att uttalandena gav
vid handen en inställning som var ägnad
att inge i varje fall förvåning. Jag
erinrar om att utrikesministern tidigare
vid olika tillfällen här i kammaren
uttalat sin oro för att oppositionen
visserligen formellt anslöt sig till den
alliansfria politiken och den neutrala
attityden men att bakom denna anslutning
låg en mentalitetsförskjutning åt
väster, som skulle kunna inge misstro
mot allvaret i vår alliansfria politik.
Om jag får kvittera den oro som utrikesministern
hade då för tiden — den
har dess bättre tydligen försvunnit senare
— så fick jag av en del av hans
formuleringar i dag en känsla av att
visserligen är den yttre attityden alliansfri
och neutral men att det framskymtar
en sympatiglidning, eller rättare
sagt en glidning i förmågan att
förstå intressena österut, på ett sätt som
skulle kunna verka mindre fördelaktigt
för Sveriges goodwill västerut. Jag
måste säga att om oppositionens glidning
enligt utrikesministern tidigare
varit mindre lycklig för vårt land, så
skulle nu en rubbning av förtroendet
för oss och den goodwill vi har i väster
kunna bli mycket allvarlig. Jag har
förut berört synpunkten att man behöver
få del av formuleringarna i förväg.
Härutöver hoppas jag att vi till ett kommande
år skall slippa den lätta olustkänsla
som inställer sig genom osäkerheten
och glidningen i formuleringarna
på det sätt som jag här påpekat.

Får jag sedan som ett sista avsnitt
av vad jag här har att säga uppehålla

Utrikesdebatt

mig några minuter vid Sveriges medlemskap
i ett av FN:s fackorgan, nämligen
Unesco. Det har ju varit en så
livlig debatt om vad som hände vid
höstens Unescokonferens i Montevideo,
där jag hade äran att företräda svenska
regeringen, att det kan finnas anledning
därtill. Det har för resten efterlysts i
pressdebatten, varför en kortfattad redogörelse
beträffande de huvudpunkter,
som har väckt oro här hemma, kan vara
på sin plats.

Jag skulle då först vilja fästa kammarens
ledamöters uppmärksamhet på det
förhållandet, att medan vi här hemma
icke diskuterar medlemskapet vare sig
i FN, huvudorganisationen, i arbetsorganisationen
eller i livsmedels- eller
världshälsoorganisationen, så är vi däremot
här hemma på många håll tveksamma
om det finns anledning att stanna
kvar i Unesco. Det är mot bakgrunden
av den opinion, som finns här i
landet och som jag är den förste att notera
och respektera, ganska intressant
att konstatera, att Unesco nu är den
ojämförligt största av samtliga FN:s organ
med 72 medlemsstater, varjämte i
varje fall två har sökt men ännu inte
vunnit inträde. Det visar, att Unescos
ställning ute i världen på ett helt annat
sätt är oomstridd och stark än vad den
är här i Sverige.

Den andra punkten, som jag skulle
vilja fästa uppmärksamheten på, är
kostnaderna för vårt medlemskap i
Unesco. Vid konferensen i Montevideo
lyckades det oss att få ned vår avgift
i rimlig proportion till vad vi utifrån
våra förutsättningar bör betala i FN
och dess fackorgan. Det innebär, efter
vad man preliminärt kan räkna ut, en
avgiftsminskning på i runt tal 150 000
kronor. Jag hoppas att herr Rubbestad
är här i kammaren och noterar, att det
på detta område har gjorts betydande
framsteg åt hans håll.

För det tredje vill jag fästa uppmärksamheten
på att utvecklingen inom
Unescos allmänna verksamhet numera

122 Nr 8

Onsdagen den 9 mars 1955

Utrikesdebatt

går i den riktningen, att organisationen
försöker att aktivisera och för sin verksamhet
inkoppla medlemsstaterna så,
att Unesco mer och mer blir ett serviceorgan,
ett hjälporgan åt medlemsstaterna
och ingenting vidare.

Den punkt som emellertid under debatten
här hemma vållat de största
stridigheterna har gällt personalfrågorna.
Det har från någon stor svensk tidning
sagts, att i Unescos generalsekretariat
i Paris härskar rena skräcken,
beroende på att befattningshavarna inte
vet från den ena stunden till den andra,
om de skall kastas ut från sina anställningar.
Det har också sagts, att de uppsägningar
som har förekommit inneburit
ett grovt brott mot den människorättsförklaring,
som även Unesco har
gjort till sin. Det kan inte falla mig in
att lämna någon utförlig redogörelse för
Unescos personalpolitik, sådan den fastställdes
i Montevideo, men jag tycker
ändå, att det är befogat att ge en antydan
om de rimliga proportionerna i
den här frågan.

För det första ber jag att få fästa uppmärksamheten
på att det antal befattningshavare
som har sagts upp — något
annat kan det nämligen enligt personalreglementet
inte gälla — inskränker
sig till sju befattningshavare av i
runt tal 800. Att dessa uppsägningar
skulle vålla någon större skräck bland
personalen är väl därför knappast sannolikt.

För det andra vill jag påpeka, att
Unescos personalreglemente till alla delar
överensstämmer med de personalreglementen,
som har antagits både i
FN i New York och, med vissa smärre
ändringar och modifikationer, i samtliga
FN:s fackorgan. Det är alltså inte
på något sätt fråga om någon nyhet. När
dessa personalreglementen antogs vållade
de ingen diskussion här hemma.
Ingen oro yppades då. Men när samma
reglemente antogs av Unesco, uppstod
en stor diskussion. Jag vill här inför
kammaren säga, att den enda mera be -

tydelsefulla förändring som gjordes i
jämförelse med FN:s personalreglemente
återfinnes i paragraf 9 mom. 1) ii, där
det står, att generalsekreteraren må,
därest omständigheter framkommer,
hänförliga till tiden före vederbörandes
anställning och av betydelse för
hans lämplighet och vilka, om de varit
kända, då han anställdes, skulle
jämlikt stadgans krav ha uteslutit honom
från anställning, uppsäga vederbörande.
Detta stadgande gavs i Unesco en ytterligare
uppmjukning på det sättet, att
förutsättningen för att dessa omständigheter
skulle kunna åberopas som
uppsägningsgrund dessutom skulle vara,
att de menligt inverkade på vederbörandes
aktuella ställning som tjänsteman.
Om han hade haft en tveksam inställning
tidigare, alltså före sin anställning,
skulle detta givetvis inte spela någon
roll för hans ställning, därest man
inte kunde påvisa, att det påverkade
hans nuvarande tjänstgöring.

För det tredje vill jag i det här avseendet
tillägga, herr talman, att generalsekreteraren
i FN och generaldirektören
i Unesco icke är i stånd att uppsäga
en enda av de tjänstemän det här är
fråga om, utan därtill krävs bifall från
olika instanser, både rådgivande nämnder
på ett förberedande stadium och
därefter i slutstadiet godkännande av
den administrativa domstol som för
Unescos del finns knuten till internationella
arbetsbyrån i Geneve.

Det är sålunda en missuppfattning,
när man tror att chefstjänstemännen i
de internationella organisationerna kan
kasta ut för dem misshaglig personal.
Sådant är omöjligt. Tvärtom vet jag
ingen personalgrupp — möjligen med
undantag för svenska statstjänstemän,
för vilkas avskedande det kräves domstolsförfarande
— som har en mera
tryggad anställning än befattningshavarna
i dessa internationella organisationer.
Jag tror också jag kan intyga
att alla svenska delegater, som deltagit
i konferenser i olika sammanhang, har

Onsdagen den 9 mars 1955

Nr 8 123

givit sitt oreserverade stöd åt den trygghet
i anställningen, som det här gällt
att skapa. De har nämligen ansett detta
vara den enda möjligheten att få fram
de högtstående kadrer av internationella
tjänstemän, som vi behöver.

Sedan vill jag tillägga att vid Unescokonferensen
i Montevideo sades det
från svenskt håll alldeles otvetydigt att
någon inblandning från enskilda medlemsstaters
sida mot någon viss befattningshavare
under inga förhållanden
fick förekomma. Detta var också den
allmänna inställningen bland alla delegerade.
Vad som i den vägen eventuellt
kan ha förekommit under senare år har
på intet sätt sanktionerats utan tvärtom
bekämpats från skandinaviskt håll. Sådana
företeelser tror jag att vi nu kan
beteckna som barnsjukdomar, som redan
är på väg att försvinna. Man kan
därvidlag se lugnt på det framtida förhållandet
mellan ledningen och de anställda
i de internationella organisationerna.

Till sist vill jag understryka att chefer
och ledare ju är ansvariga för organisationernas
arbetsduglighet och effektivitet.
Det måste därför vara dessa som
i sista hand har rätt att bedöma de anställda
och uttala sin åsikt om befattningshavarnas
lämplighet, även om det
sedan till de anställdas skydd har skapats
alla de garantier, som här antytts.
Jag vill alltså resumera det sagda och
framhålla att den svenska opinionen
kan vara alldeles lugn för att någon
rättskränkning på detta område icke
är att befara.

flerr DICKSON (h):

Herr talman! Jag kan ge kammaren
det trösterika meddelandet, att talmannen
medgivit mig att tala till kl. sex
men inte en minut längre.

Utrikesministern talade om en revision
av FN-stadgan, och han konstaterade,
vilket naturligtvis var riktigt, att
det finns föga resonans bland regering -

Utrikesdebatt

arna för en sådan ändring, som skulle
syfta till skapandet av en världsregering
eller något liknande. Jag tror att
det är en realistisk bedömning. Jag hade
satt ett frågetecken för den punkten
här på mitt papper för att efterlysa om
utrikesministern möjligen fann det
önskvärt att längre fram ändå komma
in på den linjen. Men när statsrådet
Ulla Lindström, som kanske har ett något
mera öppenhjärtigt sätt att tala i
dessa frågor än excellensen Undén,
uppträdde här i kammaren med sitt
yttrande, fick jag det starka intrycket
att hon beklagade, att läget inte var sådant
i dag att man kunde hoppas på en
utveckling av FN i den riktning jag antytt.
Jag delar hennes uppfattning därvidlag.
Jag tror inte att det blir ordning
i världen förrän man får någon
form av överstatlig myndighet. Men jag
håller med excellensen Undén om att
dagen nog ännu inte är inne för att
angripa problemet alltför starkt.

I Europarådet är det så, som kammarens
ledamöter kanske känner till,
att delegaterna har en något, jag vill
inte säga mera människovärdig men
självständigare status än vad delegaterna
i FN har. I princip är det så att till
Europarådet reser man som enskild
människa, som efter måttet av sina förnuftsgåvor
skall tala förnuftets ord i
församlingen och där inte är så bunden
av den egna regeringens allmänna politik.
Detta i teorien. I praktiken är det
ändå så — det vet utrikesministern —
att den oro han kanske hyst för alltför
stora avvikelser och alltför ystra språng
ännu inte krävt någon större tribut.
Hittills bär alla — och det torde väl
gälla även efter den lilla ommöblering
som nu skett i delegationens sammansättning
— varit på den alliansfria linjen,
och någon förändring därvidlag är
sålunda inte att befara. Nu betonar utrikesministern
att sedan de nya organisationer,
som sysslar med försvarsfrågor,
kommit till, måste vi ha en bestämd
gränsdragning mellan Europa -

124

Nr 8

Onsdagen den 9 mars 1955

Utrikesdebatt

rådet, där den svenska delegationen
deltar, och dessa andra organisationer.
Jag är inte riktigt säker på hur denna
gränsdragning skall ske. Han antydde
att det är farligt att sammanblanda,
rent personellt, organ inom Europarådet
och dessa andra organisationer
och att man måste hålla det hela alldeles
fritt från vartannat. När för ett
par år sedan europaarmén var aktuell
minns jag, att utrikesministern här inför
kammaren deklarerade, att denna
kunde sätta oss i en svår situation, ja,
så svår att man kanske till och med
måste ompröva vårt förhållande till
Europarådet. Det gick bra den gången,
men vi kom nog då och då i situationer,
då det var rätt trångt. Det visade
sig emellertid i praktiken att det går,
som också herr von Friesen antydde
här för en stund sedan, att hålla sig
vid sidan av de från vår synpunkt sett
inte alltför önskvärda samtalsämnena.
Det är därför att hoppas att det skall
gå att behålla vår plats i Europarådet
även i fortsättningen. Jag tror själv att
det är nyttigt att vi kan behålla vår
plats där och därigenom dra vårt strå
till stacken i det europeiska samarbetet.

Jag vill sedan bara säga några ord
beträffande den gemensamma nordiska
marknaden, som är ett önskemål för
framtiden men som stött på hinder
kanske mest beroende på norrmännens
av oss insedda svårigheter när det gäller
att i någon mera avsevärd grad släppa
av på den nationella suveräniteten.
Det har kastats fram, och jag tror att
den tanken bör hållas vid liv, att om
det inte på det ena eller andra området
går att omedelbart samordna olika förhållanden
mellan alla de tre nordiska
länderna, kan man börja med två av
dem; det skulle då närmast vara Sverige
och Danmark. Jag skulle föreställa
mig att det finns rätt många områden,
där man försöksvis skulle kunna gå något
längre i den kombinationen än i
trippelkombinationen Sverige, Danmark
och Norge, samt att man på det

sättet skulle kunna finna möjlighet att
övervinna en del av det motstånd, som
för närvarande råder i Norge.

Jag skall sluta med det anförda, och
jag tror inte att jag missbrukat det förtroende
talmannen så generöst givit
mig.

Överläggningen var härmed slutad.
Skrivelsen hänvisades till utrikesutskottet;
och skulle jämväl de i anledning av
skrivelsen inom kammaren avgivna yttrandena
överlämnas till utskottet.

§ 3

Föredrogos var för sig följande Kungl.
Maj ds på bordet liggande propositioner;
och hänvisades därvid

till bevillningsutskottet propositionen
nr 100, med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. m.;

till statsutskottet propositionen nr
101, angående fortsatt disposition av
vissa äldre reservationsanslag under
fjärde huvudtiteln m. m.;

till jordbruksutskottet propositionen
nr 102, angående stuteristatens organisation
m. m.;

till behandling av lagutskott propositionen
nr 103, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 5 § lagen den
5 april 1949 (nr 114) om val av borgmästare
och rådman;

till jordbruksutskottet propositionerna: nr

104, angående statligt stöd till
trädgårdsnäringens rationalisering; och
nr 105, angående reglering av priserna
på fisk under budgetåret 1955/56
m. m.; samt

till statsutskottet propositionerna:
nr 106, angående anslag till Landsfogdarna
m. fl.: Avlöningar för budgetåret
1955/56;

nr 108, angående försäljning av vissa,
allmänna arvsfonden tillfallna fastigheter; -

Onsdagen den 9 mars 1955

Nr 8 125

Interpellation ang. konstfackskolans i Stockholm lokalfråga

nr 109, angående vissa markförvärv
för försvaret m. m.; och

nr 115, angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag.

§ 4

Föredrogos var efter annan och hänvisades
till statsutskottet följande å bordet
vilande motioner, nämligen
nr 511 av herr Rubbestad m. fl.;
nr 512 av fru Ewerlöf;
nr 513 av herr Kristensson i Osby;
nr 514 av fru Andrén m. fl.;
nr 515 av herr Widén m. fl.;
nr 516 av herr Hamrin m. fl.;
nr 517 av herrar Adamsson och Nilsson
i Östersund; samt

nr 518 av herr Skoglund i Umeå m.fl.

§ 5

Föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets
utlåtanden nr 43—45, första
lagutskottets utlåtanden nr 15 och 17
samt allmänna beredningsutskottets utlåtanden
nr 4—7.

§ 6

Herr TALMANNEN yttrade:

Jag får meddela, att kammarens nästa
plenum blir fredagen den 11 mars kl.
14.00, då på föredragningslistan upptagna
två gånger bordlagda ärenden
kommer att företagas till avgörande.

§ 7

Interpellation ang. konstfackskolans i
i Stockholm lokalfråga

Herr CARLSSON i Stockholm (fp)
erhöll på begäran ordet och anförde:

Herr talman! Det pågående tunnelbanebygget
i Stockholm medför att ett
antal äldre byggnader måste rivas samt
nya byggnader uppföras, bl. a. för att
bereda plats för de företag, som måste
avflytta. Byggnationen på nedre Norrmalm
har nu påbörjats även inom det
område i kvarteret Beridarebanan, som

Stockholms stad förvärvade av kronan.
Dessa första byggnader, som nu är under
uppförande, är helt avsedda för
företag, som på grund av rivningar för
tunnelbanebygget skall evakueras från
sina nuvarande lokaler. Hela detta arbete
måste forceras, så att de södra och
västra tunnelbanegrenarna fortast möjligt
kan sammanbindas. Ett fördröjande
av detta kostar annars staden stora
summor. Därför är det angeläget att rivningarna
och evakueringarna bedrives
med all den skyndsamhet som är möjlig.
De evakuerade företagen, som skall
flytta in i de nu under byggnad varande
fastigheterna, kommer emellertid
i ett ytterst bekymmersamt läge, om
icke hela kvarteret Beridarebanan kan
bebyggas någorlunda i ett sammanhang.
Affärslivet kommer icke att fungera,
och stora förluster kommer att
drabba de rörelseidkare, som där får
sin boplats.

Konstfackskolan, som äges av staten,
ligger emellertid inom detta kvarter
som en propp och förhindrar helt den
fortsatta utbyggnaden. I det avtal, som
reglerar stadens köp av kvarteret Beridarebanan
av kronan, stipuleras bl. a.:
»Kronan skall vidtaga sådana åtgärder,
att konstfackskolans avflyttning kan äga
rum om möjligt före den 1 jan. 1957,
och förbinder sig kronan att före den
1 juli 1954 giva staden meddelande,
huruvida konstfackskolan skall överflyttas
till nybyggnad eller till annan
byggnad.» Denna utfästelse synes bli
svår att förverkliga, och såväl stadens
myndigheter som — framför allt — de
rörelseidkare som skall flytta in i de
under byggnad varande fastigheterna,
ser med verkligt bekymmer på framtiden,
om icke kvarteret inom de närmaste
åren kan bebyggas i sin helhet.
För att så skall kunna ske, fordras att
den tomt som disponeras av konstfackskolan
blir ledig.

Med hänvisning till ovanstående hemställer
jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för kommu -

126 Nr 8

Onsdagen den 9 mars 1955

Interpellation ang. konstfackskolans i Stockholm lokalfråga

nikationsdepartementet få framställa
följande frågor:

Har herr statsrådet möjlighet vidtaga
sådana åtgärder att konstfackskolan
kan flytta till andra befintliga lokaler
inom den avtalade tiden före den 1 jan.
1957?

Om så icke är fallet, har herr statsrådet
för avsikt att förelägga innevarande
års riksdag förslag till nybyggnad
för konstfackskolan, och när kan
denna i så fall beräknas bli färdigställd? Denna

anhållan bordlädes.

§ 8

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen
från andra lagutskottet:
nr 126, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
om ändrad lydelse av 25 § arbetarskyddslagen
den 3 januari 1949 (nr 1),
dels ock i ämnet väckt motion; samt
från jordbruksutskottet:
nr 118, med anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående anslag till
stödlån till jordbrukare, m. m. jämte i
ämnet väckta motioner.

§ 9

Anmäldes, att bankoutskottet jämlikt
§ 21 i riksdagsstadgan anmält att till
utskottet från fullmäktige i riksgälds -

kontoret inkommit framställning med
förslag angående inrättande av en postanstalt
i riksdagshuset m. m.

Denna anmälan bordlädes.

§ 10

Anmäldes, att Kungl. Maj :ts proposition
nr 119 angående vissa anslag för
budgetåret 1955/56 till lärarhögskolan
i Stockholm tillställts kammaren.

Denna proposition bordlädes.

§ 11

Anmäldes, att till herr talmannen under
sammanträdet avlämnats en motion,
nr 519, av herrar Carlsson i Stockholm
och Kollberg, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition, nr 95, med förslag
till förordning angående tillfälligt upphävande
av viss i vägtrafikförordningen
den 28 september 1951 (nr 648)
föreskriven besiktningsskyldighet, m. m.
samt till förordning om ändring i vägtrafikförordningen.

Denna motion bordlädes.

§ 12

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.31.

In fidem
Gunnar Britth