Herr Danielsson begärde ordet och yttrade: Som Kammaren förnågon tid sedan på min begäran meddelade mig ledighet från riksdagsgöromålen under 14 dagar, räknade från och med i dag, så får jag förKammaren vördsamt anmäla, att jag tills vidare icke kommer

ProtokollRiksdagens protokoll 1874:515

Ben 15 Maj, f. in.

259

§ 5.

Herr Danielsson begärde ordet och yttrade: Som Kammaren för
någon tid sedan på min begäran meddelade mig ledighet från riksdagsgöromålen
under 14 dagar, räknade från och med i dag, så får jag för
Kammaren vördsamt anmäla, att jag tills vidare icke kommer att begagna
mig af denna min beviljade ledighet; hvilket jag anhåller få till protokollet
antecknadt.

Kammarens ledamöter åtskildes kl. 3/4 2 e. m.

In fidem
II. Husberg.

Fredagen den 15 Maj.

kl. 12 middagen.

§ 1-

Justerades protokollet för den 8 i denna månad.

§ 2.

Föredrogos, men bordlädes ånyo Banko-Utskottets memorial Hus
15—17.

§ 3.

Förekom till behandling Särskilda Utskottets betänkande N:o 7, i anledning
af återremiss af Utskottets utlåtande N:o 2, angående förändrade
straffbestämmelser i fråga om skogsåverkan.

Hörande föredragningen af det i detta betänkande framlagda förslag
till ändringar i åtskilliga paragrafer af 20 och 24 Kap. strafflagen, beslöt
Kammaren, enligt derom af Herr Talmannen gjord hemställan, att
de olika paragrafer, som detta förslag innehölle, skulle hvar för sig behandlas
samt först derefter företagas till afgörande sj elfva inledningen till
förslaget.

260

Den 15 Maj, f. m.

Sedan i öfverensstämmelse med detta beslut föredragning skett af
Utskottets förslag till lydelse för § 1 i 20 Kap. strafflagen, anförde:

Herr Pelir Staaff: Jag vill begagna tillfället strax efter föredragningen
af första paragrafen i detta förslag att till protokollet uttala, det
jag icke kan biträda den åsigt, som vill förändra karakteren af det brott
som nu kallas åverkan och göra det lika med stöld. Jag kan ej anse,
att eu sådan förändring är påkallad, så länge man icke i allmänhet försökt
tillämpa de högsta och svåraste för åverkan redan gällande straffbestämmelserna.
Denna förändring skall medföra, att många af ifrågavarande
brott icke komma att åtalas och att de flesta, som åtalas, icke
kunna bevisas, allra helst värjemålsed icke längre i afseende å dessa
brott kan ådömas, sedan de förvandlats till tjufnadsbrott.

Ur principiel synpunkt kan jag icke biträda föreliggande lagförslag,
men vill icke göra något yrkande, då jag vet hvartåt opinionens vind nu
blåser. Jag vill äfven tillkännagifva, att, om ock jag gillade principen
för den föreslagna lagförändringen, jag dock ej kunde godkänna det sätt,
hvarpå Utskottet sökt lösa frågan, ehuru jag medgifver, att det nu föreliggande
förslaget är ojemförligt bättre än Utskottets förra förslag. Då
jag emellertid principielt ogillar denna lagstiftningsåtgärd, finner jag ej för
mig påkalladt att ingå i granskning af förslagets redaktion.

Jag har blott önskat få min mening i frågan antecknad i protokollet.

Herr Per Nilsson i Espö: Äfven jag vill begagna detta tillfälle
att tillkännagifva min åsigt i ämnet, men i motsatt syfte mot föregående
talaren. Jag anser Utskottets förslag särdeles välbetänkt och motser med
glädje införandet af en lag, hvarigenom vi kunna få ett fast och kraftigt
värn mot skogsåverkan.

Jag yrkar bifall till Utskottets förslag.

Efter denna öfverläggning, som nu var slutad, godkändes paragrafen.

§§ 2 och 16.

Äfven dessa paragrafer blefvo hvar efter annan godkända.

Vid behandling derefter af Utskottets förslag till lydelse för nedannämnda
§§ i 21 Kap. strafflagen, blefvo

§§ 2 och 3

godkända.

§ i Efter

föredragning af denna paragrafs förra moment lemnades ordet,
på begäran, till

261

Den 15 Maj, f. m.

Herr Hjelm, som yttrade: Då man närmare tänker på innehållet
af den nyss upplästa 4 §, att nemligen den, som tager af växande träd
grenar eller qvistar till värde ej öfverstigande en riksdaler, skall kunna
ädömas böter högst 500 E:dr eller fängelse i högst ^sex månader, och då
man härmed jemför den nyss antagna 1 § af 20 Kap., deri stadgas, att
den, som begår snatteri eller tillgriper egendom, värd högst 15 K:dr, skall
dömas till böter högst 100 R:dr eller fängelse i högst sex månader, sa
lär man ej kunna anse, att dessa straffbestämmelser sta i riktigt förhållande
till hvarandra. Det torde ej vara rimligt, att, om en person går
ut i skogen och tager litet ris att lägga på sin förstugubro, han, fastän
hvad han tagit ej är värdt mer än en riksdaler, skall anses så oerhördt
brottslig, att han kan dömas att höta 500 R:dr eller att förlora friheten
i sex månader. Om detta skulle blifva Kammarens beslut, vill jag åtminstone
till protokollet nedlägga min protest deremot. Det förekommer mig
äfven oriktigt att för tillgrepp af färskt virke till värde ej öfverstigande
en riksdaler stadga samma straff, som för det i 2 mom. af föreliggande
paragraf omförmälda brott, att taga torrt, till bruk ej upphugget virke eller
ollon, nötter och dylikt af huru stort värde som helst. Torra vindfällen
kunna hafva ganska högt värde, så att tillgrepp af sådana kan vara ett
ojemförligt mycket skadligare brott än tillgrepp af färska qvistar till värde
af blott en riksdaler.

På grund af de skäl jag nu anfört, tillåter jag mig yrka, att föreliggande
paragraf mätte fä följande lydelse:

Den, som å annans skog eller mark olofligen tillgriper växande, eller
vindfäldt, men ej torrt träd eller tager gren eller annan del af sådant
träd, varde, der ej värdet går öfver en riksdaler, straffad med böter högst
100 R:dr.

Tager man å annans skog eller mark olofligen vindfälle, gren, ris
eller annat sådant, som torrt och ej till bruk upphugget eller beredt är
eller ollon, nötter, växande gräs eller torf, och värdet stiger högre än här
ofvan säges, straffes med böter eller fängelse i högst sex månader.

Herr Sven Nilsson i Österslöf: Det var icke utan förvåning jagliörde
siste talarens yrkande på nedsättning i det föreslagna straffet för
åverkan. Om jag icke missförstått den ärade talaren vid åtskilliga föregående
tillfällen, sä har han visat sig högst angelägen om sparande af
våra skogar och minskning i skogsköflingeu. Hans nu framställda yrkande
synes mig icke stå i öfverensstämmelse med hans sålunda förr uttalade
åsigter.

Jag yrkar bifall till Utskottets förslag.

Herr Hjelm: Jag ber att få fästa siste talarens uppmärksamhet

derpå, att mitt yrkande icke afsäg att skydda den, som åverkar träd af
något egentligt värde, utan endast nedsättning af det i förra momentet af den
föreslagna 4 § i 24 Kap. utsatta straff för åverkan af träd och qvistar
till värde ej öfvertigande eu riksdaler. För öfrigt delar jag Utskottets
åsigt, att större åverkan bör ställas lika med stöld och snatteri.

.lag vidhåller mitt gjorda yrkande.

262

Den. 15 Maj, f. m.

Herr Liss Olof Larsson: För min del anser jag att Utskottets
förra förslag, af innehåll att åverkan af skog till mindre värde än 5 R:dr
icke skulle hänföras till tjufnadsbrott, vara bättre än det nu framlagda
förslaget. Med kännedom om det rådande föreställningssättet inom landet
och om vara domares praxis, att sällan tillämpa de högsta nu gällande
straffbestämmelserna för åverkan, måste jag anse det innebära ett allt
för stort språng att på en gång sätta värdesgiänsen mellan tjufnad och
åverkan så lågt som till en riksdaler.

Jag yrkar således att Kammaren, med vidblifvande af sitt förra förslag,
måtte besluta, att de i Utskottets nu föredragna förslag förekommande
orden “eu riksdaler11 mätte förändras till “fem riksdaler.11

Hen Talmannen hemställde att, då under pågående öfverläggning
3''roande blifvit gjordt, som rörde jemväl paragrafens senare moment, äfven
detta moment nu måtte få föredragas. Denna hemställan bifölls;
och blef alltså det sagda momentet uppläst, hvarefter

Herr vice Talmannen, Friherre Åkerhielm anförde: Jag ber att
endast med några ord få svara den ärade representanten från Norrland,
hvilken tvekat att lemna sitt bifall till Utskottets förslag i föreliggande
punkt. Jag får erinra, att anledningen, hvarför här föreslagits högre
bötesmaximum än lagen känner i fråga om snatteri, är den, att en person,
som två gånger blifvit fälld för snatteri, tredje gången dömes såsom
för stöld, och att således snattaren för upprepande af sitt brott hotas med
ett vida strängare^ straff, än det som kan följa på åverkan, då deremot
averkaren, han må upprepa sitt brott huru ofta som helst, alltid kommer
att dömas enligt samma lagrum, d. v. s. såsom åverkan. Vid sådant förhållande
har det synts Utskottet icke vara för mycket att genom bestämmande
af ett högre bötesmaximum för åverkan bereda eu möjlighet för
lagskipningen att utöfva något motvärn mot upprepade förseelser af detta
slag bland en befolkning, som fortfarande gör sig saker till sådana,

Mot Herr Diss Olof Larssons yrkande, att siffran en riksdaler måtte
förändras till fem riksdaler, ber jag att få anmärka, att, ehuru jag för
min del fortfarande hellre skulle sett, att Utskottets första förslag i detta
hänseende vunnit Riksdagens bifall, jag dock, i likhet med hvad förhållandet
varit med flere Utskottets ledamöter, ansett mig böra, om äfven
med någon uppoffring af enskilda meningar, gå in på föreliggande förslag,
hvithet, efter hvad jag hoppas, mera kan tillfredsställa de lagkunnige och
såsom eu sammanjemkning af olika meningar torde förtjena att af Riksdagen
bifallas. ^ Om Herr Liss Olof Larssons yrkande här vunne framgång,
komme Kamrarne att stanna i stridiga beslut, och följden vore att
hela lagförslaget förfölle. För att undvika denna utgång tror jag det
vara fullt skäl att gå in på nedsättning af ifrågavarande siffra till en
riksdaler. Anledningen dertill att Utskottet valt just denna siffra ligger
deri, att norska lagen till måttstock i samma hänseende har bestämt ett
belopp af 12 norska skilling. Likheten i förhållanden länderna emellan
och den erfarenhet man i Norge haft i denna sak hafva föranledt den

263

Den 15 Maj, f. ni.

tanke, att lämpligt kunde vara, att den ifrågavarande siffran nu, då vi försöka
oss i slik lagstiftning, ej sattes högre än till en riksdaler.

Då de fleste äro ense derom, att eu förändrad lagstiftning i förevarande
ämne är nödig och då Utskottets förslag vunnit Första Kammarens
godkännande, tvekar jag icke att anhålla, det äfven denna Kammare
ville deråt lemna bifall äfven om Kammaren skulle hafva skäl att icke
anse förslaget vara det bästa möjliga.

Herr Per Nilsson i Kulhult: Dä föregående talare yttrat hufvudsakligen
detsamma, som jag ämnat anföra, behöfver jag ej vara mångordig.
Jag är bland dem, som ansett, att 5 R:dr borde vara den siffra,
som bildade gränsen mellan snatteri och åverkan, men då denna mening
icke haft framgång i Första Kammaren, tror jag vara skäl att gå in på
ett sammanjemkningsförslag, hvarigenom siffran nedflyttas. Jag tror det
vara sä mycket mindre betänkligt, som här är fråga blott om växande
skog; hvadan den fattiga befolkningen, som frestas att tillgripa virke till
vedbrand, icke synnerligen skulle träffas af snatteriansvar, då det egentligen
är torrt träd, som för nämnda ändamål tillgripes.

Jag anser Utskottets förslag vara mycket välbetänkt och yrkar bifall
dertill.

Herr Olof Nilsson: Jag anhåller att få instämma i Herr vice

Talmannens yrkande, i tro, att den föreliggande lagen skall tillbakahålla
många skogsåverkare.

Öfverläggningen var slutad. Efter upptagande af de yrkanden, som
förekommit, gaf Herr Talmannen, enligt dem, propositioner rörande hvartdera
momentet särskildt; och blefvo båda momenten af Kammaren godkända:.

§§ 5 och 6.

Godkändes.

Körande § 7 yttrade

Herr Philips son: Jag godkänner de hufvudgrunder, på hvilka det
framlagda förslaget är bygdt, men är ingalunda tillfredsställd med det
skick, hvari förslaget nu befinnes. Då emellertid Första Kammaren godkänt
Utskottets hemställan, vill jag icke upptaga Kammarens tid med re-^
dogörelse för mina betänkligheter, utan inskränker mig till anhållan att
få i protokollet antecknadt, att jag funnit det framlagda förslaget lemna
mycket öfrigt att önska så väl ur redaktionens som fullständighetens synpunkt.

Vidare anfördes ej. Paragrafen godkändes.

Författningsförslagets inledning, som, enligt den beslutade föredragningsordningen,
sist till behandling företogs, blef jemväl godkändt; och
hade Kammaren således bifallit det i förevarande betänkande framställda
förslag i dess helhet.

264

Deri 15 Maj, f. m.

§ 4.

Höri Talmannen tillkännagaf, att gemensam omröstning öfver den i
»Stats-Utskottets memorial N:o 94 föreslagna, af begge Kamrarne godkända
voteringsproposition komme att företagas i början af morgondagens
sammanträde. b &

§

köiedrogs »Stats-Utskottets ntlatande N:''.» 21 b, angående regler]
utgifterna under pensionsstaten

Punkten 1.

Bifölls.

Punkten 2.

1 anledning af Utskottets hemställan under litt. a anförde

?-l0r LarfS(?n: Af den reservation, som finnes vidfogad
»Stats-Utskottets föreliggande betänkande, synes att jag icke kunnat biträda
majoritetens mening i den nu föredragna punkten. Skälen dertill äro flera
™ °®ll! frtlmst ber Ja8'' att fä erinra om att vid denna riksdag blifvit
vackta tvenne motioner, som stå i oskiljaktigt samband med förevarande
tiäga, enär de afse att inkomster af ledigt pastorat skola under vissa förhällanden
tillfalla, enligt den förra motionen, länets landstingskassa för att
åt landstinget användas till befrämjande af folkskoleväsendet inom länet
eller, på sätt i den senare motionen föreslagits, pastoratets skolväsende

Båda dessa motioner remitterades till Lag-Utskottet, hvilket ansåg
deri förekommande frågor stå i det nära samband med den förevarande,
att de borde behandlas i ett sammanhang och af sammansatt »Stats- och

^b''TKlT™g''erl frän slstnämnda Utskott ankom emellertid icke
toir till Stats-Utskottet än just som den nu föreliggande frågan skulle
atgöras och majonteten ansåg sig då icke behöfva sammanträda med LagUtskottet.
Jag för min del kunde ej gilla denna majoritetens åsigt, utan
ji £ aff eft sadant sammanträde borde hafva egt rum, då man nemligen
eg e vetskap om att Lag-Utskottet fatt till sig öfverlemnade motioner,

• mlka med det inom Stats-Utskottet handlagda ärendet stode i oskiljaktigt
sammanhang. Detta livad det formela i beslutet angår.

• Hvad åter »angår sjelfva innehållet i detsamma, så kan jag icke för
mm del tillstyrka bifall till Kongl. Maj:ts förslag, att all behållen inkomst
vid prestsyssla, hvilken i följd af tvist eller annan omständighet kommer
att std ledig utöfver den lagliga tillträdestiden, skulle ingå i den pensionskassa,
som har ar i fråga. J^g kan nemligen icke finna annat än att
detta satt att bereda inkomster för enkor och barn efter prester innebär
sa att såga, en direkt uppmaning till presterskapet att på hvarje upptänkngt
satt uppehålla tillsättningen af presterliga beställningar utöfver den

Den 15 Maj, f. m.

265

lagliga tiden. För öfrigt vill jag ogerna vara med om att lemna något
understöd i form af pensioner eller annorledes åt vare sig presters eller
andra tjensteman enkor eller oförsörjda barn; och jag skulle äfven på
den grund hafva motsatt mig detta beslut, så vida man icke derigenom
vunnit (ten stora fördelen att blifva qvitt hela den olämpliga nådårsinstitutionen.
Men, som jag redan nämnt, anser jag ändamålet på sätt och vis
förfeladt, om man skall friköpa sig frän detta nådår med penningar, som
inflyta från en längre tid obesatta presterliga beställningar.

Dessutom är den föreliggande frågan icke fullt utredd. Det påpekades
nemligen inom Utskottet, att i en del pastorat inom riket finnas
sa kallade enkesäten, derifrån enkor efter vissa präster uppbära en viss
afgäld, och man ville i anledning häraf få reda på huru det i verkligheten
förhöll sig med dessa hemman, om de tillhörde staten eller vore
donerade af enskilda personer, samt hvad inflytande ett bifall till Kongl.
Maj:ts proposition skulle medföra på dessa afgälder. Dessa frågor hade
man svårt att inom Utskottet besvara. Men då, såsom der anfördes, dylika
hemman kunna lemna en årlig afkastning af 1,500 E:dr, så förefaller
det bra orimligt att en enka efter en prest skulle för hela sin återstående
lifstid få uppbära denna afkastning jemte sin pension, eller med andra
ord dubbel pension, medan en enka efter en annan prest med samma
tjenstebefattning och lika lång tjenstetid endast skulle vara hänvisad till
understödet från pensionskassan. Då det nu emellertid lärer vara för sent
att i enlighet med grundlagens föreskrift få frågan behandlad af sammansatt
Stats- och Lag-Utskott, så yrkar jag afslag å den föredragna punkten.
Jag kan icke finna någon synnerlig fara uti att för bättre utredning af
frågan uppskjuta dess afgörande på ett år.

Herr Grefve Posse: Herr Talman, mine Herrar! Jag har verkligen
ilen uppfattningen, att detta Ståts-Utskottets betänkande förtjena!- att af
Kammaren bemötas med välvilja och att det nu föreliggande förslaget är
synnerligen lämpligt. Det är mycket riktigt, hvad den siste värde talaren
anförde, att i Lag-Utskottet för närvarande hvila tvänne motioner, hvari
yrkats att inkomst af pastorat, der tvist uppstår i fråga om dess tillsättande,
skall, i stället för att ingå filt stiftets byggnadskassa, tillfalla,
enligt den ena motionärens förslag, kommunen och enligt den andras åter
landstinget. Dessa två motioner blefvo från Lag-Utskottet anmälda i Statsutskottet
just i det ögonblick, då detta betänkande der. föredrogs. Den
uppfattningen gjorde sig da gällande, att man icke behöfde förspilla tid
med att sammankalla ett sammansatt Utskott, ty det var nemligen uppenbart,
att motionernas öde vore fullt beroende af det öde, som drabbade
Stats-Utskottets hemställan i anledning af Kongl. Maj:ts förslag. Och
det var vidare klart att de framställningar, som i motionerna voro gjorda,
aldrig kunde blifva föremål för Riksdagens definitiva beslut, utan i lyckligaste
fall för en Riksdagens skrifvelse till Kongl Magt. De voro således,
i jemförelse med det föreliggande positiva förslaget, af underordnad
vigt. Det är emellertid icke något som hindrar att, i händelse Kong!..
Maj ds proposition faller, efteråt upptaga motionerna till behandling. Detta
är i korthet redogörelsen för frågans formela behandling, och jag her att

266

Den 15 Maj, f. m.

Kammaren icke må låta dessa motioners tillvaro utöfva något inflytande
på sjelfva hufvudfrågan, till hvilken jag nu vill öfvergå.

Det är visserligen eu sanning, som den förste talaren vidrörde, att
så länge presterskapet på grund af dess privilegier anses sjelft ega disponera
öfver de tillgångar som äro anvisade för dess aflöning, så länge är
det icke heller lämpligt att staten med särskilda medel bidrager till dess
pensionering. Det är en sanning, som jag icke förbisett, och som verkligen
till en början hade hos mig framkallat den uppfattningen, att man
borde afslä den Kongl. propositionen. Men här är icke fråga om presterskapet
utan om dess enkor och barn, och man vill nu anordna saken på
det sätt, att man ma blifva befriad från den stora olägenheten af extra
nådår. Vi veta litet hvar huru obehagligt det är när sådana meddelas
och ett pastorat sålunda kommer att under eu följd af år stå ledigt. Den
utväg härtill, som Kongl. Maj:t i sitt förslag anvisat och som blifvit af
Kyrkomötet godkänd, tror jag att man icke bör skjuta från sig. Invändningen
att utredningen är ofullständig vågar jag på det bestämdaste bestrida.
Den är fullständig. Det är föreslaget af Kongl. Maj:t, att för
bildande af eu pensionskassa för presterskapets enkor och barn skulle användas
för det första två procent årligen af hvarje prests lön. Iledan denna
procentberäkning är mycket högt tilltagen. Vi måste erkänna, att i allmänhet
icke betalas så höga årsafgifter till pensionskassor. Dernäst skulle
för nämnda ändamål användas donerade medel. Äro nu fastigheter eller
penningar donerade till pastorat eller till presterskapets löneregleringsfond,
sä lärer det väl blifva ganska svårt för staten att i strid mot presterskapets
privilegier disponera dessa medel. Staten kan icke komma åt dem
utan presterskapets medgifvande, och när det nu en gång blifvit medgifvet,
att samma medel få användas till ett ändamål som är för staten gagneligt,
så vet jag icke hvarföre man skall hysa betänkligheter att taga tillfället
i akt. Derefter skulle till pensionskassans bildande anslås tre fjerdedelar
af stiftens emeritikassors behållning. Med dem är samma förhållande.
Jag tror icke att någon vägar tänka sig möjligheten att kunna utan Kyrkomötets
medgifvande flytta dem från det ändamål, hvartill de nu användas,
öfver till statens disponibla medel. Sedermera skulle för ifrågavarande
ändamålet användas ett års behållen inkomst af hvarje presterlig beställning
i riket, hvilken inkomst skulle i allmänhet utfalla första gängen en
beställning efter pensionsreglementets fastställande blifver ledig. Visserligen
komma härigenom pastorat att ytterligare ett år hållas obesatta;
men olägenheten häraf inträffar blott en enda gång, och med denna uppoffring''
bär man då också köpt sig fri från de dubbla nådåren. Vidare
skulle till pensionskassan ingå inkomst vid prostsyssla, hvilken i följd af
tvist eller annan omständighet kommer att stå ledig utöfver den lagliga
tillträdestiden. Häremot gjordes den invändningen inom Utskottet, att om
en sådan föreskrift kormne till stånd, så skulle det ligga i presterskapets
eget intresse att tvista om pastorats tillsättning och derigenom söka att
till pensionsfonden skaffa så stora inkomster som möjligt. Detta är en
invändning, som man visserligen kan gorå; men det är icke sannolikt att
det blefve regel att presterna komrne att göra sig skyldige till ett sådant
förfarande, synnerligast som den som gjorde (let icke skulle hafva någon
den ringaste personliga fördel deraf, utan endast tillgodose framtida pen -

267

Den 15 Maj, f. m.

sionstagaros intresse. Slutligen liar man velat anlita dessa vederlagsmedel,
om hvilka det anmärkts, att man icke egde fullständig utredning. Jag
skall med anledning häraf he att få upplysa, att i vissa pastorat, i synnerhet
sådana som äro helägna vid stora stråkvägar, har till följd deraf
att kyrkoherden varit besvärad med resandes herbergerande sedan gammalt
såsom ersättning härför anslagits en viss qvantitet spanmål under namn
af vederlagsspanmål, hvilken ingått till presterskapet på samma sätt som
dess öfriga löneförmåner samt sorterar under dess privilegier. Detta vederlag
kan således icke skiljas från pastoratets öfriga inkomster och det är
alldeles öfverflödigt att särskildt omnämna detsamma här i Utskottets förslag;
sådant har skett till följd deraf att det blifvit särskildt omnämndt i
det Kongl. förslaget. Det betyder emellertid icke något annat och kan
icke heller betyda något annat än att pastoratets hela inkomst skall tillfalla
pensionskassan.

Jag förundrar mig icke öfver att en eller annan kunnat hysa betänkligheter
att bifalla Kongl. Maj:ts proposition; men jag tror äfven att en
hvar skall låta dessa betänkligheter fara, då han tager i öfvervägande, att
det här gäller att befria sig från obehaget med de extra nådåren. Och
dä man nu inom eu tid af högst 28 år kan vinna detta mål med prestorskapets
medgifvande och med en sa ringa uppoffring som att hvarje pastorat
skall blott eu onda gång stå ledigt under ett ars tid för att med
dess inkomster under samma tid bidraga till den ifrågavarande fondens
bildande, så hoppas jag att denna Kammare skall i likhet med Första
Kammaren bifalla Stats-Utskottets förslag.

Herr Sven Nilsson i Efveröd: Stats-Utskottets ärade ordförande

har här förklarat, att det föreliggande förslaget vore synnerligen lämpligt.
Jag för min del kan icke biträda en sådan åsigt, utan kommer att af flera
skäl yrka afslag derå. Det första af dessa skäl har redan blifvit af eu
föregående talare påpekadt, nemligen att det linnes tvänne motioner, som
blifvit väckta vid denna riksdag och hvilka stå i det nära sammanhang
med Kongl. Maj:ts förslag, att de bort gemensamt med detta behandlas.
I dessa motioner har föreslagits en helt annan användning af ifrågavarande
medel än enligt Kongl. Maj:ts förslag, och då grundlagen uttryckligen
föreskrifver att ärenden, som ega så nära samband med hvarandra, skola
behandlas af sammansatt Utskott, sa tror jag icke att Stats-Utskottet förfarit
fullt grundlagsenlig! i detta afseende, helst Lag-Utskottet, till hvilket
nyssnämnda motioner blifvit remitterade, framställde sin inbjudning innan
förevarande ärende hunnit inom Stats-Utskottet afgöras. Och för (ifrigt
borde Stats-Utskottet haft kännedom om de häda ifrågavarande motionerna
och följaktligen sjelf! bort inbjuda Lag-Utskottet att gemensamt handlägga de
närbesfägtade frågorna, Hade detta skett, så är jag öfvertygad^ om, att
det Sammansatta Utskottet skulle hafva sammanjemka! de olika åsigterna
så att, på samma gång som man lemnade sitt bifall till Kongl. Maj:ts förslag,
man också dervid fogade det vilkor, att sedan inkomsterna af ledigt
pastorat första gången gått till pensionskassan, så skulle de sedermera användas
för kommunens behof eller ingå till landstingskassan för skolväsendets
befrämjande inom länet. Det förefaller mig alldeles klart, att om
Stats-Utskottets förslag nu vinner Riksdagens bifall, så skall det seder -

268

Den 15 Maj, f. m.

mera blifva omöjligt för Riksdagen att genomföra ett förslag i nyss angifna
syfte, emedan Kyrkomötet, som har veto i frågan, säkerligen icke
skall, sedan dess nu föreliggande förslag vunnit antagande, kunna förmås
att afhända presterskapet dispositionsrätten öfver dessa medel, som inflyta
från lediga pastorat. Om Stats-Utskottet hade velat uppställa ett sådant
vilkor för bifall till förslaget för att presterskapet borde afstå från denna
dispositionsrätt, så skulle jag icke haft något emot att bifalla Utskottets
förslag.

Ett annat skål, hvarför jag icke kan biträda Utskottets förslag, är
att, enligt detsamma, all behållen inkomst vid prestsyssla, hvilken i följd
af tvist eller annan omständighet kommer att stå ledig utöfver den lagliga
till träd e s tiden, också skulle gå till den ifrågavarande pensionskassan.
Härigenom skola säkerligen eu mängd rättegångar uppstå. Och i händelse
Riksdagen i en framtid skulle vilja ordna presterskapets inkomster efter
andra grunder, så skall detta otvifvelaktigt lägga ett mycket stort hinder
i vägen för en sådan reglering, enär Riksdagen bundit sig genom detta
beslut, så att den icke kan vid den framtida regleringen röra vid sådana
åt ledigt pastorat härflytande medel, så ofta tvist vid pastoratets tillsättning
uppstår.

Jag har äfven andra betänkligheter emot förslaget. Då inkomster af
pastorat, som till följd af tvist eller annan omständighet kommer att stå
ledigt utöfver den lagliga tillträdestiden, skola gå till pensionskassan, sä
ligger det antagande nära till hands, att tillsättningen af lediga pastorat
kommer att uppehållas på oändligt många olika sätt just för att öka pensionskassans
tillgångar. Vidare är det visserligen sannt, att genom förslagets
antagande de extra nådåren skulle försvinna: men vid det förhållande
att inkomsterna af pastorat, första gången det efter pensionsreglementets
fastställande blifver ledigt, skola tillfalla pensionskassan, måste
hvarje pastorat stå ytterligare ett ar vakant. Det har redan försports
tillräckligt mycket klagomål deröfver att pastorat komma att genom nådars
beviljande stå länge obesatta, och nu vill man ytterligare öka detta
missförhållande. Jag tror att det vore både rätt och billigt om presterna
linge litet mer bidraga till sin pensionskassas bildande, än som nu är föreslaget.
Grefve Posse fäste uppmärksamheten på att två procent af löneinkomsten
vore eu hög siffra; men jag tror att presterskapets löner äro i
allmänhet så högt tilltagna, att det icke vore för mycket begärdt om man
ville än ytterligare höja samma procent. Man skulle äfven kunna gå till
våga pii ett annat sätt vid bildande åt ifrågavarande kassa, och nemligen
första gången ett pastorat tillträdes låta eu större del af tillträdarens lön
under första året tagas i anspråk för uppgifna ändamålet. Dä behöfde
icke befattningen uppehållas genom vikarier, utan den ordinarie finge genast
tillträda densamma.

Emellertid lärer vill de ifrågavarande motionernas öde bero på afgörande!
af denna fråga. Jag är dock fullt öfvertygad om att deras öde
blifvit mycket bättre om de blilVit behandlade i sammansatt Utskott. På
grund åt detta jemte öfriga skäl, som jag nu anfört, yrkar jag afslag å
Stats-Utskottets förslag. Kunde man fa stryka ut ur detsamma orden:
‘•dels ock all behållen inkomst vid prestsyssla, hvilken i följd af tvist
eller annan omständighet kommer att stå ledig utöfver den lagliga till -

De ii 15 Maj, f. in.

2U9

trädestiden“ samt lägga till såsom vilkor, att sedan inkomst af ledigt pastorat
en gång utgått till pensionskassan, skulle den tillfalla landstingskassan
för att af landstinget användas till länets folkskoleväsendes befrämjande,
då skulle jag icke hysa några betänkligheter att bifalla förslaget.
Men. sådant det nu föreligger, yrkar jag, som jag nämnde, afslag
derå.

Med Herr Sven Nilsson instämde Herr Fredricson.

Grefve Pos se: Hela denna fråga ställer sig för mig mycket
enkel. Önskar representationen att församlingarne skola befrias från
alla dessa extra nådår, så att, då pastor afliden hans enka och arfvingar
behålla pastoratet allenast under det vanliga tjensteåret samt Kongl. Maj:t
afsäger sig sin rättighet att derutöfver bevilja några extra nådår, och vill
representationen vinna denna förmån efter förloppet af 23 år emot att
anslå de tillgångar som Kongl. Maj:t här i sådant afseende ifrågasatt och
öfver hvilka representationen icke utan presterskapets medgifvande kan
disponera? Detta är frågan i sin allra enklaste form, och jag tror att, när
den uppställes så, de flesta skola vara ense om att detta är det lyckligaste
sätt att komma till rätta med denna sak.

Då jag nyss hade ordet, hade jag icke tillgängliga vissa uppgifter,
som jag anser nödigt att meddela Kammaren beträffande hvad de så kallade
vederlags- och kadukmedlen egentligen representera i denna fråga.
Vederlagsmedlen vid de extra nådåren hafva under det sista året i medeltal
utgått med 2,832 E:dr och kadukmedlen under samma tid i medeltal
med 13,405 R:dr. Båda dessa slag af medel hafva förut, såsom Herrarne
veta, gått till byggnadskassorna, men skulle nu, enligt Kongl. Maj-.ts förslag,
i stället gå till pensionskassan. Herrarne finna att dessa summor,
hvilka de nu framställda anmärkningarne egentligen gälla, äro särdeles
små.

Chefen för Kongl. Ecklesiastik-departementet, Herr Statsrådet Wenn
er b er g: I händelse Riksdagen afslår det i denna punkt framställda
förslag, på hvilket Kyrkomötet ingått och som nu är af Stats-Utskottet
förordadt, så kommer i bästa fall afgörande! af denna högst vigtiga fråga
att till obestämd tid uppskjutas; men i värsta fall, och detta visserligen
det troligaste, kommer den att undanskjutas, till stort men för församlingarne
och äfven till skada för presterskapet,

Det har med allt skäl länge klagats deröfver, att sådana fall lätt
kunna inträffa, att en församling, som aflönar sin prest och valt honom
till sin själasörjare, icke på 4 år kan få tillgodonjuta hans verksamhet
och vård. Ty när det inträffar, såsom det just nyss gjort, att en prest
aflider den 1 Maj, eller, hvilket kan betyda detsamma, inom nämnda månad,
så eger sterbhuset hela det löpande ecklesiastika året såsom tjensteår
och sedan det påföljande året såsom privilegii-nådår. Boets ställning kan
äfven vara sådan, att Kongl. Maj:t finner skäligt bevilja två extra nådår,
och så får man det tredje och fjerde året.

Man skulle måhända tro att i de flesta fall sådant sker emot församlingarnes
vilja, men vanligen är det fallet, såsom jag vid föredragning

af

270

Din 15 Maj, f. m.

de underdåniga nådårsansökningarne förmärkt, att församlingarne sjelfva
välvilligt tillstyrka bifall till de begärda nådåren. Det säger sig sjelft,
att detta sker af antingen en känsla af aktning och kärlek för den afgänga
prestmannen eller ock af medlidande för den qvarlefvande enkan
och barnen; men visserligen sätta församlingarne härigenom i andra rummet
sitt största och vigtigaste intresse, det nemligen att tillgodose sig
sjelfva så snart som möjligt med en duglig och nitisk prest. Församlingarne
kunna visserligen icke sträfva efter att uppehålla sterbhusen efter
sina prester med extra nådår, men af skäl som jag nämnt vilja de ej
neka sitt förord.

Om man nu kunde finna ett sätt, hvarigenom man på samma gång
tillgodosåge dessa fattiga enkor och barn och församlingarnes behof af
erfarna själasörjare, så vore visserligen derigenom mycket vunnet. Församlingarne
sluppe då att af en eller annan grund nödgas underskatta
behofvet af en duglig själavård, och presthuset erhölle till sitt stora gagn
en fortfarande, om ock mindre, summa på eu gång att lefva på; det händer
nemligen ofta att, genom de efterlefvandes oförmåga att sätta sig in
i de nya förhållandena, det ekonomiska obeståndet efter nådärens slut är
lika stort som förut.

Yi stå för det närvarande på den punkt i frågan, att Kyrkomötet
godkänt förslaget; men, derest nu detta icke antages af Riksdagen, så
släpper man ur händerna det tillfälle, som nu erbjudes att lösa frågan
på det lyckliga sätt, att redan efter några år icke mer än ett extra nådår
behöfver ifrågakomma och efter 23 års förlopp alla extra nådår skola vara
borta: och detta tillfälle torde icke lätt komma tillbaka. Jag tror derföre,
att man gör klokast att icke fästa afseende vid de omständigheter,
på grund af hvilka två talare yrkat afslag på förslaget. Den ena omständigheten
är svårigheten, som kan uppkomma i afseende på användningen
af de nuvarande enkesätena, men enligt min öfvertygelse kan den
frågan behandlas utan samband med den nu förevarande, då i hvarje särskildt
fall användningen af ett enkesäte kan komma under vederbörandes
pröfning. Den andra omständigheten, hvarpå man fästat uppmärksamheten,
är, att vissa afgifna motioner skulle genom antagande af denna Kong!.
Maj:ts proposition förfalla. Jag vågar dock förmoda att sådant icke är
händelsen, ty dessa motioner kunna väckas med lika hopp om framgång
äfven en annan gäng. Vill man säga, att nu hade varit det rätta tillfället
att tå dessa motioner lyckligt igenom, så tviflar jag mycket på riktigheten
deraf; jag tror snarare de skulle hafva säkrast blifvit afslagna
efter ett afslag å den Kongl. propositionen.

Jag vågar desto vissare hoppas Kammarens bifall till Kongl. Maj:ts
förslag, som det redan lyckats vinna framgång inom Första Kammaren;
men förnämligast derföre, att frågan påtagligen är för församlingarne åt
så stor vigt och betydenhet, att man icke bör låta detta gynsamma tillfälle
gå sig ur händerna att få densamma lyckligt afgjord.

Herr Ola Andersson: Skulle man se på förhållandena blott i den
ort jag tillhör, tror jag att presterna sjelfve ganska väl med en förståndig
hushållning skulle kunna sörja för sina efterlefvandes framtida bergning.
Lönerna äro i allmänhet icke så obetydligt större än hvad siffrorna i komi -

terades betänkande utvisa, och hvilka siffror äro upptagna efter de fastställda
löneregleringarne; jag tror att, om ett eller flera af dessa pastorat
utarrenderades, man skulle finna att afkastningen i sjelfva verket
uppginge till inemot en tredjedel derutöfver.

Nu lärer det emellertid finnas i andra delar af landet både kyrkoherdar
och komministrar med sa små löner, att de icke gerna kunna afsätta
något för sina efterlefvande, och detta gör att jag icke vill helt och
hållet afstå förslaget, men anser jag mig dock i det skick, hvari frågan
för närvarande sig befinner, icke kunna undgå att göra några anmärkningar.

Först och främst har man föreslagit, att till ifrågavarande pensionskassa
skulle anslås ett års inkomst af hvarje presterlig beställning jemte en
grundfond, som skulle utgöras af tre fjerdedelar af emeritikassornas behållning.
Det är icke någon obetydlig uppoffring man sålunda begär af
församlingarne, helst da man tager i betraktande alla dessa nådår, som
församlingarne måste bortskänka och hvartill nu slutligen skulle komma
ett fjerde. Betänker man vidare att pastor är ordförande i skolråd, kyrkoråd,
kyrkostämma m. in. och derföre har ej ringa makt och inflytande pa
församlingens kommunala och administrativa angelägenheter, så finner man
lätt, att det är eu ej obetydlig uppoffring för församlingarne att i fyra
år hafva eu icke ordinarie prest med sådan makt och myndighet, som jag
antydt.

Men det som jag finner ännu betänkligare är att till denna pensionskassa
använda inkomsten af de pastorat, som stå lediga till följd af
process mellan af- och tillträdare. Detta är i min tanke det allra värsta
och det förefaller mig ej osannolikt, att en sådan åtgärd lätteligen kan
leda till rättegångar, som annars ej skulle uppstått. Dertill kommer ytterligare
att den myndighet, som i första instansen skall bedöma dessa
tvister, kan anses något partisk, hvarigenom åter lätt kan inträffa, att en
sådan tvist blir oskäligen fördröjd, på det att tillgångarne för pensionskassan
derigenom må vinna tillökning. Nu är det tydligt att, om icke
denna inkomst kominer att tillfalla pensionskassan, den summa, hvaröfver
för ändamålet skulle disponeras, blifver mindre och att det derföre är nödigt
att på annat sätt fylla detta belopp. I 12 § af komiterades förslag,
punkterna b och c, är föreslaget, att till pension skulle vara berättigade delegares
barn “efter fyllda 21 år, då de genom kropps- eller sinnessjukdom
äro urståndsätta att till sitt uppehälle bidraga1'', äfvensom delegares “döttrar
efter uppnådda 55 år, sa vida de icke äro eller hafva varit gitta.-1 Sådana
bestämmelser finnas icke i något annat pensionsreglemente, och prestema
blifva härigenom i detta afseende ställda i bättre förhållande än de flesta
andra tjensteman. Jag kan icke finna detta nödigt och med anledning
häraf samt på grund af hvad jag förut anfört skall jag taga mig friheten
framställa ett förslag. Det lyder så:

“Att Riksdagen, med bifall till Kong!. Maj:ts proposition i hvad det
angår användande af tre fjerdedelar af emeritikassornas behållning till
bildande af en pensionskassa för enkor och barn efter prester, anhåller
att Rongl. Maj:t måtte taga i öfvervägande huruvida ej, genom uteslutande
af mom. b och c i 12 § af komiterades förslag till reglemente, eller inskränkning
i den der stadgade pensionsrätt, all behållen inkomst af prest -

272

Den 15 Maj, f. m.

syssla, hvilken i följd af tvist kommer att stå ledig utöfver den lagliga
tillträdestiden, kunde i och för denna pensionering umbäras, och denna
inkomst ingå till landstingen, att användas för folkskoleväsendet i länen.“

Jag ber få upprepa, hvad Grefve Posse nyss upplyste, att inkomsterna
från de pastorat, som stå lediga till följd af rättegångar, hittills i medeltal
under åren 1862—1871 icke uppgått till mer än 13,405 R:dr,
men efter komiterades beräkning skulle utgifterna i och för de der pensionerna
jag nyss nämnde, nemligen till ogifta döttrar samt kropps- och
sinnessjuke, uppgå till 72,000 R:dr.

Jag hax nu i mitt förslag antydt att denna pensionsrätt borde kunna,
om icke helt och hållet indragas, dock i väsendtlig mån inskränkas och
derigenom de nödiga fyllnadsmedlen erhållas. Jag inser väl att, då Första
Kammaren redan lärer bifallit Utskottets förslag, frågan skulle blifva någon
tid uppskjuten, derest mitt förslag af denna Kammare antoges, men
jag anser densamma ej vara af så trängande vigt att någon synnerlig
skada härigenom sker, och vågar jag derföre anhålla om bifall till mitt
förslag.

Herr Billström: 1 det betänkande, som här föreligger, nämner
Utskottet icke något om enkesätena; skola enkorna fortfarande få begagna
dem, eller skola inkomsterna af desamma för framtiden tillfalla pensionskassan
? I Bohus län åtminstone äro de flesta pastorsboställen försedda
med enkesäten, som gifva arrenden af 300 till 1,800 R:dr om året. Då
det, som sagdt, icke är nämndt i betänkandet huru dessa inkomster skulle
användas, men jag anser detta vara en ganska vigtig omständighet, sä
torde saken fordra en närmare utredning, och då jag, i likhet med flere
föregående talare, tycker att frågan i och för en sådan utredning gerna
må tills vidare bero, yrkar jag afslag å Utskottets betänkande.

Herr Diss Olof Larsson: Jag ber endast lä säga några ord med
anledning af hvad som yttrades från statsrådsbänken. Det sades att, om
förslaget nu icke bifölles, frågan sannolikt skulle blifva uppskjuten till en
oberäknelig framtid. Kongl. Maj:t har ju också väckt förslag om pensionering
af enkor och barn efter elementarlärare; der bär Utskottet icke tillstyrkt
bifall, men jag tror icke att Kongl. Maj:t skall låta denna fråga
bero på en oberäknelig framtid, utan är tvärt om öfvertygad att vi skola
hafva att till nästa riksdag emotse ett nytt förslag i ämnet, och jag tror
derföre att nu föreliggande fråga icke heller skali behöfva skjutas undan
till en oberäknelig framtid, utan att vi om icke särdeles många år hafva
att förvänta förnyadt förslag i ämnet.

Emot Herr Ola Anderssons förslag har jag eu anmärkning att göra,
nemligen att, då detsamma innehåller bland annat en hemställan att de
så kallade kadukmedlen skulle ingå till landstingen, att användas för folkskoleväsendet^
riket, Riksdagen icke efter min uppfattning kan öfver denna
hemställan, såsom i sjelfva verket utgörande en särskild motion, utan Utskotts
föregående pröfning, omedelbarligen besluta.

För öfrigt får jag säga, att man icke, sä vidt jag kan se, har någon
anledning att förebrå Riksdagen för oginhet emot presterna, om man beviljar
dem dessa förmåner som Utskottet föreslagit, nemligen tre fjerde delar -

j)f n 15 M:>j, f. m.

273

delar af emeritikassornas behållning och ett års behållen inkomst af hvarje
presterlig'' beställning i riket. Jag tror att presterskapet bör vara tacksamt
för så stora uppoffringar emot det enkla vilkor, att man må få bort de
extra nådåren. Jag tror dessutom att det icke öfver hufvud taget förefinnes
några så synnerligen talande skäl derför att staten skall göra uppoffringar
för detta ändamål; ty presterna äro i allmänhet så väl aflönade,
att de rätt väl sjelfva kunde draga försorg om sina efterlefvande. Men
det är för att få bort extra nådåren som jag vill vara med om att göra
de uppoffringar, som jag i mitt förra anförande omnämnde, men längre
vill jag icke heller gå; men då frågan synes mig i vissa fall vara mycket
outredd, och då eu äterremiss nu icke skulle tjena till något, nödgas jagfortfara
i mitt förut gjorda yrkande om afslag å Utskottets betänkande, och
detta så mycket hellre som jag icke kan inse att någon den ringaste fara
dermed är förenad.

Herr Abr. Kundbäck: Jag lofvar att fatta mig helt kort, helst

Grefve Posse, såsom mig synes, ganska klart utvecklat, hvad frågan egentligen
gäller. Det är blott med anledning af ett par yttranden från skånebänken,
som jag tager mig friheten att gifva några upplysningar. Talaren
derstädes yttrade nemligen, att presternas löner åtminstone på somliga
håll vore sä stora, att, om de ville hushålla, så skulle de nog sjelfva kunna
sörja för sina enkors och barns framtida underhåll. Detta kan val vara sann!,
men lika sannt är det, att det finnes andra trakter uti riket, t. ex. Wexiö
stift, der det finnes komministrar, hvilka icke hafva mer än 1,000 å 1,100
K:dr i årlig lön, och sådana löner erhålla de dock i allmänhet först temligen
sent. Uti Jönköpings län hafva kyrkoherdarne, efter hvad jag har
mig bekant, i medeltal blott ungefär 2,300 K:dr och i Kronobergs län
något mera. Deraf kunna Herrarne väl finna, att lönerna i allmänhet
icke äro så stora, att de kunna betrygga enkors och barns framtid.

Vidare uttryckte talaren stor farhåga för rättegångar i fråga om kadulcmedlen,
men jag får då säga, att ingen fara för rättegångar i detta
fåll finnes, men deremot möjligen om de gå till församlingarnes skolkassa,
ty alla de prester, som invecklas uti en rättegång vid befordran, äro förhindrade
att söka pastorat på annat håll, sä länge rättegången varar.
De äro derföre högst ledsna att blifva inblandade uti någon rättegång
och väcka sannerligen icke i onödan någon sådan; allraminst skola de göra
det för att hela enkekassan skall få vinst deraf, under det att den klagandes
egen enka kanske icke får något.

Den siste talaren yttrade, att det icke vore så farligt med uppskof,
ty man kunde ju afgöra saken vid nästa riksdag. Det blir dock kanske
icke sä lätt, ty om Riksdagen icke nu bifaller hvad Kyrkomötet beslutat,
så synes det mig som om Kongl. Maj:t icke kunde låta frågan algöras
utan att ånyo höra kyrkomötet, och der finnes så många olika intressen
i saken, att det varit ganska svårt att en gång få dess bifall. Det är
nemligen icke sä liten uppoffring, som t. ex. skånska presterskapet gör.
da det afsagd- sig nådårsrätten, ty der kan det väl vara af betydligt större
vigt än uti de små stiften att fä extra nådår. Det kan således vara möjligt,
att man genom att icke nu fatta beslut skall få frågan uppskjuten
till en lång framtid.

Rlksd, Prot. 1874. 2 Afd. 5 Band.

18

274

Dtn 3 5 Maj, f. m.

Jag yrkar följaktligen bifall till Utskottets förslag.

Herr Ivar Månsson: Efter min tanke äro presterskapets nuvarande
privilegier så förmånliga, att de verkligen sjelfva böra ombesörja sina pensioner
åt enkor och barn. Då dessa privilegier äro för dem bestämda
för en tid af ett hälft sekel, skulle jag för min del vilja att för den tid,
som dessa privilegier qvarstå oförändrade, de också måtte sjelfva eller på
sätt som nu sker ordna sin pensionsinrättning.

Det har sagts från statsrådsbänken, att det skulle blifva så lyckligt,
att vi finge slippa de extra nådåren, som nu finnas, men jag betviflar,
att så skulle blifva förhållandet, ty, såsom Herr Ola Andersson antydde,
kan detta steg gifva anledning till att pastorat komma att stå lediga,
icke blott så lång tid som nu, utan ändå längre, emedan det kunde ligga
en fördel uti att uppehålla en rättegång någon längre tid.

Jag skulle kunna yrka bifall till Herr Ola Anderssons förslag, men
då jag icke kan fullkomligt säkert öfvertyga mig om, att presterskapet
har en sådan rätt till de ifrågavarande emiritikassorna, att de deraf skulle
kunna fä tre fjerdedelar, och då i öfrigt genom Kamrarnes olika beslut
i frågan, densamma blefve återförvist till Utskottet, för att Utskottet måtte
afgifva något sammanjemkningsförslag, så ber jag att få instämma med
dem, som yrka afslag å Utskottets nu ifrågavarande hemställan.

Sedan öfverläggningen förklarats slutad, gåfvos, enligt derunder gjorda
yrkanden, propositioner dels på bifall till Utskottets hemställan, dels på
afslag å samma hemställan, dels ock slutligen på yrkandet att det förslag,
som Herr Ola Andersson i sitt nu afgifna yttrande framställt, måtte varda
antaget. Herr Talmannen ansåg svaren hafva utfallit med öfvervägande ja
för den förstnämnda meningen; men begärdes då votering, i anledning
hvaraf, och sedan till kontraproposition antagits afslag å Utskottets förslag,
en omröstningsproposition af följande lydelse nu uppsattes, justerades
och anslogs:

Den, som bifaller hvad Stats-Utskottet hemställt i andra punkten
mom. a af utlåtandet N:o 21 b,

röstar ja;

Den, det ej vill,

röstar nej;

Vinner nej, är Utskottets ifrågavarande hemställan afslagen.

Omröstningen försiggick och visade vid röstsedlarnes sammanräkning
100 ja mot 48 nej; i följd hvaraf Utskottets hemställan bifallits.

Litt. It.

Äfven detta moment bifölls.

Den 15 j\iaj, f. m.

275

§ 6.

Skedde föredragning af Stats-Utskottets utlåtande X:o 92, i anledning
afKongl. Maj:ts nådiga proposition, att den beslutade jernvägsanläggningen
från Torpsliammar eller annan punkt å stambanan från Storrik till riksgränsen
mot Norge må byggas bredspärig.

Ordet begärdes af:

Herr Iver, som anförde: Det torde icke hafva gatt ur Herrarnes
minne, att det förliden är var eu rätt allvarsam strid här vid riksdagen
rörande just denna samma jernbanehistoria. Det var nemligen då fråga
om, hvilketdera som vore att föredraga, bred- eller smalspårighet, och huru
man skulle ordna i detta hänseende för de norrländska jernvägarne. Vi
känna alla, hvilket beslut, som då fattades, äfvensom det tillstyrkande,
som i detta betänkande linnes uttalad!, Att jag icke nu reserverat mig,
är i full konseqvens med det yrkande, jag vid förlidet års riksdag gjorde.
Jag motsatte mig nemligen da, sa godt som i min förmåga stod, att man
skulle bygga eu bredtång bana på luden Storvik—Torpshammar för att
möta eu korsande smalspårig bana till riksgränsen, och jag klandrade den
olika spårvidden på dessa banor; denna var då föreslagen af Begeringen
och försvarades af Herr Civilministern. Emellertid, då det blef beslutadt
att bygga limon Storvik—Torpshammar bredspärig, sa linner jag konseqvensen
beklagligen fordra, att den ifrågavarande banan från Torpshammar
till riksgränsen äfven skal! byggas bredspärig, så att det måtte blifva
samma spårvidd på de begge banorna. Det är således icke emot sjelfva
saken, sådan som denna nu gestaltat sig, som jag har något att anmärka
och för hvilket jag begärt ordet, utan det är för det sätt hvarpå detta nya
förslag kommit till lits.

Om Herrarne behaga erinra sig, tog jag mig förlidet år friheten att
yttra den spådomen, att, oaktadt Kong! Maj:t då föreslagit, att luden
Storvik—Torpshammar skulle byggas bredspärig med lätt öfverbyggnad samt
linien från Torpshammar till riksgränsen smalspårig, så skulle vi dock få se, att
de norrländska banorna likväl skulle komma till stånd inom kort såsom
bredspåriga med tung öfverbyggnad, och denna spådom upprepade jag, så
att Herr Civilministern i följd deraf uppträdde och förklarade sig icke förstå,
huru man kunde förutsätta en sådan baktanke, att göra detta vore
icke fullt lojalt. Med anledning häraf har jag naturligtvis med större
uppmärksamhet följt detta ärende, och resultatet deraf är att jag, liksom
Stats-IJtskottet i öfrigt, funnit det behandlingssätt frågan redan rönt af
Herr Civilministern vara ganska anmärkningsvärdt. Det är nemligen icke
från norsk sida, mine Herrar, som detta ändringsförslag är utgånget, utan
från samma minister, som i fjor försvarade det förslag, hvilket meningen
nu är att förändra. Herr Civilministern har skyndat att göra en framställning
till Norge, huruvida man der icke skulle kunna vara hågad låta
öfvertala sig att frångå sitt förslag och bygga den beslutade banan från
Trondhjem till riksgränsen bredspärig. Det är icke blott denna från vår
Regering utgångna framställning, som jag finner vara egendomlig, det är

276

ioen lö Maj, f. in.

äfven det sätt, hvarpå den tillkommit, som jag finner vara kanske ännu
mera besynnerligt, och allra mest resultatet af allt detta, den Kongl. propositionen,
särdeles i betraktande af att det norska svaret alldeles icke
synes hafva varit uppmuntrande.

Såsom Herrarne finna af den Kongl. propositionen sidan 4, står der
först och främst att den norske jernbanedirektören, “med afseende å de pa
norska sidan rådande ogynsamma lutningsförhållanden, hemställt att, derest
ifrågavarande jernväg skulle byggas bredsparig, sådant måtte ske i enlighet
med det i utlåtandet upptagna alternativ N:u 6, eller med starkare öfverbyggnad11.
Jag ber Herrarne i förbigående observera, att ^ den norske
jernbanedirektören sagt, att, i fall det skulle blifva eu bredsparig bana, sa
borde den vara bredspårig med tung öfverbyggnad. Der hafva vi ju min
spådom i perspektiv, uppslaget till att nästa år få ett förslag derom, tv
det kommer ju “frän Norge-, det är ju norrmännen som vilja så hafva
det, och derföre — icke af någon egen “baktanke-1 — böra vi rätta
oss derefter.

Hvad som vidare förefaller mig anmärkningsvärd!, rörande behandlingssättet
i år, är sammanställningen af några data. Det finnes nemligen uti den Kongl.
propositionen sidan 3 omnämndt, att chefen i Styrelsen öfver statens jernvägsbyggnader
till chefen för Civil-departementet den 3 September 1873 ingifvit
eu promemoria med hemställan, att den ifrågavarande jernvägen måtte byggas
bredsparig. Vid åberopandet af denna promemoria heter det, att “afskrift
deraf såsom bilaga åtföljer denna proposition11, men ser man nu på nämnda
bilaga, som ganska riktigt bifogats den Kongl. propositionen, sä är den
icke daterad den 3 September utan den 17 Juli. Hvilken skall da vara
den riktiga datum? Är det den 17 Juli, så förefaller det onekligen egendomligt,
att icke mera än omkring 6 veckor efter riksdagens slut cliefen
för jernvägsbyggnaderna kommer in till Civil-departementet med eu hemställan
om förändring i sagda Riksdags af Regeringen åstadkomna beslut,
och är det åter den 3 September, sä är det kanhända ännu mera egendomligt,
emedan i sådant fall Herr Civilministern icke haft mera än natten
på sig för att granska denna promemoria och fatta sitt beslut, ty redan
den 4 September, således dagen depå, afläts skrifvelse om saken till Norge.
Jag må säga, att man torde icke behöfva anses vara alltför mycket misstänksam,
för att kunna tro sig finna eu “baktanke11 uti detta beteende;
hvems deu nu varit lemnar jag derhän, antingen det var chefen för jernvägsbyggnaderna,
som gick ministerns ärenden, eller ministern, som gick
byggnadschefens ärenden, men endera af dem synes mig dock hafva
hyst den.

Jag tillåter mig att ännu eu gång vidröra frågan om den “tunga öfverbyggnaden11;
visserligen må det vara sann! att spådomar lyckas sällan,
men dä jag finner, att min spådom från förlidet år är på sä god väg att
uppfyllas, skall jag taga mig friheten att påpeka ännu något mera i samma
syftning. Den ofvan omnämnda skrifvelsen till Norge bär haft till påföljd,
att eu proposition aflatits till Norges Storthing med hemställan om
att banan frän Trondhjem till riksgränsen måtte byggas bredspårig, dock
under förutsättning, att jernbanans fortsättning inom Sverige erhölle samma
spårvidd. Nu är det alldeles klart, att, när civilministern går in till
norska Regeringen med förfrågan, om norrmännen vilja bygga sin bana

277

Den 15 Maj, f. m.

bredspårig, och när Norge, ehuru temligen motvilligt, svarar att, om Sverige
bygger banan bredspårig, så vill det också hygga bredspårigt, men då med
tung öfverbyggnad, så skall resultatet tydligen blifva just det man ytterst
åsyftat, nemligen ''att få den ifrågavarande banan bredspårig med tung
öfverbyggnad. Ett sådant förfaringssätt, som det jag nu påpekat, kallas i
strategien för “kringgående rörelser“ och på jernvägsspråket för “kurvor
Det tyckes vara på god väg att lyckas, men jag vill deremot här nedlägga
min protest, icke för nöjet att få rätt sjelf, utan derför att det, efter min
öfvertygelse, skulle hafva varit långt mera i Norrlands sanna intresse att
fä smalspåriga jernvägar. Om resultatet nu skulle blifva bredspåriga banor
med tung öfverbyggnad, sä vågar jag påstå att, då eu gång den onda
tiden kommer och, mine Herrar, den låter troligen icke länge vänta pa
sig. ty ju längre den lyckliga räckt och ju mera vi slösat under densamma,
ju förr skall en annan tid komma, då statsverket får återigen midt om
penningar och dä det icke skall gäsa lätt som nu att fä millioner att dansa
igenom: då, om icke förr, skall Norrland erfara, att det varit bättre
betjenadt med att hafva fått ett större miltal enklare jernvägar än några
dyra bitar på jemförelsevis korta längder. Det är detta, som jag vidhåller
och som jag här velat ytterligare accentuera.

Jag vet visserligen ganska väl, att man i Första Kammaren beslutat
att ur motiveringen borttaga uttrycket, att behandlingssättet åt frågan
“icke synts Utskottet tillfredsställande11, men den har Klimat qvar allt
hvad Utskottet säger derom, att “det förefallit Utskottet anmärkningsvärd!,
att detta förslag till innevarande Riksdag icke föranledts af någon derom
från norsk sida gjord framställning, utan att initiativet dertill utgått från
chefen för Civil-departementet“ äfvensom att “Utskottet icke heller kunnat
lemna utan anmärkning den uti Kong! Maj:ts proposition yttrade
åsigten“ om de der 900,000 R:dr från Jemtlands läns landsting o. s. v..
Om således detta uttryck, att “det icke synts tillfredsställande11, borttagits
enligt Första Kammarens beslut, så står dock till och med från Första
Kammarens synpunkt tillräckligt mycket anmärkningsvärdt qvar för att
jag icke skulle hoppas och tro, att i denna Kammare Utskottets motivering
oförändrad måtte vinna bifall.

Chefen för Kongl. Civil-departementet, Herr Statsrådet Bergström:
I viss män kan man vara Herr Key tacksam för det lian försett Utskottets
motivering med åtskilliga variationer och randanteckningar. Hans yttrande
gifver mig anledning att något närmare gå in på saken än som med afseende
ä Utskottets motivering eljest varit min mening. Likasom i Första Kammaren
tror jag mig ej här kunna lämpligare börja ett anförande af denna
art än med en enkel och kortfattad framställning åt frågans utveckling
från början. En sådan framställning tillåter jag mig nu lemna.

Frågan om en fortsättning af den norra stambanan inom Norrland
härleder sig redan från år 1867, men först år 1870 togs förslaget om hand
af Regeringen genom ett Kongl. bref af den 16 April samma år, utfårdadt
— jag betonar detta — innan jag emottag civilportföljen. Genom
detta Kongl. bref förordnades anställande af undersökningar för utrönande
af lämpligaste sträckningen för en jernväg norr ut från Storvik och genom

278

Den 15 Maj f. in.

Jemtland till riksgränsen, en norsk statsbana till mötes. Derjemte anbefalldes
“att vid uppgörande af plan och kostnadsförslag för ifrågavarande
stambana antagas skulle att densamma komme att byggas med spårvidd
af 3 fot 6 tum engelskt matt, att lättare öfverbyggnad än å de dittills
byggda stambanorna derå blefve använd samt att alla de besparingar i
anläggningskostnaden för (Ifrigt blefve iakttagna, som, vid användande åt
mindre farhastigbet, läte sig förena med eu förväntad inskränktare trafiks
fordringar-, Herrarno _ återfinna detta på pag. 120 af bilagan N:o 5 a
till den åt Kong!. Maj:t till 1873 års .Riksdag aflåtna nådiga proposition
om statsverkets tillstånd och behof. Om detta Kongl. Maj:ts beslut underrättades
Kong!. Norska Regeringens Departement för det Indre genom
en skrifvelse af den 14 Maj 1870, äfven den affärdad, innan jag tillträdde
mitt nuvarande embete. Deraf kan man finna, att det var, sä att säga,
ett aftal mellan Sverige och Norge om att de tillämnade stambanorna
skulle byggas med så kallad smal spårvidd. Det är gifvet att, då Kongl.
Maj:t till 1873 års Riksdag aflat sin nådiga proposition om fortsättning
af norra stambanan från Storvik, Kongl. Maj:t måste känna sig bunden
åt detta aftal, helst norska Storthinget år 1872, och således innan den
nådiga propositionen afiäts, beslutat att bygga banan från Trondhjem till
riksgränsen smalspårig. Dertill kom äfven en annan omständighet, nemligen
den, att Styrelsen för Sundsvalls jernvägsaktiebolag besluta, att bolagets
bana från nämnda stad och till Torpshammar skulle byggas med
smal spårvidd. Dessa begge omständigheter samverkade dertill, att den
Kongl. propositionen gick ut derpå, att handel eu Torpshammar -riksgränsen
borde få smal spårvidd. Deremot och i strid med 1870 års beslut
föreslog Kongl. Maj:t på anförda skäl, att handölen Storvik- Torpshammar
skulle byggas bredspårig med lätt öfverbyggnad. Detta förslag vann
och allmänt bifall inom Riksdagen, såsom synes af den betydligt öfvervägande
majoriteten för samma förslag, och det fanns till och med eu ej
obetydlig fraktion, som ansåg att, trots aftal et med Norge, äfven banan
emellan Torpshammar och riksgränsen borde byggas bredspårig. En ledamot
af denna Kammare, Friherre von Schulzenheim, framställde ock pa.
såsom mig syntes, synnerligen goda skäl yrkande derom, emedan, på sätt
lian yttrade, Norge eljest skulle komma att annektera Jernband, som uppenbarligen
skulle få den lifligaste förbindelse med Norge, derest spårskiftet
blefve vid Torpsliammar. Jag ansåg för min del det icke vara
grannlaga af oss att utöfva något sådant moraliskt tvång på Norge, ty hade
Riksdagen då beslutit, att banan skulle byggas bredspårig, så hade Norge
otvifvelaktigt blifvit tvunget att bygga sin bana med samma spårvidd. Det
är nemligen ej tänkbart att i dessa öde trakter förlägga spårskiftet vid
riksgränsen. Herr Keys vid sistlidne riksdag framkastade beskyllning, att
bakom regeringens då afgifna förslag dolde sig en baktanke, kan jag således
med godt samvete tillbakavisa. Regeringen ansåg sig af aftalet med
horge. sa att såga, bunden till händer och fötter. Jag vill ej förneka
Herr Key spådomens och profetians gåfva, men en förmåga finnes, som
ingen dödlig kan tillmäta sig, nemligen den att ransaka hjertan och
njurar.

Riksdagen fattade sitt beslut i hufvudsaklig öfverensstämmelse med
Kongl. Maj:ts nådiga proposition. Jag medger, att regeringen bort hafva

Den 15 Mai, f. in.

279

hatt det förutseende, att hon gjort förslaget om spårvidden hos bandelen
Torpshammar—riksgränsen vilkorligt, så att, derest norska Storthinget
komme att besluta att hanan från Trondhjem till gränsen skulle byggas
bredspårig, den ifrågavarande svenska handelens spårvidd kunde lämpas
derefter. Ett sådant förutseende fanns dock ej, emedan man saknade anledning
att antaga, det Norge, som tillämpat smalspårighetssystemet i
den största utsträckning, skulle vara benäget att frångå aftalet med
Sverige.

Efter sistlidne års riksdags slut öfverlemnade chefen i Styrelsen öfver
statens jernvägsbyggnader till mig den promemoria, som finnes uttryckt
efter Kongl. Maj:ts nu föreliggande nådiga proposition. Jag vill ej
inlåta mig på att besvara Herr Hers fråga, huruvida jag gått bemälde
chefs ärenden eller han mina; men det vill jag säga, att nyssnämnda
promemoria tillkommit utan mitt tillskyndande, genom frivilligt
initiativ å hans sida. Den aflemnades till mig den 11 Juli 1873, just då
jag var i begrepp att afresa från Stockholm för att enligt Hans Maj:t
Konungens befallning begifva mig till Trondhjem för att öfvervara Deras
Majestäters kröning. Det kan möjligen synas underligt att promemorian
är daterad för den 17 Juli, men detta beror af ett tryckfel. Faktiskt är
att densamma aflemnades till mig just vid min afresa till Norge. Åt
denna anledning blef den ej heller inregistrerad sistnämnda dag utan medföljde
mig till Norge och utgjorde eu god del af min reslektyr under
vägen.

Sedan jag under mitt vistande i Norge för den norska regeringens
ledamöter omtalat att eu så beskaffad promemoria, som den ifrågavarande,
blifvit till mig aflemnad, fick chefen för Departementet för det undre emottaga
densamma för att begrunda saken, och promemorian behölls derefter
af den norska regeringen till den tid, då densamma officiel! inregistrerades
i Kongl. Civil-departementets expedition. Kort derefter följde Regeringens
beslut.

Jag vill meddela Herr Key den upplysning, att jag i Trondhjem’ angående
denna sak samtalade äfven med andra personer än ledamöterne af den
norska regeringen, såsom jernbanedirektören, åtskillig^ aktietecknare samt
flere af norska Storthingets deputerade och ibland dem sjelfve Sverdrup.
Jag anser icke tillständig! att här upprepa det samtal jag med dessa personer
hade, helst jag ej tilltror mig kunna fullständigt återgifva detsamma ;
men visst är, att man allmänt ansåg frågan förtjent af att allvarligt tagas
i öfvervägande.

Vid min återkomst från Norge och sedan promemorian blifvit inregistrerad,
anmälde jag ärendet för mina kolleger, hvarefter, och sedan jag
vid enskild föredragning erhållit Hans Maj:t Konungens nådiga tillstånd,
jag afsände den i Utskottets utlåtande omförmälda skrifvelse af den 4
September 1873 till Kongl. Norska Regeringens Departement för det Indre.
Sedan dess har ärendet varit ur min hand. Om den gjorda framställningen
mötte afslag från Norges sida, då hade vi ej något vidare att göra,
utan frågan måste anses hafva förfallit. Mottogs åter förslaget med välvilja,
var det en pligt för Regeringen att till Riksdagen aflåta eu framställning,
huruvida ej ifrågavarande jernväg borde byggas bredspårig. Det
är af denna anledning jag anser deri Kongl. propositionen fullt berättigad,

280

Den 15 Maj, f. rn.

ty ej kan det vara någon fördel för staten att, da vi i hela det öfriga
landet hafva bredspäriga stambanor, blott för den lilla bit jernväg af något
mera än 27 mil, hvarom nu är fråga, skapa en särskild park af vagnar
och lokomotiv, afsedda att begagnas på. banor med smal spårvidd. Jag
hyser ej någon förkärlek för det ena. eller andra jernvägsbyggnadssystemet
och har ej inlåtit mig i striden härom, utan utgått från den synpunkt, att
<;ä varf land, lat vara genom en tillfällighet, erhållit bredspäriga stambanor
långt innan både Herr Key och jag höjde våra röster på detta rum,
det äfven är klokast att fortgå på den väg man eu gång beträda Man
skulle kunna invända, att i den af Kong!. Maj:t till innevarande Riksdag
allåtna nådiga proposition om statsverkets tillstånd och behof något bort
nämnas angående underhandlingarne med Norge, men härvid är att
märka, att frågan då ännu ej var behandlad i Norge och att man således
mke visste, huruvida det fanns någon utsigt dertill, att förslaget skulle
från Norges sida röna ett välvilligt bemötande. Först den 16 sistlidne
Februari behandlade norske jernbandirektören denna sak uti en skrifvelse
till Departementet för det Indre. I derpå följande Mars månad, den 2, 5
filer 6, anställde chefen för nämnda Departement öfverläggningar inför
sig med sakkunnige män. Den 7 April yttrade sig den norska ingeniörKommissionen
i frågan. Don utredning af förslaget, som på detta sätt
erhölls, föranledde äfven norska Storthinget att besluta, att banan frän
Trondhjem till riksgränsen skulle byggas bredspårig, under förutsättning
att den mutande svenska stambanan erhölle samma spårvidd. Så snart
detta svar anlände hit, »flöts Kong!. Maj:ts ifrågavarande nådiga proposition.

Förhållandena hafva således utvecklat sig på ett sätt, som från början
ej var att förutse, och särskildt är att märka, att styrelsen för Sundsvalls
jernvägsaktiebolag uti eu i Augusti månad sistlidne år till Kong!.
Maj:t ingiften underdånig ansökning omförmält bolagets beslut att hygga
äfven sm bana bredspårig, så fort norra stambanan nådde höjden af Torpshammar,
och anhållit om tillstånd att få expropriera den för jernvägens
förändring till bredspårig erforderliga jord, hvilken anhållan ock bifölls
genom Kongh brefvet af den 26 i nyssnämnda månad. Denna framställning
inkom visserligen innan förut omförmälda skrifvelse af den 4 September
sistlidna år »flöts, men utgjorde dock eu ytterligare anledning till densammas
afsändande. Jag hemställer till Kammarens omdöme, huruvida
staten kan underlåta att för banan emellan Torpshammar och riksgränsen.
vidtaga eu sa klok åtgärd, som nyssnämnde bolag gjort för sin blott 6
mil långa jernbana. Jag tror att det ej vore att tillgodose landets intresse,.
om Kammaren skulle afsla Kong!. Majds nådiga proposition. Jag föreställer
mig äfven, att den kristna sedelärans första bud är att tänka godt
om sin nästa. Jag tror att detta bud är sa allmängiltigt, att det bör
tillämpas ej blott på enskilda utan äfven på politiska förhållanden, och
;,ag är fullt öfvertygad derom, att många ledamöter af denna Kammare
i sitt stilla sinne ogilla den uppfattning, att hvarje slags stridssätt emot
Konungens rådgifvare är tillåtet.

I sjelfva saken vill jag blott nämna, att ingen är bunden. Om Kammaren
anser det vara nyttigt för det allmänna att ifrågavarande jernväg
bygges smalspårig, så är Kammaren oförhindrad att fatta ett sådant bo -

Ben 15 Maj, f. m.

281

slut; men anser man, att statens fördel kräfver att banan erhåller den af
Kong!. Majrt föreslagna spårvidd, då synes det mig vara skäl att bifalla
Utskottets förslag utan all strid om det sätt, hvarpå Utskottet motiverat
detsamma.

Den skriftliga uppfattningen af detta yttrande kommer ej att af
mig justeras.

Herr Jöns Pehrsson: Om man ej har för afsigt att yrka afslag på
Utskottets förslag, så tror jag ej, att det tjenar till något att förlänga diskussionen
i denna fråga. Jag har ämnat yrka afslag på Utskottets förslag, emedan
jag trodde att ingen annan ville göra det. I mitt tycke äro dock regeringens
åtgärder ej mera förkastliga än Utskottets. Det är ej mera än några
dagar sedan, då det var fråga om att bevilja ett statsbidrag för eu enskild
jernbana i Dalsland, och dä hade Utskottet frångått den grundsats
Riksdagen förut antagit i fråga om statsbidrag till enskilda banor. Väl
kan man tycka, att regeringen i nu föreliggande fråga ej bort kasta alla
principer öfver bord, men då sådant går så lätt som nu synes blifva händelsen,
sa bör man ej undra derpå. Jag tror ej, att Herr Civilministern
är sa enfaldig, utan att han drifver igenom hvad han från början vill.

Hvad nu beträffar kostnaden för den föreslagna förändringen i
spårvidden på ifrågavarande bana, så kan nog mången anse att eu
tillökning i kostnadsförslag^ af 23,367 R:dr för hvarje mil är blott eu
obetydlighet, men det är nödvändigt att, om man bifaller detsamma, älven
besluta att bygga bredspäriga jernvägar i hela det öfriga Norrland.
Det bör nemligen märkas, att den norra stambanan ej kommer att sluta
vid Torpshammar utan att fortsättas hela vägen uppåt, och jag skulle ej
kunna motsätta mig ett beslut härom. Skola vi bevilja hvad nu är föreslaget,
så är det klart, att vi måste bygga eu bredspårig bana hela vägen
uppåt, och följden deraf blir da den, att vi måste anskaffa ett stort förlag
af lokomotiv, der den lätta öfverbyggnaden vidtager, ty det är ej möjligt
att med tunga lokomotiv trafikera eu bana med lätt öfverbyggnad.
Skilnaden i kostnaden för eu bana med tung öfverbyggnad och för eu
bana med lätt öfverbyggnad utgör icke mindre än 70,000 R:dr per mil,
hvilket för ifrågavarande 27 mil långa bana uppgår till den stora summan
af en och eu half million riksdaler.

För denna frågas sannolika utgång skjuter jag för min del hela skulden
på Stats-Utskottct, som visat sig sä släpphänd! och utan alla principer.
Ehuru jag ej har något hopp om att Kammaren skall bifalla mitt
yrkande, vågar jag dock yrka afslag på Utskottets förslag.

Herr Key: Visserligen hade Herr Statsrådet Bergström godheten
upplysa, att det datum, som finnes under den vid Kongl. Maj:ts ifrågavarande
nådiga proposition bilagda promemoria, nemligen den 17 Juli
sistlidna år, är beroende på ett tryckfel och att den dag, då densamma aflemnades,
i stället bör vara den 11 i nyssnämnda månad och år; men
härigenom kommer ju promemorian ännu närmare riksdagsbeslutet, och
ger ökadt stöd åt antagandet, att detta beslut icke var den verkliga meningen,
och dessutom behagade Herr Statsrådet ej fullt nöjaktigt upplysa,
hvarifrån ett annat datum, som äfven har afseende på samma promemoria,

282

Don 15 Maj, f. in.

kommit, nemligen den 3 September, hvarom det i den Kong!, propositionen
heter sålunda: “Vidare har chefen i styrelsen öfver statens jernvägsbyggnader,
Öfversten m. m. G. Beyer, uti''en den 3 September 1873 till
chefen för Civ il-departementet ingifven (märk ingifven) promemoria, hvaraf
afskrift såsom bilaga åtföljer denna proposition-■ etc. Månne äfven sistnämnda
datum är ett — tryckfel?

Dä Herr Statsrådet lagt sä mycken vigt vid de uttalanden, som i
denna fråga skett uti Norge, så ber jag att få påpeka hvad som i detta
afseende står att läsa i den Kong!, propositionen. Deri heter det nemligen
följande: “Ehuru under dessa öfverläggningar flertalet, med afseende
å de i Norge rådande lokala förhållanden, förordade, att de norska jernbanorna
fortfarande byggdes med smal spårvidd, uttalades likväl nästan
enhälligt den åsigt, att jernvägen från Tlirondhjem öfver Mirakel- till
riksgränsen borde byggas bredspårig, under förutsättning att jernväg ens
fortsättning inom Sverige crhölle samma spårvidd.''1 Således har flertalet
af alla de i frågan hörde norrmän, militärer, ingeniörer, handlande och
industriidkare uttalat sig för meningen att smalspåriga jernbanor fortfarande
borde byggas i Norge, och att blott för den händelse nu ifrågavarande
bana blefve inom Sverige beslutad bredspårig, dess fortsättninginom
Norge borde erhålla samma spårvidd. Så är det verkliga förhållandet.

Herr Civilministern yttrade, att det hade varit ogrannlaga mot Norge,
ett moraliskt tryck, att genast i fjor framlägga förslag om denna banas
byggande med bred spårvidd, enär norrmännen då bestämt sig för en
smalspårig bana emellan Trondhjem och riksgränsen. Jag tycker att åtminstone
samma grannlagenhet borde hafva visats den svenska Riksdagen
i denna fråga, sä att da vi i fjor beslutat, på Regeringens hemställan,
byggande af eu smalspårig bana emellan Torpshammar och riksgränsen,
uppslaget till byggande af eu bana med bred spårvidd kunde hafva fått
komma från Norge, och att vi, först sedan detta skett på fullt allvar.
borde blifvit uppfordrade att ånyo taga denna fråga i öfvervägande: i
stället har nu det “moraliska trycket11 blifvit Överflyttad! på oss.

Vidare ber jag att få anmärka äfven eu annan märklig omständighet,
nemligen den att, då Kongl. Maj:t i sin till innevarande års Riksdag aflena
nådiga proposition om statsverkets tillstånd och behof begärde öhadt
anslag för den norra stambanan, icke med ett enda ord omnämnes Kongl.
Maj:ts afsigt att framkomma med det förslag som i nu föreliggande Kongl.
proposition N:o 58 innehålles. Saken var likväl dä redan sa långt avancerad,
att någon antydan derom både bort och kunnat gifvas, detta hade
varit rent spel. Men nej, ej ett ord härom förekommer i förstnämnda
Kongl. proposition.

Herr Civilministern yttrade slutligen, att han vore öfvertygad derom
att många af Kammarens ledamöter “i sitt stilla sinne11, såsom han uttryckte
sig, ogillade att hvarje slags stridssätt ansågs tillåtet och begagnades
mot Konungens rådgifvare. Jag vädjar till Herr Civilministern sjelf
om ett sådant yttrande till mig är på sin plats. Herr Civilministern vet
lika väl som jag och kan icke förneka att ofta, under det att den sjette
hufvudtiteln dessa senare riksdagar behandlats i Stats-TJtskottet, Herr
Civilministern icke eu gång utan flera gånger enskild! och personligen och

Cell 15 Maj, f. m.

283

icke förgäfves vändt sig till mig, såsom ledamot af detta Utskott, med
upplysningar cell hemställande!! rörande nämnda hufvudtitel, och jag är
fullkomligt öfvertygad att Herr Civilministern med minne häraf skall nödgas
erkänna, att min opposition, när jag ansett den vara nödig, alltid i
främsta rummet gällt sak och ej person. Jag fordrar tillhaka att äfven
representanten skall tillåtas, då han ogillar ett förslag, som icke går efter
hans åsigt om hvad som är rätt och nyttigt, att fritt få uttala sin mening,
utan att såsom nu tillvitas personlig opposition, eller att, såsom det i fjor,
då denna fråga förevar, hände mig, mitt uppträdande stämplas såsom
illojalt.

Friherre v o n Schulzenheim: Ej för att förlänga diskussionen i denna
fråga, hvilkens utgång jag tror mig kunna på förhand ana, utan emedan
frågan lifligt intresserat mig redan då densamma förut framlades i ändradt
skick, är det som jag anser mig ega anledning och äfven rättighet att nu
yttra mig. Det är sannt, att Herr Key med skäl kan skryta öfver sin
siareblick, men på samma gång har han gifvit mig rätt i hvad jag vågat
förutsäga. Eedan vid förra riksdagen tog jag mig nemligen friheten påpeka,
att ett beslut om en bredspårig banas byggande emellan Torpshammar
och rilrsgränsen vore det enda riktiga. Jag förutsåg då hvad som
nu inträffat. Jag anser nemligen, att väl Riksdagen i dess helhet men
ej desss enskilda medlemmar kunna vara nog egenkära att inbilla sig ega
fullt tekniska kunskaper i en fråga sådan som denna, och af denna anledning
kan man ej heller fordra, att de embetsman, som stå i spetsen för
vår mångskiftande förvaltning, skola vara fullt hemmastadde i de tekniska
delarne af de till deras handläggning hörande frågor, utan man måste
medgifva dem att i sådant hänseende fä lita på de upplysningar, som finnas
af underordnade, men med det särskilda facket fullt förtrogne embetsman.
Det är naturligt, att representationen kan besluta om, hvar och
när eu statsbana skall byggas och anslå dertill nödiga medel, men att
ingå i en sådan frågas detaljer, dertill tror jag representationen föga lämplig.
Dertill fordras fackkunskap. Jag vill ej förneka att icke en smalspårig
jernväg eller en hästbana eller till och med eu ståltrådsbana kan vara af
ganska stor nytta för den mindre trafiken, men jag trotsar äfven den mest
bildade tekniker att kunna bevisa, att stora massor af gods på en stark
lutning kunna med någon fördel fortskaffas på annat sätt än medelst en
bredspårig jernbana, och något annat trafikmedel passar ej emellan riken,
der en verklig samfärdsel skall ega rum. Jag väntade detta steg från
norrmännens sida och gläder mig deråt. Herr Key har ej i år reserverat
sig mot Utskottets beslut, utan han har likasom norrmännen, Herr
Civilministern, Utskottet, Första Kammaren och, såsom jag hoppas, snart
nog äfven Andra Kammaren, med ett ord, likasom allamenniskor funnit att eu
bredspårig jernväg mellan ifrågavarande orter ändå ej är så oriktig, och
således bör han ej klandra, om äfven andra än han taga förhållandena såsom
de äro.

Herr Key spådde att onda tider snart skulle komma. Ja, jag tror
att det finnes anledning för litet hvar att tro att de goda tiderna ej äro
beständiga. I Sverige har hittills vanligen missväxtår följt på de goda
åren, så ej ligger det någon visdom uti att förutsäga att onda dagar nå -

284

Pen 15 Maj, f. m.

gon gång skola komma. Men just när den tiden kommer, behöfver Norrland
jernvägar med samma spårvidd som i det öfriga landet.

Jag anser det vara Kiksdagen värdigt att sysselsätta sig blott med
sak och ej med person; och dä marschen af de grunder, som gifvit anledning
till en förändrad åsigt på andra sidan .Kölen, ligger alldeles klar,
är det obehöfligt att uppleta motiv för “politiska kurvor11, såsom den
föregående talaren yttrade. Detta sätt att föra en diskussion kan jag för
min del ej gilla.

Jag är glad öfver att denna fråga nu inkommit på den rätta vägen
och yrkar således för min del bifall till Utskottets hemställan.

Herr P. Staaff: Dä man talar om att vid denna fråga varit fästad
en baktanke, som redan föregående riksdag legat gömd i densamma, så
har man på samma gång förebrått så val regeringen som departementschefen,
att de med full afsigt att inom kort ändra planen sistlidne riksdag
framlagt ett förslag, som de ej haft allvar med. Deraf skulle följa,
att regeringen handlat på ett högst klandervärd^ ja ovärdigt sätt. Jag tror
således icke, att man kan sägas hålla sig endast till sak, när man, såsom
Herr Key, framkommer med dylika beskyllningar, helst han mot förslaget
i dess helhet haft så mycket mindre att anmärka, som han sagt detsamma
vara fullt konseqvent. För min del måste jag på det högsta ogilla ett
sådant sätt att föra diskussionen, och jag häller regeringen räkning för
det regeringen, då den funnit ett sätt att göra en jernväg nyttigare och
ändamålsenligare, framlagt ett förslag i sådant afseende, utan hänsyn dertill,
att regeringen af omständigheterna varit tvungen att vid den föregående
riksdagen framlägga förslaget i ett annat skick.

Beträffande den anmärkta datum den 3 September 1873 på den ifrågavarande
promemorian, så vill jag fästa Herr Keys uppmärksamhet derpå,
att, då man läser betänkandet, finner man tydligt derstädes uppgifvet, icke
att promemorian blifvit daterad den 3 September 1873, utan den dagen
till Civil-departementet ingifven och inregistrerad. Chefen för Civil-departementet
har upplyst, att promemorian öfverlemnades till honom den 11
Juli, just då han stod i begrepp att anträda en resa till Norige, samt
att den medföljt honom dit och icke officielt ingafs till Civil-departementet
förrän den 3 September. Om Herr Key funnit, att promemorian blifvit
daterad den 3 September och ingifven den 11 Juli, hade han haft anledning
misstänka, att möjligen något underslef blifvit begånget, men nu
är saken alldeles tydlig och klar. Jag medger, att det varit bättre, om
regeringen från första början föreslagit, att denna bana skolat byggas bredtång,
men att sådant icke skett har berott på omständigheter, som regeringen
icke kunnat undanrödja.

Jag kan icke finna, att Herr Keys anförande tillkommit i annan afsigt
än att söka åstadkomma en liten prickning, såvida det icke möjligen
varit hans mening att hos Kammaren inprägla den stora profetiska förmåga,
hvarmed han är begåfvad. Man kan vill säga, att Herr Key är en
stor man och en vis profet, och att hvad han förutsagt gatt i fullbordan,
men äran är dock icke sa stor, tv det fordrades verkligen icke så stark
siareförmåga för att förutse, att norrmännen, när de började tänka närrame
på saken, skulle inse, att de af Herr Key så mycket älskade smal -

Den 15 Maj, f. in.

285

spåriga jernvägarne äro ett oting och en olycka, hvarifrån vi i Norrland
bedja Gud bevara oss, och det torde icke dröja länge, förrän man äfven i
Norge frångått detta system.

Jar yrkar bifall till Utskottets förslag och skulle äfven hafva yrkat
ogillande af Utskottets motivering, såvida icke den hufvudsakligaste delen
af densamma redan blifvit af Första Kammaren utesluten.

Grefve Po sse: Herr Staaff började sitt anförande med det ingångsspråk,
att hvarje diskussion borde afse sak och ej person, men,
så vidt jag ej hörde alltför illa, rörde hans anförande hufvudsakligen person,
och det lilla, han yttrade sig i sak, var ett misstag. Han yttrade
nemligen, att han skulle yrka ogillande af motiveringen, om ej, såsom lian
sade, Första Kammaren redan uteslutit densamma. Protokollsutdraget från
Första Kammaren ligger här framför mig, och han kan deraf finna, att
Första Kammaren uteslutit endast de fyra sista raderna af Utskottets
motivering, och att allt hvad Utskottet yttrat om det anmärkningsvärda
vid denna frågas behandling står qvar. Jag begärde ordet endast för att
påpeka, att Herr Staaff tillåtit sig eu oriktig uppgift och för att varna
Kammaren från att af densamma låta missleda sig.

Herr P. Staaff: Jag ber Herr Grefve Posse observera, att jag icke
sagt, att Utskottets hela motivering borde ogillas, utan att densamma borde
tagas bort endast i den man, den af Första Kammaren uteslutits, och jag
anhåller att icke blifva debiterad för annat, än jag verkligen sagt. För
öfrigt rörde mitt anförande lika mycket sak, som Herr Keys. Det fruundrar
mig, att Grefve Posse, som innehar eu sa framstående plats inom
riksförsamlingen, vill blott derföre, att en person icke står på samma sida
som Herr Grofven, förneka honom den frihet, som Herr Grofven medgifver
eu annan, som tillhör hans parti. Hvad jag yttrade innehöll dock
en upplysning i sak, äfven om den icke var särdeles betydlig.

Härmed var öfverläggningen slutad. Sedan Herr Talmannen, i öfverensstämmelse
med de gjorda yrkandena, framställt propositioner sa väl på
bifall som på utslag, blef Utskottets hemställan af Kammaren bifallen.

§ 7-

Vid föredragning dernäst af Stats-Utskottets utlåtande N:o 9d, i anledning
af Kong!. Maj:ts nådiga proposition angående den beskattning, som
i följd af tackjernstiondens upphörande bör bergslagerna i riket påföras,
uppstod öfverläggning och yttrade:

Chefen för Kongl. Finans-departementet, Herr Statsrådet W:ern: Utskottet
har förklarat, att frågan icke är sa utredd, att densamma nu kan
slutligen afgöras, talar vidare om de tvister, hvartill den ifrågavarande
beskattningen antagligen skulle gifva anledning, och Indika olägenheter
.skulle kunna upphäfvas om skatten helt och hållet eftergåfves, men att
ett sådant eftergifvande icke torde ifrågakomma annat än i sammanhang
med en allmän skattereglering, samt slutar med att hemställa, att Kongl.

286

m.

Den 15 Maj, f,

Maj:ts proposition för närvarande icke måtte af Riksdagen bifallas. Om
Riksdagen skulle bifalla Utskottets förslag, blefve följden, att beskattningen
komme att fortgå i enlighet med Kongl. kungörelsen den 9 Juni 1871,
hvilket jag tror man för närvarande icke1 önskar.

Saken är emellertid icke så invecklad, som den möjligen synes vara.
Kongl. Maj:t hade föreslagit, att tackjernstionden skulle upphöra, emot det
att hemman och lägenheter i de bergslager, som icke redan vore underkastade
ordinarie rotering, ålades rotevakansafgifter till hälften mot annan
roterad jord i samma län, men hade deremot icke ifrågasatt, att någon
ränta skulle hemmanen påföras i följd af tackjernstiondens upphörande.
Riksdagen ansåg dock, att icke all ränta borde eftergifvas, utan att de
berglagshemman, som åtnjöte frihet i afseende på ränta, borde åsättas halt
ränta, äfvensom att, derest vid de sålunda bestämda skyldigheternas påförande
någon ytterligare lindring skulle i särskilda fall visa sig åt omständigheterna
påkallad, Kongl. Maj:t måtte derom till Riksdagen göra
framställning. Med anledning häraf utfärdades Kongl. knngörelsen den 9
Juni 1871, hvarjemte Kongl. Maj:t uppdrog åt Kammarkollegium att föranstalta
om de åtgärder, som erfordrades för verkställande af berörda beslut.
Kammarkollegium utlät sig, bland annat, att om jordeboksräntans
halfva frinjutna belopp lika fördelades på alla de skatte- och kronohemman,
som voro derifrån befriade, så kunde det inträffa, att ett och annat
hemman icke komme att åtnjuta befrielse från sin särskilda halfva jordeboksränta,
utan finge erlägga något derutöfver, under det ett annat hemman
derigenom lindrades mer än vederborde. Kollegium tog derföre fasta
på Riksdagens uttalade åsigt, att ytterligare lindring skulle i särskilda fäll
medgifvas, der sådan visade sig vara af omständigheterna påkallad, och
hemställde huruvida icke Kongl. Magt skulle finna skäl hos Riksdagen
göra framställning derom, att af den för hvarje bergslag eftergifva jordeboksräntan
endast eu tredjedel måtte de hemman, som vore derifrån befriade,
till lika belopp efter hemmantalet hvardera påföras, enligt de inom hvarje
bergslag särskild! förekommande förhållanden. Kongl. Maj:t har nu härom
gjort framställning till Riksdagen, men Stats-Utskottet bär förklarat att frågan
icke är tillräckligt utredd. Härpå kan väl icke behöfvas något annat svar
än att frågans möjligen outredda skick icke kan lägga något hinder i vägen
för att bevilja eu eftergift, som Riksdagen sjelf önskat. För att nu förekomma
att någon genom den föreslagna beskattningen skulle lida orätt,
har Första Kammaren till Kongl. Maj:t,s förslag gjort det tillägg, att, derest
någon tilltror sig kunna visa att han lidit orätt, skall lindring honom
medgifvas. Vill man nu att orättvisa icke skall någon tillskyndas, bör
man väl icke afstå Kongl. Maj:ts proposition. Om man bifaller Utskottets
hemställan, kommer obilligheten att qvarstå, men der man finner sådant
vara med billighet öfverensstämmande, bör väl eftergift medgifvas, och om
någon anser sig härigenom tillskyndas orätt, bör han leda sådant i bevis.
För min del tror jag att frågan bäst löses om Kammaren biträder Första
Kammarens beslut.

Herr E hr enborg: Det synes som om Herr Finansministern icke

lagt vigt vid orden “för närvarande11, som förekomma i Utskottets hemställan.
För min del tror jag att Kongl. Maj:t, som nödgats inse omöj -

Den 15 Maj, in.

2,i 7

ligheten af att fullt nöjaktigt utreda frågan, mycket väl kan stödja sig på
detta “för närvarande14 och derpå grunda uppskof med frågan, möjligen
ända till den dag, då grundskattefrågan, i anledning af Kong! Maj:ts
framställning, blifvit af Riksdagen afgjord. Detta vill jag nu lemna derhän.
Jag är visserligen icke i alla delar belåten med Utskottets förslag,
men beträffande det tillägg till Kongl. Majits förslag, som Första Kammaren
beslutat och Finansministern här förordat, så kan jag ännu mindre
inse, att det skulle vara riktigt handladt af Riksdagen att antaga ett sådant
förslag. Utskottet har ändtligen i den gamla stridsfrågan erkänt, att
den ännu icke är riktigt utreddd, att den af Kongl. Maj:t föreslagna nedsättningen
vore väl godtycklig och att månget hemman ändå möjligen
kunde blifva förorättadt, enär det å många bergslagsorter varit omöjligt
att utreda, hvilken ränta borde hvarje nu befintligt hemman såsom dess
ursprungliga eller rätta påföras, och slutligen erkänner Utskottet, att olägenheterna
visserligen skulle upphäfvas, om skatten helt och hållet eftergåfves,
men att ett sådant eftergifvande icke borde ifrågakomma annat än
i sammanhang med en allmän skattereglering. Skulle nu Riksdagen, i
likhet med hvad Första Kammaren redan gjort, lemna åt hvarje enskild
hemmansegare, som ansäge sig hafva blifvit förorättad, att bevisa sådant,
sä tror jag icke att ett sådant beslut vore Riksdagen värdigt, sedan Riksdagen
erkänt, att den förra beskattningen, konseqvent genomförd, icke
komme att drabba alla hemman med rättvisa. Hur kan man väl begära,
att en enskild person, eu hemmansegare, skulle kunna bevisa det som hvarken
Kongl. Maj:t, Kammarkollegium eller Riksdagen kunnat utreda? Det
kan väl icke vara riktigt, att Riksdagen säger till innehafvarne af bergslagshemman:
“Vi gorå er orätt, men det blir er sak att bevisa det“.

För öfrig! får jag bekänna, att jag icke siitter mycken tro till den blifvande
utredningen. Frågan intrasslas allt mer och mer och man aflägsna!'' sig
allt längre från målet. Helst skulle jag, sedan Utskottet erkänt så mycket,
vilja att frågan uppskötes till dess regeringen inkommit med den
väntade propositionen i fråga om grundskatterna, men jag har icke hopp
om att ett sådant beslut skulle kunna sammanjemkas med Första Kammarens,
t}'' tiden medgifver icke detta. Jag måste derföre antaga Utskottets
förslag, ehuru jag icke är nöjd med detsamma.

Slutligen får jag förklara, att frågan alldeles icke berör mitt enskilda
intresse, tv sedan ett år tillbaka är jag skild från bergslagerna och egen
numera derstädes icke någon fastighet.

Herr Carl Anders Larsson: Sä länge Finansministern tar Kam markollegium

till råds i eu fråga sådan som den förevarande, kan man
väl veta utgången, då man känner, att grundskatternas borttagande skulle
vara Kammarkollegii död.

Jag hemställer om det icke skulle vara eu vida större välgerning mot
landet att borttaga grundskatterna än att bevilja dyrtidstillägg åt embetsed!
tjensteman. Hvar gång frågan varit å bane, har jag sagt att jag
aldrig vill vara med om att tvinga någon ny grundskatt på den som kisa
lycklig att vara af med dessa skatter. Jag har hvarken nytta eller
skada af att bergslagerna slippa räntorna eller påläggas nya sådana, men
jag anser att det skulle vara eu orättvisa mot hela landet, om bergsla -

Den lo Maj, f. m.

288

gerna skulle påläggas nya räntor. Jag kan icke förstå hur Finansministern,
som är en bland våra klokaste män, kan vilja vara med om något sådant.
För mig är det i högsta grad motbjudande att truga på nya grundskatter
och jag her Herr Finansministern öfvergifva all tanke härpå. Om han i
stället föreslog, att grundskatterna skulle afskrifvas successivt med t. ex.
10 procent hvart år, kunde han genom ett sådant förslag blifva lika populär
i landet som den utmärkte man, som framlade den nya Riksdags-ordningen.
Afskaffas grundskatterna, så kan också hela Kammarkollegium upphäfvas,
tv Kollega gamla jordeböcker äro redan nu obehöfliga.

Dä nu Utskottet afslagit Kong!. Maj:ts proposition, hoppas jag att
någon vidare utredning i denna fråga icke kommer till stånd, helst frågan
är omöjlig att utreda.

Herr Carl Ifvarsson: Den talare, som näst före mig hade ordet,
har, enligt min åsigt, tvifvelsutan i principen rätt. Bäst vore onekligen
liksom äfven lyckligast och rättast, om Kong! Maj:t ville egna något
allvarligt bemödande åt försöket att till Riksdagen framlägga ett antagligt
förslag till upphäfvande af grundskatterna i deras helhet. Deremot kan
jag icke medgifva, att densamme talaren har rätt, dä han påstod, att här
vore fråga om att pålägga några nya skatter. Frågan gäller ju uppenbarligen
endast att påföra nu åsyftade hemman i mildare form en beskattning,
som de förut utgjort, men från hvilken de varit under en längre
tid befriade, på grund deraf att staten af dem uppburit motsvarande inkomst
på annat sätt. Då donna senare numera upphört, återinträder helt
naturligt deras fordna beskattningsskyldighet i och med bortfallandet af den
orsak, som föranledt dertill, att berörda skyldighet hittills legat in susspenso.
Jag kan således icke annat än anse, att sjelfva beskattningsåtgärden
är fullkomligt i sin ordning, så länge öfrig» grundskatter fortfara
att utgöras. Härvid förekommer dock att, sedan för hemman af ifrågavarande
beskaffenhet halfva räntan förut blifvit efterskänkt, Kongl. Maj:t
nu hemställt, att eu tredjedel af återstoden skulle till lika belopp efter
hemmantalet påföras de hemman, som för närvarande vore från jordeboksräntan
befriade. Genom ett bifall härtill skulle följaktligen i allt fall för
många orter uppkomma en större eller mindre orättvisa, för så vidt som
åtskilliga hemman af samma kategori med de ifrågavarande blifvit ålagda
högre ränteutgift, än den Kongl. propositionen tillstyrker för andra hemman
af likartad beskaffenhet. Men icke nog dermed — gifver nämnda
proposition ganska öppet vid handen, att den utredning, som åstadkommits,
icke lemnar någon säkerhet derför, att icke somliga hergslagshemman ändock,
oaktadt den för hela bergslagen medgifna eftergift af halfva räntan,
blifvit påförda räntebelopp, hvilka de rätteligen icke vore skyldige att erlägga.
Vid sådant förhållande hemställer jag, huruvida det är antagligt,
att dessa olägenheter och orättvisor kunna afhjelpas, äfven om Andra
Kammaren biträder Första Kammarens beslut, Medkammaren bär nemligen
besluta att godkänna Kongl. Majtts proposition, men med ett tillägg,
åsyftande eu jemnare fördelning för alla ifrågavarande bergslagshemmans
egare af den nu föreslagna ytterligare lindringen i eftergifna jordeboksränta^
utgörande. Jag hemställer, om ställningen härigenom förbättras.

Det

Don 15 Maj, f. in.

289

Det är gifvet, att för åstadkommande af en rättvis fördelning i detta fall
utredning skall ega rum. Att kasta bevisningen härutinnan på den enskilde
i stället för på staten, är en orimlighet. Derigenom invecklas saken
ännu mera och jag kan icke finna annat än att, om frågan icke kan
utredas af vederbörande myndighet, endast återstår att efterskänka det
tvistiga. Men i sådan händelse skulle Första Kammarens beslut leda till
en obillighet i så måtto, att en eftergift skedde för somliga, som icke medgifvits
andra egare af berglagshemman under samma kategori. Lika med
Stats-Utskottet synes mig fördenskull lämpligast vara, att denna speciela
beskattningsfråga uppskjutes tills vidare och intill dess ett generelt förslag
till afskaffande af grundskatterna i allmänhet förekommer till pröfning,
då jag, för min del, tror någon tvekan ej skall göra sig gällande att i
sammanhang dermed efterskänka äfven denna beskattning, i frågans nuvarande
skick gifver jag alltså framför den Kongl. propositionen företräde
åt Utskottets förslag och anhåller om dess godkännande.

Häruti förenade sig Herr Johan Erik Johansson.

Herr Statsrådet Wsern: Den siste talaren lemnade mig fortfarande
i okunnighet om hvad som egentligen åsyftas med Stats-TJtskottets bär afgifna
yttrande. Han förklarade, att, enligt hans åsigt, någon eftergift åt
ifrågavarande beskattning icke borde ega rum i annan ordning än i sammanhang
med en allmän skattereglering. Yi veta, att alla de förslag, som i sådant
hänseende framkommit, afse en småningom skeende afskrifning eller aflösning
och afskrifning i förening af de grundskatter som finnas, och följaktligen
rader ingen ovisshet derom, att, när ett förslag till grundskatternas upphörande
i allmänhet kan blifva slutligen antaget, äfven den skatt, som
betänkandet särskild! gäller, kommer att försvinna i samma ordning som
öfriga grundskatter, ålen frågan är, huru med denna beskattning skall
under tiden och intill dess detta sker förfaras. Det är i detta hänseende
Utskottets förslag gifver anledning till svårigheter, om det icke tillfredsställande
förklaras; enär detsamma är så affattadt, att Kongl. Maj:t, derest
det bifalles, måste stanna i osäkerhet huruvida man vill eller icke vill,
att nu föreslagna beskattningen skall under mellantiden påföras. Äfven i
denna Kammare tyckes _ ingen säker ledning för omdömet stå att vinna.
Den värde talaren från Östergötland önskar, att frihet i afseende å räntan
skall fortfarande medgifvas, men Herr Carl Ifvarsson synes vilja, att den
hittills eftergifna jordeboksräntan skall påföras de hemman, som varit derifrån
befriade, till dess beslut fattats i hufvudsaken, eller den generela
skatteregleringsfrågan. Vid sådant förhållande kan finansministern icke
annat än påpeka tillvaron af denna olikhet i uppfattningen hos Riksdagens
ledamöter, och jag skulle till följd deraf anse vida lämpligare, om Kammaren,
såsom Herr Ehrenborg önskade, men ej velat annat än eventuel!
föreslå vid den nu långt framskridna riksdagstiden, beslöte en hemställan
till Kongl. Maj:t om uppskof tills vidare med tillämpningen af 1871 års
Riksdags beslut. Detta skulle reducera beskattningen tills vidare till det,
som just varit Regeringens ursprungliga förslag, och någon förebråelse mot Regeringen
och särskild! chefen för Finans-departementet att vilja pålägga

Riksd. Prot. 1874. 2 Åfd. ö Band. 19

2S0

Dcc 15 Maj, f. m.

skatter kan jag desto mindre emottaga, som Regeringen önskat deras afskaffande.
Riksdagen ingick emellertid vid hufvudfrågans behandling icke
härpå, utan villo endast medgifva lindring till hälften af skatten. Nu har
Kammarkollegium föreslagit en ytterligare lindring i utgörandet af den för
hvarje bergslag eftergifna jordeboksränta^ och denna kollega hemställan
har Kongl. Maj:t öfverlemnat till Riksdagens besvarande. Yid afgifvande af
detta svar kan jag väl fatta, att Riksdagen öppet tillkännagifver att den
icke bryr sig om utkräfvande af denna skattetitel. Dermed är saken
klar. Men att säga, att, innan svaret gifves, först skall försiggå eu ytterligare,
kostsam utredning, om dessa hemman böra eller icke böra utgöra
ofta berörda beskattning, är ett sätt att för tillfället afstilla ärendets behandling
från Riksdagens sida, lrvilket synes mig vara synnerligen otillfredsställande,
då det icke lärer kunna vara lämpligt att utgifva än mera
penningar för sådant ändamål, om meningen är att efterskänka hela skatten.
Jag kan slutligen icke undgå yttra, att, ehuru jag skulle anse det
vara en stor lycka för Sverige, om alla grundräntor kunde undvaras och
den svenska jorden blefve derifrån befriad, jag dock, med anledning af
Herr C. A. Larssons uppmaning till finansministern att hos Riksdagen
föreslå afskaffande af grundskatterna i än dmål att derigenom “gorå sig
populär", måste förklara, att det för mig är otänkbart att någon regering
i Sverige kan komma att behandla så vigtiga saker på grund af motiv
af så dålig beskaffenhet.

Herr Edström: Med åberopande af de skäl Herrar Ehrenborg och
Carl Ifvarsson anfört, inskränker jag mig att tillstyrka bifall till Statsutskottets
betänkande, under anhållan, att Kammaren måtte iakttaga den
försigtigheten att icke understödja det tillägg till Kongl. Maj:ts förslag,
som Första Kammaren jemte detta antagit.

Herr Sjöberg: Jag önskar endast göra ett kort tillägg till hvad

föregående talare yttrat. Det var egentligen Herr Carl Anders Larssons
vältaliga föredrag, som gaf mig anledning att begära ordet, i synnerhet som
af hans anförande, så vidt jag kunde finna, snart sagd! från början till
slut ganska tydligt framgick, att den ärade ledamoten icke nog studerat
hvarken Kongl. Maj:ts proposition eller Stats-TJtskottets betänkande i ämnet,
då han icke en gång, utan väl tolf gånger upprepade, att här vore
fråga om att pålägga en ny beskattning. Derom är tvärtom så litet fråga,
att Kongl. Maj:t, på Kammarkollegii hemställan, fasthellre föreslagit Riksdagen
att medgifva en ytterligare eftergift af en redan befintlig grundskatt.
Jag betvifla!'', att ett förslag af dylik syftning med fog kan sägas
afse påförandet af en ny skatt. Då nu Herr Finansministern ådagalagt,
att ett ovilkorlig! fasthållande vid de genom Kongl. kungörelsen den 9
Juni 1871 meddelade föreskrifter endast skulle föranleda till en utredning,
som vore olidlig och icke motsvarade värdet af den tid, som den komme
att medtaga, samt kunde göras obehöflig'' genom beviljande af nu ifrågavarande
eftergift, vill det synas, som skulle giltigt skäl hafva förefunnits för
Stats-Utskottet att tillstyrka den i ämnet afgifna nådiga propositionen.
Yid remissen af denna proposition anförde visserligen, efter hvad jag funnit,
en ledamot från Örebro län åtskilliga anmärkningar mot det Kongl.

Den 15 Maj, f. m.

291

förslaget i särskilda delar. Jag kan naturligtvis icke nu upptaga dem till
bemötande, derest detta vore af omständigheterna påkalladt, emedan jag
icke hörde den ärade ledamotens föredrag, och Kammarens protokoll för
nämnda dag ännu icke är tryckt. Enligt en uppgift från Kammarkollegium
skulle emellertid, hvad beträffar förhållandet i berörda afseende inom Nora
bergslag i Örebro län, hvilken jag förmodar, att den af mig nu åsyftade
ledamoten särskild! framhöll, den så kallade jordeboksränta, som enligt
Kongl. Majtts förslag komme att till en tredjedel utgå, på helt mantal
endast utgöra 2 kronor 78 öre. Herrarne torde få medgifva, att detta
räntebelopp är en ren obetydlighet, som näppeligen förtjenar att omtalas,
likasom den icke heller är för statsverket synnerligen afsevärd. Men afslås
den Kongl. propositionen, såsom hemstäldt och yrkadt blifvit, är det
tydligt, att det af Riksdagen och Kongl. Maj:t år 1871 fattade beslut skall
lända till efterrättelse samt, i fall den derför nödiga utredning låter sig
göra, träda i tillämpning. Det är detta fortsatta nödtvång af en undersökning,
som antagligen icke kan i allmänhet genomföras med något praktiskt
resultat, man velat undvika, och sådant desto hellre, som en dylik
undersökning är af den svåra och tidsödande beskaffenhet, att den tjensteman
i Kammarkollegium, hvilken anses vara den mest erfarne i frågor af
denna natur, måst använda ett hälft år för åstadkommande af enahanda
utredning för allenast tvänne bergslager. Härtill kommer, att kollega
arbetskrafter icke förslå för fullgörande af det arbete, som i allmänhet
förekommer samt icke får sättas å sido, och de kunna följaktligen ännu
mycket mindre räcka till för det arbete, hvarom fråga nu är, och som icke
heller förväntas leda till något resultat. De fromma önskningar beträffande
detta kollegium, hvilka Herr Carl Anders Larsson nyss uttalat, torde
ock snart nog måhända gå i fullbordan. Ty med den kännedom, jag eget
om dervarande förhållanden, anser jag för ganska antagligt och troligt,
att Kammarkollegium inom en icke allt för aflägsen tid skall komma att
i bostaflig mening utdö, enär numera en nästan fullständig brist på extraordinarie
tjensteman är i detta verk för handen. Dels af sådan anledning
och dels samt hufvudsakligen — jag upprepar det — i afsigt att
undvika fullföljden af en, såsom redan till fullo sig rusat, alldeles ändamålslös
undersökning genom att på förhand undanrödja hvarje befogad
anledning till klagan, har den föreslagna ytterligare nedsättningen i beräkningen
af den redan nu till en del eftergifna jordeboksränta!! blifvit föreslagen
af Kongl. Maj:t. Herr Ehrenborgs eventuel! framställda förslag
derom, att Riksdagen skulle besluta eu underdånig hemställan hos Kongl.
Maj:t om medgifvande af fortsatt anstånd med tillämpningen af 1871 års ofta
berörda kungörelse, vore jag gerna benägen att understödja, om jag såge
någon större möjlighet att nu bringa ett dylikt beslut till verklighet och
i motsatt fall, då Kamrarne stanna i stridiga beslut, beslutet af år 1871
skall blifva gällande, så vidt ske kan.

På dessa skäl och utan att framställa något särskild! yrkande anser
jag, för min del, lika med Herr Finansministern lämpligast vara att biträda
Första Kammarens beslut.

Herr C. A. Larsson: Jag må så till vida medgifva, att Herr Sjöberg
kan hafva rätt i sitt antagande, att jag icke läst den ifrågavarande

292

Den 15 Slaj, f. in.

Kongl. propositionen, som jag erkänner, att jag icke tagit kännedom om
densamma i den särskilda afdelning af riksdagstrycket, der sådana regeringshandlingar
sammanföras, men jag har åtminstone läst Stats-Utskottets
i ämnet'' afgifna betänkande. Der är den Kongl. propositionen till dess
allra hufvudsakligaste innehåll fullständigt intagen och jag inhemtar deraf,
att det ärende, som nu föreligger Kammaren, är samma gamla fråga, i
hvars behandling jag så många gånger deltagit. Då den ärade ledamoten
på stockholmsbänken förnekar, att här vore fråga om att pålägga desse
hemmansegare nya skatter, har han måhända, strängt taget, äfven rätt
och jag orätt. Jag föreställer mig likväl, att i verkligheten förhållandet
ställer sig något annorlunda. Jag tror, att frågan är densamma som den
varit från början. Tackjernstillverkningen har blifvit medgifven befrielse
från tionde och nu skall ränta påföras de hemman inom privilegierad bergslagsort,
som för frigörelsen icke lemnat sådant vederlag. Och då alla dessa
bergslagshemman varit befriade från grundräntan i så många år, att icke
ens Kammarkollegium, som har tillgång till alla möjliga gamla skatteluntor,
är i stånd att lå reda på den rätta skattesiffran, hemställer jag, om
man icke i sjelfva verket kan säga, att det är nya skatter, som afsigten
är att pålägga. Då vidare härtill kommer, att, jemlikt Kongl. Maj:ts förslag,
för helt mantal den ytterligare eftergiften af grundräntans belopp
endast skulle uppgå till 2 kronor 78 öre, är det ju en ren småsak för
statsverket att eftergifva äfven denna obetydlighet och låta dessa bergslagshemman
allt framgent åtnjuta en räntefrihet, af hvilken de under eu i
tiden långt tillbaka gående följd af år varit i besittning. Jag vidhåller
fördenskull min mening och mitt yrkande.

Herr Ehr enborg: Med anledning af Herr Finansministerns senaste

anförande och för den händelse, att det skulle utgöra något stöd för regeringen,
att en Kammare — don Andra — fattat beslut i den syftning jag eventuel!
framställde, då jag förra gången hade ordet, tager jag mig friheten nu
föreslå hvad jag då ej trodde vara skäl att med bestämdhet påyrka, eller att
Kiksdagen må hos Kongl. Maj:t anhålla att alla åtgärder för påförande å
de ifrågavarande hemmanen af den ränta, som anses eftergifven, må inställas,
intill dess Kongl. Magt till Kiksdagen afgifva proposition om grundskatternas
upphörande samt Kiksdagen med anledning deraf fattat beslut.

Herr Sjöberg: Efter Herr Finansministerns senaste yttrande anhål ler

jag att fä instämma i Herr Ehrenborgs skrifvelseförslag och hoppas,
att tiden möjligen skall medgifva ett försök att förmå Första Kammaren
att biträda detsamma.

Herr Johan Johansson i Ringshyttan: Jemte det jag tillåter mig
understödja det skrifvelseförslag, som den näst siste talaren framställt,
ber jag att med hänsyn just till den räntesiffra, som nu är i fråga, emot
hvad bär blifvit yttradt få dels göra eu erinran och dels på samma gång
illustrera den pålitlighet i beräkningar, hvarför Kammarkollegium just i
fråga om vederlaget för tackjernstionden gjort sig val och vida bekant.
Den ärade talaren på stockholmsbänken uppgaf nemligen, att den tredjedel
af jordeboksränta!!, som blifvit af Kongl. Maj:t föreslagen att påföras

Ler. 15 Maj, f. m.

293

de bergslagsbo annan, Indika den Kongl. propositionen åsyftar, skulle utgöra
endast 2 R:dr 78 öre. Jag anhåller härvid få anmärka, att Kammarkollegium
eller rättare den tjensteman derstädes, hvilken egentligen verkställt
den omordade utredningen, i en promemoria, afgifven till 1871 års
Riksdags Stats-lJtskott, uträknat den berörda hemman åliggande årliga
räntesumman till ett högre belopp, sa att tredjedelen skulle jemlikt den
uträkningen blifva 2 R:dr 91 öre. Nu hafva hans forskningar i saken fort
honom tvänne år senare till ett annat resultat. Ett af dem, om icke
båda, måste alltså vara oriktigt och dermed oss lemnadt ett ytterligare
bevis om den tillförlitlighet Riksdagen har att vänta af Kammarkollegii
“utredningar11. Jag vill vidare tillägga, att den promemoria, hvilken i år
på särskild begäran blifvit lemnad till Stats-Utskottet och hvilken handlings
hufvudsakliga syftemål synes hafva varit att vederlägga mitt anförande
vid remissen af förevarande Kongl. proposition, äfven vant .för mig
tillgänglig, men naturligtvis under sådana förhållanden, att jag icke är
berättigad att här uppehålla mig vid eller i detalj skärskåda densamma.
Det må visserligen svnas märkvärdigt, att promemorian icke ansågs v ara al
den beskaffenhet, att den kunde öppet framläggas; men jag anser mig
dock oförhindrad förklara, att hvad angår påståenden, som i desamma innehållas,
jag när som helst är beredd att ådagalägga deras oriktighet och
bristande öfverensstämmelse med verkliga förhållandet. Jag vill ock i öfrigt
anmärka att. hvad särskildt beträffar de bergslager, hvilkas talan jag
hufvudsakligen vill fora i denna angelägenhet, dessa skulle komma att påläggas
en jordeboksränta, som vore 20 procent högre än den som drabbar
andra bergslager, endast derigenom att förvandlingen af osmundsjernet
hos oss sker på ett annat och, jag vågar påstå, alldeles oriktigt sätt.
Vidare ber jag få erinra, att, då man läser räkenskapen för år 1624 för
dessa bergslager och icke stannar vid sjelfva ränteuppgiften, utan fortsätter
läsningen ännu ett stycke, skall man finna, att icke obetydliga poster
finnas afkortande, Indika vederbörande likväl icke tvekat att nu upptaga i
sina beräkningar rörande jordeboksränta!!* råtta belopp; och granskar man
slutligen alla de särskilda ränteposter, som bilda slutsumman i 1624 års
räkenskap, kan resultatet icke blifva annat än eu högst betydlig nedsättning,
något som promemorieförfattaren icke skall kunna bestrida.

Såsom eu ytterligare illustration till beskaffenheten af den “utredning1-Kammarkollegium nu åstadkommit, tager jag mig slutligen friheten upplysa,
att jag har i min ego ett annat embetsutlåtande af äldre datum, i
hvithet Kammarkollegium med bestämdhet uppgifver, att Nora bergslag i
Örebro län såsom bergslagsprivilegium endast åtnjuter frihet frän knektehåll.
Vid en jemförelse mellan detta utlåtande å ena sidan och den utredning,
som af samma kollegium 1867 blef afgifven, må ingen förtänka
mig, om jag säger, att frågan ställer sig ganska besynnerligt; och om äfven
härvid låter sig antaga möjligheten, att kollegium sjelf! ej hatt eller
har reda på ofvan berörda, dess egna yttrande och att deraf skulle förklaras
anledningen till den brist på kontinuitet i uppgifter ocli handlingssätt,
som kollegium i rikt mått uppenbarat i behandlingen al'' detta beskattnings
ärende. förbättras för visso derigenom icke förhållandet. Emellertid
anhåller jag att i frågans närvarande ställning få biträda det af

294 Den 15 Maj, e. in.

Herr Ehrenborg afgifna skrifvelseförslag och hos Kammaren anhålla om
dess godkännande.

Herr Carl Ifvarsson: För min del betviflar jag, att ett godkännande
af Herr Ehrenborgs skrifvelseförslag skall kunna leda till något
verkligt resultat i det afseende, som här är i fråga och jag är, såsom jag
förut förklarat, icke heller böjd för eftergift af någon grundränta utan
i sammanhang med eu allmän skattereglering. Enär emellertid Herr
Finansministern anser att det för Regeringen vore af vigt, om Andra Kammaren
ville fatta beslut i enlighet med nämnda förslag, skall jag visst
icke sätta mig deremot, ehuru jag näppeligen tror, att en Kammares beslut
skall kunna bereda Regeringen det beräknade “stödet11 och jag dessutom
svårligen kan antaga, att Första Kammaren skall finnas benägen
att biträda detsamma. Jag kan således fortfarande icke finna ändamålsenligt
något annat beslut än det Stats-Utskottet tillstyrkt.

Öfverläggningen var slutad. Herr Talmannen gaf propositioner så väl
på bifall till Utskottets hemställan som jemväl på yrkandet att, med afsteg
å berörda hemställan, det försteg måtte antagas, som Herr Ehrenborg
under öfverläggningen afgifvit. Hen förra af dessa propositioner blef
med öfvervägande ja besvarad; och hade Kammaren således bifallit Utskottets
försteg.

§ 8.

Herrar Östling och G. C. Maechel erhöllo, uppå derom nu anmäld
begäran, ledighet från riksdagsgöromålen, den förre från och med morgondagen,
i anledning af inträffadt sjukdomsfall i hans hem, och den senare
från och med den 18 i denna månad, i och för sin helsas vårdande.

Kammarens ledamöter åtskildes nu kl. 12 4 e. m., men samrnankoinmo
åter

kl. 7 e. in.,

då, i Herr Talmannens frånvaro talmansbefattningen utöfvades af Henvice
Talmannen.

§ 9-

Föredrogs Sammansatta Stats- och Banko-Utskottets Utlåtande N:o 4,
i anledning af Fullmäktiges i Banken och Riksgäldskontoret framställningar
i fråga om uppförande af nytt riksdagshus å Helgeandsholmen äfvensom
Riksbankens och Riksgäldskontorets förläggande till samma holme.

Herr Törnfelt anförde: Då denna fråga i fjor förevar, yttrade jag
mig visserligen i den riktningen, att ett nytt riksdagshus borde byggas
på Helgeandsholmen, men jag gjorde det derföre att jag då icke visste
någon annan råd. Jag har nu sett mig mera omkring och anser att det

Deri 15 Maj, e. m. 295

är bättre att gå i en annan riktning; jag tror icke nu, att ett nytt riksdagshus
bör läggas på Helgeandsholmen. Skälet härtill är för det första,
att Helgeandsholmen* icke hvilar på någon säker grund, tv det strömmande
vattnet omkring holmen fräter grunden oupphörligt, utan att man märker det,
och gör att Helgeandsholmen ej kan för everldlig tid erbjuda någon fast och
tillförlitlig grund för ett så stort hus, som det nya riksdagshuset skulle blifva,
vidare tror jag, att Helgeandsholmen bör ordnas så, att den icke bortskymmer
utsigten från något håll eller till något håll i afseende på Kong! slottet
och strömmens alla öfriga omgifningar, utan denna utsigt lår vara
öppen. Många finnas visserligen, som tro att det är nödvändigt att hafva
en stor byggnad der till skydd för vestanstormarne, men jag har den erfarenheten,
'' att då jag seglar i ett sund emellan två branta stränder, så
blåser det dess hårdare, ju smalare sundet är, men svagare, ju bredare
det är. På samma sätt förhåller det sig, föreställer jag mig, med Helgeandsholmen.
Blåser det starkt der, så icke skall det blåsa värre, om holmen
blir en öppen plats, än det gör nu. då holmen är bebyggd: tv det
är just i de små kanalerna på ömse sidor om byggnaderna som luftströmmen
sammanpressas och blir så våldsam. Helgeandsholmen har vidare,
hvad läget beträffar, ej sin like i hela verlden; den bör derföre förskönas
genom konsten, så vidt möjligt är, ingen byggnad bör der skymma
utsigten, vare sig åt det ena hållet eller åt det andra, der böra i stället
blomstren prunka, doftande vattenkonster spela och bältespännare samt
andra spännare af första ordningen väcka vandrarens rättmätiga beundran.
Slutligen tror jag, att det hus, i hvilkot vi nu befinna oss, skulle kunna
förändras så att det blcfve tillräckligt för ändamålet; om man byggde ut
det åt sjösidan eller der i stället för småhusen byggde en eller två rotundor,
tjenliga till församlingssalar, så tror jag att behofvet skulle vara
afhjelpt och detta för mycket mindre kostnad, än som skulle erfordras för
att bygga ett helt och hållet nytt riksdagshus. Jag vill dock för närvarande
ej göra något yrkande, utan skall afhöra diskussionen och biträda
det yrkande, som under densamma kan komma att framställas och mest
öfverensstämmer med min åsigt i frågan.

Herr Ola Månsson: Sista året försvarade jag både såsom medlem
af det dåvarande Sammansatta Stats- och Banko-Utskottet och bär i
Kammaren den åsigten, att dessa tre frågor om ett nytt riksbanks-, riksdags-
och riksgäldskontorslius ej borde pa detta sätt sammankedjas med
hvarandra. Ett nytt hus för Riksbanken är visserligen af behofvet påkalladt
—■ derom äro vi alla ense — men så länge frågor på detta siitt
sammankedjas med hvarandra, är jag viss om att Riksbanken svårligen
på länge får någon ny och bättre lokal, än han har. Jag har äfven varit
ledamot af det Sammansatta Utskott, som nu behandlat dessa frågor, men
har likasom i fjor haft den olyckan att befinna mig i en sä afgjord minoritet,
att jag icke ens ansett det löna mödan att reservera mig mot
Utskottets hemställan. Jag vill derföre vända mig till Kammaren med
samma åsigt som förlidet år, att de tre frågorna böra skiljas åt. Ty ingen
lärer vilja förneka, att Riksbanken behöfver en annan, bättre och mera
centralt belägen byggnad, än den han nu har, men lika litet lärer det å
andra sidan kunna påstås, att Riksgäldskontoret behöfver en ny lokal, då

2%

Deri 15 Maj, e. m.

dess nuvarande lokal är fullkomligt tillräcklig. Hvad slutligen det nya
riksdagshuset beträffar, torde det ej heller vara särdeles många, åtminstone
i denna Kammare, som sträcka sina pretentioner så långt, att de anse
detta hus för dåligt och för klent; tvärtom, mången torde kanske finnas
som anser det alldeles för dyrbart och beqvämt. Jag yrkar alltså för
min del afslag å betänkandet.

Herr Lyttkens: Från första stunden denna fråga här i Kammaren
förekom, har jag efter måttet af min förmåga yttrat mig mot densamma,
och detta tänker jag att göra äfven nu. Af det föreliggande betänkandet
synes, att kostnaden endast för sjelfva den föreslagna byggnaden skulle
uppgå till 3,500,000 R:dr. Härtill kommer kostnaden för hofstallets ombyggnad,
de gamla husens borttagande, för ny inredning o. s. v., hvarigenom
utgifterna för den nya byggnaden antagligen skulle blifva ändå
mycket högre. Utskottet säger vidare sjelf!, att Eiksmarskalksemhetet ansett,
“det anledning funnes att strömvattnet på flera ställen inom hela
holmen framrinner och bildar underjordiska rännilar11. Då jag förmodar
att Eiksmarskalksemhetet haft fullkomligt säker och grundad anledning att
framkomma med ett sådant påstående; så vore det således äfven af den
orsaken högst obetänksamt att bygga ett riksdags- och bankohus på den
ifrågavarande platsen. Härtill kommer, att det alldeles icke är lämpligt
att hygga ett riksdagshus på den mest trafikerade och befarna plats i
hufvudstaden, samt att genom eu sådan byggnad effekten af det närbelägna
Kongl. slottet skulle försvagas i betydlig män. Riksdagen har för
öfrig! med sä sällspord frikostighet beviljat anslag till alla möjliga offentliga
byggnader, att statens medel icke ytterligare torde böra offras på någonting.
som är alldeles öfverflödigt. Ätt arbetet är möjligt och låter sig
utföras, visa de uppgjorda ritningarne, och ingen har för öfrigt hyst något
tvifvel derom; men hvad man har skäl att i högsta måtto betvifla och
som jag för min del vågar alldeles förneka, är nyttan och nödvändigheten
deraf. Eu talare, af samma åsigt i frågan som jag, sade nyss att det för
Riksdagen funnes fullkomligt utrymme på den plats, Riksdagens hus nu
är beläget. Äfven jag är derom fullkomligt öfvertygad, och beviset derför
föreligger bland annat i de i riksdagsarkivet förvarade, under första treårsperioden
af den nya Riksdagens sammanvaro uppgjorda ritningar till ombyggnad
af detta hus, Indika då icke ledde till något resultat, och enligt.
Indika tvänne halfrundlar skulle utbyggas nedåt sjön till med en dem förenande
större sal, afsedd för ungefär samma ändamål som den nuvarande
s. k. sammanbindningsbanan. I den vestra rundeln skulle Första Kammaren
hafva sin samlingslokal, i den östra denna Kammare.

Af dessa anledningar och då jag icke kan inse orsaken, hvarför ännu
liera ritningar skulle behöfva infordras, då man ju ännu icke beslutit, att
ett nytt riksdags- och banko- samt riksgäldskontorshus eller ett nytt riksdags-
och hankohus eller ens ett nytt riksdagshus skall uppföras, så anser
jag det icke Renligt att bekosta ännu flera ritningar, äfven om man icke
skulle kunna få ett så elegant och praktfullt riksdagshus här på Riddarholmen
genom att förbättra och utvidga det nuvarande, som genom att
hygga ett nytt på Helgeandsholmen. Utrymmet af den nuvarande riks -

297

Den 15 Maj, e. in.

dagshiistomteii är i alla fall fullt tillräckligt för den nödiga utvidgningen
och förändringen af Riksdagens lokaler.

Af dessa skäl yrkar jag rent afslag å Utskottets förslag, i förhoppning
att till nästa riksdag fa ett förslag till ombyggnad af den nuvarande
lokalen. Båda Kamrarne skulle då, hoppas jag, kunna få fullt tillräckligt
utrymme, och ledamöterne ej vidare, såsom nu är förhållandet, behöfva
sitta på trånga och obeqväma platser och lida af den odrägliga luft, af
hvilken vi nu besväras litet hvar. Vi skulle då snart nog kunna få en
bättre lokal än den nuvarande, utan att behöfva bygga ett alldeles nytt
riksdaghus, något som jag hoppas icke skall finnas åt behofvet ännu på
länge påkalladt, lika litet som det för närvarande är det.

Häruti instämde Herr Lars Börjesson.

Herr Gustaf Jonsson: Då de ritningar, som till Herrar fullmäktige
inkommit, varit af beskaffenhet, att ej af dem kunna godkännas, så
tror jag att de för frågans ytterligare utredning nödiga åtgärder höra vidtagas.
Det beror ju i alla fall på Riksdagen sjelf att afstå eller gilla de
framställningar om anslag för de nya byggnader, som möjligen kunna
komma att göras. Ett bifall till Utskottets hemställan är i min tanke
endast en konseqvens af Riksdagens i frågan förut fattade beslut och ledei
alldeles icke derhän, att de ifrågasatta byggnaderna ovilkorligen måste uppföras.
Jag yrkar således för min del bifall till Utskottets förslag.

Friherre Fock: Jag kan icke neka till, att det förefaller mig

litet besynnerligt, om denna Riksdag skulle genom utslag af det nu framlagda
betänkandet helt simpelt afskära de båbörjade undersökningarne, innan
ännu något beslut derom blifvit fattadt. Jag tror icke att man brukar
gå till väga på det sättet; jag föreställer mig att de tvä nästföregående
Riksdagarnes önskan verkligen varit att la. denna sak utredd och att således
det icke vore skäl att just nu afbryta sjelfva undersökningarne. Jag
ber Herrarne blott besinna, att här icke är fråga om att anvisa några
medel, vare sig för att bygga ett nytt riksdagshus eller bankhus eller
hus för Riksgäldskontoret, utan blott att fä den frågan fullständigt utredd,
huruvida den ifrågavarande platsen för nu nämnda ändamål kan vara tjenlig
och användbar. Det har blifvit anmärkt att. grunden å den ifrågavarande
platsen icke skulle vara pålitlig; det hav yttrats att strömmen, som
rinner omkring Helgeandsholmen, skulle kunna taga bort denna holme.
Ja, mine Herrar, den strömmen har runnit länge kring denna holme, men
ändå står holmen qvar, och detta af det enkla skälet, att ingen holme
ligger ''qvar i en ström, som icke hvilar på berg. Derföre ligger Helgeandsholmen
qvar, och derföre kommer sa äfven fortfarande att blifva förhållandet.
Det har vidare talats om möjligheten af, att man genom att
bygga en större byggnad på holmen skulle göra blåsten och draget derstädes
ännu svårare, än de nu äro eller, rättare sagdt, skulle blifva, om
man afröjde holmen. Nu är likväl holmen till en del bebyggd och pa den
delen finnes det således skydd för vandraren. Hurudant förhållandet i
det afseende! är på den delen af Norrbro, som saknar skydd, det har man
tillfälle att erfara en stormig höst- eller vårdag, då man passerar den

CCS

Den 15 Maj, e. m.

fram. Att detta kommer att klifva förhållandet äfven på den bebyggda
delen, om byggnaderna tagas bort och holmen afröjes, tror jag icke att
man behöfver på vetenskaplig väg deducera. Jag medgifver gerna, att
holmen bör prydas med blommor, vattenkonster, med både bältespännare
och “andra spännare11, men, mine Herrar, om den ifrågasatta byggnaden
uppföres efter det program, som af fullmäktige blifvit uppgjordt, så blir
det ändå plats för alla dessa byggnader. Att icke platsen skulle vara
lämplig och hafva ett lämpligt läge för ett riksdagshus i öfrigt, vågar
jag bestrida. Platsen är belägen alldeles midt i hufvudstaden, tillgänglig
från alla sidor, öppen och fri, med frisk och ren luft. Eu bättre plats
kan icke finnas för ett riksdagshus, och någon vackrare plats för ett sådant
finnes, vågar jag påstå, ej i någon hufvudstad i verlden. Man har
sagt — och detta är en allvarsam anmärkning — att en stor byggnad på
Helgeandsholmen skulle komma att antingen borttaga den storartade effekten
af det stora och herrliga, monumentala Kong!, slottet eller ock, hvilket
är sannolikare, sjelf genom närheten till slottet blifva nedtryckt och synas
obetydlig. Här är man inne på ett mycket omtvistadt estetiskt område,
som jag ber att med några ord få vidröra, Arkitekterne äro af olika åsigter
derom, huruvida man i en hufvudstad eller större städer i allmänhet
bör söka sprida de stora monumentala byggnaderna på olika platser, för
att låta hvar och en för sig framstå, eller mera samla dem på en plats;
men i praktiken har det visat sig, att det just är genom dessa stora monumentala
byggnaders samlande på ett ställe, som effekten af dem blifver
storartad. Hvar och en som besökt Berlin t. ex. och sett den storartade
effekten, som den ena sidan åt gatan “Unter den Linden11 företer, der
slottet och många andra monumentala byggnader äro samlade, kan omöjligen
förneka att det vore stor skada, om dessa byggnader läge spridda
här och der. Samma förhållande får man se i åtskilliga andra stora städar
; och jag tror mig veta, att särdeles framstående och utmärkta arkitekter
dela denna åsigt. Efter det uppgjorda programmet skulle för öfrigt
Kongl. slottet blifva mindre skymdt än hvad för närvarande är förhållandet
— jag ber Herrarne noga fästa sig härvid — tv programmet är så
beskaffad^ att om man tänker sig std vid Gustaf II Adolfs byst och derifrån
drager en rät linie till yttersta punkten af vestra slottsflygeln, så
innehåller programmet, att ingen punkt af byggnaden skulle få skjuta öfver
den linien. Från Gustaf II Adolfs staty skulle man således hafva en fullkomligt
obegränsad syn af hela slottet med flyglarne. Nu är det klart
att, då man närmar sig Arffurstens palats, så kommer icke slottet att
skymmas, men väl en del af nyssnämnda flygel.

Den näst siste högtärade talaren antydde, att den tomt, hvarpå det
nuvarande riksdagshuset ligger, skulle, rätt använd, erbjuda tillräckligt
utrymme för ett riksdagshus. Det hade varit skäl att söka genomdrifva
den åsigten vid den föregående riksdagen och således söka förekomma det
beslut i nu förevarande hänseende, som då fattades; men i alla fall måste
det väl medgifvas, att det skälet icke är något fullgiltig! skäl till att kasta
öfver bord sjelfva utredningsfrågan, åtminstone icke så vida man ej vid
sidan deraf uppställer ett förständigande för vederbörande att söka 11 utreda
huru och på hvad sätt denna plats skulle för ändamålet kunna användas.
Nog måste det väl ändå medgifvas, att det riksdagshus, vi för

Den 15 Maj, e. in.

299

närvarande hafva, icke ens under nuvarande förhållanden är tillfredsställande
och ännu mindre kominer att blifva det i en framtid. Jag för min
del hoppas också att det icke skall blifva det, jag hoppas att representanternes
antal skall växa så, att detta hus skall blifva ännu mindre tillfredsställande
än det nu är. Och om det också skulle vara i någon mån
tillfredsställande för representanterne sjelfve, från hvilka man likväl hör
(åt ganska allvarligt missnöje öfver det närvarande tillståndet, och detta,
som jag tror, icke utan fog, om — säger jag — det skulle för representerne
sjelfve vara någorlunda tillfredsställande, sä skola vi dock komma
ihåg, att det äfven finnes andra berättigade anspråk, som äfven måste tillfredsställas,
nemligen tidningsreferenternes anspråk och anspråken från den
allmänhet, som vill vara närvarande och åhöra våra öfverläggningar; äfven
de ha berättigade anspråk att fä litet utrymme och eu atmosfer, som
icke gör deras vistelse här alltför mycket besvärlig. Dessutom, om äfven
denna plats vore lämplig för ett riksdagshus, så återstår frågan om ett
Hytt hus åt Riksbanken, som väl icke gerna lärer kunna fortfarande inrymmas
i sitt nuvarande hus. En utredning af frågan rörande ett nytt
bankohus skulle det väl således alltid vara skäl att åstadkomma. Sammansatta
Utskottet har nu endast tillstyrkt, att undersökningarne skulle
fortsättas i fråga om Helgeandsholmens ordnande och bebyggande, antingen
i hufvudsaklig öfverensstämmelse med det af fullmäktige uppgjorda
programmet eller på något annat sätt. Det bemyndigande Utskottet föreslagit
för fullmäktige är således temligen vidsträckt, så att jag för min
del verkligen tycker att förslaget är så oskyldigt, att det icke är skäl att
afstå det, utan låta utredningen hafva sin gång, så att man vid eu kommande
riksdag finge se, huru den tager sig ut.

På nu anförda grunder vågar jag för min del tillstyrka bifall till
Utskottets hemställan.

Herr Åke Andersson: Lika ofta som denna fråga varit föremål

för diskussion i denna Kammare, lika ofta har jag motsatt mig byggandet
af ett nytt riksdagshus å Helgeandsholmen. Detsamma vill jag göra
äfven nu och yrkar således, på de af Herr Lyttkens anförda skälen, afslag
å betänkandet.

Herr Kolmodin: Jag vill efter de upplysningar, Friherre Fock lemnat,
ej fästa så synnerligt stort afseende vid Herr Törnfelts farhågor rörande
grunden på Helgeandsholmen. Jag vill ej heller inlåta mig på,
huruvida man, efter Herr Törnfelts förslag, i stället för Riksdagens flödande
vältalighet bör derstädes anbringa en vattenkonst och i stället för
de kämpande rikdagspartierna bör på denna plats uppställa bältespännarne.
För min del tror jag verkligen, att Herr Törnfelts förslag på det hela
taget kan cura lika godt som det andra. Äfvenledes har en tvist uppstått
mellan de tvänne ärade talarne. Herr Törnfelt och Friherre Fock, en tvist,
säger jag, huruvida man genom eu större byggnad bör bryta vinden pa
Helgeandsholmen eller ej. Jag vill icke inlåta mig i denna lärda undersökning
heller, men visst är, att, äfven om man skulle behöfva uppföra
en byggnad för att bryta vinden på den ifrågavarande holmen, det före -

300 Dm 15 Maj, e. m.

slagna riksdagshuset synes mig vara alldeles för dyrt för att anbringas
såsom vindkappa.

Det omtalas äfven i betänkandet, att en ny lokal för Riksgäldskontoret
skulle vara ifrågasatt. Mina sträfvanden hafva alltid gått derpå ut,
att vi medelst Riksgäldskontorets indragning så fort som möjligt skulle
få dess nuvararande hus ledigt att uthyras; jag, för min del, vill således
visst icke bygga några nya lokaler för det embetsverket. Men, säger den
högtärade talaren på stockholmsbänken, man bör icke rygga tillbaka, ty
här är ju icke fråga om något anslag, utan blott om eu utredning. Omedelbart
derefter upptog han emellertid frågan från rent estetisk synpunkt
och talade om vigten af att på ett ställe sammandraga de monumentala
byggnaderna i hufvudstaden. Det ligger dock således en ganska allvarsam
mening bakom hans ord; och fastän han vill trösta oss dermed,
att det denna gång icke är fråga om något anslag, så drifva likväl hans
estetiska, åsigter honom nödvändigt att i sinom tid söka genomföra ett anslag
till ett ståtligt riksdagshus på Helgeandsholmen.

Jag bekänner uppriktigt, att min plats i Kammaren är särdeles dragig
och obehaglig, och jag tror att rheumatismen i min venstra arm är
en följd deraf; men det oaktadt vill jag icke, att man under flera år skall
belasta statskassan med eu så drjrg utgift, som påtagligen enligt dessa
här föreliggande prospekter kommer att utgå för realiserandet af planen
till ett nytt riksdaghus. Jag vill icke att vi längre skola fortsätta med
den här leken, ty, rnine Herrar, det kunde då hända oss detsamma, som
det hände den unge mannen, hvilken så ofta konverserade med sin kusin,
en ung flicka, att han till sist blef förlofvad med henne, innan han ordentligen
friat. För att förekomma någonting dylikt, yrkar jag för min del
rent utslag å betänkandet.

Herr Jonas Jonasson i Gullaboås instämde med Herr Kolmodin.

Herr Sven Nilsson i Österslöf: Den ärade talaren, som försvarade
Utskottets förslag, eller rättare sagdt det uppdrag,, hvarom här är fråga,
har, efter hvad mig synes, gjort sig skyldig till någon liten tvetalan. Först
uppdrog han en vacker skildring om, huru angeläget det vore ur estetisk
synpunkt att i en hufvudstad samla monumentala byggnader på en plats,
samt huru vår hufvudstad sålunda skulle förskönas derigenom att vi på
Helgeandsholmen uppbyggde ett nytt riksdagshus, men han nämnde strax
derefter, att detta riksdagshus icke skulle komma att skymma bort slottet
eller någon annan af de kringliggande större byggnaderna, Jag förstår
icke riktigt, huru dessa hans båda yttranden kunna stå tillsammans, eller
att man skulle kunna få på ett ställe en monumental byggnad uppförd
utan att den skulle på något sätt skymma utsigten. Antingen skall riksdagshuset
blifva en monumental byggnad, som således måste hafva stora
dimensioner och följaktligen äfven skymma, eller också skall det, för att
icke skymma, byggas helt litet, men då kan byggnaden ej heller kallas
monumental. Hvad hans yttrande, om att holmen skulle hvila på berg,
beträffar, så har jag visserligen icke undersökt dess grund, men jag måste
dervid göra afseende på hvad Riksmarskalksembetet i denna del yttrat, och
detta embete har, enligt hvad i betänkandet finnes intaget, uttryckt den

301

Den 15 Maj, e. m.

förmodan, “det anledning funnes, att strömvattnet på derå ställen inom
hela holmen framrinner och bildar underjordiska rännilar11. Om icke
jag missminner mig, så går det äfven en ström midt igenom holmen,
som synbarligen hade sitt utlopp på densammas östra sida, innan man
täckte öfver detta utlopp med bräder. Jag vet icke om detta vattendrag
kom från Norrström, men nog har jag sett vattnet rinna i denna strömfåra
och tror icke att det kan rinna genom berg.

De skäl nämnde talare sålunda, i fråga om den blifvande byggnadens
monumentala beskaffenhet, åberopade, gälla för mig icke något, och i afseende
på nödvändigheten att bygga nytt riksdagshus, så vill jag icke inlåta
mig på att bedöma graden af denna nödvändighet, men jag tror dock
att ett dylikt hus har sitt största värde i förhållande till de beslut, som
derinom fattas, och ännu tror jag att vi inom detta hus kunna fatta goda
beslut. Det är icke utrymmet eller lokalen, som i fråga om ett riksdagshus’
rätta storlek och betydelse bör tagas i beaktande, utan de förhandlingar,
som derinom ega ruin. Det skulle för öfrigt efter min uppfattning
blifva mycket svårt att bygga eu lokal, der 300 personer skulle vistas i
samma rum, men der, det oaktadt, en för alla tillfresställande luftvexling
skulle åstadkommas. Känsligheten är så olika hos olika personer, och om
vi verkligen skulle besluta oss för att bygga ett nytt riksdagshus, så är
jag för min del öfvertygad, att alldeles samma klander, som emot luftvexlingen
i detta rum förspörjes, äfven då skulle låta höra sig. Eu skulle
tycka det vore för kallt, eu annan för varmt, eu klaga öfver drag, eu annan
öfver brist på luft o. s. v., och att göra alla till lags, tror jag, äfven
genom uppförande af ett nytt hus, vara eu omöjlighet. Jag vill icke
längre upptaga tiden, utan slutar med uttalande af den förhoppning, att
vi skola blifva ense om att afstå det nu framlagda förslaget.

Herr 0. B. Olsson: Sedan 1872 års Riksdag åt fullmäktige i Banken
och Kiksgäldskontoret uppdragit att låta utreda den sak, hvarom
nu är fråga, och fullmäktige i anledning häraf nu mera införskaffat ritningar
och kostnadsförslag för det ifrågavarande ändamålet, men dessa
ritningar af den utsedda nämnden blifvit underkända, tror jag, att fullmäktige
hafva fullgjort det uppdrag, som de af Riksdagen i nämnda hänseende
erhållit. Något vidsträcktare uppdrag vill jag icke lemna dem nu.
Skulle det dock blifva fråga om något sådant, vill jag för min del, att
detta uppdrag skulle gä ut på att de skulle låta upprätta kostnadsförslag
och ritningar till uppförande på den plats, som staten eger söder om
detta hus, af lokaler lämpliga att inrymma Riksdagens Kamrar. Mot ett
uppdrag i det hänseendet skulle jag icke hafva något väsendtligt att erinra,
men om icke detta skulle kunna ställas i samband med det uppdrag,
som Riksdagen redan lemnat fullmäktige, sa afstyrker jag helt och hållet
det nu framlagda förslaget. Jag tror, att ett riksdags- och bankohus på
Helgeandsholmen icke skulle komma att taga sig särdeles väl ut, dä det
finge eu så stor monumental byggnad som slottet bredvid sig, för att icke
tala om öfriga der i trakten befintliga storartade byggnader. Den nya
byggnaden skulle således under alla förhållanden komma att taga sig
ganska slätt ut, och icke erbjuda en så vacker anblick, som man väntat
att den skulle göra. Tager man derjemte i betraktande de anmärkning

302

Den 15 Maj, e. m.

gar, soin i öfrigt blifvit framställda, först och främst, att denna plats
skulle komma att blifva mycket vackrare för Stockholms stad, i fall den
blefve planterad och förvandlad till park, och för det andra, att, enligt
Riksmarskalksembetets utlåtande, holmens grund vore underminerad af
vattenrännilar, så anser jag det vara ganska betänkligt att inlåta sig i
något sådant byggnadsföretag, hvarom här är fråga, och yrkar för den
skull i frågans nu varande skick afslag å Utskottets betänkande.

Herr Jöns Rundbäck: Det lider väl intet tvifvel att, om, då vid
ISöG års riksdag väcktes motion om uppförande af nytt representanthus,
Riksdagen beslutit att vidtaga åtgärder för att bygga ett sådant hus,
detta hade varit välbetänkt, ty ingen lär väl kunna påstå, att denna lokal
nu är tillräcklig och ännu mindre att den i längden kan blifva tillfredsställande
för sitt ändamål. Emellertid skedde icke detta, och behofvet
af ett nytt hus har sedermera gjort sig allt mer och mer gällande. Det
är icke underligt, om flera olika förslag i fråga om denna nybyggnad väckas,
men icke tror jag att man bygger ett riksdagshus genom att blott peka
på en plats och säga: der skall det byggas. 1 sammanhang med belägenheten
måste man äfven taga i betraktande platsens ändamålsenlighet
och om det nya huset skall blifva värdigt den nation, som der skall representeras.
Huset bör sålunda hafva en vacker och värdig plats, och
onekligen intager Helgeandsholmen i hufvudstaden eu bland de vackraste
och mest framstående platserna. Man fruktar, att det skulle blifva för
dyrt att bygga der, derföre att hela holmen skulle vara underminerad af
vatten, men om så vore förhållandet och det verkligen vore så illa bestäldt
med Helgeandsholmen, så kommer nog Riksdagen ändå att få uppoffra
ganska betydande summor för att hålla holmen i någorlunda vårdadt skick.
Riksdagen skulle få släppa till penningar till ej mindre det kungliga stallets
byggande på annat ställe än ock till läggande af ny mur ikring holmen mot
Norrström; och då troligen Norrbro skulle följa med i det stora raset,
som man säger skall inträffa, Ange väl Riksdagen äfven bekosta uppförandet
af en ny bro emellan de båda stränderna, således, vill man utgå
från den synpunkten, att Helgeandsholmens grund är underminerad, tror
jag icke att man kan skydda Riksdagen för kostnader. Man har talat
om de stora utgifter, som skulle uppkomma genom uppförande af ett nytt
riksdagshus å Helgeandsholmen, hvilka utgifter enligt ett af de uppgjorda
kostnadsförslagen skulle uppgå till 3,000,000 R:dr; men det finnes der
bredvid ett annat förslag, som upptager kostnaderna till endast 1,500,000
R:dr och tillsammans med en byggnad för Banken och Riksgäldskontoret
till 2,000,000 R:dr. Om jag emellertid beräknar värdet af det hus, hvari
vi nu befinna oss, samt de byggnader som innehafvas af Banken och
Riksgäldskontoret, så tror jag icke att jag räknar för högt, om jag uppskattar
detta värde till 1,000,000 Rall''. Då skulle således återstå 1,000,000
R:dr att för ändamålet utgifva, och det är visserligen en stor summa,
men jag tror dock att vi mången gång användt penningar till ingalunda
bättre ändamål. Jag ber särskild! att få upplysa, att inom Utskottet
förelåg en ny plan till Helgeandsholmens ordnande och ett nytt riksdagshus’
uppförande derstädes, hvilken plan, uppgjord utaf eu af landets skickligaste
arkitekter, syntes mig stå framför alla de andra förslagen, fastän

Den 15 Maj, e. m.

303

det blott var en situationsplan. Deri afsågs att blott lägga Riksdagshuset
på Helgeandsholmen, men att i sammanhang dermed flytta riksbanken till
det hus, som för närvarande innehafves af Konungens kansli, der det finnes
så väl tillräckligt utrymme för banklokaler, som äfven för mctallsamlingarne
erforderliga källare, samt att flytta Konungens kansli till nu varande
riksdagshuset. Detta skulle, enligt min uppfattning, bli eu både
billig och fördelaktig anordning. Riksbanken skulle derigenom få det
bästa läge och på det sättet behöfde man icke från riksdagshuset anlägga
någon körbana på södra sidan utan blott eu gångbana, och riksdagshuset
blefve derjemte då så långt tillbakadraget från Norrbro, att
bullret, som af rörelsen derstädes kunde förorsakas, blott obetydligt skulle
kunna framtränga till riksdagshuset, och för resten skulle denna rörelse,
fördelas, sedan den nu beslutade bron från Riddarhusgränden till andra
stranden blir färdig. Således, om man i detta fall vill tala i sak och utan
alla förblommeringar, hvarken i det ena eller i det andra hänseendet, tror
jag verkligen, att skäl finnes att förlägga riksdagshuset på Helgeandsholmen,
och då nu Riksdagen förut gifvit fullmäktige i uppdrag att utreda
förhållandet med Helgeandsholmens ordnande för detta ändamål, och desse,
fastän de vidtagit en del åtgärder, icke hunnit med att fullständigt fullgöra
detta uppdrag, så skulle det vara eget att nu afbryta de påbörjade
utredningar^, som äro nödvändiga för att se, om platsen är för ändamålet
lämplig eller icke. Någon uppoffring i detta afseende kunna vi
väl underkasta oss, helst icke något penningeanslag blifvit begärd t, och
det är just för vinnande af denna utredning, som Utskottet framlagt nu
förevarande förslag, på samma gång det opartiskt redogjort för huru frågan
för närvarande står. Jag anser för min del, att ett nytt riksdagshus
är behöfiigt, och att den atmosfer, som råder i denna Kammare, icke af
någon kau anses tillfredsställande, äfven om man, såsom talaren på gotlandsbänken,
tålmodigt fördrager sina lidanden. Jag yrkar bifall till Utskottets
förslag.

Herr Peter Olsson: Då jag varit med i det sammansatta Utskott,
som behandladt denna fråga, och då det nästan synes mig, som om man
missförstått densamma, anser jag mig skyldig att deri yttra några ord.
Först ber jag att få fästa uppmärksamhet på att, då förliden Riksdag beslöt
att uppdraga åt fullmäktige i Banken och Riksgäldskontoret att verkställa
i fråga varande utredning, denna utredning föreskrefs skola omfatta
två saker, den ena, att ritningar och kostnadsförslag till de byggnader,
som i uppdraget omtalades, skulle uppgöras, och den andra, att
fullmäktige skulle låta undersöka, huruvida Helgeandsholmen skulle få och
lämpligen borde begagnas för uppförande af i fråga varande byggnader.
Hvad den första frågan beträffar, hafva fullmäktige, såsom Herrarne veta,
till Riksdagen inlemna! ritningar och kostnadsförslag, hvilka blifvit pröfvade
men, som jag tror, icke vunnit bifall af de delegerade, som fått i
uppdrag att undersöka desamma. När man talar om ett riksdagshus samt
ett hus för Riksgäldskontorets behof, men dervid icke kommer ihåg Riksbanken,
så tror jag icke att man ser frågan på det sätt, som den bör bexraktas.
Nu är, såsom Friherre Fock redan sagt, det uppdrag, som fullmäktige
fått, endast delvis, nemligen med afseende på ritningars inför -

304

Deri 15 Maj, e. m.

skaffande, fullgjordt, men i fråga om huruvida Helgeandsholmen för uppförande
af dessa byggnader kan få disponeras, är saken ännu icke utredd,
och det är för vinnande af utredning i detta afseende, som jag icke kan
finna, att man bör hysa någon farhåga mot antagande af Utskottets förslag.
Om det vore fråga om att här votera om eu summa af 5,000,000
R:dr till uppförande af ett Hytt riksdagshus, inrymmande jemväl lokaler
för Banken och Riksgäldskontoret, så skulle jag sannerligen icke dertill
gifva min röst, synnerligast om det vore fråga om en byggnad för Riksgäldskontoret,
emedan jag, i likhet med talaren på gotlandsbänken, önskar
att en lokal för detta verk snart skall blifva öfverflödig. Jag tror
icke att man i andra länder har något verk, som motsvarar vårt riksgäldskontor,
men dermed vill jag icke hafva sagt något om dess lämplighet
eller olämplighet, utan blott vekt uttala den önskan i afseende på
dess lokal, jag nyss omförmäide. Helt annat är förhållandet med ett nytt
hus för Riksbanken. Jag är nemligen af den öfvertygelse, såsom jag redan
vid förra riksdagen yttrade, att om ett bankohus skall på ett någorlunda
tillfredsställande sätt motsvara allmänhetens billiga anspråk, så
måste Banken hafva icke blott en lokal, inredd på ett annat sätt än det
nuvarande bankohuset, utan äfven ett annat läge, som mera motsvarar en
rörelse af så stor vigt och betydelse, som den eu riksbank har. Om derföre
fullmäktige utreda den senare delen af frågan, eller huruvida Helgeandsholmen
skulle få bebyggas, så lägges derigenom icke något hinder
i vägen för Riksdagen att besluta dels att icke der uppföra en lokal för
Riksgäldkontoret eller ett nytt riksdagshus, och dels att der endast bygga
eu lokal för vår riksbank; och för en sådan byggnad anser jag att Helgeandsholmen
i mer äu ett afseende särdeles väl lämpar sig. Jag tror
icke heller, att en sådan byggnad, efter hvad jag hört sakkunnige personer
yttra sig, skulle komma att försjunka till ett intet, i förhållande
till slottsbyggnaden, likasom jag är öfvertygad om, att den icke skulle
undanskymma något af utsigten, hvarjemte den äfven skulle kunna lämpa
sig för Helgeandsholmens förskönande med springvatten, statyer och dylikt.
Hvad ett riksdagshus beträttar, så hyser jag verkligen den önskan,
att vi snart måtte få en bättre lokal än denna, ty ehuru jag har nästan
samma plats som den ärade gotlaudsrepresentanten, och äfven kant det
obehagliga drag, som der ganska ofta fläktar, sä sätter jag, i olikhet med
honom, min helsa högre än så, att jag skulle vilja fortfarande underkasta
mig en så obehaglig plats och eu så dragig lokal, och jag tror väl
också, att talaren på gotlandsbänken skulle vara särdeles belåten, om han
fick en plats, der han icke så mycket blottställde sig för den obehagliga
rheumatismen. Jag vill icke för närvarande ingå i detta ämne, ty jag tror
att denna sak på ett eller annan sätt kan ordnas utan så stora utgifter,
som man här fruktar för. Hvad jag dock är öfvertygad om, är att eu
utredning, huruvida Helgeandsholmen kan få bebyggas, först och främst
är i full analogi med förra Riksdagens beslut och dessutom i alla afseenden
icke kan synas skadlig, icke ens för dem, som frukta för ett stort
och nytt riksdagshus, och ännu mindre för dem, som blott vilja ha eu
bättre lokal än denna. Om det nemligen af denna utredning skulle visa
sig att Helgeandsholmen icke får bebyggas, så ieder detta till det resultat,

att

Den 15 Maj, e. m.

305

att man får se sig om efter möjligheten att utvidga detta hus och skaffa
någon lämplig lokal för Riksbanken. Skulle man åter få visshet om, att
denna holme får bebyggas, så skulle man då kunna taga i öfvervägande
huruvida man icke der skulle kunna uppföra en byggnad för Riksbanken
samt sättet och kostnaderna för densammas uppbyggande, och sedermera
jemväl taga i ompröfning huru man lämpligast skulle ställa med uppförandet
af ett riksdagshus. Jag föreställer mig att Riksdagen icke för en
sådan utrednings skull, skulle lemna ifrån sig rättigheten och skyldigheten
att noga pröfva den summa, som komme att användas för uppförande
af ett riksdagshus, vare sig på ena eller andra stället. Då, såsom
jag redan sagt, här nu icke är fråga om annat än fullgörande af ett
uppdrag, som fullmäktige fått redan förra riksdagen, hvilket uppdrag icke
i någon mån medför den ringaste olägenhet, utan endast leder till en utredning
af frågan, hvarigenom Riksdagen sättes i tillfälle att deri fatta
det beslut, som Riksdagen finner lämpligt, så yrkar jag bifall till Utskottets
förslag.

Friherre Fock: Jag ber om ursäkt, att jag ännu en gång uppträder
i denna fråga, men jag kan icke lemna alldeles obesvarad den anmärkning
om inkonseqvens, som riktats emot mig. Fn talare yttrade, att han hoppades,
det vi skulle blifva ense om att afstå det nu framlagda förslaget.
Jag fruktar verkligen att så kommer att gå. Det kan hända, att jag
synes lida af eu viss envishet i denna fråga, men denna envishet uppkommer
deraf, att jag har den vanan, att icke gerna vilja lemna ifrån
mig ett halffärdigt arbete, utan anser, att ett arbete, som en gång blifvit
beslutadt äfven bör bringas till fullt utförande. Fn af de svåraste anmärkningarne,
som blifvit framställda — ehuru äfven donna anmärkning saknar all
betydelse innan undersökning skett — är den farhåga som uttalats, att
de mycket omordade vattenrännilarne som skulle finnas i Helgeandsholmens
grund, skulle underminera densamma. Jag vågar dock försäkra,
att inga andra rännilar der finnas än de som möjligen gå fram i eu eller
annan bergsremna, och om holmen icke vore säker till sin grund, så
skulle den icke numera finnas till, efter att hvartenda år hafva varit utsatt
för stark ström och isgång.

Man har uttalat den förhoppning, att Riksgälds-kontoret skall blifva
obehöfligt. Ja, denna förhoppning kan man hysa och eu sådan tanke
framgår äfven af ena alternativet af fullmäktiges program, der det föreslås
uppförande af nytt riksdags- och bankohus, men icke byggnad för
Riksgälds-kontoret.

Den ärade talaren på gotlandsbänken, hvars ständigt bildrika anförande
jag till en viss grad fruktar att möta, beskyllde mig för inkonseqvens.
Jag skulle hafva sagt, att här endast vore fråga om en utredning
och således icke om uppförande af någon byggnad, men det oaktadt
skulle jag sedermera hafva talat om alla fördelarne af en ny byggnad,
om platsens goda egenskaper för byggnadsföretag o. s. v. och det
der bakom ligga den tanke, att när förslaget till eu byggnad en
gång kom fram, så skulle det äfven bringas till verkställighet. Jag frågar
då endast: låg det ingen tanke bakom förra Riksdagens beslut i äm Jiiksd.

Prof. 1874. 2 Afd. 5 Band. 20

06

Den 15 Maj, e. m.

net? Fattades detta beslut endast och allenast för nöjet att få uppoffra
10,000 R:dr. Om man dervid icke tänkte sig möjligheten, att en byggnad
skulle kunna komma att uppföras, då hade nämnde talare rätt emot mig.
Jag^ föreställer mig, att om man genom den föreslagna utredningen skulle
erhålla visshet att platsen vore lämplig att derå uppföra eu ändamålsenlig,
prydlig och i möjligaste mån billig byggnad, dä skall äfven Riksdagen
besluta, att eu sådan byggnad der skall uppföras, ty annars vet
jag icke, hvartill undersökningen skall tjena. Så har jag tänkt mig saken,
men icke annorlunda. Han talade om eu ung man, som så länge
talade med eu vacker flicka, att han slutligen litet med henne förlofvad,
utan att kunna göra sig redo huru detta tillgått. Jag tror, att Riksdagen
både har talat vid vackra flickor och till och med förlofvat sig, men jag
iror, att Riksdagen icke skad rygga tillbaka för att före brölloppet gifva
den utkorade korgen, i fall det befinnes att hennes utstyrsel icke faller
i smaken.

Jag skulle tro, att Riksdagen icke skall underlåta att äfven på detta
rum fatta ett så klokt beslut, som omständigheterna föranleda, och då
jag icke vill medverka till den inkonseqvensen, att Riksdagen, då den
förra året sagt a, icke nu skall våga att säga b, af fruktan för att sedan
få läsa upp hela alfabetet, yrkar jag bifall till Utskottets framställning.

Herr Hörnfeldt: För så vidt i fråga varande ritningar, som redan
äro upprättade, icke skulle anses fullt ändamålsenliga för dessa byggnader,
så medgifver jag, att skäl kunde förefinnas för aflåtande af en skrilvelse
till fullmäktige i Riksbanken och Riksgälds-kontoret om anskaffande
af fullständiga ritningar och kostnadsförslag; men då jag för min del anser
att Helgeandsholmen icke är lämplig för bebyggande, utan att den
bör blifva mera fri och upplåtas till eu promenadplats, der man under
sommaraftnarne kan hvila sig, så ville jag icke gå längre, än som redan
skett; och jag tror, att det kan nu vara tid att befria fullmäktige från vidare
åtgärder i afseende på holmens bebyggande. På dessa skal förenar jag
mig med de talare, som yrkat afslag å Utskottets förslag.

Herr T örn fel t: Jag anhåller att få säga några ord till den ärade
talaren på stockholmsbänken. Med afseende på hvad lian yttrade rörande det
estetiska i frågan, vill jag förklara, att jag anser, det man vid eu egendoms
bebyggande bör ordna ^ byggnaderna så, att det icke stöter ögat.
Man kan sålunda uppföra eu hufvud byggnad; men man kan också till densamma
bygga flyglar. Om vi nu på anvisade stället uppsätta ett riksdagshus,
så bildar det visserligen den ena flygeln mot slottet, men det
återstår då att i strömmen utanför Strömparterren uppföra eu likadan
byggnad för att ögat icke skall stötas, utan allt passa väl.

Vidare talade han om, att utsigten från Gustaf Adolfs staty mot
slottet icke skulle komma att skymmas af ett riksdagshus, å Helgeandsholmen.
År det dä endast derifrån man vill se slott et? Vill man icke
äfven från nordvestra delen af staden hafva utsigt mot slottet och hela
strömmen med dess omgifningar. Hvad blåsten å Norrbro dessutom beträffar,
så blifver jag vid, hvad jag derom förut yttrat, och jag stödjer

Den 15 Maj, e. m.

307

min åsigt derom på den erfarenhet jag eger i fråga om att segla i smala
och breda sund mellan höga stränder.

En annan ärad talare midt öfver förklarade, att något nytt riksdagshus
icke vore behörigt, utan att vi kunde trifvas der vi nu äro. Deri
kan jag icke instämma med honom, så mycket mindresom jag jemte många
andra åtskilliga gånger nödgats klaga öfver det svåra drag, här råder. Det
lämpligaste och lindrigaste sättet vore emellertid att borttaga småbyggnaderna
på nedsidan af detta hus och sedermera der uppföra en större rotunda eller
två sådana så stora, att Kamrarne i dem erhölle tillräckligt utrymme;
men, så vidt ingen annan vill framställa yrkande derpå, vill jag icke heller
nu för min del göra det.

Öfverläggningen var slutad. I enlighet med de yrkanden, som derunder
blifvit framställda, gaf Herr vice Talmannen propositioner å så väl
bifall som afslag och förklarade sig anse röstöfvervigt förefinnas för den
förra meningen. Votering blef då begärd, i anledning hvaraf en omröstningsproposition
af följande lydelse nu uppsattes, justerades och anslogs:

Den, som bifaller hvad sammansatta Stats- och Banko-Utskottet hemställt
i utlåtandet N:o 4,

röstar ja;

Den, det ej vill,

röstar nej;

Vinner nej, är Utskottets hemställan afslagen.

Omröstningen, i vanlig ordning verkställd, utföll med 45 ja mot 94
nej; och hade Kammaren alltså afslagit Utskottets hemställan.

§ 10.

Förekom till afgörande Särskilda Utskottets memorial IN:o 10, med
förslag till sammanjemkning af Kamrarnes skiljaktiga beslut vid behandling
af Utskottets utlåtande N:o 4, i anledning af väckta förslag rörande
ändring i Kongl. Förordningen om egors fredande mot skada af annans
hemdjur och om stängselskyldighet den 21 December 1857.

Efter uppläsning af Utskottets i detta memorial gjorda hemställan
lemnades ordet, på begäran, till:

Herr Ola Månsson, som yttrade: Herr Talman, mine Herrar! Då
denna fråga förra gången förevar till pröfning i denna Kammare, uppgafs
af åtskillige talare, att lika många af hushållningssällskapen varit för som
emot, att 1 § i stängselförfattningen skulle blifva en verklighet, och man
trodde således, att det var på sin plats att göra paragrafen gällande.
Jag får säga, att i det hushållningssällskap, jag tillhör, har man vid alla

308

Den 15 Maj, e. m.

de tillfällen, denna fråga varit före, sagt nej, och jag för min del är
mycket rädd för en författning, hvarigenom stängselvitsordet skulle upphäfvas,
ty i min hemort, der man icke känner till sådana olägenheter
af stängselvitsordet, som man här hört omtalas, är det verkligen behöfligt.
Man har talat om, att detta stadgande skulle vara en orsak till skogsförödelse,
men jag tror icke, att deri ligger någon fara, så vidt man vill
begagna stengärdesgårdar. Jag hade förra gången ärendet behandlades
stora betänkligheter mot saken, men trodde, att den icke skulle vara så
farlig, då det för ändring i stadgandet om stängselvitsord fordrades tvänne
landstings med två tredjedels röstpluralitet fattade beslut; men då nu dertill
enligt föreliggande förslag fordras endast ett landstings beslut, så får
jag anhålla, att samma förslag måtte vai''da af Kammaren afslaget.

Herr Anders Svensson: Utskottets förslag till sammanjemkning
af båda Kamrarnes beslut kan jag ej godkänna. Utskottets ursprungliga
förslag, hvari bestämdes, att två på hvarandra följande ordinarie landsting
med 2/3 röstpluralitet skulle fatta beslut, rörande ändring i 1 g i
gällande stängsellag derhän, att den skulle träda i full kraft, har jag
deremot biträdt; och jag gjorde det på den grund att i de orter, der ett
allmänt behof af denna förändring förefanns, det skulle blifva möjligt att
genomföra denna reform. Men den förändring, som Utskottet har föreslagit,
kan leda derhän, att man i vissa orter genom en öfverrumpling kan
blifva påtvingad densamma, hvilket ej går sa lätt för sig, om två på
hvarandra följande ordinarie landsting skola derom besluta.

Vid diskussionen förra gången rörande denna fråga framhölls vigten
åt och anfördes såsom hufvudsakligt skäl den skogsbesparing, som härigenom
kunde åstadkommas; och man citerade Agardhs beräkning öfver
huru mycken skog som åtgår till stängsel. Jag får till svar härå nämna,
att skog visserligen åtgår till stängsel men visst icke i så ofantliga qvantiteter,
som här är uppgifvet. Jag vill t. ex. nämna, att i den ort jag
tillhör, utgöres nästan hälften utaf stängselmassan af sten.

I öirigt får jag saga, att, om än eu lag utkom, som upphäfde stängselvitsordet,
stängsel likafullt komme att bibehållas i de delar af landet,
som utgöras af skogs- eller bergland; ty den är der ovilkorligen nödvändig;
men skilnaden blefve — och jag ber Kammaren beakta detta förhållande
— att den mindre jordegaren fick utgöra icke allenast sin utan
äfven sin större grannes stängselskyldighet, och detta anser jag vara eu
stor, en skriande orättvisa. Jag sade, att den mindre jordegaren fick utgöra
sin större grannes skyldighet; ty med den saken förhåller det sig
så, att den mindre, som eger en inskränkt jordareal af skogs- eller hagmark,
ovilkorligen måste beta densamma — tjudring eller vallning äro
omöjliga, hvarföre han måste stänga — hvaremot den större jordegaren
lätt nog kan arrangera så, att han ej behöfver beta vid gränserna. Följaktligen
tvingar han sin mindre granne att utgöra all stängseln. Kan
ett lagförslag i den riktningen vara rättvist? Jag vädjar i det fallet till
Kammarens rättskänsla.

För min del yrkar jag afslag å detta sammanjemkningsförslag.

Herr Sven Nilsson i Efveröd: Jag skall icke länge upptaga Kam -

Den 15 Maj, e. m.

309

marens tid utan endast på de skäl, jag förut vid frågans återremitterande
anförde, yrka afslag å föreliggande förslag. Man ser genom detta jernkningslörslag,
hvart det leder; och jag förespådde vid återremissen, att
den skulle leda derhän, att sammanjemkningen skulle komma att taga
ett ännu större steg, än det Utskottet förut tagit. Deri var jag sannspådd;
och jag tror, att, om detta Utskottets förslag bifalles, nästa steg
icke skall blifva mindre, och att det icke skall dröja länge, förr än det
kommer.

Jag yrkar således afslag å Utskottets förslag.

Herr O. B. Olsson förenade sig med Herr Sven Nilsson.

Herr Anders Johansson: När föreliggande fråga förra gången
behandlades i denna Kammare, ansåg jag ingen fara vara för handen att
bifalla Utskottets då framlagda förslag, enär två på hvarandra följande
landstings beslut alltid skulle lemna eu större garanti, för att man icke
skulle komma att förhasta sig; men då Utskottet nu föreslagit, att beslut
om underdånig anhållan derom, att stängselvitsord skall upphöra,
skall kunna fattas endast vid ett landsting, så fruktar jag, att, i fall förslaget
blifver lag, sådana beslut oftast skulle blifva förhastade. Af denna
fruktan, och då jag anser stängselvitsordets borttagande kunna leda icke
allenast till oberäkneliga tvister menigheter och grannar emellan utan äfven
till förtryck af de större jordegarne, hvilka utan svårighet kunna
åstadkomma vallgång med deras större antal kreatur, mot innehafvarne af
mindre lägenheter, hvilka kunna föda endast ett eller några få hemdjur
och således omöjligen utan för stor kostnad kunna valla dem, så vill jag
yrka afslag å Utskottets förslag.

Herr Danielsson: Herr Talman, rniue Herrar: Jag har icke hört

någon talare yrka bifall till Utskottets förslag, och det kunde således
vara obehöfiigt att vidare upptaga Kammarens tid; men då jag vid ärendets
förra behandling härstädes yttrade mig för bifall till det dä framlagda
förslaget, sä vill jag nu yttra några ord och, enär de garantier,
som fuunos i förra förslaget, väsendtligt rubbats, allvarligen yrka afslag å
det nu framlagda förslaget; ty jag tror, att det i första hand är hvarje
jordegares skyldighet att taga vara på sin största egendom, marken, samt
vårda och omhägna den. Jag kan således icke antaga detta förslag, hvarigenom
stängselvitsordet skulle kunna i vissa fall med allt för stor lätthet
kastas bort. Vi veta nemligen, att i följd af det sätt, hvarpå motioner
nu väckas vid landstingen, allmänheten icke vet, hvilka ärenden
der förekomma, förr än de äro afgjorda. Visserligen utkommer i tidningarne
några dagar innan landstinget sammanträder eu föredragningslista,
men under den korta tiden hinner allmänheten eller den ort det lörer,
icke att uttala sina åsigter i saken, hvarföre det också är klart, att eu
öfverraskning i detta hänseende kan ske. Jag hoppas således på det allvarligaste,
att Kammarens ledamöter så väl vid denna fråga som vid den
föregående, votera afslag å Utskottets hemställan.

Häruti instämde Herr Bolin.

310

Den 15 Maj, e. m.

Herr Jonas Jonasson i Gullaboås: Då ingen af föregående talare

yrkat bifall till Utskottets förslag, så vill jag inskränka mig till att på
de skäl, som af föregående talare blifvit anförda, yrka afslag å detsamma.

Herr Hjelm: Sedan jag begärde ordet, hafva sex talare yttrat sig
i frågan, Indika alla yrkat afslag å Utskottets hemställan. Jag har således
ingen anledning att förlänga diskussionen, utan inskränker mig till
att instämma med de föregående talarne i deras yrkande på afslag å föredragna
memorialet.

Herr Casparsson: Då Utskottets nu föreliggande förslag blifvit

föremål för klander i Kammaren, så vill jag blott erinra derom, att Utskottet
i sitt först framlagda förslag i frågan angifvit sin ståndpunkt deri,
och att det nu varit UtskottetsSpligt att sammanjemka^de olika meningar,
som Kamrarne uttalat; och frukten deraf har blifvit det nu framlagda
förslaget. Man hade vid''''detta sammanjemkningsförsök att gå tillväga
på två sätt, antingen att borttaga det andra landstingets beslut, såsom
bär skett eller att nedsätta röstmajoriteten, och under sådana förhållanden
ansåg Utskottet den senare åtgärden vara mindre betryggande
än, den förra. En tredje mening, mera i öfverensstämmelse med Andra
Kammarens beslut i frågan, sökte visserligen göra sig gällande i Utskottet,
men den lyckades icke der vinna majoritet för sig.

Jag bar endast velat upplysa härom, för att fritaga Utskottet för det
visserligen ganska lindriga klander, det nu fått uppbära; och jag vill icke
heller framställa något yrkande utan inskränka mig till denna förklaring.

Herr Malmberg: Då stängselförordningen djupt ingriper i skogs lagstiftningen,

så anser jag, att föreliggande förslag går i eu riktning, som
kan leda till ett godt mål; hvarföre och då stängselvitsordet, efter
hvad jag förut vid frågans behandling förklarat, är ett intrång på de mindre
jordegarnes rätt och således icke kan vara gagneligt för någon, jag,
utan att vilja längre upptaga Kammarens tid, yrkar, att Utskottets nu
framlagda förslag måtte af Kammaren bifallas.

Herr Per Nilsson i Kulhult: Utskottet har varit skyldigt, enligt

ÖB § Kiksdags-ordningen, att sammanjemka de olika beslut, Kamrarne i
denna fråga fattat; och i följd deraf har jag icke reserverat mig mot det
beslut, hvartill Utskottet i nu förevarande memorial kommit, oaktadt det
strider mot min uppfattning i frågan. Med de garantier, som voro intagna
i Utskottets förra förslag skulle jag ingalunda motsatt mig en sådan
lag; men då eu del af dessa garantier nu borttagits och endast ett
landstings med - 3 röstpluralitet fattade beslut fordras för åstadkommande
af eu underdånig skrifvelse om stängselvitsordets upphörande i vissa
fall, så vill jag lika med föregående talare yrka, att detta förslag måtte
af Kammaren afslås.

Herr Wigardt: Ehuru jag biträdde det af Utskottet i denna fråga

först framlagda förslag, kan jag dock icke nu, sedan endast ett landstings
beslut fordras för å väga bringande af förändring i lagens stadgande

Den 15 Maj, e. m.

311

i fråga om stängselvitsord, godkänna det, som blifvit af Utskottet i detta
memorial afgifvet; utan nödgas jag yrka, att detta förslag måtte varda af
Kammaren afslaget.

Herr Olof Nilsson: För min del vidblifver jag den åsigt, som ut talades

i Kammarens förra beslut i frågan, och yrkar derföre ett grundligt
afslag å detta förslag.

Herr Jöns Pehrsson: Eu sådan sammanjemkning af beslut, som

här skett, är icke mycket att tacka för. Lika val hade denna Kammares
beslut i frågan kunnat blifva Utskottets förslag; och en sådan sammanjemkning
skulle jag hafva tyckt om; men då så icke skett, nödgas jag
yrka afslag å detta förslag. Det är icke nog med att nu gällande stängselförordning
i vissa fall är orättvis mot den mindre jordegaren, då han,
huru liten lägenhet han än eger nödgas stänga till hälften mot en större;
ännu värre skulle det blifva, om den mindre jordegaren skulle nödgas att
låta valla sina kreatur; och jag tror således icke att stängselskyldigheten
kan borttagas.

Herr Per Nilsson i Kulhult: Jag vill blott erinra den siste talaren
derom, att, om Utskottet icke nu haft annat förslag att framställa än
Kammarens förut fattade beslut, det icke hade varit någon sammanjemkning
af olika beslut; men att det varit Utskottets skyldighet att göra en
sådan; hvarefter det beror på Kammaren, om den vill vidblifva sitt förut
fattade beslut eller antaga detta förslag. I följd deraf har ingen reservation
nu afgifvits; utan jag har här tillkännagifvit min åsigt enligt
hvilken jag nödgas yrka afslag å det nu framlagda förslaget.

Herr Törn felt:'' Det skulle vara högst olyckligt att antaga detta
förslag, och en så vigtig fråga som stängselsskyldigheten derigenom blifva
beroende af endast ett enda landstings beslut, och stängsellöshet således
komma öfver oss såsom en tjuf om natten. Snarare borde denna fråga
vara liksom en grundlagsfråga och behandlas af två på hvarandra följande
landsting; men då detta nu icke är föreslaget, så yrkar jag att
Utskottets hemställan måtte af Kammaren afslås.

Härmed förklarades öfverläggningen slutad. Propositioner gåfvos, i
öfverensstämmelse med de meningar, som förekommit, så väl på bifall som
på afslag; och blef Utskottets hemställan af Kammaren utslagen.

§ 11-

Föredrogs och lades till handlingarne Sammansatta Stats-, Bevillnings-
och Lag-Utskottets memorial N:o 5, angående en oafgjord del af
Utskottets utlåtande N:o 2, i fråga om reglering af häradshöfdingarnes
löneförmåner m. m.

312

Den 15 Maj, e. m.

§ 12.

Föredrogs och bifölls Stats-Utskottets utlåtande N:o 21 c, i fråga
°“ den vissa häradshötdingar i följd af ny reglering af deras löneförmåner
tillkommande godtgörelse för minskning i inkomster.

S R>-

Vid derefter skedd föredragning af Bevillnings-Utskottets memorial
10, i anledning åt återremiss i vissa delar af Utskottets betänkande
’ arigäende vilkoren för tillverkning och försäljning af bränvin, biKammaren
allt hvad Utskottet i detta memorial hemställt och före hn

arne°Ch a<*eS ^ts^ottets * s''sta PUI!^ten gjorda anmälan till hand -

om

N:o

föll

§ 14.

Föredrogs Bevillnings-Utskottets betänkande N:o 11, i anledning af
eu ännu oafgjord fråga angående allmänna bevillningen.

Herr Anders Andersson i Intagan yttrade: Att jag såsom motionar
icke kunnnat vara belåten med det resultat, hvartill Utskottet i
det föredragna betänkandet kommit, är naturligt. Hvad som mest förundrat
mig ar att Utskottet icke inkommit med sitt förslag förr än nu i
Riksdagens sista timme, då intet vidare står att uträtta i ämnet. Af Utskottets
motivering förefaller mig sista strofen vara den kostligaste,
varest det heter, att Utskottet afslagit min motion på den grund att
en ny förordning om mantalsskrifningarnes förrättande snart vore att
emotse hvarigenom de i motionen framhållna olägenheterna torde blifva
afhjelpta Slutligen säger Utskottet, att ju längre man dröjer med att
vidtaga några åtgärder i anledning af min motion, desto närmare kommer
man till det efterlängtade målet, som skulle bestå uti den länge emotsedda
Kong! propositionen i ämnet. Ja, deruti kan Utskottet på visst
satt bäfva ratt, ty om man gifver sig till tåls ännu 50 år i detta hänseende,
sä kommer man onekligen närmare tiden för denna propositions aflåtande,
forutsatt nemligen att någon framställning från Regeringens sida verkligen
i tidernas längd kommer att afgifvas till Riksdagen.

Jag vill icke för närvarande göra något yrkande, men jag säger nu
,.s]?m 1 Jor’ a^. frågan icke är af så ringa vigt som mången torde föreställa
sig, hvarföre jag ock nästkommande år, om jag lefver och har helsan
samt kommer hit till Riksdagen, ämnar förnya denna min motion.
hvarå jag nu icke vill framställa något yrkande om bifall.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bilölls.

§ 15.

Föredrogs och bifölls Banko-Utskottets memorial N:o 13, med förslag
i ändring och tillägg i en del af aflöningsstaten för tjenstemännen vid
Riksbankens kufvudkontor.

Den 15 Maj, e. m.

313

§ 16.

Till behandling förekom Banko-Utskottets betänkande N:o 14, med
yttrande i anledning af Herr A. O. Wallenbergs motion i fråga om bestämmelserna
rörande Riksbankens sedelutgifning samt med förslag till
ändringar i lista och 2:dra afdelniugarne af bankoreglementet.

Innan uppläsning skett af Utskottets hemställan i lista punkten, begärdes
ordet af

Herr Liss Olof Larsson, som anförde: Jag tager mig friheten
föreslå att 17 och 18 punkterna af detta betänkande måtte först föredragas,
emedan, enligt min tanke, af den utgång dessa punkter erhålla,
det kommer att bero, huruvida punkten 4 kan antagas eller icke.

Herr Ola Månsson: För min del finner jag, i olikhet med föregående
talare, icke den ringaste olägenhet kunna uppstå, derest betänkandets
punkter föredragas i den ordningsföljd de i föreliggande utlåtande
förekomma; snarare skulle jag tro att hela sammanhanget komme
så att säga på sned genom bifall till det nyss framställda förslaget i utseende
å föredragningssättet, hvarå jag följaktligen yrkar utslag.

Herr Jöns Rundbäck: I afseende å föredragningssättet instämmer
jag med deri förste talaren. Första Kammaren har redan fattat enahanda
beslut. Det torde äfven för oss vara nödvändigt att följa samma
ordning, ty eljest kunde hända att, om, sedan vi först bifallit 4:de punkten,
vi derefter komme att vidtaga någon förändring uti eller besluta
återremiss af 17:de och 18:de punkterna, hela frågan komme att fastlåsas,
hvarefter den blefve svårare att lösa. Jag hoppas att hvar och en som
närmare behagar tänka på denna sak, skall inse ändamålsenligheten af
Herr L. O. Larssons förslag, hvartill jag ock yrkar bifall.

Öfverläggningen angående föredragningssättet förklarades härmed slutad,
och beslöt Kammaren, att 17:de och 18:de punkterna skulle först till afgörande
företagas samt derefter de öfriga punkterna behandlas i den ordning
de af Utskottet blifvit framställda.

Föredrogs alltså först

17:de punkten,

hvilken bifölls.

18:de punkten.

Blef jemväl bifallen.

Vid föredragning dernäst af lista—5:te punkterna biföll Kammaren
de förslag, som Utskottet i dessa punkter framställt.

314

6:te punkten.
Mom. 1, 2 och 3.
Godkändes.

Den 15 Maj, e. m.

Mom. 4.

Efter det första delen af detta moment blifvit föredragen, yttrade

Herr Jöns Rundbäck: Jag får säga, att jag icke rätt förstår,
hvad Utskottet menar, då det föreslår, att både vid Riksbankens hufvudoch
afdelningskontor skall inlösas omyntad t guld i allmänhet, således
hvilka saker som helst blott de äro af guld, såsom t. ex. knappar, nålar
och dylikt. Likaså töreskritves icke, på hvad sätt guldets värde skall
kontrolleras, utan blott att guldets värde i svenskt mynt skall styrkas,
men icke af hvem, om af myntverket eller af någon annan. Vidare talar
Utskottet om en fjerdedel* procent i myntshatt. Jag frågar: hvarifrån
bär Utskottet hemtat det ordet myntskatt, som icke förekommer i
nu gällande lag för rikets mynt, hvarest endast talas om myntningskostnader.
Hela uppställningen af det föredragna mom. 4 är enligt min
tanke oriktig, och en tillämpning af detsamma skulle kunna leda till
ganska besynnerliga omständigheter för Riksbanken och lånekontoren i
orterna. Då dessutom samma mom. på åtskilliga ställen icke öfverensstämmer
med gällande författningar, så tager jag mig friheten, att hos
Herr dalmannen vördsamt föreslå att protokolisutdrag angående Första
Kammarens beslut i detta mom. måtte uppläsas, hvarefter jag åter vördsamt
anhåller om ordet.

I anledning af denna framställning beslöt Kammaren, på förslag af
Heir vice dalmannen, att återstoden af momentet nu äfven skulle föredragas;
och skedde derefter uppläsning så väl af den förut ej föredragna
delen af förevarande moment som ock, enligt Herr Jöns Rundbäcks begäran,
af protokollsutdrag från Första Kammaren angående dess i denna
fråga fattade beslut.

Herr Jöns Rundbäck erhöll derpå ånyo ordet och anförde: Såsom
rlerrarne af nyss upplästa protokollsutdrag torde finna, innehåller Första
Kammarens beslut i denna del vissa företräden framför Utskottets förslag,
d stället för orden “omyntadt guld“ står här “guld i plantsar“ samt att
detta guld skall af Kongl. myntverket afprofva*, innan det inlöses af
Riksbanken eller dess afdelningskontor. Detta är ett nödvändigt stadgande
som saknas i Utskottets förslag. Vidare är i Första Kammarens
beslut ordet “myntshatt“ utbytt mot “utmyntningskostnader“.

Jag yrkar bifall till Utskottets förslag med de ändringar i detsamma,
hvarom Första Kammaren redan fattat beslut.

Den 15 Maj, e. ni.

315

Herr Låss Olof Larsson: Då jag af den föregående talaren blifvit
förekommen i afseende å det af honom nyss framställda yrkande, så afstår
jag från ordet och instämmer med honom.

Herr 01 a Månsson: Ehuru de tvänne föregående talarne hafva yrkat
bifall till Första Kammarens beslut i det föredragna momentet, så
är jag för min del icke nöjd dermed. Sådant Utskottets förslag nu föreligger
i oförändradt skick tillfredsställer det mig icke heller riktigt, alldenstund
Utskottet bestämt den myntskatt, som skall afdragas å till inlösen
inlemnadt omyntadt guld till 1/4 procent, under det att nu gällande
lag i detta hänseende icke vet af annat än l/3 procent för det smärre
guldmyntet. Jag har reserverat mig mot denna nya bestämmelse och
yrkar följaktligen utslag å Utskottets förslag i denna del, samt att orden:
“en fjerdedels procent i myntskatt“ måtte utbytas mot orden: “en tredjedels
procent i myntskatt.“

Herr Hmggsfcröm: Jag medgifver att redaktionen åt det föredragna
inom. 4 är mindre lyckligt funnen; men som ursäkt för Banko-Utskottet
må gälla att det accepterat fullmäktiges förslag, som återfinnes pag. 16
af betänkandet, hvarest talas om “omyntadt guld.*'' Klart är dock att
uttrycket gäld i plants är bättre, hvarföre jag ock går in på denna förändring.
Deremot kan jag icke förlika mig med den bestämningen i detta
moment, att Riksbanken skall inlösa omyntadt guld med prägladt mynt, endast
efter afdrag af ''/4 procent i myntskatt, hvaremot jag äfven reserverat
mig. Såsom Herrariie veta, innehåller § 9 i myntlagen af den 30 Maj
1873 föreskrift derom, att den som inlemnar guld till myntning skall
erlägga V3 procent i myntskatt vid myntning af 10-kronstycken, men
endast >/4 procent vid myntning af 20-kronstycken. Om nu det föreliggande
förslaget antages, uppstår den oegentligheten att en säljare åt
guld till Riksbanken blott erlägger eu fjerdedel procent, då Riksbanken
för sina 10-kronstycken måste erlägga en tredjedels procent i myntskatt.
Det enda skäl Utskottet andragit för detta beslut innefattas i de orden
som förekomma på sid. 22 i betänkandet, hvarest det heter: “det är icke
utan betydelse, att i detta afseende bestämmelserna göras öfverensstämmande
med hvad som är stadgadt i Danmark, der nationalbanken afdrager
allenast V4 procent." Men skilnaden mellan Danmarks nationalbank
och Sveriges Riksbank är den, att den förra är den enda sedelutgifvaude
banken i Danmark, och just derför har den äfven kunnat
åläggas skyldighet att mot 1/4 procent i myntskatt tillhandahålla allmänheten
prägladt guldmynt; hvaremot vi här i Sverige vid sidan af Riksbanken
hafva närmare 30 enskilda banker med sedelutgifningsrätt; det
måtte väl icke vara någonting enklare och naturligare än att dessa sedel -utgifvande banker finge vid myntverket uttaga guldmynt efter afdrag i
ena fallet af Va och 1 andra fallet at'' V« procent myntskatt. Deremot
kan jag icke inse något rimligt skäl, hvarför Riksbanken genom det föreslagna
stadgandet skulle åläggas att underkasta sig en, om ock, mindre
betydande förlust. Fullmäktige hafva stundom haft besvär att fa silfver
och guld präglade så fort de önska, och donna svårighet qvarstår ännu
och intilldess myntverket blifvit bättre ordnadt. För närvarande kan

316

Den 15 Maj, e. m.

myntmästaren säga, att lian myntar när det faller honom lägligt, men icke
alltid när Riksbankens behof det kräfver. När nu hvarje bolag eller enskild
person kan få guldmynt prägladt mot erläggande af myntningskostnader,
så må man åtminstone se till att Riksbanken icke gör någon
förlust på affären.

Jag yrkar bifall till Första Kammarens beslut med den förändring
att orden “en fjerdedels procent“ utbytas mot orden “en tredjedels procent“
Det är derföre icke sagdt, att alla säljare af guld till Riksbanken
under hvarje förhållande skola erlägga y3 procent, ty i följande punkt
al momentet heter det: “på fullmäktige ankommer dock att, efter särskild
pröfning för hvarje fall, när de finna sådant för banken fördelaktigt,
befria säljare af guld från myntskatten eller större eller mindre
del deraf." Om sålunda i någon särskild affär fullmäktige finna det förmånligt
för Riksbanken, så kunna de befria eu säljare af guld från vare
sig hela myntskatten eller eu del deraf, allenast de tillse att banken icke
tillskyndas någon förlust på affären.

Herr Jöns Rundbäck: Det föredragna 4:de mom. står icke i öfverensstämmelse
med den i myntlagen meddelade föreskrift, att eu hvar, som
till myntverket inlemnar guld, eger att derför erhålla guldmynt mot erläggande
lör 20-kronstycken af 1 4 procent och för 10-kronstycken af ''
procent af det utmyntade beloppets värde. Ingenting synes mig billigare
än att, då omyntadt guld inlemnas i banken för att inlösas med mynt,
bankolullmäktige finge tillgodoräkna banken lika hög procent i myntskatt,
som i myntlagen bestämmes, men då Första Kammaren bifallit Utskottets
förslag och ändring deri till öfverensstämmelse med myntlagen
kan ske vid nästa riksdag samt någon afsevärd olägenhet af att nu antaga
Utskottets förslag icke synes vara att befara, vill jag för undvikande
al gemensam votering gifva min röst derför, att denna Kammare måtte
biträda Första Kammarens beslut.

Friherre Fock: Såsom skäl emot det beslut, Första Kammaren i
enlighet med Utskottets förslag fattat om myntningskostnadens beräkning
till 14 procent, då omyntadt guld inlemnas i Riksbanken, har man åberopat
den omständighet, att i § 9 af lagen om rikets mynt stadgas, att
en hvar, som vid rikets myntverk till myntning inlemnar guld, eger att
derföre erhålla guldmynt mot erläggande till myntningskostnadens betäckande
för 20-kronstycken 1 4 procent och för 10-kronstycken 1procent
al det utmyntade beloppets värde. Man har anmärkt, att vid sådant förhållande
det skulle vara oriktigt och olämpligt att ställa så till, att man
egde till Riksbanken inlemna eu viss vigt i guld och derför få motsvarande
belopp i mynt mot ersättning för myntningskostnaden af blott Jl4
procent, vare sig man begärde 10- eller 20-kronstycken. Mig förefaller
det emellertid så som en hvar, som till myntverket inlemnar guld för att
få det myntadt i enlighet med föreskriften i den åberopade 9 §, måste
vara blind lör sitt eget intresse, om han ej begär att få endast 20-kronstycken
utmyntade och således undandrager sig att betala högre myntningskostnad
än ’l4 procent. Om man häremot invänder, att man af
någon anledning kan behölva företrädesvis 10-kronstycken, så förefaller

Den 15 Maj, e. m.

317

mig, att den svårigheten lätt vore hjelpt dermed, att, sedan man fått
20-kronstycken vid myntverket, man går till bankens vexlingskontor och
vexlar sig till 10-kronstyckeu mot de vid myntet erhållna 20-kronostyckena.
Har jag i detta afseende ej begått något misstag eller förbiseende, så
synes mig vara skäl att biträda Första Kammarens beslut, hvarom jag i
sådant fall tillåter mig framställa yrkande.

Herr Hseggström: Det är ganska riktigt, som den siste talaren
yttrade, att man kan gä till myntet och få 20-kronstycken slagna och
derefter gå till Riksbanken och begära deras utvexlande mot 10-kronstycken.
Men det kunde hända, att bankofullmäktige i sådant fall svarade
: vi äro skyldige vexla men endast i mån af tillgång, och för närvarande
saknas tillgång på 10-kronstycken. Det finnes emellertid en
ännu genare väg an förre talaren nämnt. Sedan man fått attest öfver
skedd inlemning åt guld till myntverket, kan man gå till banken och
begära att få icke mynt utan sedlar samt derpå vid andra luckan begära
sedlarnes inlösande med 10-kronstycken, men äfven då kunna Fullmäktige
i någon mån skydda banken från förlust, ty dem åligger att “så vidt på
dem ankommer*'' tillse att så stort förråd åt mynt alltid förefinnes etc.,
således kunna de äfven då vägra att utlemna endast 10-kronstycken —
men det blir alltid en obehaglig åtgärd, ifrån hvilken man bör söka befria
fullmäktige.

Man har talat om önskvärdheten af att undvika en gemensam votering
och yrkat att man för sådant ändamål skulle rösta mot sin öfvertygelse.
Detta sätt att resonnera kan jag icke godkänna. Fn gemensam
votering behöfver icke förlänga riksdagen med en enda halftimma, och
jag hoppas, att de, som ogilla Utskottets förslag, icke åt så löst skäl som
önskan att slippa en gemensam votering skola låta hindra sig att stå på
Riksbankens rätt och bästa.

Jag vidblifver mitt förra yrkande.

Herr Lundström: Om Andra Kammaren kommer att godkänna den
af Första Kammaren antagna formuleringen af det föreliggande 4:de
mom., synes mig icke derför detta moment komma i strid med stadgandet
i 9 § af 1873 års myntlag. Enligt ruin åsigt har det ganska goda
skäl för sig, att den som till myntning inlemna]- guld i större partier —
såsom kan komma i fråga t. ex. för guldimportörer — behandlas liberalare
i afseende å erläggande af myntskatt än den, som kommer med
knappar, broscher och dylikt. Herr Hseggström har yttrat, att han skulle
önska få höra något rimligt skäl dertill, att för myntning af guld i plants
skulle erläggas blott procent då myntningskostnaden i fråga om annat
guld skulle blifva beräknad till 13 procent. Om Herr Hseggström uppmärksamt
genomläst Friherre Skogmans reservation mot bankofullmäktiges
utlåtande i ämnet, tror jag dock, att han skulle funnit, att rimliga
skäl kunna anföras för ett sådant beslut, som Första Kammaren fattat.
Sedan nemligen Friherre Skogman omnämnt, att danska nationalbanken
förpligtats inköpa guldplantsar med afdrag åt allenast 11 procent i myntningskostnad
visar han huru obetydligt belopp skilnaden emellan afgifterna
M3 och l|t procent utgör, i det han säger att denna skilnad “för

318

Den 15 Maj, e. m.

en årlig utmyntning af två millioner kronor uppgår till högst l,6662ls
kronor, en kostnad, den Riksbanken synes kunna bära för befrämjande ar
ett ändamål, som ej är för densamma alldeles främmande, landets lätta
förseende med mynt.11

I samma syfte har Utskottet yttrat: Fullmäktige hafva ansett, att
den högre myntskatten, l:3 procent, bör beräknas: men då Riksbanken vid
köp af guld, som genom enskilde hitförts, är befriad från de transportkostnader,
hvilka banken får vidkännas när guld måste genom dess egen
försorg införskrifvas, samt det icke är utan betydelse, att i detta afseende
bestämmelserna göras öfverensstämmande med hvad som är stadgadt i
Danmark, der nationalbanken afdrager allenast >i4 procent, finner Utskottet
för sin del lämpligt att allenast 14 procents myntskatt af säljaren fordras.
Det är således här icke fråga om uppoffring af mera än ungefär den lilla
summan af 1,6662 3 kronor för det belopp af 2 millioner kronor i guld,
hvarpå Herr Friherre Skogman stödt sin beräkning och, för så billigt
pris skulle de verkliga fördelarne vinnas af öfverensstämmelse med Danmark
i detta afseende, besparing af frakt och assurans för eu del af
guldbehofvet och eu konkurrens emellan enskilde guldimportörer, ledande
till landets lättare och billigare förseende med guld.

Jag yrkar, att denna Kammare måtte biträda Första Kammarens
beslut.

Herr Carl Ifvarsson: Jag var icke inne i Kammaren vid början
af denna öfverläggning, hvadan jag icke hört de första anmärkningar, som
blifvit framställda mot Utskottets förslag eller mot det beslut Första Kammaren
fattat. Detta beslut hörde jag emellertid uppläsas och jag har begärt
ordet endast för att anmärka, att, om jag ej missuppfattat Första
Kammarens beslut, det torde innebära eu väsendtlig skilnad i sak antingen
Kammaren biträder nämnda beslut eller godkänner Utskottets förslag. Det
synes mig nemligen, som ginge Första Kammarens beslut ut derpå, att
den som inlemnar guld till utmyntning icke skulle behöfva styrka guldets
finhet. Då dertill kommer, att mig synes särdeles billigt, att myntskatten
bestämdes till 1procent skulle jag vilja yrka återremiss, derest tiden
medgåfve det. Nu öfverlemnar jag åt Utskottets ledamöter och åt de
Herrar, som åhört början åt denna öfverläggning, att bedöma, hvad beslut,
som bör fattas, men jag tror för min del icke, att det vore klokt
att biträda Första Kammarens beslut. Man bär talat om, att då den,
som inlemnar guld, särdeles i större belopp, till myntning, derigenom minskar
bankens besvär och kostnader för anskaffande af guld, det vore
billigt, att af honom ej kräfdes mera än 14 procent i ersättning för myntningskostnaden;
men å andra sidan kan man säga, att det väl också kan vara
skäl, att den enskilde betalar något för den stora fördelen att genast i
banken kunna få sitt omyntade guld inlöst med myntadt, då man kunde
få vänta länge på att erhålla mynt, om man vände sig direkt till myntverket
med begäran om myntning. Saken beror på, om man viil lemna
största förmånen åt Riksbanken eller åt den enskilde. Fullmäktige åtminstone
hafva ansett, att bankens fördel borde i första rummet beaktas.

Herr Lyttkens: Det är beklagligt att ett så vigtigt betänkande

Den 15 Maj, e. m.

319

som detta ej förekommit förr än på den dag, då Riksdagen borde vara
slut. Jag tror att Banko-Utskottet icke haft så mycket att göra, att
det ej kunnat blifva färdigt något förr, då våra mest upptagna Utskott
såsom Stats- och Lag-Utskottet långt före detta afslutat sina vidlyftigaste
arbeten. Nu då man ej kan annat än hesitera för en återremiss, måste
man på rak arm bestämma sig, oaktadt tiden ej medgifvit mera än att
hastigt genomögna Utskottets förslag, och Första Kammarens beslut,
hvilket af somliga förordats, endast genom en flyktig uppläsning kommit
till Kammarens kännedom, allt detta hastverk derför att Banko-Utskottet
arbetat med en sådan ifver från Riksdagens början, att dess betänkande
N:o 14 framkommit den 15:de Maj.

I sjelfva saken instämmer jag med Friherre Fock. Lika med honom
anser jag myntlagens bestämmelse om *3 procent myntskatt för 10-kronstycken
vara af ganska ringa betydelse, då hvar och en kan låta myntverket
slå 20-kronstycken och derpå i banken vexla sig till 10-kronstycken.
Jemväl synes mig, att det är beqvämt och fördelaktigt för
banken om enskilde skaffa in nödigt myntguld och att vid sådant förhållande
den som till myntning inlemna!- guld till större belopp eller i
plants bör få åtnjuta fördelen af en billig myntskatt. Då härtill kommer
önskvärdheten att i Riksdagens sista timma undvika tidspillan för sarninaujemkning
af olika beslut i båda Kamrarne, hemställer jag om bifall
till Friherre Focks yrkande.

Herr Per Nilsson i Espö: Jag är hufvudsakligen förekommen af
Herr Lyttkens. Det liar förvånat äfven mig att, Banko-Utskottet icke
kunnat något förr komma fram med detta vigtiga betänkande än som nu
skett. Det har icke hunnit längre i nummerföljden på sina afgifna betänkanden
än till 14, och de som föregått det nu föreliggande hafva icke
varit särdeles vidlyftiga.

Hvad sjelfva saken angår kan jag icke annat än yrka bifall till
Första Kammarens beslut.

Herr Jöns Rundbäck: Jag vill i anledning af Herr Carl Ifvarssons
yttrande erinra om, att uti det af Första Kammaren fattade beslutet
ligger just hvad han önskade. Det heter nemligen der: “guld i plants,
som till Kongl. myntverket för Riksbankens räkning aflemna^, inlöses
enligt myntverkets bevis etc.“ Det är just denna sista bestämmelse som
saknas i Utskottets förslag oaktadt den är bland de vigtigaste. Jag vill
icke uttala något klander emot Utskottet, men det förefaller mig underligt,
att, då Utskottet haft sä lång tid på sig att utarbeta föreliggande
betänkande, detta moment icke kunnat redigeras bättre än som skett.

Hvad vidkommer frågan, om myntningsskatteii skall bestämmas till
en tredjedels eller en fjerdedel procent, så erkänner jag att Herr Hseggström
skenbart har rätt, och att det ser ut som om Riksbanken med den
lägre procentberäkningen skulle få sitta emellan. Men, mine Herrar, om
man å andra sidan betänker fördelen för Riksbanken att här på platsen
få in guld på detta sätt och befrias från kostnader för guldets importerande
från utlandet, så torde det få lof att medgifvas att Riksbanken,
på det hela taget kommer att göra vinst på den affären.

320

Den 15 Maj, e. m.

Derföre tycker jag att man gerna kan godkänna Första Kammarens
beslut.

Herr Boman: Den siste ärade talaren har redan anfört det hufvudsakliga
af hvad jag ämnade saga; och jag ber derföre blott att få tilllägga,
att om man meddelade olika föreskrifter i afseende på myntningskostnaden
allt efter som den som inlemnar guld till myntning önskar få
det utmyntadt i 10- eller 20-kronstycken, så skulle man stifta en lag,
som oupphörligen och trots den noggrannaste öfvervakning komme att
kringgås. Jag yrkar bifall till Första Kammarens beslut.

Herr Hseggström: Endast några få ord till bemötande af hvad den
ärade talaren på stockholmsbänken behagade i sitt sista anförande adressera
till mig. Han förbisåg helt och hållet, då han åberopade Friherre
Skogmans utlåtande i ämnet, att deri beräknats en årlig utmyntning af
endast två millioner kronor, hvarvid skilnaden mellan 1 ,s och 1 4 procent
i myntskatt uppgår till det ringa beloppet åt 1,66(5- 3 kronor. Men kommer
det af Riksdagen nyligen fattade beslut till heders, att enskilda bankerna
skola inlösa sina sedlar med guldmynt, så tror jag, att den värde
stockholms-representanten skall nödgas medgifva riktigheten af det antagande,
att utmyntningen af guldmynt kommer att taga en betydligt ökad
fart. Friherre Skogman uttrycker sjelf sin ledsnad att nödgas stanna vid
endast 1 4 procent. Han säger nemligen: “Visserligen kunde det varit
önskligt, att myntskattsafdraget blifvit satt till 1,3 procent, såsom för 10
kronor, i stället för ‘/4 procent, såsom för 20 kronor11, men han anser,
att bestämmelserna i dessa frågor böra blifva lika i begge länderna, och
då i Danmark afdraget blifvit satt till 14 procent, så vill han af detta
skäl gorå detsamma hos oss. Det har sagts här, att banken skulle fä
guldet för mycket bättre pris, derigenom att det direkt inlemnas till myntning
och banken sålunda slipper betala transportkostnaden. Detta är långt
ifrån säkert och beror af mycket vexlande förhållanden. Och jag tror,
att den värde talaren på göteborgsbänken skall erinra sig, att Bankofullmäktige
understundom kunnat köpa guld eller silfver billigare, då det
importerats, än då det köpts på platsen.

Jag skall icke vidare upptaga Kammarens tid.

Herr Wigardt: Jag hade från början icke ämnat begära ordet i

denna fråga, men har sedermera funnit mig föranlåten dertill i anledning
af de förebråelser, som i afton riktats mot Banko-Utskottet derföre, att
dess betänkande inkommit så sent, eller först den dag, då Riksdagen, enligt
regel, skulle afslutas. Jag förundrar mig alls icke öfver detta klander,
tvärtom anser jag det mycket väl förtjent. Men, mine Herrar, tillräkna!
icke oss här närvarande ledamöter af Banko-Utskottet denna försumlighet,
ty vi kunna icke påtaga oss ansvaret. Dröjsmålet härrör af
helt andra orsaker, helt andra elemeuter. Vi äro helt och hållet oskyldige
dertill.

Hvad sjelfva saken angår, så har jag visst icke något emot, att Kammaren
bifaller den af Första Kammaren gjorda redaktionsförändringen,

hvilken

Den 15 Maj, e. m.

321

hvilken jag tror vara fullt riktig. Jag har till hufvudsakliga delar biträdt
det slut, hvartill Utskottet kommit i förevarande fråga, men beträffande
myntningsafgiften delat bankofullmäktiges uppfattning, att det icke vore
för mycket att låta en person, som till myntverket inlemnar guld eller
guldplantsar till myntning, betala l/3 procent i myntningskostnad. Herr
Jöns Rundbäck påstod, att detta skulle vara en orättvisa och åberopade
sig på föregående förhandlingar i ämnet. Men, mine Herrar, om jag inlemnar
guld till myntning vid myntverket och derom erhåller ett bevis,
genom hvars uppvisande i Riksbanken jag genast bekommer motsvarande
belopp guldmynt, så är ju dermed icke bestämdt, om af det guld, jag inlemnat,
skall myntas 10- eller 20-kronestycken. Det kan man ju icke veta
på förhand. Af sådan orsak har jag, som jag nämnde, ansett, att myntningsskatten
bör fixeras till 1/.i procent. Jag tror, att detta är det enda
riktiga och ser ingen fara, att Riksdagen behöfver förlängas genom en
gemensam votering, som skulle komma att ega rum, i fall Kammaren i
hetta afseende fattar ett från Medkammarens mening afvikande beslut.
Jag yrkar alltså bifall till Utskottets förslag, med iakttagande af den förändring
deri, som i reservationen angifves.

Herr Lundström: Jag skall be att få yttra blott några få ord
med anledning af det genmäle, som Herr Hseggström direkt ställde till
mig. Jag har visst icke förbisett, att skilnadsprocenten, l,6662/3 kronor,
var beräknad efter en utmyntning af endast två millioner kronor. Tvärtom
uppgaf jag ju, att det var från denna siffra, som Friherre Skogman
med sin kalkyl utgick. Han antager nemligen, att en enskild bankinrättning
hit införde ett parti guldplantsar till nämnda summas värde, ett antagande
— säger han dock — “hvilket väl endast undantagsvis lärer blifva
verklighet". Och det torde väl få medgifvas, att icke allt guld, som i
Sverige myntas, kommer in på detta sätt, och att den qvantitet deraf,
som af enskilda personer inlemnas till myntning, utgör i förhållande till
hela den erforderliga guldmassan eu försvinnande litenhet.

Medan jag har ordet, vill jag begagna tillfället att .göra en liten anmärkning
med anledning af den siste ärade talarens anförande. Han ansåg
det icke rättvist, att den, som inlemnade guldplantsar till myntning,
skulle betala lägre skatt än ''/3 procent. Jag vill, med anledning häraf,
fästa uppmärksamheten på, att då gulduipper af hvarjehanda slag skola
emottagas, så föregår en besvärlig undersökning, om de äro karatstämplade
och om deras värde m. m. Denna undersökning blifver ofantligt
mycket enklare vid mottagning af guld i plantsar, då vanligen medföljer
ett certifikat från eu annan bankiurättning eller ett utländskt kontrollverk,
innehållande uppgift på guldets finhet, hvilken uppgift är lätt kontrollerad.
Jag yrkar fortfarande bifall till Första Kammarens beslut.

Herr Gustaf Jonsson: Då jag genom att instämma i den vid före varande

punkt fogade reservationen redan för Kammaren tillkännagifvit
min åsigt i denna fråga, så ansåg jag också öfverflödigt att vidare yttra
mig under denna diskussion. Det klander, som derunder riktats mot
Utskottet, derföre att betänkandet så sent framlägga för Riksdagen,- har

Riksd. Prat. 1874. 2 Afd. 5 Band. 21

322

Den 15 Maj, e. m.

emellertid föranledt mig att nu begära ordet. Orsakerna till detta dröjsmål
hafva varit flera. Dels har man måst afvakta Riksdagens beslut rörande
Riksbankens reservfonds belopp, och dels har Herr Wallenbergs motion,
hvilken måst behandlas i sammanhang med detta betänkande, kraft
en vidlyftig utredning, som äfven vållat tidsutdrägt. Den vigtigaste orsaken
har dock, om jag skall tillstå det, kanske varit den, att, då man
den ena dagen fattat ett beslut inom Utskottet, så har man en annan
dag rifvit upp detsamma, och sådant bidrager i högst väsendtlig mån att
försena arbetet. Härför tror jag dock icke, att Kammaren kan rimligen
förebrå sina ledamöter af Utskottet ensamt. Klandret återfaller väl äfven
på andra personer.

Jag yrkar bifall till reservationen.

Herr Carl Ifvarsson: Sedan jag genomläst det redaktionsförslag,

som blifvit af Första Kammaren godkändt, får jag tillstå, att det i sak
synes vara alldeles detsamma som Utskottets förslag, så att jag icke kan
finna någon skilnad att fästa mig vid. Det är således nu endast fråga
om en siffra, nemligen om man skall fastställa myntningsskatten till ]/4
eller 1/3 procent; och då får jag säga att, enligt min tanke, den senare
siffran har mer skäl för sig.

Öfverläggningen var slutad. Derunder hade yrkats dels bifall till
Utskottets förslag med de ändringar deri, som af Första Kammaren blifvit
beslutade, och dels att det af Herr Ola Månsson framställda förslag
måtte antagas. Herr vice Talmannen gaf emellertid först proposition på
bifall till Utskottets hemställan i oförändradt skick samt derefter på ofvanberörda
tvänne yrkanden, af hvilka det förstnämnda förklarades hafva flertalets
mening för sig. Votering blef begärd, och företogs alltså, sedan
till kontraproposition antagits bifall till Herr Ola Månssons förslag, omröstning
enligt eu nu uppsatt och af Kammaren godkänd så lydande
voteringsproposition:

Den, som godkänner 4 mom. i 6:te punkten af Banko-Utskottets
betänkande N:o 14, med nedan nämnda ändringar:

att början af första stycket skall erhålla följande lydelse:

“Guld i plants, som till Kongl. myntverket för Riksbankens räkning
aflemnas, inlöses enligt myntverkets bevis, med guldets värde i svenskt
mynt eller 2,480 kronor för ett kilogram fint guld, efter afdrag derifrån
af en fjerdedel procent i myntningskostnad, börande“ etc.

samt att det i andra stycket förekommande ordet myntshatten skall
utbytas mot ordet myntningslcostnaden,

röstar ja;

Den, det ej vill,

röstar nej;

Den 15 Maj, e. m.

323

Vinner nej, har Kammaren godkänt det ifrågavarande momentet med
här ofvan angifna ändringar i öfrigt, men med bestämmande af myntningskostnadsafdraget
till en tredjedels i stället för en fjerdedels procent.

Omröstningen utföll med 86 ja mot 40 nej, hvadan Kammaren beslutit
i öfverensstämmelse med ja-propositionen.

Mom. 5.

Godkändes.

7:de punkten.

I afseende på mom. 1 yttrade

Herr Liss Olof Larsson: Jag skall taga mig friheten att yrka
afslag å det nu föredragna momentet. Så vidt nemligen jag kunnat
finna, har Utskottet här föreslagit precist detsamma, som förekommer i
några andra punkter af betänkandet. Förra delen af momentet motsvaras
helt och hållet af 14:de punkten, och den senare delen åter är nästan
ord för ord lika med Utskottets förslag i 5:te och 9:de punkterna. Dessutom
har vid momentets redigering ett misstag uppstått. Der föreslås
nemligen en från punkten 5:o i de vid förra riksdagen beslutade öfvergångsstadganden
hemtad föreskrift om tillhandahållande åt rörelsen af
silfvermynt. Men i det åberopade öfvergångsstadgandet talas icke om
tillhandahållande af silfvermynt, utan af guldmynt. Detta måtte, som
sagdt, bero på något misstag. Då emellertid hela momentet är helt och
hållet öfverflödigt och äfven blifvit af Första Kammaren utan protest
förkastadt, anhåller jag att Kammaren måtte äfven för sin del afslå detsamma.

Med anledning af Herr Liss Olof Larssons anförande meddelade
Herr vice Talmannen, att Första Kammaren, enligt ankommet protokollsutdrag,
afslagit i fråga varande moment.

Sedan öfverläggningen derefter förklarats slutad, blef momentet afslaget.

Mom. 2 och 3.

Godkändes.

8:de punkten.

Härvid anförde:

Herr Gustaf Jonsson: Jag har antecknat mig såsom reservant
i denna punkt, emedan jag icke kan inse, hvarför det i fråga varande mo -

324

Den 15 Maj, e. m.

mentet skulle uteslutas ur reglementet, då man icke har annat att anmärka
deremot, än att det skulle vara öfverflödigt att bibehålla detsamma.
Jag tror visst icke, att det är öfverflödigt, utan tvärtom att det
för fullmäktige kan ofta nog vara rätt godt att härifrån hemta ledning
vid behandlingen af de olika kreditiven och lånefonderna, då kritiska
tider inträffa. På grund häraf yrkar jag, att momentet måtte bibehållas
och endast punkten c derifrån utgå.

Herr Philip sson: Jag för min del anser den af Utskottet tillstyrkta
åtgärden vara helt och hållet bankmässig, och tror alls icke, att
det är lämpligt att binda händerna på fullmäktige med dylika detaljbestämmelser.
Ju större utveckling bankväsendet erhåller, desto bättre
är det, om man kan lemna fullmäktige allt mer ökadt förtroende och
gifva dem full frihet vid afgörandet af detaljfrågor, sådana som i detta
moment omhandlas. Jag yrkar derföre bifall till Utskottets förslag.

Vidare yttrades ej. Efter det propositioner blifvit framställda enligt
de gjorda yrkandena, bifölls punkten.

9:de punkten.

Hem C. A. Larsson yttrade: Det förefaller mig, som skulle reservanten
mot denna nu föredragna punkt hafva fullkomligt rätt, då han hemställer
om en förändrad text i våra en- och femkronesedlar. Ty det är
verkligen ett spektakel att, såsom det nu heter, riksbanken skall inlösa
en dylik sedel med guldmynt, då man icke har guldmynt till motsvarande
valör. Jag anhåller derföre om bifall till reservationen.

Herr Philips son: Visserligen kan jag icke bestrida riktigheten af
Herr Gumariii reservation; men då den framställdes redan vid föregående
riksdag och samma Riksdag då fattade ett beslut i öfverensstämmelse med
förevarande moment, så anser jag att Riksdagen ej bör redan året derpå
ändra sitt beslut, helst en mängd sedlar med den anmärkta texten redan
äro i omlopp. För öfrigt då denna text å hvarje sedel innehåller en hänvisning
till myntlagen, hvars 16 § innehåller en bestämmelse om att man för
10 stycken enkronor skall få ett 10-kronestycke, så tror jag att ordalagen
mycket väl kunna försvaras, ehuruväl jag villigt medgifver, att den af
reservanten föreslagna lydelsen är mera rationel och riktig. Jag yrkar
derföre bifall till Utskottets förslag.

Herr vice Talmannen fästade uppmärksamheten å ett tryckfel, som
förekom å femte raden af första momentet i förevarande punkt och som
bestod deri, att ett “i“ blifvit insatt i stället för ett kolontecken.

Härefter förklarades öfverläggningen slutad; och, sedan propositioner
gifvits enligt de meningar, som förekommit, blef punkten godkänd, dock
med erinran om rättelse af nyssomförmälda tryckfel.

Den 15 Maj, e. m.

325

10:de—16:de samt 19:de—26:te punkterna.
Biföllos.

Rörande 27:de punlcten anförde:

Herr Ola Månsson: Om detta Utskottets beslut har jag icke

kunnat förena mig, då jag nemligen tycker det vara orättvist och hårdt,
att den, som icke behöfver mer än 200 eller 300 R:dr, icke skulle kunna
få ett så beskaffadt lån. Jag finner för min del icke någon anledning
att frångå det minimum, som förut varit bestämdt, och fastställa ett
högre, och jag har derföre äfven inom Utskottet sökt motverka en sådan
bestämmelse efter min bästa förmåga, ehuru det ej lyckats. Om den,
som blott behöfver 200 R:dr, skall nödgas upplåna 400 R:dr, så torde
följden blott blifva, att han slarfvar bort dessa penningar, som icke voro
behöfliga. Det är således, efter min tanke, både orättvist och obilligt,
och jag yrkar derföre afslag å Utskottets förslag samt bifall till momentet
med oförändrad lydelse.

Herr C. I. Bengtsson: Jag vill blott tillkännagifva, att jag inom
Utskottet delat samma åsigt, som nyss uttalats af Herr Ola Månsson,
och att jag i likhet med honom yrkar bifall till momentet med dess
gamla lydelse.

Herr Jöns Rundbäck: Jag vill i detta fall understödja reservanternes
förslag, ty, ehuru jag val medgifver, att ett bibehållande af den
nuvarande bestämmelsen gör det för banken och lånekontoren något besvärligare,
tror jag det likväl vara i allmänhetens intresse. Jag ber att
få nämna, att under den tiden, då jag hade äran att vara ledamot af
styrelsen för lånekontoret i Göteborg, så inlemnades under loppet af ett
år icke mindre än 6,000 låneansökningar i allmänna diskonten, af hvilka
3,200 beviljades och 2,800, eller således närmare hälften, afslogos. Medeltalet
af storleken utaf de lån, som beviljades, utgjorde dock, detta oaktadt,
på hvarje låntagare endast 450 R:dr. Penningebristen var så stor
och låneansökningarne så mångfaldiga, att det icke var möjligt att på
något sätt tillfredsställa behofvet, och styrelsen måste derföre vidtaga den
åtgärd att bestämma, att ingen, som icke hade ett hemman, taxeradt till
10,000 R:dr, skulle få större lån än å 500 R:dr, och den, som ville hafva
ett lån å 2,000 R:dr, måste hafva en egendom, taxerad till 20,000 R:dr.
Det var således icke låntagarne, som bestämde beloppen, utan styrelsen
måste göra det sjelf, och penningebristen var då så allmän, att jag
vågar påstå, att detta var den enda källa, som man hade för att erhålla
lån.

Då man nu beviljat rätt att på vexlar och andra värdepapper få
låna till och med 200 R:dr, så inser jag icke, hvarföre man här vid lag
skulle göra någon inskränkning uti hvad förut gällt, och yrkar jag derföre
bifall till momentet oförändradt såsom det nu är.

326

Den 15 Maj, e. m.

Herr Hseggström: Hvad den siste talaren nyss uppgaf, eller att

Kammaren besluta, det diskontering af vexlar å så lågt belopp, som
200 K:dr skulle vara medgifven, är alldeles felaktigt. Kammaren bar
icke fattat något sådant beslut, ty det är alldeles för ringa belopp för
att dermed besvära bankerna.

Hvad beträffar samme talares uppgifter angående lånekontoret i
Göteborg, så är det visserligen sannt, att der lemnats ut lån till mycket
små belopp, men det har berott derpå, att tjenstemännen derstädes käft
intresse af att drifva upp lånens antal, emedan de beredt sig inkomster
derpå, så att ju ilera lån som de utlemnade, desto större blefvo deras
inkomster. Detta skall, efter hvad jag hoppas, nu försvinna och ett annat
förhållande inträda, sedan ett kommissionskontor nu blifvit inrättadt
äfven i Göteborg.

Jag tror för min del, att Utskottet rätt förfarit, då det föreslagit,
att minimum för lån skulle höjas till 400 kronor, ty man bör väl se
till, att kommissionskontoren icke behöfva alltför mycket betungas med
mindre lån. Jag yrkar således bifall till Utskottets förslag.

Herr Gustaf Jonsson: I likhet med Herr Hseggström tror äfven

jag, att, sedan en kommissionsanstalt vid lånekontoret i Göteborg nu
blifvit inrättad, tjenstemännen derstädes icke skola få någon sådan förtjenst
af lånen, och att derföre orsaken snart skall försvinna till att
lånen der jemförelsevis varit så små, emot hvad de varit vid de öfriga
lönekontoren och hufvudkontoret. Man måste betänka, att sådana smålåns
bokföring tillskyndar icke så litet besvär och kostnad, och dessutom
torde väl ingen kunna bestrida, att 400 R:dr nu motsvara ungefär 200
R:dr för tio år sedan, ty om man då, för att bedrifva en rörelse, behöfde
200 R:dr, så behöfver man nu för en lika omfattande rörelse dubbelt.

Jag yrkar således bifall till Utskottets förslag.

Herr Fredricson: I likhet med Herr Jöns Rundbäck, anser jag
det orättvist, om det skulle föreskrifvas, att icke mindre omsättningslån
än 400 R:dr finge beviljas. Jag kan icke finna något giltigt skäl härtill.
Den mindre låntagaren blefve genom ett sådant stadgande hänvisad till
de enskilda bankerna, der han icke kan få lån på längre tid än tre
månader.

Jag yrkar derföre afslag å Utskottets förslag i denna §.

Herr Philip sson: Om här vore ifrågasatt att utesluta hela denna

omsättningsrörelse, så kunde man ur banksynpunkt möjligen derpå ingå;
men då man vill bibehålla denna lånerörelse med omsättningsrätt, hvilken,
såsom Utskottet i sina motiv säger, “i flera afseenden måste betraktas
såsom eu från riksbankens egentliga funktioner såsom centralbank
för landet skild uodantagsinrättning, hufvudsakligen afsedd för dem, som
behöfva försträckningar å smärre belopp**, så kan jag icke finna något
skäl, hvarföre man nu skulle höja det för detta belopp stadgade minimum.
Det är visserligen sannt, att penningens värde minskats, men
deraf följer icke, att det ej skall hädanefter, såsom hittills, finnas perso -

Den 15 Mai, e. m''

327

ner, som behöfva låna smärre belopp i penningar, och jag kan icke finna,
hvarföre man skall tvinga en låntagare att låna 400 R:dr, då han behöfver
endast 200. Riksdagen har nyss förut bortstrukit 3 mom. i 28 §,
som stadgade, att diskontering af vexel å lägre belopp än 200 R:dr ej
vore medgifven, och härigenom har man lemnat fullmäktige helt och
hållet fria händer i afseende å vexeldiskontering, så att sådan diskontering
kan ske å huru ringa belopp som helst. Hinder derför finnes åtminstone
icke i reglementet, ehuru motiveringen till 24:de punkten i Utskottets
utlåtande visar, att man icke åsyftat en nedsättning i minimibeloppet.
Det synes mig under sådana förhållanden vara inkonseqvent
att höja minimum för lån med omsättningsrätt, och yrkar jag. derför
samt på grund af hvad jag förut anfört afslag å Utskottets förslag i
denna punkt.

Med Herr Philipsson förenade sig Herrar Johannes Andersson i
Knarrevik, Johan Jönsson och Ivar Månsson.

Herr Ola Månsson: När jag ser på det gamla stadgandet, så

finner jag mig böra så till vida göra en rättelse i mitt förra yrkande,
att jag nu anhåller om afslag å Utskottets förslag i denna punkt, samt
att det gamla stadgandet må bibehållas med den förändring allenast, att
i stället för ordet “riksdaler" insättes ordet “kronor".

Herr Uhr: Jag begriper icke hvad som kommit åt fullmäktige, som

blifvit så rädda om besväret för sig och sina tjensteman, att de icke
vidare vilja utlemna lån till samma belopp som förut. Har det hittills
gått för sig, så måtte det väl kunna gå hädanefter också. Jag finner
icke något skäl till den föreslagna förändringen och yrkar derföre afslag
derå.

Herr Wigardt: Såsom reservant i denna fråga inskränker jag mig

till att begära afslag å denna punkt och att det gamla stadgandet må
bibehållas. Jag tror, i likhet med flere föregående talare, att det vore
högst orätt att hindra mindre låntagare från att kunna erhålla dessa
fördelaktiga lån. Det har blifvit sagdt, att penningen nu är i mindre
värde; ja, det är sannt, men hvem vet om icke förhållandena snart
kunna blifva annorlunda. Om det också är sannt, att 400 R:dr nu.icke
äro mera än 200 R:dr för några år sedan, så kan nog förhållandet inom
kort tid blifva annorlunda.

Hvad beträffar den förmenta kostnaden för riksbanken, så tror jag,
att denna icke blir mycket större, om lån utlemnas till sådana belopp
som hittills. Besväret blir nog större, men kostnaden torde blifva ungefär
enahanda.

Med Herr Wigardt instämde Herr Pehr Nilsson i Wittjerf.

Öfverläggningen var slutad. I enlighet med de yrkanden, som derunder
blifvit framställda, gaf Herr vice Talmannen propositioner och för -

328

Den 15 Maj, e. m

klarade sig anse ja vara öfvervägande för den mening, som afsåg, att
nuvarande lydelse för det moment, hvarom här vore fråga, skulle bibehållas,
endast med den förändring, att ordet “riksdaler''1, der det förekomme,
borde utbytas mot “kronor". Kammaren hade således, med afsteg
å Utskottets hemställan, beslutit att momentet skulle erhålla följande
lydelse:

“Mom. 3. Lån må ej utgifvas å mindre belopp än 200 kronor eller
annorlunda än å hela tiotal kronor derutöfver".

§ 17.

Föredrogos och godkändes nedannämnda förslag till Riksdagens
underdåniga skrivelser, nemligen:

af Stats-Utskottet:

N:o 32, angående regleringen af utgifterna under riksstatens forsta
hufvudtitel;

N:o 34, angående regleringen af utgifterna under riksstatens tredje
hufvudtitel;

N:o 35, angående regleringen af utgifterna under riksstatens fjerde
hufvudtitel;

N:o 36, angående regleringen af utgifterna under riksstatens femte
hufvudtitel; och

N:o 41, i fråga om den i riksstaten uppförda oindelta spanmål;

samt

af Särskilda Utskottet:

N:o 65, angående regleringen af utgifterna under riksstatens sjunde
hufvudtitel i de delar, som varit föremål för Särskilda Utskottets behandling.

§ 18.

Anmäldes och bordlädes följande inkomna ärenden:

Stats-Utskottets memorial:

N:o 95, med försteg till stadganden i det nya reglementet för Riksgäldskontoret,
angående dels Riksgälds-kontoret åliggande utbetalningar
och dels Riksgälds-kontorets inkomster och öfriga tillgångar; och

N:o 97, angående öfverlemnande till Kongl. Maj:t af det nya reglementet
för Riksgälds-kontoret;

Bevillnings-Utskottets betänkanden:

N:o 12, angående åtskilliga ännu oafgjorda frågor rörande Tullfa
evillningen ;

Den 15 Maj, e. m.

329

N:o 13, i anledning al Kongl. Maj:ts nådiga proposition om ändring
af vissal bestämmelser i Kongl. kungörelsen den 7 December 1866,
angående restitution af bränvinstillverkningsafgift vid utförsel af bränvin,
jemförd med Kongl. kungörelsen den 19 Juli 1872, dels ock väckt motion
om ändring af förstnämnda kungörelses bestämmelse angående restitution
af bränvinsskatt vid export till Norge;

N:o 14, angående stämpelpappersafgiften; samt

N:o 15, angående beräkningen af tull-, post-, stämpelpappers-,
bränvinsbrännings- och hvitbetssockerstillverkningsmedlen.

Dessa ärenden skulle å föredragningslistan för nästa sammanträde
uppföras näst efter den gemensamma omröstning, som då komma att
företagas.

Kammarens ledamöter åtskildes kl. half 11 e. m.

In fidem
II. Husberg.