herr Andersson i Örebro ang. viss inskränkning av de militära övningarna inom fritidsområdet vid Kilsbergen........ 5
ProtokollRiksdagens protokoll 1965:10
RIKSDAGENS
PROTOKOLL
Nr 10
ANDRA KAMMAREN
1965
2—5 mars
Debatter m. m.
Tisdagen den 2 mars
Sid.
Svar på frågor av:
herr Andersson i Örebro ang. viss inskränkning av de militära övningarna
inom fritidsområdet vid Kilsbergen........ 5
herr Persson i Heden ang. fria läkemedel mot neurosedynskada..... 6
herr Eliasson i Sundborn ang. de höjda fastighetstaxeringsvärdenas
inverkan på inkomstprövade pensionsförmåner................. 8
fru Ryding ang. förhöjning av livräntebeloppen inom yrkesskadeförsäkringen
................................................. 8
herr Jönsson i Ingemarsgården ang. möjlighet för vissa värnpliktiga
att utbyta militärtjänst mot tjänstgöring som provinsialläkare.. 10
Interpellationer av:
herr Gustafsson i Borås ang. brandriskerna vid användning av
motorredskap............................................. 12
herr Larsson i Hedenäset ang. förläggande till Norrland av industrier
för försvarets behov, m. m................................... 13
herr Nilsson i Gävle ang. verksamheten vid Aktiebolaget Statens
skogsindustriers anläggning i Saxviken........................ 14
Onsdagen den 3 mars
Firmaskydd................................................... 16
Rätt till beriktigande av uppgift i massmedia...................... 18
Stat för statens allmänna fastighetsfond........................... 19
Statsbidraget till allmän försäkringskassa, m. m.................... 27
Änkepension för kvinna i visst fall................................ 29
Tilläggspension till vissa ålderspensionärer m. fl.................... 32
1 —Andra kammarens protokoll 1965. Nr 10
2
Nr 10
Innehåll
Sid.
Hemmafruars rätt till gratisår inom tilläggspensioneringen.......... 50
Socialförsäkringsskyddet för företagare och fria yrkesutövare........ 62
Deltids- och korttidsanställdas samt lågavlönades ställning inom den
allmänna försäkringen........................................ 65
Åtgärder för ökat rättsskydd åt politiska flyktingar................ 69
Reparationsplikt för ägare av flerfamiljs hyreshus.................. 70
Marklagstiftningen............................................. 72
Interpellation av herr Eriksson i Bäckmora ang. uppförande av småhus
och invalidbostäder utanför byggnadskvoten..................... 74
Meddelande om enkla frågor av:
herr Nihlfors ang. representationen i utredningen om definitiv
källskatt.................................................. 75
herr Dahlgren ang. tidpunkten för inlämnande av självdeklaration 75
Fredagen den 5 mars
Svar på interpellation av herr Ullsten ang. straffbarheten i Sverige för
utomlands företagna handlingar................................ 75
Meddelande om enkla frågor av:
herr Westberg ang. tidpunkten för fördelning av byggnadskvoten. . 84
herr Larsson i Borrby ang. den statliga kreditgarantien för förvärv av
jordbruksfastighet.......................................... 84
herr Mundebo ang. höjning av de familjerättsliga underhållsbidragen 84
Samtliga avgjorda ärenden
Onsdagen den 3 mars
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 3, ang. firmaskydd.............. 16
— nr 4, om rätt till beriktigande av uppgift i massmedia............ 18
— nr 5, om skydd mot publicering i massmedia av nedsättande uppgifter
om enskild person...................................... 19
Statsutskottets utlåtande nr 3, rörande utgifterna inom utrikesdepartementets
verksamhetsområde.................................. 19
- nr 27, om anslag till avskrivning av oreglerade kapitalmedelsförluster.
..................................................... 19
— nr 28, ang. stat för statens allmänna fastighetsfond............. 19
Andra lagutskottets utlåtande nr 3, ang. statsbidraget till allmän försäkringskassa,
m. m............................................ 27
— nr 4, om änkepension för kvinna i visst fall..................... 29
— nr 5, om tilläggspension till vissa ålderspensionärer m. fl.......... 32
— nr 6, ang. lag om behörighet att utöva veterinäryrket m. m...... 50
— nr 7, om alternativ tjänstgöring för vissa vapenvägrare.......... 50
— nr 8, om hemmafruars rätt till gratisår inom tilläggspensioneringen 50
Innehåll
Nr 10
3
Sid.
— nr 9, ang. socialförsäkringsskyddet för företagare och fria yrkesutövare.
..................................................... 62
— nr 10, ang. deltids- och korttidsanställdas samt lågavlönades ställning
inom den allmänna försäkringen.......................... 65
Tredje lagutskottets utlåtande nr 1, om åtgärder för ökat rättsskydd åt
politiska flyktingar.......................................... 69
— nr 2, om reparationsplikt för ägare av flerfamiljs hyreshus........ 70
— nr 3, om samordning av lagstiftningsarbetet inför högertrafikreformen
....................................................... 72
— nr 4, ang. marklagstiftningen................................. 72
fl
’ <!»iJjY1
.
•■ji tirp,u »ei >■;.•■.
''j;.:1.,;:'' V ''■ ;t|: r, ''VJ,'' u •.
m;
''4,
Tisdagen den 2 mars 1965
Nr 10
5
Tisdagen den 2 mars
Kl. 15.30
§ 1
Svar på fråga ang. viss inskränkning av
de militära övningarna inom fritidsområdet
vid Kilsbergen
Ordet lämnades på begäran till
Chefen för försvarsdepartementet,
lierr statsrådet ANDERSSON, som yttrade:
Herr
talman! Herr Andersson har
frågat mig, om jag är villig medverka
till att militära övningar om möjligt
undviks i fritidsområdet vid Kilsbergen,
när skolornas vintersportlov pågår
i Örebro län.
Villingsbergs skjutfält inom Kilsbergen
används under aktuell tidsperiod
för skarpskjutningar och övningar med
artilleriförband i första hand från A 1
och A 9 samt för utbildning av förband
från I 3. Detta fält är i dag det enda
skjutfält där man kan anordna något
så när realistiska artilleriskjutningar
med större enheter.
Under vinterhalvåret koncentreras
skjututbildningen med skarp ammunition
till månaderna februari och
mars. Samövningar sker då mellan infanteri-
och artilleriförband och mellan
artilleriförband från olika regementen.
I år ligger under tiden den 10 februari—den
13 mars en repetitionsövningsbataljon
ur I 3 förlagd i östra delen
och en repetitionsövningsdivision
ur A 9 i västra delen av skjutfältet. Den
26 februari—den 3 mars 1965 används
hela fältet för omfattande skarpskjutningar
med flera artilleriförband. Dessa
övningar är nödvändiga för samtrimning
av de för repctitionsövningar inkallade
krigsförbanden och har bestämts
lång tid i förväg. Skolmyndighe
-
terna i Örebro orienterades redan under
början av maj 1964 om övningarna
som underlag för val av lämplig tid
för årets vinterlov.
Jag anser mig därför inte kunna medverka
till att de nu planerade övningarna
slopas. Jag vill däremot medverka
till att tid för större övningar planläggs
såvitt möjligt i samråd med skolmyndigheterna,
så att konflikt om möjligt
inte uppstår med skolornas vintersportlov.
Vidare anförde
Herr ANDERSSON i Örebro (fp):
Herr talman! Jag tackar herr statsrådet
och chefen för försvarsdepartementet
för svaret på min fråga. Jag
skulle kanske ha glatt mig åt att ha
fått svaret i skriftlig form i förväg, men
så har icke skett. Jag är emellertid ändå
glad över statsrådets positiva syn på
det problem som vi har i Örebro län
vad gäller kilsbergsområdet.
För örebroarna och länets befolkning
i övrigt är Kilsbergen det naturliga
vintersportområdet. Där vistas under
veckosluten tusentals familjer med barn,
men även under veckorna i övrigt är
tillströmningen av folk stor. Tillkomsten
av två friluftsgårdar i området har
medverkat till att folk i större omfattning
än tidigare söker sig dit upp.
Skolorna i länet förlägger ofta sina
idrottsdagar dit för att barnen skall få
tillfälle till skidåkning. Dagligen vistas
där uppe mellan 1 000 och 2 000 barn
för att åka skidor, och området har
sedan länge varit örebroarnas vinterparadis.
Under vintersportlovet är tillströmningen
extra stor, och av Örebros 14 000
skolbarn söker sig en stor del dit upp.
6 Nr 10 Tisdagen den 2 mars 1965
Svar på fråga ang. fria läkemedel mot neurosedynskada
Men även från länet i övrigt kommer
stora skaror av skolbarn. När nu stora
militära övningar sammanfaller med
skolornas vintersportlov, uppstår risk
för olyckor av olika slag. Vid artilleriskjutskolan
i Villingsberg, som gränsar
till friluftsområdet, har under veckan
fältskjutningar med artilleri pågått. Det
är endast 1,5 kilometer fram till yttersta
riskzonen av skjutfältet, och man kan
befara att skolungdomar av misstag
kan komma in på övningsfältet. Den
ökade trafiken av militära fordon på
småvägarna där uppe innebär också
olycksrisker. Under den gångna veckan
har cirka 500 fordon deltagit i övningarna.
Man får inte förundra sig över
att föräldrar är oroliga för att deras
barn skall råka ut för olyckstillbud
uppe i villingsbergsområdet då de militära
övningarna pågår. De framför
ofta den uppfattningen, att de militära
övningarna borde kunna undvikas under
skolornas vintersportlov. På artilleriskjutskolan
i Villingsberg har man
också den uppfattningen, att övningstiden
infallit mycket olämpligt.
Men frågan har inte bara ett lokalt
intresse. Även på andra håll i landet
kan det vara befogat med ett liknande
hänsynstagande från de militära övningsplanerarnas
sida. I syfte att planera
bättre för arméns övningar och
skolornas vintersportlov, så att dessa
inte kolliderar med varandra, borde
väl arméstaben och skolöverstyrelsen
kunna hålla kontakt med varandra. Det
måste väl vara angeläget för militärledningen
i dessa områden att veta att
inte några barn dyker upp då övningarna
pågår.
Ett väl tillvarataget vintersportlov
med rika tillfällen till friluftsliv är ett
värdefullt avbrott i skolarbetet, och för
att rationellt utnyttja tillgängliga resurser
så att största möjliga antal personer
kan beredas tillfälle till sådan rekreation
har en plan gjorts upp över fördelningen
av skolornas vintersportlov
1965—1967.
I den konferens, som organisationskommittén
för skolungdomens allmänna
fjällfärd höll i Stockholm i december
1963 för att undersöka möjligheterna
till en .samordning av skolornas vintersportlov,
deltog inte bara representanter
för statens järnvägar och skolöverstyrelsen
utan även länsskolinspektörerna,
skoldirektörerna och ett stort antal turistorganisationer.
Även en ledande
företrädare för norskt skolväsen deltog.
Man kom där överens om nödvändigheten
av att planera för skolornas vintersportlov,
och man tycker ju att det
borde finnas möjligheter att också
åstadkomma en samplanering mellan
arméns övningar och vintersportlovet.
Jag är glad över det svar jag fått
från statsrådet, av vilket det framgår
att man i framtiden kan förvänta en
bättre samordning. Vid den konferens
som i samma syfte kominer att hållas
1966 hoppas jag att en representant för
arméstaben också är med, så att vi då
undviker en kollision mellan tiden för
försvarets övningar ocli för skolornas
vintersportlov.
Härmed var överläggningen slutad.
§ 2
Svar på fråga ang. fria läkemedel mot
neurosedynskada
Ordet lämnades på begäran till
Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING, som yttrade:
Herr talman! Herr Persson i Heden
har frågat, om inrikesministern vill
förelägga riksdagen förslag om fria
läkemedel till s. k. vuxenskadade av
thalidomidpreparat, »neurosedynskada»,
och i så fall när förslaget kan förväntas.
Frågan har överlämnats till mig
för besvarande.
Enligt förordningen den 4 juni 1954
(nr 519) angående kostnadsfria eller
prisnedsatta läkemedel kan läkemedel
tillhandahållas kostnadsfritt vid lång
-
7
Tisdagen den 2 mars 1965 Nr 10
Svar på fråga ang. fria läkemedel mot neurosedynskada
variga och allvarliga sjukdomar. Kungl.
Maj :t bestämmer vid vilka sjukdomar
detta skall ske och vilka läkemedel
som skall vara kostnadsfria. Läkemedelsförmånerna
behandlas av 1961 års
sjukförsäkringsutredning. Frågan om
vilka läkemedel som skall föras upp
på listan över kostnadsfria läkemedel
bör prövas när utredningens resultat
föreligger.
Vidare anförde:
Herr PERSSON i Heden (ep):
Herr talman! Jag tackar herr statsrådet
för svaret på min fråga som berör
en mycket aktuell angelägenhet.
Jag har med min fråga velat föra
fram de människor i rampljuset vilka
i vuxen ålder drabbats av den tragiska
neurosedynkatastrofen. Det är några
hundratal människor i detta land som
lider svårt av skador, förorsakade av
thalidomidpreparat. I många fall leder
dessa skador så småningom till total
invaliditet och de drabbade blir, vågar
jag säga, många gånger fullkomliga
människovrak.
För att dessa s. k. vuxenskadade något
så när skall kunna hålla sig uppe
måste de jämt och ständigt stå under
läkarkontroll och ha tillgång till daglig
medicinering. Detta är som var och
en förstår förenat med ganska stora
kostnader och ekonomiska påfrestningar
eftersom dessa människor inte kan
skaffa sig någon som helst arbetsinkomst.
Till de ekonomiska påfrestningarna
kommer också den psykiska press
som de är utsatta för.
Det preparat som släpptes ut på
marknaden i slutet av 1950-talet tillverkades
i Tyskland och försåldes här
i Sverige genom en läkemedelsfirma.
Det finns ingen anledning att klandra
de läkare som skrev ut denna medicin;
de handlade alldeles säkert i god tro.
Men vad som kan sättas i tvivelsmål
är huruvida neurosedynet var tillräckligt
prövat innan klarsignal gavs för
dess saluförande och användning. Detta
får väl en pågående utredning så
småningom klarlägga.
Vad som emellertid redan nu är fullt
klart är dessa vuxenskadades behov av
daglig medicinering och vård. Oavsett
om neurosedynet släpptes ut alltför
oprövat eller inte anser jag det vara
det allmännas skyldighet att låta neurosedvnets
offer få tillgång till fri medicin
i likhet med vad som nu är fallet
med vissa sockersjuke- och blodsjukepatienter.
Statsrådets svar ger dock inte, såvitt
jag kan förstå, klarhet i frågan huruvida
denna grupp av kroniskt sjuka
människor kommer att erhålla fri medicin,
än mindre när så kan bli fallet.
Den omfattande pressdebatt som i
dessa dagar pågår i praktiskt taget alla
tidningar i vårt land vittnar om att
detta är en angelägen fråga. Det skulle
ha varit mycket intressant och värdefullt
att här ha fått klarhet om huruvida
statsrådet är beredd att medverka
till att den i svaret omnämnda utredningen
påskyndas, så att man kan se
någon ljusning på detta allvarliga problem.
Att det är ett ytterst angeläget
ärende vi här diskuterar är man förvissad
om sedan man haft tillfälle att
komma i kontakt med människor som
omedvetet blivit skadade av thalidomidpreparat
— som jag ändå tror
släpptes ut alltför oprövat när det började
användas någon gång i slutet av
1950-talet.
Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING:
Herr talman! Jag kan inte här avge
någon deklaration om när utredningen
blir färdig. Men självfallet arbetar den
så snabbt som möjligt.
När utredningen en gång blir färdig
— jag hoppas att det inte skall dröja
så länge — blir det också tillfälle att
pröva den fråga som herr Persson i
Heden här tagit upp.
Härmed var överläggningen slutad.
Nr 10
8
Tisdagen den 2 mars 1965
Svar på fråga ang. förhöjning av livräntebeloppen inom yrkesskadeförsäkringen
§ 3
Svar på fråga ang. de höjda fastighetstaxeringsvärdenas
inverkan på inkomstprövade
pensionsförmåner
Ordet lämnades på begäran till
Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING, som yttrade:
Herr talman! Herr Eliasson i Sundborn
har berört den pågående fastighetstaxeringens
konsekvenser för inkomstprövade
folkpensionsförmåner
och frågat, om riksdagen kommer att
föreläggas förslag till undvikande av
försämringar för pensionärerna.
Riksförsäkringsverket fick i höstas
i uppdrag att utreda denna fråga, och
förslag i ämnet kommer inom kort att
föreläggas riksdagen.
Vidare anförde
Herr ELIASSON i Sundborn (ep):
Herr talman! Jag ber att få framföra
ett tack till socialministern för svaret
på min fråga.
Vi vet ju alla här i kammaren att
den fastighetstaxering som nu pågår
kommer att leda till betydande höjningar
av taxeringsvärdena, och detta
gäller inte minst bostäder i form av
en- och tvåfamiljshus. Om de nuvarande
bestämmelserna inte ändras, så kommer
det att leda till att många pensionärer
helt förlorar sina bostadstillägg
eller andra inkomstprövade pensionsförmåner
eller att de i vart fall får
dessa förmåner starkt reducerade. Det
är ju med hänsyn till detta, men också
med hänsyn till den oro som många
pensionärer hyser över vad som skall
komma att ske med deras förmåner,
som jag har ansett det angeläget att
socialministern gav ett svar snarast
möjligt på denna fråga.
Jag ber att få tacka för svaret. Det
är positivt: det kommer att framläggas
ett förslag för riksdagen. Huruvida
den lagrådsremiss i ärendet, som socialministern
har gjort, innebär en tillfredsställande
lösning eller inte får vi
tillfälle att diskutera senare, när propositionen
kommer. Jag skall inte yttra
mig om det; huvudsaken är att det
verkligen blir en reform inom en tid
som gör det möjligt att genomföra sådana
förändringar, att taxeringsvärdeförhöjningen
inte behöver leda till försämrade
pensionsförmåner.
Härmed var överläggningen slutad.
§ 4
Svar på fråga ang. förhöjning av livräntebeloppen
inom yrkesskadeförsäkringen
Ordet
lämnades på begäran till
Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING, som yttrade:
Herr talman! Fru Ryding har frågat,
om jag i avvaktan på förslag från yrkesskadeutredningen
om värdebeständighet
för yrkesskadelivräntor överväger
förslag till årets riksdag om höjning
av livräntebeloppen.
Något sådant förslag till årets riksdag
överväger jag inte. Däremot kommer
riksdagen inom kort att få förslag
om förbättringar av pensionerna för
vissa livräntetagare som åtnjuter folkpension.
Vidare anförde:
Fru RYDING (k):
Herr talman! Först ber jag att få
tacka för svaret på min fråga.
Även om det därav framgår att årets
riksdag skall få ta ställning till förslag
om förbättringar av pensioner till livräntetagare
som åtnjuter folkpension,
så måste jag beklaga att det inte kommer
att göras något för de andra som
har livränta.
9
Tisdagen den 2 mars 1965 Nr 10
Svar på fråga ang. förhöjning av livräntebeloppen inom yrkesskadeförsäkringen
Jag trodde nämligen att statsrådet
Aspling hade samma syn på denna fråga
som hans föregångare som chef för
socialdepartementet. Denne skriver
nämligen i proposition nr 119 år 1962
följande: »Den omständigheten att frågan
om värdeföljsamheten inom yrkesskadeförsäkringen
kan väntas bli löst,
när slutresultatet av yrkesskadeförsäkringens
arbete föreligger, bör inte få
hindra att man dessförinnan beaktar
behovet av förbättring av sådana nu
utgående ersättningar, vilkas realvärde
på grund av penningvärdeutvecklingen
sjunkit mera avsevärt sedan ersättningarnas
belopp senast fastställdes.»
Denna proposition avsåg en viss höjning
av de då utgående livräntorna,
men sedan dess har ingenting nytt inträffat
— den tillsatta utredningen arbetar,
och inte heller i år kommer
riksdagen att få ta ställning till något
förslag, enligt vad som framgår avsvaret.
Min fråga föranleddes också av att
det faktiskt borde vara rimligt att höja
livräntorna i dag i avvaktan på utredningens
förslag. Vi skriver nu mars
1965, och det finns inte någon likartad
grupp medborgare som inte fått någon
slags förhöjning under de senaste två
åren — ja, det blir ju t. o. m. tre år,
enligt vad jag kan förstå av svaret.
Levnadskostnadsutvecklingen är ju en
mätare så god som någon på att även
livräntorna borde justeras. De hr inte
värdebeständiga — det är bl. a. den
saken som en utredning skall pröva.
Dessa livräntor är sannerligen mycket
blygsamma. Sedan jag förra veckan
ställde min fråga här i riksdagen har
jag fått flera bevis på detta. Jag skall
bara ta ett exempel. Det gäller en man
som är född 1915 och som skadades
1931. Livräntebeloppet utgår efter en
invaliditetsgrad av 70 procent, och det
uppgår i dag till 1 683 kronor per år.
Härtill kommer att 60 procent av denna
summa är skattepliktig.
Det är min förhoppning att statsrådet
Aspling också kan ansluta sig till vad
jag tidigare citerade: att den sittande
utredningen inte bör få hindra en höjning
av dessa mycket blygsamma belopp.
Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING:
Med anledning av vad fru Ryding här
anförde vill jag påpeka, att en allmän
höjning av äldre yrkesskadelivräntor,
utom sådana som utgår vid de lägsta
invaliditetsgraderna, företogs så sent
som från och med den 1 januari 1963.
Höjningen var 30 procent om skadan
inträffat 1955 eller tidigare, 20 procent
om den inträffat 1956 eller 1957 och 10
procent om den inträffat 1958 eller
1959.
Tyvärr har det inte varit möjligt att
få fram en ny yrkeslagstiftning till i år,
såsom ursprungligen var avsett. Att nu
i slutskedet av yrkesskadeutredningens
arbete ge utredningen i uppdrag att föreslå
en ny provisorisk höjning av livräntorna
tror jag inte vore lämpligt —
det skulle säkerligen vara ägnat att ytterligare
försena det slutliga förslaget
om värdesäkring av dessa livräntor, och
jag är angelägen om att det förslaget
kan komma fram så snart som möjligt.
Jag vill, herr talman, bara göra ett
tillägg. Innebörden i mitt svar var, att
bestämmelserna om samordning mellan
pensioneringen och yrkesskadeförsäkringen
nu kommer att föreslås uppmjukade
så, att den föreslagna standardhöjningen
skall kunna utgå till åldersoch
förtidspensionärer vilkas pension
bestäms med tillämpning av övergångsbestämmelserna
i lagen om allmän försäkring.
Indextillägg som utlöses efter
juni månad 1965 skall också tillkomma
dessa pensionärer. Jag tror, fru Ryding,
att många pensionärer kommer
att uppskatta den reformen.
Fru RYDING (k):
Herr talman! 1 likhet med statsrådet
10
Nr 10
Tisdagen den 2 mars 1965
Svar på fråga ang. möjlighet för vissa
tjänstgöring som provinsialläkare
Aspling tror jag att ifrågavarande pensionärer
säkert kommer att uppskatta
den justering som han har ställt i utsikt
skall göras i år. Jag är väl medveten
om, vilket jag också nämnde, att vi
1962 beslutade att höja utgående livräntor
fr. o. m. den 1 januari 1963.
Dessa belopp, som i och för sig var
ynkligt små, liar också höjts med de
procenttal som statsrådet Aspling angav,
men enligt vad jag kan förstå skall
de stå kvar på nuvarande belopp — vilka
trots den nämnda höjningen fortfarande
är ringa — ända tills ett beslut
om ändring kan fattas någon gång nästa
år. Detta beslut kanske inte heller kan
träda i kraft förrän den 1 januari 1967.
Vad jag inte kan förstå är socialministerns
uttalande att det inte skulle
vara lämpligt att nu företa en generell
höjning av beloppen. Jag tror inte att
de medborgare som åtnjuter ifrågavarande
livräntor håller med om att det
inte är lämpligt att höja dessa blygsamma
belopp.
Vidare talade socialministern om att
frågans behandling befann sig i slutskedet,
men han angav inte när ett beslut
om värdebeständighet kan träda i
kraft. Jag är rädd att de som åtnjuter
livräntorna anser att detta slutskede
kommer att bli alltför långt. De skulle
säkert anse det värdefullt att få en höjning
i år.
Till slut beklagar jag att statsrådet
Aspling inte kan vara överens med mig
om vad jag citerade förut, nämligen att
pågående utredning inte bör få hindra
att en uppräkning kan äga rum innan
utredningen blir klar med sitt arbete.
Härmed var överläggningen slutad.
§ 5
Svar på fråga ang. möjlighet för vissa
värnpliktiga att utbyta militärtjänst mot
tjänstgöring som provinsialläkare
Ordet lämnades på begäran till
värnpliktiga att utbyta militärtjänst mot
Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING, som yttrade:
Herr talman! Herr Jönsson i Ingemarsgården
har frågat mig om möjligheterna
för läkare och medicine kandidater
att byta ut militärtjänst mot
tjänstgöring som provinsialläkare. Vissa
sådana möjligheter infördes 1958.
Frågan är för närvarande aktuell i försvarsdepartementet,
där den prövas i
samråd med socialdepartementet. Detta
är dock endast en del av den större frågan
bur man skall kunna öka rekryteringen
till provinsialläkartjänsterna.
Medicinalstyrelsen håller på med en
undersökning av sistnämnda fråga. Jag
räknar med att i nästa månad få en redovisning
av undersökningens resultat.
Vidare anförde:
Herr JÖNSSON i Ingemarsgården
(fp):
Herr talman! Jag skall be att få tacka
socialministern för svaret på min fråga.
Bristen på provinsialläkare är ju svår.
I norrlandslänen är 54 provinsialläkartjänster
nu vakanta. Eftersom denna
bristsituation varit rådande under
många år, måste var och en förstå hur
besvärligt befolkningen har det inom
de berörda områdena. Därför har möjligheten
för värnpliktiga läkare att
tjänstgöra som provinsialläkare varit
av stor betydelse. Sådan tjänstgöring
bar omfattat två månader i följd. Under
1958 fullgjordes sådan tjänstgöring
under sammanlagt 64 månader. Motsvarande
tal för ett vart av åren därefter
t. o. m. 1964 är 184, 94, 90, 108, 54 respektive
62 månader. Av siffrorna framgår
alltså att tjänstgöringen varit av
stor betydelse för den civila sjukvården.
Medicinalstyrelsen har i ett yttrande,
som är av så färskt datum som den
24 februari i år, sagt att det därför är
»angeläget att värnpliktiga läkare så
snart ske kan åter ställes till den civila
sjukvårdens förfogande».
Tisdagen den 2 mars 1965
Nr 10
11
Svar på fråga ang. möjlighet för vissa värnpliktiga att utbyta militärtjänst mot
tjänstgöring som provinsialläkare
Jag är väl medveten om att det måste
bli fråga om en avvägning mellan det
civila och det militära intresset, men
vi måste därvid beakta att de militära
förläggningarna som regel ligger på
centrala orter, där man har stora sjukvårdsinrättningar
o. d., medan provinsialläkardistrikt
med vakanta tjänster
ofta ligger i glesbygder långt ifrån
sådana möjligheter till sjukvård. Därför
är det synnerligen viktigt att dessa
tjänster snarast kan besättas.
Även om ifrågavarande vikariatstjänsgöringar
inte fyllt hela behovet har de
varit av stor betydelse, och läget på
provinsialläkarområdet kommer att bli
betydligt förvärrat om sådana vikariatstjänstgöringar
i fortsättningen inte blir
möjliga.
Därför hade jag önskat att statsrådet
svarat ett klart ja på inin fråga och
icke endast hänvisat till den prövning
av frågan som försvarsdepartementet
nu gör i samråd med socialdepartementet.
Jag hoppas då att socialministern
skall lyckas göra de civila intressena
gällande, så att de inte blir åsidosatta
när denna fråga verkligen avgörs.
Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING:
Herr talman! Jag kan försäkra herr
Jönsson i Ingemarsgården att vi med
mycket stor uppmärksamhet kommer
att följa denna fråga. Som jag redan
framhållit i mitt svar prövas frågan
för närvarande i samråd mellan försvarsdepartementet
och socialdepartementet.
Medicinalstyrelsen håller dessutom
på med en undersökning som skall
sträcka sig vidare.
Jag vill säga detta därför att den
fråga som herr Jönsson tar upp kan
vara viktig i och för sig, men det är
klart att den är begränsad. Det har
herr Jönsson själv redan sagt. Hur stort
antalet vakanta provinsialläkartjänster
som kan fyllas på detta siitt är svårt
att säga; det kanske kan röra sig om
5—10. Det skall jag emellertid inte närmare
gå in på. Men problemet är naturligtvis
större än så. Provinsialläkarfrågan
är i vissa delar av landet bekymmersam.
Jag hoppas emellertid att jag får tillfälle
att i annat sammanhang i riksdagen,
herr talman, återkomma till
spörsmålet i dess helhet.
Herr JÖNSSON i Ingemarsgården
(fp):
Herr talman! Jag är väl medveten om
att möjligheten till ifrågavarande vikariatstjänstgöringar
inte betyder att man
kan lösa hela bristproblemet, men det
betyder en försämring av ett redan
förut svårt läge om den försvinner. På
de värst utsatta platserna har man dock
tack vare denna möjlighet kunnat få
en läkare under en tvåmånadersperiod.
Detta har varit ganska betydelsefullt för
bygder som under lång tid varit utan
provinsialläkare, ty man har under
denna tvåmånadersperiod kunnat
bringa hjälp i de mest prekära fallen.
Därför skall man inte i en svår situation
undervärdera denna frågas betydelse.
Härmed var överläggningen slutad.
§ 6
Justerades protokollen för den 23 och
den 24 nästlidne februari.
§ 7
Herr talmannen meddelade, att hans
excellens herr ministern för utrikes
ärendena Nilsson, som vid kammarens
sammanträde den 12 sistlidne januari
beviljats ledighet från riksdagsgöromålen
från och med den 18 i samma månad
tills vidare, den 26 nästlidne februari
åter intagit sin plats i kammaren.
$ «
Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl Maj ds å bordet vilande
12
Nr 10
Tisdagen den 2 mars 1965
Interpellation ang. brandriskerna vid användning av motorredskap
proposition nr 28, angående anslag till
markförvärv för övningsfält in. in. för
budgetåret 1965/66 m. in.
§ 9
Föredrogs, men bordlädes åter konstitutionsutskottets
utlåtanden nr 3—5,
statsutskottets utlåtanden nr 3, 27 och
28, andra lagutskottets utlåtanden nr 3—
10 samt tredje lagutskottets utlåtanden
nr 1—4.
§ 10
Interpellation ang. brandriskerna vid
användning av motorredskap
Ordet lämnades på begäran till
Herr GUSTAFSSON i Borås (fp), som
yttrade:
Herr talman! Traktorer och andra
slag av motorredskap kommer nu för
tiden i allt större utsträckning till användning
såväl inom jordbruket som
inom industrien. Detta har medfört att
riskerna för brandskada orsakad av
traktorer och motorredskap ökat allt
mer, i synnerhet då dessa används på
brandfarliga platser. Dessa risker blir
.särskilt stora därigenom att traktorerna
och motorredskapen ofta inte är
försedda med i detta hänseende tillräckliga
tekniska skyddsanordningar.
Det finns numera i marknaden tekniska
anordningar, s. k. gnistsläckare,
som neutraliserar alla risker för eldsvåda.
Fråga är dock om alla traktorägare
är informerade om de risker det
innebär att använda traktorn utan att
utrusta densamma med föreskrivna
skyddsanordningar. Frånvaron av dylik
teknisk utrustning kan i en olyckssituation
medföra ödesdigra konsekvenser
vid inkörning i uthus och ekonomibyggnader,
där stor brandrisk alltid
föreligger. Vid transport av säd, hö
och halm ökas risken för olyckor om
traktorn ej är försedd med gnistsläckare,
särskilt om traktorn är i mindre gott
skick. Samma är förhållandet vid in
-
dustriföretag där traktorer ofta användes
för transporter, exempelvis vid
sågverk, snickerifabriker eller träindustrier
i allmänhet. Några statliga bestämmelser
om att traktorer och motorredskap
skall vara utrustade med effektiva
gnistsläckare finns inte såvitt
jag kunnat utröna. Däremot finns i de
allmänna försäkringsvillkoren för lantbruksförsäkring
tvenne paragrafer av
följande lydelse:
»Inkörsel i ekonomibyggnader med
motorredskap, traktor eller dylikt får
äga rum endast för transportändamål
och under förutsättning att följande
föreskrifter iakttages: Fordonet eller
redskapet skall hållas i gott skick och
vara försett med gnistsläckare av typ,
som godkänts av statens maskinprovningar
för motortypen i fråga. ..»
(§ 16 b)
Paragraf 17 lyder: »Ersättning för
skada lämnas inte till den som uppsåtligen
eller genom grov vårdslöshet
framkallat skadan. Ersättning lämnas
inte till den som efter inträdd skada
svikligen uppgivit, förtegat eller dolt
något förhållande av betydelse för bedömandet
av rätten till ersättning.»
I pressen refereras ofta brandolyckor
som haft sin orsak i att gnistsläckare
ej varit apterad å fordonet. För att i
möjligaste mån nedbringa risken att
bristfällig teknisk utrustning blir orsak
till eldsvåda borde man enligt min
mening överväga att införa bestämmelser
om att traktorer och motorredskap
skall vara försedda med effektiv gnistsläckare,
på samma sätt som det nu
finns föreskrivet att traktorer och motorredskap
skall vara utrustade med
andra former av säkerhetsanordningar
som t. ex. effektiv styrinrättning, broms
och — vid färd under mörker — belysnings-
och reflexanordningar. En
parallell kan också dras till vägtrafikförordningens
bestämmelser om bilars
utrustning: dessa skall bl. a. vara försedda
med ljuddämpare. Föreskrifter
finns också att motor, bränslebehålla
-
Tisdagen den 2 mars 1905
Nr 10
13
Interpellation ang. förläggande till Norrland av industrier för försvarets behov, m. m.
re och bränslerör samt det elektriska
systemet skall vara så beskaffat att vådeld
undvikes.
Med hänvisning till det anförda hemställer
jag om kammarens tillstånd att
till herr statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
få ställa följande frågor:
Har
statsrådet uppmärksammat de
risker ur brandsäkerhetssynpunkt som
den ökade användningen inom jordbruk
och industri av traktorer och motorredskap
medför?
Är statsrådet villig att medverka till
åtgärder i syfte att nedbringa dessa
risker, t. ex. genom införande av föreskrifter
om att traktorer och motorredskap
skall vara försedda med vissa
brandsäkerhetsanordningar för att få
användas?
Denna anhållan bordlädes.
§ 11
Interpellation ang. förläggande till Norrland
av industrier för försvarets behov,
m. m.
Ordet lämnades på begäran till
Herr LARSSON i Hedenäset (ep), som
yttrade:
Herr talman! I den lokaliseringspolitiska
debatten har de försvarspolitiska
aspekterna på samhällsstrukturen vid
flera tillfällen starkt framhävts. Sambandet
mellan befolkningsstruktur, företagslokalisering
och försvarsmöjligheter
har poängterats.
I samband med debatten om lokaliseringsfrågorna
under hösten 1964 anslöt
sig försvarsrepresentanterna i en av TVdebatterna
till den Näslundska lokaliseringsutredningen.
Nödvändigheten av
industrier i anslutning till naturtillgångarna
betonades. Stödåtgärder tillsammans
med åtgärder för att låta vinsten
från naturtillgångarna komma Norrland
till godo förordades.
Från militärt håll följer man med
stark oro utflyttningen från övre Norrland.
Genom denna utflyttning uppstår
luckor i krigsförbanden. Dessa luckor
måste då fyllas med folk söderifrån.
Detta innebär förseningar, osäkerhet vid
mobilisering och därmed en försvagad
beredskap. Den avfolkade glesbygden
blir mindre ägnad att ta emot evakuerade
människor och undanförda resurser.
För försvarsmakten medför det svårigheter
att lokalt mobilisera t. ex. ett
gränsförsvar eller ett försvar över hela
ytan. I ett kritiskt avspärrningsläge är
det viktigt att landskapets näringsliv
är så utbyggt att försörjningen av trupp
och civilbefolkning kan upprätthållas.
Det är ur dessa synpunkter viktigt både
att ett gott försörjningsunderlag finnes
inom landsdelen och även att viktiga
industrier och anläggningar — liksom
befolkningen — är spridda över
ytan. Det är oförmånligt med utglesning
av landsbygden och en alltför stark koncentrering
till större orter. Den senaste
tidens starka utflyttning från övre
Norrland måste därför betecknas som
synnerligen oroande.
I verksamheten vid militära förband
ingår numera även ett värdefullt personalvårdande
arbete. Sålunda förekommer
bl. a. en verksamhet för att hjälpa
de värnpliktiga, så att de vid utryckningen
från sin första tjänstgöring erhåller
arbete på den civila marknaden.
I linje härmed har man —- enligt vad
som meddelats i den s. k. Norrbottensradion
— vid garnisonen i Boden anordnat
särskilda informationstillfällen
då personalen från länsarbetsnämnden
behandlat läget på arbetsmarknaden och
platsjournalen har distribuerats till de
olika förbanden.
Det är riktigt att man upplyser de
värnpliktiga om arbetsmarknadssituationen.
Med den bristande balans som
för närvarande råder i fråga om utbuden
av arbetstillfällen olika landsdelar
emellan kan det emellertid svårligen
undvikas att sådan upplysningsverksamhet
liitt kan få prägeln av utflyttnings
-
Nr 10
14
Tisdagen den 2 mars 1965
Interpellation ang. verksamheten vid Aktiebolaget Statens skogsindustriers anläggning
i Saxviken
propaganda. Eventualiteten av sådana
verkningar kan — som ovan anförts —
icke vara tillfredsställande ur försvarspolitiska
synpunkter. Det måste mot
denna bakgrund vara angeläget att möjligheterna
till försörjning i övre Norrland
ej tillätes komma alltför mycket i
skymundan vid denna informationsverksamhet.
Härvid synes det även vara
viktigt att ej blott förekomsten av anställningstillfällen
diskuteras utan också
att informationen blir mångsidig. Även
andra försörjningsmöjligheter bör presenteras.
De värnpliktiga bör således
informeras om de möjligheter som en
aktivare lokaliseringspolitik erbjuder
för den norrländska företagsamheten.
Möjligheterna till lån, bidrag och stöd i
övrigt från samhällets sida vid startandet
av nya företag bör redovisas. I informationen
bör, om den skall vara
allsidig och överensstämma med kravet
på en aktiv lokaliseringspolitik, också
ingå informationer om de möjligheter
till företagarutbildning som står till
buds.
Då det ur försvarspolitiska synpunkter
är så betydelsefullt med ett tillräckligt
befolkningsunderlag i övre Norrland
måste det vara riktigt med en prövning
av vilka dispositioner försvarsmakten
kan vidtaga för att aktivt stödja en
gynnsammare befolkningsutveckling i
landsdelen. Verkningar i denna riktning
skulle ernås om försvarets olika materielbehov
i större utsträckning kunde
tillgodoses genom lokala leveranser. Det
borde vara möjligt att i större utsträckning
än vad som nu sker få tillverkningar
och reparationer utförda inom
det nordligaste försvarsområdet. Beställningarna
går nu till stor del söderut,
även av sådant som borde gå att erhålla
i norr. Reparationer av skor och
regummering av däck, tillverkning av
exempelvis hjulmedar och pulkor borde
kunna läggas ut till lokala företag. Livsmedelsbehovet,
t. ex. av potatis, borde
kunna tillgodoses genom långsiktiga av
-
tal med odlarnas organisationer. Frågan
är om inte därjämte försvarsmakten och
dess fabriksstyrelse till landsdelen borde
lokalisera egna tillverkningar och
verkstäder, t. ex. på teleområdet.
Genom åtgärder av här antydd art
kunde en fastare grund för folkförsörjningen
i övre Norrland ernås. Den inte
minst ur försvarets synpunkt så ödesdigra
utflyttningen skulle motverkas.
Det framstår därför som motiverat med
en inventering av vad som från försvarets
sida kan göras för att motverka befolkningsuttunningen
i övre Norrland
och därmed komplettera de lokaliseringspolitiska
insatser som samhället i
övrigt har inlett.
Med hänvisning till det anförda hemställer
jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
få ställa följande frågor:
1.
Vill statsrådet medverka till att den
arbetsmarknadsinformation som ges till
de värnpliktiga kompletteras med upplysningar
om de möjligheter till lokaliseringsstöd,
företagarutbildning o. s. v.
som finns?
2. Vill statsrådet även medverka till
en snabbinventering av möjligheterna
för ett ökat tillgodoseende av försvarets
materielbehov genom utläggande av beställningar
till företag i övre Norrland
och genom uppförande av industrier i
denna landsdel för försvarets behov?
Denna anhållan bordlädes.
g 12
Interpellation ang. verksamheten vid Aktiebolaget
Statens skogsindustriers anläggning
i Saxviken
Ordet lämnades på begäran till
Herr NILSSON i Gävle (k), som yttrade:
Herr
talman! Saxvikens sågverk ägs
av AB Statens skogsindustrier. Beträf
-
15
Tisdagen den 2 mars 1965 Nr 10
Interpellation ang. verksamheten vid Aktiebolaget Statens skogsindustriers anläggning
i Saxviken
fande driften må följande citeras ur
1963 års verksamhetsberättelse:
»I syfte att bidraga till en strukturrationalisering
av sågverksindustrien i
det inre av Dalarna, som under senare
år haft att arbeta under svåra ekonomiska
förhållanden, träffade bolaget i
slutet av året överenskommelse med
Fredells trävaru aktiebolag om samverkan
beträffande Saxvikens sågverk.
Överenskommelsens innebörd är att detta
sågverk arrenderas av Fredells från
den 1 mars 1964 till sommaren 1966,
varunder ombyggnad och modernisering
sker av ett närbeläget sågverk, ägt
av dotterbolag till Fredells. Därefter
kommer verksamheten vid Saxviken att
avvecklas.» Saxvikens sågverk sysselsätter
för närvarande drygt ett 50-tal
personer.
1964 års riksdag godkände regeringens
förslag om en aktiv lokaliseringspolitik.
Detta beslut innebär bl. a. att
norra delen av Kopparbergs län tillföres
det s. k. norra stödområdet, d. v. s.
utgör ett av de områden där ökad industrialisering
och därmed ökad sysselsättning
utgör en av målsättningarna.
Nedläggandet av statsföretag bör inte
vara avskilt från statsmakternas allmänna
handlande och planerande. Beslutet
om en aktiv lokaliseringspolitik
motiverar därför en omprövning av beslutet
om nedläggning av Saxvikens sågverk,
varvid även frågan om ytterligare
förädling av råvaran bör utredas.
Med hänvisning till det anförda ber
jag att till statsrådet och chefen för
handelsdepartementet få rikta följande
frågor:
1. överväger statsrådet att medverka
till en omprövning av beslutet om nedläggning
av Saxvikens sågverk?
2. Om första frågan besvaras med nej,
vilka åtgärder avses då vidtagas för att
trygga full sysselsättning i hemorten
för de anställda vid Saxvikens sågverk?
3. Kan man förviinta sig några åtgärder
i syfte att ytterligare förädla råva
-
ran inom området, exempelvis genom
anläggandet av cellulosa- och pappersindustri?
Denna
anhållan bordlädes.
§ 13
Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:
nr 7, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1965/66 inom finansdepartementets
verksamhetsområde;
nr 12, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1965/66 inom civildepartementets
verksamhetsområde;
nr 13, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret 1965/
66 till oförutsedda utgifter;
nr 14, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen behandlade för
flera huvudtitlar gemensamma frågor;
och
nr 66, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående fortsatt disposition
av visst äldre anslag inom kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde.
§ 14
Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj :ts propositioner överlämnats till
kammaren:
nr 29, om godkännande av protokoll
angående varuutbytet mellan Sverige
och De Socialistiska Rådsrepublikernas
Union in. m.,
nr 31, angående godkännande av ändringar
i konventionen om upprättande
av Mellanstatliga rådgivande sjöfartsorganisationen
(IMCO), samt
nr 32, angående vissa anslag ur kyrkofonden
in. in.
Dessa propositioner bordlädes.
16
Nr 10
Onsdagen den 3 mars 1965
§ 15
Justerades protokollsutdrag.
Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.05.
In fidem
Sune K. Johansson
Onsdagen den 3 mars
Kl. 10.00
§ 1
Herr TALMANNEN yttrade:
Efter samråd med första kammarens
talman får jag föreslå, att kammaren
måtte besluta att vid plenum den 10 innevarande
mars företaga val av valmän
jämte suppleanter för utseende av riksdagens
militieombudsman och dennes
ställföreträdare.
Detta förslag godkändes.
§ 2
Föredrogs var efter annan och hänvisades
till utrikesutskottet Kungl.
Maj :ts å bordet vilande propositioner:
nr 29, om godkännande av protokoll
angående varuutbyte mellan Sverige och
De Socialistiska Rådsrepublikernas
Union m. in., samt
nr 31, angående godkännande av ändringar
i konventionen om upprättande
av Mellanstatliga rådgivande sjöfartsorganisationen
(IMCO).
Vid föredragning av Kungl. Maj:ts å
bordet vilande proposition nr 32, angående
vissa anslag ur kyrkofonden m. m.,
hänvisades propositionen, såvitt avsåg
sociologisk undersökning av religionens
betydelse som samhällsfaktor, till konstitutionsutskottet
och i övrigt till lagutskott.
§ 3
Föredrogs var för sig följande, vid
kammarens nästföregående sammanträ
-
de gjorda men då bordlagda interpellationsframställningar,
nämligen av:
herr Gustafsson i Borås, till herr statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet
angående brandriskerna vid användning
av motorredskap,
herr Larsson i Hedenäset, till herr
statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
angående förläggande till Norrland
av industrier för försvarets behov,
in. in., och
herr Nilsson i Gävle, till herr statsrådet
och chefen för handelsdepartementet
angående verksamheten vid Aktiebolaget
Statens skogsindustriers anläggning
i Saxviken.
Kammaren biföll dessa framställningar.
§ 4
Firmaskydd
Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 3, i anledning av motioner
angående firmaskydd.
Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:
Herr CARBELL (s):
Herr talman! Den föreliggande motionen
tar sikte på en bestämd frågeställning,
nämligen frågan om riskerna
för förväxling mellan firmanamn och,
i ett bestämt avseende, frågan om risken
för förväxling mellan firmanamn
och titel på periodisk tidskrift. Motio
-
Onsdagen den 3 mars 1965
Nr 10
17
närerna erinrar nämligen om att denna
fråga kan belysas av att en firma, som
inregistrerades år 1934 -— alltså för 30
år sedan — och som har drivits under
samma firmanamn hela denna tid, nu
återkommande förväxlas med en periodisk
tidskrift, som genom namnförändring
år 1964 antagit exakt samma namn
som firman.
Motionärerna önskar nu att riksdagen
måtte besluta att denna fråga blir
föremål för utredning och att alltså en
översyn av tryckfrihetsförordningen
och lagen om handelsregister m. m.
göres.
Utskottet har i denna fråga ansett att
motionen icke borde föranleda någon
riksdagens åtgärd. Jag kommer, herr
talman, icke att framställa något yrkande,
men jag kan ändå inte underlåta
att göra några små randanmärkningar.
Utskottet framhåller att de nuvarande
förhållandena inte är tillfredsställande.
Det är väl alldeles uppenbart att
redan den omständigheten att ett firmanamn
vid granskningen endast jämförs
med namn på firmor av samma kategori
— alltså handelsbolag med handelsbolag
och aktiebolag med aktiebolag
— för med sig vissa svårigheter för
näringsutövarna. Detta innebär naturligtvis
att företagen i de fall då uppenbar
risk för förväxling föreligger åsamkas
sådana kostnader som de avsett att
bli skyddade mot då de gjorde anmälan
till firmaregistret.
Då det gäller firmaregistret finns
dock, påpekar utskottet, vissa möjligheter,
som omnämns i utlåtandet. När det
däremot gäller den här aktualiserade
frågan om skydd mot förväxling med
periodisk skrift framhålles det att man
inte har sig bekant något fall i rättspraxis
då möjlighet att få en förbudsdom
har prövats. Utskottet säger att ett
sådant fall torde kunna lösas enligt privaträttsliga
regler. Det betyder alltså
att vederbörande skulle nödsakas att
genom en civilprocess försöka få en sådan
förbudsdom till stånd. Redan tids
-
Firmaskydd
utdräkten då sådant inträffar kan emellertid
vara ytterst betungande och vålla
mycket stora svårigheter för den som
drabbas därav.
Jag skulle, herr talman, med hänsyn
till utskottets hänvisning till att firmautredningen
för närvarande arbetar och
kommer att redovisa sitt arbete inom
den närmaste framtiden, gärna ha sett
att utskottet remitterat denna fråga till
utredningen. Det skulle inte ha varit ur
vägen att man där hade gjort en redovisning
av de synpunkter som kunnat
föreligga. Emellertid får jag, herr talman,
inskränka mig till att härifrån uttala
den bestämda förhoppningen att
firmautredningen verkligen kommer att
ta upp detta spörsmål och så småningom
också leverera ett förslag till lösning
av problemet.
HerrADAMSSON (s):
Herr talman! Jag vill ingalunda bestrida
att en del svårigheter och obehag
kan uppstå i samband med namn
som är likartade. Det gäller inte bara
förväxlingar mellan periodiska skrifter
och firmor, det kan även gälla enskilda
personers namn och firmanamn och
t. o. m. enskilda personers namn och
titlar på skrifter och böcker. Eftersom
jag råkar ha ett sådant namn som ofta
är utsatt för förväxlingar förstår jag
mycket väl herr Carbells synpunkter i
detta sammanhang. Jag vill inte påstå
att jag har utsetts för några ekonomiska
lidanden men väl för obehag på annat
sätt.
När herr Carbell menade att konstitutionsutskottet
skulle ha handlagt denna
fråga litet lättsinnigt — jag fattade
hans anförande så — vill jag ändå erinra
om att den sittande firmautredningens
uppdrag även omfattar dessa
ting. Herr Carbell kan diirför utgå ifrån
att utredningen kommer att syssla med
frågan, men det är för dagen omöjligt
att uttala sig om utsikterna att finna
en sådan lösning som motionärerna
främst liar tänkt sig. Jag iir väl medve
-
2 — Andra kammarens protokoll 1965. Nr JO
18
Nr 10
Onsdagen den 3 mars 1965
Rätt till beriktigande av uppgift i massmedia
ten om att inregistreringen av skrifter
medför stora besvärligheter för justitiedepartementet
och det är inte alldeles
säkert att man kan komma till rätta
med problemet på det sätt motionärerna
anvisat.
Eftersom det inte här framställts något
särskilt yrkande, skulle jag kunna
nöja mig med att uttala den förhoppningen
att den nu sittande utredningen
skall finna en lösning av problemet. Jag
ber emellertid, herr talman, att få yrka
bifall till utskottets hemställan.
Herr CARBELL (s):
Herr talman! Jag noterar med tacksamhet
att konstitutionsutskottets talesman
här har konstaterat att den sittande
utredningen kommer att syssla bl. a.
med den fråga som upptagits i vår motion.
Därmed är jag tillfredsställd.
Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.
§ 5
Rätt till beriktigande av uppgift i
massmedia
Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 4, i anledning av motioner
om rätt till beriktigande av uppgift i
massmedia.
Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:
Fru GÄRDE WIDEMAR (fp):
Herr talman! I den motion som är
föremål för behandling i konstitutionsutskottets
ifrågavarande utlåtande har
vi motionärer begärt utredning om möjligheterna
att införa bestämmelser angående
rätt till beriktigande för den om
vilken oriktiga uppgifter har lämnats i
massmedia. Jag skall inte nu gå närmare
in på detta problem och på motionens
motivering, utan konstaterar
bara att utskottet har en välvillig inställning
och bl. a. gör det uttalandet
att ett beriktigande helst bör offentlig
-
göras på samma sätt som den oriktiga
uppgiften har lämnats.
Utskottet säger vidare att den som
har blivit angripen i radio kan erhålla
en viss form av beriktigande genom att
beriktigandet publiceras i en tidning,
därest radion inte skulle vilja återge
vederbörandes uttalande. Samtidigt
framhåller utskottet att eventuella lagregler
om rätt till beriktigande måste
bli ganska komplicerade, och utskottet
anser att preciserade regler endast kan
vara befogade, om erfarenheten visar
att radioföretaget i någon omfattning
har underlåtit ge plats för beriktiganden
då sådana är påkallade.
Den utredning om radions juridiska
ansvar, som år 1962 avlämnade sitt betänkande,
kom till den uppfattningen
att det inte förelåg något behov av sådana
regler eftersom radion inte på något
sätt kunde sägas ha försummat sina
skyldigheter och förpliktelser att tillrättalägga
felaktiga uppgifter. Utredningen
tog därför tills vidare avstånd
från tanken på att införa en laglig rätt
till beriktigande eller genmäle i massmedia.
Jag vill inte heller påstå att det
har skett några övertramp från radions
sida i detta sammanhang, men jag tycker
att man inte kan riktigt låta sig nöja
med den förklaringen att det hittills
inte begåtts någon orättfärdighet härvidlag.
Enligt min mening bör man i
god tid överväga regler av det slag det
här gäller, så att man kan vara beredd
att införa sådana regler, om det skulle
visa sig nödvändigt.
Jag vill emellertid uttala min tacksamhet
för utskottets skrivning, samtidigt
som jag uttrycker min förhoppning
om att utskottet inte har varit alltför
optimistiskt, när utskottet förutsätter
att den utredning som för närvarande
arbetar inom justitiedepartementet skall
ta upp även frågan om rätt till beriktigande
av oriktiga uppgifter i massmedia
trots att detta inte ingår i utredningens
direktiv. Anledningen till att
vi motionärer ville aktualisera frågan
Onsdagen den 3 mars 1965
Nr 10
19
var just den att utredningen enligt sina
direktiv inte hade att överväga spörsmålet
om sådan rätt.
Jag vill, herr talman, understryka
vikten av att det verkligen kommer till
stånd ett övervägande av denna fråga,
men jag har inte något annat yrkande
än om bifall till utskottets hemställan.
Herr ADAMSSON (s):
Herr talman! Fru Gärde Widemar
framställde inte något yrkande, utan
utgick liksom utskottet ifrån att frågan
om rätt till beriktigande skall bli
föremål för övervägande i samband med
den ytterligare utredning om radions
juridiska ansvar som för närvarande
pågår. Hon ville inte heller påstå att
radion och TV har gjort sådana övertramp
att det i och för sig finns anledning
att införa särskilda regler om rätt
till beriktigande, utan hon såg problemet
mera ur förebyggande synpunkter,
om jag fattade hennes anförande riktigt.
Jag vill emellertid betona att det
finns vissa regler för programverksamheten
vid Sveriges Radio. Om man följer
andemeningen i dessa regler, tror
jag att det finns goda förutsättningar
för att sådana övertramp inte skall behöva
inträffa.
Med detta, herr talman, ber jag alt få
yrka bifall till utskottets utlåtande.
Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.
§ 6
Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 5, i anledning av motion om
skydd mot publicering i massmedia av
nedsättande uppgifter om enskild person.
Utskottets hemställan bifölls.
§ 7
Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
3, i anledning av Kungl. Majrts i statsverkspropositionen
gjorda framstiill
-
Stat för statens allmänna fastighetsfond
ningar rörande utgifterna för budgetåret
1965/66 inom utrikesdepartementets
verksamhetsområde jämte i ämnet väckta
motioner.
Punkterna 1—24
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 25
Lades till handlingarna.
§ 8
Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
27, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning
om anslag för budgetåret 1965/66 till avskrivning
av oreglerade kapitalmedelsförluster.
Utskottets hemställan bifölls.
§ 9
Stat för statens allmänna fastighetsfond
Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
28, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning
angående stat för statens allmänna fastighetsfond
för budgetåret 1965/66 jämte
i ämnet väckta motioner.
I propositionen nr 1 (bilaga 20) hade
Kungl. Maj:t, under åberopande av bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över
finansärenden för den 4 januari 1965,
föreslagit riksdagen godkänna ett statsrådsprotokollet
bilagt förslag till stat
för statens allmänna fastighetsfond för
budgetåret 1965/66.
t förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft
dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Lundström m. fl. (I: 416) och den andra
inom andra kammaren av herr Ohlin
in. fl. (11:515), i vilka, såvitt nu var i
fråga, hemställts att riksdagen måtte
besluta att under Statens allmänna fastighetsfond
till Kriminalvårdsstyrelsens
delfond anvisa
20
Nr 10
Onsdagen den 3 mars 1965
Stat för statens allmänna fastighetsfond
a) för alarmanordningar och omläggningar
av elektriska ledningar 410 000
kr. enligt kriminalvårdsstyrelsens äskanden
i stället för av departementschefen
förordade 275 000 kr. och
b) för ombyggnads- och förvaltningsarbeten
vid äldre fångvårdsanstalter ytterligare
1 000 000 kr. i stället för av
departementschefen förordade 400 000
kr.,
dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Schött m. fl. (1:442) och den
andra inom andra kammaren av herr
Hamrin i Kalmar m. fl. (II: 533), i vilka
hemställts att riksdagen måtte besluta
att för restaurering av inre borggårdens
fasader å Kalmar slott för budgetåret
1965/66 anvisa kungl. byggnadsstyrelsen
ett anslag av 250 000 kr.
Utskottet hemställde,
I. att motionerna 1:416 och 11:515,
såvitt nu var i fråga, icke måtte av riksdagen
bifallas;
II. att motionerna 1:442 och 11:533
icke måtte av riksdagen bifallas;
III. att riksdagen måtte godkänna utlåtandet
bilagt förslag till stat för statens
allmänna fastighetsfond för budgetåret
1965/66.
Reservationer hade avgivits
1) av herrar Boman, Ivar Johansson,
Axel Andersson, Per Jacobsson, Nils
Theodor Larsson, Ståhl, Eliasson i Sundborn,
Nihlfors, Gustafsson i Kårby och
Tobé, vilka ansett att utskottet
dels under I. bort hemställa, att riksdagen
måtte, med bifall till motionerna
I: 416 och II: 515, såvitt nu var i fråga,
under Reparations- och underhållskostnader
m. m. för Kriminalvårdsstyrelsens
delfond upptaga ett belopp av 3 595 000
kr.;
dels ock under III. — under förutsättning
av bifall till yrkandet under I.
— bort hemställa, att riksdagen måtte
med de ändringar, som föranleddes av
vad reservanterna föreslagit under I.,
godkänna det utlåtandet bilagda försla
-
get till stat för statens allmänna fastighetsfond
för budgetåret 1965/66;
2) av herrar Ivar Johansson, Axel
Andersson, Bertil Petersson, Nils Theodor
Larsson, Eliasson i Sundborn,
Gustafsson i Kårby och Tobé, vilka
ansett att utskottet
dels under II. bort hemställa, att
riksdagen måtte, med bifall till motionerna
1:442 och 11:533, under Reparations-
och underhållskostnader m. m.
för Slottsbyggnadernas delfond under
I. c) upptaga ett belopp av 1 115 000
kr.;
dels ock under III. — under förutsättning
av bifall till yrkandet under
II. — bort hemställa,
att riksdagen måtte med de ändringar,
som föranleddes av vad dessa reservanter
föreslagit under II., godkänna
det utlåtandet bilagda förslaget till
stat för statens allmänna fastighetsfond
för budgetåret 1965/66.
Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:
Herr STÅHL (fp):
Herr talman! Anledningen till att två
varandra så främmande ämnesområden
som å ena sidan investeringar för en
förbättrad kriminalvård och å andra
sidan iståndsättningen av Kalmar slott
kan komma att infogas som punkter i
ett och samma utskottsutlåtande är att
båda hänför sig till statens allmänna
fastighetsfond.
Över huvud taget måste man nog vid
detta tillfälle beklaga den föråldrade
och formella gången för en rad ärenden
här i riksdagen. Kriminalvården
sönderfaller dels i investeringsanslag
på kapitalsidan, dels i anslag under
driftbudgeten. Dessa anslag behandlas
vid olika tillfällen och i många fall av
olika utskott. När man verkligen skulle
behöva en samlad överblick och en
klar uppfattning om helhetsläget, får
man i stället plocka ut den ena detaljen
här och den andra detaljen där, och
ämnet faller sönder i små stycken. Det
Onsdagen den 3 mars 1965
Nr 10
21
är mycket svårt för riksdagens ledamöter,
som inte har sysslat speciellt
med detta ämne förut, att få ett helhetsgrepp.
Jag tror för min del, herr talman,
att denna formella svaghet i riksdagsarbetet
vore värd att omprövas. Man
borde i stället kunna behandla frågorna
efter deras innehåll och samla dem
så att riksdagens ledamöter, som har
ansvaret för besluten, på ett helt annat
sätt än nu kunde bilda sig en helhetsuppfattning.
Vad jag har att säga nu hänför sig
alltså till punkterna I och i viss mån
III i detta utlåtande. Jag är angelägen
att understryka att det gäller en förbättring
av investeringsanslaget för anstaltsbyggnader
inom kriminalvården
och i kriminalvårdsstyrelsens regi. Vi
har tidigare från det parti jag tillhör
aktualiserat dessa frågor, och vi har
tillåtit oss att återkomma till dem i år.
Inte minst rymningarna från våra fångvårdsanstalter
är nämligen så allvarliga
och fortsätter att ha en sådan omfattning
att man icke kan stå till svars
med att ingenting mera effektivt göres.
Jag har tidigare, bl. a. i en interpellation
till justitieministern, understrukit
nödvändigheten av att de stackars
människor, som inte är i stånd att leva
i ett ordnat samhälle utan tas in på
t. ex. säkerhetsanstalt, också skall kunna
hållas kvar, så att de inte mer eller
mindre enkelt genom porösa fängelsestängsel
tar sig ut och begår nya brott,
nya kränkningar mot enskilda människor,
som inte har ansvaret för att de
tagit sig ut i det fria.
Jag skall be att få understryka för
kammaren att senast under hösten —
det var litet sent men bättre sent än
aldrig — fäste justitieombudsmannen
regeringens uppmärksamhet på situationen
på kriminalvårdssidan och betonade
det allvarliga förhållandet att
rättssäkerheten för allmänheten eftersätts
genom de brister som f. n. råder
beträffande hl. a. kriminalvårdens
byggnader. Men detta är ett stort och
Stat för statens allmänna fastighetsfond
omfattande kapitel. Det gäller bl. a. personalupprustning.
Många nya kategorier
av personal skulle behövas. Inte minst
behövs en effektiviserad psykiatrisk undersökning,
och man behöver komma
till rätta med stora vårdproblem. Det
gäller dessutom nya anstalter och
iståndsättning av de gamla anstalterna.
Här är det bara fråga om en relativt
liten detalj i hela komplexet beroende
på den formella handläggning som jag
nyss påtalat. Men det är icke desto
mindre en viktig detalj, och den som
säger nej måste vara med och ta på
sig ansvaret för att ingen förbättring
av rättssäkerhetsförhållandena på detta
område kan ske.
Jag skall inte här ytterligare utveckla
de skäl som talar för att kriminalvårdsstyrelsen
omgående bör få till sin disposition
de medel som här äskas motionsledes
och reservationsvis. Eftersom
dessa skäl ligger i öppen dag skall
jag nöja mig med, herr talman, att yrka
bifall till punkterna I och i berörd
del III i reservationen 1.
Herr BLIDFORS (s):
Herr talman! Herr Ståhl har här yrkat
bifall till reservation 1 i föreliggande
utskottsutlåtande, och i den
reservationen yrkar man på en uppräkning
av anslaget till kriminalvårdsstyrelsens
delfond med 735 000 kronor
jämfört med utskottsmajoritetens förslag.
Jag är fullt införstådd med att
goda skäl kan åberopas för en sådan
upprustning som föreslås, men man
kan också åberopa goda skäl för upprustning
inom de övriga nio delfonderna
i statens allmänna fastighetsfond.
Och till slut blir det ändå en avvägningsfråga.
Då gäller det inte bara
kriminalvårdsstyrelsens delfond utan
även de övriga delfonderna.
Om departementschefen hade biträtt
alla de förslag till uppräkningar under
fastighetsfonden som de olika förvaltningsmyndigheterna
framställt, så skulle
det ha betytt en ökning på inte mind
-
22
Nr 10
Onsdagen den 3 mars 1965
Stat för statens allmänna fastighetsfond
re än 22 miljoner kronor. Nu liar departementschefen
stannat för något över
6 miljoner kronor, och det är en avvägning
som vi har kunnat godta i utskottet.
Vad kriminalvårdsstyrelsens
förslag beträffar, som herr Ståhl uppehöll
sig vid, faller reservationen i stora
delar tillbaka på kriminalvårdsstyrelsens
äskanden. Jag vill också fästa
uppmärksamheten på att den uppräkning,
som herr Ståhl här vill göra, inte
bara gäller rymningshindrande åtgärder
utan också avser vissa standardförbättringar.
Jag är den förste att erkänna
att de förbättringarna är angelägna,
men de har inte mycket med rymningarna
att göra. Det bör för övrigt finnas
vissa möjligheter för kriminalvårdsstyrelsen
att inom ramen för anslagen
till löpande underhåll bereda plats för
en del förbättringsarbeten.
Slutligen påtalade herr Ståhl det föråldrade
sättet för handläggning av dessa
ärenden, som gör att vi först behandlar
frågan om anslag under fastighetsfonden
och sedan kommer tillbaka
till samma fråga litet senare, när vi behandlar
andra huvudtiteln. Jag ger herr
Ståhl rätt i att detta kan synas irrationellt,
men det finns faktiskt en grund
för förfarandet, som vi har tillämpat
under ganska många år. Det är ju så, att
när det gäller förbättrings- och ombyggnadsarbeten,
som sorterar under
fastighetsfonden, vill vi komma i gång
redan under månaderna mars och april,
alltså innan det nya budgetåret infaller.
Men i övrigt skall jag villigt erkänna,
herr Ståhl, att det vore en fördel
om vi kunde få betrakta dessa frågor i
ett sammanhang och jämföra de olika
åtgärderna med varandra. Jag vill säga
— och det kan ju herr Ståhl ta som ett
erkännande — att det går ändå inte
att bara rycka ut denna fråga om förbättringsarbetena,
utan vi måste också,
eftersom det gäller rymningshindrande
åtgärder, se till vad vi gör på andra
områden för att förhindra rymningarna.
Jag skall inte föregripa den debatt
som kommer att äga rum när andra
huvudtiteln behandlas, men låt mig
påpeka att frågan om rymningarna har
samband inte bara med de tekniska
anordningarna utan också med spörsmålet
om tillsynspersonalens dimensionering,
d. v. s. behovet av en effektiv
bevakning. De tingen kommer vi
emellertid till senare, som jag antydde.
Jag håller naturligtvis med herr Ståhl
om att rymningarna är ett allvarligt
problem — det är inget tvivel om att så
är förhållandet. Men jag vill ändå, eftersom
herr Ståhl hänvisade till rymningarnas
stora omfattning och de allvarliga
erfarenheterna, något nyansera
den mörka bild herr Ståhl målade. Vi
hade dock förra året en verkligt glädjande
nedgång i antalet rymningar från
de slutna anstalterna, och vi bär kunnat
konstatera en nedgång även när det
gäller antalet rymningar under permission.
Med detta ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets hemställan.
Herr STÅHL (fp):
Herr talman! Egentligen har jag ju
anledning att med stor tillfredsställelse
notera vad herr Blidfors anfört. Han
gav mig, såvitt jag förstår, rätt i praktiskt
taget allt utom själva beloppets
storlek — och man kan ju förstå att
den som i alla väder håller på Kungl.
Maj :ts förslag har svårt att acceptera
en ändring av anslagsbeloppet.
Men när man här åberopar äskandena
rörande anslag under fastighetsfonden
och kommer fram till det stora belopp
som herr Blidfors nämnde, så bör man
observera att det yrkande vi reservanter
ställt enbart gäller kriminalvården;
i konsekvens därmed kommer vi att
ställa yrkanden vid behandlingen av
andra huvudtiteln. Att vi fäst uppmärksamhet
på kriminalvården beror
på att situationen där är så utomordentligt
allvarlig. Förhållandena har förbättrats
något under fjolåret och siffrorna
har blivit litet gynnsammare,
Onsdagen den 3 mars 1965
Nr 10
23
det är riktigt. Men inte minst siffrorna
för hur många fångvårdstjänstemän
som blivit allvarligt misshandlade —
att så kan ske beror på att antalet
fångvårdstjänstemän är otillräckligt —
inger allvarlig oro. Frågor som denna
kan vi emellertid inte komma in på i
förevarande sammanhang, beroende på
den föråldrade formella behandling
som jag pekat på, och herr Blidfors
har ju därvidlag instämt med mig.
Jag vill dock fästa kammarens uppmärksamhet
på att det är relativt begränsade
anslagsökningar vi begär.
Även vi är angelägna om att hålla budgeten
balanserad, men det som är nödvändigt
måste ju uträttas. Räcker då
inte inkomsterna till får man ta konsekvenserna
och skaffa inkomster. Vi har
också, herr talman, föreslagit inkomstförstärkningar
som skulle räcka till.
Ur den synpunkten kan några invändningar
alltså inte göras mot vårt förslag.
Jag beklagar om vi inte skulle kunna
få till stånd en ökad takt i förbättringsarbetet
inom fångvården. Jag tror mig
kunna säga att vad vi här föreslagit
utgör ett led i detta arbete. Blir det
inte en effektiv förbättring av byggnadsbeståndet
får vi allt svårare att
skaffa personal, framför allt kvalificerad
personal. Att antalet interner samtidigt
visar eu tendens att öka — prognosen
är tyvärr rätt dyster — gör att
man onekligen har anledning att se pessimistiskt
på situationen.
Det är mot denna bakgrund, herr talman.
som jag vidhåller mitt yrkande.
Herr BLIDFORS (s):
Herr talman! Jag upprepar, herr
Ståhl, att den reservation som herr
Ståhl anslutit sig till och som står i
överensstämmelse med motionen avser
inte bara rymningshindrande åtgärder
utan också standardförbättringar. Det
framgår nämligen av motion 11:515,
att de begärda medlen även skall avse
välbehövliga standardförbättringar.
Stat för statens allmänna fastighetsfond
Vidare vill jag, herr Ståhl, påpeka att
735 01)0 kronor ändå inte är någon liten
summa. Departementschefen har dock
med tanke på den ekonomiska situation,
vilken ligger framför oss, ansett
det vara nödvändigt att göra avvägningar
och vissa begränsningar i fråga
om utgiftskrävande investeringar. Och
jag upprepar: Det finns allvarliga
missförhållanden även på andra områden.
Hur är det t. ex., herr Ståhl, med
medicinalstyrelsens delfond? På denna
punkt har medicinalstyrelsen begärt
pengar för en upprustning av vårdpaviljongerna,
men departementschefen har
inte ansett sig kunna gå så långt i tillmötesgåendet
av dessa krav. Hur är det
med byggnadsstyrelsens äskanden i fråga
om ungdomsvårdsskolorna? Ungdomsvårdsskolorna
påminner ganska
mycket om det område som vi i dag behandlar.
Även därvidlag har departementschefen
fått vidtaga prutningar.
Till sist vill jag framhålla att detta
är en avvägningsfråga. Det gäller såsom
jag tidigare nämnt en begäran från
myndigheternas sida om uppräkning
av hela fastighetsfonden med 22 miljoner
kronor. Det är inte så litet pengar.
Herr STÅHL (fp):
Herr talman! Låt mig bara säga till
herr Blidfors, att jag inte har påstått
att det av oss begärda anslaget inskränker
sig till enbart rymningsförebyggande
åtgärder. Det finns sannerligen
åtskilligt som behöver göras inom fångvården.
Våra siffror är dock framräknade
i samförstånd med initierat folk
på detta område såsom avseende det nu
mest nödvändiga och aktuella. För övrigt
är jag naturligtvis överens med
herr Blidfors om att detta är en avvägningsfråga.
Vi har också sett det
så, och vi är inte ensamma om att ha
funnit, att det som just nu framför
allt är angeläget är att förbättra situationen
inom kriminalvården.
Jag vill inte alls påstå att förhållandena
när det gäller vare sig mental
-
24
Nr 10
Onsdagen den 3 mars 1965
Stat för statens allmänna fastighetsfond
sjukvården — det känner vi sannerligen
till från vad som nu är på gång
inom landstingen — eller ungdomsvårdsskolorna
är bra. Men förhållandena
är dess bättre icke så katastrofala
som inom det område vi nu behandlar.
Herr BLIDFORS (s):
Herr talman! Jag är tacksam, herr
Ståhl, för erkännandet att den motivering
som herr Ståhl i dag anfört, nämligen
behovet av rymningshindrande
åtgärder, inte kan åberopas för vissa av
de arbeten som berörs i reservationen.
Det var detta, herr Ståhl, som jag gärna
ville understryka.
Dessutom skulle jag vilja tillägga att
jag blev förvånad när herr Ståhl framhöll,
att förhållandena när det gäller
våra ungdomsvårdsskolor och även
vårdpaviljongerna på de gamla mentalsjukhusen
inte i lika hög grad skulle
tarva en upprustning. Med anledning
av detta uttalande betvivlar jag att herr
Ståhl verkligen har en sfi ingående kännedom
om standarden på de gamla
mentalsjukhusen.
Herr BÖRJESSON i Glömminge (ep):
Herr talman! Vi har från kalmarlänsbänken
väckt en motion med begäran
om ett större anslag till restaureringen
av Kalmar slott. Vi som står
bakom motionen är nämligen oroliga
för slottets bestånd under de närmaste
åren i vissa delar. Det gäller den yttre
dekoren på väggarna till den inre borggården.
Kalmar slott är ett mycket gammalt
historiskt byggnadsverk. Det var en
gång i tiden Sveriges sydspets och området
omkring det utgjorde det sydöstra
hörnet av Sverige. Kalmar slott
fungerade under 1500- och 1600-talen
som ett lås för landet och fick ta emot
det militära tryck, som då utifrån kunde
riktas mot Sverige.
Vi har stött vår motion på kungl.
byggnadsstyrelsens flera gånger gjorde
hemställan om att man snarast borde
företaga en restaurering av en del defekter
på Kalmar slott. Utskottet hänvisar
nu till att det pågår en utredning
inom kungl. byggnadsstyrelsen om
den framtida planeringen för byggnadsminnesmärkena
och om de restaureringsåtgärder
som krävs härför. Vi har
emellertid den uppfattningen, vilken
omfattas av dem som kan denna sak,
att den av oss begärda restaureringen
inte på något sätt skulle hindra planeringen
av en stor framtida restaurering
av slottet. Det gäller bara att bevara
sådana detaljer som det kan bli
för sent att rädda den gång då den stora
restaureringen kommer till stånd.
Under tiden kommer självfallet mängder
av turister, utlänningar och andra
besökare på slottet att reagera mot det
nuvarande förfallet. Man tycker att
Sverige borde kunna kosta på sina gamla
byggnadsminnesmärken betydligt
mera än vad som nu är fallet.
Jag vill bara tillägga att man, om man
skulle räkna upp vad som verkligen
behöver göras med detta byggnadsminnesmärke,
skulle komma till en mycket
större summa än den som vi begärt i
vår motion. Jag vill endast nämna, att
gudstjänsterna och vigslarna i slottskyrkan
måst inställas på grund av att
golven i densamma hotade att rasa samman.
Det har gjorts en tillfällig förstärkning
av detta golv underifrån i
avvaktan på en kommande större restaurering.
Åtgärderna för att bättra
på dessa skavanker kan dock skjutas
något längre på framtiden. Det är de
yttre värdefulla dekorerna, vilka angrips
av väder och vind, som riskerar
att snabbare förstöras.
Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till reservation nr 2.
Herr TOBÉ (fp):
Herr talman! Herr Börjesson i Glömminge
talade här för reservation 2,
och den är grundad på en fyrpartimotion
som är starkt provinsiellt betonad.
Onsdagen den 3 mars 1965
Nr 10
25
Det kanske därför finns anledning att
även en upplänning säger några ord
i denna fråga, så att inte det provinsiella
blir överbetonat.
Utskottets skrivning är inte direkt
negativ, men utskottet vill ha en utredning
om hur de historiska byggnadsminnesmärkena
skall restaureras.
Det är många minnesmärken vilkas
restaureringsfråga behöver utredas, så
att man vet hur arbetet bör göras. Därför
kan det uppstå ett konkurrensförhållande,
och av den anledningen vill
man nu försöka få en plan för dessa
arbeten.
Vad jag speciellt har fäst mig vid är
byggnadsstyrelsens uttalande, som finns
redovisat i statsverkspropositionen.
Byggnadsstyrelsen säger att restaureringsarbetena
för Kalmar slotts inre
borggård inte längre kan uppskjutas,
därest de snart utplånade resterna av
den ursprungliga målningen skall kunna
räddas och rekonstrueras. Det finns
alltså ett visst förnuft i att avslå föreliggande
motion och bifalla utskottets
förslag, för då kanske man helt kan
spara denna utgift. Det kan helt enkelt
bli för sent. Här gäller det yttre målningsarbeten,
som håller på att utplånas.
Jag anser det vara riktigt att ta hand
om dessa arbeten nu, och jag yrkar
därför bifall till reservation 2 till statsutskottets
utlåtande nr 28.
Herr STÄHL (fp):
Herr talman! Som herr Tobé sade har
utskottet på intet sätt ställt sig negativt
till tanken på en restaurering av vare
sig Kalmar slott eller de andra gamla
vackra kulturminnesmärkena som vi har
i våra slott på olika håll i landet. Underhållet
är emellertid på flera håll än
i Kalmar eftersatt, och det måste satsas
åtskilligt på att få dessa slott iståndsatta,
så att de kan räddas över till framtiden.
Nu är en prioritetsplan under arbete.
Byggnadsstyrelsen håller på med
denna och från detta håll sägs — och
Stat för statens allmänna fastighetsfond
uttalanden därifrån väger naturligtvis
ganska tungt — att det är speciellt viktigt
att man snarast kommer i gång
med Kalmar slott. Utskottet har emellertid,
liksom regeringen, menat att eftersom
vi är på väg att få en totalplan
över prioriteten är det nog riktigast att
avvakta, så att man får en överblick
över hela området och får veta i vilken
tidsföljd de olika arbetena skall göras.
Det är ingalunda någon avoghet mot
Kalmar slott, herr talman, som är anledningen
till att vi i år vill avvakta
denna planering, innan vi på grundval
av en motion tillstyrker ett konkret
ställningstagande i ett enskilt fall.
Herr talman! Jag yrkar därmed bifall
till utskottets hemställan på denna
punkt.
Fru TORBRINK (s):
Herr talman! Det finns ett gammalt
ordstäv som säger att medan gräset
växer dör kon. Detta är i någon mån
lämpligt att travestera i detta sammanhang.
Här har det varit en ledamot uppe
och talat för Kalmar slott. Visserligen
är han ölänning, men Kalmar slott syns
vida omkring och är en kär sak för
samtliga nere i dessa bygder — och som
jag tror också för hela Sveriges folk.
Det gäller som här sagts den inre
borggården. Kungl. byggnadsstyrelsen
har varit bekymrad över att färgen
skulle förintas och ramla ned. Det är
av den anledningen som vi tagit oss
orådet före att motionera om de 250 000
kronor som skulle behövas för att den
detaljen skulle bli restaurerad — inte
bara till lyst utan för att det skulle bli
hållfasthet på de väggar det gäller. Det
är en liten summa, och även om jag vet
att många andra ändamål kräver pengar
tycker jag att man kunde offra denna
summa på Kalmar slotts inre borggård
för att få den iståndsatt nu, så att det
inte blir som herr Tobé sade, nämligen
att pengarna blir alldeles onödiga om
del dröjer för länge därför att de kommer
för sent.
26
Nr 10
Onsdagen den 3 mars 1965
Stat för statens allmänna fastighetsfond
Herr talman! Med dessa enkla ord
yrkar jag bifall till reservation nr 2.
Herr BÖRJESSON i Glömminge (ep):
Herr talman! Jag tror säkert att herr
Ståhl är intresserad av samtliga våra
byggnadsminnesmärken, men jag måste
ändå säga några ord på grund av att
den motivering för avslag som han här
understött inte är så stark. Han säger
att vi måste satsa på våra byggnadsminnesmärken.
Till detta skulle jag vilja
göra den reflexionen att, om det nu
av statsfinansiella skäl är svårt att få
anslag, finns det ju andra vägar att så
fort som möjligt försöka skaffa pengar
till dessa slott — exempelvis genom att
höja de inträdesavgifter som man nu
tar upp vid de olika slotten. Det finns
inträdesavgifter som sedan 20 år tillbaka
varit 50 öre. Detta kan inte vara
motiverat. Skall man ha inträdesavgift
vid våra byggnadsminnesmärken, bör
denna i någon mån följa penningvärdeförsämringen.
Om de förvaltande organen
och statsmakterna godkänner detta,
skulle man på detta sätt ganska snabbt
kunna skaffa pengar till förbättringar
av dessa byggnadsminnesmärken.
Herr Ståhl säger att man måste avvakta
en turordning, en prioritering.
Väder och vind och tidens tand avvaktar
emellertid inte någon byråkratisk
prioritering, utan ett uppskov kommer
att mer och mer minska möjligheterna
att återställa det som under tiden förstörs
innan denna prioritering en gång
kommer till stånd.
Jag skulle vilja ta ett exempel som
jag väl känner till. På Borgholms slott
får kungl. byggnadsstyrelsen i arrende
årligen 11 000 kronor. Hur mycket det
kan vara på Kalmar slott vet jag inte,
men dessa belopp kunde gott höjas till
kanske det dubbla. På det sättet finge
man resurser till att hålla dessa gamla
byggnadsmärken i stånd. Jag kan inte
tro att våra svenska turister och den
svenska allmänheten har någonting
emot att på detta sätt hjälpa till att hål
-
la dessa gamla byggnadsminnesmärken
i skick.
Härmed var överläggningen slutad.
Mom. /
Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen
1) i motsvarande del; och fann
herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Ståhl begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:
Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. I)
i utskottets utlåtande nr 28, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 1) av herr Boman m. fl.
i motsvarande del.
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Ståhl begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 129 ja och 77 nej,
varjämte 4 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.
Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.
Mom. II
Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 2)
i motsvarande del; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
Onsdagen den 3 mars 1965
Nr 10
27
Statsbidraget till allmän försäkringskassa, m. m.
med övervägande ja besvarad. Herr
Börjesson i Glöinminge begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:
Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. II)
i utskottets utlåtande nr 28, röstar
,1a;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 2) av herr Ivar Johansson
in. fl. i motsvarande del.
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång
uppläst, verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Börjesson i Glömminge
begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 125
ja och 76 nej, varjämte 8 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.
Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.
Mom. III
Utskottets hemställan bifölls.
§ II)
Statsbidraget till allmän försäkringskassa,
m. m.
Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 3, i anledning av väckta motioner
angående statsbidraget till allmän
försäkringskassa, in. m.
Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner,
nr 234 i första kammaren av her
-
rar Ottosson och Enarsson samt nr 289
i andra kammaren av herr Magnusson
i Borås m. fl.
I motionerna, vilka var likalydande,
hade hemställts, att riksdagen måtte
antaga i motionerna intagna förslag
till lag angående ändrad lydelse av
lagen om allmän försäkring den 25
maj 1962 (nr 381) och till förordning
angående ändrad lydelse av Kungl.
Maj:ts förordning den 4 juni 1954
(nr 519) angående kostnadsfria eller
prisnedsatta läkemedel. Motionsyrkandet
innebar, att karensbeloppet vid läkemedelsrabatteringen
skulle höjas
från 3 till 5 kronor, att statsbidraget
till läkemedelsrabatteringen slopades
samt att det allmänna statsbidraget till
sjukförsäkringen sänktes från 50 procent
till 45 procent.
Utskottet hemställde, att förevarande
motioner, I: 234 och II: 289, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.
Reservation hade avgivits av herrar
Hubinette och Ringaby, vilka ansett
att utskottet bort hemställa,
att riksdagen, med bifall till förevarande
motioner 1:234 och 11:289,
måtte för sin del antaga i reservationen
intagna förslag till lag angående ändrad
lydelse av lagen om allmän försäkring
den 25 maj 1962 (nr 381) och till
förordning angående ändrad lydelse av
Kungl. Maj:ts förordning den 4 juni
1954 (nr 519) angående kostnadsfria
eller prisnedsatta läkemedel.
Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:
Herr RINGABY (h):
Herr talman! Den motion som ligger
till grund för föreliggande utlåtande
från andra lagutskottet är ju en gammal
bekant för kammarens ledamöter.
Den motivering för bifall till motionen
som jag kommer att prestera innehåller
inte heller några egentliga nyheter. Jag
skall därför fatta mig kort och börja
med att anföra några principiella skäl.
28
Nr 10
Onsdagen den 3 mars 1965
Statsbidraget till allmän försäkringskassa, m. m.
När vi här i riksdagen beslutar om
en social reform, inför vi ofta en egenavgift
för att inte helt tappa bort sambandet
mellan förmån och kostnader
och kanske också för att i någon mån
hålla tillbaka onödig efterfrågan på reformens
förmåner. Det är utan tvivel en
klok politik och har väl även varit vägledande
vid beslutet om allmän sjukförsäkring
som trädde i kraft år 1954, då
en grundavgift eller ett karensbelopp
på 3 kronor vid varje inköp av läkemedel
infördes. Efter 1954 har ingen
ändring av detta karensbelopp beslutats.
Av politiska skäl är riksdagen däremot,
sedan en reform väl genomförts,
i fortsättningen ofta mycket ovillig att
höja denna egenavgift, oberoende av inkomstutveckling
och inflation. Den en
gång beslutade egenavgiften blir därigenom
reellt sett mindre och mindre för
att till slut helt sakna betydelse i sammanhanget.
Min fråga blir därför: Skall
vi ha det på detta sätt, t. ex. när det
gäller mediciner? Många anser ju att vi
äter för mycket mediciner. Konsumtionsökningen
har varit oroande stor
under senare år. Den höjning av karensbeloppet
från 3 till 5 kronor som vi
förordar betyder också mycket litet för
den medicinköpande allmänheten men
medför en besparing för statskassan på
många miljoner. Den innebär också en
mycket kraftig avlastning i apotekens
och sjukkassornas granskningsarbete.
Hur många recept som kommer bort vid
granskningen genom denna höjning av
karensbeloppet vet man väl inte riktigt,
men det lär röra sig om flera miljoner
recept. Därmed innebär höjningen också
en mycket avsevärd rationalisering.
Eftersom läkemedelsrabatteringen tilllämpas
så att kunden utöver karensbeloppet
på för närvarande 3 kronor själv
har att betala hälften av det pris som
överstiger karensbeloppet får kunden
för den medicin som egentligen kostar
10 kronor efter rabatteringen betala
6: 50. Om man höjer karensbeloppet till
5 kronor kommer kunden i detta fall att
få erlägga 7: 50. Denna med hänsyn till
penningvärdeförsämringen och inkomstförstärkningen
sedan 1954 obetydliga
justering torde inte vara särskilt
svår att bära. Om man, som ofta är fallet,
köper tre mediciner på samma recept
blir kostnadsökningen bara 33 öre
per medicin.
Utskottsmajoriteten har väl i princip
inte något emot denna ändring men vill
tydligen invänta läkemedelsutredningens
förslag. Från högerhåll har vi emellertid
i flera år hävdat att en höjning
av karensbeloppet borde ske. Jag har
därför inte anledning till annat än att
yrka bifall till reservationen.
Herr JÖNSSON i Ingemarsgården
(fp):
Herr talman! Herr Ringaby påpekade
att den föreliggande motionen är en
gammal bekant för kammaren. Det kan
man säga tv denna fråga har varit uppe
till behandling vid varje riksdag alltsedan
1959. Frågan gäller karensbeloppet
vid läkemedelsrabatteringen och statsbidraget
till sjukkassorna.
Det förhåller sig så att 1961 års sjukförsäkringsutredning
fått i uppdrag att
utreda denna fråga och framlägga förslag.
Det finns därför inte någon anledning
att i dag ägna någon mera omfattande
diskussion åt frågan. Men om
man höjer karensbeloppet får detta betydelse
för de sjuka och det blir fråga
om en övervältring av kostnader från
friska till sjuka människor. För den som
redan har ganska stora utgifter för medicin
betyder även en liten höjning av
kostnaderna för medicinen ganska
kännbara påfrestningar. Många av våra
gamla måste ha tillgång till medicin
och för dem blir eu höjning av karensbeloppet
ganska kännbart.
Herr talman! Med hänsyn till att denna
fråga, såsom utskottet har framhållit,
hänvisats till 1961 års sjukförsäkringsutredning
och med hänsyn till att
frågan diskuterats så många gånger tidigare
här i riksdagen nöjer jag mig
Onsdagen den 3 mars 1965
Nr 10
29
med detta inlägg och yrkar bifall till utskottets
hemställan.
Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels oek på bifall till reservationen;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Ringaby begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:
Den, som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 3, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av herrar Hiibinette och
Ringaby.
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Ringaby begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 177 ja och 28 nej, varjämte 4
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.
Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.
§ 11
Änkepension för kvinna i visst fall
Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 4, i anledning av väckta motioner
om änkepension för kvinna i visst
fall.
Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft tvä inom riksdagen väck
-
Änkepension för kvinna i visst fall
ta, till lagutskott hänvisade motioner,
nr 11 i första kammaren av herrar Erik
Olsson och Dahlberg samt nr 14 i andra
kammaren av herr Wikner m. fl.
I motionerna, vilka var likalydande,
hade hemställts, »att riksdagen måtte
i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa
om utredning angående rätt för kvinna,
som levt under äktenskapsliknande förhållanden
med en man, att erhålla änkepension
vid dennes frånfälle».
Utskottet hemställde, att förevarande
motioner, 1:11 och 11:14, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.
Reservation utan angivet yrkande hade
avgivits av herr Dahlberg.
Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:
Herr WIKNER (s):
Herr talman! Då jag är ansvarig för
att motion nr 14 avlämnats i denna
kammare, ber jag att få säga några
ord som dels anknyter till motionens
innehåll och dels till den behandling
motionen fått i andra lagutskottet. Vi
motionärer begär att riksdagen måtte
i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om utredning angående rätt för kvinna,
som levat under äktenskapsliknande
förhållanden med en man, att erhålla
änkepension vid dennes frånfälle.
Enligt lagen om allmän försäkring
8 kap. 2 § stadgas: »Ogift eller frånskild
kvinna eller änka, som stadigvarande
sammanbodde med ogift eller frånskild
man eller änkling vid dennes död och
som varit gift med eller har eller har
haft barn med honom, likställes med
änka i fråga om rätt till änkepension.
Den tid, under vilken kvinnan oavbrutet
sammanbott med mannen fram till
tidpunkten för dennes död, jämställes
vid tillämpningen av 1 § första stycket
b) med tid, varunder äktenskap bestått.
»
Vi har i motionen påtalat, att det
finns många kvinnor som stadigvarande
sammanbott med en man i tjugo, tret
-
30
Nr 10
Onsdagen den 3 mars 1965
Änkepension för kvinna i visst fall
tio år eller ännu längre utan att hon
varit gift med honom eller att de har
barn tillsammans. Om mannen skulle
do innan kvinnan fyllt 67 år, erhåller
kvinnan ingen pension; hon får klara
sig genom förvärvsarbete. Alla vet att
detta många gånger inte är så lätt, framför
allt för kvinnor bosatta på landsbygden.
I regel är de också när de nått
över 60 år handikappade på grund av
ålder, eftersom man vill ha yngre arbetskraft.
Jag har i min hemkommun kommit
i nära kontakt med de problem jag här
tagit upp, och jag anser att de bör tas
upp vid det forum där man kan göra
något åt saken, framför allt då i riksdagen.
En kvinna har under äktenskapliknande
förhållanden sammanbott med
en man i ca 30 år. De har inga barn
tillsammans och var inte heller gifta.
Mannen dog när kvinnan var 60 år.
Hon har, som det heter, »varit sin man
huld och trogen» och offrat sin bästa
tid för att sköta hemmet och mannen.
De har levat under knappa omständigheter,
och något större sparkapital
fanns ej när mannen dog. Enligt nuvarande
lagbestämmelser har hon inga
möjligheter att erhålla änkepension, och
det är, som jag tidigare nämnde, mycket
svårt för denna kvinna att få ett arbete
dels på grund av att hon bor på
landsbygden och dels på grund av hennes
ålder.
Om de hade varit gifta, skulle kvinnan
ha fått änkepension. Det lagliga
giftermålet anser jag i detta fall vara
en ovidkommande sak. Lagen om pension
åt änkor har tillkommit för att
ge hjälp där sådan behövs. Det finns
många kvinnor som aldrig kan få barn,
trots att deras högsta önskan är att få
äga ett eget barn. Att en man och en
kvinna sammanbor med varandra utan
att vara gifta kan bero på många omständigheter.
I varje fall kan kvinnor
som inte får barn inte lastas för detta,
och om en man och en kvinna sam
-
manbor men inte gift sig behöver detta
inte enbart bero på kvinnan. Personligen
tror jag att det ofta är mannen
som motsatt sig en laglig vigsel.
Jag anser för min del att det är en
lucka i lagen som gör att dessa s. k.
änkor ställs utanför och inte får denna
pension. Nu säger utskottet: »Om
motionärernas önskemål att utvidga
kretsen av dem som likställes med änkor
tillgodoses, skulle detta medföra
att alla de som sammanbor under äktenskapsliknande
förhållanden även eljest
i pensionsliänseende måste betraktas
som äkta makar. Som en föjld härav
skulle pensionsförmånerna för sammanboende
bli mindre än med nuvarande
regler.» Och så fortsätter utskottet:
»Detta är en konsekvens av motionärernas
förslag som utskottet inte vill
medverka till.»
Jag vill omnämna att det finns flera
exempel på att vi har kunnat lösa
problem kollektivt. Är det något fel
att man tar hänsyn till de här kvinnorna
och försöker lösa deras problem
kollektivt? Jag kan tala om att jag
personligen också ömmar för pensionärerna.
1948 tillkom änkepensionen. Den
var då ganska blygsam, men den har
så småningom utvecklats till en verklig
familjepension med lika stora belopp
som ålderspensionen. Dessutom har
barnpensioner tillkommit. Sedan den
30 juni 1960 utgår både änke- och barnpension
utan inkomstprövning. Detta
ansågs vara ett stort framsteg och förmånerna
har undan för undan utsträckts
till att omfatta allt fler. Därför
anser vi att mycket skulle vara vunnet
genom ett beslut om änkepension
för dessa i motionen omnämnda kvinnor.
Jag tror också att det vore befogat
med en utredning då det gäller hela
denna pensionsfråga.
Huvudsyftet med socialpolitiken är
ju att skapa rättvisa och trygghet åt
människorna, och då vi gått med på
detta borde väl de fel och brister som
ännu finns kvar kunna rättas till. Vi
Onsdagen den 3 mars 1965
Nr 10
31
har en socialpolitisk kommitté tillsatt,
och nu vill jag ställa frågan: Kommer
denna kommitté att syssla med detta
spörsmål?
Till slut, herr talman, ber jag att
få yrka bifall till motionen nr II: 14.
Herr ANDERSON i Sundsvall (fp):
Herr talman! Det är alldeles riktigt
som herr Wikner anförde, att det kan
uppstå sådana fall, till synes orättvisa,
som herr Wikner skildrade. Han talade
om ett par som sammanbott i 30 år
och kvinnan var 60 år då mannen dog.
Hon kunde följaktligen enligt de nuvarande
reglerna icke erhålla änkepension.
Detta är alldeles riktigt. Herr Wikner
slutade sitt anförande med att undra,
om socialpolitiska kommittén kommer
att utreda denna fråga. Jag tror
dock inte att så blir fallet, därför att
frågan nyss har varit föremål för utredning
— om jag inte minns fel av
1958 års socialförsäkringskommitté.
Vad motionärerna närmast syftar till
är tydligen en återgång till de bestämmelser
som i detta avseende gällde före
1960. Då gällde nämligen inom folkpensioneringen
den bestämmelsen, att två
sammanboende, som hade bott samman
under en väsentlig tid, skulle betraktas
som äkta makar och alltså erhålla
pension såsom för äkta makar.
Detta gällde såväl beträffande änkepensionen
och hustrutillägget som —
när bägge hade uppnått 67 års ålder -—
beträffande ålderspensionen. Denna
distinktion, att de skulle ha levat samman
under äktenskapsliknande förhållanden,
som fanns i den gamla bestämmelsen,
var för dem som på det lokala
planet hade att sköta om utredningen
i icke ringa mån svårbemästrad. Det
kunde mången gång vara en rätt intrikat
sak att göra den utredning som
behövdes; ibland hände det att de båda
kontrahenterna vägrade att gå med
på att de skulle betraktas som makar,
ibland godtog de ett sådant förslag.
Efter den utredning som då verk -
Änkepension för kvinna i visst fall
ställdes i socialförsäkringskommittén
kom man fram till att det behövdes sådana
bestämdare distinktioner som den
nuvarande lagstiftningen innehåller och
som bl. a. säger att kvinna som sammanbott
med mannen vid dödstillfället
får änkepension, därest hon tidigare
varit gift med honom. Man syftar tydligen
på de fall då makar varit gifta,
skilt sig och sedan flyttat tillsammans
igen. Vidare får hon änkepension om
de två har eller har haft barn tillsammans.
Detta är det väsentliga i bestämmelsen.
Den leder, som jag inledningsvis
sade, till konsekvenser av det slag
som herr Wikner har skildrat.
Vi har beaktat dessa saker i utskottet,
men vid våra överväganden har vi inte
funnit anledning att nu, så snart efter
en ändring, föreslå en återgång till de
gamla bestämmelserna, som dock hade
tillämpats ända sedan 1948. Det var
alltså på erfarenhetsmässiga grunder
som man gjorde ändringen 1960.
Vi har i varje fall inte lika lång erfarenhet
av bestämmelserna sådana de
nu är utformade, men jag medger att
de leder till fall som ter sig märkliga.
Man kan naturligtvis säga att de två
sammanboende kunnat ingå äktenskap
i god tid men det kan, som herr Wikner
anförde, vara speciella skäl som
gör att parterna inte vill legalisera sammanboendet.
Med hänsyn till att vi alltså har haft
sådana bestämmelser som motionärerna
syftar till och med hänsyn till att
vi har motsvarande bestämmelser som
de nuvarande i andra delar av lagstiftningen,
bl. a. i skattelagstiftningen, ber
jag, herr talman, att få yrka bifall till
utskottets hemställan.
Herr WIKNER (s):
Herr talman! Det är klart att man
kan ge socialhjälp åt de kvinnor det
här är fråga om, men jag kan också
tala om att den kvinna som jag nämnt
blev tillfrågad om socialhjälp, men hon
ville inte ta emot sådan hjälp.
32
Nr 10
Onsdagen den 3 mars 1965
Tilläggspension till vissa ålderspensionärer m. fl.
Det är riktigt som herr Anderson i
Sundsvall säger, att denna fråga är
svårbemästrad, eftersom bedömningen
i sådana här fall är svår. Det vet vi
mycket väl, men vi har också sagt i
motionen att för sådan bedömning skulle
anlitas en i samhället allmänt betrodd
man. Man behöver givetvis inte
gå till ytterligheter, utan änkepension
skall ges endast i de fall där man
absolut kan klargöra att de levt under
äktenskapsliknande förhållanden.
Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionerna I: 11
och II: 14; och biföll kammaren utskottets
hemställan.
§ 12
Tilläggspension till vissa ålderspensionärer
m. fl.
Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 5, i anledning av väckta motioner
om tilläggspension till vissa ålderspensionärer
in. fl.
Andra lagutskottet hade till behandling
föreliaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr
103 i första kammaren av herr Virgin
m. fl. samt nr 124 i andra kammaren
av herr Heckscher m. fl.
I motionerna, vilka var likalydande,
hade hemställts, »att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om
skyndsam utredning av frågan om tillläggspensioner
till de ålderspensionärer,
änkor och invalider som utan eget
förvållande ställts utanför ATP-systemet
eller endast uppbär tjänstepensioner
som är oproportionerligt små, samt
att utredningen måtte verkställas så
snabbt, att förslag i ärendet kan föreläggas
1966 års riksdag».
Utskottet hemställde, att förevarande
motioner, I: 103 och II: 124, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.
Reservation hade avgivits av herrar
Kaijser och Ringaby, vilka ansett att
utskottet bort hemställa,
att riksdagen, med bifall till förevarande
motioner, I: 103 och II: 124,
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa
om skyndsam utredning av frågan
om tilläggspensioner till de ålderspensionärer,
änkor och invalider, som
utan eget förvållande ställts utanför
ATP-systemet eller endast uppbure
tjänstepensioner som vore oproportionerligt
små, samt att utredningen måtte
verkställas så snabbt, att förslag i ärendet
kunde föreläggas 1966 års riksdag.
Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:
Herr RINGABY (h):
Herr talman! Enda möjligheten för
ett oppositionsparti att slåss för en sak,
som man anser rättvist, riktigt och angeläget
att genomföra, det är som bekant
att envist och enträget återkomma
till saken, även om det kan verka en
smula besvärande. Vi vet också att socialdemokraterna
gick till väga på samma
sätt i en svunnen tids oppositionsställning.
De problem som aktualiseras
genom motionerna I: 103 och II: 124 är
också av sådan art att de måste väcka
debatt.
När ATP tillskapades, högg man helt
enkelt en rågång genom svenska folket
i pensionshänseende, och det är vår
skyldighet som ansvariga politiker att
se till att denna rågång inte vidgas till
en besvärande klyfta. ATP-beslutet innebär
nämligen att alla som pensionerades
intill utgången av december 1962
inte får någon pension, medan de som
pensionerades fr. o. m. den 1 januari
1963 får pension enligt ATP-systemet.
För många av dem som råkade komma
på fel sida om den 1 januari 1963 har
dessutom avgift erlagts under ett års
tid.
Vidare skall vi vara på det klara med
att klyftan kommer att växa till en besvärande
bredd allteftersom pensioner
-
Onsdagen den 3 mars 1905
Nr 10
33
Tilläggspension till vissa ålderspensionärer m. fl.
na i framtiden ökar. Om några år kommer
skillnaden mellan pensionsbeloppen
att vara tusentals kronor. Denna
skillnad i beloppen kommer alltså inte
att vara orsakad av olikheter i inkomsthänseende
utan endast av att vederbörande
råkat bli pensionär på fel sida
om den 1 januari 1963.
Vi vet att befolkningspyramiden inte
är gynnsam för den framtida utvecklingen.
Unga och medelålders människor
kommer att få betala stora summor
till de växande pensionskostnaderna,
och en stor import av utländsk arbetskraft
kan komma att krävas för att klara
dessa kostnader.
Helt säkert får vi i framtiden ompröva
ATP-avgifternas storlek och placering
för att undvika politiska hänsyn
vid kapitalfördelningen och tänka mer
ekonomiskt när det gäller produktionsfrämjandet.
Detta blir nödvändigt om
vi skall gå i land med våra åtaganden.
Med hänsyn till detta, herr talman, skulle
vi i högerpartiet vara mycket tveksamma
beträffande en ytterligare ökning
av pensionskostnaderna, även om,
såsom i detta fall, rättviseskäl talar för
det. Men i fråga om denna reform är,
i motsats till vad fallet är beträffande
de flesta andra reformer, automatiken i
kostnadshänseende ständigt fallande. Så
länge läkarvetenskapen inte har lyckats
lösa det eviga jordelivets gåta kommer
kostnaderna för den tilläggspension vi
förordar till dem som står utanför ATPsystemet
att bli mindre och mindre för
att praktiskt taget upphöra om 20 år.
Vi skall heller inte glömma bort att
många av dessa gamla nu är omhändertagna
på samhällets inrättningar av olika
slag. En tilläggspension enligt vår
modell skulle alltså inte bara ge de
äldsta pensionärerna möjlighet till ett
rikare och mera meningsfyllt liv utan
även till ökade möjligheter att i likhet
med sina blivande yngre medpensionärer
i större utsträckning kunna själva
betala för sig i den mån de måste anlita
pensionärshem och liknande inrätt
-
ningar. ökad jämlikhet även därvidlag
torde vara önskvärd.
Utskottsmajoriteten poängterar den
absoluta nödvändigheten av fortsatt
produktionsökning för att vi skall kunna
fullfölja våra pensionsåtaganden.
Den som tror på den fria kapitalmarknadens
överlägsenhet när det gäller
att höja produktionen och levnadsstandarden
— och det hoppas jag att
alla borgerliga gör — måste då med bekymmer
se hur en snabbt växande del
av kapitaltillgångarna lägges till APfonden
och därmed under politiska —
och i framtiden kanske taktiskt politiska
— bedömningsgrunder vid fördelningen.
Därvidlag tar jag ingen hänsyn
till den för tillfället sittande regeringens
politiska hemvist.
Utskottsmajoriteten erkänner oförbehållsamt
»att pensioneringen för de i
motionen upptagna åldersgrupperna inte
är helt tillfredsställande, men detta
problem syntes få lösas på annan väg».
Ja, ärade kammarledamöter, vilken annan
väg? Det är detta vi vill utreda.
När nu utskottsmajoriteten erkänner
problemet men inte kan anvisa en konkret
lösning borde en utredning vara
motiverad.
En lösning via folkpensioneringen
kräver differentierade folkpensioner
och vi har inte velat gå den vägen. Den
frågan får emellertid utredningen avgöra.
Jag vill även gärna påpeka att
reservationen är så skriven att en utredning
inte behöver känna sig bunden
av någon viss speciallösning. Att vi från
högerhåll i motionens allmänna motivering
anvisat en möjlighet till lösning
av frågan ändrar inte detta faktum.
Av stort intresse för mig är emellertid
att få höra vilka skäl som utskottsmajoritetcns
talesmän kan andraga för
att gå emot ett krav på utredning av
ett problem som man ändå erkänner
existerar.
Med dessa få ord, herr talman, ber
jag att få yrka bifall till reservationen.
3 — Andni kammarens protokoll 1965. Nr It)
34
Nr 10
Onsdagen den 3 mars 1965
Tilläggspension till vissa ålderspensionärer m. fl.
Herr ANDERSON i Sundsvall (fp):
Herr talman! Som herr Ringaby nyss
nämnde har denna fråga varit föremål
för diskussion här i kammaren så pass
nyligen som i november förra året. Jag
lyssnade på herr Ringaby med stort intresse,
men jag kunde inte finna, att
han anförde några nya motiveringar
eller argument, och jag vill inte heller
göra anspråk på att tillföra diskussionen
några nya sådana. Debatten om
detta ämne har ju pågått så länge och
varit så omfattande att det inte torde
vara lätt att redovisa nya synpunkter
och nya argument.
Med det motionspar som nu behandlas
i detta utskottsutlåtande fullföljer
högern det utspel, som gjordes under
sommaren 1964 vid riksstämman i Östersund.
Det ursprungliga förslaget innebar,
om man har fattat rätt, att pensionsbeloppen
för de grupper som det
här gäller — dels de som är födda före
1896 och dels de som är födda 1896—
1913 — genom en extra tilläggspension
skulle lyftas upp till 1 800 kronor för
ensamma pensionärer och 2 700 kronor
för makar. Den reformen skulle kosta
ungefär 2 miljarder kronor per år, och
pengarna skulle som bekant tas ur pensionsfonden.
I årets motioner har förslaget ändrats
i någon mån. Man syftar nu till en
etappvis höjning av pensionerna upp
till de angivna beloppen. Man föreslår
höjning i tre etapper. I stället för den
fyrverkeribomb, som avfyrades sommaren
1964, vill man nu konstruera en trestegsraket.
Det kan ju bli god effekt
även av en sådan — som fyrverkeri betraktat.
Jag vill emellertid beröra ett par saker
i motionen. Högern trycker hårt på
att ATP-systemet innehåller en del
orättvisor. I likhet med de flesta pensionsförsäkringssystem
innehåller väl
även ATP-systemet en del bestämmelser,
som man kan sätta ett frågetecken
i marginalen för. Ett bifall till högermotionen
skulle emellertid innebära att
ett väsentligt avsteg gjordes från försäkringsprincipen.
ATP-systemet är ju
ett försäkringssystem, som omfattas av
dem som har haft eller har möjlighet att
intjäna pensionspoäng och för vilka
alltså erlagts eller erlägges en viss pensionsavgift.
De grupper, som herr
Ringaby och motionärerna talar om,
tillhör inte försäkringssystemet. Man
skulle alltså ta med grupper, för vilka
dessa allmängiltiga principiella grundsatser
icke gäller.
Herr Ringaby talade om det magiska
årtalet 1963 och sade att de som råkade
fylla 67 år före det årtalet får ingen
ATP-pension, vilket däremot de får som
uppnår 67 års ålder 1963 eller senare.
Tidigare har man anfört 1896 som den
magiska gränsen. Att dessa båda årtal
utgör gränser hänger samman med den
tidpunkt vid vilken försäkringssystemet
beslutades här i riksdagen. Principbeslutet
fattades, som alla minns,
1958 och 1959 antogs lagen och utformades
detaljerna i systemet. Samtidigt
bestämdes att systemet skulle träda i
kraft 1960 beträffande avgifterna och
1963 beträffande förmånerna. Det innebar
att de som var födda 1896 och alltså
1963 uppnådde 67 års ålder var de
första som skulle få pensioner från
ATP. De som var födda tidigare kunde
inte få vara med i ATP-systemet. Någon
lång övergångstid kan man inte anse att
tiden från 1960 till 1963 är, eftersom
man ville ha in ett par tre års avgifter
innan systemet skulle träda i kraft på
förmånssidan.
De personer som är födda under tiden
1896—1913 utgör en annan grupp
som högern anser vara orättvist behandlad.
För dem gäller alltså övergångsbestämmelserna.
För dem gäller
i princip endast 20 pensionsgrundande
år i stället för normalt 30 år. När denna
fråga på ett tidigare stadium varit
uppe till diskussion, har just denna
konstruktion blivit utsatt för mycket
hård kritik från högern på grund av
den överkompensation som försäkrings
-
Onsdagen den 3 mars 1965
Nr 10
35
Tilläggspension till vissa ålderspensionärer m. fl.
tagarna i denna åldersgrupp skulle komma
att erhålla. Nu kritiserar man systemet
på grund av att kompensationen
är alldeles för liten.
För att få en grund att stå på har
man i motionen gjort gällande, att ATPavgifterna
slagit igenom i en stigande
prisnivå och att det därför är uppenbart
att konsumenterna i betydande
grad medverkar till ATP-systemets finansiering,
oavsett om de själva kan
påräkna förmåner från detsamma eller
inte. ATP skulle med andra ord enligt
motionärerna till betydande del vara
en direkt orsak till inflationen eller, annorlunda
uttryckt, när vi köper bröd,
mjölk, smör, fläsk och andra konsumtionsvaror
betalar vi samtidigt en avgift
till ATP. Det där kan låta bestickande,
men frågan är om inte tankegången
är ganska orealistisk. Det finns i varje
fall inte något utredningsmaterial som
stöd härför. Riksdagen begärde för två
år sedan en utredning angående ATPsvstemets
samhällsekonomiska verkningar.
Det är väl närmast den utredningen
— som för övrigt inte alls fick
den sammansättning som vi hade önskat
— som skall prestera ett material
i detta avseende. Såvitt jag vet saknas
sådant material ännu. Man skulle väl
med samma rätt kunna säga att om vi
inte hade ATP-systemet skulle lönerna
i stället ha legat betydligt högre och
prisnivån alltså förmodligen varit lika
hög. Det senare påståendet är minst
lika relevant som det som anföres i
högermotionen. Jag tycker för min del
att påståendet i motionen på denna
punkt är i hög grad långsökt.
Den som följt diskussionerna i ämnet
kan inte frigöra sig från det intrycket
att det är ATP-fonderna och
ATP-sparandet som högern främst vill
komma åt. Detta framgick även av herr
Ringabys anförande i dag. När saken
förra hösten debatterades här i kammaren,
hölls det långa och ingående utläggningar
om ATP-sparandets värde
och jag behöver därför inte närmare
ingå på frågan om fondbildningen och
dess betydelse. Låt mig bara erinra
om att, när beslutet om ATP fattades,
var man överens om att sparandet i
ATP-fonderna även skulle ersätta det enskilda
försäkringssparande som kunde
antagas bortfalla. Fondkapitalet skulle
dessutom medverka till en ökning av
produktionen, varigenom skulle skapas
ett fastare underlag för försäkringssystemet
som sådant.
Dessa förutsättningar är alltjämt aktuella,
trots att ATP-systemet nu har
varit i kraft några år och fonderna har
vuxit till vissa belopp. Denna fondbildning
behövs i dag lika väl som när
systemet startades. Frågan om fondbildningen,
dess administrerande och
tillväxttakt skall emellertid penetreras
av den utredning, som verkställes av det
ekonomiska planeringsrådet. I sinom
tid får vi se, vilket resultat man därvid
kommer till. Såsom jag nyss framhöll
är det två år sedan riksdagen begärde
denna utredning, och jag har inte kunnat
finna att det hittills redovisats något
material i ämnet. Det vore önskvärt
att vi med det snaraste kunde få
del av de analyser som gjorts i detta
avseende.
Innan så har skett kan man inte
grunda sina omdömen på något annat
än den praktiska erfarenheten, och jag
förmodar att herr Ringaby i likhet med
mig och de flesta här i kammaren har
klart för sig att utrymmet är trångt på
kapitalmarknaden både för industrien
och inte minst för kommunerna. Därtill
kommer att vi befinner oss i ett
läge då de statliga myndigheterna lägger
på kommunerna den ena stora uppgiften
efter den andra, som kräver dyrbara
investeringar och alltså mycket
väsentliga kapitaltillgångar. Följden är
att kommunerna står i ko hos kreditinrättningarna
för att få låna pengar,
men därvid många gånger blir avvisade.
Det behövs således alltjämt eu omfattande
kapitalbildning i vårt .samhälle
och det föreligger fortfarande sam
-
36
Nr 10
Onsdagen den 3 mars 1965
Tilläggspension till vissa ålderspensionärer m. fl.
ma förutsättningar som vid ATP-systemets
tillkomst, d. v. s. att ATP-fonderna
skall bidraga till produktionsökningen
och därigenom skapa en bättre
grundval för själva systemets framtid.
Många folkpensionärer bär otvivelaktigt
svårt att klara sig på de folkpensioner
som nu utgår, men när beslutet
om ATP fattades var riksdagen enig
om att folkpensionerna skulle höjas efter
en viss mall fram till år 1968. En
del av dessa höjningar har redan verkställts.
Från vårt håll har redan för
ett par år sedan föreslagits, att folkpensionerna
skulle höjas årligen i stället
för vartannat år, som man ursprungligen
avsett. Folkpensionärerna skulle
alltså varje år erhålla en förbättring
på samma sätt som löntagarna.
Det förefaller som om regeringen i
år har slagit in på den vägen. Jag vill
i den höjning av folkpensionerna, som
föreslås i statsverkspropositionen, inte
bara se en kompensation för den ökade
omsättningsskatten utan också ett steg
i riktning mot en årlig höjning av folkpensionerna,
vilket jag anser vara det
riktiga och rättvisa. Självfallet får man
då vid varje tillfälle pröva frågan om,
i vilken utsträckning möjlighet föreligger
att öka folkpensionerna utöver vad
som tidigare planerats.
Det kan emellertid inte bara bli fråga
om att ge de gamla mera pengar. Det
finns åtskilliga andra angelägenheter
som är ytterst väsentliga för våra folkpensionärer.
Många av dem har så stor
förmåga att hushålla med små medel att
de kanske klarar sig rätt så bra på
folkpensionen, men för alla är det
högst angeläget att få hyggliga, bekväma
och moderna bostäder. Jag har det
intrycket att vi kanske skulle göra folkpensionärerna
den största tjänsten genom
att se till att de kan skaffa sig
hyggliga bostäder. En utväg är därvid
att utöka de kommunala bostadstilläggen,
som fortfarande på många orter
är alltför små. Riktmärket bör vara att
de kommunala bostadstilläggen blir av
en sådan storleksordning att folkpensionärerna
kan skaffa sig en liten men
modern och bekväm bostad.
Vi får inte heller glömma att de gamla
har ett mycket stort behov av vård
och tillsyn. Det förhållandet att många
av dem lever i ensamhet och misär
kanske inte direkt har ekonomiska skäl,
utan beror på att krafterna tryter och
att de inte kan skaffa sig någon hjälp
trots att de har möjlighet att betala för
sig. Jag tror att vi i det avseendet inte
längre skall ropa på utredninger. Det
krävs i stället omedelbara åtgärder i
större utsträckning än hittills från både
statens och kommunernas sida för att
klara den svårbemästrade situation som
föreligger i detta avseende.
Jag vill som avslutning på detta inlägg
i debatten om ökade pensionstilllägg
kraftigt understryka att pengar
inte är allt. Ofta kan de gamla betala
för sig, men den vård och tillsyn som
de behöver finns inte att köpa för pengar.
Det är en omständighet som måste
beaktas i detta sammanhang.
Herr talman! Den väg som högern i
detta fall har anvisat — en extra tillläggspension
bekostad av ATP-fonderna
— är enligt min mening av principiella
skäl inte möjlig att följa. Det är också
den ståndpunkt som andra lagutskottet
har intagit. En höjning av pensionsbeloppen
får ske på annan väg, t. ex. via
folkpensioneringen. Av denna anledning
har utskottet inte kunnat biträda
motionerna utan föreslår att de icke
skall föranleda någon åtgärd.
Jag ber, herr talman, med detta att
få yrka bifall till vad utskottet hemställt.
Herr RINGABY (h) kort genmäle:
Herr talman! När herr Anderson i
Sundsvall säger att pengar inte är allt
kan jag helhjärtat instämma med honom.
Det är naturligtvis alldeles sant.
Däremot tror jag inte att vi i detta läge
behöver ge oss in på långa och djuplodande
ekonomiska resonemang, som
Onsdagen den 3 mars 1965
Nr 10
37
Tilläggspension till vissa ålderspensionärer m. fl.
herr Anderson här gjort. Det är egentligen
alldeles ovidkommande. Vårt förslag
är faktiskt att en utredning skall
få ta itu med dessa saker.
Att ATP-kostnaderna bärs av produktionen
är väl emellertid ostridigt,
herr Anderson, och att de på så vis
påverkar priserna är också ostridigt,
men om ATP också påverkar inflationen
kan kanske varken herr Anderson
eller jag klara ut; jag förmodar att det
kan vara svårt till och med för nationalekonomer
av rang.
Till slut, herr talman, vill jag bara
påpeka att det inte är ur ATP-fonden
vi syftar till att ta pengarna. Vi har
nämnt möjligheten att ta dem ur avgifterna
men också nämnt möjligheten
att gå genom folkpensionen. Vi har
alltså lämnat vida möjligheter öppna
för en utredning att nå fram till en
vettig lösning av detta problem. Jag
har därför ingen anledning att ändra
mitt yrkande.
Herr WERNER (h):
Herr talman! Det är mycket märkligt
att andra lagutskottet inte vill vara med
om eu utredning beträffande frågan om
pensionsrättvisa åt de äldsta av de
gamla och åt änkor och invalider som
ställts utanför den senaste trygghetsreformen.
Saken gäller ingalunda i dag
något beslut om fixerade pensionsbelopp
och pensionsnormer — något som
naturligtvis kan förfära en finansminister.
Det är bara fråga om att utreda
våra möjligheter att göra något ytterligare
för dem i vårt samhälle som har
arbetat mest men fått minst av vår beprisade
välståndsökning liksom för eu
grupp som oförskyllt drabbats av sorg
och lidande.
Ingen i denna kammare kan väl påstå
att allt är gott och väl för våra
gamla. Det finns många eftersläpningar
på åldringsvårdens område, och pensionsorättvisan
är en. Vi har väl alla
ambitionen att göra det bättre för våra
åldringar; det har framkommit i alla
inlägg. Vi vill alla ha en ändring till
stånd, men då måste vi också utreda
våra möjligheter att åstadkomma denna
ändring. Ingenting sker av sig självt.
När vi nu kan kosta på oss en budget
som omspänner 29 miljarder svenska
kronor är det inte klokt, herr talman,
att så eftersatta grupper inte skall
komma i åtanke när det gäller standardrättvisa.
Vi bör nog tala ganska tyst i detta
sammanhang om de 35 ören per dag
som blev den Strängska budgetens magra
fläskben till folkpensionärerna av i
dag. Även om det blir många 35-öringar
framöver i en generell pensionshöjning,
blir resultatet ändå bara att vi konserverar
det orättvisa underläget för de
äldsta.
Vi är inte annars särskilt återhållsamma
med utredningar om statliga
stödåtgärder. När några dagstidningar
börjar vackla tillsätter man en utredning
illa kvickt, och sedan är det snart
tid att bolla med miljonerna. Nu råkar
det gälla människor av kött och blod,
människor som slitit och släpat i sin
tid och som hållit sig flytande just därför
att de tidigt fått lära sig att hushålla
med det lilla de har haft. Det
finns ingen kategori nu levande svenskar
som gjort sig mer förtjänt av det
allmännas stöd och intresse än våra
äldre pensionärer.
Det är så lätt att tala om grupper och
att ange siffror, men när man har en
avsevärd del av sitt arbete bland gamla
människor måste man tänka konkret.
Låt mig i all korthet erinra om ett fall,
som ingalunda är unikt. Det gäller en
gammal trappstäderska på 80 år, som
nu ligger som ett litet knyte i sin säng
efter 40 års arbete. Hon har dock sitt
goda huvud och minne i behåll, och
hon har räknat ut hur lång sträcka hon
har städat i sitt liv. Det har blivit över
50 mil trappor! Denna människa har
alltså krupit baklänges 50 mil utan annat
stöd än skurhink, borste och trasa.
Inte har hon firat någon semester på
38
Nr 10
Onsdagen den 3 mars 1965
Tilläggspension till vissa ålderspensionärer m. fl.
Mallorca, men på fritid har hon skött
man och hem samt fostrat fem ATPberättigade
söner.
Det är sådana människor detta ärende
gäller. Och politiken får väl inte
vara så kallsinnig att den galant offrar
sådana medborgares rättmätiga intressen
på partiprestigens altare!
Det finns ett litet ord som har full
relevans i detta sammanhang, mina damer
och herrar: »Hedra din fader och
din moder, på det att det må gå dig väl
och du må länge leva i ditt land.» Det
är ett tänkvärt löfte, som är knutet till
omsorgen om föräldragenerationen.
Den form som reservanten har givit
sitt utredningsyrkande borde verkligen
kunna anammas av alla. Herr talman!
Jag ber att få yrka bifall till reservationen.
Herr ANDERSON i Sundsvall (fp)
kort genmäle:
Herr talman! Jag hade inte tänkt
återkomma i denna debatt, i varje fall
inte så snart, men jag måste faktiskt
reagera mot att både herr Ringaby och
i ännu högre grad herr Werner skjuter
den kategori folkpensionärer, som har
det allra sämst framför sig, när de vill
driva igenom högerns förslag. Här är
det ju ändå inte fråga om enbart skurgummor
utan också om miljonärer som
inte får ATP eller som bara har tjänat
in ATP under ett par år. De skall också
ha den höjning som högern föreslår.
Jag har inte någonstans sett eller i anförandena
här hört att det gäller någon
inskränkning i det fallet, utan förslaget
gäller över hela fältet.
Som jag förut antytt kanske det dock
är mera rimligt att förbättra förmånerna
genom att öka de kommunala bostadstilläggen,
som på sina håll är alldeles
otillräckliga. Då skapar man bättre
villkor för dem som har det dåligt
ställt.
Jag har också i detta sammanhang
fört fram vårdsynpunkterna. Det finns
i våra dagar alltför många gamla som
inte får den vård och tillsyn de behöver
utan måste ligga och do i ensamhet.
Där är det inte alltid bristen på pengar
som är det avgörande utan bristen på
människor, som vill ta sig an de gamla
och deras problem.
Herr WERNER (h) kort genmäle:
Herr talman! Bara några ord. Det
torde finnas avsevärt många fler trappstäderskor
än miljonärer i detta land,
och dessutom betalar miljonärerna tillbaka
70—80 procent i sina skatter.
Herr RINGABY (h) kort genmäle:
Herr talman! Inte heller jag trodde
att jag skulle behöva återkomma i denna
talarstol så snart, men det var herr
Andersons i Sundsvall utspel om miljonärerna
som lockade upp mig.
Vi har inte på något sätt undantagit
miljonärerna från folkpensionsförmånerna.
När herr Anderson i Sundsvall
föreslår en höjning av folkpensionerna,
så innefattar den också miljonärerna.
Vi kan inte ha en differentierad pension.
Den tanken har vi övergivit. Jag
ville bara göra detta påpekande. Och
miljonärerna får ju för övrigt betala
tillbaka det mesta av vad de erhåller.
Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep):
Herr talman! Herr Werner förvånade
sig över att andra lagutskottet inte
vill vara med om att ge pensionsrätt åt
vissa grupper pensionärer. Jag har visserligen
inte deltagit i behandlingen av
detta ärende, men jag vill säga till herr
Werner att jag för egen del flera gånger
från denna talarstol har hävdat den
uppfattningen, att även de grupper det
här gäller skall vederfaras rättvisa.
Sedan sade herr Werner att här är
det bara fråga om att utreda. Ja, det
är mycket blygsamt av högern att nu
kräva det. Om jag inte missminner mig,
så talade högern under valrörelsen om
exakta belopp till pensionärerna. Det
var andra tongångar då!
Vidare frågade herr Werner om det
Onsdagen den 3 mars 1965
Nr 10
39
Tilläggspension till vissa ålderspensionärer m. fl.
i denna kammare finns någon som vill
påstå att allting är gott och väl. Jag
rekommenderar herr Werner att tala
med sin partikamrat herr Ringaby om
den uppfattning han hade i maj månad
1964 — då kanske det låter litet annorlunda.
Det förslag som högern här har lagt
fram har en något annan utstyrsel än
det hade under valrörelsen. När detta
förslag kom till 1964, skedde det ju så
plötsligt att inte alla fäderna inom högerpartiet
egentligen riktigt visste vad
de hade beslutat. Nu har alltså högern
åter haft att ta ställning till problemet.
Vi har också fått bevittna att det kommit
protester från högern mot detta förslag.
Det är väl dessa protester tillsammans
med högerns valnederlag som har
gjort att man har öppnat dörren åtminstone
litet på glänt till den vanliga
folkpensionsvägen. Men trots detta anser
jag att den väg som högern föreslår
är omöjlig. Här gäller det i stället
att finna vägar som det går att komma
fram på.
De rester, som fanns kvar när väljarna
sagt sitt i höstas om högerns förslag,
har högerpartiet i år fäst ihop
med litet löst kitt, och det finns väl
ingen större anledning att ta upp en
längre debatt om den saken. Jag vill
bara upprepa grundprincipen för dessa
förmåner enligt vårt sätt att se. Förmånerna
skall tillkomma de försäkrade
efter storleken av erlagda avgifter och
efter erhållna pensionspoäng. Jag är
den förste att understryka att det finns
betänkliga luckor i systemet. Vi har vid
olika tillfällen fört fram förslag för att
rätta till dem.
Herr Ringaby ställer ett par frågor,
den första gäller fondbildningen. Jag
vill säga, liksom herr Anderson i Sundsvall,
att vi ju här har varit överens om
en utredning som skulle ta upp frågan
om fondernas inverkan på kapitalmarknad
och näringsliv. Det skulle väl också
vara lämpligt om herr Ringaby i
upplysningen ute i bygderna lalade om
att pensionsavgifterna är fastställda
fram till 1969 och att det sedan är riksdagens
sak att ta ställning till frågan
på nytt.
Herr Ringaby frågar vidare: »Vilken
annan väg vill ni anvisa, om ni inte
vill gå över pensionsfonden och ATPsystemet?»
Sammanfattningsvis vill jag
då först säga att situationen för stora
grupper av folkpensionärer är långt
ifrån tillfredsställande. Därför måste vi
anstränga oss för att ge dem den del
av standardhöjningen som de har rätt
att få. Vi har hört att det skall komma
ett förslag om folkpensionshöjning i
år. Vi behöver också utreda frågan om
pensionsåldern, och vi skall väl också
diskutera den saken så småningom.
Frågan om pensionärernas situation efter
1968 skall utredas. De grupper som
inte har ATP bör få förbättrade pensioner.
Jag tror att det är möjligt att åstadkomma
pensionstillskott i form av bostadstillägg.
Dessa är inkomstgraderade
och skall då utgå till dem som har den
sämsta ekonomiska situationen. Vi har
att ta ställning, hoppas vi, till ett förslag
så småningom även i den frågan. Jag
vill rekommendera lierr Ringaby att
läsa den reservation som avgivits av
herr Carlsson i Vikmanshyttan i skatteutjämningskommittén.
Jag tror att det
är en framkomlig väg, om man menar
allvar med önskemålet att komma till
rätta med detta problem.
Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.
Fru EKENDAHL (s):
Herr talman! Utskottets värderade
vice ordförande har här i ett långt anförande
klarat ut hur utskottet har sett
på högerns motion i ATP-frågan. Att
jag ändå tar till orda beror på att jag
med utgångspunkt från herr Ringabvs
egna ord vill ställa några frågor.
Herr Ringaby började med att säga:
»Vi befinner oss i den situationen att
vi får komma tillbaka gång på gång
40
Nr 10
Onsdagen den 3 mars 1965
Tilläggspension till vissa ålderspensionärer m. fl.
med det vi anser vara rättvist och angeläget.
» Jag tänkte vara ofin nog att
påminna om högerns sätt att agera i
den fråga som vi ansåg vara rättvis
och angelägen, nämligen införande av
en allmän tjänstepension för de stora
grupper löntagare som inte hade någonting
annat än den folkpension högern
i dag anser vara otillräcklig. Högern
motarbetade det förslaget i hela den
långa kampanj som vi från arbetarrörelsen
förde för att få gehör för en
som vi bedömde det rättvis och angelägen
reform. När det ändå inte lyckades
att stoppa den frågan, kom högern
tillbaka i 1960 års val och krävde att
ATP skulle upphävas. Det gick inte
heller, och vid 1964 års val kom man
med detta nya förslag, om vilket herr
Gustavsson i Alvesta sade att det var
så nytt och så förvirrande, att inte ens
högermännen själva visste vad det var
fråga om. På löntagarliåll och på socialdemokratiskt
håll är det, för att använda
herr Ringabys ord, rättvist och
angeläget att slå vakt om ATP, och vi
kan inte med bästa vilja i världen tro
att det här verkligen är fråga om en
önskan att slå vakt om de gamla, om
folkpensionärerna. Vi tror i stället att
det är en önskan att komma åt ATPsystemet.
ATP-systemet är uppbyggt med avgifter,
betalade av arbetsgivarna, vilket
naturligtvis — som sagts så många
gånger i olika tonarter — inneburit
mindre möjligheter för löntagarna att
ta ut ökad kontant ersättning. Men vi
har hälsat detta system med tillfredsställelse,
och vi vill fortsätta att bygga
upp ATP på samma sätt som vi
gjort hittills, därför att vi tror på systemet.
Innebär det verkligen i dagens situation,
när vi från övriga partier inom
andra lagutskottet är eniga om att yrka
avslag på högerns motion, att det endast
är högern som slår vakt om folkpensionärerna?
Nej, ingalunda. Den som är
gammal nog för att kunna komma ihåg
högerns sätt att agera i pensionsfrågan
långt innan ATP diskuterades har litet
svårt att tro på de nya tongångarna.
Alla vi — och det är de flesta av oss
— som var med i ATP-kampanjen kommer
ihåg att diskussionen om hur vi
skulle ordna det för folkpensionärerna
var en väsentlig del i den debatt som
föregick införandet av ATP.
Herr Ringaby har här gjort stort
nummer av årtalet 1896. Herr Anderson
i Sundsvall har emellertid redan bemött
den frågan. Jag vill bara framhålla att
vid varje reform vi genomför blir det,
herr Ringaby, gränsfall. Det känns naturligtvis
orättvist för dem som så att
säga är födda på fel sida om årtalet
1896. Men jag tror inte att högerns
motion utgör något botemedel, utan
frågan får — som utskottet så riktigt
uttalar — lösas på annat sätt.
Herr Ringaby säger att vi inte anvisat
någon lösning. Det vet emellertid herr
Ringaby lika bra som jag, att en väsentlig
skillnad föreligger härvidlag
genom att folkpensionerna är skattefinansierade
och tilläggspensionerna avgiftsfinansierade.
Högern kommer inte
att lyckas bibringa svenska folket och
speciellt folkpensionärerna den uppfattningen,
att det är högern som ömmar
för folkpensionärerna medan vi
andra — och särskilt socialdemokraterna
— inte hyser något intresse för den,
na grupp. Det är alltför grovt för att
någon skall tro det, herr Ringaby.
Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.
Herr RINGABY (IT) kort genmäle:
Herr talman! Till herr Gustavsson i
Alvesta vill jag säga, att vi skall väl
ändå inte krångla till denna fråga mer
än nödvändigt. I en utredning blir naturligtvis
inte bara högern utan även
övriga partier representerade, och utredningen
får överväga frågan och söka
nå en lösning på problemet.
Det förslag om utredning som i dag
diskuteras är helt naturligt något an
-
Onsdagen den 3 mars 1965
Nr 10
41
Tilläggspension till vissa ålderspensionärer m. fl.
norlunda utformat än vårt första förslag
i valrörelsen, beroende på att högerpartiet
som alla demokratiska partier
får lyssna till kritik och ta hänsyn
till kritiken. Vi har i år t. ex. bevittnat
att finansministern med sina starka
fingrar smulat sönder skatteberedningens
enhälliga förslag efter att ha lyssnat
till kritik från sina egna. På samma
sätt har vi lyssnat till kritiken mot
vårt förslag och i viss mån modifierat
det.
Så ett par ord till fru Ekendahl, en
kvinna som jag respekterar mycket högt.
Ni inom högern motarbetade ATP
1959, säger fru Ekendahl. Ja, det gjorde
vi, därför att vi hade ett annat förslag
som vi ställde vid sidan av förslaget
om ATP. Detsamma gällde folkpartiet
och centerpartiet, fru Ekendahl; de som
hårdast motarbetade ATP var väl centerpartisterna.
Men nu är beslutet om
införande av ATP fattat, och alla de
tre borgerliga partierna hgr enhälligt
slutit upp bakom reformen. Vad vi
i dag eftersträvar är att göra det bästa
möjliga av ATP-reformen —- det är varje
demokratiskt partis skyldighet. Av den
anledningen har vi pekat på detta
trappstegsförhållande inom pensionssystemet.
Herr talman! Jag vill avslutningsvis
framhålla att vi absolut inte från högerpartiets
sida velat ta monopol på lösningen
av folkpensionärernas problem
— långt därifrån. Alla partier i riksdagen
har ju enhälligt beslutat om förbättringar
för folkpensionärerna. Vad
vi gjort är att vi pekat på ett visst problem
i samband med ATP:s genomförande.
Men vi har inte slagit oss för
bröstet och hävdat att vi är de enda som
tänker på de gamla — i så fall vore det
illa ställt med ansvarskänslan här i
landet.
Fru EKENDAHL (s) kort genmäle:
Herr talman! Jag skall be att få
kvittera herr Ringabys uttalande att han
hade respekt för min person. Jag måste
säga detsamma om herr Ringaby. Vi
har ett utomordentligt samarbete i andra
lagutskottet.
Att jag inte nämnde de andra två borgerliga
partierna, som jag mycket väl
kommer ihåg motarbetade ATP, berodde
på att jag tyckte det kunde vara
detsamma nu när de omvänt och bättrat
sig. Det var högerns utspel i denna
fråga både i valrörelsen och trots valutslaget
även fortsättningsvis i den motion,
som vi i dag haft att behandla,
vilket gav mig anledning att påminna
om hur högern tidigare hade agerat
i denna fråga.
I övrigt ber jag att få yrka bifall till
utskottets hemställan.
Herr OHLIN (fp) kort genmäle:
Herr talman! Efter det att herr
Ringaby och nu senast fru Ekendahl
gjort påståenden om folkpartiets inställning
i ATP-frågan för några år sedan,
vilka jag anser vara missvisande, vill
jag fastslå en sak, nämligen att folkpartiet
vid 1959 års riksdag hade ett allt
igenom positivt förslag till en allmän
tilläggspensionering. Jag skall naturligtvis
inte i detta sammanhang redogöra
för vad det innebar, men jag vill framhålla
att det för dem som för närvarande
erhåller låga ATP-pensioner skulle
ha givit högre pensioner än den gällande
ordningen. Jag vill dessutom tilllägga
att den änka, som man talade så
mycket om under 1962 års valkampanj,
inte fick någon änkepension år 1962
men enligt folkpartiförslaget skulle ha
fått en sådan omedelbart. Folkpartiet
hade alltså eu alltigenom positiv inställning
i pensionsfrågan. Men vi föredrog
eu annan konstruktion av ATP
än vad socialdemokraterna föreslog. —
Högerpartiet var allena inställt på att
riva upp ATP-systemet 1960, och detta
är naturligtvis en betydande skillnad.
Det som högern främst hade emot
vårt förslag var att vi ville ge en liten
överkompensation —- inte helt obetydlig
för övrigt — till de första årgångar
-
42
Nr 10
Onsdagen den 3 mars 1965
Tilläggspension till vissa ålderspensionärer m. fl.
na av ATP-pensionärer. När högern i
dag intar en rakt motsatt hållning måste
man konstatera, att partiet onekligen
gått ett långt stycke från sin tidigare
ståndpunkt.
Det väsentliga är emellertid att vi
från vår sida dels var positivt inställda
till tanken på en allmän tilläggspension
dels liksom centerpartisterna betonade
att folkpensioneringen skulle successivt
förbättras. Vi har i denna strävan
många gånger saknat förståelse från
högerns sida, men vi vidhåller denna
positiva inställning till strävandena att
förbättra folkpensionärernas läge. Jag
instämmer i detta avseende i vad herr
Anderson i Sundsvall för en stund sedan
framhöll.
Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep)
kort genmäle:
Herr talman! Jag begärde närmast
ordet med anledning av fru Ekendahls
senaste yttrande. Hon sade vänligt till
oss att vi nu bättrat oss och att hon
därför inte hade något att anföra mot
oss. Centerpartiet hade emellertid ett
annat alternativ i pensionsfrågan, men
när ATP var införd gällde det att göra
detta system så bra som möjligt i stället.
Jag hoppas att vi får stöd av fru
Ekendahl när det gäller att rätta till
de brister som alltjämt vidlåder ATPsystemet.
Vidare vill jag på tal om förbättringar
framhålla att jag är tacksam
över att vi i år fått med både högern
och socialdemokraterna på att genomföra
årliga förhöjningar av folkpensionerna.
Herr REGNÉLL (h):
Herr talman! Herr Ringaby har som
talesman för reservanterna förklarat,
att man nu siktar till en helt förutsättningslös
utredning. Man behöver inte
känna sig bunden av någon viss lösning,
sade han i sitt första inlägg, och nyss
framhöll han i en replik att högern
lyssnat på kritiken och modifierat sitt
förslag efter denna. På samma sätt har
herr Heckscher, som på grund av sjukdom
inte har tillfälle att vara här i dag,
i högerpartiets tidning Medborgaren den
12 februari förklarat, att motionen inte
innebär en fortsatt sammankoppling av
förbättrad pensionering med AP-fondernas
storlek.
Man har alltså löst upp den hårdknut
som man drog till i Östersund, när man
kopplade samman dessa båda frågor.
Naturligtvis har riksdagen skyldighet
att se till att pensionärernas standard
inte släpar efter när det allmänna välståndet
stiger. Det har med allt skäl
framhållits, att mycket av vad som behöver
förbättras ligger på serviceområdet.
Detta hindrar inte att också kontantinkomsterna
efter hand måste justeras
uppåt. Men de högst behövliga
förstärkningarna av ålderspensionen
skall och kan finansieras på vanligt sätt
över budgeten. De kommunala bostadstilläggen
kommer i sammanhanget också
in i bilden. Det blir på så sätt inte
bara en viss kategori utan alla skattebetalare,
både enskilda och företag, som
skall svara för de kostnader vilka samhället
bör ta på sig för att förbättra
ålderspensionerna.
Naturligtvis har riksdagen också
skyldighet att hålla uppsikt över fondtillväxten
i ATP-fonderna. Om man anser
sig kunna konstatera, att fonderna
växer snabbare än vad som behövs för
att trygga pensionsutfästelserna, skall
man enligt min uppfattning sänka avgifterna
till förmån för näringslivet och
löntagarna, från vilkas arbetsersättning
avgifterna skall hämtas.
Att den av mig nämnda »hårdknuten»
nu lösts upp är mycket tillfredsställande.
I reservationen återstår en
önskan om en helt förutsättningslös utredning
rörande pensionsförstärkning
för vissa kategorier. Skäl kan anföras
och har även anförts i denna kammare
för en sådan förutsättningslös utredning.
Man kan också såsom utskotts
-
Onsdagen den 3 mars 1965
Nr 10
43
Tilläggspension till vissa ålderspensionärer m. fl.
majoriteten framhålla, att vi redan vet
vad vi behöver.
För min del anser jag mig i detta nya
läge och efter att ha redogjort för min
ståndpunkt kunna avstå från att rösta i
voteringen.
Herr FREDRIKSSON (s):
Herr talman! Jag vill först instämma
i vad fru Ekendahl sade om vikten
av att man verkligen slår vakt om ATP.
Det är ur löntagarnas synpunkt den
primära frågan i detta sammanhang.
Jag vill också instämma i vad herr Regnéll
nyss sade, att därest man skall öka
folkpensionerna eller ge den generation
som inte fått del av ATP förbättringar,
så bör detta ske över budgeten.
På så sätt delar man ju inte ut bara löntagarnas
pengar, utan alla får vara med
och betala.
Men det var inte för att säga detta
som jag begärde ordet, utan jag blev
närmast uppkallad av vad herr Ringabv
sade om fondbildningen och kanske
också på grund av den kritik som
så ofta framförts i debatten, framför allt
från högerhåll, när det gäller den fondbildning
som pågår inom ATP-systemet.
Man har sagt att det skulle medföra
en ur alla synpunkter betänklig centralisering
på kapitalbildningens och
samhällsekonomiens område om fondbildningen
skulle bli alltför stor; fonden
skulle få ett alltför dominerande
inflytande på samhällsekonomien.
Jag tycker att det resonemanget är
fullständigt galet. Det finns absolut
ingen anledning att ATP-fonderna framdeles
av ett eller annat skäl skulle rusa
i höjden och få en dominerande ställning
i vårt lands ekonomi. Tekniskt
sett skulle systemet kunna fungera utan
någon stor fondbildning. Kanske skulle
en fondbildning över huvud taget inte
alls behövas. Man skulle i så fall för
varje år bara behöva räkna ut storleken
av årets utbetalningar till pensionärerna
och på basis härav fastställa
den avgift som erfordrades för att täc
-
ka dessa. Detta skulle dock medföra en
alltför stor ryckighet i avgiftsbelastningen
och det är ju inte heller någon
här som förordat ett sådant system.
Alla har varit eniga om att deit ur flera
synpunkter är nödvändigt att lägga upp
fonder — det är storleken av fonderna
som man har tvistat om.
Reträffande fondbildningen är det
väl framför allt tre synpunkter som
kan framföras för behovet av denna.
Det är för det första ränteavkastningen,
för det andra sparandet och för det
tredje buffertbehovet. Genom att man
bygger upp en fond kan ju pensionssystemet
tillföras en ränteavkastning,
som gör det möjligt att på längre sikt
hålla lägre avgifter än vad som eljest
skulle ha varit nödvändigt. Ju större
fonden är — även räntestorleken spelar
här en betydande roll —• desto mindre
krav ställs på den kommande generationen
för att tillförsäkra den nu aktiva
generationen den pensionsrätt som
statsmakterna har åtagit sig att garantera.
Det var ju den frågan som spelade
en mycket stor roll i ATP-debatten, då
många hävdade att det skulle bli en alltför
stor belastning för det kommande släktet
om denna reform skulle genomföras.
Buffertbehovet är också påfallande
stort. Vi har ingen garanti för att det inte
kan uppstå tillfälliga produktionsstörningar,
som gör att man kan tvingas
till drastiska höjningar av avgifterna
för att klara de pensionsförpliktelser
som staten åtagit sig. Krissituationer
kan uppstå, som medför att en stor del
av den aktiva befolkningen rycks ut
ur produktionslivet. Vi kan få konflikter
på arbetsmarknaden och vi har inte
heller någon säker garanti för att en
period av dåliga konjunkturer uppstår,
som gör att fondens inkomster minskar.
Omkastningar i befolkningsstrukturen
kan också spela en stor roll.
Men den beträffande hela detta problem
väsentligaste frågan är väl utan tvivel
den om sparandet. Att det i dag
skulle vara möjligt att klara vårt sam
-
44
Nr 10
Onsdagen den 3 mars 1965
Tilläggspension till vissa ålderspensionärer m. fl.
hälles problem utan en fondbildning
eller med en lägre fondbildning än den
vi nu har, det är det val ingen som
tror. Inte heller anser väl någon att
det sparande som nu sker i ATP-fonderna
skulle ha uppvägts av företagssparande,
personligt sparande, sparande
i SPP eller på något annat sätt. Ett
stort sparande är också nödvändigt för
att klara den produktionsökning som
är absolut nödvändig för att möjliggöra
alla de förpliktelser som samhället
påtagit sig. Här kan man också nämna
den ökning av folkpensionerna som
vi i stort sett är ense om. Folkpensionärerna
är alltså en grupp som har allt
intresse av att ATP-fonderna inte förskingras.
Vi vet kanske inte så mycket om vad
som kommer att ske i en avlägsen framtid
beträffande folkmängdens förändring,
penningvärdets försämring och löneutvecklingen,
men om vi utgår ifrån
vad vi nu vet kan fondens tillväxt framräknas
enligt olika alternativ för lönestegring,
inflation och ränteförändring.
Riksförsäkringsverket har ju utfört sådana
beräkningar. Av dessa beräkningar
framgår, att under förutsättning att
vi kan hålla nuvarande reallöneförbättring
och förräntning, fonden kommer
att öka kraftigt, och en bit in på 80-talet beräknas den uppgå till den aktningsvärda
summan 100 miljoner kronor.
Detta är naturligtvis en mycket
stor summa, men vad man ofta bortser
ifrån, när man förfasar sig över fondernas
enorma tillväxt och kommande
dominerande ställning i samhällsekonomien
är det förhållandet, att fonderna
vid en snabb realinkomststegring faktiskt
får en mindre dominerande ställning
i samhällsekonomien, ty även nationalprodukten
stiger snabbt vid en
kraftig reallöneförbättring. Den kommer
att stiga snabbare relativt sett än
fonderna, och sett i relation härtill
kommer fondernas tillväxt faktiskt att
framstå som mycket måttlig. Förklaringen
till detta något egendomliga för
-
hållande är, att vi har en maximering
i pensionssystemet. Inkomster över
37 500 kronor i dagens penningvärde
ger inte rätt till högre pension och inte
heller till någon ökad avgiftsplikt, och
ju snabbare inkomsterna stiger desto
fler kommer över denna gräns.
Om vi vågar göra antagandet att realinkomststegringen
skulle hålla sig vid
exempelvis 3 procent betyder detta att
reallönerna skulle tredubblas fram till
sekelskiftet. Den genomsnittliga industriarbetarlönen
skulle då ligga vid minst
50 000 kronor. Man kan naturligtvis fråga
sig om nuvarande ATP-system då
skulle anses tillräckligt. Ett pensionsbelopp
på en inkomst av högst 37 500
kronor kommer då antagligen att successivt
behöva höjas. Om man sedan
tar hänsyn till penningvärdeförsämringen
eller inflationens betydelse finner
man att fonderna stiger snabbt,
penningmässigt. De stiger snabbare i
kronor räknat än om vi inte har någon
penningvärdeförsämring. Men även
denna snabbare tillväxt är endast skenbar.
I själva verket innebär penningvärdeförsämringen
att värdet av de insamlade
medlen urholkas. Ju längre fram i
tiden man drar ut detta perspektiv
desto klarare framstår detta förhållande.
Detta framgår också klart av vissa
beräkningar som gjorts i jämförande
syfte.
Herr talman! Jag vill än en gång
understryka att det är synnerligen angeläget
att det även i fortsättningen sker
en snabb fondbildning. Vad vi nu vet
om beslutade avgifter och befolkningsstrukturen
tillåter inte, att man på något
sätt tullar på fonderna — i varje
fall inte enligt det förslag som föreligger
i form av högermotioner. Jag
vill också än en gång instämma i vad
herr Regnéll sade, nämligen att om fonderna
skulle beräknas komma att stiga
snabbare — vilket jag inte tror — än
vad som behövs för att ge garantier till
pensionärerna, bör naturligtvis avgifterna
sänkas. Jag tror inte att vare sig
Onsdagen den 3 mars 1965
Nr 10
45
Tilläggspension till vissa ålderspensionärer m. fl.
herr Ringaby eller någon annan behöver
ha några bekymmer om pensionsfondernas
tillväxt. Det är ingen fara
med dessa pensionsfonder, utan de är
tvärtom en mycket stor tillgång i samhällsekonomien.
Dessa fonder används
ju precis på samma sätt som SPP:s
fonder och andra kapitaltillgångar —
för bostadsbyggande, till kommunlån,
för industribyggande in. in.
Till sist vill jag av hela mitt hjärta
instämma i vad herr Ringaby senast
sade, nämligen att om det endast vore
högern som bekymrade sig om pensionärerna
vore det verkligen illa ställt i
detta land. Det är verkligen sant.
Herr talman, jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.
Herr RINGABY (h) kort genmäle:
Herr talman! Herr Fredriksson har
tydligen missuppfattat det hela. Om
högern skulle tvingas kämpa ensam
mot de andra partierna vore det illa,
men nu är det dess bättre så att alla
är ense om de förbättringar vi gör och
det är bra.
Herr BENGTSSON i Varberg (s):
Herr talman! Jag hade inte tillfälle
att delta i utskottsbehandlingen av detta
ärende i år och hade inte tänkt blanda
mig i debatten, men då flera »utomstående»
redan har deltagit i den känner
jag mig oförhindrad att ta till orda
i ett kort inlägg.
I det engelska parlamentet är det ju
så att en gammal ledamot lyckönskar
en jungfrutalare eller ger honom råd på
vägen. Herr Werner framförde sitt jungfrutal
käckt. Han kom med ett budskap
som vi bör leva efter, nämligen att man
skall hedra sin fader och moder. Det
bör vi alla göra, men han var litet oförsiktig
när han hävdade att förslaget om
folkpensionsförbättringar var ett magert
fläskben. Många kommer nog att
studera herr Werners kommande motioner
om höjning av folkpensionerna
när propositionen lagts fram. Jag vill
ge honom rådet att det då är bäst att
inte bara med läpparna bekänna att
pensionerna skall vara högre, utan att
vi får se en högermotion om högre belopp
än enligt den proposition regeringen
anser sig kunna lägga fram.
Jag skall återkomma till det där magra
fläskbenet. Det skall nämligen betalas
och därvidlag är högern inte lika
intresserad. Innan jag gör det vill jag
säga ett par ord i fråga om klyftan mellan
ATP-pensionärer och de som inte
får ATP. Vi hade ju i november en lång
och grundlig debatt i denna fråga. Jag
försökte då slå fast att det är en vrångbild
som högern målar.
Det förhåller sig så att den första årsklassen
av ATP-pensionärer får en liten
ATP-pension på V20. Den kan vara mycket
obetydlig och den kan vara något
större. Nästa årsklass får V20 och den
därpå följande V20. Vi bygger alltså upp
systemet på 20 år för att klyftan mellan
de olika årsklasserna inte skall bli
för stor. Jag påpekade också att eftersom
ATP är en inkomstgraderad pension
betyder V20 inte exakt samma belopp,
utan V20 kan vara mer i pengar än
V20 i ATP-pension. Det är alltså en fullständig
vrångbild av det verkliga förhållandet
som man bär målar upp. Herr
Werner talade om en gammal kvinna
på 80 år som fostrat fem ATP-berättigade
söner. Själv får hon ingen ATPpension.
Det är riktigt.
Jag vet inte om kvinnan konuner från
Malmö, där herr Werner hör hemma.
Gör hon det, förefaller det mig att hon
bör ha ett kommunalt bostadstillägg på
cirka 2 000 kronor — men inte tack
vare högern, ty högern ville slopa det
kommunala bostadstillägget. Så var det
alltså med intresset för de gamla för
inte så länge sedan.
Vi har nu att vänta ett förslag om
höjning av folkpensionerna från regeringen.
Vi vet hur stor höjningen blir.
Det är klart att man inte kan höja folkpensionerna,
om man inte tar ut pengar
46
Nr 10
Onsdagen den 3 mars 1965
Tilläggspension till vissa ålderspensionärer m. fl.
till detta. Nu har högern blivit ängslig
och är inte lika beredd att plocka pengar
ur ATP-fonderna, och då kan herr
Regnéll tryggt lägga ned sin röst. Avgiften
för folkpensionen skall nu höjas
från 600 till 1 200 kronor per år. Denna
höjning drabbar naturligtvis i första
hand de större inkomsttagarna, men det
vill inte högern vara med om utan tycker
att det är fel att höja folkpensionsavgiften
och jag hänvisar till högerns
motion nr 748 i denna kammare. Regeringsförslaget
om folkpensionsavgiften
innebär att ett stort antal inkomsttagare
befrias från avgiften. Denna måste då
betalas av andra. Vilka andra? Jo, av
de stora inkomsttagarna. Man var alltså
från högerhåll beredd att plocka ur
AP-fonderna för att höja folkpensionen,
men man är inte beredd att låta de stora
inkomsttagarna betala en höjd avgift
till ökade folkpensioner. Jag tror att
det från högerns sida vore klädsamt att
tala något tystare om det brinnande intresset
för folkpensionärerna. Jag yrkar
bifall till utskottets hemställan.
Herr WERNER (h) kort genmäle:
Herr talman! Jag ber att få tacka herr
Bengtsson för de goda råd han gav
jungfrutalare. Jag vet att herr Bengtsson
är en klok man, och jag skall därför
verkligen lägga dem på minnet.
Men jag vill ändå säga ett par saker
i detta sammanhang. I Malmö utgår ett
kommunalt bostadstillägg på 2 200 kronor.
Märkligt nog var det en högermotion
som låg bakom denna höjning! Det
blåser faktiskt litet vindar i högern
också, herr Bengtsson, och jag vill gärna
vara med om att fortsätta att blåsa
i den linjen.
I varje fall tycker jag att man kan
glädja sig över debatten eftersom man
från alla håll märker hur stor ambitionen
är att på olika sätt ställa det väl för
den grupp av människor, som ännu inte
har fått den standardförbättring som
vore önskvärd.
Herr RINGABY (h) kort genmäle:
Hem talman! Jag vill bara säga några
ord med anledning av herr Bengtssons
anförande om folkpensionsavgiften och
högerns inställning till denna. Hem
Bengtsson poängterade att höjningen av
folkpensionsavgiften speciellt skulle
drabba de högre inkomsttagarna. Ja, det
blir en höjning för alla som ligger över
22 000 kronor om året. Huruvida man
kan räkna 22 000 kronor som någon
särskilt hög inkomst vet jag inte. Det
är tvärtom i dag en mycket vanlig familjeinkomst.
Det blir en miljon skattebetalare
som får betala högre folkpensionsavgift.
Folkpensionen är lika för
alla människor. I princip skulle avgiften
alltså vara lika för alla. Men man
kan gå med på att lägga en något större
del på de stöme inkomsttagarna. Vi har
dock inte velat gå upp till 1 200 kronor
för en medelinkomst och något däröver
utan har stannat för 800 kronor. Det
tycker vi är rimligt.
Herr WEDÉN (fp):
Herr talman! Det är främst ett par uttalanden
av herr Ringaby och herr Regnéll,
som föranleder mig att låta detta
korta anförande utmynna i en fråga till
herr Ringaby. Innan jag kommer fram
till denna vill jag emellertid göra ett
par allmänna reflexioner.
I högermotionen, som jag har framför
mig, åberopar man bl. a. ett särskilt
argument för att man i motionen
vidhåller huvudlinjen från förslaget i
höstas. När man har ett fördelningssystem
för ATP-pensioneringen bär en
av motiveringarna varit — heter det —
att man därigenom kan frigöra sig från
det rigorösa sambandet mellan avgifter
och förmåner som kännetecknar privat
försäkring och vanlig försäkring. Det
är riktigt att detta var ett argument som
framfördes från den socialdemokratiska
sidan när vi diskuterade vilket system
för en allmän tilläggsförsäkring som
man skulle ha. Men det är också riktigt,
herr talman, att just denna om
-
Onsdagen den 3 mars 1965
Nr 10
47
Tilläggspension till vissa ålderspensionärer m. fl.
ständighet i fördelningssystemet utsattes
för kritik från vår sida, j-ag kan gott
säga en ännu starkare kritik från högerns
sida. Anledningen var naturligtvis
att man tyckte att det låg en fara
för de försäkrades säkerhet i just det
förhållandet att det icke förefanns något
rigoröst samband mellan avgifter
och pension. Det var alltså, som jag ser
saken, för att tillgodose säkerheten för
de försäkrade inom systemet som man
framförde denna kritik. Den var också
väl motiverad. Däremot kan denna kritik
omöjligen utgöra någon motivering
för att helt upplösa sambandet mellan
avgifter och förmåner, vilket högern nu
är på väg att göra. Något sådant skulle
öka osäkerheten inom ATP-systemet och
för dem som där är försäkrade. Det kan
man inte komma ifrån.
Den andra allmänna reflexionen jag
vill göra berör en sak som herr Ohlin
redan snuddat vid. En av svagheterna i
det system vi nu har är naturligtvis att
övergångstiden, som det också framhålles
i högermotionen, ger ganska ringa
tjänstepensioner till de försäkrade. Vi
inkluderade därför i vårt förslag till
ATP-system en bättre ordning med större
pensioner för de årgångar som befann
sig i det aktuella övergångsskedet.
Det bör slås fast att vårt förslag, när
det framfördes, inte mötte någon förståelse
från högerns sida.
I fråga om de allmänna förbättringar
av folkpensionerna som folkpartiet och
centerpartiet under rätt många år fört
fram förslag om hade vi i varje fall
fram t. o. m. maj månad 1964 att räkna
med ett visst motsånd från högerns sida
och även från det socialdemokratiska
partiets sida.
Men, herr talman, efter herr Ringabys
och herr Regnélls anföranden i dag är det
en fråga som det är av stort intresse att
få besvarad med hänsyn till att det är
föga mening med att förvirringen ökas
inom högern eller inom andra partier i
avseende på deras uppfattning om vad
som verkligen är högerns ståndpunkt.
Herr Regnéll uttalade att man nu hade
löst upp hårdknuten från Östersund och
att högerreservanterna yrkade på en
helt förutsättningslös utredning. Han
tycktes stödja detta uttalande på ett par
yttranden, bl. a. ett yttrande av herr
Ringaby tidigare i denna debatt.
Jag vill därför, herr talman, återge
ett avsnitt ur högermotionen nr 124 i
andra kammaren i vilken diskuteras hur
ett sådant system, som högern vill ha,
principiellt skulle kunna konstrueras.
Det heter: »Enligt vår uppfattning talar
emellertid de starkaste skälen för att
man väljer det andra av dessa alternativ
— en tilläggspension inom ATP-systemets
ram.» (Det första alternativet
skulle innebära en tilläggspension inom
folkpensioneringens ram och det skulle,
såvitt jag förstår, finansieras i vanlig
ordning över budgeten, som herr Regnéll
sade.) I motionen heter det vidare:
»Eftersom avgiftsintäkterna i detta system,
såsom nyss framhållits, vuxit snabbare
än beräknat, bör utrymme finnas
för att under den övergångsperiod, då
problemet kvarstår, på denna väg finansiera
tilläggspensioner av begränsad
omfattning till de nu eftersatta äldre
pensionärerna.»
Högerreservationen inleds med förslaget
att riksdagen, med bifall till den av
mig citerade motionen, i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte hemställa om skyndsam
utredning av frågan om tilläggspensioner
o. s. v.
Min fråga till herr Ringaby är: Betyder
det som herr Ringaby i dag framfört
och vad herr Regnéll anfört att högerpartiet
som sådant nu bestämt tar
avstånd från tanken på att åstadkomma
de förbättringar som vi alla här vill ha
genom ett ingrepp i ATP-systemet?
Herr RINGABY (h) kort genmäle:
Herr talman! Herr Wedén uppehåller
sig vid högermotionen nr 124 i denna
kammare, i vilken vi i den allmänna
motiveringen har hänvisat till fram
-
48
Nr 10
Onsdagen den 3 mars 1965
Tilläggspension till vissa ålderspensionärer m. fl.
komliga vägar för att lösa det problem
vi här diskuterar.
Motionärerna har ansett det lämpligast
att välja vägen över ATP-systemet
därför att ATP-pensionen redan tidigare
är eu differentierad pension. Vi har
också visat på möjligheterna att lösa
problemet folkpensionsvägen, vilket såvitt
jag förstår skulle innebära differentierade
folkpensioner till en viss grupp.
Detta system skulle enligt vårt sätt att
se bli krångligare än det system vi förordar.
Men vi hemställer att en utredning
får i uppdrag att utreda denna fråga.
Vi yrkar bifall till motionens kläm
som är identisk med reservationens
kläm. Vad man anfört som motivering
brukar det inte tas samma hänsyn till
som vad man anfört i klämmen. Eftersom
det i klämmen yrkas på en utredning
är det också fråga om en sådan.
Till slut, herr talman, vill jag bara
meddela att i varje fall en centerpartist
i första kammaren har röstat för bifall
till reservationen.
Herr REGNÉLL (h) kort genmäle:
Herr talman! Herr Wedén talar om
det citat ur herr Heckschers artikel som
jag tillät mig använda i mitt tidigare inlägg.
För att inte något missförstånd skall
finnas ber jag att direkt få citera följande
ur tidningen Medborgaren för den 12
februari i år:
»Sålunda har det gjorts gällande, att
den motion om utredning angående
bättre pensionsförmåner för de gamla
pensionärerna, som högerpartiet väckt
vid årets riksdag, skulle innebära en
fortsatt ''sammankoppling’ av frågan
om pensionsrättvisa med frågan om APfondernas
storlek.»
Herr Heckscher, som är huvudmotionär
i sammanhanget, fortsätter:
»För att visa hur ovederhäftigt detta
påstående är skulle det i och för sig
kunna vara tillräckligt att citera det yrkande,
i vilket motionen utmynnar.»
Huvudmotionären, som bättre än nå -
gon annan bör veta hur motionen skall
läsas, förklarar alltså att den inte innebär
en fortsatt sammankoppling av frågan
om pensionsrättvisa med frågan om
pensionsfondernas storlek.
Därmed tror jag att herr Wedén fått
ett klart besked.
Herr WEDÉN (fp) kort genmäle:
Herr talman! Herr Heckschers uttalande
förefaller otvivelaktigt klart. Herr
Ringabys uttalande är inte lika klart, om
man inte får tolka det så, när han säger
att man inte brukar ta så stor hänsyn
till motiveringen i en motion, att han
nu är beredd att helt ta avstånd från en
väsentlig del av motiveringen i den motion
som är väckt och som herr Heckscher
mycket riktigt har skrivit under.
Vi får för övrigt se, herr talman —
och det har tidigare påpekats i debatten
— vilka konsekvenser av detta mindre
hänsynstagande till motionens motivering
som högern kommer att dra om
kort tid, när folkpensionspropositionen
föreligger.
Herr BERGLUND (fp):
Herr talman! Jag har inte för avsikt
att mycket förlänga debatten, men det
var en sak som jag skulle vilja påpeka
i sammanhanget. Vi har sagt oss att det
är angeläget för oss alla att på något
eller några sätt förbättra förhållandena
för våra folkpensionärer. Därom är vi
ense. Vägarna till detta mål kan emellertid
vara olika.
Herr Anderson i Sundsvall talade i
sitt första anförande om att man kan
förbättra folkpensionärernas förhållanden
på olika sätt och angav då också —
liksom flera talare — att man kan göra
detta genom att höja bostadstillägget.
Hittills har det förhållandet rått, att
stat och kommun har samarbetat beträffande
kostnaderna för folkpensionärernas
inkomster. Enligt proposition som
nu ligger på riksdagens bord skall staten
helt överta kostnaderna för folkpensionerna;
däremot skall kommunerna
Onsdagen den 3 mars 1965
Nr 10
49
Tilläggspension till vissa ålderspensionärer m. fl.
helt överta kostnaderna för bostadstillläggen.
Jag har tillåtit mig att för min
kommun räkna ut hur detta skulle utfalla
i verkligheten och kommit fram till
det intressanta resultatet, att vi skulle
få ett inkomstnetto på ungefär ett par
hundra tusen kronor. Jag har under
hand hört att det kan ligga olika till i
olika kommuner — en kommun har redovisat
närmare 400 000 kronor. I en
del fall kan det också bli minus i budgeten.
De kommuner som redovisar en
inkomstökning är troligen sådana kommuner,
som hyser ett mycket stort antal
åldringar och för vilka det varit en
stor belastning att åstadkomma ett lämpligt
bostadstillägg. Genom det förhållandet,
att staten nu övertar kostnaderna
för folkpensionerna så kommer kommunerna
i den intressanta situationen
att de kan överväga att höja bostadstillläggen,
och då skulle realiter folkpensionärerna
ändock få en i många fall
ganska avsevärd förbättring. Jag menar
därför att när vi kommer att ta ställning
till denna proposition så bör vi alla vara
intresserade av att söka lösa problemet
på detta sätt. Jag understryker än
en gång att detta givetvis skulle leda till
en förbättring.
Jag ville, herr talman, gärna föra in
iiven denna aspekt på frågan i debatten.
Herr BENGTSSON i Varberg (s):
Herr talman! När jag påpekade för
herr Werner att hans 80-åriga städgumma
sannolikt hade kommunalt bostadstillägg
men att det inte var tack vare
högern som hon hade det, så replikerade
han, att det är högern i Malmö som har
varit pådrivande när det gällt kommunalt
bostadstillägg där. Vad jag avsåg att
säga — vilket herr Werner kanske inte
uppfattade — var, att det var högerpartiet,
som i riksdagen föreslagit att de
kommunala bostadstilläggen skulle avvecklas.
De reserverade sig för saken i
utskottet och begärde votering både i
denna kammare och i medkammaren.
Hade riksdagen — vilket Gud förbjude
I —Andra kammarens protokoll 1965. Nr
—- gått med på högerns förslag, hade
denna 80-åriga gumma i dag inte haft
något kommunalt bostadstillägg.
Herr SVENNING (s):
Herr talman! Jag måste låta några
moln gå upp på herr Werners ljusblå
himmel. Det var nämligen inte högerpartiet
som tog ett initiativ, utan i verkligheten
var det så, att den sociala avdelningen
inom kommunalråden i Malmö
hade begärt en utredning av försäkringskassan
beträffande just familjebostadsbidragen
och uppläggningen av
hyrorna. I det läget föreslog högern en
utredning. Hur man kan begära en utredning
medan en annan utredning pågår
är för mig oförklarligt. Sedan utredningen
slutförts samlades alla partier
omkring en höjning på 2 200 kronor.
Så var det med den sagan, herr
Werner.
Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Ringaby begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:
Den, som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 5, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
av herrar Kaijser och
Ringaby.
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav,
att lian funne flertalet av kammarens
10
50
Nr 10
Onsdagen den 3 mars 1965
Hemmafruars rätt till gratisår inom
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Ringaby begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgavs 178 ja och 27 nej, varjämte
2 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.
Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.
§ 13
Föredrogs vart efter annat andra lagutskottets
utlåtanden:
nr 6, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om behörighet
att utöva veterinäryrket in. in.
jämte i ämnet väckt motion, och
nr 7, i anledning av väckt motion om
alternativ tjänstgöring för vissa vapenvägrare.
Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.
Herr förste vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.
§ 14
Hemmafruars rätt till gratisår inom tillläggspensioneringen
Föredrogs
andra lagutskottets utlåtande
nr 8, i anledning av väckta motioner
om hemmafruars rätt till gratisår
inom tilläggspensioneringen.
Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner,
nr 225 i första kammaren av herr Virgin
m. fl. samt nr 276 i andra kammaren av
herr Heckscher m. fl.
I motionerna, vilka var likalvdande,
hade hemställts, »att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte anhålla,
att nämnda motioner vad beträffar frågan
om pensionsrätt till följd av barnavård
måtte överlämnas till pensionsförsäkringskommittén
att beaktas vid
fullgörandet av kommitténs uppdrag».
tilläggspensioneringen
Utskottet hemställde,
1) att riksdagen i anledning av förevarande
motioner, I: 225 och II: 276,
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t såsom
sin mening giva Kungl. Maj:t till
känna vad utskottet anfört, samt
2) att förevarande motioner, 1: 225
och II: 276, i den män de icke kunde
anses besvarade genom vad utskottet
under 1) hemställt, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.
Reservation hade avgivits av herr
Axel Svensson, fru Carlqvist, herrar
Lars Larsson, Dahlberg och Odhe, fröken
Sandell samt herrar Johansson i
Södertälje och Carlsson i Göteborg, vilka
ansett att utskottet bort hemställa,
att förevarande motioner, I: 225 och
II: 276, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.
Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:
Fröken SANDELL (s):
Herr talman! Det ärende som nu föreligger
är också något som man kan kalla
för en ATP-följetong. Efter det ATP infördes
har det uppstått ett enormt stort
intresse för denna trygghetsform. Det
är ju roligt att se att vedersakarna liksom
vuxit in i tvångströjan och att man
också gärna vill föra in fler och fler
i den. Denna gång gäller det de hemarbetande
kvinnornas möjlighet att fa
rätt till ATP.
Redan 1961 motionerades det om en
självständig pensionsrätt; då menade
man att alla husmödrar, oavsett om de
hade vård om barn eller ej, skulle fa
möjlighet att tillgodoräkna sig pensionspoäng.
1962 var det fråga om ett förslag
om gratispoäng för de kvinnor som
hade vård om barn i hemmet. Man återkom
1963 men då med motioner om
självständig pensionsrätt för hemarbetande
husmödrar. Nya motioner väcktes
1964; de gällde inte intjänande av pensionspoäng
utan förslag om att införa
s. k. fria pensionsår. Kvinna som skött
Onsdagen den 3 mars 1965
Nr 10
Öl
Hemmafruars rätt till gratisår inom tilläggspensioneringen
barn i hemmet skulle ha rätt att under
tio år tillgodoräkna sig ett halvt år
som pensionsunderlag för varje år som
hon varit hemma. Denna motion har
återkommit i år trots att riksdagen tidigare
har tagit ställning emot samtliga
motioner.
Det är högern som liar väckt de motioner
som behandlas i föreliggande utskottsutlåtande.
Motionärerna har tydligt
och klart givit till känna att de
anser att det bästa är att modern är
hemma och sköter barnen. Detta framhöll
också herr Ringaby när frågan
debatterades förra året. Och det är ju
bra att man säger ifrån. Nu tycker också
folkpartiet och centerpartiet likadant.
Men under sådana förhållanden
kanske det inte är sä lämpligt att man
andra gånger går ut och talar om läget
på arbetsmarknaden och att man där
vill göra insatser för att på alla sätt
höja produktionsresultatet. Vi vet ju alla
att situationen är den, att det blir allt
mindre tillgång på manlig arbetskraft
under de närmaste åren. De stora ungdomskullarna
från 1930- och 1940-talen
har till största delen kommit ut i förvärvslivet.
Vi kan i fortsättningen inte
räkna med påspädning med manlig arbetskraft.
Om vi skall kunna bibehålla
och helst även höja den standard vi har
är det nödvändigt att vi utnyttjar den
arbetskraftsreserv vi har i kvinnorna.
Samhället har ju under de senaste åren
gjort stora insatser för att få ut kvinnorna
på arbetsmarknaden. Vad kvinnorna
behöver är enligt min mening inte
i första hand löfte om full pension en
gång i framtiden utan vad dagens kvinna
anser vara mest angeläget är att det
blir en ny syn på hennes roll i samhällslivet.
Pensionsfrågan har vi löst ganska bra
vad beträffar kvinnornas möjligheter
till egen pension. Genom att ATP-systemet
är uppbyggt så, att man kan tjäna
in full pension under 30 år och får
räkna poäng efter de 15 bästa inkomståren
har man gjort det möjligt just för
kvinnorna att någon tid vara hemma
och ändå kunna tjäna in full pension.
Om en kvinna t. ex. inte kommer ut i
förvärvslivet förrän hon är över 20 år
eller om hon gifter sig när hon är 20—
25 år och sedan är hemma bortåt 10 år,
så har hon ändå möjlighet att intjäna
30 pensionsår. Pensionsfrågan är alltså
nöjaktigt löst.
Vad som är brännande för dagen är
frågan om familjens situation i den aktiva
åldern. Den frågan har vi inte löst.
Utskottet uttalade sig förra året för att
vi skulle höja barnbidragen och man
förordade införande av ett särskilt vårdnadsbidrag,
vilken fråga borde utredas
av familjeberedningen.
Riksdagen har höjt barnbidragen. Vi
hoppas att frågan om vårdnadsbidrag
är på väg att lösas. Högern har emellertid
i sin familjemotion tydligt sagt ifrån,
att den inte vill vara med om att införa
ett vårdnadsbidrag. I dagens aktuella
situation är det emellertid av största
betydelse att man stöder familjerna och
framför allt barnfamiljerna.
Vi har ännu inte kunnat lösa frågan
om barnservice. Jag vill erinra kammarens
ledamöter om den stora debatten
i höstas om barndaghemmen. Då
fick fru Ekendahl och några andra
kämpa hårt för att hävda den meningen,
att inrättande av flera barndaghem är
en förutsättning för att de unga familjerna
i dag skall kunna känna att de
har en sådan valfrihet att vilkendera
som helst av föräldrarna skall kunna
gå ut i förvärvslivet och att de även
skall ha möjlighet att båda två tillsammans
försörja familjen. Då talades det
av dem som nu står för utskottsutlåtandet
om nyttan av förskolor, lekskolor
och familjedaghem.
Man förutsatte då liksom man nu gör
i högermotionen att det alltid bör vara
kvinnan som skall ta hand om vårdnaden
av barnen. Emellertid skall vi väl
inte i all evighet fortsätta att se saken
på det sättet afl det är kvinnan som
ensam skali därför att hon satt barn
52
Nr 10
Onsdagen den 3 mars 1965
Hemmafruars rätt till gratisår inom tilläggspensioneringen
till världen — vara den som skall lia
ansvaret för barnpassning, att kvinnan
ensam skall svara för denna.
Det händer redan nu i unga familjer
att föräldrarna delar upp vårdnadsuppgiften
sig emellan, så att man omväxlar
med att stanna hemma och sköta hem
och barn. T. o. m. skatteberedningen,
som ju annars inte gjort sig känd för
någon större tankeflykt vad beträffar
familjepolitiken, har skrivit ett par rader
om att tillsynen av barnen är eller
borde vara en makarnas gemensamma
angelägenhet. I det praktiska livet börjar
de unga familjerna se det på det
sättet. Bör då inte vi här i riksdagen,
som skall forma framtidens samhälle,
lämna den gamla värderingen att den
ene i en familj skall vara familjeförsörjare
och den andre ha de vårdande
uppgifterna? Om man inför ett vårdnadsbidrag,
blir det valfrihet för den
av föräldrarna som vill och kan vara
hemma. Jag tror just ATP-systemet kommer
att påskynda den utvecklingen att
även mannen tar på sig ansvaret att
vara hemma något år för att ta hand om
vårdnaden av barnen. När kvinnorna
blir medvetna om att de, när de lämnar
ett förvärvsarbete, inte bara förlorar
lönen utan även möjligheten att
intjäna pensionspoäng kommer de nämligen
säkert att kräva att de inte ensamma
skall svara för vårdnaden av barnen.
ATP är ett fint system, det är vi
alla överens om. Det skall vi inte bryta
sönder. Jag vet inte vad som skulle
kunna utredas i detta fall. Beträffande
förslagen om extra poäng eller fripoäng
för husmödrarna har motionärerna
själva kommit fram till den uppfattningen,
att det inte är möjligt att genomföra
ett sådant system. Nu har man
stannat vid att man skulle kunna ge
friår för de kvinnor som sköter barn.
Men den frågan har riksdagen redan
tagit ställning till, och det finns väl inte
så många vägar att gå om man skulle
bestämma sig härför.
En mycket stor och viktig reform,
inte minst för mödrarna, är moderskapsförsäkringen.
Den har kommit till
för att garantera den som blir mor att
hon skall kunna lämna sitt förvärvsarbete
under en viss tid, varunder hon
skall få en viss ersättning som tilläggssjukpenning.
Därefter kan hon återgå
till sitt förvärvsarbete. Denna reform
genomfördes inte bara för att ge modern
en trygghet utan kanske i första hand
för att barnet under de första månaderna
skall få den nära gemenskap med
modern som man anser vara så viktig.
Denna reform vill man nu bryta sönder.
En aktad ledamot av folkpartiet hade i
höstas en lång palaver med socialministern
om möjligheterna att ändra denna
lagstiftning så att en förvärvsarbetande
kvinna, som är hemma i samband
med barnsbörd, då och då skall kunna
gå ut i förvärvslivet utan att mista
tilläggssjukpenningen. En motion härom
har även väckts i riksdagen i år.
Om jag inte misstar mig har centerpartiet
förenat sig med folkpartiet i kravet
att lagstiftningen förändras så att
en moder, som är garanterad att få vara
hemma sex månader, under denna tid
sporadiskt skulle kunna återgå till förvärvsarbete.
Då tänker man inte på
barnen i lika stor utsträckning som man
gjort när man slutit upp kring den
nu behandlade motionen. Moderskapsförsäkringen
är en reform som verkligen
tar sikte på den tid då barnet är så
spätt att det kan vara riktigt att säga
att det är mera bundet vid modern.
Under senare levnadsår bör barnet dock
inte vara mera bundet till modern än
till fadern. Här kan man tydligen säga
att den högra handen inte vet vad den
vänstra gör.
Vi reservanter anser — även om
motiveringen i reservationen kanske är
knapphändig — att det är på den aktiva
familjepolitiken vi bör sätta in våra
krafter. Pensionsfrågan har vi löst på
ett nöjaktigt sätt och om ett vårdnadsbidrag
beslutas är det inte omöjligt att
tänka sig att ett sådant skulle kunna
Onsdagen den 3 mars 1965
Nr 10
53
Hemmafruars rätt till gratisår inom tilläggspensioneringen
göras pensionsgrundande. Detta är emellertid
min egen reflexion, inte reservanternas.
Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den reservation som är avgiven
av herr Axel Svensson m. fl.
Fröken WETTERSTR5M (h):
Herr talman! Jag skall begränsa mig
till att tala om vad frågan i dag gäller,
nämligen att ge hemarbetande kvinnor
med minderåriga barn en självständig
pensionsrätt inom ATP.
Fröken Sandell har alldeles rätt i att
den frågan inte är ny. Fröken Sandell
tycktes raljera då hon sade att den återkommer
som en följetong. Men jag vill
fästa uppmärksamheten på att redan
pensionsutredningen uppmärksammade
i sitt betänkande 1950 denna fråga. Utredningen
sade då att den inte var beredd
att förorda införandet av en sådan
pension, men den tog inte principiellt
avstånd. I stället rekommenderades att
frågan i fortsättningen skulle uppmärksammas.
Varierande förslag till lösningar har
sedan framlagts motionsledes under en
följd av år, senast 1964. Ännu har frågan
inte lösts, och det vill jag för min
del livligt beklaga. Utskottsmajoriteten,
som tidigare varit företrädd av socialdemokraterna,
har sagt nej till utredningsyrkanden
när förslag framlagts att
lösningar skulle sökas inom ATP. I år
har lotten utfallit till förmån för de
borgerliga partierna, varför dessa representerar
utskottsmajoriteten. Det är
alltså, herr talman, fråga om ombytta
roller.
I det föreliggande utskottsutlåtandet
återges de ståndpunkter som utskottet
tidigare intagit i ärendet och de skäl
som varit avgörande för att motionerna
avslagits av riksdagen. Det framhålles
därvid bl. a. att frågan är svårlöst och
inrymmer en rad problem — något som
sannerligen inte skall förnekas. Tillläggspensioner
skall i princip endast ersälta
inkomstbortfall då den försäkrade
drar sig tillbaka från arbetslivet.
I de nu aktuella högermotionerna
framhålles liksom i fjolårets motioner,
att frågan om en egenpension för kvinnor
med minderåriga barn skulle kunna
bringas närmare sin lösning, om kvinnorna
fick möjlighet att intjäna pensionsår
under viss tid då de i hemmet
omhänderhar vårdnaden av barnen. Motionärerna
begär emellertid endast att
en utredning angående denna sak skall
företas inom den sittande pensionsförsäkringskommittén.
Genom sin hemställan
har alltså inte utskottet tagit
ståndpunkt till frågan om vilken lösning
som är den lämpligaste. Man har
därigenom endast sagt att en förutsättningslös
utredning bör ske och att
den bör verkställas inom den nämnda
kommittén.
Det är alltså detta önskemål utskottet
vill bringa till Kungl. Maj:ts kännedom.
Just därför att saken är så komplicerad
och tarvar ingående utredningar, så är
det självklart att utskottet inte kan förorda
den ena eller den andra lösningen.
Det finns emellertid då desto större
anledning att man låter den begärda utredningen
komma till stånd.
Jag kan inte och vill inte ta upp allt
vad fröken Sandell här anfört, men jag
måste opponera mig när hon menar att
motionärerna ger uttryck för en nära
nog föråldrad uppfattning då de förutsätter
att det är kvinnan som skall stanna
hemma och ta hand om barnen. Det
borde lika väl vara mannen, sade hon,
som omhändertar vårdnaden om de
minderåriga barnen. Ja, även om detta
i princip kan vara riktigt, så är det
sannerligen, fröken Sandell, ett långt
stycke kvar innan utvecklingen har gått
dithän. Förresten är det väl, så länge
mannen är den av makarna som vanligen
har den högst avlönade befattningen,
orimligt att tänka sig att han
skulle avstå från sin inkomst för att
stanna hemma och ta hand om barnen,
medan hustrun skulle återgå till sitt förvärvsarbete
som ger henne eu lägre lön
än mannen. Ur rent familjeekonoinisk
54
Nr 10
Onsdagen den 3 mars 1965
Hemmafruars rätt till gratisår inom tilläggspensioneringen
synpunkt är det väl helt otänkbart med
ett sådant resonemang.
När jag nu för utskottets talan bör
jag naturligtvis inte främst framhålla
vad som är min personliga uppfattning,
men för att kunna bemöta fröken Sandell
får jag kanske i alla fall säga så
mycket, att jag tror att vi alla har varit
ganska överens om att det är lyckligt att
inte modern till ett minderårigt barn av
något slags missriktad ambition eller
med hänsyn till ekonomiska fördelar
drives ut i förvärvsarbete tidigare än
hon själv anser vara riktigt.
I detta sammanhang såväl som i alla
andra är det önskvärt med valfrihet.
Inte minst inom pensionssystemet bör
valfriheten så långt möjligt förverkligas,
och bestämmelserna om denna valfrihet
bör utformas på ett sådant sätt att
de inte blir dirigerande.
Fröken Sandell framhöll att det krävs
endast 30 pensionsgrundande år och att
pensionens storlek därför i allmänhet
inte påverkas även om kvinnan under
en del av sin yrkesverksamma tid stannar
i hemmet; i regel hinner hon ändå
intjäna 30 pensionsår. Ja, men även om
så är förhållandet, finns det fall då
detta inte är möjligt. Låt oss säga att
en kvinna börjar förvärvsarbeta när
hon är 25 år gammal. Hon gifter sig vid
28 års ålder och får sedan tre barn när
hon är 30, 33 och 35 år gammal. Om
hon då önskar ta hand om barnen
i hemmet tills de har uppnått tio års
ålder — det är ju detta motionärerna
finner lämpligt — kan hon inte återinträda
i förvärvslivet förrän hon uppnått
45 år. Då har hon möjlighet att intjäna
ytterligare 20 pensionsgrundande
år och tillsammans med de fem första
åren utgör detta 25 år. Hon går alltså
förlustig fem pensionsgrundande år.
Det finns andra liknande fall. Man
kan t. ex. tänka sig att intervallerna mellan
barnen blir större än i det nyss anförda
fallet och kvinnans tid i förvärvslivet
därför ännu kortare.
Det hela är emellertid i mångt och
mycket en bedömningsfråga. Skall
kvinnans barnavårdande verksamhet i
hemmet betraktas som en lika väsentlig
samhällsinsats som den som kvinnan
gör i förvärvslivet, då bör man, såsom
motionärerna önskar, undersöka möjligheterna
att låta tiden i hemmet räknas
som pensionsgrundande år.
Fröken Sandell uttryckte sin förvåning
över att motionärerna kommer tillbaka
med sina förslag som ju tidigare
avslagits av riksdagen, och hon frågar:
Vad är det egentligen som skall utredas?
För min del finner jag det ännu besynnerligare
med den behandling som vid
1964 års riksdag tillkom två motionspar
som båda rörde husmödrarnas försäkringsfrågor.
Det ena motionsparet, som
hade väckts från centerpartiets sida,
tog sikte på en bättre ställning för husmödrarna
inom folkpensioneringen. Det
andra motionsparet gällde liksom i år
frågan om rätt till pensionsår till följd
av denna barnavård med begäran att
motionerna skulle överlämnas till pensionsförsäkringskommittén.
Motionerna upptog alltså precis samma
problem, men den dåvarande utskottsmajoriteten,
som representerades
av centerpartiet och socialdemokraterna,
föreslog — och det blev också riksdagens
beslut — att den första motionen
skulle överlämnas till familjeberedningen,
medan den senare motionen, som
gällde utredning inom pensionsförsäkringskommittén,
avstyrktes av utskottet.
Man kan fråga sig, fröken Sandell,
av vilken anledning socialdemokraterna
då kunde gå med på den ena men
inte på den andra utredningen.
Herr talman! Jag vill med vad jag
här sagt be att få yrka bifall till det
förslag om utredning som har förordats
av utskottsmajoriteten.
Fröken SANDELL (s) kort genmäle:
Herr talman! Fröken Wetterström betonar
att de barnavårdande insatserna
har en så stor betydelse, och det är jag
den första att erkänna, över huvud ta
-
Onsdagen den 3 mars 1965
Nr 10
55
Hemmafruars rätt
get är det arbete som en kvinna utför
i hemmet värt lika mycket som något
annat.
Fröken Wetterström talar emellertid
om valfrihet och vill skänka kvinnorna
denna valfrihet genom att ge dem möjlighet
att få full pension en gång i tiden.
Jag tror inte att detta är det avgörande
när man skall tala om valfrihet,
utan det är att man i den akuta situationen
ger kvinnan och familjen möjlighet
att välja. Det vill vi göra genom
att införa ett vårdnadsbidrag, vilket högern
tänker gå emot.
Det finns också andra vårdande uppgifter,
om man skall börja tänka på att
ge friår för vårduppgifter. Det finns
döttrar som vårdar sina föräldrar, och
det finns gifta kvinnor som måste vara
hemma därför att deras föräldrar bor
kanske inte hemma hos dem men väl i
närheten och måste ses till varje dag.
De har också en vårdande uppgift. Detta
begrepp är alltså ganska flytande.
Jag vill fråga fröken Wetterström:
Vad ämnar ni göra för att skapa rättvisa
mellan de ogifta mödrarna och de
gifta? Vi kan tänka oss en ogift mor —
och det finns många; högern har i sin
motion uppskattat dem till 200 000 —
som är absolut tvingad att ta förvärvsarbete
men samtidigt har vårdnaden om
sitt barn och de bekymmer det medför.
Hon kanske har själva passningen under
dagen utlämnad till ett daghem, ett
familjehem eller något annat, men hon
liar bekymren, hon har vårdnaden om
barnet, hon har ansvaret för det, hon
skall sköta dess kläder o. s. v. Hon har
vårdnadsskyldighet samtidigt som hon
har förvärvsarbete, kanske med en så
lag lön att hon, om hon tjänar in de
trettio åren, på sluttampen ändå får
lägre pension än den som har varit
hemma i tio år från förvärvsarbetet och
därför inte får full pensionsrätt men
haft högre inkomst. Den sistnämnda
kan i alla fall få en högre pensionsnivå.
Detta är alltså en fråga på lönesidan.
Man måste se till att det blir högre lö
-
till gratisår inom tilläggspensioneringen
ner för kvinnorna, så att de i större utsträckning
kan räkna med att lönen
också ger en ordentlig pensionspoäng.
Fröken WETTERSTRÖM (h) kort
genmäle:
Herr talman! Jag har talat om valfriheten,
fröken Sandell, med tanke på att
det — som jag sade — inte får bli på
det sättet, att eu kvinna som har förvärvsarbete
för att kunna tjäna in tillräckligt
antal pensionspoäng skall drivas
från de vårdande uppgifterna, om
hon i första hand vill fullgöra dem.
Därför menar vi att det inte skall förekomma
något dirigerande utan bör råda
fullkomlig valfrihet.
Vi har i motionen tagit upp ett problem
som vi vill skall gå till utredning.
Det finns säkerligen många andra som
är olösta, och dem får man ta upp efter
hand. Att frågan inte är lättläst och att
det kan finnas andra lösningar skall jag
inte förneka.
.lag har emellertid inte fått något svar
på min fråga som löd: Hur kommer det
sig att fröken Sandell och hennes parti
i fjol inte kunde bifalla ett utredningsyrjtande
i den ena motionen, när den
hade precis samma sakinnehåll som den
andra motionen, vilken ledde till att utredning
förordades? Det skulle vara av
visst intresse att veta, ty jag tycker att
det är oerhört inkonsekvent handlat.
Herr RIMMERFORS (fp):
Herr talman! De hemarbetande husmödrarnas
tjänstepensionering tycks
bli en av riksdagens eviga följeslagare,
eller, som det tidigare sagts, en följetong.
Själv har jag inte tidigare deltagit
i kammardebatten i denna fråga —
och jag betraktar inte det som någon
större olycka — men naturligtvis har
jag följt frågan med intresse och grubblat
en del över den. I år kom jag med
lottens hjälp att hamna i utskottsmajoriteten,
vilket onekligen känns litet
ovant — lika ovant, tänker jag, som för
56
Nr 10
Onsdagen den 3 mars 1965
Hemmafruars rätt till gratisår inom
fröken Sandell att företräda reservanterna.
Utskottsmajoriteten har, såsom framgår
av utlåtandet, en inställning som på
en punkt motsvarar en framställning
i den motion som fröken Wetterström
liar talat för. Det gäller utredningskravet.
Otaliga gånger har det sagts att frågan
är omöjlig att lösa inom ATP:s ram,
men lika ofta kommer invändningen:
hur vet man det, innan man har undersökt
saken, innan man har prövat alla
tänkbara möjligheter inom ett auktoritativt
organ, som givetvis bättre än vi
andra skulle kunna avgöra det?
Det kan väl synas — låt mig säga det
som en parentes — som om denna fråga
vore nära nog identisk med det yrkande
från högerpartiet som vi nyss har
debatterat och som kammaren har avvisat.
Det gäller i båda fallen, säger
man, ett utredningsyrkande. Ja, men
förhistorien visar att frågan om pension
för de hemarbetande husmödrarna
är ett gammalt liberalt krav, ett krav
med mycket bredare underlag och förenat
med avgjord respekt för ATPsystemet.
Det finns ingen östersundshistoria
bakom detta förslag.
Vad beträffar själva motionskravet,
alltså fria intjänade pensionsår i linje
med den högermotion som fröken Wetterström
här företräder, så hör den frågan
säkert till de mycket svåra för att
inte säga tveksamma alternativen. Vi
prövade bl. a. vid 1962 års riksdag en
likartad problematik i andra lagutskottet
och här i kammaren. Man konstaterade
den gången att införande av gratispoäng
innebar ett avsteg från den
inom tilläggspensioneringen grundläggande
principen om förvärvsinkomst
som förutsättning för pension. Detsamma
torde i hög grad gälla även detta
förslag om gratisår. Det kommer i samma
klass och måste väl också prövas
utifrån ungefär samma förutsättningar.
Den folkpartireservation som den gången
fogades till utskottets utlåtande, alltså
1962, begränsade sig också, liksom
tilläggspensioneringen
denna, enbart till en utredning. Jag vill
därför svära mig fri från en prövning
och ett ställningstagande i förväg till
dessa olika detalj förslag. Det enda jag
tycker är förnuftigt är att vi en gång
för alla avför denna fråga genom
att få den ordentligt utredd. Svårigheterna
i detta fall består inte minst i att
beräkna avgifterna och att göra en värdering
av husmors arbete, oavsett om
hon är i de år då hon sköter småbarn
eller inte.
Även i det utskottsutlåtande som nu
föreligger, vilket genom lottdragning
kommit att bli en meningsyttring från
den hälft av utskottet som ändå fasthåller
vid tanken att saken vore värd
en förutsättningslös utredning, säges
det klart ifrån, att det knappast är möjligt
att inom ett obligatoriskt pensionssystem
bestämma en generell pensionsålder
för hemarbetande husmödrar. Detta
är bara en detalj, men där har vi givit
ett klart besked.
Vad vill då dagens utskottsmajoritet?
Jo den bär icke ställt sig bakom hela
resonemanget i högermotionen utan
nöjt sig med att i likhet med högerns
representanter begära en förutsättningslös
utredning. I övrigt konstaterar utskottet
att motionen inte bör föranleda
någon riksdagens åtgärd. Utskottet är
icke berett, heter det, att nu ta ställning
till vilken lösning som är den lämpligaste.
Jag vill gärna understryka den
saken. Uppdraget att göra det bör överlämnas
åt pensionsförsäkringskommittén.
Denna sittande utredning bör ha
större förutsättningar än vi andra att
se om det finns en lösning inom ramen
för pensionssystemet och i så fall
i vilka former den kan ske. Jag tycker
att det skulle vara betryggande för alla
parter att få den frågan utredd och
därmed avförd från diskussionen. Personligen
hör jag till dem som menar,
att om man har grundligt undersökt ett
ändringsförslag av denna karaktär och
funnit att det inte går att förena med
det ATP-system som vi alla har godta
-
Onsdagen den 3 mars 1965
Nr 10
57
Hemmafruars rätt till gratisår inom tilläggspensioneringen
git, så skall man lämna den saken och
pröva andra lösningar. Något angrepp
mot ATP som sådan vill åtminstone inte
jag vara med om.
De hemarbetande husmödrarnas pensionsfråga
inbegriper givetvis — och i
all synnerhet — de husmödrar som vårdar
barn, och den frågan är väl ändå
inte slutgiltigt löst. Folkpartiet har som
bekant år efter år aktualiserat frågan
om husmödrarnas pensionering. Det
gjorde vi också i den stora debatten vid
1962 års riksdag. Äveii övriga oppositionspartier
har tagit upp likartade förslag.
Jag erinrar särskilt om professor
Wahlunds starka argumentering i denna
fråga vid fjolårets riksdag.
Förra årets utskottsmajoritet, som då
var socialdemokratisk, förnekade heller
inte problemets realitet. Jag påminner
speciellt om de anföranden som hölls
av fru Nancy Eriksson och fru Ekendahl.
Man anvisade bara andra vägar.
Samhället bör i annan form hjälpa denna
kategori kvinnor under den tid de
är sysselsatta med barnens fostran och
vård, skrev man i fjolårets majoritetsutlåtande.
Man rekommenderade också
Kungl. Maj:t att överlämna saken till
familjeberedningen. Fröken Wetterström
bär rätt i att våra socialdemokratiska
kamrater i utskottet verkligen
har rekommenderat en sådan bearbetning
av förslaget, kalla det gärna en utredning.
Det har undgått mig huruvida
Kungl. Maj:t har vidarebefordrat synpunkterna
till familjeberedningen. Det
skulle möjligen någon närvarande ledamot
av beredningen kunna upplysa om.
Det tycks nämligen inte vara någon regeringsledamot
närvarande i kammaren
nu.
Fröken Sandell satte sedan in frågan
i ett arbetsmarknadssammanhang, och
det tycker jag att man mycket väl kan
göra, även om man inte därmed belyser
hela problemet. Kvinnorna hinner förvärva
sina 15 pensionsgrundande år,
sade fröken Sandell. Det kan de göra
antingen före eller efter tiden för barna
-
födande och barnfostran. Ja, i många
fall kan de det. Men det finns onekligen
fall, där en husmor efter mångårig
tjänsteplikt som barnaföderska och fostrarinna
har förlorat möjligheterna att
gå ut i förvärvslivet. Dessutom tillmäter
jag kanske mödrarnas roll i hemmet en
något större betydelse än vad som lyste
fram i fröken Sandells anförande.
En invändning kan man naturligtvis
göra mot talet — bl. a. av fröken Sandell
— att man exempelvis genom familjeberedningens
försorg kan lösa frågan
genom att ge bättre barnbidrag och
bättre vårdnadsbidrag till hemarbetande
mödrar, nämligen att det inte är detta
som frågan nu gäller. Trygghet för
familjen under den tid då barnen växer
upp och husmor för deras skull måste
stanna hemma är en sak, och jag behjärtar
helt och hållet fröken Sandells
och andras synpunkter på nödvändigheten
av att vi på allt sätt underlättar
för de mödrar som för barnens skull
stannar hemma från sitt förvärvsarbete.
Men en annan sak är — och det är ju den
det gäller i dag — frågan om de hemarbetande
mödrarnas trygghet för ålderdomen,
den pensionsgrundande insats
de gör liksom vi andra. Det är det
problemet som jag tycker att man åtminstone
kunde kosta på sig att utreda.
Om det nu sker inom familjeutredningen
eller pensionsförsäkringskommittén
är väl egalt. Men jag säger än en gång:
Varför skulle vi inte kunna avfärda en
fråga, som oroar många, genom en ordentlig
utredning?
Jag yrkar, herr talman, bifall till utskottets
förslag.
Fru ERIKSSON i Stockholm (s):
Herr talman! Jag har en helt annan
mening än herr Rimmerfors när han säger:
Varför skulle vi inte nu kunna
få frågan avförd genom en utredning?
•Tåg ansluter mig snarare till fröken Sandells
slutord i hennes första anförande.
Hon sade att frågan visst inte är
helt utagerad med detta, men att den
58
Nr 10
Onsdagen den 3 mars 1965
Hemmafruars rätt till gratisår inom tilläggspensioneringen
hänger mycket nära ihop med frågan
om ett vårdnadsbidrag och bör tas upp
i samband med en diskussion om den
saken. Jag tycker det är alldeles riktigt.
Denna fråga om en egen pension till
den gifta kvinnan har kommit som en
frukt av hela den pensionsdiskussion
vi hade 1957—1960. Det är alldeles riktigt
som har sagts, att man från borgerligt
håll väckt en rad motioner i något
slags desperation. När vi arbetade för
ATP, ville man väcka oro och misstro
mot ATP bland så många grupper
som möjligt. Man vände sig till ungdomen
och sade: »Ni är missgynnade.»
Man vände sig till husmödrarna och
sade: »Ni får ingen nytta av ATP, och
därför har ni inte något intresse av
den.» Det är kanske vällovligt att söka
misstänkliggöra en motståndare. Det
lyckades inte tillräckligt den gången.
Men intresset väcktes för en husmorspension
just för att få ett lämpligt slagträ
i ATP-diskussionen.
ATP är enligt min uppfattning den
största kvin noreformen sedan rösträtten
genomfördes. ATP gjorde det möjligt
för en kvinna att avbryta ett förvärvsarbete
tidvis, t. ex. för vårdnaden av
barn, och ändå erhålla pensionsrätt för
alla de år hon haft förvärvsarbete. Tidigare
måste kvinnorna ha en sammanhängande
tjänstgöring som grund för
sin pensionsrätt, och de måste också
börja tjänsten före en viss ålder. Allt
detta spelar inte längre någon roll. Det
finns alltså möjlighet att avbryta ett
förvärvsarbete och ägna sig åt hem
och barn under de tider då detta anses
nödvändigt för en kvinna.
Det uppstod, som jag sade, i ATP-debatten
ganska förvirrade förslag om att
ge husmödrar som inte hade förvärvsarbete
en egen pension utöver folkpensionen.
De första förslagen var sannerligen
inte genomtänkta. När man frågade
dem som väckte förslagen vad de
menade, vem som skulle betala, svarades
det ibland att det skulle vara en frivillig
pension där familjen skulle betala
avgiften. Detta var absolut högerns mening,
och den meningen fanns också på
folkpartihåll. Nu har högern i sin motion
sagt ifrån, att en sådan lösning
är helt omöjlig därför att just de familjer
som det kan bli tal om kanske
har allra svårast att komma ut med så
stora avgifter.
Senare kom ett annat förslag, som
bl. a. herr Rimmerfors berörde. Man
sade att en gift kvinna borde dela mannens
pension, ha en egen rätt till hans
pension. I de många debatter vi har
haft om detta har vi emellertid aldrig
fått något svar på frågan, om man menade
att en gift man skulle ha hälften
så stor ATP-pension som en ogift man
därför att hustrun skulle ha den ena
hälften, eller om han möjligen skulle
ha rätt till dubbel pension därför att
han skulle dela med hustrun. Det förslaget
har inte heller förts fram senare
och har egentligen aldrig klarlagts här
i riksdagen.
.lag har kanske varit den första som
i denna kammare tagit upp förslaget om
att man skulle kunna få pensionspoäng
för vårdnadsår. Ett sådant förslag har
avslagits en gång, och då accepterade
jag för min del avslaget därför att det
var principiellt motiverat. Det sammanföll
med den ställning man tog till ett
annat förslag, som hade framförts i en
utredning, nämligen att studerande
som inte hade egen inkomst skulle kunna
räkna pensionspoäng för studietid
för en eventuell förtidspensionering. De
skulle alltså kunna få ATP, trots att de
inte hade haft inkomst som gjort det
möjligt för dem att få avgifter inbetalda.
Tanken på gratispoäng, eller vad
man vill kalla det, avvisades emellertid
generellt, och jag för min del accepterade
att man avförde frågan om att
via förändrad poängberäkning få pension,
knuten till vården av barn. Men
det skulle vara vården av barn som motiverade
pensionsrätten. Gift eller ogift
hade enligt min uppfattning ingen betydelse.
Onsdagen den 3 mars 1965
Nr 10
59
Hemmafruars rätt till gratisår inom tilläggspensioneringen
Jag anser emellertid att frågan om en
pensionsrätt, grundad på vårdnadsår,
inte behöver prövas av pensionsförsäkringskommittén.
Den bör snarare prövas
i samband med en rad av de förslag
till ekonomiskt stöd åt barnens
fostran som kommer att tas upp i den
familjepolitiska utredningen som aviserats
och som, efter vad jag förstår,
kommer att tillsättas ganska snart. Familjeberedningen
har förberett en del
frågor, bl. a. vårdbidraget och möjligheten
att ge familjetillägg till de stora
familjerna, d. v. s. direkta kontanta
bidrag för försörjningen av familjer
med flera barn.
Den familjepolitiska utredningen
kommer förmodligen att vara parlamentariskt
sammansatt. Servicefrågorna
har varit familjeberedningens främsta
arbetsobjekt, men familjeutredningen
torde komma att gå in på direkt
ekonomiska förhållanden i familjesammanhanget,
frågor som vi ofta tagit upp
till diskussion här i riksdagen och om
vilka vid ett par tillfällen den samlade
riksdagen uttalat att de borde utredas.
I vilken form ett stöd skall ges åt
barnfamiljerna — om det skall vara
skatteavdrag, om det skall vara bidrag
till kostnader för bostaden, om det skall
vara andra kontantbidrag givna på ena
eller andra sättet — har vi inte tagit
ställning till. Det är detaljfrågor. Men
vi har sagt: Frågorna bör utredas på
en gång. Till dessa frågor hör också
möjligheten att göra ett kontantbidrag
för vårdnaden pensionsgrundande.
Vi har från socialdemokratiskt håll,
i det kvinnobetänkande som vi utarbetat
och som vann anslutning från vår
partikongress i våras, tagit upp frågan
om pension för den som vårdar barn.
Vi har inte knutit det till kvinnan,
inte till gift kvinna eller till gift man,
utan till den som vårdar barn och därför
är förhindrad att ta förvärvsarbete.
Ty faktum är i dag, att daghemsvården
inte ligger inom räckhåll för folk, hur
vid man än talar om den. Det finns
ingen möjlighet för någon att säga:
Jag vill ha förvärvsarbete och mina
barn lämnar jag in på ett daghem. I
den situationen är det meningslöst att
diskutera hur barnen bäst tas om hand,
av modern eller av fadern. Det saknas
val.
I det aktuella handlingsprogram, kallat
»Resultat och reformer», som förelädes
den socialdemokratiska partikongressen,
berördes också frågan om möjligheten
för en vårdare av barn att få
pensionsrätt. Frågan är alltså ingalunda
främmande för oss socialdemokrater.
Men jag ser frågan så -— liksom fröken
Sandell — att det är en reform som får
vägas mot andra reformer och knytas
till ekonomiska bidrag och annat ekonomiskt
stöd för fostran och vård av
barnen.
Att pensionsrätten skulle knytas till
gifta kvinnor — utan hänsyn till om det
finns barn eller ej — har vi från vårt
håll självfallet aldrig menat. Nu tycks
inte något annat parti heller anse att
det kan bli fråga om att ge tilläggspension
till gift kvinna eller gift man som
icke har förvärvsarbete och inga barn
att vårda. Det avgörande skall vara barnavården.
Det vore inte lyckligt att i dag binda
utredningen av frågan till pensionsförsäkringskonmiittén,
eftersom denna redan
tagit principiell ställning till frågan
om gratispoäng. Nej, frågan bör utredas
där den hör hemma. Därmed tar jag
inte avstånd från barnavårdares rättmätiga
krav på pension på samma sätt
som den som sköter annat samhällsnyttigt
och samhiillsnödvändigt arbete.
•Tåg kommer inte att rösta för utskottets
hemställan men inte heller att ta ställning
mot den av utskottet framförda
tanken. Det anser jag för övrigt att ej
heller reservanterna gjort. De bar, såvitt
jag förstår, tagit ställning till de krav
som framförts i motionen men inte avfärdat
tanken på att pensionsrätt för
barnavårdare en gång måste lösas.
60
Nr 10
Onsdagen den 3 mars 1965
Hemmafruars rätt till gratisår inom tilläggspensioneringen
Herr RIMMERFORS (fp) kort genmäle:
Herr
talman! Fru Eriksson i Stockholm
sade att avsikten med en del av
dessa framstötar var att sprida misstro
mot ATP. Det är litet äventyrligt att
misstänkliggöra någons avsikter -— jag
skall nöja mig med att bemöta åsikter.
Fru Eriksson tror inte på att denna
fråga bör avföras från debatten genom
en utredning. Men vad är då innebörden
av den prövning av ärendet, vilken förra
årets riksdag på förslag av den socialdemokratiska
majoriteten genomdrev,
varvid man överlämnade det till Kungl.
Maj:t för vidare befordran till familjeberedningen?
Sedan jag senast hade ordet
har jag inhämtat, att Kungl. Maj :t
ännu inte har remitterat riksdagens önskemål
till familjeberedningen. Remitteringen
är alltjämt beroende av Kungl.
Maj :ts prövning. Det är givet att Kungl.
Maj :t kan uraktlåta att föra frågan vidare.
Men det har i alla fall uttalats
från riksdagens sida att det vore en
framkomlig väg att få hela problemet
prövat i familjeberedningen. Under sådana
förhållanden tycker jag att skillnaden
inte är så stor. Det är bara utredningsformerna
som är olika.
Fru Eriksson har nu i sitt mycket nyanserade
inlägg antytt, att det kommer
att bli en fortsättning på familjeberedningens
arbete, troligen i form av en
parlamentariskt sammansatt utredning.
I så fall skulle man väl även kunna tänka
sig, att denna övertoge detta uppdrag,
oavsett vilket beslut vi kommer fram till
i dag. Jag skulle tro att det inte är av
så avgörande betydelse vilket beslut
kamrarna stannar vid i detta sammanhang,
eftersom debatten i sig själv verkar
stimulerande och vägledande. En
kommande utredning kan lika litet som
Kungl. Maj :t komma förbi de synpunkter
som kommit till uttryck i denna debatt.
Därför hoppas jag ändå att denna
fråga skall komma till prövning i en
eller annan form.
Jag yrkar givetvis alltjämt bifall till
utskottets hemställan.
Fröken WETTERSTRÖM (h) kort
genmäle:
Herr talman! Jag konstaterar att fru
Eriksson i Stockholm inte visar något
större positivt intresse för denna sak,
men det visste jag redan tidigare. Låt
mig dock säga, att jag tycker det är något
egendomligt att de socialdemokratiska
utskottsledainöterna i sin reservation
på denna punkt uttalar, att det inte
har inträffat något sedan fjolårets behandling
som kan leda till en ändrad
bedömning av förevarande fråga. Eftersom
det nu, såsom fru Eriksson säger,
tycks komma att tillsättas en parlamentarisk
utredning och fru Eriksson anser
att frågan lämpligen bör hänvisas
till denna, hade det positiva intresset
från reservanternas sida mera markerats
om de hade pekat på denna möjlighet.
Det spelar väl heller nästan ingen roll
om det blir denna utredning eller pensionsförsäkringskommittén,
vilken vi
förordat, som får ta hand om denna fråga.
För mig ter sig det senare alternativet
mera naturligt eftersom det gäller
en pensionsfråga.
Fru Eriksson sade att hon har större
förståelse för det samband med vårdbidragen
som fröken Sandell tidigare i
debatten pläderade för. Jag ser emellertid
inget samband med detta bidrag.
Det är väl ändå inte meningen att ett
vårdbidrag på något sätt skulle bli pensionsgrundande?
Jag
vill vidare rätta fru Eriksson på
en punkt. Han refererade motioner som
under årens lopp väckts innehållande
olika förslag. Det är väl inte så märkligt
att man i en fråga som denna trevar sig
fram längs olika vägar och lägger fram
varierande förslag. Fru Eriksson sade
emellertid att den fråga vi från vårt håll
ställt om tudelning av pensionerna inte
lett till någonting. Det har den faktiskt
gjort. Den är nämligen remitterad till
pensionsförsäkringskommittén.
Fröken BERGEGREN (s):
Herr talman! I den motivering som
Onsdagen den 3 mars 1965
Nr 10
61
Hemmafruars rätt till gratisår inom tilläggspensioneringen
motionärerna hänvisat till i sin motion
II: 313 talas det huvudsakligen om pensionsrätt
som bör tillkomma hemarbetande
kvinna med minderåriga barn.
Men i den motivering som utskottsmajoriteten
har anfört talas det om de hemarbetande
kvinnornas pensionsfråga
över huvud taget och det begärs en utredning
om denna. Redan detta är skäl
nog till att jag inte kan följa utskottsmajoritetens
hemställan på denna punkt.
Jag var visserligen mycket tveksam
om detta berodde på en ren lapsus, men
när sedan herr Rimmerfors talade om
de hemarbetande kvinnorna och i all
synnerhet om de kvinnor som har minderåriga
barn, förstod jag att avsikten
var att få till stånd en utredning om
någon form av pensionspoäng även för
hemarbetande kvinnor utan barn.
Jag delar fru Erikssons i Stockholm
uppfattning att det kanske inte finns
anledning att hänskjuta denna fråga till
särskild utredning inom pensionsförsäkringskommittén,
eftersom problemet
med de hemarbetande mödrarnas pensionsrätt
sammanhänger så intimt med
hela raden av övriga frågor, som vi
måste lösa för att kunna skapa en verklig
valfrihet för barnfamiljerna och
mödrarna till små barn. Men jag tycker
å andra sidan också att reservanterna
har gjort saken något för lätt för sig.
De har hänvisat till det ställningstagande
vi gjort vid tidigare behandling av
dessa frågor. De har huvudsakligen pekat
på två argument, som vi länge böjt
oss för, nämligen att flertalet kvinnor
genom den nya ATP-reformen, sedan de
avslutat sin barnavårdande verksamhet,
skulle hinna förvärva pensionspoäng för
fulla 30 år och vidare att det finns vissa
möjligheter att genom frivillig försäkring
klara dessa frågor.
Det är onekligen så att ATP gjort förhållandena
oändligt mycket bättre även
för de kvinnor som under ett antal år
varit hemma för sin barnavårdande
verksamhet. Men det är väl ändå inte
fullt tillfredsställande som det är.
Följderna av de nuvarande bestämmelserna
kommer huvudsakligen att
drabba två kategorier av mödrar, nämligen
dels dem, som har fortsatt sin yrkesutbildning
och sina studier så länge
att de aldrig har hunnit förvärva pensionspoäng
innan de gifte sig, och dels
de mödrar som har många barn och som
till följd därav kommit att vara borta
från arbetsmarknaden längre än flertalet.
Särskilt när det gäller den sistnämnda
kategorien finner jag det ganska hårt
att det inte skall finnas förutsättningar
att förvärva möjlighet till full pension,
detta i all synnerhet som de just på
grund av sin långa bortovaro från arbetsmarknaden
också i regel fortsättningsvis
kommer att höra till låglönegrupperna
och inte kunna förvärva så
hög pensionspoäng, även om de skulle
ha fullt antal pensionsår.
Detta gör att jag har haft ett mycket
svårt val när det gällt att ta ställning,
och jag har också litet svårt att vara
fullt så optimistisk som fru Eriksson
när hon tolkar reservanternas yttrande
med ledning av fröken Sandells anförande
så, att man i själva verket inte
skulle vara fullt så negativt inställd till
detta problem. Detta kan i varje fall inte
utläsas av reservanternas uttalande.
Även om jag är införstådd med fröken
Sandells påpekande att detta problem
nog måste finna sin lösning samtidigt
med andra svåra frågor — inte minst
den betydelsefulla frågan om ett eventuellt
vårdnadsbidrag till de mödrar som
har små barn — tycker jag ändå att det
hade varit lyckligt, om det i reservanternas
uttalande hade kommit fram eu
positivare syn på saken, en önskan att
man i de organ, som i framtiden kommer
att vidareutreda problemet om
barnfamiljernas ställning i samhället,
hade fått en fingervisning om att även
detta problem borde beaktas, ty härvidlag
föreligger det onekligen många intressesyn
punkter.
Herr talman! Jag har inte något yr -
62
Nr 10
Onsdagen den 3 mars 1965
Socialförsäkringsskyddet för företagare och fria yrkesutövare
kande, men eftersom jag inte kan biträda
utskottsmajoritetens yrkande om
en utredning kommer jag, för att icke
genom att nedlägga min röst medverka
till att en sådan utredning kommer till
stånd, att följa reservanterna.
Fröken WETTERSTRÖM (h) kort
genmäle:
Herr talman! Jag skulle vara oerhört
glad om jag på något sätt kunde
medverka till att fröken Bergegren
verkligen kunde lägga sin röst för utskottet.
I andra lagutskottets utlåtande
nr 8 står nämligen följande: »Även i de
nu aktuella motionerna upptages frågan
om de hemarbetande kvinnornas pensionsrätt.
Denna skulle, menar motionärerna,
bringas närmare en lösning om
kvinna med minderårigt barn i hemmet
fick möjlighet att intjäna pensionsår
på grund av vårdnaden om dessa.»
Även om första meningen kunde ha
formulerats tydligare är det helt klart,
som framgår av den andra meningen,
att utskottet avser kvinna, som vårdar
minderårigt barn i hemmet. Det är det
jag har velat upplysa fröken Bergegren
om.
Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep):
Herr talman! Jag vill bara lämna
en liten förklaring. Andra lagutskottet
har nämligen föreslagit att denna fråga
skall hänskjutas till pensionsförsäkringskommittén.
Jag tillhör denna kommitté,
och av denna anledning kommer
jag att avstå från att votera.
Härmed var överläggningen slutad.
Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Johansson i Norrköping begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:
Den, som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 8, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av herr Axel Svensson
in. fl.
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr förste vice talmannen
tillkännagav, att han funne tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs
96 ja och 106 nej, varjämte 4 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.
Kammaren hade alltså bifallit reservationen
av herr Axel Svensson m. fl.
§ 15
Socialförsäkringsskyddet för företagare
och fria yrkesutövare
Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 9, i anledning av väckta motioner
angående socialförsäkringsskyddet
för företagare och fria yrkesutövare.
Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner,
nr 235 i första kammaren av herr Harald
Pettersson m. fl. samt nr 282 i
andra kammaren av herrar Gomér och
Svensson i Vä.
I motionerna, vilka var likalydande,
hade hemställts, »att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte anhålla
om skyndsam prövning och förslag rörande
möjligheten för företagare och
fria yrkesutövare
1) att tillhöra tilläggssjukpenning -
Onsdagen den 3 mars 1965
Nr 10
63
Socialförsäkringsskyddet för företagare och fria yrkesutövare
försäkringen utan samtidig skyldighet
till anslutning till tilläggspensionsförsäkringen;
2)
att begränsa anslutningen till tillläggspensionsförsäkringen
till förtidsoch
efterlevandeskyddet; samt
3) att begränsa anslutningen till tillläggspensionsförsäkringen
till förtidsoch
efterlevandeskyddet jämte balva
ålderspensionen».
Utskottet hemställde, att förevarande
motioner, I: 235 och II: 282, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.
Reservation hade avgivits av fru
Hamrin-Thorell, herrar Erik Filip Petersson,
Hiibinette, Axel Kristiansson,
Anderson i Sundsvall och Eimmerfors,
fröken Wetterström samt herr Gomér,
vilka ansett, att utskottet bort hemställa,
att riksdagen med bifall till förevarande
motioner, 1:235 och 11:282,
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om skyndsam prövning och förslag
rörande möjligheter för företagare
och fria yrkesutövare 1) att tillhöra
tilläggssjukpenningförsäkringen utan
samtidig skyldighet till anslutning till
tilläggspensionsförsäkringen; 2) att begränsa
anslutningen till tilläggspensionsförsäkringen
till förtids- och efterlevandeskyddet;
samt 3) att begränsa
anslutningen till tilläggspensionsförsäkringen
till förtids- och efterlevandeskyddet
jämte halva ålderspensionen.
Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:
Herr GOMÉR (ep):
Herr talman! Eftersom jag är både
reservant och motionär i den här frågan,
ber jag att få säga några ord.
Liksom de flesta frågor vi behandlat
i dag är detta en fråga soan varit före
många gånger förr. Många av oss tycker
att den borde ha kunnat få eu lösning
under alla de här åren. I de föreliggande
motionerna kritiseras bestämmelserna
om företagares och fria yrkes
-
utövares möjlighet att komma med i
sjukförsäkringen, och vi anser att valfrihet
bör införas när det gäller tillläggspensionering
och sjukförsäkring.
Vi för fram ett krav om utredning av
möjligheterna för företagare och fria
yrkesutövare att tillhöra tilläggssjukpenningförsäkringen
utan skyldighet att
samtidigt vara anslutna till ATP.
Vid de båda senaste riksdagarna, 1963
och 1964, har utskottet följt motionärernas
linje och krävt utredning i dessa
frågor. I år blev det, liksom i föregående
fråga, tvärtom — det växlar
mellan utskottsmajoritet och reservanter.
I år har socialdemokraterna med
lottens hjälp kunnat skriva in sin syn
på frågorna såsom utskottets utlåtande.
Såsom framhållits tidigare i den här
debatten — det lär inte vara så mycket
nytt att säga — är behovet av valfrihet
för företagarna beträffande anslutning
till de aktuella försäkringsformerna
mycket påtagligt. Företagarna är ju
en grupp med skiftande ekonomisk situation.
Många företagare hör hemma
i låglönegrupperna, medan andra har
en god ekonomisk situation, som gör
att de kan avstå en del för sin ålderdomstrvgghet.
Men givetvis har de alla
behov av sjukförsäkring. Pensionsbehovet
minskar ju om de på annat sätt
har ekonomisk trygghet för ålderdomen,
men de har fullt behov av skydd
vid olycksfall och sjukdom.
Det är helt enkelt så att egna företagare
och fria yrkesutövare inte är till
freds med det nuvarande systemet. En
princip för försäkringssystemet är ju
att försäkringen skall vara avsedd för
alla medborgare. Den principen skall
väl gälla också sjukpenning och annan
sjukförsäkring. Företagarna betalar ju
sina avgifter, och då bör de också ha
möjlighet att avgöra omfattningen av
sina försäkringar.
Utskottets skrivning i frågan vittnar
om oförmåga att inse, att alla människor
inte är exakt lika och att alla inte
har exakt samma behov av trygghets
-
64
Nr 10
Onsdagen den 3 mars 1965
Socialforsäkringsskyddet för företagare och fria yrkesutövare
former. Utskottet anser att en valfrihet
av det slag som det här har motionerats
om skulle bryta mot hela den grundläggande
konstruktionen inom tilläggspensioneringen.
Den skulle därmed enligt
utskottet bli ohanterlig, och reglerna
skulle bli komplicerade. Dessutom skulle
man förlora enkelheten i systemet,
enligt utskottet, som går (tillbaka till
1962 års utskottsutlåtande. Det är väl
ändå den obotfärdiges förhinder.
I vårt samhälle har man nog löst betydligt
svårare frågor än denna. Vad
vi begär är en utredning. Denna begäran
borde riksdagen kunna bifalla. Vi
har dock hundratals utredningar i detta
land, och det gäller här en fråga om
valfrihet för människor med olika behov.
Jag är övertygad om att denna fråga
också så småningom måste få sin
lösning. Det är ett mycket stort antal
människor som med största intresse
följer vad som händer i denna fråga och
väntar på dess lösning.
Med dessa enkla ord, herr talman, ber
jag att få yrka bifall till reservationen.
Herr ODHE (s):
Herr talman! De motioner som ligger
till grund för detta utskottsutlåtande är,
som herr Gomér mycket riktigt framhöll
i inledningen till sitt anförande,
gamla bekanta. Detsamma börjar ju för
övrigt att bli fallet med de flesta motioner
som hänvisats till andra lagutskottet.
Argumenten i motionerna börjar
också att bli gamla och slitna. Det finns
därför inte någon större anledning att
nu ta upp en debatt i denna fråga.
De här aktuella motionerna har, som
jag nyss sade, varit föremål för behandling
åtskilliga gånger förut. Det torde
nu vara fjärde gången som vi har dem
framför oss. Riksdagen har hittills avslagit
motionerna. Andra lagutskottet
föreslår att desamma även den här
gången skall röna samma öde.
Första gången som frågan om socialförsäkringsskyddet
för företagare och
fria yrkesutövare var uppe till behand
-
ling var, som herr Gomér mycket riktigt
påpekade, 1962 i samband med det
då föreliggande förslaget till lag om
allmän försäkring. Utskottet framhöll då
bl. a. att valfrihet att tillhöra endast endera
tilläggssjukpenningförsäkringen eller
tilläggspensioneringen icke var förenlig
med den samordning mellan försäkringarna
som avsågs med lagen om allmän
försäkring. Valfrihet att tillhöra endera
försäkringsformen skulle medföra behov
av två olika typer av obligatorisk
försäkring för tilläggssjukpenning.
Beträffande rätt till enbart förtidsoch
efterlevandeskydd framhöll utskottet
att en valfrihet skulle bryta mot den
grundläggande konstruktionen inom
tilläggspensioneringen. Herr Gomér
erinrade också om detta i sitt inlägg.
Utskottet anförde vidare att en sådan
valfrihet med största sannolikhet skulle
komma att göra systemet ohanterligt.
I varje fall var man rädd för att
reglerna skulle bli synnerligen komplicerade.
I fråga om valfrihet mellan olika pensionsnivåer
anförde utskottet att det
här var fråga om en obligatorisk försäkring
som byggde på fördelningsprincipen
och att det inte var möjligt att tillmötesgå
individuella önskemål utan att
den enkelhet som nu var en av systemets
stora fördelar skulle komma att gå förlorad.
Med den motiveringen och med åberopande
även av en del andra skäl avstyrkte
utskottet motionerna. Riksdagen
beslöt också att avslå desamma.
1963 och 1964 var motionerna på nytt
föremål för riksdagens behandling.
Riksdagen ändrade emellertid inte sitt
tidigare beslut utan avslog motionerna.
Under behandlingen i utskottet i år
har vi inte kunnat finna att något nytt
har tillkommit som kunnat ge anledning
att ändra på vårt tidigare ställningstagande
i frågan. Resultatet har
därför även nu blivit att motionerna
avstyrks.
Jag ber, herr talman, att med dessa
65
Onsdagen den 3 mars 1965 Nr 10
Deltids- och korttidsanställdas samt lågavlönades ställning inom den allmänna
försäkringen
ord få yrka bifall till utskottets utlåtande.
Härmed var överläggningen slutad.
Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Fröken
Wetterström begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:
Den, som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 9, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av fru Hamrin-Thorell
m. fl.
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och votcringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr förste vice talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet
av kammarens ledamöter ha röstat
för ja-propositionen. Herr Gomér begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 109 ja och
97 nej, varjämte 2 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.
Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.
§ 16
Deltids- och korttidsanställdas samt lågavlönades
ställning inom den allmänna
försäkringen
Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 10, i anledning av väckta rao5
— Andra kammarens protokoll 1905. Nr 10
tioner angående deltids- och korttidsanställdas
samt lågavlönades ställning
inom den allmänna försäkringen.
Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner,
nr 512 i första kammaren av herrar
Axel Kristiansson och Eric Carlsson
samt nr 625 i andra kammaren av
herr Jonasson m. fl.
I motionerna, vilka var likalydande,
hade hemställts, »att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte anhålla om
skyndsam prövning samt förslag rörande
en sådan reformering av berörda
regler i ATP^systemet att den nuvarande
disproportionen mellan avgift och
förmån för deltids- och korttidsanställda
samt lågavlönade avlägsnas i enlighet
med vad i motionen anförts».
Utskottet hemställde,
A. att förevarande motioner, I: 512
och II: 625, såvitt de avsåge deltidsoch
korttidsanställda, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd; samt
B. att förevarande motioner, I: 512
och II: 625, såvitt de avsåge lågavlönade,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.
Reservationer hade avgivits
I. vid utskottets hemställan under A.
av herrar Axel Kristiansson och Gomér,
vilka ansett, att utskottet under A.
bort hemställa,
att riksdagen med bifall till förevarande
motioner, I: 512 och II: 625, såvitt
gällde deltids- och korttidsanställda,
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla om skyndsam prövning och
förslag rörande avlägsnande inom tillläggspensioneringen
av den nu förekommande
disproportionen mellan avgift
och förmån beträffande deltids- och
korttidsanställda, som innebure att avgift
erlades utan att motsvarande pensionsrätt
erhölles;
II. vid utskottets hemställan under B.
av herrar Axel Kristiansson och Go -
Nr 10
66
Onsdagen den 3 mars 1965
Deltids- och korttidsanställdas samt lågavlönades ställning inom den allmänna
försäkringen
mér, vilka ansett, att utskottet under
B. bort hemställa,
att riksdagen med bifall till förevarande
motioner, 1:512 och 11:625,
såvitt gällde lågavlönade, måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om skyndsam
utredning och förslag rörande en
sådan reformering av allmänna tillläggspensioneringen
att den nu för låginkomstgrupperna
förekommande disproportionen
mellan avgift och förmån
avlägsnades.
Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:
Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep):
Herr talman! De frågor som beröres i
detta utskottsutlåtande har vi diskuterat
vid fem tidigare tillfällen i denna kammare.
Motiveringarna för avslagen har
år från år varit litet skiftande. Vi liar
för en stund sedan diskuterat andra lagutskottets
utlåtande nr 5, där utskottet
på sid. 11 skriver: »Utskottet, som avstyrkte
motionen, anförde vid detta tillfälle
att en för pensionsförsäkringar
grundläggande princip bl. a. är att de
försäkrade tillkommande förmåner skall
beräknas efter storleken av erlagda avgifter.
Detta gäller i huvudsak även
inom tilläggspensioneringen.»
Om jag sedan ser på vad andra lagutskottet
har skrivit i sitt utlåtande nr 10
rörande korttidsanställdas samt deltidsanställdas
ställning inom den allmänna
försäkringen heter det: »Utskottet har
därvid erinrat om att tilläggspensioneringen
bygger på ett fördelningssystem,
att arbetsgivaravgifterna debiteras och
inbetalas kollektivt, att registrering av
inbetalda avgifter inte sker individuellt
för varje försäkrad samt att det på
grund därav inte är möjligt att åstadkomma
absolut överensstämmelse mellan
inbetald avgift och tillgodoförd pensionspoäng.
»
Utskottet påpekar vidare mycket riktigt
att skatteberedningen tagit upp denna
fråga och framlagt förslag som skulle
kunna lösa de av motionärerna aktualiserade
problemen. Med hänsyn härtill
anser utskottet inte att det är någon mening
att nu ta något initiativ.
Ja, det är riktigt. I och med detta resonemang
har man nu kommit fram till
att här föreligger ett missförhållande,
som oftast drabbar personer med små
inkomster. Även om det tagit fem år att
komma fram till detta, är jag mycket
tacksam för att man i alla fall kommit
dit. Konsekvensen därav borde enligt
min mening vara att man nu försöker
komma till rätta med problemet. Men
då hänvisar man till skatteberedningen.
Vad vet vi härvidlag om finansministerns
tankegångar? Vi vet inte om han
här tänker framlägga förslag i enlighet
med skatteberedningens önskemål. Vi
vet alltså ingenting om skatteberedningens
öde i detta fall, men ändock är utskottet
nöjt. Jag tycker det är litet egendomligt
att man först konstaterar att
problemet finns och sedan bara nöjer sig
med att säga att en utredning har sysslat
därmed men att man inte känner till
vilket det slutliga resultatet kan bli.
Vi har i detta ärende avgivit två reservationer.
I den ena har vi påpekat att
den nuvarande 30-årsregeln missgynnar
grupper med låga inkomster, d. v. s.
grupper som tidigt kommer ut i förvärvslivet.
Detta har utskottet inte på
något sätt vederlagt, utan utskottet hänvisar
endast till att den nuvarande 30-årsregeln har sin förebild inom den statliga
pensioneringen. Visst har 30-årsregeln
sina förtjänster, det skall vi inte
förneka; den har sina förtjänster för de
grupper som utskottet omnämner i sitt
utlåtande. Jag har ingenting att erinra
mot detta, men det bör också finnas
möjligheter att skapa någon form av tillläggsregler
för de grupper som berörs
i motionen och i reservationerna, så att
även de blir tillgodosedda på ett mera
rättvist sätt än som nu är fallet.
Vi har i reservationen framhållit nödvändigheten
av att vissa inkomstöverfö
-
67
Onsdagen den 3 mars 1965 Nr 10
Deltids- och korttidsanställdas samt lågavlönades ställning inom den allmänna
försäkringen
ringar förekommer från högre inkomsttagare
till lägre på samma sätt som nu
sker via folkpensionssystemet, för att
alla skall erhålla samma grundtrygghet.
Men det som här aktualiserats är faktiskt
det motsatta förhållandet, alltså
att vissa överföringar görs från låginkomstgrupperna
till övriga grupper. Vi
ställer därför frågan: Vilka sociala motiv
finns till detta? Vi har förut i denna
debatt hört av herr Ringaby att han anser
att även inkomstöverföringar av det
slag som förekommer inom folkpensionssystemet
är felaktiga, och man måste
då fråga: Om det är felaktigt med inkomstöverföringar
av det slaget, vad
finns det i så fall för motiv för att sådana
skall finnas på andra områden?
Det är dessa synpunkter som vi har
framfört i reservationen. Vi anser att
detta är frågor som har väsentlig betydelse
för berörda grupper.
Jag ber med detta, herr talman, att få
yrka bifall till de båda reservationer
som är fogade till andra lagutskottets
utlåtande nr 10.
Herr talmannen återtog ledningen av
förhandlingarna.
Fröken WETTERSTRÖM (h):
Herr talman! Jag ber att med endast
några få ord få motivera varför högerrepresentanterna
i år i motsats till tidigare
år inte återfinnes bland reservanterna
under punkten A, som gäller de
deltids- och korttidsanställda.
I sak har vi alldeles samma uppfattning
som herrar Axel Kristiansson och
David Gomér, nämligen att det är högst
otillfredsställande att det finns disproportion
mellan avgifter och förmåner
och att det är i hög grad påkallat att en
ändring därvidlag kommer till stånd.
Saken ligger emellertid så till, att den
grupp inom allmänna skattcberedningen
som kallar sig skattesystemutredningen
har lagt fram ett förslag till lösning av
frågan. Samtidigt kan man inte förneka
riktigheten av att frågan, som finansministern
säger i propositionen nr 14
för innevarande år, har samband med
företagsbeskattningen. Den grupp inom
skatteberedningen som benämns företagsskatteutredningen
sysslar för närvarande
med denna sak. Av denna anledning
har vi ansett att man inte, såsom
reservanterna nu gör, kan begära
en skyndsam prövning och förslag förrän
detta utredningsuppdrag har slutförts.
Vi kommer givetvis också att från
vårt håll ha uppmärksamheten riktad
på denna fråga även i fortsättningen
och vi är minst lika angelägna som reservanterna
om att de nuvarande orättvisorna
skall avskaffas. Skulle ett förslag
inte framläggas av finansministern,
vilket innebär en godtagbar lösning, så
kommer vi från högerpartiets sida naturligtvis
att återkomma till ärendet.
När det gäller reservationen under
punkten B, d. v. s. reservationen nr II,
som behandlar låglönegrupperna, delar
vi inte reservanternas uppfattning.
Med vad jag här har anfört ber jag,
herr talman, att få yrka bifall till utskottets
förslag.
Herr ANDERSON i Sundsvall (fp):
Herr talman! När vi sysslar med dessa
år från år återkommande motioner
— den som nu behandlas är ju en sådan
— kommer jag ofta att tänka på den
trevliga galten Särimner, som våra fornnordiska
gudar hade till sitt förfogande.
Man slaktade den varje dag och åt upp
den, och nästa dag fanns den på nytt
livslevande, pigg och nyter i stian. Det
är på ett liknande sätt med de här motionerna:
vi avfärdar dem, slaktar dem
omsorgsfullt varje år, och i början på
nästa år — någon gång i mitten på januari
— dyker de på nytt upp på riksdagens
bord.
Beträffande den fråga som behandlas
i detta utskottsutlåtande kan jag i stort
sett instämma med vad fröken Wetter
-
68 Nr 10 Onsdagen den 3 mars 1965
Deltids- och korttidsanställdas samt lågavlönades ställning inom den allmänna
försäkringen
ström sade. Men jag vill också något
beröra vad herr Gustavsson i Alvesta i
sitt inlägg anförde. Han gick tillbaka till
andra lagutskottets utlåtande nr 5 och
citerade därur en mening, där utskottet
— det var en motion av annan innebörd
än denna — vid detta tillfälle anförde,
att »en för pensionsförsäkringar grundläggande
princip bl. a. är, att de försäkrade
tillkommande förmåner skall beräknas
efter storleken av erlagda avgifter».
Lägg märke till formuleringen »en
för pensionsförsäkringar grundläggande
princip»! Uttalandet avser alltså pensionsförsäkringar
i största allmänhet,
men det gäller i viss mån även beträffande
ATP så till vida, att man för att
få pension ju skall ha intjänat pensionspoäng
och avgifter skall ha erlagts i förhållande
till inkomstens storlek. Inkomstens
storlek är sedan också avgörande
för pensionens storlek. På det sättet blir
det även i ATP ett visst samband mellan
avgiftsinbetalning och förmåner. Det är
detta som avses i det avsnitt på sid. 11
i andra lagutskottets utlåtande nr 5, som
nyligen citerats.
I likhet med fröken Wetterström vill
jag sedan bara säga att dessa motioner
har visst fog för sig. Folkpartiet har
tidigare väckt motioner av samma innehåll
och biträtt reservationer, som har
syftat till samma sak som reservation
I i andra lagutskottets utlåtande nr 10
gör. Det kan därför synas egendomligt
att vi inte har biträtt reservationen i
år, men anledningen härtill är den, att
skatteberedningen faktiskt har presterat
ett förslag som skulle eliminera problemen
beträffande de korttidsanställda.
När så är fallet, kan i varje fall inte
jag finna att det finns någon anledning
att nu yrka på en ny utredning. I reservationen
yrkar man prövning och
förslag, men såsom redan anförts så har
avgiftsbetalningen ett visst samband
med företagsbeskattningen, och därför
finns det inget skäl att provocera fram
ett förslag innan utredningen är klar
med frågan om företagsbeskattningen
i dess helhet. Jag kan alltså inte finna
att reservationen I under punkt A kan
föra till något rimligt resultat och har
alltså icke kunnat biträda den. Skulle
Kungl. Maj:t inte inom de närmaste åren
ta ståndpunkt till skatteberedningens
förslag i dessa avseenden, får vi väl
återkomma till frågan.
Inte heller har vi i folkpartiet kunnat
biträda de tankegångar som kommit
till uttryck i reservation II.
Jag ber med detta att få yrka bifall
till vad utskottet hemställt.
Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep):
Herr talman! Herr Anderson i Sundsvall
ville jämföra motionsslakten med
slakten av galten Särimner. Men det
förhåller sig väl litet annorlunda med
motionsslakten, ty andra lagutskottet
har inte bedrivit den på samma sätt alla
år, utan motiven har varit olika varje
år. Första gången sade man att det finns
svagheter i systemet och att det behövs
justeringar men att vi skall vänta och
se hur det verkar. Ett annat år har man
i motiveringen sagt att de korttidsanställda
är lika gynnsamt behandlade
som andra grupper, och nu har man
skatteberedningen att skjuta framför sig.
Jag vet inte om herr Anderson gjorde
sig skyldig till en felsägning när han
påpekade att denna fråga hör samman
med företagsbeskattningen. Detta är väl
inte riktigt. Det är väl socialförsäkringsavgifternas
uttagande som hör till
företagsbeskattningen.
Jag har inte bestritt att det förslag
som skatteberedningen framlagt på detta
område skulle lösa problemet i betydande
utsträckning, men jag anser att
utskottet, eftersom ingenting hänt, borde
ha tagit ett initiativ i frågan.
Herr ANDERSON i Sundsvall (fp):
Herr talman! Jag måste erkänna att
jag inte har företagit några djupgående
studier av skatteberedningens förslag på
Onsdagen den 3 mars 1965
Nr 10
Ötf
Åtgärder för ökat rättsskydd åt politiska flyktingar
denna punkt, men om jag fattat rätt skall
de avgifter, som beräknas på pensionssystemets
basbelopp, inbetalas av arbetsgivarna,
liksom avgifterna för tillläggspensionen,
och det är där som det
finns ett visst samband med företagsbeskattningen.
Härmed var överläggningen slutad.
Mom. A
Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ook på bifall till reservationen
I); och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Gustavsson i
Alvesta begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:
Den, som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i mom.
A) i utskottets utlåtande nr 10, röstar
Ja,
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen I) av herrar Axel Kristiansson
och Gomér.
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Gustavsson i Alvesta
begärde emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 155 ja och
49 nej, varjämte 5 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.
Mom. B
Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen II)
av herrar Axel Kristiansson och Gomér;
och biföll kammaren utskottets
hemställan.
§ 17
Åtgärder för ökat rättsskydd åt politiska
flyktingar
Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 1, i anledning av väckt motion
om åtgärder för ökat rättsskydd åt politiska
flyktingar.
Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde
Herr BÖRJESSON i Falköping (ep):
Herr talman! Då jag nu begär ordet
i anslutning till behandlingen av tredje
lagutskottets utlåtande nr 1, gör jag
det dels i egenskap av motionär för
motion nr 10 i denna kammare dels och
framför allt därför att jag har engagerat
mig i den fråga som gett anledning till
motionen, nämligen fallet Reiters. Vad
som föranlett motionen är att den lettiska
nationaloperans grundare och
mångårige chef Theodor Reiters, som
var en av det fria Lettlands mest framstående
kulturpersonligheter och som
1944 kom som flykting till vårt land,
där han fram till sitt frånfälle 1956 var
en ledande gestalt i den lettiska folkgruppen
och bl. a. grundade och ledde den
berömda lettiska kören, som räknar ett
70-tal medlemmar, före sin död uttalade
önskemålet att få vila i svensk jord tills
Lettland återvunnit sin självständighet.
Den lettiska kören fullföljde i samförstånd
med hans son denna intention
genom att ordna och vårda hans grav
på Skogskyrkogården i Stockholm.
Sedan sonen återvänt till Riga begärde
han att stoftet efter fadern skulle
flyttas till Riga och begravas där. Detta
skedde också trots att Reiterskörens
medlemmar i ärendet visade bevis att
Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.
6 — Andra kammarens protokoll 1965. Nr 10
70
Nr 10
Onsdagen den 3 mars 1965
Reparationsplikt för ägare av flerfamiljs hyreshus
Reiters före sin bortgång uttalat som
sin bestämda vilja att han önskade vila
i den svenska jorden. Först när Lettland
var en fri nation hade de rätt
flytta hans stoft dit. Upplysningsvis
kan meddelas att olika myndigheter
uppvaktades såsom inrikesministern,
överståthållarämbetet. kyrkogårdsförvaltningen,
allt i syfte att söka förmå
svenska myndigheter att medverka till
att förhindra förflyttning av stoftet. Men
allt var förgäves. Vederbörande svenska
myndigheter, kyrkogårdsförvaltningen
och överståthållarämbetet, fann sig med
nuvarande ordningsbestämmelser nödsakade
att tillmötesgå sonens önskemål
och alltså åsidosätta faderns egen uttalade
vilja.
Anledningen till att herr Hamrin i
Jönköping och jag motionerat är att vi
vill förhindra ett upprepande i framtiden.
Vad vi har påtalat är att man i
det här berörda fallet tydligen tillmäter
sonens uttalade önskan mera värde än
faderns egen uttalade vilja.
Jag har, när jag läser utskottsutlätandet,
en känsla av att man tydligen
missförstått motionärerna. Det är nämligen
inte sättet på vilket en gravsättning
sker etc. som är det väsentliga,
utan vi vill aktualisera frågan om huruvida
de efterlevande skall ha rätt att
flytta stoftet efter en person mot dennes
under sin livstid uttalade önskan.
Behovet av en reform härvidlag har utskottet
icke uttalat sig om. Motionärerna
är väl medvetna om, att man enligt
gällande rätt får flytta stoftet mot den
avlidnes under livstiden uttalade önskan
och motionärerna syftade till en ändring
i detta rättsläge. Det märkliga inträffar
nu att utskottet inte behandlar
frågan huruvida det nuvarande rättsläget
bör bibehållas utan avfärdar helt
enkelt motionen. När vi i motionen gör
gällande att flyktingarna har ett sämre
rättsläge i detta avseende menar vi
därmed att det ur rättssynpunkt ter sig
mera kränkande att flytta ett stoft till
det land varifrån den avlidne tidigare
flytt, än att flytta ett stoft inom landet.
Men vi anser dock att man i båda fallen
skall respektera den avlidnes i livet uttalade
vilja.
Herr talman! Jag har icke för avsikt
att yrka bifall till motion nr 10 i
denna kammare, därför att jag vet att
motionen ändock kommer att avslås.
Om utskottet och riksdagen nu icke är
intresserade av en ändring av gällande
lagstiftning i här berörda hänseende
hoppas jag ändock att justitieministern
finner skäl till en ändring av gällande
bestämmelser. En skrivelse i ärendet har
nämligen tidigare överlämnats till statsministern,
som därefter överlämnat den
till justitieministern för övervägande.
Därför har jag trots allt en viss förhoppning
om att ärendet icke blir helt
nonchalerat.
I detta anförande instämde herr Hamrin
i Jönköping (fp).
Vidare yttrades ej.
Utskottets hemställan bifölls.
§ 18
Reparationsplikt för ägare av flerfamiljs
hyreshus
Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 2, i anledning av väckt motion
om reparationsplikt för ägare av
flerfamiljs hyreshus.
Tredje lagutskottet hade behandlat
eu i riksdagens första kammare väckt
och till lagutskott hänvisad motion,
nr 55, av herr Adolfsson.
I motionen föreslogs »att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj :t måtte hemställa
om att förslag till bestämmelser
om laglig reparationsplikt för ägare av
flerfamiljs hyreshus måtte utarbetas och
föreläggas riksdagen».
Utskottet hemställde, att förevarande
motion, 1:55, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.
Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:
Onsdagen den 3 mars 1965
Nr 10
71
Reparationsplikt för ägare av flerfamiljs hyreshus
Herr NILSSON i Gävle (k):
Herr talman! Med hänvisning till den
motivering som finns i motion I: 55 ber
jag att få yrka bifall till motionen.
Herr SVENNING (s):
Herr talman! Jag vill starkt understryka
att jag helst ser att parterna på
hyresmarknaden får tillfälle att på nytt
försöka att förhandlingsvägen göra upp
om reparationer av lägenheterna. Vi är
på väg, och även om årets resultat är
långt ifrån tillfredsställande är det dock
bättre än föregående års uppgörelse.
Parterna har träffat två överenskommelser.
Den ena förutsätter att man i
fråga om lägenheter tillkomna före 1954
skall göra en indexmässig beräkning av
kostnaderna för reparationer och underhåll,
medan kompensationen för
ändringar i övriga driftkostnader skall
beräknas med ledning av hyresrådets
undersökning av de faktiska utgifterna.
Den andra överenskommelsen gäller
lägenheter färdigställda 1954 eller senare.
Beträffande dessa förutsättes att
kompensationen såväl för reparationer
och underhåll som för övriga driftkostnader
beräknas indexmässigt i stället
för enligt faktiska utgifter. Detta är en
ny princip, som avser den första tioårsperioden
av husens livslängd, då reparationsbehovet
är litet.
Hyresrådet ansåg att man vid beslutet
om generell hyreshöjning borde utgå
från dessa båda överenskommelser.
Om jag vidare tillägger att parterna var
snubblande nära att efter långa förhandlingar
träffa en ännu bättre överenskommelse,
tror jag att jag har motiverat
varför jag anser att parterna skall
beredas tillfälle att på frivillig väg nå
fram till en tillfredsställande lösning.
För fastighetsägarnas egen skull tror
jag det skulle vara fördelaktigt att inte
längre resa spärr mot ett angeläget reparations-
och underhållskrav. Deras
ofta upprepade begäran om skattefria
reparationsfonder kan bifallas först när
de är redo att låta reparationsfonderna
följa fastigheten och inte ägaren. När
de kan acceptera den linjen är hyresgästerna
redo att stödja en framställning
om uppläggning av säkrade reparationsfonder.
Ingen hyresgäst har intresse
av att i ett sådant läge förhindra
en förnuftig skattefri gardering för
framtida reparationer.
Vår strävan inom hyresgäströrelsen
är att med de enskilda fastighetsägarna
träffa liknande reparationsuppgörelser
som träffats inom den kommunala bostadssektorn,
d. v. s. tidsbestämda reparationsintervaller
som garanterar ett
fullständigt lägenhetsunderhåll vart åttonde
eller vart nionde år. Skulle det i
fortsättningen inte lyckas med förhandlingar
med de enskilda fastighetsägarna,
lovar jag att återkomma i reparationsfrågan.
I övrigt hänvisar jag till utskottets
skrivning, varav framgår att frågan om
lägenhetsunderhåll är föremål för utredning
av hyreslagstiftningssakkunniga,
där också hyresgäströrelsen är
representerad. I direktiven för dessa
sakkunniga ingår bl. a. frågan om avtalsfrihet
på hyresmarknaden och en
undersökning beträffande vilka ändrade
regler som kan komma i fråga, om
det visar sig att den gällande lagstiftningen
motverkar en erforderlig anpassning
av hyrorna till lägenheternas
bruksvärde. Det kan också vara nödvändigt
med en revidering av den nu
gällande allmänna hyreslagen.
Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.
Herr NILSSON i Gävle (k):
Herr talman! .lag fattade mig mycket
kort för att bidraga till den rationalisering
som många ledamöter tidigare
har uttalat sig för. Jag förstår att herr
Svenning hade skrivit sitt anförande
och därför också ville hålla det. Det
står kanske redan infört i »Arbetet».
Min partikamrat i första kammaren har
72
Nr 10
Onsdagen den 3 mars 1965
Marklagstiftningen
emellertid utförligt motiverat vår ställning
i denna fråga.
Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionen I: 55;
och biföll kammaren utskottets hemställan.
§ 19
Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 3, i anledning av väckta motioner
om samordning av lagstiftningsarbetet
inför högertrafikreformen.
Utskottets hemställan bifölls.
§ 20
Marklagstiftningen
Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 4, i anledning av väckta motioner
angående marklagstiftningen.
Tredje lagutskottet hade behandlat
två inom riksdagen väckta, till lagutskott
hänvisade motioner, nr 534 i
första kammaren av herrar Adolfsson
och Lager och nr 648 i andra kammaren
av herr Nilsson i Gävle m. fl.
I motionerna, som var likalydande,
föreslogs »att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte hemställa att de i
denna motion framförda alternativen i
fråga om marklagstiftning blir föremål
för skyndsam utredning och att
förslag snarast måtte föreläggas riksdagen».
Utskottet hemställde, att förevarande
motioner, I: 534 och II: 648, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.
Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:
Herr NILSSON i Gävle (k):
Herr talman! Tredje lagutskottets utlåtande
nr 4 behandlar långt ifrån nå
-
gon ny fråga. Tvärtom har markfrågorna
och problemen om hur man skall
kunna förhindra jobberi med tomtmark
och motverka att enskilda skall tillgodogöra
sig oförtjänta markvärdestegringsvinster
varit föremål för många
långa och heta debatter både här i riksdagshuset
och annorstädes.
Utskottet tycks med sin skrivning vara
nöjt med att flera kommittéer sysslar
med problemen och avstyrker vår
motion med hänvisning härtill. Motionen
skulle sålunda från denna synpunkt
helt enkelt vara överflödig.
Jag är inte så säker på den saken.
Vi har inte den kolartro på utredningar
som utskottet tycks besitta. Redan på
första sidan av utlåtandet får vi veta att
frågan om särskild skatt på oförtjänt
jordvärdestegring varit föremål för utredningar
i femtio år utan att dessa gett
något resultat. Mot den bakgrunden ter
sig vårt motionsinitiativ fullt berättigat
och begripligt. Det hade inte varit ur
vägen, om redan tillsatta utredningar
fått nya idéer, nya synpunkter att
grubbla över.
Vi är inte ensamma att se frågorna
på det sättet. På socialdemokratiska arbetarpartiets
senaste kongress framlades
inte mindre än 13 motioner som alla
behandlade mark- och bostadspolitiken.
På denna kongress hade i vart fall
inte motionärerna samma respekt för
utredningar som utskottet lägger i dagen.
»Nu är det tid att gå till aktion.
På en rad punkter bör man kunna göra
detta utan att invänta sittande statliga
utredningar», förklarades i motion nr
123. »Socialisering av fast egendom borde
vara tänkbar», sade man i motion
nr 125.
Tongångarna vid SAP:s kongress var
enstämmiga och krävande. Samma intensitet
karakteriserade motioner av i
stort sett samma innehåll på byggnadsarbetarförbundets
kongress.
Aktiviteten på detta område är helt
begriplig. Trots över 30 års socialdemokratiskt
regeringsinnehav florerar
Onsdagen den 3 mars 1965
Nr 10
73
tomtjobberiet med oförminskad kraft.
Miljonvinster kammas hem av enskilda
och bolag genom köp och försäljning
av tomtmark. Exemplet från Österhaninge
är ännu i färskt minne. SIAB,
Skånska Cement och John Mattsons
Byggnads AB kunde för 15 miljoner
kronor lägga beslag på 1 200 hektar
mark mitt för näsan på österhaninge
kommun, som ville köpa marken och
därtill behövde den.
Många sådana exempel kan anföras
från snart sagt alla kommuner i vårt
land. Mest skrämmande är kanske landshövding
Netzéns uppgifter från en öresundskonferens,
där han omtalade att
inom ett fem mil långt och en mil
brett kustbälte vid den skånska sundstranden
uppgår markvärdestegringen
under de senaste åren till cirka 1 000
miljoner kronor.
Med detta som motiv underkänner jag
utskottets avslagsyrkande när det gäller
motionerna nr I: 534 och II: 648.
Vad är det då vi motionärer vill? Jo,
vi vill få till stånd en lagstiftning som
till alla delar tryggar kommunernas
möjligheter till förköpsrätt när det gäller
tomtmark för bostadsbebyggelse till
skäliga priser. Vi vill lagstiftningsvägen
sätta stopp för tomtjobberiet. Vi
vill förhindra att uppkomna markvärdestegringsvinster
skall hamna i enskildas
fickor. Vi vill därutöver stoppa
till alla tänkbara kryphål för tomtjobbarna.
Med hänsyn till allt detta anser vi att
den pågående utredningen jämväl borde
omfatta en prövning av frågan om
en mera radikal ändring av gällande
lagstiftning som ger samhället möjlighet
att verkligen bestämma över bebyggelseutvecklingen.
Det förutsätter
enligt vår mening att samhälleligt ägande
av mark göres till villkor för att
stadsplaneläggning av marken skall kunna
ske. Om endast kommunalt eller statligt
ägd mark kan stadsplancläggas, blir
den privata markspekulationens möjligheter
radikalt beskurna. Privat mark,
Marklagstiftningen
tänkbar för bebyggelse, måste i så fall
förr eller senare avyttras till det allmänna.
Det ter sig för mig obegripligt att utskottet
kan motsätta sig en prövning av
denna tankegång, detta uppslag. Läget
på tomtmarknaden är sådant att varje
uppslag, varje nytt försök till lösning
av problemen borde allvarligt undersökas
och utredas.
Samtidigt som jag sålunda icke är
nöjd med utskottets handläggning av
vår motion, uttalar jag självklart min
tillfredsställelse med de utredningar
som pågår. Jag hoppas att dessa utredningar
snabbt skall leda till resultat.
Bostadskonsumenterna har inte råd att
vänta så värst länge till, och det är
dock de som sist och slutligen får betala
tomtjohbarnas miljonvinster.
Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till vår motion.
Herr SVENNING (s):
Herr talman! Som herr Nilsson i Gävle
själv framhållit är denna fråga av
största betydelse för det socialdemokratiska
partiet. Inte minst de motioner
som lades fram för några år sedan och
även i fjol visar att vi med största uppmärksamhet
och största intresse avvaktar
givande resultat. Man måste konstatera
att de pågående utredningarna är
nödvändiga för att klara upp detta mycket
komplicerade problem. Detta utgångsläge
måste vi ha i tankarna när
vi diskuterar frågan.
Frågan om företrädesrätt till markområden
behandlas för närvarande av
1963 års markvärdekommitté, som enligt
direktiven särskilt skall tillse att
möjlighet skapas för kommunerna att
skaffa markområden. Det är alltså ett
direktiv som givits och som är absolut
nödvändigt. Enligt gällande lagstiftning
föreligger i princip ett allmänt kommunalt
planmonopol. Jag kan försäkra herr
Nilsson att det finns kommuner som
förstår att utnyttja detta planmonopol.
74
Nr 10
Onsdagen den 3 mars 1965
Helt naturligt skall de också göra det. 1
1947 års byggnadslag har det fastslagits
att det tillkommer det allmänna att
avgöra var och när tätbebyggelse skall
få uppkomma. Kommunen har alltså
glädjande nog i stor utsträckning rätt
att själv bestämma över bebyggelseutvecklingen.
För att ge kommunerna en
ytterligare förstärkt ställning inom detta
område har åt markvärdekommittén
uppdragits att tillse att möjligheter skapas
för kommuner att få företrädesrätt
till förvärv av aktuella markområden.
T dagens läge gäller det framför allt
att åstadkomma en förbättrad expropriationslag
och ett förstärkt stadsplanemonopol
för kommunerna. Det är i
hög grad önskvärt med förslag i båda
dessa avseenden, och jag hoppas att utredningen
tar sikte därpå och försöker
att så snabbt som möjligt framlägga sådana
förslag.
Såsom framgår av vad jag här anfört
är det uppenbart att socialdemokratiska
partiet aktivt står bakom de utredningar
som pågår och kravet på de reformer
som är nödvändiga för att uppnå
en betydligt bättre tingens ordning än
vad som för närvarande är fallet. Däremot
är jag litet fundersam över kommunisternas
ställningstagande, när man
i motionen skriver att undantag bör göras
för småhusbebyggelse och mark avsedd
för industriområde. Varför skall
det göras undantag i sådana fall? Jag
anser att tomträtten bör tillämpas över
hela fältet, och även om kommunisterna
tydligen i detta avseende är på reträtt
från sin forna inställning, så har
vi på vårt håll fortfarande samma uppfattning
som tidigare.
Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.
Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionerna I: 534
och II: 648; och biföll kammaren utskottets
hemställan.
§ 21
Interpellation ang. uppförande av småhus
och invalidbostäder utanför byggnadskvoten
Ordet
lämnades på begäran till
Herr ERIKSSON i Bäckmora (ep), som
yttrade:
Herr talman! De bostadskvoter som
har tilldelats länen har inneburit nedskärningar
som mycket hårt drabbar
vissa delar av landet. För områdena
utanför storstadsregionerna innebär tilldelningen
av bostäder en nedskärning
av bostadsproduktionen med i medeltal
ungefär 25 %.
På vissa orter blir emellertid nedskärningen
ännu kraftigare. Den fördelning
som gjorts innebär att den planering,
som man med myndigheternas
goda minne företagit, till stor del är
bortkastad. Inom kommunerna blir resultatet
att man bara får bygga en liten
del av det man planerat för. Det blir i
många fall småhusbyggandet som kommer
att drabbas. Om en mindre kommun
har planerat för ett flerfamiljshus
och ett antal småhus, räcker kvoten
endast till att uppföra flerfamiljshuset.
Byggnadskvoten för småhus motsvarar
inte på långt när bygginitiativet.
Bostadsstyrelsens tidigare målsättning
har varit att småhus i framtiden bör
kunna byggas i den utsträckning som
motsvarar framkommande bygginitiativ.
Nedskärningen av bostadskvoterna medför
att småhusen kommer i strykklass.
För Gävleborgs län kommer de nedskurna
kvoterna att medföra arbetslöshet
för byggnadsarbetarna. Denna friställda
arbetskraft kommer att bli
tvingad att söka sig arbete utanför länet.
När vi under därefter kommande år
får en större tilldelning av bostäder
kan brist på arbetskraft inom länet bli
ett hinder för bostadsproduktionen.
Den nu föreslagna nedskärningen kan
därför komma att få återverkningar under
lång tid. För näringslivet kommer
de nedskurna kvoterna att medföra sto
-
Fredagen den 5 mars 1965
Nr 10
75
ra inskränkningar i företagens utbyggnadsplaner.
Det kan även innebära att
planerade industribyggen måste avbrytas,
vilket illa rimmar med intentionerna
om en aktiv lokaliseringspolitik.
För att åstadkomma en förbättring av
läget finns det skäl att överväga att
placera småhusen utanför de tilldelade
kvoterna och därmed i någon utsträckning
öka bostadsbyggandet.
En annan grupp av bostäder som i
nuvarande trängda läge kommer att bli
eftersatt är invalidbostäder. Det finns
därför anledning överväga möjligheten
att placera även dessa utanför de tilldelade
kvoterna.
Med hänvisning till det anförda får
jag hemställa om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
få ställa följande
fråga:
överväger statsrådet att vidtaga åtgärder
för att öka bostadsbyggandet genom
att låta småhusbyggande och byggande
av invalidbostäder ske utanför de tilldelade
kvoterna?
Denna anhållan bordlädes.
§ 22
Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj:ts propositioner överlämnats till
kammaren:
nr 27, med förslag till lag om lagrådet
m. m., och
nr 30, med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370).
Dessa propositioner bordlädes.
§ 23
Meddelande om enkla frågor
Meddelades, att herr talmannen tillställts
två enkla frågor, nämligen av:
herr Nihlfors, till herr statsrådet och
chefen för finansdepartementet angående
representationen i utredningen om
definitiv källskatt, och
herr Dahlgren, till herr statsrådet och
chefen för finansdepartementet angående
tidpunkten för inlämnande av självdeklaration.
§ 24
Justerades protokollsutdrag.
Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 15.26.
In fidem
Sune K. Johansson
Fredagen den 5 mars
Kl. 14.00
Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes av herr förste vice talmannen.
§ 1
Justerades protokollet för den 26
nästlidne februari.
§ 2
Svar på interpellation ang. straffbarheten
i Sverige för utomlands företagna
handlingar
Ordet lämnades på begäran till
Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING, som yttrade:
Herr talman! Herr Ullsten har till
mig ställt en rad frågor, som alla gäller
svensk strafflagstiftnings tillämplighet
på gärningar som har ägt rum utomlands.
Som så ofta är fallet när det gäller
juridiska problem kan man inte
lämna ett kort svar och tyvärr inte heller
alltid ett entydigt. Det är ett stort
komplex av olika rättsregler, som träder
in i bilden när fråga uppkommer
om strafflags tillämplighet på gärningar
utanför det egna territoriet. Jag nöd
-
Nr To
76
Fredagen den o mars 1965
Svar på interpellation ang. straffbarheten i Sverige för utomlands företagna hand lingar -
gas därför ta kammarens tid i anspråk
i en utsträckning, som jag inte brukar
göra. Trots detta kan en redogörelse för
rådande rättsläge inte bli fullständig
inom ramen för ett interpellationssvar.
I de flesta länder har utgångspunkten
för den straffrättsliga kompetensen
varit att man straffar alla brott som
förövas inom det egna landet oavsett
gärningsmannens nationalitet. Denna
grundläggande princip brukar kallas
territorialitetsprincipen. Numera tillämpar
emellertid inget land enbart denna
princip. Man straffar i allt större utsträckning
även för brott som har blivit
begångna utomlands. Detta gäller i
första hand brott av de egna medborgarna,
men kompetensen har vanligen
utsträckts att omfatta också utlänningar.
Detta förhållande är i och för sig
ägnat att skapa problem av olika slag.
Med hänsyn till behovet av mellanstatligt
samarbete när det gäller att beivra
brott har man emellertid ansett det nödvändigt
att beträda denna väg. Detta i
sin tur sammanhänger i hög grad med
de principer som råder i fråga om utlämning
för brott. I de flesta stater bygger
utlämningsreglerna på grundsatsen
att medborgare i det egna landet icke
utlämnas till bestraffning i annat land
för där begångna brott. Detta har lett
till att staterna icke kan begränsa sig
till att beivra brott, begångna inom dess
eget territorium, utan tvingas acceptera
att de olika ländernas straffrättsliga
kompetens utvidgas till att avse brott
för vilka utlämning icke beviljas. Eljest
skulle ju den som har förövat brott i
främmande land helt undgå påföljd genom
att taga sin tillflykt till hemlandet.
Framför allt av dessa skäl har territorialitetsprincipen
för den straffrättsliga
kompetensen genombrutits. Denna
principiella förutsättning ligger till
grund för den gällande europeiska utlämningskonventionen,
i vars tillkomst
Sverige tog aktiv del.
Den sedan gammalt i Sverige gällan -
de huvudregeln, som i princip oförändrad
har överförts till brottsbalken, säger
att svensk medborgare eller utlänning
med hemvist i Sverige, som har
begått brott utomlands, skall dömas efter
svensk lag och vid svensk domstol.
Detsamma gäller under vissa förutsättningar
även i fråga om utlänning som
finns i Sverige men inte har hemvist
här. För sistnämnda kategori uppställer
brottsbalken bl. a. förutsättningen
att gärningen ej skall vara fri från ansvar
enligt lagen i gärningsorten. Jag
nämner detta, eftersom den tanken har
skymtat i den allmänna debatten att
åtal i Sverige för brott utomlands borde
få ske bara om straffbarhet föreligger
i båda länderna. Jag vill erinra om
att en sådan ordning skulle innebära
att vi i princip helt avsäger oss möjligheten
att ingripa mot en svensk medborgare
för handlingar utomlands, som
är uppenbart rättsstridiga enligt värderingarna
i vårt land. Alltjämt har man
exempelvis att räkna med att våldshandlingar
och förföljelser på grund av
ras, religion, politisk uppfattning och
liknande motiv accepteras i vissa främmande
stater.
Reglerna om den straffrättsliga kompetensen,
som jag här har berört, anger
i vilken omfattning svensk domstol
äger döma till brottspåföljd på
grund av brott. Generella bestämmelser
om vilka gärningar eller typer av gärningar
som bedöms vara brott enligt
svensk rätt, även när de begås utomlands,
finns inte. Det möter stora svårigheter
att söka utforma sådana bestämmelser.
Man får gå till beskrivningarna
av de olika brotten och de
regler om brott som ansluter till dessa.
Det förekommer att brottsbeskrivningarna
uttryckligen inskränker det straffbara
området till vad som sker i riket,
men detta är inte vanligt. Sådana brott
som mord, dråp och misshandel, stöld,
bedrägeri och förskingring, skadegörelse
och mordbrand är uppenbarligen
77
Fredagen des 5 mars 1965 Nr 10
Svar på interpellation ang. straffbarheten i Sverige för utomlands företagna hand
lingar
oberoende av några territoriella eller
nationella begränsningar. Vid andra
brott är det tydligt att en begränsning
gäller som grundas på en anknytning
till Sverige. Ämbetsbrotten kan inte begås
av annan än den som är svensk ämbetsman
eller likställd med svensk ämbetsman.
Brott mot tjänsteman enligt
vår lagstiftning, bl. a. bestickning, kan
endast begås mot svensk tjänsteman.
Straffbestämmelser inom den näringsrättsliga
lagstiftningen brukar anföras
som exempel på straffbud som gäller
endast inom landets gränser.
Beträffande en del brott kan det
onekligen vara svårt att utan vidare avgöra,
om begränsning till svenskt territorium
gäller. Många straffbestämmelser
blir det över huvud taget inte aktuellt
att tillämpa på överträdelser
utomlands. Å andra sidan kan den
ökande samfärdseln mellan länderna
aktualisera frågan om tillämpning av
ett straffbud utomlands i fall som man
inte har haft direkt anledning att förutse
vid straffbudets tillkomst, då andra
förhållanden rådde. De bestämmelser
som tillhör den centrala straffrätten
och som väsentligen är samlade i brottsbalken
bygger i regel på kriminalpolitiska
värderingar som har mera allmän
giltighet. Man kan därför i allmänhet
utgå från att tillämpningen av dessa
straffbestämmelser inte är territoriellt
begränsad.
Lösningen av .särskilda problem, som
kan uppkomma när det gäller att avgöra
om territoriell beränsning råder i
fråga om visst brott, har lämnats till
rättstillämpningen. Avgörandet tillkommer
således i sista hand domstolarna.
•lag delar uppfattningen att denna ordning
kan innebära vissa olägenheter.
Givetvis vore det mera tillfredsställande,
om säkra hållpunkter kunde lämnas
för alla förekommande fall. Detta intresse
bör uppenbarligen mera beaktas,
när straffbestämmelser i framtiden utformas.
Jag har redan tidigare haft anledning
att uppmärksamma detta, och
några aktuella lagstiftningsärenden är
direkt inriktade på spörsmålet. Särskilt
inom trafikrätten har frågan om tilllämpligheten
av svensk lag fått allt större
praktisk betydelse. Sedan en tid förberedes
inom ramen för både det nordiska
och det europeiska lagsamarbetet
en lagstiftning som bl. a. syftar till att
närmare precisera gränserna för vår
trafikstraffrätt. Därvid är man inne på
tanken att begränsa tillämpningen av
denna del av vår specialstraffrätt till
sådana fall då gärningen är straffbar
även i det land där den begås.
Om svensk domstol äger döma över
ett brott som har begåtts utomlands i
enlighet med vad jag nu har sagt, är det
därför inte givet att åtal för brottet
skall väckas.
Först bör nämnas att svensk rätt upprätthåller
den huvudprincipen att
Kungl. Maj :ts förordnande kräves, innan
åtal kan ske i det enskilda fallet.
Föreskrifter härom finns i brottsbalken.
Kungl. Maj:t kan delegera beslutanderätten
till annan myndighet. I enlighet
härmed har överlämnats åt riksåklagaren
att besluta i viss omfattning.
Men riksåklagaren skall hänskjuta frågan
till Kungl. Maj :t, när anledning förekommer
därtill. Genom åtalsprövningen
finns möjligheter att vid behov
begränsa den vidsträckta kompetens
som tillerkännes svensk domstol. Den
utomlands begångna gärningen kan vara
av sådan art att det framstår som
meningslöst eller direkt olämpligt att
åtal väckes här. Gärningen kan vara sådan
att straffrättsligt ingripande inte är
påkallat från svensk synpunkt. Politiska
överväganden eller processuella hänsyn
kan föranleda att åtal inte bör äga
rum inför svensk domstol. Det kan slutligen
saknas anledning att ingripa mot
svensk medborgare, om giirningen är
straffbar enligt svensk lag men tillåten
enligt gärningsortens lag. På denna väg
kan alltså hänsyn till den dubbla straffbarheten
vinna beaktande.
Jag vill understryka att den åtals -
Nr 10
78
Fredagen den 5 mars 1965
Svar på interpellation ang. straffbarheten i Sverige för utomlands företagna hand
lingar
prövning som jag nu har berört ej tager
sikte på att fastställa att brott föreligger
enligt svensk lag. Prövningen avser,
om åtal för viss gärning kan anses
påkallat och därför får ske. Denna
åtalsprövning gäller för det stora flertalet
fall.
Det principiella kravet på särskilt
åtalsförordnande enligt brottsbalken
har vissa undantag. Det viktigaste undantaget
är att brott, som har förövats
utomlands av svensk medborgare eller
medborgare i annat nordiskt land mot
svenskt intresse, får åtalas utan särskilt
förordnande. Anmärkas må att vår gamla
strafflag, som gällde från år 1865,
hade motsvarande undantag från regeln
om åtalsförordnande för brott av svensk
medborgare. Nuvarande ordning har
alltså gammal hävd.
Har åtalsprövningen enligt brottsbalken
resulterat i åtalsförordnande, ankommer
vidare åtgärder i åtalsfrågan
på vederbörande åklagare. Han har
även att besluta i de fall då sådan åtalsprövning
ej fordras, således bl. a. då
fråga är om brott av svensk mot svenskt
intresse. Till grund för åklagarnas hela
verksamhet ligger den s. k. legalitetsprincipen
i svensk straffprocess. Denna
innebär bl. a. att åklagare har en
principiell skyldighet att tala å alla
brott som hör under allmänt åtal. Detta
sägs uttryckligen i rättegångsbalken. I
överensstämmelse härmed fastslår rättegångsbalken
också att förundersökning
skall inledas så snart anledning
förekommer att brott som hör under
allmänt åtal har förövats.
Åklagarens allmänna åtalsplikt är
emellertid underkastad inskränkningar.
Inom vissa gränser har åklagarna en
diskretionär prövningsrätt i åtalsfrågan.
Detta motiveras bl. a. av att brottsbeskrivningar
i åtskilliga fall måst utformas
relativt allmänt, varför det kan
inträffa att gärningar som i och för sig
täcks av dessa beskrivningar framstår
som så föga straffvärda att åtal bör kun
-
na underlåtas. Huvudbestämmelserna i
ämnet, som finns i rättegångsbalken,
bar ändrats i samband med brottsbalkens
tillkomst. Genom ändringen har i
första hand möjligheten att underlåta
åtal i fråga om bötesbrotten vidgats. I
detta sammanhang är av intresse att
möjlighet har införts att underlåta åtal
även för allvarligare brott, om det av
särskilda skäl är uppenbart att påföljd
ej fordras för att avhålla den misstänkte
från vidare brottslighet och det ej
heller eljest är påkallat att åtal väckes.
Sammanfattningsvis vill jag slutligen
framhålla, att domstolarnas och åklagarnas
uppgifter till sin natur är sådana
att de många gånger ställs inför
svåra och grannlaga bedömanden. Detta
gäller inom hela deras verksamhet
för efterforskning och beivrande av
brott. Åtal och dom är mycket allvarliga
åtgärder såväl för den enskilde som
för samhället. Till stöd för åtal och dom
måste krävas tillförlitlig utredning. De
rättsvårdande organen har därför lämnats
befogenheter som gör det möjligt
för dem att införskaffa sådan utredning.
Det slutliga avgörandet om brott föreligger
ankommer på domstolarna. Förfarandet
hos domstolarna är omgärdat
med regler för att man skall nå en fullständig
utredning. Mot denna bakgrund
bör reglerna om straffrättslig kompetens
ses, vilka bygger på förutsättningen
att domstol i sista hand har att avgöra
om gärning, som har begåtts utomlands,
är ett brott enligt svensk lag. I
denna domstolarnas prövning ligger
även bedömandet i frågan om brott av
svensk medborgare har begåtts mot
svenskt intresse. I debatten har gjorts
gällande att detta bedömande borde
lämnas till annan, företrädesvis regeringen.
Ett skäl för detta skulle vara
att åklagaren då kunde underlåta att
vidtaga åtgärder för utredningen som
rör den misstänkte. Till detta vill jag,
förutom de principiella skälen mot att
regeringen ges en sådan rätt, framhålla
79
Fredagen den 5 mars 1965
Svar på interpellation ang. straffbarheten
lingar
att även regeringen i regel skulle behöva
utredning angående omständigheterna
i det enskilda fallet som underlag
för prövningen.
Att svårigheter kan föreligga att bedöma
om en straffbestämmelse avser
även gärningar begångna utomlands, är
givetvis en olägenhet, som jag förut har
sagt. Jag har också framhållit att dessa
problem sammanhänger med den hastiga
utveckling som har skett i samfärdseln
mellan länderna och som har
ändrat förutsättningarna vid straffbestämmelsernas
tillkomst. Dessa svårigheter
bör kunna nedbringas under det
fortsatta lagstiftningsarbetet.
Vidare anförde:
Herr ULLSTEN (fp):
Herr talman! Jag ber att få tacka
justitieministern för hans svar på min
interpellation.
Bakgrunden till de frågor jag ställt
är ju att de rättsregler som gäller för
svenskar som vistas utomlands uppenbarligen
inte är entydiga. Såvitt jag kan
förstå instämmer justitieministern i den
uppfattningen. När det gäller vissa
brott, t. ex. mord, dråp och misshandel,
är det helt klart att sådana gärningar
är straffbara, även om de begås
utomlands av svenskar. I vissa andra
fall är det lika uppenbart att den svenska
lagen, trots att den föreskriver
straff, ändå inte kan vara tillämplig.
I andra fall åter är det svårt att avgöra.
Det är självklart att denna oklarhet
om vad som är straffbart och vad som
inte är det är en allvarlig sak från
rättssäkerhetssynpunkt. De nyligen aktuella
s. k. abortresorna till Polen visade
också på ett ganska brutalt sätt
att detta problem ingalunda är helt
teoretiskt.
Vissa kanske vill fördöma de 20 kvinnornas
handlande. Jag vill för min del
inte göra det. Men oavsett vilken upp
-
Nr 10
i Sverige för utomlands företagna handfattning
man har i den frågan kan det
väl bara finnas en uppfattning när det
gäller rättssäkerhetsaspekten. Det är
inte tillfredsställande när svensk lag
såsom i detta fall i stället för att ge
medborgarna en klar vägledning får
konsekvenser, som leder till svåra tragedier.
På sitt juridiskt något svala vis accepterar
justitieministern att dessa förhållanden
innebär »vissa olägenheter».
Han anser också att man bör göra något
åt saken när straffbestämmelser utformas
i framtiden. Jag tolkar detta
som att justitieministern vill svara ja
på min första fråga. Det är alltså även
enligt justitieministerns uppfattning både
möjligt och önskvärt att ge svenska
medborgare klarare vägledning om vilka
handlingar, företagna utomlands och
i full överensstämmelse med det främmande
landets lagar, som är straffbara
enligt svensk lag.
Som exempel på vad som görs nämner
justitieministern, att man inom både
det pågående nordiska och europeiska
lagstiftningssamarbetet överväger
åtgärder på trafiklagstiftningens område.
Den tanke man där är inne på
är att man skall begränsa kriminalisering
enligt hemlandets lagar till sådana
gärningar, som är straffbara också där
de begås.
Jag skulle för min del vilja ifrågasätta
om inte en sådan princip borde
vara generell. Detta skulle i så fall innebära
att en svensk medborgare enligt
huvudregeln skulle kunna dömas för
gärningar utomlands bara om gärningen
också där var straffbar.
Den nuvarande principen innebär att
man kriminaliserar alla gärningar i utlandet
som inte är tillåtna enligt svensk
lag, om de begås av en svensk, och därefter
överlåter åt domstolar och åklagare
att avgöra undantagen. Enligt den
metod som jag vill rekommendera skulle
man gå den motsatta vägen. Den
svenska lagen skulle alltså från fall till
Fredagen den 5 mars 1965
80 Nr 10
Svar på interpellation ang. straffbarheten
lingar
fall beskriva vilka handlingar som trots
att de är tillåtna enligt det främmande
landets lag är straffbara i svensk lag.
Med en sådan princip skulle man inte
längre riskera att lagstiftningen så ofta
som nu händer kommer i uppenbar
strid med det allmänna rättsmedvetandet.
Ingen skulle exempelvis kunna förneka
det rimliga i att man från en sådan
huvudregel gör undantag, som ger
Sverige möjlighet att beivra brott vilka
är direkt riktade mot Sverige eller
svensk myndighet, t. ex. spionage, skattefusk,
falskmynteri eller mutande av
svensk ämbetsman. Det skulle inte heller
vara någon svårighet att precisera
dessa undantag — den danska lagstiftningen
kunde härvidlag tjäna som förebild.
Samtidigt skulle man komma bort
från de minst sagt grönköpingsmässiga
konsekvenserna av vår nuvarande lagstiftning,
vilka t. ex. innebär att det
faktiskt enligt svensk lag är förbjudet
att köra på höger sida av vägen även
i länder som har högertrafik. Brottsbalkens
andra kapitel gör inte undantag
för någon svensk lag eller förordning
när den slår fast att svensk som
begår brott utomlands skall dömas efter
svensk lag.
Ingen svensk åklagare skulle väl komma
på idén att utnyttja alla de möjligheter
som han har att väcka åtal för
alla de s. k. »brott» som svenskar begår
under sina utlandsresor. Men åklagaren
bör enligt min bestämda uppfattning
då inte heller ha någon sådan
möjlighet. Svenska lagar bör inte vara
så utformade att de kan leda till åtal
eller bestraffning av gärningar som ingen
uppfattar som brott.
Att man ändå både i Sverige och i
vissa andra länder generellt gått in för
att tillämpa hemlandets lagar även utanför
landets gränser hänger enligt vad
som framgår av svaret ihop med gällande
utlämningsregler. De flesta länder
i Sverige för utomlands företagna hand
vill
inte utlämna sina egna medborgare
för bestraffning i annat land för där
begången gärning. För att folk inte
skall kunna smita undan straff för brott,
som är begångna utomlands, genom att
ta sin tillflykt till hemlandet måste de
alltså kunna straffas även där.
Denna princip är självfallet riktig.
Men den skulle inte kringgås om man
nöjde sig med att åtala sådant som är
straffbart i båda länderna. Ett intresse
för utlämning kan ju bara föreligga
från ett lands sida, när någon brutit
mot detta lands lagar.
Jag kan inte heller inse, att justitieministerns
andra invändning mot det
danska systemet innebär någon oöverkomlig
svårighet. Vi bör, uttalar justitieministern,
ha möjligheter att ingripa
mot svenskar för handlingar som
klart strider mot värderingar i vårt
land. Han exemplifierar detta med att
rasförföljelser kan vara tillåtna i andra
länder men inte i Sverige. Men för detta
exempel måste det vara ganska lätt
att göra ett sådant undantag, som jag
är på det klara med att man i vissa
fall måste kunna göra från den huvudregel
jag skisserat, allra helst när sådana
handlingar ju också fördöms i
flera internationella konventioner. I
andra fall anser jag däremot att det är
ganska tvivelaktigt om vi bör tvinga
svenska medborgare att följa de moraliska
värderingar som gäller i hemlandet
även när de vistas utomlands.
Hur skall vi för övrigt göra med dem
som genom att följa ett främmande
lands lagar handlar i uppenbar strid
med politiska eller moraliska värderingar
här hemma?
Det är möjligt att man inte heller
med den lösning jag försökt skissera
skulle nå någon hundraprocentig klarhet
om när en handling som är tillåten
i gärningslandet kan straffas eller åtalas
enligt våra lagar. Av detta skäl
kunde man tänka sig att föreskriva, att
en gärning som begåtts i ett annat land
81
Fredagen den 5 mars 1965 Nr 10
Svar på interpellation ang. straffbarheten i Sverige för utomlands företagna hand lingar -
där den är tillåten men som kan bestraffas
enligt svensk lag alltid skall prövas
av Kungl. Maj:t.
En sådan åtalsprövning skulle naturligtvis
också kunna tänkas som ett
alternativ till den nya huvudregel som
jag försökt skissera. Jag tror att även
en sådan relativt liten förändring skulle
innebära en förbättring i förhållande
till läget i dag.
Brottsbalken, där de nuvarande reglerna
om den svenska jurisdiktionens
räckvidd finns, antogs här i riksdagen
för ganska kort tid sedan. Jag var
inte med då. Men jag är rädd för att
jag, om jag varit med, inte skulle ha
reagerat mot de bestämmelser som jag
nu kritiserat. Konsekvenserna av dem
har tydligen varit mycket svåra att
förutse även för tränade jurister och
de är givetvis än svårare att överblicka
för en lekman.
Nu har emellertid ett aktuellt fall
ställt dessa konsekvenser i blixtbelysning.
Den allmänna opinionen har tagit
sig uttryck i kraftig kritik mot dem
som haft till uppgift att tolka lagarna.
Den kritiken har i stora delar varit
naturlig. Men den får inte leda till att
de lagstiftande myndigheterna — regering
och riksdag — känner sig befriade
från ansvar. Den naturliga följden
av att justitieministern medger att lagen
är oklar och att den går att göra
klarare måste bli en allmän översyn av
de aktuella bestämmelserna. Jag har här
försökt antyda två lösningar. Men givetvis
kan det finnas andra som är
bättre. Det viktiga är att klara regler
framkommer och att dessa överensstämmer
med det allmänna rättsmedvetandet.
Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING:
Herr talman! Jag vill endast på en
punkt kommentera herr Ullstens anförande
— det gäller frågan om man
skulle införa den dubbla straffbarheten
som huvudprincip. Gör man det begränsas
ju möjligheterna att döma i
Sverige över brott begångna utomlands.
Den begränsningen skulle vi då inte
själva disponera över, ty den skulle
bli beroende av kriminaliseringen i det
enskilda fallet i gärningslandet.
Jag nämnde förut att vi i vissa fall
inte skulle kunna straffa en svensk för
våldshandlingar och förföljelser som
till äventyrs accepteras i en främmande
stat. Men man behöver inte stanna
vid det exemplet. Ett mera närliggande
fall är kanske att en svensk begår
ett brott utom riket som vi anser
vara ett klart förmögenhetsbrott. Skillnader
råder i uppfattningen mellan de
olika länderna på detta område. Den
anglosaxiska rätten har exempelvis
brottsbeskrivningar som skiljer sig avsevärt
från de svenska. Det kan inte uteslutas
att vi i ett förskingringsfall skulle
bli tvungna att avstå från att ingripa
mot en svensk som bor i Sverige. Särskilt
otillfredsställande skulle det bli
om hans åtgärder riktar sig mot en annan
svensk.
Den dubbla straffbarheten som princip
innebär att man allmänt för in kravet
på straffbarhet enligt den utländska
lagen för att vi skall anse gärningen
vara ett brott enligt svensk lag. Ett särskilt
problem uppkommer med denna
ordning, eftersom det kan vara svårt
att avgöra var brottet blivit begånget i
det enskilda fallet — om det har skett
inom riket eller i den eller den främmande
staten. Det kan vara aktuellt
särskilt när det gäller förmögenhetsbrott.
Sådana problem kan givetvis
uppkomma redan enligt vårt nuvarande
system — frekvensen måste dock bli
större om man ändrar dessa grundprinciper.
Andra exempel är valutabrott.
Det står alltså klart, att om man
upprätthåller den dubbla straffbarheten
som princip måste vidsträckta undantag
göras. Annars skulle vi nå resultat
82 Nr 10 Fredagen den 5 mars 1965
Svar på interpellation ang. straffbarheten i Sverige för utomlands företagna handlingar -
som enligt vår rättsuppfattning är stötande.
Jag har också överlagt om denna
princip med rättslärda, och de avråder
bestämt från att vi skulle frångå den
princip som gällt i Sverige i hundra
år, två månader och fem dagar. Man
har sagt att utvecklingen internationellt
mer och mer går mot att den väg beträds
som vi i Sverige slog in på för —
som sagt — hundra år sedan.
Herr ULLSTEN (fp):
Herr talman! Jag vill betona, för att
inte justitieministern och andra eventuellt
skall missuppfatta saken, att denna
idé att man skulle nöja sig med att
straffa i Sverige för gärningar begångna
i utlandet, endast när de även där
är straffbara, inte är resultat av mina
egna små funderingar. Jag har försökt
att så gott jag kunnat läsa den danska
lagstiftningen. Där har man, såvitt jag
förstår, infört just denna princip, och
jag har inte hört sägas att det skulle
vara omöjligt att tillämpa den eller
att den skulle på något sätt leda till
orimliga konsekvenser.
Justitieministern nämner ytterligare
några undantag. Jag var helt på det
klara med att även andra undantag än
dem justitieministern nämnde i sitt
svar behöver göras från en sådan här
huvudregel. Det förefaller emellertid
uppenbart att ganska få fall kan bli
aktuella, där man skulle behöva straffa
enligt svensk lag för brott som begås
i utlandet. Det måste, såvitt jag
förstår, vara enklare och framför allt
ur rättssäkerhetssynpunkt mera acceptabelt
att man i svensk lagstiftning anger
de undantag som behöver göras
från huvudregeln, än att som nu låta
medborgarna sväva i uppenbar okunnighet
om vilka regler som egentligen
gäller. Det är förresten inte bara medborgarna
i gemen som svävar i okunnighet
om konsekvenserna av den nuvarande
svenska lagstiftningen. Oklar
-
heten tycks vara väl utbredd även
bland de rättsvårdande instanserna och
bland lärda juristprofessorer.
Härmed var överläggningen slutad.
§ 3
Föredrogs var för sig följande Kungl.
Maj:ts å bordet vilande propositioner;
och hänvisades därvid
till lagutskott propositionen nr 27,
med förslag till lag om lagrådet m. m.;
och
till bevillningsutskottet propositionen
nr 30, med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370).
§ 4
Föredrogs den av herr Eriksson i
Bäckmora vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då
bordlagda anhållan att få framställa
interpellation till herr statsrådet och
chefen för inrikesdepartementet angående
uppförande av småhus och invalidbostäder
utanför byggnadskvoten.
Kammaren biföll denna anhållan.
§ 5
Till bordläggning anmäldes konstitutionsutskottets
utlåtanden:
nr 6, i anledning av motioner om
viss förstärkning av justitieombudsmannaämbetet,
och
nr 7, i anledning av motioner om
kontroll av taxeringsmyndigheterna genom
riksdagens justitieombudsman;
statsutskottets utlåtande nr 29, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition
angående kostnader för deltagande i
FN:s fredsstyrka på Cypern;
bevillningsutskottets betänkanden:
nr 3, i anledning av väckta motioner
angående avsättningen av medel å skogskonto
samt dispositionen av medel, som
insatts å sådant konto, m. in.,
Fredagen den 5 mars 1965
Nr 10
83
nr 4, i anledning av väckta motioner
angående rätten till avdrag vid beskattningen
för periodiskt understöd i
vissa fall,
nr 5, i anledning av väckta motioner
om rätt till avdrag vid beskattningen
för avsättning inom familjebolag till
pension, och
nr 6, i anledning av väckta motioner
om rätt till avdrag för kostnader för
täckdikningsanläggningar och skogsvägar,
m. m.;
bankoutskottets utlåtande nr 5, angående
verkställd granskning av riksbankens
och riksgäldskontorets styrelse
och förvaltning;
första lagutskottets utlåtanden:
nr 4, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
upphävande av lagen den 6 juni
1925 (nr 179) om ersättning till polisman
för skada å kläder, m. m.,
nr 5, i anledning av väckt motion
om sänkning av myndighetsåldern,
nr 6, i anledning av dels väckta motioner
angående kompetenskraven för
överförmyndare, m. m., dels ock väckta
motioner angående arvodena till förmyndare
och överförmyndare,
nr 7, i anledning av väckta motioner
om skydd för dödsbodelägares m. fl.
medel,
nr 8, i anledning av väckta motioner
angående straffpåföljden vid vårdslös
deklaration, och
nr 9, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om
ändrad lydelse av 77 § militära rättegångslagen
den 30 juni 1948 (nr 472);
andra lagutskottets utlåtanden:
nr 11, i anledning av väckt motion
om ersättning från allmän försäkringskassa
för kostnader för globulinsprutor,
nr 12, i anledning av väckta motioner
om förbättring av folkpensionärernas
ställning inom sjukförsäkringen,
nr 13, i anledning av väckta motioner
om ersättning från allmän försäkringskassa
för resa vid viss vård och behandling,
nr 14, i anledning av väckta motioner
angående reseersättningen enligt
sj ukreseförordningen,
nr 15, i anledning av väckta motioner
angående kommunernas kostnader
för reservanordningar för kommunalteknisk
verksamhet, och
nr 16, i anledning av väckta motioner
om översyn av reglerna rörande
folkpension till vissa änkor;
tredje lagutskottets utlåtanden:
ur 5, i anledning av väckta motioner
om åtgärder mot mörkerolyckor, och
nr 7, i anledning av väckt motion
angående körkortsproven; samt
allmänna beredningsutskottets utlåtanden
:
nr 1, i anledning av väckta motioner
angående behovet av ett internationellt
språk,
nr 2, i anledning av väckt motion om
samordning av de statliga organens insatser,
nr 3, i anledning av väckta motioner
om utredning rörande uthyrning av
maskiner och redskap, samt
nr 4, i anledning av väckt motion
om förbättring av legitimationshandlingar.
§ 6
Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 69, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om behörighet att utöva
veterinäryrket in. m. jämte i ämnet
väckt motion.
§ 7
Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj :ts propositioner överlämnats till
kammaren:
nr 33, angående anslag för budgetåret
1965/66 till vissa byggnadsarbeten
vid statens mentalsjukhus in. in.,
nr 34, med förslag till stat för försvarets
fastighetsfond för budgetåret
1965/66,
nr 36, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av övergångsbestäm
-
84
Nr 10
Fredagen den 5 mars 1965
melserna till lagen den 31 maj 1963
(nr 268) om igångsättningstillstånd för
byggnadsarbete, och
nr 37, angående reglering av priserna
på fisk under budgetåret 1965/66.
Dessa propositioner bordlädes.
§ 8
Meddelande om enkla frågor
Meddelades, att herr talmannen tillställts
tre enkla frågor, nämligen av:
herr Westberg, till herr statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet angående
tidpunkten för fördelning av
byggnadskvoten,
herr Larsson i Borrby, till herr statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet
angående den statliga kreditgarantien
för förvärv av jordbruksfastighet,
och
herr Mundebo, till herr statsrådet och
chefen för justitiedepartementet angående
höjning av de familjerättsliga underhållsbidragen.
§ 9
Justerades protokollsutdrag.
Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 14.31.
In fidem
Sune K. Johansson
ESSELTE AB. STHLM 63
514635