Härefter anmälde sig och yttrade: (Riksdagens protokoll 1870:315)

Den 15 Mars, f. m.

Härefter anmälde sig och yttrade:

Herr vice Talmannen: Med afseende å den redan beslutade
föredragningsordningen för de särskilda delarne af statsregleringen
får jag hemställa, att Kammaren ville besluta, att Stats-Utskottets
nu bordlagda Utlåtanden angående Sjette och Sjunde'' Hufvudtitlarne
måtte sättas främst på föredragningslistan till nästa plenum, för
att, efter förnyad bordläggning, kunna behandlas omedelbart efter
Femte Hufvudtiteln.

Detta förslag bifölls.

Kammaren åtskiljdes kl. {4 e. m.

*> In fidem

O. Brakel.

Tisdagen den 15 Mars 1S70.

Kammaren sammanträdde kl. 10 f. m.

•Justerades tre protokollsutdrag för den 14 dennes.

Föredrogos men begärdes af flera ledamöter ånyo på bordet
Stats-Utskottets den 14 dennes bordlagda Utlåtanden

K:o 26, angående regleringen af utgifterna under Riks-statens Sjette
Hufvudtitel, och

N:o 27, angående regleringen af utgifterna under Riks-statens
Sjunde Hufvudtitel.

Riksd. Prof. 1870. 1 Afd. 2 Band.

Den 15 Mars, f. ra.

Fortsattes föredragningen af Stats-Utskottets Utlåtande H:o 24,.
angående regleringen af ntgifterna under Riks-statens Fjerde Hufvudtitel.

13:de punkten.

mom. a.

Bifölls.

mom. b.

Herr af Klint: Stats-Utskottet börjar sitt anförande i denna
punkt med följande ord: “den omständighet, att Kongl. Maj:t, på
grund af särskilda förhållanden, ansett sig kunna''medgifva inställande
af andra klassens beväringsmöten under innevarande. år, torde göra.
desto mera angeläget, att icke, på sätt Jöns Pehrsson ifrågasatt, göra
någon inskränkning i 1871 års öfningar". Likasom skyggande tillbaka
för en sådan sjelfständighet slutar Utskottet med att tillstyrka
Riksdagen att underställa frågan Kongl. Maj:ts nådiga pröfning och
att “i underdånighet anhålla att, om Kongl. Maj:t finner nödigt att
under nämnde år äfven andra klassens beväringsmanskap undergår
öfning, Kongl. Maj:t då täcktes från allmänna beväringsfonden anslå
de för ändamålet erforderliga medel". Redan denna inkonseqvens
hos Stats-Utskottet bjuder mig att, äfven om inga andra skäl dertill
föranledde, afstyrka bifall till Stats-Utskottets betänkande, men jag
eger ännu flera och vigtigare skäl för min begäran om afslag. StatsUtskottets
majoritet har, såvidt jag kan förstå, gått på sidan om gällande
lag och Utskottets beslut vittnar om allt annat än den grannlagenhet,
som höfves ett Statsutskott, då det framställer förslag
huru Representationen bör tala till sin Konung. Med raska drag har
Utskottet uppgjort en historik öfver beväringsfonden. I sin ifver att
meddela Riksdagen allt hvad det vet angående denna fond, har Utskottet
till och med förbisett meningen af hvad Kongl. Maj:t i sin
nådiga Proposition föreslagit. Då Kongl. Maj it gjort framställning om
att af allmänna beväringsfonden få använda 200,000 R:dr till “uppsättning
af beklädnads-, remtygs-, utrednings- och trosspersedlar åt det manskap,
1,383 man, hvarmed, till följd af den föreslagna regleringen af
indelta infanteri-regementens och korpsers styrka, den effektivt tjenstgörande
nummerstyrkan vid arméen kommer att ökas“, har Stats-Utskottet
deråt gifvit en ordvändning, som skulle dessa medel vara afsedda
att dermed utreda och beväpna nn befintliga indelta styrka.
Jag skulle aldrig hafva fästat mig vid detta Utskottets förbiseende,
om icke just den ordalydelse, som Utskottet begagnar, kunde missleda
dem, som icke i likhet med mig äro initierade i denna fråga. StatsUtskottet
har derjemte, och detta kan icke vara något förbiseende,
i sin motivering utelemnat det vigtigaste af allt det, hvarpå frågan,
efter mitt förmenande, i närvarande stund beror, och det är hvad som
tilldragit sig under innevarande riksdag emellan Stats-Utskottet och
Regeringen i afseende å denna fond. Det kan icke vara någon af

Den 15 Mars, f. ro.

Stats-Utskottets ledamöter obekant, att förfrågan blifvit gjord hos
Regeringen, huruvida den kunde afstå något af denna fond för att
derigenom lemna bidrag till beväringsmanskapets öfvande under nästkommande
år. Att, sedan ett bestämdt nekande svar härå blifvit afgift7et,
framkomma med ett förslag sådant som Stats-Utskottets, strider,
efter min förmening, mot gällande lag och bevisar brist på grannlagenhet.
Jag vill icke och behöfver icke heller ingå i något bedömande
af, huruvida fondens medel kunna på bättre sätt användas,
än som af Regeringen blifvit föreslaget, men ett faktum är, att den,
som ensam har makt att besluta öfver denna fond, har sagt: jag kan
icke, jag vill icke öfverlemna den, och då eget, enligt mitt förmenande,
Riksdagen icke rätt att, låt vara äfven på indirekt sätt, komma fram
och säga, vi vilja att den skall användas på detta särskilda sätt.
Jag vet mycket väl att man kommer att möta mig med det inkast,
att motiveringen till den lag, på hvilken jag syftar, innehåller ord,
som möjligen kunna gifva vid handen, att det ändamål, till hvilket
Stats-Utskottet föreslagit att använda dessa medel, mera närmar sig
till hvad Riksdagen med fonden afsett, än det ändamål, hvartill Regeringen
säger sig hafva ämnat använda dem. ålen detta hörer icke
flit, ty om vi hafva något obytt med Regeringen, må vi då vända
oss mot henne på sätt grundlagen bjuder och icke på detta sätt. på
sidan af såväl grundlagen som allmän lag. Jag vill icke undersöka
hvadfUtskottets mening kan vara, då det föreslår 250.000 R:dr för
beväringsmanskapets öfvande, ehuru det är väl bekant'' att omkostnaderna
för första beväringsklassens öfvande stiga till ungefär två
gånge]- denna summa, men påstår, att det icke är brist på upplysning
om dessa förhållanden, som vållat, att Utskottet skrifvit denna summa.
Då jag kanske redan alltför länge uppehållit Herrarne, vill jag icke
trötta _ med något längre anförande i denna fråga, utan inskränker
mig till att, på grund af hvad jag hatt äran anföra och ehuru jag
helst önskat få instämma i Kongl. Maj:ts Proposition i afseende på
den siffra, Kongl. Maj it begärt, anhålla om bifall till min reservation.
Med ledning af de kalkyler jag för mig uppställt, tror jag mig hafva
funnit, att det är en möjlighet, att samma summa, som hittills varit
anslagen till beväringsmanskapets öfvande, fortfarande kan vara tillräcklig.
Jag förnekar dermed icke, att det vore bättre, om man ville
öka denna siffra, hvilket dock betyder mindre då anslaget är ett förslagsanslag.
Orsaken till att jag vågat instämma med dem, som önska
nedsättning i den af Kongl. Maj:t föreslagna siffran, är den, att,
då 1869 års beväringsöfningar kostade 749,000 R:dr, så har, efter den
kalkyl, _ som är uppgjord för innevarande år innan andra beväringsmötet
inställdes, kostnaderna upptagits till 630,000 R:dr. Då jag
härtill lägger, att kassationen af beväringsynglingar, till följd af nyligen
gifta föreskrifter, antagligen under de kommande åren blir större
än hittills, tror jag, att den summa, jag föreslagit, kan blifva, tillräcklig.
Jag upprepar min anhållan, att Kammaren, med afslag å
fetats-Utskottets Betänkande, måtte för beväringsmanskapets vapenöfningar
bevilja ett förslagsanslag af 500,000 R:dr.

Herr Montgomery-Cederhielm: Efter den stränga dom, som

Den 15 Mars, f. m.

af den föregående talaren blifvit uttalad öfver Stats-Utskottet, torde
det synas djerft af mig att uppträda till försvar för detsamma, men
jag vet, att Kammaren är en rättvis domare, och jag vill derföre
söka förklara och försvara Stats-Utskottets åtgärder. Jag vill då
till en början upptaga hvad den ärade talaren yttrade om motiveringen
i Utskottets Betänkande. Han fann den svag och mindre lycklig.
Jag ber med anledning deraf få fästa uppmärksamhet på, att.
då ärendena numera, enligt Representationens önskan, så skyndsamt
måste behandlas inom Stats-Utskottet, Utskottet icke kan vara solidariskt
ansvarigt med afseende å motiveringen, utan tillkommer ansvaret
derför hufvudsakligen den afdelning inom Utskottet, hvarifrån
Betänkandet utgått. Till och med Riksdagens skrifvelser, som numera,
sedan ej något Expeditionsutskott finnes, från Utskotten afgå, justeras
på afdelningarne och icke i Utskottets plenum, och det hade således
varit mera skäl i att talaren, som sjelf tillhör den afdelning,
der Betänkandet blifvit justeradt, dervid tillsett att det blifvit bättre
skrifvet. — Hvad beträffar stilen i Betänkandet, torde man nödgas
erkänna att den icke är så prydlig, som den möjligen bör vara i
offentliga handlingar. Orsaken härtill är dock den, att tiden numera
icke tillåter egna formen samma uppmärksamhet, som förr. Jag vill
dessutom påpeka, att det händer äfven i Kongl. Propositioner, att
stiliseringen icke alltid är så lycklig. Så till exempel förekommer i
Kongl. Maj:ts nådiga Proposition om Statsverkets tillstånd och behof,
bilagan N:o 4 sidan 1, en mening, som börjar med dessa ord:

“i följd af den vid 1856—1858 årens riksdag11---och slutarmed:

“af den motsvarande bristen på allmänna anslaget.11

Jag tror, att icke ens i Stats-Utskottets samtliga, så ofta klandrade
motiveringar förekommer en mening så oredig, så otydlig som
denna. Den ärade talaren har äfven gjort den anmärkning, att det
är mindre vackert handladt af Utskottet att i sin beräkning upptaga
en ringare summa för första klassens öfningar, än som erfordras och
som för Utskottet är väl bekant. I afseende härpå iår jagsvara, att
det af Utskottet tillstyrka anslaget är ett förslagsanslag, hvilket ock
af talaren nyss blifvit erkändt, och att det således icke är så noga
om denna siffra precist motsvarar hvad med densamma afses.

Jag vill nu öfvergå till hufvudsaken. Det kan icke nekas att,
då Kongl. Maj:ts nådiga Proposition afgafs, det i allmänhet väckte
ett oangenämt intryck, att i densamma föreslogs en skatteförhöjning.
Tiden för denna begäran var onekligen illa vald, då våra fabriker
och vår industri ännu ligga nere och då landtmannen knappast hunnit
hemta andan efter de dåliga åren 1867 ech 1868. Också uttalades
temligen allmänt den åsigt, att det icke vore genom ökade skatter,
som man borde fylla statsbristen, utan att detta borde ske förmedelst
indragning på de anslag, som möjligen tåla vid sådant. Redan
den store Romerske statsmannen sade: magnum vectigal est par -simonia, och det är genom besparingar jag anser att man bör bringa
debet och kredit att gå ihop. — Inom Utskottet har jag således delat
deras åsigt, som ansägo, att statsbristen borde fyllas genom indragning
å begärda anslag, och har jag i öfverensstämmelse dermed biträda
de beslut, som gått ut på att minska utgifterna. Att Utskottet

Den 15 Mars, f. m.

'' detta afseende kommit till ett resultat, som är ganska tillfredsställande,
tror jag mig kunna påstå. Herr Finansministerns förslag afser,
att till statsbristens fyllande erhålla genom förhöjd bränvins skatt

.................... 1,050,000 R:dr

genom ökad bevillning..... 550,000 „

tillsammans 1,600,000 R:dr,
hvartill komma de 200,000 R:dr, som Herr Finansministern beräknat
skola kunna från Femte Hufvudtiteln aflemnas till Statsverkets allmänna
behof, men som, enligt Utskottets förslag, vid Femte Hufvudtiteln
komma att på samma titel bibehållas. Utskottet har, genom
de besparingar, det föreslagit, kommit till följande resultat:

besparingar å Fjerde Hufvudtiteln....... 393,240: —

d:o å Femte d:o.........991,488: 30.

Summa 1,384,728: 30;

härtill böra läggas de 160,000 R:dr, som, enligt hvad Herr Finansministern
upplyst i Andra Kammaren, genom inställande i år af andra
klassens öfningar blifva behållna å anslaget för beväringsmansskapets
beklädnad. Dessa summor göra tillsamman 1,544,728 R:dr 30
öre. Beräkna vi sedermera bränvinstillverkningen till endast 500,000
kannor mera, än hvartill denKongl. Propositionen upptager den, erhålla
vi en förhöjning i bränvinsskatten af 350,000 R:dr och komma således
till en slutsumma af 1,894,728 R:dr 30 öre.

Jag har med dessa siffror velat visa, att Stats-Utskottet icke
gatt blindt till väga, då det velat fylla statsbristen genom besparingar
i stället för genom ökade skatter.

Då fråga blef, hvar dessa besparingar skulle göras, var det naturhgt,
att man af .många skäl skulle komma att tänka på Fjerde
och h emte Hufvudtitlarne. Dels finnas de högsta anslagen å dessa
titlar, dels egde särskilda förhållanden rum, som syntes göra mindre
b ohöfligt att för den närmaste framtiden anslå större summor för
Femte Hufvudtiteln. Dertill kom för mig det speciela skälet, att,
då ]ag .af tidningarne ser, huru man i andra Europeiska länder gör
indragningar i kostnaderna för arméen, exempelvis i Preussen, Italien
och Frankrike, jag tror det vara en möjlighet att äfven här några
inskränkningar i detta afseende kunna göras. Så t. ex. lästes i lördagens
nummer af Nya . Dagligt Allehanda följande: “I Engelska Underhuset
har Krigsministern Cardwell inlemnat armébudgeten. Hela det
äskade statsanslaget uppgår till 12,975,000 pund sterling mot 14,111,900
pund sterling det föregående finansåret, således en besparing af 1,136,900
pund sterling (2,361,800 pund sterling mot året der förut). Ministern
uttalade sin öfvertygelse, att landets försvarsförmåga trots dessanedsättsingar
snarare ökats än minskats", och i samma tidning står från
om en herrskare, som utan tvifvel icke utan tvingande skäl
samtycker till någon reduktion af sin armé: “Vicekonungen skall den
lo dennes afskeda fyra infanteriregementen och den 15 April och 15 Maj
följa ytterligare reduktioner, så att med vårens slut skall arméstyrkan
vara nedbragt till den med Porten öfverenskomna af 20,000 man." Detta
tyckes bevisa, att allmänna meningen i och utom Europa är den, att man
icne hädanefter bör på arméerna använda så stora summor som hit -

Den 15 Mars, f. in.

tills, och jag har äfven häraf tagit mig anledning att inom Utskottet
föreslå nedsättningar just på dessa hufvudtitlar. Man har
här användtstora ord och jag tror till och med man sagt, att Utskottet
skulle hafva förfarit grundlagsvidrigt, emot 87 § Regeringsformen,
då det ifrågasatt att för beväringsöfningarne skulle användas en
del af beväringsfonden. Jag vill då fästa uppmärksamheten på,
att fråga härom redan flera gånger tillförene förekommit och att
det alldeles icke är någon ny tanke att på detta sätt använda
någon del af beväringsfonden. Uti Kongl. Maj:ts nådiga Proposition
n:o 11, pag. 8, vid 1869 års riksdag läses nemligen följande:
“Beträffande de kostnader, som i öfrigt under år 1870 kunna uppkomma
för de delar af organisationsförslaget, Indika nu blifvit till
Riksdagens pröfning framlagda, finner Kongl. Maj:t allmänna beväringsfonden,
hvilken är afsedd att. efter Kongl. Maj:ts disposition,
användas till beväringsinrättningens ytterligare utbildande, lemna tillgång
för bestridandet af de möteskostnader, som genom den af förslaget
följande utsträckning af beväringsmanskapets vapenöfningar
under år 1870 förorsakas", och i den Kongl. Propositionen vid denna
riksdag förekommer i bilagan N:o 3, sidan 16: “hemställer jag i underdånighet,
det Eders Kongl. Maj:t täcktes begära Riksdagens medgifvande
dertill, att berörda uppsättningskostnad, beräknad till omkring
200,000 R:dr, måtte få till högst nämnda summa bestridas af
allmänna beväringsfonden, hvilken är afsedd att enligt Eders Kongl.
Maj:ts disposition användas för beväringsinrättningens utbildande".
I sitt svar på en interpellation i Andra Kammaren har slutligen
Krigsministern förklarat, att en stor del af fonden kommer att åtgå
till beslutad byggnad af baracker för beväringen samt till klädesbyxor
åt sagde beväring. Här har ju således redan tre gånger och
för flera olika ändamål blifvit af Kongl. Majs ifrågasatt att använda
beväringsfonden. Man säger, att Riksdagen icke eger rätt att använda
denna fond, utan att dispositionen öfver densamma tillkommer
endast Kongl. Magt. Om så äfven ur strängt formel synpunkt kan
sägas, tror jag mig dock böra påminna om den stora sak, Stats-Utskottet
afsett med sitt förslag, nemligen: att förekomma all skatteförhöjning
i och för statsbristens fyllande. Hvad den af Utskottet föreslagna
formen för skrifvelsen beträffar, var jag icke nöjd med den. utan
föreslog inom Utskottet ett annat beslut. Som. dock detta förslaggick
under vid voteringen, ansåg jag klokast gå in på den medelväg,
Utskottets förslag innebär. Emellertid får jag nu föreslå, att förevarande
punkt måtte erhålla följande förändrade lydelse: “att, med utslag
å Herr Jöns Pehrssons motion, Riksdagen, jemte anvisande för
år 1871 af ett förslagsanslag å 250,000 R:dr till beväringsmanskapets
vapenöfningar, må i underdånighet anhålla, att, om Kongl. l\laj:t
finner nödigt, att under nämnda år dessa vapenöfningar erhålla eu
större utsträckning, Kongl. Magt då täcktes från allmänna beväringsfonden
anslå de för ändamålet erforderliga medel." Herrarne torde
finna att detta förslag, hvari ingenting nämnes om de olika beväringsklasserna,
afser eu långt större frihet för Kongl. Maj:t att använda
beväringsfonden som honom bäst synes.

Innan jag lemnar denna fråga vill jag nämna, att skälet, hvar -

Den 15 Mars, f. m, 55

före jag ingick på en sådan medelväg, var, att jag ej anser lyckligt,
,då konflikter uppstå mellan Regeringen ock Representationen eller
mellan Kamrarne, och det är klart, att resultatet biff vi t sådant genom
att i Stats-Utskottet fast vidhålla någondera af extrem erna. Af Betänkandet
ser man, att den reservation, som är afgifven af Grefve
Bosse med flera, after, att af beväringsfonden använda icke mindre
än 600,000 R:dr. Man hade visserligen inom Utskottet lätt kunnat
hålla sig till Kong! Maj:ts förslag eller till det som af Herr af Klint
blifvit framstäldt. Utskottet hade då blifvit deladt i två läger, hvaraf
följden blifvit, att, då hvardera Kammaren sannolikt understödt sina
ledamöters åsigter, frågan kommit till votering och således blifvit
ställd på sin spets, hvilket enligt mitt förmenande icke är något att
eftersträfva. Det är dock möjligt att jag misstager mig och i så
fall står det ju Kammaren öppet att när som helst bringa saken derhän.
Den medelväg, som segrade inom Utskottet, trodde jag skulle
kunna vinna pluralitet inom Representationen, och jag upprepar ännu
eu gång. att jag anser olämpligt bringa frågan till en våldsam lösning
och kan icke heller förstå att sådant nu är af nöden.

Man må i öfrigt bedöma Stats-Utskottets åtgärder aldrig så
strängt, anser jag dock att Utskottets hufvudsakligaste motiv väl
kan försvaras, och jag är öfvertygad att, om det resultat, Utskottets
förslag after, vinnes, det stora flertalet af nationen skall, då den erhåller
nästkommande års debetsedlar och å desamma ser att bevillning
en qvarstå!’ till oförändradt belopp, erkänna, att den Representation,
som lyckats afböja förhöjd beskattning, gjort sig väl förtjent
äf fäderneslandet.

Herr Wallenberg: Jag kan ej i likhet med den siste värde talaren
tala latin, men hoppas deremot för min åsigt kunna anföra skål,
som tala latin. I Stats-Utskottet instämde jag med kraf Klint, iden
förhoppning, att hans förmedlingsförslag skulle tillvinna sig majoritet.
Då så icke skett, anser jag mig icke bunden af den eftergift, jag då
var benägen att gorå, utan ansluter mig nu till den Kongl. Propositionen.

Liksom här, tvistade man inom Utskottet om rätta tydningen af
lagen om allmänna beväringen. Ja, der stodo jemväl tvänne jurister
mot hvarandra och förfäktade hvar sin mening. Förmodligen hade
båda rätt. Jag ämnar icke ingå i någon fin juridisk distinktion.
Jag anser mig ej berättigad vid stora nationel frågors afgörande,
söka mitt stöd i en tvetydig mellanmening i en författning, utan ställer
mig på en bredare basis, emedan jag tror, att det är eu riksdagsmans
rättighet och pligt att se sakerna i stort och handla derefter.
Nu föreliggande fråga är af stor betydelse. Långt ifrån att vilja
underkänna sparsamhetsskälen i allmänhet, tror jag dock, att de understundom
tillitas för andra ändamål, hvarjemte jag anser mig böra
fästa uppmärksamheten på, att nationen icke bör gå tillväga på samma
sätt, som den enskilde understundom gör. Han vill gagna och
sträfva för stora idéer, men finner att utan ekonomiskt oberoende kan
vanligen ingenting uträttas. Han begynner derföre att arbeta och
spara. När han lyckats att förvärfva ekonomiskt oberoende, så har

I)cn 15 Mars, f. m.

lian förgätit liufvudändamålet, det allmänt gagneliga, och fördjupat
sig i småbestyren. Långt ifrån att klandra sparsamhetsandan hos
nationen har jag efter måttet af mina krafter sökt främja den genom
beredandet af tillfälle för en hvar att få sina lediga penningekapital
fruktbargjorda. Men detta bör snarare ingifva håg och lust för det
allmänna bästa, och mig synes, att vår nation bör kunna utveckla
sitt ekonomiska välstånd, utan att förbise de stora nationela intressen
hon har att bevaka. Ett sådant är utan gensägelse landets försvar
och hvad göra vi väl för detsamma? Litet eller intet! Yi måste
erkänna det. Våra fästningar äro hallfärdiga. Tvist råder om
huru vår flotta bör ordnas. Våra jernvägar äro anlagda utan afseende
på försvaret. Tvärtom påpekade en Konungens rådgifvare häromdagen,
att i händelse af krig en del af flottan skulle blifva upptagen
för försvaret af en kustbana. Vid beslutet om norra jernbanans
sträckning fästade en Konungens sakkunnige rådgifvare i Första
Kammaren och en annan Konungens sakkunnige rådgifvare i Andra
Kammaren uppmärksamheten på nödvändigheten att beakta de strategiska
skälen. Man fästade dervid icke det ringaste afseende. Vi
lemna våra kuster och våra städer öppna. Hvad återstår då så framt
vi icke vilja afsåga oss all tanke på sjellförsvar? Jo försvaret medelst
rörliga kolonner. Arméen är otillräcklig. Det är af framstående vigt,
att vi betrakta arméen och beväringen såsom nationalinstitutioner
och så omhulda dem, att de kunna motsvara de anspråk, fosterlandet
på dem i farans stund kommer att ställa.

Efter många stridigheter kom man ändtligen derhän, att nationen
genom Riksdagen åtog sig en utsträckt värnepligt. Jag erinrar
mig mycket väl när detta beslut fattades. Man såg deruti ett uttryck
af nationalkänsla, och Riksdagen prisades för det vigtiga beslutet.
Sedan dess har genom sorgfälligt arbete beväringsinstutionen blifvit
ordnad och man torde kunna säga, att densamma först nu skulle
komma i regelbunden verksamhet, så vidt det angår vapenöfningarne.
Men hvartill tjenar allt detta arbete, detta högsinnade beslut om en
utsträckt värnepligt, då man ej vill anslå nödiga medel till beväringens
vapenöfningar, efter den af Kongl. Maj:t, enligt moget öfvervägande,
fastställda planen. Sker annorledes, vittnar vårt förfaringssätt
om brist på kontinuitet i våra tankar och brist på allvar i vårt handlingssätt.
Enskilde riksdagsmän föreslå, under lifliga försäkringar om
tillit till den väpnade styrkans krigsduglighet, att vi blott för denna
gången skola eftersätta den årliga vapenöfningen. Huru skall man
förklara, att, så snart det är fråga om vapenöfningars nytta, anser
sig en hvar lika kompetent domare som Krigsministern, hvilken dock
ensam är ansvarig härför. Vi böra undvika att medverka till ett försvar
på papperet. Man har här anfört, att andra länder, exempelvis
Frankrike och Italien, afväpna, och erinrat att vi böra följa dessa
länders exempel. Jag ber få fästa den ärade talarens uppmärksamhet
på, att i de ifrågavarande länderna frågan gällt att något litet reducera
stora stående härar, hvaremot det nu bär icke är fråga om annat,
än att gifva de värnepligtige tillfälle till vapenöfningar. För
min del kan jag icke se, att vi hafva någon öfverdrifvet stor armé
att afväpna. En talare har uppmanat oss, att “vi böra söka undvika

Den 15 Mars, f. m.

konflikter med Medkammaren.“ Jag deremot fruktar, att dessa försök
att visa undfallenhet kunna gå för långt och jag är innerligt öfvertygad,
att säkraste sättet för Första Kammaren att undvika konflikter
med Medkammaren är att understödja''-Regeringen, då hon har
rätt. På de skäl jag tillåtit mig anföra, hemställer jag att Kongl.
Maj:ts Proposition måtte vinna bifall.

Herr Statsrådet Berg: Jag har begärt ordet egentligen endast
för att fästa Kammarens uppmärksamhet på den enligt min åsigt
stora betydelse, som denna fråga eger i konstitutionelt hänseende.
Det synes mig här gälla, huruvida Riksdagen kan och bör ega rätt
att vägra anslag till sådana institutioner, som äro i lag bestämda
och att genom sina beslut lägga band på Konungens disposition öfver
medel, som, enligt uttrycklig föreskrift i lag, äro ställda ensamt till
hans förfogande. Beväringslagen tillerkänner nemligen Konungen rätt
att låta öfva både första och andra klassens beväring. Stats-Utskottet
har icke ifrågasatt någon förändring i denna ännu gällande lagbestämmelse.
Det har icke heller bestridt nödvändigheten af andra beväringsklassens
vapenöfning år 1871, utan tvärtom afstyrkt de motioner, som
i sådant syfte blifvit framställda. Men icke desto mindre har StatsUtskottet
tillstyrkt Riksdagen att icke bevilja de för en sådan öfning
erforderliga medel. Det är visserligen sannt att Utskottet i sammanhang
dermed anhållit, att Kongl. Maj:t, ifall han finner andra klassen
af beväringen böra vapenöfvas, måtte dertill taga medel från den så
kallade allmänna beväringsfonden, men å denna fond eger ej Riksdagen
att utställa några invisningar. Den är ställd till Kongl. Mai:ts
disposition, och, enligt Stats-Utskottets eget erkännande, eger Riksdagen
således icke rätt att deröfver förfoga. Bifaller nu Riksdagen
Stats-Utskottets framställning, sättes derigenom Kongl. Maj:t i
nödvändighet antingen att låta öfva andra klassens beväring eller ock
att använda den under hans disposition stående beväringsfonden för
annat ändamål, än hvartill hans rådgifvare inför Riksdagen förklarat
den vara påräknad, och i hvilketdera fallet som helst sker således en
inskränkning i de Kongl. Maj:t genom lag tillförsäkrade rättigheter.
Såsom orsak till Stats-Utskottets förslag har här af en ärad
talare blifvit uppgifven Stats-Utskottets önskan att komma till ett
resultat, hvarigenom man skulle kunna undvika skatteförhöjning, men
huru lofvärdt detta ändamål än må anses, kan det dock ej vara till*
låtet att till dess befrämjande använda inkonstitutionela medel. Här
har äfven blifvit uppgifvet, att tanken att till beväringens öfvande
använda beväringsfonden icke vore ny, utan redan vid eu föregående
riksdag blifvit af Kongl. Maj:t sjelf framställd. Jag ber likväl att
få erinra om den väsendtliga skilnad, som förefinnes emellan Kongl.
Majrts nämnda förslag ocli Stats-Utskottets nu ifrågavarande. Kongl.
Maj:ts framställning afsåg nemligen, att använda beväringsfonden för
att gifva beväringen en mera utsträckt vapenöfning än hittills och
således just för det ändamål, eller “beväringsinrättningens ytterligare
utbildande,“ hvartill, enligt beväringslagen, fonden blifvit anvisad.
Enligt Stats-Utskottets förslag skulle den deremot komma att användas
endast för upprätthållande af de vanliga i lagen förutsatta öf -

Den 15 Mars, f. in.

ningarne. Dertill kommer, att Stats-Utskottets framställning icke inskränker
sig blott till ett förslag i sådant syfte. Den har visserligen
erhållit formen af en anhållan, men då beväringsfondens användande
gjorts till vilkor för beväringens öfningar, antager framställningen i
sjelfva verket egenskapen af ett beslut angående dispositionen af denna
fond, hvartill, såsom mig synes, Riksdagen saknar befogenhet.

Det är endast i afseende å denna, den konstitutionella delen af
frågan, som jag önskat uttala min åsigt, men jag tror att, huru än
saken härutinnan betraktas, man skall finna att Utskottet gått längre,
än åtminstone grannlagenheten bort tillåta.

Grefve Lagerberg: En aktad ledamot af Stats-Utskottet har
dels på Svenska, dels på latin framställt sina åsigter om den förevarande
frågan. Han slutade med det påståendet, att Svenska nationen
skall blifva tacksam mot Representationen, om den nästa år
finner sina debetsedlar oförändrade. Derpå tvifla!’ jag, ty nationen
skall icke gilla, att Stats-Utskottet, för att vinna detta mål, gått utom
sin befogenhet. Den ärade talaren har sökt försvara Utskottet så väl
i afseende på Betänkandets form som innehåll. Hvad formen beträffar,
undskyllde han Utskottet dermed, att ärendenas behandling i
Utskottet sker mycket hastigt. Jag för min del får bekänna, att jag
heldre ser att det går litet långsammare, om man derigenom kan
hoppas få bättre utredningar. Den förnämsta orsaken till hans egen,
och såsom jag tror, äfven andras uppfattning af denna fråga, grundar
sig på det förhållande, att landet till följd af den missväxt, som
rådt under några af de sednare åren, icke nu skulle kunna bära någon
förhöjd beskattning och att således alla möjliga indragningar
borde göras på de i Kongl. Maj:ts Proposition begärda anslag. Äfven
jag är en stor vän af sparsamhet, men vill icke vara med om att
spara på sådana anslag, der det nödvändigt kommer att medföra den
största skada. Det är för alla bekant, att vår armé består af stam
och beväring. Vid föregående riksdagar hafva åtskilliga arméorganisationsförslag
blifvit framställda, hvilka alla varit ense om nyttan
af en sådan arméens indelning, ehuru man alltid tvistat om, i hvithet
förhållande dessa båda hufvudelementer höra stå till hvarandra, så väl
i antal som öfning. På denna stams tillstånd beror i väsendtlig mån
huru lång öfning beväringen bör erhålla för att blifva tjenlig att
med den uppträda. Nu veta vi alla, att indelta arméen, hvad truppen
och dess organisation beträffar, lemnar mycket öfrigt att önska.
Hvad beträffar befälet, är det uppenbart, att, då det tio månader af
året icke är i tjenstgöring eller sysselsätter sig med ett yrke, det icke
kan hafva den skicklighet som nu för tiden fordras af personer, som
gjort detta yrke till sitt lefnadsmål. Jag väll icke, att detta påstående
skall tydas som något klander emot detta befäl, utan har dermed
endast velat uppmärksamma, att man måste hafva öfning, helst
naturligtvis i krig, och att man icke läser sig till skicklighet i krigskonsten.
Då nu ett sådant förhållande vidlåder stammen, hvithet icke
torde kunna motsägas, så frågas, huru mycket skall beväringen öfvas?
Det är gifvet, att den öfning under endast 30 dagar, som beväringen
nu erhåller, är allt för ringa : men, vi hafva för tillfället kanske icke

Den 15 Mars, f. m.

råd till mera. Sättet, huru dessa öfningar skola bedrifvas för att
man af dem skall kunna draga möjligast största nytta, liar varit föremål
för mycken tvist och klander, men jag vill påstå, att Krigsstyrelsen
på sednare tider gjort stora förbättringar i detta afseende och
jag är öfvertygad att, då beväringens införlifvande med stammen en
gång kommer i fråga, goda resultater skola visa sig åt dessa förbättringar.
Att under sådana förhållanden det af Kongl. Maj:t begärda
anslag för beväringens öfvande icke bör afslås, äfven om
Kongl. Maj:t af särskilda orsaker skulle finna för godt att en eller
annan gång indraga beväringsöfningarne, torde af hvar och en, isynnerhet
af Första Kammaren, erkännas. Det är tvärtom vår ovilkorliga
skyldighet att bevilja erforderliga medel för detta vigtiga ändamål.
Stats-Utskottet, som det åligger att utreda frågorna och att
anvisa hvar medlen skola tagas, får derföre icke öfverskrida sin befogenhet
genom att taga redan disponerade medel. Stats-Utskottet,
som har så till sägandes “pungen" i sin hand, bör. visserligen hushålla,
men med omdöme. Riksdagen, hvars makt stigit, bör ej gå öfver
det råmärke som finnes utstakadt emellan de båda Statsmakterna.
Det finnes nemligen vissa konstitutionela gränser, som man bör akta
sig att skrida öfver.

Hvad som menas med beväringsfonden och huru den tillkommit,
bär blifvit så fullständigt utredt, att jag icke behöfver derom vidare
orda. Jag för min del anser, att denna fond står, med vissa förbehåll,
till Kongl. Majds disposition och att således, han ensam eger
rätt att förfoga öfver den, likasom jag anser, att. Riksdagen kan ega
rätt att genom särskild skrifvelse hos Kongl. Maj:t begära att för något
visst ändamål få af den använda så eller så mycket. Jag kan
deremot icke finna, att Representationen eger ^rätt, att, såsom StatsUtskottet
nu föreslår, på eget bevåg och på sätt nu skett,, anvisa
någon del af fonden utan att Kongl. Maj:t dertill förut gifver sitt
samtycke. Vi hafva förut. t. ex. när det var fråga om handels- och
sjöfartsfonden, erhållit prof på Regeringens tillmötesgående. Riksdagen
behöfde blott det ena året knacka på dörren, och genast upplåts
den det andra.

Af dessa skäl anser jag, att Stats-Utskottet genom sitt sätt att
försöka skaffa medel till de af Utskottet erkända nyttiga beväringsöfningarne,
inslagit en väg som är orätt och leder till konflikter emellan
statsmakterna. .

Hvad si elfva frågan i sin helhet beträffar, önskar jag bifall till
Kongl. Maj:ts Proposition, som afser att 600,000 R:dr skola^ ställas
till Kongl. Maj:ts disposition för beväringens öfvande under år 1871,
och hvarå jag äskar proposition.

Herr Gr ef v en och Talmannen tillkännagaf, att anslag blifvit utfärdadt
till sammanträdets fortsättning kl. 6 e. in.

Friherre Stjelkblad: Den andra talaren i ordningen nämnde,

att man icke skulle fästa sig allt för mycket vid motiveringen i ett
Utskotts betänkande. Jag kan dock icke dela denna åsigt och. har
derföre också med mycken uppmärksamhet genomgått motiverna i det

Den 15 Mars, f. m.

föreliggande Betänkandet samt deraf funnit, att Utskottet för sig uppställt
såsom regel, att icke fatta något beslut som skulle kunna förrycka
det hufvudmal Utskottet ville uppnå, nemligen att kunna framlägga
ett förslag till statsregleringens ordnande för år 1871, utan
beräkning af ökad beskattning. Ett sådant sträfvande är icke allenast
lofligt, utan det är till och med en skyldighet för Stats-Utskottet
och .Representationen att ständigt hafva detta mål för ögonen, ehuru
e£er att ^sätta det i främsta rummet, hvithet måste intagas
ai statens kraf på att° få sina behof uppfyllda. Detta är isynnerhet
fallet, da det är fråga om vårt första och vigtigaste behof, som
är att ega medel för bevarande af vår sjelfständighet. Emellertid är
det klart, att Stats-Utskottet befunnit sig i en något generad ställ^nS)
ty på den ena sidan stod behofvet af beväringens fullständiga
öfvande, hvithet af Utskottet förklarats vara särdeles angeläget och
P.å den andra uppnåendet af det mål, Stats-Utskottet föresatt sig. I
sin förlägenhet har Utskottet anlitat en utväg, som icke är ovanlig
då man vill uppfylla ett behof eller tillfredsställa en önskan, men
dertill är i saknad af erforderliga tillgångar — man vädjar till andras
medel. Detta vädjande kan ske under många olika former,
hvaribland en är att draga vexlar på annor man utan att hos honom
ega motsvarande tillgodohafvande, och som i affärslifvet kallas att
ölanko-kredit samt äfven är lofligt, då det sker efter ömsesidig
öfverenskommelse. För att nu skaffa medel till andra beväringsklassens
öfnmgar har Utskottet afgifvit en stor invisning på allmänna
beväringsfonden. Denna fond stål- dock icke till Riksdagens disposition
utan eger endast _ Kong! Maj:t rätt att disponera öfver den
och det till följd af en i full kraft varande lag, nemligen beväringsiagen
ai lbbO, hvilken tillkommit genom Konungs och Riksdags sammanstämmande
beslut. Skulle någon af dessa kontrahenter° hafva
större skal^ framför den andre att respektera denna lag eller åtminstone
clen 9 åt densamma, som gifven Kongl. Maj:t den omnämnda
dispositionsrätten öfver allmänna beväringsfonden, så är det väl Riksdagen,
som för denna § måste hysa en slags faderskärlek, emedan det
ar en åt våra föregångare, Riksdagen af 1860, som sjelf formulerat
redaktionen åt 67 § bevärmgslagen, och det i syftning att gifva Kongl.
.Maut eu vidsträcktare dispositionsrätt öfver allmänna beväringsfonden
an Kongl Maj:t sjelf i sin nådiga Proposition hade begärt. Vi hafva
således all anledning att respektera Kongl. Maj:ts rätt i detta afseende
och hvarje ingrepp i denna fria dispositionsrätt är eu olaglighet,
sa länge bevärmgslagen af 1860 qvarstår oförändrad. Hvad som
synes mig. mest betänkligt i Utskottets förslag är icke, att Utskottet
gifvit anvisning på medel öfver hvilka Riksdagen icke disponerar,
utan det ar, att Utskottet utställt en vexel, som det bestämdt visste
eller åtminstone borde vetat icke skulle accepteras. Yi känna nemDgen
alla att Regeringen genom Finans- och Krigsmini strame officielt
förklarat, att Kongl. Maj:t ämnar oförminskad! bibehålla sin
dispositionsrätt öfver denna fond och jag frågar då, huru Utskottet
ei?s kunnat tänka, sig möjligheten af att Regeringen skulle kunna ingå
pa ett förslag af den beskaffenhet, som Utskottet i sitt Betänkande
Iramstalit, ty huru skulle den Regering vara beskaffad, som ena ögon -

Den 15 Mars, f. m.

blicket gjorde eftergifter, som det ögonblicket förut förklarat sig icke
ämna göra. Af det sagda torde framgå, att jag icke kan gilla Utskottets
åtgärd att anvisa på en fond, som Kong!. Maj:t ensam eger
att disponera, hvaremot jag skulle finna det ganska naturligt att Utskottet,
ifall ett verkligt behof förefunnes att anlita besparade fonder,
anvisade på sådana, öfver hvilka Riksdagen eger full dispositionsrätt,
och en sådan finnes verkligen, nemligen Riksbankens reserverade
medel. Under de föreliggande förhållandena kan jag icke
finna annat än att, om Riksdagen bifölle Stats-Utskottets förslag,
detta vore liktydigt med en skattevägran. Enligt 14 § beväringslagen
har Kongl. Maj:t nemligen obestridlig rätt att öfva såväl första
som andra beväringsklasserna, hvadan det icke står i Representationens
skön att neka medel dertill så länge denna lag är gällande. Ett
sådant framgångssätt är icke endast olagligt, men det medför äfven
ofelbart andra ganska sorgliga följder, och en af de svåraste skulle
otvifvelaktigt blifva den, att beväringsinrättningen, som utgör grunden
för landets försvar och hvilken inrättning inom denna Kammare
eger så stora och varma sympathier, i stället för att kraftigt utvecklas,
skulle ganska betänkligt undergräfvas, ty besluter man nu inställelse
af andra beväringsklassens öfningar, är det mer än antagligt,
att förslag i samma syfte framkommer äfven vid nästa riksdag.
Beväringsinstitutionen skulle då snart upphöra att existera i folkmed -

Utskottet rätt betänkt alla 0 i ena som andra afseende!,

som skulle uppstå om Riksdagen bifölle Utskottets förslag, jag vet
icke heller om den fraktion af Riksdagen, ifrån hvilken Utskottets
majoritet utgått, är beredd att möta konseqvenserna af Utskottets
förslag, men hvad jag vet är, att den Regering, som så läte behandla
sig af Representationen, icke länge skulle ega landets förtroende.

Jag öfvergår nu till den mera speciela delen af frågan, eller det
belopp, hvartill man ansett att anslaget för beväringsöfningarne måste
bestämmas. I detta afseende hafva flera olika förslag afgifvits. Den
andra talaren i ordningen har framlagt ett förmedlingsförslag och
föreslagit ett belopp af 250,000 Rall''. Han erkände visserligen, att
detta belopp är för ringa, men sade, att detta icke var af någon betydelse,
alldenstund anslaget vore ett förslagsanslag. Då vi, såsom
jag förut anmärkt, hafva mottagit Regeringens förklaring, att någon
inskränkning i beväringsexercisen icke kommer att ega rum, följer,
att denna summa måste betydligt öfverskridas, och då är det ju endast
ett sjelfbedrägeri att uppföra i Riks-staten en otillräcklig summa.
Vidare har en reservant föreslagit 500,000 R:dr. Härvid kunde
man möjligen stadna, men då det är kändt, att verkliga omkostnaderna
för beväringens öfvande äro af Herr Krigsministern beräknade
till cirka 630,000 R:dr, tror jag det vara klokast, att Representationen
beviljar det belopp, som har sannolikhet för sig att vara tillräckligt.
Möjligen bemötes jag här med den frågan, huru skola vi då få budgeten
att gå ihop. Härpå vill jag svara: att i realiteten beröres icke
budgeten om ett förslagsanslag beräknas högre eller lägre, och om
det endast är fråga om att få den till att gå ihop på papperet, så

vetandet och endast finnas

till på papperet.

Jag vet icke om Stats -

62 Den 15 Mars, f. m.

hjelpes det med att höja någon inkomsttitel med ett motsvarande''
belopp.

På alla dessa. skäl yrkar jag afslag på Stats-Utskottets hemställan
och bifall till Kongl. Maj:ts Proposition.

Herr Statsrådet, Friherre Leijonhnfvud: Efter den utredning
frågan erhållit, skall jag ej länge upptaga Kammarens tid, men då
Chefen för Landtförsvars-departementet ej är närvarande, har jag ansett
mig böra uppträda för att förorda bifall till Kongl. Maj:ts Proposition.

Alla, som i denna fråga yttrat sig, synas vara ense om att erkänna
vigten af andra klassens beväringsöfningar, och till och med
reservanterne hafva icke uttalat sig mot dessa öfningars anställande;
men åsigterna aro stridiga i fråga om sättet hvarpå eller rättare
stället der nödiga medel för detta ändamål skola tagas. Det är dock
tydligt att, om man verkligen vill vinna målet, så måste medlen anskaffas,
och det finnes ej då mer än två alternativer, antingen att
bifalla den summa Kong!. Maj:t äskat, eller genom dess utslående
indirekt söka nödga Kongl. Maj:t att dertill använda medel, som.
han genom Krigsministern förklarat ej dertill böra användas. Jag
inskränker mig derföre till att på de af Herr Statsrådet Berg och.
Herr Wsern anförda skäl anhålla om bifall till Utskottets förslag.

Herr Hazelius: Ehuru jag visserligen ej har skäl, att i denna
Kammare, der man är mån om att upprätthålla riktigt politiska
grundsatser, betvifla sakens utgång, har jag dock trott ännu en röst
böra läggas till dem som yttrat sig emot Utskottets lära. Om någon
grundsats i det konstitutionel lifvet är obestridd, är det den,
att hvarken Kronan eller Representationen bör göra intrång på hvarandras
rättsområde. Det är vilkoret för att de skola kunna lefva i
fred med hvarandra och kunna med hvarandra samverka. Stats-Utskottet
har här väl ansett det ifrågavarande anslaget behöflig!, men,
på samma gång det velat frånkänna sig all gemenskap med Herr
Jöns Pehrsson, dock anvisat detsamma på en fond, som, sedan Riksdagen
ställt den till Kongl. Majds förfogande, Riksdagen icke ensam
har rätt öfver... Jag tror detta förfarande lyckligtvis vara exempellöst
hos oss. Ännu betänkligare är att denna fond har uppstått genom
enskilda friköpsafgifter, hvilka först blifvit allmänna medel sedan
de till Kongl. Maj ds förfogande ingått. Men det är märkligt
att se de olika sätt, hvarpå Kongl. Majd och Utskottet gått till väga.
Kongl. Majd äskar i sin Proposition 200,000 R:dr till beklädnad och
utrustning af det manskap, hvarmed, till följd af den föreslagna regleringen
af indelta infanteriregementens och korpsers styrka, ökad
stam till beväringens öfvande skulle erhållas i de landskap der sådan
saknas, således i full öfverensstämmelse med fondens ändamål,
att användas till beväringsinrättningens utveckling. Kongl. Maj:tbegär
Riksdagens medgifvande att dertill nödiga medel må anvisas
å allmänna beväringsfonden. Men huru gör Utskottet? — Jo, det
anvisar helt enkelt en summa på denna fond, visserligen under det.
lenare uttrycket, att det måtte “täckas" Kongl. Maj:t, att taga an -

Den 15 Mars, f. m.

slaget nr denna fond, men om det ej täckes Kongl. Maj:t, hvilket
väl kan förutsättas, så betyder det detsamma som att Kongl. Maj:t
ej får något anslag. Således, der Kongl. Maj:t ber om medgifvande,
der säger Riksdagen att Kongl. Maj:t behagade taga af fonden till
ett annat ändamål, än hvartill fonden är afsedd, ty den är ej afsedd
till beväringens vanliga öfning, utan till b ev ä ringsinrättningens utveckling.
Detta måtte väl vara en vigtig skilnad. Derjemte är det förvånande,
att en annan olikhet undfallit Stats-Utskottets skarpsinnige
ledamöter. Om Utskottet hade bifallit summans utgående, men, med
åberopande af vigtiga skäl, anhållit att Kongl. Maj:t behagade taga
densamma af beväringsfonden, så hade det varit något helt annat.
Det kunde synas obehöflig!, att nu tala om beväringsinrättningens
nödvändighet, helst då Utskottet begynner sitt Utlåtande i denna
punkt med att “det vore angeläget att icke göra någon inskränkning
i 1871 års öfningar“ och således erkänner dessa öfningars nödvändighet,
inen då Utskottet ändå slutar med att ifrågasätta huruvida “Kongl.
Maj:t finner nödigt att öfva andra klassens beväringsmanskap", så
är Utskottet ej synnerligen fast i sin öfvertygelse. Derom vittnar
också att den Utskottets ledamot, som åtagit sig det svåra uppdraget
att försvara Betänkandet, talat om de utländska nedsättningarne i vapenöfningarne
och gått ända till Italien och Egypten, för att visa
detta; men skall man ånyo behöfva upprepa, hvad så ofta blifvit
sagdt, att alla andra krigshärars öfningstid, till och med Khedivens truppers,
stå långt framom vår tarfligt tillmätta öfningstid?

Det skäl hvarpå Utskottet grundat sin framställning är, att det,
“med hänsyn till allmänna ställningen ilandet, ansett sig böra sträfva
dertill, att kunna framlägga ett förslag till statsregleringens ordnande
utan ökad beskattning" — men jag har mig ej bekant att Utskottet
erhållit något särskild! uppdrag att undvika all skatteförhöjning.
Ingen lärer väl finnas, som ej önskar nedsättning och lindring
i skattebördorna, men ingen kan heller vilja att sådant skall
ske på bekostnad af konstitutionel behörighet. Då således ej detta
skål är hållbart, kunde man tro Stats-Utskottet velat uttrycka sitt
missnöje med deri nuvarande Chefen för Landtförsvars-departementet.
Ett sådant skäl kan möjligen tänkas, men visserligen har icke nämnde
chef gjort sig förtjent af missnöje, då han är den förste Departementschef,
som framställt ett fullständigt förslag till landtförsvarets
ordnande samt på grunder som Riksdagen sjelf begärt. Hvarifrån
härleder sig då detta missnöje?—hvad slags befogenhet har det? —
Jag är öfvertygad om att detta missnöje ej varit Utskottets mening
att uttala, utan, såsom en föregående talare anmärkt, dess hemställan
endast är en form för anslagsvägran. Jag förstår nemligen
huruledes en opposition kan vägra ett anslag på grund af missnöje
med Departementschefen, men då sådant missnöje, såsom jag nämnt,
ej har sannolikhet och i alla händelser ej befogenhet, så synes det
klart att Utskottets uttryck syftar åt annat håll än det pekar. Om
således detta är gifvet — hvilket det är för mig —så.torde man
finna att Utskottets förevarande åtgörande är ett lättsinnigt lekande
med konstitutionel former, som jag önskar att. vid en blifvande
omröstning så många röster som möjligt måtte ogilla. Jag tillstyr -

64 Den 15 Mars, f. m.

ker bifall till Kong!. Maj:ts Proposition, om anslagets utgående med

600.000 R:dr.

Herr Nordström: Hvad är ändamålet med vår sammanvaro bär
i egenskap af Svenska folkets ombud, om ej att efter bästa förmåga
och inom gränsen af våra fullmakter söka befordra samhällets välfärd?
Aro våra fullmakter oinskränkta, kunna vi besluta hvad vi
vilja? Nej; den konstitutionela Staten erkänner ej någon obegränsad,
okontrollerad makt; till dess väsende hör, att hvarje maktutöfning
inom densamma skall hafva sin kontroll, sin motvigt. Endast sålunda
kan maktutöfningens missbruk, så vidt möjligt, förekommas
och hvad rätt och nyttigt är inom samhället befordras. Statsmakten
är en, grundad i Statens sedliga begrepp; men i den monarkiskt konstitutionela
staten äro dess utöfvare två, nemligen Konungen och
Eolkrepresentationen, icke inbördes hvarandra subordinerade, utan i
sitt förhållande till hvarandra coordinerade, men hvardera gemensamt
subordinerade grundlagen, som bestämmer deras ömsesidiga befogenhet
och omfånget af deras makt. Der detta omfång, denna befogenhet,
på någondera sidan öfverskrides, är det samhället, som deraf
känner de skadliga verkningarne, såsom alltid der rättsordningen rubbas
i sin bestämda gång.

Det förslag, Konungen, efter att hafva hört sina rådgifvare, uti
ifrågavarande ärende till Riksdagens pröfning framlagt, förutsätter,
enligt grundlagen, den sednares medverkan för att kunna bringas till
verkställighet. Det yttrande deremot, som Stats-Utskottet föreslår
Riksdagen att deröfver till Konungen afgifva, öfverskrider i sitt innehåll
den befogenhet, Riksdagen i detta afseende enligt grundlagen
tillkommer, och skulle dessutom, om det blefve grund för beslutet,
kunna leda till följder, som för Staten blefve högst vådliga.

Konungen har begärt en förhöjning af 100,000 R:dr i det nu till

500.000 R:dr uppgående anslaget för beväringsmanskapets vapenöfningar
år 1871, och deidill fogat den upplysning, att det nu tillgängliga
förslagsanslaget måst med 230,000 R:dr öfverskridas, men
att dock sådana åtgärder torde kunna vidtagas, att den begärda förhöjningen
borde för ändamålet blifva tillräcklig. Utskottet föreslår
att häremot, jemte det ett förslagsanslag af 250,000 R:dr skulle
anvisas till betäckande af kostnaderna för beväringsmanskapets af
första klassen vapenöfningar sagda år, Riksdagen måtte förklara att,
om Konungen funne nödigt att äfven andra klassen af beväringsmanskapet
under samma år bör undergå öfning, medlen dertill måtte
hemtas från den under Konungens disposition stående allmänna beväringsfonden.
Denna disposition är för ett särskildt, uttryckligen
bestämdt ändamål, nemligen beväringsinrättningens ytterligare utbildande,
Konungen förbehållen genom lag, i hvars stiftande Konung
och Riksdag gemensamt tagit dei och som tillika bestämmer, hvarifrån
fondens inkomster skola hemtas. Det är den nu gällande Förordningen
den 13 November 1860, som härom handlar. Den allmänna
beväringsfonden är således redan enligt sitt begrepp i allmänhet
ett ordinarie anslag, det vill säga, hörer till den kategori af

anslag,

Den 15 Mars, f. in

anslag, som beviljats till upprätthållande af sådana allmänna inrättningar
af alla slag, livilka, sedan Riksdagen godkänt deras gagn och
ändamål och dertill anvisat erforderliga medel, Konungen stiftat med
beräkning på orubbadt bestånd, till dess i den ordning, 89 § Regeringsformen
fastställt, Konung och Riksdag i afseende å grunderna för
dessa inrättningar öfverenskommit om sådana ändringar, som göra
de dertill tillförene beviljade anslagen till större eller mindre del,
eller helt och hållet umbärliga, eller öfverflödiga.

Uti ifrågavarande fall kommer nu särskild! härtill, att allmänna
beväringsfonden blifvit, såsom nyss sades, genom en speciel, af statsmaktens
båda utöfvare antagen lag, ställd till Konungens disposition
för ändamål, som väl med beväringsinrättningen, men ej omedelbart
med beväringens vapenöfningar, för hvilka alltid särskilda anslag
blifvit beviljade, ega samband; och uppstår af allt detta, efter mitt
omdöme, den obestridliga följd, att Riksdagen, genom att antaga och
godkänna Stats-Utskottets förslag, skulle öfverskrida sin befogenhet
och göra intrång på området för den makt, som är Konungen i detta
hänseende förbehållen; börande man härvid ej heller förbise, att, enligt
hvad Utskottets Betänkande gafvel’ vid handen, Konungen begärt
Riksdagens medgifvande, att af beväringsfondens nuvarande betydliga
behållningar få för ändamål, som afse försvarsverket, men icke
med beväringsinrättningens utbildande stå i direkt samband, disponera
ett belopp af 200,000 R:dr, samt att för ändamål, som åsyfta
denna inrättnings utveckling, af sagda behållningar vissa större utgifter
under nu löpande år ytterligare vore bestämda att utgå; och
då sistnämnda utgifter, enligt hvad förut är visadt, ankomma på Konungen
allena att låta utanordna, men deras belopp ännu är okänd!,,
saknade Utskottet, vid afgifvande af sitt förslag, till och med möjligheten
att ens med någon approximativ visshet kunna bedöma,
huruvida återstoden af fondens behållningar vid sådant förhållande
kunde förslå att betäcka de dryga kostnader för beväringens vapenöfningar
år 1871, hvilka detsamma ansett sig befogadt att på dessa
behållningar anvisa, på samma gång det likväl förklarar den omständigheten,
att Konungen på grund af särskilda förhållanden förordna!
om inställande af beväringens af ändra klassen vapenöfningar under
nu löpande år, göra det så mycket mer angeläget att någon inskränkning
af öfningarne under år 1871 ej må ega rum.

Söker man efter de skäl, på hvilka Utskottet grundat sitt i så
många afseenden anmärkningsvärda förslag, finner man dem reducera
sig till hufvudsakligen två. Det ena är, att Konungen i en till 1869
års Riksdag afbiten Proposition sjelf ifrågasatt, att få använda allmänna
beväringsfondens tillgångar till bestridande af en del af kostnaderna
för beväringens öfvande år 1870. Man har dock härvid förbisett,
att i detta fall det är Konungen, som sjelf föreslår och således
för sin del redan på förhand samtycker till fondens användande
för andra, än dess egentliga ändamål. 1 det nu föreliggande fallet
deremot tillstyrker Utskottet, att Riksdagen må hänvisa på fonden,
såsom tillgång för öfningarnes bekostande år 1871, så vida Konungen
vill låta dem ega rum, och sätter ej ens i fråga, att något bifall derRiksd.
Prof. 1870. 1 A/d. 2 Band. '' 5

Den 15 Mars, f. m.

till från Konungens sida äfven vore behöflig!. Hvad Konungen kunde
finna skäligt, att i detta hänseende medgifva under föregående år,
det kan han emellertid, i anseende till förändrade förhållanden, på
fullkomligt goda grunder finna skäligt vägra år 1871. Det förmenta
prejudikatet har således här alls ingen betydelse. Misstaget ligger
deri, att Utskottet förbisett den konstitutionela nödvändigheten af
Konungens samtycke till dess förslag, för att det skulle kunna leda
till åsyftadt resultat.

Det andra af Utskottets skäl är, att det ansett anvisande af den
för vapenöfningarne erforderliga, betydliga summa oförenligt med dess
sträfvande, att med afseende å allmänna ställningen i landet kunna
framlägga ett förslag till statsreglering, utan beräkning af ökad beskattning.
I sig sjelft bör detta sträfvande erkännas vara ganska
lofvärdt; men det förlorar af sin vigt, om målet ej uppnås annorledes,
än på bekostnad, eller med uppoffring af än högre samhällsintressen.
“Vectigal magnum parsimonia" var en tanke, hvarom en
talare erinrade, som med talent sökte försvara Utskottets förslag.
Jag tillåter mig dervid att påminna om en annan tanke, som äfven i
den klassiska forntidens skrifter allaredan återfinnes och lyder: “minima
virtutum sui amor"; och så förtjente väl den patriotism att betecknas,
som för obehaget af en mindre uppoffring för kort tid ville
försumma den städse allvarlig omsorg kräfvande vården om samhällets
högsta intressen. Och bland dessa intaga väl upprätthållandet
af Statens sjelfbestånd och, såsom medel dertill, af ett väl ordnat
försvarsväsende, ett af de främsta rummen. Beväring och stamtrupper
utgöra nu de två hufvudelementerna af vårt försvarsväsende till
lands; men utan erforderlig, omsorgsfullt underhållen öfning, vore
de, om relativt än så talrika, föga egnade att motsvara ändamålet
med deras tillvaro. För ett sådant mål blir uppoffring en pligt, derest
tillgångar på annat sätt dertill ej kunna beredas, eller derest de
ej kunde beredas, utan rubbning af de grunder för statsförvaltningen
och Riksdagens befogenhet, som i grundlagen blifvit faststälda. Emellan
den tid, som förgått, och den tid, som är, finnes, mine Herrar,
ett solidariskt samband, hvars förpligtelser det åligger hvarje lefvande
generation att honorera. Den arfvedel hon emottog af sina
fäder, skall hon förbättrad, men icke försämrad, söka öfverlemna åt
sina efterkommande. Hon står ej allena för sig; hon är blott en
länk i kedjan af de organiska krafter, som skola föra samhällena
framåt. Sådan är hennes ställning i verldsordningen, sådan hennes
pligt, och med fullt medvetande af denna pligt får hon ej sky tillbaka
för uppoffringar, ofta dessutom närmast föranledda af hennes
egna tillgöranden.

Att för vården af ett stort samhällsändamål, — och sådant är
utan tvifvel Statens sjelfbestånd och förmåga af sjelfförsvar —, anvisa
de pekuniära medlen på tillfälliga besparingar, för att undgå
den uppoffring, som ligger i en lindrig skatteförhöjning beviljad i
god tid, det är i sjelfva verket en dålig hushållning, det är blott en
kort tids uppskof af uppoffringen, och då behofven stå qvar, men
besparingarne tagit slut, framträder den uppoffring, man för en tid
sökt undvika, med desto större anspråk. — För min del, och i be -

Den 15 Mars, f. m.

traktande af allt detta, förenar jag mig med dem, som yrka bifall
till Konungens Proposition i förevarande ärende och afslag på Statsutskottets
hemställan.

Herr T ornerhjelm: Då jag första gången såg detta Betänkande,
trodde jag, såsom jag ännu gör, att enda afsigten med detsamma var
att åvägabringa besparingar, men då jag kom att med andra resonera
deröfver, fick jag till min förvåning höra att personer funnos, som i
Betänkandets ifrågavarande moment sågo en hel revolution. För hvar
dag antogo betänkligheterna mot detsamma allt större och större
dimensioner, man talade derom på gåtor och gränder, man förespådde
ministerkris och olycka, jag såg många fästa män med gråten i halsen
och tårar i ögonen, men också många mera lugna och sansade,
hvilka ansågo det ej vara så farligt.

Emellertid började jag att blifva tveksam och tänka: hvad hafva
de då gjord i detta rysansvärda Betänkande? och ju mera jag granskade
detsamma, kunde jag ej deri finna något farligt i hvarken ett
eller annat hänseende.

Gå vi nu till förevarande moment, så inhemtas deraf, att Regeringen
för beväringens öfningar under år 1871 begärt ett anslag af

600,000 R:dr, och att Utskottet till svar härå säger: vi bevilja 250,000
R:dr för öfning af första klassens beväring under år 1871, men då
landet är i betryckt penningeställning, få vi tillkännagifva att vi icke
kunna anslå medel till öfningen af andra klassens beväring; hvaremot,
om Kong], Makt anser nödigt att äfven andra klassens beväring
nämnda år undergår öfning, det står Kongl. Maj:t öppet att till bestridande
af utgifterna derför använda en del af en besparing, som
linnes att tillgå, nemligen beväringsfonden. Härtill har Regeringen
sjelf gihvit anledning, då den i Kongl. Propositionen till 1860 års
riksdag, föreslagit, att af beväringsfonden taga medel till beväringens
öfvande för 1870. Ja, Utskottet lian vågat säga: ställningen är svår
och finanserna äro dåliga, tag derföre af de tillgångar som finnas.

. I min första enfald trodde jag, att Utskottet härigenom gått Regeringens
önskningar fullständigt till mötes; och i ett verkligen konstitutionelt
land borde man väl äfven så uppfatta förhållandet. Då
Utskottet föreslår Riksdagen att säga: “Det ändamål, som ni anser
så nödvändigt, må vinnas derigenom, att ni får derför använda en
fond, som ni eljest icke får röra," — så synes mig detta vara att
föreslå ett förtroendevotum för Krigsministern, och ett sådant skulle
jag för min del gerna vara med om; men här tyckes man vara särdeles
sensibel, och har i stället uppfattat detta som ett misstroendevotum.
— Man säger nu, att denna fond är en helig sak, som ingen
får röra vid och som Kongl. Maj:t ensam har att disponera. Men
hvilket ändamål var med densamma afsedt, då den bildades? Ingalunda
var meningen att bilda onyttiga kapitaler, utan enda ändamålet
var att erhålla tillgångar för att’kunna bilda så kallade beväringseliter.
Inrättandet af eliter har emellertid visat sig vara förfeladt,
och det vore således önskligt att, då fonden icke kan användas
till det ändamål, som ursprungligen varit dermed afsedt, båda stats -

Den 15 Mars, f. m

makterna måtte komma öfverens att använda densamma till ett ändamål,
som ligger så nära det afsedda, eller till beväringens öfningar.

Nu komma vi till en annan sida af saken. Man sade, att den så
kallade beväringslagen vore af civillags natur och att den således
icke finge ändras, utan båda statsmakternas samtycke. Jag antog
att den var civillag, tog min lagbok under armen och vandrade åstad
till en erfaren jurist, hvilken jag frågade, hvar klämmen vore, som
kunde lägga hinder i vägen för Riksdagen att förfoga öfver beväringsfonden.
Jag menade för min del, att “skall det vara någonting, så
måtte det väl vara den 14 §:en“, och han svarade mig också att den der
vore att finna. 14 § i 1860 års förordning om beväringen lyder ordagrannt
sålunda: “I fredstid må, när det i § 10 omförmälda förhållande
icke inträffar, till vapenöfning endast uppbådas manskap, hörande
till första och andra beväringsklasserna."

Den medgifver Konungen således en rätt som ingen kan fråntaga
honom, nemligen att inkalla båda klassernas beväring till öfning, men
ordet “må“ måtte väl betyda att han får och ej att han nödvändigt
skall göra det. Om Konungen vill t. ex. af egen kassa eller af sådana
tillgångar, öfver hvilka Kongl. Maj:t ensam förfogar, använda medel
till beväringens öfningar, så står sådant honom öppet, äfven om Riksdagen
vägrar särskildt anslag för ändamålet. Konungen kan således
låta öfva beväringen om han så vill, men eger äfven rätt att låta
öfningen uteblifva om han så tycker, och såsom en gifven följd häraf
synes mig, att Riksdagen eger rätt att bevilja eller neka anslag till
bekostande af beväringens öfningar, allt efter som den kan finna behofvet
så fordra. Det är dessutom Kongl. Maj:t, som öppnat vägen
för Stats-Utskottets ifrågavarande beslut, då han inställt öfningarne
af innevarande års andra beväringsklass; och då den ena statsmakten
sålunda underlåtit att låta öfva beväringen, måtte väl den andra
också vara berättigad att vägra anslag till öfningarne ett annat år.
Icke kan detta vara inkonstitutionelt eller innefatta ett misstroendevotum? En

talare har sagt att nekande af anslag till beväringens öfningar
skulle vara detsamma som en skattevägran, men jag förmodar
att han menar anslagsvägran, ty skattevägran lärer väl vara liktydig
med revolution, och en sådan hoppas jag den ärade talaren ej befarar
skall uppkomma.

Jag kommer nu till det skäl, som enligt min tanke, hufvudsakligen
bestämt Stats-Utskottet att afgifva detta Utlåtande, nemligen
sparsamheten. Yi hafva i år från Kongl. Maj:t mottagit en nådig
''Proposition, som föreslår en förhöjning i skatterna. Huru lojal än
denna Kammare är, så var det dock med en viss vemodig känsla vi
remitterade denna Proposition, ty man kunde just icke finna det angenämt
att öka folkets tunga; och man hörde då representanter, som
med tåren i ögat framhöllo det olyckliga och behjertansvärda häruti.
Det borde då icke väcka så stor förvåning och oro, att Stats-Utskottet
försökte att uppgöra budgeten utan att öka beskattningen, och
ville af sådan anledning använda det lilla vi kunna ega. Den stora
massan väger icke på guldvigt alla möjliga former, utan är dess fråga
i denna sak blott “fä vi ökad beskattning nu igen, eller slippa vi liera

Den 15 Mars, f. m.

onera?“; och om man skulle vädja till folket genom den nu för tiden
så mycket omordade allmänna omröstningen och låta det välja emellan
dessa båda alternativer, så vågar jag försäkra eder, mine Herrar,
att det stora flertalet åt röster skulle utfalla för undvikandet af ny
beskattning.

Stats-TJtskottet har nu funnit en gömd skatt af 850,000 R:dr, som
stiger och stiger, och Utskottet har helt beskedligt sagt, tag och använd
en del af denna skatt nu, då behofvet så krafvel’. Någon har
sagt att den form, Utskottet begagnat, ej vore nog grannlaga och att
det vore bättre att höfligt klappa på dörren, så kommer man nog in
och får hvad som åsyftas. För min del tycker jag icke om alla dessa
smekningar, dessa ständiga klappningar, som skola medföra eftergifter,
utan anser det vara bättre att, med grundlagen i hand, göra hvad
som är rätt och hvad man har laglig rättighet till. Någon princip
är här icke i fara, och icke kan jag för min del finna någon ogrannlagenhet
deruti att Riksdagen säger att, om Kongl. Maj: t vill för
ändamålet använda denna fond, så må Kongl. Maj:t vara dertill berättigad.

Det är ingalunda för dessa lumpna 250,000 R:dr, som jag uppträda
i denna fråga, utan mera såsom en försvarare af den förtryckta
oskulden, enär det vill synas som om på detta rum utbildat sig en
majoritetens despotism, som visar sig deruti att, när man har en från
majoritetens afvikande åsigt, så får man den icke bemött med skäl
och fakta, utan med maktspråk, och detta vill jag icke underkasta
mig. När denna, despotiska makt tillämpas på andra, vill jag också
gerna hjelpa till att försvara dessa.

För närvarande vill jag nu icke upptaga Kammarens tid, derest
icke repliker skulle göras, hvilka jag anser mig böra besvara, då jag
i så fall åter kommer att begära ordet; och yrkar jag, som anser
syftemålet med Utskottets förslag vara, hvarken att tillställa ministerkris
eller annat bråk, utan helt enkelt att tillämpa sparsamhetsprincipen,
bifall till samma förslag.

Friherre von Essen: Till en början får jag uttrycka min tacksamhet
mot den siste talaren för det han tagit Stats-Utskottets förevarande
Utlåtande i försvar.

Jag ber att få säga, att, ehuru jag förutsätter att min uppfattning
af denna fråga icke delas af många inom denna Kammare, och
oaktadt jag icke tilltror mig kunna inverka på någons mening, jag
likväl anser mig skyldig att, då jag med min röst bidragit till det
beslut, hvari Utskottet stadnat, redogöra för de skäl, hvilka härtill
bestämt mig. Tvänne frågor har jag härvid gjort mig, nemligen först
om Riksdagen icke skulle ega konstitutionel rätt att vägra anslag för
beväringens öfningar, och för det andra om något hinder kunde förefinnas
att hos Kongl. Maj:t hemställa att: om Kongl. Maj:t funne
nödigt att äfven andra klassens beväringsmanskap underginge öfning
1871, Kongl. Maj:t täcktes från allmänna beväringsfonden anslå de
för ändamålet erforderliga medel.

Hvad beträffar den första frågan,, så skulle det ej falla mig in
att vägra detta anslag, om sådant efter min åsigt vore inkonstitutio -

Den 15 Mars, f. m.

nelt. Jag har visserligen hört åberopas 89 § Regeringsformen, som
icke tillåter ändringar i gällande civillag med mindre Konungen dertill
lemnar sitt samtycke. Om nu äfven beväringslagen skulle anses
såsom. civillag, har jag dock icke kunnat uppfatta det såsom en ändring
i samma lag, om anslag vägras för beväringens öfningar. Båda
dessa §§, som handla om bevärings-exercis, lyda sålunda, nemligen
den första: “hvarje Svensk man skall vara skyldig att deltaga 1 allmänna
beväringen från och med året näst efter det, då han fyllt tjugo
år, till och med det år, då han uppnår tjugofem års ålder11; och den
fjortonde: “I fredstid må, när det i § K) omförmälda förhållande icke
inträffar, till vapenöfning, endast uppbådas manskap, hörande till
första och andra beväringsklasserna.11 Båda dessa §§ innebära för
mig egentligen ingenting annat än att Svenska folket''underkastat sig
beväringsöfningar, och att till öfning ej får uppbådas mera än första
och andra klassen. Jag har således ej kunnat inse, att indragandet
af dessa öfningar på grund af vägradt anslag till desamma skulle
vara inkonstitutionelt å Riksdagens sida.

Den andra frågan om Riksdagens rätt att ifrågasätta bidrag ur
beväringsfonden till beväringens öfvande förekommer då. — Ingen
har ifrågasatt Kongl. Maj:ts fria dispositionsrätt öfver denna fond till
nödiga ändamål för beväringen, såsom inköp af beklädnad, byggande
af baracker m. m., ehuru en och annan torde finnas, som anser att
dessa utgifter tåla något uppskof. Emellertid hafva tvänne Konungens
rådgifvare förklarat att beväringsfondens tillgångar vore — för
närvarande — afsedda för diverse uppgifna ändamål. Ett annat förhållande
synes mig inträda, i fall Riksdagen framställer till Kongl.
Maj:t en förfrågan huruvida den afsigt, som Kongl. Maj:t har att använda
fonden, kunde uppskjutas. Jag trodde nemligen, att Riksdagens
mening skulle kunna verka mera än en förfrågan af en enskild representant.
När nu härtill kommer, att Kongl. Maj:t föreslagit Riksdagen
att af beväringsfonden använda 200,000 R:dr till utredning af nya
stamtrupper, hvilkas uppsättande Stats-Utskottet dock afstyrka äfvensom
att fonden oupphörligt stiger, och innan 1871 års riksdag tagit
sin början, säkerligen torde uppgå till en million, har jag icke kunnat
annat än tillstyrka Stats-Utskottets Utlåtande i detta moment. Jag
medger, att ylet skett under förutsättning af tillmötesgående från Regeringens
sida i detta fall, i det jag förutsatt Regering och Representation
hysa samma åstundan att uppgöra statsregleringen utan
ökade skatter och således villiga att af tillgängliga medel fylla behofven.

En talare har sagt, att Stats-Utskottets framställning skulle innefatta
ett ingripande på andras tillgångar. Beväringsfonden torde
dock vara en statens tillgång, oaktadt den är ställd till Kongl. Maj:ts
disposition, och det ändamål, Utskottet i den underdåniga hemställan
föreslagit för dess användning, synes mig ligga så nära det med fonden
afsedda, att några betänkligheter dervid ej behöfde hysas.

En annan talare har föreslagit att hellre bevilja det för beväringens
öfningar äskade anslag och på samma gång hos Kongl. Maj:t
anhålla, att detta anslag måtte fyllas från beväringsfonden. Denna
utväg kunde möjligen accepteras, om statsregleringen vore vilkorlig,

Den 15 Mars, f. m.

men då så ej är, förstår jag icke huru det skulle komma att se ut i
räkenskaperna. Om anslaget skulle deri upptagas eller icke, vore ju
beroende af Kongl. Maj:ts beslut, hvilket icke är på förhand kändt.
I afseende på den motivering Utskottet begagnat, erkänner jag villigt
att dervid kan vara åtskilligt att anmärka, och måhända gick Utskpttet
vid granskningen af densamma nog hastigt tillväga.

Äfvenså hade det varit rättare, om Utskottet upptagit förslagsanslaget
för första klassens beväring högre och i närmare öfverensstämmelse
med verkliga kostnaden än som nu skett, och hvilket jag
ingalunda skall motsätta mig om någon derpå yrkar.

I öfrigt tillåter jag mig anhålla om bifall till Utskottets förslag.

Grefve Posse: En talare på Stockholmsbänken, som är van att
vinna gehör inom denna församling, har först berört frågan om sparsamhet.
Ja. nog bör man spara, men bär, fruktar jag, börjar utbilda
sig en sparsamhet i den riktning, att man blir sparsam i allt utom
i anslag. Jag kan icke gilla denna sparsamhet, och jag tror ej att
den vinner bifall inom landet. Denna talare yttrade, att man icke
borde spara i fråga om landets försvar, att man då icke finge se på
några uppoffringar, och han kastade en förebråelse emot representationen
för att den skulle vara allt för njugg i detta hänseende. Yi
behöfva blott rigta en blick på hvad som skett under de sista aderton
åren för att finna huru härmed förhåller sig. Här ligger framför
mig Riksstaten för år 1852 och deraf finner jag, att då utgjorde anslagen
till Fjerde Hufvudtiteln 4,261,000 R:dr Banko och till Femte

1,551,000 R:dr Banko eller tillhopa 9,000,000 R:dr R:mt nu utgöra de
13,000,000 R:dr R:mt och hafva således under dessa aderton år ökats
med 4,000,000 R:dr. Huruvida arméens och flottans duglighet ökats i
samma proportion, tillkommer icke mig att bedöma, men jag befarar, att
berättigade tvifvelsmål härom kunna förefinnas. Emellertid tror jag
icke, att man med någon rättvisa kan beskylla Svenska Riksdagen för
att hafva varit njugg i fråga om anslag till Fjerde och Femte Hufvudtitlarne.
För mig har denna sparsamhet den betydelse, att man bör
spara vid improduktiva utgifter, men icke vid sådana som medföra sin
egen fördel. Samme talare yttrade vidare, det denna Kammares uppgift
vore att kunna gifva Regeringen rätt, då den har rätt. Så folio hans ord.
För min del tror jag, att Kammaren ganska lyckligt löst denna uppgift,
ty kasta vi en blick tillbaka på Kongl. Maj:ts Propositioner och
våra voteringar under de sista åren, finna vi att skilnaden emellan
hvad Kongl. Maj:t begärt och vi beviljat är försvinnande ringa, men
enligt min uppfattning eger Kammaren äfven en annan uppgift, den,
att votera nej, då Regeringen har orätt. Denna grundsats torde
vara svårare att inympa än den andra. Man yttrade här en gång,
att den gamla representationen störtades genom jern vägsstriderna,
men lika mycket bidrog dertill en annan sak, nemligen det förstärkta
Stats-Utskottet och den förseglade sedeln. Den ledamot af Kammaren,
mot hvilken jag nu vändt mig, var ofta närvarande vid striderna
under gamla representationen, och han kan bäst intyga, att denna
förhöjning från nio till tretton millioner är just historien om den förseglade
sedeln i förstärkta Stats-Utskottet. Han stod dock icke då

Den 15 Mars, f. m.

på samma sida som nu. .Det finnes emellertid intet skäl att förebrå
denna Kammare att hafva varit för litet på regeringens sida; vi. minnas
ju alla, huru t. ex. den i fjor gick längre än regeringen sjelf.

En af Konungens rådgifvare yttrade, att man skulle träda Konungens
rätt för nära genom bifall till Stats-Utskottets förslag, och såsom
skäl derför anförde lian, att Konungen egde rätt att öfva beväringen.
_ Men, mine Herrar, lika litet som denna rätt kan sättas i
fråga, lika tydlig och klar är ock Riksdagens rätt att bevilja eller
icke bevilja medel dertill. År det någon konstitutionel grundsats,
som är tydlig och klar, så är det väl denna, och i det land, der den
konstitutionela utvecklingen hunnit längst, i England, har denna
princip alltid varit erkänd.

Åt en ledamot på Skånebänken uttalades en åsigt, som jag anser
temligen egendomlig och derför anhåller få taga närmare reda på.
Han yttrade _ nemligen, att om man vill vända sig till reserver, kan
man vända sig till Bankens reserverade medel. Detta är en ganska
avanserad ståndpunkt. Nog vet jag, att man gerna vill komma åt
bankovinsten, men att man äfven skulle tillgripa de reserverade medlen
hade jag ej trott. Samma ledamot yttrade vidare, att, om man
nu anvisade på beväringsfonden, vore det detsamma, som att utställa
en vexel, som ej blefve accepterad. Han är sjelf bankledamot och
vet således, att det stundom händer, att vexlar väl icke accepteras
genast, men dock sedermera vid närmare eftersinnande inlösas. Sådant
händer äfven i statslifvet. Representationen utställde i förfjor
en vexel på Handels- och Sjöfartsfonden, och fastän accept vägrades
i början, blef den slutligen infriad; så förekommer ock vid denna
Riksdag en framställning vid Femte Hufvudtiteln angående reserverade
anslag, .hvilken torde hafva ganska goda utsigter att blifva
accepterad. Äfvenledes förklarade samme talare, att om en minister
läte så behandla sig som här är i fråga, skulle han icke kunna ega
landets förtroende. Ett sådant yttrande är väl starkt, och man måste
då se efter, hvad en minister skall göra för att förlora landets förtroende.
Saken är helt enkelt den, att Regeringen vid riksdagens
början afgifvit en proposition, som fordrar ökade skatter, men att
representationen funnit att dessa ökade skatter icke behöfvas, utan
kunna undvikas, om man går till väga på det eller det sättet. Skulle
det då hända, att regeringens ledamöter komma fram och säga: voteren
I icke. så och så, göra vi saken till en kabinettsfråga och gå
af, så skulle jag vilja vända om den förre talarens yttrande och påstå,
att den representation, som i det fallet rättar sig efter ett sådant
tryck, den har förlorat landets förtroende.

Herr Hasselrot: .Jag utgår från en synpunkt, hvars riktighet
Stats-Utskottet. medgifvit och ingen heller lär vilja betvifla, den nemligen
att beväringsfonden enligt gällande lag är ställd under Konungens
och Riksdagens gemensamma disposition. Konungen och Riksdagen
äro, så att säga. ett bolag, imder hvars förvaltning ifrågavarande
medel äro ställda, och deraf följer tydligen, att den ene
bolagsmannen icke kan utan den andres medgifvande eller mot hans
bestridande använda dessa medel. Nu har Stats-Utskottet erkänt,

Den 15 Mars, f. ro.

att andra klassens beväringsmöten för nästkommande år äro nödvändiga.
och att de så mycket mindre kunna uppskjutas, som öfningarne
under innevarande år komma att inställas, och derjemte har
Kongl. Maj:t genom chefen för Landtförsvars-departementet tillkännagifvit,
att äfven han anser dessa möten oundgängliga, likasom att
han anser beväringsfonden icke vara disponibel till det ändamål, Utskottet
föreslagit. Hade icke så skett, skulle jag gerna hafva understödt
en framställning om att fondens tillgångar fingo anlitas för andra
statsbehof, men så, som förhållandena nu äro, anser jag det vara
hvarken Stats-Utskottet eller Riksdagen värdigt att framkomma med
en sådan anhållan.

Jag är representant för en fattig ort och både min pligt och min
vilja bjuda mig att iakttaga sparsamhet, men det finnes vissa behof,
hvilkas fyllande man ej kan undvika, utan att skada samhället, och
ifrågavarande behof är af sådan beskaffenhet; och det är “med grundlagen
i hand och efter att hafva vägt frågan med guldvigt," som jag
yrkar bifall till Kongl. Maj:ts .Proposition.

Herr Waern: Det är tvänne omständigheter vid denna fråga,

vid hvilka jag några ögonblick önskar fästa mig. Den ena är den
af Stats-Utskottet uttalade åsigt, att man med hänseende till allmänna
ställningen i landet bör söka ordna statsregleringen utan beräkning
af ökad beskattning. Detta är nog ganska riktigt, sådant bör vårt
syftemål alltid vara, men detta måste vinnas genom att landets hushållning
ställes så, att inga ökade skatter behöfvas. Deremot måste
jag bestrida, att vi för fyllandet af tillfälliga behof tillgripa alla tillgångar
och inställa all statsverksamhet. Vi hafva redan, der så kunnat
ske, inskränkt Statens verksamhet, vi bygga mindre vägar, vi
anskaffa ej så stor materiel, och dylikt, med ett ord öfverallt, der
statsverksamheten går ut på att komma till ett bättre och bättre,
der måste vi, när tillgångarne äro mindre, gå sättare till väga, men
deremot får man lof att akta sig för att inskränka den ordinarie
verksamheten, som är behöflig år efter år. Det måste ju alltid vara
orätt att för fyllande af en tillfällig brist i statsinkomsterna minska
en verksamhet, som man en gång, då sådana tillfälliga skäl icke förefunnos,
förklarat vara för landets väl behöflig. Likaledes kan det ej
vara annat än den största misshushållning, att för betäckande af ett
års brist upptaga många års besparingar och dermed tillintetgöra
den genom beväringsfondens samlande skapade möjlighet att utbilda
beväringsinstitutionen. Man har äfven talat om det missnöje en
skatteförhöjning skulle framkalla. Om äfven, hvilket jag icke tror,
det skulle blifva nödvändigt att öka skatterna för nästa år, fruktar
jag dock icke för det missnöje, som då skulle uppstå, men hvad jag
skulle frukta, enär jag icke kunde försvara mitt handlingssätt
för mitt eget samvete, vore det missnöje, som en gång i framtiden
måste uppstå öfver vår förvända hushållning, om vi nu tiligrepo alla
för särskilda ändamål afsedda besparingar, så att man, när det en
gång gälde, blefve tvungen att högst betydligt öka skatterna.

Den andra omständighet jag i detta fall vill fästa mig vid, är

Den 15 Mars, f. m.

frågans konstitutionella sida. Man har sagt, att den föreliggande
frågan skulle vara frukten af vårt beslut vid sista riksdagen angående
Representationens rätt att förfoga öfver de ordinarie anslagen.
Detta bestrider jag, ty just det, att vi då ställde oss på rättens
grund, ger oss makt att nu, då fråga är om ett maktmissbruk, kunna
säga nej. En värd talare yttrade, att han icke kunde finna något
grundlagsvidrigt i Utskottets förslag.

Det. är sant, och den Konungens rådgifvare, mot hvilken han
vände sig, nyttjade icke heller detta ord; han sade att det var inkonstitutionelt,
jag kallar det maktmissbruk. Förbud för Representatinonen
mot att så begagna sin af grundlagen medgifna makt, att den
derigenom tvingar Konungen till något, kan icke stå i grundlagen,
den kan icke säga: den makt, Representationen har, får den icke
missbruka, utan i detta fall måste man lita på Representationens egen
klokhet och grannlagenhet, men just derföre att Riksdagen fri all
omtanka, att genom sina beslut häfda en makt, som tillkommer den,
här endast behöfver taga de ifrågasatta åtgärderna i och för sig
sjelfva i betraktande, är jag viss att makten icke skall komma att
missbrukas, utan det beslut, som Första Kammaren nu går att fatta,
också skall blifva Riksdagens.

Herr Brusewitz: Sedan flera af mina ärade kamrater inom

Utskottet, hvilka jemte mig instämt i General Klints reservation,
fullständigt och förtjenstfullt försvarat densamma, inskränker jag
mig. till att med dem instämma, anhållande endast att i hufvudsaken
få tillägga några ord.

Jag har lärt mig att respektera aftal, de må vara af större eller
mindre omfattning; här är nu fråga om icke mer eller mindre än att
i Svenska, folkets namn bryta ett aftal med dess Regering, hvarpå
jag ej kan inlåta mig, utan yrkar derföre afslag på Stats-Utskottets
Betänkande och bifall till General Klints reservation.

Hem af Klint: Jag skall icke upptaga tiden med besvarande af
alla de anmärkningar, som framställts i anledning af mitt första anförande,
men några måste jag dock bemöta. Eu, värd talare, jemte
mig ledamot af Stats-Utskottet och en af dem, som ifrigast försvarat
dess Utlåtande, har yttrat, att det resultat, till hvilket Utskottet
kommit, icke kunde vara nedslående för dem, som icke önska en
högre beskattning. Jag är öfvertygad om att han misstagit sig. Vid
bedömande, af frågan huruvida ett resultat är nedslående, måste man
fästa, sig vid beskaffenheten af de medel, man begagnat, för att komma
till detta resultat, och då nu, på sätt jag visat och hvari jag vunnit
medhåll af många Kammarens ledamöter, de medel Utskottet användt
icke varit goda, så måste ju resultatet blifva nedslående. Samma
talare beredde mig det nöjet att få ett erkännande af riktigheten af
den sats jag uttalat, att Stats-Utskottets beslut vore ett intrång på
Regeringens rätt. Han yttrade nemligen, att hans förslag innebure
ett mindre intrång, och just i ordet mindre ligger ett erkännande af
att det dock var ett intrång och jag sålunda haft rätt. Samme talare
väckte äfven ett förslag, som lyder: “att, med afslag å Herr

Den 15 Mars, f. m.

Jons Pehrsons motion" — det vill säga afslag å yrkandet om inställandet
af all beväringsöfning — “Riksdagen, jemte anvisande för år
1871 af ett förslagsanslag å 250,000 R:dr till beväringsmanskapets
öfning, måtte i underdånighet anhålla etc.“. Har den värde talaren
verkligen här menat hvad orden innebära, skulle jag mot hans förslag
icke hafva något annat att erinra, än att jag finner det besynnerligt,
att han, hvilken lika med mig försökt att, i följd af hvad
Regeringen under Riksdagen framställt, sätta förslagsanslagen så nära
som möjligt till hvad de i verkligheten äro, kunnat komma till olika
resultat med mig i afseende å sjelfva siffrans storlek. Talaren föreslår
nemligen att 250,000 R:dr skola anslås till beväringsmanskapets
öfningar, det vill säga enligt gällande lag båda klassernas öfning.
Han kommer sedan med en underdånig anhållan att, om Kongl. Maj:t
under år 1871 finner ökad öfning behöflig, det vill säga öfning af
mera än 15 dagar för hvarje klase, Kong], Maj:t måtte anvisa dertill
nödiga medel på allmänna beväringsfonden. Om den sednare delen
af förslaget tillkommer det icke mig att yttra mig. Den beror ju på
Kongl. Maj:ts nådiga pröfning, men jag vill blott förklara, att, om
Kongl. Maj:t under år 1871 skulle finna för godt att öfva beväringen
mera än tillhopa 30 dagar, har jag intet emot att dertill användes
beväringsfonden och jag tror äfven att så skulle blifva förhållandet,
enär detta endast vore en konseqvens af Kongl. Maj:ts vid sista riksdagen
afgifna förklarande, det Kongl. Maj:t vore beredd att för beväringsinstitutionens
utbildning använda en del af beväringsfonden.
Jag har icke kunnat med tystnad förbigå detta, enär jag velat visa
den värde talaren hvart hans förslag leder, och att vi, om förslaget
finge tydas efter ordalydelsen, endast skilja oss i afseende å en
siffra.

En aktad ledamot på skånska bänken har yttrat sig vidt och
bredt. Mycket vore visserligen att säga derom, men jag skall dock
underlåta det, med afseende på hvad han i slutet af sitt anförande
yttrade, eller att han ej vidare skulle besvära Kammaren, så vida
han ej blefve tvungen att replikera, och jag vill ej framkalla några
repliker.

För att icke splittra rösterna mellan alltför många yrkenden,
anhåller jag nu att, med frångående af mitt förra förslag, få instämma
med de ledamöter, hvilka yrkat bifall till Kongl. Maj:ts Proposition.

Grefve Mörn er, Oscar: Det är temligen vanligt under striden
mellan olika politiska partier — ock att sådana för närvarande finnas
inom vårt land, lär man icke kunna bestrida —• att dessa bemäktiga
sig en fana, som de hänga ut såsom skylt och förevisa för att
värfva anhängare. Mig synes som om en sådan fana i år blifvit uthängd,
och att den är att finna i den af majoriteten inom Statsutskottet
så ofta upprepade försäkran, att dess mål är att ordna
statsregleringen så, att ökad beskattning kan förekommas. Det är
klart, att en sådan fana skall väcka uppseende oeh kring sig förena
många, icke blott sådane som sakna förmåga att taga närmare reda
på saken; detta gäller naturligtvis icke representationen, utan äfven
andra, hvilka, då de få sigte på en så vacker skylt, anse sig bära

Den 15 Mars, f. m.

följa den, utan att noga granska om det mål dermed vill uppnås endast
är godt. För vinnande af detta ändamål, säger Stats-Utekottet,
böra vi spara allt hvad sparas kan. Jag är nog lika stor vän af
sparsamhet som någonsin Stats-Utskottet, men jag vill, att sparsamheten
skall iltöfvas så, att den åstadkommer en verklig nytta, äfven
för kommande slägten och icke i framtiden ger anledning till missnöje,
att man således icke blott tänker för stunden och låter framtiden
gå vind för våg. Granskar jag Ivongl. Maj:ts Proposition och
tillgängliga upplysningar angående statsverkets utgifter och inkomster,
finner jag, att inkomsterna äro upptagna så högt och utgifterna
så lågt som möjligt, allt i beräkning att få statsbudgeten att någorlunda
gå ihop. Trots detta har uppstått behof af en ökad beskattning.
Nu säger man, att vi skola tillgripa alla möjliga besparingar
för att undvika denna skatt. Ja, det är ganska bra; men hvart
komma vi genom det? Jo, derhän att i slutet af riksdagen komma
vi möjligen så långt, att ingen ökad skatt för detta år behöfves, men
nästa år, huru går det då? Då äro tillgångarne borta, men samma
behof finnas qvar. — Och äfven om den upplåning, som vid denna riksdag
beslutas, kommer att inskränka sig till 9,000,000 R: dr, så fordras
till räntor och annuiteter härå ganska betydliga summor, och hvar
skola vi taga medel härtill. Jo, antingen genom ökad beskattning
eller genom lån, men, om vi använda den sednare utvägen för att
betala de löpande utgifterna, så komma vi in på vingleribanan; det
går så länge det kan, men då “apres novis le déluge". Om man då
skryter med att hafva i år åstadkommit en statsreglering, som gått
ihop utan ökad beskattning, så, i fall detta mål blifvit vunnet genom
anlitande äfven af åtgärder af beklagansvärd art, har sannerligen
ingen nytta, utan stor skada derigenom blifvit landet beredd. Ty
för ökade järnvägsbyggnader fordras ovilkorligen ökade utgifter och
då det då icke kan gå ihop att få medel, som knappast förslå för
stundens behof, att blifva tillräcklige äfven för växande utgiftskraf,
lärer icke länge kunna för nationen döljas, att, om den vill ökade
förmåner, går det icke an att vilja undandraga sig att lemna
de bidrag, som äro nödvändiga. Men då torde med skäl förebråelser
komma, att man förespeglat ett välstånd, som icke fanns, och sökt
vinna stundens bifall, obekymrad om framtidens dom. Dessutom kallas
ju jern vägsbyggnader produktionsföretag och för deras byggande
tipp lånt a medel sägas ju lånade för produktiva ändamål. Om så är,
sa bör man ju vänta att dessa jernvägar åstadkomma någon produktion,
och i så fall höja landets förmåga att tillskjuta de för lånens
förräntande nödiga medlen och icke fordra att framtiden, jemte delande
af tungan för vägarnes byggande, äfven skall, till skam för
oss, belastas med bördan för deras begagnande. Jag medgifver, att
man bör använda de medel, som finnas och kunna lagligen disponeras,
men, för att undvika de skattemedel, som erfordras, bör man icke
gorå sig skyldig till en rättskränkning, ty bevarandet af samhällets
rättsliga institutioner är för samhället af större vigt än det föregifna
och ändock icke verkliga besparandet af några hundra tusen riksdaler.
Ty om medel af Regeringen, afsedda att inom ett eller par år
användas, nu genast tillgripas, återkomma ju till snart fyllande i en

Den 15 Mars, f. m.

framtid dessa behof, för hvilkas tillfredsställande de tillgripna medlen
varit ämnade. Jag är således icke rädd för en ökad beskattning
och jag tror mig med lugn kunna möta mina komitenter och icke behöfva
dölja mitt ansigte, om jag blott kan säga, att jag ärligt kämpat
för landets bästa.

Hvad nu särskildt beträffar förevarande förslag, så liar derom
blifvit mycket sagdt, ehuru i lena ordalag, men jag ber om förlåtelse,
om jag, som har det störa felet att icke kunna dölja hvad jag tänker,
då jag tror mig se sanningen, säger rent ut, att i det förslag,
som här föreligger, finnes icke endast brist på grannlagenhet, ty sådant
kunde jag förlåta, utan, efter mitt begrepp, en bestämd r ätts kränkning.
1860 års förordning innehåller, att beväringen skall öfvas i tvärme
klasser och, antingen det står må eller skall, hvilket kan i närvarande
fall vara likgiltigt, eger sålunda Kong]. Maj:t rätt att årligen öfva
två klasser beväring. Vidare innehåller beväringslagen, att allmänna
beväringsfonden är ställd till Kong!. Maj:ts disposition till beväringsinrättningens
vidare utveckling; och denna lag är antagen af Konung
och Riksdag gemensamt. Nu säger man, att Utskottet icke
sagt, att Kongl. Maj:t skall använda allmänna beväringsfonden, utan
endast, att, om Kongl. Maj:t finner skäligt att öfva beväringens båda
klasser, Kongl. Maj:t må dertill bereda sig medel från nämnda fond,
Häri ligger visserligen ej någon bestämd föreskrift för Kongl. Maj:t
i afseende å fondens användande, men det ligger, hvad värre är, ett
hån af den art, som i ett representativt samhälle, klokhet och sans
borde förbjuda den ena statsmakten att tillåta sig emot den andra.
En uppenbar rättskränkning är, att, om beväringslagen innehåller, att
två klasser beväring må, efter Regeringens bepröfvande öfvas, Riksdagen
vägrar bevilja de för dessa öfningar nödiga medel. Af hvad
jag sagt, torde klart framgå, att jag, med anhållan om afslag af
Stats-Utskottets förslag, anhåller om bifall till Kongl. Maj ds Proposition.

Herr von Ehrenheim: Om jag, oaktadt diskussionen i denna

fråga länge fortgått, likväl tillåter mig här taga ordet, sker det derföre,
att frågan är af stor konstitutionel vigt och att här yttrats åsigter
så stridande emot min uppfattning, att jag icke skulle uppfylla
min pligt emot mina komitenter, om jag icke bekämpade dessa åsigter.
Den talare, som först yttrade sig för Stats-Utskottets förslag,
en talare som i likhet med mig fått sin politiska uppfostran uti eu
parlamentarisk församling, hvars första lag alltid var att vörda så väl
Konungamaktens som folkets rätt, han är den, som här fullständigast
uttalat dessa åsigter — åsigter som der icke skulle hafva vunnit genklang.
A och O i denne talares framställning är att statsutgifterna
skulle ordnas utan att nya skatter pålades, och han ville således
icke erkänna, att första vilkoret för att ordna statsutgifterna är,
att medel skola anskaffas till de utgifter, som representationen
funnit nödiga, utan han vände om satsen, och sade: först medel, sedan
utgifter. En stat, hvilken utgår från åsigten att icke bereda
medel till nödvändiga utgifter, har, mine Herrar, upphört att göra
anspråk på att vara en stat. Meningarne kunna vara delade om,

Den 15 Mars, f. m.

Indika utgifter som äro nödvändiga, men de äro det icke i detta fall
der ingen ifrågasatt, att inställandet af andra klassens beväringsöfningar
för 1871, skulle låta förena sig med en rätt vårdnad om
värf lands vigtigaste angelägenhet, dess sjelfständighet. Det är enhälligt
medgitvet åt Stats-Utskottet, af dem, som här yttrat sig för
Stats-Utskottets förslag, att denna utgift är nödvändig, och frågan
kan således icke vara, om denna utgift skall bestridas, utan endast,
på hvad sätt det skall ske. Denne talare yttrade vidare att man
komme med störa ord och talade om att Stats-Utskottets förslag var
grundlagsvidrigt; ja, det är verkligen ett stort ord detta “grundlagsvidrig";
och stridande emot grundlagens anda ehuru ej emot dess bokstaf
är förslaget då det innebär att medel för beväringens vapenöfningar
skola tagas ur allmänna beväringsfonden. Jag begagnar med
flit detta uttryck att taga ur allmänna beväringsfonden, ty då båda
statsmakterna äro ense om, att andra klassens vapenöfningar icke
utan eu betänklig rubbning i landets försvar kunna inställas för 1871, så
innebär ju förslaget, om det skulle blifva beslut, ett tvång för Kongl.
Maj:t att till vapenöfningarne använda beväringsfonden, som likväl är
ställd till Kongl. Maj:ts disposition uteslutande, och det oaktadt en af
Konungens rådgifvare förklarat att denna fond är till andra ändamål
behöflig. En representations vigtigaste rättighet är beskattningsrätten
samt den dermed sammanhängande rättigheten att bestämma öfver
utgifter, och vi veta, att hvarje stat, som historiskt utvecklat sig
till fullständiga konstitutionela rättigheter, har gått den vägen, att
den ensamt med denna rätt beredt sig alla andra. På denna rättighet
må representationen hålla, men den må också erinra sig, att ett
utöfvande af denna rätt, utan hähsyn till den andra statsmaktens
rättighet att ordna och handhafva förvaltningen, innebär ett våld på
den andra statsmakten, ett tillintetgörande af dess rätt. För att
tillämpa detta på nu föreliggande fall. erinrar jag att båda statsmakterna
vid 1857 års riksdag förklarat, att Kongl. Maj:t eg de att med
de ökade anslag, som då beviljades, låta exercera två klasser af
beväringen, och år 1860 utgafs en beväringslag, som i 14 § säger:

“I fredstid må, när det i § 10 omförmälda förhållande icke inträffar,
till vapenöfning endast uppbådas manskap, hörande till första
och andra beväringsklasserna."

. Båda statsmakterna hafva således varit ense derom, att Kongl.
Maj:t skulle ega rätt bestämma, att så väl första som andra klassens
beväring skulle vapenöfvas, men, om representationen nu säger, att
den till dessa vapenöfningar icke beviljar andra medel än sådana,
som den redan ställt till Kongl. Maj:ts disposition för andra ändamål,
så upphäfver representationen faktiskt denna Kong], Maj:t tillerkända
rättighet. Likaså skulle representationen, om den, på sätt vid 1869
års riksdag ifrågasattes, indragit halfva anslaget till indelta aimréens
vapenöfningar, oaktadt detta anslag var b ovilja dt för, emellan statsmakterna
öfverenskomna, såsom nödiga ansedda öfningar hafva satt Kongl.
Maj:t ur stånd att låta fullgöra dessa öfningar. Jag skulle kunna
leda dessa exempel längre och längre, och skulle kunna visa, hvarthän
ett sådant förfarande från representationens sida kan föra; det
skulle, mine Herrar, lända till en fullständig upplösning af hela vårt

Den 15 Mars, f. m.

samhällsskick, det skulle leda derhän, att ingen institution i samhället
funnes, hvars öde icke skulle kunna afgöra^ genom en gemensam votering
af Riksdagens båda Kamrar, samt derhän att konungamaktens
rätt, hvarpå hela det konstitutionela samhällsskicket hvilar, skulle
omintetgöras. Slutligen har samme ärade talare ansett, att man för
den här fridens skull bör göra störa uppoffringar, och att man icke
skulle framkalla konflikter emellan Kamrarne, men mine Herrar, för
fridens skull mellan de båda Kamrarne bör val icke stora konstitutionela
grundsatser uppoffras och icke denna Kammare uppoffra sin
uppfattning af hvad som är rätt. Så länge jag eger en röst i det
allmänna, skall den aldrig höjas för något annat än hvad som öfverensstäminer
med min öfvertygelse om det rätta; blir jag öfvervoterad,
må de, som det gjort, bära ansvaret, men med mitt biträde skall
aldrig något våld af hvad jag anser vara rätt kunna genomföras.
En annan talare, till hvars prerogativer det hör att yttra sig i en form,
som kommer Kammarens ledamöter att skratta, har ganska riktigt utdragit
konseqvenserna af den föregående talarens grundsats. Han yttrade,
när Regeringen sjelf för ett år velat inställa en beväringsklass öfning,
så måste det väl vara Representationens rätt att inställa denna öfning
ett annat år, men, mine Herrar, Kongl. Maj:t har på skäl, som här blifvit
framställda och som jag tror allmänt godkända, för år 1870 inställt
andra klassens öfningar, emedan beväringslagen tillerkänner Kongl.
Maj:t uttryckligen denna rättighet och representationen bör icke göra
något dylikt för 1871, emedan den, så länge denna lag icke blifvit
ändrad, icke eger någon sådan rätt. Samme talare yttrade äfven
— ja, jag tror till och med att han vädjade till den allmänna omröstningen,
något hvaröfver man skulle kunna förvåna sig, om man
eljest har rättighet att öfver något förvåna sig — att nationen icke
väger på guldvigt, om man tager ur den ena eller andra fonden. Nej,
mine Herrar, om nationen på det sättet uppfostras af sina representanter,
att de, Indika i främsta rummet hafva nationens förtroende,
icke vårda de gränser, som är o uppställda emellan statsmakterna, då
kommer den så småningom derhän, att den icke väger på guldvigt,
om den tager hvad den icke har rätt att taga för att till ögonblickets
lättnad bereda sig medel. Han sade äfven, att man borde taga
vackert första gången så finge man taga en gång till, och visade
dermed hvart det första steget leder. Utan afseende på fastställda
aftal tager man medel till löpande utgifter, hvarhelst de finnas,
och när sådana medel ej längre finnas, är nästa steg att indraga utgifterna.
Det går till en tid, men snart skall nationen med harm fordra
räkning af sina representanter för ett sådant förfaringssätt, ty, mine
Herrar, den nation hade icke stor känsla för det för fäderneslandet
rätta och nyttiga, som medgåfve att man uppoffrar ett statsintresse för
ett s tatsreg Irring sint! ''esse.

Jag anhåller om bifall till Kongl. Maj:ts Proposition.

Herr Lilliehöök: Det må synas djerft af mig att uppträda efter
en så utmärkt talare som den näst föregående, men jag har ett
behof af att uttrycka mina åsigter i denna vigtiga fråga. Redan vid
genomläsandet af Stats-Utskottets Betänkande, fann jag de der före -

Den 15 Mars, f. m.

kommande orden “om Kong!. Maj:t finner nödigt att under år 1871
äfven andra klassens beväringsmanskap undergår .öfning" besynnerliga,
ty af Kongl. Maj:ts Proposition finner man, att Kong]. Maj:t redan
gjort alla de inskränkningar, som varit möjliga, men att Kong!.
Maj:t bestämdt uttalat behofvet af att exercera beväringen; och då
kan det med skäl förefalla besynnerligt, att något sådant kunnat
ifrågasättas som att beväringen icke skulle exerceras. Jag tror, att
detta är absolut nödvändigt, ty, om ock icke öfningar erfordras för
den närmaste framtidens behof, så erfordras de dock för att hos svenska
folket bibehålla den krigareanda och militära bildning, som är nödvändig,
om vi en gång skola på allvar uppträda för att värna vårt
fosterland. Jag anser sålunda nödvändigt, att beväringen öfvas, men
härtill fordras medel; och hvartill hänvisar Utskottet för dessa medels
erhållande? Jo, mine Herrar, till medel, som Representationen
öfverlemnat till Kongl. Maj:t, och sålunda till medel, som .Riksdagen
icke har till sin disposition. Jag respekterar för mycket den konstitutionela
formen, för att vilja göra något intrång i Regeringens
makt, och jag gör det med så mycket mera skäl som jag alltid funnit,
att Regeringen å sin sida respekterat Riksdagens rättigheter, och
emedan jag befarar, att, om vi beträda den af Utskottet föreslagna
väg, fäderneslandet deraf icke skall skörda någon nytta. Ingen kan
i högre grad än jag önska besparingar, men besparingar må icke göras
annorstädes, än der det utan skada kan ske. Fäderneslandets
sjelfständighet fordrar, att vi ega ett förvarsväsende, men försvaret
kan icke upprätthållas utan exercis, och derföre yrkar jag, att beväringen
må öfvas, på samma gång som jag bestrider, att medel
dertill må tagas från det håll Utskottet föreslagit. Jag anhåller om
bifall till reservanternas förslag.

Grefve Hamilton, Henning: Då den mening, jag i denna fråga
hyser, inom Utskottet blifvit förfäktad af reservanter från denna Kammare,
hade jag hoppats att icke behöfva begära ordet, men, då den
enda af dessa reservanter, som yrkat bifall till hvad han inom Utskottet
förordat, sedermera derifrån afstått, nödgas jag med några ord
upptaga Kammarens tid för att med min röst försvara den mening,
jag från Riksdagens början hyst. Då Kongl. Maj:ts Proposition om
Statsverkets tillstånd och behof till Stats-Utsköttet remitterades, gjorde
jag den hemställan, att anslaget till beväringens öfningar måtte bibehållas
vid sitt förra belopp af 500,000 R:dr. Jag kunde icke dermed
afse att för Kong]. Maj:t försvåra att åt beväringen gifva den
öfning, som kunde anses nödig, ty, då anslaget har natur af förslagsanslag,
är klart, att Kongl. Maj:t kan använda så stort belopp, som
Kong!. Maj:t finner fäderneslandets väl fordra. Skälet, hvarför jaggjorde
denna framställning ligger endast i min öfvertygelse, att, då
vårt försvar bshöfver i alla riktningar förbättras, då vi måste icke
blott ordna beväringen utan äfven sjelfva stammen, vi icke kunna
företaga dessa båda frågor på en gång, utan måste försöka att
först åt beväringen bilda en fullgod stam och sedan åt beväringsinrättningen
gifva den utveckling, som är möjlig. Det var denna tanke,

jag

Den 15 Mars, f. m.

jag uttryckte dermed, att Riksdagen icke borde öka anslaget till beyanngsmrättnmgen,
så att Kongl. Maj:t skulle finna sig föranlåten
att åtminstone lCiie mera an behofvet nödvändigt fordrade nedlägga

— T -Piu.nn 1?evärms> som yi i alla fall anse otillräcklig. Denna

åsigt vidhaller lag ännu och måste derföre yrka bifall till hvad reser vanterna

inom Utskottet föreslagit eller att ett förslagsanslag måtte
för andamalet fortfarande utgå med 500,000 R:dr. Det är visserligen
icke en fråga, pa hvilken jag fäster hufvudsaklig vigt, men jag tror
dock, att man äfven bor lägga i vågskålen att, så vidt man icke
förutser, att en inskränkning af anslaget till nämnde belopp skulle
gorå anslaget otillräckligt, eu sådan åtgärd skulle underlätta en i alla
fall svar statsreglering, samt att man skulle hafva lättare att få ett

Kamrar °PP antaget yid en Semensam votering af Riksdagens båda

Hvad nu Stats-Utskottets förslag beträffar, behöfver jag knappt
saga, att jag icke gillar det. men det har gått med mig som det i

allmänhet gar med ungdomen, då den för tidigt öfverlemnar sig åt

njutningar, den blir blaserad. _ Jag blef riksdagsman 1840, det var
mitt forsta ribs dags mannaår, jag har sedermera fortsatt denna verksamhet
i dO ar, och jag har så många gånger sett försök af ett Utskott
att tränga öfver dess tillbörliga gränser, att ett sådant försök
icke uppskakar mina känslor till den grad som förhållandet tyckes
vara med liera andra representanter. J

Hvad jag bestämdt ogillar hos Stats-Utskottet är, att det låtsar
okunnighet i en sak, som det känner. Det förutsätter först (sid. 17)
nödvändigheten att öfva andra klassens beväring, en åsigt, som vunnit
ytterligare styrka genom det svar, Chefen för Landtförsvars-departementet
afgifvit på en i Andra Kammaren framställd interpellation,
men redan på följande sida föreslår Utskottet Riksdagen ett
beslut, utmärkande en ovisshet, huruvida Kongl. Maj:t må anse eu
sådan öfning nödig.

Nu har eu ledamot här yttrat, och icke utan skäl, att ett af
Regeringen framstäldt förslag kan af Regeringen sjelf modifieras, men
härvid meter det förhållande, att, sedan interpellationen blifvit framställe!
och Regeringen haft åtta dagar att öfverlägga, om den möjligen
kunde jemka sina förra åsigter, den förklarat, att den vidhölle
sm åsigt, att andra klassens beväring borde öfvas; och då kan man icke
vidare ifrågasätta hvad som är Kongl. 31aj:ts åsigt. Eu,annan fråga,
hvarom .Regeringen äfven yttrat sig, är den, huruvida tillgångar finnas
pa allmänna beväringsfonden, i hvilket afseende Regeringen upplyst,
att sådana finnas, men att de äro disponerade för andra ändai
‘ det nya representationssättet har någon fördel, så är det
den, att Konungens rådgifvare äro tillstädes i representantförsamlingen
och att man kan genom en vänligt och höfligt framställd fråga
erhålla svar derpå i fall der det är af vigt att Representationen, innan
den fattar sitt beslut, får veta Regeringens åsigter; men begagnar
man rättigheten att fråga, så bör man äfven göra sig till o-0do
de upplysningar, man erhåller. °

Rik*d. Prof. 1870. 1 Afd. 2 Band. tf

Den 15 Mars, f. m.

Det är ur sådan synpunkt, som jag anser Utskottets framställning
omotiverad och anser den icke böra vinna Kammarens bifall.

Då Herr af Klint, som först yrkat bifall till sin reservation,
•sedermera afstått derifrån, får jag upptaga det slut, hvartill han
kommit, såsom min mening och anhålla om Herr Talmans proposition
derå. Men jag inskränker mig till att biträda endast den af
Herr Klint gjorda hemställan, icke hans motivering, som jag anser
oriktig, då svaret på en interpellation väl kan förändra Riksdagens
åsigt, men aldrig hvarken öka eller minska dess rätt.

Herr Bergstedt: Öfverläggningen om denna punkt, som nu

fortgått mer än 3 1 timme, började med allt det högtidliga allvar som
en så stor fråga''kräfde. Men midt under denna högstämda debatt
inkastades af en talare ett burleskt anförande, som uppväckte en stor
munterhet. För min del kunde jag föga dela den; jag skulle kanske
hafva gjort det, om infallen hade utgått från en talare uti mindre i
ögonen fallande samhällsställning.

Denne talare kunde omöjligen förstå hvarföre man tagit så illa
vid sig öfver Stats-Utskottets förslag. Utlåtandet i denna ifrågavarande
punkten, mente han, vore “helt enkelt en produkt11 — hvaraf, nämnde
han vid tillfället icke. Jag tror att han kommit sanningen närmare,
om han kallat det för “en helt simpel produkt11, ty så förefaller det
mig. Utskottet har i denna stora fråga endast en sak på hjertat,
nemligen debetsedlarne, men det saknar mod att säga ut hvad det
vill säga och låter endast i förtäckta ord genomskina den innersta
meningen, uppmaningen till en skattevägran. Har lag orätt att beteckna
ett sådant argumentationssätt som simpelt? Här har varit
åtskilligt sagdt, icke till försvar, ty det är omöjligt — men till ursäkt
för Utskottets motivering, och man vill antyda, att det är ej^ denna
man skall fästa afseende vid, utan sjelfva besluten som föreslås. Det
är en bedröflig sak med dessa motiver till Utskotts-betänkanden;
kanhända lottkastas först med den förseglade sedeln om sjelfva resolutionen,
och sedan får slumpen på samma sätt afgöra motiveringen,
hvarigenom stundom händer att lotten behagar sammanfoga, en resolution
och en motivering, som äro fullkomligt omaka. I mindre betydande
frågor kan detta göra någorlunda detsamma, men när Representationen
i så stora angelägenheter som upprätthållandet af vår
politiska sjelfständighet skall tala till den första statsmakten, är det
beklagligt om Riksdagen af sitt ansvarsfullaste Utskott skulle låta
lägga sig mindre värdiga ord i munnen.

Vare detta nog sagdt om Stats-Utskottet och dess motivering;
jag ber nu att få återkomma till det yttrande, som föranledde mig
att begära ordet.

Den ärade talaren gaf majoriteten i denna Kammare det hedrande
vitsordet att den “har aktning för grundlagen11. Jag gör mig en ära
af att tillhöra denna majoritet och af aktning för rikets grundlag
ämnar jag också afgifva min röst till bifall för Kongl. Maj:ts förslag.
Jag förmodar att den aktade ledamoten för Skåne icke ämnar bestrida
sjelfva minoriteten, till hvilken han bekänner sig, aktning för
grundlagen, ehuru han och de med honom lika tänkande tolka denna

Den 15 Mars, f. m.

lag på ett annat sätt än majoriteten. Den ärade ledamoten talade
om menniskor, sota vid behandlingen af denna punkt “hatva gråten
i halsen"; jag har icke hört något sådant, men väl har jag hört honom
sjelf fora en rörande klagan, öfver ett majoritetsförtryck, som säges
terrorisera olika tänkande. Äfven om detta förtryck är jag i okunnighet;
men jag tillstår gerna, att om jag kunde, hvilket naturligtvis
icke är händelsen, skulle jag gerna vilja på denna lilla minoritet
utöfva hvad man kallar en lindrig tryckning, så att den blefve ännu
mindre än den. nu är, och slutligen alldeles försvinnande.

Här har i dag talats ovanligt mycket om grannlagenhet, och i
mycket olika tonarter. En talare har deraf funnit alldeles för litet,
ocli iag kan . ej neka att förebråelsen för bristande grannlagenhet å
Riksdagens sida icke synes mig hafva på detta rum varit till nytta
för den sak, som jag anser för god. Å andra sidan har deremot
förts en icke ringa klagan öfver en alldeles öfverdrifven ömtålighet.
Den värde ledamoten för Skåne behagade yttra, att “Svenska
folket icke väger på guldvigt, när det är fråga om utvägar att undgå
en ökad beskattning," och till och med en högt ärad ledamot i
mitt grannskap har jag hört åberopa sin långa riks dags erfarenhet till
stöd. för den åsigten att det föreliggande Betänkandet icke i detta
fäll innehåller något särdeles anmärkningsvärdt. Det må väl vara, att
ett ständigt vidrörande åt hårda och skarpa ämnen gör skinnet tjockt
och minskar känsligheten hos den som dermed måste sysselsätta sig,
hvilket utan tvifvel i många fall kan anses såsom en fördel. I det
nu. föreliggande, då det är fråga om att afväga statsmakternas ömsesidiga
befogenheter, anser jag icke den alltför mycket härdade handen
såsom någon lycka; jag erkänner att jag i detta fall tillhör de
sensibla menniskor, som sätta stort värde på konstitutionel finkänslighet
och som önska, att folkets politiska uppfostran skall gå i en
sådan riktning, att den fina känslan för det politiskt tillbörliga, långt
ifrån att aftrubbas, må allt framgent ytterligare skärpas och förfinas.

Den ärade ledamoten för Skåne yttrade någon osäkerhet om folkets
beredvillighet att underkasta sig ökade uppoffringar för sitt försvar
emot yttre fiender. Han visste ej annan utväg att få reda på
den allmänna meningen än att fråga den moderna folkomröstningen.
Jag bekänner att jag ej är nyfiken på det svar, som härigenom skulle
kunna erhållas, och jag är icke den som skall söka framkalla det.
Omöjligt är det icke, att ett folkmöte under flinka ledare och med i
förväg förfärdigade resolutioner skulle lemna just det svar, som
minoriteten här åsyftat, och förorda just det slags grannlagenhet, som
här blifvit förordadt, att icke taga allt på en gång, utan för tillfället
nöja sig med hälften af det innestående kapitalet, när man visste sig
endast behöfva klappa på dörren till skattkammaren, för att nästa
gång kunna taga hvad man denna gång af grannlagenhet lemnat qvar.
Men derpå är jag viss, att om de bästa och mest tänkande af vårt
tolk på hjerta och samvete frågades, om det är deras talan, som i dag
förts i. denna Kammare af de många och kraftiga stämmor, hvilka
här höjt sig mot tillgripandet af 350,000 R:dr å allmänna beväringsfonden,
skulle de härtill svara ett högljudt och obetingadt ja.

Den 15 Mars, f. m.

Herr Tornerhjelm: Det är med särdeles glädje, som jag hört

den siste talarens yttrande. Jag fick mig visserligen deri en släng,
för att jag vågade skämta i ett så högtidligt ögonblick, men jag kan
ej neka att jag med glädje instämmer i tvänne af hans yttranden.
Det ena var ett ogillande af motiverna för det beslut, som Statsutskottet
i denna fråga fattat, och det andra var då han talade
om den aktning som denna Kammares majoritet har för grundlagen.
Men jag går i detta fall ännu längre än han, ty jag är öfvertygad
att ingen inom denna Kammare finnes, hvarken inom majoriteten
eller minoriteten, som skulle vilja kränka grundlagen, hvilket
dock ej hindrar att åsigterna om hvad i ett eller annat hänseende
kan vara grundlagens mening äro något delade.

Den ärade talaren har missförstått mig i ett annat yttrande, då
han talade om allmän omröstning. Jag har ej begärt eller ifrågasatt
någon sådan. Jag är öfvertygad att man ej behöfver fråga
Svenska folket angående denna angelägenhet, det var således en
oriktig tolkning, men jag sade att, om det blefve fråga om.att antingen
lägga högre skatter på folket, eller använda, befintliga tillgångar,
så torde den allmänna meningen ej tveka i valet. - Jag
önskar till Grad att man aldrig behöfver vädja till folket för att afgöra
frågor mellan Regeringen och Representationen.

En talare på första Östgöta-bänken yttrade, att det vore orätt
att dölja vår ställning, och att det vore bättre att taga dagen sådan
den verkligen är. Detta är mycket rätt, om man nemligen har något
att taga. En talare har vidare yttrat, att det vore .farligt att
hushålla i detta ögonblick, men hvad man. hushållar in i dag, det
tager man igen i morgon. Jag har både i tidningar och inom .Representationen
blifvit mycket klandrad derföre att jag alltför frikostigt
skulle rösta för anslag, men det var, då våra tillgångar sådant medgåfvo.
Jag står på samma ståndpunkt nu, som vid remissen, af den
Kongl. Propositionen, och jag kan ej finna att uti den åsigt jag förfäktar
finnes hvarken något rättsvidrig!: eller något hån.

Här har blifvit mig förebrådt det jag skulle yttrat, att om man
tager vackert en gång, så får man taga en gång till. Men, mine
Herrar, detta är icke ett uttryck, som jag gripit ur. luften, utan en
sanning, som framgår af vår sednaste riksdagshistoria. Stats-Utskottet
gjorde för två riksdagar sedan ett anfall på handels- och sjöfartsfonden,
och detta stämplades då med rätta såsom ett verkligt attentat,
men dermed var förhållandet ock ett helt annat. Det gällde nemligen
att indraga en fond, som blifvit ställd till Kongl. Maj:ts disposition
för fullgörande af förbindelser, dem Regeringen åtagit sig så
väl inom landet, som till främmande makter. Att taga den fonden
hade varit en rättskränkning. Yi hörde då med glädje huru Konungens
rådgifvare med kraft uppträdde emot att lemna ifrån sig .fonden;
men vid påföljande riksdag hade Regeringen redan ändrat åsigt
och ville då lemna ifrån sig densamma. Om också detta kan med
vackra ord kallas ett välvilligt tillmötesgående af Representationens
önskningar, så torde det dock ej kunna nekas, att det klandrade uttrycket
här finner sin tillämpning.

Den 15 Mara, f. m.

Herr Montgomery-Cederhielm: Många anmärkningar hafva
här blifvit gjorda i anledning af Stats-Utskottets Utlåtande angående
ifrågavarande punkt; och jag; skall ej uppehålla Kammarens tid med
att upptaga många af dem till besvarande; men några af dessa ber
jag att här i korthet få bemöta.

Herr af Klint har sagt, att jag skulle yttrat att antagandet af
mitt förslag i denna punkt skulle innefatta ett “mindre ingripande“ i
den Kongl. Maj:t tillerkända dispositionsrätten öfver allmänna beväringsfonden
än Stats-Utskottets förslag. Om jag så yttrat mig, hafva
orden ej varit väl valda. Jag ville säga: att genom antagande af
mitt förslag sker^ ej något ingrepp i Kongl. Maj:ts dispositionsrätt.

I afseende på Grefve Hamiltons yttrande, att Stats-Utskottet ej
låtsat förstå er del saker, som det bort förstå, så tror jag, att det
är ett misstag. Efter det Utskottet sagt, att det är nödvändigt att
andra klassens beväring öfvas under år 1871, så har Utskottet anvisat
hvar medel dertill skulle erhållas, nemligen på beväringsfonden.

Enligt min tanke finnes icke hinder uti beväringsfondens ändamål
att använda den på det sätt, Utskottet föreslagit, och anledning
för Utskottet att framkomma med sitt förslag finnes deri att chefen
för Landtförsvars-departementet i sitt svar på Grefve Posses i Andra
Kammaren interpellation yttrat, att Kongl. Maj:t haft för afsigt
att använda den på för densamma helt främmande ändamål. Dessutom,
mine Herrar, har ju Kongl. Maj:t sjelf begärt att få från densamma
taga 200,000 R:dr till bestridande åt kostnaden för utrustningen
af det manskap, som skulle från sjöförsvaret öfverflyttas till
arméen. Grefve Hamilton har vidare sagt att då man i Kammaren
begagnar sin rätt att interpellera, man äfven bör lägga märke till
hvad som på interpellationen svaras. Jag tror att Utskottet så gjort.
Chefen för Landtförsvaret har visserligen svarat att hela beväringsfonden
ar till användande disponerad; men han kan dermed åtminstone
^ ej hafva^ menat äfven de nämnda 200,000 R:dr; ty då frågan
om båtsmanshållets öfverflyttande ännu ej blifvit afgjord, så måste
tydligen, ännu åtminstone, dessa 200,000 R:dr finnas tillgängliga å
fonden.

Men jag vill ej vidare upptaga tiden, i synnerhet då jag förmärkt,
att nere af Kammarens ledamöter äro af samma åsigt som
den ledamoten af Konungens Råd, hvilken sist yttrade sig. Jag
tror ej, att något sådant attentat är i fråga, som man här hållit
före och jag anser att diskussionen blifvit mer hetsig än för frågans
bedömande är nyttigt. Jag kan möjligen hafva misstagit mig; men
jag tror ej att så stora vådor för det allmänna förefinnas, som många,
efter hvad diskussionen visat, här ansett. Jag får slutligen blott
uttala den önskan, att denna fråga måtte blifva löst på ett för det
allmänna lyckligt sätt.

Sedan öfverläggningen härefter förklarats slutad, förmälde Herr
Grefven och Talmannen, att under densamma hade afgifvits följande
yrkanden, nemligen: l:o att Stats-Utskottets ifrågavarande hemställan
måtte af Kammaren bifallas; 2:o af Herr Brusevitz, att Kammaren,
med bifall till Utskottets hemställan, för så vidt den rörde

Den 15 Mars, f. m.

Herr Jöns Pehrssons motion, men med afslag å samma hemställan i
öfrigt, skulle besluta, att det nuvarande anslaget till beväringsmanskapets
vapenöfningar, 500,000 R:dr, skulle oförändradt bibehållas;
3-o af Herr Montgomery-Cederhielm, att Kammaren måtte fatta
ett så lydande beslut: “att, med afslag å Herr Jöns Pehrssons motion,
Riksdagen, jemte anvisande för år 1871 af ett förslagsanslag å

250.000 R:dr till beväringsmanskapets vapenöfningar, må i underdånighet
anhålla, att, om Kongl. Maj:t finner nödigt, att under nämnda
år dessa vapenöfningar erhålla en större utsträckning, Kongl. Maj:t
då täcktes från allmänna beväringsfonden anslå de för ändamålet
erforderliga medel”; samt 4:o åt Herr V7allenberg, att Kammaren,
med bifall till Ståts-Utskottets meranämnda hemställan, för så vidt
den rörde Herr Jöns Pehrssons motion, men med afslag å samma
hemställan i öfrigt, skulle bifalla Kongl. Maj:ts nådiga framställning
om förhöjning af det ifrågavarande anslaget från 500,000 R:dr till

600.000 R:dr.

Härefter framställde Herr (Trefven och Talmannen först proposition
på bifall till Stats-Utskottets hemställan, hvarvid svarades
talrika och starka nej jemte åtskilliga ja, sedermera proposition på
bifall till Herr Brusevitz’ yrkande, hvartill svarades nej, vidare proposition
på antagande af Herr Montgomery-Cederhielms förslag, hvilken
proposition jemväl med nej besvarades, och slutligen proposition
på det af Herr Wall enberg gjorda yrkandet, då svaren utföll o med
talrika och starka ja jemte åtskilliga nej; och förklarades ja nu
hafva varit öfvervägande.

Sedan votering begärts och Kammaren, uppå Herr Grofven och
Talmannens framställning, till kontraproposition vid voteringen antagit
bifall till Stats-Utskottets oftaberörda hemställan, uppsattes,
justerades och anslogs en så lydande voteringsproposition:

Ben som vill, att Kammaren, med bifall till Stats-Utskottets i
mom. b af 13:de punkten i Utlåtandet N:o 24 gjorda hemställan, för
så vidt den rörer Herr Jöns Pehrssons motion, men nied. afslag å
samma hemställan i öfrigt, skall bifalla Kongl. Maj:ts nådiga framställning
om förhöjning af anslaget till beväringsmanskapets vapenöfningar
från 500,000 R:dr till 600,000 R:dr, röstar

J a;

Ben det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bifaller Kammaren Stats-Utskottets ifrågavarande
hemställan.

Omröstningen företogs och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:

Ja — 100.

Nej — 14.

Ben vidare föredragningen af Utlåtandet uppskjöts till eftermiddagens
sammanträde.

Den 15 Mars, f. ra.

Anmäldes och bordlädes:

Stats-Utskottets Utlåtanden:

N:o 28, angående regleringen af utgifterna under Riks-statens
Åttonde Hufvudtitel; och

N:o 29, angående regleringen af utgifterna under Riks-statens
Nionde Hufvudtitel; samt

Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 3, angående allmänna bevillningen.

Härefter anmälde sig och yttrade

Herr vice Talmannen: Af samma anledning, som vid gårda gens

sammanträde bestämde Kammaren att, i afseende på föredragningsordningen,
besluta, att de då första gången bordlagda StatsUtskottets
Utlåtanden angående Sjette och Sjunde Hufvudtitlarne
skulle sättas främst på föredragningslistan till i dag, får jag hemställa,
att Kammaren måtte besluta, att de nu första gången bordlagda
Stats-Utskottets Utlåtanden angående Åttonde och Nionde Hufvudtitlarne,
äfvensom Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 4, som
redan är förut en gång bordlagdt, och Bevillnings-Utskottets Utlåtande
N:o 3 måtte sättas främst på föredragningslistan till nästa
plenum.

Detta förslag bifölls.

Kammaren åtskiljdes kl. J 3 e. m.

In fidem
O. Brakel.

Den 15 Mars, e, m,

Tisdagen den 15 Mars 1870.

Kammaren sammanträdde kl. 6 e. m.

Fortsattes föredragningen af Stats-Utskottets Utlåtande Nio 24,
angående regleringen af utgifterna under Riks-statens Fjerde Hufvudtitel.

li:de, 15:de och 16:de punkterna.

Biföllos.

17:de punkten.

Bifölls, dock under förbehåll om iakttagande af de förändringar
i afseende å Hufvudtitelns anslagsbelopp och slutsumma, som kunde
föranledas dels af det beslut, som Kammaren vid förnyad behandling''
af den återförvisade delen utaf lista punkten komme att fatta, dels
ock af Kammarens beslut rörande mom. b i 13:de punkten.

18:de, 19:de och 20:de punkterna.

Biföllos.

21:sta punkten.

Grefve af Ugglas: Uti det Statsråds-protokoll, som åtföljer
Kongl. Majits nådiga Proposition vid Fjerde Hufvudtiteln, återfinner
man under bilagan Nio 3 a) sid. 33 och 34 ett af Herr Statsrådet
och Chefen för Landtförsvars-departementet anfördt utlåtande af chefen
för Fortifikationen i afseende på Carlsborgs fästningsbyggnad
och befästningarne i Stockholms skärgård. Detta utlåtande innehåller
dock äfven angående Carlskrona skärgård följande, som jag ber
att här få ur Statsråds-protokollet uppläsa:

“Med erinran derom, att Riksdagen under tre på hvarandra följande
år funnit sig förhindrad bevilja de anslag, Eders Kongl. Majit
begärt för fortsättande af befästningsarbetena vid Carlskrona, har

!''Den 15 Mars, e. m.

chefen för I ortifikationen, under antagande att anledningen till nämnda
förhållande förnämligast vore att söka i Riksdagens önskan att så
litet som möjligt splittra de medel, som kunde till befästningarne
Envisas, förmält sig anse ändamålslöst att för nästa statsregleringsperiod
ifrågasätta något anslag till befästningsarbeten i Carlskrona
skärgård. Då emellertid den tanken hos mången torde finnas, att
man i händelse af ett hastigt påkommande krig skulle kunna genom
provisionel!! försvarsanstalter sätta Carlskrona i säkerhet, och att
således de permanenta befästningsarbetenas afstannande äfven ur
militärisk synpunkt ej vore till någon verklig skada, ansåge chefen
för Fortifikationen sig pligtig att öppet och oförbehållsamt uttala den
sanningen, att Carlskrona, utan permanenta befästningar och i synnerhet
utan en genom en permanent försänkning betydligen förminskad
bredd af stora inloppet, ej kunde försvaras mot ett allvarsamt anfall
åt en vår egen betydligt öfverlägsen flotta. Lika visst som det vore,
att Carlskrona, Sveriges bäst belägna och snart sagdt enda verkligen
fullgoda örlogshamn, med tillhjelp af tjenliga befästningar kunde lättare
försvaras än de flesta andra större örlogsetablissementer i Europa,
ehuru kostnaderna för mot nutidens kraf svarande befästningar
derstädes alltid måste uppgå till betydliga summor, lika visst vore
det ock, att inga provisionel anläggningar, intet, om än så betydligt
antal trupper eller i hast derstädes uppställda kanoner, kunde
betrygga denna ypperliga hamn mot att falla i fiendens hand. Om
Sverige råkade i krig med snålt sagdt hvilken som helst af sina grannar,
skulle Carlskrona, i sitt nuvarande ofullkomliga försvarsskick,
efter all sannolikhet blifva operationsföremål för fiendens flotta, dels
emedan hvar och en tilltagsen sjöman insåge, att han här kunde
skörda en triumf, dels och emedan Carlskrona hamn erbjöde många
och störa fördelar för en i Östersjön opererande flotta. För oss återstode
då att genom, provisoriska anläggningar söka afhålla fienden,
ehuru med föga utsigt att deruti lyckas, men med gifven uppoffring
af krafter och materiel, som i sådant fall vore väl behöfliga på andra
ställen, eller ock att genom etablissementets utrymmande och de
der befintliga befästningars demolerande spara våra rörliga stridskrafter
och minska fiendens triumf. Båda dessa alternativ skulle
kännas påkostande och förödmjukande, då det gällde den sedan två
århundraden erkända hufvudstationen för Sveriges flotta, hvars fäll
ej kunde undgå att göra ett för oss olycksbådande intryck i Europa.
Det vore ock derföre angeläget att Svenska folket på förhand erhölle
kännedom om hvad det hade att befara och hvaruti orsaken härtill
vore att söka."

Dessa ord, mina Herrar, äro behjertansvärda, ehuru de ej äro
uttömmande. Chefen för Fortifikationen betraktar i sitt utlåtande
frågan om befästningsarbeten i Carlskrona skärgård hufvudsakligen
ur synpunkten af Carlskrona såsom örlogshamn. Om jag ej misstager
mig, så har den hufvudsakliga anledningen till den obenägenhet,
som på sednare åren förevarit emot fortsättandet af befästningarne
vid Carlskrona, uppstått, derigenom att, vid den omgestaltning
af flottan, som på. sednare tider egt rum, en osäkerket hos många
förefinnes om den vigt, som Carlskrona såsom örlogshamn för fram -

5*0

Den 15 Mars, e. in.

tiden skulle ega. Men detta oafsedt är Carlskrona af så stor vigt
för vårt försvar, att dess befästande, efter mitt förmenande, ovilkorligen
påkallas. Man måste ihågkomma att, derest Sverige hotas af
ett anfallskrig, så kommer anfallet säkerligen att riktas mot mer än
en punkt, om ej för annat så för att söka splittra v år a^ försvar skr after.
Att hufvudanfallet göres. mot Stockholm är gifvet. Intages
Stockholm, då besitter fienden i samma ögonblick hela Mälaredalen,
har derigenom afklippt vårt land samt kan i denna stora stad bereda
sig allt hvad för ett vinterqvarter behöfs. Men dernäst är Carlskrona
ovilkorligen den vigtigaste punkten icke allenast af de orsaker, som
chefen för Fortifikationen anfört, utan äfven derför att Carlskrona
utgör nyckeln till eu betydlig de! af vårt land. Hav fienden intagit
Carlskrona och besatt den H fjerdingsväg afläggare positionen vid
Hvita Krog, så har han försäkrat sig om att i lugn der kunna sammandraga
sina krafter; och sedan fienden inomo några veckor der
samlat 40 å 50,000 man. rycker han fram bakom Åsnen och Salen, afklipper
den södra jernvägen och är inom få dagar i Jönköping. Hit
ankommen ligger södra Sverige — Skåne, Halland och Blekinge —
utan vidare svärdsslag i hans hand. Jag säger utan vidare svärdsslag.
emedan med våra otillräckliga stridskrafter vi ej kunna till
dessa provinsers försvar afskilja en så stor del åt dem att vi med
hopp om framgång kunna der göra fienden motstånd. De måste derföre
utrymmas. Om nu å ena sidan fienden öfver Stockholm besatt
Mälaredalen, och å den andra sidan framryckt till Jönköping, beherrskande
södra Sverige, och våra stridskrafter således befinna sig inklämda
mellan fiendens från norr och söder anryckande härar, befinner
sig, mine Herrar, Sverige i ett sådant läge, att jag ryser tillbaka
vid blotta tanken derpå. Men för att detta ej skall blifva
verklighet, och på det att vi, om denna verklighet en gång skulle
inträffa, ej må hafva den bittra känslan, att likgiltighet varit orsaken
dertill, så måste så väl Stockholm som Carlskrona befästas. Att
ej befästandet af dessa ställen kan aflöpa utan stora kostnader, säger
sig sjelft; men om man ock uti en fråga, som rörer Sveriges sjelfbestånd,
vill intaga ekonomiska beräkningar, får jag fästa uppmärksamheten
derpå att. hvad särskildt befästandet af Carlskrona angår,
kostnaden derför ej uppgår till mer än hvad de södra provinserna,
hvilkas besittning Carlskrona betryggar, på några få år i skatter och
bevillningar till Statsverket lemna.

Anledningen till detta mitt uppträdande har emellertid ej varit
att ingå i någon kritik af chefens för Fortifikationen utlåtande, ej
heller att göra några kommentarie!'' deröfver, utan har jag känt mig
uppkallad deraf att, sedan jag genomläst detta utlåtande, jag i Statsråds-protokollet
förgäfves sökt något uttryck af Statsrådets och
chefens egen uppfattning af frågan. Man skulle deraf kunna draga
den slutsats att, i anledning af det motstånd, som under flera år
gifvit sig tillkänna mot Carlskronas befästande, detta utlåtande blifvit
intaget såsom en tyst reservation, och att de sista orden “det
vore ock derföre angeläget, att Svenska folket på förhand erhölle
kännedom, om hvad det hade att befara, och hvaruti orsaken härtill
vore att söka" blifvit uttalade såsom ett “dixi et salvavi*1. För min

Den 15 Mars, e. m.

del hyser jag likväl icke en sådan tanke; jag är tvärtom öfvertygad
att Herr Statsrådet och Chefen, på sätt han yttrat vid föregående
riksdagar, erkänner fulla vigten af Carlskronas befästande; men jag
skulle önskat, på det att intet missförstånd må kunna ega rum, att i
protokollet funnits med några ord antydt, att, oaktadt ekonomiska
omständigheter för närvarande föranledde honom att icke tillstyrka
Kongl. Maj:t att äska anslag härför, frågans vigt åt honom. likväl
behjertades och vid lägligare tillfälle icke skulle lemnas å sido.
Jag beklagar att Fjerde Hufvudtiteln samtidigt. diskuteras i begge
Kamrarne, hvarigenom Herr Statsrådet och Chefen för Landtförsvarsdepartementet
är förhindrad att nu här närvara och. afgifva en förklaring,
som jag säkert med glädje skulle förnummit; men jag har
ej velat låta frågan gå förbi, utan att åtminstone någon röst inom
Representationen skulle höjas för att häfda denna frågas fosterländska
betydelse. n ,

Hvad förevarande punkt uti Stats-Utskottets Utlåtande beträffar,
får jag anhålla om bifall till Utskottets Utlåtande.

Herr Statsrådet, Friherre Leijonhufvud: Då Chefen för Landtförsvars-departementet
icke är närvararande, så tager jag mig friheten
uppträda, för att besvara det spörjsmål, som Grefve af Ugglas
här framställt; och gör jag detta så. mycket heldre, som det är just
mitt utlåtande såsom chef för Fortifikationen, som här blifvit vidrördt.
Jäg vet ock att Chetcn för Landtlörsvars-dcpartcmentet alltid
ansett fortsättningen af Carlskronas befästande angelägen. Han har
äfven uttalat sig i denna syftning vid föregående riksdagar; men
Riksdagens förnyade afslag å Kongl. Maj:ts framställningar i detta
ämne, i förening med nu varande finansiela förhållanden, är skälet,
att han ej i år ansett sig böra göra någon begäran om anslag till
befästningarne i Carlskrona skärgård.

Hvad denna fråga i öfrigt beträffar, så är jag tacksam mot den
föregående talaren, att han här framhållit densamma; men anser mig
derjemte skyldig att här uttala den öfvertygelse, hvartill jag slutligen
kommit. Jag har under de elfva år jag tjenstgjorde i C arla -krona vinlagt mig om att studera denna stads försvar och efter min
förmåga arbetat derför. Jag har derunder, dels ensam såsom fortifikations-befälhafvare
på stället, dels såsom, ledamot i Befästnmgskomitéen,
deltagit i utarbetande af befästningsförslager för Carlskrona
och dervid alltid utgått från önskan, att söka åstadkomma något,
som, jemte det att det, erbjöd tillräcklig styrka, ej blefve allt för
kostsamt. Jag har jemfört Carlskrona med de flesta större Europeiska
örlogsetablissementer, som jag varit i tillfälle att se och lära
känna, och utan tvifvel erbjuder Carlskrona, såsom örlogshamn, större
fördelar än de flesta af dessa, likasom Carlskrona lättare kan försvaras
än många af dem; men, oaktadt alla bemödanden, kan ej undvikas
att de erforderliga befästningarne medtaga betydliga penningesummor,
ja, flera millioner. Så länge jag endast betraktade saken
såsom ingeniör-officer, och så länge jag hoppades att de erforderliga
millionerna skulle kunna erhållas, arbetade jag nitiskt härför.. Men
jag medgifver att mina förhoppningar hafva bleknat, och att jag ej

Den 15 Mars, e. m.

väntar att i min tid se dem upplifvade. Om jag nu skulle närmare
redogöra för skälen till denna min förändrade uppfattning af hvad
som för Carlskrona är att hoppas, så skulle jag komma in på vidlyftigare
betraktelser öfver dels landets finansiela ställning, dels hela
vårt försvarssystem och den andel som deruti tillkommer flottan, och
det torde ej anses höra till ämnet för dagen. Nog af, jag har måst
öfvergifva. en ungdomsförhoppning, såsom för närvarande outförbar.
Jag har ej gjort det utan mycken strid och först då jag kommit till
visshet om mina gamla kära önskningars outförbarhet. Men jag har
äfven trott att ett sista ord i ämnet borde öppet och oförbehållsamt
uttalas, och det är hvad jag gjort uti mitt nämnda, af Grefve Ugglas
upplästa yttrande, hvars sista punkt han dock ej återgifvit. Denna
lyder sålunda: “En flottstation och en örlogshamn, som ej kunna försvaras,
kunna ej undgå att vara, ett ständigt föremål för oro och bekymmer,
till dess den blir antingen satt i försvarbart skick eller ock — utrymd11.

_ Jag instämmer med den föregående talaren, att Carlskrona är en
farlig punkt, en punkt, derifrån fienden kan göra oss stor skada, och
det är sannolikt, att i nödens stund ej annat val förestår, än att antingen
der försvara oss, för att falla med heder, eller ock spara våra
stridskrafter till andra ställen.

I afseende på platsens strategiska vigt, så vill jag yttra några
ord, derför att jag ej är af alldeles samma åsigt som den siste talaren.
Carlskrona har ett särdeles lyckligt läge i maritimt hänseende
för en flotta, som opererar i södra delen af Östersjön, vare sig att det
nu är vår egen och våra bundsförvanters, som komma att begagna sig
deraf, eller att en fiende, som bemäktigat sig platsen, gör den till
sin flottas depot och tillhåll.

Men i afseende på landförsvaret, kan jag ej tillmäta Carlskrona
någon öfvervägande betydenhet. Jag tror ej att en fiende landstiger
i Carlskrona för att sedermera derifrån anträda marschen in åt landet
på den ena eller andra vägen. Skälen dertill äro helt enkla. Tre
vägar bära från Carlskrona: den ena strandvägen åt Calmar, den
andra strandvägen åt Carlshamn och Skåne, den tredje in åt Smålands
skogiga och glest befolkade trakter.

I de båda första fallen är det fördelaktigare för fienden att föra
sina trupper och förnödenheter på fartyg till en för det blifvande
landkriget bättre belägen hamn, än att sätta den i land i Carlskrona,
för att låta den göra en lång och besvärlig landmarsch längs kustenVill
han åter nå hjertat af Småland, och bemäktiga sig södra stambanan,
så har han närmare till Wexiö, Nässjö och Jönköping, om
han går i land och börjar sina operationer från Carlshamn, Calmar,
Oskarshamn eller Westervik. Det enda skälet skulle vara, att fienden
lättare kan befästa sig i Carlskrona, ifall han der behöfver göra
stora upplag för sina trupper. Men denna fördel uppväger ej olägenheten
af lång landtransport i ett glest befolkadt landskap med få
resurser för en armés underhåll och fortskaffande.

Då derföre den siste talaren anmärkt, att ett af de skäl, som i
sednare tider motverkat Carlskronas befästande, vore att söka uti de
tvifvel som uppstått angående ställets vigt, så ger jag honom visserligen
deruti rätt, men tror att denna Carlskronas vigt och betydelse

Den 15 Mars, e. m.

egentligen måste sökas i afseende på vårt sjöförsvar. Den är då
ock i väsendtlig mån beroende på hvad form detta sjöförsvar kommer
att antaga. Men häröfver beder jag att få uppskjuta mitt uttalande
till dess flottans angelägenheter komma under diskussion.

Det slutresultat, hvartill jag åtminstone kommit, ehuru visserligen
alldeles emot min egen lifliga önskan, är den jag uttalat i ofvannämnda
skrifvelse, nemligen att Carlskrona i sitt nuvarande skick
är, och dessvärre sannolikt länge blir oförsvarbart och således, i
händelse af krig, måste betraktas som en förlorad post.

Grefve af Ugglas: Det är med dubbel ledsnad, som jag nu

uppträder efter det anförande, som nyss hållits; ty att Carlskrona
här förklarats för en förlorad post, det var ett svar, som jag.ej hade
väntat. Hvad dess strategiska vigt beträffar, så vill jag ej ingå i
någon lång kontrovers med den siste talaren, men likväl fästa hans
uppmärksamhet uppå, att det är skilnad för fienden att framrycka,
om han i sin flank har en starkt befästad ort; äfven vill jag bedja
honom bemärka att den ginaste operationslinien icke derföre får betraktas
såsom den bästa. Säkert är att, sedan Hvita Krog blifvit
besatt, fienden innehafver den tryggaste replipunkt han på denna
kust kan välja; lika säkert äfven att sedan han intagit den mark
som ifrån sjön Åsnen skiljer honom, han trygg bakom denna och
bakom den genom ett smalt sund derifrån skiljda sjön Salen, kan
framtränga till jernvägen, hvarifrån han, om hans stridskrafter äro
någorlunda betydliga, ovilkorligen beheirskar det södra Sverige.

Jag lemnar dock detta och vill nu endast förklara att det mindre
höfves att misströsta i Konungens konselj, än som ingeniörofficer,
och att, sedan man i denna konselj inträdt, man är pligtig kämpa för
hvad man anser landets bästa kräfva, utan att låta sig afskräckas af
det motstånd man för en tid kan erfara.

Öfverläggningen förklarades slutad och punkten bifölls.

22lära—24:de punkterna.

Biföllos.

25:te punkten.

Grefve Mörner, Carl Göran: Jag var medlem af Konungens
Råd på den tid, då ifrågavarande anslag begärdes och beviljades:
Dess ändamål var att, oaktadt Sverige åtnjutit så lång fredstid, likväl
söka så ordna, att ibland Sveriges militärer åtminstone skulle finnasnågra,
hvilka med verklig krigstjent voro bekanta. Det var för att
vinna detta ändamål, som anslaget beviljades, men alls icke för att
derigenom bereda en eller annan militär en angenäm vistelse å utrikes
ort. Detta sednare kan väl hafva sin nytta med sig, meh aldrig
kan det för landet vara af den nytta, som med detta anslag åsyftades.
Skulle Kongl. Maj:t finna för godt att utsända militärer för

Pen 15 Mars, e. m.

det ändamål, som genom förändringen åsyftas, så bär Kongl. Maj:t
på Fjerde Hufvudtiteln ej ringa anslag för extra utgifter, eller kan
Kongl. Maj:t begagna åtskilliga besparingar på hufvudtiteln för såsådant
ändamål. Enligt mitt förmenande bör derför detta anslag
qvarstå för dess ursprungliga ändamål att bereda krigsdugligt befäl.
Kan det ej härför användas, så må det stå obegagnadt såsom ett
vackert tecken på den fredsanda, som inom Europa är rådande; men
så länge derpå icke mycket är att hoppas, så tror jag, att man kan
låta anslaget qvarstå oförändradt till det ändamål, hvarför det blifvit
afsedt. Jag får derföre hemställa, att den föreslagna förändringen
måtte afslås.

Herr Statsrådet, Friherre Leijonhufvud: Det är fullkomligt

riktigt, att ändamålet med ifrågavarande anslag ursprungligen varit
att bereda officerarne tillfälle att inträda i aktiv krigstjenst hos
främmande makt; men anledningen till den föreslagna förändringen
är den, att tillfälle härtill nu icke finnes, och möjligen på längre tid
ej kommer att finnas. Visserligen har den siste talaren förutspått,
att krig snart skulle utbryta i Europa; men så alldeles säkert är
detta väl ej. Deremot kan väl icke förnekas, att många officerare
skulle hafva nytta af att tjenstgöra hos främmande makt, äfven under
fredstid, titan att det precis behöfver tituleras såsom “angenäm
vistelse". Blir det åter krig, så lära nog, det veta vi af erfarenheten,
Svenska officerare icke tveka att anmäla sig till tjenst hos
någon af de krigförande.

Friherre von Schwerin: Det är med särdeles ledsnad jag

måste motsätta mig den förste talaren, som här yttrat sig. Vi hafva
vid föregående riksdagar uttalat en stor sanning i afseende på vår
militärorganisation, nemligen att Svenska arméen skall bestå af
stam och beväring; och det torde då vara af stor vigt, att Svenska
officerare få tillfälle att tjenstgöra i sådana arméer, der en större
beväring, en konskription finnes. Då de bestå arméer äro så organiserade
nu för tiden, kan jag ej förstå hvad det skulle vara för
hugskott att motsätta sig detta anslag, som just afser att sätta Svenska
officerare i tillfälle att vinna denna närmare bekantskap med
arméorganisationen hos de större makterna. Jag får derföre anhålla,
att Stats-Utskottets förslag måtte bifallas.

Sedan öfverläggningen härefter förklarats slutad samt Herr (Trefven
och Talmannen yttrat, att derunder hade yrkats dels bifall till
punkten oförändrad och dels af Grefve M örn er, att Kammaren väl
skulle bevilja det ifrågavarande anslaget, men dervid förklara, att
den för detsammas utgående hittills gällande bestämmelse skulle
bibehållas oförändrad; framställde Herr Grefven och Talmannen pro Sosition

på bifall till punkten utan förändring och, då dervid svaraes
många ja jemte ett eller annat nej, förklarade sig hafva funnit
ja öfvervägande.

Den 15 Mars, e. n>.

26:te och 27:de punkterna.
Biföllos.

Föredrogs ånyo Stats-Utskottets den 8 och 10 dennes bordlagda
Utlåtande N:o 25, angående regleringen af utgifterna under Riksstatens
Femte Hufvudtitel.

Grefve af Ugglas: Som Herrarne alla vid genomläsningen af
detta Betänkande funnit, har Stats-Utskottet i femte punkten af detsamma
föreslagit, att något anslag icke skulle beviljas för flottans
underhåll utöfver spanmålsanslaget 40,272 R:dr 12 öre, och det i Riksstaten
uppförda penningeanslaget 592,888 R:dr 30 öre således indragas,
dervid stödjande sig på dels en beräkning af tillgångar, som i
en sednare punkt, nemligen den sjunde, finnes upptagen, dels derpå
att, enligt Stats-Utskottets förslag, ett belopp af 468,000 R:dr, om
hvars öfverförande till krigsfartygs-byggnaasfonden Kongl. Maj:t
gjort framställning, ej skulle för nämnda ändamål behöfvas. Det
torde derföre för frågans rätta bedömande vara nödigt att först taga
i betraktande den af Stats-Utskottet i sjunde punkten gjorda beräkning
och sedermera besluta om de i sjette punkten upptagna öfverskott,
innan man företager den femte punkten till afgörande. J ag får
af sådan anledning hemställa bos Herr (Trefven och Talmannen om
proposition att, vid föredragningen punktvis af detta betänkande, den
sjunde punkten måtte föredragas näst efter den fjerde, sedermera den
sjette punkten och derefter den femte.

Herr Grefven och Talmannen hemställde, huruvida Kammaren,
på sätt Grefve af Ugglas föreslagit, behagade besluta, att det nu
föredragna Utlåtandet skulle punktvis företagas till afgörande, med
iakttagande deraf, att efter den 4:de punkten skulle förekomma den
7:de punkten, efter sistnämnda punkt den 6:te punkten och efter
denna punkt den 5:te punkten.

Ropades ja.

lista, 2:dra och 3:dje punkterna.

Biföllos.

4:de punkten.

Herr von K och: Med anledning deraf att första punkten i StatsUtskottets
Utlåtande angående Fjerde Hufvudtiteln, om öfverflyttning
till landtförsvaret af en de! båtsmansnummer, i går blef af Kammaren
återremitterad, får jag anhålla, att jemväl denna punkt måtte
återremitteras, på det att Stats-Utskottet, sedan det Särskilda Utskottet
om sjöförsvaret afgifvit sitt betänkande angående båtsmansbållet,

Den 15 Mårs, e. t».

må komma i tillfälle att pröfva de i ifrågavarande motioner föreslagna
lindringar i båtsmansiiållet.

Efter härmed slutad öfverläggning gjordes först proposition på
bifall till punkten, hvarvid svarades nej, och sedermera proposition
på återremiss deraf, som med ja besvarades.

7:de punkten.

Grefve af Ugglas: Då Kammarens ledamöter säkert förut tagit
kännedom om de beräkningar Utskottet uppgjort och möjligen äfven
af min reservation och den vidräkning jag deri gjort, så torde det ej
vara nödigt att nu allt för mycket ingå i sifferförhållanden. Jag vill
derföre söka att i några större drag genomgå den beräkning Utskottet
uppgjort och visa de fel, som deri förefinnas.

Utskottets beräkning utgår derifrån, att en bestämd kontant behållning
den 1 Januari förefanns. Denna är upptagen, dels efter
Riksgälds-kontorets och Statskontorets räkenskaper, och dels efter
inventering i de under hufvudtiteln lydande kassor och är således
riktig. Denna behållning utgjorde 5,464,313 B/.dr 70 öre. För att nu
se till hvad af dessa medel, som antagligen körnare att qvarstå till
årets slut och således vara disponibla den 1 Januari 1871, har Utskottet
velat afdraga de belopp, som antagligen under innevarande
år komme att utgifvas. Dessa afdrag hafva bestått utaf först och
främst vissa förskotter, upptagna till 1,800,235 R:dr 55 öre, derefter
1,220,890 K:dr 32 öre, utgörande krigsfartygsbyggnads-fondens redan
disponerade behållning; vidare summan af reservationerna å hufvudtitelns
extra anslag 748,991 R:dr 16 öre, som af den, som uppgjort
beräkningen, förklarats vara behöfliga och hvaraf sålunda intet återstått
att använda, och slutligen det belopp af 1,008,000 R:dr, som
Kongl. Maj:t uti sin Proposition öfverlemnat, hvarefter, enligt Utskottets
beräkning, skulle återstå en disponibel tillgång af 686,000 R:dr.

Jag vill här förbigå de oriktigheter, som redan i dessa siffror
förefinnas, och endast anmärka att, då här afdrag skett för krigsfartygsbyggnads-fonden,
så har den, som uppgjort beräkningen, ej förstått
hvad som menats med den summa, hvilken uppförts såsom behållning
på denna fond. Denna summa afser nemligen ingalunda att
uttrycka att hela detta belopp skall komma att utgå för monitorn
Loke och ångkorvetten Balder, utan är helt enkelt en förteckning på
de anordningar, som Kongl. Maj:t redan gifvit i och för betäckande
af kostnaderna för dessa fartyg, men hvilken ej utvisar hvad dessa
fartyg skulle komma att kosta. Skulle jag nu vilja uppgöra en sådan
beräkning, så borde jag först se efter huru mycket den kontraherade
summan för dessa fartyg utgör, och derefter huru mycket, som
i förskott för dem blifvit utbetaladt, nemligen för Loke cirka 1,000,000
R:dr och för Balder cirka 1,074,000 R:dr, hvarefter resten återstår att
betala, och hvilket blifver en betydligt lägre siffra.

Hvad jag deremot måste anmärka och hvad som stämplar denna
beräkning är, att den helt och hållet förbigått alla de reservationer,

som

Deri 15 Mars, e. fn.

som på de ordinarie anslagen förefinnas och Indika öfverstiga 800,000
R:dr, samt att afseende icke ens fästats på hvad härutaf blifvit utbetaldt
och på hvad ovilkorligen i och för 1869 års liqvider måste
utbetalas, och detta då likväl frågan gäller att utröna Indika kontanta
medel i och för andra behof kunna återstå.

I afseende härå har dels Kongl. Maj:t uti sin Proposition angående
Statsverkets tillstånd och behof, dels oek en af Konungens
rådgifvare uti det svaromål han i Andra Kammaren afgifvit på en till
honom ställd interpellation, lemnat en fullständig förklaring och visat,
för hvilka behof dessa reservationer voro utsudda, och för några finnes
det redogjordt i bilagan N:o 3. Man finner deraf, att just intet är
att taga. Om man jemför Utskottets siffra, eller 686,000 R:dr, och det
behof som på ordinarie stat finnes, ser man tvärtom att en betydlig
brist uppstått. Detta vill jag dock ej påstå blifva förhållandet, enär
härvid lag äro att taga i beräkning åtskilliga förskotter, som ännu ej
blifvit redovisade, åtminstone så vidt jag har mig bekant.

Då jag inom Utskottet fastade uppmärksamheten på de fel, som
i beräkningen förekommo, så svarades mig, att, då större delen af de
ifrågasatta utgifterna ej voro af brådskande natur, så kunde man ej
fästa någon vigt dervid, utan då statsverket nu behöfde penningar,
så ansåg man det vara vigast att taga sådana, der de funnos.

Härvid lag skulle man enligt mitt förmenande kunna anmärka, att
Kongl. Maj:ts förklaring i afseende på dessa behof bör tille kännas
mera vitsord än hvad en enskild ledamot af Riksdagen uttalar som
sin åsigt, enär denne sednare ej kan vara förtrogen med administrationen
och således måste stödja sitt omdöme endast på förmodanden.
Men äfven om man frånser detta, så finnas i dessa siffror fakta, som
ej låta pruta med sig. Bland de af mig angifna siffror vet jag, att
medel finnas till belopp af 200,000 R:dr, som redan äro disponerade;
och från den stund de äro disponerade, så lära de ej för andra ändamål
kunna användas; vidare är det naturligt att för Förvaltningen af
sjöärendena ännu återstå en mängd liqvider från föregående år, hvilka
ännu ej hunnit verkställas. Så finna vi t. ex. att "eu liqvid för år
1868 på ett belopp af 60 å 70,000 R:dr ej verkställdes förrän i November
eller December 1869. Likaså måste ovilkorligen en mängd
liqvider för 1869 verkställas 1870.

Vi komma vidare till en tredje faktor, nemligen att i och för
tjenstens behof under loppet af år 1870 en mängd dispositioner måste
af Kongl. Maj:t göras antagligen till ganska stort belopp, kanske en
half million. Det kunde således hända att, då man här önskar att
skrapa ihop så mycket man kan. så torde man finna att ej återstår
mycket att skrapa. Och man torde äfven finna att en beräkning, uppgjord
med ringaktande af de faktiska förhållandena och som ej är
afsedd blott till ett tidsfördrif, utan på hvilket man vill grunda en
utgiftsstat, blifver en lättfärdig handling.

På grund af hvad jag sålunda anfört och utan att behöfva ingå
i någon närmare granskning af Utskottets beräkning, enär jag tror
att hvar och en, som behagar fästa uppmärksamheten de7''på, måste
finna att den ej kan ega något vitsord, skulle jag för min del helst

Riksd. Prof. 1870. 1 Afd. 2 Band. '' 7

Den 15 Mars, e. m.

önskat att få denna punkt med ogillande lagd till handlingarne; men
då det emellertid är möjligt att större delen af Kammarens ledamöter
skulle anse det erfordras mera tid för att stadga sitt omdöme i
detta afseende, så vill jag för närvarande inskränka mig till att begära
dess läggande till handlingarne, med hemställan att Kammaren ej
måtte på densamma bygga någon förutsättning om befintligheten af
tillgångar, som kunna läggas till grund för 1871 års statsreglering.

Herr Statsrådet Friherre Leijonhufvud: Af gammal erfarenhet
vet jag, huru svårt det är att i Stats-Utskottet åstadkomma en
fullständig utredning, helst när ämnet är inveckladt, och att den nu
ifrågavarande beräkningen är svår och invecklad, det vet jag bäst,
ty i två månader har jag arbetat på att få en klar blick öfver ställningen
på Femte Hufvudtitein, och jag kan ej säga att detta lyckades
mig förrän sistlidne Fredag, då jag kom till ett approximativt resultat,
hurudan ställningen är, eller rättare var den 31 sistlidne December.
Jag säger approximativt, ty något annat kan det ej vara, då
böckerna ej ännu äro afslutade, beroende derpå att å en del räkningar
flera poster ännu ej blifvit affärda. Till svårigheten att bedöma
ställningen å denna Hufvudtitel bidrager i väsendtlig mån ett gammaldags
bokföringssätt och särskild! två deruti förekommande sväfvande
rubriker, benämnda, den ena “förskotter", och den andra “afsättningar“.

Vid förskotter går det så till att då anslag blifvit beviljadt t. ex.
till en nybyggnad, så utbetalas till det faktori, som får i uppdrag
att verkställa denna, emot qvitto, större summor, stundom ända till två
tredjedelar af kostnaden. Ku skulle man väl tycka, att dessa summor
borde afskrifvas på det ifrågavarande anslaget och således detta minskas,
men det tillgår ej alltid så, utan de utbetalda medlen upptagas
såsom förskotter och anslaget förblifver ofta oförändradt, hvarigenom
jag får två störa siffror, som bort taga ut hvarandra och hvilket
naturligtvis vållar en stor oreda i räkenskaperna.

Vidare förekomma de så kallade “afsättningarne". Då någonting
skall utföras, beräknas kostnaden till ett visst belopp, som dkafsättes
för ändamålet. Vill man nu veta hvad som finns qvar på dessa afsättningar,
så är det en siffra, som man måste kalkylera sig till; och
af denna behållning är stundom en del af Kongl. Maj:t disponerad,
och detta vållar en otrolig svårighet. Deraf kommer det, att StatsUtskottet,
på sätt Grefve af Ugglas närmare utredt, kommit till ett alldeles
oriktigt resultat. Jag vill endast, såsom tillägg till hvad bemälde
Grefve yttrade, påminna om, att från de 883,889 R:dr 97 öre,
till hvilka Grefven kommit och hvilken siffra han fick den 23 December,
böra nu afföras omkring 70,000 R:dr, som redan före den 31
December blifvit utbetalde. Häraf visar sig, huru svårt det är att
bygga några beräkningar på så osäkra siffror.

Af den tablå, som jag låtit uppgöra, och som jag, om tiden medgifvit,
ämnat låta trycka, alltid med den reservation att siffrornas riktighet
ej kan fullt garanteras, framgår, att, om man afräknar hvad
som blifvit i förskotter utanordnadt, vidare de belopp, som blifvit af
Kongl! Maj:t disponerade, och således kommer till det återstående,

Den 15 Mars, e. m.

af Kongl. Maj:t ännu ej med direkta ordres disponerade belopp, af
hvilket dock en stor del blifvit afsedd till bestämda ändamål, så får
man dessa odisponerade medel till 1,547,271 R:dr 32 öre. Härvid är
dock att märka, att deri ingår hela exercisanslaget, och således äfven
de 200,000 K:dr, som Kongl. Maj:t ämnat till statsverket öfverlemna.
Vidare en post på 109,000 R:dr, som egentligen är att betrakta som
omsättningsmedel. Då nemligen en sjöexpedition utrustar och uttager
stenkol och andra förnödenheter från Flottans förråder, så ersättes
hvad som uttagits af sjöexpeditionsmedlen, på det att dessa
lagerVständigt må hållas kompletta.

Nästa kolumn upptager en bristsiffra af 508,642 R:dr 66 öre. Deri
ingå två stora poster, nemligen på anslagen till beklädnad åt båtsmännen
och åt mariner samt några mindre poster.

Utgår jag nu ifrån nyssnämnda belopp af odisponerade medel
1,547.271 R:dr 12 öre, för att se huru ställningen gestaltar sig för
nästa''år, så finner jag först nybyggnadsanslaget för år 1870 162,000
R:dr, samma anslag för 1871, likaledes 162,000 R:dr, och slutligen
slopningsmedel, beräknade för hvardera af nämnda år till 60,000 R:dr,
och sålunda får jag eu tillgång af 1,991,271 R:dr 32 öre.

Undersöker jag åter hvilka behofven äro, så får jag först den
stora bristen på 508,642 R:dr 66 öre; vidare de af Kongl. Maj:t redan
bestämda nybyggnader för år 1870, 562,000 Rolig vidare de
200 000 R:dr som Kongl. Maj:t erbjudit sig att aflemna till statsverket;
vidare spanmålsmedel 468,000 R:dr; så natura underhåll 122,000
R:dr, och slutligen besparingar till belopp af 49,000 R:dr, hvilka
Finansministern i Andra Kammaren omförmält och hvilka skola öfver -lemnas till Statskontoret, så snart Kongl. Brefvet derom blifvit underskrifvet,
. Dessa fyra sista poster göra tillsammans 839,000 R:dr.
Härefter återstår till monitorn IV ej ännu anvisade 172,000 R:dr och
till tornets fulländning 115,000 R:dr. Jag ber att i förbigående få
nämna att härtill föreslagits en förstärkning af 18 tums jern på framsidan
och 15 tums jern på baksidan. För Hufvudtitelns samtliga
behof får jag således en slutsumma af 2,196,642 R:dr 66 öre, hvadan,
i fall Hufvudtiteln skulle göra upp sin stat, det visar sig en obetäckt
brist af 205,371 R:dr 34 öre.

Dessutom återstår en sak, som i denna punkt torde böra beaktas,
nemligen behofvet af en större frihet för Kong], Maj:t i afseende på
reservationernas användande, genom medgifvande att de må inom
Hufvudtiteln användas äfven för andra ändamål än de hvartill de
egentligen äro afsedda, ty eljest blir svårt att betäcka bristerna.

Sådan är nu ställningen och det är ganska påkostande att se,
huru tillgångar, som tycktes så rika, och hvilka af en eller annan ledamot
blifvit benämnda en guldgrufva, visat sig vara i verkligheten
så snart uttömda och guldgrufvan så grund. Granskar man förhållandena
och räknar af det belopp, som blifvit af Kongl. Maj:t för
nybyggnader disponerad!, så visar sig att de 200,000 R:dr, som Kongl.
Maj it erbjudit sig att aflemna, i sj elfva verket voro maximum af hvad
Hufvudtiteln kunde lemna. Jag skall sluta nu och hoppas att Kammaren
måtte lägga Utskottets beräkning till handlingarne, utan att
derpå grunda något omdöme om ställningen inom denna Hufvudtitel.

100

Den 15 Mars, e. m.

Herr Montgomery-Cederlijelm: Man vet attpå sjön under stundom

uppenbarar sig ett pliantomskepp som fått namn af “tlie flying
Dutchman" eller flygande holländaren. Detta spöke tycks hafva uppenbarat
sig i Förvaltningen af sjöärendena i form af en mängd siffror
som man sökt få rätt på — men förgäfves. Yi hafva nu för oss en
beräkning, uppgjord af Stats-Utskottet på grund af siffror, lemnade
af Sjöförvaltningens kamererare. Vi hafva hört dessa siffror bestridas
af Grefve af Ugglas och Statsrådet Leijonhufvud. Jag kan val
ej visa riktigheten af dessa siffror, men hvad som synes mig säkert
är att vid den tidpunkt, den 15 Februari detta år, då uppgifterna af
kamereraren afgåfvos, de voro med verkliga förhållandet öfverensstämmande.
Utskottet har endast användt de af kamereraren uppgifva
siffror, och jag kan derföre ej fatta behöflighet en af att ingå i
pröfning af deras riktighet. Att lägga punkten till handlingarne med
“ogillande" anser jag derföre olämpligt, utan påyrkar dess läggande
till handlingarna i'' oförändradt skick, Kammaren naturligtvis obetaget
att i de andra punkterna, vid bedömandet af de tillgångar, som
på denna Hufvudtitel kunna finnas, sätta förtroende antingen till
dessa eller några andra siffror.

Herr af Klint: Jag ämnar ej ingå hvarken i bevis för riktigheten
af Stats-Utskottets beräkning ej heller vill jag yttra mig om
den motbevisning som afgifvits, utan jag har begärt ordet endast för
att framställa det amendement till Grefve af Ugglas reservation, att
Kammaren ville, med bifall till Kongl. Majds förslag, att af behållningen
på reservationsanslaget till sjövapnets öfningar skulle till
Statsverket för användande till andra ändamål, öfverlemnas en summa
af 200,000 It:dr, i öfrigt lägga punkten till handlingar^; och anhåller
jag om proposition härå.

Sedan öfverläggningen förklarats slutad samt Herr Grefven och
Talmannen yttrat, att under densamma hade yrkats, dels att punkten
skulle läggas till handlingarne, och dels utaf Herr af Klint, att
Kammaren måtte bifalla Kongl. Maj:ts nådiga förslag, att af behållningen
på reservationsanslaget till sjövapnets öfningar skulle till
statsverket, för användande till andra ändamål, öfverlemnas eu summa
af 200,000 Riksdaler, samt lägga punkten i öfrigt till handlingarne;
framställde Herr Grefven och Talmannen först proposition
derå, att punkten skulle läggas till handlingarne, hvarvid svarades
många nej jemte åtskilliga ja, och sedermera proposition på antagande
af Herr af Klints förslag, då svaren utföllo med många ja jemte åtskilliga
nej; och förklarades ja nu hafva varit öfvervägande.

6:te punkten.

Herr af Klint: Jag instämmer till alla dela]''med Stats-Utskot tet

i afseende derpå, att till Kongl. Maj:ts förfogande under åren 1870
och 1871 för ifrågavarande ändamål ställes ett belopp af 784,000
R:dr, men deremot är jag ej af samma tanke som Utskottet hvad beträffar
dess beslut med hänsyn till den uppkomna besparingen af

Den 15 Mars. e. m.

101

468,000 R:dr. Det är obestridligt att Kongl. Maj:t eget'' använda, de
besparingar, som kunna på de särskilda titlarne uppstå, men då anslaget
är af reservationsnatur, kunna besparingarne icke användas
till andra ändamål än hvartill anslaget är gifvet. Nu har Kongl.
Maj:t i sin Proposition förklarat att de reserverade medlen ej äro för
det afsedda ändamålet nödiga och då Riksdagen, efter mitt Begrepp,
eger full rätt att vägra bifall till Kongl. Maj:ts begäran i afseende
å dessa medels användande, så har jag för min del ej tvekat, utan
ansett Riksdagen vara i sin goda rätt, att använda de för sitt ursprungliga
ändamål obehöfliga medlen till de ändamål, sorn Riksdagen
kan anse. lämpliga. Det är med anledning häraf som jag anhåller
att Riksdagen ville, med utslag å Utskottets förevarande Betänkande,
för sin del besluta “att den i Kongl. Majds nådiga Proposition omförmälda,
under rubrik influtna medei till uppköp af spanmål befintliga
tillgång 468,000 R:dr, skall, såsom för sitt ursprungliga ändamål icke
vidare behöflig, till Riksgälds-kontoret aflemnas." Jag anhåller om
proposition härå.

Statsrådet Friherre Leijo nhufvud: Vid ett föregående tillfälle

har jag, med anledning af Grefve Hamiltons interpellation, uttalat min
öfvertygelse om behofvet af nya fartygs byggande. Min åsigt är derutinnan
stadgad. Jag kan således ej dela Utskottets motiv att frågan
om lämpligaste byggnadssättet skulle vara så sväfvande, att man
ej vet hvad man bör göra. Men afser man härifrån, så kan rigtigheten
af Utskottets resonnement i öfrigt icke förnekas. Det är obestridligt
att, om Kongl. Majd anser dessa 468,000 R:dr ej behöfvas
till det ändamål, hvartill de ursprungligen varit afsedda, så eger han
ej rätt använda dessa medel till annat utan Riksdagens medgifvande,
och Riksdagen eger då också rätt att vägra detta medgifvande.^ Under
nuvarande finansiela förhållanden kan ej heller jag för min del
neka att det är ändamålsenligare att medlen ingå till statsverket,
än att de ännu kanske länge nog blifva liggande i Sjöförvaltningens
kassor, och synes mig således det af Herr Klint framställda förslag
leda till bättre resultat än majoritetens i Stats-Utskottet.

Grefve Mörner. Carl Göran: Vi hafva redan för längesedan

upphört med manövern att först skicka penningar till Riksgäldskontor
et och sedan genast taga dem tillbaka, och jag tror derföre att
ur Herr af Klints förslag bör utgå livad der står om öfverlemnande
af medlen till Riksgälds-kontorct. Vill man nödvändigt aflemna dem tillnågon
kassa, anser jag det böra ske till Statskontoret; eljest tycker
jag att man mycket väl kan räkna dessa penningar såsom tillgång
för statsverket, utan att alls behöfva lemna dem från Sjöförvaltningen.

Jag yrkar bifall till Herr af Klints förslag med den förändring
att ordet Riksgälds-kontoret utbytes emot orden Statsverket för dess behof.

Grefve af Ugglas: För min del har jag ej inom Utskottet och
icke heller här grundat min mening endast derpå, att det möjligen kan
falla Stats-Utskottet och Riksdagen in att de 468,000 Riksdalerna ej

102

Den 15 Mars, e. in.

skulle användas till det af Kongl. Maj:t föreslagna ändamål och att
således, om medlen ej dertill användas, de skulle vara så att, säga,
hemfallna till Riksgälds-kontoret. Min uppfattning är den, att då
Regeringen detta år bygger två nya fartyg af olika certer, hvilka
ej kunna blifva färdiga före år 1871, hvarförinnan man således ej heller
kan bedöma deras ändamålsenlighet, man borde uppskjuta med ytterligare
byggande tills nödig erfarenhet vunnits. När vi se på Kongl.
Maj:ts Proposition till föregående Riksdag, finna vi att Kongl. Maj:t
föreslagit byggande af två fartyg af mindre cert för tillhopa 240,000
R:dr, men nu finnes Kongl. Maj:ts mening vara att bygga dem af
större cert och något förändrad konstruktion för 130,000 R:dr hvardera,
och chefen för Sjöförsvars-departementet har yttrat att medlen
ej behöfver utgå under år 1870, hvithet jag anser liktydigt dermed
att fartygen icke kunna under året fullbordas. Jag bestrider ej att
den nya konstruktionen kan vara ändamålsenlig, men jag tror det
vara skäl att, innan man fortgår med byggandet, söka vinna någon
praktisk erfarenhet. Detta åter igen torde ej kunna ske förr än år 1871,
och sålunda bör man ej heller bygga nya fartyg förr än år 1872.
Då Kongl. Maj:t nu föreslagit att bygga två nya fartyg, hade jag
således föreställt mig att Kongl. Maj:t ej skulle hinna före 1872 komma
till visshet om ändamålsenligheten af den ifrågasatta modellen.
Samma ovisshet råder i afseende på förstärkningen af monitorernas
torn, hvarom chefen för Sjöförsvars-departementet här förut upplyst
att tankarne varit delade. Detta har varit grunden för mitt votum
i Stats-TTtskottet och som jag vidblifver ännu i närvarande stund.
Derifrån, att nemligen en större summa icke skulle kunna med fördel
användas för detta ändamål under år 1871, har jag äfven utgått, då
jag förordade att den besparade summan 468,000 R:dr skulle till
Statsverket ingå. 1 afseende härå erkänner jag att, liksom Kongl.
Maj:ts rätt bör vara oförkränkt att vägra det reservationsanslag må
till andra ändamål användas än hvartill de blifvit afsedda, Riksdagen
är i sin goda rätt, då den, sedan Kongl. Maj:t funnit dessa medel för
det ursprungliga ändamålet obehöfliga, för sin del beslutar att desamma
må till statsverket ingå, och då nu dertill kommer, att vi af chefen
för Sjöförsvars-departementet fått höra att han ej har något deremot,
lärer något hinder ej förefinnas att biträda Herr af Klints yrkande.

Grefve von Plåten: Då jag ej kan annat än i allo dela den allmänna
tanken inom Representationen, som äfven blifvit af den siste värde talaren
uttalad, om den stora nödvändigheten af sparsamhet och äfven
deraf att man ställer så till, att man ej har större kassor än nödigt
är, vill jag nu ej inlåta mig i någon längre diskussion i sjelfva
hufvudsaken. Jag ber endast att i afseende å en del af den siste
talarens anförande få yttra några ord. Han anförde såsom skäl,
hvarföre man ej borde bevilja anslag, att det ej vore sannolikt att
under år 1871 mer än ett fartyg skulle hinna färdigbyggas. Då det
emellertid ej är osannolikt, att den nya modellen blir färdig redan i
år, och då vi allmänt beklaga de ringa krafter vårt sjöförsvar eger,
ber jag få hemställa, om det ej är bäst att redan nu besluta Oss att

103

Den 15 Mars, e. m.

nästa år bygga hvad Regeringen ifrågasatt. Ty om man uppskjuter
saken till nästa riksdag, kommer en betydande del af det året att
gå förbi, innan riksdagen hinner diskutera ämnet och, om anslag beviljas,
innan verkställighet kan ega rum. Det är dessutom omöjligt
att få beställningar sådana som dessa färdiga, om de ej ske tidigt
och medel finnas förut för ändamålet tillgängliga. Ty skola arbetena
utföras på Kronans verkstäder, måste materialer förut, uppköpas,
hvartill alltid erfordras tid, och vänder man sig åter till enskilda
verkstäder, nödgas man lemna förskott. <1 ag tror det således för tids
vinnande vara nyttigt att nu bevilja hvad för de afsedda behofven
ansetts nödigt, och finner derföre ej skäl att göra nedsättning i det
belopp Kongl. Maj:t föreslagit.

Grefve Mörner, Oscar: Det av en märkvärdig inkonseqvens,
som understundom förekommer och som, jag får bekänna, jag. hav
svårt att fatta. Å ena sidan säger man att vårt sjöförsvar är sa dåligt,
att det darrar i sina fogningar, och å den andra, i .händelse något
blifvit föreslaget att till försvarets förbättrande företagas, att
detta ej duger. Yi hotas å ena sidan att bli utan. försvar. - å den
andra säges det. att vi skola afbida tiden och se till, om vi ej kunna
fä bättre och ändamålsenligare försvarsmedel. Af allt detta följer
att ingenting blir gjordt. Jag vill.visserligen ej att man skall gå
brådstörtadt till väga, men j ag vill ej heller, att landet lemna.s åt sitt
öde, d. v. s. att man underlåter vidtaga de åtgärder som stå till buds.
Det är här föreslaget att bygga, ej en stor flotta, utan endast.2 pansarbåtar
hvartdera året. Då man hört sägas att vår flotta är i lägervall,
är det då skäl att förlora tiden genom uppskof med dessa ^båtars
byggande? Men säger man: man måste vara försigtig, man måste
se tiden an, om ej lämpligare modell påfinnes.. Men huru håller detta
skäl streck? Här hafva vi nu 2 båtar byggda i år. Nu komma vederbörande
och säga: vi skola bygga 2 till efter samma modell blott
med en liten förändring. Gör man åter ny konstruktion, hvad borgen
hafva vi att denna blir bättre? Om jag antager att de båtar, som
byggas i år, sättas i sjön år 1871 och befinnas ej ändamålsenliga, ja,
då får ju konstruktörerne order att gorå ny konstruktion; och dertill
åtgår tid, der måste ritas och räknas och konstrueras på allahanda
sätt och vis — och så kanske man ändock ej kommer till ett
lämpligt resultat. Hela fördelen då — hvad? Jo, att man förlorar
ett helt dyrbart år. Nu säges visserligen, att en annan fördel vore
att vinna genom uppskof, nemligen besparing i statsutgifterna och
att man derigenom skulle få statsregleringen att gå ihop utan ökad
beskattning. Ja, det kan visst vara bra och förträffligt. Men skall
besparingen vinnas på bekostnad åt vårt försvar, då är den sannerligen
ej mycket värd. Kunde jag vara öfvertygad att fartygen med
mera visshet blefve bättre om byggandet uppskjuta, då. skulle jag
visst anse det vara skäl att uppskjuta. Men då jag. ej kan finna
detta och då det för mig är fullkomligt utredt, att de försvarsmedel
vi för närvarande hafva äro otillräckliga, så vill jag för min del ej utsätta
mig för vådan af ett uppskof. Hvad angår svårigheten att finna
det bästa, så är Sverige ej i sämre tillstånd än andra länder, åt -

104

Den 15 Mars, e. m.

minstone England och Frankrike. England har byggt mångfaldiga
modeller, men är ändå ej säkert på sig. Kan det då vara skäl att
låta ett helt år gå förloradts1 Då medel finnas för ändamålet disponibla,
då landet bär anspråk att hvad som kräfves till dess försvar,
ej längre försummas, yrkar jag att den föreslagna indragningen afslås
och det i stället beviljas hvad Kongl. Maj:t i sin Proposition äskat.

Herr Montgomery-Cederhjelm: Ehuru det förslag Utskottet
framlagt icke saknar goda skäl för sig, likväl och då hvad jag hufvudsakligen
afser är att vinna besparingar och jag dessutom kan få
glädjen instämma med Herr af Klint, vill jag icke hålla på formen,
då jag vinner saken, utan anhåller att få instämma i Herr af Klints
förslag.

Herr F|ax''ej För min del vill jag, lika med (Grefve Mörner, hemställa
att Kammaren i afseende å ifrågavarande besparing ville fatta
samma beslut, som rörande de 200,000 R:dr, om hvilkas öfverlemnande
till statsverket Kammaren nyss beslutat. Jag kan ej finna anledning
till att göra skilnad på dessa medel, då de äro af alldeles enahanda
beskaffenhet och får derföre instämma med bemälte Herr
Grefve.

Herr Waern: Det sätt, på hvilket eu af reservanterne mot Statsutskottets
ifrågavarande Utlåtande ansett att de besparade 468,000
Riksdalerna böra till Statsverket öfverlemnas öfverensstämmer till
alla delar med formen i våra finanser. Denna form återfinnes i Statsutskottets
finansplan, deri uppgöres statsregleringen och om statsbrist
upppstår, så bestämmes en statsfyllnadssumma, som af Riksgälds-kontoret
betalas till Statskontoret. Sedan uppgör Utskottet en
särskild stat för Riksgälds-kontoret; men skulle nu dessa penningar
ingå till Statskontoret, så skulle, då denna besparing icke, såsom hvarken
tillhörande ordinarie eller extra-ordinarie inkomster, kan få någon
plats på den vanliga statsregleringen, en särskild! stat uppgöres
för detta verk, hvilket Riksdagen likväl icke brukar.

Hvad ordet statsverket beträffar, så menas dermed helt enkelt
statens drätsel, och medlen komma Svenska Staten lika väl till godo,
om de öfverlemnas till Riksgälds-kontoret, som om de ingå till
Statskontoret. . Det kan visserligen synas såsom en omväg, men då
Statskontoret icke förräntar penningarne, hvilket Riksgälds-kontoret
gör, så har denna åtgärd tillika ett praktiskt ändamål, och icke blott
bruket för sig. dag instämmer med Herr af Klint.

Grefve åt Ugglas: Jag vill fästa ett par talares uppmärksamhet
derpå att de i sina förutsättningar begått ett misstag och derföre
äfven kommit till en oriktig konklusion. De hafva förebrått
mig att jag, oaktadt vår flotta icke befinner sig i något serdeles godt
skick,_ likväl icke skulle vilja förorda byggandet af nya fartyg. Jag
vill visserligen låta bygga så många fartyg som möjligt, men underförutsättning
att de som byggas blifva fullt ändmålsenliga; och frågan
är då, om det kan vara skäl att på en gång bygga tre modell -

Den 15 Mars. e. m

105

fartyg, om hvilka man väl kan hafva förhoppning att de blifva göda,
men med Indika det å andra sidan lätt kan inträffa att något af dem
kan Komma att förete ett och annat misstag. Ett sådant sätt att
bygga är det som jag icke vill förorda, utan anser jag bättre att
först göra ett fartygt färdigt för att se, om den nva modellen verkligen
är fullt lämplig.

Grefve Mörner, Carl Göran: Jag begärde ordet med anledning
af Herr Wserns yttrande. Det är visserligen sannt att Riksgäldskontoret
betalar till Statskontoret en statsfyllna ds summa, men
derföre behöfver ej detta anslag öfverlemnas till Riksgälds-kontoret,
ty lika väl som man kan beräkna de ordinarie inkomsterna, hvilka
ingå till Statskontoret, kan man väl äfven beräkna öfriga tillgångar
för detta verk, och således sätta upp dessa siffror i debet och sedan
sätta kredit på den andra sidan, hvarefter man får se om brist förefinnes.
Det har varit riksdagar i förra tider, då statsregleringen
gick bättre ihop än nu, då Statskontoret till och med hade öfverskott,
som då af Statskontoret lemnades till Riksgälds-kontoret. Sådana
statsregleringar hafva både Herr Wsern och jag varit med om. Mig
förefaller det icke vara angeläget att först öfverlemna medlen och
sedan skrifva med begäran att få dem igen, helst den extra statsregleringen
nyligen blifvit öfverförd till Statskontoret, och kan jag derföre
icke finna att Kammaren nu bör fatta ett annat beslut än nyss,
eller att medlen böra öfverlemnas till statsverket.

Statsrådet Friherre Leijonhufvud: Jag vill blott tillägga ett

par ord. Det har bär blifvit yttradt, att det skulle vara fråga om
att bygga nya slag af pansarkanonbåtar, och att man derföre vore
tveksam, huruvida man borde bygga så många. Jag vill då nämna,
att åtminstone den ena af de båtar, som byggas i år. är af alldeles
samma sort, som de förut byggda, och den andra är visserligen något
större, men i öfrigt bygges jemväl denna efter alldeles samma
modell. Icke kan man kalla det en farlig brådska med byggandet.
Det är för en skicklig fartygskonstruktör ingen svår sak att, när han
har ett fartyg färdigt, bedöma lämpligheten af ett annat, bygdt efter
samma metod, men endast i något större skala.

Nu har det blifvit föreslaget att under år 1870 skulle byggas
tvenne pansarkanonbåtar. Man har redan inlemmat anbud på byggandet
af den mindre och ritningen till den större är färdig, hvadan
anbud att bygga denna snart torde vara från någon enskild verkstad
att förvänta. Dessa båtar skulle kunna blifva färdiga nästa vår och
sedan har Regeringen afsett att beställa de nya, hvithet naturligtvis
ej kan gå för sig om inga tillgångar finnas. För öfrigt är det alltid
en besparing att bygga flera kanonbåtar på en gång, ty om beställningen
sker på samma verkstad biifver alltid priset billigare,
då en större beställning göres.

Det enda skäl jag böjer mig för är emellertid, såsom jag redan nämnt.
om Kammaren anser, att de för kanonbåtars byggande begärda medel
måste för vinnande af besparing i Statens utgifter för det närvarande
böra ingå till statsverket.

106

Den 15 Mars, e. m.

Grefve Mörner, Oscar: En talare har yttrat, att man skulle
komma att bygga tre olika fartyg af samma slag. Då erkänner jag
verkligen att jag har mera förtroende till Regeringens omtanke, ty
då en kanonbåt blir färdig så tidigt att den i början af nästa år kan
sättas i sjön, så lärer väl Regeringen först låta tillse, hurudant detta
fartyg visar sig i sjön, innan den låter förfärdiga de öfriga. Denna
erfarenhet kan vinnas så att man i Juli 1871 kan börja bygga de
andra båtarne, om anslag till desamma blifvit beviljadt. Om så ej
sker kommer det att dröja två år, innan man kan påbörja byggandet
af någon vidare kanonbåt och detta kan jag ej gilla, ty för min del
vill jag ej åsidosätta omtanken om landets försvar, helst den besparing,
som åsyftas, jemförelsevis är så obetydlig att jag ingalunda
derför vill böja mig. Jag vidhåller mitt förut gjorda yrkande.

Grefve Hamilton, Henning: Jag ämnar icke yttra mig, hvar ken

om de penningar, som kunna besparas, eller de fartyg, som skola
byggas. .Den förra frågan synes så invecklad, att man kan skatta
sig lycklig, när Sta.ts-Utskottet och chefen för Sjöförsvars-departementet
tyckas derutinnan komma öfverens, och jag vill ingalunda
åtaga mig att framleta något fel i deras beräkningar. Hvad åter
fartygsbyggandet angår, torde man så mycket mindre behöfva yttra
sig derom, som detsamma med nu tillgängliga anslag icke lärer kunna
bedrifvas med någon halsbrytande fart, utan lärer man få vara glad
om det, som nu är under arbete, kan göras färdigt. Deremot har
jag funnit mig föranlåten att uppträda med anledning af de olika
meningar; som blifvit uttalade, om ifrågavarande medel böra öfverlemnas
till Riksgälds-kontoret eller Statskontoret. För min del instämmer
jag med dem, som anse att de böra öfver]emnas till Riksgäldskontoret.

.En talare -har anfört, att Riksdagen beslutat att extra statsregleringen
skall utgå från Statskontoret, hvarföre de ifrågavarande
medlen borde dit öfverlemnas. Detta är dock en helt annan sak.
Beslutet var, att, sedan Riksdagen beviljat extra anslag, dessa skulle
utgå från Statskontoret. Här är åter frågan, att Regeringen skulle
aflemna en summa, hvilken, såsom ej vidare behöflig, skulle ingå bland
nästkommande års tillgångar, och i afseende härå måste jag helt och
hållet instämma med Herr Weern, emedan det naturligtvis måste leda
till förvecklingar, om man vid uppgörande af statsregleringen beräknar
vissa belopp såsom innestående i Statskontoret, hvilket endast bör
hafva att af Riksgälds-kontoret uppbära hvad som utöfver de ordinarie
inkomsterna fordras till utgifternas bestridande.

Det är visserligen sannt, att Kammaren nyss fattat beslut att
anvisa 200,000 R:dr till statsverket, men då chefen för Sjöförsvarsdepartementet
begagnat, dessa ordalag, dertill jag ej känner orsaken,
ville jag så mycket mindre dervid göra någon anmärkning, som jag
förmodar att medlen i alla fall komma att till Riksgälds-kontoret
ingå. Jag yrkar att Kammaren måtte besluta att ifrågavarande medel
öfverlemnas till Riksgälds-kontoret.

Sedan öfverläggningen härefter förklarats slutad, yttrade Herr

107

Dén 15 Mars, e. m.

(Trefven och Talmannen att under densamma hade yrkats, dels utaf
Herr af Klint, att Kammaren måtte fatta ett beslut af följande lydelse:
“Riksdagen beslutar för sin del, att den i Kongl. Maj:ts nådiga
Proposition omförmälda, under rubrik “influtna medel till uppköp
af spanmål" befintliga tillgång, 468,000 R: dr, skall, såsom för
sitt ursprungliga ändamål icke vidare behöflig, till Riksgälds-kontoret
aflemnas;" dels af Grefve Mörner, Carl Göran, att Herr af Klint
nyssnämnda förslag skulle antagas endast med den förändring, att
ordet Riksgälds-kontoret utbyttes emot orden Statsverket för dess behof;
och dels slutligen af Grefve Mörner, Oscar, att Stats-Utskottets
hemställan skulle afslås och Kongl. Maj:ts ifrågavarande nådiga framställning
bifallas.

Härefter framställde Herr Grefven och Talmannen proposition |)å
antagande af det förslag Herr af Klint afgifvit och, då dervid
svarades talrika och starka ja jemte? åtskilliga nej, förklarade sig
hafva funnit ja öfvervägande.

Efter det att votering yrkats samt Kammaren, uppå Herr Grefven
och Talmannens framställning, såsom kontraproposition vid voteringen
antagit atslag å Utskottets hemställan och bifall till Kongl.
Maj:ts nådiga förslag, uppsattes, justerades och anslogs en så lydande
voteringsproposition.

Den, som vill att Kammaren, med anledning af Stats-Utskottets
hemställan i 6:te punkten af Utlåtandet Nio 25, skall antaga det förslag
till beslut som Herr af Klint framställt, röstar

J a ;

Den det ei vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, afslår Kammaren Utskottets hemställan och bifaller
Kongl. Maj:ts nådiga förslag i ämnet.

Omröstningen företogs och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:

Ja — 92.

Nej — 8.

5:te punkten.

Herr af Klint: Mycket skulle visserligen vara att säga om StatsUtskottets
förslag i denna punkt; men sedan Kammaren beslutat öfverlemnandet
till statsverket af 200,000 R:dr utaf reservationerna å
anslaget till sjövapnets öfningar, och af 468,000 R:dr på besparingarne
å titeln “inköp af spanmål“ lärer Kammaren behaga finna omöjligheten
af att bifalla Utskottets förslag i denna punkt. Dels i anledning
häraf, dels ock derföre att jag hyser de största betänkligheter att
rubba ett ordinarie statsanslag, inskränker jag mig till att endast
yrka det Kammaren måtte besluta: att, med afslag å Utskottets hemställan,
anslaget till “Flottans underhåll11 skulle å Riksstatens Femte
Hufvudtitel bibehållas vid sitt nuvarande belopp, eller, spanmålen
oberäknad, 592,888 R:dr 30 öre, att utgå såsom reservationsanslag.

108

Den 15 Mars, e, m.

Statsrådet Friherre Leijonhufvud: Om jag nyss uttalade min
mindre tillfredsställelse med’ Stats-Utskottets sätt att kalkylera tillgångarne
å Femte Hufvudtiteln, så kan jag sannerligen icke vara
mera belåten med Utskottets förslag i denna punkt, der Utskottet
helt enkelt tagit bort ett helt ordinarie statsanslag.

O et är en omöjlighet att ställa statshushållningen så, att det ena
året kan vara fullkomligt oberoende åt det andra, och i synnerhet
måste detta vara förhållandet med en sådan förvaltning, som den.
hvars utgifter bestridas af Femte Hufvudtiteln, och till hvilken hörer
en så stor materiel, hvilken fordrar årligt underhåll. Så vill jag
till exempel nämna att fregatten Vanadis, som för närvarande är ute
på sjöexpedition och snart kommer hem, då måste intagas i docka
för att repareras. _ Vidare förekommer på titeln: underhåll hela aflöningen
för de^ ordinarie handtverkarne, hvilka icke kunna afskedas.
Vidare har Kronan åtagit sig en hel mängd juridiskt bindande kontrakt,
med anledning af hvilka utbetalningar måste ske på flera håll.
Ännu mycket mera skulle kunna tilläggas och lag skulle uppehålla
mig vida längre vid denna punkt, om jag kunde" föreställa mig att
Kammaren skulle bifalla Stats-Utskottets framställning, efter den utgång,
som en votering inom Kammaren nyss haft. Jag hoppas således
att Herr af Klints förslag måtte vinna bifall.

Herr Montgomery-Cederhjelm: Det förhåller sig verkligen
'' som Herr af Klint sagt, att. efter Kammarens beslut rör sjette-punkten,
föga hopp lärer förefinnas, att Kammaren bifaller Utskottets
förslag i denna punkt. För min del måste jag äfven, ehuru mot min
vilja, bidraga till detta resultat, emedan jag ansett någon besparing
vara bättre än ingen, och att ett instämmande med Herr af Klint var
enda sättet att rädda nämnda 468,000 R:dr.

på emellertid nu ett sådant beslut blifvit fattadt. nödgas jag ga
in på Herr af Klints förslag, under beklagande, att Kammaren icke
velat fästa afseende på de större besparingar, som genom bifall till
Stats-Utskottets Utlåtande i denna punkt hade kunnat ske å denna
Hufvudtitel.

Herr Rydin: Den siste talaren slutade sitt .anförande med att
beklaga, att icke Kammaren ville instämma i Stats-Utskottets förslag
till åvägabringande af större besparingar. Jag vill dock fästa uppmärksamheten
på att förevarande fråga är af samma beskaffenhet
som den, hvilken i förmiddags afhandlades under diskussionen om
beväringsfönden. Bifall till Stats-Utskottets förslag till anvisningar
å behållningar, som Kongl. Maj:t ej öfverlemnat åt Riksdagen, är ej
mindre inkonstitutionel!, än dess förslag angående beväringsfönden.
Det heter nemligen i § 4 af riksdagsbeslutet för år 1869, som nu
gäller i statsregleringsfrågor att vid besparingarnes disposition gäll
förut stadgade grunder. För att erhålla kännedom om dessa, hafva
vi att gå tillbaka till 1841 års riksdagsbeslut, der det heter: “De besparingar,
hvilka intill nästa riksdag kunna å någon eller några af
Hufvudtitlarne uppkomma, må fortfarande af Kongl. Maj:t användas
till sådana, af oss ej förut pröfvade utgifter, hvilka hädanefter kunna

Ben 15 Mars, e. In.

109

finnas för rikets styrelse, af oundgängligt behof påkallade för samma
ändamål, som med hvarje Hufvudtitels anslag afses, och Indika utgifter
alltid måste vara tillfälliga och icke af permanent egenskap.“ Sedermera
uppstod ett särskild! slag af anslag, reservationsanslag, i afseende
på hvilka Konungens makt att disponera behållningarne begränsades, så
att Konungen ej egde använda dem till annat ändamål, än det speciela,
som anslaget afsåg. När nu Stats-Utskottet tillstyrkt, att Riksdagen
skall besluta öfver användningen af dessa besparingar, till belopp af
6 ä 800,000 Rall’, i strid emot hvad 1869 års Riksdag förklarat och
till eu del emot hvad Stats-Rådets ledamöter ansett sig kunna medgifva,
så har Utskottet tillstyrkt Riksdagen, att i strid med förut fattade
beslut och den sedermera utvecklade konstitutionela praxis, fatta ett
beslut, som ingriper på Kong!. Maj:ts maktområde. Men äfven det
ändamålsenliga i ett sådant förfarande, förutsatt att det vore berättigad^
kan ifrågasättas.

För att Riksdagen skall kunna fatta ett beslut angående besparingarna,
erfordras att den pröfvar, huruvida de kunna vara behöfliga
för sitt ursprungliga ändamål. En sådan pröfning har ej skett
och skulle, om det iakttoges, leda Riksdagen in i styrelsens särskildta
detaljer på ett sätt, som förrycker förhållandet emellan regeringsmakten
och Representationen. Det enda förfarande, som kunde
anses formelt riktigt, hade varit, om Riksdagen med hänsyn till bildade
reservationer beslutat nedsätta hvarje särskilt anslag på
den Hufvudtitel, på hvilken besparingar uppkommit. Att i klump
taga besparingarne i anspråk och anvisa dem, utan afseende på Regeringens
rätt, och således öfverskrida hvad föregående Riksdagar
beslutat, kan hvarken ur den konstitutionela rättens eller statsklokhetens
synpunkt försvaras.

Jag vill blott tillägga några ord i afseende på det af Statsutskottet
anförda motivet för ett sådant förfarande, nemligen möjligheten
att utan ökad beskattning kunna bestrida utgifterna, ett motiv,
hvars riktighet, då det håller sig inom gränserna för Riksdagens behörighet,
jag naturligtvis ej vill bestrida. Att man, såsom nu synes
hafva varit fallet, använder detta motiv för att förekomma möjligen
uppkommande spänning emellan Kamrarne, emellan olika partier
inom desamma, emellan riksdagsmän och deras kommittenter, kan jag
ej gilla. Ett sådant resonnement är betänkligt. Ty det förrycker
ansvarighet och pligt. Stats-Utskottet, som skall utreda statsverkets
tillstånd och behof, kan förledas att, af undseende för sinnesstämningen
i den ena eller andra Kammaren, göra eftergifter utöfver hvad
rikets bästa kan fordra; den ena eller andra Kammarens ledamöter
tänka på hvad som är behagligt för deras kommittenter; dessa å sin
sida ledas af eu för tillfället blåsande opinionsvind. På detta sätt
upplöses all ansvarighet och fördelas på allt liera enskildta viljor.
Det blifver sålunda de under frihetstiden omtalade principalerna, eller
de enskilda medlemmarne i de nu omtalade primärförsamlingarne,
som blifva den herrskande makten i samhället, under hvilken Representationen
och dess delegationer underordna sig, i stället för att beherrska
och således uppfylla sin bestämmelse af en regeringsmakten
och de enskilda förmedlande och förenande samhällsmakt. Jag har

Den 15 Mars, e. m.

endast velat nämna detta för att framställa denna frågas betydelse
från dess konstitutionela sida.

Herr Tornerlijelm: Jag kan icke annat än erkänna, att den

siste talaren är konseqvent; jag beklagar blott det slut, hvartill han
kommit. Äfven jag vill vara konseqvent, så vidt möjligt är. Påförmiddagen
ifrade jag för besparingar; i afton ser jag med glädje att
Kammaren tyckes vara böjd att spara allt hvad sparas kan. Då det
ifrågavarande anslaget emellertid är ett förslagsanslag, och enligt
föregående Riksdagars beslut besparingar å sådana anslag icke få
tillgripas utan Kong! Maj:ts medgifvande, kan jag ej biträda Utskottets
förslag, helst jag med min svaga röst alltid motsatt mig hvarje
försök från Riksdagens sida att rubba de ordinarie anslagen. < Jag
instämmer derföre i Herr af Klints reservation.

Sedan föfverläggningen förklarats slutad samt Herr (Trefven och
Talmannen yttrat, att under densamma endast hade yrkats, att Kammaren,
med afslag å Utskottets hemställan, måtte besluta, att anslaget
till “flottans underhåll" skulle å Riksstatens Femte Hufvudtitel bibelrållas
vid sitt nuvarande belopp, eller, spanmålen oberäknad, 592,888
R:dr 30 öre, att utgå såsom reservationsanslag; framställde Herr (trefven
och Talmannen först proposition på bifall till Utskottets hemställan,
hvarvid svarades nej, och sedermera proposition på ofvanberörda
yrkande, som med ja besvarades.

8:de punkten.

Herr af Klint: Af samma skäl som jag vid föregående pun kten

hade äran anföra, anhåller jag att Kammaren vid denna ville
besluta, att till “sjövapnets öfningar," oberäknade de för “sjöexpeditioner
till handelns skyddande11 särskild! anslagna 150,000 R:dr, skall
å Riksstatens Femte Hufvudtitel bibehållas det nu utgående reservationsanslaget,
480,000 R:dr.

Efter härmed slutad öfverläggning gjordes först proposition på
bifall till punkten, hvarvid svarades nej, och sedermera proposition
derå, att Kammaren, med afslag å Utskottets hemställan, skulle besluta,
att till “sjövapnets öfningar", oberäknade de för sjöexpeditioner
till “handelns skyddande" särskild! anslagna 150,000 R:dr, skall å
Riksstatens Femte Hufvudtitel bibehållas det nu utgående reservationsanslaget,
480,000 R:dr, hvilken proposition med ja besvarades.

9:de punkten.

Bifölls.

iö:de punkten.

Herr af Klint: För den händelse, som jag hoppas, att Kam maren

bifaller det af Stats-Utskottet här framställda förslag, eller

Den 15 Mars, e. m.

att, med ändring af Kongl. Maj:ts Proposition, upptaga anslaget “till
gemenskapens vid sjöförsvaret natura underhåll" under form af förslagsanslag,
uppkommer naturligtvis å det gamla anslaget ep besparing.
Jag har icke dragit i betänkande att, då en besparing å ett
reservationsanslag förefinnes och Kongl. Maj:t i sin nådiga Proposition
förklarat, att besparingen icke behöfves för annan händelse än
om brist å anslaget uppstode, anlita denna besparing, så snart reservationsanslaget
förvandlas till förslagsanslag, och jag hemställer derföre,
det Kammaren ville besluta ett tillägg till förevarande punkt,
af följande lydelse: “att Riksdagen för sin del beslutar, att den å
anslaget till “gemenskapens vid sjöförsvaret natura- underhåll" vid
1870 års slut befintliga behållning skall till Riksgälds-kontoret aflemnas.
"

Jag har icke velat utsätta någon bestämd siffra, emedan den i
Kongl. Maj:ts Proposition angifna kan under årets lopp förminskas
eller förstoras.

Grefve Mörner, Carl Göran: Det är icke länge sedan vi på detta
rum handlade Utskottets hemställan om förhöjning af anslaget till
värfva de arméens underhåll. Förslaget vann Kammarens bifall, men
då var icke fråga om att förvandla reservationsanslaget till förslagsanslag.
För min del kan jag ej finna att det är mera anledning att
förändra förevarande anslags natur än det nyssnämndas, snarare mindre,
alldenstund man ser, att anslaget varit så rikligt tilltaget att, äfven
under de föregående svåra åren, betydliga besparingar uppstått. För
öfrigt tror jag det ej vara klokt att ställa så till, att, till en utgiftspost
må utgå huru mycket som helst, så skall det betalas, utan bättre
är att anvisa en bestämd summa, på det att vederbörande må veta
det de måste hushålla. Jag hemställer . derföre att det föreslagna
anslaget måtte beviljas, men under form af reservationsanslag.

Herr Statsrådet Friherre Leij onhufvud: På de skål Herr af
Klint anfört, finner jag ingen fara vid att besparingen å ifrågavarande
anslag öfverlemnas till statsverket, mot det att anslaget
förvandlas till förslagsanslag. Detta är emellertid nödvändigt, ty
förhållandet är icke, såsom Grefve Mörner antagit, eller att anslaget
lemnat öfverskott äfven under de dyra åren, utan det har då tvärtom
uppstått brist. För sista året uppgick denna till 26,000 R:dr.

Herr af Klint: Jag kan försäkra Grefve Mörner, att det icke

var mitt fel att icke äfven det ifrågavarande anslaget på Fjerde
Hufvudtiteln uppfördes såsom förslagsanslag. Nyttan och ändamålsenligheten
af att sådana anslag som detta och det under den nu föredragna
punkten förekommande förvandlas till förslagsanslag äro så
i ögonen fallande för hvar och en, som har med dessa saker att göra,
att någon tvekan ej borde förefinnas.

Hvad angår den stora behållning, som enligt Herr Grefvens förmenande
skulle uppstå, tillåter jag mig upplysa, att enligt uppgifter,
som äro fullt tillförlitliga och hvilka legat till grund för Stats-Utskottets
Utlåtande, utgjorde de verkliga kostnaderna för sjömanska -

112

Den 15 Mars, e. m.

pets underhåll år 1864 254,270 R:dr, 1865 218,492 R:dr, 1863 225,270
R:dr, 1867 217,428 R:dv och 1868 omkring 278,600 R:dr. Tager man
nn medium för dessa 5 år, får man kostnaden per år till 287,211 R:dr.
och då har Utskottet, när anslaget skulle blifva förslagsanslag, ansett
jemnt 230,000 Rall- vara en lämplig summa. .lag vidhåller mitt
förra yrkande.

Herr Wsern: Med anledning af hvad den siste värde talaren
yttrat ber jag få erinra, att utgifterna för manskapets vid flottan
natura underhåll under år 1864 öfverstigit, men under alla år derefter,
för hvilka jag har anteckning, det vill säga till och med 1867, understigit
de för ändamålet afsedda anslag, samt att vid 1867 års slut
fanns en behållning derå af 227,000 R:dr. Nu kan man visserligen
göra den anmärkning mot förslagsanslag, att denna form för anslag
är farlig, emedan ingen inskränkning i dispositionen af dem är bestämd,
men jag hemställer, hvilket slag af inskränkningar man skall
kunna göra i användandet af ett anslag af den beskaffenhet som det
ifrågavarande; och dådet visat sig, att en behållning af227,000R:dr
uppstått, så finnes ju i praxis ingen inskränkning alls. Men hvartill
tjenar det att hafva en behållning af 227,000 R:dr å ett anslag, som
Kong!. Maj:t icke får använda till annat ändamål än det, hvartill
det är afsedt, och derföre icke kan begagna sedan ändamålet är upplyst,
samt Riksdagen icke heller får använda, emedan anslaget är
stäldt till Kong!. Maj:ts disposition. För att få statsregel eringen att
gå ihop, är nödvändigt att använda de tillgångar, som finnas, och
jag hemställer derföre, om icke Kammaren ville besluta att uppföra
ifrågavarande anslag såsom förslagsanslag, på det att behållningen
derå må kunna begagnas. Jag anhåller om bifall till Herr af Klints
reservation.

Grefve Mörn er: Om man förvandlade alla anslag till förslags anslag,

vore all statsreglering öfverflödig. Hvad nu särskild! ifrågavarande
anslag angår, så, enär Riksdagen icke bestämmer den
portionsstat, hvarefter manskapet skall underhållas, utan denna beror
af Kongl. Magt. kan Riksdagen ej ega någon kontroll öfver, att
utgifterna för ifrågavarande ändamål icke blifva för höga, på annat
sätt än, att Riksdagen dertill anslår en bestämd summa. Om man
gör detta anslag till reservationsanslag, har man beredt en möjlighet
för Regeringen, att, om det ena året uppstår en besparing, använda
denna ett annat år, då portionsprisen äro högre, och detta är
en praktisk ändamålsenlig anordning af detta anslag, som, så vidt
jag vet, alltid varit följd. Om den nya åsigt, som nu velat göra sig
gällande i afseende å underhållet till flottans manskap, skall bära
goda frukter, vet jag icke, men hvad jag vet, det är, att, då fråga
var att förbättra utspisningen för garnisonsregementena i Stockholm,
detta hade gått ganska behändigt för sig, om man dertill haft att
disponera ett förslagsanslag, men nu har man fått begära penningar
dertill af Riksdagen och har derigenom icke haft så fria händer.
Jag anser betänkligt, att detta anslag uppföres såsom förslagsanslag

och

Den 15 Mara. e. rn.

lis

och anhåller derföre fortfarande, att det måtte beviljas såsom reservationsanslag.

Herr Statsrådet Friherre Leijonhufvud: För att lugna deri

farhåga, Grefve Mörner synes hysa derför, att misshushållning skulle
ega rum, om ifrågavarande anslag uppfördes såsom förslagsanslag,
vill jag nämna, att, då det blef bekant på flottans station, att besparingar
på denna titel i Riksstaten funnos, framställning från stationen
gjordes hos Kongl. Maj:t om förhöjning af portionen, hvilken
verkligen är mindre än den för garnisonsregementena gällande, men
att, då Kongl, Maj:t tog saken i öfvervägande, Kongl. Maj:t ej ansåg
den nuvarande portionen så knapp, att den ovilkorligen erfordrade
förhöjning, och att någon sådan ej kunde bifallas utan framställning
till Riksdagen, emedan andra medel icke kunde till ändamålet anvisas,
än besparingarne å anslaget, Indika naturligtvis snart skulle
vara uppätna. Ehuru detta ärende är föredraget efter mitt inträde i
konseljen, tillkommer dock icke förtjensten af detta beslut mig utan
min företrädare i embetet, som beredt ärendet. Att spanmålsprisen
stiga och portionen derigenom blir dyrare, kan icke förekommas,
men jag kan försäkra Kammaren, att någon misshushållning icke
skall ega rum.

Grefve Lagerberg: Då den punkt på Fjerde Hufvudtiteln, som
rörde mathållningen vid de värfvade regementena, här föredrogs, vai''
det min mening att yrka bifall till Herr af Klints reservation, men
jag afstod derifrån äf särskilda skal, Indika dock icke inneburo, att
jag trodde, att någon besparing skulle uppstå genom det för ändamålet
föreslagna anslags uppförande såsom, reservationsanslag. Om något
anslag bör vara af förslagsanslags natur, bör det väl vara ett sådant
som det nyssnämnda, som rörer mathållningen för de värfvade
regementena till lands, hvilkas stat är granskad och godkänd af
Riksdagen, som också af egen drift förhöjt densamma, en åtgärd som
haft en helsosam verkan på truppen. Det händer ofta, att portionspriset
blir högre: så t. ex. steg det i fjor vid det regemente, hvars
chef jag är, från 36 öre till 44 öre, hvilken stegring på året gör en
ökad utgift af 45 å 16,000 R:dr; om förhållandet varit lika vid de
andra värfvade regementena, uppkommer således på året en ökad utgift
af 50—60,000 R:dr, som man hvarken kan minska eller öka.
Det är bäst att låta hvar sak gälla hvad den gäller, kosta hvad den
kostar, och jag anhåller derföre om bifall till Herr af Klints reservation.

Sedan öfverläggningen härefter förklarats slutad, yttrade Herr
Grefve», och Talmannen, att under densamma hade yrkats dels utaf
Herr af Klint, att Utskottets förevarande hemställan måtte bifallas
med följande tillägg: “att Riksdagen för sin del beslutar, att den å
anslaget till “gemenskapens vid sjöförsvaret natura-underhåll“ vid
1870 års slut befintliga behållning skall till Riksgälds-kontoret aflemnas“,
och dels af Grefve Mörner, att Utskottets hemställan skulle

Riksd. Prof. 1870. 1 Afd. 1 Band. 8

114 Den 15 Mars, e. m.

bifallas med den förändring, att ordet förslagsanslag utbyttes emot
ordet reservationsanslag.

Härefter framställde Herr trefven och Talmannen först proposition
på bifall till Utskottets hemställan utan något tillägg, hvarvid
svarades nej, och sedermera proposition på bifall till samma hemställan
med det utaf Herr af Klint föreslagna tillägg, då svaren utföllo
med många ja jemte åtskilliga nej; och förklarades ja nu hafva varit
öfvervägande.

Sedan Grefve Mörner begärt votering och, uppå gjord proposition,
det af honom under öfverläggningen framställda yrkande blifva
till kontraproposition vid voteringen antaget; uppsattes, justerades
och anslogs en så lydande voteringsproposition:

Den, som bifaller Stats-Utskottets hemställan i 10:de punkten af
Utlåtandet N:o 25, med det af Herr af Klint. föreslagna tillägg,
röstar

Ja;

Den det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bifaller Kammaren Utskottets hemställan med den
förändring, att i stället för ordet förslagsanslag införes ordet reservationsanslag.

Omröstningen företogs och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:

Ja — 67;

Nej — 19.

ll:te och 12:te punkterna.

Biföllos.

13:de punkten■

Bifölls, dock under förbehåll om iakttagande af de förändringar
i afseende å Hufvudtitelns anslagsbelopp och slutsumma, som kunde
föranledas dels åt det beslut, som Kammaren vid förnyad behandling
af den återförvisade delen utaf lista punkten i Utlåtandet N:o
24 komme att fatta, dels ock af Kammarens från Utskottets förslag
i förevarande Utlåtande skiljaktiga beslut.

lå:de punkten.

Herr Häggström: Utskottet har visserligen tillstyrkt de af

mig och Herr A. Bäckström väckta förslag om anläggning af fyrar
vid Bottniska viken, men i den af Utskottet föreslagna skrifvelse till
Kongl. Maj:t har Utskottet hemställt, att Kongl. Maj:t täcktes, i den
man anslaget till lots- och fyrinrättningar derför lemnade tillgång,

anvisa de till sådana fyrar nödiga medel. Då emellertid, enligt
Kongl. Maj:ts och Riksdagens gemensamma beslut, öfverskottet å
fyr- och båkmedlen uteslutande bör användas för nya fyrars anläggande,
får jag hemställa, att den af Utskottet föreslagna skrifvelse
matte sålunda förändras, att i stället för orden: i den mån anslaget till
lots- och fyrinrättningen dertill lemnar tillgång skulle införas '' orden: af
begagnade fyr- och båkmedel.

Friherre Skogman: Då jag icke kan inse, att något kunde
vinnas genom det af den ärade motionären föreslagna tillägg till
Utskottets förslag men ett sådant tillägg möjligen kunde föranleda
till olika beslut i de båda Kamrarne, får jäg anhålla, att Statsutskottets
förslag måfte oförändradt af Kammaren bifallas.

Sedan öfverläggningen förklarats slutad samt Herr (Trefven och
Talmannen upptagit de derunder gjorda yrkanden å dels bifall till
punkten oförändrad och dels bifall till densamma med den förändring,
att i stället för orden: ui den män anslaget till lots- och fyrinrättningen
derför lemnar tillgång“ skulle införas orden: af besparade
fyr- och båkmedel; framställdes proposition på bifall till punkten oförändrad
samt besvarades med ja.

Kammaren åtskiljdes kl. 9 eftermiddagen.

In fidem
O. Brakel.