herr Carlsson i Stockholm ang. överförande av automobilskatte fonden (Riksdagens protokoll 1957:9)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1957

ANDRA KAMMAREN

Nr 9

15—20 mars

Debatter m. m.

Tisdagen den 19 mars

Sid.

Svar på frågor av:

herr Carlsson i Stockholm ang. överförande av automobilskatte fonden

till den allmänna budgeten........................

fru Eriksson i Stockholm ang. rätt för präster m. fl. att vara närvarande
vid kroppsundersökningar av patienter vid allmänna

sjukhus, m. ..........................................

herr Swedberg ang. undervisningen i dans i vissa folkskolor ....
Svar på interpellationer av:

herr Lassinantti ang. undervisningen i småskola av barn, som enbart
tala finska ......................................

herr Eliasson i Moholm ang. genomförandet av 1952 års riksdags

beslut om ny underbefälsorganisation......................

Svar på frågor av:

herr Gustafsson i Borås ang. ökningen av antalet barnolycksfall i

trafiken ............................................

herr Gustafsson i Mem ang. följderna för Drottningholmsteatern av

det planerade storllygfältet i Skå-Edeby ..................

Svar på interpellation av herr Hedin ang. taxebestämmclserna vid
helautomatisering av telefonförbindelserna på landsbygden.......

Onsdagen den 20 mars fm.

Meddelande av utrikesministern; tillika svar på fråga av fru Thorsson
ang. förstärkning av de svenska insatserna för teknisk hjälp till

mindre utvecklade områden i världen ......................

Utgifter under riksstatens sjunde huvudtitel: Kammarkollegiet: Avlöningar
..............................................

1—Andra kammarens protokoll 1.957. Nr 9

Nr 9

Innehåll

Onsdagen den 20 mars em.

Utgifter under riksstatens sjunde huvudtitel (forts.):

Statistiska centralbyrån: Avlöningar till personal för verksamheten i

allmänhet....................

Statistiska centralbyrån: Kostnader för vissa provundersökningar för

omläggning av metoden för skördeuppskattningar............

Konjunkturinstitutet: Särskilda undersökningar
Konjunkturinstitutet: Kostnader för Konjunkturjournalen

Tullverket: Anskaffning av viss materiel................

Kontrollstyrelsen: Lokala skattekontrollen..................

Riksskattenämnden: Avlöningar.........

Upplysningsarbete rörande samhällsekonomiska frågor m. m.....

Bidrag till Föreningen fruktdrycker .................

Kommittéer och utredningar genom sakkunniga .............

Anslag å kapitalbudgeten för kommunikationsdepartementet:
Investeringsplan för kommunikationsverken

Televerkets anslagsbehov ..............

Statens järnvägars anslagsbehov..................

Statens vattenfallsverks anslagsbehov ...............

Rätt för Konungen att förordna om antidumping- och utjämningstullar
....................

Skatteavdrag för resor med bil till och från arbetsplats
Domstolsmässig prövning av rättsfrågor i förvaltningen
Kontroll av jord- och skogsförvärv medelst inköp av aktieposter
Folkpensionärers järnvägsresor .................

Rätt för postabonnenter att yttra sig om ifrågasatt indragning eller
förändring av posttur...............

Interpellation av herr Hedin ang. redogörelse för de principiella skälen
för Kungl. Maj:ts beslut att avslå AB Exactors ansökan om

104

106

107

108
109
109
112
112

113

116

122

124

125

127

128

130

131

135

byggnadstillstånd

136

Samtliga avgjorda ärenden
Onsdagen den 20 mars fm.

Statsutskottets utlåtande nr 45, ang. utlägg för röjning av Suezkanalen 100
nr 7, ang. utgifter under sjunde huvudtiteln (finansdepartementet) 100

Onsdagen den 20 mars em.

Statsutskottets utlåtande nr 7, ang. utgifter under sjunde huvudtiteln

(f01-ts-).................................................. 104

nr 9, ang. anslag å kapitalbudgeten för kommunikationsdepartementet
...........

Innehåll

Nr 9

Sid.

— utlåtande nr 46, ang. lån till Gotlands läns landsting för lasarettet

i Visby .............................................. 125

— memorial nr 47, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut om

likalöns principens genomförande.......................... 125

— utlåtande nr 48, om upptagande å riksstaten av underskottet för

Luftfartsfonden........................................ 125

Bevillningsutskottets betänkande nr 14, ang. rätt för Konungen att

förordna om antidumping- och utjämningst ullar.............. 125

— nr 18, om skatteavdrag för s. k. substansminskning .......... 127

— nr 27, ang. ändring i förordningen om provianteringsfrilager, m. m. 127

— nr 29, om skatteavdrag för resor med bil till och från arbetsplats 127
Första lagutskottets utlåtande nr 7, om ändring i konkurslagen m. m. 128

— nr 12, om domstolsmässig prövning av rättsfrågor i förvaltningen

— nr 13, om förbud att utan makes samtycke ikläda sig borgen.... 129
Andra lagutskottets utlåtande nr 12, om ändring i civilförsvarslagen.. 129
Tredje lagutskottets utlåtande nr 6, ang. ändring av 7 § lagen om by samfälligheter

och därmed jämförliga samfällda ägor och rättigheter
................................................ 129

— nr 7, om ändrad lydelse av 123 § byggnadslagen ............ 129

— nr 8, ang. kontroll av jord- och skogsförvärv medelst inköp av

aktieposter............................................ 130

— nr 9, ang. kungörande av beslut om indragning av allmän väg .. 131
Jordbruksutskottets utlåtande nr 6, ang. försäljning av kronoegen domen

Skegrie 351 i Malmöhus län ........................ 131

— nr 7, ang. bemyndigande att försälja kronan tillhörig fast egendom,
m. ............................................ 131

— memorial nr 8, ang. försäljningar av kronan tillhörig fast egendom
................................................ 131

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 6, ang. åtgärder för ökad

simkunnighet.......................................... 131

— nr 7, ang. vidgad rätt för folkpensionärer till nedsatta biljettpriser
på statens järnvägar och om rätt för ålderspensionär att
årligen få företaga en fri resa på statens järnvägar till nära anhöriga 131

— nr 8, ang. säkerhetsuppfostran och säkerhetsutbildning........ 135

_ nr 9, ang. rätt för postabonnenter att före beslut om indragning

eller förändring av posttur yttra sig i frågan ................ 135

Fredagen den 15 mars 1957

Nr 9

Fredagen den 15 mars

Kl. 14.00

§ 1

Justerades protokollet för den 8 innevarande
mars.

§ 2

Upplästes följande till kammaren inkomna
läkarintyg:

Riksdagsman Hjalmar Åhman är på
grund av sjukdom förhindrad deltaga i
riksdagsarbetet från 7 mars tills vidare.
Stocksund den 12 mars 57

N. Adler

Kammaren beviljade herr Åhman ledighet
från riksdagsgöromålen från den
7 mars tills vidare.

§ 3

Föredrogos var för sig följande Kungl.
Maj:ts på kammarens bord liggande
propositioner; och hänvisades därvid
till bevillningsutskottet propositionen
nr 94, angående ekonomiska villkor för
rusdrycksutskänkningen, m. m.; samt
till statsutskottet propositionerna:
nr 102, angående försäljning av vissa
allmänna arvsfonden tillfallna fastigheter,

nr 103, angående anslag till vissa
byggnadsarbeten vid statens sinnessjukhus
in. in. för budgetåret 1957/58, och
nr 104, angående vissa anslag till universitetssjukhusen
in. in.

§ 4

Föredrogos var efter annan följande
å bordet vilande motioner; och remitterades
därvid

till behandling av lagutskott motionen
nr 531, av herr Neslrup, och

till statsutskottet motionen nr 532, av
herrar Sehlstedt och Andersson i Ronneby.

§ 5

Föredrogs den av fröken Karlsson vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
angående ökning av utbildningskapaciteten
av slöjdlärarinnor.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 6

Till bordläggning anmäldes

statsutskottets utlåtanden och memorial: nr

7, i anledning av Kungl. Maj :ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1957/58 under sjunde
huvudtiteln, avseende anslagen inom
finansdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner,

nr 9, i anledning av Kungl. Maj :ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1957/58, i vad
avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet
väckta motioner,

nr 45, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utlägg för Förenta
Nationernas kostnader för röjning av
Suezkanalen,

nr 40, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående lån till Gotlands
läns landsting för utbyggande av lasarettet
i Visby,

nr 47, i anledning av kamrarnas skilj -

Nr 9

Fredagen den 15 mars 1957

aktiga beslut i fråga om motionsvis
väckta förslag om likalönsprincipens
genomförande, och

nr 48, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
om upptagande å riksstaten
för budgetåret 1957/58 av underskottet
för Luftfartsfonden;

bevillningsutskottets betänkanden:
nr 14, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående rätt för Konungen att förordna
om uttagande av antidumping- och
utjämningstullar jämte i ämnet väckta
motioner,

nr 18, i anledning av väckta motioner
om rätt att vid taxering till skatt
för inkomst av jordbruksfastighet åtnjuta
avdrag för s. k. substansminskning,

nr 27, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den
15 november 1912 (nr 298) om provianleringsfrilager,
m. m., och

nr 29, i anledning av väckta motioner
om rätt att vid taxering till skatt åtnjuta
avdrag för resor med bil till och från
arbetsplatsen;

första lagutskottets utlåtanden:
nr 7, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om ändring
i konkurslagen in. in.,

nr 12, i anledning av väckta motioner
angående utredning av frågan om
möjlighet till domstolsmässig prövning
av rättsfrågor i förvaltningen, och
nr 13, i anledning av väckt motion
om förbud för make att utan andra makens
samtycke ikläda sig borgensansvar
för gäld;

andra lagutskottets utlåtande nr 12, i
anledning av Kungl. Maj ds proposition
med förslag till lag om ändring i civilförsvarslagen
den 15 juli 1944 (nr 536);

tredje lagutskottets utlåtanden:
nr 6, i anledning av väckta motioner
angående ändring av 7 § lagen om bysamfälligheter
och därmed jämförliga
samfällda ägor och rättigheter,

nr 7, i anledning av väckta motioner
om ändrad lydelse av 123 § byggnadslagen,

nr 8, i anledning av väckta motioner
angående kontroll av jord- och skogsförvärv
medelst inköp av aktieposter,
och

nr 9, i anledning av väckta motioner
angående föreskrift om visst kungörande
av beslut om indragning av allmän
väg;

jordbruksutskottets utlåtanden och
memorial:

nr 6, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning av
vissa kronoegendomar m. m., såvitt avser
Skegrie 351 i Malmöhus län,

nr 7, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående bemyndigande att
försälja viss kronan tillhörig fast egendom,
m. m., och

nr 8, angående departementsvis uppgjorda
förteckningar över försäljningar
av viss kronan tillhörig fast egendom;
samt

allmänna beredningsutskottets utlåtanden: nr

C, i anledning av väckt motion angående
åtgärder för ökad simkunnighet,
nr 7, i anledning av väckta motioner
dels angående vidgad rätt för folkpensionärer
till nedsatta biljettpriser på
statens järnvägar och dels om rätt för
ålderspensionär att årligen få företaga
en fri resa på statens järnvägar till nära
anhöriga,

nr 8, i anledning av väckt motion angående
undervisning i säkerhetsuppfostran
och säkerhetsutbildning, och
nr 9, i anledning av väckta motioner
angående rätt för postabonnenter att
före beslut om indragning eller förändring
av posttur yttra sig i frågan.

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen
från utrikesutskottet:
nr 136, i anledning av Kungl. Maj:ts

Tisdagen den 19 mars 1957

Nr 9

proposition angående godkännande av
överenskommelse mellan Sverige och
Tjeckoslovakien angående reglering av
vissa anspråk och fordringar;
från statsutskottet:

nr 14, i anledning av Kungl. Maj :ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
under Utgifter å driftbudgeten,
För flera huvudtitlar gemensamma
frågor, jämte i ämnet väckta motioner;

nr 130, i anledning av Kungl. Maj;ts
i statsverkspropositionen under elfte
huvudtiteln gjorda framställningar rörande
anslag för budgetåret 1957/58 till
Inrikesdepartementet m. m., Överståthållarämbetet
och landsstaten, Polisväsendet,
Civilförsvaret, Brandväsendet
och Diverse jämte i ämnet väckta motioner; nr

131, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning av vissa
under tullverkets förvaltning stående
fastigheter i Haparanda stad;

nr 132, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till stat för försvarets
fastighetsfond för budgetåret
1957/58;

nr 133, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående fullmakt att i arbetslöshetsbekämpande
syfte igångsätta

arbeten, för vilka anslag uppförts å allmän
beredskapsstat för budgetåret 1956/
57, in. m.; och

nr 134, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre reservationsanslag
avseende justitiedepartementets verksamhetsområde;
samt

från bevillningsutskottet:

nr 135, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa ändringar i
gällande tulltaxa.

§ 8

Tillkännagavs, att bankoutskottet jämlikt
§ 21 riksdagsstadgan anmält att till
utskottet från delegerade för riksdagens
verk inkommit framställning med förslag
till reglemente för riksdagsbiblioteket
m. m.

Denna anmälan bordlädes.

§ 9

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 14.04.

In fidem
Gunnar Britth

Tisdagen den 19 mars

Kl. 16.00

§ 1

Justerades protokollen för den 12 och
den 13 innevarande mars.

§ 2

Herr talmannen meddelade, att till
kammaren överlämnats Kungl. Maj :ts
skrivelse, nr 109, angående muntligt
meddelande till riksdagen.

Av denna skrivelse, som nu föredrogs
och lades till handlingarna, inhämtades

att Kungl. Maj:t prövat lämpligt, att i
den i § 56 riksdagsordningen stadgade
ordning till riksdagen gjordes meddelande
rörande Sveriges utrikespolitik,
ävensom förordnat, att meddelandet
skulle framföras i första kammaren av
statsministern och i andra kammaren
av ministern för utrikes ärendena.

Herr talmannen tillkännagav, att meddelandet
komme att lämnas vid morgondagens
plenum kl. 10.00.

Nr 9

Tisdagen den 19 mars 1957

§ 3

Svar på fråga ang. överförande av automobilskattefonden
till den allmänna
budgeten

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! Herr Carlsson i Stockholm
har frågat om jag vill upplysa
huruvida åtgärder förbereds inom regeringen
i syfte att föreslå överförandet
helt eller delvis av automobilskattefonden
till den allmänna budgeten, varigenom
ifrågavarande medel icke skulle
såsom avsetts komma att användas för
vägväsendets underhåll och fortsatta utbyggnad.

Härpå vill jag svara följande.

De nu utgående automobilskattemedlen
har alltsedan sin tillkomst varit reserverade
för vägväsendet. Regeringen
har icke diskuterat någon ändring härutinnan.

Härefter anförde:

Herr CARLSSON i Stockholm (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka finansministern
för svaret på min fråga.
Anledningen till densamma var den
växande oro, som bilfolket känt inför
den återhållsamhet som präglat vägbyggandet
och de ständigt växande kapitalöverskotten
på bilismens specialbudget.
Bilfolket, såväl privatbilisterna som
nyttotrafikens förespråkare ställde sig
i stort sett välvilliga till de högre fordons-
och bensinskatterna, därför att
man samtidigt så bestämt från alla håll,
inte minst från regeringens sida, sade
ifrån, att pengarna kommer att användas
uteslutande till vägar och gator eller
därmed jämförliga ändamål, alltså
indirekt i framtiden skulle komma bilismen
själv till godo. Ja, man gick till
och med så långt på vissa håll, att man
även kunde acceptera den extra bilaccisen.
Den kunde vara en första insats
från nya bilägare i det stora före -

tag som heter vägar och gator, i vilket
motorfolket har stort intresse att hjälpa
till. Man så att säga köpte in sig och
blev delägare i detta företag. Därför
blev också besvikelsen så mycket större,
då namnet på denna extra skatt ändrades
till omsättningsskatt och inkomsterna
därav ställdes utanför bilismens specialbudget.
Det skapade oro, och många
frågade sig: Hur går det nu med inkomsterna
från fordons- och bensinskatten? När

så finansministern vid en konferens
i Karlstad den 24 februari enligt
referat i Värmlands Folkblad ifrågasatte
varför bilskatter på omkring 1 000
miljoner kronor endast skulle användas
för vägarna, började man bland bilfolket
på allvar fråga sig överallt ute
i bygderna, om man ämnade använda
fonden även för allmänna ändamål. Finansministern
hade, fortfarande enligt
samma källa, antytt att 700 miljoner
kronor kunde gå till vägarna och resten,
cirka 300 miljoner kronor, överföras
till andra behov. Då man sätter dessa
uttalanden i samband med vad som
sagts tidigare, får man inte förvåna sig
över att oron blev stor bland bilfolk
och bland dem som bär ansvar för vägarnas
skötsel och utbyggnad. Det gav
ju också ett skarpt eko vid Svenska vägföreningens
årsmöte för några dagar
sedan, där man allvarligt ifrågasatte om
de hopsamlade medlen någonsin skulle
komma vägarna till godo. Även i andra
sammanhang har liknande tongångar
kommit till uttryck.

Jag ansåg det därför vara av värde,
att finansministern i riksdagen fick
tillfälle att redovisa eventuella planer
i denna viktiga fråga. Jag är därför
tacksam för att finansministern i dag
slagit fast, att automobilskattemedlen
reserveras för vägväsendet och att man
inte har planer på någon ändring. Detta
finansministerns uttalande tolkar jag
som förpliktande för regeringens ställningstagande
i framtiden samtidigt som
det är lugnande för bilfolket och alla
dem, som direkt har ansvaret för vägarna,
och sist men inte minst för dem,

Tisdagen den 19 mars 1957

Nr 9

Svar på fråga ang. rätt för präster m. fl. att vara närvarande vid kroppsundersök ningar

av patienter vid allmänna sjukhus m. m.

som har ansvaret för trafikfrågornas
lösning i städerna.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! För att inga missförstånd
skall uppstå vill jag bara meddela,
att i det auktoriserade referatet
till TT av mitt Karlstadsföredrag fanns
inte de formuleringar som herr Carlsson
i Stockholm här citerade. I den mån som
jag därutöver utvecklat bilbeskattningsfrågan
gjorde jag det på ett avsevärt
mera nyanserat sätt än vad som framgick
av det citat som herr Carlsson anförde.

Herr CARLSSON i Stockholm (fp):

Herr talman! Till detta vill jag bara
anföra, att Värmlands Folkblad hade
ett utförligt referat från statsrådet
Strängs tal vid den åsyftade kursen, ett
referat med så detaljerat innehåll, att
i varje fall jag tolkade det som direkt
hämtat ur statsrådets manuskript. Tidningen
säger ordagrant så här: »Varför
skall bilskatten på omkring 1 000 miljoner
endast användas för vägarna, frågade
finansministern. 700 miljoner går
dit och resten överförs för andra behov
...» o. s. v.

Jag vill bara ha redovisat detta. Genom
alt referatet är så pass detaljerat,
tager jag för avgjort att det är fråga om
ett direkt återgivande av finansministerns
tal.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 4

Svar på fråga ang. rätt för präster m. fl.
att vara närvarande vid kroppsundersökningar
av patienter vid allmänna
sjukhus m. m.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HEDLUND, som yttrade:

Herr talman! Ledamoten av denna

kammare fru F,riksson i Stockholm har
frågat mig, om jag anser att präster
bör tillåtas närvara vid kroppsundersökningar
och ta del av journaler på
våra allmänna sjukhus, och om jag i så
fall är beredd att tillåta samma insyn
från predikanter tillhörande olika religiösa
samfund. Till svar härpå får jag
anföra följande.

Vid varje lasarett skall enligt gällande
sjukhusstadga finnas en prästman.
Dennes åligganden anges i stadgans
40 §. Enligt denna paragraf har prästman
att efter överenskommelse med direktionen
ombesörja gudstjänst och
andaktsstunder på sjukhuset, att föra
anteckningar om födelser, dop, dödsfall
och begravningar samt att i övrigt tillhandagå
vid förekommande prästerliga
förrättningar på sjukhuset.

Utlämnande av sjukhusjournal regleras
i 14 § sekretesslagen. Där föreskrives,
att sådan handling i vad den angår
enskilds personliga förhållanden
inte får utan hans samtycke utlämnas
till annan tidigare än 70 år efter handlingens
datum. Även utan samtycke
skall dock handlingen utlämnas, om
trygghet kan anses vara för handen att
utlämnandet inte kommer att missbrukas.
Sekretesslagen torde dock inte
gälla myndigheter emellan. Det ligger
dock i sakens natur att en handling,
som är sekretesskyddad av hänsyn till
enskild person, icke bör vara tillgänglig
för andra myndigheter eller tjänstemän
än sådana, som behöver handlingen
i tjänsten.

Vid våra sjukhus bör det givetvis
vara sörjt för att de sjuka efter egen
önskan kan beredas tillfälle till samtal
i avskildhet med en prästman eller predikant
tillhörande statskyrkan eller annat
trossamfund. Däremot anser jag det
inte liimpligt att en prästman eller predikant
annat än efter särskild begäran
av den sjuke tillätes närvara vid kroppsundersökningar.
Även i fråga om utlämnande
av sjukhusjournal till präst -

Nr 9

Tisdagen den 19 mars 1957

Svar på fråga ang. rätt för präster m. fl. att vara närvarande vid kroppsundersök ningar

av patienter vid allmänna sjukhus m. m.

man eller predikant anser jag att, i den
mån patienten icke lämnar sitt medgivande,
största försiktighet bör iakttagas.

Jag finner inte anledning att i detta
sammanhang, när det gäller svar på en
enkel fråga, närmare gå in på den andliga
vården vid sjukhusen.

Härpå anförde

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet
få säga tack för det rejäla svaret.
Jag väntade inte annat än ett förnuftigt,
, kort och sakligt svar på denna fråga,
och jag är glad för att det också
blev så.

Inrikesministern konstaterar, att det
enligt sekretesslagens 14 § som regel
inte får utlämnas journaler utan patientens
tillstånd. Yad som har skett i
det påtalade fallet, där präster har
följt med på läkarronden på sjukhuset
och efteråt vid s. k. staff meeting resonerat
om vad som därvid förekommit,
kan inte vara i överensstämmelse
med sekretesslagens bestämmelser. Patienter,
som är intagna på allmänt sjukhus,
hör inte vara föremål för vare sig
författares, journalisters, prästers eller
andra mer professionella människokännares
eller människointresserades insyn
i sådana situationer, bara för att dessa
yrkesgrupper skall få mer kunskap för
sin yrkesgärning. När det gäller präster
kommer därtill den synpunkten, att det
är svårt att under sådana förhållanden
garantera religionsfrihet. Det är inte
tillräckligt, att man har rätt säga ifrån,
att »jag vill inte ha en präst närvarande,
när jag opereras eller när jag blir omlagd
för att denne, som det heter, skall
lära känna mina problem närmare».

I en artikel i Svenska läkartidningen,
nr 51/1956, har de i Luleåfallet aktuella
personerna bl. a. sagt, att särskild uppmärksamhet
bör ägnas de patienter, som
läkarna och sjuksköterskorna anser va -

ra i behov av andlig vård. Och vilka
kan det vara, som bäst behöver andlig
vård? Det måste väl vara de, som i vanliga
fall inte har sådan kontakt med
kyrkans folk eller med andra trossamfund
som de har, vilka står dessa grupper
mycket nära.

I samma artikel står det, att man
skall ta tillbörlig hänsyn till en patient
som är besvärad. I en annan tidning
säger en av dem som har varit med i
Luleå, att bekännelsetvång blir det aldrig
fråga om. Nej, fattas bara. Det är
inte tal om bekännelsetvång ens för att
vara medlem i svenska kyrkan. Det
fordras inte ens bekännelsetvång för att
man skall få ta del av sakramenten i
vår kyrka. Det kan aldrig bli tal om att
ordet bekännelsetvång skall få finnas i
en diskussion som denna. Jag tycker att
det tyder litet på missuppfattning både
om prästens uppgift på ett sjukhus och
om patientens ställning till dessa frågor,
när man kan fälla ett sådant yttrande.

Personligen vill jag säga, att den
präst, som inte i kraft av sin tro och
sin livserfarenhet kan bli till hjälp för
en patient i själanöd eller för en frisk
människa i motsvarande situation utan
att vara med om operationer och den
sorts undersökningar det här varit tal
om, den prästen torde över huvud taget
inte ha några förutsättningar att bli till
hjälp när han behövs.

Det brukar finnas möjligheter för patienter
att få hjälp i bekymmer av denna
art av företrädare för de grupper
som annars står dem nära, om de hör
till statskyrkan av församlingsprästen
eller av den präst som är anställd på
sjukhuset, och om de hör till någon frikyrkogrupp
av de predikanter som de
är vana att vända sig till. Jag har bott
i en trakt, där det var regel att flera
av frikyrkornas predikanter gick sina
sjukhusronder och besökte sina goda
vänner och andra personer som de
kände trosgemenskap med. Det var då

Tisdagen den 19 mars 1957

Nr 9

Svar på fråga ang. rätt för präster m. fl. att vara närvarande vid kroppsundersök ningar

av patienter vid allmänna sjukhus m. m.

inte tal om något tvång, utan det var
en naturlig gemenskap i andliga ting,
och dessa besök var inte stötande för
någon.

Det experiment som nu påtalats lär
inte längre fortsätta. Jag hoppas att vår
direkta sjukvård liksom hittills får skötas
som en medicinsk angelägenhet och
att behovet av själavård, som statsrådet
nyss sade i sitt svar, kommer att tillgodoses
av de grupper som patienterna
i vanliga fall har gemenskap med i andliga
ting, varigenom största möjliga
andliga frihet garanteras även sjuka
människor på allmän sal.

Jag ber, herr talman, att än en gång
få tacka för svaret.

Härefter meddelade herr lalmannen,
att herr Holmberg begärt ordet, och
gav propositioner dels på bifall till
därmed framställt förslag om upphävande
beträffande denna fråga av den
i § 20 mom. 4 kammarens ordningsstadga
föreskrivna inskränkningen i
yttranderätten dels ock på avslag å
detta förslag; och biföll kammaren förevarande
förslag.

I enlighet härmed lämnades ordet till

Herr HOLMBERG (k), som yttrade:

Herr talman! Jag skall bara säga några
ord, närmast för att lägga till rätta
en del av de snedvridna framställningar,
som även i pressen förekommit beträffande
denna frågas rent organisatoriska
behandling.

Det är landstingets förvaltningsutskott
i Norrbotten som fungerar som direktion
även för lasarettet i Luleå. De
s. k. prästronderna ordnades emellertid
utan förvaltningsutskottets vetskap, och
när de efter en tid blev kända, först
genom en muntlig anmälan som jag
gjorde till landstingsdirektören och
kort därefter också genom artiklar i tidningarna,
ingrep förvaltningsutskottet
omedelbart.

Jag tror mig våga påstå, att det inom

förvaltningsutskottet finns en enhällig
och stark aversion mot att prästerna
blandas in i sjukvården, oavsett i vilka
former detta sker. Den uppfattningen
har också arbetarrepresentanterna i
lasarettsnämnden givit till känna, när
frågan först kom på tal där. Då hade
ärendet för övrigt också sammankopplats
med en framställning från prästerna
om höjt arvode på grund av det
merarbete, som de ansåg sig ha fått genom
den nya anordningen. Genom det
angrepp, som de kommunistiska och socialdemokratiska
representanterna i lasarettsnämnden
riktade mot hela detta
system, återtogs emellertid framställningen,
och samma motstånd var väl
också anledningen till att prästronderna
helt hade upphört vid tiden för förvaltningsutskottets
sammanträde.

Principiellt har frågan naturligtvis
en mycket stor betydelse, och jag vill
därvidlag helt instämma i vad fru
Eriksson i Stockholm nyss sagt. Jag vill
dessutom för min del framhålla, att
verksamhet av det slag, som förekommit
vid lasarettet i Luleå, över huvud
taget inte bör tolereras. Jag har redan
i lasarettsnämnden framhållit att det
skäl, som anförts för prästernas vidgade
verksamhet på lasarettet, är fullständigt
ohållbart. Skälet är ju nämligen en
hänvisning till den allmänt vedertagna
uppfattningen, att även kroppssjukvården
måste beakta att den sjuke påverkas
också av psykiska faktorer. Men för
det första har ju prästerna ingen utbildning
för psykisk vård, och för det
andra är det väl påtaglig risk för att i
varje fall en del sjuka också kan komma
att ta skada av prästernas inblandning
i sjukvården.

I övrigt vill jag understryka förvaltningsutskottets
förklaring, att alla som
har med sjukvården att göra måste
»iakttaga patienternas rätt till personlig
integritet och religionsfrihet under
sjukhusvistelsen».

Härmed var överläggningen slutad.

Tisdagen den 19 mars 1957

12 Nr 9

§ 5

Svar på fråga ang. undervisningen i dans
i vissa folkskolor

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet PERSSON, erhöll på begäran
ordet och yttrade:

Herr talman! Herr Swedberg har frågat,
vilken uppfattning jag har om den
i vissa folkskolor förekommande och
mycket omstridda undervisningen i
dans.

Härpå vill jag svara följande.

I vissa skolor får barnen under gymnastiklektionerna
lära sig de vanligaste
dansstegen och några danslekar. Denna
undervisning har, efter vad jag inhämtat,
allmänt uppskattats av barnen och
även föräldrarna. Självklart får ingen
tvingas att deltaga i dessa övningar,
vilket mig veterligt icke heller skett.
Jag anser mig inte ha anledning att
ifrågasätta någon ändring i skolstyrelsernas
frihet att bestämma i fråga om
den form av dansundervisning, som det
här gäller.

Härefter anförde:

Herr SWEDBERG (fp):

Herr talman! Jag vill tacka herr
statsrådet för det snabba svaret på min
fråga. Jag är emellertid ledsen, att jag
knappast kan tacka för svarets innehåll,
och jag är än mer ledsen att här nödgas
förklara, att jag anser herr statsrådets
svar sakligt otillfredsställande, för att
inte säga närmast oriktigt. Det ger nämligen
en oriktig föreställning om vad
som verkligen förekommer i denna sak.
Jag fattar svaret som ett försök från
herr statsrådets sida att bagatellisera
vad som verkligen förekommer, ett försök
som jag måste finna mycket otillfredsställande
och förvånande.

Herr statsrådet talar om att barnen i
vissa skolor får lära sig de vanligaste
dansstegen och några danslekar. Jag är
inte alls hemma på dans; tvärtom är
jag fullkomligt främmande för det ge -

bitet. Men jag har ganska svårt att se,
att herr statsrådets uttryck »de vanligaste
dansstegen och några danslekar»
är ett adekvat uttryck för kurser om tio
timmar i modern och -— kanske i de
flesta fall — gammal dans. Enligt uppgifter,
som jag har framför mig och som
jag har anledning tro är riktiga, är det
ett faktum, att dansundervisning i skolorna
i de fall den förekommer — jag
är medveten om att det gäller ett mycket
begränsat antal skolor — vanligen
pågår två timmar i veckan. I vissa skolor
har man, som jag tidigare antydde,
kurser om tio timmar. I något fall är
denna dansundervisning också obligatorisk.

Utgångspunkten för min fråga till
statsrådet i denna sak har inte varit
mitt personliga bedömande av dansen
i och för sig ur religiös eller moralisk
synpunkt. Det är en sak som jag i det
här sammanhanget lämnar åsido; den
är inte avgörande för mig nu. Utgångspunkten
för mig har varit att från
högsta ort få ett uttalande angående
lämpligheten av att anordna dansundervisning
inom folkskolan. Jag tvekar inte
att på en gång deklarera, att jag för
min de! finner detta vara ytterst tvivelaktigt.

Även om jag medger, att det kan vara
en viss skillnad mellan obligatorisk och
frivillig dansundervisning på detta område,
så har det för mitt bedömande
inte någon avgörande betydelse. Obligatorisk
dansundervisning måste ju
te sig i högsta grad anstötlig och olämplig
för alla de föräldrar, som har en
bestämd uppfattning att dansen över
huvud taget med tanke på dess följdföreteelser
av skilda slag är av ondo
och som därför måste vara ytterst angelägna
att hålla sina barn borta från
dansen. Dessa föräldrar är icke få här
i landet. »Det är för oss samvetskränkande»,
heter det i ett offentligt uttalande
som en grupp föräldrar helt nyligen
gjorde, »att vår ungdom redan på
folkskolestadiet skall konfronteras med
en sak som vi vill hålla dem ifrån».

Tisdagen den 19 mars 1957 Nr 9

Svar på interpellation ang. undervisningen i småskola av barn, som enbart tala

finska

Jag sade, att det för mig inte är av
någon avgörande betydelse, om dansundervisningen
i skolorna är obligatorisk
eller frivillig. Det är visserligen
sant, att det i det senare fallet står vederbörande
elever fritt att avstå från
att deltaga i denna undervisning. Men
jag anser för min del, att de har rätt,
som håller före, att ungdomen härvid
ställs inför ett avgörande, som den inte
gärna kan vara mogen för och vars
följdverkningar den inte kan bedöma.
De barn, som genom föräldrarnas påtryckning
här kommer att säga nej, löper
i många fall risken att av kamraterna
och i vissa fall även inför lärarna
bli stämplade som särlingar och på
något sätt ställas i särklass. Det förefaller
mig uppenbart, att det genom
denna anordning både i hemmen och i
skolorna lätt kan skapas en irritation,
som det i alla händelser borde vara
skolan fjärran att åstadkomma.

En annan sak som förtjänar uppmärksamhet
i detta sammanhang är
det ofta påtalade jäktet, som förekommer
hos eleverna redan på folkskolestadiet,
och trängseln på skolans schema.
Jag menar, att de många lärare har
rätt, som anser att flera betydelsefulla
ämnen i varje fall borde ha prioritet
framför en så omtvistad och enligt
mångas mening högst tvivelaktig sak
som det här är fråga om.

Herr talman! Jag tillåter mig sålunda,
trots det svar som herr statsrådet
här givit, att till honom rikta en allvarlig
personlig vädjan att ta sin ståndpunkt
härutinnan under förnyad omprövning.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet PERSSON:

Herr talman! Jag beklagar att inle
herr Swedberg har uttryckt sig tydligare
i sin fråga. Vad han såvitt jag förstår
mest uppehållit sig vid i sitt sista
anförande är den form av dansundervisning,
som bedrivs såsom en frivillig,

rent kommunal angelägenhet vid vissa
skolor, en sak som jag lika litet som den
form härav som jag behandlade i mitt
svar har anledning att ingripa emot.

Herr SWEDBERG (fp):

Herr talman! Herr statsrådet vet säkert
lika väl som jag, att det inte är
vanligt med någon som helst motivering
eller någon utförligare framställning i
en enkel fråga, och jag hade faktiskt
och har också i denna stund den uppfattningen,
att det väl knappast kan
vara något att anmärka på min fråga
i detta fall. Att statsrådet sedan i viss
mån svarade på något annat än det jag
frågade om är ju närmast hans sak.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet PERSSON:

Herr talman! Det är väl ändå så, att
om man är på det klara med att det är
fråga om tvenne olika saker, så bör
man i frågan uttrycka sig så, att det
kommer fram att man önskar behandla
båda delarna, d. v. s. såväl den undervisning
som förekommer under vissa
lektioner — i detta fall gymnastiktimmar
— i skolorna som den som eventuellt
kan förekomma helt vid sidan av
skolschemat.

Herr SWEDBERG (fp):

Herr talman! Vad jag frågade om var
den dansundervisning, som förekommer
i skolorna, i skolans regi och inom
skolans ram, och den saken kan jag inte
förstå att det kan vara någon som helst
tvekan om.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 0

Svar på interpellation ang. undervisningen
i småskola av barn, som enbart
tala finska

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Nr 9

Tisdagen den 19 mars 1957

Svar på interpellation ang. undervisningen i småskola av barn, som enbart tala

finska

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet PERSSON, som yttrade:

Herr talman! Med andra kammarens
tillstånd har herr Lassinantti frågat
mig om jag anser, att lärare i småskola,
där barn med enbart kunskaper i finska
språket regelmässigt intas, bör behärska
detta barnets språk, samt att, om
så är fallet, man genom särskilda åtgärder
— t. ex. preparandkurs vid Haparanda
småskoleseminarium och förhöjt
finnbygdsstipendium — kan främja
denna målsättning.

Vad den första frågan beträffar anser
jag det givetvis önskvärt, att småskollärare
som har att undervisa i avdelningar,
vari jämväl ingår enbart
finskspråkiga barn, så långt möjligt behärskar
finska språket.

Enligt tillgängliga uppgifter finns för
närvarande inom den tvåspråkiga delen
av Norrbottens läns östra inspektionsområde
116 läraravdelningar av klasserna
1 och 2. I så gott som samtliga
dessa avdelningar finns något eller
några barn, som har svårighet att följa
undervisningen på svenska. De nuvarande
lärarna i dessa avdelningar behärskar
både svenska och finska språken.
Interpellanten synes icke heller ha
menat, att det av honom väckta spörsmålet
är aktualiserat av dagens läge,
utan han torde ha avsett att fästa uppmärksamheten
på att en situation framdeles
kan inträda, då tillgången på
finskspråkiga lärare icke svarar mot
behovet.

Herr Lassinantti räknar med att det
behövs ett tillskott av 10—15 nya finskspråkiga
lärarinnor årligen, varvid hänsyn
torde ha tagits till att ett visst behov
av finskspråkiga lärarinnor föreligger
även inom andra trakter av Norrbottens
län än Tornedalcn. Jag vill inte
ifrågasätta riktigheten i denna uppskattning,
men jag konstaterar, att den
synes bygga på en rätt avsevärd omsättning
bland dessa lärarinnor genom
pensionering, avflyttning etc.

I första klassen i småskoleseminariet
i Haparanda intogs åren 1952—1956 respektive
10, 7, 8, 5 och 3 finsktalande
elever. Som jämförelse kan nämnas, att
motsvarande antal för åren 1938 och
1939 samt 1942—1945 utgjorde respektive
8, 18, 18, 15, 9 och 14. Tendensen är
alltså klart sjunkande. Orsaken härtill
torde utan tvivel främst ligga i den alltmer
skärpta konkurrensen från enbart
svensktalande sökande. Detta belyses
av att under perioden 1938—1945 av
samtliga 228 sökande inte mindre än
162 eller cirka 71 procent kom från
Tornedalen, medan sistnämnda kategori
åren 1952—1956 endast utgjorde 97
av totalt 451 sökande eller cirka 21 procent.

Dessa siffror ger vid handen, att medan
det totala antalet sökande till Ilaparandaseminariet
alltmer stegrats antalet
sökande från Tornedalen inte blott
relativt utan även absolut sett minskat.

Jag har i korthet velat lämna dessa
uppgifter för att visa, att den minskade
intagningen av finsktalande elever har
sin ganska naturliga förklaring och inte
har sin grund i några nya urvalsprinciper.

Därest en ökad intagning vid seminariet
av finskspråkiga elever skulle befinnas
önskvärd är frågan, hur detta
skall kunna åstadkommas. Det kan diskuteras
att låta de finskspråkiga få en
viss företrädesrätt på så sätt, att ett visst
antal platser alltid skulle förbehållas
dylika sökande. En sådan lösning kunde
emellertid inge betänkligheter, då
det förmodligen i en del fall skulle bli
nödvändigt att pruta av på de sökandes
övriga kvalifikationer.

Den statliga preparandkursen vid
småskoleseminariet i Haparanda har från
början avsetts utgöra en kompensation
för de begränsade möjligheterna att taga
realexamen eller förvärva motsvarande
kunskapsmått i denna del av landet.
Under senare år har emellertid dessa
möjligheter avsevärt förbättrats genom

Tisdagen den 19 mars 1957 Nr 9

Svar på interpellation ang. undervisningen i småskola av barn, som enbart tala
finska

tillkomsten av realskolor i Pajala, Korpilombolo
och Övertorneå samt enhetsskolan
i Hietaniemi försöksdistrikt. Detta
förhållande avspeglas i den starkt
ökade tillströmningen till seminariet av
sökande med realexamen. Behovet av
preparandkursen här härigenom blivit
mindre. Kvar står den betydelse kursen
kan ha för att förbättra möjligheterna
för de finskspråkiga och närmast för
dem, som ej har realexamen eller motsvarande,
att vinna inträde vid seminariet.
Antalet sökande till kursen av
denna kategori var åren 1952—1956 respektive
9, 9, 8, 10 och 7, av vilka 9, 8,
7, 8 och 5 togs in. Kursen har varit avsedd
för 24 elever. Med hänsyn till detta
relativt ringa antal och till att antalet
inträdessökande till seminariet med
realexamen eller därmed i intagningshänseende
likställd examen under senare
år avsevärt ökat och år 1956 var
så högt som 104 till 24 platser har kursen
icke anordnats innevarande år. Jag
har icke heller äskat medel för anordnande
av preparandkurs under nästa år.
Därmed är dock icke sagt, att ej en av
statsmedel bekostad kurs åter skulle
kunna komma till stånd ett annat år,
därest förhållandena skulle göra detta
önskvärt.

Interpellanten har även nämnt de
s. k. finnbygdsstipendierna. Dessa utgick
tidigare vid småskoleseminarierna
i Lycksele och Haparanda men har från
och med läsåret 1955/56 begränsats till
det senare seminariet. Stipendierna kan
åtnjutas med 300 kronor per läsår och
är förknippade med villkoret, att vederbörande
skall om så påfordras efter
examen stå till förfogande för tjänstgöring
i första hand inom skoldistrikt med
finsktalande befolkning under minst
lika lång tid som den varunder stipendiet
åtnjutits. Stipendierna är emellertid
icke förbehållna finsktalande elever.
Motsvarande stipendier vid folkskolescminarierna
utgår med 800 kronor. Beloppen
för båda slagen av stipendier

har växlat under årens lopp; en tid utgick
båda med 400 kronor. Det var den
allvarliga bristen på särskilt folkskollärare,
som år 1945 föranledde att stipendierna
vid folkskoleseminarierna
höjdes till 800 kronor.

Antalet sökande till här ifrågavarande
stipendier vid småskoleseminariet i
Haparanda har nedgått under senare
år. Läsåret 1953/54 söktes stipendierna
av 46 elever men innevarande läsår av
endast 10 elever. Medel till dessa 10
stipendier har nyligen anvisats. På
Kungl. Maj ds uppdrag företog skolöverstyrelsen
år 1954 en utredning rörande
det fortsatta behovet av dessa stipendier.
Därav framgick, att tillräckligt antal
sökande i regel anmält sig till lediga
tjänster i de ifrågavarande områdena.
Domkapitlet meddelade, att kallelse till
tjänstgöring under senare år ej begärts
av skoldistrikten, men framhöll samtidigt,
att den latenta tjänstgöringsskyldigheten
otvivelaktigt medfört, att ett
stort antal stipendiater stannat kvar
inom stiftet, i varje fall de första åren
efter examen.

Jag håller för egen del före, att stipendier
av detta slag utgör ett ganska
verksamt hjälpmedel för lärarrekryteringen
på ifrågavarande orter. För att
bättre främja syftet med stipendierna
kan det övervägas att ge finsktalande
elever företräde till dem och att höja
stipendiebeloppen.

Jag anser mig i detta sammanhang
också böra nämna, att enligt vad jag
inhämtat det bland de enbart svensktalande
eleverna vid seminariet i Haparanda
i viss utsträckning förekommer
frivilliga studier i finska språket.

Som jag inledningsvis nämnt har jag
fattat interpellanten så, att det inte är
någon nu föreliggande bristsituation,
som föranlett hans fråga utan snarare
tanken på vad som i framtiden kan
inträffa. Även om några omedelbara åtgärder
inte nu synes påkallade, är det
emellertid värdefullt att frågan kommit

Nr 9

Tisdagen den 19 mars 1957

Svar på interpellation ang. undervisningen i småskola av barn, som enbart tala

finska

under diskussion och jag kan försäkra,
att den kommer att följas med uppmärksamhet
från ecklesiastikdepartementets
sida.

Vidare anförde

Herr LASSINANTTI (s):

Herr talman! Jag vill till herr statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet
framföra ett varmt tack för
det utförliga och alltigenom positiva
svar som jag har fått på mina frågor.

Svaret på den första frågan tolkar
jag så, att herr statsrådet är ense med
mig om att den nu tillämpade ordningen
vid småskolorna i de tvåspråkiga
bygderna är ändamålsenlig. Genom att
lärarinnan även under de första skolåren
förstår barnets språk bildar hemmet
och skolan redan från början en
gemensam plattform, vilket måste vara
av stor betydelse för barnets harmoniska
utveckling. Att herr statsrådet har
velat slå vakt om denna plattform är
utomordentligt tillfredsställande.

Statsrådet har också rätt däri, att det
är möjligheten att tillgodose det framtida
behovet av tvåspråkiga småskollärare
som har föranlett mina frågor. Det
är inte dagens läge i skolorna som därvid
har varit avgörande. Jag hade grovt
beräknat, att 10, 15 tvåspråkiga småskollärarinnor
borde utexamineras årligen
för att behovet skall kunna fyllas.
Herr statsrådet tycker kanske att jag
har tagit till i överkant. Förutom genom
pensionering uppkommer emellertid
vakanser också genom avflyttning
till sydligare nejder. Det finns efterfrågan
både på arbetsmarknaden och på
äktenskapsmarknaden. Det är möjligt
att jag har varit djärvare än herr statsrådet
när jag kalkylerade med efterfrågan
i det sistnämnda hänseendet,
men jag tror att mina siffror i stort sett
är riktiga. Vidare har jag mot bakgrunden
av befolkningsutvecklingen räknat
med en ökning av antalet elever i småskolan
i här berörda bygder.

Enligt min mening måste antalet intagna
tvåspråkiga elever vid småskoleseminariet
i Haparanda ökas om vi
skall undgå en bristsituation i framtiden.
Jag inser till fullo, att riksdagen
inte kan uppträda som en antagningsnämnd,
men jag vill ändå framföra en
del synpunkter på frågan.

Det borde närmare utredas, om inte
ett visst minimiantal platser kunde reserveras
för de tvåspråkiga sökandena.

I det sammanhanget vill jag dock kraftigt
understryka, att jag utgår ifrån att
ingen skall vinna inträde i seminariet
utan att först ha godkänts vid inträdesprövningarna.
Om man beträdde denna
väg med företrädesrätt, så borde preparandkursen
återupprättas och bli öppen
även för elever, som är tvåspråkiga
och avlagt realexamen. Som någonting
naturligt betraktar jag, att tvåspråkiga
aspiranter utan realexamen skall få putsa
sina förkunskaper — särskilt i svenska
språket —• i denna preparandkurs.
Det vore därför tacknämligt, om herr
statsrådet allvarligt ville pröva möjligheten
att återupprätta preparandkursen
vid seminariet i Haparanda.

Statsrådets deklaration om finnbygdstipendiernas
betydelse för lärarrekryteringen
i de tvåspråkiga bygderna är
glädjande positiv. Jag tror, att om dessa
stipendier — även vid folkskoleseminarierna
— höjdes avsevärt, så skulle
detta lända skolväsendet till gagn. En
sådan åtgärd skulle vidare ge mindre
bemedlade ungdomar med håg och fallenhet
för läraryrket möjlighet att utbilda
sig för detta. Mot bakgrunden av
de stora ungdomskullarna i Tornedalen
och svårigheterna att bereda dessa yrkesutbildning
och utkomst har frågan
även en klart social aspekt.

Statsrådets svar har ådagalagt, att
man på högsta ort är livligt intresserad
av att lösa gränsbygdens skolproblem
efter humana och rättvisa principer.
När det började ryktas, att seminariet
i Haparanda var i farozonen — det ta -

Nr 9

Tisdagen den

Svar på interpellation ang. genomförande

befälsorganisation

lades i pressen om en nådatid till 1960
— var det många som satte sin tillit
till herr statsrådets dokumenterade intresse
för glesbygdernas problem. Dagens
interpellationssvar visar enligt min
mening, att dessa förhoppningar varit
motiverade.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 7

Svar på interpellation ang. genomförande
av 1952 års riksdags beslut om ny

underbefälsorganisation

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet NILSSON, som yttrade:

Herr talman! I en med kammarens
tillstånd framställd interpellation har
herr Eliasson i Moholm frågat mig

1) om jag uppmärksammat, att det
1952 av riksdagen fattade beslutet om
ny underbefälsorganisation icke genomförts
planenligt samt att detta förhållande
medför allvarliga konsekvenser
för bland annat utbildningsverksamhetens
effektivitet,

2) om jag, därest så är fallet, har för
avsikt att vidtaga de åtgärder, som är
nödvändiga för att snarast möjligt fullfölja
1952 års riksdagsbeslut.

Interpellanten åsyftar tydligen underbefälsorganisationen
inom armén. Denna
grundar sig i sin nuvarande utformning
på principbeslut av 1952 års riksdag.
Den gamla volontärinstitutionen
har ersatts av ett system med rekrytering
värnpliktsvägen. Med det nya systemet
avsågs att göra underbefälsyrket
till ett långtidsyrke i motsats till vad
fallet var i det äldre systemet, som innebar
stor omsättning av underbefälskadern.

Arméchcfens förslag i underbefälsfrågan,
vilket låg till grund för 1952 års
principbeslut, omfattade även införande
av rustmästarbeställningar, eu typ
av högre underbefälsbeställningar. Av2
— Andra kammarens protokoll 19,r>7. ''

19 mars 1957

av 1952 års riksdags beslut om ny undersikten
därmed var att stimulera intresset
för underbefälsyrket. Beställningarna
skulle avses för äldre underbefäl i
samband med att dessa vid omkring 42
års ålder, då de icke längre ansågs kunna
användas i trupptjänst, överflyttades
till stabs- och förvaltningstjänst m. fl.
områden. Vid anmälan av arméchefens
förslag förklarade jag mig icke då kunna
taga ställning till frågan om inrättande
av sådana beställningar.

1952 års beslut omfattade alltså icke
rustmästarfrågan och avsåg heller icke
frågorna om det totala behovet av instruktörer
och om underbefälskaderns
utbyggnad på längre sikt. Chefen för
armén har vid upprepade tillfällen
framhållit betydelsen av att ställning
tages till dessa frågor och årligen upprepat
förslaget om inrättande av rustmästarbeställningar,
vilka därvid ansetts
böra hänföras till 16 lönegraden.
Att jag hittills icke velat upptaga de
nämnda frågorna till slutlig behandling
beror på att jag icke velat föregripa
framtida ställningstagande till befälsfrågan
i dess helhet.

Som interpellanten framhåller är avgångarna
bland underbefälet omfattande
och vakansprocenten alltjämt hög.
Bristen på underbefäl medför svårigheter
för värnpliktsutbildningen. En olägenhet
är att vissa uppgifter, avsedda
för underbefäl, måste uppdelas på befattningshavare
med andra uppgifter.
Deras arbetsomfång blir därigenom alltför
stort. Deras verksamhet inriktas
dessutom på uppgifter, för vilka deras
utbildning inte är avsedd. Den fortsatta
befälsutbildningen, som bland annat avser
förberedelse för befattningshavarnas
krigsanvändning, blir lidande
härav.

Under de överläggningar angående
eu löneplansrevision m. in., som hösten
1956 ägde rum mellan representanter
för civildepartementet och tjänstemännens
huvudorganisationer, kom man
överens om att en undersökning skulle

Ir !)

Nr 9

Tisdagen den 19 mars 1957

Svar på interpellation ang. genomförande

befälsorganisation

göras rörande de organisatoriska möjligheterna
att införa rustmästarbeställningar
i lönegraden A 10, motsvarande
nuvarande 15 lönegraden. Genom därefter
vidtagna undersökningar har det
kunnat klarläggas för vilka slags befattningar
beställningar av ifrågavarande
typ skulle kunna avses, och i anslutning
härtill föreslås i proposition nr
110, som nyligen förelagts riksdagen, att
100 rustmästarbeställningar skall inrättas
från och med nästa budgetår. Beställningarna
skall enligt förslaget hänföras
till lönegraden Ma 15, d. v. s. den
lönegrad i nuvarande löneplanssystem,
som angavs i nämnda överenskommelse.

Jag har här uppehållit mig vid arméns
underbefälsorganisation. I nämnda
proposition framlägges emellertid
förslag om inrättande av högre underbefälsbeställningar
även för marinens
del. Förslaget innebär i denna del, att
från och med nästa budgetår skall inrättas
beställningar för 20 högbåtsmän i
Ma 15 vid flottan och 10 flaggfurirer i
samma lönegrad vid kustartilleriet.

Härpå anförde

Herr ELIASSON i Moholm (h):

Herr talman! Jag ber härmed att få
framföra mitt tack till herr statsrådet
och chefen för försvarsdepartementet
för detta svar. Jag konstaterar med tillfredsställelse,
att statsrådet har noterat
det bekymmersamma — för att inte säga
katastrofala — läget på underbefälsområdet.
Att situationen i dag inte är bättre
utan snarare sämre än 1952, föranleder
mig åter att dra den slutsatsen, att
utvecklingen inte varit den som riksdagen
avsett, eftersom riksdagen rimligtvis
inte fattar ett principbeslut för
att försämra ett läge utan tvärtom för
att förbättra det.

Och egentligen, herr talman, borde
jag väl visa tillfredsställelse över att
man nu äntligen — efter fem års dröjs -

av 1952 års riksdags beslut om ny undermål
— tydligt sätter på pränt sin avsikt
att inrätta 100 rustmästarbeställningar
i armén och ett mindre antal
motsvarande beställningar för flottans
och kustartilleriets del. Men det gör
jag inte. Och det beror inte alls på att
jag vill vara otacksam utan helt enkelt
på att de åtgärder som statsrådet här
redovisar enligt min mening utgör mer
eller mindre ett slag i luften.

Åtgärderna innebär kort och gott, att
man »gör det möjligt» för en del av underbefälskåren
att avancera till 15
lönegraden — eller A 10 som den nu
skall kallas — genom att bli rustmästare
i stället för att, som eljest hade
skett, avancera till samma lönegrad genom
tjänstetidsbefordran. Den enda
skillnaden skulle alltså bestå i att ett
mindre antal av dessa personer i 15
lönegraden kallas för rustmästare. Tror
någon att denna — visserligen i och
för sig hedervärda — titulering kommer
att utgöra den sporre som behövs
för att få underbefälet att stanna i försvarets
tjänst? Jag vill bespara herr
statsrådet besväret att svara nej på den
frågan.

Man kunde ha undvikit det här resultatet,
som egentligen består i att det
inte blivit något resultat alls, om man
— som det väl varit tänkt under de
fem år frågan varit aktuell — placerat
rustmästare och motsvarande i 16 lönegraden.
Då, herr försvarsminister, hade
vi haft betydligt större möjligheter att
uppnå den effekt, som vi väl båda är
ense om att det är angeläget att uppnå,
nämligen att knyta underbefälskåren
litet fastare än nu till försvarsmakten
och därmed undvika den starka avgången
och det svåra vakansläget.

Men om man nu av det ena eller andra
skälet tycker att det i lönehänseende
är lämpligt att stanna för 15 lönegraden,
vilket spörsmål i och för sig är
värt att diskuteras, borde logiken bjuda
att man — för att skapa ett medel
att behålla folk — i stället utökar an -

Tisdagen den 19 mars 1957

Nr 9

Svar på fråga ang. ökningen av antalet barnolycksfall i trafiken

talet beställningar så att även sådana,
som inte automatiskt avancerar upp i
15 lönegraden på grund av tjänstetidsbefordran,
har möjligheter att nå denna
högre lön.

Detta tror jag nu för min del inte är
en bra utväg. Såvitt jag förstår måste
den metod, som chefen för armén ursprungligen
föreslog, nämligen att inrätta
rustmästarbeställningar i 16 lönegraden,
vara den som bäst tjänar de
ändamål man vill uppnå.

Jag respekterar till fullo herr statsrådets
principiella ovilja mot att ta upp
spörsmålen om rustmästarbeställningarna
och rustmästarnas lönegradsplacering
till slutlig behandling, innan befälsfrågan
i dess helhet är klarlagd.
Men jag förstår inte hans faktiska
ovilja att göra det, eftersom det kan
pekas på att riksdagen redan beslutat
en underbefälsorganisation utan större
hänsyn till att befälsfrågan inte varit
utredd. Detta förfarande från riksdagens
sida kan jag inte tyda på annat
sätt än att riksdagen ansett ärendet så
viktigt, att den med risk för att »föregripa
framtida ställningstagande till
befälsfrågan i dess helhet» beslutat en
ordning, som skulle vara ägnad att tillgodose
de krav på försvarsutbildningens
effektivitet, som alla landets skattebetalare
har rätt att kräva.

Jag kan bara beklaga ait våra värnpliktigas
utbildning och befälets trivsel
år efter år har blivit lidande på en i
det stora hela så pass obetydlig detalj,
som detta med rustmästarbeställningen
ändå är.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 8

Svar på fråga ang. ökningen av antalet
barnolycksfall i trafiken

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON,
erhöll på begäran ordet och yttrade:

Herr talman! Herr Gustafsson i Borås
har frågat mig, om jag uppmärksammat

de under våren och försommaren stegrade
barnolycksfallen i trafiken, varvid
cykelolyckorna bland minderåriga barn
angetts vara särskilt framträdande, och
om jag har för avsikt att vidtaga några
åtgärder för att så långt möjligt minska
olycksfallsfrekvensen.

I anledning härav vill jag till en början
framhålla, att trots den kraftiga ökning
av trafiken, som ägt rum under
1950-talet, har antalet vid trafikolyckor
omkomna barn icke nämnvärt stegrats
under åren 1950—1956. Däremot visar
statistiken en viss ökning av antalet i
trafiken skadade barn. Sett i relation
till totala antalet i trafiken omkomna
och skadade personer har barnens andel
i trafikolyckorna minskat sedan
1950. En fördelning av dödsolyckorna
på årets olika månader ger inte anledning
till den slutsatsen, att våren och
försommaren skulle vara någon speciellt
riskfylld period för barnen. Antalet
under andra kvartalet 1956 i trafiken
omkomna barn är enligt tillgänglig
preliminär statistik icke större än
under första kvartalet samma år trots
den kraftiga trafikökning som skett under
våren. En granskning av statistiken
visar också, att det i första hand är
som fotgängare och icke som cyklister
barnen kommer till skada i trafiken.

Självfallet måste man emellertid göra
allt för att i möjligaste mån tillgodose
barnens skydd i trafiken och söka på
allt sätt minska antalet barnolyckor i
densamma. Sedan lång tid tillbaka pågår
också ett omfattande trafiksäkerhetsarbete
med sikte på att minska dessa
barnolycksfall. Trafikundervisningen
i skolorna har intensifierats; skolpatrullsystemet
har kommit till användning
i allt flera skolor. NTF har bl. a.
inriktat sig på att genom broschyrer
lämna föräldrarna anvisning om de försiktighetsmått
de bör vidtaga för att
skydda barnen mot trafikens faror; polisen
utför ett omfattande arbete för att
ge barnen förståelse för nödvändigheten
att iakttaga ett varsamt uppträdande

Nr 9

Tisdagen den 19 mars 1957

Svar på fråga ang. ökningen av antalet barnolycksfall i trafiken

i trafiken ete. Enligt uppgift från NTF
bedrivs upplysnings- och propagandaverksamheten
med särskild intensitet
under våren med hänsyn till den starka
trafikökning, som då sätter in.

Barnens säkerhet i trafiken beror
emellertid inte endast av de särskilda
åtgärder, som kan vidtagas för deras
skydd utan till väsentlig del även på
vad man kan åstadkomma för en större
säkerhet i trafiken över huvud taget.
Här har åtskilligt gjorts under senare
år. Genom en maximering av hastigheten
har vi fått till stånd en lägre fart
och en lugnare trafikrytm inom tättbebyggda
områden. För att göra cyklisterna
lättare att upptäcka under mörker
har bestämmelser meddelats om att
cyklarna skail vara utrustade med baklyktor
etc. Enligt vad jag under hand
inhämtat kommer 1953 års trafiksäkerhetsutredning
att överlämna sitt slutbetänkande
under våren. I detta kommer
att föreslås ytterligare åtgärder för
att främja den allmänna trafiksäkerheten.

Härefter anförde:

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp):

Herr talman! I enlighet med övlig sed
ber jag att få tacka herr statsrådet och
chefen för kommunikationsdepartementet
för svaret på min enkla fråga.

Jag vill emellertid till svaret foga
några ord. Barnolyckorna i trafiken är
en utomordentligt allvarlig fråga, och
jag är tacksam för statsrådets ord att
allt måste göras för att skydda barnen
och minska antalet trafikolyckor.

En fråga, som det ur förebyggande
synpunkt är av utomordentligt intresse
att få grepp om, är vilka åldersgrupper
bland barnen som råkar värst ut
vid trafikolyckor. Det är tydligt att
dödsriskerna i samband med trafikolycksfall
under den senaste tioårsperioden
icke har utvecklats lika ogynnsamt
för barnen som för de vuxna —
och det får man ju vara glad för.

För de minsta barnen synes situationen
nu vara densamma som vid 1940-talets mitt, enligt statistiska centralbyråns
serie »Vägtrafikolyckor». Inte heller
för de äldre barnen tycks dödsriskerna
ha ökat nämnvärt. Utvecklingen
har lett till att de yngsta barnen under
de senaste åren haft de lägsta dödssiffrorna
i trafiken, medan åldersgruppen
6—9 år och de vuxna har legat på samma
nivå. Bland barnen under tio år redovisar
fotgängarna 50 procent av alla
skador som drabbat barnen. Sedan kommer
cyklisterna, och det var närmast
dessa som aktualiserat den fråga jag
här har velat föra fram. Här har pojkarna
en genomgående större andel av
olyckorna än flickorna — totalt ungefår
två tredjedelar, vilket väl får tillskrivas
pojkarnas större aktivitet.

Jag tvivlar inte alls på statsrådets
statistikuppgifter. De är säkert riktiga.
Men mycket beror ju på det statistiska
perspektivet, den tidrymd man spänner
över. När herr statsrådet säger att
det är i första hand som fotgängare, inte
som cyklister, som barn kommer till
skada i trafiken, så kanske det bör
tilläggas att detta gäller åldrarna två
till sju år, med en markant topp för
fyra- och femåringarna. Från och med
åtta år är det åter cykelolyckorna som
dominerar. Vid åtta år noterar man en
första topp, men under de närmaste
tre åren därefter synes riskerna vara
något lägre. Men därefter, ungefär vid
tolvårsstrecket, blir det åter en kraftig
ökning. Ser man t. ex. på åren 1949—
1952, som jag har granskat något, så
är siffran för antalet skadade eller dödade
barn under 16 år 5 893, och antalet
skadade barncyklister uppgår under
samma tid till 1 C94. Till denna
siffra får man då lägga dem, som varit
passagerare eller som har åkt flera i
bredd, d. v. s. omkring 300; det blir
tillsammans 1 994.

Den undersökning, som har utförts
av fil. kand. Wallberg och som redovisas
i tidningen Hygienisk revy, ger

Tisdagen den 19 mars 1957

Nr 9

Svar på fråga ang. ökningen av antalet barnolycksfall i trafiken

vid handen att olyckorna når markanta
topplägen i maj och september. Under
semestermånaderna minskar olyckorna
i städerna, och i stället får man en
toppnotering för olyckorna på landsbygden.

Det faktum att cykelolyckorna dominerar
efter åttaårsåldern och når en
toppnotering i tolvårsåldern tycker
jag kan vara en tankeställare, när man
diskuterar denna fråga. Cykeln kan
tydligen vara en ganska farlig tingest,
om den inte handhaves på rätt sätt.
Av de skadade cyklisterna har 15 procent
»vinglat till», åkt flera i bredd
eller skjutsat kamrat bakpå, och så har
olyckan hänt. Experterna ifrågasätter
huruvida barn under tolv år är kapabla
att klara sig i stark trafik. Det får stå
för deras räkning. Jag vill inte yttra
mig om den saken. Jag hör inte till dem
som menar att barn skall daddaaktigt
skyddas för allting. De får ta risker som
alla andra. Men tekniken är ingen lekstuga,
och kulturens offerväsen får inte
ta vilka proportioner som helst. Man
måste försöka finna vägar, som är framkomliga,
och sträva efter att förhindra
olyckor i så hög grad som möjligt.

Jag är medveten om att åtskilligt göres
för att minska riskerna för barnen
i trafiken. Statsrådet har redovisat en
del av dessa åtgärder i sitt svar, och
andra är tydligen på väg. Det är man
tacksam och glad för.

Jag vet att ett svar på en enkel fråga
skall vara kort, och den som tackar
för svaret på en sådan fråga bör också
fatta sig kort. Men det skulle varit mycket
intressant, om statsrådet hade velat
säga några ord om de erfarenheter
som gjorts i Finland, där man sökt
komma till rätta med detta problem
genom en särskild bestämmelse i vägtrafiklagen.
Jag har ingen uppfattning
om den lagen, men det skulle som sagt
vara intressant att höra statsrådets mening
om densamma som en belysning
av frågan.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Jag kan tyvärr inte gå
herr Gustafsson i Borås till mötes i det
sista fallet, då jag inte är tillräckligt insatt
i vad som har blivit följden av
ifrågavarande lagändringar. Men jag
resonerar som så, att man kan inte
gärna förbjuda barnen att åka cykel.
Jag tror inte det är så klokt ur pedagogisk
synpunkt att hindra dessa tioåringar
att praktiskt lära sig trafiken
vid den åldern, bland annat genom att
åka cykel. Detta problem har ju diskuterats
tidigare, men jag tror nog man
får räkna med att cykeln spelar en så
stor roll som transportmedel, bland
annat för barn i de åldrar herr Gustafsson
talar om, att det trots den stegrade
trafiken är svårt tänka sig att man
genom lagstiftning skulle lägga hinder
i vägen för dem. Att det är svåra problem,
visar ju tyvärr de många skadade
och det stora antal som årligen dödas
i trafiken.

Vad jag har försökt fästa uppmärksamheten
vid är det förhållandet, att
trots den kraftiga trafikökningen under
de senaste fem till sex åren, då antalet
bilar i landet fördubblats, har ändå inte
antalet olyckor ökats. Det är ju i och
för sig någonting, som man måste konstatera
som positivt. Men antalet skadade
och dödade är ändå tillräckligt stort,
för att det här skall vara fråga om ett
stort och allvarligt problem.

Jag kan medge, att om man ur statistiken
plockar fram just nio- och tioåringarna,
kommer man fram till högre
tal än dem jag angav. Mina siffror var
inte så detaljerade, men i det fallet har
licrr Gustafsson alldeles rätt. Det är
tydligen några toppar där, som väl får
tydas så, att dessa barn kanske är flitigare
än andra i trafiken.

Vi har mycket noga övervägt, om man
på detta område kan vidta några åtgärder,
men det är mycket svårt att
se vad det skulle vara för åtgärder. Vi
är tacksamma för alla uppslag, som

Nr 9

Tisdagen den 19 mars 1957

Svar på fråga ang. följderna för Drottningholmsteatern av det planerade storflygfältet
i Skå-Edeby — Svar på interpellation ang. taxebestämmelserna vid helautomatisering
av telefonförbindelserna på landsbygden

kan komma fram ur diskussionen om
trafiksäkerhetsåtgärder och hjälpa oss
att rädda barn i trafiken, inte minst nu
när våren kommer.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 9

Svar på fråga ang. följderna för Drottningholmsteatern
av det planerade storflygfältet
i Skå-Edeby

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON,
som yttrade:

Herr talman! Herr Gustafsson i Mem
har frågat mig vilka följder det planerade
storflygfältets förläggning till SkåEdeby
skulle medföra för Drottningholmsteaterns
verksamhet.

Drottningholmsteatern ligger inom
det område, som enligt flygplatskommitténs
bullermattor under vissa förhållanden
blir utsatt för ett buller om
80 decibell eller mer. Delade meningar
råder om i vilken omfattning detta kommer
att ske. Bland annat inverkar startoch
landningsfrekvens i olika riktningar
och under olika tider på dygnet samt
flygvägarnas slutgiltiga sträckning. Likaså
inverkar möjligheterna till bättre
isolering av själva teaterbyggnaden. Enligt
min mening blir de störningar, som
eventuellt kan komma i fråga, inte av
den omfattning, att de får menliga följder
för verksamheten vid teatern.

Vidare anförde

Herr GUSTAFSSON i Mem (bf):

Herr talman! Jag ber att få tacka herr
statsrådet för svaret.

Anledningen till att jag framställde
denna fråga var, att när jag läste denna
utredning, som ju har verkställts på
mycket kort tid, fanns däri inte något

antytt om de risker för bullerstörningar,
som skulle kunna uppstå exempelvis
i Drottningholm eller i en del kyrkor.
Utredningen gick ju mycket snabbt, och
jag måste säga, att den kanske borde ha
tagit litet längre tid på sig i fråga om
vissa punkter.

Herr statsrådets svar går ju ut på att
det enligt statsrådets mening inte behöver
bli störningar av sådan omfattning,
att det får några menliga följder,
men tidigare har statsrådet talat om
att detta gäller under de och de förutsättningarna.
När det blir fråga om
ljudisoleringen för teaterbyggnaden i
Drottningholm, förefaller det mig och
många andra som om det skulle vara
oklart, vilka möjligheter det finns till
effektiv isolering. Det skulle vara mycket
tråkigt — om detta projekt skulle
komma till stånd, varom vi i dag inte
vet någonting — därest det skulle bli
svårigheter för Drottningholmsteatern
att utöka och fortsätta sin verksamhet.
Man har nämligen för avsikt att utöka
denna verksamhet mycket starkt, och
det senaste man kommit fram till är,
att man funnit teaterns salong vara ett
ytterligt fint rum ur akustisk synpunkt.
Radiotjänst skall i sommar ha 5—6
konserter, och man förutsätter, att en
stor del av dessa inspelningar kommer
att ske i detta rum. Om flygfältet kommer
att förläggas till Skå-Edeby, hoppas
jag verkligen, att statsrådets uppfattning
är riktig, så att denna förläggning
inte får sådana följder, att verksamheten
vid Drottningholm kommer att
försvåras.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 10

Svar på interpellation ang. taxebestämmelserna
vid helautomatisering av telefonförbindelserna
på landsbygden

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdeparte -

Tisdagen den 19 mars 1957

Nr 9

Svar på interpellation ang. taxebestämmelserna vid helautomatisering av telefon förbindelserna

på landsbygden

mentet, herr statsrådet ANDERSSON,
som yttrade:

Herr talman! Herr Hedin har frågat
mig om jag uppmärksammat, att nuvarande
taxebestämmelser vid helautomatisering
missgynnar landsbygden såväl
i förhållande till tätorterna som i förhållande
till tidigare taxebestämmelser
och om jag i så fall vill medverka till
att eliminera de försämringar i kostnadshänseende
för den enskilde, som
för stora delar av landsbygden blivit
följden av automatiseringen.

Jag vill först ta upp spörsmålet om
skillnaden mellan det äldre och det
nyare taxesystemet.

I det äldre taxesystemet utgår abonnemangsavgiften
med olika belopp för
olika abonnemangsklasser. Varje abonnemangsklass
omfattar ett antal samtalsmarkeringar
mellan två angivna
gränser. Avgiften i varje sådan abonnemangsklass
är uträknad med hänsyn
till medeltalet faktiska samtalsmarkeringar
i klassen. I det nya taxesystemet
utgår däremot en fast grundavgift samt
en särskild avgift för varje samtalsmarkering.
Det nya taxesystemet innebär
således en mera exakt anpassning av
avgiften till det verkliga antalet samtalsmarkeringar
än det äldre taxesystemet.

Genom att avgiften i det äldre taxesystemet
anknutits till det faktiska medeltalet
markeringar i klasserna, blir
televerkets inkomster praktiskt taget
desamma vilket taxesystem som än användes.
Det nya systemet ger jämfört
med det gamla högre avgifter endast
för abonnenter med mer än medeltalet
faktiska samtalsmarkeringar per år i
respektive klasser, medan övriga abonnenter
får lägre avgifter. Dessutom blir,
som interpellanten påpekat, rikssamtalen
billigare vid helautomatisk trafik.

Anledningen till att det nya taxesystemet
införts har varit automatiseringen
av rikstrafiken. Betalningen för rikssamtalen
kan vid automatisk trafik inte

längre erhållas genom specifikationer
för varje samtal, utan samtalen debiteras
i stället genom specifikationer på
abonnentens samtalsmätare.

Enligt min mening måste det nya
taxesystemet anses rättvisare än det
gamla, eftersom betalning alltid erlägges
för det antal samtalsmarkeringar
abonnenten haft. En fördel med den
nya taxan är också, att den ger abonnenter
med lågt samtalsantal lägre avgift
än den gamla taxan. Detta har för
övrigt särskild betydelse just för landsbygdsabonnenterna,
eftersom deras samtalsförbrukning
genomsnittligt är lägre
än tätortsabonnenternas. Då dessutom
den nya abonnemangstaxan i och för
sig inte innebär någon höjning av telefonavgifterna
kan jag inte dela interpellantens
uppfattning, att nuvarande
taxebestämmelser vid helautomatisering
missgynnar landsbygden i förhållande
till tidigare taxebestämmelser.

Interpellantens andra anmärkning
gäller den periodräkning som i helautomatisk
trafik införts för mellanortssamtal
inom eget taxeområde, s.k. landssamtal.
Denna anordning har uteslutande
införts i syfte att förmå abonnenterna
att göra sina samtal så korta som
möjligt. Detta är nödvändigt för att man
skall kunna säkerställa goda framkomstmöjligheter
på ledningarna.

Vid manuell drift kan olägenheterna
av långa samtalstider i viss mån avhjälpas
genom att telefonisten kan expediera
beställda samtal i tur och ordning
eller övervaka att samtal inte pågår
för länge, om annat samtal väntar.
Vid helautomatisk drift finns inte längre
denna möjlighet.

Jag kan här nämna att utav av televerket
gjorda undersökningar framgår
att flertalet landssamtal — i själva verket
mer än 75 procent — inte blir debiterade
med mer än en markering.

Frågan om periodräkning för landssamtal
är f. n. under utredning vid telestyrelsen.
Innan resultatet av denna ut -

Nr 9

Tisdagen den 19 mars 1957

Svar på interpellation ang. taxebestämmelserna vid helautomatisering av telefon

förbindelserna på landsbygden

redning redovisats, är jag inte beredd
att taga ställning till denna taxefråga.

Härpå anförde

Herr HEDIN (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka chefen
för kommunikationsdepartementet
för det svar jag har fått på min interpellation.
Svarets första del berör jämförelsen
mellan taxesystemet vid automatisering
och det äldre systemet. Jag
delar kommunikationsministerns uppfattning,
att det förra systemet är mera
rattvist så till vida att avgifterna närmare
ansluter sig till samtal som man
verkligen haft. Men jag vidhåller att
delta system i jämförelse med det äldre
innebär en ganska avsevärd kostnadsfördyring
för många abonnenter på
landsbygden.

Det är nämligen så att man i stort
sett har räknat de gamla samtalsmarkeringarna
lika med de nya, som ju avser
perioder om sex minuter. Man har i
jämförelsen räknat med att endast 3
procent av dem skulle pågå längre än
en period, medan i verkligheten — enligt
statsrådets svar — 20—25 procent
av landssamtalen är längre. Detta innebär,
även om man räknar försiktigt
med 20 procent, att alla som har mer
än ungefär 630 markeringar per år får
det dyrare än tidigare. Detta medför i
sin tur att landsbygden blir missgynnad
i förhållande till städerna, som till
större del ringer inom sin egen station
och alltså inte får periodräkning, medan
staden omgivande landsbygd ofta
har flertalet samtal till staden och därvid
periodräkning.

Som exempel kan jag nämna Nyköpings
taxeområde, som jag bäst känner
till. Det består av cirka It 500 abonnenter.
Av dem är ungefär 6 100 inom Nyköpings
egen station och de får alltså
sinsemellan ringa utan periodräkning.
Abonnenterna inom alla de andra 48
stationerna, med i medeltal 110 abon -

nenter, får däremot periodräkning så
fort de ringer utanför sin egen station
-— vilket de naturligtvis oftast gör.

Automatiseringen är ju en rationalisering
som minskar televerkets kostnader,
och därför borde det för abonnenterna
bli billigare och inte dyrare. Rationaliseringsvinsten
har tydligen —
och det framgår ju också av kommunikationsministerns
svar — gått till rikssamtalen,
som förbilligats med 30—40
procent, alltså till de mera exklusiva
samtalen, vilket återigen missgynnar de
egentliga landsbygdsborna, som mycket
sällan ringer rikssamtal men för sin
trivsel och av nyttoskäl är beroende av
lokalsamtalen. Det borde enligt min mening
vara tvärtom i förhållandet mellan
rikssamtal och lokalsamtal. Detta kan
bl. a. nås genom att man sänker abonnemangsavgiften.

Den andra avdelningen av svaret har
jag i viss mån redan berört. Det är naturligt
att de, vilka tillhör en station,
som ligger alldeles intill en stad och i
många fall t. o. in. inom stadens hank
och stör, och vilka före automatiseringen
hade till längden fria samtal, tycker
att det är orättvist att få periodbegränsning,
medan de som bor i staden får
tala obegränsad tid. Särskilt markant
blir skillnaden när stationen är mycket
liten. Alldeles intill Nyköping har vi
t. ex. en station med bara nio abonnenter.
Dessa har merparten av sina
affärer och angelägenheter i Nyköping.
Jag kan inte se, att detta rimmar med
televerkets serviceuppgift, och anser att
samtalstiden troligen inte skulle öka
nämnvärt om man i stället hade fria
samtal. Samtalslängden borde enligt min
mening kunna hållas nere genom fortlöpande
propaganda, d. v. s. på frivillig
väg.

Jag kan alltså inte heller helt acceptera
det av statsrådet anförda motivet
för att periodräkning införts inom eget
taxeområde.

Herr talman! Jag ber att till proto -

Tisdagen den 19 mars 1957

Svar på interpellation ang. taxebestämmelserna vid helautomatisering av telefon

förbindelserna på landsbygden

kollet få antecknat att jag här har en
liten skiss, som grafiskt illustrerar en
del av vad jag anfört och som jag ber
att få överlämna till herr statsrådet.

överläggningen var härmed slutad.

§ 11

Föredrogs och lades till handlingarna
bankoutskottets anmälan jämlikt § 21
riksdagsstadgan att till utskottet från
delegerade för riksdagens verk inkommit
framställning med förslag till reglemente
för riksdagsbiblioteket m. m.

§ 12

Föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets
utlåtanden och memorial nr
7, 9 och 45—48, bevillningsutskottets
betänkanden nr 14, 18, 27 och 29, första
lagutskottets utlåtanden nr 7, 12 och 13,
andra lagutskottets utlåtande nr 12,
tredje lagutskottets utlåtanden nr 6—9,
jordbruksutskottets utlåtanden och memorial
nr 6—8 samt allmänna beredningsutskottets
utlåtanden nr C—9.

§ 13

På förslag av herr talmannen beslöt
kammaren, att å morgondagens föredragningslista
statsutskottets utlåtande
nr 45 skulle uppföras främst bland två
gånger bordlagda ärenden.

§ 14

Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj :ts propositioner och skrivelse avlämnats
till kammaren, nämligen

nr 93, angående vissa tjänster vid
kommunikationsverken,

nr 105, angående dels förvärv av aktier
i Stockholm-Nynäs järnvägsaktiebolag,
dels ock ökning av statens järnvägars
rörliga kredit,

nr 100, angående försöksverksamheten
med nioårig enlietsskola m. in.,
nr 107, med förslag till lag om fort -

satt giltighet av lagen den 3 juni 1949
(nr 314) angående rätt för Konungen
att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser
om bankaktiebolags kassareserv,
m. m.,

nr 108, angående höjning av vissa
postavgifter in. m.,

nr 110, angående vissa avlöningsm.
fl. anslag under riksstatens fjärde
huvudtitel för budgetåret 1957/58 m. m.,
nr 111, angående vissa markförvärv
för försvaret,

nr 112, angående grunder för en förenklad
statsbidragsgivning, avseende
driftbidragen till primärkommunerna,
nr 113, angående anslag till inlösen av
aktier i Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag
för budgetåret 1957/58 m. m.,
nr 114, med överlämnande av redogörelse
från Nordiska rådets svenska
delegation,

nr 115, med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 1 § förordningen
den 19 februari 1954 (nr 71)
om rätt att vid taxering för inkomst
njuta avdrag för belopp, som tillförts
vissa för prisreglering bildade stiftelser,
m. m., och

nr 119, angående inrättande av ett
nordiskt institut för teoretisk atomfysik.

Nämnda propositioner och skrivelse
bordlädes.

§ 15

Anmäldes följande till herr talmannen
under sammanträdet avlämnade
motioner:

nr 533, av herr Lundberg, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition, nr 80, angående
omläggning av den juridiska och
samhällsvetenskapliga utbildningen,
nr 534, av herr Nilsson i Bästekille, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 88, angående reglering av priserna
på fisk under budgetåret 1957/58 in. in.,
och

nr 535, av fru Eriksson i Stockholm

Nr 9

Onsdagen den 20 mars 1957 fm.

m. fl., i anledning av Kungl. Maj :ts proposition,
nr 97, med förslag till lag om
ändring i kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370), m. m.

Dessa motioner bordlädes.

§ 16

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.25.

In fidem
Gunnar Britth

Onsdagen den 20 mars

Kl. 10.00

§ 1

Upplästes följande till kammaren inkomna
läkarintyg:

Riksdagsmannen Herr Ivar Jansson,
Kalix, är på grund av enterit acut oförmögen
att under tiden 18/3 till och med
den 25/3 1957 fullgöra sitt uppdrag
som riksdagsman, vilket intygas.

Kalix den 19/3 1957

Jonas Kallander
provinsialläkare

Kammaren beviljade herr Jansson i
Kalix ledighet från riksdagsgöromålen
under tiden den 18—25 innevarande
mars.

Herr talmannen meddelade, att herr
Hjalmarson, som vid kammarens sammanträde
den 15 januari beviljats ledighet
från riksdagsgöromålen, den 18
mars åter intagit sin plats i kammaren.

§ 2

Meddelande av utrikesministern; tillika
svar på fråga ang. förstärkning av de
svenska insatserna för teknisk hjälp till
mindre utvecklade områden i världen

Det i Kungl. Maj:ts skrivelse nr 109
avsedda meddelandet skulle nu framföras
av hans excellens herr ministern för
utrikes ärendena Undén.

Statsrådet fru Lindström hade tillkännagivit,
att hon i samband härmed hade

för avsikt att besvara fru Thorssons
fråga angående förstärkning av de
svenska insatserna för teknisk hjälp till
mindre utvecklade områden i världen.

Herr talmannen lämnade ordet till

Hans excellens herr ministern för
utrikes ärendena UNDÉN, vilken framförde
ifrågavarande meddelande, så lydande: Herr

talman! Under det senaste året
har det utrikespolitiska klimatet åter
blivit bistrare. Konflikter har uppkommit,
som blivit särskilt allvarliga därigenom
att de lett till användande av
militärt våld. Motsättningarna mellan
stormakterna har vid några tillfällen
skärpts på ett olycksbådande sätt. Tonfallen
i det mellanfolkliga umgänget har
också blivit hårdare och kommit att påminna
om det kalla krigets tid. Dock
uppfattades icke de oroande kriserna
förra hösten av någondera sidan som
försök från den andra sidan att på allvar
ändra den maktpolitiska balansen.
Vidare verkar alltjämt kunskapen om
de moderna stridsmedlens förödande
verkan starkt avhållande på alla tendenser
att utvidga uppkommande konflikter
till väpnade sammanstötningar
mellan stormakterna själva. Det är också
tydligt, att stormakternas ledare strävar
efter och är inställda på fortsatt
fred, även om de räknar med en fort -

Onsdagen den 20 mars 1957 fm.

Nr 9

Meddelande av utrikesministern; tillika svar på fråga ang. förstärkning av de svenska

insatserna för teknisk hjälp till mindre utvecklade områden i världen

satt kamp om inflytande i många delar
av världen. När president Eisenhower i
sitt tal den 5 januari redogjorde för den
amerikanska politiken i Främre Orienten,
förklarade han högtidligt och eftertryckligt,
att Sovjet icke har något som
helst att frukta av Förenta staterna varken
i denna eller någon annan del av
världen, så länge dess härskare icke
själva först går till angrepp. Den ryske
partisekreteraren Chrustjov underströk
i eu intervju den 19 februari, att vi alla
bor på en planet och måste finna ett
sätt att leva i fred tillsammans. De amerikanska
och ryska ledarna har inte inskränkt
sig till sådana allmänna uttalanden.
De har också uttryckt förhoppningar
om att tiden nu skall vara inne
för att återuppta försöken att genom
kontakter och förhandlingar nå ett visst
mått av förståelse och samarbete. President
Eisenhower yttrade den 23 januari,
att allt annat är oviktigt i jämförelse
med detta mål, och han tilläde
några ord om sin önskan att komma
till samförstånd just med ryssarna. Utrikesminister
Sjepilov citerade den 12
februari dessa uttalanden och underströk,
att man å rysk sida hade samma
önskan. Tydligen är båda parterna
medvetna om att en under längre tid
upprätthållen politisk högspänning innebär
vissa risker för att utvecklingen
på ett ödesdigert sätt kan glida de ansvariga
statsmännen ur händerna. Man
måste också rimligen rygga tillbaka inför
perspektivet av en fortsatt brant
stegring av de redan så högt uppdrivna
försvarsutgifterna. Det svåraste hindret
för alt en avspänning skall komma till
stånd och de utestående frågorna skall
kunna lösas är emellertid den kvarstående
misstron mot varandras yttersta
avsikter. I den nyss omtalade intervjun
nämnde herr Chrustjov, att enligt rysk
åsikt Förenta staterna ägnar sig åt materiella
och psykologiska förberedelser
för ett tredje världskrig. 1 väster hyser
man en motsvarande fruktan för att de

ryska ledarna är beredda att i sista
hand med våld utbreda kommunismen
till hela världen. Denna misstro kan endast
nötas bort, om stormakterna i
handling visar sin ofta deklarerade vilja
att lösa uppkommande problem med
fredliga medel.

När man nu ser tillbaka på händelserna
i Ungern förra hösten, vilka så
djupt skakade alla frihetsälskande folk,
kan väl konstateras, att för de ryska
ledarna beslutet att med våld ingripa i
Ungern icke kan ha varit lätt. De måste
ha räknat med att misstron mot Sovjet
skulle kraftigt öka i hela världen och
åt! avspänningspolitiken under avsevärd
tid skulle få skrinläggas. Man
måste också ha insett de allvarliga konsekvenser,
som aktionen skulle få för
försöken att i samförstånd med Jugoslavien
ordna relationerna till staterna i
Östeuropa på en delvis ny grundval.
Ändå valde man våldets väg. Att så
skedde har tydligen berott på att man
ansåg alla alternativa handlingssätt innebära
än större nackdelar och risker.
Man fruktade tydligen att, om händelserna
i Ungern fått utvecklas efter sin egen
dynamik, pendeln skulle ha slagit över
åt andra hållet och Ungern ha förvandlats
till ett mot Sovjet fientligt land,

kanske inlemmat i motsidans militära
system. Men det är icke troligt, att någon
verklig grund för sådana farhågor
förelegat. Allt tyder på att det fria
ungerska folket i sin utrikespolitik önskade
följa en neutral kurs efter österrikisk
modell och att stora utsikter
hade funnits till upprättande av en inre
regim efter demokratiska linjer. Det är
tragiskt, att man i Moskva gjorde en
dogmatisk felbedömning härvidlag och
icke föredrog framför våldet att medverka
till en sådan utveckling i Ungern.

I Polen liar utvecklingen tagit en annan
vändning. Även där växte fram en
stark folkstämning, som krävde större
rörelsefrihet och självständighet. Den
polska partiledningen under sin ledare

Nr 9

Onsdagen den 20 mars 1957 fm.

Meddelande av utrikesministern; tillika svar på fråga ang. förstärkning av de svenska

insatserna för teknisk hjälp till mindre utvecklade områden i världen

Gomulka förstod, att vissa förändringar
måste ske, om icke landet skulle utsättas
för en katastrof. Så vidtogs eller
tilläts en rad reformer på många områden
av samhällslivet. Förhållandet till
Sovjet reglerades efter nya linjer, innebärande
en fortsatt nära samverkan i
militärt och ekonomiskt hänseende under
ökat hänsynstagande till polska nationella
intressen. Den balans, som på
detta sätt uppnåtts, är givetvis osäker
och kan utsättas för plötsliga påfrestningar.
I Sverige följer vi med intresse
utvecklingen i Polen och uttrycker förhoppningen
om en framtid i yttre och
inre fred och med ökat oberoende för
det polska folket.

I fråga om de svensk-ryska förbindelserna
märkes, att de allmänna ryska
avspänningstendenserna tagit sig uttryck
1)1. a. i en önskan att befrämja
och vidga de direkta kontakterna mellan
de båda länderna på en rad områden,
kulturella, tekniska, fackliga o. s. v.
A svensk sida bör man ha anledning
att uppmuntra de kontakter av detta
slag för vilka det finns ett verkligt intresse
i vederbörande svenska kretsar.
Ett rätt livligt utbyte av detta slag har
också kommit till stånd, även om reaktionen
i Sverige mot händelserna i
Ungern lett till en viss återhållsamhet
under de senaste månaderna.

Vad avser de övriga svensk-ryska angelägenheter,
som varit aktuella under
det gångna året, bör först erinras om
att sovjetregeringen lämnat sitt länge
väntade besked i Wallenberg-frågan.
Vad i denna sak förekommit har helt
nyligen redovisats i en av utrikesdepartementet
utgiven vit bok, till vilken må
hänvisas.

I några fall har vi även under det
gångna året tvungits att beklaga oss
över att tjänstemän vid ryska officiella
organ i Sverige varit inblandade i spioneriaffärer.
Indignationen över dessa
händelser har varit blandad med förvåning
över att vissa sovjetmyndighe -

ter tillåtits bedriva en verksamhet, vars
eventuella värde ur underrättelsesynpunkt
icke kan stå i något rimligt
förhållande till dess skadliga inverkan
på de svensk-ryska förbindelserna.
Kanske har vederbörande i Moskva
även börjat inse detta. På så sätt skulle
man i varje fall kunna förklara, att
ryssarna på senaste tiden i två olika
fall framfört protester mot påstått
svenskt spioneri i Sovjetunionen. Det
verkar som om dessa anklagelser, i den
mån de haft utrikespolitiskt syfte, varit
avsedda att utjämna räkningen med
Sverige och att åstadkomma ett slags
balans. Det ligger i ryskt liksom i vårt
eget intresse att upprätthålla störningsfria
och goda grannskapsförbindelser,
och vi hoppas därför, att nu nämnda
irritationsmoment i de svensk-ryska relationerna
skall försvinna.

Frågan om Tysklands återförening
har ännu nära tolv år efter krigets slut
icke kommit närmare sin lösning. I väster
håller man fast vid sina förslag, ätt
en alltysk regering bör utses genom fria
val, varefter denna regering skall ha
rätt att välja den utrikespolitik den finner
lämplig. I realiteten räknar man med
som rätt självklart, att det sålunda återförenade
Tyskland skall ansluta sig till
Atlantpakten, och man är beredd att
bl. a. med tanke härpå ge Sovjet vissa
säkerhetsgarantier inom ramen för ett
kollektivt militärfördrag. Man har särskilt
understrukit, att med återföreningen
icke avses att åstadkomma någon
förändring i det militärpolitiska läget.

Å rysk sida har man i höstas officiellt
förklarat, att med anledning av den
förändrade atmosfären i Europa talet
om att återförena Tyskland genom alltyska
val icke har någon grundval i
verkligheten. Enligt rysk åsikt är villkoren
för återförening dels att eu ändring
sker i den väst-tyska regeringens
nuvarande kurs, vilken påstås leda till
att Västtyskland förvandlas till ett centrum
för reaktion och nytt krig i Euro -

Onsdagen den 20 mars 1957 fm.

Nr 9

Meddelande av utrikesministern; tillika svar på fråga ang. förstärkning av de svenska

insatserna för teknisk hjälp till mindre utvecklade områden i världen

pa, dels ock att de väst- och östtyska
staterna samtalar och gör upp sinsemellan.
Däremot har man i Moskva icke
gjort några tydliga uttalanden om det
enade Tysklands ställning och utrikespolitik.
En öppen fråga är alltså, om
Sovjetunionen för att eventuellt släppa
sitt grepp över Östtyskland skulle anse
det vara en tillräcklig garanti, att
det återförenade Tyskland åtoge sig att
föra en oberoende politik och att icke
tillåta främmande trupper på sitt område.
Någon klar fråga härom har mar
i väster aldrig ställt till ryssarna.

Kriserna i Främre Orienten och i
Ungern har helt naturligt betytt en kris
även för den världsorganisation, vars
huvuduppgift det är att i överensstämmelse
med sina medlemmars i stadgan
gjorda åtaganden upprätthålla internationell
fred och säkerhet. På en del håli
har man gått längre och talat ej blott
om en kris för FN utan om organisationens
misslyckande och nederlag. En
rätt vanlig kritik har i detta sammanhang
varit, att FN ingripit alltför kraftfullt,
när det gällt angreppshandlingarna
i Främre Orienten, samtidigt som organisationen
ådagalagt fullständig maktlöshet,
då det gällt åtgärder mot undertryckandet
av folkresningen i Ungern.
Såsom bedömning av den roll FN spelat
och de resultat som uppnåtts är kritiken
emellertid obefogad. Det bör först och
främst hållas i minnet, att FN i bägge
de aktuella kriserna haft samma utgångspunkt
och syfte för sitt uppträdande,
nämligen ansvaret och skyldigheten
att verka för återupprättande av
den grundläggande principen i stadgan,
enligt vilken alla medlemsstater
skall avhålla sig från att bruka våld
mot någon annan stats territoriella integritet
eller politiska oberoende. FN har
av kända skäl ej utrustats med de maktmedel
som skulle krävas för en sådan
verkligt effektiv internationell rättsordning,
som vi alla skulle vilja se förverkligad.
För inskridandet mot de

medlemsstater, som nu så flagrant åsidosatt
sina åtaganden enligt stadgan,
har man därför varit hänvisad till att
begagna mera begränsade medel. De
uppmaningar och rekommendationer
om inställande av fientligheterna och
tillbakadragande av trupper, som generalförsamlingen
riktat till de demokratiska
staterna England, Frankrike och
Israel, har efterkommits, vilket måste
hälsas med största tillfredsställelse. Det
är med beklagande man samtidigt nödgas
konstatera, att samma respekt för
FN och dess stadga inte visats av Sovjetunionen
och dess lydregering i
Ungern. FN:s rekommendationer har
sålunda lett till framgång i vad avser
Främre Orienten men förblivit ineffektiva
när det gäller Ungern. Till den
partiella framgång som FN haft har
dess generalsekreterare bidragit på ett
sätt som väckt beundran och respekt.

Kritiken mot FN har ibland också givits
en mera principiell inriktning. Det
har talats om att man icke får offra
rättvisan för freden och att FN inte
bara skall vara ett instrument för att
hindra öppet våld utan även för att
åstadkomma rättvisa lösningar. Tankegången
innebär, fastän den icke gärna
sägs ut, att ett orättvist tillstånd kan
vara ett större ont än kriget självt.
Härom kan sägas, att ett av FN :s syften
givetvis är att om möjligt förhjälpa rättvisan
til! seger. I stadgan finns också
anvisningar på en rad metoder, som
bör användas för att åstadkomma förändringar
i situationer som uppfattas
som orättvisa. Svårigheten är emellertid,
att åsikterna om var rättvisan ligger
i ett visst fall oftast är motstridiga
och att vi ännu inte nått så långt, att
någon av de ledande staterna är villig
att obligatoriskt låta sådana frågor avgöras
av någon internationell instans. 1
avvaktan härpå innebär den refererade
tankegången, att de som anser sig ha
rätt också får ta sig rätt. Detta är en
återgång till djungelns lag. Vi måste

Nr 9

Onsdagen den 20 mars 1957 fm.

Meddelande av utrikesministern; tillika svar på fråga ang. förstärkning av de svenska

insatserna för teknisk hjälp till mindre utvecklade områden i världen

hålla på att allt våld bör bannlysas även
i fall, då någon stat anser sina rättigheter
kränkta. Det är ett pris, som kräves
för den allmänna fredens vidmakthållande.

Att de främmande trupperna nu efter
FN:s anmodan dragits tillbaka från
Egypten innebär en första nödvändig
etapp på vägen mot en mera varaktig
lösning av de djupgående motsättningar
och invecklade problem, som utlöste
krisen i Främre Orienten. Det första
villkoret för en sådan lösning är att det
åstadkommes stabila och fredliga förhållanden
såsom grundval för nya och
konstruktiva insatser. Sålunda synes
lämpligt, att FN-styrkan i enlighet med
generalsekreterarens förslag får möjlighet
att under en övergångstid bidraga
till upprätthållande av lugn och ordning
i Gaza-området och förhindra
överskridanden av vapenstilleståndslinjen
mellan Israel och Egypten. En dylik
uppgift ansluter sig nära till FNstyrkans
ursprungliga uppdrag, och det
framstår därför som naturligt, att även
den svenska FN-bataljonen, som gjort
en hedersam insats, åtminstone till en
tid deltager i denna fortsatta fredsvakt
under samma grundläggande förutsättningar
som hittills gällt. Ett annat led
i en total uppgörelse måste vara en ny
ordning för Suezkanaltrafiken. Förhandlingar
härom pågår mellan FN:s
generalsekreterare och Egypten på
grundval av vissa principer som godkänts
av säkerhetsrådet.

Genom att inväljas i säkerhetsrådet
har Sverige fått ett särskilt ansvar då
det gäller att inom FN:s ram trygga
freden och säkerheten i världen. Hittills
i år har endast en viktigare fråga
varit föremål för rådets uppmärksamhet.
Det är den alltsedan 1947 aktuella
tvisten mellan Indien och Pakistan om
Kashmirområdet. Rådet har många
gånger föreslagit, att områdets slutliga
tillhörighet skall avgöras genom folkomröstning,
en metod som förefallit

desto naturligare som den direkt omnämndes
vid Kashmirs anslutning till
Indien år 1947. Enligt pakistansk åsikt
är Indien också förpliktat att medverka
i en folkomröstning. Indien hävdar,
att anslutningen är giltig även utan omröstning.
Parterna har alltså olika
ståndpunkter i vissa väsentliga frågor
av rättslig natur, och det förefaller därför
rimligt, att dessa frågor i ena eller
andra formen prövas domstolsvägen.
Om parterna enades om ett sådant förfarande
skulle man kunna hoppas på
en viss omedelbar avspänning, och utsikterna
skulle kanske ljusna till en
permanent lösning av denna farliga
tvistefråga. Men även om båda eller
endera av parterna icke från början
kunde göra några utfästelser om att
acceptera ett rättsligt avgörande så
skulle ändå mycket vara vunnet om
rättsläget kunde auktoritativt fastställas
t. ex. genom inhämtande av ett rådgivande
yttrande från internationella
domstolen i Haag. Det är möjligt att sådana
utvägar så småningom kommer att
prövas, om parterna oböjligt vidhåller
sina nuvarande ståndpunkter. Emellertid
har säkerhetsrådet ansett att i nuvarande
läge ytterligare ett försök bör göras
att förmå parterna att sinsemellan
komma överens om en lösning eller åtminstone
om en procedur för frågans
fortsatta behandling. Den svenske FNdelegaten
Jarring har som bekant fått
det hedrande uppdraget att som medlare
besöka de båda länderna i sådant
syfte.

Vid sidan av Suez- och Ungernfrågorna
var nedrustningsfrågan ett av generalförsamlingens
viktigaste ärenden.
Behandlingen utmynnade denna gång,
till skillnad från närmast föregående
möte, i antagandet av en enhällig resolution,
som framlagts gemensamt av
tolv stater, däribland samtliga fem medlemmar
i nedrustningskommissionens
underutskott. Resolutionen med sin
uppmaning till underutskottet att ånyo

Onsdagen den 20 mars 1957 fm.

Nr 9

Meddelande av utrikesministern; tillika svar på fråga ang. förstärkning av de svenska

insatserna för teknisk hjälp till mindre utvecklade områden i världen

sammanträda för behandling av samtliga
föreliggande nedrustningsförslag
och att till den 1 augusti i år avlägga
rapport till nedrustningskommissionen
avser visserligen närmast proceduren
för fortsatta överläggningar. I förening
med de uttalanden, särskilt från amerikansk
och sovjetrysk sida, som beledsagade
beslutet, synes den dock ge anledning
till en försiktig optimism om
att det nuvarande totala dödläget skall
kunna brytas och att ståndpunkterna
skall kunna i någon mån närmas till
varandra.

Under debatten ägnades stor uppmärksamhet
åt frågan om atom- och
vätebombexperimenten. Från ett flertal
stater utanför stormaktskretsen påpekades
de allvarliga riskerna för människan
och hennes omgivning av den från
bombproven härrörande radioaktiva
strålningen och det farliga utfallet
Strontium 90. Från svensk sida underströks
kraftigt nödvändigheten av åtgärder
mot ett fortsättande av experimenten.
I överensstämmelse härmed föreslogs
införande av ett moratorium i
fråga om kärnvapenprov i avvaktan på
att församlingen får tillfälle taga ställning
till den av FN tillsatta vetenskapliga
kommitténs slutsatser av sitt studium
av de med atomstrålningen förbundna
riskerna. Det svenska förslaget
kommer nu närmast att i enlighet med
församlingens resolution behandlas av
nedrustningskommissionens underutskott
i samband med dess häromdagen
inledda möte i London.

På det handelspolitiska området har
intresset under senare tid koncentrerat
sig kring utvecklingen i Europa. Ännu
under den allmänna tullkonferens, som
ägde rum i Geneve våren 1956, fanns
föga resonans för den generella sänkning
av tullnivåerna som eftersträvades
av lågtulländerna.

Mot denna bakgrund återupptog dessa
inom OEEC förslaget om en europeisk
tullsänkningspinn. Det må erin -

ras om att frihandelssträvandena inom
denna organisation under de senaste
åren råkat in i en återvändsgränd med
hänsyn till att verksamheten varit koncentrerad
på upphävandet av importrestriktioner,
medan tullfrågor undanskjutits.
Från lågtulländernas synpunkt
saknades reciprocitet i vad gällde undanröjande
av handelshinder, eftersom
höga tullar betyder ett hinder för handeln
likaväl som kvantitativa restriktioner.
Lågtulländerna bestämde sig för
att i OEEC i maj 1956 framlägga en
europeisk tullsänkningsplan, som var
avsedd att utgöra ett första steg i riktning
mot verklig reciprocitet.

Denna tullsänkningsplan kom emellertid
aldrig upp till avgörande vid
ministermötet i juli månad. I stället beslöts
enhälligt en utredning angående
möjligheterna att inom ramen för ett
frihandelsområde anknyta övriga medlemsstater
i OEEC till den gemensamma
marknad, som i form av en tullunion
planerades mellan Västtyskland, Frankrike,
Italien och de tre Benelux-länderna.

Förslaget beträffande frihandelsområdet
syftade vida längre än den tidigare
tullsänkningsplanen samtidigt som
det dock låg helt inom organisationens
allmänna målsättning. Det hade inspirerats
från brittiskt håll under inflytande
av den starka aktivitet som präglade
arbetet inom sexmaktsgruppen sedan
Messinamötet på försommaren 1955.
Det är tydligt att övriga europeiska länder
med oro måste betrakta en händelseutveckling
som skulle leda till att
de stod utanför ett tullunionsområde,
som innefattade större delen av den
europeiska kontinenten och som måste
beräknas få en relativt hög tullmur
utåt.

Vad angår den inom OEEC igångsatta
utredningen, förelåg en rapport vid
årsskiftet, vilken utmynnade i en allmän
slutsats att det vore tekniskt möjligt
att upprätta ett frihandelsområde.

Nr 9

Onsdagen den 20 mars 1957 fm.

Meddelande av utrikesministern; tillika svar på fråga ang. förstärkning av de svenska

insatserna för teknisk hjälp till mindre

Emellertid bör först med några ord
planerna inom sexmaktsgruppen beröras.
Under det att de strävanden att frigöra
handeln i Europa som pågått inom
OEEC haft en rent ekonomisk grundval,
har sexmaktsgruppen varit starkt influerad
av politiska motiv. Dess utredningar
har inriktats på såväl ett ekonomiskt
som ett politiskt samgående, varmed
följt tendenser till införande av
överstatliga element i förhållandet mellan
medlemsländerna i analogi med koloch
stålunionens struktur. Jämsides
med arbetet på en gemensam marknad
har man även planerat ett samarbete
för utnyttjande av atomkraften, EURATOM.
Konventionstexterna i dessa två
ämnen är i det närmaste utarbetade och
väntas inom kort bli undertecknade i
Rom.

Sexmaktsgruppens konventionsförslag
innehåller i första hand bestämmelser
om ett system för avveckling av tullar
och andra slag av handelshinder mellan
medlemsstaterna samt för upprättandet
av en gemensam tullmur utåt. I
anslutning härtill fastställes en övergångstid
för genomförandet av dessa
mål.

Vid sidan om detta avsnitt av övervägande
tuilteknisk natur har också
frågan om bestämmelser om samordning
och harmonisering av den ekonomiska
politiken i medlemsländerna, inklusive
en enhetlig handelspolitik gentemot
länder utanför unionen, upptagits
i sexmaktsgruppens förslag. Även inom
socialpolitiken skall man eftersträva
enhetliga riktlinjer inom medlemsländerna.
Inom det finansiella området
skall största möjliga frihet råda, både
beträffande löpande transaktioner och
kapitalrörelser. En obegränsad rörlighet
av arbetskraften inom den gemensamma
marknaden skall genomföras
före övergångsperiodens slut. En omställningsfond
för att utjämna eventuella
omställningssvårigheter på arbetsmarknaden
skall upprättas och vi -

utvecklade områden i världen

dare en investeringsbank för att stimulera
en balanserad utveckling av unionens
resurser.

En särskild ställning på sexmaktsgruppens
program intar frågan om
jordbruket. Någon total avveckling av
handelshindren förutses icke utan i
stället en gradvis omläggning av medlemsländernas
nuvarande jordbruksregleringar
till ett gemensamt system, baserat
på pris- och marknadsregleringar.

Förutom moderländerna skall även
kolonier införlivas med den gemensamma
marknaden, varjämte en särskild
fond skall upprättas för deras utveckling.
Diskussionen om dessa bestämmelser
har dock visat att meningarna i
frågan är starkt delade.

För att nu återkomma till det förslag
om frihandelsområde, som framlades i
Paris i somras, täckte detta i stort sett
samma innehåll som de bestämmelser
i sexmaktsfördraget, vilka avse undanröjande
av handelshinder av olika slag.
Däremot saknar planen de avsnitt, som
berör jordbruket och samordningen av
den ekonomiska och sociala politiken.
Under överläggningarna i höstas framkom
emellertid yrkanden om att inrymma
även dessa avsnitt i ett avtal
om frihandelsområde.

OEEC:s ministerråd accepterade i
februari i år utredningens slutsats att
det vore tekniskt möjligt att upprätta
ett frihandelsområde i anknytning till
sexmaktsgruppens tullunion. Ministerrådet
beslöt vidare att förhandlingar
skola upptagas i syfte att fastställa förutsättningarna
för en dylik plans förverkligande
samt att förbereda överenskommelser
härom.

Rådet understryker önskemålet att
säkerställa en utvidgning på ickediskriminatorisk
grundval av handeln
med jordbruksprodukter mellan samtliga
medlemmar av OEEC. Jämväl beaktas
de underutvecklade medlemsländernas
särskilda läge.

Nr 9

Onsdagen den 20 mars 1957 fm.

Meddelande av utrikesministern; tillika svar på fråga ang. förstärkning av de svenska

insatserna för teknisk hjälp till mindre utvecklade områden i världen

Ministerrådets beslut, vari alltså Sverige
har deltagit, innebär icke något
principbeslut om upprättande av ett frihandelsområde
utan endast en överenskommelse
att övergå från utredningsstadiet
till förhandlingar. Den engelske
ordföranden vid rådsmötet använde i
detta sammanhang bilden av ett husbygge.
»Vi har nu icke beslutat», sade
han, »att bygga ett hus. Vad vi har beslutat
är att gemensamt söka göra upp
ritningarna till ett hus. När vi är färdiga
därmed kan vi åter komma tillsammans
för att avgöra om vi anser det
lämpligt att bygga huset.»

Såsom tidigare framhållits bör en del
bestämmelser i det tullunionsfördrag,
som utformas i Bryssel av sexmaktsgruppen,
ha sin motsvarighet i den planerade
konventionen om frihandelsområde.
Några exempel må belysa detta.
Brysselplanen förutser en övergångstid
för det fullständiga genomförandet av
tullsänkningsplanen på 12—15, under
vissa förhållanden 17 år. Detta är en
avsevärd tidrymd och borde ge medlemsländernas
näringsliv tillräckliga
möjligheter till anpassning efter det
gradvis inträdande nya marknadsläget.
Emellertid har man ansett erforderligt
att införa undantagsbestämmelser för
trängande fall. Ett av dessa fall inträder
då ett medlemsland råkar i allmänna
betalningssvårigheter. Det har allmänt
erkänts att landet i fråga då bör
ha rätt att på egen hand bestämma om
tillfälliga importrestriktioner för att
skydda sin valutareserv. Ett annat fall
avser undantagsställning för en viss industri,
för vilken det kan vara angeläget,
t. ex. av sociala skäl, att tullsänkningsplanens
genomförande modifieras.
Här har man varit ense om att
en föregående överenskommelse erfordras
innan något avsteg från tullsänkningsplanen
får göras. Erån svensk sida
har framhållits, att, bortsett från nyss
nämnda fall, den inom OEEC tillämpade
enhällighetsprincipen bör hävdas

som en allmän regel i motsats till en
tendens till förmån för majoritetsavgöranden,
som framkommit från vissa
medlemsländer under inflytande av det
överstatliga inslaget i sexmaktsfördraget.

Under överläggningarna i Paris har
från vissa håll gjorts gällande, att avtalet
om frihandelsområde också borde
inrymma bestämmelser om närmare
samgående inom den ekonomiska politiken
och socialpolitiken. Utvecklingen
inom ett frihandelsområde kan givetvis
så småningom komma att leda till krav
på närmare koordination av den allmänna
ekonomiska politiken. Det synes
emellertid vara att föredraga att problem
av denna natur upptagas till behandling
i den mån de anmäler sig och
att man icke redan vid den långa övergångsperiodens
början fattar beslut, vilkas
konsekvenser nu icke kan överblickas.

Ett tekniskt problem av särskild betydelse
berör transithandeln. Eftersom
medlemsländerna i frihandelsområdet
kommer att bibehålla sina nationella
tulltariffer gentemot tredje länder, föreligger
möjligheter till en snedvridning
av den normala handeln genom en ökad
import till medlemsländer med låg tullnivå
för reexport till medlemsländer
med högre tullar. En dylik transithandel
kan även vara förenad med eu viss
bearbetning i transitlandet av de importerade
varorna. Man har vid Parisförhandlingarna
icke kommit fram till
någon definitiv lösning av detta problem
men följer en linje som syftar till
att skapa minsta möjliga omgång för
näringsliv och myndigheter. Detta problem
bar stor betydelse, icke blott ur
administrativa synpunkter utan även
med hänsyn till att antalet i frihandelsområdet
ingående produkter kan komma
att variera betydligt efter den bearbetningsgrad,
som fastställes för att
en utifrån kommande produkt skall anses
ha ändrat nationalitet. Syftet med

3 — Andra kammarens protokoll 19.r>7. Nr 9

Nr 9

Onsdagen den 20 mars 1957 fm.

Meddelande av utrikesministern; tillika svar på fråga ang. förstärkning av de svenska

insatserna för teknisk hjälp till mindre utvecklade områden i världen

frihandelsområdet bör vara att åstadkomma
eu allmän utveckling mot en
friare handel, såväl mellan medlemsländerna
som över hela världen. Ur
denna synpunkt är det önskvärt att bearbetningsgraden
sättes så lågt att ett
tryck nedåt på de olika medlemsländernas
tullar uppkommer och en eventuell
tendens att av frihandelsområdet skapa
ett högtullområde motverkas.

I jordbruksfrågan har starka motsättningar
förelegat mellan den brittiska
ståndpunkten, enligt vilken jordbruket
bör helt uteslutas från frihandelsområdet
och de synpunkter, som har representerats
av ett antal andra europeiska
länder, i första hand Danmark, enligt
vilka det är önskvärt att även detta betydelsefulla
område inlemmas i de allmänna
frihandelssträvandena.

Den lösning av problemet, som planeras
av de sex makterna, innebär såsom
redan sagts en omläggning av de
nationella regleringssystemen till ett gemensamt
europeiskt system, baserat på
pris- och marknadsregleringar, vilket
gradvis skall sättas i kraft under den
allmänna övergångstiden med hjälp
bl. a. av långtidskontrakt mellan medlemsstaterna.
Man kan hysa berättigade
farhågor att denna jordbruksuppgörelse
kan utvecklas till ett instrument för
ytterligare protektionism inom sexmaktsgruppen
och därmed bli ett hot
mot övriga länders export till den
kontinental-europeiska marknaden. Vid
rådsmötet i Paris nyligen gavs från
svensk sida stöd åt det danska kravet
på icke-diskriminering mellan OEEC:s
medlemsstater i syfte att därmed skydda
våra exportintressen i Europa. Under
kommande förhandlingar skall jordbruksfrågorna
behandlas i en särskild
kommitté, där bl. a. denna synpunkt
skall beaktas.

Anslutningen till ett frihandelsområde
medför speciella problem för ett antal
stater, vilkas industriella utveckling
ännu befinner sig i ett jämförelsevis ti -

digt skede. Dessa stater anser att deras
unga industrier fortfarande under ett
antal år är i behov av ett tullskydd innan
de är mogna att ta upp konkurrensen
på jämbördig basis med de gamla
industriländernas företag. Tullinkomsterna
utgör för dessa stater även en
väsentlig del av deras inkomster. Å andra
sidan innebär deras ekonomiska
struktur att den väsentliga fördelen av
ett frihandelsområde skulle ligga i ett
borttagande av tullar och andra importrestriktioner
för lantbruksprodukter.
Men det är ju ovisst om frihandelszonen
kommer att omfatta även lantbruksprodukter.
En särskild kommitté skall närmare
utreda läget för dessa länder. Man
synes här böra eftersträva en lösning
som möjliggör ett fortsatt samarbete inom
OEEC:s ram under hänsynstagande
till att Europa som helhet endast kan
vinna fördelar av att dessa staters ekonomi
utvecklas och stiirkes.

Förhandlingarna i Paris, som tagit
sin början i dagarna, beräknas för närvarande
bli avslutade under juni månad
för att möjliggöra för ett ministermöte
i juli att fatta nya beslut med ledning
av de resultat som uppnåtts. Dock torde
arbetstakten i Paris starkt influeras av
utvecklingen beträffande den gemensamma
marknaden. I likhet med denna
skall avtalet om frihandelsområdet, sedan
det godtagits av regeringarna, pnderställas
GATT och ratificeras av folkrepresentationerna.

Parallellt med höstens överläggningar
i Paris har en förberedande utredning
verkstiillts av kommerskollegium i
samråd med ett antal näringsorganisationer
beträffande den svenska inställningen
till ett frihandelsområde. Den
jämförelsevis korta tid som står till förfogande
har icke tillåtit några definitiva
bedömningar av de djupgående
problem för den svenska samhällsekonomien
som upprättandet av ett dylikt
område måste innebära. Med hänsyn
till den mycket betydande del av Sve -

Nr 9

Onsdagen den 20 mars 1957 fm.

Meddelande av utrikesministern; tillika sv
insatserna för teknisk hjälp till mindre

riges utrikeshandel som sker med Storbritannien
och länderna på den europeiska
kontinenten är det emellertid
klart, att det även för Sverige är angeläget
att icke stå utanför ett friliandelsområde,
som innefattar flertalet av medlemsstaterna
i OEEC. I preliminära yttranden
från näringslivets representanter
har också principiellt en positiv inställning
deklarerats till frihandelsområdet.
Tveksamhet har av naturliga skäl
dock visats av vissa typiska s. k. hemmaindustrier,
exempelvis textilindustrien.
Det synes emellertid vara en rimlig
slutsats att ett land med en så genomgående
låg tullnivå som Sverige bör ha
goda möjligheter att finna sig tillrätta
på en europeisk marknad. En dylik bör
även erbjuda goda expansionsmöjligheter
för den svenska exporten. Det
kan sägas att en stor del av vår nuvarande
export till Europaområdet sker
av produkter som redan nu är tullfria
eller belagda med relativt låga tullar.
Å andra sidan hindras den svenska exporten
av mera förädlade produkter i
många fall av höga tullmurar. Med hänsyn
till att en väsentlig utveckling av
vår export endast torde kunna ske inom
sistnämnda kategori synes det vara ett
klart intresse för Sveriges del att en
reduktion av handelshindren kommer
till stånd. Skapandet av ett frihahdelsområde
ligger i linje med de strävanden
som traditionellt utgjort ett ledmotiv
för svensk handelspolitik.

Den förhandlingsfas som nu har inletts
i Paris föranleder en fortsatt utredningsverksamhet
å svensk sida, åsyftande
dels tillvaratagande av Sveriges
intressen i de olika frågor som uppkomma
under förhandlingarnas gång,
dels även en allmän bedömning av förhandlingsresultatet
ur svensk synpunkt.
I detta syfte har i dagarna tillsatts en
särskild utredningskommitté i kommerskollegium,
i vilken bl. a. ingår representanter
för näringslivet. Det torde bli
anledning att i riksdagen återkomma

ar på fråga ang. förstärkning av de svenska
utvecklade områden i världen

till dessa spörsmål, då mera definitiva
uppgifter föreligger beträffande sexmaktsgruppens
planer och utvecklingen
av förhandlingarna i Paris.

Inom det nordiska samarbetet fortgår
utredningsverksamheten tillfredsställande.
Det varuområde, som täckes av utredningen,
har något utvidgats under
det senaste året och uppgår numera till
omkring 78 procent av den skandinaviska
samhanöeln. Preliminärt samförstånd
i fråga om de gemensamma tullarna
föreligger på de flesta punkter
och innebär bl. a., att med ett relativt
fåtal undantag tullfriheten inom Norden
och de gemensamma tullsatserna
utåt kommer att tillämpas från och med
dagen för konventionens ikraftträdande.
Även utredningarna på det allmänna
ekonomiska planet är i stort sett
färdiga i vad avser det finansiella samarbetet
och de relativa konkurrensvillkoren,
innefattande frågor om beskattning,
löner och räntor, samt även beträffande
utredningen om kontrollen av
priser, prisavtal och monopol.

Finland har deltagit i detta utredningsarbete
sedan augusti månad i fjol. Som
nyligen fastslagits vid Nordiska rådets
möte i Helsingfors kan Finland numera
sägas i det väsentliga ha uppnått paritet
med de övriga länderna vad utredningsarbetet
beträffar. En slutrapport i
fråga om den nordiska gemensamma
marknaden beräknas föreligga omkring
halvårsskiftet.

Detta skulle möjliggöra en samtidig
bedömning av frågorna om ett svenskt
deltagande i den nordiska marknaden
och i det europeiska frihandelsområdet.
Som nyss framhållits har det varit en
svensk linje att medlemskap av frihandelsområdet
icke skall innebära även
cn närmare koordinering av den ekonomiska
politiken och av socialpolitiken.
Däremot borde ett dylikt närmare
ekonomiskt samarbete vara naturligt
mellan de nordiska länderna inom en
grupp inom ell europeiskt frihandels -

Nr 9

Onsdagen den 20 mars 1957 fin.

Meddelande av utrikesministern; tillika si

insatserna för teknisk hjälp till mindre

område. Ingen anledning torde föreligga
att ändra den allmänna uppläggningen
av det nordiska ekonomiska
samarbetet med hänsyn till det europeiska.
Liksom man inom det väst-europeiska
frihandelsområdet tänker sig en
tullunion mellan sex kontinentalländer
bör man kunna tänka sig en partiell
nordisk tullunion inom samma ram.
Enligt de planer som är under utarbetande
skulle en sådan även kunna genomföras
väsentligt snabbare än vad
man tänkt i fråga om frihandelsområdet.
Av betydelse i detta sammanhang är
också de möjligheter som föreligger till
produktionssamverkan och lämpliga finansiella
arrangemang för främjande av
gemensamma investeringsprojekt, liksom
även planerna på samverkan inom
forskningsområdet. En gemensam nordisk
arbetsmarknad föreligger ju redan.

Ett annat område, där internationellt
samarbete förekommit under det senaste
året, är atomenergiens fredliga
användning.

På ett världsomfattande plan har sålunda
vid en konferens i New York i
höstas godkänts en stadga för det internationella
atomenergiorganet. Förslag
om ratificering av stadgan för vår del
har förelagts riksdagen med proposition
nr 75.

I propositionen har uttalats, att det
för Sverige är ett betydelsefullt intresse
att deltaga i internationellt samarbete i
fråga om den fredliga användningen av
atomenergien. Värdefullt stöd för den
egna utvecklingen på detta område kan
här vinnas. Medlemskap i organet öppnar
för Sveriges del möjlighet att —
om detta skulle befinnas önskvärt och
lämpligt — erhålla leveranser av klyvbart
material eller bistånd i annan form.
Medlemskapet lägger icke något hinder
i vägen för Sverige att fullfölja ett eget
atomenergiprogram, ej heller att komplettera
detta genom bilaterala eller
regionala anordningar med andra länder.

ar på fråga ang. förstärkning av de svenska
utvecklade områden i världen

Redan tidigare har ett bilateralt samarbete
inletts. Sålunda har mellan Sverige
och Förenta staterna ingåtts ett
forskningsavtal, daterat den 18 januari
1956, varigenom Sverige erhåller vissa
kvantiteter anrikat uran 235 för forskningsändamål.
Genom ett tilläggsavtal
från i somras har kvantiteten av sådant
atombränsle höjts till 12 kg, och avsikten
är att använda detta för den avancerade
forsknings- och materialprovningsreaktor,
som är under uppförande vid
AB Atomenergis försöksstation vid
Studsvik. För denna har även själva
reaktorn inköpts i Förenta staterna.

I Västeuropa har intresset för atomenergiens
användning betingats av det
betydande underskottet i de flesta ländernas
energibalans. Detta har fått täckas
av en omfattande, snabbt växande
import av framför allt oljeprodukter,
vilket som det senaste halvårets erfarenheter
visat varit förenat med betydande
risker. Särskilt England och
Frankrike har påtagit sig stora kostnader
för utvecklingen på detta område.
Som förut nämnts har strävandena mot
en ekonomisk integration av de sex
kontinentalländerna även omfattat atomenergien.
Man har här tänkt sig en i viss
mån övernationell institution, Euratom,
som för dessa länder skulle samordna
utvecklingsprogrammen och ha ett visst
monopol på anskaffningen av atombränslen.
Också på detta fält har inom
den vidare organisationen OEEG i Paris
diskuterats samarbetsmöjligheter med
deltagande jämväl av England, de skandinaviska
länderna m. fl. Man har därvid
framför allt inriktat sig på sådana
experiment och anläggningar, som medför
så avsevärda kostnader, att dessa
överstiger ett enskilt lands resurser. I
första hand planeras en anläggning i
halvstor skala för kemisk separation av
plutonium från utbränt anrikat uran,
en mycket stor och dyrbar materialprovningsreaktor
och eventuellt vissa
andra reaktortyper. För svensk del har

Onsdagen den 20 mars 1957 fm.

Nr 0

Meddelande av utrikesministern; tillika svar på fråga ang. förstärkning av de svenska

insatserna för teknisk hjälp till mindre utvecklade områden i världen

vi bedömt läget så, att vi är intresserade
att vara med för att se om vi på
dessa vägar har möjlighet att förvärva
erfarenheter beträffande framtida reaktorkonstruktioner
etc., vilka eljest icke
skulle ligga inom våra ekonomiska möjligheter.

Det är naturligt att uppmärksamheten
också riktats på frågan om förutsättningarna
för ett nära samarbete på detta
område med våra nordiska grannar.
Nordiska rådet utfärdade vid sitt möte
i Köpenhamn i fjol en rekommendation
härom. Sedermera tillsattes en nordisk
kommitté med deltagande av en regeringsledamot
jämte riksdagsmän från
vart och ett av de nordiska länderna.
Denna avgav i början av innevarande
år en rapport, som översändes till Nordiska
rådet inför dess möte i Helsingfors
i förra månaden. Rapporten lämnar
en översikt över de nordiska ländernas
energiförsörjning och planer på
atomområdet. Kommittén framför i anslutning
härtill två konkreta förslag.
Det ena avser upprättandet av ett nordiskt
institut för teoretisk atomfysik i
Köpenhamn, ett förslag som redan vunnit
anslutning i forskarkretsar. Det
andra avser upprättandet av ett kontaktorgan
mellan de nordiska ländernas
atomenergimyndigheter med uppdrag
att tillvarataga de samarbetsmöjligheter,
som efter hand kan yppa sig. Sedan
Nordiska rådet rekommenderat ett genomförande
av båda dessa förslag har
den svenska regeringen också godtagit
dem. I senaste konselj har sålunda handelsministern
bemyndigats utse svenska
ledamöter av kontaktorganet, och
beslut har fattats om att förelägga riksdagen
proposition om clt första anslag
till det nordiska institutet för teoretisk
fysik.

Den redogörelse för atomområdet som
här lämnats torde visa att man från
svensk sida vaksamt följer den internationella
utvecklingen i fråga om användningen
av atomenergien och iir be -

redd att medverka i sådant samarbete
som bedömes ägnat att främja vår egen
verksamhet på detta område. Det program,
som förelädes riksdagen förra
året, avses härvid genomföras som ett
nationellt program. Det internationella
samarbetet får närmast betraktas som
ett komplement härtill, varigenom vi
hoppas på ett ekonomiskt sätt kunna
påskynda utvecklingen. Också planerna
inom de olika internationella kretsarna:
inom Norden, inom Västeuropa, inom
det internationella atomenergiorganet,
får betraktas som komplementära. Vi
är öppna för att från fall till fall bedöma
hur långt vår medverkan bör
sträcka sig.

Härefter anförde:

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! »Det utrikespolitiska
klimatet har blivit bistrare», konstaterade
utrikesminister Undén för en
stund sedan. Det är tyvärr en uppenbar
sanning. »Det har blivit en politisk
högspänning, som innebär risker
för att utvecklingen kan på ett ödesdigert
sätt glida de ansvariga statsmännen
ur händerna» — ja, utan tvivel
förhåller det sig så. »Det svåraste hindret
för avspänning är stormakternas
misstro mot varandras yttersta avsikter»,
tillägger utrikesministern. Den
ryske partisekreteraren Chrustjev har
uttalat, att enligt rysk åsikt Förenta
staterna ägnar sig åt »materiella och
psykologiska förberedelser för ett tredje
världskrig».

Utrikesministern är benägen att acceptera
uppfattningen, att man på ryskt
håll verkligen tänker på det sättet och
att det är misstron som är roten till den
allvarliga politiska högspänningen. Men
det finns en annan möjlighet: att uttalanden
sådana som det av herr Chrustjev,
som utrikesministern citerade, kan
vara propaganda, avsedd för det ryska
folket, snarare än uttryck för hur man

Nr 9

Onsdagen den 20 mars 1957 fm.

Meddelande av utrikesministern; tillika svar på fråga ang. förstärkning av de svenska

insatserna för teknisk hjälp till mindre utvecklade områden i världen

i Moskva verkligen bedömer det världspolitiska
läget. Jag tror för min del att
sådana uttalanden till stor del är propaganda.
Men härmed må det vara hur
som helst — viktigare är frågan, om
utrikesministern har rätt i sin analys,
att misstron är det svåraste hindret för
avspänning. Jag kan inte dela denna
mening. Det viktigaste hindret är det
som ligger bakom misstron, i främsta
rummet den ryska politiken mot Tyskland
och satellitstaterna.

Hur skulle det kunna bli avspänning
i världen så länge Sovjetryssland hindrar
en återförening av öst- och Västtyskland,
hindrar fria val, vägrar tyska
folket dess självklara rätt att självt bestämma
över sin styrelse och sin politik?
Hur skulle ett verkligt förtroende
kunna återställas så länge Ryssland håller
Kadarregimen under armarna, håller
satellitstaterna besatta och därmed
visar sitt förakt för folkens rätt till
frihet och självständighet?

Enligt min mening är det ett intresse
för Sverige och alla demokratier, ja
för alla folk, att vi klart säger ifrån,
att denna ryska politik är huvudorsaken
— om än inte den enda orsaken — till
spänningen i världen. Vi bör enligt
min mening bestämt stödja tyska folkets
rätt till fria val. Dessa val bör inte göras
beroende av om Tyskland i förväg
lovar att föra en utrikes- och militärpolitik
som Ryssland gillar.

Tyvärr förhåller det sig så att det
engelsk-franska anfallet på Egypten
också har bidragit till att öka spänningen
i världen, men Storbritannien och
Frankrike har dock accepterat Förenta
Nationernas krav att dra tillbaka trupperna.
Hur annorlunda har inte Ryssland
handlat i Ungern! Man har tydligen
inte en tanke på att efterkomma
FN :s uppmaning att där dra tillbaka de
ockuperande truppstyrkorna.

Utrikesministern gör härtill den intressanta
kommentaren, att de ryska ledarnas
»beslut att med våld ingripa

i Ungern inte har varit lätt». »Man
fruktade tydligen», tillägger han längre
fram, »att om händelserna i Ungern fått
utveckla sig efter sin egen dynamik,
pendeln skulle ha slagit över till andra
hållet och Ungern förvandlats till ett
mot Sovjet fientligt land, kanske inlemmats
i motsidans militära system.»
Det var en dogmatisk felbedömning,
säger utrikesministern och tillägger
att det är tragiskt att den skedde. Men
tyvärr — och det är kanske ännu mera
tragiskt — var det kanske inte en felbedömning
från Moskva. Det var kanske
en riktig insikt, att det stora flertalet
av Ungerns folk fått nog av kommunismen
och att friheten för detta folk
skulle ha betytt skapandet av en demokrati.
Kanske var det just detta man
fruktade i Moskva? Riskerna för liknande
sammanbrott för de kommunistiska
regimerna i andra satellitländer
skulle ha blivit uppenbara. Sanningen
är ju den, att de kommunistiska styrande
i dessa länder kan existera endast
med hjälp av ryska stridsvagnar.

Vår önskan att ha goda förbindelser
med Ryssland oberoende av dess politiska
system bör inte hindra oss att därvidlag,
när anledning därtill ges, säga
ut vad vi tänker. Det är här naturligtvis
inte fråga om att fälla moraliska
domar utan att konstatera när — särskilt
i vår del av världen — freden och
avspänningen hotas genom en politik
som strider mot de principer om nationernas
rätt och frihet, som vi finner
väsentliga och som ligger till grund
för Förenta Nationerna.

Vad de svensk-ryska relationerna beträffar
berör utrikesministern i sin förklaring
inte närmare Wallenbergaffären
utan hänvisar till vitboken. Om
detta betyder att den svenska regeringen
för närvarande inte vidare tänker
vidta några åtgärder i denna sak, skall
jag be att få uttrycka en annan uppfattning.
Det har ju nu visat sig att de tidigare
år efter år upprepade ryska

Onsdagen den 20 mars 1957 fm.

Nr 9

Meddelande av utrikesministern; tillika svar på fråga ang. förstärkning av de svenska

insatserna för teknisk hjälp till mindre utvecklade områden i världen

förklaringarna, att Wallenberg aldrig
befunnit sig på ryskt territorium, har
varit sanningslösa. De, som inte hade
utrikesministerns stora förtroende för
sanningsenligheten av utrikesminister
Vysjinskijs förklaringar, har fått rätt.
Därmed borde ett gynnsamt utgångsläge
ha skapats för svenska krav på
närmare hesked. Vi kan ju tyvärr inte
lita på sanningsenligheten av de nya
ryska förklaringarna — i dag är detta
väl uppenbart för alla. Wallenbergssaken
är ett extraordinärt fall, bl. a. därför
att den gäller en diplomat och därför
att man år efter år i Moskva har
bestritt att Wallenberg befunnit sig på
ryskt territorium men nu måste erkänna
att han gjort det. Mig förefaller det
då motiverat, att man från svensk sida
bestämt begär att få ta del av allt tillgängligt
material rörande Wallenbergs
vistelse i Ryssland, över huvud taget
allt material, som kan skapa större klarhet
än de hittills överlämnade knapphändiga
ryska meddelandena.

Vad de ryska spionaffärerna i Sverige
beträffar har svenska regeringen
översänt ytterligare en not, som också
redovisar, att dessa affärer har allvarligt
upprört Sveriges folk. Saken blir
naturligtvis inte bättre genom de upprepade
ryska beskyllningarna, att den
svenska underrättelsetjänsten har bedrivit
subversiv verksamhet i Ryssland.
Tyvärr förekommer för närvarande i
ryska tidningar en kampanj mot Sverige
för att svenska myndigheter skulle
bedriva en sådan omstörtande verksamhet.
Denna presskampanj måste naturligtvis
ur svenska synpunkter allvarligt
beklagas, eftersom eu presskampanj
i Ryssland har en närmare förbindelse
med regeringens uppfattning och önskemål
än vad fallet är i Sverige.

Utrikesministern tolkar de ryska beskyllningarna
mot Sverige som »ett tecken
på alt de maktägande i Moskva
börjat inse, alt spioneriet i Sverige inte
kan ha något värde, som står i rim -

ligt förhållande till dess skadliga inverkan
på de svensk-ryska förbindelserna».
Vi skulle alltså närmast ha anledning
att vara glada över de ryska beskyllningarna.
Kommer det en ny beskyllning
mot Sverige för subversiv
verksamhet blir tydligen utrikesministern
ännu mera förtjust. Man får säga att
utrikesministern är lätt att tillfredsställa
ibland. Visst är det vackert att
tolka allt till det bästa, men man måste
fråga, om inte utrikesministern här går
alltför långt i den vägen. För min del
finner jag det mera behövligt att vi alla,
både den svenska regeringen och oppositionen,
riktar en bestämd uppmaning
till Sovjetryssland att sluta upp med det
ryska spionaget i Sverige.

Vad utvecklingen i Främre Orienten
beträffar framstår de senaste månadernas
händelser som tragiska. Den politik,
som Förenta Nationerna och Förenta
staterna har fört, kan väl i stort sett
karakteriseras så, att man har verkat
för ett återställande av läget före Israels,
Storbritanniens och Frankrikes
angrepp utan att veta, hur man skulle
förfara därefter. Det tragiska är, att
därigenom riskerna för en fortsatt aggressiv
egyptisk politik har vuxit, en
fortsättning på den aggressiva politik,
som fortgått i åratal.

Som jag ser uppkomsten av konflikten
mellan Israel och Egypten bottnar
den till stor del i att Egypten inte vill
respektera det stilleståndsavtal, som
tillkom för en del år sedan under Förenta
Nationernas medverkan. Suezkanalen
har varit stängd för Israel lika väl
som dess trafik i Akabaviken hindrats.
Man har genomfört blockad mot andra
länders fartyg, som anlöpt israeliska
hamnar. Det har förekommit militära
raider, vilka i sin tur framkallat motraider
utan att det är möjligt alt i varje
fall siiga vem som har varit initiativtagare.
Rombastiska uttalanden av egyptiska
ledare har gjorts om att Israel
skulle krossas och araberna mötas i Je -

Nr 9

Onsdagen den 20 mars 1957 fm.

Meddelande av utrikesministern; tillika svar på fråga ang. förstärkning av de svenska

insatserna för teknisk hjälp till mindre utvecklade områden i världen

rusalem. Egypten har alltså för det
första hävdat, att man befinner sig i
krig med Israel, för det andra visat, att
man inte velat respektera Förenta Nationernas
uppmaning att hålla stilleståndsavtalet,
och för det tredje deklarerat,
att målet är att krossa Israel.
Allt detta kan inte ursäkta Israels
angrepp, men läget är ett helt annat än
om vanliga fredliga förhållanden rått
före anfallet.

Kunde inte Förenta Nationerna gjort
en samtidig och dubbelsidig aktion beträffande
Israels och Egyptens aggressiva
handlingar? Kanske har det inte varit
möjligt att uppnå erforderlig majoritet
för detta i Förenta Nationerna. Det är
i så fall beklagligt. Att skilja på Israels
angrepp och hela problematiken i övrigt,
att ta itu med den förra och uppskjuta
den senare, framstår för mig som
riskabelt och orealistiskt. Jag hoppas
att Sverige i Förenta Nationerna skall
energiskt stödja ansträngningarna att
ge Israel trygghet för fri sjöfart, inte
bara i Suezkanalen utan även i Akabaviken,
och arbetet på att skapa den
trygghet för dess territorium, som Israel
hittills har saknat. Förenta Nationernas
resolutioner, som Egypten hittills
ignorerat, är ju tyvärr i och för
sig ingen lösning. Har utrikesministern
någonting att säga om vad Förenta Nationerna
härvidlag kan göra och vilka
ansträngningar och åtgärder den svenska
regeringen vill stödja? Eftersom
Sverige är medlem av säkerhetsrådet,
har vi särskild anledning att i tid diskutera
dessa frågor, fastän jag är väl
medveten om att det ofta inte är möjligt
att göra preciseringar i förväg.

Krisen i Mellersta östern belyser en
allvarlig problematik för Förenta Nationerna.
De hyggliga staterna respekterar
i stort sett Förenta Nationerna
och dess resolutioner, de andra ignorerar
rekommendationerna från samma
håll. Fortsätter detta kan följden bli
en fortgående försvagning av demokra -

tiernas ställning i världen. Våld kommer
att lyckas. Därför är Förenta Nationerna
för närvarande en organisation
som är ställd på ett allvarligt och
kanske avgörande prov. Kan man åstadkomma
betydande framsteg till en lösning
av de problem, som ligger bakom
vinterns konflikter i Mellersta östern?
Hit hör bland annat frågan om trygghet
för att Suezkanalen blir öppen för
all internationell trafik på rimliga villkor.
Kan Förenta Nationerna inte uppnå
en lösning av dessa spörsmål, mörknar
utsikterna för fredens och rättvisans
sak.

Man måste fråga sig, om Förenta Nationernas
möjligheter att verka för lösningar
av internationella problem inte
ibland skulle ökas genom tillkomsten
av en Förenta Nationernas egen militära
styrka eller någon fastare organisation
av möjligheterna för Förenta Nationernas
militära ingripande i fredens
tjänst. Denna fråga har i varje fall aktualiserats
genom de senaste månadernas
händelser.

Herr talman! Jag övergår till en annan
aktuell, av utrikesministern berörd
fråga.

Det europeiska frihandelsområdet,
den europeiska tullunionen för de sex
staterna på kontinenten och den nordiska
gemensamma marknaden är tre
planer som — om de blir förverkligade
— kan komma att revolutionera vårt
folks arbetsförutsättningar. Jag är glad
att kunna i allt väsentligt ansluta mig
till den syn på dessa spörsmål som regeringen
företräder, så långt man kan
sluta av utrikesministerns anförande.

Vi i Sverige kan knappast ställa oss
utanför strävandena att skapa ett europeiskt
frihandelsområde. Vi har hittills
verkat energiskt för att få bort
hinder för den internationella handeln
och reducera tullarna, särskilt i Västeuropa.
Om det nu föreligger en möjlighet
att dessa tullar i Västeuropa under
en viss tid skulle kunna helt och hål -

Onsdagen den 20 mars 1957 fm. Nr 9 41

Meddelande av utrikesministern; tillika svar på fråga ang. förstärkning av de svenska
insatserna för teknisk hjälp till mindre utvecklade områden i världen

let avvecklas, så kan vi i Sverige knappast
säga; Ja, vi är varma anhängare
av en reduktion av tullarna, men nu går
ni för långt, och nu vill vi inte vara
med. Nej, vi måste uppenbarligen inta
en mycket positiv och intresserad hållning
till dessa strävanden att skapa
gynnsammare förutsättningar för den
europeiska ekonomien och därmed för
levnadsstandarden i vår del av världen.

Men det är klart att dessa planer, i
sanning radikalare än man för några
år sedan trodde möjligt, reser många
allvarliga spörsmål. Från fransk sida
har man inte bara när det gäller sexstatsunionen
utan även det europeiska
frihandelsområdet börjat tala om en
harmonisering av den ekonomiska och
sociala lagstiftningen såsom en förutsättning
för skapandet av friare marknadsförhållanden.

Enligt min mening är grunden för
dessa krav på att ekonomisk och social
lagstiftning skall vara lika i länder med
skiftande naturförhållanden och ekonomiska
förutsättningar mycket svag.
Man kan fråga som en framstående ekonom
— för övrigt fransman — har gjort,
om vi inte skall harmonisera och enhetliggöra
också klimatet inom olika
länder i Europa, innan vi kan skapa en
fri marknad. Klimatet spelar en kolossalt
stor roll för produktionen i olika
europeiska länder, gynnsam inverkan
för vissa länder och vissa näringsgrenar
och mindre gynnsam för andra länder
och andra folk, men ingen människa
tänker på annat än att det friare
varuutbytet just därför kan medföra
betydande fördelar. — De ekonomiska
förhållandena, hl. a. lönerna, kan uppenbarligen
inte harmoniseras.

Enligt min mening bör Sverige därför
stödja den ståndpunkt som Storbritannien
synes inta, att frågor av denna
art om harmonisering av lagstiftning
och dylikt tas upp först efter hand, i
den mån de blir aktuella sedan samarbetet
för friare handel har börjat. De

bör inte göras till ett spörsmål som först
måste klaras, innan handelsförbindelserna
kan göras friare.

En annan viktig och svår fråga gäller
jordbrukets ställning. Som utrikesministern
kort antydde har Storbritannien
av hänsyn till brittiska imperiet
och preferenspolitiken gent emot övriga
delar av imperiet önskat att jordbruksprodukter
skulle uteslutas från
frihandelsområdet. Möjligen har, säger
man på sina håll, även vanliga enkla
jordbruksprotektionistiska intressen i
Storbritannien medverkat till att den
engelska regeringen tills vidare intagit
denna hållning. Detta är naturligtvis
ur dansk synpunkt oroväckande,
eftersom jordbruksprodukterna skulle
komma med i den tullunion för sex stater
som håller på att uppbyggas på kontinenten.
Dansk jordbruksexpert kan
alltså komma i kläm mellan å ena sidan
en sexstatstullunion, där de deltagande
staterna genom en reglering erhåller
speciella fördelar, och å andra sidan
ett europeiskt frihandelsområde, som
inte gör någonting för att trygga en
marknad för danska exportprodukter
av jordbrukskaraktär. Även vi i Sverige
har exportintressen för jordbruket att
bevaka, och det är inte uteslutet att de
under en period kan bli större än vad
de är i dag. Både av hänsyn härtill och
därför alt vi har all anledning att önska
rimliga och gynnsamma förutsättningar
för den danska ekonomien, vilket
på många sätt återverkar på våra
förhållanden, förefaller det mig väl
motiverat att vi i Sverige mycket energiskt
stöder och fortsätter att stödja —
en liten början har ju gjorts — de danska
önskemålen om en icke-preferensbehandling
av jordhruksexporten från
olika länder inom det europeiska frihandelsområdet.
Detta innebär inte skapandet
av en stor och helt fri marknad
för jordbruksprodukter. .lag tror alt
detta iir uteslutet under den tid vi nu
kan överblicka. Men det innebär, att i

Nr 9

Onsdagen den 20 mars 1957 fm.

Meddelande av utrikesministern; tillika svar på fråga ang. förstärkning av de svenska

insatserna för teknisk hjälp till mindre utvecklade områden i världen

den mån det skapas denna internationella
jordbruksreglering som ger varje
lands jordbruk en viss företrädesrätt till
egen hemmamarknad, bör den så långt
det är möjligt byggas på icke preferensbehandlings
grund och därigenom skapa
någorlunda rimliga förutsättningar
för de nordiska ländernas export av
jordbruksprodukter.

För det tredje vill jag vidröra en något
mera teknisk men likväl ytterst betydelsefull
fråga. Om det anses nödvändigt
i ett europeiskt frihandelsområde
att införa en särskild undantagsrätt
för en stat, vars valutareserv hotas,
att tillgripa tillfälliga importrestriktioner,
så framstår det för mig som
önskvärt att vi i Sverige söker att så
mycket som möjligt begränsa denna
rätt, bl. a. göra den starkt tidsbegränsad.
Tv det är ju dock så, att importrestriktioner
är raka motsatsen till den
politik, som det europeiska frihandelsområdet
skulle trygga, och sådana restriktioner
kan på sin höjd gagna ytterst
tillfälligt. Enligt min mening har man
anledning pröva en annan förändring
av den ekonomiska politiken, som skulle
minska behovet av sådana för varubytet
skadliga restriktioner, nämligen
införandet av i viss mån variabla växelkurser
för de valutor som är anslutna
till frihandelsområdet — naturligtvis
variabla endast inom vissa gränser. En
sådan tillfällig och begränsad rörlighet
hos valutorna skulle kunna ersätta importrestriktioner.
Den skulle också på
längre sikt underlätta den anpassning
av valutarelationerna, som kan vara
nödvändig för att man skall kunna undvika
importrestriktioner.

Det förhåller sig dock så, att om kostnadsnivån
i ett land har kommit upp
på en alltför hög nivå, så att landet inte
kan exportera tillräckligt och har en
tendens att importera mer än landet har
råd med — och det finns ju exempel
härpå i Europa i dag — så har man
valet mellan att sänka kostnadsnivån

relativt till andra länders eller att andra
växelkursernas läge. Vi vet alla att
möjligheterna att sänka kostnadsnivån
är ytterst begränsade, och att det i
många fall därför endast står en möjlighet
till buds, nämligen en varaktig anpassning
av valutan för länder i detta
läge. Jag tror att en politik, som erkände
att den begränsade variabiliteten hos
växelkurserna är ett naturligt inslag i
en ekonomisk politik som passar våra
nuvarande internationella förhållanden,
nog skulle underlätta en lösning av här
berörda spörsmål.

Vidare har Sverige intressen att bevaka
inte bara när det gäller frihandelsområdets
olika bestämmelser utan också
när det gäller utformningen av de
sex staternas tullunion, även om ett
svenskt deltagande i denna tullunion
inte förefaller att ha någon aktualitet. I
samband med tullunionen är det många
tillämpningsfrågor, där avgörandena
kommer att få betydelse även för europeiska
stater utanför unionen. En förutsättning
för att vi skall få möjligheter
att tillsammans med andra stater med
liknande intressen där göra vår röst
hörd är, att det europeiska frihandelsområdet
utvecklas någorlunda samtidigt
och parallellt med tullunionen på kontinenten.
Därför tvingas nog vi liksom
andra av frihandelsområdet intresserade
länder att skynda på med överenskommelsen
därom. Vi får kanske arbeta
något snabbare än vad som överensstämmer
med våra svenska traditioner.
Då utredningarna härom väntas bli färdiga
i sommar, kan det bli tal om ställningstaganden
av långtgående räckvidd
relativt snart, och det kan då bli nödvändigt
att inkalla den svenska riksdagen
till en särskild session under eftersommaren
eller i början på hösten.

Beträffande dessa spörsmål, av vilka
många tarvar en ytterst ingående utredning
och noggranna förberedelser, tillfogar
jag endast den anmärkningen att
det är önskvärt att det svenska närings -

Onsdagen den 20 mars 1957 fm.

Nr 9

Meddelande av utrikesministern; tillika svar på fråga ang. förstärkning av de svenska

insatserna för teknisk hjälp till mindre utvecklade områden i världen

livet får en mycket fyllig och allsidig
representation i de organ som arbetar
med dessa frågor.

Beträffande den nordiska gemensamma
marknaden kan man med tillfredsställelse
konstatera att Finland har
kommit med i utredningsarbetet och
hunnit fatt de övriga nordiska länderna,
så att det nu bland experterna synes
råda enighet om en fri nordisk marknad
för mycket nära fyra femtedelar av
varuhandeln. Den frågan kan väl resas,
om en nordisk gemensam marknad blir
överflödig, därest ett europeiskt frihandelsområde
beslutas. Till detta spörsmål
kan man naturligtvis politiskt ta
ställning först när utredningarna färdigställts.
Jag vill för min del inte dölja,
att en nordisk gemensam marknad inte
bara medför fördelar ur svensk synpunkt
utan också olägenheter. Det kan
uppkomma en skärpning av det svenska
valutaproblemet, och vår valuta är ju
sannerligen inte så stark. Vår valutareserv
är inte heller så stor, att vi inte
har anledning att ta ytterst allvarligt på
den saken. Visserligen har ju alla länder
här uppe i Norden relativt svag
valutaställning, men Sveriges läge är väl
något bättre. Det finns inte en fullständig
parallellitet mellan en svag valutaställning
och ett socialdemokratiskt regeringsinnehav,
även om sambandet är
mycket intimt, vilket ju en internationell
undersökning visar.

Jag är för min del benägen inta den
ståndpunkten, att en nordisk gemensam
marknad blir av stor betydelse, även
om ett europeiskt frihandelsområde
skulle beslutas. För det första kan den
nordiska marknaden genomföras mycket
snabbt, till stor del omgående, medan
förverkligandet av det europeiska
frihandelsområdet kan kräva tolv, femton,
sjutton år. För det andra är det
inte säkert att ett beslut om europeiskt
frihandelsområde innebär, att denna
plan i sill helhet genomföres. Det kan
hända, att man av någon anledning

stannar på halva vägen. För det tredje
är en nordisk gemensam marknad en
väg till stärkande av det nordiska näringslivet,
ett slags förberedelse, som
gör detta bättre skickat alt stå emot de
konkurrensens hårda vindar som slopandet
av tullarna i Västeuropa skulle
innebära. Det är dessutom så, att en
nordisk gemensam marknad skulle öka
de nordiska staternas möjligheter att
göra vårt inflytande gällande i de internationella
sammanhangen av bl. a. frihandelsområdets
konstruktion. Vidare
hör man inte förbise, att en nordisk
gemensam marknad innebär en partiell
tullunion, d. v. s. enhetliga tullar utåt,
vilket frihandelsområdet inte gör. Konstruktionen
med tullunionen är svår att
skapa, men är sedan rätt mycket enklare
att tillämpa. — Saken skulle kunna
kompliceras, om man på dansk sida
tänkte sig att eventuellt bli medlem av
den kontinentala tullunionen, något som
man på norsk och svensk sida tycks ha
svårt att föreställa sig. I så fall brister
väl förutsättningarna för en nordisk
gemensam marknad. Men riskerna för
att Danmark skulle välja denna väg är
kanske inte alltför stora, om vi i Sverige
och Norge visar förståelse för berättigade
danska önskemål i fråga om
frihandelsområdet.

Herr talman! Den debatt, som Nordiska
rådet hade för en månad sedan,
får anses ha varit värdefull, då den
bl. a. gav viss upplysning om hur man
på olika håll ser på dessa spörsmål.
Detsamma gäller rådets arbete i övrigt,
även om man inte kan säga, att det uträttades
några stora saker vid helsingforssessionen.
Den frågan restes, om
Nordiska rådet är en alltför stor apparat
för att arbeta med spörsmål, som
till största delen har mycket begränsad
räckvidd. År det för mycket att ha sammanträde
varje år, och bör man, som
den norska regeringen tycks luta åt,
övergå till att ha sessioner endast vartannat
år? Ställningstagandet i fråga om

Nr 9

Onsdagen den 20 mars 1957 fm.

Meddelande av utrikesministern; tillika svar på fråga ang. förstärkning av de svenska

insatserna för teknisk hjälp till mindre utvecklade områden i världen

detta spörsmål bör väl ske först efter
närmare konsultation de nordiska representanterna
emellan. Men jag vill för
min del i alla fall framhålla den synpunkten,
att om rådet sammanträdde
endast vartannat år, skulle nog behandlingen
av en hel del frågor bli fördröjd
i onödan och allvarlig försening skulle
kunna inträffa. Nordiska rådet skulle
få mindre möjligheter att driva på de
arbetstyngda regeringarna i spörsmål
av nordiskt intresse. Det är ju faktiskt
så, att regeringarna bär mycket att göra.
Även de statsråd, som i och för sig har
ett varmt nordiskt intresse, kan redan
på grund av arbetsbördans tyngd komma
att skjuta på en del saker, därest
ingen driver på. Om Nordiska rådet
sammanträder, har regeringarna och de
olika statsråden tillfälle att redovisa,
vad de har gjort eller underlåtit att
göra. Rådet kommer på sätt och viss att
verka som en påle i köttet för dem, som
finner att de inte haft möjlighet att intressera
sig så mycket för de olika nordiska
spörsmålen i vederbörande lands
fögderier. Jag är glad kunna konstatera,
att regeringsmedlemmarna vid rådets
sessioner med gott humör tar på
de meningsutbyten, som förekommit i
dylika enstaka fall.

Får jag passa på att här skjuta in en
fråga till utrikesministern om vad som
har skett med den utomordentligt värdefulla
och ingående utredning rörande
mestgynnadnations-klausulen, som nordiska
experter färdigställde för ett par
år sedan, en utredning, som förefaller
mig överträffa allt vad som tidigare
presenterats rörande detta viktiga och
invecklade spörsmål. Vi får inte utesluta,
att denna fråga när som helst kan
dyka upp och bli aktuell, t. ex. då GATT
har att ta ställning till de olika europeiska
projekten.

Att Nordiska rådet tjänstgör som ett
forum för debatt om nordiska spörsmål
kan kanske också förtjäna att nämnas
som ett skäl för att sessionerna inte bör

förekomma så glest som med två års
mellanrum. Däremot förefaller det mig,
herr talman, angeläget att vi prövar en
förkortning av sessionstiden från tio
dagar — d. v. s. nio arbetsdagar — till
omkring sex arbetsdagar, så att mötena
alltså kan genomföras på en vecka. Om
gästfriheten då bleve mindre överväldigande,
vore kanske inte så stor skada
skedd, även om vi som nu senast var
gäster i Helsingfors naturligtvis är
utomordentligt tacksamma över den
gästfrihet, som visades oss av Finland
och som var av imponerande mått.

Skall det gå att avsluta mötena efter
sex dagar, får ärendena givetvis beredas
ganska ingående före varje session. Därför
betyder väl ett införande av sexdagarssessioner
något vidgat bruk av
kommittéer och dessutom bör Nordiska
rådets utskott kunna sammanträda utan
att rådet är samlat, när särskild anledning
därtill ges. Man tänker sig t. ex.
att ekonomiska utskottet möjligen skall
sammanträda mot årets slut för att behandla
frågan om den gemensamma
nordiska marknaden och förbereda den,
så att rådet i februari kan ha mesta
möjliga arbetsmaterial.

I övrigt skall jag, herr talman, inte
uppta tiden med att gå närmare in på
frågor, som gäller Nordiska rådets metoder
och arbetsvillkor. Rådet är en ung
institution, som ännu inte har funnit
sin form — man måste pröva sig fram.
Om dess roll i skapandet av en nordisk
gemenskap blir större eller mindre är
det ännu för tidigt att döma om, men
det är värt att göra ett försök att av
rådet skapa ett effektivt instrument i
den nordiska gemenskapens tjänst och
sätta in krafterna på att detta försök
skall lyckas.

Herr HJALMARSON (h):

Herr talman! Det är alldeles uppenbart,
att vårt land efter sitt inträde i säkerhetsrådet
står inför nödvändigheten

Onsdagen den 20 mars 1957 fm.

Nr 9

Meddelande av utrikesministern; tillika svar på fråga ang. förstärkning av de svenska

insatserna för teknisk hjälp till mindre utvecklade områden i världen

att snabbare och oftare fatta beslut i
internationella frågor än då våra förpliktelser
mot Förenta Nationerna begränsade
sig till den som blotta medlemskapet
innebär. På ett annat sätt
än tidigare kommer vi fram i den internationella
politikens rampljus. Några
nya bindande förpliktelser har vi inte
iklätt oss, men de vi redan har framstår
klarare, mer markerade.

Vi har företrädare där ute med säkert
omdöme och goda kontakter både
i Förenta Nationernas skyskrapa och i
Washington. Med förtroende kan vi ge
dem ett betydande mått av handlingsfrihet.

Att våra representanter inte arbetar
efter alltför snäva direktiv betyder
emellertid ej att vi skulle avstå från
att bestämma oss för vart vi syftar med
våra insatser i det internationella samarbete,
som i Förenta Nationerna har
sitt organisatoriska centrum. Freds- och
säkerhetsorganisationen kan aldrig bli
något annat eller mer än medlemsstaterna
är beredda att göra den till. Förenta
Nationerna har ingen egen kraft,
lever inget eget liv. Organisationen är
oavbrutet och ständigt beroende av sina
delägares insatser och aktiva lojalitet.
Det finns stunder, då detta kräver beredvillighet
att ge efter på egna intressen,
då hänsynen till den solidaritet, på
vilken hela konstruktionen bygger, och
hänsynen till säkerhetsorganets auktoritet
helt enkelt förutsätter, att cn eller
flera medlemmar avstår från anspråk,
vilka ur rent nationell synpunkt kan
förefalla både rättfärdiga och rättsligt
grundade. Det finns lägen, där ett lojalt
uppträdande medför nödvändigheten
alt ta risker, då det inte räcker med
ord, utan då solidarisk handling krävs.
Dessa risker kan vara betydande, men
— under alla förhållanden ur den demokratiska
småstatens synvinkel —
aldrig så stora som de faror, vilka skulle
aktualiseras, om Förenta Nationerna på
nytt förvandlades till enbart en diskus -

sionsklubb för utrikesministrar och
ständiga delegater.

Det brukar numera sägas, att den
amerikanska utrikespolitiken valt att
arbeta genom Förenta Nationerna. Till
all lycka ligger det åtskilligt av sanning
i det påståendet, men det ligger än mer
sanning i konstaterandet, att den vakna
amerikanska opinionen satsar på Förenta
Nationerna. Ingen kan undgå att
lägga märke till den känsla av världsomfattande
ansvar, som håller på att
växa sig stark bland amerikanare av
alla slag, av alla raser och färger. Det
är lätt att göra sig lustig över denna
idealism, att söka dolda motiv bakom
den — amerikanare är lika litet som vi
andra några änglar — men den personliga
täckning man så ofta finner bakom
de enkla och naiva orden lämnar ingen
oberörd. Den vakna opinionen betyder
någonting i USA — också för utrikespolitiken.

De på varandra följande hektiska kriserna
i höstas gled liksom självfallet in
under Förenta Nationernas domvärjo.
Generalsekreterare Hammarskjöld och
ingen utrikesminister i någon särskild
stat blev centralgestalten, fick alla världens
strålkastare riktade på sig. Det
var hans resplaner och resor, hans
konferenser och knappa kommentarer
som kom på tidningarnas förstasidor.
Generalsekreteraren blev en symbol för
och en personifikation av den internationella
organisationens centrala plats i
människornas medvetande.

Redan däri ligger något som, vad
man än tycker och vad man än tänker
på olika håll, binder för framtiden. Har
man vant sig vid att gå till en utomstående
instans med sina tvister, blir det
aldrig lika naturligt igen att gå bakom
knuten och göra upp med knytnävar
och snusdosor.

Ryssarna och den s. k. Kadarregering*
ens hastigt tvångsmobiliserade och molokna
representanter gjorde ivriga försök
att hävda, att Ungern-tragcdien inte

Nr 9

Onsdagen den 20 mars 1957 fm.

Meddelande av utrikesministern; tillika svar på fråga ang. förstärkning av de svenska

insatserna för teknisk hjälp till mindre utvecklade områden i världen

angick FN, utan att mördandet i Budapest
och annorstädes i Ungern var en
rent intern angelägenhet och något som
Warszaw apakten suveränt reglerade
Ungrarna smög sig till och med djupi
förorättade ut ur församlingen, vilket
sovjetdelegaterna omsorgsfullt aktade
sig för. Men protesterna och demonstrationerna
förmådde dock inte hindra
en öppen diskussion av frågan eller att
demokratierna tog en klar ståndpunkt.

De demokratiska folken har under
höstens och vårens kriser visat besinning
nog att inte bara i största allmänhet
utan i praktiken godta de principer,
på vilka hela säkerhetsorganisationen
bygger. Undantaget är Indien. Denna
nya stat, som gärna och utförligt gör
sig till tolk för de höga idéerna och i
både tid och otid predikar människornas
självbestämmanderätt, vägrade då
det gällde det ockuperade Kashmir att
ta någon hänsyn till dessa höga idéer.
Men i övrigt, beträffande Storbritannien,
Frankrike och Israel, har Förenta
Nationerna hävdat sin auktoritet, sitt
krav att krigshandlingar skall ersättas
av förhandlingar.

Detta gick inte utan påtryckningar,
påtryckningar som fick sin styrka genom
att Amerika ställde sig bakom dem.
Men man lyckades nå resultat trots att
den huvudsakligen agerande, USA, befann
sig i ett ömtåligt politiskt skalömsningsskede
och trots att delta land
står i nära allians med Frankrike och
England och med dessa båda länder har
ett traditionellt och nära vänskapsförhållande.
Det gick också i Amerika att
få till stånd en entydig hållning till Israel
trots den starka minoritetsgrupp
i amerikanskt samhälle, som i den nya
judiska nationalstaten ser en uppfyllelse
av århundradens drömmar.

Vad som skedde i Mellersta Östernfrågan
var ett konkret uttryck för den
demokratiska världens internationella
solidaritet. Vi har alltså en samlad demokratisk
världsopinion, samlad kring

tanken på en solidarisk internationell
rättsordning. Vad är det som hindrar
att denna tanke blir universell verklighet?
Det är den sovjetryska obstruktionen.

Sovjetryssland har — med många och
starka ord — anslutit sig till FN:s
grundsatser. Det är bara den skillnaden
att dessa grundsatser enligt sovjetrysk
uppfattning endast binder andra, inte
Sovjetunionen, som har rätt att handla
helt utan hämningar. Med en måhända
vanvördig liknelse: andra skall hålla
sig nyktra och skötsamma. Om lillefar
Chrustjev super, ja det beror på om han
känner sig törstig!

Herr talman! Den väpnade interventionen
i Ungern, gycklet med den s. k.
Kadarregeringen, som smög sig fram
till regeringsbyggnaderna likt ett följeinfanteri
efter de ryska stridsvagnarna,
den hånfulla förhalningstaktiken i generalförsamlingen
och det ryska sabotaget
mot arbetet i Förenta Nationerna
visar i varje fall ett: Sovjetimperiet förbehåller
sig att få driva sin imperialistiska
politik utan hänsyn till något annat
än verkliga eller inbillade egenintressen.
Principen om rätt och rättfärdighet,
om fred och solidaritet, är
för dess representanter ingenting annat
än förtexten till den mest hänsynslösa
advokatyr. I grunden finns det bara en
rätt i världen: Sovjetunionens rätt att
härska och behärska.

Man kan manövrera som man gör i
nedrustningsfrågan, men det enda målet
är egna taktiska fördelar, propagandavinster.
Hur detta kan utgöra grunden
för en försiktig optimism i denna
fråga förstår inte jag. Fiskare, herr talman,
bör vara optimister, men knappast
utrikesministrar.

Om man nu väger de olika tendenserna
mot varandra ur svensk synpunkt —
till vilket resultat kommer man då?
Förenta Nationerna håller på att utveckla
sig till ett gemensamt och användbart
organ för den demokratiska

Onsdagen den 20 mars 1957 fm.

Nr 9

Meddelande av utrikesministern; tillika svar på fråga ang. förstärkning av de svenska

insatserna för teknisk hjälp till mindre utvecklade områden i världen

världens övernationella lojalitet mot de
principer, utan vilka en fri och fredlig
samlevnad och samverkan inte kan tänkas.
Genom säkerhetsorganisationen kan
den demokratiska solidariteten komma
till praktiskt uttryck.

Som garant för frihet och fred i förhållande
till världens största och starkaste
militärmakt, Sovjetunionen, är
Förenta Nationerna ej starkt nog. Finns
det då några andra och mera hållbara
garantier? Det låter sig naturligtvis sägas,
att »kunskapen om de moderna
stridsmedlens förödande verkan» gör
att stormakterna i det längsta kommer
att avhålla sig från öppna konflikter
sig emellan. Realistiskt sett betyder
detta att det amerikanska innehavet av
vätevapen är en faktor, som tvingar
Sovjet att hålla sin aggressivitet inom
sådana marginaler att en väpnad konflikt
med USA undvikes. Den demokratiska
världens överlägsenhet i detta avgörande
avseende är — så länge den
består — en fredsfaktor. Detta är innebörden
i maktbalansens filosofi. Men
man får då inte glömma, att status quo
betyder fortsatt rysk ockupation av de
baltiska staterna och satellitländerna,
vilket ryssarna sannerligen ej försummat
att erinra om, att både Sovjet och
USA har vätevapen, vilket begränsar
icke endast den aggressiva stormaktens
manövreringsmöjligheter utan också benägenheten
att ingripa mot aggression
— ingen drar utan absolut tvång på sig
risken för vätevapenanfall — samt att
en fred som vilar på fruktan aldrig kan
ge någon bestående säkerhet.

Det förflöt, herr talman, inte särskilt
många månader mellan Genéve-konfercnsens
söta ord och de ryska ledarnas
beslut att med våld ingripa i Ungern,
detta beslut som utrikesministern anser
vara följden av »en dogmatisk felbedömning».
Dogmatiken kan i så fall
inte vara något annat än den ryska
statsledningens absoluta och orubbliga
krav på att få hålla de länder ockupe -

rade, som den anser sig behöva ekonomiskt
och politiskt utnyttja. För det
ungerska folkets del betydde den »dogmatiska
felbedömningen» arresteringar,
koncentrationsläger, deportationer och
mord på oskyldiga människor. Den betyder
fortsatt förtryck, fortsatt polisregim,
fortsatta mänskliga lidanden.
Det är en aspekt på de offer friheten
kräver av dem som hävdar frihetens
sak mot Sovjet-härskarna, som hör hemma
just i en objektiv redogörelse.

Den ryska utrikespolitiken är ideologiskt
bestämd. Dess utgångspunkt är en
förment rätt för det sovjetryska härskarskiktet
att tjänstgöra som generalstab
för en världsomspännande strävan
att — som det heter — störta kapitalismen.
Ur sovjetrysk synpunkt är detta
inte en tröttande lek med nötta ord. Det
är en praktisk målsättning. Den ryska
ledningen har ingen fri debatt att ta
hänsyn till. Även om utvecklingen inom
landet lett till en viss differentiering är
den fria och öppna diskussionens samhälle
långt avlägset. Världserövrardogmatiken
blir därför ett oemotsagt och
kritikfritt diktat med bindande kraft.
Det är landsförräderi att hävda en annan
och rimligare mening. Målsättningen
hålles levande genom en serie vaksamhetskampanjer.
Den senaste men
säkert inte den sista kampanjen har slagit
igenom också i de våldsamma och
orimliga anklagelserna mot vårt land för
att vi skulle ha inspirerat omstörtande
verksamhet i Sovjet. Att den kampanjen
främst riktar sig mot de baltiska
staterna är uppenbart. Vi har väl fått
komma med i dansen därför att här
finns så många landsflyktiga från dessa
länder. Om Sovjetregimen ett ögonblick
inbillar sig att dess hotfulla mullranden
skulle förmå oss att rubba på de rättigheter
våra gäster åtnjuter, bör den få
reda på att den misstar sig och därutöver
att vi alltjämt väntar på att Sovjet
rensar upp i sin ambassad hos oss och

Nr 9

Onsdagen den 20 mars 1957 fm.

Meddelande av utrikesministern; tillika svar på fråga ang. förstärkning av de svenska

insatserna för teknisk hjälp till mindre utvecklade områden i världen

lägger ned sin spionageorganisation i
Sverige.

Enligt sovjetrysk ideologi finns det
krig av två slag — rättmätiga och orättmätiga
krig. Det rättmätiga kriget är det
som befinnes nödvändigt för att hävda
sovjetmaktens intressen eller ideologi.
Praktiskt taget alla andra är orättmätiga.
I princip samma betraktelsesätt lägger
man på begreppen sanning och lögn.
Sant är dei som gagnar sovjetregimens
sak eller stärker dess prestige. Lögn är
allt annat. Alla andra ljuger. Sovjetrepresentanter
ljuger aldrig — aldrig så
länge de har makt nog'' att göra lögn till
sanning. Vi har själva talande uttryck
för denna mentalitet i affären Wallenberg,
där cynismen firat triumfer. Vi
liar inte lagt denna fråga till handlingarna.
Vi har inte glömt den och kan inte
glömma den. Förklaringarna räcker inte
och inte ursäkterna heller. Förklaringarna
är ingenting annat än försök att
bortförklara ett brott mot en människa
och mot mänskligheten.

I något sammanhang har den ryske
partisekreteraren sagt, att demokratierna
borde acceptera Sovjetunionen som
en del av Guds världsordning. Herr talman,
det finns ingen i den demokratiska
världen som förmenar ryska folket
rätten att ordna sina förhållanden
efter sina önskningar. Men — vi förmenar
Sovjetunionen rätten att förtrycka
andra folk och att i sitt intresse organisera
och understödja omstörtande verksamhet
i andra länder. Ryssarna förbehåller
sig att centralt från Moskva få
dirigera lydpartier i den fria världen.
Vad skulle hända om demokratierna
gjorde anspråk på att få knyta kontakt
med demokratiska strömningar i Sovjet?
På den punkten behöver vi inte ha
någon tvekan. Blotta misstanken om någon
som helst aktivitet av detta slag
skulle framkalla våldsamma protester
och många ord om politisk kriminalitet.
Av fullt naturliga skäl hade herr
Chrustjev ingenting att säga om Sovjet -

unionens accepterande av den demokratiska
världen som en del av Guds
världsordning. Den ryska politiken har
helt enkelt inte den utgångspunkten, och
därför är den ett bestående hot mot
freden — hotet mot freden.

Kommunistblocket gör vad som står
i dess förmåga för att infektera såren
i världen och för att så länge som möjligt
hålla dem öppna och blödande. Det
ligger i dess intresse att hålla feberkurvan
hög och fördröja ett naturligt tillfrisknande.
Detta gäller överallt men
just för närvarande i Mellersta Östern
i all synnerhet.

Motsättningarna där borta är djupa
och svåra att komma till rätta med.
Området är vitalt, ingalunda bara för
England och Frankrike utan för hela
Europa. Mer än 90 procent av all den
olja Västeuropa förbrukar kommer från
dessa trakter. Möjligheterna att bevara
världsfreden beror på om man lyckas
korsa de sovjetryska planerna och nå
stabilitet i området och så småningom
en uppgörelse på bred front. Var och
en som försöker tänka igenom nuläget
realistiskt måste komma till denna slutsats.

Ingen varaktig lösning på problemet
Mellersta östern är tänkbar, som inte
bygger på förtroende både bland araberna
och i Israel. Båda parter har
trygghetskrav som måste tillgodoses. Israel
måste ha trygghet för sin existens
som självständig stat och sina rättigheter
som likaberättigad sjöfarande nation.
Arabstaterna måste ha garantier
mot israelisk expansion. Djupast sett
bottnar ju den tragiska konflikten i det
förhållandet, att både araber och israeler
betraktar den jord det gäller som
sin.

Det är ett garantisystem av detta slag
FN med stöd av de demokratiska staterna,
främst USA, eftersträvar. Detta
är en solidarisk, demokratisk ståndpunkt.
Det är en positiv linje. Den ger
också möjlighet att isolera en diktators -

Nr 9

Onsdagen den 20 mars 1957 fm.

Meddelande av utrikesministern; tillika svar på fråga ang. förstärkning av de svenska

insatserna för teknisk hjälp till mindre utvecklade områden i världen

typ som Nasser och att behandla honom
med behövlig grad av fasthet utan att
han kan falla tillbaka på arabvärlden.

Denna konstruktiva politik förutsätter
vilja till uppgörelse från båda sidor,
både från arabernas och Israels sida.
En lösning av det politiska Mellersta
Östern-problemet är också en förutsättning
för att det oerhörda flyktingsproblemet
blir löst. Det gäller ju bortåt en
miljon människor, som i snart tio år
levat under de eländigaste förhållanden
i flyktingläger där borta i dessa länder.
Detta kräver ett ekonomiskt stöd som
är inriktat på produktiva investeringar,
något som också från svenskt håll gång
på gång understrukits. Det förutsätter
att både Israel och araberna positivt
samarbetar med Förenta Nationernas
hjälporgan — där har det brustit en hel
del — att Israel vidare rättar sig efter
Förenta Nationernas upprepade resolutioner
om skyldigheten att ta emot en
viss del av de arabiska flyktingarna från
det nuvarande Israel och att bidra till
den ekonomiska kompensationen åt
andra. Därutöver måste arabstaterna
göra vad de kan för att inordna flyktingar
i sitt arbetsliv.

Men, herr talman, lösningar efter den
konstruktiva linjen nås inte på en gång.
Det finns mycket motstånd att övervinna
och många svårigheter att ge sig i
kast med. Läget i dag är till ytterlighet
prekärt. Om det successivt skall bli bättre,
måste många fler än nu medverka.
Vi måste — både vi som redan bidrar
och andra — gemensamt se till att
hjälporganen har resurser. Det må vara
Sovjet förbehållet att tala många och
vackra ord om flyktingar och flyktinghjälp
för att sedan ta sina papper och
gå, när räkningen kommer.

Det lönar sig att göra en insats i Mellersta
östern. Det gör det särskilt nu
sedan USA utfärdat sin garanti om
trygghet mot sovjetrysk aggression och
tagit på sig ekonomiska förpliktelser
som på något längre sikt kan betyda
4 — Andra kammarens protokoll 1957. N

en ekonomisk omvälvning i detta område.
Kanske har man, herr talman, i
vårt land icke riktigt tänkt igenom vad
det betyder att eu överväldigande amerikansk
opinion godtagit tanken att
hustrurna kan tvingas skicka sina män
och föräldrarna sina söner ut i en militär
aktion långt bort i Mellersta Östern
för att skydda folk, som begär hjälp
mot angrepp.

Herr talman! Det går inte att skilja
på utrikespolitik och försvarspolitik.
De båda kompletterar och är förutsättningar
för varandra. I särskilt hög grad
gäller detta då en ansträngning att effektivisera
försvaret kräver förhandlingar
och överenskommelser på det internationella
planet.

Det svenska försvaret måste, för att
kunna nå behövlig effektivitet till godtagbara
kostnader, så snart möjligt är
utrustas med taktiska atomvapen. Detta
är en militär nödvändighet, som inte
förändras av känslor och känslotänkande.
Det är dessutom ofrånkomligt eftersom
vårt försvars uthållighet beror på
hjälp från de stora demokratierna. De
praktiska möjligheterna till sådan hjälp
hänger på att vårt försvar redan i fred
är anpassat efter internationell standard,
särskilt vad det gäller de moderna
tekniska vapnen.

Den hittillsvarande diskussionen i
denna centrala fråga har utgått ifrån
att vi inte genom egen produktion på
lång tid ännu kan få fram atomladdningar
i sådan omfattning att svensk
försvarsplanering därigenom nämnvärt
påverkas. Vidare har det hävdats, att
vi inte liar möjligheter att utifrån köpa
sådana laddningar. Som saken nu utvecklat
sig gäller det emellertid inte
bara själva laddningarna utan också
och på nuvarande stadium kanske
främst vapenbärarna — de olika typerna
av utskjutningsanordningar. Frågan
är då; Har vi rimliga utsikter alt få
köpa utskjutningsaggregat av olika slag,
nödvändiga för ett taktiskt atomvapen?
r 9

Nr 9

Onsdagen den 20 mars 1957 fm.

Meddelande av utrikesministern; tillika svar på fråga ang. förstärkning av de svenska

insatserna för teknisk hjälp till mindre utvecklade områden i världen

Förutsättningen skulle självfallet vara
att inga andra villkor knyts till ett sådant
köp än dem vi redan accepterat
när vi utifrån köpt annan försvarsmateriel.
Mycket borde tyda på chans till
tillmötesgående svar, under alla förhållanden
så mycket att försöket efter mitt
förmenande bör göras — snarast möjligt.

Vi bör alltså ta upp direkta förhandlingar
med USA och England om rätt
för oss att få köpa dessa utskjutningsanordningar.
Just att vi begär att få
köpa materielen i fråga och förklarar oss
beredda att betala för den stärker vår
ställning. Vi anhåller inte om någon gåva
eller något understöd. Tillgången till
denna apparatur skulle göra det möjligt
för oss att utbilda folk för det nya vapnets
användning, skulle underbygga och
påskynda detta försvarsmedels införlivande
med svenskt försvar och sålunda
skapa en bas för det försvar vi
behöver i ett kritiskt läge. Vår egen
produktion av atomvapen skulle underlättas
och väntetiden kunna rationellt
utnyttjas. Möjligheterna till effektivt bistånd
utifrån skulle väsentligt ökas.
Hela vår försvarsfråga skulle komma i
ett gynnsammare läge. Vår trygghet
skulle, herr talman, stärkas.

Herr förste vice talmannen övertog
nu ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr HAGBERG (k):

Herr talman! I de viktigaste frågorna
rörande vårt lands utrikespolitik vill
jag upprepa vad jag tidigare framhållit,
att kommunistiska partiets åsikter
sammanfaller med regeringens. Jag vill
understryka statsministerns deklaration
i Nordiska rådet den 3 februari, att
Sverige skall vidhålla alliansfriheten
och neutraliteten som riktpunkt i händelse
av ett nytt krig och att det nordiska
samarbetet inte får påverka denna
linje eller den svenska försvarspoli -

tiken. Jag understryker även utrikesministerns
uttalanden i dag för den
fredliga samlevnaden. Att det internationella
klimatet är bistrare nu än för
ett år sedan är visserligen påtagligt,
men det betyder inte alls att det propagerade
tredje världskriget är oundvikligt.
Hur paradoxalt det än må låta kan
förra årets dramatiska händelser öka
fredsutsikterna i stället för att de skulle
föra oss närmare kriget.

Jag vill emellertid i anslutning till
utrikesministerns redogörelse säga några
ord om kriget mot Egypten. Detta
är visserligen inte populärt hos dem,
som har hand om propagandamedlen i
vårt land — där vill man bara hojta om
Ungern. Den egyptiska frågan har i dag
en särskild aktualitet för oss, eftersom
Sverige engagerats i Sueztrafikanternas
organisation och varit nödsakat att sända
en militär styrka till Egypten för att
verkställa Förenta Nationernas beslut.

Man kan inte riktigt bedöma det internationella
skeendet utan att hålla i
minnet de grundläggande förändringar
som både ägt rum och fortsätter efter
det andra världskriget. Fn av de båda
viktigaste av dessa förändringar, som
just nu berör kraftförhållandena mellan
gammalt och nytt, som engagerar
folk och stater och mer eller mindre
den enskildes sympatier respektive antipatier,
även i vårt land, är det imperialistiska
kolonialsystemets upplösning
och pågående sammanbrott.

Ännu vid andra världskrigets slut befann
sig en och en halv miljard av jordens
befolkning under kolonialt styre
eller halvkolonial kontroll. Fyra femtedelar
av denna befolkning bär på dessa
efterkrigsår befriat sig från det koloniala
eller halvkoloniala beroendet och
upprättat egna stater, som för sin egen
politik, i huvudsak en fredsfrämjande
och antikolonialistisk politik. Många av
dessa folk har upprättat mäktiga stater;
det gäller särskilt de båda nya världsmakterna
Kina och Indien, men det gäl -

Onsdagen den 20 mars 1957 fm.

Nr 9

Meddelande av utrikesministern; tillika svar på fråga ang. förstärkning av de svenska

insatserna för teknisk hjälp till mindre utvecklade områden i världen

ler också makter som Egypten, Indonesien,
Pakistan m. fl. En del tidigare kolonialt
undertryckta folk har övergått
till socialismens läger, särskilt Kina.
Indiens parlament har uttalat sig för
en socialistisk utveckling i Indien,
ehuru huvudlinjen just nu tycks vara
att utveckla kapitalistiska produktionsformer.
Andra av dessa länder styr
målmedvetet in på att vid raserandet av
den feodala ordningen skapa betingelser
för en kapitalistisk utveckling. Till
dessa länder kan även Egypten räknas.

Men oberoende av dessa nya makters
status, ekonomiska inriktning och politik,
bekämpas deras strävanden av den
kapitalistiska världen. Denna kamp begränsas
inte till det ideologiska området
utan fullföljes med både ekonomiska
och militära maktmedel.

Ett exempel härpå är behandlingen
av Egypten. Detta land har genomfört
en nationell revolution. Det har med
egna krafter likviderat ett av de mest
korrumperade monarkistiska styrelsesätten
i världen. Det har tvingat England
att dra bort sina ockupationstrupper
ur landet. Det vill skapa en nationell
industri och avlägsna alla hinder
för att höja folkets levnadsstandard.
Det är i färd med att genomföra en omfattande
jordreform på de gamla feodallierrarnas
bekostnad. Vi kan inte förstå
dem, som ur s. k. socialistiska synpunkter
kritiserar detta befrielseverk, och
det borde te sig svårt även ur s. k. liberala
synpunkter att ställa sig på feodalfurstarnas
sida i denna hårda kamp.

Suezkanalen har sedan liinge ägts och
kontrollerats av engelskt-franskt kapital,
vilket fått motivera den brittiska
militärpolitiken gentemot Egypten. Det
bör vara uppenbart, all inte något suveränt
land i längden skulle finna sig i eu
sådan ordning. Egypten ville det inte
heller. När president Nasser förklarade,
att kanalen skulle nationaliseras mot
ersättning, motiverades detta dels med
suveränitetssynpunkten, dels också med

det egyptiska folkets rätt att självt utnyttja
inkomsterna från sin egen kanal
för att utveckla näringslivet i stället för
att dessa inkomster även framdeles
skulle hamna i England och Frankrike.
Egypten förklarade samtidigt, att dessa
åtgärder inte skall kränka något lands
legitima sjöfartsintressen.

Vi anser detta vara riktigt. Men de
engelska och franska kapitalisterna är
förbittrade över beslutet, som berövar
dem stora kapitalinkomster och en
fördelaktig strategisk position. Därför
framställer de åtgärden som ett övergrepp
och har vidtagit motåtgärder. De
har dragit frågan inför Förenta Nationerna,
de har inlett ett världsomfattande
propagandafälttåg, de har bildat en
Sueztrafikanternas organisation och indragit
en rad ovidkommande länder
däri, bl. a. Sverige, de har utnyttjat
motsättningen mellan Israel och arabstaterna
i samma syfte, och de brittiskfranska
regeringarna har med Israel
som bulvan igångsatt ett regelrätt överfallskrig
mot Egypten.

Trots de lidanden som detta medfört
för det egyptiska folket blev den ekonomiska
och politiska skadan ännu
större för kolonialmakterna, för angriparna
England och Frankrike. Det skadade
också den övriga delen av Västeuropa.
Att England och Frankrike liksom
Israel skymfligen jagats bort från
egyptiskt område och tvingats inställa
sitt krig utan att uppnå ett enda krigsmål,
är mycket uppmuntrande ur fredens
synpunkt, ur KN:s synpunkt, ur
de befriade kolonialfolkens synpunkt
liksom för de 300 miljoner människor,
som ännu dignar under det koloniala
oket. Men det är naturligtvis smärtsamt
ur allmän kapitalistisk synpunkt och
särskilt ur de brittisk-franska kapitalisternas
synpunkt.

Den svenska regeringen handlade
rätt, när den i FN medverkade till all
avveckla den militära ockupationen av
egyptiskt territorium. Den svenske FN -

Nr 9

Onsdagen den 20 mars 1957 fm.

Meddelande av utrikesministern; tillika svar på fråga ang. förstärkning av de svenska

insatserna för teknisk hjälp till mindre

sekreteraren Hammarskjöld gjorde eu
hedrande insats för att få slut på kriget
mot Egypten. Vi anser inte heller att
det var möjligt för regeringen att avvisa
förslaget att sända svenska trupper
till Egypten för att göra slut på ockupationen,
fastän det var ett långt ifrån
riskfritt beslut. Såvitt vi kan förstå har
den svenska styrkan i Egypten skött
sig bra.

Däremot sätter vi ett frågetecken
både för Sveriges medlemskap i de 18
Sueztrafikanternas organisation, som
alltså bara omfattar en minoritet av de
länder, som trafikerar Suezkanalen, liksom
för regeringens krav om en ny
ordning för Suezkanalen, om regeringen
därmed åsyftar trafikantorganisationens
linje. Jag vill passa på att fråga utrikesministern:
Innebär detta att svenska
fartyg ej skall betala kanalavgifterna till
Egypten?

Fakta kvarstår, nämligen att de stater
som har ledningen i trafikantorganisationen—
England och Frankrike — öppnade
ett krig mot Egypten, som kunnat
leda till ett världskrig. De motiverade
detta och särskilt sina förberedelser,
inte minst trafikantorganisationens bildande,
med sina intressen i Suezkanalen.
De uppnådde motsatsen till vad de
åsyftade: i stället för att de skulle vinna
kontroll över kanalen stängdes densamma.
Det måste vara mycket svårt
för Egyptens folk liksom övriga arabfolk
att koppla bort sambandet mellan
den hastigt hopsnickrade trafikantorganisationen
och det militära överfallet
på Egypten.

Ett annat viktigt faktum är, att organisationen
uppställt krav om en internationell
förvaltning och administration
av Suezkanalen, vilka tydligen ter sig
lika orimliga för Egyptens folk som den
tidigare ordningen, att engelsk-franska
kapitalister skulle administrera Suezkanalen
och profitera på trafiken. Arabfolken
måste fråga sig, varför sådana
stater som Sverige, F''ranco-Spanien och

utvecklade områden i världen

andra medlemmar i trafikantorganisationen
inte krävde ett internationellt
organ under FN-kontroll så länge England-Frankrike
ensamt behärskade kanalen.
Herr Undén erkänner ju, att nationaliseringen
är folkrättsligt grundad
— hur kan han då försvara en linje,
som skulle göra nationaliseringen illusorisk? Vi

kan inte veta, vilka djupare bevekelsegrunder
som föranledde den svenska
regeringen att medverka i detta,
men vi beklagar det och hemställer till
regeringen att ta upp frågan om medlemskapet
i trafikantorganisationen till
omprövning.

Vi tror också att den svenska regeringen
inte bör hålla på att FN-stvrkorna
skall utöva administration och
förvaltning över egyptiskt område, sedan
ockupationen upphävts. Uppgiften
bör begränsas till att förhindra gränskränkningar
och upprätthålla freden i
området.

Förenta staterna, som nyss haft en
hänförd trubadur i talarstolen, för eu
minst sagt dubbeltydig politik i dessa
områden. Det har redan nästan utklassat
England-Frankrike från oljeutvinningen
i Mellersta Östern och blivit den
dominerande oljeexploatören därstädes.
Jag tänkte på, när herr Hjalmarson talade
om de ekonomiska offer, som USA
påtager sig för detta område, att medan
USA från området drar bort närmare
ett par miljarder dollar varje år som
vinst på oljeutvinningen, erbjuder Förenta
staterna nu dessa länder lån, som
lär kunna uppgå till 200 miljoner dollar.
När USA nu genom Eisenhowerdoktrinen
proklamerar USA:s rätt att
när som helst placera amerikanska
stridskrafter i arabländerna, är detta
inte bara en frihetsfientlig och krigsfrämjande
politik. Den riktar sig också
mot de egna s. k. bundsförvanterna
England och Frankrike.

Vi anser därför inte heller att Sveriges
medverkan i trafikantorganisatio -

Onsdagen den 20 mars 1957 fm.

Nr 9

Meddelande av utrikesministern; tillika svar på fråga ang. förstärkning av de svenska

insatserna för teknisk hjälp till mindre utvecklade områden i världen

nen är försvarad, även om USA stöder
den.

Jag vill passa på att notera, att medan
den brittiske labonrledaren hävdat
att det var Sovjetunionens och en rad
andra staters uppträdande, som tvingade
England-Frankrike att kapitulera,
och medan den brittiska regeringen
förebrått USA för att landet inte stödde
angriparna mot sovjetkraven om ögonblickligt
vapenstillestånd, presenterar
utrikesministern USA som fredens befrämjarc
i Främre Orienten. Jag tror
för min del att den brittiska versionen
kommer sanningen närmare, när man
försöker ange anledningen till det värsta
fiaskot i historien för ett stort upplagt
krigsföretag.

Egypten framstår nu för arabfolken
som företrädare för den nationella
självständighetens linje mot alla försök
att konservera kolonialsystemet och
återupprätta det, där det redan likviderats.
Men i vårt land framställer större
delen av pressen och radion Egypten
och dess nuvarande ledning som
fientliga mot fredssträvandena och mot
våra svenska intressen. Det har blivit
modernt att framställa president Nasser
som nazist. .lag tror att detta är en
förfalskning av verkligheten och ett försök
att engagera det svenska folket mot
den nationella självständighetsrörelse
bland tidigare undertryckta folk, vilken
vunnit så stora segrar, som fortsätter
att segra och som inte skadar något
folks verkliga intressen, även om den
gör slut på exploateringen från utländska
kapitalisters sida.

Utrikesministern anser att det var
ett svårt val sovjetregeringen stod inför,
när den fattade beslutet att militärt
ingripa i Ungern. Däri har lian säkert
rätt. Han utgår ifrån att Sovjetunionens
bevekelsegrunder var fruktan för att
Ungern skulle inlemmas i »motsidans
militära system». Det är bra att regeringen
i varje fall nu inser och erkänner
Sovjetunionens oro för alt den ung -

erska kontrarevolutionens eventuella
seger vore liktydig med förberedelser
för ett tredje världskrig. Därmed blir
problemet realistiskt ställt i jämförelse
med den populära ytliga framställningen
av frågan.

Utrikesministern menar emellertid att
Sovjetunionens farhågor var överdrivna
och att kontrarevolutionens Ungern
skulle kunnat bli »neutralt och demokratiskt».
Några skäl för denna åsikt
kan han dock inte ge, han bara tror —
om han nu verkligen tror detta! En sådan
eventuell tro bör jämföras med tillgängliga
fakta. Till dessa hör de krav,
som medlemmen av Imre Nagys regering
Istvan Bibo den 4 november riktade till
västmakterna att militärt intervenera
i Ungern och, som det hette, »ta på sig
risken av ett nytt världskrig». Det bör
kanske betänkas av dem här hemma,
som krävde FN-trupper till Ungern, att
en ungersk regeringsmedlem, som ville
detsamma, ansåg det liktydigt med hot
om världskrig.

Trots förvirringen under striderna
började det klarna, vart de ungerska
inspiratörerna syftade. Den förutvarande
godsägaren furst Esterhazy, liksom
kardinal Mindszenty krävde som
bekant, att bönderna skulle återlämna
jorden till godsägarna. Krav restes också
på att den socialiserade industrien
och de socialiserade bankerna skulle
överlämnas till de gamla kapitalisterna.
Men ett sådant slags »lösning» av
den ungerska frågan förutsatte en fascistisk
diktatur och etl fysiskt utrotande
av alla som bjöd motstånd. Bara under
ett fåtal dagar mördades närmare 6 000
anhängare av den socialistiska ordningen,
något som även vår borgerliga press
återgav i skakande bilder och som gav
en försmak av vad som kunde hända.

Ungern var det första land, som efter
det första världskriget upprättade en
fascistisk diktatur. Eu restauration av
kapitalismen skulle gå parallellt med en
chauvinistisk utrikespolitik, liksom den

Nr 9

Onsdagen den 20 mars 1957 fm.

Meddelande av utrikesministern; tillika svar på fråga ang. förstärkning av de svenska

insatserna för teknisk hjälp till mindre utvecklade områden i världen

ungerska utrikespolitiken hela detta århundrade
med undantag för de senaste
tolv åren varit nationalistisk, krigsfrämjande
och reaktionär. Dessutom skulle
självfallet en seger för kontrarevolutionen
ha påverkat hela Europa, animerat
de aggressiva och antidemokratiska
krafterna, gagnat reaktionen och underminerat
demokratien och arbetarrörelsen
långt utanför Ungerns gränser.

Vi hörde nyss i herr Ohlins polemik
mot utrikesministerns framställning, att
han nästan har denna uppfattning om
vad som skulle ha blivit konsekvensen
av en seger för kontrarevolutionen. Herr
utrikesministern vill inte tro därpå.
Jag anser emellertid att sannolikheten
därför är större än för det som han
framställer som sin egen tro.

Regeringen är för övrigt inte logisk i
dessa frågor. Den anser i allmänhet att
ett avtal mellan olika stater skall vara
juridiskt bindande och att det inte kan
ensidigt uppsägas i annan form än vad
avtalet bestämmer. Av detta skäl har den
värjt sig för misstanken att vilja förorda
Danmarks och Norges utträde ur
Atlantpakten och övergång till neutraliteten,
trots att detta är ett så påtagligt
svenskt och nordiskt intresse. Men regeringen
hälsade omedelbart »med tillfredsställelse
och sympati» att Imre
Nagys regering, som flera gånger ombildades
under loppet av några dagar
och som i verkligheten var försatt ur
funktion, egenmäktigt uppsade Warszawafördraget
och proklamerade en mj utrikespolitik,
trots att detta skedde i strid
mot ett bindande fördrag och aktualiserade
ett storkrig.

Det är inte heller logiskt, när regeringen
uttrycker missnöje med att massor
av FN-stater har en helt annan uppfattning
i ungernfrågan och följaktligen
inte medverkar i protestkampanjen mot
Sovjetunionen, medan den inte har eif
ord till fördömande eller ens beklagande
av den amerikanska lagstiftningen
och anslagen av mer än tre miljarder

svenska kronor under senare år för upplösning
av och inblandning i folkdemokratiernas
inre angelägenheter. Jag
har inte märkt att regeringen har protesterat
exempelvis mot Trumandoktrinen,
som säger att USA förbehåller sig
rätten att militärt förhindra socialistiska
förändringar i varje land.

Var finns för övrigt logiken i att Sverige
— visserligen mycket hedersamt —
skall medverka i ett stort barmhärtighetsverk
för en del ungrare, men står
helt likgiltigt inför den skada och de
oerhörda lidanden, som England-Frankrike-Israels
angreppskrig förorsakat det
egyptiska folket? Måste inte omvärlden
vid betraktande av denna del av svensk
politik få en ökad förståelse för borgmästare
Mårten Sjökvists förklaring av
fenomenet i Grönköpings Veckoblad:
Det är klart att vi skall hjälpa våra fienders
offer, men de som får smörj av
våra vänner får skylla sig själva.

Vi kan förstå om det varit svårt att
låta bli att tjuta med de reaktionära
ulvarna, så väl organiserad, synkroniserad
och förberedd som propagandakampanjen
i ungernfrågan var. Men när
statsministerns uttalande den 31 oktober
i fjol rubriceras »Frihetsrörelserna
i Polen och Ungern, oroligheterna i
Mellersta Östern» eller utrikesministerns
förklaring samma dag rubriceras
»Frihetsrörelserna i Polen och Ungern,
Suezfrågan» — då känns karskheten åt
ena hållet och menlösheten åt det andra
minst sagt obehaglig.

Herr talman! Det är viktigt, tycker
jag, att utrikesministern i dag klargjort
att västmakterna vill föra in Östtyskland
i Atlantpakten. Därmed erkänner regeringen
indirekt, att ett tyskt enande på
den vägen är omöjligt. Detta borde vara
ytterligare ett skäl för att regeringen
skall bedöma Tyska Demokratiska Republiken
som en egen stat och normalisera
förbindelserna med denna granne.

Att regeringen därvid skulle använda
sina möjligheter alt öva inflytande på

Onsdagen den 20 mars 1957 fm.

Nr 9

Meddelande av utrikesministern; tillika svar på fråga ang. förstärkning av de svenska

insatserna för teknisk hjälp till mindre utvecklade områden i världen

radion, vågar man väl inte förutsätta.
Jag vill bara för att belysa tendensen
erinra om radioekot häromdagen om att
2,5 miljoner arbetare inom den östtyska
kemiska industrien krävde att Östtyskland
skulle sammanslås med Västtyskland.
Det hela var naturligtvis en anka
från början till slut, inte bara påståendet
att det skulle finnas 2,5 miljoner
arbetare inom den kemiska industrien
i Östtyskland, vilket för var och eu
framstår som en orimlighet, utan även
det övriga material, varpå detta eko
byggde.

På tal om det tyska problemet: herr
Ohlin ställde här kravet att Sovjetunionen
— för att avlägsna ett hinder för
avspänning — skulle dra bort sina trupper
från de länder i Östeuropa, där sådana
trupper ännu finns kvar — jag
tror det rör sig om fyra länder. Jag vill
då framhålla att detta krav ju inte kan
riktas bara åt ett håll, tv då är det bara
bluff. Villkoret för att detta krav verkligen
skall tas på allvar är att det riktas
åt båda hållen. Det skulle enligt min
uppfattning var en stor lycka för hela
Europa och för världsfreden, om främmande
länders besättningstrupper i Europa
droges tillbaka, men det måste ske
samtidigt. Amerikanerna har ju som bekant
i fredsfördraget med Västtyskland
förbehållit sig att till år 2004 hålla trupper
i Västtyskland. De har stridskrafter
i Frankrike, England, Holland, Belgien,
Spanien och Italien, och de har ju
gjort ivriga försök att också placera
stridskrafter i vår omedelbara närhet.
Om man menar allvar med kravet att
besättningstrupperna skall dras bort
från Europa, måste detta krav därför
ställas till båda de huvudmakter som
ännu har trupper i de europeiska länderna.

Det skulle ha varit intressant, herr
talman, att närmare granska det tal som
herr Hjalmarson bär hållit för eu stund
sedan. Jag vill emellertid endast konstatera,
att resan till ESA inte bär varit

alldeles förgäves och att de samtal, som
herr Hjalmarson påstås ha haft med
ledande amerikanska politiker, också
har satt vissa spår i hans sinnestillstånd
och i hans framställning i dagens debatt.
Denna framställning kan ju inte
syfta till att tjäna några fredliga strävanden.
Denna perversa, antiryska inställning
påminner om den sågfilarkampanj
som fördes före första världskriget.
Tror han därpå? Det var en amerikansk
ledande politiker som för en tid sedan
hoppade ut från sextonde våningen i
en skyskrapa. När brandkåren var ute
på Washingtons gator trodde han nämligen
att det var ryska stridsvagnar som
var i farten. Jag tycker att herr Hjalmarsons
sinnestillstånd i någon mån
börjar närma sig sinnestillståndet hos
en sådan politiker.

Till sist, herr talman! Utrikesministern
har redovisat vissa bekymmer inför
sexmaktsbeslutet att förbereda en
tullunion. Visserligen beräknas tolv till
sjutton år krävas innan beslutet helt genomförts,
och dessutom tvingas vederbörande
redan från början att acceptera
en rad undantag. Tillåt mig säga, att
dessa sex makter på betydligt kortare
tid än 12 år kommer att vara inbegripna
i ett handelskrig, även mot varandra.

Å andra sidan: om dessa planer synkroniseras
med planen på ett s. k. europeiskt
friliandelsområde och en motsvarande
sammanslutning, Euratom,
finns det anledning till oro. Jag antar
att utrikesministern har rätt i att Sverige,
som ett land med låga tullar har
vissa intressen att bevaka visavi ett
sådant friliandelsområde, men riskerna
är också stora. Är det inte så, att grunden
för den svenska utrikespolitiken
undermineras, om dessa planer realiseras
med svensk medverkan? Måste
inte eu sådan utveckling ge Västtyskland,
som redan fått det militära befälet
över de brittiska och franska stridskrafterna
på kontinenten, en både ekono -

Nr 9

Onsdagen den 20 mars 1957 fm.

Meddelande av utrikesministern; tillika svar på fråga ang. förstärkning av de svenska

insatserna för teknisk hjälp till mindre utvecklade områden i världen

misk och militär dominans över de
andra anslutna staterna?

Vi tror att Sveriges intressen bäst betjänas
av den största återhållsamhet
gentemot sådana engagemang. Vi tror
att i stället en ökad aktivitet när det
gäller östhandeln anvisar en tryggare
väg under ett skede av handelskrig,
som delvis redan inletts. Detta kan
mycket väl ske parallellt med att vissa
tullmurar mellan de nordiska länderna
raseras.

Låt mig till slut uttala ett starkt gillande
av regeringens initiativ i FN till
förmån för ett tvåårigt uppskov med
alla kärnvapenexperiment. Om detta
förslag godkändes, skulle det ge möjlighet
att ta ställning till resultaten av
den igångsatta undersökningen av den
utlösta radioaktivitetens inverkan på
levande och ännu ofödda släkten. Sannolikt
skulle detta ge ett ännu starkare
stöd åt kraven om evigt förbud mot användning
av sådana helvetesvapen.

Herr PETTERSSON i Dahl (bf):

Herr talman! Det utrikespolitiska läget
är, såsom framgick av utrikesministerns
anförande, ingalunda helt friktionsfritt,
utan det förekommer alltjämt
störningar av freden i världen, och
läget är tämligen riskfyllt. Stormakternas
ledare förefaller dock -— att döma
av de tal som de hållit — vara inställda
på fortsatt fred. President Eisenhower
förklarade i sitt tal den 5 januari om
den amerikanska politiken i Främre
Orienten, att Sovjet inte behöver hysa
någon fruktan vare sig från amerikanskt
håll eller från någon annan del
av världen, så länge dess härskare icke
själva först går till angrepp. Den ryske
härskaren Chrustjev å andra sidan försäkrade
i sitt tal den 19 februari, att
alla folk har en stark vilja att leva i
fred.

Dessa var och en på sitt håll ledande
män har inte bara inskränkt sig till

dylika allmänna talesätt, utan de har
också uttalat förhoppningar om att tiden
snart skulle vara inne, då man
kunde återuppta försöken att genom
kontakter och förhandlingar nå bättre
förståelse och samförstånd. Utåt har
alltså de främsta stormakternas ledare
givit uttryck åt sin tro på fredliga lösningar,
trots att de måste vara medvetna
om att den under en längre tid rådande
politiska högspänningen kan innebära
vissa risker för en ödesdiger utveckling.
Skall man döma av sådana
deklarationer, synes det största hindret
för en avspänning vara den misstro som
stormakterna alltjämt hyser mot varandra.

Den politik som de ryska ledarna
fört i Ungern har givetvis försvårat strävandena
att uppnå en avspänning i
världen. Jag kan helt instämma med
utrikesministern då han säger, att vad
som hänt i Ungern djupt har skakat alla
fredsälskande folk. Vi vet ju alla att det
ungerska folket endast ville värna sin
frihet, sin neutrala kurs efter österrikiskt
mönster. Hade inte det ryska
våldsingripandet kommit, hade ungrarna
haft stora möjligheter att få en styrelse
efter demokratiska linjer. I Polen
gick utvecklingen andra vägar. Där
växte fram en stark folkstämning, som
krävde större rörelsefrihet och självständighet.
Man torde kunna konstatera,
att Polen härigenom vann åtminstone
något av vad det önskade.

Utrikesministern framhöll att de
ryska avspänningstendenserna i fråga
om de svensk-rvska förbindelserna tagit
sig uttryck bl. a. i en önskan att befrämja
och vidga de direkta kontakterna
mellan de båda länderna på en rad
områden, t. ex. knlturella, tekniska och
fackliga. På svensk sida har vi all anledning
att uppmuntra dessa strävanden,
och det finns säkert också intresse
därför. I detta sammanhang kan man
endast beklaga de kontroverser som på
senaste tid har ägt rum. Man har från

Nr 9

Onsdagen den 20 mars 1957 fm. Nr 9 5/

Meddelande av utrikesministern; tillika svar på fråga ang. förstärkning av de svenska

insatserna för teknisk hjälp till mindre

rysk sida beskyllt svenskarna för
spionage och subversiv verksamhet i Sovjetunionen.
Hur en sådan orimlig beskyllning
kunnat utslungas är ju för
var och en helt obegripligt. Troligen
har ryssarna här velat få en avledarc
från de uttalanden som från svensk
sida gjorts i den upprörande Wallenbergssaken
—- framför allt gentemot
hemmaopinionen i Sovjet.

Krisen i Främre Orienten har naturligtvis
betytt en påfrestning för hela
världsorganisationen, vars organ — Förenta
Nationerna — enligt stadgan har
till uppgift att upprätthålla internationell
fred och säkerhet. Det kanske är
att beklaga att FN endast är en underhandlingsorganisation
utan några maktmedel
bakom orden. Om FN haft att
förfoga över maktmedel, skulle FN möjligen
kunnat påverka händelseutvecklingen
i gynnsam riktning såväl i
Ungern som i Främre Orienten.

Vi svenskar har all anledning att hylla
generalsekreterare Hammarskjöld för
de initiativ han tagit och för vad han
uträttat i FN:s tjänst. Vi kan bara beklaga
att FN inte helt lyckats upprätthålla
freden i världen trots de energiska
ansträngningar som gjorts.

Stämningen ute i världen är som sagt
alltjämt laddad och explosiv.

Vi har nu också fått en redogörelse
för den handelspolitiska utvecklingen
i Europa, d. v. s. för sexstatsgruppens
planerade fördrag om gemensam marknad
och planerna på att i anslutning
härtill ett större frihandelsområde skulle
skapas för OEEC-länderna. Den utveckling,
som på detta område kan äga rum,
måste tillmätas största betydelse ur
vårt lands synpunkt. Det framgår, alt
man strävar till enhetliga riktlinjer inte
bara på det ekonomiska området utan
också på de sociala och kulturella områdena.
Den s. k. sexstatsgruppens konvention
innebär förslag till en så gott
som obegränsad rörelsefrihet för arbetskraften
på det ekonomiska området.

utvecklade områden i världen

om den gemensamma marknaden kommer
till stånd. Där föreslås vidare en
omställningsfond för avhjälpande av
eventuella svårigheter på arbetsmarknaden,
en s. k. investeringsbank i syfte
att stimulera en balanserad utveckling
av tullunionens resurser. Man diskuterar
vilken ställning jordbruket skulle
kunna inta. Sexstatsmarknaden skall ju
i princip gälla även för jordbruksprodukter.
Man tänker sig en gradvis omläggning
av de sex medlemsländernas
nuvarande jordbruksregleringar till ett
gemensamt system baserat på pris- och
marknadsregleringar. Syftet med detta
skulle vara att öka produktiviteten och
tillförsäkra jordbruksbefolkningen eu
rimlig levnadsstandard samt samtidigt
säkerställa tillgången på jordbruksprodukter
och därigenom tillgodose konsumenternas
önskemål om rimlig prissättning
o. s. v.

Förutom de sex moderländerna skulle
också deras kolonier kunna införlivas
i den gemensamma marknaden och därvid
skulle särskild uppmärksamhet ägnas
åt koloniernas utveckling. Sexstatsmarknaden
är ju egentligen eu tullunion,
som innebär att dessa sex stater
omgärdar sig med en enhetlig yttre tullmur.
Nu arbetar man på att få det fria
Europa med i denna tullunion, fast de
inom frihandelsområdet deltagande
länderna skulle själva få avgöra det
egna tullskyddet, om de iakttoge de spelregler
som gäller inom GATT.

Strävandena att skapa ett frihandelsområde
är naturligtvis av stort intresse
för oss. Sverige måste ju höra till de
länder, som i första hand kan ifrågakomma
härför. Det har visat sig, att meningarna
om ett sådant frihandelsområde
är starkt delade, vilket är ganska
naturligt, då de härav berörda problemen
inte hör till de mera lättlösta. Från
engelsk sida har man ansett, att man
först bör göra upp ritningar, och när
dessa är klara, kunde man diskutera
huruvida möjligheter finns att efter des -

Nr 9

Onsdagen den 20 mars 1957 fm.

Meddelande av utrikesministern; tillika svar på fråga ang. förstärkning av de svenska

insatserna för teknisk hjälp till mindre utvecklade områden i världen

sa ritningar bygga ett system, d. v. s.
ett hus.

Man måste vara helt införstådd med
svårigheterna att genomföra den s. k.
tullsänkningsplanen.

Det har angivits, att det skulle ta 12,
15 å 17 år att genomföra planen. Det
diskuteras även undantagsbestämmelser
i särskilda fall. Ett medlemsland
kan råka in i betalningssvårigheter, och
då borde det medgivas rätt att självt
bestämma om ett tillfälligt införande
av importrestriktioner för att därigenom
kunna skydda sin valutareserv.
Sådana undantagsbestämmelser skulle
också gälla för viss industri, för vilken
det kan vara angeläget, t. ex. av sociala
skäl, att tullsänkningsplanens genomförande
modifieras.

Man har som sagt velat sträva till en
koordination av såväl den sociala som
den ekonomiska politiken. Det kan ju i
och för sig vara tillåtet att önska en sådan
utveckling. Men då måste man göra
den reflexionen, att skall man lyckas
skapa ett frihandelsområde av denna
karaktär — omfattande såväl industri
och jordbruk som de sociala och kulturella
områdena — så måste väl förutsättningen
vara, att man i de olika länderna
har samma utgångsläge, d. v. s.
framför allt samma löneförhållanden.
Det är i nuvarande läge svårt att tänka
sig, att Sverige med sitt relativt höga
löneläge och därmed höga produktionskostnader
helt skulle kunna inlemmas
i ett sådant frihandelsområde.

Herr Ohlin framhöll ju också här att
vi inte har samma klimat, och han menade
tydligen att man i så fall också
borde ha det. Jag tycker nog att det ligger
ganska mycket i herr Ohlins tankegång,
tv vi måste väl ha ungefär samma
produktionskostnader och då också ungefär
samma löneläge.

Det framgick ju också av utrikesministerns
anförande, att man hyser berättigade
farhågor för vissa detaljer i
fråga om den fria marknaden. Dessa

farhågor gäller kanske främst jordbrukets
produkter. Man är orolig för att
frihandelsområdet skall kunna utvecklas
till ett instrument för ytterligare
protektionism till skydd för vissa stater
gentemot andra. Jag anser att det i
varje fall finns anledning befara, att de
olika staterna kommer att kringgärda
sig med en rad bestämmelser, som kunde
verka i motsatt riktning till vad man
önskar.

Den ekonomiska strukturen skulle i
den fria marknaden främst ha den fördelen,
att man skulle slopa tullar och
importrestriktioner för såväl lantbrukssom
andra produkter. Sverige är ett lågtullsland,
varför det således skulle ha
goda möjligheter på en europeisk marknad.
Sveriges export till de europeiska
länderna består ju redan nu av tullfria
eller med relativt låga tullar belagda
produkter. Samtidigt är det ju riktigt,
såsom också konstaterats, att en del av
de svenska förädlade produkterna i
många fall möter hinder i form av höga
tullmurar utomlands.

I fråga om jordbruket har man tänkt
sig att gemensamt utarbeta en jordbrukspolitik,
vars målsättning skulle
vara att säkerställa familjejordbrukens
fortbestånd såsom ekonomiskt lönande
enheter. Det är icke något fel på den
målsättningen, och det är möjligt att
man kan vinna något på den på mycket,
mycket lång sikt. Men jag tror ändå
inte, att vi har anledning att hysa några
större förhoppningar härvidlag. Vi har
som sagt höga produktionskostnader i
vårt jordbruk, och vi har inte samma
naturliga betingelser som länderna ute
i Europa att i framtiden producera till
billiga priser. Dessa problem tränger
givetvis också fram för vår trädgårdsodling.

Vi har under en följd av år diskuterat
ett vidgat samarbete mellan de nordiska
länderna, och detta förefaller ju
ligga naturligare och enklare till för oss
än det europeiska frihandelsområdet.

Onsdagen den 20 mars 1957 fm.

Nr 9

Meddelande av utrikesministern; tillika svar på fråga ang. förstärkning av de svenska

insatserna för teknisk hjälp till mindre utvecklade områden i världen

Men som bekant har det rests invändningar
från norsk sida mot ett sådant
nordiskt samarbete — man har pekat
på en rad omständigheter, som skulle
omöjliggöra ett samarbete. Då verkar
det, tycker jag, ganska egendomligt, att
Norge nu utan vidare tycks vara berett
att acceptera en gemensam europeisk
marknad. Enligt min mening är detta
en bakvänd ordning.

Med vad jag här har sagt har jag inte
avsett, att vi bör ställa oss avvisande
gentemot försöken att undersöka möjligheterna
av ett europeiskt frihandelsområde.
Det är kanske inte otroligt, att
man kan vinna fördelar på den vägen.
Men jag tror dock för min del, att vi i
nuvarande läge har anledning att iaktta
en mycket stor försiktighet i denna
fråga.

Jag skall sedan, herr talman, be att
få ett ögonblick syssla med herr Ohlins
uppfattning. Herr Ohlin ansåg, att vi
borde inta en mycket positiv och intresserad
hållning i denna fråga och att
Sverige bör stödja den linje England
intagit. Såvitt jag kunnat bedöma har
England här intagit en ganska restriktiv
inställning. England vill understödja
jordbruket på så sätt, att det vill ha
större rätt för jordbruksprodukterna
från sina dominions, och detta kan man
väl förstå.

Herr Ohlin ansåg också att vi bör
kunna ha ungefär samma uppfattning
som Danmark. Danmark är ett exportland
i fråga om jordbruksprodukter,
och det menar herr Ohlin att Sverige
också kan vara och kanske kommer att
bli i ännu större utsträckning. Det är
möjligt, men det är väl ändå ganska
stor skillnad mellan det danska jordbrukets
sätt att arbeta och vara beroende
av exportmarknaden och det
svenska jordbruket med sin stora hemmamarknad.
Jag tror i varje fall inte
att det finns så stor anledning, som herr
Ohlin menade, att vi härvidlag skulle
skynda oss. Vi måste inta en försiktig

hållning och mycket noggrant utreda
detta, innan vi är färdiga med vårt
ställningstagande.

Nu vet jag mycket väl att herr Ohlin
i detta fall tänker på den kommitté som
arbetar och som enligt beslut av Nordiska
rådet skall ha sammanträde fram
på sommaren. Man vet inte vilket resultat
den kommer till. Men jag undrar
om det kan behöva bli, som herr Ohlin
ifrågasatte, en extra riksdagssession för
att behandla dessa problem.

Herr talman! Jag har inte här på något
sätt velat ställa mig avvisande, men
dessa ting är så genomgripande för vår
del, att vi måste iaktta mycket stor försiktighet.

Herr SKOGLUND i Umeå (s):

Herr talman! En och annan tidning
brukar stundom klaga över att utrikesdebatterna
i vår riksdag är torftiga och
skäligen ointressanta. För min del
måste jag bekänna att jag inte tar så
illa vid mig av dessa uttalanden, eftersom
orsaken till kritiken i de flesta fall
uppenbarligen är missbelåtenhet med
den allmänna anslutningen från alla
partier i riksdagen till den neutralitetslinje,
som Sverige valt för sin utrikespolitik.
Jag uttalar min tillfredsställelse
över att denna debatt kommit att präglas
av samma ensidighet som tidigare i
det avseendet. Herr Hjalmarson har ytterligare
befäst det intrycket. Resor kan
tydligen vara av nytta.

Genom vårt medlemskap i FN har
Sverige ställts inför många svåra avgöranden
vid tillämpningen av den alliansfria
utrikespolitiken. Detta har inte
minst varit fallet genom de internationella
spänningslägen, som utlösts av
händelserna i Främre Orienten och
Ungern och som påtvingat världsorganisationen
en aktivare roll än den haft
någonsin tidigare i sin historia. Jag
vågar anföra omdömet, att Sverige därvid
viil förmått hävda sin obundna

Nr 9

Onsdagen den 20 mars 1957 fm.

Meddelande av utrikesministern; tillika svar på fråga ang. förstärkning av de svenska

insatserna för teknisk hjälp till mindre utvecklade områden i världen

ställning. Vårt land har konsekvent
stött FN-stadgans bild och biträtt de
FN-resolntioner, som vänt sig mot de
militära aktioner i Egypten och Ungern,
som i det förra fallet företagits av
Frankrike, England och Israel, i det
senare fallet av Sovjet.

Det har rått delade meningar om den
roll FN spelat i samband med kriserna
i Främre Orienten och Ungern. Som
utrikesministern påpekar har England,
Frankrike och Israel följt FN:s rekommendationer,
medan Sovjet och Kadarregimen
i Ungern framhärdat i sin bristande
respekt för FN och dess stadga.
Vi är alla djupt besvikna över att förhoppningarna
om en demokratisk utveckling
i Ungern grusades genom det
brutala undertryckandet av folkresningen.
Under de veckor, som Sovjets
militärmakt kvävde frihetsrörelsen, upplevde
vi särskilt starkt besvikelsen över
att världsorganisationen saknade maktmedel
för att skipa internationell rättvisa
i detta fall.

Däremot har jag svårt att förstå den
på sina håll framförda tankegången att
det misslyckade ingripandet i Ungern
skulle så att säga beröva FN den moraliska
rätten att handlingskraftigt ingripa
mot våldsmetoderna från de tre demokratiska
staterna i Egypten. Jag anser
tvärtom, att FN :s prestige stärkts av
den framgång organisationen vunnit genom
att uppnå »eld upphör» i Egypten.

Den senaste utvecklingen i Ghazaområdet
inger dock oro. Den egyptiske
diktatorn Nasser ådrar sig ett stort ansvar
om han inte skulle infria de tidigare
givna löftena om förtroendefullt
samarbete med FN i Ghaza-området.

Den första förutsättningen för en lösning
av de invecklade problemen i
Främre Orienten måste vara ett förhindrande
av alla våldshandlingar. I
det arbete på eu normalisering av förhållandena
som för närvarande pågår
under FN:s ledning, har Sverige medverkat
genom att ställa en bataljon till

FN:s fredsvakts förfogande. Jag finner
det fullt i linje med våra ställningstaganden
i generalförsamlingen, att Sverige
lämnat detta bidrag till FN:s strävanden
att trygga freden och säkerheten
i världen.

Det är ett stort ansvar, som fallit på
vår utrikesledning under dessa utrikespolitiskt
så spänningsladdade månader,
och vi vet att framtiden inte blir mindre
rik på viktiga avgöranden. Därför är
jag säker på att jag inte bara tolkar min
grupps uppfattning utan ger uttryck för
en övervägande opinion i denna kammare,
då jag uttalar min glädje över att
under en period, då Sverige tagit på sig
ytterligare internationellt ansvar genom
medlemskap i FN:s säkerhetsråd, vår
utrikesminister lovat stanna kvar som
högste chef i Arvfurstens palats. Överlägsen
juridisk kunskap inom folkrättens
område, parad med politisk klokhet
och erfarenhet från internationellt
arbete ända sedan Nationernas förbunds
dagar, har skaffat Östen Undén en utomordentligt
stark ställning i internationella
sammanhang. I nuvarande läge
behövs lian mer än någonsin för att ge
tyngd åt och skapa respekt för vår utrikespolitiska
linje.

I fråga om Sveriges förhållande till
Sovjetunionen liar utrikesministern i
sin exposé med rätta understrukit, att
vi på svensk sida är livligt intresserade
av vänskapliga kontakter på skilda områden.
Vi anser att mycket står att vinna
först och främst genom ökat handelsutbyte,
men också genom livligare
förbindelser på olika kulturområden.

Tyvärr bär gång på gång under de
senaste åren de svensk-ryska relationerna
skadats genom de talrika spioneriaffärer
som förekommit. Sovjetryska
tjänstemän, anställda vid Sovjetunionens
ambassad eller liandelsdelegation,
har sökt skaffa sig informationer om
svenska försvarsanstalter eller eljest om
militära förhållanden av hemlig natur,
och de har därvid engagerat svenskar

Onsdagen den 20 mars 1957 fm.

Nr 9

Meddelande av utrikesministern; tillika svar på fråga ang. förstärkning av de svenska

insatserna för teknisk hjälp till mindre utvecklade områden i världen

eller här boende utlänningar för spionverksamhet.

Trots de upprepade svenska protesterna
mot sådana missbruk av diplomatisk
ställning har verksamheten fortsatt.
Jag fruktar, att man på sovjetisk
sida inte fullt förstår den skadeverkan,
som härigenom vållas. Om stormakterna
med sina världsomspännande intressen
betraktar spioneri såsom en rutinsak
i det inbördes umgänget, kan eu
mindre stat som Sverige omöjligen anlägga
sådana synpunkter.

Inte heller lönar det sig för Sovjetunionen
att kamouflera det egna spioneriet
genom befängda beskyllningar
mot Sverige.

Våra förhoppningar är alltså, att det
fredliga, vänskapliga umgänget mellan
våra länder skall utvecklas, till gagn för
våra folk. Ideologiska skiljaktigheter
behöver inte hindra en samexistens av
denna art. Men den försvåras allvarligt
av de friktioner som spionaffärerna
skapar.

Jag vill, herr talman, i detta sammanhang
med ett par ord beröra Sovjetunionens
uppträdande i Wallenbergaffären.
Här tyder det senaste svaret på
att Sovjetregeringen äntligen insett, att
svensk opinion i denna sak inte låtit
sig nöja med undanflykter och att den
betraktat den tidigare intagna ståndpunkten
att Sovjetregeringen saknar
varje kännedom om Wallenbergs öde
som en allvarlig belastning på de
svensk-ryska förbindelserna.

Statsministerns redovisning i samband
med besöket i Moskva av UD:s bevismaterial
om att Wallenberg vistats
i ryska fängelser tycks ha lett till mera
energiska undersökningar från Sovjetregeringens
sida.

Svaret ger en skrämmande åskådningslektion,
vilken fruktansvärd stat i
staten, hämningslöst fri att handla vid
sidan om lag och rättsregler, säkerhetstjänsten
utgör i eu diktatur. Sovjetregeringen
säger sig ha saknat varje kun -

skap om vad säkerhetstjänsten haft för
sig. Är den uppgiften sann, utgör den
en bekräftelse från ryska regeringens
egen sida på dess oförmåga att garantera
rättssäkerhet för den enskilde medborgaren.

Låt mig i alla fall som ett positivt
inslag i svaret notera, att Sovjet sent
omsider erkänt Wallenbergs internering
i ett ryskt fängelse utan grundad anledning
och att man uttryckligen beklagat
det egna landets säkerhetstjänsts metoder.

Även med risk för att gå utanför ramen
för den exposé, som här har lämnats
från regeringens sida, vill jag till
sist också med några ord beröra det
nordiska samarbetet. Nordiska rådet
har nu bakom sig sin femte session.
Mötet i Helsingfors den 15—22 februari
hade främst två viktiga ärenden på dagordningen
: det ekonomiska samarbetet
och samarbetet inom atomforskningen
rörande atomenergiens fredliga användning.

Beträffande den förra frågan vill jag
framhålla, att jag tror det är viktigt, att
det inledda arbetet hör fullföljs. Det är
glädjande att också Finland nu är med
i detta samarbete. Det har sagts, att det
förbättrade läget för strävandena att
skapa en Europa-marknad skulle göra
våra diskussioner om en nordisk tullunion
inaktuella. Jag tror att motsatsen
äi fallet. Man kan säkert anta, att det
dröjer ganska lång tid innan Europasamarbctet
tar fastare form. Det är därför
värdefullt, att de nordiska samarbetsproblemen
blir grundligt belysta.

Samarbetet på atomenergiens område
mellan de nordiska grannarna diskuterades
på rådsmötet i eu mycket positiv
anda. Nordiska rådet beslöt som bekant
att rekommendera två olika förslag,
nämligen dels att man skall inrätta ett
nordiskt institut för teoretisk atomfysik
i Köpenhamn och dels att man skall
upprätta ett kontaktorgan mellan de
nordiska ländernas atomenergimvndig -

Nr 9

Onsdagen den 20 mars 1957 fm.

Meddelande av utrikesministern; tillika svar på fråga ang. förstärkning av de svenska

insatserna för teknisk hjälp till mindre utvecklade områden i världen

heter med uppdrag att tillvarata samarbetsmöjligheterna
på detta område. Rådet
kan glädja sig åt ett snabbt resultat
av sina rekommendationer för Sveriges
del. Det är glädjande att handelsministern,
som här har meddelats i senaste
konseljen, bemyndigats utse svenska
ledamöter av kontaktorganet och att
beslut fattats om att förelägga riksdagen
proposition om ett första anslag till
det nordiska institutet för teoretisk
fysik.

Det bör i detta sammanhang understrykas,
att samarbetet på detta område
sträcker sig utanför Nordens gränser.
Vi har bland annat ett forskningsavtal
med USA, och även för Västeuropas del
1 öreligger planer om ökad samverkan.

Vad jag till sist vill beröra är det
avsnitt av Nordiska rådets generaldebatt.
som gällde rådets arbetsformer.
Från norsk sida väcktes ett förslag om
att övergå från ettåriga till tvååriga intervaller
mellan sessionerna. Jag tror
inte att detta förslag är möjligt att förverkliga
utan att det minskar effektiviteten
i rådsarbetet. Däremot delar jag
helt önskemålen om en annan tidpunkt
för de ordinarie sessionerna och skulle
även hälsa med tillfredsställelse, om
man kunde uppnå en förkortning av
sessionernas längd. Den, som deltagit
i rådsarbetet, har nog en känsla av att
en del av ärendena är av så bagatellartad
natur, att de med fördel skulle kunna
avskrivas från dagordningen. Det
är bättre att rådet ägnar sig åt några få
centrala frågor än att man splittrar sig
på ett stort antal småärenden. Jag tror
inte heller, att man gör det nordiska
samarbetet någon tjänst genom att bygga
ut en alltför vittförgrenad byråkrati
kring rådet. Jag anser, att det finns så
många angelägna nordiska samarbetsfrågor,
att man inte behöver söka skapa
liv i verksamheten genom något som
kan komma att uppfattas som konstgjord
andning. Liksom herr Ohlin finner
jag det angeläget, att Nordiska rådet

framför allt fungerar som ett debattforum
och därigenom också blir ett värdefullt
instrument i det nordiska samarbetet.

Under detta anförande återtog herr
talmannen ledningen av förhandlingarna.

Statsrådet fru LINDSTRÖM:

Herr talman! Fru Thorsson har frågat
mig, om jag är i tillfälle att meddela,
om regeringen avser att föreslå en successiv
förstärkning av de svenska insatserna
för teknisk hjälp till mindre
utvecklade områden i världen för att
därmed i någon män bidraga till att
bryta en även för världsfreden ödesdiger
utveckling.

I anledning av denna fråga vill jag
till en början erinra om att Sverige under
de senaste åren har successivt ökat
sitt anslag till Förenta Nationernas tekniska
biståndsverksamhet och att riksdagen
senast den 27 februari i år på
grundval av framställningarna under
tredje huvudtiteln beslutat höja ifrågavarande
anslag med en halv miljon kronor
från nuvarande 3,6 miljoner kronor
till 4,1 miljoner kronor nästa budgetår.
Jag förstår emellertid, att fru Thorsson
åsyftar insatser av en helt annan storleksordning,
när hon ställer sin fråga
mot bakgrunden av det hot mot världsfreden,
som de stora ekonomiska klyftorna
mellan folken innebär. Det faktum,
att dessa klyftor håller på att vidgas
i stället för att minskas, hetsar för
närvarande alla i den tekniska biståndsverksamheten
engagerade krafter
till försök att finna lösningar av större
format än insatserna hittills.

Men härvid brottas man med utomordentligt
stora svårigheter. Å ena sidan
uppvisar de industrialiserade länderna
en jämn stegring av produktion,
inkomster och levnadsstandard, och de
samarbetar allt intimare för att konsolidera
sina ekonomiska framsteg. De

Onsdagen den 20 mars 1957 fm.

Nr 9

Meddelande av utrikesministern; tillika svar på fråga ang. förstärkning av de svenska

insatserna för teknisk hjälp till mindre utvecklade områden i världen

västeuropeiska ansträngningarna att få
till stånd en gemensam marknad är det
för oss mest aktuella exemplet på sådant
samarbete. Å andra sidan har vi
de underutvecklade länderna, som trots
inte obetydliga framsteg i ekonomiskt
avseende sackar efter i framstegstakten
dels på grund av den kraftiga befolkningsökningen
— som gör att inkomsten
per capita i dessa länder,
även när den växer, blir mindre än
i utvecklade länder — dels emedan
jordbruket, som svarar för den största
andelen av produktionen i världens
fattiga områden, utvecklas långsammare
än industriproduktionen i de välsituerade
länderna.

Som botemedel krävs en hel serie genomgripande
och dyrbara åtgärder,
som delvis stöter på starkt kontroversiella
intressen. Jag behöver bara nämna
en ökad utbredning av frivillig födelsekontroll,
där religiösa och politiska
intressen nu ofta ställer sig i
harnesk mot varandra, en stabilisering
av råvarupriserna, där svårlösta tulloch
handelsfrågor anmäler sig, ett rikligare
kapitalflöde till de underutvecklade
områdena, varvid förtroende måste
skapas till de mottagande ländernas
behandling av anförtrott kapital, samt
sist — men kanske viktigast — en upprustning
över hela linjen av dessa länders
undervisning, yrkesutbildning och
förvaltningsapparat, varvid tillgången
på experter och på pengar att betala
experterna med samt stipendiatmöjliglieter
inte tillnärmelsevis motsvarar den
potentiella efterfrågan.

För sistnämnda verksamhet, som huvudsakligen
ombesörjes av FN:s tekniska
hjälpprogram, står för närvarande
cirka 30 miljoner dollar per år till
förfogande. I detta belopp ingår det
svenska anslag, som jag inledningsvis
nämnde. Det är en ganska liten summa
FN här har att röra sig med i eu
värld, vars invånarantal tillväxer med
30—35 miljoner människor om året.

Investeringen i relation till befolkningstillskottet
blir cirka en dollar per
individ. Även om vi medräknar de
hjälpinsatser, som de välsituerade länderna
gör i egen regi, den s. k. bilaterala
hjälpen, blir de? bara anspråkslösa
investeringar i utbildning av
människor i de underutvecklade länderna,
människor som kan nyttiggöra
teknikens och kulturens vinningar för
sitt land. De bilaterala svenska insatserna
— yrkesskolor i Etiopien och
Pakistan — är bara små bidrag i försöken
att tillgodose ett gigantiskt behov.
Fru Thorssons fråga har därför
saklig tyngd.

Varför offrar då inte de välsituerade
staterna mer än vad de nu gör på en
nödvändig och brådskande utjämning
av klyftorna i levnadsstandard mellan
jordens folk, och varför gör vi inte
detta själva? Ja, sedan några år tillbaka
har FN diskuterat inrättandet av
en särskild fond för gåvolijälp och
långfristiga lågräntelån till underutvecklade
länder, en stor kapitalfond
som går under arbetsnamnet SUNFED,
Social united nations fund for economic
development. Till denna fond skulle
de välsituerade medlemsstaterna tillskjuta
generösa belopp. Hittills har
emellertid fonden inte kommit många
steg närmare sitt förverkligande. Man
undersöker tills vidare regeringarnas
hållning till projektet och diskuterar en
planerad fonds struktur och sätt att
funktionera. Det avgörande hindret har
varit Förenta staternas och Storbritanniens
inställning, den nämligen att bidrag
från deras sida till SUNFED inte
kan förväntas, förrän man får till stånd
en nedrustning som frigör kapital för
ändamålet. Gåvohjälpcns beroende av
en eventuell nedrustning låser alltså
frågan tills vidare.

Från de västeuropeiska småstaternas
sida har man i sin tur måst uppställa
villkoret, att stormakterna bör vara
med och lägga eu rejäl grundplåt i fou -

Nr 9

Onsdagen den 20 mars 1957 fm.

Meddelande av utrikesministern; tillika svar på fråga ang. förstärkning av de svenska

insatserna för teknisk hjälp till mindre utvecklade områden i världen

den av dollar, rubel och pund, vartill
våra egna kronor kan sälla sig. En
fond bildad endast av småstater med
begränsade resurser vore lika meningslös
som det är meningslöst att kasta
småslantar i sjön. Men om SUNFED
skulle komma att inrättas med stormakterna
som kärna på givarsidan, så har
den svenska regeringen genom sin FNdelegation
vid flera tillfällen förklarat
sig i princip villig att vara med. Det
kan då bli fråga om mycket kraftiga
ekonomiska engagemang. För närvarande
står vi alltså avvaktande i denna
fråga, vars lösning inte kan ske utan
att FN och stormakterna är överens,
och där ledningen tillkommer de stora.

Fru THORSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet Lindström för det snabba
svaret på min enkla fråga liksom för
den positiva anda och inställning till
den gigantiska men trängande och uppfordrande
uppgiften för världens välbärgade
nationer, vilken karakteriserade
svaret.

Sverige som, ehuru det är ett litet
land, i internationellt hänseende är en
av de verkligt rika nationerna, har ju
inte heller underlåtit att lämna sitt bidrag
när det gällt att ge uttryck för den
praktiskt internationella solidaritet, som
vi har sett ta form under de senaste
åren. Vi står, om jag är rätt underrättad,
långt uppe på listan över jordens
välbärgade länder, om man sätter det
svenska bidraget i förhållande till vårt
lands folkmängd. Dock uppgår detta
bidrag totalt, alltså inklusive den bilaterala
hjälpen, inte till mer än en
krona och trettio öre per invånare och
år, d. v. s. en halv ordinär biobiljett
om året.

Men rikedom förpliktar. Det är därför
man vill hoppas, att det skall kunna
lyckas att vinna en alltmer ökad förståelse
bland människor i vårt land för

att vårt bidrag till de ekonomiskt underutvecklade
länderna i världen måste
successivt öka. Det måste göra det,
även om inrättandet av SUNFED får
lov att avvaktas, innan de verkliga
krafttagen tas. Till dess har väl hela
denna verksamhet snarast symbolisk
betydelse. Men också symboler för en
god vilja spelar ju en roll, och detta
i och för sig naturligtvis ytterligt lilla
svenska bidrag fyller sin uppgift i helheten,
när det är fråga om att bryta en
även för världsfreden ödesdiger utveckling
— och att den är ödesdiger har vi
sannerligen bevittnat under dessa senaste
månader.

Det finns väl fog för den uppfattningen,
att roten till hotet mot världsfreden
på längre sikt ligger inte så
mycket i motsättningarna mellan olika
ideologiska system eller i dagens spänningstillstånd
mellan stormakterna, som
i den alltmer vidgade klyftan i standard
mellan världens rika och fattiga
nationer. Skrämmande uppgifter säger
oss, att medan överproduktion på livsmedel,
en alltför fetthaltig föda och
välståndets sjukdomar är ett växande
problem för de rika nationerna, så
växer också den andel av jordens befolkning,
som lever ständigt undernärd.
Snillrika människohjärnor, som visat
sig kunna utnyttja vår tidsålders märkliga
landvinningar i de mest negativa
syften, borde ju också kunna bemästra
de praktiska ekonomiska samarbetssvårigheter,
som är några av orsakerna
till det fruktansvärda dilemmat i världens
försörjningssituation i dag.

I mycket är ju detta en fråga om
upplysning, upplysning bland de välbärgade
industriländernas befolkning
om det angelägna och brådskande i att
hjälpen till de underutvecklade områdena
blir sådan, att människorna i
dessa områden — två tredjedelar av
jordens befolkning — ser reella resultat
i form av förbättrad och icke försämrad
levnadsstandard. Dödläget i

Onsdagen den 20 mars 1957 fm. Nr 9 05

Meddelande av utrikesministern; tillika svar på fråga ang. förstärkning av de svenska

insatserna för teknisk hjälp till mindre

fråga om skapandet av en internationell
kapitalfond av verkliga dimensioner
måste väl ändå så småningom kunna
brytas.

Härvidlag kan, herr talman, Sverige
inte göra så mycket. Men också i vårt
eget land bör ytterligare upplysning
spridas i denna fråga. Ansvaret härför
vilar på alla dem, som har tillfälle att
komma i kontakt med folkmeningen.
Med stöd av en alltmer internationellt
upplyst och medveten folkopinion finns
väl, även i nuvarande avvaktande period
beträffande SUNFED, möjlighet
och utrymme för oss att öka vårt bidrag
till denna positiva internationella
uppgift.

Om jag till slut får uttrycka en personlig
uppfattning och en personlig
önskan är det denna: den tendens som
kommit till uttryck i årets statsverksproposition
— som på denna punkt redan
är bifallen av riksdagen — att lägga
en något större andel av det svenska
anslaget på de i internationell regi bedrivna
aktionerna och en något mindre
på de enbart svenska, denna tendens
anser jag vara riktig, önskemålet blir
då att den tendensen skall bestå också
i fortsättningen då anslaget, som jag
hoppas, blir ännu större.

Herr HECKSCHEIt (h):

Herr talman! Statsrådet Lindström
har ju genom sitt svar på fru Thorssons
fråga fört in debatten på ett speciellt
problem, och jag skall be att få anknyta
därtill, innan jag tillåter mig att ta upp
några mera allmänna frågor.

.lag tror att det spörsmål, som berörts
både av statsrådet och av frågeställaren,
är av allra största betydelse. I gamla
tider levde man gärna i den föreställningen,
att Europa och världen var
samma sak, att världspolitiken var den
europeiska politiken, och detta kom
också till uttryck inom det gamla Nationernas
förbund. Men detta är i dag
5 — Andra kammarens protokoll 1957. Nr

utvecklade områden i världen

utan all fråga ett orealistiskt betraktelsesätt.
Vi står inför en tid, då kanske
de största internationella problemen
inte kommer att röra förhållandet mellan
de gamla stormakterna, sådana som
Ryssland, Förenta staterna, Storbritannien
och Frankrike, utan västerlandets
förhållande till de »nya», »underutvecklade»
områden, som är starkt överlägsna
i invånarantal och som har en
frisk aptit på det internationella livet.
Där kan vi stöta på ett socialt problem
av gigantiska mått — en motsättning
mellan rika och fattiga på ett helt annat
plan än vad som upplevts inom västerlandets
stater. Risken finns, att de
s. k. underutvecklade länderna kommer
att eftersträva att följa den äldre rövarens
princip att ta från de rika och ge
åt de fattiga i den tron, att man genom
att beröva västerlandet något av dess
välstånd skulle kunna förbättra läget
för miljonerna därutanför.

Skall västerlandet över huvud taget
kunna fortleva och behålla sin ställning,
måste vi söka oss fram till en annan
lösning på problemet. Det finns
förutsättningar för ekonomisk utveckling
också i de underutvecklade länderna.
Där finns stora resurser, som i dag
inte är utnyttjade, och vad västerlandet
har att göra är framför allt att medverka
till att dessa redan befintliga resurser
kommer till sådan användning,
att skillnaderna mellan rika och fattiga
nationer åtminstone i någon mån minskas.

Jag tror, att man i det sammanhanget
på sina håll kanske har varit benägen
att överbetona vikten av den s. k. kapitalhjälpen
och av sådana insatser som
dem som ifrågasatts i SUNFED. Statsrådet
Lindström yttrade i sitt svar, att
SUNFED inte kommit i gång och att
detta berodde på att Förenta staterna
och Storbritannien ännu så länge ställde
sig tämligen avvisande till tanken på
fondens upprättande. Men statsrådet
framhöll kanske inte så klart som det

Nr 9

Onsdagen den 20 mars 1957 fm.

Meddelande av utrikesministern; tillika svar på fråga ang. förstärkning av de svenska

insatserna för teknisk hjälp till mindre utvecklade områden i världen

borde ha gjorts, vad som ligger bakom
denna inställning. Det är inte någon
ovilja mot att lämna bistånd till de
underutvecklade ländernas utveckling.
Tvärtom satsar ju både Förenta staterna
och Storbritannien mycket större
belopp var för sig än Förenta Nationerna
som helhet gör. Vad det gäller
är helt enkelt en tvekan om lämpligheten
av den form för bistånd som
SUNFED innebär.

Jag måste säga, att denna tvekan kanske
inte är helt oberättigad. Det kan
mycket lätt bli fråga om å ena sidan
upprättandet av en ytterligare form av
internationell byråkrati eller också om
att bidrag lämnas ut utan den noggranna
granskning, som är nödvändig för
att kapitalhjälpen skall komma till den
rätta användningen. I själva verket är
det väl så, att de kapitalinvesteringar,
som måste komma i fråga för de underutvecklade
ländernas utveckling, får
den rätta effekten bara om tillsammans
med dem genomföres en teknisk, ekonomisk
och administrativ utveckling på
det rent organisatoriska området — en
utveckling, som inte alls behöver kräva
så förfärligt stora kapitalinsatser men
som däremot kräver, att man i västerlandet
är villig att dela med sig av sin
skicklighet och sin förmåga. Det är en
verksamhet av den typen, som redan
nu bedrivs av Förenta Nationerna och
dess fackorgan och där även Sverige
gjort en blygsam insats på det bilaterala
området.

Det har ibland rått en viss tvekan om
medlen av FN:s organ verkligen används
på det bästa sättet. Emellertid
tror jag att alla vi, som har någon kontakt
med arbetet på närmare håll, har
ett intryck av att det därvidlag håller
på att göras påtagliga framsteg, att urvalet
av projekt för teknisk biståndsverksamhet
numera sker med större
omsorg och försiktighet än tidigare och
även att man vid projektens utförande
har lyckats tillgodogöra sig en del av

de praktiska erfarenheter, som saknades
när arbetet sattes i gång.

Det råder ingen tvekan om att Sverige
har särskilda förutsättningar att
praktiskt medverka på detta område.
Liksom fru Thorsson tycker jag att
detta motiverar alltjämt ökade insatser
från svensk sida. Även om den svenska
insatsen skulle ökas mycket kraftigt rör
det sig om ett ganska begränsat belopp
— ett mycket begränsat, skulle jag vilja
säga. En ökning av den svenska insatsen
kan likväl komma att få dubbel betydelse,
därför att de amerikanska utfästelserna
hittills aldrig kunnat fullt
utnyttjas till följd av kravet på en viss
relation till vad som lämnas från andra
länder. Om Sverige således ökar sitt
bidrag medför detta i allmänhet också
en motsvarande ökning av det amerikanska
bidraget.

Det talas ibland om att man skulle
vara rädd för att härigenom uppamma
konkurrens med de svenska varorna.
Detta betraktelsesätt förefaller något
orealistiskt. Den konkurrensen kommer
i alla fall, vare sig det är vi som medverkar
till utvecklingen eller inte. Och
för övrigt; utan denna konkurrens kan
icke den allmänna utvecklingen i världen
fortgå. Vi har ingen anledning att
vara rädda för konkurrens. Vi har
tvärtom anledning komma ihåg, att vår
medverkan i detta arbete är ett viktigt
positivt led i vår utrikespolitik.

Om jag sedan går över till de frågor,
som berörts av hans excellens utrikesministern
i det meddelande, varmed
han inledde denna diskussion, så betonade
utrikesministern starkt — såsom
redan har påpekats — de hoppingivande
dragen i läget. Också när han talade
om de mörkare sidorna var han
angelägen om att hela tiden betona vad
som ändå var positivt. Han sade inte
att vi var tillbaka i det kalla krigets tid
— han sade att tonfallen nu påminde
om det kalla krigets tid, liksom om det

Onsdagen den 20 mars 1957 fm.

Nr 9

Meddelande av utrikesministern; tillika svar på fråga ang. förstärkning av de svenska

insatserna för teknisk hjälp till mindre utvecklade områden i världen

kunde anses vara någonting en gång för
alla överståndet.

I nedrustningsfrågan var detta kanske
mest påtagligt. Utrikesministern gav
där uttryck åt vad han kallade en försiktig
optimism. Jag måste säga att med
den nuvarande utrikesministerns snart
40-åriga erfarenhet av misslyckade nedrustningskonferenser
måste ett sådant
uttalande från hans sida innebära ganska
mycket. Vi har så många gånger
varit optimistiska förgäves när det gällt
nedrustningsfrågan. Jag skall be att få
begagna detta tillfälle att fråga, vad det
är för något som konkret och påtagligt
kan motivera denna låt vara försiktiga
optimism. Det räcker i detta sammanhang
inte att man kommit fram till vissa
formler i procedurfrågorna. Det måste
vara mycket mer påtagliga ting som
detta uttalande skulle gälla. Säkerligen
skulle man också ha varit tacksam, om
utrikesministern påmint oss — inte
minst vissa av sina politiska meningsfränder
— om att man inte i förväg får
dra växlar på sådant som närmast är
förhoppningar.

Vi har i dag inte att diskutera försvarspolitik
— det kan bli andra tillfällen
till det — men sambandet mellan
utrikespolitik och försvar är ändå
något som man aldrig kan glömma bort,
och jag är alldeles övertygad om att
hans excellens utrikesministerns uttalande
om försiktig optimism i nedrustningsfrågan
konmicr att åberopas,
när vi senare skall diskutera försvarsfrågan.
Ur den synpunkten är det mycket
angeläget att få veta, vad som utgör
den konkreta grundvalen.

I hrist på ytterligare belägg för riktigheten
härav har man nämligen det
intrycket, att spänningen i världen i
själva verket är så gott som oförminskad,
att det kalla kriget fortsätter, låt
vara givetvis i andra former än hittills.
Det är säkerligen riktigt att ingen ansvarig
stormaktspolitiker vill släppa
loss ett tredje världskrig. Men lika fullt

är det ett faktum, att stormakterna väl
aldrig någonsin i fredstid har upprätthållit
en sådan beredskap som de senaste
åren. Det är en beredskap som
innebär att man har flygplan i luften
färdiga att ge sig ut, om ett krig skulle
utbryta, att försvarsfunktionerna kan
träda i verksamhet inom några timmar
eller rent av inom några minuter. Det
är uppenbart, att de länder som håller
en sådan beredskap icke känner ens en
försiktig optimism inför den fortsatta
nedrustningen och att de för sin del ser
allvarligt på läget också om de, liksom
vi alla, hoppas att det stora kriget skall
kunna undvikas.

För Sveriges särskilda del belyses ju
situationen av de spioneriaffärer som
inträffat, senast affärerna Anatole Eriksson
och Zartaryan. Bakom de protester,
som regeringen i detta sammanhang
har uttalat, står utan all fråga hela
svenska folket. Det finns väl ingen anledning
att ytterligare moralisera på
denna punkt. Däremot kanske vi har
skäl att försöka rent praktiskt tänka
oss in i vad som har förekommit. Detta
spioneri mot Sverige har bedrivits i intimt
samarbete med Sovjetambassaden,
vars personal i strid mot grundsatserna
för internationellt umgänge och internationell
gästfrihet har engagerat sig i
vad man i Sovjetunionen älskar att kalla
»subversiv verksamhet». Konsekvenserna
därav måste vara allvarliga, inte
minst med tanke på ambassadens möjligheter
att ta kontakt med andra svenska
medborgare än dem som kan komma
i fråga för att hjälpa den på detta område.
I och med att Sovjetambassaden
invecklar sig i sådana spioneriaffärer
blir det för alla andra svenskar något
misstänkt att över huvud taget ha förbindelser
med den.

Man kan inte annat än instämma i vad
utrikesministern sade om att denna
medverkan från Sovjetambassadens sida
måste skada relationerna med Sverige
på ett sådant sätt, att den kan vara mo -

Nr 9

Onsdagen den 20 mars 1957 fm.

Meddelande av utrikesministern; tillika svar på fråga ang. förstärkning av de svenska

insatserna för teknisk hjälp till mindre utvecklade områden i världen

tiverad bara om man anser sig vinna
kolossalt mycket genom underrättelseverksamheten.
Vad kan man då tänka
sig att vinna? Såvitt jag vet — det är
mycket som inte är offentliggjort i detta
sammanhang — har spioneriet i regel
gällt rent defensiva svenska förberedelser.
Vad betyder då detta spioneri?
Om vi inte föreställer oss att spioneriverksamhet
bedrives för övnings skull
eller som skön konst utan räknar med
att man verkligen avser att uppnå något
med den, måste det i praktiken betyda,
att Sovjetunionen antingen räknar
med att bli angripen av Sverige eller
också med möjligheten att i ett visst
läge angripa oss. Eljest vore det betydelselöst
att känna till dessa saker.

Den första tanken, att man i Sovjetunionen
skulle frukta något angrepp
från Sverige, måste anses enbart löjeväckande.
Så illa underrättade torde
inte några regeringar vara om förhållandena
i Sverige, att de föreställer sig,
att vi efter 143 års fred plötsligen skulle
förbereda angreppskrig. Denna tanke
kan utan vidare avvisas. Kvar står då
bara möjligheten, att man i Sovjetunionen
anser det så viktigt att känna till
försvarsförberedelserna i Sverige, därför
att man räknar med ett läge, då
Sovjetunionen kan ha intresse av att angripa
Sverige. Detta är ett belägg för
att Skandinavien och inte minst Sverige
måste uppfattas som ett viktigt strategiskt
anfallsmål av de Tyska ledarna.
Annars skulle denna underrättelseverksamhet
sakna all betydelse. Alldeles
oavsett om vi i detta sammanhang anlägger
några moraliska synpunkter eller
inte, har vi anledning att tänka igenom
vad det betyder i fråga om vår
ställning, att man tydligen i Sovjetunionen
betraktar Sverige som ett tänkbart,
kanske rent av sannolikt anfallsmål.

De beskyllningar mot Sverige som i
samband härmed har framställts från
rysk sida har redan berörts och kräver

kanske inte några ytterligare kommentarer.
Det är mycket möjligt, att en väsentlig
avsikt med dem är att skrämma
befolkningen i de baltiska länderna,
som måhända ännu inte helt har glömt
den förlorade friheten. Vi bör komma
ihåg, att Balticum också är ett område
som förlorat sin frihet, att Estland,
Lettland och Litauen är oberoende stater
som ockuperats. Vi får hoppas, att
de en gång återvinner friheten, om också
utsikterna därtill tidvis synes mörka.

Det är mot bakgrunden av dessa omständigheter
vi har att se den svenska
utrikespolitiken. Den är inte ideologisk,
brukar det sägas, men vi får hoppas,
att den inte heller är principlös. Dess
grundsatser är gemensamma för alla
demokratiska partier. Vi för i Sverige
inte utrikespolitik för ett parti, inte
heller för en koalition av partier, utan
den förs gemensamt för oss alla. Ibland
användes om herr Erlander uttrycket
»landets statsminister». Jag skall inte
här diskutera i vad mån det är tillämpligt,
men den gemensamma utrikespolitiken
reser utan tvekan krav på att det
skall finnas en »landets utrikesminister»,
att herr Undén i detta fall skall
företräda oss allesamman och inte bara
de partier, som för närvarande ingår
i regeringen. Jag vågar tillåta mig den
önskan, att han litet oftare än som hittills
skett skulle framträda på det viset
som talesman för oss alla, oberoende av
vilket parti vi tillhör, på samma sätt
som han gjorde under ungernkrisen i
höstas. Det kan finnas anledning därtill
också vid många andra tillfällen.

Utrikesminister Undén har i dag i
sitt anförande yttrat, att en av de grundläggande
principerna för svensk utrikespolitik
är fredsviljan, att vi vill att
man skall bannlysa våldet. En reservation,
som jag utgår från att han anser
som självklar, är att detta gäller så
långt som freden är förenlig med vår
frihet. Det får naturligtvis inte inno
bära att vi bannlyser våldet, även om

Onsdagen den 20 mars 1957 fm.

Nr 9

Meddelande av utrikesministern; tillika svar på fråga ang. förstärkning av de svenska

insatserna för teknisk hjälp till mindre utvecklade områden i världen

det skulle behövas till självförsvar. Det
finns kanske anledning att också komma
ihåg, att tvångsmakt i många fall
kan vara oumbärlig för att hindra och
avbryta våldshandlingar. Det är riktigt,
att en stat skall undvika att begagna
våld även om den anser sina rättigheter
kränkta. Men det finns gränser. Endast
om det finns tvångsmakt i bakgrunden
kan man hindra våldshandlingarna och
åtminstone möjliggöra förhandlingar om
ett rättvisare tillstånd, och endast då
kan man räkna med att alla stater så
småningom enas om den fredspolitik,
som ingår i våra utrikespolitiska grundsatser.

Tillkomsten i ett fall av en särskild
FN-styrka måste i detta sammanhang
hälsas med allra största tillfredsställelse,
och vi måste hoppas att denna
styrka kommer att i någon form äga
bestånd. En fortsatt svensk insats av
detta slag är någonting som vi inte kan
undandra oss. Det må vara en uppoffring,
men det är en förhållandevis liten
uppoffring i jämförelse med vad andra
länder har fått göra i liknande sammanhang.
Det vore önskvärt, om vi,
därest FN-styrkan i Främre orienten
skulle komma att visa sig obehövlig,
träffade förberedelser för att i framtiden
ständigt ha en styrka att ställa till
förfogande, där så kan påkallas av den
internationella organisationen.

Behovet av en FN-styrka gäller inte
minst Främre orienten. Hans excellens
utrikesministern talade om vikten av att
där upprätta stabila och fredliga förhållanden.
Det är nog så, att detta kommer
att vara omöjligt under lång tid
framåt, försåvitt det inte finns en
tvångsmakt åtminstone i bakgrunden.
Det är viil också uppenbart, att det ur
svensk synpunkt är värdefullt, om denna
tvångsmakt kan ligga i händerna på
en internationell organisation och inte
bara på en enskild stat som uppträder
som exekutor. Det står utom all fråga,
att förtroende måste skapas hos både

Israel och arabstaterna, men förtroende
och kraft är icke oförenliga. I själva
verket torde väl inom ett sådant område
som Främre orienten förtroende
för den internationella organisationen
lättast skapas, om denna organisation
också har vissa tvångsmedel till sitt
förfogande.

Det är karakteristiskt, att varken utrikesministern
i sitt inledningsanförande
eller någon annan talare här egentligen
har gått in på frågan om Sveriges
alliansfria politik, och jag skall inte
heller göra det. Jag bara konstaterar
att hela frågeställningen Atlantpakt—
alliansfrihet i någon mån undanskymts
genom den utveckling som ägt rum och
som aktualiserat problem där denna
frågeställning inte är aktuell. Det betyder
naturligtvis inte någon förändring
av den svenska politiken — jag tror att
utrikesministern skulle vara den förste
att understryka detta — men det innebär
att de positiva momenten får större
betydelse.

I anknytning härtill skulle jag i korthet
vilja erinra om vissa saker som
berörts tidigare i debatten.

Det nordiska samarbetet är ett av de
viktigaste positiva dragen i svensk politik.
I själva verket finns det väl knappast
i världen någon grupp av stater,
som på alla områden av mänsklig verksamhet
har ett så vittgående samarbete
som de nordiska. Politiska konsultationer
förekommer. Som bekant händer
det t. o. in. att talare från ett nordiskt
land uppträder i valrörelsen inom ett
annat nordiskt land utan att detta betraktas
som någon otillåten inblandning
i det andra landets politiska angelägenheter.
Ett sådant samarbete mellan
politiker ur skilda läger är mycket väsentligt,
även om man naturligtvis får
komma ihåg, att det politiska samarbetet
mellan de nordiska staterna icke får
bli enbart partipolitiskt, icke enbart beroende
av den tillfälligheten, att rege -

Nr 9

Onsdagen den 20 mars 1957 fm.

Meddelande av utrikesministern; tillika svar på fråga ang. förstärkning av de svenska

insatserna för teknisk hjälp till mindre utvecklade områden i världen

ringar med samma partifärg råkar sitta
vid makten i de nordiska länderna.

När det gäller försvarspolitiken begränsas
ju möjligheterna till samarbete
av alliansfriheten. Angeläget är emellertid
att på detta område allt sker som
kan göras utan att alliansfriheten kränkes,
ty den intressegemenskap som betingas
av geografiska förhållanden kan
inte ändras av vare sig pakter eller
alliansfrihet.

För närvarande går väl de mest aktuella
strävandena ut på att åstadkomma
en gemensam nordisk marknad. Tillkomsten
av en sådan marknad förutsätter
emellertid, att åtgärden ligger i alla
de nordiska ländernas intressen, både
gemensamt och var för sig. Det förutsätter
att Norden som helhet kommer
att dra vinning av denna gemensamma
marknad, men det förutsätter också att
intet nordiskt land förlorar på saken.
Sverige hör väl icke till de nordiska
länder, som har mest att vinna på ett
samarbete av detta slag. Vår medverkan
till ett nordiskt ekonomiskt samarbete
är kanske närmast föranlett av
andra omständigheter än de ekonomiska.
Med hänsyn till den nordiska samhörigheten
är vi beredda att t. o. m. göra
vissa uppoffringar av våra ekonomiska
intressen. Men det finns givetvis gränser
även för dessa uppoffringar, och vissa
nu aktuella förslag kan synas innebära
en alltför stark och för övrigt ur
det nordiska samarbetets synpunkt onödig
påfrestning på våra resurser. Å
andra sidan har det ännu inte skett något,
av vilket vi inte alla har gemensamt
intresse. I detta sammanhang vill jag,
herr talman, gärna begagna tillfället att
uttala min tillfredsställelse över det
atomsamarbete, varom proposition just
har avlämnats.

Till slut vill jag säga några ord om
det ekonomiska samarbetet i Europa.
Över huvud taget måste väl i Europa
samarbetet på alla områden utvecklas,
om inte de europeiska länderna, som

nu håller på att upphöra att vara kolonialmakter,
i stället skall förvandlas
till kolonier. Personligen hör jag till
dem, som inte vill släppa drömmen om
ett fullständigt enande av Europa även
i politiskt avseende, låt vara att förverkligandet
av denna dröm måste ligga
mycket långt fram i tiden.

Vad som för närvarande är aktuellt
är framför allt frågan om ett närmare
ekonomiskt samarbete. Sex fastlandsstater
är på väg att skapa en gemensam
marknad. På engelskt initiativ planlägges
i anslutning därtill ett frihandelsområde.
Jag ber att få instämma
med de talare, som liar framhållit att
frågan om anslutning till sexstatsområdet
knappast ännu så länge kan vara
aktuell för oss, medan däremot frihandelsområdet
måste få sådan betydelse,
att vi knappast kan ställa oss utanför
därest det kommer till stånd. Vår export
utgöres ju till mer än 2/3 av export till
OEEC-länderna och även om det är varor,
för vilka tullarna för närvarande
är förhållandevis låga, kan vi naturligtvis
inte känna någon som helst säkerhet
om det tillstånd, som skulle råda
därest frihandelsområdet kom till stånd
och vi stannade utanför detta. Å andra
sidan innebär den nuvarande strukturen
hos vår export, att vi sannolikt
har mer att vinna än att förlora på
en anslutning till frihandelsområdet.
Samtidigt måste givetvis frihandelsområdet
— om vi skall kunna vara med —
organiseras på ett sådant sätt, att det
tillgodoser inte minst det svenska jordbrukets
intressen. Därvidlag har man
anledning att med stor noggrannhet undersöka
vad de olika förslagen i praktiken
innebär, särskilt som den nuvarande
svenska jordbrukspolitiken för oss
allt närmare fri prisbildning även ur
internationell synpunkt.

Får jag till slut, herr talman, i detta
sammanhang peka på en sak till. Hans
excellens utrikesministern sade bland
annat, att koordinationsproblemen på

Onsdagen den 20 mars 1957 fm.

Nr 9

Meddelande av utrikesministern; tillika svar på fråga ang. förstärkning av de svenska

insatserna för teknisk hjälp till mindre utvecklade områden i världen

den allmänna ekonomiska politikens
område borde sparas till dess de anmäler
sig. Om han därmed avsåg detaljerna
i samarbetet, möjligheterna till ekonomisk,
rättslig och social samordning,
så finns det uppenbarligen ingenting att
invända. Däremot kan det finnas anledning
att i mycket god tid överväga konsekvenserna
för vår egen ekonomiska
politik av vad som här håller på att
ske. Skall frihandelsområdet komma till
stånd — vare sig vi nu är med eller inte
— kommer det att innebära en ganska
påtaglig förändring i förutsättningarna
för vår egen ekonomiska verksamhet.
Skall vi vara med måste vi självfallet
sörja för att man har åtminstone en
viss fasthet i vårt penningvärde i förhållande
till de andra deltagande länderna,
även om någon möjlighet till
variation kan komma i fråga i det sammanhanget.
Kvantitativa regleringar —-även sådana som genomförs indirekt —
blir praktiskt taget omöjliga inom ramen
för ett frihandelsområde.

Samtidigt kräver frihandelsområdets
tillkomst — detta gäller även om vi
inte skulle vara med — en kraftig ökning
av investeringarna för produktiva
ändamål för att möjliggöra en omställning
inom vissa grenar av det svenska
näringslivet. Så kommer till exempel
cellulosaindustrien att tvingas att i större
utsträckning än tidigare ansluta papperstillverkning
till cellulosafabrikerna,
något som kräver en icke obetydlig kapitalinvestering.
Skall detta ske, är å
andra sidan en förutsättning att kapitalmarknaden
får en sådan struktur, att
pengar står till förfogande för ändamålet,
att företagsbeskattningen och avskrivningsreglerna
utformas på ett sådant
sätt, att de stora investeringarna
kan bli någorlunda riintabla, att byggnadsverksamheten
organiseras så, att
de nya byggnader som behövs för ändamålet
kan komma till stånd o. s. v.

Det iir tillfredsställande att dessa frågor
skall utredas inom kommcrskollc -

gium under medverkan av folk från näringslivet
självt. Det må dock vara tilllåtet
att uttala den förhoppningen, att
vid utredningen sådana iakttagelser som
gäller våra inre ekonomiska förhållanden
och vår inre ekonomiska politik
kommer att ägnas tillräcklig uppmärksamhet,
så att vi inte en vacker dag står
i ett läge, där vi skulle ha kunnat vinna
på tillkomsten av frihandelsområdet
men i själva verket kommer att förlora
på det, därför att vår egen ekonomiska
politik icke varit inriktad på de förhållanden
som där kommer att uppstå.

Statsrådet fru LINDSTRÖM:

Herr talman! Jag tar till orda med anledning
av förra delen av herr Heckschers
anförande, men jag vill först
med tillfredsställelse notera den positiva
inställning till den tekniska biståndsverksamheten
som talaren före
honom, fru Thorsson, lade i dagen. Jag
vet att denna inställning är symptomatisk
för inställningen hos den stora allmänintresserade
kvinnogrupp, som fru
Thorsson representerar. Det är naturligt
att man där gärna skulle se, att vi
offrade mera av vårt välstånd än vi gör
nu för att hjälpa de fattiga folken.

Men det är också glädjande att representanter
för andra partier delar
denna inställning, såsom nu herr Hecksclier
visade att han gör. Herr Heckscher
är själv aktivt engagerad i den
tekniska hjälpen till Etiopien och Pakistan.
Jag vill gärna betyga honom min
uppskattning för det arbete han där
nedlägger. Jag kan också i stort sett instämma
i hans synpunkter. Han påpekade,
att en kapitalhjälp i och för sig
inte gör nytta, om den inte investeras
på rätt ställe och om det inte finns experter,
som gör kapitalet produktivt —
en självklarhet som jag bara kan understryka.
Herr Heckscher kommer dock
fram till att det behövs ett »både—och»
och talar till sist om det önskliga i ett

Nr 9

Onsdagen den 20 mars 1957 fm.

Meddelande av utrikesministern; tillika svar på fråga ang. förstärkning av de svenska

insatserna för teknisk hjälp till mindre utvecklade områden i världen

starkt ökat svenskt bidrag. Försiktigtvis
nämner han inte något belopp.

Jag har fått åtskilliga andra vittnesbörd
om det allmänna intresset för att
öka de svenska insatserna på den tekniska
hjälpverksamhetens område, inte
minst från olika ungdomsorganisationer.
Bland annat har förslag framförts
om kraftig svensk anslagsökning omedelbart,
varvid siffran 50 miljoner kronor
har figurerat. Sådana förslag kan
inte regeringen ta på allvar f. n. Som
isolerad aktion från svensk sida skulle
en sådan brant stigande anslagsökning
i dagens läge inte göra motsvarande
nytta, hur egendomligt detta än låter.

Kretsen av regelbundna större bidragsgivare
till det tekniska hjälpprogrammet
omfattar för närvarande cirka
25 stater. USA har hittills svarat för 50
procent av FN :s totala budget för tekniskt
bistånd. Enligt ett uttalande av
amerikanska kongressen kommer emellertid
det amerikanska bidraget att
stanna vid 33 procent fr. o. in. nästa
kalenderår. De resterande 50 procenten
har hittills tillskjutits av övriga stater
tillsammans. Bland dessa intar Sverige
redan med nuvarande bidragsbelopp
en ledande position. Efter USA
med förstaplaceringen står sålunda
Sverige på sjunde platsen av bidragsgivarländerna
vad beträffar bidragens
absoluta storlek. Om man bedömer bidragens
storlek i förhållande till folkmängden,
såsom fru Thorsson gjorde,
kommer Sverige på fjärde plats och
USA på femte. Flertalet länder ligger
alltså bakefter, sondiga långt bakefter.

En mycket kraftig höjning av det
svenska bidraget, såsom föreslagits här
och var i den allmänna debatten, skulle
sannolikt bara betyda, att mera ljumma
givarländer skulle kunna ligga stilla med
sina bidrag eller slarva mera än vad
de redan gör med inbetalningarna utan
att klämmas efter tillräckligt av FNadministratörerna.
Dessa hetsas nu av
tvånget att inkassera ett belopp som ut -

löser motsvarande amerikanska bidrag.
Men om det korresponderande beloppet
skulle garanteras lika bra av ett fåtal
stater, skulle FN sannolikt slappna något
i de tröttande påminnelserna gentemot
stater, som förpliktat sig att vara
med, men glömmer bort att betala. Insikten
om de sammanhang, som fru
Thorsson här berörde, är tyvärr ibland
mera ett munnens tal än incitament till
verklig handling.

År 1956 har sett 20 nya stater inträda
som medlemmar i FN. Även om flertalet
hör till de underutvecklades stora skara,
finns det anledning att förutskicka,
att antalet länder som lämnar teknisk
hjälp kommer att spädas på. Vi bör
därför öka våra insatser med viss försiktighet,
så mycket mera som det
stora SUNFED-projektet, om det förverkligas,
kommer att dra stora växlar
på vår framtida ekonomi.

Jag hoppas det mycket positiva intresse
för det tekniska biståndet herr
Hecksclier här gav uttryck för borgar
för att hans parti inte sätter sig på tvären,
när dessa anslagsfrågor i sinom
tid aktualiseras, utan då är på det klara
med att ökad generositet mot underutvecklade
länder inte rimmar med långt
gående krav på skattesänkningar.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN:

Herr talman! Jag skall tillåta mig att
ge några repliker på en och annan kritisk
anmärkning som har förekommit i
debatten. Jag skall också svara på några
framställda frågor.

Herr Ohlin började sitt inlägg med att
diskutera, huruvida ett uttalande i mitt
anförande var riktigt. Det var uttalandet
om att misstron mellan stormakterna
spelar en stor roll när det gäller det
politiska klimatet och dess förändringar.
Herr Ohlin sade att han inte delar
den uppfattningen, att det är misstron
som spelat den avgörande rollen. Det

Nr 9

Onsdagen den 20 mars 1957 fm.

Meddelande av utrikesministern; tillika svar på fråga ang. förstärkning av de svenska

insatserna för teknisk hjälp till mindre utvecklade områden i världen

skulle i stället vara den ryska politiken,
och han gav några exempel på den
ryska politiken i olika delar av världen.
Men den politiken är väl i sin tur inspirerad
av vissa tankegångar, synpunkter
eller psykologiska faktorer.
Det är väl svårt för herr Ohlin att bestrida
möjligheten av att misstron spelar
en stor roll när det gäller Sovjetunionens
ledning. Vi kan inte förneka, att
Sovjetunionen under en generations
livstid varit utsatt för två anfallskrig,
och att dessa erfarenheter kan tänkas
vara eu grogrund för misstro i landet.
Vi kan väl inte heller förneka den psykologiska
sannolikheten av att både
Förenta staterna och Sovjetunionen
känner en ömsesidig misstro i anledning
av de lager av vätebomber som hopar
sig i vartdera landet.

Herr Ohlin hade också ett något sarkastiskt
uttalande i anslutning till spioneriet
och ett uttalande av mig om att
den ryska noten med dess beskyllningar
kunde tyda på att man i Moskva började
komma till insikt om att detta spioneri
hade skadeverkningar och att det borde
upphöra. Jag vill bara tala om att min
tankegång var, att denna ryska not med
dess beskyllningar på ett flagrant sätt
visar den förlägenhet, vari sovjetregeringen
befinner sig när den för att möta
de framställningar som svenska regeringen
gjort angående spioneriet tar till
sådana beskyllningar som skett. Det
kan inte vara särskilt tilltalande för den
ryska regeringen att nödgas använda så
ineffektiva tillbyggen i debatten.

Herr Ohlin uttalade den förhoppningen,
att Sverige skulle medverka till att
Israels sjöfart tryggades såväl i Akababukten
som i Suczkanalen. Det har redan
gjorts vissa uttalanden av Sveriges
representant i Förenta Nationerna. I
enlighet med regeringens direktiv har
det sagts, att vi anser atl Akababukten
iir internationellt vatten och att Israels
handelsfartyg bör ha rätt alt gå igenom
sundet — även där det iir territorial -

vatten. Jag är dock övertygad om att
den frågan kommer upp i flera sammanhang
och att det således skall bli
tillfälle för Sverige att insistera på angelägenheten
av att Israels befogade intressen
i fråga om fri sjöfart både där
och i Suczkanalen blir respekterade.

Herr Hjalmarson har kommit solbränd
och vital till debatten här i kammaren.
Jag är övertygad om att vistelsen
i New York gjort honom gott även i
det avseendet, att han kommit till en
mycket positiv uppskattning av Förenta
Nationerna. Det var för mig en överraskning
att herr Hjalmarson i så hög
grad tog FN:s parti, om jag så får uttrycka
mig. Det var ur min synpunkt
tilltalande, inte minst därför att en del
av de borgerliga tidningarna här i Sverige
på sistone nedvärderat FN mycket
kraftigt. Jag gläder mig därför åt att
ha herr Hjalmarson på min sida. Jag
tror att man gör sig skyldig till en felbedömning
då man lägger de senaste
erfarenheterna till grund för en dylik
nedvärdering.

Herr Hjalmarson uttryckte också sin
starka tro på den idealitet, som inspirerar
FN:s verksamhet och särskilt Förenta
staternas aktiva insatser i FN. Då
han talade om detta kände jag mig riktigt
uppbyggd och tänkte att jag kunde
instämma med honom hela vägen. Jag
får emellertid lov att göra en liten reservation
även i fråga om detta parti av
herr Hjalmarsons anförande. Han blev
enligt min tanke nästan för idealistisk.
Det föreföll mig som om han ville se
FN som en färdig rättsorganisation och
inte tillräckligt beaktade, att det är mycket
lång väg innan vi kommer fram till
ett sådant tillstånd. FN är dock alltjämt
övervägande en politisk organisation,
även om stadgans bestämmelser och
många optimistiska förhoppningar vill
göra den till en rättsorganisation.

Herr Hjalmarson kanske syftade ännu
längre när han talade om FN som en
rättsorganisation. Den uppfordran han

Nr 9

Onsdagen den 20 mars 1957 fm.

Meddelande av utrikesministern; tillika svar på fråga ang. förstärkning av de svenska

insatserna för teknisk hjälp till mindre utvecklade områden i världen

riktade till Sovjetunionen att befria de
baltiska folken betydde väl, gissar jag,
att FN enligt hans mening skulle vara
den instans, som genomförde sådana
befrielser och sådana förändringar i
världens karta, förändringar i enlighet
med rättvisans princip. Om det är en
sådan idealism herr Hjalmarson avser,
så fruktar jag att denna idealism, om
den bleve mera allmänt tillämpad, kunde
medföra vissa risker för freden i
världen. Det är nämligen på många håll
det begåtts orättvisor, som fått bli bestående,
och man kan inte helt plötsligt
lägga rättvisans princip till grund
för att göra om den karta, som så småningom
har framkommit, låt vara genom
en hel serie av orättfärdiga krig.

Herr Hjalmarson kom också in på
Sovjetunionen och dess politik, och då
iklädde han sig sin gamla roll av åklagare
mot Sovjet. Det svenska högerpartiets
ledare brukar ju i våra utrikesdebatter
excellera i känsloladdade utbrott
mot Sovjet. Jag har intrycket att herr
Hjalmarson inte riktigt skulle gilla det
uttalande av Krustjev, som jag citerade
i mitt inlägg, där han säger att vi är
hänvisade till att bo på samma planet.
Herr Hjalmarson skulle helt säkert vilja
knuffa ut Sovjetunionen från denna
planet, om han hade förmåga därtill.
Då han nu inte har det gissar jag, att
hans målsättning är, att vi skall försöka
driva ut Sovjetunionen ur FN. När man
gör så hätska utfall och fäller så kategoriska
domar, måste meningen ju vara
att detta skall utmynna i något politiskt
mål, som då inte gärna kan vara annat
än att vi skall fördjupa klyftan mellan
öst och väst, att vi skall hålla oss absolut
utanför och inte ha Sovjet med i våra
organisationer.

Om detta är herr Hjalmarsons inställning,
så vill jag bara påpeka att den
helt och hållet strider mot de uttalanden
av president Eisenhower, som jag
tillät mig att citera i mitt tidigare anförande.
President Eisenhower anser

att man bör återuppta försöken att genom
kontakter och förhandlingar nå ett
visst mått av förståelse och samarbete.
Han sade att allt annat är oviktigt i
jämförelse med detta mål, och han tilllade
också några ord om sin önskan att
komma till samförstånd just med ryssarna.
Detta är naturligtvis i herr Hjalmarsons
ögon rena dårskapen, eller tror
herr Hjalmarson att man kan komma
fram på vägen att genom kontakter och
förhandlingar nå förståelse och samarbete,
om man startar med att storskälla
på Ryssland och dess politik i alla delar
av världen?

Från herr Hagbergs inlägg vill jag
bara plocka ut två punkter, där han
framställde frågor. Den första gällde
hur den svenska regeringen ställer sig
till de svenska fartygens betalning av
kanalavgifter vid passage genom Suezkanalen.
Jag vill då framhålla, att det
är rederiernas sak att ta ståndpunkt till
de avgifter, som skall erläggas då deras
fartyg går igenom en kanal, och regeringen
har inte lämnat några direktiv
till rederierna i detta avseende. Jag vill
inte utesluta möjligheten av att det kan
bli något slags uppgörelse mellan de
olika staternas regeringar om vissa riktlinjer
i denna fråga, men för närvarande
har den svenska regeringen inte givit
några direktiv och har heller ingen
laglig rätt att ge några direktiv till rederierna
i fråga om deras utnyttjande
av Suezkanalen och därmed sammanhängande
avgiftsbetalningar.

Vidare berörde herr Hagberg frågan
om trafikantorganisationen och beklagade
att Sverige var medlem i den. Trafikantorganisationen
bildades ju i höstas
i tanke att den skulle vara en part
i en uppgörelse med Egypten. Det misslyckades
den gången, och frågan kom
i stället till FN, där i fortsättningen de
frågor diskuterades, som tidigare behandlats
av trafikantorganisationen. För
närvarande företer trafikantorganisationen
inte mycken aktivitet, men man

Onsdagen den 20 mars 1957 fm.

Nr 9

Meddelande av utrikesministern; tillika svar på fråga ang. förstärkning av de svenska

insatserna för teknisk hjälp till mindre utvecklade områden i världen

kan kanske säga att den ligger i reserv
för att kunna vara till gagn, om en uppgörelse
skulle vinnas rörande trafiken
i Suezkanalen och man skulle få behov
av en organisation, som omfattar regeringarna
för de länder vilkas fartyg trafikerar
Suezkanalen. Jag kan alltså för
närvarande inte ge något besked om
vilken roll trafikantorganisationen
eventuellt kommer att få.

Sedan kanske jag får ta upp ett par
punkter som herr Heckscher berörde.
Jag vill då först lyckönska honom till
den debut, som han gjorde i kammaren
och som visar vilken van och tränad
talare han är. Han gjorde några anmärkningar
om att utrikespolitiken är
hela landets utrikespolitik och att utrikesministern
bör vara landets utrikesminister.
Han uppmanade mig att litet
mera framträda som sådan. Jag vet inte
om underlaget för dessa reflexioner
från herr Heckschers sida var, att det
alltid råder enighet beträffande utrikespolitiken.
Jag vill bara säga, att om
oppositionspartierna sluter upp kring
den utrikespolitik, som regeringen representerar,
så är jag fullt villig att
framträda som landets utrikesminister.

Herr Heckscher var litet orolig för
att jag i mitt anförande på tal om nedrustningsfrågan
hade sagt, att man kanske
kunde hysa en försiktig optimism
och att dödläget på denna punkt skulle
brytas. Herr Heckscher trodde inte
mycket på att man kunde hysa någon
optimism. Han menade, att det borde
visas med konkreta exempel. Ja, det
framkom i höstas dels ett reviderat
amerikanskt program för nedrustningen,
dels ett modifierat ryskt program.
Specialisterna på nedrustningsfrågan
kunde nog konstatera, att dessa huvudparter
i nedrustningsproblemet hade
jämkat litet på sina tidigare ståndpunkter;
de hade i olika avseenden visat en
önskan att gå till mötes synpunkter,
som hade framförts från motsidan. Det
betyder ju inte att man har ett nedrust -

ningsavtal inom räckhåll. Jag har inte
alls den uppfattningen, utan med »försiktig
optimism» menade jag bara, att
det kanske börjar röra sig en smula på
detta område. Det är ju mycket starka
intressen från folkens sida att någonting
görs, och om man inte kommer
fram till ett nedrustningsavtal, kan det
lätt hända att staterna ensidigt börjar
minska sina rustningar utan att det föreligger
något avtal härom.

Får jag sedan säga ett ord beträffande
det som herr Heckscher sade om
spioneriet. Jag har ingen invändning
att göra mot själva tankegången hos
herr Heckscher annat än i det avseendet,
att han drog väl långtgående slutsatser
av det faktum, att det förekommer
spioneri i vårt land från rysk sida.
Det är ju tyvärr så, att det alltjämt förekommer
spioneri i hela världen; Sovjet
inskränker sig ingalunda till Sverige
eller till Skandinavien. Under sådana
förhållanden kan man kanske inte
dra den slutsats, som herr Heckscher
tycktes vilja dra, att vi är alldeles särskilt
uppmärksammade i denna verksamhet
och att det skulle vara någonting
oerhört olycksbådande. Vi bör inte
lägga det på den bogen, och inte heller
bör vi, som herr Heckscher mycket riktigt
anmärkte, lägga det på det moraliserande
planet, utan det räcker att det
är en kränkning gentemot oss, att sådana
spioneriaffärer alltjämt pågår och
att den officiella representationen är
inblandad i dem.

Får jag komma tillbaka ett ögonblick
till herr Hjalmarson. Han uttalade den
anmärkningen, att försvars- och utrikespolitiken
hänger nära ihop. Det är
ju så sant som det är sagt. Han hade nu
ett önskemål, som väl är mera politiskt
än försvarspolitiskt, även om det kan
ha båda dessa aspekter. Jag syftar på
hans tankegång, att vi borde förvärva
atomvapen eller redskap för bruk av
atombomber genom köp från Förenta
staterna. Vi borde dessutom, om jag för -

Nr 9

Onsdagen den 20 mars 1957 fm.

Meddelande av utrikesministern; tillika svar på fråga ang. förstärkning av de svenska

insatserna för teknisk hjälp till mindre utvecklade områden i världen

stod honom rätt, försöka få svensk militär
personal tränad av utländska experter
i sättet att begagna dessa vapen.
Detta är ett krav som alla vet att
särskilt en tidning här i landet för
fram, nämligen Dagens Nyheter. För
denna tidning är ett dylikt engagemang,
som givetvis skulle politiskt binda oss
vid USA, ett naturligt led i dess ansträngningar
att få Sverige in i Atlantalliansen.
Men herr Hjalmarson skulle
ju inte företräda samma politik som
Dagens Nyheter. Därför förefaller det
mig inkonsekvent av honom att följa i
de spåren. Jag kan kanske inte säga att
jag blev överraskad, ty högerledaren
har ju ofta visat att han är en ganska
ljum anhängare av den förda utrikespolitiken.
Det låter visserligen så
oskuldsfullt när herr Hjalmarson motiverar
sitt uppslag med att vi köpt andra
vapen i USA och att vi då lika gärna
kan köpa även atomvapen utan att detta
komprometterar vår neutralitetspolitik.
Men det är verkligen, herr Hjalmarson,
en oerhörd skillnad mellan kärnvapen
och konventionella vapen. Det är därför
Förenta staterna genom särskild lagstiftning
har förbjudit försäljning och
export av atomvapen, under det att något
sådant förbud inte gäller i fråga
om annan krigsmateriel. Om det till
äventyrs skulle ske en ändring i denna
Förenta staternas hållning, så kan man
vara övertygad om att kärnvapen inte
ställs till förfogande för andra stater
än sådana som formellt eller reellt är
Förenta staternas allierade eller engagerade
på ett sätt som politiskt framstår
som likvärdigt med en allians. Men det
var ju inte dit vi ville komma med vår
alliansfria politik, åtminstone inte vi
som tagit denna politik på allvar.

Herr HJALMARSON (h) kort genmäle
:

Herr talman! Om jag får börja med
första delen av hans excellens utrikes -

ministerns anförande, så vill jag bara
erinra om att min inställning till FNarbetet
inte har undergått någon förändring.
Jag kanske för korthets skull
bara får i all vördsamhet erinra hans
excellens om den diskussion vi hade
för ett par år sedan om Achesonplanens
tillämpning för att bekräfta det
påståendet. Naturligtvis är jag lika
medveten som utrikesministern om att
FN inte representerar någon färdig
rättsordning, men jag tycker det är
angeläget att understryka, att möjligheterna
att göra allvar av tillskapandet
av en rättsordning i främsta rummet beror
på demokratiernas förmåga att hävda
FN-arbetets idéer.

I det sammanhanget gjorde utrikesministern
ett uttalande, som var något
av det mest häpnadsväckande jag har
hört. Tror verkligen utrikesministern ett
ögonblick på att det skulle innebära en
risk för freden i världen om Sovjetunionen
släppte de baltiska folken fria? Det
är naturligtvis tvärtom så, att Sovjetunionen
icke kunde lämna något mer
positivt bidrag för att skapa förutsättningar
för ett fredligt samarbete med
den västliga världen än genom att låta
de baltiska folken äntligen få sin frihet
åter.

Hur i all världen kan utrikesministern
komma på en sådan befängd idé som att
jag skulle önska att Sovjetunionen drevs
ut ur FN? Nej, Ers Excellens, någon
sådan inställning har jag inte. Tvärtom
strök jag under att det karakteristiska
för den västra världen — och vårt land
tillhör ju den — är att vi respekterar
ryssarnas rätt att ordna sina egna angelägenheter
som de vill. Men förutsättningarna
för ett vettigt samarbete måste,
såvitt jag förstår, vara tre: för det
första att ryssarna visar samma respekt
i förhållande till den demokratiska
världen; för det andra att ryssarna i
praktiken godtar FN-arbetets grundläggande
principer; och för det tredje
att ryssarna accepterar ett hederligt

Onsdagen den 20 mars 1957 fm.

Nr 9

Meddelande av utrikesministern; tillika svar på fråga ang. förstärkning av de svenska

insatserna för teknisk hjälp till mindre utvecklade områden i världen

språkbruk i det internationella umgänget.

Vem är det, Ers Excellens, som hindrar
en tillämpning av FN:s rättsprinciper
i Tysklandsfrågan, i den baltiska
frågan, i Ungernfrågan, i Koreafrågan?
Vem är det i verkligheten som blockerar
nedrustningen? Vem är det som
ständigt inför de arabiska länderna
misstänkliggör de demokratiska ländernas
ansträngningar i Mellersta Östern?
Vem är det som oavbrutet försöker utnyttja
spänningarna i den arabiska flyktingfrågan
för sina speciella syften?
Vem är det, Ers Excellens, om inte Sovjetunionen? När

man skickar oskyldigt folk i arbetsläger,
när man torterar dem, när
man skjuter ihjäl oskyldiga människor
och påstår att detta är ett led i arbetet
för att befria folken, är det då inte riktigt
att klart och tydligt säga ifrån, att
man använder ett förvänt språkbruk?
Här försöker man göra lögn till sanning.

Varje gång jag vågar framhålla detta,
sträcker hans excellens upp sitt neutrala
och alliansfria pekfinger och säger:
Så här får man inte uttrycka sig i kammaren!
Då vill jag tala om för utrikesministern,
att jag inte är insatt här
i riksdagen för att läsa upp diplomatiska
aktstycken. Jag är invald för att
efter bästa förmåga söka bilda mig eu
uppfattning i centrala frågor och sedermera
ge uttryck åt denna uppfattning.
Sedan länge har jag haft en stark
känsla av att den bild som utrikesministern
ger av det utrikespolitiska läget
är ensidig och subjektiv och att han
försöker sudda ut de avgörande skiljelinjerna
mellan den östra och den demokratiska
världen, att han därigenom
inte klargör förutsättningarna för ett
konstruktivt samarbete och går förbi
den i dagens läge centrala problemställningen,
nämligen att det är den aggressiva
sovjetryska politiken som utgör
det verkliga hotet mot möjligheterna att
trygga fred och frihet i världen.

Herr talman! Jag vet inte om jag
hinner gå in på atomvapenfrågan, men
om jag har någon sekund på mig skulle
jag i korthet vilja sammanfatta min
inställning så här: Det är icke fråga om
att försöka köpa atomprojektiler i USA
eller i England, utan det gäller sådana
tekniska instrument som behövs för att
vi skall kunna använda framtida atomprojektiler,
som vi själva är i stånd att
tillverka.

Jag märker att tiden är ute, men jag
kanske får återkomma till denna fråga
i ett senare inlägg för att ta upp hans
excellens utrikesministerns synpunkter.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Utrikesministern fann
inte anledning att ta upp det av mig
resta spörsmålet om ytterligare svenska
initiativ i Wallenbergaffären. Får jag
kanske komplettera med frågan, om det
är riktigt som har uppgivits i pressen,
att Rensinhoffs vittnesmål först hade
förkortats i planerna för vitboken, så
att det stycke, vari en viss kritik skulle
kunna framskymta mot den svenska regeringens
aktivitet strax efter världskriget,
skulle ha bortfallit. — Inte heller
talade utrikesministern om utredningen
om mestgynnadnation-klausulen
eller hade någon komplettering att
komma med rörande Mellanösterns problem.
Det förefaller alltså som om utrikesministerns
reflexioner på denna
punkt slutgiltigt framförts i hans inledningsyttrande
och ingenting därutöver
finns att tillägga.

Frågan om orsakerna till den nuvarande
högspänningen i världen har
verkligen ganska stor praktisk betydelse,
och därför tog utrikesministern upp
den. Gentemot mitt yttrande att inte
misstron utan den ryska pol itiken var
en huvudorsak till denna högspänning,
sade utrikesmnistern: »Ja, men politiken
är väl inspirerad av några tankar,
och bakom den ligger vid just en miss -

Nr 9

Onsdagen den 20 mars 1957 fm.

Meddelande av utrikesministern; tillika svar på fråga ang. förstärkning av de svenska

insatserna för teknisk hjälp till mindre utvecklade områden i världen

tro? Sovjetunionen har varit utsatt för
två angreppskrig.» Tillåt mig, herr talman,
att göra två korta observationer.
Det är klart att misstron spelar in, men
utrikesministern hoppar i varje fall
över det mellanled som är den ryska
politiken i Tyskland och mot satellitstaterna
och som väl är en avgörande
och tyvärr nog så reell grund för misstro
i det demokratiska lägret mot den
ryska politiken i stort. Misstro är tyvärr
någonting som finns på båda sidor,
men det är ju den skillnaden att
misstron i väster har denna aktuella
grund som jag här talade om.

Att ändra den ryska politiken genom
att på något sätt avlägsna misstron i
största allmänhet torde vara omöjligt,
ty det förhåller sig väl ändå så, herr
utrikesminister, att den ryska politiken
i Tyskland och satellitstaterna inte bara
är en politik tillkommen på grund av
misstro och i defensivt syfte. Den har
också tyvärr ett offensivt drag, en förbindelse
med tanken att kommunismens
makt i världen skall utbredas. De ryska
kommunisterna anser det vara en historisk
nödvändighet att kommunismen
segrar i världen, och de vill hjälpa till
så att denna historiska process blir förverkligad
så snart som möjligt.

Vi skall naturligtvis inte fördjupa
klyftan mellan Öst och Väst, men låt oss
erkänna vad denna klyfta i dag i huvudsak
beror på. Jag upprepar att det
är ett svenskt intresse att ha goda relationer
till grannstaten Sovjetryssland,
men det bör inte hindra oss att kallt
och nyktert bedöma vad som sker och
-— enligt mitt sätt att se — också kallt
och nyktert yttra det här i kammaren
samt sedan i FN handla i överensstämmelse
med denna vår nyktra bedömning.

Herr Heckscher, som jag vill lyckönska
till ett mycket intressant och väl
framfört anförande, uttalade det önskemålet,
att utrikesministern Undén skulle
tala för alla partier som landets utri -

kesminister. Jag kan inte säga att jag
har några så stora förhoppningar om
att herr Undéns speciella sätt att tala
skall riktigt reflektera tänkesättet hos
alla de demokratiska partierna, hur
överens vi än är om den alliansfria
linjen.

Jag såg i en amerikansk tidning härom
dagen hur någon sagt om utrikesminister
Dulles, att om man bara kunde
se bort ifrån vad utrikesministern säger
i sina tal och tänka på hur han
handlar, så skulle han alls inte vara
någon dålig utrikesminister, tvärtom.
Ibland kan man göra liknande reflexioner
om den svenske utrikesministern.

Herr HECKSCHER (h) kort genmäle:

Herr talman! Hans excellens utrikesministern
tog upp tre punkter av vad jag
hade sagt här. Den första gällde frågan
om tolkning av de Tyska spioneriaffärerna,
och utrikesministern ansåg att
man inte skulle ta så allvarligt på detta.
Det förekommer spioneri överallt och
det rör sig, tycktes han mena, om ett
slags rutinmässigt spioneri, som ingår
i det normala umgänget mellan Sovjetunionen
och andra länder.

Det är möjligt att det förhåller sig så,
men man kanske också frågar sig om
inte utrikesministern möjligen blivit en
liten smula avtrubbad genom de ständigt
återkommande ryska spionaffärerna,
där han måste ha någon svårighet
att varje gång variera formuleringen av
noterna när han framför sina protester;
det hela får kanske sålunda en viss prägel
av rutin.

Vad beträffar nedrustningen ber jag
få tacka för det svar utrikesministern
gav. Han hade aldrig menat någonting
annat än att programmet i nedrustningsfrågan
höll på att jämkas litet, och
något nedrustningsavtal funnes inte inom
räckhåll. Det var en mycket klarläggande
förklaring. Den innebär kort
och gott att förhandlingarna går något

Onsdagen den 20 mars 1957 fm.

Nr 9

Meddelande av utrikesministern; tillika svar på fråga ang. förstärkning av de svenska

insatserna för teknisk hjälp till mindre utvecklade områden i världen

bättre, men det blir inte någon nedrustning,
och det kan man ju ha skäl att
komma ihåg.

Vad slutligen beträffar uttrycket »landets
utrikesminister» så svarade hans
excellens där, att om oppositionen var
villig att ansluta sig till allt vad han
sade, skulle han också gärna tala för
oppositionens räkning. Nu måste jag säga
att jag tycker att oppositionspartierna
i Sverige har anslutit sig till regeringens
utrikespolitik i en utsträckning
som är mycket påtaglig och som ibland
också från regeringens sida har bestyrkts.
Men det är ju inte det som saken
gäller. En gemensam politik innebär
att såväl utrikespolitiken som de
uttalanden som görs om utrikespolitiken
fastställes under ständig ömsesidig diskussion,
under ständiga konsultationer
och vid behov med ömsesidiga eftergifter.
Det är klart att även socialministern,
finansministern eller vem det må
vara skulle kunna säga på samma sätt
som herr Undén, att han gärna skulle
vilja tala för andra partier, om de instämde
i allt vad han sade. Men när det
gäller utrikesministern ligger saken till
på ett annat sätt. I förhållande till utlandet
är det nämligen av stor vikt att
klargöra att ett eventuellt regeringsskifte,
om ett sådan någon gång skulle
komma till stånd — jag vet inte om
herr Undén anser det uteslutet — icke
innebär någon förändring av utrikespolitiken.
För att uppnå detta resultat
kan det vara skäl att inte bara sluta
upp från den ena eller den andra sidan
utan också att hålla en viss ömsesidig
kontakt, litet mera än vad som är formellt
givet.

Jag tror att vad herr Ohlin där sade
är mycket riktigt, nämligen att kontakten
kanske är starkare när det gäller
de faktiska åtgärderna. Det skulle emellertid
vara önskvärt, att den även eljest
hade litet större omfattning, vare sig
det gäller uttalanden eller frånvaro av
uttalanden.

Herr HAGBERG (k) kort genmäle:

Herr talman! I den deklaration som
de 18 staterna, alltså även Sverige, antog
vid bildandet av trafikantorganisationen
heter det i punkt 4 om dess uppgifter:
»att mottaga, förvalta och utgiva
belopp, härrörande från avgifter och
andra betalningar, vilka må erläggas
till SCUA av dem som använda kanalen,
med förbehåll för bestående rättigheter
och i avvaktan på slutlig uppgörelse».

Denna bestämmelse har Sverige alltså
anslutit sig till, och det var den förklaring
som gavs i utrikesministerns anförande
som föranledde mina spörsmål.

Jag vill konstatera att det första svaret,
att det blir rederiernas sak att avgöra,
om de skall betala avgifter eller
inte, kan betraktas som tillfredsställande,
om man får förutsätta att organisationen
inte skall få påverka Sveriges
handlande.

Jag tyckte i det andra svaret, att just
denna tanke skymtade fram, att organisationen
för närvarande saknar verklig
betydelse, i varje fall att den inte
kan fungera. Men om så är förhållandet
måste det väl öka misstron mot det lätta
sätt, varpå man ansluter vårt land till
en organisation, som inte kan fungera
men som i alla fall troligen spelade en
viss roll för att åstadkomma de svårigheter
för trafiken som sedan uppstod.

Jag vill alltså utläsa ur utrikesministerns
svar, att vårt medlemskap i denna
organisation inte kommer att leda till
att vi kommer att respektera dess bestämmelser.
En annan fråga är ju, vilken
uppgörelse som eventuellt kan träffas
mellan Förenta Nationerna och
Egypten i dessa frågor, men det ändrar
inte, tror jag, själva rättssaken. Egypten
har rätt att nationalisera kanalen — det
måste betraktas först och främst som
Egyptens angelägenhet — och följaktligen
bör Sverige såsom trafikant på
densamma också betala kanalavgifter

Nr 9

Onsdagen den 20 mars 1957 fm.

Meddelande av utrikesministern; tillika svar på fråga ang. förstärkning av de svenska

insatserna för teknisk hjälp till mindre utvecklade områden i världen

till den makt som har att administrera
och sköta kanalen.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN:

Herr talman! Herr Heckscher hade
inte något riktigt troget återgivande av
vad jag sagt om spionerierna.

Jag instämde med herr Heckscher i
det väsentliga. Jag gjorde en reservation
nämligen beträffande herr Heckschers
åsikt att en särskild fara för Sverige
indikerades av att spioneriet riktades
just mot de skandinaviska länderna.
Då gjorde jag den anmärkningen,
att eftersom spioneri pågår nästan över
hela världen, har man inte anledning
att dra den slutsatsen av spionerierna,
att just Sverige var utsatt för något speciellt
hot. Min förkastelsedom över
spioneriet har varit lika kategoriskt
som herr Heckschers.

Sedan klagade herr Heckscher över
att det var bristfällig kontakt i utrikespolitiska
frågor. Jag tycker det är litet
djärvt av herr Heckscher som nybliven
riksdagsman att redan nu i kammaren
beklaga sig över att det inte är nog
kontakt i utrikespolitiska frågor. Han
får väl finna så småningom att vi har
en utrikesnämnd och att vi har åtskillig
kontakt på annat sätt partierna
emellan, även om han inte ännu har
haft erfarenhet av det.

Herr Hagberg gjorde en helt godtycklig
tolkning av vad jag hade sagt, och
jag skall inte fördjupa mig i det.

I fråga om herr Ohlins sista inlägg
skall jag bara säga, att han tycktes vilja
bestrida möjligheten av att det från
rysk sida kan finnas misstro. Han gjorde
sedan det djärva påståendet, att den
som hyste misstro förde en defensiv
politik.

Jag vill påpeka för herr Ohlin att
misstro kan leda både till offensiv och
defensiv politik, och det ligger ingenting
i det ordet om det ena eller det

andra är fallet. Jag hade inte med mina
korla ord i mitt inledningsanförande
någon avsikt att fördjupa mig i det
problemet, och det skall jag inte heller
nu ge mig in på.

I fråga om Mellersta Östern klagade
herr Ohlin över att jag inte hade gjort
några mera ingående uttalanden. Jag
vill med anledning därav först och främst
säga, att jag gav den upplysningar,
att svenska ombudet i FN-församlingen
hade givit sitt stöd åt Israels krav på
fri sjöfart i Suezkanalen och Akababukten.

Vad beträffar andra spörsmål, som
just i dagarna är aktuella, tror jag inte
det kan vara lämpligt, att en svensk
utrikesminister tar position i den ena
eller andra förhandlingsfrågan som är
så ömtålig, som fallet är just nu. Det är
fullt avsiktligt som jag inte går närmare
in på de många frågor, som nu
skall avhandlas mellan generalsekreterare
Hammarskjöld, den egyptiska presidenten
och Israels regering.

Jag hoppade tyvärr över den fråga
herr Ohlin ställde angående utredningen
om mestgynnadnations-klausulens
verkningar. Jag har inte mycket att säga
om den saken. Det föreligger en utredning,
som har varit avsedd som ledtråd
för dem som sysslar med dessa
frågor. Men utredningens natur är sådan,
att det i hög grad rör sig om teoretiska
reflexioner. Utredningen kan ju
inte ge besked om huruvida mestgynnadnations-klausulen
är tillämplig i en
viss situation eller beträffande ett visst
avtal. Utredningsmännen har nämligen
inte någon auktoritativ befogenhet att
tolka dessa invecklade rättsregler. Jag
har inte tänkt, att någon särskild åtgärd
skulle ifrågakomma i anledning av utredningen,
utan meningen är, att den
skulle vara till hjälp och stöd, när man
kommer in på positiva förhandlingsfrågor.

Rörande Wallenbergaffären efterlyste
herr Ohlin också ett besked. Jag vill

Nr 9

Onsdagen den 20 mars 1957 fm.

Meddelande av utrikesministern; tillika svar

insatserna för teknisk hjälp till mindre utvecklade

bara säga, att i den frågan har regeringen,
tack vare de undersökningar
och utredningar som har kunnat göras
inom utrikesdepartementet med uppbjudande
av stora personella och ekonomiska
resurser, lyckats komma så långt,
att vi fått fram det erkännandet, att
Wallenberg hade hållits i fängelse i
Sovjetunionen. Vi har nu fått denna
not, som erkänner detta och som beklagar
vad som har skett gentemot Wallenberg
och där det dessutom påstås
eller åtminstone dras den slutsatsen av
det material som framkommit, att han
har avlidit vid en viss tidpunkt.

Det är klart att vi inte kan ha några
säkra uppfattningar om vad som är riktigt
och vad som kan vara oriktigt i
denna fråga. Om det kommer fram något
ytterligare material, vare sig här i
landet eller i Sovjetunionen, hoppas vi
kunna fullfölja saken. Jag har i den
not som är återgiven i vitboken givit
uttryck åt den meningen, att vi får utgå
ifrån att om Sovjetunionen får tillfälle
att skapa klarhet, skall vi få del av
detta besked, och om vi å vår sida finner
några nya fakta, som antingen innebär,
att vissa gjorda antaganden är
felaktiga eller som tyder på att Wallenberg
levat längre än till den tidpunkt,
som antydes i den ryska noten, får vi
ta upp det på nytt till förhandling med
sovjetregeringen. Någonting därutöver
är jag inte i tillfälle att säga.

Vad beträffar frågan erm det vittne
som herr Ohlin talade om, så är det
efter vad mina medarbetare meddelat
mig så, att det vittnesmål, som åtcrgivits
i vitboken, var det vittnesmål som gavs
under edlig förpliktelse. Vittnet hade
hörts vid ett tidigare tillfälle och då
givit en i viss mån annan version, men
man har i vitboken publicerat den version,
som framkommit vid förhör under
edlig förpliktelse. Jag vill tillägga, eftersom
herr Ohlins frågor kanske utgjorde
någon slags insinuation mot mig,

på fråga ang. förstärkning av de svenska
områden i världen

att jag inte själv personligen handlagt
frågan.

Så kommer jag fram till herr Hjalmarson.
Han uttalade mycket emfatiskt
sin häpnad över att jag hade sagt, att
det var risk för freden, om Sovjetunionen
släppte de baltiska staterna. Något
sådant har jag naturligtvis inte sagt.
Det är inte någon risk för freden, om något
land, vilket land i världen det vara
må, befriar undertryckta folk, eller om
ett land går med på att styckas upp i
sina naturliga delar.

Vad jag sade var att jag, eftersom herr
Hjalmarson tog upp frågan, att Sovjet
borde befria de baltiska länderna och
detta kom omedelbart efter hans hyllning
av Förenta Nationerna som rättens
organisation, drog den hypotetiska
slutsatsen, att herr Hjalmarson menade,
att Förenta Nationerna skulle ha sådana
uppgifter som att befria länder eller
folk som önskade befrielse. Jag förklarade
då, att om en sådan uppfattning
skulle bli utbredd, att en internationell
organisation skulle söka åstadkomma
rättelse av vad som har blivit
kränkt under förflutna tider, skulle det
måhända inte precis främja freden. Det
var en tankegång, som jag tror var så
banal och självklar, att det inte alls
krävdes några exalterade vändningar
från herr Hjalmarsons sida, för att han
skulle kunna förstå den tankegången.

Jag frågade vidare, om det inte var
herr Hjalmarsons mening, att vi skulle
driva ut Sovjet ur Förenta Nationerna.
Det var fortfarande hans sätt att komma
med känsloladdade utbrott mot Sovjet
som ledde mig till den frågan. Nu säger
han, att det inte alls varit hans tanke.
Han vill ha kvar Sovjet i Förenta Nationerna
och tydligen ha samarbete med
Sovjet, trots sin starka aversion mot
Sovjetunionen. Vidare säger han i detta
sammanhang, att han inte är tilltalad
av att få sådana här reprimander för
att han uttalar kritik mot Sovjet i riks -

(; — Andra kammarens protokoll 1957. Nr 9

Nr 9

Onsdagen den 20 mars 1957 fm.

Meddelande av utrikesministern; tillika svar på fråga ang. förstärkning av de svenska

insatserna för teknisk hjälp till mindre utvecklade områden i världen

dagen. Han sitter här för att uttala
sina åsikter. Jag trodde att herr Hjalmarson
satt i riksdagen som högerpartiets
ledare för att driva svensk utrikespolitik.
Det var detta som föranledde
mig att fråga, vart herr Hjalmarson
egentligen ville komma med detta att
axla åklagarens kappa och vid utrikesdebatt
efter utrikesdebatt fara ut i ett,
som jag kallade det, storskällande mot
Sovjetunionen. Herr Hjalmarson har
väl ett mål för sin kritik? Det är väl
inte bara fråga om en lust att ge uttryck
för sina högst individuella känslor?

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Utrikesministern säger
att misstro väl kan leda till en offensiv
rysk politik. Men, herr utrikesminister,
om man vill förklara den ryska offensiva
politiken och Sovjetunionens förfaringsätt
i Tyskland och mot satellitstaterna
bara med misstro och antyda,
att om man kunde avlägsna denna misstro,
så skulle hela politiken läggas om,
så anser jag detta tyvärr vara en allvarlig
feltolkning, som i ett givet läge möjligen
skulle kunna leda till att utrikesministern
i en för vårt land mycket betydelsefull
fråga företräder en icke
grundad politisk åsikt. Därför tror jag
att det inte är oviktigt att denna sak
diskuteras, även om det inte kan bli så
grundligt.

Vad Mellanöstern beträffar finns det
dock en del känsliga frågor, som inte
kan behandlas vid varje tillfälle. Jag har
emellertid ett starkt intryck av att man
t. ex. i London är mindre återhållsam,
när det gäller att diskutera känsliga
frågor, än vad utrikesminister Undén
är här.

Vad angår mestgynnadnations-klausulen
vill jag fråga varför man gjort en
utredning i frågan, om den skall vara
till bara för sin egen skull. Vore det inte
lämpligt att frågan togs upp till ingående
diskussion regeringarna emellan och

på deras initiativ kanske även i Nordiska
rådet och i en del andra sammanhang?
Då kunde man få en så klar
bild som möjligt av läget, vilket kan
vara bra, när frågan kommer upp i
GATT-sammanhang.

Beträffande Wallenbergaffären ställde
jag en fråga, och utrikesministern svarade
med ett av sina älsklingsuttryck,
nämligen att frågan var en insinuation.
Jag tycker emellertid att utrikesministern
borde varit tacksam för detta tillfälle
att komma med en förklaring. Jag
ställde bara en enkel fråga, och jag vill
ingalunda gå i god för den uppgift som
låg bakom.

Vad beträffar det väsentliga i Wallenbergaffären
säger utrikesministern,
att om ytterligare material kommer
fram, så skall man handla. Enligt min
mening bör den svenska regeringen
emellertid inte avvakta att ytterligare
material skall komma fram, utan man
bör omedelbart begära informationer
om allt det material som finns i Sovjetunionen
rörande Wallenbergs vistelse
där från första dagen till den dag ryssarna
säger att han dog. Regeringen bör
begära en genomgång av det material
som finns och dessutom en förteckning
över alla Tyska fånganstalter. Trots att vi
på goda grunder förklarat oss förvissade
om att Wallenberg fanns i Sovjetunionen,
har man där tidigare inte ens gått
igenom listorna över de intagna på här
relevanta fånganstalter. Först nu — efter
tio år — har man gjort det och därvid
funnit att Wallenberg har suttit i
ryskt fängelse. Nog för att de ryska
fånganstalterna är ganska många, men
det borde ändå vara möjligt att från
svensk sida, på de mycket goda grunder
som föreligger, begära ytterligare
upplysningar utan dröjsmål.

Herr HJALMARSON (h) kort genmäle
:

Herr talman! Vad är syftet med vår

Onsdagen den 20 mars 1957 fm. Nr 9 83

Meddelande av utrikesministern; tillika svar på fråga ang. förstärkning av de svenska
insatserna för teknisk hjälp till mindre utvecklade områden i världen

utrikespolitiska debatt? Jo, framför allt
att vi alla skall kunna bilda oss en så
klar och riktig uppfattning som möjligt
om den situation vi befinner oss i.
För min del har jag aldrig stuckit under
stol med att jag finner falskheten i
den sovjetryska attityden avskyvärd.
Vi kan emellertid lämna den saken därhän.
Det avgörande här är en annan
frågeställning, nämligen huruvida det
sätt jag har begagnat för att karakterisera
den sovjetryska utrikespolitiken är
i sak riktigt eller ej. Om utrikesministern
skulle vilja gå in på den frågeställningen,
så tror jag att debatten skulle
bli mera fruktbärande.

Samtidigt kanske utrikesministern
också kunde svara på en annan fråga,
nämligen denna: Delar Ers Excellens
uppfattningen att det är Sovjetunionens
aggressiva politik som utgör det stora
hotet mot freden — eller har Ers Excellens
någon annan mening på den punkten? F''örenta

Nationerna har icke någon
egen militär makt, men jag anser det i
allra högsta grad vara en uppgift för
FN att ge sitt moraliska stöd, så långt
detta är möjligt, till förmån för de undertryckta
och förslavade folkens befrielse.
Har Ers Excellens i den punkten
någon annan uppfattning än jag?

Till sist endast några ord beträffande
frågan om att vi utifrån skulle söka
köpa de tekniska instrument som behövs
för användande av vapen med
atomladdning. Enligt min mening finns
det tre skäl som talar för att vi borde
ha utsikter att få köpa dessa instrument.

För det första, såvitt jag förstår är
det en allmän uppfattning, att Skandinavien
militärt sett utgör en strategisk
enhet och att det är omöjligt att försvara
Norge, om det svenska försvaret
faller sönder. Sverige skulle emellertid
komma i ett hopplöst underläge utan
tillgång på atomvapen.

För det andra vet man, alt vi om

några år kommer att bli i stånd att tillverka
egna atomvapen för taktiskt bruk,
och det måste då vara ganska naturligt
att säga sig, att vi lika gärna kan få de
tekniska instrumenten nu för att utnyttja
atomvapen. Man vet ju ändå att
vi aldrig kommer att missbruka dem.

För det tredje finns det ute i världen
en allmän respekt för vårt sätt att sköta
våra försvarsfrågor. Svenskt försvar
och svensk försvarsvilja har skaffat oss
sympatier och en good will, som vi i
detta sammanhang bör kunna dra fördel
av.

Genom att i dag söka skaffa oss de
tekniska möjligheterna att utnyttja
atomprojektiler i vårt försvar blir vi
inte mera beroende av t. ex. USA. Tvärtom,
vi får en mera fri och oberoende
ställning, när vi själva har atomvapen
och instrumenten för dessa vapens utnyttjande.
Har vi åtminstone själva avskjutningsinstrumenten,
blir det lättare
att bistå oss i ett kritiskt läge. I avsaknad
härav blir vårt beroende av bistånd
västerifrån väsentligt mycket större än
eljest.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN:

Herr talman! Herr Ohlin tyckte inte
om att jag använde ordet »insinuation»
i fråga om vittnesmålet i Wallenbergaffären.
Att jag använde det ordet berodde
på att frågan förut hade behandlats av
tidningarna, som insinuerat, att man på
utrikesdepartementet ändrat ett avgivet
vittnesmål. När nu herr Ohlin i denna
högtidliga form kommer och framställer
eu fråga i andra kammaren om hur det
förhåller sig med detta vittnesmål, måste
jag tro, att han också hade några
misstankar om att man i utrikesdepartementet
ändrat ett vittnesmål. Det var
därför jag kallade det en »insinuation».

Vad beträffar herr Ohlins inställning
till vår fortsatta aktion i Wallenbergfrågan
tycks han mena, att Sverige

Nr 9

Onsdagen den 20 mars 1957 fm.

Meddelande av utrikesministern; tillika svar på fråga ang. förstärkning av de svenska

insatserna för teknisk hjälp till mindre utvecklade områden i världen

skulle begära att själv få verkställa en
undersökning eller föreskriva för Sovjet
på vad sätt man skulle undersöka
de frågor om Wallenberg som det kan
bli tal om. Jag tror inte att det någonsin
förekommit några precedensfall i
det internationella umgänget av den arten,
d. v. s. att den ena staten säger till
den andra, att »Vi tror inte på edra
undersökningar. Låt oss göra dem själva
eller låt oss föreskriva på vad sätt de
skall bedrivas.» Jag tror inte att herr
Ohlin, om han vore i regeringsställning,
skulle komma på idén att framställa
ett sådant yrkande till ett främmande
land.

Herr Hjalmarson frågade, om jag instämde
i att Sovjet var skuld till det
spända läget i världen. Ja, herr Hjalmarson,
jag brukar inte ge några sådana
onyanserade omdömen. Herr Hjalmarsons
älsklingssätt att måla allting i svart
och vitt finner jag föga tillfredsställande.
Då han frågar, om jag håller
med om att man skall ge sitt moraliska
stöd till de undertryckta folkens befrielse,
vill jag säga, att det beror helt och
hållet på förhållandena. Jag vill erinra
herr Hjalmarson om att när den ungerska
resningen var akut i höstas, förhöll
sig västmakterna ytterst försiktiga för
att inte genom ett oförsiktigt stöd föranleda
att läget utvecklade sig till ett
krig. Jag föreställer mig, att Sverige
skulle resonera på samma sätt som västmakterna
gjorde den gången, om situationen
vore sådan, att ett oförsiktigt
stöd kunde leda till värre olyckor än att
behålla status quo.

Herr BRACONIER (h):

Herr talman! Debatten har ju på sistone
kommit att kretsa kring orsakerna
till spänningen i världen. Hans excellens
utrikesministern har förebrått herr
Hjalmarson för att denne i pregnanta
ordalag tecknat Sovjetunionens aggressiva
planer. Det kanske då kan vara

skäl att till kammarens protokoll få
antecknat något av det anförande hans
excellens herr ministern för utrikes
ärendena höll i Förenta Nationerna den
29 november 1956. Han kom där in
bl. a. på den fundamentala frågan om
vad som är orsaken till spänningen i
världen. Eftersom hans excellens herr
ministern för utrikes ärendena nu så
starkt kritiserade herr Hjalmarson, tar
jag mig friheten citera något ur det
nämnda anförandet, för att vi skall få
klarhet om vad som enligt herr Undéns
mening krävs för att få till stånd en
avspänningspolitik.

Utrikesminister Undén sade då: »Sovjetunionens
ledning vill få oss att tro,
att alla motståndare till rådande regimer
i randstaterna är fascistcr och att
Sovjetunionen följer en högre politisk
lag genom att med våld undertrycka
varje försök att ändra en bestående
kommunistisk regim.» Sedan fortsätter
utrikesminister Undén sin kritik mot
Sovjetunionen och säger: »Inte är vi
några fascistiska länder. Behöver det
stora och mäktiga Sovjetunionen anse
sin säkerhet stå på spel för att randstaterna
eller några av dem etablerar
demokratiska politiska system, som är
avvikande från Sovjets?» I fortsättningen
heter det: »Sovjetunionen har —-bortsett från alla andra synpunkter på
dessa händelser — begått ett stort politiskt
misstag genom att vägra tolerera
en folkrörelse i Ungern, som tenderat
mot större politisk demokrati.» Och så
slutar utrikesminister Undén sitt anförande
i Förenta Nationernas generalförsamling
genom att säga följande:
»Endast praktisk handling från Sovjetunionens
sida, som leder till ökad politisk
medborgerlig frihet och nationellt
oberoende åt det ungerska folket, skulle
kunna bli en ny utgångspunkt för en
avspänningens politik.»

Nu är hans excellens herr ministern
för utrikes ärendena inte här i kammaren,
men kan man tolka hans anföran -

Onsdagen den 20 mars 1957 fm.

Nr 9

Meddelande av utrikesministern; tillika svar på fråga ang. förstärkning av de svenska

insatserna för teknisk hjälp till mindre utvecklade områden i världen

de i Förenta Nationernas generalförsamling
med de avslutningsord jag citerade
på annat sätt än att det är Sovjetunionen
som genom sin politik i Europa
främst har skapat denna misstro? Herr
Undéns anförande vid det tillfället var
en klar protest mot det sovjetryska systemet.

När fru Thorsson i sitt intressanta
anförande ville göra gällande, att konflikten
i högsta grad berodde på att det
var fråga om rika och fattiga länder
och inte så mycket på att det finns
ideologiska motsättningar, vill jag säga
till henne, att utrikesministerns anförande
vittnar om en helt annan uppfattning.

Det är väl för övrigt otänkbart, vilka
insatser vi än gör för så stora länder
som Indien och Kina, att denna hjälp
inom rimlig tid skulle kunna leda till
en revolutionerande förändring av levnadsstandarden
inom respektive länder.
Däremot är det uppenbart, som herr
Undén sade i generalförsamlingen i november,
att en ändring av Sovjetunionens
politik är första förutsättningen
för en avspänning. Jag kan då inte förstå
varför hans excellens utrikesministern
är så kritisk mot herr Hjalmarson,
då han säger detsamma som utrikesministern
själv i detta citat.

När man sedan kommer in på frågan
— som också herr Hecksclier berörde
■— om stödet till de underutvecklade
länderna, är det naturligt att man i hög
grad måste inrikta krafterna på detta.
Förenta Nationerna har dock inte lyckats
med en rad betydligt mindre, humanitära
problem, exempelvis upplösandet
av »gammalflyktingarnas» läger
i Österrike, som nu existerat i över tio
år — där finns ca 70 000 människor
sedan 1945. Jag skulle vilja vädja till
den svenska regeringen att i högre grad
inrikta ansträngningarna på att få bort
dessa gammalflyktingars läger för att
verkligen visa dem, att Förenta Nationerna
kan föra en sant human politik.

Handelsminister Lange yttrade i en
frågedebatt här för en månad sedan, att
i utrikesdebatten i dag skulle vi få material
som gjorde det möjligt för oss att
mera ingående diskutera frågan om den
gemensamma europeiska marknaden.
Jag tror att den som lyssnat till dagens
debatt inte kan påstå, att vi har fått
något sådant material som möjliggör en
riktig bedömning av den europeiska
marknadens förhållande till exempelvis
Brysselstaternas union. Inte med ett ord
har, såvitt jag kunnat höra, den vitala
frågan tagits upp, huruvida Brysselstaternas
tullunion står i strid med GATTavtalet.
Enligt många experters mening
är denna tullunion helt stridande mot
det GATT-avtal som vi i andra sammanhang
följer. Nu blir inte, såsom herr
Ohlin påpekade i sitt första anförande,
utredningen om den gemensamma nordiska
marknaden klar förrän i sommar.
Jag delar helt hans uppfattning att det
är tvivelaktigt om riksdagen då blir i
tillfälle att i tid diskutera dessa problem.

Herr Ohlin har lagt fram ett stort betänkande
som jag under nyssnämnda
frågedebatt tillät mig kalla Ohlin-betänkandet,
en beteckning som herr Lange
föreföll vara skeptisk emot; jag har
emellertid konstaterat att herr Ohlin
verkligen var ordförande i det utskott
som behandlade den gemensamma marknaden,
och jag tillåter mig därför fortfarande
att kalla det för Ohlin-betänkandet.
Det är uppenbart att frågan om
en gemensam europeisk marknad berör
mycket komplicerade problem, t. ex.
frågan om arbetskraftens rörlighet. Vi
hörde av herr Skoglund i Umeå, den
socialdemokratiske gruppledaren i denna
kammare, att Nordiska rådet skulle
ta upp de stora problemen; man skulle
framför allt koncentrera sig på dem.
Det är självklart att dessa stora problem
alltid väcker den livligaste debatten,
men jag ifrågasätter dock om man inte
i Nordiska rådet steg för steg också

Nr 9

Onsdagen den 20 mars 1957 fm.

Meddelande av utrikesministern; tillika svar på fråga ang. förstärkning av de svenska

insatserna för teknisk hjälp till mindre utvecklade områden i världen

måste ta upp vad man kallar detaljfrågor.

Hur kan man bygga upp en samverkan
rörande ett gemensamt nordiskt
kulturarbete utan att ta upp en rad detaljfrågor?
Jag skulle gärna velat liöra
hur herr Skoglund i Umeå för framtiden
tänker sig att Nordiska rådet skall
arbeta. I år i Helsingfors förelåg där
ingen utredning om den gemensamma
nordiska marknaden. Detta problem
kan man alltså inte ta upp där. Vilka
stora frågor skall man över huvud taget
diskutera, när utredningen inte är färdig?
Jag tror att i många fält måste
Nordiska rådet syssla också med en rad
detaljfrågor, även om dessa naturligtvis
inte kan föranleda så stor uppmärksamhet
från allmänhetens sida.

Jag vill erinra om att en norsk tidning,
Verdens Gang, nyligen riktade en
skarp kritik mot Sveriges förmenta
negativism när det gällde samverkan i
fråga om atomkraftens användning för
fredligt bruk. Och från finländsk sida
har det framhållits att beträffande samverkan
på flygets område har Finland
inte alls kommit med, vilket man där
skulle ha önskat. Även dylika problem
måste Nordiska rådet givetvis ta upp,
om man över huvud taget skall kunna
steg för steg förverkliga ett gemensamt
nordiskt samarbete.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena förebrådde herr Heckscher
starkt för att han kritiserat den
bristande kontakten i utrikesfrågor mellan
regering och riksdag. Herr Undén
sade, att det är anmärkningsvärt att en
nykomling på detta sätt går till angrepp
i sitt första anförande i en utrikesdebatt.
Ja, herr utrikesminister, men faktum
är att när vi diskuterar utrikesfrågor
i denna kammare har vi inte det
material tillgängligt som vi skulle behöva.

Jag vill erinra om hur svårt det kan
vara ibland att få tag i en översättning
av de anföranden, som hållits av de

svenska delegaterna i Förenta Nationerna.
Jag har i åratal begärt hos utrikesdepartementet
att vi skulle få dessa
anföranden liggande här i riksdagens
bibliotek. De fanns inte där för någon
vecka sedan. Sedan dess har jag lyckats
få dem, och nu finns de i riksdagsbiblioteket.
Det är väl ändå rätt
anmärkningsvärt att UD inte kontinuerligt
ger oss dessa informationer, sådana
som man får i vilken ekonomisk fråga
som helst. Men här i riksdagen skall vi
när det gäller dessa angelägenheter, som
är så ytterst invecklade — inte minst
vad beträffar det ekonomiska samarbetet
inom en gemensam europeisk marknad
— inte få upplysningar. Jag skulle
gärna ha velat ställa den frågan till handelsminister
Lange, om han verkligen
tycker att vi här i riksdagen i dag, som
han utlovade för en månad sedan, har
fått ett material, som gör oss alla kompetenta
att bedöma den besvärliga frågan
om jordbrukets ställning i ett frihandelsområde,
när det dessutom finns
en tullunion mellan sex stater, som i
viss mån kan innebära en diskriminering
av mycket vitala svenska intressen.
Vi hörde för en stund sedan bondeförbundets
gruppledare, herr Pettersson
i Dahl, framföra de mycket kritiska
åsikter han för sin del hyste. Jag tror
att situationen behöver klarläggas betydligt
från regeringens sida, om redan
i höst frågan om en gemensam europeisk
marknad står inför sitt avgörande.
Samtidigt har vi då betänkandet om
den nordiska marknaden att behandla.

Under detta anförande övertog herr
förste vice talmannen ånyo ledningen
av kammarens förhandlingar.

Herr HALLÉN (s):

Herr talman! Strax efter riksdagens
öppnande efterlyste jag en s. k. vitbok
rörande Raoul Wallenberg. Den närmaste
anledningen härtill var att utrikesdepartementet
den 2 januari med -

Onsdagen den 20 mars 1957 fm.

Nr 9

Meddelande av utrikesministern; tillika svar på fråga ang. förstärkning av de svenska

insatserna för teknisk hjälp till mindre utvecklade områden i världen

delat, att »publiceringen av en vitbok
om Wallenberg för närvarande inte är
aktuell». Det är mycket tacknämligt, att
utrikesdepartementet sedermera kommit
på andra tankar, sedan den ryska
noten av den 8 januari med sin förklaring
om Wallenbergs öde avgivits — en
not, som ryssarna sammanställt i nära
anslutning till det material, som ställdes
till deras förfogande den 30 mars
1956.

I det svenska svaret påtalades den
knapphändiga och ofullständiga form,
som det ryska svaret företedde. Det är
därför fullständigt onödigt att ytterligare
kommentera den ryska noten. Man
har bara svårt att undertrycka den reflexionen,
att en stat, som mer än någon
annan satsar så väldiga belopp på
den polisiära kontrollen över sina medborgare
i allmänhet och sina fångar i
synnerhet — och alldeles särskilt då de
politiska fångarna — i detta fall under
tolv år misslyckats med att skaffa sig
upplysning om var den efterfrågade befann
sig.

Om nu inte Wallenberg längre finns
i de levandes värld, vem kan då ställas
till ansvar för vad som har skett? Ryssarna
har antytt att det skulle vara Berija,
den förutvarande högste polischefen.
Det må de behandla som en intern
angelägenhet, men jag tror, herr
talman, att vi kan komma sanningen
närmare. Låt oss göra det antagandet
— det är visserligen fantastiskt, men
låt oss i alla fall göra det — att Ryssland
vore en fullt demokratisk stat, som
baserade sitt samhällsliv på efterföljd
av deklarationen om de mänskliga
rättigheterna. Vi kunde då tänka oss
följande utveckling:

Pressen skulle som en första klassens
sensation ha meddelat, att en
svensk diplomat påtriiffats i Budapest
i ett visst räddningsarbete. Tidningarna
skulle ha haft delade meningar om hans
tillfångatagande — om han kunde misstänkas
ha bedrivit otillåten underrät -

telseverksamhet eller om ett misstag
och ett övergrepp av de militära myndigheterna
hade skett. När pressen sedan
kunnat upplysa om att fången förklarat
sig oskyldig och att han velat
vädja till vår ambassad men förmenats
detta, skulle detta fritt ha refererats,
liksom strömmen av noter från
Sverige och inte minst de svenska statsrådens
vädjan år 1956, skulle ha fritt
debatterats.

Då man efter tolv års misslyckade efterforskningar
av en lycklig slump hittar
en dödsattest för Wallenberg, utfärdad
av en beklagligtvis redan avliden
fängelseläkare, vore det otänkbart, att
inte en fri rysk press skulle ha öppnat
en kritisk kampanj om hela ärendets
handläggning. Om högsta sovjet som
andra riksdagar hade tillgång till kända
fakta, skulle en undersökning ha krävts
genom en allsidig kommission, och resultatet
borde ha varit att Wallenberg
blivit frigiven.

Intet av allt detta liar skett, därför
att det hyggliga ryska folket saknar
varje möjlighet att reagera, därför att
en fri press saknas och därför att högsta
sovjet inte erhåller sådana informationer
i affärer av detta slag, så att en
polis- eller justitieminister kan ställas
till ansvar. Wallenbergs död är en dom
för alla tider över den totala rättslöshet,
som är en av diktaturens lika oundvikliga
som blodfläckade konsekvenser.

Med häpnad har vi tagit del av de
ryska beskyllningarna, att vi skulle utsända
spioner och ogärningsmän, vilkas
väg genom Baltikum markeras av
mord och plundring och stölder. Hur
kan sådana groteska fantasier uppstå?
Skall vi gissa på oansvariga underhuggare,
som sina uppdragsgivare till lags
fabricerar dylika rövarhistorier? Eller
är en annan förklaring möjlig? Jag skall
belysa det genom att berätta eu episod
som vittnar om den lättrogenhet, som
man på ryskt håll skrattar åt genom att
tro vårt folk om onda avsikter.

Nr 9

Onsdagen den 20 mars 1957 fm.

Meddelande av utrikesministern; tillika svar på fråga ang. förstärkning av de svenska

insatserna för teknisk hjälp till mindre utvecklade områden i världen

Under min resa i Ryssland i höstas
hade jag tillfälle att sammanträffa med
Pervuchin, numera chef för hela det
statliga näringslivet. Han var en man
som gjorde intryck av att vara en fint
bildad person med ett sympatiskt och
öppet sätt. När jag påpekade att strävandena
att stärka de vänskapliga förbindelserna
mellan våra länder genom
delegationsutbyten och dylikt äventyrades,
om det ryska spioneriet skulle fortsätta,
så fick jag till min häpnad höra
att ända sedan 1910 försökte reaktionen
i Sverige — jag förmodar att det skulle
vara detsamma som högern —- att skada
de vänskapliga förbindelserna genom
att provocera spionerier med
hjälp av skumma individer. Det framgick
inte, om dessa skumma individer
skulle vara de ryssar, som ertappats
med spioneri och sedan huvudstupa rest
hem, eller om han avsåg de svenskar,
som i så fall gjort sig skyldiga till ett
dubbelspel genom att förråda sitt eget
land och samtidigt misstänkliggöra
Rysslands fredssträvanden. Jag svarade
honom att den föreställningen, att det
skulle finnas några svenskar som enbart
för att skada grannförhållandet
till Ryssland skulle vilja underkasta sig
kanske livslånga fängelsestraff, vore ett
tankefoster, en psykologiskt ohållbar
konstruktion; hela saken föll på sin
orimlighet. Men han var uppenbarligen
fången i dessa fantasier och menade
att det egentligen var från reaktionärt
håll man drev detta tal om spionerierna.
Jag erinrade då om att på denna punkt
är hela nationen ense, till och med
kommunisterna. Det var nämligen så
lyckligt att i valrörelsen hade Hilding
Hagberg fällt yttrandet: »Jag tycker inte
om att kommunisterna spionerar i Sverige».
Detta yttrande återgav jag för
Pervuchin för att han skulle förstå att
det var en nationell samling på denna
punkt. Men man kan naturligtvis befara
att strömmen av vettlösa anklagelser
kommer att fortsätta.

Jag skulle, herr talman, också vilja
något anknyta till den livliga och temperamentsfulla
debatt som här förts
angående Förenta Nationernas roll och
de många förhoppningar som uttalats
om att förbundet skall kunna växa till
att alltmer bli en fredens beskyddare
och en hjälpare för de fattiga, underutvecklade
länderna. Tyvärr har nog fru
Ulla Lindström ett visst fog för sitt påpekande
att det måste finnas en viss
samstämmighet i fråga om den internationella
hjälpverksamheten och att ett
för snabbt ökande av våra bidrag
kanske skulle fresta en del ljumma stater
— sådana finns det minsann — alt
minska hjälpen, så att den totala hjälpen
skulle bli mindre i stället för större.

I detta sammanhang skulle jag också
vilja säga några ord om Förenta Nationernas
förmåga att beskydda freden.
I syfte att göra förbundet starkare har
man på sistone eftersträvat att tillämpa
universalitetens princip vid invalet av
medlemmar, och antalet medlemsstater
har nu stigit till 80. Det kan ifrågasättas
om man bara skall anlägga den kvantitativa
synpunkten och ta med rubb och
stubb av nationerna. Den norske stortingsmannen
Hambro har uttalat sig
mot detta okritiska inval av minst
sagt mycket litet kvalificerade medlemmar.
Jag erkänner gärna att det är orimligt
och ologiskt att en så stor del av
mänskligheten som den kinesiska staten
omspänner -— 600 miljoner människor
— hålles utanför förbundet. Men
i övrigt tycker jag att man skulle vid
invalet av medlemmar förfara med större
varsamhet än hittills, och framför
allt borde det hädanefter som villkor
för medlemskapet krävas, att vederbörande
stater också anslöt sig till den deklaration
om de mänskliga rättigheterna
som Förenta Nationerna antog den 10
december 1948. Om vi kastar en blick
på de 30 punkterna i denna deklaration,
skall vi finna att inte många, om
ens några, stater är kvalificerade att

Onsdagen den 20 mars 1957 fm.

Nr 9

Meddelande av utrikesministern; tillika svar på fråga ang. förstärkning av de svenska

insatserna för teknisk hjälp till mindre utvecklade områden i världen

vara medlemmar i Förenta Nationerna.
Men om man skall gå realistiskt till
väga, måste man ju ställa skiftande anspråk
på medlemsstaterna alltefter deras
kulturella nivå. Man kan t. ex. inte
begära att stater med diktaturregim
skall kunna genomföra den ena eller
andra reformen i anslutning till denna
deklaration, och inte heller får man
ställa så stora anspråk på folk som nyligen
lämnat barbariets eller låt mig
åtminstone säga primitivitetens stadium.
Men när det gäller folk som står
på en högre kulturell nivå måste man
ha rätt att resa större krav. Ett praktiskt
exempel därpå är den opinionsstorm
som mötte England och Frankrike
vid deras överfall på Egypten. Det
var särskilt den höga nivå i rättsligt
och kulturellt avseende, som man är
van att betrakta såsom utmärkande för
dessa stater, som gjorde att reaktionen
blev så stark.

Men det finns också andra stater,
som flagrant kränker stadgan om de
mänskliga rättigheterna. Jag vill ta ett
exempel, inte därför att det bara är en
stat som kan utpekas — det är tyvärr
många stater som det här kan bli fråga
om. Har vi tänkt på vad som händer i
dessa dagar i Sydafrikanska unionen?
Pressen har varit fylld av hårresande
skildringar. Genom kontakter med missionens
folk i Unionen har jag kunnat
få bekräftat, att dessa skildringar ingalunda
är överdrivna. Jag skall inte ta
upp tiden, ärade kamrater, genom att
här referera vilka gräsligheter som inträffat,
t. ex. när man med våld flyttade
den svarta befolkningen från Johannesburg
till en s. k. location för negrer, som
är det mest ohyggliga man kan tänka
sig. Människorna bor i skjul av brädlappar
och plåtbitar, gatorna saknar belysning
och en fruktansvärd brottslighet
härjar där. Mord, rån, stöld och
våldtäkt försiggår nästa varje natt bland
dessa olyckliga människor, och de behandlas
som djur. När man ser fotogra -

fier och skildringar från denna formliga
slavdrift, hur människorna med
piskor drivs ut på fälten, ofta utarrenderade
till lantbrukarna och i total avsaknad
av alla mänskliga rättigheter,
måste man rygga tillbaka. Jag skall inte
trötta med en beskrivning av de fasansfulla
scener, som ideligen utspelas i
fängelserna, och av dessa rasläror, som
tävlar med Hitlers i stupiditet och enfald.
Allt sådant — inte bara i Sydafrika
utan på många andra ställen —
vittnar om så hårresande saker, att alla
medlemsstater bör reagera däremot. Labourpartiet
i England har t. ex. för
sin del ställt upp på sitt program att
Sydafrikanska unionen skall uteslutas
ur samväldet. Vi kan inte annat än
önska vårt broderparti lycka till i denna
dess strävan. Förhållandena är mycket
allvarliga, och snart är hela den
svarta kontinenten inflammerad av ett
oresonligt hat, som stiger flammande
mot Afrikas himmel. Stillatigande passivitet
är här en underlåtenhetssynd.
Kainsropet »Skall jag taga vara på
min broder?» skall oroa oss, där vi sitter
i vårt ombonade välfärdssamhälle
och vaktar på våra intressen, medan
övervåld och orättfärdighet plågar miljoner
och åter miljoner. Borde inte tiden
vara inne för Förenta Nationerna
att trots det vanliga svepskälet om »interna
förhållanden» — vilket även Sverige
har fallit undan för mer än en gång
-— ta itu med vissa brott mot de mänskliga
rättigheterna?

Utrikesminister Undén verkade något
kallsinning, när från flera håll angelägenheten
av att man bryter en lans
för minoriteterna påtalades. Detta står
dock i allra bästa överensstämmelse
med förklaringen om de allmänna
mänskliga rättigheterna, där det alldeles
tydligt sägs — särskilt i 13 § ■— att
man skall slå vakt om den suveräna friheten
för folken. Det vore tragiskt, tycker
jag, om minoriteternas öde skulle
utlämnas åt vederbörande härskarfolk.

Nr 9

Onsdagen den 20 mars 1957 fm.

Meddelande av utrikesministern; tillika svar på fråga ang. förstärkning av de svenska

insatserna för teknisk hjälp till mindre utvecklade områden i världen

Detta gäller inte bara balterna utan lika
mycket Cyperns folk, den arabiska befolkningen
i Nordafrika och minoriteter
överallt i världen, som kämpar för
frihet. Opinionen får inte avspisas i
fortsättningen med att det är fråga om
interna angelägenheter, som inte angår
någon annan.

Har vi krafter att medverka till allt
detta? Jag tror det. Var finns ungdomen
med sin idealism och lust för friheten,
var är de kristna med människokärlekens
bud, var är socialismen med sin
kamp för människovärdet? Vi har kanske
blivit för kloka, för realistiska, för
känslolösa inför lidandet. Nej, låt oss i
stället arbeta för en kämpande, varmhjärtad
och handlingskraftig utrikespolitik
inom ramen för FN:s verksamhet,
i den män den hävdar deklarationen
om de mänskliga rättigheterna, till allas
vår välfärd.

Herr DICKSON (h):

Herr talman! Jag vill uttrycka min
beundran för den uthållighet med vilken
hans excellens utrikesministern har
lyssnat till vad som här framförts under
nu ganska många timmar — endast
ett kort vilomoment har han tillåtit sig.
Det är inte alltid sådan uppmärksamhet
har visats kammaren från regeringens
sida.

Jag skulle vilja börja med att i mitt
skärskådande av en del ting, som inte
har berörts tidigare, ta upp de två uttrycken
»suveränitet» och »oberoende»
för att ta glansen av dem en smula.
Dessa båda ord har ställt till mycket
elände här i världen, trots att deras innehåll
egentligen är mycket magert.
Finns det egentligen ett suveränt eller
oberoende land här på jorden? Jag skulle
tro, att ett beslut, fattat av en regering
även i ett mycket obetydligt land,
återverkar på nästan alla andra länder.
Om vi tänker oss, att vårt land, som
många av oss tror är suveränt och obe -

roende, skars ut ifrån den övriga världen
och placerades ute i världsrymden,
skulle vi få se, hur väl vi redde oss i
vårt oberoende. Det vore skäl i att vi
gjorde klart för oss, att vi allesammans
är beroende av varandra och att dessa
uttryck inte får överdimensioneras i
vår fantasi, såsom så ofta göres.

Vi har fått en hel del intressant litteratur
på de allra sista dagarna. Det har
varit knappt om tiden att läsa den, men
det finns åtskilligt där som är värt att
behålla.

Bland denna litteratur finns en liten
skrift som heter Utrikesfrågor, utgiven
av utrikesdepartementet, som jag fäst
mig vid. I en passus i utrikesministerns
radioanförande den 11 september heter
det — utrikesministern hade varit på
besök hos Egyptens president såsom
medlem i Suezkanalskommissionen:
»Tyvärr stötte vi emot nationalistiska
fördomar och prestigesynpunkter.» Jag
ar alldeles säker på att det var på det
sättet. Sådana prestigesynpunkter går
emellertid inte heller vi fria ifrån. Det
är också sådana där kvaliteter som ställer
till mycket elände, sådana känslokomplex
bakom vilka vi kryper för att
hävda oss själva såsom medlemmar i
en nation. Man kan iaktta dem till och
med i sådana oskyldiga sammanhang
som i en fotbollsmatch. Vissa nationer
är så upptända av just dessa känslor
som utrikesministern talade om, att en
fotbollsdomare inte vågar döma rättvist
av fruktan för att bli mördad efteråt
just av dessa övernationalistiska och
prestigebetonade människor. Sådana saker
kanske vi här i Sverige med vårt
lugnare temperament inte hemfaller så
mycket åt, men vi bör hålla dem i minnet.

Jag har här ett stencilerat häfte, som
innehåller Förenta Nationernas behandling
av Främre Orienten-krisen och
Ungern-frågan. Jag skulle vilja dra fram
en sak där, som jag tror är betydelsefull.
På sid. B 9 och B 10 talas det om

Onsdagen den 20 mars 1957 fm.

Nr 9

Meddelande av utrikesministern; tillika svar på fråga ang. förstärkning av de svenska

insatserna för teknisk hjälp till mindre utvecklade områden i världen

en resolution som framlades av 19 stater
från Afrika och Asien. Det var
Afganistan, Burma, Ceylon, Etiopien,
Filippinerna, Indien, Indonesien, Irak,
Iran, Jemen, Jordanien, Libanon, Liberia,
Libyen, Nepal, Pakistan, Saudiarabien,
Syrien och Thailand. Denna resolution
godkändes med 59 röster för
och 5 röster emot samt 12 nedlagda,
däribland de nordiska ländernas. Som
en särskild kommentar står det, att de
nordiska länderna ansåg sig böra lägga
ner sina röster, emedan enligt deras
uppfattning resolutionen i fråga endast
upprepade vad församlingen uttalat i
en tidigare resolution.

Detta kan nog vara formellt alldeles
riktigt, det tvivlar jag inte på. Jag tycker
emellertid att det är synd att inte
de nordiska länderna — eller åtminstone
Sverige — röstade i sällskap med
dessa nationer från Afrika och Asien.
Därmed skulle man ha markerat — vilket
egentligen borde vara överflödigt —-att man inte drar sig för att till och
med ensam uppträda i sällskap med
dessa stater.

Det finns hos dessa nationer en fruktansvärt
djup misstro och bitterhet -—
tyvärr inte utan orsak — emot Västerlandet.
Jag tror att ett sådant här litet
tillmötesgående som att uppträda tillsammans
med dem i denna resolution
skulle ha betytt rätt mycket för dessa
stater — och det hade kostat så litet i
detta sammanhang. Jag drar fram detta
endast för att peka på själva bakgrunden.
Jag upprepar att proceduren säkerligen
i och för sig var alldeles korrekt,
men att man tydligen inte tänkte
på värdet av denna gest.

På senare tid har jag träffat många
representanter för just de färgade folken,
och där har dessa känslor kommit
fram. Därvid har jag emellertid märkt,
att Sverige — egendomligt nog — tycks
inta en särställning. Misstron mot oss
ar inte så utpräglad som mot andra länder.
Detta ger oss en utomordentligt

stor och viktig uppgift som folkförsonare.
Vi har haft lyckan att få uppträda
i sådana sammanhang vid flera tillfällen.
Folke Bernadotte på sin tid, Dag
Hammarskjöld, Gunnar Jarring, utrikesminister
Undén som ledamot av Suezkanal-kommittén
och flera andra svenskar
har medverkat, där Sverige har fått
förtroendet att medla och att uppträda
i delikata situationer, dör olika nationer
har haft svårigheter sinsemellan.
Jag är säker på att vår utrikesledning
odlar denna sak och uppskattar den.
Jag vill dock särskilt understryka hur
viktigt det är att vi som fört denna alhansfria
politik, vilken jag helt ansluter
mig till, också utnyttjar denna vår
ställning på ett riktigt sätt. Vi kan tala
högt och oförfärat om vad vi anser är
riktigt. En del kanske grinar illa, men
de förstår att det ändå ligger någonting
i vad vi säger.

Här har talats rätt mycket om Mellersta
östern och arabvärlden. Där finns
förvisso komplicerade problem. En del
ser kanske inte så djupt på dessa frågor
och är färdiga att döma mycket
snabbt. Man får väl då och då försöka
tänka sig in i även deras situation. De
betraktar sina strävanden som en nationalistisk
frihetsrörelse, en motståndsrörelse
jämförlig med den som ägde
rum i Danmark och Norge för inte så
länge sedan. Vare sig den har en rättslig
grund eller inte bör den vara ganska
förståelig. Det var beklagligt att
fransmännen tvingade ned ett flygplan
med underhandlare från nationalisterna
för några månader sedan. De var på
väg till ett förhandlingsmöte, som hade
kunnat leda till viktiga resultat.

En ny suverän stat har uppstått i
Afrika. Området hette förr Guldkusten
och heter nu Ghana. Sverige har officiellt
varit företrätt där vid högtidligheterna
och jag är mycket glad över
detta. Jag är säker på att svenska folket
önskar den nya staten all lycka. Den
kommer att få det besvärligt i början,

Nr 9

Onsdagen den 20 mars 1957 fm.

Meddelande av utrikesministern; tillika svar på fråga ang. förstärkning av de svenska

insatserna för teknisk hjälp till mindre utvecklade områden i världen

men det kan hända att svårigheterna
kan redas ut utan större slitningar.

Snart följer Nigeria, ett av Ghanas
grannländer, en nation på 24 miljoner
invånare. Vi får komma ihåg att det här
är fråga om världsbefolkningens majoritet
som nu håller på att vakna till nationellt
medvetande. De färgade folken
överstiger i antal betydligt den vita rasen.
Vi är minoriteten här på jorden.
Det har vi inte varit vana att betrakta
oss som, men det kan vara nyttigt att vi
någon gång ägnar detta faktum en tanke.

Afrikas frigörelse är ett faromoment
i och för sig självt. Prosten Hallén var
inne på Sydafrikas förhållanden. Den
politik som förs där, godkänner väl
ingen här i Sverige. Den utgör en fara
varje minut. I Afrika kan vad som helst
hända när som helst. Uttryck sådana
som »Afrika åt afrikanerna!» och »Ut
med alla vita, döda eller levande!» är
dagliga företeelser på den afrikanska
kontinenten. Jag tror att Sverige med
den goodwill, som vi har just i Afrika
och särskilt bland de färgade, vilket jag
på senare tid har fått höra många bevis
på, här har en mycket stor uppgift att
fylla, som vi inte får försumma.

Jag skulle slutligen vilja säga ett par
ord om Europarådet, eftersom jag slutar
min verksamhet där i och med denna
period. Speciellt vill jag rikta uppmärksamheten
på Europarådets adoption av
ön Itaka i anledning av den jordbävning
som inträffade på denna ö för ett
par tre år sedan. Europarådet adopterade
enhälligt ön, men sedan dess har
inte något gjorts från Europarådets
sida för att fylla detta begrepp med innehåll.
Tyvärr har min misstro mot utrikesministrar,
i den mån den förefunnits
förut, ytterligare stärkts genom vad
jag sett av den affären. Jag skall inte
gå in på detaljer, men jag kan säga att
så många svikna uttalanden och löften,
som man upplevt i det sammanhanget,
har jag knappast varit med om i annat
sammanhang. Jag är glad att något

sådant inte förekommit från svenskt
håll. Flera av de nordiska länderna och
många andra små länder har skött sig
klanderfritt. Det är stormakterna som
här inte låter handling följa på givet
löfte.

Utrikespolitiken, i de former den har
bedrivits under långliga tider, med ömsesidig
misstro och med ömsesidiga lögner
från ledande personer, bör inte få
fortsätta i all evighet. Den för till en
katastrof. När nu en framstående premiärminister
eller utrikesminister ute i
världen står upp och gör en deklaration,
så fäster allmänheten ofta mycket
litet avseende vid den, då man av bitter
erfarenhet vet, att det han säger lika
gärna kan vara lögn som sanning. Kan
man inte få en litet mera öppen utrikespolitik?
Det skulle säkerligen skingra
något litet av den misstro, som här har
apostroferats i många sammanhang. Vi
behöver litet mera frisk luft, något nytt,
även på detta område. Om enskilda
människor skulle bete sig så mot varandra,
som staterna gör, skulle samvaron
vara outhärdlig. Även om den enskilda
moralen står ganska lågt, så
skulle jag önska att staterna i första
hand och så snabbt som möjligt åtminstone
komme upp på den låga nivån.
Bara det skulle omvälva allt vad utrikespolitik
heter här på jorden.

Herr talmannen återtog nu ledningen
av förhandlingarna.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! Ehuru jag inte själv var
i tillfälle att höra herr Braconiers anförande
för en stund sedan här i kammaren
förstår jag, att han efterlyste en
redogörelse för planerna på den gemensamma
tullunionen och ett frihandelsområde
i Europa. Men en utförlig sådan
redogörelse har ju lämnats i utrikesministerns
anförande, och på frågornas
nuvarande stadium finns det uppriktigt

Onsdagen den 20 mars 1957 fm.

Nr 9

Meddelande av utrikesministern; tillika svar på fråga ang. förstärkning av de svenska

insatserna för teknisk hjälp till mindre utvecklade områden i världen

sagt inte mycket av intresse för kammarens
ledamöter att tillägga.

Beträffande det nordiska samarbetet,
rörande vilket herr Braconier om jag
förstått rätt också framställde en fråga,
förhåller det sig så, att redogörelsen
för expertgruppernas arbete kommer att
föreligga någon gång i sommar, och
därefter finns det naturligtvis alla möjligheter
att ta upp dessa förslag till debatt,
kanske också här i riksdagen.

Det var emellertid andra ting i denna
debatt som närmast uppkallat mig att
begära ordet. Jag lyssnade sålunda med
stort intresse till vad herr Heckscher
hade att säga om de aktuella ekonomiska
samarbetsplanerna i Västeuropa. Jag är
också villig att ansluta mig till de uttalanden,
som han och före honom professor
Ohlin gjort, nämligen att vi har
all anledning att med tillfredsställelse
hälsa det nu pågående arbetet att åstadkomma
en avveckling av handelshindren
och få till stånd en friare handel
i Europa. Alla strävanden, som har
denna klara och otvetydiga inriktning,
skall vi, liksom under hela efterkrigstiden,
helhjärtat stödja. Detta har ju klart
framgått av utrikesministerns inledningsanförande.

I likhet med herr Pettersson i Dahl
men åtminstone delvis från andra utgångspunkter
vill jag begagna tillfället
att varna för att man knyter alltför
starka förhoppningar till strävandena
för ett ekonomiskt samarbete i Europa.
Den bild som nu börjar framträda rymmer
inte endast ljusa utan också mörka
sidor. Fråga är till och med om inte
skuggorna för ögonblicket överväger.
Det är sant, att tanken på en gemensam
marknad på den europeiska kontinenten
ursprungligen hars upp av många,
som i denna såg ett förverkligande av
idén om en fri handel mellan Europas
länder. Hedan från början, då planerna
på den gemensamma marknaden blev
föremål för seriösa diskussioner mellan
de sex länderna i kol- och stålunio -

nen, gjorde sig de politiska motiven
starkt gällande. Inom ledande politiska
kretsar såväl i Belgien och Holland som
i Tyskland och Frankrike har starka
önskemål förelegat att skapa och sammansvetsa
ett hlock av de sex länderna
på den europeiska kontinenten genom
en långtgående integration av de samverkande
ländernas ekonomi. Detta
skulle, menar man i dessa kretsar, underlätta
och ge ökade garantier för en
försvarspolitisk samverkan och ett gemensamt
uppträdande utåt. Allteftersom
tiden lidit har de politiska motiven för
sexmaktsunionen kommit i förgrunden.
Jag tror inte, herr talman, att jag gör
mig skyldig till någon överdrift när jag
påstår att de politiska inslagen i dag
är starkare än de rent ekonomiska inom
sexmaktsgruppen. Såvitt man nu kan se
har exempelvis de protektionistiska och
diskriminatoriska dragen i det planerade
samarbetet på det handelspolitiska
området blivit alltmer framträdande.
Etablerandet av tullunionen mellan de
sex innebär sålunda en höjning av tullarna
utåt för flera av de medverkande
länderna, däribland Holland, Belgien
och Italien. Detta måste ju vara till
skada för de av dessa länders handelspartner,
som befinner sig utanför koloch
stålunionen. Det är vidare att
märka, att dessa tullhöjningar i väsentliga
delar skall ha genomförts redan
före utgången av de första fyra åren
efter det beslut om den gemensamma
marknaden fattats, medan däremot tullarna
mellan de sex skall avvecklas i
betydligt långsammare takt. Man har,
såsom framgick av utrikesministerns
anförande, härvidlag förutsatt övergångstider
på tolv, femton och sjutton
år.

Även i andra hänseenden medför
samgåendet mellan de sex länderna avsevärda
risker för att nya diskriminatoriska
åtgärder kommer att tillgripas
gentemot de utanför stående länderna.
De sex kan komma att falla för frestel -

Nr 9

Onsdagen den 20 mars 1957 fm.

Meddelande av utrikesministern; tillika svar på fråga ang. förstärkning av de svenska

insatserna för teknisk hjälp till mindre utvecklade områden i världen

sen att skaffa sig själva särskilda fördelar
på bekostnad av tredje land. Jordbruket
erbjuder här närliggande exempel.
Det är en uppenbar risk för att
Frankrikes veteexport skall erhålla företräde
på den tyska marknaden, liksom
smörexporten från Holland. Att
arrangemang av denna natur mellan de
sex unionsländerna skulle skada icke
blott vitala danska utan även svenska
intressen är uppenbart och behöver
knappast närmare utvecklas i detta sammanhang.
Men det visar att tillkomsten
av sexmaktsunionen för vårt land kan
komma att vara förenad med stora svårigheter
och avsevärda bekymmer.
Nackdelarna är tydliga.

De betänkligheter, som jag här gett
uttryck åt, delas såvitt jag förstår av
många av Europas länder både inom
och utom sexmaktsgruppen. Även ett
resonemang, byggt på en mera skeptisk
uppfattning, leder emellertid till samma
slutsats som de flesta talare här, bland
andra herr Ohlin och herr Heckscher,
kommit fram till. Vi måste aktivt deltaga
i det nu pågående förberedelsearbetet
för ett europeiskt frihandelsområde,
inte endast som ett led i våra traditionella
strävanden mot en friare
europeisk handel, utan också för att
motverka och efter vår förmåga söka
förhindra att den gemensamma marknaden
utvecklas till ett skyddsområde, ett
block av länder, där medlemmarna söker
tillvälla sig fördelar av handelspolitisk
och ekonomisk art på bekostnad
av andra länder, låt vara att det understundom
sker under täckmantel av en
fri handel. Jag tror att förutsättningar
härvidlag kommer att föreligga för ett
gemensamt nordiskt uppträdande. Även
inom OEEC har de skandinaviska länderna
lärt sig att inse betydelsen av
nordisk samverkan, och detta kan i och
för sig verka befordrande på samarbetet
mellan de nordiska länderna på
längre sikt och på andra områden.

Jag vill sammanfattningsvis säga föl -

jande. Lika litet som det nordiska samarbetet
bör det västeuropeiska enligt
min uppfattning få medföra en utveckling
mot en sluten marknad. I stället
bör det, liksom det nordiska samarbetet,
vara ett steg mot en universell frigivning
av världshandeln. Detta bör i
varje fall vara ledstjärnan för svensk
politik i dessa hänseenden.

Herr BRACONIER (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag får tacka handelsministern
för den redogörelse han här
lämnat. Jag har inte riktat någon sådan
kritik, som herr Lange påstod alt jag
skulle ha kommit med. Vad jag sade
var bara, att jag, när herr Lange för ett
par veckor sedan yttrade att vi i dag
skulle ha tillräckligt material för att
bedöma dessa frågor, tvivlade på att så
skulle vara förhållandet. Jag styrks nu
i denna uppfattning av det faktum, att
statsrådet Lange i dag kommit med
ganska kritiska synpunkter, som vi inte
hörde mycket av då vi tidigare diskuterade
denna sak här i kammaren.

Jag ställde i mitt anförande en fråga,
som jag gärna hade sett att statsrådet
Lange hade berört, nämligen frågan huruvida
denna tullunion står i strid med
GATT-avtalet eller inte. Jag framhöll
att vi här i Sverige varit intresserade
av att genomföra en mycket stor liberalisering
av GATT-avtalet. Vi vet — inte
minst de som arbetar inom fruktodlingen
■—■ hur GATT-avtalet varit ett moment
som anförts för att Sverige inte
kunnat skapa ett tillräckligt skydd för
den svenska fruktodlingen.

Nu skapas plötsligt en ny tullunion.
Man undrar, om GATT-länderna över
huvud taget tillfrågats eller underrrättats
om avtalets beskaffenhet. Man frågar
sig också, om det är möjligt att
skapa en tullunion, som står i strid med
de generella liberala tullprinciper som
vi omfattar. Som herr Ohlin sade får
vi inte förrän senare debattera frå -

Nr 9

Onsdagen den 20 mars 1957 fm.

Meddelande av utrikesministern; tillika svar på fråga ang. förstärkning av de svenska

insatserna för teknisk hjälp till mindre utvecklade områden i världen

gan om en gemensam nordisk marknad.
Vi måste mycket snart diskutera, om
vi kan förena dessa tre saker: Brysselstaternas
union, den nordiska marknaden
och en gemensam europeisk marknad.

Alla dessa saker har inte närmare
dryftats, förrän herr Lange i dag kom
med sina kritiska synpunkter. När jag
för tre veckor sedan ställde en fråga
till honom på denna punkt, yttrade sig
herr statsrådet ganska nonchalant. Jag
är emellertid tacksam för att herr Lange
nu kommit med dessa kritiska synpunkter.
Det är riktigt att hans excellens
ministern för utrikes ärendena har lämnat
ett långt och utförligt svar i denna
fråga, men han kom inte in på de svårigheter
som här berörs.

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp):

Herr talman! Jag har inte begärt ordet
för att polemisera mot någon av de
föregående talarna, även om jag måste
säga att en del av herr Hjalmarsons uttalanden
hos mig väckte mera förundran
än beundran. Inte heller skall jag
försöka beröra alla de ämnen, som för
närvarande är aktuella på det utrikespolitiska
området. Jag ville närmast
fullfölja några reflexioner om Israel
och Mellersta Östern, som jag framförde
under utrikesdebatten den 7 mars i
fjol och under remissdebatten vid höstriksdagen
den 31 oktober.

Israels militära aktion på Sinai började
den 29 oktober i fjol. Det uppkomna
läget kommenterades från olika håll
här i kammaren under remissdebatten
vid höstriksdagen. Självfallet var det
då svårt att få någon överblick över vad
som skett och den allra närmaste bakgrunden
därtill. Reaktionen både i pressen
och hiir i kammaren gick i stort sett
efter schemat, att den som formellt var
angripare måste fördömas. Stämningen
var så förtätad, att det närmast verkade
opassande att sätta denna enkla

■— enligt min mening alltför enkla —
slutsats i fråga.

För egen del kunde jag inte dela denna
uppfattning. I sak och i sammandrag
yttrade jag den 31 oktober följande:
»Jag vill naturligtvis inte i detta sammanhang
söka fälla något domslut. Vi
är för ofullständigt informerade för att
över huvud taget kunna göra något försök
i den riktningen.--— Jag vill

emellertid erinra om att Israel ensamt
fick kämpa år 1948 för att göra verklighet
av det beslut, som FN fattade på
hösten 1947, att arabstaterna inte bara
har vägrat att sluta fred under dessa
åtta år, de har också förnekat den israeliska
statens existensrätt, och de har
öppet proklamerat att judarna skulle förgöras
vid första bästa tillfälle, som
passar arabförbundet. -— — — Stormakterna
har vägrat att ge den israeliska
staten garantier av det konkreta slag,
att därpå kunde grundas trygghet och

avspänning för landet.--— Jag har

mot den givna bakgrunden inte svårt
att förstå att dess regering kan vilja
begagna en ny vändning i stormaktsspelet
till att försöka vrida sig loss ur
ett läge, som inrymde en dödlig fara
för hela folket. Jag tror för min del, att
frågan om internationell moral och rätt
inte kan reduceras till formalistisk spindelväv.
»

Så mycket ansåg jag, att man kunde
säga den 31 oktober utan att man kände
till förspelet under de närmaste dagarna
före Isarels aktion. Man kände
ju till den allmänna bakgrunden. Genom
FN:s förmedling och stormakternas
påtryckningar slöts en serie stillestånd
år 1949, och från Israels sida
har man gång efter annan förklarat sig
beredd att förhandla om eu verklig
fredstraktat. De arabiska regeringarna
har för det första vägrat att sluta fred,
för det andra förnekat den israeliska
statens existensrätt, för det tredje öppet
proklamerat att de vid första bästa tillfälle
skall förinta den, för det fjärde

Nr 9

Onsdagen den 20 mars 1957 fm.

tillika svar på fråga ang. förstärkning av de svenska
mindre utvecklade områden i världen

Meddelande av utrikesministern;

insatserna för teknisk hjälp till

utsatt Israel för en hård blockad, för
det femte utefter och in över gränserna
till Israel uppehållit ett tillstånd som
varken har varit krig eller stillestånd,
och för det sjätte vägrat att medverka
till någon konstruktiv lösning av flyktingarnas
problem.

Allt detta ingår i ett åttaårigt perspektiv,
och varken FN eller stormakterna
har gjort några verkliga ansträngningar
att åvägabringa en bättre sakernas
ordning. Sedan överste Nasser blev
Egyptens diktator har detta tillstånd
oavlåtligt förvärrats. En ödesdiger vändning
tog utvecklingen när Ryssland och
dess drabantstater började leverera flygplan,
ubåtar och tanks till Egypten samt
utbilda egyptiskt manskap för att sköta
dessa vapen. Denna utveckling började
under 1955 och hade lett till en krisartad
situation redan för ett år sedan.
Denna situation återspeglades i utrikesdebatten
i denna kammare den 7 mars
förra året, då många här uttalade sin
oro för den israeliska statens läge.

De försök att medla, som FN:s generalsekreterare
gjorde under förra våren,
ledde inte till några resultat av betydelse.
Därom vittnar de händelser, som
i oktober föregick Israels militära aktion
mot de egyptiska anfallsbaserna i
Sinaiöknen.

Den 21 oktober ägde nyval rum i Jordanien.
Det blev ett svårt nederlag för
de engelskvänliga krafterna i landet.
Egypten tog hem spelet. Inom några
dagar hade Syrien, Jordanien och Egypten
förenat sina stridskrafter under en
gemensam befälhavare. Det skedde den
25 oktober. Jordaniens överbefälhavare
förklarade samma dag, att Israel aldrig
skulle få en chans att bestämma tidpunkten
för det avgörande slaget. De
arabiska commandoraiderna skulle nu
samordnas och intensifieras. 2 500 man
stod fördelade i tre läger på Sinaihalvön.
Den 27 oktober, dagen efter den
egyptiske krigsministerns hemkomst
från Jordanien, förklarades i Kairos ra -

dio, att man nu lyckats lägga dödssnaran
om sin fiendes hals. Större trygghet
än så hade inte FN genom sin generalsekreterares
medlingsaktion på våren
1956 lyckats skapa.

Naturligtvis måste man beklaga den
tillspetsning av situationen, som Israels
aktion den 29 oktober orsakade. Men jag
förstår inte att någon människa med
kännedom om sammanhangen och med
sinne för proportioner kan fördöma Israels
handlingssätt. Något fredsbrott är
det inte fråga om, eftersom Egypten
vägrat Israel fred och för egen del dag
för dag — bl. a. genom blockaden av
Suezkanalen och Akabaviken —- utövat
en krigförandes rättigheter. Israel begagnade
den rätt till nödvärn, som varje
stat tills vidare måste ha. Det är, för
att citera den engelske utrikesministern,
inget angrepp i rättslig mening om en
person slår kniven ur handen på den
som vill mörda honom.

FN har emellertid opererat enligt den
formella slutsatsen, att Israel är angripare
och att dess regering därför villkorslöst
måste draga tillbaka sina trupper
och återställa läget sådant det var
före den 29 oktober 1956. Helt konsekvent
har man emellertid inte varit.
Ingen har ännu, såvitt jag har kunnat
finna, yrkat på att Israel skall återlämna
de vapen och övriga militära förråd
som erövrades i Sinai, återuppbygga baserna,
frakta tillbaka de egyptiska trupperna
och genom deras övning kompensera
Egyptens avbrutna krigsförberedelser
mot Israel. Dessa militära baser
är tills vidare eliminerade.

Inte heller i övrigt är allt sig likt.
Förenta staterna har förklarat sig ämna
utöva rätten till fri sjöfart genom
Trian-sundet, och en rad sjöfartsnationer
— däribland vårt eget land — har
förordat att denna farled skall vara
fritt vatten. Det är från Israels synpunkt
väsentligt och i linje med kraven på fri
samfärdsel, att denna blockad brytes.

Onsdagen den 20 mars 1957 fm.

Nr 9

Meddelande av utrikesministern; tillika svar på fråga ang. förstärkning av de svenska

insatserna för teknisk hjälp till mindre utvecklade områden i världen

Om detta i verkligheten kommer att ske
är emellertid alltjämt en öppen fråga.

Beträffande Gaza är allt idel oklarhet.
Israel, som ej fick ställa »villkor», har
dragit sig tillbaka på »antagandet» att
området skulle övertagas uteslutande
av P''N-styrkan, att FN skulle begagnas
för civilförvaltning, skydd för befolkningen
m. m. samt att FN:s ansvar för
Gaza-området skulle bestå till dess en
fredlig, definitiv lösning kunde åstadkommas
beträffande områdets framtida
status.

Detta har från amerikansk sida karakteriserats
som »förhoppningar och
förväntningar» som icke förefaller
orimliga. Men samtidigt har det amerikanska
utrikesdepartementet försäkrat
arabländernas sändebud i Washington,
att »Israels tillbakadragande icke innebure
några som helst löften eller medgivanden
till Israel från Förenta staterna»
utanför generalförsamlingens beslut.
Och generalförsamlingens beslut är som
bekant obegripligt.

Jag tror att den demokratiska opinionen
i Västerlandet och inte minst i
USA med stor oro, med ständiga växlingar
emellan besvikelse och förhoppningar,
följt den amerikanska regeringens
politik gentemot Israel under krisens
slutskede. Jag vill gärna taga med
i bilden det stöd, både ekonomiskt och
politiskt, som Israel tidigare i många
sammanhang fått från USA. Jag är också
medveten om att man måste inrymma
rätt vida marginaler åt en navigeringskonst,
som skall taga hänsyn åt
olika håll och vara politiskt möjlig.
Det är därför ännu för tidigt att draga
några definitiva slutsatser. Men så mycket
kan redan nu sägas, att USA:s nuvarande
regering har mycket ogjort,
många »förhoppningar» och »förväntningar»
att infria, om inte slutintrycket
skall bliva att här bedrivits ett föraktligt
dubbelspel med ett litet demokratiskt
folks öde som insats. Man har
trots alla vackra talesiitt svårt att viirja

sig för intrycket, att oljan och ekonomien
spelat större roll än moralen och
rätten.

Trots allt är Israels läge nu bättre än
i oktober i fjol. Egyptens militära uppladdning
är avbruten, blockaden är delvis
bruten, Gaza-problemet har aktualiserats
och den västerländska opinionen
är mera medveten om problemens
karaktär än någon gång tidigare. Men
om man med hänvisning härtill säger
att Israels läge förbättrats, så innebär
det endast att landet inte befinner sig
i omedelbar dödsfara. På lång sikt är
läget allvarligt. Om Ryssland och de
demokratiska stormakterna fortsätter
att upprusta arabstaterna utan att problemen
fått en konstruktiv lösning,
måste utvecklingen gå mot en katastrof.
Det är ett dystert perspektiv.

Antisemitismen har alltsedan korstågstiden
varit en skamfläck för det
kristna Västerlandet. Den har tagit sig
mera fruktansvärda uttryck i vår tid
än någonsin tidigare. Det har kunnat
ske genom den nazistiska diktaturens
hänsynslöshet under 1930- och 1910-talen och genom att de demokratiska
makterna uraktlät att göra någonting
för att avvärja katastrofen förrän det
var för sent. Sex miljoner judar utrotades.

Det nya i vår tid är att judiska grupper
sedan 60 år tillbaka genom den zionistiska
rörelsen arbetar på att normalisera
det judiska folkets tillvaro genom
upprättandet av en egen stat. Den israeliska
republiken är på lång sikt den
enda konstruktiva möjligheten att bekämpa
antisemitismen och rädda den
judiska kulturen. Det skulle för hela det
kristna Västerlandet vara en moralisk
katastrof av oöverskådliga mått, om
den judiska staten fick gå under.

De arabiska folken — jag talar inte
om de nuvarande regeringarna — har
ingenting att förlora på att Israel får
utrymme för sin utveckling, fred och
förnuftiga gränser. Det är inte mark

Andra kammarens protokoll 1.9.77. Nr 9

Nr 9

Onsdagen den 20 mars 1957 fm.

Meddelande av utrikesministern; tillika svar på fråga ang. förstärkning av de svenska

insatserna för teknisk hjälp till mindre utvecklade områden i världen

som fattas i denna del av världen utan
demokrati och konstruktivt arbete. Dessa
värden finns i Israel och skulle under
fredlig samverkan kunna bli till
gagn för hela Mellanöstern.

Frågan är emellertid om problem av
denna art kan lösas genom FN med
dess nuvarande universalitet, dess ideologiska
kluvenhet och dess rösträttsregler.
FN kan, skrev lektor Sven Lönborg
i Handelstidningen i vintras, närmast
liknas vid en brandkår i vilken pyromaner
har vetorätt mot utryckning. Jag
är inte beredd att solidarisera mig med
ett sådant uttalande, men jag har ingenting
emot att citera det som en tankeställare.

Om Förenta Nationernas allmänna aktionslinje
säger hans excellens utrikesministern
— och uttalandet har varit
kommenterat tidigare här i dag: »Vi
måste emellertid hålla på att allt våld
bör bannlysas även i de fall, då någon
stat anser sina rättigheter kränkta. Det
är ett pris som kräves för den allmänna
fredens vidmakthållande.»

Såvitt jag förstår är det ett pris, som
inte någon stat vare sig vill, kan eller
kommer att betala mer än till en viss
gräns. Därför skulle krävas en rättsinstans
och en exekutiv makt av betryggande
styrka. I realiteten kommer en
önskvärd utveckling tills vidare att bli
helt beroende av de demokratiska staternas
sammanhållning och insatser.
Därför är det trots allt av betydelse, att
den demokratiska opinionen på olika
sätt kommer till uttryck bl. a. i parlamenten.

Jag är naturligtvis medveten om att
eu utrikesminister måste tala mindre
fritt och mera formellt än vanliga riksdagsmän.
Jag tror också att utrikesminister
Undén gjort vad som varit möjligt
för att stödja Israels krav på fred
och säkerhet, och jag hoppas att så skall
bli fallet även i fortsättningen.

När jag erinrar om det självklara förhållandet,
att en utrikesminister inte

kan tala som en vanlig riksdagsman, så
vill jag, herr talman, å andra sidan tilllägga,
att jag tror det vore fel om riksdagsmännen
i allmänhet började tala
som utrikesministrar.

I detta yttrande instämde herr Rimmerfors
(fp).

Herr DAHL (s):

Herr talman! Vi har under denna utrikespolitiska
debatt av utrikesministern
informerats om regeringens syn på
de internationella händelserna och de
mått och steg, som i olika sammanhang
från svensk sida tagits. I anslutning härtill
har från de olika partierna framlagts
synpunkter, som är olika alltefter
den politiska hemvisten och den ideologiska
bakgrunden.

I stort sett kan man säga, att ingen
gjort några uppseendeväckande eller
oväntade avsteg från de traditionella
linjer, som följs på det internationella
planet vid frågornas handläggning. Och
man kan nog tillägga: Något annat är ej
att vänta, ty de små nationernas chanser
till avgörande insatser i det storpolitiska
maktspelet är självfallet minimala.

Att vårt land är klart fredsinställt är
ju utom allt tvivel, och att våra representanter
i olika sammanhang ställer
sig på fredens och humanismens sida
och bl. a. ger sitt fulla stöd åt Hammarskjölds
utomordentliga insatser i FN:s
anda finner vi självklart.

Vi noterar med tillfredsställelse allt
som från FN:s sida gjorts för att hindra
ett krigsutbrott och värna freden, även
om inte allt blir sådant, som man helst
skulle önska. Men man kan inte komma
ifrån det faktum, att det fredsarbete,
som utförts på detta sätt — hur välsignat
det än är i sin bräcklighet — är resultatet
av toppfigurernas överenskommelser,
deras mått och steg med den
bakgrund, som var och en kan ha.

Freden har i vår tid icke det rotfäste
hos folkens breda massa, som den bor -

Nr 9

Onsdagen den 20 mars 1957 fm.

Meddelande av utrikesministern; tillika svar på fråga ang. förstärkning av de svenska

insatserna för teknisk hjälp till mindre utvecklade områden i världen

de ha. Enligt min mening är en sådan
bred förankring det enda säkra i det
långa loppet. Därför måste man vid sidan
av de officiella ställningstagandena
och den ofrånkomliga utrikesrutinen
sätta in sin kraft på att hos de enskilda
människorna skapa förståelse för de internationella
sammanhangen och grunda
en övertygelse om fredens nödvändighet
och alltså få människorna att
efter måttet av förmåga personligen deltaga
aktivt för att säkra freden.

I den pånyttfödelseprocess, som världen
genomgår, kan man särskilja huvuddragen
av den framväxande attityden
på tre huvudsektorer inom det internationella
samhällslivet.

Det finns tre grundpelare i det världssamhälle,
som vi strävar emot och som
håller på att växa fram, den ena pelaren
är Förenta Nationerna, som enligt
utrikesministerns utsago nyss är den
politiska faktorn, den andra är enligt
min uppfattning atomenergien som utgör
en ny internationell ekonomisk bas,
och därtill vill jag lägga som den tredje
pelaren ett internationellt hjälpspråk
som ett grundvillkor för den framväxande
världskulturen och en breddning
av basen för fredsarbetet.

Just människornas närmande till varandra
på det gemensamma hjälpspråkcts
grund är enligt min mening av
allra största vikt för världens framtida
öde. En sådan världsspråksrörelse
påskyndar utvecklingen mot en fred,
som blir mer än ett resultat av pakter,
blockbildningar och traktater, och den
kan skingra den misstro, som bottnar
i främlingskap hos de stora massorna.

Det finns i dag hundrade tusenden av
människor över hela världen, inom alla
länder och folk, inom alla raser och
samhällsklasser, som omfattar tanken
på ett hjälpspråk som ett fredsinstrument,
men det finns också de, som på
grund av fördomar och okunnighet —
framför allt i s. k. högre kretsar — anser,
att tanken på världsspråkets bety -

delse i internationella sammanhang är
orealistisk och utopisk. Verkligheten
och erfarenheten säger dock något helt
annat.

Jag anser, att man i de allt hetare diskussionerna
kring atomvapnet i fredens
och mänsklighetens intresse från
framför allt de mindre staternas sida
bör på allvar ägna kraft åt och offra
pengar på världsspråksfrågan och vid
de internationella diskussionerna om
världens framtid stödja framkommande
förslag om åtgärder och ta initiativ
i syfte att främja det mellanfolkliga samarbetet
med världshjälpspråkets hjälp.

Det är ungdomen, som är framtiden.
Det är dagens unga, som blir morgondagens
ledare och som har utvecklingen i
sin hand. Är det då inte en samhällsangelägenhet
av rang att hos våra barn
och ungdomar grundlägga fredstanken
genom att ge dem ett verktyg i handen,
som för dem öppnar portarna till andra
språkområden?

På skolans område kan här stora insatser
göras i syfte att hos den uppväxande
generationen skapa förståelse
för dem, som bor utanför landets gränser,
och skapa kontakter, vilket läggei
grunden till ömsesidig förståelse och
vänskap och breddar på ett praktiskt
sätt underlaget för de ansträngningar,
som av de ledande statsmännen görs på
ett annat område för att säkra freden.

Prosten Hallén efterlyste i sitt anförande
ungdomens idealism i de utrikespolitiska
sammanhangen. Man måste
ge honom rätt i att skall framtiden kunna
gestalta sig på ett annat sätt, skall
livet kunna flyta i andra fåror än det
hittills gjort, fordras att den uppväxande
generationen får en inriktning och
en syn på det internationella samarbetet,
som möjliggör en djupgående ändring
av förhållandena.

Det bör vara en angelägen uppgift för
de mindre nationerna att leda in ungdomen
på vägar, som bär fram emot internationellt
samarbete och mellan -

100 Nr 9

Onsdagen den 20 mars 1957 fm.

Meddelande av utrikesministern; tillika svar på fråga ang. förstärkning av de svenska

insatserna för teknisk hjälp till mindre

folklig förståelse. Det finns ingen
kungsväg fram till en världsfred som
vi alla längtar efter, men det står så
stora värden på spel, att ingenting får
uraktlåtas. Man får inte förlita sig på
furstar, för att använda ett känt uttryck,
utan man måste se till att den
stora mängden av människor får på
olika sätt kontakt med och känsla för
internationella frågor, och enligt min
mening innebär en spridning av hjälpspråket
inom nationerna en möjlighet
till kontakt över gränserna och därmed
också ökade möjligheter till att skapa
det fredens samhälle, som alla ansträngningar
på det utrikespolitiska området
ytterst går ut på.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 3

Föredrogos var efter annan följande
Kungl. Maj:ts å kammarens bord vilande
propositioner och skrivelse; och hänvisades
därvid

till statsutskottet propositionerna:
nr 93, angående vissa tjänster vid
kommunikationsverken,

nr 105, angående dels förvärv av aktier
i Stockholm-Nynäs järnvägsaktiebolag,
dels ock ökning av statens järnvägars
rörliga kredit, och

nr 106, angående försöksverksamheten
med nioårig enhetsskola m. m.;

till bankoutskottet propositionen nr
107, med förslag till lag om fortsatt giltighet
av lagen den 3 juni 1949 (nr 314)
angående rätt för Konungen att i vissa
fall meddela särskilda bestämmelser om
bankaktiebolags kassareserv, m. m.;

till bevillningsutskottet propositionen
nr 108, angående höjning av vissa postavgifter
m. m.;

till statsutskottet propositionerna:
nr 110, angående vissa avlöningsm.
fl. anslag under riksstatens fjärde
huvudtitel för budgetåret 1957/58 m. in.,
nr 111, angående vissa markförvärv
för försvaret,

utvecklade områden i världen

nr 112, angående grunder för en förenklad
statsbidragsgivning, avseende
driftbidragen till primärkommunerna,
och

nr 113, angående anslag till inlösen
av aktier i Luossavaara-Kiirunavaara
aktiebolag för budgetåret 1957/58, m. in.;

till utrikesutskottet skrivelsen nr 114,
med överlämnande av redogörelse från
Nordiska rådets svenska delegation;

till bevillningsutskottet propositionen
nr 115, med förslag till förordning angående
ändrad lydelse av 1 § förordningen
den 19 februari 1954 (nr 71) om rätt
att vid taxering för inkomst njuta avdrag
för belopp, som tillförts vissa för
prisreglering bildade stiftelser, m. in.;
samt

till statsutskottet propositionen nr
119, angående inrättande av ett nordiskt
institut för teoretisk atomfysik.

§ 4

Föredrogos var för sig följande på
bordet liggande motioner; och remitterades
därvid

till statsutskottet motionen nr 533, av
herr Lundberg,

till jordbruksutskottet motionen nr

534, av herr Nilsson i Bästekille, och

till bevillningsutskottet motionen nr

535, av fru Eriksson i Stockholm m. fl.

§ 5

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
45, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående utlägg för Förenta Nationernas
kostnader för röjning av Suezkanalen.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 6

Utgifter under riksstatens sjunde
huvudtitel

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
7, i anledning av Kungl. Maj:ts i stats -

Onsdagen den 20 mars 1957 fm.

Nr 9

101

verkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1957/58 under sjunde huvudtiteln,
avseende anslagen inom finansdepartementets
verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner.

Punkterna 1 och 2

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 3

Kammarkollegiet: Avlöningar

Kungl. Maj:t hade (punkt 3, s. 6—9)
föreslagit riksdagen att dels bemyndiga
Kungl. Maj :t att i den för kammarkollegiet
gällande personalförteckningen
uppföra en tjänst som advokatfiskal i
Ce 29, dels godkänna av departementschefen
förordad avlöningsstat för kammarkollegiet,
att tillämpas tills vidare
från och med budgetåret 1957/58, dels
ock till Kammarkollegiet: Avlöningar
för nämnda budgetår anvisa ett förslagsanslag
av 942 300 kronor.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena
inom första kammaren av herr Mannerskantz
(1:272) och den andra inom
andra kammaren av herr Munktell
(11:377), i vilka motioner, såvitt nu
vore i fråga, hemställts, att riksdagen
måtte för budgetåret 1957/58 till Kammarkollegiet:
Avlöningar anvisa ett förslagsanslag
av 907 700 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna
1:272 och It: 377, såvitt nu vore i
fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att i den
för kammarkollegiet gällande personalförteckningen
uppföra en tjänst soin
advokatfiskal i Ce 29;

b) godkänna av utskottet framlagd avlöningsstat
för kammarkollegiet, att tilllämpas
tills vidare från och med budgetåret
1957/58;

Kammarkollegiet: Avlöningar

c) till Kammarkollegiet: Avlöningar
för budgetåret 1957/58 anvisa ett förslagsanslag
av 942 300 kronor.

a) godkänna i reservationen intagen
avlöningsstat för kammarkollegiet, att
tillämpas tills vidare från och med budgetåret
1957/58;

b) till Kammarkollegiet: Avlöningar
för budgetåret 1957/58 anvisa ett förslagsanslag
av 907 700 kronor.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid: Herr

GERHARD NILSSON i Gävle (h):

Herr talman! Jag erinrar mig, att det
fanns en tid i vårt land, då man ansåg
det vara en dygd att hålla tillbaka statsutgifterna
så mycket som möjligt. Både
på det kommunala planet och i riksdagen
ansåg man nog, att det var en hederssak
gentemot skattebetalarna att
hushålla med skattepengarna så väl som
möjligt. Således skulle det starka skäl
till för att få större bidrag eller för att
få medel till nya anslag.

I varje avvägande kom momentet av
angelägenhetsgradering in. Man frågade
sig nog: Är den här föreslagna utgiften
viktigare än de utgifter som skattebetalaren
själv har, är de av större angelägenhetsgrad
än andra föreslagna utgifter?
Herr talman! Jag dristar mig
anse, att mycket av dessa strävanden
håller på att gå förlorade!

Situationen i dag är den motsatta.
Statsbudgeten sväller oroväckande och
vad värre är: det framstår nästan som
en skam att försöka hålla igen på utgifterna.
Nu skall det minsann verkligt
starka skäl till för att framställa yrkande
om återhållsamhet med statsut -

102

Nr 9

Onsdagen den 20 mars 1957 fm.

Kammarkollegiet: Avlöningar

gifterna. Nu måste man vid varje särskilt
anslag förebringa enormt starka
skäl, om man inte anser sig kunna biträda
en ökning av anslagen — och
trots detta behagar kammarens majoritet
driva igenom de större utgifterna.

Trots att det kan framstå såsom omodernt
kommer jag att i samband med
behandlingen av sjunde huvudtiteln
framställa ett flertal yrkanden om lägre
anslag. Jag kommer att försöka uppfylla
skyldigheten mot skattebetalarna
genom att, där jag anser det vara möjligt,
föreslå återhållsamhet med utgifterna.
I den situation vi befinner oss
med ett skattetryck, som framstår som
oroväckande högt både för den enskilde
och för samhället i sin helhet, måste
det bli ett flertal områden, som inte
kan få anslag i den utsträckning som
skulle vara önskvärt i en annan situation.

Under punkt nr 3, Kammarkollegiet:
Avlöningar, har anslag äskats för inrättande
av nya tjänster. Skälen för denna
utökning anges vara en väntad arbetsbelastning
i samband med vissa vattendomstolars
utbyggnad. Man vet inte,
när denna ökning av arbetsbördan kommer
att inträffa. Man vet inte heller, om
den kommer att inträffa över huvud
taget.

Herr talman! Man bör väl i den situationen
vänta och se om utökningen blir
nödvändig. Av dessa skäl ber jag att få
yrka bifall till reservationen av fröken
Andersson m. fl.

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Jag skall börja med att
anlägga några allmänna synpunkter på
den motion, som ligger till grund för de
till utskottets utlåtande fogade reservationerna.

Det är ett genomgående drag vid
årets riksdag, att man inom högerpartiet
tycks ha delat upp huvudtitlarna på
olika riksdagsledamöter för genomgång
och nedprutningar, vilka man älskar att

kalla »besparingar». Det verkar som om
sjunde huvudtiteln vid denna uppdelning
har fallit på herr Mannerskantz.
Vidare utmärkes högerns motion nr
272 i första kammaren av mycket
knapphändiga motiveringar, och enligt
mitt förmenande mycket dålig underbyggnad
av nedprutningsförslagen. Jag
rekommenderar kammarens ledamöter
att studera nämnda motion. Argumenteringen
däri begränsas i många fall till
att motionären säger ungefär så här,
att han »icke kan biträda» ett anslag på
en viss punkt eller att ett visst anslag
»bör uppföras med ett så och så stort
belopp». Jag överlåter åt kammarens
ledamöter att själva bedöma en sådan
argumenteringskonst. Och efter att ha
byggt upp denna lysande och geniala
motivering konstaterar herr Mannerskantz
med något av triumf i rösten, att
de av honom under sjunde huvudtiteln
anvisade besparingsmöjligheterna uppgår
till sammanlagt 1 072 000 kronor.
Detta är, ärade kammarledamöter, ett
lysande exempel på ihåligheten i högerns
besparingsaktion!

Argumenteringen i motionen står tydligen
helt i samklang med åtminstone
första delen av högerns paroll i fjolårets
valrörelse, som förklarade: »Vi
skall inte argumentera, vi skall slåss!»
Ja, nog underlåter man att argumentera
alltid! Huruvida högerns uppträdande
i utskotts- och kammarplena kan bedömas
som slagsmål, är däremot mycket
tveksamt. Någon större entusiasm för
fight har jag för min del inte kunnat
spåra.

Sedan skall jag också be att få säga
några ord om punkt 3, som vi nu behandlar.
Jag vill då erinra om att statsutskottets
utlåtande nr 2 till årets riksdag
nu är godkänt, och att vi i samband
därmed — i anslutning till av riksdagen
tidigare gjorda beställningar — beslutat
om viss förstärkning av vattendomstolarna.
Enligt utskottets mening
måste kammarkollegiet givas ökade personella
resurser, om förstärkningen av

Onsdagen den 20 mars 1957 fm.

Nr 9 103

vattendomstolarna skall ha avsedd verkan.
Det är sålunda raka motsatsen till
vad som säges i reservationen. Enligt
kammarkollegii uppfattning är det nödvändigt
att denna förstärkning sker
mycket snabbt, enär behovet av densamma
kommer att hastigt slå igenom.
Och om den inte kommer till stånd, riskerar
man att ärendena fördröjes, på
grund av att kollegiets talan i vattenmålen
inte hinner tillräckligt förberedas.
Den synpunkten har varit det avgörande
för utskottsmajoritetens ställningstagande
i denna fråga.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr STAXÄNG (h):

Herr talman! Jag har inte deltagit i
avdelningens behandling av denna huvudtitel
men har ändå genomgått densamma.
Jag måste gentemot den karakteristik,
som avdelningens värderade
ordförande här gav av högerns motion,
framhålla att denna motion på flera
punkter stöder sig på statskontorets uttalande
i de olika punkterna och vid de
olika äskandena. Herr Gustafsson säger,
att detta är en efterklang av valrörelsen,
men vi känner ju alla till att statskontoret
inte deltog i valrörelsen.

Jag vill bara återigen poängtera, att
vi på flera punkter i denna motion har
stöd av de uttalanden, som gjorts från
statskontorets sida.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den vid punkten fogade
reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Gerhard Nilsson i Gävle begärde emel -

Kammarkollegiet: Avlöningar

lertid votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 3:o)
i utskottets utlåtande nr 7, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för ja-propositionen.
Herr Gerhard Nilsson i
Gävle begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos
155 ja och 45 nej, varjämte 5 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
i punkten gjorda hemställan.

Som tiden nu var långt framskriden,
beslöt kammaren på förslag av herr talmannen
att uppskjuta handläggningen
av övriga punkter i detta utlåtande samt
återstående på föredragningslistan uppförda
ärenden till kl. 19.30, då enligt
utfärdat anslag detta plenum komme
att fortsättas.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.43.

In fidem
Gunnar Britth

104 Nr 9

Onsdagen den 20 mars 1957 em.

Onsdagen den 20 mars

Kl. 19.30

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av herr
andre vice talmannen.

§ 1

Utgifter under riksstatens sjunde
huvudtitel (Forts.)

Herr andre vice talmannen anmälde,
att behandlingen av statsutskottets utlåtande
nr 7, i anledning av Kungl. Majtts
i statsverkspropositionen gjorde framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1957/58 under sjunde
huvudtiteln, avseende anslagen inom finansdepartementets
verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner, nu
komme att fortsättas.

Punkterna 4—9

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 10

Statistiska centralbyrån: Avlöningar till
personal för verksamheten i allmänhet

Kungl. Maj:t hade (punkt 10, s. 19—
27) föreslagit riksdagen att dels bemyndiga
Kungl. Maj :t att företaga av departementschefen
förordade ändringar i
den för statistiska centralbyrån gällande
personalförteckningen, dels godkänna
av departementschefen förordad avlöningsstat
för statistiska centralbyrån,
att tillämpas tills vidare från och med
budgetåret 1957/58, dels ock till Statistiska
centralbyrån: Avlöningar till personal
för verksamheten i allmänhet för
nämnda budgetår anvisa ett förslagsanslag
av 2 627 000 kronor.

I förevarande sammanhang hade utskottet
förehaft de under punkten 3
omnämnda motionerna 1:272 och II:

377 i vad i desamma yrkats, att riksdagen
måtte för budgetåret 1957/58 till
Statistiska centralbyrån: Avlöningar till
personalen för verksamheten i allmänhet
anvisa ett förslagsanslag av 2 594 000
kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 272 och II: 377, såvitt nu vore i fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj :t att i den
för statistiska centralbyrån gällande
personalförteckningen dels uppföra en
tjänst som byrådirektör i Ca 31, en
tjänst som kansliskrivare i Ca 15, två
tjänster som kanslibiträde i Ca 11, en
tjänst som expeditionsvakt i Ca 10 samt
fyra tjänster som kontorsbiträde i Ca 8,
dels avföra en tjänst som förste byråsekreterare
i Ca 29 samt en tjänst som
kontorist i Ca 13;

b) godkänna i utskottets hemställan
intagen avlöningsstat för statistiska centralbyrån,
att tillämpas tills vidare från
och med budgetåret 1957/58;

c) till Statistiska centralbyrån: Avlöningar
till personal för verksamheten i
allmänhet för budgetåret 1957/58 anvisa
ett förslagsanslag av 2 627 000 kronor.

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att i den
för statistiska centralbyrån gällande
personalförteckningen dels uppföra en
tjänst som byrådirektör i Ca 31, en
tjänst som kansliskrivare i Ca 15, två

Onsdagen den 20 mars 1957 em.

Nr 9 105

Statistiska centralbyrån: Avlöningar till personal för verksamheten i allmänhet

tjänster som kanslibiträde i Ca 11, en
tjänst som expeditionsvakt i Ca 10 samt
fyra tjänster som kontorsbiträde i Ca 8,
dels avföra en tjänst som förste byråsekreterare
i Ca 29 samt en tjänst som
kontorist i Ca 13;

b) godkänna i denna reservation
framlagd avlöningsstat för statistiska
centralbyrån, att tillämpas tills vidare
från och med budgetåret 1957/58;

c) till Statistiska centralbyrån: Avlöningar
till personal för verksamheten i
allmänhet för budgetåret 1957/58 anvisa
ett förslagsanslag av 2 594 000 kronor.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

GERHARD NILSSON i Gävle (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den reservation, som är avgiven
vid denna punkt.

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Denna punkt avser anslag
till statistiska centralbyrån. Jag ber
att få påpeka, att reservanterna föreslår
ett lägre anslag. Den höjning med
33 000 kronor av anslaget, som utskottsmajoriteten
föreslår, skall användas för
en bearbetning av befolkningsregistret
och några andra uppgifter. Vi är alla
överens om nödvändigheten av att bearbetningen
kommer till stånd, och jag
tycker att sparsamheten i detta fall tar
sig ett något egendomligt uttryck, när
reservanterna inte syftar till något annat
än att skjuta kostnaderna på framtiden.

Jag yrkar, herr talman, bifall till utskottets
förslag.

Fröken VINGE (fp):

Herr talman! Herr Gerhard Nilsson
i Gävle tyckte tydligen att det var försiktigast
att inte försöka motivera yrkandet
om bifall till reservationen. I
förmiddags sade herr Nilsson att vi har
skyldighet mot skattebetalarna att vara
sparsamma. Ja, det är vi fullt överens
om, men jag anser att vi även har skyl -

dighet mot skattebetalarna att på ett
korrekt sätt redovisa vilka besparingar
vi försöker göra, att redovisa dels hur
stort beloppet är, dels om indragningen
av anslaget medför en verklig besparing.

Denna punkt gäller en bearbetning
av det s. k. befolkningsregistret. Det är
någonting som andra länder avundas
Sverige, att vi har detta register. Det
har åstadkommits genom ett skickligt
utnyttjande av vårt folkbokföringsmaterial,
omfattar 1I3o av befolkningen och
hålls ständigt aktuellt genom att man
kan föra på uppgifter om förändringar
i inkomst, civilstånd, barnantal och
dylikt.

Registret utnyttjas regelmässigt för
åtskillig statistik, där det gäller att
snabbt få fram uppgifter till en rimlig
kostnad, och uppläggningen av registret
kan sägas vara ett led i strävandena
att åstadkomma besparingar på statistikens
område. Genom registret får
man bland annat en bättre grundval för
befolkningsprognoser, som kan ge en
uppfattning om de ekonomiska konsekvenserna
av så stora och kapitalkrävande
ting som stödet åt barnfamiljerna,
skolorganisationen eller pensionsfrågorna.
Genom det nu aktuella anslaget
skulle bland annat möjlighet ges att
följa barnfamiljernas ekonomiska ställning
efter hand som barnantalet ökar.

Nu är att märka, att uppgifterna redan
finns insamlade och bearbetade
samt instansade på hålkort, och vad
som behövs är några månaders lön åt
ett biträde, som skall köra kortmassan
genom sorteringsmaskinerna. Det framgår
tydligt av en sammanställning på
s. 8 i utskottets utlåtande, att hela kostnaden
för detta blir 3 000 kronor —
icke 33 000 kronor som man får ett intryck
av, när man läser högerreservationen.
En välvillig bedömare vill kanske
anta, att reservanterna bara haft
litet för bråttom och är i god tro, men
eftersom den vilseledande formuleringen
påtalats i statsutskottet kan man inte

10G Nr 9

Onsdagen den 20 mars 1957 em.

Statistiska centralbyrån: Kostnader för vissa provundersökningar för omläggning
av metoden för skördeuppskattningar — Konjunkturinstitutet: Särskilda undersökningar -

ge reservationen en så välvillig bedömning.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till den
vid punkten fogade reservationen; och
biföll kammaren utskottets hemställan.

Punkterna 11—13

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 14

Statistiska centralbyrån: Kostnader för
vissa provundersökningar för omläggning
av metoden för skördeuppskattningar Kungl.

Maj:t hade (punkt 14, s. 32 o.
33) föreslagit riksdagen att till Statistiska
centralbyrån: Kostnader för vissa
provundersökningar för omläggning av
metoden för skördeuppskattningar för
budgetåret 1957/58 anvisa ett reservationsanslag
av 149 000 kronor.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft de under
punkt 3 omnämnda motionerna
1:272 och II: 377 i vad däri hemställts,
att riksdagen måtte för budgetåret
1957/58 till Statistiska centralbyrån:
Kostnader för vissa provundersökningar
för omläggning av metoden för skördeuppskattningar
anvisa ett förslagsanslag
av 119 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 272 och II: 377, såvitt nu vore i fråga,
till Statistiska centralbyrån: Kostnader
för vissa provundersökningar för omläggning
av metoden för skördeuppskattningar
för budgetåret 1957/58 anvisa
ett reservationsanslag av 149 000
kronor.

Reservation hade avgivits av fröken
Andersson samt herrar Skoglund i Doverstorp,
Nilsson i Göingegården och
Gerhard Nilsson i Gävle, vilka ansett
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag samt med bifall till motionerna
I: 272 och II: 377, såvitt nu vore i fråga,
till Statistiska centralbyrån: Kostnader
för vissa provundersökningar för omläggning
av metoden för skördeuppskattningar
för budgetåret 1957/58 anvisa
ett reservationsanslag av 119 000
kronor.

Sedan punkten föredragits, yttrade:

Herr GERHARD NILSSON i Gävle (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den vid punkten fogade reservationen.

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Punkterna 15—26

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 27

Konjunkturinstitutet: Särskilda undersökningar Kungl.

Maj:t hade (punkt 27, s. 50 o.
51) föreslagit riksdagen att till Konjunkturinstitutet:
Särskilda undersökningar
för budgetåret 1957/58 anvisa
ett reservationsanslag av 160 000 kronor.

I förevarande sammanhang hade utskottet
förehaft de under punkten 3
omnämnda motionerna 1:272 och II:
377 i vad däri yrkats avslag å Kungl.
Maj :ts under nu ifrågavarande punkt
gjorda anslagsäskande.

107

Onsdagen den 20 mars 1957 em. Nr 9

Konjunkturinstitutet: Kostnader för Konjunkturjournalen — Tullverket: Anskaff -

ning av viss materiel

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 272 och II: 377, såvitt nu vore i fråga,
till Konjunkturinstitutet: Särskilda undersökningar
för budgetåret 1957/58 anvisa
ett reservationsanslag av 160 000
kronor.

Reservation hade avgivits av fröken
Andersson samt herrar Skoglund i Doverstorp,
Nilsson i Göingegården och
Gerhard Nilsson i Gävle, vilka ansett att
utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte, med bifall till motionerna I: 272
och 11:377, såvitt nu vore i fråga, avslå
Kungl. Maj:ts förslag om ett reservationsanslag
av 160 000 kronor till
Konjunkturinstitutet: Särskilda undersökningar.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

GERHARD NILSSON i Gävle (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Punkten 28

Konjunkturinstitutet: Kostnader för
Konjunktur journalen

Kungl. Maj:t hade (punkt 28, s. 51 o.
52) föreslagit riksdagen att till Konjunkturinstitutet:
Kostnader för Konjunkturjournalen
för budgetåret 1957/58
anvisa ett förslagsanslag av 38 000 kronor.

I förevarande sammanhang hade utskottet
förehaft de under punkten 3

omnämnda motionerna 1:272 och II:
377 i vad däri yrkats avslag å Kungl.
Maj :ts anslagsäskande.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna I:
272 och 11:377, såvitt nu vore i fråga,
till Konjunkturinstitutet: Kostnader för
Konjunkturjournalen för budgetåret
1957/58 anvisa ett förslagsanslag av
38 000 kronor.

Reservation hade avgivits av fröken
Andersson samt herrar Skoglund i Doverstorp,
Nilsson i Göingegården och
Gerhard Nilsson i Gävle, vilka ansett att
utskottet bort föreslå riksdagen att med
bifall till motionerna I: 272 och II: 377,
såvitt nu vore i fråga, avslå Kungl.
Maj:ts förslag om ett förslagsanslag av
38 000 kronor till Konjunkturinstitutet:
Kostnader för Konjunkturjournalen.

Efter föredragning av punkten yttrade: Herr

GERHARD NILSSON i Gävle (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Med hänvisning till motiveringen
i utskottets utlåtande ber jag
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Punkterna 29—36

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 37

Tullverket: Anskaffning av viss materiel

Kungl. Maj:t hade (punkt 39, s. 79—-82) föreslagit riksdagen att till Tullverket:
Anskaffning av viss materiel för

108 Nr 9

Onsdagen den 20 mars 1957 em.

budgetåret 1957/58 anvisa ett reservationsanslag
av 650 000 kronor.

I förevarande sammanhang hade utskottet
förehaft de under punkten 3 omnämnda
motionerna 1:272 och 11:377
i vad däri yrkats, att riksdagen måtte
för budgetåret 1957/58 till Tullverket:
Anskaffning av viss materiel anvisa ett
reservationsanslag av 325 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 272 och II: 377, såvitt nu vore i fråga,
till Tullverket: Anskaffning av viss materiel
för budgetåret 1957/58 anvisa ett
reservationsanslag av 650 000 kronor.

Reservation hade avgivits av fröken
Andersson samt herrar Skoglund i Doverstorp,
Nilsson i Göingegården och
Gerhard Nilsson i Gävle, vilka ansett
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag samt med bifall till motionerna
1:272 och 11:377, såvitt nu
vore i fråga, till Tullverket: Anskaffning
av viss materiel för budgetåret
1957/58 anvisa ett reservationsanslag av
325 000 kronor.

Punkten föredrogs. Därvid anförde:

Herr GERHARD NILSSON i Gävle (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den av fröken Andersson m. fl.
avgivna reservationen.

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Punkterna 38 och 39

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 40

Kontrollstyrelsen: Lokala skattekontrollen Kungl.

Maj:t hade (punkt 42, s. 88—
91) föreslagit riksdagen att till Kontrollstyrelsen:
Lokala skattekontrollen
för budgetåret 1957/58 anvisa ett förslagsanslag
av 1 815 400 kronor.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft de under
punkten 3 omnämnda motionerna
1:272 och 11:377, vari såvitt nu var
i fråga yrkats att riksdagen måtte för
budgetåret 1957/58 till Kontrollstyrelsen:
Lokala skattekontrollen anvisa ett
förslagsanslag av 1 713 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna 1:272
och II: 377, såvitt nu vore i fråga, till
Kontrollstyrelsen: Lokala skattekontrollen
för budgetåret 1957/58 anvisa ett
förslagsanslag av 1 815 400 kronor.

Reservation hade avgivits av fröken
Andersson samt herrar Skoglund i Doverstorp,
Nilsson i Göingegården och
Gerhard Nilsson i Gävle, vilka ansett att
utskottet bort föreslå riksdagen att i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag samt
motionerna I: 272 och II: 377, såvitt
nu vore i fråga, till Kontrollstyrelsen:
Lokala skattekontrollen för budgetåret
1957/58 anvisa ett förslagsanslag av
1 698 800 kronor.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid: Herr

GERHARD NILSSON i Gävle (h):

Ilerr talman! Jag ber, herr talman,
att få yrka bifall till reservationen av
fröken Andersson m. fl.

Anf. nr 42

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets

Nr 9 109

Onsdagen den 20 mars 1957 em.
iningar — Upplysningsarbete rörande samhällsekonomiska

Riksskattenämnden:

frågor m. m.

hemställan dels ock på bifall till den
vid punkten fogade reservationen; och
biföll kammaren utskottets hemställan.

Punkterna 41—45

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 46

Riksskattenämnden: Avlöningar

Kungl. Maj:t hade (punkt 48, s. 97—-102) föreslagit riksdagen att dels bemyndiga
Kungl. Maj :t att i riksskattenämndens
personalförteckning vidtaga
av departementschefen förordade ändringar,
dels godkänna av departementschefen
förordad avlöningsstat för riksskattenämnden,
att tillämpas tills vidare
från och med budgetåret 1957/58, dels
ock till Riksskattenämnden: Avlöningar
för nämnda budgetår anvisa ett förslagsanslag
av 372 600 kronor.

I förevarande sammanhang hade utskottet
förehaft de under punkt 3 omnämnda
motionerna 1:272 och 11:377,
vari såvitt nu var i fråga yrkats att
riksdagen måtte för budgetåret 1957/58
till Riksskattenämnden: Avlöningar anvisa
ett förslagsanslag av 352 600 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 272 och II: 377, såvitt nu vore i fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att i riksskattenämndens
personalförteckning
uppföra en tjänst som byråchef i Ca 37,
två tjänster som byrådirektör i Ce 31,
en tjänst som kansliskrivare i Ca 15,
en tjänst som kontorist i Ca 13 och en
tjänst som kanslibiträde i Ca 11;

b) godkänna i utskottets hemställan
intagen avlöningsstat för riksskattenämnden,
att tillämpas tills vidare från
och med budgetåret 1957/58;

c) till Riksskattenämnden: Avlöningar
för budgetåret 1957/58 anvisa ett förslagsanslag
av 372 600 kronor.

Reservation hade avgivits av fröken

Andersson samt herrar Skoglund i Doverstorp,
Nilsson i Göingegården och
Gerhard Nilsson i Gävle, vilka ansett
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl.
Maj :ts förslag samt med bifall till motionerna
1:272 och 11:377, såvitt nu
vore i fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj :t att i riksskattenämndens
personalförteckning
uppföra en tjänst som byråchef i Ca 37,
två tjänster som byrådirektör i Ce 31,
en tjänst som kansliskrivare i Ca 15,
en tjänst som kontorist i Ca 13 och en
tjänst som kanslibiträde i Ca 11;

b) godkänna i reservationen intagen
avlöningsstat för riksskattenämnden, att
tillämpas tills vidare från och med budgetåret
1957/58;

c) till Riksskattenämnden: Avlöningar
för budgetåret 1957/58 anvisa ett förslagsanslag
av 352 600 kronor.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

GERHARD NILSSON i Gävle (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den av fröken Andersson m. fl.
avgivna reservationen.

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Punkterna 41—70

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 71

Upplysningsarbete rörande samhällsekonomiska
frågor in. m.

Kungl. Maj:t hade (punkt 78, s. 120
o. 121) föreslagit riksdagen att till Upp -

110 Nr 9

Onsdagen den 20 mars 1957 em.

Upplysningsarbete rörande samhällsekonomiska frågor m. m.

lysningsarbete rörande samhällsekonomiska
frågor m. m. för budgetåret
1957/58 anvisa ett reservationsanslag av
200 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft dels de under
punkt 3 omnämnda motionerna 1: 272
och 11:377, vari såvitt nu vore i fråga
yrkats att riksdagen måtte avslå Kungl.
Maj :ts ifrågavarande framställning, dels
ock två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Jacobsson och Danmans (I: 115)
och den andra inom andra kammaren
av herrar Nelander och Carlsson i Tibro
(11:123), i vilka motioner yrkats
att riksdagen måtte avslå det begärda
reservationsanslaget av 200 000 kronor
för budgetåret 1957/58 till Upplysningsarbete
rörande samhällsekonomiska
frågor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj ds förslag
samt med avslag å motionerna
I: 272 och II: 377, såvitt nu vore i fråga,
samt motionerna I: 115 och II: 123, till
Upplysningsarbete rörande samhällsekonomiska
frågor m. m. för budgetåret
1957/58 anvisa ett reservationsanslag
av 200 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Ohlon och Boman, fröken Andersson,
herrar Sanne, Skoglund i Doverstorp,
Malmborg, Nilsson i Göingegården och
Nihlfors, fröken Vinge, herr Gerhard
Nilsson i Gävle och fröken Liljedahl,
vilka ansett att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, med bifall till motionerna
I: 272 och II: 377, såvitt nu
vore i fråga, samt 1:115 och 11:123,
avslå Kungl. Maj ds förslag om ett reservationsanslag
av 200 000 kronor till
Upplysningsarbete rörande samhällsekonomiska
frågor in. in.

Sedan punkten föredragits, yttrade:

Herr NELANDER (fp):

Herr talman! Anslaget till upplysningsarbete
rörande samhällsekono -

miska frågor m. in. har tidigare varit
uppfört under tionde huvudtiteln och
särskilt varit avsett för produktions- och
exportfrågor. Det har använts av det
1949 bildade samarbetsorganet Ekonomisk
information med ett statsråd som
ordförande och med representanter för
Svenska arbetsgivareföreningen, LO och
TCO.

På departementschefens initiativ upprättades
1955 inom detta organ en promemoria
angående den fortsatta verksamheten.
Denna gav tre olika alternativ.
Enligt det första skulle arbetet bedrivas
efter de riktlinjer som uppdrogs
vid starten, bl. a. med avsikt att motverka
produktionshämmande företeelser
och ge upplysning om samhällsekonomiska
förhållanden. Det andra alternativet
innebar i stort sett samma uppläggning
men utan någon som helst allmän
ekonomisk upplysning. Enligt det
tredje alternativet skulle verksamheten
nedläggas. Över denna promemoria yttrade
sig olika organ.

Svenska arbetsgivareföreningen sade
sig t. ex. vara tveksam om värdet av en
kontinuerlig propaganda och ansåg, att
kampanjer av ifrågavarande slag borde
sättas in vid enstaka tillfällen. Handelsministern
föreslog emellertid, att den
kontinuerliga informationsverksamheten
skulle fortsätta. Dock gjorde han ett
väsentligt tillägg, nämligen detta: »utan
att vilja taga ställning på längre sikt».

Från och med innevarande budgetår
är anslaget överfört till sjunde huvudtiteln,
och man begär nu 200 000 kronor
jämte beräknad tillgänglig reservation
på 30 000 kronor. Man säger sig
ämna utge ett par broschyrer med information
i samhällsekonomiska spörsmål
och dessutom spela in en film. Av
äskandena att döma skall denna antingen
åskådliggöra de samhällsekonomiska
problemen eller också anknyta till företagsnämndernas
verksamhet. Av statsfinansiella
skäl begär man emellertid
bara en av de båda filmerna.

Som vi framhållit i vår motion nr 123

Onsdagen den 20 mars 1957 em.

Nr 9

Upplysningsarbete rörande samhällsekonomiska frågor m. m.

i denna kammare vill vi inte förneka
värdet av att ge en större allmänhet
upplysning i samhällsekonomiska frågor.
Vi förmenar emellertid, att sådana
informationer i tillräcklig utsträckning
och på betydligt effektivare sätt kan
ges i dagspress, i facklig press och i
radio. Alla dessa ekonomiska spörsmål
finns för övrigt numera ganska lättillgängligt
redovisade i officiella publikationer.
Icke minst nu, då återhållsamhet
med statens utgifter är nödvändig, anser
vi, att ifrågavarande anslag kan
komma till bättre användning. För en
avveckling av det berörda anslaget till
information bör det beräknade kvarvarande
beloppet på 30 000 kronor räcka.

Jag ber alltså, herr talman, att få yrka
bifall till den vid punkten fogade reservationen
av herr Ohlon m. fl., vilken
innebär avslag på det begärda reservationsanslaget
om 200 000 kronor.

Under detta anförande övertog herr
talmannen ledningen av förhandlingarna.

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Föreliggande fråga gäller
anslaget till upplysningsarbete rörande
samhällsekonomiska spörsmål.
Detta är ett gammalt tvisteämne, och det
är inte första gången det är uppe här i
kammaren. Det väckte diskussion på
den tiden, då anslaget redovisades på
handelsdepartementets huvudtitel, och
den kommer igen nu, när det flyttats
över till sjunde huvudtiteln.

Enligt min mening är det ändå av ett
visst värde, att man har ett samarbetsorgan
mellan staten och parterna på arbetsmarknaden
när det gäller upplysningsarbete
i dessa frågor. Jag tror, att
det skulle vara till skada för arbetet, om
man inte hade denna samordnande
verksamhet. Den har dock den betydelsen,
att upplysningsarbetet får en annan
prägel än den verksamhet, som bedrives
enbart av organisationerna. Även

om jag kan hålla med om att denna för
närvarande är synnerligen effektiv på
sitt sätt, tror jag att det är en styrka i
sammanhanget att ha ett samarbetsorgan
mellan staten, arbetstagarparten och
arbetsgivarparten. Det är med den motiveringen,
herr talman, som jag här kort
och gott ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
71 :o) i utskottets utlåtande nr 7, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen
tillkännagav, att han funne
flertalet av kammarens ledamöter hava
röstat för ja-propositionen. Herr Nelander
begärde dock rösträkning, vadan
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 113 ja och
78 nej, varjämte en av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten 72

Utskottets hemställan bifölls.

112 Nr 9 Onsdagen den 20 mars 1957 em.

Punkten 73

Bidrag till Föreningen fruktdrycker

Kungl. Maj:t hade (punkt 80, s. 121
o. 122) föreslagit riksdagen att till Bidrag
till Föreningen fruktdrycker för
budgetåret 1957/58 anvisa ett anslag av
25 000 kronor.

I de under punkt 3 omnämnda motionerna
I: 272 och II: 377 hade yrkats, att
riksdagen måtte avslå Kungl. Maj :ts förevarande
framställning.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 272 och II: 377, såvitt nu vore i fråga,
till Bidrag till Föreningen fruktdrycker
för budgetåret 1957/58 anvisa
ett anslag av 25 000 kronor.

Reservation hade avgivits av fröken
Andersson samt herrar Skoglund i Doverstorp,
Nilsson i Göingegården och
Gerhard Nilsson i Gävle, vilka ansett
att utskottet bort föreslå riksdagen att
med bifall till motionerna 1:272 och
II: 377, såvitt nu vore i fråga, avslå
Kungl. Maj:ts förslag om ett anslag av
25 000 kronor till Bidrag till Föreningen
fruktdrycker.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: -

Herr GERHARD NILSSON i Gävle (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen av fröken Andersson
m. fl.

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan, dels
ock på bifall till den vid punkten fogade
reservationen; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Punkten 74

Kommittéer och utredningar genom sakkunniga Kungl.

Maj:t hade (punkt 81, s. 122)
föreslagit riksdagen att till Kommittéer
och utredningar genom sakkunniga för
budgetåret 1957/58 anvisa ett reservationsanslag
av 800 000 kronor.

I motionerna I: 272 och II: 377 hade
såvitt nu var i fråga yrkats, att riksdagen
måtte för budgetåret 1957/58 till
Kommittéer och utredningar genom sakkunniga
anvisa ett förslagsanslag av
700 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 272 och II: 377, såvitt nu vore i fråga,
till Kommittéer och utredningar genom
sakkunniga för budgetåret 1957/58 anvisa
ett reservationsanslag av 800 000
kronor.

Reservation hade avgivits av fröken
Andersson samt herrar Skoglund i Doverstorp,
Nilsson i Göingegården och
Gerhard Nilsson i Gävle, vilka ansett att
utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt med bifall till motionerna
1:272 och 11:377, såvitt nu vore i fråga,
till Kommittéer och utredningar genom
sakkunniga för budgetåret 1957/58
anvisa ett reservationsanslag av 700 000
kronor.

Efter föredragning av ''punkten yttrade: Herr

GERHARD NILSSON i Gävle (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen av fröken Andersson
m. fl.

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels

Onsdagen den 20 mars 1957 em. Nr 9 113

Investeringsplan för kommunikationsverken

på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den vid punkten fogade
reservationen; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Punkten 75

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 76

Lades till handlingarna.

§ 2

Anslag å kapitalbudgeten för kommunikationsdepartementet Föredrogs

statsutskottets utlåtande nr
9, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1957/58, i vad
avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet
väckta motioner.

Punkten i

Investeringsplan för kommunikationsverken Punkten

föredrogs; och anförde därvid: Herr

HENNING NILSSON i Gävle (k):

Herr talman! Jag ber att redan vid
denna punkt få motivera de kommunistiska
motionerna, som återkommer under
punkterna 3, 4 och 5.

Den ekonomiska politik, som regeringen
för, drabbar mycket hårt alla
småföretagare, men den drabbar inte
mindre hårt de statliga företagen. På
nära nog alla områden inom den statliga
sektorn är en stark eftersläpning
karakteristisk. Statens järnvägar, televerket.
kraftförsörjningen — för att
nämna de verk som jag närmast avser
att säga några ord om — brottas med
väldiga problem, som endast kan lösas
genom en ökning av investeringsvolymen.
Dessa nödvändiga investeringar
förhindras dock av regeringen. Kommu8
— Andra kammarens protokoll 1957. ?

nikationsministern och nu den avdelning
inom statsutskottet, som behandlar
dessa ärenden, åberopar sig på nödvändigheten
av alt föra en restriktiv investeringspolitik
och prutar kraftigt på
de olika verkstyrelsernas önskemål.

Nödvändigheten av denna restriktiva
investeringspolitik kan dock starkt ifrågasättas.
Talesmännen för högern och
folkpartiet vänder sig ju mot investeringsbegränsningar
när det gäller de
privata storföretagen, och vi får stundom
läsa spaltmetrar med argument om
hur skadliga investeringsbegränsningarna
kan vara. På denna pnnkt möter
vi samma energi från dessa talesmän,
fastän den tar sig uttryck på motsatt
sätt. När det gäller de statliga företagen
tycks man på det hållet inte finna ord
nog för hur viktigt det är med en restriktiv
investeringspolitik.

Det går inte att frigöra sig från tanken
att starka krafter inom det privata
näringslivet söker utöva påtryckningar
på statsmakterna för att hindra en fortsatt
utveckling av statens företag. Skallet
mot krediterna till Statens skogsindustrier
uttrycker rädsla för konkurrens
hos de privata monopolföretagen
inom trävaruindustrien, och försöken
att hämma utvecklingen av Norrbottens
järnverk ligger på samma plan.

Politiken att nedrusta de statliga företagen
och att tillåta en allmän och
stark eftersläpning fråntar dessa företag
möjligheterna att på ett tillfredsställande
sätt fullgöra sina skyldigheter. SJ
kan inte betjäna sina kunder så som
man borde göra. Resultatet av den politik,
som förts, är tågförseningar, en
långsammare godstrafik, förslitning av
den rullande materielen och till sist det
kanske värsta: de fruktansvärda olyckor
som timat och vilkas orsaker kan
sökas i bristande underhåll.

De stora köer av människor som önskar
få telefon är missnöjda med sin
långa väntan. Industrier och andra, som
av och till får känning av elkraftbristen,
är lika missnöjda. Allt detta sam’r
9

114

Nr 9

Onsdagen den 20 mars 1957 em.

Investeringsplan för kommunikationsverken

mantaget skapar förhållanden, som gör
att det privata näringslivets förespråkare
finner många och för dem angenäma
tillfällen alt peka på statens oförmåga
att sköta sina uppgifter. Frånvaron av
eu tillfredsställande investeringspolitik
för statens verk skapar således inte bara
praktiska olägenheter, utan också
just den atmosfär som lämpar sig för
borgerlig propaganda.

Det viktigaste är dock att en restriktiv
investeringspolitik i dessa hänseenden
icke leder till annat än att för SJ:s
del trafiken söker sig över till områden,
där det ur nationalekonomisk synpunkt
är mindre tillfredsställande med en
ökad trafik. Resultatet är med andra
ord en nationalekonomisk förlust. Samma
gäller kraftverken. Minskas takten i
utbyggnaden, ställs vi inte bara inför
ransoneringsrisker, utan vi tvingas jämväl
att producera kraft med hjälp av
dyrbara utländska bränslen, vilket i sin
tur tär på vår valuta.

Samtidigt som den restriktiva investeringspolitiken
får sådana negativa verkningar
för vårt land och folk och ställer
de statliga verken i en mycket ofördelaktig
dager, pågår inom de privata storföretagen
en stark expansion. Dessa
storföretag, som äger stora kapitaltillgångar,
hindras inte nämnvärt av regeringens
restriktioner på den ekonomiska
politikens område.

Kommunisterna kan inte godkänna
en ekonomisk politik som får sådana
verkningar. Vi kan inte i ett läge, där
järnvägsstyrelsen förklarar att trafikapparaten
är behäftad med allvarliga
kvantitativa och kvalitativa brister, godkänna
en politik, som hindrar upphävandet
av dessa brister. Vi kan lika litet
godkänna denna politik på andra
områden, där verkningarna blir enahanda.

Orimligheterna i denna politik framstår
klart och tydligt, när järnvägsstyrelsen
med instämmande av kommunikationsministern
förklarar att kapacitetsgränsen
på huvudlinjerna redan

uppnåtts. Därmed har man nått en
överbelastning som försvårar och hindrar
nödvändig trafik. På kraftförsörjningens
område har förhållandet mellan
elkonsumtion och vattenkraftproduktion
medfört kostnadsfördyringar
samt risk för ransoneringar under vissa
år. När det gäller att bedöma sakläget,
vidden av uppkomna olägenheter,
nödvändigheten av snara och kraftfulla
ingripanden, arbetar såväl departementschefen
som utskottet och motionärerna
med samma argument. Ja,
enigheten är påfallande stor. Jag noterar
detta sakförhållande så, att utskottets
avslagsyrkande på våra motioner
grundar sig på motiv av engångsnatur.
Den restriktiva investeringspolitiken
börjar nå sitt slut. Verkningarna av den
förda ekonomiska politiken ter sig allt
orimligare på många områden och har
nu blivit uppenbara. Det torde således
inte i längden vara möjligt för de ansvariga
instanserna att, trots vetskapen
om det allvarliga läge som råder på här
nämnda områden, vidhålla en investeringspolitik
som leder till — jag vågar
påstå —- katastrof. Våra förslag i motionerna
nr 240 och 242 är inte av sådan
omfattning, att ett bifall till våra förslag
skulle på en gång häva de påtalade bristerna.
Så långt kan vi av kända skäl
inte gå. Men våra förslag är så avfattade,
att de verksamt skulle leda till en påtaglig
förbättring, så avfattade, att de
är möjliga att genomföra. Kostnadsökningarna,
som våra förslag innebär, är
inte heller av den storleksordning att
de går över ramarna för vad som är
möjligt.

Men även om kostnadsökningen nu
skulle te sig hög, måste denna vägas
mot de förluster, som ett avslag skulle
medföra. Elbristen har hittills av och
till stoppat viktig produktion. I Norrbotten
och Västerbotten finns många
exempel härpå. Sådana produktionsinskränkningar
ställer sig betydligt dyrbarare
för vårt land och dess näringsliv
än vad våra nu framförda kostnads -

Nr 9

115

Onsdagen den 20 mars 1957 em.

Investeringsplan för kommunikationsverken

ökningar skulle göra. Samma är förhållandet
inom statens järnvägar. Där lider
inte bara SJ av förluster; dessa kanske
t. o. m. ter sig små i jämförelse med de
förluster som näringslivet råkar ut för
genom en långsammare godsbefordran.

Av dessa skäl kan enligt vår mening
den restriktiva investeringspolitiken
inte längre få utgöra hinder för nödvändiga
investeringar. Denna politik
måste helt enkelt avskaffas.

Lika felaktig och skadlig som denna
politik är till sina verkningar, lika felaktig
anser vi den ekonomiska politiken
vara i vad det gäller finansieringen av
ljudradion, dess anläggningar och dess
radiohus.

Förslag föreligger således att höja radiolicensavgifterna
till 30 kronor från
nuvarande 20 kronor. Syftet är att radiolyssnarna
skall betala omedelbara,
hundraprocentiga avskrivningar på radioanläggningar,
inklusive radiohus, avsedda
att användas för årtionden framåt.
Vilka använder sig av en sådan ekonomisk
politik? Hur skulle det gå för
kommuner och landsting om dessa skulle
komma på idén att nuvarande skattebetalare
skulle på en gång betala nyuppförda
sjukhus eller andra stora kostnadskrävande
anläggningar? Det är uppenbart
att förslaget om denna omedelbara
finansiering är orimligt. Redan nu
måste man anse att licensavgifterna —
i vart fall i förhållande till många programpunkter
— är tagna i överkant. De
beslut som gäller från år 1947 bör också
gälla i fortsättningen.

Herr talman! Med de synpunkter jag
här har framfört har jag velat motivera
våra motioner till punkterna 3—5 i
statsutskottets utlåtande nr 9. Jag ber
att senare vid varje punkt få yrka bifall
till våra motioner.

Herr andre vice talmannen MALMBORG
(fp):

Herr talman! Den föregående ärade
talarens anförande formade sig till en

brett lagd kritik av den ekonomiska politiken
över huvud. Jag finner det inte
motiverat att nu ta upp detta ämne till
debatt. Det får vi göra i annat sammanhang.
Jag skall nu tillåta mig att göra
några kommentarer till föreliggande utlåtande.

Det är riktigt som herr Henning Nilsson
i Gävle säger, att investeringarna
för de affärsdrivande verken präglas av
en viss restriktivitet. Det är tyvärr inte
första gången vi nödgas konstatera
detta. Det har sin yttersta orsak i att vi
lever under knapphetens kalla stjärna
och ansett oss tvingade att iaktta en
viss begränsning. Såväl departementschefen
som utskottet är livligt medvetna
om att denna framtvingade restriktiva
investeringspolitik har sina icke önskvärda
konsekvenser. Vi har i utskottets
reeit på sidan 4 i utlåtandet tagit in ett
långt stycke av departementschefens
yttrande. Departementschefen belyser
där verkningarna av beskärningen av
investeringarna när det gäller alla de
affärsdrivande verken och kommer till
slutsatsen: »Ett utmärkande drag för de
ifrågavarande affärsverken är, att den
fortgående ökningen i efterfrågan på
verkens prestationer i förening med en
eftersläpning i investeringshänseende
har framhävt kö-problem och ransoneringsmoment.
» Detta är riktigt och klart
uttryckt, och utskottet har också understrukit
dessa uttalanden.

Men saken har också en ljusare sida.
Den investeringsram som departementschefen
föreslår för nästa budgetår innebär
nämligen i jämförelse med den
som gäller för innevarande år en ökning
på 47,1 miljoner kronor, och detta
är inte en oväsentlig ökning.

Utskottet har understrukit att det ur
alla synpunkter hade varit önskvärt all
ännu bättre kunna tillmötesgå de framställda
kraven, men vi bär av olika
skäl biträtt departementschefens förslag
och därvid framhållit, att vi nödgats
iaktta begränsning på skilda samhällsområden
och alt därför också des -

116

Nr 9

Onsdagen den 20 mars 1957 em.

Televerkets anslagsbehov

sa investeringar måste bli restriktivt
bedömda. Den ökning av investeringarna,
som departementschefen föreslagit,
gäller i synnerhet kraftverksbyggnader
och järnvägar. Utskottet har understrukit
att vi finner det riktigt att
lägga ökningen just där, därför att
detta har en stimulerande verkan på
det produktiva livet.

Herr talman! Herr Henning Nilsson i
Gävle gick också in på radiolicensavgiftens
höjning in. m., men jag finner
det lämpligare att behandla dessa saker
under vederbörande rubrik i utlåtandet.
I detta sammanhang tillåter jag mig
därför att med hänvisning till vad jag
anfört yrka bifall till utskottets förslag
under punkt 1.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

Punkten 2

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 3

Televerkets anslagsbehov

Kungl. Maj:t hade (punkt 3, s. 19—
52) föreslagit riksdagen att för budgetåret
1957/58 under televerkets fond dels
anvisa i statsrådsprotokollet angivna investeringsanslag
å tillhopa 265 mkr,
dels ock i avbidan på särskild proposition
i ämnet till Televisionsradioanläggningar
beräkna ett investeringsanslag
av 3,9 mkr.

Kungl. Maj:ts förslag innebar bland
annat en höjning av licensavgiften till
30 kronor den 1 juli 1957.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft fyra motioner.

I två likalydande motioner, väckta den
ena inom första kammaren av herr
Öhman m. fl. (I: 271) och den andra
inom andra kammaren av herr Hagberg
m. fl. (11:335), hade hemställts,
att riksdagen som sin mening måtte uttala,
att någon höjning av radiolicensavgiften
för närvarande icke skulle genomföras.

Utskottet hemställde

I. att riksdagen måtte, med avslag å
motionerna I: 183 och 11:245 samt 1:271
och II: 335, i skrivelse till Kungl. Maj:t
giva till känna vad utskottet anfört rörande
radiolicensavgiften;

II. att riksdagen måtte för budgetåret
1957/58 under televerkets fond anvisa
i utskottets hemställan angivna investeringsanslag.

Reservationer utan angivna yrkanden
hade avgivits

a) av herr Rubbestad och

b) av fru Wallin.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid
:

Herr RUBBESTAD (bf):

Herr talman! Som kammarens ledamöter
har funnit, har jag vid denna
punkt en blank reservation, och jag
skall med några korta ord redogöra för
vad som ligger bakom denna.

I detta utlåtande berörs bland annat
radiolicensens storlek. Vi har nu en avgift
på 20 kronor, men departementschefen
har föreslagit en höjning till 30
kronor. Utskottet har för sin del accepterat
detta.

En av motiveringarna för denna ökning
anges vara pensioneringen av viss
anställd personal. Den väsentligaste motiveringen
för ökningen är emellertid
att program 2 skall få en högre kvalitativ
standard. Detta program 2 kan ju
emellertid inte utnyttjas av hela landet
utan bara i Stockholm och kanske några
mindre orter dessutom. Den största delen
av landet har inte kommit i åtnjutande
av detta program. Man måste därför
ställa sig frågande om denna ökade
avgift skall tillämpas för dessa stora områden
som inte har möjlighet att lyssna
på program 2.

I statsverkspropositionen förordar
statsrådet att Radiotjänst skall vara
självbärande. Även jag vill gärna ansluta
inig till den principen. Därmed följer
naturligtvis inte att man kan vara med

Onsdagen den 20 mars 1957 em.

Nr 9

117

om vilka utgifter som lielst för detta ändamål.

Programtiden är nu 6 100 timmar per
år. Det är föreslaget att den skall öka
under nästa budgetår till 7 330 timmar.
Sedan skall tiden enligt beräkningarna
undan för undan ökas, så att den under
budgetåret 1961/02 skall omfatta inte
mindre än 9 600 timmar per år. Man
kan nog fråga, om det är nödvändigt
med denna kraftiga ökning av antalet
sändningstimmar och om det inte räcker
med i stort sett den sändningstid
man nu har. Om den uppfattningen vore
allmän, skulle man också kunna pruta
betydligt på detta anslag.

Men även ur en annan synpunkt kan
man framföra krav på ett bibehållande
av den gamla avgiften. Vi har nog litet
var lagt märke till vilka summor Radiotjänst
rör sig med vid olika tillfällen.
Vi har sett hur man anordnar tävlingar,
där det utgår priser på tiotusentals kronor.
Men inte nog med det; ibland utdelar
man också långa semesterresor
som priser, ibland är det semestervistelser
under flera dagar och ibland delas
det ut baddräkter till de tävlande. Allt
detta kostar naturligtvis väldigt mycket
pengar, och man måste fråga sig, om
det är lämpligt att använda skattebetalarnas
pengar på detta slösaktiga sätt —
jag använder ordet »slösaktig», ty någonting
annat än slösaktighet kan det
inte vara fråga om, när man delar ut
10 000 kronor på en enda gång.

.lag vet att vi tagit exempel från Amerika
när det gäller dessa tävlingar. Men
det är ju en himmelsvid skillnad mellan
Amerika och det fattiga Sverige.
Inte skall väl vi ta efter sådana fasoner
och slösa med svenska folkets tillgångar.
Jag tänker framför allt på de gamla
fattiga människor, som har mycket svårt
att orka med ökade utgifter i detta avseende.
Det är för deras skull jag menar,
att man här måste iaktta en viss
försiktighet beträffande utgifterna, även
då det gäller Radiotjänsts verksamhet.
Jag Iror att vi mycket vid kan njuta av

Televerkets anslagsbehov

radioprogrammen sådana de varit tidigare
och att vi alltså inte behöver åsamka
oss ökade utgifter.

Jag är förvissad om att många människor
ute i landet i kväll sitter och
undrar: Yad kommer riksdagen att fatta
för beslut när det gäller radioavgifterna?
Många fattiga människor skulle
säkerligen bli glada, om de i dag finge
röna förståelse från andrakaminarledamöternas
sida. Yi bör därför inte låta
radiolicensen bli dyrare än hittills.

Vi skall komma ihåg, att antalet radiolicenser
ökar för varje år och att
Radiotjänst på det sättet får ökade inkomster
utan att höja avgifterna.

Det är dessa synpunkter, herr talman,
som gör att jag anser, att andra kammaren
borde gå emot förslaget om en höjning
av radiolicensen.

Det skulle som sagt mottas med stor
glädje av många fattiga i landet, om vi
bibehölle den nuvarande avgiften. Detta
skulle kanske också få Radiotjänst att
ta litet mera reson när det gäller besparingsåtgärder.
Jag ber därför, herr talman,
att få yrka avslag på det framlagda
förslaget om en höjning av licensavgiften.

Herr andre vice talmannen MALMBORG
(fp):

Herr talman! Innan jag gör några
kommentarer till herr Rubbestads anförande,
vill jag säga några ord i allmänhet
om Radiotjänsts verksamhet, såväl
när det gäller produktionen som finansieringen.

Herr Rubbestad erinrade om alt radioverksamheten
numera är självfinansierande
och jag vill tillägga att Radiotjänst
får sin egen budget från och med
nästa budgetår. Denna omständighet att
Radiotjänst får sin egen specialbudget
tycker vi inom utskottet är en stor fördel.
Diirigenom kan man få bättre (iverblick
över och bättre grepp på Radiotjänsts
verksamhet, både när det gäller
programproduktionen och de ekono -

118

Nr 9

Onsdagen den 20 mars 1957 em.

Televerkets anslagsbehov

miska sidorna av verksamheten. Den
självfinansiering, som jag berörde, har
iillämpats sedan ett par år tillbaka, och
den innebär att Radiotjänst med licensinedel
skall klara utgifterna för både
investeringar och programproduktion.

Departementschefen har vid sin bedömning
av framställningarna beträffande
investeringarnas och omkostnadernas
omfattning ansett sig böra göra
eu viss begränsning. Han bär därvid
kommit till den slutsatsen, att den höjning
från 20 till 35 kronor som begärts
från periodens senare del inte är motiverad,
och han har därför föreslagit
att avgiften får stanna vid 30 kronor,
vilket förslag vi från utskottets sida ansett
oss böra biträda. Den höjningen är,
kan man säga, en följd av självfinansieringsprincipen.

Nu kan man naturligtvis, som herr
Rubbestad gjort, framföra den meningen,
att om Radiotjänst vore litet mera
sparsam och återhållsam såväl när det
gäller investeringarna som programproduktionen,
så skulle det inte behöva
företas någon höjning. Det är obestridligen
riktigt, och här är ju omdömena
olika. Jag anser inte att jag kan fälla
något absolut säkert omdöme. Jag vill
bara framföra några reflexioner, som
vi inom utskottet funnit tillämpliga i
detta sammanhang.

Innan jag säger något om radioverksamheten
kanske jag här gör en liten
utflykt från det egentliga ämnet. Det
har såväl från herr Rubbestads sida som
motionsvis framförts krav på dels avslag
på förslaget om höjning av licensavgiften,
dels också att vissa grupper
av medborgare skulle bli befriade från
höjningen. För mycket kort tid sedan
ägde en interpellationsdebatt rum i första
kammaren, där kommunikationsministern
svarade på en interpellation angående
radiomottagningsförhållandena
i landets glesbygder. Interpcllanten
hade framfört frågan, om kommunikationsministern
fann det tänkbart att genomföra
en differentiering av licensav -

giften så att de brister i mottagningsförhållandena,
som radiolyssnarna i
glesbygderna hade olägenhet av, kompenserades
genom förmånen av lägre
licensavgifter. Kommunikationsministern
svarade därvid att han av principiella
skäl ansåg det uteslutet att göra
en sådan differentiering. Vi har nog
inom utskottet samma uppfattning när
det gäller de framställda önskemålen
om en differentiering av radiolicensen
för skilda grupper av medborgarna. För
två år sedan hade vi att behandla dessa
frågor, och vi gjorde då inom utskottet
en mycket omfattande undersökning.
Vi kom därvid till den slutsats, som
framlades i vårt utlåtande, att även om
det inom de grupper, som här har ifrågasatts
skola få nedsättning av licensavgiften,
finns åtskilliga medborgare,
för vilka en sådan nedsättning kunde
vara berättigad, så kan man å andra
sidan inte dra den generella slutsatsen
ett detta gäller alla inom dessa grupper.
Det förefaller alltså rent sakligt
inte vara motiverat att bevilja någon
nedsättning. Därtill kommer, herr talman,
ett problem som vi mycket sysslat
med, nämligen hur det rent administrativt
skulle vara möjligt att befria den
medborgaren eller den gruppen från
avgiftshöjningen. Vi fann detta vara ett
olösligt problem och stannade då för en
avstyrkan, och vi har kommit till samma
slutsats även denna gång.

Jag skall sedan ett ögonblick ägna
mig åt herr Rubbestads starka kritik av
Radiotjänsts verksamhet. Som jag tidigare
sade vill jag inte ett ögonblick här
uppträda som någon domare eller söka
giva ett slutgiltigt utslag, men jag kan
dock, liksom herr Rubbestad, få delge
kammaren mina personliga synpunkter.
Dem kan jag kort och gott sammanfatta
så, att jag tycker att Radiotjänst på ett
förnämligt sätt fullgör sin verksamhet.
Det är åtskilligt i programmen som jag
lika litet som herr Rubbestad kan gilla,
men man kan ju då erinra om det kanske
något banala faktum, att det man

Onsdagen den 20 mars 1957 em.

Nr 9

119

inte vill höra slipper man lyssna till.
Det är bara att stänga av apparaten,
och sedan har man inte något besvär av
en programpunkt som eventuellt inte
tilltalar en.

Jag vill i detta sammanhang också
understryka alt Radiotjänst har haft
mycket svåra arbetsförhållanden att
kämpa med. Vi har nu ett förslag om
att byggandet av radiohuset skall påbörjas,
men, ärade kammarledamöter,
under många år har Radiotjänst fått utöva
sin verksamhet under ytterst bristfälliga
lokalförhållanden. Jag tycker att
man bär rätt att säga att Radiotjänst,
inte minst med hänsyn till dessa primitiva
arbetsförhållanden, visat stor
ambition och utfört ett mycket förnämligt
arbete.

Herr Rubbestad erinrade om vad vi
kanske kan kalla 10 000-kronorskvällarlia.
De hör väl närmast hemma under
televisionsverksamheten. Inom några
veckor får vi tillfälle att diskutera televisionen,
och då kan herr Rubbestad
på det avsnittet eventuellt återkomma
till dessa kritiska synpunkter.

Vad beträffar den ekonomiska sidan
av dessa 10 000-kronorskvällar, om vi
ändå skall ta upp den saken i detta
sammanhang, så är de inte, som herr
Rubbestad tycks föreställa sig, mycket
betungande för verksamheten, utan
tvärtom. Jag har här några anteckningar,
som pressombudsmannen i Radiotjänst
lämnat mig. Han anför att dessa
10 000-kronorskvällar blir mycket billiga
i drift, ty där har man inga stora
gage att belala till artister. Dessa kvällar
är också mycket billigare än t. ex.
kvällar med teaterföreställningar och
dylikt. Därtill kommer att allmänheten
är mycket intresserad av dessa program,
och man kan om jag fattat rätt,
konstatera att det genom dem blivit en
ökad uppslutning kring televisionsverksamheten.
Allt flera löser licenser, och
med hänsyn bl. a. därtill kan man inte
påstå att just detta inslag skulle innebära
en ekonomisk belastning för 11a -

Televerkets anslagsbehov

diotjänst eller vittna om att man ej iakttar
nödig ekonomisk begränsning i
verksamheten. Jag tror heller inte att
man i övrigt med fog kan säga, att
denna verksamhet har vuxit över alla
gränser. Svenska folket har sina berättigade
krav på Radiotjänst, som ledningen
söker uppfylla. Jag tror också att
Jen programutbyggnad, som har skett
och alltfort sker, i stort sett är väl motiverad.

Herr talman! Jag skall inte göra några
ytterligare kommentarer till det föreliggande
utlåtandet utan ber att med
det anförda få yrka bifall till utskottets
hemställan under denna punkt.

Herr RUBBESTAD (bf):

Herr talman! Avdelningens ordförande
berörde differentieringen. Jag håller
med honom beträffande den saken,
men mitt förslag innebär ju ingen som
helst differentiering, utan det skall bli
lika för alla. De skall slippa undan med
20 kronor och därmed jämnt; det är
alltså ingen differentiering.

När det sedan gäller denna televisionsverksamhet,
så är jag medveten
om att det är där man betalar ut dessa
10 000-kronorspriser, men det är ju
samma bolag som har hand om det
hela, och det är ju ur den synpunkten
likgiltigt om det är radio- eller televisionsverksamheten.
Jag kan inte förstå
att det kan vara mera lämpligt för televisionsverksamheten
än för Radiotjänst
med detta slösande med pengar. Att
denne ombudsman för Radiotjänst har
den meningen förstår jag, och att han
ger den till känna så kraftigt som möjligt,
begriper jag också, men folket ute
i bygderna har en helt annan mening.
Jag kan tala om för ordföranden i fjärde
avdelningen, att jag har fått kolossalt
många brev utifrån landet, i vilka
man tackar mig för min insats i detta
avseende och förväntar att riksdagen
skall gå på de linjer jag har rekommenderat.

120

Nr 9

Onsdagen den 20 mars 1957 em.

Televerkets anslagsbehov

Denna tävlingsverksamhet, som här
tillämpas av Radiotjänst för dessa unga
människor på 12, 13 eller 14 år, tycker
jag för resten är helt enkelt skadlig för
dem som här blir premierade med
10 000 kronor utan vidare. De får den
tron om sig själva, att de är förfärligt
stora ljus, och de blir sedan kanske lidande
i den allmänna prövningen ute i
världen. Det är alltså inte uppbyggligt
med detta, utan även ur rent psykologisk
synpunkt tycker jag det verkar
neddragande att dela ut sådana här
stora pris.

Och om det skulle visa sig att denna
timmes utanordning av 10 000 kronor
skulle vara billigare än att skaffa några
artister, då måste det vara olämpliga
priser man tillämpar för dessa artister,
det måste jag bestämt säga. Jag hoppas
att riksdagen reagerar emot sådana priser
som 10 000 kronor för en enda
timme.

Jag vidhåller, herr talman, mitt yrkande.

Herr andre vice talmannen MALMBORG
(fp) kort genmäle:

Herr talman! Det var kanske inte så
lyckligt ur min egen synpunkt att jag
sade, att det var en pressombudsman
som hade lämnat de uppgifterna. Herr
Rubbestad fann genast anledning att
säga: Det tror jag det, att han anför de
synpunkterna. Men, herr Rubbestad,
fakta är fakta, vare sig de är sagda av
pressombudsmannen i Radiotjänst eller
av mig, och jag vågar nog säga att vad
han därvidlag anförde och som jag citerade
är riktigt.

Nu säger herr Rubbestad att verksamheten
är orimligt dyrbar. Jag tycker
också att den är dyr, men inte orimligt.
Vi får finna oss i väsentliga kostnader,
nota bene om vi vill ha en förnämlig
kvalitet på denna verksamhet.

Herr Rubbestad anför att han får
många brev, i vilka man säger, att denna
verksamhet måste begränsas, och kritiserar
bl. a. det vinstmoment som har in -

förts i televisionsverksamheten. Även
om jag inte får brev dagligen, har jag
dock tillfällen att ta kontakt med människor,
och jag har träffat många som
uttryckt sin sympati för och sin tillfredsställelse
med denna verksamhet
och betecknat den som mycket intressant.
Och som jag sade tidigare: Det är
ett faktum att dessa kvällar med gissningstävlingar
och annat har bidragit
till att öka intresset för kanske både
radioverksamheten och televisionsverksamheten.

Herr HENNING NILSSON i Gävle (k):

Herr talman! Jag ber att på denna
punkt med hänvisning till min motivering
under punkt 1 få yrka bifall till
motion nr 335 av herr Hilding Hagberg
m. fl.

Fru WALLIN (s):

Herr talman! Jag har en blank reservation
på denna punkt. Det innebär
inte att jag går emot den föreslagna höjningen
av licensavgiften, men delvis är
ju detta förslag motiverat med att program
2 skali byggas ut, och det var det
som föranledde min blanka reservation.

Det finns ju ändå i vårt land stora
grupper av radioabonnenter som har så
dåliga mottagningsförhållanden att de
inte helt tillfredsställande kan lyssna på
program 1. De får ju ändå vara med
och betala de högre licensavgifterna,
och det tycker jag gör det hela litet
olustigt. Jag skulle vilja uttala ett önskemål
om att man något begränsar anslaget
till program 2 för att ge ökade ekonomiska
resurser till utbyggnad av trådradionätet
och på det sättet ge flera
människor bättre mottagningsförhållanden.

Herr talman! Jag har intet yrkande.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Herr Rubbestad har
klart missuppfattat saken. Han gör gällande
att den höjning som nu förestår

Onsdagen den 20 mars 1957 em.

Nr 9

121

och som utskottet nästan enhälligt har
tillstyrkt skulle avse finansiering av
pensionering av Radiotjänsts personal
och utbyggnad av program 2. Detta är
en mycket liten bit av sanningen om
den höjning som förestår. Den som läser
propositionen finner ju, att den ökning
som Radiotjänst har begärt avser dels
en utbyggnad av distributionsnätet, som
ju vi radiolyssnare också betalar genom
våra avgifter, dels en utbyggnad av programverksamheten
för både riksprogrammet
och program 2, dels ock —
vilket är mycket väsentligt — en förbättring
av lyssningsmöjligheterna,
vilka — såsom fru Wallin påpekade —
är dåliga i stora delar av landet.

Program 1 sänds nu på mellanvåg och
långvåg, men på grund av internationella
bestämmelser kan man inte nå
hela landet med dessa våglängder. Det
finns delar av vårt land där man faktiskt
inte kan höra riksprogrammet på
ett tillfredsställande sätt, och vi har
därför under senare år börjat bygga ut
ett trådradionät för de lyssnare som
inte bor på sådana platser, att de kan
fånga in program 1. Man låter dessa
lyssnare, utan någon extra kostnad, genom
telefonnätet lyssna inte bara på
program 1, utan också på program 2.
Jag gissar att det för närvarande finns
fler radiolyssnare i avlägsna delar av
landet som genom trådradio kan höra
på program 2 än i de tätbebyggda delarna,
där man i dag har möjlighet att
höra program 2 utsänt från FM-sändarna.
Vi som bor i Stockholm måste
ju för att kunna höra program 2 skaffa
oss en ny radioapparat eller en s. k.
FM-tillsats, medan befolkningen i de
delar av landet dit vi hittills har kommit
med trådradio slipper detta och på
sin gamla apparat kan höra dels program
1 ordentligt och dessutom program
2 gratis.

Vi beräknar att 220 000 lyssnare på
landsbygden, framför allt i de avlägsna
delarna av landet, nu har fått trådradioanknytning.
Det kostar i genomsnitt

Televerkets anslagsbehov

omkring nittio kronor per lyssnare, vilket
betalas med de medel vi nu behandlar.
Det återstår ungefär 280 000 lyssnare
som på detta sätt skall få trådradioanslutning,
och dessutom skall ungefär
350 000 lyssnare i de s. k. glesbygderna
genom FM få bättre avlyssningsmöjligheter
för både program 1 och
program 2. För att kunna göra detta
och ge landsbygdens befolkning möjlighet
att höra program 1 riktigt och dessutom
möjlighet att utan kostnad höra
program 2 måste vi få en ökning av investeringsmedlen,
och den får vi in via
en höjning av licensavgiften.

Jag är mycket förvånad över att en
representant för den svenska landsbygden
motsätter sig varje höjning, när
denna höjning ändå är avsedd att ge
just landsbygdens folk bättre lyssningsförhållanden.
Herr Rubbestad har tydligen
missförstått frågan. Jag hoppas
att han, när han kommit till klarhet om
vad den innebär, ändå skall inse att det
är orimligt att inta denna ståndpunkt.
Det gläder mig att han har blivit ensam
om den.

Herr RUBBESTAD (bf):

Herr talman! Huruvida jag blir ensam
om mitt yrkande får vi se om en
kort stund.

Jag vill säga herr statsrådet, att jag
inte alls har missuppfattat denna sak.
Jag har läst propositionen mycket noga
och därvid observerat dessa anordningar
till en förbättring av mottagningsförhållandena
som statsrådet nu talade om.
Kostnaden härför är för innevarande år
49,2 miljoner kronor, medan licensinkomsten
med eu avgift på 30 kronor
blir 05,5 miljoner. Går vi så långt fram
i tiden som till 1901/62, blir kostnaden
00,2 miljoner, men licensinkomsten blir
81,0 miljoner. Radiolicensen är följaktligen
så kraftigt tilltagen, att det går
att klara saken även om den sänks med
en tredjedel. Det räcker alltså med 20
kronor i stället för 30.

122

Nr 9

Onsdagen den 20 mars 1957 em.

Statens järnvägars anslagsbehov

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Herr Rubbestad har
missuppfattat detta, och han blandar
ihop drift- och investeringsmedel. Genom
att föreslå ett bibehållande av den
nuvarande avgiften på 20 kronor vill
herr Rubbestad utesluta möjligheten för
oss att genom investeringar skapa bättre
lyssningsförhållanden för landsbygdens
folk.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets i punkten
gjorda hemställan, dels ock på bifall
till utskottets berörda hemställan
med den ändring däri, som föranleddes
av bifall till motionen II: 335; och fann
herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herrar Rubbestad och Henning Nilsson
i Gävle begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
3:o) i utskottets utlåtande nr 9, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets
berörda hemställan med den
ändring däri, som föranledes av bifall
till motionen II: 335 av herr Hagberg
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Rubbestad begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgåvos 180 ja och 8 nej, varjämte

11 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
i punkten gjorda hemställan.

Punkten 4

Statens järnvägars anslagsbehov

Kungl. Maj:t hade (punkt 4, s. 53 -74) föreslagit riksdagen att för budgetåret
1957/58 under statens järnvägars
fond dels anvisa i statsrådsprotokollet
angivna investeringsanslag å tillhopa
310 301 000 kr., dels ock i avbidan på
särskild proposition i ämnet till Förvärv
av Stockholm—Nynäs järnväg in. m. beräkna
ett investeringsanslag av 7 mkr.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förchaft en inom andra
kammaren av herr Karlsson i Stuvsta
m. fl. väckt motion (II: 240), vari hemställts
att riksdagen måtte besluta att
för budgetåret 1957/58 under statens
järnvägars fond dels anvisa i motionen
angivna investeringsanslag, om tillhopa
347 381 000 kr., dels ock till Förvärv av
Stockholm—Nynäs järnväg m. m. beläkna
ett investeringsanslag av 7 mkr.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
och med avslag å motionen II: 240,
för budgetåret 1957/58 under statens
järnvägars fond anvisa i utskottets hemställan
angivna investeringsanslag, däribland
för anskaffning av bilmateriel
4 800 000 kr.

Reservation hade avgivits av fröken
Andersson, herr Nilsson i Göingegården,
fröken Karlsson och herr Heckscher,
vilka ansett att utskottets hemställan
bort i nedan angivna delar ha
följande lydelse:

»att riksdagen må, i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag och med avslag å
motionen II: 240, för budgetåret 1957/58
under statens järnvägars fond anvisa
följande investeringsanslag, nämligen

Onsdagen den 20 mars 1957 em.

Nr 9

123

22. Anskaffning av bil materiel

.......... 3 300 000 kr.»

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

HENNING NILSSON i Gävle (k):

Herr talman! Jag ber att med hänvisning
till tidigare motivering få yrka bifall
till motion nr 240 av herr Karlsson
i Stuvsta m. fl.

Herr HECKSCHER (h):

Herr talman! Jag kan tyvärr inte vara
lika kortfattad som herr Henning Nilsson
i Gävle, men jag skall försöka att
inte ta uppmärksamheten i anspråk alltför
länge.

Jag skall be att få yrka bifall till reservationen
under punkt 4 i utlåtandet
nr 9. Reservanterna menar att en överföring
från anslaget till förvärv av billinjer
till anslaget för anskaffning av
bilmateriel kan äga rum. Därigenom
skulle det senare anslaget kunna
minskas.

I flera andra sammanhang företas
sådana överföringar mellan olika poster
i statens järnvägars anslag, t. ex. från
anslaget till Ny tågfärja och anslaget
till Bangårdar, vilket framgår av sid.
55 och 08 i bilagan 27 till statsverkspropositionen.
Sådana överföringar företas
där, trots att anknytningen mellan
de båda anslagen är mycket mindre än
här.

I fråga om anslaget till förvärv av
billinjcr är reservationen, 1 946 000 kronor,
mycket stor i förhållande till den
beräknade årliga utgiften av 200 000
kronor. Det är därför rimligt att tänka
sig att man kan göra en överflyttning
från detta anslag och därigenom minska
behovet av anslag på den andra
posten.

Nu kan möjligen invändas — och det
har kanske invänts under diskussionen
tidigare — att detta är ett slags överföring,
som man kan göra bara på Kungl.
Maj ds hemställan och i fråga om vilken
riksdagen inte bör ta något eget ini -

Statens järnvägars anslagsbehov

tiativ. Jag ber emellertid få erinra om
att det system som tillämpas i fråga om
affärsverkens investeringar är ett system
med ramreglering, där man förutsätter,
att verken inte har rätt att utnyttja
de anslag som finns, men att en
sådan rättighet däremot kan meddelas
av Kungl. Maj :t. I utskottets uttalande
i den tidigare godkända första punkten
av detta utlåtande har man understrukit
önskvärdheten av att ramregleringen
så snart ske kan avvecklas, så att
av riksdagen beviljade anslag helt kan
utnyttjas. Vad beträffar anslaget till
förvärv av billinjer föreligger, såvitt
man nu kan förstå, inte någon anledning
till att anslaget helt skall utnyttjas i den
omfattning det har.

Dessutom är det här inte fråga om
någon driftinvestering i vanlig mening.
Det finns inte någon anledning till att
Kungl. Maj :t i detta fall skall ha möjlighet
att utan att underställa saken
riksdagens prövning företa förvärv av
billinjer i väsentligt större utsträckning
än vad som i propositionen har
förutsatts.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen av fröken Andersson
m. fl.

Herr andre vice talmannen MALMBORG
(fp):

Herr talman! Herr Heckschers yrkande
innebär överflyttande av anslag
från en punkt till en annan. Som han
själv anförde förekommer det under
kapitalbudgeten exempel på att Kungl.
Maj :t själv förutsätter att så kan ske.
Herr Heckscher menar att det skulle
också vara tillämpligt för riksdagens
del. .lag skall i det avseendet bara säga,
att om riksdagen företar sådana omflyttningar
i större utsträckning, kan det
leda till ganska besvärliga konsekvenser
i fråga om redovisningen.

Detta hela är egentligen bara en redovisningshistoria.
Nu har herr Heckschers
yrkande ytterst motiverats med
att det skulle innebära en besparing,

124

Nr 9

Onsdagen den 20 mars 1957 em.

Statens vattenfallsverks anslagsbehov

men såvitt jag kan förstå gör det varken
till eller ifrån vad gäller pengar, utan
det gäller här, som jag sade, en redovisningsfråga,
och som sådan kan den
ifrågavarande åtgärden inte ha någon
större betydelse eller omfattning.

Herr talman! Jag yrkar bifall till
utskottets hemställan.

Herr HECKSCHER (h):

Herr talman! Jag skall bara be att
få säga, att någon besparing inträder
visserligen inte, för så vitt anslaget utnyttjas,
men om man tillämpar den princip
som är uttalad här, nämligen att
man så småningom skall komma över
till att anslaget helt utnyttjas, betyder
en fullständig användning av detta anslag
en betydligt ökad utgift.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner på
l:o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till utskottets berörda hemställan
med den ändring däri, som föranleddes
av bifall till den vid punkten
fogade reservationen; samt 3:o) bifall
till motionen II: 240; och fann herr talmannen
den förstnämnda propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Heckscher begärde likväl votering,
i anledning varav och sedan till
kontraproposition antagits den med
2:o) betecknade propositionen följande
voteringsproposition efter given varsel
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 4:o)
i utskottets utlåtande nr 9, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bär kammaren bifallit utskottets
berörda hemställan med den
ändring däri, som föranledes av bifall
till den vid punkten fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter

intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Därvid befanns flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för japropositionen,
vadan kammaren bifallit
utskottets hemställan.

Punkten 5

Statens vattenfallsverks anslagsbehov

Kungl. Maj:t hade (punkt 5, s. 75—
109) föreslagit riksdagen att för budgetåret
1957/58 under statens vattenfallsverks
fond anvisa i statsrådsprotokollet
angivna investeringsanslag å tillhopa
360 mkr.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling föreliaft tre motioner. I
en av herr Karlsson i Stuvsta in. fl.
väckt motion (11:242) hade hemställts,
att riksdagen måtte besluta att i enlighet
med det av vattenfallsstyrelsen upprättade
förslaget för budgetåret 1957/58
under statens vattenfallsverks fond anvisa
investeringsanslag om sammanlagt
390 mkr.

Utskottet hemställde

I. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj ds förslag och med avslag å
motionen II: 242, såvitt nu vore i fråga,
för budgetåret 1957/58 under statens
vattenfallsverks fond anvisa i utskottets
hemställan angivna investeringsanslag;

II. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj ds förslag samt i anledning
av motionerna 1:180 och 11:244 och
med avslag å motionen II: 242, såvitt nu
vore i fråga, till Atomenergianläggningar
för budgetåret 1957/58 under statens
vattenfallsverks fond anvisa ett investeringsanslag
av 2 000 000 kr.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid
:

Herr HENNING NILSSON i Gävle (k):

Herr talman! Jag ber att på denna
punkt få yrka bifall till motion nr 242
av herr Karlsson i Stuvsta m. fl.

Onsdagen den 20 mars 1957 em.

Nr 9

125

Rätt för Konungen att förordna om antidumping- och utjämningstullar

Herr andre vice talmannen MALMBORG
(fp):

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till motionen 11:242, såvitt
nu vore i fråga; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Punkterna 6—15

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 16

Lades till handlingarna.

§ 3

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
46, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående lån till Gotlands läns
landsting för utbyggande av lasarettet
i Visby.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 4

Föredrogs och lades till handlingarna
statsutskottets memorial nr 47, i anledning
av kamrarnas skiljaktiga beslut
i fråga om motionsvis väckta förslag om
likalönsprincipens genomförande.

§ 5

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
48, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning
om upptagande å riksstaten för budgetåret
1957/58 av underskottet för Luftfartsfonden.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 6

Rätt för Konungen att förordna om antidumping-
och utjämningstullar

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 14, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till för -

ordning angående rätt för Konungen
att förordna om uttagande av antidumping-
och utjämningstullar jämte i
ämnet väckta motioner.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr REGNÉLL (h):

Herr talman! Bevillningsutskottet har
i sitt utlåtande också behandlat en motion,
som jag väckt i kammaren i anslutning
till propositionen nr 53. Det
resonemang som utskottet för, när motionen
kommenteras, övertygar mig inte
riktigt. Jag skall därför be att i korthet
få redovisa mina synpunkter.

Själva utgångspunkten för motionen
— att utvecklingen har gått dithän, att
det har blivit alltmera nödvändigt med
åtgärder, som riktar sig mot skadeverkande
underpriser på importvaror —
bär utskottet över huvud taget inte
kommenterat. Kanske får man tolka tigandet
så, att utskottet instämmer i
denna uppfattning; i varje fall är det
väl så, att ärendet nu har en större betydelse
än 1950, då det för första gången
var uppe till behandling i kammaren.
En handelspolitisk nedrustning i
fråga om kvantitativa restriktioner och
i fråga om tullsatser kräver i och för
sig, att möjligheterna ökas att upprätthålla
respekten för internationella fairplay-regler.
När varumättnaden, som nu
tycks vara fallet, successivt växer och
det uppstår avsättningssvårigheter, ökas
givetvis riskerna för dumpingintrång.

Vad beträffar motionens önskemål
om att svenska tillämpningsbestämmelser
skulle utarbetas till GATT-reglernas
artikel VI har bevillningsutskottet anslutit
sig till vad departementschefen
säger i årets proposition, nämligen att
några allmängiltiga anvisningar om tilllä
nipniiigcn »i varje fall för närvarande»
inte bör utfärdas. Det är svårt att
utarbeta sådana kompletterande regler,
säger man, och utformade regler skulle
rent av kunna komma alt motverka silt
syfte genom att bli till en viss ledning

126 Nr 9

Onsdagen den 20 mars 1957 em.

Rätt för Konungen att förordna om antidumping- och utjämningstullar

för det dumpande företaget, när det söker
få in sina varor på den svenska
marknaden. Det är bättre, tycks man
mena, att hemligstämpla sjökortet över
antidumpingbestämmelsernas skärgård
än att lämna ut det, smyghandlarna till
gagn och glädje.

I den sista synpunkten kan man kanske
instämma. Det kan ligga något i
den. Men motionens önskemål kan —
om jag får fortsätta med bilden — uttryckas
så, att vi här i landet för egen
del bör skaffa oss ett sjökort, som gör
oss oberoende av att som nu vid varje
seglats långsamt loda oss fram genom
dessa besvärliga farvatten. Eller sakligare
uttryckt: för att i det enskilda fallet
nå fram till en snabbare och effektivare
handläggning förefaller det rimligt
att principiellt ta ställning till en
del väsentliga frågor. Jag skall be att
få exemplifiera några sådana.

Vilka skall exempelvis ha rätt att
väcka frågan om att införa eller avveckla
sådana tullar?

På vem skall bevisbördan läggas: på
den som ställes till svars för dumping
eller på kärandeparten?

Vilken uppgiftsskyldighet kan tänkas
förekomma för parterna?

Skall antidumping- och utjämningstull
tas ut med hela den s. k. dumpingmarginalen
eller i vissa lägen bara med
en mindre del?

Skall GATT-begreppet »varje dumpad
vara» uppfattas som grund för ingrepp
bara mot enskilda varupartier, eller
skall den kunna ges en vidare innebörd? Och

hur förhåller det sig med de frågor,
som jag speciellt pekat på redan i
motionen, t. ex. att vi kanske här i landet
ser strängare än nödvändigt på erforderlig
grad av skada och på den
spridning skadan fått eller kan tänkas
få innan motåtgärd kan komma i fråga?

Jag måste, herr talman, erkänna att
jag, när jag läst igenom bevillningsutskottets
betänkande, inte rubbats i min
uppfattning, att frågor av den art jag

här dragit fram lämpligen borde principiellt
prövas till ledning för ett snabbt
och säkert handlande i fall som kan
komma att aktualiseras.

I den föreliggande propositionen och
i bevillningsutskottets betänkande betecknas,
som jag nyss nämnde, tilläggsbestämmelser
som hart när omöjliga att
utarbeta och kanske rent av skadliga.
Den uppfattningen måste sägas skilja
sig väsentligt från den uppfattning som
rimligen ligger bakom det svensk-norska
förslaget från i fjol, vilket utskottet
men inte propositionen omnämner,
nämligen att man inom GATT-organisationens
ram skall söka arbeta fram likformiga
tilläggsbestämmelser. Upplysningen,
att man nu inom GATT-organisationen
sysslar med sådana uppgifter,
är en glädjande bekräftelse på att
ansvariga instanser, också här i landet,
anser att tilläggsbestämmelser både kan
och bör utarbetas. Motionens syfte uppnås
kanske på så sätt, om också inte i
den takt som motionen ifrågasatte. Accepterar
man en sådan försening av tidtabellen,
bortfaller anledningen att föreslå
en begränsning av prolongeringstiden
till bara ett år.

Herr talman! Eftersom motionens
syfte på det sättet ser ut att förverkligas,
finns det inte anledning att ställa
något yrkande.

Herr SUNDSTRÖM (s):

Herr talman! Herr Regnéll vill med
sin motion animera bevillningsutskottet
att kräva preciserade bestämmelser för
tillämpningen av antidumpinglagarna.
Utskottet har ju, som herr Regnéll också
påpekade, inte trott att det var vare
sig lämpligt, lätt eller möjligt att inskriva
sådana regler. Framför allt kan
man, av skäl som herr Regnéll redan
har utvecklat, hysa dubier gentemot
tanken att offentliggöra dylika regler.

Jag vill bara som en stilla replik till
herr Regnélls mycket sympatiska anförande
säga, att man får väl ändå förutsätta
att de myndigheter, som har att

Onsdagen den 20 mars 1957 em.

Nr 9

127

Skatteavdrag för resor med bil till och från arbetsplats

handlägga och övervaka dessa åtgärder,
har gjort upp ett sjökort, som de studerar
och följer mycket noga. Men jag
ifrågasätter visheten i att publicera
detta sjökort i riksdagstrycket.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 7

Föredrogos vart efter annat bevillningsutskottets
betänkanden:

nr 18, i anledning av väckta motioner
om rätt att vid taxering till skatt för
inkomst av jordbruksfastighet åtnjuta
avdrag för s. k. substansminskning, och

nr 27, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den
15 november 1912 (nr 298) om provianteringsfrilager,
m. in.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
betänkanden hemställt.

§ 8

Skatteavdrag för resor med bil till och
från arbetsplats

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 29, i anledning av väckta
motioner om rätt att vid taxering till
skatt åtnjuta avdrag för resor med bil
till och från arbetsplatsen.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid

Herr JANSSON i Benestad (bf);

Herr talman! Bevillningsutskottet har
i föreliggande utlåtande bl. a. behandlat
en motion, som jag har väckt. Även
om motionen har fått vad man brukar
kalla eu välvillig skrivning, har den
dock avslagits. I anledning härav vill
jag komma med några kommentarer i
ärendet.

Som framgår av utskottsutlåtandet
och motionen finns det i gällande lag

stöd för att göra avdrag för kostnader,
som innehavare av bil åsamkas för resor
till och från arbetet. Det är alltså
tillämpningsföreskrifterna som borde
ändras och få en mera klarläggande och
enhetlig tillämpning.

Vad som särskilt kommit mig att begära
ordet är, att riksskattenämndens
kansli nyligen har gjort en sammanställning
av landskamrerarnas förslag
till anvisningar för 1957 års taxering i
vad gäller avdrag för bilkostnader. De
föreslagna normerna visar så stora olikheter,
att riksskattenämnden har ansett
sig böra föreslå att normvärdena uteslutes
i länsanvisningarna. Detta tycker
jag är ganska anmärkningsvärt. När det
i gällande lag finns stöd för avdraget
och det endast är tillämpningsföreskrifterna
det gäller, hesiterar riksskattenämnden
bara därför att landskamrerarnas
förslag är så oenhetligt. Men det
måste väl ändå tillkomma en central
myndighet med riksskattenämndens
kompetens att lösa en sådan fråga!

Detta spörsmål är av mycket större
vikt än man i allmänhet föreställer sig.
Det måste vara det allmännas uppgift
att uppmuntra de människor som har
sitt arbete förlagt till stadsmiljö men
som vill ha sin bostad i landsmiljö. De
skall inte, som nu sker, ha en sämre
ställning ur skattesynpunkt, ty därigenom
tvingas de att söka sig till staden
eller tätorten med dess bostadsbrist och
allt vad därmed sammanhänger.

Med hänsyn till utskottets positiva
skrivning skall jag här inte ställa något
yrkande i frågan utan avvakta vad det
närmaste året kommer att ge. I mitt
eget län, Kronobergs län, har prövningsnämnden
inte medgivit högre avdrag
än 5 öre per kilometer, vilket motsvarar
kostnaden för det billigaste färdsättet,
d. v. s. med moped eller motorcykel.
Endast då sjukintyg har kunnat
företes, har man medgivit större avdrag
än nämnda 5 öre per kilometer.

I detta sammanhang vill jag gärna till
kammarens protokoll föra en passus i

128 Nr 9

Onsdagen den 20 mars 1957 em.

Domstolsmässig prövning av rättsfrågor i förvaltningen

utskottets utlåtande, där det står följande:
»Utskottet förutsätter emellertid
att riksskattenämnden har frågan om
utfärdande av anvisningar i förevarande
ämne under fortsatt uppmärksamhet,
då det givetvis skulle vara önskvärt
med en mera likartad praxis inom rikets
taxeringsnämnder.»

Ja, en sådan praxis är i mycket hög
grad önskvärd.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 9

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 7, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om ändring
i konkurslagen m. m.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 10

Domstolsmässig prövning av rättsfrågor
i förvaltningen

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 12, i anledning av väckta motioner
angående utredning av frågan
om möjlighet till domstolsmässig prövning
av rättsfrågor i förvaltningen.

Första lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr
220 i första kammaren av herr Ohlon
m. fl. och nr 265 i andra kammaren av
herr Ohlin m. fl. I motionerna, vilka
voro likalydande, hade hemställts, »att
riksdagen måtte anhålla om en generell
och förutsättningslös utredning av frågan
om möjlighet till domstolsmässig
prövning av rättsfrågor i förvaltningen».

Utskottet hemställde, att förevarande
motioner, I: 220 och II: 265, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herr
Ri)länder, fru Gärde Widemar samt herrar
Domö, Fröding, Svensson i Krokstorp
och Eliasson i Stockholm, vilka av

skäl, som anförts i den vid 1956 års
riksdags behandling av denna fråga avgivna
reservationen, ansett att utskottet
bort föreslå riksdagen att giva Kungl.
Maj :t till känna riksdagens synpunkter
rörande de riktlinjer, efter vilka det
planerade utredningsarbetet beträffande
frågan om domstolsmässig prövning
av rättsfrågor i förvaltningen i fortsättningen
borde bedrivas.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr SVENSSON i Krokstorp (h):

Herr talman! Förevarande ärende
överensstämmer helt med det som i
samma ämne upptogs till debatt här i
kammaren vid fjolårets riksdag, och jag
har därför inte för avsikt att nu dra upp
en ny debatt i frågan. Den till utskottets
utlåtande fogade reservationen innebär
endast att utskottets höger- och
folkpartirepresentanter har velat framhålla
att de vidhåller sin uppfattning, att
frågan om domstolsmässig prövning av
rättsfrågor i förvaltningen bör förutsättningslöst
utredas.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den reservation som avgivits till
utskottets utlåtande av herr Rylander
m. fl.

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp):

Herr talman! Eftersom utskottets ordförande
inte har möjlighet att närvara
i kammaren, skall jag be att få säga
några få ord.

Det har under de senaste tio åren
mycket diskuterats, huruvida det inte
vore ett viktigt rättsskyddsintresse att
skapa generella möjligheter till domstolsmässig
prövning av rättsfrågor i
förvaltningen. Sådana möjligheter finns
nämligen i de allra flesta länder i den
västerländska kulturkretsen utom just i
Sverige. Vad som nu på senaste tiden
gjort att denna fråga fått ytterligare
aktualitet har varit, att besvärssakkunniga
i ett år 1955 avgivet principbetänkande
ganska utförligt diskuterat möj -

Onsdagen den 20 mars 1957 em.

Nr 9 129

Domstolsmässig prövning av rättsfrågor i förvaltningen

ligheterna att i Sverige gå in för ett
system med domstolsmässig prövning
av administrativa avgöranden. Som utskottet
säger i föreliggande utlåtande
avvisar emellertid de sakkunniga tanken
på en sådan domstolsprövning.

Men vid remissbehandlingen av de
sakkunnigas betänkande visade det sig,
att det rådde avsevärt delade meningar
om de besvärssakkunnigas ställningstagande.
Vi inom folkpartiet har varit angelägna
att främja en utveckling till
ökad rättskontroll över förvaltningen,
och vid 1954 och 1956 års riksdagar
har vi, liksom i år, väckt motioner med
syfte att främja utvecklingen i den riktningen.
De tidigare motionerna har inte
vunnit riksdagens bifall, men i sina avstyrkande
utlåtanden har första lagutskottet
varken i fjol eller i år gått in
i en sakdiskussion av de önskemål och
yrkanden som framförts. Man har nöjt
sig med att konstatera, att besvärssakkunniga
diskuterat frågorna i sitt betänkande,
och sedan sagt, att Kungl.
Maj:t ännu inte tagit ställning.

Så länge Kungl. Maj :t sålunda inte
angivit, hur enligt dess mening det
fortsatta utredningsarbetet på området
skall bedrivas, har utskottet alltså ansett,
att riksdagen inte borde göra något
uttalande. Jag tycker för min del,
herr talman, att detta varit en något
överdriven försynthet. Visserligen är
jag lika väl som utskottsmajoriteten
medveten om att det ankommer på
Kungl. Maj :t att besluta om uppläggningen
av det fortsatta utredningsarbetet,
men jag tycker det är lämpligt att
Kungl. Maj:t i sitt ställningstagande är
underrättad om lnir riksdagen ser på
dessa frågor och alltså kan ta hänsyn
till riksdagens mening. Jag anser därför
att riksdagen borde ge till känna sin
uppfattning, och enligt min mening
borde riksdagen därvid uttrycka önskemål
eller rent av framställa krav på en
utveckling till ökade möjligheter för
domstolsprövning av de administrativa
avgörandena. Då emellertid utskottet

inte gått in i sakdiskussion vill inte
heller jag ställa något yrkande, men jag
har önskat att med dessa ord ge uttryck
åt min mening, som sammanfaller med
reservanternas. Jag skall endast tilllägga,
att när utskottsmajoriteten anser
sig kunna säga att man, som det heter,
inhämtat att arbetet på närmare direktiv
för det fortsatta utredningsarbetet
pågår och kan väntas bli slutfört inom
en nära framtid, vill jag starkt understryka
angelägenheten av att dessa närmare
direktiv verkligen blir färdiga så
snart som möjligt.

Herr JACOBSSON i Sala (s):

Herr talman! Då herr Gustafsson i
Borås inte ställde något yrkande och
inte gick in på någon diskussion, har
inte heller jag anledning att ta upp en
sakdebatt. Jag ber endast att få yrka
bifall till utskottets förslag.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den vid utlåtandet fogade
reservationen; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

§ 11

Föredrogos vart för sig
första lagutskottets utlåtande nr 13, i
anledning av väckt motion om förbud
för make att utan andra makens samtycke
ikläda sig borgensansvar för gäld;

andra lagutskottets utlåtande nr 12,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag om ändring i
civilförsvarslagen den 15 juli 1944 (nr
536); samt

tredje lagutskottets utlåtanden:
nr 6, i anledning av väckta motioner
angående ändring av 7 § lagen om bysamfälliglieter
och därmed jämförliga
samfällda ägor och rättigheter, och
nr 7, i anledning av väckta motioner
om ändrad lydelse av 123 § byggnadslagcn.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa
utlåtanden hemställt.

9 — Andra kammarena protokoll 1957. Nr 9

130 Nr 9

Onsdagen den 20 mars 1957 em.

§ 12

Kontroll av jord- och skogsförvärv
medelst inköp av aktieposter

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 8, i anledning av väckta motioner
angående kontroll av jord- och
skogsförvärv medelst inköp av aktieposter.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
yttrade

Herr LINDSTRÖM (s):

Herr talman! Alla har vi väl ett visst
intresse av att motioner begravs så stilla
som möjligt, och utskottet har i det här
fallet faktiskt genom sin välvilliga skrivning
bäddat för detta. Ansvaret för att
inte tystnaden blir fullständig faller nu
helt på mig.

Jag har i en motion vidrört ett nästan
sekelgammalt problem. Genom förvärv
av dessa stora naturtillgångar uppe i
Norrland har äganderätten förflyttats
dels ut till kusten och dels ned till huvudstaden.
De gamla har berättat hur bolagens
ombud förr for ut i bygderna med
en bönbok i ena rockfickan, en kortlek
i den andra och med en eller flera kuttingar
i risslan. Sedan använde man
som påtryckningsmedel det som var
mest lämpligt. Det har också berättats
för mig att symboliskt nog hade en del
av dessa ombud sina risslor prydda
med rävsvansar, men riktigheten därav
kan jag inte intyga.

Här pågår alltnog nu som en sista,
får vi väl hoppas, aktion från bolagens
och kustindustriernas sida dessa ansträngningar
att genom uppköp av aktiemajoriteten
i inlandsbolagen bli ägare
till dessa stora skogsområden. Vi, som
sitter i de lokala administrativa organen
och där skall reglera handeln med
många gånger futtigt små fastigheter,
finner det stötande för vårt rättsmedvetande,
att medan vi skall sitta och
dirigera handeln med dessa små fastigheter,
kan en handfull bolagsgubbar
träffas på ett kontor eller en krog och
i all tysthet avgöra en sådan stor affär

utan att vi kan göra något som helst åt
saken.

Vi måste bevittna att stora naturtillgångar
tages från våra bygder och att
de industrier, som har dessa skogsmarker
såsom råvarubaser, står inför det
dystra framtidsperspektivet att bli nedlagda.
Även de människor som är sysselsatta
på ifrågavarande platser och som
skaffat sig egna hem där ser därför av
naturliga skäl mycket dystert på framtiden.
Det län jag representerar har en
befolkningsutveckling som pekar nedåt.
Det är inget fel, höll jag på att säga, på
varken viljan eller förmågan att hålla
befolkningsstocken uppe, men ungdomen
flyttar ifrån oss. Detta är också
helt naturligt, ty i och med jordbrukets
och skogsbrukets rationalisering blir
ungdomen utan sysselsättning, när de
råvaror som en industri behöver tages
ifrån våra bygder.

Vi som står i ansvarig ställning inom
kommuner och landsting i dessa bygder
är medvetna om att vi, även om ungdomen
far ifrån oss i stor utsträckning,
måste klara den service som behövs
för de människor som blir kvar; framför
allt får de gamlas omvårdnad inte
bli eftersatt. Det är mot bakgrunden
av denna situation vi har väckt motionen.
Vi tycker att det förefaller som en
beklaglig orkeslöshet från samhällets
sida, om det inte kan skapa något som
helst korrektiv emot detta förvärv av
skogsmarker från det norrländska inlandet.

Jag nämnde att vi sitter och granskar
dessa små förvärvsärenden. Jag kan ta
som exempel, att det var en sågverksarbetare
som ville köpa en liten fäbodvall
med några futtiga hektar skog men
blev nekad. Det var vidare en bonde
uppe i Rödön som åt sin äldste son
köpt en gård i Frostviken och ville
rusta upp den, men det gick inte. Det
finns en kommun i sydöstra delen av
mitt län, som fått skolöverstyrelsens
tillstånd att starta en tvåårig skogslinje
vid sin realskola. Kommunen ville köpa
ett skogshemman — visserligen på några
hundra hektar — för att få inkvarte -

Onsdagen den 20 mars 1957 em.

Nr 9

131

ringsmöjligheter och ett studieobjekt
för de ungdomar som skulle utbildas
till mer kvalificerat arbete i skogen.
Därigenom skulle ha skapats möjligheter
för den delen av länet att hålla
även dem som fått en mer kvalificerad
utbildning kvar inom länets näringsliv.
Men kommunen fick nej från myndigheterna.
Man förvånar sig verkligen
över att någon stillatigande kan åse, hur
kustindustrierna utan vidare kan få lägga
beslag på så stora områden samtidigt
som ansökningar om förvärvstillstånd
i sådana här fall har vägrats.

Det är klart att Jämtlands läge i Norrlands
inland skapar problem, men den
utveckling, som har förvandlat vårt
land från ett patriarkaliskt bondesamhälle
till ett industrisamhälle, har otvivelaktigt
utgjort den huvudsakliga orsaken
till dessa svårigheter. Jag blev
verkligen glad, när jordbruksministern
häromdagen i samband med besvarandet
av en interpellation antydde att det
fanns behov av en ny länsindelning.
Jag tror att det var en olycka för Norrlands
inland när Västernorrlands och
Jämtlands län sprängdes. Det skulle
framför allt med hänsyn till de förvaltningsuppgifter
som åligger landstinget
ha varit till fördel för utvecklingen, om
samma län hade inrymt både kustindustrierna
och den arbetskraft som behövs
för att utvinna råvaran till dessa
industrier. Det vore därför lyckligt om
vi kunde se fram emot en ny länsindelning.
Det är nog inte heller bara hos
oss, som förhållandena pockar på en
ny länsindelning, utan det är säkert
även fallet på många andra håll, där
de gigantiska befolkningsöverflyttningarna
skapat stora problem. Om antalet
landshövdingsstolar skulle bli färre genom
en sådan ändrad länsindelning, är
väl ingen större skada skedd. Vi får
hoppas att det finns andra och kanske
många gånger lika värdefulla uppgifter
för, jag höll på att säga selbrutna statsråd,
därest det i framtiden inte skulle
komma att finnas lika många landshöv -

Folkpensionärers järnvägsresor

dingsstolar som nu. En vettigare länsindelning
skulle emellertid ge möjligheter
att klara en del av de besvärligheter
som vi nu möter.

Herr talman! Jag har inte något yrkande.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 13

Föredrogos vart för sig
tredje lagutskottets utlåtande nr 9, i
anledning av väckta motioner angående
föreskrift om visst kungörande av beslut
om indragning av allmän väg; samt
jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 6, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning av vissa
kronoegendomar m. m., såvitt avser
Skegrie 351 i Malmöhus län, och

nr 7, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bemyndigande att
försälja viss kronan tillhörig fast egendom,
m. m.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 14

Föredrogs och lades till handlingarna
jordbruksutskottets memorial nr 8,
angående departementsvis uppgjorda
förteckningar över försäljningar av viss
kronan tillhörig fast egendom.

§ 15

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 6, i anledning av väckt
motion angående åtgärder för ökad simkunnigliet.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 10

Folkpensionärers järnvägsresor

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 7, i anledning av väckta
motioner dels angående vidgad rätt

132 Nr 9

Onsdagen den 20 mars 1957 em.

Folkpensionärers järnvägsresor

för folkpensionärer till nedsatta biljettpriser
på statens järnvägar och dels om
rätt för ålderspensionär att årligen få
företaga en fri resa på statens järnvägar
till nära anhöriga.

I en inom andra kammaren väckt
motion 11:65 av herr Senander m. fl.
hade hemställts, att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att
Kungl. Maj :t måtte bemyndiga kungl.
järnvägsstyrelsen att medgiva samtliga
folkpensionärer, sålunda även de förtidspensionerade,
rätten att företaga resor
inom landet på statens järnvägar till
hälften av priset på turochreturbiljetter
utan begränsning till viss tid eller vissa
dagar av året.

I en likaledes inom andra kammaren
väckt motion II: 117 hade herr Jacobson
i Vilhelmina hemställt, att riksdagen
måtte besluta att i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhålla om utredning och
förslag angående rätt för varje ålderspensionär
med behovsprövade pensionsförmåner
att årligen få företaga en fri
resa till nära anhöriga.

Utskottet hemställde, att motionerna

1) II: 65 samt

2) 11:117

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr SENANDER (k):

Herr talman! Det verkar som om det
blir allt vanligare att utskotten avvisar
motioner — de må vara hur beaktansvärda
som helst — med hänvisning till
pågående eller nyss avslutade utredningar.
Inte minst tycks detta gälla motioner
i sociala frågor.

Ganska typiskt för denna behandlingsform
är allmänna beredningsutskottets
ställningstagande till de motioner
om resor på statens järnvägar till
nedsatta priser för folkpensionärer som
behandlas i det föreliggande utlåtandet.

Motionerna får ampla lovord av utskottet.
Man uttalar sin tillfredsställelse
med den förmån som redan existerar
och förklarar att en utvidgning av förmånen
vore befogad. Slutligen säger utskottet
att man »behjärtar motionärernas
syfte att bereda folkpensionärerna
större möjligheter att företaga resor».

Naturligtvis måste det bereda vilket
utskott som helst bekymmer att efter
sådana sympatiförklaringar finna en
någorlunda gångbar motivering för ett
avslagsyrkande. Allmänna beredningsutskottet
har också haft sina svårigheter
härvidlag men har dock hittat en
räddningsplanka. Det är allmänna pensionsutredningen,
vars förslag utskottet
väntar skall komma upp till behandling
vid årets riksdag. Utskottets ledamöter
må ursäkta mig, om jag frågar
vad allmänna pensionsutredningens förslag
egentligen kan ha att göra med den
fråga vi tagit upp i vår motion. Utskottet
självt tycks för övrigt vara medvetet
om svagheten i sin hänvisning. Man
förklarar nämligen att »det knappast är
möjligt att nu förutse huruvida det av
motionärerna påtalade hjälpbehovet
kommer att tillgodoses genom den förbättrade
pensioneringen».

För min del måste jag förklara, att
jag är helt övertygad om att frågan om
nedsatta biljettpriser för vare sig folkpensionärer
eller andra behövande
grupper inte kommer att upptagas i sådant
sammanhang. Allmänna pensionsberedningens
förslag, som nu är ute på
remiss, har inte ett ord att anföra i
denna fråga. Under sådana förhållanden
synes det mig som om det saknas
allt stöd för den uppfattningen, att frågan
skulle kunna tas upp i samband
med behandlingen av det stora pensionsförslaget.

Utskottet har emellertid ytterligare en
sträng på sin lyra. Det förklarar att
»starka skäl synes utskottet tala för att
frågan om rabatterade eller fria resor
för folkpensionärer får upptagas vid
en allmän översyn av samtliga socialt

Onsdagen den 20 mars 1957 em.

Nr 9 133

motiverade prisnedsättningar å järnvägsresor,
därvid hänsyn även bör tagas
till de höjningar av folkpensionernas
belopp som är att förvänta».

Det är att märka, att utskottet i detta
uttalande ieke kan hänvisa till någon
utredning utan endast synes förutskicka
att »en allmän översyn» skall ske. För
så vitt inte utskottet vet mera än vad
det vill eller kan omnämna i handlingen
om denna sak, tycker jag, att utskottet
borde ha påyrkat en sådan allmän
översyn och inte nöjt sig med ett uttalande
av den innebörd jag nyss anfört.

Någon sådan konsekvens av sina sympatiuttalanden
har emellertid utskottet
inte dragit. Jag kan inte föreställa mig,
att denna underlåtenhet kan bero på
rädsla för kostnaderna. I realiteten
måste dessa nämligen bli av ganska
ringa storlek. Visserligen är folkpensionärerna
en till antalet betydande
samhällsgrupp, men utan tvivel utgör
de som är i stånd att företa mera än en
eller två resor om året icke ett så stort
antal, att de skulle kräva nämnvärda
extra utgifter för statens järnvägar.

Allt talar tvärtom för att folkpensionärsresorna
icke skulle åstadkomma
någon sådan belastning av trafiken, att
de vare sig skulle åsamka större kostnader
eller extra åtgärder för mötande
av den ökning i trafiken, som de eventuellt
skulle orsaka. Det bör erinras om
att det här inte handlar om fria resor
utan om resor till en betalning motsvarande
halva priset för en turochreturbiljett.

Vi har i vår motion framhållit, att
en utsträckning av de billigare resorna
över hela året skulle innebära en så
jämn fördelning av dem under året,
att någon nämnvärd extra belastning
under topptrafik inte behövde befaras.
Folkpensionärerna, som i allra
största utsträckning icke är bundna vid
arbete, skulle säkerligen välja andra
resdagar än de då det förekommer
toppbelastning på järnvägarna. Det kan
nämligen icke vara önskvärt för gamla

Folkpensionärers järnvägsresor

personer eller invalider att välja sådana
tider för sina resor, då de måste riskera
att trängas med övriga resande
på fulla eller överfulla tåg.

Jag vill ytterligare erinra om att statens
järnvägar redan nu praktiserar ett
omfattande rabatteringssystem för särskilda
resor och särskilda grupper. Rabatteringen
gäller även under tider av
topptrafik. Det handlar härvidlag om
friska människor, som skall idka friluftsliv
eller bege sig på semester.

Statens järnvägar synes icke ha
några oövervinnliga svårigheter med
den ökade trafik, som följer av ett dylikt
rabatteringssystem. Då bör också
frågan om nedsatta biljetpriser för folkpensionärer
kunna ordnas utan större
svårigheter eller kostnader. Om man utgår
ifrån att den nu vanliga prisrabatteringen
är en god affär för järnvägarna,
vilket den rimligtvis bör vara, borde
väl en nedsättning av priserna för folkpensionärernas
resor icke behöva medföra
förluster. Av allt att döma är heller
icke ledningen för statens järnvägar
deciderad motståndare till en sådan
prisrabattering. Den tycks fästa huvudvikten
vid att kostnaderna inte skall
belasta järnvägarna eller med andra
ord att staten skall betala för mellanskillnaden.
Då emellertid detta endast
är en bokföringsfråga, kan näppeligen
den spela en avgörande roll vid frågans
bedömande.

Vi kan följaktligen inte finna, att den
fråga vi rest i motionerna är av den
invecklade karaktär, att den bör särskilt
utredas eller komma under »allmän
översyn». Förmånen existerar redan,
och vårt yrkande innebär endast
att förmånen utvidgas på samma grundval
som redan nu är för banden. Då utskottet
sympatiserar med motionärernas
syfte och vi motionärer endast begärt
skrivelse i frågan till Kungl. Maj:t,
kan vi inte finna annat än att riksdagen
borde kunna tillmötesgå motionen, och
därför, herr talman, vill jag yrka bifall
till densamma.

134 Nr 9

Onsdagen den 20 mars 1937 em.

Folkpensionärers järnvägsresor

Herr JACOBSON i Vilhelmina (s):

Herr talman! Jag har i motionen nr
117 vid årets riksdag påpekat, att den
fördel, som de billigare resorna under
tiden 28 december—5 januari utgör, för
Norrlands vidkommande inte har något
värde. Där är det vid den tiden alltför
kallt, och inga ålderspensionärer kan
då resa ut på långa resor till en nära
anhörig. Min motion går endast ut på
en anhållan om en utredning av saken.
Men vad som är märkligt i utlåtandet
är att »utskottet finner i vart fall angeläget,
att folkpensionärerna icke av ekonomiska
skäl skall vara förhindrade att
i rimlig utsträckning företaga sådana
resor som i motionerna avses», och sedan
säger, att starka skäl tala för »att
frågan om rabatterade eller fria resor
för folkpensionärer får upptagas vid en
allmän översyn av samtliga socialt motiverade
prisnedsättningar å järnvägsresor»,
men sedan kommer till det häpnadsväckande
resultatet att yrka avslag.
Detta är så inkonsekvent, att jag faktiskt
inte förstår hur utskottet kommit
till detta resultat.

Jag ber att få yrka bifall till motionen
nr 117 i andra kammaren.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Båda motionärerna anser
att utskottet haft full förståelse för
de problem som de fört fram, men de
bär haft olika uppfattning om vad som
är mest angeläget. Herr Jacobson i Vilhelmina
vill att endast de folkpensionärer,
som har behovsprövade förmåner,
skall ha en helt fri resa per år. Nu har
alla, som har åldern inne, denna förmån.
Den är inte begränsad till en särskild
grupp, som stämplas som en grupp
med exceptionellt dålig ekonomi, och
de får resa vid tillfällen då statens järnvägar
tycker att det blir ekonomiskt
också ur järnvägens synpunkt.

Ingen av motionärerna anser, att det
skall utgå speciella anslag till järnvägsstyrelsen
för dessa resor. Åtminstone
herr Senander ansåg att man borde ord -

na det så, att de rabatterade resorna
kan ingå i statens järnvägars ekonomiska
beräkningar. Herr Senander vill
att vi skall utsträcka denna förmån dels
så, att den kan utnyttjas hela året och
inte bara under den tid då järnvägsstyrelsen
kan placera resan smidigt bland
den andra järnvägstrafiken, dels så, att
den gäller alla pensionärer, vilket naturligtvis
betyder att den också skall
gälla invalider, änkepensionärer m. fl.

Vi tycker i utskottet att det är lyckligt
om förmånen kan gälla även förtidspensionerade,
men på samma villkor
som hittills, nämligen att resan företas
på tider som passar in i statens
järnvägars planeringar och således inte
företas kring julen och att man inte
stämplar vissa människor som särskilt
behövande i detta sammanhang. Men
det är inte lätt att här i riksdagen fatta
beslut om hur dessa förmåner skall utformas,
när vi inte samtidigt vill besluta
om anslag för dessa förmåner.

Både för de förtidspensionerade och
de andra ålderspensionärerna är det
primära önskemålet, att de får pensioner
som ger dem möjlighet att själva
bestämma över ting som dessa. Kan
man sedan därutöver smidigt få in en
förmån utan att stämpla vissa grupper
som behövande, tror jag det vore lyckligt.
Med den skrivning vi kommer med
finns det möjlighet att behålla det smidiga
system som vi nu har och att få
detta utnyttjat. Jag tror också att järnvägsstyrelsen,
såsom herr Senander
tyckte sig kunna utläsa ur dess yttrande,
är beredd att ordna sådana förmåner,
om de inte är bundna vid en viss
sorts människor.

Att vi sagt att det kan vara bra att
göra en översyn av de bestämmelser
som finns beror på att socialstyrelsen
upplyst oss om att det nu är ett ganska
egendomligt urval av människor som
får reseförmåner. Det lär finnas grupper
av barn på någon anstalt, som fått
någon resa till konfirmationen, och likaså
gäller några andra mera tillfälligt

Onsdagen den 20 mars 1957 em. Nr 9 135

Rätt för postabonnenter att yttra sig om ifrågasatt indragning eller förändring av
posttur

givna regler om rabatterade resor. Då
det kan verka egendomligt att man inte
har samma bedömningsgrunder i olika
fall, menade vi att det för all del kan
vara bra att göra en översyn, men detta
önskemål har inte så mycket att göra
med de två krav som ställdes i motionerna.

Jag tror inte att utskottets skrivning
är underlig. Det är en skrivning som
ger största möjliga utrymme för en
hygglig och smidig behandling från
järnvägsstyrelsens sida.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr SENANDER (k):

Herr talman! Jag medger att fru
Eriksson presterade ett mycket skickligt
försvar för en mycket svår sak. Det
ändrar emellertid inte på det faktum,
att utskottet, som ansett motionerna
vara välbefogade, ändå inte har något
förslag att komma med. Utskottet förutsätter
att det är nödvändigt med en
allmän översyn. Fru Eriksson motiverar
detta framför allt med de olika yrkandena
i de två motionerna. Detta
borde dock ha förpliktigat utskottet att
komma med ett eget positivt förslag, om
man nu inte ville acceptera exempelvis
vår motion. Vi räknade visst inte med
att få ett direkt beslut i riksdagen utan
avsåg närmast en skrivelse till Kungl.
Maj:t. Utskottet borde ha kommit med
ett eget förslag, exempelvis om den allmänna
översyn som utskottet faktiskt
förutser komma att ske ändå.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav först propositioner
i fråga om motionen 11:65, nämligen
dels på bifall till utskottets hemställan
i denna del dels ock på bifall till nämnda
motion; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Härefter framställde herr talmannen
propositioner beträffande motionen
11:117, nämligen dels på bifall till ut -

skottets hemställan i denna del dels
och på bifall till ifrågavarande motion;
och biföll kammaren utskottets hemställan
jämväl i nu förevarande del.

§ 17

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 8, i anledning av väckt
motion angående undervisning i säkerhetsuppfostran
och säkerhetsutbildning.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 18

Rätt för postabonnenter att yttra sig om
ifrågasatt indragning eller förändring av
posttur

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 9, i anledning av väckta
motioner angående rätt för postabonnenter
att före beslut om indragning
eller förändring av posttur yttra sig i
frågan.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
yttrade

Herr ERIKSSON i Bäckmora (bf):

Herr talman! Det är med viss tillfredsställelse
som jag noterar beredningsutskottets
behandling och positiva
skrivning i anledning av min motion.
Vad som föranlett mig att begära ordet
i denna fråga är närmast generalpoststyrelsens
yttrande, vilket finns fogat
till utskottets utlåtande. Jag finner det
vara angeläget att i vissa avsnitt bemöta
detta yttrande.

Generalpoststyrelsen framhåller, att
vid trafikomläggningar och indragningar
av postturer sökes kontakt med
vederbörande abonnenter, som därvid
informeras om planerade åtgärder. Vidare
konstateras att motionärens önskemål
i huvudsak redan tillgodosetts.

Som motionär måste jag protestera
mot detta påstående, eftersom erfarenheten
lär något helt annat. Mot bakgrunden
av gjorda erfarenheter i dessa

136 Nr 9

Onsdagen den 20 mars 1957 em.

Interpellation ang. redogörelse för de principiella skälen för Kungl. Maj:ts beslut

att avslå AB Exactors ansökan om byggnadstillstånd

frågor måste jag säga, att det råder föga
överensstämmelse mellan poststyrelsens
sätt att skriva till utskottet och dess
sätt att i praktiken handlägga frågorna.
Jag har nämligen haft anledning att vid
några tillfällen syssla med landsbygdens
postfrågor, där det varit fråga om
trafikomläggningar och inskränkning i
linjehänseende. I de fall jag närmare
känner till har det ingalunda gått till
på det sätt som poststyrelsen skriver.

Så sent som i januari i år uppvaktade
jag gcneralpoststyrelsens trafikavdelning
i en postal fråga gällande en
landsbygdskommun, där kontakten med
berörda abonnenter ingalunda varit sådan
som poststyrelsen påstår. I det fallet
hade vederbörande postmästare och
postdirektion utan abonnenternas hörande
verkställt inskränkning av postgången.
Man hade så att säga ställt
abonnenterna inför fullbordat faktum
utan möjligheter för dessa att göra sin
stämma hörd.

När jag nu gjorde poststyrelsen uppmärksam
på detta förhållande, så hade
man med rätta och mot bakgrunden av
vad man skriver till utskottet kunnat
förvänta, att poststyrelsen skulle ha vidtagit
åtgärder för att bringa ärendets
handläggning i överensstämmelse med
sina påstådda direktiv. Så blev emellertid
ingalunda fallet. Generalpoststyrelsen
ägnade inte ens frågan ett så
stort intresse att man ville företa en undersökning
av fallet. Följden är att
abonnenterna står där med en försämrad
postgång hjälplösa och utan möjligheter
att hävda sina intressen gentemot
postmyndigheterna. Jag finner ett fortsättande
på den vägen vara en allvarlig
och oroande tendens för vår svenska
landsbygd och de människor som där
bygger och bor. Att få en ändring till
stånd och få tillhaka en indragen posttur
har visat sig omöjligt. I det fallet
frestas man säga att något mera orubbligt
torde inte finnas i denna världen
än ett en gång av poststyrelsen fattat

beslut om inskränkning av postgången
på landsbygden. Jag vill påstå att det
ur allmänhetens synpunkt icke kan vara
tillfredsställande att det skall gå till på
detta sätt. När ett statligt ämbetsverk
tillåter sig utöva sin myndighet mot enskilda
abonnenter och grupper av medborgare
i vårt land på detta sätt, förefaller
det mig som om det finns anledning
för riksdagen att säga ifrån.
Jag menar vidare att de bestämmelser
som nu finns och som reglerar dessa
förhållanden är så pass vaga och lösliga
att de ger ett betydande utrymme
för postmyndigheterna att åsidosätta
abonnenternas berättigade intressen.

Av denna anledning har min motion
kommit till för att tillförsäkra abonnenterna
en sådan möjlighet. Jag hoppas
nu att, därest riksdagen bifaller utskottets
utlåtande, landsbygdens abonnenter
för framtiden skall ges sådana
garantier.

Med detta ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets utlåtande.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 19

Meddelande ang. felröstning

Ordet lämnades på begäran till

Herr DARLIN (h), som anförde:

Herr talman! Vid behandlingen av
punkten 3 i statsutskottets utlåtande nr
9 röstade jag Nej, d. v. s. för bifall till
det av herr Rubbestad framställda yrkandet.
Jag avsåg emellertid att rösta
Ja, vilket jag härmed ber att få meddela.

§ 20

Interpellation ang. redogörelse för de
principiella skälen för Kungl. Maj:ts beslut
att avslå AB Exactors ansökan om
byggnadstillstånd

Herr HEDIN (h) erhöll på begäran
ordet och yttrade:

Onsdagen den 20 mars 1957 em.

Nr 9 137

Interpellation ang. redogörelse för de principiella skälen för Kungl. Maj:ts beslut
att avslå AB Exactors ansökan om byggnadstillstånd

Herr talman! Byggnadsregleringen utgör
för närvarande ett instrument, varmed
statsmakterna dirigerar näringslivets
lokalisering. Ett i tiden näraliggande
exempel ger prov på de olägliga
verkningar som icke sällan blir följden
av dylika statliga ingripanden.

Ett mindre industriföretag i Oxelösund,
AB Exactor, har nekats byggnadstillstånd
för en utvidgning av driften
därstädes. Företaget har därför måst
flytta till annan ort, i detta fall Värnamo,
där man kunnat övertaga och
iordningställa lämpliga lokaler.

Företaget har i Oxelösund 68 anställda,
varav 37 är kvinnor. Efter utvidgningen
beräknade man att utöka
de anställdas antal till 100, varav 65
kvinnor. De arbetstillfällen, som på
detta sätt kunnat erbjudas den kvinnliga
delen av befolkningen, måste anses
vara speciellt värdefulla inom en ort,
vars tunga industrier huvudsakligen
sysselsätter manlig arbetskraft. I sådana
fall är en lätt industri ett önskvärt
komplement. I Värnamo finns redan ett
antal lätta industrier, och det kan vara
tveksamt huruvida kvinnlig arbetskraft
i nödig omfattning finns att tillgå i
orten.

Företagets kostnader för överförande
av verksamheten till Värnamo kan på
goda grunder antagas överstiga kostnaderna
för utökningen av verksamheten
i Oxelösund.

Med stöd av det anförda anhåller jag
om kammarens tillstånd att till statsrådet
och chefen för socialdepartementet
få ställa följande fråga:

Vill herr statsrådet ge kammaren en
redogörelse för de principiella skäl som
föranlett Kungl. Maj:t att avslå AB
Exactors ansökan om byggnadstillstånd?

Denna anhållan bordlädes.

§ 21

Anmäldes, att Kungl. Maj:ts proposition
nr 125, angående ytterligare utgif -

ter å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1956/57, tillställts kammaren.

Denna proposition bordlädes.

§ 22

Meddelades, att bankoutskottet jämlikt
§ 21 riksdagsstadgan anmält att till
utskottet från riksdagens revisorer inkommit
framställning om ändrad lönegradsplacering
av de vid revisorernas
kansli inrättade tjänsterna som byrådirektör
och sekreterare.

Denna anmälan bordlädes.

§ 23

Anmäldes, att till herr talmannen under
sammanträdet avlämnats följande
motioner, nämligen

i anledning av Kungl. Maj :ts proposition,
nr 86, angående omläggning av
den juridiska och samhällsvetenskapliga
utbildningen, motionerna:
nr 536, av herr Dahlén,
nr 537, av herr Guslafson i Göteborg
in. fl., samt

nr 538 och 539, av herr Munktell
in. fl.;

i anledning av Kungl. Maj :ts proposition,
nr 98, angående anordnande av
en ny statlig vårdanstalt för alkoholmissbrukare
m. m., motionen nr 540,
av herr von Friesen m. fl.; samt

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 100, angående anslag för budgetåret
1957/58 till främjande av bostadsförsörjningen
m. m., motionen nr
541, av herr Bengtsson i Halmstad in. fl.

Dessa motioner bordlädes.

§ 24

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 22.03.

In fidem
Gunnar Britlh

10 — Andra kammarens protokoll 1957. Nr 9