herr Andersson i Ronneby ang. avhjälpande av skador, somdrabbat svenska fiskare i södra Östersjön m. m. samt herr Nils - (Riksdagens protokoll 1955:18)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1955

ANDRA KAMMAREN

Nr 18

13—18 maj

Debatter m. m.

Fredagen den 13 maj

Svar på frågor av:

herr Andersson i Ronneby ang. avhjälpande av skador, som
drabbat svenska fiskare i södra Östersjön m. m. samt herr Nils -

son i Bästekille ang. förbättring av väderleksrapporteringen .. 5

herr Birke ang. enhetlig höjning av priset på statens järnvägars

månadsbiljetter ...................................... 9

Beslut av Europarådets rådgivande församling 1954.............. 9

Nybyggnader för Chalmers tekniska högskola .................. 13

Fortsatta tullkoncessioner inom allmänna tull- och handelsavtalet .. 16

Tillstånd för IBRA att köpa valuta .......................... 36

Statens försöksgårdar...................................... 41

Tisdagen den 17 maj

Svar på interpellationer av:

herr Braconier ang. åtgärder i syfte att vinna ökad kunskap och

kännedom om det frivilliga sparandets art och omfattning...... 47

herr Kilsmo ang. de lägre statstjänstemännens löneförhållanden .. 51

Interpellationer av:

herr Vigelsbo ang. beredande av ledighet åt värnpliktiga under

skördetiden m. m..................................... 55

herr Nihlfors ang. vissa av kommerskollegium vidtagna åtgärder
under pågående konflikt mellan Sveriges redareförening och

Sveriges fartygsbefälsförening .......................... 56

1—Andra kammarens protokoll 1955. Nr 18

Nr 18

Innehåll

Sid.

Onsdagen den 18 maj fm.

Omreglering av olycksfallsersättningar ........................ 60

Ändring i sjukförsäkringslagen .............................. 66

Ändringar i olycksfallsförsäkringslagstiftningen.................. 81

Försöksverksamheten med nioårig enhetsskola.................. 82

Ändring i kommunalskattelagen.............................. 116

Onsdagen den 18 maj em.

Ändring i kommunalskattelagen (forts.)........................ 148

Anslag till S:t Lukasstiftelsen................................ 183

Dubbla radioprogram m. m................................. 183

Avgångsåldern för vissa befattningshavare underkastade SPA-reglementet
m. m........................................... 194

Samtliga avgjorda ärenden

Fredagen den 13 maj

Utrikesutskottets utlåtande nr 4, i anledning av Kungl. Majrts proposition
ang. vissa beslut av Europarådets rådgivande församling

1954 ................................................ 9

Statsutskottets utlåtande nr 121, ang. byggnadsfrågor m. m. under

ecklesiastikdepartementet................................ 13

Bevillningsutskottets betänkande nr 43, om fortsatta tullkoncessioner
inom allmänna tull- och handelsavtalet .................... 16

— nr 44, ang. reglering av sockernäringen m. m................. 36

Bankoutskottets memorial nr 20, ang. pension åt N. Andersson...... 36

— utlåtande nr 25, om tillstånd för International Broadcasting

Association AB (IBRA) att inköpa valuta .................. 36

Första lagutskottets utlåtande nr 34, ang. ändrad lydelse av 1 § lagen

om tillfällig ökning av regeringsrådens antal ................ 40

Jordbruksutskottets utlåtande nr 24, ang. anslag till statens försöks gårdar

m. m........................................... 41

Onsdagen den 18 maj fm.

Ersättningar till vissa reservoflicerare m. fl..................... 59

Sammansatta stats- och andra lagutskottets utlåtande nr 1, ang. omreglering
av vissa ersättningar enligt lagen om försäkring för olycksfall
i arbete m. m....................................... 60

Andra lagutskottets utlåtande nr 30, om ändring i förordningen ang.
omreglering av vissa ersättningar i anledning av kroppsskada,
ådragen under militärtjänstgöring, m. m................... 66

— nr 28, ang. ändring i lagen om allmän sjukförsäkring m. m..... 66

— nr 31, om ändringar i olycksfallsförsäkringslagstiftningen...... 81

Sammansatta stats- och andra lagutskottets utlåtande nr 2, ang. ändring

i lagen om allmän sjukförsäkring, m. m..................... 82

— nr 3, ang. bidrag till sjukkassor m. m....................... 82

Innehåll

Nr 18

Sid.

Statsutskottets utlåtande nr 122, ang. försöksverksamheten med nioårig
enhetsskola m. m................................... 82

Bevillningsutskottets betänkande nr 45, om ändring i kommunalskattelagen
m. m........................................... 116

Onsdagen den 18 maj em.

Bevillningsutskottets betänkande nr 45, om ändring i kommunalskattelagen
m. m. (forts.) .................................... 148

Sammansatta konstitutions- och första lagutskottets utlåtande nr 3, ang.

nådeinstitutet........................................ 183

Statsutskottets utlåtande nr 123, om anslag till S:t Lukasstiftelsen .. 183

— nr 124, ang. stat för riksgäldsfonden ...................... 183

— nr 125, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition ang. ett andra

program i rundradion m. m............................... 183

— nr 126, ang. riksdagens revisorers granskning av statsverket,

beträffande pensionsålderssystemet m. m................... 194

— nr 127, ang. avgångsåldern för befattningshavare underkastade

SPA-reglementet m. m................................... 194

Första lagutskottets utlåtande nr 35, ang. ändringar i 19 och 20 kap.
föräldrabalken m. m..................................... 195

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22, om ändrad lydelse av 4 kap. 14
§ vattenlagen.......................................... 195

— nr 23, ang. laga skiften i Kiruna.......................... 195

nr 25, viss ändring i 9 kap. 2 § jorddelningslagen ............ 196

Fredagen den 13 maj 1955

Nr 18

Fredagen den 13 maj

Kl. 13.00

§ 1

Justerades protokollet för den 6 innevarande
maj.

§ 2

Svar på frågor ang. avhjälpande av skador,
som drabbat svenska fiskare i södra
Östersjön m. m., samt ang. förbättring av
väderleksrapporteringen

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON,
erhöll på begäran ordet och yttrade:

Herr talman! Herr Andersson i Ronneby
har frågat statsrådet Hjalmar Nilson
bl. a. dels om han observerat att
bristande väderleksrapporter möjligen
medverkat till den katastrof, som drabbat
de svenska fiskarna vid laxfiske i
södra Östersjön, och dels om han ämnar
vidtaga några åtgärder för att förbättra
väderleksrapporterna för detta område.
Samma fråga om eventuellt erforderliga
åtgärder har riktats till mig av herr
Nilsson i Bästekille.

Då det ankommer på mig att besvara
de framställda frågorna, får jag lämna
följande, delvis från Sveriges meteorologiska
och hydrologiska institut inhämtade
upplysningar.

De väderleksrapporter, som till tjänst
för den svenska sjöfarten flera gånger
dagligen lämnas i radion — huvudsakligen
i omedelbar anslutning till motsvarande
rapporter för landdistrikt —
innehåller, förutom en beskrivning av
rådande väderlcksläge, en prognos för
det närmaste dygnet beträffande vindriktning,
vindstyrka och siktförhållanden
samt eventuella stormvarningar för
svenska vatten cirka 90 km från kusten.
Tre gånger dagligen innehåller rapporterna
även uppgifter om rådande vind

och väder från ett stort antal in- och
utländska kuststationer. Med hänsyn till
att fiske stundom bedrivs i Östersjöns
östra delar har institutet sökt att vid
formuleringen av väderleksutsikterna
skilja mellan de östra och västra delarna
av Östersjön och under senare tid
ofta även av södra Östersjön.

De östra delarna av södra Östersjön
får i regel det hårdaste vädret, när nordliga
vindar följer med oväder österut
mot Baltikum. Detta inträffade fyra
gånger under april i år. I de tre första
fallen blev utvecklingen tämligen normal,
och institutet förutsåg i utsikterna
hårt väder, men i det fjärde — söndagen
den 24 — inträffade oväntade
komplikationer. Varning för styv kultje
för svenska östersjökusten utsändes i
middagsrapporten med medtogs ej i senare
rapporter under söndagen, då faran
ansågs över enligt inte bara den
svenska utan även den engelska och
den västtyska väderlekstjänsten. Under
natten avtog emellertid lågtryckets rörelsehastighet,
och den nordliga vinden
ökade till sannolikt full storm
utanför bl. a. den polska kusten.

I anledning av vad som här inträffat
vill jag framhålla, att det ju tyvärr alltid
föreligger svårigheter att ställa fullt
riktiga väderleksprognoser. I detta fall
tillkommer de speciella besvärligheter,
som är förenade med bedömningen av
väderleksutsikterna för de östra delarna
av Östersjön.

Som jag redan nämnt, har man vid
rapporteringen under senare år eftersträvat
att ge särskilda upplysningar för
de östra delarna av Östersjön. Frågan
om vad som därutöver kan göras för
att förbättra väderleksrapporteringen
är komplicerad och måste bl. a. ses i
sammanhang med möjligheterna till

Nr 18

Fredagen den 13 maj 1955

Svar på frågor ang. avhjälpande av skador, som drabbat svenska fiskare i södra
Östersjön m. m., samt ang. förbättring av väderleksrapporteringen

bättre förbindelser för väderlekstjänsten
med berörda områden utefter Östersjön.
Jag har erfarit av statsrådet Hjalmar
Nilson, att han avser att inom kort
ordna en konferens med representanter
för berörda myndigheter och intressegrupper
rörande frågor, som sammanhänger
med de förlisningar, som förekommit
i Östersjön på senaste tiden.
Vi har överenskommit, att därvid även
frågorna om väderlekstjänsten skall
dryftas.

Härefter anförde:

Herr ANDERSSON i Ronneby (s):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
få framföra mitt tack
för svaret på min fråga i den del den
rörde sig om väderleksrapporterna.

I herr statsrådets svar lämnades en
redogörelse för väderlekstjänstens prognoser
beträffande sjöområdena och
särskilt de nu aktuella delarna av södra
Östersjön, där de svenska fiskarna bedriver
laxfiske under vissa tider av
året. Jag inser till fullo alla de svårigheter
som föreligger, då det gäller att
ställa fullt riktiga väderleksprognoser,
och jag inser väl, att den svenska väderlekstjänsten
är i hög grad beroende
av bättre förbindelser med de berörda
områdena utefter Östersjön. Jag uttrycker
en förhoppning om att det efter
den svåra katastrof, som inträffat, skall
vara möjligt att nå ett bättre samarbete
på väderlekstjänstens område med dessa
östersjöländer. Det skulle vara av
stort värde för de svenska fiskarna, om
svensk väderlekstjänst kunde förmedla
bättre informationer från den polska
och tyska väderlekstjänsten, så att klarare
prognoser för vattnen vid Danzigbukten
kunde ges. Söndagen den 24
april varnade enligt uppgift den tyska
väderlekstjänsten i en extrautsändning
för storm och snöbyar. De svenska fis -

karna fick rapporter om »svag till måttlig
vind».

Jag riktade min enkla fråga till statsrådet
Hjalmar Nilson för att efterhöra,
vilka åtgärder statsrådet Nilson tänkte
vidtaga för att hjälpa de hårt drabbade
blekingska fiskarna. Kommunikationsministern
meddelar i svaret, att statsrådet
Nilson avser att inom kort sammankalla
en konferens med representanter
för berörda myndigheter och intressegrupper
rörande frågor, som sammanhänger
med förlisningarna. Detta
besked gör, att jag nu inte närmare
skall beröra dessa frågor. Jag hoppas
endast, att det skall vara möjligt att
finna vägar, som leder till större säkerhet
i alla avseenden för fiskarna,
när de bedriver sitt hårda yrke.

Den 24 april är en mörk dag i det
blekingska fiskets historia. Sju fiskare,
därav fem familjeförsörjare, omkom.
Utom hustrurna har tio barn förlorat
sina försörjare. Med sorgen och förstämningen,
som lägrat sig över de blekingska
öarna, blandar sig de efterlevandes
ekonomiska bekymmer. För
de fiskare, som kom undan med livet,
blev det stora materiella förluster. Enligt
uppgift från dem som deltagit i fisket
saknade de båtar, som efter stormen
samlats i en polsk hamn, sammanlagt
cirka 4 000 laxgarn och varje sådant
garn har ett värde av 75—100 kronor.
En del av garnen återfanns efter stormen,
men en mycket stor del är borta
för alltid. Det går inte att försäkra garn
av detta slag, och den enda möjligheten
för fiskarna att nu få någon ersättning
är att erhålla bidrag från anslaget
för skada på eller förlust av fiskredskap.
Till detta anslag har i år anvisats
30 000 kronor. Möjligheten att få
ersättning från detta anslag är också
mycket begränsad därigenom, att »sökanden
skall genom skadan eller förlusten
ha kommit i nödställd belägenhet».

Vid tidigare katastroftillfällen har

Nr 18

Fredagen den 13 maj 1955

Svar på frågor ang. avhjälpande av skador, som drabbat svenska fiskare i södra
Östersjön m. m., samt ang. förbättring av väderleksrapporteringen

extraordinära åtgärder vidtagits. 1938
års riksdag hade till nämnda anslag
anvisat 26 000 kronor. Under oktober
och november härjade svåra stormar
framför allt vid skånekusten. Vid 1939
års riksdag begärde därför statsrådet
Bramstorp 300 000 kronor i anslag på
tilläggsstat med hänvisning till de stora
skador och förluster som uppkommit.
Statsrådet sade därvid bland annat:
»Vissa av dessa skador synes på grund
av de katastrofartade förhållanden under
vilka de inträffat ha blivit särskilt
kännbara för de därav drabbade fiskarna.
» Riksdagen beviljade därefter
det begärda anslaget, och de restriktiva
bestämmelserna för ersättning från fonden
sattes därjämte tillfälligt ur kraft.

Jag hoppas, herr talman, att det efter
den konferens, som nu förestår, skall
bli möjligt att bringa hjälp till de så
hårt drabbade fiskarfamiljerna i Blekinge.

Herr NILSSON i Bästekille (h):

Herr talman! Även jag vill till statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
framföra ett tack för
hans svar på den fråga, som jag ställt
till honom. Anledningen därtill är väl
bekant mot bakgrunden av vad som inträffade
den 24 april.

Man får inte förvåna sig, om de
berörda människorna blir långt ifrån
glada över svaret. Det står visserligen,
att de svenska väderleksrapporterna är
ganska vittomfattande och sträcker sig
90 kilometer ut från den svenska kusten,
men jag tror inte, att jag gör mig
skyldig till någon överdrift, när jag säger,
att de fiskare, som det här gäller,
ligger betydligt längre ut, varför dessa
väderleksrapporter egentligen inte har
någon betydelse för dem.

Man bar rättighet att ställa den frågan:
Kan inte den svenska väderleksrapporteringen
göras bättre, när t. ex.
tyskarna hade möjlighet att förvarna

sina fiskare, så att de kunde söka hamn
i tid? Man har också rättighet att fråga:
Behövs det flera olyckor av liknande
art, innan vi över huvud taget kan få
den svenska väderleksrapporteringen
att fungera på bättre sätt? Personligen
menar jag, att det skulle vara bättre att
förebygga olyckor än att vänta, tills de
har inträffat, och sedan kanske åter
vänta på att ännu flera skall inträffa.

Efter vad jag har erfarit av folk, som
känner till saken, sköter den norska väderlekstjänsten
rapporteringen till sina
fiskare ute på Nordsjön på ett helt annat
sätt än den svenska väderlekstjänsten
gör. Enligt de uppgifter jag fått delar
man där upp Nordsjön i mindre
områden och ger betydligt mera detaljerade
rapporter, så att dessa verkligen
kan vara något att hålla sig till. Nog
tycker jag, som sagt, att vi borde kunna
göra något även här hemma. Vi talar
om att vi lever i en tekniskt fulländad
tid, men vi kan inte göra så mycket
som att varna våra yrkesfiskare i tid.
Varje år kan vi se, att det inträffar
nya olyckor, att hustrur blir utan män
och att familjeförsörjare rycks bort. I
varje fall enligt min mening har vi inte
kommit så särdeles långt. Löftet om att
statsrådet Hjalmar Nilson skall sammankalla
en konferens är bra, men jag
skulle vilja säga till kommunikationsministern:
Tag ett krafttag, men gör
det nu och gör det innan flera olyckor
inträffar!

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Det är orimligt att försöka
göra den svenska väderlekstjänsten
till syndabock när det gäller förlisningar
i Östersjön genom att göra
en jämförelse med den väderleksrapportering
som Norge och delvis också
Sverige bär ordnat för sina fiskare på
Nordsjön. För Nordsjön och Atlanten
finns det en väderlekstjänst som bygger

Nr 18

Fredagen den 13 maj 1955

Svar pa frågor ang. avhjälpande av skador, som drabbat svenska fiskare i södra

Östersjön m. m., samt ang. förbättring

på rapportering från väderleksskepp
spridda över hela området — Sverige
får betala sin andel i kostnaderna härför.
Någon motsvarande organisation
finns tyvärr inte för Östersjön, och det
är därför inte möjligt att lämna så
precisa väderleksrapporter beträffande
de östra delarna av Östersjön som vad
fallet är för Nordsjöns del.

Jag skall inte nu gå närmare in på
orsakerna till att vi inte har sådana
möjligheter — de framgår nog tydligt
av mitt svar. Om den svenska väderlekstjänsten
skall kunna lämna korrekta
uppgifter — så korrekta som det i sådana
här fall över huvud taget är möjligt
att lämna — även beträffande de
östra delarna av Östersjön, kräves det
en mängd åtgärder. Det bästa vore, om
vi kunde skaffa oss ett väderleksskepp
där nere, men det förutsätter ett samarbete
med andra länder i östersjöområdet.
Därtill kommer att en hel rad
andra problem, som sammanhänger
med våra förbindelser österut, tyvärr
inte är lösta.

Självfallet har de svenska statsmakterna
länge arbetat på att försöka få
till stånd en annan ordning härvidlag,
och vi får hoppas att dessa ansträngningar
så småningom kommer att
lyckas.

Jag kan inte här gå in på de problem
som sammanhänger med frågan om ersättning
för de skador som uppkommit
för fiskarna. Statsrådet Hjalmar Nilson
kommer att här i kammaren besvara
den delen av de framställda frågorna,
så fort han fått en tillräcklig uppfattning
om problemets storleksordning.
Jag har för min del här bara besvarat
den del av frågorna som gäller väderlekstjänsten.

Herr NILSSON i Bästekille (h):
Herr talman! Statsrådet Andersson
tycker att det är orimligt att jämföra
förhållandena på väderlekstjänstens

av väderleksrapporteringen

område i Nordsjön med dem som råder
för södra Östersjön, och han redogjorde
för den organisation som finns när det
gäller väderleksrapporteringen för
Nordsjön. Det kan hända att det ur
statsrådets synpunkt är orimligt att
göra en sådan jämförelse, men så ter
det sig inte för dem som är berörda av
förhållandena i Östersjön. Borde vi inte
försöka få till stånd en förbättrad väderleksrapportering
även när det gäller
Östersjön genom att, såsom statsrådet
själv talar om, försöka skaffa ett väderleksskepp?
Kvar står det faktum, att
tyskarna hade möjlighet att varna sina
fiskare. Om det skulle gnissla litet på
det ena hållet borde man väl dock genom
samarbete kunna hjälpa varandra.
Herr statsrådet anser väl det också
önskvärt med ett samarbete.

I alla fall har jag den bestämda uppfattningen,
att någonting måste göras
där nere. Vi kan inte bara nöja oss med
att tala om att det brister på vissa punkter.
Vi får försöka göra någonting och
ta krafttag. Vi kan inte stå till svars
med att det skall inträffa olycka efter
olycka. Vi kan inte bara konstatera att
vi inte har de resurser vi önskar. Det
gäller att försöka skaffa fram dessa resurser.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Det finns ett samarbete
mellan Sverige och Tyskland här. Enligt
de upplysningar jag fått har de
svenska och tyska väderlekstjänsterna
lämnat samma uppgifter. Möjligtvis har
den skillnaden funnits, att det sänts ut
en extra rapport från Tyskland vid den
tidpunkt, då vi inte hade någon utsändning.
Vi har våra fastställda tider för
varningar, och frågan om man skall
kunna ändra dessa tider kan möjligen
tas upp till diskussion. Man skulle kanske
kunna få en tätare rapportering.

Jag skulle tro, att även om de fiskare,

Fredagen den 13 maj 1955

Nr 18

Svar på fråga ang. enhetlig höjning av priset på statens järnvägars månadsbiljetter
_Beslut av Europarådets rådgivande församling 1954

som höll till där ute på en avlägsen del
av Östersjön, hade kunnat uppfånga
en stormvarning, så befann de sig i det
läget att de hade varit tvungna att ligga
kvar.

Både i Östersjön och Nordsjön har
fiskarna så stora erfarenheter om väderleksrapporternas
tillförlitlighet, att
de vet att det ibland kan klicka. Cirka
25 procent av rapporterna slår fel både
i Nordsjön och i Östersjön. Jag är därför
övertygad om att fiskarna aldrig låter
sig förledas av alltför gynnsamma
väderleksrapporter. De vet mycket väl
att det plötsligt kan dyka upp oväder
i dessa områden, oväder som varken
den tyska eller den svenska väderlekstjänsten
hinner varsko om.

Herr NILSSON i Bästekille (h):

Herr talman! Just därför att man
skickade ut en extra väderleksrapport
från den tyska radion kunde det väl
ha varit anledning till att sända ut en
varning i den svenska radion. Om de
svenska fiskarna hade fått denna rapport
i tid, så hade de haft möjlighet att
söka lä vid tyska kusten, och då hade
vi sannolikt sluppit denna olycka.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 3

Svar på fråga ang. enhetlig höjning av

priset på statens järnvägars månadsbiljetter Ordet

lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON,
som yttrade:

Herr talman! Herr Birke har med
anledning av järnvägsstyrelsens förslag
om en differentierad höjning av priset
på statens järnvägars månadsbiljetter
frågat mig, om jag vill medverka till
att en enhetlig höjning genomföres för
hela riket.

Härpå vill jag svara, att sedan rege -

ringen genom beslut vid gårdagens konselj
fastställt ändrade järnvägstaxor att
gälla från och med den 1 juni, det redan
torde vara känt, att i vad gäller
järnvägarna en enhetlig höjning av månadsbiljetternas
pris med 2 kronor genomförts.

Härpå anförde

Herr BIRKE (h):

Herr talman! Jag ber att till herr
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
få framföra mitt
tack för det lämnade svaret. Järnvägsstyrelsen
hade ju föreslagit, att man
skulle få företa en dubbel höjning av
priset på månadsbiljetterna för stockholmsområdet,
jämfört med övriga orter
i landet. Jag konstaterar nu med
tillfredsställelse att regeringen i gårdagens
konselj avslagit järnvägsstyrelsens
förslag och beslutit enhetliga höjningar
på månadsbiljetterna för hela
landet.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Föredrogos var för sig och remitterades
till behandling av lagutskott de
på bordet liggande motionerna:

nr 666, av herr Senander m. fl., samt

nr 667, av herrar Nihlfors och Gustafson
i Göteborg.

§ 5

Beslut av Europarådets rådgivande församling
1954

Föredrogs utrikesutskottets utlåtande
nr 4, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa av Europarådets
rådgivande församling år 1954
vid dess sjätte ordinarie möte fattade
beslut.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Nr 18

Fredagen den 13 maj 1955

Beslut av Europarådets rådgivande församling 1954

Herr BRACONIER (h):

Herr talman! Det är ju alltid ganska
olustigt att i denna kammare gå upp och
tala i utrikesfrågor när man vet, hur
litet intresset är för dessa spörsmål.
När man har så pass viktiga saker att
ta ställning till som Europarådets rekommendationer
så är det ju litet förvånande,
att utskottet nöjer sig med
summa sex rader. Det är ju här fråga
bland annat om en ny kompetensfördelning
mellan Europarådet och Västeuropeiska
unionen.

Självfallet kan man här ha olika synpunkter.
Den svenske utrikesministern
har ju deklarerat den ståndpunkten,
att Sverige i Europarådet inte skall engagera
sig på ett sådant sätt som strider
mot vår alliansfria linje. Det är
en hållning som jag mycket väl kan
förstå. Å andra sidan sägs det i dessa
rekommendationer att det är viktigt,
att Europarådets församling håller kontakt
med parlamenten i de olika länderna.
Det är alltså viktigt att man får
till stånd en debatt om Europarådet
och dess framtid och inte minst om
alla de organ som har hand om det
europeiska samarbetet. Vi kommer att
senare i dag diskutera GATT-avtalet.
Den som är intresserad av dessa spörsmål
måste fråga sig hur mycket den
svenska riksdagen vet om vad GATTavtalet
innebär för relationerna till de
högprotektionistiska och de lågprotektionistiska
länderna. Vet man vidare i
vad mån den amerikanska jordbrukspolitiken
innebär ett avsteg från den
liberaliseringspolitik, som skall ligga
till grund för GATT-avtalet? I själva
verket kan den svenska riksdagen inte
bedöma de resultat som de europeiska
samarbetsorganen på en rad områden
kommit till.

Europarådet har ju antagit rekommendationer
bl. a. om ett kulturellt
samarbete, vilket skulle betyda första
steget till en europeisk medborgarrätt.
Detta är ju ändå ett ganska viktigt steg.
Vi vet hur svårt det är att komma fram

till nordisk medborgarrätt. Man har i
Europarådet just tagit upp frågan om
tullbehandling och i viss mån också
om passfrihet och i samband därmed
sagt sig, att vad man tillämpar i Norden
bör vara ett föredöme. Det finns en
konventionstext som rör just ömsesidig
behandling av medborgarna. Man
skulle gärna vilja från dem, som är engagerade
i Europarådet, höra hur långt
man har kommit på denna punkt.

Detta utskottsbetänkande ger ju inte
någon som helst klarhet. Utskottet tar
bara upp en viss punkt men inte alla
de andra centrala frågorna. Om vi anser
att det är betydelsefullt att öka kontakten
mellan de europeiska folken oberoende
av hur vi ser på klyftan mellan
väst och öst är det ett fattigdomsbevis,
att vi bara har denna lilla text att
utgå ifrån, när vi skall behandla det
europeiska samarbetet. Det är ett bevis
på hur man gång på gång försummar
skyldigheten att informera svenska
riksdagen om de centrala frågorna.
Jag är säker på att en gallupundersökning
i denna kammare om kunskaperna
om de väsentliga problemen och de
rekommendationer som Europarådet
har antagit skulle ge ganska klent resultat.

En sak som också har diskuterats i
Europarådet är, om man skall ha skiljedom
när det gäller icke-rättsliga konflikter.
Utrikesminister Undén har
framfört förslag att man skall försöka
genomföra obligatorisk skiljedom. Det
är mycket tacknämligt att svenska utrikesledningen
har tagit upp den frågan,
men såvitt jag vet har man här
inte nått några definitiva resultat. Även
på den punkten skulle det vara värdefullt,
att vi finge reda på vad Europarådet
har sysslat med och att en debatt
komme till stånd som visade den svenska
riksdagens inställning till dessa
frågor.

Det skulle, om intresset för dessa frågor
varit större i denna kammare, varit
anledning att också ta upp en hel del

Fredagen den 13 maj 1955

Nr 18

Beslut av Europarådets rådgivande församling 1954

andra problem rörande de europeiska
samarbetsfrågorna, som är berörda i
utrikesutskottets utlåtande.

En mycket diskutabel sak i det europeiska
samarbetet är, att det finns flera
olika organ som i viss mån sysslar med
samma ting. Det kan vara svårt att dra
upp rågången mellan OEEC:s verksamhet
och Europarådets. Sedan har vi
kol- och stålunionen, montanunionen,
där det f. n. råder ganska stora spänningar.
Man skulle kunna fråga sig,
i vad mån Sveriges näringsliv påverkas
av kol- och stålunionen. Är det vår
plan att ansluta oss till kol- och stålunionen
eller anser vi dess verksamhet
betydelselös för våra förhållanden? Alla
dessa problem diskuteras mycket litet
i riksdagen.

Detsamma gäller inte minst det kulturella
utbytet. Man har i Europarådet
åstadkommit lättnader för universitetsstuderande
i olika länder, infört s. k.
identitetskort m. m., och detta är naturligtvis
stora vinningar. Det kulturella
området är i själva verket det
enda, där Europarådet har en verklig
verkställande makt, som vi själva i viss
mån anser oss förpliktade att följa.

Herr talman! Jag har med dessa synpunkter
velat understryka angelägenheten
just av att man får information om
dessa förhållanden. Jag har gjort det i
någon mån för att föregripa den, som
jag skulle tro, något specialbetonade
debatt som kommer att föras om GATTavtalet.
Den svenska riksdagen är såvitt
jag förstår inte alls informerad om
vad GATT-avtalets principer innebär
för alla medlemsstaterna och om de oerhörda
skillnader som finns mellan dem
när det gäller t. ex. handelspolitik. Detsamma
gäller om Europarörelsens verksamhet.
Jag tycker det skulle vara värdefullt,
att vi finge betydligt utförligare
redogörelser för dessa förhållanden.
Jag vill än en gång, herr talman,
uttrycka min förvåning över att utrikesutskottet
på en så central punkt
har nöjt sig med sex rader.

Herr DICKSON (h):

Herr talman! Jag måste börja med
en ursäkt för att jag inte var närvarande
då jag först uppropades. Det är
en av avigsidorna med vårt tvåkammarsystem,
att tillfälligtvis även i medkammaren
intressanta saker kan äga
rum.

Herr Braconier har nyss kritiserat
att uppgifterna i fråga om Europarådet
är så knapphändiga, och även jag vill
beklaga att så är förhållandet. Emellertid
är det nog så att det upplysningsmaterial
som över huvud taget finns är
rätt magert. Utskottets utlåtande är
grundat på en proposition som i och
för sig är mycket knapphändig. Det
förefaller för övrigt som om departementschefen
varit på ett alldeles särskilt
kritiskt humör när han skrev denna proposition,
och jag skulle vilja ifrågasätta
om vad som finns i rekommendation 58
och den därmed förbundna resolutionen
45 verkligen kan betraktas som »skäligen
verklighetsfrämmande», som det
står i propositionen. Jag medger att
den procedur som är föreslagen är
ganska invecklad och kan göras enklare,
men själva tanken, att Europarådets
delegater skulle ha gemensamma
intressen att dryfta och därför bör
sammanträffa, när internationella sammankomster
äger rum, är enligt min
uppfattning mycket riktig. Den faller
egentligen av sig själv så pass mycket
att det kanske inte skulle behövas någon
rekommendation, men att sammanträffanden
av detta slag sker är säkert mycket
värdefullt.

Jag skall inte gå in på detaljer här.
Det är rätt onödigt. Jag hänvisar till att
en del av dessa rekommendationer ännu
inte har behandlats av ministerkommittén.

En av rekommendationerna intresserar
oss dock kanske mera än många
andra, nämligen rekommendation 59,
som handlar om förenklade formaliteter
vid gränspassager med motorfordon.
Från svensk sida har det tagits flera

Nr 18

Fredagen den 13 maj 1955

Beslut av Europarådets rådgivande församling 1954

initiativ förut på detta område, och
det är att hoppas att ministerkommittén
skall ha en gynnsam inställning. En
ohindrad samfärdsel länderna emellan
är att rekommendera och kan vinnas
genom att man går fram på dessa vägar.

Vid sidan av vad som står i utskottets
handlingar skulle jag vilja säga att
arbetet i Europarådet, som för allmänheten
många gånger kan te sig ganska
magert, delvis utförs inom kommittéer,
vilkas arbete och vilkas resultat inte
är offentliga i första instansen. Jag
har ett intryck, att där mer och mer
har kommit att utföras ett arbete som
på lång sikt kommer att te sig som
verkliga insatser. Jag skulle särskilt
vilja betona vad som görs i fråga om
befolkningsförhållandena, som ofta, och
numera från flera håll här i kammaren,
har betecknats såsom mänsklighetens
största problem och som därför måste
omfattas med intresse av alla. Jag har
ett intryck av att man, trots de mycket
stora svårigheter av etisk och religiös
karaktär som uppreser sig då dessa
problem skall diskuteras, ändå håller
på att komma ett litet stycke framåt
genom de organ inom Europarådet som
arbetar med dessa ting. Skulle möjligheterna
i den vägen kunna breda ut
sig tror jag att eftervärlden kommer
att ha anledning att med mycket stor
tacksamhet tänka tillbaka på vad som
där har gjorts.

Jag vill också påminna om att Europarådet
nu är inne på sitt sjätte arbetsår.
Vi som var med första året •—
det är ett par av oss som var det ■—
kan dra oss till minnes det kaos som
rådde under den första sessionen, då
egentligen varje minut, under vilken
institutionen ännu bestod, var ett mirakel.
För den som tänker tillbaka på
denna korta utveckling i en institution
av alldeles ny karaktär måste det ändå
te sig ganska hoppfullt att betrakta
Europarådet i dag, en ordnad församling
med stadgade regler, med en god
anda av internationell förståelse och

med en positiv önskan att göra medgivanden
inför andras åsikter. Det är
att hoppas att inom en nära framtid resultaten
skall bli mera påtagliga än vad
som framgår av utrikesutskottets utlåtande
och att därmed också intresset
inom kammaren för det arbete som utförs
där nere kommer att stiga.

Jag skulle kanske göra den lilla antydan
av förvåning som skulle bestå i
att jag konstaterar att det bristande
intresse, som är att finna i kammaren,
har spritt sig även till utrikesutskottet
vid dess sammanträden. Det sammanträde
där denna fråga behandlades har
uppenbarligen varit mycket sparsamt
besökt av ledamöterna.

Med dessa ord, herr talman, vill jag
endast yrka bifall till vad som har yrkats
av utrikesutskottet i dess utlåtande.

Herr PETTERSSON i Dahl (bf):

Herr talman! Det är inte stor anledning
för mig att gå upp i denna debatt.
Det är mest det Dicksonska påpekandet
att det var så få deltagare vid
utskottets behandling av detta ärende
som föranledde mig att begära ordet.

Att deltagandet blev så litet kan givetvis
sägas vara en malör, men den
berodde på att arbetet som alla vet hopar
sig i slutet av riksdagen så att
ledamöterna inte hinner passa alla
sammanträden. Herr Dickson har ju
själv varit ute för samma malör i dag
när han, trots att han begärt ordet,
inte kunde vara inne i kammaren när
han första gången uppropades. Jag beklagar
att herr Dickson råkat in i praktiskt
taget samma elände.

Vad som här sagts av herr Braconier
tillkommer det inte mig utan dem, som
deltagit i Europarådets möte, att svara
på. Herr Braconier menade såvitt jag
förstår att det här skulle ha lämnats
en fylligare redogörelse, och det har
han kanske rätt i. Nu får vi ju alla den
s. k. blå boken där vi kan läsa om
vad som förevarit i Europarådet.

Fredagen den 13 maj 1955

Nr 18

Nybyggnader för Chalmers tekniska högskola

Herr Dickson tyckte att utrikesministern
hade varit litet snäv i sin bedömning
när han sagt att tankegången
i rekommendationen nr 58 och resolutionen
nr 45 syntes skäligen verklighetsfrämmande.
Herr Dickson anser
detta vara ett för hårt uttryck. Jag vill
knappast uttala mig i denna sak. Det
är naturligtvis en bedömningsfråga som
utrikesministern är närmast att ta ställning
till.

Utskottet har egentligen endast understrukit
den tillkännagivna ståndpunkten
beträffande förhållandet mellan
Europarådet och Västeuropeiska
unionen. På den punkten har utskottet
sålunda gjort ett uttalande. I övrigt har
utskottet godtagit vad departementschefen
här har sagt.

Herr talman! Med detta ber jag att
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Jag har begärt ordet
endast för att göra ett kort uttalande
med anledning av utskottets yttrande,
eftersom jag tyvärr var förhindrad
att deltaga i utskottets behandling av
denna fråga.

Utskottet ansluter sig här till den av
utrikesministern tillkännagivna ståndpunkten
beträffande förhållandet mellan
Europarådet och Västeuropeiska
unionen. Jag tror jag vid tidigare tillfällen
har förklarat mig dela regeringens
uppfattning att det är önskvärt med
en gränsdragning mellan dessa båda
institutioner. Men när utrikesministern
nu har att handlägga denna i ministerkommittén
bordlagda fråga, som särskilt
gäller spörsmålet att Europarådet saknar
behörighet att befatta sig med försvarsfrågor,
måste jag säga att det vid
något tidigare tillfälle förefallit mig
som om utrikesministern därvidlag måhända
går längre än som enligt min
mening är nödvändigt, nämligen i den
mån han eventuellt önskar en inskränkning
även av debatterna inom
Europarådet. Enligt min uppfattning

bör man inte kräva någon begränsning
av yttranderätten i Europarådets allmänna
debatter. Det kan inte vara farligt
för svenska delegater att vara närvarande
vid en debatt även om där
framföres synpunkter som enligt vår
mening snarast faller utanför Europarådets
arbetsområde. Vad som ur svensk
synpunkt förefaller mig vara väsentligt
är själva gränsdragningen mellan
Europarådet och övriga institutioner,
exempelvis Västeuropeiska unionen,
när det gäller det faktiska arbetet och
besluten.

Jag har här bara velat helt kort tillkännage
att jag menar att man från svensk
sida skall inta en generös och liberal
hållning så snart spörsmålet gäller rätten
till en fri och öppen debatt, även
om denna debatt skulle svämma litet
över de gränser som kan behöva iakttagas
när det gäller frågors praktiska
handläggning och beslut. Jag tillåter
mig uppmana utrikesministern att då
denna fråga handlägges i ministerkommittén
också ta ställning till föreliggande
spörsmål i denna anda.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 6

Byggnadsfrågor under ecklesiastikdepartementet Föredrogs

statsutskottets utlåtande
nr 121, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar angående vissa byggnadsfrågor
m. m. inom ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde jämte
i ämnet väckta motioner.

Punkterna 1—3

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 4

Nybyggnader för Chalmers tekniska
högskola

Kungl. Maj:t hade i propositionen
nr 142, under åberopande av bilagt ut -

Nr 18

Fredagen den 13 maj 1955

Nybyggnader för Chalmers tekniska högskola

drag av statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden
för den 4 mars 1955
föreslagit riksdagen att dels medgiva,
att den av framlidna fru Karin Jacobssons
dödsbo till Chalmers tekniska högskola
gjorda donationen av fastigheten
Råö 81 i Onsala socken måtte få av högskolan
mottagas dels ock till Nybyggnader
för Chalmers tekniska högskola för
budgetåret 1955/56 anvisa ett investeringsanslag
av 350 000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom första
kammaren av herr Ohlon m. fl. (I: 467)
och den andra inom andra kammaren
av fröken Vinge (11:576), i vilka hemställts,
att riksdagen ville besluta att i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om
förslag till nästa års riksdag rörande
igångsättandet av nybyggnad för Chalmers
tekniska högskolas bibliotek.

Utskottet hemställde,

I. att riksdagen måtte

a) medgiva, att den av framlidna fru
Karin Jacobssons dödsbo till Chalmers
tekniska högskola gjorda donationen
av fastigheten Råö 81 i Onsala socken
måtte få av högskolan mottagas;

b) till Nybyggnader för Chalmers tekniska
högskola för budgetåret 1955/56
under statens allmänna fastighetsfond
anvisa ett investeringsanslag av 350 000
kronor;

II. att motionerna 1:467 och 11:576
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Reservation hade avgivits av herrar
Ohlon, Sundelin, Bergman, Jacobsson
och Malmborg i Skövde, fröken Elmén,
herr Gustafsson i Skellefteå och fröken
Vinge, vilka ansett att utskottet bort
under II. hemställa, att riksdagen måtte,
med bifall till motionerna 1:467 och
11:576, i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla
om förslag till 1956 års riksdag
rörande igångsättande av nybyggnad
för biblioteket vid Chalmers tekniska
högskola.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Fröken

VINGE (fp):

Herr talman! Under den här punkten
behandlas den bedrövliga historien om
Chalmers tekniska högskolas bibliotek.
1947 års riksdag beviljade 700 000 kronor
för att byggandet skulle sättas i
gång, men pengarna kom aldrig till användning
för det avsedda ändamålet,
utan de har undan för undan tagits i
anspråk för allehanda andra ändamål,
och biblioteket ligger fortfarande kvar
i sina gamla undermåliga lokaler.

När vi behandlade den här frågan i
fjol i kammaren kunde jag därför inte
låta bli att uttala mitt beklagande över
att denna fråga hade hamnat i vad jag
kallade en återvändsgränd. Till min
glädje svarade ecklesiastikministern, att
jag misstog mig på den punkten. Frågan
hade icke hamnat i en återvändsgränd,
sade han, och han betecknade
detta byggnadsändamål som högst angeläget.
Det är därför med stor besvikelse
man konstaterar, att något förslag om
anslag inte kommit med i årets proposition.

Det är många som beklagar detta, naturligtvis
framför allt den som har det
närmaste ansvaret för biblioteket, nämligen
överbibliotekarien. Han har skrivit
till mig i dagarna och bl. a. framhållit
följande: »Det underliga är endast
att ett bibliotek, som rent realistiskt
spelar en sådan central roll i landets
närings- och forskningsliv, skall
komma på detta undantag. Vi sitter
dock här dagligen och från skrubbar
och kyffen furnerar miljardindustriernas
forskningslaboratorier med väsentligaste
slag av litteratur. Och detta skall
med statens medgivande få fortlöpa år
efter år!» Han slutar med att säga: »Att
en personal kan arbeta år efter år i
dessa förhållanden och därtill med en
smittande arbetsglädje och i en serviceanda,
som skapat goodwill i hela landet,
är ett trolleri och ett bevis på de

Fredagen den 13 maj 1955

Nr 18

Nybyggnader för Chalmers tekniska högskola

inre krafter som vårt egendomliga bibliteksyrke
dock förfogar över.»

Överbibliotekarien talar här bl. a. om
personalen, men det är inte främst
med hänsyn till personalen som jag än
en gång tar till orda i den här frågan.
Ändå betvivlar jag faktiskt att yrkesinspektionen,
om den inspekterade de
här lokalerna, skulle godkänna dem
för deras ändamål, men med statens
tjänstemän är det tydligen inte alltid så
noga.

Nej, det är framför allt för forskningens
skull jag är bekymrad. Detta
bibliotek lånar årligen ut 50 000 band,
varav en tredjedel går till institutioner,
industrier och bibliotek utanför Göteborg.
Vi har fått en lång lista över dess
interurbana lån. Den toppas för fjolåret
av Svenska oljeslageri AB, som lånat
inte mindre än 928 band under
ett år. Bofors hade lånat 908 band, och
andra stora låntagare var Boliden med
441 och Sandviken med 363. Ett sådant
företag som Asea, som självt har
skapat mycket stora industribibliotek
både i Västerås och i Ludvika, har
trots detta varit i behov av att låna
inte mindre än ungefär 500 band enbart
under föregående år.

Denna stora utlåning till industrierna
är ett av de många bevisen för att industrierna
inser, att tillgång till aktuell
teknisk litteratur är en förutsättning
för att man skall kunna tillgodogöra
sig teknikens landvinningar och snabbt
kunna vidta de förändringar i produktionen
som kan visa sig nödvändiga.

Men nu förhåller det sig så, att de
civilingenjörer och arkitekter som utbildas
vid Chalmers är praktiskt taget
avstängda från möjligheten att utnyttja
biblioteket. Anledningen är att biblioteket
ligger kvar i de gamla lokalerna
vid Storgatan, medan flertalet av Chalmers
institutioner — framför allt de institutioner
där de som bedriver mer
avancerade studier håller till — är belägna
på det nya området flera kilometer
från biblioteket. Detta gör att de

som utbildas vid Chalmers inte får den
vana att handskas med den aktuella
litteraturen som de kommer att behöva
när de sedan går ut i förvärvsarbetet
hos olika industrier.

Herr talman! Det är beklagligt att
denna fråga har blivit så styvmoderligt
behandlad år efter år. Vi säger nu
i den motion som ligger till grund för
reservationen, att alla sakskäl talar för
att anslaget för Chalmers bibliotek beviljas
redan i år, men i reservationen
har vi varit så måttfulla att vi inte
hemställer om något anslag i år. Vi har
begärt att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t skulle anhålla om förslag
till 1956 års riksdag om igångsättande
av nybyggnad för Chalmers tekniska
högskolas bibliotek.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Herr JOHANSSON i Mysinge (bf):

Herr talman! Jag varken kan eller
vill bestrida, att en nybyggnad av det
Chalmerska biblioteket är en högst angelägen
uppgift. Därom är vi väl också
alla ense, departementschefen, utskottet
och reservanterna. Avdelningen var
ju i fjol nere i Göteborg och kunde konstatera
de stora brister som finns på
detta område. Vi har i år varit nere i
Lund och sett på åtskilliga av institutionerna
vid därvarande universitet och
också där kunnat konstatera stora önskemål
som behöver tillgodoses. Jag vill
vidare erinra om att vi å riksdagens
bord har förslag om en reformering av
läkarutbildningen och tandläkarutbildningen,
vilka båda drar med sig stora
byggnadsprojekt, och nu behöver forceras.
Att så bör ske är vi ju alla ense
om. Det måste då bli en avvägningsfråga
och en turordningsfråga, när detta
biblioteks nybyggnad kan ske.

Här kanske man kan tillägga, att vi
på föregående punkt har beslutat om
stora anslag till den medicinska fakulteten
i Göteborg. Under loppet av några
år framåt i tiden kräver dessa investe -

Nr 18

Fredagen den 13 maj 1955

Fortsatta tullkoncessioner inom allmänna tull- och handelsavtalet (GATT)

ringar omkring 28 miljoner kronor. Jag
vill också erinra om att en utbyggnad
försiggår där nere av Sahlgrenska sjukhuset,
som drar omkring 75 miljoner
kronor. Det är väl inte heller uteslutet,
herr talman, att när vi om någon eller
några veckor behandlar spörsmålet om
tandläkarutbildningen vi också då får
höra önskemål från Göteborg —- och
från andra håll också — om att forcera
fram en tandläkarhögskola i Göteborg.

Allt detta gör, att det är synnerligen
svårt för utskottet att bestämt ta ståndpunkt
för att riksdagen skall skriva till
Kungl. Maj:t med begäran, att redan
nästa år detta biblioteksbyggnadsprojekt
skall lösas. Jag tror inte detta är
realistiskt, i synnerhet som nuvarande
konjunkturer är sådana, att strävan efter
investeringsbegränsningar och arbetsmarknadsskäl
väger tungt. Men utskottet
har nu lika väl som tidigare i
olika sammanhang understrukit angelägenheten
av »att denna byggnadsfråga,
som länge varit aktuell, bringas till en
lösning så snart detta ur arbetsmarknadspolitiska
och statsfinansiella synpunkter
visar sig möjligt». Jag tror
inte, herr talman, att det finns möjligheter
att komma längre i dagens läge.
Visar det sig att efter Kungl. Maj:ts
prövning det finns utrymme för en sak
som denna, skulle också utskottet glädja
sig däråt. Men att så att säga låsa fast
detta projekt utan att samtidigt pröva
andra angelägna önskemål är, som jag
ser det, vanskligt.

Jag vet inte om man får uppfatta reservanternas
ställning så, att reservanterna,
även om detta från arbetsmarknadspolitiska
och statsfinansiella synpunkter
är olämpligt, ändå vill få detta
bygge till stånd. Med den stora anhopring
av byggnadsförslag som är planerade
och under utförande i Göteborg
för närvarande är det nog inte realistiskt
att redan nu göra ett uttalande om
när detta projekt kan realiseras.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
få yrka bifall till utskottets förslag.

Fröken VINGE (fp):

Herr talman! Det finns ju tyvärr
många stora eftersatta områden under
åttonde huvudtiteln, inte minst inom
byggnadsväsendet. Men en av förutsättningarna
för att man skall kunna få
större investeringsutrymme är ju ovillkorligen
att vår produktivitet ökas. Då
måste vi ju göra vad vi kan för att
understödja den industriella verksamheten
och forskningen på området.
Detta förslag är ett av de många, som
skulle kunna leda till en sådan ökning.

I övrigt vill jag säga till herr Johansson
i Mysinge, att jag ju inte vet vad
han väntar sig av år 1956. Men jag
tänkte mig, att han ansåg, att om bondeförbundet
ännu något år kunde få
hjälpa till att rädda kronan, skulle vi
få större möjligheter det året till ökad
byggnadsverksamhet.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets i punkten gjorda
hemställan dels ock på bifall till den
vid punkten fogade reservationen; och
biföll kammaren utskottets hemställan.

§ 7

Fortsatta tullkoncessioner inom allmänna
tull- och handelsavtalet (GATT)

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 43, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående Sveriges
anslutning till deklaration om fortsatt
tillämpning av tullkoncessioner inom
ramen för allmänna tull- och handelsavtalet
(GATT) jämte i ämnet väckta
motioner.

I en den 18 mars 1955 dagtecknad,
till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 170, hade Kungl. Maj:t, under
åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över
finansärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen att för sin del godkänna
Sveriges anslutning till deklarationen
den 10 mars 1955 om fortsatt tillämpning
av tullkoncessioner inom ramen

Nr 18

Fredagen den 13 maj 1955
Fortsatta tullkoncessioner inom allmänna tull- och handelsavtalet (GATT)

för allmänna tull- och handelsavtalet
(GATT).

Till utskottets behandling hade hänvisats
de i anledning av propositionen
väckta, likalydande motionerna 1:497
av herrar Johan Persson och Anders
Johansson samt 11:621 av herrar Rimås
och Åhman, vari hemställts, »att riksdagen
vid behandlingen av proposition
nr 170 måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhålla att förhandlingar om en
revision av GATT-avtalet beträffande
för trädgårdsnäringen aktuella tullsatser
upptas, innan tidsfristen utlöper
den 30 juni 1955».

Utskottet hemställde,

A) att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förevarande proposition
nr 170, för sin del godkänna Sveriges
anslutning till deklarationen den 10
mars 1955 om fortsatt tillämpning av
tullkoncessioner inom ramen för allmänna
tull- och handelsavtalet; samt

B) att de likalydande motionerna
I: 497 av herrar Johan Persson och Anders
Johansson samt 11:621 av herrar
Rimås och Åhman måtte anses besvarade
genom vad utskottet anfört.

Reservationer hade avgivits

I) av herrar Anders Johansson, Kristensson
i Osby, Sjölin och Strandh, som
ansett att utskottet bort under punkten
B) hemställa, att riksdagen måtte, med
bifall till de likalydande motionerna
I: 497 av herrar Johan Persson och
Anders Johansson samt 11:621 av herrar
Rimås och Åhman, i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla att förhandlingar
om en revision av GATT-avtalet beträffande
för trädgårdsnäringen aktuella
tullsatser upptoges innan tidsfristen utlöpte
den 30 juni 1955;

II) av herrar Gustaf Elofsson, Bengtson
och Larsson i Luttra, som ansett
att utskottet bort under punkten B)
hemställa, att riksdagen måtte, med bifall
till de likalydande motionerna
I: 497 och II: 621, i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhålla att förhandlingar om en
2 — Andra kammarens protokoll 1955.

revision av GATT-avtalet beträffande
för landets trädgårdsnäring aktuella
tullsatser upptoges till behandling innan
tidsfristen utlöpte den 30 juni 1955;

III) av herr Velander, utan angivet
yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr NILSSON i Bästekille (h):

Herr talman! Efter de många och
långa debatter, som förts i denna fråga
under årens lopp här i kammaren, hade
jag väntat mig, att vi i dag skulle ha
fått se ett utskott, som varit enigt om
en positiv skrivning, som regeringen i
så fall inte kunde ha underlåtit att rätta
sig efter. Jag skall gärna för kammarens
ledamöter deklarera, att när propositionen
framlades på riksdagens bord,
hade jag från början avsikten att avge
en motion i just den andan, att riksdagen
i skrivelse till regeringen skulle
begära, att förhandlingar upptoges inom
den fastställda tiden. Efter samråd med
folk i vår yrkesorganisation avstod jag
emellertid från detta, därför att vi
trodde, att vi genom att inte motionera
i saken skulle göra det lättare för utskottet
att komma fram till enighet och
att onödig irritation på det sättet skulle
kunna undvikas. Jag skall också utan
vidare medge, herr talman, att den
skrivning som utskottet presterat i år
är den mest positiva skrivning i denna
fråga som någonsin kommit från utskottet.
Jag vill ge utskottet ett erkännande
för detta.

Det är ingen hemlighet för mig —
jag skulle knappast tro för någon annan
i denna kammare heller —- att utskottets
ärade ordförande gjort aktningsvärda
försök att nå enighet inom
utskottet. För detta tycker jag att vi
skall vara honom tacksamma. Det är
heller ingen hemlighet att herr Hagberg
i Malmö också försökt att i sin
mån bidraga till att det skulle bli en
enig skrivning, så att vi skulle kunna
få ett effektivare resultat.

Nr 1H

Nr 18

Fredagen den 13 maj 1955

Fortsatta tullkoncessioner inom allmänna tull- och handelsavtalet (GATT)

Nu har detta inte lyckats. Jag beklagar
det uppriktigt. De som ansett sig
böra gå reservationsvägen har givetvis
sina skäl för detta. Jag har inte för avsikt
att uppta någon polemik med herr
Kristensson i Osby, som tidigare har
ansett att vi skulle gå på en annan
linje. Jag förstår fuller väl, att han haft
tungt vägande skäl, när han i år avgivit
en reservation. Jag förmodar också
att han i debattens fortsättning kommer
att inför kammaren redogöra för
vilka dessa tungt vägande skäl är.

När det gäller den andra reservationen,
som är underskriven av bland
andra herr Larsson i Luttra från denna
kammare, så är det med bondeförbundet
precis som med mig. Man har avstått
från att motionera i frågan; jag
förmodar med samma motivering som
jag: Vi hoppades att frågan ändå skulle
ordna upp sig.

När det nu emellertid ändå har kommit
en reservation, nr II, från bondeförbundet
i utskottet, har man anledning
ställa sig den frågan: Är denna
reservation en följdreservation av reservationen
nr I eller har bondeförbundsgruppen
fått något underhandsmeddelande
från regeringen, att någon
positiv insats från dess sida inte är att
vänta? Jag förmodar att herr Larsson i
Luttra under debattens gång är vänlig
att upplysa oss här i kammaren om vilken
orsaken kan vara.

Regeringsbänken står tom. Statsrådet
Ericsson befinner sig enligt uppgift
i första kammaren. Ingen människa
kan ju vara på två ställen på en gång.
Vi skulle kanske kunna få ett bud till
honom så småningom, ty jag har tänkt
rikta en fråga till honom direkt, och
den frågan lyder som följer: Kan regeringen
genom statsrådet Ericsson ge ett
klart besked om att regeringen har
upptagit eller ämnar upptaga förhandlingar
angående GATT-avtalet inom den
tidrymd som är stipulerad i GATT-avtalets
statuter?

Kan jag få ett tillfredsställande svar

på denna fråga, d. v. s. att sådana förhandlingar
upptagits eller kommer att
upptagas, då har jag för min del ingen
som helst anledning att rekommendera
något annat än utskottets hemställan,
ty då har vi kommit dithän vi syftar,
nämligen att få åtgärder vidtagna.

Om jag inte kan få ett klart besked
från regeringsbänken eller om besked
över huvud taget uteblir, kommer givetvis
vi inom högerpartiet att gå på
reservationen. Den saken säger sig själv.

Vad GATT-avtalet betytt för den
svenska fruktodlingen skall jag inte
spilla så många minuter på. Var och en
som följt med denna fråga — och jag
förmodar att en stor del av denna kammares
ledamöter gjort det — vet att
detta GATT-avtal inte har varit till någon
glädje för dem som sysslar med
fruktodling. Jag skall inte förneka att
GATT-avtalet på andra områden varit
till nytta för vårt land, men vad det
gäller oss, vågar jag utan överdrift säga,
att det varit till skada.

Vi har sagt mer än en gång både genom
vår yrkesorganisation och genom
dem som är talesmän för fruktodlarna
i denna kammare, att en anpassning av
GATT-avtalet efter de rimliga krav som
vi har ställt är ingenting som är omöjligt.
Det är ett faktum att amerikanerna
avvisat det nya GATT-avtalet. Amerikanerna
är nämligen rädda om sitt
jordbruk och där tillämpar för detta
speciella regler. Kan Förenta staterna
tillämpa speciella regler för att skydda
sitt jordbruk, kan den svenska regeringen
uppta förhandlingar för att
skydda den svenska fruktodlingen. Vad
det ena landet har möjlighet till, kan
även det andra landet göra.

Amerika har varit den främste motståndaren,
säger man, när det gällt att
upptaga förhandlingar i det syfte jag
här resonerat om. Importen av frukt
från Förenta staterna har aldrig oroat
oss så mycket, ty den infaller vid en
tidpunkt, då den svenska skörden i allmänhet
är såld, och den betingar även

Fredagen den 13 maj 1955

Nr 18

Fortsatta tullkoncessioner inom allmänna tull- och handelsavtalet (GATT)

sådana priser, att den inte har den konkurrenskraft
gentemot svensk frukt som
annan importerad frukt har. Vad vi är
rädda för och vad som förorsakar oss
oerhörd skada ekonomiskt sett är den
import som förekommer från de europeiska
länderna och framför allt från
Italien. Det är dock numera klart visat,
att den import som kommer från detta
land och delvis även från andra europeiska
länder i huvudsak sker på konsignationsbasis,
och mot sådana affärer
går det aldrig att uppta någon konkurrens
från vår sida. Det är helt enkelt
omöjligt.

Jag har sagt mer än en gång i denna
kammare — jag sade det i förbigående
senast i onsdags -— att för fruktodlingens
del innebar 1954 ett nytt bottenrekord.
Vi hade en riklig skörd — det
skall inte förnekas — men låg kvalitet
och urusla priser. Jag skulle, som jag
sade den gången, kunna ge kammarens
ledamöter en mångfald exempel på det
ekonomiska resultatet. Jag har nämligen
möjlighet att se detta just därigenom,
som jag sagt många gånger, att
jag är taxeringsnämndsordförande. Jag
skall bara ge kammaren ett enda exempel
i dag, som borde vara tillräckligt
även för den som är lekman på
detta område. Vi har en odlare hemma,
vilkens odling inte är någon lilleputtodling
som inte brukar gå ihop utan av
den storleksordningen, att den borde
ekonomiskt bära sig, och den har också
gjort det tidigare år. För 1954 är
denne fruktodlares inkomster 14 617
kronor, medan utgifterna slutar på
22 211 kronor, avskrivningarna icke inräknade.
Utgifterna avser besprutningsmedel,
avlöningar, gödning och
räntor, således utgifter som man måste
räkna med varje år. Avskrivningarna
är, som jag sade, inte inräknade; om
dessa medtagits skulle förlusten givetvis
blivit ännu större.

Även om det nu varit besvärligt för
regeringen på många sätt, borde man,
tycker jag, ha kommit så långt, att man

kunde resonera sig fram till ett samförstånd
med de andra staterna om att
tiden för det tullskydd vi nu har utsträckes.
Att regeringen ansett sig förhindrad
att uppta förhandling om ett
ökat tullskydd under den tid tulltaxekommittén
arbetar och innan denna avlämnat
sitt betänkande, det må i nödfall
kunna förstås. Däremot är det ingenting
som enligt min mening kan
hindra regeringen att utsträcka tullskyddet
till att gälla även månaderna
februari och mars.

Ett sådant gränsskydd är helt enkelt
nödvändigt, om vi skall kunna räkna
med att i framtiden uppehålla en svensk
fruktodling. Vill vi inte det, skall vi
låta det gå på det sätt som vi gjort,
inte minst 1954. Då randas snart den
dag, då huvudparten av den svenska
frukten är borta och vi för all del under
den tid det är stor tillgång på frukt
kan tjäna kortsiktigt, men i andra tider,
då vi är avstängda från import,
kanske får betala inte minst ur folkhälsosynpunkt
vad man en gång offrade
för att vi inte ville skydda vår
egen näring i tid.

För jordbruket gick det att införa ett
skydd på 1930-talet. Förhållandena på
fruktodlingens område är nu desamma
som de, som då rådde på jordbrukets
område. Vad som var möjligt att göra
för jordbrukets del på 1930-talet är
möjligt för fruktodlingens del på 1950-talet. Jag vill till slut, herr talman,
säga att jag hoppas, att någon i alla
fall har varit vänlig att underrätta
statsrådet Ericsson, så att han kan
lämna ett klart svar på den fråga jag
ställt till regeringsbänken.

Herr KUISTENSSON i Osby (fp):

Herr talman! Vi har inom bevillningsutskottet
varit överens om ett godkännande
av deklarationen om fortsatt tilllämpning
av tullkoncessioner inom ramen
för allmänna tull- och handelsavtalet.

Nr 18

Fredagen den 13 maj 1955

Fortsatta tullkoncessioner inom allmänna tull- och handelsavtalet (GATT)

I denna GATT-organisation finns det
för närvarande 34 länder, och det är
klart, att detta avtal omfattar en stor
del av världshandeln. Det är uppenbart
ett svenskt intresse att få tillhöra denna
organisation med den ökade stabilitet
på tullområdet som detta möjliggör. Vi
har alltså varit överens om bifall till
propositionen.

Men sedan har meningarna gått isär
i vad det gällt ett yrkande i en motion
från folkpartihåll, att förhandlingar
skall tas upp före den 1 juli i år beträffande
trädgårdsnäringens aktuella tullsatser.
Det är av vikt, att den befolkningsgrupp,
som arbetar inom trädgårdsnäringen,
får rimliga existensförhållanden.
I denna näring ligger nedlagt
ett betydande kapital, och det är
ett allmänt intresse, att detta inte förfares.
Dessa synpunkter gäller inte
minst den svenska fruktodlingen. Vid
1953 års riksdag förutsatte ett enhälligt
bevillningsutskott, att Kungl. Maj :t skulle
följa utvecklingen på fruktmarknadens
område med uppmärksamhet och
vidtaga de åtgärder, som kunde anses
vara befogade för att så långt möjligt
trygga avsättningen av den svenska
frukten.

Trädgårdsutredningen har i sitt 1952
avgivna betänkande uttalat, att de nu
gällande tullarna, med hänsyn till de
förändringar som skett i prisnivån, erhållit
en relativt sett förminskad betydelse
som gränsskydd och att det vore
skäligt att höja tullsatserna till sådan
nivå, att penningvärdets fall efter deras
fastställande kompenserades. Jag
behöver i detta sammanhang inte erinra
om den s. k. engångsinflation som
ägde rum 1951 för att påpeka, att detta
problem finns. Det är mot denna bakgrund
som jag menar det är rimligt,
att man tar upp handelsförhandlingar
på detta område.

Om detta sker före den 1 juli i år,
behövs det inte något medgivande av
GATT-organisationen. Om man vill göra
det senare, d. v. s. under den nya bind -

ningstiden, krävs särskilt tillstånd av
denna organisation, och då skall man
kunna visa på att särskilda omständigheter
föreligger, som motiverar dessa
förhandlingar. Kan man inte det, så
dröjer det ytterligare två och ett halvt
år innan sådana förhandlingar kan
komma i gång. Om också möjlighet
finns att ta upp förhandlingar under
den nya bundna perioden efter den 1
juli i år, är det i varje fall lättare och
säkrare att komma i gång om man tar
upp dessa förhandlingar före den 1 juli
i år.

Herr Nilsson i Bästekille råkade säga,
att undertecknad tidigare hade velat
gå en annan väg. Med anledning av
detta vill jag erinra om att jag redan
1950, då vi i denna kammare diskuterade
anslutningen till GATT-avtalet,
framhöll, att man vid lämpligt tillfälle
borde uppta förhandlingar om att utsträcka
tullskyddet för svensk frukt till
februari och mars. Jag vill tillfoga, att
jag anser, att den lämpliga tidpunkten
för justeringar på detta område för
närvarande bör vara inne, ty arbetet i
tulltaxekommittén är i det närmaste
färdigt.

Regeringen kan där få det material
den behöver för att bilda sig en uppfattning
om området och för att ta itu
med dessa förhandlingar. Jag finner sådana
angelägna, och jag vill, herr talman,
sluta med att säga, att jag finner
inte några olägenheter vara förenade
med att sådana förhandlingar tas upp
före den 1 juli i år.

Herr talman! Jag yrkar med åberopande
av dessa synpunkter bifall till
den reservation som är avgiven av herr
Anders Johansson m. fl.

Herr OLSSON i Gävle (s):

Herr talman! Så till vida är det riktigt
vad som sagts här, att ingen vill
bryta sig ur den organisation som finns
på detta område. I fråga om fortsatt
anslutning till deklarationen är utskot -

Fredagen den 13 maj 1955

Nr 18

Fortsatta tullkoncessioner inom allmänna tull- och handelsavtalet (GATT)

tet fullkomligt enigt, och det hoppas
jag, att kammaren också skall bli. Inte
bara det ärende vi diskuterar här i dag
hänger på detta GATT-avtal, utan hela
näringslivet.

Vi är också så till vida överens inom
bevillningsutskottet att vi alla anser, att
förhandlingar bör upptagas. Men vi är
inte överens på det sättet, att utskottet
anser sig kunna ange hur och när framstöten
skall göras. Här talas det nu om
vad trädgårdsnäringskommittén föreslagit,
och det har också sagts av herr
Kristensson i Osby vad tullkommittén
eventuellt kan ha kommit fram till vid
prövningen av dessa olika ting. Men,
herr Kristensson, riksdagen har ju inte
prövat detta förslag, något sådant är
över huvud taget inte framlagt. Det är
väl ändå inte meningen, att bevillningsutskottet
skall gå omkring och fråga de
arbetande kommittéerna vad de eventuellt
kan komma att föreslå för att
utskottet sedan skall kunna framföra
det för riksdagen. Det finns ju en annan
form för hur detta arbete kan
utföras.

Sedan är det ju inte klart vad man
vid denna mera tillfälliga förhandling
skall kunna förhandla om. Herr Nilsson
i Bästekille sade mycket riktigt, att
det är ju inte säkert att det härvidlag
blir fråga om en tullhöjning. Det kan
ju också tänkas, att det kan bli fråga
om en förskjutning av tidsintervallen
under vilken tullen inte verkar.

Med hänsyn till alla dessa ting har
utskottet kommit till det resultatet att
vad gäller tidpunkten och lämpligaste
vägen att ordna upp dessa problem bör
vad bevillningsutskottet här har skrivit
kunna räcka som en erinran till
Kungl. Maj:t. Vi skall ju ändå alltid
i detta sammanhang komma ihåg, att det
inte är vi ensamma som bestämmer i
dessa ting, som om det vore en inrikespolitisk
handling vi sysslar med.
Det här iir en sak av väsentligt större
omfattning än så.

Jag beklagar allvarligt att enighet inte

kunnat nås. Jag har ansträngt mig, och
på andra håll har man också ansträngt
sig att finna en linje som skulle kunna
ena oss, men det har varit omöjligt. Man
har inte velat ha fram denna enighet.
Jag tror att man skall vara försiktig
när man gör sådana här lapptäcken.
Detta skall demonstrera Sveriges eniga
front mot den förhandlingspart med
vilken vi skall förhandla. Men, mina
herrar, jag tror inte att man förhandlar
på det sättet, att man inför den
andra sidan visar att vi är delade på
så många fronter som det här är fråga
om. Om detta skall ske den 30 juni
eller vid en senare tidpunkt, det tror
jag att Kungl. Maj:t, med de möjligheter
till bedömande av detta ärende som
måste föreligga i kanslihuset, är mera
kapabel att avgöra än bevillningsutskottet.
Vi kan inte få fram alla de uppgifter
som är erforderliga i detta sammanhang.
Vi kan inte söka de förbindelser
över Kungl. Maj:ts huvud för
vår handelspolitik, som vore erforderliga,
om man skulle handla på annat
sätt.

Jag säger ännu en gång att jag beklagar,
att man i en fråga som denna måste
till varje pris i Kristianstads län visa
vem som är den duktigaste. Det är inte
nödvändigt i frågor, som sträcker sig
ut över hela världen, att man ovillkorligen
måste tävla på det sättet.

Jag tvivlar ju på att den moderation,
som i dag behärskat herr Nilsson i Bästekille,
på något sätt kommer att slå
igenom, men jag beklagar djupt, herr
talman, denna oenighet, när jag nu yrkar
bifall till bevillningsutskottets förslag
och uttalar förhoppningen, att
kammaren så enhälligt som möjligt sluter
upp kring bevillningsutskottet. Jag
tror nämligen att det i detta sammanhang
är fördelaktigare för trädgårdsnäringen
än om kamrarna exempelvis
skulle stanna i olika beslut i det föreliggande
ärendet. Jag kan, herr talman,
inte komma ifrån en känsla av att det
som i många avseenden varit avgörande

Nr 18

Fredagen den 13 maj 1955

Fortsatta tullkoncessioner inom allmänna tull- och handelsavtalet (GATT)

här är slagskuggan av herr Nilsson i
Bästekille, som alltför tungt vilat över
både Vä- och Osbytrakten. Jag tror att
man inte skall i sådana ting följa de
linjerna. Det får bli en sak som herrarna
får klara upp själva. Vi skall inte,
när det gäller så här stora ting, så där
hastigt, i känslan av att det spelar ingen
som helst roll i det stora sammanhanget,
träffa ett avgörande.

Jag hoppas att det skall vara möjligt
att ta upp förhandlingar. Tidpunkten
för dem skall jag inte yttra mig om,
därtill är jag inte kapabel; jag tror inte
heller att reservanterna är det. Det material
som står till deras och mitt förfogande
är inte av den art, att man helt
enkelt kan slå näven i bordet och säga:
så här skall det vara!

Många intressen konkurrerar här med
varandra. Om man kan förena dem och
om man lyckas att genom exempelvis
en förskjutning av tiden för tullskyddet
vinna ett resultat för trädgårdsnäringen,
skulle det utan tvivel vara av
betydelse. Jag har ingenting emot om
man kan nå det resultatet utan att offra
intressen, som för vår folkförsörjning
kanske betyder mera än de i det föreliggande
ärendet berörda.

Jag ber, herr talman att få hemställa
om bifall till vad bevillningsutskottet
här föreslagit.

Herr KRISTENSSON i Osby (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Utskottets ärade ordförande
målar som det roar honom att
måla, och i dag roar det honom att
måla i ganska bjärta färger. Men herr
Olssons i Gävle stora talekonst förleder
honom till vissa överdrifter.

Herr Olsson menar att den väg reservanterna
anvisar är en oförsiktig väg,
en riskfull vandring. På det vill jag svara,
att det inte kan medföra några olägenheter,
herr Olsson, att vi börjar
förhandlingarna före den 1 juli. Varken
herr Olsson i Gävle eller jag eller någon
annan här vet sedan hur dessa för -

handlingar kommer att utvecklas med
sedvanliga bud och motbud, utan resultatet
får växa fram under förhandlingarnas
gång, och då finns det ju anledning
för regeringen att ta ställning
till det hela!

Herr Olsson i Gävle menade väl ändå
inte med sitt anförande, att riksdagen
först skall säga sin mening i denna sak
och att regeringen sedan skall förhandla?
Eller menar herr Olsson att vi först
skall besluta här om tulltaxekommitténs
förslag, innan regeringen tar upp förhandlingar?
I så fall vänder herr Olsson
i Gävle på hela frågan. När vi anslöt
oss till det stora GATT-avtalet 1950, så
föregicks ju det beslutet av regeringsunderhandlingar,
vilkas resultat vi här
i riksdagen sedan tog ställning till och
i rådande läge accepterade.

Jag kan inte finna att vi genom att
följa reservanterna i denna fråga på något
sätt binder händerna på underhandlarna.
Det är här inte fråga om att ge
underhandlarna direktiv. Det blir regeringens
sak att göra det och att sköta
förhandlingarna. Om dessa sedan leder
till tullförändringar, om man på regeringshåll
kan driva förhandlingarna i
den riktningen, så blir det regeringens
sak att komma till riksdagen och få
dessa tullförändringar bekräftade.

Så vill jag tillägga några ord i anledning
av det påstådda kristianstadslänsintresset
i denna fråga. Visst odlar
man frukt i Kristianstads län, herr Olsson
i Gävle — om det nu närmast är
frukten herr Olsson tänker på — men
det gör man inte bara där. Också i
Kronobergs, Jönköpings och Kalmar
län samt på en hel del andra platser
i vårt land är den odlingen ofta en fristående
näring, men många gånger är
den också ett komplement till jordbruket.

Herr OLSSON i Gävle (s) kort genmäle: Herr

talman! Jag menade inte så, som
herr Kristensson i Osby inbillar sig.

Nr 18

Fredagen den 13 maj 1955
Fortsatta tullkoncessioner inom allmänna tull- och handelsavtalet (GATT)

Men vi har i utskottet upplevt alltför
mycket i samband med detta ärende
för att inte veta vilka liktornar som ömmar
mest. Därför har jag alltjämt den
känslan, att det är slagskuggan man
fruktar mest i detta sammanhang.

Jag tycker detta är en fråga, vars
avgörande borde ligga åtminstone något
år framåt i tiden, och att man därför
inte behöver hysa några farhågor
för den nu. Om det nu är så, som
herr Kristensson i Osby säger, att vi
bara menar, att det skall begäras förhandlingar,
så blir det, då avtalet ju
tillstyrkes, under alla förhållanden ingen
rubbning? Jag trodde det var meningen
att vi skulle försöka ta upp förhandlingar
för att nå ett resultat. Men
om det inte är så noga med resultatet,
bara vi får i gång förhandlingarna —
ja, då förstår jag herr Kristensson i
Osby.

Herr KRISTENSSON i Osby (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Utskottets ärade ordförande
talar om ömma liktornar och
slagskuggor, men det tycker jag är ganska
likgiltiga ting i detta sammanhang.
Här föreligger olika meningar på en
punkt, herr Olsson i Gävle, nämligen
om huruvida riksdagen hos Kungl.
Maj:t skall begära att förhandlingar
upptages före den 1 juli, och det är väl
ganska väsentligt att vi diskuterar den
saken. Herr Olsson i Gävle sade i sitt
förra anförande, att riksdagen inte kan
avgöra när rätta tidpunkten är inne.
Ja, det är väl ofta svårt för regeringen
att avgöra den saken. Man får väl börja
förhandlingarna, så ger det sig under
förhandlingarnas gång.

Jag tycker för min del att det är ganska
naturligt, att riksdagen uttalar sin
mening, och min framställning grundar
sig på att jag anser, att här skall man
göra något, ty det är ett svenskt intresse
av stor omfattning som bör tillgodoses
genom att förhandlingar sättes
i gång.

Så kommer jag till ställningstagandet,
herr Olsson i Gävle. Jag säger, att det
är lättare att ta upp dessa förhandlingar,
om man börjar den 1 juli, och att
särskilda omständigheter behöver åberopas,
om det skall ske därefter. Det
är inte alldeles säkert att sådana särskilda
omständigheter föreligger i så
hög grad, att GATT-organisationen lämnar
sitt medgivande under bindningstiden,
och gör man inte det, herr Olsson,
får vi ju vänta två och ett halvt
år, tills GATT-avtalets bindningstid utgår.
Det är från denna utgångspunkt
man måste betrakta problemet, och det
är där det gäller att ta ställning. Man
väljer alltså den säkrare vägen, om
man vill något, genom att ta upp förhandlingar
före den 1 juli.

Jag vill understryka, att jag finner
det angeläget att någonting verkligen
göres. Man börjar alltmer odla vinterhärdiga
fruktsorter och bygger lagerlokaler.
Försäljningen av den svenska
frukten behöver utsträckas över en
större del av året än tidigare, och då
spelar tullskyddets utformning en icke
oväsentlig roll.

Herr NILSSON i Bästekille (h) kort
genmäle:

Herr talman! Jag skall bara säga några
små ord av kärlek till herr Kristensson
i Osby. Han gjorde gällande — med
hänvisning till att jag i mitt första
anförande låtit förstå, att jag iakttagit
en viss ändring i hans hållning — att
han alltid haft en positiv inställning
till denna fråga. Jag skall inte förneka,
att herr Kristensson i Osby vid varje
debatt sagt sig hysa ett positivt intresse,
men det är så vitt jag kan komma
ihåg första gången han befinner sig på
den sida, som företräder reservationen.
Att herr Kristensson gör det, föranleder
intet klander från min sida, utan jag
tycker tvärtom att det är av intresse,
om vi kan bli fler och fler i denna
kammare som arbetar för att nå ett
gynnsamt resultat. Det kan ju hända, att

Nr 18

Fredagen den 13 maj 1955

Fortsatta tullkoncessioner inom allmänna tull- och handelsavtalet (GATT)

vi befinner oss i folkpartiets vänliga
vecka för fruktodlarna. Det har jag i
så fall ingenting emot, utan jag hoppas
bara på god fortsättning. Vi skall nog
komma överens i Kristianstads län, herr
Kristensson.

Statsrådet Ericsson har under hand
låtit meddela mig, att han är upptagen
av en debatt i första kammaren och
därför inte kan besvara den fråga jag
ställde till regeringsbänken. Men jordbruket
och fruktodlingen har ett intimt
samband — man talar ju om »jordbruket
med binäringar», och till binäringarna
hör också fruktodlingen — varför
jag skall ställa frågan till statsrådet
Norup, som varit vänlig att komma in
i kammaren. Jag frågar alltså: Vill herr
Norup ge mig klart besked på regeringens
vägnar, huruvida regeringen
vad frukten beträffar begärt eller kommer
att begära förhandlingar om GATTavtalet
inom den tidrymd, som finns
stipulerad? Därefter skall jag återkomma
med ett yrkande.

Herr OLSSON i Gävle (s) kort genmäle: Herr

talman! Det skulle kanske vara
lättare att säga upp avtalet i juni än
vid en senare tidpunkt. Så tycks hela
uppläggningen vara, och det behöver
vi inte diskutera, men jag är inte säker
på att det är det lämpligaste — därom
vet jag ingenting. Jag vill inte vara tvärsäker,
ty jag vill inte komma tillbaka
nästa år och säga, att vad bevillningsutskottet
levererade — om det anslöt sig
till herr Kristenssons mening — var
bara ett sådant där slag i luften, som
man gör då och då. Den metoden är
jag inte anhängare av.

Herr Kristensson säger, att om man
väntar, så kommer det att dröja två och
ett halvt år innan man kan vidtaga
någon ändring. Men om man till varje
pris vill lösa denna fråga nu, varför
tillstyrker man då den kungl. propositionen? Det

är en mycket enkel fråga. Herr

Ohlin kan skaka på huvudet hur mycket
han vill. Jag ställer ändå frågan:
Varför tillstyrker man propositionen?
Det hade varit lika enkelt att yrka avslag
på den.

Herr LARSSON i Luttra (bf):

Herr talman! Som redan sagts är utskottet
enigt i huvudfrågan, nämligen
att vi skall godkänna GATT-avtalet, och
det hade kanske funnits möjligheter att
vi kunnat bli ense även i övrigt. Jag
vill stryka under att ordföranden och
herr Hagberg i Malmö gjorde lovvärda
ansträngningar i den riktningen, och
det berodde, herr Nilsson i Bästekille,
inte på mig, att dessa ansträngningar
inte ledde till resultat.

Vad det råder delade meningar om
är uppsägningsfristen, alltså om den
passus i avtalet som säger, att den avtalsslutande
part, som före den 1 juli
1955 inlett förhandlingar i enlighet med
procedurreglerna i artikel 28, skall,
oavsett om parten undertecknat denna
deklaration, tillåtas fullfölja förhandlingarna
under tiden fram till den 30
september 1955.

Det är som sagt på den punkten meningarna
delat sig i utskottet. Situationen
kompliceras av att vi håller på
med en revision av den svenska tulltaxan
men att de sakkunniga ännu inte
lagt fram sitt förslag. Förslaget skall ju
sedan också bli föremål för behandling
i vederbörlig ordning, och det innebär
väl, att vi inte förrän tidigast vid nästa
års riksdag kan få ta ställning till tulltaxefrågan.

Nu har man i propositionen visserligen
förutsatt, att om en sådan revision
skulle komma att genomföras under den
tid, för vilken koncessionerna är avsedda
att förlängas, torde detta med
hänsyn till nämnda förbehåll — det
finns ett förbehåll här — icke stöta på
några svårigheter ur GATT-synpunkt.

Vad som här är aktuellt är ju frågan
om fruktodlingen. Såsom läget nu är
på fruktodlingens område, bör vi inte

Nr 18

Fredagen den 13 maj 1955

Fortsatta tullkoncessioner inom

försitta något tillfälle att förbehålla oss
handlingsfrihet när det gäller att vidtaga
handelspolitiska åtgärder på detta
område. Trots att utskottet har skrivit
positivt, har de ledamöter, som står för
reservation nummer II, velat slå fast,
att den tidsfrist, som utgår den 30 juni
i år, inte bör försittas, även om vi är
medvetna om att det i nuvarande läge
är omöjligt att få klart grepp om hur
stor risk man löper genom att försitta
denna tidsfrist.

Med dessa ord ber jag att få yrka bifall
till reservation nr II.

Herr HANSSON i Skegrie (bf):

Herr talman! Jag skall först be att få
uttala min beundran för de försök att
spela sin gamla roll, som herr Nilsson
i Bästekille gör i dag från, enligt min
mening, de sämsta utgångspunkter som
över huvud taget kan finnas för hans
del. Jag tror inte, att det blir lätt att
övertyga fruktodlarna hemma i Kristianstads
län, att det i detta utlåtande
finns någonting av löfte för fruktodlingen
som man kan så sätta sin tillit
till, som herr Nilsson i Bästekille gjorde
för en stund sedan. Men det är väl här
liksom det är i en viss saga av H. C.
Andersen, att man får försöka se även
det som inte finns — bara man tror
att det finns, får man lita på att det
är så. Jag får nog för min del säga,
att jag har ansträngt mig för att finna
en positiv skrivning — så som jag
skulle vilja ha den — i utskottsutlåtandet.
Jag tycker, att det är ganska svagt
att hänvisa till den sittande tulltaxeutredningen
som motivering för utskottets
hemställan att avslå förslaget om en
uppsägning av GATT-avtalet i vad beträffar
trädgårdstullarna.

Herr Olsson i Gävle ville göra gällande,
att vi skulle stå starkare i förhandlingarna,
om riksdagen fattade ett
enhälligt beslut och följde utskottet.
Varför har man då skapat möjligheter
att säga upp avtalet på vissa punkter
och kräva förhandlingar? Det är ju

allmänna tull- och handelsavtalet (GATT)

ingen mening med att det finns sådana
möjligheter, om det är riktigt, som herr
Olsson säger, att man skulle stå starkare,
ifall man inte utnyttjade dem.

Nu har det sagts här, att tulltaxekommitténs
utredning inte hinner bli färdig.
Till det måste jag säga, _att utredningsarbetet
är så långt kommet, att reservationerna
skall vara avgivna den
24 i denna månad. De eventuella förhandlingarna
i GATT skall inte behöva
slutföras förrän den 30 september, och
till dess tror jag att det finns alla
möjligheter för regeringen att på basis
av tulltaxekommitténs utredningar bedöma
huruvida man bör säga upp avtalet
på dessa punkter och skaffa sig
ett förhandlingsläge dessförinnan. Jag
tänker då närmast på vad som kan
komma att hända just på trädgårdsområdet
och beträffande fruktodlingen.

Både från utskottets sida och från
regeringshåll har det givits löften, när
vi krävt ett bättre tullskydd, men det
har sagts, att man får avvakta den pågående
utredningen och icke vidtaga
några ändringar förrän detta blir möjligt
vid GATT-förhandlingar. Med hänsyn
till dessa löften tycker jag, att det
skulle vara angeläget att inte försitta
den möjlighet att få till stånd en bättre
ordning på detta område som nu faktiskt
finns.

Det är alldeles riktigt som här har
sagts, att det kan komma att gå några
år ännu, innan någonting görs på detta
område. Jag beklagade redan i remissdebatten,
att tulltaxekommittén inte
kunnat bli färdig med sitt arbete i så
pass god tid, att det varit möjligt att
lägga dess utredning till grund för
detta förslag. Men tulltaxekommittén
har haft ett stort arbete, och det skall
inte riktas någon kritik mot dom som
haft att stå för grovgörat. Det hade
emellertid varit betydligt lättare att i
dag bedöma huruvida uppsägning borde
ske eller inte, om kommitténs betänkande
hade förelegat. När nu så inte
är fallet, tror jag att det skulle vara

Nr 18

Fredagen den 13 maj 1955

Fortsatta tullkoncessioner inom allmänna tull- och handelsavtalet (GATT)

klokt att hålla en möjlighet öppen att
kunna få till stånd en justering på de
områden, där det kan komma att befinnas
lämpligt. Det är därför jag anser,
att det vore klokt att följa reservationerna.

Man kan naturligtvis med rätta ställa
frågan, varför man skall bryta ut just
trädgårdsområdet. Jag vill gentemot utskottets
ärade ordförande säga, att det
ingalunda är »någon slagskugga över
Kristianstads län», som motiverar detta
förslag. Anledningen till att man velat
bryta ut just detta område är en helt
annan.

Vad var det som skedde när vi år
1950 ingick GATT-avtalet? Jo, man offrade
— det säger jag med adress både
till herr Nilsson i Bästekille och herr
Hagberg i Malmö och andra av deras
partivänner, som den gången var med
om att rekommendera GATT-avtalet,
som nu enligt vad herr Nilsson i Bästekille
säger har varit till mycket stor
skada för trädgårdsodlingen — trädgårdsodlingens
intressen till förmån för
industriintressen.

Herr Nilsson i Bästekille beklagade
här att frukttullarna inte kunnat utsträckas
att gälla även under februari
och mars månader. Men innan GATTavtalet
träffades år 1950 gällde t. ex.
tullen på äpplen även under februari
och mars. Herr Nilsson och hans egna
partivänner har alltså medverkat till
att förkorta den tullskyddade tiden,
och nu är det mycket besvärligt att på
nytt utsträcka den, om så bara med en
enda månad. Man tog den gången också
bort tullen på persikor under januari—
juni på 10 kronor per 100 kg. Herr
Nilsson vet att det på detta sätt uppkommit
en mycket besvärlig konkurrens.
För citroner skedde det en nedsättning
av tullen från 10 till 5 kronor
per 100 kg, för vindruvor från 35 till
25 kronor per 100 kg under tiden
juli—december, för körsbär från 10
till 5 kronor per 100 kg under tiden
januari—juni. För päron tog man ock -

så bort tullen under januari—juni, som
hade utgått med 10 kronor per 100 kg.

Herr Nilsson i Bästekille säger att
man från högerhåll vid flera tillfällen
begärt att det skall ske en revidering
av frukttullarna. Men om man verkligen
menar allvar med detta, vilket man
inte har visat, då får man också vara
beredd att offra andra intressen. Vill
man offra idustriintressen till förmån
för trädgårdsodlingens intressen? —
det är den brännande frågan i detta
sammanhang. Det går inte att diskutera
detta problem bara från den utgångspunkten,
att det gäller att höja tullarna
för trädgårdsodlingen. Jag skulle
vilja till dem, som nu talar om att man
måste skydda trädgårdsodlingen men
som år 1950 var med om att genomdriva
GATT-avtalet på trädgårdsodlingens
bekostnad, ställa den direkta frågan:
År herrarna villiga att offra vissa industriintressen
för att på nytt ge trädgårdsodlingen
det tullskydd som den
bör ha rätt till?

Det är kanske tveksamheten på den
punkten som är den verkliga orsaken
till att vi nu inte återfinner herrar
Velander och Hagberg i Malmö bland
reservanterna inom utskottet. När herr
Nilsson i Bästekille här, liksom herr
Velander gjorde i första kammaren,
säger, att man har fullt förtroende för
att regeringen kommer att göra vad
som kan göras och att man därför inte
har framställt något särskilt yrkande,
så tillmäter jag detta uttalande det värde
det kan ha. Man har nog fullt klart
för sig att det här gäller att välja mellan
trädgårdsodlingens intressen och
andra intressen.

Jag vill helt och fullt instämma i
herr Nilssons i Bästekille uttalande om
att GATT-avtalet har varit till skada
för trädgårdsnäringen. Det är vi nog
alla överens om. Det förhåller sig därför
inte — det vill jag slå fast i denna
debatt — så som en söderut synnerligen
spridd tidning skrev för en tid
sedan, nämligen att besvärligheterna

Fredagen den 13 maj 1955 Nr 18 27

Fortsatta tullkoncessioner inom allmänna tull- och handelsavtalet (GATT)

för den svenska trädgårdsodlingen börjat
samtidigt med den nuvarande koalitionsregeringens
tillkomst. Det är riktigt
så till vida, att det finns en viss
överensstämmelse beträffande tidpunkten.
GATT-avtalet ingicks år 1950, och
verkningarna därav satte in 1951,
d. v. s. samma år som den nuvarande
regeringen trädde till. Men det är inte
koalitionsregeringen som bär skulden
till att trädgårdsnäringen har fått brottas
med besvärligheter, utan dessa besvärligheter
får tillskrivas det nästan
samtidigt ikraftträdande GATT-avtalet.

Jag har velat klargöra detta för att
visa, herr Olsson i Gävle, hur »slagskuggan
över Kristianstads län» ibland tar
sig uttryck.

Vidare gladde det mig — det måste
jag erkänna — att vi möjligen i slutomgången
får bjuda herr Nilsson i Bästekille
och hans meningsfränder i denna
kammare på en liten åktur. När herr
Nilsson talade om att han skulle i sista
omgången, om så behövdes, yrka bifall
till reservationerna, gjorde jag genast
den reflexionen att då skulle vi få bevittna
samma skådespel som i onsdags,
när vissa högermän i brist på eget åkdon
hoppade upp i folkpartiets kärra
och åkte med bakpå, då det gällde rationaliseringen
av trädgårdsodlingen.
Om herr Nilsson m. fl. i dag inte själv
har något åkdon, är han hjärtligt välkommen
att åka med bakpå, när det
gäller bondeförbundets och folkpartiets
reservationer.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till den reservation som avgivits av
herr Gustaf Elofsson m. fl.

Herr NILSSON i Bästekille (h) kort
genmäle:

Herr talman! Jag vill till kammarens
protokoll slå fast att när herr Hansson
i Skegrie, bondeförbundare, från denna
talarstol säger att de sämsta utgångspunkterna
för trädgårdsodlingen är de
som jag och mina partivänner rekommenderat,
syftar herr Hansson i .Skeg -

rie på de utgångspunkter som har förelegat
genom de åtgärder som vidtagits
av en regering, där det suttit fyra bondeförbundare.
Detta är väl ett så pass
nedgörande omdöme att herr Hansson
i Skegrie, om han haft kvar något av
sin självkritik, inte borde ha fällt ett
sådant yttrande från denna plats.

Det finns inga löften i utskottets utlåtande,
säger herr Hansson i Skegrie.
Ja, det är klart att jag kan ha misstagit
mig. Såsom jag sade i mitt första anförande
till herr Larsson i Luttra, kan
det hända att bondeförbundarna i
utskottet har från regeringen fått något
underhandsmeddelande, som jag inte
känner till, om att regeringen inte vill
göra något åt saken. Det är kanske på
det sättet att herr Hansson i Skegrie
här vill briljera med att han vet mera i
saken än jag, och det skall han väl också
göra, eftersom han tillhör regeringspartiet.
Det kan ju hända att bondeförbundarna
inom regeringen har ansträngt
sig för att nå resultat, men på
vilket sätt vet jag inte.

Jag vill fråga herr Hansson i Skegrie,
hur det skulle vara om han nu, då han
anser att det är de sämsta utgångspunkter
som vi någonsin haft, försökte
sätta råg i ryggen på bondeförbundsstatsråden,
så att de kunde morska upp
sig och säga till den andra delen av
regeringen: »Nu får det vara slut! Herr
Hansson i Skegrie har sagt till, att det
inte får gå till på det här sättet längre.»
En bondeförbundsriksdagsman sade i
ett föredrag, att man börjar får gelé i
knäna. Det är väl inte det som har
inträffat med herr Hansson i Skegrie?
Morska bara upp sig, herr Hansson!

Här står herr Hansson och resonerar
precis som om det vore jag som underhandlat
om GATT-avtalet och är ansvarig
för det. Jag trodde, att det var regeringen.
Vänd sig till rätt forum, herr
Hansson! Sådana här historieskrivningar
om att det är jag, som genom min
negativa ståndpunkt medverkat till
GATT-avtalet, kan han sluta med. De

Nr 18

Fredagen den 13 maj 1955

Fortsatta tullkoncessioner inom allmänna

går inte i skåningarna, även om han
försöker göra sitt bästa.

Sedan vill jag framhålla ytterligare
en sak. När GATT-a vtalet utgick år 1953
var det jag som i god tid inkom till
riksdagen med en motion om att frukttullarna
skulle brytas ut därur. Jag kan
inte erinra mig, att herr Hansson i
Skegrie då stred på min sida för allt
vad han var värd. Jag tror, att han var
ganska tam när det gällde den frågan.
Har bondeförbundet någon gång föreslagit,
att tiden för tullskyddet skulle utsträckas?
Inte såvitt jag kan erinra
mig. Vad gjorde herr Hansson i Skegrie,
när GATT-avtalet utgick den 31 december
1953? Ingenting! »Fullt förtroende
för regeringen», sade herr Hansson,
»är min linje.»

Till sist skall jag ställa den frågan:
Varför förlängde regeringen GATT-avtalet
på ett och ett halvt år utan att
fråga någon organisation och utan att
protester hördes från herr Hanssons
sida? Den gången hade det funnits tillfälle
att säga ifrån, tycker jag, så att
det hördes till den sittande regeringen,
att nu hade herr Hansson i Skegrie förlorat
tålamodet och önskade, att åtgärder
skulle vidtagas.

Herr OLSSON i Gävle (s) kort genmäle: Herr

talman! Jag beklagar, att det
inte gick den väg som det såg ut att
gå i bevillningsutskottet. Då hade herr
Hansson i Skegrie nödgats skälla ut
bondeförbundarna såsom tillhörande
majoriteten. Det hade kanske varit ännu
obehagligare än hans roll i dag.

Sedan skulle jag vilja fråga herr
Hansson: Var finns i detta betänkande
ett enda ord, som hindrar Kungl. Maj:ts
regering att ta upp förhandlingar den
30 juni? Ingenstans! Man bör ju vara
en liten smula informerad om vad saken
gäller, innan man breder ut sig
alltför mycket, herr Hansson i Skegrie.
Det är en tämligen allmän uppfattning
här i riksdagen.

tull- och handelsavtalet (GATT)

Det finns alltså ingenting i utskottets
betänkande, som hindrar regeringen
att säga upp avtalet och ta upp förhandlingar
den 30 juni, och inte heller
något, som hindrar den att ta upp förhandlingar
vid en senare tidpunkt. Utskottet
vill, att man skall försöka förhandla.
Tidpunkten kan inte riksdagen
men väl Kungl. Maj:t lämpligen bestämma.
Detta är vad som står i betänkandet,
och inte ett ord därutöver.

Herr HANSSON i Skegrie (bf) kort
genmäle:

Herr talman! Jag förstår av herr Nilssons
i Bästekille sätt att replikera, att
jag råkat trampa på en mycket ömtålig
liktorn på honom, när jag sade, att det
med hans utgångspunkter fanns ganska
dåliga förutsättningar till belåtenhet.
Herr Nilsson brukar inte låta sig nöja
med en så pass mager skrivning, som
här dock finns.

Sedan ville herr Nilsson i Bästekille
göra gällande, att han inte bedrev någon
sådan agitation, som jag ville påstå.
Jag har här i min hand en liten
broschyr, som gått ut i hela Kristianstads
län och även i Malmöhus län. I
den finner vi herr Nilssons bild. — Jag
kan ha rätt att göra referat av samma
sort som herr Hjalmarson gjorde i
fråga om bondeförbundet i den ekonomiska
debatten. —• Herr Nilsson skriver
sålunda till kristianstadslänsborna:
»— Det kan inte hjälpas: ibland tycker
man att jordbruksministern är fruktodlarnas
svåraste bekymmer.» Det finns
mycket värre bekymmer på närmare
håll, herr Nilsson. Sök i de egna partileden! »—

Vi begär inget orimligt av statsmakterna.
Men vi tycker att fruktodlarna
bör kunna få samma gränsskydd
som andra näringsidkare. Det är farligt
att utlämna en grupp åt den konkurrens
som utländsk dumpingexport
skapar», heter det vidare. Har inte högerns
ledamöter fått denna broschyr?
Det vore i så fall ett förbiseende.

Fredagen den 13 maj 1955

Nr 18

Fortsatta tullkoncessioner inom

Till sist säger herr Nilsson i broschyren:
»För min del tvekar jag inte
om hur vi skall samarbeta, ty det måste
ske inom högerpartiet.» Det håller jag
med om. Ni måste samarbeta bättre än
ni gjort i denna fråga. Jag kan aldrig
tänka mig, att fruktodlarna skall samarbeta
inom högerpartiet, med den uppsyn,
som det i dag har visat. När herr
Nilsson i Bästekille tycker att jag skall
vända mig till rätt forum vill jag returnera
detta med att säga, att han
också har ett »rätt forum» att gå till,
nämligen högerpartiet. Han bör övertyga
sitt parti om att de vägar han här
vill beträda även bör följas av partiet
i övrigt, så att det inte bara blir fråga
om slagord.

Herr NILSSON i Bästekille (h) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Hansson i Skegrie
citerade broschyren Att lita på, där jag
hade sagt, att herr Norup var fruktodlarnas
största bekymmer. Ja, det har
jag sagt, och det står jag för, ty jag
har fog för det uttrycket.

Sedan sade herr Hansson att han
förmodligen hade trampat mig på tårna.
Det är ingen risk, herr Hansson, jag
är inte så rädd av mig.

Om nu herr Hansson skall fortsätta
att läsa Att lita på så kunde han också
läsa i tidningen Svensk politik och se,
vad han själv skrev där 1954. När han
läst igenom detta skall han finna, att
han inte borde citera så mycket här i
riksdagen.

Han sade sedan att det borde vara
bättre samarbete mellan mig och högerpartiet.
Jag för min del önskar ett bättre
samarbete mellan bondeförbundsstatsråden
och herr Hansson i Skegrie
så att vi slapp höra sådana saker som
i dag.

Med anledning av att jag icke fått
något svar på min fråga från regeringsbänken
her jag till sist att i första hand
få yrka bifall till den reservation som
avgivits av folkpartiet. Skulle denna

allmänna tull- och handelsavtalet (GATT)

reservation bli avslagen kommer mitt
parti att ansluta sig till reservationen
nr 2. Jag gör detta utan att för den
skull åka bakpå bondeförbundskärran.
Herr Hansson vet ju hur det är att åka
bakpå i svängarna.

Herr EDSTRÖM (h):

Herr talman! Jag skall egentligen inte
blanda mig i den här kristianstadsstriden.
Jag vill hålla mig till saken.

Först vill jag fastslå, att det inte finns
någon tvekan om att vi skall godkänna
GATT-avtalet. Jag kan också slå fast,
att det är en allmän önskan att trädgår
dsodlar na skall få bättre tullskydd.
På den punkten råder det heller inga
meningsskiljaktigheter.

Däremot råder det meningskilj aktigheter
om man skall binda förhandlarna
i enlighet med det förslag, som ligger
i reservationen. Om vi är överens
om att vi skall ha en förbättring av
avtalen — vilket utskottsutlåtandet i
sin helhet också talar om — då tror
jag att vi kan lämna denna frågas lösning
till förhandlarna. De skall nog
komma fram till det bästa möjliga resultatet.

Jag är också fullt medveten om —•
och det vill jag gärna deklarera här —
att man aldrig får någonting till skänks,
utan man måste göra en motsvarande
uppoffring på annat håll. Om vi alltså
skulle säga upp denna bindning som
vi har på fruktodlingens område, då
måste någonting annat sättas i stället.
Det kan gå ut över industrien, det är
jag fullständigt på det klara med. Det
är emellertid en avvägningsfråga vad
som blir bäst för landets del. Det är
denna avvägningsfråga vi skall lämna
till förhandlarna att diskutera vid bordet.
De kan på bästa sätt reda upp detta
så att det blir ett resultat i enlighet
med de uttalade önskemålen.

Vad skall vi då uppge här? Vad är
det som är minst värdefullt för landet
och som vi kan avstå ifrån? Om man
skulle komma till det resultatet att det

Nr 18

Fredagen den 13 maj 1955

Fortsatta tullkoncessioner inom allmänna tull- och handelsavtalet (GATT)

blir industrien som får göra eftergifter
— det är möjligt att det blir så — då
är vi fullständigt beredda att ta konsekvenserna
av detta, det vill jag ha sagt
från högerhåll och från de grupper som
får bära bördan av ett sådant beslut.
Men detta skall ske efter noggranna
överväganden och inte efter något beslut
här i kammaren i dag, när vi inte
kan överblicka situationen.

Jag anser att reservationerna binder
förhandlarna, men detta ansåg inte herr
Kristensson i Osby. Det är väl dock
ganska klart att om vi säger upp avtalet
för att få nya förhandlingar, då är
anledningen den att man önskar att
förhandlarna inte skall komma hem
utan att ha nått vissa resultat. Även
om man skulle önska nå ett resultat i
viss riktning så får förhandlarna större
svårigheter om vi tar reservationen än
om vi bifaller majoritetens förslag.

Jag beklagar mycket att det inte kunde
komma till någon gemensam skrivning.
Redan denna debatt kommer att
ge genljud i de andra länderna. Vi
måste betänka att det är många länder
man måste förhandla med. Jag har försökt
ta reda på vad fruktodlingens
bindning är knuten till. Det är inget
bestämt land. Vi måste ta upp förhandlingar
med de flesta länder. Det är
ingen lätt sak att börja diskutera med
representanter från 58 länder, om riksdagen
begär att avtalen skall sägas upp.
Då är det bättre att säga upp dem i
samband med andra förhandlingar. Jag
vet, och jag tror också att andra som är
sysselsatta med dessa frågor vet, att det
finns andra länder som är missnöjda
med olika punkter. Förhandlingar om
olika andra ting står därför för dörren,
och vid dessa är det mycket lättare för
oss att få de resultat på fruktodlingens
område och på andra områden, som
kan vara till fördel för landet.

Jag tycker också, att det inte var rätt
av herr Hansson i Skegrie att skylla allt
på högern. Vi har icke varit ansvariga
för de förhandlingar som har förts. Vi

har uttalat önskemål, liksom man gjort
från alla andra håll, men därmed har
vi icke ansvaret för de förda förhandlingarna,
så att vi svarar för de uppnådda
resultaten.

Om vi följer utskottsutlåtandet är dörren
minst lika öppen som om vi följer
reservationen. Redan av den anledningen,
herr talman, kommer jag att rösta
för utskottets förslag, trots vad som tidigare
här har sagts.

Under detta anförande övertog herr
andre vice talmannen ledningen av
kammarens förhandlingar.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet ERICSSON:

Herr talman! Ingen har under debatten
i kamrarna hävdat annan mening,
än att Sverige bör biträda denna deklaration
och därmed förlänga tullbindningarna
enligt GATT-avtalet. Även om
tullkonferensen inte gav de resultat som
Sverige hade önskat, vågar man påstå
att det förhållandet, att man kunde enas
om att förlänga avtalet i och för sig var
ett framsteg. När man vidare beslöt tillsätta
en kommitté, som skulle förbereda
en konferens för att dryfta tullsänkningar,
och vidare var överens om att
en sådan konferens borde komma till
stånd nästa år, ser vi från svensk sida
detta också som en fördel. Största hindret
för en sådan konferens har tidigare
varit, att Förenta staterna inte har kunnat
delta, men efter den amerikanska
kongressens beslut har amerikanska regeringen
fått fullmakt att delta i sådana
tullförhandlingar och att i viss utsträckning
sänka tullarna — låt vara
att det är mycket måttliga förändringar,
de går ändå i rätt riktning. Det finns
därför anledning att erkänna, trots att
vi inte är nöjda, att denna tullkonferens
gett resultat.

Den debatt som förts här i riksdagen
gäller ju en typisk procedurfråga.
Den gäller, huruvida vi skall utnyttja
våra möjligheter att börja förhandlingar

Fredagen den 13 maj 1955

Nr 18

Fortsatta tullkoncessioner inom allmänna tull- och handelsavtalet (GATT)

med avtalsslutande parter beträffande
tullsatserna på en specialvara. Vi har
ovillkorlig rätt till förhandlingar fram
till juli månads ingång. Det är en omdömessak
om riksdagen bör ge de, jag
tycker nästan bestämda direktiv åt regeringen,
som ett bifall till reservationerna
innebär.

Även om man talar om trädgårdsnäringen
i reservationerna, hör vi ju här
i kamrarna att det egentligen är fråga
om fruktodlingen. Trädgårdsskötseln i
allmänhet är inte bunden av GATT-avtalet
och har alltså inte någon aktualitet
i detta sammanhang. Av fruktodlingen
är det i första hand fråga om
odling av äpplen.

Nu har man ställt frågan till regeringen:
Är regeringen beredd att här i
kammaren avge en deklaration om huruvida
vi kommer att begära sådana
förhandlingar eller inte? Jag anser mig
böra svara kammaren, att jag inte tror
det gagnar svenska intressen att besked
lämnas här eller att riksdagen
fattar ståndpunkt. Detta skulle för övrigt
strida mot GATT-avtalets anda.
Det sägs nämligen i överenskommelserna,
att förhandlingar om tullar skall
hållas hemliga intill dess förhandlingarna
är klara. Det skall alltså inte sippra
ut något till allmänheten. Det är
klart att allmänheten kan få reda på
att man förhandlar om tullar med vissa
länder. Men jag tolkar kraven på besked
av regeringen så, att man vill ha
upplysningar som visar vilka tullsatser
som det är fråga om. Jag tror inte att
det är med vårt intresse förenligt att
regeringen redan nu tar bestämd ståndpunkt
till den frågan.

Här har sagts i debatten, att regeringen
inom en nära framtid får del
av tulltaxekommitténs betänkande och
att regeringen efter studium av detta
betänkande borde kunna vara färdig
med ett ståndpunktstagande. Detta kan
i och för sig vara riktigt, men hur kan
man då i dag rekommendera riksdagen
alt fatta bestämd ståndpunkt innan

detta betänkande föreligger? Man säger
ju att regeringen får ett underlag
som gör det möjligt att besluta påbörjandet
av en återförhandling före 1
juli, men i nästa andetag rekommenderar
man riksdagen att ta ståndpunkt
utan detta värdefulla material, som vederbörande
menar bör ligga till grund
för regeringens beslut. Jag vill gärna
säga, att vi i regeringen är fullt på det
klara med att det finns önskemål om
ändringar i tullsatserna och om återförhandlingar,
så att vi endera får bort
bindningarna på vissa tullsatser eller
också får en justering. Det är klart att
dessa ändringar kan föranleda åtskilliga
jämkningar på andra håll. Skall
man förhandla, måste man vara beredd
att ge något i utbyte. Vi får inte allt
gratis, ty andra måste avstå från favörer,
det ligger i sakens natur. Dessa
ting är av typisk förhandlingskaraktär.
I vår tid utgör den mellanfolkliga handeln
ett mycket komplicerat område.
Med de moderna kommunikationerna
har avstånden blivit mindre, och frågor
om förändringar i handelsreglerna
bör nog handläggas med en viss försiktighet
om man inte skall råka ut för
otrevliga överraskningar. Det är ju alldeles
uppenbart att regeringen har fria
händer om riksdagen bifaller bevillningsutskottets
hemställan i detta betänkande.
Vi kommer att noga överväga
vad som är rimligt och riktigt i nu
föreliggande läge, då vi har möjlighet
att före den 1 juli åter förhandla beträffande
bindningarna i GATT-avtalet.
Jag vill betyga för kammaren att vi är
tvingade att fatta beslut före den 1 juli,
och vi kommer att göra det. Det är
klart att vi är medvetna om den debatt
som förts här och debatter som i
övrigt vid många tillfällen ägt rum här
i riksdagen och annorstädes. Vi ser
ingen fördel i att riksdagen på grunder
som vi tycker är felaktiga går åstad och
beslutar ge regeringen, om inte absolut
bindande direktiv så dock direktiv
i en viss riktning. Det är ur svensk

Nr 18

Fredagen den 13 maj 1955

Fortsatta tullkoncessioner inom allmänna tull- och handelsavtalet (GATT)

synpunkt, alltså ur vår gemensamma
synpunkt, lämpligare att dessa saker
får bedömas i sitt rätta sammanhang.
Regeringen bär givetvis ansvaret i det
avseendet, att bedömningen av frågan
huruvida vi skall förhandla eller inte
får ske genom ett avgörande av regeringen.
När man emellertid i riksdagen
diskuterar vem som är ansvarig för
GATT-avtalet, så tycker jag det är ett
ganska egendomligt resonemang. Det är
ju den svenska riksdagen som har ansvaret
för att detta avtal är gällande
mellan Sverige och andra länder.

Herr OLSSON i Gävle (s) kort genmäle: Herr

talman! Efter herr Hanssons i
Skegrie sista anförande, där han lämnade
dessa interiörer från Kristianstads
län, vore jag frestad att säga: Gud ske
lov, sanningen är på marsch! Jag skall
inte säga det, ty det hela visar ju bara,
att vi i bevillningsutskottet bedömde
denna fråga rätt, och jag tillät mig därför
att i mitt första anförande göra det
påstående jag gjorde.

Sedan skulle jag vilja framhålla att
första kammaren nu med relativt stor
majoritet beslutat bifalla bevillningsutskottets
förslag. Hur vi än bär oss åt i
denna kammare kan inte någon av reservationerna
komma att bli vägledande
för riksdagens beslut. Är det då inte
klokt att samla sig om det positiva som
finns i bevillningsutskottets förslag och
ta detta? Efter den förklaring som givits
från regeringsbänken tror jag inte
man har anledning att frukta att regeringen
inte skall pröva dessa problem
i det sammanhang där de hör hemma.

Herr HANSSON i Skegrie (bf) kort
genmäle:

Herr talman! Jag begärde ordet närmast
för att till regeringsbänken göra
samma uttalande som herr Olsson i
Gävle. Också jag vill för min del tolka
herr handelsministerns uttalande så,
att regeringen skall göra allt den an -

ser vara möjligt i detta sammanhang
för att rätta till de tullförhållanden som
först bör ändras.

Sedan vill jag till herr Olsson i Gävle
säga att även jag hoppas att sanningen
är på marsch i denna fråga och att vi
så småningom skall slippa de debatter
om bättre tullskydd som här förts tid
efter annan. Jag tror det vore på sin
plats att man just från regeringens sida
ser till detta vid de tillfällen då det
är möjligt att vinna någon ändring.
Frågan om bättre frukttullar har ju förts
på tal i tider då det inte varit möjligt
för regeringen att göra något i detta avseende,
och det liknar enligt min mening
mera demonstrationer än ärlig
vilja.

Jag vill också ännu en gång understryka
att jag för min del redan i remissdebatten
uttalade att regeringen
borde ta kontakt —- jag vet inte om den
gjort det — med våra underhandlare i
Geneve för att genom dem om möjligt
öppna vissa vägar. Faktum är att
vi kan komma att få ändra på åtskilligt
beträffande GATT-avtalet framledes.

Herr RIMÅS (fp):

Herr talman! Herr Nilsson i Bästekille
hade i början av sitt första framträdande
en del egendomliga synpunkter
som gjorde att man fick den föreställningen
att det var en stor olycka
att det förekom en motion i detta ärende;
och eftersom jag är en av motionärerna
är det väl på sin plats att jag
framträder och visar mig här och förklarar
att jag inte hade samma goda
omdöme som herr Nilsson i Bästekille
i denna fråga. Att jag kommer så här
sent i debatten beror inte på att jag
varit rädd att framträda utan på att
jag inte haft tillräckligt stor påpasslighet
när det gällt att begära ordet.

Jag beklagar att denna debatt faktiskt
ur motionärernas synpunkter varit
snedvriden hela tiden. Jag vill i
detta andedrag försäkra herr Olsson i

Fredagen den 13 maj 1955

Nr 18

Fortsatta tullkoncessioner inom allmänna tull- och handelsavtalet (GATT)

Gävle att det inte var herr Nilssons i
Bästekille slagskugga som låg över oss
motionärer när vi skrev motionen, utan
det var trädgårdsnäringens problem
som låg över som en slagskugga. I det
sammanhanget vill jag vidga vyerna
litet utöver själva GATT-avtalet och påminna
om att det då gäller inte bara
2 000 vrkesfruktodlare i Kristianstads
län och angränsande län utan också
omkring 9 000 handelsträdgårdsmästare,
omkring 300 plantskoleägare och i
viss mån 22 771 småbrukare, som enligt
1951 års jordbruksräkning hade
trädgårdsodling som biinkomst. Detta
är alltså inte — som man kan tro när
man lyssnat till debatten här — en lokalbetonad
fråga som gäller ett speciellt
fruktodlingsdistrikt.

Jag önskar att jag på ett bättre sätt
kunde föra trädgårdsnäringens talan i
denna sak så att man fick fram dess
synpunkter på detta. Jag skall emellertid
be att få läsa upp några rader ur
den av Sveriges handelsträdgårdsmästareförbund
utgivna informationsskrift,
som vi alla fått i våra brevfack och som
belyser hur förbundet ser på denna
fråga:

»Trädgårdsnäringens särpräglade
produktionsförhållanden fordrar att det
för näringens framtida utveckling tages
vissa hänsyn till dess nuvarande svårigheter.
För närvarande finns otvivelaktigt
vissa möjligheter att importera
trädgårdsprodukter till lägre priser än
de kan produceras i Sverige, men om
den nuvarande nästan helt fria importen
på detta område får fortgå obehindrad,
kan detta snabbt leda till en utomordentligt
allvarlig kris för näringen.
Det torde dock ur samhällelig synpunkt
anses önskvärt att en omfattande produktion
av trädgårdsprodukter inom
landet uppehälles, men i dagens situation
frågar sig odlarna med oro hur
den närmaste framtiden kommer att
gestalta sig.» Det är bland annat dessa
synpunkter som ligger bakom motionen.

Jag skall inte gå in på de politiska
3 — Andra kammarens protokoll 1955.

aspekter som denna fråga onekligen
har, och jag skall heller inte efter vad
jag nu har sagt gå in på de mera lokala
förhållandena. Jag vill bara betyga,
att också jag har förståelse för fruktodlingens
speciella problem, men detta
utgör bara ett delproblem.

Eftersom debatten har pågått länge
vill jag bara i all korthet peka på ett
par saker inför vilka jag ställer mig
frågande. Vi har ungefär 300 större och
mindre plantskolor här i landet, belägna
mellan Umeå i norr och Skåne i
söder, och med ett produktionsvärde
av omkring 30 miljoner kronor per år.
Jag har vid olika tillfällen blivit tillfrågad
hur det kan komma sig att Sverige
är det enda land dit plantskoleartiklar
får importeras fritt. Jag har inte
kunnat ge något tillfredsställande svar
på frågan, och jag måste bekänna att
jag inte är särskilt sakkunnig på detta
område. Plantskoleägaren ser emellertid
med förundran på detta förhållande,
och branschens utövare i allmänhet
ser ganska mörkt på situationen.

Jag vill också peka på att bestämmelserna
om dumping behöver ses över.
Om en fruktodlare vill klaga på dumping,
tar det med all pappersexercis
ungefär ett år innan ärendet blir behandlat,
och under tiden hinner den
utländska frukten säljas och den svenska
frukten ruttna. Även inför sådana
saker måste man dröja.

Naturligtvis måste det finnas olika
möjligheter till lösningar — det är ju
aldrig så att det bara finns ett alternativ.
Jag vill bara framkasta en fråga,
som kanske vittnar om stor osakkunnighet:
Har man t. ex. undersökt om
det finns möjligheter att exportera frukt
till länder på södra halvklotet, som ju
inte har samma årstider som vi och
som saknar frukt under de tider då vi
här i Europa har överskott?

En annan sak som jag vill peka på
gäller de s. k. primörpriserna eller öppningspriserna.
Som det nu ligger till får
de utländska säljarna i stor utsträckXr
IS

Nr 18

Fredagen den 13 maj 1955

Fortsatta tullkoncessioner inom allmänna tull- och handelsavtalet (GATT)

ning åtnjuta fördelen av dessa öppningspriser.
Skulle det vara alldeles
omöjligt att införa ett system med rörliga
importavgifter som gjorde, att primörpriserna
i stället kom de svenska
odlarna till godo?

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservation nr 1.

Herr talmannen återtog nu ledningen
av förhandlingarna.

Herr BRACONIER (h):

Herr talman! Det var intressant att
höra herr Hanssons i Skegrie senaste
anförande jämfört med det anförande
han tidigare höll här. Han gjorde bestämt
gällande, att om regeringen
skulle kunna hävda trädgårdsnäringens
intressen, måste riksdagen säga ifrån
till regeringen; i annat fall var det stor
risk för att regeringen inte tillvaratog
trädgårdsnäringens intressen. Statsrådet
och chefen för handelsdepartementet
hade en helt motsatt uppfattning. Han
gjorde gällande, att Sverige bäst kunde
hävda de svenska intressena om riksdagen
inte band Kungl. Maj:t. Här står
alltså två helt motsatta principer mot
varandra, och det är ytterst väsentligt
att riksdagen får veta vad som i verklikheten
bäst gagnar trädgårdsodlingen.
Vore det så som herr Hansson i Skegrie
säger, då hade det absolut varit
skäl att avge en reservation, men man
får väl anta att regeringen i detta fall
vet vad som bäst gagnar Sveriges intressen
vid förhandlingar, som det här
är fråga om.

Att jag tog upp denna fråga berodde
på att jag i ett tidigare anförande om
Europarådet berört detta. Det är av
central betydelse att få klara informationer.
Praktiskt taget ingen i denna
kammare torde veta, hur andra länders
trädgårdsnäring påverkas av
GATT-avtalet. Icke ett enda faktum
har redovisats som klargör, vad GATTavtalet
innebär på denna centrala
punkt.

Statsrådet och chefen för handelsdepartementet
framhöll, att vi får ändrade
tullar när den nya tulltaxan införs.
Jag vill i detta sammanhang ställa
frågan, i vad mån vi har frihet att oberoende
av GATT-avtalet höja och sänka
våra tullar. Det är nu uppenbart att
de länder som ingått GATT-avtalet icke
för en enhetlig tullpolitik. Det finns
länder som har mycket höga tullar i
förhållande till Sverige, som i stort sett
är ett lågtulland —• det är kanske bara
Danmark och några till som har lägre
tullar än vi. Vissa länder har infört en
klausul om att de till skydd för sin valuta
skall få tillämpa vissa kvantitetsrestriktioner,
och i årets GATT-förhandlingar
har det givits tillstånd för
en medlemsstat att man skulle få införa
restriktioner även när det icke är
fråga om att skydda valutan.

Jag kommer tillbaka till att det är
svårt för svenska riksdagen att i dag
säga, om olika näringsgrenars intressen
har tillgodosetts eller inte. Herr Hansson
i Skegrie utslungar ett ganska onyanserat
påstående, att den svenska industrien
har tagit till vara sina intressen
på ett sådant sätt, att trädgårdsodlingen
blir lidande. Det är en allvarlig
anklagelse mot industrien, och det är
framför allt en allvarlig anklagelse mot
våra förhandlare.

Handelsministern sade här, att förhandlingarna
kan skötas bäst om riksdagen
icke binder Kungl. Maj:t. Jag
anser att det skulle ha varit önskvärt
om chefen för jordbruksdepartementet
medan han var närvarande i kammaren
hade besvarat herr Nilssons i Bästekille
fråga, vilken ju avser ett område
som direkt sorterar under jordbruksdepartementet.
Inte heller på den väsentliga
punkten har vi fått någon klarhet.
Herr Norup har tigit. Vi har fått
höra handelsministerns synpunkter,
men vi har icke fått reda på om jordbruksministern
anser, att GATT-avtalet
på denna punkt är speciellt oförmånligt
för Sverige i jämförelse med andra

Fredagen den 13 maj 1955

Nr 18

Fortsatta tullkoncessioner inom

länder som ingår i GATT-avtalet. Jag
upprepar att riksdagen i dessa stora
frågor inte har fått någon klarhet om
vad GATT-avtalet innebär. Avtalet har
medfört en liberaliseringsprocess, men
vi har inte fått klarhet i huruvida det i
närvarande stund kan leda till en ytterligare
liberalisering eller om det verkligen
är så, att vissa länder genom avtalet
har fått förmåner som helt strider
mot liberaliseringspolitiken.

Herr HANSSON i Skegrie (bf):

Herr talman! Jag vill säga till herr
Braeonier i anslutning till vad han
nämnde om industrien, att vem som
helst som kan läsa innantill kan konstatera
att man vid GATT-avtalets slutande
räknade med att kunna vinna en
del beträffande andra intressen. Man
hoppades att kunna öka avsättningen
av främst svenska verkstads- och industriprodukter.
Detta skedde också
till länder, som inte hade annat att byta
med än trädgårdsprodukter. Så ligger
det till.

Jag sade också att man får vara beredd
på att offra andra intressen om
man verkligen vill i någon mån återställa
trädgårdsnäringens skydd. Jag
tror inte att man kan få allt utan att
ge någonting tillbaka. I handelsministerns
uttalande vill jag tolka in ett
löfte om att regeringen kommer att tillgodose
de intressen som kan anses vara
aktuella i dag.

Sedan kan jag inte låta bli att uttrycka
min tacksamhet för det förtroende
som herr Braeonier och några
partivänner till honom hyser för den
sittande regeringen. Jag tycker bara det
rimmar litet dåligt med den agitation
som förs ute i landet om nyval och en
ny regering.

Herr BKACON1ER (h):

Herr talman! Herr Hanssons i Skegrie
argumenteringskonst är verkligen
kuriös. Därför att man kan ha olika
åsikter om den förda politiken inbillar

allmänna tull- och handelsavtalet (GATT)

han sig att man inte kan ha förtroende
för svenska förhandlare, som representerar
olika grupper, och att man inte
kan utgå ifrån att de vill tillgodose alla
svenska intressen.

Men hade det varit så som herr Hansson
i Skegrie säger, att man hade all
anledning att vara misstrogen, hade det
också varit anledning för jordbruksministern
att säga ifrån att det var ett
ytterst dåligt avtal som man gjort och
att det ankommer på regeringen att
rätta till det.

Jag anser, herr Hansson i Skegrie,
att Sveriges trädgårdsodling inte skall
stå i sämre läge än andra länders, men
i fråga om GATT-avtalet vet inte denna
kammare hur det ligger till med jordbrukspolitiken
och detta avtal. Det är
speciella förmåner för vissa länder.
Men jag har så mycket förtroende i
detta fall för den svenska regeringen
att jag inte tror, att den utan vidare
vill gynna en viss näringsgren på en
annan näringsgrens bekostnad. Jag
skulle kunna säga om vilken demokratisk
svensk regering som helst, att jag
tror att de gemensamma svenska intressena
vid förhandlingar med andra
stater är större än partiintressena.

Herr HANSSON i Skegrie (bf):

Herr talman! Jag vill rekommendera
herr Braeonier att tillsammans med
andra representanter för låt oss säga
industrien ta kontakt med de förhandlare,
som en gång skall förhandla om
skyddet för svenska trädgårdsprodukter.
Jag tror det skulle vara effektivt.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner på
1 :o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till utskottets hemställan
med den ändring däri, som föreslagits
i den vid betänkndet fogade reservationen
av herr Anders Johansson in. fl.;
samt 3:o) bifall till utskottets hemställan
med den ändring däri, som föreslagits
i den av herr Gustaf Elofsson
m. fl. avgivna reservationen; och fann

Nr 18

Fredagen den 13 maj 1955

herr talmannen den förstnämnda propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Kristensson i Osby begärde
likväl votering, i anledning varav
och sedan till kontraproposition antagits
den vid 2:o) anmärkta propositionen
följande voteringsproposition efter
given varsel upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 43, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets
berörda hemställan med den
ändring däri, som föreslagits i den vid
betänkandet fogade reservationen av
herr Anders Johansson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Kristensson i Osby begärde likväl
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat anställdes. Därvid
avgåvos 107 ja och 68 nej, varjämte 8
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 8

Föredrogos vart för sig

bevillningsutskottets betänkande nr
44, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående reglering av sockernäringen
i riket m. m.; samt

bankoutskottets memorial nr 20, angående
pension åt redaktören Nils Andersson.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda betänkande och memorial hemställt.

§ 9

Tillstånd för IBRA att köpa valuta

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 25, i anledning av dels väckta motioner
om skrivelse till Kungl. Maj:t rörande
tillstånd för International Broadcasting
Association AB (IBRA) att inköpa
viss utländsk valuta, dels ock
väckt motion om vissa lättnader i valutaregleringen.

Utskottet hade till behandling förehaft
tre inom riksdagen väckta, till bankoutskottet
hänvisade motioner.

I två likalydande motioner, nr 8 i
första kammaren av herr Boman samt
nr 2 i andra kammaren av herr Gustafsson
i Borås in. fl., hade hemställts,
att riksdagen måtte besluta att i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa att
Kungl. Maj:t måtte medgiva det svenska
bolaget IBRA att inköpa utländsk
valuta för ett belopp på 1 920 000 kronor.

Beloppet avsågs skola utgöra likvid
för av pingströrelsen anordnad radioutsändning
från station i Tanger.

Utskottet hemställde, att de likalydande
motionerna 1:8 och 11:2 samt
motionen II: 187 icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

I motiveringen hade utskottet yttrat
bl. a.:

»I motionerna I: 8 och II: 2 har hemställts,
att riksdagen måtte besluta att
hos Kungl. Maj :t hemställa att Kungl.
Maj :t måtte lämna valutatillstånd för
visst angivet ändamål. Såsom närmare
framgår av ett av statsrådet och chefen
för finansdepartementet lämnat interpellationssvar
i andra kammaren den
9 december 1954 har en framställning
om valutatilldelning för i huvudsak
samma syfte i anledning av förda besvär
varit föremål för Kungl. Maj:ts
prövning. Mot bakgrunden av gällande
ordning för tilldelning av utländska betalningsmedel
och vad som tidigare förekommit
i ärendet anser sig utskottet
icke kunna tillstyrka bifall till ifrågavarande
motioner. Utskottet har med

Nr 18

Fredagen den 13 maj 1855

tillfredsställelse konstaterat, alt valutakontoret
numera icke ransonerar tilldelning
av valutor som erfordras för bedrivande
av svensk missionsverksamhet i
utlandet. Såsom valutakontorets styrelse
framhållit innebär ett avslag å motionerna
icke att möjligheten till en förnyad
behandling inom valutakontoret
är utesluten.»

Reservation hade avgivits av herrar
Ewcrlöf, Kronstrand, Björnberg, Nygren,
Löfgren och Kelander, vilka ansett
att det återgivna stycket i utskottets
utlåtande bort erhålla följande lydelse:

»I motionerna---Kungl. Maj :ts

prövning. Mot bakgrunden av gällande
ordning för tilldelning av utländska betalningsmedel,
och då någon ansökan
om valutatilldelning för i motionerna
1:8 och 11:2 omnämnt ändamål för
närvarande ej föreligger till behandling,
anser sig utskottet ej kunna tillstyrka
bifall till ifrågavarande motioners
yrkanden. Samtidigt som utskottet
med tillfredsställelse konstaterar att valutakontoret
numera icke ransonerar
valutan för bedrivande av svensk missionsverksamhet
i s. k. icke-kristna
länder, vill utskottet uttala sina betänkligheter
mot den praxis, som uppenbarligen
varit vägledande vid behandlingen
av det fall, som närmast föranlett
föreliggande motioner. Denna praxis
synes nämligen innebära, att valutakontoret
i realiteten finner sig böra bedöma
mot vilka länder kristen missionsverksamhet
bör riktas eller icke
riktas. Eftersom det ter sig främmande
att bedömanden av denna art äger rum
inom ett organ, som skapats för samhällets
ekonomiska regleringsmakt, bör
valutakontoret enligt utskottets uppfattning
i princip begränsa sig till en
bedömning av de valutamässiga möjligheterna
inom ramen för den allmänt
tillmötesgående hållning, som valutakontoret
visat när det gäller valutatilldelning
för missionsändamål.»

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Tillstånd för IBRA att köpa valuta

Herr LÖFGREN (fp):

Herr talman! Jag skulle bara vilja
säga några ord med anledning av att
jag i likhet med några andra av utskottets
ledamöter inte har kunnat ansluta
mig till utskottets skrivning utan har
låtit anteckna en reservation. Först och
främst vill jag säga, att då jag inte har
anslutit mig till de yrkanden som ställts
i motionerna 1:8 och 11:2 beror det
också på att jag helt enkelt inte har
kunnat göra detta eftersom det inte har
förelegat någon formell ansökan om valuta
vid det tillfälle då dessa motioner
behandlats.

Valutakontoret har framhållit, att ett
avslag på motionerna inte behöver innebära
att en förnyad behandling är
utesluten. Men vi har också under tiden
som vi har behandlat detta ärende fått
den uppfattningen, att det inte har varit
någon större svårighet, kanske inte
alls någon svårighet, ur valutamässig
synpunkt att tilldela en valuta av den
omfattning som det här gäller.

Man har alltså sagt att det inte behöver
innebära en omöjlighet att ta
upp frågan på nytt även om motionen
avslås, och man har fått den uppfattningen
att det ur valutamässig synpunkt
inte kan vara ett hinder att tilldela valuta
av den omfattning som en sådan
ansökan, som det här gäller, avser. Därför
måste man utgå från att en förnyad
framställning kommer, och då ansåg
jag nog att utskottet bort kunna förena
sig med oss om att uttala vissa betänkligheter,
såsom det här skrivits i vår
reservation. Vi säger i reservationen,
att man borde »uttala sina betänkligheter
mot den praxis, som uppenbarligen
varit vägledande vid behandlingen av
det fall, som närmast föranlett föreliggande
motioner. Denna praxis synes
nämligen innebära, att valutakontoret
i realiteten finner sig böra bedöma mot
vilka länder kristen missionsverksamhet
bör riktas eller icke riktas. Eftersom
det ter sig främmande att bedömanden
av denna art äger rum inom

Nr 18

Fredagen den 13 maj 1955

Tillstånd för IBRA att köpa valuta

ett organ, som skapats för samhällets
ekonomiska regleringsmakt, bör valutakontoret
enligt utskottets uppfattning
i princip begränsa sig till en bedömning
av de valutamässiga möjligheterna inom
ramen för den allmänt tillmötesgående
hållning, som valulakontoret visat när
det gäller valutatilldelning för missionsändamål.
»

Jag vill i detta sammanhang starkt
understryka den tacksamhet, som man
i synnerhet inom ledningen för de olika
missionssällskapen känner med anledning
av att valutakontoret numera inte
ansett sig böra ransonera valutor för
missionsändamål. Det har lättat på
många sätt och vis. Om man nu kommer
fram till en förnyad prövning av
en ansökan om valuta för det ändamål,
som dessa motioner avser, så hoppas
jag, att man också därvidlag kan visa
den allmänna välvilja mot en kristen
missionsverksamhet som det här gäller
och tillämpa samma tillmötesgående
och välvilliga praxis som i andra fall
och inte begränsa det bara till den
missionsverksamhet som bedrives i de
s. k. icke kristna länderna. Det måste
ju leda till mycket svåra ställningstaganden,
att ett allmänt ekonomiskt regleringsorgan
skall ta ställning till frågan
om hur frivilligt insamlade missionsmedel
skall användas, om det i
övrigt ur valutamässiga synpunkter är
möjligt att bevilja tillstånd för utförande
av dessa valutor.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till den reservation
som har avgivits av herr Exverlöf in. fl.

I detta anförande instämde herr Bimmer
fors (fp).

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp):

Herr talman! Jag vill inte på något
sätt ge anledning till en återupprepning
av den rätt långa debatt, som hölls
i höstas i anledning av det ärende, som
nu ligger på kammarens bord.

Bankoutskottet har ju i sitt utlåtande
gett en ganska utförlig framställning

av ärendets behandling i olika instanser.
Vi har ju här i landet, ledsamt nog
kan man väl tillägga, en valutareglering.
Nöjet av den är lika med noll,
det tror jag alla är överens om. Vi hoppas
att den så snart som möjligt skall
komma att upphävas.

Valutakontoret utgör ju riksbankens
organ för handläggning av frågor rörande
tillämpning av valutaförordningen.
Man handlar således efter givna
direktiv, och valutakontoret ansåg sig
inte kunna i överensstämmelse med
dessa direktiv i fjol tillmötesgå en begäran
från pingstvännerna om viss valutatilldelning.

Vi motionärer anser — och däri tror
jag många instämmer med oss — att
det ligger något stötande i att statens
ekonomiska regleringsmakt på sätt som
här skett lägger hinder i vägen för
initiativ av den art som det här är
fråga om. Vi har velat framhålla, att
det här gäller på frivillig väg insamlade
penningmedel eller medel som
kommer att insamlas och som avses för
missionsändamål.

Den första utsändningen kommer att
ske från pingstvännernas radio i
Tanger omkring den 10 juni i år. En
kortvågssändare kommer att förmedla
sändningen genom pingstradion på åtta
språk och beräknas från början nå ungefär
150 miljoner människor i Europa
och Afrika. Man kan därför inte
komma ifrån, att det här faktiskt är
fråga om missionsarbete. Senare kommer
sändningen att utgå även på mellanvåg
till områden som inte kan nås
med kortvåg, och därmed kommer givetvis
lyssnarsiffrorna att stiga högst
väsentligt. Man räknar med att dessa
sändningar skall börja i början av
oktober månad.

Då hade det tett sig synnerligen
egendomligt om valutakontoret lagt
hinder i vägen för detta, så mycket mer
som det också framhölls av herr Löfgren,
att man inte har kunnat hävda,
att den begärda tilldelningen skulle

Fredagen den 13 maj 1955

Nr 18

vara av den storleksordningen att den
på något sätt skulle ha inneburit något
hot mot den svenska valutaställningen.
Utskottet konstaterar med tillfredsställelse
att valutakontoret inte ransonerat
tilldelningen av valutor, som erfordras
för bestridande av svensk missionsverksamhet
i utlandet. Jag tror att utskottets
tillfredsställelse delas av alla,
som annars i motionen ser ett värde
både när det gäller kulturella och religiösa
insatser. Jag tycker att de klart
deklarerade lättnaderna här bör man
tacka för, och jag hoppas att de skall
bibehållas även i fortsättningen.

Om däremot valutakontoret skall
vara domare och avgöra i vilka länder
missionsverksamhet skall bedrivas är
en helt annan fråga, och i det fallet
tror jag, att man i valutakontoret inte
har de perspektiv som behövs, detta
sagt med all respekt för valutakontoret
i övrigt. Jag anser att reservanterna har
i allo rätt, när de förmenar att det ter
sig främmande, att bedömanden av den
art det här gäller skall träffas av ett
organ, som tillskapats för samhällets
ekonomiska regleringsmakt.

Jag är alldeles övertygad om att det
finns möjlighet att inom ramen för valutatilldelning
tillämpa en så tillmötesgående
praxis i de spörsmål som här
är särskilt aktuella och i de frågor som
gäller religiösa, humanitära och kulturella
ändamål och att man inte här
behöver köra på grund. Jag har även
den bestämda uppfattningen att de s. k.
gränsdragningsfrågorna, som det talas
om här i bankoutskottets utlåtande, går
det att komma till rätta med. De övergår
inte mänskligt förstånd.

Herr talman! Jag skall inte uppta
kammarens tid mera utan vill bara tilllägga,
att jag håller för troligt att valutakontoret
kommer att finna de vägar
som gör att man kan tillmötesgå
pingströrelsens ganska billiga ocli berättigade
önskemål. Jag utläser det nära
nog som ett löfte när valutakontoret säger,
att ett avslag på motionen icke in -

Tillstånd för IBRA att köpa valuta

nebär att möjlighet till förnyad behandling
är utesluten. Pingströrelsen
får alltså komma tillbaka med preciserade
önskemål, och man hoppas på att
då möta, vad skall jag säga, den vårliga
väldoft som onekligen finns omkring
begreppet tillmötesgående praxis,
som valutakontoret använder på femte
sidan i bankoutskottets utlåtande.

Jag ber med detta, herr talman, att
få yrka bifall till reservationen.

Herr SEVERIN i Stockholm (s):

Herr talman! Det är klart — därom
är vi ense — att det är i och för sig
osympatiskt att staten skall avgöra, huruvida
en människa skall få använda
sina medel till det ena eller andra ändamålet,
till missionsändamål för den
ena eller andra åsiktsriktningen eller
till annat. Men nu är ju fallet det, att
vi sedan många år funnit oss böra ha
en valutareglering, och om vi skall ha
en valutareglering lär det icke vara
möjligt att undgå, att det organ som
sålunda skall pröva valutans användning
också måste ingå i en viss sakprövning
av de ändamål, till vilka valuta
begäres. Vi kan knappast generellt
undanta vissa ändamål, i synnerhet som
det alltid skulle bli mycket stora svårigheter
att så klart definiera dessa ändamål
att ingen tvekan kunde uppkomma
att medel söks till detta och
inte till något annat.

På dessa grunder har utskottet funnit
det nödvändigt att avstyrka motionerna
och uttalat, att valutakontoret naturligtvis
med förståelse för ansökningarna
söker tillmötesgå dessa inom
ramen av ekonomiska möjligheter, men
dessa ligger redan i lagstiftningen och
har inte behövt något ytterligare påpekande.

Med dessa ord, herr talman, her jag
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr NELANDER (fp):

Herr talman! Som reservant her jag
att få göra några få reflexioner i den

Nr 18

Fredagen den 13 maj 1955

Tillstånd för IBRA att köpa valuta

här frågan. Det blir liksom tidigare anföranden
mera ur principiell synpunkt,
då ju ärendet faktiskt är slutbehandlat
hos valutakontoret och Kungl. Maj:t
och sålunda inte kommer upp till behandling
förrän efter en ny ansökan.

Vi reservanter ser naturligtvis liksom
utskottsmajoriteten med tillfredsställelse
på valutakontorets uttalande,
att någon ransonering av valuta för bedrivande
av svensk mission i utlandet
numera inte förekommer. För min del
tycker jag att ansökningar om valuta
för utsändning av missionsprogram per
radio ligger i linje med valutakontorets
principståndpunkt sådan den här
har uttalats.

Statens ekonomiska regleringsmakt
bör inte hindra initiativ av den art,
om vilket det här är fråga, särskilt när
det gäller på frivillig väg insamlade
medel för ett visst missionsändamål.
Av den sändningstid i Tanger på 43/4
timmar som pingströrelsen försäkrat
sig om, är enligt vad pastor Pethrus i
Filadelfiaförsamlingen meddelat 2 timmar
avsedda för religiösa och kulturellt
betonade program, och av dessa
är hälften, d. v. s. en timme om dagen,
beräknad för direkta missionsprogram
för s. k. icke kristna länder, Afrika,
Främre orienten och andra länder. De
senare sändningarna är avsedda att påbörjas
i oktober.

Enligt mitt bedömande synes vid en
förnyad ansökan valuta för dylika missionsprogram
utan tvekan kunna beviljas.
Själv bortser jag inte heller från
att också vårt eget land sannerligen
gott kan betraktas som ett missionsfält
som behöver bearbetas.

Utskottsmajoritetens uttalande i dess
slutliga utformning skiljer sig inte så
mycket från reservanternas, men reservationen
vill särskilt framhäva, vad
redan har sagts här, att ett samhälleligt
regleringsorgan som valutakontoret
inte bör bedöma, mot vilka länder
kristen missionsverksamhet bör riktas,
utan bör inom ramen för sin allmänna

tillmötesgående hållning bedöma dessa
frågor efter valutamässiga möjligheter.

Jag ber, herr talman, att få yrka
bifall till reservationen.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till utskottets hemställan
med den ändring, som föreslagits
i den vid utlåtandet fogade reservationen;
och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Löfgren begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 25, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
utskottets hemställan med den ändring,
som föreslagits i den vid utlåtandet fogade
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Löfgren begärde likväl rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos
108 ja och 63 nej.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 10

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 34, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändrad lydelse av 1 § lagen

Freilagen den 13 maj 1955

Nr 18

den 30 maj 1952 (nr 317) om tillfällig
ökning av regeringsrådens antal, dels
ock i ämnet väckta motioner.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 11

Statens försöksgårdar

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 24, med anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående anslag till
statens försöksgårdar för budgetåret
1955/56 m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

Kungl. Maj:t hade i en till riksdagen
den 25 februari 1955 avlåten, till jordbruksutskottet
hänvisad proposition nr
116, under åberopande av propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden för samma
dag föreslagit riksdagen att

1) medgiva, att det statliga försöksgårdsväsendet
måtte få omorganiseras
enligt i huvudsak de grunder, som angivits
i propositionen;

2) å riksstaten för budgetåret 1955/56
under nionde huvudtiteln till Lantbrukshögskolan
och statens lantbruksförsök:
Statens försöksgårdar anvisa ett förslagsanslag
av 397 500 kronor;

3) å kapitalbudgeten för budgetåret
1955/56 anvisa

a) under Statens affärsverksfonder:
Domänverket till Byggnadsarbeten m. m.
vid statens försöksgårdar ett investeringsanslag
av 363 200 kronor,

b) under Statens allmänna fastighetsfond
till Byggnadsarbeten för försöksgård
vid Böbäcksdalen ett investeringsanslag
av 293 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat fyra inom riksdagen väckta,
till utskottet hänvisade motioner.

I motionen 1:449 av herr Osvahl
in. fl., likalydande med 11:561 av herr
Onsjö m. fl., hade hemställts, att riksdagen
vid behandlingen av förevarande
proposition måtte besluta att frågan
om de statliga försöksgårdarnas orga -

Statens försöksgårdar

nisation skulle bli föremål för en förnyad
översyn.

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen måtte

1) med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
samt med avslag å motionerna
I: 449 och II: 561, såvitt nu vore i fråga,
medgiva att det statliga försöksgårdsväsendet
skulle få omorganiseras enligt
i huvudsak de grunder, som angivits i
utlåtandet;

2) med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
å riksstaten för budgetåret
1955/56 under nionde huvudtiteln till
Lantbrukshögskolan och statens lantbruksförsök:
Statens försöksgårdar anvisa
ett förslagsanslag av 397 500 kronor; 3)

med bifall till Kungl. Maj :ts fram ställning

samt med avslag å motionerna
I: 450 och II: 562 å kapitalbudgeten
för budgetåret 1955/56 under Statens
affärsverksfonder: Domänverket till

Byggnadsarbeten m. m. vid statens försöksgårdar
anvisa ett investeringsanslag
av 363 200 kronor;

4) med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
å kapitalbudgeten för budgetåret
1955/56 under Statens allmänna
fastighetsfond till Byggnadsarbeten för
försöksgård vid Böbäcksdalen anvisa
ett investeringsanslag av 293 000 kronor; B.

att motionerna 1:449 och 11:561,
såvitt anginge yrkandet om förnyad
översyn av frågan om de statliga försöksgårdarnas
organisation, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Beservationer liade avgivits

1) av herrar Nord, Eskilsson, Ekdahl
och Eliasson, vilka ansett att utskottet
i punkterna A. 1) och B. bort hemställa
att riksdagen måtte

A. 1) med anledning av motionerna
1: 449 och II: 561, såvitt nu vore i fråga,
avslå Kungl. Maj:ts framställning att
det statliga försöksgårdsväsendet skulle
omorganiseras enligt i huvudsak de
grunder, som angivits i propositionen,

Nr 18

Fredagen den 13 maj 1955

Statens försöksgårdar

B. med bifall till motionerna 1:449
och 11:561, såvitt nu vore i fråga, i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att
frågan om de statliga försöksgårdarnas
organisation bleve föremål för en förnyad
översyn;

2) av herrar Tjullgren, Jon Jonsson,
Sundberg, Johnsson i Kastanjegården
och Antbg, utan angivet yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr ELIASSON (h):

Herr talman! Statens försöksgårdar
har inte kommit att motsvara de stora
förväntningar som från början ställdes
på dem. Skälen är givetvis flera. Genom
bristande kontakt med bygden har
de i viss utsträckning isolerats, och det
ekonomiska resultatet har ej heller varit
tillfredsställande. I detta hänseende
har föreståndarna haft för liten frihet
och bestämmanderätt. Ett eventuellt
överskott har ej fått användas för nödiga
investeringar utan i stället tagits
i anspråk för att täcka förluster på
andra gårdar. Så har exempelvis ej en
försöksgårdsföreståndare själv fått avgöra
ett eventuellt inköp av en skördetröska,
trots att detta redskap numera
är allmänt på gårdar av motsvarande
storlek.

När utskottet nu föreslår en ny form
för verksamheten, har man inte velat
decentralisera organisationen utan
tvärtom centralisera densamma. Ledningen
för personalen och verksamheten
inordnas under statens jordbruksförsök,
och den ekonomiska ledningen
läggs under ekonomidirektören
vid lantbrukshögskolan. Allt detta måste
betyda mindre inflytande och uppenbarligen
mindre kontakt med bygden.
Å andra sidan tycks de få större uppgifter
medan resurserna tycks bli
mindre.

Remissinstanserna har haft många
skilda meningar. Hushållningssällskapens
förbund har avstyrkt och anmärkningsvärt
nog även de hushållnings -

sällskap, inom vilkas områden försöksgårdar
för närvarande finns.

Försöksgårdarnas ursprungliga uppgift
ansågs ju att vara praktiska försöksgårdar
för bygden och dess speciella
problem. Denna förutsättning skapade
det stora intresset inom bygden.
Då emellertid bygdens inflytande blev
litet, minskade också intresset från dess
sida.

Reservanterna till utskottsutlåtandet
skulle hellre se en decentralisering än
den föreslagna centraliseringen. Försöksgårdarna
bör ställas under en enhetlig
ledning, och man bör undersöka
möjligheten att skapa ökat inflytande
från bygden för att få bästa möjliga
lokala förankring.

Ett sådant arrangemang bör kunna
ge bättre samarbete med hushållningssällskapens
försöksverksamhet, och då
bägge har samma mål bör resultatet
därigenom bli det bästa. Utskottet har
för all del uttalat denna förhoppningen,
men man kan dock inte bortse
från risken av vetenskapliga beställningsförsök
på den praktiska försöksverksamhetens
bekostnad, d. v. s. kanske
ett resultat som inte ligger i linje
med de första förutsättningarna för
försöksgårdarna.

Under dessa förhållanden menar vi,
att det vore bättre att innan man ändrar
på de nuvarande formerna för försöksgårdarna,
vilket alla anser vara
nödvändigt, en ny utredning finge
framlägga ett förslag.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen av herr Nord
m. fl.

Herr PETTERSSON i Dahl (bf):

Herr talman! Herr Eliasson sade att
dessa försöksgårdar inte hade motsvarat
de förväntningar man ställt på dem
och inte blivit för bygdens del vad
man väntat sig. Jag undrar emellertid
om det är riktigt att nu fälla ett sådant
omdöme så där utan vidare. Det
är väl ändå självfallet, att försöksgår -

Fredagen den 13 maj 1955

Nr 18

darnas resultat kommer att ge sig till
känna först på lång sikt och inte genast,
därför att vi måste pröva oss
fram. Det heter på s. 28 i utskottsbetänkandet,
att verksamhetsområdet för
en försöksgård som regel är vidsträcktare
än för ett hushållningssällskap.
Gårdarna är också placerade i olika
delar av landet, och det är självfallet
att de skall vara till inte bara för det
hushållningssällskaps verksamhetsområde
varinom de ligger, utan för ett
större område.

Sedan sade herr Eliasson att tör.sVingårdarna
bör ha bättre kontakt med
bygden. Ja, den saken har vi understrukit
i utlåtandet, och det har också
departementschefen varit inne på.

Förslaget om inrättandet av en särskild
rådgivande nämnd har vi gått
emot i utskottet. Vi har inte ansett en
sådan nämnd nödvändig; den verksamhet
hushållningssällskapen bedriver är
inte exakt densamma som på försöksgårdarna.

Sedan är det självfallet ett starkt
önskemål att försöksgårdarna och respektive
hushållningssällskap har god
kontakt med varandra. Det har vi förutsatt
i utskottet, och man kan väl
knappast tänka sig annat.

Herr Eliasson beklagade också att
försöksgårdarna har så ont om pengar,
att de inte kan t. ex. köpa en skördetröska.
Ja, jag förstår att det därvidlag
kan uppstå svårigheter. All försöksverksamhet
kostar ju mycket pengar,
och om de skall tagas från jordbruket
kan det naturligtvis uppstå en del besvärligheter.
Men vi har i utskottet fördenskull
inte ansett skäl föreligga att
sätta i gång med en ny, allsidig utredning.
I stället har vi förordat att
departementschefens förslag godtages
av riksdagen.

Herr talman! Jag tillåter mig yrka
bifall till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hem -

statens försöksgårdar

ställan dels ock på bifall till utskottets
hemställan med den ändring däri, som
föranleddes av bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen av herr
Nord m. fl.; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara mpd övervägande
ja besvarad. Herr Eliasson begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 24, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
utskottets berörda hemställan med den
ändring däri, som föranledes av bifall
till den vid utlåtandet fogade reservationen
av herr Nord m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Därvid befanns, att flertalet av
kammarens ledamöter röstat för ja-propositionen,
vadan kammaren bifallit utskottets
hemställan.

§ 12

Till bordläggning anmäldes
sammansatta konstitutions- och första
lagutskottets utlåtande nr 3, i anledning
av väckta motioner om utredningar
angående nådeinstitutet;
statsutskottets utlåtanden:
nr 122, i anledning av Kungl. Maj :ts
framställningar angående vissa frågor
rörande försöksverksamheten med nioårig
enhetsskola m. m. jämte i ämnet
väckta motioner,

nr 123, i anledning av väckta motioner
om anslag till S:t Lukasstiftelsen,
nr 124, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag till stat för riksgäldsfonden för
budgetåret 1955/56,

Nr 18

Fredagen den 13 maj 1955

nr 125, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående införande av ett
andra program i den svenska rundradion
samt anslagsbehovet för rundradioanläggningar
under budgetåret
1955/56 m. m. jämte i ämnet väckta
motione^r,

nr 126, i anledning av dels riksdagens
år 1954 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning
av statsverket, i vad berättelsen avser
tillämpningen av gällande pensionsålderssystem,
dels ock väckta motioner
om utsträckning av vissa pensioneringsperioder
för statstjänstemän, och

nr 127, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående avgångsåldern för
befattningshavare underkastade SPAreglementet
m. m. jämte i ämnet väckta
motioner;

sammansatta stats- och andra lagutskottets
utlåtanden:

nr 1, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
angående omreglering av vissa ersättningar
enligt lagen den 17 juni 1916
(nr 235) om försäkring för olycksfall
i arbete m. m., dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning angående
omreglering av vissa ersättningar
av statsmedel i anledning av olycksfall
i arbete m. m., dels ock i ämnet
väckta motioner,

nr 2, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 3 januari
1947 (nr 1) om allmän sjukförsäkring,
m. m. och

nr 3, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående anslag för budgetåret
1955/56 till Bidrag till sjukkassor
in. m.;

första lagutskottets utlåtande nr 35,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag om ändring
i 19 och 20 kap. föräldrabalken, m. m.;

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 30, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i förordningen den 2 juni
1950 (nr 262) angående omreglering av

vissa ersättningar i anledning av
kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring,
m. in. och

nr 31, i anledning av väckta motioner
om vissa ändringar i olvcksfallsförsäkringslagstiftningen;
samt
tredje lagutskottets utlåtanden:
nr 22, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 4 kap. 14 § vattenlagen,
nr 23, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag med
särskilda bestämmelser angående vissa
laga skiften i Kiruna stad, och

nr 25, i anledning av väckta motioner
om viss ändring i 9 kap. 2 § jorddelningslagen.

§ 13

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen

från konstitutionsutskottet:

nr 202, i anledning av väckt motion
om ändrad ordning för beräkning av
antalet elektorer vid förstakammarval,
och

nr 275, i anledning av väckta motioner
angående viss ändring i grunderna
för mandatfördelningen mellan valkretsarna
vid val till riksdagens första kammare; från

första lagutskottet nr 264, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag om avstängning av
domare;

från tredje lagutskottet nr 265, i anledning
av väckta motioner om åtgärder
för stävjande av den illojala förmedlingsverksamheten
i fråga om uthyrning
av lägenheter och möblerade
rum; samt

från allmänna beredningsutskottet nr
252, i anledning av väckta motioner
om utredning angående åldringarnas
anpassning i produktionslivet.

Vidare anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen, nämligen

Fredagen den 13 maj 1955

Nr 18

från statsutskottet:

nr 266, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar angående vissa frågor
rörande tjänstebostäderna för folkskolans
lärare jämte i ämnet väckta motioner,

nr 267, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till vissa
byggnadsarbeten vid statens sinnessjukhus
m. m. jämte i ämnet väckta motioner,

nr 268, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1955/56 till universitetssjukhusen
m. m.,

nr 269, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt garanti
till Aktiebolaget Aerotransport,

nr 270, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1954/55, i vad propositionen
avser staten för statens allmänna
fastighetsfond,

nr 271, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1954/55, i vad propositionen
avser avskrivning av nya kapitalinvesteringar,
och

nr 272, i anledning av riksdagens år
1954 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av
statsverket m. m.; samt
från bevillningsutskottet:
nr 273, i anledning av Kungl. Maj:ts

proposition angående Sveriges anslutning
till deklaration om fortsatt tilllämpning
av tullkoncessioner inom ramen
för allmänna tull- och handelsavtalet
(GATT), och

nr 274, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående reglering av sockernäringen
i riket m. m.

§ 14

Anmäldes, att följande motioner under
sammanträdet avlämnats till herr
talmannen:

nr 668, av herr Ohlin m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition, nr
196, med förslag till förordning angående
ändrad lydelse av 10 § 2 mom.
förordningen den 26 juli 1947 (nr 576)
om statlig inkomstskatt, m. m.,

nr 669, av herrar Dahlén och Braconier,
likaledes i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition nr 196, och

nr 670, av herr Lindberg m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 197, med förslag till lag om skiljedom
i viss arbetstvist.

Dessa motioner bordlädes.

§ 15

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.17.

In fidem
Gunnar Britth

Nr 18

Måndagen den 16 maj 1955

Måndagen den 16 maj

Kl. 16.00

§ 1

Justerades protokollet för den 10 innevarande
maj.

§ 2

Föredrogos var för sig följande å
kammarens bord vilande motioner; och
hänvisades därvid

till bevillningsutskottet motionerna:

nr 668, av herr Ohlin m. fl. och

nr 669, av herrar Dahlén och Braconier;
samt

till behandling av lagutskott motionen
nr 670, av herr Lindberg m. fl.

§ 3

Föredrogos, men bordlädes åter sammansatta
konstitutions- och första lagutskottets
utåtande nr 3, statsutskottets
utlåtanden nr 122—127, sammansatta
stats- och andra lagutskottets utlåtanden
nr 1—3, första lagutskottets utlåtande
nr 35, andra lagutskottets utlåtanden
nr 30 och 31 samt tredje lagutskottets
utlåtanden nr 22, 23 och 25.

§ 4

Till bordläggning anmäldes bevillningsutskottets
betänkande nr 45, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september
1928 (nr 370), m. m., jämte i ämnet
väckta motioner.

§ 5

Anmäldes, att till herr talmannen under
sammanträdet avlämnats en motion,
nr 671, av herr Hjalmarson m. fl.,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition,
nr 196, med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 10 § 2
mom. förordningen den 26 juli 1947
(nr 576) om statlig inkomstskatt, m. m.

Denna motion hänvisades omedelbart
till bevillningsutskottet.

§ 6

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.03.

In fidem
Gunnar Britth

Tisdagen den 17 maj 1955

Nr 18

Tisdagen den 17 maj

Kl. 16.00

§ 1

Juslerades protokollet för den 11
innevarande maj.

§ 2

Svar på interpellation ang. åtgärder i
syfte att vinna ökad kunskap och kännedom
om det frivilliga sparandets art
och omfattning

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD, som yttrade:

Herr talman! Med andra kammarens
tillstånd har herr Braconier till mig
riktat följande interpellation:

Överväger statsrådet några åtgärder
i syfte att göra kunskapen och kännedomen
om det frivilliga sparandets art
och omfattning större och säkrare?

Med anledning härav vill jag till en
början framhålla att konjunkturinstitutet
i sina anslagsäskanden för nästa
budgetår hemställde om en höjning av
sitt anslag till »Särskilda undersökningar».
Syftet härmed var bland annat
att genom enkäter bland företagare
och konsumenter bredda underlaget
för den ekonomiska analysen. Institutet
avsåg att genom konsumentenkäterna
även få belyst det enskilda sparandets
omfattning, utveckling och struktur.
Då jag för egen del fann det angeläget
att institutet under nästkommande
budgetår gavs tillfälle att verkställa
sådana särskilda undersökningar, som
institutet angivit vid sina anslagsäskanden,
föreslog jag att anslaget för
nästa budgetår skulle höjas med 35 000
kronor till 40 000 kronor. Riksdagen
har sedermera bifallit detta förslag.

Enligt vad jag erfarit kan viss del

av anslaget komma att användas för
konsumentenkäter. De med enkäter av
detta slag förknippade problemen diskuteras
för närvarande av experter
från bland annat konjunkturinstitutet
och vissa andra ekonomiska utredningsorgan.
Enligt vad jag inhämtat
har därvid övervägts frågan att göra
intervjuundersökningar rörande hushållens
sparande. Intervju- och stickprovsarbetet
skulle i så fall utföras av
statistiska centralbyråns utredningsinstitut
och en förberedande provundersökning
eventuellt kunna komma
till stånd redan vid årsskiftet.

Vidare vill jag erinra om att jag i
direktiven till 1951 års penningvärdeundersökning
bland annat understrukit
behovet av undersökningar rörande
variationerna i kapitalbildningen och
dessas verkningar på penningvärdet.
Jag framhöll därvid att såväl den teoretiska
som statistisk-historiska analysen
borde ge utgångspunkter för en diskussion
av hur olika åtgärder som
bankpolitik, finanspolitik och investeringskontroll
kan influera på investerings-
och sparlusten. De spörsmål som
interpellanten berör behandlas närmast
i det utredningsavsnitt som licentiaten
Lindberger svarar för. Enligt vad penningvärdeundersökningens
ledare, professor
Lundberg, meddelat torde utredningsarbetet
vara avslutat före den
1 september i år.

Med det sagda anser jag mig ha besvarat
herr Braconiers interpellation.

Vidare anförde:

Herr BRACONIER (li):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för finansdepartementet
få framföra mitt tack för sva -

Nr 18

Tisdagen den 17 maj 1955

Svar på interpellation ang. åtgärder i syfte att vinna ökad kunskap och kännedom

om det frivilliga sparandets art och omfattning

ret. Det innehöll ju i två avsnitt ganska
värdefulla upplysningar. Om jag
ändå är besviken, beror detta delvis
på att svaret, åtminstone i sin första
del, är ganska vagt. Det står, att det
har övervägts att göra intervjuundersökningar
rörande hushållens sparande.
Man får ju inte klart för sig, om
det blir en verklig undersökning rörande
sparandet eller inte.

Att denna fråga är av mycket stor
vikt kan ju envar intyga som studerar
nationalbudgeten och dess beräkningar.
Om man ser på nationalbudgeten märker
man, att det ibland inte alls finns
någon post för det enskilda sparandet.
Ibland taxerar man sparandet till 15
procent, när man dragit av skatten —
det var visst år 1950 — och ibland säger
man bara, att sparandet blir ungefär
lika stort som föregående år.

Jag tror det är professor Lundberg
som i sitt stora arbete om den ekonomiska
politiken har visat, hur ytterligt
vaga nationalbudgetens beräkningar är
just vad sparandet beträffar. Om man
skall göra sig så mycken möda i olika
sammanhang att få fram en nationalbudget,
som ger vissa riktlinjer för den
ekonomiska politiken, då borde det väl
vara angeläget att också när det gäller
sparandet söka få fram bästa möjliga
statistik.

Jag är väl medveten om att nationalekonomerna
ibland tvistar om hur man
skall beräkna sparandet. Det finns ett
slags sparande som direkt motverkar
inflationstrycket. Det finns ett s. k. sekundärt
sparande, som senast belysts
i en bok av professor Carsten Welinder
— vilken ju statsrådet och chefen för
finansdepartementet någon gång brukar
citera i riksdagen — och han påpekar
där, att detta sekundära sparande
kan vara dels en följd av inflationen,
dels en följd av realkapitalbildningen;
det skapar i själva verket
ett inflationstryck.

Vår bankstatistik t. ex. ger ju på

mycket centrala punkter intet besked.
Det kan vara mycket svårt att säga till
och med vad konsumtion är för någonting.
I den stora engelska undersökning
rörande sparförhållandena inom
olika kategorier, Som publicerats i
Bulletin of the Oxford University Institute
of Statistics för år 1953 och som
förmodligen är den mest ingående statistiska
undersökningen av sparandet
—- även om hänsyn tages till de mycket
ingående undersökningar av dessa förhållanden,
som har presterats i Amerika
—■ tar man upp just svårigheten
att diskutera konsumtionsbegreppet.
Det är klart att det är stor skillnad,
om man använder sina pengar för att
konsumera tobaks- och spritvaror eller
om man köper en bil, men även köp
av en bil räknas ju i de flesta sparundersökningar
som konsumtion. Det
säger sig dock självt, att en bil är en
ganska varaktig nyttighet. Frågan är,
om det inte i vissa fall är ganska missvisande
att ta upp köp av produkter,
som liksom bilar står på gränsen mellan
konsumtion och investering, såsom
enbart konsumtion —• man borde kanske
också ta upp det på investeringssidan.

I den stora engelska utredning rörande
sparandet, som jag nämnde, visar
det sig att dessa statistiska begrepp är
ganska besvärliga att komma till rätta
med. Men om jag läser den svenska
nationalbudgeten och studerar siffrorna
i syfte att försöka få en hållpunkt
för bedömandet av den ekonomiska politiken,
kan jag inte komma ifrån, att
man uttrycker sig i utomordentligt
vaga termer. Man »antar» och man räknar
kanske, som år 1950, med tre olika
alternativ för sparandet — alternativ,
som ibland kan visa sig riktiga och
ibland inte. Jag tror det är professor
Lundberg som gjort den anmärkningen,
att man kan få ett intryck av att kanslihuset
med avsikt gör beräkningarna så
pass vaga, att nationalbudgeten under

Tisdagen den 17 maj 1955

Nr 18

Svar på interpellation ang. åtgärder i syfte att vinna ökad kunskap och kännedom

om det frivilliga sparandets art och omfattning

alla förhållanden kan ges intrycket att
vara ett stöd för redan fattade beslut
rörande den ekonomiska politiken. Jag
vill inte säga bestämt, att det är så, men
redan detta att en framstående nationalekonom,
som varit chef för konjunkturinstitutet,
kommer med dylika antydningar
i detta sammanhang, visar ju
hur dåligt underlag av siffror vi här
har.

I den senaste nationalbudgeten, som
vi har fått ganska nyligen, påpekas ju
att man i själva verket skulle behöva en
planmässig redogörelse för sparandet,
om man skall kunna få tillförlitliga
uppgifter för att bedöma den ekonomiska
politiken. Om man analyserar
det svar som herr statsrådet har givit
i dag, finner man visserligen att statsrådet
talar om en enkätundersökning
rörande hushållens sparande, vilken
kan ge ganska värdefulla upplysningar,
och om penningvärdesundersökningen.
Det är uppenbart att penningvärdesundersökningen,
som vi har fått första
delen av häromdagen, kan utreda de
teoretiska tvistefrågor det här gäller,
men en sådan undersökning kan inte
belysa sparandets struktur och storlek
under olika konjunkturperioder och i
framtiden. Den kan möjligen ge en envisning
om hur man skall kunna få
fram eu värdefullare statistik, men den
kommer inte själv att kunna ge denna
statistik.

Jag skulle därför till finansministern
vilja ställa den frågan: Anser statsrådet
det vara värdefullt, att vi i framtiden
får kontinuerliga undersökningar rörande
sparandet? Anser herr statsrådet
att det är värdefullt, att vår nationalbudget,
som är en viktig grundval för
den ekonomiska debatten, innehåller så
mycket klargörande statistik som det
är möjligt att få? Eller anser statsrådet,
att just när det gäller sparandet de
teoretiska svårigheterna att komma
fram till klara uppgifter är så stora,
4 — Andra kammarens protokoll 7.955.

att man inte kan komma mycket längre
än man har gjort?

Om man verkligen skall kunna bekämpa
inflationstendenserna, är det
nog värdefullt, att man har någon hum
om hur stort sparandet är i olika grupper.
Det har ganska ofta här i kammaren
sagts, att särskilt ungdomen borde
kunna spara mera. Det har till och
med framförts tanken — jag undrar om
det inte var av hem’ Rubbestad — på
särskilt tvångssparande för ungdomen,
därför att just de stora inkomster, som
ungdomen har, tillsammans med ungdomens
relativt ringa sparande är en
inflationsfaktor.

Frågan om räntepolitiken kommer
också in i sammanhanget. Då finansministern
i en debatt ganska nyligen i
första kammaren framhöll, att räntan
inte spelar så stor roll för sparandet,
och i en replik till herr Spetz — om
jag inte minns fel — till och med citerade
professor Welinder för att få stöd
för denna uppfattning, vill jag påpeka,
att professor Welinder yttrar sig betydligt
försiktigare i sin senaste bok. Såvitt
jag kan fatta hans arbete riktigt,
tillmäter han räntans höjd en viss betydelse
för sparandet. Jag är fullt medveten
om att det på denna punkt råder
ganska olika uppfattningar, men det är
intressant att se, att en så framstående
nationalekonom som professor Welinder
knappast vidhåller sitt tidigare resonemang
om att räntan här inte spelar
någon större roll.

Sedan kommer man också in på frågan
om hela skattepolitiken. Finansministern
talade om finanspolitiken men
nämnde inte skattepolitiken särskilt i
sitt interpellationsvar. Men det är
uppenbart — och detta konstaterade väl
också 1949 års skatteutredning — att
skatternas höjd har en ganska stor betydelse
för sparandet. Men skattetrycket
inverkar olika i olika lägen. Vissa
skatter främjar sparandet i ett läge,
r 1S

Nr 18

Tisdagen den 17 maj 1955

Svar på interpellation ang. åtgärder i syfte att vinna ökad kunskap och kännedom

om det frivilliga sparandets art och omfattning

medan de i andra lägen är uppenbarligen
ett incitament till minskat sparande.
De amerikanska och engelska
undersökningarna har visat, att det inte
är betydelselöst för sparandet hur
skattepolitiken utformas. Men framför
allt är det inte betydelselöst att allmänheten
får förtroende för den politik
som förs, att den får förtroende för
ansträngningarna att bevara ett fast
penningvärde. Penningvärdesundersökningen
kommer väl att ge en del klarhet
i det fallet. Men jag tror att just
denna psykologiska faktor, att allmänheten
känner med sig att man kan lita
på att den politik som förs verkligen
kommer att trygga penningvärdet, är
av en väsentlig betydelse för sparandet.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD:

Herr talman! Att vi vet mindre om
sparandet än om de flesta andra ekonomiska
faktorer, behöver vi inte tvista
om, ty därom råder det en allmän enighet,
och det finns heller inte någon anledning
att ha delade meningar om
önskemålet att på detta område få till
stånd undersökningar som skapar en
större kunskap.

Jag begärde ordet i anledning av att
herr Braconier sade, att jag i första delen
av mitt interpellationssvar uttryckt
mig vagt. Det förhåller sig ju så, att
konjunkturinstitutet har begärt att få
mer pengar för att kunna göra konsumtionsenkäter
och därigenom få belyst
det enskilda sparandets omfattning,
utveckling och struktur. Detta önskemål
från konjunkturinstitutets sida står
kvar, och när man nu i vederbörande
sakkunniga instanser överväger hur
det ökade anslaget i första hand skall
användas, blir det närmast en fråga
om vad man skall börja med. Det kan
väl hända att man kommer till den
uppfattningen, att man kanske inte skall
börja precis med konsumtionsenkäterna,
men därmed är inte sagt att dessa

inte kommer till stånd. Det kommer ju
att följa en fortsättning.

Jag skulle också vilja fråga herr Braconier:
Vad hjälper det hur stora kunskaper
vi än får om sparandets omfattning,
utveckling och struktur, när
det gäller att göra en prognos över det
kommande årets sparande? Nationalbudgeten
måste självfallet bygga på en
sådan prognos. Sparandet är ju en faktor
som liksom varulagren fluktuerar
mer än något annat och därför, oavsett
vilka undersökningar man gör, ändå
blir oberäknelig.

Till slut vill jag säga att jag naturligtvis
inte missunnar herr Braconier
att han begagnat detta tillfälle för att
säga sin oförgripliga mening om åtskilliga
av finanspolitikens problem,
men det kan inte föranleda mig att här
ta upp en diskussion om dessa saker.

Herr BRACONIER (h):

Herr talman! Jag ber att få framföra
mitt tack för första avsnittet av finansministerns
svar. Jag fattade det som
ett halvt löfte om att vi skall få kontinuerliga
undersökningar på detta område.
Som svaret gavs mig trodde jag
verkligen att det möjligen bara var ett
löfte om en engångsundersökning.

Sedan säger finansministern följande:
Det är klart att framtiden är oviss
och problematisk, och man kan naturligtvis
inte säga mycket om framtiden.
Därför har i själva verket detta — det
blir väl konklusionen — inte så stort
värde, ty framtiden är ändå hypotetisk.
Men, herr statsråd, det är väl dock
en viss skillnad om man i nationalbudgeten,
som man gjort många gånger tidigare,
skriver att sparandet kommer
att bli ungefär lika stort under kommande
år som det har varit under föregående
år. Siffrorna för föregående år
kan emellertid visa sig vara mycket
otillförlitliga just i det centrala avsnitt
som man bygger på. Det är väl då givet
att man har större chanser att be -

Tisdagen den 17 maj 1955

Nr 18

Svar på interpellation ang. de lägre statstjänstemannens löneförhållanden

döma framliden, om man har mera tillförlitliga
siffror om hur stort sparandet
är än om siffrorna är ytterst osäkra.
Om det inte vore så måste man dra
den slutsatsen: Vad skall det tjäna till
att lägga ner så oerhört mycket arbete
på nationalbudgeten, om den är så hypotetisk
att man kan arbeta med ytterst
olika alternativ? Och varför, herr talman,
har man i England och Amerika
gjort så grundliga undersökningar om
sparandet, om detta bara skulle ha ett
så att säga historiskt intresse? Jag tycker
det ändå bör medges, att det vore
värdefullt, om man kunde få en bättre
statistik rörande sparandet. Detta har
ju framhållits av riksgäldsfullmäktige
år 1952, av bankoutskottet och av dess
ordförande i debatten 1952 om sparandet
och av en hel rad institutioner. När
dessutom nationalbudgetdelegerade själva
i sin senaste nationalbudget säger att
det, för att de skall kunna komma med
klarare beräkningar, vore värdefullt
med en bättre statistik, får jag väl anta
att det även ur nationalbudgetens synpunkt
vore en fördel att få fram klarare
siffror.

Däremot är jag, herr finansminister,
mycket väl medveten om att det finns
vissa problem som det förmodligen är
omöjligt att teoretiskt lösa. Hur långt
man kan komma i den vägen kommer
väl 1951 års penningvärdeundersökning
att visa, men jag tror ändå inte att finansministern
menar att det är betydelselöst,
när man skall tala om ungefär
vilken ekonomisk politik man skall föra
i framtiden, att få fram klara siffror
just när det gäller sparandet, ty i det
sammanhanget kommer ju hela investeringsfrågan
in. Visserligen säger man
att investeringen inte kan göras större
än sparandet, men de moderna nationalekonomerna
har ju visat, att detta
visst kan ske under vissa förhållanden.
Under inflationstryck investerar man
mer än som svarar mot sparandet, eftersom
man liar det s. k. sekundära
sparandet, som ger upphov till en in -

flationstendens, och just med hänsyn
till denna centrala fråga tror jag det
hade varit ytterligt värdefullt om vi
kunnat få ett besked om huruvida man
i framtiden kan vänta kontinuerliga undersökningar
rörande sparandet.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 3

Svar på interpellation ang. de lägre
statstjänstemannens löneförhållanden

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LANGE, som yttrade:

Herr talman! Herr Kilsmo har frågat
mig, om en i Aftontidningen den 20
mars i år publicerad uppgift om de
lägre statstjänstemännens löneförhållanden
är riktig, om jag i så fall anser
lönesättningen för dessa tjänstemän
vara förenlig med statens ansvar som
arbetsgivare och slutligen, om så ej är
fallet, vilka åtgärder jag ämnar vidta
för att rätta till vad som påtalats.

Härtill vill jag svara, att de samlade
löneförmåner, som utgår till de av herr
Kilsmo åsyftade statstjänstemännen,
inte kan anses vara sämre än vad arbetsmarknaden
i övrigt erbjuder i motsvarande
fall. Som torde vara bekant
för de flesta har statstjänstemännens
löner fastställts på grundval av förhandlingsöverenskommelser,
som har
träffats med deras egna huvudorganisationer
— detta gäller både de löner,
som utbetalades, då herr Kilsmo framställde
sin fråga till mig, och de höjda
löner, som riksdagen beslöt förra
veckan.

Härefter anförde:

Herr KILSMO (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka för
att statsrådet och chefen för civildepartementet
svarat på min interpellation.
Men jag måste säga att svaret påminde
mig om en episod från August

Nr 18

Tisdagen den 17 maj 1955

Svar på interpellation ang. de lägre statstjänstemannens löneförhållanden

Strindbergs verksamhetstid. Han skulle
en gång predika, och när han hade läst
texten sade han: »Eftersom texten inte
föranleder några anmärkningar ber jag
att få säga något annat.» Statsrådet har
omsorgsfullt undvikit att svara på vad
jag frågade, och det är ju herr statsrådets
sak att bestämma vad som skall
svaras; jag har därför ingenting att invända
mot detta, men det hade ju varit
väldigt trevligt om jag hade fått svar
på det jag frågat om.

Nu tycker jag nog att herr statsrådet
tar sin uppgift väl lätt och att hans
undervisning här är väl elementär, när
han talar om för mig att det finns kollektivavtal.
Det är ju ett sådant känt
förhållande, att också jag visste det
långt före den här debatten.

Såsom framgår av interpellationssvaret
hade jag frågat, om en uppgift angående
de lägre statstjänstemännens löner,
vilken fanns i Aftontidningen vid
ett visst tillfälle, var riktig. Det vore väl
inte farligt att säga om denna uppgift
är riktig eller inte riktig och något
kommentera konsekvenserna av det sakförhållande
som råder.

Vi vet ju att det stod i artikeln i
fråga, att staten betalar dessa lägre
statstjänstemän sådana löner att t. ex.
Stockholms stad måste bidraga till
deras uppehälle. Om detta är riktigt
kan man väl i alla fall inte säga, att
staten är den mönsterarbetsgivare som
man har anspråk på att staten skall
vara, i synnerhet med den ledning som
den nu har.

Statsrådet säger i sitt svar att dessa
lägre statstjänstemän har löneförmåner
som är väl jämförbara med vad motsvarande
grupper i samhället i övrigt
har. I vissa fall finns det emellertid
inga motsvarande grupper. Exempelvis
för brevbärare och andra posttjänstemän
finns det inga andra arbetsgivare
än staten. I stort sett gäller detta också
om biträden och sjuksköterskor vid
sjukhusen.

Dessutom måste man ju säga att det

är ett egendomligt försvar, att man
skall kunna ta ut en jämförbar grupp
i det privata näringslivet och säga att
den är avlönad på samma sätt. Om den
gruppen är lågt avlönad, är det väl inte
rimligt att samhället skall betala lika
dåligt. När samhället är arbetsgivare
skall väl samhället inte ta efter de
sämsta dragen i det privata näringslivets
arbetslönepolitik, utan i synnerhet
under nuvarande betingelser, med
en socialdemokratisk regering, borde
det väl ligga särskilt i regeringens intresse
att tänka på de lågt betalda, som
det också sägs i alla tänkbara situationer,
på alla valmöten och i alla valmanifest.

Kan man säga att det är rimligt att
t. ex. en statstjänsteman med familj här
i Stockholm har en inkomst på blott
800 kronor i månaden? Hur skall han
kunna leva på det? Ja, det är möjligt
att herr Rubbestad, som skakar på huvudet,
kan svara på den frågan. Men
det är svårt för dem, som är anställda
hos oss lantbrukare och som förtjänar
800 kronor i månaden, att klara sig
på den lönen. Hur skall man då begära
att folk i Stockholm skall kunna klara
sig på eu sådan lön?

Nej, saken är den att staten här är en
hård arbetsgivare, och det är uppenbart
att den inte tänker bli mildare
därför att herr Lange har blivit civilminister.
Men det är en gammal erfarenhet
från det privata näringslivet, att
socialdemokrater och före detta socialdemokrater
är mycket hårda arbetsgivare.

När man hänvisar till kollektivavtalen
och tar dem såsom försvar för
dessa låga ersättningar till i synnerhet
dem som bor i dvrorterna, så måste väl
det betyda att dessa lägre betalda statstjänstemän
har mycket dåliga förhandlare,
ty hur de kan finna sig i sådana
löner som de har, det förstår jag inte.
Eller är det så, att fackföreningsrörelsen
och det socialdemokratiska partiet
har ingått en koalition för att bedriva

Tisdagen den 17 maj 1955

Nr 18

Svar på interpellation ang. de lägre statstjänstemannens löneförhållanden

en låglönepolitik för en viss grupp av
statsanställda?

Det här adjektivattributet »lägre»
skulle inte stå vid substantivet »tjänstemän»
utan vid »löner».

Jag är rädd för att det är rätt som
herr Svensson i Ljungskile en gång
sade, att staten blir så mäktig att inte
ens de korporationer, som tror sig ha
ett särskilt stöd av den, kan rå på den.
Det vore önskvärt, tycker jag, att herr
Lange helt enkelt ville gå rakt på sak
och säga, att det måste göras någonting
åt dessa grupper i vårt land, som
har verkligt dåligt betalt, och att staten
borde kunna bli en mönsterarbetsgivare
för dem i stället för att dra med sig de
sämsta av de privata arbetsgivarnas
egenskaper.

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! Utgångspunkten för
herr Kilsmos interpellation var ju en
artikel i Aftontidningen. Jag betraktar
det som överraskande men — det vill
jag inte dölja — också som glädjande,
att en folkpartist tar så starkt intryck
av vad som skrivs i socialdemokratisk
press att han interpellerar i riksdagen
med utgångspunkt från en artikel därifrån.

Emellertid tyckte jag nog att interpcllationen
var en smula felriktad. Ilcrr
Kilsmo kunde ju ha försökt att sjiilv
kontrollera huruvida de uppgifter, som
anfördes i artikeln, var riktiga eller ej.
Han kunde exempelvis ha vänt sig till
fattigvårdsmvndigheterna i Stockholms
stad snarare än till mig för att få svar
på frågan. Jag har emellertid också
gjort mig det besväret, och enligt de
uppgifter som jag där inhämtat synes
nog den åberopade artikeln i väsentliga
punkter vara rätt illa dokumenterad.

Det kan nämnas att eu undersökning
verkställdes i november 1951. Det är
riitt länge sedan, men fattigvårdsdirektören
upplyser, att förhållandena sedan

dess inte ändrats i dessa hänseenden.
Då fanns det 29 familjeförsörjare som
åtnjöt understöd och samtidigt hade
full daglig sysselsättning. De 29 fallen
skall jämföras först och främst med det
totala antalet som vid denna tidpunkt
åtnjöt fattigvårdsunderstöd i Stockholm,
nämligen 8 700. Av dessa 29 fall
var, enligt de uppgifter jag fått, 18
stycken i privat tjänst anställda, och 11
stycken var anställda i statens tjänst.
Jag tror att uppgifterna talar för sig
själva, och jag skall därför inte ge mig
in på en vidare tolkning av dem.

Medan jag har ordet, herr talman,
kan jag inte underlåta att framhålla det
anmärkningsvärda i att herr Kilsmo nu
uttrycker så bestämt missnöje över den
lönepolitik, som statsmakterna för och
som också kom till uttryck i det riksdagsbeslut
som fattades förra veckan.
Jag beklagar att herr Kilsmo inte dragit
ut konsekvenserna av sin egen ståndpunkt
och vid det tillfället exempelvis
hade en motion före om en annan lönesättning
än den som då på mitt förslag
beslöts av riksdagen. Jag tror att herr
Kilsmo skall vara litet försiktig och
inte ta så starka ord i munnen när det
är så bristande överensstämmelse mellan
gärning och tal som här är fallet.

Herr talman! Jag upprepar att det
hade varit naturligare för herr Kilsmo
att själv på annat håll skaffa de upplysningar,
som jag nu lämnat. De uppgifter
herr Kilsmo byggde på har visat
sig i hög grad överdrivna, och jag vill
framhålla att det är en smula egendomligt,
att herr Kilsmo så skarpt kritiserar
en lönesättning, som han själv
föregående vecka varit med om att
besluta.

Herr RUBBESTAD (bf):

Herr talman! Jag måste säga att jag
beundrar en del folkpartisters sätt att
propagera för att söka vinna röster vid
nästa val, men herr Kilsmos anförande
slår alla rekord i det hänseendet. Det
förvånade mig mycket alt han kunde

Nr 18

Tisdagen den 17 maj 1955

Svar på interpellation ang. de lägre statstjänstemannens löneförhållanden

göra ett sådant uttalande som han här
gjorde. Han ifrågasatte om en familj
här i Stockholm kan klara sig på cirka
800 kronor i månaden, och han gjorde
gällande att det är svårt för en lantarbetare
i hans hembygd att klara sig
på den inkomsten. Om herr Kilsmo
verkligen betalar alla lantarbetare 800
kronor i månaden, får de en lön som
ligger betydligt över vad som gäller
på andra områden. Nog vet jag att det
går lätt att klara sig på landsbygden
med betydligt mindre än 800 kronor i
månaden. Det stora flertalet vanliga arbetare
har betydligt lägre inkomst, och
ännu har jag inte sett att de har strukit
med, utan de lever och klarar sig på
den lönen. Jag förmodar att det skulle
vara av värde för herr Kilsmo att ta
reda på vad folk i allmänhet har för
inkomst och inte komma med sådana
dumma frågor som denna. Det är mycket
lätt för en riksdagsman att ta reda
på vad tjänstemännen har i lön — det
står ju i propositioner och i olika reglementen.
Om herr Kilsmo hade tagit
reda på det, hade han inte behövt besvära
statsrådet eller kammaren med
en sådan fråga. Jag tycker, att denna
interpellation är det mest meningslösa
jag varit med om under min tid i
riksdagen.

Herr KILSMO (fp):

Herr talman! Jag förstår mycket väl
herr Rubbestads resonemang från hans
utgångspunkter, men jag har andra utgångspunkter
för mitt resonemang.

Jag skulle vilja fråga herr Rubbestad,
vilka som enligt hans mening
skulle rösta på mig i Stockholm vid
nästa val. Det är väl ganska svårt att
tänka sig, att jag skulle kunna vinna
några röster på den här saken.

Att herr Rubbestad inte känner
till lantarbetarnas inkomstförhållanden,
kan jag inte hjälpa, men det gör däremot
jag. Det råder ingen tvekan om
att det är svårt för en lantarbetarfamilj
att leva på 800 kronor i månaden. Hur

mycket jag betalar mina lantarbetare
behöver inte herr Rubbestad intressera
sig för — det är ju en fråga mellan
dem och mig.

Låt mig också göra en liten kommentar
till statsrådets svar. Jag hade faktiskt
förutsett att herr statsrådet skulle
säga det som han sade nu sist, men jag
trodde han skulle säga det i interpellationssvaret.
Jag har därför också ordnat
med en intervju med fattigvårdsmyndiglieterna
i Stockholm; för att
inte väcka misstankar har jag inte gjort
den personligen utan låtit en annan
göra den i mitt ställe. Jag har då fått
höra, att lägre statstjänstemän som
kommer till fattigvården i Stockholm
brukar få två rekommendationer i första
hand. För det första brukar man
säga, att det vore klokt av dem att försöka
skaffa sig någon annan tjänst, om
de inte kan försörja sig på sina låga
löner, och det är uppenbart att Stockholms
stad inte kan vara intresserad
av att hjälpa staten att underhålla dessa
familjer. För det andra brukar faftigvårdsmyndigheterna
göra klart för de
hjälpsökande, att de är återbetalningsskyldiga
för den hjälp de får, och då
drar sig många människor för att motta
fattigvårdsunderstöd — i synnerhet gäller
detta dem som känner ansvar för
sig och sin familj.

Detta är förklaringen till att det bara
gäller 29 fall. Det är beundransvärt att
människor i Stockholm som har så små
löner ändå inte söker fattigvård i
större utsträckning. Det ligger dock
inom den nuvarande regeringens möjlighet
att genom förhandlingar med de
statsanställda ge dessa människor eu
anständigare levnadsstandard.

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! Jag vill endast tillfoga,
att också jag nog hade den uppfattningen,
att den av herr Kilsmo framställda
frågan var rätt onödig och inte
riktad åt rätt håll. Jag trodde därför

Tisdagen den 17 maj 1955

Nr 18

att det hade varit skonsammast för honom
själv om jag underlåtit att besvara
hans interpellation, men herr
Kilsmo insisterade på ett svar, och nu
har han fått det. Det var kort, det erkänner
jag, men trots detta har herr Kilsmo
inte kunna undvika att läsa det felaktigt.
Det står inte någonstans nämnt
någonting om kollektivavtalslöner. Det
står bara att lönesättningen är beroende
av överläggningar och förhandlingar
med huvudorganisationerna på
området.

Slutligen vill jag säga att det inte
heller var 29 personer här i staden som
var statstjänstemän och åtnjöt understöd
från socialvårdsmyndigheterna år
1951, utan det var 11 av 8 700, och
dessa fall berodde säkert på alldeles
speciella omständigheter. Jag vet inte
varifrån herr Kilsmo har fått sina uppgifter.
Mina uppgifter kommer i alla
fall från vederbörande tjänstemän och
har givetvis avlämnats under tjänstemannaansvar.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Föredrogs, men bordlädes åter bevillningsutskottets
betänkande nr 45.

§ 5

På förslag av herr talmannen beslöt
kammaren, att å morgondagens föredragningslista
två gånger bordlagda
ärenden skulle uppföras i följande ordning,
nämligen sammansatta stats- och
andra lagutskottets utlåtande nr 1, andra
lagutskottets utlåtanden nr 30, 28
och 31, sammansatta stats- och andra
lagutskottets utlåtanden nr 2 och 3,
statsutskottets utlåtande nr 122, bevillningsutskottets
betänkande nr 45, sammansatta
konstitutions- och första lagutskottets
utlåtande nr 3, statsutskottets
utlåtanden nr 123—127, första lagutskottets
utlåtande nr 35 samt tredje
lagutskottets utlåtanden nr 22, 23 och
25.

§ G

Interpellation ang. beredande av ledighet
åt värnpliktiga under skördetiden

Herr VIGELSBO (bf) erhöll på begäran
ordet och anförde:

Herr talman! Till i mitten av september
månad i år har en mycket stor
kontingent värnpliktiga inkallats till
tjänstgöring. Det visar sig att bland de
inkallade befinner sig ett mycket stort
antal egna och ensamma jordbrukare.
För jordbrukarna innebär en inkallelse
vid denna tidpunkt ett mycket kraftigt
avbräck. Tidpunkten sammanfaller
nämligen helt med den tid då skördearbetet
skall verkställas. Ett mycket
stort antal av de inkallade har hos sina
respektive förbandschefer anhållit om
uppskov men som regel förvägrats sådant.
Besvär häröver anföres senare
lika regelmässigt hos Kungl. Maj :t, med
vilket resultat är inte känt.

Med den bortrationalisering av mindre
jordbruk som under senare år ägt
rum har, hur otillräcklig än denna
bortrationalisering enligt mångas uppfattning
är, all jordbrukets reservarbetskraft
försvunnit. Med en tidig vår
och normal sommar skulle man kunnat
hoppas att skörden skulle till största
delen ha kunnat vara bärgad till mitten
av september månad, åtminstone i landets
sydligaste delar. I mellersta Sveriges
omfattande jordbruksbygder föreligger
däremot inga möjligheter att till
dess medhinna arbetet. Så sen som nu
våren blivit — det är ännu ingenting
sått och vi vet ännu inte hur snart så
kan ske — får man som absolut säkert
fastslå, att skördeperioden helt kommer
att infalla under här berörda tjänstgöringsperiod.

På gårdar med ganska omfattande
areal är innehavaren själv gårdens enda
arbetskraft. Är det nu så att han under
skördetiden inkallas till militärtjänstgöring,
kommer det problemet att uppstå:
Vem skall under tiden ta vara på skörden?
Det finns kanske hustru och minderåriga
barn att tillgå, men det är lik -

Nr 18

Tisdagen den 17 maj 1955

Interpellation ang. vissa av kommerskollegium vidtagna åtgärder under pågående
konflikt mellan Sveriges redareförening och Sveriges fartygsbefälsförening

väl uteslutet att de kan sköta och behärska
de maskinella hjälpmedel som
nu nödvändigtvis måste finnas vid ett
jordbruk. Den inkallade måste således
räkna med att betydande risker för
skördens tillvaratagande kommer att
uppstå. Ur folkhushållets synpunkt kan
det kanske betraktas som likgiltigt, om
en eller annan gröda går till spillo •—
det finns ju billiga produkter att få på
annat håll, utifrån. Men hur ställer det
sig för den enskilde jordbrukaren? Hans
ekonomiska vara eller inte vara är kanske
helt förknippat med hans möjligheter
att tillvarata sin skörd. Den fråga
som den uppskovssökande får från arbetsmarknadsmyndigheterna,
huruvida
han inte har någon släkting eller anförvant
på annan ort som kan överta hans
uppgift, synes grunda sig på ett något
egendomligt omdöme om vad det är
att göra på en gård under skördetid.
Med den mekanisering som framtvingats
inom jordbruket, är det inte vem som
helst möjligt att i dagens läge överta
en bondes arbetsuppgifter, framför allt
inte vid den tidpunkt då skörden skall
bärgas. Problemet blir än mer komplicerat
på sådana gårdar, där man ännu
ej hunnit avveckla mjölk- och fläskproduktionen.
Där har man även större
eller mindre kreatursbesättningar, vilka
kräver dagligt arbete och tillsyn.

Det är två frågor som jag i samband
med här berörda förhållanden skulle
vilja framställa till statsrådet och chefen
för försvarsdepartementet. Huruvida
svar å desamma kan förväntas under
den korta tid som nu återstår av
den nu pågående riksdagen, känner jag
inte till. Det skulle dock vara betydelsefullt
om statsrådet likväl ville ägna
dessa sin uppmärksamhet.

Jag hemställer således om andra kammarens
medgivande att få till statsrådet
och chefen för försvarsdepartementet
framställa följande frågor:

Är statsrådet beredd att så långt möjligt
är medgiva jordbrukare uppskov

från militärtjänst under skördetiden?
samt

om uppskov ej kan medgivas, är då
statsrådet beredd att efter opartisk värdering
medverka till ersättning åt dessa
inkallade för de ekonomiska förluster
som uppkommer på grund av att
skörden ej kunnat i rätt tid tillvaratas?

Denna anhållan bordlädes.

§ 7

Interpellation ang. vissa av kommerskollegium
vidtagna åtgärder under pågående
konflikt mellan Sveriges redareförening
och Sveriges fartygsbefälsförening Herr

talmannen lämnade på begäran
ordet till

Herr NIHLFORS (fp), som yttrade:

Herr talman! Under den nu pågående
konflikten mellan Sveriges redareförening
och Sveriges fartygsbefälsförening
har vissa undantag från gällande
lagbestämmelser medgivits av kungl.
kommerskollegium. Att dessa medgivanden
lämnats har i en del fall väckt
uppmärksamhet, då därmed viktiga säkerhetsföreskrifter
satts ur kraft. Likaså
har därigenom den internationella
konventionen för betryggande av säkerhet
för människoliv till sjöss nonchalerats.

Som exempel på dylika medgivanden
kan anföras följande: M/S Scania låg i
Kotka i Finland färdiglastad för att avgå
till Medelhavet utan att någon radiotelegrafist
fanns ombord. Fartyget skall
enligt säkerhetskonventionen vara försett
med radiotelegrafinstallation (Kap.
4, regel 3) och ha ombord anställd telegrafist.
Då alltså någon sådan ej fanns
tillgänglig meddelade befälhavaren sitt
rederi att han inte kunde avgå med
fartyget, såvida icke skriftlig dispens
från kommerskollegium erhölls. Trots
de uttryckliga föreskrifterna i konventionen
telegraferades till svenska konsu -

Tisdagen den 17 maj 1955

Nr 18

Interpellation ang. vissa av kommerskollegium vidtagna åtgärder under pågående

konflikt mellan Sveriges redareförening

latet i Kolka den 5 maj att det förhållandet,
att telegrafist ej fanns ombord,
icke föranledde kommerskollegium att
förbjuda fartygets nyttjande i ifrågavarande
trafik. Sedan befälhavaren delgivits
detta telegram, avseglade han och
bröt därmed mot konventionens bestämmelser,
därtill tvungen genom ett
svenskt ämbetsverks medgivande.

Enligt § 5 a) sjölagen skall fartyg
»vara bemannat på betryggande sätt»,
och i kungl. förordningen av den 12
juni 193G angående befäl å svenska handelsfartyg
angives det antal fartygsbefäl
som skall finnas anställt ombord
i fartygen. Under den pågående befälskonflikten
har kommerskollegium i fall
då markant underbemanning förelegat
meddelat, att intet hinder föreligger för
fartygets avgång och nyttjande i sjöfart,
och fartygsinspektörer har för befälhavare
och styrmän muntligen förklarat,
att fartyget trots underbemanning
är i sjövärdigt skick samt att sjösäkerheten
icke åsidosatts.

M/S Sameland av Göteborg skall enligt
befälsförordningen i östersjö- eller
vidsträcktare fart förutom befälhavaren
ha tre styrmän anställda ombord. Fartyget
ligger för närvarande i Fredrikstad
och skall avgå till Casablanca,
d. v. s. fartyget skall gå i inskränkt
oceanfart, men befälhavaren har vägrat
avgå, enär han anser fartyget icke vara
bemannat på ett betryggande sätt. Ombord
finnes förutom befälhavaren endast
ett fartygsbefäl som avlagt den erforderliga
examen och innehar erforderlig
behörighet. Kommerskollegium
har via ambassaden meddelat den 8
maj i anledning av telegram angående
Sameland, att kungl. kommerskollegium
icke finner bristen föranleda förbud
mot fartygets nyttjande.

Under hänvisning till vad ovan anförts
får jag anhålla om andra kammarens
tillstånd att till statsrådet och
chefen för handelsdepartementet rikta
följande fråga:

och Sveriges fartygsbefälsförening

Anser herr statsrådet att kungl. kommerskollegium
såsom myndighet med
uppgift att övervaka att gällande bestämmelser
om säkerhet in. m. iakttages
vid sina här ovan relaterade ställningstaganden
fullgjort sina åligganden på
ett tillfredsställande sätt?

Denna anhållan bordlädes.

§ 8

Till bordläggning anmäldes
konstitutionsutskottets utlåtande nr
20, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning om
ändring i taxeringsförordningen den 28
september 1928 (nr 379), m. m., i vad
propositionen hänvisats till konstitutionsutskottet,
ävensom i ämnet väckta
motioner;

sammansatta konstitutions- och första
lagutskottets utlåtande nr 4, i anledning
av väckt motion angående inrättande
av en särskild högsta domstol i
skattemål;

statsutskottets utlåtanden:
nr 128, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa avlöningsm.
fl. anslag för budgetåret 1955/56
under fjärde huvudtiteln m. m. jämte
i ämnet väckta motioner,

nr 129, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa markförvärv
för försvaret in. m. jämte i ämnet
väckta motioner,

nr 130, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående överlåtelse av viss
kronan tillhörig mark in. m.,

nr 131, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående högertrafikfrågan
jämte i ämnet väckta motioner,
nr 132, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa tjänster vid
kommunikationsverken jämte i ämnet
väckt motion,

nr 133, i anledning av väckta motioner
angående dels ombyggnad av järnvägen
å striickan Sölvesborg—Hörviken
till normalspår m. m. och dels anslag

Nr 18

Tisdagen den 17 maj 1955

till upprustning av vägarna på Listerlandet,
och

nr 134, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa ändringar i
statens allmänna avlöningsreglemente
in. m. jämte i ämnet väckta motioner;

bevillningsutskottets betänkande och
memorial:

nr 46, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i taxeringsförordningen
den 2S september 1928 (nr 379), in. m.,
såvitt propositionen hänvisats till bevillningsutskottet,
jämte i ämnet väckta
motioner, och

nr 50, angående uppskjutande till innevarande
års höstsession av behandlingen
av vissa till utskottet hänvisade
motioner;

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 29, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om
rätt för utländska bolag och föreningar
att idka näring här i riket, m. m., och
nr 32, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
om folkomröstning angående högertrafik,
dels ock i ämnet väckta motioner;
samt

jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 25, med anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående åtgärder i prisreglerande
syfte på jordbrukets område
in. in. jämte i ämnet väckta motioner,
nr 26, med anledning av Kungl.
Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
hemställan om anslag för budgetåret
1955/56 till Lantbruksnämnderna: Avlöningar
och Omkostnader jämte i ämnet
väckta motioner, och

nr 27, med anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående försäljning
av vissa kronoegendomar m. in.
såvitt avser mark under Gripsliolms
kungsladugård l2 i Mariefreds stad och
Bogesund l1 i Stockholms län, in. in.

§ 9

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse, nr
282, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj:ts framställningar angående
vissa byggnadsfrågor m. m. inom ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde
jämte i ämnet väckta motioner.

§ 10

Anmäldes, att till herr talmannen
under sammanträdet avlämnats följande
motioner i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition, nr 190, angående
komplettering av riksstatsförslaget för
budgetåret 1955/56, m. in., nämligen av:
herr Hjalmarson in. fl. nr 672,
herr Ohlin m. fl., nr 673 samt
herr Johansson i Stockholm m. fl.,
nr 674.

Dessa motioner remitterades omedelbart,
nr 672 och 673 till bevillningsutskottet
och nr 674 till statsutskottet.

§ 11

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.51.

In fidem
Gunnar Britth

Onsdagen den 18 maj 1955 fm.

Nr 18

Onsdagen den 18 maj

Kl. 10.00

§ 1

Anställdes, jämlikt § 05 riksdagsordningen,
omröstning över följande av
statsutskottet i dess memorial nr 88
föreslagna, av riksdagens båda kamrar
godkända voteringsproposition:

Den som i likhet med första kammaren
vill att riksdagen må, med bifall
till Kungl. Maj:ts förslag och med avslag
å motionen II: 511, bemyndiga
Kungl. Maj:t att — utan hinder av vad
i ämnet beslutats vid 1940 års lagtima
riksdag — i huvudsaklig överensstämmelse
med vad i statsrådsprotokollet
över civilärenden för den 4 februari
1955 förordats medge ersättning i sådana
fall, där förhållandena äro desamma
som i vissa i statsrådsprotokollet
omnämnda, genom högsta domstolens
domar den 23 november 1954 avgjorda
mål och preskription icke inträtt, röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har riksdagen i likhet
med andra kammaren beslutat att, med
bifall till motionen II: 511, avslå Kungl.
Maj:ts förslag.

Sedan efter given varsel kammarens
ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
blivit uppläst,
verkställdes omröstningen medelst omröstningsapparat,
och utföll densamma

med............ 85 Ja och 100 Nej,

varjämte 8 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Den omröstning över ovanintagna
voteringsproposition, som, enligt ankommet
och nu uppläst protokoll, blivit
av första kammaren samtidigt anställd,

hade utfallit med 83 Ja och 45 Nej,
vadan, då därtill

lades andra kammarens
röster

eller ........ 85 Ja och 106 Nej,

sammanräkningen

visade ........ 168 Ja och 151 Nej,

och hade alltså beslut i denna fråga
blivit av riksdagen fattat i överensstämmelse
med ja-propositionens innehåll.

§ 2

Upplästes följande till kammaren inkomna
läkarintyg:

Härmed intygas att Fru Gerda Nilsson,
f. 8/V 1914, Gävle, på grund av
sjukdom är i behov av fortsatt sjukledighet
minst t. o. in. 21. 5 1955.

13/5 1955

N. Asklund
Stadsläkare.

Kammaren, som vid sammanträdet
den 3 innevarande maj beviljat fru Nilsson
ledighet från riksdagsgöromålen
från och med den 2 till och med den
14 maj, beviljade henne nu ledighet tills
vidare.

Herr talmannen meddelade, att fru
Löfqvist, som vid kammarens sammanträde
den 29 nästlidna april beviljats
ledighet från riksdagsgöromålen från
och med den 27 i samma månad tills
vidare, denna dag åter intagit sin plats
i kammaren.

S 3

Föredrogos, men bordlädes åter konstitutionsutskottets
utlåtande nr 20,
sammansatta konstitutions- och första
lagutskottets utlåtande nr 4, statsutskot -

Nr 18

Onsdagen den 18 maj 1955 fm.

Omreglering av olycksfallsersättningar m. m.

lets utlåtanden nr 128—134, bevillningsutskottets
betänkande och memorial nr
46 och 50, andra lagutskottets utlåtanden
nr 29 och 32 samt jordbruksutskottets
utlåtanden nr 25—27.

§ 4

Föredrogs den av herr Vigelsbo vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
angående beredande av
ledighet åt värnpliktiga under skördetiden.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 5

Föredrogs den av herr Nihlfors vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för handelsdepartementet
angående vissa av kommerskollegium
vidtagna åtgärder under pågående
konflikt mellan Sveriges redareförening
och Sveriges fartygsbefälstörening.

Herr TALMANNEN yttrade:

I denna interpellation har herr Nihlfors
påtalat, att kommerskollegium under
pågående konflikt mellan Sveriges
redareförening och Sveriges fartygsbefälsförening
medgivit vissa undantag
från gällande lagbestämmelser. Efter
att närmare ha redogjort för två av
dessa fall, avseende M S Scania och
M S Sameland, har interpellanten anhållit
om kammarens tillstånd att till
statsrådet och chefen för handelsdepartementet
få rikta följande fråga:
»Anser herr statsrådet att kungl. kommerskollegium
såsom myndighet med
uppgift att övervaka att gällande bestämmelser
om säkerhet m. m. iakttages
vid sina här ovan relaterade ställningstaganden
fullgjort sina åligganden på
ett tillfredsställande sätt?»

Med anledning härav får jag erinra,
att det i § 90 regeringsformen stadgas,
att under riksdagens och dess kamrars
överläggningar och prövning må icke
uti något annat fall eller på något
annat sätt, än grundlagarna bokstavligen
föreskriva, komma frågor bl. a.
om regerings- och domaremakternas
beslut, eller verkställigheten av någon
lag eller författning.

Då intcrpellationen avser att till diskussion
i kammaren som självständig
fråga upptaga vissa angivna beslut av
ett ämbetsverk, finner jag mig på grund
av förenämnda stadgande i 90 § regeringsformen
förhindrad att framställa
proposition på ifrågavarande anhållan.

På därå framställd proposition blev
denna herr talmannens propositionsvägran
av kammaren godkänd.

§ 6

Omreglering av olycksfallsersättningar
m. m.

Föredrogs sammansatta stats- och
andra lagutskottets utlåtande nr 1, i
anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående
omreglering av vissa ersättningar enligt
lagen den 17 juni 1916 (nr 235)
om försäkring för olycksfall i arbete
m. ni., dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning angående
omreglering av vissa ersättningar av
statsmedel i anledning av olycksfall i
arbete in. m., dels ock i ämnet väckta
motioner.

Genom en den 18 mars 1955 dagtecknad
proposition, nr 156, hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av propositionen
bilagda i statsrådet och lagrådet
hållna protokoll, föreslagit riksdagen
att antaga ett vid propositionen
fogat förslag till lag angående omreglering
av vissa ersättningar enligt lagen
den 17 juni 1916 (nr 235) om försäkring
för olycksfall i arbete m. m.

Vidare hade Kungl. Maj:t genom en
den 18 mars 1955 dagtecknad propo^

Onsdagen den 18 maj 1955 fm.

Nr 18

Öl

Omreglering av olycksfallsersättningar m. m.

sition, nr 158, under åberopande av
propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över socialårenden, föreslagit
riksdagen att

dels antaga vid propositionen fogade
förslag till

1) förordning angående omreglering
av vissa ersättningar av statsmedel i
anledning av olycksfall i arbete m. in.;
samt

2) förordning angående ändrad lydelse
av 1 § förordningen den 3 juni
1938 (nr 216) om livräntetillägg av
statsmedel åt vissa livräntetagare enligt
lagen den 5 juli 1901 angående ersättning
för skada till följd av olycksfall
i arbete;

dels medgiva, att livräntor, som förhöjts
enligt kungörelsen den 10 juni
1921 (nr 410) angående förhöjning av
vissa till i statens tjänst skadade arbetare
med flera av statsmedel utgående
livräntor in. m., måtte få fr. o. m. den
1 januari 1956 ytterligare höjas på sätt
departementschefen föreslagit;

dels bemyndiga Kungl. Maj :t att utgiva
särskilda ersättningar till av silikos
drabbade arbetstagare enligt de
grunder, som i propositionen förordats;

dels ock för budgetåret 1955 56 under
femte huvudtiteln anvisa

1) till Vissa tillägg å ersättningar i
anledning av olycksfall i arbete m. in.
ett förslagsanslag av 2 900 000 kronor;
samt

2) till Statsverket åliggande, av andra
medel ej utgående ersättningar i anledning
av olycksfall i arbete in. in. ett
förslagsanslag av 2 800 000 kronor.

I anledning av propositionerna hade
inom riksdagen väckts tre motioner,
nämligen dels de likalydande motionerna
1: 495 av herr Gustaf Karlsson
in. fl. samt II: 611 av herr Johansson
i öckerö in. fl., dels ock motionen II:
612 av herr Hansson i Skegrie in. fl.

Propositionen nr 156 hade hänvisats
till lagutskott och tilldelats andra lagutskottet.
Propositionen nr 158 hade,
såvitt anginge förordningsförslagen,

hänvisats till lagutskott och tilldelats
andra lagutskottet; i övrigt hade sistnämnda
proposition hänvisats till statsutskottet.
De ovan nämnda motionerna
hade hänvisats till lagutskott och tilldelats
andra lagutskottet. Efter överenskommelse
mellan statsutskottet och
andra lagutskottet hade propositionerna
och motionerna hänskjutits till behandling
av sammansatt stats- och andra
lagutskott.

Kungl. Maj :ts förslag innebar, att en
omreglering skulle ske av vissa ersättningar
på grund av obligatorisk försäkring
enligt 1916 års olycksfallsförsäkringslag,
1929 års yrkessjukdomsförsäkringslag
eller 1937 års krigsförsäkringslag,
i den mån ersättningen
icke utgåves av statsmedel. Enligt förslaget
skulle nuvarande system med
tillägg av statsmedel till vissa utgående
livräntor enligt förordningen den 2 juni
1950 (nr 295) avlysas. Omregleringen
enligt den i propositionen nr 156
föreslagna lagen avsåg ersättningar på
grund av obligatorisk försäkring enligt
olycksfallsförsäkringslagen, yrkessjukdomsförsäkringslagen
eller 1937 års
krigsförsäkringslag, i den mån ersättningen
inte utgick av statsmedel på
den grund att staten var arbetsgivare.
Kostnaderna för denna omreglering —
ca 22 milj. kronor första året eller 1956,
vilket belopp sedan successivt minskade
skulle bäras av arbetsgivarna/försäkringstagarna
enligt yrkesskadeförsäkringslagen.
Varje års kostnader för
omregleringen skulle fördelas mellan
det årets arbetsgivare enligt sistnämnda
lag med bortseende från staten som arbetsgivare.

I förslaget till lag angående omreglering
av vissa ersättningar enligt lagen
den 17 juni 1916 (nr 235) om försäkring
för olycksfall i arbete m. in.
var 14 § så lydande:

14 t?.

Till bestridande av den kostnad för
varje kalenderår, som föranledes av

Nr 18

Onsdagen den 18 maj 1955 fm.

Omreglering av olycksfallsersättningar m. m.

bestämmelserna i denna lag, åligger det
annan arbetsgivare än staten att erlägga
proportionellt tillägg till de avgifter,
som jämlikt 38 och 39 §§ lagen
om yrkesskadeförsäkring skola för
året beräknas för honom.

Angående debitering och uppbörd av
tillägg, som avses i första stycket, skall
tillämpas vad i sådant hänseende gäller
rörande där omförmälda avgifter.

1 motionen II: 612 hade yrkats, att
kostnaden för ifrågavarande omreglering
i stället skulle bestridas av statsmedel
och för budgetåret 1955/56 härför
anvisas ett förslagsanslag av 11 milj.
kronor.

Sammansatta utskottet hemställde

A. att riksdagen — med förklaring
att riksdagen funnit viss ändring böra
vidtagas i det genom propositionen nr
156 framlagda förslaget till lag angående
omreglering av vissa ersättningar
enligt lagen den 17 juni 1916 (nr 235)
om försäkring för olycksfall i arbete
in. in. — måtte med avslag å motionen
11:612 för sin del antaga nämnda förslag
med viss av utskottet angiven ändring; B.

att riksdagen — med förklaring
att riksdagen funnit viss ändring böra
vidtagas i det genom propositionen nr
158 framlagda förslaget till förordning
angående omreglering av vissa ersättningar
av statsmedel i anledning av
olycksfall i arbete m. in. — måtte för
sin del antaga nämnda förslag med viss
ändring av ikraftträdandebestämmelsen; C.

att riksdagen måtte för sin del
antaga det vid propositionen nr 158
fogade förslaget till förordning angående
ändrad lydelse av 1 § förordningen
den 3 juni 1938 (nr 216) om livräntetillägg
av statsmedel åt vissa livräntetagare
enligt lagen den 5 juli 1901
angående ersättning för skada till följd
av olycksfall i arbete;

D. att riksdagen måtte i skrivelse till
Kung], Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t

ville förelägga 1956 års riksdag förslag
till en av statsmedel bekostad förbättring
av livräntor, som på grund av
olycksfall i arbete skulle utgå enligt
kungörelsen den 2 oktober 1908 (nr 100
s. 2) angående en särskild för fiskare
avsedd försäkring mot skada till följd
av olycksfall eller enligt förordningen
den 11 juni 1918 (nr 375) angående
en särskild för fiskare avsedd försäkring
mot skada till följd av olycksfall;

E. att motionerna 1:495 och 11:611
måtte anses besvarade genom vad utskottet
i motiveringen anfört och under
D. hemställt;

F. att riksdagen måtte

dels medgiva, att livräntor, som förhöjts
enligt kungörelsen den 10 juni
1921 (nr 410) angående förhöjning av
vissa till i statens tjänst skadade arbelare
med flera av statsmedel utgående
livräntor m. m., skulle fr. o. in. den 1
januari 1956 ytterligare höjas på sätt
departementschefen föreslagit;

dels bemyndiga Kungl. Maj:t att utgiva
särskilda ersättningar till av silikos
drabbade arbetstagare enligt de
grunder, som i propositionen förordats; dels

ock för budgetåret 1955 56 under
femte huvudtiteln anvisa

1) till Vissa tillägg å ersättningar i
anledning av olycksfall i arbete m. in.
ett förslagsanslag av 2 900 000 kronor;
samt

2) till Statsverket åliggande, av andra
medel ej utgående ersättningar i anledning
av olycksfall i arbete m. in.
ett förslagsanslag av 2 800 000 kronor.

Reservationer hade avgivits

I) av herrar Rubbestad och Alvar
Andersson, vilka ansett att utskottet under
A. och F. bort hemställa

A. att riksdagen — med förklaring
att riksdagen funnit det genom propositionen
nr 156 framlagda förslaget till
lag angående omreglering av vissa ersättningar
enligt lagen den 17 juni 1916
(nr 235) om försäkring för olycksfall

Onsdagen den 18 maj 1955 fm.

Nr 18

Omreglering av olycksfallsersättningar m. m.

i arbete in. in. icke kunna i oförändrat
skick antagas — måtte för sin del antaga
nämnda förslag med dels den av
utskottet föreslagna ändringen, dels
ock, med bifall till motionen 11:612,
den ändringen att 14 § erhölle följande
lydelse:

14 §.

Kostnad, som föranledes av bestämmelserna
i denna lag, bestrides av
statsmedel.

F. att riksdagen--(= utskottet)

— anvisa

1) till Vissa tillägg å ersättningar i
anledning av olycksfall i arbete m. m.
ett förslagsanslag av 13 900 000 kronor;
samt

2) till---kronor.

II) av herr Magnusson, utan angivet
yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr HANSSON i Skegrie (bl):

Herr talman! Till förevarande utskottsutlåtande
är fogad en reservation,
som bygger på en motion, vilken jag
jämte några andra kammarledamöter
har avlämnat. Jag vill då först slå fast,
att beträffande själva sakfrågan föreligger
inga skiljaktigheter mellan reservanternas,
motionärernas och utskottsmajoritetens
uppfattningar. Vi är alla
eniga om att det för personer med livräntor
av äldre typ är viktigt att livräntorna
räknas upp i förhållande till
nya försäkringar. Vi menar att det är
rimligt att alla invalider vid samma
invaliditet också får samma livränta,
oberoende av när skadan inträffat. Livräntorna
uppbäres ju på grund av ådragen
yrkesskada och bör därför utgöra
en skälig kompensation för den arbetsförtjänst
som gått förlorad till följd av
skadan. Det råder, som sagt, därför allmän
enighet om att de livräntor som
utgår enligt den äldre olycksfallsförsäkringslagstiftningen
bör uppräknas,
och det synes oss även som om det i
propositionen framlagda förslaget till

förbättring av sådana livräntor på ett
tillfredsställande sätt tillgodoser kravet
om rättvisa för ifrågavarande försäkringstagare.

Vad som skiljer utskottsmajoriteten
från reservanterna och motionärerna
är sättet för finansieringen av denna
uppräkning. Där vill propositionen
göra gällande att man bör betrakta arbetsgivarna
såsom ett kollektiv och
som därför bör ansvara för denna uppräkning.
Man säger här t. ex., att »det
är lika riktigt att betrakta 1956 års
arbetsgivarkollektiv såsom ansvarigt
för de livräntor, som nu räknas upp,
som att betrakta 1970 års arbetsgivarkollektiv
som ansvarigt för den uppräkning
som sker nu».

Ja, det är klart att man kan betrakta
arbetsgivarna såsom ett slags kollektiv,
men 1956 års arbetsgivarkollektiv är
dock icke detsamma som t. ex. 1940 års
arbetsgivarkollektiv. Det i propositionen
framlagda förslaget innebär att försäkringstagare
som inträtt senare skall
vara med om att bära kostnader för
tidigare skador hos arbetsgivare, som
kanske inte längre finns med. Det är
detta som synts oss motionärer och
även reservanterna oriktigt. Vi anser
att det bryter emot de försäkringsmässiga
principerna.

Vi skulle kunna ha godkänt förslaget
om det hade funnits en indexreglering
i förväg beslutad och om den hade ingått
som en förutsättning för försäkringen.
Det kan därför enligt vår mening
inte anses rimligt att kostnaderna
för en i efterhand beslutad höjning av
livräntor, utöver de maximerade belopp
som tidigare lagstiftning medgivit,
lägges på arbetsgivaren på sätt som nu
har föreslagits, detta som sagt därför
att det icke tidigare har funnits någon
retroaktivitet beträffande dessa försäkringar.
Vad vi framför allt fäst oss vid
är nämligen att man kan ifrågasätta,
huruvida inte denna lagstiftning får
retroaktiv verkan, och det är detta, att
lagar icke bör ha tillbakaverkande

Nr 18

Onsdagen den 18 maj 1955 fm.

Omreglering av olycksfallsersättningar m. m.

kraft, som varit det väsentliga vid vårt
ställningstagande.

Utskottet bestrider att man här skulle
kunna anlägga ett sådant betraktelsesätt.
Härom kan det givetvis råda delade
meningar. Enligt vårt sätt att se
måste man betrakta saken på det sättet.
När man vid tidigare tillfällen räknat
upp sådana livräntor och andra ersättningar
har man, i syfte att utjämna
skillnaderna på grund av penningvärdeförsämringar
och dylikt, gått in för
principen att dessa uppräkningar skulle
betalas av statsmedel. Så gjorde man
t. ex. 1938, när man reglerade livräntor
enligt 1901 års olycksfallsförsäkringslag.
Och 1950 års riksdag intog en
liknande ståndpunkt då man beslöt att
ersätta de tidigare dyrtidstilläggen med
ersättningstillägg som skulle utgå av
statsmedel.

Det finns i den proposition som avgavs
1950 ett uttalande, som jag tycker
kan gälla än i dag. Där säger vederbörande
departementschef: »De äldre
maximeringsbestämmelserna voro ett
uttryck för vad som ansågs skäligt med
hänsyn till dåvarande lönenivå och levnadskostnader.
Utvecklingen har medfört
att de ersättningar, som bestämts
med tillämpning av dessa äldre regler,
numera framstå såsom uppenbart otillräckliga.
Det bör enligt min mening ankomma
på staten att i rimlig omfattning
bereda kompensation åt dem som
på detta sätt kommit i ett sämre läge
än som avsetts med lagstiftningen.»

Andra lagutskottet behandlade denna
proposition och skrev i sitt utlåtande,
att »då staten en gång tillförsäkrat vissa
behövande rätt till understöd staten
även i fortsättningen bör såvitt möjligt
tillse, att denna rätt under ändrade förhållanden
icke mister större delen av
sitt värde». Alltså har både departementschefen
och utskottet varit eniga
om att det är staten som bör svara för
sådana tillägg.

Jag vill också stryka under att de remissinstanser
som behandlat denna

proposition i rätt stor utsträckning har
avstyrkt förslaget att arbetsgivarna
skall betala dessa höjda livräntor. De
remissinstanser som avstyrkt detta är
följande: socialstyrelsen, socialförsäkringsbolagens
förening, Svenska arbetsgivareföreningen,
Landskommunernas
förbund, domänstyrelsen, Handelns arbetsgivareorganisation
och Svenska
personalpensionskassan. Dessutom vill
jag tillägga att vid behandlingen av frågan
i riksförsäkringsanstalten var det
en minoritet på fyra ledamöter som
likaledes ansåg det principiellt felaktigt,
att icke staten även i fortsättningen
skulle bestrida de uppräkningar
som skulle göras i fråga om äldre livräntor.

Herr talman! För min del finner jag
det ur principiell synpunkt felaktigt att
inte staten skall bära kostnaderna för
dessa uppräkningar, och jag anser det
alltså felaktigt att nu gå ifrån den princip
man tidigare följt. Jag ber därför
att få yrka bifall till den reservation
som har avgivits av herrar Rubbestad
och Alvar Andersson.

Herr ÅKERSTRÖM (s):

Herr talman! Jag avstår från att söka
polemisera mot den föregående ärade
talaren herr Hansson i Skegrie vad beträffar
de citat han presterade från
tidigare tillfällen, då ungefär motsvarande
spörsmål varit uppe. Innan jag
går över till reservationen vill jag återge
och understryka de ord, som står
överst på s. 48 i utlåtandet och som
innehåller en bedömning av hela frågan:
»Den i Kungl. Maj:ts nu framlagda
förslag godkända nya metoden för omreglering
av äldre skadeersättningar
innebär enligt utskottets mening ett
synnerligen värdefullt framsteg, och
utskottet kan helt ansluta sig till förslaget
på denna punkt.»

Därefter säger utskottet i anledning
av vad motionärerna och även reservanterna
anfört:

Onsdagen den 18 maj 1955 fm.

Nr 18

Omreglering av olycksfallsersättningar m. m.

»Med anledning av vad i nämnda
motion anförts i fråga om att företagare,
som inträtt i arbetsgivarkollektivet
senare, enligt förslaget i propositionen
skulle få vara med om att bära
kostnaderna för tidigare skador hos
arbetsgivare, vilka kanske inte längre
finns, vill utskottet påpeka att inte heller
enligt nuvarande lagstiftning varje
års arbetsgivare/försäkringstagare kan
i allo behandlas som en enhet helt oberoende
av tidigare års arbetsgivare/försäkringstagare.
I själva försäkringen
ligger att ett tidigare års överskott eller
underskott å försäkringsverksamheten
kan resultera i sänkning respektive höjning
av försäkringsavgifterna för ett senare
års försäkringstagare.»

En betydande fondbildning har ju
också skett, och det har under senare
år t. o. m. inträffat, att fondavkastningen
inte gått åt, utan man har fått ökade
reserver.

I motionen 11:612 görs också gällande,
att det i propositionen nr 156 framlagda
förslaget till finansiering av omregleringen
bryter mot principen, att
lagar icke får givas tillbakaverkande
kraft. Härom säger utskottet: »Utskottet
kan icke ansluta sig till motionärernas
uppfattning härutinnan. Det gäller
ju icke att i efterhand genom ny
lagstiftning för tidigare års försäkringstagare
förhöja de avgifter, som de erlagt
enligt vid varje tidpunkt gällande
lagstiftning. Omregleringen skall vidare
inte avse ersättning som belöper å tid
före statsmakternas beslut i ämnet.»

Till sist fäster utskottet uppmärksamheten
på att lagrådet lämnat förslaget
i proposition nr 156 utan erinran.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

skulle avgöra, huruvida det blir en
retroaktiv verkan eller inte. Jag tycker
för min del att det sunda omdömet ändock
säger, att man tangerar gränsen
för det tillåtna och på ett betänkligt
sätt kommer bort från principen, att
lagar inte får ha tillbakaverkande kraft.

Jag vill också påpeka en annan sak,
nämligen att ett par remissinstanser
gjort jämförelser med trafikförsäkringen.
Det är väl ingen som menar, att det
skulle vara rimligt att de nuvarande
bilägarna-trafikanterna skulle påläggas
en uppräkning av tidigare inträffade
olycksfall inom trafiken. Man kan ifrågasätta,
om det inte här skapas ett prejudikat,
som kan komma att återverka
på andra områden.

Det är detta som gör, att jag för min
del liksom motionärerna och reservanterna
varit betänksam på denna punkt,
och jag vidhåller mitt yrkande.

Överläggningen förklarades härmed
avslutad. Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till utskottets
hemställan med den ändring, som föreslagits
i den av herrar Rubbestad och
Alvar Andersson avgivna, vid utlåtandet
fogade reservationen; och fann herr
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Hansson i Skegrie begärde emellertid
votering, vadan efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
sammansatta stats- och andra lagutskottets
hemställan i utskottets utlåtande
nr 1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Herr HANSSON i Skegrie (bf): Vinner Nej, har kammaren bifallit

Herr talman! Jag har observerat, herr utskottets hemställan med den ändring

Åkerström, att lagrådet inte avstyrkt däri, som föranledes av bifall till den

förslaget, men det skulle kanske till en av herrar Rubbestad och Alvar Anders mera

vetenskaplig analysering, om man son avgivna reservationen.

5 — Andra kammarens protokoll 1955. Nr 18

Nr 18

Onsdagen den 18 maj 1955 fm.

Ändring i lagen om allmän sjukförsäkring, m. m.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav,
att han ansåge flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för ja-propositionen.
Herr Hansson i Skegrie begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 182 ja och 26 nej.
Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 7

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 30, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning
om ändring i förordningen den

2 juni 1950 (nr 262) angående omreglering
av vissa ersättningar i anledning
av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring,
m. m.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 8

Ändring i lagen om allmän sjukförsäkring,
m. m.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 28, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändring i lagen den 3 januari
1947 (nr 1) om allmän sjukförsäkring,
m. in., dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 4 mars 1955 dagtecknad
proposition, nr 114, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
andra lagutskottet, hade Kungl. Maj:t,
under åberopande av propositionen bilagda
i statsrådet och lagrådet förda
protokoll, föreslagit riksdagen att

dels, jämlikt § 87 regeringsformen,
antaga vid propositionen fogade förslag
till

1) lag angående ändring i lagen den

3 januari 1947 (nr 1) om allmän sjukförsäkring,

2) lag om ändring i lagen den 17
december 1954 (nr 774) med särskilda
bestämmelser om frivillig sjukpenningförsäkring
i allmän sjukkassa, samt

3) lag angående ändrad lydelse av
11 § lagen den 14 maj 1954 (nr 243)
om yrkesskadeförsäkring,

dels ock antaga därvid fogade förslag
till

4) lag angående ändring i lagen den
29 juni 1946 (nr 431) om folkpensionering,

5) lag angående ändrad lydelse av
16 § 1 mom. lagen den 26 juli 1947
(nr 530) om särskilda barnbidrag till
änkors och invaliders m. fl. barn, samt

6) lag angående ändring i lagen den
26 juli 1947 (nr 531) om bidrag till
änkor och änklingar med barn.

I propositionen hade föreslagits bl. a.
vissa reformer i fråga om samordningen
mellan folkpensioneringen och sjukförsäkringen,
bland annat däri att sjukförsäkringens
sjukhjälpstid för förvärvsarbetande
personer med invalidpension,
sjukbidrag, änkepension eller
hustrutillägg skulle förlängas från högst
90 till högst 730 dagar samt att vid utbetalning
av retroaktiv nybeviljad sådan
folkpension eller retroaktiv sådan
pension, som jämkats uppåt på grund
av minskad inkomst, under retroaktivtiden
uppburen sjukhjälp från allmän
sjukkassa skulle avdragas från folkpensionen
i den mån sjukhjälpen överstege
90 kr. Dessa lagändringar skulle träda
i kraft den 1 januari 1956; vidare skulle
den obligatoriska sjukpenningförsäkringen
för icke förvärvsarbetande, med
mannen sammanlevande gifta kvinnor
utsträckas till att avse sådana kvinnor,
även om de uppbure folkpensionsförmånen
hustrutillägg, varjämte sjukpenningsförsäkring
för hemmafru vid hävande
av sammanlevnaden mellan makarna
eller äktenskapets upplösning
skulle bestå så länge hon sammanlevde
med barn under 16 år. Även dessa båda
ändringar skulle erriigt förslaget träda
i kraft den 1 januari 1956.

Onsdagen den 18 maj 1955 fm.

Nr 18

Ändring i lagen om allmän sjukförsäkring, m. m.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat

dels fem i anledning av propositionen
väckta motioner, nämligen
inom första kammaren
nr 442 av herr Norling och herr
Persson, Helmer,

nr 443 av herrar Huss och Sunne och
nr 444 av fru Sjöström-Bengtsson
m. fl. samt

inom andra kammaren
nr 553 av herr Helander m. fl. och
nr 554 av fru Eriksson i Ängelholm
m. fl.,

dels ock fyra före propositionens avlämnande
väckta motioner, nämligen
inom första kammaren
nr 78 av herr Andersson, Axel, m. fl.,
och

nr 366 av herrar Norling och Öhman
samt

inom andra kammaren
nr 16 av fröken Elmén och herr Gustafson
i Göteborg och

nr 98 av fru Sjöstrand m. fl.

Av motionerna voro följande likalydande,
nämligen 1:78 och 11:98,
1:443 och 11:553 samt 1:444 och
II: 554.

I motionen I: 442 hade hemställts om
sådan ändring i 3 § lagen den 17 december
1954 (nr 774), att maximitiden
för erhållande av sjukpenning enligt
den frivilliga sjukförsäkringen utsträcktes
till 730 dagar.

I motionerna I: 78 och II: 98 hade
hemställts att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl.
Kungl. Maj :t ville förelägga innevarande
års riksdag förslag till sådan komplettering
av lagen om allmän sjukförsäkring,
att sjukpenningförsäkringen
komme att omfatta jämväl icke förvärvsarbetande
ensamstående kvinnor
med minderåriga barn i hemmet.

Utskottet hemställde
A. att riksdagen måtte — med avslag
å motionerna I: 442 samt I: 443 och
II: 553 ävensom I: 444 och II: 554 —

för sin del antaga de vid propositionen
fogade förslagen till

1) lag angående ändring i lagen den
3 januari 1947 (nr 1) om allmän sjukförsäkring,

2) lag om ändring i lagen den 17
december 1954 (nr 774) med särskilda
bestämmelser om frivillig sjukpenningförsäkring
i allmän sjukkassa,

3) lag angående ändrad lydelse av
11 § lagen den 14 maj 1954 (nr 243)
om yrkesskadeförsäkring,

4) lag angående ändring i lagen den
29 juni 1946 (nr 431) om folkpensionering,

5) lag angående ändrad lydelse av
16 § 1 mom. lagen den 26 juli 1947
(nr 530) om särskilda barnbidrag till
änkors och invaliders m. fl. barn, samt

6) lag angående ändring i lagen den
26 juli 1947 (nr 531) om bidrag till
änkor och änklingar med barn;

B. att motionerna 1:78 och II: 98
ävensom I: 366 samt II: 16, i den mån
de icke kunde anses besvarade genom
vad utskottet anfört och hemställt, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservationer utan angivna yrkanden
hade avgivits

1) av herrar Magnusson och Hagård;
samt

2) av fröken Höjer.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr HAGÅRD (h):

Herr talman! Det är en ganska vanlig
företeelse när det gäller den sociala
lagstiftningen att vi efter en viss tidsrymd
lappar på den, att vi gör ändringar
och tillägg. Att man så snart som
någon månad efter en försäkrings
ikraftträdande gör ändringar av mera
avsevärt innehåll är emellertid ganska
säreget, och det för tanken på att man
möjligen, när man utformade själva lagen,
inte gjorde det med tillräcklig om -

Nr 18

Onsdagen den 18 maj 1955 fm.

Ändring i lagen om allmän sjukförsäkring, m. m.

sorg och vidtog tillräckliga förberedelser.

Det är, herr talman, första gången vi
under denna session behandlar något
som rör sjukförsäkringen, och därför
tar jag mig friheten att framlägga några
allmänna synpunkter på vad som hänt
på den allra sista tiden. Jag tänker givetvis
närmast på sjukförsäkringens
start. Den motsåg vi ju med mycket
spänt intresse, och det var ju en hel
del människor som ansåg, att försäkringens
ikraftträdande skulle få åtskilliga
konsekvenser. Den skulle t. ex. betyda,
att vi beträffande läkarvård och
sjukhusvård skulle få mycket stora besvärligheter.
Det har emellertid visat
sig, att varken den öppna vården hos
läkarna eller den öppna vården på
poliklinikerna har fått en sådan uppslutning
från patienthåll, som man räknat
med, och inte heller den slutna
sjukvården har på något sätt utsatts
för starkare påfrestningar. I detta avseende
har farhågorna alltså inte besannats.
Från samma håll har en viss
reaktion emellertid tagit sig uttryck,
i det att man mycket energiskt påtalat
de ökade besvärligheterna i form av
blankettifyllande och dylikt.

I ett avseende innebär det som hänt
dock en bestämd missräkning; detta
gäller själva sjukkasseorganisationen.
Den har i alltför många fall sviktat,
särskilt vad det gäller de större sjukkassorna.
Yi trodde väl, att förberedelserna
för reformen var ganska fylliga
och tillfredsställande, men det visade
sig inte vara fallet. De var inte tillräckliga.
När man begärde uppskov med
sjukförsäkringens ikraftträdande åtminstone
någon tid anfördes bl. a.
även detta som ett motiv. Man menade,
att det skulle vara lämpligt att göra så
omsorgsfulla förberedelser som möjligt.
På denna punkt har de tveksamma alltså
fått fullständigt rätt, och det må villigt
erkännas.

I fråga om personalen vid våra sjukkassor
räknade man givetvis med nå -

gon, fastän ganska obetydlig, ökning
därav, närmast på grund av det arbete,
som var förknippat med förberedelserna.
Man menade dock, att denna ökning
av personalen lämpligen skulle
motverkas genom mekanisering av arbetet
och en allmännare rationalisering.
Hur blev det nu? De flesta sjukkassor
av betydelse måste kraftigt utöka
personalen, särskilt den mindre
kvalificerade. Det saknas ännu personal
på mellanstadiet, kvalificerad personal
som kan arbeta självständigt och
som under ansvar kan fatta beslut, etc.
Det är därför som vi kommit in i ett
besvärligt läge, och det är inte underligt,
att man nu från sjukkassehåll säger,
att personalens utbildning är den
viktigaste frågan. Man har på ett berömvärt
sätt tagit itu med detta problem;
det framträdde särskilt tydligt
på Svenska sjukkasseförbundets sista
kongress.

Under tiden har man emellertid ökat
ut personalen avsevärt. Jag har funnit,
att man på sina håll menar, att man
måste öka personalen i jämförelse med
de frivilliga sjukkassornas uppsättning
av sådan med bortåt 100 procent. I det
läge, vari vi nu befinner oss, är det
naturligtvis inte lätt att reducera personalen.
Det har emellertid stor betydelse
att sjukkasseorganisationen härvidlag
kan verkställa den riktiga avvägningen.

Det förefaller också som om själva
tillsynsmyndigheten, riksförsäkringsanstalten,
blivit ganska överraskad av utvecklingen.
Det har bl. a. tagit sig uttryck
däri, att man erkänt att besvärsärendena
mer än tiodubblats i jämförelse
med antalet sådana ärenden på
de frivilliga sjukkassornas tid. Arbetsbördan
har också hindrat riksförsäkringsanstalten
att göra ingripanden i
syfte att handleda de underlydande organen.
Man har erkänt att man icke
fått tid att ge råd och utfärda föreskrifter
i tillräcklig omfattning. Jag förmodar
också — fastän jag inte har några

Onsdagen den 18 maj 1955 fm.

Nr 18

Ändring i lagen om allmän sjukförsäkring, m. m.

siffror som ger belägg därför — att
personalen inom riksförsäkringsanstalten
har måst kraftigt utökas. I varje fall
har, herr talman, de många klagomål,
som tidigare anförts just av personalen
inom riksförsäkringsanstalten, vilken
personal skulle reduceras, numera
tystnat.

De enskilda sjukkassornas svårigheter
har som sagt varit betydande. Nu
har de visserligen lättat, men det hela
har dock fört med sig en mängd besvärligheter
för de enskilda människorna.
Det rådde en eftersläpning på
två, tre månader inte bara inom Stockholms
sjukkassa utan även inom sjukkassorna
på andra orter. Man har påtalat
det förhållandet att genom denna
svaghet i sjukkasseorganisationen har
människor i mycket stor utsträckning
t. o. m. tvingats att vända sig till fattigvården
för att erhålla stöd i avvaktan
på det slutliga utbetalandet av sjukkassehjälpen.
Jag vill visst inte bortse
från det psykologiska moment som ligger
i att folk vänjer sig att gå till socialvården,
men å andra sidan bör man
nog inte överdriva betydelsen av detta
förhållande. Fattigvården måste ju ofta
förskottera medel när det gäller sådant
som tillhör de sociala förmånerna.
Jag vill erinra om att det är lagligen
föreskrivet att fattigvården skall
förskottsvis betala ut folkpensioner och
särskilda invalidpensioner i avvaktan
på att dessa kan börja utbetalas i vanlig
ordning. Sådana förskottsbetalningar
har även skett när det gäller olycksfallsersättning.

Det är med särskilt intresse man
motser framläggandet av en slutlig
översikt över vad det dåliga föret i
portgången för sjukförsäkringen kan
ha betytt och vilka konsekvenser det
kan föra med sig för ekonomien i allmänhet
och med hänsyn till personalen.
Det ligger i sakens natur att svårigheterna
i personalhänseende ocli annat
gjort att kontrollen inom sjukkassorna
har måst betydligt eftersättas.

Vi får kanske än en gång anledning att
beklaga att vi varit alltför optimistiska,
när vi kalkylerat kostnaderna för våra
stora sociala reformer. De totala utgifterna
för sjukförsäkringen kommer nog
på det stora hela taget att bli högre
än man räknat med, och jag skulle inte
bli överraskad, om dessa utgifter ganska
snart närmar sig kostnaderna för
folkpensioneringen.

I samband med frågan om organisationen
och ekonomien vill jag fästa
uppmärksamheten på ett spörsmål som
man kanske inte tidigare tänkt så mycket
på. När sjukförsäkringen förbereddes,
var det stora meningsskiljaktiglieter
om hur man skulle förfara med
själva sjukkasseverksamheten. Det
ifrågasattes, om inte staten borde ta
hand om denna verksamhet; det låg
ju nära till hands att ordna det hela
på ungefär enahanda sätt som folkpensioneringen.
Man fann emellertid
att kommunerna var närmare till att ta
hand om saken, och det gjorde att områdena
för sjukförsäkringsverksamheten
avgränsades på ett sådant sätt, att
de överensstämmer med kommunindelningen.
Slutligen kom man dock till
den ståndpunkten att självstyrelsen för
sjukkasseverksamheten borde bibehållas,
detta med tanke på de goda erfarenheter
som man tidigare fått av
denna självstyrelse. Kommunerna
skulle emellertid utse medlemmar i de
s. k. ombudsförsamlingarna, som är
det verkliga underlaget för sjukförsäkringsverksamheten.
Om detta är ingenting
annat att säga än att man måhända
inte liar tillräckligt tillgodosett
de nytillkomna medlemmarnas intressen,
men en sådan svaghet kan man
givetvis vid nästa val korrigera.

Resonemanget beträffande sjukkasserörelsens
självstyrelse vilade på de
gamla erfarenheterna av att ledningen
i sjukkassorna tog mycket stor hänsyn
till de ekonomiska faktorerna i verksamheten.
Det var ganska naturligt att
man så gjorde, därför att huvudparten

Nr 18

Onsdagen den 18 maj 1955 fm.

Ändring i lagen om allmän sjukförsäkring, m. m.

av kostnaderna låg på de enskilda medlemmarna
och sjukkassorna själva. Men
hur blir det nu''? Medlemmarnas andel
utgör mindre delen, medan statsmedel
och arbetsgivarbidrag tillsammans är
huvudparten. Då är det ännu angelägnare,
att man följer denna verksamhet
och ser efter att den bedrivs efter goda
ekonomiska principer. Betydelsen av
en god ekonomisk ledning ökar i samma
mån som större frestelser till frikostigare
handlande kan vara för handen.
Men, herr talman, så länge den
gamla andan lever kvar inom sjukkasserörelsen,
är det ingen fara att
ekonomien skall vanvårdas. Det har
stor betydelse, hur denna verksamhet
kommer att gestalta sig i fortsättningen,
både därför att totalsumman är så
stor som jag nyss nämnde och därför
att det är ett stort ansvar som ligger
på denna organisation, som handhar
så mycket stats- och arbetsgivarmedel.

Även organisationernas snabba tillväxt
betyder naturligtvis mycket. Den
isolering, som faktiskt sjukförsäkringens
organisationer intar när det gäller
avtalsförhandlingar, genom att de har
en fristående förhandlingsorganisation,
som skiljer sig från dem vi vanligen
har inom stats- och kommunalförvaltningen
och det privata näringslivet,
ger också anledning till stadigt aktpågivande.

Så skulle jag vilja säga några ord i
anslutning till det föreliggande utskottsutlåtandet.
Jag förmodar att de
förändringar, som där föreslås, bara
är en inledning till vad som kommer
att ske i fråga om ändringar och tilllägg.
Att sådana kommer att göras är
inte underligt, ty det var ju inte utan
födslovåndor, som sjukförsäkringen
kom till. Om jag skulle skildra alla
dessa från 1946 till dags dato, skulle
det bli en lång berättelse. Det är anmärkningsvärt
också, att den sista ändringen
före sjukförsäkringens ikraftträdande
lagfästes så sent som 13 dagar
före, eller den 17 december 1954.

I fråga om socialförsäkring och sociallagstiftning
har ändringarna i de
en gång färdigställda lagarna blivit alltför
många enligt mitt förmenande. Detta
gäller inte minst folkpensioneringen.
Nu kommer turen till sjukförsäkringen.
Bestämmelserna har blivit så pass
omfattande, att det fordras specialkunskaper
för att kunna behärska detta
område av vår förvaltning. Jag skulle
gissa att mycket få ledamöter här i
kammaren skulle vilja vara med om en
tentamen på innehållet i vår lagstiftning
om låt oss säga folkpensioneringen
eller sjukförsäkringen.

I det föreliggande utskottsutlåtandet
har berörts frågan om hemmakvinnorna.
Ett framsteg har därvid gjorts så
till vida, att man är redo att ta med de
icke förvärvsarbetande och frånskilda
hemmakvinnorna samt änkor under
förutsättning att de har barn under 16
år. Detta har skett i överensstämmelse
med en riksdagsskrivelse år 1953 efter
motion i denna kammare av fru Ewerlöf.
Det gäller nu att i sjukkassorna
sprida vetskap om denna nya möjlighet
för ifrågavarande grupp hemmakvinnor.
Förutsättningen är att de har
barn under 16 år, men i sjukkassornas
register finns ingenting antecknat om
huruvida så är fallet, och därför måste
man med detta beslut förknippa skyldigheten
för de enskilda att anmäla
detta hos sjukkassorna. Nu har man
erfarenhet av att det är mycket sällan
som människor i allmänhet griper om
nyheterna. Därför har utskottet varit
så försiktigt, att det särskilt har strukit
under nödvändigheten av att sjukkassorna,
tillsynsmyndigheterna in. fl.
noga underrätta dem som här har intressen
om denna nyhet.

Så slutligen, herr talman, frågan om
folkpensionärernas tillträde till sjukpenningförsäkringen.
Denna sak hade
vi uppe förra hösten, och jag hade då
en del invändningar att göra mot sättet
att lösa detta spörsmål. Jag måste
erkänna att jag inte nu är på långt när

Nr 18

Onsdagen den 18 maj 1955 fm.

Ändring i lagen om allmän sjukförsäkring, m. m.

tillfredsställd med fortsättningen av
försöket till lösning. Meningen var ju
att folkpensionärer, som hade sjukpenningförsäkring
sista dagen av år 1954,
skulle få fortsatt frivillig sjukpenningförsäkring,
om de gjorde en anmälan
härom före den 15 februari. Det inträffade
precis vad jag antog, när jag från
talarstolen här förkunnade min tvekan
på denna punkt, att stora kategorier
inte observerade denna möjlighet. I
mitt län exempelvis var det endast
1 652 som anmälde sig, och i min
hemstad med sina mer än 6 000 folkpensionärer
var det endast 600 som anmälde
sig. Totalantalet anmälda utgör
också endast hälften av de berättigade.
Vi utfärdar alltså lagar och föreskrifter
om förmåner, men kan icke nå dem
det vederbör. Nu har emellertid socialministern
observerat detta och utsträckt
tiden för anmälan till den 1
juli 1955. De som nu anmäler sig får
dock icke, om de blir sjuka, någon
sjukpenning för tiden före den 1 juli
1955. När socialministern predikade
temat om att det skulle vara kontinuitet
i det hela får man nu fråga sig varför
han brutit med denna princip. Det
var mycket bråttom i höstas, och jag
frågar ännu en gång hur det går med
kontinuiteten. Allt detta för med sig
merarbete för sjukkassorna i en omfattning
som är ganska anmärkningsvärd.

Jag vill påpeka ännu en sak. När
denna provisoriska anordning med tillfällig
frivillig försäkring beslöts i höstas,
bestämdes det samtidigt, att den
skulle upphöra att gälla den 1 juli
1955. Nu skulle man alltså vänta att
provisoriet skulle försvinna, men i
stället, ärade kammarledamöter, har
man infört ett nytt provisorium, och
det skall räcka till den 30 juni 1960.
Man kan fråga sig varför. Det finns
ingen tydlig motivering härtill. .lag
skulle vilja fråga vad man tänker göra
1960. Menar man att det hela skall
upphöra då, eller menar man att det

skall bli ett nytt förslag till riksdagen?
Detta tycker jag för min del är
ganska onödigt. Jag undrar också om
det finns något motstycke till en sådan
anordning i hela den sociala lagstiftningen.
Så vitt jag kan erinra mig
är så icke fallet.

Sedan vill jag säga några ord om
sjukhjälpstiden, som för denna kategori
medborgare är begränsad till 90
dagar. För dem är det alldeles särskilt
svårt att begripa varför de skall sättas
i en särskild klass i förhållande till
andra sjukkassemedlemmar, vilka har
730 dagar. De är ju dock i lika starkt
behov av hjälp — kanske ännu starkare
än de övriga. Jag har för min del den
uppfattningen, att denna fördelning av
rättigheterna är oriktig. Vi måste komma
fram till en likhet i detta fall förr
eller senare. Det får betraktas såsom en
inledning till en ny sakernas ordning
när Kungl. Maj:t nu faktiskt föreslår
att man skall bryta denna gräns att
inga folkpensionärer skall få tillgång
till sjukpenningförsäkringen efter 90
dagar eller få sjukhjälpstiden förlängd
utöver denna tid. Man föreslår nämligen
att de folkpensionärer som betecknas
som invalidpensionärer, sjukbidragstagare,
änkepensionärer och hustrutilläggstagare
skall få en till 730 dagar
utsträckt sjukhjälpstid. Jag har velat
påpeka detta för att framhålla bristerna
och de underliga konstruktioner
som vi har gjort i detta sammanhang
och vilka enligt min mening inte varit
nödvändiga.

Jag skulle slutligen, herr talman, velat
göra ett yrkande i fråga om folkpensionärernas
frivilliga sjukförsäkring,
men då det inte finns något att knyta
ett sådant yrkande till är jag av formella
skäl förhindrad att ställa det.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):
Herr talman! Jag tänkte säga några
ord om just det herr Hagård slutade
med. Jag vill dock börja med den re -

Nr 18

Onsdagen den 18 maj 1955 fm.

Ändring i lagen om allmän sjukförsäkring, m. m.

flexionen, att det tog ganska lång tid
innan herr Hagård kom att tala om dagens
egentliga ärende, den föreliggande
propositionen och utskottsutlåtandet.
Herr Hagård kverulerade längsta tiden
om allt som kunde sägas till nackdel
för sjukförsäkringen. Han glömde dock
lustigt nog det besvär man i Stockholm
hade därför att höger- och folkpartimajoriteten
i stadsfullmäktige genomdrev
ett beslut beträffande polikliniktaxan,
som ökade ärendenas antal med
tusen om dagen i Stockholms sjukkassa.
Detta tillägg gör bilden mer fullständig.

Jag tänkte tala om sjukhjälpstidens
längd. Det har väckts motioner här —
dock icke av herr Hagård, såvitt jag
kan se — om längre sjukhjälpstid för
pensionärer och för hustrutilläggstagare
utan förvärvsarbete. Det gäller bl. a.
att få en längre sjukhusvårdstid. Min
uppfattning är den, att sjukhusvården
skall vara helt fri för alla och att man
därför skall ha samma längd på sjukhusvårdstiden
i sjukförsäkringen för
ålderspensionärer och alla övriga.

När vi i kommittén hade denna fråga
till behandling kunde man inte säga hur
mycket detta skulle betyda för folkpensionärerna,
ty det finns ingen uppgift
på hur mycket 67-åringarna ligger
på sjukhus och vilken form av sjukhusvård
de får. Då man inte visste någonting
om detta tyckte man att det var
riktigt att först undersöka saken. Därför
är det också igångsatt — såsom f. ö.
nämns i reciten i utskottsutlåtandet —
en undersökning av sjukhusvården
för pensionärer. Man har sagt, att hustrutilläggstagare
i stor utsträckning är
att jämföra med invalidpensionärer när
det gäller hälsan och att de ofta skulle
ha varit berättigade till invalidpension
om de inte fått hustrutillägg. Man har
sagt att hustrutilläggstagare och invalidpensionärer
kanske hör till det sjukdomsstämplade
klientel för vilket man
kan tänka sig att tre månaders sjukdom
betyder att de fått en sjukdom som inte
släpper taget på mycket lång tid, kan -

ske aldrig. Det är ungefär samma motivering
som anförts för att begränsa
sjukhjälpstiden för ålderspensionärer,
nämligen att en person kanske hör till
kategorien kroniskt sjuka när han varit
sjuk tre månader. Jag tvivlar på detta
men godtar att man fört samma resonemang
för hustrutilläggstagare och invalidpensionärer.
Därför anser jag också,
att man kan godta det föreliggande förslaget
om en kortare sjukhjälpstid för
dessa tre kategorier, till dess man sett
resultatet av den undersökning, som nu
göres beträffande sjukhusvårdsbehovet
för ålderspensionärer.

I kommittén ansåg jag, och där hade
jag inte stöd av herr Hagårds partis
representant, att det finns ännu en kategori
som nu drabbas av den kortare
sjukhjälpstiden, nämligen de icke förvärvsarbetande
änkepensionärerna, om
vilka man inte kan säga att de är så
gamla att deras hälsotillstånd kan jämställas
med en 67-årings, och beträffande
vilka man inte heller kan påstå att
de troligen är arbetsoförmögna på samma
sätt som icke förvärvsarbetande invalidpensionärer
och hustrutilläggstagare.
Jag ansåg att dessa änkepensionärer
utan förvärvsarbete inte borde ha
sjukhusvårdstiden begränsad till 90 dagar
och reserverade mig på den punkten.
Att jag sedan inte väckt någon
motion i frågan beror på att vi vid årets
riksdag också har förslag om en förbättring
för änkepensionärerna genom
höjning av deras änkepensioner med
30 procent. Inför detta lugnade jag ner
mig i avvaktan på resultatet av utredningen
om sjukhusvårdsbehovet för ålderspensionärerna
för att senare kunna
ta upp hela frågan om en förlängning av
sjukhusvårdstiden inom sjukförsäkringen
för de fyra kategorier jag här nämnt,
alla ålderspensionärer samt hustrutilläggstagare,
invalidpensionärer och änkepensionärer
som icke har något förvärvsarbete.
Detta är alltså en förklaring,
att jag inte har godtagit att änkepensionärerna
har den kortare sjukhus -

Onsdagen den 18 maj 1955 fm.

Nr 18

Ändring i lagen om allmän sjukförsäkring, m. m.

vårdstiden men väl tycker det finns
skäl att vänta till dess man kan ta upp
frågan för alla nämnda kategorier.

Sedan är det en fråga till som motionsvis
väckts. Dei gäller de ogifta
mödrarnas sjukpenning. Genom årets
beslut blir det möjligt för en änka och
en frånskild kvinna med barn under 16
år att få en obligatorisk sjukförsäkring
på tre kronor. Jag har inte något minne
av att det var en obligatorisk sjukpenning,
som krävdes i den motion
herr Hagård åberopade, när han talade
om att frågan om de ensamstående mödrarnas
sjukförsäkring väckts i en högermotion.
Jag kan som sagt inte minnas
att det där var tal om en obligatorisk
sjukpenning, men jag är glad att
högerns ståndpunkt nu fått den utformningen.

De ogifta mödrarna har emellertid
inte kommit med i förslaget. Jag vet
inte hur stor kategori det kan röra sig
om, tv — som också framhållits i utskottsutlåtandet
— de flesta är väl förvärvsarbetande
eller hemmadöttrar och
som sådana redan berättigade till sjukpenning.
Vi får hoppas att den intervjuundersökning,
som socialstyrelsen enligt
uppgifter i tidningarna skall göra
beträffande de ensamstående mödrar,
skall kunna säga något om deras förhållanden
som kan ge stöd åt ett krav
på obligatorisk sjukpenning också för
dem, om det där skulle vara en kategori
som är glömd och behöver just detta
stöd.

Jag har inte något annat yrkande än
det som gjorts i utlåtandet men anser,
att det finns frågor, som kan stå
öppna, och jag är inte rädd för att ändra
sjukförsäkringen många gånger. Det
måste göras när man får veta litet mer
om vissa kategorier än vad som är känt
vid detta tillfälle.

Fru SJÖSTRAND (fp):

Herr talman! Det har här ett par
gånger påpekats att riksdagen tidigare

tillerkänt hemarbetande gifta kvinnor
sjukpenning under förutsättning att makarna
sammanlever. Vid hemskillnad
eller om maken avlider skall försäkringen
upphöra. Det i den förevarande
propositionen framlagda förslaget innebär
ju att även en icke förvärvsarbetande
mor, som av någon anledning blivit
ställd ensam med sina minderåriga
barn, skall ha rätt till sjukpenningförsäkring
så länge hon har ansvaret för
barn under 16 år. Detta har utskottet
alltså tillstyrkt. Jag tycker det är ett
rättvist tillägg till sjukförsäkringen, då
dessa mödrars situation vid sjukdom
kan bli åtskilligt besvärligare än förhållandet
blir för dem som har maken
kvar i hemmet.

Men så finns det, såsom fru Eriksson
i Stockholm mycket riktigt anmärkte,
en liten grupp som fortfarande
inte blir delaktig av denna förmån,
nämligen de icke förvärvsarbetande
kvinnor som är helt ensamstående och
som har minderåriga barn i hemmet.
Deras problem tas upp i motionen nr
98 och omnämnes också i motionen nr
553, båda i denna kammare.

Utskottet har haft en viss förståelse
för att också denna grupp kunde ha
behov av den hjälp, som en sjukpenningförsäkring
ger, men anser att dessa
personer utgör en så liten grupp att
frågan inte har praktisk betydelse. Jag
är litet förvånad över att fru Nancy
Eriksson kan lämna den gruppen åsido
tills vidare. Jag känner Nancy Eriksson
som en vidhjärtad och radikal
kvinna, och jag hade nästan hoppats
att hon skulle ställa sig på samma linje
som jag. Hon har inte riktigt tagit
avstånd ifrån den, men jag hade hoppats
att vi kanske skulle ha samsats
på denna punkt.

Jag har nämligen personligen på
nära håll sett ett och annat sådant fall
där det på rätt lång tid inte är möjligt
för vederbörande kvinnor att ta förvärvsarbete,
och jag tycker inte att det
är ett tillräckligt skäl för avslag att de

Nr 18

Onsdagen den 18 maj 1955 fm.

Ändring i lagen om allmän sjukförsäkring, m. m.

kvinnor det här är fråga om utgör en
så liten grupp. Även en liten grupp
skall ha sin rätt, och är den liten blir
ju för övrigt även kostnaderna små.
Dessutom är vi säkert överens, Nancy
Eriksson och jag, om att vi inte i dagens
samhälle skall diskriminera de
ogifta mödrarna.

Nu förutsätter utskottet att frågan
skall följas med uppmärksamhet. Ett
led i detta är naturligtvis också den
undersökning som nyss nämndes och
som omtalas i tidningarna i dag. Jag
fick den uppfattningen att denna undersökning
tills vidare bara skall gälla
Stockholm, men i så fall kan det ju
hända att den kommer att utvidgas sedan.
Det är klart att denna kategori
kvinnor finns på flera håll än i Stockholm.

Men trots vad utskottet har lovat och
vad denna utredning kan komma fram
till vill jag ändå, herr talman, yrka bifall
till motionen nr 98 i denna kammare.

Fröken HÖJER (fp):

Herr talman! Min reservation till
detta utskottsutlåtande innebär först
och främst detsamma som fru Sjöstrand
alldeles nyss talade om. Den gäller alltså
därvidlag de ensamstående, icke förvärvsarbetande
kvinnor som har barn
under sexton år. Varför skall denna
grupp behandlas på annat sätt än
andra kvinnor med barn under sexton
år?

Det har sagts, att om de är ensamstående
måste de ju förtjäna sitt uppehälle
själva. Men jag känner åtminstone
två fall där barnens fäder under
ett par år har underhållit mödrarna
för att dessa skulle kunna få vara tillsammans
med sina barn. Dessa fäder
har gjort detta med stora ekonomiska
uppoffringar. När mödrarna blev sjuka
hade det varit gott att ha det lilla bidrag
som man får från den obligatoriska
sjukförsäkringen.

Liksom fru Sjöstrand kan jag inte
inse att vi behöver en utredning för
att ta reda på vilka det gäller. Om det
så bara skulle gälla tre—fyra fall som
vi känner till är det ändå en rättfärdighetssak
att dessa får vara med i
den obligatoriska sjukförsäkringen och
får tillgång till den frivilliga.

Jag kommer alltså, herr talman, att
på denna grund yrka bifall till motionen
nr 98.

Min reservation gäller också den fråga
där fröken Elmén har väckt en motion,
nr 16 i denna kammare, angåenda
de förvärvarbetande minderåriga
som under det första halvåret 1955 råkar
ut för olycksfall i arbete. Varför
skulle dessa inte få vara med i den
ändring som man nu gör i olycksfallsförsäkringslagen
?

Beträffande tidpunkten för ikraftträdandet
av den föreslagna ändringen
i yrkesskadeförsäkringslagen säger utskottet
att det inte anser att ändringen
skall ha retroaktiv giltighet. Den skall
gälla från mitten av detta år. Men om
en arbetstagare av den kategori som
det här är fråga om råkar ut för ett
olycksfall på våren i år kommer han
inte att få någon som helst ersättning.
Han sorterar nämligen inte under den
allmänna sjukförsäkringen och inte
heller under den nuvarande yrkesskadeförsäkringslagen.
Kan det vara principiellt
riktigt att vi inte låter en viss
kategori av ungdomar, som har råkat
ut för olycksfall just under dessa månader,
vara med i denna försäkring?
Jag fattar inte alls utskottets resonemang
i detta avseende, och jag kan
inte finna annat än att det är fullkomligt
riktigt att man låter försäkringen
gälla också för detta halvår.

Jag kommer att yrka bifall till det
förslag som fröken Elmén framlägger.

Herr Hagård har i början av diskussionen
om andra lagutskottets utlåtande
nr 28 tagit upp en längre fundering
över de födslovåndor som vi
har varit utsatta för i år och med att

Onsdagen den 18 maj 1955 fm.

Nr 18

Ändring i lagen om allmän sjukförsäkring, m. m.

vi har låtit lagen om allmän sjukförsäkring
träda i kraft. Jag för min del
tror, herr Hagård, att när hela svenska
folket skall sjukförsäkras blir det en
del födslovåndor. 1 det fallet håller jag
fullkomligt med om vad fru Eriksson
i Stockholm nyss har sagt.

Jag är också övertygad om att det
är en del småsaker som vi kommer att
behöva ändra men att vi inte riktigt
kan bedöma de här behövliga ändringarna
förrän lagen har varit i tillämpning
en tid. Men i ett avseende har
folkpartiet sagt ifrån, att lagen bort
kunna genomföras utan alltför stora administrativa
svårigheter, nämligen om
vi från lagens tillämpning hade undantagit
dem som redan förut hade en god
försäkring. Det gäller alla statsanställda,
alla kommunalanställda och alla
som har löneförmåner under sjukdom
enligt SPP-försäkring.

De platser där organisationen har
sviktat, herr Hagård, är de stora städerna,
speciellt Stockholm, som har
denna mängd av tjänstemän anställda.
Enligt folkpartiets förmenande skulle
lagen ha blivit smidigare om vi gjort
dessa undantag för dem som redan har
den goda försäkring som lagen nu vill
ge dem. Jag skall inte gå närmare in
på dessa frågor.

I övrigt, herr talman, yrkar jag bifall
till såväl motivering som hemställan
i utskottets utlåtande nr 28.

Herr HAGÅRD (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill ta upp en del
av fröken Höjers resonemang där hon
talade om att man hade kunnat minska
svårigheterna för sjukkassorna genom
att låta statstjänstemännen och även
kommunaltjänstemännen stå utanför
försäkringen. På den punkten är jag
fullständigt överens med fröken Höjer,
och jag har talat och verkat för detta
så långt jag har kunnat. Det har beklagats,
att detta skulle inträffa. Det
är inte bara på sjukförsäkringssidan
man betecknar detta som besvärligt.

Inom såväl den statliga som den kommunala
förvaltningen har bestämmelserna
om tjänstemännens sjukförmåner
blivit en särskild liten vetenskap, som
är så tillkrånglad och besvärlig, att
många av de berörda, som en gång var
vänner till sjukförsäkringen, i dag skulle
önska att den varit ogjord.

Fröken HÖJER (fp) kort genmäle:

Herr talman! Den allmänna sjukförsäkringslagen
trädde i kraft den 1 januari
1955, och därifrån borde ha undantagits
de grupper som jag, herr Hagård,
nyss har talat om. Men högern
ville inte ha den allmänna sjukförsäkringen
i kraft den 1 januari 1955, emedan
man inte ansåg att den var färdig
att tas i bruk. Vi i folkpartiet ansåg
att tiden var mogen för ikraftträdandet.

Herr BENGTSSON i Varberg (s):

Herr talman! Det här allmänna resonemanget
om de organisatoriska problemen
i samband med den allmänna
sjukförsäkringen, som förts av de föregående
talarna, har jag ingen anledning
att kommentera, eftersom vi inte
har sysslat med dessa frågor vid behandlingen
av detta ärende i utskottet.

Den proposition som ligger till grund
för utskottets utlåtande innehåller viktiga
förändringar i både sjukförsäkringen
och yrkesskadeförsäkringen liksom
även folkpensioneringen. Med förslaget
avses att täcka luckor i försäkringsskyddet.
Förslaget har inte tillkommit
i all hast utan har föregåtts av
ganska ingående undersökningar och
utredningar. Det har alltså inte tillkommit
på en slump eller skett utan
ett visst system.

Det är glädjande att kunna konstatera,
herr talman, att detta förslag kan
föreläggas kamrarna tillstyrkt av ett
enhälligt utskott — det finns bara blanka
reservationer. Jag blev emellertid
nu en aning förvånad då fröken Höjer
här yrkade bifall till en motion, fast -

Nr 18

Onsdagen den 18 maj 1955 fm.

Ändring i lagen om allmän sjukförsäkring, m. m.

än hon bara har avgivit en blank reservation
till utskottsutlåtandet.

Det är alltså endast detaljer, herr talman,
som har varit föremål för kommentarer
här, och jag skall endast
uppehålla mig vid ett par ting som har
behandlats. Det gäller först och främst
frågan om de gamla sjukkassemedlemmarna.
Där har herr Hagård uttalat ett
visst missnöje med att provisoriet bara
gäller till 1960. De gamla sjukkassemedlemmarna
har emellertid ingen som
helst anledning att känna oro för vad
som kommer att ske efter 1960. Vi har
inom utskottet ansett det vara välbetänkt
att låta detta beslut få provisorisk
karaktär, så att man får tid på sig
att utreda hur frågan definitivt skall
lösas. För övrigt kan ju situationen
1960 vara en helt annan än nu — vi
får hoppas det. Den allmänna tjänstepensioneringen
kan då ha avancerat så
långt, att de icke förvärvsarbetande
pensionärerna icke har något som helst
intresse av en sjukpenning på en eller
två kronor. Vi skall ändå ha klart för
oss, att de gamla sjukkassemedlemmarnas
sjukpenning låg vid en eller två
kronor om dagen, och det är ganska
betecknande att endast hälften av de
medlemmar som var berättigade därtill
har utnyttjat möjligheten att teckna
frivillig försäkring före den fastställda
tidpunkten. Detta har säkert
inte berott på att man inte känt till
denna sak. Mot bakgrunden av den aktivitet
som våra folkpensionärers organisationer
utvecklar och mot bakgrunden
av den allmänna vakenhet
som kännetecknar dagens folkpensionärer
kan man utgå ifrån att det endast
är ett mycket ringa antal som på
grund av ovetskap om förhållandena
icke har utnyttjat denna möjlighet. Det
är säkert så att de gamla medlemmarna
anser sig ha den största nyttan av
sjukvårdsförsäkringen, som de obligatoriskt
tillhör, och som har tillkommit
för att täcka de kostnader sjukdomen
medför.

Jag skall tillåta mig, herr talman, att
säga några ord också om sjukhjälpstiden.
Frågan om folkpensionärernas
sjukhjälpstid står ju öppen, och det
finns inte mycket att tillägga till vad fru
Eriksson i Stockholm har anfört. Jag
vill dock påpeka att herr Hagård har
tillhört socialvårdskommittén utan att
där ha givit till känna någon särskild
inställning till frågan om folkpensionärernas
sjukhjälpstid. När frågan behandlades
vid 1953 års riksdag hörde
jag inte heller att herr Hagård anmälde
någon avvikande mening. Detta är
särskilt anmärkningsvärt som folkpensionärernas
riksorganisation i ett långt
brev till utskottet aktualiserade frågan
— brevet stencilerades för övrigt och
delades ut till kamrarnas ledamöter.
Det förhåller sig emellertid så att folkpensionärerna
vårdas helt kostnadsfritt
i 90 dagar, medan övriga medlemmar
får avstå tre kronor om dagen av sin
sjukpenning när de vårdas på sjukhus.

Jag vill sedan säga några ord om
den grupp kvinnor som fru Sjöstrand
och fröken Höjer har talat om, nämligen
ogifta mödrar som inte har förvärsarbete
och på den grunden inte
är obligatoriskt sjukpenningförsäkrade.
Jag vill först fästa uppmärksamheten
på att om en sådan kvinna bor i föräldrahemmet
och hjälper till i hushållsarbetet
— det gör de flesta i denna
grupp — så räknas naturaförmånerna
som inkomst av förvärvsarbete, även
om hon inte har kontant lön, och hon
kan mycket väl vara sjukpenningförsäkrad.

Men kvar står de som är alldeles ensamma,
och de kan inte vara så många.
Det är alldeles riktigt som fru Sjöstrand
anförde, att deras belägenhet
inte blir bättre av att de är få. Men vad
vi hade intresse av inom utskottet var
deras belägenhet i allmänhet, och den
måste vara mycket besvärlig. Vad lever
de av när de är friska? Det är ju
ytterst få av dem som har den förmånen,
som fröken Höjer har påpekat,

Onsdagen den 18 maj 1955 fm.

Nr 18

Ändring i lagen om allmän sjukförsäkring, m. m.

att barnafadern ger dem underhåll trots
att de inte är gifta. De vi tänker på
har ingen ersättning alls. Men vi menar
att en sjukpenning på tre kronor
om dagen icke löser dessa kvinnors
problem. Om en sådan ensamstående
kvinna insjuknar och hon måste ha
hemhjälp då hon vårdas på sjukhus,
är ju en sjukpenning på tre kronor inte
till mycken glädje. Det är säkert så
att de senaste årens familjesociala politik
har betytt oändligt mycket mer
för dessa kvinnor än sjukpenningen på
tre kronor om dagen, och jag tror att
en ytterligare utbygd hemhjälpsverksamhet
ger större glädje åt såväl änkor
som hem- och frånskilda med små
barn.

Sedan vill jag säga ett par ord om
försörjningsproblemet i allmänhet. På
kammarens bord ligger ett förslag från
regeringen att vi skall utmönstra den
gamla fattigvårdslagen och anta en ny
socialhjälpslag i stället. Jag betraktar
denna socialhjälpslag som fullt likvärdig
med socialförsäkringarna. Där
sjukförsäkring eller annan försäkring
inte träder till, skall socialhjälpen utgå
som en fullt likvärdig hjälpform,
och även betraktas så.

Till sist, herr talman, vill jag säga
några ord om vad som är väsentligt
i detta utskottsutlåtande. Det är alltså
detaljer som de »blanka reservanterna»
berört. Det viktigaste är ju att genom
förslaget kommer de olika hjälpformerna
att smidigt avlösa varandra. De
luckor som kunnat uppstå mellan sjukförsäkring
och folkpensionering, speciellt
i fråga om folkpensioneringens
förtidspensioner, kommer i stort sett
att försvinna. Den situation skall inte
behöva uppstå, då vederbörande ställs
inför att försäkringsskyddet upphör i
en försäkring utan att en annan träder
till. Jag menar att vi skall sträva efter
en konsekvent genomförd samordning
mellan yrkesskadeförsäkring, sjukförsäkring
och folkpensionering, men det
måste bli en fråga på lång sikt. I da -

gens situation har det inte varit möjligt,
och vi måste säkert ha ordnat
frågan om en allmän tjänstepensionering
innan det blir möjligt att få till
stånd en definitiv samordning.

Att vi har accepterat en partiell samordning
mellan sjukförsäkring och yrkesskadeförsäkring
på 90 dagar, och
alltså fortfarande godtar att den som
får en vanlig sjukdom så småningom
får ett sämre skydd än den som skadar
sig i arbetet, har ju sin förklaring däri
att vi inte har ekonomiska möjligheter
att ge alla, som drabbas av invaliditet,
en livränta. Annars är det väl uppenbart
att den, som exempelvis får polio
och genom den sjukdomen blir invalid
för hela livet, är i samma belägenhet
och har samma behov av ekonomiskt
bistånd som den som genom yrkesskada
blir livstidsinvalid. Målet bör
alltså vara en helt genomförd samordning,
samma skydd oavsett vad som
orsakat invaliditeten. Men det bör understrykas
att arbetsgivarens förpliktelser
naturligtvis inte får minska genom
denna samordning, och det har
heller inte skett när det gäller den partiella
samordningen under 90 dagar,
utan tvärtom. Detta förslag är en bra
dellösning, men det måste betraktas
som en etapp på vägen, och vi väntar
på fortsättningen.

Herr talman! Jag vill alltså yrka bifall
till vad utskottet hemställt.

Fru SJÖSTRAND (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill bara ge en liten
replik. Det är ju mycket enkelt att
säga att man kan gå till socialvården
om det behövs. Det är kanske inte så
lätt för den som behöver gå till socialvården
att göra det, särskilt så länge
som vi inte fått den nya socialvårdslagen
och inte det tänkesätt slagit igenom
i samhället, som den lagen skall
befrämja.

Jag vill bara mycket kort berätta
om ett av de fall jag tänker på när jag
talar om denna grupp. Det var en ung

Nr 18

Onsdagen den 18 maj 1955 fm.

Ändring i lagen om allmän sjukförsäkring, m. m.

flicka som var förlovad med en flygare.
Hon blev gravid, och de gjorde
förberedelser för sitt bröllop. Flygaren
störtade. Hon födde en pojke efter
några veckor, men hon hade fått en
sådan chock genom denna olyckshändelse
att hon helt enkelt inte kunde gå
tillbaka till sitt arbete. Hon var psykiskt
nere. Hon måste hålla till i ett
fattigt men hederligt hem, om jag skall
uttrycka det så. Hon var själv en skötsam
flicka men hörde till denna grupp
som, om hon dessutom skulle bli
kroppsligt sjuk, icke skulle kunna få
sjukpenning under de förhållanden
som vi nu lagstiftar om. Jag menar att
det finns många sådana fall, och jag
vill opponera mot vännen Bengtsson
i Varberg när han säger att man kan
låta dessa fall gå till socialvården. De
är kanske inte alltid vad man kallar
socialvårdsfall.

Herr BENGTSSON i Yarberg (s) kort
genmäle:

Herr talman! Dessa kvinnor som vi
nu diskuterar tillhörde inte tidigare
den frivilliga sjukförsäkringen, trots
att de hade möjligheter till detta. Nu
har de i varje fall omfattats av den
obligatoriska! sjukvårdsförsäkringen,
som ju ger rätt väsentliga förmåner
när man behöver söka läkare eller behöver
sjukhusvård. Dessa förmåner
kunde de tidigare inte alls erhålla.

Sedan vill jag beröra frågan om socialhjälpslagen.
Det bör vara en uppgift
för bl. a. både fru Sjöstrand och
mig att se till, att detta nya betraktelsesätt
vinner insteg. Annars vore det
ingen mening med att utmönstra den
gamla fattigvårdslagen. Tror vi inte
att socialhjälpslagen skall bli en värdig
hjälpform, kunde vi lika gärna behållit
den gamla fattigvårdslagen.

Fröken ELMÉN (fp):

Herr talman! De frågor som jag
tänkte yttra mig om har redan berörts
här i olika sammanhang. Jag tänker

först på den frågan som gäller sjukhjälpstidens
maximum för icke förvärvsarbetande
hustrutilläggstagare och
som fru Eriksson i Stockholm har varit
inne på. Jag har skrivit under en
motion, där man begär ett maximum
av 730 dagar. Jag ber att få instämma
i vad fru Eriksson framhöll, att man
bör ta upp denna fråga i en framtida
utredning.

Vidare ber jag att få instämma i
vad fru Sjöstrand sade.

Men vad jag närmare skulle vilja
ägna mig åt, även om det är talat om
förut, är sjukpenningen under samordningstiden
vid vissa fall av yrkesskador.
Vad jag särskilt tänker på är de
under sexton år som med nu gällande
lag inte får någon sjukpenning vid under
samordningstiden inträffat olycksfall.
Detta visade sig med detsamma,
alltså strax efter den 1 januari. Vid
ett stort företag i Göteborg, ett av de
största vi har, gällde det först inträffade
olycksfallet en pojke under sexton
år. Han skulle alltså inte få någon
ersättning, vilket han däremot skulle
fått enligt den gamla olycksfallsförsäkringslagen.

Vi väckte motion i frågan, men jag
hade ingen förhoppning om att den
skulle leda till framgång, ty i januari
månad svarade socialminister Sträng
på en förfrågan i tidningen Aktuellt,
att han inte kunde förutskicka att den
här saken togs upp till ny prövning,
alldenstund den hade så nyligen prövats
av riksdagen. Jag hade den uppfattningen,
att socialministern inte tänkte
ta upp den här saken, och blev därför
angenämt överraskad, när det sedermera
kom en proposition i ämnet.

Nu har ju också de minderåriga, alltså
de som är under sexton år, tagits
med i propositionen. De skall alltså
under samordningstiden få sjukpenning
liksom övriga arbetstagare vid
inträffade olycksfall. Men vad jag
skulle vilja ta upp här är tiden för
ikraftträdandet.

Onsdagen den 18 maj 1955 fm.

Nr 18

Ändring i lagen om allmän sjukförsäkring, m. m.

I den departementspromemoria som
föregick propositionen hade man föreslagit,
att lagen skulle träda i kraft
den 1 januari. Man ansåg att det inte
borde bli någon lucka, utan att de
som träffades av olycksfall mellan den
1 januari och den 1 juli skulle få
sjukpenning under samordningstiden.
Men vid remissen av departementspromemorian
hade man från riksförsäkringsanstalten
och försäkringsrådet uttalat,
att det här skulle vara vissa administrativa
besvärligheter, varför man
ansåg att ikraftträdandet icke borde
ske förrän den 1 juli 1955, vilket föreslås
i proposition och utskottsutlåtande.

Jag har försökt ta reda på, om det
finns några speciella administrativa
svårigheter när det gäller att få lagen
att träda i kraft den 1 januari. De svar
jag har fått säger, att administrativa
besvärligheter kan inte här vara avgörande.
Det finns ingen direkt motivering
för detta. Jag har också hört
att den byråchef, som var föredragande
i ärendet i riksförsäkringsanstalten,
inte var erfaren på detta område.
Han antog helt enkelt att detta skulle
medföra vissa administrativa besvärligheter,
varför han ansåg att det var
lättare om lagen trädde i kraft den
1 juli.

Ärendena i riksförsäkringsanstalten
släpar ju många gånger efter. I många
fall får man ta upp ärendena långt efter
det man fått in anmälningarna. Det
kan därför inte här röra sig om så
många fall. Men det underliga inträffar
då, att den, som är under sexton år
och råkar ut för olycksfall under första
halvåret, icke får någon sjukpenning
under samordningstiden, under
det att den som råkat ut för olycksfall
före den 1 januari eller efter den
1 juli skall få det.

Jag har genom att jag arbetar i yrkesinspektionen
fått inrapporterat en
del olycksfall, och jag har tagit närmare
reda på en del av dem. Det har
förekommit t. ex. ett fall, där en poj -

ke råkat ut för olycksfall under 1954.
Då fick han ersättning för olycksfall i
arbete. Nu i år har han råkat ut för
ett nytt olycksfall. Han har varit sjukskriven
i fem veckor, men då får han
ingenting. Pojken har en timförtjänst
av kronor 3: 11. Föräldrarna har det
mycket svårt ekonomiskt och han får
hjälpa dem med försörjningen. De och
pojken kan inte förstå att han i år
inte skall få någon sjukpenning, under
det att han fick det i fjol. Här rör
det sig om en rätt stor ekonomisk förlust
för pojken och familjen.

Det är flera fall som jag har fått inrapporterade
och som jag skulle kunna
dra fram här. Man ser klart att det här
föreligger en lucka som medför förhållanden
som inte är riktiga och som man
tycker är rent orättvisa.

När vi, som vi gör undan för undan,
väl kommer underfund med den nya
sjukförsäkringen, skall vi rätta till vad
som brister i denna. Det har nu visat
sig att det blivit sämre villkor för
dessa ungdomar än förut. När vi skall
rätta till detta, bör vi, anser jag, se
till, att bristerna blir avhjälpta på ett
riktigt sätt, så att vederbörande också
första halvåret i år får ersättning för
inträffade olycksfall. Såvitt jag förstår,
för det inte med sig speciella administrativa
svårigheter.

Jag ber därför att få yrka, att
ikraftträdandebestämmelsen får den av
Kungl. Maj:t och utskottet föreslagna
lydelsen med den ändringen, att tidpunkten
ändras från den 1 juli till den
1 januari 1955.

Häruti instämde herr Neländer (fp).

Herr BENGTSSON i Varbcrg (s) kort
genmäle:

Herr talman! Den fråga som har tagits
upp av fröken Elmén är ju en mycket
intressant fråga. Nu förhåller det
sig ju så att de som är under 16 år
inte omfattas av sjukpenningförsäkringen.
Vid vanlig sjukdom kan det alltså

Nr 18

Onsdagen den 18 maj 1955 fm.

Ändring i lagen om allmän sjukförsäkring, m. m.

aldrig bli tal om att de skulle kunna
få någon sjukpenning och de skulle
alltså inte erhålla sjukpenning under
samordningstiden — 90 dagar — vid
yrkesskada. Nu kommer denna lucka i
försäkringsskyddet att försvinna den
1 juli i år när det gäller ungdom under
16 år.

Att en del sådana minderåriga yrkesskadade
anmälts till fröken Elmén
och andra inom yrkesinspektionen beror
på ett misstag. Utskottet har bibragts
den uppfattningen att det skulle
vara förenat med ganska stora administrativa
svårigheter att låta denna
försäkring träda i kraft med retroaktiv
verkan. Jag vill fästa fröken Elméns
uppmärksamhet på att enligt Kungl.
Maj:ts kungörelse angående anmälan
om yrkesskada 1 § skall anmälan om
yrkesskada ej ske med mindre än skadan
medfört eller skäligen kan antas
medföra rätt till sjuk- eller hempenning
och enligt lagen om allmän sjukförsäkring
skall de som är under 16 år,
om de skadas i arbete, inte anmälas.
Sådan anmälan har alltså skett av ren
slump, därför att man inte haft vetskap
om att anmälningsplikt inte föreligger,
och det skedde säkert endast i
början av året.

Vi har övertygats om att det hela är
mycket svårt att ordna administrativt.
Därför vidhåller jag mitt yrkande om
bifall till utskottets hemställan.

Fröken ELMÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Ifrågavarande anmälningar
har skett i vanlig ordning. För
dessa minderåriga strömmar sådana in
hela tiden undan för undan. Jag har
uppgift på hur många som hade skadats
fram till den 1 april. För tiden därefter
har jag inte begärt uppgift. Sedan är
det ju inte värre, herr Bengtsson i
Varberg, än att man kan begära att få
uppgifter för återstående tid. Jag menar
att när man inser, att vi har gjort
ett fel så till vida, att vi givit ung -

domar under 16 år sämre ekonomiskt
skydd vid inträffat olycksfall, skall vi
ta konsekvenserna och låta också dem,
som råkat ut för olycksfall under det
första halvåret, få den ersättning de
bör vara berättigade till.

Herr SENANDER (k):

Herr talman! Det är ju ett allmänt
känt förhållande att det råder ganska
starkt missnöje med den obligatoriska
sjukförsäkringen i vissa avseenden. Naturligtvis
innebär sjukförsäkringsreformen
ett stort framsteg, och det har vi
ju tidigare slagit fast, men i åtskilliga
avseenden brister det betänkligt, och
därför finns det faktiskt skäl för det
missnöje, som givit sig till känna ute
i landet, inte bara vid ikraftträdandet,
då otillräcklig kännedom om bestämmelserna
kan ha varit orsaken, utan
också senare. Jag skall inte sysselsätta
mig med dessa brister i sjukförsäkringen
i största allmänhet. Jag gissar att
det blir anledning att återkomma till
detta vid ett senare tillfälle.

Däremot skulle jag vilja framhålla ett
par synpunkter beträffande behandlingen
av folkpensionärerna i detta
fall. Det finns en motion i första kammaren
av herrar Norling och Helmer
Persson, som går ut på att förlänga
maximitiden för erhållande av sjukpenning
enligt den frivilliga sjukförsäkringen
för folkpensionärer från nu
gällande 90 dagar till 730 dagar. Här
har anförts en del skäl mot en förändring
till det bättre för folkpensionärerna,
men jag måste säga, att jag inte
funnit ett enda skäl bärande. Jag finner
till och med ett skäl, som anförts
här, vara ganska betänkligt. Man har
nämligen framhållit, att folkpensionärerna
befinner sig i den åldern, att om
de blir sjuka, kan man räkna med
kronisk sjukdom. Det kan inte vara
något skäl mot att de får en utsträckt
sjukhjälpstid. Det skälet kan under
inga förhållanden accepteras. Med hän -

Onsdagen den 18 maj 1955 fm.

Nr 18

Ändringar i olycksfallsförsäkringslagstiftningen

syn till det ekonomiska läge som folkpensionärerna
trots allt har, vore det
tvärtom berättigat, att man tryggade
dem bättre vid sjukdomsfall, än nu är
förhållandet. Här gäller det en så ringa
sjukpenning som tre kronor om dagen.
Det vore bara en akt av rättvisa mot
dessa, som slutfört sin produktiva gärning
och varit med om att skapa fram
förutsättningarna för genomförandet av
en sådan reform som den nya sjukvårdsreformen,
att de finge en längre
tids sjukhjälp än vad det här är fråga
om.

Med dessa ord ber jag att få yrka bifall
till motion I: 442.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav till en början propositioner
beträffande utskottets hemställan
i punkten A 1), nämligen dels
på bifall till utskottets berörda hemställan
dels ock på bifall till samma
hemställan med den ändring, som föreslagits
i motionen I: 442; och biföll
kammaren utskottets nämnda hemställan
oförändrad.

På given proposition biföll kammaren
härpå utskottets i punkten A 2)
gjorda hemställan.

Härefter gav herr talmannen propositioner
i avseende å utskottets hemställan
i punkten A 3), nämligen dels
på bifall till utskottets förevarande
hemställan dels ock på bifall till det av
fröken Elmén under överläggningen
framställda yrkandet, som innebar, att
den i punkten föreslagna lagen skulle
träda i kraft den 1 januari 1955; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Fröken Elmén begärde emellertid
votering, vadan efter given varsel
följande voteringsproposition upplästets
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i punkten
A 3) i utskottets utlåtande nr 28,
röstar

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
utskottets berörda hemställan med den
ändring däri, som föranledes av bifall
till det av fröken Elmén under överläggningen
framställda yrkandet att den
i punkten föreslagna lagen skall träda
i kraft den 1 januari 1955.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han ansåge flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Fröken Elmén begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgåvos 131 ja och 73 nej, varjämte
8 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna A k)—A 6)

Vad utskottet hemställt bifölls.

I fråga om punkten B gav herr talmannen
slutligen propositioner dels på
bifall till utskottets hemställan dels ock
på bifall till samma hemställan med den
ändring, som föreslagits i motionen II:
98; och biföll kammaren utskottets hemställan.

§ 9

Ändringar i olycksfallsförsäkringslagstiftningen Föredrogs

andra lagutskottets utlåtande
nr 31, i anledning av väckta motioner
om vissa ändringar i olycksfallsförsäkringslagstiftn
ingen.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid

Ja;

6-—Andra kammarens protokoll 1955. Nr 18

Nr 18

Onsdagen den 18 maj 1955 fm.

Försöksverksamheten med nioårig enhetsskola m. m.

Herr BENGTSSON i Halmstad (s):

Herr talman! Tillsammans med några
medmotionärer har jag i motion nr 44
i denna kammare tagit upp frågan om
de försämringar, som drabbar dem som
uppbär olycksfallsersättning under den
s. k. samordningstiden.

Man har i utskottet ställt sig ganska
kallsinnig till vår motion, och när det
gäller den försämring som uppträder
för de olycksfallsskadade under de s. k.
karensdagarna kan jag förstå detta.
Svårigheterna där är mycket stora. Jag
förstår emellertid ännu bättre den besvikelse,
som arbetarna känner över
försämringen på denna punkt.

Vad beträffar den andra frågan som
motionärerna berört, tycker jag emellertid
att utskottet hade bort kunna se
på den med litet större förståelse än
vad som skett. Var och en måste nämligen
hålla med om att det är orimliga
förhållanden, som inträffar i en del
fall. Om en arbetare t. ex. har legat
sjuk i två månader eller mera men
friskskrives och börjar arbeta igen,
kommer hans olycksfallsersättning att
påverkas, om han skulle råka ut för
ett olycksfall i arbetet under de första
20 dagarna. Han kommer då — om vi
förutsätter att arbetsoförmågan varar
över tre månader och att vederbörande
tillhör sjukpenningklass 12, som vi
har tagit som exempel i motionen —
under de första 30 dagarna att erhålla
18 kronor om dagen i dagersättning.
Därefter kommer han i 60 dagar att
erhålla 11 kronor om dagen. I det följande
får han sedan på nytt uppbära
den högre ersättningen — givetvis under
förutsättning att den tid han är
sjukskriven varar längre än samordningstiden.

De som råkar ut för detta, har givetvis
mycket svårt att förstå det fina i
en sådan anordning. Här skulle man
väl ändå kunna tänka sig en ändring,
utan att vi fördenskull behöver uppge
det väsentliga i samordningstanken.
Skulle man inte kunna nöja sig med

att en läkare skriver ut intyg på att
det gäller ett olycksfall? Det kommer
ju här inte att röra sig om många fall.

Jag hemställer att socialministern
trots utskottets negativa skrivning
granskar dessa ting litet närmare. Jag
har nämligen mycket svårt att förstå
att inte den saken skulle kunna rättas
till utan att för den skull sätta samordningen
i fara.

Herr talman! Jag avstår från att
ställa något yrkande.

Under detta anförande hade herr
förste vice talmannen övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 10

Föredrogos vart efter annat sammansatta
stats- och andra lagutskottets utlåtanden: nr

2, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 3 januari 1947
(nr 1) om allmän sjukförsäkring,
m. m., och

nr 3, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1955/56 till Bidrag till sjukkassor
m. m.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 11

Försöksverksamheten med nioårig
enhetsskola m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
122, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar
angående vissa frågor rörande
försöksverksamheten med nioårig
enhetsskola m. m. jämte i ämnet
väckta motioner.

I propositionen nr 1 hade Kungl.
Maj:t under åttonde huvudtiteln, punkten
178, s. 347—358 av bilagt utdrag av
statsrådsprotokollet över ecklesiastik -

Onsdagen den 18 maj 1955 fm.

Nr 18

Försöksverksamheten med nioårig enhetsskola m. m.

ärenden för den 4 januari 1955, föreslagit
riksdagen att till Skolöverstyrelsen:
Försöksverksamhet m. m. för budgetåret
1955/56 anvisa ett reservationsanslag
av 600 000 kronor.

I samma proposition hade Kungl.
Maj:t under åttonde huvudtiteln (punkt
237, s. 499) föreslagit riksdagen att, i
avbidan på särskild proposition, för
budgetåret 1955/56 till Folkskolor
m. m.: Försökskostnadsbidrag beräkna
ett förslagsanslag av 200 000 kronor.

Sedermera hade Kungl. Maj:t i propositionen
nr 120, under åberopande av
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för den 25
februari 1955, jämte redogörelse för
den under skolöverstyrelsens ledning
pågående allmänna försöksverksamheten
framlagt förslag om medelsanvisning
för budgetåret 1955/56 till Folkskolor
m. in.: Försökskostnadsbidrag med
200 000 kronor ävensom förslag angående
vissa frågor rörande försöksverksamheten
med nioårig enhetsskola
m. m.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herrar Öhman och Helmer Persson
(I: 95) samt den andra inom andra
kammaren av herr Johansson i Stockholm
m. fl. (11:113), i vilka yrkats att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte hemställa om skyndsam utredning
jämte förslag om demokratisering
av den högre undervisningen respektive
rekryteringen till statsförvaltningen,
med direktiven utformade i huvudsaklig
överensstämmelse med i motionerna
angivna punkter,

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Arrhén (I: 303) och den andra
inom andra kammaren av herr Nilsson
i Göingegården in. fl. (11:390), i vilka
hemställts att riksdagen i avvaktan på
ett preciserat förslag till 1956 års riksdag
måtte uppdraga åt Kungl. Maj :t att

för budgetåret 1955/56 genom att inrätta
parallellavdelningar i existerande
realskolors lägsta klass eller genom
att stödja ökat inrättande av inbyggda
realskolor i folkskolan eller genom andra
tillfälliga anordningar provisoriskt
avhjälpa svårigheterna för studiebegåvade
i de just nu särskilt stora barnkullarna
att i samma utsträckning som
tidigare födda barnkullar beredas möjligheter
till den högre skolans undervisning; dels

två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Arrhén (1:433) och den andra inom
andra kammaren av herr Nilsson i Göingegården
(II: 546), i vilka hemställts,
att riksdagen vid behandlingen av
Kungl. Maj:ts proposition nr 120 måtte
besluta,

att lönesättningen för skolledare inom
försöksdistrikten skulle avvägas med
tanke på, bland annat, att tjänstinnehavarna
skulle kunna rekryteras bland
ordinarie lärare i 29 lönegraden,

att studieledarna i frågor, som gällde
det stadium, för vilket de förordnats,
skulle ges en efter skolöverstyrelsens
bedömande självständig ställning med
egen beslutanderätt utan att önskemålet
att skolan skulle ha en enda chef
åsidosattes,

att skolöverstyrelsen skulle pröva studieledarens
behörighet och avgiva förslag,

att besvär över skolstyrelses tillsättning
av studieledare skulle kunna anföras
på materiella grunder, samt
att såsom formell behörighet för studieledaruppdrag
skulle gälla adjunktskompetens
eller behörighetsförklaring
av skolöverstyrelsen,

dels en inom andra kammaren av
fröken Vinge in. fl. väckt motion (II:
547), vari hemställts

att riksdagen vid behandling av propositionen
nr 120 måtte fastställa en
lönegradsplacering för distriktsöverlärare
i försöksdistrikten — s. k. skolchefstjänst
— som bättre toge hänsyn

Nr 18

Onsdagen den 18 maj 1955 fm

Försöksverksamheten med nioårig enhetsskola m. m.

till ifrågavarande tjänsters stora krav
på innehavaren samt önskvärdheten av
att även adjunkter stimulerades att
söka, samt

att nedsättning i undervisningsskyldighet,
som ålåge studieledare i egenskap
av lärare, upptoges till behandling
vid förhandlingar med berörda
personalorganisationer, varvid en större
nedsättning i undervisningsskyldiglieten
i distrikt med stort antal klassavdelningar
i första hand borde eftersträvas,

dels ock en inom andra kammaren
av herr Larsson i Hedenäset väckt motion
(11:531), vari hemställts att riksdagen
i samband med behandlingen av
Kungl. Maj:ts proposition nr 120 måtte,
utöver vad i propositionen föreslagits,
besluta

att anvisa ett förslagsanslag av 60 000
kronor att efter Kungl. Maj:ts prövning
fördelas som förstärkt försökskostnadsbidrag
till försöksdistrikt, där detta med
hänsyn till ett svagt skatteunderlag,
långa avstånd eller andra liknande förhållanden
prövades skäligt, samt

att språktillägg måtte få utgå till folkskollärare
i 23 lönegraden och till folkskollärare
med full tjänstgöring på högstadiet
i försöksdistrikt beläget inom rikets
finskspråkiga bygder.

Utskottet hemställde,

I. att motionerna 1:95 och 11:113
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda;

II. att motionerna I: 303 och II: 390
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda;

III. att riksdagen måtte bemyndiga
Kungl. Maj:t att för budgetåren 1954/55
—1956/57 provisoriskt reglera de av
departementschefen i statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för den 25
februari 1955 berörda ekonomiska och
organisatoriska frågor, som sammanhängde
med de statliga realskolornas
ställning i försöksdistrikten och med
samordnandet av högre skolor och försöksskolan-
i dylika distrikt;

IV. att riksdagen måtte

a) i anledning av Kungl. Maj :ts förslag
ävensom motionerna I: 433 och
11:546 samt 11:547, samtliga motioner
såvitt här vore i fråga, godkänna av utskottet
förordade grunder beträffande
vidgad behörighet till distriktsöverlärartjänster
i försöksdistrikten ni. in.,
att tillämpas tills vidare från och med
redovisningsåret 1955/56;

b) med bifall till Kungl. Maj ds förslag
ävensom med avslag å motionerna
1:433 och 11:546 samt 11:547, samtliga
motioner såvitt här vore i fråga,
godkänna av departementschefen förordade
grunder beträffande förstärkning
av den pedagogiska ledningen i
försöksdistrikten och i skoldistrikt med
i folkskolan inbyggda realskollinjer, att
tillämpas tills vidare från och med redovisningsåret
1955/56;

c) godkänna av departementschefen
förordade grunder beträffande statsbidrag
till kostnader för studieledararvode
m. m., att tillämpas tills vidare från
och med redovisningsåret 1955/56;

V. att riksdagen måtte

a) i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
och motionen II: 531, såvitt här
vore i fråga, godkänna av utskottet förordade
grunder för särskilda bestämmelser
beträffande verksamheten på
försöksskolans högstadium, att tillämpas
tills vidare från och med budgetåret
1955/56;

b) godkänna av departementschefen
angivna grunder rörande statsbidrag
till avlöning åt lärare i praktiska ämnen
å den praktiska linjen av 1947 års
skolor i Stockholm, att tillämpas tills
vidare från och med budgetåret
1955/56;

c) i anledning av Kungl. Maj :ts förslag
och motionen II: 531, såvitt här vore
i fråga, till Folkskolor m. in.: Försökskostnadsbidrag
för budgetåret 1955/56
under åttonde huvudtiteln anvisa ett
förslagsanslag av 240 000 kronor;

VI. att riksdagen måtte till Skolöverstyrelsen:
Försöksverksamhet m. m. för

Onsdagen den 18 maj 1955 fm.

Nr 18

Försöksverksamheten med nioårig enhetsskola m. m.

budgetåret 1955/56 under åttonde huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag
av 600 000 kronor.

Reservationer hade avgivits

1) beträffande erfarenheterna av den
allmänna försöksverksamheten av herrar
Ohlon, Arrhén, Skoglund i Doverstorp
och Staxäng, vilka ansett att utskottets
yttrande i viss del bort ersättas
med text av den lydelse reservanterna
föreslagit;

2) beträffande motionerna I: 303 och
11:390 av herr Arrhén, utan angivet
yrkande;

3) beträffande förstärkning av den
pedagogiska ledningen i försöksdistrikten
av herrar Ohlon, Arrhén, Skoglund
i Doverstorp och Staxäng, vilka ansett
att utskottet bort under IV. b) hemställa,
att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt motionerna
1:433 och 11:546 ävensom med
avslag å motionen II: 547, samtliga motioner
såvitt här vore i fråga, godkänna
av reservanterna förordade grunder
beträffande förstärkning av den pedagogiska
ledningen i försöksdistrikten
och i skoldistrikt med i folkskolan inbyggda
realskollinjer, att tillämpas tills
vidare från och med redovisningsåret
1955/56;

4) beträffande särskilda bestämmelser
rörande verksamheten på försöksskolans
högstadium av herrar Malmborg
i Skövde, Svensson i Ljungskile,
fröken Elmén och fröken Vinge, vilka
ansett att utskottet under V. a) bort
hemställa, att riksdagen i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall
till motionen 11:531, såvitt här vore i
fråga, måtte godkänna av reservanterna
förordade grunder för särskilda bestämmelser
beträffande verksamheten
på försöksskolans högstadium, att tillläinpas
tills vidare från och med budgetåret
1955/56.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr JOHANSSON i Stockholm (k):

Iierr talman! I samband med denna
fråga har utskottet behandlat en motion
från den grupp jag tillhör, i vilken
vi påyrkat snabba och effektiva åtgärder
för demokratisering av den högre
undervisningen och rekryteringen till
statsförvaltningen. Vi har föreslagit att
enhetsskolans genomförande påskyndas,
att lärarutbildningen för dess högstadium
forceras, att lärarhögskolan utbygges,
att skolöverstyrelsens skolbyggnadsprogram
följes och att den får tillräckliga
resurser för pedagogisk och
organisatorisk ledning av verksamheten.
Vi har vidare föreslagit påskyndad
utbildning av yrkesundervisningen, att
barnbidragen återfår sitt realvärde, att
stipendiesystemet från enhetsskolan via
gymnasierna och högskolorna utbygges
i en sådan omfattning att ingen studiebegåvad
elev behöver avbryta sina
studier av ekonomiska skäl. Vi har vidare
föreslagit omedelbara åtgärder för
omarbetning och demokratisering av
kompetenskraven vid rekrytering till
statsförvaltningen. Till våra förslag till
utbyggnad av de akademiska undervisningsanstalterna
skall vi återkomma
vid höstriksdagen, då utskottet fortsätter
behandlingen av de motioner som
väckts i denna fråga.

Utskottet har nöjt sig med att hänvisa
till ett statsrådssvar om kompetenskraven
i statsförvaltningen där
vissa förenklingar utlovats. I övrigt säger
utskottet bara, att samtliga av motionärerna
berörda förhållanden är
föremål för myndigheternas och statsmakternas
uppmärksamhet. Det skall
man kanske vara tacksam för. Det hade
ju varit värre om det inte alls uppmärksammats.
Tyvärr har denna uppmärksamhet
inte lett till några genomgripande
åtgärder för att komma till
rätta med katastrofläget i den högre
undervisningen eller för att påbörja
den länge utlovade demokratiseringen.

Statsminister Erlander invigde nyligen
ett hushållsseminarium i Umeå

Nr 18

Onsdagen den 18 maj 1955 fm.

Försöksverksamheten med nioårig enhetsskola m. m.

och uttalade då sin stora belåtenhet
med det svenska undervisningsväsendets
snabba utveckling, inte minst, som
han sade, när det gäller att förverkliga
principen om lika start för alla. Tyvärr
kan jag inte dela statsministerns belåtenhet.
En stor facktidning, SIA, frågar
i en artikel: Hur ofta blir arbetarens
grabb byråchef?

Antalet högskolestuderande från socialgrupp
3, från det arbetande folket,
har i stort sett stått stilla i 30 år, från
1917 till 1947. Denna grupp, som omfattar
57 procent av befolkningen och
betalar 60 procent av alla skatter, svarar
bara för 6 procent av de studerande
vid högskolorna. Av arbetarungdomarna
på 20 år är det på sin höjd
2 å 4 procent som tar studenten, och
endast hälften av dem går vidare till
högskolorna. Den egentliga överklassen
däremot, som utgör 6 procent av
folket, hade under tioårsperioden 1937
•—1946 48 procent av studenterna. Av
akademikernas barn tog 75 procent studenten,
och 75 å 80 procent av dessa
gick vidare till universitet och högskolor.

Dessa siffror är visserligen gamla,
men utvecklingen tycks inte ha gått
framåt utan snarare bakåt sedan dess.
Professor Quensel konstaterade 1952,
att det enda undantaget mot tidigare
var, »att arbetarsöner och arbetardöttrar
är något mindre företrädda nu än
tidigare». Bara 1,1 procent eller summa
3 av tjänstemännen i kanslihuset
kommer från arbetarklassen men 80
procent från överklassen — nära 3
procent mer än år 1917. Ändå är statsminister
Erlander belåten.

Enhetsskolan, som skulle skapa större
möjligheter för lika start, är alltjämt
på försöksstadiet. Det är bara 49
skoldistrikt eller 1 500 läraravdelningar
av 30 000 som börjar övergå till enhetsskola.
Utanför portarna till de gamla
läroverken — vid kungl. sorteringsverket,
för att tala med skolkommissionens
sekreterare — är tioåringarna in -

dragna i den värsta betygsstrid, som
någonsin förekommit. I fjol avvisades
12 000 sökande, som lyckats uppnå det
höga poängtal som behövdes. Trots att
man skapat parallellklasser här och var
måste man i år avvisa 17 000. Nästa år
tror man att det skall bli 20 000 och
året därpå 22 000. Men statsutskottet
tröstar oss med att myndigheterna har
sin uppmärksamhet riktad på saken,
och statsministern är belåten med
takten.

Tioårsåldern är ett tidigt stadium för
att sortera ut studiebegåvningar, och
de som sållats ut i betygsjakten får en
känsla av misslyckande, som kan följa
dem hela livet.

Enhetsskolan och andra skolor har
stor lärarbrist, men det är svårare än
någonsin att komma in vid seminarierna.
Vid seminariet i Lund var det i år
118 som sökte — endast 24 kom in.

Vi har stor brist på läkare, tandläkare,
lärare och högskoleingenjörer,
men det är alltjämt bara 5 202 per år
som avlägger studentexamen, och vi
har sammanlagt endast 20 000 studerande
vid universitet och högskolor.
Det har blivit så svårt att komma in,
att det inte räcker med bara studentexamen,
utan studenterna måste ofta
bedriva ett par års högskolestudier för
att över huvud taget komma in vid
vissa högskolefack. Men statsutskottet
lugnar oss som sagt med att myndigheterna
och statsmakterna har sin uppmärksamhet
riktad på allt detta. Det är
en ringa tröst för de 17 000 meriterade,
som inte kan komma in i läroverken,
och alla de hundraden, som väntar
utanför högskoleportarna.

Det värsta av allt är att det inte går
framåt med den proklamerade principen
om lika start för alla. Så länge den
gamla överklassskolan och betygshetsen
i läroverk och högskolor fortsätter, är
det i första hand studiebegåvningarna i
arbetarleden och motsvarande socialgrupper
som sorteras bort. De är
handikappade på många sätt. De har

Nr 18

Onsdagen den 18 maj 1955 fm.

Försöksverksamheten med nioårig enhetsskola m. m.

ingen hjälp av miljö och tradition. Deras
föräldrar arbetar hårt och har själva
inte fått någon utbildning i språk
och andra ämnen, som gör det möjligt
för dem att hjälpa sina ungdomar med
läxorna, när betygshetsen pågår som
värst. De kan inte kosta på sina barn
privatlektioner eller betala för dem i
dyra privatskolor, om barnen spricker
i läroverken. De kan inte heller kosta
på barnen dyra utlandsresor för förkovran
av språkkunskaperna.

Dessa möjligheter står däremot öppna
för dem som har pengar. Den högre
utbildningen är alltjämt ett monopol
för de förmögna och välbärgade, och
det är bara ett ringa antal studiebegåvningar
från det arbetande folket, som
har tillräckligt med ork och energi för
att pressa sig igenom. Procenten av
verkliga studiebegåvningar är inte
mindre i arbetar-, lägre tjänstemannaoch
småbondehemmen än i andra befolkningsskikt,
men de flesta av dessa
begåvningar har inte råd att studera
eller gallras bort av »sorteringsverket».
Begåvade ungdomar från dessa befolkningsgrupper,
som skulle kunna bli
högkvalificerade vetenskapsmän, läkare,
lärare eller ingenjörer, tvingas in i
manuella yrken, som de inte passar för,
eller kan kanske pressa sig in i ett
folkskoleseminarium, på socialinstitutet
eller någon annanstans. Klarar de
studenten, går de ofta till posten, järnvägen
eller tullen — som hjälper dem
med utbildningen — även om de skulle
passa mycket bättre för något annat.
Det bar visat sig, att de som går till
dessa verk har högre genomsnittsbetyg
än de som går till mera tidskrävande
studier. Det är typiskt att den enda
högre utbildning, som helt och frikostigt
betalas av statsverket, är officersutbildningen.
Konsten att döda människor
åtnjuter allt möjligt stöd. Men de
som skall bota sjuka har den dyraste
och längsta utbildningen av alla.

Självklart är det också upprustningen,
som står i vägen för enhctsskolans

snabba utbyggnad och effektiva åtgärder
för att utvidga den högre undervisningen.
Se bara på njuggheten när
det gäller byggandet av folkskolor och
gymnastiklokaler jämfört med frikostigheten
när det gäller militära byggen.

Beslutet om enhetsskolan var en stor
och betydelsefull reform, men nu gäller
det att komma från försök till verkligt
genomförande. Då behövs det djärvare
grepp och större perspektiv än vi sett
hittills och kortare terminer än fram
till 1970-talet. År det inte påfallande att
så många av våra stora reformer, som
fått så stort utrymme i propagandan
om välfärdssamhället och folkhemmet,
har blivit så underligt halvgångna på
grund av den statliga njuggheten och
penningvärdeförsämringen. När man
ser hur det gått med en del av dessa
reformer kan jag inte låta bli att tänka
på den gamla historien om de svenska
turisterna som besökte en tysk provinshuvudstad.
Stora torget pryddes av en
staty av den förre storhertigen, men
svenskarna tyckte att han hade så underligt
krokiga ben. Ja, sade guiden,
det beror på att skulptören hade gjort
en ryttarstaty, men så försämrades penningvärdet,
pengarna räckte inte till att
gjuta hästen, så därför råkade storhertigen
bli sorgligt hjulbent.

Det är likadant med en del av de
svenska reformerna. Genom engångsinflation
och andragångsinflation och åtstramningspolitik
när det gäller sociala
ändamål men slöseri i fråga om militära
ändamål ter sig inte bara enhetsskolreformen
utan också många andra
reformer tämligen hjulbenta. Ligger det
någon sanning i ryktet, att investeringsbegränsningen
och åtstramningen ytterligare
kommer att begränsa och fördröja
byggena för enhetsskolan? Faller
regeringen möjligen undan för den hets,
som bedrives från borgerligt håll och
framför allt från högern, som försöker
misskreditera enhetsskolan och vill
satsa mer på de gamla läroverken?

Dessa reaktionära attacker måste slås

Nr 18

Onsdagen den 18 maj 1955 fm.

Försöksverksamheten med nioårig enhetsskola m. m.

tillbaka. Beslutet om enhetsskolan är
det viktigaste steget hittills för att bryta
ner den dualism i undervisningssystemet,
som fått sitt uttryck i den tidiga
klvvnaden mellan folkskola och överklasskola.
Fullt utbyggd kommer enhetsskolan
att betyda mycket för att ge
begåvade ungdomar någorlunda likartade
startmöjligheter. Urvalet av de teoretiska
studiebegåvningarna kommer
när barnen blivit litet äldre och på ett
mera naturligt sätt. De som väljer den
praktiska vägen behöver inte känna sig
misslyckade och utgallrade efter en meningslös
betygsjakt. Fler begåvningar
kommer att söka sig till praktiska yrken
och många, som nu av klassmässigt ambitiösa
föräldrar pinas fram till teoretiska
studier som de inte passar för,
kommer att välja yrken där de kan
hävda sig och göra nytta.

Mekaniska jämförelser mellan studieresultat
i realskolorna och enhetsskolans
högstadium är totalt missvisande,
ty enhetsskolan skall, om skolkommissionens
intentioner följes, ge en friare
och modernare skolform, som i längden
ger mera än det maskinmässiga inpluggandet
av formler, regler och siffror,
av vilka det mesta är glömt efter studenthippan.

Vad vi vänder oss emot är det erbarmligt
långsamma tempot vid enhetsskolans
utbyggnad, bromsningen av
nödvändiga byggen och den snäva ramen
för den nödvändiga lärarutbildningen.
Det är nu de djärva initiativen
behövs, när de stora barnkullarna kommer.
Då räcker det inte att myndigheterna
följer saken med uppmärksamhet
eller att statsministern viftar med
någon löst utkastad femtonårsplan. Om
det bara blir uppmärksamhet och inga
snabba och effektiva åtgärder, kommer
vi förbi de stora barnkullarna innan
någonting blir gjort. Nu behövs åtgärder
i ett katastrofläge, där genomsnittligt
20 000 av dem som klarat sig vid betygshetsen
årligen blir utestängda.

Även om enhetsskolans utbyggnad på -

skyndas, kommer fortsatta studier att
bli en ekonomisk fråga för de mindre
bemedlades barn. Jag behöver inte upprepa
vad vi yttrade vid behandlingen
av naturastipendierna och andra stipendiefrågor,
jag behöver bara tillägga
att efter denna debatt, som vi hade för
någon vecka sedan, har det uppstått ett
annat katastrofläge på detta område.
Stipendienämnderna vet inte vad de
skall ta sig till. Vid Stockholms högskolor
har man fått 801 nyansökningar
och har bara kunnat bevilja 103. Ändå
släpper man bara in studenter, som ha
AB i genomsnittsbetyg och vilkas föräldrar
inte har mer än 9 000 kronor i
årsinkomst.

Nämnderna, som fått avvisa massor
av ömmande fall, anser situationen förtvivlad.
26 procent av de mest studiebegåvade
högskolestudenterna behöver
sådana stipendier, men endast 5 procent
av dem kan få det. Sverige är i
detta avseende ett efterblivet land. Vi
behöver inte bara jämföra med de socialistiska
och folkdemokratiska länderna,
där den statliga hjälpen gör det
möjligt för alla studiebegåvningar att
fullfölja den utbildning, för vilken de
har de bästa kvalifikationerna. Vi kan
också jämföra med kapitalistiska länder,
till exempel med England, där 76
procent av studenterna har statliga eller
kommunala stipendier. Även i länder
som Belgien och Schweiz, ja, till
och med i ett förutvarande kolonialland
som Indonesien är motsvarande
anslag proportionellt sett högre än här
i Sverige.

Allt tal om lika start, om undervisningens
demokratisering förblir en tom
fras så länge man inte avlägsnar de
ekonomiska hindren för obemedlade
och mindre bemedlade studiebegåvningars
utbildning. Då kommer socialgrupp
3 att under ytterligare fyrtio år
få hålla sig vid 6 procent av studenterna
trots att gruppen omfattar 60 procent
av befolkningen. Dessa begåvningar
måste få ett tillräckligt ekonomiskt un -

Onsdagen den 18 maj 1955 fm.

Nr 18

Försöksverksamheten med nioårig enhetsskola m. m.

derstöd hela vägen genom gymnasiet
och högskolorna. Jag är helt överens
med det socialdemokratiska studentförbundet,
som bara för några dagar sedan
konstaterat att »en demokratisering av
utbildningen som är en av den socialistiska
åskådningens hörnstenar icke har
genomförts under den tid som socialdemokratien
har haft regeringsansvaret»,
och som anser att en sådan demokratisering
endast kan genomföras genom
skapandet av studielön. De konkreta
förslag, som vi har ställt i vår motion,
innebär i realiteten att de mindre
bemedlade studiebegåvningarna skulle
få studielön. Men utskottet säger bara
att myndigheterna skall följa saken med
uppmärksamhet. Denna uppmärksamhet
hjälper ingen av de många hundra som
i år förvägrats stipendier.

Det enda positiva i utskottets knapphändiga
formulering gäller kompetenskraven.
Man skall nu äntligen börja genomföra
en del av de förenklingar som
kompetensutredningen föreslagit, och
det är verkligen på tiden. Kompetensutredningen
har slagit fast, att de nuvarande
bestämmelserna är »en kvarleva från
ståndssamhället, som påminner om föråldrade
skråprivilegier», och utredningen
framhåller, att begåvningar utan officiell
utbildning bör få komma till sin
rätt utan hinder av stelbent tillämpade
föråldrade kompetensföreskrifter. Det
skall inte längre vara så, att högt kvalificerade
människor, som gått den långa
vägen och skaffat sig god praktisk utbildning,
skall förbigås av mindre kvalificerade
ungdomar med formell kompetens.

Studentexamen är nu den trånga inkörsporten
till de flesta mera kvalificerade
befattningar. Visst har tillkomsten
av de tekniska gymnasierna, liandelsgymnasierna
och de allmänna och nyspråkliga
gymnasielinjerna lett till ett
bättre urval av studielinjer, men det är
ändå orimligt att man skall ha denna
trånga inkörsport till befattningar inom
posten, järnvägen, tullverket och till

vissa fackskolor. De språkkunskaper,
som en postassistent eller stationsskrivare
behöver i sina yrken, bör de kunna
tillägna sig på en kortare väg. Enhetsskolans
lärarproblem på högstadiet
skulle också kunna lösas bra mycket
fortare, om lärarna kunde gå en kortare
och mer direkt väg till de ämnen,
i vilka de skall undervisa, och inte
masskuggas genom särskilt utlagda fällor,
såsom denna vecka skett med 50
studenter i Lund. Det är bara de kunskaper,
som hålles aktuella, som sitter
kvar. Undersökningar har visat, att professorer
och andra framstående män
mycket fort glömmer de geometriska
och kemiska formler, som de kunde vid
studentexamen, om de inte dagligen
sysslar med dem.

Den svenska arbetarrörelsen har visat,
att människor med bara folkskoleutbildning
och kanske något folkhögskoleår
kan bli statsråd, landshövdingar
och chefer för stora ämbetsverk och
kommissioner och klarar sig bra. Det
är då fullkomligt löjligt att kräva studentexamen
för tämligen enkla kontoristbefattningar
i verken, även om man
hängt på dem litet finare titlar. Det behövs
en rationell omarbetning av kompetenskraven,
om förvaltningen skall
kunna demokratiseras och begåvningar
komma till sin rätt.

Vi är alltså inte nöjda med myndigheternas
uppmärksamhet och statsministerns
belåtenhet över takten hittills.
Enhetsskolan ropar efter lärare och hela
landet ropar efter lärare, läkare, tandläkare
och högskoleingenjörer. Ändå
stänges årligen 20 000 meriterade 11-åringar ut ifrån läroverken, som är det
första gallret i kungl. sorteringsverket.
Nya tusenden stoppas i gymnasicportarna
och hundratals vid högskoleportarna.
Framför allt utestänges 10 000-tals begåvningar från arbetar- och
småbondehemmen, därför att de inte har
pengar, därför att det finns för få och
för små stipendier och därför att studielån
är ett okänt begrepp i vårt land.

Nr 18

Onsdagen den 18 maj 1955 fm.

Försöksverksamheten med nioårig enhetsskola m. in.

Staten måste ge lika mycket hjälp till
begåvade ungdomar, som vill utbilda sig
till läkare och lärare, som till dem som
vill bli officerare. I vår motion har vi
visat på de åtgärder, som är nödvändiga,
om vi skall komma ur det 40-åriga
stillaståendet när det gäller att hjälpa
begåvningar från de mindre bemedlade
skikten till högre undervisning, att genomföra
enhetsskolan snabbare och att
tillvarata begåvningarna i de stora årskullarna.
Vi har visat den väg, som
måste beträdas, om vi skall komma
någonstans med demokratiseringen i
den högre undervisningen och förvaltningen.

Herr talman! Jag yrkar bifall till motionen
II: 113.

Fröken VINGE (fp):

Herr talman! I detta utskottsutlåtande
behandlas resultaten av försöksverksamheten
på enhetsskolans område under
läsåret 1953/54, vilket är det första
läsår då en elevkull har gått igenom
klass 9 i enhetsskolan. Det har ju i tidningarna
publicerats vissa resultat av
denna försöksverksamhet och dessa har
blivit mycket observerade och väckt
mycken diskussion. De resultat, som sålunda
publicerats, hänför sig emellertid
till en liten del av enhetsskolans
verksamhet; det har varit fråga om
jämförelser mellan kunskaperna hos
elever i klass 9 g och i realskolans
klass 55. Dessa jämförelser har varit
sådana, att många föräldrar blivit oroade
och börjat tvivla på enhetsskolans
möjligheter att erbjuda en tillfredsställande
studiegång för de elever som siktar
på gymnasiet.

Jag vill inte neka till att jag också
blev bekymrad, när jag såg dessa resultat
och kunde konstatera, i hur pass
stor utsträckning elever i klass 9 g saknade
de grammatiska kunskaper, som
behövs för att kunna följa språkundervisningen
på gymnasiet. Vi har ju här
i riksdagen nyligen fattat beslut om en

gymnasiereform och vi är väl överens
om att studentexamensfordringarna
skall vara lika på respektive gymnasielinjer,
oberoende av studiegången.

I detta sammanhang bör emellertid
framhållas en väsentlig sak, som kanske
inte tidningarna tillräckligt tydligt
betonat eller de oroliga föräldrarna
måhända inte observerat, nämligen att
skolöverstyrelsen har dragit konsekvenserna
av de erfarenheter som gjorts.
Skolöverstyrelsen föreslår sålunda dels
en kompletterande undervisning för de
elever, som redan nu gått över till gymnasiet,
dels vissa kursomläggningar på
enhetsskolans högstadium. Dessa omläggningar
innebär, att de bäst begåvade
eleverna skall bli i tillfälle att prestera
litet mer än det stora flertalet och
att enklare och mera praktiskt inriktade
kurser skall anordnas för de mindre
språkbegåvade. Vidare skall man ordna
med en särskild utbildning för hjälpklassbarnen,
anpassad efter deras
behov.

Skolöverstyrelsen påpekar också —
det kan vara viktigt att man har detta
klart för sig — att vad överstyrelsen
sålunda gör, står i samklang med principerna
i skolkommissionens förslag.
Meningen var ju, att man skulle försöka
ge alla elever en undervisning som var
anpassad efter vederbörandes anlag
och studieförutsättningar.

De reservanter, som står bakom reservation
nr 1, har uttalat sin tillfredsställelse
över skolöverstyrelsens initiativ.
Jag vill gärna säga, att jag också
är glad över detta initiativ, och jag
skulle ha önskat att motsvarande passus
i reservation nr 1 hade kommit att
infogas i utskottsmajoritetens skrivning.
Det var närmast tidsnöden som
gjorde att ett förslag därom aldrig kom
att framföras. Emellertid är det på sätt
och vis onödigt att föra in en sådan
passus i utskottets utlåtande, ty i och
med att utskottet förklarar att departementschefens
beslut inte ger anledning
till någon erinran och departements -

Nr 18

Onsdagen den 18 maj 1955 fm.

Försöksverksamheten med nioårig enhetsskola m. m.

chefen i sin tur har godkänt skolöverstyrelsens
åtgärder på området, så ställer
sig ju även utskottet bakom dessa
åtgärder.

Under gårdagens interpellationsdebatt
i första kammaren var man bl. a.
inne på möjligheterna att bearbeta resultaten
av försöksverksamheten. Jag
är nog av den uppfattningen, att elevmaterialet
ännu är för litet för att man
skulle kunna dra några generella slutsatser
om enhetsskolans möjligheter att
tillgodose olika elevkategoriers behov.
Elevmaterialet är inte tillräckligt stort
för att man skall kunna plocka fram
jämförbara grupper och göra jämförelser
mellan resultaten inom å ena sidan
realskolan och å andra sidan enhetsskolan.
Redan innevarande år är elevmaterialet
större, och under det läsår,
som börjar i höst, får enhetsskolans
högstadium ett betydligt högre elevantal.
Jag menar därför, att det är hög
tid att man sätter i gång att utarbeta
ändamålsenliga metoder för att göra
sådana undersökningar. Utskottet framhåller
också »nödvändigheten av att
ändamålsenliga metoder utarbetas för
att möjliggöra en bedömning av resultaten
inom olika grenar» — jag vill
särskilt understryka detta — »av försöksverksamheten
såväl i fråga om elevernas
kunskaper och färdigheter som
i fråga om resultaten av skolans inre
arbete».

Det bör alltså inte bara vara fråga
om kunskapsjämförelser och inte heller
om jämförelser enbart med realskolan
som mall eller rikslikare, som man
man visst sade i första kammaren i går.
Det gäller också att försöka få fram
en bedömning av resultaten av det som
vi kallar »skolans inre arbete».

Jag menar, herr talman, att planeringen
av dessa undersökningar bör
sättas i gång med det snaraste. Om vi
nu på grund av det större elevmaterial,
som vi får till hösten, skall försöka
göra undersökningar av det slag, som
jag syftar till, bör planerna ligga klara

innan läsåret börjar; åtminstone bör
planeringen påbörjas dessförinnan.

Vad vi behöver är en grupp av experter,
som kan bilda ett arbetslag, vilket
tillsammans med skolöverstyrelsens
försöksavdelning planerar undersökningarna,
följer dem och tolkar resultaten.
Bland dessa experter bör ingå en
erfaren stickprovsexpert. Det är viktigt,
att man inte insamlar och bearbetar
ett större material än som behövs
för varje särskild undersökning. Genom
ett rationellt stickprovsförfarande kan
man minska kostnaderna och förkorta
bearbetningstiden, och man vinner
dessutom att störningarna i skolarbetet
kan bli mindre. Åtminstone några av
undersökningarna bör, anser jag, kunna
omfatta endast vissa elevgrupper, klasser
och skolor.

Det är klart, att i detta arbetslag bör
ingå pedagoger och psykologer. Jag vill
inte ta ställning till i vilken grad dessa
skall komma från skolöverstyrelsens
försöksavdelning, från andra avdelningar
i skolöverstyrelsen eller från
psykologisk-pedagogiska institutet. Det
blir en sak, som Kungl. Maj :t väl får
anledning att fundera på. Förutom dessa
kategorier samt stickprovsexperten
bör det enligt min mening också ingå
någon sociolog, eftersom det här även
gäller att försöka komma till klarhet
med vad man med ett mycket svåröversatt
ord kallar elevernas »social behaviour».
Därvidlag har sociologerna
vissa erfarenheter av hur man skall
bära sig åt för att få fram någon sorts
mätbara resultat. Jag tror, att det är
mycket viktigt att beakta, att ju mindre
eleverna märker att de är observerade,
dess bältre är det. Jag kan inte tycka,
att det är bra, om man ideligen frågar
eleverna om de trivs.

Det arbetslag eller den expertgrupp,
som jag talar om, skall försöka precisera
frågeställningarna och försöka
hjälpa oss alt komma till klarhet om
vad det egentligen är vi vill veta beträffande
resultaten av försöksverksamhe -

Nr 18

Onsdagen den 18 maj 1955 fm.
Försöksverksamheten med nioårig enhetsskola m. m.

ten. Yi vill veta, hur eleverna klarar
sig sedan de lämnat skolan, hur de klarar
sig i arbetsliv och vid fortsatt skolgång
i yrkesskolor eller gymnasier.
Dessa undersökningar kommer säkerligen
att sträcka sig över ett antal år.
Det är vanskligt att göra dem, men just
därför är det så mycket nödvändigare
att vi så snart som möjligt börjar diskutera,
hur vi skall göra dem, och försöka
pröva de vägar vi skall gå. Vi bör
alltså börja redan nu.

Samtidigt med dessa undersökningar
pågår givetvis den fortlöpande skolreformen
som förut i skolöverstyrelsens
regi med stöd av de erfarenheter, som
försöksavdelningen skaffat sig. Det
finns många problem, som därvidlag
måste beaktas. På grund av den långa
talarlistan och den långa föredragningslistan
skall jag avstå från att gå in
på några exempel. Jag skall bara sluta
med att beröra den fråga, som behandlas
i reservationen nr 4.

Vi har ju på många sätt svårigheter
med lärarrekryteringen på enhetsskolans
högstadium. Ett alldeles speciellt
problem tycks vi ha med de avlägsna
bygderna, särskilt våra finskspråkiga
bygder. Nu har herr Larsson i Hedenäset
väckt en motion, där han framhåller,
att till folkskollärare i de finskspråkiga
bygderna nu utgår ett s. k.
språktillägg, men att författningen —-jag kan inte tänka mig att det är annat
än genom ett rent förbiseende — har
kommit att bli skriven så, att detta
språktillägg inte utgår till de folkskollärare
som undervisar på enhetsskolans
högstadium. Vi vill ju på enhetsskolans
högstadium helst ha akademiskt
utbildade lärare men, i den mån
dessa icke räcker, de bästa möjliga av
de andra lärare som står till buds. Då
är det ju olyckligt med hänsyn till rekryteringen,
om det visar sig ekonomiskt
fördelaktigare för skickliga folkskollärare
att tjänstgöra på mellanstadiet
än på högstadiet. Av den anledningen
ber jag, herr talman, att få yrka

bifall till reservationen nr 4, som innebär
bifall till den del av herr Larssons
i Hedenäset motion, som innehåller förslag
om att språktillägg skall utgå även
på högstadiet i rikets finskspråkiga
bygder.

Herr CASSEL (h) :

Herr talman! Det utskottsutlåtande
som nu föreligger har vid sig fogad en
reservation nr 1 av herr Ohlon m. fl.,
där reservanterna anlägger litet mera
allmänna synpunkter på den hittills bedrivna
försöksverksamheten. Samma
synpunkter, ehuru givetvis i en något
annan belysning, återges på s. 41 och
42 i utlåtandet.

Alla kan nog vara tämligen ense med
utskottsmajoriteten, när denna uttalar
att bedömningen av enhetsskolans resultat
bör omfatta hela denna skolas
verksamhet, alltså inte bara resultaten
på 9 g-linjen utan också resultaten på
linjerna 9 a och 9 y. Men detta utesluter
inte, att man ganska starkt känner
behov av en noggrann och fortlöpande
redovisning av varje linje för
sig, så att man klart och tydligt ser de
brister, som här har yppat sig, inte —■
det vill jag starkt understryka — för att
få tillfälle till en negativ kritik utan
för att kunna bättra och komplettera.

Även för den, som helt och fullt ställer
sig bakom enhetsskolans allmänna
grundsatser, måste det vara angeläget
inte bara att yrkeslinjen och den allmänna
linjen är riktigt utformade utan
också att 9-g-linjen, där de mest studiebegåvade
eleverna får antas vara att
finna, är så ordnad, att dess elever får
bästa möjliga betingelser att utveckla
sina anlag. De jämförelser som nu har
blivit företagna mellan eleverna i 9 g
och deras kamrater i ungefär samma
åldrar i realskolans femte klass, har
inte utfallit till de förstnämnda elevernas
fördel. Det är nog ganska naturligt,
att många föräldrar, som har sina barn
i enhetsskolan, har blivit en aning oro -

Onsdagen den 18 maj 1955 fm.

Nr 18

Försöksverksamheten med nioårig enhetsskola m. ni.

liga över de resultat, som man har kunnat
utläsa, och att de har börjat fråga
sig, om deras barn verkligen när de
kommer fram till gymnasiet har sådana
förkunskaper, att gymnasieåren fram
till studentexamen kan klaras utan alltför
hårda påfrestningar, på barnen själva
och på föräldrarnas ekonomi.

Reservationen innehåller en kanske
något mera ingående redogörelse för de
senaste jämförelserna än den som lämnas
i utskottets skrivning. Nu säger utskottsmajoriteten,
att de gjorda jämförelserna
inte är sådana, att de kan läggas
till grund för några bestämda och
generella omdömen rörande den fortsatta
inriktningen av försöksverksamheten
i pedagogiskt avseende och i andra
avseenden.

Ja, herr talman, detta kan i viss mån
vara riktigt. Här finns åtskilliga felkällor,
som man måste ta hänsyn till
om man vill vara rättvis, men detta utesluter
på intet sätt att man kan dra
vissa lärdomar av det material som föreligger.
Detta har också försöksavdelningen
inom skolöverstyrelsen velat
göra, när den säger sig ha för avsikt
att omarbeta hittills gällande kursplaner
på basis av försöken under både
läsåret 1952/53 och läsåret 1953/54. Detta
arbete pågår nu, och statsrådet förklarade
sig i går i första kammaren
vara fullt införstådd med att man arbetade
vidare med detta. Såvitt gäller 9 g
är det naturligtvis nödvändigt, att kursplanerna
tas till så, att eleverna får
med sig tillräckligt mycket för att klara
gymnasiet.

Vi vill med styrka betona, att det
fortsatta arbetet på enhetsskolan inte
får stelna i några på förhand uppritade
planer, utan att vi hela tiden skall göra
experiment och jämförelser och dra
nytta av vad man därvid kan iaktta.
Detta gäller alla tre linjerna. Av det
skälet vill vi framhålla nödvändigheten
av fortlöpande, fördjupad och objektiv
bearbetning av de resultat som här
framkommer.

En av orsakerna till att 9 g-eleverna
i jämförelse med realskolans elever inte
lyckats så bra har sannolikt varit den,
att endast en tredjedel av de lärare som
tjänstgjort på enhetsskolans högstadium
haft akademisk utbildning. Detta ger oss
anledning till att fundera över möjligheten
att intressera de akademiskt utbildade
lärarna för att förlägga sin
verksamhet till enhetsskolan. Skall vi
få dem till enhetsskolan måste vi naturligtvis
också ordna förhållandena så,
att de känner sig lika mycket till rätta
i denna skola som inom andra skolformer.
Ett led i denna strävan är att ordna
studieledartjänsterna i de större försöksdistrikten
på ett sådant sätt, att de
blir tilltalande för akademikerna. Om
dessa studieledartjänster har man i reservation
nr 3 sagt, att »såsom formellt
behörighetsvillkor för studieledarbefattning
på högstadiet skall gälla adjunktskompetens
eller generell behörighetsförklaring
av skolöverstyrelsen». Såvitt
jag förstår kan det inte vara annat än
riktigt, att den som skall leda hela försöksverksamheten
inom sin skola har
en sådan behörighet, att han kan undervisa
ända upp i denna skolas högsta
klasser — även 9 g. För att en rektor
skall få nödig auktoritet inom sitt kollegium
inför de andra lärarna föreställer
jag mig — utan att ha någon intimare
kännedom om detta — att det är
nödvändigt, att rektor i allmänhet har
minst samma underbyggnad som kollegerna.

I försöksdistrikt där arbetet hittills
pågått har man eftersträvat att differentiera
undervisningen på högstadiet
så, att de olika linjerna kunnat undervisas
var för sig. I de små distrikten
har det emellertid redan nu visat sig
att barnen är för få. Befolkningsunderlaget
är inte tillräckligt. Särskilda problem
uppkommer naturligtvis i glesbygderna,
där man huvudsakligen måste
söka sig fram efter endera av två
linjer. Antingen måste man göra distrikten
mycket stora, och då måste

Nr 18

Onsdagen den 18 maj 1955 fm.

Försöksverksamheten med nioårig enhetsskola m. m.

man komplettera skolorna med inackorderingshem
eller skolhem av något
slag, så att eleverna kan resa dit och
vistas där under terminen. En annan
utväg är — som statsrådet föreslagit
— att undersöka möjligheten att även
på högstadiet undervisa odifferentierade
klasser. Vi har ingenting emot att
göra sådana försök, men för min del
måste jag säga mig att en sådan undervisning
säkert ställer utomordentligt
höga krav både på lärare och elever.

Det har i reservation nr 1 framhållits,
att det är utomordentligt viktigt att vid
utformningen av enhetsskolans olika
studieriktningar hålla en intim och
fortlöpande kontakt med den vetenskapliga
expertis som finns samlad på
detta område — en expertis, som framför
allt står att finna inom statens psykologisk-pedagogiska
institut. I själva
verket borde väl en aktiv medverkan
från detta instituts sida vid enhetsskolans
utformning vara en av dess mest
angelägna och centrala uppgifter. I institutets
instruktion står det, att institutet
skall medverka härvidlag. Såvitt
jag kunnat inhämta sker detta dock
inte i någon större utsträckning i praktiken.
Det är inte på ett naturligt sätt
sörjt för att institutets verksamhet kommer
i kontakt med detta försöksarbete-—
detta trots att 1950 års skolbeslut lämnade
mycket tydliga anvisningar i den
riktningen. Såvitt jag förstår är det
viktigt att de akademiska lärarna, som
har ämnena psykologi och pedagogik
inte känner sig stå utanför det stora
reformarbete som här pågår utan att de
verkligen på ett naturligt sätt blir inkopplade
i det.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationerna nr 1 och 3.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet PERSSON:

Herr talman! Med anledning av den
digra föredragningslistan skall jag inte
uppta kammarens tid så länge. Efter -

som det i vissa reservationer gjorts
principiella invändningar mot propositionen
och då man jämväl nämnt här i
kammaren, att vi i går i en interpellationsdebatt
i första kammaren kom in
på de väsentliga av dessa ting, så vill
jag dock på detta tidiga stadium av
debatten säga några ord.

Jag tycker att den skrivning som utskottet
här presterar mycket väl tar
hänsyn till det jag i propositionen ansett
vara det väsentliga — det har också
redan kommit fram i debatten här
■— att det vid de undersökningar och
de eventuella förändringar som skall
göras i enhetsskolans uppläggning —
kanske speciellt beträffande högstadiet
— gäller att ta hänsyn till hela skolans
intresse. Man får inte — åtminstone inte
på det stadium av försöksverksamheten
där vi nu befinner oss — alltför mycket
hänga upp sig på en eller annan
linje eller vissa grupper — även om
man naturligtvis inom ramen för helheten
skall göra sitt bästa för att tillgodose
även de enskilda grupperna.
Såvitt jag förstår har också skolöverstyrelsens
försöksavdelning gjort sitt
bästa för att handla enligt dessa önskemål.

Jag kan inte finna annat än att det
också gjorts tillräckligt med bearbetningar
rörande detaljspörsmål, så mycket
som hittills över huvud taget har
kunnat göras. Det kanske inte är så
egendomligt, att åsikterna har brutit
sig litet om hur pass långtgående slutsatser
man kan draga av den ena eller
andra gruppen av siffror som kommit
fram. Jag menar nog att utskottet härvidlag
har dragit de måttfulla slutsatser,
som jämväl jag har kunnat draga.
Däremot förefaller det som om vissa av
reservanterna vore benägna att söka
draga litet mera vittgående slutsatser.
De säger det visserligen inte rent ut,
men det framgår om man sammanställer
alla deras yttranden. Enligt min
mening är det väl ändå riskabelt att
gå in för att draga definitiva slutsatser

Onsdagen den 18 maj 1955 fm.

Nr 18

Försöksverksamheten med nioårig enhetsskola m. m.

av de jämförelsetal, som här har kommit
fram för små grupper. Jag vill erinra
om att vi ännu inte har mer än
en årsgrupp som gått ut från enhetsskolan
och att det är mycket få — 11 tror
jag det var — skoldistrikt där så är
fallet. I och med avslutningen av denna
termin blir det ju flera, och fröken
Vinge har alldeles rätt i sitt påpekande
att grupperna naturligtvis redan under
nästa år kommer att vara så väsentligt
mycket större, att det kanske är
rimligt att göra ytterligare undersökningar.
Jag är emellertid för min del
övertygad om att skolöverstyrelsens
försöksavdelning kommer att mycket
noga se till att göra de undersökningar
som är lämpliga och säkert också kommer
att draga de slutsatser därav som
är rimliga.

I debatten i första kammaren i går,
där man hårt tryckte på att psykologisk-pedagogiska
institutet eller i varje
fall expertis på det psykologiska området
utanför skolöverstyrelsen skulle
kopplas in på dessa undersökningar,
påyrkades att skolöverstyrelsen inte ensam
skulle utföra undersökningarna.
Detta spörsmål har jag inte haft någon
anledning att taga ställning till ännu.
Jag vill nämna även för andra kammaren,
att jag i mitt interpellationssvar i
går klart underströk, att den pedagogisk-psykologiska
expertisen på ett
eller annat sätt skall få tillfälle att medverka
här. Jag erinrade emellertid då
också om att även skolöverstyrelsen
ju innehåller dylik expertis. Jag menar
sålunda, att vi i dag inte härvidlag har
någon som helst anledning att komma
med pekpinnar till skolöverstyrelsen.
Utskottet har inte gjort det till departementet,
och enligt min mening har
vi heller inte anledning att komma med
dylika pekpinnar. Det är önskvärt att
så allsidiga jämförelser som möjligt
görs och jag räknar med att de också
skall bli gjorda.

När jag ändå tagit ordet vill jag understryka
vad som klart kom fram ock -

så i gårdagens debatt och för övrigt
framkommit såväl i utskottsutlåtandet
som i reservationen, nämligen att försöksskolorna
hittills haft vissa handikapp,
som gjort att man kanske ännu
inte kunnat vänta sig så fullgoda resultat
som man hoppas få i framtiden.
Jag vill exempelvis erinra om att en
hel del av de mest ambitiösa och teoretiskt
högst begåvade eleverna har lämnat
enhetsskolan för övergång till läroverk,
i praktiskt taget varje försöksdistrikt,
skulle jag tro. Det finns ju också
anledning att peka på att vi haft
svårt att i fråga om den teoretiska utbildningen
få fullt kompetenta lärare
vid enhetsskolan. Med de åtgärder som
vidtagits för att förbättra lärarfrågans
läge menar jag emellertid, att vi kan
hysa goda förhoppningar om att vad
tiden lider skall det vid enhetsskolans
högstadium bli allt större och större del
av lärarna som är utbildade för detta
stadium. Under sådana förhållanden
tror jag också, att vi då skall kunna
draga säkrare slutsatser av de jämförelser
som kommer fram.

Om jag härutöver skulle ta upp ett
par av de detaljfrågor som här berörts,
så vill jag bara säga, att vi skall komma
ihåg att det ändå ännu är ett visst mått
av provisorium över försöksverksamhetens
organisation. Under sådana förhållanden
får man inte ställa upp för
rigorösa krav i den ena eller andra riktningen,
om detta inte ur försöksverksamhetens
egen synpunkt är oundgängligen
nödvändigt. Enligt mitt förmenande
är det därför tills vidare en
fullt riktig linje, när det i propositionen
inte uppställs några dylika bestämda
krav för distriktsöverlärare och studieledare.
Beträffande studicledarna
har jag dock i propositionen pekat på
att de i fråga om utbildning, erfarenhet
och lämplighet skall fylla de krav
som rimligen kan ställas härvidlag, och
jag tror det är riktigast att inte gå
längre i dagens läge.

Det var fröken Vinge som menade,

Nr 18

Onsdagen den 18 maj 1955 fm.

Försöksverksamheten med nioårig enhetsskola m. m.

att det väl bara var ett förbiseende att
inte språktilläggen hade kommit dessa
högstadielärare till del. Ja, det är klart
att man ur vissa synpunkter kan säga
att det är en enkel sak att ordna och
att det vore rimligt att man gåve dessa
lärare möjlighet att få tillägg, varigenom
de åtminstone skulle få något högre
lön än om de tjänstgör på mellanstadiet.
Men det är i alla fall inte av
förbiseende som den saken inte har
ordnats. Vi har noga diskuterat saken
i regeringen, och vi har funnit att det
i alla fall finns risk för konsekvenser
på läroverksområdet, vilka vi inte kan
alldeles säkert överblicka, och under
sådana förhållanden menar vi att det
för denna provisorietid får bli ett avslag
på dessa i och för sig kanske
ganska rimliga önskemål. Propositionen
går därför ut på ett avslag, och utskottet
har också anslutit sig till detta.

Fröken VINGE (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill först anknyta
till det sista som statsrådet sade. Det
beklagliga är ju att dessa lärare på
högstadiet i vissa fall får lägre ersättning,
icke högre, än de som arbetar på
mellanstadiet.

Konsekvenserna för läroverkens del
har jag hört talas om under hand, men
de kan inte vara alltför betydande.
Våra finskspråkiga bygder är inte så
förfärligt väl försörjda med läroverk,
att det kan bli fråga om så många
tjänster.

Statsrådet sade att han var övertygad
om att skolöverstyrelsens försöksavdelning
gör de undersökningar som
är lämpliga, och han sade också att det
inte hade kommit någon kritik från utskottet.
Nej, någon egentlig kritik har
vi kanske inte kommit med, men något
ditåt. När vi framhåller nödvändigheten
av att ändamålsenliga metoder utarbetas
o. s. v. ligger däri givetvis, att
vi inte anser att de hittillsvarande metoderna
har varit riktigt ändamålsenliga.

Jag vill ta upp en speciell sak, som
det för mig varit mycket angeläget att
framhålla, nämligen frågan om stickprovsexpertisen.
Skolöverstyrelsen har
ju en statistisk avdelning, och för några
år sedan, när frågan om skolöver<
styrelsens omorganisation var på tapeten,
föreslog man på vissa håll att undervisningsstatistiken,
som nu bara till
en del görs inom skolöverstyrelsen,
skulle läggas på annat håll, exempelvis
på statistiska centralbyrån. Då sades
det från skolöverstyrelsens sida, att det
var fördelaktigt att ha en statistisk avdelning
vid skolöverstyrelsen, därför
att skolöverstyrelsen har så många statistiska
undersökningar, att det kunde
vara bra att kunna anlita den för dessa.
Nu visar det sig att skolöverstyrelsens
statistiska avdelning är så hårt belastad
med löpande göromål, att den inte har
möjlighet att i tillräcklig utsträckning
ställa sig till förfogande när skolöverstyrelsen
skulle behöva anlita statistisk
expertis. Vi ser ju år efter år exempelvis
på redogörelserna för skolmåltidsverksamheten,
att dessa redogörelser
skulle kunna göras enklare, billigare
och bättre och ge tillförlitligare
resultat, om man hade möjlighet att anlita
en stickprovsexpert, antingen en
som vore anställd inom skolöverstyrelsen
eller någon utomstående. Ju mer
omfattande de statistiska undersökningarna
blir, desto viktigare tror jag det
är att man beaktar nödvändigheten av
att skolöverstyrelsen med sig associerar,
inte vilken statistiker som helst,
utan en expert på stickprovsmetodik.
Jag vill vädja till statsrådet att noga
överväga denna fråga. Jag tror att det
skulle löna sig, icke minst ekonomiskt.

Herr LARSSON i Hedenäset (bf):

Herr talman! Herr Cassel yttrade i
sitt anförande att jämförelserna mellan
9 g och realskolan inte har utfallit till
enhetsskolans fördel. Jag har inte för
avsikt att ta upp en debatt om de jäm -

Onsdagen den 18 maj 1955 fm.

Nr 18

Försöksverksamheten med nioårig enhetsskola m. m.

förande undersökningar, som har gjorts
och redovisats av skolöverstyrelsen.
Jag förutsätter att andra kommer att
sysselsätta sig med den saken, och
statsrådet Persson har ju redan varit
inne på den.

Låt mig i alla fall peka på en detalj.
En väsentlig uppgift för den nya skolan
har ju angetts vara att underlätta möjligheterna
för det uppväxande släktet,
inte minst på landsbygden, att ernå en
bättre skolunderbyggnad. Det är givetvis
svårt att statistiskt mäta hur det
förhåller sig med utvecklingen på detta
område. Jag finner det dock utifrån
erfarenheter i landets nordligaste försöksdistrikt
angeläget att redovisa, att
enhetsskolan hos oss visat sig fylla en
positiv uppgift i detta hänseende. Det
har i vårt distrikt, där långa avstånd
och föräldrarnas många gånger svaga
ekonomi hittills lagt avgörande hinder
i vägen för de ungas utbildning, otvivelaktigt
visat sig att enhetsskolan medfört
ett betydande framsteg. Detta även
om man enbart tar hänsyn till de elever
som nått fram till examen i 9 g och
därmed fått chans till gymnasiestudier.
Härtill kommer givetvis också det tillskott
av utbildning som 9 a och 9 y
otvivelaktigt medför. Därjämte tillkommer
att vi har kunnat notera bättre
möjligheter för de unga till utbildning,
och detta har skett samtidigt som vi
har haft att brottas med rätt betydande
svårigheter i fråga om lärarrekrytering,
bristfälliga lokaler och långa avstånd
med skolskjutsar, vilket givetvis har
måst innebära ett handikapp för eleverna.

Det är inte minst mot bakgrunden
av dessa erfarenheter som det synes
mig att debatten kring enhetsskolan
inte hör avse huruvida denna skall genomföras
eller ej, utan i stället bör begränsas
till frågan om hur enhetsskolan
skall utformas och kunna realiseras.
Jag ser det utifrån dessa synpunkter
såsom angeläget att försöksverksamheten
även i fortsättningen kan hedrivas

under olika geografiska, ekonomiska
och andra betingelser.

Tillåt mig därför att uttala min uppriktiga
tillfredsställelse över att statsutskottet
i princip har biträtt mitt yrkande
om ett förstärkt statsbidrag till
de skoldistrikt, som bedriver försöksverksamhet
under svåra betingelser.
Även om det föreslagna beloppet kan
vara otillräckligt, framstår dock vad
som här föreslås som en solidaritetsförklaring
gentemot de skol- och kommunalmän
som arbetar under besvärliga
förhållanden. Detta är, herr talman,
att notera med största tillfredsställelse.

Utan att här vilja markera något definitivt
ställningstagande från min sida
tillåter jag mig att även beröra en annan
rätt väsentlig detalj. I skolöverstyrelsens
redogörelse diskuteras vissa problem
rörande 9 y och hjälpklasselevernas
inpassning i den nya skolan. Klart
önskvärt är givetvis att 9 y erhåller så
gott anseende som möjligt och att denna
linje även blir i stånd att attrahera
allmänbegåvningar. Vi bör nog göra oss
förtrogna med tanken att man måste
satsa en hel del från det allmännas
sida för att detta skall ske. Även om
så är fallet, är jag inte övertygad om
att de utvägar som här diskuteras överallt
och i sin helhet är de lämpligaste.
En inriktning mot att särskilda 9 ylinjer
skall inrättas för elever från
hjälpklasserna kan i många fall vara
svår att åstadkomma. Detta förutsätter
ett rätt betydande elevunderlag. Såvitt
jag kan bedöma erfordras därför, om
differentiering på olika linjer för gossar
och flickor skall vara möjlig, hjälpskolor
av storleken dubbel A-form eller
mera. För landsbygdens vidkommande
måste detta i många fall innebära en
långt driven centralisering, som torde
vara svår att åstadkomma. En sådan
kan även befaras allvarligt försvåra
kontakten mellan skola och hem och
synes mig därför diskutabel. Jag skulle
tro att vi i många distrikt får nöja oss

7 — Andra kammarens protokoll 1955. Nr 18

Nr 18

Onsdagen den 18 maj 1955 fm.

Försöksverksamheten med nioårig enhetsskola m. m.

med att eftersträva särskilda linjer för
hjälpklasselever, vad gäller den allmänt
medborgerliga utbildning som skall
meddelas i 9 y. För den erfordras ju
ingen differentiering mellan gossar och
flickor och mellan olika yrken, varför
ett tillräckligt elevunderlag är långt
lättare att ernå.

När jag tillåter mig att ifrågasätta
detta, är det inte enbart mot bakgrunden
av ett krasst kommunalpolitiskt bedömande.
Det synes mig i verkligheten
medföra goda psykologiska effekter,
när hjälpklasseleverna åtminstone
i någon mån får smälta in i den övriga
skolan och därigenom slipper den särprägel,
som de många gånger känner
som en personlig belastning. Därför
synes det mig önskvärt att dessa elever,
i varje fall när det gäller yrkespraktiken,
så långt det är möjligt får smälta
in i den övriga skolan.

Klart är — därför står jag inte främmande
— alt vi vid utformningen av
framtidens skola måste eftersträva en
utformning, som ger tillräckligt ambitionsutrymme
åt de elever som är mer
än genomsnittligt teoretiskt begåvade.
Men då måste vi akta oss för att ordna
det så, att hjälpklasseleverna känner
sig hemlösa i framtidens skola.

Det må tillåtas mig att jag, på samma
gång som jag i övrigt ger min anslutning
till statsutskottets utlåtande, på en
punkt nödgas anmäla avvikande mening.
Det gäller språktillägget till folkskollärare,
som tjänstgör på högstadiet
i rikets finskspråkiga trakter.

Fröken Vinge har redan varit inne
på den frågan och nämnt hurdana förhållandena
är med den utformning som
författningarna har fått efter beslutet
vid 1954 års riksdag. Folkskollärare,
som åtager sig den säkerligen tunga
uppgiften att utbilda ungdomar på stadier
för vilka de egentligen inte har
utbildning, som fått satsa en hel del
arbete och fritid för att kunna fylla
den uppgiften, erhåller en lägre avlöning
än många lärare på mellansta -

diet och många lärare i granndistrikten.
Detta kan inte vara ägnat att stimulera
rekryteringen av de bästa lärarna
till högstadiet, vilket väl annars får
anses önskvärt.

Herr statsrådet var inne på denna
fråga och yttrade, att det var risken
för konsekvenser på läroverksområdet
som skulle ha föranlett den negativa
inställning som Kungi. Maj:t i detta fall
har intagit. Jag tillåter mig nämna vilket
svindlande belopp det egentligen
kan röra sig om. Det är endast ett försöksdistrikt
i landet som ligger inom
de aktuella finskspråkiga trakterna. I
det distriktet är under innevarande
läsår sju folkskollärare anställda för
tjänstgöring på högstadiet. Följaktligen
skulle ett beviljande av språktillägg åt
dem innebära en kostnad av 7 x 600 =
4 200 kronor. Konsekvenserna på läroverksområdet,
vilka befaras bli så stora,
skulle väl närmast innebära att folkskollärare
som tjänstgör vid läroverk i
de finskspråkiga trakterna skulle tillerkännas
ett motsvarande språktillägg,
men jag är icke övertygad om att heller
de konsekvenserna kan vara så
skrämmande ur statsfinansiell synpunkt.
Såvitt jag har mig bekant tjänstgör
för närvarande omkring tio folkskollärare
vid läroverk, kommunala
mellanskolor och högre folkskolor
inom Tornedalen, och följaktligen begränsas
de ekonomiska konsekvenserna
för samhället till omkring 6 000 kronor.

Det synes mig som om det måste betecknas
såsom mindre tillfredsställande,
att gränsdragningen — en sådan
vållar givetvis svårigheter i alla lönefrågor
— har skett på sådant sätt i detta
fall, att den måste befaras medföra
icke önskvärda konsekvenser för försöksverksamheten.
När statens lönenämnd
har kunnat tillstyrka skolöverstyrelsens
framställning i detta hänseende,
kan väl inte heller de farliga
konsekvenserna ha dykt upp i sista
minuten.

Herr talman! Jag ber att beträffande

Onsdagen den 18 maj 1955 fm.

Nr 18

Försöksverksamheten med nioårig enhetsskola m. m.

punkt V a i det föreliggande utskottsutlåtandet
få yrka bifall till den av
herr Malmborg m. fl. avgivna reservationen,
medan jag på övriga punkter
kan ge min fulla anslutning till statsutskottets
utlåtande.

I detta yttrande, under vilket lierr
talmannen återtog ledningen av förhandlingarna,
instämde herrar Jansson
i Kalix (s) och Gavelin (s).

Herr HOPPE (s):

Herr talman! När jag i går kväll läste
den punkt i åttonde huvudtiteln som
handlar om försöksverksamheten och
proposition nr 120 och därvid erinrades
om allt det nya som redan har brutit
sig igenom och det nya som nu planeras
på skolans område, då måste jag
stilla undra för mig själv, om det över
huvud taget har funnits någon tid då
man arbetat lika energiskt, hängivet och
entusiastiskt för att skapa fram någonting
nytt i vår skola, en skola om vilken
man drömmer att den skall ge den
bästa tänkbara undervisning åt alla
Sveriges barn och den bästa tänkbara
fostran samtidigt som den bereder möjlighet
för all Sveriges ungdom som önskar
det att få fortsätta sina studier
och sin utbildning långt utöver vad vår
gamla folkskola har satt upp som mål.

Jag finner det, herr talman, angeläget
att vi gör varandra uppmärksamma på
att den nya skolan, som är föremål i
varje fall för åtskillig kritik, i sin utformning
och sin vardagliga gärning
ingalunda är någonting färdigt för närvarande.
Den är och kommer helt säkert
under en kanske lång följd av år
att befinna sig i vardande.

Till det i detta sammanhang särskilt
uppbyggliga hör, enligt min mening, att
de som närmast har ansvaret för skapandet
av detta nya i svenskt skolväsen
— jag tänker på departementet och
skolöverstyrelsen — med fast tro på
den nya .skolan förenar ödmjukhet in -

för den stora uppgiften och mycken villighet
att lära av de erfarenheter som
görs och, när det finns anledning därtill,
även lära om. När jag sagt detta
behöver herr Cassel, om han annars anser
min framställning på denna punkt
vara riktig, inte vara ängslig för att
man i departementet och skolöverstyrelsen
skall vara så utomordentligt stel,
utan man är där tvärtom öppen och
mottaglig för allt som rör sig i tiden.

Vad som gjorde läsningen av huvudtiteln
på området och propositionen nr
120 så angenäm för mig var kanske
framför allt att vi fick en inblick i arbetet
bakom kulisserna, huru vederbörande
arbetar med problemen och känner,
att man inte är färdig utan måste
ta upp till nytt övervägande sådant som
kursplaner, tillvalsämnen och mera sådant.
Å andra sidan är det uppenbart
att det i våra dagar, i någon mån i riksdagen
men framför allt utanför riksdagen,
finns rätt många som har en kritisk
inställning till den nya skola som
är i vardande.

Somliga av motståndarna till den nya
skolreformen är kritiska — jag hoppas
att det inte låter elakt — därför att de
har sitt nöje i att kritisera. Det finns i
vårt land en del människor som har
en förfärlig lust att kverulera, och det
verkar nästan som om deras antal vore
i ständigt stigande. De är kritiska kanske
av födsel, otyglad och otuktad vana,
— detta ingalunda sagt till herr Cassel,
som ser fundersam ut. — Det är ingenting
att göra åt dem. Kanhända någon
modern människa skulle säga, att det
beror på något sätt på den inre sekretionen.
Jag lämnar det därhän och går
vidare.

Andra är kritiska på detta område
därför att det inte gått upp för dem,
vad den nya skolan vill, och hyser farhågor
för vad den kommer att leda till.
Jag vill uttala den förhoppningen att
de så småningom skall omvända och
bättra sig, när de upptäcker, att den nya
skolan är en stor gåva till Sveriges

100

Nr 18

Onsdagen den 18 maj 1955 fm.

Försöksverksamheten med nioårig enhetsskola m. m.

barn, och när de blir övertygade om
att det ur två synpunkter helt enkelt
varit nödvändigt att skapa fram den
nya skolan. Den ena är att det först
genom denna skola blir möjligt att ordna
med vidgade studiemöjligheter för
all Sveriges ungdom. Det andra är att
den innebär det enda sättet att lyfta
det praktiska arbetet och dess män,
handens arbetare till ett högre plan,
till en nivå som är jämställd med den
som de intar, som man kan kalla för
hjärnans arbetare.

Så har vi människor, som jag skulle
kunna karakterisera som företrädare
för den positiva kritiken. Det är människor
som gärna vill tro på skolreformen
och gärna vill skänka den sitt stöd
men som är litet tveksamma och kanske
på en eller annan punkt känner
missräkning. Resultatet kommer kanske
inte så fort som man tänkt, och ett och
annat tycker man är oriktigt. Till den
grupp som representerar den positiva
kritiken räknar jag bland annat reservanterna
i utskottet i dag. Sådan kritik
tror jag kan vara endast till gagn. Det
är dock klart att den på vissa punkter
måste bestämt bemötas och även avvisas.

Nu kommer jag till det som jag tror
vi kanske skall ta åt oss litet var, åtminstone
de som är kritiskt inställda,
ty det gäller ett område, där det råder
mycket bekymmer i vida kretsar. Den
vanligaste och till synes allvarligaste
anmärkningen mot det nya som kommer,
det som jag kallar den nya skolan,
torde vara att den jämförelse som man
gjort angående studieresultaten visar,
att dessa för dem, som har gått igenom
försöksskolans klass 9 g, på åtskilliga
punkter synes vara sämre än resultaten
för dem som har avlagt realexamen.

Jag tar mig friheten deklarera min
uppfattning, att dessa relativt pessimistiska
slutsatser, som har dragits av jämförelserna
mellan studieresultaten vid
försöksverksamheten och vid realskolan,
bygger på en ensidig kvantitativ

bedömning. Jag misstänker att det
kommer att bli så i fortsättningen rätt
länge. Kvantitativt kommer kanske i avseende
å kunskaper försöksverksamheten
att ligga under realskolan. Men det
måste väl finnas andra värden än kunskaper
— dessa förloras i varje fall delvis
rätt snart efter det de förvärvats —
sådana som man kan redovisa vid prov
eller en examen.

Helt nyligen betygade en medelålders
folkskollärare, anställd i försöksskolan:
»Jag har aldrig känt en sådan trivsel
och en sådan glädje i arbetet som nu —
och jag är övertygad om att ungarna
känner det precis på samma sätt som
jag — och detta trots att skolarbetet
blivit mer krävande än någonsin.» När
vi kan få höra från olika håll, att man
har ett starkt intryck av att de unga i
försöksskolan ligger före i fråga om
allmän mognad, eller när den nya skolan
— och dit syftade vi ju, när vi
ville skapa fram den — har visat sig
vara rätt framgångsrik i fråga om att
dana samarbetsmänniskor, då tycker
jag att verksamheten i den nya skolan
har visat, att den ändå har något synnerligen
stort och värdefullt att ge.

Fröken Vinge har alldeles nyss på ett
riktigt och effektivt sätt framhållit, att
man inte skall dra för bestämda slutsatser
av de jämförelser som är gjorda.
Vi har alldeles för litet material att röra
oss med.

Till dem, herr talman, som är oroliga
för att den nya skolan alltjämt skall bli
underlägsen realskolan och bildningsmässigt
stå lägre än denna, vill jag säga:
Är det så underligt, om studieresultaten
i försöksverksamheten inte ger allt det
man hade hoppats? Det är ej underligt,
om man besinnar följande: Försöksverksamhetens
högstadium, alltså klasserna
7 till 9, har inte i detta nu tillnärmelsevis
samma tillgång på akademiskt
utbildade lärare som realskolan
har. Det är väl naturligt om detta kommer
att medföra att studieresultatet,
t. ex. i fråga om språk, ogynnsamt på -

Onsdagen den 18 maj 1955 fm.

Nr 18

101

Försöksverksamheten med nioårig enhetsskola m. m.

verkas av bristen på akademiskt utbildade
lärare.

En annan sak är att försöksverksamheten
— jag har nämnt det förut — är
något i vardande. Den har väl skådat
ett mål, men det gäller för den att fatta
det starkare och mera bestämt i sikte.
Målet för skolans gärning måste nås på
nya vägar — det är inte några upptrampade
vägar. Realskolan har det i
detta fall mycket bättre förspänt. Realskolan
har, både i fråga om målet och
vägarna till målet, en gammal tradition
att bygga på.

För det tredje har man i realskolan
faktiskt tack vare intagningsförfarandet
infört ett urval av eleverna. Dessa måste
ju i varje fall på de flesta ställen i Sverige
kunna visa upp en ganska hög
poängsiffra för att kunna komma in i
realskolan. I försöksverksamheten torde
det som regel vara så, att det är samläsning
i stor utsträckning mellan 9 g

— alltså de som skall upp i gymnasium

— och den allmänna linjen 9 a, och det
är alldeles uppenbart — så mycket är
man på det klara med — att då 9 a läser
tillsammans med 9 g, blir resultatet
sämre för dem som går i 9 g, än om de
fått läsa för sig.

Lägg härtill — för det fjärde — en
liten synpunkt. Det är faktiskt så att på
grund av kvarsittning och sådant är
genomsnittsåldern för realskolans elever
högre än för försöksverksamhetens
elever.

I en aftontidning i går kväll läste jag
en mycket bekymrad insändare, där det
undrades hur länge man skulle hålla
på med betygshetsen och betygsjakten
inför ansökan till skolan. Det är väl
inte att säga för mycket, om man gör
det påståendet, att det är vår livliga förhoppning
att den, som jag kallar det,
nya skolan skall på den punkten vara
hjälpen.

Det har för oss som suttit i avdelningen
och utskottet varit en glädje att
delta i behandlingen av denna kung],
proposition, en glädje inte minst där -

för att vi i det stora hela har kunnat
samla oss till praktiskt taget enhälliga
beslut.

På några, jag skulle nästan vilja kalla
dem små punkter, har några av utskottsledamöterna
en från majoritetens avvikande
mening. Statsrådet har redan
tagit upp dem till bemötande. Eftersom
frågan om språktillägget tagits upp av
herr Larsson i Hedenäset skulle jag endast
vilja säga, att beslutet om vilka
som skall ha språktillägg är resultatet
av en förhandlingsöverenskommelse,
och nu tillämpar vi allmänt i detta land
den regeln, att om vi skall vidga kretsen
av dem som skall ha en fördel, så får
det ske förhandlingsvägen.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Fröken OLSSON (s):

Herr talman! Jag skall be att få göra
en mycket kort sammanfattning av vad
som har framförts här i debatten om
jämförelsen mellan realskolans avslutningsklass
och klass 9 g.

Vi har alltså å ena sidan realskolan,
där vi haft en mycket hård gallring innan
eleverna över huvud taget kommit
in i realskolan och där denna gallring
sedan fortgått i fem år. Alla de elever,
som lärarna tvivlar på skulle ha möjligheter
att klara det nålsöga som realexamensskrivningarna
är, har man sålunda
försökt göra sig av med på ett
tidigare stadium. Men härtill kommer
att när de elever, som efter denna hårda
gallring tagits in i realskolan, kommer
så långt som till realexamen, har
de inte kommit dit direkt, utan ungefär
hälften av dem är överåriga. De har
alltså haft tidsförlust. De har varit kvarsittare
något år, och även om de inte
varit kvarsittare har ett mycket stort
antal inte kunnat klara studierna med
den undervisning skolan har givit, utan
de har under längre eller kortare tid
fått läsa extra under skoltiden eller läsa
på ferierna. De har också hela tiden de

102 Nr 18

Onsdagen den 18 maj 1955 fm.
Försöksverksamheten med nioårig enhetsskola m. m.

gatt i realskolan vetat om detta avgångsprov
och att denna realskoleskrivning
betyder så mycket — lyckligtvis
inte lika mycket som tidigare, då den
var ensamt avgörande, men den är ändå
synnerligen betydelsefull. Man vet långt
på förhand datum när skrivningen skall
äga rum och kan förbereda sig intensivt.
Om det finns något tillfälle, när
den lättsinnigaste och lataste eleven är
våldsamt flitig, är det veckorna närmast
före denna skrivning. Alldeles frivilligt
repeterar de då hela grammatiken,
och lärare och elever gör över
huvud taget allt som göras kan för att
vederbörande skall vara så att säga
topptrimmad den dag skrivningen sker.

Sedan kommer 9 g, som aldrig gått
igenom ett sådant där såll utan gått den
väg som de själva och deras föräldrar
ansett att de haft de teoretiska förutsättningarna
för. De har gått den vägen
genom skolan utan kvarsittning och
praktiskt taget utan någon extraläsning,
något som för övrigt förekommer i ytterligt
liten utsträckning i enhetsskolan.
De har alltså fått den undervisning
skolan kunnat ge och därmed jämnt.
De har inte haft något examensprov
och inte på förhand vetat om detta prov
utan kommit till detsamma som till en
vanlig skolskrivning. Då har de plötsligt
fått veta att de skall skriva en realexamensskrivning
och visa om de kan
lika mycket som sina kamrater i realskolan.
Hälften klarar inte detta prov.
Jag tycker att detta kunde ha sagts
dem på förhand, ty dels är ju utgångsläget
så olika, och därtill kommer ju
denna plötslighet för dem som inte är
vana vid denna sorts prov och därför
inte inställda på dem. Bland alla dem
som misslyckas i detta prov finns det
säkerligen en hel del som har fullt tillräckliga
kunskaper och begåvning för
att kunna följa undervisningen i gymnasiet.
Alla är vi ju numera överens om
att ett ensamt prov inte skall vara avgörande.

Sedan är det en annan sak vad det

blivit av alla dem som kommit fram
till realexamen. Flertalet har naturligtvis
fått någon sorts utbildning, men
den har de inte fått utan tidsförlust, ty
det har inte funnits någon för dem tillrättalagd
väg. Man är så mån om att
realexamen eller motsvarande examen
skall tas utan tidsförlust, men lika viktigt
är att inte slösa bort någon tid för
alla de mindre teoretiskt begåvade.
Skulle man göra någon skillnad, skulle
man snarare säga, att det är viktigare
att hjälpa fram dem som inte fått så
stora förutsättningar för att kunna klara
sig själva.

Vi har nu fått en begränsad realexamen,
och det är ett mycket stort
steg framåt, ty därigenom kan vi få
fram dem som har förutsättningar för
teoretiska studier men som är svaga i
ett eller annat ämne.

Vi har här t. ex. den stora gruppen
med tekniskt begåvade, som inte kan
klara främmande språk, därför att de
inte har språkbegåvning eller därför att
deras intresse inte räcker till. De är ensidigt
inriktade på andra ämnen. Här
har talats om bristen på civilingenjörer.
Ja visst är det brist på civilingenjörer.
För att bli civilingenjör måste man ha
gymnasiekunskaper i främmande språk,
och då måste det ju krävas, att man
skall kunna klara språken även på realskolestadiet.
Men vi behöver inte bara
civilingenjörer utan också teknisk personal
av alla grader. Vi har massor av
både ingenjörer och personer med lägre
teknisk utbildning, som inte har realexamen
och gymnasieutbildning men
som i stället har fullgod teknisk utbildning.
Men de tillhör just dem vilka,
som jag tidigare sagt, förlorat tid. De
har försökt sig på att gå igenom realskolan
men blivit kuggade därför att
de inte klarat de främmande språken.
De har fått vidare utbildning i yrkesskolor
och tekniska fackskolor och institut.
Men dessa tekniska skolor har
fått börja på ett mycket mera elementärt
stadium i matematik, kemi och fysik

Nr 18

103

Onsdagen den 18 maj 1955 fm.

Försöksverksamheten med nioårig enhetsskola m. m.

an de skulle behövt göra, om dessa
elever i grundskolan under tidigare år
fått de kunskaper, som de haft alla
möjligheter att kunna förvärva men
som de varit avskurna ifrån därför att
de inte kunnat tillägna sig språkkunskaperna.
Man kan för att spetsa till
det hela säga som en pojke sade till
mig: »Varför skall man betraktas som
matematikidiot därför att man har valt
bort tyskan?» Men så har det faktiskt
blivit. Vi har å andra sidan många
språkbegåvade som inte kunnat klara
matematiken. Varför skall inte de kunna
få fortsätta under de år man har
som lättast för att lära språk och få en
så fullgod språkundervisning som vi
kan ge dem? Nu måste de klara bägge
delarna, annars får de skaffa sig en utbildning
bäst de kan. Vi behöver en
differentiering säger man. Visst behöver
vi det, men den behövs ämne för
ämne och bör inte bli en differentiering
på linjer. Hur många linjer vi än
gör kommer vi ändå aldrig att inom
varje linje få ett enhetligt elevmaterial,
utan det blir så att vi får en linje med
de mest begåvade i alla avseenden, och
sedan får vi hänvisa till en annan linje
dem som skulle kunnat följa och kanske
t. o. m. överträffa de mest begåvade
på denna linje i vissa ämnen.
Därvidlag är enhetsskolan något av det
förnuftigaste. Vi skall ha grundkurser
för alla, men så skall vi också ha överkurser
i alla ämnen och skiftningar, så
att var och en kan hänvisas till en
överkurs som passar honom. Om vi
har en grundkurs i språk, som alla
läser, och en överkurs i grammatik för
dem som behöver en sådan, skall vi
naturligtvis börja med femte och sjätte
klasserna. Det är alldeles riktigt, och
likadant är det med matematiken. På
/let sättet måste man kunna tillgodose
behovet av alt var och en får den utbildning
han behöver. Men det tar tid
att genomföra. Det tar tid att utarbeta
dessa kurser. Det är inte gjort ännu.
De är skisserade i skolkommissioncns

betänkande, men de har inte blivit detalj
utformade, utan varje lärare har
försökt att klara sig på egen hand.

Sedan finns det också ett annat hinder,
som faktiskt är större än dem jag
förut nämnt. Det gäller nämligen här
att bryta den traditionella inställningen
hos såväl lärare som elever, att en
klass skall hålla ihop och att alla skall
läsa lika mycket. Lärarens ambition är
att ha alla med. Ingen får släpa efter,
ty då tror läraren att det är något fel
på honom själv, och då försöker han
att göra sig av med de elever, som inte
kan hänga med. Och de elever, som
utan svårighet hänger med, säger: Varför
skall jag anstränga mig extra och
lära mig mer än de andra?

Denna inställning måste förändras,
men det tar många år. Vi är emellertid
på det klara med att detta är det enda
vettiga, och att vi i fortsättningen måste
sträva mot det målet.

Det sagda gäller även beträffande de
praktiska begåvningarna. Herr Larsson
i Hedenäset var inne på frågan om
hjälpklasseleverna, och den saken är
också omnämnd i propositionen. Statsutskottet
har även i sitt utlåtande skrivit,
att 9 y icke får bli någon hjälpklass.
Men å andra sidan får inte heller
hjälpklasseleverna utestängas från
en kvalificerad yrkesutbildning. Ofta är
det så att den elev, som har lätt fölen
sak, har lätt för allting, men det
finns också specialbegåvningar. Om jag
håller mig till det tekniska området, så
måste man för att bli ingenjör även
besitta teoretisk begåvning, men man
kan bli en utomordentlig mekaniker
nästan utan att kunna läsa och skriva.
Det finns ett ganska stort antal människor,
som är genier i sina fingrar.
De har sin begåvning i händer och
ögon, men de har inte teoretisk begåvning
tillräckligt för att vara med i en
normalklass. De skall sålunda gå i
hjälpklass i teoretiska ämnen, men fördenskull
behöver de inte gå i en lijälpklassavdelning
tillsammans med såda -

104 Nr 18

Onsdagen den 18 maj 1955 fm.
Försöksverksamheten med nioårig enhetsskola m. m.

na elever, som är lika bortkomna i händerna
som i huvudet. Även där bör en
differentiering göras ämnesvis, så att
eleverna på varje område kan få en så
kvalificerad utbildning, som de över
huvud taget kan tillgodogöra sig.

Vi måste komma fram till en skola,
som tar hand om varje elev, så att
varje skolungdom under de nio åren i
skolan får lära så mycket som möjligt
med utgångspunkt från sina förutsättningar
och intressen. Detta kan vi aldrig
nå endast med en linjeuppdelning,
utan vi måste gå till en tidigare differentiering
inom klassens ram.

Däremot behöver vi en linjedifferentiering,
som vi hittills inte haft, nämligen
i nionde klass. Det är vi alla ense
om, och det har också berörts såväl i
tidigare anföranden som i skolkommissionens
betänkande. Riksdagen har också
fattat beslut härom år 1950. Det har
då uttryckligen sagts, att det i nionde
klass skall ske en verklig linjeuppdelning,
eftersom både elever och lärare
då bör veta vartåt det lutar. Då skall
man inrikta sig på vad som kommer
efter skolan, och då kan man göra denna
uppdelning i olika linjer: 9 a, 9 g
och 9 y. I de flesta av de elva försöksdistrikten
har man inte kunnat göra
denna linjeuppdelning utan har i stället
haft eleverna samlade i en linje betecknad
9 a g. Om eleverna skall inriktas
på gymnasiet, är det inte riktigt att
först bygga upp utbildningen på enhetsskolan
med dess målsättning och
därefter flytta över eleverna på det traditionella
gymnasiet tillsammans med
elever som gått i realskola. Det måste
leda till en snedvridning. Det där är
väl tänkt som ett övergångsstadium, och
det är väl avsett att man sedan i gymnasiet
så fort som möjligt skall försöka
åvägabringa en samordning. Men
övergången sker lättare, om man har
linjen 9 g för sig själv. Då vet både lärare
och elever att vederbörande nästa
år skall gå i gymnasiet, och då frågar
sig båda parter vad det finns för luc -

kor i kunskaperna och vad enhetsskoleeleven
inte har läst, men som eleverna i
realskolan har läst. De frågar då vad
det är som behöver repeteras och aktualiseras,
och då kan man nå ett verkligt
resultat, ty då arbetar eleverna med
ett klart mål för ögonen och vet att de
är tvungna att tillägna sig vissa kunskaper,
om de skall kunna klara sig i
fortsättningen. Där finns alltså en möjlighet
att anpassa sig till realskolans
kurser, en anpassning som vi inte gärna
vill göra i alltför stor utsträckning på
ett tidigare stadium. Men förutsättningen
härför är som sagt att vi har linjen
9 g för sig själv. Har man inte det, får
man någonting mitt emellan, som blir
till förfång för såväl 9 g som 9 a, kanske
allra mest för dem, som går i 9 a
och tänker avsluta sin skolgång med
det året.

Nu föreligger det ett förslag från
skolöverstyrelsen om att man även i
de små skoldistrikten skall få skilja
på linjerna 9 a och 9 g vad beträffar
modersmål, främmande språk och matematik
— alltså de ämnen, i vilka eleverna
måste besitta vissa kunskaper för
att kunna gå vidare. Utskottet understryker
också i sin skrivning vikten av
att en sådan uppdelning kommer till
stånd. Får vi denna uppdelning, tror
jag att vi med ganska stor tillförsikt
kan avvakta de kommande jämförelserna
längre fram, vilka i så fall blir betydligt
mera rättvisande än vad de hittillsvarande
jämförelserna har varit.

Flera talare har påmint om att lärarna
i enhetsskolan genomsnittligt har
sämre utbildning än lärarna i realskolan.
För min del tror jag emellertid att
det är av ännu större betydelse, att enlietsskolans
lärare har så mycket mindre
erfarenhet än realskolans. Många lärare
i enhetsskolan undervisar i sina
kurser för första gången på detta stadium
och har ingen som helst erfarenhet
av undervisningen. Det hjälper inte
med fackkunskaper i de ämnen det här
är fråga om. En erfaren lärare, som un -

Onsdagen den 18 maj 1955 fm.

Nr 18 105

Försöksverksamheten med nioårig enhetsskola m. m.

der några år har fört elever fram till
examen i realskolan, vet var det brukar
klicka och i vilka ämnen eleverna brukar
köra fast samt vad man ideligen
måste gå tillbaka till och gnugga in.
Sådant kan intet annat än erfarenheten
lära en lärare, och är en lärare
nybörjare, blir det brister. Men även
det är sådant som går över med tiden.

Jag tror därför inte det finns någon
anledning att dra förhastade slutsatser
av de jämförelser som gjorts,
utan vi skall låta enhetsskolan fortsätta
att arbeta några år framåt efter de riktlinjer,
som är uppdragna i 1950 års
beslut, och låta skolöverstyrelsens försöksrotel
och de som arbetar på detta
område så småningom försöka finna
bättre vägar och lära av erfarenheten.
Då tror jag att enhetsskolan i längden
kommer att visa sig vara den lyckligaste
skolformen.

Herr TALMANNEN: Då ytterligare
sju talare är anmälda och med hänsyn
till den långa föredragningslistan får
jag hemställa, att efterföljande talare
måtte begränsa sina anföranden så
mycket som möjligt.

Herr BLIDFORS (s):

Herr talman! Egentligen är det inte
så förfärligt mycket som skiljer utskottet
från reservanterna i frågan om erfarenheterna
av försöksverksamheten.
Jag bortser då från ett uttalande om
psykologisk-pedagogiska institutets medverkan,
som reservanterna gör — jag
skall återkomma till det senare.

Skillnaden består närmast i två saker,
och de skillnaderna har genom
herr Cassels positiva anförande för en
stund sedan ytterligare minskats. Men
herr Cassel får förlåta mig, att jag bortser
från detta och tar hänsyn till vad
som skrivits i reservationen.

Medan reservanterna ägnar speciell
uppmärksamhet just åt enhetsskolans
gymnasieinriktade grupp, alltså 9 g, be -

tonar utskottet betydelsen av det samlade
resultatet, alltså just det som herr
Cassel understrukit i dag men som tyvärr
inte finns i reservanternas yttrande.

Den andra saken är den olika redovisningen
av erfarenhetsmaterialet.
Man kan av samma pusselbitar tillverka
olika mönster, och de mönster som
reservanterna fått fram anser jag inte
vara rättvisande. Reservanterna har
t. ex. varit ängsligt noga med att redovisa
alla de punkter, på vilka enhetsskolan
varit underlägsen. Att de inte
nämnt — vi får kanske säga att de
glömt bort det — de punkter, där enhetsskolan
varit överlägsen, särskilt i
fråga om den skriftliga framställningen,
är kanske inte så mycket att orda om.

Nej, det väsentliga, herr talman, är
en annan sak, nämligen att reservanterna
inte i detta sammanhang funnit
anledning att närmare gå in på orsakerna
till de angivna sämre resultaten.
De orsakerna gömmes bakom den finurligt
formulerade mening i reservationen,
där det heter: »Att resultatet av
dessa jämförelser för enhetsskolans del
blev dåligt är under för dagen föreliggande
förutsättningar icke ägnat att inge
förvåning.»

Så enkelt har man alltså kommit
ifrån den saken. I rättvisans namn vill
jag emellertid erkänna, att bristen på
kompetenta lärare tagits upp av reservanterna
i ett annat sammanhang, men
inte ens där vill man oförbehållsamt
erkänna, att bristen är en av de bidragande
orsakerna, utan det heter endast
»om det är så ...».

.lag vill också säga några ord i allmänhet
om dessa jämförelser och kanske
inte så mycket med utgångspunkt
från reservationen.

När man bl. a. i pressen gjort så stort
nummer av de verkställda jämförelserna
med realskolan, har resultaten ofta
utnyttjats mot enhetsskolan. Jag vill erinra
om att det särskilda skolutskottet
vid 1950 års riksdag rekommenderade

106

Nr 18

Onsdagen den 18 maj 1955 fm.

Försöksverksamheten med nioårig enhetsskola m. m.

jämförelser mellan olika organisationsformer
av enhetsskolan men beträffande
jämförelser med andra skolor tilllade
följande, som jag tycker inte bör
glömmas bort:

»I den mån jämförelser kunna anställas
även med de nu arbetande skolformerna,
trots där rådande speciella
förhållanden i avseende på lärjungeurval
m. in., bör detta icke underlåtas.
»

Av detta framgår ganska tydligt, tycker
jag, att utskottet den gången insåg
svårigheterna vid jämförelser med andra
skolor, t. ex. realskolan. När sedan
försöksavdelningen gjort dylika jämförelser
har den samtidigt varnat, liksom
statsutskottet, för alltför långtgående
slutsatser. Men dessa vädjanden har
ofta förklingat ohörda. Det har alltid
funnits snabba uttolkare till hands, som
varit färdiga med sin förkastelsedom
över enhetsskolan och glömt de speciella
förhållandena i realskolan. Vill
man komma fram till en hållbar jämförelse
över hela fältet, måste denna
föregås av en grundlig utredning om
åtminstone följande förhållanden vid
realskolan:

Förekomsten av ferieläsning, förekomsten
av privatläsning under terminerna,
omfattningen av flyttning först
efter prövning på hösten, förekomsten
av kvarsittning, antalet definitiva utkuggningar,
högre ålder på grund av
intagning i realskolan från klass 5 eller
klass 7 i folkskolan samt tillgången på
kompetenta lärare, som just varit en av
enhetsskolans stora svårigheter.

Dessa omständigheter faller emellertid
ofta bort i diskussionen.

Hur dessa ting påverkat t. ex. jämförelsen
med enhetsskolans 9 g, har berörts
här av flera talare i dag, varför
jag inte skall gå in på det spörsmålet.
Jag vill bara peka på ett par saker som
inte nämnts tidigare. Redan från enhetsskolans
fjärde och sjättte klass har
vi en viss övergång till läroverk. En
annan sak gäller bristen på kompeten -

ta lärare. Medan man på mellanstadiet
i engelska bara har 10—12 procent akademiskt
utbildade lärare i enhetsskolan,
har man i läroverken på motsvarande
stadium troligen omkring 90 procent.
Allt detta är omständigheter som
visar att jämförelserna inte blir rättvisande.

Håller man sådana olikheter i minnet
liksom även olikheter i kursplaner och
lärogång, t. ex. i engelska, tycker Jag
verkligen att det skall ett visst mod till
för att säga, att resultaten är dåliga,
sedda mot bakgrunden av de förhållanden
under vilka enhetsskolan arbetar.
Härmed har jag inte ett ögonblick
velat göra gällande att man ingenting
har att lära av sådana här undersökningar.
Det har man visst, och detta
har framhållits både av skolöverstyrelsen
och departementschefen. Skolöverstyrelsen
är också i färd med att finna
former, enligt vilka 9 g skall kunna
prestera mer.

Det är naturligt att försöksverksamheten
följes med uppmärksamhet av
alla. Men det borde också vara lika naturligt
att kritikerna ålade sig en viss
återhållsamhet, en viss sans vid bedömningen
— jag riktar mig därmed inte
emot reservanterna, det vill jag särskilt
betona, herr Cassel — att de ålade sig
en smula behärskning och tålamod. Vi
bör emellertid inte glömma — såsom
framhållits av någon talare förut — att
det här är fråga om en fortskridande
reform, där man ständigt lär av erfarenheterna.

Ytterligare en sak skulle jag vilja andraga,
en allvarlig sak. Skall enhetsskolan
finna sin form och kunna göra
sitt bästa, då måste också barnen och
även lärarna få arbetsro. Det får inte
bli på det sättet, att man oupphörligt
sliter och drar i dem och samtidigt efterlyser
resultat. Hur går det då med
barnens arbetslugn? Resultaten måste
bli missvisande och skolans inre arbete
och fostrande gärning kommer att bli
lidande på detta.

Onsdagen den 18 maj 1955 fm.

Nr 18 107

Försöksverksamheten med nioårig enhetsskola m. m.

I detta sammanhang må det tillåtas
mig att citera vad en rektor för ett av
våra försöksgymnasier skrivit i en rapport
till skolöverstyrelsen för inte så
långe sedan: »De» (d. v. s. ungdomarna
i gymnasieklasserna) »kände sig befriade
när de kom till oss, beroende på
att de i» — här kommer ett ortsnamn,
som jag hoppar över —• »varit föremål
för en sådan uppmärksamhet, diskussion
och bollande mellan pro et contra,
att de i viss mån ledsnat på ''tjafset’,
som en av eleverna sade vid ett samtal
med undertecknad. Liknande uttalanden
gjordes även av föräldrarna.»

Till sist, herr talman, vill jag säga
ett par ord om reservanternas uttalande
om psykologisk-pedagogiska institutet.
De har gjort ett uttalande om lämpligheten
av att detta institut skulle
kopplas in på bearbetningen av försöksverksamhetens
resultat. .lag tycker
verkligen att tidpunkten är ganska illa
vald för att göra ett sådant uttalande.
Saken är nämligen den att psykologutredningen
i sitt för några månader sedan
avlämnade betänkande föreslagit
detta instituts avveckling och att dess
uppgifter skulle överföras till andra
organ, forskningsuppgifterna t. ex. till
den blivande lärarhögskolan. Att i en
sådan situation, när alla hithörande
omständigheter inte är klarlagda, vilja
liksom spika en alldeles ny och mycket
omfattande uppgift på psykologiskpedagogiska
institutet, anser jag vara
olämpligt, inte minst därför att detta
institut saknar en egen basorganisation
för dessa uppgifter.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr EDENMAN (s):

Herr talman! Det är en viktig fråga
vi nu behandlar och den är värd lång
tid, men jag tror att vi alla känner trycket
från andra lika viktiga frågor på
dagordningen, och jag skall därför ta
herr talmannens anmodan ad notam
och endast mycket kort syssla med två

frågor, som hittills inte berörts under
debatten.

Jag utgår ifrån att samtliga ledamöter
av denna kammare fått en skrivelse
från Läroverkslärarnas riksförbund.
Det är ju inte något ovanligt med sådana
skrivelser, och det är naturligtvis
fullt tillåtet att skicka ut en sådan. Jag
vill ta upp en synpunkt i denna skrivelse,
där man gör gällande att propositionen
om försöksverksamheten ensidigt
återger skolöverstyrelsens rapport
om de företagna jämförelserna. Detta
kan — om jag ett ögonblick får tala
som ämbetsman — inte gärna betyda
något annat än att man menar, att reciten
till propositionen är tendentiös,
och det är i och för sig en fruktansvärd
anklagelse. Man påstår vidare att
skolöverstyrelsens rapport icke är helt
uttömmande och att de företagna jämförelserna
inte är tillfredsställande.

Sakfrågan skall jag om ett ögonblick
återkomma till — den är en bagatell.
Vad jag reagerar emot är att många
pressorgan måtte tro att Läroverkslärarnas
riksförbund talar sanning; det
cirkulerar i pressen rykten om att det
smusslas med försöksverksamheten. Jag
vill, herr talman, påstå att är det något
som försiggår i fullt dagsljus, så är det
försöksverksamheten med nioårig enhetsskola.
Därvidlag är det intet smussel,
utan papperen läggs på bordet.
Riksdagens samtliga ledamöter har
t. ex. fått ett exemplar av Aktuellt.
Över huvud taget är bevakningen av
skolöverstyrelsens försöksavdelning nog
en av de mest effektiva bevakningar,
som något ämbetsverk är utsatt för.

Vad nu kritiken gäller — den har
sina poänger — är följande. Det står
i skrivelsen: »Propositionen återger ur
skolöverstyrelsens rapport — — —
icke tabellerna över proven i engelska»
— vi har hört mycket om denna engelska
i dag — »vid vilka realskolans lärjungar
visade sig tydligt överlägsna
enlietsskolans.»

Det är riktigt, all tabellen inte är av -

108 Nr 18

Onsdagen den 18 maj 1955 fm.

Försöksverksamheten med nioårig enhetsskola m. m.

tryckt i propositionens recit. Det beror
bland annat på att skolöverstyrelsen
använt sig av en ny poängtabell, som
hade måst förklaras ganska ingående
med en rad tekniska detaljer. Jag är
emellertid övertygad om att riksdagens
intellektuella nivå är fullständigt tillräcklig
för att dess ledamöter skall
kunna dra en riktig slutsats av följande.
När det står i propositionen, att endast
38 procent av pojkarna och 46,7
procent av flickorna godkändes i provet,
behövs det, mina damer och herrar,
då en tabell för att tala om resultatet
av dessa engelska prov? Dessutom
bör jag erinra om att den läroverkslärare,
som i Tidning för Sveriges läroverk,
nr 35, den 11 november, refererade
skolöverstyrelsens rapport, använde
exakt samma metod i sin referatkonst
som den kungl. propositionen.

Jag har bara en sak att tillägga. All
denna kritik oroar mig inte. Däremot
måste man i dess linda kväva varje påstående
att korten inte läggs på bordet.
Det står vidare i samma skrivelse följande:
»Då genomförandet av den ännu
endast i princip beslutade skolreformen
gjorts beroende av försöksverksamhetens
utfall», etc. Det förhåller
sig ju så, att vi numera här i riksdagen
dess bättre är fullt eniga om
att diskussionen inte gäller om vi skall
ha enhetsskola eller inte. Det har glädjande
nog i dag och under alla dessa
fem år efter 1950 års försöksbeslut gällt
hur denna enhetsskola skall se ut för
att den skall bli så bra som möjligt.
Jag har ingenting otalt med reservanterna
i utskottet. Det finns ingen anledning
att från mina utgångspunkter i dag
söka sak med dem. Det är detaljer,
som de tar upp; det är andra nyanser,
men de ställer sig bakom försöksbeslutet.
Så långt är allting gott och väl.

Tyvärr förekommer emellertid de
tankarna ute i landet, att försöksverksamheten
skulle kunna komma att misslyckas
och att därmed allt skulle vara
ogjort och återgå till det gamla. Det är

den tanken som bör stoppas. Jag vill,
herr talman, bara med tillfredsställelse
konstatera, att riksdagens debatt i dag,
liksom både utskottet och reservanterna,
ingalunda ger något gehör åt sådana
tankar. Vi diskuterar hur enhetsskolan
skall se ut och inte om den skall
komma eller ej.

Herr NILSSON i Göingegården (h):

Herr talman! Vad det gäller erfarenheterna
av den allmänna försöksverksamheten
för den blivande enhetsskolan
skulle jag för min del i huvudsak
kunna instämma i de synpunkter, som
har redovisats i reservation nr 1 till utskottets
utlåtande. Jag vill dock, herr
talman, till detta foga några kommentarer.
Det är allmänt bekant, att vissa
svårigheter, som just nu i samband med
försöksverksamheten har anmält sig
och som rent av växer i kvadrat, inte
är ägnade att underlätta försöksverksamheten
som sådan. Dylika svårigheter,
som vi alla känner till, är det kraftigt
ökade barnantalet, bristen på kompetenta
lärare och bristen på lokaler.

Det vore värdefullt, om man i samband
med strävan efter att åstadkomma
så gott resultat som möjligt av försöksverksamheten
hade möjligheter att öka
anslagen till denna för att kunna möta
dessa svårigheter. Beklagligtvis är den
ekonomiska situationen i samhället just
nu sådan, att den inte tillåter en större
generositet i det fallet.

Herr Cassel nämnde, att det gäller att
man inte skall stelna till i vissa förutbestämda
former då det gäller försöksverksamheten.
Jag tycker för min del,
att man i begreppet försöksverksamhet
osökt finner att man inte får göra
det.

Om jag inte fattade statsrådet Persson
fel, menade han, att varken statsutskottet
eller riksdagen här i dag borde
komma med några pekpinnar till
skolöverstyrelsen i vad det gäller försöksverksamheten
och dess utformning.

Nr 18 109

Onsdagen den 18 maj 1955 fm.

Försöksverksamheten med nioårig enhetsskola m. m.

Jag tycker tvärtemot att det borde vara
synnerligen tacknämligt för skolöverstyrelsen,
om både statsutskottet och
riksdagen skulle anvisa nya former för
försöksverksamheten, och jag vill för
min del, herr talman, peka på ett par
sådana former, som det kunde vara
värdefullt att pröva.

Jag finner det beklagligt att inte den
nuvarande försöksverksamheten omfattar
litet större sammanhängande geografiska
områden, t. ex. ett helt inspektionsområde
eller ett helt län. Jag tror
att resultaten av försöksverksamheten
inom ett sådant större sammanhängande
område skulle bli betydligt tillförlitligare.
Inte minst gäller detta den
yrkesutbildning som rymmes inom den
nioåriga enhetsskolans ram.

Vidare undrar jag, om man inte borde
låta försöksverksamheten omfatta ett
visst område kring ett centrum, oavsett
om detta område utgjorde en kommun
eller ett skoldistrikt. Jag tror att det
vore lyckligt att man försökte få en
uppfattning om hur det hela skulle te
sig, om man, kanske inte genom ett
skolförbund men dock inom två, tre
eller fyra skoldistrikt, förenade sig om
en gemensam undervisning, framför allt
då det gäller enhetsskolans högstadium
och yrkesutbildning. Jag har på känn
att utvecklingen kommer att gå den vägen
en gång i framtiden, då vi slutgiltigt
kan ta ställning till resultaten av
försöksverksamheten. Från början trodde
man ju att ett befolkningsantal på
omkring 3 000 personer skulle vara tillräckligt
underlag för en enhetsskola,
men sedan har man talat om både siffran
4 000 och 5 000, och ingen vågar väl
i dag säga, att t. o. m. ett befolkningsantal
på 5 000 utgör ett absolut tillräckligt
underlag för en nioårig enhetsskola.

Det var emellertid inte närmast dessa
kommentarer som jag tänkt göra i denna
debatt, utan jag hade för avsikt att
säga några ord om den motion, som
jag och några kamrater i denna kam -

mare framfört med anledning av Kungl.
Maj :ts förevarande proposition och vilken
gäller nyintagningen vid realskolorna.

Det är ingen tvekan om att det inte
vid denna intagning har under de senaste
åren anmält sig svårigheter, som
i många fall har mycket upprört föräldraopinionen
i vårt land. Av uppgifterna
om intagningen i de lägsta klasserna
av realskolan framgår att år 1954
avvisades inte mindre än 12 000 barn.
Skolöverstyrelsen har gjort vissa beräkningar,
som ger vid handen att antalet
avvisade elever kommer att öka
under de följande åren. Man beräknar
sålunda att år 1955 måste 17 700 barn
avvisas, år 1956 20 500 barn och 1957
22 000 barn. Sedan sjunker åter antalet,
och år 1964 skulle det vara lika stort
som vid 1954 års intagning, nämligen
12 000 avvisade barn.

Man frågar sig, om det verkligen kan
vara riktigt att så många barn, som
dock har en tillräckligt stor intelligenskvot
för att tillgodogöra sig undervisningen
i realskolan och som också enligt
sina betyg från folkskolan har alla
möjligheter att absorbera denna undervisning,
inte skall få komma in i realskolan.
Jag är medveten om att man
omedelbart kommer att svara, att våra
resurser inte räcker för att ge alla dessa
barn möjlighet till undervisning inom
den nuvarande realskolan. I enlighet
med en kungl. proposition fattade
ju riksdagen år 1951 beslut om att nya
femåriga statliga realskolor i regel inte
skulle få inrättas. I stället skulle treåriga
realskolor, inbyggda i folkskolan,
bli den normala skolformen. I skarven
mellan den gamla och den nya skolan
kunde emellertid vissa nackdelar uppkomma,
framför allt för de föräldragenerationer
vilkas barn under denna
tid skulle påbörja sin utbildning. Det
är nog ingen tvekan om att inte detta
problem har ökat i storlek på ett sätt
som man inte förutsåg, då detta beslut
fattades vid 1951 års riksdag.

Ilo

Nr 18

Onsdagen den 18 maj 1955 fm.

Försöksverksamheten med nioårig enhetsskola m. m.

I vår motion har vi förordat ett provisorium.
Innan enhetsskolan inom en
framtid genom försöksverksamheten
har funnit sin form, borde enligt vår
mening de äldre skolorna bibehållas
vid sidan av försöksskolorna, och därutöver
borde man ge möjlighet för låt
oss säga alla elever med ett poängantal
i intagningskvoten av 18 att bli delaktiga
av undervisningen inom den
äldre skolformen. Denna tillfälliga ansvällning
av den gamla skolans elevkader
har ingenting att göra med diskussionen
om den nya enhetsskolan.
Det gäller endast att se till, att icke de
under övergångstiden levande generationerna
kommer i kläm.

Ja, inte heller jag skall bli mångordig,
men jag vill i likhet med herr
Edenman erinra om att detta är en
mycket viktig fråga. Jag brukar ofta
säga för mig själv att det finns få områden
där det är lika viktigt att vi —
oavsett politisk hemort — är överens
som när det gäller vårt försvar och
undervisningen och utbildningen av vår
ungdom. Då det gäller kostnaderna för
vårt försvar är vi överens. Jag beklagar
att vi beträffande undervisningen
och utbildningen inte kan vara lika
generösa med anslagen så att vi, när
det gäller denna viktiga del av samhällsverksamheten,
kan anse oss ha lika
god råd som beträffande vårt försvar.

Jag vill sluta med att säga, herr talman,
att då vi i vår motion föreslagit
inrättandet av parallellavdelningar i
existerande realskolors lägsta klass eller
inrättandet av inbyggda realskolor i
folkskolan eller andra tillfälliga anordningar
för att provisoriskt avhjälpa svårigheterna
för studiebegåvade i de just
nu särskilt stora barnkullarna, så är
detta för att ge en ökad rättvisa åt de
barn i vårt samhälle som har en sådan
intelligenskvot och en sådan betygspoäng
att de bör få tillträde till en
realskola.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet PERSSON:

Herr talman! Bara ett litet tillrättaläggande
med anledning av en viss passus
i herr Nilssons i Göingegården anförande.
Herr Nilsson sade, att jag sagt
att vi inte skulle ge skolöverstyrelsen
några pekpinnar. Jag vill erinra om att
detta endast gällde frågan om vilka
jämförelser och vetenskapliga sammanställningar
som omedelbart behövde göras
beträffande försöksverksamheten.
Däremot gällde det inte alls frågan om
försöksverksamhetens uppläggning i
stort och utvecklingen under den närmaste
tiden av de spörsmål som herr
Nilsson nu var inne på. Om dessa frågor
har jag naturligtvis inte avsett att
göra ett sådant uttalande. Nya uppslag
bör givetvis prövas.

Fröken KARLSSON (h):

Herr talman! Jag skall bara mycket
kort be att få understryka några av de
synpunkter, som herr Nilsson i Göingegården
just framhållit i anslutning till
den motion som han jämte några andra
framburit i denna kammare.

Jag lyssnade på fröken Olssons anförande,
och hon måste, i varje fall om
hon skall vara logisk, rösta med denna
motion, vilket jag gläder mig ofantligt
åt. Hon säger i sitt anförande, att man
på realskolan gått in för att så många
som möjligt skall komma fram till examen
och om en eller annan inte orkar
med arbetet ställs denne åt sidan. Man
har inte vidtagit några åtgärder för att
hjälpa dessa, det har fröken Olsson alldeles
rätt i. Men om man nu gjort detta
misstag under många år, är det väl ändå
större skäl att säga att det är felaktigt
att vi i fortsättningen gör på
samma sätt för de ungdomar det nu
gäller. Om vi under nuvarande förhållanden
har närmare 15 000 barn, som
inte kommer in i realskolan, därför att
samhället inte varit nog förutseende i

Nr 18

Onsdagen den 18 maj 1955 fm.

Försöksverksamheten med nioårig enhetsskola m. m.

fråga om lärarrekryteringen, då bör
man göra någonting för dessa barn.
Dessa blir ju annars orättvist behandlade,
fröken Olsson!

Den motion, som herr Nilsson i Göingegården
här talade om, avser just
att komma med ett förslag till provisorier
som hjälper barnen att under några
år framåt få en med realskolan likvärdig
undervisning. Sedan får man se var
de kan inlemmas. Man skulle således
hjälpa de barn som är olyckliga nog
att leva just nu, då man inte har tillräckligt
väl ordnat för denna ålderskategori.
Jag måste säga, att man skall
vara förfärligt litet intresserad av barn
i allmänhet och skolbarn i synnerhet,
om man inte vill försöka göra så mycket
man kan för dem.

De som nu går i 4:e klassen har
arbetat under ganska pressande skolförhållanden.
Föräldrarna har jäktat
på dem, och själva har de jäktat för att
nå den poängsiffra som behövs för att
eventuellt kunna komma in. Trots att
somliga når långt över 13,5 poäng —
ja, ända upp till 18 och 19 poäng —
ställs de utanför. Om det är någonting,
som barn reagerar emot, så är det att
bli orättvist behandlade.

Jag skulle kunna nöja mig med detta
och yrka bifall till motionen, men jag
måste också säga några ord i anledning
av herr Hoppes anförande. Han
sade, att vi drömmer om den kommande
skolan — han var riktigt lyrisk,
utan att använda några överord. För
de barn som vill gå över till läroverket
eftersom det inte finns någon färdig
enhetsskola räcker det emellertid
inte med denna dröm om en skola som
skall komma. Det fordras i stället här
en aktivitet för dagen, och det är ett
uttryck för aktivitet som motionen
nummer 303 i första kammaren och
nummer 390 i andra kammaren innebär.

Jag ber att med dessa ord få yrka bifall
till nämnda motion.

Herr NESTRUP (fp):

Herr talman! Efter herr Edenmans
tcmperamentsfulla angrepp på Läroverkslärarnas
riksförbunds skrivelse
vill jag bara tillägga, att det var synd
att han inte läste upp vad skrivelsen
avslutas med: »Läroverkslärarnas riksförbund
har i denna skrivelse framfört
vissa kritiska synpunkter. Denna kritik
får inte uppfattas på annat sätt än
som ett uttryck för positivt intresse för
den nu pågående försöksverksamheten.
Den syftar till att ge en mera fyllig
och rättvisande bild av dess resultat.»
Vi är tämligen överens om att det behövs
kritik mot enhetsskoleförsöken,
så att vi får fram bästa möjliga resultat.

Det gladde mig att statssekreteraren
påpekade, att dessa enlietsskoleförsök
skall utmynna i en enhetsskola. Vi är
väl alla på det klara med att försöken
måste utmynna i en bättre skola — om
den skall kallas enhetsskola eller något
annat får vi väl se sedan. Bara det blir
en bra skola, så får väl namnet vara
vad det vill.

Denna verksamhet måste pågå ännu
under lång tid framåt, sade statsrådet,
och det är jag ense med honom om.
Men däremot kan jag inte vara riktigt
ense med honom när han inte vill vidtaga
åtgärder för att ge y-linjen på enhetsskolan
det stöd, som den behöver
och som skolöverstyrelsen har begärt,
för att skaffa de bästa lärare för detta
stadium. Han menar att denna linje är
för provisorisk för att vi skall kunna
fästa lärarna för starkt. Men om detta
provisorium nu tänkes skola fortsätta
ett tiotal år framåt, kan det inte vara
riktigt, att de lärare som arbetar i en
sådan provisorisk skola inte skall få en
hyggligare anställningsform, så att ylinjen
kan få de rätta lärarna, likadana
lärare som exempelvis våra realskolor,
kommunala flickskolor och liknande.
.lag har sagt detta med tanke på vad
ecklesiastikministern säger om provisorisk
lönereglering av yrkeslärartjänster,

112 Nr 18

Onsdagen den 18 maj 1955 fm.

Försöksverksamheten med nioårig enhetsskola m. m.

om särskilda adjunktstjänster i yrkesteoretiska
ämnen på y-linjen och om
att lärartjänsterna i husligt arbete skall
likställas med de kommunala flickskolornas.
Med den principiella inställning,
som statsrådet och statssekreteraren
här har deklarerat, skulle det ha
varit riktigare att försöka skaffa y-linjen
dessa bättre lärare. När vi tidigare
resonerade om de teoretiska linjerna,
ansåg vi det nödvändigt, att vi försökte
skaffa bättre lärare. Det borde vara tid
att ta första steget i samma riktning i
fråga om y-linjen.

Sedan är det ett par saker till som
berörs i reservationerna nr 1 och nr 3,
till vilka jag vill yrka bifall. Det är
frågan om skolledarna och deras löneklassplacering.
Det kan inte vara riktigt,
att en som är placerad i t. ex. lönegrad
29, löneklass 32, inte skall få någon
som helst ekonomisk ersättning om
han tjänstgör som skolledare. Man bör
tänka sig för, innan man inför sådana
bestämmelser. En sporre även för sådana
akademici, som är i 29 lönegraden,
att söka skolledarbefattningar måste
vara till nytta för enhetsskoleförsöken.

Sedan har det talats ofantligt mycket
här i dag om undersökningarna om
kunskapsstandarden, speciellt i engelska
på g-linjen. Jag håller fullständigt
med fröken Olsson om att dessa resultat
är missvisande. Jag sade i fjol precis
detsamma som hon säger i år, att
man inte kan göra dessa jämförelser
riktiga, men när den engelska skrivningen
inte ger fullt 50 procent godkända
på 9 g-linjen, är detta ett resultat
som inte kan accepteras för fortsatta
studier vid gymnasium. Det måste
göras någonting åt detta. Skolöverstyrelsen
är inne på saken, och jag är på
det klara med att statsrådet i detta fall
kommer att i högsta möjliga grad stödja
skolöverstyrelsen. Jag skall därför
inte gå närmare in på något resonemang
om vad orsakerna kan vara till

att g-linjen gett sämre resultat än femåriga
realskolan.

Men en sak skulle jag kanske kunna
återkomma till här. Gång på gång får
man höra talas om det förfärliga grammatikplugg,
som förekommer i de andra
skolorna men som inte får förekomma
eller inte förekommer i distrikt med
enhetsskoleförsök. Jag tror att det ligger
åtskilligt av överdrift i detta tal.
När man lär sig dessa grammatikexempel
får man in de idiomatiska sentenserna,
och man får in synonymerna på
ett helt annat sätt än när man skall
sitta och plugga dem var för sig. Man
får in dem i ett visst bestämt sammanhang,
man får in dem i meningar och
uttryck, och det är en vinst. Något
grammatikpluggande, som bara innebär
direkt plugg för reglernas skull förekommer
inte längre, när det gäller undervisningen
i engelska, det tror jag
mig kunna garantera.

Däremot tror jag det fattas en del
speciellt i enhetsskolorna, när det gäller
kunskaperna i grammatik över huvud
taget, alltså när det gäller de grammatiska
termerna och deras användning
och när det gäller satsanalys och
sådana ting. Men det är ju ingenting
som kan intressera kammaren.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationerna nr 1, 3 och 4.

Herr CASSEL (h):

Herr talman! Herr statsrådet och
chefen för ecklesiastikdepartementet
lät förstå att reservanterna, visserligen
inte öppet men i lönndom, skulle ha velat
dra definitiva slutsatser av de hittills
redovisade jämförelsernas resultat.

Men så är det i själva verket inte.
Jag sade i mitt första yttrande klart
ifrån, att här finns det åtskilliga felkällor
som man måste ta hänsyn till
för att komma fram till en rättvis bedömning.

Dessa felkällor har nu av en serie
skickliga försvarsadvokater för barnen

Onsdagen den 18 maj 1955 fm.

Nr 18

113

Försöksverksamheten med nioårig enhetsskola m. m.

i 9 g blivit skildrade på det mest uttömmande
sätt, och jag skall inte ta
upp tiden med den saken. Jag kan i
långa stycken ge dessa försvarsadvokater
rätt. Det enda jag har velat påpeka
är att man av dessa undersökningar
som har gjorts kan dra vissa,
ehuru givetvis begränsade, lärdomar
och att dessa lärdomar bör dras.

Herr Hoppe förklarade att han skulle
vara nöjd med enhetsskolan även om
den gav ett något mindre kunskapsmått
än de gamla skolformerna på samma
antal skolår. Han förutsatte då att enhetsskolan
skulle ge en mängd andra
värden, som naturligtvis delvis skulle
vara av ovägbart slag och icke skulle
kunna redovisas i statistiken. Det är
möjligt att herr Hoppe har rätt i det,
men vi vill ha klart för oss vad vi nödgas
offra och vad vi får i stället. Vi
vill också ha klart för oss hur det skall
gå till att bota den brist i faktiska skolkunskaper
som måhända — jag säger
inte säkert men måhända — uppkommer
i enhetsskolan. Skall de felande
kunskaperna inhämtas på gymnasiet,
eller skall våra universitet och högskolor
nödgas ta emot adepter som inte
har samma kunskapsmått som de som
kommer från andra skolor hittills har
haft?

Vi reservanter har begärt, att man i
enlighet med 1950 års skolbeslut skulle
engagera den psykologiska och pedagogiska
forskningens målsmän, även
om de står utanför skolöverstyrelsen.
Det är naturligt att de skall vara med
vid utformningen av en skola som kommer
att beröra de närmaste generationernas
uppfostran och utbildning på
det mest intima sätt.

Nu säger herr Blidfors att det var
dumt av oss att referera till psykologisk-pedagogiska
institutet, eftersom
det finns en utredning som har sagt att
det skall avskaffas och ersättas med
någon annan form. Nu liar det ju emellertid
inte blivit avskaffat ännu, och då
kan det vara naturligt att man tar det
8 — Andra kammarens

som finns, men om det skall ersättas
av en annan form, så inte bryr vi oss
om formerna. Det viktiga är att få in
vetenskapens målsmän i detta arbete.
De som är litet kritiskt inställda gentemot
den nya skolan blir i den mån
lättare att övertyga om denna skolas
fördelar som de får klart för sig att
resultaten av undersökningar och försök
redovisas objektivt och klart, även
om de är negativa, och att vid bedömandet
av detta resultat även vetenskapsmän
som står utanför skolöverstyrelsen
deltar. Detta är inte på något sätt
sagt som en kritik mot skolöverstyrelsens
objektivitet eller kompetens.

Till sist skulle jag till fröken Olsson
vilja säga att hon inte skall tala så lättsinnigt
om att begåvningarna inte behöver
tas om hand eller att de kan
lämnas att i stort sett klara sig själva.
Det är inte så säkert att man på det
sättet verkligen får ut vad som skulle
kunna fås ut av dem. Våra möjligheter
till fortsatt andlig och materiell förkovran
är dock direkt beroende av att just
dessa begåvningar får gynnsammaste
möjliga betingelser för sina studier och
sin utveckling ända från början.

Herr HELÉN (fp):

Herr talman! Trots att många av
kammarens ledamöter säkert tycker att
denna debatt redan tagit för lång tid
är det på en punkt som debatten blev
avbruten alltför snabbt. Det var i fråga
om det intressanta replikskiftet mellan
ecklesiastikministern och fröken Vinge
som berörde möjligheterna att skapa
bättre förutsättningar för jämförelser
mellan studieresultaten vid enhetsskolan
och vid realskolan.

Statsrådet Persson sade i sitt första
anförande, att skolöverstyrelsens försöksavdelning
har gjort tillräckligt med
detaljbearbetningar av de spörsmål som
det här gäller att belysa för att få fram
en rättvis jämförelse mellan dessa olika
skolformer, och att det inte fanns
någon anledning för varken departe -

protokoll 1955. Nr 18

114

Nr 18

Onsdagen den 18 maj 1955 fm.

Försöksverksamheten med nioårig enhetsskola m. m.

mentet eller riksdagen att komma med
pekpinnar beträffande det fortsatta
jämförelsearbetet. Nu är det emellertid
så, att utskottet i sin skrivning direkt
har sagt ifrån att ändamålsenliga
metoder bör utarbetas för att möjliggöra
en sådan bedömning, och fröken
Vinge har — som en av de ansvariga
för utskottets skrivning, förmodar jag
— gett ett exempel på hur sådana nya
former med utnyttjande av vetenskaplig
expertis utanför skolöverstyrelsen
skulle kunna genomföras. Jag finner
det beklagligt om statsrådet inte skulle
uppfatta detta som en anledning att ompröva
de hittills använda formerna för
jämförelserna och verkligen försöka
frigöra arbetskraft utanför skolöverstyrelsens
försöksrotel som är kapabel och
lämplig att bedriva dessa jämförelser.
Jag tror att mycket av det herr Edenman
med skärpa slog ned på, nämligen
talet om att det smusslas med dessa
jämförelser, skulle omöjliggöras om såväl
den stora allmänheten som de intresserade
inom pedagogernas yrkesorganisationer
visste med sig att det inte
bara är de personer, vilka själva leder
försöksverksamheten som bedömer sina
egna resultat, utan att det också finns
en grupp av människor utanför den administrativa
apparaten som har möjlighet
till full insyn och möjlighet att biträda
vid uppläggandet av nya former
för dessa jämförelser.

Jag vill också påminna om att Kungl.
Maj :t med anledning av ett riksdagsbeslut
för ett år sedan har tillskapat en
särskild lekmannanämnd, för vilken en
av huvuduppgifterna måste vara just
att försöka bilda sig en uppfattning om
värdet av försöksverksamheten, och det
vore ju märkligt om inte detta riksdagens
initiativ också skulle leda till en
prövning inom lekmannanämnden av
jämförelseformerna.

Jag vill vädja till herr statsrådet, som
nu är återkommen från voteringen i
första kammaren, att detta inte uppfattas
som några onödiga pekpinnar utan

som en intresserad vädjan från riksdagen
att vetenskapligt utbildade krafter
friställes för att biträda skolöverstyrelsens
försöksrotel med en så allsidig
prövning som möjligt av det stora skolexperiment
som bärs upp av allas våra
varma känslor.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet PERSSON:

Herr talman! Jag beklagar att jag inte
kunnat följa senare delen av debatten
här ordentligt på grund av votering i
första kammaren.

Jag förstår inte riktigt vart herr Helén
ville komma, ty när jag två gånger
i denna debatt sagt att vi inte behöver
ge skolöverstyrelsen några pekpinnar
om de jämförelser som skall göras, så
kan ju däri omöjligt inneslutas att, om
nya former framkommer på några
punkter av försöksverksamheten, jämförelser
inte skulle göras mellan dessa
former och antingen de tidigare eller
de former som finns vid andra skolor.
Det faller på sin egen orimlighet att jag
skulle ha sagt att en sådan jämförelse
inte skulle ske. Det är emellertid något
som inte kan ifrågakomma omedelbart.
Det vi egentligen diskuterat tidigare är
vad som skall göras nu och vad som
kan göras på grundval av redan föreliggande
material.

Herr talman! När jag nu fick ordet
var det en annan sak jag gärna också
skulle vilja påpeka. Herr Nestrup menade
att vi skulle gå till en verklig lönereglering
för y-linjens speciella lärare.
I själva verket ligger det ju så till, att
vi inte har några statligt reglerade löner
för yrkeslärarna här i landet annat
än för de centrala verkstadsskolornas
vidkommande, och beträffande den
nu ifrågavarande lärarkategorien är det
allra minst under nuvarande provisorium
möjligt att komma fram på en sådan
linje. Jag vill emellertid erinra om
att statsbidragen nu ökas, och därmed
erhåller huvudmännen, skoldistrikten,
större möjligheter att ge fullgoda lö -

Onsdagen den 18 maj 1955 fm.

Nr 18

115

Försöksverksamheten med nioårig enhetsskola m. m.

ner, löner, som är jämförbara med dem
som utgår till andra motsvarande kategorier.
Därtill kan jag lägga, att det enligt
en annan föreliggande proposition
också blir möjligt att ge denna lärarkategori
pension genom SPA. Jag skulle
därför tro att alla rimliga önskemål
kommer att bli tillgodosedda i detta avseende.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav till en början propositioner
i fråga om punkten I, nämligen
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till motionen
II: 113; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Härefter gav herr talmannen beträffande
punkten II propositioner dels på
bifall till utskottets hemställan dels ock
på bifall till motionen II: 390; och fann
herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Fröken Karlsson begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
II i utskottets utlåtande nr 122, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
motionen II: 390 av herr Nilsson i Göingegården
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Därvid befanns, att flertalet
av kammarens ledamöter röstat
för ja-propositionen, vadan kammaren
bifallit utskottets hemställan.

På särskilda propositioner bifölls
härefter vad utskottet hemställt i punkterna
III och IV a).

Beträffande punkten IV b) gav herr
talmannen propositioner dels på bifall
till utskottets hemställan dels ock på
bifall till den med 3) betecknade reservationen;
och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Cassel begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten IV
b) i utskottets utlåtande nr 122, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen
nr 3) av herr Ohlon m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Därvid befanns, att flertalet av
kammarens ledamöter röstat för japropositionen,
vadan kammaren bifallit
utskottets hemställan.

På därå given proposition bifölls utskottets
hemställan i punkten IV c).

Beträffande punkten V a) gav herr
talmannen propositioner dels på bifall
till utskottets hemställan dels ock på
bifall till den vid utlåtandet fogade reservationen
4); och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Svensson
i Ljungskile begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
V a) i utskottets utlåtande nr 122, röstar

Ja;

116 Nr 18

Onsdagen den 18 maj 1955 fm.

Ändring i kommunalskattelagen m. m.

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen
av herr Malmborg i Skövde m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Svensson i Ljungskile begärde
emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 133 ja och 68 nej,
varjämte 8 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan i punkten V a).

På framställda propositioner biföll
kammaren vad utskottet hemställt i
punkterna V b) och c) samt VI.

Slutligen gav herr talmannen propositioner
i avseende å motiveringen,
nämligen dels på godkännande av utskottets
förslag till motivering dels ock
på godkännande av motiveringen med
den ändring, som föreslagits i den med

1) betecknade reservationen; och godkände
kammaren utskottets motivering.

§ 12

Ändring i kommunalskattelagen m. m.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 45, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändring i kommunalskattelagen den
28 september 1928 (nr 370), m. m.,
jämte i ämnet väckta motioner.

I en den 4 februari 1955 dagtecknad,
till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 100, hade Kungl. Maj :t, under
åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över fi -

nansärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen
fogade förslag till

1) lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr
370);

2) förordning om inventering av varulager
för inkomsttaxeringen; samt

3) förordning om investeringsfonder
för konjunkturutjämning.

I propositionen hade framlagts förslag
till ändrade regler för företagsbeskattningen.
Förslaget grundade sig på
det av företagsbeskattningskommittén
år 1954 framlagda betänkandet i ämnet
och innefattade bland annat följande.
Den fria avskrivningsrätten skulle
begränsas. Beträffande lagervärderingen
skulle, i syfte att erhålla en tillförlitlig
utgångspunkt för beräkning av
vid taxeringen tillåten nedvärdering,
skattskyldig, som vore pliktig att föra
handelsböcker, verkställa en sådan inventering
av lagret att dettas anskaffnings-
eller återanskaffningsvärde därvid
framkomme. Såsom villkor för rätt
till avdrag för avsättning till investeringsfond
skulle gälla att den skattskyldige
å särskilt konto i riksbanken
inbetalt 40 procent av den gjorda fondavsättningen.
Avsättning till investeringsfond
för rörelse finge göras med
högst 40 procent av årsvinsten och till
investeringsfond för skogsbruk med
högst 10 procent av redovisad bruttointäkt
av skogsbruk. 30 procent av investeringsfond
skulle fritt få tagas i anspråk
efter fem år utan arbetsmarknadsstyrelsens
medgivande. Företag,
som tagit investeringsfond i anspråk
i enlighet med nyssnämnda myndighets
beslut, skulle vid beskattningen erhålla
ett extra avdrag med belopp motsvarande
10 procent av den ianspråktagna
fondavsättningen. Rätten till avdrag för
avsättning till pensionsstiftelser skulle
begränsas permanent i huvudsaklig
överensstämmelse med nu gällande tillfälliga
bestämmelser. I syfte att förhindra
missbruk av bestämmelserna skulle

Onsdagen den 18 maj 1955 fm.

Nr 18 117

s. k. familjeföretag icke äga åtnjuta
avdrag för stiftelseavsättning för att
bereda pension åt huvuddelägare. I
fråga om avsättning gjord av fysisk
person, handels- och kommanditbolag
skulle för avdragsrätt erfordras att de
avsatta medlen överförts till stiftelsen
kontant eller på därmed jämförligt sätt.
De fria pensionsstiftelserna skulle stå
under länsstyrelsens tillsyn. För avdrag
för avsättning till annan personalstiftelse
än pensionsstiftelse borde krävas att
medlen kontant eller på därmed likvärdigt
sätt överförts till stiftelsen.
Även fri personalstiftelse skulle stå under
länsstyrelsens tillsyn. Kommitténs
förslag om rätt till förlustutjämning i
vissa fall hade icke upptagits i propositionen.

Till utskottets behandling hade hänvisats
ett flertal i anledning av propositionen
väckta motioner.

Utskottet hemställde,

A) att riksdagen måtte, med förklarande
att Kungl. Maj:ts förevarande
proposition nr 100 icke kunnat av riksdagen
oförändrad bifallas,

1) för sin del antaga av utskottet
framlagda förslag till

1) lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370);

2) förordning om inventering av varulager
för inkomsttaxeringen; samt

3) förordning om investeringsfonder
för konjunkturutjämning;

B) att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t
ville snarast låta verkställa utredning
rörande frågan att i skattelagstiftningen
införa rätt till förlustutjämning samt
för riksdagen framlägga de förslag,
som kunde av utredningen föranledas;

C) att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:421
av herr Axel Svensson in. fl. och
11:520 av herr Engkvist m. fl.,

2) de likalydande motionerna 1:458
av herr Velander och 11:508 av herr
östlund m. fl.,

Ändring i kommunalskattelagen m. m.

3) de likalydande motionerna 1:459
av herrar Sigfrid Larsson och Theodor
Johansson samt II: 500 av herrar Hansson
i Önnarp och Hansson i Skegrie,

4) de likalydande motionerna 1:400
av herr Magnusson m. fl. och II.'' 574 av
herr Strandh m. fl.,

5) de likalydande motionerna 1:461
av herrar Eskilsson och Anders Johansson
samt 11:570 av herr Nilsson i
Svalöv m. fl.,

6) de likalydande motionerna 1:462
av herr Herbert Hermansson m. fl. och
II: 569 av herr Andersson i Brämhult
m. fl.,

7) de likalydande motionerna I: 463
av herr Ohlon m. fl. och II: 571 av herr
Ohlin m. fl.,

8) de likalydande motionerna 1:464
av herrar Ohlon och Svärd samt II: 573
av herrar Hagberg i Malmö och
Schmidt,

9) de likalydande motionerna 1:465
av herr Svärd m. fl. samt 11:572 av
herrar Antby och Nilsson i Svalöv,

10) de likalydande motionerna I: 466
av herr Ewerlöf m. fl. och 11:567 av
herr Hjalmarson m. fl.,

11) motionen 1:423 av herr Werner
ävensom

12) motionen I: 457 av herrar Öhman
och Helmer Persson,

måtte, i den mån de icke kunde anses
besvarade genom vad utskottet anfört
och hemställt, av riksdagen lämnas
utan åtgärd.

Utskottets förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370) innebar att punkt 1
av anvisningarna till 28 §, punkterna
2, 3 a samt 4 första, andra och sjätte
styckena av anvisningarna till 29 §,
punkt 1 femte, sjätte och sjunde styckena
samt tolfte stycket tredje och
fjärde meningarna av anvisningarna
till 41 § ävensom andra stycket punkterna
3 och 4 av ikraftträdande- och
övergångsbestämmelserna skulle erhålla
nedan angivna lydelse.

118 Nr 18

Onsdagen den 18 maj 1955 fm.

Ändring i kommunalskattelagen m. m.

Anvisningar
till 28 §.

1. till intäkt---stadgade grun der.

Intäkt vid avyttring av för stadigvarande
bruk avsedda maskiner och andra
inventarier, vilka icke vid beräkning
av värdeminskningsavdrag hänföras till
byggnad (se punkt 7 av anvisningarna
till 29 §), hänföres till intäkt av rörelse.
För annan skattskyldig än aktiebolag,
ekonomisk förening, ömsesidigt
försäkringsbolag eller sparbank skall
dock beträffande intäkt vid avyttring
av fartyg följande gälla. Har nu avsedd
skattskyldig vid något tillfälle tillgodonjutit
räkenskapsenlig avskrivning vid
inkomstberäkningen för förvärvskällan
i fråga, skall intäkten hänföras till intäkt
av rörelse; i annat fall skall intäkt,
varom nu är fråga, upptagas såsom
intäkt av rörelse endast i den mån
sådant följer av punkt 3 d andra stycket
av anvisningarna till 29 § men i
övrigt såsom intäkt av tillfällig förvärvsverksamhet,
i den mån enligt 35 §
förutsättningarna för skattepliktig realisationsvinst
föreligga.

Vid avyttring---35 § förutsätt ningar

för skattepliktig realisationsvinst
föreligga.

I enlighet---realisationsvinst

föreligga.

Då skattskyldig,---för överlå taren.

till 29 §.

2. Skattskyldig ----— denna gavs.

Om aktierna i aktiebolag eller andelarna
i ekonomisk förening till huvudsaklig
del ägas eller på därmed
jämförligt sätt innehavas — direkt eller
genom förmedling av juridisk person
— av en fysisk person eller ett fåtal
fysiska personer, må vid tillämpning
av bestämmelserna i nästföregående
stycke hänsyn icke tagas till pensionsutfästelse
avseende någon, vilken
genom eget eller anhörigs innehav av
aktier eller andelar har ett avgörande
inflytande i bolaget eller föreningen,

eller ock efterlevande till någon varom
sålunda är fråga.

3. a. Kostnaden för anskaffande av
maskiner och andra för stadigvarande
bruk avsedda inventarier avdrages i
regel genom årliga värdeminskningsavdrag
antingen enligt bestämmelserna
nedan i denna punkt för planenlig avskrivning
eller jämlikt reglerna i punkt
4 för räkenskapsenlig avskrivning. Äro
tillgångar, varom nu är fråga, underkastade
hastig förbrukning, vilket vanligen
kan anses vara fallet, när de beräknas
hava en varaktighetstid av högst
tre år, må dock oavsett om planenlig
eller räkenskapsenlig avskrivning tilllämpas
under anskaffningsåret avdragas
hela kostnaden för deras anskaffande.

4. Skattskyldig må, efter därom hos
beskattningsnämnd framställt yrkande,
berättigas att under förutsättning av
motsvarande avskrivning i räkenskaperna
tills vidare åtnjuta avdrag för
avskrivning å maskiner eller andra för
stadigvarande bruk avsedda inventarier
i enlighet med bestämmelserna nedan
i denna punkt för räkenskapsenlig
avskrivning. Såsom förutsättning
härför skall gälla att den skattskyldige
haft ordnad bokföring, som
avslutas medelst vinst- och förlustkonto,
samt att tillfredsställande utredning
föreligger om vad som återstår i beskattningsavseende
oavskrivet av anskaffningsvärdet
å ifrågavarande tillgångar
samt dessa ävensom avskrivningar
å desamma i den skattskyldiges
räkenskaper och i företedd utredning
redovisas på sådant sätt, att trygghet
föreligger att vid avyttring av tillgångarna
framdeles möjligen uppkommande
vinster ej skola undgå taxering.

Avdrag för avskrivning å här ifrågavarande
tillgångar må för visst beskattningsår
åtnjutas med högst trettio procent
för år räknat av summan av bokfört
värde å tillgångaarna enligt balansräkningen
för närmast föregående räkenskapsår
och anskaffningsvärdet å

Onsdagen den 18 maj 1955 fm.

Nr 18

119

sådana under beskattningsåret anskaffade
tillgångar, vilka vid utgången av
beskattningsåret fortfarande tillhörde
rörelsen. Vad sålunda stadgats skall
gälla oavsett när under beskattningsåret
tillgångarna anskaffats.

Oaktat vad ovan stadgas må avdrag
medgivas för avskrivning med belopp
som erfordras för att det bokförda värdet
icke skall överstiga anskaffningsvärdet
å samtliga nu ifrågavarande tillgångar,
vilka vid utgången av beskattningsåret
fortfarande tillhörde rörelsen,
sedan å detta värde avräknats en
beräknad årlig avskrivning av tjugu
procent. Visar skattskyldig att nämnda
tillgångars verkliga värde understiger
även sålunda beräknat värde, må avdrag
medgivas jämväl för härav betingad
ytterligare avskrivning.

till 41 §.

Lagret vid beskattningsårets utgång
må icke upptagas till lägre belopp än
fyrtio procent av lagrets anskaffningsvärde
eller, därest återanskaffningsvärdet
å balansdagen är lägre, sistnämnda
värde, i förekommande fall efter avdrag
för inkurans.

Därest värdet å lagret, beräknat till
anskaffnings- eller återanskaffningsvärdet
och i förekommande fall efter avdrag
för inkurans, uppgår till lägre belopp
än som motsvarar medeltalet av
värdena å lagren vid utgången av de
två närmast föregående beskattningsåren
(jämförelseåren), må lagret vid
beskattningsårets utgång i stället upptagas
till lägst ett belopp motsvarande
förstnämnda värde å detta lager efter
avdrag med sextio procent av sagda
medeltalsvärde. Därvid skola såsom
värden å lagren vid jämförelseårens utgång
hava upptagits anskaffningsvärdena
eller, därest återanskaffningsviirdena
å balansdagarna i fråga varit lägre,
sistnämnda värden, i förekommande
fall efter avdrag för inkurans. Föreligger
sådant fall att sextio procent av

Ändring i kommunalskattelagen m. m.

nyssnämnda medeltalsvärde överstiger
värdet av lagret vid beskattningsårets
utgång, må avdrag åtnjutas jämväl för
det överskjutande beloppet, därest en
häremot svarande avsättning i räkenskaperna
gjorts till lagerregleringskonto.
Då avdrag för sådan avsättning medgivits,
skall avsättningen återföras till
beskattning nästföljande beskattningsår,
därvid frågan om avdrag för förnyad
avsättning till dylikt konto får
prövas enligt bestämmelserna ovan. Ingå
i lagret råvaror eller stapelvaror,
må lagret av sådana varor eller del
därav upptagas till lägst sjuttio procent
av värdet å tillgångarna i fråga beräknat
efter lägsta marknadspris under
beskattningsåret eller under något av
de närmast föregående nio beskattningsåren.
Därest sist angivna grund
för värdering av varulagret eller del
därav tillämpats, skall vad ovan sägs
om värdering med hänsyn tagen till
medeltalet av värdena å lagren vid utgången
av de två närmast föregående
beskattningsåren icke gälla.

Utan avseende å vad förut stadgats
angående den lägsta värdesättning å
lagret, som vid inkomstberäkningen
kan godtagas, må det lägre värde å
lagret godtagas som skattskyldig med
hänsyn till föreliggande risk för prisfall
visar vara påkallat.

Djur å jordbruksfastighet skola, därest
icke särskilda förhållanden till annat
föranleda, upptagas lägst till värden,
som för olika slag av djur i skilda
åldersgrupper fastställas av riksskattenämnden.
I vissa fall (såsom i fråga om
dyrbarare avelsdjur) fastställas icke dylika
värden; i sådant fall må värdet
å djuret icke upptagas lägre än till
allmänna saluvärdet, reducerat med det
procenttal, varmed de av riksskattenämnden
fastställda värdena å olika
slag av djur understiga genomsnittspriserna
å dessa djurslag under tiden från
och med den 1 oktober året före beskattningsåret
till och med den 30 september
beskattningsåret.

120 Nr 18

Onsdagen den 18 maj 1955 fm.

Ändring i kommunalskattelagen m. m.

Ikraftträdande och övergångsbestämmelserna,
andra stycket punkterna 3
och 4:

3. Skattskyldig, som vid 1955 års
taxering åtnjutit avdrag för värdeminskning
å inventarier i enlighet med
de i räkenskaperna verkställda avskrivningarna,
är berättigad att vid 1956 års
taxering och tills vidare utan något beskattningsnämnds
ytterligare medgivande
åtnjuta räkenskapsenlig avskrivning.

Har skattskyldig åtnjutit fri avskrivning
och har i samband därmed bestämmelserna
i punkt 4 andra eller
tredje stycket av anvisningarna till 29 §
i äldre lydelse blivit å honom tillämpliga,
skall vad där sägs gälla jämväl
efter det denna lag trätt i kraft.

4. Oaktat bestämmelserna i punkt 1
av anvisningarna till 41 § skola vid
taxering i första instans i sin helhet
tillämpas från och med år 1957, skola
för de beskattningsår beträffande vilka
taxering verkställes åren 1957—1959
följande särskilda bestämmelser gälla
vid tillämpning av femte stycket i
nämnda anvisningspunkt.

Vid utgången av nyssnämnda beskattningsår
må lagret icke upptagas till belopp
understigande i det följande angiven
procentuell andel av lagrets i nyssnämnda
stycke av sagda anvisningspunkt
angivna värde, nämligen

såvitt angår det beskattningsår, för
vilket taxering i första instans verkställes
år 1957, tjugu procent av lagrets
värde; samt

såvitt angår de beskattningsår, för vilka
taxering i första instans verkställes
åren 1958 och 1959, trettio procent av
lagrets värde.

Enligt utskottets förslag skulle 5 §
förordningen om investeringsfonder för
konjunkturutjämning lyda sålunda:

5 §.

Å konto för investering inbetalade
medel må icke utbetalas i andra fall

än som nedan i denna paragraf samt i
16, 18 och 22 §§ stadgas.

Sedan fem år förflutit från ingången
av det år varunder inbetalningen verkställts,
äger företaget att efter uppsägning
hos riksbanken uttaga högst trettio
procent av det ursprungligen inbetalta
beloppet. Har sådant uttag skett,
åligger det riksbanken att lämna underrättelse
därom till länsstyrelsen för
att tillställas vederbörande beskattningsnämnd.
Särskild underrättelse
skall lämnas för varje i 3 § angivet konto
från vilket uttag skett samt innehålla
uppgift om företagets namn och adress
ävensom det uttagna beloppets storlek.

I motionen 1:457 av herrar Öhman
och Helmer Persson hade hemställts,
»att riksdagen, med bifall i övrigt till
Kungl. Maj:t proposition nr 100, måtte
besluta följande ändringar i förslaget
till lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928,

att sjätte stycket i 4 mom., 29 §, som
börjar med ''Oaktat vad ovan stadgas
---’ och slutar med ’---ytterligare
avskrivning’, utgår;

att femte stycket i mom. 1, 41 §, ges
följande lydelse: ''Lagret vid beskattningsårets
utgång må icke upptagas till
lägre belopp än sextio procent av lagrets
anskaffningsvärde eller, därest
återanskaffningsvärdet å balansdagen
är lägre, sistnämnda värde, i förekommande
fall efter avdrag för inkurans.’

att sjätte stycket i mom. 1, 41 §, ges
följande lydelse: ''Därest värdet å lagret,
beräknat till anskaffnings- eller återanskaffningsvärdet
och i förekommande
fall efter avdrag för inkurans, uppgår
till lägre belopp än som motsvarar
medeltalet av värdena å lagren vid utgången
av de två närmast föregående
beskattningsåren (jämförelseåren), må
lagret vid beskattningsårets utgång i
stället upptagas till lägst ett belopp motsvarande
förstnämnda värde å detta lager
efter avdrag med fyrtio procent av
sagda medeltalsvärde. Därvid skola såsom
värden å lagren vid jämförelse -

Onsdagen den 18 maj 1955 fm.

Nr 18 121

årens utgång hava upptagits anskaffningsvärdena
eller, därest återanskaffningsvärdena
å balansdagarna i fråga
varit lägre, sistnämnda värden, i förekommande
fall efter avdrag för inkurans.
Föreligger sådant fall att fyrtio
procent av nyssnämnda medeltalsvärde
överstiger värdet av lagret vid beskattningsårets
utgång, må avdrag åtnjutas
jämväl för det överskjutande beloppet,
därest en häremot svarande avsättning
i räkenskaperna gjorts till lagerregleringskonto.
Då avdrag för sådan avsättning
medgivits, skall avsättningen återföras
till beskattning nästföljande beskattningsår,
därvid frågan om avdrag
för förnyad avsättning till dylikt konto
får prövas enligt bestämmelserna ovan.
Ingå i lagret råvaror eller stapelvaror,
må lagret av sådana varor eller del därav
upptagas till lägst åttiofem procent
av värdet å tillgångarna i fråga beräknat
efter lägsta marknadspris under beskattningsåret
eller under något av de
närmast föregående nio beskattningsåren.
Därest sist angivna grund för värdering
av varulagret eller del därav tilllämpats,
skall vad ovan sägs om värdering
med hänsyn tagen till medeltalet
av värdena å lagren vid utgången av
de två närmast föregående beskattningsåren
icke gälla.’

att sjunde stycket i mom. 1, 41 §, som
börjar med ''Utan avseende — — —’

och slutar med ’----vara påkallat’,

utgår».

I de likalydande motionerna 1:460
av herr Magnusson m. fl. och 11:574
av herr Slrandh in. fl. hade bl. a. hemställts,
att riksdagen måtte antaga det
av Kung], Maj:t framlagda förslaget till
lag om ändring av kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370)
som framlagts i proposition nr 100 med
de ändringar av punkt 2 av anvisningarna
till 29 § samt av övergångsbestämmelserna,
alt lagret finge upptagas i
enlighet med gällande bestämmelser
och praxis vid utgången av de beskattningsår,
för vilka taxering ägde rum

Ändring i kommunalskattelagen m. m.

åren 1957 och 1958, till 20 procent av
lagrets i punkt 1 av anvisningarna till
41 § kommunalskattelagen angivna värde,
såvitt anginge de beskattningsår, för
vilka taxering i första instans verkställdes
åren 1959 och 1960, samt till 30 procent
av lagrets värde såvitt anginge de
beskattningsår, för vilka taxering i första
instans verkställdes åren 1961 och
1962.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Spetz, Söderquist,
Wehtje, Kristensson i Osby, Strandh,
Edström och Gustafson i Göteborg, vilka
ansett, att utskottet bort hemställa,

A) att riksdagen måtte, med förklarande
att Kungl. Maj:ts förevarande
proposition nr 100 icke kunnat av riksdagen
oförändrad bifallas,

1) för sin del antaga de med 1)—3)
betecknade författningsförslagen i den
lydelse reservanterna föreslagit;

B) att riksdagen måtte

1) antaga ett i reservationen framlagt
förslag till förordning om rätt till
förlustutjämning i vissa fall vid taxering
till statlig inkomstskatt;

2) antaga ett i reservationen intaget
förslag till förordning om ändring av
förordningen den 26 juli 1947 om statlig
inkomstskatt (nr 576);

C) att riksdagen måtte

a) i anledning av de likalydande motionerna
1:463 och 11:571 samt 1:466
och II: 567 besluta att i skrivelse till
Kungl. Maj :t hemställa att Kungl. Maj :t
måtte låta företaga en utredning angående
möjligheterna att utsträcka rätten
till fri avskrivning till att gälla jämväl
beträffande fysiska personer, som bedreve
rörelse, samt jordbrukare, som
taxerades enligt bokföringsmässiga
principer,

b) i anledning av de likalydande motionerna
1:459 och 11:566, 1:463 och
11:571 samt 1:466 och 11:567 besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa
om utredning rörande s. k. öppen
resultatutjämning vid beräkning av inkomst
av rörelse och av inkomst av

122

Nr 18

Onsdagen den 18 maj 1955 fm.

Ändring i kommunalskattelagen m. m.

jordbruksfastighet, som beräknades enligt
bokföringsmässiga grunder,

c) i anledning av de likalydande motionerna
1:458 och 11:568 besluta att
i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa,
att Kungl. Maj:t måtte, med beaktande
av vad som anförts i de likalydande motionerna
1:458 av herr Velander och
11: 568 av herr Östlund m. fl., låta företaga
en utredning angående den skattemässiga
behandlingen av inköpta träd
på rot, samt

d) i anledning av de likalydande motionerna
I: 464 och II: 573 besluta att i
skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa, att
Kungl. Maj :t ville låta utarbeta och till
riksdagen framlägga förslag om rätt för
rederiföretag att verkställa avsättning
till investeringsfond för klassning av
fartyg;

II) av herr Gustaf Elofsson, som med
åberopande av innehållet i motionen
1:423 av herr Werner under punkten
Al) i utskottets hemställan yrkat att
riksdagen måtte för sin del antaga följande
lydelse av punkt 4 av övergångsbestämmelserna
till förslaget till lag om
ändring i kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370):

4. Oaktat bestämmelserna i punkt 1
av anvisningarna till 41 § skola vid
taxering i första instans i sin helhet
tillämpas från och med år 1957, skola
för de beskattningsår beträffande vilka
taxering verkställes åren 1957—1961
följande särskilda bestämmelser gälla
vid tillämpning av femte stycket i
nämnda anvisningspunkt.

såvitt angår de beskattningsår, för
vilka taxering i första instans verkställes
åren 1957 och 1958, tjugu procent
av lagrets värde; samt

såvitt angår de beskattningsår, för
vilka taxering i första instans verkstäl -

les åren 1959, 1960 och 1961, trettio
procent av lagrets värde.

I den av herr Spetz m. fl. avgivna reservationen
hade bl. a. yrkats, att fjärde
stycket av punkten 2 av anvisningarna
till 29 § skulle utgå samt att punkten
3 a skulle lyda:

3. a. Kostnaden för anskaffande av
maskiner och andra för stadigvarande
bruk avsedda inventarier avdrages i regel
genom årliga värdeminskningsavdrag
antingen enligt bestämmelserna
nedan i denna punkt för planenlig avskrivning
eller jämlikt reglerna i punkt
4 för räkenskapsenlig eller fri avskrivning.
Äro tillgångar, varom nu är fråga,
underkastade hastig förbrukning,
vilket vanligen kan anses vara fallet,
när de beräknas hava en varaktighetstid
av högst tre år, må dock oavsett
om planenlig, räkenskapsenlig eller fri
avskrivning tillämpas under anskaffningsåret
avdragas hela kostnaden för
deras anskaffande.

Vidare hade i samma reservation
föreslagits, att i punkten 4 av anvisningarna
till 29 § skulle efter tionde
stycket införas ett stycke av följande
lydelse:

Aktiebolag, ekonomisk förening, ömsesidigt
försäkringsbolag eller sparbank
må, efter därom hos beskattningsnämnd
framställt yrkande, under i första
stycket angivna förutsättningar berättigas
att tills vidare åtnjuta avdrag
för värdeminskning å maskiner eller
andra för stadigvarande bruk avsedda
inventarier i enlighet med de i räkenskaperna
gjorda avskrivningarna, oavsett
om dessa äro i överensstämmelse
med reglerna i andra stycket. Vid övergång
till sådan fri avskrivning skola de
i nionde och tionde styckena meddelade
bestämmelserna rörande övergång
till räkenskapsenlig avskrivning i tilllämpliga
delar gälla.

Därjämte hade i den av herr Spetz
m. fl. avgivna reservationen yrkats, att
i punkten 1 av anvisningarna till 41 §
orden »fyrtio procent» i femte stycket

Onsdagen den 18 maj 1955 fm.

Nr 18 123

skulle ersättas med »trettio procent»,
orden »sextio procent» i sjätte stycket
med »sjuttio procent» samt tredje och
fjärde meningarna i tolfte stycket utbytas
mot följande mening: »Djur å
jordbruksfastighet må värderas enligt
de bestämmelser, som gälla beträffande
varulager i rörelse.» Beträffande ikraftträdande-
och övergångsbestämmelserna
hade i samma reservation föreslagits,
att i andra stycket punkten 3 orden
»räkenskapsenlig avskrivning»
skulle ersättas med »räkenskapsenlig
eller fri avskrivning» samt punkten 4
i utskottets förslag ersättes med tre
punkter, betecknade 4—6, av vilka
punkten 4 skulle lyda:

4. Oaktat bestämmelserna i punkt 1
av anvisningarna till 41 § skola vid
taxering i första instans i sin helhet
tillämpas från och med år 1957, skall
för det beskattningsår, för vilket taxering
i första instans verkställes år 1957,
gälla, att lagret vid utgången av beskattningsåret
icke må upptagas till
belopp understigande tjugu procent av
lagrets värde.

5 § andra stycket förslaget till förordning
om investeringsfonder för konjunkturutjämning
skulle enligt nämnda
reservanters yrkande lyda:

Sedan fem år förflutit från ingången
av det år varunder inbetalningen verkställts,
äger företaget att efter uppsägning
hos riksbanken uttaga högst trettio
procent av det ursprungligen inbetalta
beloppet samt, sedan tio år förflutit
från ingången av det år, varunder
inbetalningen verkställts, ytterligare
trettio procent av detta belopp. Har

sådant — —- — (= utskottet) —---

beloppets storlek.

Sedan ärendet anmälts till handläggning,
lämnades beträffande föredragningsordningen
på begäran ordet till

Herr OLSSON i Gävle (s), som yttrade: Herr

talman! 1 avseende å förcdrag -

Ändring i kommunalskattelagen m. m.

ningen av bevillningsutskottets betänkande
nr 45 hemställes,

att detsamma må företagas till avgörande
punktvis samt de av utskottet i
punkten A framställda författningsförslagen
föredragas vart för sig paragrafvis,
och, där så erfordras, moment- eller
styckevis, med övergångsbestämmelser,
ingresser och rubriker sist;

att vid behandlingen av den del av
betänkandet, varom först uppstår överläggning,
denna må omfatta betänkandet
i dess helhet; samt

att författningstext ej må behöva
uppläsas i vidare mån än sådant av någon
kammares ledamot begäres.

Denna hemställan bifölls.

I enlighet härmed föredrogs nu först
Punkten A

Anvisningarna till 28 §

Därvid anförde:

Herr KRISTENSSON i Osby (fp):
Herr talman! Huvudsyftet med det
förslag vi nu går att behandla är ju
att anpassa företagsbeskattningen efter
konjunkturstabiliserande linjer. Jag
skall inte förneka att det finns ett visst
samband mellan avskrivnings- och värderingsregler
och företagens möjligheter
att göra investeringar, men jag menar
att man inte bör överdriva betydelsen
av detta samband. I ett av remisssvaren
till företagsbeskattningskommitténs
betänkande har det erinrats om
att de totala investeringar som nås av
företagsbeskattningen belöper sig till
ungefär en femtedel av samhällets totala
investeringar, och detta skulle
motsvara ungefär sju procent av nationalprodukten.

Man kan naturligtvis tala om att avgörandet
ligger vid marginalen, men
ändå måste man säga att denna siffra
belyser att det rör sig om ett begränsat
område. Det väsentligaste i detta sammanhang
är emellertid att det rör sig
om ett område som man kan nå med
andra och smidigare medel, .lag tänker

124 Nr 18

Onsdagen den 18 maj 1955 fm.

Ändring i kommunalskattelagen m. m.

då på penning- och kreditpolitiken med
rörlig ränta. Jag tror att denna har ett
större inflytande på detta område än
utskottsmajoriteten anser, och jag vill
belysa det genom att erinra om att det
förekom en stor ökning av industriens
upplåning under överkonjunkturåren
1947 och 1948 liksom under 1951. Bankkrediterna
till industrien ökade då i
hög grad. En kreditåtstramning som
hade satt in då hade kunnat bromsa
upp investeringarna på detta område
under överkonjunkturåren.

Majoriteten säger nu, att man med
kreditpolitiken inte når de s. k. självfinansierande
företagen, och här ligger
väl egentligen själva kärnan i majoritetens
motivering. Det är klart att
det finns företag som seglar fram tämligen
oberoende av en allmän kreditåtstramning,
men i stort sett är företagen
beroende av den allmänna kreditpolitiken,
och detta gäller också de
likvida företagen. Det är så, att det
ofta behövs ett större rörelsekapital i
goda tider därför att fordringarna blir
större. Sätter då kreditåtstramningen
in, kan det mycket väl hända att fordringarna
blir tröga. Detta bidrager till
att kravet på rörelsekapital blir större.
Dessutom verkar ju, som många gånger
har påpekats, penningpolitiken på detta
område som en varningssignal. Det gäller
också för de företag, som har likvid
ställning, att se om sitt hus. Man blir
över huvud taget rädd för att förlora i
likviditet. Man måste tänka på att man
själv kan komma i svårigheter, och det
händer många gånger att också dessa
likvida företag inför en allmän kreditåtstramning
omprövar sina investeringsplaner.
Kreditåtstramningen verkar
över hela fältet från Ystad till Haparanda.
överallt får man anledning
att tänka på att föra en försiktig politik,
och penningpolitiken verkar smidigare
än skattepolitiken. Jag vill därför
varna för en övertro på beskattpingsreglerna
när det gäller att använda
dem som konjunkturmedel.

Detta gäller också det nyaste hugskottet
som finansministern har presterat
på detta område, nämligen förändringen
av uttagningsprocenten. Företagsbeskattningskommittén
har för sin
del tagit avstånd från en sådan variation.
Därtill kommer ju, att om man
höjer skatteprocenten eller över huvud
taget höjer skatterna, så får man ofta
uppleva att denna höjning biter sig
fast. Den är svår att lyfta av, och den
kan komma att verka i ett helt annat
konjunkturläge än som var avsett. Det
är därför jag menar att det finns anledning
att varna för en sådan rörlighet
i skattepolitiken. En sådan rörlighet
blir lätt någonting av rörighet, och man
har anledning att fråga: Vad skall komma
härnäst?

Men vid ställningstagandet till detta
problem har man inte endast att ta hänsyn
till detta resonemang om att bromsa
investeringarna ur konjunktursynpunkt,
utan man måste också ta hänsyn
till de allvarliga följder, som enligt
min mening kan uppstå med den
politik man på detta område nu är färdig
att driva. Jag tänker då på det förhållandet,
att om man bromsar investeringarna
under normala tider och under
högkonjunkturår, löper man risk
för att den totala investeringsvolymen
blir mindre än eljest. Med andra ord,
man har ingen garanti för att man i
sämre tider tar igen det som man förlorat
under de goda tiderna.

Visserligen har vi investeringsfonderna,
och jag vill gärna understryka
att ur konjunkturpolitisk synpunkt är
naturligtvis tanken bakom dessa riktig,
men de erfarenheter som man har gjort
hittills av investeringsfonderna tyder
inte på att man till dessa kan knyta
några stora förhoppningar om att investeringarna
under lågkonjunkturer
blir så höga, att man då tar igen vad
man förlorat under de goda tiderna.
Man kapar topparna men man har ingen
garanti för att man fyller ut vågdalarna.
Dessa nya linjer för företagens be -

Onsdagen den 18 maj 1955 fm.

Nr 18 125

skattning riskerar därigenom att leda
till minskad konkurrensförmåga. De
kan leda till en försvagning av näringslivet,
så att vi har svårt att klara oss
på exportmarknaden, de kan minska
framstegstakten och de kan göra att
framåtskridandet sker saktare, till förfång
för företagen, de anställda och
samhället i gemen.

Reservanterna i företagsbeskattningskommittén,
herrar Gustafson och Wehtje,
har framhållit att de inte finner det
riktigt att införa permanenta regler på
detta område enbart med tanke på högkonjunkturår.
Det finns naturligtvis
också möjlighet att det kan bli depression
— man kan importera en depression
utifrån till vårt land — och då
är frågan, om företagen har tillräcklig
motståndskraft för att hålla uppe sysselsättningen.
Här kommer vi till något
av det centrala i detta problem, och det
är de anställdas trygghet mot arbetslöshet
och nöd. I sådana tider är det
givetvis bättre att företagen har konsoliderat
sig under goda år, så att motståndskraft
finnes. Jag menar att detta
är ett väsentligt faktum.

För övrigt är det ofta så, att man
har en splittrad konjunktur. Vi har sett
prov på detta under senaste år, då man
haft svårigheter inom textilindustrien
men då många företag har anlitat tidigare
insamlade reserver för att därigenom
kunna hålla uppe sysselsättningen.

Jag vill alltså understryka, att man
inte bör utforma reglerna på detta område
enbart med hänsyn till högkonjunkturår.
Man måste också tänka på
att företagen skall stå emot, då påfrestningar
kommer.

Dessutom bör man inte enbart ta
sikte på konjunkturpolitiska skäl. Man
bör också räkna med företagsekonomiska
och taxeringsmässiga. Det är inte
min mening att nu spänna över hela
fältet på detta stora område — det
finns mycket viktiga detaljer — men
jag vill ändå erinra om att den fria avskrivningsrätten,
som vi haft i vårt land

Ändring i kommunalskattelagen m. m.

sedan 1938, har betytt mycket för att
skänka företagen ekonomisk ryggrad
och styrka. Man talar understundom om
att denna rättighet har missbrukats. Jag
tror att man därvid gör klokt i att betänka,
att varje system —■ i vart fall
varje system som man har räknat med
— förr eller senare leder till ett nollvärde.
Dessutom har man anledning ta
hänsyn till att denna s. k. fria avskrivningsrätt
har tillämpats i vårt land under
en krigstid, då investeringarna varit
uppbromsade, och sedan under en
efterkrigstid, då vi haft inflationsår.
Den penningvärdeförsämring som därvid
har ägt rum har lett till att återanskaffningsvärdena
har varit höga,
och det är klart att detta har inverkat
på användningssättet av den fria avskrivningsrätten.

Vid årets riksdag har vi genomfört
förslag om förenkling av deklarationsoch
taxeringsförfarandet. På detta område
menar jag att man från finansministerns
sida såväl som från utskottsmajoritetens
inför bestämmelser som
komplicerar arbetet. De nya reglerna
medför mera arbete för företagen men
också för taxeringsnämnderna. Det uppstår
sådana problem som att dra gränsen
mellan kort varaktighet på högst
tre år och längre varaktighet. Det blir
också fråga om att dra gränsen mellan
nyanskaffning å ena sidan och reparationer
å den andra. Det kan bli skatteprocesser
som en följd av detta.

Under utskottsbehandlingen framhölls
från flera håll, att man räknade
med att 20-procentsregeln skulle bli
ganska vanligt tillämpad. Om detta blir
fallet, blir de ju en fortsättning av den
nuvarande inskränkningen, den inskränkning
som man har räknat med
skulle bli tillfällig.

Beträffande lagervärderingen vill jag
framhålla för min del, att jag finner
det stötande, att man överger den praxis
som nu tillämpats under flera år, som
företagen har räknat med och som
taxeringsmyndigheterna har följt, näm -

126 Nr 18

Onsdagen den 18 maj 1955 fm.

Ändring i kommunalskattelagen m. m.

ligen nedskrivning av varulager till 30
procent. Detta har alltså godkänts av
taxeringsmyndigheterna, men nu säger
majoriteten med ens, att detta får ändras.
Man vill inte gå längre ned än
till 40 procent. Det är klart att detta
påverkar företagens tilltro till det allmänna.
Sådana hopp i beskattningen
blir ett streck i räkningen för företagen.
Det försvårar den planering, som
givetvis är nödvändig.

Jag vill i detta sammanhang erinra
om den kris som hemsökte vårt land
efter det första världskriget. Denna kris
och de svårigheter den ledde till bottnade
till stor del i att vi då hade höga
lagervärden inom näringslivet. I varje
fall medverkade det till att hemsökelsen
under de åren blev svårare än eljest.
Jag skulle tro att dessa minnen från
tiden efter det första världskriget bör
mana till försiktighet när det gäller att
skriva in dessa nya regler i vår svenska
skattelagstiftning.

Huvudsyftet med nedskrivningsmöjligheten
på lager är ju att skapa ett
skydd mot prisfallsrisk. Men därtill
kommer att man genom denna nedskrivning
har möjlighet till en viss resultatutjämning.
Denna synpunkt är så
mycket viktigare, som Kungl. Maj:t för
sin del inte har tagit upp de sakkunnigas
förslag om förlustutjämning. Företagen
driver ju en kontinuerlig verksamhet,
vilket gör att ett beskattningsår
egentligen är en för kort tidrymd att
räkna med när man utmäter skatten.
Om ett företag har omväxlande vinster
och förluster under olika år, blir det
hårdare beskattat än ett annat företag,
som är i den gynnsamma belägenheten
att kunna arbeta med vinst år efter år
men kommer till samma totalresultat
som det förstnämnda företaget. Detta
kan ju inte vara riktigt.

Jag skall inte gå närmare in på detta
problem. Raden av talare är ju lång,
och jag räknar med att många av de
problem som jag går förbi kommer att
behandlas av andra talare. Jag måste

emellertid beklaga, att finansministern
inte kunnat biträda företagsbeskattningskommitténs
förslag på denna
punkt.

I många remissvar med anledning av
företagsbeskattningskommitténs förslag
har man påtalat, att dessa nya beskattningsregler
innebär en skatteskärpning,
och man har därför framhållit, att
egentligen borde man sänka uttagningsprocenten,
när man inför dessa nya regler.
I den proposition, som ligger till
grund för det förslag som ligger på
kammarens bord, har finansministern
för sin del diskuterat detta problem,
alltså frågan om det vore möjligt att
sänka uttagningsprocenten, men finansministern
har inte mig veterligt diskuterat
en eventuell höjning. Innan vi här
i riksdagen har behandlat denna fråga
om nya regler för företagsbeskattningen,
har finansministern emellertid
skyndat sig att föreslå en höjning av
skattesatsen för juridiska personer med
en fjärdedel. Jag kan inte finna att
detta förslag — vi skall ju senare diskutera
det — är konjunkturpolitiskt
motiverat. En högre beskattning frestar
nämligen lätt till ökade utgifter. Det
gagnar inte staten och det allmänna, att
företagen försvagas.

I år har näringslivet drabbats av det
ena slaget efter det andra: investeringsavgift,
bilaccis, kreditåtstramning med
räntehöjning och nu ovanpå detta en
höjning av skatten för juridiska personer
med en fjärdedel. Det påminner om
den gamla historien, tål du det så tål
du det, men det finns en gräns för vad
som på detta område är skäligt och rimligt.
Dessutom måste man betänka, att
det är av stor vikt för alla, också för
de anställda, att produktionen får utvecklas
och därmed möjliggöra nya
framsteg.

Herr talman! Jag vill med detta yrka
bifall till den reservation som är avgiven
av herr Spetz m. fl.

Herr andre vice talmannen övertog
nu ledningen av förhandlingarna.

Onsdagen den 18 maj 1955 fm.

Nr 18

127

Herr EDSTRÖM (h):

Herr talman! Den nu föreslagna
skärpningen av företagsbeskattningen
genom ändrade regler kommer att medföra
en genomgripande förändring för
hela vårt näringsliv. Den efter 1936 års
skattekommittés förslag genomförda fria
avskrivningen å inventarier samt den
hittillsvarande fria lagervärderingen
har givit företagen möjlighet att konsolidera
sig, så att näringslivet skulle
vara i stånd att kunna genomleva en
lågkonjunktur utan att samhället alltför
mycket skulle bli lidande därav. Genom
de nu föreslagna skärpningarna i samband
med den ökade företagsbeskattningen
med 25 procent kommer företagens
möjligheter att kunna bemästra
en lågkonjunktur icke endast att minskas
utan kanske att beskäras så mycket,
att svårigheter kan uppkomma. Jag måste
därför poängtera, att genom denna ändrade
företagsbeskattning har regeringen
från företagen och näringslivet lyft bort
ansvaret att bemästra en lågkonjunktur.
Vid en inträdande sådan måste alla åtgöranden
för att kunna bemästra situationen
åvila det allmänna resp. de som
nu tar ansvaret, nämligen regeringen.
En sådan konsekvens vet jag icke om
regeringen har beaktat. I varje fall kommer
det icke till synes vare sig i propositionen
eller i det betänkande som
bevillningsutskottet har avgivit i denna
fråga.

Att företagen kunnat konsolidera sin
ställning tycks vara någonting felaktigt
och kanske t. o. in. brottsligt, om man
får döma av det uttalande som gjorts
från departementschefens sida och av
vad som även kommit till uttryck vid
diskussioner inom bevillningsutskottet.
Det förutsättes, att man skall genomföra
en minskning av företagens möjligheter
att kunna konsolidera sig. Från
departementschefens sida har det enda
erkännansvärda ordet kommit på s. 96
i propositionen, där han uttalat, att det
självfallet måste vara av värde för det
allmänna med ett väl konsoliderat nä -

Ändring i kommunalskattelagen m. m.

ringsliv. Men därefter talar han om de
vådor, som uppkommer om företagen
har denna möjlighet till konsolidering,
på ett sådant sätt, att man klart får besked
om att det är samhällsfarligt, om
företagen har möjligheter att kunna utnyttja
sina vinster på ett sätt, som de
anser vara rätt och riktigt och som de
anser vara till företagens bästa och att
de genomför en välbehövlig rationalisering
av sin tillverkning. I synnerhet är
det de s. k. självfinansierande företagen,
som skulle vara den mest bidragande
orsaken till konjunkturella svårigheter
därigenom, att dessa skulle vara oberoende
utav kreditåtstramande åtgärder.
Men är detta verkligen riktigt. Vilket
företag, hur god finansiell ställning det
än har, är i närvarande stund oberoende
av en höjning av räntan resp. en
kreditåtstramning på annat sätt? Påståendet
att de självfinansierande företagen
är oberoende av allmänna, kreditåtstramande
åtgärder är något som inte
har bevisats vare sig av departementschefen
eller av bevillningsutskottet. Det
är endast ett löst antagande, som framtagits
i diskussionen av rent politiska
skäl.

Efter departementschefens och utskottets
åsikt är den strategiskt mest
betydelsefulla pådrivande faktorn vid
en högkonjunktur de privata investeringarna.
Men då bortses från de stora
pådrivande krafter, som ligger i konsumentskiktet.
En ökning av den privata
konsumtionen är mycket mera pådrivande
än de privata investeringarna.
Som påpekats från näringslivets håll är
de privata investeringarna av en sådan
liten storhetsordning, nämligen ca 7
procent av de totala utgifterna i samhället,
att de säkerligen inte kan ha en
sådan stor inverkan som departementschefen
tänkt sig. Att dessa investeringar
skulle ha så stor betydelse, att de rycker
med sig en ökning av konsumtionen,
är väl överdrifter, som endast tillkommit
för att motivera det ingripande
i näringslivets konsolideringsmöjlighe -

128 Nr 18

Onsdagen den 18 maj 1955 fm.

Ändring i kommunalskattelagen m. m.

ter, som majoritetspartiet anser vara
önskvärt.

Man måste betänka — man märker
det klart och tydligt — att de privata
investeringarna många gånger är en
följd av den politik, som regeringen
har fört på det ekonomiska området.
Om de privata investeringarna i finansministerns
ögon varit ryckiga, så har
detta varit en följd av hans egen ryckiga
politik med investeringsavgifter
ena året och utan sådana det andra.
Om företagen, efter att ha angett sitt
investeringsbehov för ett år, sedan genom
regeringens åtgärder uppmuntras
att ändra dessa investeringar, så kan
man inte lasta företagen för att investeringsvolymen
samma år blir större än
som förutsagts.

Det är ganska märkligt att se hur
konjunkturväxlingarna förändrat regeringens
och de makthavandes åsikter
under de gångna åren. Under början av
1930-talet med en utpräglad lågkonjunktur
fann det dåvarande majoritetspartiet
det lämpligt och riktigt att ändra
skattereglerna så, att en fri avskrivning
kunde göras och företagen därigenom
kunde konsolidera sig. Efter den
högkonjunktur vi nu haft har samma
majoritetsparti ändrat åsikt och säger
i dag, att nu måste vi ändra skattereglerna
så, att de får en hämmande
inverkan på högkonjunkturen. Är det
inte riktigare att utforma skattereglerna
så, att de kan användas både i lågkonjunktur
och högkonjunktur? I mina
ögon är det den riktiga lösningen, och
i så fall måste den skärpning i konjunkturdämpande
syfte som nu föreslagits
få anses högst olämplig och
t. o. m. farlig.

Vad är det som i verkligheten är
incitamentet till den instabilitet av penningvärdet
som hotar just nu. Det är
vi väl alla överens om att incitamentet
är omöjligheten av att hindra en full
sysselsättning att bli överfull. När man
nu därför vill införa permanenta skatteåtgärder
för att hindra en konjunk -

tur att bli överkonjunktur, är det i
mina ögon detsamma som att söka
ändra verkningarna utan att ändra orsakerna.

Det har ansetts ligga något fel i att
företagen genom de fria avskrivningsreglerna
själva kunnat utjämna de olika
årens resultat genom att täcka det
ena årets förlust med vinst från andra
år. Men är detta verkligen en nackdel?
Först vill jag framhålla, att ett år är
en mycket kort tid för bedömande av
resultatet, och man skulle rätteligen
förelägga bokslutsresultatet från längre
tidsperioder. Jag kan ju nämna, att i
Schweiz avser taxeringen två år i taget.
För det praktiska arbetet har man
emellertid fastnat vid ettåriga bokslut
med dess nackdelar i övrigt.

Vidare vill jag framhålla, att en utjämning
av resultatet är till lika stor
fördel för staten som för det enskilda
företaget. Statens utgifter vid en lågkonjunktur
ökar och kanske till och
med ökar avsevärt, om staten skall bekämpa
denna lågkonjunktur. Om då
skattekällorna sinar på grund av minskade
inkomster, uppkommer statsfinansiella
svårigheter. Då vore det lämpligt
om företagen haft möjligheter att
kunna utjämna.

Det är också en felaktig uppfattning
som departementschefen har när han
tror, att enligt de nya skattereglerna
skulle det vara möjligt för företagen
att i en lågkonjunktur investera. Men
i en lågkonjunktur finns inga medel
att investera och därför inte heller någon
investeringsvilja! Herr Skölds uppfattning
hänger alltså ganska mycket i
luften.

De nya skattereglerna kommer säkerligen
att verka hämmande på investeringarna.
Som framhållits i diskussioner
i utskottet kommer summan av investeringarna
under en följd av år med
omväxlande hög- och lågkonjunktur säkerligen
att bli mindre än under nuvarande
förhållanden. Det har beräknats
och framhållits, att en produkti -

Onsdagen den 18 maj 1955 fm.

Nr 18

129

vitetsökning i ett land måste föregås
av en investeringsökning. Produktivitetsökningen
är av samtliga önskad och
utgör grunden till de förbättringar som
skett under de gångna åren, förbättringar
som vi hoppas skall bli möjliga
även i framtiden för att höja levnadsstandarden
för vårt folk. Man har räknat
ut att en ökad produktivitet av t. ex.

31/* % måste föregås av en investeringsökning
i samhället av storleksordningen
7 %. En hämning av investeringarna
har till följd en hämning av
stegringstakten i standardförbättringen.

Med hänvisning till här anförda synpunkter
samt även på de grunder, som
herr Kristensson i Osby före mig har
anfört, avstyrker vi skärpandet av företagsbeskattningen
i den form, som föreslagits
i bevillningsutskottets betänkande
nr 45 och som jag för min del
anser samhällsskadlig.

Om jag sedan övergår till avskrivning
på maskiner och andra inventarier,
så föreslår departementschefen,
vilket har godtagits av majoriteten i
utskottet, att nämnda avskrivning får
ske med högst 30 procent per år, räknat
på summan av ingående bokfört
värde och inventariebeståndet ökat med
årets anskaffning. Enligt en supplementärregel
får tillgångarna nedskrivas till
ett värde motsvarande restvärdet vid
ett årligt värde av 20 procent av det
sammanlagda anskaffningsvärdet. Jag
har undersökt vilka av dessa regler
som kan tänkas komma till användning
och har då funnit, att 30-procentsregeln
på bokföringsvärdet är av noll
och intet värde för det största antalet,
ca 90 procent, av företagen i landet.
Däremot kan 30-procentsregeln vara av
ett visst värde för nystartade företag
under de första tre åren. Den kan också
vara av värde för ett företag med
oerhört stora variationer i investeringarna,
men upp till eu investcringsförändring
av två å tre gånger det normala
årliga investeringsbehovet ger 30-procentsregeln inte någon fördel. Sä9
—Andra kammarens protokoll 1955. Nr

Ändring i kommunalskattelagen m. m.

kerligen är den 20-procentiga supplementärregeln
den, som mest allmänt
kommer till användning. Detta innebär
således inte någon lindring gentemot
de regler, som varit gällande under de
sista tre åren, utan är en direkt fortsättning
på de provisoriska regler som
funnits. Den åsikt som kommit till synes,
nämligen att skattekommitténs respektive
propositionens förslag skulle
vara mera generösa än tidigare provisoriska
regler, är inte riktig. Men det
förändrar ju inte i sak, om den ena
eller andra regeln kommer till användning,
utan det innebär att en skärpning
gentemot tidigare regler nu skall komma
att äga rum.

När företagsskatten på sin tid skärptes
från 32 till 40 procent, framhölls
från dåvarande departementschefens
och majoritetspartiets sida, att denna
skärpning mycket väl kunde motiveras
av de fria avskrivningsreglerna, vilka
i Sverige var mera liberala än i något
annat land. Nu har situationen förändrats
helt och hållet. Nu inte endast
skärpes skattereglerna avsevärt och
den fria avskrivningen tages bort, utan
därtill kommer finansministerns nya
förslag om en 25-procentig ökning av
bolagsskatten, som lägger ytterligare
bördor på näringslivet. Jag tycker detta
är att bryta givna löften.

Att nu omedelbart återinföra den
fria avskrivningsrätten skulle kanske
stöta på svårigheter, därför att det hos
företagen har samlats ett uppdämt behov
av avskrivningar till följd av de
regler som gällt under de senaste tre
åren. Vi föreslå därför i vår reservation
ett successivt återinförande av
den fria avskrivningsrätten, och jag
yrkar härmed bifall till reservationen
i denna del.

Beträffande varulagervärderingen vill
jag framhålla, att de i propositionen
föreslagna 40 procenten naturligtvis ger
företagen större rörelsefrihet än de av
skattekommittén föreslagna 50 procenten.
.lag måste komplimentera finans1S -

130 Nr 18

Onsdagen den 18 maj 1955 fm.

Ändring i kommunalskattelagen m. m.

ministern för hans sätt att lägga upp
denna fråga. Skattekommittén har kommit
med ett skärpt krav, och sedan har
finansministern varit generös och visat
sig mera välvillig mot företagen. Det
kan ju synas bottna i en extra välvilja
från finansministerns sida mot företagen.

Vi för vår del förordar, att den lägsta
gränsen för varulagervärderingen
sättes till 30 procent. Men redan detta,
att vi accepterar att en gräns sättes för
varulagervärderingen, är till viss skada
för företagen och det allmänna. För
min del anser jag att en fixerad siffra
är farlig, enär samtliga företag strävar
efter att då komma så nära denna siffra
som möjligt, under det att vid en mera
fri varulagervärdering utan någon fixerad
gräns företagen kommer att värdera
sina lager efter de förhållanden, som
betingas av varje företags ekonomiska
utveckling, och det kan ju endast vara
till fördel. Jag känner till många företag,
som har en lagervärdering till
högre procent än 30, men jag känner
också till andra företag, som tillämpar
en lägre procentsats, beroende på vilka
möjligheter företagen har att konsolidera
sin ekonomiska ställning. Jag
framhåller ännu en gång att en legitim
önskan att konsolidera sig är en fördel
för samhället, inte tvärtom. Talet om
»alltför stora konsolideringsmöjligheter»
måste därför tillbakavisas.

Vad som kanske verkar mest stötande
i de nya skattereglerna är, att uppskrivning
av lagret — som i och för
sig innebär en fiktiv vinst — skall beskattas,
och att övergångsbestämmelserna
icke har funnit en för företagen
mera konsiliant utformning. De fem år,
som utskottet förordar, är en alltför
kort tid, när man skall beskatta vinster,
som i realiteten aldrig funnits. Det
kommer därför att verka som extra pålagor
för företagen.

Den å s. 260 i propositionen angivna
siffran, 760 miljoner kronor, som från
företagens sida skall framtagas vid en

40-procentig huvudregel, har visserligen
av departementschefen uppskattningsvis
sänkts till 650 miljoner kronor,
men detta måste betraktas som en alltför
låg summa, om man tar hänsyn till
att bolagsskatten föreslagits bli höjd
med 25 procent. Hur stor ifrågavarande
summa i verkligheten kommer att bli,
har vi inte kunnat få reda på inom bevillningsutskottet,
enär tid icke har ansetts
finnas för en utredning härom.
Men man kan uppskattningsvis säga att
summan kanske ligger över 1 miljard
kronor. Den kanske också är mindre
— därom vet vi ingenting. Men företagen
skall under de närmaste fem åren
beskattas för en sådan ökad vinst, även
om den är helt fiktiv, eftersom den ligger
i den av inflationen betingade prisökningen
på varulager. Jag ber att även
på denna punkt få yrka bifall till den
av oss vid förslaget fogade reservationen.

På s. 97 i propositionen anger departementschefen,
att en lämpligt utformad
investeringslagstiftning skulle vara
ett medel att användas mot en kommande
lågkonjunktur »under förutsättning
av avsedd medverkan från företagens
sida». Departementschefen hoppas
och förutsätter således, att företagen
skall ha intresse av en avsättning
till investeringsfond för konjunkturutjämning.
I den form, som han själv
föreslår och som blivit godtagen av bevillningsutskottets
majoritet, ser vi inte
så stora fördelar för företagen, att dessa
skulle ha intresse av en avsättning
till investeringsfonder — jag beklagar,
herr finansminister, men så är det.
För vår del skulle vi finna det mera
lockande, om företagen efter en ytterligare
tidsperiod kunde få lov att disponera
medel utan avvaktande av tillstånd
från myndigheternas sida. Något
sådant har emellertid utskottsmajoriteten
inte velat gå med på. Vi beklagar,
att utskottet inte velat följa den intention
som ligger i de ord jag ovan citerade,
att man skulle göra det hela mera

Onsdagen den 18 maj 1955 fm.

Nr 18

131

lockande för företagen. En viss ändring
kan väl sägas ha inträtt genom den
föreslagna ökade företagsbeskattningen.

Jag skall inte orda mycket om pensionsstiftelserna
och avsättningen för
att bereda pensioner åt huvuddelägare
i familjebolag eller dessas efterlevande,
men jag vill framhålla det högst olämpliga
i det av utskottsmajoriteten biträdda
förslaget. Det kan inte anses förenligt
med god sed, att ingen skattefri
avsättning får göras för att bereda pension
åt huvuddelägarna i familjebolag
men att användning av fonden står öppen
för detta ändamål. Vi föreslår, att
en skattefri avsättning även får göras
för att bereda pension för huvuddelägare
i familjebolag. Denna fråga kommer
väl att belysas av andra talare, och
jag vill bara framhålla, att vi yrkar att
fjärde stycket av punkt 2 i anvisningarna
till 29 § kommunalskattelagen skall
strykas.

Herr talman! För den händelse riksdagen
godtar en fri avskrivningsrätt på
maskiner och inventarier samt liberalare
lagervärdering, anser jag inte att någon
förlust — respektive resultatutjämning
skulle vara nödvändig för företagens
räkning, men under förutsättning
att riksdagen nu tar de skärpta
skattereglerna i den form utskottet föreslår
måste — i anslutning till vad jag
tidigare yttrat om att ett år är en alltför
kort tid för att riktigt kunna bedöma
vinstresultatet hos ett företag -—
det anses rättvist, att inte enbart en
förlustutjämning får äga rum utan ävenledes
en öppen resultatutjämning, enär
härigenom en bättre bedömning erhålles
av det verkligen uppkomna resultatet
av den ekonomiska verksamhet som
bedrives.

I reservationen har framlagts ett förslag
till författning, som skulle möjliggöra
en öppen förlustutjämning, och
jag yrkar bifall till reservationen också
på den punkten, ävensom till den utredning
rörande permanenta regler för
en öppen resultatutjämning vid beräk -

Ändring i kommunalskattelagen m. m.

ning av inkomst av rörelse och inkomst
av jordbruksfastighet, som beräknas enligt
bokföringsmässiga grunder. Påståendet
i propositionen, att man i utlandet
haft mindre goda erfarenheter av
förlustutjämningen, är inte riktigt.
Tvärtom har förlustutjämningen blivit
mer och mer utvidgad i olika länder,
där man har haft god erfarenhet av densamma,
medan den i en del länder nyligen
har blivit införd.

Till sist, herr talman, efterlyser jag
en mera företagsvänlig inställning från
majoritetens och regeringens sida än
som nu är fallet. Jag är övertygad därom,
att om näringslivet finge utvecklas
i en mera skyddad ställning skulle hela
samhället må väl därav och skulle vi
nå en snabbare förbättring av levnadsstandarden
och ett stabilare förhållande
i ekonomiskt hänseende. Ett näringsliv,
som ständigt måste känna sig som
strykpojken för alla de felbedömningar
som regeringens hittillsvarande olyckliga
politik har åstadkommit, är ej effektivt.
Ett sådant näringsliv kan inte
utvecklas och tjäna samhället på ett
rätt sätt.

Herr talman! Jag yrkar bifall till den
reservation, som är fogad till bevillningsutskottets
betänkande nr 45 av
herr Spetz m. fl.

Herr OLSSON i Gävle (s):

Herr talman! Företagsbeskattningskommitténs
förslag har ju vållat många
tvister och mycket väsen. När den
kungl. propositionen slutligen framlades,
dämpades diskussionen dock åtskilligt,
och jag vill vittna, att bevillningsutskottets
behandling av detta
ärende skett i lugn och stillhet, om man
undantager ett och annat överord av
samma slag som herr Edströms tal här
om samhällsskadliga förslag från bevillningsutskottet.
Vi har försökt handlägga
frågan utan panik och utan att
tappa kontrollen över nerverna.

Nu är det ju ingen nyhet, att ären -

132

Nr 18

Onsdagen den 18 maj 1955 fm.

Ändring i kommunalskattelagen m. m.

den av denna karaktär vållar stridigheter
och ger upphov till tvister.
Det har skett varje gång som förslag
rörande näringslivets beskattning förelegat,
och det har aldrig saknats spådomar
om vilka förfärliga skador vi är
på väg att åstadkomma.

Bevillningsutskottet har, då riksdagen
haft ärenden av denna karaktär
till behandling, alltid yttrat sig synnerligen
tveksamt, när det gällt kraven
från näringslivets sida. 1936 års bevillningsutskott
— det var det utskott, som
skrev och begärde den utredning, vilken
resulterade i riksdagsbeslutet år
1938 — sade, att utskottet var mycket,
mycket tveksamt i fråga om bolagsskatteberedningens
då föreliggande förslag,
och man ville ha det ytterligare
översett av en kungl. kommitté, innan
man över huvud taget tog ställning till
det.

Då, herr Edström, var det ingen näringsfientlig
majoritet i bevillningsutskottet,
och det satt inte någon näringsfientlig
och samhällsskadlig person
i bevillningsutskottets ordförandestol,
utan där satt den nuvarande talmannen
i första kammaren. Han var emellertid
precis lika försiktig som alla vi andra.

Jag tror att man skall se dessa problem
sådana de föreligger. År 1938 var
sakförhållandet detsamma. Bevillningsutskottet
var lika försiktigt. Man ville
göra ett försök, och under årens lopp
har man gång på gång återkommit till
spörsmålet, om inte den fria avskrivningsrätten
utnyttjats på ett sätt, som
vare sig 1936 års skattekommitté eller
1938 års riksdag hade avsett.

Då jag är den ende av 1936 års skattekommittés
ledamöter, som är kvar i
detta hus, kanske jag är vittnesgill en
liten smula angående kommitténs ställningstagande.
Kommittén skrev att man
härvidlag gav sig in på ett fält, där
man måste hålla båda ögonen öppna.
Man förutsåg i utskottets betänkande,
att det i brist på erfarenheter rörande
de olika anledningar, som kunde göra

en korrigering av böckernas avskrivningar
önskvärd, torde vara utomordentligt
svårt att finna en mera preciserad
avfattning av en bestämmelse,
avsedd att sättas i myndigheternas
hand som ett vapen mot missbruk av
den fria avskrivningsrätten. Man anknöt
helt till bokföringen och sade också,
att den fria avskrivningsrätten icke
i princip kunde anses vara ovillkorlig.
Det är ungefär samma synpunkter som
kammarrätten har gjort till sina i sitt
yttrande. 1936 års skattekommitté sade
vidare, att »måhända kan, sedan några
års erfarenheter vunnits, anledning föreligga
att söka finna en mera preciserad
bestämmelse» än den som då föreslogs.

Nu skall man också komma ihåg hurudant
läget var. 1920-talets och 1930-talets erfarenheter låg då närmare i tiden
än de gör i dag. Jag skulle till herr
Kristensson i Osby i det sammanhanget
vilja säga, att även om erfarenheterna
från första världskriget låg klara för
1936 års skattekommitté, var det ändå
inte så, att det enbart var kriget som
orsakat vad som efter kriget hände på
det industriella området i landet. Därtill
bidrog också den utdelningspolitik,
som bedrevs under första världskriget
och som ingen ledande man inom
svenskt näringsliv i dag vill göra sig
till tolk för. Man bör således sätta in
frågorna i deras rätta sammanhang också
när det gäller detta problem.

Vi vet alla att vad som hindrade den
omprövning av detta spörsmål, som
1936 års skattekommitté förutsåg när
den lade fram sitt förslag, var det andra
världskriget. Vi vet att under den
tiden måste alla resurser användas för
att öka produktionen och få upp den
på högsta möjliga nivå. Vi vet också att
när kriget närmade sig sitt slut, hade
alla människor den uppfattningen, att
vi skulle komma att få uppleva detsamma
som efter första världskriget
fastän i något annan form, och därför
var ingen beredd att göra några in -

Onsdagen den 18 maj 1955 fm.

Nr 18

133

gripanden. Man ansåg tvärtom, att det
var av utomordenlig betydelse att företagen
fick konsolidera sin ställning på
det sätt som skedde under krigsåren
och de närmaste åren därefter. Man betraktade
detta såsom ett led i den fulla
sysselsättningens politik.

Redan år 1948, herr Edström, ifrågasatte
emellertid bevillningsutskottet, om
inte tillämpandet av den fria avskrivningsrätten
tagit former, som inte passade
för förhållandena i vårt land. Utskottet
uttalade sålunda i ett betänkande
den meningen, att det var nödvändigt
att åstadkomma mera preciserade
bestämmelser för att hindra
överdrifter i fråga om avskrivningarna.
I själva verket måste detta innebära,
att man ville få till stånd en prövning
av bestämmelserna från år 1938 om
den fria avskrivningsrätten.

Samma synpunkter kom till synes i
ett utlåtande av bevillningsutskottet år
1952, när utskottet behandlade spörsmålet
om inskränkningar i rätten till
vinstreglerande dispositioner. Det uttalades
då från bevillningsutskottets
sida varningar för att fortsätta på de
vägar, som man på olika håll inom näringslivet
börjat vandra när det gällde
den fria avskrivningsrätten.

I den proposition, som utskottet nu
haft att behandla, söker man sig enligt
min och utskottsmajoritetens uppfattning
fram till sådana preciseringar,
som utskottet självt eftersträvat och uttalat
önskemål om under åren närmast
efter senaste världskriget. Hade vi 1936
— jag bygger därvid på företagskommitténs
uttalanden — upplevat vad vi
fått vara med om under de senaste tio
åren, skulle dessa krav på preciseringar
siikerligen redan år 1938 ha lett fram
till bestämmelser, som i väsentliga avseenden
överensstämt med den kungl.
proposition som i dag föreligger.

Förslaget om den räkenskapliga avskrivningen
på maskiner och inventarier
innebär, enligt vad som här från
olika liåll framhållits, 30 procents av -

Ändring i kommunalskattelagen m. m.

skrivning på det bokförda anskaffningsvärdet.
Med kompletteringsregeln på 20
procent får man, synes det mig, alla de
möjligheter till avskrivning som man
rimligen kan begära. Jag förstår mycket
väl att vi när det gäller lagervärderingen
kommer in på en mera om punkt
för företagarna. Men även i det avseendet
har bevillningsutskottets majoritet
kommit till det resultatet, att nedskrivningen
till ett lägsta bokföringsvärde
av 40 procent av anskaffningsoch
återanskaffningsvärdet, efter avdrag
för inkurans m. m., är en rimlig
linje.

Nu har det ju av herr Edströms anförande
klart framgått, att det egentligen
är denna sak striden gäller. På
företagarsidan misstänker man, att dessa
regler skall komma att medföra att
det för beskattning plockas fram alla
de dolda reserver som finns i de svenska
företagen. Det har gjorts olika uppskattningar
om hur stort belopp det
kan röra sig om. I propositionen räknas
det, efter vad jag vill minnas, med
att 40-procentsregeln skulle plocka
fram cirka 650 miljoner kronor i skatt,
medan 30-procentsregeln skulle innebära
att beloppet stannade vid ungefär
250 miljoner kronor.

Jag vill inte dölja att det i viss mån
var en skuffelse för mig, när jag av
företagskommitténs utredningar fann
att det var de stora, förnäma företagen,
som hade avskrivit i en sådan
takt, att det var där som de stora dolda
reserverna fanns. Varje gång vi under
årens lopp behandlat dessa frågor i bevillningsutskottet,
har man även på
företagarsidan gärna medverkat till att
uttala varningar mot för stora avskrivningar.
Det har gett oss den uppfattningen,
att det var en massa av de vanliga
medelstora eller mindre företagen,
som sökte bereda sig bättre möjligheter
genom den ökade avskrivningen. Så
får man plötsligt det beskedet, att det
egentligen var de, som man litade på
så långt tillbaka som år 1938, som var

134

Nr 18

Onsdagen den 18 maj 1955 fm.

Ändring i kommunalskattelagen m. m.

ute på den väg bevillningsutskottet ville
stoppa. Jag skall, herr talman, inte
göra några reflexioner om detta. Jag
konstaterar bara det faktum, att när
man år 1938 uttalade sitt odelade förtroende
genom att gå till mötes på det
sätt, som man gjorde, får var och en
svara på frågan om detta har motsvarats
eller inte.

Det har uttalats många spådomar,
och människor har varit mycket, mycket
vänliga mot bevillningsutskottets
ledamöter för att göra klart för dem,
vilka galna vägar de har vandrat. Jag
tror inte på dem. Vi har sett dem för
ofta, herr Edström. Det är möjligt, att
vi misstar oss och att herr Edström har
rätt, men hittills har det ändå varit på
det sättet i fråga om spådomarna, att
det inte är vi som har fått fel utan företagarsidan.
Om detta sedan har herott
på skicklighet hos företagarna eller inte
skall jag inte diskutera. Jag har mycket
stor aktning för våra företagsledare,
och därför tror jag, att de kommer att
klara av också denna sak.

Det finns ändå i propositionen så
många ting, som ger ökade möjligheter
åt företagarvärlden, bland annat avsättningar
till investeringsfond. Jag är
övertygad om att herr Edström kommer
att säga: »Det bryr man sig inte om;
det har inte den betydelse som vare sig
finansministern eller utskottet inbillar
sig.» Inför valet mellan att plocka fram
alla de dolda reserverna till beskattning
och att sätta av till investeringsfond
skulle jag emellertid tro, att företagarna
inte är så säkra i korken som
herr Edström och säger: »Det där kommer
vi inte alls att reflektera på.» De
har ju i alla fall möjligheten att få bort
mycket av dessa 650 miljoner kronor,
som det gäller. Jag kan inte föreställa
mig, att investeringsfonden kommer att
skada deras egna företag; den kommer
tvärtom att stärka dem.

Herr talman! Det är många talare
antecknade och jag skall inte länge
uppta tiden. Det är dock klart, att det

i detta omfattande förslag finns många
frågor, som ännu är olösta. Bevillningsutskottet
har pekat på några av
dem. Vi begär i något fall, såsom när
det gäller förlustutjämningen, en förnyad
utredning och prövning. Det
finns andra spörsmål, som exempelvis
pensioneringsfrågan, som är beroende
av andra pågående utredningar. Jag
tror således — liksom också i fråga
om skogsbolagens rätt att till varulager
få hemföra inköpta träd på rot — att
vi inte kommer förbi sådana spörsmål
i fortsättningen. Utskottet har i detta
fall klart angivit sin ståndpunkt.

Herr talman! Utskottets majoritet har
efter den prövning, som det varit oss
möjligt att underkasta propositionen,
ansett sig kunna tillstyrka Kungl.
Maj :ts här föreliggande förslag, övertygade
som vi är om att ett bifall till
denna proposition inte kommer att
vålla de skador, som man på många
håll är så villig att vittna om. Vi har
hört dessa vittnesmål alltför ofta vid
alla tillfällen, när det gällt att reglera
på ifrågavarande områden. Om vi nu
inte härav låter skrämma oss till en
ståndpunkt, får herrarna i företagarvärlden
skylla sig själva. I den förvissningen
är det som utskottet har fattat
sin position, och i den förvissningen,
herr talman, ber jag att få yrka bifall
till vad bevillningsutskottet har föreslagit
i sitt föreliggande betänkande.

Herr KRISTENSSON i Osby (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Utskottets ärade ordförande
har här talat om att den fria avskrivningsrätten
inte har använts på
ett sådant sätt som man åsyftade då
den infördes utan att överdrifter har
förekommit vid tillämpningen av denna
regel. Frågan om regeln har missbrukats
eller inte, är, säger departementschefen
i propositionen, egentligen
»av ringa intresse». Utskottets ärade
ordförande tycks tillmäta den ett myc -

Onsdagen den 18 maj 1955 fm.

Nr 18

135

ket stort intresse, ty den tog ju stort
utrymme i det anförande vi här har
fått lyssna till. Jag skall därför ta upp
problemet i någon mån.

Den penningvärdeförsämring, som
har ägt rum sedan 1938, kunde man då
inte förutse. Den har lett till höga återanskaffningsvärden,
som har inverkat
på företagens avskrivning. Det måste
ju rent företagsekonomiskt vara riktigt
att räkna med att en återanskaffning
en dag måste äga rum, och det är
ganska rimligt att ta hänsyn till detta
vid avskrivningarna. Dessutom har det
särskilt efter kriget rått ovisshet om
de framtida konjunkturerna. Också
detta kan, herr Olsson i Gävle, understundom
motivera höga avskrivningar.
Maskiner kan anskaffas för att huvudsakligen
utnyttjas i goda tider, de förslits
mera i goda tider med mycket arbete
och många beställningar. Jag kan
inte finna annat än att professor Västhagens
siffror, när han rör sig med
alternativ B och jämför den avskrivning
som har ägt rum med en avskrivning,
som utgår från återanskaffningsvärdet,
närmast visar att det under den
tid vi har haft fria avskrivningar totalt
sett inte har skett överavskrivningar
av något större mått.

Herr EDSTRÖM (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag beundrar den tilltro
som bevillningsutskottets ärade ordförande
har till att näringslivet skall
kunna klara vilken situation som helst.
Har näringslivet något år fått så många
pålagor som under detta års riksdag
samlade på en gång? Jag tror inte att
möjligheterna är stora att ytterligare
lassa på näringslivet och suga någonting
mera ur det. Vi har nått den punkt,
där det börjar bli kritiskt. Nu talas det
om atl det finns så stora fonder och så
stora dolda reserver. Detta uttryck är
inte riktigt. De dolda reserverna är
byggda på fiktiva värden. Att plocka
ut dessa reserver och på så sätt för -

Ändring i kommunalskattelagen m. m.

störa sitt eget kapital som man en
gång har satt in är väl inte meningen.
Detta kapital skall man ha lov att ha
kvar. Jag vill påminna vår ärade ordförande
i utskottet om att han en gång
tämligen klart har yttrat att han inte
ångrar sin positiva inställning till 1936
års skattekommittés förslag, som sedan
blev 1938 års beslut, utan tvärtom anser
att det varit till fördel. Det har
glatt mig mycket att han har sagt detta,
och jag trodde att han därmed skulle
acceptera att förslaget var gott inte
bara för näringslivet utan också för det
allmänna. Men det är något som han nu
helt och hållet vill förneka. Det tycker
jag är ledsamt att konstatera.

Herr OLSSON i Gävle (s) kort genmäle: Herr

talman! Herr Edström tolkar
mina yttranden ungefär som en viss
potentat läser bibeln. Jag ångrar ingenting,
jag står kvar på min linje från
1936, att vi måste precisera avskrivningen.
Det är detta som finansministern
gör i den föreliggande propositionen.

Jag har ingalunda påstått, herr Kristensson,
att man har avskrivit mera än
man har haft rätt till, men man har
haft möjlighet inom företagarvärlden
att själv bestämma takten för vinsternas
beskattning. Där har statsverket
varit satt ur spel.

Herr KRISTENSSON i Osby (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Jag vill till vad jag
förut har sagt om den fria avskrivningsrätten
lägga detta, att också om
det i enstaka fall har kunnat förekomma
missbruk, bör detta inte leda till
att man gör dessa stora ändringar över
hela linjen.

Sedan skulle jag vilja fråga utskottets
ärade ordförande herr Olsson i
Gävle, om han ändå inte kan medge,

136 Nr 18

Onsdagen den 18 maj 1955 fm.

Ändring i kommunalskattelagen m. m.

atl den fria avskrivningen under gångna
tider har varit av stort värde för
företagens konsolidering och för samhället.
Om herr Olsson svarar ja på
den frågan, tycker jag konsekvensen
skulle vara, att han ville bibehålla den
fria avskrivningsrätten.

Herr OLSSON i Gävle (s) kort genmäle: Herr

talman! Jag vet inte om herr
Kristensson inte varit med i bevillningsutskottet
vid behandlingen av
denna fråga eller sovit under den tid
vi talade om den. Jag har öppet och
ärligt sagt, att min ståndpunkt är att
den fria avskrivningsrätten varit till
nytta, men detta utesluter inte att man
vill ha preciserat, vilka vägar man skall
få gå vid avskrivningen. Det är på
denna punkt som herr Kristensson och
jag skiljer oss åt. Han anser att näringslivet
ensamt skall få bestämma
takten för vinsternas beskattning. Jag
anser, att statsverket skall ha en smula
inflytande på den saken.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Under efterkrigstiden
har regeringen ansett det nödvändigt
att komma med en hel del skatteåtgärder
gentemot företagen. Dessa åtgärder
har ofta varit mycket improviserade.
Regeringen har ansett att man behövt
lägga fram dem efter en mycket kort
förberedelsetid. Det var dessa improvisationer
som gjorde, att finansministern
tillsatte företagsbeskattningskommittén
för att den skulle ha möjlighet att utreda
detta område så att man skulle få
fastare regler för företagsbeskattningen.
Kommittén fick mycket vidsträckta befogenheter
i direktiven, men kommitténs
majoritet valde den linjen att man
nu skulle göra permanenta regler, som
skulle vara så fasta att de endast skulle
behöva ändras under extrema högkonjunkturer.

Kommittén sade bland annat att det
framstått som angeläget att tillgodose
näringslivets krav på så fasta regler,
att ett mera långsiktligt bedömande av
investeringarna och deras finansiering
blir möjlig. Det skulle med andra ord
bli slut på improvisationerna under efterkrigstiden.
I sin sammanfattning understryker
kommitténs majoritet angelägenheten
av att utforma de permanenta
reglerna så att det endast i mycket
extrema högkonjunkturer skall bli
erforderligt att tillgripa särskilda åtgärder
på skattelagstiftningens område.
Man sade alltså att det kan tänkas vissa
åtgärder under extrema situationer. Det
var dock en sak man bestämt avvisade
och det var variationer i skattesatsen
av konjunkturpolitiska skäl. Man tänkte
sig visserligen att sådan variation skulle
vara möjlig, men endast av fiskaliska
skäl.

När vi i företagsbeskattningskommittén
diskuterade dessa skärpta värderingsregler
övervägde vi — och detta
var i enlighet med finansministerns direktiv
— huruvida den skärpning av
reglerna, som skulle bli resultatet av
kommitténs förslag, skulle bli så stor
att den motiverade en sänkning av skattesatsen.
Det enda som var aktuellt under
dessa diskussioner var huruvida
skattesatsen skulle sänkas eller inte.

I propositionen nr 100, som avlämnades
i februari och som vi i dag behandlar,
hade finansministern ingenting
att invända emot detta resonemang
från kommitténs sida. Men i propositionen
nr 190, som avlämnades i april,
säger finansministern, att de föreslagna
reglerna till sin konstruktion är sådana
att de tillskapar vissa förutsättningar
för en av konjunkturläget betingad variation
i utrymmet för vinstreglerande
dispositioner. Där försvann alltså de
fasta skattereglerna! Det som var företagsbeskattningskommitténs
målsättning,
att nu få så fasta skatteregler, att
näringslivet skulle kunna planera sin
investeringsverksamhet och inte behöva

Nr 18

137

Onsdagen den 18 maj 1955 fm.

befara någon ryckighet, försvann genom
ett penndrag i finansministerns
proposition. Finansministern säger att
han under den närmaste tiden skall
göra undersökningar för att se om han
inte kan få till stånd en rörlighet i företagsbeskattningen.
Därmed har alltså
företagsbeskattningskommitténs målsättning
klart underkänts.

Herr talman! Jag skall inte gå in på
det allmänna konjunkturpolitiska resonemanget.
Det har framförts av herr
Kristensson i Osby. Jag skall i stället ta
upp några av de detaljer, som detta förslag
är så rikt på.

När det gäller frågan om avskrivning
på maskiner och inventarier så säger
utskottets värderade ordförande, att
denna avskrivning gjorts i en utsträckning,
som man icke förutsåg när reglerna
infördes 1938. Detta beror ju dock
på — vilket redan framhållits — att vi
haft en så kraftig penningvärdeförsämring
och prisstegring under denna tid
att företagen — om de velat ta hänsyn
till att de måste återanskaffa dessa maskiner
— har fått göra längre gående
avskrivningar än vad som eljest hade
varit motiverat. Nu vet jag att det finns
en och annan som menar att dessa avskrivningar
på återanskaffningsvärdet
inte är så viktiga i och för sig. Jag för
min del anser dock att det är en naturlig
sak att företagen även under tider av fallande
penningvärde skall kunna behålla
sin kapacitet. Företagen skall inte utarmas
på grund av inflationen och man
skall inte förtära deras kapital. Detta
kan man inte begära att 1936 års skattekommitté
skulle tänka på. Det hade
gått lång tid sedan första världskriget
med dess stora prisstegringar. Den
skatteberedning som fanns på 1920-talet hade emellertid de stora prisstegringarna
under första världskriget i
färskt minne. Man var där så framsynt
att man redan då uttalade, att om vi
skulle få en incra avsevärd prisstegring
i framtiden så bleve frågan om en av -

Ändring i kommunalskattelagen m. m.

skrivning på återanskaffningsvärdet aktuell.

Nu har vi reservanter inte föreslagit
att man i skatteförfattningarna skall
föra in någon bestämmelse om avskrivning
på återanskaffningsvärdet. Det beror
därpå att det av tekniska skäl är
omöjligt att utforma bestämmelsen så,
att den kan få rum i en skatteförfattning.
Däremot anser vi att när man
utformar bestämmelserna om avskrivningsrätten
så bör detta ske så generöst,
att man har möjlighet att avskriva
med tanke på återanskaffningsvärdet.

I detta sammanhang vill jag ta upp
det herr Adolv Olsson sade om företagens
utdelningspolitik efter första
världskriget. Vi är nog alla överens om
att den var felaktig.

I en offentlig diskussion för några
månader sedan nämnde en representant
för ett av våra allra största företag här
i Sverige att detta företag under perioden
1916—1920 sammanlagt delade ut
33 miljoner kronor till aktieägarna och
betalade 18 miljoner kronor i skatt till
staten, trots att företaget i själva verket
hela tiden hade gått med förlust. Det
berodde inte på något bedrägligt förfarande
från företagets sida, utan på att
företagarna och skattemyndigheterna
då inte hade klart för sig att man i tider
med kraftigt stigande priser måste
skapa reserver inom företagen, inte kan
skriva upp tillgångarna i takt med prisstegringen
och inte kan ta ut beräknad
vinst på varulager förrän varulagret i
verkligheten är sålt. När företaget upptäckte
hur det låg till var man tvungen
att avskeda halva arbetarstammen och
en tredjedel av tjänstemännen. Nu har
företagarna lärt bättre, och skattemyndigheterna
och statsmakterna har, såsom
framgår av besluten om fri varulagervärdering
år 1928 och om fri avskrivning
år 1938, också lärt bättre. Vad
man kan beklaga är att statsmakterna
nu är på väg i fel riktning. De går inte
tillbaka till de regler som gällde före
1928, långt därifrån, men detta att man

138 Nr 18

Onsdagen den 18 maj 1955 fm.

Ändring i kommunalskattelagen m. m.

när det gäller varulager speciellt under
övergångstiden i betydande omfattning
beskattar vinster som inte uppkommit
är dock ett steg tillbaka.

När det gäller varulagervärderingen,
som enligt min uppfattning är det intressantaste
avsnittet i denna fråga och
det som betyder mest, har även kommittén
varit inne på den princip för
värderingen som mer och mer håller
på att slå igenom inom företagarvärlden
runt om och som även accepterats och
förts fram av den företagsekonomiska
vetenskapen, nämligen principen om
normallagervärderingen. Man går ut
ifrån att ett företag, lika väl som det
behöver en industribyggnad och vissa
maskiner, också behöver en viss varulagerkvantitet
för att kunna driva sin
rörelse. Det finns alltid en viss kvantitet
som ständigt måste ligga inne i
lager och som man inte kan sälja ut,
och då anses det orimligt att variationer
i priserna på denna varukvantitet
skall ge utslag i den redovisade vinsten.

Det finns många variationer på denna
normallagermetod, och även om vi
inom kommittén — jämväl på majoritetens
sida, tror jag — har haft stora
sympatier för normallagermetoden som
princip har vi varit överens om att den
inte går att definiera på sådant sätt att
man kan föra in den i skatteförfattningarna.
Från reservanternas sida har
vi emellertid sagt att man, när man bestämmer
den tillåtna nedskrivningsprocenten,
måste göra den så pass generös
att företagen har möjlighet att tillämpa
en normallagermetod.

Det som vi framför allt vänder oss
mot är att man nu under övergångstiden
i betydande omfattning tar fram
skenvinster till beskattning. Om jag har
ett sådant normallager, en kvantitet som
alltid måste finnas i rörelsen för att man
över huvud taget skall kunna driva den,
om det är värderat till låt oss säga 1 000
kronor enligt de gamla beskattningsreglerna
och om här sker en prisstegring,
så att man enligt de nya beskatt -

ningsreglerna måste skriva upp detta
lager till 2 000 kronor, så har jag naturligtvis
fortfarande samma lager. Den
kvantiteten har inte varit föremål för
försäljning. Att jag då skall betala skatt
på dessa 1 000 kronor, som är ett direkt
resultat av prisstegringarna på det inneliggande
varulager som inte är försålt,
tycker jag i princip är orimligt.

Däremot, om man säljer ut lagret,
och om vinsten därigenom kommer
fram, skall den bli föremål för beskattning.
Det är den huvudtanke som ligger
bakom det förslag vi har kommit
med i reservationen.

Om vi har en varulagerreserv kan
den ju ha uppkommit genom att företaget
har tagit en del av sin vinst och
använt till nedskrivning av varulagret,
men den kan också ha uppkommit därigenom,
att företaget har underlåtit att
skriva upp detta varulager i takt med
prisstegringarna.

Nu kan man rikta invändningar över
huvud taget mot en retroaktiv beskattning
på detta område, men vi har — i
strävan att få en linje som kunde utgöra
grunden för en kompromiss —
nöjt oss med att säga så här: Nåväl, vi
får väl låta den del av reserven som
motsvarar en aktiv nedskrivning beskattas,
eftersom denna utgör vinstmedel
vilka företagen direkt har använt
till nedskrivning av lager, men den del
av varulagerreserven som är en direkt
följd av prisstegringarna och som alltså
representerar en skenvinst finns det
ingen anledning att beskatta.

I vissa fall kan man klargöra hur stor
del som är det ena och det andra, men
i många andra fall kan man det inte.
Därför har vi från reservanternas sida
föreslagit att företagen i varje fall skall
få ha hälften av den överskjutande dolda
reserven fri från beskattning. Men
den skall redovisas synligt i balansräkningen
som ett övergångskonto för lagerreserv,
och i den mån lagret minskas
får motsvarande del tas fram till beskattning.

Onsdagen den 18 maj 1955 fm.

Nr 18

139

Med andra ord, vi menar att principen
bör vara den, att man inte skall
ta ut skatt på en vinst förrän den har
uppkommit, eftersom man inte kan vara
säker på att den över huvud taget någonsin
kommer att uppkomma.

Nu vet jag att mot detta kan invändas
att den avvägning som reservanterna
gjort är godtycklig. Jag vill gärna
erkänna detta, ty det finns ingen möjlighet
att precisera i samtliga fall. Vi
anser det emellertid vara bättre att få
till stånd något om kan betraktas som
någorlunda rättvist än att säga att vi
inte befattar oss med detta problem.

När det gäller investeringsfonderna
vill jag i likhet med finansministern uttrycka
förhoppningen att de kommer
till användning. Jag vill gärna ge finansministern
ett erkännande på denna
punkt. Den tioprocentiga investeringspremie
som finansmininstern fört in i
förslaget tycker jag för min del är en
sak som företagarna borde uppskatta.
Vi hoppas alltså att företagarna skall
använda dessa investeringsfonder i
ökad utsträckning, ty de är till fördel
inte bara för företagen utan framför allt
för de anställda, eftersom de kan hjälpa
till att trygga sysselsättningen för de
anställda också i sämre tider.

Det finns en del invändningar som
företagarna kan göra, men det är speciellt
en sak som föranleder att de kan
vara litet tveksamma. De säger: Dessa
fonder fick tidigare icke användas utan
arbetsmarknadsstyrelsens godkännande,
och det har visat sig att beträffande de
fonder, till vilka man avsatt medel enligt
1947 års lagstiftning, har arbetsmarknadsstyrelsen
inte gett några godkännanden.
Företagarna måste då fråga
sig: Vem vet när vi kan få ut dessa
pengar? Vi avsätter dem till investeringsfonder,
men ingen människa vet
när vi över huvud taget kan få använda
dem. Då har kommittén ocli departementschefen
här föreslagit, och
utskottet har också gått på den linjen,
att man utan tillstånd skall få dispo -

Ändring i kommunalskattelagen m. m.

nera en tredjedel av fonderna efter fem
år. Det liar emellertid motionsledes
kommit fram ett uppslag som jag för
min del tycker är mycket intressant,
nämligen att företagen efter tio år
skulle få disponera ytterligare 30 procent.
Nu får man ju säga, att det efter
de principer finansministern deklarerat
i propositionen normalt bör vara
så att dessa investeringsfonder skall få
tas i bruk inte bara i verkliga depressioner
utan också vid variationer inom
sysselsättningen. Normalt bör dessa
fonder kunna tas i anspråk under en
tioårsperiod. Konjunkturläget bör rimligen
variera så mycket att företagen
skall kunna räkna med att inom en tioårsperiod
ha möjlighet att utnyttja fonderna.
Om nu riksdagen skulle besluta
att företagen under alla förhållanden
skall ha en möjlighet att efter tio år
få disponera ytterligare 30 procent av
dessa fonder, bör detta vara en försäkran
till företagarna, att statsmakterna
verkligen här har en avsikt att
företagen skall få utnyttja fonderna.

I detta sammanhang finns det också
en motion om möjligheter för rederier
att få lägga upp investeringsfonder för
klassning av fartyg. Jag skall inte gå in
på den saken närmare här. Jag vill
bara säga att detta för smårederierna
är en fråga av allra största betydelse.

I fråga om pensionsstiftelserna har
enligt min mening betydande förbättringar
inträtt genom det förslag som
företagsbeskattningskommittén och departementschefen
här framlagt. Enligt
de nya bestämmelserna skall samtliga
pensionsstiftelser ställas under offentlig
tillsyn, och detta anser jag vara en klar
vinst. Därmed erhålles en garanti för
att man inte skall få uppleva missbruk
på detta område. Det är beklagligt att
man inte när det gäller andra företagsformer
än aktiebolag och ekonomiska
föreningar har kunnat finna möjligheter
till pensionsstiftelser i samma utsträckning,
men jag hoppas att det på
detta område senare skall kunna kom -

140

Nr 18

Onsdagen den 18 maj 1955 fm.

Ändring i kommunalskattelagen m. m.

ma fram förslag som kan lösa problemet
också för t. ex. handelsbolag och
kommanditbolag.

Det är emellertid en sak i departementschefens
förslag som jag finner
vara mycket stötande. Departementschefen
har sagt att man för att förhindra
missbruk av pensionsstiftelserna
vid avsättningar till dessa stiftelser
inte får ta hänsyn till huvuddelägarens
lön eller pension i familjebolagen. När
man gör avsättningar får man alltså endast
ta hänsyn till den övriga personalens
pensioner, och detta är i överensstämmelse
med det förslag som
framlagts av företagsbeskattningskommittén.
Av tekniska skäl har finansministern
emellertid ansett sig vara tvungen
att tillåta företagare att ändå för sin
egen pensionering disponera dessa medel
som är avsatta uteslutande för den
övriga personalens pensionering. Departementschefen
säger på s. 359 och
360 i propositionen: »Även om vid beräkning
av tillåten avsättning till pensionsstiftelse
i familjeföretag hänsyn
inte får tagas till eventuell pensionsutfästelse
till huvuddelägare, föreligger
med den av mig förordade begränsningsregeln
däremot inte hinder för sådan
pensionsstiftelse att ha till ändamål
att bereda eller trygga pension även
till huvuddelägare. Såsom närmare
framgår av betänkandet är en på detta
sätt utformad begränsningsregel inte
helt invändningsfri, nämligen därför att
mindre nogräknade företag kan på andra
anställdas bekostnad tillgodose huvuddelägares
pensionsrätt ur stiftelseförmögenheten,
oavsett avdragsgill avsättning
beräknats med hänsynstagande
uteslutande till övriga anställda tillförsäkrade
pensionsförmåner.»

Det måste givetvis sägas vara ett undantagsfall
då en företagare har panna
att för sin egen pensionering utnyttja
medel som är avsatta helt och hållet för
de anställda, men kvar står att departementschefen
här har föreslagit en lagbestämmelse
som tillåter detta. Saken

är inte så enkel som man kan tro vid
första påseende, ty det finns ju existerande
pensionsstiftelser där medel har
avsatts till såväl huvuddelägarnas som
de anställdas pensionering. Där kommer
det att bli betydande gränsdragningssvårigheter
och övergångssvårigheter.
Jag förstår inte varför departementschefen
ansett det vara nödvändigt
att i lagstiftningen införa en bestämmelse
som säkert både arbetsgivarna
och de anställda finner vara stötande.

Nu kan man säga, att detta har tillkommit
för att hindra missbruk från
huvuddelägarens sida. Därvidlag vill
jag dock påpeka för det första att vi
nu har bestämt, att dessa stiftelser skall
ställas under offentlig tillsyn, vilket innebär
en garanti mot missbruk, och för
det andra att riksskattenämnden på
sista tiden har utfärdat vissa anvisningar,
som säkert i stor utsträckning kan
garantera att huvuddelägare icke tillförsäkrar
sig någon oskäligt stor pension.

När nu dessutom hela detta område
är föremål för utredning, anser jag att
man i detta fall borde gå den vägen att
tills vidare liksom hittills tillåta huvuddelägaren
att pensionera sig i pensionssiftelsen,
så att avsättningen till
stiftelsen kan beräknas även efter hans
lön och pension. När utredningen är
färdig kan man givetvis ta upp frågan
igen.

Från flera håll har man uttalat sympatier
för en resultatutjämning. Bondeförbundet
hade förra året en motion
— den kanske inte kan kallas partimotion,
men den var underskriven av
praktiskt taget alla bondeförbundare i
denna kammare — där man påtalade
hur viktigt det var för nystartade företag
att ha möjlighet att utjämna vinster
och förluster, och det begärdes en utredning
på detta område. Ja, nu har ju
företagsbeskattningskommittén lagt fram
sin utredning på området. Kommittén
föreslog en förlustutjämning för aktiebolag
och ekonomiska föreningar, och

Onsdagen den 18 maj 1955 fm.

Nr 18

141

vi reservanter föreslog dessutom att
denna förlustutjömning skulle kunna
tillämpas av samtliga rörelseidkare som
hade en ordnad bokföring. De nuvarande
bestämmelserna är sådana, att
många nystartade företag får betala
skatt på en vinst som de aldrig har haft.
Om ett företag de två första åren går
med en förlust på 25 000 kronor vartdera
året och det tredje året med en
vinst på 75 000 kronor, har företaget
under denna treårsperiod i själva verket
inte haft en större nettovinst än
25 000 kronor, men enligt nuvarande
skatteregler får det betala skatt på
75 000 kronor. Det anser vi vara olämpligt
och oriktigt, och det är därför
kommittén i sin helhet föreslagit möjlighet
till resultatutjämning för aktiebolag
och ekonomiska föreningar och
vi reservanter föreslagit, att denna möjlighet
skulle utsträckas till samtliga rörelseidkare
med ordnad bokföring.

Här har sagts, att det kan bli skatteflykt
och missbruk, men det lagförslag
som har framlagts i reservationen förhindrar
sådana missbruk i all rimlig
omfattning. Jag skulle vilja fråga, i vilken
mån det författningsförslag som vi
har lagt fram är behäftat med fel av
sådan omfattning, att dessa förhindrar
genomförandet av en reform, som i och
för sig är nödvändig och väl motiverad.
Som skattereglerna nu är utformade
blir det i många fall en direkt
straffavgift på nya företag, och det kan
inte vara något allmänt intresse.

Till sist vill jag säga, herr talman, att
det förslag som reservanterna här har
framlagt självfallet är fördelaktigare för
företagen än majoritetens förslag, men
jag tycker det viktigaste är att reservanternas
förslag är förmånligare också
för de anställda. De anställda har ett
stort intresse av att de företag där de
arbetar är välkonsoliderade och kan gå
in i sämre tider utan tyngande skulder
och med en effektiv maskinpark, så att
de kan upprätthålla sysselsättningen
även då. Detta anser jag vara den vik -

Ändring i kommunalskattelagen m. m.

tigaste konjunkturpolitiska synpunkten,
och jag anser att reservanternas förslag
tillgodoser det syftet i högre grad
än Kuugl. Maj:ts förslag.

Herr SUNDSTRÖM (s):

Herr talman! Reservanterna inleder
sin reservation med en fullt korrekt beskrivning
över att utskottet har ansett,
att de konjukturpolitiska synpunkterna
borde vara vägledande och avgörande
i denna fråga, och det bestrids inte. I
nästa stycke ifrågasätter man emellertid,
huruvida det inte finns andra och
bättre medel att bemästra konjunkturläget
än att omskapa reglerna för företagsbeskattningen.

Gentemot detta vill jag bara invända,
att dessa regler naturligtvis inte på något
sätt är avgörande för överkonjunkturens
bekämpande, men såsom utskottet
också har framhållit är de ett led
i denna kamp. Jag tror att det är omöjligt
att avvara den begränsning av avskrivningsmöjligheterna
som här föreslås,
om vi på ett riktigt sätt skall kunna
samordna de olika konjunkturdämpande
medlen. Framför allt är det klart
att ränte- och kreditåtstramningen
kommer att bli illusorisk, om fri avskrivning
till alla delar är tillåten.

Vidare säger reservanterna att det
råder en viss skevhet i det nuvarande
förslaget därför att man så att säga har
stirrat sig blind på högkonjunkturen.
Jag vill säga att skevheten väl ligger
däri att man, när man utformade den
fria avskrivningen, i huvudsak hade en
lågkonjunktur i blickpunkten, som utskottets
ordförande redan har sagt. Nu
har vi ju kommit in i en situation där
vi kan räkna med att det blir en långvarig
konjunktur av hög sysselsättning
och hög expansion. Då är det ganska
uppenbart att det är risker för en inflatorisk
utveckling, som det gäller att
på något sätt kunna bemästra, och i den
situationen tror jag att det är riktigt
att den fria avskrivningen inte kan
upprätthållas.

142

Nr 18

Onsdagen den 18 maj 1955 fm.

Ändring i kommunalskattelagen m. m.

Jag skall inte fortsätta att diskutera
den konjunkturpolitiska synpunkten,
den är kanske redan tillräckligt uttröskad.
Jag skall bara beröra några små
detaljer. Vad först beträffar avskrivning
av maskiner och inventarier förekommer
i reservationen en ganska
märklig sak. Det är som om den beslutsamhetens
friska färg, som lyste i motionernas
yrkanden om avslag på hela
propositionen, har förbytts i eftertankens
kranka blekhet så att man inte
vågar yrka på att man nu omedelbart
skall övergå till den fria avskrivningen
i fråga om maskiner och inventarier.
Man vill i stället lia 40 procents avskrivning
på det bokförda värdet vid
taxeringen 1956, 50 procent på samma
värde 1957, och från 1958 skall man
övergå till fri avskrivning. Om man
nu hade profetians gåva skulle man
kanske kunna gå med på detta, men
man vet inte hur det ser ut 1958. Först
och främst är det ju alldeles onödigt
att från reservanternas sida framställa
ett sådant förslag, eftersom man väl
hoppas att det skall vara en annan regering
och en annan finansminister,
som då kommer att bestämma hur avskrivningen
skall vara.

Herr Gustafson i Göteborg har också
varit inne på avskrivningen av maskiner
och där förordat att man skulle gå
efter återanskaffningsvärdet. Han säger
att man inte kan tänka sig att direkt
skriva det i lagstiftningen, men man
förordar det i alla fall. Det är klart att
det kan vara många skäl som talar för
återanskaffningsvärdet, och det skall
jag inte syssla med vidare än att säga,
att för enkelhet och konsekvens i beskattningen
är nog det bokförda värdet
den säkrare metoden att bygga avskrivningarna
på.

Sedan har herr Gustafson i Göteborg
velat dra en lans för de alldeles hypermoderna
avskrivningsregler, som har
kommit till uttryck i Västhagens artiklar
i tidskriften Balans. Jag skall för
min del inte förneka att det kan vara

intressant med dessa rent vetenskapliga
funderingar över avskrivningsmetoderna,
och jag vill inte alls förringa betydelsen
av det forskningsarbete som görs
på detta område. Men jag betvivlar att
det är något större antal företagare som
verkligen behärskar metoden »sist in
— först ut», som herr Gustafson här
pläderar för. Jag tror att innan man
kan tänka på att genomföra något sådant
får herr Gustafson se till att företagarna
i större antal lär sig den nya
metoden, annars tror jag det skulle bli
ett ganska stort virrvarr.

Men alldeles frånsett detta skulle det
vara ganska egendomligt om vi här
skulle börja ändra på avskrivningsreglerna
och utan vidare skriva en lagstiftning
med anledning av en artikel
i tidskriften Balans. Jag medger att den
är mycket intressant och har stora företräden,
men det är väl inte alltid
Guds rena ord som står i den tidskriften.
Jag förmodar att ingen kan tänka
sig att knäsätta en sådan princip utan
att man fått den prövad i vanlig ordning.
Detta har väl varit anledningen
till att utskottet inte alls har tagit så
allvarligt på denna sak, även om den
i och för sig kan vara intressant. Om
man skall införa en sådan genomgripande
ändring av lagervärderingen
som detta innebär, måste den nog prövas
av remissinstanser i vanlig ordning,
och först då kan man komma
fram till ett slutresultat.

Dessutom har det ju framkommit
ganska mycket kritik även emot denna
metod, och herr Gustafson vill inte heller
knäsätta den fullständigt. I reservationen
talas det om någon sorts modifiering
av normallagermetoden. Allt
detta tror jag kan betecknas som funderingar
eller kanske till och med
framtidsmusik, men i dagens läge är
det ganska verklighetsfrämmande.

Herr Gustafson i Göteborg var också
inne på frågan om pensionsstiftelserna
och framför allt den omständigheten att
huvuddelägaren i ett familjebolag inte

Onsdagen den 18 maj 1955 fm.

Nr 18

143

skulle ha möjlighet att avsätta medel
för sin egen pensionering. Jag medger
att detta är en känslig sak, och jag
skulle vilja säga, att utskottet inte har
saknat förståelse därför. Med hänsyn
till de invändningar som har kunnat
göras har det emellertid på sakens nuvarande
ståndpunkt inte varit möjligt
för utskottet att tillstyrka en ändring
härvidlag. Jag vill emellertid erinra om
att en huvuddelägare i ett familjebolag
ju kan teckna pensionsförsäkring och
få avgifterna avdragsgilla. Jag vill också
poängtera att en enskild företagare,
som i många stycken är i ungefär samma
ställning som huvuddelägaren i ett
familjebolag, inte heller har möjligheter
att avsätta medel för sin egen pensionering
utan får lita till en pensionsförsäkring
i vanlig ordning. Såsom
herr Gustafson påpekade pågår ju för
övrigt en utredning som skall visa,
huruvida det går att åstadkomma civilrättsligt
bindande regler för att säkra
de avsättningar som görs för personalens
pensionering, så att inte dessa medel
obehörigen utnyttjas till pensionering
av företagets huvuddelägare. När
denna utredning är klar, blir det kanske
möjligt att komma fram till en riktig
lösning av denna fråga. Utskottet
har så långt ifrån att vara kallsinnigt
på denna punkt uttryckligen skrivit,
att Kungl. Maj:t bör ha sin uppmärksamhet
riktad på frågan.

Beträffande förlustutjämningen har
jag ingenting annat att hänvisa till än
att utskottet ju har direkt skrivit och
begärt en förnyad utredning om möjligheterna
att i skattelagstiftningen införa
regler för förlustutjämning. De
invändningar som har kunnat göras
både från departementschefens och utskottets
sida mot att nu utan vidare införa
institutet anser jag vara så pass
bärande, att det funnits fullgoda skäl
för att nu ställa sig avvisande.

Jag vill till sist bara säga, att de
regler för företagsbeskattningen som
här har utformats säkerligen är sådana,

Ändring i kommunalskattelagen m. m.

att de uthärdar jämförelse med varje
annat lands skattelagstiftning, och även
efter detta kommer möjligheterna till
skälig avskrivning att vara till finnandes
för företagen. Det är, som herr
Kristensson i Osby sade, så att huvudregeln
vid lagervärderingen måste
vara, att man garderar sig framför allt
för prisfallsrisken. När det gäller den
saken tror jag man tryggt kan säga, att
med de möjligheter man har att nedskriva
lagren till 40 procent med fem
procents avskrivning för inkurans,
kommer alla rimliga anspråk på prisfallsrisker
att vara tillgodosedda. Jag
vill sålunda göra gällande att det inte
skall saknas möjligheter för företagen
att på ett effektivt sätt kunna utbyggas
och konsolideras och i skälig omfattning
kunna disponera vinstmedel för
en ytterligare expansion. Jag tror inte
heller att det skall föreligga hinder för
dem att upprätthålla en sysselsättning
som vi alla önskar. Å andra sidan tror
jag att den begränsning i den fria avskrivningsrätten
som här har blivit
gjord är betingad av nödvändigheten
att upprätthålla den samhällsekonomiska
balansen, och när det gäller den
stora uppgiften måste man vara beredd
att göra vissa uppoffringar.

Herr talman! Jag ber med dessa ord
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr KRISTENSSON i Osby (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Sundström säger,
att penningpolitiken är illusorisk, om
den fria avskrivningsrätten behålles.
Jag ber att få understryka att jag menar
att detta är ett överord från herr
Sundströms sida. Kan herr Sundström
bevisa detta påstående?

Här har jag för min del sökt förklara,
att också de s. k. självfinansierande
företagen icke seglar sin egen
kurs utan ofta och i regel är beroende
av den allmänna kreditpolitiken. Var

Nr 18

Onsdagen den 18 maj 1955 fm.

144

Ändring i kommunalskattelagen m. m.

tror lierr Sundström att vi i vårt land
hade stått, om vi inte hade haft den
fria avskrivningsrätten sedan 1938?

Sedan några ord om den övergångsbestämmelse
på detta område, som vi
föreslagit. Vi är från vårt håll i princip
för att den fria avskrivningsrätten skall
återinföras, men under de senare åren
har man haft en inskränkning här, som
vi inom folkpartiet varit motståndare
till. Denna inskränkning gör emellertid
att man nu har ett ökat avskrivningsunderlag,
och vi måste räkna med läget
nu. Därför har vi tagit hänsyn till detta
genom att föreslå denna övergångsbestämmelse
som leder till att den fria avskrivningsrätten
skulle vara fullt återinförd
vid 1958 års taxering.

Herr SUNDSTRÖM (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag har påstått att den
kredit- och räntepolitik, som vi har
anammat, skulle bli illusorisk, ifall man
lämnade företagen frihet att avskriva.
Jag kan kanske medge, att illusorisk
var ett för hårt ord. Jag kan i stället
säga att dessa åtgärder skulle komma
att försvagas. Men jag vidhåller att om
det blir tillåtet att verkställa fri lagervärdering,
så att man kan nedskriva
lagren hur mycket som helst, kommer
det att lösgöra så mycket möjligheter
till självfinansiering, att säkerligen en
väsentlig del av den inskränkning, som
man önskar åstadkomma genom kreditåtstramningen
och räntehöjningen,
kommer att gå om intet.

Herr Kristensson i Osby frågar: Var
hade vi stått i dag, om vi inte haft den
fria avskrivningsrätten? Det är en sak,
som vi inte behöver tvista om. Den fria
avskrivningsrätten har under de gångna
åren varit till mycket stort gagn för att
driva fram utvecklingen inom industrien
och konsolidera företagen. Men
när vi nu har kommit in i en konjunkturpolitisk
situation, som innebär
risker för att denna framstegstakt överanstränges,
så är det enligt mitt sätt att

se skäl nog för att göra den inskränkning
som här har föreslagits för att
skydda både företagen och den samhällsekonomiska
balansen.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Herr Sundström säger
att reservanterna vill ha en fri varulagervärdering,
så att man kan skriva
ned hur mycket som helst. Det är en
fullständig missuppfattning. Jag vill
hänvisa herr Sundström till vår reservation,
där vi säger att vi vill ha en
nedre gräns på 30 procent.

Sedan ironiserar herr Sundström
över att det har stått en artikel i tidskriften
Balans om principen »sist in
och först ut», och nu skall man i lagstiftningen
ta hänsyn till tidskriften Balans.
Här behövs mera utredning, säger
herr Sundström, det är bara funderingar
och verklighetsfrämmande saker,
fastän det kanske kan vara en framtidsmusik.

Herr Sundström! Denna princip »sist
in och först ut» är intagen i Förenta
staternas skattelagstiftning efter noggrann
utredning och har prövats i flera
år. Det är en princip som accepterats
av den företagsekonomiska vetenskapen
över hela världen.

Nu säger herr Sundström, att detta
kan vara besvärligt att sköta. Men det
är ju inte herr Sundström som skall
sköta det, utan det är specialutbildade
företagsekonomer!

Herr HAGBERG i Malmö (h):

Herr talman! Jag har inte i utskottet
deltagit i behandlingen av detta ärende
och därför skall jag inskränka mig till
att säga några få ord om ett begränsat
avsnitt av det stora problem, som vi
här sysslar med, nämligen sjöfartsnäringens
roll i detta sammanhang. Jag
skall då be att få anknyta till en ino -

Onsdagen den 18 maj 1955 fm.

Nr 18

145

tion, som herr Schmidt och jag väckt i
detta hänseende.

När man som jag i nu ganska många
år här i kammaren har följt näringsfrågornas
behandling, har jag inte kunnat
undgå att göra en ganska kuriös
observation, nämligen den, att, när det
gäller denna näring, sjöfartsnäringen,
så betraktar man den med ett ganska
förstrött intresse. Jag tror därför det
finns fog för den uppfattning, som på
åtskilliga håll inom näringen tagit sig
uttryck däri, att man inom dessa kretsar
gärna vill beteckna sjöfartsnäringen
såsom den glömda näringen.

Man är här i riksdagen intresserad
för industrien, man är intresserad för
jordbruket och för hantverket och man
är livligt för att inte säga lidelsefullt
intresserad av fruktodlingen, som vi ju
erfor härom dagen här i kammaren.
Men när det gäller denna speciella näring
blir den uppmärksamhet, som
kommer densamma till del ifrån kammarens
eller riksdagens sida, tämligen
ringa. Jag har ofta funderat över detta
förhållande och frågat mig, varpå detta
kan bero. Det kan väl inte bero på att
kammarens ledamöter inte är tillräckligt
informerade om den nationalekonomiska
betydelsen av den svenska sjöfartsnäringen!
Yi får dock inte glömma,
att det s. k. sjöfartsnettot, alltså
den svenska handelsflottans nettoinsegling
i utländsk sjöfart samt utländska
fartygs utgifter i Sverige, för förra
året uppgick till omkring 900 miljoner
kronor.

Om kammarens ledamöter slår upp
statsverkspropositionen för i år, skall
damerna och herrarna finna, att finansministern
har räknat med att sjöfartsnettot
för detta år skall stiga till icke
mindre än 950 miljoner kronor, d. v. s.
i det allra närmaste en miljard kronor.
Kan man vara alldeles ointresserad av
en näring, som betyder så mycket för
vårt svenska folkhushåll som sjöfartsnäringen
enligt dessa av mig angivna
siffror. Detta sjöfartsnetto utgör mer än
10 — Andra kammarens protokoll 1955.

Ändring i kommunalskattelagen m. m.

en tiondel av landets sammanlagda exportintäkter
från varor och tjänster.

Jag har också gjort en annan observation
under dessa år, och den gäller
följande förhållande. Jag har tyckt det
vara ganska anmärkningsvärt att man
inte gjort klart för sig just denna närings
alldeles speciella ställning i förhållande
till övriga näringar. Denna särställning
markeras av många omständigheter.
Den markeras framför allt av
näringens utomordentliga konjunkturkänslighet.
Det innebär ingen överdrift,
ärade kammarledamöter, att säga att
det näppeligen finns någon svensk näring
som är så omedelbart beroende av
konjunktursvängningarna som just rederinäringen.
Om det är en liten uppgång
i konjunkturen ute i världen, så
märks den först i vår sjöfart, och är det
en nedgång, märks den också först där.
Kammarens ledamöter har under senaste
åren fått flerfaldiga exempel på
den saken. Ett gott fraktläge den ena
månaden har plötsligt den andra månaden
förbytts i sin motsats för att sedan
kanske efter ytterligare någon tid
stiga igen.

Man glömmer även en annan sak,
nämligen att sjöfartens konkurrensproblem
är av annan art än det, som gäller
flertalet av våra övriga exportnäringar.
Man behöver bara tänka på en
sådan sak som flaggdiskrimineringen.
Jag såg handelsministern här för ett
ögonblick sedan och tänkte rikta mig
till honom i detta sammanhang, ty jag
har en stark känsla av att detta problem,
flaggdiskrimineringen, är ett problem,
som just handelsministern är och
måste vara djupt bekymrad för; han
har nog grubblat åtskilligt över hur
han skall kunna komma till rätta med
det. Ty kan vi inte lösa det problemet
på ett något så när tillfredsställande
sätt, löper vår handelsflotta verkligen
allvarliga risker.

Vi får också tänka på de stora värden
fartygen representerar, jämfört
med övriga näringars anläggningstillNr
1H

146 Nr 18

Onsdagen den 18 maj 1955 fm.

Ändring i kommunalskattelagen m. m.

gångar. Ovilligheten — om jag får använda
det uttrycket — mot att beakta
denna närings egenartade ställning i
förhållande till andra näringar har ju
bland åtskilligt annat tagit sig uttryck
däri att lagar sådana som lagen om
sjukförsäkring och andra, som skrivits
enbart med tanke på förhållandena i
land, likväl gjorts tillämpliga även på
sjöfarten. Något av samma, om jag så
får säga, ljumma inställning — jag vill
inte säga fientlighet — från riksdagens
sida mot denna speciella sektor inom
svenskt näringsliv, talar ur detta bevillningsutskottsbetänkande
som nu ligger
framför oss.

Jag skall med hänsyn till att tiden är
långt framskriden bara ta ett enda
exempel. Från vårt håll hade, som jag
antydde för ett ögonblick sedan, väckts
en motion med hemställan att riksdagen
måtte bland annat skriva till Kungl.
Maj :t och anhålla om förslag, varigenom
rederiföretag skulle erhålla rätt
att verkställa avsättning till investeringsfond
för klassning av fartyg. Frågan
har — det har ingen bestritt —
stor betydelse för sjöfarten. Kostnaderna
för klassning av fartyg, som verkställes
med flera års mellanrum, belöper
sig i regel till mycket stora belopp.
Det är, menade vi på vårt håll, företagsmässigt
riktigt, att varje år skall
bära sina kostnader. Rederinäringen
bör därför äga rätt att avsätta så stort
belopp som erfordras för att täcka denna
kostnad. Men, ärade kammarledamöter,
inte ens detta blygsamma krav
på skrivelse till Kungl. Maj:t i ärendet
ansåg sig bevillningsutskottets majoritet
kunna gå med på. Jag kan inte förklara
detta på annat sätt än genom att
peka på denna egendomliga ljumhet
mot näringen.

Det sätt, varpå rederinäringen använt
de avskrivningsmöjligheter, som
gällande lagstiftning erbjuder, har —
här kommer jag över på en annan sida
av problemet — vid ett par tillfällen
här i kammaren givit anledning till

tämligen bestämda insinuationer och
antydningar av ganska egendomligt
slag. Jag får nog, herr talman, säga att
jag blev litet överraskad över att i dagens
debatt finna vissa återklanger av
dylika tankegångar, som man här tidigare
kunnat konstatera. Med anledning
därav skall jag be att få säga några ord
speciellt om den saken, alltså om rederinäringens
avskrivningsförhållanden.

Frågan om den fria avskrivningen å
maskiner och inventarier, såvitt angår
industrien, har av företagsbeskattningskommittén
— vilket kammarens ärade
ledamöter själva kunnat studera i handlingarna
— ägnats stor uppmärksamhet.
Fn ingående redogörelse för en av
professor Nils Västhagen verkställd utredning
i detta hänseende har lämnats
i kommitténs betänkande. Så har även
skett i propositionen. Däremot har
märkligt nog varken kommittén eller
departementschefen påpekat, att professor
Västhagen gjort en liknande utredning
beträffande rederinäringen.
Om detta får man ingenting veta vare
sig i propositionen eller i utskottsbetänkandet.
Är detta inte ett ganska
egendomligt sätt att behandla en näring
av den betydelse för det svenska folkhushållet,
som rederinäringen är? Detta
synes mig så mycket mera anmärkningsvärt,
som Sveriges redareförening
i sitt yttrande över kommitténs förslag
lämnat en redogörelse för resultatet av
denna utredning av professor Västhagen
Och därvid framhållit den fria avskrivningens
stora betydelse för denna
näringsgren, som i motsats till industrien
— det inser ju var och en — i
regel icke har några större varulager,
varå nedskrivning kan göras.

Denna professor Västhagens utredning
gäller bland annat — jag kan inte
undgå att, inte minst mot bakgrunden
av vad som anförts här tidigare i dag,
något uppehålla mig vid den saken —
investeringar och avskrivningar på fartyg
för 70 rederibolag. Ingen kan sålunda
säga att utredningen är ofull -

Onsdagen den 18 maj 1955 fm.

Nr 18 147

ständig, eller att den kommit till på
en slump. Den sträcker sig också över
så lång tidrymd som mellan åren 1938
■—1951. Utredningen omfattar både
större, medelstora och mindre rederibolag
med rätt till fri avskrivning.

Vad visar då denna utredning? Jo,
utredningen, som alltså omfattar en period
av 14 år, ger vid handen, att om
man utgår från att nyanskaffat tonnage
får avskrivas på fem år, vilket
föreslås i propositionen med tillämpning
av kompletteringsregeln — och som damerna
och herrarna här om en stund
kommer att besluta — så har de undersökta
rederibolagen icke gjort några
överavskrivningar på sitt nyanskaffade
tonnage. Talet om att rederierna i allmänhet
skulle missbrukat sin rätt till
fri avskrivning visar sig sålunda icke
vara riktigt.

Professor Västhagens utredning visar
även, att propositionens 30-regel
icke torde få någon åtstramande verkan
i konjunkturhänseende i vad gäller
rederierna. Något rimligt skäl att
vid detta förhållande upphäva den fria
avskrivningen finnes icke, menar vi,
då en sådan åtgärd inte medför någon
konjunkturstabilisering. Slutsatsen av
professor Västhagens utredning blir sålunda,
att rederierna totalt sett under
nämnda 14-årsperiod — och jag understryker
ännu en gång att utredningen
avser icke mindre än 70 rederier —
vilken varit av alldeles onormal natur,
icke missbrukat rätten till fri avskriv -

Ändring i kommunalskattelagen m. m.

ning utan hållit sig inom gränser, som
under nämnda exceptionella förhållanden
är fullt rimliga och ur företagsekonomisk
synpunkt alldeles riktiga.

Såvitt jag har kunnat konstatera, har
bevillningsutskottets majoritet icke i
något hänseende sökt gendriva en enda
av de uppgifter, som professor Västhagen
lämnat. Jag vågar därav dra den
slutsatsen, att antydningar och insinuationer
om rederiföretagens avskrivningsanordningar
av det slag, jag här
talat om och som vi i kammaren vid
ett par tillfällen även i dag förnummit
en, låt vara svag, återklang av, icke vidare
skall förekomma. Om så sker, har
åtminstone något gott kommit ut av
utskottsbehandlingen av propositionen
nr 100.

Herr talman! Med dessa ord skall jag
sluta. Jag biträder de yrkanden om bifall
till den av herr Spetz m. fl. avgivna
reservationen, som här tidigare
framställts.

Som tiden nu var långt framskriden
och flera talare anmält sig för yttrandes
avgivande, beslöt kammaren på förslag
av herr andre vice talmannen att
uppskjuta den fortsatta överläggningen
i detta ärende till kl. 19.30, då enligt
utfärdat anslag detta plenum komme
att fortsättas.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.13.

In fidem
Gunnar Britth

148 Nr 18

Onsdagen den 18 maj 1955 em.

Onsdagen den 18 maj

Kl. 19.30

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av herr
andre vice talmannen.

§ 1

Ändring i kommunalskattelagen (Forts.)

Herr andre vice talmannen meddelade,
att den från förmiddagens sammanträde
uppskjutna behandlingen av bevillningsutskottets
betänkande nr 45, i
anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928
(nr 370), m. m., jämte i ämnet väckta
motioner, nu komme att fortsättas; och
lämnades vid fortsatt föredragning av
punkten A, anvisningarna till 28 § enligt
förut gjord anteckning ordet till

Herr STRANDH (fp), som yttrade:

Herr talman! Såsom motionär och reservant
i det ärende, som nu behandlas,
vill jag framföra några synpunkter, huvudsakligen
på avdragsrätten för avsättningar
till pensionsstiftelser i familjebolag.

Det förslag till ändrade regler för företagsbeskattning
som nu föreligger innebär,
som här sagts från flera håll, en
mycket hård pålaga för ett redan synnerligen
hårt skattetyngt näringsliv.
Den fria lagervärderingen, som inskrevs
redan i 1928 års kommunalskattelag, och
den snart tjugoåriga rätten för bolag
och ekonomiska föreningar till fri avskrivning
på inventarier skall nu upphöra.
Dessa rättigheter har jämte några
andra i viss mån kompenserat den brist,
som alltjämt finns i vår för övrigt tekniskt
finslipade skattelagstiftning, näm -

ligen rätten till öppen resultatutjämning
och förlustutjämning.

Det är beklagligt, att företagsbeskattningskommitténs
förslag till viss förlustutjämning
för bolag och likställda inte
redan nu har tagits upp i propositionen.
Utskottsmajoriteten har under hänvisning
till bl. a. svårigheterna att medgiva
förlustutjämning även för fysiska personer
nöjt sig med att förorda en förnyad
skrivelse till Kungl. Maj :t med begäran
om utredning snarast möjligt.

När de vinstreglerande dispositionerna
högst avsevärt begränsas genom de
nya skatteregler, som nu bestämmes,
växer behovet av en öppen resultatutjämning
eller en förlustutjämning. I åtskilliga
länder, som har restriktiva regler
för avskrivning och lagervärdering,
finns lagstadgade möjligheter till öppen
resultatutjämning eller förlustutjämning
— kvittning mellan två eller flera beskattningsår.
I USA får kvittning ske
mot två föregående års vinster, och därjämte
får kvittning ske mot fem efterföljande
års vinster. I Canada får sedan
1948 kvittning ske ett år bakåt och fem
år framåt. I Norge har från 1952 åter
införts kvittningsrätt, så att man får
avdrag för underskott, som man haft
under de två föregående åren.

Frågan om förlustutjämning och öppen
resultatutjämning är inte enkel att
lösa, men den är inte olöslig, vilket förhållandena
i andra länder visar. Herr
Gustafson i Göteborg pekade ju på det
lagförslag, som finns intaget i reservationen
och som är någonting att bygga
vidare på.

När vi 1937 fick lagen om aktiebolagens
pensions- och andra personalstiftelser
var detta ett stort steg framåt,
och denna lag har varit och är alltjämt

Onsdagen cien 18 maj 1955 em.

Nr 18

149

av största betydelse. Tidigare rådde, vågar
jag säga, helt kaotiska förhållanden
i fråga om de anställdas möjligheter att
tillgodogöra sig något av de medel, som
fanns i de hos bolagen avsatta pensionsfonderna.
Det fanns då inga bestämmelser
om att dessa pensionsfonder, som de
då kallades, verkligen skulle användas
uteslutande till pensionering av de anställda.
Ofta var det väl så, att pensionsfonderna
utnyttjades för helt andra ändamål.

Sedan tillkomsten av denna lag har
det bildats 1 028 bunda stiftelser med
en samlad förmögenhet av 357 miljoner
kronor. Av dessa är 563 allmänna stiftelser,
d. v. s. de gäller alla anställda,
och 465 stycken är särskilda stiftelser
för pensionering av tjänstemän. Kontrollen
av de bundna stiftelserna handhas
nu av riksförsäkringsanstalten. Förutom
de bundna stiftelserna finns för
närvarande ett mycket stort antal fria
stiftelser. Enligt en av Svenska arbetsgivareföreningen
år 1952 verkställd utredning,
som redovisas i företagsbeskattningskommitténs
betänkande, torde
den samlade förmögenheten hos dessa
fria stiftelser kunna beräknas till
1 500 miljoner kronor.

Såväl i kommittébetänkandet som i
remissyttrandena och i propositionen
har riktats stark kritik särskilt mot de
fria stiftelserna, beroende på att den
rättsliga ställningen för dessa inte är
tillfredsställande ordnad. I vår motion,
I: 460 och II: 574, har vi framhållit, att
då en utredning om pensionsstiftelsernas
civilrättsliga ställning nu pågår och
då det även pågår utredning rörande
en allmän tjänstepensionering samt då
det dessutom pågår överläggningar mellan
parterna på arbetsmarknaden om
arbetarpensionering, talar starka skäl
för att en skatterättslig omprövning av
avsättningsreglerna för pcnsionsstiftelter
borde få anstå tills dessa utredningar
avslutats. Men med hänsyn till att
vissa av de i propositionen föreslagna
författningsändringarna bättre än de

Ändring i kommunalskattelagen m. m.

nuvarande reglerna kommer att tillgodose
de anställdas berättigade krav på
stiftelsemedlens utnyttjande för det avsedda
ändamålet, har vi ingenting emot,
att en omprövning sker redan nu.

Vad vi dock inte vill vara med om
är, såsom flera talare anmärkt, ett upphävande
av nuvarande rätt till avsättning
även för huvudaktieägare i s. k.
familjebolag, om vederbörande innehar
verklig anställning hos bolaget. Förelagsbeskattningskommittén
hade för att
förhindra missbruk föreslagit, att pensionsstiftelse
inte skulle få ha till ändamål
att bereda pension åt huvuddelägare
i familjebolag eller dennes efterlevande,
men detta förslag har inte
ansetts genomförbart nu, varför i propositionen
föreslagits, att avdrag icke
skall medgivas för avsättning med belopp,
motsvarande huvuddelägarens
pension. Däremot finns intet hinder för
att redan avsatta medel användes för
täckande av pensionsutbetalningar till
huvuddelägare.

När företagsbeskattningskommitténs
förslag inte kunde godtagas, anser vi att
förslaget om diskriminering av huvudaktieägarna
borde ha utgått. Det kommer
säkerligen att anses stötande av
både arbetsgivare och anställda. Det kan
icke anses befogat att samtidigt vägra
avsättning och tillåta utbetalning ur stiftelsen
till huvuddelägare.

I kommittébetänkandet, propositionen
och remissvaren har påpekats att
avdragsrätten för speciellt de fria stiftelserna,
som är de flesta, i familjebolag
missbrukats. Det bär säkert förekommit,
men det var nog till övervägande
del på den tiden — i slutet av 1930-talet
och början av 1940-talet — då taxeringsmyndigheterna
inte hade nuvarande
möjligheter att pröva dessa fall; det
fanns helt enkelt inte den därtill erforderliga
sakkunskapen. Detta var alltså
innan den praxis som nu tillämpas hade
utformats. 1 dag torde det vara praktiskt
taget omöjligt för ett familjebolag
eller fysisk person att få avdrag till en

150

Nr 18

Onsdagen den 18 maj 1955 em.

Ändring i kommunalskattelagen m. m.

fri stiftelse utan att de av taxeringsmyndigheterna
uppställda kraven uppfylles.

Såsom herr Gustafson i Göteborg
nämnde har riksskattenämnden i flera
fall lämnat besked om möjligheterna till
avsättning. Jag vill, herr talman, för att
belysa den verkligt noggranna prövning,
som nu föregår ett medgivande
om avdragsrätt till pensionsstiftelse i
ett familjebolag, referera ett fall som
förevarit hos både riksskattenämnden
och regeringsätten.

I ett aktiebolag, som drev verkstadsrörelse,
var delägarna dess verkställande
direktör A samt tre söner och en
dotter. Verkställande direktören, som
var född 1893, hade startat företaget
1919 och drivit det som enskild firma
till 1 januari 1954, då rörelsen ombildades
till aktiebolag. Sönerna var
födda 1917, 1918 och 1920 och hade
anställts i företaget under åren 1938—
1940. Dottern var gift med en person B,
som anställts i företaget 1952.

Detta bolag anhöll hos riksskattenämnden
om förhandsbesked, huruvida
bolaget var berättigat till avsättning till
pensionstiftelse i 1954 års bokslut för
utgivande av en årlig pension till A med
24 000 kronor samt till envar av sönerna
med 15 000 kronor jämte årlig änkepension
till dessas hustrur med hälften
av de för männen angivna pensionsbeloppen.

I yttrande över ansökningen anförde
vederbördande taxeringsintendent: »Vid
beräkning av avdragsgillt belopp för
avsättningar till pensionsstiftelse hos
familjebolag synes i fråga om intressenter
i företaget icke högre pensionsbelopp
böra godtagas än vad som normalt
betalas till anställda hos börsnoterade
företag. Under de senaste åren har hos
sistnämnda slag av företag en avsevärd
höjning skett av pensionsförmånerna
till högre tjänstemän, men det torde
vara ovanligt att pensioner bestämmes
till högre belopp än 60 procent av årslön
upp till 20 000 kronor och med 30

procent av årslön från 20 000 till 60 000
kronor. Änkepension beräknas normalt
till 50 procent av egenpensionen. Kvalifikationstiden
för full pension är ofta
30 år med proportionell reducering av
pensionen vid kortare återstående tjänstetid.
»

Härefter föreslår taxeringsintendenten
följande: »I föreliggande fall synes
en normal årspension för A å 24 000
kronor kunna godkännas. Hans årslön
uppgår visserligen icke till 60 000 kronor,
men då han grundat företaget synes
det icke böra räknas honom till last att
han nöjer sig med en förhållandevis
låg lön.

För B, alltså dotterns man som var
anställd i företaget, synes högre pension
än 12 000 kronor, d. v. s. 60 procent
av lönen 1954, som var 20 000 kronor,
icke kunna godtagas och änkepensionen
bör reduceras till 6 000 kronor.
Mot pensionsbeloppen för sönerna synes
intet vara att erinra. Med hänsyn
till att A fyllt 60 år vid den tidpunkt
då bolaget bildades, synes hans pension
från bolaget böra begränsas till
4 000 kronor, motsvarande 5/30 av den
normala årspensionen å 24 000 kronor.
B:s pension bör av samma skäl begränsas
till 25/30 av 12 000 kronor eller till
10 000 kr.» De tre sönerna, som alla
hade full kvalifikationstid, fick den yrkade
pensionen på 15 000 kronor.

I riksskattenämndens förhandsbesked
meddelas följande: Med hänsyn till de
i fråga om A föreliggande särskilda omständigheterna
fann riksskattenämnden,
att tiden för hans arbete i bolagets
tjänst skäligen bör såsom kvalifikationstid
för pension tillgodoräknas honom
dubbelt, och förklarades bolaget berättigat
åtnjuta avdrag för avsättning till
pensionsstiftelse med belopp som erfordrades
för att bereda A en årlig
egenpension på 8 000 kronor, åt hustrun
en pension på 4 000 kronor samt åt envar
av de tre sönerna en årlig pension
på 15 000 kronor och slutligen åt B en
pension på 10 000 kronor.

Onsdagen den 18 maj 1955 em.

Nr 18 151

Härvid förutsattes dels att bolaget utfäst
sig att till de nämnda personerna
utbetala pension med nu angivna belopp
och dels att de skatterättsliga fordringar,
som redan nu finnes, uppfylles.
Över riksskattenämndens besked anförde
både bolaget och taxeringsintendenten
besvär hos regeringsrätten och i utslag
av den 16 februari i år lämnade regeringsrätten
besvären utan bifall och
fastställde sålunda riksskattenämndens
besked.

Det här refererade fallet visar, herr
talman, att det sker en verklig, noggrann
och omsorgsfull prövning av yrkanden
om avdrag för avsättning till
pensionsstiftelser i familjebolag. Det
finns tyvärr mycken dimbildning på
detta område; allmänheten får gärna
den uppfattningen, att det hela inte
går juste till. Jag tror emellertid inte,
att det nu kan förekomma några missbruk
när det gäller den skatterättsliga
frågan om avsättning.

Däremot är det — som också påpekats
både i kommittébetänkandet och i
propositionen — riktigt, att den civilrättsliga
ställningen för pensionstagarna
inte är tillfredsställande. När vi nu genom
de nya bestämmelserna får en
föreskrift om att de fria stiftelserna för
att få avdragsrätt ovillkorligen skall stå
under länsstyrelsens tillsyn, vilket avhjälper
en hittillsvarande brist och är
en stor fördel, då samarbete lätt kan
ske mellan tillsyningsmyndigheten (i
regel en länsassessor på landskontoret)
och taxeringsmyndigheterna (vanligen
en tjänsteman hos länsstyrelsen), hade
det väl inte varit ogörligt att med vissa
kompletterande bestämmelser om förhållandet
mellan huvuddelägarens lön,
pension och avsättning till stiftelsen redan
nu medgiva rätt för huvudaktieägarens
pensionering genom stiftelse.

Herr Sundström i Skövde påpekade,
att det finns möjligheter att teckna pensionsförsäkring
för familjebolags huvuddelägare.
Det är alldeles riktigt,
men det är inte så säkert, att det —

Ändring i kommunalskattelagen m. m.

särskilt i fråga om mindre och medelstora
företag — finns likvida medel,
som utan olägenhet för rörelsens fortsatta
bedrivande kan undvaras av företaget.
Det är därför vi vill ha avsättningsrätt
till pensionsstiftelse även för
huvuddelägare.

När det gäller avsättning till investeringsfonder
för konjunkturutjämning
har vi i vår tidigare nämnda motion
yrkat den ändringen i propositionens
lagförslag, att företag efter tio år (mot
fem i propositionen) skall utan särskilt
tillstånd få disponera ytterligare 30 procent,
detta för att stimulera företagen
till sådana fondavsättningar. Vi har
också yrkat, att övergångstiden för uppskrivning
av varulagervärdet till det
lägsta enligt propositionen tillåtna skall
utsträckas, så att lagret upptages till det
stadgade värdet först vid 1963 års taxering
mot, som i propositionen angives,
vid 1960 års taxering.

Jag vill här, herr talman, yrka bifall
till den av herr Elofsson anförda reservationen,
som instämmer i den motion,
I: 423, som väcktes av herr Werner,
då deras yrkanden i stort sett sammanfaller
med vår motion.

Vi har påpekat i motionen, att stora
svårigheter kommer att uppstå för de
företag, som under en övergångstid
måste skriva upp sina lager. Det kan
röra sig om mycket stora belopp; det
är fiktiva vinster, som inte har något
samband med affärstransaktioner under
året och för vilka skatten måste tas av
reserverade medel, om det finns sådana.
Därför frågar vi, om det inte
vore rimligt — särskilt om den föreslagna
höjningen av skattesatsen för bolagen
går igenom — att dessa företag
fick ett par år längre tid på sig för att
skriva upp sina varulager. På den punkten
vore det väl inte för mycket begärt
att visa någon förståelse för näringslivets
svårigheter.

I övrigt vill jag, herr talman, yrka
bifall till den av herr Spetz m. fl. anförda
reservationen.

152 Nr IS

Onsdagen den 18 maj 1955 em.

Ändring i kommunalskattelagen m. m.

I detta anförande instämde herr Stenberg
(fp).

Vidare anförde:

Herr BRANDT (s):

Herr talman! Syftet med föreliggande
förslag är att anpassa företagsbeskattningen
till en konjunkturstabiliserande
politik. En råd åtgärder, som kammarens
ledamöter väl känner till och som
jag därför inte skall gå in på, har vidtagits
för att hålla den samlade efterfrågan
inom ramen för de tillgängliga
resurserna. Man menar emellertid, att
man med kreditåtstramande åtgärder
inte når de självfinansierade företagen
i önskvärd utsträckning. Kommunalskattelagens
bestämmelser ger nämligen
rörelseidkarna stor frihet att själva reglera
den skattemässiga vinsten för ett
visst år. De kan utnyttja rätten till fri
avskrivning på maskiner och andra inventarier,
den fria varulagervärderingen,
rätten till skattefri avsättning till
investeringsfonden eller för framtida
pensions- eller andra personalkostnader
till att »skriva bort» vinsten ett visst
eller vissa beskattningsår.

Det är obestridligt, att detta möjliggjort
en kapitaluppbyggnad, en likviditetsförstärkning,
som skapat förutsättningar
för en expansiv investeringsverksamhet.
Säkerligen är det ingen
som vill förneka, att detta varit synnerligen
värdefullt ur samhällets synpunkt.
Vi har i gott minne hur det var efter
första världskriget, när det ena företaget
efter det andra ramlade, med
svåra konsekvenser för kommuner och
anställda. Man hade utsugit företagen
utan att tänka på morgondagen. Vi har
också erfarenheterna från lågkonjunkturen
på 1930-talet.

Den fria avskrivningen har betytt
konsolidering av företagen och gardering
för prisfallsrisker. Den har möjliggjort
upprätthållande av full sysselsättning,
skapat möjligheter till dold
resultatutjämning och främjat företagssparandet.
Det finns anledning att an -

taga, att företagen icke skulle ha expanderat
på sätt som skett utan den
fria avskrivningsrätten. Ja, det främsta
syftet med bestämmelsernas tillkomst
var en önskan att företagen skulle konsolidera
sig inför en lågkonjunktur. Det
var 1930-talets erfarenheter, som låg
bakom. Man skall sålunda inte göra gällande,
att det är ovetskap om dessa fördelaktiga
verkningar i olika avseenden
som lockat majoriteten att gå med på
en begränsning av den fria avskrivningsrätten.
Det har gällt att finna en
avvägning, så att väsentliga värden ur
konjunkturpolitisk synpunkt skapas.

Fri avskrivningsrätt innebär en räntefri
skattekredit på bortåt halva den
dolda reserven och förbättrar alltså
företagens likviditet. Om ett företag
exempelvis avskriver en investering av
en miljon kronor på ett år, vilket ju
inte är ovanligt, betyder det en räntefri
skattekredit på ungefär en halv miljon
kronor. Även om beloppet redan
nästa år måste börja amorteras med
kanske 50 000 kronor, så innebär det
hela en räntebesparing och en tillgång
till likvida medel, vilket kan uppmuntra
till investeringar — och kanske inte
alla gånger till rationella sådana. På
detta sätt kan alltså ett företag göra sig
oberoende av åtstramningar av allmänna
kreditmarknaden. Jag tror inte att
de som vet hur det går till inom näringslivet
kan förneka, att det förhåller
sig på detta sätt.

Den fria avskrivningsrätten är naturligtvis
inte något hot mot penningvärdet
i en konjunktur som exempelvis
den som rådde före kriget, d. v. s. under
»normala tider». Men i en högkonjunktur
som den nuvarande blir den
ett hot mot stabiliseringen. Det är praktiskt
mycket svårt att enbart genom en
kreditåtstramning bryta en inflationskonjunktur.
Det erkänner ju också reservanterna
inom företagsbeskattningskommittén,
när de talar om att i en
extrem högkonjunktur måste det vidtagas
extra åtgärder.

Onsdagen den 18 maj 1955 em.

Nr 18

153

Nu säger man från oppositionens
sida, att utan investeringar kan inte en
produktivitetsstegring åstadkommas eller
konkurrensen med utlandet upprätthållas;
produktionen är ju grunden
för vårt framåtskridande och därför
måste investeringarna stimuleras eller
i varje fall inte bromsas. Flera maskiner
och flera fabriker betyder, säger man,
ökad produktion och högre standard.

Det är naturligtvis i och för sig riktigt.
Men om alla produktionsmedel redan
är fullt utnyttjade, om det inte
finns några lediga armar eller en enda
krona mer tillgänglig för investeringar,
hur skall då produktionen kunna öka
mer än exempelvis med de 5 procent
som den ökade förra året? Var skall
man ta de personella och materiella resurser
som kräves för en ytterligare ökning
av produktionen? Metallindustrien
skulle i dag behöva ytterligare 10 000
man, och det finns över 5 000 platser lediga
inom denna industri. En basindustri
som järnbruken uppvisar över 500
lediga platser, och hur skall man över
huvud taget kunna företa några investeringar,
om det inte produceras tillräckligt
med järn? Situationen är likadan på
många andra områden, inom trävaruindustrien,
sjöfarten, transportväsendet
och andra. I ett sådant läge, där alltså
företagare, enskilda, stat och kommuner
— trots de tidigare företagna åtgärderna
i investeringsbegränsande syfte —
slåss om de disponibla resurserna, måste
man väl ändå erkänna att det föreligger
en latent fara för inflation och att
det inte kan ske någon ytterligare produktionsökning,
om inte expansionen
dämpas, så att utvecklingen hålles inom
ramen för våra materiella och personella
resurser. Om inte så sker, kommer
det snarast att föreligga risk för desorganisation
och minskad produktion.

Det måste alltså bli en avvägning mellan
konsumtion ocli investeringar. Vill
man ha mera investeringar, måste man
begränsa konsumtionen, och önskar
man öka konsumtionen, finns det ingen -

Ändring i kommunalskattelagen m. m.

ting annat att göra än att begränsa investeringarna.
Detta kan ske t. ex. genom
införande av en omsättningsskatt
eller ett obligatoriskt sparande. Därigenom
skulle man undkomma så hårda
ingripanden mot investeringarna som
man nu kanske ändå är nödsakad att
vidtaga. Men dessa vägar har ju inte
visat sig framkomliga, och därför måste
man söka sig fram på andra vägar för
att komma åt efterfrågeöverskottet via
investeringsbegränsningar.

Från oppositionens sida säges det vidare
att det föreliggande förslaget kommer
att leda till en minskning av de totala
investeringarna. Det är väl ändå
en överdrift. Men vad de föreslagna
åtgärderna bör vara — det är ju det
som är avsikten — är en broms på investeringsviljan,
så att investeringarna
hålles inom ramen för de tillgängliga
resurserna. Det betyder inte minskade
investeringar på längre sikt, utan
tvärtom.

Det är ju inte fråga om något förbud
mot avskrivningar. Förslaget ligger
tvärtom, såsom utskottets ärade ordförande
här kraftigt understrukit, i
linje med vad som åsyftades med bestämmelserna
om den fria avskrivningsrätten,
när dessa på sin tid tillkom. Maskiner
och inventarier får ju enligt förslaget
nedskrivas med 30 procent på ingående
bokfört värde och årets anskaffningskostnad.
Därtill får man för sålda
eller förlorade inventarier göra en extra
avskrivning, motsvarande försäljningssumman
eller försäkringsersättningen.
Vidare får man göra ett överprisavdrag.
Dessutom får enligt en supplementär
regel tillgångarna alltid nedskrivas till
ett värde, motsvarande en årlig avskrivning
med 20 procent på anskaffningsvärdet.
Maskiner kan alltså avskrivas på
fem år, och då till 70 procent första
året och till 49 procent andra året, vilket
betyder att halva värdet praktiskt
taget är avskrivet redan andra året.

I princip gäller detta för alla rörelseidkare
och jordbrukare med taxering

154 Nr 18

Onsdagen den 18 maj 1955 em.

Ändring i kommunalskattelagen m. m.

enligt bokföringsmässiga grunder. Det
är alltså en utvidgning av bestämmelserna
och en förbättring som härigenom
skett.

Vad lagervärderingen beträffar — jag
skall inte närmare ingå på den saken,
ty jag har lovat att inte hålla på för
länge — så får lagret nedskrivas med
60 procent. Denna avskrivning kan också
få beräknas på medelvärdet av lagren
under de två närmast föregående
beskattningsåren, vilket i vissa fall kan
leda till negativa lagervärden.

Om det i lagret ingår råvaror eller
stapelvaror, kan man få upptaga lagervärdet
till lägst 70 procent av tillgångarnas
lägsta marknadspris under en tioårsperiod.
Vidare får från lagervärdet
avdrag göras för inkurans, vilket garderar
mot prisfall. Eftersom det här
framställts krav på att nedskrivning
skall få ske för prisfallsrisk, vill jag
erinra om att detta önskemål redan är
i viss mån tillgodosett, då ju råvaror
och stapelvaror är utsatta för de största
prisfallsriskerna.

Vad avsättning till investeringsfonder
beträffar så innebär förslaget en utbyggnad
med speciella skattelättnader,
som herr Gustafson i Göteborg just uttryckte
sin stora tillfredsställelse med.
Den väsentliga skillnaden i det föreliggande
förslaget om nu gällande bestämmelser
ligger däri — om jag förstår saken
rätt — att man inte får skriva ned
inventariernas värde omedelbart redan
första året. Detta har, som kammarrätten
framhåller, heller aldrig varit avsikten
med den fria avskrivningsrätten.
Att man tar bort detta och endast godkänner
en successiv avskrivning, däri
ligger förslagets värde ur konjunkturpolitisk
synpunkt. På längre sikt blir
det ingen ändring. Hela anskaffningskostnaden
får ju avskrivas.

Herr Hagberg i Malmö talade varmt
för rederierna. Rederierna kan exempelvis
i dag avskriva ett fartyg omedelbart
redan första året. Detta blir inte
möjligt i fortsättningen med dessa be -

stämmelser. Det blir emellertid därför
inga svårigheter för rederierna att verkställa
avskrivningar som täcker fortgående
förslitning av materielen eller för
att tillgodose rimliga krav på konsolidering
av företagen, sett på längre sikt.

Till slut vill jag understryka, att även
de nu föreslagna reglerna innebär möjligheter
till en resultatutjämning.

Man talar om att det blir svårigheter
i övergången. Dessa bestämmelser innebär
dock att lagret för beskattningsåret
1955 får värderas enligt nu gällande
regler. För år 1956 får det värderas till
lägst 20 procent av lagrets anskaffningsvärde
samt för 1957—1958 till lägst 30
procent. Först 1959, alltså från taxeringen
1960 — om fem år — träder 40-procentregeln i kraft. Det borde, tycker
jag, vara en betryggande övergångsbestämmelse,
som inte kommer att förorsaka
alltför stora besvärligheter.

Jag vill till sist understryka att vi
under tre år enligt min mening haft
hårdare begränsningar av avskrivningsreglerna
än vad som nu föreslås. De
har dock inte verkat hårdare än att
man har måst tillgripa ny investeringsskatt
m. m.

I dag är ju inte oppositionen tillnärmelsevis
så aggressiv och tar inte
till sådana överord som den gjorde
1947. Man har dock hört hårda ord
från bl. a. herr Edström. Han talar om
hur svårt det kommer att bli. Jag erinrar
mig dock hur det var 1947 när vi
beslöt den nya företagsbeskattningen.
Då sade en av landets största företagare,
att det Wigforsska skatteförslaget
betydde ett dråpslag mot näringslivet
och att det var det hårdaste slag som
drabbat det svenska näringslivet i historisk
tid samt att det var ett försök till
förintelse. Förra året vid denna tid
hade samme företagare som uttryckte
detta 1947 en helsidesannons i praktiskt
taget alla de största tidningarna i vårt
land. Med en rubrik över hela sidan där
det stod — jag kan gott nämna företaget:
»Sandviken har på 10 år för -

Onsdagen den 18 maj 1955 em.

Nr 18 155

dubblats.» Här skulle man således med
det förslag som då genomfördes förinta
hela näringslivet, men senare visade
man med fina teckningar i helsidesannonser
hur företaget utvecklats, att
företaget under just dessa tio år hade
fördubblats!

På detta sätt ligger det ju till inom
de flesta områden. Konjunkturinstitutets
förre chef professor Lundberg sade, att
»det under de tio åren efter kriget varit
en högre framstegstakt än under någon
tidigare period i svensk historia». Den
totala produktionen har ökat varje år
trots allt tal om skatter, inflation och
snedvridande regleringar, med ett ord
trots det vanstyre oppositionen talar
om. Den ekonomiska utvecklingen har
således absolut vägrat att anpassa sig
efter oppositionens spådomar, och detta
beror på att vi helt enkelt inte haft något
intresse för en annan utveckling
eftersom vårt program framför allt innehåller
den fulla sysselsättningens politik.

Jag tycker att vi kan ta även detta
förslag ganska lugnt. Det kan, som jag
redovisat, inte få de svåra konsekvenser
man talar om, men det kan bli ett
vapen i en konjunkturstyrande politik.
Jag tycker att förslaget innebär en god
avvägning mellan samhällets önskemål
om konjunkturpolitiska åtgärder och
företagens konsolideringssträvanden.

Med hänsyn till detta ber jag, herr
talman, att få yrka bifall till bevillningsutskottets
förslag.

Herr EDSTRÖM (h) kort genmäle:

Herr talman! Det som uppkallade mig
här var talet om bristen på 10 000
arbetare inom verkstadsindustrien. Det
är mycket riktigt, vi saknar arbetare,
vi vill gärna ha arbetare och vi måste
ha flera arbetare. Men talar inte just
detta för att vi måste rationalisera?
Som jag sagt tidigare i dag måste vi ha
en investeringstakt med sju procent om
vi skall kunna komma vidare i utvecklingen,
med låt oss säga en produktions -

Ändring i kommunalskattelagen m. m.

ökning av 3,5 procent om året. Men
varifrån skall vi ta arbetarna? Vi behöver
inte utöka arbetarstammen, om
vi får rationalisera. Får vi inte rationalisera,
då behöver vi flera arbetare.
Detta är väl ganska självklart.

Sedan några ord beträffande de svårigheter
som vi kan råka i. Regeringen
kan självklart mycket väl ta risken med
detta steg och kanske rasera vårt näringsliv,
men det blir besvärligt att
bygga upp ett nytt näringsliv igen. Det
är betydligt mycket svårare att bygga
upp något nytt än att bibehålla det som
vi redan har.

Herr BRANDT (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Edström säger, att
om vi får göra dessa rationaliseringar,
behöver vi inte denna arbetskraft. Men
kan verkligen herr Edström rationalisera
industrien utan arbetskraft och
nytt material? Det finns ju inte någon
arbetskraft eller något material att ta,
eftersom alla andra ropar på mera arbetare
och mera material och det inte
finns möjligheter att producera mera.
Var skall herr Edström ta arbetskraft
och material under den tid rationaliseringsarbetet
pågår? Det är däri felet
ligger, att vi inte kan hålla den ekonomiska
balansen. Det måste vara en
avvägning, så att man håller investering
och efterfrågan inom ramen för
de materiella och personella resurserna.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD:

Herr talman! Jag vill börja där de
båda sista ärade talarna slutade. Alla
människor inser, att det är nyttigt med
investeringar. Ju mera vi kan rationalisera
och ju effektivare vi kan få vårt
näringsliv, dess större resultat kan vi
också få ur det. Men det är lika säkert,
att man icke kan få ut nyttan av investeringar,
om inte investeringarna
hålles inom ramen för våra resurser.
Det är som herr Brandt sade: Finns
det icke arbetskraft, nyttar det inte att

156 Nr 18

Onsdagen den 18 maj 1955 em.

Ändring i kommunalskattelagen m. m.

försöka investera. Det går inte att få
den arbetskraft som behövs till investeringarna
utan att ta den från något annat
produktionsområde, där den redan
nu är sysselsatt.

Herr Edström har tidigare i dag sagt,
att regeringen borde visa sig företagsvänlig.
Ja, herr Edström, oppositionen
anser att regeringen skall vara företagsvänlig,
den skall vara bilvänlig,
den skall vara vänlig mot skattebetalarna,
den skall vara vänlig mot alla intressen
i detta land. Var och en som
företräder ett intresse bör enligt herr
Edström och oppositionen få detta intresse
tillgodosett. Men, herr Edström,
detta är icke önskemål som kan ställas
på en regering, ty det kan en regering
inte effektuera. Det är bara oppositionen
som har det privilegiet att vara
vänlig mot alla och inte mena någonting
med det.

Vi fick de nuvarande investeringsbestämmelserna
1938. Det har redan
påpekats — jag skall bara slå fast detta
— att de kom som en konjunkturpolitisk
anpassningsåtgärd till mellankrigstidens
förhållanden och 1930-talets kriser,
ett led i strävan att driva upp sysselsättningen.
Det är 17 år sedan detta
hände, och nu har vi kommit in i ett
radikalt nytt ekonomiskt system. Nu
har vi full sysselsättning i praktiskt
taget alla Västerlandets länder, och alla
dessa länder eftersträvar att bibehålla
den fulla sysselsättningen. Vi får väl
därför gå ut ifrån, att full sysselsättning
är en normal företeelse. Att ha
full sysselsättning betyder att man har
små marginaler. Man utnyttjar resurserna
till det yttersta. Det finns inga
lediga produktionsfaktorer. Inträffar
det då plötsligt en snabb efterfrågeökning,
kan denna icke mötas lika
snabbt med ökad tillgång. Då får man
en påfrestning av resursernas ram. Då
står man inför risken av prisstegring,
penningvärdeförsämring och balansrubbning.
Dessa tillbud blir i detta
system också normala. Det vi i dag

diskuterar är en anpassning av avskrivningspolitiken
till detta nya ekonomiska
läge.

I vissa fall är vi nödsakade att hålla
igen även på investeringarna för att
hålla efterfrågan inom ramen för resurserna.
Herr Edström säger: »Varför
riktar sig inte finansministern mot konsumtionsökningen,
som väl är en primär
faktor?» Får jag framställa en
vördsam hemställan till herr Edström
att hjälpa mig genom att föreslå någon
lämplig åtgärd mot konsumtionen? Det
bleve ett mera konstruktivt bidrag än
bara fromma önskningar. Men herr
Kristensson har ju gett gåtans lösning:
man klarar ju allt med penningpolitiken,
detta mystiska ting som verkar
från Ystad till Haparanda. Leder inte
penningpolitiska ingrepp till minskning
av investeringarna, herr Kristensson?
Betyder de inte en minskning av
investeringarna i topplägena? Hur kan
herr Kristensson vara säker på att det
blir kompensation för den minskningen
i låglägena? Det skulle väl i så fall vara
genom att man då skulle kunna locka
med lågränta, ty räntan är som alla
känner till en underbar medicin. Men
hur som helst, investeringarna måste
hållas tillbaka i höglägena. Om man
inte skall få en minskning av investeringsvolymen
som helhet, förutsätter
detta, att man har möjligheter att öka
investeringarna i låglägena. Kan detta
ske, säger man, utan att man samlar i
ladorna under högkonjunktur? Låt oss
göra klart för oss, att man inte skapar
förutsättningar för ökade investeringar
bara genom att samla i ladorna. Om
jag åstadkommer reserver under högkonjunkturer
och genast använder dessa
reserver till att skaffa nya maskiner
eller till att öka lagren, binder jag ju
dessa tillgångar, och vad har jag då att
använda när den tid kommer då man
vill sätta in en ökad investeringsverksamhet
för att minska försvagningen i
konjunkturen? Man skall inte inbilla sig
att dolda reserver utgör ett nödvändigt

Onsdagen den 18 maj 1955 em.

Nr 18

157

kriterium på ökad konsolidering. Det
liar gjorts många investeringar som
varit värdelösa. Det är väl självklart att
det kan ligga mycket i lager, som icke
på något sätt kan lösgöras i ett vikande
konjunkturläge. Därför vill jag säga:
det är inte någon god metod att vidtaga
förberedelser för att öka den ekonomiska
temperaturen vid konjunkturavmattning
genom att låta företagen reservera
stora vinster skattefritt och
plöja ner dem i företagen. Nej, då är
otvivelaktigt avsättningen till investeringsfonder
den rätta vägen. Där kan
åtminstone de medel som står i riksbanken
omedelbart lösgöras.

Nu säger herr Edström att avsättning
till investeringsfonder inte är lockande,
och han räknar med att det inte
kommer att bli några ökade avsättningar
trots alla de förmåner som har erbjudits.
Endast om man ger sådana förmåner,
att syftet med hela anordningen
äventyras, vill herr Edström vara med.
Men det var ju rätt som några av mina
partivänner tidigare sade här: när dessa
dolda reserver skall tas fram till
beskattning kanske det blir fördelaktigt
att placera dem i investeringsfonder
för att slippa undan den katastrof
man nu från oppositionens sida utmålar
som en följd av denna beskattning.

Till herr Gustafson i Göteborg vill
jag på denna punkt säga: inte hur stora
reserver som helst hos ett företag är
av något värde för de anställda. Herr
Gustafson skall inte försöka få folk att
tro, att ju rikare ett företag är, desto
bättre har de anställda det ocli desto
tryggare är de för framtiden. Vi som
är litet äldre har upplevat, att de rikaste
konsortier i detta land har både lagt
industrier öde och ställt människor
arbetslösa. Del beror i hög grad på de
egna intressena.

Herr Edström varnade, han satte upp
ett finger ocli sade: »Nu får också regeringen
vara snäll alt ta ansvaret för
konjunkturavmattningen ty företagarna
vill nu inte vara med och bära det an -

Ändring i kommunalskattelagen m. m.

svaret.» Herr Edström, företagarna kommer
att hjälpa till om det är i deras
intresse. Är det inte i deras intresse
kommer de inte att hjälpa till, hur god
deras ställning än är. I sista hand blir
det alltid regeringen och samhället som
får lov att bära ansvaret för en sådan
situation.

Jag vill alltså här slå fast, att avskrivningsreglerna
är en del av den
ekonomiska politiken. De har sin betydelse
för konjunkturutjämningen. Man
har sagt, att de betyder så kolossalt
litet. Det har här talats om att den del
av vinstdispositionerna som kan beröras
motsvarar 7 procent av bruttonationalprodukten.
Det är reservanternas
siffra, kommittén hade en siffra som
var 3, 4 procent högre, men jag bryr
mig inte om det utan kan godta de 7
procenten. Vad betyder dessa 7 procent?
De betyder tre miljarder. Om
man med sådana åtgärder som de vi
här i dag resonerar om kan åstadkomma
att de 7 procenten minskas till 6
i ett högläge och ökas till 8 i ett lågläge,
så gör det 400 miljoner åt varje
håll. Det är bara en procent av bruttonationalprodukten,
men, som herr Gustafson
medgav, konjunktursvängningarna
beror på marginalerna, på en och
annan procents ökning av efterfrågan
eller en och annan procents minskning
i tillgången. Det är dessa mycket små
marginaler som blir avgörande för konjunkturutvecklingen.
I dag diskuterar
vi om det finns ett efterfrågeöverskott
på 1 000 miljoner kronor som behöver
neutraliseras. 400 miljoner är dock 40
procent av detta belopp.

Det lär ju vara en del oerhört farliga
ting som nu skall genomföras. Genom
avskrivningsreglerna för inventarier
kommer kapital att förstöras, ty man
riskerar sjunkande penningvärde, och
avskrivningar vid sjunkande penningvärde
medför kapitalförtäring. Vad vill
man nu göra för att motverka detta?
Det har här talats om återanskaffningsprincipen
för avskrivningarna, men

158 Nr 18

Onsdagen den 18 maj 1955 em.

Ändring i kommunalskattelagen m. m.

alla säger: Den kan inte skrivas in i
lagen, så att den kan vi inte räkna med.
Anser man det vara bättre att ha den
fria avskrivningen? Det kan visserligen
vara sant som här är sagt, att det i
det långa loppet inte gör så mycket
vilket slag av avskrivningssystem man
har, resultatet blir i det stora hela detsamma.
Frågan gäller emellertid inte
detta, utan hur systemet verkar under
ett par år vid vissa speciella tillfällen.

Om jag inte har tagit fel har man i
företagsbeskattningskommittén gjort en
undersökning av hur den fria avskrivningen
verkade under åren från 1949
till och med 1951, och det visade sig
att avskrivningarna under denna tid
icke bara hade täckt förslitningen, vilket
skulle ha svarat mot tillämpning av
återanskaffningsvärdesprincipen, utan
dessutom hade räckt till att betala 65
procent av industriens expansion, alltså
av hela det nytillskott i investering
som hade kommit utöver det som förut
fanns. Man får väl ändå säga att detta
var en orimlig verkan och att vi icke
gärna kan vara med om sådana våldsamma
kastningar.

Men det är inte så, som man kanske
vill göra gällande, att det föreliggande
förslaget går till motsatt ytterlighet och
skulle leda till att företagen utsätts för
en kapitalförstöring. Låt mig bara ta
ett schematiskt exempel. En företagare
gör en investering. Han tar halva beloppet
ur egna medel, och halva beloppet
lånar han. De egna medlen får han
helt och hållet avskrivna på två år. Det
kan inte gärna bli någon förlust att
tala om på grund av prisstegring under
den korta tidrymden, och de lånade
pengarna kommer att återbetalas
i det penningvärde som råder när pengarna
betalas tillbaka. Det blir alltså
ingen förlust.

Då kan man invända, att om företagaren
tar alla pengarna ur egen ficka,
tar det i alla fall åtskilligt flera år innan
han får dem avskrivna. Då kan
han göra en förlust. Javäl, men vad är

det för en förlust han gör? Jo, samma
förlust som alla sparare då gör. Och
jag måste fråga: Skall företagarna i
detta avseende sättas i någon förmånsställning
i förhållande till andra sparare
i detta land? Jag tycker inte att
det är ett rimligt resonemang.

Jag vill alltså här säga att dessa regler
är mycket frikostiga. Herr Edström
säger visserligen att 30-procentsregeln
är av noll och intet värde. Ja, det är ju
svårt att veta. Herr Edström är en stor
industriman, och han bör väl veta något.
I kommittén satt en annan stor
industriman, som inte har säte i denna
kammare, men väl i första. Han ansåg
tydligen att den regeln hade ett
värde, eftersom han gick med på denna
princip. Herr Wehtje och även herr
Gustafson i Göteborg har ju ansett att
30-regeln är en bra regel. Om den sedan
är av noll och intet värde, skall jag inte
diskutera, men jag kan inte låta bli att
här understryka, att det förslag som
här föreligger i dag dels inte medför
någon tung börda för bolagen men dels
också innebär en betydande lättnad för
alla företagare som icke driver sin rörelse
i aktiebolagsform. Där finns det
ju ändå i detta förslag, herr Edström,
ett visst drag av företagsvänlighet.

Det är inte så mycket att säga om de
permanenta bestämmelserna angående
lagervärderingen, ty där är ju skillnaden
rätt liten. Frågan gäller om man
skall få lov att skriva ned sitt lager
till 40 procent eller till 30 procent.
Större är inte skillnaden.

När herr Gustafson här talar om normallagerregeln
är det ju ett uteslutande
teoretiskt resonemang, ty han medger
själv att den inte kan fixeras i en lagtext
och att den långt ifrån skulle passa
för alla företagare; den kanske bara
skulle passa för ett fåtal. Vad reservanterna
på denna punkt säger är bara
detta, att ju mjukare regeln är, desto
större möjlighet att tillämpa normallagerregeln
har sådana företagare, som
kan tillämpa den. Men varken herr Gus -

Onsdagen den 18 maj 1955 em.

Nr 18

159

tafson eller jag vet om det spelar någon
roll i detta avseende, huruvida regeln
medger nedskrivning till 40 eller till
30 procent. Vi får väl emellertid komma
ihåg att denna fråga har två aspekter.
Det är två intressen som här strider
mot varandra, nämligen samhällets
intresse av konjunkturutjämning och
den enskildes intresse av att få skriva
ned tillgångarna så långt som möjligt.
Jag måste för min del säga att man
inte kan gå längre än till 40 procent
med nedskrivningen, om systemet verkligen
skall komma att fylla någon uppgift.

Men själva den farliga punkten är ju
övergången, de övergångsår när de
dolda reserverna skall tas fram till beskattning.
Detta görs av reservanterna
till en oerhört stor sak. Och dock måste
jag säga, att det icke är möjligt för oppositionen
att diskutera den frågan ur
principiell synpunkt, eftersom det inte
är någon skillnad mellan deras principer
och våra.

Det har i diskussionen snuddats vid
att här sker någonting oriktigt, att man
inför retroaktiv beskattning. Jag skall
inte ta upp nu genast huruvida det föreligger
en sådan, men jag vill bara
säga att där inte finns någon skillnad
mellan majoritet och minoritet i riksdagen.
Reservanterna i företagsbeskattningskommittén,
herrar Wehtje och
Gustafson, förordade helt och fullt en
retroaktiv beskattning. Sedan har de
ångrat sig och velat göra en modifikation,
men den förändrar inte principen.
Skillnaden mellan majoriteten
och minoriteten i kommittén var bara
den att det skulle bli clt större belopp
att beskatta enligt majoritetens förslag
och ett mindre enligt minoritetens, men
principiellt var det precis samma sak.

Den modifikation man nu vill göra innebär,
att den dolda reserven i den del
den är obeskattad vinst skall tas fram
till beskattning, medan del som beror
på prisstegring skall lämnas obeskattad.
Hur mycket som är obeskat -

Ändring i kommunalskattelagen m. m.

tad vinst och hur mycket som beror på
prisstegring vet man inte. Det finns
några exempel i propositionen, men de
säger ingenting. De härstammar från
näringslivets organisationer och är väl
utvalda, antar jag, men de har inte någon
relevans för den tudelning reservanterna
vill göra genom att hänföra
en hälft hit och en hälft dit.

Om detta förslag kan man väl inte
säga annat än att det är ytterligt orättvist.
Det kommer att ge fördelar åt
företag som icke har rätt till fördelar,
och det kommer att ge motsatsen till
företag som borde ha en fördel. Men
hur som helst bör vi ha klart för oss,
att det här icke gäller annat än de företag
som under de gångna åren efter kriget
har haft osedvanligt stora vinster
och därför kunnat skaffa sig stora dolda
reserver. Det är detta relativa fåtal
av bolag som reservanterna vill skydda.

Det skulle vara orättvist och strida
mot goda skatteprinciper att införa
denna beskattning. Men så är det inte.
Avskrivningsreglerna har nämligen inte
tillkommit för annat ändamål än att ge
trygghet mot prisfallsrisker, men den
fria avskrivningen har under de gångna
åren i stor utsträckning använts för
att skapa ett skattefritt kapital, och reservanterna
önskar nu att detta skall
få fortbestå. Att detta skulle vara en
rättvis skatteprincip, som herr Gustafson
antydde, kan jag icke fatta, ty om
vi andra människor använder en del
av vår inkomst för att bilda kapital,
får vi betala skatt även för den delen
av inkomsten som vi använder för kapitalbildning.
Varför skall företagen
ha en förmån som vi icke ger alla?
Jag måste säga att detta försök att
skydda det obeskattade kapitalet för
beskattning icke är vidare tilltalande
ur skattepolitisk synpunkt.

Detta övergångssystem som reservanterna
föreslår är konjunkturpolitiskt
sett absurt. Det betyder att de företag
det här är fråga om i en stigande konjunktur,
alltså i ett läge med knapphet

160 Nr 18

Onsdagen den 18 maj 1955 em.

Ändring i kommunalskattelagen m. m.

på varor, skall frestas att antingen låta
bli att sälja sina varor för att inte
minska lagren — ty om de minskar
lagren, vill herr Gustafson beskatta
den minskningen — eller också till
varje pris eftersträva att reinvestera
och skaffa ett nytt lager för att inte
lagerhållningen skall minska, d. v. s.
man frestar dessa företag att vidta åtgärder
som helt strider mot våra konjunkturpolitiska
strävanden.

Taxeringstekniskt är väl förslaget
också ett monstrum. Det sägs att man
skall ta 1953 som utgångspunkt. Vad
gällde det för inventeringsföreskrifter
1953? Hur skall man kunna finna en
jämlik grund för värdering av lagren
1953? Hur skall företagarna över huvud
taget kunna lämna en godtagbar redovisning
för sina lager 1953? I första
kammaren genmäldes det mot denna
min invändning, att de får göra så gott
de kan, och om företagen inte kan visa
detta, får de ingen fördel. Först skall
man alltså bjuda företagarna en karamell
på långt avstånd och sedan, när
de försöker förtjäna den, stoppar man
den kvickt i fickan. Jag tror det skulle
komma att bli så mycket trassel, besvärligheter
och missnöje både inom
beskattningsorganen och hos de skattskyldiga,
att vi kan vara tacksamma
om vi slipper tillämpa en sådan metod.

Jag tillåter mig också att säga några
ord om allt detta tal om avsättningen
till pensionsfonderna. Den materiella
invändning som man här har mot det
föreliggande förslaget är, att det enligt
detta inte är tillåtet för en huvuddelägare
och hans anhöriga att inbetala
avgifter för sin egen pensionering.
Detta är nödvändigt för att hindra missbruk,
och jag kan inte förstå hur man
från reservanternas sida kan se bort
ifrån alla de yttranden som har kommit
in över förslaget, där man har sagt
ifrån att det sker mycket missbruk här.
Det går inte att öppna dörren på vid
gavel för detta missbruk, och det har

därför varit nödvändigt att ge den föreskriften.

Då kommer man med en annan sak
och säger, att som propositionen nu är
skriven kan man visserligen förhindra
att det blir insatser för huvuddelägaren,
men man kan inte hindra huvuddelägaren
att låta stiftelsen betala ut
pension till honom själv. Nej, det är
tyvärr så, men det beror inte på att
regeringen eller riksdagsmajoriteten
skulle tycka att detta är rimligt, det beror
helt enkelt därpå att gällande civillagstiftning
gör det omöjligt att föreskriva
förbud mot uttagningar till den
som äger stiftelsen. Därför är det ingenting
att göra åt detta. Skulle vi ha
tagit med kommitténs bestämmelser
här skulle det ha blivit ett slag i luften
utan betydelse, och det hade bara öppnat
nya möjligheter till missbruk.

Nu säger herrar Gustafson och
Strandh att detta är stötande. Ja, det
kan hända att det ter sig stötande, men
inte om man tänker på saken, ty även
om man hade tagit med den bestämmelsen
som reservanterna vill ha, nämligen
att företagarna skulle få lov att
göra insatser för sig själva i pensionsstiftelse,
skulle detta icke komma att
innebära något som helst skydd för
den anställde. Stiftelsens ägare skulle
lika bra kunna ta ut pengarna; ingenting
skulle hindra detta. Det ligger
därför inte något skydd för de anställda
i det förslag som man har framställt
från reservanternas sida. Man kan visserligen
säga: »Ja, men om de får lov
till detta behöver de inte kringgå bestämmelserna.
» Men vi är överens om
att hederliga företagare inte gör på det
sättet att de ur stiftelsen tar ut pengar,
som är insatta för de anställda. Det
är de mindre nogräknade vi har att
frukta, och mot dem innebär icke reservanternas
förslag något skydd. Jag
kan ju påpeka hur det går till här genom
att berätta att man i år på riksskattenämndens
kansli har kunnat
konstatera två fall där företagarna har

Onsdagen den 18 maj 1955 em.

Nr 18 161

tagit ut pengar, som varit avsatta för
de anställda, för att täcka driftsförluster.

Herr Strandli talade om för oss hur
noga dessa ting prövas. Herr Strandh!
Det gäller ju det fallet när en företagare
är så omsorgsfull att han går åstad
och begär ett förhandsbesked hos riksskattenämnden.
De kommer säkert
också att prövas noga i sådana fall
där taxeringsmyndigheterna upptäcker
att något håller på att ske. Men man
kan inte med vår nuvarande taxeringsorganisation
begära att alla dessa möjligheter
skall kunna upptäckas. Därför
vill jag säga, att skyddet för de anställdas
rätt till avsättningarna endast
kan skapas genom en civillagstiftning.
Eu sådan är under utredning, och vi
hoppas att den snart skall komma på
riksdagens bord för beslut. Men i dag,
när vi bara talar om skattelagstiftningen,
kan vi utan vidare fastslå, att
ur de anställdas synpunkt är propositionens
förslag icke på något sätt sämre
än det förslag reservanterna företräder.

Beträffande förlustutjämningen skall
jag inte diskutera den frågan så djupt.
Jag vill bara säga, att det som gör den
frågan så svår är omöjligheten hittills
att finna medel för att förhindra
skattefusk. Herr Gustafson sade: »Här
har vi ett förslag. Vad är det för fel
med det, vad är det som kan hända?»
Och man kanske säger: »Vi har ju dock
haft detta hos skatteflyktskommittén.»
Där har den ju varit under hand, och
under hand har det lämnats besked att
när det gäller bolag är reservanternas
förslag tillfredsställande. Jag tror att
om det är sant, att skatteflyktskommittén
har sagt detta, så har den nog tagit
inte kanske lika lätt som reservanterna
men ändock lätt på saken.

Vad är det för fel i detta, frågar herr
Gustafson i Göteborg. Låt mig ge ett
exempel. Det kan finnas ett familjebolag
som ett år visar stor förlust på
grund av att ägaren tar ut pengar ur
11—Andra hammarens protokoll 1955.

Ändring i kommunalskattelagen m. m.

det. Förlusten är gjord och bokad. Sedan
går efter ett avtal en annan företagare,
som tillverkar samma varor, in
och köper en minoritetspost i detta bolag,
som då inte längre är familjebolag,
och så ger företaget vinst, och sedan
kvittas den vinsten mot förlusten.
Jag tar bara ett sådant exempel för att
visa att inte ens när det gäller bolag
är reservanternas förslag tillfredsställande.

Dessa problem behöver säkerligen
gnuggas mycket mer än som skett, innan
vi där kan finna en framkomlig
väg. Om detta gäller bolag, vad skall
vi då säga om reservanternas förslag,
som avser även företagare, som icke
driver sin rörelse som bolag? Det är en
fråga som inte är undersökt och som
här kastas fram plötsligt av reservanterna.
Varken vi eller reservanterna
vet vad som döljer sig bakom det förslaget.
Det skulle vara ganska uppseendeväckande,
om riksdagen på så lösa
boliner skulle gå in för ett sådant
förslag. Ibland klandrar man mig för
att jag inte har tillräcklig utredning
bakom mina förslag, men ett sådant
rekord i den vägen som detta har jag
aldrig slagit, herr Gustafson i Göteborg.

Det har här påståtts, att propositionens
framställning beträffande skattereglerna
ute i Europa rörande förlustutjämning
skulle vara missvisande. Jag
har inte sagt annat än vad som är
sant, nämligen att i de länder, där man
försökt sig på förlustutjämning, har
man stött på stora svårigheter. Man
har undan för undan pressats till att
göra bestämmelserna allt krångligare.
Man har minskat den tidrymd, inom
vilken förlusten får utjämnas, för att
över huvud taget rå på svårigheterna.
Därför kan man säga, att erfarenheterna
i dessa fall icke har varit gynnsamma
även om man där ute försöker
att få till stånd ett system, som blir
bättre än det man har.

Till sist några ord om skattesatsen.

Nr 18

162

Nr 18

Onsdagen den 18 maj 1955 em.

Ändring i kommunalskattelagen m. m.

Kommittén har inte i sina direktiv
något uppdrag att syssla med skattesatserna,
helt naturligt därför att skattesatsen
för bolag liksom andra skattesatser
ju inte bara skall bedömas ur
konjunkturpolitisk synpunkt. De har
ju också en omedelbar statsfinansiell
aspekt, som man får ta hänsyn till vid
budgetbehandlingen. Därför är det inte
lämpligt att en kommitté, som utreder
speciella ting, sätter sig ned och begrundar
en sådan fråga, som hänger
samman också med statens behov av
inkomster. Kommittén har inte avgivit
något förslag på den punkten.

Man kan gå ett steg vidare och säga
att när kommittén diskuterat frågan,
hur man skall använda dessa avskrivningsregler,
som vi här i dag diskuterar,
för konjunkturutjämnande ändamål,
så har man sagt att det kan man
omöjligt göra med en fristående investeringsavgift.
Det kan man göra genom
att ändra grunderna för lagervärdering
och inventarieavskrivning, men
skattesatsen lämpar sig inte för sådana
förändringar. Det är mycket möjligt
att kommittén har rätt till detta. Jag
skall inte ta ståndpunkt till det. Jag
har över huvud taget inte tagit ståndpunkt
till denna fråga någon gång trots
vad man säger om detta.

Det förslag som nu ligger på riks
dagens bord och som vi skall diskutera
nästa vecka är ett förslag, som syftar
till att förstärka motståndet mot inflationstendenserna
under en övergångsperiod,
när de bestämmelser, som vi
i dag beslutar, icke har trätt i sådan
funktion, att de kan utgöra ett verksamt
hinder. Det är alltså en sak, som
är tänkt som en övergångsföreteelse,
och det ligger därför i sakens natur, att
den skattesatsen får prövas om. Den
kan ju ändras, om vi finner att andra
metoder är bättre. Den kan ändras, om
vi finner, att en höjning inte längre är
nödvändig, och kanske vi till slut kommer
fram till detsamma som kommittén,
nämligen, att den över huvud taget

inte lämpar sig så värst bra för en
konjunkturutjämnande åtgärd. Jag skall
emellertid inte gå djupare in på detta.
I dagens läge är det väl otvivelaktigt,
att det förslag till höjning av skattesatser,
som vi skall diskutera nästa
vecka, kommer att få en ganska kraftigt
åtstramande verkan på ekonomien,
men det skall jag som sagt vidare utveckla
om en vecka.

Jag vill sammanfatta med att säga,
att det inte är på det sättet, att de
regler, som vi här i dag diskuterar,
skulle vara något hinder för en fortsatt
välståndsutveckling. De kommer
inte att försvåra företagens kapitalanskaffning,
i varje fall inte de stora
företagens kapitalanskaffning, vilka av
olika anledningar har lättare att skaffa
sig pengar än de flesta andra. Om man
ser på startandet av nya företag, så
finner vi att detta företagande närmast
tenderar att öka, trots att vi haft
en begränsning av avskrivningarna de
sista åren.

Investeringarna i vårt land ligger
för närvarande högre i förhållande till
nationalinkomsten än vad de någonsin
tidigare har gjort. Jämför man våra investeringar
med de andra europeiska
ländernas, så vet vi också, att de ligger
högre än alla andra västeuropeiska
länders med undantag av Norge. Vi kan
också säga, att de avskrivningsprinciper,
som vi om en stund skall rösta om,
är mera liberala än motsvarande regler
i andra länder. Om det nu är så att
man på vissa andra håll har kommit
underfund med att deras regler är för
stränga och att de behöver mildras,
bör det väl inte vara något hinder för
oss att handla, när vi har funnit, att
det ekonomiska läget ändrats dithän,
att vår fria avskrivningsrätt inte längre
fyller sitt syfte i dagens ekonomiska
läge utan att en viss åtstramning är
nödvändig.

Herr talmannen övertog nu ledningen
av kammarens förhandlingar.

Onsdagen den 18 maj 1955 em.

Nr 18

163

Herr EDSTRÖM (h) kort genmäle:

Herr talman! Det är endast några
korta minuter som står till mitt förfogande,
men jag måste kanske säga något
ändå.

Finansministern öppnade sitt tal med
att vara mycket näringsvänlig och mycket
vänlig mot företagen, men efteråt
vände han sig mot oppositionen och
sade, att den brukar vara vänlig mot
företagen därför att den inte menar
någonting med det. Var det därför som
finansministern hade dessa vänliga ord
i början? Jag nästan misstänker att det
var något sådant.

Jag har många saker som jag vill ta
upp och som jag har antecknat.

Finansministern gjorde gällande att
syftet med investeringsfonderna skulle
äventyras, om vårt förslag accepterades
att företag efter tio år skulle utan särskilt
tillstånd få disponera ytterligare
30 procent. Det kan knappast vara riktigt.
Vore det någon fördel med vårt förslag,
skulle det uppmuntra företagen att
sätta in pengar på investeringskonto
varje år. Då hade man ständigt något
som stod inne på detta konto. Vore det
en nackdel att man till slut får tillbaka
medlen om tio år måste det förutsättas,
att konjunkturen under dessa tio år inte
någon gång svängt på något sätt och
medlen därför inte kommit till användning.
Har de inte gjort det, har man
betalt in på nytt igen under alla dessa
tio år. Det står då alltid något inne på
investeringskontot. Jag kan inte se att
detta äventyrar något, utan tvärtom
känner jag det berättigat.

Angående de dolda reserverna och
talet om att man bygger upp ett skattefritt
kapital vill jag framhålla, att företagen
inte har kunnat bygga upp något
skattefritt kapital. Vi har för de investeringar
som gjorts använt enbart kapital,
som redan har varit beskattat.
Detta kapital vill vi bevara. Att vi söker
bevara detta är väl rätt och riktigt.
Vårt kapital ligger i byggnader och lager.
Om det skall försvinna på grund

Ändring i kommunalskattelagcn m. m.

av bestämmelserna om varuvärdering
och genom en beskattning på nytt av
de pengar som en gång investerats i
delta kapital, blir det en beskattning
för andra gången av samma kapital.

Sedan skulle jag vilja tillägga något
om de utländska erfarenheterna, men
jag får kanske återkomma om den saken.

Herr KRISTENSSON i Osby (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Jag skulle tro att kammarens
ärade ledamöter lade märke till
att finansministern här inte talade om
att dessa regler också skulle gälla under
normala tider och under en lågkonjunktur.
Denna lagstiftning är inte
lämpad härför.

Jag vill passa på att säga, att jag anser
fortfarande att penningpolitiken är
smidigare, och för att belysa att skattepolitiken
är ett klumpigt vapen i inflationskampen
skulle jag vilja erinra om
att den höjning med en fjärdedel som
finansministern har föreslagit beträffande
skattesatsen för juridiska personer
enligt förslaget är avsedd att gälla
även 1956. Men vad vet egentligen finansministern
om konjunkturläget
1956? Var vänlig att tala om den saken!
En räntehöjning är ju inte bunden
till viss tid.

Sedan talade finansministern om att
företagen plöjer ned avskrivningsmcdel,
och så har man inte tillgång till
dem i en lågkonjunktur. Men, herr finansminister,
vad är det som hänt inom
textilindustrien under de sista åren? Är
det inte så, att många företag där arbetar
på grund av reserver, som de
uppsamlat tidigare och som nu möjliggör
för dem att vidmakthålla sysselsättningen? Jag

vill understryka att vår linje
stärker företagen. Det är orimligt, herr
finansminister, att förneka alt välkonsoliderade
företag bidrager till sysselsättningen
i lågkonjunkturer. Det är
ju ändå så, att den första försvarslinjen

1C4 Nr 18

Onsdagen den 18 maj 1955 em.

Ändring i kommunalskattelagen m. m.

mot arbetslöshet går inom företagen.
Jag anser att finansministern på detta
område söker bevisa för mycket. När
finansministern här överdriver, förleds
man att tro att det sker för att dölja
en svag position. Är det fallet?

Finansministern anvisade vägen över
investeringsfonderna, men finansministern
vet lika väl som jag att erfarenheten
visar att hitintills inte stora medel
är avsatta till sådana fonder. Den vägen
är tyvärr oviss. Jag beklagar det, och
jag skulle vara glad om vi verkligen
lyckades med dessa investeringsfonder.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Finansministerns kritik
mot avskrivning på återanskaffningsvärdet
var verkligen förbluffande.
Finansministern tog exemplet att någon
lånat upp hälften av det för en investering
erforderliga kapitalet. På två år
skulle han få avskriva hälften av investeringen.
Men under två år kan ju
inte någon nämnvärd penningvärdeförsämring
uppstå, säger finansministern.
Jo, det kan det om herr Skölds berömda
engångsinflation inträffar.

Beträffande den andra hälften säger
finansministern, att vederbörande får
finna sig i samma förluster som andra
sparare. Men är det inte så, att de som
spar i realvärden har ett visst skydd
emot penningvärdeförsämringen? Jag
tycker för min del att det är felaktigt
att genom skatteregler minska ett företags
kapacitet.

Sedan säger finansministern, att herr
Wehtje och jag helt och fullt gått in för
den retroaktiva beskattningen. Jag undrar
om finansministern, om han får
någon ledig stund, skulle vilja läsa s.
404 i betänkandet, där vi utvecklat våra
synpunkter.

Vidare säger finansministern, att här
vill man skydda stora vinster, som är
skattefria. Nej, så är inte förhållandet
med vårt förslag, herr finansminister.
Men regeringens förslag innebär att

man skall beskatta vinster som ännu
inte uppkommit.

Beträffande pensionsstiftelserna säger
finansministern, att vi reservanter
skulle vilja låta företagarna missbruka
dem. Så är ingalunda förhållandet, herr
finansminister. Vi har varit med om
de kontrollåtgärder i fråga om insynen,
som kommittén varit enig om. Vad innebär
då vårt förslag? Jo, att eftersom
vederbörande företagare skall ha möjlighet
att utnyttja pensionsstiftelse skall
han i avvaktan på resultatet av den tillsatta
utredningen få göra avsättning
som motsvarar hans pension. Det är en
gammal riksdagspraxis: utred först

och lagstifta sedan! Den regeln tycker
jag skulle kunna följas även i detta fall.

Beträffande förlustutjämningen säger
finansministern, att vi därvidlag kommer
med förslag som ingen vet någonting
om. Det är inte riktigt. Reservanternas
förslag till lagtext i fråga om
förlustutjämningen även för enskilda
rörelseidkare var med i kommitténs
förslag och gick ut till samtliga remissinstanser.

När sedan finansministern genom
exempel vill göra gällande, att därigenom
beredes möjlighet till skatteflykt,
vill jag säga, att det var ett enhälligt
förslag beträffande förlustutjämningen
som de sakkunniga avlämnade beträffande
aktiebolagen och som under hand
prövades av skatteflyktkommittén. Jag
har ett visst förtroende till kommitténs
förmåga.

Herr HAGBERG i Malmö (h) kort
genmäle:

Herr talman! I sitt anförande gjorde
finansministern bland annat gällande,
att den ståndpunkt reservanterna, oppositionen
alltså, intagit i denna fråga,
inte skulle ha varit dikterad av tillbörligt
ansvar i förevarande läge. Han menade,
att oppositionen kan lova allt åt
alla, men det kan inte regeringen, tv
regeringen bär ansvar för land och folk.
Nu vill jag fråga herr statsrådet, som

Onsdagen den 18 maj 1955 em.

Nr 18

1 <35

själv i 20 år befunnit sig i oppositionsställning:
Handlade statsrådet under
den tiden under mindre ansvar än statsrådet
gör nu?

Statsrådet gjorde också ett annat uttalande.
Han sade att här står två intressen
emot varandra, samhällets intresse
av en jämn konjunkur och företagarnas
intresse av att skriva ner så
långt som möjligt. Men, herr finansminister,
är inte detta en orimlig frågeställning?
Om man skulle kunna dra en
slutsats av ett sådant uttalande över huvud
taget, måste det uppenbarligen vara
den, att företagen inte skulle ha intresse
av en jämn konjunktur, eller
med andra ord att företagarna skulle
ha intresse av en konjunktur, som ser
ut som en feberkurva med toppar och
dalar. Statsrådet vet lika väl som jag
och alla andra, att detta inte är fallet.
Företagens intresse är detsamma som
samhällets, nämligen att få arbeta under
en så jämn konjunktur som möjligt,
men de menar, att de här föreslagna
lagbestämmelserna inte gagnar ett sådant
syfte.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD:

Herr talman! De där sista brösttonerna
som herr Hagberg i Malmö framförde
tar jag mycket lätt. Envar är sig
själv närmast, och när det gäller åtgärder
för en konjunkturutjämning vill
man nog gärna att sådana skall vidtagas
med effekt, men man vill själv slippa
ifrån dem. Jag lägger ingen moralisk
måttstock på sådant, jag säger bara att
det tillhör den mänskliga naturen. Jag
fäster mig inte heller vid om herr Hagberg,
i Malmö vill göra gällande, att
företagen i detta hänseende har'' en helt
annan och högre moral än människor
i allmänhet.

Sedan undrade herr Hagberg i Malmö
hur det var när jag befann mig i oppositionsställning.
Ja, det kan han ju undersöka,
men nog skall han finna, att

Ändring i kommunalskattelagen m. m.

jag då som nu inte eftersträvade att
göra alla till lags.

Herr Edström kom med en ganska
troskyldig fråga. Han sade att företagarna
väl inte kunnat bygga upp något
skattefritt kapital. Detta säger han samtidigt
som han skrivit under en reservation
i vilken det angives, att hälften
av de dolda reserverna är bildade av
skattefria vinster. Hur kan herr Edström
få det att gå ihop? Det skulle
vara roligt att höra.

Herr Kristensson, jag betraktar den
fulla sysselsättningens samhälle som ett
normalt tillstånd. Jag finner det också
naturligt, att det i ett samhälle med full
sysselsättning framträder vissa konjunkturhöjnings-
och konjunktursänkningsfenomen.
Även det betraktar jag
som normala företeelser i dagens ekonomiska
situation.

Så sade herr Kristensson i Osby, att
skatter som konjunkturreglerande medel
väl ändå är bra trubbiga. Förslaget om
en höjning av bolagsskatten gäller även
1956. Räntan kan man däremot ändra när
som helst. Ja, men så förfärligt orörliga
är ju inte skattesatserna heller. Mitt förslag
innebär att den höjda bolagsskatten
sätter in den 1 juli 1955, men det finns
ju ingenting som hindrar att riksdagen
till hösten säger att den skall sänkas
den 1 januari 1956 eller att nästa
vårriksdag säger 1 juli 1956. Så där förfärligt
trubbiga är väl skattesatserna
därför inte.

Sedan kom herr Kristensson i Osby
med en truism och sade, att nog är det
väl ändå så, att väl konsoliderade företag
har lättare att hålla sysselsättningen
uppe än andra, och han pekade i sammanhanget
på textilindustrierna. Men
den saken har jag väl aldrig förnekat.
Visst är det så, framför allt om företagen
har sina reserver placerade i bank,
där pengarna när som helst kan mobiliseras.
Sådana reserver är av utomordentlig
betydelse, både när det gäller
att upprätthålla sysselsättningen och
att klara företagen i svåra tider. Men

ICC Nr 18

Onsdagen den 18 maj 1955 em.

Ändring i kommunalskattelagen m. m.

om företagen, som oftast är fallet, bär
reserverna placerade i maskiner och
lager, där de icke kan realiseras i ett
visst konjunkturläge, då är de dolda
reserverna icke till någon nytta vare sig
för sysselsättningen eller för företagens
likviditet.

Herr Kristensson i Osby sade också,
att investeringsfonderna hittills har givit
dåliga resultat. Javäl. Men det är ju
ändå föreslaget högst betydande bättre
förmåner i föreliggande förslag, och vi
får väl hoppas att det skall betyda någonting.

Så vill jag säga till herr Gustafsson i
Göteborg att jag gjorde mig skyldig till
en lapsus. Jag tänkte mig inte riktigt
för. Det är alldeles riktigt som herr
Gustafson säger, nämligen att han och
herr Wehtje i kommittén reserverade
sig för bibehållande av den fria avskrivningen.
Det var beträffande lagervärderingen
som herrarna anslöt sig till
kommitténs majoritet i princip. Jag erkänner
att jag där gjorde ett misstag.

Beträffande förlustutjämningen vill
herr Gustafson i Göteborg göra gällande,
att reservanternas förslag till lagtext
har blivit remissgranskat, därför
att texten var fogad till herrarnas reservation.
Men kan herr Gustafson peka
på någon myndighet, som har yttrat
sig över den lagtexten? Är det inte att
gå bra långt att säga att den blivit granskad?
Den är i verkligheten inte granskad
alls. Det är betecknande, att när
skatteflyktkommittén under hand skulle
ge sitt besked, så inskränkte sig kommitténs
uttalande till att gälla bolagen
men inte resten av förslaget.

Sedan skall jag inte diskutera med
herr Gustafson i Göteborg om möjligheten
att göra kapitalförluster genom
prisstegringar, ty den saken är ju ganska
betydelselös. Jag anförde mina exempel
för att visa hur relativt effektivt
det föreslagna systemet är. I sak är det
ingen skillnad i detta avseende mellan
majoritetens och minoritetens förslag.
Den anmärkningen herr Gustafson i

Göteborg kan rikta mot majoritetens
förslag kan han också efter övergångstidens
slut med samma skäl rikta mot
minoritetens förslag, och därför är det
ganska meningslöst att diskutera den
saken med anknytning till återanskaffningsprincipen,
som ju herr Gustafson
inte vill ha genomförd.

Till sist har jag verkligen aldrig sagt
att reservanterna vill medverka till att
företagarna missbrukar pensionsfonderna.
Jag har bara velat säga som sanningen
är, nämligen att mindre nogräknade
företagare kan missbruka pensionsfonderna
lika lätt med reservanternas
förslag som med det förslag majoriteten
står för.

Herr HAGBERG i Malmö (h) kort
genmäle:

Herr talman! Herr statsrådet menade,
att jag anlade moraliska synpunkter på
företagarnas inställning till detta problem,
men det har jag ingalunda gjort.
Jag har där samma uppfattning som
statsrådet, att man nog är sig själv närmast
även i detta sammanhang. Men det
var inte alls den saken, det här gällde.
Jag nödgas därför upprepa min fråga
till statsrådet: Anser herr finansministern
att företagarna har mindre intresse
av en jämn konjunktur än samhället?
Det är det, som är den centrala frågan
i det ämne, vi här diskuterar.

Herr EDSTRÖM (li) kort genmäle:

Herr talman! Jag har inte alls någon
svårighet, herr finansminister, att försvara
att jag skrivit på reservationen.
De vinster man där talar om är nämligen
i mina ögon endast fiktiva vinster.
Det ordet skulle kanske ha skrivits till
i reservationen också. I mina ögon är
som sagt fiktiva vinster inga verkliga
vinster.

När finansministern sedan talade om
att lager inte kan vara av något värde
i en viss konjunktur, så beror värdet
där helt och hållet på hur lagret är
sammansatt. Är det råvaror och vissa

Onsdagen den 18 maj 1955 em.

Nr 18

1G7

speciella varor, kan det mycket väl
ha ett sådant värde.

Till slut också några ord om förlustutjämningen
eftersom jag har studerat
hur den frågan ligger till i många andra
länder. I Tyskland fanns förlustutjämningen
före 1948. Då utsträcktes den
till att gälla de tre sistförflutna åren. År
1954, utvidgades den till att avse de fem
sistförflutna åren. Där har man alltså
utvidgat. I Storbritannien har de haft
begränsning en kortare tid år 1951, men
i 1952 års finansakt gjordes förlustutjämningen
obegränsad. I Frankrike har
förlustutjämningen utsträckts till att
gälla såväl den proportionella skatten
för fysiska och juridiska personer som
den progressiva tilläggsskatten för fysiska
personer. I Belgien ökades förlustutjämningen
från 2 år 1954 till 5 år.
I Nederländerna har man på grund av
de goda erfarenheterna ökat utjämningen
från 4 år till 6 år. I USA gäller också,
att förlustutjämning får ske under
5 år.

Jag kan dra upp många, många exempel.
Australien har 7 år, Ceylon balanserar
förlusten på 6 år liksom Nya Zeeland
och Pakistan, och Sydafrikanska
unionen är tiden obegränsad.

Man har på alla håll och kanter haft
goda erfarenheter, och då skall inte
finansministern säga motsatsen — man
utvidgar ju i olika länder rätten till
förlustutjämning.

Herr KRISTENSSON i Osby (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Finansministern nämnde,
att det är svängningar i konjunkturen,
och den saken är ganska självklar.
Det betyder alltså, herr finansminister,
att vi inte alltid har högkonjunktur;
vi bör därför anpassa reglerna
också efter sämre konjunkturer. Man
kan inte, herr finansminister, med framgång
förneka, att skatter är mer trögrörliga
än penningpolitiken.

Finansministern gav mig rätt i att
de företag, som i eu lågkonjunktur har

Ändring i kommunalskattclagen m. ni.

kontanta medel till sitt förfogande,
bättre kan upprätthålla sysselsättningen.
Å andra sidan säger emellertid finansministern
— och där framhärdar han
— att oftast plöjer företagen ned avskrivningsmedlen
i maskiner och lager.
Men, herr finansminister, går det
att förneka ett så enkelt faktum som
detta, att den rationalisering, som ägt
rum genom anskaffandet av maskiner,
hjälper företagen över dåliga tider?
Där kan också lageravskrivningen vara
av värde. Konkurrenskraften även gentemot
utlandet stärks genom vad finansministern
kallade »nedplöjning i företagen».

Jag skulle vilja fråga finansministern:
Menar finansministern att man
enligt de skatteregler, som finansministern
föreslår, skall få samma totala
investeringsmängd på längre sikt som
med reservanternas linje? När företagen
mera hänvisas till upplåning, är
det troligt att en del företag inte investerar,
därför att de har motvilja
mot att låna.

Och till sist, herr finansminister: vi
har äntligen här i riksdagen fått ett
förslag om gynnande av enskilt sparande.
Det är bra att vi fått det, även
om förslaget borde ha kommit tidigare.
Men när det gäller den fråga vi nu behandlar
går finansministern och utskottsmajoriteten
in för att inskränka
företagens sparande. Detta är inte konsekvent.
Även företagssparandet är av
stort värde.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp)
kort genmäle:

Herr talman! När det gäller frågan
om pensionsstiftelserna är jag glad att
jag hörde fel, när finansministern uttalade
sig om reservanternas avsikter.
Klart är i alla fall, att även från majoritetshåll
betraktas departementschefens
förslag på denna punkt med olust,
och jag tror också att eu del av finansministerns
reaktion här i kammaren är
ett utslag av denna olust.

108

Nr 18

Onsdagen den 18 maj 1955 em.

Ändring i kommunalskattelagen m. m.

Beträffande frågan om normallagermetoden
och om avskrivning på återanskaffningsvärdet
säger finansministern,
att vi inte vill föra in någon bestämmelse
härom i lagtexten. Nej, det
vill vi inte. Vi anser det över huvud
taget inte lämpligt att föra in företagsekonomiska
principer i skattelagstiftningen.
Vi anser emellertid att den bör
vara så utformad att man skall ha möjlighet
att tillämpa de normala företagsekonomiska
principerna.

Så kommer jag till frågan om förlustutjämning.
När jag påpekade att
vårt utkast till lagförslag varit med på
remissen frågade finansministern: Vilka
är det då som granskat detta lagförslag?
Jag skall inte använda samma
metod som finansministern själv brukar
använda då han skriver propositioner
och säga, att detta förslag har i
varje fall lämnats utan anmärkning av
remissinstanserna. Jag kan dock säga
att hade det funnits någon anledning
till anmärkning borde saken väl i alla
fall ha påtalats.

Det enhälliga förslaget beträffande
aktiebolag och ekonomiska föreningar
har granskats både av remissmyndigheter
och under hand också av skatteflyktskommittén,
och den risk till
skatteflykt som förefunnits speciellt beträffande
familjebolag har nu täppts
till genom en ändring som gjorts i förslaget.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD:

Herr talman! Det är rätt meningslöst
att fortsätta diskussionen med herr
Kristensson i Osby, ty han har tydligen
den uppfattningen att det finns en
obegränsad möjlighet att göra investeringar,
att om man har ett avskrivningssystem
kan man få mer investeringar
än om man har ett annat. Men
när det är på det sättet att vi håller
alla våra resurser i sysselsättning, när
vi utnyttjar alla produktionsfaktorer vi
har, vad är det då för mening med att

komma och säga att med detta system
blir det på längre sikt mer investeringar
än med ett annat system? I så fall får
herr Kristensson komma och säga:
vårt system innebär att konsumtionen
skall ha mindre och investeringarna
skall ha mer. Det blir då en fördelningsfråga.
Det duger emellertid inte
att lösa dessa frågor med sådana allmänna
talesätt som herr Kristensson
här tillåter sig att jonglera med.

Till herr Hagberg i Malmö vill jag
säga att jag icke kan svara på frågan,
om företagarna har mindre intresse än
andra för konjunkturutjämning i samhället.
Så bekant är jag inte med alla
företagare. Herr Hagberg får nog precisera
sin fråga litet bättre för att det
skall gå att besvara den.

Till herr Edström vill jag säga att
han är verkligen i en beklaglig situation.
Han har skrivit under en reservation,
som innebär ett förslag till beskattning
av fiktiva vinster, enligt den
terminologi han själv nyss använde.

Herr NILSSON i Svalöv (h):

Herr talman! Jag skall inte lägga mig
i den principdiskussion, som förts mellan
herr statsrådet och huvudrepresentanterna
för bevillningsutskottet, utan
jag skall bara ägna ett par minuter åt en
liten specialdetalj i det föreliggande
förslaget.

Propositionen tar bl. a. sikte på dels
att skärpa bestämmelserna vid den skattemässiga
vinstberäkningen för bolag
och ekonomiska föreningar, dels att skapa
likformiga bestämmelser vid beräkning
av den vinst, som skall bli föremål
för beskattning hos fysiska och juridiska
personer, vilka bedriver rörelse. De
nya bestämmelserna avses i de väsentligaste
avsnitten gälla för förvärvskällan
jordbruk i den mån nettointäkten
därifrån redovisas efter bokföringsmässiga
grunder. I ett avsnitt föreslås dock
strängare bestämmelser för jordbruket
än för förvärvskällan rörelse. Det gäller
värderingen av lagret.

Onsdagen den 18 maj 1955 em.

Nr 18

109

Såsom här förut framhållits föreslås,
att vid förvärvskällan rörelse skall lagret
i stort få nedskrivas i sin helhet till
40 procent och i vissa fall därunder.
För jordbruket däremot föreslås, att den
del av lagret, som består av djur —
nötkreatur, svin etc. — endast skall få
nedskrivas till 80 procent av saluvärdet.

I motion 11:570, som är likalydande
med motionen 1:461, har jag jämte
några andra representanter för oppositionen
hemställt, att djuren å jordbruksfastighet
vid bokföringsmässig redovisning
av inkomsten måtte i nedskrivningshänseende
helt likställas med varulager
i rörelse. Detta yrkande har sedan
fullföljts i den reservation, som av
höger- och folkpartiledamöterna fogats
till utskottets betänkande. Utskottsmajoriteten,
d. v. s. socialdemokraternas och
bondeförbundets representanter, har
däremot avstyrkt motionerna och hemställt,
att departementschefens förslag
skulle godkännas — de föreslår med
andra ord strängare bestämmelser för
jordbruk än för rörelse.

Det må förlåtas mig, om jag tycker
att det är litet egendomligt, att strängare
skatteregler skall gälla för jordbruket
än för adra förvärvskällor. Framför
allt tycker jag det är egendomligt, att
bondeförbundet vill vara med om ett
förslag, som innebär strängare bestämmelser
för jordbruket. Utskottsmajoriteten
anför i sitt betänkande som skäl
för sitt ställningstagande, att då lagstiftningen
om bokföringsmässig redovisning
av inkomst av jordbruksfastighet
antogs hösten 1951 rådde fullständig
enighet om att djurbeståndet på en
jordbruksfastighet borde värderas efter
andra grunder än lagret i övrigt.

Ja, det är nog riktigt att det i det
utskottsutlåtande som då avgavs icke
direkt angivits någon avvikande mening,
men vi som var med då detta utlåtande
kom till minns nog, att vi på
flera ställen gjorde kompromisslösningar
för att få ett enhälligt utlåtande. Så
var det bland annat på denna punkt,

Ändring i kommunalskatlelagen ni. m.

vilket exempelvis tog sig uttryck i att
utskottet framhöll, att det läget kunde
föreligga då riksskattenämnden måste
sätta minimivärdena lägre än 80 procent
av genomsnittspriserna på djuren.
Man kan då visserligen säga att dessa
kompromisslösningar skall respekteras.
Detta är riktigt, men då man nu gör en
genomgripande förändring i skattereglerna
och därvid söker — såsom jag
förut framhållit — skapa likformighet
mellan jordbruk och rörelse, menar jag
att man har rätt att kräva att likformigheten
slår igenom över hela fältet.

Utskottsmajoriteten säger att starka
skäl måste föreligga, om man skall frångå
nu gällande bestämmelser, som tillkom
så sent som 1951, men att sådana
skäl inte har förebragts. Är detta riktigt?
Ja, det är riktigt så till vida att i
de berörda motionerna som huvudskäl
för den föreslagna förändringen endast
har angivits likformigheten i beskattningshänseende
mellan jordbruk och rörelse.
Men i den debatt som förekom i
utskottet framhöll bland andra jag, att
de bestämmelser som riksdagen antog
1951 otvetydigt lett till att de jordbrukare,
som innehar djur och som redovisar
sin inkomst efter bokföringsmästiga
grunder, vid 1955 års taxering genomgående
har fått taxeras för fiktiva
vinster, orsakade av penningvärdets
fall.

Till grund för den taxering som företas
1955 för dessa jordbrukare ligger
dels ett av riksskattenämnden utfärdat
meddelande nr 1 av år 1953, i vilket
stadgas att exempelvis en viss grupp av
nötkreatur skall tas upp vid 1954 års
taxering till 990 kronor per styck, dels
riksskattenämndens meddelande nr 9 av
1954, där det anges att precis samma
djur skall vid 1955 års taxering tas upp
till 1 140 kronor per styck. För varje
djur, som dessa jordbrukare har stående
i sina ladugårdar vid 1955 års taxering,
skall alltså redovisas en beskattningsbar
vinst av 150 kronor, detta utan att
några som helst pengar har influtit eller

170 Nr 18

Onsdagen den 18 maj 1955 em.

Ändring i kommunalskattelagen m. m.

lagret på något sätt har utökats. Finns
det på en egendom ett normalt lager av,
låt oss säga 30 djur av nämnt slag, så
stiger det taxerade beloppet vid 1955
års taxering med 4 500 kronor. Skatten
ökar alltså, om marginalskatten antas
vara 30 procent, med 1 350 kronor utan
att någon mervinst i berörda avseende
i verkligheten föreligger. Man beskattar
sålunda vinster, som aldrig har framkommit
och som kanske aldrig heller
framkommer.

Detta exempel torde klart visa, att
det är befogat med en ändring av bestämmelserna
om värdering av djurbeståndet
när det gäller förvärvskällan
jordbruksfastighet. Det synes mig som
om utskottsmajoriteten blundat för hurudana
förhållandena i verkligheten är.

Att nu gällande värderingsbestämmelser
för djurbeståndet icke länge till kan
bibehållas, därest jordbrukarna i fortsättningen
över huvud taget skall redovisa
sin nettointäkt efter bokföringsmässiga
grunder, torde vara klart. Antingen
får bestämmelserna ändras eller
också får man i all framtid för jordbrukets
del ha kvar kontantprincipen.
Skulle det sista bli fallet, dröjer det nog
inte länge, förrän vi inom bevillningsutskottet
åter får lov att ta ställning till
alla de otaliga problem rörande jordbrukets
beskattning, som vi hade att behandla
före år 1951 och som då aldrig
blev lösta; man endast hänvisade till
att det skulle komma att införas en
bokföringsmässig redovisning och att
det hela då skulle ordna sig.

Herr talman! Jag skall inte nu längre
uppehålla mig vid denna sak, utan jag
får väl återkomma därtill vid en följande
riksdag. Jag ber att få yrka bifall till
den reservation, som är fogad till utskottets
betänkande och som innebär
ett bifall till de motioner som från höger-
och folkpartihåll väckts i denna
fråga.

Herr KÄRRLANDER (s):

Herr talman! Det är intressant att

lägga märke till att när det gäller frågor
som denna befinner sig den borgerliga
oppositionen i samma förhållande
till det s. k. näringslivet som våra svenska
kommunister till Moskva. Alla de
propåer, som framföres av s. k. branschorganisationer
inom näringslivet, tar
de borgerliga oppositionspartierna upp
och gör till sina. Det är inte något särskilt
utmärkande för just detta ärende,
att de reservationer, vari man hemställer
om ändringar på vissa punkter av
de föreslagna nya författningsbestämmelserna,
står helt i överensstämmelse
med vad som förslagits från näringslivet,
som ju i denna fråga har sina
egna, givetvis fullt legitima intressen
att bevaka.

Jag skall, herr talman, försöka att
fatta mig ytterst kort. Det finns väl
knappast nu någonting som inte har
sagts förut och det måste alltså i viss
mån bli fråga om upprepningar, men
jag finner det i alla fall befogat att understryka,
att man går till stora överdrifter,
när man påstår att alla skärpningar
av den s. k. fria avskrivningsregel,
som nu gäller, medför att en tillräcklig
konsolidering av företagen inte
kan ske. Det är ingenting som a priori
säger att skattemedel, som avsättes genom
en överavskrivning under en högkonjunktur,
kommer att användas för
en konsolidering av företagen. Låt oss
t. ex. antaga att en företagare startar
en rörelse med ett varulager på 100 000
kronor, vilket han till hälften finansierar
med eget kapital och till hälften
genom lån, och att han under första
året gör en vinst på 50 000 kronor.
Han har då möjlighet att placera denna
vinst i lagernedskrivning, varigenom
skatten blir lika med noll. Ingenting
hindrar honom sedan från att ta ut
dessa 50 000 kronor ur rörelsen och
använda dem för privat konsumtion
eller att använda dem för investeringar.
Formellt kan alltså det hela ta formen
av en återbetalning av en del av
den ursprungliga insatsen, men reellt

Onsdagen den 18 maj 1955 em.

Nr 18

171

är det naturligtvis fråga om en vinst,
och det är inte alls säkert att denna
vinst kommer att användas till ändamål
som överensstämmer med samhällets
intressen.

Kort sagt är det, herr talman, både
när det gäller avskrivning av inventarier
och maskiner och lagervärdering
här som i många andra fall fråga
om ett avvägningsproblem. Det gäller
att skapa regler som är användbara
inte bara, såsom har sagts, i en högkonjunktur,
utan även under vad vi
anser vara en normal konjunktur, dvs.
i ett samhälle där det råder full sysselsättning.

Jag skulle kunna tillägga, att valet
här stått mellan att ha en företagsbeskattning,
till innehållet i huvudsak
lik vår nuvarande och kompletterad
med under särskilda förhållanden tillgripna
tillfälliga åtgärder, och att skapa
en företagsbeskattning, som innehåller
automatiskt verkande regler. Nog
förefaller det mig, herr talman, som
om man borde kunna medge, att det
inte minst ur företagens synpunkt är
bättre att ha permanenta regler, som
gör att man vet vad som kommer att
ske, än att bli utsatt för tillfälliga åtgärder,
som måste komma med kort
varsel utan föregående varning. Jag
tror därför inte, att det är någon överdrift
att säga, att föreliggande förslag
till företagsbeskattning ur konsolideringssynpunkt
inrymmer mycket stora
möjligheter.

Efter detta skall jag bo att få säga
några ord om vad som förekommit tidigare
i debatten. Det var närmast ett
uttryck av herr Edström, som jag fäste
mig vid. I diskussionen mellan honom
och finansministern frågade denne, vilket
system herr Edström ville rekommendera.
Herr Kristensson i Osby hade
ju talat om penningpolitiken. Det var
hans system. Herr Edström har inte
svarat. .lag tror nog, att herr Edström
talade om sitt system också, när han
i ett sammanhang i sitt anförande sade,

Ändring i kommunalskattelagen m. m.

att ryckigheten och de bekymmer, som
vi nu har, kommer av omöjligheten att
kvarhålla full sysselsättning utan att
denna slår över i överfull. Det skulle
ha varit intressant att fråga herr Edström,
om han varit inne i kammaren,
huruvida han menar, att det inte går
att hålla en full sysselsättning, utan att
den alltid slår över i en överfull sysselsättning
och utan att man därför alltid
får sådana besvärligheter. I så fall skulle
botemedlet vara att man dämpar sysselsättningen,
så att man får en viss
arbetslöshet och på det sättet kan klara
av dessa problem.

Vidare skulle jag vilja vända mig
till herr Hagberg i Malmö, som var
inne på rederinäringen och talade om
att rederierna inte har gjort några överavskrivningar.
Han exemplifierade detta
genom att ta en period, som sträckte sig
över inte mindre än 14 år. Det är väl
ändå ganska meningslöst att ta ett sådant
exempel, ty det säger nog ändå
ingenting om själva avskrivningstakten
eller om det förekommit överavskrivning
eller inte. Jag skulle dessutom
vilje tillägga, att de s. k. insinuationer,
som herr Hagberg sade hade hörts från
vårt håll många gånger, om att rederierna
missbrukat avskrivningsrätten, har
jag aldrig hört någon göra generellt.
Man har i vissa fall tagit ett exempel
och pekat på att det har förekommit
en överavskrivning av den storleken,
att det inte bär kunnat vara meningen,
att man skulle utnyttja den fria avskrivningen
på detta sätt.

Herr talman! Detta var bara några
korta reflexioner. Jag skall sluta med
att yrka bifall till utskottets förslag.

Herr NORDQVIST i Karlskoga (h):

Herr talman! Efter det digra betänkande,
som avgivits av toretagsbeskattningskonimittén,
och de värdefulla synpunkter,
som där framförts av herrar
Gustafson och Wehtje, efter den utförliga
propositionen och efter alla inkomna
remissyttranden från en hel del sak -

172

Nr 18

Onsdagen den 18 maj 1955 em.

Ändring i kommunalskaUelagen m. m.

kunniga och omdömesgilla instanser,
inte minst yttrandet från näringslivets
skattedelegation, efter alla motioner,
efter utskottsutlåtandet med tillhörande
reservationer och efter allt som har
sagts här i dag tycker man, att det
borde vara tämligen meningslöst att
komma med några små personliga funderingar
i detta stora och betydelsefulla
avsnitt av vår skattelagstiftning.
Å andra sidan anser jag mig inte kunna
låta behandlingen i kammaren av
denna fråga gå helt förbi utan att säga
någonting, detta med hänsyn till de
konsekvenser, som de nuvarande tendenserna
på detta skatteområde kan få,
inte bara för företagen som sådana och
deras anställda utan för hela landet.
Jag tror jag vågar säga detta, trots att
bevillningsutskottets ärade ordförande
i sitt anförande lät oss förstå, att han
blint litar på att näringslivet skall klara
ungefär allt vad man lastar på det. Det
är ju smickrande för näringslivet, att
herr Olsson har den uppfattningen, men
det är föga trösterikt. Det måste väl
ändå vara klart, att det finns gränser
även för näringslivet, och att det är
fara för att gränserna är nådda, om de
föreliggande skatteförslagen går igenom.

Efter första världskriget fick man —
vilket bland andra herr Gustafson i
Göteborg berört — dyrköpta erfarenheter
av vad som kan ske, när samhället
— och för all del i stor utsträckning
även företagarvärlden — fullständigt
missförstår vad som händer. Båda
parterna trodde då, att de resultat, som
efter hävdvunna bokföringsmetoder
kom fram vid företagen runt omkring i
landet, var »vinster», som kunde utdelas
och som kunde beskattas. Det tog
en ända med förskräckelse, och t. o. m.
en person som herr Wigforss förstod
eller kanske rättare sagt ville förstå vad
det här rörde sig om. Han insåg betydelsen
av den fria avskrivningsrätien
och de fria värderingsreglerna för
varulager — att de skapade möjligheter
för näringslivet att förhindra ett åter -

upprepande av första världskrigets sorgliga
erfarenheter. Och nu håller man
på att kringskära dessa möjligheter och
spoliera vad som byggts upp.

Många av oss som läste litet nationalekonomi
strax efter första världskriget
fick följande sedelärande historia till
livs från den dåvarande inflationen i
Tyskland. Det var en gång en spiksmed,
som byggde sig en egen smedja och
skaffade sig låt oss säga 10 000 meter
spikvalstråd, och så satte han i gång
och smidde spik. Han sålde sedan spiken,
och priset fastställde han genom
att på anskaffningskostnaden för valstråden
lägga ersättning för arbete, omkostnader
och en hygglig vinst. Inflationen
fortsatte, och när det var slut på
de första 10 000 meterna, räckte de
pengar smeden fått in inte till mer än
5 000 meter, eftersom priset på tråd
hade stigit sedan sist. Han var emellertid
fullt nöjd, tv han hade fått en god
vinst och han hade kunnat betala sina
skatter ordentligt. Inflationen rullade
vidare och möjligheterna att köpa tråd
blev mindre och mindre för varje gång,
men hela tiden visade böckerna vinst
och smeden gladde sig åt att kunna betala
sin skatt till myndigheterna. Till
slut räckte medlen bara till att inköpa
en meter tråd. Han smidde då en spik,
som han slog i väggen, och av resten
av tråden gjorde han en snara, som han
hängde sig i, säkerligen förundrad över
att spiksmedjan hela tiden gått med
vinst men att han själv i alla fall blivit
ruinerad.

En av tjänstemännen i det företag jag
tillhör återgav denna sedelärande historia
i ett nummer av vår personaltidning
för ett par år sedan. Den visade
sig i sin — det vill jag gärna poängtera
— tillspetsade form vara mycket instruktiv
när det gällde att sprida förståelse
för varulagervärderingens problem.

I ett annat sammanhang redogjordes
på liknande sätt för vad som sker, när
avskrivning på maskiner och andra

Onsdagen den 18 maj 1955 em.

Nr 18

173

driftsinventarier skattemässigt inte får
ske på återanskaffningsvärdet utan enbart
på det ursprungliga anskaffningsvärdet,
men också för hur den fria avskrivningsrätten
har gjort det möjligt
för företagen att genom snabbare avskrivningar
på maskiner och inventarier
trots detta undgå en utveckling på
det området likadan som spiksmedens,
när det gällde varulagervärderingen.
Den redogörelsen klarade också många
snedvridna begrepp — inte minst i
stora kretsar som står majoritetspartiet
nära.

När bokslut, deklaration och beskattning
skall ske årsvis, är det utomordentligt
nödvändigt, att man gör klart
för sig vad som verkligen är vinst.
Egentligen kan man nog inte få fullt
fastslaget vad som är ett företags verkliga
vinst, förrän företaget har upphört,
men så länge kan man ju i regel
inte vänta med att lägga fram resultatet.
Jag skall inte gå närmare in på varför
det är så svårt att bestämma vad som
rätteligen är företagets årsvinst utan
bara antyda, att som vinst endast borde
räknas det, som blir över på verksamheten
och som inte behövs för investering
för att företagets produktionsförmåga
skall bibehållas oförändrad,
d. v. s. vad som inte behövs för inköp
av nya maskiner och inventarier, lagerersättning
o. s. v.

Nu kommer man här med ett förslag
till lagstiftning, som skall ytterligare
försvåra för företagen att redovisa sina
vinster så nära verkligheten som det
nu är möjligt. Man vill införa en skärpning
av beskattningen, som många
gånger tvingar fram rena skenvinster
— jag menar genom de nya reglerna
för avskrivningar och framför allt för
varulagervärderingen. De utredningar
som gjorts i anslutning till yttrandet av
näringslivets skattedelcgation visar, att
detta inte är löst tal utan realiteter. Jag
skulle vilja påstå, alt den utredningen
inte var så tendentiös och lättvindig

Ändring i kommunalskattelagen m. m.

som herr finansministern lät påskina i
sitt anförande — snarare tvärtom!

Om nu skattesatserna vore någorlunda
rimliga, skulle de nya reglerna
naturligtvis inte spela så stor roll. När
bolagsskatten senaste gången höjdes
från 32 procent till 40 procent skedde
detta också under den förutsättningen,
att den fria avskrivningen på maskiner
och den relativt fria värderingen av
varulager skulle gälla. Men när man nu
stramar åt möjligheterna på detta håll
och tvingar fram till beskattning fiktiva
vinster, då passar man av någon
outgrundlig anledning samtidigt på att
komma med ett förslag om ökade skattesatser
för bolag och ekonomiska föreningar.
Det är fullkomligt orimligt.

Det sista lagförslaget skall ju inte behandlas
i dag, men det hör i hög grad
ihop med företagsbeskattningen. Jag
vill nu inte påstå, att den svenska industrien
befinner sig i det läge, där
den stackars spiksmeden hamnade, och
man får hoppas att det är långt dit,
men utvecklingen åt detta håll är påtaglig,
om den senaste direkt företagsfientliga
attacken mot näringslivet via
skattelagstiftningen går igenom. Det
sorgliga är, att det som sagt inte bara
är företagen som sådana som blir lidande
på om förslagen skulle godkännas
av riksdagen utan också de anställda
och för övrigt på längre sikt hela
landet och det allmänna välstånd, som
vi alla önskar skall bestå och som vi
alla hoppas även skall öka så småningom.

Det hela är så mycket egendomligare
som dessa käppar i produktionshjulen
sätts in i ett läge, då vi — som alla
erkänner — fått ett köpkraftsöverskott
och då alla krafter följaktligen borde
sättas in på att underlätta och höja
produktionen för att möta detta köpkraftsöverskott.

Herr talman! Det skulle kunna sägas
en hel del med anledning av de yttranden
som fällts här i kväll, men jag
skall sluta här och ber att få instäm -

174 Nr 18

Onsdagen den 18 maj 1955 em.

Ändring i kommunalskattelagen m. m.

ma i de gjorda yrkandena om bifall till
den av herr Spetz m. fl. avgivna reservationen.

Herr JANSSON i Aspeboda (bf):

Herr talman! Det är konsekvent så,
att varje gång som man får fram en
fråga, som berör vårt beskattningssystem,
blir det automatiskt en strid mellan
dem det berör och samhället i övrigt.
Detta är ju helt naturligt. I vanliga
fall brukar det röra sig om statens
rent fiskala intressen, men den här
gången har såväl finansmininstern som
företagsbeskattningskommittén talat om
att det inte är fråga om fiskala intressen
utan om att söka finna en väg, som
skall kunna leda till en konjunkturutjämning.
Det är efter den linjen som
kommitténs majoritet efter ett studium
av hithörande förhållanden har försökt
utarbeta ett förslag, som skulle tillfredsställa
såväl samhället som företagarna.

Oppositionen mot förslaget har inte
lämnat något övrigt att önska när det
gäller ansträngningar att bevisa motsatsen
till vad kommittén tror sig ha
åstadkommit. Man har använt hårda
ord i denna debatt, men ännu hårdare
ord har förekommit i de debatter, som
har förts under den tid som gått sedan
vi lämnat vårt betänkande. Jag tror
inte de hårda orden som fälldes på
Arosmässan har bidragit till att de som
kämpar för en annan tingens ordning
än den vi föreslår har vunnit någonting.
Jag tror inte heller man vinner
mycket med att beteckna en motståndare
som bolagsfiende. Herr Gustafson
i Göteborg och flera med honom har
talat här i dag om att man med den
lagstiftning vi väl inom kort kommer
att besluta kommer att beskatta fiktiva
vinster. Detta är nog alldeles riktigt,
men vi kan inte undvika detta, ens med
en regel om nedskrivning av lagren till
lägst 30 procent. Även med den regeln
får vi fiktiva vinster. Ett lager, som är
värt 500 000 kronor, får jag sålunda

skriva ned efter 40-procentsregeln till
200 000 kronor och efter 30-procentsregeln
till 150 000 kronor. Om priset
under året stiger med 50 procent, kommer
jag fram till ett värde av sammanlagt
750 000 kronor. Det har roat mig
att räkna ut hur mycket jag skall skatta
för detta lager, om jag räknar efter
40-procentsregeln och om jag räknar
efter 30-procentsregeln. Skillnaden blir
25 000 kronor. Hur långt skall man gå,
för att inte få fram fiktiva vinster? Vill
man undvika detta helt, finns det ingen
annan råd än att behålla den fria avskrivningen.
Men om vi skulle utesluta
ändringen i fråga om lagervärderingen,
vet jag inte om de övriga åtgärderna
skulle få någon effekt och bli vad de är
ämnade att vara.

Ett utmärkande drag i debatten under
hösten och vintern och även i dag
har varit, att man helt enkelt underlåtit
att tala om de möjligheter investeringsfonder
erbjuder. Jag tror att om
vi tänker oss in i hur förslaget kommer
att verka skall vi — sedan övergångstiden
tagit slut — kanske finna,
att vi med detta förslag åstadkommit
något som inte har några sådana förödande
verkningar som man här befarar.
Jag tror att det då skall visa sig, att vi
nått en gyllne medelväg för att rätta
till de förhållanden, som vi väl ändå
inte kan tänka oss att behålla i längden.

Jag tror mig ha funnit att motviljan
mot de föreslagna bestämmelserna om
investeringsfonder ligger i statens kontroll
på detta område. Det blir arbetsmarknadsstyrelsen
som medger när man
skall få använda de i investeringsfonderna
insatta medlen. Det är misstron
mot staten som här gör sig gällande.
Detta liar måhända sin rot i att de nuvarande
bestämmelserna för investeringsfonder
gällt under en tid, när arbetsmarknadsstyrelsen
— såvitt jag kommer
ihåg — inte någon gång lämnat
tillstånd att använda de avsatta medlen.
Vi räknade först med en tioårsperiod,
men vi har fått höja siffran till

Onsdagen den 18 maj 1955 em.

Nr 18

175

15 år och nu senast öka på den till
18 år. Det är ju egendomligt att man
kan ha en högkonjunktur som sträcker
sig nästan över två årtionden.

Jag tycker vidare att det skulle vara
av värde'' för företagarna, om man nu
kan komma ifrån de hastiga och ofta
påkommande speciella ändringar som
hittills fått vidtagas. Kan man få till
stånd fasta bestämmelser, så att man
kan lita på att de består, så får företagarna
bättre möjligheter när de i sina
långsiktiga kalkyler skall försöka räkna
ut hur de skall ställa det för framtiden.

Herr Kristensson i Osby talade om
att bondeförbundet inte har velat vara
med om att tillstyrka folkpartiets motion
rörande beräkningen av inkomst
av jordbruksfastighet. Jag tror nog att
herr Kristensson här öppnat debatt på
ett område, där vi får ta oss en funderare
på hur vi skall ordna saken.
Man kan ju fråga sig om en ko som
mjölkar är en maskin eller ett varulager.
Vad var hon innan hon började
mjölka? Var hon då varulager eller
maskin? År kreatur man uppföder för
köttproduktion varulager eller maskin?
Jag tror vi behöver reda ut begreppen
litet på denna punkt. Jag har ingenting
emot att få likvärdiga och likformiga
bestämmelser för alla, men jag tror att
vi innan vi tar ett sådant steg bör titta
på vad vi gör. Jag tror heller inte att
riksskattenämnden för evigt har slagit
fast, att de av nämnden fastställda värdena
skall motsvara 80 % av djurens
saluvärde.

Man liar också här i dag talat om
verkningarna av det föreliggande förslaget.
Man har målat ut hur stora skadorna
skall bli. Det började i Västerås
då man talade om mord och vådadråp.
Jag tror det vore klokt, om man dröjde
till dess man finge sådana erfarenheter,
att man bättre kunde bedöma vad som
nu sker, innan man fällde fullt så hårda
domar som ofta fälls och som fällts
här i dag. Jag tror att vi eu vacker

Ändring i kommunalskattelagen m. m.

dag skall finna, att hela det arbete som
lagts ned av företagsbeskattningskommittén
kommer att bli till nytta och
välsignelse, och jag vill bestämt fritaga
majoriteten i kommittén från att ha
gått till detta arbete med förutfattade
meningar, vare sig företagsvänliga eller
företagsfientliga. Kommittén har sökt
att på bästa och mest objektiva sätt
lösa det spörsmål som blev kommittén
förelagt.

Jag skall inte fortsätta längre. Vi har
uttömt denna fråga så långt den över
huvud taget kan uttömmas. Vi har ju
haft tillfälle att läsa kommitténs betänkande,
att läsa propositionen och nu
senast att läsa bevillningsutskottets betänkande,
och jag tror att vi har penetrerat
hela denna fråga så, att det
nu kunde vara dags att ta ställning till
densamma.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr HAGBERG i Stockholm (k):

Herr talman! Jag kanske som herr
Jansson i Aspeboda kan säga, att jag
inte skall fortsätta längre, men eftersom
jag eller det parti jag representerar har
väckt en motion i denna fråga, skall jag
i alla fall be att få yrka bifall till denna
motion och också knyta några reflexioner
till densamma.

När herr Kärrlander för en stund sedan
riktade en åsnespark mot kommunisterna,
undrade jag om den var föranledd
av det förhållandet, att det förslag
som riksdagen i dag behandlar på
sitt sätt är ett resultat av en mångårig
kampanj från kommunistiskt håll. Jag
kan inte räkna upp hur många motioner
vi i denna kammare har väckt mot den
fria avskrivningsrätten, hur många tal
vi har hållit mot dess utnyttjande och
de förslag som har ställts. Säkert är
emellertid, att vi verkligen har ansträngt
oss mycket för att få bort den
fria avskrivningsrätten sådan den liar
praktiserats. Rent principiellt skulle
man väl kunna säga, att denna kamp nu

17G

Nr 18

Onsdagen den 18 maj 1955 em.

Ändring i kommunalskattelagen m. m.

verkligen har lett till framgång, men
det är också mera principiellt än praktiskt.

Jag vill ju inte förneka, att detta förslag
representerar ett stort framsteg när
det gäller att komma bort ifrån det förhållandet,
att företagen äger att sig själva
beskatta. Det kommer att tillföra det
allmänna åtskilliga pengar och kan i
alla fall betraktas som ett litet steg på
vägen mot en ökad jämställdhet mellan
företagen och andra skattebetalare. Men
å andra sidan handlar det faktiskt inte
om upphävande av den fria avskrivningsrätten.
Det handlar, såsom finansministern
uttrycker det, om en försiktig
åtstramning av denna fria avskrivningsrätt.

Just därför att denna åtstramning är
så försiktig har vi väckt en motion, där
vi särskilt pekar på tre svagheter i regeringens
förslag.

Den kanske minsta av dessa svagheter
är det förhållandet, att företag vid —
som det heter — föreliggande risk för
prisfall skall komma i åtnjutande av
särskilda, extra lagernedskrivningar. Vi
har uttryckt den meningen i vår motion,
att detta kommer att utnyttjas
som ett kryphål i lagtexten, vilket möjliggör
en inte oväsentlig skatteflykt. Vi
tror att det är ganska orimligt att taxeringsnämnderna
skall avgöra om och
när risk för prisfall föreligger och i så
fall för vilka varor det gäller. Det finns
ingenting sagt om efter vilka grunder
sådana beräkningar skall göras. Och det
kan väl aldrig vara meningen att konjunkturinstitutet
skall tillhandahålla något
slags lathund för de myndigheter
som skall ha prövningen i denna fråga.

Dessutom kommer även i fortsättningen
s. k. överavskrivningar att bli
möjliga. I vissa lägen kan ju enligt finansministern
till och med större avskrivningar
än med nuvarande ordning
förutses. Och det är framför allt här
som det förhållandet spelar in, att företagen
kan välja mellan två olika avskrivningssvstem,
av vilka det som reg -

leras av den supplementära s. k. 20-procentsregeln möjliggör en total avskrivning
inom en tidrymd av fem år.

Vi anser och har i motionen påpekat
att denna supplementära regel är opåkallad,
i synnerhet som en särskild regel
ju gör det möjligt att redan under anskaffningsåret
helt avskriva sådana maskiner
och inventarier, som beräknas
ha en varaktighet av högst tre år. Vi
anser att det är tillräckligt med huvudregeln,
som möjliggör avskrivningar på
maskiner och dylikt med högst 30 procent
per år.

Den tredje punkten gäller de s. k.
lagervärderingsbestämmelserna. Vi tycker
det är ganska anmärkningsvärt, att
regeringen där har fallit undan för påtryckningarna
från s. k. företagarhåll.
Som bekant hade utredningen föreslagit,
att lagervärdering skulle få ske till
lägst 50 procent, men regeringen har
gått ned till 40 procent som gräns, och
utskottet bär ju också förordat detta.
Enligt vår mening hade det varit motiverat
att gå ett steg längre än utredningen
och fastställa gränsen till 60 procent,
som bl. a. Landsorganisationens
ledning i sitt yttrande över förslaget
hade rekommenderat. Det rör sig nämligen
här om mycket stora pengar. Jag
vill påminna om att enligt departementschefens
framställning, om man
hade gått på utredningens förslag om
50 procent, inte mindre än 1,4 miljarder
kronor under de närmaste åren skulle
ha framkommit som dolda skattemedel.
Enligt det förslag regeringen har framlagt
kommer denna summa att begränsas
i det närmaste till hälften eller till
760 miljoner kronor. Vad beträffar vårt
förslag, som tidigare rekommenderats
av LO, finns det ju ingen utredning som
säger hur mycket det skulle ge, men jag
tror att siffran 2 miljarder kronor någorlunda
täcker vad det skulle bli fråga
om.

Det är, herr talman, på grund av dessa
invändningar som vi, hur glada vi
än är över att detta förslag från rege -

Onsdagen den 18 maj 1955 em.

Nr 18

177

ringen har kommit, inte har ansett oss
kunna utan vidare bifalla detsamma
utan har velat ha sådana förändringar,
som jag här har redogjort för och som
föreslås i motionen nr 457 i första kammaren.

Jag skulle bara vilja göra ett tillägg.
I motiveringen för regeringsförslaget
har man tryckt på de s. k. konjunkturpolitiska
förhållandena. Men vi tycker
att detta konjunkturpolitiska resonemang
kunde ha lagts åt sidan i detta
sammanhang. Den fria avskrivningsrätten
har utnyttjats på ett helt enkelt
skandalöst sätt. Sålunda påvisade vi
redan under krigsåren hur företag kunde
ha anläggningar avskrivna på grundval
av den fria avskrivningsrätten, innan
dessa ännu hade tagits i bruk, eller
hur det finns rederier som har fartyg,
värda fem miljoner kronor och kanske
ännu mer, vilka i deras räkenskaper är
upptagna som en tillgång av en krona.
Det har ju funnits så många exempel på
hur groteskt hela denna regel om den
fria avskrivningsrätten verkar, att redan
detta är skäl tillräckligt för ett ingripande.

Å andra sidan känner ju alla till hur
beskattningen nu drabbar de enskilda
människorna. Regeringen har själv konstaterat
att av de löneförbättringar, som
i år har genomförts, den direkta skatten
tar inte mindre an 30 procent. Det var
verkligen inte en dag för tidigt att man
började röra vid den fria avskrivningsrätten.
Därför kan vi för vår del inte
godkänna resonemanget, att detta får
betraktas bara som en konjunkturpolitisk
åtgärd. Det är en rättviseåtgärd, att
även företagen skall tvingas att betala
skatter ungefär i enlighet med vad som
gäller för övriga skattebetalare.

Det är ju också så som finansministern
har framhållit i eftermiddag, att
Sverige fortfarande kommer att ha de
mest liberala bestämmelserna för företagen,
när det gäller möjligheten att dra
sig undan beskattning.

Med dessa påpekanden vill jag, för
Andra kammarens protokoll 1955.

Ändring i kommunalskattelagen m. m.

att inte ytterligare förlänga denna debatt,
herr talman, yrka bifall till motionen
nr 457 i första kammaren.

Överläggningen var härmed slutad.
De föredragna anvisningarna till 28 §
godkändes.

Anvisningarna till 29 § punkten 2 föredrogos;
och yttrade därvid:

Herr KRISTENSSON i Osby (fp):

Jag yrkar bifall till reservationen av
herr Spetz m. fl.

Herr OLSSON i Gävle (s):

Jag hemställer om bifall till utskottets
förslag.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på godkännande av utskottets
förslag till punktens avfattning dels
ock på godkännande av punkten i den
lydelse, som föreslagits i den av herr
Spetz m. fl. avgivna reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Ivristensson i Osby begärde
likväl votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner
bevillningsutskottets förslag till lydelse
av punkten 2 i anvisningarna till
29 § kommunalskattelagen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt
den lydelse av nämnda författningsrum,
som föreslagits i den av herr Spetz
m. fl. avgivna reservationen.

178 Nr 18

Onsdagen den 18 maj 1955 em.

Ändring i kommunalskattelagen m. m.

positionen. Herr Kristensson i Osby begärde
emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 124 ja och 68
nej.

Kammaren hade alltså godkänt utskottets
förslag beträffande punkten 2 i
anvisningarna till 29 §.

Anvisningarna till 29 § punkten 3
föredrogos; och anförde därvid:

Herr KRISTENSSON i Osby (fp):

Jag yrkar bifall till reservationen av
herr Spetz m. fl. på denna punkt, som
avser avskrivning på maskiner m. m.

Herr OLSSON i Gävle (s):

Jag hemställer om bifall till utskottets
förslag.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på godkännande av utskottets
förslag till punktens avfattning dels
ock på godkännande av punkten i den
lydelse, som föreslagits i den av herr
Spetz m. fl. avgivna reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Kristensson i Osby begärde
likväl votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner
bevillningsutskottets föreliggande
förslag till lydelse av punkten 3 i anvisningarna
till 29 § kommunalskattelagen,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt
den lydelse av nämnda författningsrum,
som föreslagits i den av herr Spetz
m. fl. avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,

verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Kristensson i Osby begärde
emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 124 ja och 67 nej.

Kammaren hade alltså godkänt utskottets
förslag beträffande denna punkt.

Anvisningarna till 29 § punkten 4
föredrogos; och yttrade därvid:

Herr HAGBERG i Stockholm (k):

Jag ber att på denna punkt få yrka
bifall till motionen 1:457, som avser
uteslutande av sjätte stycket, vilket
handlar om viss rätt till ytterligare avskrivning.

Herr OLSSON i Gävle (s):

Jag hemställer om bifall till utskottets
förslag.

Det i reservationen av herr Spetz m.
fl. föreslagna tillägget till anvisningarna
till 29''§ punkten 4 föredrogs; och
anförde därvid:

Herr KRISTENSSON i Osby (fp):

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen
av herr Spetz m. fl.

Herr OLSSON i Gävle (s):

Herr talman! Jag hemställer om bifall
till utskottsförslaget, som betyder
avslag på herr Kristenssons förslag.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på att kammaren måtte i en -

Onsdagen den 18 maj 1955 em.

Nr 18

179

lighet med utskottets hemställan avslå
förslaget om förevarande tillägg dels
ock på bifall till den av herr Spetz m. fl.
avgivna reservationen i denna del; och
avslog kammaren nämnda förslag.

Anvisningarna till 29 § punkten 7
samt till il § punkten 1 styckena 1—i.

Godkändes.

Anvisningarna till il § punkten 1
styckena 5 och 6 föredrogos; och yttrade
därvid:

Herr HAGBERG i Stockholm (k):

Herr talman! Jag ber att vid denna
punkt få yrka bifall till motionen I: 457.

Herr KRISTENSSON i Osby (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen av herr Spetz
m. fl.

Herr OLSSON i Gävle (s):

Herr talman! Jag hemställer om bifall
till utskottets förslag, som betyder
fastställande av 40 procent.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner på
1 :o) godkännande styckena 5 och (i enligt
utskottets förslag; 2:o) godkännande
av författningsrummen i den lydelse,
som föreslagits i den av herr Spetz m. fl.
avgivna reservationen; samt 3:o) bifall
till motionen 1:457 i motsvarande del;
och fann herr talmannen den förstnämnda
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Kristensson
i Osby begärde likväl votering, i anledning
varav och sedan till kontraproposition
antagits den under 2:o) angivna
propositionen följande voteringsproposition
efter given varsel upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner
bevillningsutskottets föreliggande
förslag till lydelse av punkten 1 styckena
5 och ö i anvisningarna till 41 §
kommunalskattelagen, röstar

Ändring i kommunalskattelagen m. m.

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt
den lydelse av nämnda författningsrum,
som föreslagits i den av herr Spetz
m. fl. avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Kristensson i Osby begärde
likväl rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 125 ja och 67 nej.

Kammaren hade alltså godkänt utskottets
förslag till lydelse av dessa författningsrum.

Anvisningarna till il § punkten 1
stycket 7 föredrogos, och anförde därvid: Herr

HAGBERG i Stockholm (k):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till motionen I: 457.

Herr OLSSON i Gävle (s):

Herr talman! Jag hemställer om bifall
till bevillningsutskottets förslag.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på godkännande av utskottets
förslag till styckets avfattning dels ock
på bifall till yrkandet i motionen I: 457
att stycket skulle utgå; och godkände
kammaren utskottets förslag till anvisningar
i denna de!.

Anvisningarna till il § punkten 1
styckena S—11.

Godkändes.

Anvisningarna till H § punkten 1
stycket 12 föredrogos; och yttrade därvid
:

180

Nr 18

Onsdagen den 18 maj 1955 em.

Ändring i kommunalskattelagen m. m.

Herr EDSTRÖM (h):

Herr talman! Jag skall be att få yrka
bifall till reservationen av herr Spetz
m. fl., som här avser fastställande av
värdet för djur på jordbruksfastighet.

Herr OLSSON i Gävle (s):

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på godkännande av utskottets
förslag till styckets avfattning, dels
ock på godkännande av författningsrummet
i den lydelse, som föreslagits i
den av herr Spetz m. fl. avgivna reservationen;
och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Edström begärde
likväl votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner
bevillningsutskottets föreliggande
förslag till lydelse av punkten 1 stycket
12 i anvisningarna till 41 § kommunalskattelagen,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt
den lydelse av nämnda författningsrum,
som föreslagits i den av herr Spetz
m. fl. avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Edström begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos
125 ja och 67 nej, varjämte en av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså godkänt utskottets
förslag till styckets lydelse.

Övriga delar av anvisningarna till
4/ §, anvisningarna till 53 § samt ikraftträdande-
och övergångsbestämmelserna
punkterna 1—3.

Godkändes.

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelserna
punkten 4 föredrogs; och anförde
därvid:

Herr EDSTRÖM (h):

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen
av herr Spetz m. fl.

Herr OLSSON i Gävle (s):

Herr talman! Jag hemställer om bifall
till utskottets förslag.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på godkännande av utskottets
förslag i förevarande del dels ock på
godkännande av punkterna 4—6 i den
av herr Spetz m. fl. avgivna reservationen;
och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Edström begärde
likväl votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner
bevillningsutskottets föreliggande
förslag till lydelse av andra stycket
punkten 4 av ikraftträdande- och övergångsbestämmelserna
till förslaget till
lag om ändring i kommunalskattelagen,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt
punkterna 4—6 av ikraftträdande- och
övergångsbestämmelserna i den av herr
Spetz m. fl. avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter

Onsdagen den 18 maj 1955 em.

Nr 18

181

intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Edström begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos
126 ja och 67 nej.

Kammaren hade alltså godkänt utskottets
förslag i förevarande del.

Utskottets förslag till förordning om
inventering av varulager för inkomsttaxeringen.

Godkändes.

Utskottets förslag till förordning om
investeringsfonder för konjunkturutjämning.

7-* §§■

Godkändes.

5 § föredrogs; och yttrade därvid:

Herr EDSTRÖM (h):

Herr talman! .lag ber att få yrka bifall
till reservationen av herr Spctz
m. fl.

Herr OLSSON i Gävle (s):

Herr talman! Jag hemställer om bifall
till utskottets förslag.

Efter härmed slutad överläggning
framställde herr talmannen propositioner
dels på godkännande av utskottets
förslag till paragrafens avfattning dels
ock på godkännande av det förslag till
paragrafens lydelse, som framlagts i
den av herr Spetz in. fl. avgivna reservationen;
och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Edström begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: -

Ändring i kommunalskattelagen m. m.

Den, som vill, att kammaren godkänner
5 § i bevillningsutskottets förslag
till förordning om investeringsfonder
för konjunkturutjämning, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt
detta författningsrum i den lydelse, som
föreslagits i den av herr Spetz m. fl.
avgivna reservationen.

6—31 §§, anvisningarna och övergångsbestämmelserna.

Godkändes.

Utskottets hemställan i punkten A.

Förklarades besvarad genom kammarens
beslut i fråga om författningsförslagen.

Punkten B föredrogs; och anförde
därvid:

Herr EDSTRÖM (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen av herr Spetz in. fl.

Herr OLSSON i Gävle (s):

Herr talman! .lag hemställer om bifall
till utskottets förslag.

Överläggningen förklarades härmed
avslutad. Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets förevarande
hemställan dels ock på bifall
till den av herr Spetz in. fl. avgivna reservationen
i motsvarande del; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja bo -

182

Nr 18

Onsdagen den 18 maj 1955 em.

Ändring i kommunalskattelagen m. m.

svarad. Herr Edström begärde emellertid
votering, vadan efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
B. i utskottets betänkande nr 45,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den av herr Spetz m. fl. avgivna reservationen
i motsvarande del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han
ansåge flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Edström begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgåvos 124 ja och 68 nej.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten C i utskottets hemställan i de
delar, som avsåges i punkten C a) i
den av herr Spetz m. fl. avgivna reservationen
föredrogs; och yttrade därvid:

Herr KRISTENSSON i Osby (fp):

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen.

Herr OLSSON i Gävle (s):

Herr talman! Jag hemställer om bifall
till utskottets förslag.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till reservationen i motsvarande
del; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Punkten C i de delar, som avsåges i
punkten C b) i den reservation, som
avgivits av herr Spetz m. fl. föredrogs
ock anförde därvid:

Herr KRISTENSSON i Osby (fp):

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen.

Herr OLSSON i Gävle (s):

Herr talman! Jag hemställer om bifall
till utskottets förslag.

Härmed var överläggningen iutad.
Herr talmannen gav proposition • dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall i nu förevarande del till
den av herr Spetz m. fl. avgivna reservationen;
och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Punkten C i de delar, som avsåges i
punkten C c) i den av herr Spetz m. fl.
avgivna reservationen föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr KRISTENSSON i Osby (fp):

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen.

Herr OLSSON i Gävle (s):

Herr talman! Jag hemställer om bifall
till utskottets förslag.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till reservationen i denna
del; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Punkten C i de delar, som avsåges i
punkten C d) i reservationen av herr
Spetz in. fl. föredrogs; och anförde
därvid:

Herr KRISTENSSON i Osby (fp):

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen.

Herr OLSSON i Gävle (s):

Herr talman! Jag hemställer om bifall
till utskottets förslag.

Onsdagen den 18 maj 1955 em.

Nr 18 183

Anslag till S:t Lukasstiftelsen — Dubbla radioprogram m. m.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall i motsvarande del till den
av herr Spetz m. fl. avgivna reservationen;
och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Punkten C i övrigt

Utskottets hemställan bifölls.

§ 2

Föredrogs sammansatta konstitutions-
och första lagutskottets utlåtande
nr 3, i anledning av väckta motioner
om utredningar angående nådeinstitutet.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 3

Anslag till S:t Lukasstiftelsen

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
123, i anledning av väckta motioner om
anslag till S:t Lukasstiftelsen.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr RIMMERFORS (fp):

Herr talman! Jag ber att i största
korthet få besvära kammaren med en
randanmärkning till utskottsutlåtandet.

Som motionär skulle jag givetvis ha
önskat ett direkt bifall till motionen.
Nu har statsutskottet icke ansett sig
kunna sträcka sig så långt. I stället har
man ställt dörren öppen för en Lukasstiftelsens
egen framställning till Kungl.
Maj:t. Jag betraktar denna lösning som
den näst bästa och kommer att biträda
den.

Utskottet uttrycker en viss tvekan
i fråga om vilket fack man skall inplacera
denna verksamhet i. Man önskar,
att en viss utredning skall föregå Sankt
Lukasstiftelsens inlemmande bland de
statsbidragsberättigade institutionerna.
Jag har ingeting att invända mot det
resonemanget. Inför alla nya initiativ

kan man anmäla vissa svårigheter, när
det gäller att inordna dem på rätt ställe
i det samhälleliga systemet. Här uppträder
en institution, som onekligen
ligger på gränsen mellan det sociala
och det medicinska området, en verksamhet
som syftar till att hjälpa det
ökande antalet människor i vårt samhälle,
vilka råkat i själsliga konflikter.
Eftersom det finns ett ofrånkomligt
samband mellan kropp och själ, är det
klart, att många av dessa hjälpsökande
också är i behov av kroppslig hjälp.
Då framstående läkare är knutna till
stiftelsen, finns det därmed garantier
för en fullgod psykosomatisk bedömning
av hjälpfallen.

Institutionen som sådan har givetvis
ingenting emot en prövning av hela
problemkomplexet efter de riktlinjer
som utskottet har antytt. Jag vill slutligen
understryka att det här icke enbart
gäller ett stockholmsintresse. Sankt
Lukasstiftelsen blir i stället mer och
mer en värdefull tillgång för hela vårt
land.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr ÅKERSTRÖM (s):

Herr talman! Jag ber att få instämma
med den senaste talaren i hans yrkande
om bifall till utskottets förslag.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 4

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr

124, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
till stat för riksgäldsfonden för
budgetåret 1955/56.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 5

Dubbla radioprogram m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr

125, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående införande av ett and -

184

Nr 18

Onsdagen den 18 maj 1955 em.

Dubbla radioprogram m. m.

ra program i den svenska rundradion
samt anslagsbehovet för rundradioanläggningar
under budgetåret 1955/56
m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

Punkten 1

Rundradioanläggningar m. m.

Kungl. Maj:t hade i propositionen nr
146 (punkt 1, s. 2—69 av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över kommunikationsärenden
för den 25 februari
1955) dels berett riksdagen tillfälle att
avgiva yttrande i anledning av ett av
föredragande departementschefen framlagt
förslag angående införande av ett
andra program i den svenska rundradion
dels ock föreslagit riksdagen att
till Rundradioanläggningar för budgetåret
1955/56 under televerkets fond anvisa
ett investeringsanslag av 10 000 000
kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft ett antal motioner.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Magnusson (I: 493) och den andra
inom andra kammaren av herrar Edström
och Munktell (11:610), hade
hemställts, att riksdagen måtte vid behandlingen
av Kungl. Maj :ts förenämnda
proposition dels uttala att telestyrelsen
borde bemyndigas att, med beaktande
av vad i motionerna framhållits,
mot lämplig avgift och för lämpligt
antal år uthyra sändningstid i det
andra rundradioprogram som planerades
dels avstyrka förslaget om höjning
av radiolicensavgifterna.

Utskottet hemställde,

I. att motionen II: 592 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

II. att motionen II: 608 icke måtte
bifallas av riksdagen;

III. att motionen 11:609 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;

IV. att motionerna I: 493 och II: 610,
såvitt de avsåge frågan om försäljning
av sändningstid i ett andra radiopro -

gram, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

V. att riksdagen måtte med avslag på
motionerna I: 493 och II: 610, såvitt de
avsåge frågan om höjning av licensavgiften,
i skrivelse till Kungl. Maj :t giva
till känna vad utskottet anfört;

VI. att riksdagen måtte till Rundradioanläggningar
för budgetåret 1955/
56 under televerkets fond anvisa ett investeringsanslag
av 10 000 000 kronor.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Karl Andersson, Leander,
Näsström, Pålsson, Nils Theodor
Larsson, Johansson i Mysinge och Onsjö,
vilka ansett att utskottet under V.
bort hemställa, att riksdagen måtte med
bifall till motionerna I: 493 och II: 610,
såvitt de avsåge frågan om höjning av
licensavgiften, i skrivelse till Kungl.
Maj:t giva till känna vad reservanterna
anfört;

2) av fröken Andersson, herrar Skoglund
i Doverstorp och Staxäng, utan
angivet yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr EDBERG (s):

Herr talman! Som kammarens ärade
ledamöter säkerligen lagt märke till,
har det rått högst delade meningar om
det fördelaktigaste distributionssystemet,
när det nu gäller att skapa ett
svenskt dubbelprogram.

I fråga om glesbygderna, d. v. s de
två tredjedelar av landet, som har dåliga
mottagningsförhållanden och där
en tredjedel av befolkningen bor, råder
enighet om att där kan endast trådradio
tänkas. Beträffande tätbygderna
som upptager en tredjedel av landet och
där två tredjedelar av abonnenterna
bor och mottagningsförhållandena är
goda, visade det sig under förarbetena
att medan telestyrelsen förordade, att
trådradio skulle läggas som bas för utbyggnaden
av flerprogrammen, uttalade
sig radioindustrien för att man i stället
skulle gå in för frekvensmodulering.

Onsdagen den 18 maj 1955 em.

Nr 18

185

Ordföranden i utredningskommittén
fann för sin del, att endast ett system,
som ger abonnenterna valmöjligheter
mellan trådradio och frekvensmodulerad
ultrakortvåg, i längden kan vara
tillfredsställande.

I en flerpartimotion, som väckts i
denna kammare, har ett antal motionärer
ställt sig på ungefär samma linje
som utredningsordföranden; dock har
man med hänsyn till investeringssvårigheterna
just nu inte ansett sig böra
förorda en samtidig utbyggnad utan i
stället yrkat, att riksdagen måtte uttala,
att FM-systemet snarast möjligt
måtte kompletteras med möjligheter för
dem som så önskar att välja trådradio.
Detta har nu statsutskottet avstyrkt.
Statsutskottet kan sägas ha ställt sig på
samma linje som radioindustrien. Utskottet
säger, att det finner det framsynt
att i första hand frekvensmodulerad
ultrakortvåg kommer till utförande
inom de områden, som redan har goda
mottagningsförhållanden.

När jag begärde ordet, var det främst
för att inlägga en gensaga mot de konklusioner,
som utskottet kommit till.
Jag tror nämligen, att dessa kommer
att visa sig vara allt annat än framsynta.
Jag reserverar mig för att ingen
vet, vilka framsteg som kan göras inom
radiotekniken, men alla nu kända faktorer
talar för att riksdagen säkerligen
inom en nära framtid kommer att beklaga,
att man låst sig helt till FM. Jag
tror också, att radiolyssnarna kommer
att göra det i ännu högre grad. I själva
verket tycks erfarenheterna från andra
länder visa, att FM inte erbjuder någon
fullgod lösning av radioproblemet. Jag
vill bara erinra om hur i Amerika —
FM-systemets hemland — antalet FMstationer
har minskat med 25 % från
750 till 500, medan mellanvågsstationerna
under senaste 1 O-årsperioden ökat
från 1 004 till 2 745. Inte fullt en procent
av alla radioapparater, om nu
byggs i Amerika, har FM-band. Jag
tror mig kunna säga, alt de förhopp -

Dubbla radioprogram m. m.

ningar som ursprungligen fästs vid detta
system, inte har infriats. Låt mig
bara i korthet konstatera, att när det
gäller ljudåtergivningen, som med våra
nuvarande resurser här i landet är
mycket dålig, så är FM och trådradio
av allt att döma jämställda.

Däremot finns det två andra skäl, som
starkt talar för att abonnenterna gives
valfrihet mellan de båda system, som
kan komma i fråga. Man bör nämligen
komma ihåg för det första att det är
utomordentligt stora privata investeringar,
som en övergång till uteslutande
FM kommer att dra med sig. Man har
beräknat att det nuvarande apparatbeståndet
representerar ett investeringsbelopp
på ungefär 800 miljoner
kronor. Större delen av dessa apparater
måste förnyas, för att abonnenterna
skall kunna ta in FM-sändningar, och
de måste inte bara förnyas utan också
ersättas med apparater, som är dyrare
än de vanliga apparaterna. Däremot
kan man ta in trådradio med vilken
apparat som helst, en FM-apparat eller
en av de nu begagnade.

För det andra förefaller det uppenbart
att FM-systemet inte med säkerhet
ger utrymme för mer än två samtidiga
program.

När riksdagen 1947 behandlade denna
fråga, talade man om flerprogram.
I dag talar man om dubbelprogram.
Men är det inte otillfredsställande att
man låser sig fast vid ett system, som
inte med absolut säkerhet medger mer
än två samtidiga sändningar? När man
ändå är i gång med att lösa flerprogramsfrågan,
borde det vara rimligt
att man också öppnade möjligheter för
en så bred programservice att abonnenterna
för sina licenspengar finge
flera program att välja mellan, och
därvidlag synes trådradion ge möjligheter
till tre eller fyra samtidiga program.

Vi har i vår motion hemställt att man
borde undersöka möjligheterna att vid
sidan av de två riksprogram, som kom -

186

Nr 18

Onsdagen den 18 maj 1955 em.

Dubbla radioprogram m. m.

mer att sändas genom FM, också införa
ett program Norden, åstadkommet geinom
överföring från de andra nordiska
länderna och hopklippning av deras
program, där man presenterar det bästa
och för lyssnarna mest lockande i den
nordiska radion. Vidare bör man skapa
ett program Europa, sammansatt på samma
sätt av det bästa från de europeiska
radioföretagen. Detta är ingen utopi.
Just en sådan service bjuder Schweiz
och Holland sina lyssnare. Schweiz har
fem samtidiga program, varav två allmäneuropeiska,
hopklippta just på detta
sätt.

Utskottet framhåller i sitt utlåtande
att talet om att FM inte kan lämna utrymme
för mer än två samtidiga program
ger en skev bild av de faktiska
förhållandena. Med all respekt för utskottet
nödgas jag här komma till den
slutsatsen att dessa argument i själva
verket måste ge en något skev bild av
de faktiska förhållandena. Utskottet
hänvisar först och främst till att vi
vid sidan av två FM-program kommer
att ha den distributionskanal som vi
har för det nuvarande riksprogrammet,
och den skulle kunna användas för ett
extra program, så att vi finge ett trippelprogram.
Men om jag läser utskottsutlåtandet,
så står där på sidan 3 citerat
vad Radiotjänst yttrat om flerprogramsmöjligheterna
och hur de skulle
kunna tänkas utbyggda. Radiotjänst har
emellertid diskuterat huruvida man i
det nuvarande programmet skulle införa
några speciella program av utbildningskaraktär
och säger i det sammanhanget:
»Med hänsyn till att enkelkanalen
i motsats till dubbelkanalen når
utanför landets gränser med sina sändningar,
synes det riktigast att icke låta
enkelkanalen bli distributionsmediet för
ett tredje program av undervisningskaraktär
utan i stället bli en sammanställning
av program ur dubbelkanalens inslag.
»

Jag tror detta är en alldeles riktig
synpunkt. Den kanal vi nu har måste

användas för de båda FM-programmen,
eftersom dessa icke når utanför landets
gränser. Det finns ju också folk utanför
landets gränser, som vill lyssna på det
svenska programmet, en sjättedel av
Finlands befolkning är t. ex. svensktalande,
våra närmaste nordiska grannar
och eventuellt andra. Denna kanal är
Sveriges röst i etern och måste givetvis
bevaras som sådan.

Vidare skriver utskottet i samband
med möjligheterna att införa flera program:
»Någon svårighet att efter utbyggnaden
av sistnämnda system ordna
exempelvis ett trippelprogram är därför
icke för handen. Det är vidare tekniskt
möjligt att för sändning utnyttja ytterligare
ett ultrakortvågsband, även om
detta särskilt för abonnenterna skulle
medföra nya kostnader.»

Men detta förutsätter ett system som
icke har utnyttjats i något land. Enligt
vad den mest framstående expertis räknar
med skulle det förutsätta korta
decimetervågor närmast av radiokaraktär.
Det finns inget land som utnyttjat
det systemet. Och skulle vi göra det,
vilket tekniskt torde vara tänkbart,
skulle det betyda att abonnenterna ännu
en gång finge byta apparater för
att få en apparat med ytterligare ett
kortvågsband. Vi skulle få ytterligare
en ny investering, som vi krävde av de
enskilda abonnenterna, och detta måste
väl betraktas såsom tämligen omöjligt.

Slutligen säger utskottet att det befarar,
att om man införde båda systemen,
skulle många till en början välja trådradion
för att sedan i mån av bvte av
radioapparat övergå till FM, och på så
sätt skulle staten åsamkas betydande
kostnader för investeringar, som efter
hand skulle visa sig onödiga.

Det är möjligt att en sådan utveckling
skulle kunna ske, men vidare troligt
är det inte. För det första ger ju
FM-apparaterna möjligheter att ta in
vilka program som helst, även trådradioprogram.
Att koppla över från vanlig
FM till trådradio är lika enkelt som

Onsdagen den 18 maj 1955 em.

Nr 18

187

att koppla om från radiomottagning till
radiogrammofon.

För det andra talar all internationell
erfarenhet mot den utveckling, som utskottet
skisserat. I Holland t. ex. har utbyggnaden
av trådradion gått tio gånger
snabbare i de delar av landet närmast
tyska gränsen, som har FM. Och varför?
Jo, helt enkelt därför att när folk lyssnat
på FM med dess goda ljudkvalitet
— en ljudkvalitet, som vi för närvarande
knappast har någon föreställning om
här i landet — har de fått blodad tand
och velat höra flera olika program, och
då har man övergått till FM.

Allt detta gör att jag tror, att det
skulle ha varit framsynt, om riksdagen
begärt att FM-systemet snarast möjligt
måtte kompletteras med trådradio, så
att abonnenterna finge valfrihet. Jag
skall emellertid inte vid denna sena
timme yrka bifall till min motion. I propositionen
säger statsrådet att han menar,
att utbyggnaden tills vidare bör inriktas
på ett system. Detta har motionärerna
uttolkat så, att statsrådet i varje
fall velat hålla dörren öppen för en
eventuell framtida kombination av de
system, som kan tänkas. Jag vill bara
uttala den förhoppningen, att kommunikationsministern
inte skall slå sig till
ro med den lösning i halvhetens tecken,
som vi nu kommer att få, utan att han
noggrant följer utvecklingen för att, när
ha finner behovet av en ytterligare programutbyggnad
ger sig klart till känna,
återkomma till riksdagen i frågan.

Under detta anförande övertog herr
förste vice talmannen ledningen av
kammarens förhandlingar.

Herr MUNKTELL (li):

Herr talman! I anslutning till en av
mig och några kamrater väckt motion
vill jag erinra om att 1943 års rundradioutredning
uttalade, att niir »ökat
programutrymme genom dubbel- eller
trippelprogram kommer att stå till buds

Dubbla radioprogram m. m.

kan övervägas, huruvida viss sändningstid
synes böra utnyttjas för kommersiella
eller andra privata meddelanden,
därest garanti skapas för att endast från
ordinarie program ledig tid användes
för ändamålet, att dessa program eller
förhyrda programtider icke sammanblandas
med eller i minsta mån löpa
risk att förväxlas med de ordinarie radioprogrammen
samt att de till försåld
programtid förlagda programmen icke
strida mot de principer, som äro normerande
för de ordinarie programmen».

I sin proposition rörande rundradion
till 1947 års riksdag framhöll departementschefen,
att frågan för tillfället saknade
aktuellt intresse men att han var
tveksam om lämpligheten av att försälja
programtid på detta sätt. Utskottet
nöjde sig med att uttala, att försäljning
av programtid för kommersiell reklam
icke borde förekomma, tydligen med
hänsyn till att frågan saknade aktualitet,
så länge endast ett program sändes.

Nu har frågan blivit aktuell. Yi är
på väg att få det dubbelprogram, som
man redan 1943 började fundera så
smått på — vi har alltså möjlighet att
uppfylla alla de fordringar, som rundradioutredningen
uppställde. Under
dessa omständigheter är det beklagligt,
att ingen som helst undersökning verkställts
rörande möjligheterna att i någon
mån förbättra radions finanser genom
att tillåta små annonser i pauserna
mellan underhållningsprogram etc. i
det andra program, som skall tillskapas.
Spörsmålet förbigicks helt i den utredning,
som ligger till grund för den
proposition vi i dag behandlar. Det
nämndes inte heller i propositionen —
och när vi sedan tar upp det i en motion,
möts det av en ytterst kallsinnig
utskottsmajoritet, som inte vill kosta på
sig ens att höra vad telestyrelsen anser
om saken eller vad förslaget ekonomiskt
kan innebära. Utskottet pekar bara på
1947 års riksdagsbeslut, men som jag
nyss framhöll var detta inte ett beslut
som äger giltighet i den nuvarande si -

188

Nr 18

Onsdagen den 18 maj 1955 em.

Dubbla radioprogram m. m.

tuationen därför att det tidigare var
fråga om endast ett program.

För att ytterligare understryka hur
läget förändrats på åtta år vill jag påminna
om att riksdagen 1947 ansåg sig
böra framhålla att regeringen, så snart
överskotten på radiolicensmedel upphörde,
borde se till att kostnaderna för
frilicenser, radiomottagare för skolor,
skolradioprogram, väderleksrapporter
och kortvågssändningar till utlandet
komme att bestridas från anslag å riksstaten
och icke av licensmedlen. Nu är
vi i den situationen att departementschefen
vill höja licensavgifterna, och
man får då förmoda att åtgärder i enlighet
med riksdagens uttalande 1947
vidtas i samband med att statförslaget
göres upp för nästa år.

Det är alltså ett faktum att vi nu har
fått underskott i licenskassan och att
vi kommer att få högre licensavgifter.
Men det kan inte vara rimligt att höja
dessa avgifter i vilken takt som helst,
innan andra finansieringsmöjligheter är
utnyttjade. Framför allt måste vi ta hänsyn
till att glesbygdernas befolkning får
vara med om att betala de högre avgifterna
utan att kunna få del av de förbättringar,
som nu skall genomföras när
det gäller radioprogrammen. Jag vill
jned hänsyn härtill vidhålla mitt önskemål,
att utvägen med kommersiella inslag
mellan radions gängse programpunkter
prövas innan licenshöjningen
genomföres.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till de likalydande motionerna
f: 493 och II: 610. ''

Herr talmannen återtog nu ledningen
av förhandlingarna.

Herr ONSJÖ (bf):

Herr talman! Utskottet har tillstyrkt
propositionen om dubbelprogram. Det
förekommer emellertid också en reservation,
och i denna redovisas ett skäl,
som vi får böja oss för i olika sammanhang,
nämligen de begränsade eko -

nomiska resurserna. Vi vill ju höja vår
standard på en mångfald områden, men
vi är samtidigt på det klara med att
det inte kan ske överallt på en gång,
utan det gäller att avväga, vilket som
är angelägnast.

Då frågar man sig verkligen, om detta
är någonting som bör ha förtursrätt
framför mycket annat. Vi vet t. ex., att
folk står i ko för att få telefon. Skälet
till väntetiderna är, såsom sagts tidigare
här i kammaren, brist på arbetskraft
och brist på materiel.

Det finns stora områden i vårt land,
där man — såsom framhållits — inte
har möjlighet att lyssna ordentligt på
det radioprogram vi nu har men där
man ändå får betala sin licensavgift.
Därför är det väl rimligt, att man ser
till att alla kan höra på det nuvarande
programmet, innan man bygger ut verksamheten.

Jag tycker nästan, att även herr Edbergs
anförande talar för reservationen.
Han var tveksam, om man inte här
gör en felinvestering, och man bör tänka
sig för litet grand. Detta är också
ett skäl för att vila på hanen, och jag
her att få yrka bifall till reservationen.

Herr MALMBORG i Skövde (fp):

Herr talman! För åtta år sedan behandlade
vi här i riksdagen frågan om
de programmässiga och tekniska förutsättningarna
för införande av flera samtidiga
program i den svenska rundradion,
alltså ett ärende alldeles liknande
det vi nu en stund här har debatterat.
Vid det tillfället anfördes att
det problem, som i dåvarande situation
tilldrog sig den största uppmärksamheten,
var flerprogramfrågan, och riksdagen
ansåg att den fortsatta planeringen
för rundradion i vårt land borde inriktas
på övergång till flera samtidiga
program.

Radiotjänst har anfört, att utvecklingen
sedan 1946, då 1943 års rundradioutredning
lade fram sitt förslag,
ytterligare understrukit behovet av en

Onsdagen den 18 maj 1955 em.

Nr 18

189

väsentlig utbyggnad av radions sändningstider,
och har ingående motiverat
detta.

Till utskottets utlåtande är fogad en
reservation, för vilken herr Onsjö nyss
talat och som han yrkade bifall till.
Reservationen utmynnar i ett yrkande
om avslag på Ivungl. Maj :ts proposition,
förslaget om införande av dubbelprogram.
Såvitt jag kunde höra motiverade
inte herr Onsjö sitt avslagsyrkande med
att en utbyggnad av programmen inte
skulle vara önskvärd i och för sig. Det
var mera allmänt ekonomiska synpunkter
han anförde liksom han också förmenade,
att man kan inte tillfredsställande
tillgodose behovet härvidlag över
hela landet. Därför finge man vara försiktig
och nöja sig med att bygga ut
trådradion för att möjliggöra att man
i radiomässiga glesbygder kunde höra
åtminstone de nuvarande programmen.

Vi har inom utskottet, då vi behandlat
detta ärende, anslutit oss till departementschefens
förslag om att nu företa
en utbyggnad, och vi har i vårt
utlåtande redogjort för de synpunkter
som vi anser tala för denna utbyggnad.

Då vi vid förra tillfället, för åtta år
sedan, behandlade denna fråga var man
inte på det klara med vilket system som
skulle vara det bästa. Nu anser sakkunskapen
att man vunnit klarhet på
den punkten: det gäller en utbyggnad
dels med trådradio och dels med frekvensmodulerad
ultrakortvåg.

Herr Edberg har här riktat cn gruvlig
salva mot utskottets utlåtande under
förmenande att vi inte kunnat stödja
oss på sakkunskapen. Jag förstår inte
riktigt detta herr Edbergs resonemang,
ty vi har i vårt utlåtande direkt anknutit
till sakkunskapen. Denna sakkunskap
förefinns bl. a. i telestyrelsen. Vi
har erinrat om vad Svenska radioindustriföreningen
anför liksom också vad
dubbelprogram utred ningens ordförande
i sitt yttrande anfört. Såvitt jag kunnat
finna innebär detta att man kan siiga,
att såväl TR-systemet som FM-systemet

Dubbla radioprogram m. m.

är fullt användbara. Sedan är att märka
att det råder olika meningar om vilket
av dessa två system som är det bästa.
Jag kan emellertid inte förstå att det är
riktigt, som herr Edberg säger, att FMsystemet
skulle vara hart när utdömt.
Detta framgår inte av uttalanden av den
sakkunskap vi i detta sammanhang
hört och haft att lita till.

Herr Edberg har väckt en motion i
kammaren, vari föreslås att riksdagen
skall göra ett uttalande om att det bör
finnas möjligheter för abonnenterna att
välja mellan TR-systemet och FM-systemet.

Det förhåller sig så, herr talman, att
departementschefen har föreslagit, att
en utbyggnad skall ske på det sättet, att
man i radiomässiga glesbygder använder
TR-systemet och i radiomässiga
tätbygder FM-systemet. Vi har på grund
av vad som anförts ansett oss kunna
följa departementschefens förslag på de
punkterna. Det skulle föra alltför långt,
om jag skulle redogöra mera detaljerat
för de motiv, som vi ansett oss böra
åberopa. Jag hänvisar i det fallet kammaren
till vad vi anfört i vår skrivning.

Herr Munktell yrkade bifall till sin
motion. Den går ut på att man skulle
införa en kommersiell del i radioprogrammet.
På detta sätt skulle man inte
behöva höja licensavgiften. Jag vill då
erinra om att om man skulle bibehålla
den nuvarande licensavgiften skulle
den täcka utgifter på ungefär 122 miljoner
kronor, men om man ser till de
kostnader, som det skulle innebära att
bygga ut dubbelprogram, uppgår de till
155 miljoner kronor.

I herr Munktclls motion framföres
vissa resonemang om vad man skulle
kunna få i intäkter, om man införde
ett kommersiellt inslag i radion. Dessa
resonemang är mycket allmänt hållna,
och det anges inte på något som helst
sätt, vad man kunde räkna med för inkomstbelopp.
Det har under sådana förhållanden
förefallit oss otänkbart att

190 Nr 18

Onsdagen den 18 maj 1955 em.

Dubbla radioprogram m. m.

följa motionärernas förslag. Detta innebär
nämligen, att man skulle underlåta
att höja licensavgiften och i stället räkna
med att de ökade utgifter, som följer
med utbyggandet av dubbelprogram,
skulle kunna täckas med inkomster av
kommersiellt betonade radioprogram.
Vi har inte ansett detta vara någon
grund att bygga på. Om vi vill bygga
ut programproduktionen måste vi finna
oss i att höja licensavgifterna.

Herr talman! Jag kunde ingående belysa
de finansiella förutsättningar, som
det här rör sig om, men jag skall
inte göra det. Jag skall inte ta tiden
ytterligare i anspråk. Vi har efter en
grundlig prövning av dessa frågor kommit
fram till att det förslag, som departementschefen
framlagt, är synnerligen
väl avvägt. Jag vill också starkt
betona, att det på intet sätt innebär ett
missgynnande av landsbygden. Det har
ju i vissa sammanhang gjorts gällande,
att det ensidigt skulle tillgodose tätorterna.
Detta är alltså, såvitt jag kan
förstå, inte riktigt. Vi avser att för både
tätorter och landsbygd skapa för det
första bättre möjligheter att höra de
nuvarande programmen och för det
andra möjligheter att ta del av dubbelprogrammen,
efter hand som programproduktionen
utökas.

Herr talman! På sakens nuvarande
ståndpunkt skall jag inte ta tiden i anspråk
mera utan ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Fru JOHANSSON i Skövde (s):

Herr talman! Jag tror, att det är
med ganska stor tillfredsställelse som
stora grupper av vårt folk nu konstaterar,
att ett länge närt önskemål genom
införandet av ett andra program i den
svenska rundradion skulle kunna förverkligas,
nämligen ett större utrymme
för skilda lyssnargruppers intressen. I
motionen nr 592 i andra kammaren har
motionärerna velat understryka vikten
av att man i samband med omläggning -

en till dubbelprogram också bereder
ökat utrymme för de religiösa programinslagen.
När vi studerat propositionen
146, Radiotjänsts förslag till programverksamhetens
utbyggnad för flera program,
har vi funnit, att Radiotjänst
bl. a. anfört, att det är tre huvudönskemål,
som enligt lyssnarundersökningarna
bör bli tillgodosedda. Utan ställningstagande
anges dessa vara »ökat utrymme
för samhälleliga och allmänkulturella
frågor, ökad kurs- och studieverksamhet
samt mer underhållning
och lättillgänglig musik».

I samma proposition framhålles också
av utredningens ordförande — jag
citerar: »I det nya skede som dubbelprogrammet
inleder bör då de främsta
uppgifterna vara att utnyttja de resurser,
som det förstärkta distributionsnätet
erbjuder, för en omfördelning av
programmet efter lyssnarnas behov och
att vid utformningen av enskilda programpunkter
noga tillvarata den ökade
friheten för en inre omdaning av produktionen,
så att varje inslag motsvarar
intresserade lyssnares berättigade
krav.»

Det är allmänt känt att gudstjänster
och andra religiösa program har en
mycket stor lyssnarfrekvens. Under den
senaste tiden har det också i olika sammanhang
framförts önskemål om en utökning
av dessa program, men tyvärr
har inte dessa önskemål kunnat tillgodoses
på grund av utrymmesskäl. Nu
synes oss tillfället lämpligt att rätta till
vad som tidigare i viss mån brustit.

Vi motionärer har emellertid känt en
viss osäkerhet om, huruvida nyssnämnda
programtyper kan rymmas under
formuleringen »allmänkulturella frågor»,
varför vi genom vår motion har
velat understryka vikten av att de religiösa
programinslagen också beredes
ökat utrymme. Om de religiösa programinslagen
kan innefattas i »allmänkulturella
frågor», bör man ju kunna
förvänta att de i motionen framförda
önskemålen blir uppfyllda. Varom icke,

Onsdagen den 18 maj 1955 em.

Nr 18

191

så är det på sin plats att här erinra om
vikten av att de stora lyssnargrupper,
som det härvidlag gäller, får det utrymme
i programmen som de är berättigade
till.

Statsutskottet har, under hänvisning
till att statsmakterna i fortsättningen
liksom hittills icke bör ta ståndpunkt
till detaljutformningen av radioprogrammen,
avstyrkt bifall till motionen.
Jag vet inte, om det är ett önsketänkande
från min sida, men det finns i utskottets
utlåtande en passus, där jag
tycker mig utläsa en positiv inställning
till våra önskemål. På s. 12 säger utskottet,
efter att ha avstyrkt bifall till
vår motion, följande: »Detta behöver
självfallet icke hindra, att de av motionärerna
åberopade lyssnargrupperna få
sina önskemål prövade i vederbörlig
ordning.» Jag hoppas verkligen att så
skall ske, när den dagen kommer. Motionärerna
är givetvis medvetna om att
man inte nu kan gå in på några detaljer.

Jag har, herr talman, inte något yrkande,
men jag vill dock uttala som ett
önskemål att man från Radiotjänsts sida
vid genomförandet av dubbelprogrammet
beaktar de berättigade synpunkter
som framförts i den motion jag här talat
om.

Häruti instämde herr Gustafsson i
Bogla.

Herr HELÉN (fp):

Herr talman! Jag skulle inte ha belastat
denna debatt, om inte herr Edberg
vid denna sena kvällstimme uppträtt
som en förledande teknisk frestare
och försökt locka kammaren och kommunikationsministern
in på helt nya
vägar. Jag tror att eu och annan här
måste ett ögonblick ha känt sig litet
fundersam inför de djärva påståenden
som herr Edberg kom med, när han
klättrade upp på sin bergskam och målade
ut det nya paradis, som han skulle
kunna tillhandahålla under betydligt

Dubbla radioprogram m. m.

bättre omständigheter än vad regeringen
och utskottet har föreslagit.

I själva verket rörde sig herr Edberg
på utomordentligt lös mark. Han sökte
göra gällande att Sverige genom att bygga
ut sitt rundradionät med hjälp av
FM-stationer på ultrakortvåg skulle gå
en tekniskt isolerad väg, och han ville
stödja detta med argument, hämtade
från Amerika. Dessa exempel säger, så
vitt jag förstår, ingenting i detta fall.
Vad vi här diskuterar är en utbyggnad
av ultrakortvågsändare, medan de exempel,
som herr Edberg pekade på,
samtliga gäller mellanvågsutrymmen.
Var skulle herr Edberg kunna åstadkomma
de mellanvågslängder för de
svenska stationerna som skulle bli erforderliga?
Telestyrelsen har år efter
år försökt tillkämpa sig mer utrymme
på mellanvågsbandet, men har ständigt
misslyckats. Det är i denna situation
som televerket har inriktat sig på en
utbyggnad av trådradionätet, och detta
har sedan av Radiotjänsts andra experter
kompletterats med förslag om en utbyggnad
av FM-nätet.

Det är inte alls någon tekniskt isolerad
väg som vi sålunda skulle gå. Flertalet
europeiska länder har valt denna
väg. Flertalet apparater, som byggts i
Europa, är utrustade med mottagningsmöjligheter
just för FM-sändningar på
ultrakortvåg. Med den relativt långsamma
utbyggnadstakt, som utskottet föreslår,
är det inte någon tvekan om att
inte det svenska apparatbeståndet skulle
kunna förnyas ungefär i takt med utbyggnaden
av sändarstationerna utan
alt detta av lyssnarna behövde uppfattas
som en extra kostnad i form av inköp
av nya apparater.

Jag tror tvärtom att vad utskottet
föreslagit innebär en utomordentligt
lycklig utveckling. Vi minskar det statliga
investeringsbehovet och överför på
ett naturligt siitt kostnader till konsumentsidan.
Lyssnarna får i takt med
det naturliga utbytet av apparater tillfälle
att skaffa sig apparater som utan

192

Nr 18

Onsdagen den 18 maj 1955 em.

Dubbla radioprogram m. m.

extra tillsatsanordningar är lämpade
för mottagning av de två programmen
på FM.

I herr Edbergs bild ingick även en
beskrivning av hur man har det ordnat
i Holland och Schweiz, två flerspråkiga
länder som har ett naturligt behov av
att försörja skilda lyssnargrupper med
program på olika språk.

Nu har tyvärr utskottet inte haft tid
eller lust att närmare utreda de författarrättsliga
och juridiska följderna av
herr Edbergs propåer. Jag är litet ledsen
för detta. Det skulle inte ha återstått
så mycket av den här vackra glansbilden,
om utskottet hade gett sig tid
med detta. Det är emellertid andra krafter
som har gjort det. Om herr Edberg
är intresserad, skall han gärna få ta
del av de ganska förödande resultat
dessa utredningar har kommit till. De
säger nämligen, att för båda dessa länder
är den period praktiskt taget avslutad,
då man utan kostnad kunnat saxa
program från andra länder. Man har
byggt på principen, att återutsändning
av andra länders program skulle innebära
enbart ett tekniskt reläförfarande,
inte nyutsändning. Därmed har man
undkommit kostnaderna för artister,
den musik man har spelat, medverkande
författare o. s. v. Men den situationen
finns inte längre. Man har exempelvis i
Holland, där det icke är radiobolaget
utan post- och telegrafverket som sköter
dessa utsändningar, nu fått en process
på halsen. Jag kan försäkra herr Edberg,
att de nybildade organisationer,
som skall tillvarata musikers och kompositörers
och författares auktorsrätt,
icke ett ögonblick kommer att finna sig
i att Sverige under motsvarande förhållanden
söker skapa ett program Norden
och ett program Europa. Vi skulle få
betala för dessa lika mycket, som om vi
själva hade producerat dem.

Herr Edberg slutade sitt anförande
med att mana kommunikationsministern
att inte slå sig till ro. Jag vill gärna
instämma i denna maning — statsråd

skall aldrig slå sig till ro. Men det vore
bedrövligt om statsrådet skulle lyssna
till herr Edberg i just denna detalj. Det
finns så många andra ärenden, där det
lönar sig att lyssna till herr Edberg.

I den stora frågan, om vi skall ha ett
dubbelprogram just nu, vill jag också
understryka det bärande i utskottets
argumentering. Jag har i alla år talat
för att vi skall skaffa oss dubbelprogram
före televisionen, därför att det är
stora befolkningsgrupper här i landet
som så länge kommer att sakna television,
att det vore en orätt just mot
landsbygdsintressena om inte dubbelprogrammen
först förverkligades. Det
är därför mycket beklagligt, att till utlåtandet
har fogats en reservation, som
skenbart vill gynna landsbyggdsintressena
men i själva verket kommer med
ett förslag som är djupt orättvist mot
landsbygden. Vi som vill värna om de
många lyssnarna på landsbygden, som
under många år framåt kommer att ha
glädje av radioprogram men inte får
tillgång till television, vi skall verkligen
stödja utskottet här och inte hemfalla
åt någon skenbar sparsamhetslösning,
som förefaller somliga vara till landsbygdens
fördel.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr EDBERG (s):

Herr talman! Jag ber att få börja där
herr Helén slutade. Han tog med några
ord upp reservationen till granskning.
Jag vill säga att reservanternas yrkande
tycks mig vara det egendomligaste
i detta sammanhang. Det innebär helt
enkelt att vi skulle konservera det system
vi nu har med den dåliga mottagningen
och den dåliga ljudöverföringen.
Detta förefaller mig så mycket egendomligare,
som FM-systemet genom sin
goda ljudåtergivning innebär ett avgjort
framsteg i jämförelse med nuvarande
tillstånd. Framför allt skulle detta system
komma att betyda en vinning för
landsbygden.

Onsdagen den 18 maj 1955 em.

Nr 18

193

Därefter skulle jag vilja säga ett par
ord till utskottets talesman, herr Malmborg
i Skövde. Jag bär ingalunda sagt
att FM-systemet skulle vara sämre än
trådradiosystemet från ljudåtergivningssynpunkt.
I det fallet tror jag att båda
är likvärdiga. Det enda jag pekat på i
det sammanhanget är, att en övergång
till FM-systemet förutsätter högst betydande
enskilda investeringar i apparater,
vilket kommer att ställa sig dyrare.
Det framgick inte av herr Heléns
anförande, men det kommer uppenbarligen
enligt de nu föreliggande katalogpriserna
att vara betydligt dyrare än
apparater utan FM-ultrakortvågsband.
Dessutom skulle — det tror jag varken
herr Helén eller någon annan kan förneka
— trådradion ge flera programmöjligheter
än vad som med nuvarande
teknik är möjligt med FM-systemet.

Herr Helén hade fått den uppfattningen
att jag menat, att om vi valde
FM-systemet skulle det betyda en teknisk
isolering. Detta tror jag ingalunda.
Det är alldeles riktigt som herr Helén
säger, att FM-systemet har valts för
Europa. Om det sedan är förmånligt
eller inte, tycks expertisen hysa mycket
delade meningar om. När jag hänvisade
till erfarenheterna från Amerika, var
det för att slå fast, att FM-systemet säkerligen
inte betyder sista ordet i detta
fall. Jag skulle också vilja hänvisa till
Tyskland, där man uppenbarligen gjort
felkalkyleringar i fråga om avstånden
mellan FM-stationerna, så att man fått
lägga dem tätare med följd att den
kvot man fått sig tilldelad inte räckt
till för en utbyggnad över hela Tyskland.

Därtill kommer, vilket varit ett av
motiven för den motion jag här förut
hänvisat till, att vad som är en fördel
med FM-systemet, nämligen dess begränsade
räckvidd, som gör att man
kan använda samma våglängd i olika
länder, samtidigt är en nackdel, ty det
omöjliggör en sändning över gränserna.
I så måtto betyder eu övergång här i
13 — Andra kammarens protokoll 1955.

Dubbla radioprogram m. m.

Europa till FM-systemet en försämring,
då vi inte med de FM-utrustade
apparaterna kan ta in utlandsprogram
utan måste använda mellanvåg eller
långvåg eller, som nu är fallet, kortvåg.

Slutligen ett par ord om herr Heléns
varning för att man, därest man valde
ett system för trådradio med saxning
av program från andra länder, skulle
ställas inför helt oöverkomliga författarrättsliga
problem. Även på den punkten
tycks uppfattningarna vara i hög
grad delade. Jag har varit i tillfälle
att ta del av svar, som en av de personer
som avgivit remissyttranden över
utskottets betänkande — en av vårt
lands främsta radioexperter, professorn
i teleteknik vid Chalmers tekniska högskola
Wallman — helt nyligen har fått
från radioförvaltningarna i Schweiz
och Holland. Dessa program kan framställas
praktiskt taget kostnadsfritt med
undantag av att författarrätten i vissa
fall måste betalas, vilken betingar rätt
små summor. Det är klart att det inte
är fråga om att utan vidare stjäla från
andra stationer. Det förutsättes överenskommelser.
Det är möjligt att förhållandena
kommit att något försvåras
för Schweiz’ och Hollands del. Jag kan
självfallet inte bestrida herr Heléns
uppgifter därvidlag. Uppgifter som helt
nyligen — bara för en å två månader
sedan — föreligger från radioförvaltningen
där talar emellertid ett annat
språk.

Herr HELÉN (fp):

Herr talman! Det tjänar inte mycket
till att slå auktoriteter i huvudet på
herr Edberg, eftersom han inte vill böja
sig. Men de brev jag har här i handen,
daterade denna vecka, talar om den
grundläggande utredning, som är gjord
av Europeiska radiounionen. Jag tror
mig sålunda ha något bättre auktoriteter
än dem herr Edberg stöder sig
på. Jag vill understryka, att det icke
kommer att bli möjligt att förverkliga
Nr 18

194

Nr 18

Onsdagen den 18 maj 1955 em.

Avgångsåldern för befattningshavare underkastade SPA-reglementet

ett sådant program som herr Edberg
talar om utan lika betydande kostnader
som om vi producerade det här i
Sverige eller köpte det från dessa andra
radioföretag på vanligt sätt.

Överläggningen var härmed slutad.
På därå av herr talmannen framställd
proposition biföll kammaren till en början
vad utskottet i mom. I—III hemställt.

Herr talmannen gav härefter propositioner
i fråga om mom. IV, nämligen
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till motionerna I: 493
och II: 610 såvitt de avsåge detta mom.;
och biföll kammaren utskottets hemställan.

I avseende å mom. V gav herr talmannen
härefter propositioner dels på
bifall till utskottets dels ock på bifall
till den av herr Karl Andersson m. fl.
avgivna reservationen; och fann herr
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Onsjö begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
1 :o) mom. V i utskottets utlåtande nr
125, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen
av herr Karl Andersson m. fl.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
i mom. V gjorda hemställan.

Slutligen bifölls på framställd proposition
vad utskottet hemställt i mom. VI.

Punkten 2.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 6

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 126, i anledning av dels riksdagens
år 1954 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av
statsverket, i vad berättelsen avser tilllämpningen
av gällande pensionsålderssystem,
dels ock väckta motioner om
utsträckning av vissa pensioneringsperioder
för statstjänstemän.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 7

Avgångsåldern för befattningshavare
underkastade SPA-reglementet

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
127, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående avgångsåldern för befattningshavare
underkastade SPA-reglementet
m. m. jämte i ämnet väckta
motioner.

I propositionen nr 159 hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över civilärenden
för den 18 mars 1955, föreslagit
riksdagen att bemyndiga Kungl.
Maj:t att i huvudsaklig överensstämmelse
med vad i nämnda statsrådsprotokoll
förordats utfärda bestämmelser
om ändring i SPA-reglementet ävensom
i övrigt erforderliga bestämmelser.

Förslaget innebar, att de enligt SPAreglementet
gällande fixa pensionsåldrarna
skulle ersättas med ett system
med pensioneringsperioder i likhet med
vad som år 1951 skedde beträffande
tjänstemän tillhörande den civila statsförvaltningen
i syfte att äldre arbetskraft
skulle tillvaratagas i största möjliga
utsträckning.

Nr 18 195

Onsdagen den 18 maj 1955 em.

Avgångsåldern för befattningshavare underkastade SPA-reglementet

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft två i
anledning av propositionen väckta motioner.
I en inom andra kammaren av
herrar Senander och Johansson i Stockholm
väckt motion (II: 629) hade hemställts,
att riksdagen måtte avslå Kungl.
Maj:ts förevarande proposition.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
11:629 och 11:636, bemyndiga Kungl.
Maj :t att i huvudsaklig överensstämmelse
med vad i statsrådsprotokollet
över civilärenden för den 18 mars 1955
förordats utfärda bestämmelser om ändring
i SPA-reglementet ävensom i övrigt
erforderliga bestämmelser.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr SENANDER (k):

Herr talman! Jag har tillsammans
med herr Johansson i Stockholm ingivit
en motion, vari vi yrkar avslag på
den nu förevarande propositionen. Motiveringen
är i korthet den, att vi är
motståndare till en utvidgning av det
system med pensioneringsperioder, som
för närvarande gäller för de statstjänstemän,
som är underkastade det
allmänna pensionsreglementet. Det är
ju bekant, skulle jag tro, för flertalet
av riksdagens ledamöter att detta
system med pensioneringsperioder, som
medger rätt för tjänstemännen att
kvarstå utöver den tidigare, fasta pensionsåldern,
har väckt en mycket stark
ovilja bland statstjänstemännen och
framför allt bland de yngre statstjänstemännen,
som därigenom får lida avsevärd
nackdel då det gäller befordran.

Då det ju här är fråga om en utvidgning
av detta system, har vi yrkat avslag
på det föreliggande förslaget, och
jag ber med detta att få yrka bifall till
den av herr Johansson och mig avgivna
motionen.

Herr LINDHOLM (s):

Herr talman! Det är ju så att systemet
med pensioneringsperioder tillämpas
inom statsförvaltningen. I förevarande
utskottsutlåtande avses att de till
SPA-reglementet anslutna också skall
få samma system. Jag vill endast belysa
detta med att nämna, att det för närvarande
finns tjänstemän som lyder
under den statliga pensioneringen och
beträffande vilka alltså de olika pensioneringsperioderna
tillämpas, under det
att det på samma arbetsplats finns
tjänstemän som har SPA-reglementet
med fixa pensionsåldrar. Dessutom är
det ju vissa grupper, speciellt sjuksköterskorna,
som också har begärt att få
samma pensionssystem som gäller för
statsförvaltningen i dess helhet. Då vi
inte funnit några skäl som talar för
att man för dessa grupper bör tillämpa
två olika system, har vi ansett, att man
i avbidan på resultatet av 1951 års
pensionsutredning även på detta område
kan pröva systemet med olika pensioneringsperioder.

Jag ber, herr talman, att med stöd
av det anförda få yrka bifall till utskottets
förslag.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på avslag därå; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

§ 8

Föredrogos vart för sig

första lagutskottets utlåtande nr 35,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändring i
19 och 20 kap. föräldrabalken, m. m.;
samt

tredje lagutskottets utlåtanden:

nr 22, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om
ändrad lydelse av 4 kap. 14 § vattenlagen,

nr 23, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag med

196

Nr 18

Onsdagen den 18 maj 1955 em.

särskilda bestämmelser angående vissa
laga skiften i Kiruna stad, och

nr 25, i anledning av väckta motioner
om viss ändring i 9 kap. 2 § jorddelningslagen.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 9

Herr TALMANNEN yttrade:

Jag hemställer, att bland två gånger
bordlagda ärenden på fredagens föredragningslista
konstitutionsutskottets
utlåtande nr 20 måtte uppföras närmast
efter bevillningsutskottets betänkande
nr 46, andra lagutskottets utlåtande nr
32 omedelbart efter statsutskottets utlåtande
nr 131, jordbruksutskottets utlåtanden
nr 25—27 närmast efter statsutskottets
utlåtande nr 130 samt övriga
ärenden i den ordning de förekomma
på dagens föredragningslista.

Denna hemställan bifölls.

§ 10

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen

från bevillningsutskottet:
nr 284, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om änd -

ring i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. m.; samt

från jordbruksutskottet:

nr 276, med anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående statligt
stöd till trädgårdsnäringens rationalisering
jämte i ämnet väckta motioner;
och

nr 277, med anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående anslag till
statens försöksgårdar för budgetåret
1955/56 m. m. jämte i ämnet väckta
motioner.

§ 11

Anmäldes, att till herr talmannen under
sammanträdet avlämnats en motion,
nr 675, av herr Ohlin m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition,
nr 197, med förslag till lag om skiljedom
i viss arbetstvist.

Denna motion hänvisades omedelbart
till behandling av lagutskott.

§ 12

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 23.51.

In fidem
Gunnar Britth

IDUNS TRYCKERI, ESSELTE. STHLM 55

506063