herr Börjesson i Falköping (ep) ang. omläggningen av postdistributionen ................................................... 5 (Riksdagens protokoll 1968:22)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 22

ANDRA KAMMAREN

1968

7—9 maj

Debatter m. m.

Tisdagen den 7 maj

Sid.

Interpellationer av:

herr Börjesson i Falköping (ep) ang. omläggningen av postdistributionen
................................................... 5

herr Larsson i Norderön (ep) ang. utnyttjandet av flygambulans organisationen

för läkares sjukbesök........................ 6

herr Hedlund (ep) ang. åtgärder för att förhindra våld vid demonstrationer
................................................ 7

herr Jonasson (ep) ang. förbättrade vattenvägsförbindelser för

Vänerregionen............................................ 8

Meddelande om enkla frågor av:

herr Gustafsson i Borås (fp) ang. textil- och konfektionsindustrins

förhållanden............................................. 10

herr Werbro (fp) ang. åtgärder för att förebygga upplopp......... 10

herr Oskarson (h) ang. åtgärder mot demonstrationer av visst slag 10
fru Sundberg (h) ang. direktiv för beviljande av tillstånd till demonstrationer.
............................................... 10

herr Börjesson i Falköping (ep) ang. kostnaderna för polisbevakning

i samband med demonstrationer............................ 10

herr Johansson i Skärstad (ep) ang. åtgärder för att förbättra förutsättningarna
för demonstrationer i demokratiska former....... 10

Onsdagen den 8 maj

Vissa kommunala befogenheter inom turistväsendet............... 11

Vissa frågor om hjälpmedel för handikappade.................... 15

Ändring i lagen om allmän försäkring, in. m....................... 27

Inskrivning och redovisning av värnpliktiga.................... 34

1 —Andra kammarens protokoll 1968. Nr 22

Nr 22

Innehåll

Sid.

Företagsdemokratin........................................... 41

De anställdas andel i ett långsiktigt företagssparande.............. 44

Meddelande ang. arbetet nnder återstoden av vårsessionen......... 57

Särskilda bestämmelser om riksbankens sedelutgivning, m. m....... 57

Fortsatt valutareglering....................................... 58

Tillskapande av ett minnesföremål för ledamot av riksdagen........ 63

Utredning rörande bullerproblemet, m. m........................ 65

Inrättande av en trafikteknisk försöksanstalt.................... 71

Interpellationer av:

herr Andersson i Örebro (fp) ang. det statliga stödet till kommersiell

utlandsinformation........................................ 73

herr Oskarson (h) ang. igångsättningstillstånd för lägenheter i

bostadshus............................................... 74

Meddelande om enkla frågor av:

herr Hermansson (vpk) ang. åtgärder för att förhindra sammanstötningar
mellan polis och demonstranter....................... 75

herr Hermansson (vpk) ang. idrottsorganisationers politiska ställningstaganden
............................................ 75

herr Nilsson i Agnäs (h) ang. bearbetning av malmfyndigheter inom
Arjeplogs kommun........................................ 75

Torsdagen den 9 maj

Svar på frågor av:

herr Johansson i Skärstad (ep) ang. åtgärder för att förhindra att

ungdomar får tillgång till sprit och starköl................... 76

herr Adolfsson (h) ang. användandet av naturvårdslagen för att

förhindra viss villabebyggelse............................. 78

herr Nilsson i Tvärålund (ep) ang. stationeringen av lantbruksnämndernas
konsulenter och instruktörer................... 78

herr Nilsson i Bästekille (h) ang. importförbud på grönsaker, som
icke kan garanteras vara rena från skadeinsekter, och herr Björk

(s) ang. kontrollen av importerade livsmedel................. 79

fru Kristensson (h) ang. enhetliga bestämmelser vid fastställande av

barns identitet........................................... 82

herr Rubin (mbs) ang. åtgärder för att vidga lärarnas kunskaper

om stamningsbesvär bland elever........................... 84

herr Rubin (mbs) ang. åtgärder för att befrämja den svenska flyg chartertrafiken.

.......................................... 86

Svar på interpellationer av:

herr Karlsson i Fluddinge (vpk) ang. åtgärder mot skattefusk..... 86

herr Göransson (s) ang. apotekares tystnadsplikt................ 90

Innehåll

Nr: 22

Sid.

Anslag till klass- och ämneslärarutbildning m. m.................. 91

Organisation av ett läromedelsförlag............................ 110

''.i:.

Interpellationer av:

herr Lorentzon (vpk) ang. sysselsättningsläget i Medelpads inland 139

herr Jansson (vpk) ang. skoindustrins framtidsutsikter. ... ...... 140

herr Rask (s) ang. ökad trafiksäkerhet för cyklister.............. 141

Meddelande om enkla frågor av:

herr Jansson (vpk) ang. frivilliga medborgargarden.............. 142

herr Turesson (h) ang. upprätthållande av ordningen under mid sommarhelgen.

................................... 142

herr Källstad (fp) ang. psykologutbildningen.............. 142

herr Jonsson (fp) ang. värdesäkring inom den frivilliga pensionsförsäkringen
................................................ 142

herr Carlshamre (h) ang. den ekonomiska krisen inom fiskerinäringen 142

herr Lundmark (s) ang. teleservicen i glesbygderna.............. 142

herr Josefson i Arrie (ep) ang. fortsatt propaganda för trafiksäkerhet
..................................................... 142

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 8 maj

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 18, ang. lag om vissa kommunala

befogenheter inom turistväsendet........................... 11

Statsutskottets utlåtande nr 88, ang. vissa frågor om hjälpmedel för

handikappade............................................. 15

Andra lagutskottets utlåtande nr 41, ang. ändring i lagen om allmän försäkring,
m. m.............................................. 27

Statsutskottets utlåtande nr 89, ang. medelsanvisning till folkpensioner 34

— nr 90, ang. fortsatt utbyggande av akademiska sjukhuset i Uppsala
m. m................................................ 34

— nr 91, ang. fortsatt disposition av vissa äldre anslag inom socialdepartementets
verksamhetsområde............................ 34

— nr 92, ang. inskrivning och redovisning av värnpliktiga.......... 34

Bankoutskottets utlåtande nr 32, ang. företagsdemokratin.......... 41

— nr 33, ang. de anställdas andel i ett långsiktigt företagssparande.. 44

— nr 34, ang. lag med särskilda bestämmelser om riksbankens sedelutgivning,
m. m............................................ 57

— nr 35, ang. fortsatt valutareglering........................... 58

-— nr 36, ang. ändrad lydelse av 16 § förordningen om Svenska bo stadskreditkassan

och om bostadskreditföreningar, m. m......... 63

— nr 37, om tillskapande av ett minnesföremål för ledamot av riksdagen
.................................................... 63

Första lagutskottets utlåtande nr 30, om fortsatt giltighet av lagen
angående utvidgad tillämpning av lagen om förbud i vissa fall mot

Nr 22

Innehåll

Sid

överlåtelse eller upplåtelse av fartyg m. m. och av lagen med vissa

bestämmelser om fraktfart med svenska fartyg................ 64

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 30, om utredning rörande
bullerproblemet, åtgärder mot bullerstörningar och normer för
bullervärden.............................................. 65

— nr 34, om inrättande av en trafikteknisk försöksanstalt......... 71

Torsdagen den 9 maj

Statsutskottets utlåtande nr 93, ang. anslag till klass- och ämneslärarut bildning

in. m............................................. 91

— nr 96, ang. organisation av ett läromedelsförlag............... 110

Tisdagen den 7 maj 1968

Nr 22

Tisdagen den 7 maj

Kl. 16.00

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes av herr andre vice talmannen.

§ 1

Justerades protokollen för den 25 och
den 26 nästlidne april.

§ 2

Vid föredragning av Kungl. Maj :ts å
bordet vilande proposition nr 125, angående
komplettering av riksstatsförslaget
för budgetåret 1968/69, m. in., hänvisades
propositionen, såvitt avsåg det
procenttal av grundbeloppet, varmed
statlig inkomstskatt för vissa skattskyldiga
föreslagits skola ingå i preliminär
skatt, till bevillningsutskottet och i övrigt
till statsutskottet.

§ 3

Föredrogs, men bordlädes åter konstitutionsutskottets
utlåtande nr 18,
statsutskottets utlåtanden nr 88—92,
bankoutskottets utlåtanden nr 32 37,

första lagutskottets utlåtande nr 30,
andra lagutskottets utlåtande nr 41 samt
allmänna beredningsutskottets utlåtanden
nr 30 och 34.

§ 4

Föredrogs var för sig följande, vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda men då bordlagda interpellationsframställningar,
nämligen av:

herr Gustavsson i Alvesta (ep), till
herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
angående ersättningen
för kostnader i samband med
vissa vägförrättningar, och

herr Larsson i Luttra (ep), till herr
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
angående differentieringen
av avgifter vid kommunala
vårdinstitutioner.

Kammaren biföll dessa framställningar.

§ 5

På hemställan av herr andre vice talmannen
beslöt kammaren, att andra
lagutskottets utlåtande nr 41 skulle uppföras
närmast före statsutskottets utlåtande
nr 89 bland två gånger bordlagda
ärenden på morgondagens föredragningslista.

§ 6

Interpellation ang. omläggningen av
postdistributionen

Ordet lämnades på begäran till

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep),
som yttrade:

Herr talman! Den 12 maj 1968 genomför
postverket över hela landet en
radikal omläggning av postdistributionen.
Den nya transport- och sorteringsorganisationen
bygger på en indelning
av landet i 41 brevområden och innefattar
bl. a. en uppdelning av posten i Apost
och B-post.

Förändringen i postdistributionen synes
komma att innebära en försämrad
service, speciellt för de större kunderna,
på vissa orter. Som ett exempel på
detta kan nämnas postservicen i Skara.
Vad gäller B-posten, t. ex. postpaket
och trycksaker, kommer förändringen
därstädes att medföra en längre beford -

Nr 22

Tisdagen den 7 maj 1968

Interpellation ang. utnyttjandet av flygambulansorganisationen för läkares sjukbesök -

ringstid. Huvuddelen av paketposten
kommer inte att vara uppsorterad förrän
under eftermiddagen. Utöver detta
kommer brevlådetömningen att tidigareläggas
en timma.

Det finns anledning att ifrågasätta,
om tillräckliga förberedelser vidtagits
från postverkets sida samt huruvida omläggningens
negativa konsekvenser tillräckligt
beaktats. Det är därutöver angeläget
att få klarlagt på vilket sätt postverket
informerat sina kunder i denna
fråga.

Med hänvisning till det anförda anhåller
jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
få ställa följande
frågor:

Har statsrådet uppmärksammat den
försämring i postservicen som omläggningen
av postdistributionen kan medföra
för vissa kunder?

Vill statsrådet redogöra för hur informationen
om ifrågavarande omläggning
skett?

Denna anhållan bordlädes.

§ 7

Interpellation ang. utnyttjandet av flygambulansorganisationen
för läkares
sjukbesök

Ordet lämnades på begäran till

Herr LARSSON i Norderön (ep), som
yttrade:

Herr talman! Ambulans- och räddningsflygtjänsten
leds och samordnas
av luftfartsstyrelsen i samråd med berörda
myndigheter såsom cheferna för
flygvapnet, socialstyrelsen, telestyrelsen
och länsstyrelserna. Genom avtal
med luftfartsstyrelsen bär olika flygbolag
åtagit sig att svara för flygtransporterna.

I samråd med socialstyrelsen har
luftfartsstyrelsen utfärdat särskilda be -

stämmelser och anvisningar rörande
ambulans- och räddningsflygtjänsten
(Info 55/1964). I dessa sägs bl. a. att
ambulansflygtjänsten får användas för
sådana olycks- eller sjukdomsfall, där
den skadade eller sjuke anses vara i
oundgängligt behov av att snarast få
läkar- eller sjukhusvård. Dessutom
krävs att antingen inga andra transportmedel
står till buds eller att, om sådana
finns, det skulle medföra sådan tidsutdräkt
eller sådana risker av annat slag,
att den skadades eller sjukes liv eller
framtida hälsa äventyrades om de användes
(4.1). Rätten att rekvirera flygambulans
tillkommer envar läkare eller,
om sådan inte kan anträffas, distriktssköterska
eller distriktsbarnmorska
(4.2).

Flygambulans får anlitas även vid
sjukbesök under huvudregelns villkor
att situationen bedöms livshotande.
Luftfartsstyrelsen har vid några tillfällen
i sina anslagsäskanden framhållit
önskvärdheten av att flygambulansorganisationen
i viss utsträckning kunde få
utnyttjas även för läkares sjukbesök av
andra anledningar än akuta nödsituationer.
Framställningarna har emellertid
inte vunnit framgång.

Enligt min mening vore det av stort
värde, om läkare gavs möjlighet att använda
ambulansflyg även då icke akuta
nödsituationer föreligger. Särskilt i
glesbygds- och skärgårdsområden skulle
medgivande till sådana flygtransporter
vara av värde. I dessa områden med
långa avstånd och svåra kommunikationsförhållanden
blir restiden vid sjukbesök
oftast orimligt lång. Detta problem
accentueras av vakanserna på flera
läkartjänster och nödvändigheten av
att samordna jourtjänsten för flera lälcardistrikt.
Tidsåtgången blir stor vid
sjukbesök både för läkaren och för de
patienter som sitter på mottagningen
och väntar — om sjukbesöket företages
på dagtid. Med hänsyn till tidsfaktorn
synes inte kostnaderna vid anlitande av

Tisdagen den 7 maj 1968

Nr 22

Interpellation ang. åtgärder

flyg vara oöverstigliga jämfört med konventionella
transportmedel.

Användning av flyg vid läkares sjukbesök
skulle sålunda innebära en betydande
lättnad och tidsbesparing för såväl
läkare som befolkning inom ifrågavarande
regioner. Om ett mera generellt
medgivande att använda flyg vid
läkarbesök inte kan ges omedelbart bör
inom ett visst område — enligt min mening
lämpligen Jämtlands län — startas
försöksverksamhet.

Med hänvisning till det anförda anhåller
jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för socialdepartementet
få ställa följande fråga:

År statsrådet beredd att medverka till
att särskilt i glesbygds- och skärgårdsområden,
flygambulansorganisationen
får utnyttjas för läkares sjukbesök av
andra anledningar än akuta nödsituationer? Denna

anhållan bordlädes.

§ 8

Interpellation ang. åtgärder för att förhindra
våld vid demonstrationer

Ordet lämnades på begäran till

Herr HEDLUND (ep), som yttrade:

Herr talman! Till samhällets grundfunktioner
hör att svara för att rätt och
ordning upprätthålles. Varje enskild
människa eller grupp av människor
måste när de är ute i lagliga ärenden
kunna göra anspråk på ett effektivt
skydd från samhällets sida. Samhället
måste också svara för skydd av enskild
egendom.

I samband med den nyligen planerade
tennisturneringen i Båstad tillgreps
våldsmetoder för att stoppa de planerade
matcherna mot Rhodesia. Den regim
som råder i Rhodesia kan inte tolereras.
Förenta Nationernas säkerhetsråd
har beslutat om sanktioner mot den rasåtskillnadsregim,
som har makten där.
Sverige sluter helt upp bakom denna

för att förhindra våld vid demonstrationer

form av repressalier, som syftar till att
få till stånd en politik i Rhodesia i
överensstämmelse med FN:s konventioner
angående de mänskliga rättigheterna
och rasjämlikheten. En överväldigande
svensk opinion står bakom den
sanktionspolitik, i vilken Sverige tar
del. Dessa oefterrättliga förhållanden i
Rhodesia får emellertid under inga omständigheter
motivera att icke-demokratiska
metoder används i Sverige.
Oberoende av om man anser att de planerade
tennismatcherna borde komma
till stånd eller icke, kan våldsmetoder
inte tolereras för att hindra dem.

De unga människor från demokratiska
politiska ungdomsorganisationer,
som med polisens tillstånd på ett fullt
lagligt sätt genomförde sin demonstration,
har också rätt att kräva att deras
legitima åsiktsyttring inte spolieras genom
att aktivistgrupper tar till våldsmetoder.
Det är naturligt att unga entusiastiska
människor, som har en bestämd
uppfattning om och en klar inlevelse
i vad de betraktar som en samhällelig
orättvisa, känner ett behov av
att ge sin uppfattning till känna, men
det får inte ske under former som åsidosätter
demokratins spelregler. Skulle
våldsmetoder bli allmänt brukade, föreligger
fara för den styrelseform som
demokratiska krafter med folkrörelserna
i spetsen byggt upp i Sverige och
under vars hägn vi strävar efter så stor
frihet och trygghet som möjligt. Användandet
av våld kan lätt leda till motåtgärder
från andra grupper, som tillgriper
våldsmetoder. Detta kan leda till
anarki.

Med hänvisning till det anförda anhålles
om kammarens tillstånd att till
statsrådet och chefen för justitiedepartementet
få ställa följande frågor:

1. Vill statsrådet lämna en redogörelse
för de händelser som inträffade i
samband med den planerade tennisturneringen
i Båstad nyligen och för de
åtgärder som i samband därmed vidtagits
från samhällets sida?

Nr 22

Tisdagen den 7 maj 1968

Interpellation ang. förbättrade vattenvägsförbindelser för Vänerregionen

2. Ämnar statsrådet vidtaga åtgärder
i syfte att förhindra användandet av
våldsmetoder i samband med demonstrationer? Denna

anhållan bordlädes.

§ 9

Interpellation ang. förbättrade vattenvägsförbindelser
för Vänerregionen

Ordet lämnades på begäran till

Herr JONASSON (ep), som yttrade:

Herr talman! Vänerregionen och dess
uppland har, om man häri inräknar de
båda västgötalänen, Värmlands, Kopparbergs,
Örebro och Västmanlands län,
en befolkning på nära 2 miljoner människor.
Detta område är av mycket stor
betydelse för vårt lands produktion och
ekonomi. Det är uppenbart att olika industrigrenar
har goda utvecklingsmöjligheter
inom denna region. Men en förutsättning
är då givetvis att goda kommunikationer
kan ordnas med exportoch
importhamnar vid västerhavet.

Vattenvägsförbindelserna är härvidlag
av särskild betydelse, eftersom de är
ekonomiskt väsentligt fördelaktigare än
landsvägs- och järnvägsförbindelser.
Vänerregionen har i detta avseende goda
naturliga förutsättningar, som bör
tillvaratas. Nuvarande förhållanden är
emellertid långt ifrån tillfredsställande.
Trollhätteleden motsvarar i sitt nuvarande
skick inte tidens krav. Den årliga
godsmängd, som transporteras på Trollhätte
kanal, närmar sig nu 4 miljoner
ton och därmed gränsen för kanalens
trafikkapacitet. Det är obestridligt att
en moderniserad kanalled med en ökad
trafikkapacitet skulle betyda väsentliga
kostnadsminskningar för näringslivet
och befolkningen i regionen. Detta
gäller inte minst de omfattande transporterna
av petroleumprodukter, som
nu till huvuddelen sker per landsväg
eller järnväg men som vid en förbätt -

ring av vattenvägsförbindelserna bör
kunna förbilligas i mycket hög grad.
Man kan räkna med att konsumenterna
i Vänerregionen skulle tjäna åtskilliga
miljoner kronor årligen på en modernisering
och förstärkning av vattenvägsförbindelserna.

Frågan om förbättrade förbindelser
för Vänerregionen med västerhavet har
haft aktualitet under årtionden. Den
kraftigt ökade godsmängden har här
redan nämnts. Frågan har vidare aktualiserats
bl. a. av att slussarna i Trollhätte
kanal blivit bristfälliga genom betongens
urlakning och behöver byggas
om. Andra omständigheter, som aktualiserade
ärendet, var rasen vid Surte
1950 och vid Göta 1957. Efter götaraset
tillsattes Vänerkommittén, som förde
fram frågan om en omläggning av Vänerns
förbindelse med havet till sträckningen
Vänersborg—Uddevalla, innebärande
byggande av Uddevalla kanal.
Denna tanke diskuterades också före
Trollhätte kanals byggande. År 1961 tillsattes
kanaltrafikutredningen, som inom
kommunikationsdepartementet skulle
verkställa trafikekonomisk utredning
om godstransporterna till västkusten.

Kanaltrafikutredningen har som huvudalternativ
övervägt en modernisering
av Trollhätteleden och byggande
av Uddevalla kanal. Utredningen stannade
för det förstnämnda alternativet.
En modernisering av Trollhätteleden,
innebärande bl. a. utbyggnad för ett
djupgående av 6 m, beräknades av utredningen
kunna genomföras till en
kostnad av 275 miljoner kronor, baserad
på 1963 års prisnivå. Motsvarande
kostnad för Uddevalla kanal har av utredningen
angivits till 525 miljoner
kronor.

Kanaltrafikutredningen lade fram
sitt förslag i maj 1967, d. v. s. för ett år
sedan. Därefter synes inte något initiativ
av vikt ha tagits i denna för Vänerregionen
betydelsefulla fråga.

Det bör i sammanhanget anföras som
anmärkningsvärt, att Uddevallaleden

Tisdagen den 7 maj 1968

Nr 22

Interpellation ang. förbättrade

som alternativ inte beaktats i större utsträckning.
Det finns obestridliga fördelar
i en Uddevallaled. Tidsvinsten i
transportarbetet skulle bli betydande,
vilket givetvis har stor ekonomisk vikt
för regionen. Det måste också stå klart
att Uddevallaleden skulle bli en geologiskt
säkrare farled än Trollhätteleden.
Man kan inte bortse från att Göta älv
även för framtiden kan innebära risker
för jordskred.

Kanaltrafikutredningen har motiverat
sitt ställningstagande till förmån för
Trollhätteleden med att detta alternativ
skulle vara ekonomiskt fördelaktigare.
Betänkandets siffror, nämligen 275
miljoner kronor för upprustningen av
Trollhätte kanal och 525 miljoner kronor
för Uddevallakanalen, stämmer
emellertid inte med tidigare beräkningar.
Vattenbyggnadsbyrån uttalade 1908,
att vid 5 m eller större djup Uddevallaleden
skulle bli ekonomiskt fördelaktigare
än Trollhätteleden. Kanaltrafikutredningen
har uppenbarligen kommit
fram till sin kostnadsbedömning för
Uddevallaleden genom att räkna upp
vänerkommitténs beräkning med 50
procent. Det är sannolikt att en fullständig
kostnadsberäkning för Uddevallaleden
skulle ge denna en väsentligt
gynnsammare position i jämförelse
med Trollhätteleden.

Det är angeläget att åtgärder snarast
kommer till stånd för förverkligande
av förbättrade vattenvägsförbindelser
för Vänerregionen med västerhavet. Del
torde härvid vara möjligt att skyndsamt
ånyo pröva också frågan om Uddevallaleden
och kostnaderna härför.

Med stöd av vad jag har anfört anhåller
jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
ställa följande
frågor:

Avser herr statsrådet att skyndsamt
vidta åtgärder för förbättrade vattenvägsförbindelser
för Vänerregionen med
västerhavet?

Vill herr statsrådet härvid även verk1*
— Andra kammarens protokoll 1968.

vattenvägsförbindelser för Vänerregionen

ställa en skyndsam men fullständig
kostnadsberäkning av Uddevallaleden?
Denna anhållan bordlädes.

§ 10

Till bordläggning anmäldes
statsutskottets utlåtanden och memorial
:

nr 93, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående anslag till klassoch
ämneslärarutbildning m. m. för
budgetåret 1968/69 jämte motioner,
nr 94, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående organisation
m. m. av försvarets rationaliseringsverksamhet
jämte motioner,

nr 95, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående inrättande av en
datamaskinfond och anslag till statskontoret
för budgetåret 1968/69, in. in.,
jämte motioner,

nr 96, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående organisation av
ett läromedelsförlag jämte motioner,
nr 97, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående organisationen av
den statliga publiceringsverksamheten
jämte motioner,

nr 98, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande anslagen för budgetåret
1968/69 till rundradioverksamheten
m. m. samt Kungl. Maj ds proposition
angående införande av färgtelevision
m. m. jämte motioner, och
nr 99, angående uppskov med behandlingen
av vissa ärenden;
tredje lagutskottets utlåtanden:
nr 35, i anledning av motioner om
viss utbildning för erhållande av körkort,

nr 43, i anledning av motioner om
skyldighet att borttaga gammal taggtråd,

nr 44, i anledning av motion om decentralisering
av vissa körkortsärenden,
och

nr 46, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag angående
upphävande av lagen den 4 juni
Nr 22

Nr 22

Tisdagen den 7 mai 1968

1926 (nr 189) om upplåtelse under
åborätit av viss jord, m. in.; samt

jordbruksutskottets memorial:

nr 25, angående departementsvis uppgjorda
förteckningar över försäljningar
av viss staten eller allmänna arvsfonden
tillhörig fast egendom, och

nr 26, angående uppskov med behandlingen
av vissa till jordbruksutskottet
hänvisade ärenden.

§ 11

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen

från bevillningsutskottet:

nr 200, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till förordning
om rätt för Konungen att medge tulloch
skattefrihet m. m. för anläggning
som uppföres vid rikets gräns, m. in.;
och

från j ordbruksutskottet:

nr 180, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1968/69, såvitt
propositionen avser jordbruksärenden.

§ 12

Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj :ts propositioner överlämnats till
kammaren:

nr 121, angående vissa löneanslag
m. m., och

nr 122, angående begränsning av svavelhalten
i eldningsolja.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 13

Till bordläggning anmäldes skrivelse
från styrelsen för riksdagens förvalt -

ningskontor angående ersättning för
deltagande i interparlamentariskt möte.

§ 14

Meddelande om enkla frågor

Meddelades, att herr talmannen tillställts
sex enkla frågor, nämligen av:

herr Gustafsson i Borås (fp), till herr
statsrådet och chefen för handelsdepartementet
angående textil- och konfektionsindustrins
förhållanden,

herr W erbro (fp), till herr statsrådet
och chefen för justitiedepartementet
angående åtgärder för att förebygga
upplopp,

herr Oskarson (h), till herr statsrådet
och chefen för justitiedepartementet angående
åtgärder mot demonstrationer av
visst slag,

fru Sundberg (h), till herr statsrådet
och chefen för justitiedepartementet angående
direktiv för beviljande av tillstånd
till demonstrationer,

herr Börjesson i Falköping (ep), till
herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet
angående kostnaderna för
polisbevakning i samband med demonstrationer,
samt

herr Johansson i Skärstad (ep), till
herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet
angående åtgärder för
att förbättra förutsättningarna för demonstrationer
i demokratiska former.

§ 15

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.06.

In fidem

Sune K. Johansson

Onsdagen den 8 maj 1968

Nr 22

Onsdagen den 8 maj

Kl. 10.00

§ 1

Föredrogs var för sig följande Kungl.
Maj:ts å bordet vilande propositioner;
och hänvisades därvid
till statsutskottet propositionen nr 121,
angående vissa löneanslag in. m.; och
till lagutskott propositionen nr 122, angående
begränsning av svavelhalten i
eldningsolja.

§ 2

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet
å bordet vilande skrivelse
från styrelsen för riksdagens förvaltningskontor
angående ersättning för
deltagande i interparlamentariskt möte.

§ 3

Föredrogs, men bordlädes åter statsutskottets
utlåtanden och memorial nr
93—99; tredje lagutskottets utlåtanden
nr 35, 43, 44 och 46 samt jordbruksutskottets
memorial nr 25 och 26.

§ 4

Föredrogs var för sig följande, vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda men då bordlagda interpellationsframställningar,
nämligen av:

herr Börjesson i Falköping (ep), till
herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
angående omläggningen
av postdistributionen,

herr Larsson i Norderön (ep), till
herr statsrådet och chefen för socialdepartementet
angående utnyttjandet
av flygambulansorganisationen för läkares
sjukbesök,

herr Hedlund (ep), till herr statsrådet
och chefen för justitiedeparte -

mentet angående åtgärder för att förhindra
våld vid demonstrationer, och

herr Jonasson (ep), till herr statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
angående förbättrade
vattenvägsförbindelser för Vänerregionen.

Kammaren biföll dessa framställningar.

§ 5

Vissa kommunala befogenheter inom
turistväsendet

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 18, i anledning av proposition
med förslag till lag om vissa
kommunala befogenheter inom turistväsendet
jämte följdmotioner.

I detta utlåtande behandlades:

1) propositionen nr 44 (kom.:dep.),
i vilken hemställts att riksdagen måtte
anta ett förslag till lag om vissa kommunala
befogenheter inom turistväsendet,
avsedd att träda i kraft den 1 juli
och av följande innehåll: »Kommun
får vidtaga åtgärder för uppförande och
drift av turistanläggningar i den mån
det är påkallat för att främja turistväsendet
inom kommunen.»;

2) de likalydande följ dmotionerna
I: 786 av herrar Sveningsson och Enarsson
samt 11:1017 av herrar Bengtson
i Solna och Oskarson, vari hemställdes
att riksdagen måtte avslå propositionen; 3)

de likalydande följ dmotionerna
I: 785 av herrar Eric Gustaf Peterson
och Karl-Erik Eriksson samt II: 1018
av herr Norrby m. fl.

Nr 22

Onsdagen den 8 maj 1968

Vissa kommunala befogenheter inom turistväsendet

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen måtte med avslag på
motionerna 1: 786 och II: 1017 bifalla
propositionen nr 44; samt

B. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:785 och 11:1018.

Reservation hade avgivits av herrar
Sveningsson, Hernelius och Werner
(alla h), vilka ansett att utskottet under
A. bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till
motionerna I: 786 och II: 1017 avslå
propositionen nr 44.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr LARSSON i Norderön (ep):

Herr talman! När proposition nr 44
framlades, hälsade jag den med tillfredsställelse,
eftersom det är värdefullt
att åt primärkommunerna genom en
särskild lag ges befogenhet att engagera
sig i turistfrågor, t. ex. i anläggandet
av semesterbyar. Som bekant har
många kommuner redan engagerat sig
i sådana anläggningar, men tidigare har
detta bedömts icke stå i överensstämmelse
med kommunallagen.

Jag vill nu ta kammarens tid i anspråk
med att anföra några synpunkter
på denna fråga. Jag gör det särskilt
därför att jag interpellerade i ämnet år
1963 och tillsammans med herr Grebäck
väckte motionen II: 469 år 1964,
vilken föranledde riksdagen att begära
en omprövning av frågan. När jag interpellerade
var ett visst fall aktuellt.
Hallens kommun i Jämtlands län hade
då beslutat teckna aktier i ett bolag,
som skulle ha till uppgift att inom ett
sportstugeområde exploatera tomter och
anlägga en semesterby. Det angavs klart
att semesterbyn skulle utnyttjas inte enbart
av kommunens egna medlemmar.
När beslutet överklagades fällde länsstyrelsen
det utslaget att åtgärden borde
vara förenlig med den kommunala kompetensen,
eftersom den på ett ända -

målsenligt sätt skulle främja utvecklingen
av den för kommunen betydelsefulla
turistnäringen. Högsta instansen,
regeringsrätten, upphävde dock det beslutet
med motiveringen att åtgärden
var att betrakta som en med kommunen
som intressent bedriven rörelse inom
turistväsendet.

Som framhållits är det en allmän
företeelse att kommunerna direkt engagerar
sig i semesterbyar och liknande
verksamhet för rekreation på fritiden
samt att verksamheten då inte avgränsas
till enbart kommunens egna medlemmar.
Hittills har situationen alltså
varit den att många kommuner har
engagerat sig i en verksamhet, som enligt
den högsta administrativa rättsinstansen
faller utanför den kommunala
kompetensen. Endast i undantagsfall
har sådana beslut blivit överklagade
och därmed upphävda.

För den kommunala affärsverksamheten
bör den begränsningen gälla, att
den inte får inriktas på direkt företagarvinst
och inte heller tränga in på
områden, som bör vara förbehållna det
privata näringslivet. Semesterbyar och
liknande verksamhet för fritidsändamål
är givetvis ett område, där den privata
företagsamheten i olika former bör anses
ha angelägna uppgifter. Men samtidigt
synes mig denna verksamhet ha
en så stark social motivering, att samhället
måste anses ha ett direkt ansvar
på området. Om kommunen ordnar en
semesterby för enbart kommunens egna
medlemmar, faller åtgärden givetvis inom
den kommunala kompetensen enligt
dess nuvarande utformning. En sådan
avgränsning kan emellertid i praktiken
inte vara önskvärd för den rekreationssökande
allmänheten. Det är därför
mycket glädjande att semesterbyverksamhet
och liknande aktiviteter kommer
att falla inom den kommunala kompetensen
i fortsättningen även i de fall,
då verksamheten inte avgränsas till
kommunens egna medlemmar.

Man har hittills haft att ta ställning

Onsdagen den 8 maj 1968

Nr 22

Vissa kommunala befogenheter inom turistväsendet

till besvärliga gränsdragningsfrågor.
Det har exempelvis ansetts riktigt att
kommunerna engagerar sig i hotell- och
restaurangrörelser. Givetvis kan en sådan
verksamhet inte avgränsas till enbart
kommunens egna medlemmar.
Principiellt sett kan det inte sägas vara
någon större skillnad mellan sådan
verksamhet och semesterbyverksamhet.
En vanlig företeelse är att kommunerna
anlägger campingplatser, som väl i
allmänhet torde vara avsedda för andra
än kommunens egna medlemmar. Detta
torde inte anses falla utanför den kommunala
kompetensen. Men principiellt
sett är det svårt att över huvud taget
finna någon skillnad mellan den verksamhet,
som anläggande och drift av
campingplats innebär, och t. ex. semesterbyverksamhet.

Enligt min mening måste det vara
ett allmänt intresse att kommuner i natursköna
eller eljest attraktiva områden
medverkar till att semesterbyar kommer
till stånd och till att de semestrande,
oberoende av kommuntillhörighet,
kan få boplatser av god standard och
till överkomlig kostnad. Hänsynen till
sanitära frågor, planeringsförhållanden
etc. gör att det inte kan anses vara en
kommun likgiltigt var och hur en
semesterby anläggs eller hur den administreras.
Även ur lokaliseringspolitisk
synpunkt är den föreslagna lagändringen
till fördel.

Utöver detta vill jag i likhet med
departementschefen framhålla vikten av
att det blir konsekvens mellan bidragsbestämmelserna
och rättspraxis. Hittills
har man kunnat få statsbidrag till anläggningar
av ifrågavarande typ, men
i rättspraxis har det ansetts ligga utanför
den kommunala kompetensen att
kommunen engagerar sig på detta område.
En anpassning av gällande rätt
som här föreslås är väl motiverad.

Med det anförda ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr WERNER (h):

Herr talman! Självfallet är vi alla
inom utskottet, både majoriteten och
reservanterna, angelägna att slå vakt
om turism och friluftsliv i landet, och
det är också självklart att kommunerna
därvid måste engagera sig på många
punkter. Kommunallagens 3 § har också
fått en vid tolkning, som gjort det möjligt
för kommunerna att allmänt främja
turismen inom sitt område. I praxis och
genom särbestämmelser har kommunerna
fått vidsträckta befogenheter att
tillgodose behovet av anläggningar för
fritidsändamål: badplatser, camping platser,

skidbackar och sådant. Gränserna
för de kommunala engagemangen
härvidlag berör dock, såsom tidigare
nämnts, frågan om den kommunala
kompetensen över huvud, som utreds
av kommunalrättskommittén. Trots att
kommittén räknar med att redan i höst
vara klar med sitt betänkande om den
kommunala kompetensen har den funnit
anledning att lägga fram ett särskilt
betänkande om turistfrågorna, och sedan
har vi även fått denna proposition
i ärendet.

Vi reservanter menar att det finns
flera problem i samband med kommunernas
engagemang i turistfrågor och
att det därför varit klokt att se dessa
frågor i det större sammanhang som
gäller den kommunala kompetensen
över huvud taget. Väntan hade ju inte
blivit särskilt lång, eftersom betänkandet,
som sagt, beräknas bli framlagt
redan i höst.

Detta är inte något hugskott av oss
reservanter, beroende på någon exceptionell
försiktighet. Kommunalrättskommittén
driver själv ganska bestämt den
mening vi gjort oss till talesmän för.
Jag ber att få citera ett uttalande av
kommittén, där det heter: »Varje delbehandling
av uppdraget kräver ståndpunkter
i en serie frågor av principiell
betydelse för kompetensen i allmänhet,
varvid det inbördes sammanhang som
finns mellan olika samhälleliga verk -

Nr 22

Onsdagen den 8 maj 1968

Vissa kommunala befogenheter inom turistväsendet

samheter riskerar att bli obeaktat. De
principiella bedömningar som verkar
riktiga vid behandlingen av en delfråga
kan visa sig felaktiga när hela kompetensfrågan
är genomarbetad och överblickbar.
Särbehandling av en fråga
medför även lagtekniska komplikationer.
» Det är, som motionärerna framhållit,
förunderligt att kommunalrättskommittén
inte har dragit konsekvenserna
av denna bestämda principiella
mening.

Kammarkollegiet anser också att
översynen av den kommunala kompetensen
bör ske i ett sammanhang och
uttalar — trots att kollegiet är medvetet
om frågans angelägenlietsgrad —
att behandlingen av delfrågan bör anstå
tills vidare.

Eftersom de flesta turistarrangemang
redan kan genomföras i kommunal regi
berör propositionen främst rätten att
driva turisthotell. Med anledning därav
anför kommerskollegium att kollegiet
känner till att lönsamheten inom
turisthotellbranschen för närvarande är
dålig och att stor försiktighet måste
iakttagas vid nyetableringar o. s. v.
Kommunerna kan lätt få besvärligheter
bl. a. därför att de gärna överskattar
bygdens attraktionskraft i turisthänseende.
Det finns åtskilliga belägg härför.

I propositionen anges också att sådana
här turistföretag skall drivas utan
vinstsyfte enligt självkostnadsprincipen.
Men detta är givetvis ganska betänkligt
ur konkurrenssynpunkt — det
kan inträffa att man härigenom på sina
håll gör det ännu besvärligare för
övriga företag. Men bortsett från dessa
sakfrågor anser vi reservanter att det
är väsentligt att principfrågan om den
kommunala kompetensen slutgiltigt får
föras fram i hela sitt sammanhang, och
vi yrkar därför avslag på propositionen.

Jag hemställer alltså, herr talman,
om bifall till den vid utskottsutlåtandet
fogade reservationen.

Herr ADAMSSON (s):

Herr talman! Efter herr Larssons i
Norderön anförande kan jag fatta mig
kort. Herr Larsson har, tycker jag, på
ett utmärkt sätt belyst den frågeställning
vi har att behandla, och han har
speciellt pekat på svårigheten för kommunerna
att kunna avgränsa åtgärderna
till att omfatta endast den egna kommunens
medlemmar. Praxis har ju också
blivit att kommunerna kan få statsbidrag,
men det är tveksamt huruvida
de kan utnyttja bidraget för anläggningar
som tjänar andra än de i kommunen
boende.

Jag skall, herr talman, inte ta upp
någon lång diskussion om detta men
vill, med hänsyn till att herr Werner
i flera sammanhang vill göra gällande
— och det synes vara hans huvudargument
— att kommunalrättskommittén
redan i höst skulle framlägga ett förslag
på detta område, fråga vad herr Werner
egentligen hade för sig i går när
konstitutionsutskottet hade sitt sammanträde.
En framträdande ledamot
av kommunalrättskommittén betonade
då speciellt ovissheten huruvida det
inom en överskådlig framtid skulle bli
möjligt för kommittén att fullfölja detta
synnerligen svåra uppdrag. Riksdagen
kan alltså inte förvänta sig ett betänkande
från kommunalrättskommittén
i höst, utan det kommer — såvitt
man kan förstå — att dröja längre.

Herr Werner säger sedan att man
från kommunalrättskommitténs sida
har uttalat att det finns svårigheter när
det gäller att bryta ut denna fråga. Det
är riktigt, men kommunalrättskommittén
har löst frågan på det sättet att man
föreslår en särskild lag, d. v. s. att man
inte ändrar den nuvarande kompetensen.
Man gör i stället en anordning som
ur lagteknisk synpunkt betyder att när
kommittén gör sitt slutgiltiga ställningstagande
bär den inte att upphäva någon
kommunallag i dessa stycken, utan
endast att ta ställning till huruvida denna
lagstiftning skall gälla i fortsättning -

Onsdagen den 8 maj 1968

Nr 22

Vissa

en eller om den skall inarbetas i den
stora kommunallagen.

Herr talman! Jag tror att kammarens
ledamöter håller mig räkning för om
jag inte upptar deras tid mycket längre
med denna fråga. Jag tycker att den
föreliggande högerreservationen ger uttryck
för ett beteende som vi ofta får
bevittna här i kammaren, nämligen att
högerpartiets representanter vitt och
brett uttalar sig om den kommunala demokratin,
men när det gäller att omsätta
den i praktiken vill de gärna uppträda
som förmyndare för kommunerna.

Herr talman! Med det anförda ber jag
att få yrka bifall till konstitutionsutskottets
hemställan.

Herr WERNER (h):

Herr talman! Jag kan inte förstå att
det skulle ligga något förmynderskap
i vår vilja att framhålla vikten av en
viss försiktighet i dessa känsliga frågor.

Herr Adamsson undrade vad jag sysslade
med i går, eftersom jag i konstitutionsutskottet
inte uppfattat att man
räknade med att inte få fram kommunalrättskommitténs
betänkande på ett
bra tag ännu. Nät utskottsbehandlingen
av detta ärende ägde rum lämnades
uppgiften att man hade att vänta betänkandet
redan innevarande höst. Dylika
uppgifter kan väl vara lika väsentliga
vare sig de lämnas vid det ena eller
det andra tillfället.

Herr ADAMSSON (s):

Herr talman! För att bemöta vad herr
Werner framförde i sitt senaste anförande
vill jag säga att dessa uppgifter
lämnades vid konstitutionsutskottets
sammanträde i går. Först sedan justering
av ett utlåtande skett har man att
bedöma utskottets ställningstagande. Jag
vill gärna ha sagt inför kammarens ledamöter
att arbetsläget i kommunal -

frågor om hjälpmedel för handikappade

rättskommittén inte är sådant att vi
kan vänta något förslag från kommittén
redan i höst.

Härmed var överläggningen slutad.
Mom. A

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Werner begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
konstitutionsutskottets hemställan i
mom. A, i utskottets utlåtande nr 18,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av herr Svemingsson
in. fl.

Sedan kamarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Därvid befanns, att flertalet av
kammarens ledamöter röstat för ja-propositionen
och att kammaren alltså bifallit
utskottets hemställan.

Mom. B

Utskottets hemställan bifölls.

§ 6

Vissa frågor om hjälpmedel för
handikappade

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 88, i anledning av Kungl. Maj ds proposition
angående vissa frågor om
hjälpmedel för handikappade jämte
motioner.

Sedan Kungl. Maj:t i propositionen

lb Nr 22 Onsdagen den 8 maj 1968

Vissa frågor om hjälpmedel för handikappade

nr 1 (bilaga 7, punkt K 3) beräknat medel
för bidrag till hjälpmedel för handikappade
m. m. hade Kungl. Maj :t i
propositionen nr 41 under åberopande
av utdrag av statsrådsprotokollet över
socialärenden för den 8 mars 1968 föreslagit
riksdagen

1. att bemyndiga Kungl. Maj:t att
godkänna avtal om inrättande och drift
av ett handikappinstitut i huvudsaklig
överensstämmelse med vad som förordats
i statsrådsprotokollet,

2. att godkänna de i statsrådsprotokollet
förordade grunderna för bidrag
till vissa hjälpmedel m. m. för handikappade
att gälla fr. o. m. den 1 juli
1968,

3. att godkänna de i statsrådsprotokollet
förordade ändringarna i grunderna
för invalidbostadsbidrag att gälla
fr. o. m. den 1 juli 1968,

4. att för budgetåret 1968/69 på driftbudgeten
under femte huvudtiteln anvisa a)

till Bidrag till handikappinstitutet
ett anslag av 3 500 000 kr.,

b) till Bidrag till vissa hjälpmedel
för handikappade ett förslagsanslag av
48 000 000 kr.,

c) till Bidrag till De handikappades
riksförbund ett anslag av 300 000 kr.,

d) till Bidrag till De blindas förening
ett anslag av 1 300 000 kr.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna I: 230
av fru Nilsson och II: 292 av herrar
Persson i Heden och Börjesson i Falköping,

dels de likalydande motionerna I: 326
av fru Diesen m. fl. och II: 412 av herr
Fridolfsson i Stockholm m. fl.,

dels de likalydande motionerna I: 801
av herr Sörenson m. fl. och II: 1029 av
herr Antonsson m. fl. vari föreslagits

att en stiftelse bildades för drivande
av ett handikappinstitut och att staten,
sjukvårdshuvudmännen och SVCR inginge
i stiftelsen,

att stiftelsen stode under ledning av
en styrelse på nio ledamöter, där Kungl.
Maj :t utsåge ordförande och ytterligare
fem ledamöter, varav två skulle vara
representanter för handikapprörelsen
och utses efter hörande av statens handikappråd
eller motsvarande samarbetsorgan,
två ledamöter skulle utses
av sjukvårdshuvudmännen och en av
SVCR och suppleanter skulle utses på
enahanda sätt,

att Kungl. Maj :t hade att utse ett utvecklingsråd
i enlighet med handikapputredningens
förslag, som kontinuerligt
skulle följa och bearbeta frågor om
hjälpmedel för handikappade och rekommendera
styrelsen de åtgärder som
kunde bli aktuella,

att garantier skapades för att institutets
centrala verksamhet, när det gällde
testning, bedömning och rekommendationer,
inte komme att gynna huvudmännen
som samtidigt medverkade i
tillverkning och försäljning av hjälpmedel,

att den av SVCR bedrivna individuella
serviceverksamheten endast övergångsvis
övertoges av institutet,

att institutets behov av kontakt med
hjälpmedelsverksamheten i stället skedde
genom ett samarbete med de regionala
organen där institutet finge möjlighet
att lägga ut forsknings-, utvecklings-,
testnings- och utredningsprojekt,
att Kungl. Maj:t finge i uppdrag att
träffa avtal om huvudmannaskapet för
institutet med sjukvårdshuvudmännen
och SVCR enligt de riktlinjer som angåves
i motionerna,

dels de likalydande motionerna I: 800
av herr Sörenson m. fl. och II: 1030
av herr Hamrin i Kalmar m. fl.,

dels de likalydande motionerna I: 796
av fröken Mattson och fru Lilly Ohlsson
samt II: 1031 av herrar Lindkvist
och Arvidson,

dels de likalydande motionerna I: 799
av fröken Stenberg och fru HamrinThorell
samt II: 1032 av fröken Ljungberg
m. fl. vari hemställts att riksdagen

Onsdagen den 8 maj 1968

Nr 22

Vissa frågor om hjälpmedel för handikappade

i anledning av proposition nr 41 måtte
besluta att ansökan om statsbidrag till
särskilt kostsamma hjälpmedel för vilka
sådan efterfrågan förelåge att rationell
produktion möjliggjordes skulle
prövas av Kungl. Maj :t i vad avsåge ansökan
om typgodkännande samt av socialstyrelsen
i vad avsåge sökande handikappades
behov,

dels motionen II: 1033 av fru Marklund
in. fl. vari hemställts att riksdagen
måtte besluta att i skrivelse till Kungl.
Maj :t hemställa att rätten till överklagning
i ärenden som rörde ordination
av de i propositionen nämnda hjälpmedlen
inskreves i bidragsbestämmelserna
samt att i dessa fastställdes vilken
myndighet som skulle utgöra prövningsinstans,

dels de likalydande motionerna I: 795
av herr Thorsten Larsson och fru Nilsson
samt II: 1034 av herrar Mattsson och
Dockered,

dels motionen 11:1035 av herr Mellqvist,

dels de likalydande motionerna I: 797
av fru Elvy Olsson in. fl. och II: 1036
av herr Persson i Heden in. fl. vari
hemställts

att riksdagen måtte uttala sig för en
utökning av protesforskningen vid
Norrbackainstitutet rörande neurosedynskadade
barn, samt

att riksdagen för detta ändamål måtte
till Bidrag till handikappinstitutet för
budgetåret 1968/69 anvisa ett, jämfört
med departementschefens förslag med
250 000 kr. förhöjt, anslag om 3 750 000
kr.,

dels de likalydande motionerna I: 798
av fröken Stenberg och II: 1037 av fröken
Wetterström.

Utskottet hemställde,

1. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag och med avslag
å motionerna 1:801 och 11:1029 bemyndiga
Kungl. Maj:t att godkänna avtal
om inrättande och drift av ett handikappinstitut
i huvudsaklig överens -

stämmelse med vad i statsrådsprotokollet
förordats,

2. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag, i anledning av
motionerna I: 799 och II: 1032 och med
avslag å motionerna I: 796 och II: 1031
godkänna i statsrådsprotokollet förordade
grunder för bidrag till vissa hjälpmedel
för handikappade att gälla
fr. o. m. den 1 juli 1968,

3. beträffande ytterligare exemplifiering
av hjälpmedelstyper att riksdagen
måtte avslå motionerna I: 798 och
II: 1037,

4. beträffande läroböcker och glasögon
att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 795 och II: 1034,

5. beträffande besvär över ordination
att riksdagen måtte avslå motionen
II: 1033,

6. beträffande motorfordon för hemarbetande
handikappade att riksdagen
måtte avslå motionerna 1:230 och
II: 292,

7. beträffande bosättningslån att riksdagen
måtte avslå motionerna I: 800
och II: 1030,

8. beträffande uttalande för viss ökad
forskning att riksdagen måtte avslå motionerna
1:797 och 11:1036, såvitt nu
var i fråga,

9. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag godkänna i statsrådsprotokollet
förordade ändringar i
grunderna för invalidbostadsbidrag att
gälla fr. o. m. den 1 juli 1968,

10. att riksdagen måtte med bifall
till Kungl. Maj:ts förslag och med avslag
å motionerna 1:797 och 11:1036,
såvitt nu var i fråga, till Bidrag till handikappinstitutet
för budgetåret 1968/69
på driftbudgeten under femte huvudtiteln
anvisa ett anslag av 3 500 000 lo-.,

11. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag till Bidrag till vissa
hjälpmedel för handikappade för
budgetåret 1968/69 på driftbudgeten under
femte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 48 000 000 kr.,

12. att riksdagen måtte med bifall till

Nr 22

Onsdagen den 8 maj 1968

Vissa frågor om hjälpmedel för handikappade

Kung''1. Maj :ts förslag för budgetåret
1968/69 på driftbudgeten under femte
huvudtiteln anvisa

a) till Bidrag till De handikappades
riksförbund ett anslag av 300 000 kr.,

b) till Bidrag till De blindas förening
ett anslag av 1 300 000 kr.,

13. beträffande bidrag till Sveriges
dövas riksförbund att riksdagen måtte
avslå motionen II: 1035,

14. beträffande medelsanvisning för
hjälp bland de dövblinda att riksdagen
måtte avslå motionerna I: 326 och
II: 412.

Reservation utan angivet yrkande hade
avgivits av herr Mundebo (fp).

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr ANTONSSON (ep):

Herr talman! De förslag som innefattas
i det utlåtande vi nu behandlar innebär
väsentliga förbättringar för de
handikappade i två viktiga avseenden.
För det första utvidgar man möjligheterna
till statsbidrag till att gälla en rad
hjälpmedel som tidigare inte varit statsbidragsberättigade.
För det andra föreslås
i den proposition, som utlåtandet
bygger på, att man inrättar ett handikappinstitut,
som skall få till uppgift
att svara för samordning, tekniskt utvecklingsarbete,
forskningsarbete, testning
och egenskapsdeklaration samt att
pröva hjälpmedlens ändamålsenlighet
för de handikappade.

Jag vill, herr talman, gärna poängtera
att om institutet skall få den betydelse
som vi har tillmätt det i handikapputredningen,
är det nödvändigt
med ett samarbete mellan handikappinstitutet
och de regionala instanserna
på sjukvårdens område, alltså sjukvårdshuvudmännen,
landstingen och de
landstingsfria städerna. Organisationen
är tänkt så att institutet bildar den centrala
instansen, medan landstingen har
hand om det regionala arbetet och inrättar
hjälpmedelscentraler. Det är allt -

så fråga om en organisatorisk enhet.
Enligt min mening hade det varit naturligt
— det var också tanken i handikapputredningen
— att Landstingsförbundet
som representant för sjukvårdshuvudmännen
hade ingått som huvudman
i stiftelsen för drivande av institutet.
Detta hade varit en logisk följd
av det planerade samarbete som här
måste äga rum.

Jag vill kraftigt understryka att jag
uppfattar det som ganska anmärkningsvärt
att man kopplar samman sjukvårdshuvudmännens
inflytande med frågan
om institutets finansiering. Det kan inte
vara ett förstahandsintresse att landstingen
eller Landstingsförbundet bidrar
med ekonomiska resurser i detta
fall, utan det väsentliga är att man på
det lokala planet får till stånd ett samarbete
som strålar ut från den centrala
instansen, handikappinstitutet. Jag kan
gärna uttrycka mig så drastiskt att jag
säger, att det ur skattebetalarnas synpunkt
måste vara tämligen likgiltigt om
institutet finansieras via landstingsskatten
eller via statsskatten; det viktigaste
är att man får till stånd en effektiv
samverkan och utbyte av erfarenheter.

Det bör i detta sammanhang erinras
om att Landstingsförbundet inte har
någon beskattningsrätt. Landstingsförbundet
har en egen mycket omfattande
verksamhet, som förbundet måste bygga
på medlemsavgifter från de olika
landstingen. Ur den aspekten kan man
rimligen inte begära att Landstingsförbundet
skall bidra ekonomiskt till institutets
finansiering.

Däremot kan man konstatera att
landstingen såsom sjukvårdshuvudmän
har det direkta ansvaret för att institutets
intentioner omsätts i praktiska åtgärder
ute i sjukvårdsområdena. För
detta erfordras — detta har handikapputredningen
också påpekat — en direktkontakt
i båda riktningarna mellan institutet
och de regionala hjälpmedelsorganen.
Departementschefen poängterar
också detta i propositionen, där han

Onsdagen den 8 mai 1968

Nr 22

Vissa frågor om hjälpmedel för handikappade

säger: »Sjukvårdshuvudmännens medverkan
i institutet skulle ha tillförsäkrat
detsamma bredast möjliga förankring
i sjukvårdshuvudmännens hjälpverksamhet.
» Departementschefen är
sålunda på det klara med att det hade
varit bäst om en sådan samverkan i
stiftelsen hade kunnat äga rum, och han
uttalar också en förhoppning om att
det i framtiden skall bli möjligt att etablera
ett sådant samarbete.

Det finns en annan viktig fråga i detta
sammanhang, vilken har berörts i ett
remissyttrande från statens handikappråd.
I yttrandet sägs: »Vi tillstyrker att
handikappinstitutet övertager SVCR:s
nuvarande lokaler. Det får dock övervägas
om denna förläggning på sikt
är den lämpligaste. Det finns skäl som
talar för en nära lokal anknytning till
något undervisningssjukhus och till statens
arbetsklinik, sålunda till en levande
och verksam rehabiliteringsorganisation.
»

Det kan inte nog understrykas att den
grundläggande förutsättningen för att
de handikappade skall komma i åtnjutande
av de resurser, som samhället
ställer till förfogande när det gäller just
hjälpverksamheten, är detta såväl organisatoriska
som praktiska samarbete —
och ett väl utbyggt sådant -— mellan institutet
och de regionala organen.

I departementschefens förslag återfinns
inte denna direkta samverkan inom
stiftelsen, och det måste, som jag
bedömer det, ur institutets synpunkt
betraktas som mycket allvarligt, därför
att man löper risken att förlora kontakten
med rehabiliteringsverksamheten
på fältet. Departementschefens förhoppning
om att landstingen i framtiden
ekonomiskt skall satsa på institutet har
inte på något sätt belagts i propositionen,
och det skulle enligt min mening
vara allvarligt, om inte denna samverkan
fanns redan från starten.

Nu har departementschefen sagt att
han anser det naturligt att, som han uttrycker
det, någon representant för

sjukvårdshuvudmännen får ingå i institutets
styrelse. Jag vill här säga att
sjukvårdshuvudmännens uppgift när
det gäller hjälpmedelsförsörjningen inom
deras område omfattar dels distribution,
dels utprovning men också analyser,
utredningar och organiserandet
av hjälpmedelsverksamheten. Den omfattar
också utbildning av personal och
lämnandet av den information som behövs.

I alla dessa senare uppgifter har institutet
att medverka och bistå med råd
och hjälp åt de regionala instanserna.
Det är sålunda, herr talman, alldeles
klart att ett samarbete mellan institutet
och sjukvårdshuvudmännen blir av den
största betydelse, om man skall få den
effekt som vi alla syftar till. Man skulle
naturligtvis kunna lösa frågan om sjukvårdshuvudmännens
ekonomiska medverkan
i en annan form, nämligen genom
att man debiterade dessa för de
tjänster som institutet gör när det gäller
att utprova hjälpmedel.

Jag skall inte orda mer om detta, eftersom
det inte finns någon reservation,
men jag har inte kunnat underlåta
att ge uttryck för besvikelse över
att man inte har engagerat sjukvårdshuvudmännen
direkt som huvudmän
för institutet utan att ställa krav på ekonomiska
insatser. Det går inte här att
säga att det är det ekonomiska tillskottet
från sjukvårdshuvudmännen via
Landstingsförbundet som är det väsentligaste.
Jag tror att vi där har fått en
form i inledningsskedet som inte kommer
att leda till den bästa effekten.

Jag ber med detta, herr talman, att
få yrka bifall till motionerna I: 801 och
II: 1029.

I detta anförande instämde herr Magnusson
i Tumhult (h).

Herr PERSSON i Heden (ep):

Herr talman! Det finns i detta land
en grupp småbarn, som genom ett oblitt
öde blivit mycket svårt handikappade.

Nr 22

Onsdagen den 8 maj 1968

Vissa frågor om hjälpmedel för handikappade

Många av dessa neurosedynskadade barn
har särskilt svåra extremitetsmissbildningar.
Här kan proteser och andra
tekniska hjälpmedel dock lindra dessa
barns lidanden och ge dem vissa möjligheter
att leva något så när drägligt.

Det är dock en komplicerad uppgift
för det forskarteam som skall försöka
få fram arm- och benproteser till dessa
barn. För det första rör det sig om ett
mycket svårt handikapp; det finns barn
vilka t. o. m. saknar rudiment till armar.
Det finns dessutom sådana som
saknar både armar och ben.

Man måste söka sig fram, prova och
experimentera, tills man får fram
en passande protestyp. Det går inte att
bygga dessa arm- och benproteser
standardmässigt, utan de måste framställas
individuellt i varje särskilt fall.
Vidare måste man följa upp erfarenheter
som utländska forskargrupper har
gjort. För det andra är det fråga om
barn. De förändras nära nog dagligen,
varför proteser och dylika hjälpmedel
måste göras om minst ett par gånger
om året.

Stora insatser krävs sålunda av den
tekniska forskningen för att få fram
hjälpmedel till de människobarn som
drabbats så fruktansvärt av ett fullständigt
handikapp. Givetvis kommer
dessa forskningar också andra handikappade
barn till godo.

I propositionen nr 41 angående handikappinstitutets
inrättande har socialministern
understrukit behovet av en
intensivare protesforskning. Men verksamheten
för neurosedynskadade barn
har ej särskilt medtagits. Den intensiva
utvecklingen på protesområdet, som nu
under barnens begynnande skolgång
måste inriktas på kortsiktig verksamhet,
fordrar speciellt kostnadskrävande
arrangemang.

I en fyrpartimotion, nr 1036 i denna
kammare, har föreslagits en uppräkning
av anslaget till protesforskningen vid
Norrbackainstitutet. Även om vårt lands
ekonomi är ansträngd borde detta inte

få lägga hinder i vägen för att ge de
handikappade bättre levnadsförhållanden.
De 100 000 kronor, som en följd av
år har utgått för protesforskning rörande
neurosedynskadade barn, inräknas
i anslaget till det föreslagna handikappinstitutet.
Vi motionärer tror
inte detta är tillräckligt för den intensiva
forskning som måste bedrivas.

Statsutskottet framhåller i utlåtandet
att det »ankommer på institutet att inom
ramen för anslaget göra den prioritering
av olika projekt som befinnes
lämplig». Såvitt jag kan bedöma är
detta en klar förbättring i förhållande
till propositionen. Handikappinstitutet
kan sålunda självt avgöra var anslaget
skall sättas in. Kvar står dock det faktum
att en uppräkning av anslaget i
enlighet med vår begäran för att ytterligare
intensifiera verksamheten på
detta specialområde och tillsätta behövliga
specialtjänster hade varit mer
ändamålsenlig och betydelsefull för de
neurosedynskadade barnen — och, som
sagt, inte bara för dem utan även för
övriga handikappade barn i detta land.
Jag tror därför att de 250 000 kronor
som behövs utöver de 3,5 miljoner kronor
som föreslås i anslag till handikappinstitutet
hade varit väl använda pengar
och en gärd av rättvisa mot dem
som drabbats av detta oblida öde, dessa
oskyldiga barn.

•lag ber, herr talman, att få yrka bifall
till motionerna 1:797 och 11:1036.

Herr HAMRIN i Kalmar (fp):

Herr talman! Jag kan vid detta tillfälle
inte underlåta att uttrycka besvikelse
över att det nya handikappinstitutet
får den start som tydligen blir
fallet. Jag kan helt instämma i herr Antonssons
synpunkter då det gäller den
organisatoriska uppbyggnaden av detta
institut. Det är alldeles uppenbart att
anknytningen till de regionala sjukvårdsorganen,
för vilka landstingen är
huvudmän, borde ha skett på ett helt
annat sätt. Jag är inte kapabel att säga

Onsdagen den 8 maj 1968

Nr 22

Vissa frågor om hjälpmedel för handikappade

varför förhandlingarna mellan departementet
och Landstingsförbundet slutade
som de gjorde. Men jag vill bestämt
bestrida att man i detta fall i första
hand bör ta hänsyn till de ekonomiska
frågorna. Jag delar härvidlag herr Antonssons
uppfattning. Skatt som skatt
•— frågan huruvida de ekonomiska resurserna
skall tas från statsskatten eller
landstingsskatten borde i det efter förhandlingarna
uppkomna läget ej fått
vara det avgörande vid bedömningen
hur man bör gå till väga.

Jag tycker att utskottet bedriver en
viss advokatyr när det skriver, att det
träffade avtalet i huvudsak är ett avtal
om ekonomiska insatser. I så fall måste
man väl konstatera, att staten träffat
.ett avtal i stort sett med sig själv.
SVCR:s ekonomi bygger ju i stor utsträckning
på statsbidrag, och det torde
väl ändå inte vara de pengarna man
avser när man talar om ett ekonomiskt
avtal.

Mycket väsentligare hade varit om
man från början fått en riktig organisation
på handikappinstitutet, väl förankrad
i de regionala organen och i
landstingen. Man hade då kunnat tillgodogöra
sig de forskningsrön och de
kontakter som ändå måste komma till
stånd mellan de handikappade ute i
landstingen och handikappinstitutet.

Därmed nog sagt om motionen
11:1029, som behandlar denna fråga
och som jag i likhet med herr Antonsson
yrkar bifall till. Jag hoppas att fortsatta
förhandlingar skall leda till ett
bättre resultat i fråga om organisationen.
Det är väl den förhoppningen som
iäven utskottet hakat sig fast vid.

Motionen 11:1030 innehåller ett förslag
om bosättningslån till handikappade
motsvarande det som nygifta kan
få då de sätter bo. Anledningen till vårt
förslag är att det runt om i landet uppförs
nya handikappbostäder som byggs
i Fokusstiftelsens regi och som i stort
•sett finansieras av medel från aktionen
"Röda Fjädern. Det är utomordentligt

bra bostäder, men detta bör ju knappast
ge utskottet anledning att konstatera,
att dessa bostäder är i sådant skick
att medel till möblering inte skulle behövas.
Det är ju tvärtom så, alt många av
de handikappade, som flyttar in i dessa
bostäder, kommer från föräldrahemmet
eller i varje fall från bostäder, som
i fråga om utrymmesstandarden är betydligt
sämre, och därför behöver de
ett nytt eller större möblemang. Det är
i stor utsträckning fråga om handikappade
som är sysselsatta i skyddad verksamhet
och som alltså har inkomster,
och i den mån de har inkomster är de
säkerligen beredda att möblera sina
bostäder med hjälp av bosättningslån.
Svårigheter har redan uppkommit i sådana
här fall. De första bostäderna för
stiftelsen Fokus är nämligen redan upförda;
de ligger i Kalmar. Vi får väl
senare på åtminstone ett tiotal andra
håll i landet samma problem.

Jag vet inte vad utskottet menar med
skrivningen: »De extra kostnader som
alltid uppkommer vid flyttning torde
vid behov kunna täckas i annan ordning
än genom statliga lån.» Sannolikt
avser utskottet härmed socialbidrag.
Inget ont i det, men jag tror att många
handikappade med förvärvsarbete och
inkomster skulle föredra ett bosättningslån.
Så småningom kommer vi, tror
jag, att inse att vi, när vi ger de handikappade
en sådan här hjälp till självhjälp,
bör behandla dem som andra
med samma behov och ge dem möjligheter
att genom lån klara dessa utgifter.

Jag skall inte yrka bifall till motionen
II: 1030 men jag kommer att med uppmärksamhet
följa utvecklingen när det
gäller Fokus-bostäderna och deras möblering,
och för den händelse det visar
sig nödvändigt återkommer jag i ärendet.

Fru MARKLUND (vpk):

Herr talman! Jag har noterat de framsteg
som föreliggande proposition inne -

Nr 22

Onsdagen den 8 mai 1968

Vissa frågor om hjälpmedel för handikappade

bär för de handikappade när det gäller
hjälpmedel. Men vi har i motion II: 1033
begärt att också rätten till överklagning
i ärenden som rör ordination av hjälpmedel
till handikappade skall skrivas
in i bidragsbestämmelserna och att man
i dessa bestämmelser skall fastställa
vilken myndighet som skall utgöra sådan
prövningsinstans. Vi har motiverat
förslaget med att det inom detta område
är svårt att utfärda föreskrifter
som ger enhetlighet när det gäller bedömningen
av vilka som skall ordineras
hjälpmedel och också när det gäller
hjälpmedlens art och natur. En handikappad
som vägrats ordination kan enligt
de bestämmelser som nu gäller inte
få frågan prövad i annan instans. Det
har framgått av exempel, framförda
bl. a. i ett Fokus-program i TV, att enskilda
tjänstemäns bedömning av handikappades
behov av hjälpmedel lett
till tvivelaktiga beslut. Bedömningen
när det gäller t. ex. reparationsbehovet
har skiftat från landstingsområde till
landstingsområde, och den handikappade
har varit beroende av den tjänsteman
som inom hans område handlagt
ordinationen.

överklagningsförfarandet tillämpas
ju på andra områden, t. ex. inom den
allmänna försäkringen. Det förefaller
oss därför vara en oformlighet i nu gällande
bestämmelser att de handikappade
inte har denna möjlighet, i synnerhet
som det är vår uppfattning att
rätten till prövning i högre instans bör
avse olika slag av beslut som fattas av
kommunal eller statlig myndighet eller
myndighetsperson.

Jag är inte helt på det klara med vad
det är i ordinationsrätten som gör att
ett förvaltningsmässigt besvärsförfarande
enligt utskottet inte lämpligen
kan komma i fråga. Det sägs i utlåtandet
att socialstyrelsen har att övervaka
verksamheten såväl ur sociala som rent
medicinska aspekter. Avser man med
detta att en handikappad som vägrats
ordination skall kunna få sitt ärende

prövat av socialstyrelsen? Om så är
fallet bör detta klarläggas, eller om annan
instans befinns lämpligare bör detta
fastställas. Jag kan inte acceptera att
möjligheten till överklagning inte klart
fastställts för den grupp det här gäller
och jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till motionen II: 1033.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING:

Herr talman! Det regeringsförslag
som riksdagen nu har att ta ställning
till gäller viktiga reformer inom handikappområdet.
Det har lagts fram på
grundval av ett förtjänstfullt utredningsarbete
av handikapputredningen.
Förslaget gäller dels inrättandet av ett
handikappinstitut, dels väsentliga förbättringar
i fråga om de handikappades
möjligheter att få hjälpmedel med statsbidrag.

Handikappinstitutet får som ett centralt
organ på hjälpmedelsområdet viktiga
samordningsuppgifter i fråga om
forskning och utvecklingsarbete på detta
område. I handikappinstitutets uppgifter
ingår bl. a. att egenskapsdeklarera
hjälpmedel åt de handikappade och
att verka som informationsorgan på
hjälpmedelsområdet.

Handikappinstitutet skall tills vidare
drivas gemensamt av staten och SVCR.
Som jag har framhållit i propositionen
är det min förhoppning att även sjukvårdshuvudmännen
framdeles inträder
i institutet. Och låt mig säga, herr talman,
med anledning av herr Antonssons
inlägg här, att sjukvårdshuvudmännen
redan från början kommer att
vara representerade i institutets styrelse.

Det nya bidragssystem för hjälpmedel
till handikappade som föreslås i
propositionen innebär en väsentlig utvidgning
av hela hjälpmedelsområdet.
Samtidigt som bidragssystemet samordnas
utvidgas det till att omfatta nya
hjälpmedel. Jag finner det, herr talman*

Onsdagen den 8 maj 1968

Nr 22

Vissa frågor om hjälpmedel för handikappade

angeläget att betona detta, då man av
vissa skriverier i en del tidningar rent
av har kunnat få den uppfattningen att
här har varit fråga om en inskränkning.
Det är ju tvärtom fråga om en utvidgning.

Låt mig här betona ytterligare en sak.
Det gäller nu för det första i själva
utvidgningshänseendet förflyttningshjälpmedel
även då andra medicinska
skäl än ortopediska föreligger. För det
andra gäller det ADL-hjälpmedel, även
om de inte är särskilt avsedda för handikappade.
Det gäller för det tredje
kombinationshjälpmedel, för det fjärde
sådana speciella hjälpmedelstyper som
bröstproteser och ögonproteser, för det
femte bandspelare som nu förmedlas
av De blindas förening och för det sjätte
hjälpmedel som nu förmedlas av De
handikappades riksförbund.

Regeringsförslaget innebär en anslagsökning
för bidrag till hjälpmedel
med 7 miljoner kronor och i fråga om
hjälpmedel av sådana slag som jag nyss
nämnde räknas med en fördubbling av
anslagsbeloppet. I och med att bidragsrätten
på detta sätt utvidgas till nya områden
fastslås det på handikapputredningens
förslag som en generell regel,
att ordination av hjälpmedel skall ske
efter en prövning av den handikappades
medicinska och sociala situation.

Vi har stora ambitioner när det gäller
att hjälpa de handikappade, och därför
föreslås i propositionen ett bidragssystem
som ger den handikappade möjlighet
att få behövliga hjälpmedel utan
någon övre kostnadsgräns. Efter vad
jag vet är vi först i världen med ett
sådant generellt utformat system, och
därför behövs det också regler som garanterar
en omsorgsfull prövning av
hjälpmedelsbehovet, något som är till
fördel även för den handikappade själv,
vilket handikapputredningen också särskilt
betonat.

Statsutskottet har ställt sig bakom
dessa reformförslag. Och utskottet är
praktiskt taget enigt. Jag tycker att det -

ta är värt att notera, ty det visar att
vi verkligen kan behandla handikappfrågorna
i enighet och att det finns ett
brett förtroende för en realistisk politik
som tar sikte på att genom konstruktivt
arbete förbättra de handikappades
möjligheter.

Hela bidragssystemet bygger på en
regel som innebär att det en gång varje
halvår till sjukvårdshuvudmännen
betalas ut statsbidrag med 100 procent
av kostnaderna för de hjälpmedel som
genom sjukvårdshuvudmännens försorg
har lämnats ut till handikappade. Nästa
budgetår räknar vi med att på så sätt
betala ut inemot 50 miljoner kronor i
statsbidrag till hjälpmedel åt handikappade.
Som villkor för dessa statsbidrag
som alltså utgår till sjukvårdshuvudmännen
gäller dels att hjälpmedelstyperna
är uppförda på en s. k. hjälpmedelsförteckning,
dels att hjälpmedlet
lämnas ut efter en prövning av den handikappades
medicinska och sociala situation.
Dessa båda villkor gäller för
alla hjälpmedel.

Beträffande sådana mycket speciella
hjälpmedel som vart och ett kostar tusentals
kronor har vi ansett det rimligt,
att socialstyrelsen redovisar hjälpmedelstyperna
för Kungl. Maj :t innan de
förs upp på hjälpmedelsförteckningen.
Då det gäller sådana speciella hjälpmedel
kan det behövas särskilda föreskrifter
av Kungl. Maj :t om bidragsförfarandet,
och det är för att få ett praktiskt
underlag för sådana föreskrifter som
det i vissa fall kan vara lämpligt att
sjukvårdshuvudmännen under en tid
får underställa ett antal individuella bidragsärenden
Kungl. Maj ds prövning.
Syftet med en central prövning av frågor
som gäller mycket speciella hjälpmedel
är att så långt möjligt få sådana
frågor enhetligt bedömda. Som statsutskottet
framhållit i sitt utlåtande är det
rimligt att Kungl. Majd har möjlighet
att följa utvecklingen i dessa frågor.
Det finns, herr talman, anledning konstatera
att propositionen och utskotts -

Nr 22

Onsdagen den 8 maj 1968

Yissa frågor om hjälpmedel för handikappade

utlåtandet även på denna punkt är helt
överensstämmande.

Med dessa mera kommenterande ord
har jag velat belysa några av de uppgifter
som handikappinstitutet kommer
att få. Det har varit en rask utveckling
på detta område och vi har kommit
en bit på väg, men mycket återstår. Jag
hoppas att handikappinstitutet framdeles
skall kunna bidra med värdefulla
insatser för de handikappade på det
mycket viktiga område där institutet
skall verka.

Herr BERGMAN (s):

Herr talman! Sekreteraren i statsutskottets
tredje avdelning har ibland
synpunkter på frågorna som han inte
offentliggör för andra än avdelningens
ledamöter. Han uttrycker dem genom
den charmerande vanan att förse handlingarna
med skämtteckningar ur tidningar.
De teckningarna har då en klar
adress. Vid behandlingen av den proposition
och de motioner som avdelningen
behandlat i detta ärende häftade
sekreteraren till handlingarna en liten
teckning av Torvald Gahlin med
texten: »Detta är ingen politisk fråga,
så här kan man väl se till samhällets
och individens bästa». Sekreteraren var
den gången förutseende, ty arbetet i
avdelningen bars verkligen upp av en
anda som stod i samklang med Torvald
Gahlins underfundiga formulering.

Vi har i avdelningen behandlat ett
flertal motioner i frågor som varit känsliga
därför att de lätt kunnat förleda
till politiska utspel, som kanske i sin
tur kunnat leda till övertramp. Diskussionerna
i avdelningen tog lång tid,
men vi startade från den utgångspunkten
att vi här hade att ta ett viktigt
steg på ett område som är väsentligt i
samhällslivet och där vi alla har ett
gemensamt intresse. Vi kände också
snart att vi var eniga i bedömningarna.
Alla var på det klara med att det
nya institut som skulle startas inte

kunde stå fullt färdigt från första stund.
Det måste utvecklas efter hand. Det gällde
först och främst att lägga en god
grund. Utskottets utlåtande är också
enhälligt — bortsett från herr Mundebos
»blanka reservation», som enligt
vår riksdagsordning bara markerar att
han ej deltager i utskottets beslut dock
utan angivande av sin mening. Vad han
anser är alltså oklart men även det är
måhända ett utspel av något slag, vad
vet jag? Utskottet är i övrigt enigt, och
det är väl om något ett tecken på att vi
har funnit formuleringar som borde
kunna medföra enhet även i kamrarna.

Socialministern har här redogjort för
innehållet i propositionen och för praktiskt
taget alla frågor som varit uppe
till diskussion. Såvitt jag uppfattade
rätt redogjorde statsrådet för allt utom
fru Marklunds yrkande om bifall till
motionen att det skall finnas överklagningsrätt
över ordinationsbesluten. Jag
kan inte förstå hur en sådan institution
skall kunna skapas. I utskottet har vi
haft en alldeles motsatt uppfattning.
Vi har svårt att finna att man kan införa
någon överklagningsrätt när det
gäller ordinationer som läkare och annan
medicinskt utbildad personal utfärdar.
I den mån den personalen handlar
felaktigt finns det möjlighet till
prövning i särskild ordning. Det skulle
vara något mycket ovanligt att införa
en rätt att överklaga ordinationer
som medicinskt utbildad personal utfärdar.

Det är av den orsaken vi har yrkat
avslag på det motionsyrkandet. I övrigt
har som sagt statsrådet här behandlat
de frågor där yrkanden framställts,
och jag har ingen annan mening än
den som socialministern här har givit
uttryck åt. Såvitt jag förstår har statsrådet
tolkat utskottets skrivning alldeles
rätt, och jag har därför ingen
anledning att ytterligare kommentera
det skrivna.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Onsdagen den 8 maj 1968

Nr 22

Vissa frågor om hjälpmedel för handikappade

Herr ANTONSSON (ep):

Herr talman! Jag vill gärna ge statsrådet
Aspling en eloge för att han i väsentliga
stycken följt vad handikapputredningen
föreslagit beträffande utvidgningen
av statsbidragsgivningen på
hjälpmedelsområdet och naturligtvis
också beträffande den viktiga frågan
om själva inrättandet av ett handikappinstitut.

Det finns dock på en punkt tydligen
en grundläggande principskillnad mellan
statsrådets och min uppfattning,
nämligen när det gäller propositionens
sammankopplande av sjukvårdshuvudmännens
finansieringsbidrag med deras
möjligheter att få direkt inflytande i
den stiftelse, som skall svara för handikappinstitutets
drift. Det väsentliga
är inte ett i och för sig önskvärt bidrag
från landstingen eller sjukvårdshuvudmännen
— i detta fall representerade
av Landstingsförbundet — utan det är
den absolut nödvändiga effektiva samverkan
mellan å ena sidan det centrala
organet, handikappinstitutet, och å
andra sidan de regionala organ som
landstingen skall bygga upp i form av
hjälpmedelscentraler, vilka också i
många län redan har påbörjats.

Statsrådet säger att man från landstingshåll
kommer att vara representerad
från början. Det är riktigt — det
anmäls i propositionen att någon representant
för landstingen kommer att ingå
i institutets styrelse. Jag uppfattar
det dock så att det är en väsentlig principiell
skillnad mellan att ha en representant
i styrelsen och att ingå som
huvudman för ett institut av detta slag.
Jag vill än en gång poängtera att Landstingsförbundet,
såvitt jag kan förstå
efter en mer än tjuguårig verksamhet
som landstingsman, inte har några ekonomiska
resurser att satsa på detta område,
eftersom förbundet har en så omfattande
egen verksamhet av annat slag
som är ekonomiskt krävande. Därför
håller jag fast vid den grundsyn som

jag givit uttryck åt när det gäller huvudmannaskapet.

Jag vill emellertid naturligtvis gärna
än en gång understryka min uppskattning
av statsrådets i övrigt så positiva
bedömning av alla de förslag som handikapputredningen
hittills framlagt.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING:

Herr talman! Jag tror att herr Antonsson
och jag är överens om att det
väsentliga är att vi nu får till stånd ett
handikappinstitut. Det tycker jag är
det viktiga i detta sammanhang. Jag
tror att det i och med detta kommer
att uppstå ett mycket fruktbart och värdefullt
samarbete mellan institutet och
sjukvårdshuvudmännen. Jag tror att
just sjukvårdshuvudmännens representation
i styrelsen kommer att garantera
detta.

Jag kan på ett sätt beklaga att landstingen
inte kommit med som huvudmän,
men jag tillhör, herr Antonsson,
de mera optimistiska människorna här
i tillvaron, och i och med att dörren
står öppen hoppas jag, att det skall finnas
möjligheter för sjukvårdshuvudmännen
att i framtiden träda in. .lag
hyser den uppfattningen att den ordning
som nu föreslås inte kommer att
välta stenar i vägen för institutets arbete.
Jag tror att förutsättningarna kommer
att bli goda. Låt mig, herr talman,
stryka under att samarbetet med sjukvårdshuvudmännen
naturligtvis i framtiden
kommer att vara av utomordentligt
stor betydelse.

Herr PERSSON i Heden (ep):

Herr talman! Också jag vill gärna
understryka min glädje över det beslut
som nu skall fattas om inrättandet av
ett handikappinstitut, som säkerligen
kommer att ge möjlighet för de handikappade
att få en bättre tillvaro. Jag vill
därvidlag verkligen uttala min tillfredsställelse
över förslaget om inrättande

Nr 22

Onsdagen den 8 maj 1968

Vissa frågor om hjälpmedel för handikappade

av handikappinstitutet som statsrådet
framfört.

Jag begärde emellertid ordet närmast
med anledning av herr Bergmans tal
om »politiskt utspel». Jag vet inte vad
herr Bergman menar — jag förmodar
alt han avser de motioner som väckts
med begäran om ökade anslag på vissa
punkter. Låt mig emellertid försäkra
herr Bergman att det inte är fråga om
några politiska utspel, utan den fyrpartimotion
— betecknad I: 797 och II:
1036 — där jag i andra kammaren står
som förste undertecknare och på vilken
företrädare för samtliga de fyra stora partierna
har sina namn är uttryck för en
strävan att göra det möjligt för de
neurosedynskadade att få bättre möjligheter.
Jag nämnde i mitt tidigare
inlägg att utskottets skrivning är sådan
att handikappinstitutet kan prioritera
på de punkter som anses vara väsentliga
och därmed alltså skapa bättre förhållanden
för de neurosedynskadade
barnen. Samtidigt framhöll jag emellertid
att det varit fördelaktigare om vi
kunnat få de anslag som vi motionsledes
begärt för tillsättande av de specialtjänster
som behövs i detta fall.
Detta är inga politiska utspel. Endast
ett uttryck i strävandena till förbättringar
för de handikappade.

Herr BERGMAN (s):

Herr talman! Herr Persson i Heden
skall väl ha sista ordet, och jag tänker
inte försöka stimulera till fortsatt diskussion.
Men beträffande utspelet uppfattade
väl de andra som lyssnade till
mitt anförande saken så, att jag syftade
på debatten i kammaren. Det är nämligen
här som utspelet har gjorts. I utskottet
har ju vid en penetrering av
frågorna uppnåtts enighet över partigränserna,
och när man därefter trampar
på som herr Persson i Heden gör
kan detta enligt min mening karakteriseras
som utspel. Jag hävdar detta speciellt
med tanke på att herr Persson i

Heden tolkar utskottsutlåtandet riktigt:
det har nu ställts ökade resurser till
förfogande som möjliggör den typ av
forskning som herr Persson i Heden
talar för.

Detta är sålunda vad utskottet kommit
fram till, och man kunde ha varit nöjd
med det. Men det är man alltså inte,
utan man måste göra vad jag karakteriserar
som utspel. ■—■ Det är emellertid
en sidodiskussion som i och för sig är
rätt ointressant.

Herr HAMRIN i Kalmar (fp):

Herr talman! Det är möjligt att herr
Bergman med sitt senaste uttalande anspelade
på mig eller på herr Persson i
Heden. Men det ligger så till för min
del att när jag blir engagerad i vissa
frågor och väcker motioner men sedan
finner att vederbörande utskott inte
ställt sig så välvilligt som jag hoppats,
tar jag till orda även om det inte skulle
finnas någon motiverad reservation fogad
till utlåtandet. Det är den inställning
jag haft hittills till de frågor vi
behandlat här i riksdagen, och jag kommer
även i fortsättningen att ha den
inställningen.

Överläggningen var härmed slutad.

Mom. 1

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionerna I: 801
och 11:1029; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Mom. 2—4

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. 5

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionen II: 1033;
och biföll kammaren utskottets hemställan.

Onsdagen den 8 maj 1968

Nr 22

Mom. 6 och 7

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. 8

Herr taJmiainnen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionerna I: 797
och II: 1036 i motsvarande del; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

Mom. 9—14

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 7

Ändring i lagen om allmän
försäkring, m. m.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 41, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 25 maj 1962 (nr
381) om allmän försäkring, in. in., såvitt
propositionen hänvisats till lagutskott,
jämte i ämnet väckta motioner.

Genom en den 8 mars 1968 dagtecknad
proposition, nr 60, vilken; hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra
lagutskottet, hade Kungl. Maj:t, under
åberopande av propositionen bilagda
utdrag av statsrådsprotokollet över socialärenden
och lagrådets protokoll, föreslagit
riksdagen att

dels antaga vid propositionen fogade
förslag till lag angående ändring i lagen
den 25 maj 1962 (nr 381) om allmän
försäkring,

dels till Folkpensioner för budgetåret
1968/69 under femte huvudtiteln anvisa
ett förslagsanslag av 6 000 000 000 kr.

Propositionen hade hänvisats till
statsutskottet, såvitt anginge anvisande
av anslag, och i övrigt till lagutskott.

I samband med propositionen behandlade
andra lagutskottet följande i
ämnet väckta motioner, nämligen

A. vid riksdagens början väckta motioner: -

Ändring i lagen om allmän försäkring, m. m.

1) de likalydande motionerna 1:416
av herr Werner och II: 511 av herr
Hermansson m. fl. om höjning av folkpensionen; B.

i anledning av propositionen väckta
motioner:

2) de likalydande motionerna I: 815
av herr Enarsson och II: 1055 av herr
Åkerlind och fru Sundberg;

3) motionen II: 1054 av herr Jonsson.

I motionerna 1:815 och 11: 1055 yrkades,
att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj it måtte giva till känna vad
i motionerna anförts angående anmälningsf
örfaran det.

I motionen 11:1054 av herr Jonsson
yrkades, att riksdagen vid behandling
av proposition nr 60 måtte besluta att
den andra satsen i 4 § 16 kap. lagen
den 25 maj 1962 om allmän försäkring
skulle ha i motionen angiven lydelse.

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen med avslag på motionen
II: 1054 måtte antaga det genom
förevarande proposition, nr 60, framlagda
lagförslaget, såvitt anginge 16 kap.
4 § lagen om allmän försäkring;

B. att riksdagen med avslag på motionerna
1:416 och 11:511 måtte antaga
lagförslaget i övrigt; samt

C. att riksdagen med bifall till motionerna
1:815 och 11:1055 måtte i
skrivelse till Kungl. Maj :t ge till känna
vad utskottet anfört angående anmälningsförfarandet.

Reservation hade avgivits av fru Hamrin-Thorell
samt herrar Wiklund i
Stockholm och Jonsson (samtliga fp),
vilka ansett, att utskottet under A. bort
hemställa,

att riksdagen, med bifall till motionen
11:1054 samt med avslag på propositionen
såvitt anginge ändring i 16
kap. 4 § lagen om allmän försäkring,
måtte för sin del antaga nämnda paragraf
i följande såsom reservanternas
förslag betecknade lydelse:

28 Nr 22 Onsdagen den 8 maj 1968

Ändring i lagen om allmän försäkring, m. m.

(Kungl. Maj:ts förslag) (Reservanternas förslag)

16 kap.

4 §.

Pension utgives månadsvis.

Vid beräkning av pensionsbelopp
för månad skall den årspension, från
vilken beräkningen utgår, avrundas
till närmaste hela krontal, som är
jämnt delbart med tolv. Är årspensionsbeloppet----8
kap.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr JONSSON (fp):

Herr talman! I andra lagutskottets utlåtande
nr 41 behandlas Kungl. Maj ds
proposition nr 60 med förslag till ändring
i lagen om allmän försäkring. Propositionen
innehåller bl. a. förslag till
standardhöjning av folkpensionerna och
de lagändringar som därav föranleds
samt dessutom förslag om att inkomstbortfall
vid arbetslöshet i vissa fall skall
kunna beaktas vid beräkning av allmän
tilläggspension.

När det gäller standarhöjningen av
folkpensionerna konstaterar departementschefen
att med de i propositionen
framförda förslagen skulle programmet
för de av riksdagen beslutade
standardhöjningarna fram till 1968 vara
genomfört. Pensionerna kommer att
uppgå till 5 220 kronor för ensam pensionär
och 8 112 kronor för äkta makar.
Frågan om de framtida höjningarna
— efter 1968 — står emellertid
alltjämt öppen i avvaktan på förslag
från pensionsförsäkringskommittén.
Detta har aviserats till innevarande år
och det är också angeläget att denna
fråga kan bringas till en lösning.

De nva reglerna för beräkning av
pensionspoäng vid arbetslöshet, som
föreslås i propositionen, är ägnade att
undanröja den orättvisa, som drabbar
sådana som på grund av oförvållad arbetslöshet
— genom strukturrationaliseringar
eller av andra orsaker — inte
genom egen arbetsinsats kunnat skaffa

Vid beräkning av pensionsbelopp
för månad skall den årspension, från
vilken beräkningen utgår, avrundas
till närmast högre hela krontal, som är
jämnt delbart med tolv. Är årspemsionsbeloppet---8
kap.

pensionspoäng. Man skulle alltså få ett
skydd mot bortfall av pensionspoäng.

Andra lagutskottets ledamöter har i
stort sett varit eniga om att tillstyrka
de förslag som propositionen innehåller.
Endast beträffande en detaljfråga
har enigheten inte varit fullständig.

.lag vill, herr talman, bara säga några
ord om den reservation som är fogad
till utskottets utlåtande. I propositionen
föreslås en ändrad s. k. avrundningsregel,
som skulle gälla vid beräkning
av de månatliga belopp varmed
pensionen skall utbetalas. Man eftersträvar
med det nya förslaget att få
jämna krontal i månadsbeloppen. Den
nuvarande bestämmelsen innebär att
årspensionen avrundas till närmast
lägre hela krontal, som är delbart med
tolv.

Denna regel har emellertid inneburit
att pensionsbeloppet minskat för ett
stort antal pensionärer, och staten har
på det sättet undandragit dem en del
av det fastställda beloppet. Naturligtvis
rör det sig inte om några stora summor,
men det är förklarligt om denna princip
ändå väckt opposition.

Nu föreslår departementschefen i
propositionen en annan avrundningsregel,
som innebär att pensionsbeloppet
avrundas till närmast liggande hela
krontal som är delbart med tolv. Det
kan alltså bli fråga om avrundning både
uppåt och nedåt. Givetvis är detta i och
för sig en förbättring, men kvar står
fortfarande att en del pensionärer får
finna sig i att pensionsbeloppet avrundas
nedåt. Även om det, som jag nyss

Onsdagen den 8 maj 1968

Nr 22

Ändring i lagen om allmän försäkring, m. m.

framhöll, kommer att röra sig om små
belopp, kan man ifrågasätta om denna
princip är riktig.

I motionen 1054 i denna kammare
har jag föreslagit att avrundningsregeln
i 16 kap. 4 § skulle utformas så att den
årspension, från vilken beräkningen av
de månatliga beloppen utgår, alltid
skulle avrundas till närmast högre hela
krontal som är delbart med tolv. Härav
skulle den effekten uppstå att det årliga
pensionsbeloppet för folkpension inte
minskades genom avrundningsregeln.
Förslaget innebär kanske något ökade
kostnader för statsverket, men dessa
kan knappast ha sådan storlek att de
i och för sig skulle utgöra något hinder
för att regeln utformades på detta sätt.

Den reservation som är fogad till utskottets
utlåtande anknyter till denna
motion, nr 1054 i denna kammare. Jag
ber, herr talman, att få yrka bifall till
reservationen vid mom. A i utskottets
hemställan och i övrigt till vad utskottet
har hemställt.

Herr JANSSON (vpk):

Herr talman! Det föreliggande utskottsutlåtandet
berör två frågor, dels
en sådan ändring i lagen om allmän
försäkring att inkomstbortfall vid arbetslöshet
i vissa fall skall kunna beaktas
vid beräkning av ATP, dels en
höjning av grundpensionen.

När lagen om tilläggspension utformades
hade vi inte de sysselsättningssvårigheter
som nu råder. Kanske den
ändrade situationen borde ha förutsetts,
men så skedde inte; det är bara att
konstatera faktum. I en interpellation
av en företrädare för vårt parti för
mer än ett år sedan efterlystes initiativ
till att inom ramen för ATP-systemet
kompensera en reducerad tilläggspension
till följd av arbetslöshet i samband
med företagsnedläggningar och
driftinskränkningar. Vi noterar med
tillfredsställelse att bristen på denna
punkt blir avhjälpt med det förslag som
nu lägges fram.

Herr talman! Jag vill gärna erinra
om det faktum att 1962 års beslut om
tilläggspensioneringen på grund av vunna
erfarenheter blivit korrigerat i nyss
berörda avseende även när det gäller
storleken av folkpensionernas höjning.
Såväl i propositionen som i utskottsutlåtandet
påpekas att man med nu framlagda
förslag har uppfyllt planen för
folkpensionshöjningarna t. o. in. år 1968.

För vår del har vi inte betraktat denna
plan såsom oantastlig. Med samma
berättigande som i bl. a. nyss berörda
korrigering av ATP-beslutet från år
1962 kan en avvikelse från planen tänkas,
nämligen beträffande storleken av
standardökningen för pensionärerna.
Detta synsätt har varit vägledande för
oss när vi vid tidigare tillfällen har
föreslagit en höjning varje år i stället
för vartannat år. Enighet har ju också
sedermera uppnåtts om att pensionsökningarna
skulle inträda varje år.
Redan detta beslut innebar en avvikelse
från den ursprungliga planen.

Vi yrkade vid 1966 års riksdag dubbelt
standardtillägg. Vid årets riksdag
har vi likaledes önskat sträcka oss
längre än vad regeringen velat göra.

För detta finns det starka skäl. Redan
år 1964 yrkade vi på en skyndsam utredning
av förslaget att ge de pensionärer
en utfyllnad, vilka aldrig kommer
att erhålla hel tilläggspension —
åtskilliga bara en ringa del. Det har
sagts att detta yrkande skall beaktas i
utredningen om de fortsatta pensionshöjningarna
efter år 1968. Det är i och
för sig bra med den utfästelsen, men
många pensionärer resonerar naturligtvis
med rätta på följande sätt: Det är
så dags då, sedan det ena året efter det
andra har förflutit och åtskilliga av oss
blivit missgynnade!

Eftersom riksdagen inte velat ta itu
med detta problem tidigare än i samband
med frågan om den fortsatta standardförbättringen
efter år 1968, har
ingenting annat återstått för oss än att
föreslå en kraftigare stegring än vad

Nr 22

Onsdagen den 8 maj 1968

Ändring i lagen om allmän försäkring, m. m.

som förutsatts i den så ofta åberopade
planen för pensionshöjningarna. —
Detta är, herr talman, en sida av saken.

Vi har i vår motion även pekat på
en annan omständighet, nämligen
ojämnheten i de kommunala bostadstillläggens
storlek. Frågan, huruvida pensionärer
utan annan inkomst än folkpension
helt eller i det närmaste helt
skall få hyran täckt genom bostadstilllägget,
är beroende av var någonstans
de är bosatta.

Det låter sig sägas att detta är en
kommunal angelägenhet. Det är det naturligtvis,
men återhållsamheten eller
sparsamheten — ibland t. o. m. oginheten
— från kommunernas sida när
det gäller de kommunala bostadstilläggens
storlek beror på den ekonomiska
situationen inom vederbörande kommuni.
Jag har med detta ingalunda velat
ursäkta de många borgerliga majoriteter
som helt försummat att lösa detta
problem på grund av en allmän nonchalans
mot pensionärerna, men jag har
ändå velat peka på att det i många kommuner
finns reella ekonomiska problem
som gör att dessa kommuner haft svårt
att komma till rätta med frågan. Man
kan inte undgå att ta med detta i
bilden.

Avgörande är naturligtvis frågan hur
mycket pengar det rör sig om för de
pensionärer som endast har pensionen
att tillgå för sitt livsuppehälle. Om vi
för inkomsttagarna i övrigt räknar med
en nominell inkomststegring på 7 å 8
procent om året, finner vi att det lönar
sig föga att anställa jämförelser med
den procentuella stegringen per år av
folkpensionen. Det hela beror ju på
från vilken nivå man utgår, d. v. s. med
vilka belopp man rör sig. Vi har i vår
motion med yrkande om kraftigare stegring
av pensionsbeloppet än den regeringen
föreslår gjort hänvisningar i
detta avseende.

Även efter den av regeringen föreslagna
höjningen blir dagsbeloppet —
bostadsbeloppet icke inräknat — för

ensamstående 14 kronor och för två
pensionsberättigade makar 21:80. Var
och en som haft ärende till en livsmedelsbutik
har nog blivit varse vad
dessa belopp i praktiken betyder, men
även utan sådana erfarenheter torde
man kunna göra en bedömning.

Vårt yrkande om ett höjt grundbelopp
utgör inte någon enkel överbudspolitik.
Det handlar naturligtvis alltid
om avvägningar och om vad man anser
att man måste prioritera. Men detta
krav på ett högre grundbelopp är framställt
utifrån önskemålet att pensionärerna
så långt som möjligt bör garanteras
ett fritt och oberoende liv utan
ekonomiska bekymmer och påfrestande
vardagsproblem. Det har i många deklarationer
sagts att pensionsåren skall
vara de goda, ljusa och innehållsrika
åren.

Pensionen har förbättrats, men det
är min mening att den ytterligare måste
höjas, om pensionärerna skall känna
trygghet, inte bara i den meningen att
de vet hur stor pensionen är och att
den kommer på bestämda dagar, utan
även trygghet i den meningen att den
pension de får också räcker till det vi
räknar som livets nödtorft.

Det finns en rad pensionsfrågor som
ännu inte har lösts på ett tillfredsställande
sätt. Därför är det angeläget att
höja grundpensionen. Vi kan ännu inte
garantera rätten til arbete för de pensionärer,
vilka har lust och möjlighet
att ta ett arbete efter pensionsåldern.
Vi har inte heller löst frågan om hur
pensionärerna skall slippa betala en
oskälig skatt på en liten sidoinkomst,
så att denna blir ekonomiskt meningsfull.
Vi har inte löst frågan om rätten
till en god bostad och inte heller —
som väl alla önskar — rätten till en god
sjukvård för de gamla.

En höjning av grundpensionen skulle
ändå bidra till en lösning av en råd av
dessa ting, och därför stannar man gärna
inför ett sådant förslag.

Mot denna bakgrund, herr talman, är

Onsdagen den 8 maj 1968

Nr 22

Ändring i lagen om allmän försäkring, m. m.

det beklagligt att utskottet inte har velat
tillmötesgå yrkandet i vårt motionspar
om en höjning av pensionen för ensamstående
med 300 kronor mot regeringens
föreslagna 200 kronor samt för
pensionsberättigade makar med 425
kronor mot föreslagna 285 kronor. I
detta motionspar, nr 416 i medkammaren
och 511 i denna kammare, hemställs
att vederbörande lagutskott måtte
utarbeta förslag till erforderlig lagtext
i enlighet med motion,syrkandena.
Detta har inte skett. Av formella skäl
kan jag således inte yrka bifall till
dessa motioner. Jag kommer inte heller
att framställa något yrkande i anledning
av motionerna nr 342 i medkammaren
och 416 i denna kammare när
det gäller statsutskottets utlåtande nr
89.

När det gäller den s. k. avrundningsregeln
kan vi inte vara överens om någon
avrundning av pensionsbeloppen
nedåt. Vår grupp har därför stannat
för att stödja den föreliggande reservationen
i det avseendet.

Fru EKENDAHL (s):

Herr talman! Propositionen nr 60 är
visserligen liten till sitt omfång men
behandlar en enligt min mening mycket
stor och viktig fråga. Om regeringens
förslag där bifalles innebär det att
vi kan fullfölja den plan för folkpensionärerna
som vi antog i samband med införandet
av ATP. Vidare föreslår regeringen
fördelaktigare beräkningsregler
för ATP-pensionen för dem som
är födda före 1928 och som uppbär
arbetslöshetsunderstöd och för dem
som har utbildningsbidrag.

Andra lagutskottet som vid sin behandling
helt anslutit sig till propositionen
noterar att de fördelaktigare
beräkningsreglerna skall tillämpas även
beträffande arbetslöshet retroaktivt
från 1965 av ATP-pensionen. Utifrån
konstaterandet att det råder enighet
om de stora linjerna ter sig naturligtvis
den reservation som är fogad till

utskottsutlåtandet ganska märklig och
jag kunde inte heller uppfatta någon
vidare entusiasm i herr Jonssons anförande
när han skulle förklara reservationen.
Vad innebär den egentligen i
ekonomiskt avseende? ■— Jag tror att vi
måste klargöra det, om detta nu skall
ses som ett överbud från folkpartiet i
denna fråga. Det innebär i bästa fall
eu höjning av pensionen från 1 till 49
öre i månaden. Det är alltså det storartade
överbud man kommer med!

Herr Jansson gav sitt stöd åt reservationen,
och han har även motionsvis
yrkat på en höjning av folkpensionsbeloppet.
Herr Jansson tyckte att den
ökning som regeringen föreslår och
som andra lagutskottet anslutit sig till
är blygsam. Det kanske den är, och
jag tror att vi alla är besjälade av en
önskan att kunna ge mer till folkpensionärerna,
barnfamiljerna, de arbetslösa
o. s. v. Men detta är, som herr Jansson
påpekade och som jag många
gånger har understrukit, en fråga om
fördelning av resurserna genom en
prioritering.

Nå, blir folkpensionärernas ställning
så värst mycket bättre om vi följer herr
Janssons förslag? Om jag har räknat
rätt skulle de få 26 öre mer om dagen
enligt kommunistförslaget. Lägger man
därtill den där avrundningen uppåt,
som i vissa fall kan bli 49 öre i månaden,
kommer man ändå inte upp till
några imponerande höjder.

Herr talman! Det ter sig för mig
ganska underligt att man inte, när man
behandlar en ur pensionärernas och de
arbetslösas synpunkt så viktig fråga,
nämligen att de skall som pensionspoäng
få tillgodoräkna sig dagpenning
från arbetslöshetskassa och utbildningsbidrag,
kan notera det som en stor sak,
utan måste hänga på en liten reservation,
som skall få det att se ut som om
folkpartiet — i detta fall företrätt av
herr Jonsson — ömmar mer för folkpensionärerna
och vill höja deras standard
mer än regeringen och vi övriga

Nr 22

Onsdagen den 8 maj 1968

Ändring i lagen om allmän försäkring, m. m.

i andra lagutskottet vill göra.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Herr JONSSON (fp):

Herr talman! Vår reservation innebär
inget överbud, fru Ekendahl; för
att det skall kunna talas om ett överbud
måste naturligtvis skillnaderna mellan
de olika förslagen vara av en annan
storleksordning. Frågan gäller närmast
vilken princip man skall tillämpa. En
princip är, att pensionen i vissa fall
reduceras och i andra fall räknas upp.
En annan princip är den som tidigare
tillämpats och som innebär att beloppet
avrundas nedåt. Vi har föreslagit
principen, att man alltid skall avrunda
uppåt, varigenom de beslutande årsbeloppen
för folkpensionen inte skall kunna
reduceras genom denna avrundningsregel.

Detta är den enkla bakgrunden till
den reservation som fogats till utskottets
utlåtande.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING:

Herr talman! Med hänsyn till den
enighet som i alla väsentligheter råder
i fråga om det utskottsutlåtande som
nu diskuteras skall jag fatta mig mycket
kort och inskränka mig till ett par
påpekanden.

Den ena av de frågor som berörs i
utlåtandet gäller möjligheterna att värna
om ATP-skyddet för den äldre arbetskraften
i händelse av arbetslöshet.
De bestämmelser som nu förordas anser
jag kommer att bli av stort värde
för den generation som berörs och som
kan löpa risken att drabbas särskilt
hårt vid arbetsinskränkningar. Den reform
som nu genomförs motsvarar vad
som är möjligt att göra i nuvarande
läge. Frågan om en ytterligare utvidgning
får bedömas när resultatet av KSAutredningen
föreligger.

Den andra fråga som tas upp i propositionen
gäller standardtilläggen till

folkpensionen. Låt mig säga, att det är
något av ett historiskt tillfälle vi nu
upplever. Genom det riksdagsbeslut som
förestår läggs sista stenen till den folkpensionsbyggnad
som började uppföras
för tio år sedan i anslutning till ATPreformen,
Under denna tioårsperiod har,
inberäknat de höjningar som nu förestår,
folkpensionsbeloppet för ensam
pensionär stigit från 2 250 kronor till
5 220 kronor per år, alltså till mer än
det dubbla. Frågan om den fortsatta
utvecklingen av folkpensioneringen utreds
som bekant för närvarande av
pensionsförsäkringskommittén som,
enligt vad jag inhämtat, inom kort kan
väntas framlägga sitt förslag i denna
fråga.

Det föreliggande utskottsutlåtandet
är som sagt i allt väsentligt enhälligt,
och jag noterar detta med tillfredsställelse.
Den reservation som från folkpartihåll
har fogats till utskottsutlåtandet
gäller den så kallade avrundningsregeln
vid pensionsberäkningen. Jag
tror, herr talman, att jag bäst behandlar
den reservationen genom att inte
kommentera den.

Herr JANSSON (vpk):

Herr talman! Jag förstår inte helt fru
Ekendahl i dag. Jag har mer än en
gång tyckt mig ha anledning notera
hennes goda omdöme, och därför överraskas
jag något av polemiken mot vårt
förslag. Givetvis blir det i sådana här
sammanhang alltid fråga om avvägning
och prioritering, men jag menar att
läget är sådant — och på den åsikten
grundar sig våra motioner — att pensionärerna
måste ges ökad prioritet.

Det kommunistiska förslaget skulle
innebära en höjning av folkpensionen
med 26 öre om dagen. Jag tillstår att
det är ett litet belopp, som kan synas
betydelselöst. Det är synd att det är
så betydelsefullt när det gäller statens
utgifter; då kan 26 öre om dagen som
bekant föranleda ganska stora kontroverser
i denna kammare. 26 öre om

Onsdagen den 8 maj 1968

Nr 22

Ändring i lagen om allmän försäkring, m. m.

dagen, tycker nog de flesta av oss, är
inte så mycket att tala om. Men befinner
man sig i en församling med
folkpensionärer — och jag skall tillstå
att jag ofta deltar i folkpensionärernas
möten och talar och resonerar med dem
— får man faktiskt ett intryck av att
26 öre har en viss betydelse.

Jag skall inte ange några ytterligare
motiv för våra motioner, eftersom jag
av formella skäl inte kan yrka bifall till
dem, mem jaig bär ändå önskat ainföra
dessa synpunkter.

Fri! EKENDAHL (s):

Herr talman! Herr Jonsson sade att
det var en principfråga hur avrundningen
skulle ske. Herr Jonsson vet lika
väl som jag att man i många sammanhang
tillämpar just den regeln att avrunda
till lägre belopp. Nu har departementschefen,
så som jag redovisade,
föreslagit att man skall gå den andra
vägen och avrunda belopp över 6 kronor
uppåt och under 6 kronor nedåt, vilket
innebär en förbättring jämfört med
gällande regler.

Med utgångspunkt från de synpunkter
vi har att anlägga på denna stora
om än till sitt omfång lilla proposition
tycker jag — såsom jag förut framhöll
— att man inte borde försöka
göra förslaget sämre genom en reservation
av detta slag.

Herr Jansson sade att 26 öre om
dagen har betydelse för folkpensionärerna.
Det tror jag visst, herr Jansson.
Jag är också mycket ofta tillsammans
med folkpensionärer och har tillfälle
att tala för och med dem, och jag vet
att det har en mycket stor betydelse
för dem att känna den trygghet som den
plan för höjning av folkpensionerna,
som antogs när vi fattade beslut om
ATP, innebar och fortfarande innebär
för dem. De vet också genom utfärdade
löften och många uttalanden från regeringshåll
att detta inte är slutstenen.
Vi håller ju på att utreda vad som skall
ske efter 1968 när pensionen kommit
2 — Andra kammarens protokoll 1968. Ni

upp till 90 respektive 70 procent av
basbeloppet.

Det är alltså inte fråga om att vi betraktar
folkpensionärerna som mest
gynnad part. Jag sade — och det medgav
även herr Jansson — att det inte
är fråga om viljan att ge olika grupper
utan att det är en fråga om prioritering.
Ur dessa synpunkter måste jag
säga att det propositionsförslag vi i dag
behandlar är ett steg i rätt riktning.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. A

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen;
och famn herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Jonsson begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottet^ hemställan i mom.
A) i utskottets utlåtande nr 41, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
av fru Hamrin-Thorell m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Jonisson begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstiningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 156 ja och 48 nej, varjämte 3
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Nr 22

Onsdagen den 8 mai 1968

Inskrivning och redovisning av värnpliktiga

Ordet lämnades på begäran till

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep),
som yttrade:

Herr talman! Jag röstade nej, men
apparaten markerade frånvarande.

Mom. B och C

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 8

Föredrogs vart efter annat statsutskottets
utlåtanden:

nr 89, i anledning av Kunigl. Maj :ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 25 maj 1962
(nr 381) om allmän försäkring, in. m.,
i vad propositionen avser medelsanvisning
till folkpensioner, jämte motioner,

nr 90, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående fortsatt utbyggande
av akademiska sjukhuset i Uppsala
m. in., och

nr 91, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag inom socialdepartementets
verksamhetsområde.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 9

Inskrivning och redovisning av
värnpliktiga

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 92, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående inskrivning och
redovisning av värnpliktiga jämte motioner.

Punkten 1

I propositionen nr 34 hade Kungl.
Maj :t under åberopande av utdrag av
statsrådsprotokollet över försvarsärenden
för den 1 mars 1968 föreslagit riksdagen
att dels godkänna de riktlinjer
som i statsrådsprotokollet angetts för
organisation m. m. av krigsmaktens in -

skrivnings- och personalredovisningsväsen,
dels besluta att centrala värnpliktsbyrån
skulle upphöra vid utgången
av juni 1968, dels besluta att ett
centralt verk för krigsmaktens inskrivnings-
och personalredovisningsverksamhet,
benämnt värnpliktsverket,
skulle inrättas den 1 juli 1968, dels bemyndiga
Kungl. Maj :t att vidta de övergångsåtgärder
som behövdes för att
genomföra förslagen.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna I: 783
av herrar Yng,ve Nilsson och Sveningsson
och II: 1015 av herr Wennerfors
m. fl., vari hemställts att riksdagen
måtte dels godkänna de riktlinjer som
upp dragits i propositionen för organisation
m. m. av krigsmaktens inskrivnings-
och personalredovisningsväsen
med de ändringar som föreslagits i motionerna,
dels besluta att den centrala
myndigheten skulle vara underställd
överbefälhavaren, dels bemyndiga
Kungl. Maj:t att vidta de övergångsåtgärder
som behövdes för att genomföra
förslagen,

dels motionen II: 1014 av herr Ståhl.

Utskottet hemställde,

1. att riksdagen måtte besluta att centrala
värnpliktsbyrån skulle upphöra
med utgången av juni 1968,

2. att riksdagen måtte besluta att ett
centralt organ för krigsmaktens inskrivnings-
och personalredovisningsverksamhet,
benämnt värnpliktsverket, skulle
inrättas den 1 juli 1968,

3. att riksdagen måtte beträffande
lydnadsförhållandena för värnpliktsverket
och värnpliktskontoren med avslag
å motionerna 1:783 och 11:1015,
såvitt nu var i fråga, bifalla Kungl.
Maj :ts förslag som innebure att värnpliktsverket
skulle lyda direkt under
Kungl. Maj:t och att värnpliktskontoren
skulle ha en i förhållande till militärbefälhavarna
fristående ställning,

4. att riksdagen måtte avslå motio -

Onsdagen den 8 maj 1968

Nr 22

Inskrivning och redovisning av värnpliktiga

nerna I: 783 och II: 1015 i vad de avsåge
utredning om lokaliseringen av
värnpliktsverket,

5. att riksdagen måtte beträffande organisationen
av inskrivnings- och personalredovisningsverksamheten
med avslag
å motionen 11:1014 bifalla Kungl.
Maj ds förslag,

6. att riksdagen måtte godkänna de
riktlinjer i övrigt som i statsrådsprotokollet
angetts för organisation m. m. av
krigsmaktens inskrivnings- och personalredovisningsväsen,

7. att riksdagen måtte bemyndiga
Kungl. Maj:t att vidta de övergångsåtgärder
som behövdes för att genomföra
förslagen.

Reservationer hade avgivits

1) beträffande lydnadsförhållandena
för värnpliktsverket och värnpliktskontoren
av herrar Virgin, Ottosson, Schött,
Bohman och Petersson (samtliga h),
som ansett att utskottet under 3. bort
hemställa att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj ds förslag och med
bifall till motionerna 1:783 och
11:1015, såvitt nu var i fråga, besluta
att värnpliktsverket skulle underställas
överbefälhavaren och värnpliktskontoren
anknytas till militärområdesstaberna; 2)

beträffande utredning om lokaliseringen
av värnpliktsverket av herrar
Virgin, Ottosson, Schött, Bohman och
Petersson (samtliga h), som ansett att
utskottet under 4. bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till
motionerna 1:783 och 11:1015, såvitt
nu var i fråga, hos Kungl. Maj d hemställa
om utredning rörande lokaliseringen
av värnpliktsverket.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

PETERSSON (h):

Herr talman! I statsutskottets utlåtande
nr 92 behandlas frågan om ett
nytt system för inskrivning och redovisning
av värnpliktiga. Frågan är ut -

redd av 1964 års inskrivnings- och personalredovisningsutredning.
Det nya
systemet innebär att nuvarande 21 inskrivningsområden
ersätts med tre inskrivningsområden
vart och ett omfattande
två militärområden. Inskrivningen
utsträcks till två dagar och äger
rum vid fasta inskrivningscentraler, en
i varje militärområde.

Det nya systemet syftar till att förbättra
provningsverksamheten vid inskrivning,
vilket ger ett säkrare underlag
för bedömningen av de värnpliktigas
lämplighet till tjänstgöring men
också skapar ökat förtroende hos de
värnpliktiga för inskrivningsmyndighetens
uttagningsbeslut. Detta system rationaliserar
även personalredovisningen
inom försvarsmakten och ger i samband
därmed ett säkrare underlag för
planering av de personella resursernas
användning. Vidare inrymmer det nya
systemet en serie förbättringar i fråga
om inskrivning och redovisning av
värnpliktiga, vilket både militära och
andra remissinstanser framhållit i yttranden
över utredningens förslag.

Regeringen har tyvärr gjort vissa ändringar
av utredningens förslag. Utredningen
har föreslagit sex inskrivningsområden,
ett för varje militärområde,
medan Kungl. Maj:t anser att antalet
kan minskas till tre, vart och ett omfattande
två militärområden. Behovet
av att begränsa personal och kostnader
anges som skäl. Härom skriver utskottet
följande: »Därest erfarenheten
skulle visa att den föreslagna organisationen
medför avsevärda olägenheter
eller att andra förutsättningar skulle
göra en omprövning av den regionala
organisationens utformning motiverad
förutsätter utskottet som självfallet att
sådan omprövning sker.»

Tyvärr har Kungl. Maj :t och utskottet
gjort andra väsentliga och mindre
lämpliga avsteg från utredningen. I
första hand gäller detta organisationsformerna
för den centrala och regionala
enheten i systemet. Enligt utredning -

Nr 22

Onsdagen den 8 maj 1968

Inskrivning och redovisning av värnpliktiga

en är den operativa och organisatoriska
planeringen styrande för verksamheten
i värnpliktsverket och värnpliktskontoren.
Denna omständighet talar för
att värnpliktsverket underställs överbefälhavaren
och att värnpliktskontoret
inordnas i militärområdesstaberna.
Så är för närvarande fallet i praktiken,
och erfarenheten av den ordningen
har varit god.

I propositionen anföres inga skäl för
ändring av denna ordning, men statsrådet
förordar dock, att det nya värnpliktsverket
direkt underställs Kungl.
Maj:t och att de regionala enheterna
får en i förhållande till militärbefälhavarna
fristående ställning. De militära
myndigheternas medinflytande
skall enligt departementschefens förslag
säkras genom direktiv- och anvisningsrätt.

Enligt min mening kan det ansvar
för operativa och organisatoriska personalplaceringar,
som enligt propositionen
måste kvarligga hos de militära
myndigheterna, inte på bästa sätt utövas
med direktiv- och anvisningsrätt
gentemot värnpliktsverket och värnpliktskontoren.
Denna begränsning av
myndigheternas inflytande kommer att
försvåra deras arbete. Propositionens
förslag innebär ett onödigt och omotiverat
försvårande av de militära myndigheternas
arbete — som därtill är
mindre rationellt — samtidigt som det
berövar de militära cheferna en väsentlig
del av det direkta ansvaret för den
viktiga uppgift som den värnpliktiga
personalens redovisning och fördelning
utgör.

Även med den av högerpartiet i reservationen
1 föreslagna organisationsformen,
innebärande att värnpliktsverket
underställes överbefälhavaren och
värnpliktskontoren inordnas i militärområdesstaberna,
kan Kungl. Maj :t genom
värnpliktslagen och förordningar
styra verksamheten så att civila intressen
i sammanhanget, främst insynen i
inskrivningsverksamheten, tillgodoses.

Men högerpartiets förslag medför dessutom
fördelar ur beredskapssynpunkt
och när det gäller den erforderliga och
nära kontakten mellan värnpliktskontoren
och de utbildade förbanden samt
även då fråga är om den enskilde värnpliktiges
problem.

I reservationen 2 begäres en utredning
om lokaliseringen av värnpliktsverket.
Vissa skäl talar för att en inskrivningscentral
förlägges till Solna,
framför allt den stora befolkningen i
storstockholmsregionen. Andra skäl,
t. ex. den viktiga beredskapssynpunkten,
talar för att värnpliktsverket bör
förläggas utom Stockholm. Härtill kommer
det allmänna önskemålet att flytta
ut ämbetsverk från storstockholmsområdet
till annan del av landet i de fall
då detta är lämpligt och möjligt. Förläggningen
av värnpliktsverket förefaller
vara en fråga där de flesta skälen
talar för en lokalisering utom Storstockholm.

Herr talman! Med stöd av det anförda
vill jag yrka bifall till reservationerna
1 och 2 i föreliggande utskottsutlåtande.

Herr GUSTAFSSON i Uddevalla (s):

Herr talman! Beträffande motiveringen
för värnpliktsverkets inrättande kan
jag helt instämma i vad herr Petersson
nyss anfört. Där är vi också alla ense.

När det sedan gäller frågan om verkets
ställning i förhållande till Kungl.
Maj:t och de militära myndigheterna
har utskottets majoritet ansett att verket
i likhet med andra centrala ämbetsverk
bör lyda direkt under Kungl.
Maj :t. Vi kommer snart att få ta ställning
till regeringens förslag om ett
materielverk och ett rationaliseringsinstitut
på försvarets område, vilka också
skall direkt underställas Kungl. Maj :t
därför att deras huvudsakliga verksamhet
är av administrativ natur. Det bör
emellertid nämnas att operativ och organisatorisk
personalplanering och
krigsplacering i första hand är en mi -

Onsdagen den 8 maj 1968

Nr 22

Inskrivning och redovisning av värnpliktiga

litär angelägenhet, och de frågorna skall
även framdeles ligga under de militära
myndigheterna.

Den andra fråga som föranlett reservation
i utskottet gäller verkets lokalisering.
Reservanterna har föreslagit att
nya utredningar skall göras innan denna
lokalisering slutgiltigt bestämmes.
Men eftersom man är överens om att det
nya verket skall inrättas redan den 1
juli i år, är det inte tid att utreda frågan
alltför grundligt. Dessutom är centrala
värnpliktsbyrån lokaliserad till
Solna, där en stor del av utrustningen
och personalen redan finns.

Den invändning som görs från beredskapssynpunkt
förefaller inte heller
särskilt tungt vägande, eftersom bland
andra chefen för armén tillstyrkt
Solna som lokaliseringsort. En utflyttning
skulle dessutom medföra avsevärda
merkostnader.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Herr OSKARSON (h):

Herr talman! Jag vill först instämma
i vad herr Petersson har sagt om de
många fördelar som är förenade med
den nya organisationen för inskrivning
och redovisning av värnpliktiga. Jag
kan dock inte underlåta att beröra ett
par punkter, som vi också tagit upp
i ett par likalydande motioner.

Det gäller först värnpliktskontoren.
Utredningen föreslog att det skulle vara
ett värnpliktskontor i varje militärområde.
Departementschefen har i propositionen
utan några motiveringar
frångått detta förslag och begränsat
värnpliktskontorens antal till tre, vartdera
omfattande två militärområden.
I statsutskottets skrivning finns dock
en motivering och det är att man på så
sätt kan nedbringa kostnaderna. Jag är
inte alls säker på att detta blir fallet.

Vid sidan av de tre värnpliktskontoren
föreslås nu inskrivningskontor på
tre platser, nämligen inom de militärområden
som inte får något värnplikts -

kontor. Dessa inskrivningskontor skall
vara i verksamhet under en stor del av
året, dock inte hela. Under resten av
året skall denna personal tjänstgöra
vid de regionala värnpliktskontoren.
Enligt min och mångas mening kommer
utgifterna för tjänstgöring, för lokaler,
för resor och en hel del andra utgifter
som sammanhänger med organisationen
att medföra att det inte blir någon
kostnadsbesparing. Tvärtom kommer
verksamheten kanske t. o. m. att bli
dyrare och dessutom, vill jag starkt
understryka, betydligt osmidigare.

När riksdagen för någon tid sedan
antog VU 60 decentraliserades stora delar
av det operativa ansvaret till militärområdena
och militärbefälhavarna
just för att åstadkomma en ändamålsenligare,
snabbare och smidigare organisation.
Samtidigt fick militärbefälhavarna
också ett ökat ansvar i vad gäller
förbandsproduktionen genom ökad kontroll.
Det är med hänsyn till detta egendomligt
att man nu skapar en organisation
som kommer att försvåra för militärbefälhavaren
både att tillgodose den
operativa målsättningen och att få till
stånd en smidig och ändamålsenlig förbandsproduktion.

Det kan inte vara ändamålsenligt att
vissa militärbefälhavare skall vara hänvisade
till värnpliktskontor som ligger
inom ett annat militärområde. Det kommer
att fördröja ärendenas handläggning
och även verka irriterande och
försvårande ur arbetssynpunkt. Det vore
mera lämpligt om varje militärbefälhavare
hade sitt värnpliktskontor direkt
anslutet till militärbefälsstaben.

Jag vill peka på ett annat avsnitt, där
jag är övertygad om att det föreslagna
systemet kommer att bli tungrott och
leda till sämre service åt våra värnpliktiga.
Jag syftar på handläggningen av
ansökningarna om anstånd för värnpliktiga
som inkallats till repetitionsövning.
Dessa ansökningar handläggs
nu snabbt och smidigt ute på förbanden
just därför att förbanden har till -

Nr 22

Onsdagen den 8 maj 1968

Inskrivning och redovisning av värnpliktiga

gång till den organisation som behövs
för att få fram uppgifter om de värnpliktiga.
I framtiden kommer behandlingen
av ansökningarna att fördröjas
och försvåras genom de kontakter som
förbanden skall ta med värnpliktskontoret,
vilket för många förband ligger
i ett annat militärområde. För att ange
vilket omfattande arbete detta är kan
jag nämna att antalet ansökningar enbart
på ett förband kan uppgå till mellan
500 och 600 per år. Antalet ärenden
är alltså stort, och det administrativa
arbetet är betydande.

Jag tror inte heller att vi helt skall
bortse från beredskapssynpunkterna —
det gäller både värnpliktsverkets förläggning
här i Stockholm och värnpliktskontorens
förläggning till tre platser
i landet. Ju mera koncentrerad
verksamheten är, desto mera sårbar
blir den — det är lättare att förstöra
tre anläggningar än sex. Problemen kan
bli särskilt stora i en allvarlig tid genom
att tre militärbefälhavare inte förfogar
över något värnpliktskontor inom
sitt operationsområde.

Herr talman! Jag har inte kunnat underlåta
att framföra dessa synpunkter.
Sammanfattningsvis vill jag säga att jag
för det första fäst mig vid kostnaderna
— jag har svårt att tro att det blir en
sådan besparing som statsutskottet vill
göra gällande. För det andra har jag
anlagt beredskapssynpunkter. För det
tredje har jag tänkt på snabbheten i
handläggningen av ansökningar om anstånd
för värnpliktiga — alltså en service
som skall ges till ett stort antal
svenska manliga medborgare under
värnpliktstiden. Även om jag inte är
helt nöjd med de båda reservationerna
finner jag den lösning som där förordas
bättre än utskottets förslag. Jag
yrkar därför bifall till reservationerna
1 och 2.

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Det väsentliga i det föreliggande
förslaget är ju det nya syste -

met för inskrivning av värnpliktiga.
Var och en som något studerat hur
systemet fungerat under försöksperioden
måste nog konstatera att det innebär
en högst avsevärd förbättring. Jag
noterar också att full enighet härvidlag
råder i debatten och att motionärerna
på denna punkt instämt med departementschefen.

Men i ett avseende kan meningarna
vara delade; saken berördes före mig av
herr Oskarson. Jag har — på samma
sätt som herr Oskarson — mina dubier
om att det föreslagna systemet för personalredovisningen
kan bli billigare eller
effektivare än det av utredningen
föreslagna systemet. Datamaskinbehandlingen
föreslås bli koncentrerad till tre
militärområden, och personalredovisningen
skulle alltså förläggas till tre
platser inom dessa områden. Både utredningen
och de militära myndigheterna
har, mig veterligen, ägnat stor
uppmärksamhet åt denna fråga och
kommit till motsatt resultat. Man menar
att ett dylikt förfarande betyder
omgångar, som försvårar och försenar
och som sannolikt också fördyrar.

Nu anser emellertid utskottet att den
föreslagna organisationen skall betraktas
som ett försök. Utskottet skriver
nämligen: »Därest erfarenheten skulle
visa att den föreslagna organisationen
medför avsevärda olägenheter eller att
andra förutsättningar skulle göra en
omprövning av den regionala organisationens
utformning motiverad förutsätter
utskottet som självfallet att sådan
omprövning sker.» Därmed har, som
också utskottet konstaterar, syftet med
min motion tillgodosetts, om man nu
kan lita på — det är mina farhågor jag
vill understryka med dessa ord — att
verkligen en omprövning sker när några
år gått och man kan se resultatet av
den nya ordningen.

Det vore synnerligen olyckligt om
man låste sig vid den här föreslagna
typen av personalredovisning redan
från början, så att någon omprövning

Onsdagen den 8 maj 1968

Nr 22

Inskrivning och redovisning av värnpliktiga

inte kommer till stånd. Jag har därför
så energiskt som möjligt velat understryka
att man skall hålla öppet för den
omprövning som utskottet ställer i utsikt
och säger sig önska.

Herr talman! Med det anförda kan
jag i stort sett instämma i utskottets förslag,
och jag kommer att rösta för bifall
till utskottets hemställan.

Herr GUSTAFSSON i Uddevalla (s):

Herr talman! Eftersom herr Ståhl har
förklarat att han kommer att rösta för
bifall till utskottets hemställan och anser
sina önskemål tillgodosedda med
utskottets förslag skall jag inte replikera
honom.

Däremot vill jag närmare kommentera
en del av vad herr Oskarson yttrade.
Han ansåg att man borde förlägga
ett värnpliktskontor till varje militärområde.
Jag vill understryka att
det som varit avgörande för oss inom
utskottsmajoriteten när vi följt Kungl.
Maj :ts förslag på denna punkt är kostnadsaspekten.
Trots allt blir det skillnad
på kostnaderna, om verksamheten
koncentreras till tre kontor i stället för
sex. En väsentlig anledning till att man,
vid sidan om kontoren, även har inskrivningscentraler
i de militärområden
där kontor inte är etablerade är
att detta givetvis underlättar själva inskrivningen.

Datamaskiner, som ju är mycket kostsamma,
kommer däremot endast att
förläggas till värnpliktskontoren och
en stor del av arbetet kommer att koncentreras
dit. Jag tycker det faller sig
ganska självklart att detta måste vara
fördelaktigt ur kostnadssynpunkt. Nu
är det emellertid på det sättet — som
herr Ståhl redan sagt och som utskottsmajoriteten
framhåller —• att datamaskintekniken
är under stark utveckling
och att man inte vet vart det kommer
att leda. Detsamma gäller den regionala
indelningen av landet i sex
militärområden som finns för närvarande.
Vi vet inte om den organisatio -

nen kommer att bestå i framtiden. Alla
dessa frågor måste givetvis bli föremål
för en fortlöpande uppmärksamhet och
det är alldeles självklart, åtminstone
för oss inom utskottsmajoriteten, att
det — om det visar sig att den ordning
som nu föreslås inte skulle leda till de
resultat som vi förutsätter och anser
önskvärda — måste bli fråga om en
omprövning av det beslut vi kommer
att fatta i dag.

Vidare klagas det över att det skulle
bli tungrott, ifall man i ett militärområde
hänvisas till ett kontor som ligger
i ett annat militärområde. Jag har svårt
att inse att kommunikationerna skulle
vara så besvärliga, att det skulle innebära
några allvarliga hinder. Dessutom
vill jag påpeka att inte heller då det
gäller den operativa ledningen för den
militära verksamheten är varje militärområde
helt självständigt, utan därvidlag
råder en samverkan mellan militärområdena,
i huvudsak två och två. Det
är efter dessa principer som också
värnpliktskontoren och värnpliktscentralerna
har lokaliserats.

Vad beredskapssynpunkten beträffar
måste chefen för armén enligt min mening
vara en auktoritet. Eftersom han
inte har ansett sig böra framföra några
invändningar från beredskapssynpunkt
mot den föreslagna organisationen, känner
jag mig fullt tillfredsställd i detta
hänseende och finner att jag mycket
väl kan förorda utskottets förslag, som
innebär att riksdagen går på Kungl.
Maj:ts linje.

Herr OSKARSON (h):

Herr talman! Jag kan fortfarande
inte, herr Gustafsson i Uddevalla, på
något sätt bli övertygad om att kostnaderna
skulle bli mindre, om vi får den
ordning som föreslagits i propositionen
och av statsutskottet.

Herr Gustafsson tror inte att det behöver
bli några besvärligheter med
kommunikationerna. Enligt min mening
kommer det ändå att bli det med

Nr 22

Onsdagen den 8 maj 1968

Inskrivning och redovisning av värnpliktiga

hänsyn till den mängd av ärenden det
här är fråga om.

Motiveringen för att vi skulle ha enbart
tre värnpliktskontor är databehandlingen.
På detta område är utvecklingen
emellertid så snabb att jag icke
anser denna motivering bärande. På
inskrivningskontoren kommer dock
viss datautrustning att finnas. Genom
sex värnpliktskontor skulle man få både
en smidigare handläggning av ärendena
och en billigare organisation.

I fråga om beredskapssynpunkten
tänkte herr Gustafsson — om jag förstod
honom rätt — på Solna och hänvisade
till arméchefen, som bör vara
auktoritet på området. Jag ifrågasätter
inte heller på något sätt denna hans
auktoritet. Emellertid var det inte enbart
Solna jag avsåg, utan jag syftade
på värnpliktskontoren ute i militärområdena.
Jag tror att beredskapssynpunkten
är minst lika tungt vägande
med avseende på dem som när det gäller
det centrala värnpliktsverket.

Herr talman! Jag kan inte bli övertygad
av de argument som herr Gustafsson
i Uddevalla här har framfört
vad gäller kostnaderna, inte heller vad
gäller beredskapssynpunkten och framför
allt inte vad gäller servicen åt de
värnpliktiga.

Herr GUSTAFSSON i Uddevalla (s):

Herr talman! Jag blev inte heller
övertygad av herr Oskarsons argumentering.
Han talar om kostnaderna, men
på den punkten står uppgift mot uppgift.
Han har inte alls redovisat på vad
sätt kostnaderna skulle bli lägre, om
man inrättade sex värnpliktskontor i
stället för tre.

Herr Oskarson anser vidare att datamaskiner
inte behövs på samtliga platser.
Men jag vet inte heller vad det
skulle vara för vits med att inrätta vissa
kontor med datamaskinteknik och vissa
kontor utan denna teknik. Om man
skulle behöva anlita angränsande kontor,
där datamaskiner finns, skulle det

uppstå åtskilliga svårigheter, bl. a. ur
kommunikationssynpunkt, vilket herr
Oskarson uttryckt farhågor för. Vad i
övrigt beträffar kommunikationerna vill
jag framhålla, att telefon och post väl
fungerar lika bra, oavsett var värnpliktskontoren
blir förlagda.

Beträffande beredskapssynpunkten
vill jag säga att jag faktiskt trodde att
det närmast var verkets förläggning till
Solna som ingav vissa betänkligheter
— vid ärendets behandling i utskottet
förekom en del diskussion härom. Att
det skulle gälla också värnpliktskontorens
förläggning ute i landet är en för
mig helt ny synpunkt. Man har eftersträvat
att förlägga kontoren till samma
platser där militärbefälsstaberna är
förlagda, vilket innebär vissa fördelar,
bl. a. sådana som herr Oskarson i andra
sammanhang varit inne på och pläderat
för.

Herr OSKARSON (h):

Herr talman! Herr Gustafsson i Uddevalla
säger att jag inte har redovisat
några kostnadskalkyler som kunnat
övertyga honom om att det system som
jag förordar skulle vara billigare. Men,
herr Gustafsson, det är väl för mycket
begärt att jag här i kammaren skulle
redogöra för sådana kostnadsplaner —
jag litar på de experter som har diskuterat
dessa och som har en ganska samstämmig
uppfattning på den punkten.

Vad jag särskilt påpekat i fråga om
kostnaderna är att verksamheten vid
tre inskrivningscentraler skall vara
i gång under endast en del av året;
under resten av året skall dessa centralers
personal tjänstgöra på de regionala
värnpliktskontoren, varför kostnaderna
för tjänstgöringen måste komma
att bli mycket höga. Kostnader för
lokaler får man ändå, och därtill kommer
kostnader för resor och över huvud
taget allt som sammanhänger med att
verksamheten under en viss del av året
är förlagd till en viss plats och att den

Onsdagen den 8 maj 1968

Nr 22

därefter är samlad på en annan plats
under resten av året.

Jag kan inte komma ifrån att det blir
många extra kostnader och jag kan därför
inte tro på att det skulle bli den
besparing som statsutskottet förutsätter.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. 1 och 2

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. 3

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 1);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Petersson begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 3) i
utskottets utlåtande nr 92, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 1) av herr Virgin m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Petersson begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgavs 172 ja och 33 nej, varjämte
5 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Företagsdemokratin

Mom. 4

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 2);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Petersson begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 4) i
utskottets utlåtande nr 92, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 2) av herr Virgin m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Petersson begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs
153 ja och 51 nej, varjämte 4 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 5—7

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 2

Utskottets hemställan bifölls.

§ 10

Företagsdemokratin

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 32, i anledning av motioner angående
företagsdemokratin.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

2*—Andra kammarens protokoll 1968. Nr 22

Nr 22

Onsdagen den 8 maj 1968

Företagsdemokratin

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr REGNÉLL (h):

Herr talman! I detta ärende har vi högerrepresentanter
i utskottet avgivit ett
särskilt yttrande. Jag ber att med några
ord få kommentera de tankegångar som
där förekommer.

Det är av största vikt att förhållandena
på arbetsplatserna präglas av
trivsel och förtroendefullt samarbete
mellan dem som i olika funktioner är
verksamma inom företaget. Detta är betydelsefullt
både för att den enskilde
skall känna sig till freds med sin tillvaro
och för att företaget skall kunna
arbeta effektivt. För trivseln är insyn
och medbestämmanderätt utan tvivel av
betydelse. För att komma fram till en
vi-anda krävs former, där alla i laget
känner till reglerna och har ansvar för
spelet.

I ett samhälle finns det vi-anda på
många olika nivåer. Den är värdefull
överallt där den finns, men man måste
ha klart för sig att de olika nivåernas
vi-anda kan komma i konflikt med varandra.
För att ta ett exempel från ett
område som ligger oss nära i riksdagen,
så är vi fullt medvetna om att det ofta
blir motsättningar mellan lokal grupplojalitet
och det stora sammanhangets
krav. Skall vi agera som s. k. bypolitiker
eller som riksdagsmän? I uttrycket
bypolitiker ligger en nedvärdering, men
det är inte utan vidare klart att en sådan
nedvärdering är berättigad. Att
värna värden i den trängre sfären kan
vara nog så viktigt i vår centraliserade
tillvaro.

För att återgå till företagen så återfinns
vi-andan där i hög grad inom
organisationerna. De anställda inom
företaget A känner sig som »kompisar»
med motsvarande kategori anställda
inom företagen B, C o. s. v. Men på
samma gång är det lyckligtvis så, att
man inom företagen A, B och C i de
flesta fall kan räkna med lojalitet och
vi-anda mellan de olika kategorierna.

Att man bygger ut vi-känslan inom
företagen behöver inte betyda att man
minskar de centrala organisationernas
styrka. Däremot borde man genom en
sådan utbyggnad ha en hel del att vinna
beträffande ökning av trivseln på det
mer näraliggande planet, på arbetsplatsen.
Här som nyss skulle jag vilja säga
att värdena i den trängre sfären måste
värnas med särskild uppmärksamhet;
de kan komma i kläm i ett samhälle
som domineras av stororganisationer.

Det resonemang som förs i högermotionen
tror jag är helt riktigt. När
vi högerrepresentanter likväl inte drivit
kravet på en statlig utredning är det
för att vi räknat med att det nybildade
Utvecklingsrådet för samarbetsfrågor,
där SAF, LO och TCO samarbetar, skall
ta itu med de angelägna frågor som
motionärerna riktat uppmärksamheten
på.

•lag ber, herr talman, att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Herr LORENTZON (vpk):

Herr talman! I bankoutskottets utlåtande
lämnas en redogörelse för tidigare
behandling av hithörande problemkomplex.
Utskottet erinrar om en
rad av kommunistiska motioner på området,
senast år 1967. Denna erinran ger
mig anledning att ta till orda för att
anföra några synpunkter.

Vår grupp har inte upprepat motionerna
i frågan vid årets riksdag. Det
betyder dock ingalunda att vi nu fäster
mindre avseende vid frågan om företagsdemokrati
— långt därifrån; vi
kommer tillbaka.

Herr talman! I såväl högermotionerna
som centerpartimotionerna ges en
beskrivning av läget på arbetsmarknaden,
d. v. s. av förhållandet mellan företagare
och anställda, som enligt vår
mening inte motsvarar det faktiska förhållandet.
Det är långt ifrån en harmoni
som utvecklats på arbetslivets område.
Behandlingen av den äldre arbetskraften,
meddelanden i pressen om uppenbara
trakasserier mot fackliga förtro -

Onsdagen den 8 maj 1968

Nr 22

endemän på det lokala planet, debatten
i denna kammare för några dagar sedan
som föranleddes av att till och med det
statliga domänverket intar en negativ
attityd gentemot skogsarbetarna, allt
detta ger en annan bild än den som
målas i centerpartiets och högerns motioner.
Stat och kommun är tyvärr inte
den mönsterarbetsgivare man borde ha
rätt att kräva.

I det privata näringslivet framträder
motsatserna mellan det privatkapitalistiska
ägarintresset och de anställda, som
med sitt arbete framskapar värdena och
vinsterna, i uppenbar dager. Man kan
enligt vår mening i längden inte undgå
att ge de anställda den medbestämmanderätt
deras ställning i produktionen
motiverar. Varje framstöt i det förgångna
har avvisats med hänvisning till
att detta är en fråga för parterna på
arbetsmarknaden att komma överens
om. Även på LO-håll har denna attityd
intagits i avgivna remissyttranden.
Exempelvis motioner till SAP :s extrakongress
i fjol vittnar dock om en
växande opinion till förmån för beslut
även på det parlamentariska planet.

Varför skulle inte en fråga som denna
— frågan om företagsdemokrati och
medbestämmanderätt, det sista ordet
bör för klarhetens skull betonas —
göras till föremål för lagstiftning när
detta har ansetts nödvändigt i fråga
om arbetstid, semester och sociala förmåner
av skilda slag i övrigt?

Det är viktigt att här nämna vad som
måste uppnås för att en vidgad företagsdemokrati
skall bli genomförd. En
vidgad företagsdemokrati förutsätter att
alla som arbetar i ett företag har rätt
att delta i val av företagsledning och i
utformningen av företagets allmänna
politik. Som ett första mål kan en faktisk
medbestämmanderätt fastslås i en
rad konkreta delfrågor, exempelvis på
personalpolitikens område, i fråga om
rationaliseringar, företagshälsovård och
arbetarskydd.

När det gäller formerna för en sådan

Företagsdemokratin

medbestämmanderätt och ett sådant
medinflytande räcker det inte med att
en facklig representant får säte i bolagsstyrelsen;
bolagsstämman bör ersättas
med företagsstämma.

Jag skall, herr talman, inte utveckla
dessa tankegångar närmare utan begränsa
mig till dessa hänvisningar. Utskottet
för nu delvis en annan argumentering.
Det heter framför allt inte, att
hithörande frågor hör parterna på arbetsmarknaden
till. Nej, det heter i stället
i utskottets utlåtande, att erforderligt
sakmaterial kommer att stå till
buds för en fortsatt debatt om utvidgad
företagsdemokrati. Visst behövs det en
fortsatt debatt. Men redan nu finns det
underlag för åtgärder. Liksom tidigare
vill utskottet inte vara med om en utredning
och uppenbarligen inte heller
om att någonting konkret blir uträttat.
Det är min bestämda mening, att
denna nejsägarattityd snart nog måste
ge vika för ett beaktande av att —
parallellt med strävandena att genomföra
en ekonomisk demokrati — samhällsägande
av de stora företagen och
folkstyre på näringslivets alla områden
liksom även en utvidgad företagsdemokrati
praktiskt måste genomföras.

Herr talman! Jag har inget yrkande.

Herr JOHANSSON i Växjö (ep):

Herr talman! Eftersom jag är motionär
i denna fråga skall jag be att få
kommentera detta utskottsutlåtande något.
Det är ju mycket kort tid sedan vi
senast här i riksdagen diskuterade frågan
om en vidgad företagsdemokrati;
det var strax före jul som 1967 års motioner
i detta ärende behandlades.

Förra årets motioner behandlades av
allmänna beredningsutskottet, och
centerns representanter i utskottet avgav
då en reservation med hemställan
om bifall till kravet på en utredning
angående en vidgad företagsdemokrati.
Årets motioner har behandlats av bankoutskottet,
varvid ingen reservation
har fogats till utlåtandet utan endast ett

Nr 22

Onsdagen den 8 maj 1968

De anställdas andel i ett långsiktigt företagssparande

särskilt yttrande från högern och centerpartiet.
Jag skall inte kritisera mina
partikamrater i bankoutskottet som inte
reserverade sig för en utredning; vi
får väl vänta och se vad som händer.
Klart står i alla fall att det råder ett
stort intresse för dessa frågor. Var säker
på att det under 1970-talet kommer
att vara en av de avgörande angelägenheterna
på arbetsmarknaden att åstadkomma
ett ökat inflytande i företagen
för de anställda!

Remissinstanserna har inte tillstyrkt
den utredning som jag och mina medmotionärer
föreslog, men LO säger att
en sådan inte är aktuell »för närvarande».
Man kan tydligen tänka sig en statlig
utredning om dessa frågor framöver.

Det utvecklingsråd som bildats kommer
att ta upp en del av de frågor som
har berörts i vår motion. Utvecklingsrådet
har ju till uppgift bl. a. att med
uppmärksamhet följa utvecklingen på
samarbetsområdet och att verka för en
kontinuerlig effektivisering av samarbetet
i företagen.

Trots att jag är motionär skall jag
inte yrka bifall till motionen. Vi skall
avvakta utvecklingen, och är det så att
ingenting avgörande händer under den
närmaste tiden återkommer vi med en
motion i denna fråga.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 11

De anställdas andel i ett långsiktigt företagssparande Föredrogs

bankoutskottets utlåtande
nr 33, i anledning av motioner angående
de anställdas andel i ett långsiktigt
företagssparande.

I de likalydande motionerna 1: 658
av herr Dahlén m. fl. och II: 851 av herr
Wedén m. fl. yrkades att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj:t skulle hem -

ställa att en parlamentarisk utredning
tillsattes under medverkan av företrädare
för arbetsmarknadens parter och
erforderlig expertis med uppgift att avge
förslag om hur från det allmännas
sida metoder att ge löntagarna andel
i ett långsiktigt företagssparande kunde
stimuleras.

Utskottet hemställde,

att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 658 och II: 851.

Reservation hade avgivits av herrar
Lundberg (h), Brundin (h), Österdahl
(fp), Wikberg (ep), Regnéll (h), Berglund
(fp), Börjesson i Glömminge (ep)
och Larsson i Umeå (fp), vilka ansett
att utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till
motionerna 1: 658 och II: 851 hos Kungl.
Maj:t hemställa om utredning angående
de anställdas andel i ett långsiktigt
företagssparande i enlighet med vad
reservanterna anfört.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr BERGLUND (fp):

Herr talman! I motionerna I: 658 och
11:851 har man tagit upp den betydelsefulla
frågan om de anställdas andel
i ett långsiktigt företagssparande. Bankoutskottet
ifrågasätter i sitt utlåtande,
om det går att finna tillämpliga metoder
för att realisera ett sådant program.

Alla är vi ju medvetna om betydelsen
av att kapital tillförs det enskilda näringslivet
för att detta skall fungera
väl. Det har ett allmänintresse både
med tanke på landets ekonomi och med
tanke på angelägenheten av att upprätthålla
full sysselsättning och att skapa
den trygghet i arbetet som är ett
primärt villkor för en fortsatt hög levnadsstandard.
Det är givet att man under
nuvarande ansträngda förhållanden
söker finna vägar för att uppnå
största möjliga effekt i detta avseende
inte endast under medverkan av företagare
och det allmänna utan även ge»

Onsdagen den 8 maj 1968 Nr 22

De anställdas andel i ett långsiktigt företagssparande

nom den enskilde anställdes insatser,
förnämligast inom det företag i vilket
han arbetar.

Det framhålls också i motionerna att
det inte kan vara något fel utan tvärtom
en fördel att försöka finna former
som gör inte enbart aktieägarna utan
även företagets anställda delaktiga i en
förmögenhetsbildning som under lång
tid hålls kvar i företagen. Det sägs att
därigenom skulle incitamenten förstärkas
till en bred och sund fördelning av
denna förmögenhetsbildning samtidigt
som möjligheterna för ett ånyo växande
företagssparande utan besvärande intressemotsättningar
skulle växa; en politik
i detta syfte skulle utformas så att
den får en vid anslutning.

De huvudlinjer som här kan komma
i fråga kan endast antydningsvis anges.
En varje år kontant utbetald andel
i vinst till de anställda är i detta
sammanhang dock inte aktuell, säger
man. Man avser däremot att de anställda
genom personligt företagssparande
skulle få en personligt ägd tillgång
i företaget som de för varje år kan
disponera avkastningen av men inte vid
varje tillfälle kan ta ut ur företaget.

För alt säkra den anställdes del i företaget
i fortsättningen torde det vara
nödvändigt att tillförsäkra honom denna
del även om han skulle flytta över
t. ex. till ett annat företag. Man kan
inte bortse ifrån att ett i detta sammanhang
särskilt problem är att företaget
kan komma på obestånd med därav följande
risk för förlust för de anställda.
Med hänsyn härtill föreslår motionärerna
att man lämpligen bör införa ett
försäkringssystem som kan träda i funktion
för att skapa den trygghet som i
det avseendet är nödvändig.

Utskottet vill som sagt inte biträda
motionerna. Man hänvisar till de remissvar
som avlämnats av arbetsmarknadens
olika parter och tar dessa till intäkt
för yrkande om avslag. Även om
en del av dessa parter ställer sig avvisande
är andra inte så avvisande att

man inte kan tänka sig att en utredning
här skulle kunna vara befogad.

Jag skulle vilja framhålla att de anställdas
del i ett sådant företagssparande
har stor aktualitet inte minst i de
mindre och kanske även medelstora
företagen där arbetsgivare och arbetstagare
kommer varandra närmare än
inom de större företagen. Såsom antytts
i tidigare anföranden här är samhörighetskänslan
kanske starkare inom
de mindre och medelstora företagen än
inom de större, och den anställde där
känner sig mer intimt förbunden med
sitt företag. Det är därför som vi menar
att ett företagssparande av den art som
vi pläderar för skulle ytterligare stärka
samhörighetskänslan och skapa möjligheter
för företaget att hävda sig i den
hårda konkurrens som finns såväl på
hemmamarknaden som på exportmarknaden.

Det är sålunda, herr talman, möjligheten
att göra de anställda delaktiga i
företagssparandet som skulle stimulera
detsamma. I vår reservation uttrycker
vi det på följande sätt: »En dylik ordning
skulle också bidra till att stärka
intressegemenskapen mellan ett företags
ägare och dess anställda.» Tanken är
för vår del oerhört stimulerande, och
jag måste därför vidhålla att det är
önskvärt att den utredning som vi begärt
kommer till stånd.

Personligen har jag ganska ingående
kännedom om hur ett sådant här system
kan fungera mycket väl. Jag har
ett praktiskt exempel på detta. Jag skall
inte i detalj redogöra för det. I ett företag
som jag då företrädde gav man personalen
möjlighet att sätta in viss del
av sin inkomst i företaget, inte på bekostnad
av de löner som utbetalades
utan som ett tillägg från företaget av
den vinst som företaget kunde visa vid
årssluten. Det var en oerhört stimulerande
åtgärd måste jag säga. Flera av
de anställda avstod inte bara den delen
och satte in den utan visade också
samhörighet och solidaritet med före -

Nr 22

Onsdagen den 8 maj 1968

De anställdas andel i ett långsiktigt företagssparande

taget genom att avstå åtskilligt mera.
Det insatta kapitalet förräntades med
en rätt hög procent, och dessutom fick
de anställda säkerhet för det investerade
beloppet.

Men, herr talman, skall man kunna
finna en lösning på denna fråga är det
nog så som vi säger i reservationen:

»Ett grundläggande villkor för att ett
system av denna art skall kunna komma
till stånd är givetvis att arbetsmarknadens
parter är beredda att medverka
såväl på utredningsstadiet som till
projektets genomförande i praktiken.
Om statsmakterna uttrycker en bestämd
vilja att pröva förutsättningarna för ett
sådant företagssparande från de anställdas
sida, t. ex. vad gäller den skattemässiga
behandlingen därav, finns det
enligt utskottets bedömning all anledning
att räkna med att arbetsmarknadsparterna
kommer att visa sig intresserade
av saken.»

Med det sagda ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till reservationen.

Herr förste vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.

Herr NORDGREN (h):

Herr talman! I de likalydande högermotionerna
496 i denna och 396 i
första kammaren vilka tyvärr avslogs i
förra veckan föreslogs en utredning av
de mindre företagens möjligheter i dagens
och framtidens samhälle. I motionsparet
diskuterades bl. a. de anställdas
ställning i de mindre och medelstora
företagen. Vi betonade därvid
betydelsen av. att ett fritt val mellan
företag av skiftande strukturer kan erbjudas
de anställda.

Storföretagen har sina fördelar, både
för tjänstemän och anställda, och de
mindre och medelstora företagen har
sina. Mer personliga relationer utvecklas
dock lättare i de mindre företagen,
och avståndet mellan företagsledaren
och de anställda är där kort. Många
gånger fattas viktiga beslut först efter
samråd mellan företagsledaren eller fö -

retagsledningen och de anställda. I motionsparet
framhölls bl. a. följande:

»I mindre företag är det stundom
möjligt att genom överenskommelser
om andel i vinst eller aktieteckning
med prioritet för de anställda ytterligare
stärka bandet mellan de anställda
och företagen.»

Inom den organisation på näringslivets
område som jag företräder finns
medlemmar som med fördel för båda
parterna tillämpar vinstandelssystemet,
vilket dessutom enligt uppgift praktiseras
på flera håll i Förenta staterna i
både mindre och medelstora företag.
Med all sannolikhet skulle det vara till
fördel såväl för produktion och utveckling
inom respektive rörelser som för
sparandet även här i landet, om man
kunde finna en liknande form och vidareutveckla
den.

Huruvida systemet skall utarbetas i
enlighet med den skiss vi angivit i vår
motion eller enligt den föreliggande
reservationen torde det vara för tidigt
att avgöra nu. Personligen är jag av
den uppfattningen, vilket också understrykes
av vissa remissinstanser, att det
bör bli fråga om en överenskommelse
mellan företagsledaren och de anställda
och att ingenting bör framtvingas
genom någon form av lagstiftning, vilket
väl närmast skulle ge intryck av
ett tvångssparande. Ett sådant åläggande
tror jag att varken de anställda eller
företagaren skulle vara intresserade av
eller vilja ha. Men utan tvivel skulle
det vara av både intresse och värde för
bägge parter att på något sätt skapa
goda möjligheter för att frivilligt engagera
sig i dylikt system. Allt tyder på
att det är värt att aktualisera och utreda
denna fråga, och det ingick även
som delförslag i de högermotioner jag
inledningsvis talade om. Reservationen
till bankoutskottets utlåtande utmynnar
också i ett krav om utredning.

Herr talman! Med det anförda ber
jag att få yrka bifall till reservationen.

Onsdagen den 8 maj 1968 Nr 22

De anställdas andel i ett långsiktigt företagssparande

Herr FRANZÉN i Motala (s):

Herr talman! Det spörsmål som aktualiserats
i de motioner vi nu behandlar
är inte nytt för riksdagen. Som framgår
av utskottets utlåtande har frågan behandlats
såväl 1949 som 1952 och 1956.
Motioner i ärendet har vid samtliga
dessa tillfällen avslagits, sedan bl. a.
arbetsmarknadens organisationer i sina
remissyttranden bestämt avvisat kravet
på en utredning.

Nämnda remissinstanser har vid de
tidigare tillfällen jag här nämnt hävdat,
att om någon form av vinstandelssystem
skulle aktualiseras, så bör det
ankomma på arbetsmarknadsorganisationerna
själva att ta initiativ härtill.
Remissinstanserna har sålunda varit
synnerligen kritiska mot förslaget att
tillsätta en utredning. Bankoutskottet
har i år remitterat motionerna till SAF,
RO, TCO och SACO, och även denna
gång har utskottet fått klart negativa
remissvar. SAF skriver i sitt remissvar
att Arbetsgivareföreningen själv 1964
tog initiativ till en utredning om vinstdelningssystem
i Sverige, och den utredningen
visade »att de fåtaliga försök
som gjorts med vinstdelning i Sverige
inte haft någon större framgång.
Endast ett företag av de totalt sex som
tillämpat vinstdelning ansåg sig ha haft
positivt utbyte av systemet.»

Om ett system av detta slag över huvud
taget bör komma i fråga någon
gång i framtiden bör, säger SAF, utformningen
av sådana system tas upp
till diskussion mellan parterna på arbetsmarknaden.

Även övriga fackliga organisationer
är mycket kritiska i sina remissvar.
LO, TCO och SACO skriver att det finns
alltför många såväl administrativa som
praktiska och ekonomiska nackdelar
med systemet för att anledning skall
föreligga att nu starta en utredning. Vidare
skriver man att ett vinstandelssystem
byggt på lagstiftning inte kan
accepteras. Herr Nordgren har här förklarat
att inte heller han är intresserad
av den idén.

TCO skriver i sitt svar att man visserligen
inte vill motsätta sig en utredning
men ifrågasätter om en sådan är av
behovet påkallad.

Bankoutskottets majoritet har helt
naturligt delat dessa organisationers
uppfattningar. Utskottet finner det om
inte direkt meningslöst så i varje fall
mycket svårt att gå emot dessa organisationers
klart uttalade mening, och
därför har utskottet avstyrkt motionerna.
Som herr Berglund tidigare anförde
kommer en i viss mån liknande mening
till synes i reservationen. Reservanterna
skriver nämligen: »Ett grundläggande
villkor för att ett system av denna
art skall kunna komma till stånd är
givetvis att arbetsmarknadens parter är
beredda att medverka såväl på utredningsstadiet
som till projektets genomförande
i praktiken.» Som alla kan konstatera
av utskottets utlåtande föreligger
inte dessa förutsättningar nu, varför
en utredning inte skulle tjäna mycket
till, när intresset härför saknas hos
berörda parter.

Herr Berglund har i sitt tidigare anförande
redovisat ett par konkreta fall,
där ett långsiktigt företagssparande via
vinstandelssystemet har slagit väl ut.
Detta stärker mig i uppfattningen att
inga hinder föreligger för att tillämpa
de av reservanterna skisserade systemen.
Eftersom det aktuella förfarandet
således redan är i tillämpning, finns det
enligt min uppfattning inte någon anledning
att nu begära en utredning
härom.

Vi anser att denna fråga otvivelaktigt
hör hemma på det fria arbetsmarknadsområdet,
och det är också där den skall
tas upp, om den föreslagna metoden,
såsom herr Berglund påstår, kan ge så
goda resultat genom överenskommelser
på frivillighetens väg. Att genom diverse
skattemanipulationer stödja denna
form av sparande tror jag dock att
man skall undvika. Det vore, vilket
också framgår av remissyttrandena och
av utskottsmajoritetens skrivning, att
göra ett klart avsteg från gängse be -

Nr 22

Onsdagen den 8 maj 1968

De anställdas andel i ett långsiktigt företagssparande

skattningsprinciper. Ett sparande inom
företagsfinansieringens ram kan ju
också mycket väl äga rum på andra vägar,
bl. a. genom de nu verksamma
aktieklubbarna. På detta sätt kan de
anställda få del av förmögenhetsbildningen
utan att fördenskull vara bundna
vid något speciellt företag.

Vi tycker självfallet att utskottet bör
ta intryck av den uppfattning, som de
stora arbetsmarknadsorganisationerna
har i en fråga som så genomgripande
berör deras verksamhet. Vi anser att
det vore orimligt att nonchalera dessa
organisationers mening i denna fråga.
I övrigt kan vi kanske vara överens om
att vi inte mer behöver resonera om
nödvändigheten av ett ökat såväl enskilt
som kollektivt sparande. Vi har
ju i samband med flera utlåtanden från
bankoutskottet tidigare i år klart dokumenterat
vår enighet på denna punkt.

Något som vi, som sagt, däremot inte
är överens om är formerna för ett ökat
sparande. Jag fick t. ex. inte riksdagens
bifall till ett av mig motionsvägen framfört
förslag om tillsättande av en utredning
om ett ökat ungdomens lönsparande,
varvid även skulle kunna undersökas
möjligheterna för ett obligatoriskt
ungdomens lönsparande. Avslaget
motiverades bl. a. med att en sådan åtgärd
skulle innebära en form av tvångssp
arande.

Vi har tidigare i vår diskuterat frågan
om företagens självfinansieringsgrad,
beträffande vilken vi inte är överens,
och vi kan ju inte diskutera detta
spörsmål varje vecka. Låt mig dock
säga att det föreslagna vinstandelssystemet
också blir ett slags tvångssparande
till företagens självfinansiering.
Innebörden av det är nämligen att arbetsresultaten
och vinsterna inom ett
speciellt företag skall kvarhållas inom
detta.

Det är så många olika faktorer som
talar mot det föreslagna systemet att
man bör vara försiktig innan man ger
sig in på några större utredningar på

området, och det är bakgrunden till att
utskottsmajoriteten inte anser sig kunna
följa motionärerna och reservanterna
utan har avstyrkt deras förslag. Jag ber,
herr talman, med det anförda att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr BERGLUND (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Franzén i Motala
hävdar att med anledning av att ärendet
behandlats tidigare skall vi inte
debattera sakfrågan, särskilt som systemet
tillämpats under en följd av år. Jag
måste emellertid säga att i dagens läge
är denna fråga viktigare än någonsin
med hänsyn till det finansiella läge vi
befinner oss i, med hänsyn till sysselsättningsmöjligheterna
o. s. v.

Då det gäller arbetsmarknadens parter
och remissyttrandena vill jag beträffande
hänvisningarna till olika finansieringsmöjligheter
endast anföra några
rader ur Arbetsgivareföreningens yttrande.
Efter att ha pekat på olika angelägna
åtgärder uttalar Arbetsgivareföreningen:
»Härutöver är det bland
annat angeläget att reformer sker beträffande
näringslivets finansieringsmöjligheter.
» Jag tycker att detta är ett
tungt vägande skäl för att ta upp denna
fråga till förutsättningslös utredning
och se vad som ytterligare kan göras.

Herr Franzén sade att det finns möjligheter
att genom aktiesparande tillföra
näringslivet kapital. Detta är sant
när det gäller aktiebolag, men i fråga
om andra företag finns inte dessa möjligheter.
Därför menar jag att de sistnämnda
företagen bör ha ett alternativ.

Vidare fäste jag mig vid herr Franzéns
tal om »skattemanipulationer».
Självfallet är det inte meningen att
några sådana skall förekomma, utan
den föreslagna utredningen skulle också
undersöka på vilket sätt beskattningen
av ifrågavarande vinster skall
ske. Även detta är ju ett stort och allvarligt
problem.

Herr talman! Det skall ges en ny
impuls åt människorna, så att de förstår

Onsdagen den 8 maj 1968

Nr 22

De anställdas andel i ett långsiktigt företagssparande

att det frivilliga sparandet — jag vill
poängtera att vad som avses är ett frivilligt
sparande —- måste aktualiseras.
Detta är inte minst viktigt i nuvarande
kritiska situation •— det gäller både vår
hemmamarknad och vår exportmarknad.
Därför vidhåller jag mitt yrkande.

Herr WEDÉN (fp):

Herr talman! Jag måste säga att andan
i det anförande som herr Franzén
i Motala höll var ganska konservativ.
Herr Franzén tryckte starkt på en del
inslag i de remissyttranden som arbetsmarknadens
organisationer avgivit. Det
är klart att arbetsmarknadsorganisationerna
och deras frihet att träffa uppgörelser
är av mycket stor betydelse i
vårt samhälle. Men det är ändå på statsmakterna,
på regeringen och på riksdagen,
som det ankommer att fastlägga
själva förutsättningarna för hur arbetsmarknadens
parter skall agera, och
dessa förutsättningar har synnerligen
stor betydelse för de resultat som parterna
på arbetsmarknaden kommer till.

Jag tror alltså — liksom herr Berglund
— att det är nödvändigt att se
denna fråga i ett betydligt större perspektiv
än det som jag tyckte att herr
Franzén i Motala anlade. En utgångspunkt
för debatten borde enligt min
mening vara en klar insikt om den
stora betydelse som investeringarna inom
näringslivet har för det fortsatta
framåtskridandet här i landet. Denna
utgångspunkt finns emellertid knappast
för närvarande, anser jag, ty regeringen
och det socialdemokratiska partiet för
i detta avseende ett dubbelspråk. Trots
att man sagt att ett av de väsentliga
målen för den ekonomiska politiken —
t. ex. förra året — var att öka industriinvesteringarna
så blev ju det faktiska
resultatet en minskning. Minskningen
är inte så stor — en halv procent —
men det rör sig i alla fall om en minskning.
Och ser man till investeringarna
inom näringslivet totalt var minskningen
större, betydligt över 2 procent.

När vi i januari betonade dessa allvarliga
förållanden tedde de sig, i ljuset
av den då föreliggande statsverkspropositionen,
ändå något bättre än vad de
nu verkligen visat sig vara under 1967.
Men då vi pekade på det besvärliga
läget försvarade finansministern sig
med att investeringarna, som han sade,
hade stagnerat på en hög nivå. Det tycker
jag var en mycket klen tröst för ett
ekonomisk-politiskt misslyckande.

Nu är det väl uppenbart, sedan vi fått
ta del av kompletteringspropositionen,
att finansministern blivit mer oroad av
läget och hoppas på en uppgång av
industriinvesteringarna i år. Men prognosen
för utfallet av de totala näringslivsinvesteringarna
är fortfarande att
en ytterligare minskning skulle ske
under 1968.

Herr talman! Dessa förhållanden är
naturligtvis mycket allvarliga. I den reviderade
långtidsutredningen, som vi
nyligen fått taga del av, förs också ett
mycket utförligt resonemang om detta.
Jag skall inte gå in på dessa frågor i
detalj. I detta sammanhang räcker det
med slutsatsen i resonemanget, vilken
är: Skall vi kunna få en god produktivitetsutveckling
i näringslivet även
under 1970-talets första år och skall vi
kunna få en förbättrad tillväxttakt i
ekonomin, är det nödvändigt att industriinvesteringarna,
liksom de totala
näringslivsinvesteringarna, ökar. Långtidsutredningen
säger att redan en målsättning
på 4 procent kapacitetstillväxt
fram till 1975 — det är en ganska
blygsam målsättning — skulle kräva betydande
investeringsökningar även under
1960-talets senare år.

Som jag nyss anmärkte tycks finansministern
nu själv vara mer medveten
om riskerna med en fortsatt minskning
av näringslivsinvesteringarna. Han säger
att en fortsatt långsam utveckling
av näringslivets investeringar skulle
kunna försämra utgångsläget för 1970-talets produktionsökningar och därmed
också minska utrymmet för tillväxten

Nr 22

Onsdagen den 8 maj 1968

De anställdas andel i ett långsiktigt företagssparande

av såväl privat som offentlig konsumtion.
Det betyder i klartext att om detta
inträffar blir utsikterna sämre till realinkomstförbättringar
för medborgarna.
Det blir också sämre utsikter till fortsatt
reformarbete.

Herr talman! Jag tror att det hade
varit bra om den insikten hade kommit
tidigare.

Jag kanske kan få framhålla i sammanhanget
att handels- och servicesidan
tillhör de mest expansiva grenarna
av vår ekonomi. I ett läge där
industrin visar en total minskning av
antalet sysselsatta är det — försiktigt
uttryckt — inte särskilt ekonomiskt rationellt
att alltför hårt bromsa investeringarna
inom dessa expansiva sektorer.

Jag tror att det är alldeles klart att
vi inte kan få till stånd en snabbare
ökning av de nödvändiga investeringarna
om inte också tillräcklig mängd
sparmedel kan ställas till förfogande.
Det är av mycket stor betydelse under
vilka former detta sparande äger rum
och på vilket sätt pengarna används.

Herr Franzén i Motala har pekat på
en av kapitalbildningens huvudkällor,
som naturligtvis kan få betydelse även i
det sammanhang jag nu berör, nämligen
det enskilda sparandet, hushållsparandet.
Jag anser visst att man bör sträva
efter att skapa former för enskilt sparande,
som i små poster och under
stark riskutjämning kan finna placering
i företagen. Men jag har svårt att föreställa
mig att problemet till större delen
skulle kunna lösas på den vägen. Det
enskilda sparandet har för övrigt —
vilket delvis sammanhänger med den
ekonomiska politik som förts — visat
en svag utveckling under 1967.

Fn annan och växande källa för kapitalbildningen
är naturligtvis AP-fonderna,
som också kommer att ha stor
betydelse för de framtida investeringarna.
Vi har många gånger sagt, att det
är angeläget att detta sparande kommer
till användning för nödvändiga närings -

livsinvesteringar. Det måste ske under
sådana former att man inte får en statlig
dirigering av näringslivet, så att
statliga organ får starkt ökade möjligheter
att centralt bestämma hur kapitalet
skall sättas in, vilken produktion
som skall byggas ut och vilken som
skall krympas. Det råder väl inte något
tvivel om att det på socialdemokratisk
sida förekommer strävanden i denna
dirigerande riktning och att de grundas
på en misstro mot marknadsekonomin
och en förkärlek för ett system, varigenom
politikerna i större utsträckning
kan överta en del av bestämmanderätten
över konsumtion och produktion.
Jag behöver inte säga att sådana
tankegångar är främmande för
den meningsriktning som jag företräder.

Jag tror emellertid att socialdemokratiska
föreställningar, av det slag jag
här talat om, också kan grundas på
något lika missvisande antagande om
att företagens risktagande är något som
skulle kunna bedömas med större framgång
från någon central instans. I själva
verket är det fråga om tusentals risker
av olika slag, som till sin karaktär är
sådana att de förutsätter ett decentraliserat
beslutsfattande och naturligtvis
också ett personligt, engagerat intresse
hos dem som tar riskerna, både när det
gäller planering och när det gäller uppföljning.
Detta är nödvändigt för att
riskerna skall kunna vändas i framgång.

Här kommer jag fram till företagens
sparande. Det förhåller sig ju så att
detta har minskat under senare år, såväl
i förhållande till bruttonationalprodukten
som i förhållande till investeringarna.
Självfinansieringsgraden har
därmed sjunkit kraftigt. Jag är väl medveten
om att det knappast är möjligt att
fastslå någon ideal nivå för företagssparandets
storlek, men utskottsmajoriteten
avvisar enligt min mening alldeles
för nonchalant hela denna problematik.
Den konstaterar att det rör
sig om en besvärlig avvägningsfråga —

Onsdagen den 8 maj 1968 Nr 22

De anställdas andel i ett långsiktigt företagssparande

vilket naturligtvis i och för sig är riktigt
— och hänvisar i övrigt till ett tidigare
utlåtande. Om man går till detta,
finner man att den socialdemokratiska
majoriteten också där nöjt sig med att
konstatera att det är en besvärlig fråga
och i övrigt bara avvisar våra förslag
om en närmare utredning kring problemet.
Att frågan är besvärlig är inte
något skäl för att inte ta itu med den
i det allvarliga läge vari vi befinner oss
i de avseenden diskussionen gäller.

Dessa kortfattade och till intet förpliktande
uttalanden är karakteristiska
för den — jag vågar säga det — lättsinniga
syn, som man på socialdemokratiskt
håll nu anlägger på denna problematik.
Man är intresserad av en ökning
av det offentliga sparandet men
förhållandevis likgiltig inför de problem
som det sjunkande företagssparandet
medför. Det är emellertid också
denna attityd som, när den får utslag
i den ekonomiska politiken, ställer
näringslivet inför ökade problem och
skapar otrygghet i arbetet. Framför allt
två faktorer talar mycket starkt för ett
bättre utvecklat företagssparande. Den
ena är det förhållandet att företagen —
ganska naturligt —- är mycket tveksamma
att göra riskfyllda investeringar,
om dessa i mycket hög grad måste ske
med lånade medel — och riskerna är
i många fall mycket stora för närvarande.
Detta beror i sin tur naturligtvis på
den hårdnande konkurrensen och de
problem som en alltför snabb socialdemokratisk
inflationspolitik medför.
Det beror också på att riskerna är särskilt
stora när det gäller satsningar på
forsknings- och utvecklingsarbete, satsningar
som i dag är absolut nödvändiga
för förstärkt konkurrenskraft och trygghet
i arbetet.

Den andra faktor som talar för ett
förbättrat företagssparande är att detta
ger företagen ökade möjligheter till
konsolidering och bättre förutsättningar
att möta en internationell konjunkturnedgång
utan alltför stora problem.

En av anledningarna till att vi haft
och fortfarande har sådana problem inom
näringslivet — större än de behövde
vara — och en så markant ökad
otrygghet för den enskilde är ju just
att företagen inte alltid har haft den
nödvändiga styrkan att möta svårigheterna.
Starkt minskat företagssparande
leder till minskad trygghet, också
i arbetet; där finns ett klart och ofrånkomligt
samband.

Nu måste man — det är en uppfattning
som vi ofta givit uttryck åt och
det är en uppfattning som delas av i
varje fall Tjänstemännens centralorganisation
— i detta sammanhang föra in
en fördelningsaspekt. Jag vill understryka,
liksom jag gjort vid flera tidigare
tillfällen, hur mycket mer betydelsefull
i en ekonomi som vår en hög
tillväxttakt är för förbättringar av alla
folkgruppers levnadsförhållanden, mer
betydelsefull än olika metoder för omfördelningar
av vid varje tidpunkt existerande
resurser.

Men även om man alltså är på det
klara med den saken och förstår den
stora betydelse som tillväxttakten har,
finns här två olika slag av fördelningsproblem.
Det ena berör löne- och inkomstbildningen
och det andra berör
förmögenhetsbildningen. Jag skall nu
kort ta upp till diskussion den senare
frågan — naturligtvis är jag medveten
om att också den första frågan har
mycket stor betydelse, ehuru jag förbigår
den här.

Ett högt företagssparande kan givetvis
sägas innebära att ägarna av företag
ökar sina tillgångar; men löntagarna
får inte del av denna förmögenhetsbildning.
Jag är övertygad om att en
av de portar som måste öppnas, om vi
skall kunna uppnå en stadig förbättring
av företagssparandet, är att även
löntagarna får del av detta sparande
såsom en individuell, personlig tillgång,
såsom ett led i uppbyggandet av
ett eget sparande. Man kan kalla ett så -

Nr 22

Onsdagen den 8 maj 1968

De anställdas andel i ett långsiktigt företagssparande

dant system för en länge uppskjuten
andel i vinsten.

Får jag här tillägga två saker, herr
talman! Herr Franzén i Motala sade att
frågor av liknande karaktär har behandlats
av riksdagen i början på 1950-talet och vid något senare tillfälle. Ja,
men när frågorna då behandlades var
det inte denna aspekt, om andel i själva
företagssparandet, som stod i förgrunden.
Då var frågorna inte sammankopplade
med den stora betydelsen av
att verkligen få till stånd ett ökat företagssparande
på det sätt som de nu är.
— Detta var den ena saken som jag
ville tillägga här.

Den andra saken är den, att detta
naturligtvis inte skall medföra några
risker för en bindning av arbetskraften
till ett visst företag, utan att den
rätt som uppstår, d. v. s. den andel i
förmögenhetsbildningen som löntagarna
får enligt ett system av den karaktär
som föresvävat oss, naturligtvis
skall orubbad kunna medföras vid flyttning
från ett företag till ett annat. Jag
tror inte alls att de tekniska svårigheterna,
med de förutsättningar som nu
föreligger, är omöjliga att komma till
rätta med.

Utskottsmajoriteten för emellertid
sitt resonemang som om den utginge
från att ett sådant uppskjutet vinstandelssystem
skulle gälla frågan om fördelningen
mellan å ena sidan långsiktigt
sparande och å den andra löntagarnas
direkta inkomster, som snabbt
kan förvandlas till konsumtion. Men så
är inte fallet. Frågan gäller i stället
bur sparandet och förmögenhetsbildningen
bör fördelas i framtidens samhälle
på ett sätt som står i samklang
med våra idéer om rättvisa och som
samtidigt stärker företagens möjligheter
att öka sina investeringar i en takt
som främjar samhällsekonomins tillväxt,
till nytta för alla folkgrupper.
Det är ju detta som är själva kvintessensen,
att den förmögenhetsbildning
som här uppstår, om man får ett så -

dant bättre företagssparande, inte skall
bli en exklusiv egendom för företagens,
ägare.

Även i andra avseenden för utskottet
ett ganska märkligt resonemang. Man
säger att frågan är komplicerad men
att det dock inte kan »göras gällande
att inte även ett sådant system under
vissa betingelser skulle kunna fungera
på ett för vederbörande parter godtagbart
sätt».

Nej, det är just vad också jag tror.
Samtidigt säger utskottet att så länge
inte arbetsmarknadens parter gjort några
ansatser att införa ett sådant system
är inte någon statlig utredning om t. ex.
skatteproblemen i sammanhanget aktuell.

Det förvånar mig något att utskottet
inte slagits av tanken att detta kan bero
just på att vi inte har något säkert
underlag för hur ett system av denna
karaktär skall kunna fungera. Detta kan
vara anledningen till att arbetsmarknadsorganisationerna
ställer sig tveksamma.
Om vi finge fram en utredning
och därigenom kunde visa hur systemet
skulle fungera med hänsyn till arbetsmarknadens
parter, skulle situationen
kunna bli annorlunda.

Herr talman! Jag måste nog säga att
som jag ser det är den socialdemokratiska
utskottsmajoritetens skrivning ett
ganska karakteristiskt uttryck för den
initiativlöshet, när det gäller att komma
ur gamla hjulspår och verkligen visa
på nya vägar, som för närvarande
präglar regeringspartiet. Man avvisar
med några ord det klart dokumenterade
behovet av ett ökat företagssparande.
Man förefaller ointresserad av att skapa
förutsättningar för en ökad investeringstakt
inom näringslivet, för ett större
risktagande och därmed också för
större trygghet i arbetet. Man är inte
villig att låta utreda hur ett sådant företagssparande
skulle kunna åstadkommas
med en jämnare förmögenhetsfördelning
som riktmärke.

Så mycket mer glädjande är det att

Onsdagen den 8 maj 1968

Nr 22

De anställdas andel i ett långsiktigt företagssparande

den demokratiska oppositionen enats
om en positiv och framåtsyftande ståndpunkt.
Vi kommer att fortsätta vår
vandring på den väg som nu beträtts
mot en trygghetsskapande lösning av
dessa betydelsefulla problem. Därför
tror jag att de som i dag röstar för reservationen
även röstar för en linje
som i framtiden får växande betydelse.

Herr FRANZÉN i Motala (s):

Herr talman! Herr Berglund tycker
Inte att vi skall lägga ned en fråga enbart
därför att den behandlats en eller
flera gånger tidigare. Nej, det är självklart
att detta inte är något skäl. Men
därest ingenting framkommer som aktualiserar
ny behandling av en fråga,
är det tämligen meningslöst att återigen
ta upp den på sätt som här gjorts.
Det är ganska onödigt att mot de stora
arbetsmarknadsorganisationerna försöka
att konstruera nya metoder och synpunkter
för att få riksdagen att ge sitt
bifall.

Herr Wedén säger att de motioner
som väcktes under åren 1949, 1952 och
1956 var av helt annat slag. Såvitt jag
kan förstå av utskottets skrivning var
det då fråga om motioner som behandlade
praktiskt taget samma sak. Det
gällde motioner med förslag om utredning
rörande ett vinstandelssystem.
Det är tydligt att dessa motioner hade
samma innebörd som de nu föreliggande.

Jag tror, herr Berglund, att detta är
en fråga om praktisk tillämpning och
ingenting annat. Frågan gäller om det
är möjligt att gå vid sidan om de stora
arbetsmarknadsorganisationerna och
liksom framlägga diktat.

Herr Berglund talar avslutningsvis
om att jag skulle ha använt ordet skattemanipulationer.
Man försöker ju här
att på något sätt åstadkomma skattelindring
åt dem som har möjlighet att
spara. Vi är motståndare till att bevilja
skattelättnader för dem som kan
;spara. Vi anser det utgöra ett avsteg

från skattepolitikens bärande principer.
Vi är också motståndare till att
lagstiftningsvägen lägga oss i på vilket
sätt folk använder sina inkomster; det
bör de själva få avgöra. Jag sade detta
i mitt första anförande och upprepar
det nu.

Herr Berglund och herr Nordgren
har sagt att det redan existerar flera
vinstandelssystem. Om företag och anställda
är intreserade av sådana system,
finns det all anledning att de
genomför arrangemang härför. Herr
Nordgren sade vidare att förhållandet
mellan företagare och anställda är bättre
i små och medelstora företag än i
de stora enheterna. Om detta är fallet
och om man siktar in sig på just dessa
företagargrupper, finns det väl anledning
att tro att man på frivillighetens
väg skall kunna nå de resultat som motionärerna
eftersträvar.

Herr Wedén sade att jag i mitt resonemang
och den socialdemokratiska
delen av bankoutskottet vore konservativa
i vårt sätt att betrakta denna fråga.
Jag tror inte att vi är det. I så fall befinner
vi oss i gott sällskap med alla
de stora organisationer som sysslar
med dessa frågor. Man säger där att det
för närvarande inte finns anledning
att särskilt pröva dessa frågor. Herr
Wedén har i ett långt anförande kommenterat
organisationernas remissyttranden.
Jag anser fortfarande att riksdagen
inte i oträngt mål skall lägga sig
i denna fråga; den bör lösas på frivillighetens
väg.

Herr Wedén tog upp den ekonomiska
politiken i stort. Vi får tillfälle att bara
om ett par veckor resonera härom.

Vidare påstod herr Wedén att vi skulle
vara lättsinniga i fråga om företagens
finansieringsproblem. Så är inte fallet,
och det vet hem Wedén lika bra som
jag och övriga ledamöter i kammaren.
Förra året beslöt vi på förslag av regeringen
att inrätta Investeringsbanken,
och i nästa vecka, om jag inte minns
fel, eller kanske redan på fredag fram -

Nr 22

Onsdagen den 8 maj 1968

De anställdas andel i ett långsiktigt företagssparande

läggs förslag om att ytterligare medel
skall ställas till bankens förfogande just
för att klara de olika företagens investeringar.
Detta gäller — som jag sagt flera
gånger tidigare — inte bara de stora
företagen, men de stora företagen och
de nya stora företag som växer upp
har det största kapitalbehovet, vilket
de inte på sina ordinarie kanaler kan
trolla fram medel för att täcka. Här
kommer givetvis Investeringsbanken
väl till pass.

Vi har en annan finansieringskälla,
som herr Wedéns parti tidigare inte
intresserat sig så mycket för, ehuru
man på senare tid har påstått sig vara
pådrivare, nämligen AP-fonderna.
Dessa svarar för en stor del av bostadsfinansieringen
och bostadskrediterna,
men ur AP-fonderna ges också stora
lån till olika företag. Därigenom får de
andra bankerna och kreditinrättningarna
större möjligheter att klara enskilda
företags kapitalbehov.

Vi bedömer det så att vi nu har en
ganska bra, för att inte säga mycket
bra, fungerande kreditmarknad som i
varje fall inte för närvarande behöver
inge farhågor i fråga om företagens investeringsfinansiering.
Bankdirektör
Thunholm sade för några veckor sedan,
att det var alldeles felaktigt av vissa
kretsar att föra pessimistiska resonemang
om vår dåligt fungerande kreditmarknad.
Han ansåg att vi hade en
mycket bra fungerande kreditmarknad.
Det är ju precis motsatsen till vad herr
Wedén och andra vill göra gällande.
Man har alltså på bankhåll en annan
syn på den här saken än den som presenteras
i politiska sammanhang.

När det gäller frågan om ökningen
av det enskilda sparandet och hushållssparande!
vill jag nämna några siffror,
som jag inte riktigt kan minnas i detalj
men som jag har fått vid ett samtal
som vi för en tid sedan hade med direktören
för Jordbrukskasseförbundet.
Han talade om att affärsbankerna under
en tioårsperiod i runda tal ökat

sin inlåning med 130 procent. Jordbrukskassorna
slår rekord med en inlåningsökning
på över 200 procent.
Sparbankerna har under dessa tio år
haft en inlåningsökning på 150 procent.
Allt detta ger bevis för att det inte är
riktigt så illa ställt ute i det ekonomiska
livet som herr Wedén och andra
vill göra gällande.

Herr WEDÉN (fp):

Herr talman! Det är riktigt som herr
Franzén i Motala säger, att kreditmarknaden
i varje fall för närvarande fungerar
på ett ganska tillfredsställande
sätt. Men det i sammanhanget besvärliga
är — och det går herr Franzén och
hans meningsfränder förbi — att man
även i ett läge, där alltså kreditmarknaden
fungerar ganska tillfredsställande,
ändå får så pass otillfredsställande
resultat när det gäller utvecklingen av
näringslivets investeringar. Det visar
att problemen inte löses genom enbart
kreditmarknadsåtgärder. Det fordras
någonting mer, och det fordras någonting
nytt.

Får jag tillägga, att jag i mitt anförande
betonade AP-sparandets roll för
näringslivets kapitalförsörjning. I detta
avseende föreligger det ingen meningsskiljaktighet
mellan herr Franzén och
mig. Det kan det göra i andra avseenden,
t. ex. när det gäller sparandets
uppbyggnad, men den saken går jag i
dag förbi.

Vad problemet gäller är hur löntagarna
skall kunna få en andel, som de
— med den hållning när det gäller
uppbyggandet av företagssparandet
som herr Franzén och hans meningsfränder
intar -— icke kommer att få.
Det är inte fråga om att beröva löntagarna
någon fördel som nu existerar,
utan det är fråga om att ge dem en
fördel som inte existerar. Det är därför
jag har svårt att förstå varför detta
konservativa motstånd skall behöva
fortsätta.

När herr Franzén säger att de tidi -

Onsdagen den 8 maj 1968 Nr 22

De anställdas andel i ett långsiktigt företagssparande

gare motionerna i denna fråga, av vilka
en del behandlades för många år sedan,
var av samma innebörd som den nu
föreliggande, kan det inte tolkas på
annat sätt än att herr Franzén inte ingående
har studerat de tidigare motionerna.

Till sist säger herr Franzén, att någon
förändring inte har inträffat. Jo,
herr talman, en mycket betydelsefull
förändring har skett, och det är just
att investeringarna har stagnerat, något
som är till väsentlig nackdel även för
löntagarnas trygghet.

Även LO:s ordförande, herr Arne
Geijer, har många gånger understrukit
betydelsen av dessa saker. Han sade
för bara ett år sedan i fråga om företagssparandet:
»Om jag ser den frågan
från mina egna utgångspunkter och ur
de intressen som jag har att företräda
i det civila livet, är det klart att vi föredrar
en ganska hög självfinansieringsgrad,
ty det ger alltid en större
stabilitet åt det egna företaget.» Han
sammanfattade något senare sin mening
på följande sätt: »Rent allmänt
anser jag icke att självfinansieringen
bör sjunka lägre än den nivå där den
för närvarande befinner sig. Den kan
gärna vara något högre. Dock kan behovet
vara varierande för olika slag av
både branscher och företag.»

Det är klart att det föreligger en viss
motsättning mellan detta herr Geijers
uttalande och den mening som tillkännages
i utskottsmajoritetens utlåtande.
Det finns naturligtvis också en motsättning
mellan detta Arne Geijers uttalande
och en del av de uppfattningar
som uttryckts i LO:s remissutlåtande,
men det är ju ändå inte av avgörande
betydelse i detta sammanhang. Av avgörande
betydelse är att den mest framstående
representanten för Landsorganisationen
i detta land säger att en
högre grad av företagssparande är bra
för löntagarna; det instämmer jag i,
men jag tillägger — det är det som meningsutbytet
i dag rör sig om — att

det också är bra för löntagarna om de
får del i detta företagssparande.

Herr FRANZÉN i Motala (s) kort genmäle
:

Herr talman! Herr Wedén hyser, tror
jag, en viss övertro på detta vinstandelssystem.
Jag inbillar mig inte att
detta företagssparande kommer att bli
av sådan storleksordning att det på något
sätt skulle lösa företagens finansieringsproblem
i fortsättningen — jag är
tämligen övertygad om att så inte kommer
att bli fallet.

Hur skall löntagarna få den andel de
skall ha? frågade herr Wedén. Ja, inte
får de den genom andel i vinsten. Det
finns ju många företag som inte har
några nämnvärda vinster att dela ut.
Hur skall löntagarna där få den andel
som de i rättvisans intresse skall ha?
Jag skulle vilja ge ett mycket kort svar
på den frågan. Den andel av vinsten
som deras arbetsinsats i företaget berättigar
dem till måste löntagarna få
genom sedvanlig medverkan och genom
förhandlingar mellan arbetsmarknadens
parter. Jag ser ingen annan väg att gå
i fortsättningen. Visserligen kan andel
i vinsten bli ett surrogat för uteblivna
lönehöjningar, så att någon enstaka
grupp eller något enstaka företag på
det sättet kan hjälpa upp löneläget, men
jag tror inte att det är någonting som
löntagarna i gemen har något intresse
av. Jag tror att de ställer sig synnerligen
kallsinniga till att få sin ekonomiska
ställning förbättrad genom ett
vinstandelssystem såsom det som har
föreslagits.

Herr WEDÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Franzén i Motala
frågade mig hur det enligt det system
vi diskuterar skall bli med vinstandelen
i företag som inte ger någon vinst.
Ja, herr Franzén, det är väl just det
förhållandet att räntabiliteten — eller
vinstutvecklingen, om jag får använda
det uttrycket •— inom det svenska nä -

Nr 22

Onsdagen den 8 maj 1968

De anställdas andel i ett långsiktigt företagssparande

ringslivet blivit så svag som än en av huvudanledningarna
till att vi har dessa
svårigheter med sysselsättningen. Detta
bekräftas ju också av herr Geijers uttalande.
Hela det resonemang vi för går
ju ut på att skapa bättre förutsättningar
för stabila och mera räntabla företag
men att också ge löntagarna en andel
i denna förbättrade räntabilitet.
Det är på den punkten meningsskiljaktigheterna
yppar sig. Följer man er
linje och använder era metoder uppnår
man varken den förbättrade räntabiliteten
eller den större andelen för
löntagarna. Med våra metoder uppnår
man bäggedera.

Herr REGNÉLL (h):

Herr talman! Herr Wedén har här
dragit upp en stor ideologisk debatt,
och jag förstår honom väl. Socialdemokraternas
negativism är nämligen ganska
steril. Bakom motionernas önskemål
tror de sig se skumma avsikter. Självfinansiering
och placering av medel
i företag som man själv är knuten till
anses tydigen av socialdemokraterna
principiellt förkastligt. Man kan då
erinra om att varje sunt företag måste
arbeta efter sådana linjer.

Se t. ex. på konsumentkooperationens
sätt att skaffa sig kapital! Inom KF sparar
medlemmarna kollektivt genom att
man av de vinster som redovisas efter
betryggande avskrivningar plöjer ner
avsevärda belopp i reserv- och dispositionsfonder.
Det är just innebörden av
självfinansiering. Därutöver uppmuntrar
KF de enskilda medlemmarna att
låta återbäringen ackumuleras på medlemskonton
och att engagera sig som
insättare i konsumtionsföreningarnas
eller Kooperativa förbundets sparkassa.

Det är just att låta den enskilde medlemmens
sparmedel arbeta i det företag
där han känner sig ha intressebetingad
eller känslomässig förankring.
Sådan intressebetingad och känslomässig
förankring förekommer faktiskt redan
nu i en del privatägda företag. Att

den lojaliteten får ytterligare spridning
borde vara ett önskemål för oss
alla.

I ett tidigare anförande i dag hade jag
anledning att tala om vi-andan i de
mindre sammanhangen. Här kan samma
synpunkter anläggas. Medansvar inom
den egna trängre sfären är en värdefull
tillgång. Den tillgången kan ökas, om
man går fram efter de linjer som förordas
i motionerna och som reservanterna
ställt sig bakom.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Berglund begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 33, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av herr Lundberg m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Berglund begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 102 ja och 96 nej,
varjämte 7 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Onsdagen den 8 maj 1968

Nr 22

Särskilda bestämmelser om riksbankens sedelutgivning, m. m.

§ 12

Meddelande ang. arbetet under återstoden
av vårsessionen

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN
yttrade:

Morgondagens sammanträde, som tar
sin början kl. 14.00, kommer att fortsättas
till omkring kl. 19.00. Därigenom
torde det bli möjligt att undvika kvällsplenum
på fredag, den 10 maj.

Sammanträdet onsdagen den 15 maj
avslutas, såsom tidigare meddelats, omkring
kl. 17.00 med hänsyn till firandet
av riksbankens 300-årsjubileum. Däremot
synes det bli ofrånkomligt att anordna
kvällsplena både torsdagen den
16 maj, då sammanträdet börjar kl.
13.00, och fredagen den 17 maj, då
sammanträdet tar sin början kl. 10.00.

Med ändring av tidigare planer kommer
försvarsfrågan att behandlas i kamrarna
onsdagen den 22 maj och frågan
om statligt utvecklingsbistånd tisdagen
den 28 maj.

§ 13

Särskilda bestämmelser om riksbankens
sedelutgivning, m. m.

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 34, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag med särskilda
bestämmelser om riksbankens
sedelutgivning, m. m., jämte motioner.

I en den 8 mars 1968 dagtecknad proposition,
nr 54, hade Kungl. Maj :t under
åberopande av ett propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för samma dag föreslagit
riksdagen att

1) antaga ett vid propositionen fogat
förslag till lag med särskilda bestämmelser
om riksbankens sedelutgivning,
innebärande bl. a. att maximibeloppet
för sedelutgivningsrätten höjdes från
10,5 till 12 miljarder kronor,

2) medge, att riksbanken för tiden
den 1 juli 1968—den 30 juni 1969 fritoges
från skyldigheten att vid anfordran
inlösa av banken utgivna sedlar

med guld efter deras lydelse, med rätt
dock för riksbanken att före utgången
av denna tid återuppta inlösningen av
bankens sedlar om förhållandena gåve
anledning till detta.

I anledning av propositionen hade
väckts de likalydande motionerna I: 811
av herrar Åkerlund och Enarsson samt
11:1049 av herr Nordgren, vari hemställdes
att riksdagen måtte

1. bifalla Kungl. Maj:ts proposition
nr 54, dock med den ändringen att riksbanken
finge utgiva sedlar till ett belopp
av högst 11 300 miljoner kronor,
samt

2. uttala, att riksbankens metalliska
kassa borde förstärkas med lägst 300
miljoner kronor under år 1968.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

1. antaga det genom propositionen nr
54 framlagda förslaget till lag med särskilda
bestämmelser om riksbankens
sedelutgivning och sålunda avslå motionerna
1:811 och 11:1049 i motsvarande
del;

2. med bifall i övrigt till propositionen
medgiva, att riksbanken för tiden
den 1 juli 1968—den 30 juni 1969 fritoges
från skyldigheten att vid anfordran
inlösa av banken utgivna sedlar
med guld efter deras lydelse, med rätt
dock för riksbanken att före utgången
av denna tid återuppta inlösningen av
bankens sedlar om förhållandena gåve
anledning till detta;

3. även i övrigt avslå motionerna
I: 811 och II: 1049.

Reservation hade avgivits av herrar
Åkerlund och Enarsson (båda h), vilka
ansett att utskottet under 1. och 3. bort
hemställa att riksdagen måtte

1. — med bifall till motionerna I: 811
och II: 1049 i ifrågavarande del — antaga
det genom propositionen nr 54
framlagda förslaget till lag med särskilda
bestämmelser om riksbankens
sedelutgivning, dock med följande lydelse
av 1 §:

Nr 22

Onsdagen den 8 maj 1968

Fortsatt valutareglering

Riksbanken får utge sedlar till ett
belopp av högst elvatusentrehundra
miljoner kronor.

3. — med bifall även i övrigt till motionerna
1:811 och 11:1049 — i skrivelse
till fullmäktige i riksbanken uttala,
att riksbankens metalliska kassa
borde förstärkas med lägst 300 miljoner
kronor under år 1968.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr NORDGREN (h):

Herr talman! I proposition nr 54
föreslås att riksbanken skall få utge
sedlar till ett belopp av 12 miljarder
kronor. Maximibeloppet för sedelutgivningsrätten
höjdes år 1966 med 200
miljoner och 1967 med 600 miljoner
därutöver. Den nu föreslagna höjningen
uppgår till 1 500 miljoner kronor.

Med tanke på denna utveckling finns
det anledning uttrycka oro för penningvärdet,
stabiliteten i ekonomin
och en fortsatt inflation. Detta har även
skett i de likalydande motionerna
I: 811 av herrar Åkerlund och Enarsson
samt 11:1049 av mig själv.

Med hänvisning till vad som framförts
i motionsparet och i den till utskottsutlåtandet
fogade reservationen
ber jag få yrka bifall till den senare.

Herr REGNÉLL (h):

Herr talman! Bankoutskottets majoritet
finner propositionens förslag väl
avvägt och anser också att det saknas
anledning att göra ett uttalande beträffande
ytterligare guldköp från riksbankens
sida.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till utskottets
hemställaan med den ändring
som föreslagits i reservationen; och fann

herr förste vice talmannen den förra
propositionen vara med övervägande ja
besvarad. Herr Magnusson i Borås begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 34, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
utskottets hemställan med den ändring
som föreslagits i reservationen av herrar
Åkerlund och Enarsson.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Magnusson i Borås
begärde emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 172 ja och
25 nej, varjämte 5 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan oförändrad.

Ordet lämnades på begäran till fröken
SANDELL (s), som yttrade:

Herr talman! Jag avsåg att rösta ja
men råkade trycka på nej-knappen.

§ 14

Fortsatt valutareglering

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 35, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående fortsatt valutareglering
jämte motioner.

I en den 8 mars 1968 dagtecknad proposition,
nr 55, hade Kungl. Maj :t under

Onsdagen den 8 maj 1968

Nr 22

åberopande av ett propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden
för samma dag

1) begärt riksdagens samtycke till
förordnande om fortsatt valutareglering
i enlighet med vad föredragande
departementschefen förordat,

2) velat inhämta riksdagens yttrande
över ett vid propositionen fogat förslag
till förordning om fortsatt giltighet av
valutaförordningen den 5 juni 1959 (nr
264).

Den tid för vilken förordnande om
fortsatt valutareglering avsåges bli meddelat
och valutaförordningen äga fortsatt
giltighet var den 1 juli 1968—den
30 juni 1969.

I anledning av propositionen hade
väckts

dels de likalydande motionerna I: 812
av herr Lundström m. fl. och II: 1051
av herrar Ståhl och Antby, vari hemställdes
att riksdagen vid sin behandling
av propositionen skulle i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa om »åtgärder
för en väsentlig uppmjukning av de
valutareglerande författningarna och deras
tillämpning i syfte att, efter särskild
utredning, avveckla valutaregleringen»,
dels de likalydande motionerna I: 813
av herr Wallmark m. fl. och II: 1050 av
herr Bengtson i Solna m. fl., vari hemställdes
att riksdagen skulle i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa, »att Kungl.
Maj:t måtte skyndsamt tillsätta en utredning
bestående av särskilt sakkunniga
experter på detta område med uppdrag
att överse den nuvarande valutaregleringen
och att pröva möjligheten
att överge det negativa systemet till förmån
för ett positivt regelsystem, varvid
i utredningsdirektiven skall ingå att
den svenska valutaregleringen skall anpassas
till de liberaliseringssträvanden
som nu kan avläsas inom exempelvis
EEC-samarbetet».

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

A. 1) samtycka till förordnande om

Fortsatt valutareglering

fortsatt valutareglering i enlighet med
vad som förordats i propositionen nr
55, och

2) vad beträffar det genom propositionen
framlagda förslaget till förordning
som sin mening ge Kungl. Maj:t
till känna vad utskottet anfört;

B. avslå motionerna 1:812 och
II: 1051 samt I: 813 och II: 1050.

Reservation hade avgivits av herrar
Åkerlund (h), Hilding (fp), Enarsson
(h), Mattsson (ep), Regnéll (h), Berglund
(fp), Börjesson i Glömminge (ep)
och Löfgren (fp), vilka ansett att utskottet
under B. bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
motionerna 1:812 och 11:1051 samt
1:813 och 11:1050 hos Kungl. Maj:t
hemställa om utredning rörande valutaregleringen
i enlighet med vad reservanterna
anfört.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr REGNÉLL (h):

Herr talman! Valutalagen är som bekant
en fullmaktslag, och med stöd av
den lagen kan Kungl. Maj:t förordna
om valutareglering. Det är riksdagens
samtycke till sådant förordnande som
nu begäres i proposition nr 55. Bankoutskottets
majoritet har tillstyrkt förnyat
förordnande, och jag ber att få
yrka bifall till utskottets hemställan under
A.

Utöver propositionen har bankoutskottet
haft att behandla två motionspar,
som båda siktar till en särskild utredning
om valutaregleringens berättigande
på längre sikt. Utskottets borgerliga
hälft har reserverat sig till förmån
för det önskemålet, och jag ber att få
yrka bifall till reservationens hemställan
om en sådan utredning.

Vad borde utredningen sikta på? Enligt
motionärernas uppfattning är det
av värde, att vår handlingsberedskap
är klar om det skulle bli islossning i
EEC-anslutningen. I många andra sam -

Nr 22

Onsdagen den 8 maj 1968

Fortsatt valutareglering

manhang har vi varit sentärdiga när
det gällt att analysera vad en EEC-anslutning
skulle kräva av oss. Utskottsmajoriteten
tycks mena att de synpunkter,
som redovisas i handelsdepartementets
skrift »Sverige och EEC», är
tillräckliga. Denna bedömning kan inte
vi reservanter dela.

Även om vi begränsar synfältet till
våra interna förhållanden kan det vara
skäl att se närmare på valutaregleringen.
Utskottsmajoriteten framhåller med
all rätt, att valutaregleringen avsevärt
liberaliserats under årens lopp. Belägg
för att detta påstående är riktigt finner
man om man studerar valutastyrelsens
berättelser, som ju årligen presenteras
i bankoutskottets memorial nr 1.

Iakttagelsen att en reglering utnyttjas
i allt mindre utsträckning och numera
just inte påverkar skeendet kan
leda till två skilda slutsatser. Dels kan
man — och det har utskottets socialdemokratiska
hälft nu gjort — komma
till den slutsatsen att en reglering som
inte besvärar någon inte behöver avskaffas,
dels kan man, såsom motionärerna
och reservanterna gjort, säga sig
att det kan vara skäl att fråga huruvida
vi inte kan slopa en reglering som tydligen
inte fyller någon funktion.

Jag tycker nog att den sistnämnda
uppfattningen har fog för sig. Vi måste
finna oss i att nya regler och bestämmelser
ständigt kommer till, men därför
måste vi också — för att inte bli
alldeles insnärjda i ett trassligt regelsystem
— se till att avskaffa sådana
gamla regleringar som blivit onödiga.

Jag använde uttrycket »onödiga». I
sammanhanget vill jag säga några ord
om åtgärder på valutaregleringens område
beträffande vilka man kan ha anledning
att använda ett mera klandrande
omdöme. Problemet uppmärksammades
redan i bankoutskottets utlåtande
nr 20, angående decharge för riksbanken,
där det i en reservation bl. a.
hette följande:

»Med en mindre snäv inställning till

terminshandel i svenska kronor skulle
förmodligen fluktuationerna i valutarörelsen
i viss utsträckning ha kunnat
undvikas.»

För min del sade jag när utlåtandet
nr 20 debatterades här i kammaren att
jag tänkte ta upp terminshandeln i
samband med att valutalagen skulle
diskuteras, och det är vad jag nu ber
att få göra. Det skall erkännas att frågan
är ganska teknisk, men den kan
ändå ha sitt värde som illustration till
att valutaregleringen inte alltid är så
helt utan vådor, som utskottsmajoriteten
velat göra gällande.

Vi minns hur den svenska valutareserven
åderläts på betydande belopp i
samband med den oro, som härskade
på valutamarknaden i november och
december i fjol. Exportörer med fordringar,
som var uttryckta i devalveringskandidaternas
valutor, hade i god
tid sökt ta hem sina fordringar, och nu
forcerade gäldenärerna sina betalningar
i de valutor som bedömdes ha stark
position vid eventuella förskjutningar
i växelkurserna.

Sådana reaktioner och dispositioner
är fullt naturliga. Deras konsekvenser
för samhällsekonomin blir betydligt
mindre besvärande, om terminshandeln
med valutor fungerar ordentligt.

Kan man gardera sig mot kursrisker
tvingas man inte avvika från normala
betalningsrutiner. Krängningarna —
om jag får kalla de snabba förändringarna
i valutareserven så — blir mindre.
Och att krängningar inte kommer
till stånd är väsentligt för att utlandet
skall behålla tilltron till att det svenska
statsskeppet rör sig lugnt och tryggt
framåt.

Vad riksbanken själv tar för ställning
till att som part gå in i en terminsaffär
är riksbankens ensak. Men att
med stöd av valutaregleringen lägga
hinder i vägen för den terminshandel
som affärsbankerna har kapacitet och
kunnande för kan inte vara till nytta
för samhället. 1 det oroliga läget på

Onsdagen den 8 maj 19C8

Nr 22

förvintern visade sig detta tydligt. Principen
är också helt klar: om avistamarknaden
är i gungning kan den stabiliseras
genom en fungerande terminshandel
med valutor.

Herr talman! Resonemanget om terminshandel
är ett konkret exempel på
vanskligheter med valutaregleringen —
ett exempel med vilket jag har önskat
stryka under det yrkande som jag redan
framställt om bifall till reservationen
vid bankoutskottets utlåtande nr
35 med krav på en utredning rörande
valutaregleringens fortsatta existens.

Herr LÖFGREN (fp):

Herr talman! Efter herr Regnélls anförande
kan jag fatta mig ganska kort.
Det framgick ju av anförandet — liksom
det framgår av utskottsutlåtandet
— att vi är överens om att departementschefens
förslag om fortsatt valutareglering
under ett år skall godtagas.

I anslutning till motioner med anledning
av propositionen har det dock
ifrågasatts om det kan vara lämpligt
att vidmakthålla en reglering som till
formen är vidsträckt men som tillämpas
i rätt begränsad omfattning. Jag
tänker närmast på motionsparet I: 812
och II: 1051. Det tillämpade prövningsförfarandet
uppfattas rätt ofta som ett
onödigt krångel, och finansiering av
långsiktig art försvåras på grund av
osäkerheten om vilka kapitaltransaktioner
som kommer att tillåtas. I de
nämnda motionerna pekas också på
liberaliseringen av utrikeshandeln genom
en kommande svensk anslutning
till EEC, som vi tillmäter stor vikt. Det
torde dock under sådana förhållanden
vara svårt att upprätthålla en valutareglering.

Utskottsmajoriteten anför visserligen
att vissa begränsningar av kapitalrörelserna
är tillåtna även enligt EEC:s
regler, men dessa är säkerligen helt
annorlunda utformade än vår valutareglering.
De frågor det här gäller kan
kräva stor uppmärksamhet, och ut -

Fortsatt valutareglering

skottsmajoriteten utlovar även att frågorna
skall följas uppmärksamt. Vi
för vår del finner det då naturligt att
eu utredning får ge underlag för en
säkrare bedömning av det problemkomplex
som kan uppstå, om valutaregleringen
slopas.

Herr talman! Med det anförda ber
jag att få yrka bifall till reservationen
av herr Åkerlund m. fl.

Herr BENGTSSON i Landskrona (s):

Herr talman! Frågan om fortsatt valutareglering
är en gammal bekant för
kammarens ledamöter. Den återkommer
varje år — valutaregleringen förlängs
som bekant med ett år i taget.
Jag bör därför kunna fatta mig kort.

Såväl utskottsmajoriteten som reservanterna
har — det underströks för
övrigt nyss av reservanternas talesmän
— ingenting att erinra mot att valutaregleringen
förlängs för ytterligare ett
år. Reservanterna önskar emellertid att
Kungl. Maj :t skall tillsätta en utredning
med uppgift att se över hela valutaregleringen.

Vad man särskilt pekar på är det
förhållande som skulle uppstå vid en
eventuell svensk anslutning till EEC.
Vi inom utskottsmajoriteten menar att
denna fråga inte behöver göras till föremål
för en särskild utredning nu,
eftersom vi anser att en liberalisering
av kapitalrörelserna kommer att få äga
rum parallellt med den samordning av
den ekonomiska politiken som en EECanslutning
skulle resultera i. Den avveckling
av vissa regleringsåtgärder
som i så fall blir erforderlig får givetvis
göras under en övergångsperiod och
får bedömas i sitt sammanhang vid det
tillfället.

Vi kan i övrigt konstatera att valutaförordningen
för närvarande främst
reglerar värdepappershandeln och de
finansiella krediterna. De löpande betalningarna
är i princip helt fria från
regleringen. Riksbanksfullmäktige, som
tillämpar förordningen, har en mycket

Nr 22

Onsdagen den 8 maj 1968

Fortsatt valutareglering

liberal praxis. Vi kan också konstatera
att ansökningar om tillstånd till direkta
investeringar i utlandet så gott som undantagslöst
har bifallits under senare
tid.

Herr talman! Jag vill alltså konstatera
att tillämpningen av reglerna är
mycket liberal, och därför behövs, enligt
vårt förmenande, ingen översyn.
Vad som kan bli erforderligt i anledning
av en eventuell svensk anslutning
till EEC bör som sagt övervägas i den
situation som då uppstår. Vi anser att
det inte är nödvändigt att ta denna
fråga under övervägande i dag.

Herr talman! Detta leder mig fram
till ett yrkande om bifall till utskottets
hemställan.

Herr KARLSSON i Huddinge (vpk):

Herr talman! Jag har inte tagit till
orda som förespråkare för reservanternas
uppfattning. I stället för att helt
avskaffa valutaregleringen, som reservanterna
i själva verket vill, borde vi
enligt min mening väsentligt skärpa
valutakontrollen. Jag kan nämligen
hålla med herr Regnéll om att den nuvarande
valutaregleringen i praktiken
inte spelar särskilt stor roll. Jag åsyftar
här främst den betydande kapitalexport
från vårt land som ägt rum, inte
minst under senare år. Det växer nu
t. ex. upp en formlig svensk knallebygd
i Portugal, vilket tydligen blivit litet
väl magstarkt till och med för vissa
borgerliga ledare.

Utskottsmajoritetens talesman sade
nyss att nuvarande regler om valutareglering
tillämpas mycket generöst då
det gäller tillstånd till utförsel av kapital.
Utvecklingen av den svenska företagsamheten
utomlands har börjat gå
betydligt snabbare än utvecklingen inom
landet, vilket är en av orsakerna till
våra sysselsättningssvårigheter.

Vi har därför från vårt håll i annat
sammanhang yrkat på en skärpt kontroll
av kapitalexporten. Detta förslag
behandlas inte nu och jag har därför

just nu inget yrkande, men jag har velat
anmäla mina synpunkter när valutaregleringslagen
i allmänhet behandlas.

Herr BENGTSSON i Landskrona (s):

Herr talman! Jag vill göra herr Karlsson
i Huddinge uppmärksam på att det
inte bara handlar om kapitalexport.
Statsrådet anför i sin redogörelse för
dessa saker i propositionen: »Ansökningar
om tillstånd till direkta investeringar
i utlandet har bifallits så gott
som undantagslöst under senare tid. År
1966 gavs tillstånd till sådana investeringar
för sammanlagt 735 milj. kr.
Motsvarande siffra för år 1967 var 877
milj. kr.»

Men vi har även den andra sidan av
saken. »Även för direkta investeringar
i Sverige från utlandets sida är tillståndsgivningen
liberal», fastslår statsrådet
och fortsätter: »Under år 1966
uppgick dessa investeringar till 654
milj. kr. och för år 1967 var beloppet
584 milj. kr.»

Vi kan alltså konstatera att kapitalströmmarna
i detta avseende är ungefär
lika stora i båda riktningarna.

Herr KARLSSON i Huddinge (vpk):

Herr talman! Av herr Bengtssons i
Landskrona yttrande kunde man få den
uppfattningen att det för honom inte
spelar någon roll vem som äger näringslivet
i vårt land: om svenskt kapital
söker sig till utlandet, kommer utländskt
kapital i stället. Det betyder
ingenting för herr Bengtsson, bara det
blir ungefär lika mycket i vardera riktningen.
Jag vill, herr talman, påpeka att
jag har en annan uppfattning.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. A

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. B

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets

Onsdagen den 8 maj 1968

Nr 22

Tillskapande av ett minnesföremål för ledamot av riksdagen

hemställan, dels ock på bifall till ren
servationen; och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Regnéll begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i mom. B) i
utskottets utlåtande nr 35, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bär kammaren bifallit
reservationen av herr Åkerlund m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteri-ngspropositionem
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genoim uppresning,
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Regnéll begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 100 ja och 100 nej,
varjämte 4 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Då sålunda de avgivna rösterna var
lika delade, nedlade herr förste vice
talmannen i rösturnan eu j ar-sedel och
en nej-sedel, varefter på herr förste vice
talmannens anmodan fru Kristensson ur
urnan upptog den ena av dessa båda
sedlar; och befanns den upptagna sedeln
innehålla ja.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 15

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 36, i anledning av Kuragl. Maj :ts proposition
med förslag till förordning angående
ändrad lydelse av 16 § förordningen
den 29 november 1963 (nr 575)

om Svenska bostadskreditkassan och om
bostadskreditföreningar, m. m.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 16

Tillskapande av ett minnesföremål för
ledamot av riksdagen

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 37, i anledning av motion om tillskapande
av ett minnesföremål för ledamot
av riksdagen.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr DICKSON (h):

Herr talman! Jag har fått för mig att
det skulle vara bra om riksdagen vore
ett element som kunde framstå såsom
ett gott exempel för vårt lands befolkning.
Det förhållandet, att ledamöterna
i riksdagen väljs som förtroendemän i
ett demokratiskt parlament borde vara
en så stor sak, att det skulle kunna inspirera
till personliga uppoffringar för
att fylla denna uppgift. Jag har därför
trott att tillskapandet av detta minnesmärke,
som jag föreslagit, skulle kunna
fungera som en väckarklocka när det
verkligen vill till att man håller stilen.

Nu kan väl sägas att vår riksdag med
alla dess hyggliga medlemmar inte höjer
sig nämnvärt över resten av det svenska
folket. Också vi håller en sådan där
litet småsjaskig nivå. Det är detta jag
tycker vi skall försöka komma ifrån.
Många säger kanske att vi inte skall
vara olika andra människor; vi skall
vara sådana att de trivs med oss. Vi får
inte på något sätt höja oss eller ens
försöka att höja oss över medeltalet, ty
det är så mänskligt att ha små fel och
detta skall vi inte röra vid.

Ja, visst är det mänskligt, men det är
så mycket mänskligt som är alldeles på
tok. Det är detta vi bör ta itu med.

Bankoutskottet har med mycket var -

Nr 22

Onsdagen den 8 maj 1968

Tillskapande av ett minnesföremål för ledamot av riksdagen

lig hand behandlat motionen men samtidigt
sagt att det inte finns något skäl
för att utdela ett minnestecken till dem
som fått den stora förmånen och äran
att representera svenska folket. Jag skall
inte heller nu göra något yrkande. Det
har ställts i utsikt att när den nya, fina
och talrika riksdagen förväntas fram
på 1970-talet fullmakterna för de valda
kanske skulle kunna utstyras på ett
mera konstnärligt och inspirerande sätt
än de pappersark som vi nu får som
bekräftelse på att vi är valda. Jag hoppas
att det också skall kunna ske.

Till detta vill jag bara knyta förhoppningen
att denna riksdag till en början
och även kommande riksdagar i än
högre grad skall beakta att det är fint
att vara riksdagsman. Här i riksdagen
får man inte bära sig åt hur som helst,
och man får inte heller i sitt personliga
leverne göra detta. Vi skall försöka
höja detta land på ett sådant sätt att
det kan spela den roll i världen som det
skulle kunna göra. Nu är det nog inte
så helt med den saken. I något högtravande
sammanhang har det sagts att
Sverige är ett världssamvete. Jag tycker
inte att detta uttryck är helt träffande.

Utöver dessa ord, herr talman, skall
jag inte vidare fördjupa mig i saken
utan slutar med den varma förhoppningen
att riksdagens ledamöter skall
känna sitt personliga ansvar.

Herr REGNÉLL (h):

Herr talman! Herr Dickson använde
ordet stilfullhet i sitt anförande. Vi är
i kammaren väl medvetna om att han är
en av dem som bidragit till att slå vakt
om stilfullheten i riksdagen — om jag
minns rätt var det t. ex. herr Dickson
som införde den nu allmänt accepterade
vanan att kammarens ledamöter
reser sig när talmannen kommer in för
att öppna förhandlingarna.

I detta sammanhang har herr Dickson
aktualiserat frågan om ett minnesföremål
som riksdagens ledamöter skulle få

i samband med att de väljes till riksdagsmän.

Utskottet har, sade herr Dickson, med
varlig hand behandlat hans motion. Det
betyder att vi i och för sig haft sympati
för tanken. Men utskottet har inte sagt
det som jag tillåter mig att muntligt
framhålla, nämligen att ännu väsentligare
än att vi i vår besittning har ett
föremål som erinrar oss om att vi en
gång blivit valda till riksdagsmän — vi
kanske på gamla dagar har svårt att
hålla ihop tankarna — är att vi blir
ihågkomna som nyttiga riksdagsmän.
Den hågkomsten kommer säkerligen
herr Dickson till del.

Men, som sagt, en bättre utformning
på något sätt av beskedet att vi är riksdagsmän
skulle inte skada. Utskottet
har därför fört fram tanken att deri
fullmakt i vanligen ganska enkel form
som nu tillställs den nyvalde skulle
kunna ges en något mer solenn utformning,
t. ex. så att vi på bästa Tumbapapper
— för att nu göra reklam för
riksdagens eget företag! — i fint tryck
eller pränt skulle få besked om att vi
då och då valdes till ledamot av riksdagen.

Herr Dickson hade inget bifallsyrkande
till sin motion; jag ber att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan-.

§ 17

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 30, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om
fortsatt giltighet av lagen den 13 maj
1966 (nr 158) angående utvidgad tilllämpning
av lagen den 22 juni 1939 (nr
299) om förbud i vissa fall mot överlåtelse
eller upplåtelse av fartyg m. in.
och av lagen den 21 mars 1940 (nr 176)
med vissa bestämmelser om fraktfart
med svenska fartyg.

Utskottets hemställan bifölls.

Onsdagen den 8 maj 1968

Nr 22

g 18

Utredning rörande bullerproblemet,

m. ni.

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 30, i anledning av motioner
om utredning rörande bullerproblemet,
åtgärder mot bullerstörningar
och normer för bullervärden,

Till allmänna beredningsutskottet hade
hänvisats de sinsemellan likalydande
motionerna I: 88 av herr Hubinette och
11:134 av herr Ringaby, 1:444 av fru
Diesen m.fl. och 11:558 av herr Wennerfors
m. fl. samt I: 500 av herr Wirtén
och fru Elvij Olsson och II: 939 av herrar
Larsson i Borrby och Norrby.

I motionerna hemställdes,

A) såvitt avsåge motionerna 1: 88 och
II: 134 att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhölle om en förutsättningslös
utredning om bullerproblemet
i syfte att bl. a. snabbt få fram normer
för högsta tillåtna ljudnivå på de områden
där detta vore möjligt;

B) såvitt avsåge motionerna I: 444
och II: 558 att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte hemställa, att Kungl.
Maj :t läte utarbeta normer avseende
högsta tillåtna bullervärden; samt

C) såvitt avsåge motionerna 1:500
och 11:939 att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa om åtgärder
för att bekämpa bullerstörningarna
i samhället, varvid särskilt borde
beaktas bl. a. att vikten av att det utarbetades
gränsvärden för de högsta
bullerstörningar, som borde tillåtas, betonades.

Utskottet hemställde,

1) aitt de sinsemellan likalydande motionerna
1:88 och 11:134, 1:444 och
11:558 samt 1:500 och 11:939 — sistnämnda
motioner såvitt avsåge gränsvärden
för bullerstörningar — icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd; -

lats under punkten 1), icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av fru Hultell
(h), herrar Kilsmo (fp) och Ernst
Olsson (ep), fru Diesen (h) samt herrar
Wirtén (fp), Johan Olsson (ep), Dickson
(h), Rimås (fp), Larsson i Borrby
(ep), Nilsson i Bästekille (h), Andersson
i Örebro (fp) och Johansson i Växjö
(ep), vilka ansett att utskottet under 1)
bort hemställa,

att riksdagen i anledning av de sinsemellan
likalydande motionerna 1:88
och II: 134,1: 444 och II: 558 samt I: 500
och 11:939 — sistnämnda båda motioner
i vad avsåge gränsvärden för bullerstörningar
— i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte hemställa att Kungl. Maj :t
efter erforderlig utredning läte utarbeta
normer avseende högsta tillåtna bullervärden,

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr ANDERSSON i Örebro (fp):

Herr talman! I allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 30 behandlas ett
flertal motioner beträffande bullerstörningar
och därmed sammanhängande
problem. I motionerna framhålls som
nödvändigt att skärpta åtgärder vidtas
mot buller. Motionärerna anser också
att det bör vara en primär strävan att
framtvinga åtgärder som begränsar buller
vid källan, och de föreslår att normer
för tillåtna bullervärden uppställs.
Reservanterna delar motionärernas
uppfattning i denna fråga.

I motionerna framhålls vidare att
bullerfrågorna tillhör ett flertal olika
myndigheters verksamhetsområden och
att samordningen av frågornas handläggning
brister mellan de olika organen.
Vi reservanter anser liksom motionärerna
att naturvårdsverket bör ha
hand om övervakningen av bullerfrågorna
samt leda och samordna olika
aktiviteter i det avseendet.

Allmänna beredningsutskottet delar
motionärernas uppfattning om en cen -

2) atit de likalydande motionerna
1:500 och 11:939, såvitt de ej behand3
— Andra kammarens protokoll 1968. Nr 22

Nr 22

Onsdagen den 8 maj 1968

Utredning rörande bullerproblemet, m. m.

tral handläggning av bullerproblemen
men framhåller: »Enligt utskottets mening
bör emellertid förslag rörande de
administrativa formerna för miljötillsynen
på detta fält avvaktas före ett
ställningstagande till frågan om utredning
eller andra särskilda åtgärder
skall anses påkallade.»

Jag ansluter mig till motionärernas
uppfattning att det är en brist att naturvårdsverket
inte har de befogenheter
och resurser som fordras för att
handlägga dessa frågor, som framför allt
berör immissionsstörningarna från icke
fast egendom. När överdirektören
Paulsson i naturvårdsverket besökte utskottet
ställdes en direkt fråga till honom
därom, och han underströk att det
var en brist i lagstiftningen att naturvårdsverket
inte hade möjligheter att
ingripa. Naturvårdsverket bör inkopplas
tidigare vid planeringen av olika
fritidsområden och övriga bebyggelseområden,
så att man snabbt kan sätta
in åtgärder i olika avseenden.

Till utskottsutlåtandet har vid punkten
1 fogats en reservation, i vilken vi
med stöd av remissyttrandena från Ingeniörsvetenskapsakademien
och statens
institut för folkhälsan, som pekar
på de gynnsamma förutsättningarna för
ett införande av normer beträffande
bullerstörningarna, föreslår att riksdagen
måtte hemställa att Kungl. Maj:t
efter erforderlig utredning låter utarbeta
normer avseende högsta tillåtna
bullervärden. Jag ber att få yrka bifall
till denna reservation.

Herr LARSSON i Borrby (ep):

Herr talman! Som den föregående
talaren antytt är det några speciella
punkter inom bullerproblematiken som
motionärerna tagit upp. För det första
kräver man initiativ till åtgärder mot
buller i allmänhet, för det andra kräver
man att det tillskapas normer för högsta
tillåtna bullervärden, för det tredje
berör man problemen på flygbullrets
område, vilka det blir mer och mer

aktuellt att uppmärksamma, och för det
fjärde — det är kanske det viktigaste
— begär man att få till stånd en forskning
som har samma resurser som annan
miljövårdsforskning.

Utskottets majoritet skriver att alla
dessa frågor kommer att ägnas vederbörlig
uppmärksamhet utan att riksdagen
nu med anledning av motionerna
vidtar någon åtgärd. Jag skulle beklaga
om detta avslagsyrkande på motionerna
innebure ett uppskjutande av effektiva
insatser för bekämpandet av
denna miljöförstöring som kan vara
ganska besvärande för den enskilda
människan.

Det sägs att den personliga inställningen
till det buller man är utsatt för
har betydelse för skadeuppkomsten. År
man positivt inställd, tar man ingen
skada, men om man är negativt inställd
tar man skada och det kan uppstå
stressfaktorer. I vårt tekniskt alltmer
utvecklade samhälle har det emellertid
uppkommit bullerfenomen som vållar
människorna medicinska skador, oavsett
hur de är psykologiskt inställda till
ljudet i fråga. Det mest allvarliga är
kanske, att skador i hörselnerven inte
går att bota på medicinsk väg sedan de
väl har uppstått. Detta är allvarligt, inte
minst för människor som i sitt dagliga
arbete är utsatta för sådana ljudfenomen.
Jag vill mycket starkt understryka,
att det måste vara samhällets skyldighet
att se till att det kommer till
stånd en forskning och att människor
skyddas för att bli utsatta för långvariga
och allvarliga skador. Jag skulle kunna
räkna upp en lång rad yrken, i vilka
sådana bullerskador kan uppstå.

Även vid nyanläggning av flygplatser
— en fråga som nyligen diskuterats
här i riksdagen — är det mycket
viktigt att man tar hänsyn till bullerfrågan.
Den enskilda människans bostad
kan helt plötsligt komma att utsättas
för denna miljöförstöring, och
den enskilde har i sådana sammanhang
inte heller alltid den rättssäkerhet man

Onsdagen den 8 maj 1968

Nr 22

kan begära i samband med att bostaden
blir mer eller mindre värdelös.

Jag skall inte fördjupa mig i dessa
frågor. Det är beträffande forskningen
på detta område som de mest aktuella
kraven kan resas.

Det finns i vårt land egentligen ingen
specialist på forskning av detta slag.
Då aktivitet förekommer på området är
den sporadisk och gäller slumpartat
valda studieobjekt, och den utförs av
människor som livnär sig av något annat.
Det kan sägas att innehavarna av
hygienprofessurerna borde ha till uppgift
att handha även denna forskning.
Jag tror inte det är möjligt — deras
arbetsfält är alltför stort — utan vi
måste ställa det bestämda kravet att
det skapas en speciell lärostol i detta
ämne.

Jag vill nu •— och jag tänker då inte
på hur motionerna kommer att behandlas
i dag — uttrycka den bestämda förhoppningen
att det mycket snart skall
hända någonting positivt i denna fråga,
att man från berörda departement snarast
skall begära ett expertutlåtande,
exempelvis av någon akustiker som kanske
också har kunskaper i samhällsplanering,
någon hörselspecialist och några
tekniska audiologer som mycket
snart skulle kunna avge ett expertutlåtande
som sedan i sin tur skulle kunna
ligga till grund för en parlamentarisk
bedömning och förslag till konkreta
åtgärder. Jag har tagit kontakt
med en del sådana experter, och man
har uppgivit att det inte alls skulle möta
några oöverstigliga hinder att utarbeta
ett sådant expertutlåtande. Man
skulle ganska snabbt kunna göra kartläggning
av olika åtgärder om samhället
tar initiativ till ett sådant uppdrag.

Även om reservationen i dag inte
skulle bifallas hoppas jag alltså att det
mycket snart skall vidtas effektiva åtgärder
för att undanröja den alltmer
ökande fara i miljöförstöringshänseende
som bullret utgör.

Herr talman! Jag ber med detta att

Utredning rörande bullerproblemet, m. m.

få yrka bifall till reservationen av fru
Hultell m. fl.

I detta anförande instämde herr Nilsson
i Bästekille (h).

Herr NORRBY (fp):

Herr talman! Om man läser mellan
raderna i allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 30 finner man att utskottet
ställer sig ganska positivt till
våra förslag. Det är som en av motionärerna
— vår motion har nr I: 500 och
11:939 — som jag konstaterar detta.
Det är ju ofta så här i riksdagen att
man måste läsa ut det positiva mellan
raderna, och det är fallet även här.

När det gäller buller kan man tala
om en okontrollerad utbredning av en
störning. Men detta gäller inte bara
bullret utan även samhällets handläggning
av bullerfrågorna. Som framgår av
vår motion har den handläggningen en
okontrollerad utbredning i statsförvaltningen
på samma sätt som bullret okontrollerat
breder ut sig. Här finns alltså
ett klart behov av en sammanhållande
central instans och av sammanhållande
regionala instanser. Vi påpekar i motionen,
att det saknas en central administrativ
enhet som leder och övervakar
forskningen och tar initiativ, och
vi säger att statens naturvårdsverk bör
ta sig an bullerfrågorna och leda och
samordna olika aktiviteter.

Dessa önskemål har, såsom refereras
i utskottsutlåtandet, i någon mån tillgodosetts
redan vid årets riksdag. I anslutning
till proposition nr 37 om naturvårdsforskningen
aktualiserades problemen
och behandlades på ett relativt
positivt sätt. Men att så skedde innebär
som sagt inte att man kan läsa därom i
utlåtandet — där står bara att utskottet
förutsätter att saker och ting skall komma
att ske i framtiden — och det innebär
på intet sätt att de krav som vi
motionärer ställt är tillgodosedda redan
i dag.

Som redan påpekats i debatten stäl -

Nr 22

Onsdagen den 8 maj 1968

Utredning rörande bullerproblemet, m. m.

ler sig människor positiva till intressant
buller. Den uppväxande generationen
har länge hållit sig med ett intressant
positivt buller som för många äldre varit
en plåga — jag tänker på popmusiken.

Den är en njutning för dem som förstår
sig på den men en direkt plåga för
dem som inte gör det.

Jag sysslade i min tidiga ungdom
ganska mycket med kortvågslyssning.

Då hör man inte allt det buller, de
störningar, som finns runt omkring,
utan lyssnar bara till det intressanta
lilla pipet som finns någonstans långt,
långt borta i etern. Där lär man sig att
sålla bort de ointressanta ljudstörningarna
och bara lyssna till den intressanta
informationen.

Denna selektiva egenskap utvecklas
alltså, om det finns ett positivt intresse
med i sammanhanget, men det är mycket
sällan fallet i fråga om störningar
av bullerkaraktär.

I det tjocka och ganska svårforcerade
utredningsbetänkande som immissionssakkunniga
presenterade för något år
sedan tog man bara upp störningar,
bl. a. buller, från fasta störningskällor.

De rörliga bullerkällorna som kanske
är de mest betydelsefulla berördes inte
i det lagförslag som lades fram av utredningen.
Vi måste bestämt hävda att
de rörliga bullerkällorna måste beaktas
i den kommande lagstiftning som nu
förbereds i departementet. Även härvidlag
har utskottet en positiv skrivning
mellan raderna, där man förutsätter,
att de skall komma att beaktas i blivande
förslag.

Problemen i fråga om buller måste
beaktas vid samhällsplaneringen på ett
mera aktivt sätt än som nu sker. Låt
mig peka på ett speciellt område, kommunikationsområdet,
inom vilket man
måste planera så att den tekniska utvecklingen
av kommunikationsmedlen
inte onödigtvis hämmas. Jag vill särskilt
beröra en ofta förbisedd fråga,
nämligen flygplatser för allmänflyget.

Det börjar i någon mån bli en kommunal
statussymbol ute i landet att ha en
egen allmänflygplats, och det tror jag
är värdefullt och riktigt, eftersom det
gäller ett kommunikationsmedel som
utvecklas alltmer. Men här finns påtagliga
risker för att man, om man inte i
god tid beaktar behovet av allmänflygplatser,
inte senare kan planera in dem,
därför att den i och för sig ganska begränsade
bullermattan gör att anläggningarna
inte får rum i rimlig närhet
till de tätorter som skall betjänas av
dem.

Storflygplatser har diskuterats avsevärt
mycket mer och då även bullerfrågorna.
Särskilt har man i det sammanhanget
talat om överljudsflyget.
Därvidlag är väl närbullret av överljudskaraktär
inte särskilt intressant
eftersom något sådant inte kommer att
finnas, utan där är det i stället fråga om
överljudsbullret som uppstår på längre
avstånd från flygplatsen, då flygplanen
håller överljudsfart. Detta gäller nota
bene om vi skall satsa på överljudsflyg
över huvud taget, någonting som jag
tycker att man fortfarande kan sätta ett
frågetecken för. Det borde vara angeläget
att här styra den tekniska utvecklingen
så att man i första hand satsar
på utveckling av underljudsflyg med
lägre motor- och vindbuller och kortare
startsträckor som målsättning —
bättre stigförmåga är en annan egenskap
som man bör fästa stort avseende
vid — detta för att minska de bullerstörningar
som underljudsflyget de facto
medför och som exempelvis i stockholmsområdet
är ett högaktuellt problem
i anslutning till frågan om inrikes
jetflygplan skall tillåtas att använda
Bromma flygplats.

Jag tror att det är väsentligt att man
inte alltför mycket inriktar sig på diskussionen
om överljudsflyg utan inriktar
sig på att styra den tekniska utvecklingen
av det som vi i dag betraktar
som det mera konventionella flyget.

Detta var några reflexioner som kan -

Onsdagen den 8 maj 1968

Nr 22

ske kan komplettera vad som tidigare
har sagts i denna fråga, och jag vill,
herr talman, yrka bifall till reservationen
av fru Hultell in. fl.

Herr SVENSSON i Kungälv (s):

Ilerr talman! De föregående talarna
har försökt så gott det går att dra upp
en gränslinje mellan sig själva och oss
som står för utskottsutlåtandet. Jag
tror emellertid att gränslinjen är mycket
oklar. Alla i denna kammare är
överens om att miljöfrågorna är en av
de senaste årens viktigaste politiska
frågor. Jag kan understryka detta genom
att peka på att det socialdemokratiska
partiet framlagt ett ganska långtgående
miljövårdsprogram där också
bullerfrågan tas upp.

Härmed vill jag bara ha sagt att jag
som utskottsmajoritetens talesman i stort
sett kan instämma i de föregående talarnas
yttranden.

I reservationens kläm framhålles att
gränsvärden för bullerstörningar bör
fastställas. Utskottsmajoriteten bär påpekat
att det pågår forskning men att
det här rör sig om flera faktorer, medicinska,
hygieniska, tekniska, ekonomiska
och sociala, som kan skifta starkt
beroende på verksamhetsområden och
miljöer. Därför har vi inte genom ett
riksdagsbeslut velat framtvinga ett fastställande
av sådana värden just nu.

Vidare har immisionssakkunniga
framlagt ett betänkande som nu är förenål
för regeringens överväganden och
ganska snart torde resultera i ett regeringsförslag.
Vi har även därför bestämt
oss för att inte tillstyrka en särskild utredning
för att få fram de gränsvärden
som oppositionen talar om.

Herr talman! Jag vill understryka
att vi är överens i sak, och man behöver
inte som herr Norrby läsa mellan raderna
för att förstå detta, utan det räcker
med utskottsutlåtandet som sådant.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få tillstyrka utskottets hemställan.

Utredning rörande bullerproblemet, m. m.

Herr LARSSON i Borrby (ep):

Herr talman! I utskottet blev det fullt
klart var gränslinjen gick mellan majoriteten
och reservanterna, ty vi voterade
ju om den saken. Från det ena hållet
yrkades bifall till motionerna, medan
man på det andra yrkade avslag på
dem.

Jag vill säga herr Svensson i Kungälv
att jag är mycket tacksam, att han här
meddelat kammarens ledamöter att miljövården
är den viktigaste frågan i
svensk politik just nu, och att man nu
efter naturvårdsverkets tillkomst har
skisserat ett miljövårdsprogram. Jag är
tacksam härför inte minst med tanke
på att herr Svensson från 1962 och
ända till i fjol i kammaren talat om att
miljöpolitiska handlingsprogram är någonting
diffust och ohanterligt, någonting
som man inte kan tänka sig att ens
resonera om. Det rör sig om sådana där
omnibusmotioner som centern sysslar
med, har herr Svensson sagt.

Detta glömmer vi nu, ty huvudsaken
är att vi mer och mer närmar oss ett
konstruktivt handlande i denna viktiga
fråga — men vi beklagar dock den fördröjning
som herr Svensson och hans
meningsfränder medverkat till.

Herr SVENSSON i Kungälv (s):

Herr talman! Herr Larsson i Borrby
har påmint om all den behandling dessa
frågor har fått i kammaren och i allmänna
beredningsutskottet. Jag kan inte
erinra mig annat än att vi i stort
sett varit eniga på alla punkter. Diskussionen
har gällt, om vi skall framlägga
ett helt program för riksdagsbeslut
eller om vi skall ta fråga för fråga.
Trots att socialdemokraterna för sin
del utformat ett sådant program är det
väl inte alldeles säkert att det blir riksdagsbeslut
omedelbart beträffande alla
frågor som där tas upp; det kan tänkas
att ett och annat först behöver utredas.

Men vi kan väl, som herr Larsson i
Borrby sade, glömma vad som varit.

Nr 22

Onsdagen den 8 maj 1968

Utredning rörande bullerproblemet, m. in.

Det rör sig här om en fråga av stor
vikt, men jag vill inte säga att det är
den allra största, fråga nr 1 bland alla.
Det är emellertid ett av de allra viktigaste
spörsmålen, och jag tror att det
aldrig kan sägas att socialdemokraterna
vilat på hanen då det gäller att se
över miljövårdsfrågorna. De har stått
i centrum för vårt arbete under många
år.

Herr ANDERSSON i Örebro (fp) kort
genmäle:

Herr talman! I likhet med herr Larsson
i Borrby vill jag ge uttryck åt min
tillfredsställelse över att herr Svensson
i Kungälv nu har intagit en vänligare
attityd till miljövårdsfrågorna.

Vi har under ett flertal år i reservationer
till allmänna beredningsutskottets
utlåtanden hävdat att miljövårdsfrågorna
är mycket viktiga, men då har
herr Svensson i Kungälv sagt att förslagen
i våra »omnibusmotioner» har
varit svåra att genomföra. I de motionerna
har vi emellertid bara begärt en
utredning om miljövårdsfrågorna, och
ingen har väl räknat med att våra program
i det avseendet skulle genomföras
på en gång — lika litet som det
socialdemokratiska miljövårdsprogram
som nu sent omsider har lagts fram kan
genomföras på en gång. Jag förstår inte
vad det är för skillnad om vi lägger
fram ett samlat program eller om socialdemokraterna
gör det. När problemen
skall lösas får det givetvis ske
med hänsyn till föreliggande möjligheter
och resurser.

Herr TOBÉ (fp):

Herr talman! Med anledning av herr
Svenssons i Kungälv anförande vill jag
erinra om det hetlevrade inlägg som
allmänna beredningsutskottets ordförande
fru Eriksson i Stockholm gjorde
för någon tid sedan, när vi behandlade
de programuttalanden om miljövårdspolitiken
som återfanns i motioner från
de tre borgerliga partierna. Fru Eriks -

son förklarade då att miljövården är
en socialistisk företeelse; de frågorna
kan övriga partier inte tänkas driva
med framgång och övertygelse.

Givetvis överdrev fru Eriksson en hel
del den gången, men det kan kanske
ursäktas henne. Häromdagen hade jag
nämligen anledning att se litet närmare
på fru Erikssons agerande under debatten
om Vindelälven. Då sade hon
att hon förstod herr Skoglund — som
hon den gången gick emot — eftersom
man så lätt överdriver när man är
starkt engagerad i en fråga. Men det
var väl inte att överdriva lätt, när fru
Eriksson tog i som hon gjorde i miljödebatten.

Herr Svensson i Kungälv sade att vi
nu är ganska överens i dessa frågor,
och i likhet med några tidigare talare
noterar jag det uttalandet med tillfredsställelse.

Härmed var överläggningen slutad.

Punkten 1

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr Andersson
i Örebro begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
allmänna beredningsutskottets hemställan
i punkten 1) i utskottets utlåtande
nr 30, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bär kammaren bifallit reservationen
av fru Hultelil m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,

Onsdagen den 8 maj 1968

Nr 22

Inrättande av en trafikteknisk försöksanstalt

verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Andersson i Örebro
begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstn-ingsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 93
ja och 107 nej, varjämte 7 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit reservationen
av fru Hultell m. fl.

Punkten 2

Utskottets hemställan bifölls.

§ 19

Inrättande av en trafikteknisk
försöksanstalt

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 34, i anledning av
motioner om inrättande av en trafikteknisk
försöksanstalt.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yittrade:

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp):

Herr talman! Allmänna beredningsutskottet
har i sitt förevarande utlåtande
behandlat motionsparet I: 51 och II: 79
angående utredning av frågan om inrättandet
av en trafikteknisk försöksanstalt.
Bakom motionen ligger ett ganska
omfattande arbete, och jag hoppas att
det kan anses berättigat att jag med
några ord kommenterar den. Motionen
är verkligen inget hugskott och har inte
tillkommit på en frukostrast.

Jag tackar utskottet för att det låtit
motionen gå ut på remiss till fyra institutioner
på trafikområdet, vilka avgivit
yttranden över motionen. Av yttrandena
framgår att alla remissinstanserna
synes anse att motionens synpunkter
är värda beaktande. Statens trafiksäkerhetsråd
menar i likhet med oss motionärer
att en fortsatt förstärkning av
forskningsresurserna är en viktig del

i arbetet för att få till stånd en större
trafiksäkerhet och rekommenderar, att
motionen lämnas över till transportforskningsutredningen
för att av denna
beaktas inom ramen för sitt uppdrag.

Statens väginstitut anser att den av
oss förordade trafiktekniska försöksanstalten
icke bör inrättas men vill att
motionen överlämnas till den nyssnämnda
utredningen.

Statens trafiksäkerhetsverk har i sin
tur en sakligt mera positiv inställning
och anför i sitt remissyttrande bl. a.
följande: »På ett flertal andra i motionerna
berörda områden saknas för närvarande
erforderliga resurser för angelägna
undersökningar, varför behov av
en anläggning av den typ motionärerna
föreslår kan anses föreligga.» Verket
anser dock att trafikforskningsutredningens
betänkande bör avvaktas innan
motionärernas förslag tas upp.

Det återstår alltså att se om den pågående
utredningen framlägger förslag
om ett sammanförande av de olika grenarna
inom transportforskningen till ett
speciellt institut. Jag har den uppfattnnigen
att ett eventuellt transportforskninigsdnstitut
skulle få stora och för vårt
lands ekonomi synnerligen betydelsefulla
forskningsuppgifter. Vi behöver
bara tänka på att —■ detta visar uppgifter
som jag inhämtat — transportkostnaderna
för industrin i många fall är
en dominerande del av den samlade
kostnaden för produkterna. Det finns
anledning räkna med att det presumtiva
institutets mest angelägna uppgift
vid sidan av trafiktekniska frågor kommer
att bli transportekonomisk forskning.
— Om utredningen tar upp de problem
som vi aktualiserat i motionerna
och som en trafikteknisk försöksanstalt
skulle behandla återstår som sagt att se.

Vi vet i dag att kostnaderna för den
rullande materielen i trafiken ligger
snarare över än under 6 miljarder per
år. Det är i klartext omkring 5 procent
av vår nationalinkomst. Räknar vi därtill
kostnader för vägar och trafikappa -

Nr 22

Onsdagen den 8 maj 1968

Inrättande av en trafikteknisk försöksanstalt

rater, för bensin och olja, för sjukvård
när det gäller att ta hand om trafikoffer
o. s. v. är det inte svårt att visa
att trafiken slukar över 10 procent av
de 123 miljarder vi sliter ihop för att
öka välståndet.

När man som lekman lyssnar till trafikdebatten
förvånar man sig över att
experterna vet så litet och tycker så
mycket. Det saknas tydligen kunskap
om många fakta. Men när allt kommer
omkring är kanske detta inte så överraskande.
Jag frågar mig om det finns
något annat område i vårt samhälle där
så mycket pengar är inblandade och där
man har så litet faktiskt underlag för
besluten.

Då flyget introducerades i landet
krävdes från början rigorösa säkerhetsbestämmelser
för både materiel och
personal. Bestämmelserna byggde på resultatet
av en kontinuerlig systematisk
forskning, på försök och på verklighetsbetonad
utprovning. Flyget ansågs från
början farligt, under det att bilen så
småningom övertog hästkärrans roll.
Men på några årtionden har hilen avancerat
till att vara en av den moderna
tidens värsta bödlar med mellan 1 200
och 1 400 människoliv på sitt register
varje år. De svårt eller lindrigt skadade
torde uppgå till ett tjugotal tusen. Människan,
maskinen och vägen tillhör här
problematiken. Jag ser saken så, att om
någon av dessa tre faktorer rycks ur
sitt sammanhang, så att faktorerna alltså
inte studeras tillsammans, är risken för
felaktiga slutsatser stor. Och vad värre
är: det är inte lätt — ja, det är kanske
helt omöjligt — att säga om slutsatserna
är felaktiga eller riktiga.

Jag har stor respekt för tesen att man
skall lita på vad praktiken lär. Men vi
gör nog klokt i att besinna att trafikmiljön
är synnerligen växlande. Den
enda möjligheten att skaffa det nödvändiga
faktiska underlaget tillräckligt
snabbt är att utföra praktiska försök i
en verklighetsbetonad miljö, som ger
möjlighet att styra och förändra inver -

kande faktorer samtidigt som förändringarna
och resultaten registreras.

Teoretiska resonemang, stödda på laboratorieundersökningar
utan försök i
verklig miljö under kontrollerbara förhållanden,
blir lätt en demonstration
av tro utan vetande. Vi motionärer tror
på nyttan av en trafikteknisk försöksanstalt
och anser att den bör komma till
stånd.

Herr talman! Jag ställer inget yrkande,
men jag är övertygad om att det
blir anledning att återkomma då transportforskningsutredningen
lägger fram
sitt betänkande inför riksdagen. Jag har
i dag velat säga detta beträffande denna
fråga, därför att det kanske blir sista
möjligheten för mig att säga någonting
i ärendet.

Herr HUGOSSON (s):

Herr talman! Först vill jag till motionären
herr Gustafsson i Borås säga
att utskottsledamöternas uppfattning
inte i sak avviker från motionärernas.
Alla åtgärder som kan vidtagas för att
förhindra en ökning av trafikolycksfallen
skall naturligtvis vidtagas. Man
får väl med tillfredsställelse konstatera
att vad som hänt på detta område under
de senaste åren lett till en — om
än ringa — begränsning av trafikolycksfallsdöden.

Men det är inte detta som motionsparet
i sak gäller. Herr Gustafsson i
Borås säger att motionerna ingalunda
är baserade på ett hugskott, utan att det
ligger mycket omfattande arbete bakom
dem. Jag har väl i och för sig ingen anledning
att betvivla detta, men om motionärerna
hade studerat de direktiv
som 1964 års transportforskningsutredning
har haft att arbeta efter, tror jag
inte att motionerna hade väckts. Samtliga
tillfrågade remissorgan har erinrat
om det uppdrag som denna utredning
har. Sekretariatet inom utskottet har varit
i kontakt med utredningen och fått
veta att den inom en mycket nära framtid
kommer att avge sitt betänkande. I

Onsdagen den 8 maj 1968

Nr 22

Interpellation ang. det statliga stödet till kommersiell utlandsinformation

det sammanhanget kommer också de
väsentliga och viktiga frågor som tas
upp i motionerna att behandlas.

Det har rått fullständig enighet i utskottet.
Med hänsyn till att vi således
inom en mycket nära framtid kommer
att få förslag i frågan har utskottets
ledamöter varit eniga om att avstyrka
bifall till dessa motioner.

Herr Gustafsson i Borås hade inget
yrkande, men, herr talman, jag ber att
få yrka bifall till ett enigt utskotts hemställan.

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp):

Herr talman! Jag skall inte ta upp
någon debatt med herr Hugosson. Det
är meningslöst i detta sammanhang.
Men när jag läste allmänna beredningsutskottets
utlåtande tyckte jag att utskottet
kunde ha kostat på sig att gå den
väg som remissinstanserna förordat,
nämligen att med hänsyn till frågans
vikt vidarebefordra motionerna till den
arbetande utredningen.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 20

På hemställan av herr förste vice talmannen
beslöt kammaren, att statsutskottets
utlåtanden nr 96 och 97 skulle
uppföras närmast efter samma utskotts
utlåtande nr 93 bland två gånger bordlagda
ärenden på morgondagens föredragningslista.

§ 21

Interpellation ang. det statliga stödet till
kommersiell utlandsinformation

Ordet lämnades på begäran till

Herr ANDERSSON i Örebro (fp), som
yttrade:

Herr talman! Staten stöder den svenska
industrins exportverksamhet i en rad
3*—Andra kammarens protokoll 1968.

former. Under tionde huvudtiteln utgår
under innevarande budgetår anslag till
administrationskostnader för utlandsinformation,
handelssekreterare, främjande
av utrikeshandeln m. m. med
9 741 000 kronor. Därtill kommer främst
kostnaderna för den kommersiella verksamheten
inom utrikesförvaltningen.

I dag framstår två ting som synnerligen
angelägna när det gäller att främja
svenska företags exportverksamhet.

För det första kan konstateras att
den svenska exportfrämjande organisationen
såväl utomlands som hemma
växt fram under andra förhållanden
och anspråk än de som nu är aktuella.
Därför finns det ett behov av en översyn
av organisationen. I dag sysslar
olika institutioner med likartade problem,
och det kan inte undvikas att
handläggningen understundom blir olikartad.
Genom en kraftfull samordning
skulle det otvivelaktigt vara möjligt att
nå en större effekt av det samlade arbetet.

Vid en internationell jämförelse framstår
för det andra de svenska statsanslagen
till kommersiell information i
utlandet som låga. I jämförbara länder
ger statsmakten oftast ett mera generöst
stöd till utlandsinformation, mässdeltagande,
marknadsundersökningar etc.
Främst med tanke på att högförädlade
produkter får en allt större andel av
den totala exporten och att det finns ett
växande behov för den mindre och medelstora
industrin att söka sig ut på den
internationella marknaden får det statliga
stödet till kommersiell utlandsinformation
allt större betydelse.

Under hänvisning till vad jag anfört
anhåller jag att till statsrådet och chefen
för handelsdepartementet få ställa
följande fråga:

Vill statsrådet inför kammaren redogöra
för regeringens planer på samordning
och förstärkning av det statliga
stödet till kommersiell utlandsinformation? Denna

anhållan bordlädes.

Nr 22

Onsdagen den 8 maj 1968

§ 22

Interpellation ang. igångsättningstillstånd
för lägenheter i
bostadshus

Ordet lämnades på begäran till

Herr OSKARSON (h), som yttrade:

Herr talman! Genom beslut den 8
mars 1968 har Kungl. Maj:t medgivit
att igångsättningstillstånd får meddelas
utöver tidigare fastställd ram för ytterligare
2 000 lägenheter i bostadshus som
uppförs utan statligt stöd, under förutsättning
att byggnadskostnaderna —
kostnad för tomtmark ej inräknad — är
högst 200 000 kronor. Arbetsmarknadsstyrelsen
har fördelat dessa lägenheter
mellan de olika länen och storstadsområdena.

Man måste givetvis med tillfredsställelse
notera den beslutade ökningen av
antalet igångsättningstillstånd i en så
markerad arbetslöshetssituation som
den nu rådande. Men det finns många
icke statligt stödda projekt som har både
finansiering och tillstånd, utom vad
beträffar igångsättning, klara och arbetsstyrkan
beredd men där igångsättning
nekas därför att kostnaderna —
exklusive tomlmarkskostnader — beräknats
och uppgivits överstiga 200 000
kronor i varje enskilt fall. Detta får till
följd att arbetslöshetsläget accentueras
och inte förbättras i den takt önskvärt
vore. Sysselsättningsläget inom byggnadsfacken
är som känt kärvare än tidigare,
med en hög arbetslöshet inte
bara i relativa tal utan också vad avser
antalet drabbade och beroende enskilda
personer. För att söka komma till rätta
med denna beklagliga situation vore
det angeläget att den stipulerade 200 000
kronors-gränsen — varifrån undantag
nu endast kan göras efter tidsödande
överklagningsprocedurer — mjukades
upp och länsarbetsnämnderna finge
möjlighet att ge igångsättningstillstånd
i de fall sysselsättningsläget så kräver,
även om kostnaderna beräknats bli högre
än 200 000 kronor i respektive fall.

Med stöd av vad ovan anförts ber jag
om kammarens tillstånd att till statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet
få ställa följande fråga:

Är herr statsrådet beredd medverka
till att länsarbetsnämnderna nu får möjlighet
att ge igångsättningstillstånd när
sysselsättningsläget så kräver för lägenheter
i bostadshus som uppförs utan
statligt stöd, även när byggnadskostnaderna
— exklusive tomtkostnader — i
respektive fall överstiger 200 000 kronor? Denna

anhållan bordlädes.

§ 23

Till bordläggning anmäldes

bevillningsutskottets betänkande nr
40, med anledning av motion angående
skattefrihet för bidrag till vissa fiskare
med anledning av kvicksilverförekomst
i fisk;

tredje lagutskottets utlåtande nr 45,
i anledning av motioner om dels provisoriska
byggnadsförbud, dels skydd
mot skadeverkningarna av oskäligt
långvariga byggnadsförbud; och

jordbruksutskottets utlåtande nr 24,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående utgifter på tilläggsstat II
till riksstaten för budgetåret 1967/68 inom
jordbruksdepartementets verksamhetsområde
jämte motioner.

§ 24

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen

från konstitutionsutskottet:

nr 208, i anledning av proposition
med förslag till lag om vissa kommunala
befogenheter inom turistväsen det jämte
följ dmotioner; samt

från statsutskottet:

nr 201, i anledning av Kungl, Maj :ts
proposition med förslag om uppförande
och drift av en seismologisk multipelstation; nr

202, i anledning av Kungl. Maj:ts

Onsdagen den 8 maj 1968

Nr 22

proposition angående bidrag till stiftelsen
Skansen;

nr 203, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående godkännande av
avtal om vissa markbyten och fastighetsförvärv
i Stockholm m. m.;

nr 204, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa frågor rörande
statliga företag jämte motion;

nr 205, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående överföring av
aktier i Kalmar Verkstads AB; och
nr 206, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående vissa frågor om
hjälpmedel för handikappade jämte motioner.

Vidare anmäldes och godkändes första
lagutskottets förslag till riksdagens
skrivelser till Konungen:

nr 175, i anledning av motioner om
upphävande av förbudet mot offentlig
nöjestillställning på vissa kyrkliga helgdagar;
och

nr 207, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om
fortsatt giltighet av lagen den 13 maj
1966 (nr 158) angående utvidgad tilllämpning
av lagen den 22 juni 1939
(nr 299) om förbud i vissa fall mot
överlåtelse eller upplåtelse av fartyg
m. m. och av lagen den 21 mars 1940

(nr 176) med vissa bestämmelser om
fraktfart med svenska fartyg.

§ 25

Meddelande om enkla frågor

Meddelades, att herr talmannen tillställts
tre enkla frågor, nämligen av:

herr Hermansson (vpk), till herr
statsrådet och chefen för justitiedepartementet
angående åtgärder för att för*
hindra sammanstötningar mellan polis
och demonstranter,

herr Hermansson (vpk), till herr
statsrådet och chefen för handelsdepartementet
angående idrottsorganisationers
politiska ställningstaganden, samt
herr Nilsson i Agnäs (h), till herr
statsrådet och chefen för finansdepartementet
angående bearbetning av malmfyndigheter
inom Arjeplogs kommun.

§ 26

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 15.24.

In fidem

Sune. K. Johansson

7 G

Nr 22

Torsdagen den 9 maj 1968

Torsdagen den 9 maj

Kl. 14.00

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes till en början av herr förste
vice talmannen.

§ 1

Svar på fråga ang. åtgärder för att förhindra
att ungdomar får tillgång till
sprit och starköl

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! Herr Johansson i Skärstad
har frågat mig om jag med anledning
av alkoholbrukets oroande omfattning
bland ungdomen är beredd vidta
särskilda åtgärder för att förhindra
att ungdomar får tillgång till sprit och
starköl.

Enligt direktiven till alkoholpolitiska
utredningen bör denna kartlägga
olika samhällsgruppers alkoholvanor.
Särskilt gäller detta ungdomen, där alkoholmissbruket
innebär ett allvarligt
problem. Utredningen har ännu inte avslutat
sitt arbete. Innan resultatet av
detta föreligger, är jag inte beredd att
vidta några särskilda åtgärder i det av
herr Johansson berörda avseendet.

Vidare anförde:

Herr JOHANSSON i Skärstad (ep):

Herr talman! Jag tackar finansministern
för svaret på min fråga.

För några dagar sedan var det första
maj. Då var statsråden flitigt i elden i
talarstolarna. Dagen därpå, då tidningarna
refererade de många talen, stod
det att läsa att ungdomarna söp in första
maj. När man studerar vad som sades
i de många talen —• även finansmi -

nisterns —• hittar man dock ingenting
om hur vi skall komma till rätta med
alkoholproblemet, ett av de största problem
vi för närvarande har.

Jag konstaterar att vad vi hittills
vet om alkoholbruket är tillräckligt för
att vidta åtgärder. Först och främst kan
man fråga hur de minderåriga får tillgång
till sprit och Öl. Det alarmerande
är ju att ungdomar i allt lägre åldrar
brukar och missbrukar starka drycker.
Av vad som stod att läsa i tidningarna
i början av maj vill jag här anföra följande
underrubrik: »Alkoholdebut i allt
lägre åldrar och ett missbruk som stadigt
ökar och förgrovas — redan bland
elvaåringarna har var tredje pojke och
var femte flicka smakat vin eller sprit
—--.» Jag skulle kunna fortsätta läs ningen

och visa hur ungdomar under
16 år har skaffat sig spritvanor.

Jag har motionsvägen begärt mer
upplysning i skolundervisningen rörande
alkoholens skadeverkningar, och jag
har också reagerat mot den reklam för
supseden som förekommer i TV, men
det är frågor som faller inom utbildningsministerns
område. Det är min
förhoppning att finansministern försäljningsvägen
vill skapa ett skydd för de
unga så att de inte alltför lätt kommer
i besittning av alkoholstarka drycker.
Vi har ju lyckats ganska effektivt när
det gäller försäljningen av vapen; varför
skulle vi då inte kunna lyckas med
att hindra ungdomar från att köpa alkoholdrycker,
när de inte har rätt att
skaffa sig sådana? Bör inte all försöksförsäljning
av starköl upphöra efter de
alarmerande uppgifter vi nu fått?

Varje år begär myndigheterna att
svenska medborgare skall underteckna
sina självdeklarationer på heder och

Torsdagen den 9 maj 1968 Nr 22

för att förhindra att ungdomar får tillgång till sprit

Svar på fråga ang. åtgärder

och starköl

samvete. För att understryka allvaret
då brukar finansdepartementet annonsera
med en affisch, som föreställer en
lampa som lyser om natten och med
följande text: »Kan du sova efter den
15?»

Jag vill fråga: Kan finansministern
och övriga ansvariga sova gott någon
natt inför den allvarliga utveckling som
är på gång när det gäller alkoholvanorna? -

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Det var en något provokatorisk
fråga interpellanten här ställde,
och eftersom jag tidigare i denna
kammare har deklarerat både mina
sömnvanor och mina sömnbehov skall
jag nu inte utveckla den i och för sig
intressanta frågan vidare.

Vi är alla eniga om att ungdomens
alkoholvanor är ett problem som ingen
vill nonchalera. Det var bl. a. detta som
föranledde regeringen att tillsätta den
nu arbetande alkoholpolitiska utredningen.
Denna tar mycket ambitiöst på
sin uppgift och skall självfallet också
göra det, eftersom detta är en av de ur
samhällets synpunkt mest viktiga och
angelägna frågor som vi har att handlägga.

Alkoholpolitiska utredningen har föreslagit
— och detta förslag har bifallits
av riksdagen — en försöksverksamhet
med frisläppande av starkölsförsäljningen
inom vissa delar av landet, bl. a.
Värmland. Frågan huruvida detta var
en klok åtgärd eller inte har föranlett
många intensiva diskussioner. Jag har
tidigare uppträtt i denna kammare i en
fråge- eller interpellationsdebatt om detta,
och dessförinnan gjordes ganska intensiva
utredningar av om det verkligen
kunde skönjas någon ökning i fylleriförseelserna
bland ungdomen inom de
områden där försöksverksamheten ägde
rum. Det visade sig då, såsom de

minnesgoda kammarledamöterna kanske
erinrar sig, att man på vissa håll
kunde märka en påtaglig ökning i detta
avseende, på andra håll var situationen
helt oförändrad och på vissa håll förekom
t. o. m. en minskning av fylleriförseelserna.

Detta resultat innebar att det inte
förelåg någon ensartad uppfattning inom
de aktuella länen i frågan, om försöksverksamheten
borde stoppas. Länsstyrelsen
i Värmlands län ansåg för sin
del att läget inte var sådant att försöksverksamheten
borde avbrytas. Jag
har låtit mig nöja med dessa beskgd och
följaktligen pågår försöksverksamheten
även fortsättningsvis. Vill man ha ett
resultat av en försöksverksamhet, på
vilket man skall kunna förlita sig, måste
man ju också låta verksamheten
fortgå någon tid.

Det är mycket möjligt att vi kommer
till den slutsatsen, att åt försäljningen
av starköl inte skall ges friare former
än vad som för närvarande är fallet,
men vi vill ju ha ett underlag för ett
sådant beslut och därför får försöksverksamheten
pågå.

Herr talman! Jag har velat göra denna
komplettering eftersom frågeställaren
tog upp ett spörsmål, som ligger något
vid sidan om hans ursprungliga
fråga och som har berörts tidigare i en
dialog i denna kammare mellan mig och
en annan av kammarens ledamöter. Jag
vill dock understryka att det i sakfrågan
självfallet inte råder några delade
meningar. Det är väl ingen i denna kammare
som är nöjd med tillståndet i fråga
om ungdomens alkoholvanor. Hur
vi skall kunna klara av denna del av
hela det utomordentligt bekymmersamma
problemkomplex som det gäller är
en fråga, som kammarens ledamöter får
anledning att begrunda och ta ställning
till så snart alkoholpolitiska utredningens
arbete är slutfört. Denna utredning
arbetar också utan dröjsmål.
Utredningens sammansättning är sådan

Nr 22

Torsdagen den 9 maj 1968

Svar på fråga ang. användandet av naturvårdslagen för att förhindra viss villabebyggelse
— Svar på fråga ang. stationeringen av lantbruksnämndernas konsulenter
och instruktörer

att man bär garantier för att den inte i
onödan drar ut på sitt arbete.

Herr JOHANSSON i Skärstad (ep):

Herr talman! Jag ville bara tillägga
att skolöverstyrelsen varnade för den
försöksförsäljning vi nu diskuterar. Vidare
gläder jag mig över att finansministern
har deklarerat att alkoholmissbruket
är ett allvarligt problem. Vi hoppas
på positiva och effektiva åtgärder
för att komma till rätta med det.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 2

Svar på fråga ang. användandet av naturvårdslagen
för att förhindra
viss villabebyggelse

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för jordbruksdepartementet,
lierr statsrådet HOLMQVIST, som yttrade: Herr

talman! Herr Adolfsson har frågat
chefen för kommunikationsdepartementet
om han anser att 19 § naturvårdslagen
bör tillämpas för att förhindra
villabebyggelse inom visst avstånd
från riksväg.

Frågan har överlämnats till mig för
besvarande.

Enligt nämnda paragraf har länsstyrelsen
möjlighet att förordna att bl. a.
nybyggnad inte får utföras inom visst
område utan länsstyrelsens tillstånd om
det finns anledning att anta, att landskapsbilden
inom området kommer att
skadas i väsentlig mån. Om villabebyggelse
kan befaras medföra sådan skada
inom ett område i närheten av en
riksväg, är paragrafen alltså tillämplig.
Om den bör tillämpas eller inte beror
på förhållandena i det enskilda fallet.
Ett förordnande innebär i och för sig
inte förbud mot nybyggnad utan endast
att länsstyrelsen i varje enskilt fall får
pröva, om viss nybyggnad bör tillåtas
med hänsyn till dess inverkan på landskapsbilden.

Vidare anförde

Herr ADOLFSSON (h):

Herr talman! Jag tackar statsrådet
för svaret.

19 § naturvårdslagen avser, såsom
även framgår av svaret, »nybyggnad,
upplag eller annat arbetsföretag av visst
slag» som i väsentlig mån skadar landskapsbilden.
För den enskilde ter det
sig därför både otillfredsställande och
egendomligt att 19 § åberopas när det
gäller byggnadsförbud som utfärdats
för att förhindra villabebyggelse. I synnerhet
finner man detta märkligt därför
att det i ett fall inträffat att frågan
om avstyckning prövats av domstol,
varvid myndigheterna förlorat, och
länsstyrelsen därefter åberopat 19 §
som skäl för att bostadshus icke bör
uppföras och som skäl för att utfärda
byggnadsförbud.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3

Svar på fråga ang. stationeringen av
lantbruksnämndernas konsulenter och
instruktörer

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST, som yttrade: Herr

talman! Herr Nilsson i Tvärålund
har frågat om jag vill medge att,
särskilt i regioner med stora avstånd,
lantbruksnämndernas konsulenter och
instruktörer i vissa fall får stationeras
på annan ort än den där lantbruksnämnden
är placerad.

Som svar på herr Nilssons fråga vill
jag meddela att lantbruksstyrelsen i regel
beslutar om stationering av tjänstemännen
vid lantbruksnämnderna. I
princip bör all personal vara stationerad
på nämndens kansliort och i allmänhet
är så också fallet. När särskilda
omständigheter föreligger kan lantbruksstyrelsen
besluta att viss tjänste -

Torsdagen den 9 maj 1968

Nr 22

Svar på fråga ang. kontrollen av importerade livsmedel

man får vara stationerad utanför kansliorten.
Något medgivande härtill från
regeringens sida behövs således inte.

Vidare anförde

Herr NILSSON i Tvärålund (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet för svaret.

Bakgrunden till frågan är att den nya
lantbruksnämndsorganisationen med de
centralt placerade tjänstemännen visat
sig leda till att de måste använda en
stor del av sin tid till resor. Jag har fått
exempel på att en större del av dagen
använts för resa och en mindre del för
effektivt arbete. Och under alla förhållanden
måste tjänstemännen i många fall
använda en mycket stor del av sin arbetstid
för resor, varigenom alltså tiden
för effektivt arbete förkortas.

Det är den ena sidan av saken. Den
andra sidan är att jordbrukaren, som
behöver servicen, har långt till befattningshavaren-tjänstemannen
som skall
ge den. I många fall blir det fråga om
rikssamtal, och tjänstemannen, som använder
en mycket stor del av sin tid
i bilen på väg till och från arbetsplatsen,
är svåranträffbar.

Avsikten med frågan var att få veta
statsrådets mening om möjligheterna
för lantbruksnämnderna att placera befattningshavarna
så, att deras arbetskraft
kan utnyttjas på bästa möjliga
sätt. Det är knappast möjhgt att uttolka
någon mening om detta ur statsrådets
svar. Jag tror att man regionalt bäst
kan bedöma hur en organisation som
denna bör vara uppbyggd.

Det heter i statsrådets svar bl. a.:
»När särskilda omständigheter föreligger
kan lantbruksstyrelsen besluta att
viss tjänsteman får vara stationerad
utanför kansliorten.» Frågan är då vad
som kan räknas som särskilda omständigheter;
det kan ju bero på vilka uppgifter
lantbruksnämnderna skall anses
ha. Om rådgivning och service lämnas
i huvudsak endast för uppbyggande av
sådana företag, som enligt riksdagsbe -

slut skall vara rationella, är kanske en
spridning av befattningshavarna inte
så ändamålsenlig. Men om rådgivningen
skall innefatta lantbrukare som önskar
förbättra sin ekonomi och sitt företag
inom en begränsad ram, utan att uppnå
målet för riksdagsbeslutet om rationella
företag, kan det många gånger
vara ändamålsenligt med en mer decentraliserad
placering. Kontaktsvårigheter
kan uppstå om man har att arbeta
inom en räjong på åtta till tio mil, som
det ju kan bli fråga om för Norrlands
del.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Svar på fråga ang. kontrollen av importerade
livsmedel

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST, som yttrade: Herr

talman! Herr Nilsson i Bästekille
har frågat om jag vill medverka
till ett importförbud på grönsaker, som
exportlandet inte kan garantera rena
från skadeinsekter, bl. a. koloradoskalbaggen.
Vidare har herr Björk frågat
om jag anser att kontrollen av importerade
livsmedel är tillfredsställande ur
hälso- och växtskyddssynpunkt med anledning
av de skadedjur som med grönsaker
införts till vårt land. Frågorna
torde få besvaras i ett sammanhang.

För att skydda inhemska växtodlingar
mot sjukdomar och skadedjur
som kommer från andra länder har särskilda
bestämmelser utfärdats. Enligt
dessa är det förbjudet att till Sverige
föra in grönsaker som är angripna av
farliga skadegörare såsom koloradoskalbaggen.
Som framgick av mitt svar
på en enkel fråga i samma ämne förra
året, ankommer det på statens växtskyddsanstalt
att svara för tillämpningen
av bestämmelserna. Genom inspektion
av de införda produkterna och be -

Nr 22

Torsdagen den 9 maj 1968
Svar på fråga ang. kontrollen av importerade livsmedel

dömning av de sundhetscertifikat som
kan ha utfärdats av exportlandet avgör
anstalten om införsel får ske. De nuvarande
bestämmelserna ger enligt min
mening betryggande möjligheter att
förhindra införsel av grönsaker som är
angripna av sjukdomar och skadedjur.
Omfattningen av införselkontrollen av
trädgårdsprodukter som sker stickprovsvis
anser jag också vara tillfredsställande.
Frågan om anpassning av
kontrollverksamheten med hänsyn till
ökningen av importen av trädgårdsprodukter
följs med uppmärksamhet av
växtskyddsanstalten.

Vidare anförde:

Herr NILSSON i Bästekille (h):

Herr talman! Jag ber att få framföra
ett tack till statsrådet och chefen för
jordbruksdepartementet för svaret. Han
redogjorde för de förhållanden som
jag avsett i min fråga. Han talar om att
vi har en viss kontroll — vilket vi visste
tidigare — och att det är förbjudet att
föra in partier som är nedsmittade av
skadeinsekter.

Jag blev litet grand orolig över — för
att använda ett milt uttryck — att man
fann ett sådant skadedjur som koloradoskalbaggen
i ett parti i Trelleborg.
Jag slogs omedelbart av denna tanke:
Med hänsyn till att denna kontroll sker
stickprovsvis kan man ändå tänka sig
att något parti kommer att glida förbi
och att vi alltså kan få in dessa förfärliga
skadedjur — inte minst koloradoskalbaggen.
Såväl statsrådet som jag vet
att om den kommer in i ett land kan
den tillfoga växtodlingen oerhörda skador.

Därför frågar jag om denna stickprovskontroll
kan vara tillräcklig. Jag
är inte övertygad om den saken efter
vad som har inträffat i dessa dagar.
Jag tycker nog att kontrollen skulle behöva
skärpas en smula. Visserligen säger
statsrådet att växtskyddsanstalten
skall följa frågan med uppmärksamhet

även i framtiden, och det tvivlar jag inte
på, men jag är allvarligt orolig för att
något parti kan komma att gå förbi kontrollen
och att vi med detta kan få in
dessa fruktansvärda skadeinsekter.

Jag tror för min del också att det
skulle vara lämpligt att exportlandet

— när det inte kan ge garantier för att
produkterna är fria från skadeinsekter

— helt enkelt får veta att vi då inför
ett importförbud. Detta är nämligen
ett så pass allvarligt problem att vi inte
kan nonchalera det. Det tror jag inte
att statsrådet heller vill. Visserligen får
vi s. k. sundhetscertifikat från respektive
exportland, men tydligen är inte
detta tillräckligt, när en sådan sak kunde
inträffa som det som hände den 30
april.

Herr statsråd! Tror inte statsrådet
ändå att det blir nödvändigt att införa
importförbud för dessa varor, så att vi
kan vara säkra på att några olyckor
inte inträffar i vårt land?

Jag tackar än en gång för svaret.

Herr BJÖRK (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka
jordbruksministern för svaret.

Jag hade även i fjol anledning att
ställa en fråga just i detta ämne, framför
allt om sundhetscertifikatens tillförlitlighet.
Dessa certifikat innebär att
växtskyddsmyndigheterna i exportlandet
skall svara för att varupartierna inte
är behäftade med skadeinsekter eller
sjukdomar. Både i fjol och i år har vi
dock fått bevis för att den försäkran
som certifikatet innebär inte alltid har
en reell täckning. Med undantag för de
stickprovskontroller som statens växtskyddsanstalt
gör har man hittills helt
litat på de certifikat som utfärdas. Det
som har inträffat under de senaste åren
gör emellertid att man måste ifrågasätta,
om exportländernas certifikat
utan vidare kan tas som en garanti för
att varan inte är behäftad med sjukdomar
eller innehåller skadeinsekter.

I den debatt i detta ärende som vi

Torsdagen den 9 maj 19BS

Nr 22

Svar på fråga

hade förra året här i kammaren framhöll
jordbruksministern att det »beror
mycket på hur exportlandet respekterar
de skyldigheter som följer med ett
certifikat. Skulle man i något fall upptäcka,
att det brister på den punkten
och att pålitligheten inte är så stor, har
man naturligtvis anledning att göra en
strängare bedömning av importen från
det landet.»

Nu säger jordbruksministern: »Frågan
om anpassning av kontrollverksamheten
med hänsyn till ökningen av importen
av trädgårdsprodukter följs med
uppmärksamhet av växtskyddsanstalten.
»

.lag har full förståelse för att den alltmer
ökade importen av trädgårdsprodukter
gör arbetsbördan ytterligare betungande
för statens växtskyddsanstalt.
När det dessutom har visat sig att det
finns skäl att ifrågasätta om exportlandet
tillräckligt noggrant följer bestämmelserna,
måste man ha möjligheter att
följa upp dessa frågor på hemmaplan
och därvid också överväga ytterligare
åtgärder.

I min fråga begärde jag också besked
om huruvida kontrollen av importerade
livsmedel är tillfredsställande från hälsosynpunkt.
Vad jag därvidlag skulle
önska är att man får ett intensivare
samarbete mellan statens växtskyddsanstalt
och statens institut för folkhälsan
i syfte att så mycket som möjligt
eliminera riskerna för att mindre tjänliga
varupartier införes till vårt land.
.lag har i många olika sammanhang
märkt att en intensifierad kontrollverksamhet
på detta område är ett mycket
starkt konsument- och folkhälsointresse;
detta har inte minst framgått av en
näringspolitisk debatt under de senaste
dagarna.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Det har uppgivits för
mig att det parti sallad, i vilket förekomst
av koloradoskalbagge observera -

ang. kontrollen av importerade livsmedel

des, var det första parti som kom för
säsongen från landet i fråga. Detta visar
att uppmärksamheten är skärpt. Det
kan tilläggas att växtskyddsanstalten
har tagit kontakt med landets ambassad
och fått beskedet att man kommer
att upphöra med sina sändningar tills
man utrett denna fråga vidare. Jag vill
gärna nämna detta, eftersom det gör
klart att växtskyddsanstalten verkligen
har sin uppmärksamhet riktad på dessa
frågor.

Huvudregeln är eljest att anstalten
skall vara särskilt försiktig, när det
gäller att inspektera sådana växter som
föres till vidare odling inom vårt land,
men kan utföra kontrollen mera stickprovsmässigt
nar det gäller grönsaker
och frukt som går direkt till konsumtion.
Dessutom följer anstalten noga det
aktuella sjukdomsläget i de olika exportländerna
och anpassar sina åtgärder
med hänsyn till detta. Jag tror därför
att det som nu har inträffat inte ger
oss anledning att gripas av någon oro.

Uppenbart är att detta är en viktig
fråga, som förtjänar uppmärksamhet.
Vi har också förstärkt kontrollen. År
1960 hade vi 8 tjänstemän som sysslade
med denna inspektion. Antalet har nu
ökat till 18 personer. Dessutom finns
vissa medel anvisade för anlitande av
extra personal när så behövs. Vi har
således ett ganska gott skydd som hävdar
sig väl vid eu jämförelse med de
regler som tillämpas i andra länder.

Herr NILSSON i Bästekille (h):

Herr talman! Statsrådet Holmqvist
meddelar nu i sitt andra anförande, att
vi med skärpt uppmärksamhet följer
förhållandena i de länder som exporterar
grönsaker och andra livsmedelsprodukter
hit. Detta hälsar jag med stor
tillfredsställelse, eftersom jag anser att
en sträng kontroll är högeligen av nöden.
Det får väl i någon mån betraktas
som rena turen att vi vid en stickprovskontroll
lyckades hitta denna koloradoskalbagge;
den hade ju lika gärna kun -

Nr 22

Torsdagen den 9 maj 1968

Svar på fråga ang. enhetliga bestämmelser vid fastställande av barns identitet

nät glida in i ett parti, som inte blivit
undersökt, och förblivit oupptäckt, varigenom
den kunnat medföra skadeverkningar
på grödan i vårt land, om vilkas
omfattning vi i dag inte kan göra oss
en föreställning men som — det vet vi
— skulle kunnat bli synnerligen svåra,
ra.

Jag gläder mig också över att man
har vänt sig till ambassaden för vår
handelspartners land och klart och tydligt
framhållit nödvändigheten av att
en effektiv sådan kontroll utföres under
bättre och mera ordnade förhållanden
än vad som nu är fallet. Jag tror
detta var nödvändigt. Jag kan nämligen
inte värja mig för intrycket, att
dessa exportländer gärna struntar i vad
de borde göra, i förhoppningen »går
det så går det, och skulle det upptäckas
något fel, får vi väl be om ursäkt».
Det räcker inte att ha en sådan
inställning! Yi vill ha fullgoda garantier
för att de överenskomna reglerna
hela tiden skall följas, så att vi inte får
in sådana besvärliga skadeinsekter i
landet.

Vi har nu fått veta att personalförhållandena
vid växtskyddsanstalten förbättrats.
Detta är också att hälsa med
tillfredsställelse. Finns det flera människor
som arbetar där är givetvis också
möjligheterna större att genom kontrollerna
komma till rätta med de saker
som kontrollerna är avsedda att
upptäcka och klara av.

Till slut vill jag understryka, herr
talman, att denna fråga inte bara är ett
producentintresse utan även ett konsumentintresse.
Konsumenterna, som ställer
tämligen stora fordringar på kvaliteten
på våra svenska varor, bör ha
rättighet att ställa lika stora krav på de
varor som importeras när vi inte själva
har tillräckligt av dessa inom landet.

Herr talman! Jag tackar statsrådet
ännu en gång för svaret.

Herr BJÖRK (s):

Herr talman! Jag noterar naturligt -

vis som positivt vad jordbruksministern
här säger om att koloradoskalbaggen
upptäcktes i det första varupartiet
som fördes in i landet. Detta ger mig
anledning tro att diskussionen i samma
ämne förra året har medfört att
uppmärksamheten skärpts på dessa
sändningar.

Jag noterar också med tillfredsställelse
att det blivit en skärpning av kontrollen
så till vida att de länder som
inte ger sådana garantier måste upphöra
med sina sändningar hit. Det är kanske
inte möjligt att kontrollera alla
sändningar, men jag finner att dessa
stickprovsundersökningar borde aktiveras
ytterligare.

Vad jag sagt nu innebär inte att jag
hyser någon speciellt stor oro — jag
hör här att vi har fått en förstärkt kontroll
och jag anser att det är förträffligt
att antalet anställda för denna uppgifts
fullgörande har ökat. Det är riktigt
att utnyttja de möjligheter som
finns att anskaffa extra personal, anser
jag. Fortsätt med det! Accelerationen
av konsumtionen av grönsaker och den
därav föranledda importen av dessa varor
ökar. Jag tror att man med anledning
därav måste iaktta en viss flexibilitet
även i fråga om antalet anställda
som utövar kontrollen.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5

Svar på fråga ang. enhetliga bestämmelser
vid fastställande av barns identitet

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING, som yttrade:

Herr talman! Fru Kristensson har
frågat, om jag avser att föranstalta om
enhetliga bestämmelser vid fastställande
av barns identitet för att förebygga
förväxlingar av barn på förlossningsanstalter.

För ett år sedan besvarade jag i denna
kammare en fråga i samma ämne.

Torsdagen den 9 maj 1968

Nr 22

Svar på fråga ang. enhetliga bestämmelser vid fastställande av barns identitet

Jag framhöll därvid att det är socialstyrelsen
som beslutar om åtgärder för säkerställande
av barns identitet. Inom
den slutna förlossningsvården används
ett system med två sammanhängande
nummerbrickor med samma nummer.
Innan navelsträngen klipps av särskils
brickorna och den ena fästs runt barnets
och den andra runt moderns handled.
Brickorna får inte avlägsnas förrän
vid utskrivningen. Socialstyrelsen
har hittills ansett detta system vara
fullt betryggande.

En kompletterande identifieringsmetod
med fotavtryck på de nyfödda barnen
har prövats men man har funnit
att den inte är helt tillförlitlig. Socialstyrelsen
planerar dock att undersöka
möjligheterna att förbättra tekniken
vid fotavtrycksmetoden.

Inom socialstyrelsen diskuteras vidare
möjligheten att identifiera patienter
på sjukhus genom ett system med
plastband med instansade identifieringsuppgifter.
Bandet fixeras vid handleden
med specialverktyg. Metoden är
dock ännu på försöksstadiet.

Vidare anförde:

Fru KRISTENSSON (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka socialministern
för svaret. Det var mycket
utförligt trots att socialministern
tydligen har svarat på en liknande fråga
förra året. Jag har inte ställt frågan
därför att jag tror att landets barnaföderskor
har någon egentlig anledning
till oro, men det bör undvikas att de
ens har en misstanke om att en förväxling
kan ske.

Av svaret framgår nu att det åtminstone
är tre metoder som användes. Jag
tror mig veta att ytterligare någon metod
tillämpas. Enligt min mening borde
det vara angeläget att man utfärdar
enhetliga regler, så att samma metod
användes på alla förlossningsanstalter.

För någon månad sedan relaterades
i dagspressen ett fall där ett sjukhus -

biträde fann att en rödhårig mamma
hade ett barn som inte var rödhårigt.
Hon trodde sig känna till att enligt genetiska
regler får rödhåriga föräldrar
också rödhåriga barn. Samtidigt fanns
på avdelningen ett nyfött rödhårigt
barn, varför hon trodde att ett fel förelåg.
Det var då naturligt för henne att
byta dessa båda barn.

Det visade sig emellertid att den rödhåriga
mamman verkligen hade ett
barn som inte var rödhårigt, och därför
var man tvungen att byta tillbaka igen.
Jag vill inte säga att detta är någonting
vanligen förekommande.

Enligt socialministern är det socialstyrelsen
som utfärdar bestämmelser.
Men enligt dessa är huvudregeln att den
för förlossningsanstalten ansvarige läkaren
skall utfärda de närmare anvisningarna.
Först när sådana inte finns
skall man tillämpa de generella av socialstyrelsen
utfärdade reglerna. Jag
tillåter mig tro att det vore lämpligare
om socialstyrelsen helt och hållet toge
saken i egna händer och utfärdade betryggande
regler, som fick tillämpas på
samtliga våra förlossningsanstalter. Jag
skulle gärna ha önskat att socialministern
hade instämt i detta.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING:

Herr talman! Jag har av fru Kristenssons
skildring förstått att ingen
olycka inträffade i det av henne relaterade
fallet, eftersom man rättade till
det hela. Jag vill emellertid säga att den
enhetliga, generella metoden är användandet
av brickor. De andra metoder
jag här har nämnt om och som delvis
har prövats har tillkommit för att komplettera
metoden med brickorna. Det
är på den vägen socialstyrelsen nu arbetar
för att få dubbel kontroll.

Fru KRISTENSSON (h):

Herr talman! Det är bara en detalj,
men jag trodde mig veta att åtminstone
plastbanden med de instansade iden -

84 Nr 22 Torsdagen den 9 maj 1968

Svar på fråga ang. åtgärder för att vidga lärarnas kunskaper om stamningsbesvär
bland elever I

tifieringsuppgifterna inte var en kompletterande
metod utan någonting som
användes i stället för nummerbrickorna.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 6

Svar på fråga ang. åtgärder för att vidga
lärarnas kunskaper om stamningsbesvär
biand elever

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för utbildningsdepartementet,
herr statsrådet PALME, som yttrade:

Herr talman! Herr Rubin har frågat
om jag avser att vidtaga några åtgärder
för att vidga lärarkårens kunskaper om
stamningsbesvär bland skolelever.

I de nya läroplaner som kommer att
gälla vid lärarhögskolorna från och
med den 1 juli innevarande år har utbildningen
i logopedi fått en stärkt ställning.
Denna utbildning syftar till att
ge lärarkandidaterna kunskaper i att
observera och diagnostisera talfel. För
att bota sådana fel krävs självfallet
hjälp av specialist.

Vidare anförde:

Herr RUBIN (mbs):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet för svaret på min fråga. Jag
finner det delvis positivt. Jag frågade
om statsrådet hade för avsikt att vidga
lärarkårens kunskaper om stamningsbesvär.
I statsrådets svar sägs att man
vid lärarhögskolorna skall utvidga kunskaperna
om talfel bland skolelever.

Min fråga föranleddes av att forskningsassistent
Lisa Granér vid sociologiska
institutionen i Göteborg gjort en
undersökning om stammande barn.
Denna undersökning visar att det föreligger
dubbelt så stor risk för stammare

att hamna i specialklasser som för dem
vilka inte stammar, trots att det inte
finns någon skillnad i intelligens mellan
de två grupperna.

Intressant är att samma undersökning
visat att det inte är kamraterna
som utgör irritationsmoment för dem
som stammar utan att det oftast är de
vuxna. Den stammande blir kanske inte
undanskuffad eller pikad för sitt handikapp,
men många vuxna personer behandlar
vederbörande enligt metoden
att de inte vill tala om den stammandes
talbesvär och anser dessa som något
negativt.

Som jag sade är procentuellt fler elever
med stamningsbesvär placerade i
specialklasser än andra elever. Personligen
tror jag att ett barn som stammar
har svårare att visa vad hon eller han
kan. Jag stammade själv i min barndom.
över 15 procent av de stammande
är placerade i specialklasser, och det
visar att de är överrepresenterade. Det
har också visat sig att de stammande
eleverna i normalklass klarar sig något
sämre än övriga elever men att de är
bättre än de som är placerade i specialklass.
Detta tyder på att många av de
elever som går i hjälpklass helt enkelt
inte hör hemma där.

De undersökningar som gjort visar
klart och tydligt att lärarna vid våra
skolor helt enkelt inte vet hur de skall
bemöta en stammande elev. Stamningen
beror ju på medicinska, psykologiska
och sociologiska faktorer, men vetenskapligt
vet man inte varför en människa
stammar. Stamningsbesvären börjar
ofta vid tre års ålder; därför är det
viktigt att de stammande behandlas redan
i barndomen, d. v. s. i skolorna,
och att det inte som nu blir en massa
hysch-hysch kring stamningen.

Chefen för utbildningsdepartementet,
herr statsrådet PALME:

Herr talman! Elever som har stam -

Torsdagen den 9 maj 1968 Nr 22

Svar på fråga ang. åtgärder för att vidga lärarnas kunskaper om stamningsbesvär
bland elever

ningsbesvär eller elever som har läsoch
skrivsvårigheter — en annan stor
grupp — har naturligtvis i vissa avseenden
sämre förutsättningar än andra,
och det kan alltså hända att de kommer
efter i skolarbetet. Man bör emellertid
inte dra alltför långtgående slutsatser
av att en del av dem är placerade i specialklass.
Det kan vara fråga om speciella
klasser för just elever med taloch
skrivsvårigheter eller med stamningsbesvär,
och det kan i vissa fall
vara ganska klokt att placera dem i sådana
klasser eftersom de då får en undervisning
som är konsekvent inriktad
på att hjälpa dem.

Det har redan tidigare funnits viss
undervisning om dessa frågor vid lärarutbildningen.
Men det som ingick i
mitt svar var att fr. o. m. den 1 juli i
år förstärks det momentet i lärarutbildningen.

Det kan naturligtvis inte vara så att
lärarna skall behandla dessa elever —
i så fall skulle det kunna bli etter värre,
ty det är de inte utbildade för. Yad
som kan ingå i utbildningen är att ob.
servera sådana fel, veta litet om orsaken
m. m. och sedan skapa möjligheter
för en behandling av specialist; det är
vad man kan kräva av lärarna. Dessutom
skall de naturligtvis visa hänsyn
mot dessa elever precis som mot elever
med tal- och skrivsvårigheter och ha
insikt om att stamning är en sjukdom
och inte behöver vara uttryck för att
dessa elever har svårt för sig i skolarbetet
eller annorstädes.

Herr RUBIN (mbs):

Herr talman! Jag menar givetvis inte
att lärarna skall behandla eleverna men
en viss form av behandling är det väl
ändå om lärarna äger kunskap om stamningsbesvär
och visar förståelse för dem
som stammar.

Den undersökning som gjorts i Göteborg,
där man tillfrågat 1 827 klasslärare,
visar att nästan alla av de till -

frågade lärarna erkänner att de känner
sig mycket osäkra hur de skall bete sig
när det gäller elever med stamningsbesvär.
Nästan alla vid undersökningen
tillfrågade lärare skulle vilja lära
sig mer om hur de på ett eller annat
sätt skulle kunna hjälpa eleverna.

Vid olika skolor praktiseras olika
metoder. Det finns lärare som låter
elever med stamningsbesvär göra skriftliga
prov eller i övrigt svara skriftligt
på frågor. I vissa fall undviker man
av hänsyn att muntligen fråga den stammande
eleven. Man är inom lärarkåren
över huvud taget mycket osäker hur
man skall bete sig. Det har häromåret
kommit ut utmärkta böcker i ämnet,
t. ex. chefen för talkliniken i Göteborg
Björn Fritzells »Upplysningar och råd
rörande stammande barn» samt doktor
Gösta Bjuggrens »Tal- och röstrubbningar
hos skolbarn», och jag förstår
inte varför inte skolöverstyrelsen kan
distribuera dessa skrifter till alla lärare
som undervisar stammande barn.

Stamningsproblemet bör inte beaktas
bara av dem som skall bli lärare, ty
stamningsbesvär finns redan nu bland
skoleleverna. Det är därför av vikt att
just den lärarkår som nu tjänstgör upplyses.
Att de som stammar kommer efter
i undervisningen vilket statsrådet
påpekade är något som absolut inte behöver
ske. Det är på tiden att man släpper
alla fördomar rörande stamning,
klart talar ut med stammande elever
och skaffar sig förståelse för vad stamning
egentligen är. Det är tyvärr ofta
så att folk alltför ofta får kontakt med
stamning i revyer i vilka det skämtas
med stammare och därför får en känsla
av att stamning är något negativt.

Jag ber, herr statsråd, att Ni på allt
sätt försöker medverka till att sådana
åtgärder vidtages som innebär hjälp
åt de elever som stammar; de utgör
cirka 1 procent av Sveriges nuvarande
skolelever.

Härmed var överläggningen slutad.

Nr 22

Torsdagen den 9 maj 1968

Svar på interpellation ang. åtgärder mot skattefusk

§ 7

Svar på fråga ang. åtgärder för att befrämja
den svenska flygchartertrafiken

Ordet lämnades på begäran till

Herr statsrådet GEIJER, som yttrade:

Herr talman! Herr Rubin har frågat
kommunikationsministern om han inom
den närmaste tiden avser vidta
några åtgärder för att befrämja den
svenska flygchartertrafiken genom att
t. ex. ge svenska reseföretag möjlighet
att utföra charterresor till Östafrika
och Västindien.

Med hänsyn till att kommunikationsministern
är på utrikes resa har det
överlämnats till mig att besvara frågan.

Den framtida flygcharterpolitikens
utformning är för närvarande föremål
för utredning i samverkan mellan de
tre skandinaviska trafikministerierna.
Jag vill därför inte nu göra några närmare
uttalanden i ämnet.

Vidare anförde

Herr RUBIN (mbs):

Herr talman! Det är ju så här i riksdagen
att man när man motionerar, interpellerar
eller ställer frågor ofta hänvisas
till pågående utredningar.

När de nuvarande bestämmelserna rörande
chartertrafik och linjetrafik en
gång utarbetades tog det tio år innan
Kungl. Maj :t slutligen stadfäste dem.
Genom den monopolställning SAS har
fått hindras nu låglönetagare att flyga
till platser som många av dem skulle
vilja besöka. Hur många är det inte
som skulle vilja flvga till exempelvis
Kenya eller Tanzania och lära känna
u-länderna på ett bättre sätt? Men våra
turister hänvisas för närvarande till
resmål som Kanarieöarna.

Man får kanske också se litet affärsmässigt
på detta problem. Hur blir det
för de flygbolag som gjort stora investeringar
i dyrbara jetflygplan om de nu
inte längre skall flyga på Grekland?

Skall verkligen charterflygbolagen behöva
ställa in sina plan i malpåsar?

För mig personligen och säkert för
många är det oerhört betydelsefullt att
svenska medborgare får flyga till de
resmål som vi vill besöka, och jag tror
att det skulle vara av stor betydelse
om den svenska allmänheten fick större
kontakt med u-länderna.

Jag vill också erinra statsrådet om
att enligt bestämmelserna luftfartsmyndigheten
visserligen skall vara restriktiv
med att ge tillstånd till charterflygnimgar,
men det står inte att man inte
får ge tillstånd. Man får hoppas att det i
framtiden inte är bara affärsmän med
betalda firmaresor utan även vanliga
människor som får tillfälle att flyga till
t. ex. Östafrika eller Västindien. Jag
hade därför hoppats att statsrådet skulle
ge ett något mer positivt svar och
inte bara det gamla vanliga att det pågår
utredningar.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 8

Svar på interpellation ang. åtgärder mot
skattefusk

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! Herr Karlsson i Huddinge
har i en interpellation frågat mig
om jag överväger att undersöka förutsättningarna
för mera generella och periodiska
skattekon,trollerande åtgärder
i syfte att komma till rätta med det utbredda
skattefusket.

Jag vill med anledning härav framhålla
att vid sidan av de omfattande
branschkontroller och andra stickprovsundersökningar
som företas på initiativ
av riksskattenämndens kontrollbyrå
pågår genom bolagstaxeringsnämnderna
och länsstyrelsernas taxeringssektioner
kontinuerligt en kontroll av företagens
och företagarnas inkomst- och.
förmögenhetsredovisning.

Torsdagen den 9 maj 1908 Nr 22

Svar på interpellation ang. åtgärder mot skattefusk

Vidare vill jag erinra om åt! under
de senaste åren flera åtgärder vidtagits
i syfte att förbättra skattemyndigheternas
möjligheter i kampen mot skattefusket.

Som exempel härpå kan jag nämna
den år 1961 införda möjligheten för
skattemyndigheterna att påkalla handräckning
av utmätningsman för att få
tillgång till räkenskaper och andra
handlingar som inte frivilligt ställs till
förfogande vid taxeringsrevision samt
de skärpningar som samtidigt infördes
i skattestrafflagen.

Trots dessa åtgärder torde det bli erforderligt
att gå längre på den inslagna
vägen med ytterligare straffskärpningar.
En översyn av skattestrafflagen pågår
genom en särskild utredning.

Jag kan även nämna, att de sakkunniga
som verkställt en översyn av bokföringslagen
föreslagit en väsentlig utvidgning
av de räkenskapsskyldigas
krets och sådana ändrade regler för redovisningsskyldigheten
som är ägnade
att underlätta taxeringskontrollen.

Det är givetvis angeläget att taxeringsarbetet,
i den takt som de personella
resurserna tillåter, inriktas på en
fortsatt intensifierad gransknings- och
kontrollverksamhet.

Vidare anförde:

Herr KARLSSON i Huddinge (vpk):

Herr talman! Jag ber att få tacka finansministern
för svaret på min interpellation.

Denna fråga blossar osvikligt upp i
spalterna varje år i samband med taxeringskontrollerna.
Myndigheterna vidtar
den ena eller andra nya åtgärden,
men det är nog svårt att svara ja på
frågan om skattefuskets totala omfattning
blivit mindre med åren. Oomtvistligt
är att skattesmiteriet är en mycket
stor fråga och att det rör sig om miljarder
som stat och kommun går förlustiga
och som andra skattebetalare får betala
genom högre skattesatser än som

skulle varit behövligt om alla skattade
i enlighet med gällande lag och bestämmelser.
Med hänsyn till att frågan
har så stor räckvidd och här nämnda
konsekvenser för det stora flertalet av
medborgarna som praktiskt taget inte
kan undanhålla ett öre, även om någon
av dem skulle vilja — jag åsyftar löntagarna
som får arbetsgivaruppgifter
på hela inkomsten — måste alla åtgärder
prövas som över huvud taget kan
tänkas ha en väsentlig betydelse för att
råda bot på det onda.

Jag kan naturligtvis inte anmärka
på att finansministern erinrar om de
åtgärder som statsmakterna vidtagit under
senare år. Det framgår emellertid
av svaret att finansministern också anser
att det inte kan få stanna vid vad
som gjorts. Därtill är problemet fortfarande
alltför stort och olöst. Statsrådet
förordar straffskärpningar, vilket
jag kan anteckna som ett positivt besked
med anledning av vad jag ifrågasatt
i interpellationen.

I denna har jag emellertid också ställt
frågan om inte slutsatsen efter alla
stickprov och andra punktkontroller
är att man måste övergå till ett mera
generellt och periodiskt system, som
väl bara kan bli ett eller annat slag av
obligatorisk kontroll vad beträffar den
krets av skattebetalare som verkligen
är intressant i sammanhanget, nämligen
företagen och företagarna. Jag medger
att jag inte för dagen — och det
är ju för övrigt inte så lätt för en lekman
— kan föreslå konkreta åtgärder.
Men jag är för min del övertygad om
att det måste bli något slag av offentlig
obligatorisk revision av alla företags
räkenskaper. på vilket sätt och i
vilken omfattning detta skall göras och
av vem kan man fundera över liksom
också vilken apparat detta skulle fordra,
men något i den vägen har jag för
mig är ofrånkomligt.

I slutet av finansministerns svar nämndes
att sakkunniga verkställt en översyn
av bokföringslagen och därvid före -

Nr 22

Torsdagen den 9 maj 1968

Svar på interpellation ang. åtgärder mot skattefusk

slagit både en utvidgad räkenskapsskyldighet
och ändrade regler för denna
i syfte att underlätta taxeringskontrollen.
Jag vet inte vad detta kan leda
till men jag uppfattar det som åtminstone
en kommentar till min här nämnda
propå och kanske jag också får tolka
kommentaren som i vart fall inte avböjande.

I alla händelser vill jag tolka finansministerns
svar positivt och jag förutsätter
alltså att finansdepartementet
kommer att framlägga nya förslag till
xitgärder i syfte att åstadkomma en rättvisare
faktisk skattebelastning.

Herr SJÖHOLM (fp):

Herr talman! Eftersom jag tidigare
har intresserat mig för denna fråga både
här i riksdagen och annorstädes
skall jag be att få säga några ord.

Jag tror till att börja med att herr
Karlsson i Huddinge lägger litet väl
ensidiga aspekter på detta problem.
Det som numera är det allvarliga med
skattefusket är att det faktiskt omfattar
hela samhället. Förr var det kanske
en kategorihistoria, men det är det ju
inte numera. Det inträffar att löntagare
tar arbete under förutsättning att det
inte lämnas uppgifter om det. Man
byter tjänster och man byter tjänster
mot varor o. s. v. Fusket har alltså fått
en katastrofal omfattning. Om man skall
hålla på principen att taxering och beskattning
skall vara likformig innebär
deit snart dess värre att människor måste
skattefuska därför att man på det
sättet kan åstadkomma likformighet.
Det är alltså mycket illa ställt.

Jag skulle vilja säga att det bästa sättet
att komma åt skattefusket är att komma
ifrån det. Jag har en gång ställt en
enkel fråga till finansministern om det
inte vore skäl att övergå till ett annat
skattesystem med tyngdpunkten på indirekta
skatter för att på det sättet
eliminera skattefusket. Finansministern
medgav då att det säkert skulle innebära
en förbättring just i fråga om

aspekten på skattefusk. Skattefusk
omöjliggöres i stor utsträckning med
indirekta skatter. En stor skattereform
som vi har efterlyst länge skulle alltså
även medföra den fördelen att man
skulle komma åt skattefusket. Jag vill
tillägga, när jag talar om indirekta skatter,
att det därvid givetvis skulle lämnas
stöd åt de svagare grupperna i samhället,
men det är ju en given förutsättning.

Vad beträffar finansministerns uttalande
om större effektivisering genom
anlitande av utmätningsmännen för att
plocka fram räkenskapshandlingar och
annat vill jag nämna att det har blivit
en reform på papperet. Jag tror att det
tillvägagångssättet använts ytterst sällan.
Dess bättre beror detta på att företagen
frivilligt ställt handlingar till förfogande.

Skall man ha kvar detta skattesystem
tror jag att man skulle kunna få en förbättring
till stånd om taxeringsnämnderna
ändrades. Jag har en motion i år
som drunknat i motionsfloden, men så
småningom flyter den kanske upp någonstans.
Den går ut på att man skall
ersätta lekmannataxering med tjänstemannataxering.
Det börjar bli mycket
svårt att få kvalificerade ordförande
och kronoombud i våra taxeringsnämnder,
och resultatet blir givetvis
därefter även i det här avseendet.
Dessutom blir taxeringen föga likformig,
men den skulle bli mer likformig vid
tjänstemannataxering, bl. a. när det gäller
frekvensen att anmäla skattefusk
till åtal. En utredning visar att frekvensen
för närvarande är mycket skiftande
härvidlag, ty taxeringsnämnderna är
mycket olika benägna att till åtal anmäla
de skattefusk eller försök därtill
som de kommer på. Men vi får kanske
så småningom anledning att återkomma
till motionen.

Jag håller med herr Karlsson i Huddinge
om att skattefusk är ett otäckt
brott eftersom det är en sorts stöld
från andra, hederliga människor. Det

Torsdagen den 9 maj 1968 Nr 22

Svar på interpellation ang. åtgärder mot skattefusk

går inte heller att förklara bort det
med att tala om det höga skattetrycket.
Lika litet som vi förlåter den hungrige
då han stjäl kan vi förlåta den girige
när han skattefuskar. Vi måste ta avstånd
från detta, och jag vill ännu en
gång vädja till finansministern att överväga,
om inte önskemålet att komma
ifrån mycket av det otrevliga skattefusket
utgör ytterligare en anledning att
mera allmänt införa indirekta skatter.

Herr KARLSSON i Huddinge (vpk):

Herr talman! Ibland tycker jag att
herr Sjöholm har mycket friska och nya
synpunkter på olika problem men i dag
kan jag inte följa honom. Jag tycker
rent ut sagt att det var ett dåligt försvar
för företagarnas skattefusk att göra
gällande, att också en och annan
löntagare kan skattefuska genom extraknäck.
Det är väl ändå uppenbart för
alla att det stora flertalet av vårt lands
medborgare inte kan skattefuska, utan
att det tvärtom är de som får betala
för dem som kan göra det. Det är alltså
löntagarna som måste betala vad företagen
inte betalar. Enstaka avvikelser
inom den stora majoritet som löntagarna
utgör kan inte förändra sakförhållandet.

Vidare menar herr Sjöholm att det
vore en utväg att övergå till indirekt
beskattning i största allmänhet, men
ingen i denna kammare kan väl förneka
att den indirekta beskattningen,
d. v. s. systemet med skatt i förhållande
till konsumtionen, är den mest orättvisa
beskattningen. Folkpensionärer,
låginkomsttagare och över huvud taget
alla som har svårt att klara sig i samhället
skulle få sitta emellan eftersom
de drabbas hårdast av denna beskattning,
och detta för att vi skall få ett
effektivt skattesystem. Hur kan man
anse att detta är en utväg att komma
till rätta med det skattefusk som
företagarna gör sig skyldiga till? Jag
vet inte hur herr Sjöholm i praktiken

skall kunna motivera sin ståndpunkt
för allmänheten.

Det får emellertid bli hans sak. Jag
tycker det är häpnadsväckande att söka
en utväg ur skattesmiteriet genom
att föreslå något dylikt, och jag kan
aldrig tänka mig att finansministern
skulle gå så långt, även om han på vissa
punkter har givit efter för det allmänt
borgerliga kravet att öka den indirekta
beskattningen. Det är ju en beskattning
som inte betyder så mycket
för de välsituerade i vårt land.

Herr SJÖHOLM (fp):

Herr talman! Herr Karlsson i Huddinge
sade att han inte kunde hänga
med i mina tankegångar. Det måste bero
på att herr Karlsson är indisponerad
på något sätt; han brukar ju annars
ha ganska lätt för att fatta. Jag
tog inte skattesmitarna i försvar, herr
Karlsson! Jag sade att skattefusk är ett
otäckt brott, som inte går att försvara.
Det är stöld från hederliga skattebetalare.
Hur herr Karlsson kan tolka det så
att jag försvarade skattefusket begriper
jag inte.

Jag tillät mig säga att ett system med
indirekt skatt skulle vara ett sätt att
komma ifrån skattefusket, och det är ju
också en skatteform som tillämpas i ett
land österut, vilket jag tror att herr
Karlsson har vissa sympatier för. Där
är den största delen av skatten indirekt,
och jag tror att det systemet fungerar
ganska bra. När jag talade om den indirekta
skatten tilläde jag att det systemet
måste förenas med vissa stödåtgärder
för exempelvis folkpensionärerna.
Jag vill inte åt folkpensionärerna, herr
Karlsson. Tvärtom har jag motionerat
i år om att folkpensionen skall vara helt
skattefri.

Vidare sade herr Karlsson att indirekt
skatt är något av det mest orättvisa
man kan tänka sig, därför att den
gynnar de människor som lever i sus
och dus. Från min yrkesutövning har
jag emellertid sett många exempel på

Nr 22

Torsdagen den 9 maj 1968

Svar på interpellation ang. apotekares tystnadsplikt

motsatta förhållandet, alltså att människor
som aldrig betalar ett öre i skatt
lever just i sus och dus, på en mycket
högre standard än troligen både herr
Karlsson och jag gör. Vi kan inte komma
åt dem för det. Men om vi hade indirekt
beskattning, skulle de människorna
tvingas att betala skatt samtidigt med
att de ger ut pengar. Då hade vi kunnat
komma åt dem.

Det är mycket otillfredsställande att
dessa människor skall kunna leva som
de gör nu utan att betala skatt. Med ett
system med indirekt skatt skulle vi som
sagt ha kunnat komma åt dem; då hade
de varit tvungna att betala skatt som
alla andra. Och genom de skatteintäkter
vi då fått hade vi kunnat ge stöd
åt de svagare inkomstgrupperna, t. ex.
folkpensionärer och barnfamiljer. Om
herr Karlsson tycker att det är rätt att
de människor jag här talar om skall få
profitera på skattebetalarna som de nu
gör, så må det vara herr Karlssons ensak,
men jag trodde vi var eniga om att
det är ett mycket otillfredsställande förhållande.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 9

Svar på interpellation ang. apotekares
tystnadsplikt

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING, som yttrade:

Herr talman! Herr Göransson har i
en interpellation riktat vissa frågor till
justitieministern angående apotekspersonalens
tystnadsplikt. Interpellationen
har överlämnats till mig för besvarande.

Som herr Göransson framhållit i sin
interpellation är reglerna om apotekspersonalens
tystnadsplikt av mycket
gammalt datum. Den grundläggande bestämmelsen
finns alltjämt i ett stadgande
i Kungl. Maj :ts medicinalord -

ningar från år 1688. I narkoman vårdskommitténs
andra delbetänkande, Kontrollsystemet
(SOU 1967:41), har frågan
om apotekspersonalens tystnadsplikt
uppmärksammats. Under de pågående
diskussionerna om olika möjligheter
att effektivare bekämpa narkotikamissbruket
har det visat sig att tvekan
råder om innebörden av apotekspersonalens
tystnadsplikt. Socialstyrelsen
har sin uppmärksamhet riktad på
frågan. Inom styrelsen pågår för närvarande
en utredning om de problem
som rör handlingssekretess och tystnadsplikt
vid apoteken. Denna utredning
syftar till att få fram nya bestämmelser
på området. Under utredningen
torde få övervägas i vilken omfattning
inskränkningar bör göras i tystnadsplikten
så att det samarbete mellan apotekare
och läkare som herr Göransson
efterlyser inte motverkas. Det blir här
som i andra liknande sammanhang fråga
om en avvägning mellan olika intressen.
Vid denna intresseavvägning
måste självfallet även rättssäkerhetssynpunkter
ges stort utrymme. Något
principiellt hinder för att tystnadspliktsbestämmelserna
utformas så att
ett önskvärt samarbete blir möjligt bör
inte finnas.

Vidare anförde

Herr GÖRANSSON (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka
herr statsrådet och chefen för socialdepartementet
för svaret på min interpellation.
Jag uppfattar svaret såsom
positivt och såsom ett understrykande
av det behov som föreligger av en mera
tidsenlig lag på det aktuella området.
Bakgrunden till min interpellation om
denna lag från år 1688 är dock icke
historiska motiv eller dylikt, utan orsaken
till att jag framställt den är att
denna lag dagligen berör olika grupper
av medicinalpersonal och alltså har en
direkt anknytning till nuet. Jag ser
därför med tillfredsställelse på det för -

Torsdagen den 9 maj 1968

Nr 22

Anslag till klass- och ämneslärarutbildning m. m.

''hållandet att en utredning pågår inom
socialstyrelsen, och det är min förhoppning
att denna utredning snarast skall
framlägga förslag i ämnet.

Å andra sidan är det naturligtvis
synnerligen viktigt att den enskilda
människans integritet skyddas i detta
sammanhang. Det vore dock allvarligt
om det förtroendefulla samarbete mellan
olika grupper av medicinalpersonal,
som i dag finns, skulle försvåras,
och jag utläste också en liknande inställning
i socialministerns svar. Jag
är alltså övertygad om att socialministern
och jag är överens om att det samarbete
som i dag förekommer bör kunna
fortsätta i avvaktan på nyssnämnda
utredning.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 10

Föredrogs, man bordlädes åter bevillningsutskottets
betänkande nr 40, tredje
lagutskottets utlåtande rar 45 och
jordbruksutskottets utlåtande nr 24.

§ 11

Föredrogs var för sig följande, vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda men då bordlagda interpellationsframställningar,
nämligen av:

herr Andersson i Örebro (fp), till herr
statsrådet och chefen för handelsdepartementet
angående det statliga stödet
till kommersiell utlandsinformation, och

herr Oskarson (h), till herr statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet
angående igångsättraingstillstånd för
lägenheter i bostadshus.

Kammaren biföll dessa framställningar.

§ 12

Anslag till klass- och ämneslärarutbildning
m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
93, i anledning av Kungl, Maj :ts proposition
angående anslag till klass- och

ämneslärarutbildning m. m. för budgetåret
1968/69 jämte motioner.

Sedan Kungl. Maj :t i propositionen
nr 1 (bilaga 10, punkten F 1) beräknat
medel till Lärarhögskolorna m. m., hade
Kungl. Maj:t i propositionen nr 65 under
åberopade av utdrag av statsrådsprotokollet
över utbildniragsärenden för
den 1 mars 1968 framlagt av utskottet
i utlåtandet närmare redovisade förslag
i ämnet.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de Mkalydande motionerna I: 832
av herr Lidgard och II: 1077 av herr
Nordstrandh,

dels de likalydande motionerna I: 833
av herr Lidgard och fröken Stenberg
samt II: 1076 av herr Nordstrandh,
dels de liklydande motionerna I: 834
av fröken Stenberg m. fl. och 11:1079
av herr Nordstrandh m. fl.,

dels de liklydande motionerna 1: 835
av fröken Stenberg och herr Lidgard
samt II: 1075 av herr Nordstrandh, vari
hemställts att riksdagen uttalade att
Kungl. Maj :t snarast måtte framlägga
förslag om inrättande av Up-tjänster
som övningslärare för tjänstgöring även
på grundskolans låg- och mellanstadier
vid skolenheter för lärarhögskolas försöks-
och demonstrationsverksamhet,
dels de likalydande motionerna I: 836
av herrar Wallmark och Strandberg
samt 11:1078 av herr Nordstrandh och
fru Sundberg, vari hemställts att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte
hemställa att Kungl. Maj :t måtte meddela
bestämmelser om fyllnadsprövning
i enlighet med vad i motion erna anförts
före inträdet vid lärarhögskola i, matematik,
fysik och kemi för sådana elever
som ej uppfyllde kraven i dessa ämnen
motsvarande minst fackskolans sociala
linjes naturvetenskapliga gren,

dels de likalydande motionerna I: 837
av herrar Österdahl och Erik Filip Petersson
samt II: 1074 av fru Nettelbrandt
och herr Hamrin i Kalmar,

Nr 22

Torsdagen den 9 maj 1968

Anslag till klass- och ämneslärarutbildmng m. m.

dels motionen II: 1080 av fru Ryding
in. fl.

Utskottet hemställde,

1. att riksdagen måtte

a) bemyndiga Kungl. Maj :t att vid
lärarhögskolorna inrätta tio tjänster
som rektor i Up 27,

b) bemyndiga Kungl. Maj :t att inrätta
två professurer i enlighet med vad
i statsrådsprotokollet förordats,

c) bemyndiga Kungl. Maj :t att besluta
om antalet intagningsplatser vid
lärarhögskolorna och folkskoleseminarierna,

dl bemyndiga Kungl. Maj:t att besluta
om ändring av bestämmelserna
om statsbidrag till driftkostnader för
det allmänna skolväsendet och för gymnasiala
skolor,

e) bemyndiga Kungl. Maj :t att i enlighet
med vad i statsrådsprotokollet
förordats godkänna avtal med Kalmar
stad och Yäxjö stad såvitt gällde markbyte,

2. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag och med avslag å
motionerna I: 833 och II: 1076, nämnda
motioner i vad de avsåge införande av
en ny tjänstetyp vid lärarhögskolorna,
bemyndiga Kungl. Maj :t att, i huvudsaklig
överensstämmelse med i statsrådsprotokollet
angivna grunder och
riktlinjer, meddela de bestämmelser och
andra föreskrifter, fatta de beslut samt
i övrigt vidta de åtgärder, som fordrades
för vad i statsrådsprotokollet förordats,

3. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag och med avslag å
motionerna I: 833 och II: 1076 i vad de
avsåge medelsanvisningen till Lärarhögskolorna:
Avlöningar för budgetåret
1968/69 på driftbudgeten under åttonde
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av
112 000 000 kr.,

4. att riksdagen måtte för budgetåret
1968/69 på driftbudgeten under åttonde
huvudtiteln anvisa

a) till Lärarhögskolorna: Omkostnader
ett förslagsanslag av 6 420 000 kr.,

b) till Lärarhögskolorna: Materiel,
böcker in. in. ett reservationsanslag av
6 915 000 kr.,

c) till Folkskoleseminarierna: Avlöningar
ett förslagsanslag av 7 780 000

kr.,

d) till Folkskoleseminarierna: Omkostnader
ett förslagsanslag av 842 000
kr.,

e) till Folkskoleseminarierna: Materiel,
böcker m. m. ett reservationsanslag:
av 380 000 kr.,

5. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:832 och 11:1077 om underlag
för bedömning av vilket antal ämneslärarkandidater
som borde tas in på
lärarhögskolorna läsåret 1969/70,

6. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 834 och II: 1079 om utbildning
av speciallärare vid lärarhögskolan i
Umeå,

7. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 835 och II: 1075 om förslag om
inrättande av s. k. Up-tjänster,

8. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:837 och 11:1074 i vad de avsåge
inrättande av 72 Up-tjänster,

9. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:837 och 11:1074 i vad de avsåge
ökad medelsanvisning till den
praktiska lärarutbildningen,

10. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 836 och II: 1078 om fyllnadsprövning
före inträdet vid lärarhögskola,

11. att riksdagen måtte avslå motionen
11:1080 om utbildning av oexaminerade
lärare.

Reservationer hade avgivits

1) beträffande frågan om inrättande
av s. k. Up-tjänster för övningslärare på
låg- och mellanstadiet av herrar Virgin
(h), Axel Andersson (fp), Kaijser (h),
Wallmark (h), Thorsten Larsson (ep),
Wirtén (fp), Johan Olsson (ep), Nihlfors
(fp), Mattsson (ep), Turesson (h),
Tobé (fp), Westberg (fp), Sjönell (ep)
och Nordstrandh (h), som ansett att
utskottet under 7. bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till

Torsdagen den 9 maj 1968

Nr 22

Anslag till klass- och ämneslärarutbildning m. m.

motionerna 1:835 och 11:1075 hos
Kungl. Maj :t hemställa att förslag snarast
förelädes riksdagen om inrättande
av Up-tjänster för övningslärare på
låg- och mellanstadiet vid skolenheter
för lärarhögskolas försöks- och demonstrationsverksamhet; 2)

beträffande frågan om fyllnadsprövning
eller alternativt kompletteringskurs
i matematik, fysik och kemi
för lärarkandidater på klasslärarlinje
av herrar Virgin, Kaijser, Wallmark,
Turesson och Nordstrandh (samtliga
h), som ansett att utskottet under 10.
bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till
motionerna I: 836 och II: 1078 hos
Kungl. Maj:t anhålla att Kungl. Maj:t
meddelade bestämmelser om fyllnadsprövning
enligt vad reservanterna förordat; 3)

beträffande införande av en ny
tjänstetyp vid lärarhögskolorna av herr
Nordstrandh (h), utan angivet yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr NORDSTRANDH (h):

Herr talman! Huvudprinciperna för
den lärarutbildningsreform, som är avsedd
att genomföras fr. o. m. den 1 juli
1968, fastlades genom beslut av föregående
års riksdag. Genom SÖ:s försorg
har därefter förberedande åtgärder
för klargörande av reformens innebörd
vidtagits och vissa beslut har fattats
av Kungl. Maj:t. Den proposition,
som vi nu går att besluta om, behandlar
därför endast dels huvudsakligen
medelsanvisningar, dels ytterligare
några spörsmål av mera principiell
natur. Det är de senare som jag framför
allt skall uppehålla mig vid, konkretiserade
till tre reservationer, två motiverade
och en blank. Dessa är samtliga
utslag av de krav på kvalitet i lärarutbildningen,
som man kan ha anledning
att ställa.

Kvalitetskravet måste ständigt hållas

levande, då man annars lätt helt absorberas
av dimensionerings- och prognosresonemang.
Kvantitetsbegreppen har
en förunderlig makt över tanken och
handlandet. De är givetvis nödvändiga,
ja oundgängliga — jag har för övrigt
själv i en motion varnat för överproduktion
av lärare — men kvantitetsbegreppen
får inte bli allenahärskande.

Enligt beslut av föregående års riksdag
skall en eller flera skolenheter inom
det kommunala skolväsendet stå
till varje lärarhögskolas förfogande för
demonstrationer och försök. Dessa
skolenheter skall benämnas skolenheter
för försöks- och demonstrationsverksamhet.
Vid sidan av försöks- och demonstrationsverksamheten
skall vid
skolenheterna även bedrivas viss praktisk
lärarutbildning i form av auskultationer
och övningsundervisning. Vissa
lärare som tjänstgör vid dylika skolenheter
skall ha ordinarie kommunal
tjänst med beteckningen Up — därav
alltså beteckningen Up-tjänster, som vi
rör oss med. Lärarna skall förordnas
för sex år eller i vissa fall för kortare
tid.

Skolöverstyrelsen har för nästa budgetår
föreslagit, att det vid dessa skolenheter
för försöks- och demonstrationsverksamhet
skall finnas sammanlagt
72 Up-tjänster för övningslärare,
samtliga avsedda för klasslärarutbildning,
men departementschefen har förklarat,
att han inte är beredd att nu
tillstyrka detta förslag. Däremot beräknar
han medel för 48 tjänster som övningslärare
för tjänstgöring på grundskolans
högstadium och på det gymnasiala
stadiet — det gäller alltså inte
klasslärarstadiet.

Frågan om Up-tjänster för övningslärare
på låg- och mellanstadiet tas upp
i två motionspar, motionerna 1:835
och II: 1075 samt I: 837 och II: 1074. I
dessa motioner påpekas, att departementschefen
frångår skolöverstyrelsens
i skrivelse till Kungl. Maj :t framförda
förslag på en mycket viktig punkt. Skol -

Nr 22

Torsdagen den 9 maj 1968

Anslag till klass- och ämneslärarutbildning m. m.

överstyrelsen — vår högsta myndighet
även ur pedagogisk synpunkt — förordar
att tjänsterna i övningsämnen inrättas
på mellanstadiet. Motiveringen
är att lärarkandidaterna genom den
verksamhet som bedrivs av lärare med
Up-tjänster kommer i kontakt inte endast
med klasslärarnas undervisning —
det är givetvis mycket viktigt — utan
även med fackutbildade övningslärares
undervisning i dessa ämnen på låg- och
mellanstadiet. Integreringen av undervisningen
i läroämnen och övningsämnen
behöver — det är skolöverstyrelsens
mening — uppmärksammas såväl
när klassläraren ensam undervisar i
dessa ämnen som när klasslärare och
övningslärare skall samverka. I båda
fallen vill man alltså uppnå integration.

Överstyrelsen menar, att det finns
starka pedagogiska motiv för att inrätta
dessa tjänster — i första hand
t. o. m. på mellanstadiet. Utskottets majoritet
har emellertid inte velat acceptera
överstyrelsens argumentering, som
stöds av lärarhögskolornas rektorskonvent
och av samtliga berörda fackorganisationer.
Vi reservanter menar, att
övertygande skäl för inrättande av dessa
tjänster har förebragts, och jag ber
att få yrka bifall till reservationen 1,
innebärande att riksdagen uttalar att
Kungl. Maj :t snarast bör framlägga förslag
om inrättande av ifrågavarande
Up-tjänster.

För behörighet att vinna tillträde till
utbildning av klasslärare för lågstadiet
och mellanstadiet skall enligt förra årets
riksdagsbeslut krävas genomgången
fackskola, gymnasium eller motsvarande
utbildning. Speciella behörighetskrav
uttrycks i krav på kunskaper i särskilt
specificerade ämnen enligt fackskolans
läroplan.

Kompetensutredningen, alltså en statlig
utredning, har med hänsyn till att
den som genomgått fackskolans sociala
linje, språkliga grenen, inte kan anses
ha tillräckliga kunskaper i matematik,

fysik och kemi — observera vilka viktiga
kärnämnen det rör sig om! — föreslagit,
att den som inte har förkunskaper
i dessa ämnen motsvarande årskurs
1 på sociala linjens naturvetenskapliga
gren under vissa förutsättningar skall
få genomgå kompletterande utbildning
vid lärarhögskola. I propositionen beräknas
vissa medel för en sådan verksamhet.
Så långt kan allt synas väl, men
det är inte riktigt väl.

I de likalydande motionerna 1:836
och II: 1078, som anknyter till detta
förslag om kompletterande utbildning,
betonas att dessa ämnen har en utomordentligt
stor betydelse. Vi motionärer
anför, att den kompletterande utbildning
om fem veckor, som kompetensutredningens
majoritet tänkt sig,
inte kan vara tillräcklig, särskilt som
— vilket vi motionärer anser vara ett
minimikrav -— undervisningen vid lärarhögskola
i matematik, fysik och kemi
skall grundas på de kunskaper som
i fråga om matematik förvärvats i årskurs
1 av naturvetenskaplig gren och
i fråga om fysik och kemi förvärvats i
årskurs 2 av denna gren.

Vi motionärer anser, att sökande
utan sådana kunskaper inte bör få tas
in på klasslärarlinje annat än om man
gör ett förbehåll att vederbörande före
påbörjandet av studierna undergår fyllnadsprövning.
Man tänker sig också
som ett alternativ — man får laga efter
omständigheterna — att sådana lärarkandidater
skulle kunna genomgå en
preparandkurs om en termin. Motionerna
för alltså fram önskemålet om en
skärpning av kravet på kunskaper i matematik,
fysik och kemi för de blivande
lärarna när de börjar sin utbildning.

Oron för att vissa av lärarkandidaterna
inte kommer att ha tillräckliga
förberedande kunskaper i framför allt
det grundläggande ämnet matematik
ökas genom nya forskarrön i Göteborg
om grundskolan. Denna fråga är aktuell
just nu, och därför tar jag upp den,
även om jag kunde ha väntat till dess

Torsdagen den 9 maj 1968

Nr 22

Anslag till klass- och ämneslärarutbildning m. m.

vi skall diskutera omformningen av
grundskolan i höst. Men frågan har aktualitet
också nu, när vi behandlar
spörsmålen om den nya lärarutbildningen.

Två unga forskare i Göteborg har i
det stora projektet Ungdom i Göteborg
undersökt elevernas kunskaper efter
genomgången grundskola och efter genomgång
av skolan enligt det gamla
skolsystemet. Eleverna lärde sig mer i
den gamla skolan än i grundskolan. Ju
tidigare man skiljer duktiga och svaga
elever åt, desto mer lär sig båda grupperna.
Uppföljandet av grundskoletanken
att alla elever skall hållas i samma
klasser, oberoende av förutsättningar
och studieresultat, gör alltså att eleverna
lär sig mindre.

■lag vill understryka, att det är forskarna
som konstaterar detta. Det är
alltså inte jag som eventuellt kan förmodas
hysa något slags önsketankar
och försjunka i något slags önskedrömmar.
Tidig differentiering i alla ämnen
ger bättre resultat än sen sådan. Detta
resultat har de alltså kommit till genom
sin forskning, och det kan tills vidare
inte motsägas. Det gäller särskilt •— och
här kommer aspekten på de blivande
lärarnas förkunskaper in i bilden —
för de duktigare eleverna i engelska
och, speciellt, matematik. Det är internationellt
känt hur illa beställt det är
med vår undervisning just i ämnet matematik.
För de svagare eleverna —-konstaterar forskarna — blir det ingen
skillnad.

Liknande resultat har en annan forskare,
Urban Dahllöf, kommit till. I boken
Skoldifferentiering och undervisningsförlopp
(1967) redovisar han sina
forskningsresultat.

Slutsatsen för lärarutbildningens del
blir, att elever med dåliga kunskaper i
matematik redan från grundskolan,
vilka sedan väljer en linje i fackskolan
med mindre kurs i matematik, oundgängligen
måste komplettera sina matematikkunskaper
effektivt, ingående

och omfattande. Det stöder reservationen.
Bristande kunskaper i matematik,
fysik och kemi och dåliga eller otillräckligt
utbildade lärare i dessa ämnen
är, mera allmänt sett, förödande för
den naturvetenskapliga utbildning, som
är helt avgörande för den framtida tekniska
utvecklingen. Jag ber alltså att
få yrka bifall till reservationen 2, innebärande
höjd kunskapsnivå för blivande
klasslärare i ämnena matematik,
fysik och kemi.

Skolöverstyrelsen har i sina anslagsframställningar
föreslagit, att en ny
tjänstetyp skall inrättas vid lärarhögskolorna,
avsedd för den ämnesteoretiska
utbildningen av klasslärare. Departementschefen
har anslutit sig till
detta förslag och uttalat att det betydande
behovet av timmar för undervisning
i ämnesteori i klasslärarutbildningen
motiverar att en ny kategori —
termen är hans egen — lärare införes,
som endast svarar för ämnesteoretisk
utbildning och därmed kompletterar
redan befintliga lärarkategorier, som
vanligen undervisar i både metodik
och ämnesteori. Här är det alltså fråga
om en tjänst uteslutande för ämnesteoretisk
utbildning. Det föreslås att vid
lärarhögskolorna för den ämnesteoretiska
utbildningen på klasslärarlinje bör
kunna inrättas inte bara ordinarie eller
extra tjänster som lektor i ämnesteori
eller ämnesmetodik utan även ordinarie
eller extra tjänster som adjunkt i
ämnesteori. Där har vi alltså det nya.
Man räknar i propositionen med ungefär
lika många lektorstjänster som adjunktstjänster.

I motionerna 1:833 och 11:1076 tas
detta förslag om en ny tjänstetyp upp
till diskussion. Motionärerna förmenar,
att undervisningen i första hand bör
bedrivas av lektorskompetent personal;
med lektorskompetens avses i detta
sammanhang lägst filosofie licentiatexamen
i ifrågavarande undervisningsämne.
Motionärerna uttalar, att riksdagens
beslut förra året angående lärar -

Nr 22

Torsdagen den 9 maj 1968

Anslag till klass- och ämneslärarutbildning m. m.

utbildningen innebar, att lektorer skulle
meddela undervisning i metodik och
ämnesteori och att detta beslut grundades
på ett önskemål att undervisningen
av blivande lärare skulle hållas
på så hög nivå och bedrivas av så högt
kvalificerade lärare som det över huvud
taget är praktiskt och ekonomiskt
möjligt. Det förtjänar att understrykas,
att i klasslärarutbildningen skall ingå
rätt stora moment av fördjupning i en
del ämnen för att klasslärarna skall
kunna bedriva undervisning på ett
högre stadium i något ämne -— ett uttryck
för den riktiga tendensen att
möjliggöra gränsöverskridanden.

Vid folkskoleseminarierna, som nu
avlöses av lärarhögskolor, har den ämnesteoretiska
utbildningen, utom vad
gäller blivande lågstadielärare, sedan
gammalt i princip legat i händerna på
lektorer med minst licentiatkompetens.
Men under senare år har det blivit så
— av olika skäl, som jag inte skall gå
in på här — att i praktiken en hel del
undervisning har kommit att handhas
av lärare med lägre kompetens, ofta
med betydligt lägre kompetens än tidigare.
Nu menar motionärerna, att detta
förhållande inte får tas till intäkt för
att sänka de kommande lärarutbildarnas
kompetens. Här bör också sägas,
att man måste komma ihåg, att kvaliteten
på den nya adjunktsutbildningen
med stor säkerhet kommer att sjunka.
Detta är också en sak som man bör
tänka på.

Den blanka reservation, som jag avgivit
i detta sammanhang, står alltså
såsom ett memento för den framtida
bedömningen av standarden på ämnesfördjupningsutbildningen
vid våra lärarhögskolor.

Slutligen vill jag, trots att det i den
frågan inte föreligger någon missnöjesyttring
i form av en blank reservation,
gärna beklaga, att motionsyrkandet om
införande av speciallärarutbildning vid
lärarhögskolan i Umeå vunnit så föga
förståelse i utskottet. Det finns — så

säger en hel del norrlandsrepresentanter,
och jag är rädd för att de i viss
mån har rätt i sin uppfattning — en
tendens att, kanske något omedvetet,
får vi hoppas, icke hävda lärosätena i
Umeå med samma glöd som de mellansvenska
och sydsvenska.

Jag vill emellertid inskränka mig till
att säga, att det i nu föreliggande ärende
gäller — detta anser jag vara mycket
viktigt — att ta fasta på utskottets
uttalande, att det i framtiden kan finnas
anledning att trots allt överväga
åtgärder i den av motionärerna önskade
riktningen, d. v. s. att införa någon
form av speciallärarutbildning även vid
lärarhögskolan i Umeå.

Får jag till sist uttrycka den förhoppningen,
att den nya klass- och ämneslärarutbildningen,
trots vissa svagheter
i densamma, såsom jag ser det och varav
jag försökt belysa några, kommer att
bli en god utbildning. Skulle vi här i
riksdagen kunna rätta till dessa och få
bort några av de nuvarande skönhetsfläckarna
och felaktigheterna, blir förhoppningarna
ännu större. Det är vår
skola och vår ungdom det i sista hand
gäller. Jag vågar väl säga, även om det
i och för sig är en truism, att endast de
bästa lärare är bra nog.

Den nya utformningen av den teoretiska
delen av ämneslärarutbildningen
enligt UKAS’ förslag återstår det dock
att ta ställning till, men detta är en annan
historia, även om den har stor betydelse,
inte bara för skolan utan minst
lika mycket för universiteten. Här torde
finnas all anledning att om möjligt
återkomma. Sista ordet i fråga om den
nya lärarutbildningen är alltså ännu
inte sagt.

Herr WESTBERG (fp):

Herr talman! Den följdproposition
som vi i dag behandlar gäller huvudsakligen
beslut om medelsanvisning för
reformens genomförande. Men det är
också fråga om att bemyndiga Kungl.
Maj :t att bl. a. besluta om antalet intag -

Torsdagen den 9 maj 1968

Nr 22

Anslag till klass- och ämneslärarutbildning in. m.

ningsplatser vid lärarhögskolorna och
folkskoleseminarierna och att i huvudsaklig
överensstämmelse med av departementschefen
angivna grunder och
riktlinjer meddela de bestämmelser och
andra föreskrifter, fatta de beslut samt
i övrigt vidta de åtgärder som fordras
för att tillmötesgå vad departementschefen
i propositionen förordar.

Om riksdagen följer propositionen
och utskottets förslag, erhåller Kungl.
Maj:t betydande befogenheter och påtar
sig därmed också ett stort ansvar.
Det tillkommer departementschefen att
se till att den lärarutbildning vi går
in för verkligen blir effektiv och ger de
resultat som vi avser. Då kommer givetvis
även frågan om förutbildningen in
i sammanhanget. Men över allt detta
skall nu Kungl. Maj:t vaka.

Ansvaret kommer inte minst till synes
beträffande intagningen av lärarkandidater,
där intagningen under budgetåret
1968/69 föreslås omfatta 1 776
kandidater för lågstadielärarutbildningen,
3136 för mellanstadielärarutbildningen,
2 300 för ämneslärarutbildningen
och 511 för speciallärarutbildningen.

När vi förra året diskuterade lärarutbildningens
kvantitativa omfattning, utgick
vi från det förhållandet, att ett relativt
stort antal lärare övergår till andra
sysselsättningar. I det fallet byggde
vi på tidigare erfarenheter. En betydande
överproduktion var av det skälet
motiverad.

I det skärpta arbetsmarknadsläge som
är för handen har situationen förändrats;
möjligheterna för övergång till
andra sysselsättningar har minskat, och
bortfallet från lärarbanan är inte längre
av samma omfattning som tidigare.
Dessutom vet vi att den ökade utbildningen
av ämneslärare kommer att
minska behovet av folkskollärare på
högstadiet, vilket i sin tur återverkar
på behovet av småskollärare på mellanstadiet.

Det finns onekligen i den situation
4 — Andra kammarens

som föreligger en betydande risk för
överproduktion av lärare med ty åtföljande
arbetslöshet. Alla som upplevde
svårigheterna i början av 1930-talet, då
många lärare gick arbetslösa, är angelägna
om att undvika en upprepning av
den situationen. Utskottet har också velat
peka på den risk som här uppenbarligen
finns och har understrukit vikten
av att man genom s. k. rullande
prognoser försöker skaffa sig ett grepp
om utbildningsbehovet. Utskottet utgår
dock ifrån att såväl skolöverstyrelsen
som utbildningsdepartementet söker få
fram säkraste möjliga underlag för sina
beräkningar av vilket antal lärarkandidater
som med hänsyn till bl. a. lärarbehovet
behöver tas in på olika utbildningslinjer.

Jag har inte någon annan mening på
den punkten men vill kraftigt understryka
vikten av att utbildningen anpassas
till behovet.

Enligt beslut vid förra årets riksdag
skall i samband med den nya lärarutbildningen
för klass- och ämneslärare
vissa skolenheter inom det allmänna
skolväsendet ställas till lärarhögskolans
förfogande för försöks- och demonstrationsverksamhet
—• herr Nordstrandh
omnämnde tidigare detta förhållande.
Vid dessa skolenheter skall
därjämte bedrivas viss praktisk lärarutbildning
i form av auskultationer och
övningsundervisning. Vissa lärare som
tjänstgör vid dessa skolor skall ha ordinarie
kommunal tjänst, s. k. Up-tjänst,
vilket bl. a. innebär en högre lönesättning
och lägre undervisningsskyldighet.
Sådana Up-lärare förordnas i regel
för sex år, och avsikten med den högre
lönesättningen är i första hand att till
dessa tjänster locka väl kvalificerade
sökande.

Skolöverstyrelsen har för nästa budgetår
föreslagit att det vid skolenheter
av detta slag skall finnas bl. a. sammanlagt
72 Up-tjänster för övningslärare,
avsedda för klasslärarutbildning, men
departementschefen har förklarat sig

protokoll 196S. Nr 22

Nr 22

Torsdagen den 9 maj 1908

Anslag till klass- och ämneslärarutbildning m. m.

inte vara beredd att nu tillstyrka detta
förslag. Däremot beräknas i propositionen
medel för 48 tjänster som övningslärare
för tjänstgöring på grundskolans
högstadium och på det gymnasiala
stadiet. De lärare som utbildas där
kommer inte att undervisa i övningsämnen
annat än i undantagsfall.

Departementschefen har inte närmare
motiverat sitt ställningstagande, men
utskottsmajoriteten, som följer propositionen,
åberopar som en omständighet
av stor betydelse att lärarna i pedagogik
och metodik vid lärarhögskolorna
får möjligheter att inom försöksoch
demonstrationsskolorna anknyta
sin undervisning för lärarkandidaterna
direkt till verkligheten, vilket enligt utskottsmajoritetens
mening tydligen
skulle innebära att klassläraren sköter
undervisningen i samtliga ämnen, även
övningsämnena. Alla vet emellertid att
vi ute i skolorna sällan träffar på lärare
som behärskar samtliga ämnen.
EU betydande ämnesbyte äger rum.
Dessutom anförtros ofta undervisningen
i övningsämnen till övningslärare.
Utvecklingen går vidare i denna riktning,
och den kommer för klasslärarna
att påskyndas av den specialisering
som inryms i den lärarutbildning som
vi nu ämnar genomföra. Verkligheten
kommer därför ute i skolorna ofta,
för att inte säga i regel, att bli en annan
än den utskottsmajoriteten förutsätter.
Dessutom skall de berörda lärarna
i försöks- och demonstrationsskolan
endast tjänstgöra 24 veckotimmar,
varför de redan av det skälet inte
kommer att undervisa i samtliga ämnen,
och man kan då förmoda att de
väljer bort just övningsämnena.

Skolöverstyrelsen förordade också
att tjänster i övningsämnen inrättas på
mellanstadiet i försöks- och demonstrationsskolorna,
då lärarkandidaterna genom
den verksamhet som kommer att
bedrivas av lärare med Up-tjänster får
kontakt inte endast med klasslärarens
utan även med de fackutbildade öv -

ningslärarnas undervisning i dessa ämnen
på låg- och mellanstadiet. Integreringen
av undervisningen i läro- och
övningsämnen behöver enligt skolöverstyrelsens
mening uppmärksammas såväl
när klassläraren ensam undervisar
i dessa ämnen som när klass- och övningslärare
samverkar för en sådan
integration. Ett beaktande av skolöverstyrelsens
förslag skulle innebära en
bättre anpassning till verkligheten och
en förstärkning av lärarutbildningen i
övningsämnena på grundskolans lågoch
mellanstadium.

Detta är också en trygghetsfråga för
de övningslärare som för närvarande
tjänstgör vid lärarutbildningsanstalterna.
Många av dem blir övertaliga
genom den nyordning som det här är
fråga om, och vi får inte heller bortse
från den aspekten.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen 1; i övrigt ansluter
jag mig till utskottets hemställan.

I detta anförande instämde herr Hamrin
i Kalmar (fp).

Herr MATTSSON (ep):

Herr talman! Det finns kanske inte
särskilt mycket att tillägga utöver det
som redan sagts från reservanternas sida,
men jag vill ändå anföra några synpunkter.

Såsom utskottsmajoriteten framhåller
bör en skolenhet för försöks- och demonstrationsverksamhet
ha en normal
uppbyggnad. Men inom utskottet har vi
inte kunnat enas om inrättandet av Uptjänster
för övningslärare på låg- och
mellanstadiet, varför reservationen 1
avgivits.

Man kommer inte ifrån att skolöverstyrelsen
efter uppdrag från Kungl
Maj :t har framlagt ett förslag, där det
sägs ifrån att från lärarutbildningssynpunkt
har undervisningen i övningsämne
direkt betydelse för klasslärarutbildningen.
Jag tycker det är väsentligt
att notera detta. Lärarkandidaterna

Torsdagen den 9 maj 1968

Nr 22

Anslag till klass- och ämneslärarutbildning in. in.

skall utbildas för att själva undervisa
i teckning, musik och gymnastik, och
det är i anledning därav som skolöverstyrelsen
framhåller att lärarkandidaterna
bör komma i kontakt med inte
endast klasslärarens undervisning i
nämnda ämnen utan också fackutbildade
övningslärares undervisning. Det
gäller utbildning av lärare på låg- och
mellanstadiet, främst mellanstadiet.

Vi reservanter hävdar att man bör
kunna ge lärarkandidaterna bästa möjliga
undervisning. De bör alltså få lära
sig hur undervisningen skall tillgå i de
ämnen för vilka det begärts inrättande
av Up-tjänster. Klasslärarna skall ju,
som skolöverstyrelsen framhåller, själva
undervisa i övningsämnena. Jag anser
att reservationen i det här fallet bör
betraktas som något positivt.

Utskottsmajoriteten har inte velat
frångå regeringens förslag, men man är
inte absolut tvärsäker på att man har
rätt. I utskottsutlåtandet framhålles att
de pedagogiska tankar som ligger bakom
systemet med skolenheter för försöks-
och demonstrationsverksamhet
bör prövas och att riksdagen därför inte
nu bör tillmötesgå de i reservationen
framförda önskemålen. Enligt min mening
hade det varit följdriktigt, om
möjligheter beretts till att åtminstone
pröva två system, så att man kunnat
göra jämförelser och stanna för det
mest fördelaktiga.

Sedan skulle jag i detta sammanhang
gärna vilja ta upp en annan frågan, som
inte på samma direkta sätt har anknytning
till klasslärarutbildningen men
som ändå enligt min mening är av väsentlig
betydelse. Jag tänker på frågan
om ämneslärare i slöjd. Visserligen har
inte ämnet slöjd samma direkta anknytning
till klasslärarnas utbildning som
teckning, musik och gymnastik, men
jag hävdar att detta ämne har stor betydelse
av pedagogiska skäl. Jag tänker
på samverkan mellan ämnena försöks-
och demonstrationsverksamhet
in. m. Sådant som träslöjd, metallslöjd

och textilslöjd bör uppmärksammas vid
lärarutbildningen och lärarkandidaterna
på olika sätt beredas möjlighet att
komma i kontakt med dessa ämnen,
även om de inte direkt skall undervisa
i dem. Genom att kandidaterna får tillfälle
att bekanta sig med ämnet slöjd,
med former, med färger o. s. v., markeras
att detta ämne är av betydelse för
eleverna. Kommer lärarkandidaterna inte
i kontakt med ämnet kan det uppfattas
som en markering i negativ riktning,
kanske rent av som en nedvärdering,
och det skulle vara olyckligt.
Jag är övertygad om att ämnet slöjd
i åtskilliga avseenden har stor betydelse
för många ungdomars utveckling och
att det ofta ger dem tillfälle att — om
uttrycket tillåts — hävda sig. De kan
ha svårigheter när det gäller de teoretiska
ämnena men kan kanske på ett
elegant sätt skilja sig från arbetet i
slöjden. För andra kan slöjdundervisningen
bli en impuls att värdesätta
skönheten i framställda produkter.

Det kunde vara mycket ytterligare
att säga om detta ämne, men jag inskränker
mig till detta. Det föreligger
inget förslag att det skall inrättas Uptjänster
i slöjd, men jag har ändå velat
beröra saken, eftersom jag är övertygad
om att ämnet spelar en stor roll i
undervisningen, inte minst i grundskolorna.

Med detta, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till reservationen 1 och i
övrigt till utskottets förslag.

Herr ARVIDSON (s):

Herr talman! I herr Nordstrandhs anförande
hördes gamla bekanta högertoner.
Han kom in på problemet om
grundskolans differentiering, och han
framförde dogmatiskt påståendet att ju
tidigare man skiljer de duktiga eleverna
från de svagare, desto bättre blir studieresultaten
— han sade ingenting om övriga
resultat. Han stödde sig därvid
både på en undersökning av Urban
Dahllöf och på en annan undersökning

100

Nr 22

Torsdagen den 9 maj 1968

Anslag till klass- och ämneslärarutbildning m. m.

utförd av två licentiater i Göteborg. Det
är här fråga om undersökningar som
ännu inte varit föremål för någon kritisk
granskning, någon kritisk vidräkning,
men jag förstår om herr Nordstrandh
ändå slukat dem med hull och
hår.

Vad de två licentiaternas undersökning
beträffar vill jag påpeka att de har
jämfört en etablerad form av undervisning
med en undervisnnig som är under
uppbyggnad, och de har själva sagt
ifrån att resultaten inte får ge anledning
till några skolpolitiska åtgärder.
Det är fråga om förberedande undersökningar.

Man måste i detta sammanhang betona
att skolöverstyrelsens handläggning
av skolärendena visserligen kännetecknas
av en strävan att genomföra nya
metoder, framför allt individualiserade
metoder, men att dessa metoder ännu
inte har slagit igenom. En verklig individualisering
av undervisningen är
emellertid förutsättningen för att vi
skall kunna hålla samman klassen även
på högstadiet.

Jag vill gärna ha sagt detta trots att
det väl inte hör till vårt överläggningsämne
i dag.

Både herr Nordstrandh och herr
Westberg — herr Nordstrandh något mera
utförligt, herr Westberg mer i förbigående
■— tog upp frågan om prognoserna
för lärarbehovet och frågan om
hur kvantitativt sett lärarutbildningen
bör vara beskaffad. Vi har diskuterat
denna fråga inom statsutskottets andra
avdelning, och resultatet har blivit en
skrivning från utskottets sida som uttrycker
bekymmer för en hotande överproduktion,
som alltså skulle efterträda
den långvariga lärarbristen.

Jag kom i går tillbaka ifrån en kort
studieresa i Finland. Där har inträffat
det som vi fruktar skall ske i vårt land.
Man beräknar att av de klasslärare som
nu på våren utexamineras inte en enda
kommer att få anställning i skolan. Följden
blir att de fortsätter sina studier vid

universiteten, och vad den tillströmningen
leder till kan man kanske gissa.

Vi har i vårt land cirka 35 000 klasslärartjänster.
Den intagning vid lärarutbildningsanstalterna
som Kungl. Maj :t
i år föreslår är 3 900. Det skulle förutsätta
en medeltjänstgöringstid för lärarna
av mindre än tio år. Visserligen går
ju många till andra verksamhetsfält,
men ändå förefaller det som om man
här var inne på farliga vägar. Det är
självklart att examineringskapaciteten
inte kan få vara så hög i fortsättningen.

I det sammanhanget kommer jag in
på ett annat bekymmer. Vid förra årets
riksdag beslöt vi att en rad av våra nuvarande
seminarier i sommar skall ombildas
till ofullständiga lärarhögskolor
med relativt liten utbildningskapacitet.
Utbildningskapaciteten är i själva verket
så liten att den inte gärna kan inskränkas
utan att läroanstaltens funktionsmöjlighet
sätts ur spel. Vad blir då
resultatet om man skall inskränka lärarutbildningen?
Jo, det kommer att gå
ut över de stora lärarhögskolorna, de
fullständiga lärarhögskolorna, de som
har stora och riktiga resurser.

Det är för denna utveckling jag i första
rummet skulle vilja varna. Av att situationen
blivit denna kan man kanske
säga sig att det var oklokt gjort av regeringen
att förra året bibehålla alla de
små lärarhögskolorna. Jag vidhåller gärna
det jag sade den gången, nämligen
att jag tror att detta är oriktigt, men
man bör alltså ha uppmärksamheten
riktad på detta problem.

Det är värre på folkskollärarsidan än
på småskollärarsidan. Enligt riksdagens
beslut skall en rad av de seminarier som
nu utbildar enbart småskollärare läggas
ned i början av 1970-talet — jag tror nu
inte det räcker — men på folkskollärarsidan
kan situationen bli katastrofal.

Vad jag vill varna för är alltså att
man för att bevara de små lärarhögskolorna
gör kapaciteten hos de större lärarhögskolorna
mindre. Det skulle vara
en utomordentligt olycklig utveckling.

Torsdagen den 9 maj 1968

Nr 22

101

Anslag till klass- och änmeslärarutbildning m. in.

Samtliga tre talare som här varit
uppe i denna fråga har tagit upp problemet
om Up-tjänsterna vid de nya
försöks- och demonstrationsskolorna.
Jag tror att deras inställning bygger på
ett missförstånd. Vid de nuvarande lärarhögskolorna
och seminarierna finns
s. k. övningsskolor, statliga skolor med
särskilt anställda övningsskollärare. I
dessa övningsskolor anordnas undervisningsserier
för lärarkandidaterna, som
först får auskultera och sedan helt eller
delvis överta undervisningen under kortare
tid. Som deras handledare och bedömare
fungerar de lärare som tjänstgör
i den klass till vilken de hänvisats.
När det gäller klasslärarstadiet har man
i dessa övningsskolor sedan gammalt
haft dels klasslärare, dels särskilda lärare
i övningsämnena. Dessa sistnämnda
lärare är inte specialutbildade för
stadiet i fråga men väl för ämnet, och
ofta har det getts mycket skicklig handledning
på det sättet. Denna ordning
har emellertid varit på både gott och
ont. Den har inneburit att klasslärarsysternet
sprängts, att integreringen mellan
ämnena försvårats och i regel förhindrats
och att lärarkandidaten inte
fått lära sig metodiken vid samlad undervisning,
exempelvis då teckning
kopplas samman med svenska och
orienteringsämnena; detta har inte gått
för sig. Lärarkandidaten har inte fått
se vad som borde vara en normal undervisning
ute i skolorna.

Nåväl, dessa övningsskolor försvinner
nu. I stället för att övningsserier
förlädes till dessa övningsskolor skall
övningsserier förläggas till klasser i det
vanliga skolsystemet. Det väljs ut lämpliga
lärare som kan vara spridda på en
rad olika skolors s. k. praktikklasser.
Det kan tänkas att det även i sådana
klasser finns ett och annat inslag av övningslärare,
och i så fall är de speciellt
utbildade.

Men beträffande de försöks- och demonstrationsskolor
som det här är fråga
om ligger saken till på ett annat sätt.

Försöks- och demonstrationsskolan —
om den kommer att kallas så eller måhända
försöksskolan — består av ett antal
klasser, kanske två eller tre parallellklasser,
där det alltså finns speciella
lärare som avdelats för försök och demonstration.
Det är meningen att lärarkandidaterna
i dessa klasser direkt skall
kunna följa hur undervisningen tillgår
enligt läroplanens intentioner. De skall
kunna se ämnesintegrationen, arbetsområdena,
samlad undervisning där gränsen
mellan ämnena utplånats och dessutom
iaktta klasslärare i aktion.

Det finns därför inte någon plats för
Up-tjänster i övningsämnena i dessa
klasser. När det talas om att det skall
äga rum viss övningsundervisning i försöks-
och demonstrationsskolorna avses
andra klasser inom samma skolenhet
som inte har försöks- och demonstrationskaraktär.

Detta är alltså bakgrunden till förslaget.
Jag förstår att övningslärare vid seminarierna
och lärarhögskolorna har
reagerat, och att det är detta som ligger
till grund för motioner och reservationer.
Från mitt eget seminarium har jag
också erfarenhet av hur lärarna har reagerat
inför att inte få vara med i fortsättningen.
Men de flesta har blivit placerade
på andra tjänster inom lärarutbildningen,
i många fall som lektorer i
sina ämnens metodik. Här föreligger ett
missförstånd, det kan inte hjälpas.

Nu får vi i stället Up-lärare i övningsämnena
på det gymnasiala stadiet och
på högstadiet. Någon kanske trodde att
de lärarna är till för lärarkandidater i
t. ex. engelska och svenska, men så är
inte fallet. De är till för de blivande lärarna
i musik, gymnastik och teckning.
Det är möjligt att vi får ett inslag av sådana
lärare från högre stadier också
på mellanstadiet i försöks- och dernonstrationsklasserna,
när detta kan anses
lämpligt. Situationen blir i fortsättningen
densamma som nu i fråga om utbildningen
av lärare för klasslärarstadierna.
De övningslärare som undervisas på

102

Nr 22

Torsdagen den 9 maj 1968

Anslag till klass- och ämneslärarutbildning m. m.

dessa stadier är specialister i sitt ämne
men inte för de nämnda stadierna.

Jag tror alltså att Kungl. Maj :ts ståndpunkt
är riktigare än skolöverstyrelsens.

Sedan får man också ge Kungl. Maj:t
ett erkännande för att berörda ordinarie
och extra ordinarie lärare som nu
är knutna till seminarierna har fått ett
år på sig för att flytta över till annan,
för dem passande verksamhet.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka avslag på reservationen 1
och bifall till utskottets hemställan under
mom. 7.

Sedan vill jag också i all korthet säga
något om reservationen 2. Reservanterna
kräver där en förstärkning av förutbildningen
i matematik, fysik och kemi
för blivande klasslärare. Det sägs direkt
ifrån att det skall vara fyllnadsprövning
i dessa ämnen eller en helterminskurs,
om förutbildningen skall kunna
godkännas — i den mån utbildningen
inte redan är dokumenterad genom studentbetyg.
Det är möjligt att den lösningen
är den riktiga; vi vet inte mycket
om den saken. Men det kan också
gälla för andra ämnen än de uppräknade,
t. ex. för biologi och, i vissa fall,
främmande språk.

Vi skall komma ihåg att vi nu befinner
oss i en helt ny situation. Enligt
förra årets beslut skall man kunna komma
till klasslärarutbildningen med gymnasium,
fackskola, flickskola och folkhögskola
som grund, och vi har ännu
inte den ringaste erfarenhet av hur urvalsproceduren
skall bli eller hur det
nya beståndet av lärarkandidater med
denna grund kommer att se ut. Där är
vi hänvisade till försöksverksamhet. Utskottet
har också framhållit de överväganden
som därvidlag åligger skolöverstyrelsen.

Motionärerna är därmed helt på det
klara med hurudan lösningen skall vara.
De förklarar på rak arm att vi skall ha
entérminsutbildning i just de tre ämnena.
Det är att vara säker på sin sak.

Jag tror att den avvaktande ställning
som utskottet härvidlag intagit är den
riktiga. Vi får inte binda oss. Vi befinner
oss i en situation, där försök och
överväganden är det enda vi kan hänvisa
till.

Herr talman! Jag yrkar således bifall
till utskottets hemställan under mom.
10.

I övrigt vill jag göra några få reflexioner.
Av herr Mattssons anförande kunde
framgå att utbildningen i slöjd helt skulle
ha bortfallit från lärarutbildningen.
Det är inte fallet — vi har ett ämne som
kallas bild- och forinarbete och däri ingår
också slöjd. Sedan blir det frågan om
slöjden kan hävda sig i detta sammanhang,
men jag tror inte det är någon
fara för de värden som herr Mattsson
anslöt sig till.

Till sist skulle jag vilja framhålla att
när vi nu startar en ny lärarutbildning,
som skall grundas mera på en faktisk
än på en formell behörighet, är det
utomordentligt angeläget att denna faktiska
behörighet blir av sådan art att
den kan duga också för inträde till universiteten.
Vi har inom lärarutbildningen
sedan gammalt något som jag skulle
vilja kalla »negerproblemet», nämligen
det förhållandet att en grupp av lärare,
klasslärarna, haft en annan och lägre
utbildningsgrund än de akademiskt utbildade
lärarna för ämneslärarstadierna.
Jag vill gärna understryka att förutsättningen
för att jag förra året anslöt
mig till den behörighet för klasslärarutbildning,
som nu skall tillämpas, var att
man arbetar vidare med frågan om intagningen
till universiteten. Då kan man
åstadkomma den jämlikhet som jag hela
tiden har eftersträvat men som jag i
samband med förra årets beslut blev beskylld
för att ha frångått. Det utsädes
klart i mina yttranden den gången att
jag kräver samma kompetens för tillträde
till klasslärarutbildning som vid
intagningen till universiteten. Jag hoppas
bara att man inte i fortsättningen
glömmer bort denna linje.

Torsdagen den 9 maj 1968

Nr 22

103

Anslag till klass- och ämneslärarutbildning m. m.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan under
samtliga moment.

Herr NORDSTRANDH (b) kort genmäle
:

Herr talman! Herr Arvidson förband
i början av sitt anförande mitt referat
av ett för hans skolideologi obekvämt
objektivt skolforskningsresultat på
grundskolans område med vad han kallade
gamla högertoner. Det är i så fall
hedrande för både forskningen och högerpartiet.

Låt mig därutöver uttrycka min beundran
för herr Arvidsons kämpastarka
trosvisshet på detta område. Om
verkligheten inte stämmer med teorin,
är det så mycket värre för verkligheten
— det tycks vara hans skolpolitiska
ledstjärna, som jag emellertid inte
vill göra till min.

.Tåg skall be att få citera en sammanfattning
om dessa frågor, som görs i
Urban Dahllöfs skrift Skoldifferentiering
och undervisningsförlopp, utkommen
år 1967. Yad som där anförs
har ännu icke blivit motsagt eller vederlagt,
trots att det sedan utgivandet
förflutit en relativt lång tid. Urban
Dahllöf skriver: »För den del av kunskapssidan
som ämnet matematik representerar
har våra undersökningar under
alla omständigheter visat, att den
form av skoldifferentiering som utgörs
av elevgruppering i klasser av olika selektionsgrad
långt ifrån är så verkningslös
som man tidigare antagit. På
denna punkt vilar 1962 års grundskolebeslut
på lösan sand---.»

Jag vill understryka att det är en skolforskare
som skrivit detta.

De båda andra herrarna i Göteborg
påpekar, som jag framhöll, att formen
för elevgruppering vid vanlig klassundervisning
inte är betydelselös. Dessa
uttalanden har man ännu inte hunnit
ta ställning till, men jag tror att inte
heller de blir vederlagda.

Kravet på övningslärare i försöks -

och demonstrationsskolorna i musik,
teckning och gymnastik bygger på ett
missförstånd, säger herr Arvidson. Ja,
det måste i så fall vara ett gigantiskt
pedagogiskt missförstånd, gjort av skolöverstyrelsen,
lärarhögskolornas rektorskonvent
och samtliga lärarorganisationer;
det gäller alltså inte bara facklärarnas
organisationer, som är direkt inblandade.
Mot denna pedagogiska uppfattning
står departementets administratörer
plus herr Arvidson — det är
allt. Integreringen skall — och därvidlag
delar jag alltså skolöverstyrelsens
uppfattning — äga rum i övningsämnena
inte bara när klassläraren ensam
undervisar i dessa ämnen utan även när
klasslärare och övningslärare samverkar.
Det är också en form av integration,
som man sannerligen bör kunna
lära sig.

Herr WESTBERG (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Arvidson gör en
jämförelse mellan förhållandena inom
den gamla övningsskolan och försöksoeh
demonstrationsskolan. Han söker
påvisa att inom övningsskolan sprängdes
klasslärarsystemet —• integrationen
kunde där inte genomföras, och lärarkandidaterna
har inte fått ta del av
vad herr Arvidson kallar normal undervisning.
Det skall bli annorlunda i försöks-
och demonstrationsskolan: där

skall klassläraren sköta undervisningen
i samtliga ämnen, och då skall man få
alla dessa fördelar som herr Arvidson
eftersträvar.

Herr Arvidson påstår att det inte
finns plats för övningslärare i försöksoch
demonstrationsskolorna — på lågoch
mellanstadiet, menar han val — och
herr Arvidson tillägger att reservationen
1 bygger på ett missförstånd. Nu
har vi hört herr Nordstrandh förklara
att det i så fall är ett missförstånd, som
omfattas av många. Vi reservanter är
tydligen i gott sällskap; skolöverstyrelsen
har gjort sig skyldig till samma stora
missförstånd. Och departementsche -

104

Nr 22

Torsdagen den 9 maj 19G8

Anslag till klass- och ämneslärarutbildning- m. ni.

fen själv tycks inte alls vara lika säker
på saken som herr Arvidson. Han säger
att han inte nu är beredd att föreslå
Up-tjänster för övningslärare på lågocli
mellanstadiet, och uttrycket »inte
nu» måste väl betyda att departementschefen
förutser att det inom en ganska
snar framtid kan bli anledning att inrätta
sådana tjänster. Jag skulle gärna
vilja fråga: När kommer detta att ske
— hur länge behöver vi vänta? Alltnog:
departementschefen är inte lika säker
på saken som herr Arvidson.

Herr Arvidson tycks inte i erforderlig
utsträckning ha varit ute i skolorna
och sett hur systemet fungerar i verkligheten.
»Normal undervisning» innebär
inte att klassläraren undervisar i
samtliga ämnen — det vågar jag påstå.
Jag kontrollerade saken senast i går
och fann att klasslärarna ofta väljer
bort övningsämnen — de har övningslärare
som sköter undervisningen i dessa
ämnen — och vidare byter lärarna
ofta ämnen. Vi vet att utvecklingen går
vidare i den riktningen. — Normaltillståndet
är alltså ett annat än det som
herr Arvidson beskrev.

Herr MATTSSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Förra året hade herr
Arvidson och jag ett meningsutbyte när
det gällde lärarhögskolorna och deras
placering. Vi kan visst diskutera lärarhögskolorna
även i år. Förra året hade
herr Arvidson en annan motivering än
han har i dag. Då var det miljön för de
mindre lärarhögskolorna som inte var
bra. Det var inte universitetsmiljö
o. s. v. I dag har han en annan motivering.
Ifall man skulle minska utbildningskapaciteten,
säger han, kunde lärarhögskolorna
bli för små. Därför
skulle det vara bäst om de var borta.

Jag anser att dessa skolor fyller en
betydande uppgift och att det skulle
kosta en hel massa pengar om man
skulle förlägga dessa utbildningsanstalter
eller motsvarigheter till dem på universitetsorter.
Därför skall man enligt

min mening så långt det är möjligt akta
sig för att tala om dessa skolor eller
utbildningsanstalter som om det vore
bäst om de kom bort.

I debatten har tidigare erinrats om
att skolöverstyrelsen bär framhållit behovet
av övningslärartjänster vid försöks-
och demonstrationsskolorna. Så
sent som den 7 december 1967 avgav
skolöverstyrelsen ett förslag till regeringen,
som hade följande lydelse:
»Skolöverstyrelsen finner det angeläget
att även övningsämnen blir företrädda
av lärare med Up-tjänst. Från lärarutbildningssynpunkt
bär undervisningen
i övningsämnen direkt betydelse för
klasslärarutbildningen, där lärarkandidaterna
skall utbildas för att själva undervisa
i teckning, musik och gymnastik.
»

Bland annat på detta förslag har vi
grundat reservationen 1. Vi tycker oss
ha starkt stöd för vårt förslag genom alt
skolöverstyrelsen hör till dem som hävdar
att man bör ha dessa övningslärartjänster.

Sedan har det talats om dimensioneringen.
Herr Arvidson har nämnt att
vi diskuterat detta inom statsutskottets
andra avdelning. Det är riktigt. Herr
Arvidson vet också hur lyhörda avdelningens
ledamöter var. Medan det står
i propositionen att man fininer skolöverstyrelsens
förslag om dimensionering
av klasslärarutbildningen välgrundat,
har utskottet skrivit att man bör
vara försiktig, så att man inte överdimensionerar
och skapar arbetslöshet.

Herr ARVIDSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Den centrala frågan är
ju vilken uppgift försöks- och demonstrationsskolorna
skall ha. De skall visa
hur det bör gå till i skolan. Försöksundervisningen
med handledning får lärarkandidaterna
på annat håll.

Lärarkandidaterna skall undervisa i
musik, teckning och gymnastik. Javisst,
men de får sin utbildning av en lektor
i ämnet. De får också lära sig meto -

Torsdagen den 9 maj 1968

Nr 22

105

Anslag till klass- och ämneslärarutbildning m. m.

diken i ämnet av denne. Sedan får de
tillämpa sina kunskaper i en praktikklass.
Men i försöks- och demonstratlöns.
skola n skall de studera hur en
klasslärare integrerar dessa ämnen med
de övriga ämnena. Det kan alltså inte
vara ändamålsenligt att ha särskilda
Up-tjänster i övningsäninena vid försöks-
och demonstrationsskolorna.

Den inställningen har regeringen haft.
Sedan må det vara hänt att skolöverstyrelsen
och lärarorganisationerna haft
eu annan uppfattning. Jag vill karakterisera
det som ett missförstånd, och herrarna
säger att det är ett gigantiskt
missförstånd. Men nog finns det gigantiska
missförstånd i världshistorien
som kan utgöra paralleller.

Dessa undersökningar av Dahllöf och
de två licentiaterna i Göteborg är så
färska att de inte har hunnit bli föremål
för vetenskaplig debatt. Vad Dahllöfs
undersökning beträffar har jag
hört framstående forskare förklara att
dess resultat är i hög grad diskutabelt.
I fråga om göteborgsliceniiaternas teorier
kan jag själv med hjälp av de utförliga
referaten i tidningarna konstatera,
att de inte är relevanta för vår
skoldebatt.

Herr NORDSTRANDH (h) kort genmäle: Herr

talman! Jag skall begränsa mig
till Up-tjänster nia och vill då understryka,
att undervisningen i musik,
teckning och gymnastik liksom demonstrationen
av sådan undervisning för
lärarkandidater i många avseenden har
en annan svårighetsgrad för den vanr
lige klassläraren än när det gäller de
teoretiska ämnena. Man hade tidigare
speciella tjänster i musik, teckning och
gymnastik vid övningsskolor, knutna
till seminarierna, just därför att det
betraktades som en nödvändighet. Det
var orimligt, menade man, att begära
att en klasslärarhandledare skulle kunna
besitta både ork, tid, begåvning och
förmåga —• förmågan är mycket viktig

och måste ofta i viss män vara medfödd
i detta sammanhang — att hålla
sig å jour med särskilt de båda första
ämnenas skiftande och ständigt förnyade
metodik.

Jag stöder mig återigen på objektiva
undersökningar; det kan inte hjälpas,
herr Arvidson. Det har nämligen gjorts
sådana — jag undrar om inte t. o. m.
LUS var inne på saken — som visar,
att högst hälften av nuvarande klasslärare
har möjlighet att klara av undervisningen
i musik, det svåraste av ämnena,
tillfredsställande på mellanstadiet.
Lärarhögskolorna i Stockholm,
Göteborg och Malmö har enligt uppgift
under sin hittillsvarande verksamhet
haft stora svårigheter att över huvud
taget få handledare i detta ämne. De
klasslärare som kan och vill ta ansvaret
för det pedagogiskt och metodiskt ytterst
krävande ämnet musik är sannerligen
få. Även från dessa synpunkter behöver
vi i hög grad speciella lärare i
Up-tjänst.

Herr MATTSSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Att diskutera behovet
av Up-tjänster vid skolenheterna för
demonstrationsverksamhet tycks inte
vara särskilt fruktbart, eftersom vi bygger
på två olika uppfattningar.

I min förra replik hann jag inte säga
de ord jag hade tänkt rikta till herr
Arvidson beträffande slöjden. Herr
Arvidson menade att det blir slöjdens
sak att hävda sig, och det låter sig
naturligtvis sägas. Jag har emellertid
den uppfattningen, att vi åtminstone
för närvarande kan behöva hjälpa slöjden.

Det är givet att detta ämne är viktigt,
men mycket beror på lärarnas inställning
till det. De behöver få klart för
sig hur väsentlig slöjden är för många
av eleverna. Därför vill jag understryka
vikten av att också detta ämne blir
starkt uppmärksammat i lärarutbildningen.
Slöjden har betydelse för alla
elever, men den kan — det har jag

4*—Andra kammarens protokoll 1968. Nr 22

106

Nr 22

Torsdagen den 9 maj 1968

Anslag till klass- och ämneslärarutbildning m. m.

vid olika tillfällen märkt — ha ett särskilt
värde för dem som har svårt att
följa med i den teoretiska undervisningen.
Jag har också kunnat notera
hur elever har lärt sig att uppleva och
få känsla för skönheten i alster som
framställts. Det är därför, herr talman,
jag har velat påpeka för herr Arvidson
och kammaren att vi kan behöva hjälpa
slöjden att hävda sig.

Herr ARVIDSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill bara konstatera
— och detsamma tror jag att även herr
Nordstraindh kommer att göra när han
i snabbprotokollet läser sitt senaste
yttrande — att han alltjämt förväxlar
lärare i försöks- och demonstrationsklasser
med handledare.

. Herr NILSSON i Agnäs (h):

Herr talman! I den i samband med
propositionen nr 65 behandlade motionen
nr 834 i första kammaren bär fröken
Gunvor Stenberg in. fl. aktualiserat
betydelsen av att speciallärarutbildning
snarast anordnas även vid lärarhögskolan
i Umeå. Det är med anledning av
detta som jag, trots några ord i frågan
av herr Nordstrandh, nu tar till orda.

Det är meningen att lärarhögskolan i
Umeå skall organiseras som en fristående
lärarhögskola, fastän den alltjämt
är förlagd till universitetet. Så
länge så är fallet är det svårt att bygga
ut den fullständigt, varför det i dag
saknas utbildningsmöjligheter för speciallärare
där. Motionärerna påpekar
att det är av vikt att sådan utbildning
redan nu inrättas och föreslår att lärarhögskolan
i Umeå ges tillstånd att
försöksvis bedriva utbildning av speciallärare
på utbildningslinje 1.

Utskottet har avvisat motionens krav
och ställer sig ganska oförstående inför
önskemålet. Utskottet tycks inte förstå
motionärernas motivering, att det finns
en tendens att de utbildade speciallärarna
stannar i den region som ligger
närmast utbildningsorten och att

Norrland därför i oroande utsträckning
saknar speciallärare, eftersom ingen
högskola där ger sådan utbildning.

Jag ville här göra en invändning mot
utskottets skrivning på s. 4 i utlåtande
nr 93, där det står, att motionärerna
inte närmare belyser i vad mån rekryteringsläget
beträffande dylika lärare i
Norrland är annorlunda än i landet i
övrigt. Om utskottet inte tror eller inte
nöjer sig med motionens uppgifter, borde
det ha varit mycket lätt att få frågan
ytterligare belyst genom hänvändelse
till lämpliga remissinstanser, t. ex.
rektorsämbetena vid universitetet och
lärarhögskolan i Umeå, och för övrigt
genom den statistik över vart de utbildade
speciallärarna tar vägen, som de
andra högskolorna torde kunna lämna.

Bristen på närmare underlag i fråga
om det speciella »Norrlandsbehovet»,
som det heter i utlåtandet, borde alltså
snabbt ha kunnat avhjälpas, och detsamma
gäller möjligheterna att under
de närmaste åren bygga ut högskolan i
Umeå. Förvisso kan man förstå den
försiktighet i spridning av uibildningen,
som utskottet talar om, men vore det
inte ett billigt krav att, om försiktighet
skall iakttagas med hänsyn till värdet
av en integration mellan olika utbildningslinjer,
den föreslagna oförändrade
intagningen av 120 elever vid en och
var av de tre syd- och mellansvenska
lärarhögskolorna hade modifierats så,
att ett antal elever tagits in i den norrländska
högskolan och samtidigt någon
av de andra skolorna utgått eller antalet
intagna vid samtliga av dem sänkts
för att bereda plats för motsvarande
antal i Umeå? — Varför skall alltid
landet i övrigt främjas i förhållande till
den nordliga delen?

Givetvis kommer många invändningar
att kunna resas mot det nu sagda,
men jag framhärdar i min uppfattning,
att motionen framfört ett berättigat
krav, särskilt med hänsyn till slutorden
i utskottets skrivning om denna motion
där det sägs: »Det nu sagda utesluter

Torsdagen den 9 maj 1968

Nr 22

107

Anslag till klass- och ämneslärarutbildning m. m.

givetvis inte att det i framtiden, när
ytterligare erfarenheter vunnits, kan
finnas anledning att överväga åtgärder
i den av motionärerna önskade riktningen.
»

Ett yrkande om bifall till motionen
vore meningslöst — men jag försäkrar
att det kommer att höras en del från
vårt håll även i fortsättningen. Känslan
av det svala intresset för de nordliga
länen kommer fram i alla avseenden i
svensk rikspolitik!

Fru RYDING (vpk):

Herr talman! Jag vill gärna ta upp
en fråga som behandlas i statsutskottets
utlåtande nr 93. Den gäller utbildningen
av de oexaminerade lärarna på iågoch
mellanstadiet.

Jag vill först säga att det inte är för
att anmärka på eller polemisera mot
utskottet som jag tar till orda, utan det
sker därför att jag skulle vilja ytterligare
understryka det olämpliga i den
skrivning som förekommer i proposition
nr 65 liksom i de annonser som
den 20 mars var införda i dagspressen
beträffande denna utbildning.

Vi har tagit upp dessa problem i vår
motion 11:1080, som också behandlats
av utskottet. Utskottet har därvid sagt
sig dela vår uppfattning och ytterligare
understrukit våra synpunkter.

Utbildningen av oexaminerade lärare
på låg- och mellanstadiet är i och för
sig ett gott initiativ. Till att börja med
skall denna utbildning förläggas enbart
till Stockholms lärarhögskola. Den
skall utformas som en kombination av
teoretisk utbildning och halvtidstjänstgöring.
I proposition nr 65 skrives följande:
»Om utbildningen såsom överstyrelsen
föreslår anordnas i Stockholm,
kommer detta att innebära, att
lärare från andra delar av landet, som
önskar deltaga i utbildningen, först
måste förvissa sig om minst halvtidsförordnande
som lärare i Stockholm.»
Sedan heter det i propositionen — jag
förmodar att det är för anständighetens

skull: »Utbildningen bör dock i princip
stå öppen för varje sökande, som fyller
behörighetskraven, oberoende av nuvarande
tjänstgöringsort och bör därför
också annonseras för fri ansökan.»

Efter en sådan skrivning i propositionen
är det kanske förståeligt om skolöverstyrelsens
annons i dagspressen
den 20 mars verkligen blev något krystad
och att man vid förfrågningar hos
skolöverstyrelsens talesman vid den tidpunkten
erhöll något konstlade upplysningar.
Skolöverstyrelsen talade nämligen
om att texten i annonsen skulle
tolkas så, att den sökande skall när han
eller hon lämnar in sina ansökningshandlingar
till kursen kunna styrka att
han eller hon innehar sådan tjänst i
närheten av lärarhögskolan i Stockholm
att sökanden skall kunna tjänstgöra
ocli studera samtidigt. Dessutom
fick man reda på att det ankom på den
sökande själv att ordna denna anställning,
såvitt han inte redan hade en
sådan.

Med anledning av vår motion II: 1080
skriver utskottet: »Utskottet har inhämtat
att vakanta tjänster till ett antal
motsvarande antalet utbildningsplatser»
— 24 på vartdera stadiet — »står till
förfogande, sedan de efter överenskommelse
med den lokala skolmyndigheten
undantagits från att i vanlig ordning
anmälas lediga.»

Detta förfaringssätt är helt korrekt.
Men jag ställer ändå frågan: Varför kan
man då inte i tid säga ifrån detta, dels
i propositionens text och dels inte minst
i annonserna och vid personliga konsultationer
som de sökande haft hos
skolöverstyrelsen. Som man nu har förfarit
har det hela blivit oklart, och jag
hoppas verkligen att man tar lärdom
av detta tills nästa gång. Och nästa gång
anser jag behöver bli nästan omedelbart,
eftersom det sannerligen knappast
skall behövas så värst mycket flera undersökningar
och utredningar för att
konstatera intresset och behovet av sådan
utbildning som föreslås i proposi -

108

Nr 22

Torsdagen den 9 maj 1968

Anslag till klass- och ämneslärarutbildning m. m.

tionen. Det visar sig nämligen att till
denna första kurs med en intagningskapacitet
på sammanlagt 48 — 24 på lågstadiet
och 24 på mellanstadiet — fick
man inte mindre än 700 sökande, trots
fadäsen både i propositionen och
annonsen. Även om man tar med i beräkningen
att alla dessa 700 kanske inte
är behöriga att komma med i sådana
kurser, bevisar det i alla fall att det
finns ett stort intresse och att behov
föreligger av en sådan utbildning.

Därför är det slutligen min förhoppning,
herr talman, att detta goda initiativ
för utbildning av de oexaminerade
lärarna inom en mycket snar framtid
skall kunna utvidgas till flera lärarhögskolor
i vårt land. Sådana finns
som bekant också på andra orter än i
Stockholm.

Herr NORDSTRANDH (h):

Herr talman! Herr Arvidson menade
att jag hade förväxlat olika lärartyper
och deras förekomst. Det kan jag inte
medge att jag gjort, och därför vill jag
begagna tillfället att nämna vilka lärare
jag avsåg — jag hade ingen möjlighet
att få replik i det aktuella ögonblicket.

Vid de hittillsvarande övningsskolorna
vid seminarierna och de gamla lärarhögskolorna
har funnits tjänster i
musik, teckning och gymnastik. I de
nya skolenheterna för lärarhögskolans
försöks- och demonstrationsverksamhet
kommer att finnas klasslärare —
handledare, som jag förstår det, för övningsundervisning
i den mån sådan
förekommer, om också inte i de direkta
försöks- och demonstrationsavdelningarna.

Herr ARVIDSON (s):

Herr talman! Vid de nuvarande seminarierna
finns visserligen lärare i musik,
teckning och gymnastik som undervisar
på låg- och mellanstadiet, men
de är inga speciallärare för dessa stadier
utan seminarielärare, motsvarande

lektorerna i de teoretiska ämnena, och
de undervisar huvudsakligen i själva seminarieklasserna
och på grundskolans
högstadium. Sedan fylls det ut neråt i
den mån det behövs, men så blir fallet
också i försöks- och demonstrationsskolorna,
där man har ett högstadium
med sådana speciallärare.

Jag begärde egentligen ordet med anledning
av fru Rydings anförande. Jag
bär själv motionerat i denna fråga, och
det är min motion sotm har lett fram
till förslaget om särskild utbildning för
lärare som utan att vara examinerade
varit i tjänst lång tid och visat sig vara
mycket goda lärare.

Från början tänkte jag att Stockholm
var den enda plats som hade underlag
för eu sådan utbildning, och det är
möjligt att den ståndpunkten är riktig.
Skolöverstyrelsen har emellertid föreslagit
en anordning som gör det möjligt
att ta emot elever från hela landet.
Den går ut på att lärarkandidaterna
skall tjänstgöra i stockholmsskolor på
deltid medan de går igenom utbildning
vid dessa extra utbildningslinjer.

Så långt tycker jag allt är riktigt.
Men när fru Ryding drömmer om att
detta skall bli en stor sak och vidgas ut
över landet vill jag för min del säga
stopp. Denna extra utbildning får inte
bli en genväg till lärarkompetens; det
normala skall vara att man går igenom
den vanliga lärarutbildningen, och endast
undantagsvis skall man på detta
sätt få den extra utbildningen. Hela urvalssystemet
sätts annars ur spel.

Det är möjligt att fru Ryding och
jag har skilda uppfattningar i denna
sak, men jag har gärna velat säga detta
eftersom jag varit med om att väcka
frågan. Min mening är alltså inte att
detta skall bli en huvudväg vid sidan
av den vanliga utbildningen utan en
undantagsföreteelse.

Herr NORDSTRANDH (h):

Herr talman! Det är riktigt, att del
kommer att finnas speciella Up-tjänster

Torsdagen den 9 maj 1968

Nr 22

109

Anslag till klass- och ämneslärarutbildmng m. in.

i musik, teckning och gymnastik på högstadiet
och i gymnasiet. Men dessa tjänster
kommer inte att räcka till också för
lag- och mellanstadiet. Poängen i vår
reservation är just den, att vi vill tillgodose
även låg- och mellanstadiets behov
av dylika Up-lärare, speciellt intresserade
av och utbildade för metodiken
på dessa stadier.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. 1—6

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. 7

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
1); och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Herr
Nordstrandh begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 7) i
utskottets utlåtande nr 93, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 1) av herr Virgin m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 93
ja och 99 nej, varjämte 2 av kammarens

ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit reservationen
1) av herr Virgin m. fl.

Mom. 8 och 9

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. 10

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
2); och fann herr förste
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Nordstrandh begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 10)
i utskottets utlåtande nr 93, röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 2) av herr Virgin m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Nordstrandh begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 154 ja och
32 nej, varjämte 7 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Nr 22

Torsdagen den 9 maj 1968

Mom. 11

Utskottets hemställan bifölls.

§ 13

Organisation av ett läromedelsförlag

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 96, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående organisation av ett
läromedelsförlag jämte motioner.

Kungl. Maj.-t hade i propositionen nr
63 under åberopande av utdrag av statsrådsprotokollet
över utbildningsärenden
för den 15 mars 1968 föreslagit
riksdagen att dels besluta att staten från
och med den 1 juli 1969 tillsammans
med Svenska kommunförbundet och
Kooperativa förbundet skulle driva förlagsverksamhet
på utbildningsväsendets
område i ett gemensamt ägt förlagsaktiebolag
i huvudsaklig överensstämmelse
med vad i nämnda statsrådsprotokoll
förordats, dels bemyndiga Kungl. Maj:t
att vidtaga de åtgärder som fordrades
för att sammanföra Sö-förlaget med
Bokförlaget Liber AB till ett gemensamt
förlagsaktiebolag.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna I: 827
av herrar Bengtson och Dahlén samt
II: 1069 av herrar Wedén och Hedlund,
vari bl. a. hemställts att riksdagen måtte

1. avslå proposition nr 63 i avvaktan
på resultatet av läromedelsutredningens
arbete,

3. i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa,
att läromedelsutredningen genom
tilläggsdirektiv finge i uppdrag att
skyndsamt utreda formerna för ett institut
för läromedelsforskning, som arbetade
i nära kontakt med skolöverstyrelsen,
skolväsendet i övrigt, olika bildni
ngsinstitutioner och förlag med läromedelsproduktion
samt den vetenskapliga
forskningen vid universitet och lärarhögskolor,

dels de likalydande motionerna I: 828

av herr Holmberg m. fl. och II: 1068 av
herr Bohman in. fl., vari hemställts att
riksdagen med avslag på Kungl. Maj :ts
proposition nr 63 måtte besluta att i
skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa att
dessa motioner överlämnades till läromedelsutredningen
för beaktande i det
fortsatta utredningsarbetet.

Utskottet hemställde,

1. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj ds förslag samt med avslag
å motionerna 1:827 och 11:1069 samt
I: 828 och II: 1068, samtliga motioner
såvitt nu var i fråga, besluta att staten
från och med den 1 juli 1969 tillsammans
med Svenska kommunförbundet
och Kooperativa förbundet skulle driva
lörlagsverksamhet på utbildningsväsendets
område i ett gemensamt ägt förlagsaktiebolag
i huvudsaklig överensstämmelse
med vad i statsrådsprotokollet
förordats samt bemyndiga Kungl.
Maj :t att vidtaga de åtgärder som
fordrades för att sammanföra Sö-förlaget
med Bokförlaget Liber AB till ett
gemensamt förlagsaktiebolag,

2. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:827 och 11:1069 i vad de avsåge
viss modifiering av den villkorligt
träffade överenskommelsen angående
ett förlagsaktiebolag,

3. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:827 och 11:1069 i vad de avsåge
utredning av formerna för ett institut
för läromedelsforskning,

4. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:828 och 11:1068 i vad de avsåge
överlämnande av dessa motioner
till läromedelsutredningen.

Reservationer hade avgivits

1) beträffande frågan om bildande av
ett av staten, Svenska kommunförbundet
och Kooperativa förbundet gemensamt
ägt läromedelsförlag av herrar
Virgin (h), Axel Andersson (fp), Kaijser
(h), Wallmark (h), Thorsten Larsson
(ep), Wirtén (fp), Johan Olsson
(ep), Nihlfors (fp), Mattsson (ep), Turesson
(h), Tobé (fp), Westberg (fp),
Sjönell (ep) och Nordstrandh (li), som

Torsdagen den 9 maj 1968

Nr 22

111

ansett att utskottet under 1. bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till
motionerna I: 827 och II: 1069 samt
1:828 och 11:1068, samtliga motioner
såvitt nu var i fråga, avslå Kungl. Maj :ts
förslag om organisation av ett läromedelsförlag
och bemyndigande för Kungl.
Maj :t att vidtaga i statsrådsprotokollet
föreslagna åtgärder;

2) beträffande frågan om utredning
av formerna för ett institut för läromedelsforskning
av herrar Virgin (h),
Axel Andersson (fp), Kaijser (h),
Wallmark (h), Thorsten Larsson (ep),
Wirtén (fp), Johan Olsson (ep), Nihlfors
(fp), Mattsson (ep), Turesson (h),
Tobé (fp), Westberg (fp), Sjönell (ep)
och Nordstrandh (h), som ansett att utskottet
under 3. bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till
motionerna I: 827 och II: 1069 såvitt nu
var i fråga hos Kungl. Maj:t hemställa
att läromedelsutredningen erhölle uppdrag
att utreda formerna för ett institut
för läromedelsforskning, som arbetade
i nära kontakt med skolöverstyrelsen,
skolväsendet i övrigt, olika bildningsinstitutioner
och förlag med läromedelsproduktion
samt den vetenskapliga
forskningen vid universitet och lärarhögskolor.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr TURESSON (h):

Herr talman! Statliga utredningar kan
som bekant användas till mycket. Ofta
får vi här i kammaren uppleva hur man
med en pågående utredning som argument
slår ihjäl motioner. Vi som har
varit här några år har väl hundratals
gånger upplevt hur goda uppslag på
det sättet hamnat under bordet eller
hur genomförandet av dem uppskjutits.
Vidare är de statliga utredningarna
bra att ha för att få en tillstyrkan till
ett hastigt påkommet hugskott från

Organisation av ett läromedelsförlag

kanslihuset. Vi kan när det gäller detta
ärende se ett nytt exempel på den
senare användningen av en statlig utredning.
Dåvarande chefen för ecklesiastikdepartementet
tillsatte 1966 en
utredning som kallades läromedelsutredningen,
som bl. a. fått till uppgift
att pröva formerna för en samhällelig
insats i fråga om produktion av läromedel.
Utredningen är ännu inte klar,
men trots detta har proposition nr 63
framlagts, i vilken föreslås ett nytt
allmänägt läromedelsförlag, ägt till 50
procent av staten och till 25 procent
av vartdera kommunförbundet och
Kooperativa förbundet. Läromedelsutredningen
som alltså bl. a. fått till uppgift
att lägga fram förslag i detta ämne
har — åtminstone dess majoritet —
tillstyrkt regeringsförslaget. Propositionens
förslag, sådant det utformats i departementet,
har inte heller, att döma
av uppgifterna i propositionen, varit
föremål för remissbehandling, och det
har inte framförts några övertygande
skäl som styrker att behovet av detta
nya allmänägda företag plötsligt blivit
så akut, att man inte kunnat avvakta
läromedelsutredningens färdigställande.

Jag vill gärna erkänna att jag allmänt
sett är skeptisk mot statlig företagsamhet,
när verksamheten i fråga
bevisligen kan skötas bra av enskilda
företag, och så är ju fallet här. Vi har
en hel råd producenter av läromedel
i form av enskilda företag, och så har
vi skolöverstyrelsens förlag som ett
komplement till dem. Dessa producerar
i mycket hälsosam konkurrens läromedel
av erkänt hög standard. Denna konkurrens
är stimulerande för frambringandet
av nya läromedel, vilket möjliggör
att man kan tillhandahålla ett rikhaltigt
sortiment ur vilket lärare och skolor
kan välja. Man har stor valfrihet för
närvarande att välja olika läroböcker
och att byta läroböcker, om man finner
att en lärobok blivit föråldrad eller att
den pedagogiska uppläggningen av en

112

Nr 22

Torsdagen den 9 maj 1968

Organisation av ett läromedelsförlag

annan bok förefaller intressant att
pröva.

Det kan naturligtvis sägas att det nuvarande
systemet, som leder till mindre
serier i produktionen än om man har
en fullständigt samordnad produktion,
fördyrar läromedlen. Men vi måste betala
det priset, om vi skall kunna undgå
riskerna för likriktning i fråga om
åsiktsbildningen och för ett sterilt stillastående
i fråga om utvecklingen. Jag
kan försäkra att den risken inte är något
spöke. Den blir självfallet särskilt
stor, om forsknings- och utvecklingsarbetet
såsom enligt detta förslag skall
kopplas ihop med produktionen av läromedel
i samma företag. Riskerna för
likriktning, för påverkan av ungdomens
åsikter i en och samma riktning, i samma
banor, blir naturligtvis ännu större,
om det allmänägda företaget kommer
att utvecklas till ett mer eller mindre utpräglat
monopolföretag.

Det finns exempel på eu sådan utveckling
i länder med icke-demokratiskt
samhällsskick, och en del av kammarens
ledamöter har haft tillfälle att
se på det på nära håll. De statligt producerade
läroböckerna som visades upp
såldes visserligen där för nästan löjligt
låga priser. 1 och för sig är det naturligtvis
inte något fel att de är billiga,
under förutsättning att priset verkligen
motsvarar produktions- och distributionskostnaderna.
Men för skolorna och
lärarna och eleverna fanns det inga
som helst valmöjligheter. Man var helt
hänvisad till de statligt producerade
läroböckerna och man var därmed också
helt utlämnad till en total likriktning
och till eu systematisk politisk indoktrinering.

Ur utvecklingssynpunkt är ett sådant
system sterilt. Med hänsyn till följderna
vill jag beteckna det som skrämmande,
och ur demokratisk synpunkt är det
helt oacceptabelt. Man avsåg där att
styra in ett helt folks tankeverksamhet
och åsiktsbildning i samma banor med
detta system. Jag kunde inte låta bli

att tänka på Karin Boyes kusliga fram.
tidsvision i boken »Kallocain» som
kom ut för ett 30-tal år sedan. Vi vill
naturligtvis inte ha det så i Sverige, och
jag utgår ifrån att utbildningsministern
inte heller vill det. Men vi måste noga
akta oss för att vidta åtgärder som i ett
annat politiskt läge än dagens kan föra
oss dit. Det är ur den synpunkten jag
tycker detta förslag är så betänkligt
och så riskabelt.

Jag skall inte utveckla detta närmare.
Jag vill bara påpeka att det också finns
en rad andra skäl som man kan anföra
mot propositionens förslag. Det är t. ex.
inte utrett hur vår befintliga företagsamhet
inom tryckeri- och bokframsfällningsområdet
påverkas, främst då i
fråga om möjligheten för dessa företag
att bereda personalen fortsatt sysselsättning
om nuvarande konkurrensmöjlighet
upphör. Inga särskilda skäl
har heller framförts för att ett allmänägt
läromedelsförlag skall inrättas nu,
inga utredningar har förebragts rörande
effekten av ett sådant förlag och inte
heller om dess effektivitet, och inga remissinstanser
bär »om nämnts belyst
frågan. Därför har, herr talman, statsutskottets
borgerliga ledamöter enhälligt
samlat sig kring ett avstyrkande av
propositionen. Yrkan om avslag framföres
i reservationen 1 som jag yrkar
bifall till.

I den andra reservationen som fogats
till detta statsutskottsutlåtande yrkas
vidare bifall till ett av folkpartiet
och centerpartiet i en partimotion framfört
förslag om att åt läromedelsutredningen
uppdra att utreda formerna för
ett institut för läromedelsfonskning. Då
jag vet att andra talesmän för reservanterna
kommer att belysa denna fråga
närmare skall jag avstå från att gå in på
den och inskränker mig till att yrka
bifall till reservationen 2.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Den föreliggande frågan
erbjuder ett betydande principiellt

Torsdagen den 9 maj 1968

Nr 22

113

intresse och förtjänar därför en mera
utförlig debatt än vad man vid första
påseendet kanske skulle kunna tro.

•lag är väl medveten om att skolöverstyrelsen
har ett behov av att ge ut en
hel del materiel av studieorienterande
slag, information om skolreformen och
mycket sådant, vilket innebär att skolöverstyrelsen
behöver samarbeta med
ett serviceorgan. Hur detta serviceorgan
skall vara organiserat är i och
för sig inte den fråga som nu skall behandlas,
inte heller spörsmålet om
skolöverstyrelsen vill arbeta fram och
ge ut en bok av ren experimentkaraktär.
Det är andra sidor av den mer löpande
•— man kan kanske också säga
mer kommersiellt betonade — verksamheten
som man måste rikta uppmärksamheten
på när det gäller det
föreslagna halvstatliga läromedelsförlaget.
Frågan är om det skall vara konkurrens
på något så när lika villkor
inom denna sektor av läromedelsproduktionen,
som ju inte bara gäller läroböcker
utan även andra ting som spelar
en allt större roll.

Låt mig emellertid göra ännu ett uttalande
som kanske kan uppfattas som
ett instämmande med utskottsmajoriteten.
Sammanslagning av två hel- eller
halvoffentliga läromedelsförlag av otillräcklig
storlek till ett enda större kan
i och för sig vara naturlig, särskilt om
man samtidigt drar gränserna mot myndigheterna
på rätt sätt. Konkurrensbetingelserna
har väl hittills varit om
än inte helt och hållet så dock i ganska
hög grad lika för enskilda och andra
företag inom läromedelsproduktionen,
fastän skolöverstyrelseförlagets annonser
för en tid sedan måhända kunde ge
intrycket att dess framställning av läroböcker
hade en speciell relation till
myndigheterna i motsats till andra förlags.

Den stora frågan är som sagt: Skall
man även i fortsättningen, i stort sett,
ha konkurrens på lika villkor inom det
viktiga verksamhetsområde som läro -

Organisation av ett läromedelsförlag

medelsframställningen utgör, eller skall
det finnas speciella privilegier för det
nya och i huvudsak offentliga förlaget?
Skall den vetenskapliga forskningen på
undervisningsområdet inom skolöverstyrelsen
samt inom universitetens och
lärarhögskolans forskningsavdelningar
stå till förfogande för alla läromedelsförlag
på lika betingelser? På den frågan
tycks regeringens svar vara nekande.

I styrelsen för det nya förlaget skall
sitta representanter för skolöverstyrelsen
och universitetskanslersämbetet
samt ytterligare en person från »ett
statligt aktiebolag», står det i utskottets
utlåtande. Det kan inte gärna vara
Svenska reproduktionsaktiebolaget som
därvid avses, ty då skulle väl detta ha
meddelats. Utbildningsministern kanske
vill lösa den gåtan och tala om vad
det är för ett bolag han där tänker på.

För det andra får skolöverstyrelsen
forskningsanslag för s. k. pedagogiskt
utvecklingsarbete, och resultaten ställes
nu till Sö-förlagets förfogande. Enskilda
förlag tycks däremot i något fall ha
fått nej, när de begärt att få utnyttja
dessa forskningsresultat. Man har enligt
uppgift åtminstone delvis reserverat
forskningsresultat för Sö-förlaget.
Där börjar det verkligen brännas!
Skolöverstyrelsen skulle alltså anse
det vara naturligt att ett statligt förlag
i sin produktion utnyttjar forskningsresultat
med viss preferens framför
konkurrerande företag när det gäller
resultaten av skolöverstyrelsens eget
utvecklings- och forskningsarbete. Propositionen
vill tydligen ha speciellt banade
stigar — för att uttrycka det milt
— mellan skolöverstyrelsen och det
nya läromedelsförlaget, stigar som inte
är lika banade och öppna för andra.
Jag vill därför rikta den frågan till utbildningsministern
om han är villig att
bekräfta att det är en princip i det som
nu planeras, att forskningsresultat med
preferens skall kunna ställas till det
halvstatliga förlagets förfogande och

114

Nr 22

Torsdagen den 9 maj 1968

Organisation av ett läromedelsförlag

inte på samma sätt stå till förfogande
för och kunna utnyttjas av enskilda
förlag?

Om man, som det förefaller, vill ge
det nya läromedelsförlaget en privilegierad
position, så är det risk för sämre
effektivitet vid framställningen av
läromedel. Det är det första. Det andra
är att vi får en risk för likriktning i de
pedagogiska greppen, vilket jag tycker
är allvarligt, även om herr Turesson
tidigare använde litet starkare ord än
vad jag för min del vill göra. För det
tredje föreligger risk för att vi får en
svagare utveckling av pedagogisk art,
om man på detta sätt åt ett förlag ger
en kvasimonopolställning inom en del
av området.

Just på kulturområdet är det speciellt
viktigt att undvika alla tendenser till
likriktning. Professor Husen har i Dagens
Nyheter för i dag skrivit en artikel,
som går ut på att ingen organisation,
som ökar riskerna för att en väsentlig
valfrihet går förlorad för dem
som använder materielen, bör ifrågakomma.
.Tåg undrar om utbildningsministern
instämmer häri, alltså alt
man inte skall ha någon organisation
som ökar riskerna för valfriheten?

För det fjärde skulle ett system av
föreslaget utseende medföra risk för
att de andra förlagens kunnighet, nya
idéer och uppslag utnyttjas sämre än
när man har konkurrens på lika villkor.

För det femte kan risk föreligga att
skolboksförfattare av taktiska skäl frestas
att hålla speciella kontakter med det
halvstatliga förlaget. Om man är mycket
pessimistisk och drar ut linjerna
för utvecklingen långt framåt i tiden
kan t. o. in. risker uppkomma för åsiktsfriheten
vad läromedlen beträffar, men
den saken finns det väl i dag ingen anledning
att diskutera. En utveckling i
denna riktning är jag övertygad om att
vi skulle kunna bryta innan den gått
för långt.

Hela bildningsarbetet kommer mer

eller mindre att beröras av det nya
läromedelsförlaget. Detta gäller inte
bara skolväsendet utan även det frivilliga
folkbildningsarbetet, radio-TV
m. m. Enligt min mening är det väsentligt
att man söker få så smidiga former
att kunskap om nya metoder kan utnyttjas
i ett system med valfrihet för
de användande och konkurrens för de
framställande personerna och företagen.

En idé som är värd att pröva i syfte
att skapa trygghet för att berörda olägenheter
inte uppkommer och som även
kunde åstadkomma ökad effektivitet i
forskningen vore att det inrättades ett
institut för läromedelsforskning, till
konstruktionen något besläktat med de
branschforskningsinstitut, som vi har
ganska många av och som arbetat under
efterkrigstiden med såvitt jag vet i stort
sett gott resultat. Ett sådant institut för
läromedelsforskning skulle samla företrädare
för alla intresserade grupper,
såväl offentliga och enskilda producenter
som naturligtvis alla kategorier vilka
använder läromedlen. Institutet skulle
befrämja kontakten mellan alla dessa
grupper och olika forskningsinstitutioner
t. ex. vid universitet, lärarhögskolor
etc.

Man skulle kunna utnyttja uppslag
och erfarenheter som samlas ute på fältet
inom skolväsendet utan att dessa
nödvändigtvis behöver passera skolöverstyrelsen.
Man skulle sprida kännedom
om resultaten av allt detta forskningsarbete
på ett effektivt sätt, och det
skulle bli trygghet för att alla forskningsresultat
bleve disponibla för alla
och envar på samma sätt och inte användes
så att vissa parter får privilegier
eller preferenser.

Enligt min mening är det viktigt att
tanken på ett sådant institut blir belyst
av läromedelsutredningen. Denna har
ju inte slutfört sitt arbete utan har bara
fått avge ett principuttalande om förlaget.
Ett sådant kan ju alltid en regering
begära om den inte är intresserad

Torsdagen den 9 maj 1968

Nr 22

115

av det arbete som bedrivs av en utredning,
vilken ännu inte är färdig med
sin uppgift. Förutsättningen är att man
sörjt för en betryggande majoritet. Man
riktar bara en principfråga till utredningen,
och sedan man fått ett »ja» till
svar slipper man vänta på det verkliga
resultatet av det arbete som utredningen
är tillsatt för att utföra.

I avvaktan på att läromedelsutredningens
arbete slutföres och att därvid
bl. a. tanken på ett institut för läromedelsforskning
prövas bör man enligt
min mening, som också är reservanternas,
inte f. n. fullfölja tanken på det
föreslagna förlaget.

Beträffande finansieringen av läromedelsförlaget
måste man resa frågan
hur det kan garanteras — vilket för utskottsmajoriteten
tycks vara självklart
— att det Allmänna förlagsaktiebolaget
alltid har tillräckligt med pengar att
tillskjuta till läromedelsförlaget. Tanken
tycks vara att läromedelsförlaget
efter behov skall få tillräckligt med
pengar, som riksdagen inte skall behöva
befatta sig med eftersom de skall
komma från det Allmänna förlagsaktiebolaget,
som från början fått så
mycket att det har en slant över. Men
hur vet man att detta Allmänna förlagsaktiebolag
kommer att ha så mycket
pengar att ställa till förfogande för
läromedelsförlaget? Ämnar staten vid
sina beställningar för hela det statliga
trycket, t. ex. vid utgivandet av alla de
offentliga utredningarna, erbjuda så
höga priser att det Allmänna förlagsaktiebolaget
och det därmed samarbetande
Svenska reproduktions AB gör
så stora vinster att man alltid kan vara
säker på att förlagsaktiebolaget har
pengar över till läromedelsförlaget? Om
man inte vill påstå detta faller, såvitt
jag'' förstår, utskottsmajoritetens replik
till motionärerna. Då uppkommer onekligen
frågan att riksdagen måste få
medverka, om det gäller väsentliga bidrag.

Herr talman! Enligt min mening är

Organisation av ett läromedelsförlag

det en kärnpunkt att — om man avslår
vårt naturliga förslag, att först låta
läromedelsutredningen slutföra sitt arbete
och om man alltså vill låta detta
nya läromedelsförlag omedelbart börja
arbeta — direktiven för verksamheten
bör utformas så, att konkurrens på lika
villkor tryggas. Det är ännu inte för
sent, herr utbildningsminister att ge
riksdagen, allmänheten och hela skolvärlden
trygghet på denna punkt. Det
är ännu inte omöjligt att lägga saken
till rätta genom ett uttalaande av utbildningsministern,
att avsikten är att
sörja för att det blir en tävlan på såvitt
möjligt lika villkor mellan dem som
framställer läromedlen och att det blir
valfrihet för dem som skall använda
läromedlen.

Jag yrkar bifall till reservationerna
1 och 2 av herr Virgin m. fl.

Herr talmannen övertog ledningen av
förhandlingarna.

Herr ELMSTEDT (ep):

Herr talman! Det har ju redan framförts
åtskilliga synpunkter på denna
fråga, och jag tänker bara uppehålla
mig några ögonblick vid ett par randanmärkningar
— nog så väsentliga för
all del.

Som regel inväntar man resultaten
av pågående utredningar, och vi tycker
väl litet till mans att det är anmärkningsvärt
att en departementschef desavouerar
en utredning som regeringen
själv har tillsatt. Det är faktiskt vad
som skett i detta fall. Men mera bråttom
med detta läromedelsförlag är det väl
knappast än att man kunde ha inväntat
den pågående utredningen; i varje fall
har inga skäl som tyder på någonting
annat framförts. En av utredningens
uppgifter är ju att kartlägga de för- och
nackdelar som ett ökat statligt engagemang
i läromedelsproduktionen kan
medföra. En konkurrens mellan olika
bokförlag förekommer, och samhället
har på olika sätt ett avgörande inflytande
på skolboksutgivningen: skolöver -

116

Nr 22

Torsdagen den 9 maj 1968

Organisation av ett läromedelsförlag

styrelsen har inflytande genom att den
fastställer läroplanerna och statens läroboksnämnd
har inflytande genom
sin kvalitets- och priskontroll. Och det
är ju kommunerna som är köpare av
så gott som hela produktionen.

Det kan således inte vara bristen på
inflytande från samhällets sida som
varit vägledande för regeringen när
den nu helt plötsligt, utan att invänta
utredningen, lagt fram förslag. Behovet
av ytterligare statligt engagemang på
området kan, som också framhållits i de
motioner som ligger till grund för reservationen
1 — ifrågasättas, och det
finns all anledning att invänta läromedelsutredningens
förslag för att få frågan
belyst. Det är knappast möjligt att
hysa några bestämda meningar innan
utredningens resultat presenterats. —
Jag ber därför, herr talman, att få yrka
bifall till reservationen 1.

När det gäller reservationen 2, i vilken
begärs en utredning av formerna
för ett institut för läromedelsforskning,
inskränker jag mig till ett bifallsyrkande.

Herr ARVIDSON (s):

Herr talman! I reservationer och från
denna talarstol har anmärkts på att
Kungl. Maj :t har framlagt ett förslag,
medan en utredning pågår på det område
det är fråga om. Det är väl en allmän
princip att inga åtgärder vidtas
inom ett visst område när just de frågorna
är under utredning. Å andra sidan
kan inte eu utredning få hindra en
pågående utveckling.

Det har sagts att det förslag, som nu
framlagts och som på en punkt föregriper
utredningen, inte har varit föremål
för remissbehandling. Jag undrar
om man ändå inte angriper problemet
från fel utgångspunkt. Är verkligen en
utredning på den punkten nödvändig?
Det är fråga om att ett par allmänägda
företag slår sig samman. Detta är en
inom hela näringslivet mycket vanlig
typ av fusion när det gäller att för -

bättra produktionsmöjligheterna och
effektivisera verksamheten. Jag kan
inte inse att man har någon anledning
att från borgerligt håll misstänkliggöra
ett förslag om en sådan åtgärd.

Den som talade först vid behandlingen
av denna fråga sade att man haft
så fruktansvärt bråttom med att lägga
fram detta förslag och att man gott
kunnat vänta till dess utredningen blir
färdig. Vi vet ingenting om när utredningen
har slutfört sitt uppdrag. Den
tidpunkt som valts för framläggande av
det nu aktuella förslaget har dikterats
av utvecklingen på detta område och
inom ifrågavarande företag.

Denna fråga är i och för sig inte heller
särskilt omfattande. När oppositionen
vill tillmäta den principiell betydelse
förefaller det som om man såge
spöken mitt på ljusa dagen.

Situationen på detta område är unik
inom det svenska näringslivet. Till den
produktion det här är fråga om finns
bara en enda grupp av köpare — kommunerna.
De har intresse av att få goda
läroböcker, goda läromedel. De har
också ett ekonomiskt intresse, d. v. s.
att priserna hålls nere.

Men när nu kommunerna, samhället,
är den enda avnämaren är det väl naturligt
att samhället vill ha inflytande
på den produktion det här gäller. Om
man vill vända på saken: det finns
ingen anledning att produktionen skall
ligga helt i händerna på enskilda företagare.
Från borgerligt håll vill man nu
göra detta till en stor principdiskussion
om socialisering och man går vidare
till likriktning och diktatur.

Det är naturligtvis rimligt att man
från borgerligt håll är vaksam mot alla
tendenser till att vilja beröva storfinansen
dess särställning i landet — det
skall jag inte gå in på närmare — men
nog är det egendomligt att högern och
folkpartiet här har fått centern med sig.
Samma centerparti, vars representanter
i Svenska kommunförbundet har varit
med om att tillstyrka detta förslag,

Torsdagen den 9 maj 1968

Nr 22

117

uppträder nu i riksdagen som motståndare
till det. Centern har alltid
varit mån om att slå vakt om kommunernas
ideella och ekonomiska intressen.
Så länge jag har varit med i skoldebatten
har centern aldrig ett ögonblick
vikit på den punkten, hur många
påtryckningar som än gjorts från högerns
och folkpartiets håll. Därför är
det uppseendeväckande att centern i
dag här i riksdagen sviker den inställning
till skolreformsfrågorna, som den
har visat inom Svenska kommunförbundet
och över huvud taget. Det är ju så
onödigt; här är det inte fråga om något
förstatligande. Det nuvarande Sö-förlaget
är statligt, och man skulle i och
för sig kunna tänka sig en statlig produktion
av läroböcker. I så fall skulle
herr Ohlin naturligtvis ha rätt att varna
för att slå in på en sådan utvecklingslinje.
Här rör det sig emellertid inte om
något statligt, byråkratiskt, ovanifrån
styrt företag.

Det är i och för sig en naturlig sak
om staten genom ett statligt företag ser
till att bristområdena inom läromedelsproduktionen
tillgodoses — det gäller
de handikappade, universitetskurserna,
de små ämnena i skolan, vissa grenar
av yrkesutbildningen och viss specialmateriel.
Det alternativ som erbjuder
sig är alltså att staten tar hand om denna
produktion genom ett direkt statlig!
bolag, men så föreslås inte nu. Det föreslås
ett allmänägt bolag, vari staten
genom det s. k. allmänna förlagsaktiebolaget
har hälften av aktierna, medan
kommunerna har en fjärdedel och
Kooperativa förbundet en fjärdedel.
Det skall vara ett fullkomligt fritt aktiebolag,
vars ledning har att på egen
hand agera och ta ansvar för vad som
händer. Att Kooperativa förbundet är
med borde dessutom vara en garanti
mot monopoltendenser. Om Kooperativa
förbundet har haft någon ledstjärna under
hela sin tillvaro, har det varit kampen
mot monopolismen. KF kominer
inte att svika denna kamp.

Organisation av ett läromedelsförlag

Monopolfaran, herr Ohlin, ligger på
ett annat håll. Låt oss till att börja
med se på det nuvarande systemet för
framställning av läroböcker! Vi har
haft en lång rad konkurrerande förlag,
men de har så småningom blivit
färre. Norstedts och Bonniers slog sig
samman om Svenska bokförlaget. Detta
har i sin tur köpt upp Bergvalls förlag,
A. V. Carlsons bokförlag, Svensk
läraretidnings förlag, förlaget Uniskol
— dit hör också Gumperts förlag. Sammanlagt
behärskar denna grupp —
alltså egentligen bara Svenska bokförlaget
— 60 procent av läroboksproduktionen.

Vidare finns det ett förlag av mellanstorlek,
nämligen Almqvist & Wiksell,
som behärskar ungefär 20 procent av
läroboksproduktionen, medan alla de
övriga —- inklusive Sö-förlaget, Bokförlaget
Liber, Sveriges Radios bokutgivning,
Hermods bokutgivning o. s. v. —
har 20 procent av denna.

Detta innebär att ett stort och ett medelstort
företag i stort sett behärskar
hela marknaden och genom sina resurser
dikterar utvecklingen på området.
Vilka trådar som sedan kan löpa mellan
Almqvist & Wiksell och Svenska bokförlaget
känner jag inte till.

Själva bokproduktionen är emellertid
endast en ringa del av läromedelsproduktionen,
d. v. s. alla de läromedel
man i övrigt behöver för undervisningen
i skolorna. Ser vi på produktionen
av övriga läromedel finner vi där nära
nog ett fullständigt monopol. Det är
Aktiebolaget Sveriges litografiska tryckerier
som äger alltsammans — d. v. s.
Esseltekoncernen som rår om Esselte
och Norstedt & Söner; den har vidare
köpt upp Skrivrit och Gumperts skolmateriel
samt behärskar tillsammans
med Norstedt & Söners skolmaterielavdelning
helt och hållet detta område.

Herr Ohlin underströk att vi måste
ha konkurrens. Jag vill gärna instämma
med honom: det behövs konkurrens i
denna monopolsituation! Men ingen av

118

Nr 22

Torsdagen den 9 maj 1968

Organisation av ett läromedelsförlag

herrarna på borgerligt håll har haft
den ringaste anmärkning mot det privatkapitalistiska
monopol som existerar
här. Avsikten med propositionen
har varit att detta monopol så småningom
skall brytas av de nu föreslagna
halvstatliga bolagen.

Innan denna monopolsituation har
klarats upp måste jag säga att de stora
ord, som uttalats här om frihet och fri
konkurrens, är humbug. Detta gäller
även, herr Turesson, på det andliga planet.
Jag var tillsammans med herr Turesson
nere i den kommunistiska stat
som han talade om. Jag har precis samma
inställning som han: vad man där
hade åstadkommit var ett i och för sig
effektivt system för framställning av
läroböcker, för utprovning av läroböcker
och för förbättring av läroböcker,
men dessa läroböcker var starkt indoktrinerade.
Nu tycktes herr Turesson
mena att denna indoktrinering skulle
bero på att det var välordnat på själva
produktionsområdet. För min del anser
jag att den berodde på att det råder
diktatur i landet och att alltså läromedelsproduktionen
kunde behärskas
uppifrån, på det sättet att det inte fanns
någon frihet i åsiktsbildningen och
inte heller någon frihet att välja bland
böckerna.

Så kraftigt som detta över huvud taget
kan göras, vill jag för min del understryka
att jag här håller på frihetens
principer, friheten att välja, möjligheten
till fri åsiktsbildning för lärare
och elever. Om detta behöver vi inte
strida, och det behövs inga hänvisningar
till professor Torsten Husén för den
sakens skull.

Men för närvarande har vi inte en sådan
frihet. Det har påvisats och är
mycket lätt att själv konstatera hur
våra läroböcker i orienteringsämnena
är helt indoktrinerade från storfinansiellt
håll. Det är den borgerliga ideologin
som behärskar lärobok efter lärobok.
Man kan göra en liten undersökning.
Gå till läroböckerna i samhälls -

kunskap, historia, filosofi eller religionskunskap
och se efter hur man där
framställer marxismen! Ni kommer att
kunna konstatera att marxismen är beljugen
i bok efter bok. Här föreligger en
indoktrinering. Detta sammanhänger
med monopolställningen; förlagen dikterar
vad som skall stå i böckerna och
det är konservativt inställda lärare som
bildar underlag för denna indoktrinering.

Det är alltså inte de borgerliga som
härvidlag bär rätt att anklaga — det är
vi som anklagar.

Men jag går vidare. Om utvecklingen
på läroboksområdet under senare år
har varit gynnsam, sammanhänger detta
med flera olika omständigheter. Jag
vill understryka — där instämmer jag
med herr Ohlin — att vi har skickliga
företagsledare i bokförlagen. Dessa går
med hela sin själ upp i sin uppgift,
även när det gäller att modernisera
läroböckerna för att få dem att utvecklas
i takt med skolans egen utveckling.
Personligen lägger de ned stor möda
på varje bok som framställes. Jag antar
att de också är skickliga affärsledare.
Jag bär ingenting att säga på den
punkten.

Men det är inte dessa insatser som
i första rummet har fört läroböckerna
framåt. Det är skolreformen som sådan.
Det är de nya läroplanerna som har
tvingat fratm en ny metodik, ett nytt sätt
att se, en ny uppläggning av läroböckerna.
Det baseras på den vetenskapliga
forskning som ligger bakom och
den systematiska experimentverksamhet
som skett under skolöverstyrelsens
ledning. Det är helt orimligt att påstå
att ett samhällsägande skulle resultera
i ett stelnande när det gäller pedagogik
och ekonomi.

Vad är det då vi behöver för att få
fram goda läromedel? Jag frågar detta
därför att jag vågar påstå att vi för
närvarande inte har det, trots att vi
har privat företagsamhet och fri konkurrens.
Läroböckerna är inte bra. De -

Torsdagen den 9 mai 1968

Nr 22

119

har blivit bättre men de motsvarar inte
alls de krav skolan, numera ställer på
dem. Vi måste få till stånd en forskning
om vad som skall stå i en lärobok.
Redan urvalet av moment måste bli
föremål för vetenskaplig forskning. Nu
sker detta urval på en höft; de olika
läroboksförfattarna funderar på egen
hand och tycker att det vore bra att
ha med det ena eller det andra. Men
varför man skall ha med just visst stoff
kan de inte svara på, och det kan ingen
göra. Först måste alltså urvalet analyseras
och sedan måste en ingående
analys göras av hur stoffet skall presenteras
pedagogiskt. Detta kan inte
göras utan en prövning inom skolväsendet,
där hela den svenska lärarkåren
medverkar. Resultatet blir då att man
får kunskap om vad som skall stå i en
lärobok, hur den skall vara upplagd,
hur den skall användas och vilka läromedelspaket
som en sådan lärobok skall
ingå i — undersökningarna bör även
gälla läromedlen i övrigt. Detta arbete
måste bli den dominerande sidan av
det svenska framstegsarbetet på detta
område. Det går inte att som nu skilja
läromedelsproduktionen från skolväsendet,
från livet i skolan — de hör nära
samman.

Man måste då fråga sig hur företag av
olika typ — samhällsägda och privata
— skall kunna inordnas i det stora
sammanhanget. Jag är därvid inne på
samma tankegångar som herr Ohlin,
ehuru jag drar andra slutsatser. Vetenskapliga
resultat — det är fråga om
tillämpad vetenskap — måste bli tillgängliga
för alla, också för utomstående,
och det imåste starkt understrykas
att vi inte får komma in på andra banor.
Men främst måste det naturligtvis
finnas frihet inom skolväsendet: olika
läroböcker, olika typer av läroböcker,
möjlighet för varje lärare som har en
god idé att få den prövad — var finns
den möjligheten i det nuvarande systemet? Det

finns väl en mycket säker ga -

Organisation av ett läromedelsförlag

ranti mot missbruk av monopolistisk
karaktär. Vi må tycka illa om det eller
inte, men vi har en rad kommuner i
detta land som är borgerligt styrda och
där skolstyrelsen är borgerlig. Eu sådan
skolstyrelse har möjlighet att välja de
böcker och den materiel som den vill
ha. Om den inte tycker om de produkter
som kommer från ett samhällsägt företag
kan den välja vad som kommer från
privata företag. Detta borde vara en tillräcklig
garanti för fri konkurrens på
området i fortsättningen.

Med vad jag nu sagt har jag också
svarat på frågorna angående det föreslagna
institutet för läromedelsforskning.
Vi bär inte någon anledning att
ha ett från skolan fristående läromedelsforskningsinsititut
— framför allt
därför att vi så gärna vill ha denna
forskning koncentrerad till de läroanstalter
dit den enligt riksdagens tidigare
beslut skall vara förlagd, nämligen
till lärarhögskolorna. Skulle man då
splittra krafterna genom, att vid sidan
av dessa centraler inrätta en rikscentral,
tror jag att vi i alltför hög grad
skulle slösa med våra tillgångar. Lärarhögskolornas
forskningscentraler och
forskningsresultat står helt till allas förfogande,
också till de privata förlagens.

Slutligen skulle jag gärna vilja svara
på herr Ohlins fråga, hur man kan garantera
att det allmänna bolag, som
skulle ha hand om statens del i det nya
skolmaterielförlaget, skall ha pengar tillräckligt;
man lovar det i propositionen.
Vi har diskuterat den saken mycket ingående
i statsutskottet. Det har sagts,
att om företaget behöver nya pengar av
anslagskaraktär så kommer en framställning
härom att gå till riksdagen.
Men det är inte meningen att det skall
gå till på det sättet. Företaget skall
vara ett vanligt affärsföretag. Man beräknar
att det skall ge normal vinst
och ha normala avsättningsmöjligheter,
vilket även skulle gälla det allmänna
bolag som står bakom. Det skall
givetvis vara full frihet också för detta

120

Nr 22

Torsdagen den 9 maj 1968

Organisation av ett läromedelsförlag

samhällsägda förlag att rent affärsmässigt
ta upp lån, där sådana kan fås på
gynnsammaste villkor. Är det så, bör
val pengarna kunna vara garanterade,
i den mån nu företaget sköts på ett
hyggligt sätt. Det verkar som om man
på borgerligt håll var rädd för att det
skulle bli alltför välskött och växa sig
alltför stort och rikt. Men har man den
ängslan, så behöver man kanske inte
frukta att företaget skulle komma att
behöva stå utan pengar.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr TURESSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Arvidson berörde
en så lång råd frågor, att jag inte hinner
ta upp dem alla.

Inledningsvis sade herr Arvidson att
en utredning naturligtvis inte får hindra
en pågående utveckling. Vad jag
sade var just att det var så uppseendeväckande,
att man nu intog denna ståndpunkt,
när man i så många hundra fall
eljest har gått den motsatta vägen.

Det är klart att man kan säga, att
eftersom det allmänna är den stora avnämaren
— inte den enda avnämaren,
ty det finns trots allt lyckligtvis fortfarande
skolor där eleverna får betala
sina läromedel själva — så är del också
naturligt att det allmänna tillverkar
läromedlen. Men så är det ju inte på
en rad andra områden. Hur är det på
telekommunikationernas område, herr
Arvidson? Hur är det på järnvägens
område? De allmänna företagen inom
dessa verksamhetsgrenar köper ju sin
materiel av enskilda företag, som har
bidragit till en snabb och förnämlig utveckling
på dessa områden, en utveckling
som kanske inte hade ägt rum, om
de enskilda intressena inte hade varit
inkopplade på det sätt som nu varit
fallet.

Herr Arvidson säger att det är naturligt
att vi på den borgerliga sidan är
vaksamma. Så långt håller jag med honom,
men jag vill absolut inte hålla med

honom om att vi är vaksamma för att
slå vakt om storfinansens intressen. Vi
är vaksamma därför att — och det
tycker jag att jag utvecklade rätt ingående
i mitt första anförande — vi
i detta ser en fara för en likriktning av
åsiktsbildningen.

Jag sade uttryckligen att jag inte
tror att det är avsikten med förslaget
— jag vill inte beskylla den nuvarande
utbildningsministern för att ha sådana
avsikter — men i ett annat läge kan det
bli en fara, och det åskådliggjorde jag
med exempel på vad herr Arvidson
och jag hade sett i ett icke-demokratiskt
land.

Herr Arvidson sade att läromedelsutgivningen
för närvarande handhas av
ett enskilt monopol. Det är naturligtvis
en mild överdrift; vi har ju flera andra
företag, och vi har även Sö-förlaget.
Det finns ingen frihet nu, sade herr
Arvidson. De kapitalistiska förlagen bestämmer
vad som skall stå i böckerna,
det är konservativa lärare som skriver
dem, och så sade herr Arvidson: Det är
vi som har anledning att anklaga. Ja,
vem anklagar ni? Skall herr Arvidson
anklaga någon så är det väl alla socialdemokratiska
lärare som inte skriver
läroböcker. Varför skall ni överlåta
åt konservativa lärare att skriva
läroböcker, om ni tycker att de är så
tokiga? Det går inte riktigt ihop, herr
Arvidson.

Vad sedan beträffar vad som här
sagts om önskvärdheten av ökad forskning
på läromedelsframställningens
område, så har jag ingen avvikande mening.
Ingenting är så bra att det inte
kan bli bättre. Forskning är naturligtvis
bra och värdefull i många avseenden,
men vi skall inte tro att den löser alla
problem. Vi måste också ha klart för
oss att vi inte kan kräva en så djupgående
forskning och så vidlyftiga förberedelser
att det inte ges ut några
böcker alls; det finns ju en tidsfaktor
med i sammanhanget också. I samband
med reformerna på skolområdet

Torsdagen den 9 maj 1968

Nr 22

121

har erfarenheterna visat att de enskilda
förlagen fått fram läromedel i tid under
det att Sö-förlaget flera gånger kommit
för sent.

Herr ELMSTEDT (ep) kort genmäle:

Herr talman! Innan herr Arvidson
kom in på den sakliga delen av sitt anförande
hann han med att konstatera
att centern i denna fråga skulle svika
kommunerna genom att inte i dag acceptera
det förslag som nu föreligger
till ett nytt läromedelsförlag. Det är ett
påstående som jag tror att herr Arvidson
får svårt att stå för.

Det är ju ändå på det sättet att vi har
sagt att vi vill avvakta en pågående utredning
i dessa frågor, en utredning
vars resultat skulle gå ut på remiss i
vanlig ordning och som vi sedan fick ta
ställning till. Vi har aldrig sagt nej till
förslaget, vi vill som sagt bara avvakta
denna utredning, och det tycker jag inte
är särskilt originellt — det är ju vad vi
brukar göra i sådana här sammanhang.
Jag tror att herr Arvidson ger mig rätt
när jag påstår att vi från vårt håll i
varje fall aldrig använt ordet monopol
i sammanhanget, vare sig i det ena eller
andra fallet.

Herr Arvidson konstaterade att centern
i denna fråga avvek från sin traditionella
linje, nämligen att slå vakt om
kommunerna. Jag kan försäkra herr
Arvidson att vi också i denna fråga slår
vakt om kommunerna; vi vill bara ha
ett fylligare material att bygga vårt
ställningstagande på.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag får anknyta till det
som herr Elmstedt sade. Herr Arvidson
uttalade att man inte har någon anledning
att lägga produktionen av läromedel
helt i enskilda händer. Men, herr
Arvidson, vad tjänar en sådan polemik
till? Det är ju ingen som har sagt det.
Här har ju tvärtom talats för konkurrens.
Jag har för min del sagt —- och
det har också andra påpekat — att

Organisation av ett läromedelsförlag

vi inte har någonting emot att det finns
ett hel- eller halvoffentligt förlag. Varför
vara rädd för konkurrens på lika
betingelser, frågade herr Arvidson, om
det ni i verkligheten är mest rädda för
är monopol?

Påståendet att oppositionen inte på
något sätt skulle ha påtalat inskränkningar
i konkurrens på enskilt håll, särskilt
tidigare, är ju inte riktigt. Jag har
själv varit ordförande i en utredning
som belyste denna inskränkta konkurrens
i branschen. Det finns f. ö. en kartell-
och monopolövervakning som vi
har varit med om att inrätta. Den arbetar
och har bl. a. gjort ett uttalande
som herr Arvidson nog får höra talas
om under nästa punkt på kammarens
dagordning, varav framgår att näringsfrihetsombudsmannen
varnar för den
konstruktion som regeringen föreslår,
därför att han är rädd för att den skulle
inskränka konkurrensen.

Dessutom har stat och kommun såsom
köpare sällsynt goda möjligheter
att övervaka kvalitet och pris på de
köpta produkterna. Man har en granskningsnämnd
som ser på läroböckerna
och bedömer kvaliteten. Frågan är alltså
inte om man skall ha monopol eller
inte — det skulle man inte ha — utan om
man skall ha konkurrens på lika villkor
eller en privilegiesituation för det
halvstatliga företaget. Då tycker jag,
herr talman, att herr Arvidson, när han
började tala om frihetens princip som
skulle råda, gav oss anledning fråga honom:
Varför då inte ta konsekvenserna
av dessa säkert ärligt menade uttalanden,
nämligen handla så att det blir
frihet att konkurrera på lika villkor?
Herr Arvidson talade om att forskningens
resultat skulle ställas till förfogande
på lika villkor. Det är just det vi begär,
men den organisation som här är föreslagen
banar vägen för någonting annat,
nämligen en privilegieposition för
det nya läromedelsförlaget.

Herr Arvidson sade också att forskningen
skulle vara koncentrerad till lä -

122

Nr 22

Torsdagen den 9 maj 1968

Organisation av ett läromedelsförlag

rarhögskolorna och att vi därför inte
behövde något institut. Men det är väl
ändå inte meningen att det skall vara
så snävt. Vi skall väl ha pedagogisk
forskning vid universiteten, och inom
skolväsendet samlas det erfarenheter
även från det fria bildningsväsendet för
att sammanföra och utnyttja allt så effektivt
och rättvist som möjligt.

Herr ARVIDSON (s) kort genmäle:

Herr talman! En diskussion om frihet
och monopol är i och för sig intressant,
och jag har bara velat med det
jag har sagt här tidigare hålla liv i eu
pågående debatt om denna sak. Herr
Ohlin berörde inte det faktum att vi
beträffande läromedlen i övrigt, d. v. s.
den stora parten av läromedel, har ett faktiskt
monopol och att det samhällsägda
bolaget har som en av sina uppgifter
att bryta detta monopol. Det är det centrala
konstaterandet här, den centrala
frågeställningen.

Såvitt jag förstår är det inte alls fråga
om att skapa någon privilegiesituation
för det nya samhällsägda företaget.
Det skall arbeta på lika basis som de
enskilda företagen på området och sedan
blir det ju de övriga läromedelsförlagens
uppgift att på samma sätt
inordna sig i det stora gemensamma arbetet
för att få fram mera ändamålsenlig
materiel.

Herr Turesson frågade vad det egentligen
var som jag angrep. Han har nog
missförstått mig en aning. Vad jag angrep
var systemet att man har ett faktiskt
monopol på läroboksproducentområdet
och att förläggare samarbetar med
lärarna. Jag sade inte att dessa skulle
skriva böcker — det kan vem som helst
göra — men välja ut dem, använda
dem. Vad jag ville visa var att det var
ett borgerligt system både ur ekonomisk
synpunkt och ur indoktrineringssynpunkt
som jag angriper.

Sedan kan jag till sist fråga herr
Elmstedt vad som egentligen skall utredas
i denna fråga.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Om herr Arvidson vill
att jag skall yttra några ord om andra
läromedel än skolböcker så gärna det.
Då vill jag säga att herr Arvidsons beskrivning
är en väsentlig överdrift. F. ö.
blandar han ihop två olika saker. Det
finns någonting som heter »ensamtillverkare»,
varmed menas ett företag som
är mycket stort inom eu del av eu
bransch utan att därför ha någon som
helst monopoltrygghet. Skulle det ta ut
höga priser vet man att det snabbt skulle
få konkurrens, ibland t. o. m. från
andra länder. Vi har dessutom monopolövervakning
på dessa områden. Stat
och kommun har, som sagt, i egenskap
av köpare utomordentliga möjligheter
att utöva kontroll över både
kvalitet och pris. Situationen är väl
den att vi kommer att få en snabb utveckling
på det här området, som gäller
andra läromedel än böcker.

För min del är jag alldeles övertygad
om att för det första ingenting hindrar
en utveckling av ett antal marknadsförare
och producenter — det finns ju
redan flera — och att vi för det andra
också kommer att få denna utveckling.
Men detta kan väl inte utgöra någon motivering
för att ge privilegieposition
eller preferensbehandling åt ett halvstatligt
företag, herr Arvidson.

Herr ARVIDSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Hur bryter man ett monopol?
Det finns flera vägar. Man kan
om det finns tillräckligt stora resurser
bakom, som då det gäller kooperationen,
upprätta ett konkurrerande företag,
och den vägen har varit vanlig. En
annan möjlighet är att som nu föreslås
inrätta ett samhällsägt bolag för att
bl. a. bryta det faktiskt existerande monopolet.

Nu börjar man i stället tala om eu
privilegieställning för detta nya företag
som från en ringa början skall börja
konkurrera med de väldiga jättarna Bonniers
och Esselte. Det kommer att dröja

Torsdagen den 9 maj 1968

Nr 22

123

mycket lång tid innan bolaget blivit
jämställt med dessa två stora företag.
Här har vidare talats om att det halvstatliga
bolaget skall börja terrorisera
de andra företagen, men det är faktiskt
de två nämnda koncernerna som med
sin tunga hand, på gott och ont, behärskar
produktionen på det här området
— oeh så får det inte vara.

Herr ELMSTEDT (ep) kort genmäle:

Herr talman! På den korta fråga herr
Arvidson ställde till mig vill jag lämna
ett lika kort svar, och det mest fylliga
jag kan ge är att rekommendera herr
Arvidson att läsa utredningens direktiv.

Herr NORDSTRANDH (h):

Herr talman! Jag har mycket svårt
att tro på den skönmålning av det statliga
läromedelsförlaget som herr Arvidson
givit: det skall bli bättre och
rättvisare konkurrens, böckerna skall
bli bättre och billigare, forskningen
skall blomstra, läroböckerna i orienteringsämnena
skall inte längre vara indoktrinerade
av storfinansen, konservativa
lärare skall försvinna o. s. v.

Men det mesta av detta är väl ändå
ingenting annat än löst prat. Inte ens
Sö-förlaget som verkligen har stöttats
ordentligt har lyckats framställa bättre
och billigare böcker. Man kan inte komma
längre i fråga om prisnedsättning
än man redan gjort till följd av konkurrensen
mellan de redan existerande företagen.

.lag reagerar starkt mot talet om storfinansens
inflytande på orienteringsämnena.
Vad är det för nonsens? Jag känner
till orienteringsämnena ganska bra,
och jag vill snarare säga att det i vissa
läroböcker i orienteringsämnena i dag
förekommer socialistisk indoktrinering,
t. ex. i ämnet samhällskunskap.

Redan läromedelsförlagets tillkomsthistoria
är betecknande för hur man i
detta fall går till väga och hur man tyvärr
kan komma att arbeta i fortsättningen.
Det framgår också av den hårda

Organisation av ett läromedelsförlag

kritik som de borgerliga ledamöterna i
Stadsförbundets styrelse riktat mot
sammanslagningen av bokförlaget Liber
och Sö-förlaget. Man menar att om det
över huvud taget skulle ha etablerats
något samarbete med existerande bokförlag,
så skulle förhandlingar därom
ha upptagits med ett eller flera enskilda
företag i branschen. De borgerliga
styrelseledamöterna i Stadsförbundet
protesterar alltså mot den formella
handläggningen och anser att man på
utbildningsdepartementet borde ha givit
uttryck åt sin vetskap om att Stadsförbundet
och Kommunförbundet skulle
sammanslås, och därför borde man
på departementet ha förhandlat med
båda förbunden i denna viktiga fråga.
Stadsförbundet har inte ens beretts tillfälle
att yttra sig i saken.

Jag skulle gärna velat höra vad utbildningsministern
eller någon av hans
ställföreträdare har att säga om detta,
men vid behandlingen av dessa skolfrågor
och av till skolan knutna ärenden
får vi här i kammaren undvara utbildningsministern,
vilket jag finner
ganska uppseendeväckande.

De borgerliga ledamöterna i Stadsförbundets
styrelse menar också att kritik
måste riktas mot statsmakterna, som
har fört förhandlingar med bokförlaget
Libers huvudmän på sådant sätt att villkoren
för en fusion med Sö-förlaget
var helt oklara ännu två dagar innan
propositionen lades fram. Så bär det
sagts mig, och jag har ingen anledning
att betvivla sanningshalten i det påståendet.

Detta om det rent formella. I motsats
till herr Arvidson tror jag att ett statligt
läromedelsförlag — med den oerhörda
tyngd och kraft samt de stora
möjligheterna att erhålla medel det
skulle få — kan komma att inleda en
successiv monopolisering av läromedelsproduktionen
i statlig regi. Jag säger
inte att den processen kommer att
sätta in omedelbart. Det tar säkert sin
tid. Men starten är gjord, med alla de

124

Nr 22

Torsdagen den 9 maj 1968

Organisation av ett läroraedelsförlag

möjligheter till åsiktsmonopol som detta
kan medföra på längre sikt. Redan
i dag har Sö-förlaget en betydelsefull
förmånsställning genom att tidigare än
andra förlag få del av det pedagogiska
forsknings- och utvecklingsarbete som
bedrives inom skolöverstyrelsen. Det är
allmän bekant att det utvecklingsarbetet
blir allt viktigare, och det kan befaras
att resultaten därav kan komma
att bli obligatoriska för skolorna — och
i så fall blir talet om fri konkurrens en
ren illusion!

För att efter hand skapa ett rent statligt
monopol kan det tänkas att man
går till väga så att produktresultaten
av all med statligt stöd bedriven pedagogisk
forskning, det s. k. pedagogiska
utvecklingsarbetet, hemlighålles så
länge det går och i slutskedet reserveras
för den statliga produktionsanstalten.
Därmed har man effektivt kringskurit
den fria konkurrensmöjligheten
inom området.

Sedan kan man gå ett steg längre —
och det finns vissa uttalanden som gör
att man kan frukta en utveckling i denna
riktning — och hävda att de produkter
det gäller på rent administrativ
väg bör göras ogligatoriska inom skolväsendet.
Då finns inte ens skenet av
fri konkurrens kvar. Matematikprojektet
IMU och projektet beträffande undervisningen
i engelska UME är utomordentligt
dyrbara företag. Det har från
visst håll framhållits att man skulle
vilja göra dessa projekt till obligatorier.
De kommer att kosta så orimligt mycket
pengar att staten för att ha någon
chans att få tillbaka det nedlagda forskningskapitalet
dels måste sätta priserna
högt, dels måste låta alla i skolväsendet
ingående elever använda materialet
för att undvika att marknadsunderlaget
blir för litet.

Jag vet att herr Arvidson kommer att
säga att detta är att se spöken på ljusa
dagen. Jag vore mycket glad om det förhåller
sig så, men det finns alltså tecken
som tyder på att utvecklingen kan

gå i denna riktning. Jag ber därför att
få yrka bifall till reservationerna.

Herr JOHANSSON i Trollhättan (s):

Herr talman! Det egendomliga i denna
fråga tycker jag är att man från borgerligt
håll reser ett så starkt motstånd
mot den sammanläggning, som det i
själva verket gäller, mellan ett statligt
förlag och ett kommunalt kooperativt
förlag. Herr Turessons inlägg har dock
fått mig att förstå vad som kanske är
anledningen till att man reser ett sådant
motstånd. Den beskrivning av vad som
kan inträffa som han gav har väl inte
så mycket med verkligheten att skaffa.
I det fallet kan man verkligen använda
hans partivän herr Nordstrandhs ord
om spöken på ljusa dagen.

Det som herr Turesson i andanom
sett är och förblir spöken. Han började
med att tala om likriktning. Denna likriktning
är vi alla motståndare till och
det är säkerligen inte herr Turesson
obekant, att man på samma förlag ger
ut olika läroböcker i samma ämnen för
att tillgodose olika pedagogiska inriktningar
och synpunkter. Han fortsatte
med att tala om åsiktspåverkan och menade,
att ett företag av det slag som
skall upprättas genom sammanläggningen
skulle utöva en sådan påverkan. Får
jag fråga herr Turesson vilken åsiktspåverkan
skolöverstyrelsens förlag utövar?
Detta existerar ju redan. Kan
herr Turesson exempelvis hävda, att
den lärobok för andra årskursen i gymnasiet,
som skolöverstyrelsens förlag
gett ut, präglas av socialistisk framställning
av de nationalekonomiska sammanhangen?
Det skulle vara intressant
om herr Turesson ville bevisa detta.
Det är nämligen en nationalekonom
som i den politiska debatten framträtt
som borgerlig, vilken i så fall gett uttryck
åt dessa socialistiska värderingar.

Herr Turesson fortsatte och talade
om valmöjligheterna. Därvidlag vill jag
gärna stryka under — och jag hoppas
att herr Turesson och jag är överens

Torsdagen den 9 maj 1968

Nr 22

125

åtminstone på den punkten — att valmöjligheter
bör man ha på detta område.
Det bör finnas möjligheter för
skolorna att välja mellan olika böcker.
För närvarande har man dessa valmöjligheter
i stor utsträckning inom vissa
ämnen men saknar dem inom andra.
Det är väl inte obekant för någon att
detta beror på att det inom vissa ämnen
finns en god marknad, där relativt
hyggliga vinster kan göras på en läroboksproduktion,
medan motsvarande
vinstmöjligheter saknas på andra områden.
På de förstnämnda områdena
finns det en rik tillgång på böcker, på
de sistnämnda är tillgången dålig. —
Trots alla bemödanden har det exempelvis
inte varit möjligt att få fram en
modern lärobok i finska. Läromedelsutredningen
kommer inom en snar
framtid att redovisa resultaten av en
undersökning rörande läromedel för
olika grupper av handikappade. Undersökningen
har avslöjat ojämnhet i tillgången
på läromedel och en mycket
stor brist på läromedel inom centrala
områden.

Utifrån allt vad herr Turesson anförde
kom han till en slutsats som i hög
grad förvånade mig. Herr Turesson hänvisade
till »ett annat politiskt läge än
dagens». Nu skall jag inte misstolka
herr Turessons yttrande på denna
punkt, utan jag antar att han åsyftade
en diktaturmässig ordning. Man kunde
inte, tycktes herr Turesson mena, med
tanke på de risker som då kan föreligga
lägga samman ett statligt förlag med
ett kommunalt-kooperativt förlag i dagens
läge. Ja, är det inte så, herr Turesson,
att Sö-förlaget, om det existerar
utan sammanläggning med ett kommunalt-kooperativt
förlag, långt effektivare
skulle kunna utnyttjas av en
diktaturregim för indoktrinering, om
regimen så skulle önska? Resonerar
inte herr Turesson fel utifrån sina
egna utgångspunkter? Men framför allt:
Är det inte just ett spöke som herr
Turesson här manar fram? En dikta -

Organisation av ett läromedelsförlag

turregim kan säkerligen genomföra sina
planer på andra sätt än genom samhällsägda
bokförlag.

Jag går vidare, herr talman!

Det är intressant att ställa mot varandra
de båda reservationer som avgivits
och för vilka samma ledamöter
antecknat sig. Får jag fråga dem som
står på reservationerna: Avser ni att
institutet för läromedelsforskning skall
ersätta ett allmänägt förlag? — Herr
Ohlin för sin del skakar på huvudet,
och eftersom jag antar att han kan
föra utskottsminoritetens talan, utgår
jag från att svaret blir nej. Men då uppkommer
nästa fråga: Hur skall man
göha på dessa bristområden? Menar
man att detta institut självt skall ge ut
böcker och läromedel på vissa områden
eller umgås man med tanken att
institutet skall utveckla vissa projekt
och sedan lägga ut dessa på olika förlag,
varvid staten skall träda in och betala
utvecklingskostnaderna men även
produktionskostnaderna i den mån
produktionen inte blir så vinstbärande
som man önskar?

När det gäller det föreslagna läromedelsinstitutet
vill jag erinra om att
det självfallet ingår i läromedelsutredningens
uppgifter att ta upp även
denna sak. I direktiven för utredningen
står bl. a. följande:

»De sakkunniga bör söka precisera
uppgifterna för den hjälpmedelsforskning
och praktiska utprovning som
behövs i samband med produktion av
pedagogiska hjälpmedel samt i samråd
med skolöverstyrelsen överväga
formerna för en samhällelig insats på
detta område.»

I den diskussion som på denna punkt
förs inom utredningen prövas olika
alternativ, och tanken på ett institut
för läromedelsforskning har förts fram
och diskuterats. Tanken kommer att
bli föremål för fortsatt diskussion, men
mot den kommer att ställas andra möjligheter
att lösa uppgiften. Ty vi kan
väl vara överens om att det föreligger

126

Nr 22

Torsdagen den 9 maj 1968

Organisation av ett läromedelsförlag

ett utomordentligt starkt behov i det
svenska samhället av forsknings- och
utvecklingsarbete på detta område.

Men det är inte nödvändigt att fördenskull
upprätta ett institut, ty såvitt
jag personligen kan bedöma kommer det
att ta längre tid att gå den vägen än att
använda sig av andra metoder. Skall
vi upprätta ett institut måste vi först
bygga upp detsamma och utveckla det.

Vi har ändå institutioner där en sådan
forskning kan påbörjas med en
gång. Lärarhögskolorna har nämnts, de
vetenskapliga institutionerna vid universitet
och högskolor har också förts
in i diskussionen. Olika möjligheter får
väl prövas. Man kan göra beställnnigar,
lägga ut uppgifter och på annat sätt stimulera
forskningen på detta område.
Vi skall inte vara doktrinära, utan vi
skall pröva olika möjligheter. Det väsentliga
är att vi får en forskning till
stånd.

Därför behövs ingen skrivelse till regeringen
med anhållan att den skall be
utredningen att prioritera tanken på ett
institut för läromedelsforskning. Ett dylikt
förslag kommer att prövas under
alla förhållanden, men inte som det
enda alternativet, utan det kommer att
föras in i en debatt där också andra
möjligheter självfallet kommer att diskuteras.

Får jag bara sedan med några ord
beröra frågan om utredningens ställning.
Det har gjorts gällande att utredningen
satts åsido och att man inte kan
biträda propositionen av den anledningen.
Det historiska sammanhanget
är detta: redan när utredningen tillsattes
fanns skolöverstyrelsens förlag liksom
också Bokförlaget Liber AB med
dess kommunala och kooperativa intressen.

Publiceringsutredningen tog upp förlagsfrågan
och dess ledamöter var överens
om att skolöverstyrelsens förlags
ställning borde förändras. Detta tillstyrktes
alltså av utredningen. Det var
helt naturligt att den måste pröva den -

na tanke, alldeles oberoende av utredningsverksamheten
i övrigt.

När utredningen behandlade denna
fråga diskuterades mycket ingående de
möjligheter som kunde finnas för ett
samspel mellan stat och kommun på
detta område. Anledningen härtill var
helt enkelt att kommunerna — vilket
bl. a. herr Elmstedt mycket riktigt påpekat
— är den stora konsumentgruppen
när det gäller läromedel. Staten är
en stor konsument på andra områden.
Det var naturligt att man försökte åstadkomma
former för samverkan. Det skall
— i förbigående sagt — bli utomordentligt
intressant att höra vad herr
Larsson i Luttra kommer att säga på
den punkten, eftersom han sitter i styrelsen
för Kommunförbundet, som sålunda
är delägare i ett av de förlag det
här gäller.

Från den utgångspunkten att det var
önskvärt med en samverkan skrev läromedelsutredningen
följande:

»Läromedelsutredningen vill slutligen
dels med hänvisning till sina direktiv
och dels med hänsyn till vad som anförs
i yttrandet starkt understryka att
frågan om bl. a. statlig-kommunal samverkan
på läromedelsområdet allvarligt
prövas.»

Under sådana förhållanden kan jag
inte finna att utredningen på något sätt
har överspelats. Dess synpunkter har
beaktats, vilket framgår av den proposition
som förelagts riksdagen. Utredningens
ledamöter får också i sitt fortsatta
utredningsarbete möjligheter att
granska vad som nu händer på detta
område, se resultatet härav samt bedöma
det inför utformandet av det slutbetänkande
som utredningen så småningom
kommer att lägga fram.

Det skulle givetvis vara intressant att
ta upp en del detaljer i detta sammanhang,
men jag antar att herr talmannen
önskar att jag inte fördjupar mig i sådana
detaljer vid denna tidpunkt. Låt
mig bara beröra en liten delfråga. Jag
har av några debattinlägg fått intryc -

Torsdagen den 9 maj 1968

Nr 22

127

ket att Sö-förlaget kommit för sent med
sina produkter, medan de privata företagen
kommit i tid med sina. Det påståendet
bör inte stå helt oemotsagt. I
själva verket har såväl Sö-förlaget som
de privata företagen kommit i god tid
med vissa böcker, men för sent med
andra.

Herr talman! Med det anförda ber jag
att få yrka bifall till statsutskottets hemställan.

Herr TURESSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Nu har jag i tur och
ordning blivit beskylld för att cyniskt
gå storfinansens ärenden, för att vara
en andlig humbug och för att se spöken
på ljusa dagen. Det må därför tillåtas
mig att under högst tre minuter bemöta
något av vad som har sagts.

Jag har aldrig påstått, herr Johansson
i Trollhättan, att Sö-förlaget i dag
utövar någon åsiktsmässig påverkan.
Vad jag har sagt är att ett starkt allmänägt
förlag, genom att det kan verka på
andra villkor än de enskilda, kan riskeras
bli så stort att en monopolsituation
uppstår. Det är då de risker för åsiktslikriktning
och annat som jag talade
om kan uppträda.

Vi behöver inte gå så långt för att se
vart detta kan leda. Erfarenheterna är
rent ut sagt dåliga av den ensidiga inriktningen
av vad som bjuds av vårt
statliga radio- och TV-monopolföretag.
Det finns verklig anledning att rikta
kritik mot den likriktning som där förekommer.

Herr JOHANSSON i Trollhättan (s)
kort genmäle:

Herr talman! Låt mig få konstatera
att herr Turesson nu från denna talarstol
har förklarat att Sö-förlaget inte
utövar någon åsiktspåverkan. Det är
mig veterligt det enda statliga förlag
som finns i Sverige. Herr Turesson finner
att det inte indoktrinerar, men han
drar inte slutsatsen av detta. Min slutsats
är att herr Turessons hela argu -

Organisation av ett läromedelsförlag

mentation faller. Han menar att det kan
uppstå en monopolställning, som skapar
denna indoktrinering, och han hänvisar
till radio och TV. Det är ändå,
herr talman, ganska långsökt i detta
sammanhang.

Fru RYDING (vpk):

Herr talman! Med anledning av statsutskottets
utlåtande nr 96 vill jag först
på vår grupps vägnar uttala tillfredsställelse
över att ett allmännyttigt läromedelsförlag
äntligen organiseras. Som
alla här i kammaren känner till har vi
redan för åtskilliga år sedan aktualiserat
denna fråga. Senast år 1964 begärde
vi i en motion just att riksdagen måtte
besluta att hemställa om skyndsamma
åtgärder för upprättande av ett samhällsägt
förlag för skolböcker och annan
undervisnings- och förbrukningsmateriel
för grundskolan och de gymnasiala
skolformerna. Samma år förekom
också andra motioner i samma
fråga, men i dessa yrkades enbart på
ett statligt bokförlag.

Nu inträffade år 1964 den fataliteten
att vår motion avstyrktes därför att,
som man sade, vi skulle ha yrkat enbart
på ett statligt skolboksförlag. Utskottet
föreslog i stället en förutsättningslös
utredning på basis av andra motioner,
som verkligen endast hade detta yrkande
om ett statligt skolboksförlag. Man
blandade alltså ihop våra motionsyrkanden
med andras.

Nåväl, det gagnar föga att nu fördjupa
sig i sådana små lustigheter som
kan inträffa i det politiska livet. Vad
som i dag är mycket mera väsentligt är
att regeringen nu —- bättre sent än aldrig
—• nått fram till insikt om nödvändigheten
och fördelen från såväl pedagogisk
som ekonomisk synpunkt av en
av samhället centralt ledd verksamhet
på detta område. Att detta förslag skulle
mötas av ett kompakt borgerligt motstånd
hade vi väl alla väntat. Det framgår
med all önskvärd tydlighet av de
motioner som har väckts och även av

128

Nr 22

Torsdagen den 9 maj 1968

Organisation av ett läromedelsförlag

vad som har framförts i denna talarstol
i dag från borgerligt håll, då talare
efter talare sökt att måla en viss potentat
på väggen och sia om alla slags förfärligheter
som skulle komma att drabba
oss, om vi nu skulle besluta oss för
att inrätta detta samhällsägda läromedelsförlag.
Men beslutet innebär inte
något avskaffande av de befintliga förlagen.
Jag förstår därför inte varför de
borgerliga ledamöterna redan nu är så
vettskrämda.

Utskottet har i sin skrivning — på ett
övertygande sätt, tycker jag — bemött
de från borgerligt håll resta invändningarna,
och det har flera talare före
mig också gjort, varför jag nu inte behöver
uppta tiden med att upprepa bärande
argument mot invändningarna
mot att upprätta detta förlag.

Jag vill därför endast slutligen, herr
talman, på vår grupps vägnar helt instämma
i utskottets yrkande.

Herr LARSSON i Luttra (ep):

Herr talman! Jag måste säga att jag
blev ganska förvånad över detta ärendes
behandling i utskottet. Inte heller
kan jag förstå att det som här föreslås
skulle ge anledning till att måla hin
på väggen, såsom herr Turesson har
gjort i dag.

Vad det gäller är avveckling av den
statliga förlagsverksamhet som nu bedrivs
inom skolöverstyrelsen för att
medverka till bildandet av ett nytt förlag,
som till hälften skulle ägas av staten
och till hälften av Svenska kommunförbundet
samt Kooperativa förbundet.
I praktiken innebär detta att
Sö-förlaget sammanförs med Bokförlaget
Liber till ett självständigt förlag.

Svenska kommunförbundets styrelse
har förordat denna anordning. Även
tidigare, i samband med ett remissyttrande
över en av statskontoret och riksrevisionsverket
verkställd utredning om
statlig publicering, förordade styrelsen
för Kommunförbundet en sådan anordning.
Den utredningen ville nämligen

gå en annan väg och föreslog att Söförlaget
skulle överföras till Svenska
reproduktions AB och att det alltså
även i fortsättningen skulle vara ett helstatligt
förlag.

Jag kan inte finna annat än att den
lösning på problemet som här föreslås
är bra. Det finns heller ingen som helst
anledning att tala om risk för monopolbildning
— om det har funnits någon
sådan risk på läromedelsområdet
tidigare, utgör det nu aktuella förlaget
ett effektivt hinder däremot. Förhållandena
på detta område är sådana som
herr Arvidson har skisserat, med en
mycket betydande övervikt för de stora
förlagen.

Herr Arvidson hade vissa bekymmer
för centerpartiets och folkpartiets ställningstagande
i frågan. I Kommunförbundets
styrelse var center- och folkpartirepresentanterna
eniga om att förorda
denna lösning. Folkpartirepresentanten
är kanske speciellt sakkunnig,
eftersom han bl. a. är länsskolnämndsordförande.

Med detta, herr talman, vill jag meddela
att jag kommer att rösta för utskottets
hemställan.

Chefen för utbildningsdepartementet,
herr statsrådet PALME:

Herr talman! På sätt och vis kunde
jag inskränka mig till att instämma i de
kloka synpunkter som herr Larsson i
Luttra just anfört, men med hänsyn
till vad som förekommit i debatten här
och i medkammaren finner jag anledning
att något utveckla själva sakfrågan.

Men först några ord om den formella
sidan. De ursprungliga motionerna var
ganska hårda, och jämfört med dem
ter sig reservationerna bleka; de tar
bara upp den rent formella frågan om
huruvida det var lämpligt att framlägga
förslaget just nu.

Detta läroboksförlag skall enligt propositionen
bildas genom att det statliga
Sö-förlaget slås samman med det av
Svenska kommunförbundet och Koope -

Torsdagen den 9 maj 1968

Nr 22

129

rativa förbundet gemensamt ägda Bokförlaget
Liber AB. Det är alltså fråga
om ett sammanförande av en redan
existerande statlig förlagsverksamhet
med ett existerande, av Kooperativa
förbundet och Svenska kommunförbundet
ägt förlag. Yi har alltså redan i dag
den situationen att staten och kommunerna
engagerar sig i förlagsverksamhet
på läromedelsområdet. Den statliga
förlagsverksamheten bedrivs för närvarande
inom skolöverstyrelsens ram.
Ett monopolhot skulle alltså uppstå
därigenom att man slår samman existerande
förlag — inte därför att den
statliga sektorn i och för sig skulle expandera.
Redan detta är en egendomlighet
i argumentationen.

Det kan förtjäna nämnas att riksdagens
revisorer, som tagit initiativ till
den utredning som ligger till grund för
propositionen, ansett att de av skolöverstyrelsen
tillämpade principerna
borde utgöra en förebild när det gäller
uppläggning och organisation av en
förlagsrörelse. Men såsom redovisats i
propositionen är det inte längre möjligt
att inom ramen för de speciella bestämmelser
som gäller för arbetet inom
ett .statligt ämbetsverk bedriva en så
omfattande verksamhet som den Söförlaget
för närvarande bedriver. Den
har gått bra, den expanderar starkt,
och omsättningen var under 1967 9,6
miljoner kronor. Det är ett litet belopp
jämfört med giganterna på området,
som jag återkommer till, men det är en
bra expansion. Vi hoppas att denna
kommer att fortsätta.

Denna utveckling av SÖ-förlaget gör
det absolut nödvändigt att förlaget blir
juridiskt självständigt i förhållande till
skolöverstyrelsen och att detta, såsom
styrelsen sagt, sker utan dröjsmål. Det
är inte normalt att svenska ämbetsverk
bedriver en sådan förlagsverksamhet,
utan det måste skapas en särskild juridisk
person för ändamålet.

Samtidigt som man har detta mycket
markerade behov av en ändring av

Organisation av ett läromedelsförlag

Sö-förlagets status har frågan om eu
omorganisation av den statliga publiceringsverksamhet,
som behandlas i den
av finansministern framlagda propositionen,
aktualiserat överväganden om
hur den statliga publiceringen på utbildningsväsendets
område skall ordnas.
Av flera skäl — både att det finns
ett initiativ beträffande den statliga
publiceringsverksamheten över huvud
taget och att SÖ befinner sig i denna
prekära situation och har en blomstrande
verksamhet som inte lämpligen kan
bedrivas inom ett ämbetsverks ram —
bör man redan nu ta ställning till organisationen
av den statliga förlagsverksamheten
på utbildningsväsendets område.

Läromedelsutredningen har för övrigt
tillstyrkt det i utredningsförslaget framförda
kravet på bildandet av ett speciellt
förlag för läromedelsproduktion
genom ett överförande av SÖ-förlaget
till det statliga bolaget Svenska reproduktions
AB. Läromedelsutredningen
har därigenom, som utskottsmajoriteten
framhåller, tagit ståndpunkt i den principiella
frågan om inrättandet av ett
samhällsägt företag för produktion av
läroböcker och andra pedagogiska
hjälpmedel.

I detta läge måste det vara naturligt
att för ombildning av SÖ-förlaget söka
finna former för en samordning och
ett samarbete mellan statens och kommunernas
redan etablerade engagemang
i förlagsverksamheten på utbildningsområdet.

Accepterar man att SÖ-förlaget göres
juridiskt självständigt i förhållande till
skolöverstyrelsen, skulle en annan lösning
än ett sammanförande av Sö-förlaget
med Bokförlaget Liber AB innebära
att man fick två av samhället hel!
eller delvis ägda förlag. Jag kan inte
inse att det skulle innebära någon fördel
att ha två förlag där man kan ha
ett. Här har det gråtits en och annan
tår över den stackars läromedelsutredningen.
Men utredningen har varit in -

Andra kammarens protokoll V.16S. Nr 22.

130

Nr 22

Torsdagen den 9 maj 1968

Organisation av ett läromedelsförlag

kopplad, och den liar yttrat sig i frågan
och sagt: Vi är helt med på att ni
agerar på detta sätt.

För att man vid ombildningen av
Sö-förlaget tar till vara möjligheten att
samordna den statliga och kommunala
förlagsverksamheten på utbildningsområdet
talar vidare och framför allt den
omständigheten att staten och kommunerna
bär ett gemensamt ansvar för
skolväsendet. Utvecklingen och produktionen
av goda läromedel ingår som
ett väsentligt led i den ständigt fortskridande
omdaningen av vårt utbildningsväsende.
Tillkomsten av nya undervisningsmetoder
och nya slag av
läromedel, s. k. metodmaterielsystem av
typen självinstruerande materiel, kräver
ökade insatser av samhället. Det är
min övertygelse att man med det föreslagna
förlaget lagt en god grund för
ett statligt-kommunalt samarbete inom
förlagsverksamheten på utbildningsväsendets
område och därmed skapat
gynnsamma förutsättningar för en utveckling
av läromedel som är lämpade
för den aktuella och väntade undervisningssituationen.
Så långt det formella,
som alltså är alldeles klart. Vi hade en
utredning på området, vi hade en situation
där Sö-förlaget behövde en ny
status, vi hade ett tillstyrkande från
läromedelsutredningen — det är klart
att vi då agerade.

1 motionerna och i debatten bär
framförts starka farhågor för statligt
monopol, för åsiktsförtryck — herr
Ohlin kanske inte framförde dessa farhågor,
men andra har gjort det i stället
för eller kanske mot honom —, för
indoktrinering etc. Med kännedom om
den sociala verkligheten har jag ofantligt
svårt att förstå denna skuggrädsla.
Läget är detta, att två giganter på området
behärskar ungefär 75 procent av
läroboksmarknaden, det ena förlaget är
mycket större än det andra och har inemot
50 procent av marknaden. De
båda små förlag som nu föreslås skall
bli sammanslagna representerar en

marknadsandel på 10—15 procent. De
är ganska nya och i och för sig lovande,
men att tala om att de skulle bilda
monopol samtidigt som man inte med
ett ord berör riskerna för ett privatägt
monopol på denna marknad, visar en
underlig skuggrädsla och en ideologiskt
betingad motvilja mot att samhället —
här representerat av kommunerna och
staten i samarbete med KF — går in
för att skapa fri konkurrens på områden
där en alltför stor privat koncentration
hotar.

Jag sade i medkammaren och jag
kan säga det även här: Vad som från
privat förlagshåll och från en del andra
håll har yttrats om riskerna för statligt
monopol och åsiktsförtryck erinrar
på ett slående sätt om de argument som
anfördes mot KF på 1930-talet, när KF
startade produktion av glödlampor och
galoscher. Då framhölls risken för monopol.
Men vad gjorde KF? Jo, en stor
insats för att skapa friare konkurrens
som gav konsumenterna billigare och
bättre produkter.

Man har talat om åsiktsförtryck eller
åsiktslikriktning- därför att staten tillsammans
med kommunerna och KF
skall driva en förlagsverksamhet som
omfattar 10—15 procent av marknaden
och konkurrera med de andra förlagen.
Men man säger inte ett ord om riskerna
för en allomfattande koncentration när
det gäller det tryckta ordet. Jag har inte
tagit upp denna fråga — det är framför
allt diverse högertalare som har
gjort det. Men ett obestridligt faktum
är att det största förlaget på detta område,
som alltså har hälften av marknaden,
samtidigt äger de två största tidningarna
och hälften av veckopressen i
Sverige samt intar en helt dominerande
ställning både när det gäller bokproduktionen
för övrigt och skolboksproduktionen
i Sverige. Och det är ett förlag
som ligger i en familjs hand!

De som nu plötsligt tycker att det
här lilla samhällsägda förlaget utgör
ett sådant hot mot åsiktsfriheten bär

Torsdagen den 9 maj 1968

Nr 22

131

tydligen inte ägnat en tanke å de risker
som kan uppstå genom att så mycket
av det tryckta ordet här i landet
koncentreras på en hand. Det är den
snedbalansen som är så konstig. Det
är inte jag som tagit upp den frågan;
det är kritikerna som gjort det.

Ordföranden i länsskolnämnden i
Malmöhus län, ansåg ju — som herr
Larsson i Luttra påpekade — att detta
var ett fint förslag, och herr Larsson
i Luttra, herr Larsson i Norderön
och herr Torsten Andersson i Brämhult
sade i Kommunförbundets .styrelse
samma sak. De är praktiska karlar
och de ansåg att det här gällde att få
fram bra böcker till barnen, att gå
ut i konkurrensen på denna marknad
och att utnyttja våra resurser på ett
vettigt sätt. Och i Kommunförbundets
styrelse satt det även socialdemokrater,
och man kunde resonera sig fram till
en vettig hållning. Det är litet synd
att en del av herr Larssons i Luttra
kompisar här i riksdagen kanske kommit
i litet dåligt sällskap och plötsligt
— jag vet inte vad det kan bero på —
gör en stor ideologisk fråga av detta
förslag, där det på något sätt tycks
gälla att kämpa mot staten. Det tycker
jag är synd. Ni borde ha hållit fast vid
den praktiska linjen.

Jag tror att detta är ett bra, rejält
och praktiskt förslag. Detta förlag bör
ha chansen att göra en god insats. Hur
det går får man se. Det beror på vad
vi kan få för folk att sköta förlaget
och mycket annat. Men förlaget skall
ha en reell chans, och det hoppas jag
att riksdagen kommer att ge det.

Herr TURESSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Till raden av beskyllningar
som riktats mot mig har nu
också kommit den, att jag är dåligt
sällskap åt herr Larssons i Luttra kompisar.
Den beskyllningen får jag väl
ta med ro.

Utbildningsministern sade att det för
närvarande finns en snedbalans när

Organisation av ett läromedelsförlag

det gäller produktionen av skrifter och
böcker, eftersom några få företag behärskar
större delen av marknaden.
Jag skall inte bestrida att produktionen
är uppdelad på det sättet. Men det
är en väldig skillnad mellan möjligheten
för allmänheten att fritt välja vad
den vill köpa och läsa av det som produceras
av dessa förlag och möjligheten
för oss att välja vad våra barn
skall matas med i skolorna.

Jag vill liksom utbildningsministern
gärna erkänna att Kooperativa förbundet
gjort goda insatser på vissa områden.
Det var utomordentligt värdefullt
att KF genom sina aktiviteter på
1920- och 1930-talen lyckades sänka
priserna på glödlampor och galoscher
— det har jag ingen anledning att förneka.
Om jag använde galoscher, skulle
jag heller inte ha någonting emot
att bära galoscher som är röda invändigt,
men det är skillnad på galoscher
och läroböcker, och vi vill inte ha läroböcker
med ensidigt innehåll.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Utbildningsministern
försökte här samma grepp som herr
Arvidson, och det gör det nödvändigt
för mig att upprepa vissa av mina
argument för herr Palme, som vi väl
får välkomna till andra kammaren nästa
år men som nu har mycket svårt
att slita sig från första kammaren ens
någon liten stund när båda kamrarna
samtidigt diskuterar en viktig fråga.

Herr Palme gjorde gällande att vi
bär hängt upp kritiken mot förslaget
på risken för monopol. Det är just de!
som inte har skett i mittenpartiernas
reservation — jag minns inte riktigt
hur det är med högermotionen. Herr
Palme har alltså missförstått hela frågeställningen.

För övrigt vill jag framhålla att jag
inte har uttalat mig mot en sammanslagning
av de två företagen så att de
får en mer lämplig storlek. Jag har inte
heller uttalat mig mot att staten får

132

Nr 22

Torsdagen den 9 maj 1968

Organisation av ett läromedelsförlag

ett företag på detta område. Däremot
har jag uttalat mig emot vissa sidor
av det arrangemang som man föreslagit.
Vad det gäller är att man enligt
propositionen vill lägga denna organisation
till rätta så, att det forskningsarbete
som utförs av skolöverstyrelsen
och kanske även andra kan slussas direkt
till det nya förlaget och tydligen
icke på samma villkor ställas till förfogande
för utnyttjande av andra förlag.
Jag upprepar frågan till herr Palme:
Hur är det med den saken? .lag har
nämligen ännu en liten gnista av hopp
om att statsrådet menar att företagen
skall konkurrera på lika villkor. Herr
statsråd, är det fallet, låt oss då få
höra det! Är det inte fallet, erkänn då
att ni tänker vägra konkurrens på lika
villkor! Låt oss alltså få ett besked på
den här punkten.

Statsrådet ansåg att man inte behövde
se så principiellt på frågan om
ett så litet förlag som det här gäller.
Men om man ordnar det så att förlaget
får en privilegieposition och att en
del offentlig forskning sålunda ställs
till förfogande främst för utnyttjande
av ett av de konkurrerande företagen

— vi vill ju alla ha någon konkurrens

— då är detta en viktig fråga. Statsrådet
Palme kan väl inte på allvar mena
—• fastän man skulle tro det när man
hör honom — att om bara det statliga
företaget är ett litet företag som täcker
endast en del av marknaden, så kan
staten som handhavare av forskning
och andra allmänna angelägenheter ge
detta statliga företag hur mycket privilegier
som helst. Men, herr statsråd,
menar Ni det, så vill jag säga att det
anser åtminstone inte jag. Jag ställer
alltså återigen frågan: Vill Ni uttala att
det skall bjudas konkurrens på lika villkor
när det gäller utnyttjande av de
erfarenheter och de forskningsresultat
som kommer fram och att de skall utnyttjas
så effektivt som möjligt? Ni kan
fråga: Varför det? Jo, därför att vi alla
är intresserade av en snabb pedagogisk

utveckling, och en sådan främjas bäst
genom att resultaten ställs till förfogande
för att utnyttjas så effektivt som
möjligt av den som kan och vill.

När herr Palme i alla fall var inne
på det som inte är frågeställningen
här, nämligen risken för offentligt monopol,
så genmälde han att vi inte talat
om risken för enskilt monopol. Får jag
bara upprepa att det ju finns en monopolkontroll,
som vi alla varit med
om att stödja, att staten och kommunerna
i detta fall är de stora köparna
av varor och att det förekommer en
kvalitetskontroll av läroböcker genom
läroboksnämnden. Om det på något
område kan sägas att det inte finns
förutsättningar för ett enskilt monopol,
så skulle det väl vara här. Jag är
anhängare av en mycket effektiv
granskning av de produkter som framställs
och jag anser absolut att vi skall
bekämpa alla tendenser till monopol,
både enskilda och statliga, men detta
är inte här den springande punkten.

Jag kanske får erinra herr statsrådet
om att det är en speciell sak om
det offentliga står både som producent
och konsument. Näringsfrihetsombudsmannen
har i det ärende som skulle
komma på kammarens bord härnäst
tydligt och bestämt uttalat sig mot att
ett statligt allmänt bokförlag träffar
fasta samarbetsavtal med ett statligt
tryckeri, eftersom han anser att det
riskerar konkurrensmöjligheterna. Där
har alltså regeringen, såvitt man kan
förstå, bundit sig för ett arrangemang
av speciella förbindelser, som näringsfrihetsombudsmannen
anser vara riskabelt
just ur konkurrensens synpunkt.
Man måste fråga sig om inte de planerade
speciella förbindelserna, de banade
stigarna för exempelvis skolöverstyrelsens
forskning till det nya förlaget
medför sådana risker som jag
antytt.

Herr talman! På andra tekniska områden
har vi fått höra hur underbart
det är när regeringen tar initiativ till

Torsdagen den 9 maj 1968

Nr 22

133

nya samordnande styrelser och nya
utvecklande verksamheter. Jag behöver
inte nämna exempel, alla känner till
dem. Men när man här från vår sida
begär utredning och prövning av frågan
om ett forskningsinstitut som skulle
bedriva egen forskning, som skulle
kunna samordna och insamla forskningsresultat
från annat håll, som skulle
kunna kanalisera pedagogiskt kunnande
som myndigheter och övriga
företag, inte minst skolväsendet, åstadkommer,
som skulle kunna tjäna som
kontaktorgan mellan olika forskningsinstitutioner
och som skulle ha en sammansättning
med representanter för
både konsumentgruppen och förbrukarna,
näringsorganisationerna etc., då
säger man på socialdemokratiskt håll:
»Nej, det behövs inte.» Alla de kontaktmöjligheter,
den trygghet också för att
erfarenheter och forskningsresultat på
lika betingelser ställs till förfogande
för envar som bäst kan utnyttja dem
som ett sådant institut skulle medföra,
tycks man inte ha blicken öppen för.

Jag kan mycket väl förstå, om man
som herr Johansson i Trollhättan säger:
»Vi vill titta på frågan i läromedelsutredningen.
» All right, det är alltid ett
litet tillmötesgående. Jag hoppas att vi
skall göra det och göra det skyndsamt
och att inte regeringen skall avbryta
ert arbete, innan ni är färdiga. Vidare
hoppas jag att det skall bli möjligt för
en annan regering att lägga fram ett
förslag.

Beträffande till sist detta med läromedelsutredningen
måste jag konstatera,
att herr Palme inte har förklarat
varför man inte kunde ha avvaktat
några månader av utredning i stället
för att bara fråga, om det gick att få
en majoritet i utredningen som ville
uttala sig i princip för ett statligt läromedelsförlag.
Varför hade man inte
kunnat avvakta att utredningen närmare
klargjort riktlinjerna för relationerna
mellan å ena sidan skolöverstyrelsen
m. fl. och deras forskning

Organisation av ett läromedelsförlag

och å andra sidan det halvstatliga läromedelsförlaget
och enskilda förlag
etc. Den saken har inte berörts i propositionen
och inte heller av de socialdemokratiska
talarna i debatten här.
Hade det inte varit bra om läromedelsutredningen
hade kunnat klargöra detta
under loppet av några månader, så
att vi kunnat få en ännu mera belysande
debatt än vi har haft i dag? Vad
skulle man ha förlorat på att vänta några
månader?

Är regeringen alldeles hypnotiserad
av vad som kan ske i september, så
att man måste skynda sig att få igenom
förslagen innan dess? Eller vad är förklaringen
till att man, när man har en
utredning som håller på med ett problem,
måste på detta sätt skjuta den
åt sidan?

Herr talman! Jag har riktat några
frågor till herr Palme. Jag skall av hänsyn
till kammarens Hd inte upprepa
dem. Jag bara slutar med en liten upprepning:
Kan vi inte ena oss om eu
sak, nämligen att det är en fördel, om
vi kan få till stånd bästa möjliga utnyttjande
av forskningsresurserna och
kunnandet när det gäller att framställa
läromedel och stor valfrihet för dem
som kommer att använda dessa läromedel? Chefen

för utbildningsdepartementet,
herr statsrådet PALME:

Herr talman! Visst skall vi, herr
Ohlin, ha valfrihet vid användandet av
läromedel. Det är ju därför jag tycker
det är fel att överlämna läroboksproduktionen
till vad som riskerar att bli
ett monopol för ett par enskilda företag.
Just detta är ett avgörande skäl
för sammanslagningen av de ifrågavarande
två förlagen som ännu så länge
har en liten marknadsandel. Herr
Ohlin lade det allra bästa argumentet
för utskottets linje i min mun.

Herr Turessons galoscher skall jag
kanske lämna därhän och inskränka
mig till att säga att när KF tog detta

134

Nr 22

Torsdagen den 9 maj 1968

Organisation av ett läromedelsförlag

initiativ var herr Turessons partivänner
mäkta upprörda, faktiskt mycket
mer upprörda än lierr Turesson är i
dag över det här förlaget. Herr Turesson
är nu belåten med KF:s insatser
på 1930-talet, och hans efterföljare kommer
förmodligen att ännu snabbare finna
sig i tanken på det här samhällsägda
läromedelsförlaget. Det är i och
för sig en infamitet att påstå att ett av
KF, kommunerna och staten ägt förlag
skulle försöka utöva något slags åsiktsförtryck.

Herr Ohlin hade kanske litet otur i
början då han påstod att det i mittenmotionen
inte står ett ord om monopol.
Man kan där dock läsa följande:
»Vi vill särskilt framhålla en synpunkt
som talar för att monopol eller offentlig
dominans på hela eller delar av
läromedelsmarknaden vore högst olyckligt.
» Litet längre fram återkommer talet
om monopoliseringstendenser.
Tvärtemot vad herr Ohlin påstod talar
ni om sådant i er motion — men det är
ju en tid sedan den skrevs så det är
kanske förlåtligt om herr Ohlin har
glömt det.

På motionsstadiet utgjorde alltså detta
med monopol ett argument. Och då ni
säger er frukta monopol när det gäller
ett förlag med 10—15 procents marknadsandel
tycker jag det är egendomligt,
att ni inte med ett ord berör monopolriskerna
av att två förlag, huvudsakligen
det ena, har 75 procent av
marknaden. Det är inte herr Ohlin ett
dugg rädd för, medan han däremot är
rädd för det lilla statliga företaget.

Vidare sade herr Ohlin att det skall
vara konkurrens. Ja, det finns ett område
där det visat sig att Sö-förlaget
haft en speciell uppgift och där också
det nya förlaget kommer att få det. Vi
har nämligen vissa bristområden -— och
bara detta är tillräckligt för att starta
förlaget — som de privata förlagen har
bedömt vara ointressanta från kommersiell
synpunkt eller rättare sagt alltför
riskabla för en satsning. Här har Sö -

förlaget fått träda till och detta med
gott resultat. Sådana områden kominer
ett samhällsägt företag att känna en förpliktelse
att täcka, i motsats till vad de
privata företagen gör.

Herr Ohlin tycks hysa något slags
egendomlig villfarelse att forskning är
hemlig i det här landet. Det försiggår
forskningsarbete inom skolöverstyrelsen,
och resultaten är offentliga och
publiceras i alla möjliga skriftserier
och annat. De är alltså tillgängliga för
alla. Herr Ohlin föreställer sig att denna
forskningens offentlighet skulle upphävas
bara därför att de två samhällsägda
förlagen sammanslås till ett. Det
är alldeles fel. De privata förlagen får
precis som förut ta del av forskningsresultaten.

Sedan tog herr Ohlin upp förslaget
om ett särskilt forskningsinstitut på området,
men som herr Johansson i Trollhättan
framhöll är ju det förslaget redan
föremål för behandling i läroboksutredningen.
Vi har under senare år
satsat kraftigt på försöken att bygga
upp den pedagogiska forskningen. Skolöverstyrelsen
har fått sina anslag för
ändamålet flerdubblade, och anslag har
även utgått till kanslersämbetet. Likaså
har medel ur riksbanksfonden gått till
statens råd för samhällsforskning, och
olika offentliga utredningar har bedrivit
ett ganska intensivt arbete på denna
forskning. På den privata sidan däremot
har man praktiskt taget inte gjort
någonting alls i det fallet. Staten har
på olika punkter och genom skilda organ
satsat stora belopp inom ämbetsverkens
ram, pengar som har gått till
universitet och särskilda utredningar,
för att stimulera en öppen och fri pedagogisk
forskning. Detta är sålunda ett
område där vi haft en mycket snabb
expansion och där det i och för sig
finns mindre behov av ett särskilt
branschinstitut än på många andra områden.

1 kommunförbundet rådde det såsom
jag förut framställt, stor enighet i denna

Torsdagen den 9 maj 1968

Nr 22

135

fråga, och man såg där mycket praktiskt
på densamma. Därför var det
ganska dystert — jag kunde aldrig
drömma om att något sådant skulle
hända — när detta plötsligt blev en
stridsfråga. Jag anade emellertid oråd,
då representanter för de privata förlagen
något överraskande och med stor
styrka började stöta i stridslurarna när
propositionen lades fram. Jag borde
kanske ha anat — men det kom ändå
som en överraskning — att folkpartiet
gick emot propositionens förslag och
afl även en del av centerpartiledamöterna
föll undan för detta, sedan man
i kommunförbundet hade ställt sig positivt
till dessa förslag.

Herr talman! Jag tror att det är viktigt
att vi behåller den fria konkurrensen
på det tryckta ordets område i
dess helhet, men det kommer att kräva
aktivitet från samhället, från kommunerna
och från kooperationen. Visst
skall vi ha ett samarbete och ett gott
sådant, vilket vi i många fall också haft,
med de privata företagen på området,
men jag upplever en stor frihetskänsla
däri att icke på något sätt vara beroende
av dem.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Jag har — statsrådet
Palme — vår motion II: 1069, här i min
band. Den som säger att denna motion
ger uttryck för att vad vi fruktar och
främst nu vill förebygga är införandet
av ett statligt monopol på det område,
som nu diskuteras, vill jag påstå lämnar
en helt och hållet oriktig beskrivning.
Hade det inte varit så sent på
kvällen skulle jag ha läst upp valda delar
av motionen, men jag nöjer mig no
med att slå fast det verkliga förhållandet.
Önskar herr Palme sedan en debatt
om mitt påstående, vilken inte inskränker
sig till återgivandet av en
halv sats ur motionen, är jag beredd
att ta upp en sådan diskussion.

Jag vill i alla händelser konstatera

Organisation av ett läromedelsförlag

att yrkandena varken i den nämnda
motionen eller i reservationerna har
varit föranledda av något slags »monopolskräck»,
utan bär inneburit konkreta
krav. Vi har yrkat på en konkurrens
på lika villkor och har velat få
problemet ordentligt utrett innan ställning
skulle tas. Dessutom har vi önskat
att tanken på ett institut för läromedelsforskning
skulle prövas. Jag har dessutom
understrukit att jag inte anser
att det finns skäl att motsätta sig utvecklandet
genom sammanslagning av ett
sådant här halvstatligt företag, så att det
uppnår en mera naturlig storlek. Det
må nu vara nog sagt om detta.

Men, herr talman, det fanns i alla
fall i herr Palmes anförande två mycket
väsentliga saker som jag vill slå
fast. Om de betyder vad de föreföll att
betyda, så innebär det ett väsentligt
steg, i riktning bort från den dirigering
av resultaten till förmån för det
nya förlaget som tycktes ha varit planerad.

Jag skall inte diskutera med statsrådet
Palme, om alla skolöverstyrelsens
forskningsresultat har varit effektivt
disponibla för utnyttjande på lika villkor
av alla och envar. Jag har fått uppgifter
som antyder att detta i regel men
inte alltid varit fallet. Det kan finnas
anledning att kontrollera det, men jag
lämnar den saken därhän.

Så mycket gladare är jag när herr
Palme här uttalar att enligt hans mening
bör skolöverstyrelsens forskning
och dess resultat vara tillgängliga —
uppenbarligen, herr statsråd, vid en sådan
tidpunkt att dessa resultat kan utnyttjas
på lika villkor av olika företag
och inte så att resultaten redovisas
först en tid efter det att man under hand
bundit sig för samverkan med ett statligt
företag.

Om man alltså får tolka statsrådet
Palme på det sätt som jag tycker är det
mest naturliga, har han här bundit sig
för att skolöverstyrelsens forskningsresultat
inte blott skall vara helt offent -

13C

Nr 22

Torsdagen den 9 maj 1968

Organisation av ett läromedelsförlag

liga utan ställas till förfogande för utnyttjande
på lika villkor.

Vidare tycktes herr Palme förklara
att han faktiskt ansåg att det borde vara
konkurrens på lika villkor. Det innebär
i så fall att han inte vill ge det
här offentliga eller halvoffentliga företaget
någon privilegieställning därför
att det är litet.

Om herr Palme i fortsättningen vill
handlägga frågan i denna anda och inte
— det måste jag tillägga — i den anda
som tycktes genomsyra propositionen
och i viss mån även utskottsmajoritetens
skrivning, bär denna debatt tjänat
ett mycket väsentligt ändamål. Då
bär jag intet behov av att söka inhösta
att det skett modifikationer eller dylikt.
Om herr Palme och hans medhjälpare
i propositionen har uttryckt sig illa är
ointressant, men om de kommer fram
till en vettig ståndpunkt är det betydelsefullt.

Chefen för utbildningsdepartementet,
herr statsrådet PALME:

Herr talman! Herr Ohlin gjorde först
gällande att jag hade försökt lämna en
falsk bild av folkpartiets motion. Men
i denna tas monopolfrågan upp på flera
ställen och jag uppmanade kommarens
ledamöter att själva läsa den. Det finns
emellertid någonting som kammarens
ledamöter inte själva kan läsa och som
jag inte kan underlåta att berätta för
er. Det var så att jag var så spänd på
vad denna motion skulle innehålla, att
jag begagnade mig av den möjlighet som
finns att få se motionen i original. Jag
lät sålunda göra en fotostatkopia av
motionen när den lämnades in till kammaren.
I motionen fanns alla dessa
skildringar av riskerna för offentligt
monopol och vidare gavs en rosig bild
av tillståndet på den privata marknaden.
Där stöd bl. a. följande: »Skolboksförlagen
präglas för närvarande av
konkurrens mellan företagen. Koncentrationsnivån
har på senare år varit
konstant.» Vidare hette det:

»Några fortgående monopoliseringstendenser
förekommer inte.» Men det
var för magstarkt, så det strök man tydligen
i sista stund från folkpartiets sida.
Det tycker jag var klokt, ty just de
monopoliseringstendenser som har förekommit
och som förekommer i dag
är ett av skälen till att vi vill skapa ett
mer slagkraftigt konkurrerande företag.

Vi bär uttryckt oss ungefär på samma
sätt hela tiden beträffande dessa frågor.
Det var alldeles självklart hur vi skulle
hantera dem. Jag förstår inte varför
herr Ohlin vill söka inregistrera svängningar.
Men på en punkt kan jag verkligen
ursäkta herr Ohlin — och det gäller
en punkt där man på sin tid gjorde mig
ytterst besviken. Det var när de enskilda
förlagen skulle kommentera den
proposition som framlades.

Jag har inte haft något emot ett samarbete
med de enskilda förlagen. Jag
har arbetat i utredningar inom undervisningsväsendets
olika områden och
varit mycket uppvaktad av dessa förlag
när det gällt att diskutera olika frågor.
Jag har ingenting emot ett sådant samarbete,
men jag blev erhört besviken
över den reaktion som kom till uttryck
när man plötsligt började dra fram
kommuniststater och monopol och ta
till de mest otroliga överord för att
beskriva detta initiativ. Detta gav belägg
för att när det verkligen gäller är
det ingenting som den fria konkurrensens
företrädare är så rädda för som
just fri konkurrens. Inför det hotet tog
man fram sådana här överord, vilket
gjorde mig mycket besviken. Jag hoppas
att man nu lugnar ned sig, så att
vi får hantera dessa frågor på ett praktiskt
och vettigt sätt i framtiden.

Folkpartiets motion i ämnet gjorde
mig också synnerligen besviken. Jag
tyckte nästan att det var de första
reaktionerna från de privata bokförlagen
som verbalt återkom i motionen.
— Och litet grand till höger är det
ännu värre, men det skall jag inte uppehålla
mig vid.

Torsdagen den 9 maj 1968

Nr 22

137

Det har emellertid skett en glidning.
Reservanterna uppehåller sig så gott
som uteslutande vid formella ting, och
herr Ohlin var nu på slutet mycket
mild. Jag hoppas också att vi snart
skall få uppleva den dag — ja, jag tror
att vi nästan är där — då alla centerpartister
är lika kloka som herr Larsson
i Luttra och då herr Ohlin är lika
klok som herr Persson i Svensköp (fp)
i kommunförbundets styrelse.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Nu har statsrådet Palme
i alla fall gjort en viss reträtt från
det grundlösa påståendet, att mittenpartiernas
motion främst syftade till en
diskussion om risken för monopol på
detta område genom det nya förlaget.
-— Men hur går herr Palme sedan till
väga? Jo, han börjar tala om en mening
som kan ha stått i motionen, sådant
som utkastet förelåg.

Kammarens ledamöter vet vilken usel
arbetsgivare den svenska regeringen är
genom att den nästan på en gång kastar
över oss propositionernas mångfald.
Han vet att regeringen ger oss sådana
arbetsförhållanden att vi måste
arbeta under högtryck. Om en sekreterare
har råkat få med en mening som
sedan strukits bort försöker herr Palme
utnyttja detta som det karakteristiska
i vår motion! — Vi har f. ö. redovisat
de olika företagens andel av marknaden
och allt det som herr Palme talar
om. Han har tydligen läst vår motion
för att få fakta om dessa ting. Vi
har sannerligen inte dolt de verkliga
förhållandena. Men herr Palme har
ingenting annat att komma med än att
det i ett utkast har funnits en mening
som sedan har strukits.

Däremot innehåller motionen ett uttalande
att om staten, som jämte kommunerna
till stor del är konsument,
också genom ett förlag får ett växande
inflytande över själva produktionen —
inte minst genom detta förlags speciella
kontakt med myndigheterna — så kan

Organisation av ett läromedelsförlag

det bli risk för att den pedagogiska kvaliteten
försämras. Möjligheten att till
fullo utnyttja initiativen till pedagogiska
framsteg kan minska.

Herr talman! Debatten har pågått
länge. Jag vet inte hur man skall tolka
herr Palmes senaste anförande. Det föreföll
som om han å ena sidan inte ville
ta tillbaka sina — som jag tidigare
konstaterat — glädjande medgivanden
om att forskningsresultaten skall vara
tillgängliga för alla på lika villkor. Å
andra sidan tyckte han för en stund
sedan att man skulle ha konkurrens,
och av sammanhanget verkade det som
om han menade konkurrens på lika
villkor. Men när jag hörde lians senaste
anförande blev jag dock tveksam, om jag
inte varit för välvillig vid tolkningen
av herr Palmes yttrande på den senare
punkten.

Vi kan inte komma längre i dag efter
herr Palmes nya vaga allmänna talesätt
om vad vår motion liknade o. s. v.
Hau borde i stället hålla sig till fakta.
Även efter hans senaste uttalande står
det dock kvar, att vi fått fastslaget att
den av staten finansierade forskningen
skall vara fri och offentlig och ställas
till förfogande för alla på lika villkor.

Chefen för utbildningsdepartementet,
herr statsrådet PALME:

Herr talman! Den sista delen av debatten
har varit bottenlöst trist. Jag
kan inte inse att vare sig saken eller
kammaren gagnas av en fortsatt debatt,
herr Ohlin, på denna punkt, utan
det drar uteslutande ut på tiden.

När jag uppmanar kammarens ledamöter
att själva läsa motionen, påstår
herr Ohlin att jag har slagit till reträtt.
Jag vågar inte längre påstå, säger
han, att folkpartiets motion handlar om
monopoliseringsrisker. Jag kunde stå
bär och läsa upp ur motionen. Jag har
på fyra olika ställen i motionen strukit
under meningar som handlar om
detta. Jag uppmanar fortfarande kammarens
ledamöter att läsa motionen, så

138

Nr 22

Torsdagen den 9 maj 1968

Organisation av ett läromedelsförlag

att vi slipper fortsätta en sådan här
trist debatt.

I originalet till motionen var bara
en enda mening struken. Det var inte
i något utkast, utan det var i den slutliga
versionen som en mening var struken.
Jag berömde herr Ohlin för att
denna mening var struken. Det hade
nämligen varit väl magstarkt att påstå,
att det inte förekommer några monopoliseringstendenser,
tv sådana förekommer.
Därför skall vi också ha ett sådant
här förlag.

.lag vill avsluta detta anförande i en
optimistisk ton genom att uttrycka en
förhoppning om att detta nya förlags
verksamhet kommer att präglas av något
större expansion och lyftning än
vad vi har kunnat prestera här under
den senaste kvarten.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. 1

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 1);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Turesson begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 1) i
utskottets utlåtande nr 96, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 1) av herr Virgin in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gäng uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
lian funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.

Herr Turesson begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstndngsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 98 ja och 85 nej, varjämte 1 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren liade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 2

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. 3

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 2);
och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Turesson begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 3) i
utskottets utlåtande nr 96, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bär kammaren bifallit
reservationen 2) av herr Virgin m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Turesson begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 97 ja och 85 nej, varjämte 2 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Torsdagen den 9 maj 1968

Nr 22

139

Interpellation ang. sysselsättningsläget i Medelpads inland

Mom. k

Utskottets hemställan bifölls.

På förslag av herr talmannen beslöt
kammaren att uppskjuta behandlingen
av återstående på föredragningslistan
upptagna ärenden till morgondagens
sammanträde.

§ 14

På hemställan av herr talmannen beslöt
kammaren vidare, att bevillningsutskottets
betänkande nr 40 skulle uppföras
närmast efter jordbruksutskottets
utlåtande nr 24 bland två gånger bordlagda
ärenden på morgondagens föredragningslista.

§ 15

Interpellation ang. sysselsättningsläget
i Medelpads inland

Ordet lämnades på begäran till

Herr LORENTZON (vpk), som yttrade: Herr

talman! Utredningen »Länsplanering
1967 i Västernorrlands län» ger
skrämmande siffror för den kommande
utvecklingen om inga kraftåtgärder vidtages
i länets inland. Ånge kommunblock,
som utgör Medelpads egentliga
inland, befinner sig i en svår situation.
Denna kommer givetvis att försvåras
ytterligare genom de omfattande rationaliseringar
soim SJ signalerat i detta
område under de närmaste åren och
som enligt uppgift kommer att innebära
att upp till 100 man kommer att permitteras.
De negativa följderna av dessa
rationaliseringar kan givetvis i detta
sammanhang inte underskattas.

Sysselsättningssvårigheterna och utflyttningarna
har under en följd av år
kännetecknat läget i Medelpads inland.
Under 1950-talets senare hälft liksom
under första hälften av 1960-talet uppgick
nettoutflyttningen till mellan 450
och 550 personer årligen. Det innebar
eu befolkningsminskning på inte mind -

re än 2 400 personer under en femårsperiod.
I främsta rummet har de yngre
avflyttat, varför resultatet blivit en
ogynnsammare åldersstruktur. Fram till
1980 beräknas befolkningssiffran utgöra
endast 13 000 personer.

Den minskade sysselsättningen inom
jord- och skogsbruk samt inom industri-,
byggnads- och anläggningsverksamheiten
medför att Ånge-blocket kommer
att notera ett ansenligt överskott
på arbetskraft. Under perioden 1965—
1970 beräknas överskottet till 675 personer,
åren 1970—1975 till 630 personer
och åren 1975—1980 till 1 200 personer.

För att Ange skall kunna behålla underlaget
för gymnasium och fackskola
räknar utredningsmyndigheterna med
att den beräknade befolkningsminskniingen
måste nedbringas med 1 000 personer.
Delar av Jämtland tillhör Ånge
elevupptagningsområde. Självklart skulle
centralortens attraktionskraft då det
gäller etablering av företag reduceras
påtagligt därest gymnasiet förlorades.
Fackskolan fyller sin uppgift då det
gäller att ställa kvalificerad arbetskraft
till företagens förfogande.

I sitt förstamajtal i Sundsvall detta
år berörde inrikesministern de lokaliseringspolitiska
frågorna i Västernorrlands
län och yttrade enligt referat i
tidningen Dagbladet, Sundsvall, bl. a.
följande:

»Den länsplanering som nu pågår
kommer att visa vilka insatser som
krävs för att bygga under en positiv utveckling
och var resurserna skall sättas
in. Redan nu står det klart att Sundsvall,
Härnösand och Örnsköldsvik måste
fortsätta att utvecklas till bärkraftiga
baser för länets näringsliv. Men det
räcker inte. Det måste också finnas regionala
stödjepunkter inne i landet för
att tillvarataga naturtillgångarna och
för att ge inlandets människor tillgång
till en kvalificerad service.

Om inte det privata näringslivet är
berett att medverka till att realisera

140

Nr 22

Torsdagen den 9 maj 1968

Interpellation ang. skoindustrins framtidsutsikter

det program för länet som kommuner
och stat tillsammans bestämmer sig för
måste programmet realiseras på andra
vägar. Jnsatser från kooperationens sida
är en tänkbar möjlighet, eventuellt
i samarbete med samhället. För att
trygga sysselsättningen kommer inte socialdemokratin
att retirera inför de borgerliga
partiernas principiella motstånd
mot statlig företagsamhet.»

.lag kan för min del livligt ansluta
mig till understrykandet av nödvändigheten
att etablera statlig företagsamhet.
Behovet av sådana insatser har uppenbarligen
förelegat sedan år tillbaka och
föreligger i så mycket högre grad i nuvarande
situation — även för länets inland.
Frågan är dock när sådana insatser
i praktiken påbörjas och genomföres.

Det enligt norrlänska förhållanden
expansiva sundsvallsområdet har i viss
utsträckning kunnat suga upp de arbetslösa
från inlandet. Den omfattande
arbetslösheten, som sedan en tid varit
rådande i trakten kring sundsvallsbukten,
ger numera inte samma möjligheter.
Den 16 mars var de genom arbetsförmedlingen
rapporterade arbetslösa
i sundsvallsdistriktet 1 129 personer.
Härtill kommer de vid beredskapsarbeten
sysselsatta samt de vilka utbildas
genom AMS. Den dolda arbetslösheten
i sundsvallsområdet är därtill
mycket omfattande.

Om exempelvis Ånge skall kunna utvecklas
som centralort för Medelpads
inland och bland annat kunna fylla
uppgiften som serviceort föreligger ett
obestridligt behov av att industrier tillföres
orten.

Med hänvisning till det anförda hemställer
jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
få rikta följande fråga:

Hur bedömer statsrådet förutsättningarna
att kunna tillföra industriföretag
till Medelpads inland, närmast Ångeområdet,
eller att eljest vidtaga åtgärder
i syfte att förbättra sysselsättnings -

läget, och när kan i så fall sådana åtgärder
förväntas?

Denna anhållan bordlädes.

§ 16

Interpellation ang. skoindustrins framtidsutsikter Ordet

lämnades på begäran till

Herr JANSSON (vpk), som yttrade:

Herr talman! Läget inom svensk skooch
läderindustri fortsätter att försämras.
Den marknadsmässiga utvecklingen
med skärpt utländsk konkurrens och
försämrad ordertillgång har under de
senaste åren minskat sysselsättningen
främst inom skoindustrin, något mindre
inom läderindustrin. Företagsnedläggelser
och driftsinskränkningar har
skapat ökad arbetslöshet. Där fusioner
och sammanslagningar av produktionsenheter
ägt rum har detta haft betydande
rationaliseringar till följd och
därigenom förstärkt tendensen av sysselsättningsrubbningar
och arbetslöshet.
I arbetsmarknadsstyrelsens rapport angående
verksamheten under 1966—
30/6 1967 heter det:

»För hela det näringsområde som
omfattar läder-, hår- och gummivaruindustrin
inkom under 1966 varsel om
avskedanden och permitteringar (exkl.
korttidsarbete) från 35 arbetsställen.
Dessa varsel, som huvudsakligen hänförde
sig till första halvåret, berörde
1 160 personer.

Under första halvåret 1967 inrapporterades
varsel om driftsinskränkningar
från 8 arbetsställen med tillsammans
553 berörda arbetstagare.

Årsmedeltalet försäkrade arbetslösa i
procent av antalet arbetslöshetsförsäkrade
inom sko- och läderindustriarbetarförbundet
var 2,9 för 1966.

Efterfrågan på arbetskraft inom skoindustrin
har under år 1966 och första
halvåret 1967 varit obetydlig och uteslutande
gällt nåtlerskor.»

Torsdagen den 9 maj 1968

Nr 22

141

Interpellation ang. ökad trafiksäkerhet för cyklister

De snabba strukturförändringarna inom
sko- och läderindustrin gör det angeläget
att åstadkomma en prognostisering
av denna bransch. I »Veckans affärer»
den 4 april 1968 uttryckes den
sannolika utvecklingen på följande sätt:
»Branschen tröttkörd — 4 av 5 fabriker
borta på 25 år.»

Som en händelse av stor räckvidd
för den vidare utvecklingen inom skoindustrin
måste det utländska uppköpet
av vårt lands största skoindustri, Oscaria
med dess ca 200 detaljaffärer, bedömas.
Den utländska uppköparen, Bata
Shoe Organization, är världens ledande
företag inom denna bransch med
84 skofabriker i lika många länder.
Det utländska uppköpet gör inte den
svenska skoindustrins framtidsutsikter
mindre svårbedömbara.

Batakoncernens uppköp av Oscariakoncernen
kommer sannolikt att leda
till förändringar i produktionen, ökad
rationalisering, koncentration och samordning
av produktionen med tillverkningsenheter
i andra länder, monopoliserad
prissättning o. d. I pressen har
förmodanden gjorts att Batakoncernen
i främsta hand var intresserad av att
överta Oscarias stora detaljhandelskedja.
Oscaria tillverkar i år 950 000 par
skor. Av betydelse för att bedöma framtidsutsikterna
för skoproduktionen i
Sverige är inte minst huruvida det utländska
företaget avser att fortsätta produktionen
i denna omfattning — och
avsätta denna produktion inom Oscarias
hittillsvarande detaljhandelskedja
— eller om man avser att stimulera en
ökad avsättning av skoproduktion från
länder där löneläget möjliggör en prisbilligare
tillverkning. Det är ägnat att
inge oro bland de anställda inom denna
bransch, att frågan om deras fortsatta
sysselsättning genom det utländska
uppköpet kommit att ligga i händerna
på ett fåtal storfinansiärer i andra
länder.

Då staten ställt vissa ekonomiska garantier
i utsikt för den fortsatta drif -

ten av Oscaria är det av intresse för
såväl de anställda som för allmänheten,
vilka sannolika perspektiv som uttalats
angående den fortsatta driften av företaget.
Den överenskommelse, som offentliggjorts
om att Batakoncernens företrädare
förbundit sig att avskeda
högst 300 under en tvåårsperiod, inger
de anställda stor oro. Det måste starkt
ifrågasättas, om denna bortrationalisering
av arbetskraft är försvarbar och
nödvändig. Ett 70-tal avskedas redan
under våren. Vilka förväntningar kan
ställas på denna skoproduktion efter
den 2-årsperiod som överenskommelsen
mellan staten och Batakoncernen gäller,
är en fråga som starkt sysselsätter
de anställda.

Med hänvisning till vad som anförts
hemställer jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
få ställa följande frågor: 1.

Vill statsrådet ge sin värdering av
framtidsutsikterna för svensk skoindustri
som de ter sig sedan Batakoncernen
köpt upp landets största skoindustri? 2.

Kan genom statliga åtgärder den
förutskickade arbetslösheten bland skoarbetarna
förebyggas?

Denna anhållan bordlädes.

§ 17

Interpellation ang. ökad trafiksäkerhet
för cyklister

Ordet lämnades på begäran till

Herr RASK (s), som yttrade:

Herr talman! Det finns här i landet
alltjämt ett betydande och enligt många
bedömare växande antal cyklister. Enligt
min mening är det av olika anledningar
önskvärt att främja cyklismen
och att förbättra trafikförhållandena
för dess utövare.

Framkomligheten för cyklisterna på
våra vägar och då särskilt på stadsgatorna
har under de senaste åren starkt

142

Nr 22

Torsdagen den 9 mai 1968

försämrats på grund av den snabbt expanderande
bilismen. Därmed har också
olycksfallsrisken ökat på ett oroande
sätt. För att förbättra förhållandena torde
åtgärder av olika karaktär vara erforderliga.
För den mera motions- och
turistbetonade cyklismen behövs kanske
framför allt ett betydligt bättre utbyggt
system av cykelbanor än vi förfogar
över för närvarande.

I den av statens planverk och statens
vägverk utgivna skriften »Riktlinjer
för stadsplanering med hänsyn till
trafiksäkerhet» har det angetts som
önskvärt att den framtida trafikplaneringen
skiljer cykel- och mopedtrafiken
från biltrafiken. Sådana arbetsprojekt
synes mig för övrigt i stor utsträckning
böra vara lämpliga som beredskapsarbeten.
Även för cyklisterna i tätorterna
bör villkoren kunna förbättras.
De flesta av de åtgärder som behövs
där torde det emellertid ankomma på
kommunala organ att vidtaga.

Av grundläggande betydelse för att
kunna bedöma behovet av åtgärder i
den av mig här antydda riktningen är
att kartlägga dagens situation inte minst
beträffande olycksfallsriskerna. En sådan
kartläggning synes mig därför böra
komma till stånd med det snaraste.

Med hänvisning till det anförda får
jag anhålla om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
få ställa följande
fråga:

Är statsrådet beredd att medverka
till att förhållandena ur trafiksäkerhetssynpunkt
förbättras för cyklisterna?

Denna anhållan bordlädes.

§ 18

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen
från statsutskottet:
nr 211, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 25 maj 19(52

(nr 381) om allmän försäkring, an. in., i
vad propositionen avser medelsanvisning
till folkpensioner;

nr 212, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående fortsatt utbyggande
av akademiska sjukhuset i Uppsala
in. in.;

nr 213, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag inom socialdepartementets
verksamhetsområde; och
nr 214, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående inskrivning och
redovisning av värnpliktiga;
från andra lagutskottet:
nr 210, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 25 maj 1962
(nr 381) om allmän försäkring, in. m.,
såvitt propositionen hänvisats till lagutskott,
jämte i ämnet väckta motioner;
samt

från allmänna beredningsutskottet:
nr 173, i anledning av motioner om
förhandlingar med Norge för att förhindra
vattenföroreningar i norra Bohuslän;
och

nr 174, i anledning av motioner angående
den psykiska hälsovården.

§ 19

Meddelande om enkla frågor

Meddelades, att herr talmannen tillställts
sju enkla frågor, nämligen av:

herr Jansson (vpk), till herr statsrådet
och chefen för justitiedepartementet
angående frivilliga medborgargarden,

herr Turesson (h), till herr statsrådet
och chefen för justitiedepartementet
angående upprätthållande av ordningen
under midsommarhelgen,

herr Kållstad (fp), till herr statsrådet
och chefen för utbildningsdepartementet
angående psykologutbildningein,
herr Jonsson (fp), till herr statsrådet
och chefen för socialdepartementet angående
värdesäkring inom den frivilliga
pensionsförsäkringen,

Torsdagen den 9 maj 1968

Nr 22

143

herr Carlshamre (h), till herr statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet
angående den ekonomiska krisen
inom fiskerinäringen,

herr Lundmark (s), till herr statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
angående teleservicen i
glesbygderna, och

herr Josef son i Arrie (ep), till herr
statsrådet och chefen för kommunika -

tionsdepartementet angående fortsatt
propaganda för trafiksäkerhet.

§ 20

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 19.29.

In fidem

Sune K. Johansson