herr Braconier ang. utformningen och erfarenheterna av den nor - (Riksdagens protokoll 1955:12)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1955

ANDRA KAMMAREN

Nr 12

29 mars—1 april

Debatter m. m.

Tisdagen den 29 mars

Interpellationer av:

herr Braconier ang. utformningen och erfarenheterna av den nor -

diska arbetsmarknaden ................................ 6

herr Christenson i Malmö ang. turisthotellens kreditfrågor...... 6

Onsdagen den 30 mars fm.

Utgifter under riksstatens tionde huvudtitel:

Ombudsmannaämbetet för näringsfrihetsfrågor................ 12

Statens hantverksinstituts kursverksamhet m. m............... 13

Hemmens forskningsinstitut .............................. 19

Upplysningsarbete avseende produktions- och exportfrågor...... 25

Avsättning till lotterimedelsfonden ........................ 27

Fonden för lån till företagareföreningar m. fl................... 28

Utlämnande av s. k. rövat guld.............................. 35

Abortindikationerna m. m.............. 42

Fortsatt giltighet av prisregleringslagen........................ 62

Onsdagen den 30 mars em.

Utgifter under riksstatens sjunde huvudtitel:

Anordnande av folkräkning år 1955 ........................ 86

Tullverket: Avlöningar till befattningshavare å tullstaten ...... 100

Kontrollstyrelsen: Lokala skattekontrollen .................. 101

Provisorisk skatteersättning till kommunerna m. m............. 102

Upplysningskampanj i samband med övergången till en friare försäljning
av rusdrycker ................................ 105

Föreningen fruktdrycker.................................. 107

Stockholms högskola .................................... 109

Folkskoleseminarierna: Avlöningar............................ 115

Folkskolorna m. m.: Bidrag till vissa byggnadsarbeten............ 118

1—Andra kammarens protokoll 1955. Nr 12

Nr 12

Innehåll

Sid.

Folkhögskolor: Understöd .................................. 121

Folkhögskolor: Understöd för utbildning av lärare .............. 122

Tekniska högskolan i Stockholm ............................ 125

Lån till Uppsala studentkår ................................ 126

Musikaliska akademien med musikhögskolan.................... 127

Ny högtalaranläggning i andra kammarens plenisal.............. 128

Tillståndstvång för byggnadsarbete .......................... 128

Ändring i lagen om allmänningsskogar i Norrland och Dalarna .... 144

Ändring i lagen om delning av jord å landet.................... 148

Odlings- och byggnadshjälp å kronolägenheter m. m............. 150

Fredagen den 1 april

Svar på frågor av:

herr Persson i Appuna ang. en redogörelse för de regler efter vilka
domänverket utarrenderar sina jaktmarker och fiskevatten .. 154
herr Nihlfors ang. utredning om utvidgad förhandlingsrätt för i

offentlig tjänst anställda tjänstemän...................... 157

herr Antby ang. tillsättande av ordförande i dyrortsnämnden .... 159

Ersättning till vissa reservofficerare m. fl....................... 160

Makars förmögenhetsbeskattning ...................... 180

Folkvalda överrättsledamöter m. m........................... 185

Penningvärdeförsämringens verkan på lagstiftningens värdegränser 186

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 30 mars fm.

Anmälan om fullmäktigeval ................................

Statsutskottets utlåtande nr 10, rörande utgifter under tionde huvudtiteln
(handelsdepartementet) ............................ 11

— nr 54, om anslag till Fonden för lån till företagareföreningar m. fl. 28

Bankoutskottets utlåtande nr 10, ang. statsgaranti för lån till hantverks-
och småindustriföretag .............. 35

Första lagutskottets utlåtande nr 16, ang. utlämnande av s. k. rövat

guld ................................................ 35

— nr 19, ang. ändring i aktiebolagslagstiftningen .............. 42

— nr 20, om abortindikationerna m. m....................... 42

Andra lagutskottets utlåtande nr 19, om fortsatt giltighet av prisregleringslagen
................................. 62

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 14, om ändrad ordning för utfärdande
av röstlängdsutdrag .............................. 85

Statsutskottets utlåtande nr 7, rörande utgifter under sjunde huvudtiteln
(finansdepartementet) .............................. 85

Innehåll

Nr 12

Sid.

Onsdagen den 30 mars em.

Statsutskottets utlåtande nr 7, ang. utgifter under sjunde huvudtiteln

(finansdepartementet) (forts.)............................ 86

— nr 55, om anslag till Stockholms högskola .................. 109

— nr 56, om anslag för budgetåret 1955/56 till folkskoleväsendet

m. m................................................. 115

— nr 57, ang. anslag under ecklesiastikdepartementet .......... 125

— nr 58, om anslag till Musikaliska akademien med musikhögskolan 127

Bankoutskottets utlåtande nr 11, ang. konstnärlig utsmyckning av första
kammarens plenisal.................................. 128

— nr 12, om ny högtalaranläggning i andra kammarens plenisal .. 128

— memorial nr 13, ang. användande av riksbankens vinst för år

1954 ................................................ 128

Tredje lagutskottets utlåtande nr 10, ang. fortsatt giltighet av lagen

om tillståndstvång för byggnadsarbete .................... 128

— nr 11, ang. ändring i lagen om allmänningsskogar i Norrland och

Dalarna.............................................. 144

— nr 12, om ändring i lagen om delning av jord å landet ........ 148

Jordbruksutskottets utlåtande nr 9, ang. odlings- och byggnadshjälp å

kronolägenheter m. m................................... 150

— memorial nr 10, med anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut

om anslag till Fiskerilånefonden .......................... 152

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 11, ang. bortskaffande av

sand från vägar inom tättbebyggda samhällen .............. 152

—- nr 12, ang. lekmannarepresentation i de s. k. länsråden........ 152

Fredagen den 1 april

Statsutskottets utlåtande nr 59, ang. stat för försvarets fastighetsfond 159

— nr 60, ang. fortsatt disposition av anslag under fjärde huvudtiteln

m. m................................................. 160

— nr 61, ang. redogörelse på engelska om riksdagen ............ 160

— nr 62, om pension åt vissa arvodesanställda underofficerare .... 160

— nr 63, ang. ersättning till vissa reservofficerare m. fl........... 160

Bevillningsutskottets betänkande nr 28, ang. omorganisation av uppbörds-
och indrivningsväsendet i vissa städer, m. m........... 180

— nr 29, om en parlamentarisk skatteutredning................ 180

— nr 30, om skatteplikt för familjebostads- och bränslebidrag .... 180

— nr 31, om förmögenhetsbeskattningen av äkta makar m. m..... 180

Första lagutskottets utlåtande nr 21, ang. folkvalda överrättsledamö ter

m. m............................................. 185

— nr 22, ang. verkan av penningvärdeförsämringen på lagstiftningens
värdegränser ...................................... 186

Tisdagen den 29 mars 1955

Nr 12

Tisdagen den 29 mars

Kl. 16.00

§ 1

Justerades protokollen för den 22 och
den 23 innevarande mars.

§ 2

Föredrogos var för sig följande
Kungl. Maj:t å kammarens bord vilande
propositioner; och hänvisades därvid
till behandling av lagutskott propositionen
nr 156, med förslag till lag
angående omreglering av vissa ersättningar
enligt lagen den 17 juni 1916 (nr
235) om försäkring för olycksfall i arbete
m. m.; och

till utrikesutskottet propositionen nr
157, angående ratifikation av konsularkonvention
mellan Sverige och Frankrike.

§ 3

Föredrogos var efter annan följande
på bordet liggande motioner; och remitterades
därvid

till statsutskottet motionerna:
nr 575, av herr Andersson i Linköping
och

nr 576, av fröken Vinge;
till behandling av lagutskott motionen
nr 577, av fru Löfqvist m. fl.;

till bankoutskottet motionen nr 578,
av herr Svensson i Alingsås m. fl.; samt
till behandling av lagutskott motionen
nr 579, av herr Jacobson i Vilhelmina
in. fl.

§ 4

Föredrogos, men bordlädes åter konstitutionsutskottets
utlåtande nr 14,
statsutskottets utlåtanden nr 7 och 10
samt nr 54—58, bankoutskottets utlåtanden
och memorial nr 11—13, första

lagutskottets utlåtande nr 20, tredje
lagutskottets utlåtanden nr 10—^.jordbruksutskottets
utlåtande och memorial
nr 9 och 10 samt allmänna beredningsutskottets
utlåtanden nr 11 och 12.

§ 5

Föredrogs den av herr Kilsmo vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för civildepartementet
angående de lägre statstjänstemannens
löneförhållanden.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 6

Föredrogs den av herr Magnusson
vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till
herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
angående vissa
upplysningar rörande AB Statens skogsindustriers
inköp av aktier i AB Åry
manufakturverk.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 7

Föredogs den av herr Braconier vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för handelsdepartementet
angående publiceringen av en
reservation till priskontrollnämndens
protokoll innan protokollet justerats.

Kammaren biföll denna anhållan.

8 8

På förslag av herr talmannen beslöt
kammaren, att statsutskottets utlåtanden

Nr 12

Tisdagen den 29 mars 1955

Interpellation ang. utformningen och erfarenheterna av den nordiska arbetsmark naden

— Interpellation ang. turisthotellens kreditfrågor

nr 10 och 54, bankoutskottets utlåtande
nr 10 samt första lagutskottes ulåtanden
nr 16, 19 och 20 skulle i nu nämnd ordning
uppföras främst bland två gånger
bordlagda ärenden å morgondagens föredragningslista.

§ 9

Interpellation ang. utformningen och erfarenheterna
av den nordiska arbetsmarknaden Ordet

lämnades på begäran till

Herr BRACONIER (h), som anförde:

Den 1 juli 1954 trädde i kraft en
överenskommelse mellan Danmark,
Finland, Norge och Sverige om gemensam
arbetsmarknad —- ett betydelsefullt
men ganska litet uppmärksammat
steg i strävandena att intensifiera det
nordiska samarbetet, överenskommelsen
innebar, att de fördragsslutande
staterna icke skulle kräva arbetstillstånd
för medborgare i någon av övriga
fördragsslutande stater. Det hette
också att de centrala arbetsförmedlingsmyndigheterna
i de nordiska staterna
skulle samarbeta i syfte att arbetskraften
i största möjliga omfattning förmedlas
av den offentliga arbetsförmedlingen
och så att den blir till gagn för envar
av staterna. Ingenting hindrar
emellertid en arbetstagare att vid sidan
av förmedlingsorganen ta arbete var
som helst i annat land. Som viktiga faktorer
för skapandet av denna fria nordiska
arbetsmarknad ingår en råd överenskommelser
mellan de nordiska länderna,
varigenom andra nordiska länders
medborgare jämställes med det
egna landets i fråga om väsentliga socialförmåner.
Det bör nämnas att friheten
på arbetsmarknaden inte är alldeles
obegränsad, ehuru en rad beslut
genomförts för att skapa ökad jämställighet
mellan nordiska medborgare,
bl. a. i fråga om rätten att driva näring
i annat nordiskt land. Den nordiska

kulturkommissionen söker också lösa
uppgiften att samordna examensfordringar
och kompetenskrav, vilket skulle
helt öppna den gemensamma arbetsmarknaden
också för de fria yrkesutövarna.

Det finns anledning att tro, att några
allvarliga friktioner ej skall uppstå genom
att medborgare från de andra nordiska
länderna upphört att vara främmande
arbetskraft. Med rätta har det
understrukits att en frihet från trångsynthet
måste vara den psykologiska
grundvalen för den gemensamma marknaden.

En kommission bestående av två ledamöter
från varje land skall följa utvecklingen
på arbetsmarknaden och
utforma riktlinjer för samarbetet
mellan arbetsmarknadsmyndigheterna.
Kommittén sammanträdde för ett par
veckor sedan i Helsingfors. Kommittén
antog riktlinjer för det internordiska
samarbetet mellan de offentliga arbetsförmedlingarna.

Då det är angeläget att riksdagen får
så utförliga informationer som möjligt
om den nordiska arbetsmarknaden anhåller
jag om andra kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för
socialdepartementet få rikta följande
fråga:

Vill herr statsrådet ge kammaren en
redogörelse för utformningen och erfarenheterna
av den nordiska arbetsmarknaden? Denna

anhållan bordlädes.

§ 10

Interpellation ang. turisthotellens kreditfrågor Herr

CHRISTENSON i Malmö (fp) erhöll
på begäran ordet och yttrade:

Efter det andra världskriget har turismen
utvecklat sig till en omfattande
internationell affärsrörelse. De olika
länderna har också varit positivt in -

Tisdagen den 29 mars 1955

Nr 12

Interpellation ang-, turisthotellens kreditfrågor

ställda till denna nya folkrörelse och
har lämnat en generös valutatilldelning
för utländska resor. Enligt internationella
beräkningar tillföres enbart Europa
475 miljoner dollar årligen.

För Sveriges vidkommande har den
utländska turismen tredubblats jämfört
med de livligast frekventerade åren
före kriget. Under 1954 besökte 340 000
utländska resenärer vårt land. I detta
antal ingår visserligen utländska affärsresande,
men antalet turister torde dock
röra sig vid omkring 300 000. Enligt
approximativa beräkningar tillbringar
utlänningarna i genomsnitt 12—14 dygn
vid sina uppehåll här i landet. Härtill
kommer miljontals nordiska resebesök.
Vad detta betyder för kommunikationsväsendet,
hotell och restauranger, detaljhandel
och hantverk samt serviceföretag
av olika slag ligger i öppen dag.
Det är ett betydande tillskott värdefulla
utländska valutor, som turismen
tillför vårt land.

Fråga är vad de utländska turisterna
inkomstmässigt tillför landet. Någon
officiell redogörelse eller statistik föreligger
inte på detta område. Uppskattningsvis
kan man emellertid räkna med
mellan 300 och 400 milj. kronor. Det
är således stora summor det rör sig om.
Samtidigt som det klarlagts att turistströmmen
tredubblats sedan åren före
kriget har det konstaterats av Svenska
turisttrafikförbundet, att under samma
tid antalet turisthotell och pensionat
minskat med 9 procent och bäddbeståndet
med cirka 4 procent. De statliga
regleringarna och byggnadsrestriktionerna
har omöjliggjort några privata
expansionssträvanden för utvecklandet
av turistnäringen. Den nya investeringsavgiften
stimulerar inte till några
enskilda initiativ. När det gäller standard,
sanitära förhållanden och brandsäkerhet
måste tyvärr konstateras, att
dessa allvarligt eftersatts under årens
lopp.

Stockholm är vår främsta turistort i
landet, cluiru hotellrumsbristen är allt -

för känd inte enbart av svenska medborgare
— den förefaller närmast vara
»ökänd» över hela världen.

Det innebär inte någon goodwill för
Sveriges huvudstad, att vi måste säga
återbud till beställningar på grund av
bristande rumsmöjligheter att taga emot
gästerna, och det verkar också hämmande
på turisttrafiken över huvud taget.
I detta sammanhang bör även erinras
om att flertalet pensionat i Stockholms
skärgård har försvunnit.

Att skaffa inkomster från utlandet är
en gammal merkantil regel, och även
statsmakterna har härvidlag varit verksamma
för att genom propaganda söka
locka den utländska turistströmmen till
Sverige. Men då bör också ytterligare
positiva åtgärder planeras för turisterna.

På grund av ökad fritid och semester
har svenskarna i större utsträckning än
tidigare utnyttjat reselivet, men genom
turismens utveckling i vårt land, otillräcklig
standard och brist på hotell och
pensionat har resorna till utlandet fått
en ganska stor omfattning.

Turistproblemet har varit föremål
för utredning av 1948 års utredning angående
turisttrafiken från utlandet.
Dess betänkande avgavs till handelsdepartementet
den 26 oktober 1951.

Vid början av årets riksdag aviserades
en proposition om åtgärder för att
ordna hotellens kreditfråga. Någon sådan
proposition har ännu inte avlämnats
till riksdagen.

Turiströrelsen står otvivelaktigt inför
en allvarlig kris, och man kan befara
att en mängd företag lägger ned
sin verksamhet eller överlåter fastigheterna
till andra ändamål. Lönsamheten
och de stora riskerna spelar givetvis
en stor roll.

Det är i denna situation av stor vikt
att få detta omfattande frågekomplex
klarlagt bl. a. genom att få turismens
inkomstbetydelse statistiskt och ekonomiskt
belyst. Detta bör å andra sidan
inte hindra att omedelbara åtgärder

Nr 12

Tisdagen den 29 mars 1955

Interpellation ang. turisthotellens kreditfrågor

vidtages till stöd för den svenska turistnäringen.

Med stöd av vad som ovan anförts
hemställer jag om andra kammarens
tillstånd att till herr statsrådet och chefen
för handelsdepartementet få rikta
följande frågor:

1) När kan den av herr statsrådet
aviserade propositionen om turisthotellens
kreditfrågor väntas föreläggas riksdagen? 2)

Vilka andra åtgärder kan förväntas
från herr statsrådets sida för att
avvärja en kris inom landets turistoch
hotellväsende?

Denna anhållan bordlädes.

§ 11

Till bordläggning anmäldes
statsutskottets utlåtanden:
nr 59, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till stat för försvarets
fastighetsfond för budgetåret
1955/56,

nr 60, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre reservationsanslag
under fjärde huvudtiteln m. m.,

nr 61, i anledning av väckta motioner
om anslag för budgetåret 1955/56 till
bidrag till utgivandet av en redogörelse
på engelska språket om den svenska
riksdagen,

nr 62, i anledning av väckta motioner
om beredande av pension åt vissa arvodesanställda
underofficerare vid
krigsmakten och

nr 63, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ersättning till
vissa beställningshavare i reserven m.
fl. för minskning i avlöningsförmåner
till följd av beslut vid 1940 års lagtima
riksdag jämte i ämnet väckta motioner;
bevillningsutskottets betänkanden:
nr 28, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående bemyndigande
för Kungl. Maj:t att meddela dispens
från vissa bestämmelser i syfte att möjliggöra
en ändamålsenlig omorganisa -

tion av uppbörds- och indrivningsväsendet
i vissa städer, m. m.,

nr 29, i anledning av väckta motioner
om tillsättande av en parlamentarisk
skatteutredning,

nr 30, i anledning av väckta motioner
om skatteplikt beträffande familjebostads-
och bränslebidrag till egnahemsägare
och

nr 31, i anledning av väckta motioner
om höjning av skattepliktsgränsen
vid förmögenhetsbeskattningen beträffande
äkta makar m. m.,

första lagutskottets utlåtanden:

nr 21, i anledning av väckta motioner
angående överrätternas komplettering
med i demokratisk ordning valda ledamöter
m. m. och

nr 22, i anledning av väckt motion
angående en undersökning av den inverkan
de senare årens penningvärdeförsämring
haft på de i gällande lagstiftning
ingående fasta värdegränserna,

allmänna beredningsutskottets utlåtanden: nr

13, i anledning av väckt motion
angående utredning om boxningssportens
skadeverkningar och

nr 14, i anledning av väckta motioner
om en utredning angående upprättande
av en allmän familjerådgivning.

§ 12

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 152, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående beredskapsstat för
försvarsväsendet för budgetåret 1955/
56; och

nr 153, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fullmakt att i arbetslöshetsbekämpande
syfte igångsätta
arbeten, för vilka anslag uppförts å
allmän beredskapsstat för budgetåret
1950/51, m. m.

Vidare anmäldes och godkändes

Nr 12

Tisdagen den 29 mars 1955

bankoutskottets förslag till riksdagens
skrivelser:

nr 154, till fullmäktige i riksgäldskontoret
angående verkställd granskning
av riksgäldskontorets styrelse och förvaltning
m. m.; och

nr 155, till fullmäktige i riksbanken
angående verkställd granskning av
riksbankens styrelse och förvaltning
m. m.

§ 13

Anmäldes, att följande motioner under
sammanträdet avlämnats till herr
talmannen:

nr 580, av herr Ohlin m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition, nr
111, angående högertrafikfrågan,

nr 581, av herr Rimmerfors och fru
Sjöstrand, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition, nr 135, angående vanföreanstalterna
och Eugeniahemmet m. m.,
nr 582, av fru Sjöstrand och herr
Rimmerfors, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition, nr 138, angående
ökad examination av tandläkare, m. m.,
nr 583, av fröken Öberg m. fl., likaledes
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 138,

nr 584, av herr Gustafson i Göteborg
och fru Sjöstrand, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition, nr 142, angående
vissa byggnadsfrågor m. m.

inom ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde,

nr 585, av herr Anderson i Sundsvall
m. fl., i anledning av Kungl. Maj :ts proposition,
nr 128, med förslag till lag
angående ändring i lagen den 29 juni
1946 (nr 431) om folkpensionering,
m. m.,

nr 586, av fru Boman m. fl., likaledes
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 128, samt

nr 587, av herrar Swedberg och
Christenson i Malmö, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition, nr 112, med
förslag till lag om folkomröstning angående
högertrafik.

Härpå anmäldes följande motioner i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 151, med förslag till lag om sparbanker,
m. m., nämligen

nr 588, av herr Pettersson i Norregård
m. fl.,

nr 589, av herr Engkvist m. fl. och

nr 590, av herr Staxäng m. fl.

Dessa motioner bordlädes.

§ 14

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.10.

In fidem
Gunnar Britth

Nr 12

Onsdagen den 30 mars 1955 fm

Onsdagen den 30 mars

Kl. 10.00

§ 1

Herr talmannen meddelade att herr
Munktell, som vid kammarens sammanträde
den 25 innevarande mars med läkarintyg
styrkt sig tills vidare vara
hindrad att deltaga i riksdagsgöromålen,
denna dag åter intagit sin plats i
kammaren.

§ 2

Upplästes två till kammaren inkomna,
så lydande protokoll:

År 1955 den 29 mars sammanträdde
kamrarnas valmän för att jämlikt §§ 70
och 71 riksdagsordningen utse dels
riksdagens fullmäktige i riksbanken för
valperioden 1955—1958 efter herrar G.

F. N. Kristensson och A. L. Rubbestad,
vilka voro i tur att avgå, jämte två
suppleanter, dels en fullmäktig i riksbanken
för återstående delen av valperioden
1954—1957 efter herr M. Lemne,
som från och med den 1 april 1955 erhållit
entledigande från sitt uppdrag
att vara fullmäktig i riksbanken, jämte
en suppleant; och befunnos efter valens
slut ha blivit utsedda till

fullmäktige

för valperioden 1955—1958:

herr Kristensson, Gustaf Filip Natan,
ledamot av andra
kammaren ...... med 48 röster;

herr Rubbestad, Axel Ludvig,
ledamot av andra
kammaren ...... med 48 röster;

från och med den 1 april 1955 för återstående
delen av valperioden 1954—
1957:

herr Åsbrink, Per Valfrid,

statssekreterare, . . med 32 röster;

suppleant för herr Kristensson,

G. F. A''.:

herr Kollberg, Gustaf Napoleon,
ledamot av andra
kammaren, ...... med 48 röster;

suppleant för herr Rubbestad, A. L.:
herr Elofsson, Gustaf Sanfrid,
ledamot av första
kammaren, ...... med 48 röster;

suppleant för herr Åsbrink, P. V.:
herr Sundén, Otto Ragnar,
f. d. statssekreterare,
direktör . . med 32 röster.

Adolv Olsson Osc, Werner

Per A. Johnsson Gustaf Veländer

År 1955 den 29 mars sammanträdde
kamrarnas valmän för att jämlikt §§70
och 71 riksdagsordningen utse riksdagens
fullmäktige i riksgäldskontoret för
valperioden 1955—1958 efter herrar E.

H. Kling, E. R. Hagberg och R. Näsgård,
vilka voro i tur att avgå, jämte tre suppleanter;
och befunnos efter valens
slut ha blivit utsedda till

ordförande

för valperioden 1955—1958:
herr Kling, Erik Herman,
statssekreterare, . . med 48 röster;

fullmäktige

för valperioden 1955—1958:
herr Hagberg, Erik Rudolf,
ledamot av andra

kammaren, ...... med 47 röster;

herr Näsgård, Rernliard,
ledamot av första
kammaren, ...... med 47 röster;

suppleant för herr Kling, E. H.:

Nr 12

Onsdagen den 30 mars 1955 fm

herr Hedqvist, Anders Sven,
ledamot av andra
kammaren, ...... med 48 röster;

suppleant för herr Hagberg, E. R.:
herr Birke, Gustaf Emanuel,
ledamot av andra
kammaren, ...... med 47 röster;

suppleant för herr Näsgård, B.:
herr Pettersson, Anders Petter,
ledamot av andra
kammaren, ...... med 47 röster.

Adolv Olsson Osc. Werner

Per A. Johnsson Gustaf Velander

Protokollen lades till handlingarna;
och beslöts tillika, att riksdagens kanslideputerade
genom utdrag av kammarens
protokoll skulle underrättas om
dessa val samt anmodas låta uppsätta
och till kamrarna ingiva förslag till dels
förordnanden för de valda, dels ock
skrivelser till Konungen med anmälan
om de försiggångna valen.

§ 3

Justerades protokollsutdrag angående
det i nästföregående paragraf omförmälda
ärendet.

§ 4

Föredrogos var för sig följande på
bordet liggande motioner; och hänvisades
därvid

till statsutskottet motionerna:
nr 580, av herr Ohlin m. fl.,
nr 581, av herr Rimmerfors och fru
Sjöstrand,

nr 582, av fru Sjöstrand och herr
Rimmerfors,

nr 583, av fröken Öberg m. fl., och
nr 584, av herr Gustafson i Göteborg
och fru Sjöstrand;

till behandling av lagutskott motionerna: nr

585, av herr Anderson i Sundsvall
m. fl.,

nr 586, av fru Roman m. fl., och

nr 587, av herrar Swedberg och
Christenson i Malmö; samt

till bankoutskottet motionerna:

nr 588, av herr Pettersson i Norregård
m. fl.,

nr 589, av herr Engkvist m. fl., och

nr 590, av herr Staxäng m. fl.

§ 5

Föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets
utlåtanden nr 59—63, bevillningsutskottets
betänkanden nr 28—31,
första lagutskottets utlåtanden nr 21
och 22 samt allmänna beredningsutskottets
utlåtanden nr 13 och 14.

§ C

Föredrogs den av herr Braconier vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till
herr statsrådet och chefen för socialdepartementet
angående en redogörelse
för utformningen och erfarenheterna av
den nordiska arbetsmarknaden.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 7

Föredrogs den av herr Christenson i
Malmö vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för
handelsdepartementet angående framläggande
av förslag till riksdagen om
turisthotellens kreditfrågor.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 8

Utgifter under riksstatens tionde
huvudtitel

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
10, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1955/56 under tionde huvudtiteln,
avseende anslagen inom handelsdepartementets
verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner.

Nr 12

Onsdagen den 30 mars 1955 fm

Ombudsmannaämbete! för näringsfrihetsfrågor: Avlöningar

Punkterna 1—12

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 13

Ombudsmannaämbete! för näringsfrihetsfrågor:
Avlöningar

Kungl. Maj :t hade i statsverkspropositionen
under tionde huvudtiteln föreslagit
riksdagen (punkt 17, s. 18 och
19) att dels godkänna av departementschefen
förordad avlöningsstat för ombudsmannaämbetet
för näringsfrihetsfrågor,
att tillämpas tills vidare från
och med budgetåret 1955/56, dels ock
till Ombudsmannaämbetet för näringsfrihetsfrågor:
Avlöningar för nämnda
budgetår anvisa ett förslagsanslag av
114 600 kronor.

Vidare hade i två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Björnberg m. fl. (I: 254)
och den andra inom andra kammaren
av herr Dickson (11:260), hemställts,
att riksdagen måtte till Ombudsmannaämbetet
för näringsfrihetsfrågor: Avlöningar
för budgetåret 1955/56 anvisa
ett förslagsanslag av 89 600 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 254 och II: 260,

a) godkänna av utskottet framlagd
avlöningsstat för ombudsmannaämbetet
för näringsfrihetsfrågor, att tillämpas
tills vidare från och med budgetåret
1955/56;

b) till Ombudsmannaämbetet för näringsfrihetsfrågor:
Avlöningar för budgetåret
1955/56 anvisa ett förslagsanslag
av 114 600 kronor.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Svärd, Skoglund i Doverstorp
och Hjalmarson, vilka ansett
att utskottet bort hemställa att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag samt med bifall till motionerna
I: 254 och II: 260,

a) godkänna i reservationen intagen

avlöningsstat för ombudsmannaämbetet
för näringsfrihetsfrågor, att tillämpas
tills vidare från och med budgetåret
1955/56;

b) till Ombudsmannaämbetet för näringsfrihetsfrågor:
Avlöningar för budgetåret
1955/56 anvisa ett förslagsanslag
av 89 600 kronor;

2) av herr Karl Andersson, utan angivet
yrkande.

Punkten föredrogs; och anförde därvid
:

Herr förste vice talmannen SKOGLUND
(h):

Herr talman! Det föreligger en motion,
som berör anslaget till ombudsmannaämbetet
för näringsfrihetsfrågor.
Motionärerna framhåller, att denna institution
är ganska ny och inte har
varit i verksamhet länge. Man har inte
kunnat förebringa några avgörande skäl
för att man redan nu måste komma
med personalförstärkningar. Vid utskottets
utlåtande är fogad en reservation,
där vi hemställer om ett mindre
anslag än vad Kungl. Maj:t begärt. Det
är till denna reservation, herr talman,
jag vill yrka bifall. Vi reservanter anser
att man bör avbida tiden och få
närmare uppgifter om vad ämbetet har
kunnat åstadkomma innan ytterligare
personalförstärkningar beslutas.

Herr THAPPER (s):

Herr talman! I motsats till herr förste
vice talmannen anser jag, att det har
förebringats skäl för en höjning av
detta anslag och för en personalökning.
Departementschefen har sagt, att det
är »angeläget, att ämbetet bereds tillfälle
att vid behov förstärka personalen,
då betydande risk annars kan uppstå
för att näringsfrihetslagstiftningens
effektivitet allvarligt hämmas. En betydande
del av ombudsmännens tid
kommer fortlöpande att åtgå till att utföra
ämbetets talan inför näringsfrilietsrådet».
Detta har utskottsmajorite -

Nr 12

Onsdagen den 30 mars 1955 fm

Statens hantverksinstituts kursverksamhet m. m.

ten funnit vara ett bärande skäl för en
anslagshöjning för detta ändamål på
25 000 kronor, såsom man har begärt.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till den vid punkten
fogade reservationen av herr Svärd
m. fl.; och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr förste vice talmannen
Skoglund begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
13 :o) i utskottets utlåtande nr 10,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen
av herr Svärd m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Därvid befanns, att flertalet av
kammarens ledamöter röstat för ja-propositionen,
vadan kammaren bifallit
utskottets hemställan.

Punkterna ib—30

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 31

Statens hantverksinstituts kursverksamhet
in. m.

Kungl. Maj :t hade i statsverkspropositionen
under tionde huvudtiteln föreslagit
riksdagen (punkt 30, s. 52—54)
att till ifrågavarande ändamål för bud -

getåret 1955/56 anvisa ett reservationsanslag
av 270 000 kronor.

Vidare hade i två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Wehtje m. fl. (I: 252)
och andra inom andra kammaren av
herr Nelander in. fl. (11:412), hemställts,
att riksdagen måtte till Statens
hantverksinstitut: Bidrag till kursverksamheten
för budgetåret 1955/56 anvisa
ett reservationsanslag av 305 000
kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 252 och II: 412, till Statens hantverksinstitut:
Bidrag till kursverksamheten
m. m. för budgetåret 1955/56 anvisa ett
reservationsanslag av 270 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Olilon, Boman, Sunne, Svärd, Skoglund
i Doverstorp, Ståhl, Svensson i Ljungskile,
Gustafsson i Skellefteå, Löfroth
och Hjalmarson, vilka ansett att utskottet
bort hemställa,

att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag samt med bifall
till motionerna 1:252 och 11:412, till
Statens hantverksinstitut: Bidrag till
kursverksamheten m. m. för budgetåret
1955/56 anvisa ett reservationsanslag av
305 000 kronor.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid
:

Herr HAGBERG i Malmö (h):

Herr talman! Denna punkt avser ett
litet anslag på 35 000 kronor till statens
hantverksinstituts skånekontor. Detta
är en ny fråga, men då den, såvitt jag
förstått, tilldragit sig ett visst intresse
inom statsutskottet, skall jag be att få
ta kammarledamöternas tid i anspråk
ett ögonblick för en liten orientering
i vad saken verkligen gäller.

Statens hantverksinstituts skånekontor
är nu fyra år gammalt. Det startade
sin verksamhet 1950 på initiativ av
bl. a. hantverksdistrikten i Skåne. På

Nr 12

Onsdagen den 30 mars 1955 fm

Statens hantverksinstituts kursverksamhet m. m.

grund av det statsfinansiella läget med
starkt begränsade anslag till statens
hantverksinstitut har detta inte kunnat
finansiera kontorets administrationskostnader,
utan man har fått skaffa
pengar till dessa genom att vädja till
näringslivet i Skåne. Man har också
vänt sig till de båda skånska landstingen
och till stadsfullmäktigeförsamlingarna
i Malmö och Hälsingborg. Från
samtliga dessa håll har visats en livlig
uppskattning av skånekontorets verksamhet
och ställts belopp till förfogande.
14 000 kronor per år har kommit
från landstingen och kommunerna, och
vidare har man fått ett årligt bidrag
från Malmö industriförening på 3 000
kronor.

Detta är bakgrunden till den nu föreliggande
framställningen. Kontoret har
emellertid expanderat ganska starkt,
och dess verksamhet har mötts med
synnerligen stor förståelse — först och
främst naturligtvis från hantverket och
småindustrien i Skåne men också från
landstingen och stadsfullmäktigeförsamlingarna,
som ställt sig bakom institutet
genom att ge detsamma anslag.

Näringslivet i Skåne har en speciell
struktur. Bland annat på grund av befolkningstätheten
har det i ej ringa utsträckning
blivit serviceinriktat. Var
och en förstår ju då, att det är synnerligen
angeläget att man söker hålla yrkesmännen
å jour med den snabba tekniska
utvecklingen, och detta är ett av
de mål, som hantverksinstitutets skattekontor
har ställt upp för sig. För att
ett företag skall kunna fylla sin uppgift
i samhället på bästa sätt fordras att
yrkesmännen besitter ingående kännedom
om den moderna teknikens hjälpmedel.
Ett rationellt utnyttjande av dessa
hjälpmedel jämte en modern företagsadministrering
fordrar emellertid

— och det är kärnpunkten i denna sak

— en omfattande upplysningsverksamhet
dels i form av fortbildningskurser
och dels i form av rådgivning och information
i tekniska och ekonomiska

frågor. Ingen lärer kunna påstå annat
än att kontoret inom ramen för sina
ytterligt begränsade resurser har kunnat
fungera på ett tillfredsställande
sätt, och även statsutskottets majoritet
är ju beredd att ge till känna en sådan
uppfattning.

Nu kommer naturligtvis företagareföreningarna
in i bilden. Man frågar
sig: Varför har man inga företagareföreningar
i Skåne? På den frågan kan
svaras, att detta skånekontor i allt väsentligt
fyller samma uppgift som en
företagareförening. Det synes därför
rimligt, att staten i likhet med vad fallet
är beträffande dessa föreningar bidrager
till kontorets administrationskostnader.
Detta är, och det vill jag
nog särskilt lägga kammarens ledamöter
på hjärtat, så mycket mera angeläget
som en medelsanvisning av den storlek
och i de former jag här antytt skulle
innebära en avsevärd besparing i förhållande
till de kostnader för det allmänna,
som en företagareförening skulle
medföra. Det verkar kanske litet
underligt att, samtidigt som man föreslår
en anslagshöjning med 35 000 kronor,
göra gällande att denna höjning i
själva verket skulle innebära en besparing,
men så blir faktiskt fallet, om
man jämför denna höjning av anslaget
med vad en motsvarande anordning
skulle kosta via en företagareförening.
Härtill kommer en annan beaktansvärd
omständighet, nämligen den att detta
skånekontor, som jag nyss påpekade,
nu fungerat i fyra år. Man har sin organisation
utbyggd, man har funnit sin
form, man har knutit sina förbindelser,
man har lagt upp sitt arbete, man behöver
inte längre experimentera, det
stadiet har man bakom sig. Pengarna
kan alltså komma till full och god användning
omedelbart.

Nu invänder någon måhända, att dessa
företagareföreningar dock har kommit
till stånd på åtskilliga andra håll
i landet, och det är ju riktigt. Vi har
företagareföreningar i, om jag inte

Onsdagen den 30 mars 1955 fm

Nr 12

Statens hantverksinstituts kursverksamhet m. m.

minns fel, 17 län, men jag är nog litet
tveksam om huruvida de passar speciellt
i Skåne med hänsyn till de förhållanden,
som där råder. Näringslivet
där nere är starkt differentierat och
befolkningstätheten, som sagt, mycket
hög. Därigenom blir näringslivet i Skåne
mindre konjunkturkänsligt än det
med nödvändighet måste bli i andra
delar av vårt land, där näringslivet är
mera ensidigt inriktat, måhända koncentrerat
på några få stora industrier,
och där befolkningstätheten inte är jämförbar
med den befolkningstäthet, man
har i Skåne. Detta är en av anledningarna
till att man där nere hittills inte
har funnit sig ha användning av någon
företagareförening, och denna uppfattning
delas, vilket framgår av handlingarna
i ärendet, även av länsmyndigheterna
såväl i Malmöhus län som i Kristianstads
län, som givit till känna, att
en sådan verksamhet för närvarande
inte är behövlig.

Vidare vill jag understryka, att hantverksdistrikten
i provinsen har anfört,
att det program, efter vilket statens
hantverksinstituts skånekontor arbetar,
motsvarar de önskemål, som hantverket
och den mindre industrien i första hand
önskar få tillgodosedda. Jag vill också
erinra om att bakom denna framställning
står praktiskt taget enhälligt samtliga
de 7 000 hantverkare och småindustriföretagare,
som är organiserade i
Skånes hantverksdistrikt och Malmö I.

unds hantverksdistrikt. Man kan säga,
att tanken på detta skånekontor, som
ursprungligen framfördesi från detta
håll, sedermera har vunnit en bredd
som är ganska ovanlig i vårt land.
Hantverket och småindustrien, som
enigt står bakom denna institution,
skulle säkert mycket beklaga, om statsmakterna
inte kunde finna det möjligt
alt med detta anspråkslösa anslag på
35 000 kronor möjliggöra den fortsatta
verksamheten.

Under de första verksamhetsåren bestod
arbetet nästan uteslutande av kurs -

verksamhet. Om den har inte varit annat
än gott att säga, men kontoret har
tillvunnit sig så stort förtroende, att
kursverksamheten på sätt och vis har
skjutits något åt sidan, och i stället
har den konsulterande verksamhet, som
kontoret utövar till förmån för hantverkare
och mindre industriföretagare,
kommit att på visst sätt inta en förgrundsplats.
Detta visar, i varje fall
enligt min mening, bättre än någonting
annat den aktade ställning, som kontoret
har förvärvat bland den mindre
företagsamheten i Skåne. Emellertid
kan inte kontoret nu expandera ytterligare.
Det har ju måst arbeta under
blygsamma förhållanden med begränsad
arbetskraft, och vill man fortsätta
och utveckla sitt redan nu så lyckligt
påbörjade arbete, måste större resurser
ställas till förfogande.

Herr talman! Detta är i korthet de
motiv, som ligger bakom de motioner,
som har väckts i denna angelägenhet.
Jag skulle därtill vilja knyta ännu en
liten reflexion. Ingen lär väl kunna påstå,
att jag tillhör dem, som brukar stå
upp här i kammaren och kräva ökade
anslag, inte ens när det gäller ting, som
måhända ur lokal synpunkt skulle kunna
föranleda mig till det, men jag anser
att vi här har inför oss en angelägenhet
av så särpräglad natur, att
kammaren väl skulle vara försvarad
med att ge sitt bifall till detta lilla anslag.
Den utdelning, man skulle kunna
förvänta på dessa 35 000 kronor, blir
av en storleksordning, som vi här i
kammaren nog ganska sällan har att
räkna med.

Herr talman! Med dessa ord tillåter
jag mig hemställa om bifall till den reservation,
som vid denna punkt är avgiven
inom statsutskottet.

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Efter herr Hagbergs i
Malmö anförande är det inte mycket
för mig alt tillägga. Han liar klart redo -

Nr 12

Onsdagen den 30 mars 1955 fm

Statens hantverksinstituts kursverksamhet m. m.

visat varför det reservationsvis yrkade
anslaget på 35 000 kronor är motiverat,
och jag skall endast redogöra för den
synpunkt som varit avgörande för det
yrkande reservanterna i utskottet framställt.
Vi har inte kunnat lägga några
lokala värderingar på denna fråga utan
har haft en helt allmän synpunkt att
röra oss med.

Om detta skånekontor försvunne och
man i stället i de båda skånelänen,
Kristianstads län och Malmöhus län,
liksom på ett flertal andra håll i landet
bildade företagareföreningar, skulle
dessa såvitt man förstår få anslag i
samma ordning som andra företagareföreningar.
Nu visar det sig emellertid
att man i Skåne bedömer det lämpligare
att handha denna verksamhet på
det sätt och i de former som nu sker
än genom företagareföreningar. Herr
Hagberg belyste detta bl. a. genom att
hänvisa till den något avvikande struktur
näringslivet i Skåne har i jämförelse
med flertalet andra län. Då är
frågan: Skall man partout från statens
sida tvinga dessa skånelän att inrätta
exakt samma organisation som man tidigare
har i andra län för att de skall
komma i åtnjutande av anslag? Skall
man till varje pris från statens sida
behöva likrikta även på detta område
för att en verksamhet skall bli effektivt
ordnad? På denna fråga bär vi
reservanter svarat nej. Vi har sagt oss
att när det finns en färdig och ändamålsenlig
organisation, som alla de lokala
instanserna anser vara tillfredsställande,
varför skall man då inte
kunna använda den för detta ändamål
och lämna den det administrationsbidrag
som under alla förhållanden behövs?
Jag tycker att detta argument
borde kunna göra intryck på handelsministern.
Jag förstår att han är beträngd
och griper efter varje halmstrå
för att avvisa nya anslagskrav, men
denna motivering är väl ändå så pass
bärande att det i längden bör vara
svårt att bara säga nej, då man vet att

anslaget så väl behövs och att hela
organisationen, som sagt, står färdig
att användas för detta ändamål. Det är
denna allmänna synpunkt som utskottsreservanterna
har anlagt på denna fråga,
och jag ber att i likhet med herr
Hagberg i Malmö få yrka bifall till reservationen.

Herr NELANDER (fp):

Herr talman! Det yrkande om anslag
på 35 000 kronor till hantverksinstitutets
skånekontor, som framställts i den
av mig framlämnade motionen nr 412
och i reservationen på denna punkt,
grundar sig på en framställning av Sveriges
hantverks- och småindustriorganisation
den 19 juli i fjol till handelsdepartementet.
önskemålet hade ursprungligen
framförts av hantverksorganisationerna
i Skåne — av Skånes
hantverksdistrikt och av Malmö-Lunds
hantverksdistrikt.

Skånekontoret startades 1950 på initiativ
från hantverkshåll. För det begärda
administrationsanslaget skulle
man kunna hålla även en ekonomisk
konsulent och därigenom utvidga den
rådgivande verksamheten och även
kursverksamheten i skånelänen. Malmökontoret
fyller, såsom redan har påpekats,
faktiskt till stor del en företagareförenings
uppgift. Det har fortbildningskurser
och har därvid tillgång
till SHI:s specialister på olika områden,
det har teknisk och ekonomisk
rådgivning och det ger biträde med
ansökningar om lån, såväl statliga som
från bankerna. Företagarna själva liksom
länets myndigheter anser att
malmökontoret väl fyller dessa uppgifter.

Frågan om bildandet av företagarföreningar
i de båda länen har varit uppe
vid åtskilliga tillfällen. Men man bör
väl hålla hantverkets företrädare räkning
för att de anser sig hellre böra
använda en organisation, som redan
fungerar tillfredsställande, än bilda en

Onsdagen den 30 mars 1955 fm

Nr 12

Statens

ny organisation av företagarföreningstyp.
Den senare metoden kommer ju
också att bli betydligt dyrare för staten.
Man har beräknat, att en företagareförening,
som skall kunna uträtta någonting
av vikt, kostar 64 000 kronor
om året med två konsulenter och ett
skrivbiträde, d. v. s. 128 000 kronor för
de båda länen. Häremot skall då ställas
det begärda anslaget på 35 000 kronor
för en ekonomisk konsulent och den
nuvarande årskostnaden på 40 000 kronor
för skånekontoret, till vilket dock
landsting, städer och industriföreningen
har bidragit med inte mindre än
17 000 kronor. Det skulle sålunda bli
minst dubbelt så dyrt för staten om företagareföreningar
skulle bildas i de
båda länen. Skånekontoret har därjämte
det företrädet, att det kan planlägga
lokaliseringen över hela Skåne. Genom
de i fjol införda statliga kreditgarantilånen
och de genom den nya banklagen
möjliggjorda blankokrediterna tror jag
att de skånska småföretagarna anser sig
väl tillgodosedda i fråga om kreditmöjligheter.

Nämnas kan att skånekontoret under
fjolåret anordnade ett 20-tal kurser i
olika delar av landskapet med cirka
10 000 elevtimmar. En betydande utvidgning
skulle naturligtvis kunna ske,
om det utökade anslaget beviljades. Detta
är alltså ett önskemål från hantverkets
egna företrädare i Skåne. Skulle
Kungl. Maj :t anse, att anslaget kan tas
från de till företagareföreningarna beviljade
pengarna, har naturligtvis reservanterna
och vi motionärer ingenting
att invända däremot.

När utskottet motiverar sitt avslagsyrkande
med att man inte vill frångå
styrelsens beräkningar och att hantverksinstitutet
inte har tagit upp ifrågavarande
35 000 kronor, så är detta
knappast hela sanningen. Framställningen
från hantverksorganisationerna
kom sedan styrelsen för Sill i fjol somras
avlämnat sina pctita, ocli i september
yttrade sig styrelsen över ifrågava2-—Andra
kammarens protokoll 1955. Nr

hantverksinstituts kursverksamhet m. m.

rande framställning sålunda: »Institutet
har med tillfredsställelse tagit del
av föreliggande hemställan ... och vill
livligt tillstyrka densamma. Ur alla synpunkter
måste det anses vara mera rationellt
att utnyttja ett redan förefintligt
organ för ifrågavarande uppgifter
än att etablera ett nytt.» Yi kan väl vara
överens om att dessa synpunkter är
riktiga.

Herr talman! Med denna motivering
ber också jag att få yrka bifall till den
vid utlåtandet fogade reservationen
nr 2.

Herr THAPPER (s):

Herr talman! Jag konstaterar ändå att
hantverksinstitutets styrelse har räknat
med ett oförändrat anslag, och vi inom
utskottet anser oss då sakna anledning
att frångå styrelsens beräkningar. Utskottet
kan alltså icke tillstyrka, att för
ändamålet särskilda medel anvisas till
hantverksinstitutets skånekontor. Därest
kontoret, som är en avdelning till
institutet och icke är att betrakta som
självständig enhet, anses böra tilldelas
bidrag av statsmedel till sin upplysningsverksamhet,
torde, såsom departementschefen
även förutsatt, hänsyn härtill
böra tagas vid dispositionen av förevarande
anslag, ur vilket kontoret för
närvarande till övervägande del finansieras.

Det är härvidlag för utskottets del
ingalunda fråga om att vi skulle försöka
införa någon likriktning. Enligt vad jag
inhämtat lär det inom liantverksinstitutet
redan finnas vissa reservationer, och
man har alltså möjligheter att ta hänsyn
till ökade bidrag även för detta ändamål.
Personligen skulle jag finna det
mycket betänkligt om riksdagen ginge
förbi en ansvarig styrelse och på yrkande
i enskilda motioner beviljade anslag
vid sidan om den ansvariga instansens
anslagsäskande.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Nr 12

Onsdagen den 30 mars 1955 fm

Statens hantverksinstituts kursverksamhet m. m.

Herr HAGBERG i Malmö (li):

Herr talman! Utskottets ärade talesman
sade sig finna det betänkligt, om
riksdagen på yrkande av enskilda motionärer
skulle bevilja anslag utöver
den ansvariga myndighetens äskande,
men, såsom redan har påpekats, har ju
i detta fall den ansvariga myndigheten,
d. v. s. styrelsen för statens hantverksinstitut,
själv tillstyrkt anslaget. Att den
ansvariga myndigheten inte har tagit
upp det, beror helt enkelt på att dess
petita avgavs redan förra sommaren,
alltså innan denna framställning hade
inkommit. Jag tycker inte man skall
vara så formalistisk som utskottets talesman
här har varit utan kunna se en
smula mera praktiskt på denna angelägenhet.
Några statsfinansiella konsekvenser
av detta lilla anslag på 35 000
kronor ''är väl inte uppkomma.

Herr NELANDER (fp):

Herr talman! Utskottets talesman
sade sig konstatera, att hantverksinstitutet
dock begärt oförändrat anslag.
Jag sökte ju förklara detta och sade
just att framställningen från hantverksorganisationerna
i Skåne kom, sedan
liantverksinstitutets petita hade avlämnats.
I det yttrande, som liantverksinstitutet
avgav över framställningen,
framgick ju tydligt, att hantverksinstitutet
livligt tillstyrkte det begärda anslaget.
Beträffande själva formen för
anslaget säger hantverksinstitutet så
här: »Beträffande anslagsförfarandet

vill styrelsen endast framhålla lämpligheten
av att anslaget ställes till statens
hantverksinstituts förfogande för täckande
av de ökade kostnader, som är
nödvändiga för upprätthållande av den
konsulterande verksamhet vid institutets
skånekontor.» Jag tycker att det
inte på något sätt skulle ha varit något
hinder för utskottet att tillmötesgå dessa
framställningar. Om utskottet verkligen
hade velat tillgodose dem, hade
man ju bara kunnat göra en hemställan

till hantverksinstitutet för att på nytt
få ett yttrande i saken.

Herr THAPPER (s):

Herr talman! Jag skall inte fästa mig
vid att herr Hagberg i Malmö kallade
utskottets tillvägagångssätt formalistiskt.
Jag skulle kalla det för en god
ordning att man lär sig att i tid komma
in med sina anslagsäskanden så att de
kan prövas i ett sammanhang. Det har
inte gjorts, utan man har kommit för
sent och tar sedan upp det motionsvägen.

Jag sade i mitt tidigare anförande,
att enligt vad jag har mig bekant står
vissa reservationer till förfogande för
liantverksinstitutets styrelse, så att man
utan ökat anslag i viss utsträckning kan
tillmötesgå dessa krav.

Vi får inte heller i detta sammanhang
glömma att vi skall iaktta sparsamhet
och återhållsamhet, och då skall
man väl inte öka anslaget så här utan
vidare.

Jag ber, herr talman, att få vidhålla
mitt yrkande om bifall till utskottets
förslag.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den vid punkten fogade
reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Hagberg i Malmö begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
31 :o) i utskottets utlåtande nr 10, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen.

Onsdagen den 30 mars 1955 fm

Nr 12

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för ja-propositionen.
Herr Hagberg i Malmö begärde
emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 119 ja och 71 nej,
varjämte 2 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna 32—40

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 41

Hemmens forskningsinstitut

Ivungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
(tionde huvudtiteln, punkt 47, s.
60—69) att till ifrågavarande ändamål
för budgetåret 1955/56 anvisa ett reservationsanslag
av 380 000 kronor.

Vidare hade i två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av fru Hamrin-Thorell m. fl.
(I: 251) och den andra inom andra kammaren
av fröken Ager och herr Nihlfors
(11:264), hemställts, att förevarande
anslag måtte för nästa budgetår
uppföras med 430 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
1:251 och 11:264, till Bidrag till Hemmens
forskningsinstitut för budgetåret
1955/56 anvisa ett reservationsanslag av
380 000 kronor.

Reservationer hade avgivits

a) av herrar Sunne, Nihlfors och
Gustafsson i Skellefteå, vilka ansett att
utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt med bifall till motionerna
1:251 och 11:264, till Bidrag till Hem -

Hemmens forskningsinstitut

mens forskningsinstitut för budgetåret
1955/56 anvisa ett reservationsanslag av
430 000 kronor;

b) av herr Ståhl, utan angivet yrkande.

Punkten föredrogs; och anförde därvid
:

Fröken AGER (fp):

Herr talman! Jag har vid denna
punkt en motion, där vi utöver Kungl.
Maj:ts förslag begär 50 000 kronor till
konsumentupplysning. Jag vill från
början säga att jag inte talar här som
medlem av styrelsen för Hemmens
forskningsinstitut utan som representant
för konsumenterna och husmödrarna.

Hemmens forskningsinstitut har ju
bildats av husmödrarna själva, och jag
måste ge institutet en eloge för allt det
arbete det lagt ned under de gångna
åren trots att det har fått begränsade
medel. Visserligen har anslagen ökat
under de senaste åren och särskilt under
de två sista, vilket gjort att arbetet
effektiviserats och organisationen blivit
bättre. Men det behövs mera pengar,
framför allt till konsumentupplysning.
Nu kan man fråga varför inte styrelsen
för institutet har begärt dessa
50 000 kronor. Det vill jag inte gå in
på här, men jag vill från konsumenternas
sida säga att kontakten mellan institutet
och konsumenterna är för svag.

Vi har nu en rikhaltig varumarknad.
Det är massor av varor som husmödrarna
med yrkesskicklighet och vaksamhet
måste bevaka, och det gäller för
dessa husmödrar, som i stället för att
vara producerande nu är konsumerande.
Det gäller alltså att tillhandla sig
dessa varor med både förstånd och gott
omdöme, det gäller för dem att välja
de rätta bruksvarorna, som gör att de
kan spara både tid och pengar. Här
kan vi också ge familjerna ett verkligt
ekonomiskt stöd, och detta stöd kan
Hemmens forskningsinstitut ge på ett
helt annat sätt än vad som nu sker.

Nr 12

Onsdagen den 30 mars 1955 fm

Hemmens forskningsinstitut

Hemmens forskningsinstitut måste
också göra verksamheten mera känd
för att konsumenterna skall få kännedom
om och förtroende för arbetet. Jag
skall villigt erkänna att Hemmens forskningsinstitut
har effektiviserat sin upplysning
och här gått fram på olika vägar.
Men det är otillräckligt, och det
beror på att staten har givit institutet
alldeles för begränsade medel. Man har
ju bl. a. en hel del populära tidskrifter,
14 stycken för närvarande i en upplaga
av 1 miljon. Men ser man detta i
relation till de hushåll vi har i landet,
cirka 2 miljoner, så har inte husmödrarna
fått mer än en halv tidskrift var,
och de behandlar ju ändå en hel del
områden. Institutet behöver också speciell
arbetskraft som konsumenterna
kan få ställa förfrågningar till och varigenom
organisationerna kan få mera
kontakt och ledning för studiegrupper.
Med den arbetskraft som för närvarande
finns på institutet får de flesta organisationer
avslag på en sådan begäran,
därför att det inte finns tillräcklig
arbetskraft för att leda dessa studiegrupper
och sköta den kontakt med
organisationerna som behövs. Den arbetskraft
som finns består av forskningsledningen
och dess medhjälpare,
och man måste ifrågasätta om inte deras
tid är för dyrbar för att de skall
stå allmänheten till tjänst vid förfrågningar,
som de nu får göra.

Man måste också säga att institutet
knappast är så känt bland allmänheten
som det borde vara, när man i skrivelser
som nyligen gått ut med anledning
av denna motion säger, att man får
ungefär fem brev per dag. Det måste
vara för dålig kontakt mellan konsumenterna
och institutet, när man inte
får mera förfrågningar än fem brev
per dag. Då man vet att överallt i landet
vill man veta så mycket.

Det råder alltså en bristande kontakt
mellan konsumenterna och institutet.
När konsumentgrupper begär att få
föredrag på konferenser och sådant,

får de flesta grupperna avslag därför
att personalen på institutet inte räcker
till.

Institutet har gjort en utmärkt vandringsutställning,
som jag tror att konsumenterna
runt om i landet är tacksamma
för. Den har varit ute på 45
olika platser, men den måste visas på
betydligt flera orter. Det ordinarie anslaget
har emellertid inte räckt till.

Det har nu ställts medel till förfogande
från clearingkassan, och jag hoppas
att statsrådet Lindström och handelsministern
även i fortsättningen
lämnar så mycket medel från denna
clearingkassa att det blir möjligt att
fortsätta denna utställning.

Som vi ser har institutet arbetat på
många olika vägar, och dess arbete har
varit mycket värdefullt. Arbetet måste
emellertid effektiviseras och breddas.
Framför allt skulle man vilja ha film
av olika slag. Vi är glada för de filmband
med skioptikonbilder som gjorts
och som organisationerna kan ha vid
sina föredrag, men varför skulle vi inte
här liksom på andra områden kunna få
kortfilm, som kan visas på biografer
eller vid sammanträden med organisationerna? Vidare

skulle husmödrarna bli glada,
om de finge ett varuregister över dyrbarare
aktuella varor. Det är alltför
mycket pengar som i dag investeras i
maskiner, som konsumenterna har mycket
litet begrepp om. De kan varken
köpa rätt eller sköta sina maskiner rätt.
Det vore önskvärt att man även där
finge en förstärkning.

Jag har här bara nämnt något av det
som vi vet att konsumenterna i dag vill
ha av Hemmens forskningsinstitut. Vi
har fått en del förstärkning, men det
behövs mera. Vi går bara ett tuppfjät
framåt för varje år. Under tiden köper
konsumenterna varje dag mindre lämpliga
bruksvaror och de investerar varje
år pengar i maskiner som skall räcka
i årtionden framåt. Man frågar sig, hur
det över huvud taget skall vara möj -

Onsdagen den 30 mars 1955 fm

Nr 12

ligt att få riksdagen och regeringen att
begripa, att vi måste få mera pengar
och att konsumenterna fordrar att få
mera pengar till denna verksamhet.

Det är alldeles givet, herr talman, att
jag kommer att yrka bifall till reservationen,
men jag förstår att reservationen
inte kommer att gå igenom. Jag
vill därför vädja till statsrådet fru Lindström
att vid nästa års petita välvilligt
behandla dessa spörsmål och till handelsministern
att av clearingkassans
medel ge institutet vad som behövs för
dess verksamhet. Det är vad konsumenterna
i dag fordrar beträffande
Hemmens forskningsinstitut.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Häruti instämde fru Sjöstrand (fp).

Herr NIHLFORS (fp):

Herr talman! Som en av reservanterna
skall jag be att få säga några ord i
denna fråga.

Vid utskottsbehandlingen framhölls
såsom ett väsentligt motiv för avslag på
motionen, att institutet inte hade begärt
den anslagshöjning som motionärerna
yrkat på och att detta förhållande måste
anses vara så märkligt, att man bara
av den anledningen inte lämpligen kunde
tillstyrka motionen.

För min del vill jag då erinra om att
just när det gäller Hemmens forskningsinstitut
har det inte varit ovanligt att
här i riksdagen tidigare motionerats om
högre anslag än vad institutet begärt.
Så skedde 1953. Inte bara från folkpartihåll
utan även från socialdemokratiskt
kvinnohåll väcktes då motioner med yrkande
om högre anslag än vad institutet
äskat. Man kan nog säga, att vi här i
riksdagen på sina håll är mera positiva
än vad institutet sjiilvt tydligen vågat tro
att vi kommer alt vara vid behandlingen
av dess anslagsäskanden. Jag vet inte
hur det kommer sig, att institutet är så
modest i sina krav. Det borde snarare
yrka på mera anslag med tanke på att

Hemmens forskningsinstitut

det i riksdagen tydligen har en viss
förankring för ett ökat stöd till konsumentupplysningen
och forskningen.
Detta är en intressant fråga, men här
kommer man kanske in på för interna
problem för att man här skall kunna
fördjupa sig i dem.

Att motionen haft verkan förstår man
därav att både LO och TCO under den
sista tiden upvaktats med en särskilt
iordningställd broschyr, som skall vara
en reklam för HFI:s broschyrer, alltså
en broschyr med reklam för broschyrerna.
Jag tycker det är bara bra att
denna broschyr nu kommer att spridas,
och jag kan meddela att i den tidning,
där jag är redaktör, tidskriften Statstjänstemannen,
kommer vi att gratis på
HFI:s vägnar trycka av en del av denna
reklam för att på detta sätt till våra läsare
sprida kännedom om broschyrerna,
så att de inte alltför länge skall ligga
som lagervara hos HFI.

Det har framhållits här, och herr
Thapper kommer snart att säga detsamma,
att Hemmens forskningsinstitut
i år fått 50 000 kronor mer än det fick
förra året, och det kan ju räcka ett tag.
När man tittar efter vad dessa nya
50 000 kronor, som Hemmens forskningsinstitut
begärt och som tillstyrkts,
skall användas till, finner man, att dessa
50 000 kronor till 20 procent skall
användas till arvoden åt den nya ordföranden
i institutet och hennes sekreterare.
Dessutom är det fråga om ytterligare
avlöningsmedel, som går till arbetskraft,
som jag naturligtvis förmodar
är nödvändig men som tydligen inte
är avsedd för den yttre propagandistiska
verksamheten. Som frökan Ager
sade här är denna verksamhet av oerhörd
vikt. Det behövs en verklig kraftinsats
för att sprida kännedom om institutets
verksamhet allra helst som institutet
genom clearingmedlen kommer
att få möjligheter till ökad forskning på
olika områden.

Herr talman, jag vill med dessa ord
yrka bifall till reservationen.

Nr 12

Onsdagen den 30 mars 1955 fm

Hemmens forskningsinstitut

Herr THAPPER (s):

Herr talman! Jag är till freds med att
herr Nihlfors själv underströk, att institutet
begärt en ökning med 50 000
kronor och att detta tillstyrkts både av
statsrådet och av utskottet. Jag tror att
det bör komma in i bilden, när man
diskuterar detta.

Med anledning av att det motionsvägen
begärs ytterligare anslag vill jag
säga, att man varken från fröken Agers
eller herr Nihlfors’ sida lär kunna bortse
från att vi dock skall försöka iaktta
återhållsamhet i fråga om statsutgifterna.
Här finns det även möjlighet att
göra det. Jag tycker att god ordning
kräver, att man går fram över Hemmens
forskningsinstituts styrelse med en sådan
här framställning. Fröken Ager
tillhör ju styrelsen för institutet, och
enligt min mening vore det rimligt, att
hon redovisat sina synpunkter inför styrelsen.
.lag tycker att det vore en riktigare
ordning än att göra det så här i
efterhand. Jag understryker att vi ökat
anslaget med 50 000 kronor och att vi
bör visa återhållsamhet med statsutgifterna.

Med den motiveringen ber jag få yrka
bifall till utskottets förslag.

Statsrådet fru LINDSTRÖM:

Herr talman! Det intresse för Hemmens
forskningsinstituts verksamhet,
som har ådagalagts här av motionär och
reservant, uppskattar jag förvisso, och
den goodwill, som forskningsinstitutet
alldeles uppenbart har hos riksdagens
alla partier, är glädjande. Den lyser ju
också fram i utskottets utlåtande. Att
utskottet dock inte velat tillstyrka motionärers
och reservanters krav på anslag
utöver vad Kungl. Maj :t har begärt
är ganska förklarligt. Kungl. Maj :t har
ju förordat det anslag, som forskningsinstitutet
självt begärt i sina petita,
d. v. s. cn ökning med 50 000 kronor.
Det är anmärkningsvärt bara detta —
varje erfaren riksdagsman vet, att det

är sällsynt att ett ämbetsverk eller en
institution får sina anslagskrav obeskurna
igenom den rigorösa finansprövning,
som äger rum vid budgetplaneringen
i kanslihuset. Det har lyckats
denna gång, men inte därför att forskningsinstitutet
har rest för små och anspråkslösa
krav, vilket man skulle kunna
tro, när man hörde fröken Ager,
som dock knappast borde uppträda med
denna personlighetsklyvning och underlåta
att framföra sina synpunkter i
forskningsinstitutets styrelse men göra
det här i riksdagen. Nej, det har lyckats
denna gång därför att institutet kunnat
profitera på det faktum, att det som
målsman i regeringen har fått en »ny
kvast», som, i likhet med vad nya kvastar
brukar, har sopat särdeles energiskt
för att få fram mera pengar till det
fögderi hon företräder. Härtill har min
kollega handelsministern bidragit genom
att lägga fram propositionen om
kolclearingkassans medel, vilken bifallits
av riksdagen och varigenom Kungl.
Maj:t fått två miljoner kronor att fördela
på olika konsumentforsknings- och
konsumentupplysningsprojekt. Av dessa
fondmedel torde även Hemmens forskningsinstitut
kunna påräkna en del för
ändamål, som får bestämmas senare och
i särskild ordning.

Här har av såväl motionären som reservanten
talats om brister i institutets
upplysningsverksamhet, .lag skulle gärna
vilja rätta till en uppgift, som fröken
Ager framfört i sin motion. Där sägs,
att de broschyrer och böcker som sammanställts
av institutet kostar från 75
öre upp till 4:50. »Med sådana priser»,
framhåller motionärerna, »når de inte
de husmödrar, som bäst skulle behöva
dem», och motionärerna tillägger: »Det
är dock ganska anmärkningsvärt, att
institutet inte ens har medel till en så
nödvändig reklam som att sprida upplysning
om vilka publikationer det har
för distribution.» Detta senare är ju
inte riktigt. Om institutets serie populära
skrifter, som för närvarande är

Nr 12

Onsdagen den 30 mars 1955 fm

14 aktuella sådana, sprids det uppgifter
dels genom institutets egen försorg
och dels genom bokhandeln. De 23 organisationer,
som är representerade i
institutets fullmäktige och som omfattar
400 000 konsumenter, bidrar ju också
till spridning av dessa uppgifter och
spridning av skrifterna. Det sägs att publikationerna
skulle vara för dyra. Det
högsta beloppet 4 kronor 50 öre gäller
en fyllig bok om köksplanering, som,
vilket fröken Ager själv vet, mera är
avsedd för fackmän — arkitekter och
skolkökslärarinnor — än för vanliga
husmödrar. Dessa fackmän kan ha råd
att betala det priset, som i detta fall
ger valuta för slanten. Ingen av de övriga
publikationerna kostar dock mer
än 3 kronor; de flesta kostar 75 öre, och
genomsnittspriset är 1 krona 50 öre,
d. v. s. mindre än kostnaden för en biobiljett.

Vidare kan nämnas, att cirka 100 dagliga
tidningar publicerar månadsrapporterna
från institutets presstjänst.
Detta visar, att Hemmens forskningsinstitut
ingalunda sitter i något elfenbenstorn,
oåtkomligt för den stora massan
av husmödrar, som hungrar efter
upplysning, utan institutet har tvärtom
många tentakler ut till allmänheten. Jag
är emellertid fullt ense med fröken
Ager om att dessa tentakler bör bli ännu
flera, liksom att institutet i sin strävan
att sprida upplysning bör få ytterligare
stöd. Men man får ta ökningen i etapper.
Jag tror inte, att motionärerna behöver
ömma för Hemmens forskningsinstitut
för närvarande. Institutet har
goda förbindelser med kanslihuset och
behöver för dagen inga extra bönemän
här i riksdagen.

Herr NIHLFORS (fp):

Herr talman! När jag hörde statsrådet
fru Lindström säga, att hon ansåg sig
vara den nya kvast i regeringen, som
skulle sopa rent på detta område, fick
jag den uppfattningen, att det måste ha

Hemmens forskningsinstitut

varit väldiga motsättningar eller ett väldigt
motstånd tidigare inom regeringen
beträffande Hemmens forskningsinstitut.
Sådant är ju beklagligt. Samtidigt
är det intressant att konstatera, att det
nya statsrådet gav sig själv denna karaktäristik,
liksom att höra att det är
anmärkningsvärt att en institution får
precis vad den begär. Ja, jag skulle vilja
säga till fru statsrådet, att detta är så
anmärkningsvärt, att det är mystiskt.
Ty det är så att säga kutym att pruta
någonstans. Därför kommer man osökt
in på den motsatta funderingen, nämligen
att det kanske från institutets sida
inte begärts mer än man under hand
fått veta att man skulle få. Är det på
det sättet den nya kvasten sopar?

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Jag blev uppkallad att begära
ordet av statsrådet fru Lindströms
yttrande om det anmärkningsvärda i
att regeringen gått till mötes i fråga om
alla de belopp som Hemmens forskningsinstitut
begärt. Jag vill i det avseendet
instämma i vad herr Nihlfors
sade, nämligen att det är ett mycket
anmärkningsvärt förhållande man finner,
när man tittar på petitan och på
det tillmötesgående som regeringen därvidlag
visat. Jag kan, fru Lindström,
inte neka till att detta inger en känsla
av att här föreligger ett fall av den inte
helt obekanta kommunikationen mellan
regeringen och underordnade verk, där
man kommer överens om i förväg hur
det skall begäras.

Detta är en av anledningarna till att
jag inte finns antecknad under den reservation
som är fogad vid denna punkt.
Jag har nämligen inte velat stödja ett
verk, som inte framhärdar i de anslagsäskanden
som det de facto önskar. Det
är inte helt obekant att Hemmens forskningsinstitut
har önskemål och behov,
som kräver rätt betydande belopp utöver
vad som här begärts. Det inger
ingen särskilt behaglig känsla att ett

Nr 12

Onsdagen den 30 mars 1955 fm

Hemmens forskningsinstitut

verk eller en institution, i detta fall
Hemmens forskningsinstitut, begär precis
vad regeringen är villig lämna, när
man nu vet att institutets behov är väsentligt
större än som motsvarar ifrågavarande
belopp.

Jag tror att statsrådet Lindströms hänvisning
till pressen var både riktig och
rättvis. Det är tacknämligt att tidningarna
står till förfogande. Men en statlig
eller en statsunderstödd verksamhet
skall inte drivas genom att pressen står
till tjänst, utan anslag skall lämnas i
vanlig ordning för att verksamheten
skall komma allmänheten, i detta fall
konsumenterna, till godo.

Vidare vill jag bara passa på tillfället
och säga, att det, eftersom fru Lindström
är aktivt intresserad av Hemmens
forskningsinstitut, nog vore idé att, oavsett
om statsrådet vill agera kvast eller
inte — det lämnar jag därhän -— titta
litet närmare på arvoden och dylikt.
Man frågar sig, om det är alldeles rätt
användning av pengarna att betala ett
så stort arvode exempelvis till ordföranden
då pengarna så väl behövs till
viktigare uppgifter. Jag tror att det därvidlag
finns användning för statsrådets
tydligen stora energi.

Fröken ACER (fp):

Herr talman! Statsrådet fru Lindström
yttrade till mig, att jag redan i
styrelsen borde ha drivit fram de synpunkter
jag givit till känna i detta sammanhang.
Hemmens forskningsinstitut
hade sitt styrelsesammanträde under
maj månad, då vi i riksdagen inte hade
någon möjlighet att deltaga däri. Jag
har för min del icke deltagit i styrelsens
beslut och har över huvud inte haft
någon möjlighet att framställa önskemål
i det berörda avseendet.

Statsrådet läste upp en del av motionen
och ansåg, att där gavs felaktiga
uppgifter om priset på skrifterna som
Hemmens forskningsinstitut skickar ut.
Man har inte tjänstebrevsrätt där, och

därför kan man inte skicka ut de skrifter
som man har i närvarande stund i
den mängd som behövs. Och några särskilda
medel har inte anslagits för ändamålet.
För övrigt vill jag säga, att
det är bara en broschyr som kostar
60 öre, annars kostar de 2, 2:75 och
upp till 3 kronor. Dessa broschyrer
skulle gå direkt till de skolor som har
undervisning i ifrågavarande ämne.
Vi kan där inte skaffa dessa skrifter
ty vi har inte råd att köpa dem, och
hur skall vi kunna ge dessa unga människor
upplysning i våra skolor, när
skrifterna kostar över 75 öre?

Statsrådet fru LINDSTRÖM:

Herr talman! Endast en replik till
herr Ståhl. Jag är förvånad över herr
Ståhls inlägg. Motionärer i båda kamrarna
har hemställt om ett anslag till
Hemmens forskningsinstitut utöver vad
institutet begärt och Kungl. Maj:t förordat.
I sin översvallande välvilja har
motionärerna velat ge institutet större
personella resurser för att kunna möta
de ökade krav och anspråk, som ställes
på institutet. Herr Ståhl vill emellertid
inte vara med härom därför att institutet
inte har begärt mer än vad
Kungl. Maj:t är villig att ge ■— men vad
vet herr Ståhl om vad Kungl. Maj:t kan
ha varit villig att ge?

Fröken Ager säger, att riksdagsarbetet
har lagt hinder i vägen för henne att
deltaga i arbetsutskottets behandling av
institutets petita, och hon har sålunda
haft giltigt förfall. Men herr Ståhl, som
över huvud taget inte är närmare insatt
i institutets arbete, anser sig lika
fullt kunna insinuera, att det har förekommit
otillbörliga påtryckningar på
Hemmens forskningsinstitut från kanslihuset
och att man därför i institutet inte
vågat begära mer än vad Kungl. Maj:t
har velat ge. Det finns naturligtvis normala
kontakter mellan institutet och
kanslihuset •— liksom det finns sådana
mellan ämbetsverken och vederbörande

Onsdagen den 30 mars 1955 fm

Upplysningsarbete

departement i allmänhet — men några
påtryckningar har då inte förekommit i
detta fall.

Vidare förefaller mig också herr
Ståhls insinuation beträffande arvodena
ganska egendomlig. Även herr Nihlfors
nämnde något om ordförandearvodet.
Jag vill till detta säga, att det ordförandearvode,
som utgår vid Hemmens
forskningsinstitut, ligger fullt i linje
med de arvoden, som betalas i jämförliga
statliga eller statsunderstödda institutioner.

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Jag vill bara rätta till
vad statsrådet fru Lindström sade och
påpeka att jag aldrig har sagt, att det
förekommit otillbörliga påtryckningar
på Hemmens forskningsinstitut. Jag
har bara sagt, att man i detta fall har
svårt att frigöra sig från en känsla av
att här har förekommit en kommunikation
av det slag, som vi vet har förekommit
tidigare, mellan kanslihuset
och underordnade verk. Jag har nämligen
den uppfattningen, att dessa underordnade
verk skall stå på sig, speciellt
när den institution eller det verk
det är fråga om bevisligen behöver
större anslag för sin verksamhet.

Utan att alltför mycket ha fördjupat
mig i frågan om arvodena vill jag
ändå säga, att jag vet att det i flera
jämförliga verk icke förekommer några
arvoden alls och att i en del andra,
där man tillämpar arvoden, dessa inte
är på långt när av den storleksordning
som i här förevarande fall.

Statsrådet fru LINDSTRÖM:

Herr talman! Jag är tvungen att bemöta
herr Ståhl igen.

Styrelsen för Hemmens forskningsinstitut
— en privat men statsunderstödd
institution — har full frihet att
själv bestämma storleken av det arvode,
som den vill ge sin verkställande
ledamot och ordförande. Styrelsen har
därvid haft tillgång till en översikt över

Nr 12

avseende produktions- och exportfrågor

vilka ordförandearvoden som utbetalas
på andra håll vid statliga och statsunderstödda
institutioner och har anpassat
sitt arvode därefter. Arvodet för
ordföranden och verkställande ledamoten
i Hemmens forskningsinstitut uppgår
sålunda till 6 000 kronor om året.
Lika mycket har ordförandena i Djurgårdsnämnden,
Riksskattenämnden och
Konsthögskolan — för att här bara ta
några exempel — samt flera av de statliga
bolagen, t. ex. Aktiebolaget Atomenergi,
Aktiebolaget Statsgruvor och
Svenska skifferoljeaktiebolaget. Arvodena
kan vara större eller mindre, men
säkerligen är det icke i något fall fråga
om överbetalning om man tar hänsyn
till resp. arbetsuppgifter.

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Det må förlåtas mig
att jag är något förbluffad — för att
nu uttrycka mig milt — över statsrådet
fru Lindströms jämförelseobjekt. Om
statsrådet hade velat göra en verklig
jämförelse och gått till exempelvis textilforskningsinstitutet,
institutet för
konserveringsforskning och andra jämförliga
forskningsinstitut, så hade statsrådet
kommit till ett helt annat resultat.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan i
denna punkt dels ock på bifall till den
av herr Sunne m. fl. avgivna reservationen;
och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Punkterna 42—78

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 79

Upplysningsarbete avseende produktions-
och exportfrågor

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
(tionde huvudtiteln, punkt 98, s.
133—135) att till ifrågavarande ändamål
för budgetåret 1955/56 anvisa ett
reservationsanslag av 50 000 kronor.

Nr 12

Onsdagen den 30 mars 1955 fm

Upplysningsarbete avseende produktions Vidare

hade i två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herrar Björnberg och Ebbe
Ohlsson (1:255) och den andra inom
andra kammaren av herr Dickson
(II: 259), hemställts, att riksdagen måtte
avslå Kungl. Maj :ts förslag under förevarande
punkt.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 255 och II: 259, till Upplysningsarbete
avseende produktions- och exportfrågor
för budgetåret 1955/56 anvisa ett
reservationsanslag av 50 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Ohlon, Boman, Sunne, Svärd, Skoglund
i Doverstorp, Stådd, Svensson i Ljungskile,
Gustafsson i Skellefteå, Löfroth
och Hjalmarson, vilka ansett att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte,
med bifall till motionerna 1:255 och
11:259, avslå Kungl. Maj:ts förslag om
anslag till Upplysningsarbete avseende
produktions- och exportfrågor.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid: Herr

förste vice talmannen SKOGLUND
(h):

Herr talman! Det förefaller som om
man på flera håll är betänksam mot
formen av den verksamhet, som bedrives
av Ekonomisk information, och anser
att den inte skall bedrivas på samma
sätt som hittills. Handelsministern
har tydligen också samrått med statsrådet
Andersson, som är ordförande i
detta samarbetsorgan, och kommit överens
om att de uppgifter, Ekonomisk information
haft, med fördel skulle kunna
överlåtas på andra institutioner. Eftersom
departementschefen själv har
skurit ned anslaget till 50 000 kronor,
är han också tydligen inställd på att
Ekonomisk information ganska snart
skall kunna avveckla sin verksamhet i
dess nuvarande form.

Motionärernas uppfattning i denna

och exportfrågor

fråga — vilken delas av oss, som skrivit
våra namn under reservationen nr 4
— är att en överflyttning av nämnda
verksamhet på andra institutioner bör
kunna ske i sådan takt, att ytterligare
medel icke behöver anvisas till Ekonomisk
information.

Med den motiveringen ber jag, herr
talman, att få yrka bifall till reservationen.

Herr THAPPER (s):

Herr talman! Från utskottsmajoritetens
sida anser vi, att den verksamhet
det här är fråga om skall avvecklas
i lugn takt och inte så brådstörtat som
reservanterna, här företrädda av herr
förste vice talmannen, gjort sig till
talesmän för. Jag yrkar för den skull,
med hänvisning till att det anslag som
nu begärts innebär en minskning, bifall
till utskottets förslag.

Herr förste vice talmannen SKOGLUND
(h):

Herr talman! Den motivering, som
herr Thapper anförde, var så stillsam
och betydde så litet till försvar för
statsrådets uppfattning, att jag tror att
kammaren utan större risk kan följa
mitt yrkande.

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Jag kan nöja mig med
att instämma i herr förste vice talmannens
yrkande. Det finns intet verkligt
raison d’étre för ett större anslag,
särskilt sedan Konjunkturjournalen
överflyttats till konjunkturinstitutet.
Jag tror att denna omständighet var en
anledning till att det försvar, som majoritetens
talesman herr Thapper utvecklade,
var så modest. Jag instämmer
alltså i yrkandet om bifall till reservationen.

Herr THAPPER (s):

Herr talman! Det är klart att jag kan
hålla ett längre anförande, om det är
nödvändigt. Men då det pågår en un -

Onsdagen den 30 mars 1955 fm

dersökning om att verksamheten skall
överföras till andra organ, är det väl
inte lämpligt att klippa av anslaget
med en gång utan att avvakta undersökningen.
Det är därför motiverat med
det anslag som departementschefen föreslagit
och utskottet biträtt.

Jag vidhåller mitt yrkande om bifall
till utskottets förslag.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den vid punkten fogade
reservationen; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Punkterna 80—82

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 83

Avsättning till lotterimedelsfonden

Efter föredragning av punkten yttrade: Herr

RUBBESTAD (bf):

Herr talman! På denna punkt har
jag avgivit en blank reservation, och
jag vill nämna litet om vad som ligger
bakom den. Det är här fråga om fördelning
av lotterimedlen. Den allra största
delen av dessa går ju till teatrar, orkesterföreningar
o. d. Inte mindre än
95 procent av anslaget går till dessa,
inalles i runt tal 11,8 miljoner kronor.

Jag tycker det är för mycket, när det
gäller att stödja teatrar och orkesterföreningar,
med verksamhet framför
allt i storstäderna. Under fjolåret fick
Operan 3 140 000 kronor. Räknar man
med så mycket som 300 föreställningar
per år, innebär ju anslaget ett statsunderstöd
av cirka 10 000 kronor för
varje föreställning. Nog tycker jag att
det är mycket kraftigt tilltaget. Skulle
det inte vara möjligt, om det erfordras
så mycket pengar för Operan, att ta
litet högre biljettpriser för dom som
vill gå och lyssna på vad som där

Avsättning till lotterimedelsfonden

förekommer, i stället för att ta dessa
stora belopp av statsmedel?

Det framgår av propositionen, att det
finns ett stort antal ansökningar från
landsbygden och att dessa också borde
tillgodoses, men för det ändamålet har
man lämnat bara 700 000 kronor. Nu
har departementschefen förordat, att
fonden skall ökas med 500 000 kronor,
och det kommer väl att göra, att tilldelningen
kan bli bättre för landsbygdsändamål.
Jag vill begagna tillfället
att vädja till herr statsrådet att
mera tänka på landsbygden vid fördelningen
av dessa pengar och gärna
då minska på anslaget till dessa teatrar
och orkesterföreningar, som borde
kunna klara sig utan de enligt min mening
mycket, mycket stora anslagen.
Det är så många trängande behov ute
i bygderna, som i stället borde kunna
tillgodoses.

Jag har intet yrkande, men jag har
velat framföra denna vädjan till statsrådet
att litet mer tänka på landsbygden
vid fördelningen av pengarna.

Chefen för handelsdepartementet,
herr statsrådet ERICSSON:

Herr talman! Herr Rubbestad gav
uttryck för meningar som jag vet förekommer
i riksdagen. Han ansåg för sin
del, att landsbygden borde få större
belopp vid fördelningen av lotterimedlen.
Han ville vidare framhålla, att teatern
och musiken kunde nöja sig med
litet mindre, så att det skulle bli mera
över för andra ändamål.

Lotterimedlen har ju under åren blivit
en speciell budget för understöd av
teater och musik. Om vi har fasta teatrar
— vi har ju en opera och en dramatisk
teater — så är det klart att vi bör
undersöka i vad mån det går att bringa
ned utgifterna, och det har vi gjort
vid tvenne tillfällen. Jag kan inte påstå,
att vi har vunnit några särskilt
stora resultat, men undersökningarna
har i varje fall givit oss den känslan,
att vi använder pengarna på ett som

Nr 12

Onsdagen den 30 mars 1955 fm

Fonden för lån till företagareföreningar

vi tycker riktigt och förnuftigt sätt, om
vi skall upprätthålla verksamheten.

flerr Rubbestad vill för sin del rekommendera
att man höjer biljettpriserna,
kanske då speciellt vid de statliga
scenerna Operan och Dramaten.
Jag tror nog att vederbörande styrelser
har undersökt detta mycket noga; detta
är för övrigt ett problem som inte gäller
enbart de statliga scenerna, det
gäller vår teaterverksamhet över huvud
taget. Vi har ju haft en glädjande utveckling
på teaterns område under de
senaste åren — skådespelarkåren har
ökat med inte mindre än 40 procent.
Detta tyder på att intresset för teatern
är i stigande. Men jag erkänner utan
vidare att vi har ett speciellt problem,
som vi måste bemästra: det förefaller
som om varje teater tyvärr nödgas
konstatera underskott på verksamheten.
Och så kommer man till statsmakterna
och begär täckning för detta underskott.

I den mån man höjer biljettpriserna
minskar besöksfrekvensen, och då motarbetar
man själva syftet med verksamheten.
Det är min förhoppning att
någon metod skall utfinnas, varigenom
man, på ett tidigare stadium än vad
för närvarande är fallet, kunde ange,
vilka belopp vederbörande teater har
att räkna med för ett kommande spelår.
Jag har inte fått någon möjlighet
att åstadkomma ett sådant förslag ännu,
men jag hoppas som sagt att detta skall
bli möjligt. Det gäller alltså detta problem
att om biljettpriset höjes för mycket,
minskar besöksfrekvensen, och det
vill vi ju inte.

Jag förstår mycket väl att herr Rubbestad
önskar att landsbygden skall
få mer av dessa pengar. Riksdagen har
också åtskilliga gånger sagt ifrån att
landsbygdens intressen härvidlag skall
beaktas bättre än hittills. Jag är väl
medveten om detta. När jag nu säger
att, om riksdagen beviljar en anslagshöjning,
så bör ifrågavarande medel i
första hand komma sådana engångsändamål
till godo, som det finns så

m. fl.

många ansökningar om, så tror jag mig
därmed tillmötesgå önskemålet att
landsbygden skall få mera. Det är just
därifrån som önskemål om bidrag till
viss engångskostnad kommer. Jag vill
gärna betyga för kammaren att vad
på mig ankommer skall jag försöka
tillmötesgå detta önskemål.

Herr RUBBESTAD (bf);

Herr talman! Jag ber att till herr
statsrådet få framföra mitt tack för det
löfte som han nyss gav. Jag hoppas
också att stödet till landsbygden på
detta område kommer att bli rätt kraftigt
tilltaget, och nog bör det kunna
gå att minska anslaget till Operan och
Dramatiska teatern och även till andra
teatrar ganska betydligt. Jag får ju
säga att när man ser hur det vräks ut
pengar på dyrbara kostymer och dylikt,
förstår man att det går åt mycket
pengar. Men jag tror att om statsrådet
tar i med hårdhandskarna och säger
ifrån: Ni får inte mer än detta, det får
ni klara er på — kommer det nog att
bli en liten reform på detta område.
Här gäller det enligt min mening att
statsrådet försöker bevaka de ekonomiska
intressena, om nu inte styrelserna
för Operan och Dramaten har vett
att göra det själva.

Jag tackar än en gång för löftet att
landsbygden skall få litet mera pengar
än tidigare från ifrågavarande anslag.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan
bifölls.

Punkterna 8i och 85

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 86

Lades till handlingarna.

§ 9

Fonden för lån till företagareföreningar
m. fl.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
54, i anledning av Kungl. Maj:ts i stats -

Onsdagen den 30 mars 1955 fm

Nr 12

Fonden för lån till företagareföreningar m. fl.

verkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret 1955/56
till Fonden för lån till företagareföreningar
m. fl. jämte i ämnet väckta motioner.

I propositionen nr 1 hade Kungl.
Maj :t beträffande kapitalbudgeten (bilaga
31, punkt 6, s. 10 av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över handelsärenden
för den 4 januari 1955) föreslagit
riksdagen att till Fonden för lån
till företagareföreningar m. fl. för budgetåret
1955/56 anvisa ett investeringsanslag
av 2 500 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Kronstrand (I: 98) och den andra
inom andra kammaren av herr Gustafsson
i Skellefteå m. fl. (11:126), i
vilka hemställts, att riksdagen måtte
till Fonden för lån till företagareföreningar
m. fl. för budgetåret 1955/56
anvisa ett investeringsanslag av
4 000 000 kronor,

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Herbert Hermansson in. fl.
(I: 347) och den andra inom andra kammaren
av herr Larsson i Hedenäset m.
fl. (11:413), i vilka hemställts, att riksdagen
måtte till Fonden för lån till företagareföreningar
m. fl. för budgetåret
1955/56 anvisa ett investeringsanslag
av 3 500 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
och med avslag å motionerna I: 98
och 11:126 samt 1:347 och 11:413, till
Fonden för lån till företagareföreningar
in. fl. för budgetåret 1955/56 under statens
utlåningsfondcr anvisa ett investeringsanslag
av 2 500 000 kronor.

Reservationer hade avgivits

a) av herrar Ohlon, Iloman, Sanne,
Ståhl, Svensson i Ljungskile, Gustafsson
i Skellefteå och Löfroth, vilka ansett
att utskottet bort hemställa, att riks -

dagen måtte, i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag och motionerna 1:347
och 11:413 samt med bifall till motionerna
I: 98 och II: 126, till Fonden för
lån till företagareföreningar m. fl. för
budgetåret 1955/56 under statens utlåningsfonder
anvisa ett investeringsanslag
av 4 000 000 kronor,

b) av herr Näsgård, utan angivet yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Först skulle jag vilja
understryka vad som framhålles av ett
par motionärer i dessa frågor, herrar
Gustafsson i Skellefteå m. fl. i denna
kammare och Kronstrand m. fl. i första
kammaren, nämligen att det vore ytterst
önskvärt — och jag vill på den punkten
vända mig till handelsministern — att
man kunde komma ifrån den nuvarande
dualismen i vad gäller behandlingen
av lånefrågor beträffande den mindre
företagsamheten.

Vi har i dag på kammarens föredragningslista
två utlåtanden som gäller
samma angelägenhet, dels detta, statsutskottets
utlåtande nr 54, dels bankoutskottets
utlåtande nr 10, som skall behandlas
om en liten stund. Statsutskottets
utlåtande nr 54 handlar om den
särskilda fonden för lån till den mindre
företagsamheten, och bankoutskottets
utlåtande handlar, som kammarens ledamöter
vet, om statsgarantien för lån
på tio miljoner kronor till samma,
mindre företagsamhet. Det vore önskvärt,
att båda dessa frågor i fortsättningen
remitterades till samma utskott,
antingen till första avdelningen i statsutskottet
— det tror jag inte någon av
oss har något att invända emot ■— eller
också till bankoutskottet, så att det blev
en enhetlig behandling av dessa spörsmål.
Jag vädjar alltså till herr statsrådet
att försöka åstadkomma denna
lilla rationalisering av riksdagsarbetet
till ett kommande år.

Nr 12

Onsdagen den 30 mars 1955 fm

Fonden för lån till företagareföreningar m. fl.

Vad sedan sakfrågan beträffar är jag
den förste att erkänna — det har jag
också sagt vid tidigare debatter här i
kammaren — att det var mycket tacknämligt
att få denna statsgaranti på tio
miljoner kronor. Den innebar ett krafttag
för att avhjälpa den mindre företagsamhetens
kreditbekymmer.

Statsrådet frågar sig nu, varför vi är
lika envisa som vi har varit och varför vi
kommer tillbaka och reserverar oss för
ett högre belopp till den direkta lånefonden,
när den nya kreditgarantien
finns.

På den frågan skulle jag kunna svara
med att hänvisa till en tidning, som jag
har i min hand. Den heter Företagaren
och är organ för Svenska företagares
riksförbund. Inte minst i sitt senaste
nummer konstaterar den det ganska tragiska
faktum, att det är gott och väl
med statsgarantier för lån, men att, när
det på grund av kreditåtstramningen
inte finns pengar att få, det inte hjälper
med statens garantier. Bankerna
kräver för att låna ut pengar, att vederbörande
skall ha statsgaranti, men vad
värre är: att när dessa låneansökningar
kommer upp till kanslihuset för granskning,
fordrar man för att lämna statsgaranti,
att en bank förklarat sig villig
att lämna krediten i fråga. Det har visat
sig vara ofantligt svårt för en hel rad
företag, som behöver sådan hjälp, att
få någon bank att ställa kredit till förfogande.
Detta är ett faktum, som vi
självfallet inte kan anklaga bankerna
för, eftersom de på den punkten har
ställt sig den allmänna, av statsmakterna
anbefallda kreditåtstramningen
till efterrättelse. Det hela går emellertid
ut över den mindre företagsamheten,
och därför har denna nya låneform i
varje fall i praktiken icke sådan storleksordning,
att den hjälper särskilt
mindre låntagare, som behöver kredit.

En annan punkt, där det inte heller
fungerar fullt så effektivt, som man
skulle önska, är formerna för granskningen.
Det förhåller sig ju så, att

ansökningar om smålån ur den direkta
lånefonden prövas av företagarföreningarna
och deras ledning ute i
länen. De större statsgaranterade lånen
måste däremot gå till prövning upp till
kanslihuset. Jag har hört mig för och
fått det beskedet — det skall jag säga
till statsrådets, som jag hoppas, uppbyggelse
— att ingen har klagat över
onödigt dröjsmål eller försening. Däremot
hyser man den uppfattningen, att
det vore en fördel, om även dessa ärenden
kunde behandlas lokalt. Lokalkännedomen
spelar en stor roll; det blir en
smidigare och enklare bedömning. Det
har visat sig, att denna lokala granskning
inte medfört några vådor, eftersom
förlusterna vid denna lånegivning
är mycket obetydliga. Detta är också
ett skäl till att de mindre företagarna
gärna skulle se, att man kunde öka den
fond som står till förfogande för den
direkta långivningen.

Det finns ytterligare ett tredje skäl,
nämligen att de lån som ges ur lånefonden
är relativt små, medan det mot
statsgaranti ges lån av eu något högre
storleksordning. Jag vet nu inte, om
man i praktiken håller så styvt på dessa
gränser, men principiellt och författningsenligt
skall det vara på det viset.
Även detta är en orsak till att man
skulle önska att få lånefonden utökad.

Allt detta tillsammans, herr talman,
gör, att det finns mycket som talar för
en höjning av lånefonden ifrån vad
statsrådet föreslagit och utskottsmajoriteten
bifallit, nämligen 2,5 miljoner, till
4 miljoner kronor. Det rör sig faktiskt
trots kreditåtstramningen inte om så
hårresande belopp, att vare sig handelsministern
eller finansministern skulle
behöva bli ängsliga, men ökningen skulle
bli en betydande hjälp och lättnad för
dem, som behöver krediten och som har
svårigheter, särskilt nu, att få sådan. Vi
vet ju alla, att de stora och inarbetade
företagen har relativt lätt ■— eller i varje
fall mindre svårt — att ordna kreditfrågorna
i dessa tider av en ytterst

Nr 12

Onsdagen den 30 mars 1955 fm

Fonden för lån till företagareföreningar m. fl.

åtstramad kreditmarknad, medan däremot
de nya och de mindre företagen,
som ännu inte har arbetat sig in, har
det bekymmersamt. För den skull behövs
denna utökning. Är man orolig för
samhällsekonomiska konsekvenser, kunde
statsrådet öka denna fond med 1,5
miljon och göra motsvarande åtstramning
på 10-miljonersgarantien. Utlåningen
är ju i det senare fallet inte så stor
ännu, att det inte finns utrymme att
göra en sådan åtstramning, och man
finge då ur samhällets synpunkt inte
ut mera pengar i marknaden än man
skulle få på annat sätt. Den mindre
företagsamheten bleve bättre tillgodosedd
genom de 2,5 miljonerna i den direkta
lånefonden än genom statsgarantien.

Jag hoppas, att bondeförbundarna,
som till för något år sedan visat stort
intresse för dessa frågor men denna
gång inte synts till annat än med en
liten blank reservation, skall vara intresserade
av att fortfarande stödja den
mindre företagsamheten genom en höjning
av detta belopp. Jeg ber inte minst
i denna förhoppning, herr talman, att
få yrka bifall till den vid utlåtandet fogade
reservationen.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet ERICSSON:

Herr talman! Herr Ståhl bygger upp
sin argumentation för ett högre lånebelopp
från det påståendet att det är
gott och väl att det finns kreditgarantier
men att dessa garantier, d. v. s. borgen
från statens sida, inte alltid ger
pengar, eftersom bankerna ibland inte
vore villiga att lämna ut dylika lån.

Jag hade för någon tid sedan tillfälle
att här i kammaren svara herr
Gustafsson i Skellefteå på en fråga av
liknande art och jag uttalade då den
bestämda meningen, att hittills hade
icke någon enda företagare hindrats
att få lånegaranti genom att bankerna
vägrat lämna vederbörande lån. I detta

sammanhang ställde jag själv den frågan,
om man kunde påvisa att något
företag, som i övrigt hade kvalifikationer
att få en lånegaranti, icke kunnat
erhålla en dylik genom att banken vägrat
ta lånet. Jag fick då besked om att
man icke kunde direkt ange något sådant
fall.

Däremot vet jag att det finns företag,
som söker lånegaranti men som bankerna
av andra skäl än kreditrestriktionerna
inte anser sig kunna lämna utfästelse
om kredit. Det är då ofta fråga
om sådana skäl, att om ärendet skulle
bli föremål för granskning i Kungl.
Maj :ts kansli, skulle vi också komma till
det resultatet, att lånegaranti inte kunde
beviljas med hänsyn till de ändamål
som dessa lån skall tjäna.

Jag tror sålunda inte att man kan
säga att restriktiviteten inom kreditväsendet
har gjort, att lånegarantierna inte
kan tas i anspråk. Jag vill gärna
tillägga att jag tilltror småföretagarna
och hantverkarna så mycken energi, att
jag räknar med att de skulle, om de
fått nej i bankerna, ha på något sätt
gett sig till känna hos myndigheterna.
Oftast är det företagarföreningarna,
som förmedlar och yttrar sig om lånen,
och nog borde man väl i dessa
kretsar veta, hur det ligger till, och
jag utgår ifrån att man skulle ha bringat
till vår kännedom, om det förekommit
att företagare vägrats kreditutfästelse.
Innan man med konkreta fall kan bevisa
att företagare misslyckats därmed
och alltså inte kunnat skaffa sig en statlig
kreditgaranti, vidhåller jag den uppfattningen,
att det inte ligger någon
begränsning i det förhållandet att kreditutfästelse
måste lämnas.

Herr Ståhl ansåg också att det vore
önskvärt med en decentralisering av beslutanderätten.
Han vitsordade samtidigt
att det inte kunde riktas någon
anmärkning mot handläggningen av
dessa ärenden i handelsdepartementet.
Jag är i tillfälle att upplysa därom, att
när det gäller ansökan om kreditgaran -

Nr 12

Onsdagen den 30 mars 1955 fm

Fonden för lån till företagareföreningar m. fl.

ti kan man i departementet inom en
period av tre veckor vara färdig med
att fatta sitt beslut ocli då har man
ändå inhämtat yttrande från myndigheter.
Jag tror därför inte att det rimligen
kan framföras den anmärkningen,
att handläggningen tar för lång tid.

Är det för övrigt verkligen så, att den
nya ordningen har inneburit en centralisering
av beslutanderätten? Såvitt jag
kan förstå är det inte förhållandet. Företagarföreningarna
har alltjämt rätt
att utan Kungl. Maj :ts prövning bevilja
lån som inte överskrider 40 000 kronor.
Det är alltså samma bestämmelse
som tidigare har gällt. Men företagarföreningarna
är ju inte något statligt verk,
utan ekonomiska föreningar, som har
fått förtroendet att efter eget bedömande
lämna ut lån av statens pengar, och
det är därför naturligt att man, därest
det blir fråga om större belopp, vill
kontrollera de grunder varefter lånen
beviljas. Det är möjligt att man i fortsättningen
skulle kunna sträcka sig
ännu längre i fråga om förtroende för
företagarföreningarna i detta avseende,
och jag skall gärna ta den saken under
välvillig prövning. Jag vill emellertid
erinra om att verksamheten med statlig
kreditgaranti har försökskaraktär och
ännu inte funnit sin definitiva form.
Det är dock tydligt att denna nya kreditform
har inneburit en betydande
hjälp åt småindustrien och hantverket,
och framför allt har man därigenom
fått tillfälle att beakta lokaliseringsfrågorna
på ett helt annat och effektivare
sätt än tidigare.

Det har här i riksdagen sagts att systemet
med kreditgarantien har mindre
intresse för företagarna i län där det
finns företagarföreningar. I verkligheten
förhåller det sig tvärtom så, att den
stora mängden av lån har gått just till
de län där man har företagarföreningar.
Det visar att de båda låneformerna
kompletterar varandra på ett utmärkt
sätt. Jag tror därför inte att det finns
anledning att ytterligare höja det be -

lopp som ställes till lånefondens förfogande,
i synnerhet inte som företagarföreningarna
får disponera undan för
undan inflytande amorteringar för beviljande
av nya lån. De lånebelopp som
står till förfogande under nästa budgetår
blir därigenom större än något år
tidigare. Då man vet detta och att riksdagen
samtidigt lämnar vidgad fullmakt
för departementet att lämna kretditgarantier,
tror jag man har all anledning
att säga, att vi med dessa resurser kan
möta rätt betydande krav från hantverket
och den mindre industrien.

Herr THAPPER (s):

Herr talman! Om nyttan och gagnet
av företagarföreningarnas verksamhet
råder nog inga delade meningar vare
sig mellan herr Stålil och mig eller mellan
utskottsmajoriteten och reservanterna.
Meningarna delar sig uteslutande
om anslagets storlek. Utskottet går på
oförändrat anslag på 2,5 miljoner kronor,
medan herr Ståhl i reservationen
hemställer om ett anslag på 4 miljoner
kronor. Herr Ståhl anser tydligen att
staten har betydligt mera gott om pengar
än vad vi anser. Det är väl ändå ganska
svårt att på punkt efter punkt yrka
på ökade statsanslag men ändå tro, att
vi skall kunna sänka skatterna. Man
får bedöma dessa frågor i sitt sammanhang.
Det är framför allt med tanke på
att vi lever med begränsade tillgångar
som vi inom utskottsmajoriteten har ansett
oss inte kunna gå längre än till
ett oförändrat anslag på 2,5 miljoner
kronor. Jag ber att få yrka bifall till
utskottets förslag.

Herr STÅHL (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill bara replikera
handelsministern, när han säger att han
i en interpellationsdebatt till herr Gustafsson
i Skellefteå riktade en direkt
fråga om denne kunde anföra något
fall, där vederbörande blivit vägrad lån.
Jag vill upplysa handelsministern om
att jag självfallet hörde den diskussio -

Onsdagen den 30 mars 1955 fm

Nr 12

Fonden för lån till företagareföreningar m. fl.

nen. Efter denna relaterades emellertid,
bland annat i en stor artikel på första
sidan i den tidning som jag här har,
fall, där det har visat sig att vederbörande
icke har kunnat få lån. Det står som
rubrik här »Inget lån utan statsgaranti
och ingen statsgaranti utan lån».

Det är en litet snärjande fråga som
handelsministern ställer, ty han tillfogar:
»om omständigheterna i övrigt
är sådana, att lån skulle beviljas». »När
omständigheterna är sådana», det är en
rent bankmässig sak, som banken bedömer
subjektivt och som ingen utomstående
kan yttra sig om. Därför är frågan
icke riktigt ställd. Däremot kan
det sägas, att lån uppenbarligen nekas
i fall, då objektiva skäl talar för att
vederbörande borde ha lån. Det är detta
som gör att man inte kan känna sig
tillfredsställd med den nuvarande ordningen.

Herr GUSTAFSSON i Skellefteå (fp):

Herr talman! Statsrådet var i sitt anförande
inne på en interpellationsdebatt
som vi hade för ett par veckor sedan.
Han framhöll att det inte hade förekommit
något fall i handelsdepartementet,
då vederbörande hade nekats kreditgaranti
därför att banken hade
vägrat lån. .lag invände att detta måste
bero på att den som söker kreditgaranti
måste bifoga en förbindelse från banken
att banken är villig lämna lån om
kreditgaranti beviljas. Får vederbörande
inte en sådan förbindelse från bankens
sida, blir det ingen låneansökan
av, och då kommer ärendet aldrig till
handelsdepartementet. Till detta genmälde
nu handelsministern, att han tycker
småföretagarna skall ha så mycket
energi att de inte låter sig nöja med
ett sådant avslag utan låter höra av sig
vidare. Våra småföretagare har ofta eu
ganska stor erfarenhet av att få avslag i
bankerna, men vi får ursäkta dem om
de ännu inte har hunnit lära sig, att
de skall rapportera dessa avslag till
3 — Andra kaminarena protokoll 1955. Nr

handelsministern. Jag har faktiskt fått
exempel från deras organisationer på
att bankerna vägrat lån mot kreditgaranti,
men jag vet inte i hur stor utsträckning
detta förekommit.

Nu var emellertid motivet för min
motion inte svårigheten att få lån mot
garantier utan för det första att vi har
fått flera företagarföreningar och att
det vore rimligt att flera fick utlåningsrätt,
för vilket ändamål mera pengar
behövdes, för det andra att företagsföreningarnas
långivning, såsom herr
Ståhl sade, beslutas av ett länsorgan,
medan kreditgarantierna beslutas i handelsdepartementet.
Även om dessa ärenden
sköts bra i handelsdepartementet
är det ur principiell synpunkt bättre
om beslutanderätten ligger hos ett länsorgan.
Den saken var handelsministern
i fjolårets debatt i första kammaren
också inne på. Han sade då att det inte
heller ur hans synpunkt var något intresse
att centralisera dessa beslut till
Stockholm.

Det var framför allt dessa två synpunkter
som gjorde att jag ansåg att anslaget
borde höjas. Nu säger herr Thapper,
att vi måste vara återhållsamma
även på denna punkt, och åberopar
därvid skattebetalarnas intresse. Detta
anslag behöver dock inte betunga skattebetalarna,
ty det iir ett låneanslag,
som skall förräntas av låntagarna och
som således inte har någon statsfinansiell
betydelse. Skall vi tala om återhållsamhet
i detta sammanhang, måste
vi anse att denna en och en halv miljon
har betydelse ur samhällsekonomisk
synpunkt, men därtill är väl beloppet
för blygsamt. Men, som herr Ståhl sade,
om handelsministern skulle mena att
vi verkligen balanserar så exakt på miljonen,
att detta belopp betyder något
för samhällsekonomien, kan han neutralisera
verkningarna genom att vara
mera återhållsam med kreditgarantier.

Jag tror, herr talman, att starka skäl
talar för bifall till reservationen, och
jag ber åt! få yrka bifall till denna.

/ 2

Nr 12

Onsdagen den 30 mars 1955 fm

Fonden för lån till företagareföreningar m. fl.

Herr förste vice talmannen SKOGLUND
(h):

Herr talman! Jag vill livligt understryka
vad utskottet säger om den betydelse
som småföretagarverksamheten
inom hantverket och industrien har.
Sedan kommer man emellertid till frågan
om anslaget. I år har vi då det
läget, att småföretagarna dels fått 10
miljoner kronor som kreditgarantier,
dels har en ändring gjorts i banklagen,
som ger bankerna möjligheter till att
utan särskild säkerhet pröva och lämna
lån till dessa företagare. Under sådana
förhållanden har jag för min del inte
kunnat vara med om att, i enlighet med
reservanternas begäran, ytterligare höja
anslaget.

Jag upprepar, herr talman, att detta
icke innebär något underkännande av
den verksamhet som här bedrives. Det
är så pass duktigt folk det här är fråga
om så tror jag att de skall komma mycket
långt med de möjligheter som nu
öppnats för dem — möjligheter som är
väsentligt bättre än tidigare.

Herr THAPPER (s):

Herr talman! Jag vill bara till herr
Gustafsson i Skellefteå säga, att när jag
talade om sparsamhet och återhållsamhet,
såg jag detta i sammanhang med
hela den politik vi för närvarande för.
Det är alltså här fråga om att vi skall
visa sparsamhet i handling och inte
bara tala om den och sedan, när vi
kommer till de olika punkterna, höja
de olika anslagen.

Jag vill sluta med att stryka under
vad jag förut sade — herr förste vice
talmannen strök också under det — att
även vi är positivt inställda till denna
verksamhet. Det är dock här fråga om
vad vi i nuvarande läge anser oss ha
råd till. Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Herr JÖNSSON i Rossbol (bf):

Herr talman! Jag vill till att börja

med helt instämma i de synpunkter
som förste vice talmannen här framförde.

Sedan vill jag deklarera, att jag har
en fullständigt motsatt uppfattning än
herr Ståhl beträffande avvägningen mellan
direka lån och statsgaranterade
lån. Det är smidigare och lämpligare,
anser jag, att vi ger större möjligheter
för statgaranterade lån åt företagarna
än vad som för närvarande föreslagits.
Den uppfattningen delas för övrigt ■—
som framgår av nästa ärende — av
bankoutskottet i dess helhet. Redan förra
året gjorde bankoutskottet Kungl.
Maj :t uppmärksam på att man lämpligen
borde öka beloppet för statsgaranterade
lån, som då var tio miljoner
kronor. Man har gjort samma erinran i
år. De lokala bankföretagen — vad det
nu än är för form av bankföretag —
har väl ändå ganska stora möjligheter
att bedöma vederbörande låntagare, och
det blir en snabbare och smidigare
handläggning av dessa ärenden på detta
sätt än om det skall gå den vanliga tågordningen
som statslån. Visserligen har
företagarföreningarna en rätt stor frihet
när det gäller de mindre lånebeloppen,
men jag tror att bankerna både villigt
och på ett förtjänstfullt sätt tillhandahåller
dessa garantilån. Jag har
någon erfarenhet på detta område, och
jag har inte märkt att några företagare
blivit nekade garantilån.

Jag bär ingen fullmakt att tala å bondeförbundarnas
vägnar — herr Ståhl
efterlyste ju vårt intresse för detta. Jag
vill dock säga att det ligger i sakens
natur, att vi är mycket angelägna om
att företagarföreningarna får allt det
stöd som är möjligt för att kunna biträda
småföretagen i deras verksamhet
på landsbygden.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den av herr Olilon
m. fl. avgivna reservationen; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

Onsdagen den 30 mars 1955 fm

Nr 12

§ 10

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 10, i anledning av dels Kungl. Maj:ts
proposition angående statsgaranti för
lån till hantverks- och småindustriföretag
under budgetåret 1955/56, dels ock
i ämnet väckta motioner.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 11

Utlämnande av s. k. rövat guld

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 16, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition angående utlämnande
av viss kvantitet s. k. rövat guld, dels
ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 29 oktober 1954 dagtecknad,
vid höstsessionen med 1954
års riksdag avlämnad proposition, nr
221, föreslog Kungl. Maj :t under åberopande
av propositionen bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över utrikesdepartementsärenden
riksdagen att godkänna
ett av föredragande departementschefen,
ministern för utrikes ärendena
Undén framlagt förslag angående
utlämnande av viss kvantitet s. k. rövat
guld och reglering av härigenom
uppkommande regresskrav.

I anledning av propositionen, vilken
efter hänvisning till lagutskott tilldelades
första lagutskottet, väcktes vid samma
session följande motioner, nämligen
inom första kammaren
nr 561 av fru Gärde Widemar in. fl.
ävensom

inom andra kammaren
nr 720 av herr Dickson samt
nr 723 av herr Cassel m. fl., likalydande
med motionen nr 561 i första
kammaren.

På förslag av första lagutskottet i dess
memorial nr 32 beslöt 1954 års riksdag
att till 1955 års riksdag uppskjuta behandlingen
av nämnda proposition och
motioner.

Vid innevarande års riksdag hade i
anledning av propositionen väckts yt -

Utlämnande av s. k. rövat guld

terligare en motion i andra kammaren,
nämligen

nr 441 av herr Håstad.

Utskottet, som till behandling i ett
sammanhang föreliaft propositionen
och samtliga ovannämnda motioner,
hemställde

A) att riksdagen — med bifall till förevarande
proposition samt med avslag
å de vid 1954 års riksdag väckta
motionerna 1:561 och 11:723 samt
II: 720 — måtte godkänna att de mot
Sverige riktade kraven på utlämnande
av s. k. rövat guld definitivt reglerades
genom träffad uppgörelse och att svenska
statens härigenom uppkommande regresskrav
måtte utgå med förmånsrätt
ur de tyska tillgångarna i Sverige;

B) att den vid 1955 års riksdag väckta
motionen 11:441 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herr
Björnberg, fru Gärde Widemar och
fröken Karlsson, vilka ansett,

att utskottet bort hemställa,

A) dels att riksdagen med bifall till
förevarande proposition, nr 221/54, i
denna del måtte godkänna, att de mot
Sverige riktade kraven på utlämnande
av s. k. rövat guld måtte definitivt regleras
genom den träffade uppgörelsen,
dels ock att riksdagen — med avslag
å propositionen såvitt nu vore i fråga
samt å den vid 1954 års riksdag väckta
motionen II: 720 — måtte, med bifall
till de vid samma års riksdag väckta
motionerna 1:561 och 11:723, hemställa,
att Kungl. Maj :t måtte uppdraga åt
eu nämnd bestående av tre medlemmar,
av Kungl. Maj:t utsedda, om möjligt
bland ledamöterna av Konungens högsta
domstol, att såsom första och sista
instans pröva såväl svenska statens anspråk
att erhålla ersättning ur de tyska
clearingmedlen för till Holland utlämnat
s. k. rövat guld som eventuell förmånsrätt
för denna fordran;

B) att den vid 1955 års riksdag väckta
motionen II: 441 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Nr 12

Onsdagen den 30 mars 1955 fm

Utlämnande av s. k. rövat guld

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr CASSEL (h):

Herr talman! Genom den tvångsclearing
med Tyskland som inleddes den G
april 1945 samt genom åtgärder enligt
kontroll- och administrationslagarna
har tyska fordringar och tysk egendom
i Sverige likviderats och undan för undan
tillförts clearingnämndens sluträkning.
Hittills har det influtit ungefär
320 miljoner kronor, och ytterligare
medel är att vänta. Hur mycket som ytterligare
kommer in, vet man dock inte
i dag.

I clearingen har godkänts bevakningar
av prioriterade fordringsägare med
cirka 195 miljoner kronor. Härtill skulle
då komma 35 miljoner kronor som
nu begärs från statens sida för det rövade
holländska guldet. Då skulle alltså
de prioriterade fordringarna komma
upp till 230 miljoner kronor. Vidare har
i clearingen godkänts 496 miljoner kronor
i oprioriterade fordringar. Till de
oprioriterade fordringsägarnas förnöjelse
skulle — om vi bortser från de ytterligare
medel som kan komma in på
clearingkontot — komma att stå ungefär
100 miljoner kronor. Detta skulle
betyda en utdelning av ungefär 20 procent
på fordringsbeloppet.

Frågan vilka fordringsägare som skulle
ha rätt till betalning ur dessa clearingmedel
avgjorde riksdagen genom
beslut i maj 1950. Eftersom det då var
ovisst huruvida Sverige hade skyldighet
att utlämna det rövade holländska guldet
till Holland, reserverades i clearingen
50 miljoner kronor för att staten
skulle ha möjlighet att av clearingmedel
få ersättning för den händelse
det holländska guldet lämnades ut.
Riksdagen var emellertid vid det tillfället
mycket försiktig och ville inte
låta binda sig i fråga om det holländska
guldet. I första lagutskottets utlåtande
heter det sålunda: »I frågans outredda
läge vill utskottet emellertid inte nu

taga ställning till spörsmålet, huruvida
staten — därest guldet utlämnas till
Holland — bör uttaga ersättning för
den härigenom uppkommande förlusten
ur tyskmedlen.»

Regeringen har nu funnit sig böra
gå med på en uppgörelse med de allierade
om frivilligt utlämnande av ifrågavarande
guldparti, dock med en reduktion
till 35 miljoner kronor. Mot
denna överenskommelse har varken motionärerna
eller reservanterna inom utskottet
anmält någon erinran. Härmed
är vi emellertid framme vid den känsliga
punkten. Kungl. Maj:t gör gällande
att staten i och med att den ersatt Holland
för det rövade guldet förvärvat en
regressfordran som kan uttas ur tvskmedlen
och som till och med har förmånsrätt
till dessa medel framför de
oprioriterade fordringarna. Mot statens
intresse härvidlag står de enskilda borgenärernas
intresse att deras möjligheter
till utdelning inte obehörigen beskäres.
Dessa fordringsägare har hittills
kunnat få ut 15 procent av sina fordringsbelopp.
Genom att reservationen
för ersättning för rövat holländskt guld
uppgick till 50 miljoner kronor medan
staten bara kommer att lämna ut 35 miljoner,
kommer ytterligare 15 miljoner
kronor att stå till de oprioriterade
fordringsägarnas förfogande. Utdelningen
skulle därmed såvitt jag förstår kunna
stiga med ungefär 3 procent. Skulle
statens fordran icke befinnas clearinggill,
ökar emellertid det belopp som står
till de oprioriterade fordringsägarnas
förfogande med 35 miljoner kronor,
och utdelningen skulle då i runda tal
kunna bli ytterligare 7 procent. Det är
uppenbarligen för de oprioriterade
fordringsägarna — innehavare av obligationer,
av kommersiella fordringar
och allt vad det kan vara — ingalunda
likgiltigt hur denna fråga avgöres. Den
omständigheten att staten nu återlämnat
guldet till Holland torde väl i och
för sig grunda något slag av skadeståndsrätt
för Sverige gentemot Tysk -

Onsdagen den 30 mars 1955 fm

Nr 12

land. Däremot är det ingalunda givet
att detta krav, denna skadeståndsrätt,
är av beskaffenhet att kunna göras gällande
i den tyska clearingen, och ännu
mindre är det klarlagt att detta krav är
förenat med förmånsrätt.

Föredragande departementschefen,
som man hade väntat skulle föra bevisning
i dessa frågor, har enligt mitt sätt
att se saken tagit litet för lätt på denna
uppgift. I propositionen läser man
bl. a.: »Eftersom guldet i fråga orättmätigt
åtkommits av Tyskland, bör svenska
staten erhålla ersättning ur den tyska
egendomen i Sverige för guldets förlust.
» Att ersättningen skulle kunna
utgå ur den tyska egendomen i Sverige
var emellertid det som skulle bevisas.
Här har endast påståtts att fordringarna
är clearinggilla, men inte presterats
någon bevisning härom. Vidare sägs att
förhållandena var olika när det gällde
det rövade belgiska guldet, men att dessa
olikheter inte inverkar på bedömningen
av det tyska tillgreppet såsom
rättsstridigt och inte heller på det svenska
regresskravet, och slutsatsen blir:
»Detta bör alltså gäldas med förmånsrätt
ur den tyska egendomen liksom
motsvarande krav på grund av det belgiska
guldets utlämnande.» Även här,
synes det mig, företer bevisningen rätt
stora, luckor. Även den som i olikhet
med mig år 1950 var övertygad om att
ersättning för rövat belgiskt guld borde
utgå ur clearingmedlen med förmånsrätt,
måste ju fråga sig vilka olikheter
som förelåg beträffande de faktiska förhållandena
i fråga om det belgiska guldet
å ena sidan och det holländska guldet
å den andra. Är det riktigt att dessa
olikheter saknar rättslig betydelse? Därom
innehåller propositionen strängt taget
ingenting.

Vad har då andragits från andra sidan,
av de enskilda fordringsägare, som
skulle bli i viss mån lidande om staten
får ut denna sin fordran med förmånsrätt?
Skyddskommittén för utlandsfordringar
och svenska bankkommittén har

Utlämnande av s. k. rövat guld

på sin tid åberopat ett yttrande av tre
före detta justitieråd som gör gällande
bl. a., att riksbanken inte skulle ha förvärvat
något regresskrav gentemot den
tyska riksbanken genom att utlämna
ifrågavarande guldpartier, eftersom det
inte styrkts att de var rövade och riksbanken
i vart fall hade mottagit dem i
god tro. Det är möjligt att det förhåller
sig på det sättet. Därom har jag ingen
särskild mening.

Ett annat problem som kanske borde
debatteras i detta sammanhang är frågan
om fordringarna var på svensk
hand den 1 maj 1945. Ett av villkoren
för att ett krav skulle kunna upptas i
clearing var ju att kravet existerade
vid den tidpunkten. Huruvida detta skadeståndskrav
då existerade eller inte
kan man ha olika meningar om. Det
krav som här framställts är ju ett skadeståndskrav,
och beträffande sådana uttalade
departementschefen år 1950, att
de visserligen inte borde generellt avvisas
men att mycket stor återhållsamhet
borde iakttagas vid beslut om utdelning
på grund av sådana krav. Jag citerar:
»Utdelning bör icke medgivas i
andra fall än där en övertygande och
fullständig utredning företetts av sökanden.
I andra fall böra anspråken avvisas.
»

Här står alltså påståenden mot påståenden.
Jag måste ärligen säga, att jag
själv inte anser mig kunna ta klar ställning
på grundval av det material som
här finns. Jag kan inte säga vem som
har rätt. Det har blivit första lagutskottets
ingalunda lätta uppgift att här fälla
en dom.

Den som nu slår upp utskottsutlåtandet
i förhoppning om att vinna klarhet
i denna nog så intrikata rättsfråga blir
besviken. Efter att ha fastslagit att Sverige
genom utlämnande av det holländska
guldet erhåller en fordran på motsvarande
belopp gentemot Tyskland
hänvisar utskottet till att motvärdet av
statens i tvångsclearingcn betalda, genom
utlämnande av guldet förvärvade

Nr 12

Onsdagen den 30 mars 1955 fm

Utlämnande av s. k. rövat guld

regressfordran bör från svensk sida
hävdas skola tillföras den s. k. Ausgleichskasse
i Västtyskland, detta för
att förnöja de tyska rättsinnehavarna.
»Under anförda omständigheter,» säger
utskottet, »synes anledning saknas att
frångå propositionens förslag att ifrågavarande
regressfordran skall utgå ur
tvångsclearingen.» Ja, det är ju i och
för sig lovvärt att skydda de tyska rättsinnehavarna,
men det utgör väl inget
speciellt skäl till snävhet mot de svenska
fordringsägare som det här är
fråga om.

Beträffande förmånsrätten nöjer sig
utskottet med att citera vad utskottet
självt sade om det belgiska guldet år
1950, och utskottet säger nu att samma
ställning bör tillerkännas anspråken på
ersättning för det holländska guldet.

Jag återkommer till frågan: År förhållandena
i dessa båda fall likartade?
Det vet vi, som har läst dessa handlingar,
mycket litet om. I propositionen
år 1950 sade departementschefen, att
det i fråga om det holländska guldet
förelåg helt andra omständigheter än
i fråga om det belgiska. Årets proposition
innehåller inga nya data om vad
som har förekommit beträffande det
holländska guldet. Vi får veta att det
har förekommit förhandlingar, men vad
dessa har byggt på och vad de har givit
för resultat vet vi strängt taget inte.
Vi vet bara att förhandlarna har kommit
till det resultatet, att det kan vara
riktigt och klokt av oss att betala tillbaka
35 miljoner kronor.

Såvitt man kan döma av handlingarna
är frågan i det närmaste lika outredd
i dag som den var år 1950. Det är möjligt
att utskottet har fått vissa upplysningar
utöver vad handlingarna innehåller
— upplysningar som inte har
offentliggjorts och kanske inte har kunnat
offentliggöras -— och att utskottet
därför grundar sitt ställningstagande
på i viss mån hemligt material.

Domskälen redovisas av utskottet på
ett ytterst knapphändigt sätt. För en in -

nehavare av oprioriterade clearingfordringar,
vilken nu får stå tillbaka för de
statliga kraven, kan de knappast förefalla
övertygande. Dessa fordringsinnehavare
kan mycket lätt få den föreställningen,
att staten här har utnyttjat sin
maktsituation till att betinga sig en
förmånsställning som icke varit rättsligt
grundad.

Det är just detta, herr talman, som vi
har velat undvika genom det skiljemannaförfarande
vi har föreslagit i vår motion.
Vi betraktar förhållandet mellan
de olika fordringsägarna — staten å ena
sidan och enskilda å den andra — som
en rättsfråga, och vi har icke velat vara
med om att riksdagen skulle göra sig
till domare i en rättstvist mellan staten
som bärare av ett privatekonomiskt intresse
och de enskilda fordringsägarna.

Samma mening framförde vissa reservanter
när tvångsclearingen diskuterades
år 1950. Riksdagens beslut gick
den gången i enlighet med Kungl. Maj :ts
förslag, och riksdagen lär väl även denna
gång följa Kungl. Maj:t.

Vi som den gången hävdade, att frågan
om tvångsclearingens genomförande
hade bort gå till skiljedom och avgöras
av ett fristående, domstolsliknande
organ, har icke ändrat mening.

Herr talman! Jag skall stanna vid
detta och ber att få yrka bifall till den
vid utskottsutlåtandet fogade reservationen.

Under detta anförande övertog herr
förste vice talmannen ledningen av förhandlingarna.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN:

Herr talman! Herr Cassel har rest en
hel del problem i denna fråga, problem
som har varit föremål för debatt
här i riksdagen tidigare — senast år
1950 — och det är inte min avsikt att
nu gå närmare in på dessa frågor.

När regeringen har lagt fram denna
proposition har det ju främst varit i

Nr 12

Onsdagen den 30 mars 1955 fm

syfte att vinna riksdagens bifall till
den uppgörelse med västmakterna om
återställande av det rövade holländska
guldet som har beskrivits i propositionen.
Det var alltså den frågan som närmast
påkallade riksdagens medverkan,
och man har utgått ifrån att frågan om
regressrätten och förmånsrätten för
riksbanken, sedan denna har lämnat
ifrån sig guldet, redan i princip var
löst av riksdagen.

Om man avkläder herr Cassels anförande
alla dessa rättsliga bekymmer,
som det var insvept i, kommer man
fram till vad han själv betonade såsom
varande själva huvudfrågan, den materiella
frågan, nämligen konkurrensen
mellan å ena sidan de privata obligationsinnehavarna
och å andra sidan
riksbanken. Då herr Cassel yrkar bifall
till reservanternas förslag om att göra
en skiljenämnd, som skall döma huruvida
riksbanken skall ha företrädesrätt
eller inte i denna likvidation, vill
han alltså framhålla det som en ytterst
invecklad juridisk fråga, som riksdagen
egentligen inte borde ta direkt ståndpunkt
till. Men det ligger ju så till, att
de svenska statsmakterna har tillgripit
tvångsclearing av svenskars fordringar
gentemot tyska gäldenärer för
att till någon del göra sig betalda. Sedan
har de svenska statsmakterna gemensamt
dragit upp riktlinjer för hur
denna tvångsclearing skall närmare tilllämpas
och bl. a. kommit fram till detta
beslut, att en hel del fordringar skall
utgå med förmånsrätt och andra såsom
oprioriterade fordringar.

Hur är det då med denna stora grupp
av oprioriterade fordringar, som herr
Cassel närmast ömmade för, nämligen
obligationsinnehavarna? Dessa obligationsinnehavare
har hittills såsom oprioriterade
fordringsinneliavare i den
tyska likvidationen fått ut 15 procent,
och sedan kan man räkna med att de
får ut ytterligare några procent, kanske
sammanlagt 20 procent eller möjligen
litet därutöver, ltedan detta är en myc -

Utlämnande av s. k. rövat guld

ket gynnsam behandling av de svenska
obligationsinnehavarna, och det är inte
utan att det har framkommit en del kritik
från andra länder mot att de svenska
innehavarna av dessa obligationer
har blivit gynnsammare ställda än samma
obligationers innehavare i andra
länder.

Men dessutom har sedan frågan behandlades
1950 tillkommit ett nytt faktum
av mycket avgörande betydelse. Det
har ju nämligen gjorts en skuldreglering
under medverkan av västtyska regeringen
och alla de stater, vilkas medborgare
innehaft tyska statsobligationer.
Det har skett en uppgörelse i London
1953, där också Sverige har varit med,
och detta har behandlats här i riksdagen
1953. Enligt denna uppgörelse får
obligationsinnehavarna i själva verket
full betalning för kapitalet på sina obligationer,
fastän betalningen är utbredd
över en ganska lång tidrymd.

Hur blir då de svenska obligationsinnehavarnas
ställning? Först får de
omedelbart ut en sorts förtidsamortering,
som den har kallats, av låt oss säga 20
procent av obligationsbeloppet ur de
tyska tillgångarna i Sverige. Sedan får
de bevaka resten, låt oss säga SO procent
av kapitalvärdet, hos den tyska
staten, och de är enligt skuldregleringsavtalet
berättigade att få ut ända upp
till hela kapitalet, fastän det som sagt
är utbrett över en längre period. Då
det här har antytts att det förslag, som
regeringen har framlagt, skulle kunna
väcka kritik på tyskt håll, vill jag bara
lämna den upplysningen att man på
tyskt håll anser att de svenska obligationsinnehavarna
egentligen inte borde
få bevaka sina rättigheter på två ställen,
både enligt skulduppgörelsen och
enligt den svenska clearingen. Där anser
man egentligen att obligationsinnehavarna
är alltför gynnsamt ställda i
förhållande till hur det är i andra länder.

Man skulle ju snarare kunna ställa den
frågan, om inte obligationsinnehavarna

Nr 12

Onsdagen den 30 mars 1955 fm

Utlämnande av s. k. rövat guld

borde ställas utanför clearingen i Sverige
just därför att de har fått en fullständig
uppgörelse med tyska staten.
Reservanterna antydde att den svenska
riksbanken skulle vända sig till den
tyska riksbanken för att få ut medlen
i stället för att blanda sig i det svenska
likvidationsförfarandet. Man kunde
snarare säga att obligationsinnehavarna
borde nöja sig med vad de kan få av
tyska staten i enlighet med skuldregleringsavtalet.
Men svenska regeringen
har tillgodosett deras intressen i så hög
grad, att vi gentemot den tyska kritiken
har hävdat att de har rätt att få
enligt både den svenska clearingen och
skuldavtalet i London.

Eftersom denna fråga är det enda
föremålet för reservationen måste jag
säga, att läget är i hög grad ändrat sedan
frågan sist behandlades här i riksdagen
1950. Genom skuldregleringsavtalet
med Tyskland har i själva verket
obligationsinnehavarna gynnats i hög
grad, och de har verkligen inte någon
anledning att beklaga sig om detta förslag
blir antaget av kammaren.

Herr CASSEL (h) kort genmäle:

Herr talman! När hans excellens herr
ministern för utrikes ärendena säger
att riksdagen har prövat frågan, så är
det inte riktigt rätt, ty riksdagen följde
första lagutskottets utlåtande 1950, och
där utelämnade första lagutskottet mycket
försiktigt just den här frågan. Första
lagutskottet sade: »I frågans outredda
läge vill utskottet emellertid inte nu
taga ställning till spörsmålet, huruvida
staten — därest guldet utlämnas till
Holland — bör uttaga ersättning för
den härigenom uppkommande förlusten
ur tyskmedlen.» Den saken är alltså
lämnad öppen, och det är detta som
riksdagen nu bar att ta ställning till.

Jag har herr talman, inte velat göra
gällande, att det på något sätt skulle
vara synd om innehavarna av kommersiella
fordringar och obligationer — det

är inte fråga om detta. Jag har inte gjort
gällande att staten till förmån för dem
skulle avstå från en rätt som staten
hade. Vad jag efterlyser och vill ha
fastställt är huruvida staten har denna
rätt eller inte har den.

Är det så att staten har rätt, har jag
ingenting emot att staten gör rätten
gällande och får den tillgodosedd, men
om staten till äventyrs icke har rätt i
denna fråga, vore det inte rimligt att
staten på grund av sin maktställning
finge gå före de enskilda fordringsägarna.
Jag har med detta icke velat bestrida,
att staten kan ha en clearinggill
fordran, och jag har inte heller velat
bestrida att denna clearinggilla
fordran kan vara förenad med förmånsrätt.
Den frågan är emellertid inte
knäckt, och jag har inte blivit övertygad
vare sig av utrikesministerns försäkring
eller av utskottets utlåtande om
att det föreligger tillräckliga bevis för
denna rätts existens.

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp):

Herr talman! Det är å utskottsmajoritetens
vägnar jag vill säga några ord
i denna fråga.

Kungl. Maj:t begär i förevarande proposition
riksdagens godkännande i tre
olika hänseenden. För det första begärs
att riksdagen skall medge, att det
guldparti som rövats från Holland
skall lämnas tillbaka från svenska riksbanken,
som en gång fått det som betalning
från Tyskland. För det andra
vill Kungl. Maj :t att den förlust Sverige
gör genom att vi utlämnar guld
som vi en gång fått i betalning skall
täckas ur de tyska tillgångarna i Sverige.
Meningen är alltså att beloppet
skall få utgå ur den tvångsclearing som
vi har anordnat med Tyskland. För det
tredje är det meningen, att den fordran
som sålunda skall tas ut ur tvångsclearingen
skall få utgå med förmånsrätt
därur, d. v. s. den skall få gå före enskilda
svenska fordringsägares anspråk.

Onsdagen den 30 mars 1955 fm

Nr 12

Reservanterna, för vilka herr Cassel
gjorde sig till talesman, är ense med
utskottets majoritet om att godkänna
det första ledet av propositionens förslag,
d. v. s. att vi skall lämna ut det
guldparti det här är fråga om.

Meningsskiljaktiglieterna hänför sig
helt till propositionens senare led, huruvida
vår fordran skall få tas ut ur
de tyska tillgångarna i Sverige eller
inte och, om den tas ur dessa tillgångar,
huruvida den då skall få tas ut med
förmånsrätt eller ej. Reservanterna uttrycker
inte någon bestämd uppfattning
i dessa frågor. De menar att dessa
spörsmål juridiskt sett är mycket svårbedömda
och att det därför är otillfredsställande
att staten så att säga dömer
i egen sak genom att helt enkelt
dekretera, att dess fordran skall få
tas ur de tyska tillgångarna och därtill
med förmånsrätt. Reservanterna vill att
hela frågekomplexet skall hänskjutas till
avgörande av en särskild nämnd, som
skall avgöra saken efter rättslig prövning.

Det skall gärna erkännas, att de folkrättsliga
och internationellrättsliga
spörsmål det här är fråga om är
utomordentligt svårbedömbara. Utskottet
har i alla fall ansett sig böra
godta de skäl som tala för Kungl. Maj :ts
förslag, enär de överväger. Jag skall nu
inte söka ge mig in på de olika skäl
och motskäl som skulle kunna åberopas
i en juridisk argumentation — det
skulle vara i högsta grad oklokt av mig
att ens försöka någonting sådant —
men jag vill framhäva, att när riksdagen
år 1950 hade att la ställning till
hur tvångsclearingen med Tyskland
skulle organiseras, förelåg motsvarande
fråga beträffande ett guldparti som tyskarna
tagit från Relgien. Då bestämde
riksdagen, att detta guldparti skulle
återställas till rätt ägare och att Sverige
skulle hålla sig skadeslöst härför
genom att ta ut motsvarande belopp
med förmånsrätt ur de tyska tillgångarna
i Sverige. Samma uppfattning som

Utlämnande av s. k. rövat guld

reservanterna i dag gör sig till tolk
för framfördes även då i en reservation
i första lagutskottet, men riksdagen
stannade som sagt för att Sverige
skulle ta ut sin fordran med förmånsrätt
ur tvångsclearingen.

Den fråga vi har uppe i dag är ganska
överensstämmande med den som
förelåg 1950. Det finns vissa skillnader
mellan de sätt på vilka det belgiska och
det holländska guldet tagits från sina
ursprungsländer, men dessa skillnader
betyder ingenting i själva sakfrågan.
Om riksdagen en gång har tagit ståndpunkt
till denna principfråga och därvid
den särmening som reservanterna
företräder blivit överröstad, bjuder enligt
min mening kravet på konsekvens
att vi i dag vidhåller vår ståndpunkt
och anser att Sverige har rätt att la ut
sin regressfordran ur tvångsclearingen
och att göra det med förmånsrätt.

När propositionen om återlämnande
av det belgiska guldet framlades 1950,
omnämnde departementschefen att även
holländska staten framställt krav på
en viss guldmängd. I det sammanhanget
uttalades i propositionen angående det
holländska kravet: »I detta fall föreligger
emellertid helt andra omständigheter
och — såvitt hittills har kunnat
utrönas — kan förpliktelse icke anses
åvila Sverige att utlämna guldet.»

De »helt andra omständigheter» som
departementschefen då avsåg var det
förhållandet, att det guldparti det nu
är fråga om efter vad man då ansåg
icke hade blivit rövat i Holland. Den
ståndpunkten har Sverige hävdat även
därefter under förhandlingar med de
allierade nationerna och därför gjort
gällande att vi ej var skyldiga att lämna
tillbaka guldet. Nu är emellertid läget
ändrat. De allierade har lyckats
åstadkomma nog så fullständig bevisning
för att det guldparti, det här är
fråga om, verkligen tagits av tyskarna
från Holland, och Sverige har då fått
ge sig vid förhandlingarna och medge
att lämna ut guldet. Det är ingen an -

Nr 12

Onsdagen den 30 mars 1955 fm

Abortindikationerna m. m.

ledning att närmare diskutera denna
bevisning, eftersom det råder enighet
om att vi bör lämna ut guldet.

Men jag vill betona det, att de »helt
andra omständigheter» som departementschefen
talade om år 1950, de avsåg
frågan huruvida vi var skyldiga
utlämna det holländska guldet eller ej.
Men däremot är det enligt min mening
klart, att har det nu blivit bevisat, att
vi bör lämna ut guldet, då skall vår
fordran i anledning därav behandlas
precis lika som vår fordran, när det
befanns, att vi måste lämna ut det belgiska
guldet.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till den
vid utlåtandet fogade reservationen;
och biföll kammaren vad utskottet hemställt.

§ 12

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 19, i anledning av väckta motioner
angående viss ändring i aktiebolagslagstiftningen.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 13

Abortindikationerna m. m.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 20, i anledning av väckta motioner
om en översyn av abortindikationerna
m. m.

Första lagutskottet hade till behandling
i ett sammanhang förehaft tre inom
riksdagen väckta motioner, i första
kammaren nr 169 av herr Nilsson, Bror,
fn. fl., samt i andra kammaren nr 448
av fru Ewerlöf m. fl. och nr 449 avlierr
Hoppe in. fl.

I motionerna I: 169 och II: 449, vilka
voro likalydande, hade hemställts, »att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t hemställa, att en översyn av nu

tillämpade abortindikationer snarast
möjligt, exempelvis genom sakkunniga
inom departementet, verkställes».

Även motionen 11:448 utmynnade i
hemställan om en snarast möjligt verkställd
översyn av tillämpade abortindikationer.
I denna motion hemställdes
emellertid även, »att prövningsförfarandet
vid ansökan om legal abort ytterligare
tages under övervägande».

Utskottet hemställde, att förevarande
motioner, I: 169 och II: 449 samt II: 448,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Lodenius, Björnberg, Gustafsson i Borås
och östlund, vilka ansett att utskottet
bort hemställa, att riksdagen i anledning
av förevarande motioner, I: 169
och 11:449 samt 11:448, måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla om en
översyn av nu tillämpade abortindikationer.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp):

Herr talman! Det kan se ut som om
jag vore ovanligt pratsjuk, men det är
inte förhållandet. Det är bara omständigheterna
som fogat det så, att jag ett
par gånger i följd kommit hit för att
säga något från denna plats.

Den lag som behandlar frågan om
avbrytande av havandeskap är lagen
av den 17 juni 1938 jämte tillägget från
den 17 maj 1946, som trädde i kraft
den 1 juli samma år.

När vi motionärer yrkat på en översyn
av nu gällande abortindikationer i
samband med att man diskuterar och
går att lagstifta i andra hithörande frågor,
så är det särskilt den s. k. socialmedicinska
indikationen som går in i
blickfältet. Ingen har, mig veterligt,
ställt under debatt den humanitära indikationen,
d. v. s. då kvinna hävdats
genom våldtäkt, inte heller den eugeniska
indikationen, d. v. s. då destruk -

Nr 12

Onsdagen den 30 mars 1955 fm

tiva arvsanlag med säkerhet överförs
på avkomman. Den medicinska indikationen,
som innebär att sjukdom, kroppsfel
eller annan svaghet hos kvinnan
kan medföra allvarlig fara för hennes
liv och hälsa, är bejakad av alla. På
grund av att man ansåg att denna sista
indikations tillämpning blivit alltför
snäv, gjorde man tillägget 1946 i mom.

2 i § 1 abortlagen. Det kan vara skäl
i att erinra om att detta tillägg i abortlagen
antogs trots avstyrkande från
alla medicinska instanser och utan att
Svenska läkarsällskapet i remiss fått
tillfälle att avge yttrande.

Jag har den tron —• jag ber att få
betyga det — att man när lagen framlades
handlade efter de ädlaste motiv,
men ovissheten hos många är påfallande,
när man tar del av riksdagens
handlingar och remissinstansernas
svar. Även senare har man uttalat vikten
av att denna fråga noga följes. Sålunda
skrev första lagutskottet i ett
utlåtande 1948: »Abortfrågan är av den
stora vikt att den ständigt torde bli
föremål för statsmakternas uppmärksamhet
eftersom den rör ett mycket
allvarligt problem för den enskilde och
därtill respekten för liv.» I utlåtande
nr 17/1953 upprepar utskottet samma
sak.

I motion 115 vid 1953 års riksdag
yrkades på en översyn av abortlagen,
men första lagutskottet avstyrkte motionen,
och riksdagen avslog med den
motiveringen att »först sedan resultatet
av abortkommitténs arbete framlagts
torde tillräckliga förutsättningar finnas
för att bedöma, huruvida en sådan revision
kan vara erforderlig eller lämplig».

Skälen för att avstyrka motioner i
abortfrågan kan därför sägas inte längre
föreligga, och det är min livliga övertygelse
att abortkommitténs betänkande
ger belägg för att en översyn av abortlagen
är sakligt starkt motiverad. Ett
antal remissutlåtanden på 1950 års betänkande
i abortfrågan går även ut på

Abortindikationerna m. m.

att en översyn av lagen kommer till
stånd.

I den år 1946 framlagda propositionen
nr 146 anger justitieministern
klart, att syftet med den föreslagna
lagändringen i hög grad motiveras av
att man måste komma till rätta med de
illegala aborterna, och första lagutskottet
angav samma målsättning. Har man
lyckats med detta? Ingen kan påstå
det. Men detta är ju en högst allvarlig
sak. Man tror sig kunna påvisa ett samband
mellan ökad legal abortsiffra och
minskad illegal, men slutklämmen blir,
säger abortkommittén i sitt betänkande:
»Det kan ju tänkas att minskningen endast
är skenbar och att det i själva verket
skett en ökning av den illegala
abortfrekvensen i ställen.»

Jag skall inte länge uppehålla mig
vid den kritik, som abortkommitténs
metod och utredning utsatts för. Den
har i alla fall ganska illa malts sönder
av sakkunniga vid remissbehandlingen.
Sålunda underkännes den av Sveriges
läkarförbund, av kungl. medicinalstyrelsen
och av karolinska institutets lärarkollegium.
Dessa instanser säger
klart ifrån, att det finns inte stöd för
att de illegala aborterna minskat, och
man förvånar sig över att vid en statlig
utredning, när det gäller just denna
del, som är av fundamental betydelse,
för bedömandet av hela abortproblemet
man icke har tillkallat specialsakkunnig
expertis. Chefen för Lunds universitets
statistiska institution prof. C.
E. Quensel och chefen för kvinnokliniken
i Malmö prof. S. Genell är artiga
nog att karakterisera den del i utredningen
som berör relationerna mellan
lagliga och kriminella aborter som »en
statistisk utredning av hobbykaraktär».
Observera, det är inte mina ord, utan
jag bara citerar.

»Samtidigt», säger man från ett annat
håll, »som de legala aborterna ökat har
också de kriminella aborternas kurva
gått i höjden, och de liberala bestämmelserna
för abort bär alltså icke upp -

Nr 12

Onsdagen den 30 mars 1955 fm

Abortindikationerna m. m.

nått syftet — det att minska de kriminella».
Detta är ett citat från Eskilstuna,
och liknande erfarenheter redovisas
från Norrköping, Stockholm,
Lund och Malmö.

Därmed skall jag lämna den saken
och se litet på de sociala åtgärderna.

Vi är alla överens om att oavlåtligt
sträva efter att så ordna förhållandena
i vårt samhälle att både de legala och
de illegala aborterna nedbringas undan
för undan. Det kan ske på olika sätt.
Man kan här peka på högre anslag till
rådgivningsbyråerna och hjälp till
uppehälle under barnsängstiden. Moderskapsförsäkringen
är även ett gott
initiativ. Vidarehjälp till arbetsanskaffning
i vissa situationer, hjälp till bostad,
då just abortsituationen föranleder
stora svårigheter, större handlingskraft
när det gäller att lösa frågan om
daghem och den halvöppna barnavården,
beredande av möjligheter till vilooch
rekreationshem och utbyggnad av
den sociala hemhjälpen.

Allt detta synes mig inte alls höra
hemma i Utopias drömvärld. Det bör
kunna förverkligas och förverkligas
mycket snart, och ändå måste jag säga,
att frågan är inte löst därmed.

Man måste här även rycka in frågan
om ansvaret inför sexuallivet, människovärdet,
moderns ställning och fostrets
rätt till liv. Vi garanterar åldringarna
en tryggad existens, men i fråga
om det begynnande livet är vi oklara.
Den gamle har rätt att leva, men fostrets
rätt till liv är satt under debatt.
Som jag ser det är fostret en form av
mänskligt liv, det är ett påbegynt liv,
inte bara en chans till liv. Jag hänvisar
här bara till vad som säges
i motionen på s. 12, där vi citerar
vad professor Hagströmer säger om
fostret ur juridisk synpunkt. Fostret betraktas
av lagen inte som ett något utan
som en någon, som har en enda rätt,
nämligen rätten att få leva. Mig synes
att den socialmedicinska indikationen
i abortlagen i hög grad ställt åt sidan

huvudfrågan — fostrets rätt till liv.
Och så låter man samhället genom den
sökande och genom de organ som handlägger
frågan avgöra lämpligheten,
huruvida detta liv skall gå till fullbordan
eller inte. Jag har förut sagt att
det finns sådana i allo berättigade situationer,
när abort är påkallad, men
jag anser att porten efter 1946 blivit
för vid. Jag behöver inte betona detta
ännu en gång. När man talar om moderns
nödsituation så måste man även
tala om fostrets nödsituation. Samhället
får inte lösa ett socialt problem genom
att offra fostrets liv. Sker nu detta?
Jag kunde här nöja mig med att
bara hänvisa till vad abortutredningen
skriver, nämligen: »I diskussionen

kring abortfrågan har upprepade gånger
gjorts gällande, att möjligheten att
få legal abort kommit vissa kategorier
av kvinnor, som eljest aldrig ens skulle
ha reflekterat på den utvägen, att söka
få havandeskapet avbrutet. Det är sannolikt
att delta i viss utsträckning är
riktigt.»

Lagtexten, ärade kammarledamöter,
säger ingenting om lagens syftning;
den kan naturligtvis helt enkelt inte
göra det. Den säger bara helt kallt vad
som är tillåtet, men att lagen påverkar
rättsuppfattningen är lika påtagligt,
och så har vi kommit därhän att grupper,
som tidigare inte skulle ha reflekterat
på kriminell abort, nu återfinnes
bland de legalt abortsökande, där de
ogifta synes minska och de gifta sökande
i mycket hög grad ökar. Man
talar förhoppningsfullt om att aborterna
minskat. Det har de om man jämför
med toppåret 1951; jämför man
åter 1954 års siffra med 1953 års, så
får man en ökning med 202! Inom läkarkretsar
talar man öppet om en påfallande
abortmentalitet.

Befolkningsutredningen av år 1941
aviserade sin fruktan för skapandet av
en abortmentalitet. Denna fruktan bär
visat sig ha varit icke utan skäl.

Nu säger utskottet i sin kommentar

Onsdagen den 30 mars 1955 fm

Nr 12

till tabellen på s. 12, som jag förmodar
är kammarens ledamöter bekant: »Den
medicinskt sociala indikationen, svaghet,
har kommit att tillämpas i en alltmer
stigande del av totalantalet.» Slutsatsen
blir då den, att den socialmedicinska
indikationen av år 1940 spelar
en relativt liten roll; på den kommer
endast cirka 10 procent av de totala
ingreppen. Hur förhåller det sig nu
med detta? En av de kirurger som torde
bäst känna till denna sak skriver:
»Man kommer vid granskning till den
slutsatsen att många av fallen ''svaghet’
är detsamma som ''förutsedd svaghet’,
vilket innebär att många fall, som rätteligen
skulle höra hemma under den
social-medicinska indikationen, kommer
under den medicinska som i statistiken
upptar 50—60 procent av alla
legala aborter i Sverige. Det finns en
divergens i uppfattningen om vad som
menas med ''svaghet'' och ''förutsedd
svaghet’. En läkare skriver t. ex. intyg
åt en abortsökande patient på indikationen
''förutsedd svaghet’, d. v. s. den
social-medicinska. Det är hans bestämda
uppfattning att fallet hör hemma
där. Ärendet går till medicinalstyrelsen,
som aldrig sett personen utan endast
har papperen att gå efter, men den ändrar
och beviljar aborten på indikationen
''svaghet'', d. v. s. den medicinska.
Linjerna flyter ihop, och lagen tolkas
olika.» Så långt denna framstående kirurg.
Under sådana förhållanden tycker
jag man skall ta de statistiska uppgifterna
med en stor nypa salt. Vi reservanter
anser att det finns alla skäl till en
översyn av indikationerna och anser
att allt talar för att denna översyn sker
i samband med sociala krafttag. Detta
är egentligen skillnaden mellan utskottsmajoritetens
ståndpunkt och reservanternas.

Herr talman! Jag skall strax sluta,
men jag vill först även säga några ord
om läkarens ställning i det spörsmål
som här diskuteras. Läkarens uppgift
är att slå vakt om livet, varhelst det

Abortindikationerna m. m.

finns. Detta utgör en av de få trygghetsfaktorerna
i tillvaron. Att många
läkare reagerar både ur etiska, humanitära
och samhälleliga synpunkter inför
den stegrade abortfrekvensen är intet
att förundra sig över. Läkaren skall
rädda och befrämja liv enligt regeln:
»Det är min plikt att skydda och vidmakthålla
människoliv alltifrån dess
tillkomst i moderlivet.» En annan kirurg
säger: »I ett stort antal abortfall
kan icke läkaren säga sig vara livets
tjänare. Ett foster t. ex. i femte månaden
är redan en liten människa. På
2 000 legala aborter komma cirka 700
på fjärde—femte månaden. Fostret kan
leva i flera timmar efter framtagandet
genom t. ex. abdominellt kejsarsnitt.
Det vägrar att do, det rör sig och andas.
Läkaren vet faktiskt inte, om han
utfört en abort eller om han gjort sig
skyldig till en kriminell handling. Frågan
är icke rättsligt besvarad.» Företer
fostret vid legal abort livstecken är det
läkarens plikt enligt lag att omedelbart
vidta de yttersta ansträngningar för att
rädda livet. Läkaren kan i ena fallet
bli tvungen att vid en abort stycka ett
levande foster. Detta är då riktigt enligt
lag, men skulle han tvingas följa
en annan metod och operera enligt abdominellt
kejsarsnitt och fostret visar
livstecken måste han omedelbart sätta
alla vetenskapens resurser i gång för
att rädda det liv som egentligen skulle
släckas. Den som vill ta vidare del av
just denna synpunkt kan läsa nr 47 av
Svensk läkartidning för år 1954.

Herr talman! Jag skall sluta detta
mitt anförande, som redan kanske blivit
alldeles för långt, med att citera
doktor L. Simon i Norrköping. Han
skriver på s. 2988 i Svensk läkartidning
nr 47 följande: »Jag anser att abort
kan vara indicerad på medicinsk, humanitär
och eugenisk indikation efter
noggrann prövning och kanske även i
vissa fall där sociala förhållanden ger
anledning till s. k. svaghet, men jag är
av den meningen, att vid avvägande av

Nr 12

Onsdagen den 30 mars 1955 fm

Abortindikationerna ni. m.

den sist nämnda indikationen större
hänsyn än hittills bör tas till fostrets
rätt att leva.»

Alla är vi överens om att modern har
ett vad man skulle kunna kalla realiserat
livsvärde, fostret har ett potentiellt
livsvärde, men ur blickfältet får
dock aldrig släppas det, att det har rätt
till liv. Denna rätt får inte förnekas det
utom i fall, som står höjda över varje
diskussion. För den slutliga bedömningen
härav måste till sist läkaren ta ansvaret.
Kuratorer och socialarbetare
kan ge synpunkter men inte mer.

Jag hoppas väldigt mycket av de tilltänkta
sociala åtgärderna men anser i
likhet med doktor Simon i Norrköping
att det största felet med abortutredningen
är att den icke hade befogenhet att
göra även en översyn av abortlagens
byggnad och formulering. Det är en sådan
översyn vi yrkar på, och jag ber
därför att få yrka bifall till reservationen.

I detta anförande instämde herrar
Gustafson i Göteborg (fp), Nelander
(fp) och Hamrin (fp).

Fru EWERLÖF (h):

Herr talman! Denna gång skall jag
inte som så många gånger tidigare här
i kammaren mera utförligt uppehålla
mig vid frågan om abortindikationerna.
Den föregående talaren har redan gjort
det. Vi förenas ju också, även om vi
inte står som undertecknare av samma
motion, i det önskemålet att vi önskar
en översyn av nu förefintliga abortindikationer.
Jag vill bara konstatera liksom
herr Gustafsson i Borås att om de
medicinska, eugeniska och humanitära
indikationerna föres numera inte någon
egentlig diskussion. Det är de graviditeter,
där moderns eller föräldrarnas
sociala förhållanden medverkar till
abortönskemålet, som ger upphov till
diskussion.

Det har från läkarhåll framhållits, att
man skulle få en säkrare grund att stå

på, en vidare överblick, om man kunde
sammanföra de rent medicinska indikationerna
i en grupp och alla fall av
blandade indikationer i en annan gemensam
grupp, dit alla fall av svaghet
skulle hänföras, således både den svaghet
som konstateras vid undersökningstillfället
— den s. k. förefintliga svagheten
— och den som kan komma längre
fram, den s. k. förutsedda svagheten.

En annan fråga, som väckt mycken
oro även när det gäller de legala aborterna,
är läkarens rätt att vägra utföra
abort, om han anser att motiv för densamma
saknas. Jag vill sammanfatta
frågan så, att den diskussion som blossar
i abortfrågan, den olust som råder
på läkarhåll och den otillfredsställdhet
som många känner inför detta problem,
gör att man ser fram emot och önskar
att en allmän översyn av abortindikationerna
måtte komma till stånd.

Jag skall inte uppehålla mig längre
vid detta men vill ta upp en sak, som
1950 års abortutredning föreslår och
som i hög grad hör till de abortförebyggande
åtgärderna, nämligen prövningsförfarandet.
Man vill decentralisera
detta från medicinalstyrelsens socialpsykiatriska
nämnd till särskilda
nämnder inom sjukvårdsområdena. Nu
kan inte dessa nämnder bli funktionsdugliga,
om de inte vid sin sida har en
rådgivande byrå, och statsrådet har
därför i årets statsverksproposition förordat
att man, först när vi fått dessa
rådgivande byråer utbyggda över hela
landet, skall gå in för ett decentraliserat
prövningsförfarande. Jag förstår väl
decentraliseringstanken, och jag blev
själv till att börja med tilltalad av detta
förslag. Vi har kunnat konstatera vilken
oerhörd överbelastning som råder
i socialpsykiatriska nämnden, och när
vi vet vilken betydelse kontakten med
människan bakom varje särskilt fall
har, förefaller decentraliseringsförslaget
helt riktigt.

Och ändå är jag, herr talman, tveksam.
Jag är tveksam på grund av den

Onsdagen den 30 mars 1955 fm

Nr 12

omständigheten, att många sjukvårdsområden
är små. Det finns stora sjukvårdsområden,
men det finns också
små. Nämnderna som ska bestå av tre
personer — en gynekolog, en psykiatriker
och en tredje person som ordförande
— skulle ha vad som saknats vid
det centraliserade förfarandet, nämligen
möjlighet att komma i kontakt med
kvinnorna. Men i de små sjukvårdsområdena
är det en utomordentligt viktig
sak som kommer i farozonen, och
det är diskretionsmomentet. Det är därför
jag är rädd för förslaget. Det är inte
bara genom de social-ekonomiska åtgärderna
som trygghet skapas för kvinnorna
utan också i hög grad genom
diskretionsmomentet.

Jag vill däremot med allra största
glädje instämma i vad abortutredningen
har föreslagit i fråga om ökade möjligheter
för kuratorerna att kunna hjälpa
kvinnorna. Slutligen vill jag än en
gång understryka vad jag tidigare framhållit
här i kammaren, att först och
sist är det dock samhällets inställning
till de ogifta mödrarna som blir avgörande
för om vi skall komma till rätta
med denna fråga eller ej. Det är den
uppfattningen, och att vi visar den i
handling, att de ogifta mödrarnas barn
är lika värdefulla för samhället som
de inom äktenskapet födda, som måste
komma fram i olika sammanhang och
som kanske i lika hög grad som de
andra trygghetsmomenten kommer att
förändra de ogifta kvinnornas inställning
så att de i högre grad än nu är
fallet vill föda fram sina barn.

Herr talman! Detta spörsmål har vid
upprepade tillfällen konstaterats vara
en livsfråga för vårt folk. Det är det
inte endast ur den synpunkten, att det
hävdar respekten för livet — det är det
också mot den bakgrunden, att i dagens
Sverige sjunker nativiteten, ökar
skilsmässorna och stiger åldringarnas
antal. Det blir en börda, som kommande
generationer får svårt att bära, och
därför måste vi med alla till buds stå -

Abortindikationerna m. m.

ende medel söka komma till rätta med
detta problem.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till den motion, som jag avlämnat,
II: 448.

Häruti instämde fröken Liljedahl
(fp), fröken Elmén (fp), herr Ahlberg
(h) och fröken Wetterström (h).

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Jag vill först liksom övriga
talare konstatera, att det råder
enighet i utskottet om att abort skall
ges på vissa grunder. Det råder egentligen
bara delade meningar — det har
utskottet också sagt — om en enda indikation,
och det är den som kallas förutsedd
svaghet. Det är endast denna
indikation som reservanterna har ansett
vara otillfredsställande. Utskottet
och även reservanterna har alltså tillbakavisat
motionärernas krav på en
fullständig prövning av grunderna för
laglig abort.

Under indikationen förutsedd svaghet,
som kom till 1946, har man kunnat
ta med inte bara dem som är så
sjuka, att själva förlossningen får anses
innebära en fara för liv och hälsa,
utan även dem som på längre sikt, sedan
de fött barnet, kommer i sådant tillstånd,
att de inte är vid full hälsa och
inte kan sköta sina barn.

Man har alltså fått ett vidare begrepp
för svaghet och kallat det förutsedd
svaghet. Det har påpekats för oss i utskottet,
att denna indikation i regel
avser en svaghet som är uppenbar, en
redan skönjbar sjukdom, och inte en
så mild form av svaghet, som termen
förutsedd svaghet kanske kan ge intryck
av. Det kan också påpekas, att denna
grupp utgör en relativt liten del av
det totala antalet legala aborter och
att den således inte är utslagsgivande
för det sammanlagda antalet aborter,
som är uppe i omkring 5 000. En annan
tillämpning av denna indikation
kan endast medföra en mindre sänkning

Nr 12

Onsdagen den 30 mars 1955 fm

Abortindikationerna m. m.

— om man nu väntar sig en sådan •—
av det totala antalet aborter.

Det kan vidare framhållas, att när
man fick indikationen förutsedd svaghet
överflyttades en del av de fall, som
tidigare innefattats under indikationen
svaghet. Det är alltså inte så säkert, att
alla fall av »förutsedd svaghet» skulle
behöva falla under denna indikation,
utan indikationerna går in i varandra,
såsom herr Gustafsson i Borås påpekade,
fastän han drog en annan slutsats
av detta. Det har varit en tendens,
sedan man fick indikationen förutsedd
svaghet, att skärpa kraven på indikationen
svaghet. Om man ser på det totala
antalet aborter, kan man sluta sig till
att antalet av dem som räknas in under
»förutsedd svaghet» har sjunkit —
och det är ju f. ö. en tendens till minskning
av hela antalet legala aborter.

Vi har inte i utskottet givit oss in på
frågan, hur riktig den bedömning är
som i abortbetänkandet gjorts på statistiskt
material. Vi har inte tagit ställning
till uppgifterna där, att de illegala
aborterna skulle ha minskat så och
så mycket, medan de legala ökat. Men vi
är övertygade om att åtminstone en del
av dem som får legal abort skulle, om
de inte fått det, ha gått till de illegala
abortörerna. Vi vet f. ö. att en del av
dem som nekas legal abort går till illegala
abortörer. Det tycks oss därför naturligt,
att en minskning av möjligheterna
att få legal abort måste få en motsvarande
ökning av de illegala aborterna
som följd. Att ett sådant resonemang
är hållbart kan man väl inte komma
ifrån.

Vad är det då för människor som får
abort och vilka är det som beviljar deras
ansökan härom? Reservanterna säger
i sin lilla utsvävning i början av
reservationen, att »prövningen av en
abortansökan ytterst dock alltid måste
innebära även ett etiskt ståndpunktstagande»
och att frågan inte får avgöras
»av vad som må te sig mer eller mindre
praktiskt lämpligt».

Den här uttalade misstron emot dem
som beviljar aborter kunde komma en
att tro, att det skulle vara en skara människor
som tämligen lättvindigt gör
detta avgörande. Men vi vet att den
nämnd i medicinalstyrelsen, som avgör
frågan om legal abort efter intyg från
en läkare, till tre fjärdedelar utgöres av
läkare: den består av tre läkare och en
lekman. Lekmannen är kvinna och hon
har i några fall varit ledamot av riksdagen
— för närvarande är det bl. a.
fru Gärda Svenson i första kammaren.
Jag tror inte man kan göra ens en antydan
om att dessa personer skulle ta
lättvindigt på saken eller inte skulle
göra en etisk bedömning.

Det finns människor som föreställer
sig, att en legal abort främst beviljas
unga flickor som inte är så noga med
sitt liv och leverne. Nu visar det sig i
redogörelsen här att det i stället är gruppen
gifta kvinnor — i regel är det mångbarnsfamiljer
— som har ökat. Då
menar reservanterna att just detta är
särskilt betänkligt.

Det kan vara lärorikt att ta några
exempel ur verkligheten på dem som
prövats just efter den omstridda indikationen
förutsedd svaghet och fått
legal abort. Vi bar i utskottet en ledamot,
som suttit med i denna nämnd
och som för oss har relaterat en rad sådana
fall. Ingen i utskottet ansåg, att
det inte skett ett allvarligt ståndpunktstagande
i de fall, för vilka hon redogjorde
för oss. Jag har ett par exempel
på ogifta kvinnor som fått abort på
förutsedd svaghet.

En ogift kvinna, som är 22 år, har tre
barn. Det finns ingen känd far till det
väntade barnet. Hon har ryggvärk, hon
är slapp, trött och övergiven — hon
bär helt enkelt inga krafter. Hon fick
abort på förutsedd svaghet. En annan
ogift kvinna, som var 35 år, hade många
självmord i släkten. Hon var flykting
och hade haft skrämmande krigsupplevelser.
Hon var lugn och kall på ytan,
men med hänsyn till självmordsfrekven -

Onsdagen den 30 mars 1955 fm

Nr 12

sen i hennes släkt var det ingen som ansåg,
att man vågade ta risken av ett
avslag.

En annan ogift kvinna var 17 år, hon
hade inte haft några barn förut. Hon
tillhörde med andra ord den grupp,
som man väl syftar på då man sagt att
det skulle vara lättvindigt att medge
abort. Hon hade en far som var periodsupare,
hon hade många syskon och
familjen var misshandlad av fadern på
allt sätt. Modern flyttade hemifrån just
vid tidpunkten i fråga och själv hade
hon gjort självmordsförsök. Jag är övertygad
om att ingen här kunde sitta i
nämnden och säga, att denna kvinna
bör icke får laglig abort. Indikationen
förutsedd svaghet var alltså här inte
ett lättvindigt talesätt.

När det gäller de gifta kvinnor som
får abort på denna väg menar reservanterna,
att så fort det verkar en smula
obehagligt och besvärligt inom familjerna,
så söker dessa kvinnor abort och
får det. Jag skall ge ett par exempel
från denna grupp.

En 34-årig gift kvinna med sju barn
var trött och grubblande. Hon gråter
och får ingen sömn. Familjen bor i
två rum och kök men har ingen socialhjälp
utan man drar sig fram med yttersta
ansträngning. Det finns ingen
moralisk anmärkning mot familjen. Det
är bara det att denna kvinna vid sina
34 år har en sådan börda, att det är
nästan omöjligt att tänka att hon skall
kunna orka med ett barn till.

En annan kvinna, som var gift och
hade fjorton barn, hade också trång
bostad och var över huvud taget så
nedtryckt, att det inte var gott att veta,
hur det skulle gå med henne om hon
fick sitt femtonde barn. Det kan hända
att respekten för livet i detta fall är lika
uttalad, om det beviljas abort, ty man
får ju tänka inte bara på det nya barnets
utan också på moderns liv och på
de många barn som redan är beroende
av modern.

Jag har med dessa exempel velat visa,

4 — Andra hammarens protokoll 1955. N

Abortindikationerna m. m.

att det är allvarliga överväganden som
göres när man tar ståndpunkt till frågan
om en abort. De som söker abort
företer vanligen en lång lista med besvär,
och det är inte alls riktigt att det
är på förhand givet att abort kommer
att beviljas, bara en läkare har skrivit
ut ett intyg. Det är inte heller riktigt
vad som i reservationen säges om att
många kvinnor nu torde »söka och erhålla
abort i en första avvärjande impuls
inför en ovälkommen graviditet».

Det har visat sig att rådgivningsbyråerna
genom att ge råd och lämna
hjälp av olika slag, kanske framför allt
ekonomisk hjälp, har kunnat få många
kvinnor att avstå från att söka abort.
Dessa möjligheter skulle minskas, därest
kvinnornas förtroende för rådgivningsbyråerna
bleve mindre, och så
skulle bli fallet om eu skärpt lagstiftning
skulle göra det svårare att få abort
på indikationen »förutsedd svaghet».
Därigenom fick inte rådgivningsbyråerna
samma möjlighet att följa abortklientelet,
och vi skulle avskära oss
från möjligheten att minska totala antalet
aborter. Vi vill behålla den nuvarande
lagstiftningen och via den få tillfälle
att ge de hjälpsökande mycket generösare
ekonomiska handtag än nu.
Vi har därför i utskottsutlåtandet mycket
bestämt understrukit, att kvinnor
som söker abort bör kunna lämnas så
mycket stöd som möjligt. Ibland händer
det att hjälpen inte behöver vara så
stor, bara kvinnan får den i rätta ögonblicket,
så att hon kommer över det
värsta och kan tänka sig att föda sitt
barn.

Man vinner mer genom ökade hjälpmöjligheter
än genom en ändrad lagstiftning.
Även med hänsyn till nativiteten
blir vinsten större för samhället,
om man satsar mer pengar. Det är
därför som vi inom utskottet framför
allt inriktat oss på att kräva större
möjligheter att lämna hjälp. Enligt vår
mening är detta den enda riktiga vägen.
Vi tror däremot inte att någon
r 19

Nr 12

Onsdagen den 30 mars 1955 fm

Abortindikationerna m. m.

enda abort kan förhindras genom att
man ändrar på en lagparagraf.

Frågan om en decentralisering av
prövningsförfarandet, som fru Ewerlöf
här tog upp, har vi inom utskottet inte
tagit ställning till, eftersom det av statsverkspropositionen
framgår att den saken
inte kan hli aktuell förrän det skett
en fullständig utbyggnad av organisationen
med rådgivningsbyråer. Jag är
emellertid liksom fru Ewerlöf tveksam
om huruvida det är riktigt med en decentralisering.
De som föreslagit denna
väg har gjort det, därför att de ansett
det nödvändigt att komma de
hjälpsökande närmare än vad som är
möjligt, därest ärendena handlägges
inom medicinalstyrelsen. Även om den
läkare, som skriver intyget, alltid måste
ha träffat vederbörande, så blir det i
medicinalstyrelsen bara fråga om en
bedömning på avstånd. Man var i utredningen
medveten om att man vid
en centraliserad bedömning hade svårigheter
att alltid göra det bästa. Det
är inte någon nedvärdering av det ställningstagande
som utredningen gjort,
om man ur andra synpunkter finner det
fördelaktigt, att prövningsförfarandet
fortfarande får ligga hos en nämnd som
inte står den abortsökande alltför nära.

Inom utskottet har vi emellertid, som
sagt, inte tagit ståndpunkt till denna
fråga, eftersom det av statsverkspropositionen
framgår, att man inte har absolut
bestämt sig för hur man skall
förfara.

Till slut vill jag säga några ord om
en annan sida av saken. När det talas
om aborter och om nödvändigheten av
att få kvinnorna att avstå från sådana,
gör man alltid det hela till en kvinnofråga.
Men bakom varje abortsökande
kvinna finns det ju en man, som säkerligen
i många fall är den pådrivande
kraften men som aldrig behöver stå till
svars. Om man anser att det behövs en
bättre etik, borde man väl först försöka
få denna grupp att kiinna större ansvar.
Men den kommer alltid bort ur bilden.

Dessa män nås inte av aldrig så etiska
utläggningar, vare sig från reservanternas
sida eller av dem som eventuellt
skulle omarbeta lagstiftningen.

Om man ser praktiskt, med förnuft
och känsla på abortproblemet, kan man
inte finna en säkrare väg att komma
till rätta därmed än att kraftigare än
hittills ge kvinnorna det stöd, som dock
ofta har visat sig ha effekt. Detta är
grundmotivet till att utskottet avstyrkt
motionerna.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

I detta yttrande, varunder herr talmannen
återtog ledningen av förhandlingarna,
instämde fröken Olsson (s),
fru Lindskog (s), fru Johansson i
Skövde (s), fru Torbrink (s) och fru
Wall in (s).

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp) kort
genmäle:

Herr talman! I anslutning till det
sista fru Eriksson i Stockholm yttrade
beträffande männens ansvarighet ber
jag att utan vidare få uttala mitt gillande
och instämmande. Här finns ett ansvarsmoment,
som om man förbiser det
gör det hart när omöjligt att komma till
rätta med problemet.

Det är naturligtvis för lekmän oerhört
vanskligt att diskutera huruvida
det förekommer legala aborter, som
icke borde ha förekommit, men jag har
mycket svårt att komma ifrån att det
faktiskt kan förhålla sig så. Jag styrker
detta mitt antagande med yttranden av
sakkunniga personer. Enligt ett utdrag
ur Svensk läkartidning, som jag har här
i min hand, intogs t. ex. på kvinnokliniken
i Uppsala från november månad ett
år till i maj följande år 83 kvinnor för
abortoperation. De hade alltså fått
kungl. medicinalstyrelsens tillstånd att
avbryta sitt havandeskap. De hade genomvandrat
alla samhällets instanser och
var inlagda för abort. Klinikens läkare
sökte komma underfund med de djupare

Onsdagen den 30 mars 1955 fm

Nr 12

liggande orsakerna härtill. Han anskaffade
alla aborthandlingar och sökte
samtala med patienterna om deras livssituation.
Efter ingående, vänliga samtal
öga mot öga lyckades han få icke
mindre än 30 kvinnor att avstå från
abort. Märk att ingen av dessa kvinnor
nekades operation, att ingen utskrevs
oopererad mot sin vilja, utan att det
lades helt och hållet i deras egna händer
att bestämma, om de ville fullfölja
vad de fått löfte till eller inte. Jag skall
inte diskutera här, på vilken indikation
de var inlagda. Det är i detta sammanhang
en ganska ovidkommande sak.
Faktum kvarstår emellertid, att trots
att de genomvandrat alla instanser avstod
30 kvinnor, när de tagit del av
vissa synpunkter, som de inte förut
uppmärksammat.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s) kort
genmäle:

Herr talman! Detta styrker utskottets
uppfattning, att man genom ytterligare
rådgivning kan göra en hel del.
När det som herr Gustafsson i Borås
här sagt — vilket tydligen stått i läkartidningen,
ehuru jag inte har sett det
— framfördes i utskottet, fann man det
vara förvånansvärt höga siffror som
nämndes. Att så många beviljade aborter
icke gick till operation och det på
ett enda sjukhus under så kort tid hade
man ingen uppgift om i nämnden. Vi
undersökte inte saken närmare, men
siffrorna väckte i alla fall förvåning i
utskottet. Jag vet emellertid inte, hur
noga de är kontrollerade.

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Vad fru Eriksson nu
säger är inte riktigt. Felet låg inte i
statistiken som siffra utan i att man
ville göra gällande, att 83 kvinnor kommit
in för abortoperation på socialmedicinska
indikationer. Det var fråga om
den saken och inte om antalet; det ber
jag att få tillriittalägga.

Abortindikationerna m. nt.

Herr NORRBY (fp):

Herr talman! Jag ber att få betyga
min respekt för de synpunkter, som fru
Eriksson i Stockholm här framfört, synpunkter
som jag i de flesta avseenden
delar, inte minst när hon antyder männens
ansvar i detta sammanhang.

Att det hela är en allvarlig fråga kan
ingen komma ifrån. Det gäller livet, och
livet är ju det högsta i tillvaron och
dessutom det mest levande kapital, som
man nationalekonomiskt har att räkna
med. Låt oss se ut över världen och
konstatera, att i de underutvecklade
länder som Sverige hjälper växer antalet
människor, därför att nativiteten är
så hög, medan den däremot i vad man
kanske med rätta kallar de överutvecklade
länderna är nästan skrämmande
låg. Det är ett perspektiv att ta med i
beräkningen. Man kan fråga sig, om vi
har råd att vara med om att ett par
tiotusental aborter förekommer per år
i vårt land. Man kan också fråga sig,
om det är sant, som man säger, att vi
lever i barnets århundrande, när det
inte är flera som för deras talan, som
inte fick födas.

Vad den kristna synpunkten beträffar
— den måste naturligtvis framföras
i detta sammanhang, även om den inte
står oemotsagt — finns det i Gamla testamentet
ett ord att hämta om att människorna
uppmanas att uppfylla jorden.
I Nya testamentet kan man kanske i tre
korta ord av en mycket välkänd talare
koncentrera vad den kristna synpunkten
här vill säga. De tre orden är »låten
barnen komma». När barnen har kommit
får vi, som fru Eriksson här har
understrukit, ordna den sociala hjälpen
så, att de kommer att känna sig
välkomna.

Det är egentligen bara en sak, som
jag särskilt skulle vilja framhålla. Det
är kanske en ny tanke i debatten. .lag
menar, att man vid en eventuell översyn
av den socialmedicinska abortindikationen
bör ägna ett stort intresse åt
frågan om inte till äventyrs de kvinnor,

Nr 12

Onsdagen den 30 mars 1955 fm

Abortindikationerna m. m.

som får abort, reagerar på ett sätt, som
det är mycket värdefullt att lära känna.
Man kan ifrågasätta, huruvida inte de,
som beviljats abort och som har genomfört
den, på ett eller annat sätt tar skada
av vad som skett. Att den skadan
kan vara psykosomatisk, att både ånger
och ångest har gripit kvinnor som underkastat
sig abort är inte bara en förmodan
utan tyvärr ett ofrånkomligt
faktum, som gör att man skulle kunna
tala till och med om en oförutsedd svaghet,
som drabbar en kvinna som genomgått
abort.

Om det för femtio, sextio år sedan
hade varit lika vanligt som nu med
abort på socialmedicinska indikationer,
kan det hända att ett par tre stycken
här i kammaren — medelåldern är ju
ca 50 år — inte blivit födda. Jag har
själv fem äldre syskon. Jag vet att mina
föräldrar hade den inställningen, att
varje barn var välkommet, och det ordnade
sig till och med för det sjätte.
Det kan också tänkas att tjänstekvinnans
son August Strindberg inte hade
blivit född, om man hade tillämpat så
generösa indikationer som nu. Schuberts
ofullbordade symfoni kanske inte
hade blivit påbörjad. Det kan till och
med tänkas att barnet i krubban, för
vilket plats icke fanns i härbärget, icke
hade blivit fött. Det anser jag hade varit
en stor förlust.

Jag har velat framföra dessa synpunkter
och peka på de internationella
förhållandena med den växande nativiteten
i de underutvecklade länderna
jämfört med motsvarande förhållande
här hemma, för att perspektivet skall
djupna i våra egna samveten. Genom
de reflexioner jag har tillåtit mig att
framföra har jag också velat bidraga
till att ytterligare motivera, herr talman,
att jag yrkar bifall till den utskottets
utlåtande bifogade reservationen.

Herr RIMMERFORS (fp):

Herr talman! Frågan torde snart vara
tillräckligt belyst för denna gång. Jag

ber vara att få anknyta till en enda
synpunkt bland dem som antydningsvis
har framkommit i detta sammanhang.

Det är ju den socialmedicinska indikationen,
som debatten väsentligen har
kommit att röra sig om. Debatten härom
har på ett sätt skymt bort det krav
vi har ställt på en allmän översyn av
de olika indikationerna. Men just den
punkten har särskilt påkallat uppmärksamhet
därför att den är den svagaste.
Man behöver inte ifrågasätta uppriktigheten
och ärligheten och de goda motiven
hos dem, som en gång skrev dessa
bestämmelser. Man kan ändå konstatera
nu efter de gångna åren, att formuleringen
inbjuder till misstag och
tydligen har åstadkommit en del ohägn.
Jag skulle fördenskull ivrigt önska, att
vi hade kunnat få en kamrarnas rekommendation
till en översyn. Därmed kan
ju allt vara vunnet men inget förlorat.
Vi kan inte skada några legitima mänskliga
och sociala intressen genom en
grundlig penetrering på ett område,
som är så ytterligt allvarligt som detta.

Fru Eriksson i Stockholm och utskottsmajoriteten
har naturligtvis rätt
i att rådgivningsbyråerna och den sociala
hjälpen är en viktig sak. Det finns
heller ingen på vårt håll som bestrider
detta. Tvärtom har vi i alla sammanhang
betonat vikten av saklig rådgivning
på ett så tidigt stadium som möjligt
och av att samhället åtar sig att
lämna den hjälp som behövs för att
blivande mödrar, som är pressade i eu
svår nödsituation, verkligen skall orka
bära fram sina barn.

Men denna inställning utesluter inte
den principfråga som det här gäller.
Det är fråga om en lagtext — därtill
tillkommen utan de verkligt grundliga
överväganden och de remissförfrågningar
som borde ha förekommit —- genom
vilken medicinalstyrelsen tvingas
medge abortingripanden som kan komma
i strid med läkarnas samvete och
med västerländsk människouppfattning.

Onsdagen den 30 mars 1955 fm

Nr 12

Ännu farligare synes det mig vara —
det var närmast detta jag skulle vilja
understryka •— att de abortsökande liksom
inbjuds att gå en väg som synes
dem legitim, därför att den är laglig.
Kanske utan att själva orka tillämpa
etiska bedömningsgrunder, som annars
skulle ha fungerat, litar de nu på att
samhället har tänkt för dem och att
de därför inte behöver kämpa mer.
Man kan ju mycket väl förstå detta i
deras situation. Det visar sig nämligen
att det i icke ringa omfattning förekommer,
att de som sökt och fått abort
efteråt kommer i svåra psykiska trångmål,
i svår samvetsnöd och att många
skulle önska att aborten vore ogjord.

Herr Gustafsson i Borås antydde i en
av sina repliker en undersökning, som
gjorts av en Uppsala-läkare. Denna undersökning
har refererats i Svensk läkartidning.
Jag vill anknyta till denna
undersökning och erinra om att denne
läkare efter personliga samtal och annan
hjälp fått ett trettiotal kvinnor att
avstå från abort. Två—tre år därefter
skedde en efterundersökning av just
detta klientel. Då framkom åtskilliga
saker som jag tror är anmärkningsvärda
i detta sammanhang. Det kanske först
skall sägas, att två av barnen avled i
samband med förlossningen. Ett av barnen
har senare avlidit. Tre av småttingarna
adopterades bort omedelbart
efter det de kom till världen. De återstående
tjugosex kvinnorna hade ännu
tre år därefter själva hand om sina
barn, som alla var friska och välutvecklade.
Det bästa av allt är, att dessa
mödrar har givit uttryck åt sin stora
tacksamhet till den läkare, som tog sig
tid att tala ut med dem ordentligt innan
det av medicinalstyrelsen medgivna
ingripandet skulle ske.

Hur har då dessa kvinnor i övrigt
reagerat? I ett par fall — siigcr utredningen
— kvarstår hos kvinnorna en
viss aggressivitet. På ett sätt hade de
kanske gärna önskat alt barnet inte
hade fölts. I alla de andra fallen har

Abortindikationerna m. m.

man emellertid uttryckt sin synnerliga
tacksamhet och glädje över att man
inte behövt fullfölja den av medicinalstyrelsen
medgivna aborten.

Till sist vill jag säga, att när det nu
skett en sådan förskjutning i bedömningen
— vilket även fru Eriksson i
Stockholm antydde — och när det ligger
så diffust och osäkert till, så tycker
jag att det vore motiverat att titta
på formuleringarna en gång till, så att
vi inte på läkarkåren och medicinalstyrelsen
lastar över ett ansvar, som vi
egentligen borde ta i den lagstiftande
församlingen. En av de läkare som tillhörde
abortutredningen konstaterar, att
varje abort är ett samhällets nederlag.
I många fall är den ofrånkomlig •— det
är vi överens om — på de indikationer
som här tidigare angivits, medicinska,
humanitära och eugeniska. Därifrån är
steget emellertid långt till den åskådningen,
att allt vore väl bara de illegala
aborterna kunde balanseras över till
den legala sektorn. Jag tror att vi här
behöver en både moralisk och social
förnyelse, som gör det möjligt och naturligt
för Sveriges kvinnor att föda
sina barn och för männen att ta sin del
av föräldraansvaret samt för samhället
att bära de bördor som den enskilde
inte orkar med.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen.

Herr SKOGLUND i Umeå (s):

Herr talman! Fru Eriksson i Stockholm
har framfört de synpunkter, som
utskottet vid sin behandling lagt på
denna fråga. Därför inskränker jag mig
till ett par konstateranden.

Utskottet är ju enigt om att abort
skall kunna erhållas på medicinska, humanitära
och eugeniska indikationer,
liksom det även rått en rätt omfattande
enighet om en mcdicinsk-social indikation.
Utskottet säger också, att om man
söker upprätthålla alltför snäva indikationer
förhindrar man folk att nå fram

Nr 12

Onsdagen den 30 mars 1955 fm

Abortindikationerna m. m.

till de rådgivande centraler som finns,
där problemen möjligen kan läggas till
rätta. Får man nämligen möjlighet att
nå kontakt med dessa människor, då
får man kanske också möjlighet att lösa
deras problem och svårigheter på ett
annat sätt än genom abort. Då är det
emellertid — som fru Eriksson också
underströk och som utskottet med
skärpa betonat — nödvändigt att det
från samhällets sida ställs resurser till
förfogande. Detta sker ju i år genom
ett förslag som ligger på riksdagens
bord, där man avser att bygga ut den
rådgivande verksamheten. Det är i hög
grad nödvändigt att detta kan ske i den
allra vidaste omfattning. Genom en sådan
utbyggnad åstadkommer man säkerligen
en ändring till det bättre, och
man kan — något som alla eftersträvar
— också vinna en minskning i antalet
aborter över huvud taget.

Går man nu den motsatta vägen och
begränsar möjligheterna att få abort löper
man lätt den risken, att den abortsökande
går till en illegal abortör. Man
driver henne till kvacksalvare, och detta
vore väl ändå att bota ont med värre.
När man nu har att räkna med ökade
insatser från samhällets sida i upplysningssyfte
är det ju inte nödvändigt —
menar utskottet — att man i samma situation
gör en begränsning av de indikationer
som finns. Man bör vänta och
se vad man kan få ut genom den vidgade
rådgivningsverksamhet, som samhället
här är berett att gå in för. Utskottet
förutsätter att denna verksamhet
kommer att få den vidaste omfattning.

Utskottet har därför menat, att det
i nuläget icke finns några bärande skäl
för ett bifall till'' de motioner som framförts
eller ett bifall till den reservation
som föreligger, utan att det i nuläget
är angeläget att behålla bestämmelserna
sådana de är ocli se vad man kan få
ut av samhällets ökade ansträngningar
på området. Det är bland annat detta,
herr talman, som legat till grund för
utskottets ståndpunktstagande och ut -

skottets hemställan, till vilken jag ber
att få yrka bifall.

Herr LARSSON i Stockholm (fp):

Herr talman! Jag skall fatta mig ytterst
kort, men jag vill understryka
några synpunkter i detta utskottsutlåtande.

Till stora delar kan jag instämma i
herr Gustafssons i Borås resonemang
angående aborterna, men vi är ju överens
om att aborterna är en nödlösning,
som utskottet också framhållit i sin
skrivning. Det är klart att vi genom att
begränsa abortindikationerna kan få
fram ett mindre antal registrerade, legala
aborter, men därmed bär man inte
på något sätt löst problemet. Det finns
kvar, tv ingrepp av denna art har av
gammalt brukat verkställas av kvacksalvare.
Meningen med dessa abortindikationer
är att ge de abortsökande kvinnorna
möjlighet till legitima aborter i
de fall samhället anser det vara nödvändigt.
Sedan kan man naturligtvis
diskutera hur snäva dessa abortindikationer
skall hållas. Det är som tidigare
sagts främst den social-medicinska indikationen,
som diskussionen här kommit
att röra sig om.

Man måste väl ändå säga att så länge
samhället — som herr Skoglund i Umeå
nyss underströk — har någorlunda vida
möjligheter att nå dessa kvinnor, har
vi också möjlighet att påverka dem till
att avstå från abort. Det bär av skilda
talare betygats att så skett. Vi anser det
vara en synnerligen värdefull tillgång
för samhället att ha möjlighet att komma
i kontakt med dessa abortsökande
kvinnor. Gör man indikationerna alltför
snäva minskas därmed också antalet
kvinnor som kan antas besvära myndigheterna,
ocli därigenom överför man
kanhända till den illegala abortverksamheten
kvinnor, som annars skulle
ha låtit sig påverkas av myndigheter
och rådgivningsbyråer att avstå från
abort.

Den rådgivande verksamhet som ut -

Nr 12

Onsdagen den 30 mars 1955 fm

skottet här talar om är relativt ny. Den
har inte hunnit verka ännu, och utskottet
menar därför att vi bör se tiden an.
Vi bör se vad dessa rådgivningsbyråer
kan göra för att påverka de abortsökande
kvinnorna. Det är ur dessa synpunkter
jag vill ansluta mig till vad
som anförts i utskottets utlåtande och
yrka bifall till dess hemställan.

Fru NILSSON (k):

Herr talman! Jag skall inte syssla
med de medicinska och andra indikationer,
som inte berörs i motionerna,
utan hålla mig till frågan om de kvinnor
som söker abort på social-medicinska
indikationer.

Vad är det då som oftast ligger bakom
dessa abortansökningar? Många
gånger en stor barnskara, där kvinnan
inte anser sig orka med ytterligare ett
barn. Det är i detta sammanhang inte
bara fråga om krafter, utan det är i
lika stor utsträckning den ekonomiska
frågan som ligger bakom. Det hänvisas
nu till den hjälp blivande mödrar får,
alltså till moderskapsförsäkringen. Även
om jag anser denna försäkring vara ett
stort steg framåt, tror jag inte att försäkringen
är av sådan storlek att den
kan lösa de ekonomiska frågorna för
dem som har dålig ekonomi. Man hänvisar
också till barnbidragen. .Tåg tycker
att också barnbidragen är bra, och
jag tror att dessa 72:50 i kvartalet något
lindrar de ekonomiska bekymmer
barnfamiljerna har. Dessa bidrag ger
emellertid enligt min mening inte tillräcklig
lindring för att i förekommande
fall hindra en önskan om abort. Jag
anser därför att samhället bör ingripa
och ge större hjälp, om kvinnorna inte
skall behöva känna bekymmer inför
framtiden, inför ett nytt barns födelse.

Trångboddhet som redan gjort att
nerverna är på bristningsgränsen, är
också en sak som ofta ligger bakom en
abortansökan, för att inte nämna alla
dem som saknar bostad fastän de kan -

Abortindikationerna m. m.

ske har både ett och två barn tidigare.
Det är då inte underligt att ännu ett
barn inte kan hälsas välkommet, utan
att modern söker hjälp.

Ogifta mödrar, som inte ser någon
utväg med sina bekymmer, är en annan
kategori som söker abort, och ingen
vill väl förneka deras bekymmersamma
läge.

Nej, intill dess samhället kan ge blivande
mödrar den trygghet, som en
blivande moder med ansvar att fostra
kommande släkte behöver, anser jag att
abort på social-medicinska indikationer
bör finnas. Att lagen ej går för långt på
något sätt utan är mycket restriktiv
när det gäller att medge legala aborter,
framgår ju av antalet fall där abort
nekats liksom också av det beräknade
antalet illegala aborter. Det är oftast
kvinnor som med risk för sina liv går
till dessa kvacksalvare. Med tanke på
att de flesta vet vilken risk de löper,
tror jag att dessa kvinnor är i en förtvivlad
situation. En åtstramning i detta
avseende skulle enligt min mening
vara ödesdiger och ett steg i fel riktning.
När samhället har ordnat det så,
att det finns bostäder, barnkrubbor,
barndaghem, ja, när de ekonomiska bidragen
blir sådana, att blivande mödrar
känner trygghet för sina barn och
inför framtiden, då är tiden inne att
ingripa.

Med dessa ord, herr talman, ansluter
jag mig till yrkandet om bifall till utskottets
förslag.

Fru BOMAN (h):

Herr talman! Jag hade inte väntat,
att den föregående ärade talarinnan
över huvud taget skulle diskutera någon
av indikationerna för abort, tv som
regel, när man från det hållet går upp
i den här talarstolen, talar man på givna
instruktioner ifrån andra utgångspunkter
iin dem som vi sysslar med här
hemma, och i Ryssland diskuterar man
inte abortfrågan — den är klar där —

5(3

Nr 12

Onsdagen den 30 mars 1955 fm

Abortindikationerna m. m.

vare sig på den ena eller den andra indikationen.
Hela inställningen till sexualfrågan
över huvud taget och abortfrågan
ligger till på ett annat sätt. Men fru
Nilsson har tänkt själv på den här saken,
och det var hennes egna tankar
som kom fram i dag.

Jag har lyssnat uppmärksamt till debatten.
Det är inte först i dag som jag
har börjat syssla med dessa tankegångar.
Jag undrar om någon av oss
egentligen kan undkomma dem. Hela
frågan är ju ett av de allvarligaste problemen
som har trängt sig på oss under
de senare åren.

Jag har suttit här och tänkt tillbaka
på år 1946, då vi hade debatter kring
denna fråga. Jag har bara kunnat konstatera,
att alla de farhågor, som man
då uttalade inför den vidgade abortlagen,
till fullo har besannats. Man förutsåg
ett ökät antal legala aborter, och
man förutsåg de svårigheter som läkarna
skulle komma att hamna i; jag
minns att en läkare uttalade sig från
denna talarstol. De som uttalade dessa
farhågor har till alla delar fått rätt.

Och i dag har vi ett material att se
på. Fru Eriksson har tagit exempel från
sitt verksamhetsområde, och jag undrar
om det finns någon, som inte har
träffat kvinnor som har varit i nära
kontakt med den lag vi i dag resonerar
om.

Vi har jämfört våra egna upplevelser
och gjort våra reflexioner. Jag kommer
för min del till den slutsatsen, att
jag måste ställa denna fråga: Varför är
man så rädd för att ompröva just denna
lag? Det är väl knappast någon
gång, då vi är tillsammans här och diskuterar
olika frågor, som vi inte är färdiga
att rekommendera omprövningar
av lagbestämmelser i olika riktningar,
därför att det praktiska livet har sagt
oss att en omprövning kanske bör ske.
Och vi har inte funnit att det har inneburit
några vanskligheter. Vi rekommenderar
en utredning, som tar hand
om saken, och den gör en översyn av

lagen. Utredningen kommer kanske tillbaka
och säger att det inte var så mycket
att göra åt lagen —- kanske bara
några små justeringar — och att vi bör
bibehålla den. Då böjer vi oss för sakkunskapen,
som har gjort detta uttalande.
Men denna kompakta ängslan för
att ta itu med en omprövning just på
detta område, den förstår jag inte.

Någon talare har sagt här, att ingenting
kan hända till skada för någon
av dem som lagen berör genom att man
omprövar lagen. Med en sådan omprövning
har man inte förutsatt någonting
i fråga om den indikation, varom diskussionen
har stått här i dag.

Fru Eriksson sade att hon inte tror
att någon enda blir hjälpt med att man
ändrar en lagparagraf. Det är litet för
tidigt att uttala sig om det i dag, men
jag tror att hela frågan skulle vinna
på att man inte med detta kompakta
motstånd sade nej till varje pris, sade
att lagen inte får omprövas. Jag tror
att luften skulle lätta kring hela frågan,
om man på samma generösa sätt,
varpå man i utskottet har tagit upp frågan
till behandling från andra utgångspunkter,
också hade sagt: Låt oss pröva
lagen och se om vi, med de erfarenheter
vi har i dag, kan nå fram till ett
bättre resultat!

Det jag egentligen hade tänkt säga
här har herr Norrby redan berört. De
tre betydelsefullaste faktorerna i denna
frågas behandling är modern —• både
före och efter aborten — barnet med
sin rätt att leva och läkaren, vars plikt
är att rädda liv och som själv inte vill
döda.

Jag är förvånad över att utskottet,
när utskottet har tagit så rejält på hela
frågan, inte i sitt utlåtande har tagit
med den undersökning, som ändå finns
redovisad, av ett stort antal kvinnor
som redan har fått abort. Den undersökningen
säger oss en hel del om hur
det går för modern efter aborten.

Även om det är med de allra bästa
föresatser och den allra bästa välvilja

Onsdagen den 30 mars 1955 fm

Nr 12

som man har medgivit abort för en
kvinna, är hennes nödsituation inte alla
gånger avhjälpt med att hon har fått
abort, och denna ganska omfattande
efterundersökning vittnar just om att
en mängd kvinnor har nödsituationen
med sig hela återstoden av livet.

Jag har en kvinna i min bekantskapskrets,
som enligt denna indikation
var fullt berättigad till abort. Hon
hade redan fyra barn. Mannen var sjuk
och arbetslös, och själv var hon djupt
deprimerad. Hon gick till en läkare och
utvecklade sin dåvarande nödsituation.
Han tog sig god tid med henne, i sitt
samtal lät han henne förstå vad en
abort innebar, och det klarnade för
henne. Hon bar fram sitt femte barn.
Men detta lilla barn, som hon är så
oändligt glad över att ha, är en ständig
påminnelse för henne om vad hon höll
på att göra. Hon har sagt ett otal
gånger: »Tänk att jag höll på att döda
denna min lilla flicka.» Det var konkret
vad hon höll på att göra. Hade
hon fullföljt sin avsikt -— hon hade
säkert kunna tillvinna sig rätt till
abort — så hade hennes nödsituation
räckt livet ut.

Jag samtalade med en abortkurator,
som berättade för mig att hon gick med
mycket frisk aptit till sitt verk. En dag
sade den läkare hon var underställd:
»Skulle ni inte ändå vara med om en
abortdag på sjukhuset, så att ni finge
veta litet om vad det gäller?» Med samma
friskhet gick hon till den stora
abortdagen, där man utförde sju aborter
på en dag. Hon sade: »Vad jag upplevde
den dagen drev mig från verksamheten.
Jag hade inte nerver att stå
kvar.» Tyvärr, måste jag säga, ty den
kvinnan hade, om hon blivit kvar i sin
verksamhet, kanske bättre än någon
annan kunnat hjälpa dem som står rådvilla.
Man har inte löst kvinnans nödsituation
med att man har medgivit
abort på denna tänjbara indikation.

Herr Norrby har också talat om barnets
rätt att leva, och jag skall inte

Abortindikationerna m. m.

orda mycket om det. Vad vet vi om
dessa barn, vilkas liv man ändar på
ett tidigt stadium, vad de skulle ha blivit,
vad vårt land och andra länder
skulle ha fått ut av dem? Med vilken
rätt skall de inte få leva?

Så kommer jag till sist till läkaren,
som skall utföra detta arbete. Det är
hans ordination att rädda liv såvitt
möjligt, och jag är säker på att varje
läkare står fast vid denna sin ansvarsfulla
plikt. Men här säger svensk lag,
att han under vissa förhållanden skall
ända livet, och läkaren kommer i samvetskonflikt.

Jag har läst att man i de grundläggande
momenten för vår svenska socialpolitik
säger, att om man inom socialvården
vid utförande av visst slags
tjänst råkar i samvetsnöd, skall man ta
sin Mats ur skolan, lämna den tjänst
där man kommer i konflikt med sitt
eget samvete och syssla med andra
ting. Men om vi logiskt skulle dra slutsatserna
och tillämpa dem på detta område,
vart kommer vi då i hela denna
fråga? Den står kvar olöst. Här rör det
sig om människor, både födda och
ofödda, som vi inte har hjälpt och inte
kan hjälpa med den lag vi i dag diskuterar.
Detta leder mig fram till min
ståndpunkt och min absoluta övertygelse,
att det för alla parter hade varit
bättre i dagens läge att gå in för en
omprövning av lagen och se till vad vi
där kan göra och sedan återkomma till
frågan.

Med detta, herr talman, skall jag be
att få yrka bifall till reservationen.

Fru NILSSON (k) kort genmäle:

Herr talman! Jag skulle bara vilja
säga till fru Boman, att sådana dumheter
och klyschor som hon började sitt
anförande med tycker jag inte passar,
och de är uttryck för en oerhörd svaghet.
När man talar om en sådan här
fråga, som för kvinnorna går över alla
partigränser, skall man inte uttrycka
sig på det sättet.

Nr 12

Onsdagen den 30 mars 1955 fm

Abortindikationerna m. m.

Jag vill också tala om för fru Boman
att man i Sovjetunionen får abort på
medicinska indikationer, och vad beträffar
sociala indikationer så förefinns
inte det problemet eftersom Sovjets arbetare
har löst sina frågor om trygghet
också för barn och mödrar.

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Först vill jag uttrycka
min glädje över det sakliga och nyktra
sätt på vilket debatten förts i denna
nog så allvarliga fråga.

Vad som föranleder mig att begära
ordet var närmast ett yttrande av herr
Larsson i Stockholm, där han säger att
abort beviljas då samhället anser det
nödvändigt. Jag anser att det är litet
för kategoriskt att säga det. I det fall
som jag nämnde från Uppsala hade de
rådgivande instanserna med kungl. medicinalstyrelsen
i spetsen ansett att
dessa fall var nödvändiga. Läkaren utgick
inte utan vidare från detta, utan
han beslöt sig för att undersöka fallen
på närmare håll. Han gav sig till att
resonera rent mänskligt med dessa människor
och räddade på det sättet 26
människoliv.

Jag är alltid rädd för kategoriska
påståenden. Jag tror att samhället handlar
efter bästa förstånd och så som
man ser saken, men det är för skarpt
och hårt att säga: Abort beviljas endast
när man anser det vara absolut nödvändigt.
Det visade sig att dörren var
väl vid, och det är detta vi motionärer
är ängsliga för. Vi yrkar därför på en
saklig, objektiv och förutsättningslös
översyn av dessa indikationer med det
material som kan ställas till förfogande.

Jag träffade nyligen en läkare, gynekolog
och kirurg, och han sade till mig
att han starkt har övervägt att lämna
sitt yrke och övergå till någonting annat,
tv, som han säger: »Jag kan inte
i dag säga att mitt arbete står i livets

tjänst, det står i viss mån i dödens
tjänst.»

Herr HOPPE (s) :

Herr talman! Låt mig först få säga att
jag tycker att det finns anledning att
uttala ett varmt tack till utskottet för
den grundliga och objektiva redogörelse
för abortfrågan som givits i utskottsutlåtandet.

I sitt ställningstagande till motionen
har utskottet enligt min mening visat
att utskottet rätt väl har förstått vilka
synpunkter motionärerna gjort sig till
talesmän för. I sakfrågan står vi, synes
det mig, inte så långt från varandra.
Det är en bedömningsfråga det gäller,
och vi vill, tror jag, på sitt sätt alla
detsamma.

Jag tror alltså, herr talman, att vi är
fullt ense om att en abortlag är nödvändig,
nödvändig ur humanitär synpunkt.
Jag skulle gärna vilja säga att det demokratiska
sinnelag, som jag ville kalla
medmänsklighet, kräver en sådan
lag.

Vi är också, tror jag, allesammans
ense om att de illegala aborterna skall
bekämpas så långt som möjligt. När det
anses nödvändigt att ett havandeskap
avbryts måste detta kunna ordnas på
legal väg. Det innebär inte att alla risker
försvinner, men de minskas högst
väsentligt.

I anledning av den förda diskussionen
här i kammaren är jag angelägen
betona att vi alla också är ense om
att lagstiftningen i den här punkten
måste utformas så att varje kvinna, som
menar sig vara nödgad att avbryta havandeskapet,
skall kunna känna att hon
med trygghet och utan tvekan kan gå
till abortkuratorn och få råd och hjälp.

Skulle det vara så, som både fru
Eriksson i Stockholm och herr Skoglund
i Umeå förmenar, att en ändring
av lagstiftningen på den här punkten
skulle innebära att ett stort antal kvinnor
skulle få det svårare att hitta vägen

Onsdagen den 30 mars 1955 fm

Nr 12

till abortkuratorn, då skulle det vara
mycket svårt för mig att hålla fast vid
kravet på en ändring, men jag tror att
de felbedömer denna sak. Jag tror att
våra vise män kan utforma lagstiftningen
på denna punkt så, att den inte
skrämmer någon kvinna som är i nöd
bort från kuratorn.

Jag tror också, herr talman, att vi
alla är ense om att kuratorsverksamlieten
måste högst väsentligt utbyggas.
Den måste erhålla nya möjligheter —
inte minst ekonomiska — så att den
blir mera effektiv i sina abortförebyggande
strävanden.

Det råder alltså inte några olika meningar
på den här punkten, och personligen
har jag varit mycket glad över
deklarationerna från utskottsmajoritetens
sida, där man säger att man kräver
av samhället att det på ett annat
sätt än hittills skall engagera sig i
abortförebyggande åtgärder.

Det vitsordas från olika håll att
kuratorerna redan kan göra en del del
med de ekonomiska resurser som de
har till sitt förfogande, trots att dessa
är mycket otillräckliga. Jag är övertygad
om att deras strävanden skulle bli
på ett alldeles nytt sätt framgångsrika,
om medel av en helt annan storleksordning
än den nuvarande stode dem
till buds.

I det här sammanhanget, herr talman,
skulle jag gärna vilja erinra om att
abortutredningen berör en sak som
kanske ligger något vid sidan om de socialmedicinska
indikationerna. Nedslitna
och uttröttade kvinnor, kvinnor som
går och bär på någon svår somatisk
sjukdom, skulle — så långt har läkarvetenskapen
hunnit, menar man — enligt
abortutredningen kunna få föda
sina barn, bara det bleve möjligt att bereda
dessa kvinnor den mest avancerade
medicinska behandling som kan
ges och att företa alla önskvärda förbättringar
i deras miljöförhållanden.

På dessa olika punkter tror jag alt vi
iir ense. Men motionärerna ser ju för

Abortindikationerna m. m.

övrigt på ett och annat litet annorlunda
än utskottsmajoriteten. Vi motionärer
ser nog litet mindre ljust på läget
för närvarande.

Abortutredningen och utskottsmajoriteten
har den meningen, att vi i viss
mån har lyckats dämma upp de illegala
aborterna. Vi nödgas säga, att vi tyvärr
intet vet om detta och att det alltid
kommer att undandra sig vårt vetande.

Jag vill erinra om att Sveriges läkarförbund
för sin del deklarerar, att det
synes uppenbart att den vidgade abortlagstiftningen
icke mäktat åstadkomma
någon säkerställd minskning av den totala
abortvolymen eller ens av de illegala
aborterna.

Jag ber de ärade kammarledamöterna
att observera att vi motionärer inte har
begärt och inte heller har tänkt oss att
bestämmelser om abort på socialmedicinska
indikationer skulle försvinna ur
lagstiftningen. Vi kräver bara en översyn
av abortlagen. Vi anser det emellertid
nödvändigt med ej för snäva bestämmelser
för att få kvinnorna att
söka den kontakt med kuratorerna, av
vilken vi tror kan komma mycket gott.

Så är det en sak som vi för vår del
ser rätt allvarligt på, ocli det är att
den nya lagstiftningen faktiskt skapat
fram ett nytt abortklientel. Abortutredningen
säger om detta, att i diskussionen
kring abortfrågan har upprepade
gånger gjorts gällande, att möjligheten
att få legal abort kommit att medföra
att vissa kategorier kvinnor, som annars
aldrig ens skulle reflekterat på den
utvägen, försöker få havandeskapet avbrutet.
Det är sannolikt, säger utredningen,
att detta i viss utsträckning är
riktigt. Det betyder således, att tack
vare att det finns inskrivet i lagen att
man kan få abort, så känner somliga
det lockande — lockande är kanske ett
för starkt ord, men det leder somliga
kvinnor till att söka abort, något som
ingen finner vara önskvärt.

Till sist några korta ord, varför vi
håller fast vid vår ståndpunkt. För det

Nr 12

Onsdagen den 30 mars 1955 fm

Abortindikationerna m. m.

första är det ju så, att om det blir en
översyn som kan ge klara bestämmelser
utan att omöjliggöra för en människa,
som verkligen är i ett ohjälpligt
nödtillstånd att få abort, så skulle det
kanske innebära att ett icke ringa antal
kvinnor, som nu inte tycker sig orka
föda fram sina barn, skulle få hjälp
därtill. Vi hoppas att de skall kunna
få det.

Det är inte så länge sedan jag talade
med en kulturellt mycket högtstående
man, som är far till sex barn. Han berättade
att när sista barnet föddes var
hustrun mycket klen och svag och hade
en allvarlig sjukdom. Läkarna rådde
till att avbryta havandeskapet. Kvinnan,
den blivande modern, tog saken
i egen hand och sade: Jag skall föda
mitt barn! Och hon gjorde det. Jag har
ingen förklaring till det, men mannen
berättade, att aldrig hade en förlossning
gått så bra som när det gällde det barnet.
Dessutom — och det är ganska sällsamt
— blev detta barn på ett alldeles
särskilt sätt till mycken, mycken glädje
för mor och far. Motionärerna skulle
önska att en hel del kvinnor, som inte
får det nu, skulle få uppleva något av
en sådan modersglädje.

En sak till som jag tror bör nämnas
— någon har kanske snuddat vid det
här — är att det är inte ovanligt att
en kvinna som aborterar blir steril,
alltså inte kan få något barn, hur mycket
hon sedan i livet skulle längta efter
det. Och vidare: det förekommer inte
sällan — det var någon som nämnde
något om det nyss — att en kvinna, som
aborterar, aldrig kommer ifrån tanken
på barnet som hon inte fick föda. Resultatet
av detta är inte sällan neuroser,
ångest, oro och att hon blir en missanpassad
människa.

När vi, herr talman, framlagt vår motion
har denna åtgärd varit dikterad
först av vår vördnad för livet, för det
andra av medkänsla med människor i
nöd, som på ett eller annat sätt skall
hjälpas, och vidare av iver att få sam -

hället att lagstifta och handla så att
människor inte skall bli märkta för
livet, såsom de ibland faktiskt blir, utan
att kvinnorna skall få hjälp till att i
glädje och trygghet skapa nya liv.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Häruti instämde herr Gustafsson i
Bogla (s).

Herr LARSSON i Stockholm (fp):

Herr talman! Jag beklagar att jag
råkat uttrycka mig så att jag uppkallade
herr Gustafsson i Borås till replik,
när jag anförde den enligt hans mening
hårda kategoriska förklaringen,
att en abortsökande kvinna kan få
abort, om samhället anser att det är
nödvändigt.

Detta är väl inte så tokigt sagt, eftersom
utskottet starkt har tryckt på att
just rådgivningsbyråernas verksamhet
skall utvidgas. Frågan om samhället
anser det nödvändigt får avgöras efter
den bedömning som stått till buds nu
eller tidigare men icke efter vad som
kan komma att ske, om rådgivningsverksamheten
utbygges såsom utskottet
framhållit i sin skrivning. Jag ville
bara lämna denna lilla förklaring. Jag
menar inte att det skall vara ett så
benhårt kategoriskt ståndpunktstagande
från samhällets sida som herr Gustafsson
tycktes tro att jag avsåg, utan
att det skall finnas viss möjlighet till
modifikation efter samtal med vederbörande
abortsökande.

Fru JOHANSSON i Skövde (s):

Herr talman! Det har nu diskuterats
så länge i denna fråga att inte något
nytt kan komma fram, men jag vill
ändå säga ett par ord i anledning av
fru Bomans anförande.

Jag har själv suttit med i utskottet
och är med bland utskottsmajoriteten,
och jag reagerar när man i fru Bomans
anförande skymtar, att utskottsmajoriteten
inte skulle ha samma in -

Onsdagen den 30 mars 1955 fm

Nr 12

tresse som reservanterna att vidtaga
åtgärder, som skulle kunna nedbringa
antalet aborter. Utskottsmajoriteten är
säkerligen i lika hög grad som reservanterna
angelägen om att man skall
finna en ur alla synpunkter lycklig
lösning av detta svårbemästrade problem.
Jag skall inte orda mer om det,
men jag tror det är skadligt, om man
efter en sådan här debatt skulle få
den uppfattningen, att vi vore uppdelade
i olika intressegrupper. Vi har
säkerligen alla samma varma intresse
för åtgärder i syfte att nedbringa antalet
aborter.

Fru BOMAN (h):

Herr talman! Jag måste säga till fru
Johansson i Skövde, att hon måtte vara
överkänslig i dag. Jag har aldrig använt
ordet intresse såsom fru Johansson
använde det här. Jag bara uttalade
min förvåning över att man är rädd
för att ompröva lagen. Skall man först
låta kvinnorna löpa linan ut och sedan
sätta till alla åtgärder för att hjälpa
dem? Jag menar att det är bättre att
stämma i bäcken än i ån. Denna lag har
i alla fall visat sig ge anledning till
fler aborter. En omprövning av den
skulle sikta till att utreda, om vi kan
avvara denna indikation och därigenom
få färre aborter.

Jag har inte gjort någon bedömning
eller värdering av hur mycket intresse
för åtgärder i syfte att nedbringa antalet
aborter, som ligger bakom utskottets
yttrande. Från mina utgångspunkter
anser jag, att det hade varit
riktigare att låta ompröva lagen och
se vad en sådan omprövning skulle
leda till än att ha kvar lagen och därmed
aborterna och sedan hjälpa de
kvinnor som fått abort. Jag är inte
övertygad om att man hjälper kvinnorna
till fullo, om man sätter in lijälpåtgärder
först sedan abort är begången.
Då är livet taget, då har kvinnorna
upplevt den dagen, och det är kvinnornas
nödsituation vi står inför.

Abortindikationerna m. m.

Herr RUBBESTAD (bf):

Herr talman! Jag skall inte nämnvärt
förlänga debatten, men jag vill
ge till känna, att jag i denna viktiga
fråga anlägger samma synpunkter som
herr Rimmerfors och fru Boman, och
jag skall i anslutning till deras uttalande
be att få yrka bifall till reservationen.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Jag vill bara säga några
ord om ett exempel, som anförts här
och apostroferats av flera talare, nämligen
om den läkare i Uppsala, som
skulle ha fått 30 av 83 kvinnor, som
beviljats legal abort, att avstå från
abort. Jag sade tidigare att jag var inte
säker på att siffran var riktig. Jag har
nu sett den i en tidning, men där stod
det också, som herr Gustafsson i Borås
påpekade, att i dessa 30 fall var det
inte bara fråga om socialmedicinska
aborter. Men här diskuterar vi ju inte
de aborter, som hänför sig till andra
indikationer än förutsedd svaghet. Dessa
30 aborter skulle alltså till en del
ha beviljats, även om man inte hade
haft den socialmedicinska indikationen.
Bland dem måste ha funnits sådana,
som beviljats på eugeniska grunder,
av humanitära grunder, alltså efter
våldtäkt, eller på grund av någon
kroppslig sjukdom som medförde risk
vid förlossning. Det är alltså felaktigt
att ta detta exempel som ett bevis för
att just den socialmedicinska indikationen
blir för välvilligt tillämpad av
medicinalstyrelsen. Exemplet är en anmärkning
på tillämpningen och utformningen
av alla indikationerna, och
det är tydligen det herr Gustafsson
ville få fram.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner på
l:o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till den vid utlåtandet fogade
reservationen samt 3:o) bifall till
motionen 11:448 av fru Ewerlöf in. fl.;
och fann herr talmannen den först -

Nr 12

Onsdagen den 30 mars 1955 fm

Fortsatt giltighet av prisregleringslagen

nämnda propositionen med övervägande
ja besvarad. Herr Gustafsson i Borås
begärde likväl votering, i anledning
varav och sedan till kontraproposition
antagits propositionen om bifall till reservationen
följande voteringsproposition
efter given varsel upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
första lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 20, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för ja-propositionen.
Herr Gustafsson i Borås begärde
likväl rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 123 ja och 75 nej, varjämte
5 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 14

Fortsatt giltighet av prisregleringslagen

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 19, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om fortsatt giltighet av prisregleringslagen
den 30 juni 1947 (nr 303), dels
ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 11 februari 1955 dag -

tecknad proposition, nr 71, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
andra lagutskottet, hade Kungl. Maj:t,
under åberopande av propositionen bilagda
i statsrådet och lagrådet förda
protokoll, föreslagit riksdagen att antaga
följande förslag till

Lag om fortsatt giltighet av prisregleringslagen
den 30 juni 1947 (nr 303).

Härigenom förordnas, att prisregleringslagen
den 30 juni 1947, vilken jämlikt
lag den 7 maj 1954 (nr 194) gäller
till och med den 30 juni 1955, skall äga
fortsatt giltighet till och med den 30
juni 1956.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat fyra i anledning av
propositionen väckta motioner.

Utskottet hemställde

A) att riksdagen måtte bifalla förevarande
proposition;

B) att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 402 av herr Svärd och II: 499,
av herr Cassel i vad de avsåge förslag
till lag angående ändrad lydelse av
1 § prisregleringslagen den 30 juni
1947; samt

C) att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 402 och II: 499, i vad däri yrkats
att riksdagen måtte besluta att
återkalla sitt samtycke till förordnandet
av år 1947 om tillämpning av prisregleringslagens
huvudbestämmelser,
ii vensom motionerna I: 407 av herr Ohlon
m. fl. och 11:504 av herr Ohlin
m. fl.

Reservationer hade avgivits

1) av herr Magnusson och fröken
Wetterström, vilka ansett att utskottet
bort hemställa,

A) att riksdagen måtte bifalla förevarande
proposition;

B) att riksdagen måtte besluta att för
sin del antaga följande

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 1 § prisregleringslagen den 30 juni 1947 (nr 303).

Nr 12

Onsdagen den 30 mars 1955 fm

Fortsatt giltighet av prisregleringslagen

Härigenom förordnas, att 1 § prisregleringslagen den 30 juni 1947 (nr 303)
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

1 §•

Vid krig---till efterrättelse.

Prövas under---där avses.

Giltighetstiden för dylikt förordnande
må vara högst ett dr.

G) att riksdagen, med bifall till motionerna
1:402 och 11:499, så vitt nu
är i fråga, samt till motionerna 1:407
och 11:504, måtte besluta att från och
med den 1 juli 1955 återkalla sitt samtycke
till förordnandet av år 1947 om
tillämpning av prisregleringslagens huvudbestämmelser.

2) av herr Anders E. Johansson, fru
Hamrin-Thorell, fru Sjöstrand och herr
Rimmerfors, vilka ansett att utskottet
under C bort hemställa,

att riksdagen, med bifall till motionerna
I: 402 och II: 499, så vitt nu vore
i fråga, samt till motionerna I: 407 och
II: 504, måtte besluta att från och med
den 1 juli 1955 återkalla sitt samtycke
till förordnandet av år 1947 om tilllämpning
av prisregleringslagens huvudbestämmelser.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Fröken WETTERSTRÖM (h):

Herr talman! När vi förra året hade
frågan om prisregleringslagen uppe till
debatt, framhöll herr Cassel att det
inte kunde vara lagligt att en fullmaktslag
som denna tillämpas år efter år,
utan att sådana förhållanden är för
handen, som lagen föreskriver i sin
första paragraf, alltså att det skall råda
krig, krigsfara eller av krig föranledda
utomordentliga förhållanden. Vad herr
Cassel då yttrade, väckte icke någon
gensaga.

När motionärerna i år bär sökt be -

Denna lag skall träda i kraft den 1
juli 1955.

visa att det vore olagligt av riksdagen
att lämna sitt medgivande till fortsatt
förordnande om tillämpning av priskontrollagens
huvudbestämmelser, så
borde detta, tycker jag, ha föranlett
ett uttalande från utskottsmajoritetens
sida, där utskottet sökt motbevisa motionärer
och reservanter och gjort gällande
ettdera att dagens situation är
sådan att förordnande enligt första paragrafen
kan lämnas eller också att lagen
inte skall tolkas efter sin lydelse.
Något tredje alternativ förefaller mig
inte finnas. Detta underlåter emellertid
utskottet att göra. Såvitt jag kan
utläsa ur utskottsutlåtandet finns i detsamma
inte ens ett påstående om att
förlängt bemyndigande skulle vara förenligt
med lagens innehåll. I stället för
att diskutera denna grundväsentliga
punkt ger sig utskottsmajoriteten in på
att tala om hur en fortsatt priskontroll
bör utövas, för övrigt alldeles i enlighet
med vad priskontrollnämnden förordat,
och slutar med att det inte kan
vara tillfredsställande att nu upphöra
med all prisövervakning och prisreglering.

Men, herr talman, det är ju inte det,
som det här är fråga om. Även den
som nu har den uppfattningen att lagen
behöver tillämpas måste väl ändå
fråga sig, om en priskontroll bör fortsätta
som inte har stöd i lagen. Vad
är det egentligen för mening med att
i lagtexten noggrant beskriva de situationer
i vilka man skall få använda
en fullmaktslag, om man sedan, när

Onsdagen den 30 mars 1955 fm

64 Nr 12

Fortsatt giltighet av prisregleringslagen

det verkligen kommer till kritan, anser
sig oförhindrad att använda lagen även
i situationer, som inte alls är desamma
som de i lagen föreskrivna?

De som dikterat utskottsmajoritetens
utlåtande, måste väl göra klart för sig
att händelser ännu en gång kan inträffa,
då det ur hela folkets synpunkt
är angeläget att enighet uppnås om att
lämna Konungen vidsträckta fullmakter,
och att den enigheten måste vara
beroende av att oppositionen kan lita
på att fullmakterna icke kommer att
begagnas annat än just i den situation,
för vilken de är givna. Förstör man det
förtroendet genom att tumma på spelreglerna,
så har man åstadkommit obotlig
skada.

Det är otillfredsställande att riksdagen
ända sedan 1947, utan att ingå
i prövning, slentrianmässigt har förlängt
sitt bemyndigande att tillämpa
priskontrollagen. För att detta ej skall
upprepas, har motionärerna hemställt
om ändring av 1 § så till vida som de
vill att ett förordnande av detta slag
bara skall gälla ett år från det att det
gives. En sådan anordning skulle medföra
att riksdagen tvingades att med
intervaller på högst ett år verkligen
pröva, om situationen är sådan som
man tänkt sig vid lagens tillkomst eller
inte. En sådan ständig vaksamhet från
riksdagens sida vore enligt min mening
i högsta grad önskvärd och även förenlig
med rättssäkerhetens intresse.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till den av herr
Magnusson och mig avgivna reservationen.

Herr RIMMERFORS (fp):

Herr talman! Det finns vid utskottsutlåtandet
fogat en reservation av herr
Anders E. Johansson m. fl. Motiveringen
för reservanternas ståndpunktstagande
kan kort och gott uttryckas så,
att vi anser, att prisregleringslagen fyllt
sin uppgift och att tiden nu är inne för

en avveckling. Vi erkänner därmed att
lagen verkligen fyllt en uppgift under
den situation som angavs då den tillkom.
Den skulle, som redan antytts
här, tillämpas i krig eller krigsfara eller
eljest under utomordentliga av krig
föranledda förhållanden, inte minst
med hänsyn till varuknappheten. När
dessa omständigheter bortfallit borde
marknaden återgå till den vanliga ordningen,
där tillgång och efterfrågan i
allt väsentligt reglerar prissättningen.

Principiellt har väl riksdagen själv i
samband med sitt beslut 1954 om utredning
av frågan om priskontrollens
upphävande givit uttryck för den meningen,
att vårt försörjningsläge inte
längre motiverar en priskontroll. Och
i år torde väl detta kunna sägas med
ännu större rätt. Vi har ju full varuförsörjning
i landet, och på vissa områden
av marknaden råder varuöverflöd.
I sådana tider kommer priserna att
reglera sig själva, vilket också redan
skett på många områden, ja till och
med på områden, där priskontrollnämnden
sedan tagit äran av sänkningen.
En fortsatt priskontroll kan i
sådana tider till och med verka i motsatt
riktning, verka så att de höga priserna
låses fast och dröjer kvar. Det
finns som vi påpekat i reservationen
en psykologisk tendens att uppfatta de
av priskontrollen fastställda eller godkända
priserna som de lägsta möjliga.
Även husmödrar och andra uppfattar
det så, och därmed kopplar man bort
en värdefull faktor, nämligen prismedvetenhet
och varukunskap hos konsumenterna.

Vi har menat att det finns andra och
bättre medel i det sammanhanget, och
vi har i reservationen tillåtit oss att
nämna ett alternativ. Naturligtvis kan
det i denna ofullkomliga värld tänkas
att vissa låt mig säga kartellbundna
företag kalkylerar med otillbörliga marginaler,
för att nu använda finansministerns
ord i statsverkspropositionen.
Just för att komma åt dessa tendenser

Onsdagen den 30 mars 1955 fm

Nr 12

tillkom ju härom året lagen om motverkande
i vissa fall av konkurrensbegränsning
inom näringslivet. Även på
regeringshåll räknade man med att den
lagen skulle onödiggöra priskontroll.
Jag satt själv med i en av remissinstanserna
när den lagen behandlades, och
jag minns att vi fäste stort avseende
vid denna lagstiftnings betydelse för
en fri prisbildning och ett eliminerande
av monopolsträvanden och som ett medel
mot fastlåsning av priserna. Nu är
det fara värt, syns det oss, att priskontrollnämnden
själv i vissa fall kan
komma att fungera som en konkurrensbegränsande
faktor, och det är väl ändå
inte meningen.

Låt oss alltså släppa priskontrollen
men i stället ge bättre utrustning åt det
organ som skall sköta monopolkontrollen,
kommerkollegii monopolutredningsbyrå.
Vi har också önskat att
kommerskollegium mer än hittills skulle
bli i stånd att ge oss analyser av prisbildning
och prisstatistik och på så sätt
kunna sätta byrån i stånd att följa prisutvecklingen
och själv bilda sig en
uppfattning av vad som kan vara
rimligt.

Folkpartireservationen lägger stor vikt
vid att dessa organ sätts i stånd att
på ett effektivt och smidigt sätt fylla
sin uppgift, samtidigt med att vi släpper
en sådan dyrbar detaljreglering av
de olika varuslagen som priskontrollnämnden
ändå är. Reservanternas förslag
innebär att lagen formellt förlängs
på ett år, men att priskontrollen upphör
den 1 juli i år.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen 2) av herr Anders
E. Johansson m. fl.

Herr STENBERG (fp):

Herr talman! Denna fråga liar vid så
många olika tillfällen varit föremål för
debatt här i kammaren, och man har
kunnat få fram så många för- och nackdelar
hos priskontrollen, att det väl

Fortsatt giltighet av prisregleringslagen

knappast finns anledning att upprepa
alla argument. Jag har i stället funnit,
att det skulle vara lämpligt att ställa
några frågor.

1954 års riksdag var på det klara med
att det inte var önskvärt att ha en prisregleringslag,
uppbyggd så som den
nuvarande, under s. k. normala tider.
Andra lagutskottet skrev, att den gällande
prisregleringslagen inte är avsedd
att utgöra grunden för en under
mera normala förhållanden verkande
statlig priskontroll. Detta gav riksdagen
anledning att besluta om en utredning.

Vi förväntade, att den utredningen
skulle bli klar i så god tid, att vi kunde
ta upp dess resultat till behandling,
när vi återigen skulle förlänga prisregleringslagen,
men det tog i det närmaste
nio månader innan handelsdepartementet
tillsatte utredningen. Detta
förvånar mig, eftersom man måste ha
haft klart för sig, att vi förlängde prisregleringslagen
på ett år just för att
kunna få denna utredning klar före
nästa beslut. Jag förstår inte varför
man skulle ligga på ärendet så länge
i handelsdepartementet. Utredningen
tillsattes ju först den 17 december, om
jag inte missminner mig. Jag skulle
vilja veta vad man hade för motiv till
dröjsmålet.

Det har sagts, att »en statlig prisreglering
blir gärna ett osmidigt och schematiskt
verkande instrument för prisbildningen,
ledande till stelhet i det
ekonomiska livet och till konserverande
av prisrelationer som icke äro marknadsmässigt
betingade, och att konkurrensen
under normala tider verkar hårdare
som prisregulator och ger effektivare
resultat än vad en statlig priskontroll
kan göra». Detta har priskontrollen
själv, i varje fall vid ett tillfälle,
funnit anledning instämma i.

Det förvånar mig, att man inte anser
att vi nu har normala förhållanden. Vi
har ju en fullgod varuförsörjning —
det har framhållits tidigare — och samhället
har också den makt det behöver

—- Andra kammarens protokoll 1955. Nr 12

Onsdagen den 30 mars 1955 fm

66 Nr 12

Fortsatt giltighet av prisregleringslagen

för att kunna motverka konkurrensmetoder,
som inte kan anses vara gynnsamma
för samhället i dess helhet. Jag
finner det konstigt att man inte rätt
och slätt konstaterar, att vi kommit i
ett läge, där vi kan släppa priskontrollen,
ty det har ju varit en allmänt omfattad
mening — omfattad även av priskontrollnämnden
själv — att vad beträffar
de principiella riktlinjerna för
priskontrollen skall bedömningen av
den aktuella varuförsörjningen vara utslagsgivande.
Enligt mitt sätt att se
måste detta vara en mycket adekvat
bedömningsgrund, och jag tycker att
slutsatsen borde bli, att vi inte behöver
någon priskontroll.

Jag skulle faktiskt vilja kasta om
frågeställningen och säga: Hurudant anser
de som gått på utskottsmajoritetens
linje att läget skall vara för att man
skall vara beredd att släppa priskontrollen
och avskaffa prisregleringslagen,
som vi nu haft i 15 år? Jag tillhör
dem som ansluter sig till uppfattningen,
att priskontrollen var mycket försvarbar
i den bristsituation som rådde under
kriget. Men jag behöver väl inte
upprepa, att steget från det läge vi
hade då och till det vi har i dag är
mycket långt.

Jag har tyckt det vara lämpligt att
ställa dessa båda frågor till dem som
närmast kan känna sig berörda. Jag
kan inte se att det finns anledning till
fortsatt priskontroll, och jag ber därför,
herr talman, att få yrka bifall till
reservationen nr 2) av herr Anders E.
Johansson m. fl.

Herr förste vice talmannen övertog
nu ånyo ledningen av kammarens förhandlingar.

Chefen för handelsdepartementet,
herr statsrådet ERICSSON:

Herr talman! Herr Stenberg fann det
anmärkningsvärt, att det skulle behöva
ta nio månader innan riksdagsskrivelsen
om en utredning beträffande priskontrollen
kunde expedieras av han -

delsdepartementet. Det kan tyckas vara
ett långt dröjsmål, men det försiggår en
utredning —■ varudistributionsutredningen
— på ett närliggande område,
och för att undvika ett dubbelarbete
fann jag det ändamålsenligt att vänta
med tillsättandet av utredningen om
priskontrollen. Det var mitt motiv, och
jag hoppas att herr Stenberg kan godkänna
det.

När det sedan gäller priskontrollen i
allmänhet finns det ingen anledning att
nu diskutera dess utformning, eftersom
riksdagen begärt en utredning och
denna utredning arbetar. Herr Stenberg
citerade med välbehag ett uttalande från
tidigare år från priskontrollnämnden
där man principiellt deklarerar, att en
fri konkurrens är bättre ur konsumenternas
synpunkt än priskontroll. Jag
har ingen anledning att reservera mig
mot ett sådant uttalande, men jag betonar
att det gäller en fri konkurrens,
och vi upptäcker ju beklagligtvis gång
efter annan, att den fria konkurrensen
i gammal bemärkelse har satts ur funktion
på så många områden.

Nu tycker herr Stenberg att vi i dagens
läge skall säga: Gör rent bord med
priskontrollnämnden! Men är inte detta
litet felaktigt resonerat? Riksdagen har
begärt en utredning som skall undersöka,
under vilka former man från samhällets
sida kan finna det lämpligt att
följa prisutvecklingen. Dessa sakkunniga
har alltså möjlighet att överväga
vad som är lämpligt och ändamålsenligt.
En helt annan sak är att det finns
vissa kretsar, som gång efter annan
ger uttryck åt sin bestämda mening,
att nu skall priskontrollen avlägsnas.

Mina damer och herrar! Det finns
säkerligen många andra som det skulle
vara mycket lätt att animera till att
göra uttalanden i precis motsatt riktning.
Men vad tjänar detta för ändamål?
Jag tycker inte det tjänar något
förnuftigt ändamål att man gång efter
annan, med precis samma uttryck, bara
får höra: Avskaffa nu den här kontrol -

Onsdagen den 30 mars 1955 fm

Nr 12

len! Det har någon gång sagts att från
näringslivets sida vinner man säkerligen
större framgång, om man i det praktiska
livet dokumenterar sin vilja till
en fri konkurrens. Det imponerar och
det har effekt. Men det har inte alla
dessa deklarationer om att det är alldeles
onödigt med priskontroll. Det
övertygar inte så värst många, i varje
fall inte dem som har en motsatt uppfattning
och anser att det brister en del
i vad vi kallar fri konkurrens.

Jag avvaktar med intresse att denna
utredning skall bli färdig med sitt förslag
och det är min förhoppning att
man skall kunna handlägga detta ärende
på sådant sätt, att man vinner tämligen
stor enighet om förslagen, som riksdagen
i sinom tid kommer att få motta.

Herr STENBERG (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag skulle kanske kunna
vara nöjd med det svar handelsministern
givit, att man först ville se resultatet
av varudistributionsutredningen.
Men när man ändock visste att denna
riksdag skulle vara angelägen att få
resultat från den utredning, som speciellt
sysslat med den statliga priskontrollen,
ifrågasätter jag om inte dessa
båda utredningar kunnat arbeta parallellt
så att de varit färdiga ungefär samtidigt.
Utredningen om priskontrollen
har nu haft tre månader på sig. Hade
den börjat arbeta tre månader tidigare,
skulle den ha kunnat bli klar i lagom
tid för att dess förslag skulle bli föremål
för behandling i samband med frågan
om prisregleringslagen.

Jag sade nyss att det finns ingen anledning
att här i debatten ta upp alla
de argument man förut hävdat i detta
ärende utan tyckte det var bättre, att
man kastade om frågan och fick besked
om vad som fattades i samhället,
eftersom det inte anses att vi kan släppa
priskontrollen. Då svarar handelsministern
att lian vill inte bara höra
»deklarationer», utan man skulle även

Fortsatt giltighet av prisregleringslagen

i handling visa att det finns en fri konkurrens.
Där måste jag tillåta mig säga,
att nog har väl handelsministern lagt
märke till att det på många områden
verkligen råder en fri konkurrens i
detta land, där man slåss ganska tappert
med priserna. Jag kan inte tänka
mig annat än att även handelsministern
uppmärksammat dessa förhållanden
utan att de skall behöva poängteras här
i riksdagen. Jag kan nämna margarin
och bröd såsom exempel på områden,
där det varit hård konkurrens. Detta
måste väl i alla fall ha uppmärksammats
även i handelsdepartementet.

Herr NYGREN (h):

Herr talman! Jag skall inte ta upp den
mera principiella sidan av det föreliggande
problemet. Därvidlag instämmer
jag helt i vad fröken Wetterström
redan har anfört. Det är emellertid ett
uttalande i utskottets utlåtande som ger
mig, liksom herr Stenberg, anledning att
ställa en fråga. Utskottsmajoriteten gör
nämligen mycket kraftigt gällande, att
erfarenheterna från föregående år klart
givit vid handen, »att behov alltjämt
föreligger av att prisutvecklingen följes
och att åtgärder vidtages i syfte att
främja prissänkningar».

Jag skulle vilja ställa frågan: Är verkligen
dessa erfarenheter av priskontrollens
betydelse som ett kraftigt verkande
medel i antiinflationskampen så imponerande,
som priskontrollens vänner
vill göra gällande? När den stora prissänkningskampanjen
igångsattes i höstas
uttalades från PKN:s sida den förhoppningen,
att man genom denna aktion
skulle kunna åstadkomma mycket
betydande prissänkningar — jag vill
minnas att man talade om ett par hundra
miljoner kronor. Jag har sedan dess
inte hört någon siffra, men så mycket
tror jag mig veta att man inte tillnärmelsevis
nått ett sådant mål, utan resultatet
har nog varit betydligt blygsammare.

Inte minst detaljhandeln och dess

Nr 12

Onsdagen den 30 mars 1955 fm

Fortsatt giltighet av prisregleringslagen

olika branscher har varit föremål för
den prissänkningsaktion, som pågick
under slutet av fjolåret och kanske något
in på detta år. Det är alltid så att
när man vill ha ner varupriserna angriper
man handelns marginaler och
menar, att där har man allt att hämta.
Det visade sig emellertid vid de manglingar,
som olika branscher och
branschorganisationer var utsatta för,
att man inte kunde nå några nämnvärda
resultat genom att försöka pressa
handelns marginaler — jag talar i varje
fall om de mera vanliga konsumtionsartiklarna.
Att man inte kunde göra
detta berodde helt enkelt på att handelns
marginaler redan tidigare var så
hårt pressade, att de omöjligen kunde
medge en ytterligare beskärning. I det
fallet kan vi också konstatera, att den
enskilda handeln och den konsumentkooperativa
rörelsen stod på fullständigt
samma linje och gjorde samma eller
liknande deklarationer.

Vad man kanske främst avsåg med
den stort upplagda och mycket omreklamerade
kampanjen var väl mera av
taktiskt än av reell innebörd. Man hoppades
och trodde, att PKN:s livaktighet
skulle verka återhållande på utvecklingen
på lönemarknaden och därigenom
förstärka finansministerns mycket
lovvärda varningar till arbetsmarknadens
parter. När vi emellertid i dag
ser på de avtalsuppgörelser, som träffats,
och på de mycket långtgående ytterligare
lönekrav, som ännu inte är
slutbehandlade, måste vi väl konstatera,
att priskontrollen ingalunda har visat
sig vara något särskilt effektivt vapen i
kampen mot inflationen och lönestegringarna.

Jag har i Pressens Tidning, nr 4 för
innevarande år, läst en mycket intressant
och, som jag tycker, beaktansvärd
ledare om priskontrollnämndens offensiv.
Jag förmodar, att artikeln är skriven
av tidningens redaktör, en av oss
alla högt uppskattad socialdemokratisk
ledamot av denna kammare. Han tar

som utgångspunkt det åläggande, som
PKN förelagt tidningarna, att anmäla
eventuella höjningar av prenumerationsoch
annonspriser, och säger sedan följande: »Tillsammans

med flera andra åtgärder
av samma eller närbesläktat slag
förstärker beslutet intrycket av ett slags
pånyttfödelse av PKN eller åtminstone
av dess energi. Det är visserligen osannolikt
att PKN:s plötsligt ökade livaktighet
har någon större betydelse för
prisnivåns förändringar. Har nämnden
icke under sin 15-åriga verksamhet kunnat
förhindra att prisnivån stegrats med
100—150 %, så lär den inte förmå mera
nu. Vi betvivlar ingalunda att PKN hyst
de bästa föresatser att förhindra prisstegringar.
De krafter, som drivit fram
dessa, har emellertid varit nämnden
övermäktiga. Det finns ingen anledning
att antaga att utgången av kraftmätningen
skall bli en annan än tidigare, om
dessa krafter åter befinner sig i rörelse.
Om så icke är fallet, är PKN:s nya offensiv
en överloppsgärning, såvitt angår
prisnivån. Vilken betydelse den
kan ha som reklam ligger utanför vårt
ämne.»

Så långt citatet ur Pressens Tidning.

I förra veckan behandlade priskontrollnämnden
frågan om jordbruksprisuppgörelsen
med anledning av remiss
från Kungl. Maj :t. Med åtta röster mot
tre beslöt man att icke motsätta sig den
uppgörelse, som hade träffats, men man
framhöll också, att nämnden haft alltför
kort tid på sig för att verkligt grundligt
kunna studera frågan, och man ville
därför inte direkt yttra sig om de fördelningsgrunder,
som tillämpats i uppgörelsen.
Enligt vad jag har inhämtat
hade nämndens enskilda ledamöter endast
en dag på sig för att studera det
cirka 200 sidor starka betänkande,
som förelåg i denna så komplicerade
fråga. Man måste nog, tycker jag, förvåna
sig över den ganska legera handläggningen
av ett så viktigt samhällsekonomiskt
problem.

Onsdagen den 30 mars 1955 fm

Nr 12

I detta fall kan PKN givetvis inte
klandras. Kritiken måste adresseras till
högre ort. Jag anser emellertid, att den
relaterade händelsen är i hög grad anmärkningsvärd
och att den bra mycket
påminner om den gamla metoden att
sila mygg — i form av varm korv m. m.
— och svälja kameler.

Av utskottets uttalanden får man det
intrycket, att vad som i dag skall beslutas
inte kan bli av praktisk betydelse
för mer än ytterligare ett år framåt. Man
utgår tydligen ifrån att den utredningskommitté,
som handelsministern har
tillkallat, skall vara färdig med sitt
arbete i så god tid, att ett förslag av
regeringen kan framläggas vid nästa
års riksdag. Jag skall ingalunda profetera
vare sig i den ena eller andra riktningen,
men jag håller inte alls för
otroligt, att det icke blir möjligt för
denna utredning att komma med sitt
resultat på ett så tidigt stadium, att en
proposition kan framläggas vid nästa
års vårsäsong. Om så inte blir fallet,
ställs ju riksdagen även då inför samma
avgörande som i dag, huruvida den skall
förlänga en lag, i vilken det står tydligt
uttalat, att den skall tillämpas endast
»vid krig eller krigsfara, vari riket
befinner sig, eller eljest vid utomordentliga
av krig föranledda förhållanden».

För min del, herr talman, kan jag inte
ge min anslutning till ett sådant beslut,
och jag ber därför att få yrka bifall till
den av herr Magnusson och fröken Wetterström
vid utskottsutlåtandet fogade
reservationen.

Herr KOLLBERG (fp):

Herr talman! Det är rätt svårt att
bilda sig en uppfattning om den verkliga
anledningen till att regeringen år
efter år påyrkar ett bibehållande av
prisregleringen. Förra året fick vi i de
olika propositionerna de tämligen uttunnade
motiveringarna, att prisregleringen
måste bibehållas i beredskapssyfte
och i avvaktan på verkningarna

Fortsatt giltighet av prisregleringslagen

av den nya lagstiftningen om undanröjande
av konkurrensbegränsning.
Dessa motiv söker man förgäves i årets
propositioner.

Strax före jul fick regeringens synpunkter
ett nytt uttryck i direktiven
för den kommitté, som arbetar med
frågan om en eventuell ny prisregleringslag.
Det hette där, att även om behovet
av en priskontroll »för närvarande
inte gör sig gällande i samma
omfattning som tidigare kan en viss
prisövervakning vara påkallad för att
motverka tendenser till oskäliga prisstegringar
som kan orsakas t. ex. av
tillfälliga rubbningar i den samhällsekonomiska
balansen».

I år har finansministerns resonemang
fått en än mer långtgående formulering,
i det att han åberopar sitt uttalande
i finansplanen till statsverkspropositionen,
att »nedskärningar av otillbörligt
stora marginaler i företagens
prissättning är ett självklart element i
varje politik som avser att undanröja
inflationistiska stimulansfaktorer i näringslivet».

Priskontrollen har därigenom under
det senaste året förvandlats från att
vara, såsom regeringen själv sagt i propositionen,
en beredskapsanordning,
till att bli »ett självklart element i varje
politik som avser att undanröja inflationistiska
stimulansfaktorer».

Går man sedan till det föreliggande
utskottsutlåtandet finner man, att utskottets
majoritet tillstyrker förlängning
av priskontrollen »som en avvecklingsform
av den reglering som bedrivits
enligt 1947 års prisregleringslag»,
vilken samtidigt skulle »möjliggöra en
smidig övergång till en under mera
normala förhållanden eventuellt bedriven
fortsatt priskontrollerande eller
prisreglerande verksamhet». När man
hör alla dessa olika motiveringar för
förlängning av priskontrollen, så kan
man inte — det får handelsministern
ursäkta — värja sig för det intrycket,
att det viktigaste anses vara att till varje

Nr 12

Onsdagen den 30 mars 1955 fm

Fortsatt giltighet av prisregleringslagen

pris permanenta priskontrollen. Med
anledning av vad handelsministern här
nyss sade rörande näringslivets inställning
till frågan om en förlängning av
priskontrollagen tillåter jag mig bara
påpeka, att det åligger regeringen att
för riksdagen motivera, varför en sådan
krislag skall gälla även i fortsättningen.

Jag skall inte fortsätta den ofruktbara
diskussionen om anledningen till
att man med ständigt växlande motiveringar
alltjämt slår vakt om denna typiska
detaljreglering från kristiden. Om
statsministern hade varit närvarande,
skulle jag ha erinrat honom om att han
i sitt tal vid konserthusmötet förklarade
att tiden var mogen för att avveckla
alla detaljregleringar. Jag skall emellertid
i stället övergå till den i sak mera
betydelsefulla frågan om de rent praktiska
möjligheterna att sänka priserna
och priskontrollens roll därvidlag.

Jag vill då börja med att något beröra
den ofta omtalade förändring av priskontrollnämndens
verksamhet som säges
ligga däri, att man övergått från
direkt priskontroll till något som man
kallar för prisövervakning. Syftet med
priskontrollen, hur denna än bedrives,
måste ju vara att pressa priset på en
eller flera varor under den nivå, där
priset till följd av marknadsförhållandena
ligger. För att priskontrollen över
huvud taget skall kunna fungera fordras
emellertid att den i sista hand kan
genomdrivas med maktspråk. Ytterst
måste alltså priskontrollen lita till möjligheten
att föreskriva ett visst högsta
pris, som inte får överskridas. Prisövervakning,
i den mening uttrycket
användes av priskontrollnämnden och
av Kungl. Maj :t i direktiven för den
pågående utredningen, är meningslös,
om inte den priskontrollerande myndigheten
i sista hand kan bestämma något
slags maximipris.

De resultat, som härvid åstadkommes
genom förhandlingar med näringsidkare
och deras organisationer eller
genom övervakning i andra former,

uppnås sålunda under det uttryckliga
eller underförstådda hotet, att den som
inte fogar sig får finna sig i ett föreläggande.
Jag vill därför bestämt hävda
att det inte föreligger någon boskillnad
mellan direkt prisreglering och
det som man brukar kalla prisövervakning.

I denna kammare har många gånger
förut utvecklats de olika skäl, som talar
mot ett bibehållande vid full varuförsörjning
av en prisreglering, och påvisats
hurusom priskontrollens reklammässigt
utbasunerade punktingripanden
är meningslösa i ett större sammanhang,
och jag skall nu icke uppta
kammarens tid med att återupprepa
detta. Jag vill inskränka mig till att
något belysa, hurusom priskontrollen i
själva verket ofta motverkar möjliga
prissänkningar och verkar konkurrenshämmande.

Den företagare, som utsättes för ett
påpekande om att han tillämpar för
högt pris på en vara, känner sig alltid
föranlåten att till försvar för sin prissättning
framlägga alla sina motiv och
kalkyler. Får han sitt resonemang godkänt,
har priset därigenom för honom
fått ett slags officiell hallstämpel, och
han tillämpar gärna det även om han
sedermera skulle finna utvägar att
pressa priset. Man kan kritisera denna
företagarens inställning, men den är
psykologiskt förklarlig.

En liknande psykologisk verkan har
de av priskontrollen godkända priserna
på allmänheten. Av priskontrollnämnden
fastställda eller godtagna priser
uppfattas gärna av allmänheten såsom
de lägsta, och detta avtrubbar allmänhetens
kritiska granskning av priserna.
Herr Severin — ordförande i
priskontrollnämnden — har själv utvecklat
denna uppfattning i en tidningsartikel
för ett halvår sedan.

Det kan för övrigt framhållas att en
företagare har ett mycket påtagligt intresse
av att icke sänka av priskontrollen
godkända priser, eftersom all er -

Nr 12

Onsdagen den 30 mars 1955 fm

farenhet visar att företagaren lätt försättes
i allvarliga svårigheter, om han
sedan på grund av ändrade kostnader
är nödsakad att höja priset. Priskontrollen
arbetar ju mycket långsamt och
stelt. Detta är ingen anmärkning mot
priskontrollnämndens administrativa
verksamhet, ty långsamhet och stelhet
är alltid utmärkande för ett regleringssystem.

Den som med tanke på priskontrollens
reklamerade punktingripanden menar,
att någon nytta gör väl ändå denna
kontroll, bör betänka, som jag tror herr
Nygren sade, att priskontrollen efter
kriget i själva verket inte förmått hejda
prisstegringar eller befrämja prissänkningar
så att någon inverkan därav
på prisnivån kunnat ens skönjas. De
förändringar i prisnivån som inträffat
ha varit helt oberoende av priskontrollens
verksamhet.

Detta är i och för sig fullt naturligt
i en marknad som styrs av de vanliga
ekonomiska lagarna. Prishöjningar och
prissänkningar framtvingas i denna
marknad av ett otal svårvägbara ekonomiska
faktorer. Den främsta av dessa
faktorer är konkurrensen.

Priskontrollens förespråkare och
bland dem handelsministern, som vi
nyss hörde, erkänner i och för sig att
konkurrensen är ett överlägset medel,
när det gäller att åstadkomma effektivaste
och billigaste produktion och distribution.
De säger, att priskontrollen
inte skulle behövas, om konkurrensen
vore »verkligt» fri. Handelsministern
gjorde nu gällande, att konkurrensen
fortfarande är begränsad, icke längre
såsom under kriget på grund av varuknapphet,
utan på grund av konstlade
konkurrenshinder inom näringslivet
självt. Det sägs, att priserna i stor utsträckning
hålles uppe genom monopoloch
kartellföreteelser, genom branschföreningarnas
samarbete och genom i
praktiken bundna marginaler på varorna.

Man skulle då tycka, att det låge när -

Fortsatt giltighet av prisregleringslagen

mast till hands att med all kraft vidta
positiva konkurrensbefrämjande åtgärder.
Det är anmärkningsvärt, att man
synes fästa så liten vikt härvid och
satsar så litet på den konkurrensövervakning,
som vi redan har. Om man nu
anser att konkurrenshinder föranleder
för höga priser, så kan ju priskontrollen
i varje fall inte betraktas annat än
som ett medel att undanröja symtomen.

Men jag vill gå ett steg till. Priskontrollen
är i själva verket direkt konkurrenshämmande.
För att konkurrensen
skall kunna verka effektivt fordras
dels konkurrensvilja från företagarnas
sida och dels prismedvetande hos allmänheten.
Såsom jag förut framhållit
avtrubbas bäggedera av statlig priskontrollverksamhet,
vare sig den tar
sig uttryck i fastställande av bestämda
priser eller i något slags så kallad prisövervakning.
Priskontrollen arbetar sålunda
— särskilt på längre sikt — i
strid med de strävanden till ökning av
den fria konkurrensen som ligger bakom
lagen om motverkande av konkurrensbegränsning.

Under trycket av en ständig konkurrens
på marknaden sker prissänkningar
i den mån företagarnas kostnader medger
det. Kostnadsposten är nämligen
och förblir den allt överskuggande huvuddelen
av varornas pris. Vinsten,
som är den enda post priskontrollen
angriper, är som vi alla vet en mycket
ringa del av priset. Detta förhållande
kommer gärna i skymundan i hela priskontrolldebatten.
Priskontrollen vandrar
i själva verket på en mycket smal
spång, då den inte har några möjligheter
att influera på kostnadsposten,
som är den väsentliga prisbestämmande
faktorn. På hela detta stora fält är
konkurrensen allenarådande såsom regulator.
I kostnadsposten ingår ju lönerna
som den dominerande delen. Professor
östlin g har nyligen sagt, att man
kan beräkna lönerna till 70 å 80 procent
av en varas pris. Lönerna står givetvis
utanför priskontrollens bedö -

Nr 12

Onsdagen den 30 mars 1955 fm

Fortsatt giltighet av prisregleringslagen

mande. Men konkurrensen tvingar företagarna
att rationalisera och minska
personalbehovet och därigenom minska
lönekostnadsposten.

Det vore intressant att närmare påvisa
konkurrensens betydelse för dessa
saker, men jag skall inte gå in på detta
längre nu. Jag vill bara erinra om att
det också var Myrdalskommissionens
uppfattning, att fri konkurrens är alternativet
till priskontroll. Redan 1944 uttalade
sig Myrdalskommissionen mot
priskontroll under normala förhållanden
och för åtgärder för fri konkurrens.

Sedermera fick vi ju som en följd
av kommissionens förslag till en början
monopolutredningsbyrån som särskilt
utredningsorgan, och därefter har vi
som bekant fått näringsfrihetsrådet och
ombudsmannen för näringsfrihetsfrågor.

Vad vi däremot inte har fått är den
prisstatistik och den prisanalys, som
Myrdalskommissionen också föreslog
och som skulle kunna sätta oss i tillfälle
att med någon grad av tillförlitlighet
klarlägga förekomsten av monopolistiska
inslag i prisbildningen. Det
har också vid årets riksdag framlagts
motioner som går ut på att denna verksamhet
skall kunna fullföljas inom monopolutredningsbyrån.

Då ju priskontrollens tillskvndare,
som jag förut har nämnt, ansluter sig
till vår uppfattning om konkurrensens
överlägsenhet som prisregulator i en
fri marknad, borde de väl också biträda
våra yrkanden om åtgärder till
konkurrensens främjande. Det nyss berörda
förslaget om upprustning av monopolutredningsbyrån
är ett steg i denna
riktning.

Herr talman! Då det enligt min mening
är det fria initiativet och den
fria konkurrensen som i längden bildar
grundvalen för effektiv varuförsörjning
till de lägsta priserna och då
priskontroll, hur den än bedrives, verkar
konkurrenshämmande, tillåter jag

mig yrka bifall till den av herr Anders
E. Johansson m. fl. avgivna reservationen.

Herr talmannen återtog nu ledningen
av förhandlingarna.

Fru JOHANSSON i Norrköping (s):

Herr talman! Meningsskiljaktigheter
har rått i utskottet dels om huruvida
man skall förlänga denna prisregleringslag
ännu ett år, dels om huruvida
man skall ändra första paragrafen genom
att ta bort förordnandet från 1947,
varigenom riksdagen gav regeringen
fullmakt att tills vidare tillämpa prisregleringslagen.

I högerreservationen yrkar man på
en förlängning av prisregleringslagen
på ett år, men man vill ta bort förordnandet
från 1947 redan den 1 juli
1955. I den andra reservationen, av
folkpartiet, vill man redan den 1 juli
1955 ta bort hela prisregleringslagen.
Detta har motiverats med att de förhållanden
som gjorde, att riksdagen gav
detta förordnande 1947, inte längre är
rådande. Då rådde krig och kris, men
dessa förhållanden föreligger inte nu.
Det är klart att man inte har samma
förhållanden nu, men jag undrar ändå
om det inte under den efterföljande
tiden har visat sig, att de olika ekonomiska
kriserna motiverat behållandet
av prisregleringslagen.

Herr Stenberg sade att han tyckte att
utskottet skulle beskriva hur det samhälle
skulle se ut där man skulle kunna
ta bort prisregleringslagen. Jag tror,
herr Stenberg, att det är väldigt svårt
för utskottet -— likaväl som det skulle
vara för herr Stenberg — att exakt beskriva
hur detta samhälle skulle vara
danat. Jag tror emellertid att det funnits
tillfällen då det varit ganska nyttigt,
att priskontrollnämnden kunnat
syna en del företag i sömmarna. Det
har ju också visat sig att så snart det
blivit en effektivare priskonkurrens,
har också priskontrollnämnden lämnat

Onsdagen den 30 mars 1955 fm

Nr 12

ifrågavarande varor fria och man har
fått en fri prisbildning. Jag tror således
inte att man behöver vara rädd
för att priskontrollnämnden gått för
hårt fram på dessa områden.

I utskottet försökte man också föra
fram att det först och främst låg i husmödrarnas
intresse att priskontrollnämnden
kom bort. Jag har emellertid
gjort en annan erfarenhet. Från husmödrarna
har jag hört, att man många
gånger undrat över varför inte priskontrollnämnden
mera satt sig emot
en del varors fördyrande. Det är alldeles
givet att om det blir ett överflöd
av varor, då kan det bli en fri priskontroll
och då kan man också få priserna
att sjunka. Under nuvarande förhållanden
tror jag emellertid inte att
man har stora utsikter i den vägen.

Nu har ju utskottet också pekat på
att den utredning som är tillsatt först
och främst skall få komma fram med
sina synpunkter på denna fråga innan
man är färdig med att slopa hela priskontrollen.
Därför har man heller inte
velat vara med om att ändra första
paragrafen. Utskottet har i stället yrkat
bifall till den kungl. propositionen.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr STENBERG (fp) kort genmäle:

Herr talman! Fru Johansson i Norrköping
säger att det är säkert lika
svårt för herr Stenberg som för utskottsmajoriteten
att beskriva läget då
vi helt kan slopa priskontrollen.

Jag har ingen som helst svårighet att
beskriva detta läge. Jag anser nämligen
att vi i dag befinner oss i det läget
och har gjort det i flera år. För mig
är det således inte svårt att beskriva
det, fru Johansson.

Herr EDSTRÖM (h):

Herr talman! Det kanske inte är så
mycket att tillägga i denna debatt, men
det var ett yttrande av handelsministern
som uppkallade mig. Efter att ha

Fortsatt giltighet av prisregleringslagen

sagt de ljuva orden »den fria konkurrensen
är bättre än priskontrollen»,
framhöll han att det f. n. inte skulle
finnas fri konkurrens utan att det på
de flesta håll fortfarande existerar monopol
och karteller. Detta vet jag inte
om han har rätt i. Det talas så mycket
om kartellspöket. Jag tror nog att det
har funnits ganska mycket av sådan
konkurrensbegränsning, men många
karteller har upplösts. Handelsministern
vet också att jag personligen bekämpar
alla karteller jag kommer i beröring
med och försöker övertyga företagen
om att det är dumt att bilda
karteller därför att man då dödar den
fria företagsamheten.

Men jag fick den uppfattningen, när
vi en gång i tiden fattade beslut om
näringsfrihetsrådet att vi skulle lämna
uppgiften att bekämpa kartellerna och
monopolen till näringsfrihetsrådet och
sedan låta priskontrollnämnden do. Det
var den uppfattning som jag fick, och
nu, när vi har sett att näringsfrihetsrådet
har kommit igång och till och
med i dag har fått sin personal utökad,
tycker jag att det inte finns någon anledning
att fortfarande låta priskontrollnämnden
vara den som skall syssla
med dessa uppgifter. Skulle inte vi nu
kunna få se ett infriande av detta löfte,
som var outtalat men som jag tyckte
mig förstå vara avsett, nämligen att det
skulle bli slut med priskontroll.

Jag vill också poängtera en annan
sak som kommit fram mycket bra i
dag genom vad herr Kollberg har anfört,
nämligen att priskontrollnämnden
inte gör så stor nytta i prissänkningshänseende.
Jag tycker att den är litet
tafatt och egentligen många gånger
hindrar vederbörande företagare från
att sänka priserna. Herr Kollberg framhöll
nyss —• och jag kan bekräfta att
så är — att en företagare, som kanske
har möjlighet att siinka sina priser, ofta
är rädd för att göra det på grund av
priskontrollnämnden. I avvaktan på att
det eventuellt skall komma dyrare ti -

Nr 12

Onsdagen den 30 mars 1955 fm

Fortsatt giltighet av prisregleringslagen

der sänker han inte sina priser, utan
han försöker hålla på de av priskontrollnämnden
godkända priserna så
länge som möjligt, tills kanske någon
fri konkurrens kommer att göra det
litet svårare för honom att hålla fast
vid dem. Jag kan rent av gå litet längre
och säga — det skall jag försöka motivera
litet senare — att priskontrollnämnden
genom sin verksamhet kanske
till och med verkar pådrivande på inflationen
i stället för tvärtom som vore
önskvärt.

Herr Kollberg sade vidare att förhandlingarna
med priskontrollnämnden
förs under tvång. Det är nog mycket
riktigt, ty dessa förhandlingar är ensidiga
helt och hållet. Utskottets majoritet
skriver: »Vid utformningen av
ett förslag om prisövervakning borde
bl. a. beaktas, att möjlighet skapades
till överläggningar med berörda parter»
etc. Men när man talar om en
»överläggning» räknar man naturligtvis
med att bägge parter skall kunna
få vara medbestämmande och inte att
den ena mer eller mindre dekreterar,
att de och de priserna skall sättas, och
detta utan att ta emot argument och
kanske många gånger med utgående
ifrån förutfattade meningar. Jag tycker
inte att det tafatta sätt, varpå priskontrollnämnden
har behandlat biltaxorna
här i Stockholm, har visat något så
lyckligt sätt. Där har utövats ett tryck.
Biltaxan har först sänkts och därpå
höjts igen, och sedan har den gått
fram och tillbaka. På den punkten
framgår det just hur hårt trycket från
priskontrollnämnden är.

Men priskontrollnämndens verksamhet
har förändrats under dessa år, det
har antytts från alla sidor. Den har
inte längre det välgörande inflytande
som den hade under kriget, då vi allihop
var eniga om att vi skulle införa
priskontroll. Priskontrollnämnden kom
väl till för att icke oskäliga vinster
skulle kunna komma fram under krigstid,
och det var ju lyckligt och bra.

Det tyckte vi var riktigt då, men den
omständigheten, att vi då accepterade
förslagen på den punkten, utnyttjas numera
i en helt annan anda än den som
rådde när accepterandet gjordes.

När jag tänker tillbaka och frågar mig
vad priskontrollen är och hur den verkar,
finner jag som sagt att den i dag
är någonting helt annat än den var
avsedd att vara. Det talades nyss om
att den är avsedd att kämpa mot karteller.
Men gör den verkligen det?
Kämpar priskontrollnämnden mot alla
karteller? I mina ögon är det så, att
den har ställt sig i den allra största
kartellens sold och går dess ärenden.
Jag tänker nu närmast på arbetstagarkartellen.
Arbetstagarna har möjlighet
att få sina önskemål tillgodosedda vid
förhandlingsbordet, vid avtalsförhandlingarna,
och det är ju rätt och riktigt
och bra. Så skall det vara. Det är fri
förhandling. Det området ligger lyckligtvis
icke under någon priskontroll,
och det önskar jag inte alls att det skall
göra. Men sedan arbetstagarorganisationerna
har fått vissa förmåner, sedan
de har fått reallönen höjd, går de via
regeringen och kanske med användande
av andra påtryckningar till priskontrollnämnden
och säger: Nu måste
ni ytterligare trycka ner priserna, så
att vi får ytterligare höjd reallön!

Det existerar inte i dag någon opartisk,
rättvis priskontroll, utan efter vad
jag kan se har syftet nästan blivit klassbetonat,
och konsumenterna har fått
ett vapen i handen mot produktionen,
som knappast kan anses lojalt.

All den argumentering man söker
förebringa och all propaganda om att
produktionen på den privata sidan
skulle vara skuld till det inflationshot
vi har framför oss, är felaktig och uppkonstruerad.
Jag har för min del kommit
till klarhet om att inflationshotet
i första hand vållas av konsumtionen.
Ingen kan förneka att vi skulle undgå
inflation, om vi konsumerade mindre
och sparade mer. Den principen kan

Nr 12

Onsdagen den 30 mars 1955 fm

ingen jäva. Med den inriktning priskontrollen
nu tagit är den mera till
för att gynna konsumenterna och ytterligare
favorisera dem och ge dem relativt
mera pengar i händerna till att
köpa varor för, och priskontrollen verkar
på så sätt mera inflationspådrivande
än man tror.

Jag skall inte ge mig in på de övriga
frågorna angående priskontrollen. De
har tydligt kommit fram tidigare i diskussionen
i dag, men jag kunde inte
underlåta att framhålla de synpunkter
jag nämnt.

Med dessa ord, herr talman, vill jag
yrka bifall till reservationen nr 1. Jag
kan tillägga att det realiter inte är så
stor skillnad mellan de båda reservationerna,
varför jag för min del också
skulle kunna acceptera ett bifall till
reservationen nr 2.

Herr CASSEL (h):

Herr talman! Jag ber bara att få
konstatera att varken herr statsrådet
och chefen för handelsdepartementet
eller utskottets ärade talesman har
gjort något som helst försök att bestrida
riktigheten av det påståeifde som
gjorts i den med 1) betecknade reservationen,
nämligen att riksdagen i dagens
läge icke utan att göra våld på
prisregleringslagens egna bestämmelser
kan meddela Kungl. Maj:t sitt samtycke
till fortsatt förordnande om prisreglering
efter den 1 juli 1955. Ett fortsatt
förordnande om prisreglering är olagligt.

Herr SEVERIN i Gävle (s):

Herr talman! Jag tänker inte ta upp
till bemötande alla de försyndelser som
priskontrollnämnden sägs ha gjort sig
skyldig till. Jag skall heller inte säga
något med anledning av herr Edströms
uttalande, att priskontrollnämnden är
tafatt i sitt handlande. Ibland säger
man att priskontrollnämnden ingenting
betyder, för att i nästa ögonblick säga
att priskontrollnämnden är för hård i

Fortsatt giltighet av prisregleringslagen

sitt bedömande. Jag förstår mer än väl
att man kan anlägga flera synpunkter
på en så kontroversiell fråga som prisreglering
är och alltid kommer att förbli,
men jag tror icke att man hjälper
saken till rätta genom att från olika
håll spetsa till frågan mer än vad som
är nödvändigt.

Jag skulle vilja säga ett par ord med
anledning av folkpartireservationen,
där man konstaterar att det inte längre
finns något behov av priskontroll för
att förhindra oskäliga prisstegringar.
Det heter i denna reservation: »Konkurrensen
har nu återtagit sin plats
och i en betydande omfattning, särskilt
när det gäller livsmedel och
många andra konsumtionsvaror, pressat
ner fabrikanternas och handelns
marginaler, i många fall vida längre
än vad priskontrollen tidigare kunnat
ifrågasätta.»

Jag vill till de två folkpartireservanterna
i denna kammare säga, att detta
enligt min mening är ett rätt frimodigt
uttalande, som beklagligt nog har alltför
litet stöd i verkligheten. Utvecklingen
torde vara en annan än reservanterna
anser. När priskontrollen har
avvecklats på varuområde efter varuområde,
har man ändå kunnat förmärka
att handelsmarginalerna stigit, och
de som under de senaste åren har försökt
bidraga till att avveckla så många
direkta prisregleringar som möjligt, har
många gånger haft anledning att misströsta
om den s. k. fria konkurrensen
och de många och ofta storordiga försäkringarna,
att priserna skulle sänkas
när priskontrollen försvann. För närvarande
är endast 15 procent av de varor
och tjänster, som ingår i konsumentprisindex,
föremål för direkt priskontroll.
Det finns alltså möjligheter
för den fria konkurrensen att åtminstone
göra sig gällande på i första hand
85 procent av varuområdet. Om vi där
får en ohämmad konkurrens är mycket
vunnet. Om så blir fallet lär väl priskontrollen
komma att slopas också be -

Onsdagen den 30 mars 1955 fm

76 Nr 12

Fortsatt giltighet av prisregleringslagen

träffande de återstående 15 procenten.
Jag tvivlar en aning på den konkurrensoptimism
som reservanterna hyser,
beklagligt nog, måste jag säga.

Herr Stenberg anförde att priskontrollnämnden
år 1947 hade uttalat att
fri konkurrens är bättre än priskontroll.
Detta gäller, herr Stenberg, alltjämt.
Om herr Stenberg kan se till att
det blir fri konkurrens, så kan vi väl
senare, hoppas jag, resonera om att avskaffa
de återstående prisregleringarna.

Jag tvivlar som sagt på denna konkurrensoptimism
och tror nog mer på
ett uttalande av professor Ulf af Trolle,
som väl står herr Kollberg närmare än
mig. I sin lilla skrift »Konkurrensfrågan,
ett drama i hur många akter som
helst», säger af Trolle: »Jag är rädd för
att vi på längre sikt går emot ett näringsliv
med allt fler konkurrensbegränsande
ingrepp, därför att de krafter
som verkar för en obunden konkurrens
är för svaga.» Professor af Trolle
slutar med att säga: »Jag hoppas jag
får fel.»

Priskontrollen är, såsom här har
sagts tidigare, nu föremål för utredning.
Folkpartireservanterna vill att
monopolutredningsbyrån skall utbyggas,
och vidare vill reservanterna, att
den prisanalyssektion som finns inom
kommerskollegium skall få utökade
funktioner. Då skulle jag vilja fråga
herr Kollberg, om man inte också är
inne på tanken på en viss prisövervakning.
Man talar här om prisregistrering
och prisanalyser, men i själva verket
blir väl detta en prisövervakning. Jag
vet inte hur långt man nu vågar
pressa reservationens uttalande på den
punkten.

I ett samhälle där det råder full sysselsättning
kommer det att finnas en
ständig press uppåt på priserna. Jag
tror därför i likhet med folkpartireservanterna,
att det finns behov av en registrering
eller analys eller övervakning
av priserna även i fortsättningen.
Hur den skall utformas och vilka befo -

genheter den skall få är som sagt nu
föremål för utredning och får väl diskuteras
av riksdagen när utredningen
är färdig. Riksdagen borde val ändå
kunna avvakta den pågående utredningen.
Jag för min del vill gärna instämma
i det uttalande som har gjorts,
att denna utredning bör påskyndas.
Herr Nygren var pessimistisk i det avseendet,
men det skall vara mig angeläget
att påskynda utredningsarbetet
såvitt det ankommer på mig, så att riksdagen
nästa år kan ta ställning till det
förslag som utredningen framlägger.

Herr KOLLBERG (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Severin riktade en
fråga till mig om vad jag ansåg skillnaden
vara mellan den prisanalys, som
monopolbyrån skulle kunna göra, och
den prisövervakning som priskontrollnämnden
utövar.

Jag vill då först och främst understryka
vad jag förut sagt, att man icke
kan komma till rätta med dessa förhållanden
genom prisövervakning. Jag vill
ytterligare framhålla att detta inte beror
på att jag är företagare utan på att
även jag i ganska hög grad varit en
kugge i regleringsmaskineriet under
krisåren. Det gör att jag känner ett
regleringsorgans både nackdelar och
fördelar och vet, att det icke kan fås
att fungera under normala förhållanden,
även om det kan fungera under
ett krig. Å andra sidan är jag fullt på
det klara med att det kan finnas tendenser
inom näringslivet av sådan art,
att de bör bekämpas från de synpunkter
vi här talar om.

Som jag förut har sagt överlämnade
Myrdalskommissionen år 1945 ett förslag
om inrättande av en monopolbyrå.
Herr Myrdal gick emot tanken på prisreglering
under normala förhållanden
men föreslog, att man i monopolbyrån
skulle lägga in en prisstatistik- och prisanalvsbyrå
för att kunna följa prisutvecklingen
i stort på de olika om -

Onsdagen den 30 mars 1955 fm

Nr 12

rådena och därigenom sätta byrån i
stånd att på bästa sätt fullgöra sin uppgift.

Skillnaden här ligger i att monopolbyrån
får göra objektiva utredningar,
och på basis av dessa utredningar
upptas sedan förutsättningslösa förhandlingar
mellan näringslivets representanter
och näringsfrihetsombudsmannen
till undanröjande av konkurrenshinder.
På den vägen — alltså inom
ramen för vår nuvarande lagstiftning
— tror jag man kan komma till
vissa resultat, som är ägnade att befordra
en pristryckande konkurrens.

Beträffande Ulf af Trolles uttalande
vill jag påpeka, att professor af Trolle
i den skrift, som herr Severin åberopade,
är inne på samma tanke som jag.
Att han där uttalar sig på det sätt han
gjort, beror kanske delvis på att även
han tycker att staten inte visat tillräckligt
intresse för konkurrensbefrämjande
åtgärder.

Genom vår nuvarande lagstiftning
bör man kunna lösa knutar som till
äventyrs finns inom den fria konkurrensen.

Herr STENBERG (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Severin uppkallade
mig till en kort replik när han
sade, att priskontrollnämnden har avskaffat
den direkta priskontrollen på
område efter område men att de resultat
härav som man kunnat konstatera vid
prisundersökningar inte har varit sådana,
att man kunnat vara särskilt glad
åt den s. k. fria konkurrensen. Jag har
en gång i tiden tillhört priskontrollnämnden,
och jag förmodar att jag
också var anledningen till den största
prisutredning som nämnden gjort på
marginalområdet under de senaste åren.
Det diskuterades att handeln inte följde
med de prissänkningar som gjordes i
fabrikantledet utan sökte uppnå en
marginalförbättring, och jag ville att
man skulle undersöka den s. k. pris -

Fortsatt giltighet av prisregleringslagen

trögheten. Man tog då ut ett större antal
varor än man brukar göra vid prisundersökningar.
Sedan nämnden på
några sidor redogjort för hur vissa
marginaler stigit och andra sjunkit, avslutade
man den officiella kommunikén
med följande ord: »Marginalut vecklingen

har med andra ord varit
ganska oenhetlig, och någon klar och
otvetydig tendens i den ena eller andra
riktningen kan knappast utläsas av materialet».

Detta säger priskontrollnämnden
själv som avslutning på utredningen,
och det är det som jag kallar för fri
konkurrens. Fri konkurrens betyder
väl inte bara att prisnivån och framför
allt marginalsättningen skall sjunka,
sedan man haft priskontroll under
många år. Det är väl ingenting som
garanterar, att det var rätt marginalsättning
när det var priskontroll. Man
får inte rycka loss ett fåtal varor ur
ett sortiment, utan man måste se sortimentet
i dess helhet för att få ett utslag,
om det verkligen förekommer
några marginaljusteringar eller inte.
När man tog ett stort varusortiment
och gjorde undersökning på det, blev
resultatet vad jag här har citerat.

Herr SEVERIN i Gävle (s) kort genmäle
:

Herr talman! Herr Stenbergs erfarenhet
från priskontroll är faktiskt
större än min, eftersom han suttit i
priskontrollnämnden längre än jag. Han
kan säkerligen också erinra sig många
fall där man släppt priskontrollen men
där priserna stigit utan att nämnden
egentligen har ingripit. Vi har bara
publicerat resultatet.

Sedan vill jag gärna till kammarens
protokoll citera vad folkpartireservanterna
säger: »Av särskilt värde skulle
vara att kommerskollegium, såsom ursprungligen
torde ha varit meningen,
sattes i tillfälle att effektivt bearbeta
prisstatistik och analysera prisutveck -

Nr 12

Onsdagen den 30 mars 1955 fm

Fortsatt giltighet av prisregleringslagen

lingen, så att den fullständiga konkurrensens
inverkan på prissättningen
bättre skulle kunna bedömas. Denna
prisstatistik skulle även kunna utformas
så, att den kunde läggas till grund
för en publiceringsverksamhet, ägnad
att utveckla allmänhetens prismedvetenhet.
» Jag hoppas att jag, i den mån
jag i fortsättningen blir i tillfälle att
delta i den utredning som nu pågår, i
någon mån skall kunna tillfredsställa
folkpartireservanternas önskemål åtminstone
på den punkten. Jag förstår att
man kanske kommer att få olika meningar
när man skall utforma riktlinjerna
för denna prisregistrering eller
prisövervakning — vilket ord man nu
vill använda — men jag tror ändå, att
man där skall kunna finna vissa synpunkter,
gemensamma med folkpartireservanternas.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Jag begärde ordet för
ett kort yttrande närmast med anledning
av vad handelsministern och senare
även herr Severin har yttrat, ehuru
frågan ju av föregående talare, herrar
Stenberg, Kollberg m. fl., har blivit
mycket utförligt och sakkunnigt belyst.

Om jag får sammanfatta den ståndpunkt,
som man på vår sida intar, är
den följande: När det råder effektiv
konkurrens, är det inte behövligt med
någon priskontroll. Den är tvärtom då
till skada för förbrukarna. Härom har
såvitt jag vet enighet länge rått mellan
alla partier. För det andra säger vi på
vårt håll, att när det icke råder effektiv
konkurrens bör de monopolövervakande
organen ha möjlighet att ingripa, i
den mån behov därav kan påvisas. För
det tredje: För att möjliggöra detta bör
erforderlig arbetskraft och även resurser
i övrigt ställas till de monopolövervakande
organens förfogande. Det förefaller
oss — jag hänvisar till en del
tidigare motioner bl. a. av herr Kollberg
— som om man på regeringsliåll

varit en smula saktfärdig med denna
sida av saken. Reservanterna förordar
att en del av de medel, som nu användes
av priskontrollen, med fördel skulle
kunna användas just för att förstärka
de monopolövervakande organen, närmast
kommerskollegii byrå. Om det
kan påvisas att näringsfrihetsombudsmannen
behöver ökade resurser, vill
jag självfallet för min del gärna medverka
till att han skall få det.

Denna viktiga sida av saken — monopolövervakningen
— gick handelsministern
alls inte in på. Han behandlade
frågan som om det gällde uteslutande
spörsmålet om avveckling av priskontrollen,
men det gör det ju inte, i alla
händelser inte enligt vårt sätt att se.
Även i högerreservationen saknas den
avbalanserande synpunkt, som jag här
har vidrört. Så till vida finns det ett
litet släkttycke mellan handelsministerns
yttrande och reservationen från
högerhåll.

På vår sida fäster man mycket stor
vikt vid denna avvägning mellan å ena
sidan avvecklingen av priskontrollen
och på andra sidan en erforderlig förstärkning
av de monopolövervakande
organen.

Nu konstaterar jag med tillfredsställelse,
att herr Severin dock tog upp
även denna sida av frågan, ehuruväl
han spekulerade litet om vad som kan
komma och vad som inte kan komma.
Jag skall inte följa honom på den vägen.
Jag vill bara uppmana herr Severin
att vid sidan av folkpartiet verka
såsom en regeringen pådrivande kraft,
så att vi får den erforderliga förstärkningen
och därigenom också kan påskynda
ankomsten av den dag då herr
Severin kan befrias från det uppdrag
han för närvarande innehar.

Det förefaller mig som om den ståndpunkt,
som reservanterna utvecklar och
som våra talare har givit uttryck åt,
står i god överensstämmelse med de
principer, varom enighet tidigare har
rått mellan alla partier, när en anord -

Onsdagen den 30 mars 1955 fm

Nr 12

ning på lång sikt debatterats. När regeringssidan
nu hänvisar till en sittande
utredning, så vet vi, att det kan man
alltid göra, särskilt om man vill uppskov.
Vad reservationen härvidlag innebär
är naturligtvis, att utredningen
inte skall få fördröja den del av omläggningen
av det allmännas verksamhet
som är klar utan ytterligare utredning,
nämligen att man skall avveckla
priskontrollen och satsa på andra organ,
i de fall då konkurrensen inte är
effektiv. Om riksdagen skulle följa vår
mening därvidlag, så blir väl resultatet,
att den utredning som pågår får delvis
nya direktiv, inte därför mindre betydande
sådana. Om man följer den
linjen, kan man komma bort från kristidens
priskontroll och fram till ett
system efter linjer, varom — jag upprepar
det, herr talman — enighet tidigare
har rått när det gäller utvecklingen
på längre sikt. Varför skall man inte
ta ett steg i den riktningen i dag? Det
är dock tio år sedan kriget slutade.

Herr Edström, som jag vanligen brukar
lyssna till med mycken uppskattning
och ofta med instämmande, har i
dag framfört några synpunkter, där han
inblandade löntagarorganisationerna på
ett sätt, som jag inte kan ansluta mig
till. Det förefaller mig -— det vill jag
säga utan att närmare diskutera saken
och utan att följa herr Edström på
hans utvikning — som om den handlingslinje,
som har föreslagits av folkpartireservanterna,
i högre grad skulle
befrämja vad som måste anses vara ett
intresse, inte minst för löntagarna här
i landet men i själva verket för samtliga
folkgrupper. Och det är därför jag
yrkar bifall till den av herr Anders E.
Johansson m. fl. avgivna reservationen.

Chefen för handelsdepartementet,
herr statsrådet ERICSSON:

Herr talman! Jag skall väl först inregistrera
vad herr Edström här bedyrade,
att han kämpar tappert emot

Fortsatt giltighet av prisregleringslagen

kartellerna. De finns alltså, och jag
önskar honom all framgång i hans
verksamhet på detta område.

När han sedan säger att konsumenterna
fått ett alltför starkt stöd i den
priskontroll, som han kallar för tafatt,
kan jag inte följa honom. Detta svär
emot vartannat. Det går inte att ställa
upp producenterna å ena sidan och
konsumenterna å den andra och resonera
som så, att man först driver upp
lönerna, och sedan kommer priskontrollnämnden
och sänker priserna, och
så får företagarna sitta emellan. Det
är ju inte så, utan det är ofta nog på
det sättet att varje grupp försöker undvika
att priserna sänks just inom den
gruppen och för de varorna, och detta
gäller även de som är anställda inom
branschen. Det är ju ofta så, att de är
ense med företagarna att just på detta
område skall inte priskontrollen tilllämpas,
utan här skall vi ha bättre betalt,
och då vill vi ha högre priser.

Jag begärde egentligen ordet för att
säga något till herr Ohlin, när han vill
göra gällande att regeringen inte skulle
vara intresserad för kartellövervakning
och vad därmed sammanhänger.
Jag trodde att regeringen hade i praktisk
handling visat, att vi är intresserade
av detta. Det gläder mig att folkpartiet
har biträtt det förslag jag hade i
min huvudtitel om att förstärka ombudsmannaämbetet
i näringsfrihetsrådet.
Att vi fick de pengarna är jag
glad för. Jag vet att folkpartiet gjort
framstötar tidigare år om att förstärka
kommerskollegii monopolutredningsbyrå
och om att man borde få en sektion
för prisanalys och prisregistrering.
Det är nog riktigt att personalbeståndet
där är för knappt, och det är
min förhoppning att man skall kunna
utbygga denna byrå. Men nu är ju läget
det, att vi har igångsatt en utredning.
Herr Ohlin säger då, att det har
man väl gjort bara för att fördröja
priskontrollnämndens verksamhet och
bibehålla den. Herr Ohlin har ju haft

Onsdagen den 30 mars 1955 fm

80 Nr 12

Fortsatt giltighet av prisregleringslagen

den befattning, som jag har nu, under
en tid. Han vet väl att man inte gärna
vill handla så att man tillsätter en grupp
sakkunniga för att utreda en sak som
skall följa efter nu bestående ordning,
men innan de sakkunniga blivit färdiga
utan vidare slopar vad man har
av praktisk verksamhet. Så gör man ju
inte. Det är väl inte heller så, herr
Ohlin, att vi skulle vara i behov av
att förfara på det sättet, att vi skulle
kamouflera med alla möjliga åtgärder
för att bibehålla priskontrollen så
länge som möjligt.

Det råder inga delade meningar, såvitt
jag vet, om att en effektiv konkurrens
är bästa medlet för att hålla rätt
avvägda priser. Herr Ohlin slog fast
att folkpartiet vill fri konkurrens, och
man vill inte ha några direkta kontroller,
några detaljregleringar. Herr
Severin har påvisat, att nu har man
avvecklat de direkta kontrollerna undan
för undan. Men jag vill gärna erkänna,
att jag i direktiven till de sakkunniga
sagt, att det kan vara av behovet
påkallat att samhället får möjlighet
att ingripa mot en oskälig prissättning.
Jag tycker det är riktigt, och
jag hoppas att man skall kunna göra
det, inte bara att vi skall få en effektivare
monopolövervakning. Om det
förekommer avarter inom näringslivet,
där man inte kan påvisa några fasta
bindningar av monopol- eller kartellkaraktär
men man ändå ser att resultatet
blir oskäliga priser, då tycker jag
det är riktigt att samhället inte avrustar
till den grad, att inte samhället har
möjlighet att ingripa genom samhälleliga
organ i sådana speciella fall.

Jag vill således gärna ha sagt, att
om folkpartiet hyser detta intresse för
att ge samhället välrustade organ för
att övervaka monopolbildningar och
kartellbildningar inom näringslivet och
man tycker det är rimligt att konsumenterna
i allmänhet skall följa prisbildningen,
så skall vi inte slåss på den
punkten. Där kan vi vara ense. Jag hop -

pas då att herr Ohlin ger sig till tåls
så pass mycket, att vi får ett sakmaterial
för att diskutera, hur vi skall utforma
dessa ting till nästa års riksdag.
Det är min förhoppning att utredningen
skall bli klar inom sådan tid att vi
till nästa års riksdag kan lägga fram
riktlinjerna för denna prisreglering
eller vad vi skall kalla det.

Herr EDSTRÖM (h) kort genmäle:

Herr talman! Handelsministern tyckte
sig finna ett motsatsförhållande, när
jag talade om tafatthet beträffande priskontrollnämnden.
Det tafatta gällde formerna
för utförandet, inte vad man
önskade, och de båda sakerna kan mycket
väl vara skilda åt och stå i ett visst
motsatsförhållande.

Jag beklagar att inte professor Ohlin
kunde följa min tankegång, att konsumtionen
verkar mera pådrivande på inflationen
än den fria delen av företagarna.
Priskontrollnämnden inriktar
sig i första hand på att sänka priserna
på konsumtionsvarorna. Det är det som
gör att den kan verka pådrivande på
inflationen. Enligt min uppfattning är
det så. Det kommer jag nog inte ifrån.
Det intresse, som jag förut talade om,
från arbetstagarnas sida för ett bibehållande
av priskontrollen, som visats,
är just dikterat av önskan att kunna få
bättre reallöner på den vägen än de
kanske skulle ha lyckats få vid förhandlingsbordet.
Den uppfattningen får
stå för min personliga räkning. Jag vet
inte, om det är en allmän högeruppfattning.
Jag vill här deklarera att jag privat
står för den uppfattningen.

Herr HJALMARSON (h):

Herr talman! Jag begärde ordet närmast
med anledning av ett yttrande av
herr Ohlin, och jag skulle bara i anledning
därav vilja erinra om följande.

Under ett tidigare skede i utvecklingen
av denna fråga förordade vi från
högerpartiets sida, samtidigt som vi
ville avveckla priskontrollnämnden, att

Nr 12

Onsdagen den 30 mars 1955 fm

nämndens monopolkontrollerande verksamhet
borde utövas av monopolbyrån
inom kommerskollegium, en byrå, som
för övrigt på sin tid tillkom med högerpartiets
stöd. Ett nytt läge inträdde, när
riksdagen beslöt tillskapa det s. k. näringsfrihetsrådet.
I och med att detta
nya statsorgan byggdes upp hade man
enligt vår uppfattning fått det förhandlingsorgan,
som erfordrades för att
komma till rätta med osund och skadlig
monopolism inom näringslivet. Vi
anser på vårt håll, att någon ytterligare
påbyggnad av den administrativa apparaten
inte för närvarande är påkallad,
och det är anledningen till att vi inte
har medverkat till folkpartiets förslag
på denna punkt.

Jag skall, herr talman, inte i övrigt
ingå på diskussionen om priskontrollnämnden
i dag. Jag vill bara fästa uppmärksamheten
på att en mycket väsentlig
sida av hela denna fråga inte alls
har berörts i dagens debatt varken, såvitt
jag har kunnat uppfatta det, av
handelsministern eller av priskontrollnämndens
chef. Jag avser frågan, hur
man inom priskontrollnämnden och
inom regeringen bedömer möjligheterna
att kunna få en tillförlitlig grund
för att beräkna kostnaderna för den
nödvändiga investerings- och forskningsverksamheten
inom produktionen
i priskalkylen. Det är ju ändå denna
verksamhet, som både måste ligga till
grund för framåtskridandet och skapa
förutsättningar för en prisbilligare produktion
på något längre sikt. Om man
inte kan utforma den statliga priskontrollverksamheten
på ett sådant sätt,
att den medger erforderligt utrymme
för investerings- och forskningsverksamheten,
så skadar man ju både produktionens
och konsumenternas intressen.
Jag kan, herr talman, trots att jag
har försökt forska i akterna, inte finna,
att man har lyckats komma till rätta
med detta grundläggande problem. Det
finns dess värre exempel på att detta
medfört föga önskvärda konsekvenser.

(i — Andra kammarens protokoll 1955. Nr

Fortsatt giltighet av prisregleringslagen

Jag vill endast peka på ett enda exempel,
jag tänker på utvecklingen inom
turisthotellbranschen, där, inte annat
än jag kan se man ännu för några år
sedan drev en så rigorös prispolitik
mot näringen att man försvårade i hög
grad angelägna investeringar. Nu har
som bekant läget blivit kritiskt, och
man försöker finna nya utvägar, som
framför allt syns gå ut på att engagera
staten för att direkt eller indirekt lämna
understöd i syfte att stärka ställningen
för företagen i branschen. Hade
det inte, herr talman, varit klokare med
en mera framsynt politik på ett tidigare
stadium?

Chefen för handelsdepartementet,
herr statsrådet ERICSSON:

Herr talman! Jag kan inte undgå att
säga några ord med anledning av herr
Hjalmarsons anförande. Det är väl alldeles
naturligt, det kan vi väl ändå
fastslå, att även om man på en eller
annan punkt har kritiska synpunkter
mot priskontrollens verksamhet måste
man väl ändå säga, att hela vår utveckling
under efterkrigsåren pekar hän
på ett expansivt näringsliv. Så långt jag
vet har det inte med fog kunnat göras
gällande, att priskontrollnämnden satt
priser, som varit så låga att inte företagen
kunnat fortsätta sin verksamhet.

Nu tog herr Hjalmarson ett exempel,
och det var därför jag tvingades begära
ordet därför att jag var rädd för
att vad han sade om turisthotellen skulle
få stå oemotsagt. Det är riktigt att man
under krigsåren med den varubrist och
alla de andra bekymmer vi då hade
höll en mycket hård priskontroll när
det gällde dessa hotell. Men lika säkert
är väl att man undan för undan släppt
denna kontroll. Men trots av priskontrollen
sedan lång tid tillbaka är avskaffad
för denna del av näringslivet
är det inte möjligt för dessa turisthotell
att driva en lönande näring. Vad hänger
detta samman med? Ja, så långt jag
12

Kr 12

Onsdagen den 30 mars 1955 fm

Fortsatt giltighet av prisregleringslagen

förstår har det skett en fullständig
strukturförändring genom att människorna
fått andra vanor än tidigare.
Detta är ett så bekymmersamt spörsmål
att jag nu inte vågar säga om det
över huvud taget finns någon möjlighet
att återställa den lönande näring som
dessa turisthotell var en gång för 15 å
20 år sedan. Jag har fått en utredning
som turistintresserade gjort, och det är
klart att vi skall begrunda vad som
kan göras, men härvidlag tror jag att
man står inför alldeles speciella problem.
Jag vill inte att kammaren av
herr Hjalmarsons yttrande skall få den
uppfattningen, att priskontrollnämnden
är den som egentligen tagit död på
dessa turisthotell, utan jag tror för min
del att det är helt andra faktorer som
härvidlag spelat in, faktorer av mycket
genomgripande karaktär. Om man eventuellt
skall kunna säga att det är en
samhällelig sak att hjälpa kan jag för
dagen inte svara på, men jag har gärna
velat framhålla, att här är det andra
ting än priskontrollen som inverkat.

Herr HJALMARSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag kan inte dela den
uppfattning handelsministern föreföll
mig ha om situationen i turisthotellbranschen,
men nu är det väl inte detta
vi i första hand skall diskutera. Jag
vill bara kort och gott som min mening
framhålla, att här är ett område, där en
väsentlig upprustning är av behovet
påkallad. Det har framstått som klart
ganska länge och jag beklagar livligt
att man inte på regeringshåll tidigare
uppmärksammat denna sak.

Frågan om statlig priskontroll har
här i kammaren främst diskuterats från
en utgångspunkt. Man har sagt, att det
inte på alla områden råder fullt effektiv
konkurrens. Det finns vissa monopolistiska
tendenser kvar, som inte ter
sig sunda ur folkhushållets synpunkt.
Men om så är fallet, vad kan djupare
sett vara orsaken härtill? En huvud -

orsak ligger enligt vår uppfattning i
den utformning, som den ekonomiska
politiken fått i vårt land. Vi är, herr
talman, övertygade om att det är framför
allt tre saker man skall göra för
att skapa de naturliga förutsättningarna
för en effektiv konkurrens, nämligen
för det första att revidera skattelagstiftningen
och penningpolitiken, för
det andra att avveckla regleringarna och
för det tredje att driva en långt mera
sparfrämjande politik än den majoriteten
förordar. Då skapar man det konkurrensvänliga
klimat, som är förutsättning
för en sund utveckling inom
näringslivet.

Herr JÖNSSON i Rossbol (bf):

Herr talman! Jag har med intresse
tagit del av den fråga, som här diskuteras.
Jag har nämligen under några år
fått en viss erfarenhet av här ifrågavarande
verksamhet och har haft tillfälle
att göra en del intressanta iakttagelser,
som jag emellertid inte här
skall närmare ingå på. Jag vill inom
parentes säga att diskussionen här i
dag har förts på ett högre plan än vad
som är vanligt i tidningspressen, när
det gäller priskontrollnämndens åtgöranden.

Jag är ense med folkpartireservanterna
och övriga, som yrkat att kommerskollegii
monopolutredningsbyrå skall få
större möjligheter att fullgöra sina uppgifter,
eftersom jag länge har ansett
detta vara påkallat, inte bara beträffande
personella resurser utan även när
det gäller utformandet av en lämplig
lagstiftning. För några år sedan hade
jag anledning motionera om en obetydlig
ändring av lagen, vilken skulle ge
monopolutredningsbyrån möjligheter att
övervaka monopolen inte endast beträffande
sådana sammanslutningar som
säljer varor — lagen är nämligen så
konstruerad nu, att den begränsar sig
till säljarparten — utan även sådana
som köper varor. Med en sådan ändring

Onsdagen den 30 mars 1955 fm

Nr 12

av ifrågavarande paragraf skulle monopolutredningsbyrån
få möjligheter att
granska även de karteller som köper
förnödenheter. Jag syftade vid det tillfället
närmast på den av oss alla välkända
norrländska virkeskartellen. När
jag motionerade, rådde det öppen fejd
mellan den organisation, som företräder
de privata skogsägarna, och nämnda
virkeskartell, och den striden fördes
på ett sådant sätt att jag ansåg att monopolutredningsbvrån
borde ha möjligheter
att även granska kartellen en
smula.

Min motion vann emellertid inte riksdagens
bifall. Om man emellertid nu
skulld försöka igen1 att åstadkomma
denna lilla lagändring, så hoppas jag
att man skall kunna vinna gehör för
detta här i riksdagen. Högern har i detta
stycke inte givit något på hand och
sagt att man där är intresserad och
villig att medverka, men jag har tacksamt
noterat att man inom folkpartiet
är villig att vara med om en sådan lagändring.
Den skulle som sagt ge monopolutredningsbyrån
möjligheter att
granska även de karteller som köper
varor.

Sedan noterade jag att herr Nygren
ansåg det anmärkningsvärt att priskontrollnämnden
med åtta röster mot tre
hade godkänt den överenskommelse,
som träffats mellan representanter för
producenter, konsumenter och övriga,
som deltagit i överläggningarna beträffande
jordbrukspriserna. Herr Nygren
tyckte det var anmärkningsvärt att priskontrollnämnden
så där utan vidare
svalde den överenskommelsen. Det är
möjligt att herr Nygren inte menade så
illa som det lät, när han sade att detta
var att svälja en kamel. Får jag fråga
om herr Nygren anser det vara att svälja
en kamel, när det varit fråga om
den nu aktuella och för övrigt blygsamma
inkomstökningen till jordbruket?
Ordvalet var kanske inte så lyckligt,
och herr Nygren vill måhända komplettera
sitt uttalande på den punkten. Det

Fortsatt giltighet av prisregleringslagen

vore beklämmande, om herr Nygren
hade den uppfattningen att vi i priskontrollnämnden
lättvindigt och lättsinnigt
har godkänt en överenskommelse,
som inte skulle vara särskilt bra.

Herr NYGREN (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill svara den siste
ärade talaren, att jag ingalunda har
framfört någon kritik mot de åtta ledamöterna
i priskontrollnämnden för att
de röstade som de gjorde. Jag betonade
särskilt att kritiken icke kan riktas mot
priskontrollnämnden, utan att den måste
adresseras till högre ort.

Yad jag anmärkte på var att herrarna
i priskontrollnämnden får en, säger
en, fattig dag på sig för att studera dessa
stora frågekomplex. Det anser jag
vara orimligt, och jag sade att detta
var att behandla dessa viktiga frågor
alldeles för legärt. Jag har inte anmärkt
på ledamöterna i priskontrollnämnden
eller deras beslut, det torde
herr Jönsson i Rossbol kunna kontrollera
i kammarens protokoll.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Bara ett par ord. Jag
vill ta fasta på handelsministerns uttalande
nyss i fråga om turistnäringens
bekymmer, även om jag inte tänker ta
närmare upp detta problem. Det torde
bli tillfälle till det när en interpellation,
som väckts från vårt håll, blir debatterad
i kammaren. Jag tror inte att
handelsministern vid en tidigare tidpunkt
kunnat säga att frågan inte har
samband även med priskontrollnämndens
åtgärder, låt vara att jag delar
hans mening att den dessutom har flera
andra väsentliga aspekter.

•Tåg skall, herr talman, inte förlänga
debatten genom att ta upp herr Jönssons
i Rossbol reflexioner om inköpskartellerna.
.lag trodde när jag hörde
herr Jönsson att han skulle komma att
tala om de jordbruksorganisationer, som
eftersträvar en sådan stiillning lokalt
beträffande vissa produkter. Men på

Onsdagen den 30 mars 1955 fm

84 Nr 12

Fortsatt giltighet av prisregleringslagen

något sätt kom herr Jönsson inte in
på den saken utan rörde sig i stället på
ett område, som säkert också förtjänar
intresse. Men det är ju så, att på det
område han talade om har prisstegringen
sedan tiden före kriget varit större
än inom kanske något annat område
av svenskt näringsliv, såvitt jag har
mig bekant. Detta är av intresse när
man skall bedöma om och i vad mån
överenskommelsen har påverkat prisbildningen
i hårt nedtryckande riktning.

Jag skall, herr talman, sluta mitt anförande
med att framhålla, att när jag
lyssnade till handelsministerns reflexioner
fick jag ett slag det intrycket, att
oenigheten på det principiella planet
kanske är något mindre nu än den förefallit
vara under de allra senaste åren.
Tidigare var det emellertid så, att man
från regeringspartiernas och priskontrollnämndens
sida starkt underströk,
att priskontrollen inte var ett instrument
som skulle användas permanent
som ett led i samhällets prisövervakande
åtgärder. Accepterar man nu på regeringssidan
detta som en riktlinje fölen
mera långsiktig politik, så kommer
väl meningsskilj aktigheterna kanske
inte att visa sig vara så stora som de
förefallit vara de senaste par åren. Men
på vår sida önskar vi — det må väl
förlåtas oss — att någon gång få se
praktiska resultat av dessa principiella
deklarationer, inte bara genom att man
avvecklar priskontrollen på vissa områden,
sedan nu tio år gått efter krigets
slut, utan praktiska resultat även på det
sättet, att man ordnar samhällets verksamhet
på längre sikt efter de riktlinjer
man förut accepterat.

Det är därför jag med glädje tar fasta
på handelsministerns ord, att redan vid
nästa års riksdag skall kammaren få
att behandla förslag i frågan — som
har tillkommit, hoppas jag, i denna
anda.

Överläggningen var härmed slutad.
På av herr talmannen framställd pro -

position biföll kammaren till en början
utskottets i punkten A) gjorda hemställan.

Härpå gav herr talmannen i fråga
om punkten B) propositioner dels på
bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den av herr Magnusson
och fröken Wetterström avgivna
reservationen i motsvarande del; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Fröken Wetterström begärde
likväl votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i punkten
B) i utskottets utlåtande nr 19,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bär kammaren bifallit
den av herr Magnusson och fröken
Wetterström avgivna reservationen i
motsvarande del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funnit flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Fröken Wetterström begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 124 ja och 61 nej, varjämte
13 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
i punkten B) gjorda hemställan. *

Härefter gav herr talmannen propositioner
i avseende å punkten C), nämligen
på 1 :o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till den av herr
Magnusson och fröken Wetterström avgivna
reservationen i motsvarande del;
samt 3:o) bifall till den av herr Anders

Onsdagen den 30 mars 1955 fm

Nr 12

E. Johansson m. fl. avgivna reservationen;
och fann herr talmannen den
förstnämnda propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Fröken Wetterström
begärde emellertid votering,
i anledning varav herr talmannen för
bestämmande av kontraproposition i
huvudvoteringen upptog de båda återstående
propositionerna, av vilka herr
talmannen nu fann den med 3:o) betecknade
hava flertalets mening för sig.
Jämväl i fråga om kontrapropositionen
begärde fröken Wetterström votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren till
kontraproposition i huvudvoteringen
angående punkten C) i andra lagutskottets
utlåtande nr 19 antager det förslag,
som innefattas i den av herr Anders
E. Johansson m. fl. avgivna reservationen,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
den av herr Magnusson och fröken
Wetterström avgivna reservationen
i motsvarande del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Därvid befanns, att flertalet
av kammarens ledamöter röstat
för ja-propositionen. Kammaren hade
alltså till kontraproposition i huvudvoteringen
antagit bifall till den av
herr Anders E. Johansson m. fl. avgivna
reservationen. I enlighet härmed
blev nu efter given varsel följande
voteringsproposition uppläst och godkänd: Den,

som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i punkten
C) i utskottets utlåtande nr 19,
röstar

Fortsatt giltighet av prisregleringslagen
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den
reservation, som avgivits av herr Anders
E. Johansson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och voteringspropositionen
ännu en gång upplästs,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Rimmerfors begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat anställdes. Därvid
avgåvos 123 ja och 78 nej, varjämte 2
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
i punkten C) gjorda hemställan.

§ 15

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 14, i anledning av motioner
om ändrad ordning för utfärdande av
röstlängdsutdrag.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 16

Utgifter under riksstatens sjunde
huvudtitel

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 7, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1955/56 under
sjunde huvudtiteln, avseende anslagen
inom finansdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner.

Punkterna 1—10

Vad utskottet hemställt bifölls.

Som tiden nu var långt framskriden,
beslöt kammaren på förslag av herr talmannen
alt uppskjuta behandlingen av

Nr 12

Onsdagen den 30 mars 1955 em

Anordnande av folkräkning år 1955

återstående ärenden till kl. 19.30, då Kammarens ledamöter åtskildes liär enligt

utfärdat anslag detta plenum efter kl. 16.43.

komme att fortsättas. In fidem

Gunnar Britth

Onsdagen den 30 mars

Kl. 19.30

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av
herr andre vice talmannen.

§ 1

Utgifter under riksstatens sjunde
huvudtitel. (Forts.)

Herr andre vice talmannen anmälde,
att behandlingen av statsutskottets utlåtande
nr 7, i anledning av Kungl.
Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1955/56 under
sjunde huvudtiteln, avseende anslagen
inom finansdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner
nu komme att fortsättas.

Punkten 11

Anordnande av folkräkning år 1955

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Sandler m. fl. (I: 239) och den andra
inom andra kammaren av herr Svensson
i Ljungskile m. fl. (11:373), hade
hemställts, att riksdagen måtte dels besluta
att en folkräkning skulle anordnas
år 1955 i huvudsaklig anslutning till
statistiska centralbyråns förslag men
med sådana inskränkningar i omfattningen,
som motionärerna i besparingssyfte
föreslagit, dels bevilja för ändamålet
erforderliga medel.

Vidare hade i två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herrar Birger Andersson och
Pettersson (I: 240) och den andra inom
andra kammaren av herr Andersson i
Brämhult m. fl. (11:374), hemställts,
att riksdagen måtte besluta dels att
folkräkning skulle verkställas 1955, dels
att till Statistiska centralbyrån för budgetåret
1955/56 anvisa de för ändamålet
erforderliga medlen.

Utskottet hemställde, att motionerna
1:239 och 11:373 samt 1:240 och
II: 374, samtliga motioner såvitt nu
vore i fråga, icke måtte av riksdagen
bifallas.

Reservationer hade avgivits

a) av herr Boman, fröken Andersson,
herrar Nils Theodor Larsson, Sunne,
Svensson i Ljungskile, Widén och Nihlfors
samt fröken Vinge, vilka ansett
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte med bifall till motionerna
1:239 och 11:373 samt i anledning av
motionerna I: 240 och II: 374, samtliga
motioner såvitt nu vore i fråga,

1. till Statistiska centralbyrån: Avlöningar
till personal vid 1955 års folkräkning
för budgetåret 1955/56 anvisa
ett reservationsanslag av 196 000 kronor; 2.

bemyndiga Kungl. Maj:t att utfärda
för folkräkningens genomförande erforderliga
författnings- och Övriga bestämmelser; -

Nr 12

Onsdagen den SO mars 1955 em

b) av herr Persson i Växjö, utan angivet
yrkande; samt

c) av herr Almgren, likaledes utan
yrkande.

Punkten föredrogs; och anförde
därvid:

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp):

Herr talman! Det finns vid denna
punkt fogad en reservation av herr Boman
m. fl. Jag har också skrivit under
den och har även burit fram en motion,
i vilken det yrkas, att man skall
få en folkräkning nu i år av ungefär
samma typ som man har haft vid motsvarande
tillfällen efter år 1930. Sedan
dess har vi ju haft en folkräkning vart
femte år.

Nu har finansministern av ekonomiska
skäl avvisat planerna på en folkräkning
innevarande år. Det är klart,
att ekonomiska skäl alltid kan åberopas
i sådana sammanhang. Det blir fråga
om en värdering och bedömning av
vad som kan vara tillräckligt angeläget
eller inte. För min del tror jag, att det
vore väl använda pengar att fortsätta
med denna serie av statistik, som man
har haft sedan 1930. Förskjutningarna
inom vårt samhälle är ju för närvarande
mycket stora, över huvud taget år
dynamiken i den pågående samhällsutvecklingen
mycket kraftig, och man
sysslar nu i många olika sammanhang
med prognoser. Synnerligen ofta behöver
man ha sikten någorlunda klar
bakåt för att kunna ställa prognoser
framåt, så gott det nu går. Den folkräkning,
som vi hade år 1950 och ur
vilken man alltså kan läsa ut utvecklingen
under den sista femårsperioden
från år 1945, tycker jag i åtskilliga avseenden
visade oerhört överraskande
resultat. Det händer åtskilligt även under
en femårsperiod. Jag anser för
min del, att det är beklagligt, att vi har
blivit till den grad fattiga, att vi inte
kan fullfölja en sådan sifferserie — om
vi nu har blivit så fattiga; jag är inte
alldeles säker på det.

Anordnande av folkräkning år 1955

En rad remissmyndigheter bär också
tillstyrkt de föreliggande motionerna;
egentligen har bara ett par av de
hörda myndigheterna varit tveksamma.
Att olika instanser i detta sammanhang
passat på att framhålla var och en sina
speciella önskemål är helt naturligt,
men även om inte alla dessa särskilda
önskemål blir tillgodosedda, skulle i
alla fall denna folkräkning ge åtskilligt
av värde. Om man hoppar över 1955
kan man ju inte heller sedan reparera
felet. Då har man en lucka i sifferserierna,
som inte kan utfyllas.

En av remissmyndigheterna —- bostadsstyrelsen
— menar, att man skulle
förena folkräkningen med en bostadsstatistisk
undersökning och därför
skjuta på den till nästa år. Emellertid
är det naturligtvis inte gynnsamt att
få ojämna intervaller mellan folkräkningarna.
Har man nu sedan år 1930
haft dessa med fem års mellanrum återkommande
räkningar är det förvisso
från statistisk synpunkt önskvärt, att
man behåller de regelbundna intervallerna,
så att man kan använda siffrorna
utan några justeringar.

Jag hör inte till dem, som hyser
övertro på statistik och siffror. Jag
tror, att vi för närvarande i svensk
politik rör oss med åtskilligt siffermaterial,
som nog kan diskuteras, och att
detta material ibland kanske spelar en
större roll än det egentligen borde göra.
Denna statistik, som gäller befolkningsutvecklingen,
befolkningsomflyttningen
och allt sådant, är emellertid enligt
min uppfattning mycket värdefull. I
många sammanhang får man ju sätta i
gång statistiska utredningar av olika
slag för att komplettera det befintliga
siffermaterialet. Sådant kan man naturligtvis
inte heller i detta fall undvika,
men man får dock i flera avseenden
ett grundmaterial, som inte är alltför
gammalt.

Jag skall, herr talman, inte ta upp
kammarens tid med några längre utläggningar
utan ber med stöd av dessa

Nr 12

Onsdagen den 30 mars 1955 em

Anordnande av folkräkning år 1955

synpunkter att få yrka bifall till den
vid punkt 11 fogade reservationen av
herr Boman m. fl.

Fröken VINGE (fp):

Herr talman! De motioner i båda
kamrarna, vartill reservanterna yrkat
bifall och som går ut på att det skall
anordnas en folkräkning i slutet av år
1955, grundar sig på en framställning
från statistiska centralbyrån. Jag vet
inte, om den allmänna uppfattningen är
att statistiska centralbyrån, när den begärt
att få göra denna folkräkning, bara
har efterkommit en författningsbestämmelse
som säger att det skall bli folkräkning
år 1955. Så har emellertid
ingalunda varit fallet.

I god tid innan centralbyrån gjorde
i ordning sina petita, hölls ett sammanträde,
vartill centralbyrån kallat representanter
för ett tjugotal olika verk,
myndigheter och organisationer, om
vilka man visste att de i mycket stor
utsträckning brukade använda folkräkningsmaterial
i sitt arbete. Vid detta
sammanträde ställdes två frågor. Den
första var, om folkräkning borde äga
rum eller om centralbyrån borde söka
dispens från författningens bestämmelse
om anordnande av en sådan. Den
andra frågan gällde vilka uppgifter
som, därest det visade sig att dispens
inte skulle sökas, borde ingå i folkräkningens
program. Av den diskussion
som ägde rum framgick att alla
närvarande representanter för verk och
myndigheter mycket kraftigt underströk
behovet av en folkräkning.
Arbetsmarknadsstyrelsens representant
ansåg t. ex., att det var oundgängligen
nödvändigt med en folkräkning 1955
och att t. o. in. femåriga intervaller var
för stora samt att det behövdes uppgifter
för varje kommun och tätort.
Civilförsvarsstyrelsens representant betonade
vikten av att få uppgifter om
dag- och nattbefolkning, vilket knappast
är möjligt annat än genom införskaf -

fandet av yrkesuppgifter i samband
med folkräkning. Bland de övriga representanter
som var närvarande och
som anslöt sig till förslaget om en folkräkning,
märktes representanter för
lantbruksstyrelsen, jordbrukets forskningsråd
och jordbrukets utredningsinstitut,
LO, TCO, Arbetsgivareföreningen
och de statistiska kontoren i några
av våra större städer, Stockholm, Göteborg,
Norrköping och Linköping.

Sedan det alltså visat sig att det
fanns ett allmänt önskemål om att en
folkräkning skulle komma till stånd,
bearbetades planerna ytterligare inom
statistiska centralbyrån och man kallade
därefter till ett nytt sammanträde.
Eftersom man från centralbyråns sida
var på det klara med att det inte är
lätt att få anslag till ett ändamål som
detta, gjorde man ett allvarligt försök
att få ned kostnaderna. Man ställde sålunda
vid sammanträdet följande fråga
till de närvarande: »Om det verkligen
skall införskaffas folkräkningsuppgifter,
kan det då inte räcka med att vi
plockar ut sådana kommuner, där man
vet att det skett betydande folkomflyttningar
eller strukturändringar, och gör
en total räkning beträffande dessa men
låter övriga kommuner vara?» Denna
tanke avvisades emellertid enhälligt av
dem som deltog i sammanträdet.

Under sådana förhållanden var det
naturligt, att centralbyrån i sina petita
lade fram ett förslag om folkräkning
i enlighet med de riktlinjer, varom
man enats vid dessa sammanträden.
Bakom förslaget om en sådan folkräkning
står alltså inte bara statistiska
centralbyrån utan en lång rad ämbetsverk.

Det väckte stor besvikelse, när detta
förslag i statsverkspropositionen avvisades
med några få ord och utan egentlig
motivering. Det kom telefonpåringningar
till centralbyrån från olika intressenter
och det skrevs ganska mycket
i tidningarna om saken — MorgonTidningen,
Dagens Nyheter och en hel

Onsdagen den 30 mars 1955 em

Nr 12

del andra mycket representativa organ
hade i januari artiklar därom.

I denna situation var det som lierr
Rickard Sandler väckte sin motion.
Han resonerade tydligen som så, att
när det inte gick att få anslag till en
folkräkning av den omfattning som
centralbyrån begärt, kunde man tänka
sig den lösningen att det skedde en
folkräkning efter ett mera begränsat
program i enlighet med det förslag som
återgavs i motionen. Utskottet remitterade
denna motion till olika myndigheter
och organisationer för att få veta
deras åsikt om en sådan mera begränsad
folkräkning. Praktiskt taget alla remissinstanser
svarade därvid, att visserligen
hade de önskat en folkräkning
enligt det stora programmet, men även
genom en sådan mera begränsad folkräkning,
som herr Sandler föreslagit,
skulle de kunna få det väsentligaste av
det material som de behövde. Remisssvaren
gav alltså ett sällsynt starkt stöd
för förslaget, och man blev därför
ganska överraskad över utskottsmajoritetens
ställningstagande.

Först och främst kan utskottsmajoriteten
inte förstå, att vi numera behöver
folkräkningar med fem års mellanrum
fastän vi tidigare har nöjt oss med
folkräkningar vart tionde år. Men då
kan jag hänvisa exempelvis till socialstyrelsens
remissutlåtande, där det påpekas
vilka väldiga förändringar som
för närvarande sker i vår befolkning.
Tätorternas andel av hela befolkningen
har stigit från 56 procent år 1940 till
66 procent år 1950. Jordbruksbefolkningens
andel har sjunkit från 32 procent
år 1945 till 23 procent år 1950.
Tjänstemännens andel av den förvärvsarbetande
befolkningen har under samma
tid stigit från 20 procent till 27 procent,
medan arbetarnas andel sjunkit
från 58 procent till 53 procent. Detta
gäller riket i dess helhet. Men man
skall komma ihåg, att den folkräkning
som det här är fråga om skulle avse
att framför allt få fram uppgifter om

Anordnande av folkräkning år 1955

de olika kommunerna och tätorterna.

1 vissa av dessa bär givetvis förändringarna
varit betydligt större. Man
kan helt enkelt inte — det har understrukits
av flera remissinstanser -— nöja
sig med siffror för bara vart tionde år,
ty då har man ingen vägledning för
sitt handlande.

Sedan säger utskottet att även om
man skulle följa den Sandlerska motionen
skulle »det statistiska slutresultatet
inte komma att motsvara de krav på
materialets fullständighet, som uppställts
från myndigheters, kommuners
och övriga berörda organs sida». Denna
bedömning beror på vad man menar
med fullständighet. Det är självklart,
att dessa olika organ inte har
tagit till sitt ursprungliga förslag med
prutmån. Det är givet att de i ett sådant
remissutlåtande skriver, att de
helst skulle ha sett att det ursprungliga
förslaget förverkligades. Men de har
faktiskt också sagt, att de skulle nöja
sig med detta mindre förslag. Jag kan
t. ex. citera vad utskottet självt i sin
recit återger av Landsorganisationens
yttrande: »Landsorganisationen anser

att motionärerna redovisat starka skäl
för att praxis sedan 1930 med folkräkningar
vart femte år inte brytes.
Särskilt för kommunernas detaljplanering
av bostadspolitiken, yrkesutbildnings-
och skolpolitiken, utbyggandet
av de sociala anordningarna m. m. är
enligt Landsorganisationens uppfattning
folkräkningsuppgifter nödvändiga.
Landsorganisationen finner en begränsad
folkräkning, som ger upplysning
om de väsentligaste befolkningsstatistiska
data, vara att föredra framför en
folkräkning, vars resultat sent framkommer
och för vilken kostnaderna
kan anses bli för höga i förhållande
till resultatens aktualitetsvärde.»

Sedan säger utskottet — och på den
punkten är jag fullkomligt överens med
utskottsmajoriteten — att utskottet beklagar
att vi inle får en bostadsräkning
i år. Men situationen är ju den, att

Nr 12

Onsdagen den 30 mars 1955 em

Anordnande av folkräkning år 1955

man kan göra en folkräkning med eller
utan samband med en bostadsräkning,
men att det är mycket svårt att göra
en bostadsräkning utan samband med
folkräkning. När nu bådadera avslagits
av Kungl. Maj :t, hade det varit orealistiskt
att komma och yrka på att
båda dessa räkningar skulle komma till
stånd. Det var ju naturligt för motionärerna
att då yrka på den av de båda
räkningarna som kunde göras fristående.

Sedan kommer jag till utskottets resonemang
i slutet av utlåtandet om de
tekniska hjälpmedel, som skulle kunna
möjliggöra för oss att få fram uppgifterna
snabbare. Även motionärerna påpekar
ju att frågan om hur snabbt man
får fram resultat i hög grad är en
kostnadsfråga. Men man får inte heller
överdriva föreställningarna om den
tidsbesparing, som de allt bättre maskinerna
kan åstadkomma. Först och
främst skulle jag vilja säga, att man ju
inte ännu kan ta ställning till vilka
maskiner man skall använda vid denna
folkräkning. Först måste man få besked
om ifall man får göra en folkräkning
enligt de riktlinjer man dragit
upp. Sedan får man detaljplanera, och
avgörandet av vilka maskiner man skall
använda är ett led i denna detaljplanering.
För övrigt har man använt maskiner
vid folkräkningar sedan 1920. Men
det har ingalunda varit samma maskiner,
tv man får ju inte köpa dem
utan har hittills alltid måst hyra dem.
Det kan ha sina sidor, men det har
haft den fördelen, att man alltid vid
varje ny folkräkning har kunnat använda
de nyaste maskiner som stått
att uppbringa, under förutsättning att
man fått anslag som medgivit detta.
Skulle man skjuta på en folkräkning
ytterligare med tanke på att man skall
få fram bättre maskiner, skulle man
aldrig göra en folkräkning, ty det är
givet, att med nära nog vart år som
går kommer det fram allt modernare
maskiner.

Man skali nog också akta sig att
överdriva den tidsvinst man kan göra
genom bättre maskinell utrustning, eftersom
den maskinella bearbetningen
bara är en del av hela den stora bearbetningen.

Också när det gäller de bearbetningar
som går före den maskinella bearbetningen,
exempelvis ett sådant moment
som yrkeskodifieringen, måste
man ju, som också antytts i den Sandlerska
motionen, göra en avvägning
mellan kravet på snabbhet och kravet
på att hålla kostnaderna inom rimliga
gränser. Antag t. ex. att ett arbetsmoment
kan utföras av tio biträden på
tio månader. Det blir 100 biträdesmånader.
Man tänker då att man får
fram resultatet snabbare, om man sätter
till 20 biträden i stället. Men dessa
20 biträden kan inte klara uppgiften
på 5 månader, ty det tar tid att lära
upp varje särskilt biträde. Låt oss anta
att de 20 biträdena behöver 7 eller
8 månader. Då gör man en tidsvinst
på 2 eller 3 månader. Det är värdefullt,
men man får räkna med att det går
åt 140 eller 160 biträdesmånader i stället
för 100. Det blir en höjning av
arbetskostnaden med mellan 40 och
60 procent. Motsvarande resonemang
kan man föra, om man vill göra en
kostnadsbesparing genom att anlita ett
mindre antal biträden. Arbetet kommer
då i stället att ta längre tid. Man måste
alltid göra en avvägning mellan kostnad
och snabbhet.

Får man tolka utskottets skrivning
så, att riksdagen för framtiden ställer
sig välvillig till kraven på att få fram
snabbare resultat och vill ta konsekvenserna
av detta genom att bevilja
de ökade anslag som behövs härför,
är det självklart att statistikerna är
tacksamma för detta.

Sedan vill jag för säkerhets skull
understryka något som kanske inte är
riktigt klart. När det gäller sådana uppgifter
för kommunerna kommer de
fram efter hand. Så snart uppgifterna

Nr 12

Onsdagen den 30 mars 1955 em

för en kommun är färdiga kan de användas
av representanterna för denna
kommun. Detta har i själva verket skett
i stor utsträckning. Inte endast representanterna
för kommunerna kan ha
nytta av uppgifterna utan också
arbetsmarknadsstyrelsen. Arbetsmarknadsstyrelsen
påpekar i sitt utlåtande
följande: »Att arbetsmarknadsstyrelsen
snabbt får tillgång till folkräkningarnas
uppgifter har ansetts så betydelsefullt
att styrelsen låtit kopiera samtliga råtabeller,
så snart de färdigställts av
statistiska centralbyrån. Vissa tabeller
har också kopierats för länsarbetsnämndernas
räkning och ställts till
förfogande även för övriga länsorgan.
Tabellerna utnyttjas dagligen såväl för
mera ingående utredningar som då det
gäller att snabbt få en mera allmän
överblick av en kommuns näringskaraktär.
»

Nu har man ju räknat med — detta
framgår av den Sandlerska motionen —
att man genom omläggningen av folkbokföringen
skall kunna få fram snabbare
uppgifter än förut om befolkningens
åldersfördelning. Man räknar med
att dessa uppgifter skall kunna föreligga
för samtliga kommuner i hela
landet cirka ett och ett halvt år efter
folkräkningen. För de olika delområdena
kan resultatet följaktligen komma
fram ännu tidigare.

Utskottet har framhållit önskvärdheten
av att snabbt få fram statistiska
uppgifter. Om utskottet då hade varit
konsekvent skulle det ha tillstyrkt bifall
till reservationen. .lag ber, herr
talman, att få yrka bifall till reservationen.

Herr ANDERSSON i Brämhult (bf):

Herr talman! Det kan väl sägas att
en folkräkning som den som föreslås
i de föreliggande motionerna har två
uppgifter. För det första avser den att
ge en aktuell, detaljerad och enhetlig
bild över befolkningens lokalisering

Anordnande av folkräkning år 1955

och sammansättning med hänsyn till
ålder, kön, yrke o. s. v. För det andra
avser den att tillsammans med tidigare
utförda folkräkningar ingå i en serie
inventeringar, så att förändringarna
kan studeras mera ingående både när
det gäller landsbygdens successiva avfolkning
och tätorternas tillväxt. Båda
dessa uppgifter är nödvändiga för den
aktuella planeringen. Man måste ju känna
till läget i dag, men man måste också
få ett bestämt grepp om vad som
har hänt längre tillbaka i tiden för att
kunna diskutera den framtida utvecklingen.
Det ligger i sakens natur, att
ju kraftigare utvecklingen och förändringen
i vårt sociala och ekonomiska
liv är, ju oftare måste dessa inventeringar
komma.

En sådan folkräkning som det här är
fråga om har vi haft åren 1930, 1935,
1940, 1945 och 1950. I 20 års tid har
man alltså tillämpat femårsintervaller.
Av dessa folkräkningar är såväl 1940
som 1945 års att hänföra till kristider.
Detta gör att man måste gå tillbaka ända
till år 1935 — i vissa fall till och med
till 1930 — för att få befolkningssiffror
som inte är krispåverkade.

För närvarande har vi ju en period
av den allra kraftigaste ekonomiska
utveckling och kanske den största sociala
omdaning som vårt land över
huvud taget har genomgått. I denna
utvecklings spår följer en rad viktiga
problem. Det gäller näringslivets lokalisering,
omläggningar av järnvägar och
vägar, studiet av tätorterna och deras
utveckling. Det gäller tätorternas och
glesbygdernas försörjning med .skolor
och andra gemensamhetsanläggningar,
det gäller vatten och avlopp och allt
som sammanhänger med detta. Många
av dessa problemställningar är föremål
för statliga utredningar — det pågår
en mångfald utredningar och planeringar
kommunvis och länsvis och
genom regionplaneförbund. I en sådan
situation tycker man att det är märkligt,
att statsmakterna lämnar ganska

Nr 12

Onsdagen den 30 mars 1955 em

Anordnande av folkräkning år 1955

frikostiga bidrag till detta planeringsarbete
men sedan vägrar i vändningarna
när det gäller att skaffa fram det
verkligt värdefulla underlaget för den
diskussion som skall föras — en insikt
om befolkningsomflyttningarna.

Jag har en del personliga erfarenheter
av detta arbete. I det regionplanearbete
som pågår i Borås-trakten
har vi ägnat ett alldeles speciellt studium
åt ett problem, som måste komma
att bli av stor betydelse för den
framtida översiktliga planläggningen,
nämligen den s. k. bygdebildningen.
Vid en diskussion om planförhållanden
och över huvud taget frågan om landsbygdens
upprustning talar man numera
inte om tätorter och glesbygd. Man talar
i stället om den bygdeenhet som utgöres
av den lilla tätorten med sin
kringliggande glesbygd. Båda dessa företeelser
är intimt beroende av varandra.
När vi går in för att närmare
studera och diskutera denna fråga visar
det sig, att den befolkningsstatistik
vi har tillgång till inte gör det möjligt
att — när det gäller t. ex. planstudiet
av tätorterna och kartläggningen av
dess speciella problem — avgränsa de
icke administrativa små tätorternas utsträckning.
Vi har i stället för vår del
måst gå den vägen, att vi låtit de olika
kommunala myndigheterna inom regionen
skaffa fram s. k. prickkartor, där
man angivit var folket finns.

Nu sägs det i statistiska centralbyråns
resonemang beträffande denna
folkräkning, att man skulle låta den
särskilt sikta på att just utgöra underlag
för ett studium av de små regionerna.
Det är framför allt detta som
kommer att behövas. Det kanske bör
tilläggas att förändringen inom dessa
små regioner i dag går i en sådan
takt, att det är fara värt att man vid sin
planering och sin diskussion om dessa
frågor helt enkelt kommer att röra sig
med ett för länge sedan inaktuellt underlag.
Skall man över huvud taget från
statens sida satsa pengar på att före -

taga dessa planläggningar, framför allt
den översiktliga planering det här gäller,
regionplaner och generalplaner,
borde man först se till att skapa det
primära underlaget, nämligen den insikt
man måste ha i befolkningsrörelserna.
Det går inte att planlägga för
en framtida utveckling, om man inte
någorlunda känner den gångna utvecklingen
och dagens situation och med
ledning därav kan göra prognoser, genom
vilka man kan studera morgondagens
förutsättningar och behovet av
gemensamhetsanläggningar och bilda
sig en uppfattning om varest sådana
skall komma till stånd.

Jag skall endast tillägga en sak, herr
talman, och det är, att det ur statens
synpunkt måste vara till ekonomisk
fördel att på detta sätt få underlag för
en bedömning, som i sin tur kan medverka
till en sådan lokalisering av alla
allmännyttiga inrättningar, som är nödvändig
för att man inte skall investera
både kommunala och statliga medel på
ett oriktigt sätt. Vi har sådana exempel
på många håll ute i landet, och de kommer
tyvärr att bli flera, om man inte
från början får ta upp denna allmängiltiga
diskussion om var investeringarna
bör äga rum. Då måste man ha
tillgång till ett underlag, som gör det
möjligt att över huvud taget diskutera
denna fråga.

Herr LINDHOLM (s):

Herr talman! Då jag lyssnat till den
diskussion som förts här i afton, erinrar
jag mig osökt den diskussion vi
år 1950 förde i denna fråga. Det förelåg
den gången från Kung], Majrts sida
ett förslag att man skulle genomföra en
folkräkning av den typ, som har varit
vanlig i vårt land vart tionde år sedan
1860. Vid det tillfället hade ett antal
motionärer yrkat avslag på Kungl.
Maj:ts förslag. Jag ansåg vid den tidpunkten,
att det fanns så bärande skäl
för Kungl. Maj:ts ståndpunkt, att jag

Onsdagen den 30 mars 1955 em

Nr 12

inte kunde motsätta mig densamma,
varför jag såväl i utskottet som i kammaren
talade för ett bifall. Det sägs
ju att politik är det möjligas konst, och
det har man väl i ganska rikt mått fått
erfara om man jämför den diskussion
som fördes år 1950 och den som förs
nu. Jag har roat mig med att se efter
vilka det var som opponerade sig mot
den tioåriga intervallen år 1950, och det
har visat sig att huvuddelen av dem,
som då inte ville ha någon folkräkning,
nu kommer igen som reservanter och
vill ha en folkräkning år 1955. Jag vet
inte om det är jag som har svårt att följa
med i svängarna eller om dessa personer
har en speciell utvecklingsförmåga
som gör att när de starkaste skälen
talar för en folkräkning går de emot
den, men när det finns ett bräckligt
underlag förordar de densamma.

Nu förhåller det sig ju så, att vi måste
se på pengarna, vi måste vara sparsamma,
det plägar ju ganska allmänt
predikas i denna kammare. Men det är
också så med sparsamheten, att man är
vän av den så länge det gäller sådana
ting som man själv har ett ljummare
intresse för, men om det område där
man själv har ett starkt intresse råkar
beröras vill man inte vara med om sparsamheten.
Det är en gammal erfarenhet.

I år har nu väckts två likalydande
motioner, där herr Svensson i Ljungskile
är huvudmotionär i denna kammare.
I dessa motioner förordas en
folkräkning som är begränsad i förhållande
till det förslag som statistiska
centralbyrån utarbetade. Man har i
debatten ganska ingående stött sig på
remissmyndigheternas svar, men vid
ett närmare studium av dessa svar befinns
det, att de flesta remissmyndigheterna
har uttalat önskemål som ligger
utanför motionernas ram. Socialstyrelsen
beklagar att inte familje- och
hushållsstatistik kan komma med. Bostadsstyrelsen
anser att en bostadsstatistisk
undersökning är utomordent -

Anordnande av folkräkning år 1955

ligt angelägen. Arbetsgivarföreningen
ställer sig tveksam till den i motionerna
framförda tanken på en inskränkning av
yrkesredovisningen. De remissmyndigheter
som tillstyrkt har alltså tillstyrkt
med ett slags brasklappar, i vilka de
talat om, att detta visserligen är en
dålig sak som enligt deras önskan borde
vara bättre, men att de i alla fall skall
gå med på förslaget. Jag frågar mig då:
Kan det verkligen vara av ett så utomordentligt
stort värde att nu besluta om
en folkräkning, beträffande vilken den
ena remissmyndigheten efter den andra
pekar på defekter?

Fröken Vinge nämnde i sitt anförande,
att LO mycket starkt strukit under
motionernas krav, och det är ju riktigt.
Men, ärade kammarledamöter, det
finns förutom denna folkräkning ett
betydande antal statistiska undersökningar
som ligger och trängs och vill
ha utrymme. Vi har i utlåtandet omnämnt
en hel del av dem. Låt oss till
exempel ta kravet på en bättre lönestatistik.
År det någon som tror att, därest
LO hade fått välja mellan denna folkräkning
och en bättre lönestatistik, LO
så där tveklöst skulle ha gått på folkräkningen?
Eller tag något annat av de
objekt som är omnämnda på s. 12 i utskottsutlåtandet.
Tror någon att de övriga
hörda myndigheterna så där tveklöst
skulle ha godtagit just folkräkningen
som det väsentliga? Jag tror att det
får lov att bli en avvägning mellan de
olika intressena, varvid man i första
hand tillgodoser det intresse som har
den största uppgiften att fylla i nuläget.

Man har här mycket starkt tryckt på
den betydelse som en folkräkning nu
skulle ha för den samhälleliga planeringen.
Det är ingen inom statsutskottet
som på något sätt vill bestrida värdet
av de statistiska undersökningarna och
av de folkräkningar som förordas, men
å andra sidan måste vi nog säga oss, att
det är ett överord när man på detta sätt
söker knyta samman den samhällsplanering,
som skall iiga rum i åtskilliga

Nr 12

Onsdagen den 30 mars 1955 cm

Anordnande av folkräkning år 1955

samhällen i vårt land, med en folkräkning
år 1955. I regel är det ju så, att
de siffror man får fram är fem å sex
år gamla innan man kan disponera dem,
och det gör att en folkräkning inte har
det aktuella intresse för samhällsplaplaneraren
som man här i kammaren
har velat göra gällande.

Vi har också inom utskottet observerat,
att 1950 års folkräkning ännu inte
är slutförd, och därför har vi menat
att man mera borde intressera sig för
att få fram metoder och hjälpmedel,
som gör att man kan få fram resultatet
av de statistiska undersökningarna på
en kortare tid och därigenom göra dem
mera aktuella. Det är det som ligger i
den senare delen av utskottets skrivning.

Jag ber, herr talman, med stöd av det
anförda att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Fröken VINGE (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Lindholm talar om
att följa med i svängarna. Jag har för
min del inte svängt, men herr Lindholm
har ju tyvärr svängt, i en som jag tycker
oförmånlig riktning.

Herr Lindholm talar Addare om att
remissinstanserna skulle vilja ha in flera
uppgifter än som man skulle få fram
med en så begränsad folkräkning som
nu har föreslagits. Ja, det skulle jag
också vilja, men det är ju så, att om
man gapar över för mycket mister man
ofta hela stycket, och så har tydligen
också dessa remissinstanser resonerat.
De har menat, att när Ad nu tyvärr inte
kan få det vi egentligen har begärt vill
vi i varje fall nödvändigt ha dessa
grundläggande uppgifter om yrkes- och
åldersfördelningen i de olika kommunerna.

Nu nämnde herr Lindholm en hel
del annan statistik som han skulle vilja
ha. I utskottets utlåtande talås det
om ett prognosinstitut, om arbetslöshetsstatistik,
om svsselsättningsstatistik,

om lönestatistik och om ett företagsregister.
Alla dessa statistikgrenar har ju
så nära samband med en folkräkning,
att jag tror att det skulle vara ganska
svårt att utnyttja dessa statistikgrenars
resultat om man inte också hade en
folkräkning.

Så säger herr Lindholm att siffrorna
är fem å sex år gamla när man får dem.
Hur kan han säga det, när det står i
arbetsmarknadsstyrelsens eget remissyttrande
— som man torde förmoda att
avdelningens ordförande har läst ■— att
man där har använt råtabellerna från
statistiska centralbyrån efter hand som
dessa har kommit fram? De har kommit
fram undan för undan under flera års
tid, och jag vet själv att de har använts
under flera års tid.

Så säger herr Lindholm att den förra
folkräkningen ännu inte är färdig. Det
beror på vad man menar. Den sista volymen
är under tryckning. Det är själva
analysen av yrkesräkningens resultat
som återstår, men de grundläggande
siffrorna finns sedan länge tillgängliga.
Man skall naturligtvis inte gå efter vad
som finns i tryck utan efter vad som
över huvud taget finns tillgängligt och
som utnyttjas av forskningen.

När jag säger att den sista volymen
är under tryckning bortser jag från
den speciella räkning som görs i nära
samband med folkräkningen och som
avser en deklarationsundersökning. Den
gäller de deklarationer som avgavs år
1952. De första av dessa kom in på
hösten 1953, men alla de som har varit
föremål för prövningsnämndens eller
kammarrättens prövning har kommit in
på ett betydligt senare stadium. Även
beträffande dessa förhåller det sig så,
att själva bearbetningen nu har kommit
så långt, att materialet befinner sig
i maskinerna.

Det är alltså inte riktigt att säga att
folkräkningen som sådan inte är färdig,
och det är absolut inte riktigt att säga
att siffrorna är så gamla när de kommer
fram.

Onsdagen den 30 mars 1955 em

Nr 12

Men om man önskar att siffrorna
skall komma fram fort skall man inte
skjuta på folkräkningen fem år, som
lierr Lindholm vill göra.

Herr LINDHOLM (s) kort genmäle:

Herr talman! När fröken Vinge säger
att hon inte har svängt så är det riktigt,
men när hon säger att jag skulle ha
svängt är den uppgiften felaktig, ty
1950, när vi diskuterade detta spörsmål,
framhöll utskottet i sitt utlåtande — och
jag antydde det i debatten — att vi
1955 kunde resonera om huruvida vi
kan inställa detta eller inte. Jag vidhåller
alltså den mening jag hade 1950,
under det att de reservanter, som då
förordade avslag på det kungl. förslaget,
i dag i viss utsträckning förordar
motionen.

När jag sedan talade om att siffermaterialet
inte är färdigt, har det dock
inför utskottet upplysts, att 1950 års
folkräkning inte är slutförd ännu. Då
jag talade om möjligheten att utnyttja
det var det i samband med samhällsplaneringen,
och jag tror inte att 1950
års folkräkning varit disponibel på sådant
sätt, att samhällsplanerarna i de
olika städerna haft någon större nytta
av densamma.

Fröken VINGE (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill bara säga att
samhällsplanerarna hör till dem, som i
allmänhet känner till på vad sätt man
får uppgifterna. De brukar vända sig
till statistiska centralbyrån, och jag vet
från den folkräkning där jag tjänstgjorde,
att vi ibland bearbetade uppgifter
från ett visst regionalt område i förtur
just på grund av önskemål från samhällsplanerarna,
vilka så snart råtabellerna
kom fram skaffade sig kopior
och använde dem. Jag har bland många
papper fått en framställning från samhällsplanerarna,
som är synnerligen bekymrade
över Kungl. Maj:ts ställningstagande.
De förstår inte hur de skall

Anordnande av folkräkning år 1955

kunna reda sig i arbetet, om de inte
får denna folkräkning.

Herr ALMGREN (s):

Herr talman! Jag har i statsutskottet
varit med om att ta ställning till denna
fråga angående folkräkning och har därvid
anmält en blank reservation. Jag
kan nämligen inte till alla delar godta
den skrivning, som utskottet föreslagit.

Av remissyttrandena är det framför
allt det som kommer från bostadsstyrelsen,
som jag anser att man bör ta särskild
hänsyn till, eftersom man där
framhåller det lämpliga i att en folkräkning
bör förekomma samtidigt med en
bostadsstatistisk undersökning. Jag är
av den meningen, att det med tanke på
den framtida planeringen för både kommunerna
och samhället i dess helhet
är nödvändigt att vi får en bostadsräkning
inom en nära framtid. Då ingen
motion angående denna sak har förelagts
årets riksdag och då propositionen
ej heller säger någonting på den
punkten, kan ju frågan inte beslutas vid
innevarande års riksdag. Då det emellertid
är tio år sedan den senaste bostadsundersökningen
företogs här i landet,
är det på tiden att en dylik räkning
kommer till stånd.

Jag har samma uppfattning som bostadsstyrelsen,
att man inte kan vänta
t. ex. till år 1960 med en sådan inventering.
När därför utskottet i sin skrivning
framhåller att det vore lämpligt
att de medel, som skulle åtgå till folkräkning
år 1955, i stället skulle avsättas
till inköp av maskinutrustning för att
man på så sätt skulle kunna rationalisera
arbetet, har jag självfallet ingenting
emot att man rationaliserar, men
jag vill inte vara med om att dröja ända
till år 1960. Jag anser i stället att det
kanske kan vara lämpligt att man tar
de medel, som en folkräkning 1955
skulle kosta, till att företa en gemensam
folk- och bostadsräkning kanske redan
1956, vilket också bostadsstyrelsen förordar
som alternativ.

Nr 12

Onsdagen den 30 mars 1955 em

Anordnande av folkräkning år 1955

Även om detta skulle innebära att
man ej finge jämna fem- eller tioårsintervaller
mellan undersökningarna, anser
jag att denna olägenhet inte är större
än att den kan tas, och hellre än att
vänta fem år till anser jag att en undersökning
i berörda avseende bör komma
till utförande tidigare.

Herr talman! Jag har velat framföra
dessa synpunkter här i kammaren. Jag
bär inte något yrkande.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD:

Herr talman! Jag ber att här i korthet
få redovisa den uppfattning, som har
varit vägledande för mig när jag icke
föreslagit anslag till en folkräkning
1955. Det är ju så, att melodien för den
i riksdagen nu föreliggande budgeten
är att man skall vara återhållsam och
icke göra statsutgifter som det går att
undvara. Utifrån den utgångspunkten
måste alla förslag prövas, och då har
jag ställt mig den frågan om en folkräkning
1955, som omfattar kön, ålder,
civilstånd och en grov uppdelning efter
yrken, är så betydelsefull, att vi skall
ge ett anslag för det ändamålet, som för
de närmaste åren kommer att uppgå
till tre miljoner kronor. Jag har icke
funnit att det finns så starka skäl för
detta.

Jag vill först fästa herr Anderssons i
Brämhult uppmärksamhet på att det
icke behövs någon folkräkning 1955 för
att man skall komma underfund med
långtidstrenden. Vi har här i vårt land
haft tioåriga folkräkningar med undantag
för 1935 och 1945, då det ordnades
särskilda folkräkningar med hänsyn till
att befolkningspolitiska frågor då var
starkt aktuella.

Det är en vanlig företeelse ute i världen,
att folkräkningarna sker vart tionde
år. Man kan alltså säga att vi både
ur inhemsk synpunkt och med hänsyn
till jämförelserna med utlandet nog får
en tillräcklig uppfattning om långtids -

trenden genom folkräkningar vart tionde
år.

Man kan naturligtvis i detta sammanhang
fråga, om inte en folkräkning nu
skulle ha en akut betydelse vid lösandet
av dagens frågor. Det har här talats
mycket om samhällsplanering, men dessa
uppgifter är i alla fall icke nya när
de kommer i människornas hand. Det
är visserligen sant att råtabellerna kommer
fram efter hand och att det går att
få tag i dem och skriva av dem, men
det dröjer ändå, såsom fröken Vinge
här sade, några år innan det sista kommer
fram. På grund av de hastiga förändringar
som nu inträder är dessa
uppgifter inte aktuella i det ögonblick
då man får fram dem. Jag är övertygad
om att herr Andersson i Brämhult icke
kommer att få den hjälp av denna folkräkning
som han tänkt sig få vid regionplaneringen.

Jag har alltså icke kunnat finna att
det är så alldeles nödvändigt att nu
företa en folkräkning. Men jag lägger
också en annan synpunkt på denna
fråga. Jag bestormas ständigt med krav
på utvidgning av vårt statistiska material,
och i utskottets betänkande har
en rad sådana yrkanden som har framkommit
räknats upp. Med den ekonomiska
politik som nu måste föras under
ständigt aktgivande på de ekonomiska
företeelserna är det naturligt att man
säger, att vi måste ha en bättre sysselsättningsstatistik,
att vi måste ha en
bättre lönestatistik, en bättre lagerstatistik,
en bättre statistik över sparandet
och att vi måste sammanföra transportstatistiken.
Jag kan för min del inte
säga annat än att dessa önskemål är
berättigade, och jag kan inte låta bli att
mot dem ställa önskemålet om folkräkningar
vart femte år. Visserligen är det
sant som fröken Vinge säger, att all
denna statistik inte är till någon nytta
om vi inte också har folkräkningar,
men det är ingenting som säger att folkräkningarna
behöver företas vart femte
år.

Onsdagen den 30 mars 1955 em

Nr 12

När det nu ändå blir nödvändigt att
göra en översyn över vår statistik och
vi med all sannolikhet kommer att bli
nödsakade att göra betydande kompletteringar,
bör vi fråga oss om det inte
är möjligt att nöja sig med en folkräkning
vart tionde år för att på den kanten
göra en besparing, när vi skall offra
miljoner på ny statistik. Jag tycker det
finns starka skäl som talar för att vi
skall behålla möjligheten att göra denna
avvägning, och några starka skäl att nu
företa en folkräkning föreligger som
sagt icke.

Herr AHLBERG (h):

Herr talman! Jag tror att man på skilda
håll, och i vart fall på det håll som
jag representerar, har all anledning att
värdesätta den ekonomiska synpunkt
som finansministern lägger på detta
ärende, nämligen att det i nuvarande
läge knappast är försvarligt att i onödan
ge ut pengar på en undersökning,
om dess värde inte kan klart anges och
om ett uppskov inte vållar några större
olägenheter.

Nu är det emellertid så, att det är
svårt att evalvera värdet av det statistiska
material som kommer fram vid en
folkräkning. Under vissa perioder betyder
det kanske inte så mycket om
man har eller inte har detta material,
men under andra perioder kan det måhända
ha avgörande betydelse.

Orsaken till att jag här har tagit till
orda är att jag är ledamot av den nu
pågående utredning, som syftar till att
framlägga förslag om en allmän pensionsförsäkring.
Det är sannolikt att
detta utredningsarbete fullföljs under
innevarande år och att riksdagen om
något eller några år får ta ställning till
ett förslag angående denna stora och
ekonomiskt sett oerhört betydelsefulla
reform. Jag har, med rätt eller orätt,
det intrycket, att man då kommer att
ha behov av en sådan statistik som
framkommer vid en undersökning av

Anordnande av folkräkning år 1955

den här diskuterade beskaffenheten.
Det har skett en snabb förskjutning av
den yrkesverksamma befolkningen under
det senaste årtiondet, och det är i
dag svårt att lämna någorlunda tillförlitliga
uppgifter om proportionerna
mellan yrkesverksamma människor i
olika ställningar.

Nu är det dess värre så, att en folkräkning
som genomförs innevarande år
väl inte blir tillgänglig så att den kan
läggas till underlag för en bedömning
av det av mig antydda ärendet nästa
år, med mindre man kan använda moderna
metoder och över huvud taget
påskynda bearbetningen. Skulle emellertid
ett material föreligga som kunde
vara underlag för en prövning av det
förslag till en allmän pensionsförsäkring,
som väl kommer fram när utredningen
är slutförd, menar jag att det
skulle vara av stort värde.

Jag har intet yrkande. Jag har bara
velat fästa uppmärksamheten vid det
förhållandet, att vi inom en nära framtid
ställs inför det avgörande av ekonomiskt
sett mycket stor räckvidd och att
man vid detta avgörande skulle sätta
värde på ett statistiskt material, som
möjliggjorde en någorlunda tillförlitlig
ekonomisk kalkyl för denna reform.

Herr ANDERSSON i Brämhult (bf)
kort genmäle:

Herr talman! Jag skall endast vända
mig mot finansministerns uttalande, att
de siffror man får i handen efter en
folkräkning inte är nya. Det är möjligt,
men de kan i varje fall inte bli
färskare, om man begränsar sig till tioårsintervaller.

Vad är det för problem vi stöter på
när det gäller all statistik om den framtida
utvecklingen i en bygd? Låt mig
ta ett sådant exempel som den framtida
utformningen av enhetsskolan, där
det kommer att bli fråga om interkommunalt
samarbete, och man måste diskutera
regionala problem på detta om -

Aiulra kammarens protokoll 1955. Nr 12

Nr 12

Onsdagen den 30 mars 1955 em

Anordnande av folkräkning år 1955

råde. Jag vågar peka på ett annat område,
nämligen åldringsvården, som säkerligen
också kommer att röra sig om
sådana spörsmål, där man måste diskutera
ett samarbete över de kommunala
gränserna. Det kan även ske beträffande
vatten och avlopp o. s. v. Vad är det
man alltid stöter på, när man diskuterar
frågan? Jo, att vi vet för litet om
bygden, om dess förutsättningar. Framför
allt vad beträffar glesbygdens problem
måste man ha ett någorlunda adekvat
material när det gäller befolkningen
att räkna med.

Skall man nu, som herr statsrådet här
avser, vänta i tio år mellan dessa räkningsperioder
då faktiskt befolkningsrörelserna
går fortare än någonsin,
ifrågasätter jag, om det över huvud taget
är möjligt att åstadkomma en sådan
översiktlig planering, att den blir till
någon nytta.

Herr talmannen övertog nu ledningen
av kammarens förhandlingar.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD:

Herr talman! Jag undrar om inte herr
Andersson i Brämhult i alla fall överskattar
betydelsen av folkräkningen för
det arbete han här talar om. Folkräkningen
kommer inte att ge några speciella
uppgifter om glesbygdens problem.
Den kommer att lämna uppgifter
om tätorterna, även mindre sådana. Jag
kommer inte riktigt ihåg, om gränsen
är satt vid 200 invånare, men för glesbygder
därunder ges det inte någon
differentiering, så att för dem tror jag
inte alls, att herr Andersson kommer att
bli tillfredsställd.

Till herr Ahlberg vill jag säga, att
om han vill ha folkräkning för att utredningen
skall ha ett material att grunda
ett ståndpunktstagande på, så tror
jag, att han själv givit den riktiga repliken,
när han sagt, att så länge kan utredningen
inte vänta. Om herr Ahlberg
menar, att vi skall ha folkräkningen vid

genomförandet av reformen, så kommer
den inte att räcka. Då får vi göra på
samma sätt som vi fått göra vid sjukförsäkringens
genomförande.

Fröken VINGE (fp):

Herr talman! Jag blev mycket överraskad
av finansministerns uppgift, att
man inte genom denna folkräkning
skulle få uppgift om glesbygdens, givetvis
inte problem, men befolkningsförhållanden.
Meningen är ju, att man för
varje kommun, där det finns en tätort,
skall redovisa befolkningen särskilt för
tätorten och särskilt för glesbygden inom
kommunen. Följaktligen får man
dessa uppgifter.

Sedan får jag säga, att jag blev mycket
intresserad, när jag hörde finansministern
tala om, att vi skulle få en
översyn av hela vår statistik. Det är
något som man länge önskat. Jag har
inte klart för mig, om finansministern
fått en formlig framställning, men jag
vet, att Statistiska föreningen planerat
en framställning till finansministern.
tv man är medveten om att en sådan
översyn behöver göras. Det är många
nya områden, som pockar på att bli
belysta, och det finns områden, beträffande
vilka man mycket väl skulle kunna
göra inskränkningar.

Jag har svårt att tro, att man vid en
sådan översyn kommer fram till att
man hädanefter skulle kunna ha folkräkning
bara vart tionde år, men det
får i så fall denna utredning visa.

Jag har en känsla av att finansministern,
när statsrådet talar om långtidstrend,
inte tänker på att den här speciella
folkräkningen inte i första hand
syftar till att få fram rikssiffror, där
man möjligen skulle kunna våga sig
på att göra framskrivningar på grundval
av siffror man får in vart tionde
år plus speciella uppgifter som man
skaffar på annat sätt. Här gäller det enstaka
kommuner, där utvecklingen rider
så hastigt. Vi har uppgifter om be -

Onsdagen den 30 mars 1955 cm

Nr 12

folkningsminskningen t. ex. på Gotland
år från år, men vilka människor
är det som flyttar? Vi har ingen flyttningsstatistik
med vrkesuppgifter, men
genom folkräkningen kan man fastställa,
vilka människor som bor kvar,
om det är gamla eller unga människor
och deras olika yrken. Detta är uppgifter
som näringslivet ofta efterfrågar,
när man planerar att t. ex. placera en
industri på en ort, där man vet att det
finns tillgång på arbetskraft och där
man vet att det finns önskemål om arbetstillfällen.
Då vänder man sig till
statistiska centralbyrån för att få uppgift
om sådana kommuner, där befolkningens
struktur är av den art som
man önskar.

Statsrådet säger att statsrådet och finansdepartementet
inte har funnit att
det fanns så starka skäl för folkräkningar
med femåriga intervaller. Men
jag har väldigt svårt att fatta, herr talman,
varför inte statsrådet skickat ut
denna fråga på remiss, varför statsrådet
litar uteslutande på sitt eget omdöme
och den sakkunskap som till
äventyrs finns i departementet och varför
inte statsrådet ansett sig böra inhämta
yttrande också från annan sakkunskap.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD:

Herr talman! Till fröken Vinge vill
jag bara säga att om jag, när det gäller
att avgöra vilka anslag jag skall föreslå
riksdagen, skulle vända mig till
dem som skall ha anslagen, då bleve
det en konstig budget, fröken Vinge.
Den sakkunskapen är inte mycket att
bygga på.

Sedan vill jag också säga att jag
undrar mycket om en industri, som
tänker lägga en fabrik på ett ställe,
grundar sin uppfattning om arbetskraften
på uppgifter, som kan vara ända
till tio år gamla. Därför är det väl ändå
bäst att inte tillmäta dessa folkräkningar
denna stora betydelse.

Anordnande av folkräkning år 1955

Beträffande glesbygderna och deras
problem vill jag bara säga till fröken
Vinge, att det är ju så att tätorterna
redovisas för sig och glesbygden i
klump för sig, och vad herr Andersson
i Brämhult skall ha för nytta av
detta är svårt att säga.

Fröken VINGE (fp):

Herr talman! Jag förstår inte vad
statsrådet menar med att glesbygderna
redovisas i klump och inte för sig
själva. Statsrådet måtte fortfarande
tänka på de tryckta berättelserna och
inte på de råtabeller som kommer fram
i centralbyrån och som används av de
olika intresserade.

Statsrådets först gjorda uttalande, att
han inte funnit så starka skäl för att
göra en folkräkning, förklarade statsrådet
nu så att statsrådet menar, att
det var de statsfinansiella skälen som
varit avgörande. Jag noterar detta med
tillfredsställelse, ty det visar att statsrådet
inte med detta har velat säga, att
det inte i och för sig varit mycket
önskvärt med denna folkräkning.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD:

Herr talman! Jag vill bara konstatera,
att om fröken Vinge menar att herr
Andersson i Brämhult skall studera befolkningen
i glesorterna med tillhjälp
av råtabellerna, då kan herr Andersson
i Brämhult lika bra gå till kyrkböckerna.

Fröken VINGE (fp):

Herr talman! Det kan ju sägas, herr
finansminister, men de yrkesuppgifter
som man behöver vid folkräkningar
finns inte i kyrkböckerna. Det är därför
man med statsrådets egen namnunderskrift
utfärdar särskilda författningar
i anledning av folkräkningarna.
Särskilda uppgifter införskaffas vid
mantalsskrivningen just för yrkesriikningens
skull.

Nr 12

100

Onsdagen den 30 mars 1955 em

Tullverket: Avlöningar till befattningshavare å tullstaten

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den av herr Boman
in. fl. avgivna reservationen; och fartn
herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Fröken Vinge begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
11 :o) i utskottets utlåtande nr 7, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen
av herr Boman m. fl.

Sedan kammarens; ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för japropositionen.
Fröken Vinge begärde
emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 125 ja och 55 nej,
varjämte 10 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna 12—36

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 37

Tullverket: Avlöningar till befattningshavare
å tullstaten

Utskottet hade under denna punkt
hemställt, att riksdagen måtte, med
bifall till Kungl. Maj:ts förslag samt
avslag å motionerna I: 47 och II: 51,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att företaga
de ändringar i den för tullstaten
gällande personalförteckningen som i
statsrådsprotokollet angivits;

b) godkänna av utskottet framlagd
avlöningsstat för tullstaten, att tillämpas
tills vidare från och med budgetåret
1955/56;

c) till Tullverket: Avlöningar till befattningshavare
å tullstaten för budgetåret
1955/56 anvisa ett förslagsanslag
av 48 748 000 kronor.

Sedan punkten föredragits, yttrade

Herr SENANDER (k):

Herr talman! Under denna punkt har
bl. a. påyrkats, att två nya tullkontrollörtjänster
skulle inrättas. Dessa tjänter
är avsedda för den s. 1c. Masthamnen
inom tullavdelningen Stadsgården
III i Stockholm som nu öppnats i full
utsträckning för fartygstrafik. Det skulle
under vanliga förhållanden inte ha
varit något att säga om de föreslagna
nya tjänsterna, då det ju här rör sig
om en till följd av hamnutvidgningen
orsakad ökning av tullverkets uppgifter.
Men frågan hade kunnat lösas på
annat sätt än genom nyinrättandet av
tjänster.

Vid sjötullavdelningen i Stockholm
finns det tre tullkontrollörer, s. k. bevakningskontrollörer,
som enligt uppfattningen
hos den större delen av tullpersonalen
icke är behövliga. Dessa bevakningskontrollörer
har tjänsteåligganden,
som ofta är av samma slag
som de som utförs av tullöveruppsyningsmän
eller tullmästare. Jag kan av
egen erfarenhet från Göteborg omvittna,
att detta är ett faktum. Ofta inträffade
det där att både tullöveruppsyningsinannen,
i flera fall var det jag själv,
och bevakningskontrollören infann sig
på samma fartyg, vilket enligt instruktionen
skulle vara fallet, varigenom den
ene av de två, som enligt denna skulle
leda invisitationen, faktiskt var överflödig.
Detta förekom som sagt ganska
ofta.

Nr 12 101

Onsdagen den 30 mars 1955 em

Bevakningskontrollörtjänsterna har
bl. a. av denna anledning sedan många
år tillbaka varit föremål för diskussion
bland tullpersonalen. I allmänhet har
meningen varit den att de utan förfång
för tulltjänsten kan avskaffas. I samband
med förslaget om två nya kontrollörtjänster
för Masthamnens räkning
har diskussionen på nytt fått näring
och man anser, att två av de tre
bevakningskontrollörtjänster som finns
vid sjötullavdelningen borde kunna
överflyttas till Masthamnen inom tullavdelning
III i Stadsgårdshamnen.

Tyvärr har jag så sent uppmärksammats
på förhållandet att jag inte varit
i stånd att motionera i saken. Men då
det här finns möjlighet att åstadkomma
en besparing och undgå tillsättandet av
två ganska högt betalda befattningar
skulle jag önska, att statsutskottet på
nytt prövade frågan, varför jag får
hemställa om återremiss till statsutskottet
i denna punkt.

Vidare anfördes ej. Herr talmannen
gav propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall
till yrkandet, att punkten måtte återförvisas
till utskottet för ny behandling;
och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Senander
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
37 :o) i utskottets utlåtande nr 7, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren visat
punkten åter till utskottet för ny behandling.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voterings -

Kontrollstyrelsen: Lokala skattekontrollen

propositionen blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Därvid befanns, att flertalet
av kammarens ledamöter röstat
för ja-propositionen, vadan kammaren
bifallit utskottets hemställan.

Punkterna 38—41
Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 42

Kontrollstyrelsen: Lokala skattekontrollen Efter

punktens föredragning anförde

Herr NIHLFORS (fp):

Herr talman! Jag har till denna punkt
fogat en blank reservation, därför att
jag med några ord ville understryka
vad som framhållits i en motion, som
i denna kammare har väckts av herr
Kollberg och i första kammaren av herr
Åman, och som rör den lokala skattekontrollen
inom kontrollstyrelsens område.

I nämnda motion har man framhållit
angelägenheten av att på ordinarie
stat överföra ett antal kontrollörer och
assistenter, vilka under åtskillig tid -— i
vissa fall över tio år — har sysslat med
det många gånger synnerligen besvärliga
kontrollarbetet. Utskottet har där,
liksom beträffande yrkandet om uppflyttning
av ett par kontrollörtjänster
i högre lönegrad på grund av den ökning
av arbetsuppgifterna som skett i
och med att bl. a. brännoljebeskattningen
överflyttats på kontrollstyrelsen,
framhållit att yrkandena i och för sig
är beaktansvärda, men utskottet har
ändå inte ansett sig kunna förorda bifall
till motionen.

Jag är på motionärernas vägnar tacksam
för att utskottet har sett på denna
fråga så positivt, och jag vill inför finansministern
understryka det angelägna
i att vi på sådana punkter inom
förvaltningen, där arbetsuppgifterna
icke hör till de mest populära, ser till
att de anställda, som fullgjort sitt ar -

102 Nr 12

Onsdagen den 30 mars 1955 em

Provisorisk skatteersättning till kommunerna m. m.

bete under många år, erhåller ordinarie
anställning. Vidare vill jag understryka
hur viktigt det är att man, när nya arbetsuppgifter
föres över på ett förvaltningsorgan
— som fallet varit t. ex.
med brännoljebeskattningen — också
försöker förstärka personalen därstädes,
så att den på ett tillfredsställande
sätt kan fullgöra de nya arbetsuppgifter,
som pålägges den.

Herr talman! Jag har icke något yrkande.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan
bifölls.

Punkterna 43—62

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 63

Provisorisk skatteersättning till kommunerna
m. m.

Kungi. Maj:t hade (punkt 68, s. 94—
96) föreslagit riksdagen att till Provisorisk
skatteersättning till kommunerna
m. m. för budgetåret 1955/56
anvisa ett förslagsanslag av 47 000 000
kronor.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft två
likalydande motioner, väckta den ena
inom första kammaren av herr Magnusson
m. fl. (I: 89) och den andra inom
andra kammaren av herr Edström
m. fl. (11:130), i vilka yrkats att riksdagen
måtte a) antaga följande Förslag
till förordning angående upphävande
av förordningen den 1 juni 1951 angående
provisorisk skatteersättning i
anledning av ortsavdragsreformen (nr
568): Härigenom förordnas att förordningen
den 1 juni 1951 angående provisorisk
skatteersättning i anledning
av ortsavdragsreformen (nr 568) skall
upphöra att gälla i och med utgången
av år 1955; b) besluta att till Provisorisk
skatteersättning till kommunerna
m. m. anvisa ett förslagsanslag av
23 600 000 kr.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
1:89 och 11:130, till Provisorisk skatteersättning
till kommunerna m. m. för
budgetåret 1955/56 anvisa ett förslagsanslag
av 47 000 000 kronor.

Reservation hade avgivits av fröken
Andersson samt herrar Skoglund i Doverstorp
och Staxäng, vilka ansett att
utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte

I. i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt med bifall till motionerna
1:89 och 11:130, i vad de avsåge medelsanvisningen,
till Provisorisk skatteersättning
till kommunerna m. m.
för budgetåret 1955/56 anvisa ett förslagsanslag
av 23 600 000 kronor;

II. med bifall till motionerna 1:89
och II: 130, i vad de icke behandlats
under I, antaga vid motionerna fogat
förslag till förordning angående upphävande
av förordningen den 1 juni
1951, nr 568.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid: Herr

EDSTRÖM (h):

Herr talman! När riksdagen år 1950
höjde de kommunala ortsavdragen, som
för övrigt stått oförändrade ända sedan
år 1928, innebar detta en icke obetydlig
minskning av det kommunala skatteunderlaget.
En följd härav blev att kommunerna
tvingades att vid ett i huvudsak
oförändrat utdebiteringsbeliov höja
den kommunala utdebiteringen ganska
väsentligt. För att lindra denna skattehöjning
beslöt därför riksdagen i samband
med ändringen av de kommunala
ortsavdragen, att de utdebiteringshöjningar,
som översteg en krona per skattekrona,
skulle gäldas av staten. Det
statsbidrag som härigenom kom att
framräknas var avsett att utgå tills vidare
från och med den 1 januari 1952
med årligen lika stora belopp, alltså i
dag samma belopp som då.

I årets statsverksproposition beräk -

Onsdagen den 30 mars 1955 em

Nr 12

103

Provisorisk

nas det sammanlagda årliga beloppet
för denna s. k. provisoriska skatteersättning
till kommunerna till 46,8 miljoner
kronor. Beloppet är alltså, herr talman,
högst väsentligt, vilket särskilt hjärt
framträder om man betänker att det
belopp, som för år 1955 beräknas utgå
till skattetyngda kommuner, upptages
till endast 5 miljoner kronor. Jag tycker
att en sådan jämförelse också pekar på
att den provisoriska skatteersättningen
icke är motiverad ur den synpunkten
att de kommuner, som kommer i åtnjutande
av bidraget, skulle vara särskilt
skattebelastade. I själva verket förhåller
det sig så att bidraget kan tillfalla
kommuner, som har en utdebitering av
t. ex. 7 å 8 kronor per skattekrona,
medan kommuner med avsevärt högre
utdebitering, t. ex. 13 eller 14 kronor
eller mera, kan bli helt utan. Det ligger
en klar orättvisa i detta system, som
snarast bör ändras.

Yi motionärer har därför fört fram
det förslaget, att bidraget för budgetåret
1955/56 skulle nedsättas till hälften.
Därvid har vi beaktat att kommunerna
för år 1955 redan tagit hänsyn till denna
provisoriska skatteersättning för
samma år. Kommunerna har före innevarande
budgetår fått bidrag för tre
och ett halvt år. De har alltså haft god
tid på sig att successivt åstadkomma
en anpassning av sin utdebitering till
de nya ortsavdragen. Att år från år
denna post i statens budget återkommit
har emellertid medfört att kommunerna
i allt större utsträckning tagit
upp bidraget såsom en beräknad inkomst
i staterna och därigenom anpassat
sitt ujdebiteringsbehov till detta
läge.

Nu kommer det naturligtvis att framhållas,
och det förstår jag mycket väl,
att det kan vara likgiltigt om det är
kommunerna eller staten som betalar
detta. Men jag tycker inte det, i synnerhet
inte om man beaktar att kommunerna
för närvarande har en synnerligen
god likviditet och att deras banktill -

skatteersättning till kommunerna m. m.

godohavanden av finansministern beräknas
till över 1,7 miljarder kronor.
Då finns det enligt vår uppfattning all
anledning till en markerad restriktivitet
när det gäller fastställande av här
ifrågavarande provisoriska skatteersättningsbidrag,
en restriktivitet vars mål
är en total avveckling av bidraget. En
sänkning av bidraget till hälften skulle
även innebära en väl behövlig och ur
alla synpunkter önskvärd nedskärning
av statens utgifter med cirka 23 miljoner
kronor. Det är därför jag, herr talman,
vill yrka bifall till den av fröken
Ebon Andersson m. fl. avgivna reservationen.

Herr LARSSON i Luttra (bf) :

Herr talman! Det har ju gång på gång
i denna kammare talats om att staten
övervältrar kostnader på kommunerna.
Detta sker utan tvekan i en viss utsträckning
genom att statsbidragen till
såväl sitt reella som nominella värde
minskar av olika anledningar, framför
allt på grund av penningvärdets försämring.
Detta blir ju kännbart i synnerhet
för landskommunerna. Det är
nämligen så att dessa statsbidrag har
sitt stora värde alldeles speciellt för de
fattiga landskommunerna.

Den allmänna statsbidragsutredningen
konstaterar i en undersökning 1949
att om Stockholms stad bleve utan statsbidrag
till den kommunala verksamheten,
skulle detta kunna kompenseras
genom en höjning av utdebiteringen
med en krona och 32 öre, under det att
många landskommuner, om de fråntoges
sina statsbidrag, skulle få utdebiteringshöjningar
på 5, 6, 7 och 8 kronor.
Det finns till och med ett exempel
från Norrland där en kommun skulle
få en höjning av sin utdebitering med
17 kronor per skattekrona, om statsbidraget
toges bort. Det förhåller sig
nämligen på det sättet att skatteunderlaget
är väsentligt bättre i städerna. I
genomsnitt har man där ett skatteunder -

104

Nr 12

Onsdagen den 30 mars 1955 em

Provisorisk skatteersättning till kommunerna m. m.

lag av 44 skattekronor per invånare för
närvarande, under det att landskommunerna
inte har mer än 26 kronor
genomsnittligt per invånare. Det råder
alltså inte någon tvekan om att landskommunerna
och i all synnerhet de
ekonomiskt svagaste kommunerna skulle
drabbas synnerligen hårt av en sådan
åtgärd som det här är fråga om,
nämligen att i ett svep beröva dem 47
miljoner kronor i statsbidrag.

Herr Edström har sagt att utformningen
av bestämmelserna inte är sådan
att bidragen går till de kommuner
som bäst behöver dem. När detta statsbidrag
infördes 1951 fick de kommuner,
som hade det svagaste skatteunderlaget,
den största utdebiteringshöjningen genom
höjningen av de kommunala ortsavdragen.
Då frågar man sig: Är det
inte på det sättet att de ekonomiskt
svaga kommunerna vid denna tidpunkt
i stort sett är de ekonomiskt svaga kommunerna
också för närvarande? Det är
nämligen på det sättet att den provisoriska
skatteersättningen utgår med samma
belopp per år som den gjorde under
det första året.

Man måste nog dessutom säga att tidpunkten
för avskaffande av detta statsbidrag
nu är sällsynt olämplig. Vi har
nyligen varit med om att genomföra en
förändring av skattelagstiftningen, den
s. k. schablontaxeringen, och den har
bland annat den effekten, att den minskar
skatteunderlaget i kommunerna.
Delta minskas i så hög grad att man
beräknar, att man i genomsnitt behöver
ha en utdebiteringshöjning av 40 öre
per skattekrona för att få in samma
belopp till kommunerna. Också här blir
det kommuner med svagt skatteunderlag
som får det kraftigaste bortfallet av
skatteunderlaget, under det att de rika
kommunerna — om man kan kalla dem
så — kommer undan väsentligt billigare.

Då kan man fråga sig: Hur mycket
betyder den provisoriska skalteersättningen?
I min kommun betyder den

mellan 30 och 35 öre per skattekrona.
Jag skulle gissa att bortfallet genom
schablontaxeringen gör så pass mycket,
att det sammanlagt kan bli fråga om
ett belopp av ungefär en krona per skattekrona,
varmed utdebiteringen måste
höjas för att man skall få in samma
belopp till kommunen.

Det är alltså alldeles uppenbart att
det måste bli så som utskottet har föreslagit,
att man skall vänta med att avveckla
den provisoriska skatteersättningen
tills den kan ersättas av något
annat — ett enhetligt statsbidrag eller
vad det nu kan bli fråga om.

Jag ber med dessa ord, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr EDSTRÖM (h):

Herr talman! Om staten övervältrar
kostnader på kommunerna — som jag
också vet att den gör — bör väl dessa
utgifter betalas av staten. Men det skall
ske öppet, genom en öppen redovisning
och inte genom en sådan orättvis schablonbetalning
som de provisoriska skatteersättningarna
är.

För övrigt är det väl inte alla landskommuner
som är så dåligt ställda som
herr Larsson i Luttra påstod. En hel del
av dem får icke denna provisoriska ersättning
och det är just den orättvisan
som jag påtalat, nämligen att flera av
landskommunerna, som är sämre ställda
än de rikare landskommunerna, inte
får dessa ersättningar utan blir mycket
orättvist behandlade.

De förhållanden som rådde 1951 är
likadana som de som existerar i dag,
påstod herr Larsson. Nej, det vet vi inte
alls. Den saken har vi för resten ingen
aning om, utan uppgifter i den vägen
är endast lösa antaganden; förhållandena
kan lika gärna vara radikalt ändrade!
Till schablonavdragen enligt det
nya skatteförslaget måste det tas hänsyn
på annat sätt — det måste räknas
ut hur pass mycket de betyder för de
olika kommunerna — och inte gottgöras

105

Onsdagen den 30 mars 1955 em Nr 12

Upplysningskampanj i samband med övergången till en friare försäljning av rus -

drycker

i form av detta schablongivande av en
krona till de kommuner som 1951 behövde
någon hjälp.

Punkterna 64—70

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 71

Upplysningskampanj i samband med

övergången till en friare försäljning
av rusdrycker

Kungl. Maj:t hade (punkt 76, s. 101
—109) föreslagit riksdagen att till Upplysningskampanj
i samband med övergången
till en friare försäljning av
rusdrycker för budgetåret 1955/56 anvisa
ett reservationsanslag av 1 500 000
kronor.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft två
likalydande motioner, väckta den ena
inom första kammaren av herrar Magnusson
och Björnberg (1:238) och den
andra inom andra kammaren av herr
Hagberg i Malmö m. fl. (II: 366), i vilka
såvitt nu var i fråga hemställts att
riksdagen måtte till ifrågavarande kampanj
för budgetåret 1955/56 anvisa ett
reservationsanslag av 600 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
och avslag å motionerna 1:238
och II: 366, såvitt nu vore i fråga, till
Upplysningskampanj i samband med
övergången till en friare försäljning
av rusdrycker för budgetåret 1955/56
anvisa ett reservationsanslag av
1 500 000 kronor.

Reservation hade avgivits av fröken
Andersson samt herrar Nils Theodor
Larsson, Skoglund i Doverstorp,

Rubbeslad, Staxång och Onsjö, vilka
ansett, att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte, med avslag å Kungl.
Maj:ts förslag samt med bifall till motionerna
1:238 och II: 366, såvitt nu
vore i fråga, till Upplysningskampanj
i samband med övergången till en friare
försäljning av rusdrycker för budgetåret
1955/56 anvisa ett reservationsanslag
av 600 000 kronor.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

HAGBERG i Malmö (h):

Herr talman! Det är andra — eller
om vi räknar in remissdebatten faktiskt
tredje — gången denna fråga kommer
före vid årets riksdag.

När man läst de två utlåtanden i ämnet,
som vi fått från statsutskottet, har
nog mer än en gjort den observationen,
att antalet reservanter inom statsutskottet
har ökat på ett anmärkningsvärt sätt
i det senaste utlåtandet. Bondeförbundets
samtliga ledamöter av statsutskottet
så när som på en har sällat sig till
reservanterna från det förra utlåtandet.
Om vi hade att motse ytterligare ett utlåtande
från statsutskottet i denna fråga,
så komme kanske reservanternas skara
att öka ytterligare — en utveckling, som
ur min synpunkt skulle vara ganska
tacknämlig.

Jag har tidigare givit uttryck åt min
mening i denna angelägenhet. .lag ifrågasätter
inte ett ögonblick syftet med
kampanjen — det skänker jag min allra
största aktning — men jag är skeptisk
mot de former, som man uppenbarligen
har valt, och jag är rädd för att man
kommer att nå resultat, som i viss utsträckning
är motsatta dem man syftar
till. Allt som har framkommit i pressen,
sedan vi senast diskuterade dessa angelägenheter,
tyder enligt min åsikt på
att det har funnits fog för mina tidigare
misstankar i den riktningen, och därför
finner jag det inte alldeles opåkallat att
än en gång ge uttryck åt min uppfatt -

106 Nr 12 Onsdagen den 30 mars 1955 em

Upplysningskampanj i samband med övergången till en friare försäljning av rusdrycker -

ning, nämligen att en lugnare och mindre
högröstad upplysningsverksamhet
skulle ur såväl psykologisk som ekonomisk
synvinkel vara att föredraga.

Till detta förnyade understrykande
av synpunkter, som jag tidigare framhållit
inför kammarens ledamöter,
skulle jag vilja foga en anspråkslös förhoppning
om att de, som betrotts med
bestyret för kampanjen »Ansvar och
nykterhet», vid sin fortsatta planering
av företaget inte måtte helt glömma
bort den mening, som 1944 års nykterhetskommitté
gav uttryck åt, då det
gällde den s. k. skarven, alltså övergångstiden
mellan vårt hittillsvarande
system och det system, som skall träda
i kraft i och med den nya given den 1
oktober. Jag syftar, och jag adresserar
mig här till dem som skall göras ansvariga
för kampanjen, på kapitel 9 i
kommitténs principbetänkande, rubricerat
»Övergången till den nya ordningen».

För 1944 års nykterhetskommitté var
den s. k. skarven ett ganska litet problem;
det har ju först senare givits
andra dimensioner. Varför var detta
problem för kommittén av så begränsad
betydelse? Jo, ärade kammarledamöter,
förklaringen är den, att kommittén lät
göra, jag tror jag kan våga säga ytterligt
ingående undersökningar, hur en
motsvarande övergång hade fungerat
i de länder, som på förekommen anledning
hade ansett sig böra ta steget
över från ett system till ett annat. Det
var Förenta staterna, Norge och Finland.
övergången i Norge skedde den 2
maj 1927 från ett spritdrycksförbud till
fri försäljning av spritdrycker genom
ett statligt monopolbolag, övergången i
Finland ägde rum den 9 april 1932 och
skedde från totalförbud till fri försäljning
genom ett statligt monopolbolag.
Övergången i Förenta staterna skedde
i december 1933 från totalförbud liksom
i de andra länderna till fri försäljning,
i regel i privat regi.

I samtliga dessa tre länder gav man
på många håll uttryck åt livliga farhågor
för att övergångstiden skulle
komma att leda till avsevärda besvärligheter,
och man undrade, hur det hela
skulle avlöpa. Kommittén redovisar utvecklingen
i de tre länderna mycket
omsorgsfullt i detta kapital 9 i sitt betänkande,
och dess framställning stödes
av ett omfattande tabellmaterial. Hur
summerar då kommittén sina slutsatser
om vad som hände, eller rättare sagt
om vad som inte hände? Jag tillåter mig
att citera uttalandet ordagrant: »övergår
man till att mot bakgrund av dessa
utländska exempel överväga den sannolika
effekten vid den av kommittén
föreslagna avvecklingen av det svenska
restriktionssystemet, har man att vänta
att verkningarna blir ännu mindre framträdande
än på något av de andra hållen.
» Kommittén anförde ytterligare
olika skäl, som talade för denna ståndpunkt;
bland annat erinrade man om
att vårt land har en nykterhetsnämndsr
organisation, som visserligen — vilket
kommittén framhöll —- behöver förbättras,
men som redan i utgångsläget
är väsentligt överlägsen vad som funnits
av motsvarande natur vid de studerade
övergångarna i andra länder.
Kommittén slutade sitt uttalande med
att ännu en gång understryka sin uppfattning,
att erfarenheterna från dessa
länder, som från förbud har övergått
till ett fritt system, talar för att »övergångssvårigheterna
dels blir relativt
obetydliga, dels kommer att få tämligen
kort varaktighet».

Jag har, herr talman, velat foga dessa
kommitténs uttalanden till protokollet,
innan kammaren nu går att fatta beslut.

Vi har från vårt håll motionerat om
att det ifrågasatta anslaget till upplysningsverksamhet
skulle skäras ned till
600 000 kronor. Jag tror, att det finns
ganska goda skäl för en sådan begränsning.
Man talar så mycket om idealiteten
inom våra folkrörelser, framför allt

Onsdagen den 30 mars 1955 em

Nr 12

107

kanske inom nykterhetsrörelsen. Jag är
den förste att vilja understryka det berättigade
i en sådan karakteristik. Under
mitt arbete i nykterhetskommittén
fick jag otaliga exempel på hur denna
idealitet har präglat den svenska nykterhetsrörelsen
under en följd av decennier.
Jag menar därför, att denna
idealitet även kommer att ta sig fullt
uttryck i det här förestående upplysningsarbetet,
även om en begränsning
av de anslag, som ställs till förfogande,
komme att äga rum.

Jag lyssnade för en stund sedan med
stort intresse till finansministerns anförande
vid en tidigare punkt i detta
utlåtande, nämligen punkten 11. Det var
då fråga om den Sandlerska motionen
om folkräkning. Finansministern sade
enligt min uppfattning åtskilliga kloka
och berättigade ord om nödvändigheten
av att iaktta återhållsamhet med statens
utgifter i nuvarande läge. Jag röstade i
överensstämmelse med den maning,
som finansministern riktade till kammaren.
Jag tycker nog, att finansministern
skulle kunna anlägga precis samma
synpunkt på den här föreliggande
frågan. Denna upplysningskampanj
kommer nog inte att lida något men av
en begränsning av utgifterna till de
600 000 kronor, som det bär är tal om.
Tidigare har man ju ställt ganska avsevärda
belopp till förfogande. Räknar
man samman det hela, blir det under
alla omständigheter en betydande summa.

Herr talman! Med dessa ord hemställer
jag om bifall till den reservation av
fröken Andersson m. fl., som på denna
punkt är fogad till utskottets utlåtande.

Häruti instämde herr Staxäng (h).

Herr LINDHOLM (s):

Herr talman! Jag tror inte, att det
tjänar mycket till att ta upp en längre
diskussion om detta spörsmål i kväll.
Därför skall jag nöja mig med att med
hänvisning till de diskussioner, som

Bidrag till Föreningen fruktdrycker

tidigare förekommit i frågan, yrka bifall
till utskottets förslag.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till den vid
punkten fogade reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Hagberg i Malmö begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
71 :o) i utskottets utlåtande nr 7, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång
uppläst, verkställdes omröstning genom
uppresning. Därvid befanns, att flertalet
av kammarens ledamöter röstat
för ja-propositionen, vadan kammaren
bifallit utskottets hemställan.

Punkten 72

Bidrag till Föreningen fruktdrycker

Kungl. Maj:t hade (punkt 77 s. 109)
föreslagit riksdagen att till Bidrag till
Föreningen fruktdrycker för budgetåret
1955/56 anvisa elt anslag av
25 000 kronor.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom
första kammaren av herrar Magnusson
och 13järnberg (I: 238) och den
andra inom andra kammaren av herr
Ilagberg i Malmö m. fl. (11:366), i
vilka motioner såvitt nu är i fråga

108 Nr 12

Onsdagen den 30 mars 1955 em

Bidrag till Föreningen fruktdrycker

hemställts, att riksdagen måtte avslå
vad Kungl. Maj:t föreslagit under förevarande
punkt i sjunde huvudtiteln.

Utskottet hemställde att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
och avslag å motionerna I: 238 och
11:366, såvitt nu vore i fråga, till Bidrag
till Föreningen fruktdrvcker för
budgetåret 1955/56 anvisa ett anslag
av 25 000 kronor.

Reservation hade avgivits av fröken
Andersson samt herrar Skoglund i Doverstorp,
Hubbestad, Staxäng och Onsjö,
vilka ansett att utskottet bort hemställa
att riksdagen måtte med bifall
till motionerna 1:238 och 11:366, såvitt
nu vore i fråga, avslå Kungl. Maj:ts
förslag om ett anslag av 25 000 kronor
till Föreningen fruktdrycker.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid
:

Herr STAXÄNG (h):

Herr talman! Frågan under punkt 72
är redan förut behandlad i anledning
av statsutskottets utlåtande nr 31 och
i samband därmed också vår reservation.
Därför har jag ju ingen orsak att
framställa något yrkande.

Herr RIMMERFORS (fp):

Herr talman! Vi har nu diskuterat
det här ämnet så många gånger att litet
var kan börja känna sig torr i munnen
— vilket kanske rent av är en indirekt
propaganda för de verkligt läskande
svenska fruktdryckerna — men eftersom
det finns en reservation på denna
punkt vill jag säga några ord.

Vi här i den svenska riksdagen bör
väl ändå inte utsätta oss för det klander
som med rätta kan riktas mot oss, om
vi avslår förslaget om ett så blygsamt
anslag som det ifrågavarande till en så
nyttig institution som Föreningen Fruktdrycker.
Nykterhetspropagandan har
ju ibland beskyllts för negativism. Vad
det här gäller är något verkligt positivt,
nämligen att vi i samband med övergången
till det nya systemet försöker

animera folk att dricka goda ersättningsdrycker.
Med den propagandan
retar vi inte någon; vi försöker bara
bjuda folk något som är bättre.

Föreningen Fruktdrycker har också
faktiskt satt i gång sitt arbete med tanke
på det anslag som här föreslås. Jag
ber att få fästa kammarens uppmärksamhet
också därpå, att en förutsättning
från Kungl. Maj :ts sida för att föreningen
skall få dessa pengar är att
näringslivet skall släppa till lika mycket.
Det är sålunda inte fråga om ett
alldeles förutsättningslöst anslag, utan
snarare om ett bidrag som i sin tur
skall stimulera till insatser från annat
håll.

Det är framför allt två omständigheter
som gör att man med mycket stor
tacksamhet bör hälsa en sådan verksamhet
som den Föreningen Fruktdrycker
skall utföra. Både trafiksäkerhetspropagandan
och upplysningsarbetet
bland ungdomen behöver kompletteras
med positiva råd beträffande ersättningsdrycker.
Den fråga, som behandlades
i riksdagen för några dagar
sedan och som gällde eventuell import
av druvsafter, står inte i något motsatsförhållande
till dagens yrkande. Vad
det här gäller är att i alldeles övervägande
grad rekommendera svenska
fruktdrycker, och jag tycker att herr
Nilsson i Bästekille och hans partivänner,
som häromdagen var mycket ängsliga
för den konkurrens som importen
av druvsafter kunde medföra, nu skulle
ha ett gyllene tillfälle att stödja en institution
som propagerar för användning
av svenska fruktdrycker. Jag tror
inte att det f. n. finns någon organisation
som är så värdefull ur de svenska
fruktodlarnas synpunkt som Föreningen
Fruktdrycker.

Jag yrkar, herr talman, bifall till utskottets
förslag.

Herr förste vice talmannen SKOGLUND
(h):

Herr talman! Jag missförstår inga -

Nr 12

109

Onsdagen den 30 mars 1955 em

lunda herr Rimmerfors’ goda uppsåt
i detta fall, men om det framställes
goda fruktdrycker, kommer nog också
allmänheten att sätta värde på dem och
att köpa dem. Man lär ingalunda uppnå
några större resultat genom att tillskjuta
25 000 kronor till reklamkostnaderna
för Föreningen Fruktdrycker. Jag
tror snarast att man på detta sätt plottrar
bort pengarna utan att de kommer
de syften till godo som avsikten varit.

Jag yrkar därför, herr talman, bifall
till reservationen.

Punkterna 73 och 74

Vad utskottet hemställt bifölls.

Härefter lämnades på begäran ordet
till

Herr EDSTRÖM (h), som anförde:

Herr talman! Jag yrkade bifall till
reservationen under punkt 63 och jag
ville begära votering vid denna punkt,
men då jag på grund av tidsnöd inte
hann fram till min plats, förrän just
när klubban föll, uppmärksammades
inte min anhållan av herr talmannen.

Jag har bara velat få detta antecknat
till protokollet.

§ 2

Anslag till Stockholms högskola

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 55, i anledning av Kungl. Maj ds
i statsverkspropositionen under åttonde
huvudtiteln gjorda framställningar om
anslag för budgetåret 1955/56 till Stockholms
högskola jämte i ämnet väckta
motioner.

Punkten 1

Bidrag till Stockholms högskola

Kungl. Maj :t hade i propositionen

Bidrag till Stockholms högskola

nr 1 under åttonde huvudtiteln (punkt
104, s. 215—243 av bilagt utdrag av
statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden
för den 4 januari 1955) föreslagit
riksdagen att dels bemyndiga
Kungl. Maj:t att, med tillämpning tills
vidare från och med budgetåret 1955/
56, vidtaga de ändringar i personalförteckningen
för Stockholms högskola,
som föranleddes av vad departementschefen
anfört, dels godkänna av departementschefen
angiven huvudstat för
Stockholms högskola att tillämpas under
budgetåret 1955/56, dels ock till
Bidrag till Stockholms högskola för
budgetåret 1955/56 anvisa ett förslagsanslag
av 6 738 000 kronor.

I samband härmed hade utskottet
till behandling förehaft ett antal motioner.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Mogård och Bergvall (I: 290) och
den andra inom andra kammaren av
herr Håstad in. fl. (II: 313) hade hemställts,
att riksdagen måtte dels besluta
avskaffa terminsavgifterna för de
studerande vid Stockholms högskola
från och med budgetåret 1955/56, dels
anvisa som Bidrag till Stockholms högskola
för budgetåret 1955/56 ett förslagsanslag
om 6 928 000 kronor, eller,
därest denna hemställan ej skulle vinna
bifall, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla om förslag till
nästa års riksdag om avskaffande av
terminsavgifterna för de studerande
vid Stockholms högskola.

Utskottet hemställde,

I. alt riksdagen måtte — med bifall
till Kungl. Maj ds förslag samt med avslag
å motionerna 11:329, 11:330, motionerna
1:289 och 11:315, i vad de
avsåge uppförande från och med den
1 juli 1955 på ordinarie stat av den av
Nils Ahnlund nu innehavda personliga
professuren i historia, samt motionerna
1:290 och 11:313, i vad de avsåge
avskaffande från och med budgetåret

Nr 12

Onsdagen den 30 mars 1955 em

Bidrag till Stockholms högskola

1955/56 av terminsavgifterna för de studerande
vid Stockholms högskola —

a) bemyndiga Kung]. Maj:t att, med
tillämpning tills vidare från och med
budgetåret 1955/56, vidtaga de ändringar
i personalförteckningen för Stockholms
högskola, som föranleddes av
vad departementschefen anfört;

b) godkänna i punkten intagen huvudstat
för Stockholms högskola att tilllämpas
under budgetåret 1955/56;

c) till Bidrag till Stockholms högskola
för budgetåret 1955/56 anvisa ett
förslagsanslag av 6 738 000 kronor;

H. att motionerna 1:289 och 11:315,
i vad de avsåge skrivelse till Kungl.
Maj :t angående Ahnlunds professur,
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda;

III. att motionerna I: 290 och II: 313,
i vad de avsåge skrivelse till Kungl.
Maj:t angående terminsavgifterna vid
Stockholms högskola, icke måtte till
någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Sunne, Svensson i
Ljungskile, 1 Vidén och Löfroth, vilka
ansett att utskottet bort tillstyrka bifall
till det i motionerna 1:290 och 11:313
framställda yrkandet om avskaffande
från och med budgetåret 1955/56 av
terminsavgifterna för de studerande
vid Stockholms högskola samt att för
den skull utskottet i nedan angivna delar
bort hemställa

I. att riksdagen måtte — i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag samt med bifall
till motionerna 1:290 och 11:313,
i vad de avsåge avskaffande från och
med budgetåret 1955/56 av terminsavgifterna
för de studerande vid Stockholms
högskola, ävensom med avslag
å motionerna II: 329, IT: 330 samt I: 289
och II: 315, sistnämnda bägge motioner
i vad de avsåge uppförande från och
med den 1 juli 1955 på ordinarie stat
av den av Nils Ahnlund nu innehavda
professuren i historia —
b) godkänna i reservationen framlagd
huvudstat för Stockholms hög -

skola att tillämpas under budgetåret
1955/56;

c) till Bidrag till Stockholms högskola
för budgetåret 1955/56 anvisa ett
förslagsanslag av 6 928 000 kronor;

2) av fröken Vinge, utan angivet yrkande.

Punkten föredrogs; och anförde därvid
:

Herr WIDÉN (fp):

Herr talman! Som ett led i demokratiseringen
av utbildningsväsendet har
vi strävat efter att ta bort terminsavgifterna
vid olika skolor och utbildningsanstalter.
Stockholms högskola intar
emellertid för närvarande på sätt och
vis en särställning härvidlag. År 1949
uttalade sig riksdagen för att terminsavgifterna
vid våra högskolor skulle om
möjligt borttagas. År 1951 sänktes avgiften
för Stockholms högskolas vidkommande
från 100 till 30 kronor, och
så skedde även beträffande Göteborgs
högskola. År 1954 avskaffades terminsavgifterna
vid Göteborgs universitet.
År 1953 beslöt riksdagen också att successivt
avveckla terminsavgifterna vid
våra tekniska högskolor. Från och med
läsåret 1957/58 kommer dessa att helt
försvinna. Då kommer Stockholms högskola
och handelshögskolorna att vara
de enda av våra högre utbildningsanstalter
som har terminsavgiften kvar.

Det har tydligen blivit delade meningar
om hur man skall tolka utskottets
skrivning på denna punkt. En del
menar att skrivningen innebär att utskottet
redan nu gör en beställning till
nästa år, att terminsavgifterna skall tas
bort. Reservanterna har inte kunnat
tolka skrivningen på det sättet. I utlåtandet
står vad vi är rätt vana vid att
det står i ett utskottsutlåtande, att avgörandet
beror på i vilken mån statsfinanserna
tillåter att man redan för
nästa år kan ta bort terminsavgifterna.
Detta är, tycker åtminstone vi reservanter,
att krypa bakom finansministern
på ett sätt som i detta fall inte borde

Onsdagen den 30 mars 1955 em

Nr 12

111

vara nödvändigt. Utgiften rör sig ju
endast om ungefär 190 000 kronor. Det
beloppet är inte så stort, att det ur statsfinansiell
synpunkt skulle behöva vara
något hinder för att riksdagen redan
nu tar steget fullt ut och avskaffar dessa
terminsavgifter, då man anser detta
rent principiellt vara riktigt.

Med denna motivering yrkar jag, herr
talman, bifall till reservationen av herr
Sunne m. fl.

Herr HÅSTAD (h):

Herr talman! Jag skall först mycket
öppet ge ett erkännande åt statsrådet
för den upprustning av Stockholms
högskola som hans proposition i år
vittnar om. I detta sammanhang bör vi
erinra oss det uttalande att man skall
återuppta och fullfölja femårsplanen,
som statsutskottet och dess andra avdelning
i fjol gjorde och som nu
Kungl. Maj:t har beaktat. Det är —
jag upprepar det än en gång — ett
avsevärt steg mot den tidigare utlovade
upprustningen som årets riksdag nu går
att ta.

A andra sidan kan man inte undgå
att konstatera, att det på ett par punkter
i årets proposition finns tendenser
också till vad man skulle kunna
kalla nedrustning, nämligen därigenom
att ett par professurer eventuellt indrages.

Den första av dessa är professuren i
teaterhistoria, vår enda i landet, såsom
framgår av handlingarna. Denna har
blivit ett centrum för teaterforskningen.
Genom det utomordentligt storslagna
biblioteket och det enastående museum
som Drottningholmsteatern utgör
har denna professur kommit att få
en mycket stor betydelse för vårt all*
manna kulturliv och även för den internationella
teaterforskningen. Utskottet
har, när nu statsrådet inte har velat
gå med på ordinariesättning av denna
professur, i varje fall i år, gjort ett
mycket positivt uttalande, åtminstone
efter min uttolkning av detsamma. Jag
vill ta fasta på detta så mycket mera

Bidrag till Stockholms högskola

som jag har anledning att tro att kompetent
sökande kommer att finnas när
professor Agne Beijer faller för åldersstrecket.

Vad sedan beträffar den Alinlundska
professuren i historia, i fråga
om vilken två motioner med socialdemokrater
som huvudmotionärer har
väckts vid årets riksdag, blev vi nog
alla vid Stockholms högskola och säkerligen
också inom vida historiekretsar
i övrigt mycket förvånade över och
överraskade av att universitetskanslern
ifrågasatte denna professurs indragning.
Det är visserligen sant att det
formellt finns två historieprofessurer i
dag utöver den Ahnlundska vid Stockholms
högskola. Men den s. k. Lindbergska
professuren, alltså den som
innehas av professor Folke Lindberg,
är inte en vanlig historieprofessur utan
en specialprofessur i stadshistoria och
är ju till allra största delen skänkt till
högskolan av Svenska stadsförbundet.
Inrättandet av denna professur, som
avsåg en förstärkning av och specialisering
till ett visst område av historieundervisningen
vid högskolan har nu
tagits till intäkt för en faktisk allmän
försvagning av ämnet historia vid
Stockholms högskola. Jag vill betona
att professor Lindberg i enlighet med
de donationsbestämmelser, som Kungl.
Maj:t fastställt, endast bär halv undervisningsskyldighet
och vidare att han
har endast en tredjedel av tentamensskyldigheten
inom det samlade ämnet
historia. Om nu professor Ahnlunds
professur inte återbesättes —- det blir
ju uppenbarligen fallet genom riksdagens
beslut i dag — och då det väl är
föga sannolikt, att man i så fall kan
avkräva professor Lindberg större undervisningsskyldighet,
kommer hela
den enorma bördan av historieundervisningen
vid Stockholms högskola faktiskt
att så gott som helt vila på en
enda man. Jag frågar mig om detta är
fullt honnett mot donatorerna, mot
Svenska stadsförbundet och mot Stockholms
stadsfullmäktige.

112 Nr 12

Onsdagen den 30 mars 1955 em

Bidrag till Stockholms högskola

Nu har man genom utskottets försorg
insamlat vissa uppgifter rörande omfattningen
av undervisningen vid de
olika lärosätena. Siffrorna visar att de
studerande i historia på lågstadiet i
Uppsala och Lund skulle vara avsevärt
flera än vid Stockholms högskola. Jag
behöver här inte upprepa siffrorna
utan hänvisar till s. 11 i föreliggande
utlåtande. Utan att på något sätt betvivla
redbarheten hos dem som lämnat
dessa siffror, har man nog rätt att säga
att det är mycket tvivelaktigt om beräkningsgrunderna
vid de olika högskolorna
och universiteten är fullt jämförbara.
I vart fall är de folkskollärare
som studerar på särskilda villkor inte
inräknade i siffran för Stockholms högskola.
Däremot har det uppgivits, att
folkskollärarna är inräknade i siffrorna
för Uppsala och Lund. Om denna
grupp i Stockholm håller sig omkring
30 stycken, skulle siffran för Stockholm
rätteligen stiga till ca 120. Då
är man — vad vårterminen 1955 beträffar
— ganska nära siffrorna för
Uppsala och Lund.

Detta är, menar jag, ett exempel på
att statistik alltid är farlig och kan
verka vilseledande. Oavsett hur det förhåller
sig med detta är emellertid, enligt
dessa uppgifter, antalet studerande
för licentiatexamen och för doktorsgraden
högre vid Stockholms högskola
än vid de två äldsta statsuniversiteten.
Man torde ha rätt att hävda, att undervisningen
på högstadiet i allmänhet
kräver mera av lärarna — eller bör i
varje fall göra det — än exempelvis
den undervisning som ges dem som
skall ta det lägsta betyget i ämnet.

Om man alltså värderar siffrorna torde
de inte befinnas vara så indicerande
i en viss riktning som utskottets utlåtande
ger vid handen. I varje fall tror
jag att man redan nu kan säga, att de
krav, som ställs på historielärarna i
Uppsala och Lund å ena sidan och
Stockholms högskola å andra sidan, är
fullt jämförbara. Detta gör, menar jag,

att det finns all anledning för regeringen
— i anslutning till vad utskottet
här säger — att ta upp frågan om
den andra liistorieprofessuren vid
Stockholms högskola till förnyat övervägande.
Hur man än tolkar dessa siffror
torde Kungl. Maj:t inte komma till
något annat resultat än att ett så stort
studentantal som det vilket här redovisas
i historia vid Stockholms högskola
eljest brukar leda till inrättande
av dubbelprofessur. Detta tycker jag
också är en synpunkt att ta i beaktande.

Vad sedan till sist frågan om terminsavgifterna
beträffar kan jag helt
instämma i herr Widéns anförande. Det
är kanske inte i och för sig så mycket
fråga om 60 kronor eller inte om
året som här skall diskuteras utan fastmera
själva principfrågan om den
högre undervisningens kostnadsfrihet

— med andra ord problemet om studiernas
och framför allt de högre studiernas
demokratisering. Riksdagen
har härvidlag, precis som herr Widén
framhöll, för några år sedan gjort klara
uttalanden, och jag kan inte se att det
finns tillräckligt starka skäl för regeringen
att motsätta sig eller fördröja
realiserandet av det program som riksdagen
uppställde. Högskolans ännu så
länge gällande traditionella, formella
ställning som en stiftelse kan härvidlag
inte spela större roll än statsmakternas
intresse att ordna för studenterna
vid detta lärosäte i Stockholm
på samma sätt och efter samma principer
som vid andra lärosäten.

Det var en ren tillfällighet och inte
statsnyttans intressen som gjorde, att
Göteborgs högskola blev universitet
före Stockholms högskola. Det var just
den tillfälliga sammanbindningen av
den medicinska högskolan med Göteborgs
högskola som ledde till att Göteborg
hastigt fick ett universitet. Den
omständigheten, att Stockholms högskola
fortfarande formellt är en fristående
stiftelse, innebär dock inte alls

— som vi väl vet — att staten bär

Onsdagen den 30 mars 1955 em

Nr 12

113

mindre makt över Stockholms högskola
än över Göteborgs högskola. Makten
kanske i något enstaka fall utövas på
annat sätt och i andra former, men jag
kan egentligen inte tänka mig någon
fråga som Kungl. Maj:t inte kan avgöra
efter gottfinnande för Stockholms högskola
i samma utsträckning som för
Göteborgs universitet. Det brukar vara
ganska olikt riksdagen att uteslutande
fästa sig vid rent formella synpunkter.
Det brukar i stället vara naturligast
för riksdagen att se till det rent praktiska
och principiella.

Dessutom får man inte glömma att
det är dyrt att läsa i Stockholm, även
om många studenter här har förmånen
att bo i föräldrahemmet. Tänk bara på
resorna här i Stockholm. När jag låg i
Uppsala behövde man aldrig någonsin
använda spårvagn — jag bodde dock
vid en tull. Här i Stockholm bor somliga
studenter i Enebyberg, några i Järfälla,
andra i Sollentuna, Saltsjöbaden
eller Huddinge. Alla skall betala sina
resor varje dag under terminen till högskolan.
De skall betala hyra och annat.
Och levnadskostnaderna enligt officiell
index är högre i Stockholm. Några
studenter har platser och skulle alltså
ur den synpunkten ha relativt lätt att
betala i jämförelse med andra studenter.
Men den omständigheten, att man
har plats och studerar vid sidan om,
leder med hundraprocentig säkerhet
till att studierna drar ut på tiden och
att vederbörande får betala terminsavgifter
för flera terminer än de som
inte har plats. Det är inte ovanligt att
fil. kand.-examen för dem som har förvärvsarbete
kan ta upp till tio år. Detta
blir 600 kronor i terminsavgifter plus
motsvarande utgifter till studentkåren.
Det kan bli eu ganska avsevärd summa,
en summa som man inte har rätt att
bagatellisera.

•lag vill ytterligare framhålla att om
också några har arbete vid sidan om
sina studier, så är de i regel så unga, att
de egentligen inte har några högre lö -

Bidrag till Stockholms högskola

ner utan fortfarande befinner sig bland
dem, för vilka 60 kronor spelar en icke
oväsentlig roll.

Både av rent praktiska skäl och i
ännu högre grad av rent principiella
skäl anser jag mig därför, herr talman,
nödsakad att yrka bifall till den reservation
som avgivits vid detta utlåtande,
fastän jag också på denna punkt vill
ge statsutskottet ett erkännande och
såsom motionär uttala min tacksamhet
för den positiva principiella deklaration
som utskottet i denna del avgivit.

Häruti instämde herr Hammar (fp).

Herr JOHANSSON i Mysinge (bf):

Herr talman! Jag tar fasta på professor
Håstads erkännande att utskottet
har behandlat den föreliggande frågan
positivt. Vi har också med det allra
största allvar granskat Kungl. Maj :ts
förslag på punkten angående Stockholms
högskola.

Vad först beträffar den Ahnlundska
professuren och den tabell som är intagen
för att belysa behovet av en ersättning
för denna professur, vill jag i
likhet med professor Håstad säga att
man inte får hårdra siffermaterialet.
Det är inte avsett att vara så absolut
exakt i varenda detalj, utan det är avsett
att belysa frågan i allmänna och
grova drag. Och ser man det så, torde
det väl kunna finnas anledning att våga
ett påstående, att Stockholms högskola,
i varje fall icke i nämnvärd grad är
sämre ställd än de övriga högskolorna
och universiteten.

Jag lämnar i varje fall detta osagt.
Jag är inte kompetent att i detalj bedöma
detta, .lag vill bara konstatera att
universitetskanslern och Kungl. Maj:t
varit överens på den punkten. Vidare
och framför allt är frågan om Stockholms
högskola, dess nuvarande resurser
och fortsatta utbyggnad, ställd under
utredning, och därför torde det
finnas anledning att ta upp frågan i
samband med denna utredning.

8 — Andra kammarens protokoll 1955. Nr 12

114

Nr 12

Onsdagen den 30 mars 1955 em

Bidrag till Stockholms högskola

I fråga om terminsavgifterna är vi
ense om att ett slopande av dessa har
stor principiell betydelse. Vi är alla
överens om att alla skolvägar bör vara
avgiftsfria. Men vi måste väl också erkänna
att man med hänsyn till de ekonomiska
konsekvenserna inte på en
gång och i ett sammanhang kan tillgodose
detta önskemål. Avgifterna har
ju undan för undan tagits bort vid
universitet och ett flertal högskolor,
men de finns kvar vid andra högskolor,
såsom vid handelshögskolorna, som
vi ju nyss har behandlat och beträffande
vilka det inte från utskottets eller
riksdagens sida har rests någon invändning
på den punkten.

Vi är också på det klara med att det
är lika angeläget att vi så småningom
skall kunna bli av med avgifterna även
vid de högre allmänna läroverken, där
avgifter fortfarande utgår. Men, som
sagt, det kan inte gå på en gång och i
ett sammanhang, utan vi får ta en sak
i taget.

Som professor Håstad själv erinrade
om har departementschefen föreslagit
avsevärt höjda anslag till Stockholms
högskola. Det gäller en ökning med
hela två miljoner kronor för nästa budgetår.
Det kan väl under sådana omständigheter
knappast vara rimligt, att
riksdagen samtidigt medverkar till ett
inkomstbortfall för staten, som här
skulle bli fallet, på ungefär 190 000
kronor.

Man kan väl knappast heller påstå —
även om jag inte vill förringa önskemålet
om avgifternas omedelbara borttagande
— att en terminsavgift på 60
kronor är mera tryckande för de studerande
än att de kan vänta något eller
några år, om så skulle påfordras på
grund av särskilda omständigheter. Utskottet
har ju också i sin skrivning
tagit bestämd ståndpunkt till ett snart
avskaffande.

Herr Widén säger att utskottets skrivning
kan tolkas olika. Jag vet inte om
det förhåller sig så, men utskottet sä -

ger sig finna »det angeläget att studerandena
vid Stockholms högskola snarast
möjligt och om så ur statsfinansiella
synpunkter låter sig göra redan
från och med budgetåret 1956/57 i nu
berörda avseenden likställas med studerandena
vid universiteten. Utskottet utgår
från att Kungl. Maj :t vid prövningen
av anslagsäskandena för nyssnämnda
budgetår tager denna fråga under
allvarligt övervägande».

En sak är väl ändå klar, nämligen
utskottets bestämda önskemål, att detta
belopp vid avvägningen av en kommande
budget skall kunna passas in på
ett lämpligt sätt och detta så snart som
möjligt och om intet särskilt inträffar
till nästa år. Jag vågar nog påstå att
detta är ett bestämt önskemål både från
avdelningens sida och från utskottets.

Jag ber med dessa ord, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den av herr Sunne
m. fl. avgivna reservationen, och fann
herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Widén begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
1 :o) i utskottets utlåtande nr 55, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den reservation, som beträffande denna
punkt avgivits av herr Sunne m. fl.

Sedan kammaren ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkänna -

Onsdagen den 30 mars 1955 em

Nr 12 115

gav, att han funne flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för japropositionen.
Herr Widén begärde
emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 127 ja och 60 nej,
varjämte 5 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna 2 och 3

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 3

Anslag till folkskoleväsendet

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 56, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen under åttonde
huvudtiteln gjorda framställningar om
anslag för budgetåret 1955/56 till folkskoleväsendet
m. m. jämte i ämnet
väckta motioner.

Punkten 1

Folkskoleseminarierna: Avlöningar

Kungl. Maj :t hade i propositionen
nr 1 under åttonde huvudtiteln (punkt
217, s. 433—452 av bilagt utdrag av
statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden
för den 4 januari 1955) föreslagit
riksdagen att dels besluta, att det
provisoriska folkskoleseminariet i Hälsingborg
skulle nedläggas vid utgången
av budgetåret 1955/56, dels besluta, att
det provisoriska småskoleseminariet i
Falun skulle nedläggas vid utgången av
budgetåret 1955/56, dels bemyndiga
Kungl. Maj :t att, med tillämpning tills
vidare från och med budgetåret 1955/56,
vidtaga av departementschefen angivna
ändringar i personalförteckningen för
folkskoleseminarierna, dels godkänna av
departementschefen angiven avlöningsstat
för folkskoleseminarierna, att tilllämpas
tills vidare från och med budgetåret
1955/56, dels ock till Folkskoleseminarierna:
Avlöningar för budget -

Folkskoleseminarierna: Avlöningar

året 1955/56 anvisa ett förslagsanslag
av 16 650 000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft ett antal motioner.
I en inom andra kammaren av fröken
Karlsson och herr Nilsson i Svalöv
väckt motion (II: 116) hade hemställts,
att riksdagen ville besluta att med nedläggandet
av Hälsingborgs folkskoleseminarium
tills vidare borde anstå.

Utskottet hemställde,

I. att motionen I: 297, i vad den avsåge
folkskoleseminarieorganisationens
omfattning under läsåret 1955/56, icke
måtte av riksdagen bifallas;

II. att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj :ts förslag och med avslag
å motionen II: 116, besluta att det
provisoriska folkskoleseminariet i Hälsingborg
skulle nedläggas vid utgången
av budgetåret 1955/56;

III. att riksdagen måtte beträffande
det provisoriska småskoleseminariet i
Falun, i anledning av Kungl. Maj :ts förslag
samt motionerna 1:53 och 11:59,
i skrivelse till Kungl. Maj :t giva till
känna vad utskottet anfört;

IV. att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj:ts förslag och med avslag
å motionen 1:297, såvitt här vore
i fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj :t att, med
tillämpning tills vidare från och med
budgetåret 1955/56, vidtaga de ändringar
i personalförteckningen för folkskoleseminarierna,
som föranleddes av
vad departementschefen förordat,

b) godkänna i punkten intagen avlöningsstat
för folkskoleseminarierna, att
tillämpas tills vidare från och med
budgetåret 1955/56,

c) till Folkskoleseminarierna: Avlöningar
för budgetåret 1955/56 anvisa
ett förslagsanslag av 16 650 000 kronor.

Efter föredragning av punkten yttrade: Fröken

KARLSSON (h):

Herr talman! Till denna punkt i stats -

116 Nr 12

Onsdagen den 30 mars 1955 em

Folkskoleseminarierna: Avlöningar

utskottets utlåtande nr 56 är inte knuten
någon reservation med yrkande
om bifall till motionen II: 116, varför
jag förmodar att kammarens ledamöter
hade tänkt sig att denna motion, vari
hemställts att riksdagen ville besluta, att
med nedläggandet av Hälsingborgs folkskoleseminarium
tills vidare bör anstå,
skulle få en stilla och obemärkt död.
Jag vill emellertid inte att den skall gå
alldeles omärkligt förbi. Jag strider
inte för Hälsingborgs seminarium därför
att jag själv är hälsingborgare, utan
det är det nästan katastrofala förhållande
vi har i vad gäller lärartillgången
som gör att jag måste säga några ord
om denna motion.

Häromdagen, jag tror det var den
15 eller 16 i denna månad, firades i
Stockholm en landsbygdskvinnornas
dag. Vid detta tillfälle yttrade, om man
skall tro tidningarna, ecklesiastikministern
beträffande enhetsskolan att det
vore klart att det med dess utökning
av klasserna också behövdes fler lärare,
men när det gällde folkskolans
behov vore det tillgodosett. Jag föreställer
mig att detta uttalande inte var
så allvarligt menat utan väl var en sådan
där högtidsdagens vackra lilla
blomma, ty om det inte förhåller sig
så, tyder det på att ecklesiastikministern
tyvärr måste vara desorienterad.

Jag kanske först skall anknyta till
vad ecklesiastikministern själv sagt om
de siffror som ligger till grund för beräkningen.
Han säger att dessa siffror
är ganska osäkra, ty det är så många
osäkra faktorer som spelar in. Så t. ex.
behöver man flera folkskollärare när
yrkesundervisningen byggs ut. Flera lärare
behövs efter hand som det tillkommer
flera åttonde klasser. Jag delar
helt ecklesiastikministerns uppfattning
på denna punkt. Detta är faktorer
som gör siffrorna osäkra, och jag skall
därtill knyta ännu några sådana faktorer.

Vi har ganska många unga folkskollärarinnor
som har barn under skol -

åldern. Dessa lärarinnor uppehåller
inte sina tjänster, ty antingen kan de
inte skaffa hjälp till sina småbarn eller
också är det på grund av sambeskattningens
svårigheter ganska litet lönande
för dem att dels betala den stora
skatt som följer med lönen och dels
betala hemhjälp. Då anser de — och
det finner jag fullt riktigt — att ingen
kan fostra barnen så bra som de själva.

Ett annat skäl till att det är ont om
vikarier är, att de pensionärer som vi
nu har är äldre än de pensionärer vi
hade för sju, åtta år sedan, då pensionsåldern
var mycket lägre. Den är
nu 65 år. Var och en som tar en tjänst
efter pensionsålderns inträde är sålunda
i varje fall över 65 år. Nu kan
man säga att en sextiofemåring oftast
är vital. Det är riktigt, men det händer
så mycket på skolans område nu
som gör att de som undervisar i de
sista klasserna på folkskolestadiet faktiskt
har svårt att följa med, och de
tycker nog att det är ganska svårt att
gå ut som vikarier. Vidare får pensionärerna
så litet betalt, att det knappast
lönar sig, och därtill kommer ytterligare
att de nog i många fall är rädda
för att de skall få offra för mycket tid
åt att hålla disciplinen, vilket säkert
gör att de avskräcks ganska mycket.

För att nu inte kammarens ledamöter
skall tro att jag har svartmålat, skall
jag anföra några siffror, som är ännu
säkrare än de siffror som står i utskottets
utlåtande under tabell 1. De
siffror som står där är säkerligen
riktigt beräknade med utgångspunkt i
barnantal, antal klassavdelningar och
utexaminerade lärare o. s. v., men de
siffror jag nu anför bygger på någonting
helt annat än man kan dividera
och multiplicera med vid skrivbordet.
De bygger helt enkelt på de redogörelser
som folkskolinspektörerna har lämnat
in nu efter nyår och som gäller föregående
redovisningsår. Jag skall blott
ta några uppgifter, även om det skulle
vara frestande att läsa upp rappor -

Onsdagen den 30 mars 1955 em

Nr 12

117

ter från nästan samtliga inspektionsområden
för att visa, att det är bedrövligt
över hela landet. Så mycket
skall jag dock icke anstränga kammarens
ledamöter.

I Skaraborgs läns västra inspektionsområde
hade man under läsåret 1953/54
inte mindre än 128 personer som tjänstgjorde
som vikarier. Av dessa var 38
pensionärer, men 84 hade inte någon
som helst utbildning för att vara lärare.
I Kopparbergs östra inspektionsområde
fullgjordes inte mindre än 1 200
tjänstgöringsdagar av personer som
icke hade någon som helst kompetens.
Från Blekinge läns östra inspektionsområde
säges, att svårigheterna att få
formellt kompetenta personer skärpts
undan för undan och att det kommer
att bli nästan olidligt för skoldistrikten.
I Kristianstads läns östra inspektionsområde
säger inspektören Holmquist,
att det i de flesta fall är praktiskt
taget omöjligt att anskaffa behöriga lärare.
På många håll undervisar under
längre eller kortare tid personer som
inte äger kunskaper, ännu mindre pedagogisk
kunnighet och erfarenhet. Det
synes vara ett ofrånkomligt krav att
examineringen av folkskollärare ökas,
alltså inte bara att den bibehålies vid
nuvarande omfattning, anser man. I
Älvsborgs läns norra inspektionsområde
anlitades 38 personer som inte hade
någon som helst kompetens, och i Södermanlands
läns östra inspektionsområde,
slutligen, hade man under samma
år 32 icke behöriga och 34 pensionerade
lärare.

Allra sist vill jag anföra det riksbekanta
exemplet, som kanske för många
ter sig såsom en ljusning i lärarbristen,
att man utan svårighet kan anlita en
18-årig skolflicka, som för två år sedan
tog realskoleexamen. Hon säger själv
att hon inte vet om hon skall bli lärarinna,
men det är lämpligt att ta vikariat,
eftersom det lönar sig ganska
bra. Den som har anställt henne, distriktsöverläraren
Ivar Alm, är bekym -

Folkskoleseminarierna: Avlöningar

rad och säger: »Läget är likadant på
många håll. Inte ens småskolelärarinnor
finns till en del vakanser i folkskolan.
» Han säger i fortsättningen, att
han anser att myndigheterna inte gör
vad de kan för att avhjälpa den svåra
brist som finns.

Nu är det alldeles självfallet att man
genom att bifalla den föreliggande motionen
och låta Hälsingborgs seminarium
vara kvar åtminstone ett år inte
löser de stora problem som jag har antytt.
Om vi emellertid hade utexaminerat
84 lärare och de tjänstgjort i klasser
med så lågt barnantal som 30 — eja
vore vi där — betyder det ändå att vi
under den tid de tjänstgjort skulle ha
2 500 barn undervisade av examinerade
lärare. Det är detta som ligger till
grund för min motion.

Jag skall sluta, herr talman, med att
säga någonting som jag skulle ha önskat
att fler av kammarens ledamöter fått
höra, eftersom det kan vara en tankeställare
för oss alla. Ingen enda av
riksdagsledamöterna skulle komma på
den befängda idén att, om de hade en
dyrbar maskin som de väntade sig mycket
av, ställa en fullkomligt yrkesokunnig
människa att sköta denna maskin.
När det gäller det dyrbaraste vi har,
nämligen våra egna barn, anlitar vi
dock personer som över huvud taget
inte har påbörjat en utbildning för ändamålet.

Jag har varit mycket angelägen om
att framföra detta, herr talman, och
jag ber att med hänvisning till vad jag
sagt få yrka bifall till motion II: 116.

Herr HOPPE (s):

Herr talman! Det finns ett gammalt
ord som säger, att man skall gagna den
stadens bästa där man bor, och jag tar
för givet att fröken Karlsson är påverkad
av detta ord.

Det är riktigt som fröken Karlsson
säger, att det för närvarande är en allvarlig
brist på lärare. Men om vi nu

118

Nr 12

Onsdagen den 30 mars 1955 em

Folkskolor m. m.: Bidrag till vissa byggnadsarbeten

förfar på det sätt som fröken Karlsson
föreslår och på studentlinjen i Hälsingborg
tar in tre avdelningar, skulle det
innebära att eleverna är färdiga om två
år. Om två år har vi tillräckligt med
lärare och överskott. Jag litar på departementets
utredning. Den som står
bakom och som verkställt utredningen
är en man, vilkens uppgifter och utredningar
man kan lita på, nämligen förre
undervisningsrådet Lundblad.

För tillfället är det alltså brist, men
den hjälps ju inte upp för de här åren
av seminariet i Hälsingborg, ty lärarna
kommer som sagt ut vid en tidpunkt
då det finns tillräckligt med lärare och
till och med överskott.

Avdelningen och utskottet är övertygade
om att skolöverstyrelsen och
Kungl. Maj:t här har rätt i sina beräkningar,
och vi tycker att det åvilar
samhället att inte skaffa en större seminarieorganisation
än vi verkligen har
användning för. Det är väl troligt att
man kommer att behöva dra in flera
seminarieavdelningar, men det kan inte
avgöras förrän den pågående seminarieutredningen
har framlagt sitt förslag.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Fröken KARLSSON (h):

Herr talman! Jag är fullt överens med
herr Hoppe om att den person, som
har sammanfört siffrorna och gjort
denna uppställning har gjort det fullt
riktigt, men jag måste i likhet med professor
Håstad säga att man inte skall
lita på sådana uppgifter. De kan ofta
vara ganska missvisande när de förs
ut i det praktiska livet. De siffror,
som jag har anfört och som är en direkt
avskrift av inspektörernas årsredogörelser,
bygger på verkliga fakta. Att den
stora brist, som herr Hoppe måste medge
finns, skulle vara täckt om två år,
är väl ändå ganska verklighetsfrämmande.

Jag vidhåller mitt yrkande.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till utskottets berörda
hemställan med den ändring däri, som
följde av bifall till motionen II: 116;
och biföll kammaren utskottets i punkten
gjorda hemställan.

Punkterna 2—30

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 31

Folkskolor m. m.: Bidrag till vissa byggnadsarbeten Kungl.

Maj:t hade (punkt 248, s. 517
—519) föreslagit riksdagen att till detta
ändamål för nästa budgetår anvisa ett
förslagsanslag av 59 800 000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom första
kammaren av herrar Helmer Persson
och Norling (1:313) samt den andra
inom andra kammaren av herrar Holmberg
och Johansson i Stockholm
(11:308), i vilka hemställts att riksdagen
måtte besluta att till Folkskolor
m. m.: Bidrag till vissa byggnadsarbeten
för budgetåret 1955/56 anvisa ett
förslagsanslag av 100 000 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 313 och II: 308, till Folkskolor m. m.:
Bidrag till vissa byggnadsarbeten för
budgetåret 1955/56 anvisa ett förslagsanslag
av 59 800 000 kronor.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

HOLMBERG (k):

Herr talman! Utskottet omtalar ingen
nyhet när det påvisar, att det finns
ett mycket stort nybyggnadsbehov inom
folkskoleväsendet. För min del har jag
nu i tio år läst detsamma i skolöverstyrelsens
framställningar och i utskottets
utlåtanden under samma tid.

Onsdagen den 30 mars 1955 em

Nr 12

119

Folkskolor

Under denna tid har jag också årligen
lyssnat till utskottsledamöternas förslag
att riksdagen inte bör företa sig
någonting för att ordna upp dessa
missförhållanden. Varje år har man
nämligen sagt: låt oss vänta ytterligare
ett tag. Detta har nu lett till att det bara
för folkskolans del finns aktuella nybyggnadsbehov
som skulle dra en kostnad
av nära en miljard kronor. Nu vill
utskottet att vi också i år skall fortsätta
att spara ihop skolelände och fantastiska
kostnader åt kommande generationer.
Det är så mycket mer orimligt,
som praktiskt taget alla människor nu
tycks anse, att vi redan är fruktansvärt
på efterkälken i vad gäller skolfrågor
av nästan alla slag, om man jämför med
andra stater med likvärdiga ekonomiska
förutsättningar.

På utskottets inrådan har vi emellertid
här i riksdagen varit med om att
fastställa planer för att få till stånd en
bättre ordning. Dit hör framför allt
beslutet om den nioåriga enhetsskolan,
och nu ligger ju på riksdagens bord
även en plan för förbättring av yrkesutbildning.
Men jag frågar: Vad skall
det bli av alla de fina planerna, om
man inte ställer lokaler till förfogande?
Det är nämligen en grundläggande förutsättning
— plus det som här tidigare
har sagts om lärartillgången — för att
det skall bli bättre.

Bristen på lokaler är en av anledningarna
till att man inte kommit längre
i fråga om enhetsskolan. Den får
också som resultat bland annat att köerna
utanför läroverken med varje år
blir allt större. I dagsnyheterna i dag
har vi lyssnat till en redogörelse, som
visar att det i fjol var 12 000 sökande
till realskolorna som inte kunde få
plats och att man beräknar att det i år
skall bli 17 000 sökande till realskolorna
som avvisas, bland annat därför att
man inte har lokaler åt dem. Detta kommer
också att bli ett avgörande hinder
för en utbyggnad av yrkesutbildningen,
om man inte omedelbart vidtar andra

m. m.: Bidrag till vissa byggnadsarbeten

åtgärder än dem som utskottet nu tillråder.

Såväl för föräldrar som för elever
och lärare är de nuvarande förhållandena
odrägliga på många håll. Det finns
ett omedelbart behov av 5 000 skollokaler
bara för folkskolan, och det är
som sagt lika eländigt för läroverken.
Jag och många med mig har ju i tidigare
debatter om den här saken givit
massor av exempel på hur man måste
använda dragiga ruckel till skollokaler,
tillgripa duplicering och dras med en
mängd andra svårigheter, som gör det
praktiskt taget omöjligt att bedriva undervisningen
på ett önskvärt sätt. Därtill
kommer att skolor, som har det
ordnat på detta sätt, inte heller kan
hålla sig framme i den hårda konkurrensen
om lärarna utan måste ge avkall
på kompetenskravet. Fröken Karlsson
har redan vid behandlingen av en
tidigare detalj i detta förslag påvisat,
hur skolor, till och med i mycket stor
omfattning, måst nöja sig med lärare,
som inte har någon som helst utbildning
för läraryrket.

Jag skulle till slut vilja efterlysa, på
vad sätt utskottet egentligen skaffat
sig visshet om att det inte går att göra
någonting. I betänkandet finns nämligen
inte en stavelse om den saken. Det
finns visserligen hänvisning till vad
departementschefen har sagt, men jag
skulle vilja fråga: Har verkligen samtliga
ledamöter av statsutskottet nu kommit
dithän, att allt som sägs i kanslihuset
om kulturpolitiken är så ypperligt
och odiskutabelt, att utskottet inte
behöver kosta på sig en egen bedömning?
För min del anser jag att det inte
anförts tillräckliga skäl eller egentligen
några skäl alls för den ytterligt restriktiva
politik som utskottet nu vill
ha oss med på. Skolöverstyrelsen har
i stor utsträckning rätt, inte bara när
den karakteriserar läget för folkskolan
som en katastrofsituation utan också
när den anser att det finns möjlighet
att bygga mera.

120 Nr 12

Onsdagen den 30 mars 1955 em

Folkskolor m. m.: Bidrag till vissa byggnadsarbeten

Med hänvisning till detta, herr talman,
skall jag be att få yrka bifall till
motionen 11:308, som innebär ett skolbyggnadsprogram
i överensstämmelse
med skolöverstyrelsens förslag, d. v. s.
det minimum som skolöverstyrelsen anser
oundgängligen nödvändigt.

Herr JOHANSSON i Mysinge (bf):

Herr talman! Vi kan i likhet med
motionärerna med beklagande konstatera,
att det inte har befunnits möjligt
att avsevärt höja kvoten för skolbyggnadsändamål,
men det har ju sin förklaring
i en tvungen återhållsamhet i
fråga om investeringar. Det är helt naturligt,
att avdelningen och utskottet
inte har vågat sig på en omfördelning
i varje fall av den storleksordning, som
herr Holmberg här pläderat för. Var
skulle man ta denna kvot, som man
ytterligare skulle öka skolbyggandet
med? Skulle man ta den från bostadsbyggandet
eller från industrien eller
från något annat ändamål? Det är helt
naturligt, att vi i utskottet inte har
kunnat ge oss in på en sådan omfördelning,
som berör så vidlyftiga problem,
utan vi har nöjt oss med Kungl.
Maj:ts förslag.

Jag ber med dessa ord, herr talman,
att få yrka bifall till det föreliggande
utskottsförslaget.

Herr HOLMBERG (k):

Herr talman! För min del tycker jag
inte att det är en riktig frågeställning:
Var skall man pruta för att få plats
med litet mer skollokaler?

Denna frågeställning har förekommit
i flera olika sammanhang under denna
riksdag. I början av året var det en
interpellationsdebatt om skolbyggnadsfrågor,
och då upprepades i den här
frågan vad som sagts framför allt under
remissdebatten om konjunkturläget
över huvud taget. Då det finns stora
behov erkänner man, att det vore i och
för sig önskligt med en ytterligare in -

vestering även för skollokaler, men det
hjälper inte, har man sagt från regeringshåll,
om vi ställer medel till förfogande,
ty det finns i alla fall inte arbetskraft
så att man kan tillgodose de
behov som man avsett att tillgodose genom
ökade medel.

Jag har redan tidigare i debatter om
dessa ting påvisat, att den där regeringstesen
gäller i vart fall inte för
stora delar av landet, framför allt gäller
den inte i Norrland. Där finns det
mycket stora arbetskraftsreserver. De
senaste dagarna har ju för resten regeringen
varit uppvaktad av inte mindre
än två norrlandsdeputationer, som kraftigt
understrukit just vad jag här sagt
och med hänvisning till detta föreslagit
åtgärder i syfte att bättre utnyttja arbetskraftsreserverna
i Norrland.

Men tesen stämmer inte heller för
exempelvis Stockholm. Hela vintern
och framför allt efter nyåret har det
funnits en betydande arbetslöshet bland
byggnadsarbetarna här i staden. Jag
har i dag skaffat uppgifter från fackföreningsexpeditionerna
i de fack som
är berörda här i Stockholm. Det finns
i dag bland murarna 400 arbetslösa,
bland timmermän och snickare över
300 och bland byggnadsgrovarbetarna
1 200 arbetslösa. I Stockholm går alltså
nu inemot 2 000 byggnadsarbetare
månad efter månad arbetslösa, medan
statsutskottet och andra framhärdar i
sina påståenden, att man inte kan bygga
en enda skollokal mera än vad regeringen
föreslagit, därför att det inte
finns arbetskraft. Om inte statsutskottet
vet någonting om dessa förhållanden
kan väl det inte bero på annat än
att man inte lagt två strån i kors för att
skaffa sig kännedom om arbetsmarknadssituationen
bland annat här i
Stockholm. Om det är bekant för utskottet
att det finns en sådan här arbetslöshet
bland byggnadsarbetarna
och utskottet trots detta år efter år
upprepar sina s. k. argument mot ökat
skolbyggande, så är det ännu mera upp -

Nr 12 121

Onsdagen den 30 mars 1955 em

seendeväckande, men det är inte sakligt.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till motionen
II: 308; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Punkterna 32—45

Vad utskottet hemställts bifölls.

Punkten 46

Folkhögskolor: Understöd

Punkten föredrogs; och yttrade därvid Herr

NILSSON i Östersund (s):

Herr talman! Jag ber med några få
ord få beröra den svenska folkhögskolans
framtida ställning i samhället. Jag
har helt naturligt inte för avsikt att hålla
någon lång utläggning i detta ärende.
Jag vill bara markera folkhögskolans
betydelse speciellt när det gäller de
mindre bemedlade och medellösa ungdomarna
ute på den svenska landsbygden.

Det finns många exempel på hurusom
många av dessa ungdomar under
lång tid har sparat den ena kronan
efter den andra för att få ekonomiska
möjligheter att gå igenom en folkhögskolekurs,
hur de har kommit in på
folkhögskolan, hur de där har funnit
utlopp för sin kunskapstörst och kunnat
skaffa sig ökade insikter i de olika
problem, som senare kommer att möta
dem inom samhällslivet. Jag tror också,
att det har haft sin stora betydelse,
att dessa unga människor på folkhögskolan
har fått känna det kamratskap
och den gemenskap som är så viktig
för en ung människa, som skall gå ut
i det ofta mycket hårda livet.

Det kan ju vara riktigt, att folkhögskolans
uppgifter undan för undan har
förändrats. Under den första epoken i
skolans historia var ju det väsentliga,

Folkhögskolor: Understöd

att man inriktade sig på att utbilda
kommunalmän ifrån bondeklassen och
arbetarklassen. Man har senare inom
den rika föreningsflora som har växt
upp funnit andra möjligheter att skaffa
sig den utbildningen. Men jag tror att
vi kan konstatera, att det fortfarande
finns ett starkt behov av sådana kunskaper
och att dessa bör meddelas inom
folkhögskolans ram. Vi har bara att
konstatera att samhället i dag är mera
invecklat än det var tidigare. På det
sociala, kulturella och ekonomiska fältet
möter oss invecklade frågeställningar,
som vi har att ta ställning till,
när vi kommer ut i livet. Stater och
folk har kommit närmare varandra, och
det har gjort, att många internationella
spörsmål kräver sin medverkan av
medborgarna. Till detta skall även det
viktigaste argumentet läggas, nämligen
att vi håller på att arbeta fram en nioårig
bottenskola, som kommer att meddela
ökade kunskaper även i fråga om
samhällspolitiska spörsmål och som
gör, att folkhögskolundervisningen i
framtiden måste lyftas upp på ett mera
omfattande och högre plan.

Jag skulle även i det sammanhanget
vilja understryka samstämmigheten
mellan den undervisning, som ges inom
folkhögskolan, och den undervisning
som lämnas inom det frivilliga bildningsarbetets
ram. Man har här många
gemensamma saker. Sålunda vänder
man sig i bägge undervisningsformerna
till de äldre grupper, som ligger
ovanför bottenskolan. Man drar vidare
bestämda gränser gentemot yrkesutbildningen,
och man arbetar på båda
hållen med en frivillig verksamhet, där
man bestämt tar avstånd från tvång i
undervisningen. Det är väl på det sättet
i de allra flesta fall, att det föreligger
ett intimt samarbete mellan de frivilliga
bildningssträvandena och den svenska
folkhögskolan, men det finns tyvärr
även exempel på att man stänger lokalerna
för det frivilliga bildningsarbetet,
så att dess organisationer inte får möj -

122 Nr 12

Onsdagen den 30 mars 1955 em

Folkhögskolor: Understöd för utbildning av lärare

lighet att använda folkhögskolans lokaler.
Jag tror att det är värdefullt, att
man i sådana fall vidgar samarbetsramen
och kanske även att man ger eleverna
i folkhögskolan lite grann insikter
i hur en studiecirkel arbetar inom
t. ex. ABF och TBV för att som exempel
nämna två bildningsorganisationer.

Jag har tillsammans med några partivänner
i riksdagen väckt en motion i
denna fråga, där vi hemställer, att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj ;t hemställa om att 1946 års skolkommissions
förslag om folkhögskolans
ställning och uppgifter snarast lägges
till grund för proposition i ämnet. Jag
vill uttrycka min tillfredsställelse över
att utskottet på denna punkt i stort
sett har uttryckt samma mening som
motionärerna, och jag vill bara sluta
med att uttrycka den förhoppningen,
att statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
snarast måtte avlåta
förslag i detta ärende till riksdagen.
Jag instämmer härmed i det yrkande
som utskottet har gjort under punkt 46.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan
bifölls.

Punkterna 47—49

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 50

Folkhögskolor: Understöd för utbildning
av lärare

Kungl. Maj:t hade (punkt 268, s. 545
och 546) föreslagit riksdagen att till
detta ändamål för budgetåret 1955/56
anvisa ett reservationsanslag av 14 500
kronor.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom första
kammaren av herr Weiland m. fl.
(1:307) och den andra inom andra
kammaren av herr Hammar m. fl.
(11:323), i vilka hemställts att riksdagen
för budgetåret 1955/56 som understöd
för utbildning av lärare i folk -

högskolor måtte anvisa ett belopp av
7 500 kronor utöver vad i statsverkspropositionen
föreslås, eller sammanlagt
ett reservationsanslag av 22 000
kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag på motionerna
1:307 och 11:323, till Folkhögskolor:
Understöd för utbildning av lärare för
budgetåret 1955/56 anvisa ett reservationsanslag
av 14 500 kronor.

Beservation hade avgivits av herrar
Ohlon, Boman, Sunne, Arrhén, Svensson
i Ljungskile, Staxäng, Widén samt
Löfroth och fröken Vinge, vilka ansett
att utskottet bort hemställa att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag samt med bifall till motionerna
1:307 och 11:323, till Folkhögskolor:
Understöd för utbildning av
lärare för budgetåret 1955/56 anvisa ett
reservationsanslag av 22 000 kronor.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

HAMMAR (fp):

Herr talman! Kungl. Maj:t har under
punkt 268 i åttonde huvudtiteln för
budgetåret 1955/56 hemställt om ett reservationsanslag
av 14 500 kronor, varav
10 500 kronor skall användas till en
utbildningskurs för folkhögskollärare,
resten till stipendier för studieresor. I
sina petita har skolöverstyrelsen begärt
att anslaget måtte höjas med 7 500
kronor till 22 000 kronor i syfte att
möjliggöra anordnandet av två utbildningskurser.
Departementschefen ansåg
sig emellertid icke kunna tillstyrka
denna ökning av beloppet. I anledning
därav har herr Weiland m. fl. i särskilda
motioner hemställt om ett anslag
på 7 500 kronor, således det av
skolöverstyrelsen äskade, utöver vad
statsverkspropositionen föreslagit till
lärarutbildning vid folkhögskolor. Utskottet
har visserligen, som framgår av
punkt 50, funnit skäl tala för en ut -

Onsdagen den 30 mars 1955 em

Nr 12

123

Folkhögskolor: Understöd för utbildning av lärare

veckling av den ifrågasatta kursverksamheten
men anser sig trots detta inte
kunna gå längre än till vad Kungl. Maj :t
begärt, nämligen till 14 500 kronor.

Det kanske räcker med att hänvisa
till utskottets referat av motionerna i
föreliggande betänkande s. 39 och 40.
Emellertid tillåter jag mig att ytterligare
stryka under de skäl, som dikterat
vårt ståndpunktstagande i föreliggande
fråga.

Redan motionerna har framhållit, att
en hel del av folkhögskolans lärare
nödgas undervisa i ämnen, som de
inte har med i sin examen. Detta är
särskilt fallet vid nystartade skolor,
eftersom lärarnas antal där i regel är
mindre än vid äldre skolor. Samtidigt
torde det också vara så, att nyanställda
lärare i större utsträckning än äldre
kolleger får ta hand om undervisningen
i sådana ämnen, där man vid skolorna
ej kan uppbringa någon lärare med
examensmeriter. En ung lärare vid en
folkhögskola försättes därför inte sällan
i en mycket svår situation: han
har kanske endast kunskaper från studentexamen
att falla tillbaka på i flera
av sina undervisningsämnen, samtidigt
som han saknar pedagogisk utbildning
och äger ringa erfarenhet av undervisningen
av vuxen ungdom. Under de
senaste 20 åren har ett 30-tal nya folkhögskolor
kommit till, och elevantalet
har under samma tid fördubblats. Trots
detta kan man som bekant inte ta emot
alla de ungdomar, som nu söker inträde
vid folkhögskolorna. Denna starka
tillströmning till våra folkhögskolor
är så mycket mera märklig, som antalet
ungdomar i den vanligaste folkhögskoleåldern
— omkring 20 år —
nu i det närmaste är en fjärdedel mindre
än vid mitten av 1930-talet. Det finns
inte heller någon anledning förmoda
att tillströmningen till folkhögskolorna
skall nämnvärt minska under de närmaste
tio åren, d. v. s. under den period
då åldersgrupperna 15—25 år kommer
att öka med inte mindre än 20 procent.

Så långt man nu kan förutse, kommer
således behovet av flera folkhögskolor
och därmed också flera lärare tvärtom
att växa och bli större.

I detta läge är det utomordentligt
angeläget att tillförsäkra bästa möjliga
undervisning åt de många ungdomar,
som i folkhögskolan ser sin enda utväg
till en nödvändig komplettering av vad
en otillräcklig grundskola gett dem i
fråga om kunskaper och orientering i
samhällsliv och kulturliv. Skolöverstyrelsens
fortbildningskurser för folkhögskolornas
lärare, anordnade med
hjälp av statsmedel, har härvid visat
sig vara av mycket stor betydelse. Sedan
1930 har sammanlagt 13 sådana
kurser anordnats, vilket innebär, att i
stort sett endast en fortbildningskurs
om i regel tio dagar hållits vartannat
år. Med hänsyn till den nyss skildrade
utvecklingen och inför väntade, växande
anspråk på folkhögskolan är en
kursverksamhet av så ringa omfattning
långt ifrån tillfredsställande. Varje år
bör minst två fortbildningskurser anordnas,
den ena i ett speciellt undervisningsämne
och den andra huvudsakligen
kring folkhögskolans tradition,
målsättning och arbetssätt.

Låt mig till detta, herr talman, foga
ytterligare några allmänna reflexioner!

Den psykologiska och pedagogiska
forskningen har under de senaste decennierna
klarlagt alltflera av de speciella
förutsättningar och möjligheter,
som gäller vid undervisning av vuxna
människor. Dessa forskningsresultat
börjar nu komma det fria och frivilliga
folkbildningsarbetet till godo. Folkhögskolan
är att anse som en gren av
detta folkbildningsarbete, och ständigt
har folkhögskolan i sin verksamhet
sökt och även lyckats med att befrämja
det övriga bildningsarbetet i studiecirklar,
föreläsningsföreningar och
folkbibliotek.

Som det allra viktigaste problemet
för det fria och frivilliga folkbildningsarbetet
framstår nu behovet av ledare.

124

Nr 12

Onsdagen den 30 mars 1955 em

Folkhögskolor: Understöd för utbildning av lärare

Detsamma är fallet med det av skolan
i olika former understödda ungdomsarbetet
i och utom föreningarna. Många
folkhögskolor har här sökt hjälpa till,
dels genom att anordna särskilda kurser
eller linjer för ledare inom ungdomsverksamheten
och folkbildningsarbetet,
dels genom att i den ordinarie
undervisningen använda sådana arbetsformer,
som knyter an till det övriga
bildnings- och ungdomsarbetet. Folkhögskolan
har emellertid möjligheter
att här göra ännu större insatser. För
att åstadkomma det behövs emellertid
fortbildningskurser för folkhögskolans
lärare i olika pedagogiska och metodiska
frågor. Om dessa lärare i större
utsträckning än vad som nu är fallet
kan göras förtrogna med vuxenpedagogiken
och ledarskapets psykologi och
metodik, befrämjar det sålunda inte
bara folkhögskolans undervisning. Hela
folkbildningsarbetet i stort och framför
allt det utomordentligt viktiga ungdomsarbetet
skulle dra nytta av dessa
kurser.

Utskottet har, som herr Nilsson i
Östersund redan framhållit, under
punkt 46 givit uttryck för sin uppskattning
av folkhögskolan och dess arbete.
Utskottet medger där oförbehållsamt
att en förbättring av folkhögskolornas
ekonomi har fått stå tillbaka. Samtidigt
betonar det angelägenheten av att stärka
stödet till dessa skolor, och enligt
utskottets mening är det av stor vikt,
att folkhögskolan snabbt får det ökade
ekonomiska stöd, som är en förutsättning
för att denna skolform skall kunna
lösa sina anpassningsproblem och
inta sin viktiga och betydelsefulla position
i samhället. De väckta motionerna
i detta ärende har i hög grad haft
just dessa skäl i blickfältet, när motionärerna
hemställt om ökade anslag till
lärarutbildningen vid våra folkhögskolor.

Herr talman! Med stöd av vad jag
här anfört tillåter jag mig yrka bifall
till den vid denna punkt avgivna, med

nr 5 betecknade reservationen av herr
Ohlon m. fl.

Herr JOHANSSON i Mysinge (bf):
Herr talman! Det råder inga delade
meningar om betydelsen av ifrågavarande
kursverksamhet. Samtidigt kan
vi emellertid konstatera att folkhögskolans
lärare inte är ensamma om
dessa önskemål. Man kan tvärtom säga
att önskemålen om ökade kurser och
kursanslag är gemensamma för lärarkårer
och lärarkategorier vid olika skolor
och institutioner. Det är således härvidlag
fråga om en rimlig avvägning.

Jag skall dock inte ingå närmare på
denna fråga utan vill endast peka på
vad utskottet skrivit i punkt 45 om
önskvärdheten av att folkhögskolan
rustas upp så snabbt som möjligt. Om
Kungl. Maj:t så finner lämpligt kan
Kungl. Maj :t ta upp frågan om flera
kurser för folkhögskolans lärare till
prövning i samband med frågan om
folkhögskolans upprustning.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den vid punkten fogade
reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Hammar begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
50 :o) i utskottets utlåtande nr 56, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen.
Sedan kammarens ledamöter häref -

Onsdagen den 30 mars 1955 em

Nr 12 125

Utbyggnad av tekniska högskolan i Stockholm

ter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för japropositionen.
Herr Hammar begärde
emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 114 ja och 66 nej,
varjämte 8 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna 51—72

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 73

Lades till handlingarna.

§ 4

Anslag å kapitalbudgeten under
ecklesiastikdepartementet

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 57, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1955/56, i vad
avser ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta
motioner.

Punkterna 1—8

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 9

Utbyggnad av tekniska högskolan i
Stockholm

Punkten föredrogs; och anförde därvid Herr

BOIJA (fp):

Herr talman! Vi har i dag kommit i
den situationen i vårt land att vi bär
ganska stor hrist på högre utbildade
tekniker för många och viktiga uppgifter.
Detta har ju framgått både av tid -

ningsdebatten och även av konferenser
som hållits i dessa frågor. Forskningen
saknar den kvalificerade arbetskraft
som är nödvändig för att vi skall kunna
följa med i utvecklingen. Inom flera
av fackavdelningarna är förhållandet
precis detsamma, och särskilt gäller
detta väg- och vattenbyggare samt arkitekter,
för att nu nämna ett par exempel.
Vad bristen på forskare innebär
framgick med all önskvärd tydlighet
under debatten här om fjärde huvudtiteln,
och jag skall därför inte alls beröra
den saken. Däremot ville jag ställa
en fråga, vad man i dag gör från regeringshåll
för att klara krisen på detta
område.

Enligt en generalplan av 1945 skulle
högskolans utbyggnad vara slutförd omkring
1952 eller 1953, men på grund av
under en följd av år starkt begränsade
tilldelningar av medel och likaså på
grund av byggnadstillståndsgivningen
har det varit svårt att genomföra den,
och man har nu framflyttat tiden till
1958/59. Nu har byggnadskommittén
vid högskolan på nytt framlagt en tidsoch
kostnadsplan för ombyggnaden,
för vars genomförande man begär cirka
4,1 miljoner kronor för nästa budgetår.
Departementschefen har emellertid
prutat ned detta anslag till två miljoner,
alltså till något mindre än hälften.
Härigenom kommer utbyggnaden att
ytterligare försenas.

Detta är mycket beklagligt, då försummelser
av denna art faktiskt bidrar
till att hejda samhällsutvecklingen. Ett
beviljande i år av ett anslag på 4,1 miljoner
skulle ha betytt att man inom tre,
fyra år i vårt land skulle ha haft ytterligare
omkring 30 arkitekter och vägoch
vattenbyggare. Det skulle ha varit
ett utomordentligt tillskott i samhällsbyggandet,
där denna brist i dag gör
sig mycket starkt gällande.

Utskottet har inte velat gå på den
högre linjen utan har följt Kungl. Maj:ts
förslag om två miljoner kronor men understryker
»såsom i hög grad angelä -

126 Nr 12

Onsdagen den 30 mars 1955 em

Lån till Uppsala studentkår

get, att utbyggnaden av ifrågavarande
högskola framdeles icke ytterligare försenas
utan att detta investeringsändamål
beredes sådant utrymme, att utbyggnaden
kan fullföljas snarast möjligt».

Jag vill hoppas, herr talman, att
Kungl. Maj:t beaktar detta utskottets
uttalande så att högskolan får ett anslag
som gör det möjligt att fullfölja
den planerade utbyggnaden, vilken i
sin tur möjliggör ett större antal elever,
varigenom bristen på högskoleutbildade
ingenjörer skulle kunna hävas.

I detta anförande, under vilket herr
förste vice talmannen övertog ledningen
av förhandlingarna, instämde
herr Edström (h).

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan
bifölls.

Punkterna 10—13

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten It

Lån till Uppsala studentkår

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Eriksson och fru Hamrin-Thorell (I:
294) samt den andra inom andra kammaren
av herr Munktell m. fl. (II: 334),
hade hemställts, att 1955 års riksdag
måtte utverka att Uppsala studentkår
måtte beviljas ett lån å 985 000 kronor
för uppförande och inredande av en
studentmatsal med cirka 200 platser
och kafélokal.

Utskottet hemställde, att motionerna
1:294 och 11:334 icke måtte av riksdagen
bifallas.

Sedan punkten föredragits, anförde:

Herr MUNKTELL (h):

Herr talman! Utskottet har avstyrkt
en motion om lån till en studentmatsal
vid Uppsala studentkår. Det är emellertid
mycket glädjande att utskottetmed
hänvisning till att flera andra stu -

dentkårer redan fått sådana lån eller
eljest understötts av staten säger afl
»även Uppsala studentkår bör kunna
komma i åtnjutande av lån av statsmedel
för ifrågavarande ändamål».

Till den långa raden av bakslag, som
studentkåren i Uppsala lidit i sina
mångåriga ansträngningar att äntligen
lösa denna fråga, har emellertid statsutskottets
avstyrkande faktiskt fogat
ännu ett. Redan 1937 avslogs en anhållan
om bidrag av lotterimedel till
samma ändamål, och sedan 1952 har
två framställningar gjorts till Kungl.
Maj:t om statsmedel, vilka dock hittills
inte föranlett någon proposition eller
på annat sätt avgjorts. Jag vill framhålla
att exempelvis den studentsociala
utredningen redan 1946 starkt underströk
kravet på och behovet av en dylik
matsal.

Jag skulle också vilja nämna ett par
siffror av betydelse i sammanhanget,
nämligen att sedan 1946 har studentantalet
i Uppsala ökat med i det närmaste
50 procent. En undersökning av
studenternas matvanor, som sociologiska
institutionen i Uppsala gjorcFe
förra året, ger en mycket talande bild
av utvecklingen av både bostads- och
matkostnader sedan nyssnämnda år.
Studentrummen kostar i dag ungefär
40 procent mera, och måltidspriserna
på stadens abonnentmatsalar har
sprungit upp med över 100 procent.

Detta kombinerat med det faktum, att
studenterna i Uppsala av kostnadsskäl
är hänvisade till gammalmodiga, primitiva
och oestetiska näringsställen gör
att studenterna i allt högre grad — det
låter egendomligt, men det är så —
helt enkelt hankar sig fram på kaffe
och bullar. På matlagens tid under 20-och 30-talen var tre lagade mål om dagen
det normala för studenterna. 1946
visade en undersökning att två mål var
normalt, och sociologiska institutionens
utredning år 1954 visade en genomsnittssiffra
på endast 1,6 lagade mål
per dag och student! Det behöver väl

127

Onsdagen den 30 mars 1955 em Nr 12

Anslag till Musikaliska akademien med musikhögskolan

inte särskilt understrykas, att en sådan
utveckling är osund.

Vad kammaren i dag har att ta ställning
till är alltså icke bara en investering
i ett byggnadsprojekt — det är än
mer en investering i unga människors
hälsa. Jag vill betona, att Uppsala ju
skall bereda husrum och övriga uppehållsmöjligheter
åt studenter från hela
landet. Om jag gör en jämförelse t. ex.
med Stockholm, skall ju Stockholms
högskola väsentligen vara till för studerande
från själva huvudstaden.

Jag vill därför sluta med att säga, att
i förhållande till den effekt en egen
matsal för Uppsala studentkår skulle
få är studentkårens anslagsäskande så
blygsamt, att man rimligen redan i år
borde bidraga till lösandet av detta
mycket besvärliga studentsociala problem.
Jag ber, herr talman, att få yrka
bifall till den i motionen gjorda hemställan
om lån till Uppsala studentkår
för detta ändamål.

Herr JOHANSSON i Mysinge (bf):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till det föreliggande utskottsförslaget.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till de
i ämnet väckta motionerna; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

Punkten 15

Lades till handlingarna.

§ 5

Anslag till Musikaliska akademien med
musikhögskolan

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 58, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
om vissa anslag för budgetåret
1955/56 till Musikaliska akademien
med musikhögskolan jämte i
ämnet väckta motioner.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid

Herr HALLÉN (s):

Herr talman! På denna punkt har jag
och några andra ledamöter avgivit en
s. k. flerpartimotion, där vi tagit upp
byggnadsstyrelsens förslag om att till
andra byggnadsetappen vid Musikaliska
akademien med musikhögskolan bevilja
ett anslag på två miljoner kronor.
Vi hade inte stora förhoppningar om
att förslaget skulle vinna utskottets bifall,
och så har ju inte heller skett. Jag
har intet yrkande att ställa — det vore
skäligen hopplöst. Jag vill bara påpeka,
att genom avbrottet blir det en
fördyring av den andra etappen. De
sakkunniga beräknar att fördyringen
kommer att belöpa sig på ett par
hundratusen kronor, så den besparingspolitik
som man här skulle tillämpa
blir ju ganska osäker.

Vad jag särskilt skulle vilja framhålla
är emellertid, att det vore önskvärt
om man kunde åtminstone till
höstriksdagen få förvänta, att statsrådet
själv ville ta i övervägande ett extra
anslag för att inte bygget skall behöva
stoppas. Vi har fått upplysning om att
som det nu ligger till måste arkitektfirman
avskeda hela den för akademibvgget
speciellt anställda personalen,
och entreprenören måste avskeda hela
arbetsstyrkan. Om det vore möjligt att
få ett extra anslag på 500 000 kronor,
skulle bygget inte behöva avbrytas. Det
är inte fråga om alt då genomföra andra
etappen, men det blir åtminstone så
pass mycket gjort, att en hel del fördyringar
kan undvikas. Det är detta jag
har velat vädja till statsrådet att ta under
övervägande.

Jag skall inte tala om de olägenheter,
som uppstår genom att man inte kan
få de 60 000 kronorna till den första
inbetalningen på den projekterade orgeln,
och inte heller om de hart när
olidliga förhållanden, under vilka akademiens
bibliotek arbetar. Jag förstår,

Nr 12

128

Onsdagen den 30 mars 1955 em

Ny högtalaranläggning i kammarens plenisal — Tillståndstvång för byggnadsarbete

de lokaler, som pressen här disponerar,
i minsta laget, och inredningen där
är spartansk. Det borde vara angeläget
för riksdagen och dem, som handhar
skötseln av riksdagshuset, att se till att
pressen får så goda arbetsförhållanden
som möjligt.

Jag har med detta anförande särskilt
velat understryka önskvärdheten av att
även journalistrummen blir försedda
med en högtalaranläggning i samband
med den nyinstallation som nu skall ske.

att detta är sådant som den statliga investeringspolitiken
nu måste föranleda.
Man kan bara beklaga, att dessa restriktioner
skall gå så hårt fram över kulturvårdande
organ.

Jag har som sagt intet yrkande, herr
talman, utan jag vill bara upprepa min
vördsamma vädjan till statsrådet.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 6

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 11, i anledning av väckt motion angående
konstnärlig utsmyckning av
första kammarens plenisal.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 7

Ny högtalaranläggning i kammarens
plenisal

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 12, i anledning av väckt motion om
installation av ny högtalaranläggning
i andra kammarens plenisal.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! I likhet med motionärerna
och utskottet vill jag livligt understryka
betydelsen av att vi får en
tillförlitlig högtalaranläggning här i
andra kammarens plenisal.

Utskottet säger även, att vid installationen
av den nya anläggningen synes
det särskilt böra beaktas att lyssnarförhållandena
på läktaren förbättras. Jag
vill också understryka betydelsen härav.
Jag förutsätter emellertid att i detta
uttalande kan inrymmas att även de
journalistrum, som finns bakom pressläktaren,
förses med en högklassig högtalaranläggning.
Det bör vara angeläget
för riksdagen att se till, att alla tekniska
hjälpmedel, som står till förfogande
här i riksdagshuset, kan få utnyttjas
av pressen. Såsom alla vet är

Herr SEVERIN i Stockholm (s):

Herr talman! Den av herr Lundberg
framförda tanken på högtalaranläggning
även i de arbetshytter, som står till
journalisternas förfogande, förelåg aldrig
i utskottet. Jag känner mig emellertid
mycket säker på att, därest det hade
förelegat, skulle utskottet ha tillstyrkt
även ett sådant förslag. Eftersom detta
inte var fallet, kan jag ingenting göra
åt saken. Jag skall bara be att få yrka
bifall till utskottets förslag.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Det uttalande som bankoutskottets
ärade ordförande har
gjort tolkar jag så, att riksdagen icke
har något att erinra mot att journalistrummen
blir utrustade med högtalaranläggning.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 8

Föredrogs bankoutskottets memorial
nr 13, angående användande av riksbankens
vinst för år 1954.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 9

Tillståndstvång för byggnadsarbete

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 10, i anledning av dels Kungl.

Onsdagen den 30 mars 1955 em

Nr 12

129

Maj:ts proposition med förslag till lag
angående fortsatt giltighet av lagen den
30 juni 1943 (nr 444) om tillståndstvång
för byggnadsarbete, dels ock i
ämnet väckta motioner.

Genom en den 11 februari 1955 (lagtecknad
proposition, nr 75, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
tredje lagutskottet, hade Kungl. Maj :t,
under åberopande av propositionen bilagda
i statsrådet och lagrådet förda
protokoll, föreslagit riksdagen att antaga
följande förslag till
Lag

angående fortsatt giltighet av lagen den
30 juni 1943 (nr 444) om tillståndstvång
för bgggnadsarbete.

Härigenom förordnas, att lagen den
30 juni 1943 om tillståndstvång för
byggnadsarbete, vilken enligt lag den
4 juni 1954 (nr 373) gäller till och med
den 30 juni 1955, skall äga fortsatt
giltighet till och med den 30 juni 1956.

I samband med propositionen hade
utskottet till behandling förehaft dels
två före propositionens avlämnande
väckta motioner, nämligen inom första
kammaren nr 218 av herr Ewerlöf
m. fl. samt inom andra kammaren nr
283 av herr Hjalmarson m. fl., dels
ock sex i anledning av propositionen
väckta motioner, nämligen inom första
kammaren nr 408 av fröken Andersson
och herr Bergh, nr 409 av herr Lindblom
in. fl. och nr 410 likaledes av
herr Lindblom m. fl. samt inom andra
kammaren nr 505 av herr Gustafsson i
Borås in. fl., nr 507 av herr Birke
m. fl. och nr 508 av herr Ohlin in. fl.

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen måtte med avslag
å motionerna 1:408 och 11:507 samt
1:410 och 11:508 bifalla förevarande
proposition;

B. att motionerna 1:218 och 11:283
samt 1:409 och 11:505 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
9 — Andra kammarens protokoll 1955. .Yr

Tillståndstvång för byggnadsarbete

Osvald, Ebbe Ohlsson, Nyberg, Carlsson
i Stockholm och Munktell, vilka
ansett att utskottet bort under punkten
A hemställa, att riksdagen måtte dels
bifalla förevarande proposition och i
samband därmed i anledning av motionerna
1:408 och 11:507 samt 1:410
och 11:508 hos Kungl. Maj:t anhålla,
att åtgärder måtte vidtagas, så att tillståndstvånget
för byggnadsarbete helt
avskaffades från och med den 1 oktober
1955 och att därefter under en
kortare övergångstid endast kvarstode
befogenheter för vederbörande myndigheter
att bestämma tidpunkten för
byggnadsarbetes påbörjande och antalet
byggnadsarbetare, som finge sysselsättas
däri, dels ock att nyssnämnda
motioner — i den mån de icke kunde
anses besvarade genom vad reservanterna
anfört och hemställt —• icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr CARLSSON i Stockholm (fp):

Herr talman! Det ärende vi nu skall
behandla är ett gammalt debattämne,
som återkommer varje år och där de
flesta argumenten är gamla och kända.
Ändå är det alltid en del nya frågeställningar
som kommer in i bilden, och
även i år har argumenten på ömse sidor
fått ny tyngd. Sålunda påvisar socialministern
och utskottsmajoriteten att
särskilt industrien och handeln har en
stegrad investeringsvilja och att högkonjunkturen
snarare ökar än minskar.
Detta skulle, menar man, utgöra tillräckligt
skäl för ett bibehållande av
by-ggnadsregleringen. Reservanterna å
sin sida anser — och det med rätta,
synes det mig — att man därigenom
i själva verket endast skjuter de egentliga
problemen på framtiden och undviker
att ta ståndpunkt till den centrala
frågeställningen, hur en bestående
ocli naturlig balans i ekonomien skall
kunna åstadkommas. Jag skall icke i
U

130 Nr 12

Onsdagen den 30 mars 1955 em

Tillståndstvång för byggnadsarbete

större utsträckning uppehålla mig vid
alla de motiveringar som i detta sammanhang
kan anföras för och emot —
det skulle bara bli en upprepning av
tidigare debatter i ämnet. Jag vill emellertid
erinra om en del som har hänt
på senaste tiden och som enligt min
mening talar för att vi nu kunde vara
beredda att släppa byggnadsregleringen.

Det är sant att vi har en högkonjunktur,
man vågar kanske säga på
gränsen till inflation. Men samtidigt
föreligger det en kreditåtstramning
och penningknapphet som för det stora
flertalet företagare omöjliggör att förverkliga
signalerade investeringsönskemål.
Till och med inom bostadssektorn
har i dag såväl privata byggmästare
som kommunala bolag och allmännyttiga
företag mycket stora svårigheter
att få byggnadskreditiv. Gamla stabila
företag, som byggt kontinuerligt, står i
dag i den situationen att de inte kan
sätta i gång planerade byggen eller
fullfölja påbörjade sådana, för vilka
kreditfrågan icke lösts före igångsättningen.
För handelns och industriens
del kommer dessutom investeringsavgiften
in i bilden. Eftersom vi har val
till andra kammaren år 1956, räknar
alla med att denna avgift skall försvinna
inom ett år, och därför väntar man
med planerade investeringar för att
slippa den extra utgift som investeringsavgiften
för med sig.

Allt detta gör att de beräkningar av
investeringsviljan, som gjordes då propositionen
skrevs, i dag måste utfalla
helt annorlunda. Då jag dessutom med
tillfredsställelse kan konstatera att dét
råder normal tillgång på arbetskraft
och byggnadsmaterial, så tror jag att
tidpunkten nu är lämpligt vald för att
avveckla denna krångliga reglering som
bara skapar irritation, merarbete och
kostnader för alla som den berör. En
lugn övergång synes mig alltså kunna
komma till stånd, om regleringen, såsom
reservanterna föreslagit, borttages
från den 1 oktober i år.

Men så finns det något som heter
säsongutjämning, och jag vill, herr talman,
huvudsakligen uppehålla mig vid
detta spörsmål, försöka klarlägga vilka
möjligheter som finns att lösa det och
hur jag ser på utvecklingen. Ehuru
jag inte alls tror att det i detta avseende
föreligger den fara för katastrof
som majoriteten vill göra gällande, så
har jag gått med på en viss form av
igångsättningstillstånd under en kortare
övergångsperiod. Därvid skulle det
inte behöva förekomma sådana besvärligheter
till följd av centraldirigering,
som jag hade tillfälle beröra här i kammaren
i samband med att statsrådet
Sträng besvarade min enkla fråga om
byggnadsvolymen för andra halvåret
1955. Det är ju inte rimligt, att ett företag,
som lagt in om byggnadstillstånd,
skall sväva i ovisshet i slutet av mars
om det får bygga eller ej och så kanske
får veta i juni, att det skall sätta
i gång i september. Det har till och med
hänt, att man med ännu kortare varsel
måst vara i gång med en byggnation.
Vida bättre är då att denna sak under
en övergångsperiod överlämnades till
de lokala arbetsmarknadsmyndigheterna,
som har betydligt större förutsättningar
att inom var sitt område överblicka
tillgången på arbetskraft. Det
visar sig också, när det gäller bostadsbyggandet,
att detta löper mera smidigt,
men så har även de lokala myndigheterna
där ett större inflytande.

Som i reservationen framliålles, vill
jag starkt understryka, att utvecklingen
nu har gått alltmer mot ett byggande
året runt. Vinterbyggnadstekniken
har gått framåt med stormsteg. Detta
har skett icke blott genom att man fått
fram förstklassig apparatur för t. ex.
uppvärmning, vintergjutning etc., utan
även genom att arbetsledare och byggnadsarbetare
blivit förtrogna med vinterarbetstekniken.
De stora företagen
dominerar mera nu än förut, och praktiskt
taget alla byggare har lämplig apparatur
för vintersäsongen. Utan över -

Onsdagen den 30 mars 1955 em

Nr 12

131

ord kan man nog säga, att man vid en
s. k. normalvinter nu med vintertekniska
hjälpmedel bygger utan större
besvär hela vintern. Om man bygger
putslösa hus har man ingen puts, som
kan frysa sönder, och om man använder
fabriksfärdiga väggelement har
man inte så mycken murning och fogning,
som kan vara besvärlig i stark
kyla. Allt detta har bidragit till att alla
större byggnadsföretagare går in för att
bygga året om. Dessutom verkar ju semestern,
som man helt vill ha förlagd
till sommaren, och byggnadsarbetarnas
ledighet i övrigt i gynnsam riktning
för arbeten året runt. Det bär hittills
varit svårt att få en gemensam byggsemester
för såväl byggnadsarbetarna
som underentreprenörerna, vilket ytterligare
försämrar arbetsresultatet på
sommaren. Förtjänsterna är vidare så
goda, att byggnadsarbetarna har råd
att ta sig såväl lördagsledighet under
sommarmånaderna som ett par veckors
extra sommarledighet.

Med detta vill jag ha sagt, alt det
under tiden juni—augusti är mycket
besvärligt att få full arbetsstyrka inom
alla fack. För byggnadsföretagarna är
det därför mindre ekonomiskt än förr
att hålla arbetena i gång under sommaren,
vilket gör, i förening med den vinterbyggnadstekniska
utvecklingen och
den permanenta bristen på arbetskraft
under sommaren, att byggnadstiden på
vintern numera icke anses bli så mycket
längre än på sommaren. För övrigt
har på grund av inkasseringen av källskatter
och den redovisningsskyldighet,
som företagarna har gentemot stat och
kommun, byggnadsföretagarna av typen
»kontoret på fickan» mer och mer försvunnit.
Även de mindre företagarna
bar nu kontor med fast anställd administrativ
personal och årsanställda
verkmästare. För företagare med givna
fasta kostnader är det självklart önskvärt
att hålla eu jämn sysselsättning
året om. Om dessa skulle bygga endast
15 mars—november och ej under vin -

Tillsfåndstvång för byggnadsarbete

tern blir ju administrationsprocenten
för hög. F''öretagarna vill nu hålla apparaten
i gång året runt för att därigenom
kunna hålla sina anställda —
självfallet även byggnadsarbetarna —
kontinuerligt sysselsatta.

Jag har också tidigare i denna kammare
omnämnt den utredning, som
gjorts av Sabo och som visade att vinterbyggande
endast var ca 2—21/2 procent
dyrare än sommarbyggande. Denna
kostnadsökning torde helt elimineras
av alla de andra faktorer som jag
omnämnt. F''öretagsmässigt torde det
dessutom vara lika lämpligt att påbörja
ett flerfamiljshus på hösten som på våren,
bara det sker så tidigt på hösten
att bygget är under tak före årsskiftet.

Dessutom bör ju den stora sektor,
som den statliga och kommunala byggnationen
utgör, kunna tjäna som en regulator
oberoende av byggnadsregleleringen.
Över den statliga byggnationen
bestämmer ju staten själv, och den
kommunala byggnationen regleras genom
långivning. I Stockholm och en
del andra större städer behärskas problemet
även genom markanvisningen.
Jag tror alltså att det icke förefinnes
någon större risk för ökad arbetslöshet
under vintern, även om byggnadsregleringen
upphör. Det är dock, som jag
här har försökt påvisa, helt andra förutsättningar
nu än på 30-talet, vilket
är det svarta spöke i denna fråga som
får tjänstgöra som argument till förmån
för byggnadsregleringens bibehållande.

Herr talman! Jag ber alt få yrka bifall
till den reservation, som finnes fogad
till detta utlåtande.

Herr MUNKTELL (h):

Herr talman! Jag kan i allt väsentligt
instämma med vad herr Carlsson har
sagt och skall bara tillägga några få synpunkter.

Jag skulle vilja börja med att konstatera
vad vi väl alla kan vara ense om,
nämligen att denna lag om byggnads -

132

Nr 12

Onsdagen den 30 mars 1955 em

Tillståndstvång för byggnadsarbete

tillstånd, som nu föreslås bli förlängd,
är en typisk kristidslagstiftning. Vi är
väl också ense om att dagens läge både
i vad det gäller rent ekonomiska förhållanden
och byggnadsverksamheten
inte är jämförlig med de av krigsfara
betingade förhållanden, som rådde för
tolv, tretton år sedan och som var avgörande
för att riksdagen vid den tidpunkten
accepterade lagstiftningen om
tillståndstvång för byggnadsarbete. Det
borde därför, tycker jag, falla sig naturligt
att riksdagen, när den nu skall besluta
om eventuellt bibehållande av denna
kristidslagstiftning, särskilt undersöker
de motiv, som regeringen anför
för en sådan förlängning.

Åtminstone av vad som framgår av
utskottsutlåtandet tycks detta emellertid
inte vara fallet. Det har nu inte heller
varit lätt för utskottet att göra en
sådan undersökning av regeringens motiv,
ty de senaste årens erfarenhet ger
vid handen, att regeringen blir allt sparsammare
och torftigare när det gäller
att anföra sakliga skäl för ett bibehållande
av byggnadsregleringen. I den
föreliggande propositionen har sålunda
departementschefen väsentligen inskränkt
sig till att anföra, att han finner
byggnadsregleringen vid sidan av
finans- och kreditpolitiska åtgärder spela
en viktig roll i investeringsbegränsande
hänseende. Därför är det enligt
departementschefens mening med hänsyn
till dagens ekonomiska läge nu ännu
mera betydelsefullt att bibehålla byggnadsregleringen
än det var föregående
år.

Så kan man naturligtvis resonera,
men då kommer man aldrig till botten
med de problem, som har föranlett våra
nuvarande besvärliga förhållanden på
det ekonomiska området. Jag vill inte
taga upp någon allmän ekonomisk debatt
— det betonar jag starkt — men
jag vill dock i korthet säga i anslutning
till vad herr Carlsson anförde, att regeringen
och utskottsmajoriteten anser
det tillräckligt att genom en byggnads -

reglering ingripa mot ett symtom på
svagheten i vår ekonomiska balans. Inom
oppositionen däremot vill vi gå
motsatt väg. För oss är det primära att
undersöka, hur det kommer sig att denna
samhällsekonomiska balans är i
olag, och vi har då funnit att en betydelsefull
orsak är att regeringen genomgående
efter kriget enligt vår uppfattning
har använt felaktiga metoder.
Jag vill som sagt inte upprepa den ingående
argumentering, som från vårt
håll har framförts under de ekonomiska
debatterna både under denna riksdag
och tidigare. Men det finns anledning
att trycka på den successiva frigörelse
från detaljingripanden, som vissa övriga
länder i världen har vidtagit och vars
resultat har visat sig genom att den
ekonomiska utvecklingen ständigt har
förbättrats. Bara de erfarenheterna ger
ett gott stöd för vårt yrkande att avskaffa
byggnadsregleringen.

Utskottet anför på ett ställe, att om
byggnadsregleringen i nuvarande läge
avskaffas, så kan en ökad byggnadsverksamhet
på handelns och industriens
område förmodas inträda med åtföljande
stegrad efterfrågan på de redan
knappa arbetskraftresurserna, och därigenom
skulle svårigheter uppstå att
tillgodose behovet av arbetskraft för
bostadsbyggandet. Man vill på det sättet
utmåla följderna av ett avskaffande av
byggnadsregleringen som om det skulle
innebära en minskning av antalet färdiga
bostadslägenheter och ökade kostnader
för bostadsproduktionen. Detta
argument är, tycker jag, så till vida intressant
som det visar svårigheterna för
regeringen och utskottsmajoriteten att
finna nya motiv för ett bibehållande av
byggnadsregleringen. Svårigheterna för
bostadsbyggandet bär nämligen i första
hand inte uppstått genom att det fattas
arbetskraft, utan orsaken har varit att
den av regeringen förda ekonomiska
politiken har minskat möjligheterna för
bostadsbyggarna att skaffa erforderligt
kapital.

Onsdagen den 30 mars 1955 ein

Nr 12

133

Regeringen bär så att säga använt bostadsproduktionen
och bostadsinvesteringarna
som en ventil i ett ansträngt
investeringsläge. För övrigt har byggnadsregleringens
uppgift i första hand
inte varit att dirigera byggnadsverksamheten
från den ena branschen till
den andra, utan det avgörande har varit
— det har tidigare mycket tydligt uttryckts
av både regeringen och riksdagsmajoriteten
— att man genom regleringen
velat skaffa sig ett medel att
hålla de totala investeringarna tillbaka
på samma gång som man genom regleringen
trott sig åstadkomma den i och
för sig önskvärda säsongutjämningen
av byggnadsarbetarnas arbetstillfällen.

Herr Carlsson i Stockholm utvecklade
så utförligt frågan om säsongutjämningen
och visade att denna fråga
inte gärna kan vara något motiv för ett
bibehållande av byggnadsregleringen,
att jag inte skall uppehålla mig vid den
saken. Jag vill bara understryka, att de
stora företag, som är av avgörande betydelse
i det bär sammanhanget, som
regel bar en fast anställd personal och
har gjort så stora investeringar i de
apparater som behövs för vinterarbete,
att de helt enkelt måste bedriva arbetet
även vintertid. Man kan därför konstatera,
att den tekniska utvecklingen successivt
försvagar de argument, som
regeringen på denna punkt anfört för
ett bibehållande av regleringen. Det
borde i stället, tycker jag, vara en angelägen
uppgift för statsmakterna att försöka
stimulera både arbetsgivare och
byggnadsarbetare att ytterligare driva
på denna så kraftigt i gång varande
utveckling, att det bleve en mera total
utjämning.

.lag skall, lierr talman, för närvarande
inte längre uppehålla mig vid dessa
frågor, utan jag ber kort och gott att
få ansluta mig till herr Carlssons i
Stockholm yrkande om bifall till den
vid utskottsutlåtandet fogade reservationen.

Hiiruti instämde herr Birke (b).

Tillståndstvång för byggnadsarbete

Herr ANDERSSON i Mölndal (s):

Herr talman! De båda föregående talarna
har framhållit, att tidpunkten för
upphävande av byggnadsregleringen nu
skulle vara lämplig. Jag vill då erinra
om vad reservanterna i likhet med utskottsmajoriteten
har uttalat: »Medan
samhällsekonomien under 1953 i stort
sett kännetecknas av en dämpning av
den tidigare rådande överkonjunkturen,
har den ekonomiska utvecklingen i landet
under 1954 utmärkts av en kraftig
expansion. Härvidlag har en stegrad investeringsvilja
utgjort ett betydelsefullt
inslag i konjunkturbilden.» Reservanterna
tillägger: »Otvivelaktigt är det nuvarande
konjunkturläget sådant, att en
återhållsam ekonomisk politik är påkallad
för upprätthållande av den samhällsekonomiska
balansen.»

Man måste nog med hänsyn till vad
reservanterna själva understryker säga,
att tidpunkten för upphävande av byggnadsregleringen
ur flera synpunkter
torde vara mycket olämpligt vald. Det
är säkerligen rätt, att den stegrade investeringsviljan
har utgjort ett betydelsefullt
inslag i konjunkturbilden, men
det är också rätt att detta betydelsefulla
inslag har kommit att utgöra ett starkt
tryck på våra ekonomiska och materiella
resurser, ett tryck som kraftigt
bar accentuerat riskerna för inflatoriska
tendenser. De som i ett läge av denna
karaktär föreslår att byggnadsregleringen
skall upphävas måste ha gjort en felaktig
bedömning av frågan om vad
situationen ur samhällelig synpunkt
kräver.

Även reservanterna har som sagt ansett
det vara erforderligt att föra en
återhållsam politik, och konklusionen
av denna deras uppfattning borde bli
att de i stället för att föreslå ett slopande
av byggnadsregleringen borde konstatera
att i detta läge är nödvändigt
med både kvantitativa regleringar och
generellt verkande medel. Men tron på
att man i en konjunktur, där man tar
i anspråk all tillgänglig arbetskraft och

134

Nr 12

Onsdagen den 30 mars 1955 em

Tillståndstvång för byggnadsarbete

alla materiella resurser, skall kunna
upprätthålla den ekonomiska balansen
med hjälp endast av generellt verkande
medel, vilar inte på någon erfarenhetsmässig
grund. Det är nämligen först
under senare decennier som vi haft
full sysselsättning, och under hela
denna tid har vi haft kvantitativa regleringar.
Att generellt verkande medel
ensamma skulle utgöra en tillräcklig
hroms på investeringsviljan torde heller
inte utgöra en realistisk bedömning
av den förändring av läget som inträtt
under de sista åren.

I sammanhanget får man också ta
med i beräkningen att den goda konjunktur,
som varat under några år, har
givit stora möjligheter för företagsamheten
att öka sina vinster, vilket i sin
tur har befrämjat investeringsviljan.

Men det är också riktigt, som reservanterna
har framhållit, att investeringsavgiften
utgör ett korrektiv emot
vissa investeringar. Säkerligen är emellertid
detta korrektiv icke av sådan storleksordning,
att det utgör en tillräckligt
bromsande faktor. Det är icke enbart
kostnadsfrågan som är avgörande för
huruvida en investering skall komma
till stånd eller icke, utan det är i första
hand företagets räntabilitet som bestämmer
om investeringen skall göras, och
investeringsavgiften är i dag icke av
sådan storlek, att den utgör en tillräckligt
hämmande faktor.

De investeringsönskemål som redovisas
för industri, kraftverk, samfärdsel
och handel — med den statliga sektorn
undantagen — uppgick för år 1954 till
1 045 miljoner kronor och för år 1955
till ej mindre än 1 301 miljoner kronor.
Det föreligger alltså en ökning från år
1954 till år 1955 på ej mindre än 256
miljoner kronor. Om vi jämför dessa
investeringsönskemål med den tillståndskvot
som är beräknad för detta år
och som utgör 505 miljoner kronor,
finner vi att det kvarstår ett behov som
uppgår till ej mindre än 796 miljoner
kronor.

Som jag tidigare har sagt utgör investeringsavgiften
en viss broms. Den medför
väl att man kommer att skjuta en
del av investeringsobjekten längre fram
i tiden, men så stora som de kvarstående
investeringsönskemålen är skulle
ett slopande av byggnadsregleringen
ändå komma att innebära en snedvridning
av investeringarna i betydande
grad här i landet. Under alla förhållanden
är det säkert att det inte alltid
skulle bli de ur landets synpunkt mest
angelägna investeringarna som skulle
komma till stånd om byggnadsregleringen
slopades.

Häremot säger reservanterna, att
knappheten på kreditmarknaden kommer
att utöva ett väsentligt begränsande
inflytande. Till viss del är detta riktigt,
nämligen i så måtto, att det säkerligen
i första hand blir bostadsproduktionen
som får kreditsvårigheter. Några
särskilda tecken på att kreditsvårigheterna
skulle vara lika stora på andra
områden har vi inte i dagens läge. Svårigheterna
framträder i varje fall inte
i samma omfattning på andra områden.

I stället synes det vara så, av byggnadstillståndsansökningarna
att döma,
att kreditinstitutionerna bättre och lättare,
för att inte säga villigare, förser
industrien med byggnadskreditiv. Dessutom
är det väl också på det sättet, att
en rad företag, som har planerat byggnadsobjekt,
har egna likvida tillgångar
för att genomföra byggnadsverksamheten,
och det betyder att vi på detta område
skulle få ett tryck som kommer att
innebära svårigheter för andra områden.

Min uppfattning är att det är felaktigt
att tro, att vi kan upprätthålla den
fulla sysselsättningen enbart med generellt
verkande medel. Vi får räkna med
att det även framdeles blir nödvändigt
med vissa kvantitativa regleringar, och
byggnadsregleringen utgör en av dem
som verkligen har en effekt. Detta har
lett till att utskottet för sin del har ansett
det vara lämpligt att förorda en

Onsdagen den 30 mars 1955 em

Nr 12

135

förlängning av lagen om byggnadstillstånd.

Herr Carlsson i Stockholm har i sitt
anförande framhållit några synpunkter
på säsongsutjämningen. Det är givetvis
riktigt att det på den punkten är vida
bättre nu än det har varit tidigare, men
vi vet att vi under 20- och 30-talen hade
en omfattande arbetslöshet bland byggnadsarbetarna
under vintern. Tack vare
byggnadsregleringen har vi kunnat nedbringa
arbetslöshetssiffrorna i väsentlig
grad, så att de numera under vintrarna
ligger vid 10 å 12 procent.

Men det är inte så, som herr Carlsson
har velat göra gällande, att företagarna
har ett bestämt intresse av att
bedriva byggnadsarbete under vintern.
Ett sådant intresse finns säkerligen hos
de stora byggnadsföretagarna, men vi
vet att vi på detta område har ett mycket
stort antal mindre företagare, som
icke har resurser av samma omfattning,
vilket gör att de icke har samma vilja
att bedriva vinterarbete, och det leder
till att man vid ett slopande av byggnadsregleringen
skulle behöva räkna
med en större arbetslöshet, kanske
dubbla den siffra vi har haft under de
senaste åren. Det skulle ur byggnadsarbetarnas
synpunkt vara olyckligt om
man upphävde byggnadsregleringen och
därmed avhände sig denna möjlighet
till en lämplig utjämning.

Jag hemställer om bifall till utskottets
förslag.

Herr MUNKTELL (b) kort genmäle:

Herr talman! Bara ett par mera principiella
anmärkningar i anledning av
vad herr Andersson i Mölndal sade.

Herr Andersson i Mölndal jämförde
med förhållandena år 1953. Då förhöll
det sig så — det sades i varje fall i
propositionen — att det var ett balanserat
tillstånd i vår ekonomi, och för
att bibehålla detta balanserade tillstånd
skulle man ha regleringen kvar.

Jag vill gå ännu ett steg längre till -

Tillståndstvång för byggnadsarbete

baka. Året före sades det — jag minns
inte ordalagen exakt — att det fanns
risker för att balansen skulle förloras
eller att den inte skulle bli fullständig,
och för att återställa balansen skulle
man ha regleringen.

Av en jämförelse mellan dessa båda
uttalanden framgår, att man inte i något
läge kan komma ur en sådan här
reglering, och i herr Anderssons i Mölndal
yttrande måste ligga att vi så snart
det inte är fråga om en ren lågkonjunktur
alltid måste ha en byggnadsreglering.

Jag vill inte disputera med herr Andersson
i Mölndal om vad som här är
en realistisk bedömning, men så mycket
tror jag man kan säga, att investeringsönskemålen,
om det är dessa herr
Andersson åsyftar då han säger att de
ibland är större och ibland mindre,
ibland utövar en större och ibland en
mindre press, väl aldrig kan tänkas bli
precis lika år efter år. Då kan denna
variation heller inte vara en reell anledning
att bibehålla regleringarna år
efter år, ty då kommer vi åter tillbakå
till det som tycks vara herr Anderssons
i Mölndal ideal, nämligen att vi ständigt
skall ha en reglering.

Vidare vill jag endast påpeka att uttalandet
att den fulla sysselsättningen
kräver regleringar var ett löst antagande
precis likadant som det herr
Andersson gjorde om arbetslösheten.
Herr Andersson använde upprepade
gånger ordet »kanske». Jag och de som
har liknande uppfattning som jag tror
absolut inte på detta, och vi tror framför
allt att vi måste finna en väg att
någon gång komma ur denna reglering.

Herr CARLSSON i Stockholm (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Herr Andersson i Mölndal
säger att reservanterna skrivit under
det första stycket av utskottets utlåtande,
där det heter: »Medan sam hällsekonomien

under 1953 i stort sett

136 Nr 12

Onsdagen den 30 mars 1955 em

Tillståndstvång för byggnadsarbete

kännetecknades av en dämpning av den
tidigare rådande överkonjunkturen, har
den ekonomiska utvecklingen i landet
under 1954 utmärkts av en kraftig expansion.
Härvidlag har en stegrad investeringsvilja
utgjort ett betydelsefullt
inslag i konjunkturbilden.»

Detta är riktigt, men herr Andersson
i Mölndal glömmer den fortsättning i
reservationen som utgör ett förtydligande
till detta och lyder: »Emellertid
betyder byggnadsregleringen i själva
verket endast att man skjuter de egentliga
problemen på framtiden och undviker
att ta ställning till den centrala
frågeställningen hur en bestående och
naturlig balans i ekonomien skall kunna
åstadkommas. Enligt utskottets mening
kan sistnämda mål uppnås främst
genom en lämplig avvägning av generellt
verkande medel, i första hand en
riktigt tillämpad penning- och kreditpolitik.
Erfarenheten bestyrker att
knapphet på kreditmarknaden kan utöva
ett väsentligt begränsande inflytande
på investeringarna inom byggnads-
och anläggningsverksamheten.»

Därmed har man alltså från reservanternas
sida motiverat och förtydligat
den första delen av uttalandet.

Då herr Andersson nämnde om investeringsviljan
under år 1955 jämfört
med 1954 är det riktigt att där föreligger
ökade investeringsanspråk, men jag
tror att om vi skulle penetrera alla
dessa önskemål och ge tillstånd till alla
dem som ansökt därom och alltså då
önskade få bygga, skulle nog åtskilliga
för att inte säga flertalet av dem lämna
tillbaka eventuella byggnadstillstånd eller
återkalla sina ansökningar. Penningknappheten
inverkar säkerligen för
de flesta, och jag tror inte det är många
av dessa företagare som har reserverade
kontanta medel att bygga för, utan
de behöver gå ut på lånemarknaden.
Det synes mig alltså vara ett annat läge
i dag än det var när dessa önskemål
presenterades.

Sedan ett enda ord om säsongarbets -

lösheten. När man här vill göra gällande
— det erkänner man — att de
stora företagen har möjlighet att bättre
bemästra detta och mer kunna arbeta
även på vintern, så vill jag bara påvisa
att det ju är i de stora städerna som
denna säsongarbetslöshet är störst, och
det är ju i de stora städerna som man
har de flesta stora företagen. Byggnadsregleringen
har alltså i detta avseende
icke bemästrat problemet.

Herr ANDERSSON i Mölndal (s) kort
genmäle:

Herr talman! Det är nog riktigt som
herr Munktell framhöll, att man 1953
sade att man hade en balanserad ekonomi,
men man underströk samtidigt
att det fanns tendenser som kunde ge
anledning till rubbningar, och därav
följde att det var erforderligt att som
en säkerhet ha byggnadsregleringen för
att kunna eliminera de svårigheter, som
eventuellt kunde uppstå, samtidigt som
man också ansåg det nödvändigt att
ha den som en säsongutjämnande
faktor.

Det är helt naturligt att investeringsönskemålen
icke kan vara lika stora
varje år utan att det måste bli variationer.
Men vi har under det senaste
året ändå fått uppleva att investeringsönskemålen
för 1955 har vuxit i så
väsentlig utsträckning att de, om de
skulle tillgodoses, otvivelaktigt skulle
medföra en snedvridning i fråga om
våra investeringar. De skulle medföra
att man fick svårigheter att genomföra
bostadsbyggandet liksom också byggandet
av skolor, sjukhus och liknande anordningar.
Detta gör att man från utskottets
sida har ansett, att det i dagens
läge inte är möjligt att upphäva byggnadsregleringen.

Vad gäller säsongsarbetslösheten har
vi erfarenhet. Jag sade det i mitt tidigare
anförande. Vi har erfarenhet från
tidigare år, då de enskilda företagarna
själva reglerade byggnadsverksamheten

Onsdagen den 30 mars 1955 em

Nr 12

137

här i landet och då arbetslösheten icke
var 10 å 12 procent utan 40 å 50 procent.
Jag skulle tro, att vi inte kommer upp
till den siffran om byggnadsregleringen
skulle hävas, men vi har säkerligen att
räkna med arbetslöshet i större omfattning
än som är fallet när byggnadsregleringen
utjämnar på detta område.

Herr MUNKTELL (h) kort genmäle:

Herr talman! Det förvånar mig hur
oerhört konservativa inte minst mina
socialdemokratiska motståndare i tredje
lagutskottet är. Här tar herr Andersson
i Mölndal som exempel erfarenheterna
från tidigare år, när den tekniska utvecklingen
inte på något sätt hade hunnit
så långt, när företagen inte alls
gjort sådana investeringar i maskiner
o. d. som de nu måste hålla i gång för
att ekonomiskt driva sina företag. Man
kan inte jämföra de nuvarande förhållandena
med förhållandena på 20- och
30-talen i detta avseende. Den tekniska
utvecklingen går lika mycket framåt
på detta område som på andra.

Så vill jag bara till slut, herr talman,
om jag hinner, säga ytterligare ett par
ord till herr Andersson i Mölndal. Jag
har antecknat ordagrant vad herr Andersson
sade. Han talade om tendenser
1953, som kunde ge anledning till rubbningar.
Ja, om man accepterar ett sådant
resonemang och låter någonting
så lösligt och vagt som dylika formuleringar
vara anledning till att bibehålla
en så allvarlig reglering, då är vi i det
eviga regleringssamhället, och det accepterar
vi i varje fall icke från högerns
sida.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Det är ju riktigt som
här har sagts, att vi har fört denna debatt
i många år, och argumenteringen
bär varit ganska likvärdig från båda
hållen. Skillnaden i år är väl att jag
tycker mig finna, att oppositionen är
något mera modest och nedstämd än

Tillståndstvång för byggnadsarbete

som brukar vara fallet när man talar
om dessa ting. Det är inte så överraskande
sett mot den bakgrund som vi
nu har till denna fråga. Man behöver
inte bara göra jämförelser mellan 1953
och 1954 och konstatera att investeringsönskemålen
1954 var ungefär en
miljard större än vad de var 1953. Man
kan ju nöja sig med att göra en jämförelse
mellan första kvartalet 1954 och
första kvartalet 1955, och man finner
då att trots kreditrestriktioner och trots
investeringsavgiften är trycket 50 procent
högre första kvartalet 1955 än vad
det var första kvartalet 1954. Det är
således inte på det sättet, som anfördes
av herr Carlsson i Stockholm, att man
kan tro att kreditåtstramningen nu har
den verkan, att man kan släppa byggnadsregleringen,
och att man kan tro
investeringsavgiften har den verkan,
att den direkta reglering som byggnadsregleringen
är numera är obehövlig.
Allt det där påminner mig faktiskt om
schlagern »Tro lilla hjärta, tro». Det
är inte så i verkligheten för den som
har att såsom byggnadsberedningens
ordförande följa dessa frågor.

Det är ju också en annan synpunkt
som man kanhända skall omnämna.
Om man har ett övertryck på investeringssidan,
som vi har nu, och en till
mängden begränsad reell möjlighet alt
tillgodose detta övertryck, så har det
ju också ett visst samhälleligt intresse,
ett intresse ur folkhushållets synpunkt,
vad det blir för någonting av de reella
resurser man sätter in på investeringsfronten.
Vi kan väl vara överens om
att det är angelägnare med bostäder,
skolor, sjukhus och industrianläggningar
än med kontors- och affärshus, bankhus,
bilutställningslokaler och biografer.
Jag har inte det intrycket, att man
får den ur folkhushållets synpunkt mest
önskvärda inriktningen av investeringarna
genom att släppa det hela fritt och
inte heller genom att under en övergångstid
ge länsarbetsnämnderna möjlighet
att via igångsättningstillstånd för -

138

Nr 12

Onsdagen den 30 mars 1955 em

Tillståndstvång för byggnadsarbete

söka jämna ut säsongväxlingarna. Länsarbetsnämnderna
kan ju knappast gå
efter någonting annat än en datumstämpling,
såvida man inte ger var och
en av de 24 nämnderna möjlighet a’tt
söka värdera angelägenhetsgraden av
olika investeringar.

Detta är ju en synpunkt som spelar
en viss roll. Jag kan också försäkra
oppositionens talare, att vi har den
erfarenheten i byggnadsberedningen,
att det trots alla kreditrestriktioner inte
saknas medel för investeringar, vilka
jag betraktar såsom ur samhällets synpunkt
mindre angelägna än dessa andra
investeringar, till vilka vi i dag har
svårt att skaffa erforderliga krediter
och lånemedel.

Här sägs det att man tror att det går
bra att klara säsongarbetslösheten även
om byggnadsregleringen slopas. Utskottets
talesman har redan anfört, att
trots att vi för närvarande målmedvetet
strävar efter att styra de tunga investeringsobjekten
över på vinterhalvåret,
dras vi ändå med en viss — låt
vara glädjande nog ganska liten — procent
arbetslösa under vintern.

I det praktiska livet är det inte så,
att det som investeras på byggnadssidan
bara är väldiga industrianläggningar
eller bostadsbyggande i stort format.
En väsentlig sektor av byggnationen
ligger utanför all reglering. Det gäller
egnahemsbyggandet, som vi emellertid
i år försöker få litet mer säsongutjämnat
via igångsättningstillstånden, och
vidare jordbrukets ekonomibyggnader,
som ju av naturliga skäl måste repareras
och rustas upp på sommarhalvåret.
Man river inte av ett gammalt tak på
en ladugård på vintern när det är 20
grader kallt och ladugården är full av
kreatur; här är man bunden till sommarsäsongen.
Vi har också alla dessa
småarbeten under 10 000 kronor, som
inte är föremål för byggnadsreglering
alls, och reparationsarbeten som utförs
av mindre än tre man. Alla de arbetena
blir med naturnödvändighet sommar -

arbeten, och för att lyckas något så när
med säsongutjämningen styr vi målmedvetet
över 60—65 procent av bostadsbyggandet
på vinterhalvåret och
70—75 procent av industribyggandet.
Jag kan erinra om att vi för närvarande
har industri- och handelsbyggen för
ett par hundra miljoner i gång som
direkt säsongutjämnande arbeten. Vi
har träffat överenskommelse med företagarna
om att de skall driva byggnadsarbetet
under vintern och låta det ligga
nere under sommaren, då vi permanent
har brist på folk.

Trots hela denna teknik, som endast
kan praktiseras med byggnadsregleringens
hjälp, har vi en arbetslöshetssiffra
för byggnadsarbetarna som ligger
omkring en procent under sommarmånaderna
och som ligger omkring
tio procent under vintermånaderna.
Det innebär ändå en utomordentlig
förbättring, eftersom vinterarbetslösheten
inom byggnadsarbetarkåren förr
i världen, i »den gamla goda tiden», var
60 procent.

Det är ingen tvekan om att vi får
en vinterarbetslöshet som ligger väsentligt
högre än den nuvarande, därest
vi avstår från det hjälpmedel som
byggnadsregleringen utgör. Med utgångspunkt
från de erfarenheter vi har
vunnit i byggnadsberedningen måste
jag därför säga, att det är fåvitskt tal,
att detta skall ordna upp sig självt. Men
om man öppet bekänner sig till en ordning
som innebär kanske 25 procents
arbetslöshet bland byggnadsarbetarna
under vinterhalvåret, bör man följa reservanternas
linje. Den utveckling, som
reservanterna här har apostroferat och
som innebär byggnation i större enheter
och en strukturförändring i byggnadsverksamheten
som ger möjlighet
till kontinuerligt arbete, kan måhända
pressa ned vinterarbetslösheten från 60
procent som den var tidigare till 25—
30 procent, men om vi skall komma
ned i 10 procent, där vi är i dag, måste
vi nog tyvärr ha byggnadsregleringen

Nr 12 139

Onsdagen den 30 mars 1955 em

som hjälpmedel. Så ligger det till, såvida
vi inte vill ha ännu större arbetslöshet
på vintern och en ännu mer
svårbemästrad situation under sommarhalvåret.

Herr CARLSSON i Stockholm (fp):

Herr talman! Får jag tolka statsrådets
uttalande så, att statsrådet anser att vi
skall behålla byggnadsregleringen för
all framtid? Mot den mörka bakgrund
som statsrådet nu tecknade blir ju detta
en given konsekvens.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! På det kan jag svara,
att så länge vi har en konjunktur, där
byggnadsregleringen är ett nödvändigt
och riktigt instrument för att klara
dessa frågor, och så länge jag kommer
att vara den i regeringen som presenterar
riksdagen förslag, så kommer jag
att presentera riksdagen förslag om förlängning
av byggnadsregleringen. Men
eftersom man aldrig vet och skall spå
utvecklingen i framtiden, så vill jag inte
säga därmed, att det är en permanent
institution.

Herr Munktell har ju varje år vi har
talat om detta vänt sig mot ingressen
i lagen, att lagen skall vara föranledd
av krig eller av krig föranledda utomordentliga
förhållanden, vill jag minnas,
och sagt att det passar inte in, när man
kommer tillbaka med lagförslaget år
efter år. Om man emellertid tar bort
den ingressen, har man kanske givit
en avisering om att man börjar misströsta
även på lång sikt. Men så länge
vi har kvar den ingressen, har ju lagen
i alla fall karaktär av en provisorisk
lagstiftning, och därför borde väl herr
Munktell snarast vara belåten med att
vi kommer tillbaka med den varje år,
även om den kanske för en konpekvent
jurist inte precis ser så trevlig ut.

Herr MUNKTELL (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall inte gå igenom

Tillstånöstvång för byggnadsarbete

socialministerns anföranden punkt för
punkt. Jag tycker, som jag förut har
sagt, att det är fullständigt felaktigt att
använda uttryck, som inte är realistiska
och riktiga, men det är vad denna lag
använder i sin ingress.

Vi skulle ju kunna sätta på en magnetofon
från förra året och upprepa våra
argument. Jag vill i stället rikta en fråga
till herr Sträng. Jag tycker inte, att herr
Carlsson i Stockholm fick något klart
svar på sin fråga, och jag är inte säker
på att jag får något svar på min fråga
heller, men jag vill ändå fråga: Hur
skall den konjunktur se ut, då vi inte
skall behöva byggnadsreglering? Herr
Sträng säger nämligen, att så länge vi
har en sådan konjunktur som kräver
byggnadsreglering, skall vi ha kvar
denna reglering. Då frågar jag ännu en
gång: Hur skall den konjunktur se ut,
då vi inte behöver byggnadsreglering?
Skall den nödvändigt vara en ren lågkonjunktur
eller hur skall den se ut?

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Jag tror att kammaren
håller mig räkning för att jag inte spår
något om hur den konjunktur skall se
ut, då vi inte behöver byggnadsreglering.
Jag skulle vilja svara, att den skall
inte se ut som dagens konjunktur.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Trots den sena timmen
måste jag nog fortsätta denna debatt
med socialministern ett ögonblick. Jag
tycker nämligen, att socialministern här
kommer med mycket djärva och säkra
påståenden, såsom statsrådet Sträng brukar,
och sedan smiter undan, när herr
Carlsson i Stockholm och herr Munktell
sätter fingret på den ömma punkten.
Det kan vi ändå inte låta vara utan en
kommentar.

Alltså: från regeringssidan har man
sagt, att man inte tänker ha permanent
byggnadsreglering, och statsrådet Sträng

140 Nr 12

Onsdagen den 30 mars 1C55 er.i

Tillståndstvång för byggnadsarbete

för här en argumentering, som såvitt
jag har kunnat fatta innebär, att man
måste ha en permanent byggnadsreglering.
Det resonemang kammaren lyssnat
till här var av den arten, att det måste
motivera slutsatsen, att vare sig det är
högkonjunktur eller lågkonjunktur behöver
man byggnadsreglering för att
utjämna säsongerna. Statsrådet Sträng
svarade på herr Carlssons i Stockholm
fråga, att det inte skall vara en sådan
högkonjunktur som nu, när man
skall avskaffa byggnadsregleringen. Jag
frågar då herr socialministern: Men
om det är lägre konjunktur, är det inte
då större risk för att man får en stor
vinterarbetslöshet med statsrådets sätt
att resonera? Då skulle jag vänta mig att
statsrådet säger, att vid lägre konjunktur
finns det mindre önskan att bygga,
ocli då är det ännu svårare att få folk att
bygga på vintern. Jag väntar mig kanske
att om vi får en sådan konjunktur,
kommer statsrådet Sträng att säga
till kammaren: Det förstår ni väl, att
nu är det ännu mera nödvändigt med
byggnadsreglering! Så länge det var
goda konjunkturer var det lättare att få
folk att bygga på vintern. Men när nu
detta med den sämre konjunkturen uppenbarligen
inte är något starkt argument
och statsrådet insåg det i det fortsatta
resonemanget, svarar statsrådet:
Jag vill inte alls tala om vad det skall
vara för situation.

Regeringen har, om jag inte missminner
mig, underskrivit principen att
man inte skall ha en permanent byggnadsreglering,
men när man diskuterar
detta i rätt olika konjunkturlägen och
frågar, om det bara är i något tänkt
drömtillstånd som ni föreställer er att
vi inte behöver byggnadsregleringen, så
svarar statsrådet Sträng, att nu är klockan
så mycket så det kan jag inte diskutera.
Då hade klockan också kunnat
vara så mycket, att en del av de andra
utläggningarna här hade kunnat undvaras,
ty det är på denna punkt som
meningarna skär sig på sådant sätt, att

en ökad upplysning skulle vara mycket
välkommen.

Beträffande säsongarbetslösheten är
det klart, att vi inte bestrider att socialministern
har en betydande ehuru
ensidig erfarenhet. Därvidlag har han
en överlägsen position, i varje fall i förhållande
till mig och kanske i förhållande
till åtskilliga andra. Jag har därför
gjort vissa ansträngningar och intervjuat
ett icke ringa antal byggmästare,
som ändå har en rätt stor praktisk
erfarenhet, vida större än herr
Sträng i vissa avseenden.

Jag skall börja med att hänvisa till
en person som jag inte personligen intervjuat,
en av landets förnämsta byggmästare,
som tidigare ansetts stå socialdemokratien
ganska nära. Han har enligt
ett uttalande i Morgon-Tidningen
ställt sig minst sagt skeptisk till tanken
att byggnadsregleringen verkar säsongutjämnande
i byggnadsfacket. Han understödde
i stället den uppfattningen —
jag syftar på byggmästare Olle Engkvist,
om statsrådet önskar kontrollera saken
— att det blir en betydande ryckighet
i byggnadsverksamheten på grund av
det sätt, på vilket regleringen sköts.

Jag har sedan under mitt kringresande
intervjuat en del andra framstående
byggmästare. Därvid har jag
fått bestämda uttalanden att det faktiskt
förhåller sig så, att när man får
vänta och vänta på byggnadstillstånd
och det plötsligt släpps fram en stor
klump av sådana, såsom skett vid vissa
tidpunkter, så får man en forcering av
vissa slag av byggnadsarbete i en takt
som kräver mera av en viss sorts arbetskraft
men mindre av en annan. På
ett senare stadium blir det andra bristfenomen.
Dessa personer har sagt till
mig, att det är ingen tvekan om att ifall
de fritt fick ordna och planera i god
Hd, i stället för att få uppgift om att de
på några veckor skall ha satt i gång,
för annars förlorar de byggnadstillståndet,
så skulle de kunna utnyttja produktionsmöjligheterna
jämnare.

Onsdagen den 30 mars 1955 em

Nr 12

141

Det är dessutom klart att det kan tänkas
metoder att ersätta den direkta regleringen
och ändå utjämna konjunkturerna.
Från vår sida har man hänvisat
till att regeringen borde intressera sig
för detta. Jag skall inte ingå på några
detaljer; jag skall bara ange karaktären.
Skulle man inte kunna vinnlägga sig om
att pröva metoden att uppmuntra byggnadsverksamhet
på vintern i stället för
att ha denna detaljreglering? Det kan
ju, som statsrådet själv kan föreställa
sig, tänkas olika slag av uppmuntran,
som om de användes skulle ha ett visst
utjämnande inflytande.

Herr talman! Jag skall nu med en berättigad
hänvisning till den sena timmen
inte ta kammarens tid mycket mera
i anspråk, men om herr statsrådet så
önskar skall jag gärna återkomma. Jag
har sagt det som jag tycker att jag inte
kunde underlåta att säga på detta stadium.

Jag vill sluta med en anmärkning till.
Detta att det inte kan byggas mer än
på ett visst sätt, mer än som en viss
regleringskalkvl anvisar, och att varje
ökat inslag av frihet betyder att man
överanstränger sig och försöker göra
mer än resurserna tillåter och därför
hamnar i mycket tråkiga konsekvenser,
det är precis det resonemang som fördes
i England av den socialdemokratiska
regeringen under många år. Såsom
här nämnts förut i kammaren bedyrade
man där efter att ha räknat tegelstenar,
murare och snickare, att man inte kunde
bygga mer än 200 000 bostäder på
ett år. Nu har man under en ny regering
övergått till en delvis annan ordning.
Man har inte släppt allting fritt,
tv i England har läget varit annorlunda
än vårt, helt naturligt eftersom det varit
ett krigförande land, men man har dock
uppnått ett bostadsbyggande som väsentligt
överstigit 300 000 hus. Jag tycker
att denna erfarenhet ändå skulle
stämma till en liten smula försiktighet,
innan man är alltför bergsäker på att
det som rcgleringsmakarnas kalkyler

Tillståndstvång för byggnadsarbete

visar är en fast gräns. Det finns i det
ekonomiska livet en tänjbarhet, en möjlighet
för ett friare system att visa
större effektivitet. Det har erfarenheten
visat, och det tror jag att vi kan få erfara
också här i Sverige, om man ville
med den försiktighet som omständigheterna
bjuder pröva en friare ordning på
detta viktiga område.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Det är inte mitt fel, att
debatten nu går fram på morgonkvisten.
Men tillåt mig säga, att när man frågar
om detta skall vara en permanent
reglering, så finns det självfallet inte
möjligheter att svara på frågan, när
man inte kan säga, att vi skall ha en
permanent högkonjunktur invid gränsen
till en överkonjunktur. Jag vill fråga
herr Ohlin: Hurudan kommer konjunkturen
att bli permanent här i landet?
Svara mig på det, så skall jag svara på
frågan, om vi skall ha en permanent
byggnadsreglering. Svårare är det inte.

Herr Ohlin säger, att i hög- och lågkonjunktur
skall vi tydligen ha reglering.
Vi har aldrig provat regleringen i
någon lågkonjunktur här i landet, inte
såvitt jag kan erinra mig. För något år
sedan hade vi en doppning i konjunkturer
och diskuterade allvarligt inom
regeringen, om man med hänsyn till
den avmattningen skulle våga släppa
byggnadsregleringen. Regeringen beslutade
sig för en formulering, som redovisades
för riksdagen och som innebar,
att eftersom läget var ovisst, behöll vi
detta instrument även i fortsättningen.
Jag tror det var lyckligt för oss, att vi
inte vid denna konjunkturdoppning
gjorde oss fria från byggnadsregleringen,
ty den var mycket snabbt övergående
och resulterade i en ansträngning
av konjunkturen, som var högre än tidigare.

Nu säger herr Ohlin, att det finns ju
argument för att behålla byggnadsreg -

142

Nr 12

Onsdagen den 30 mars 1955 em

Tillståndstvång för byggnadsarbete

leringen även i en lågkonjunktur. Herr
Ohlin är kanske rörligare i huvudet än
jag. Jag har inte sträckt mig så långt,
att jag kommit på det argumentet, att
det i en lågkonjunktur kan vara ytterst
angeläget att spara på arbetena till vintern.
Men efterom jag alltid med stor
uppmärksamhet lyssnar till herr Ohlin,
får vi väl fundera på om det kan vara
ett argument för att behålla byggnadsregleringen
även vid lågkonjunktur. Hitintills
har jag inte satt likhetstecken
mellan lågkonjunktur och byggnadsreglering,
men jag har gjort det beträffande
den konjunktur vi nu har och byggnadsregleringen.
Om herr Ohlins synpunkter
här kan ge mig anledning att
fundera närmare på saken, vill jag inte
uttala mig om nu.

Herr Ohlin säger nu, att han roat sig
med att intervjua en del stora byggnadsföretagare
och citerade bland annat
Olle Engkvist. Jag är den förste att erkänna
att han har lång och rik erfarenhet,
och eftersom vi för några dagar
sedan hade ett långt samtal, har jag
haft tillfälle att diskutera byggnadsfrågor
med honom. Olle Engkvist har erfarenhet
både av tider utan byggnadsreglering
och med byggnadsreglering.
Han kan göra gällande — och det må
han ha rätt till — att byggnadsregleringen
är ett ingrepp, som hindrar en
företagare i hans fria dispositioner,
och han kan ha många kolleger som
tycker detsamma. Men dess bättre har
han en rad kolleger, som inte ser byggnadsregleringen
uteslutande som ett
hinder för byggmästaren i hans egenskap
av företagare utan som även
accepterar den allmänna motiveringen
för att vi har en byggnadsreglering.

Dessutom tror jag att herr Ohlin har
glömt bort ett ganska väsentligt intervjuobjekt,
när han gav sig ut på sin intervjuundersökning,
nämligen de 150000
byggnadsarbetare, som inte torde sväva
på målet ett ögonblick, när det gäller
frågan om vad byggnadsregleringen betyder
för sysselsättningen under vinter -

halvåret. De har haft erfarenheten av en
60-procentig arbetslöshet på 30-talet in
på benen, och erfarenheten hos dem
som verkligen har svidit under arbetslösheten
bör åtminstone också vara värd
att lyssna till, när man ger sig ut på
intervjubesök.

Till sist vill jag säga, att visst har
man lyckats bra i England med sitt
bostadsbyggande och i flera andra länder
också. England bygger för närvarande
ungefär 300 000 lägenheter per
år — som herr Ohlin redan har konstaterat.
Om man emellertid applicerar det
bostadsbyggande vi presterar här i landet
under byggnadsregleringens tidevarv
och jämför den svenska byggnationen
1954 med byggnationen i England
under samma år, så borde man i
England under nämnda år ha byggt
400 000 lägenheter, räknat med hänsyn
till antalet invånare. Vill man alltså
göra jämförelse med England, och om
man då utgår ifrån att engelsmännen
utan byggnadsreglering byggt 300 000
lägenheter och vi här i vårt lilla land
med byggnadsreglering har en byggnation,
som applicerad på England betyder
400 000 lägenheter — ja, då är vi
inte rädda för jämförelsen!

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Vad statsrådet Sträng
här anfört om Englands byggnadssiffror
tarvar en komplettering. För det
första bygges där inte 300 000 bostäder
per år utan snarare 330 000. För det
andra underlät statsrådet Sträng att
påpeka, att dessa lägenheter nästan undantagslöst
är på fyra rum eller mera,
medan vi i den svenska byggnationen
har ett mycket stort antal lägenheter
som är mindre.

Sedan kan man naturligtvis här ge
sig in på detaljerade jämförelser om
kvalitet o. s. v., men det skulle föra för
långt. Men, herr statsråd, det som jag
framför allt ville visa med det engelska
exemplet är, att man inte skall vara så

Onsdagen den 30 mars 1955 em

Nr 12

143

säker, när man sitter i reglcringsmaskineriet,
att man säger: Här finns inga
oanvända resurser, alltså kan vi inte
åstadkomma mer än så och så många
bostäder. Det visar sig nämligen allt
emellanåt — och i detta fall mycket
tydligt — att man genom en omdisponering
och en friare användning av resurserna
når ett bättre resultat, och det
är den saken som det engelska exemplet
bland annat belyser.

Sedan vill jag tala om för statsrådet,
att jag också har talat med byggnadsarbetare.
Jag ger statsrådet rätt i att
oerhört många byggnadsarbetare resonerar
på följande sätt: Förr i tiden
hade vi stor vinterarbetslöshet men
ingen byggnadsreglering. Nu har vi
byggnadsreglering och mindre vinterarbetslöshet.
Följaktligen beror väl den
bättre sysselsättningen nu på byggnadsregleringen.
Jag tycker det är mycket
naturligt att de resonerar så. Men statsrådet
och jag är säkerligen överens om
att när man studerar samhällsproblemens
utveckling årtionde efter årtionde,
så är ingenting mera farligt och
riskabelt än att säga, att det, därför att
två ting samtidigt är för handen, finns
ett kausalt samband emellan dem. Jag
skulle tro, att om man skall bedöma om
det föreligger ett kausalt samband eller
inte, så finns det ingen annan metod än
att man tar hänsyn till den utveckling
i t. ex. tekniskt avseende, som sedan
1930-talet ägt rum på byggnadsverksamhetens
område, och inte bara räknar
med regleringen. Först när personer,
som har erfarenhet och överblick
på detta område — vilket säkerligen
åtskilliga byggnadsarbetare kan ha —
gör en bedömning av alla dessa förhållanden
och drar slutsatser, kan man
komma någonstans. Och då måste jag
säga att jag anser, att de, som hävdar
vad jag nyss refererade, har haft de
bättre argumenten, även om jag lyssnat
till dem som har resonerat på det enklare
sätt som statsrådet Sträng gör.

Herr statsrådet undrade om jag kun -

Tillståndstvång för byggnadsarbete

de tala om hur konjunkturerna kommer
att bli i framtiden. Ja, jag kan
tala om en sak, om det nu kan vara till
vägledning, nämligen att vi förmodligen
liksom hittills kommer att få skiftande
konjunkturer. Men jag kan inte
förstå vad statsrådet kan ha för glädje
av den upplysningen. Vi skall nämligen
observera, att statsrådet här för ett
resonemang, som — såvitt jag förstår
— innebär att han anser att vi behöver
byggnadsregleringen för att undvika
säsongarbetslöshet mera under dåliga
tider än under goda tider. Men sedan
säger herr statsrådet, att han bara har
sagt att vi behöver byggnadsregleringen
för att utjämna säsongsarbetslösheten
under goda tider.

På frågan hur det läget skall se ut,
då vi inte behöver byggnadsregleringen,
hade det — tycker jag — legat nära
till hands för herr statsrådet att svara,
att det under det och det konjunkturläget
bör finnas förutsättningar att slopa
byggnadsregleringen. Men i stället
för att svara så och på något sätt ange,
att man menar allvar med talet om att
byggnadsregleringen inte skall vara
permanent, börjar herr statsrådet tala
om att man aldrig sagt att det skall gå
att slopa byggnadsregleringen och att
han över huvud taget inte uttalat sig
på den punkten. Herr Carlsson i Stockholm
och herr Munktell påpekade just,
att statsrådet å ena sidan tycks ha den
principiella uppfattningen, att man inte
behöver byggnadsregleringen permanent,
men å andra sidan för ett resonemang,
som tycks leda till den slutsatsen,
att man alltid behöver byggnadsregleringen.
När det sedan begärs en
kommentar till dessa svårförenliga
ståndpunkter, svarar statsrådet, att
byggnadsregleringen för närvarande
behövs och att han inte närmare vill
uttala sig om hur det kan bli i andra
konjunkturlägen. Att detta innebär, att
herr statsrådet lämnar den här mest
relevanta frågan helt och hållet obesvarad
och inte ger den upplysning,

144

Nr 12

Onsdagen den 30 mars 1955 em

Ändring i lagen om allmänningsskogar i Norrland och Dalarna

som förefaller åtminstone mig vara en
naturlig sak, ligger i öppen dag.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Jag fick det ganska naturliga
svaret av herr Ohlin när han
skulle spå i framtiden, att han trodde
att konjunkturerna skulle bli skiftande.
Det innebär naturligtvis att jag måste
svara, att våra bedömningar av byggnadsregleringen
får göras utifrån skiftande
konjunkturlägen. Men vad vi diskuterar
under denna debatt är ju hur
man skall bedöma byggnadsregleringen
utifrån dagens konjunkturläge och hur
regeringen ser på läget för de närmaste
åren, och den presentationen ligger
här. I ett annat konjunkturläge kommer
det väl också att presenteras ett
förslag på denna punkt av mig eller
någon annan, och då får man väl diskutera
det utifrån då rådande konjunkturläge.
Mitt svar kan inte bli annorlunda.

När herr Ohlin som stöd för sina
synpunkter som kronvittne åberopade
min gode vän Olle Engkvist, så kanske
det ändå för balansens skull är tillåtet,
att jag som lika starka kronvittnen
får åberopa alla mina vänner inom
byggnadsarbetarförbundet.

Eftersom herr Ohlin är en man, som
inte alldeles har lagt bakom sig vetenskapsmannens
exakthet utan konstaterade
att engelsmännen hade byggt
330 000 lägenheter, så bör jag kanske
försöka vara lika exakt på den punkten
och säga, att om man transformerar
1954 års bostadsbyggande på engelska
förhållanden, så blir det 410 000
lägenheter.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till utskottets berörda
hemställan med den ändring däri,
som följde av bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen; och

fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herrar Munktell och Carlsson
i Stockholm begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
tredje lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 10, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
utskottets berörda hemställan med den
ändring däri, som föranledes av bifall
till den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för japropositionen.
Herr Carlsson i Stockholm
begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos
114 ja och 63 nej.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 10

Ändring i lagen om allmänningsskogar i
Norrland och Dalarna

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 11, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändring i lagen den 18 april
1952 (nr 167) om allmänningsskogar
i Norrland och Dalarna, dels ock en i
ämnet väckt motion.

Genom en den 11 februari 1955 dagtecknad
proposition, nr 88, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av

Onsdagen den 30 mars 1955 em

Nr 12

145

Ändring i lagen om allmänningsskogar i Norrland och Dalarna

tredje lagutskottet, hade Kungl. Maj:t,
under åberopande av propositionen bilagda
i statsrådet och lagrådet förda
protokoll, föreslagit riksdagen att antaga
vid propositionen fogat förslag till
Lag angående ändring i lagen den 18
april 1952 (nr 167) om allmänningsskogar
i Norrland och Dalarna.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat en i anledning därav
väckt motion, nr 520 i andra kammaren
av herr Gezelius m. fl., vari
hemställts, »A. att riksdagen måtte

1) avslå propositionen nr 88,

2) därest yrkandet under punkt 1
icke skulle vinna riksdagens bifall
besluta om sådan ändring i det föreliggande
lagtextförslaget att dels andelsägare
i enlighet med vad i motionen
föreslagits måtte vid avlösning erhålla
full ersättning jämväl för värdet
av jakt- och fiskerätter, dels ock att
det måtte tillkomma domstolen att besluta
om avlösning och värdering; samt

B. att vederbörande utskott måtte
utarbeta härför erforderlig lagtext».

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med avslag å motionen II: 520 antaga
det genom propositionen framlagda
lagförslaget.

Reservation hade avgivits av herrar
Nyberg och Munktell, vilka ansett att
utskottet bort hemställa, att riksdagen
med bifall till det i motionen 11:520
under A. 1) framställda yrkandet måtte
avslå ifrågavarande proposition.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr GEZELIUS (h):

Herr talman! Vid 1952 års riksdag
antogs ett förslag till ny lag om häradsallmänningar
samt lag om allmänningsskogar
i Norrland och Dalarna.
Förslaget till lag om häradsallmänningar
innehöll föreskrifter om möjlighet
i vissa fall till avlösning av andel i så -

fanns däremot inte upptagna i förslaget
till lag om allmänningsskogar i
Norrland och Dalarna. 1952 års riksdag
hemställde emellertid om utredning
av möjligheterna att anordna avlösning
även beträffande allmänningsskogarna.

I den nu föreliggande propositionen
föreslås, att i lagen om allmänningsskogar
skall införas föreskrifter, som
gör det möjligt att i vissa fall få till
stånd en avlösning av andel i allmänningsskog.
Jag har all anledning förmoda,
att det är med stor tvekan som
Kungl. Maj:t tillmötesgått riksdagens
begäran att i lagen om allmänningsskogar
införa en inlösningsrätt, liknande
den som gäller beträffande andel i
häradsallmänning''.

I 1952 års proposition erinrade departementschefen,
att behovet av avlösningsbestämmelser
inte var lika
framträdande i fråga om allmänningsskogarna
som beträffande häradsallmänningarna.
Han anförde vidare att
det, såsom kammarkollegiet, lantbruksstyrelsen
och lantmäteristyrelsen framhållit,
var betydligt svårare att anordna
ett avlösningsförfarande vid allmänningsskogarna
än vid häradsallmänningarna.
Det var, framhöll departementschefen,
bland annat på grund av
de regler, som gällde för allmänningsskogarnas
avkastning, förenat med
mycket stora svårigheter att beräkna
värdet av en andel i sådan skog. Departementschefen
var av anförda skäl
år 1952 inte beredd att tillstyrka, att
bestämmelser om avlösningsrätt meddelades
också för allmänningsskogarnas
del.

Jag kan inte finna, att det framförts
några bärande skäl för en ändrad inställning
till frågan. Eu del remissinstanser
har visserligen helt allmänt
gillat tanken på en avlösning av andel
i allmänningsskog, men mot detta bör
ställas de avstyrkanden, som framförts
av bland annat flertalet remissinstanser
i Kopparbergs län. Samtliga re -

dan allmänning. Dylika föreskrifter
10 — Andra kammarens yrotokoll 1955. Nr 12

146

Nr 12

Onsdagen den 30 mars 1955 em

Ändring i lagen om alimänningsskogar i Norrland och Dalarna

missinstanser utom domänstyrelsen har
uttalat, att en lagstiftning i ämnet icke
fyllde något väsentligt behov och icke
vore av nämnvärd praktisk betydelse.

Mot bakgrunden av vad jag anfört
angående det obefintliga eller ringa
behovet av en lagstiftning har man
att betrakta de nu framlagda reglerna
för avlösningen och värderingen av
den enskildes andel. När departementschefen
år 1952 avvisade förslaget om
en avlösning av andel i allmänningsskog,
åberopade han med rätta, att det
i motsats till vad som gällde för häradsallmänningarna
var förenat med
stora svårigheter att beräkna andelens
värde. Beträffande häradsallmänningarna
grundar sig nämligen värderingen
på en kapitalisering av den utdelning,
som tillfallit delägaren. Den metoden
kan inte, som också departementschefen
riktigt påpekat, oförändrad
tillämpas på allmänningsskogen.

Enligt propositionen skall det ligga
i länsstyrelsens hand att förordna om
avlösen och att bestämma ersättningens
belopp inom en given maximigräns,
nämligen högst två och en halv gånger
sammanlagda värdet av den del av allmänningsskogens
behållna avkastning
för de senaste tio åren, som svarar mot
fastighetens delaktighetstal. Värderingsmetoden
är oviss genom att värdet får
bestämmas till högst två och en halv
gånger summan av tio års behållen avkastning.
När det gäller häradsallmänning
är det fixerat till två och en halv
gånger nämnda summa. Departementschefen
konstaterar därför med rätta, att
man ofta får nöja sig med en värdering
efter skälighet. Lagrådet framhåller
också att med hänsyn till att en
maximigräns fastslagits för löseskillingen
kommer t. ex. i vissa fall värdet
av andelsägarens fiskerätt och rätt till
jakt på allmänning icke att i tillbörlig
omfattning kunna beaktas vid löseskillingens
bestämmande.

Den utredning angående andelens
värde, som måste ligga till grund för

löseskillingens bestämmande, kommer
vidare att ytterst bero på den utredning
som av allmänningsstyrelsen och
den enskilde kan förebringas i saken.
Denna utredning, som kan få formen
av vittnesbevisning och därav föranledd
argumentering, skulle komma att
äga rum inför länsstyrelsen, som enligt
förslaget har att bedöma huruvida andelen
skall avlösas eller om avlösning
skall avslås därför att den skulle vara
till »avsevärt förfång» för andelsägaren
eller till »nämnvärd nackdel» för
inteckningshavare.

Lagrådet anför, som jag förut påpekade,
att t. ex. rätten till fiske å allmänningen
dock kan representera en
icke oväsentlig förmån som ligger helt
vid sidan om det värde, som skall fastställas
enligt propositionen. Och detta
värde kan vara så relativt stort att det
icke ryms inom maximigränsen.

För mig framstår vid angivna förhållanden
såsom ett väsentligt intresse till
skydd för enskild rätt, att prövningen
av frågan om rätt till inlösen och löseskillingens
storlek bestämmes av domstol
och att den föreslagna maximigränsen
kompletteras med en föreskrift
om att andelsägaren alltid skall få full
ersättning för värdet av jakt- och fiskerätt.

Utskottet anför beträffande handläggningen
av avlösningsärenden att för
prövning av domstol talar onekligen
många skäl. »Emellertid bör ett förfarande
undvikas», säger utskottet, »som
ställer sig alltför kostsamt i förhållande
till de jämförelsevis små värden det
här kommer att bli fråga om.» För mig
är det mycket stötande att en rättssäkerhets-
och rättvisefråga skall bedömas
efter storleken av värdeföremålet.
Detta kan för mig icke vara något bärande
skäl.

Utskottet framhåller emellertid »att
rättssäkerhetsintresset beaktats genom
att fullföljd talan i avlösningsmål avses
skola prövas av regeringsrätten», men
detta är med hänsyn till frågans natur

Onsdagen den 30 mars 1955 em

Nr 12

147

Ändring i lagen om allmiinningsskogar i Norrland och Dalarna

och med hänsyn till den utredning, som
kan stå regeringsrätten till buds från
länsstyrelsen, ett mycket bristfälligt
skydd för rättssäkerhetsintresset.

Beträffande uppskattningen av andelens
värde säger utskottet: »Erinras må
dock att lika litet som motsvarande
regler i fråga om häradsallmänningar
de nu föreslagna bestämmelserna i och
för sig utgör någon garanti för att icke
ägare eller inteckningshavare tillskyndas
förlust.» Det är också ett mycket
betänkligt besked från utskottets sida,
särskilt som utskottet förbiser skillnaden
mellan de för häradsallmänningarna
gällande bestämmelserna om uppskattning
till ett ganska fixt belopp och
vad som skall gälla för allmänningsskogarna.

För egen del kan jag icke godta en
lagstiftning som av lagstiftaren själv
antas kunna komma att verka orättvist
och som kan tillskynda den enskilde
förlust, och detta i ett fall där behovet
av en lagstiftning icke är styrkt eller
i allt fall av praktiskt ringa betydelse.
Då lagförslaget för mig i sin nuvarande
utformning av anförda skäl inte är godtagbart,
yrkar jag, herr talman, bifall
till den vid utlåtandet fogade reservationen.

Häruti instämde herr andre vice talmannen
Olsson (fp):

Herr ANDERSSON i Ryggestad (s):

Herr talman! Herr Gezelius har redan
talat om 1952 års beslut, så jag behöver
inte gå in på detta närmare äri
att jag pekar på att den utredning, som
riksdagen då begärde, nu har kommit
till stånd. Den proposition, som Kungl.
Maj:t liar framlagt, är så att säga rekvirerad
av riksdagen.

Herr Gezelius tror, att det har varit
mycket svårt för departementschefen
att tillmötesgå riksdagen efter vad departementschefen
sade 1952. Men jag
ber att få erinra om att departementschefen
redan då uttalade, att skulle det

framdeles visa sig påkallat, så borde
frågan upptagas till förnyat övervägande.
När så riksdagen begärde en utredning,
var det väl anledning att göra ett
sådant övervägande.

Herr Gezelius pekar också på vad
remissinstanserna har sagt. Det alldeles
övervägande antalet remissinstanser
har ju tillstyrkt förslaget, och ett så
sakkunnigt verk som domänstyrelsen
uttalar, »att det synes angeläget att åt
allmänningsskog beredes möjlighet att
avlösa sådan andel, som icke längre
tjänar det med allmänningsskogen
avsedda syftet». Inte ens i Kopparbergs
lön går remissinstanserna enstämmigt
på avstyrkande. Skogsvårdsstyrelsen
och tre allmäriningsstyrelser i Kopparbergs
län har lämnat förslaget utan erinran
och alltså inte heller gjort något
förbehåll om undantag för detta län.

Herr Gezelius talar även om värderingsmetoden.
Det är klart att den kan
diskuteras, men å andra sidan är det
så små andelar det här kommer att röra
sig om och då det är fråga om en kapitaliseringsprocent
av 4, varför jag
min del tycker att man inte kan ha
något att invända mot denna metod.

Herr Gezelius ger sig vidare in på
frågan — den har också berörts i motionen
— om rätten till jakt och fiske
och framhåller att vissa delägare i
dessa allmänningsskogar kan bli lidande
genom att de för närvarande utövar
särskilt fiskerätten i större utsträckning
än de egentligen är berättigade
till med hänsyn till deras andel i allmänningsskogen.
Departementschefen
har emellertid understrukit att det skall
las hänsyn just till denna fiskerätt.

Vad beträffar frågans avgörande av
domstol är utskottet fullt medvetet om
att eu domstolshandläggning naturligtvis
är mycket värdefull, men å andra
sidan bör väl detta förfarande undvikas
då det skulle ställa sig alltför kostsamt
i förhållande till de jämförelsevis små
värden det härvidlag kommer att gälla.
För övrigt pekade herr Gezelius själv

148

Nr 12

Onsdagen den 30 mars 1955 em

Ändring i lagen om delning av jord å landet

på det förhållandet, att man kan gå
vidare och fullfölja talan i regeringsrätten,
vilket bör ge tillräckligt rättsskydd.

Herr talman! Jag skall inte vid denna
sena timme gå närmare in på detta
spörsmål utan ber att med dessa ord få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr GEZELIUS (h):

Herr talman! Endast ett litet tillrättaläggande
av vad utskottets talesman
här sagt!

Det är riktigt att domänstyrelsen
förklarat att det synes angeläget att
man får tillfälle att avlösa en sådan
andel som icke längre tjänar det med
allmänningsskogen avsedda syftet, men
alla andra remissinstanser har varit
förbehållsamma i sina omdömen om
behovet av lagstiftningen. Lantmäteristvrelsen
säger att den i princip kan
gå med på förslaget, även om behovet
av avlösning icke är lika påtagligt som
när det gäller häradsallmänningar, och
lantbruksstvrelsen förklarar att det
icke föreligger något intresse av betydenhet
ur jordpolitisk synpunkt av den
ifrågasatta lagändringen. I Kopparbergs
län har länsstyrelsen, överlantmätaren,
lantbruksnämnden och nio allmänningsstyrelser
gått emot förslaget, medan
tre allmänningsstyrelser och skogsvårdsstyrelsen
i länet har lämnat förslaget
utan erinran.

Vad sedan värderingsmetoden beträffar
är det faktiskt så, att när det
gäller häradsallmänningar utdelas all
behållen avkastning till delägarna. I
detta fall kan man alltså exakt räkna
ut vad som under tio år utdelats till
delägarna. Avkastningen av allmänningsskogarna
skall däremot användas
till gagn för inte blott delägarna utan
även befolkningen i hela socknen eller
en del av befolkningen. Utredningsmannen
har därför nödgats föreslå sådana
bestämmelser, att soekenbåtnaden
brytes ut för sig och delägarbåtnaden

för sig. Fiske- och jakträtten representerar
emellertid för många jordbrukare
i dessa trakter — även för dem som
har mycket små andelar i allmänningsskogarna
— ett så betydande värde,
att det ingalunda täckes av den lilla
behållna avkastning, som utdelas till
delägarna sedan sockenintresset fått
sitt. Det finns därför ingen anledning
att göra en jämförelse med häradsallmänningarna,
med de fixa bestämmelser
om ett ersättningsbelopp av 2,5 gånger
avkastningen som därvidlag gäller.

Vidare har departementschefen i det
nu föreliggande förslaget ryckt in en
passus om att ersättningen får utgöra
högst 2,5 gånger värdet av avkastningen.
Därigenom åstadkommes en maximigräns,
som medför att jakt- och fiskevårdsintressenterna
kan lida skada. Utskottet
konstaterar självt att denna bestämmelse
inte verkar rättvist.

Herr ANDERSSON i Ryggestad (s):

Herr talman! Det är riktigt att lantbruksstyrelsen
säger att den föreslagna
lagändringen inte har någon betydenhet
ur jordpolitisk synpunkt, men man
tillägger att denna avlösningsrätt »torde
få praktisk betydelse väsentligen genom
att den kan medföra förenkling
av arbetet med allmänningsskogarnas
administration».

Det var, herr talman, just detta senare
som jag här ville påpeka.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

§ 11

Ändring i lagen om delning av jord
å landet

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 12, i anledning av Ivungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag

Onsdagen den 30 mars 1955 em

Nr 12

149

Ändring i lagen om delning av jord å landet

om ändring i lagen den 18 juni 1926
(nr 326) om delning av jord å landet.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr andre vice talmannen OLSSON
(fp):

Herr talman! Jag beklagar att jag inte
före motionstidens utgång ägnat den
uppmärksamhet, som varit önskvärd,
åt Kungl. Maj :ts proposition nr 89 som
ligger till grund för tredje lagutskottets
nu föredragna förslag. I redogörelsen
för propositionens huvudsakliga innehåll
ser det hela så oskyldigt ut; det är
bara fråga om att öppna en möjlighet
att i vidgad omfattning göra avsteg från
huvudregeln vid laga skifte, att varje
ägolott skall tilldelas så mycket mark
som svarar mot vad som tillkommer
iigolotten enligt delningsgrund. Trots
den nattliga timmen anser jag mig böra
i efterskott säga några ord om denna
sak.

Enligt 1866 års skiftesstadga, som ersatts
av 1926 års jorddelningslag, fick
det inte alls göras några avsteg från
huvudregeln. Lagrådet ansåg att jord,
som består, inte borde utbytas mot
pengar, som förgår, och det var därför
med stor tvekan lagrådet gick med på
en avvikningsmarginal på 2 procent.
Lagrådet kapitulerade emellertid för de
praktiska skälen, och jorddelningslagens
13 kap. 2 § fick sin nuvarande lydelse.

Nu vidgas avvikelsemarginalen till 5
procent, vilket i sämsta fall kan medföra
att jordägare kan få nöja sig med
pengar för en ägolottsminskning med
10 procent, nämligen 5 procent vid
själva skiftesförrättningen och dessutom
ytterligare 5 procent, om lantmätaren
begått ett rent fel och ägodelningsrätten
finner skäl att upp till medgivna
5 procent föreskriva ersättning
i pengar åt den som på grund av felet
fått för liten ägolott. För små fastighetsägare
kan detta bli kännbart nog.

Men det är inte nog härmed. Den av
utskottet tillstyrkta propositionen inne -

fattar även ett ganska farligt tillägg,
nämligen det som återfinnes på s. 3,
rad 7, där det heter att »vad nu sagts
skall ock gälla därest jämkning av sådan
skiftesplan som avses i 19 § skulle
medföra kostnad, vilken icke står i skäligt
förhållande till den betydelse det
må hava för delägarna att erhålla jord
enligt; delningsgrund». Detta mycket
viktiga tillägg, som inte omnämnes i
redogörelsen för propositionens huvudsakliga
innehåll, innebär att en provisorisk
skiftesplan får stakas ut på marken
och att delägarna under i lagen angivna
villkor får åtnöjas med vad de
tillskiftas enligt denna provisoriskt beräknade
plan, som enligt jorddelningslagen
i själva verket endast är ett diskussionsunderlag.

En provisorisk skiftesplan innefattar
ofta fel, som man upptäcker först sedan
den skarpräknats. Enligt det nu
föreliggande ändringsförslaget skall
planen emellertid få stakas ut med sina
fel, och till råga på allt skall man också
kunna godta en första utstakning av
en ny skiftesgräns enligt på kartan provisoriskt
uträknad gräns. Då det är
fråga om skogen säger man sig godta
den första utstakningen därför att det
skulle bli för mycket trädfällning, om
man flyttade gränsen. I verkligheten
kan denna trädfällning bli helt obetydlig
vid en avpålning. Man behöver inte
fälla de värdefulla träden, utan man
kan märka ut dem för att ta dem vid
en kommande avverkning. Tydligen är
det ändå meningen, att en skarpräkning
skall göras, men först vid slutet av
skifte. Då är det så dags. Det verkar
som att lägga fram bokföringen för revisorerna,
innan bokslutet bragts att
stämma.

1 den nu föreslagna lydelsen av 13
kaj). 2 § talas det så vackert om att
manipulationerna inte får lända till
förfång, att de inte får medföra kostnader,
som ej står i skäligt förhållande
till den betydelse det må ha för delägarna
att erhålla jord enligt delnings -

150

Nr 12

Onsdagen den 30 mars 1955 em

Odlings- och byggnadshjälp å kronolägenheter

grund. Sedan det vinkats med expropriationslagen
sägs det, att denna lags
bestämmelser inte behöver tillämpas,
om det är uppenbart, att förfaringssättet
ej kan lända till skada för fordringsägare.

Men måste man ändå inte fråga, vilken
det är som i första hand bedömer
förfånget, bedömer skäligheten och det
som är uppenbart? Hur blir bedömningen
gjord av en förrättningsman,
som håller på att tröttna över sitt pussel?
Jordägaren har för all del besvärsrätt,
men den inträder inte förrän hela
förrättningen är avslutad, och i praktiken
är det då merendels för sent.
Skall man behöva vara fackman för att
inse dessa vådor?

Ytterligare en sak borde kunna inses
utan fackmannakunskap: lagen talar
bara om minskningar i flera avseenden.
Men minskningarna för några måste få
till följd ökningar för andra. Något
maximum för ökning av ägolott talar
lagen inte om. Minskningarna för ett
flertal kan dock hopa sig till ökningar
för ett fåtal, kanske bara för en. Då
det inte finns något tak, kan en jordägare
bli fast för att lösa mer jord än
han mäktar med.

.Tåg avstår från att försöka utgrunda
varför expertisen bland remissinstanserna
kunnat låta detta lagverk passera.
Jag beklagar, att jag inte tidigare uppmärksammat
den enligt presentationen
oskuldsfulla propositionen så som jag
bort, men jag kan nu inte underlåta att
säga ifrån, att jag med den erfarenhet
jag har från skiftesverksamheten i Dalarna
inte kan lägga min röst för tredje
lagutskottets förslag. Lantmätarna och
byråkratien må bringa sitt lovoffer för
den nya partiella ändringen av jorddelningslagen,
och under missvisande
ursprungsbeteckning må den kallas
rationalisering. Från de G 000 jordägare
i Kopparbergs län, som berörs av de
nu pågående skiftena, skali knappast
någon tacksamhetsblomma överräckas
för den försämring av skiftesverksam -

heten, som utskottets alltför långtgående
förslag legaliserar.

Herr ANDERSSON i Löbbo (s):

Herr talman! Då herr andre vice talmannen
inte ställde något yrkande, skall
jag underlåta att polemisera mot hans
här hållna anförande. Det får stå för
hans egen räkning. Jag skall inte heller
giva någon redogörelse för vare sig
propositionens eller utskottsutlåtandets
innehåll, utan jag nöjer mig med att med
hänvisning till vad utskottet anfört yrka
bifall till dess enhälliga utlåtande.

Överläggningen var härmed slutad.
Utskottets hemställan bifölls.

§ 12

Odlings- och byggnadshjälp å kronolägenheter Föredrogs

jordbruksutskottets utlåtande
nr 9, med anledning av Kungl.
Maj ds i statsverkspropositionen gjorda
hemställan om anslag till Odlings- och
byggnadshjälp åt innehavare av vissa
kronolägenheter m. m. jämte i ämnet
väckta motioner.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr LINDSTRÖM (s):

Herr talman! Det är jordbruksutskottets
trista öde att få sina ärenden avgjorda
vid en tidpunkt som med all rätt
kan kallas obekväm arbetstid. Det är
minsann inte heller angenämt att begära
ordet vid denna tidpunkt. Jag har
emellertid till detta utskottsutlåtande
fogat en blank reservation, och jag känner
mig i viss mån skyldig att redogöra
för orsaken därtill.

Det är ju känt, att lagstiftarna på slutet
av 1880-talet, alltså för i runt tal 70
år sedan, av någon — jag höll nästan
på att säga outgrundlig — anledning
kom underfund med att lapparna uppe i
Norrland på något sätt skulle vara
trångbodda. Under expropriationshot
köptes då i Jämtlands län en lång rad

Onsdagen den 30 mars 1955 em

Nr 12 151

Odlings- och byggnadshjälp å kronolägenheter

fjällhemman för att utvidga renbeteslanden.
Man köpte i mitt hemlän för
sju lappbyar i runt tal 350 000 hektar
mark för en köpesumma av cirka en
miljon kronor. Innehavarna av dessa
fjällhemman, som praktiskt taget tvingats
att sälja dem, fick stanna kvar som
arrendatorer men hade egen byggnadsskyldighet.
De fick visserligen fritt virke
utstämplat på rot, men de måste ordna
byggnationerna själva. Jag kan försäkra
kammarens ledamöter, att många
av ättlingarna till dessa fjällbönder,
som sålde sina hemman för 60—70 år
sedan, bor kvar i precis samma gamla
timmerhus ännu i dag. Det är ett minst
sagt oanständigt förhållande, att statsmakterna
inte har sett till, att dessa
fjällbönder har fått sina bostäder upprustade.
De kan inte gå till bostadsförmedlingsorganen
och få hjälp att
ordna den saken. Vi får komma ihåg att
det från dessa hemman, trots att de
ligger så långt uppe i landet, under de
senaste 70 åren har uttagits virke som
motsvarar ett rotvärdc av mellan 8 och
10 miljoner kronor — jag har inte kunnat
komma till en närmare bestämd
siffra.

Vi motionärer tycker hänsyn bör tas
i detta sammanhang till att det har gått
så stora summor från dessa hemmans
skogar. Av dessa belopp har samlats det
som kallas statens lappfond och som i
dag utgör inte mindre än 4,7 miljoner
kronor. Denna fond har ökat under de
sista tio åren med inte mindre än 2 miljoner
kronor, och det har sagts mig av
folk som känner till dessa saker, att
fonden under de närmaste åren kommer
att tillföras icke obetydliga belopp
av rcgleringsmedel.

Vi motionärer är med utskottsutlåtandet
i stort sett nöjda. Vi skulle ha
velat ha utskottet med på att utnyttja
en del av medlen i denna lappfond för
att i snabbare takt upprusta bostäder
och ekonomibyggnader åt dessa fjällbönder.
Detta lyckades oss inte. Vi är
medvetna om att det här behövs snar

hjälp om dessa trakter inte skall bli
helt avfolkade inom den närmaste framtiden.
Det var lantbruksstyrelsens yttrande
över denna vår motion som gjorde,
att vi tog det taktiska steget att ansluta
oss till utskottets skrivning. Att
lantbruksstyrelsen nu har aviserat en utredning
är ett egendomligt sammanträffande.
Jag skall inte ge mig in på att
analysera den saken. Vi äger ju kännedom
om den kraftfulle chef, som sitter
där i dag. Efter vad jag hörde i hans
radiodiskussion med Radiotjänsts Madsén
fick jag en bestämd känsla av att
generaldirektören för lantbruksstyrelsen
var besluten att försöka ta ett krafttag
för att ställa till rätta vad som i
dag är skevt på detta område.

Eftersom jordbruksministern sitter
här i kammaren trots den sena timmen,
vill jag vädja till honom att han tar
upp de förslag som lantbruksstyrelsen
kan komma med och behandlar dem
så välvilligt som möjligt. Jag kan försäkra
jordbruksministern, att det gnisslar
rätt betänkligt uppe i fjällkanterna.
Opinionens vågor går rätt höga, det
gav radioreportaget gott vittnesbörd
om. Skulle inte effektivare åtgärder vidtas
än vad som skett under de senaste
åren, bävar jag för att dessa vågor kommer
att skvalpa en bit upp genom
kanslihusets trappor. Den kritik, som
kom fram inte minst i detta radioreportage,
måste man säga är berättigad.
Lantbruksnämnden uppe i vårt län
har sedan 1948 handhaft dessa saker
och har gjort vad den har kunnat med
de ganska sparsamma medel som har
stått till buds. Men det som den här
kunnat göra har inte på långa vägarvarit
tillräckligt.

Jag vill trycka på eu annan sak, herr
jordbruksminister. Det är att dessa problem
inte kan bedömas som några
jordbrukspolitiska problem. Vi fårframför
allt inte tro, att det går att
bygga så enkelt och billigt där, som
man kan göra i till exempel förstadssamhällen.
Vi får komma ihåg, att dessa

152

Nr 12

Onsdagen den 30 mars 1955 em.

Odlir.gs- och byggnadshjälp å kronolägenheter

människor hor så avlägset, att det
många gånger tar en hel dag att komma
till en affär, för en del av dem en
dag för att komma till affären och en
dag för att komma tillbaka. De måste
ha goda förvaringsutrymmen, det är
alldeles ofrånkomligt.

Jag skall innan jag slutar peka på
ännu en sak. Det är den betydelse som
dessa fjällhemman ute i ödemarken har
för turismen. Det finns ett otal turister
som kan omvittna hur betydelsefulla
dessa replipunkter ute i ödemarken är
för att man skall få härbärge och viloställen.
Vi som bor där uppe känner
tillräckligt väl hur det är för dem där
ute. Det kommer hurtfriska kontorsgubbar
upp i fjälltrakterna, jag höll på
att säga med maskinskriverskeslavinnor
i släptåg. Det är nog inte bara i ett avseende
dessa hurtfriska herrar överskattar
sina prestationsmöjligheter. De
ger sig ut på fjället trots fjällbornas allvarliga
varningar och ibland — och för
resten inte så sällan — blir det dessa
fjällbönder som med risk för eget liv
måste ge sig ut och söka dessa människor
som inte tar varning av erfaret
folk. Detta är en synpunkt som vi ingalunda
kan gå förbi i detta sammanhang.

Jag skall nöja mig med det sagda och
bara tillägga, att vi förväntar, att vi
i nästa års statsverksproposition skall
få se någonting som varslar om krafttag
i denna sak. Jag ber att få yrka
bifall till utskottets förslag.

Herr JACOBSON i Vilhelmina (s):

Herr talman! Jag är litet överraskad
och förvånad över herr Lindströms inlägg.
Motionärerna yrkar på att riksdagen
måtte besluta uppdraga åt Kungl.
Maj :t att verkställa en snabbutredning.
Nu har inhämtats, att lantbruksstyrelsen
i sitt remissyttrande utlovat, att
denna utredning skall vara klar i samband
med avgivandet av anslagsäskandena
för nästa budgetår. Mera kan man
inte begära. Turismen har likaledes berörts
av utskottet. Jag tycker inte att

det finns någon anledning att orda utöver
vad utskottet har sagt.

Herr LINDSTRÖM (s):

Herr talman! Jag vill till herr Jacobson
i Vilhelmina bara säga, att när vi
har motionerat om att utreda möjligheten
att ta medel från lappfonden i
anspråk för dessa åtgärder är det därför,
att större delen av de medel som
samlats i denna fond, såsom herr Jacobson
i Vilhelmina ingalunda är okunnig
om, har kommit från skogarna som
hör till dessa hemman. Jag hoppas herr
Jacobson i Vilhelmina även i fortsättningen
står oss bi, så att dessa fädernas
missgärningar, som gått ut över både
andra och tredje led, inte skall gå ut
över även fjärde led.

Herr JACOBSON i Vilhelmina (s):

Herr talman! Jag vill inte ge någon
försäkran i den riktningen, att jag vill
medverka till att det skall tas medel från
lappfonden för detta ändamål.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 13

Föredrogs jordbruksutskottets memorial
nr 10, med anledning av kamrarnas
skiljaktiga beslut i fråga om
anslag till Fiskerilånefonden.

Den i detta memorial föreslagna voteringspropositionen
godkändes.

§ 14

Föredrogos vart efter annat allmänna
beredningsutskottets utlåtanden:

nr 11, i anledning av väckt motion
angående bortskaffande av sand från
vägar inom tättbebyggda samhällen och

nr 12, i anledning av väckt motion
angående lekmannarepresentation i
de s. k. länsråden.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

Nr 12

15:5

Onsdagen den 30 mars 1955 em.

§ 15

Herr TALMANNEN yttrade:

Jag får meddela, att kammarens sammanträde
fredagen den 1 april börjar
kl. 13.00. Två gånger bordlagda ärenden
skall då företagas till avgörande.

§ 16

Anmäldes, att följande Kungl. Maj:ts
propositioner tillställts kammaren, nämligen nr

161, angående befrielse från skyldighet
att återbetala för mycket utbetalade
lönebelopp,

nr 163, angående eftergivande av viss
återbetalningsskyldighet till statsverket,

nr 164, angående försäljning av vissa
kronoegendomar m. in., och

nr 166, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 32 § 2 mom. och anvisningarna
till 19 § kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370).

Dessa propositioner bordlädes.

§ 17

Anmäldes, att bankoutskottet jämlikt
§ 21 riksdagsstadgan anmält att till

utskottet inkommit framställningar dels
från fullmäktige i riksbanken angående
inrättande av vissa tjänster i riksbanken,
dels ock från delegerade för
riksdagens verk angående obekvämhetstillägg
för tjänstgöring på obekväm
arbetstid.

Denna anmälan bordlädes.

§ 18

Anmäldes, att till herr talmannen
under sammanträdet avlämnats en motion,
nr 591, av herr Hagberg i Stockholm
m. fl., i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition, nr 149, angående
anslag till undersökningar m. m. till
främjande av varutrafiken över trondlieimsområdet.

Denna motion bordlädes.

§ 19

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 1.13 på natten.

In fidem
Gunnar Britth

154

Nr 12

Fredagen den 1 april 1955

Fredagen den 1 april

Kl. 13.00

§ 1

Justerades protokollet för den 25
nästlidna mars.

§ 2

Svar på fråga ang. de regler, efter vilka

domänverket utarrenderar sina jaktmarker
och fiskevatten

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NORUP, erhöll på begäran
ordet för att besvara herr Perssons
i Appuna fråga angående en redogörelse
för de regler efter vilka domänverket
utarrenderar sina jaktmarker och fiskevatten.

Svaret hade före sammanträdet i
stencilerad form tillställts kammarens
ledamöter, och herr statsrådet Norup
lämnade nu endast en kort sammanfattning
av huvudpunkterna i svaret.

Det inom kammaren utdelade svaret
var av följande lydelse:

Herr talman! Herr Persson i Appuna
har frågat mig om jag vill lämna en
redogörelse för de regler, efter vilka
domänverket utarrenderar sina jaktmarker
och fiskevatten.

Vad först angår jaktmarkerna har domänstyrelsen,
då det gäller upplåtelse
av rätt till jakt utan samband med jordbruksarrende,
att följa anvisningarna
dels i kungörelsen den 25 november
1927 (nr 437) angående grunder för
tillgodogörande av kronans jakträtt, dels
i Kungl. Maj:ts brev till domänstyrelsen
den 25 april 1913. Enligt nämnda
brev äger domänstyrelsen upplåta jakträtten
i fråga om högvilt, d. v. s. älg,
hjort och rådjur, under högst ett år i

sänder och beträffande småvilt för en
tid av högst fem år i sänder. Arrendator
av kronodomän kan dock numera
få rätt till jakt å småvilt å från jordbruksarrendet
undantagna skogsmarker
under längre än nyss angivna tid.

Vid utarrendering av jordbruksegendom
gäller 6 § 1934 års förordning angående
grunder för förvaltning av viss
kronoegendom. Domänstyrelsen plägar
här skilja mellan å ena sidan skogsjordbruk
och å andra sidan jordbruksdomäner.
De förra, som ligger på kronoparkerna,
är av mindre omfattning
och tjänar som bekant till att förse
skogsförvaltningen med arbetskraft.
Med jordbruksdomäner avses jordbruk
av större omfattning och av tillräcklig
bärkraft för att ge en familj försörjning.

Beträffande skogsjordbruken anser
sig domänstyrelsen ej kunna upplåta
jakträtten enbart på dessa, eftersom det
skulle innebära en splittring av kronoparken
såsom jaktvårdsområde med
därav följande svårigheter för jakten
och jaktvården på kronoparken. Skogsjordbruken
är för övrigt alltför små
för att kunna utgöra fristående jaktvårdsområden.

I fråga om jordbruksdomänerna gäller
däremot sedan lång tid, att jakträtten
på dessa i första hand erbjudes
arrendatorn. Därest denne accepterar
erbjudandet, tecknas med honom särskilt
kontrakt om arrende av jakträtten.
År det emellertid fråga om en mindre
egendom, har domänstyrelsen låtit jakträtten
åtfölja arrendet. Härvid undantages
dock alltid rätt till jakt efter högvilt.
Skulle arrendatorn ej vilja arrendera
jakträtteh, upplåtes denna, därest

155

Fredagen den 1 april 1955 Nr 12

vilka domänverket utarrenderar sina jaktmarker

Svar på fråga ang. de regler, efter

och fiskevatten

han intet har att erinra däremot, till
annan person. Emot arrendatorns vilja
har jakträtt på jordbruksdomän endast
i ett fåtal fall upplåtits till annan. Skälet
har då varit, att domänstyrelsen ansett
detta påkallat med hänsyn till viltvårdens
fordringar.

Då fråga uppstår om upplåtelse av
kronans jakträtt till enskilda personer
förfares i huvudsak på följande sätt.

Den som önskar erhålla jakträtt gör
ansökan härom hos vederbörande jägmästare,
som sammanför ansökningarna
och yttrar sig däröver. Därefter insändes
förslaget till överjägmästaren,
som i sin tur avger yttrande. Efter bedömning
i varje särskilt fall beslutar
så domänstyrelsen om upplåtelse, varvid
styrelsen i möjligaste mån söker
tillgodose de i orten boendes önskemål.

Av det sagda följer, att domänstyrelsen
icke genom annons eller på liknande
sätt utbjuder ledigblivna jaktarrenden.
Ett dylikt förfarande skulle
nämligen enligt styrelsens åsikt icke
medföra en ändamålsenlig disposition
av jaktmarkerna, enär det skulle föranleda
erbjudande av så höga arrendebelopp,
att de icke stode i rimlig proportion
till jaktens värde. Angivna förfaringssätt
skulle med andra ord ha till
följd, att som sökande anmälde sig personer,
vilka bär råd att överbetala ett
arrende, medan alla i mera blygsamma
ekonomiska förhållanden icke skulle
kunna konkurrera. Det bör dock framhållas,
att domänstyrelsen numera icke
— såsom före år 1910 var fallet — är
skyldig att upplåta arrendet til! den
högstbjudande.

Vidare må anföras, att domunstyrelsen
sedan flera år upplåtit jakträtt
efter småvilt åt sina mera varaktigt anställda
arbetare, d. v. s. såväl arrendatorer
av skogsjordbruk och kronotorp
som övriga fasta arbetare. Sådan upplåtelse
sker kollektivt till ett lag om i
regel 8 å 10 personer. Upplåtelsen sker
mot en relativt billig avgäld (omkring

20 öre per hektar) och omfattar en för
jakt med drivande hund lämplig areal
av den kronopark, där arbetarna är
anställda. Jakträtten kan även avse högvilt.
För närvarande är rätt till småviltjakt
enligt vad nu sagts upplåten
till arrendatorer av skogsjordbruk samt
arbetare i södra och mellersta Sverige
på en areal av sammanlagt omkring
65 000 hektar. Antalet personer av
nämnda kategorier uppgår till 430. På
kronotorp och lägenheter i norra Sverige
är sådan jakträtt upplåten till 590
personer på en areal av cirka 550 000
hektar.

I detta sammanhang får jag erinra
om att Kungl. Maj:t genom beslut den
30 december 1938 förklarat hinder icke
föreligga för domänstyrelsen att medgiva
tillstånd till anslutning av vissa
kronans fastigheter till jaktvårdsområde.
I dylika fall blir upplåtelsen av
kronans jakträtt i viss mån beroende av
under vilka former jakten enligt jaktvårdsområdets
stadgar skall utövas.

Jag övergår härefter till domänverkets
fiskevatten.

Den allmänna regeln om jordbruksarrendators
rätt till fiske återfinnes i
25 § lagen om rätt till fiske. 1 fråga
om rätten till fiske å domänverkets
jordbruksegendomar gäller därjämte
bestämmelserna i 6 och 42 §§ 1934 års
förordning angående grunder för förvaltning
av viss kronoegendom. Om tillliimpningen
av dessa bestämmelser må
nämnas följande.

Vid utarrendering av jordbruksdomänerna
in på 1930-talet var i många fall
i arrendekontrakten intet nämnt om
fiskerätten, ehuru det ofta fanns betydande
fiskevatten. I dylika fall ingick
fiskerätten på grund av då gällande lagbestämmelser
i arrendeupplåtelserna,
som i allmänhet omfattade högst 20 år.
Sublokation torde ha förekommit i icke
ringa utsträckning. I den mån de äldre
kontrakten utlöpt, har fisket i de nya
kontrakten begränsats eller helt undan -

Nr 12

156

Fredagen den 1 april 1955

Svar på fråga ang. de regler, efter vilka domänverket
och fiskevatten

tagits och utarrenderats för sig till
yrkesfiskare på till en början 10, numera
5 år. Vad angår de rena fiskearrendena
överflyttas dessa i mån av
kontraktens utlöpande successivt till
skogsförvaltningen för särskild fiskerättsupplåtelse.

Upplåtelser av rätt till fiske i de av
domänverket förvaltade fiskevattnen
sker numera dels i form av fleråriga
(vanligen 5-åriga) arrendeupplåtelser,
dels i form av tillfälliga s. k. kortfiskeupplåtelser.
Därjämte finns särskilda
s. k. fritidsfiskeområden, vilka tillkommit
för att speciellt tillgodose tätorternas
ständigt växande skara av fritidsfiskare.

Vad först angår de fleråriga fiskeupplåtelserna
fastställes villkoren av
domänstyrelsen efter förslag av vederbörande
jägmästare och överjägmästare.
Några regler för avgäldens storlek kan
icke fastställas. Avgälderna växlar sålunda
mycket, beroende på framför allt
vattnets storlek, dess godhet, fiskets art
av husbehovsfiske, sportfiske eller yrkesfiske,
huruvida upplåtelsen sker med
ensamrätt till fiske eller ej o. s. v.

Villkoren för de tillfälliga kortfiskeupplåtelserna
bestämmes av jägmästaren,
som säljer fiskekort till revirens
kortfiskeområden direkt till allmänheten.
Några bestämda avgälder för hela
landet har emellertid icke ansetts kunna
fastställas, utan dessa utgår efter av
domänstyrelsen angivna riktpriser. Ett
normalt kortfiske betingar sålunda nu
en avgäld av 3 kronor för dag, 10 kronor
för vecka och 15 kronor för två
veckor. Avgälderna för ortsbefolkningens
husbehovsfiske hålles givetvis rätt
låga i förhållande till värdet och växlar
i medeltal mellan 15 och 35 kronor
för år. För arbetare i revirens tjänst
tillämpas ännu lägre avgälder, och för
de närmare 2 000 kronolägenhetsinnehavarna
på statsskogarna i Norrland
har avgäldsfritt husbehovsfiske ordnats.

Fritidsfiskeområdena uppgår för när -

utarrenderar sina jaktmarker

varande till ett 20-tal. Över varje område
upprättas en karta, varå de för
fiske avsedda vattnen markerats; den
tillhandahålles för ett pris av 1 krona
50 öre. För rätt till fiske inom områdena
gäller särskilda fiskerättsbevis,
fritidsfiskekort. Dessa kostar 10 kronor
och berättigar till fiske under en
tid av 14 dagar. Ett 5-kronorskort för
två dagar (s. k. weekendkort) finnes
även. För att beviset skall gälla fordras
emellertid, att den fiskande även kan
förete karta över det område, där fisket
bedrives. Det är alltså ingenting som
hindrar, att fiske bedrives i flera fritidsfiskeområden
under fiskerättsbevisets
giltighetstid, om den fiskande anskaffar
erforderliga fritidsfiskekartor.
Fiskerättsbevisen och kartorna försäljes
genom fritidsorganisationer.

I övrigt regleras domänstyrelsens
fiskeupplåtande verksamhet av bestämmelserna
i 1951 års kungörelse angående
förvaltningen av kronans fisken.
Av dessa bestämmelser må följande
nämnas.

De myndigheter, vilka förvaltar statliga
vattenområden, skall för perioder
om högst 10 år pröva, huruvida fisket
skall upplåtas jämlikt kungörelsens bestämmelser
samt, om så befinnes vara
fallet, bestämma för vilket ändamål
upplåtelse skall äga rum. Sådana dispositionsbeslut
meddelas nu för domänverkets
del av domänstyrelsen, över sådana
vatten, vilka enligt dispositionsbesluten
skall upplåtas till sport- och
fritidsfiske genom fiskekort eller liknande
tillståndsbevis, är den förvaltande
myndigheten vidare skyldig att upprätta
förteckning med uppgifter, som
kan vara av intresse för sport- och
fritidsfiskarna. Denna förteckning skall
insändas till domänstyrelsen, som har
att med ledning av uppgifterna och sin
egen förteckning upplägga och föra en
länsvis uppställd riksförteckning över
sport- och kortfiskevatten. Riksförteckningen
skall hållas lätt tillgänglig för

157

Fredagen den 1

Svar på fråga ang. utredningen om utvidgad

anställda tjänstemän

allmänheten. Detta sker på så sätt, att
domänstyrelsen enligt överenskommelse
med Fiskefrämjandet inför de statliga
kortfiskeuppgifterna i sagda förenings
publikationer.

Utöver vad som sålunda anförts i det
svar, som i förväg utdelats till kammarens
ledamöter, vill jag framhålla att
dessa ting i detalj handläggs av domänverket.
Om någon anser att han
inte fått sin rätt tillgodosedd och att
domänverket inte handlagt frågorna efter
de regler som är angivna, har vederbörande
givetvis rätt att klaga hos
Kungl. Maj :t, och jag kommer därefter
att i de olika fallen ta ställning till vad
klagomålen innebär.

Härefter anförde

Herr PERSSON i Appuna (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka för
det utförliga svar jag fått på den framställda
frågan. Jag kan gärna deklarera
att om de regler, som domänstvrelsen
i detta avseende har att gå efter,
verkligen tillämpades -— vilket tyvärr
inte är fallet överallt — skulle säkerligen
de personer det här är fråga om
vara nöjda. Av det uttalande statsrådet
gjorde utöver det svar, som i förväg
utdelats till kammarens ledamöter, har
jag fått den uppfattningen att statsrådet
anser, att domänstyrelsen bör följa
de angivna reglerna.

Jag skall inte förlänga denna debatt
men måste ändå ta upp ett par fall där
det visat sig att domänstyrelsen, såvitt
vi kunnat bedöma, icke har handlat
efter dessa regler. I § 3 av kungl. kungörelsen
1951:395 sägs nämligen, att
om det skulle vara av intresse för ortsbefolkningen
att få köpa fisk, skall
fisket överlåtas till yrkesfiskare, men
om detta förhållande icke är för handen,
skall fisket, i den händelse det utarrenderas
till sport- eller fritidsfiskare,
icke överlåtas till enskild person.

april 1955 Nr 12

förhandlingsrätt för i offentlig tjänst

Jag har här två fall som visar att revirförvaltningen
handlat på ett sätt
som enligt min mening strider mot författningen.
I sjön Sömmen har fiskerätten
utarrenderats till kantor J. Wiborn,
Norra Vi, i sjön Nästången har
fisket upplåtits till en kapten Sundin,
Mon, Norra Vi. Eftersom dessa personer
icke är sysselsatta med skogsarbete eller
dylikt har jag fått den uppfattningen
att här skett en upplåtelse som strider
mot författningen.

Med hänsyn till att det finns möjligheter
att överklaga och därigenom kanske
vinna rättelse är jag emellertid
nöjd med svaret och ber att få upprepa
mitt tack för detsamma.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 3

Svar på fråga ang. utredningen om utvidgad
förhandlingsrätt för i offentlig
tjänst anställda tjänstemän

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LANGE, som yttrade:

Herr talman! Herr Nihlfors har frågat
mig, om den pågående översynen av
förhandlingsrättskommitténs betänkande
kan förväntas inom rimlig tid leda
till förslag om utvidgad förhandlingsrätt
för de i offentlig tjänst anställda
tjänstemännen.

Härtill får jag svara, att jag instämmer
i det uttalande, som i denna fråga
gjordes av min företrädare i propositionen
nr Öl till 1954 års riksdag. Däri
framhölls, att en fortsatt utredning om
revision av förhandlingsrätten inte kan
bedrivas med framgång utan att man
har fått klarhet i vissa förutsättningar.
Det gäller här t. ex. de konstitutionella
förutsättningar, som finns för en utvidgning
av förhandlingsrätten, och vidare
de praktiska konsekvenser, som en

158

Nr 12

Fredagen den 1 april 1955

Svar på fråga ang. utredningen om utvidgad förhandlingsrätt för i offentlig tjänst
anställda tjänstemän

mera fullständig förhandlingsrätt kan
medföra inte bara i organisatoriskt
hänseende utan också för tjänstemännen
själva, bl. a. i fråga om oavsättligheten.
Det är dessa förutsättningar som
nu undersökes på grundval av förhandlingsrättskommitténs
betänkande och
yttrandena däröver. Man måste redan
nu förutse, att detta tar sin tid.

Vidare anförde:

Herr NIHLFORS (fp):

Herr talman! Jag vill tacka civilministern
för det svar han lämnat. Av
detta framgår att civilministern bedömer
den aktuella frågan såsom varande
av så besvärlig natur att man får
räkna med att utredningen kommer att
ta förhållandevis lång tid i anspråk.
Med anledning av detta svar kan erinras
om att denna förhandlingsrättskommitté,
som tillsattes 1948, arbetade fram
till december 1951 och då lade fram ett
ganska digert betänkande, som i stort
sett var enhälligt. Betänkandet gick sedan
ut på remiss. Remisstiden var ovanligt
lång, vilket tydde på att den dåvarande
civilministern inte ansåg det
vara särskilt angeläget att forcera frågan.
Det är ju precis motsatsen till vad
man brukar göra i andra frågor. Vi har
i dag från tidningspressen ett exempel
som visar hur snabbt man ibland kan
anse en fråga böra forceras fram.

Nästan hela året 1952 gick alltså, och
remissinstanserna kom med kritik. Det
skall inte fördöljas att det framställdes
en hel del kritik mot betänkandet. Men
trots allt får man säga att utredningen
hade kommit ganska långt med att penetrera
problemen. Av svaret på min
fråga verkade det som om, vilket jag
då tycker är litet egendomligt, man
hade kommit på förhållanden som utredningen
inte alls hade diskuterat!

Om det finns sådana besvärliga problem
outredda på detta område, anser
jag att man borde tillsätta en större
utredning, som med hjälp av expertis

kunde forcera denna fråga. Det är ju
dock åtskilliga år sedan betänkandet
lades fram, och det dröjsmål, som nu
har uppstått, kan ju inte vara till gagn
vare sig för staten eller för de anställda.

Herr talman, på grund av det anförda
vågar jag ställa ytterligare en enkel
fråga till civilministern: Är herr
statsrådet beredd att forcera denna
fråga genom att på något sätt förstärka
den utredningsapparatur, som för närvarande
finns?

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! Svaret på herr Nihlfors’
sista fråga är nej. Herr Nihlfors
vet att ett eventuellt förslag kommer
att få konsekvenser också i grundlagshänseende,
och det material som hittills
föreligger är inte av sådan art, att
det med någon större framgång utan
förberedande utredningar kan läggas
till grund för någonting som senare
skulle kunna underställas riksdagen.

Herr NIHLFORS (fp):

Herr talman! Just detta, att det är
fråga om problem som är av grundlagsmässig
natur vore, tycker jag, bevis nog
för att man skulle behöva förstärka
utredningen, så att den på ett helt annat
sätt än som tydligen är meningen
kunde forcera fram ett förslag till låt
oss säga nästa års riksdag.

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! Jag vill bara erinra
om vad jag sade i mitt svar på herr
Nihlfors’ första fråga, nämligen att
ståndpunkten i denna sak har angivits
i en proposition som föregående års
riksdag tog ställning till och att det
vid detta tillfälle inte gjordes någon
invändning mot den ståndpunkten.

Överläggningen var härmed slutad.

Fredagen den 1 april 1955

Nr 12

159

§ 4

Svar på fråga ang. tillsättande av ordförande
i dyrortsnämnden

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LANGE, som yttrade:

Herr talman! Herr Antby har frågat
mig när den vakanta posten som ordförande
i dyrortsnämnden blir tillsatt.

Som svar härpå får jag meddela att
denna ordförandepost tillsattes i förrgår.

Härpå anförde

Herr ANTBY (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka
herr statsrådet för svaret på min fråga.
Svaret kom ju snabbt, och ordföranden
kom också snabbt.

Anledningen till att jag har framställt
denna fråga är att man naturligtvis blir
betänksam, när en nämnd sådan som
denna är utan presidium en längre tid.
Nu skall jag villigt erkänna att nämnden
inte är så arbetsbetungad, men däremot
har den att handlägga ärenden
som betyder ofantligt mycket både för
kommunen och för den enskilde.

Så har det t. ex. under de senaste
månaderna träffats flera viktiga avgöranden.
Någon gång omkring årsskiftet
fick Lerums kommun i mitt hemlän besked
om att av kommunen anförda klagomål
inte hade lett till någonting, utan
kommunen skulle få finna sig i att vara
kvar i dyrortsgrupp 2.

Även om man är medveten om att
frågan har penetrerats grundligt, sprider
sig ändå lätt den föreställningen
ute i kommunerna, att det kanske inte
i alla fall har gjorts vad som kunnat
göras vid behandlingen av frågan.

Nu vill jag ännu en gång tacka herr
statsrådet för svaret. Jag skulle bara
vilja rikta en vädjan till statsrådet om
att han, när Lerums kommun — såsom
jag tror blir fallet -— återkommer och
gör en förnyad framstöt, ägnar mycken
uppmärksamhet åt den frågan. Lerums

kommun befinner sig ju i den besvärliga
situationen att vara granne med
en kommun som är 4-ort. Det innebär
att två trappsteg slås tillsammans till
ett, och det har ganska besvärliga konsekvenser
för kommunerna.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5

Föredrogos var efter annan följande
Kungl. Maj:ts å bordet vilande propositioner;
och remitterades därvid
till statsutskottet propositionerna:
nr 161, angående befrielse från skyldighet
att återbetala för mycket utbetalade
lönebelopp, och

nr 163, angående eftergivande av viss
återbetalningsskyldighet till statsverket;

till jordbruksutskottet propositionen
nr 164, angående försäljning av vissa
kronoegendomar m. m.; samt

till bevillningsutskottet propositionen
nr 166, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 32 § 2 mom. och anvisningarna
till 19 § kommunalskattelagen den
28 september 1928 (nr 370).

§ 6

Föredrogs och lades till handlingarna
bankoutskottets på kammarens bord
liggande anmälan jämlikt § 21 riksdagsstadgan,
att till utskottet inkommit
framställningar dels från fullmäktige i
riksbanken angående inrättande av
vissa tjänster i riksbanken, dels ock
från delegerade för riksdagens verk
angående obekvämhetstillägg för tjänstgöring
på obekväm arbetstid.

§ 7

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
den på bordet vilande motionen
nr 591, av herr Hagberg i Stockholm
in. fl.

§ 8

Föredrogos vart efter annat statsutskottets
utlåtanden:

nr 59, i anledning av Kungl. Maj:ts

160

Nr 12

Fredagen den 1 april 1955

Ersättning till vissa reservofficerare m. fl.

proposition med förslag till stat för försvarets
fastighetsfond för budgetåret
1955/56,

nr 60, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre reservationsanslag
under fjärde huvudtiteln m. m.,

nr 61, i anledning av väckta motioner
om anslag för budgetåret 1955/56 till
bidrag till utgivandet av en redogörelse
på engelska språket om den svenska
riksdagen och

nr 62, i anledning av väckta motioner
om beredande av pension åt vissa
arvodesanställda underofficerare vid
krigsmakten.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 9

Ersättning till vissa reservofficerare
m. fl.

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 63, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående ersättning till vissa
beställningshavare i reserven m. fl. för
minskning i avlöningsförmåner till följd
av beslut vid 1940 års lagtima riksdag
jämte i ämnet väckta motioner.

Kungl. Maj :t och riksdagen hade år
1940 beslutat vissa grunder för ordinarie
civila statstjänstemäns löneförmåner
under inkallelse till militärtjänstgöring
i egenskap av beställningshavare
i reserven, vilka grunder givits giltighet
även beträffande tjänstemän som
redan tidigare blivit innehavare av ordinarie
tjänst. Frågan om ifrågavarande
grunders förenlighet med civila avlöningsreglementets
bestämmelser hade
sedermera bragts under allmän domstols
prövning, och högsta domstolen
hade den 3 augusti 1949 ogillat därvid
framställda ersättningskrav med godkännande
av den uppfattning, åt vilken
statsutskottet vid 1940 års lagtima riksdag
givit uttryck.

Emellertid hade i senare anhängiggjorda
mål med i sak lika förhållanden

utgången blivit en annan, i det att högsta
domstolen i sin helhet, med 15 röster
mot 9, den 23 november 1954 bifallit
framställda krav på ytterligare löneförmåner
åt ordinarie tjänstemän under
inkallelse till militärtjänstgöring
såsom beställningshavare i reserven.
Anledningen härtill hade varit, att
högsta domstolen funnit att den minskning
i eljest utgående avlöning och semester
resp. ferier, som vissa militära
beställningshavare jämlikt gällande bestämmelser
fått vidkännas å sin civila
statstjänst under inkallelse till militärtjänstgöring
under det andra världskriget,
icke varit förenlig med den rätt
som genom civila avlöningsreglementet
tillförsäkrats ifrågavarande tjänstemän.

I en till riksdagen avlåten proposition
nr 77 hade Kungl. Maj :t, under åberopande
av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över civilärenden för den
4 februari 1955, föreslagit riksdagen
att bemyndiga Kungl. Maj :t att — utan
hinder av vad i ämnet beslutats vid
1940 års lagtima riksdag — i huvudsaklig
överensstämmelse med vad i nämnda
statsrådsprotokoll förordats medge
ersättning i sådana fall, där förhållandena
voro desamma som i vissa i
statsrådsprotokollet omnämnda, genom
högsta domstolens domar den 23 november
1954 avgjorda mål och preskription
icke inträtt.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft följande
i anledning av propositionen väckta
motioner, nämligen

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Bergh och Alexanderson (1:411)
och den andra inom andra kammaren
av herr Fröding m. fl. (II: 510), i vilka
hemställts att riksdagen måtte lämna
Kungl. Maj:t det med propositionen avsedda
bemyndigandet jämväl för de
fall, då preskription inträtt, förutsatt
att vederbörande befattningshavare anmälde
sitt anspråk på sätt och inom tid

Fredagen den 1 april 1955

Nr 12

161

som av Kungl. Maj :t komine att bestämmas; dels

ock en inom andra kammaren
av herr Rubbestad m. fl. väckt motion
(11:511), vari hemställts att riksdagen
måtte avslå propositionen.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
ävensom med avslag å motionerna
1:411 och 11:510 samt 11:511, bemyndiga
Kungl. Maj :t att — utan hinder av
vad i ämnet beslutats vid 1940 års lagtima
riksdag — i huvudsaklig överensstämmelse
med vad i statsrådsprotokollet
över civilärenden för den 4 februari
1955 förordats medge ersättning i sådana
fall, där förhållandena voro desamma
som i vissa i statsrådsprotokollet
omnämnda, genom högsta domstolens
domar den 23 november 1954 avgjorda
mål och preskription icke inträtt.

Reservationer hade avgivits

1) av herr Boman, fröken Andersson
samt herrar Sundelin, Aastrup, Skoglund
i Doverstorp, Svensson i Ljungskile,
Birke och Nihlfors, vilka ansett
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag samt med bifall till motionerna
1:411 och 11:510 ävensom
med avslag å motionen II: 511, bemyndiga
Kungl. Maj :t att — utan hinder av
vad i ämnet beslutats vid 1940 års lagtima
riksdag — i huvudsaklig överensstämmelse
med vad i statsrådsprotokollet
över civilärenden för den 4 februari
1955 förordats och med beaktande
av vad utskottet anfört medge ersättning
i sådana fall, där förhållandena
voro desamma som i vissa i statsrådsprotokollet
omnämnda, genom
högsta domstolens domar den 23 november
1954 avgjorda mål;

2) av herrar Einar Persson, Thun,
Rubbestad, Åkerström, Gustafsson i
Stockholm, Hansson i Skegrie och Löfrolh,
vilka ansett att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, med bifall
11—Andra kammarens protokoll t,955.

Ersättning till vissa reservofficerare m. fl.

till motionen 11:511 samt avslag å motionerna
I: 411 och II: 510, avslå Kungl.
Maj:ts proposition nr 77;

3) av herr Ståhl, utan angivet yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Det är med en känsla
av allra största olust som jag har deltagit
i utskottsbehandlingen av nu föreliggande
ärende. Det gäller ju, kort uttryckt,
huruvida utan motstånd från
riksdagens sida och på rent formella
skäl dubbel avlöning skall tillerkännas
en grupp statstjänstemän för den beredskapstjänst
som de utförde under
krigsåren. Det är att märka att dessa
befattningshavare i jämförelse med andra
grupper då intog en mycket förmånlig
ställning även utan någon dubbelbetalning.
De fick under hela tiden behålla
sina vanliga avlöningsförmåner,
de gjorde inga uppoffringar i motsats
till vad andra i beredskap inkallade
medborgargrupper fick vidkännas.

Jag vill erinra om att det under kriget
fanns hundratusentals inkallade som,
beroende på beredskapstjänsten, fick sin
ekonomi söndertrasad. Det var arbetare
som inte erhöll ett öre i ersättning utöver
ett mycket snålt tilltaget familjebidrag,
så att i många fall hustrurna
tvingades ut i arbete utom hemmet för
att klara familjens försörjning, det var
hantverkare och småföretagare som fick
lägga ned sin rörelse, när beredskapsinkallelserna
kom, och som sedan inte
hade ekonomisk möjlighet att uppta sin
tidigare verksamhet, det var lantbrukare
som fick vidkännas betydande ekonomiskt
avbräck.

Ligger det inte, mot bakgrunden av
dessa förhållanden, någonting vidrigt i
att denna grupp av tjänstemän skall
kunna erhålla inkomster som med mellan
60 och 100 procent överstiger vad
de åtnjöt i sina ordinarie anställningar?
Man frågar sig onekligen, hur de perXr
12

162

Nr 12

Fredagen den 1 april 1955

Ersättning till vissa reservofficerare m. fl.

soner är mentalt funtadé som har panna
att framställa dylika krav mot det allmänna.
Jag vill bara helt stillsamt påpeka,
att det ju ändå är alla vi andra
medborgare som i egenskap av skattebetalare
skall bekosta det här kalaset.

De här funderingarna har lett mig
till att fråga, om det verkligen ligger
någonting i det där talet, som man så
ofta får höra, att staten inte kan konkurrera
om den bästa arbetskraften.
Skall man bedöma kvaliteten efter den
mentalitet som den här gruppen har
visat, då får man väl konstatera att staten
har misslyckats totalt i den konkurrensen.

Det här uppträdandet med rent hutlösa
anspråk på ekonomiska fördelar
under en tid, då nära nog hela vårt folk
i övrigt fick vidkännas hårda och
långtgående inskränkningar, är på sitt
sätt avslöjande. Detta tillsammans med
andra aktuella och tidigare tirnade händelser
som berör de offentliga tjänstemännen
ger oss enligt min mening anledning
att fråga, om det inte är på
tiden med en allvarlig omprövning av
hela den nuvarande anställningsformen.
Skall denna utveckling fortsätta, där
den ena parten såsom i detta fall kan
genomdriva oförskämda krav och i andra
fall kan vidta långt gående stridsåtgärder
mot staten-arbetsgivaren utan
att denne i sin tur kan vidta motåtgärder,
måste man fråga, om värdet av
ordinarieskapet och övriga anställningsformer
och anställningsgrunder är så
stort, att det uppväger nackdelarna.

Herr talman! Om jag efter denna utvikning
får återkomma till det ärende
vi nu behandlar, vill jag säga att jag
vid läsandet av proposition nr 77 fått
det intrycket, att det inte är med någon
större entusiasm som regeringen
har lagt fram detta förslag. Det verkar
närmast som om det skulle ha tillkommit
under det bekanta mottot: Härtill
är jag nödd och tvungen.

Jag finner det också angeläget att i
detta sammanhang kraftigt understryka,

att det avslagsyrkande som jag här talar
för inte är tillkommet för att man
skall komma regeringen eller civilministern
till livs. Det är i stället en reaktion
mot en grupp tjänstemän, som kräver
oskäliga förmåner. Jag kan mycket
väl förstå att regeringen, sedan nu högsta
domstolen med 15 röster mot 9 givit
befattningshavarna dén formella
juridiska rätten, har funnit det ändamålsenligt
att det begärda bemyndigandet
lämrtas, men jag tycker inte att
riksdagen därför har någon anledning
att frångå den ståndpunkt som riksdagen
intog år 1940.

Av alltför väl kända orsaker skall jag
inte, herr talman, i annan mån beröra
domstolsutslaget än att säga, att jag helt
delar den uppfattning, som minoriteten
av domstolsledamöterna har intagit och
som sammanfaller med den ståndpunkt
som riksdagen intog 1940.

Vi som står för den med nr 2 betecknade
reservationen i utskottsutlåtandet
har menat, att det inte föreligger tillräckliga
skäl för att nu inta någon annan
ståndpunkt än vad man gjorde
1940, och därför går yrkandet ut på
avslag på Kungl. Maj :ts förslag. Det har
vid frågans utskottsbehandling sagts,
att detta yrkande närmast var att beteckna
som ett demonstratiönsyrkande.
Jag kan försäkra kammarens ledamöter
att så inte är fallet. Yrkandet är framställt
på fullt allvar, och vi är beredda
att ta de konsekvenser som ett bifall
till vårt förslag kan föra med sig. Vi är
fullt medvetna om att det kan bli ökade
kostnader för staten. Jag säger att det
kan bli, ty därom vet ingen någonting.
Det kan ju också bli billigare, om man
nu vågar förutsätta att en del av de här
i propositionen nämnda 200 tjänstemännen
avstår från att resa process emot
staten och på så sätt ta ut sin fordran.
Men även om alla dessa 200 skulle föra
talan mot staten och staten skulle
tvingas betala rättegångskostnaderna, så
menar vi reservanter, att det ju ändå
finns andra värden bär i livet än

Fredagen dén 1 april 1955

Nr 12

163

pengar, nämligen hederlighet och anständighet,
och dessa värden skyddar
man inte om riksdagen nu faller undan.
Det kan också, även om det för
dagen kommer att bli dyrare, på längre
sikt visa sig vara även ekonomiskt fördelaktigare
för staten som arbetsgivare,
om riksdagen nu intar en bestämd hållning
och tillbakavisar rent utmanande
oförskämdheter.

I det sammanhanget kanske jag får
påpeka, att den med nr 1 betecknade
reservationen ju vill gä ännu längre i
välvilja än Kungl. Maj:ts proposition.
Där föreslår man att även de, som under
mellantiden icke vidtog åtgärder
för att undvika preskription, skall komma
i åtnjutande av denna förmån. Man
har försökt motivera detta med eu
krystad skälighetsbedömning. Till det
kan man bara säga: Det finns ingen
skälighet någonstans i detta ärende,
utan det hela har väl tillkommit på
grund av att regeringen anser, att man
efter domstolens utslag rent formellt
bäst skulle komma ifrån saken på det
här sättet.

Herr talman! Det är från dessa utgångspunkter
den grupp reservanter,
som jag företräder, menar att alla skäl
talar för ett avslag. Sedan kan det inte
hjälpas om staten skulle förlora 200
rättegångar. Jag ber med stöd av vad
jag här har anfört att få yrka bifall
till reservationen av herr Einar Persson
in. fl.

1 detta yttrande instämde herr Lundberg
(s), fru Wallin (s), herrar Almgren
(s) och Persson i Appuna (s), fru
Torbrink (s), fru Holmquist (s), herrar
Andreasson (s) och Andersson i
Hyssna (s), fru Ingenäs (s) samt herrar
Petterson i Degerfors (s), Fredriksson
(s), Persson i Tandö (s), Åkerström
(s), Jonsson i Strömsund (s)
och Gavelin (s).

Herr FRÖDING (h):

Herr talman! Som initiativtagare till
motion nr 510, som går ut på att det

Ersättning till vissa reservofficerare m. fl.

av civilministern i proposition nr 77
begärda bemyndigandet skulle utsträckas
till att avse också de preskriberade
fallen, har jag ansett mig böra inför
kammaren framlägga några synpunkter
i förevarande ärende.

Att jag kommit att med stort intresse
följa de processer, som fick sin slutliga
lösning genom högsta domstolens
domar av den 23 december 1954, har
nog inte företrädesvis berott på domarens
nyfikenhet på rättsfrågor i allmänhet.
Även och kanske huvudsakligen
i min egenskap av gammal reservkapten
med inte mindre än 39 månaders
beredskap — jag råkade nämligen
vara kustartillerist — har jag varit intresserad
av dessa saker.

.Tåg är dock, herr talman, angelägen
att påpeka, att jag själv inte har något
som helst eget intresse i denna sak,
eftersom jag år 1940 ännu inte lydde
under ordinariereglementet. Skulle saken
ha berört mig själv direkt, hade
jag givetvis ansett mig jävig att motionera
i frågan.

I vår motion angående de preskriberade
fallen har vi förklarat oss inte
kunna dela den av departementschefen
uttalade uppfattningen, att dessa fall
skulle uteslutas från gottgörelse. Vi har
därvid bl. a. framhållit, att eftersom de
gjorda innehållandena av förmåner
grundat sig på beslut av Konung och
riksdag, fick väl vederbörande befattningshavare
anses fullt ursäktade, om
de från början inte kunnat utgå från
annat än att innehållandena varit korrekta.
En statstjänsteman torde väl för
övrigt som regel inte ifrågasätta annat
än att verkets löneutbetalningar är invändningsfria.
Desto större skäl att anta
detta i förevarande fall har enligt
vår mening förelegat efter meddelandet
av högsta domstolens båda domar
av den 3 augusti 1949, varigenom två
befattningshavares talan om utbekommande
av de innehållna förmånerna
ogillades. Först genom högsta domstolens
in plcno beslutade domar den 23

164

Nr 12

Fredagen den 1 april 1955

Ersättning'' till vissa reservofficerare m. fl.

december 1954 kan det ha stått definitivt
klart för vederbörande, att de gjorda
innehållandena icke varit rättsenliga.
Då var ju emellertid, herr talman,
preskriptionstiden redan utgången,
frånsett beträffande den obetydliga beredskapstjänst
som möjligen utförts efter
den 1 januari 1945. Att vid sådant
förhållande åberopa preskription har
vi ansett vara kronan ovärdigt.

Personligen skulle jag vilja skärpa
mitt kritiska omdöme om ett sådant
förfaringssätt ända därhän att våga
uttala att, om den tyska rättens preskriptionsregler
gällde även här i landet,
det nog inte vore uteslutet att våra
domstolar skulle ogilla en preskriptionsinvändning
från kronans sida i förevarande
fall såsom stridande mot tro
och heder. Tysk rätt ger nämligen möjlighet
härtill.

Motionärernas ståndpunkt till de preskriberade
fallen har utskottet icke godtagit,
men åtta reservanter, som återfinnes
under reservation nr 1, säger bl. a.:

»I anslutning till vad i motionerna
I: 411 och II: 510 anförts anser utskottet
emellertid konsekvent, att preskription
inte åberopas i förevarande fall.
Utskottet har härvid inte kunnat bortse
ifrån att anledningen till att en
tjänsteman av ifrågavarande slag inte
anmält något anspråk på ytterligare
lön kan ha varit den, att han rättat
sig efter det avgörande som högsta
domstolen den 3 augusti 1949 träffat
i vissa tidigare avdömda mål och
som sedermera genom högsta domstolens
dom in pleno den 23 december
1954 efterträtts av ett annat avgörande
med motsatt innebörd.»

I preskriptionsfrågan skulle jag ytterligare
vilja säga följande.

Reglerna om preskription avser ju
ytterst att skydda en gäldenär mot gamla
och kanske helt bortglömda krav,
vilkas riktighet han, då kravet väcks,
kanske inte har möjlighet att motbevisa
med hänsyn till den långa tidrymd
som kan ha förflutit från det påstådda

kravets uppkomst. I förevarande fal!
har kronan emellertid redan på ett tidigt
stadium genom de första målens
anhängiggörande fått bereda sig på att
ytterligare krav kunde komma att väckas.
Detta torde för övrigt redan dessförinnan
ha stått klart. Vederbörande
departementschef var ju nämligen från
början av den uppfattningen, att dessa
inskränkningar av förmåner icke skulle
kunna göras gällande gentemot de
tjänstemän som redan hunnit att bli
ordinarie.

Jag tillåter mig också att mera allmänt
påstå, att ett åberopande av preskription
av det allmänna rättsmedvetandet
nog inte anses så särskilt renhårigt.
En hederlig gäldenär torde i de
flesta fall, om han har möjlighet till
det, betala en klar fordran, även om
denna hunnit att bli preskriberad. Så
gör i varje fall regelmässigt våra banker,
när det gäller preskriberade fordringar
på grund av insättningar. Att i
förevarande fall göra gällande invändning
om preskription måste därför enligt
min mening karakterisera kronan
såsom en »bad looser».

Jag kan i detta sammanhang också
nämna, att mina två domarkolleger här
i riksdagen, herrar Rylander och Alexanderson,
båda utan någon som helst
tvekan genast anslöt sig till min uppfattning,
att kronan här inte anständigtvis
borde kunna åberopa preskription.
En motsatt uppfattning har för övrigt
inte uttalats av någon enda av de
jurister — och de äro ganska många
— med vilka jag fört den här saken på
tal. Bland dessa återfinns också representanter
för såväl majoriteten som minoriteten
i högsta domstolen.

Ett uteslutande av de preskriberade
fallen från gottgörelse skulle också ha
den i varje fall för mig mindre tilltalande
effekten, att de påstridiga fick
sin ersättning medan de stilla i landet
bleve ställda åt sidan. T. o. m. min
högt värderade vän Rubbestad, till vars
motion om helt avslag på propositionen

Fredagen den 1 april 1955

Nr 12

165

jag omedelbart skall återkomma, torde
också, såvitt han inte ändrat mening
sedan vi först talades vid i den här saken,
vara av den uppfattningen att
skall några ha så skall alla ha.

Beträffande herr Rubbestads motion
och den därpå grundade reservationen
nr 2 till statsutskottets utlåtande skall
jag fatta mig mycket kort. Jag undrar,
om inte herr Rubbestad, som annars
inte är känd för att vilja slösa med statens
medel och till vars sanktioner på
sparsamhetens fält jag kanske ibland
har brukat ansluta mig, i alla fall den
här gången gått in för en linje, som
i stället för att spara staten pengar torde
komma att åsamka statsverket mycket
stora extra kostnader. Redan i de
två mål, som avdömdes i december
1954, ålades ju kronan att ersätta motpartens
rättegångskostnader med över
10 000 kronor per mål, vartill givetvis
kommer kronans egna utgifter i saken.
Skulle nu propositionen avslås, bleve
ju resultatet endast att de cirka 200
tjänstemän, som enligt propositionen
anmält krav, också komme att väcka
motsvarande processer, om vilkas för
kronan oförmånliga utgång man med
hänsyn till högsta domstolens pleniavgörande
inte kan hysa någon som helst
tvekan. Kronans kostnader i dessa nya
mål skulle säkerligen bli högst avsevärda
och kanske sammanlagt rent av
större än kostnaderna för en gottgörelse
även till de preskriberade fallen.
Det i reservationen nummer två gjorda
uttalandet, att »ett klart uttryck för
riksdagens inställning till ifrågavarande
spörsmål» skulle »kunna inverka
återhållande vid eventuella överväganden
om processuella åtgärder» torde
nämligen vara fullständigt orealistiskt.
De flesta av dessa 200 befattningshavare
har sålunda redan överlämnat sin sak
till samma driftiga advokatbyrå, som
fört tjänstemännens talan i de redan
avdömda målen.

Även om herr Rubbestads motion
också i övrigt skulle kunna inbjuda till

Ersättning till vissa reservofficerare m. fl.

en viss och kanske också en smula
elak polemik, vill jag med hänsyn till
den uppriktiga sympati som jag känner
för hans alltid lika uppfriskande frejdighet
avstå från en sådan.

De överord, som här i debatten redan
fällts av herr Gustafsson i Stockholm,
torde kunna bemötas genom vad
jag i fortsättningen anför.

På sidan 10 första stycket i utskottsutlåtandet,
där utskottsmajoriteten och
minoriteten ännu inte har separerat,
konstateras bl. a., att genom högsta
domstolens domar in pleno fastslagits,
att de befattningshavare, varom nu är
fråga, varit »lagligen berättigade till löneförmåner
som väsentligt översteg deras
inkomster i den civila befattningen
och även översteg vad motsvarande militära
beställningshavare på aktiv stat
ägde uppbära under samma tid. Ett dylikt
resultat må vara oantastligt ur formellt
juridisk synpunkt; materiellt sett
är det enligt utskottets mening icke förenligt
med grundtanken i 1940 års lagtima
riksdags beslut, vilket låg till
grund för de av Kungl. Maj:t utfärdade
bestämmelserna i ämnet. Det hade enligt
utskottets uppfattning framstått
såsom mera tilltalande om vederbörande
tjänstemän hade avstått från att på
formella grunder driva långtgående anspråk
rörande sina löneförmåner under
en tid, då stora delar av vårt folk
fick under en betungande militärtjänstgöring
underkasta sig betydande uppoffringar
i ekonomiskt hänseende.»

Utan att personligen vilja polemisera
mot vad som sålunda anförts känner
jag mig dock av uttalandet föranledd
att säga ytterligare några ord.

Jag vill sålunda till en början gärna
medge, att jag själv, när jag i min egenskap
av c. o. tjänsteman blev utsatt för
motsvarande löneinskränkningar, varom
nu är fråga, icke fann detta på något
sätt överraskande. Jag var nämligen
fullt på det klara med att den reservist
som tillika var statstjänsteman fortfarande
intog en gynnad ställning jämfört

1G6

Nr 12

Fredagen den 1 april 1955

Ersättning'' till vissa reservofficerare m. fl.

med flertalet andra inkallade, i det att
lian ju var bibehållen vid sin civila löneinkomst.
Det gällde dock ej sådana
tjänstemän som exempelvis läkare, veterinärer,
distriktslantmätare m. fl., vilkas
inkomst endast delvis var baserad
på lön men kanske huvudsakligen på
»praktikinkomster». Inkallelseförlusten
för sådana tjänstemän kunde givetvis
bli högst avsevärd, men läget var dock
såsom herr Gustafsson i Stockholm anfört
ofta än mera katastrofalt för åtskilliga
värnpliktiga m. fl., särskilt vissa
egna företagare, och detta trots alla familjebidrag,
näringsbidrag etc.

Jag vet också, att i vart fall vissa av
de preskriberade fallen fann de företagna
inskränkningarna rimliga och att
de — även om de nu skulle tillåtas göra
sin rätt gällande— kommer att avstå
från detta. Många torde f. ö. just på
grund härav fullt avsiktligt låtit sina
anspråk preskriberas. Å andra sidan
vet jag emellertid också, att det ges en
del fall, där vederbörande skulle önska
framställa anspråk i saken, men där han
varit helt okunnig om att ett preskriptionsavbrott
erfordrades även när det
gällde lönelordran. I en del fall visste
man inte ens vad som menades med
preskription.

Även om jag sålunda själv inte önskat
polemisera mot utskottets av mig senast
citerade uttalande anser jag mig likväl
ej här kunna underlåta att frambära
åtminstone några skälighetssynpunkter
från deras sida som önskar kräva i saken,
detta så mycket mera med hänsyn
till vad herr Gustafsson i Stockholm
haft att säga. Eftersom de ifrågavarande
inskränkningarna tillkommit genom ett
ensidigt beslut från statsmakternas sida
och utan att vederbörande befattningshavare
dessförinnan fått göra sina synpunkter
gällande — ett sådant förfaringssätt
skujle väl numera vara fullständigt
otänkbart, men 1940 fanns ju
ingen förhandlingsrätt — menar jag
nämligen, att riksdagen bör i vart fall
i korthet informeras om befattningsha -

varnas egen syn på själva skäligheten
av de väckta anspråken. De synpunkter
som jag sålunda kommer att i största
korthet referera har jag inhämtat dels
från argumenteringen i målen, dels genpm
brev från och samtal med berörda
befattningshavare från sergeanter till
kaptener. Man har sålunda för det
första påpekat, att den merinkomst varom
det kan bli fråga ingalunda blir så
stor som folk kanske i allmänhet föreställer
sig. Det förhåller sig nämligen
så att hänsyn togs till både civil och
militär grundlön när det gällde bestämmande
av det belopp på högst 900 kronor
per månad, varå rörligt tillägg och
kristillägg högst fick utgå. I de fall som
senare var föremål för process blev det
omstridda beloppet per månad därför
inte högre än i genomsnitt 259 kronor
i fallet Carleman samt lägst 306: 60 och
högst 310: 45 som i fallet Sjöblom. Carleman
var adjunkt i Sala i 26 löneklassen
samt kapten och Sjöblom kamrer i
Stockholm i 27 löneklassen och likaledes
kapten. Jag kan i detta sammanhang
upplysa, att det tvistiga beloppet
blir lägre ju högre den civila månadslönen
var. För en tjänsteman i Stockholm
i dåvarande 30 löneklassen ocli
likaledes kapten skulle det alltså gälla
213 kronor per månad. Man har nu,
bland annat i dessa mål, från reservarnas
sida velat jämföra dessa belopp
med den inerlön som utgick till det
mycket stora antal tjänstemän, som under
kriget blev tillfälligt överflyttade
till våra krisförvaltningar och vilka
merbelopp i allmänhet torde ha legat
vid 250 å 300 kronor per månad. Den
drabbade reservpersonalen har ifrågasatt,
om en motsvarande kompensation
till dem måste anses vara så hårresande,
därest man även beaktar de svåra förhållanden,
varunder beredskapen ofta
fullgjordes, såsom när det gällde exempelvis
gräns- och kustförband.

Man har för det andra velat framhålla,
att medan de värnpliktiga inkallades
på grund av för alla gällande lag.

Nr 12

167

Fredagen den 1 april 1955

reservpersonalen var tjänstgöringsskyldig
på grund av sitt eget anställningsåtagande
och upp till fyllda 65 år. I
samband med detta har också påpekats,
att reservpersonalens inkallelser
som regel blev avsevärt längre än de
värnpliktigas. Härom finns för arméns
del en viss statistik införd i nr 3 av
Tidskrift för reservofficerare årg. 1945.
Enligt denna statistik var medelinkallelsen
för reservofficer per 1/1 1945
24,9 månader eller drygt två år mot 17,3
eller ej fullt 11/2 år för värnpliktiga
officerare. För vanliga värnpliktiga
finns ingen statistik, men tiden torde
för dessa ha varit avsevärt kortare. Beträffande
mitt eget vapen — kustartilleriet,
det av beredskapen hårdast drabbade
— var medeltalet inkallelsemånader
för de värnpliktiga, enligt vad jag
erfarit från kustartilleriinspektionen,
hela 20 månader. För reservofficerarna
finns ingen medeltalsuträkning. Mina
egna 39 månader ansågs dock som en
relativt blygsam inkallelsetid.

Förutom den långa inkallelsetiden har
från vederbörandes sida även åberopats,
att reservpersonalens ansvar under
beredskapen oftast var avsevärt
tyngre än de värnpliktigas. Särskilt för
de reservister som hade självständigt
befäl över gräns- eller kustförband —
det vet jag, herr talman, bland annat
av egen erfarenhet — var ansvaret
stundom utomordentligt tryckande. Ett
missgrepp i ena eller andra riktningen
kunde där medföra de allvarligaste konsekvenser
för hela vårt land.

Man bar ytterligare gentemot vad utskottet
skrivit därom, att löneförmånerna
för den personal varom nu är
fråga överstege vad som motsvarande
personal på aktiv stat ägde uppbära,
velat framhålla, att reservpersonalen
ju hade militär lön i lägsta löneklassen
inom innehavd grad. Endast i undantagsfall
medhanns en löneklassuppflyttning.
Det oaktat fick reservisterna ofta
uppehålla tjänster som rätteligen var
avsedda för högre grad. Det var således

Ersättning till vissa reservofficerare m. fl.

inte ovanligt, att en reservlöjtnant i
lägsta löneklassen blev chef för exempelvis
ett skyttekompani. Att en statlöjtnant
med motsvarande löneklass,
alltså med mycket låg tjänsteålder,
skulle fått utöva ett motsvarande befäl,
torde näppeligen ha förekommit. Icke
sällan fick också en reservkapten, fortfarande
i lägsta löneklass inom graden,
befäl över en bataljon eller däremot
svarande avdelning, en befattning rätteligen
avsedd för regementsofficer. Särskilt
vid mitt eget vapen hade reservkaptenerna
på grund av den stora stamofficersbristen
ofta mycket höga befäl,
exempelvis som chef för en kustartillerispärr,
kanske bestående av ett flertal
batterier, lokalförsvarsförband m. m.
med stundom en sammanlagd personalstyrka
på ca 1 000 man.

Vidare torde beträffande särskilt reservunderofficerarna
dessa ofta i det
militära ha fått bekläda en mera kvalificerad
syssla än i det civila. De tjänstgjorde
sålunda ofta som kompani- eller
batteriadjutanter, eller i mycket krävande
sysslor.

I själva skälighetsfrågan har från den
berörda reservpersonalens sida andragits
ytterligare åtskilliga andra liknande
synpunkter, vilka jag dock med hänsyn
till tidens knapphet förbigår. Jag
har emellertid ansett mig, inte minst
med hänsyn till vad herr Gustafsson i
Stockholm yttrade, böra redovisa åtminstone
de nu refererade synpunkterna
till den verkan det hava kan.

Utskottsmajoriteten har ju slutligen
som stöd för sitt avslagsyrkande å motion
nr 510 åberopat bland annat »svårigheten
att bedöma räckvidden av ett
dylikt medgivande». Sådan svårighet
torde emellertid föreligga även när det
gäller att bedöma räckvidden av propositionen.
Departementschefen har ju
endast gissningsvis kunnat antyda kostnaden
till inemot en miljon kronor. Enligt
propositionen skulle cirka 200 befattningshavare
ha brutit preskriptionen.
Med ledning av de uppgifter som

168

Nr 12

Fredagen den 1 april 1955

Ersättning till vissa reservofficerare m. fl.

lämnats mig från reservorganisationernas
sida skulle jag vilja sätta antalet
återstående fall till en siffra liggande
troligen närmare 100 än 200. Dessa
fall torde dock ofta avse relativt korta
inkallelser, varjämte vederbörande åtminstone
i vissa fall lär komma att avstå
från anspråks väckande. Jag skulle
därför för min del gissningsvis vilja
antaga merkostnaden vid ett bifall till
reservation nr 1 till allra högst en halv
miljon kronor.

Även om det sålunda sammanlagt
rör sig om mycket stora pengar, lär inemot
hälften så småningom återflyta till
statsverket med hänsyn till de höga
marginalskatterna. Kostnadernas storlek
måste för övrigt enligt mitt bedömande
anses sakna relevans, då det i
ett fall som detta gäller att till vederbörande
återställa rättsstridigt indragna
löneförmåner.

Herr talman! Jag vill under åberopande
av det anförda yrka bifall till
den vid utskottsutlåtandet fogade reservationen
nr 1 av herr Boman m. fl. Ett
bifall till denna reservation skulle förvisso
uppfattas som ett bevis på att
riksdagen trots allt uppskattar reservpersonalens
för försvaret omistliga insatser
under den förstärkta försvarsberedskapen.

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s)
kort genmäle:

Herr talman! Herr Fröding ansåg de
siffror, som jag nämnde i mitt förra
anförande, inte vara riktiga. Jag har
emellertid i något sammanhang sett en
llPPgift om att en civil befattningshavare
under sin tjänstgöring som reservofficer
kan uppbära i det närmaste dubbelt
så hög lön som en yrkesofficer
med motsvarande grad.

Sedan är det så, herr Fröding, att
det faktiskt har utbetalats mycket höga
summor i de två fall, som nu har avgjorts
— cirka 7 000 kronor, om jag
minns rätt. Vidare finns det också en

del andra fall, där man ligger i startgroparna
för att försöka få ut liknande
ersättningar, och där rör det sig totalt
sett om ännu större belopp. Det är sålunda
inga obetydliga summor det här
är fråga om.

När man lyssnade till herr Frödings
anförande, fick man närmast det intrycket
att reservofficerarna är en
grupp befattningshavare som har det
alldeles förfärligt illa ställt. Den uppfattningen
tror jag emellertid inte delas
av många. Herr Fröding sade också
att ett bifall till reservationen nr 1
skulle vara en gärd av rättvisa. Jag tror
emellertid att majoriteten av svenska
folket skulle uppfatta det som ett slag
i ansiktet. Ett avslag däremot skulle
förvisso ha stor betydelse ur en hel rad
synpunkter.

När herr Fröding sedan kom in på
kostnadsfrågan, ansåg han att ett bifall
till reservationen nr 2 skulle innebära
ökade kostnader — men om det vet vi
ingenting. Däremot vet vi på förhand
att ett bifall till den reservation, som
herr Fröding talar för, den med nummer
1, skulle medföra betydligt ökade
kostnader för statsverket. Och då menar
jag att vi lika gärna kan ta de ökade
kostnader, som det i första fallet
kan bli fråga om, och betala de rättegångskostnader,
som kan komma att
åläggas staten i de fall någon öppnar
process.

Herr RUBBESTAD (bf):

Herr talman! Det ärende vi nu behandlar
torde vara enastående i riksdagens
historia. Här har vi genom utslag
från högsta domstolen fått svart på
vitt på att riksdagen har överskridit
sina befogenheter. Utslaget är emellertid
inte enhälligt, utan nio ledamöter av
domstolen har reserverat sig och ansett
att riksdagen har haft rätt att göra som
den gjorde 1940. Då jag tillhörde den
avdelning i statsutskottet, som behandlade
denna fråga, kanske det är på

Fredagen den 1 april 1955

Nr 12

169

sin plats att jag lämnar en liten orientering
över hur detta ärende låg till.

Som tidigare framhållits företogs
åren 1939 och 1940 många militärinkallelser,
och striden kom i samband därmed
att stå omkring det s. k. B-avdraget,
vilket tillämpas för tjänstemän under
ledighet. Såväl ordinarie som icke
ordinarie tjänstemän har i allmänhet
skyldighet att under ledighet avstå från
denna del av sin lön. De nära nog
hundraprocentiga inkallelserna av värnpliktiga
före 1940 medförde att vi fick
införa ett krigsavlöningsreglemente,
som gav de inkallade en viss ersättning,
och då medförde metoden med B-avdraget,
att statstjänstemännen under inkallelsetiden
fick behålla en mycket
stor del av sin civila lön. Storleken
varierade något, beroende på vilken
lönegrad befattningshavaren befann sig
i. Den som var i lönegrad under 15,
fick vidkännas inte fullt 40 procent i
avdrag. Han fick alltså behålla mera
än 60 procent av lönen.

Mellan 15 eller 16 löneklassen och
upp till 25 :e fick man likaledes behålla
cirka 60 procent. Endast de högst betalade
fick ett avdrag som belöpte sig
till halva lönen, men den andra hälften
fick de behålla. När man sedan fick
denna ersättning i det militära kom den
i vissa fall t. o. m. att gå upp till dubbla
beloppet mot vad som gällde för befattningshavare
i militärtjänst. Detta
ansåg olika myndigheter vara oriktigt
och hemställde därför om ändring.

Det var statens lönenämnd som gjorde
framställningen, och jag kan erinra
om statsutskottets utlåtande, när man
från det hållet gick in för att få till
stånd en begränsning av dessa B-avdrag
och dessa dubbla löner. Det skedde när
vi införde den s. k. minimiregeln. Den
innebär nämligen att ingen skulle få
mindre betalt än han hade i den civila
tjänsten, men om han fick mer i
det militära än han hade i det civila,
fick han behålla det högre beloppet
från militärtjänsten, men han fick un -

Ersättning till vissa reservofficerare m. fl.

der inga förhållanden vidkännas någon
minskning av sin civila avlöning.

När denna minimiregel infördes
framförde statskontoret att tillämpligheten
av B-avdrag för tjänstemän, som
var reservofficerare, var mycket otillfredsställande.
Statskontoret hade funnit
att i vissa fall sådana befattningshavare
skulle under den militära tjänstgöringen
komma att uppbära mer än
dubbelt så hög avlöning av statsmedel
som en officer på stat i motsvarande
tjänsteställning och omkring 60 procent
mera än om vederbörande bestritt sin
civila befattning. En dylik ordning kunde
möjligen te sig försvarlig under normala
förhållanden, då inkallelsen avsåg
allenast en kort period med hänsyn
framför allt till angelägenheten att trygga
en god rekrytering av reservkåren.
»Att i nuvarande läge», säger statskontoret,
»då stora grupper av samhällsmedborgare
måste vidkännas icke obetydliga
ekonomiska uppoffringar för
det allmänna, tillgodose i statstjänst anställda
reservofficerare i denna utsträckning
måste statskontoret bestämt
avstyrka.»

Alltså införde man redan tidigt —
det var 1939 — denna minimiregel för
alla icke ordinarie befattningshavare.
Däremot medtog man inte den gången
ordinarie befattningshavare, men detta
skedde 1940. Då hade man saken före i
statsutskottet, och på tredje avdelningen,
där jag då var ledamot, diskuterade
vi mycket hur man skulle ställa sig.
Kungl. Maj:t hade nämligen inte gått in
för att ordinarie befattningshavare, som
redan hade anställning, skulle drabbas
av denna bestämmelse men däremot
alla nytillträdande i ordinarie ställning.

Vi i statsutskottet ansåg att beslutet
skulle gälla allesamman, alltså icke endast
de extraordinarie och dem som
skulle bli ordinarie efter lagens stadgande,
utan också de dåvarande ordinarie
tjänstemännen, och vi ansåg oss ha
mycket goda skäl för detta med hänsyn

170

Nr 12

Fredagen den 1 april 1955

Ersättning till vissa reservoffieerare m. fl.

till det reglemente och de bestämmelser
som gäller på detta område.

Som man finner av domslutet är det
Stockholms rådhusrätt som i första
hand fällt utslaget. Rätten gör där gällande
att en tjänsteman inte skulle vara
underkastad ändring i reglementets bestämmelser
i § 12 med mindre än att
särskilt starka skäl talar därför och säger:
»Några sådana skäl finner rådhusrätten
icke ha förebragts.» Med starka
skäl menar man att man inte skulle ta
hänsyn till det rådande krigsläget, utan
det skulle alltjämt anses som om för
vårt lands vidkommande normala förhållanden
vore för handen.

Statsutskottet hävdade på det bestämdaste,
och riksdagen anslöt sig också
enhälligt till denna uppfattning, att här
fanns en undantagsbestämmelse, som
först hade förordats i ett uttalande i
förarbetena av 1936 års lönekommitté.
Jag var också ledamot av den och vet
mycket väl hur resonemanget gick: dessa
B-avdrag skulle gälla under normala
förhållanden men däremot inte vid mobilisering.
Lönekommittén gjorde det
uttalandet att man visserligen var med
om B-avdrag då det gällde vanlig värnpliktsövning
men inte under mobiliseringsförhållanden.
»Däremot», säger
kommittén, »avses här icke militär
tjänstgöring i anledning av mobiliseringsövning,
s. k. försöksmobilisering.
Beträffande sistnämnda slag av militär
tjänstgöring förutsätter kommittén,
att i förekommande fall särskilda bestämmelser
meddelas, hur med vederbörandes
lön skall förfaras. Likaledes
förutsätter kommittén, att särskilda bestämmelser
utfärdas, huru med lön skall
förfaras, då tjänsteman fullgör tjänstgöring
för rikets försvar under krigstid.»

Med hänsyn till detta uttalande ansåg
statsutskottet att vi hade fullgod rätt att
gå in för den ändring som då beslöts.
Och det är detta som striden nu gäller,
den ståndpunkt som statsutskottet och
riksdagen intog i april 1940. Det framgår
av riksdagens skrivelse nr 209 det

året, att riksdagen ansåg för sin del, att
ur såväl rättvisesynpunkter som statsfinansiella
synpunkter starka skäl talade
för att jämväl dåvarande ordinarie
tjänstemän underkastades minimiregelns
tillämpning. Förarbetena till civila
avlöningsreglementet syntes riksdagen
också ge vid handen, att bestämmelserna
i 13 § 2 mom. om B-avdrag
för tid, varunder befattningshavare fullgjorde
honom såsom beställningshavare
i reserven m. m. åliggande tjänstgöring,
närmast utformats med tanke på sådan
tjänstgöring, som vederbörande under
normala förhållanden hade att författningsenligt
fullgöra för att kunna bibehålla
sin anställning vid försvaret, men
däremot icke varit avsedda att reglera
avlöningsförmånerna under en försvarsberedskap
av den omfattning, som dåmera
genomförts. Under sådana omständigheter
syntes riksdagen hinder icke
föreligga att utsträcka minimiregelns
tillämpning till ordinarie befattningshavare,
som redan innehade ordinarie
tjänst.

Detta riksdagens uttalande var fullständigt
enhälligt. Här gäller det ju
ett bedömande av om läget var sådant,
att man kunde anse förhållandena som
normala, eller om det var ett läge, som
kunde karakteriseras som krigstid. Jag
ställer frågan: Vilka är mest lämpade
att bedöma den saken, riksdagen och
regeringen — alltså statsmakterna —
eller domstolarna?

Såsom statsutskottet deklarerat, ansåg
riksdagen år 1940 att det var statsmakterna
som hade rätt att bestämma
i denna sak, och det menar jag att
detta gäller alltjämt. Jag tror därför, att
om vi går på den reservation, som avgivits
av herr Einar Persson in. fl., så
kommer det att verka återhållande.

Herr Fröding sade, att det skulle kunna
bli en ökad kostnad. Men jag tror
som sagt att ett bifall till reservation nr
2) kommer att bli ett ytterst starkt
återhållande moment, och jag tror att
åtminstone mycket få skulle göra några

Fredagen den 1 april 1955

Nr 12

171

anspråk gällande. Jag vill inte alls påstå,
att de siffror herr Fröding nämnde
är felaktiga, men även i betraktande av
dessa siffror står faktum kvar, att det
är betydande förmåner som skulle komma
ifrågavarande tjänstemän till del.
Av de två som domen gäller, såsom det
redogöres för i propositionen, har den
ene fått 25 000 kronor och den andre
22 000 kronor. Häri ingår visserligen en
del rättegångskostnader, men bortsett
härifrån bar den ene fått 14 000 kronor
och den andre 13 000 kronor, alltså betydande
summor även det.

Herr Fröding pekade på att jag uttalat,
»att skall den ene ha, så skall också
den andre lia». Jag erkänner att jag
sagt det, men det gäller naturligtvis under
den förutsättningen, att vederbörande
är berättigade att få något och att
fordringarna alltså inte är preskriberade,
tv det vore väl underligt, om man
skulle betala ut pengar för preskriberade
fordringar. Det gör man ju inte i
andra sammanhang, och därför är den
motion, som herr Fröding framburit,
och den reservation, som har nr 1 till
beteckning, inte acceptabla.

Jag skall inte säga mera, herr talman.
Jag vill bara uttala en önskan om att
denna kammare så mangrant som möjligt
stöder reservationen nr 2) av herr
Einar Persson m. fl. Ger vi den reservationen
en rätt stor anslutning, har vi
utsikter att förhindra dessa tjänstemän
att kräva staten på stora pengar.

Jag yrkar alltså, herr talman, bifall
till reservationen nr 2.

Häruti instämde herrar Carlsson i
Bakeröd (bf), Onsjö (bf), Svensson i
Vä (bf), Börjesson (bf), Hansson i Önnarp
(bf), Hansson i Skegrie (bf), Persson
i Norrby (bf) samt Larsson i Hedenäset
(bf).

Herr LÖFROTH (fp):

Herr talman! Efter vad som yttrats
hittills i denna debatt vill jag fatta mig
mycket kort. Det har tidigare sagts att

Ersättning till vissa reservofficerare nt. fl.

frågan är mycket olustig, och det måste
man medge.

Högsta domstolen har ju sagt sitt ord,
och den juridiska sidan är alltså klar.
Nu vill Kungl. Maj:t, att riksdagen bildligt
talat skall sätta sigill på lacket.
Jag kan emellertid inte finna mig i att
utan vidare gå med på vad Kungl. Maj:t
föreslår. Ett bifall till propositionen
strider enligt mitt sätt att se mot vad
som är förenligt med rättvisa och god
samhällsmoral. Det kan inte anses riktigt,
att en grupp medborgare skulle
få en sådan förmånsrätt framför andra,
att de erhöll dels full militärlön, dels en
stor del av den civila lön de har i statens
tjänst.

Samtidigt — som det har sagts här —
fick mycket stora grupper av våra
medborgare vidkännas kraftiga ekonomiska
uppoffringar under sin inkallelsetid;
särskilt kan man nämna gruppen
småföretagare och liknande, som
fick sina framtida utkomstmöjligheter
fullständigt raserade. Det är beklämmande,
att just denna lilla grupp militära
befälspersoner finner det vara förenligt
med god samhällsmoral att kräva
ut extra ekonomiska favörer, som andra
skattebetalare får vara med om att
betala. Man kan också nästan bli upprörd,
när man vet, att det fanns befälspersoner,
som formligen tiggde och bad
att få bli inkallade, därför att de visste,
att de skulle få ekonomisk vinning av
sin tjänstgöring. Bevis på detta finns.

Herr talman! Jag kommer att yrka
bifall till reservation nr 2, som är undertecknad
av herr Einar Persson in. fl.
och som går ut på avslag på den kungl.
propositionen. Jag vet ju, att detta kanske
bara blir en protest, men jag anser
protesten vara värd de kostnader,
som staten eventuellt kommer att få
vidkännas vid ett dylikt ställningstagande.

Jag ber att få yrka bifall till reservationen
nr 2.

I detta yttrande instämde herr Königson
(f|»).

172

Nr 12

Fredagen den 1 april 1955

Ersättning till vissa reservofficerare m. fl.

Herr LINDHOLM (s):

Herr talman! Det var väl länge sedan
ett statsutskottsutlåtande var så pass
trasigt som det nu föreliggande. Inte
mindre än 16 av utskottets 30 ledamöter
har anmält sig som reservanter
emot beslutet. Å andra sidan är ju också
detta en fråga, som kan väcka lidelse
hos många, och det är ur den synpunkten
man får se den behandling, som
den fått i utskottet. Det har från denna
talarstol förut av åtskilliga talare omvittnats,
att hela ärendet som sådant
är synnerligen olustigt. Jag kan för
min personliga del helt instämma i
detta uttalande. När vi här i riksdagen
år 1940 beslutade om den ändring i
avlöningsbestämmelserna, som här har
omnämnts och som föranlett dessa processer,
hade vi ju räknat med att samhällsandan
och solidariteten med övriga
till beredskapstjänst inkallade skulle
vara så stark, att statstjänstemännen
lojalt skulle följa riksdagens beslut, även
om det däri — vilket redan vid den
tiden i någon mån antyddes — låg en
formell rättsmöjlighet för tjänstemännen
att erhålla den högre lönen. Jag
skulle också kunna tillägga, att om vi
befinner oss i samma situation ännu
en gång, skulle jag lika tveklöst även
då biträda ett likadant förslag. Jag anser
alltså, att det på den punkten inte
finns någon större anledning till meningsskiljaktighet.

Nu har det emellertid inträffat saker
och ting. Ett antal tjänstemän har utnyttjat
sina formella möjligheter att
öppna process, och de har vunnit den.
Högsta domstolen i plenum har skapat
prejudikat på hur beslutet skall tolkas.
Vi står alltså inför ett fullbordat
faktum. Det finns enligt uppgift cirka
200 tjänstemän, som genom detta domstolsutslag
är berättigade till varierande
ersättningar, beroende på i vilken utsträckning
de har fullgjort sin beredskapstjänst.
I det läget blir det hela
för mig en rent praktisk fråga. Utan
att på något sätt ändra min uppfattning

i sakfrågan böjer jag mig för det faktum,
som föreligger: att vi har att välja
mellan 200 processer och ett bemyndigande
för Kungl. Maj:t — såsom Kungl.
Maj:t har begärt i sin proposition —
att få i identiska fall ge en ersättning
till de i beredskapstjänst inkallade. Jag
har valt den väg, som statsrådet och
chefen för civildepartementet i propositionen
har rekommenderat riksdagen
att välja. Jag tror inte, att det skulle
vara en smaklig syn, om våra domstolar,
som redan nu är hårt ansträngda,
belastades med ytterligare 200 processer,
när man på förhand vet, att kronan
kommer att förlora varje process.

Nu sägs det i denna debatt, att det
är möjligt, att några kommer att avstå
från att processa, därest kammaren
skulle fatta ett beslut, som innebär, att
vi avslår den kungl. propositionen. Jag
skall inte ge mig in på några som
helst spekulationer i det avseendet. Jag
vill bara för kammarens ledamöter redovisa,
att när detta spörsmål handlades
i statsutskottets femte avdelning
var det inte bara personalrepresentanter
— alltså reservofficerare — som
uppträdde på arenan utan också SACO
som huvudorganisation och förespråkare
för dem. Såvitt jag kan förstå,
kommer de inte att släppa på sina
krav, och därför tror jag, att det återhållande
moment, som skulle ligga i ett
avslag på propositionen, inte äger något
större värde.

I anslutning till denna proposition
har även herr Fröding m. fl. väckt en
motion, i vilken har förordats, att de,
som fått sina fordringar preskriberade,
på samma sätt som de i propositionen
nämnda skulle erhålla särskild gottgörelse.
Inom utskottet har vi tittat
litet även på detta spörsmål, och jag
skall inte bestrida att det kan ligga
rätt mycket i det resonemanget, att
man bör undvika att skapa en sådan
mentalitet bland tjänstemännen att de
för att vara på den säkra sidan driver
frågan om sina förmåner till process.

Fredagen den 1 april 1955

Nr 12

173

Å andra sidan kan man nog inte utan
vidare biträda motionen. Såsom i utskottsutlåtandet
framhålles är det svårt
att bedöma, vilken räckvidd ett sådant
beslut skulle ha, och jag tror inte heller
att motionärerna kan göra det. Man
har gissningsvis nämnt vissa belopp,
men man har inte kunnat komma med
några exakta siffror.

Vidare skulle jag vilja något beröra
en liten detalj i herr Frödings anförande.
När herr Fröding nämnde att
ersättningen i det ena fallet skulle röra
sig om 306—310 kronor i månaden
och i det andra fallet om 250 kronor,
så var detta, såvitt jag kan förstå, vad
vederbörande krävde utöver de förmåner
som de tidigare erhållit. För att
frågan skall få riktigare proportioner
bör man alltså redovisa även de ersättningar
som redan utgått, en redovisning
som jag överlåter åt herr Fröding
att verkställa. Genom en dylik
redovisning får nog saken en helt annan
belysning än den fick, då herr
Fröding framställde det som om det
bara skulle gälla en ringa summa på
306 kronor i månaden. Herr Fröding
ansåg att det endast i undantagsfall
kunde bli fråga om högre lön än för
stamofficerare och hänvisade till att
reservlöjtnanter i lägsta löneklass fick
tjänstgöra som kompanichefer. Jag vill
erinra om att det under beredskapsåren
inte var ovanligt att en löjtnant,
som var stamofficer, också tjänstgjorde
som kompanichef. Den jämförelse, som
herr Fröding gjorde, är nog inte riktigt
hållbar, om man går in på en prövning
av spörsmålet i alla dess detaljer.

Det har för medborgarna i vårt land
framstått såsom någonting osnyggt, att
medan huvuddelen av folket under beredskapstjänstgöringen
fick avstå från
alla förmåner förutom familjebidraget,
så skulle andra få uppbära i det närmaste
dubbel lön, ja, i vissa fall dubbel
lön.

Herr talman! Jag tror inte att en
mera ingående debatt om denna fråga

Ersättning till vissa reservofficerare m. fl.

ändrar någonting i sak, ty vi är ställda
inför ett fullbordat faktum. Med utgångspunkt
därifrån hemställer jag om
bifall till utskottets förslag.

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! Min ståndpunkt i denna
fråga har så utförligt redovisats i
propositionen, att jag inte finner mig
föranlåten att i detta sammanhang närmare
utveckla den. Jag vill bara framhålla
att anledningen till att Kungl.
Maj:t på min föredragning framlagt förevarande
förslag är de domar som
högsta domstolen nu senast avkunnat.
Jag vill understryka att jag, såsom herr
Gustafsson i Stockholm förmodade, sannerligen
inte kände någon entusiasm,
när jag uppgjorde förslaget. Jag har
nämligen lärt mig att respektera riksdagens
beslut. Det förelåg här ett beslut
om samordning av löneförmånerna
på ett sådant sätt att vissa grupper
inte skulle komma i en förmånlig ställning,
medan andra fick vidkännas ekonomiska
uppoffringar under en svår
tid. Ur den synpunkten förstod jag som
sagt till fullo det beslut, som en enhällig
riksdag på förslag av ett enhälligt
statsutskott fattade.

Medan jag har ordet, herr talman,
vill jag tillägga, att det har förvånat
mig en smula att bland de reservanter,
som önskar att bemyndigandet skall utsträckas
till att gälla sådana fall, där
preskription inträtt, återfinns ledamöter
som var med om riksdagsbeslutet av
år 1940. Varje människa har givetvis
rätt att ändra mening, men det kunde
vara intressant för kammarens ledamöter
att här få höra, om man numera anser
den situation, vari vårt land befann
sig år 1940, vara mindre allvarlig än
man gjorde, när riksdagen fattade sitt
ifrågavarande beslut.

Herr FRÖDING (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Rubbcstad har
ganska utförligt redogjort för hur dessa

174

Nr 12

Fredagen den 1 april 1955

Ersättning till vissa reservofficerare m. fl.

lönebestämmelser har kommit till och
även för förhistorien till deras avskaffande.
Jag vill mot herr Rubbestads
slutsatser till detta endast invända, att
samtliga dessa förhållanden har varit
kända för högsta domstolen. Högsta
domstolen har det oaktat kommit till
det slut som föreligger i målet.

Det har talats om en majoritet av 15
mot 9. Inte för att det spelar någon
roll, hur stor majoriteten var, eftersom
ett pleniavgörande under alla omständigheter
blir ett prejudikat, men jag
kan i alla fall påpeka att även sedan
högsta domstolen med 3 röster mot 2
år 1949 hade dömt till kronans fördel,
såväl rådhusrätt som hovrätt enhälligt
gick på tjänstemännens linje i de senare
målen. Detta torde visa att underrätterna
ansåg själva sakfrågan fullkomligt
tveklös.

Avdelningens ordförande ville veta
vad de 250 å 300 kronorna var för
summa. Det var vad vederbörande fick
utöver sin civila lön. Jag vill minnas,
att det rörde sig om ca 30 procent utöver
den civila lönen i fallet Sjöblom.
Jag kan dock inte säga detta exakt. Men
jämför man dessa merlöner med kommittéarvoden
i allmänhet, verkar de
kanske inte så orimliga. Att sedan de
sammanlagda belopp som utdömts blev
så stora beror helt enkelt på den långa
tid som denna reservpersonal har fått
ligga i tjänst.

Dessutom var detta en i löneförfattningarna
tillförsäkrad förmån. Jag är
inte alls säker på att inte, särskilt åren
före kriget, de som blev reservofficerare
eller beslöt sig för att stanna i
tjänsten därvid just räknade med att
även vid en långvarig inkallelse erhålla
en gottgörelse i just de ekonomiska förmåner
som sedan rättsstridigt berövades
dem.

Herr förste vice talmannen SKOGLUND
(h) kort genmäle:

Herr talman! Jag hör till dem som
jag förmodar att statsrådet Lange syf -

tade på, när han talade om dem som
ändrat mening sedan vi första gången
fattade beslut i denna ffåga. Jag kan
mycket kort redovisa min ståndpunkt.

Jag instämmer helt, när utskottet säger:
»Det hade enligt utskottets uppfattning
framstått såsom mera tilltalande
om vederbörande tjänstemän hade
avstått från att på formella grunder
driva långtgående anspråk rörande
sina löneförmåner under en tid, då
stora delar av vårt folk fick under betungande
militärtjänstgöring underkasta
sig betydande uppoffringar i ekonomiskt
hänseende.»

Men vad vi i dag har anledning att ta
ståndpunkt till och vad som också föranledde
statsrådet — såsom han har
erkänt — att lägga fram propositionen,
är högsta domstolens utslag. Kungl.
Maj:t har tagit konsekvensen av detta
utslag och begärt av riksdagen fullmakt
att med utgångspunkt från detta domstolsutslag
träffa uppgörelse med dem
som på olika sätt hävdat anspråk mot
statsverket, under det att de som har
varit i liknande ställning men icke rest
krav mot statsverket utan lugnt avbidat
vad som skulle hända och alltså,
som jag skulle vilja uttrycka mig,
varit mera försynta, i regel på grund
av preskription blir ställda utanför.
Det finns något av rättvisa i att även
dessa under sådana omständigheter
kommer i åtnjutande av samma förmån
som de som tillräckligt hårt drivit sina
anspråk. Detta är, herr talman, min syn
på saken.

Herr LINDHOLM (s) kort genmäle:

Herr talman! Anledningen till att jag
ställde min fråga till herr Fröding om
den samlade lönesumman var att herr
Fröding sökte ge det intrycket, att saken
gällde folk med mycket små inkomster.
Den riktigaste bilden får man
om man presenterar först lönen i den
civila tjänsten och sedan den lön dessa
personer har som reservofficerare.
Detta skulle ställa den summa på 250

Fredagen den 1 april 1955

Nr 12

175

å 300 kronor, som omnämndes i de två
fallen, i en helt annan belysning än den
får genom den uppläggning av spörsmålet
som herr Fröding gjort i kammaren
i dag.

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! Jag är tacksam för det
besked som herr förste vice talmannen
lämnade på den fråga som jag ställde.
Jag har emellertid litet svårt att följa
resonemanget. Det är ju rent formella
skäl som åberopas för att man nu skall
ge de befattningshavare som avbrutit
preskriptionen de löneförmåner, som
följer av högsta domstolens sista utslag
i målet. Då bör väl också formella
synpunkter kunna anläggas på den andra
frågan, den huruvida de som inte
har någon formell rätt därtill skall erhålla
samma förmån. Jag har svårt att
förstå logiken i reservanternas resonemang.

Herr LARSSON i Stockholm (fp):

Herr talman! År 1939 trycktes och
spreds genom statens försorg en affisch,
där det hette: »Allvarstid kräver
samhällsanda, vaksamhet, tystnad.» Den
distribuerades genom ungdomsorganisationerna.
Jag var själv på grund därav
med i detta arbete på den plats, där
jag då var bosatt. Det var väl inte alldeles
utan orsak som ordet »samhällsanda»
sattes främst. I den mörka tid,
som då tog sin början, krävdes av alla
medborgare att efter måttet av sin förmåga
bidraga till alla de åtgärder som
kunde medverka till att hålla vårt land
utanför kriget. Hur skall ett folk i en
allvarsstund kunna bevara sin frihet
och sitt oberoende om inte envar prutar
av på sina krav till samhällets
bästa? Vårt folk gjorde det. Tänk på
alla de tusentals meniga soldater, som
rycktes loss från sina ordinarie arbeten
och fick uthärda fältlivets alla strapatser
och därtill pinades av aldrig vikande
oro för sina anhöriga och famil -

Ersättning till vissa reservofficerare m. fl.

jer. Det var under detta första krigsår
sannerligen inte så välordnat med familje-
och bostadsbidrag, som det blev
senare. Under den första dystra krigsvintern
gick de personer det här är
fråga om och drog lön från både sin civila
och sin militära tjänst och kom
därvid upp i inkomster, som vida översteg
vad de eljest hade haft. De tjänade
ekonomiskt på den situation landet befann
sig i och som för deras kamrater
medförde umbäranden.

När sedan riksdagen följande år korrigerade
orättvisan så till vida, att dessa
personer åtminstone inte skulle göra
en förtjänst även om de fortfarande
skulle komma att åtnjuta förmåner, som
den stora massan av våra värnpliktiga
inte kunde bli delaktiga av, då ville
man inte finna sig i detta utan krävde
staten på stora belopp under motivering
att dessa nya bestämmelser inte var
lagligt giltiga. Den saken skall vi inte
nu diskutera. Högsta domstolen har
fällt sin dom och givit de klagande rätt.
Vad vi kan diskutera är däremot den
moraliska sidan av saken. De underliga
prov på samhällsanda som dessa herrar
givit oss manar sannerligen inte till efterföljd.
De har utan hänsyn utnyttjat
det förhållandet, att riksdagen gjorde
sig skyldig till ett förbiseende när de
nya bestämmelserna inte fick karaktären
av civillag. Det är den omständigheten
— och ingenting annat — att de
med laglig hjälp kan utbekomma pengarna
och därvid åsamka statsverket
vtterligare utgifter som avhåller mig
från att instämma med de reservanter,
som anser att propositionen bör avslås.
I övrigt instämmer jag helt och
fullt med de avslagsyrkande reservanterna
och motionärerna. Jag måste böja
mig för sakskälen, trots att saken i
och för sig är mig motbjudande. Så
godhjärtad kan jag emellertid aldrig
bli att jag i likhet med den som framlagt
reservationen nr 1 anser, att konsekvensen
fordrar, att även de vars
krav preskriberats skulle bli delaktiga

176

Nr 12

Fredagen den 1 april 1955

Ersättning till vissa reservofficerare m. fl.

av de pengar som de inte har gjort
rätt för. Den konsekvensen skulle i så
fall dras av billighetsskäl. De juridiska
skälen finns inte längre, och någon moralisk
rätt har aldrig funnits vare sig
för dessa eller för dem som nu föreslås
få ytterligare betalning.

Herr talman! Trots att mycket av det
jag nu sagt redan tidigare har sagts
har jag känt ett behov av att få ge luft
åt mina känslor inför det slag av samhällsanda
som tagit sig uttryck i de
krav som ställts på statsverket av dessa
tjänstemän.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr HANSSON i Skegrie (bf):

Herr talman! Jag har begärt ordet i
anledning av det uttalande som herr
Fröding gjorde innan han gick från talarstolen
första gången. Herr Fröding
slutade sitt anförande med att säga, att
ett bifall till reservationen nr 1 skulle
visa, att riksdagen uppskattar dessa officerares
insatser under inkallelsetiden.
Anledningen till att detta uttalande stötte
mig är att jag själv var inkallad vid
den tid det här gäller. På ett förband
i närheten fanns två officerare med
löjtnantsbeställning. Den ene var statstjänsteman,
den andre en liten företagare.
Han var jordbrukare. Han låg åtta
mil hemifrån, tjänstemannen en halv
mil. Jag behöver här inte tala om vilken
av dem som gjorde de största förlusterna
på den tiden. Om jag nu håller
med herr Fröding om att vi visar uppskattning
för statstjänstemannen, vad
kallar då herr Fröding det vi visar för
den lilla företagaren? Enligt min mening
är det i varje fall inte något exempel
på uppskattning av vad han uttröttade
under samma inkallelsetid och i
samma tjänst.

Ingen har velat bestrida att de personer
det här rör sig om har den juridiska
rätten på sin sida. Som väl är är
det emellertid inte endast de juridiska
lagarna som reglerar sammanlevnaden

i vårt samhälle. Jag är inte så pessimistisk
som herr Larsson i Stockholm
nyss var när han sade, att det aldrig
har funnits någon moralisk rätt. Jag
vill för min del ännu tro, att de oskrivna
lagarna på detta område gäller, även
om inte alla tillämpar dem. Även om
man har den juridiska rätten på sin
sida är det inte nödvändigt att man
skall nonchalera de moraliska lagar,
som jag menar, trots allt, verkligen
finns.

.Tåg skall inte här förlänga tiden med
att ta upp en diskussion om de offer
som gjorts av den ena eller den andra.
Jag tror att man får se riksdagens beslut
1940 på det sättet, att man där avsåg
att neutralitetsvaktens bördor solidariskt
och rättvist borde fördelas på
de inkallade. I varje fall tror jag man
får räkna med att riksdagen inte menade
att staten skulle premiera vissa
personer på samma gång som man
krävde tunga offer av andra i samma
tjänstgöring. Jag tror för min del också
att riksdagen skulle ha handlat på precis
samma sätt i dag, om samma förhållande
förelegat som fanns vid detta
tillfälle. Om det nu emellertid är så,
att de personer det här rör sig om, i
motsats till andra värnpliktiga, vill dra
fördel av inkallelsen, må det vara deras
sak, men vi som reserverat oss för
avslag har velat ge var och en av dessa
möjlighet att själv inför sitt samvete bedöma
huruvida han vill betrakta sin
värnpliktstjänst som en insats, som inte
bör ge mera än den civila tjänsten, eller
om han i stället vill åsidosätta vad vi
menar vara samhällssolidaritet.

Med anledning av herr Frödings yttrande,
att ett bifall till reservationen
nr 2 ställer sig avsevärt dyrare än ett
bifall till propositionens förslag, vill
jag framhålla att de siffror, som angivits
i propositionen beträffande kostnaderna
för processerna, inte är relevanta
i detta fall, ty de avser kostnader
för processer som fullföljts ända upp i
högsta domstolen. Om de personer det

Fredagen den 1 april 1955

Nr 12

177

här gäller tänker använda sig av sin
juridiska möjlighet och öppnar process
vid någon av underrätterna, har de därmed
signalerat att de tänker utkräva
den juridiska rätt de har, och staten
behöver ju i sådana fall inte fullfölja
processerna till högsta domstolen. Ersättningen
kan då utbetalas redan efter
underrättens dom, och det blir därigenom
såvitt jag förstår avsevärt lägre
rättegångskostnader än om målen fullföljs
till högsta domstolen. De kostnader
som ett avslag skulle åstadkomma
blir enligt min tro relativt ringa, och
jag anser också för min del att de moraliska
rättssynpunkter, som det också
är riksdagen angeläget att upprätthålla,
är väl värda en sådan uppoffring.
Jag vill till sist, herr talman, säga
att man även kan köpa eftergifter för
dyrt.

Herr LARSSON i Stockholm (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Jag märker att risken
att bli missförstådd är allestädes närvarande.
När jag yttrade att det inte
fanns någon moralisk rätt menade jag
naturligtvis inte att begreppet moralisk
rätt inte existerade. Jag menade endast
att i detta fall kunde dessa gentlemän
inte åberopa någon moralisk rätt. Jag
ville bara göra detta tillrättaläggande.

Herr SENANDER (k):

Herr talman! Jag skulle vilja säga
några ord om den principiella eller rättare
konstitutionella sidan av denna
fråga.

Behandlingen av detta spörsmål visar,
att det måste vara något fel i våra
grundlagar, då de tillerkänner domstolarna
den befogenhet som tagit sig uttryck
i de domslut, som nu ligger till
grund för riksdagens behandling av
den förevarandc frågan. En domstol
kan upphäva ett beslut av den lagstiftande
församlingen, men riksdagen,
d. v. s. den lagstiftande församlingen,
kan icke upphäva ett beslut av eu dom -

Ersättning till vissa reservofficerare m. fl.

stol. Det ligger naturligtvis något fullständigt
otidsenligt och omodernt i en
ordning som tillåter något dylikt. För
övrigt kan man ju här i riksdagen inte
utan att riskera ett klubbslag kritisera
domstolarnas verksamhet. Jag väntade
faktiskt att herr Rubbestad här skulle
falla för talmannens dom, liksom förhållandet
blev med oss då vi hade tagit
upp frågan om arbetsdomstolen här i
riksdagen.

En ändring av grundlagarna i nu angivna
avseende är påkallad, och den
debatt som förts i kammaren vittnar enligt
min mening om att en grundlig omprövning
borde göras av våra gamla
grundlagar, som numera är otidsenliga
och omoderna. För inte länge sedan under
denna riksdagssession fanns ett tillfälle
att beträda denna väg. Det var
när riksdagen behandlade den kommunistiska
motionen om en utredning i
syfte att åstadkomma en annan ordning
på detta område. Tyvärr gick riksdagen
emellertid emot denna motion. Det
visar sig nu mycket påtagligt vilka besvärligheter
denna konstitutionella ordning
innebär, och det är sannerligen
på tiden att våra grundlagar blir föremål
för en grundlig översyn.

Herr GEZELIUS (li):

Herr talman! Jag blev ganska betänksam
inför herr Rubbestads anförande,
och min betänksamhet stärktes när jag
såg herr Senander sluta upp vid herr
Rubbestads sida i principfrågan.

Jag lämnar alldeles åt sidan hela frågan
om rättvisa och moral. Det är en
fråga som ligger vid sidan av bedömningen
av denna sak. Herr Senander
sade att vi måste ändra grundlagarna
och undrade hur högsta domstolen kunde
sätta sig över den lagstiftande församlingen.
Läget är, att riksdagen, när
den år 1940 angav de nu aktuella reglerna,
inte gav dem formen av allmän
civillag. Detta gjorde att högsta domstolen
i sitt andra avgörande, alltså i
plenimålet, fann alt kungörelsen från

12 — Andra kammarens protokoll 195A. Nr 12

178

Nr 12

Fredagen den 1 april 1955

Ersättning till vissa reservoffieerare m. fL

1940 inte kunde upphäva allmän civillag.
Riksdagen begick ett fel när den
inte gav dessa bestämmelser formen av
allmän civillag. Vi skall inte klandra
högsta domstolen, den lagtillämpande
myndigheten, för att den följer spelreglerna.
Vi kan inte börja resonera
som herr Senander och säga, att vi skall
rätta oss efter lagstiftningen även om
vi begått det mycket allvarliga formella
felet att inte ge den formen av civillag.
Om vi gör fel när vi ger domstolarna
anvisningar, får vi ta konsekvenserna,
och vi får inte såsom herr Rubbestad
hamna vid herr Senanders sida
och säga att det inte duger att domstolarna
står självständiga mot riksdagen.
Vi har skyldighet att följa spelreglerna

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Jag vill bara med några
ord deklarera vilken uppfattning som
ligger bakom den blanka reservation,
som finns fogad till detta utskottsutlåtande.

Den blanka reservationen beror på
att jag icke kunnat följa vare sig utskattsutlåtandet
eller någon av de två
reservationer som här föreligger. Det
enklaste sättet att ange orsaken härtill
torde vara att använda uteslutningsmetoden.
Jag vill säga till herr Rubbestad
och dem som har anslutit sig till
hans reservation, att det förefaller som
ett slag i luften om riksdagen här skulle
avvisa ett anspråk som vederbörande
enligt det prejudikat från högsta domstolen
som nu föreligger får tillgodo-,
sett genom rättsligt förfarande. Vi måste
ta hänsyn till det faktum, att de kan
gå till domstol och få ut denna ersättning,
och därmed blir ett avslagsyrkande
i enlighet med herr Rubbestads linje
en meningslös gest, som inte leder till
någonting.

Följer man majoriteten inom utskottet
— den möjlighet som kommer
närmast därefter — blir resultatet, såvitt
jag har kunnat bedöma det, att de

som har juridisk rätt att få ut dessa
pengar får det. Man undviker domstolsförfarandet.
Men efter prejudikatet från
högsta domstolen innebär denna lösning
en direkt orättvisa mot de människor
som underlåtit att gå till domstol,
som varit hyggliga och lojala, som nöjt
sig med vad de fått och underlåtit att
föra sin talan. Också det är en i varje
fall ur moralisk synpunkt mycket otillfredsställande
lösning, som jag har
svårt att gå med på.

Reservationen nr 1 av herr Boman
m. fl., slutligen, innebär enligt min mening
en alltför hårt skriven invit till
dem som icke har fört talan att göra
det.

Jag skulle helst ha velat se ett utskottsutlåtande
så utformat, att man
erkänt det faktum som föreligger men
tillagt, att riksdagen visserligen konstaterar
den juridiska rätt som föreligger
men förväntar att de som det
här är fråga om icke skall föra talan
utan låta skäligheten väga tyngre än
de rent formella synpunkter som nu har
blivit avgörande för detta ärende. Det
var ju icke riksdagens avsikt att de här
ersättningarna skulle utgå — det finns
klara besked på den saken från dem
som var med i riksdagen när beslutet
fattades.

Med denna motivering, herr talman,
ber jag att få deklarera, att jag vid voteringen
kommer att avstå från att
rösta.

Häruti instämde herr Swedberg (fp).

Herr LINDHOLM (s):

Herr talman! Alla de som här har
gått in på rättsfrågan, speciellt när det
gäller den kategori för vilka fordran
är preskriberad, har fullständigt förbigått
en sak, nämligen att alla de som
har vunnit befordran inte kommer i
fråga och att de som fått annan tjänst
ej heller kommer i fråga. Den rätt som
man här slåss för är alltså inte av det
materiella innehåll och den omfattning

Fredagen den 1 april 1955

Nr 12

179

som kammardebatten kan ge en föreställning
om. Jag anser det därför klokt
av kammaren att i likhet med första
kammaren välja utskottets förslag.

Herr RUBBESTAD (bf):

Herr talman! Jag vill säga ett par
ord i anledning av herr Ståhls anförande.

Jag förutsätter att herr Ståhl har läst
den kungl. propositionen och därvid
förnummit, att högsta domstolen i augusti
1949 i ungefär samma ärende som
det som här föreligger följde riksdagens
ståndpunkt i ärendet och avslog kravet
på ersättning. År 1954 biföll däremot
högsta domstolen ett sådant krav. Jag
vill fråga herr Ståhl, om han tror att
det är alldeles omöjligt att högsta domstolen
kan ändra mening en gång till?

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Herr Rubbestad borde
väl vara medveten om att därest en avdelning
i högsta domstolen intagit en
ståndpunkt och högsta domstolen in
pleno sedermera intagit en annan
ståndpunkt, blir det beslut gällande
som har fattats av högsta domstolen in
pleno.

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Jag hade också litet
svårt att följa herr Ståhl i hans resonemang.
Han börjar med att säga att
högsta domstolen här har fällt ett avgörande,
och därmed är saken avklarad
och det finns ingen anledning att
bifalla vår reservation. Sedan slutar
han med att säga att man skulle ha
följt någon sorts skälighetssvnpunkt
och hemställt till de personer det gäller
att ta skälighetshänsyn. Jag tycker
inte att det resonemanget stämmer
överens från början till slut.

Sedan vill jag bara erinra om att när
herr Lindholm sade att första kammaren
biträtt utskottets förslag, så är det
riktigt. Man har gjort det med en mycket
knapp majoritet, med 63 röster mot

Ersättning till vissa reservofficerare m. fl.

53, och jag tror att det skulle hedra
andra kammaren om man vänder på
den majoriteten och får ungefär motsvarande
övervikt för avslagsreservationen.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner på
1 :o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till den av herr Boman m. fl.
avgivna reservationen; samt 3:o) bifall
till den reservation, som av herr
Einar Persson m. fl. fogats vid utlåtandet;
och fann herr talmannen den
förstnämnda propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Rubbestad
begärde likväl votering, i anledning
varav herr talmannen för bestämmande
av kontrapropositionen ånyo
upptog de båda återstående propositionerna,
av vilka herr talmannen nu fann
den under 3:o) angivna hava flertalets
mening för sig. Beträffande kontrapropositionen
äskade likväl herr Fröding
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren till
kontraproposition i huvudvoteringen
angående statsutskottets utlåtande nr
63 antager det förslag, som innefattas
i den av herr Einar Persson m. fl. avgivna
reservationen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
den reservation, som avgivits av
herr Boman m. fl.

180

Nr 12

Fredagen den 1 april 1955

Makars förmögenhetsbeskattning m. m.

lertid rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 125 ja och 42 nej, varjämte
19 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit
bifall till reservationen av herr Einar
Persson m. fl.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr G3, röstar

Ja ;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den reservation, som avgivits av herr
Einar Persson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen
tillkännagav, att han funne tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
vadan votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos
53 ja och 116 nej, varjämte 19 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit den av
herr Einar Persson m. fl. avgivna reservationen.

Härefter yttrade

Herr förste vice talmannen SKOGLUND
(h):

Herr talman! Jag råkade trycka på
fel knapp. Jag avsåg att rösta för utskottets
förslag.

§ 10

Föredrogos vart för sig bevillningsutskottets
betänkanden:

nr 28, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bemyndigande
för Kungl. Maj :t att meddela dispens
från vissa bestämmelser i syfte att möjliggöra
en ändamålsenlig omorganisation
av uppbörds- och indrivningsväsendet
i vissa städer, m. in.;

nr 29, i anledning av väckta motioner
om tillsättande av en parlamentarisk
skatteutredning och

nr 30, i anledning av väckta motioner
om skatteplikt beträffande familjebostads-
och bränslebidrag till egnahemsägare.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
betänkanden hemställt.

§ 11

Makars förmögenhetsbeskattning m. m.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 31, i anledning av väckta
motioner om höjning av skattepliktsgränsen
vid förmögenhetsbeskattningen
beträffande äkta makar m. m.

I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade likalydande
motionerna I: ,104 av fröken Andersson
och herr Ebbe Ohlsson samt II: 131
av herr Edström m. fl. hade hemställts,
»att riksdagen måtte antaga följande
1) Förslag
till

förordning om ändring i förordningen
den 26 juli 1947 (nr 576) om statlig
inkomstskatt.

Härigenom förordnas, att 4 § 1 mom.
förordningen den 26 juli 1947 om statlig
inkomstskatt skall erhålla följande
ändrade lydelse.

4 S 1

mom. Från sammanlagda beloppet
av den skattskyldiges inkomster från
olika förvärvskällor får, med iakttagande
av föreskriften i 22 §, avdrag
ske för

underskott, som uppkommit vid beräkning
av skattskyldigs inkomst från
annan förvärvskälla än fastighet och

Fredagen den 1 april 1955

Nr 12

181

rörelse i utlandet, dock att avdrag för
realisationsförlust får göras endast från
realisationsvinst eller lotterivinst;

slutlig skatt, som här i riket påförts
skattskyldig på grund av taxering under
året näst före det taxeringsår, varom
fråga är, eller sådan här i riket påförd
tillkommande skatt, varå skattskyldig
under förstnämnda år erhållit
debetsedel, allt till den del skatten skall
erläggas till kommun eller annan kommunal
samfällighet eller avser statlig
förmögenhetsskatt.

Skattskyldig, som---för dotter bolaget.

Denna förordning träder i kraft den

I januari 1956; dock att äldre bestämmelser
fortfarande skola gälla i fråga
om 1956 års taxering samt i fråga om
eftertaxering för år 1956 eller tidigare.

2) Förslag
till

förordning om ändring i förordningen
den 26 juli 1947 (nr 577) om statlig
förmögenhetsskatt.

Härigenom förordnas, att 10 § och

II § 1 mom. förordningen den 26 juli

100 000 men icke 200 000 kr. 125 kr.
200 000 » » 300 000 » 1 125 »

300 000 » » 400 000 » 2 525 »

400 000 kr. 4 325 »

För annan fysisk person så ock för
oskift dödsbo, utländskt bolag samt i
10 § 1 mom. förordningen om statlig
inkomstskatt omförmäld familjestiftelse
skall den statliga förmögenhetsskatten
utgöra:

100 000 men icke 200 000 kr. 250 kr,
200 000 » » 300 000 » 1 250 »

300 000 » » 400 000 » 2 650 »

400 000 kr. 4 450 »

Denna förordning träder i kraft den
1 januari 1956; dock att äldre bestämmelser
fortfarande skola gälla i fråga
om 1956 års taxering samt i fråga om
eftertaxering för år 1956 eller tidigare.»

Makars förmögenhetsbeskattning m. m.

1947 om statlig förmögenhetsskatt skola
erhålla följande ändrade lydelse.

10 §.

Skattskyldig, som under beskattningsåret
varit gift och levt tillsammans med
andra maken, skall icke utgöra statlig
förmögenhetsskatt, därest den beskattningsbara
förmögenheten icke överstiger
75 000 kronor. Annan fysisk person,
oskift dödsbo, utländskt bolag eller
i 10 § 1 mom. förordningen om statlig
inkomstskatt omförmäld familjestiftelse
skall icke utgöra sådan skatt, därest
den beskattningsbara förmögenheten
icke överstiger 50 000 kronor.

Ej heller--- 5 000 kronor.

11 §•

1 mom. Statlig förmögenhetsskatt
skall för fysisk person, som avses i
8 § 1 mom. andra stycket förordningen
om statlig inkomstskatt, utgöra:

när den beskattningsbara förmögenheten
icke överstiger 100 000 kronor:
fem promille av den del av den beskattningsbara
förmögenhet, som överstiger
75 000 kronor, dock lägst en krona;

när den beskattningsbara förmögenheten
överstiger

för 100 000 kr. och 10 °/<.o av återstoden

» 200 000 » » 14 » »

» 300 000 » » 18 » » »

» 400 000 » » 22 » » »

när den beskattningsbara förmögenheten
icke överstiger 100 000 kronor:
fem promille av den del av den beskattningsbara
förmögenhet, som överstiger
50 000 kronor, dock lägst en krona;

när den beskattningsbara förmögenheten
överstiger

för 100 000 kr. och !()“/<« av återstoden
» 200 000 » » 14 » »

» 300 000 » »18»» »

» 400 000 » » 22 » »

Utskottet hemställde, att de likalydandc
motionerna I: 104 av fröken Andersson
och herr Ebbe Ohlsson samt
II: 131 av herr Edström m. fl. om höjning
av skattepliktsgränsen vid förmö -

182

Nr 12

Fredagen den 1 april 1955

Makars förmögenhetsbeskattning m. m.

genhetsbeskattningen beträffande äkta
makar m. m. icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits av

I) av herrar Velander och Nilsson i
Svalöv, vilka under åberopande av innehållet
i de likalydande motionerna
1:104 av fröken Andersson och herr
Ebbe Ohlsson samt II: 131 av herr Edström
m. fl. ansett att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte, med bifall
till sagda motioner,

1) antaga det vid motionerna fogade
förslaget till förordning om ändring i
förordningen den 26 juli 1947 (nr 576)
om statlig inkomstskatt; samt

2) antaga det vid motionerna fogade
förslaget till förordning om ändring i
förordningen den 26 juli 1947 (nr 577)
om statlig förmögenhetsskatt.

II) av herrar Söderquist, Danmans,
Sjölin, Strandh och Anderson i Sundsvall,
vilka ansett att utskottets motivering
bort erhålla den av dessa reservanter
föreslagna lydelsen.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr SJÖLIN (fp):

Herr talman! De frågor, som ingår i
detta betänkande, har under senare år
varit föremål för riksdagens behandling
vid olika tillfällen. Även vi från
folkpartiet har tidigare motionerat i
det syfte som motionen avser. Rent
principiellt vidhåller vi alltjämt vår
ståndpunkt och menar sålunda, att förmögenhetsskatt
bör få avdragas vid inkomsttaxeringen,
varvid dock förutsättes
viss ändring av skatteskalan. Vidare
anser vi alltjämt att det vore rimligt
att äkta makar finge ett högre
skattefritt förmögenhetsbelopp än ensamstående.
Men med hänsyn till dagens
situation anser vi inte att vi nu
kan yrka bifall till dylika förslag, då
vi menar att man i första rummet bör
tänka på en allmän skattelindring beträffande
inkomstskatten och kanske

också att ett avskaffande av kvarlåtenskapsskatten
skall gå före en skattelindring
av den art, som här ifrågasättes.

Jag kommer därför till den uppfattningen,
att motionerna bör avslås och
yrkar alltså bifall till klämmen i bevillningsutskottets
förslag men med den
motivering, som inneliålles i reservation
nr II, avgiven av herr Söderquist
m. fl.

Herr EDSTRÖM (h):

Herr talman! I det utskottsbetänkande
som vi nu går att behandla möter
vi två frågor, i vilka liögerrepresentanterna
här i riksdagen alltsedan 1952,
då förmögenhetsbeskattningen erhöll
sin nuvarande utformning, har framfört
särskilda yrkanden.

Det rör sig i första hand om en
höjning av skattepliktsgränsen vid förmögenhetsbeskattningen
för äkta makar.
Här har bl. a. under hänvisning till
att ortsavdraget vid den statliga beskattningen
i princip är dubbelt så högt
för äkta makar som för ensamstående
föreslagits en höjning i första hand
från 50 000 till 75 000 kronor för äkta
makar. För det andra har vi föreslagit
en avdragsrätt vid inkomstbeskattningen
för förmögenhetsskatten. För att
kompensera det inkomstbortfall, som
kan uppkomma genom våra förslag, har
vi slutligen förordat en skärpning av
förmögenhetsskatteskalan.

Det avgörande för oss har både när
det gäller skattepliktsgränsen vid förmögenhetsbeskattningen
och avdragsgillheten
varit vår strävan att skaffa en
rättvis beskattning. Härtill kommer att
våra förslag är avsedda att på ett naturligt
och praktiskt sätt åstadkomma
en i och för sig välmotiverad lindring
i vår förmögenhetsskatt. Denna skatt
har genom sin hårda progression alltmer
kommit att utgöra en allvarlig
hämsko på allt enskilt sparande. Ingen
torde längre kunna förneka, att den

Fredagen den 1 april 1955

Nr 12

183

statliga inkomstskatten och förmögenhetsskatten,
staplade ovanpå varandra,
ofta leder till det resultatet, att förmögenhetsskatten
inte endast äter upp
hela avkastningen på förmögenheten
utan åtskilligt därutöver.

Det är med en viss besvikelse jag har
tagit del av utskottets motivering för
avstyrkande av våra framställningar.
Inte på någon punkt har utskottsmajoriteten
kunnat anföra något nytt motivför
avslag på våra skattelindringsförslag
och för ett bibehållande av den
gamla ordningen. Utskottet hänvisar så
gott som överallt till det utlåtande som
skrevs i fjol.

Vad först angår frågan om höjning
av skattepliktsgränsen för äkta makar
erinrar utskottet om att förmögenhetsbeskattningen
alltid haft en för ensamstående
och gifta enhetlig regel.
Man anser vidare att en högre skattepliktsgräns
för äkta makar än för ensamstående
knappast kan föreligga efter
den höjning av skattepliktsgränsen
och den sänkning av skatteskalan, som
numera genomförts. Slutligen uttalar
utskottet sitt tvivel om att en höjning
av skattepliktsgänsen skulle få någon
stimulerande inverkan på sparandet.

Häremot bör i första hand invändas
att det förhållandet, att en enhetlig
skattepliktsgräns alltid bestått, knappast
kan vara ett värdigt argument att
framföra i detta sammanhang. Om man
från objektiva utgångspunkter anser
sig kunna konstatera, att det vore en
ren gärd av rättvisa att ha en högre
skattepliktsgräns för äkta makar än för
ensamstående, så kan ju häremot inte
bara invändas, att man tidigare haft
en enhetlig skattepliktsgräns och inte
kan ändra denna. Det är ju just detta
senare förhållande, som man vill åstadkomma
en ändring av. Att skattepliktsgränsen
år 1952 höjdes över lag, liksom
att vissa lättnader då genomfördes
i skatteskalan, har helt naturligt icke
heller något att göra med frågan om
det berättigade i att eventuellt ha skil -

Makars förmögenhetsbeskattning m. m.

da skattepliktsgränser för skattskyldiga
med olika försörjningsbörda.

Vad slutligen angår utskottets tveksamhet
när det gäller frågan huruvida
vårt förslag skulle kunna stimulera
sparandet, så är detta ett upprepande
av riksdagsmajoritetens ljumma intresse
för att vidtaga någon som helst
åtgärd för att underlätta det personliga
sparandet. De som för närvarande
drabbas av förmögenhetsskatt är emellertid
inte bara några få stora förmögenhetsägare,
utan till denna skara har
alltflera sällat sig i takt med penningvärdets
försämring. Det finns t. ex.
många egnahemsägare, som för åtskilliga
år sedan skaffat sig ett en- eller
tvåfamiljshus och som genom sparsamhet
och arbetsamhet lyckats betala av
på sin inteckningsskuld och som därför
faktiskt befinner sig i farozonen när
det gäller förmögenhetsskatten. Många
av dem får för övrigt redan nu betala
förmögenhetsskatt. Jag tycker att det
knappast råder någon tvekan om att
förmögenhetsskattens utformning just
för denna kategori blir ett straff för
den arbetsamhet och sparsamhet dessa
människor visat sedan kanske många
år tillbaka. Det är redan på denna
grund enligt min mening mycket motiverat
att skattepliktsgränsen höjes
från 50 000 till 75 000 kronor för äkta
makar och att likaså avdragsgillhet
skall införas beträffande förmögenhetsskatten.
Det är min fasta övertygelse,
att denna åtgärd skulle kunna ha en
väsentlig sparsamhetsfrämjande betydelse.

När det gäller den andra frågan,
nämligen vårt förslag om avdrag för
eventuell förmögenhetsskatt, så har
även i år utskottet upprepat sina invändningar
från tidigare år. Man har
sagt att förmögenhetsskatten 1947 frigjorts
från inkomstbeskattningen ocli
att man därigenom åstadkommit en
bättre avvägning av tyngden av inkomst-
och förmögenhetsbeskattningen
var för sig. Man bär sagt att ett go

184

Nr 12

Fredagen den 1 april 1955

Makars förmögenhetsbeskattning m. m.

nomförande av avdragsrätten skulle innebära
ett betydande avsteg från en ur
olika synpunkter väl motiverad konstruktion
av förmögenhetsbeskattningen,
och man har vidare upprepat argumentet
att, då den direkta statsskatten
beräknas såväl i förhållande till inkomst
som till förmögenhet, skulle det inte
stå i överensstämmelse med praxis att
vid skattens uttagande bevilja avdrag
för på förmögenheten erlagd skatt. Vad
utskottet emellertid även denna gång
förbisett är, att vårt förslag avser att
också åstadkomma en riktigare avvägning
av den statliga inkomstbeskattningen.
Från denna utgångspunkt har
det inte någon saklig betydelse, att förmögenhetsskatten
numera frigjorts från
inkomstbeskattningen. Lika litet som
man kan göra gällande att den avdragsrätt
som för närvarande finns beträffande
kommunalskatten vid den statliga
inkomstbeskattningen skulle innebära
att den statliga och kommunala
inkomstskatten sammankopplats, lika
litet kan man också beträffande den av
oss ifrågasatta avdragsrätten för förmögenhetsskatten
påstå, att denna skulle
innebära något ingrepp i förmögenhetsskattens
konstruktion. Alltsammans
tycker vi är uppkonstruerat. Över huvud
taget skulle icke den av oss föreslagna
avdragsrätten påverka den frigörelse
av förmögenhetsskatten från inkomstbeskattningen,
som genomfördes
år 1947.

Inte heller det förhållandet, att avdragsrätten
i det ena fallet avser kommunal
inkomstskatt och i det andra
fallet en statlig skatt, har någon principiell
betydelse. Avdrag för speciella
skatter medges ju vid både kommunal
och statlig inkomsttaxering, oavsett om
specialskatten utgår till kommun eller
till stat. För oss synes det principiellt
felaktigt att skatt skall beräknas på
en fiktiv inkomst, en inkomst, som man
inte haft.

Slutligen endast några ord om utskottets
hänvisning till att riksdagen nu -

mera godkänt Kungl. Maj:ts proposition
om en förenkling av deklarations- och
taxeringsförfarandet. Jag kan inte förstå
att detta skulle ha något att göra
med våra strävanden att för förmögenhetsbeskattningen
söka åstadkomma en
förnuftig ordning eller i varje fall en
förnuftigare ordning än den nu gällande.
Om det ur olika synpunkter är
angeläget att åstadkomma en förenkling
av det nuvarande taxeringsförfarandet
och om man också lyckats i viss
mån åstadkomma en dylik förenkling,
bör ju inte detta innebära, att man avstår
från rättvisare ordning i fråga om
förmögenhetsskatten. För oss har, som
jag inledningsvis nämnde, just rättvisesynpunkten
varit avgörande, och vi anser,
oavsett hur det praktiska deklarations-
och taxeringsförfarandet utformas,
vårt förslag om en höjning av
skattepliktsgränsen för äkta makar från
50 000 till 75 000 kronor samt rätt till
avdrag för eventuell förmögenhetsskatt
innebära ett rättvisare system än det
vi för närvarande har.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till den av herrar
Velander och Nilsson i Svalöv avgivna
reservationen.

Herr OLSSON i Gävle (s):

Herr talman! Det kan naturligtvis
vara riktigt som herr Edström säger,
att det är samma gamla skäl och samma
framställning som går igen. Så sent
som i höstas var ju herr Edström framme
och viftade med samma problem.
Ingenting har förändrats, inga nya skäl
har sedan dess framförts från herr Edströms
sida.

Såväl utskottsmajoriteten som de reservanter,
som herr Edström talade om
och som har ett särskilt uttalande, har
en gemensam uppfattning om att förmögenhetsskatten
icke är den skatt som
i första hand skall sänkas. När man har
kommit dithän att vi har lyckats sänka
de andra skatterna, som bör gå före

Fredagen den 1 april 1955

Nr 12

185

förmögenhetsskatten, då kan detta anföra*
som ett nytt skäl antingen för
tillstyrkande eller för ett fortsatt avstyrkande.

Herr talman! Jag hemställer om bifall
till utskottets förslag.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner på
1 :o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till den av herrar Velander
och Nilsson i Svalöv avgivna reservationen;
samt 3:o) bifall till utskottets
hemställan med den ändring av motiveringen,
som föreslagits i den av herr
Söderquist m. fl. avgivna reservationen;
och fann herr talmannen den förstnämnda
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Edström begärde
likväl votering, i anledning varav
och sedan till kontraproposition antagits
den under 3:o) angivna propositionen
följande voteringsproposition
efter given varsel upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 31, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bär kammaren bifallit
utskottets berörda hemställan med den
ändring av motiveringen, som föreslagits
i den av herr Söderquist m. fl. avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Kristensson i Osby begärde
likväl rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 118 ja och 60 nej, varjämte
2 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Folkvalda överrättsledamöter m. m.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 12

Folkvalda överrättsledamöter m. m.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 21, i anledning av väckta motioner
angående överrätternas komplettering
med i demokratisk ordning valda
ledamöter m. m.

Första lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta
motioner, nr 116 i första kammaren av
herr öhman och herr Persson, Helmer,
samt nr 146 i andra kammaren av herr
Johansson i Stockholm m. fl. I motionerna,
vilka voro likalydande, hade
föreslagits, »att riksdagen måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa
om utredning och förslag till sådan
ändring av gällande lag, att dels
i demokratisk ordning valda ledamöter
med individuell rösträtt skall ingå i
hovrätterna och högsta domstolen, dels
att nämndledamöternas inflytande på
motsvarande sätt förstärkes i första instans».

Utskottet hemställde, att förevarande
motioner, 1:116 och II: 146, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr JOHANSSON i Stockholm (k):

Herr talman! Den motion vi väckt
om demokratisering av domstolarna
genom ökat lekmannainflytande i alla
instanser tillbakavisas av utskottet med
bl. a. den motiveringen, att den utredning
som sysslar med rådhusrätternas
förstatligande även kan ta upp frågan
om lekmännens rösträtt inte bara i rådhusrätterna
utan också i häradsrätterna.
Även om denna utredning skulle komma
fram till någon uppluckring av de
rådande förhållandena, där sju nämndemän
måste vara eniga för att överrösta
ämbetsdomaren, blir detta tämligen

186

Nr 12

Fredagen den 1 april 1955
Penningvärdeförsämringens verkan på lagstiftningens värdegränser

värdelöst, eftersom den part som förlorar
bara behöver överklaga i hovrätten.
Då är ju lekmannainflytandet borta.
Där sitter ju bara en ämbetsdomare.
Därför tycker jag att frågan har behandlats
på ett otillfredsställande sätt,
och att även en sådan uppluckring inte
leder till något.

Jag noterar, att medan folkpartiets
stora tidningar gång på gång uttalat
sig för större lekmannainflytande, har
folkpartiets representant i utskottet som
så ofta är fallet tagit ställning mot sin
press.

När utskottet slutligen funnit det angeläget
att göra någon sorts förtroendeuttalande
för domstolarna genom att
säga, att allmänheten hyser förtroende
för dem och att domstolarna även visat
sig motsvara detta, så behöver jag
inte upplysa kammaren om att snart
sagt hela pressen under de senaste åren
burit vittne om den djupa förtroendekris
domstolarna i detta land fått uppleva
efter Lundquist- och Haijby- och
en mängd andra affärer. Jag tror inte
att utskottets uttalande på något sätt
är ett läkemedel mot denna förtroendekris.
Jag vill bara tillägga att jag tror
att det är nyttigt att svenska folket får
klart för sig, att det inte gäller någon
ofelbarhetsdogm för den som blir domare,
utan att domarna är högst vanliga
människor, som påverkas av vanliga
människors åsikter och fördomar.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till motionen.

Herr andre vice talmannen övertog
nu ledningen av förhandlingarna.

Herr FRÖDING (h):

Herr talman! Jag skall i korthet inskränka
mig till att säga, att utskottet
har funnit att man först bör ordna
frågan om lekmannarepresentationen i
underrätterna innan man ger sig in på
överrätterna. Av den anledningen är
det som utskottet inte velat ta upp frågan
nu.

Vad beträffar herr Johanssons i
Stockholm tal om allmänhetens misstroende
mot domstolarna skall jag bara
säga, att den misstron delades i vart
fall inte av någon enda av de ledamöter,
som deltog i första lagutskottets
handläggning av detta ärende.

Herr talman! Jag ber att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

överläggningen var härmed slutad.
Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till de i
ämnet väckta motionerna; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 13

Penningvärdeförsämringens verkan på
lagstiftningens värdegränser

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 22, i anledning av väckt motion
angående en undersökning av den
inverkan de senare årens penningvärdeförsämring
haft på de i gällande lagstiftning
ingående fasta värdegränserna.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr MUNKTELL (h):

Herr talman! Jag skall be att få säga
några ord om den av mig m. fl. väckta
motionen.

Vi har framhållit att den inträffade
penningvärdeförsämringen inverkar på
flera av de penningfixerade värdegränserna
i lagstiftningen, och vi har hemställt
om att man skulle försöka få en
överblick av vilken lagstiftning som
påverkas därav i sådan utsträckning,
att en justering av värdegränserna är
påkallad. Den sak det här gäller har
observerats från olika håll. T. o. m. vid
innevarande års riksdag har framlagts
proposition om vissa justeringar av
sådana värdegränser.

Jag förstår mycket väl, som utskottet
säger — det är alldeles självfallet,

Nr 12

187

Fredagen den 1 april 1955

Penningvärdeförsämringens verkan på lagstiftningens värdegränser

nästan en truism — att det skulle bli
en mycket stor utredning. Men det
är ett faktum som utskottet också medger,
att ett flertal lagar efter hand har
fått ett helt annat materiellt innehåll
än som ursprungligen varit avsett. Stadgandena
fyller i vissa avseenden inte
de uppgifter som ursprungligen varit
avsedda.

Jag skall be att få citera utskottet
en gång till. Det säger: »Skäl kunna
sålunda tala för att den av motionärerna
begärda undersökningen kommer
till stånd.»

Utskottet anför själv en del exempel
på varthän detta lett. Jag vill här endast
nämna ett par exempel. Det finns,
som utskottet anför, värdegränser fastställda
från bl. a. 1913, 1924, 1927, 1928
o. s. v., och vi har ju nu ett helt annat
penningvärde än då. Genom den fortgående
penningvärdeförsämringen har
en reell och av riksdagen icke åsyftad
förändring av lagarnas innehåll skett.
Jag kan ge ett strålande exempel härpå,
nämligen att vi i lagen om stenkolsfyndigheter
har bestämmelser i
detta hänseende, som är från 1886.

Det är också uppenbart att t. ex. våra
bötesbestämmelser nu har fått en helt
annan innebörd än de hade från början.
Om vi ser på lagen av 1937 om
verkställighet av bötesstraff, så är proportionen
mellan dagsböternas storlek
i pengar räknat och antalet dagar vid
frihetsstraff oförändrat. Detta är väl
godtagbart endast under den förutsättning,
att man inte låter det försämrade
penningvärdet leda till utdömande
av högre penningböter än
tidigare, tv höjer man böterna, så blir
ju också de förvandlade straffen högre.

Mot ett enhälligt utskott tjänar det
inte mycket till att här ställa något
yrkande. Utskottet skriver bl. a., att
det alltjämt bör få ankomma på Kungl.
Maj :t att, då påtagligt behov av justering
av värdegränser gör sig gällande
på ett särskilt område, framlägga förslag
därom. Jag hoppas att så kommer

att ske, och att man vid justeringen av
olika lagstiftningskomplex tar hänsyn
till denna synpunkt. Det är väl nämligen
alldeles uppenbart, att vi inte kan
låta lagstiftningen förändras genom att
penningvärdet försämrats och förmodligen
kommer att försämras ytterligare.

Herr talmannen återtog nu ledningen
av förhandlingarna.

Herr HEDQVIST (s):

Herr talman! Det ligger mycket i den
väckta motionens yrkande och i vad
motionären här anfört. Men å andra
sidan är det, som utskottet har framhållit
i sitt utlåtande, inte någon enkel
utredning man här begär, och detta är
den närmaste anledningen till att utskottet
har yrkat avslag på motionen.
Utskottet framhåller att den begärda
utredningen skulle bli synnerligen omfattande,
och att det praktiskt taget
skulle erfordras en fullständig genomgång
av all nu gällande författningstext,
om det inte bara skall bli fråga
om en kartläggning av penningvärdeförsämringen.

Om vi emellertid i all lagtext skulle
vidta de uppjusteringar, som motionen
syftar till, så blir det här fråga om
en saklig prövning av varje särskilt
lagstadgande. Utskottet anser att vi
inte för närvarande kan belasta det
omfattande och tidigare ofta kritiserade
statliga utrcdningsmaskineriet
med utredningar och undersökningar
av detta vittomfattande slag. Vi får väl
därför i fortsättningen förfara som
hittills, när det gäller lagar som berör
de områden som motionen åsyftar,
nämligen att vi undan för undan vidtar
de justeringar som kan anses nödvändiga
och därvid tar vederbörlig
hänsyn till den inträdda penningvärdeförsämringen.
Utskottet har också redovisat
en hel rad reformer som vidtagits
successivt, och detta får väl bli
den form, som vi även framdeles får
använda.

188

Nr 12

Fredagen den 1 april 1955
Penningvärdeförsämringens verkan på lagstiftningens värdegränser

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr MUNKTELL (h):

Herr talman! Bara några ord. Jag
förstår att det ligger mycket i utskottets
skrivning. Jag vet inte om jag
missuppfattade utskottets ärade talesman,
men det var en tongång i hans
anförande, som jag vill inlägga en liten
protest emot. Det föreföll mig nämligen
som om herr Hedqvist ansåg, att
därför att en nödvändig justering av
vår lagstiftning är svår och omfattande,
så skall vi nu inte företa den. Men det
finns ju oändligt många gebit, där
lagstiftningen är kolossalt svår och omfattande,
men där man ändå måste ta
upp frågan om ändringar.

Herr talman! Jag har som sagt icke
något yrkande.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 14

Till bordläggning anmäldes
konstitutionsutskottets utlåtande nr
15, i anledning av motion om ändrad
ordning för beräkning av antalet elektorer
vid förstakammarval;

sammansatta konstitutions- och första
lagutskottets utlåtande nr 1, i anledning
av väckt motion om ett särskilt resningsinstitut
för omprövning av avdömda
mål;

statsutskottets utlåtanden:
nr 64, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
avtal om fortsatt drift av Svenska textilforskningsinstitutet
m. m.,
nr 65, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag, avseende
ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde,
m. m.,

nr 66, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1955/56 till lärarhögskolan i
Stockholm,

nr 67, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt anstånd
för Stockholms stadsmission med skyldigheten
att inlösa vissa lån,
nr 68, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av visst äldre reservationsanslag,
avseende justitiedepartementets verksamhetsområde,

nr 69, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag, avseende inrikesdepartementets
verksamhetsområde,
och

nr 70, i anledning av väckt motion
om åtgärder för en förbättrad kameral
revision inom statsförvaltningen;
bankoutskottets utlåtanden:
nr 14, i anledning av väckta motioner
angående näringslivets lokalisering,
nr 15, i anledning av väckta motioner
om upptagande av förhandlingar
angående igångsättande av tändsticksproduktionen
vid fabriksanläggningen
i Torpshammar, och

nr 16, i anledning av väckta motioner
angående utredning och förslag om nyanläggning
av industri i Byske;
andra lagutskottets utlåtanden:
nr 22, i anledning av väckta motioner
om lagfästande av rätten till arbete,

nr 23, i anledning av väckt motion
om viss ändring av lagen om kollektivavtal,

nr 24, i anledning av väckt motion
om viss ändring i 12 § lagen om semester,
och

nr 25, i anledning av väckta motioner
angående ändrad lydelse av 12 §
lagen om semester; samt

jordbruksutskottets utlåtanden och
memorial:

nr 11, med anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning av
vissa kronoegendomar,

nr 12, med anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bemyndigande att
försälja viss kronan tillhörig fast egen -

Fredagen den 1 april 1955

Nr 12

189

dom in. m. jämte i ämnet väckta motioner,

nr 13, angående departementsvis uppgjorda
förteckningar över försäljningar
av viss kronan tillhörig fast egendom,
nr 14, med anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda hemställan
rörande anslag till Lindring i
mindre bemedlades kostnader för djursjukvård
jämte i ämnet väckta motioner,

nr 15, med anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda hemställan
rörande anslag till lappfogdarna
m. fl. jämte i ämnet väckt motion och
nr 16, med anledning av väckta motioner
angående uppförande av en fiskodlingsanstalt
i Tornedalen.

§ 15

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen

från konstitutionsutskottet, nr 151, i
anledning av väckta motioner om ändrad
ordning för utfärdande av röstlängdsutdrag; från

statsutskottet:
nr 7. i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1955/56 under
sjunde huvudtiteln, avseende anslagen
inom finansdepartementets verksamhetsområde; nr

10, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1955/56 under tionde
huvudtiteln, avseende anslagen inom
handelsdepartementets verksamhetsområde; nr

156, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret 1955
/56 till Fonden för lån till företagareföreningar
in. fl.;

nr 157, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen under åttonde
huvudtiteln gjorda framställningar

om anslag för budgetåret 1955/56 till
Stockholms högskola;

nr 158, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen under åttonde
huvudtiteln gjorda framställningar
om anslag för budgetåret 1955/56 till
folkskoleväsendet m. m. jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 159, i anledning av Kungl. Majrts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1955/56, i vad
avser ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde; nr

160, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
om vissa anslag för budgetåret
1955/56 till Musikaliska akademien
med musikhögskolan;

nr 167, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till stat för försvarets
fastighetsfond för budgetåret
1955/56;

nr 168, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre reservationsanslag
under fjärde huvudtiteln m. m.; och

nr 169, i anledning av väckta motioner
om anslag för budgetåret 1955/56
till bidrag till utgivandet av en redogörelse
på engelska språket om den
svenska riksdagen;

från bevillningsutskottet, nr 172, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående bemyndigande för Kungl.
Maj :t att meddela dispens från vissa
bestämmelser i syfte att möjliggöra en
ändamålsenlig omorganisation av uppbörds-
och indrivningsväsendet i vissa
städer, m. m.;

från första lagutskottet, nr 161, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition
angående utlämnande av viss kvantitet
s. k. rövat guld;

från andra lagutskottet, nr 166, i anledning
av dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om fortsatt giltighet
av prisregleringslagen den 30
juni 1947 (nr 303), dels ock i ämnet
väckta motioner;

190

Nr 12

Fredagen den 1 april 1955

från tredje lagutskottet:
nr 163, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
angående fortsatt giltighet av lagen
den 30 juni 1943 (nr 444) om tillståndstvång
för byggnadsarbete, dels ock i
ämnet väckta motioner;

nr 164, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändring i lagen den 18 april
1952 (nr 167) om allmänningsskogar i
Norrland och Dalarna, dels ock en i
ämnet väckt motion; och
nr 165, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i lagen den 18 juni 1926 (nr 326)
om delning av jord å landet; samt
från allmänna beredningsutskottet, nr
162, i anledning av väckt motion om
utredning av frågan om de sociala konsekvenserna
av ingångna dispensäktenskap
m. m.

§ 16

Anmäldes, att följande Kungl. Maj:ts
propositioner tillställts kammaren, nämligen nr

160, med förslag till förordning
om ändring i taxeringsförordningen
den 28 september 1928 (nr 379), m. m.,
nr 162, med förslag till lag med särskilda
bestämmelser rörande riksbankens
sedelutgivning, m. m.,

nr 169, med förslag till förordning om
ändring i förordningen den 19 november
1914 (nr 383) angående stämpelavgiften,
m. m., ,

nr 170, angående Sveriges anslutning
till deklaration om fortsatt tillämpning
av tullkoncessioner inom ramen för
allmänna tull- och handelsavtalet —
(GATT),

nr 172, med förslag till förordning

om ändring i vägtrafikförordningen den
28 september 1951 (nr 648) och

nr 174, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 5 § 1 mom. och 8 §
lagen den 6 juni 1925 (nr 170) om
polisväsendet i riket.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 17

Anmäldes, att till herr talmannen
under sammanträdet avlämnats en motion,
nr 592, av fru Johansson i Skövde
m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition, nr 146, angående införande
av ett andra program i den svenska
rundradion samt anslagsbehovet fö''r
rundradioanläggningar under budgetåret
1955/56, m. m.

Denna motion bordlädes.

§ 18

Herr TALMANNEN anförde:

Jag tillåter mig hemställa, att kammaren
måtte besluta, att tiden för avgivande
av motioner i anledning av de
Kungl. Maj:ts propositioner, som bordlagts
vid kammarens sammanträden
onsdagen den 30 mars och denna dag,
måtte med hänsyn till instundande helg
utsträckas till det sammanträde, som
infaller näst efter femton dagar från
det propositionerna kom kammaren tillhanda.

Denna hemställan bifölls.

§ 19

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 15.26.

In fidem
Gunnar Britth

IDUNS TRYCKERI, ESSELTE. STHLM 55
504984