Grefve Beck-Friis: Jag får föreslå, att de betänkande]!, somi dag blifvit första gången bordlagda, främst uppföras på föredragningslistan för i morgon, samt att Stats-Utskottets utlåtande N:o 12!sättes näst efter Konstitutions-Utskottets utlåtande N:o B (Riksdagens protokoll 1872:316)

Den 16 Mars, f. m.

Grefve Beck-Friis: Jag får föreslå, att de betänkande]!, som
i dag blifvit första gången bordlagda, främst uppföras på föredragningslistan
för i morgon, samt att Stats-Utskottets utlåtande N:o 12!
sättes näst efter Konstitutions-Utskottets utlåtande N:o B.

Detta förslag bifölls.

Kammaren åtskiljdes kl. 1 8 e. m.

In fidem
O. Brakel.

Lördagen den 16 Mars 1872.

Kammaren sammanträdde kl. 10 f. m.

Justerades ett protokollsutdrag för den 15 och protokollet för
den 6 dennes.

Upplästes följande läkarebetyg:

Att General-direktören Fridolf Almqvist för det närvarande är
sjuk i rheumatism; intygas,

Stockholm den 15 Mars 1872.

Cour. Hahn,

Med. Doktor.

Herr Caspersson: Herr Arrhenius har anmodat mig att för
Kammaren anmäla, att han af sjukdom är hindrad att tills vidare
bevista Riksdagens sammanträden.

Friherre Funck: Då, genom några ledamöters af Stats-Utskottet
bortresa på grund af dem beviljad ledighet, Stats-Utskottet för
närvarande är eller åtminstone inom några dagar blifver inkomplett,

Den 16 Mars. f. m.

Öl

får jag hemställa, att fyra suppleanter i samma Utskott ytterligare
måtte blifva valda.

Sedan Kammaren, uppå gjord proposition, till detta förslag lemnat
bifall, hemställde Herr (trefven och Talmannen, att det ifrågavarande
valet skulle anställas nästkommande onsdag den 20 dennes;
hvilket jemväl bifölls.

Företogs val af fem ledamöter i Kammarens Tillfälliga Utskott
N:o 2; och befunnos, efter valförrättningens slut, dertill hafva blifvit
utsedde:

Herr Berlin med 72 röster,

„ Hallin „ 74 „

Grefve Ehrensvärd 79

Föredrogos men begärdes af flere ledamöter ånyo på bordet
Stats-Utskottets den 15 dennes bordlagda utlåtanden:

N:o 34, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition angå.-ende jordafsöndring från militiebostället Harg i Östergötlands län;

N:o 35, i anledning af dels Kongl. Maj:ts nådiga propositioner,
dels enskilda motionärers framställningar i fråga om eftergift af
Kronans rätt till en del danaarf; och

N:o 36, i anledning af Riksdagens år 1871 församlade Kevisorers
berättelse angående granskning af statsverkets samt andra utaf allmänna
medel bestående fonders tillstånd, styrelse och förvaltning
under år 1869.

Föredrogs men begärdes af flere ledamöter ånyo på bordet Första
Kammarens Tillfälliga Utskotts den 15 dennes bordlagda betänkande,
N:o 1, rörande väckt förslag om ändring i förordningen den 30
November 1855, angående expeditionslösen.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till afgörande Konstitutions-Utskottets
den 9 och 12 dennes bordlagda memorial N:o 5,
angående fullbordad granskning af de i Stats-Rådet förda protokoll.

Utskottets första yttrande.

Lades till handlingarne.

Herr Bydin
,, Bergstedt

Do;; 16 Mars, £. m

Utskottets sednare anmälan.

Herr Hallenborg: Då 1809 års Riksdag, i friskt minne af det
envälde, som man nyss undsluppit, skapade nu gällande Regeringsform
med dess bestämmelse om Konstitutions-Utskottet, föreställde
man sig utan tvifvel, att man derigenom åstadkommit den säkerhetsvakt,
som på samhällets murar med 106 § till svärd ocn 107. § till
sköld skulle för sekler värna mot lagöfverträdelser från regeringens
sida. Det är möjligt att under tider, då riksdagarne återkommo endast
hvart femte och sedermera hvart tredje år, dessa paragrafer i
någon mån kunde uppfylla sin bestämmelse; men med det förhållande,
som nu egen rum, att riksdagarne hvart år återkomma, då
regering och representation stå gent emot hvarandra och kunna utbyta
åsigter, anser jag, att dessa paragrafer äro helt och hållet antiquerade
i synnerhet 107 §, hvilken numera utgör ett ständigt ämne
för tvist inom Konstitutions-Utskottet. Såsom stöd för denna sats,
behöfver jag endast åberopa Utskottets förevarande betänkande, som
är af den beskaffenhet, att det upptager tio reservationer mot hvad
Utskottet föreslagit och tre reservationer mot hvad Utskottet underlåtit
att föreslå. Hvarenda riksdag under den tid, jag varit ledamot
i detta Utskott, har det städse varit strid om, huru 107 § skall
uppfattas. Den ena åsigten är, att Konstitutions-Utskottet icke har
annan skyldighet än att betrakta sig som revisor för alla möjliga
regeringsåtgärders granskning, på det att sedermera Riksdagen skall
blifva i tillfälle att kunna bedöma det sätt, hvarpå regeringen fullgjort
sitt åliggande, och anser derföre, att hvilka förhållanden som
helst skola dragas under Riksdagens pröfning. Enligt den andra
åsigten, med hvilken jag förenade mig, anser man att Konstitutionsutskottet,
vid tolkningen af denna paragraf, utför en politisk handling;
att det skall bedöma statsmannaåtgärder, och att det således
icke bör framkomma med andra anmärkningar, än sådana som kunna
leda till den påföljd, som densamma innehåller, eller att Riksdagen
ingår till Kongl. Maj:t med anhållan “att;han ville ur Stats-Rådet och
ifrån embetet skilja den eller dem, emot hvilka anmärkning blifvit
gjord11. Genom den aflagda sedeln har den förra meningen i Utskottet
blifvit segrande, och derföre har detta betänkande och den
anmärkning, som nu är föremål för öfverläggning, framkommit. Ehuru
jag icke kunnat dela den irppfattning, som Utskottet haft, att anmäla
denna åtgärd till riksdagen, till följd hvaraf jag nödgats att
deremot anmäla min reservation, har dock den anmärkta åtgärden
varit af beskaffenhet, att jag icke kunnat underlåta att i denna
reservation derom uttala mina åsigter, hvilka jag ber att nu få
motivera.

Jag anser nemligen, att denna åtgärd icke varit af behofvet påkallad.
Enligt upplysningar från Landtförsvars-departementets Kommando-expedition
har jag kommit i tillfälle att inhemta, att sedan den
1 Januari 1867 och till sista generalmönstringarne vid infanteriet blifvit
antagne 1771 rekryter, deraf 109 öfver 25 år, och vid kavalleriet
antagits 525 rekryter, deraf endast 5 öfver 25 är, och har detta varit
för mig den säkraste anledning att öfvertyga mig derom, att om -

Den Hi Mars. i. m.

ständigheterna icke varit så tvingande, att Kongl. Maj:t hehöft komma
fram med den nu klandrade författningen. När härtill tages i
betraktande, att bland dessa antagna rekryter äro många, som förut
tjent i de värfvade regementena och efter slutad kapitulation ingått i
armén som rekryter, synes icke någon fara vara att arméns tjenstbarhet
skulle förminskas, derföre att en eller annan rekryt blifvit
antagen öfver den åldern, och man hade sålunda utan vada kunnat
låta med denna förändring anstå, särdeles då såsom motiv derföre
anförts nödvändigheten att bereda soldaten ett tidigare tillträde till
krigsmanhuskassan och icke företrädesvis afseende fästats på hans
större tjenstbarhet. Det är dessutom en annan åtgärd, som icke blifvit
af Konstitutions-Utskottet anmäld, och öfver hvilken jag icke
skulle yttrat mig, såvida den icke genom en reservation kommit till
Riksdagens kännedom, den åtgärd nemligen, att Kongl. Maj:t besluta
ett obligatoriskt åläggande för hvarje soldat att årligen insätta
ett visst belopp af sin lön i sparbank. Hade denna författning varit
så skrifven, att den nödvändigt måste efteriefvas, skulle den antagligen
blifvit föremål för allvarlig granskning från Konstitutions-TJtskottets
sida. Att så icke är fallet, skall jag sedermera taga mig
friheten visa. Hvad nu sjelfva författningens innehåll angår, anser
jag, att Kongl. Maj:t icke har rätt att förordna, huru hans undersåtar
skola använda sina tillgångar. Jag tror, att Kongl. Maj:t icke
har rätt att bestämma, att soldaten skall insätta ett visst belopp af
sin lön i en sparbank; och jag tror äfven, att Kongl. Haj:t icke bör besluta
detta, då dessa sparbanker icke äro garanterade af staten, och
soldaten icke är skyddad mot förlust,..som möjligen kan uppstå i följd
af dålig förvaltning af en sådan bank. Ännu mindre tror jag, att Ivongl.
Maj:t bör stadga, att hvad soldaten sålunda skulle insätta i sparbanken,
icke får tagas i anspråk för att liqvidera hans borgenärer,
ty jag är icke af den åsigt att från tronen bör utgå det bud, att
soldaten är mer än någon annan befriad från skyldigheten att gorå
livar man rätt. Denna författning af den 9 November 1871 stadgar i § 1
mom. 1, “att för hvarje rekryt, som från och med nästkommande års
början inskrifves i nummer vid indelta armén, skall, så framt vederbörande
rust- eller rotehållare sådant medgifver, i legokontraktet
bestämmas ett visst belopp, minst fem, högst tio riksdaler, som rusteller
rotehållaren förbinder sig att årligen utaf soldatens löneförmåner
innehålla och till hans kompanichef öfverlemna, för att af denna
för soldatens räkning i sparbank insättas11; i mom. 2, att. om rusteller
rotehållaren ej vill åtaga sig sådan förbindelse, “åligger soldaten
att, för ifrågavarande ändamål, sjelf årligen afsätta och till
kompanichefen aflemna det belopp, inom de i mom. 1 bestämda gränser,
hvarom han med denne kan öfverenskomma"; i § 2 mom. 4,
att om soldaten ej denna sin skyldighet behörigen fullgör, “må, i
den mån det utan men för soldatens tjenstgöring kan ske, det bristande
beloppet innehållas af de medel, som böra honom genom befälet
tillhandakomma. Ej må dock i något fall, utan soldatens medgifvande,
af den för honom bestämda slitningsersättning och portionsskilling
för nämnda ändamål användas mer än högst två R:dr
årligen". Hvad nu denna slitningsersättning angår, irtgöres den, så -

Den 16 Mars. f. m.

vidt jag har mig bekant, af de belopp, som ersättas soldaten derföre,
att lian är skyldig att hålla sig med vissa småpersedlar; och
hvad portions shillingen vidkommer, varierar denna emellan 6 öre för
gemenskapen och 12 öre för korporalerna. Nu säger man, att, om
sådant utan men för soldatens tjenstgöring kan ske, skola på detta
sätt två R:dr om året sammansparas på hans slitnings ersättning och
portionsskilling; men jag vågar påstå, att icke någon regementschef
skall anse det kunna utan men för soldaten ske att af denna hans
portionsskilling göra besparingar för att insätta i sparbanken;"ty omöjligen
kan soldaten lefva på mindre än hvad som nu bestås, och det
vore utan tvifvel till men för soldatens tjenstgöring, om han derunder
finge svälta; följden häraf blir sålunda att, emot soldatens vilja,
författningen icke kommer att tillämpas. Dessa åtgärder äro visserligen
i och för sig icke af stor betydelse; och hade det varit särdeles
trängande omständigheter, som påfordrat dessa författningar,
skulle jag icke varit den, som deremot gjort någon anmärkning; men
dessa åtgärder blefvo vidtagna i en tidpunkt, som gör att de derigenom
få en särskild politisk betydelse. Sex månader hafva ännu
icke förflutit, sedan den urtima Riksdagen åtskiljdes. Jag skall icke
tillåta mig något omdöme öfver de särdeles egendomliga omständigheter,
som äro förenade med sammankallandet af denna urtima Riksdag,
dels derföre att jag icke anser mig böra yttra något, som jag
endast genom läsning af statsråds-protokollen inhemtat, och dels derför
att jag är öfvertygad, att inom eu icke allt för lång tid Konstitutions-Utskottet
kommer att inför Riksdagen framställa ett förslag,
som sätter Riksdagen i tillfälle att närmare diskutera denna fråga.
Yi hafva säkerligen alla i friskt minne den sinnesstämning, som var
rådande, då Riksdagen åtskiljdes. Då Kongl. Makt begagnade sitt
i Grundlagen gifna prerogativ och sammankallade urtima Riksdagen,
hade man föreställt sig, att den enda konseqvens, som af denna
urtima Riksdag kunde tillämpas, skulle hafva inträffat, den konseqvens
att, derest Riksdagen icke ingick på Kongl. Maj:ts proposition,
den Kammare, som vägrade sitt bifall, blefve upplöst. Så var
dock icke förhållandet. Konungens rådgifvare ansågo sig alla böra
föredraga att lemna sina befattningar, och då Riksdagen åtskiljdes,
befunno vi oss i det tillstånd, att vi voro utan regering. Den sinnesstämning,
som då var rådande, var icke den aldra behagligaste,
och då man sedermera efter någon tids förlopp kom till erfarenhet
om, att Kongl. Maj:t var så isolerad, att han i sitt land icke kunde
fä tio personer, som ville intaga de ärofulla platserna vid hans rådsbord,
och att hans förutvarande rådgifvare åtagit sig att stanna på sina
platser, tror jag, huru naturlig deras återgång än var, att icke sinnesstämningen
derigenom väsentligen förbättrades. Kör en regering,
som under sådana förhållanden återtager sina platser, måste det vara
mera än vanligt angeläget att se till, att alla dess åtgärder vidtagas
med den största möjliga grannlagenhet, och den hade sålunda icke
bort komma fram med författningar, hvilka ingalunda voro af beskaffenhet
att erfordra någon högre grad af skyndsamhet, men i trots af
den goda afsigten, i hvilken de utfärdats, hade i viss mån egenskapen
att inverka försvårande för rotehållarne att fullgöra sina skyldig -

Den 16 Mars, f. m.

.heter, då rekrytåldern nu blifvit bestämd emellan 18 och 25 år i
stället för förut emellan 18 och 30, och dels genom de obligatoriska
sparbanksinsättningarne blefve en följd, att soldatens lön komme att
för rotehållaren förhöjas med så stort belopp, som den årliga insättningen;
att vid en sådan tidpunkt komma fram med dessa författningar,
då icke en månad förflutit, sedan urtima Riksdagen upplösts,
tror jag var att åstadkomma, att dessa blefvo tydda på ett sätt,
som icke med dem var afsedt, ty de blefvo tydda såsom ett försök
från regeringens sida att tillrättavisa rust- och rotehållarne, som
icke ingått på Kongl. Majtts förslag. Jag ber få förklara, att jag
icke har denna uppfattning; men jag vet, att den har funnits, och
hade denna uppfattning icke varit, hade vi icke här i dag diskuterat
nu föreliggande betänkande.

Jag har ansett mig skyldig att närmare motivera de yttranden,
jag haft i min reservation; om jag gjort det, har det för mig icke
varit något nöje. Jag har allt från den tid, jag börjat deltaga i det
offentliga, haft den åsigt, att representantens första skyldighet är
att, såvidt på honom ankommer, söka understödja men icke att försvåra
en regering; men, om han finner, att en eller annan åtgärd är
mindre väl betänkt, att då öppet och rättfram uttala sin åsigt. Skall
någonsin ett fullt konstitutionelt samband ega rum mellan regering
och representation, kan det endast vinnas på en väg, nemligen öppenhetens.
Det finnes två sätt att yttra sitt missnöje, det ena är
att öppet uttala sin åsigt och derigenom sätta regeringen i tillfälle
att förklara sina handlingar, det andra att med begagnande af den
anonymiteterätt som en hoprullad sedel skänker, lägga sitt tysta
nej till svar på allt hvad regeringen föreslår, hvarigenom man för
att uttrycka sitt klander ofta nog förhindrar goda ändamåls uppfyllande.
För min del har jag iakttagit och skall alltid iakttaga det
förra sättet; och jag tror, att det är lyckligast för fosterlandet, för
hvars välgång vi alla arbeta.

Då något yrkande skall göras, anhåller jag om proposition dei’å,
.att Konstitutions-Utskottets förevarande betänkande icke må till någon
Riksdagens åtgärd föranleda.

Friherre von Schwerin: Om jag vill uppdraga konturerna öfver
■de förhållanden, som inträdt i Sverige sedan den nya Rikdags-ordningens
antagande, skulle det totalintryck jag erhåller, kunna betecknas
med ordet “stillastående“. Jag menar ej dermed, att ett stillastående
inträdt i vår materiel utveckling, tvärtom, den har oafbrutet
fortgått välsignelsebringande för vårt folk. Jag vill ej inlåta mig
på en betraktelse, huruvida och i hvad mån de anstalter, som träffats
under det gamla statsskicket eller de, som vidtagits under det
nya, härtill va,rit väsendtligast bidragande. Men i afseende på statsinstitutionernas
utbildning har deremot ett stillastående inträdt. Om
domstolarnes och embetsverkens organisation har i den sednaste tiden
•knappt ett ord yttrats. Främst på listan skulle väl hafva stått frågan
om ordnandet af vårt lands försvar. Man har dock ej sett någon
fullständig plan i afseende å de särskilda fordringar, som borde
uppställas på landt- och sjöförsvaret hvar för sig och fördelningen

Sfi

Den 10 Mars, i'', in.

af våra krafter dem emellan. Hvad sjöförsvaret särskildt beträffar,
vet jag ej rätt om man skall glädja sig åt eller beklaga den vis
inertie, som der gjort sig gällande, emedan de partiela åtgärder,
som vidtagits, måbända ej varit så särdeles välbetänkta och kanske
ej till något nyttiga. Yi hafva byggt monitorer, om hvilka jag*
har hört fackmän yttra sig så, att jag vore frestad jemföra dessa
fartyg med de gevär, som man säger begagnas af den chinesiska lifvapen
och som äro farligare för den, som handtera!’ dem än för
fienden. Det påstås nemligen, att, vid kulornas verkan på sjelfva
tornet, skulle i dess inre åstadkommas ett regn af skärfvor, som
skulle verka lika förstörande som kartescher. I afseende å landtförsvarret
är visserligen ej allt väl bestäldt, men der är dock bättre..
Vi hafva åtminstone lyckats få tidsenliga vapen. Hvad en kraftig
organisation angår, stå vi dock fortfarande i samma antiqverade
ställning som tillförene och föga hopp förefinnes, att en tillstymmelse
till landtförsvarets ordnande i det hänseendet skall kunna åvägabringas.
Till de mer eller mindre modifierade förslag till lindringar
och förenklingar, som framställts från regeringen i detta hänseende,
har representationen ej lyssnat. Och dä en riktig kraftyttring
åvägabragtes och den urtima Riksdagen sammankallades, inträdde
förhållanden, som visade, att man ej förmått uppskatta opinionen i
landet och att all samverkan mellan regering och representation fattades.
I afseende å denna samverkan, som vore så önskvärd, skulle
jag tro, att den möjligen kunnat åstadkommas, om den ledande tanken
hos styrelsen på något sätt visats. Med skäl kan det väcka
förundran att, då i trontalet förra riksdagen allas, äfven främmande
folks, uppmärksamhet riktades på förhållandena i Sverige, icke blott
de åtgärder, som vidtagits från regeringens sida, blefvo utan allt
resultat, utan att man ej heller synes veta hvad man hädanefter vill
göra. Efter urtima Riksdagens slut och den derpå inträdda ministerkrisen,
som varade långt in på hösten, och efter det Konungens
rådgifvare slutligen återtagit utöfningen af sitt ansvarsfulla kall, och
det derigenom visade sig, att de egde Kongl. Maj:ts fulla förtroende
- efter allt detta synes mig, att det hade varit eu pligt för denna
regering, som nu inträdde i förhållandet af ett nytt kabinett, om
icke att framställa ett bestämdt program och derigenom angifva deledande
grundsatser, som den ville söka att vid riksstyrelsen tilllämpa,
åtminstone genom den sig i allmänhet vänliga pressen låta
någon ting derom förkunnas. Och jag är förvissad att derigenom
skulle en liflig och välgörande samverkan mellan regeringen och
representationen kunnat framkallas.

Med afseende å den nu föredragna punkten förenar jag med Herr
Hallenborg i yrkandet att densamma ej måtte till någon Kammarens
åtgärd föranleda.

Grefve Hamilton, Henning: Då Riksdagen hvarje år sammanträder
och samma fråga om granskningen af Stats-Rådets protokoll
vid hvarje riksdag förekommer, utan att åsigterna inom regeringen
veterligen blifvit förändrade, eller den verksamhet framträdt på ett
sätt, som kan gifva den någon betydelse, ligger det i sakens natur,,

Den i 6 ilars, f. m.

att man i anledning af Konstitutions-Utskottets nu föreliggande betänkande
e-j kan hafva något synnerligt nytt att säga. Jag har
emellertid föresatt mig att ej lemna obegagnadt något tillfälle att
uttala min mening om olämpligheten af 107 § Regeringsformen, och
jag begagnar så mycket heldre det, som nu erbjuder sig, som Konstitutions-Utskottets
betänkande synes mig lemna ett ganska kraftigt
stöd för min åsigt.

Regeringsformens § 107 är, enligt min uppfattning, stridande
mot alla godkända grunder för lagskipning och lagstiftning, då den
skapar en jury, som sjelf är åklagare och kan uttala sitt “skyldig11,
utan att den anklagade haft tillfälle att uppträda till sitt försvar.
Man har liknat Konstitutions-Utskottet vid en domstol, men denna
jemförelse torde ej vara riktig, då ej någon dom der fälles, utan en
sådan, så vidt en skrifvelse till Kongl. Maj:t om Statsrådens entledigande
kan så anses, skall gifvas af en annan myndighet. Likheten
med en jury synes mig deremot slående. Riksdagen må i anledning
af Konstitutions-Utskottets betänkande besluta hvad som helst, qvarstår
dock, då en anmärkning skett, det faktum, att de personer,
hvilka Riksdagen egnat sitt största politiska förtroende med en majoritet
— denna må hafva tillkommit huru som helst — öfver eu eller
flera af Stats-Rådets ledamöter uttalat sitt “skyldig".

Paragrafen är dessutom, enligt min åsigt, olämplig, emedan de
domskäl, som deri uppgifvas, äro sådana, att deras verkliga tillvaro
dels under de flesta omständigheter måste blifva föremål för olika
meningar, dels ej kan ådagaläggas genom de handlingar, Utskottet
har att granska.

Hvad är “rikets sannskyldiga nytta?" Huru olika meningarne
i detta hänseende kunna vara, derom vittnar tillräckligt Konstitutions-Utskottets
nu föreliggande betänkande med åtföljande reservationer.
Det regeringsbeslut, som af majoriteten blifvit anmärkt, har
till syfte att befrämja arméns tjenstbarhet och dermed påtagligen
rikets nytta. Man kan anse, att beslutet varit obehöflig^ men svårligen
att det varit med afseende på försvaret skadligt, och att det
möjligen kan medföra olägenheter för eu eller annan enskild, bevisar
ingalunda dess skadlighet för det allmänna. Skulle det ock aldrig
så mycket kränka enskilda personers eller korporationers rättigheter
eller menligt ingripa i deras angelägenheter, stadgar 107 §:n att
Konungens beslut uti sådaua ärenden icke “kunna ens nämnas, ännu
mindre någon Riksdagens pröfning underställas", och det ifrågavarande
beslutet kunde således icke af sådan anledning blifva föremål
för anmärkning.

A andra sidan händer ofta, och har äfven vid denna riksdag inträffat,
att Konungen framställt förslag af stor vigt, hvilka blifvit
af Riksdagen afslagna. Detta måste bevisa, att Riksdagen ansett
Stats-Rådets ledamöter vid tillstyrkandet af ett sådant förslag icke
hafva iakttagit rikets sannskyldiga nytta, men månne Konstitutionsutskottet
deraf skulle kunna taga sig anledning till en anmärkning?
Jag tror det icke; åtminstone skulle det endast i högst sällsynta
fall kunna ske.

Den 16 Mars, f. m.

Föga lättare är att med ledning endast af statsråds-protokollen
bedöma om en “föredragande icke med oväld, nit, skicklighet och
drift sitt förtroende-embete utöfvat".

Ovälden skulle hufvudsakligen kunna sättas i fråga vid tillsättande
af tjänster eller förslag till deras tillsättande, men de i protokollen
synliga pappersmeriterna kunna dervid ej vara afgörande.
Dertill fordras en personlig kännedom af de sökandes duglighet, men
i detta hänseende lärer man ej kunna tillerkänna Konstitutions-Utskottet
vitsord framför den föredragande.

Hvad angår nit, skicklighet och drift, kunna dessa egenskaper
icke heller i allmänhet bedömas efter statsråds-protokollen. Frånvaron
af dessa egenskaper hos Stats-Rådets ledamöter torde mera vara
att söka i hvad regeringen icke gjort än i hvad hon gjort, ty i allmänhet
vittnar väl icke det sednare om bristande nit. Om åtgärder,
hvilkas nödvändighet under en lång följd af år varit erkänd, icke
varit föremål för regeringens handläggning, kan detta bevisa, att
Stats-Rådets ledamöter åtminstone sakna nit och drift, men något
spår af hvad regeringen underlåtit finnes naturligtvis icke i protokollen,
och Konstitutions-Utskottet kan således derom icke yttra sig.

Skulle nu Riksdagen — hvilket jag ingalunda sätter i fråga —
med anledning af Utskottets betänkande besluta en underdånig skrifvelse
med anhållan, att Kongl. Maj:t måtte från innehafvande befattningar
skilja de ledamöter af Statsrådet, som det anmärkta beslutet
tillstyrkt, blir följden ett af två. Antingen skulle skrifvelsen omfatta
alla dem, som tillstyrkt beslutet, således äfven dåvarande chefen
för Landtförsvars-departementet, hvilket vore ungefär lika klokt,
som om eu domstol dömde en afliden till lifstids fängelse, eller ock
skulle han ej i skrifvelsen omnämnas, och således obehaget ej drabba
den, som i sjeifva verket måste anses mest skyldig, emedan beslutet
blifvit fattadt på hans! föredragning och naturligtvis fått ett stöd i
det förtroende hans kolleger hyst till hans omdöme och insigter.
Skrifvelsen skulle således nödvändigt innehålla en af två orimligheter,
och hvad skulle väl Konungen vid dess emottagande känna
eller göra? Jag vågar naturligtvis icke i något hänseende göra mig
till tolk af Hans Maj ds uppfattning, men jag kan säga hvad jag
sjelf och sannolikt flere med mig i en likartad ställning skulle göra
och erfara. Jag skulle lägga skrifvelsen till handlingarne, särdeles
glad och förundrad, att Riksdagen icke haft något annat att mot
mina rådgifvare anmärka. Om i verkligheten en giltig anledning till
missnöje hos Riksdagen finnes, skulle en sådan skrifvelse förtaga intrycket
och verkan deraf, samt bidraga att vilseleda både Konungen
och nationen.

Af de skäl, jag nu och tillförene angifvit, hoppas jag att den
tid ej måtte vara långt aflägsen, då Konstitutions-Utskottet, som
nödgas tillämpa paragrafen så länge den finnes, tillstyrker Riksdagen
att utesluta densamma ur grundlagen.

Tillämpning af § 106 kommer lyckligtvis ytterst sällan i fråga,
och den har i alla fall det företräde, att, om Utskottet beslutar åtal
inför riksrätt, vede''rbörande ledamöter af Stats-Rådet ställas inför en

Dou 16 Mars. t. m.

behörig domstol och der kanna anföra hvad de hafva att säga till
sitt försvar.

Hvad sjelfva det nu föredragna betänkandet angår, skulle jagnästan
anse såsom en ohöflighet emot Kammaren, om jag satte i fråga,
att det kunde föranleda annan åtgärd än att läggas till handlingarne,
för hvilket beslut jag röstar.

Herr Caspersson: De skäl, genom Indika Konstitutions-Utskottet
sökt visa, att den klandrade åtgärden i afseende å bestämmande
af rekryteringsåldern icke är egnad att befrämja rikets sannskyldiga
nytta, äro af den beskaffenhet, att jag tror mig icke böra med tystnad
förbigå dem.

Utskottet anför, att genom inskränkning af rekrytåldern skulle
armén gå miste om förmånen, att inom sina leder upptaga män, Indika,
oaktadt fyllda 25 år, voro fullt dugliga till soldater. Anmärkningen
skulle vara rigtig, om inom åldern mellan 18 och 25 år saknades tillräckligt
antal tjenliga personer; så är emellertid icke förhållandet.
Jag tror derföre, att hvad Utskottet i detta afseende anfört, icke varit
val genomtänkt. Utskottets andra skäl är, att staten genom den
meddelade föreskriften skulle gå miste om påräknadt antal beväringsmanskap,
derigenom att rekryteringen nästan uteslutande skulle verkställas
bland den del af befolkningen, som vore inom beväringsåldern.
Det är klart att regeringen i främsta rummet måste tillse, att armén
får dugliga soldater, men det är en allmänt känd erfarenhet att den,
som tidigt egnar sig åt ett yrke, både längre och bättre uppfyller
sin bestämmelse är den som först vid mera framskriden ålder gör
det. Läraktigheten är nemligen större i de yngre åren och således
har man bättre hopp att kunna dana en ung rekryt till en duglig
soldat än man kan hafva med en äldre. Men om jag antager, att
det vore skadligt att beväringsmanskapets antal minskades genom
rekrytering under beväringsåldern, så borde klandret hafva fått eu
annan form; då skulle det hafva hetat, att Stats-Rådet icke sett rikets
sannskyldiga nytta till godo, ithy att det icke tillstyrkt Kongl. Maj:t
att förbjuda all rekrytering inom beväringsåldern. Yi hafva från
våra samhällsförbättrare icke någon brist på nya förslag, men ännu
har jag icke hört någon af dessa föreslå, att rothållarne skulle förbjudas
att rekrytera inom beväringsåldern. Detta af Utskottet anförda
skäl torde derföre icke kunna vara annat än ett svepskäl.

Bär äro två olika intressen, det ena statens, att få göda soldater,
det andra rotehållarnes, att få dem för godt pris. Dessa intressen
äro icke desamma. Man har klandrat regeringen derföre att
den icke tillgodosett rothållarnes intresse, derigenom att den försvårat
rekryteringen. Men grundlagen säger icke, att Riksdagen eger
att uttrycka någon önskan om Stats-Rådets aflägsnande, derföre att
det icke tillgodosett rothållarnes intresse, utan statens. Hela uppställningen
visar, att det är rothållarnes intresse, som är grunden
för klandret.

Betraktar jag nu det resultat, hvartill Utskottet kommit, finner
jag, att det innehåller lika liten logisk skärpa. Om Konstitutionsutskottet
i de amplaste ordalag omtalat regeringens åtgöranden och

Den IG Mars, f. ro.

sagt, att icke något misstag vore begånget, att allting vore bra o. s. v.,
så skulle ett sådant yttrande skäligen gifva anledning till den reflektionen,
att regeringen består af dödliga personer, som ej kunna vara
ofelbara. Utskottet har tydligen antingen icke kunnat granska regegeringens
åtgärder, eller icke sett resultaten af dem. Yi skulle icke
kunna taga ett sådant utlåtande efter orden, hvaremot den nu föreliggande
framställningen visar, att Konstitutions-Utskottet användt
hela sitt skarpsinne för att finna anledning till anmärkningar och dervid
gått så långt, att det till och med förbisett logikens regler, men
ändock icke kunnat påfinna något annat än en obetydlighet.

Enligt min uppfattning bevisar detta resultat, att regeringen
måtte hafva handlat med mycken klokhet och omtanke, då icke mera
kunnat läggas henne till last, hvadan detta blir vida fördelaktigare
för regeringen än de amplaste loford. Detta är hvad som konseqvent
framgår af de premisser, som finnas uttalade i Utskottets betänkande.

Saken har äfven en annan synpunkt. Regeringsbördan är icke
någon lätt börda. Ingen bär den länge, utan att duka under. Det
synes mig då icke vara ädelt, att lägga sten på bördan. Konstitutions-Utskottet
synes mig derföre här icke hafva handlat med den
högsinthet som anstår representanterne för ett fritt och ädelt folk.
Jag tror icke heller att så beskaffade anmärkningar äro förenliga
med rikets sanna bästa. Att befordra detta är ett gemensamt åliggande
för regeringen och representationen. Men detta kan endast
ske på det sätt, att de med hvarandra gå hand i hand. _ Hvarje åtgärd,
som försvårar en sådan samverkan är också skadlig för riket.
Då Riksdags-ordningen tillät Stats-Rådets ledamöter att taga plats i
Kamrarne och deltaga i dessas öfverläggningar, var meningen, att
man genom utbyte af tankar och åsigter skulle komma till bättre
insigt om hvad som vore nyttigt för staten. Men icke var meningen,
att Stats-Rådets ledamöter skulle sitta här för att emottaga mer eller
mindre öppna stickord och klander, utan för att samverka till ett
gemensamt fosterlands väl.

Åtgärden är skadlig äfven i ett annat fall. Vi hafva icke så
stor tillgång på politiska förmågor, på män egnade att taga plats
vid Konungens rådsbord, att vi böra söka att göra den ena efter
den andra af dem så hastigt som möjligt förbrukade, eller deras
ställning så obehaglig, att ingen vill intaga deras plats. Äfven ur
denna synpunkt anser jag Konstitutions-Utskottets åtgärd vara skadlig.
Jag slutar med att anhålla, det Utskottets betänkande måtte
med ogillande läggas till handlingarne.

Herr Dickson: Med anledning af Konstitutions-Utskottets nu
föreliggande hemställan, vill jag tillåta mig att göra några anmärkningar
ur formel synpunkt. Innan jag öfvergår till dessa, ber jag,
med anledning af den föregående diskussionen, att till alla delar få
instämma med de talare, som yttrat sig angående olämpligheten af
107 § Regeringsformen, och att jag skulle på det högsta önska att
denna paragraf kunde komma bort.

Såsom Herrarne behagade finna, äro vid Konstitutions-Utskottets

Den 16 Mars, f. in.

memorial fogade icke mindre än 13 reservationer. Af dessa innehålla
10 reservationer emot det beslut, hvartill Utskottet kommit,
hvaremot 3, nemligen de som afgifvits af Herrar Ehrenborg, Per
Nilsson och Sven Nilsson, beröra ämnen, som alls icke förekomma i
Utskottets memorial. Då jag för min del hyser den öfvertygelse, att
intagandet af dylika reservationer är stridande både mot grundlagens
anda och bokstaf, så har jag ock inom Konsti tu tions-Utskottet yrkat,
att dessa reservationer icke skulle få åtfölja memorialet till Kammaren.
Denna min begäran blef icke villfaren, och åberopades till stöd
för den motsatta åsigten, dels att det vore gammal praxis, att dylika
reservationer fått åtfölja Konstitutions-Utskottets betänkande och
dels stadgandet i 48 § Riksdags-ordningen.

Hvad beträffar det första skälet, kan jag för min del icke tillmäta
detsamma den minsta vigt; ett bruk, som icke har något stöd
af lag, bör väl icke få fortfara, om det också skulle hafva eu längre
eller kortare tids häfd för sig. Om jag också medger, att det under
förra representationsskicket, då riksdagarne återkommo endast hvart
femte eller hvart tredje år, kunde hafva något skäl för sig, så är
det likväl numera alldeles obehöflig!, då riksdagarne hållas hvarje
år, och så många tillfällen gift- '' 1 11

en väg, som grundlagen ej tydligt utstakar.

Hvad beträffar det andra skälet, eller stadgandet i 2 mom. af
48 § i Riksdags-ordningen, så vill jag försöka att bevisa grundlösheten
deraf. Detta moment stadgar visserligen, att ledamot, som i
Utskotts beslut ej instämt, är obetaget, att jemte Utskottets yttrande
lemna Kamrarne del af sin skiljaktiga mening. Men när jag tolkar
grundlagen, så får jag icke endast tolka en lösryckt paragraf, utan
jag bör ställa den i sammanhang med andra paragrafer, som hafva
afseende på samma förhållanden. Att sådana fäll förekomma i våra
grundlagar är ganska tydligt. Jag behöfver blott hänvisa till 11 och
13 §§ Regeringsformen. I 11 § stadgas, att ministeriela mål, hvarmed
förstås alla de, som angå rikets förhållande till främmande makter,
må Konungen låta bereda och handhafva på det sätt honom lämpligast
synes; och i 13 § föreskrifves, att Konungen, om han vill börja krig
eller sluta fred, skall kalla Stats-Rådets samtlige ledamöter till ett
utomordentligt statsråd. Att börja krig och sluta fred, måtte väl
vara något, som angår förhållandet till utrikes makter, men icke får
ett sådant ärende behandlas efter 11 §, utan efter den 13:de. Således
är här ett bestämdt undantag från regeln.

I nu förevarande fall måste man jemföra 48 § i Riksdags-ordningen
med den 3S:de, i hvilken föreskrifves hvad Konstitutions-Utskottet
har för åligganden och skyldigheter. Denna sednare paragraf är
uppställd i momenter. Enligt det första tillkommer Konstitutionsutskottet,
dels ungefär samma åliggande som de andra Utskotten
hafva, nemligen att meddela utlåtande öfver de frågor, som från
Kamrarne till Utskottet hänvisas, och dels rättigheten till initiativ
i frågor om ändring i grundlagarne. 1 dessa frågor är hvarje ledamot
berättigad att afgifva reservation, som må åtfölja Utskottets betänkande
till Kamrarne. Det andra momentet rör den exceptionela

samhet. Jag anser det således

i. n;

62 Den 16 Mers,

rätt, som Konstitutions-Utskottet eger, att, med det i momentet angifna
undantag, äska de i Stats-Rådet förda protokoll. Vidare heter
det i detta moment, angående Utskottets rätt och pligt att efter granskning
af dessa protokoll hos Riksdagen anmäla de anmärkningar, hvartill0
denna granskning funnits föranleda eller eljest vidtaga erforderlig
åtgärd etc., derom är i Regeringsformen stadgadt. Således eger
här, enligt min uppfattning, ett undantag rum från den generela regeln
i 48 §. Slutligen talar 3 mom. om när Konstitutionsutskottet
sitter som domare med Riksdagens hela rätt. Nu hafva vi
vidare att för denna granskning af statsråds-protokollen gå till 105,
106 och 107 §§ Regeringsformen. När dessa protokoll inom Utskottet
granskas, så förekomma ofta ganska många anmärkningar, som
upptagas till diskussion, och hvaröfver Utskottet fattar beslut, hvarvid
inom Utskottet skiljaktiga meningar yppa sig. Det är då naturligtvis
för dem af Utskottets ledamöter, som stadnat i minoriteten,,
obetaget att anföra huru långa reservationer som helst, pen jag vill
yrka, att dessa reservationer ej må komma längre än till Konstitutions-Utskottets
protokoll, och icke utom Utskottets dörrar. Ett
motsatt förfaringssätt synes mig alldeles oformligt. De reservationer,
b vil k a afgifvas mot beslut fattade inom andra Utskott, kunna
nemligen upptagas till diskussion i Kamrarne och proposition kan
framställas på bifall till reservationen med afslag på betänkandet.
Men hur skulle det se ut om någon här ville förorda bifall till Herr
Ehrenborgs eller Herr Per Nilssons eller Herr Sven Nilssons reservation.
Ett dylikt yrkande skulle ju icke kunna föranleda till någon
åtgärd. Och således är det efter min tanke en stor oformlighet att
sådana reservationer kunna framkomma till Kamrarne. Konstitutions-Utskottet
har icke rätt att till Kamrarnes kunskap låta komma
andra regeringshandlingar än sådana, som efter Utskottets åsigt kunna
föranleda tillämpning af 106 eller 107 §. Men jag anser det ej blott
oformligt, utan äfven klandervärdt, att dessa reservationer fått åtfölja
betänkandet, ty i dem framkastas beskyllningar inför ett forum,
som icke är behörigt att till pröfning upptaga dem och _inför hvithet
den som anklagas ej får försvara sig. Dessa mina åsigter har jagansett
mig skyldig att här framlägga.

Hvad sjelfva memorialet beträffar, så kan jag, om jag varit något
vidlyftig i det föregående, derom fatta mig så mycket kortare.
Jag har icke med min röst bidragit till det beslut, hvartill Utskottet
kommit, hvarför jag icke anser mig drabbas af det klander, sömhålblifvit
rikiadt emot Utskottet, utan tvär jag mina händer. Jag har
inom Utskottet ogillat anmärkningen och ber nu att.få hemställa, att
Kammaren måtte med ogillande lägga memorialet till handlingarne.

Herr trefven och Talmannen tillkännagaf, att anslag blifvit utfärdadt
till sammanträdets fortsättning kl. 7 e. in.

Herr Wallenberg: Den siste ärade talaren har yttrat sig om

angelägenheten af att förbjuda enskilda ledamöter af Konstitutionsutskottet
att vid dechargebetänkandet foga sina reservationer. Ta -

Der. 16 Mars. f. in.

låren trodde det vara nog om sådana meningsskiljaktigheter blefvo
intagna i Konstitutions-Utskottets protokoll.

. ilig förefaller det som om ett dylikt förbud för reservationers
afgifvande . skulle vara ett sätt att undertrycka olika tänkandes
åsigter, hvilket vore så mycket olämpligare, som man ej gerna kunde
förhindra, samma ledamöter att från sina platser i Kammaren uttala
sina tankar. Svårligen torde någon göra sig mödan nedskrifva eu
reservation för att få densamma intagen i Konstitutions-Utskottets
protokoll, ty det kommer på ett ut om en reservation på det sättet
afgifves eller icke. Det torde derföre icke vara lönt, att nu för tiden
tänka på en förändring i ett tillvägagående, som redan vunnit
gammal häfd.

En annan fråga är hela denna grundlagsparagrafs lämplighet
eller icke lämplighet. För min del skulle jag icke draga i betänkande
att utstryka kela 107 § såsom ändamålsvidrig, enär den saknar
all praktisk betydelse. De öfverläggningar, som i begge Kamrarne
förekomma angående dechargebetänkandet, betraktas alltid såsom
enskilde ledamöters uttalanden, fastheldre då Kammaren icke
gerna kan fatta något beslut om en skrifvelses aflåtande till Konungen
angående hans . rådgifvare. En sådan form för anmärkningar, som
en skrifvelse till Konungen med begäran om hans rådgifvares entledigande,
är en fullkomlig anakronism. Den skulle förutsätta att
Konungen icke har sig något bekant om hvad som vid riksdagen
eller mellan statsmakterna tilldrager sig, så framt det icke kommer
till hans kännedom under formen af underdåniga skrifvelse!’. Det
finnes så många sätt, på hvilka den uppmärksamme betraktaren kan
erfara om regeringens ledamöter åtnjuta Riksdagens förtroende eller
icKe. utan att den föråldrade 107 § Regeringsformen behöfver anlitas.

Det har blifvit upplyst att rådsprotokollen icke innehålla särdeles
mycket och Utskottsledamöterna hafva beklagat sig deröfver. Men
för att göra sig en åskådlig bild af regeringssystemet får man icke
uteslutande hålla sig till uppgifterna om de fattade regeringsbesluten.
. Uti det nuvarande regeringssystemet ingå blott sällan några
vigtiga beslut. Man uppskjuter alla" reformer och ställer stora fordringar
och förhoppningar på framtiden.. Den rådande politiken är
uppskofvets politik. Regeringen tror sig hafva gjort nog, om hon
samvetsgrant sköter de löpande ärendena. Ofta hör man försäkras,,
att regeringen är så öfverhopad af göromål i och för de löpande
ärendena att hvarken tid eller tankar räcka till för att uträtta något
för behöfliga reformer. Men om så är, hvilket jag icke anser
mig berättigad .betvifla, så ligger ju den första reform, som måste
vidtagas, nära till hands, åtminstone förefaller det mig alldeles solklart.
att regeringen från sig borde förflytta sådana göromål, som
visserligen icke äro regeringsärenden och som med lätthet och äfven
rättast af underordnade myndigheter borde uträttas. Exempelvis
ma anföras att regeringen ännu i dag beviljar lån till industriel
företag, oaktadt både Riksbanken och Riksgälds-kontoret såsom varande.
penningeinrättningar i sådana afseenden naturligtvis vore vida
lämpligare än. konseljen. I mångfaldiga andra hänseenden upptages
regeringens tid med obetydligheter, som jag tillåter mig anse vara

fit

Den 16 Mars. £. in.

under regeringens värdighet. Denna reformfråga, att befria regeringen
från onödiga och tidsödande göromål, har, efter hvad jag
kunnat erfara, aldrig utgjort föremål för några regeringens allvarliga
bemödanden. Kommer så den förfärande långsamheten i såväl lagskipningen,
som inom administrationen. Exemplen härpå äro så mångfaldiga,
att man derom kunde tala i många dagar. Det ingår icke
i det nuvarande regeringssystemets afsigt att i dessa delar införa erforderlig
rättelse. Man låter bero, ty man vet icke hvad tidsbesparing
vill säga, och detta i eu tid då en ofantlig verksamhet öfverallt
utvecklas. Inom näringslifvet samverka två stora krafter,
kunskap och kapital. Allt är på dessa områden rörelse, utveckling
och lif, förvånande resultat framgå derur och menniskosnillet skördar
för hvarje dag lysande triumfer. Men den kraftutveckling, som
sålunda visat sig på det ekonomiska området, har icke uppkommit genom
uppskof, utan genom kraftansträngningar. Under all denna
rörelse står regeringen fullkomligt stilla, och är det nuvarande regeringssystemet
en fullkomlig motsats till all utveckling. Man bereder
sig icke på pröfningar, som kunna komma. Systemet kommer
heller icke att uthärda någon allvarlig pröfning, ty vid första sådan
blir det bortblåst och försvinner spårlöst som en skugga, men den
lugna, goda tid, som nu är och som lemnas obegagnad för tidsenliga
reformers genomförande, den får med rätta uppbära skulden att hafva
försummat vidtaga de åtgärder, som äro af nöden .för att betrygga
vår sjelfständighet och det konstitutioneia lifvets tidsenliga utveckling.
Det nuvarande regeringssystemet leder icke till införandet af
det parlamentariska styrelsesättet, utan enär regeringen lemnar den ena
frågan efter den andra åsido, så måste häraf uppkomma an regerande
riksdag, hvilket jag icke anser lända till “rikets sannskyldiga nytta".
Man får derföre icke bedöma regeringen endast efter hvad hon gjort,
utan jemväl betänka huru mycket hon underlåtit. Lösen derföre
icke allenast i rådsprotokollen utan lösen ock emellan raderna. Ja!
lösen mine Herrar i edra egna innersta tankar och besvuren sedan
jakande, om I kunnen, att detta regeringssystem länder till “rikets
sannskyldiga nytta11.

Jag har velat uttala mina tankar vid detta tillfälle, emedan jag
anser, att ett Öppet uttalande är bättre än klandret genom en smygande
voteringssedel.

Regeringsbeslutet, att till afskedade soldaters betryggande insättningar
skola göras i sparbanker, förefaller mig oegentligt derföre
att någon allmän författning om sparbankers förvaltning först
borde utkomma. Då regeringen härom gjorde framställning till sistlidne
riksdag, men Riksdagen afslog framställningen, altan att antaga
något annat lagförslag i'' syfte att betrygga sparbanksväsendet, så
borde icke regeringen nu hafva beslutat anförtro afskedade soldaters besparingar
åt sparbanker, öfver hvilkas verksamhet all kontroll saknas,

De anmärkningar, som här blifvit framställda mot Konstitutionsutskottet
ända derhän att “betänkandet skulle med ogillande läggas
till handlingarne11; finner jag olämpligt, fastheldre som det icke
är fråga om att bevilja decharge åt Konstitutions-Utskottet.

Den speciela fråga, som blifvit för Riksdagen anmäld, nemligen

regeringens

Den 16 Mars, f. m.

regeringens beslut om rekry tål (trens bestämmande till 25 år, finner
jag icke allenast vara lagenlig, utan jemväl en ändamålsenlig regeringsåtgärd.
Jag förenar mig derföre med dem, som redan yrkat
att betänkandet skall läggas till handlingarne.

Herr Faxe: Om öfverläggningen inom Kammaren inskränkte

sig till hvad Utskottets memorial innehåller, så skulle jag icke yttra
mig, men då den äfven afser de meningar, som äro framlagda i
reservationerna, så anser jag mig böra tillkännagifva, att äfven jag
protesterat mot att Utskottet tillåtit att reservationerna fått åtfölja
Utskottets memorial. Den talare, som yttrade sig näst före den
siste, har deltagit i protesten och har utvecklat sina skäl derför.
Jag ber nu blott att få tillägga några ord. Då jag medgifver att
48 § Riks dags-ordningen innehåller tillåtelse till reservation mot hvad
Utskottet yttrat, så kan jag dock ej tyda den så, att reservationer
kunna få afgifvas mot något, som Utskottets betänkande icke innehåller.
Då Utskottet granskar stats-rådsprotokollen, antecknas det
som är mer eller mindre anmärkningsvärd!;; sedan tagas dessa saker
i närmare skärskådande, och Utskottet beslutar då att antingen låta
saken förfalla eller ock att göra en anmälan hos Riksdagen, i hvilket
fall Utskottet är att anse som en enskild motionär; det som ej anmäles
är dödt och får enligt min åsigt ej vidare förekomma, är icke
inotioneradt i behörig ordning, liksom en motion ej får af Riksdagen
utsträckas längre än motionen ger anledning till. Jag hemtar
ytterligare stöd för min åsigt derifrån att, om i Utskottet förslag
väckes om en grundlagsförändring, men Utskottet afslår den föreslagna
förändringen, så får ej några reservationer deremot afgifvas,
ty förslaget kan aldrig komma under Kammarens behandling; på
samma sätt anser jag det borde vara med sådana här reservationer.
Ett ytterligare skäl är att Riksdagen ej kan på en sådan reservation
grunda något beslut, ty efter 107 § Regeringsformen är det
Konstitutions-Utskottet, som ensamt eger att anmäla hvad som är
anmärkningsvärdt. Det är på dessa skäl, som jag ansett mig böra
protestera mot reservationernas öfverlemnande till Riksdagen; väl är
det sannt att häfden är olika och saken omtvistad, men om häfden
är oriktig och strider mot lag, då må den vika. Min uppfattning
af 107 § är att Utskottet skall bedöma hvad som är anmärkningsvärdt
och, om förhållandena det föranleda, derpå grunda ett generelt
omdöme; om det ej finnes någon anledning till anmärkning, eller
om anmärkningen är af alltför ringa vigt, då har Utskottet ej något
att göra. Jag tror till och med att Utskottet i sådant fall kunde,
låta bli att afgifva någon anmälan alls, (paragrafen lyder nemligen:

“Skulle Konstitutions-Utskottet anmärka — ----- ege då Utskottet att

sådant tillkännagifva11), utan endast i sitt memorial säga, att den
Utskottet åliggande granskning af statsrådsprotokollen är verkställd
och dermed punkt; deremot kunde ej gerna någon reservation göras

I sjelfva saken har jag redan i min reservation yttrat mig och
behöfver nu ej dermed upptaga Kammarens tid; litet hvar finner
att den enda anmärkning, hvilken nu kan blifva föremål för Kamnia Riksd.

Prof. 1872. 1 Afd. 2 Band. 5

Den 16 Mars, f. in.

rens beslut, är af så underordnad vigt att den ej gerna kan föranleda
till någon åtgärd.

Herr von Ebrenheim: Jag begärde ordet under den förste
talarens yttrande; han har med mig i Konstitutions-Utskottet varit
ense derom, att den gjorda anmärkningen ej borde för Riksdagen framläggas,
men hans uppfattning skiljer sig dock så väsendtligt från min,,
att jag anser det någon röst bör höjas äfven från dem, som se saken
från en annan synpunkt. Jag kan ej instämma med honom
deruti att denna åtgärd icke var af behofvet påkallad, då det väl ej
kan nekas, att genom densamma bereddes en större användbarhet
och duglighet för våra stridskrafter. Icke heller kan man säga att
föreskriften var alltför våldsam, ty i praxis var hvad derigenom
stadgades redan allmänt gällande, men om nu också en sådan praxis
gjort sig gällande, sä är det väl ej olämpligt att ändra lagen för
att förekomma en öfvergång till en annan praxis. Efter min uppfattning
bär man ingen anledning att uti den vidtagna åtgärden se
någon benägenhet hos regeringen att straffa rust- och rotehållarne;
sådana förutsättningar anser jag att man gör bäst att icke fästa sig
vid. Att den vidtagna åtgärden icke låg inom Konungens befogenhet,
har Utskottet icke ens ifrågasatt. En annan talare har här,
visst icke för första gången, erinrat om det stillastående, som inträdt
i utvecklingen på lagstiftningens område, och han har ej heller för
första gången, gjort det tillföremål för ett slags klander mot regeringen.
Jag kan ej finna någon anledning till klander mot regeringen för
det anmärkta stillaståendet, utan är öfvertygad att den gör hvad den
kan och tror att stillaståendet har sin grund vida djupare och i helt
andra förhållanden. De fleste erinra sig den rika utveckling inom
lagstiftningen, som egde rum under perioden 1853 -1866, huruledes
under denna period med en alltjemnt stigande enighet stånden emellan
stora reformer genomfördes på lagstiftningens område: huru
bränvinslagstiftningen, kriminal-lagstiftningen, tull-lagstiftningen, kommunal-lagstiftningen
då ordnades efter nya grunder; och för min
del tvekar jag ej att uttala den åsigt, att det var just enigheten i
en mängd andra vigtiga frågor, som banade väg för och möjliggjorde
representationsreformen. Att det nya samhällsskicket, som fick från
det gamla ärfva ett så rikt lagstiftningsarbete, ej genast kunde vara
färdigt att framkalla några stora saker, förefaller mig mycket naturligt;
dels ligger det i sakens natur att, då eu så stor förändring som
representationsreformen blifvit genomförd, utan några sådana revolutionära
rörelser, som till makten kalla helt andra elementer än
som förut haft den, inträder en viss betänksamhet; dels hade den
föregående representationen åt sina efterträdare sparat de svåraste
frågorna, de frågor, som icke kunde af den föregående representationen
lösas, emedan man i afseende på dem icke kommit till någon
klarhet. Många af de frågor vi haft, förekommo äfven då, såsom
frågan om arméns omorganisation, om en ny beväringslag, och
om eu reglering af grundskatterna, men man kom ej till någon lösning
och det hafva vi ej heller nu gjort. Denne talare ansåg den
urtima riksdagen vara ett bevis att regeringen icke uppfattat sin -

Den 16 Mars, f. m.

nesstämningen inom landet; för min del kan jag icke anse regeringens
framställning till den urtima Riksdagen och det öde denna framställning
fick, såsom något bevis på en sådan bristande uppfattning;
framställningens öde berodde helt enkelt deraf, att i försvarsfrågan
ännu ej finnes någon enighet, och förr än en sådan finnes kan man
ej komma till någon lösning. Min uppfattning är, att det klander,
som riktats mot regeringen är obefogadt, och jag är öfvertygad att
om representationen vill främja nyttiga reformer, så skall den erkänna
de bemödanden regeringen i det afseendet gör och icke vid alla
tillfällen klandra att regeringen ej gör hvad som i följd af tidsförhållandena
och sakernas egen natur icke kan åstadkommas. I afseende
på betänkandet har jag intet annat yrkande att framställa
än att det må läggas till handlingarne.

Herr von Koch: Det är egentligen för att yttra mig i afseende
å formen för ärendets behandling som jag har "begärt ordet. Med
all tillbörlig och stor aktning för andras olika öfvertygelse, skiljer
jag mig, på grund af min egen öfvertygelse, från de personer, som
här yttrat sig, och yttrat sig i frågor, som efter min tanke ej i dag
borde vara eller kunna blifva föremål för öfverläggning. Det har
redan af ett par ledamöter af Konstitutions-Utskottet blifvit antydt att
reservationer, som innehålla anmärkningar, hvilka ej blifvit af Utskottet
gillade, icke är o öfverensstämmande med grundlagens bud.
Jag. är och har alltid varit af denna åsigt, och vid den riksdag,
då jag hade den äran att vara ledamot af Konstitutions-Utskottet,
lyckades det att förekomma tryckning af dylika reservationer äfvensom
deras meddelande till Riksdagen. Om Herrarne kasta ögonen
på Konstitutions-Utskottets memorial vid 1867 års riksdag, så synes
att ingå sådana reservationer åtfölja detsamma, ehuru flera afgåfvos
inom Utskottet. Jag tror ej att grundlagen medgifver att något annat
här kommer under öfverläggning än hvad som af Utskottet befunnits
vara anmärkningsvärdt; allra minst tror jag att man i reservationer
kan. få framkasta sådana anmärkningar, som tydligen icke höra till
de i 107 § omtalade; dermed hafva vi ej något att skaffa under
dessa öfverläggmngar. Så har tydligen varit grundlagens mening,
man må sedan klandra 108 och 107 §§ huru mycket man vill, den
som ej är nöjd med dem må söka komma fram med förslag till något
bättre. Enligt 106 § eger Konstitutions-Utskottet att ställa StatsRådets
ledamöter under tilltal inför riksrätt utan att Riksdagen har
något att dervid gorå till eller från. 1809 års lagstiftare hade i allt
för friskt minne förhållandena under Frihetstiden för att göra en
sådan sak till föremål för diskussion inom representationen. Hvad
107 § angår, °så omtalas der Konstitutions-Utskottets rättighet icke
pligt, der står ege hvilket jag tror här vara detsamma som mä, att
för Riksdagen tillkännagifva, om det finner att en eller flera af StatsRådets
ledamöter icke iakttagit rikets sannskyldiga nytta o. s. v.
Jag skiljer mig här litet från den ledamot af Konstitutions-Utskottet,
i hvars reservation jag eljest förnämligast instämmer. Han synes
hysa den åsigt att Konstitutions-Utskottet icke borde till Riksdagen
anmäla andra saker än sådana, som enligt dess tanke skulle kunna

Den 16 Mars, f. m.

föranleda anmälan hos Konungen; jag läser deremot grundlagen så,
att Utskottet eger anmäla hvarje fall då ej rikets sannskyldiga
nytta blifvit iakttagen eller då en föredragande icke med oväld, nit,
skicklighet eller drift sitt tortroende-embete utöfvat, och Utskottet
derom blifvit ense; sedermera beror det på Riksdagen att pröfva i
hvad mån rikets väl det krafvel" att hos Konungen derom göra anmälan.
Af hvad jag nu sagt, följer att jag ej kan annat än beklaga,
att åtminstone en af Konstitutions-Utskottets ledamöter äfven här
inblandat saker, som med rätt förstånd af grundlagen emellertid ej
borde hafva nu omtalats. Denna anmärkning kan jag göra utan att
här uttala mig i sjelfva saken, äfven om jag vore af samma åsigt
som han, skulle jag ej tillåta mig här yttra något derom; jag anser
att just under denna pröfning af huruvida den andra statsmakten
handlat i öfverensstämmelse med grundlagen, böra vi väl akta oss
för att föregå med dåligt exempel.

Efter hvad jag nu sagt, är det klart att jag icke vill orda om
något annat än hvad af Konstitutions-Utskottets majoritet blifvit
framstäldt. Hvad då sjelfva den anmärkningen beträffar, så anser
jag det vara min rätt, ja till och med pligt, att yttra mig, eftersom
ingen än här yttrat sig för den framställda anmärkningen. Jag anser
det vara mycket riktigt att den kommit under Riksdagens pröfning,
ehuru det kanske hade varit bättre om den gjort det efter 106 §. Jag
tror verkligen att det kan sättas i fråga huruvida det utvisar skicklighet,
att vidtaga den anmärkta åtgärden. Skicklighet är emellertid ett
ord, som är underkastadt mycket olika tolkning, hvaraf man bäst
kommer i erfarenhet vid tillämpandet af våra befordringslagar. Jag
har alltid, vid behof, å tjenstens vägnar tydt detta ord som om det
komme af det som är mest skickadt, mest lämpligt och passande till
något, och jag har till exempel ansett den vara mest skickad eller
skickligast till att förestå en tjenst, som visat sig dertill varit i allo
lämplig. I afseende å den frågan, huruvida det utvisar skicklighet
att vidtaga ifrågavarande åtgärd då det skedde, tager jag mig friheten
erinra att Kongl. Maj:t vid 1869 års Riksdag, i afseende å
manskapets tjenstetid dels vid indelta, och dels vid värfvade armén,
föreslog, bland annat, följande bestämmelse: “att ingen må till rekryt
antagas efter fyllda 25 år“. Det Särskilda Utskottet yttrar i sitt
utlåtande härom: “Utskottet, som erkänner att en bestämmelse,

egnad att undanrödja det öfverklagade förhållandet, att manskapet
vid de indelta, och stundom äfven vid de värfvade trupperna, ofta
qvarstå i tjenst intill en ålder, då styrkan och rörligheten redan
alltför mycket aftagit, för att motsvara tjenstens fordringar, är af
behofvet påkallad, och som icke vill förneka att giltiga skäl förefinnas
för den ifrågasatta bestämmelsen, att det indelta manskapet
efter vissa år må vara berättigadt lemna tjensten, hyser dock
någon tvekan om lämpligheten af ett stadgande, att ingen må till
rekryt antagas efter fyllda 25 år“, och vidare säger Utskottet: “I
dessa afseenden anser dock Utskottet för närvarande icke nödigt
uttala någon bestämd mening, af den orsak, att Utskottet finner de
bestämmelser, Kongl. Maj:t ifrågasatt såväl i afseende å manskapets
tjenstetid som de i sammanhang dermed föreslagna, stå i det nära

Den 16 Mars, f. m.

samband med chefens för Landtförsvars-departementet organisationsförslag,
att de icke, oberoende af detsamma, kunna fullt bedömas,
och har Utskottet af denna anledning funnit sig för närvarande icke
kunna tillstyrka bifall till Kong]. Maj:ts förevarande förslag11. Ett
så beskaffad! steg har således helt nyligen blifvit understäldt Riksdagens
pröfning och möttes då med tvekan af det Särskilda Utskottet,
som förklarade sig ej kunna tillstyrka bifall dertill. Då förefaller
det mig allt något anmärknings värdt att den Konungens rådgifvare,
som fått ett sådant afslag på ett af honom Riksdagens pröfning understäldt
förslag, sedermera i elfte timman af sin tjenstetid tillstyrker
Kong!. Maj:t att ensam vidtaga en åtgärd, som förut varit underställd
Riksdagen. Jag, som i sak anser åtgärden ganska bra, måste
dock beklaga att den blifvit vidtagen i den form och vid den tid
som skett, och kan derföre, för min del, icke fördöma att anmälan
derom blifvit gjord af Utskottet hos Riksdagen. — I formen vill jag
dessutom saga. att, om Kong!. Maj:t kan förklara, att 25 år är den
lämpliga åldern kan han också genom eu sin författning definiera
hvad som förstås med duglig karl sålunda, att man genom den ena
bestämmelsen efter den andra, såsom till exempel att rekryten skall
vara mellan 20 och 21 år eller att han skall vara af eu viss höjd,
verkligen ökar den börda, som hvital’ på de skattdragande rust- och
rotehållare. Emellertid, sedan jag sålunda ansettmig skyldig att
uppträda till försvar för Konstitutions-Utskottets åtgärd, _ då ingen
annan gjort det, så finner jag mig nu pligtig att såga, det lag, såsom
medlem af representationen, för min del icke finner rikets väl kräfva
någon anmälan hos Kong!. Maj:t. På grund häraf tillstyrker jag
att Konstitutions-Utskottets förevarande memorial lägges till handlingarne
“sans phrases".

Herr Abelin: Redan den omständigheten, att samtlige ledamöter
från denna Kammare inom Konstitutions-Utskottet anmält sin
reservation emot Utskottets beslut, torde få anses innebära, hvad
ock diskussionen inom Kammaren gifvit ytterligare _anledning antaga,
att den af Utskottet framställda anmärkningen icke här torde
komma att röna något godkännande. Detta oaktadt torde det tillkomma
mig, å hvars föredragning den klandrade regeringsåtgärden
blifvit besluten, att något närmare utveckla skälen för mitt handlingssätt.
Jag gör detta så mycket hellre, som jag derigenom tror mig
nedlägga en skyldig gärd af aktning för Kammaren och de konstitutionel
principerna, och som jag hoppas, att denna utredning i sig
skall befinnas innebära, äfven den, en giltig anledning till det beslut.
, hvartill Kammaren synes vilja komma.

Den klandrade åtgärden tillhör en af dem, som jag redan vid
mitt tillträde till Departementschefs-befattningen framhöll såsom af behofvet
påkallade att genomföras. Den motiveras äfven i det underdåniga
anförande till statsråds-protokollet den Bl December 1868,
som blifvit Riksdagens ledamöter delgifvet, och den framställes
sedermera till Riksdagens ompröfning i förening med åtskilliga andra
förändrade bestämmelser rörande indelningsverket. _ Då emellertid
Riksdagen visade sig obenägen att ingå på de kombinerade förslag,

Den 16 Mars, f. m.

som Kong]. Maj:t i sådant afseende framställt, men ingalunda underkände
det riktiga och välbetänkta uti flera i detta förslag förekommande
framställningar, så var det min pligt att tillse, i hvad mån
den ena eller andra af dessa kunde, utan att lag och rätt träddes
för nära, genomföras. Genom en under min departementsehefstid
ytterligare vunnen erfarenhet om lämpligheten ur militärisk synpunkt
_ af den reform, som nu utgjort föremål för anmärkning, var
det mig angeläget att redan under min ansvarighetstid få densamma
genomförd, så mycket heldre som den, på sätt jag snart skall närmare
utveckla, utgjorde en komplettering af ett redan fattadt beslut
och ett vilkor för, att vigtiga institutioner skulle bära de frukter,
man föresatte sig att skörda af desamma. Att åtgärden var fullt
berättigad, eller att den kunde genomföras på sätt som skett, utan
att grundlag eller annan lag derigenom öfverträddes, derom var
jag förvissad långt innan åtgärden företogs till verkställighet.

Åtgärdens nytta och behöflighet har synts migbevisad ensamt af den
gamla erfarenheten, att hvarje undervisning, för att vara rätt fruktbärande,
bör bibringas vid en ålder, då, allt efter undervisningens
natur, elevens sinne är mest mottagligt för densamma; och framgick
nu endast häraf såsom en skyldighet mot det allmänna att tillse,
det arméns rekryter vid någorlunda unga år antogos, så blef denna
skyldighet så. mycket mera påfallande vid betraktande af det förhållande
att till soldatens första undervisning liksom till hans ytterligare
utbildning hör inöfvandet af åtskilliga färdigheter, hvilka en
till åren kommen man svårligen kan tillegna sig, eller, så vidt han
icke redan tidigt blifvit dertill invand, underhålla. Att denna uppfattning
af kr af vet på unga rekryter icke är ny, tillåter jag mig att
genom anförande af några data bevisa.

Redan år 1695 skref konung Carl XI till eu Öfverste Rehbinder,
för hvars regemente knektekontraktet blifvit stadfästadt det föregående
året, att till rekryter borde antagas dugligt folk om 20 år
eller, der icke sådana för alla nummer kunde anskaffas, yngre intill
18 år. I de yttranden som föranledde det Kongliga brefvet af den
23 Februari 1770, hvarom Konstitutions-Utskottet talar, finnes intet
annat skäl angifvet för bestämmandet af en gräns för rekrytåldern —
hvilken åtgärd tvifvelsutan framkallades af missbruk vid rekryters
antagande. — _ än att, såsom orden lyda, äldre karlar hade svårt att
blifva dugliga i exercisen. Sjelfva Sekreta Utskottet yttrar i sin skrifvelse
i detta ämne af den 29 Januari 1770, följande för sin tid
märkliga^ ord rörande indelta armén, att den bör vara “väl inöfvad,
efter det blir annars för sent, då den bör till rikets försvar
nyttjas och emedan nuvarande styrkan är och bär vara stammen för
allt clet manskap, hvarmed armén kunde komma att förstärkas

År 1819 gjordes framställning från General-adjutants-expeditionen
i syfte att för vissa fall få en inskränkning i rekrytåldern. Denna
framställning föranledde den bestämmelse i generalmönstringsinstruktionen
af den 16 Nov. 1819, som nu genom den klandrade åtgärden
blifvit upphäfd. ^ År 1838 gjorde chefen för Dalregementet framställning
om _ rekrytålderns nedsättning till 25 eller 28 år. På grund
häraf ingick Generalbefälhafvaren i 5:te militärdistriktet till Kongl.

Den 16 Mars, f. m.

Maj:t med hemställan om maximi-ålderns bestämmande till 28 eller
32 år. Ofrige Grener albefälhafvarne, häröfver hörda, tillstyrkte äfven
en sådan förändring, då bland andra skäl äfven de om soldatens
pensionering samt nödvändigheten af att han må blifva duglig till
lärare, ledare och föresyn för beväringsmanskapet särskilt framhöllos.
(xeneral-Adjutanten för armén ingick härefter med underdånig hemställan
om rekrytålderns nedsättande till 28 år. Häraf framgick,
efter Krigskollegii hörande, det beslut, som innefattas i Kongl. kungörelsen
den 2 Nov. 1838 om rekrytålderns begränsning för infanteriet
till 18 —30 år.

Om det sålunda redan i äldre tider befunnits nyttigt och nödigt,
att den ålder, då soldaten inöfvas till sitt yrke, icke vore för långt
framskriden, huru mycket mera skall icke detta vara förhållandet
nu, då man ställer jemförelsevis stora kunskap sfordringar på soldaten,
och då anspråken på rörlighet inom armén äro större än någonsin.

Hvad som särskildt manat mig att vidtaga den ifrågavarande
åtgärden, vill jag nu hafva äran nämna. Såsom Kammaren har sig
bekant, äro sedan år 1868 inrättade så kallade underbefälsskolor för
armén, hvilka bland annat hafva för ändamål att af soldater utbilda
skickliga underbefälsämnen. Erfarenheten från dessa skolor gaf
snart vid handen, hvilket äfven vederbörande befäl framhöll, att det
var af vigt icke mindre för studierna än särdeles för de mekaniska
färdigheternas bibringande, att eleverna i dessa skolor utgjordes af
yngre manskap. Detta, i förening med krigsstyrelsens egen uppfattning
om det härutinnan lämpliga, föranledde en generalorder af
den 15 December 1868, uti hvilken högsta tillåtna åldern för elev
bestämdes till 30 år. Då likväl soldat, för att kunna kommenderas
till sådan skola, måste hafva genomgått 2 års rekrytmöten, samt
ett, men i regel två till tre års andra möten, deraf det ena i förberedande
underbefälsskola, så biet det nödigt, .att sjelfva bestämmelserna
för rekrytåldern så ordnades, att icke någon redan vid antagandet
gjordes omöjlig till erhållande af den förmån, som genomgåendet
af en sådan skola medförde, äfvensom att icke staten, genom
felaktiga bestämmelser, afsade sig fördelen af att få indelta arméns
manskap utbildadt för det ändamål, hvartill det ytterst vore afsedt
eller att utgöra instruktörer, stöd och ledare för beväringen. Åtgärden
var således från min sida endast ett tillägg till, en komplettering
af ett redan fattadt beslut, hvilket, liksom det klandrade
tillägget, vi måste medgifva det, går i en riktning, som Riksdagen
ända hittills gillat. Härmed torde jag kunna anses hafva bemött
den anmärkning, som eu ledamot af denna Kammare funnit sig föranlåten
i en särskild reservation framställa; men då han såsom stöd
för sin åsigt att åtgärden “på intet vis varit af behofvet påkallad"
åberopar det föi''hållandet att under sednare år blott ett ringa
antal rekryter inom armén blifvit antagna efter fyllda 25 år, så vill
lag dervid erinra, att han dermed ingalunda ådagalagt åtgärdens obehöflighet:
ty ehuru det visserligen inom en del regementen och orter hör
till “sällsyntheterna", att någon rekryt antages öfver 25 års ålder,
så är dock icke detta förhållande rådande öfver allt, utan vill det

Den 16 Mars, f. in.

snarare synas som, inom vissa orter, en tendens i annan riktning
gjort sig gällande, så att på sista tiden inträffat att ända till 15
procent af de vid ett regemente antagna rekryterna varit öfver besagde
ålder. Under sådana förhållanden hemställer jag, huruvida det
icke varit krigs styr el sens ovilkorliga pligt att tillse, att enhet och
reda härutinnan åstadkommes, och att statens ändamål allmänt beaktades.

Eu talare, som hade ordet näst före mig, har såsom något
olämpligt, framhållit den omständigheten, att det ifrågavarande beslutet
framkommit “i elfte timman" eller kort före tiden för min
afgång från departementsehefsplatsen. Jag vill till denna talares
anmärkning, blott foga den. upplysning, att för mig har den sista
dagen af min embetsförvaltning varit lika vigtig och helig som den
första, och att jag den ena likaväl som den andra ansett mig hafva
till pligt, liksom jag haft till mål, att se statens ändamål till godo.

Vidare tillåter jag mig att såsom skäl för mitt handlingssätt anföra,
att den ifrågavarande åtgärden ur militärisk synpunkt synts mig nödig
äfven derföre, att medelåldern inom armén derigenom skulle komma att
nedsättas. Såsom bekant är, skall indelta arméns manskap för att genast
vid afskedstagandet kunna erhålla understöd ur Wadstena krigsmanshuskassa
hafva tjent i 30 år. Visserligen medgifves under vissa förhållanden
en. något kortare tjenstetid, men visst är att man gerna låter
den pålitlige fattige soldaten tjena qvar till dess han uppnått full pensionsålder,
äfven om han icke i allt skulle motsvara de fordringar
man. anser sig höra ställa på en stamsoldat. Eör de soldater, som
blifvit antagna vid 30 års ålder, leder ett sådant, helt naturligt undseende
derhän, att de qvarstå i tjensten till fyllda 60 år. Om nu
detta förhållande, såsom undantag, både bör och kan få ega rum,
så är det likvisst ingalunda lämpligt att det befrämjas eller framkallas
genom något åtgörande från statens sida. Denna omständighet
har i den Kong]., kungörelsen, som nu blifvit klandrad, anförts
såsom det enda motivet för de i densamma föreskrifna åtgärder,
och för mig är den äfven i sådant afseende fullt tillräcklig.

I fråga om Kongl. Maj:ts grundlagsenliga rätt att fatta det
klandrade beslutet, kan jag så mycket heldre anse öfverflödigt att ingå
i.någon närmare utredning, som icke ens anmärkarne inom Konstitutions-Utskottet
härutinnan uttalat något tvifvel. I förbigående vill
jag endast erinra, att de tillförene fattade besluten om rekrytålderns
begränsning af 1819 och 1838 tillkommit liksom detta i administrativ
väg, och ehuru 1840 års Konstitutions-Utskott bland de 72 anmärkningsanledningar.
som detsamma för Riksdagen framlade, äfven upptog
beslutet om rekrytåldern, så höjdes likväl ingen enda röst inom
de båda Stånd, Ridderskapet och Adeln samt Bondeståndet, hvars
medlemmar såsom rust- och rotehållare af åtgärden närmast berördes,
till understöd för denna anmärkning.

Hvad man i öfrigt trott sig böra bringa på tal rörande andra
regeringsbeslut än det af Konstitutions-Utskottet Kamrarnes pröfning
nu underställda anser jag mig så mycket mindre böra upptaga
till besvarande, som jag derigenom skulle kunna anses sjelf
bryta mot de konstitutionel grundsatser, Indika, enligt mitt för -

Den 16 Mars. f. m.

menande icke medgifva att i en sådan ordning draga regeringens
handlingar under någon Riksdagens pröfning.

Herr Rydin: Då den diskussion, som här förefallit, inneburit

anmärkningar emot Konstitutions-TJtskottets ledamöter både i afseende
å det beslut, som af dess pluralitet blifvit fattadt, och äfven
derutinnan, att Konstitutions-Utskottet icke framdragit andra omständigheter,
som förefallit mången anmärkningsvärda, så må det tillåtas
mig att med några ord upptaga dessa anmärkningar till besvarande.

Jag instämmer till alla delar med den talare, som framhöll det
olämpliga uti 107 § Regeringsformen, och jag anser detta till fullo
bevisadt af den diskussion, som här blifvit förd, och särskildt af d
båda första talarnes yttranden. Den förste af dessa talare framställde
en kritik af enskilda regeringsåtgärder, hvilket dock enligt min tanke
här icke är på sin plats, emedan en sådan kritik af enskilda regeringsåtgärders
lämplighet aldrig kan undgå att få eu viss politisk färg.
Derföre har också 107 § bestämdt uttalat sig emot hvarje så beskaffadt
förfarande, och om således anmärkningar i sådant hänseende
böra ske, skola de framställas enligt 106 §. Jag vill äfven påpeka
en annan ytterlighet, hvartill man här gjort sig skyldig under diskussionen
i afseende på Stats-Rådets förhållande, i det man sökt under
denna debatt karakterisera regeringssystemet i dess helhet. Den
talare, som i allmänna ordalag karakteriserade regeringens åtgärder
och påpekade den bristande samverkan mellan densamma och representationen,
framhöll visserligen en del ganska anmärkningsvärda förhållanden,
som af Konungens rådgifvare bort iakttagas. Jag instämmer
också uti att många behof förefinnas, som onekligen böra afhjelpas,
såsom den redan länge afhandlade nödvändigheten af förändringar
i domstolsorganisationen och administrationen, men jag är
tillika öfvertygad om, att Stats-Rådets ledamöter sjelfva hafva samma
önskan och intresse, och att således här vid lag endast blir frå fa

om, huruvida de arbeten äro undangjorda, som skola möjliggöra
ylika reformer.

Huru olämplig 107 § än må vara, så är det dock i ett hänseende,
som dess bestämmelser böra anses väl afpassade, nemligen då
den förklarar, att vid bedömandet af Stats-Rådets förhållande intet
annat än gerningar eller uraktlåtenhet af sådana böra framställas för
Riksdagen. I regeringssystemet ligger emellertid icke blott handlingar
utan mycket mera, som icke gerna kan blifva föremål för anmärkning
från Riksdagens sida. Systemet bedömes nemligen äfven
efter den framgång, som regeringen haft i sina företag, men framgången
är en sak, som helt och hållet ligger i Guds hand, och hvaröfver
således ingen kan yttra sig. En annan omständighet, hvartill
man likaledes tager hänsyn, då man vill fälla ett omdöme öfver regeringens
handlingar, är de konjunkturer, som bort begagnas eller
blifvit iakttagna, och om dem är det likaledes svårt att yttra sig.
Vi veta alla, att en stor statsmans styrka ligger just deruti, att han
förmår att ögonblickligen och blixtsnabbt uppfatta, när den rätta tidpunkten
är inne för att verkställa en sak, och att han då begagnar
detsamma med framgång. Men efter förutseende goda konjunkturer

Den 16 Mars, f. m.

kunna äfven begagnas utan framgång. Om så skett har man ej rätt
att vända sig. med klander för den i sig sjelf riktiga åtgärdens misslyckande.
På grund
ledes _ möjligen komma till det resultat, att våra nuvarande Statsråd
icke innehafva de eminenta egenskaper, att de ögonblickligen förmå
inse konjunkturerna, men längre kommer man icke. På detta fält
kommer man in på en diskussion öfver personers skarpsinne, hvilket
väl icke kan anses lämpligt i förevarande fråga, på sätt Regeringsformen
§ 107 begränsat den. Man har visserligen sagt, att regeringssystemet
icke leder till rikets sannskyldiga nytta, och att det
för oss in på alvägar, d. v. s. i stället för att befordra det parlamentariska
styrelsesättet, förskaffar oss eu allena styrande Riksdag.
För att kunna riktigt bedöma beskaffenheten af denna anmärkning,
erfordras att man angifver hvad man förstår med det parlamentariska
styrelsesättet. Det finnes nemligen knappt något ord, som begagnas
i så olika betydelser, och jag är öfvertygad om att, i fall
jag särskildt framställde min fråga till hvar och en af Kammarens
ledamöter, så. skulle jag få nästan lika många olika svar. Frågar
jag en republikan, om hvad han menar med detta ord, så svarar han,
att_ dermed afses styrelsens förläggande i händerna på en riksdagsmajori.
tet, som till- och afsätter ministrar, då deremot mången annan
säkerligen svarar, att det parlamentariska styrelsesättet är konungamakten,
tempererad af ministrar, valda nr Riksdagens majoritet utan
att närmare angifva de förutsättningar, som erfordras för att sådana
val skola kunna ega rum. För en sådan styrelse fordras dock en uppfostran,
som icke kan beredas i alla länder och minst i ett så litet som
Sverige. Sjelf va ordet är kommet från England, der, till följd af
Engelska folkets position såsom ingripande i verldshändelserna, stora
statsmän kunnat uppstå, hvilka varit af olika åsigt i afseende på
bästa sättet att häfda gamla Englands ställning i den civiliserade
ver!den. . Det parlamentariska styrelsesättet, med partier, som förfäkta
olika positiva åsigter till samhällsutvecklingens främjande,
ha svårt att få fotfäste i vårt land, som icke ingriper i verldshändelserna,
utan endast sysselsätter sig med egna små förhållanden. I
de stora frågor, som varit å bane, har oppositionen framträdt såsom
en mängd stridiga viljor, hvilka vanligen mötas i ett negativt
resultat och säga nej till alla förslag, utan att kunna gifva skäl derför,
och utan att gifva uppslag till något nytt. Just den fråga, som
af en talare här blifvit framhållen, eller försvarsfrågan, visar huruledes
parlamentarismen saknar jordmån. Jag tror nemligen, att vi
med afseende derå ej kommit längre än att ett nej blifvit sagdt till
regeringens förslag, utan att man gifvit den allra ringaste ledning,
huru man önskar, att denna vigtiga fråga skall lösas. Att med åberopande
särskildt af denna fråga således förebrå regeringen för bristande
uppfattning af parlamentarismens fordran på samverkan med
representationen, derföre att den icke lyckats lösa en fråga, hvarutinnan
Riksdagen ej uttalat någon ledande åsigt, anser jag icke vara
berättigadt.

Till följd deraf att, då man ingår på allmänna betraktelser öfver
regeringens hållning, man alltid kommer att intaga en ohållbar

Den 16 Mars, f. m.

ställning, har jag i Konstitutions-Utskottet uttalat såsom min åsigt,
att man aldrig horde framkomma med någon anmärkning i afseende
å regeringssystemet i sin helhet. För att nemligen i sådant afseende
kunna bilda sig något bestämdt omdöme, erfordras att man skall
hafva genomgått hvarje regeringshandling under det föregående året,
att man betraktat hvar och en särskildt i förhållande till de öfriga;
vidare att man genomgår alla de åtgärder, hvarom Riksdagen i underdåniga
skrivelser gjort framställning, och ser till hvarföre en del
af dem icke ledt till någon påföljd, samt slutligen att man betraktar
Sveriges yttre politiska ställning i den civiliserade verlden och
ser till, hvilka frågor på grund deraf äro de predominerande. Sedan
man genomgått en så beskaffad revision af regeringens handlingar
och landets ställning, kan Konstitutions-Utskottet komma fram med
ett betänkande i afseende på regeringssystemet, men jag frågar,
hvilket Konstitutions-Utskott kan åstadkomma något sådant? Derföre
har ock Utskottets åtgärd egentligen bestått deruti, att det
till pröfning upptagit några anmärkningsvärda förhållanden, som under
det föregående året tilldragit sig uppmärksamhet, och sedermera
med ledning af protokollen framställt ett bestämdt yttrande. Då
emellertid ingen annan åtgärd än den af Utskottet anmärkta blifvit
i betänkandet omförmäld, så kan detta, såsom en föregående talare
redan anmärkt, anses inbegripa en bestämd decharge för regeringen,
och för min del vill jag instämma i den talares yttrande, som förklarade
att den anmärkta åtgärden snarare bör anses för samhället
nyttig än skadlig.

Man har vid detta liksom vid föregående tillfällen yrkat, att betänkandet
måtte med ogillande läggas till handlingarne, men med
afseende derå instämmer jag med dem, som yrkat att sådant måtte
ske utan något yttrande, ty Riksdagen har ej någon rättighet att
yttra sig öfver Konstitutions-Utskottet. som endast framlägger resultaten
af sin granskning, och om det dervid icke visat skarpsinne
och skicklighet, hvilket förhållande ej får bli föremål för yttrande,
så träffar förebråelsen derför ledamöterne i Utskottet personligen,
men icke Utskottet i sin helhet.

Herr von Gregerfelt: Under den långa diskussion, som här
egt rum och hvilken sträckt sig äfven till ämnen som icke finnas
omnämnda i betänkandet, har detta blifvit satt i bakgrunden. Icke
heller jag har mycket att derom säga, men ber likväl att få framställa
några få anmärkningar.

Den första är den, att då Konstitutions-Utskottet med en pluralitet,
vunnen endast genom den förseglade sedeln, förklarat rikets
sannskyldiga nytta genom det anmärkta regeringsbeslutet vara åsidosatt
dymedelst, att armén beröfvades vissa goda krafter och beväringens
antal minskades, så måste man känna en viss tvekan, huruvida
Utskottet i detta hänseende verkligen sagt hvad det menar,
eller kanske rättare huruvida betänkandets författare lyckats uppfatta
denna mening. Ett indirekt bevis derpå finnes i den omständigheten,
att, om en sådan föreskrift utgifvits angående den värfvade
arméen. så hade säkerligen knappast någon anmärkning derom fram -

Den 16 Mars, f. m.

kommit, ehuruväl samma verkan deraf åstadkommits beträffande
rikets sannskyldiga nytta. Deremot synes i detta betänkande rotehållarnes
sannskyldiga nytta, utgöra hufvudsaken; och möjligen
har den blifvit förblandad med rikets sannskyldiga nytta med tillämpning
af den franska herskarens bekanta sats “Vetat c1 est moi“.

Hufvudsakliga meningen med betänkandet synes vara, att undanrödja
de farhågor för framtiden som denna föreskrift synes medföra;
men i detta fall vågar jag påstå, att ett sådant förfarande för
att åstadkomma varning är alldeles stridande mot grundlagen.

Då anmärkningen emellertid blifvit framställd, så tillkommer
det Kamrarne att afgifva yttranden — icke om Konstitutions-Utskottet
— utan om sjelfva anmärkningens befogenhet och i detta hänseende
förenar jag mig med dem, som yrkat att, med ogillande af anmärkningen,
betänkandet måtte läggas till handlingarne.

Medan jag har ordet, anhåller jag att få vidröra några frågor,
som blifvit framkastade under diskussionen, ehuru de egentligen icke
höra till ämnet.

Det har talats om bristande samverkan emellan styrelsen och representationen.
I detta ämne vågar jag instämma i den af Herr von
Ehrenheim uttalade åsigt och ber blott att få dervid tillägga, att
samverkan fattas, icke emellan regeringen och representationen, utan
emellan representationens begge Kamrar inbördes. De från regeringen
framkomna förslag, hvilka af representationen afslagits, hafva
antingen blifvit ogillade af blott den ena Kammaren eller också i
alldeles motsatt riktning af begge. Litet eget är för öfrigt att höra
regeringen förebrås derför, att den genom sitt förfarande befordrat
utbildningen af en styrande Riksdag. Åtminstone bör icke från Riksdagens
sida någon klagan deröfver ifrågakomma.

En fråga, som för närvarande är utan all betydelse men som dock nu
blifvit framställd, nemligen den om ledamöters rättighet att låta reservationer
åtfölja utskottsbetänkande^ torde, då jag varit en bland dem, som
ansett denna rätt finnas, påkalla några ord till försvar för åtgärden.
Då grundlagen skall tolkas efter ordalydelsen, och ordalydelsen utan
inskränkning medgifver ledamöter rättigheten att låta sina särskilda
meningar åtfölja utskottsbetänkanden, tror jag det vore svårt att försvara
en åtgärd, hvarigenom Konstitutions-Utskottets ledmöter skulle
frånkännas denna rätt. Det har anmärkts, att reservationerna skola
afse hvad som står i betänkandet och icke hvad som icke står der.
Men reservationer kunna äfven afse, att något borde stå i betänkandet,
som icke står der; och vidare kunna ifrågavarande reservationer
anses riktade mot hvad som innehålles i betänkandet, eller att inga
andra anledningar till anmärkning än den upptagna förefinnas. Kär
reservanterne vilja uttala en motsatt mening, finnes för dem intet
annat sätt att gifva skäl för denna sin mening än att omnämna de
anmärkningar hvartill de finna skäl. Man har sagt, att Konstitutions-Utskottets
ledamöter derigenom skulle kunna begagna den tillgång
de hafva till Stats-Rådets protokoll till att omtala saker, som
eljest icke borde blifva kända. Jag ber blott att få bemärka, att
statsrådsprotokollen äro öfverlemnade icke allenast till Konstitutions-Utskottets
utan äfven till hvars och ens af dess medlemmars

Den lli Mars, f. m.

grannlagenhet, och att det således tillkommer hvar och en ledamot
att pröfva, om grannlagenheten tillåter honom att yppa saker, som
böra hemliga hållas.

Värst af allt, som blifvit klandradt, och värre än både regeringen
och Konstitutions-Utskottet, har 107 § Regeringsformen blifvit
utsatt för klander. Det är obestridligt, att denna § kunde vara
bättre, men sina fördelar synes den kunna hafva, om den tolkas rätt.
Det har sagts, att denna § i alla tider utgjort ett tvisteämne. Förhållandet
är likväl för närvarande, att alla denna Kammares ledamöter
åtminstone i hufvudsaken äro ense om, huru den bör tolkas.

Någon gång hafva olika tankar angående denna § kunnat härleda
sig deraf, att man i paragrafen velat läsa hvad man önskat
skulle stå der, men icke hvad som verkligen der finnes. Vidare har
det blifvit sagdt, att denna § blott medgifver att anmärka hvad som
finnes omtaladt i statsrådsprotokollen. Af protokollen finner man
likväl icke blott hvad som står der, utan äfven hvad som icke står
der; och man kan jemväl deraf finna, om någon statsrådsledamot
icke iakttagit rikets sannskyldiga nytta eller icke utöfvat sitt embete
med oväld, nit, skicklighet och drift. För öfrigt står det ju hvarje
riksdagsman öppet att väcka ändring i paragrafen, men något sådant
har likväl icke skett på sednare tider och så länge den finnes måste
den tillämpas, och bör utan förtydning tillämpas.

Något vidare har jag icke nu att tillägga, utan anhåller endast
att med ogillande af anmärkningen Konstitutions-Utskottets nu föredragna
memorial måtte läggas till handlingarne.

Grefve Mörner, Carl Göran: Lika med den siste talaren anser
jag för min del rättigheten att vid Konstitutions-Utskottets betänkanden
foga reservationer icke kunna förnekas. Denna rättighet
har också så länge varit utöfvad, att redan deri ligger ett försvar
för densamma; men äfven ordalagen i sjelfva grundlagen synas mig
gifva fullt tillräckligt stöd för den praxis, som utbildat sig, särdeles
efter den redaktion, som den nuvarande Riksdags-ordningen erhållit.
48 § i densamma innefattar nemligen utan all inskränkning en
rättighet för ledamot, som icke instämt i Utskottets beslut, att
jemte Utskottets yttrande lemna Kamrarne del af sin skiljaktiga mening,
som i sådant fall bör till Utskottet skriftligen afgifvas. Det
är således icke till Konstitutions-Utskottet, utan till Kamrarne, som han
skall afgifva sin särskilda mening. När man vidare jemför denna
paragraf med 107 § Regeringsformen, så finner man att enligt 1 mom.
kan Konstitutions-Utskottet framställa anmärkning, men att enligt
2 mom. “frågor i detta ämne kunna i Riksdagens Kamrar väckas
och af andra Riksdagens Utskott än Konstitutions-Utskottet hos
Kamrarne andragas, men icke af Riksdagen afgöras, förr än sistnämnda
Utskott deröfver blifvit hördt.“ Huru dessa anmärkningar
skola framställas, om de väckas inom Kamrarne, upplyser 57 §
Riksdags-ordningen, som bibehåller det gamla sättet med en rulles
afgifvande. Så kommer likväl 3 mom. i 107 §, och då deri icke
säges, att hvad Konstitutions-Utskottet lemnat oanmärkt är det, hvarför
regeringen erhåller decharge, utan att allt hvad Riksdagen efter

Den 16 Mars. f. m.

granskning godkändt eller lemnat oanmärkt bör anses hafva vunnit
decharge, är det således Riksdagen, som har rättigheten att både
granska och lemna oanmärkt. Konstitutions-Utskottet har skyldighet
att anmäla, men Riksdagen har rättighet att pröfva.

Mig vill det för öfrigt synas att rättigheten till sådana reservationers
afgifvande efter nu gällande Riksdagsordning är så mycket
mera obestridlig, som det icke lärer kunna förmenas Kamrarne, om
de i reservationerna skulle finna något af beskaffenhet att fordra
närmare utredning, att återremittera hela betänkandet till Konstitutions-Utskottet.

_ Efter denna framställning af min åsigt rörande rättigheten att
afgifva reservation, ber jag att få öfvergå till sjelfva betänkandet.
Det är glädjande att finna att Konstitutions-Utskottet icke har någon
svårare anmärkning att framställa än den, som i dess betänkande
förekommer. Uppfattningen af de sista tidernas händelser
kan hos olika individer vara betydligt varierande, men då Utskottet
med de närmare upplysningar, som det haft tillfälle att förskaffa sig,
kommit till det resultat, som dess betänkande utvisar, så utgör detta
åtminstone för mig ett afgörande bevis, att den kännedom om åtskilliga
regeringsåtgärder, som den utanför stående varit i tillfälle att inhemta,
varit ofullständig och i följd deraf äfven oriktig. Jag vill
icke ingå i någon granskning derom, men tillåter mig endast gorå
några suppositioner, konklusionerna deraf kan hvar och en sjelf göra.

Om t. ex. i ett samhälle der eu civillag funnes, som stadgade,
att hvar och en efter fyllda 15 år hade rättighet att fritt råda öfver
allt hvad han kunde förvärfva och efter uppnådda 21 år råda äfven
öfver hvad genom arf kunde tillfalla honom — om i ett sådant land
regeringen skulle på administrativ väg föreskrifva t. ex. att tre fjerdedelar
af krigsmakten icke skulle hafva en sådan rättighet, utan att
den, af hvad honom i aflöning eller eljest tillkomme, ovilkorligen
skulle från sig lemna en viss andel, skulle man väl möjligen kunna
hysa tvekan, huruvida en sådan föreskrift stode i full harmoni med
det allmänna lagbudet.

Om vidare i detta land vore föreskrifvet, att den, som förvaltade
annans egendom, skulle derför stå i ett ansvar, som ålade honom
vissa förbindelser, hvilka tillförsäkrade den person, som till honom
öfverlemnade sina medel, att derför hos honom företrädesvis åtnjuta
säkerhet, samt det derefter blefve af regeringen bestämdt, att en
viss klass af förmän för denna militär skulle mottaga och förvalta
dessa medel, utan att tillika någon säkerhet fordrades af dessa sålunda
tillsatta förvaltare, hvilka kanske icke ens rådde öfver sin
egen egendom eller hade den ekonomiska ställning, som borde utgöra
borgen för den förvaltning, som blefve dem anförtrodd, skulle man
möjligen äfven kunna hysa något tvifvel i afseende på en sådan
anordnings lämplighet.

Om vidare det så anordnades, att dessa förmän en gång om
året eller vid hvarje öfningstillfälle ställdes under en kontroll af
alla dessa sina underordnade gemene man vid krigsmakten, kunde
man väl också fråga sig, huru fördelaktigt en sådan inrättning kunde
komma att inverka på disciplinen.

Den 16 Mars, f. m.

Om slutligen uti detta samhälle funnes en lag, som stadgade,
att den, hvilken undan sina gäldenärer sökte undansticka någon del
af sina tillgångar, derför underkastades ansvar, och att den, som
hjelpte honom dervid, äfven utsattes för enahanda påföljd; huru
skulle man i ett sådant land betrakta den omständigheten, att å
administrativ väg föreskrift lemnades derom, att under en viss tid
ifrågavarande krigsmäns tillgångar undandroges icke allenast hans
egen disposition, utan äfven hans gäldenärers betalningsrätt.

En annan omständighet, som man äfven kunde tänka sig möjligheten
af, vore den, att det t. ex. i ett land inträffade, att, då inom
en kommun ett bolag ville bilda sig för att utföra ett större industrielt
företag, men icke sjelf kunde åstadkomma de nödiga medlen
för ändamålets vinnande, så kunde tilläfventyrs en delegare i detta
bolag leda det derhän, att den representativa myndigheten inom
kommunen (åt hvilken myndighet för öfrigt kommunen icke af fri
vilja anförtrott sina angelägenheter, utan hvilken enligt landets lagar
ovilkorligen skulle finnas och hvilken egde full makt och myndighet
att'' handlägga kommunens angelägenheter), af hvilken representation
för öfrigt åtskilliga i det industriela företaget intresserade
personer voro medlemmar, med en, såvida man afräknar dem som
sjelfva voro intresserade i företaget, knapp majoritet beslutade, att
kommunen skulle garantera betalningen af den skuld, som det industriela
bolaget måste ådraga sig; att vidare inom kommunen funnos
några personer, som befarade att i framtiden möjligen få betala
skulderna för det der industriela bolaget, hvilket efter deras mening
var bildadt för att utföra ett icke så alldeles säkert företag;
att dessa medlemmar af kommunen öfverklagade kommunalrepresentationens
beslut hos vederbörande myndighet, men att det dervid
icke råkade bättre ut, än att den, hvilken såsom domare skulle handlägga
målet i högre instansen, äfven han, vore en i företaget intresserad
person, och att besvären lemnades utan afseende; att klagomålen
derefter fullföljdes hos högsta styrelsemakten, men att, då
klagomålen anfördes, förhållandet med domaren i medlersta instansen
var för de klagande obekant, så att de först genom påminnelseskriften
derpå fästade uppmärksamhet; att, ehuru uti ifrågavarande land.
funnes en lag, som stadgade, att när en person egenvilligt fördröjde
en invändning, så skulle han derför bota, men invändningen i alla
fall pröfvas, invändningen i högsta instansen emellertid ansåges
vara för sent framställd och lemnades utan afseende, så att icke ens
den, mot hvilken den var riktad, deröfver blefve hord. Om något
sådant inträffade, skulle ni väl, då, mine Herrar, tycka, att i det
landet lag rätteligen skipades? Någon tvekan kan åtminstone i det
hänseendet uppstå.

Sådana der betänkligheter kunna ju understundom i ett eller
annat samhälle uppstå. Om dessa betänkligheter både framgång
hos allmänheten och började slå rot, samt det tillika i detta land
funnes en institution, åt hvilken nationalrepresentationen hade uppdragit
det maktpåliggande och grannlaga kallet att granska landets
regeringsåtgärder, månne då de, åt hvilka ett sådant grannlaga uppdrag
blifvit lemnadt, icke både gjort sitt land och sin regering

Den 16 Mars, f. m.

eu god tjenst, om de hade meddelat sådana upplysningar, hvarigenom.
de irriga åsigterna om dylika regeringsåtgärders ändamålsenlighet
och lämplighet hade blifvit vederlagda. För mig vill det åtminstone
synas, som-.om det hade varit godt, om nämnda institution så hade
gått till väga.‘i

Beträffande den punkt, som blifvit af Konstitutions-Utskottet
särskild! framhållen, så är den i och för sig af föga vigt. Inledningen
till den Kong! förordning, som i ämnet blifvit utfärdad, innefattar
en trogen afskrift af inledningen till 1838 års Kong!, kungörelse,
hvarigenom åldern för rekryter inskränktes från 36 till 30.
De då varande medlemmarne af Kong! Maj:ts konselj, ansågo sig
hafva tillräckligt sörjt för arméns tjenstbarhet, då de inskränkte
rekrytåldern till mellan 18 och 30 år. Nu bär man emellertid funnit
att 25 år skulle vara lämpligare än 30 år. Detta kunde vara
en smaksak, och jag skulle icke säga särdeles mycket derom, om
icke den afgångne chefen för Landtförsvars-departementet hade lagt
vigt på denna sak och ansåg sig derigenom hafva rättfärdigat ett i elfte
timman verkstäldt borttagande af ett, efter hans förmenande, för
arméns tjenstbarhet hinderlig! stadgande. Då jag för min åtgärd
åberopar en för åtgärden vänligt stämd auktoritet, torde man kanske
icke kunna anse, att jag sökt upplysningar på annat håll än hos
goda källor. Det fanns nemligen i går i Stockholms Dagblad en
artikel, som utvisade, huru liten procent af rekryterna vid antagandet
var äldre än 25 år. Det vill synas mig att ju lägre denna procent
är af ju mindre betydenhet måtte äfven förordningen vara för
det allmänna. Man har åberopat att det till och med skulle hafva
gått så långt vid ett regemente, att 15 procent af rekryterna varit
öfver 24 år. Detta har äfven anförts af förre chefen för Landtförsvars-departementet,
men hvarken han eller författaren af artikeln i
Dagbladet upplyste, huru många af dessa rekryter varit mellan 24
och 25 år och huru många som varit nära 30 år. Om nu större delen
af dessa 15 procent stadnade vid en ålder af t. ex. 26 år, så må
det förlåtas mig, om jag icke tror, att siffran 25 är af stor betydenhet,
särdeles som olika individers utveckling och styrka i icke
så ringa mån variera.

Såsom en anledning till förordningen anfördes äfven, att eleverne
vid underbefälsskolorna borde utgöras af yngre manskap och att en
generalorder stadgat, att dessa elever vid antagandet icke finge vara
äldre än 30 år, emedan äldre personer skulle vara mindre läraktiga.
Det anfördes äfven såsom ett skäl, hvarför icke rekryter äldre än
30 år finge antagas, att de skulle vara mindre läraktiga. Mig vill
det likväl synas, att en rekryt, som, då han vid mellan 25 och 30
års ålder antages, icke är tillräckligt läraktig för att inlära handgreppen
och för att blifva simpel soldat, äfven må anses otjenlig
att bibringas den jemförelsevis högre bildning, som erfordras för
underbefälet, när han vid närmare 30 år skall kommenderas till
underbefälsskolan. Vidare sades det, att man borde laga så, att det
icke vore omöjligt för någon att komma i åtnjutande af förmånen
att blifva kommenderad till underbefälsskolan. Ja, om en så ringa

procent

Den 16 Mars. f. m.

procent af armén som 6,15 icke skulle vara kompetent att kommenderas
till underbefälsskolan, så är min oförgripliga tanke att
derigenom icke på minsta sätt äfventyras hvarken arméns tjenstbarhet
eller landets välfärd.

Om således jag för min del icke kan komma till någon annan
åsigt än den, att den ifrågavarande nådiga förordningen icke varit
af landets sannskyldiga nytta påkallad, men att deremot dess utfärdande
vid den tidpunkt, då den tillkom, gaf densamma utseende
af att hafva något annat möjligtvis mindre godt ändamål, så vill
det synas mig, att det hade varit önskvärdt, att icke eu åtgärd hade
blifvit vidtagen, som möjligen hos dem, hvilka egentligen deraf hafva
någon känning, skulle kunna framkalla den fanken, att det varit en
öfverilning. Denna åtgärd är emellertid, enligt min tanke, alldeles
för obetydlig för att föranleda en så stor och vigtig framställning
som den, hvartill Konstitutions-TJtskottet funnit sig befogadt, och för
min del kan jag derföre i afseende på sjelfva slutet icke annat än
förena mig med dem, som yrkat, att betänkandet måtte lägges till
handlingarne.

Herr C asp ers son: Min uppmärksamhet har blifvit fästad derpå,
att det kan vara tvifvel underkastadt huruvida det af mig förut
framställda yrkandet är fullt grundlagsenligt; och får jag med anledning
deraf afstå från nämnda yrkande och i stället förena mig
med dem, som yrka, att betänkandet måtte läggas till handlingarne.

Herr Dickson: Jag ber att få förändra det af mig vid mitt

förra uppträdande framställda yrkande derhän, att Utskottets memorial
inåtte läggas till handlingarne. Medan jag har ordet, vill jag
emellertid äfven yttra mig beträffande sjelfva saken.

Den talare, som yttrade sig näst efter mig, anmärkte, att det
icke kunde vara angenämt för dem, som velat afgifva reservationer,
att få dessa begrafna inom Utskottet. Vid öfverläggningen härom inom
Utskottet uttalades också såsom en ultima ratio den sats, att om Utskottet
hindrade reservationernas framläggande för representationen
kunde Utskottet i allt fall icke förhindra, att ju reservanten inför Kammaren
uppläste sin reservation. Detta må nu så vara, men då det endast
är tillåtet representanten att till protokollet yttra sig i det
ärende, som föreligger, så kunde det ju inträffa, att om en reservation
upplästes, hvilken berörde regeringshandlingar, som icke föranledt
anmälan, Talmannen funne sig med stöd af 90 § Regeringsformen
böra afbryta ett sådant uppläsande.

Eu talare från Kronobergs län har framställt anmärkningar,
dervid han, måhända för att icke sjelf komma under 90 §, begagnade
sig af suppositioner, som dock voro temligen genomskinliga.
Jag vill icke upptaga hans anförande till bemötande; men kan icke
underlåta att erinra, att det är en allmän grundsats, att förord bryter
lag, och att likaväl som en husbonde är berättigad att, då han antager
eu tjenare, med honom öfverenskomma att af den betingade
årslönen någon del skall innehållas för något särskild! ändamål,

Riksd. Prof. 1872. 1 Afd. 2 Band.. 6

k 2

Der: 16 Mars. 1. m.

lika väl är staten berättigad att, då en soldat antages, föreskrifva
hurn en del åt legan skall användas.

Herr Hallenborg: Jag ber att få till besvarande upptaga några
anmärkningar, som blifvit gjorda mot mitt förra anförande.

Jag har aldrig bestridt Kongl. Maj:ts rätt att bestämma qvalifikationerna
för dem, som antagas till rekryter, och jag medger villigt
att denna rätt kan utsträckas till de mest försvårande vilkor;
men korrektivet häremot ligger i den klippa, som heter omöjlighet.
Jag har aldrig misskänt den stora välmeningen med den beslutade
åtgärden, och jag inser fullkomligt nyttan deraf, att endast
ungt folk antages till soldater. Den erinran jag tillåtit mig göra,
afser derför endast tidpunkten för författningens tillkomst och den
politiska betydelse, som dermed gafs densamma.

Det har anmärkts, att jag fört diskussionen in på ämnen, som
endast omförmälas i reservationer. Grundlagen medgifver uttryckligen
rättigheten att anmäla reservation, och gränsen för begagnandet
af denna rätt är allenast att söka i reservantens uppfattning af
hvad som är takt. Memorialet gifver exempel på två olika sätt att
anmäla reservation. Så omförmäler Herr Sven Nilssons reservation
ingenting annat än hvad en hvar förut har sig bekant, enär den stöder
sig på en tryckt författning. Helt annat är förhållandet med
Herr Per Nilssons reservation, som berör frågan om sammankallandet
af urtima Riksdagen. Denna reservation stöder sig allenast på.
hvad som kunnat inhemtas vid läsning af statsrådsprotokollen, och
för min del har jag icke funnit det tillständigt att yttra mig öfver
ett ämne, derom närmare kännedom kunnat inhemtas endast af protokollen.

För öfrigt har genom häfd införts den sed, att vid föredragning
af déchargebetänkandet låta diskussionen behandla hvarjehanda ämnen.
Särskildt var detta fallet vid 1870 års riksdag, då diskussion
fördes öfver en massa regeringsärenden, änskönt Konstitutions-Utskottets
betänkande icke innehöll någon anmärkningsanmälan. Konungens
rådgifvare upptogo emellertid till besvarande de anmärkningar,
som gjordes af enskilde ledamöter, och dermed gafs den af mig
åberopade häfd. Denna häfd har jag begagnat, och jag tror, attjag
dervid icke gjort mig skyldig till något inkonstitutionel! förfarande.

Då mitt förra yrkande icke torde vara fullt formenlig!, anhåller
jag få förändra det derhän, att betänkandet måtte läggas till handiingarne.

Friherre von Schwerin: Till en början får jag förklara, att

jag hvarken gjort anklagelser eller förebråelser; jag ville endast
konstatera ett faktum, nemligen stillaståendet. Nu vill jag endast upptaga
en talares anmärkning, att det icke vore bevisadt, att vederbörande
misstagit sig om opinionen i landet vid urtima Riksdagens
sammankallande. Hvad som är allmänna opinionen erfar man genom
sammanställande af hvad som föregår inom representationen
och hvad man erfar vid beröring med folk i de särskilda orterna.
Summerar jag rösterna inom båda Kamrarne och frånräkna!’ dem, som

Den 16 Mars, f. m.

afgåfvos af Statsrådets ledamöter, visar sig nogsamt huru opinionen
inom representationen var beskaffad. I den ort der jag bor, har jag
icke hört någon, som gillade urtima Riksdagen. Vid Landtbruksmötet
i Göteborg, der, såsom bekant, de skilda landsorterna voro talrikt
representerade, lyckades jag verkligen träffa en person, som
uttalade sitt gillande. En af mina vänner påträffade tvä, soin hade
samma åsigt. Summa tre. Några flera har jag icke hört instämma,
och derpå grundar jag min uppfattning om opinionen i landet.

En talare har erinrat om den samdrägt, som egde rum inom de
fyra stånden. Jag tackar honom för den oväld, hvarmed han yttrade
sig. Den gamla organisationen var mig kär, och jag har ännu icke
lärt att beundra den nya.

Man har sagt, att samverkan mellan regeringen och representationen
i arméorganisationsfrågan icke kunde åstadkommas. Jag tror
dock, att om man velat undersöka förhållandena, skulle man kommit
till en sådan samverkan. Det behöfdes nemligen icke mycken politisk
_ takt för att, redan vid den näst föregående lagtima Riksdagen,
förnimma på hvad grund frågan borde byggas. Många tecken antydde,
att om man tagit till utgångspunkt att lindra och aflyfta den
tunga, som genom indelningsverket hvilar på svenska folket, och att
afskaffa eu föråldrad inrättning, så hade man kommit till samverkan.

Jag instämmer med dem, som begärt, att betänkandet måtte läggas
till handlingarne.

Herr Bergstedt: Såsom min vid Konstitutions-Utskottets memorial
fogade reservation utvisar, har jag icke kunnat biträda Utskottets
beslut om anmärknings framställande. Jag skulle derföre
icke nu behöft här yttra mig, helst jag ser att samtlig^ Konungens rådgifvare
lemnat sina platser, hvilket synes tillkännagifva, att de betrakta
denna diskussion såsom något sig icke vidkommande; men
jag finner mig manad att upptaga en utaf en ledamot från Södermanland
uttalad tanke, som jag anser vara väl förtjent af uppmärksamhet.
Nämnde ledamot yttrade, att en förändring af grundlagen
verkligen behöfdes genom borttagande af 107 § Regeringsformen, en
paragraf hvilken hädanefter är alldeles omöjlig att tillämpa. Jag
vill beträda samma väg; men vill gå några steg längre. Under de
fem år, jag, till följd af Kammarens förtroende, varit ledamot af
Konstitutions-Utskottet, har mer och mer tvekan trängt sig på mig,
hvad detta Utskott egentligen har att göra. Att det från fordna
dagar haft en stor politisk betydelse, vill jag icke förneka, och den
talare, som började diskussionen, påminde ganska riktigt om den egendomliga
_ ställning lagstiftarne hade för sextio år tillbaka och den
nästan sjukliga omsorg, med hvilken de sökte bygga upp konstitutionela
garantier. I vår tid vet jag icke, att 107 § innehåller några
garantier för en konstitutionel regim i landet. Denna paragraf föreskrifver
granskning af statsrådsprotokollen. Jag har hört mig före
hos personer, som ega obestridlig sakkännedom, och de hafva förklarat,
att icke i något annat konstitutionelt land finnes någon så
beskaffad protokollsföring inför regenten som i Sverige. Då Konstitutions-Utskottet
sätter sig, erhåller det en lång räcka statsråds -

Den IG Mars. f. m.

protokoll, bundna i digra och prydliga pergamentsband. Det imponerar
på de nykomna. Man tänker sig, att här äro alla regeringens
hemligheter förvarade, här är ett stort förtroende. Man börjar
bläddra i dessa protokoll och går dem igenom det ena efter det andra.
Det är kanske nog mycket begärdt att tjugo personer, som
alla uppnått myndig ålder och något mera, skola i en eller annan
vecka vara sysselsatt med att läsa titlar på protokoll. Något annat
innehålla sällan dessa protokoll än hvad som ingår i registraturet eller
kan igenfinnas i regeringsdepartementen såsom underlydande auktoriteters
utlåtanden och så vidare, och då är det sannerligen förlåtligt om
en person, som egnat sig åt allmänna värf, börjar fundera, om han
icke skulle kunna finna någon lämpligare sysselsättning. Om någon
finner att jag sagt för mycket, ber jag att få erinra om det kända
förhållande, att största delen af statsrådsprotokollen innehåller redogörelse
för ärenden, hvilka för Riksdagen redan äro bekanta, hvad
beträffar resultaten genom Svensk Författningssamling, och hvad
beträffar rådslagen genom de bilagor som åtfölja Kong!. Maj:ts propositioner
till Riksdagen. Två eller tre gånger om året händer det,
bland mängden af de obetydligheter hvarmed regeringen i vårt land
besväras, att någon af Konungens rådgifvare till protokollet uttrycker
någon särskild mening: regeln är den, att samtliga Statsråden i
underdånighet tillstyrka bifall till hvad Departements-chefen hemställt.

Den vanan här i landet, att protokoll föres inför Konungen i
hans råd, må nu hafva skäl för sig eller icke: derpå vill jag nu icke
inlåta mig. Men det vågar jag påstå, att lagstadgandet derom, att
dessa protokoll skola granskas af en särskild delegation i Riksdagen,
det stadgandet är antiqveradt och det har till och med verkliga
vådor. Då Riksdagen tillsätter ett särskildt Utskott för att granska
innehållet af statsrådsprotokollen, inträder den förutsättning, att det
är något som behöfver granskas och verificeras, något som borde tagas
i skärskådande af hederliga och såvidt möjligt klarsynta män, emedan
det annars kanske icke vore så bra bestäldt med rikets väl. Sjelfva
det namn, som här i landet i dagligt tal tillägges det memorial, hvari
Konstitutions-Utskottet tillkännagifver, att det fullgjort sin pligt att
låsa protokollen — “déchargebetänkandet" — innebär något vilseledande,
nästan en fara. Om det befinnes att Konstitutions-Utskottet
icke haft något att anmärka vid läsning af dessa protokoll, kan häraf
lätt dragas den slutsatsen, att det varit alldeles omöjligt att med
bästa vilja finna en anmärkning emot det sätt hvarpå regeringen under
tiden varit förd, och om Utskottet framställer ett tvifvel eller ett
lätt klander, så kan det heta, att det måtte vara särdeles väl bestäldt
med allt då intet värre varit att anmärka. Men icke ens Riksdagen
meddelar déchai’ge af ett regeringssystem såsom ett bolag på en
revisionsberättelse. Riksdagens totalomdöme om detta system ligger
i hela dess hållning i afseende på regeringen, och behandlingen
af déchargebetänkandet har i vanligt fall en långt mindre politisk
betydelse än många af dess öfriga handlingar.

Jag vill dessutom vända Kammarens uppmärksamhet på en annan
olägenhet. Då Konungens rådgifvare veta, att hvarje deras råd, utta -

Den 16 Mars, f. m.

ladt ex officio inför Konungen skall blifva föremål för främmande,
kanske icke alltid upplyste, någon gång måhända icke från partiintressen
fries mäns pröfning, innebär detta för dem eu stark lockelse
att nr statsrådsprotokollen aflägsna allt det, som, om icke annat,
kunde föranleda en obehaglig öfverläggning inom Riksdagen. Sjelfva
grundlagen ställer till Konungens rådgifvare en uppfordran att i afseende
på de mest betydelsefulla regeringshandlingarne framlägga
sina råd i en sådan form, på en sådan ort och på en sådan tid, att
de icke utsätta sig för dessa vidrigheter. Men hvad skola då dessa
vidlyftiga dokumentregister tjena till! De hafva icke ens med sig
det gagn, att historieforskaren, för hvilken de om femtio år blifva tillgängliga,
som i dessa protokoll kan söka ledning för sitt omdöme
om de inre krafter, som varit bestämmande vid afgörande! af de
större regeringsangelägenheterna, i dem kan få sin vetgirighet tillfredsställd,
ty han finner ingenting som han icke visste förut.

I afseende å protokollsföringen finner jag dock, såsom nyss sades,
icke nödvändigt att yttra mig vidare, men hvad angår granskningen
af protokollen, kan jag icke underlåta att uttala den öfvertygelse,
att det vore en stor vinst, om den paragraf, deri denna
granskning föreskrifves, komme att ändras; och jag skulle anse för
en stor lycka, ett verkligt politiskt framsteg, om jag en gång finge
upplefva den dag, då antingen från Konungens eller representationens
sida framkomme borttagande så väl af uppdraget för Utskottet
att granska de inför Konungen i Statsrådet förda protokollen som
äfven hela den ifrågavarande § 107 Regeringsformen. Att det deri
icke vidare ligger någon konstitutionel garanti, derom torde de flesta
af denna Kammares ledamöter för länge sedan hafva öfvertygat sig.
Denna paragraf erbjuder endast ett litet vapen åt den, som redan i
sin hand har ett stort. Det förekommer mig, som om hvar och en,
hvilken, för att uttrycka sina tänkesätt om den anda somledt Kongl.
Maj:t, vill begagna en anmärkning efter § 107 Regeringsformen,
använder, för att lyfta en tyngd, en knappnål i stället för ett jernspett.
Jag är rädd att röra vid grundlagen, och redan det åliggandet
för Konstitutions-Utskottet, att, såsom man säger, hyfsa grundlagen,
är betänkligt, emedan det så att säga håller grundlagen på
beständig flyttfot, då förutsättningen tvärtom borde vara den, att
vissa lagar endast af yttersta nödtvång må förändras. Men mer. än
betänkligt är, att Utskottet skall hafva förpligtelse, att hvarje riksdag
komma med något som genom fördom eller häfd alltid blifver
mer eller mindre en tillstymmelse till en revisionsberättelse.. Jag
tror icke, att det i ett samhälle, som nått en sådan utveckling i konstitutionel!
hänseende, som vårt, är statsmakterna värdigt att längre
bibehålla denna vördnadsvärda men odugliga öfverlefva från forna
tider, och att det kan vara hög tid att tänka på en förändring, som
verkligen är “högst nödig, nyttig och möjlig att utföra".

Herr von Gregerfelt: Min uppmärksamhet har fastats derpå,

att betänkligheter mött att framställa proposition på ogillande af Utskottets
anmärkning. Jag återtager derföre mitt yrkande och förenar
mig med dem, som yrka att betänkandet lägges till handlingarne. Men

8i’

Den 16 Mars. f. in.

då jag för min del ställt mig grundlagens strängaste fordringar till
efterrättelse, torde det tillåtas mig att fästa uppmärksamheten på
stadgandena uti tvänne §§ af Regeringsformen, nemligen dels 90 §, af
innehåll att under Riksdagens, dess Kamrars eller Utskotts öfverläggningar
och pröfning må icke uti något annat fall eller på något
annat sätt, än grundlagarne bokstafligen föreskrifva, komma frågor
om regeringsmaktens beslut eller enskilda medborgares och
korporationers förhållanden, dels ock uti 107 §, der det föreskrifves
att under Riksdagens öfverläggningar skola icke Konungens beslut
uti mål, som röra enskilda personers eller korporationers rättigheter
och angelägenheter, kunna ens nämnas, ännu mindre någon Riksdagens
pröfning underställas. Då nu flere talare skarpt klandrat några
regeringens beslut, Indika icke blifvit i denna ordning till Riksdagen
hemställda, torde icke grundlagens föreskrifter här blifvit iakttagna.
Hvad angår det af Grefve Mörner framställda klander öfver
regeringens beslut i sparbanksfrågan, vill jag nämna, att det icke
förändrar saken att han presumerade att det skett i ett annat land.
Jag vill icke inlåta mig i försvar för detta regeringens beslut, helst
då jag anser det icke hafva bort komma under öfverläggning; men
jag vill fästa Herr Gfrefvens uppmärksamhet derpå, att enligt hittills
gällande föreskrifter undantagas från embetsmäns löner vissa belopp,
hvilka insättas i pensionsinrättningar Indika icke blifvit af staten garanterade,
och att detta är något som de icke kunna undandraga sig.
Vidare är genom särskilda författningar förordnadt, att sådana medel
icke få tagas i mät. Förhållandet är således alldeles enahanda med den
beslutade åtgärden i sparbanksfrågan. Samme talare ansåg, att Riksdagen
borde erhållit något meddelande angående det af Kongl. Maj:t
stadfästade beslut om den räntegaranti Stockholms stad åtagit sig.
I detta fäll har Utskottet ställt sig grundlagens bud till efterrättelse;
ty ehuru Stockholm är en stor kommun, är det dock en korporation.

I afseende på den andra punkten, som utgör föremål för Konstitutions-Utskottets
anmärkning, har åberopats, att en så liten procent
af rekryterna hittills varit öfver tjugufem år gamla, att rikets
sannskyldiga nytta icke fordrat utgifvandet af ifrågavarande befattning.
Frågan som föreligger till besvarande är likväl ingalunda
derom, utan huruvida genom samma författning rikets sannskyldiga
nytta blifvit åsidosatt. Detta anser jag vara en ganska stor skilnad.

En ärad talare har åberopat den häfd, som införts för några år
sedan. Denna häfd är sålunda icke “urminnes" och torde icke böra
gälla i strid mot grundlagens ordalydelse.

Grefve Hamilton, Henning: Mitt förra yttrande afsåg blott att
angifva de skäl, på grund af hvilka jag önskar, att 107 § Regeringsformen
måtte komma att ur grundlagen utgå. Det har sedan gifvit en
ärad talare anledning till det svar, att den som icke gillar nämnda §,
heldre än att i Kammaren uttala sitt ogillande af densamma, borde
till Konstitutions-Utskottet ingifva förslag om dess upphäfvande.
Jag erkänner, att denna anmärkning kan synas ganska riktig och
vill derföre gifva tillkänna, hvarföre jag icke vidtagit den af talaren

Den 16 Mars. £. m.

angifva utväg att göra min åsigt gällande. Redan vid föregående
tillfällen liar jag uttalat den mening, att genom 1866 års grundlagsförändringar
maktställningen mellan regeringen och representationen
undergick en ganska väsendtlig rubbning. Om detta är sannt —
och detta torde numera erkännas äfven af dem, som biträdde förändringarne
-— torde det böra blifva deras omsorg att återställa
den förlorade jemnvigten. Den som åter, lika med mig, ogillade förändringen
har både rätt och pligt att afhålla sig från alla åtgärder,
som göra honom delaktig i ansvaret för hvad som komma kan.
Han är skyldig att uttala sin mening om det tillstånd, hvari vi befinna
oss, men i öfrigt utan otålighet afvakta den tidpunkt, då de,
som framkallat detsamma, finna nödigt att deri göra de förändringar,
hvaraf det kan vara mäktigt.

Då jag nu fått ordet, kan jag ej undgå att påpeka det stöd för
olämpligheten af 107 § Regeringsformen, som jag i dag erhållit af
Konungens rådgifvare, då under största delen af vår öfverläggning
ingen bland dem varit tillstädes. Finna de Konstitutions-Utskottets
yttrande angående granskningen af Statsrådets protokoll vara af så
ringa vigt, då synes mig i sanning tiden vara inne, att äfven representationen
kan låta nämnda paragraf falla.

Slutligen anhåller jag att få tillägga, att då jag yrkat, att Utskottets
betänkande måtte läggas till handlingarne, jag dermed alldeles
icke velat uttrycka något annat, än att jag icke finner den af
Konstitutions-Utskottet framställda anmärkning vara af den beskaffenhet,
att Riksdagen på grund deraf bör hos Kongl. Maj:t anhålla
om någon eller några af Statsrådens entledigande.

Herr von Kock: Jag har endast begärt ordet med anledning

deraf att under diskussionen blifvit bestridd den sats jag tagit mig
friheten att framställa i afseende på den rätta tolkningen af 107 §
Regeringsformen, särdeles i afseende på reservationer och. rättigheten
att sedermera yttra sig om andra ämnen än dem, hvilka Konstitutions-Utskottet
liar anmält. Jag började mitt förra anförande dermed,
att jag antydde mig hysa lika mycken aktning för andras öfvertygelse
som för min egen. Men när jag af andras skäl icke finner
mig öfvertygad, måste jag försvara den åsigt jag^ hyser. Jag
har icke kunnat finna någon anledning att frångå den åsigt jag alltid
har haft och äfven i dag här yttrat, att reservationer angående af
Utskottet ej anmärkta frågor icke böra åtfölja betänkandet, samt
att man icke bör tala om annat än hvad Konstitutions-Utskottet i
sin helhet har framlagt. Jag tror nemligen, att 48 § Riksdagsordningen
innehåller ett generel stadgande, derifrån undantag är o
gjorda i .afseende på ärenden af denna beskaffenhet, hvarföre ock i
57 §, då det är fråga om att skicka de så kallade rullorna, det stadgande
är gifvet, att vid Kammarens öfverläggning om sådan fråga
gälla i afseende på Konungens beslut uti mål, som röra enskilda
personers eller korporationers rättigheter och angelägenheter, hvad
uti 107 § Regeringsformen stadgadt är. Detta måste betraktas såsom
ett undantagsstadgande; ty hade det varit beroende af det allmänna
stadgandet i 48 §. skulle det ju hafva varit onödigt och således

Den 16 Mars. f. m.

olämpligt att hänvisa till 107 § Regeringsformen, deri det stadgas:
“Under Riksdagens öfverläggningar derom, skola icke Konun gens

beslut i mål, som röra enskilda personers eller korporationers
rättigheter och angelägenheter, kunna ens nämnas, ännu mindre någon
Riksdagens pröfning underställas". Af dessa stadgande!! och då 107
§ börjar med att tala om “allmänna mått och steg", tror jag det
vara grundlagsvidrigt att här röra vid andra anmärkningar än sådana,
som komma från Konstitutions-Utskottet angående allmänna
mått och steg. År det åter fråga om någon mot lag stridande regeringsåtgärd,
har man ju 106 § att följa.

En talare har här åberopat den häfd som skulle hafva blifvit
införd, derigenom att en Konungens rådgifvare upptagit till besvarande
anmärkningar som emot honom blifvit gjorda, men jag vill
dervid anmärka, att jag finner det helt naturligt, att om en Konungens
rådgifvare angripes för eu af honom vidtagen åtgärd han då
söker försvara densamma; och jag tror icke heller att den omnämnda
häfden bör tillerkännas något stort afseende, då efter
min uppfattning man bör tolka lag och grundlag efter bästa förstånd
och samvete, utan afseende på prejudikater. Jag tror för min del,
att 107 §, om den rätt tillämpas, kan vara af nytta, och jag tror
icke att man bör borttaga den lika litet som protokollsföringen inför
Konungen i Rådet, hvilken är urminnes i vårt land, utan att något
annat sättes i stället. Men derom bör man icke nu disputera. Två
af Kammarens ledamöter hafva dock yttrat sig i denna fråga samt
utdömt 107 §. Den ene har uppgifvit de skäl, hvarföre han icke tagit
initiativet om paragrafens borttagande, men den andre har icke samma
skäl, och då han en gång kommer med ett förslag om dess upphäfvande
kan det blifva tillfälle att tala om paragrafens lämplighet,
men så länge _ den qvar står i grundlagen, böra vi ju tillämpa den i
den anda lagstiftaren åsyftat?

Äfven 90 § Regeringsformen har här blifvit åberopad, men jag tror
icke att den är tillämplig, då det endast är fråga om att framlägga
exempel. 90 § har sin historiska grund från frihetstiden och afsåg att
förekomma appell eller klagan samt dömande af representationen så
som förut existerat. I den paragrafen står det lilla, men der betydelsefulla
ordet “och" emellan orden ''öfverläggningar och pröfning. Den förbjuder
ingalunda att man talar om saker, som icke äro för tillfället föredragna,
hvithet jag för. öfrigt tror vara alldeles omöjligt att förekomma,
och under min riksdagsmannabana har, så vidt jag vet, icke
någon Landtmarskalk eller Talman försökt att göra en sådan tillämpning.
Men förhållandet är helt annorlunda, då, efter 107 §, det är
fråga om att Riksdagen skall förklara huruvida den anser att Rikets
väl kräfver att en Konungens rådgifvare entledigas. Då får man
icke i diskussionen inblanda eller nämna Konungens beslut i mål,
som icke varit föremål för utredning inom Konstitutions-Utskottet
och af detsamma anmälts.

Det har blifvit anmärkt, att icke någon af Konungens rådgifvare
här äro tillstädes. Jag beklagar detta, men skälet dertill torde vara
att i Riksdags-ordningen stadgas, att ärendena skola samtidigt föredragas
i båda Kamrarne, och då är det icke underligt, att då de sutit

Den 16 Mars, f. m.

här i några timmar och icke hört några grava anmärkningar framställas
de gått till ett annat rum, der det kanske är af behofvet
mera påkalladt att de afgifva upplysningar.

Jag fortfar i mitt yrkande, att betänkandet må läggas till handlingarne
utan något tillägg.

Grefve Mörner, Oscar: Då föredragningen af detta memorial
började, trodde jag att här skulle blifva fråga om att skärskåda och
pröfva de af Konstitutions-Utskottet framställda anmärkningarne, och
att Kammaren med anledning deraf skulle fatta sitt beslut. Jag
har likväl sedermera märkt att, oaktadt grundlagen funnits till många
år, förhållandet alltid blifver, att dechargefrågan, när den vid hvarje
riksdag ånyo förekommer, gifver anledning dertill, att man ingår i
vissa undersökningar angående grundlagens rätta betydelse och Indika
förändringar som i densamma böra företagas. Det skulle väl kunna
tyckas att man dervid icke borde, då man erinrade sig hvad som
skulle utgöra öfverläggningens föremål, fästa något egentligt afseende,
men då dessa frågor framställts af personer, som ega en viss
auktoritet, har jag trott att, ehuru ringa jag må vara, jag kunde ega
fog säga några ord, på det att dessa yttranden icke måtte qvarstå
alldeles obestridda, och på det att man icke framdeles skulle kunna
säga att, då i anledning af dessa yttranden, som här blifvit fällda,
icke någon röst höjt sig mot desamma, Kammaren allmänt gillat de
deri uttalade åsigter. Hufvudsakligen vänder jag mig till min granne
till venster, vid hvilkens yttranden jag mest måste fästa mig. Jag
kom icke riktigt under fund med huruvida han önskade att Konstitutions-Utskottet
skulle helt och hållet afskaffas eller huruvida han
inskränkte sig dertill att vilja borttaga 107 § Regeringsformen.. Jag
tror dock, att om också 106 § får oförändrad qvarstå, man likväl
ingalunda kan betrakta 107 § såsom öfverflödig, ty det kan finnas
många fall, då Konungens rådgifvare kunna anses icke hafva
iakttagit rikets sannskyldiga nytta, utan att de dock gjort sig skyldiga
till sådana fel, som kunde föranleda till att ställa dem under
åtal inför Riksrätt. Förhållandet är i detta afseende i Sverige olika
mot i andra länder. Här har af ålder funnits en stark konungamakt,
som i sin hand haft ibland nästan hela lagstiftningen och som
förfogat öfver land och folk på ett temligen oinskränkt sätt. Då
1809 års statshvälfning inträffade och vi erhöllo nya grundlagar,
bibehölls åt (regeringen en nästan despotisk makt i afseende på den
ekonomiska lagstiftningen. Skulle nu regeringen begagna denna lagstiftningsrätt
på ett annat sätt än som nyttigt vore, men man likväl
icke ansåge sig i anledning deraf kunde tillämpa 106 §, frågar
jag, om det icke vore gagneligt att 107 § finnes qvar, så att någon
regress funnes, om sådana åtgärder vidtoges som icke vore för samhället,
nyttiga. Man måste erkänna det lyckliga förhållande, att vårt
land varit sedan 1809 i allmänhet väl styrdt, och med tacksamhet
erkänner jag att vi icke nu med något skäl kunna vara missnöjda
med de aldraflesta af regeringens åtgärder, men derföre att så är,
böra vi icke glömma att tider funnits då förhållandet varit annorlunda.
Från en af Sveriges mest lysande regenters, Gustaf III:s,

Den 16 Mars, f. m.

tid qvarstå!'' ännu i minnet huru landet pinades genom den af
honom införda bränvinslagstiftning. Nu säger man visserligen, att
de årligen sammanträdande Riksdagarne skola utöfva en ständig kontroll
på regeringen och hindra alla missbruk, men derpå vill jag
icke ingå. Till följd af den emot all politisk möjlighet stridande
bestämmelsen i nya Riksdags-ordningen om tvänne fullkomligt likställda
Kamrar, tror jag det låter tänka sig att en regering, sammansatt
af sådane män som under Gustaf III:s tid, skulle utan svårighet
kunna tillegna sig ett afgörande och herrskande inflytande. En
parlamentarisk styrelse såsom i England är hos oss för närvarande
en ren omöjlighet, och vid sådant förhållande kan det väl icke vara
otjenligt att 107 § finnes qvar, helst erfarenheten visat att den gemenligen
tillämpas med all grannlagenhet. Man har påstått att den
anmärkning, som i år blifvit framställd, icke bort göras, men jag får
säga, att den af Konstitutions-Utskottet anmärkta åtgärden är sådan,
att jag för min del icke kan klandra Utskottet, för att det framställt
denna anmärkning. Hade jag varit ledamot af Utskottet, skulle jag val
kanske icke hafva fäst mig egentligen vid ifrågavarande regeringshandling,
men vid en annan, som jag anser vara af vida betänkligare art.
Jag kan icke heller från föregående år påminna mig, att bestämmelserna
i 107 § någonsin gjort någon skada. Kastar jag blicken tillbaka på
Konstitutions-Utskottets förhandlingar från riksdagarne på 1840-talet,
finner jag att Utskottet gjort ganska befogade anmärkningar, ehuru
regeringen alltid egt inflytande nog att få anmärkningarne, om icke
bestämdt underkända, dock lemnade utan påföljd. Då säger man,
hvartill tjenar det att bibehålla denna paragraf? Jo, det är en
sporre och en hållhake, som stundom kan vara ganska nyttig. Det är
kändt att Konstitutions-Utskottet gjorde anmärkning derom, att privatbankslagen
af 1846 tillkommit i ekonomisk väg. Anmärkningen
ledde icke till något resultat, men i alla fall verkade den ganska
nyttigt och hindrade kanske flera dylika författningars utgifvande på
grund af förment egenmäktig lagstiftningsrätt. Så länge derföre den
ekonomiska lagstiftningen ligger uteslutande i regeringens händer,
anser jag att man bör bibehålla denna paragraf.

Då de, som yrkat att betänkandet måtte läggas till handlingarne
med förklaring om ogillande, alla hafva derifrån afstått och
jag för min del icke finner anledning att framställa något sådant
yrkande, hemställer jag att betänkandet helt enkelt måtte läggas till
handlingarne.

Ofverläggningen förklarades härefter slutad och Utskottets ifrågavarande
anmälan lades till handlingarne.

Anmäldes och bordlädes Stats-Utskottets utlåtande:

N:o 37, angående Riksgälds-kontorets förvaltning under den tid,
som förflutit sedan början af sednaste riksdag;

Den 16 Mars. f. in.

samma Utskotts memorial:

N:o 38, med förslag till voteringspropositioner i anledning af
Kamrarnes skiljaktiga beslut uti åtskilliga frågor rörande anslagen
under riksstatens nionde hufvudtitel;

äfvensom Lag-Utskottets utlåtanden:

N:o 14, i anledning af väckta motioner om ändringar i Kongl.
förordningarne den 21 Mars 1862 om kommunalstyrelse på landet,
om kommunalstyrelse i stad, om kyrkostämma samt kyrko- och skolråd,
och om landsting;

N:o 15, i anledning af väckt motion om ett tillägg till Kongl.
förordningen den 16 Februari 1864 angående nya Strafflagens införande
och hvad i afseende derå iakttagas skall;

N:o 16, i anledning af väckt förslag om tillägg till 15 kap. 2 §
Rättegångs-balken i fråga om fullmäktigskap; och

N:o 17, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition med förslag
till författning angående upphäfvande af 2 kap. 5 och 6 §§ Giftermålsbalken
samt förändrad lydelse af 13 kap. 1 § Rättegångsbalken
och 18 kap. 5 § Strafflagen.

Kammaren åtskiljdes kl. 2 e. m.

In fidem
O. Brakel.

Den 16 Mars. e. m.

Lördagen den 16 Mars 1872

Kammaren sammanträdde kl. 7 e. m.

Justerades två protokollsutdrag för sammanträdet å förmiddagen.

Föredrogs ånyo ock föret 1 ivis till afgörande Stats-Ut -

regleringen af utgifterna under riksstatens åttonde hufvudtitel.

lista—5: te punkterna.

Biföllos.

G:te punkten.

Mom. a.

Herr Rydin: Jag är Utskottet erkänsam, derföre att det har
rekommenderat den motion jag väckt till åtanke hos Riksdagen. Jag
skulle hafva varit ännu tacksammare, om Utskottet tillstyrkt bifall
till densamma.

Då Utskottet yttrar) att utredning saknas, huruvida behofvet i
förevarande afseende möjligen kan nöjaktigt afhjelpas genom inrättande
_ af adjunktur i mekanik, anhåller jag, på det att denna fråga
må vinna den uppmärksamhet den förtjenar, att få yttra några ord
i detta ämne.

Med det stora antal, som numera egnar sig åt de matematiska
vetenskapernas studium, finnas icke tillräckliga lärarekrafter. Icke
en gång den rena matematiken är tillräckligt representerad. Der behöfvas
ökade lärarekrafter för att undervisningen skall kunna omfatta
den vigtiga del af den rena matematiken, som erhållit en större
särskild betydelse, nemligen den högre geometrien. Häraf följer således,
. att då, efter hvad erkändt blifvit, den experimental fysiken
erhållit den omfattning, att den måste befrias från den matematiska

skottets den 13 och 15 dennes

utlåtande N:o 12, angående

Den 16 Mars, e. m.

fysiken, på de matematiska lärarne icke kan fördelas något af den
undervisning, som jag afsett skola bestridas af professor i mekanik.

Nödigt blir således, att undervisningen af den matematiska sidan
i fysiken upprätthålles genom en särskild professor i mekanik. Fältet
är för stort, för att man kan nöja sig med en adjunkt. Ty med mekanik
förstår man numera icke blott detsamma som maskinlära, eller
läran om tyngdkraften, utan den matematiska kalkyl, som är nödig
för att beräkna alla de särskilda naturkrafterna-, såsom magnetism,
akustik, elektricitet m. m. Det är detta, som gör en profession
mekanik eller matematisk fysik allt mera nödvändig och erfordrar
mera omfattande verksamhet, än som kan begäras af en adjunkt.

Då ingen af Stats-Utskottets ledamöter reserverat sig mot denna
punkt, så vill jag, för den händelse jag icke får något understöd i
min mening, ej framställa något yrkande om bifall till det af mig
begärda anslag, utan inskränker jag mig till att rekommendera saken
till framtida hågkomst.

Öfverläggningen förklarades slutad och momentet bifölls.

Mom. b.

Bifölls.

Tida punkten.

Bifölls.

8:de punkten.

Herr Bergstedt. Jag förstår ganska väl, att det icke går för sig
att sätta i fråga ett bifall till Herr Granlunds motion. Men jag kan
icke uraktlåta att till Kammarens behjertande få framställa den omständigheten,
att denna lilla stad förr har haft ett läroverk, men
icke nu har det. Jag vill icke påminna om orsaken till denna förlust.
Det kan vara nog att säga, att det icke är något fel från stadens
sida, utan något helt annat som vållade den.

Jag har en liten vänskap för dessa pedogogier. Komma de i en
god lärares hand, så kunna de uträtta mycket godt och drifva undervisningen
ganska långt, emedan läraren der är friare i sin verksamhet
än hvad som är fallet med elementarläroverkens lärare.

Jag vågar nu icke göra något yrkande, utan anhåller endast
att framdeles, när tillfälle skulle yppa sig att godtgöra den orättvisa,
som drabbat detta lilla samhälle, Kammarens ledamöter då ej
måtte undandraga sig att behjerta dess intresse.

Öfverläggningen förklarades slutad och punkten bifölls.

9:de—18:de punkteerna.

Biföllos.

Den 16 Mars, e. m.

19;de punkten.

trS ''

Mom. a.

Herr von Koch: Ehuru jag gerna skulle bevilja detta anslag,
om detsamma blifvit af Kongl. Maj:t begärdt, så nödgas jag likväl,
på grund af den princip, som jag för mig uppställt, att icke
bevilja ett anslag, så framt det icke af Kongl. Maj:t äskats eller
förordats af någon utaf Konungens rådgifvare, som på sig tager
ansvaret, för närvarande anhålla om afslag å den föredragna punkten.

Herr Statsrådet Wennerberg: Jag anser mig böra förklara,
att Kongl. Maj:t helt visst, om vederbörlig ansökan derom i tid inkommit,
hade till Riksdagen gjort framställning om anvisande af det
förhöjda belopp, som funnits erforderligt, för att åt alla mindre döfstummeanstalter
inom riket lemna understödshjelp till samma belopp som
förut, eller 100 R:dr för hvarje barn. Men förlidet år gick till ända,
utan att från Lund, der ett betydligt antal barn redan finnas vid
det nya institutet, något understöd begärdes, icke heller från Stockholm,
der en dylik anstalt äfven finnes. Det var mig ej obekant,
att begge dessa anstalter behöfde och önskade anslag, och jag ansåg
derföre såsom en skyldighet att, innan Riksdagen yttrat sig om
de i denna sak af enskilda motionärer gjorda framställningar, icke
verkställa den vanliga utdelningen, hvilken, derest för alla barnen,
äfven dem vid Stockholms och Lunds inrättningar lemnats understöd,
då kommit att nedgå till nära hälften emot förut.

Då det är af vigt, att de tillskott, som hittills utbetalats till
dessa anstalter för hvarje der intaget barn, fortfarande utgå till
samma belopp som förut, hoppas lag, att det i denna punkt af Utskottet
förordade anslag måtte af Kammaren beviljas.

Herr von Koch: Efter de upplysningar Herr Chefen för Ecklesiastik-departementet
här behagat meddela får jag med största nöje
återkalla mitt yrkande om afslag och i stället yrka bifall.

Öfverläggningen förklarades slutad och momentet bifölls.

Mom. b.

Bifölls.

20''.de punkten.

Bifölls.

21:sta punkten.

Friherre af Ugglas: I händelse Kammaren bifaller denna punkt,
skulle de på ordinarie stat befintliga anslag, hvaribland de för Carolinska
institutet, vara oryggligt fastställda. Så vidt jag erinrar mig,

Den 16 Mars, e. in.

föreligger ännu en motion om anslag till två stipendier vid detta
institut. Denna motion liar. för så vidt jag känner, ännu icke blifvit
af Stats-Utskottet pröfvad, den tinnes icke ens omnämnd i detta utlåtande.
Utan att vilja yttra sig om denna motions värde synes det
mig icke vara rätt att genom ett bifall till denna punkt och anslagets
uppförande på ordinarie stat afskära all möjlighet för denna
motion att vinna någon pröfning.

På grund häraf vågar jag hemställa, om det icke skulle vara
rättare att nu återremittera punkten.

Grefve Beck-Friis: Det är fullkomligt riktigt att det, såsom
Friherre af Ugglas anmärkt, föreligger en motion om ett anslag af
2,000 B:dr att användas till stipendier för två docenter vid Carolinsk
institutet, men detta anslag utgör egentligen ett appendix till
sjelfva motionen, som hufvudsakligen innefattar en önskan att Kongl.
Maj:t måtte sätta i verket den förändring, som genom Pikets Ständers
skrifvelse af den 16 Maj 1863 blifvit begärd; detta anslag är ej
ens föreslaget att utgå under 1873. Det har derföre synts Utskottet,
som om denna fråga icke rörde statsregleringen för 1873, och
man ansåg, åtminstone på den afdelning der motionen blifvit handlagd,
att den borde under en annan form förekomma till Riksdagens
pröfning, hufvudsakligen på grund af att den icke afsåg något anslag
för 1873. Jag har emellertid ej något emot att, såsom blifvit
yrkadt, punkten till Utskottet återremitteras.

Herr Petre: Jag föreställer mig, att äfven om afseende skulle
fästas vid motionen, blefve det dock endast under form ‘äf extra anslag,
och det behöfde ej uppföras å ordinarie stat.

Sedan öfverläggningen förklarats slutad samt Herr Grefven ochTalmannen
yttrat, att under densamma något annat bestämdt yrkande än
å punktens återförvisning ej hade afgifvits; framställde Herr Grefven
och Talmannen först proposition på bifall till punkten, hvarvid svarades
många ja jemte några nej, och sedermera proposition på återremiss
deraf, då svaren utföllo med många nej jemte några ja ; hvaruppå
och efter det att proposition på bifall till punkten ånyo blifvit framställd
och med många ja jemte några nej besvarad, Herr Grefven
och Talmannen förklarade sig hafva funnit ja öfvervägande.

22:drci och 2S:dje punkterna.

Biföllos.

24:de punkten.

Herr Bergstedt: Det var med en viss bäfvan som jag för en stund
sedan begärde ordet för att yttra mig i förevaran de ämne; j ag hade då att
vänta mig ett praktfullt och lifligt motstånd från min granne här bakom
mig, som alltid af princip motsätter sig beviljandet af alla anslag på
grund af enskildes motioner. Sedan dess har emellertid Chefen för

Den l(i Mars, e. in.

Ecklesiastik-departementet på detta ruin gifvit tillkänna, att lian har en
långt mera frisinnad uppfattning om enskilda motioner. Detta har
åter ingifvit mig något förtröstran, och jag hoppas att Kammaren
skänker mig sin uppmärksamhet under några ögonblick. Det förefaller
mig, som om Utskottet, ehuru det gjort rättvisa åt innehållet
af motionen, likväl behandlat den mindre vänligt, då Utskottet först
talar om behofvet af ökadt utrymme för böckerna såsom gifvet och
vidare, med samma styrka förklarar anläggandet af en värmapparat
oundgänglig, men sedan hemställer att motionen icke må till
någon Riksdagens åtgärd föranleda, utan att gifva någon antydan om
huruledes Riksdagen, om den ej nu kan bestämma sig för anslaget,
åtminstone kunde fatta ett sådant preliminärt beslut, som kunde bereda
framgång åt saken vid en kommande riksdag. Det är icke
ovanligt att Stats-Utskottet, ehuru för ögonblicket nödsakadt att afslå
en motion, likväl ger förhoppning att den framdeles skall blifva
föremål för någon åtgärd, men någon sådan vänlig tröst har icke
blifvit mig gifven utan hårdt och kallt ljuder svaret: det skall ej
blifva någonting af dermed. Utskottet har såsom motiv anfört, att
“planen för värmeapparaten blifvit uppgjord i sammanhang med den
föreslagna tillbyggnaden och anläggningen af en sådan uppvärmningsanstalt
ensam icke blifvit af motionären ifrågasatt". Utskottet
utgår från den förutsättning, att saken ej blifvit tillräckligt utredd.
Jag ber då att få nämna, det saken är ej obetydligt mera utredd än
den var 1865, då det akademiska konsistoriet hos Kong!. Maj:t begärde
proposition å samma sak som jag nu framställt, och som då
liksom nu understöddes af Kanslersembetet. Jag tror mig ej öfverskrida
min obefogenhet då jag för Kammaren berättar, att jag samtalat
med förre chefen för Ecklesiastik-departementet och af honom
inhemtat anledningen hvarföre lian ej då ville gorå framställning i
den syftning konsistorium begärt; han sade mig att hans önskan
hade varit att hos Kong!. Maj:t anmäla saken, men att statsverkets
tillstånd då ej medgaf ett sådant anslag, och att det varit hans mening
att begagna de första goda konjunkturer, de första goda skördar
för att begära erforderligt anslag; han har ej kunnat upplefva
dessa goda år och har ej fått realisera sin välvilliga afsigt.

Jag har trott mig kunna säga att saken nu är fullständigare utredd
än den var förra gången då konsistorium begärde att Kongl.
Maj:t skulle afgifva proposition om anslag; jag har haft i mina händer
ocli till Stats-Utskottet öfverlemnat ritningar, planscher och kostnadsförslag,
som gifva temligen tydlig anvisning huru konsistorium
tänkt sig saken. I Utskottets betänkande finner jag föreslaget, att
den nuvarande sollennitetssalen i biblioteksbyggnaden skulle användas
till bokrum och någon annan lokal upplåtas till sådan sal. Jag
ber att få under några ögonblick upptaga detta förslag till granskning.
Utskottet säger, att det anser möjlighet finnas att tillfredsställa
bibliotekets behof af ökadt utrymme utan någon tillbyggnad,
och Utskottet har vändt sin uppmärksamhet till flera olika utvägar,
och det är just dem jag nu vill taga i närmare betraktande. Först
och främst föreslår Utskottet, “att något eller några af de iUpsala

slott

Den 16 Mars e. m.

slott befintliga rum t. ex. den så kallade rikssalen kunde användas
till sollennitetssal“; Upsala slott är nog en stor byggnad och ett
stort utrymme skulle väl kunna beredas der, men icke utan stora
kostnader. Särskildt vill jag minnas att, innan biblioteksbyggnaden
anlades, var äfven ifrågasatt att dertill använda någon del af slottet,
men det mötte stora svårigheter, ty dels bör en biblioteksbyggnad
från början vara beräknad för sitt ändamål för att blifva fullt ändamålsenlig
och dels skulle det blifva förenadt med stora kostnader;
lättare skulle det obestridligen vara att derstädes aptera ett rum till
sollennitetssal ty då behöfves ej mycken inredning, men der möta
dock äfven dervidlag några små svårigheter. Yäl är det sann! att
de akademiska korporationerna anses mera spirituela än de flesta
andra menskliga varelser, men kött och blod hafva de dock äfven,
och rummet är en kategori, från hvilken de beklagligtvis ännu ej kunnat
göra sig fria. Den så kallade rikssalen har snart sagdt icke
golf, icke tak och icke någon trappa, som leder dit, det torde blifva
svårt att nöja sig med sådana vilkor; på ett högre stadium af andlig
utveckling skulle det kanske gå för sig äfven utan väggar, men
så långt äro de ännu icke hunna, och komma de eu gång derhän,
kunna de väl få begagna sjelfva Olympen till samlingssal. Att aptera
rikssalen till sollennitetssal skulle således medföra så stora svårigheter
och kostnader att jag tror det nästan blefve billigare inreda
den nuvarande festsalen för sitt egentliga ändamål och tillbygga den
föreslagna flygelbyggnaden för bibliotekets behof. Utskottet ifrågasätter
äfven en annan utväg, den nemligen, att Upsala akademi skulle
för sina gemensamma högtider söka gästfrihet i ett hus, som ännu icke
finnes, men som skall uppföras till en samlingslokal för den ungdomliga
myndighet, som kallas Upsala studentkorps, och på densammas bekostnad,
och tillägger Utskottet att “medel till ej obetydligt belopp
redan äio samlade*1. Hvad detta förslag angår, så bär jag hört att
60 ä 70,000 R:dr lära vara samlade för att åt studentkorpsen uppföra
en lokal för dess sällskapliga församlingar och för dess bibliotek,
men jag kan ej föreställa mig, och jag vädjar i detta afseende till
den ärade ledamot af Upsala akademiska konsistorium, som här är
närvarande, om det är så långt gånget att Upsala akademi, rikt doterad
af våra framfarne store konungar, nu skulle behöfva söka gästfrihet
hos den studerande ungdomen. Det måste sannolikt hafva varit
i ett ögonblick af godt och skämtsamt lynne som Utskottet kommit
fram med detta förslag.

Hörande den af Utskottet föreslagna förvandlingen af stora festivitetssalen
till läsrum och bokrum ber jag få nämna några ord.
Då den nuvarande biblioteksbyggnaden skulle uppföras var anordningen
af huset på ett helt annat sätt än för närvarande; det finnes
en myth om att arkitekten skulle hafva glömt bort trappan, men
denna myth innebär en stor orättvisa och ringaktning mot denne, ty
förhållandet är att den ursprungliga planen ej omfattade en så stor
och dyrbar trappa som den nuvarande, utan var meningen att en del
af det utrymme, som nu upptages af den stora vestibuien, skulle
användas till trappa; då kom emellertid Carl Johan emellan; sedan
han fått kännedom om planen, gjort ett besök i Upsala och sett lo Riksd.

Prof. 1872. 1 Afd. 2 Band. 7

Den 16 Mars, e. m.

kålen satte kan sig deremot. Han fann, att ett sådant läge var af
den beskaffenhet, att det fordrades en stor och imposant byggnad med en
praktfull vestibul; för att understödja en sådan förändring i byggnadens
plan gaf han af egna medel 30,000 K,:dr B:ko, om hvilken
summa han tillförsäkrade akademien samma dag, han iade grunden
till den nuvarande byggnaden, för byggnadens fullbordande efter den
uppgjorda planen, och utan tvifvel har i hans föreställning ingått den
stora festivitetssalen i tredje våningen, ty utan densamma hade det
varit orimligt att lägga dit en trappa, med hvilken ingen trappa i
Stockholms slott, kan jemföras i storlek och arkitektonisk verkan.
Skulle nu salen förvandlas till bokrum och läsrum, faller det alldeles
af sig sjelf att trappan ej blott blir öfverflödig utan rent af hinderlig
och olämplig. Jag har erfarit att, sedan min motion kom under
Stats-Utskottets behandling, ett sådant förslag blifvit uppgjordt,
på grund af en skrifvelse från Kongl. Eeklesiastik-departementet till
Kongl. Ofverintendentsembetet; den utmärkte arkitekt, som för detta,
ändamål infann sig i Upsala har på det sätt utfört sitt uppdrag, att:
han uppgjort förslag till en sådan förändring af sollennitetssalen att
den skulle på höjden skäras midt itu af en brandbotten, den öfre
hälften lernnas åt sitt öde såsom en onyttig vind men den nedre sönderskäras
i flera rum, hvaraf midtelpartiet skulle användas till läsrum
och de öfriga delarne till förvarande af böcker. Jag har äfven
blifvit upplyst från ett håll, hvars tillförlitlighet jag ej har rätt att betvifla,
att samme frejdade konstnär, ehuru han ordagrannt ställt sig
den höga föreskriften till efterrättelse, likväl icke gjort någon hemlighet
af sin personliga öfvertygelse om ändamålsvidrigheten af den
uppgjorda anordningen. Det synes framgå af Utskottets utlåtande,
att denna plan kommit till dess kännedom, eftersom Utskottet antyder
på deri moderna byggnadskonstens förmåga att besegra till och
med o öfver vinnerliga hinder; det är ingen fråga om att icke något,
sådant låter sig här göra; böcker lära kunna uppställas till en höjd
af 15 eller 16 fot, hvilket är hälften af den närvarande, och på detta
sätt skall utrymme kunna beredas för bibliotekets tilivext under de
närmaste 15 eller 20 åren, men jag hemställer om vinsten af denna,
anordning motsvarar förlusten. Universitetet, ett af de största i.
Europa, behöfver ovilkorligt för sina stora betydelsefulla handlingar
ett utrymme, som icke lärer kunna beredas på det sätt Utskottet
föreslagit, och hvarken de akademiska myndigheterna eller universitetets
ungdom eller ens de talrika främlingar, som från alla delar
af landet flockas till de musikaliska vårhögtidligheterna i Upsala,
skulle utan smärta erfara att en sal så storartad i sin anordning, att
intet rum i de nordligare länderna dermed lärer kunna jemföras, med.
en längd af nära 200 och en bredd af omkring 50 fot, blifvit sönderstyckad,
hälften oanvänd och den andra indelad till hvad man skulle
kunna kalla litterära hushållslägenheter. Sollennitetssalen i sitt närvarande,
ehuru icke alldeles fullbordade, skick, är bland andra egenskaper
det bästa musikrum i de nordiska länderna och jemte dertill
ledande vestibul och trappa säkert en af de vackraste arkitektoniska
skapelser i något land. Jag har redan förut tillåtit mig att fästa.
uppmärKsamheten derpå att solennitetssal ens inredning till arbetslägenheter
och bokrum skulle göra den stora prakttrappans qvar -

Den 16 Mars, e. m.

stående till nära nog en absurditet, men icke nog dermed, ty anordningen
medför äfven betydliga praktiska olägenheter; först och främst
kommer läsrummet att befinna sig i en annan våning och på stort
afstånd från utlånings- och arbets-rummen, hvilket försvårar uppgiften
och fordrar en förökad betjening, och vidare möter den väsendtliga
olägenheten, att den del af salen, som är beräknad till läsrum,
skulle med sitt stora djup af nära 50 fot endast erhålla dagen från
ena sidan emedan trapphuset hindrar på den andra. Det vore derföre,
ifall tredje våningen skall på detta sätt begagnas, lämpligast
antingen att helt och hållet borttaga trapphuset såsom numera utan
ändamål eller också åtminstone borttaga trappan, inreda öfre våningarne
till bokrum och arbetsrum samt i bottenvåningen förlägga
värmeapparater och kolförrådet.

Jag vill till dessa anmärkningar foga ännu en, det är nedslående att
se något vackert och ändamålsenligt dragas från sitt ursprungliga
ändamål, men härtill kommer äfven att åtgärden skulle blifva ett
våldsamt ingrepp i den pietet, det akademiska läroverket är skyldigt en
storsinnad och frikostig furstes minne.

Utskottet förebrår mig slutligen att jag icke i min motion alternativt
upptagit förslag om en värmeledning utan i förening med
frågan om tillbyggnaden. Jag bar till Utskottet öfverlemnat fullständiga
kostnadsförslag för inrättningen af en värmeledning ensamt
i den gamla byggnaden, slutande på ett belopp af omkring 35,000
R:dr. Jag har mig bekant att äfven en sådan anordning ansetts
önskvärd, äfven om icke hela önskningsmålet skulle kunna vinnas,
men en sådan nödhjelp skulle icke aflöpa utan stegrade kostnader,
som vore alldeles förspillda när nybyggnad förr eller sednare nödvändigt
måste ifrågakomma; apparaten måste i sådant fäll läggas
helt och hållet under jord utanföre sydvestra gafveln af det nuvarande
huset — ytan måste betäckas med asfalt och utrymme för
eldare upplåtas i något af de nuvarande bibliotheksrummen utom
andra olägenheter, som gjort att det akademiska konsistoriet för sin
del öfvergifvit all tanke på föreslående af det ifrågavarande alternativet.
Jag bär ingen rätt att uppträda såsom målsman för Upsala
akademis konsistorium, men då jag halt den lyckan att under många
år tillhöra detta lärosäte, dels såsom lärjunge, dels såsom yngre
lärare, har jag naturligt nog sökt att så nära som möjligt sätta mig
in i de akademiska myndigheternas tankegång, och det är efter denna,
som jag format min framställning. Då det icke lärer löna mödan
att för denna gång i strid mot Utskottets utlåtande yrka på ett
anslags beviljande till så stort belopp soin det ifrågasatta, och, ehuru
det är något hardt för Upsala universitet att nu, sedan de rika skördand
kommit, icke få draga den frukt af det allmänna välståndet,
om hvars åtnjutande den förre chefen för Ecklesiastik-departementet
gifvit läroverket en så säker förhoppning, vill jag åtminstone få hemställa,
huruvida det icke vorerätt att Riksdagen, under erkännande af det
ådagalagda behofvet, genom en underdånig skrifvelse förklarar sin beredvillighet
att åtminstone nästa år afhjelpa det. Jag anhåller derföre hos
Herr Talmannen om proposition på Kammarens bifall till följande förslag:
att Kammaren för sin del beslöte, att Riksdagen skulle uti underdånig
skrifvelse anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes låta utreda, huru

100

Den 16 Mars, e, m.

b clio fv et af förökadt utrymme för Upsala universitets boksamling och
läsrum bäst må kunna tillgodoses och en värmeledning för hela
bibliotekslokalen tillvägabringas, samt angående de dertill erforderliga
anslagsmedlen till nästkommande Riksdag aflåta nådig proposition.

Grefve Hamilton, Henning: Jag inser ganska val de skäl,
som förmått Stats-Utskottet att icke tillstyrka bifall till Herr Bergstedts
motion i dess ursprungliga skick. Men detta kan icke hindra
mig att tillstyrka bifall till motionen, sådan den nu blifvit formulerad.

Vid ett besök, som jag nyligen gjort i Hpsala, ansåg jag mig
skyldig att taga kännedom om bibliotekslokalerna, och jag var då i
tillfälle att öfvertyga mig om behofvet af ökadt utrymme. På sätt
Utskottet upplyser är utrymmet så trångt, att böckerna äro uppställda
icke blott i två, utan till och med i tredubbla rader, hvaraf
naturligtvis stora olägenheter uppstå, när böckerna skola begagnas.
Men ej nog dermed, man har till och med varit nödsakad att på
vissa ställen sätta folianter framför octaver. hvarigenom dessa sednare
blifvit helt och hållet dolda och det följaktligen erfordras en
mycket noggrann kännedom om böckernas placering, för att utan
alltför stor tidsutdrägt kunna finna dem som efterfrågas.

I motionen upplyses, och detsamma återfinnes i Utskottets betänkande,
att antalet högst betydligt ökat sig af dem, som begagna
biblioteket, icke blott för lån af böcker, utan äfven för studier på
stället. Men det finnes endast ett inskränkt utrymme, som kan
uppvärmas. Detta är så mycket svårare under vintertiden, då de
störa salarne knappt kunna begagnas ens för uttagande af behöfliga
böcker.

I afseende på det särskilda förslag, som här blifvit framstäldt,
att använda sollennitetssalen till bibliotekslokaler, har herr Bergstedt
hufvudsakligen sagt, hvad som kan sägas. Jag vill endast ytterligare
tillägga, att byggnaden är så hög, att, äfven om vattenledning
blefve anlagd i Upsala, man icke vore i stånd, att uppleda
vatten till öfverstå våningen och således alltid kan befara, att vid
möjligen inträffande eldsvåda hela den dyrbara del af biblioteket,
som i denna våning finnes förvarad, skulle gå förlorad. Det är väl
möjligt, att bättre utvägar att öka bibliotekets utrymme skulle kunna
finnas än de, som af motionären äro föreslagna, ehuru jag ej tror
det. men i ingen händelse kan detta ske utan betydlig kostnad, och
jag tror, att man gör klokare, om man tillägger ett eller annat tiotusental
R:dr för att få saken på en gång så ordnad, att man icke
efter några år behöfver återkomma till frågan. Då emellertid för
närvarande och intill dess denna fråga blifvit i vederbörlig ordning
af Kongl. Magt behandlad, något anslag ej skäligen kan begäras,
förenar jag mig med Herr Bergstedt i anhållan om proposition å det
förslag, som af honom blifvit framstäldt.

Grefve Beck-Friis: Jag är den förste talaren tacksam för

den värme, hvarmed han omfattat sitt foster. Han har derigenom

Den 16 Mars, e. ni.

101

visat, att hans motion varit väl genomtänkt innan den framkom, ett
förhållande, som tyyärr icke alltid är händelsen. Man skifver en
motion och kastar in den i plenum och anser dermed allt väl bestäldt.

Jag fruktar likväl, att denne talares kärlek för sitt foster drifvit
honom väl långt. Han har nemligen förebrått Stats-Utskottet,
att det icke strött några blommor på grafven. Jag är af alldeles
motsatt åsigt, tv jag tror icke, att ett Utskott kan amplare förorda
den sak, han framlagt till Riksdagen, än då Utskottet sagt, att detta
behof, är trängande och att det måtte skyndsamt afhjelpas. Jag
tror icke, att man kan nyttja bättre ord för att angifva det behof,
som i detta hänseende förefinnes. Jag vill dermed hafva sagt, att
Stats-Utskottet i denna del väl uppfattat sin skyldighet.

Hvad frågan i detalj angår, så anhåller jag att för Kammaren få
erinra derom, att byggnaden är uppförd icke med statsmedel, utan med
Upsala Akademis egna medel. Staten bidrog dertill endast med ett
amorteringslån, som ännu icke är fullt inbetaldt. Äfven skänkte
parl XIV Johan 30,000 R:dr banko för att utvidga detta hus, skatt
inom detsamma en solennitetssal skulle kunna inrymmas. Då nu
emellertid bibliotekslokalen har visat sig vara för inskränkt för det
antal böcker, som der äro hopade, och som dagligen tillströmma, så
har det synts Utskottet lämpligast, att till dess utvidgande använda
den solennitetssal, son der var ansedd, men aldrig bl ef fullbordad
— de nakna väggarne stå der utan all ornering och prydas vid högtidliga
tillfällen med björklöf — och hvilken jag hoppas aldrig må
blifva fullbordad, ty någon olämpligare plats för en solennitetssal
torde icke finnas än i detta hus, hvarest så ovärderliga skatter äro
inrymda, hvilka, om de gingo förlorade, aldrig kunna ersättas. Derföre
är det ock inom de Akademiska myndigheterna en strid hvarje
gång denna sal skall begagnas till dansrum. De som intressera sig
för vetenskap och skön konst sätta sig emot dess upplåtande dertill.
De åter som hysa intresse för ungdomen, som skall dansa, tala derför;
och jag kan icke finna annat, än att motståndarne till dansnöjena
hafva fullkomligt rätt. Denna åsigt har äfven gjort sig gällande
inom Stats-Utskottet.

De svårigheter, som här blifvit framhållna mot inredningen af
denna sal till bibliotekslokal, tror jag icke vara så stora. Arkitekterna
hafva nu för tiden så många utvägar att anlita. Man beköfver
icke hänga tak och golf på väggarne. Det finnes många sätt
att göra denna förändring genom anbringande af pelare, utan att
anstränga väggarne.

Hvad angår det af Utskottet föreslagna sätt, att afhjelpa behofvet
af en större samlingssal i Upsala. så kan det naturligtvis icke
för. staten finnas någon skyldighet att bereda en sådan, annat än
möjligen den moraliska förbindelse, som kan vara en följd af konung
Carl Johans gåfva. Utskottet har fått den upplysningen, att i Upsäla
Slott finnes mer än tillräckligt utrymme för detta ändamål; och
jag är öfvertygad att, om staten ansloge de 30,000 R:dr banko som
akademien erhållit i gåfva, så skulle derigenom på Upsala slott kunna

102

Den 16 Mars, e. m.

inredas en fullt lämplig lokal för de fester, som vid en akademi förekomma
och behöfva hållas inom det nuvarande bibliotekshuset.

Hvad åter värmeapparaten vidkommer, är behofvet deraf af Utskottet
erkändt. Men då någon utredning om kostnaden ej förelåg,
tror jag icke, att Utskottet kunnat på rak arm nu tillstyrka det begärda
anslaget.

Att man angående denna fråga skulle ingå till Kong!. Maj:t med
underdånig skrifvelse, kan jag för min del icke vara med om. Jag
tror nemligen, att Kongl. Maj:t i denna fråga iakttagit nödig varsamhet,
då han icke till Riksdagen framkommit med proposition om
anslag till denna byggnad. Som vi alla veta, pågår under dessa år
uppförandet af eu ny biblioteksbyggnad i hufvudstaden, och jag tror
icke, att, huru lysande konjunkturerna än må vara, det varit rätt
lämpligt att då framkomma med begäran om anslag till en biblioteksbyggnad
i Upsala, som under den föregående tiden icke ens varit
ansedd som ett statsbehof, så att den erfordrat några direkta bidrag
från statens sida. Att nu genom en underdånig skrifvelse påskynda
tiden för denna anslagsbegäran vill jag icke vara med om. Jag tror
att, äfven om Riksdagen utan vidare bifaller Utskottets hemställan,
tillräckligt med blommor blifvit strödda på denna graf, för att i en
framtid uppspira till goda frukter.

Hans Excellens Herr Grefve Sparre: Att ega en bokskatt, samlad
under sekler och af obestridligen stort värde, hvilken skatt år
från år ganska betydligt ökats, utan att man eger utrymme för dess
ändamålsenliga uppställning och begagnande, torde icke vara med
god ordning och klok beräkning öfverensstämmande. Utskottet har
också till fullo erkänt att utrymmet vid biblioteket i Upsala för
närvarande är alldeles för trångt. Huruvida det nya förslag Utskottet
framställt i afseende å användandet af festivitetssalen i tredje
våningen till utrymmets förökande för boksamlingen kan vara
antagligt, är en fråga, som först nu framkommit och som torde behöfva
en noggrannare utredning. För min del betviflar jag att detta
förslag kan vara lämpligt, vidtagandet af en åtgärd sådan som den
förslaget innehåller skulle åtminstone till en betydlig del förändra
den vackra byggnadens karakter.

Ett annat oafvisligt behof för en större boksamlings begagnande
är det af läsrum, hvarest forskare och vetgirige kunna få tillfälle
att studera utan att behöfva anlita lånerätten, som i många afseenden
är besvärlig. Ett sådant läsrum är också, om jag icke misstager
mig, anordnadt i planen till det nya Kongl. biblioteket som nu
bygges i Humlegården.

Ett tredje behof, i vårt strängare klimat oumbärligt och hvithet
Utskottet äfven ansett alldeles oafvisligt, är inrättandet af en värmeledning
för biblioteket i Upsala, på det icke tjenstemännens och
de besökandes lif och helsa må äfventyras.

Man bör vara Utskottet ganska tacksam för dessa erkännanden.
Jag tror äfven för min del att nämnda behof kunna och böra af staten
påräkna understöd, särdeles som, efter hvad den siste talaren nämnde,
staten icke på annat sätt bidragit till den nuvarande hiblioteksbygg -

Den 16 Mars, e. m.

103

kadens uppförande än medelst ett lån, hvars amortering ännu icke
afslutats. iför min del vill jag dock icke för närvarande yrka någon
•ändring i Utskottets betänkande, men instämmer med den aktade motionären
i hans nu väckta förslag om aflåtande! af underdånig skrifvelse
till Kongl. Maj:t med begäran om utredning i ämnet.

Herr Montgomery-Cederkielm: Inom Stats-Utskottet har

jag delat den åsigt, som blifvit i betänkandet framställd, eller att
Herr Bergstedts motion för närvarande icke måtte till någon Riksdagens
åtgärd föranleda. Denna åsigt vidhåller jag äfven nu för
så vidt med åtgärd menas beviljandet af penningeanslag. Utom beviljandet
af penningeanslag kan likväl äfven en annan åtgärd af Riksdagen
komma i fråga, d. v. s. aflåtandet af en skrifvelse till Kongl.
Maj:t, och emot en sådan åtgärd har jag ingenting särdeles att invända.

De två skäl för begäran om anslag, som egentligen blifvit framställda
af Herr Bergstedt, voro brist på utrymme och behofvet af en
värmeledning. Begge dessa behof hafva blifvit af Stats-Utskottet
orkända. Utskottet erkänner, att ett större utrymme för boksamlingen
är behöfligt, och Utskottet gör till och med åtskilliga förslag
för detta behofs afhjelpande.

I afseende på värmeledningen erkänner också Utskottet, att eu
•sådan behöfves; men någonting helt annat är att komma med förslag
om beviljandet af ett bestämdt anslag då ingen utredning skett. Jag
skulle derföre gerna för min del gå in på en skrifvelse sådan som
den Herr Bergstedt föreslagit, emedan jag tror, att saken är tillräckligt
utredd för att rättfärdiga en sådan. Jag skall också gerna
förena mig med honom om hans förslag till skrifvelse, blott den
sista perioden i förslaget finge utgå, nemligen från orden “samt angående
de dertill" etc. Jag anser nemligen alldeles tillräckligt, om
man begär, att Kongl. Maj:t ville utreda behofvet af ökadt utrymme
och huruvida en värmeledning kan anbringas, och att man alldeles
icke behöfver anhålla, att Kongl. Maj:t måtte framställa nådig proposition
om anslag till nästkommande Riksdag. Om denna förändring
göres, har jag för min de! ingenting att erinra emot Herr
Bergstedts nu väckta förslag.

Herr Rydin: Då denna sak redan af flere föregående talare

blifvit lagd denna Kammare på hjerta!, har jag i sjelfva saken ingenting
annat att tillägga, än att jag instämmer i Herr Bergstedts
förslag angående aflåtandet af en underdånig skrifvelse. Då jag har
ordet, beder jag likväl med anledning af Grefve Beck-Friis yttrande
få nämna några ord. Han tycktes föreställa sig, att sollennitetssalen
i öfverstå våningen af bibliotekshuset egentligen vore ämnad
att användas till balsal, äfvensom att den för sådant ändamål årligen
användes. Jag vill likväl fästa hans uppmärksamhet uppå, att så
icke är förhållandet, utan att salen användes till balsal endast vid
vissa högtidligare fester, som genom nutidens lättare kommunikationer
blifvit verkliga nationalfester, nemligen vdd promotionerna.
Dessa promotioner hållas i början af sommaren, och vid promotions -

104

Den Ifi Mars, e. in.

balerna iakttages noggrann vård och vaksamhet öfver att ingen eldfara
må kunna uppkomma. Min ställning till frågan är den, att jag
af grundsats i Consistorium academicum röstat emot salens användande
till balsal vid dessa tillfällen; men om vid sådana festligheter,
då Sveriges ungdom från alla håll sammanströmmar till
universitetsstaden, der en gång hvart tredje år en dansfest eger rum
på den förnämsta salen i Sverige, bör detta ej kunna anföras såsom
skäl för att denna sals egenskap af akademisk festsal skall upphöra.
Dessutom beder jag få erinra, att för hvar och en, som besökt Upsala,
denna säl är i ett kärt minne. Den användes nemligen äfven
vid studentfester utan bal, vid universitetsfester och vid större
musikfester. För närvarande har man för öfrigt i denna sal uppställd
en samling gipsaftryck af antika konstverk. Den användes
sålunda på sätt, som i många hänseenden komma universitetet till
godo, och för öfrigt finnes väl intet universitet, som saknar en större
sollonnitetssal.

Man har talat om att inreda den s. k. rikssalen å slottet till
en sollennitetssal. Mig förefaller dock, att man lika väl som man
beräknat det belopp af 45,000 R:dr, som Carl Johan skänkt såsom
användbara till inredning af en sollennitetssal å slottet, kan använda
dem till förökning af det anslag, som för uppvärmningen erfordras
och hvarom alla äro ense, till det belopp som behöfves för att, då
nybyggnad och nyinredning skall vidtagas, kunna erhålla de från
början afsedda flyglarne. Man skulle då slippa att se Carolinasalen
skäras sönder i entresolvåningar, hvilket ändock, efter hvad upplyst
blifvit, endast blefve ett palliativ för en koljare tid, efter hvilken
flygelbyggnad erfordras.

Värmeledningen kan icke undvaras; icke heller flyglarne. Vore
det då icke Riksdagen värdigt att genast taga itu med denna sak,
hvars början icke länge kan fördröjas? Då jag yttrar detta, inser
jag nog värdet af Stats-Utskottets skäl och jag är tacksam för den
rekommendation Utskottet gifvit motionen; men jag tror likväl, att
Kammaren kan besluta sig för det förslag till underdånig skrifvelse,
som nu blifvit framstäldt af Hr Bergstedt.

Herr Bergstedt: Ett par småsaker ber jag att få upptaga till
besvarande. Den ärade ordföranden i Stats-Utskottets andra utgifts
afdelning,. som först beredt frågan, bär lagt mig till last, att jag
icke vore nöjd med de blommor, som blifvit strödda på motionens
graf. Jag är oändligt tacksam för buketterna: jag önskar blott att
de icke varit så många och granna, men jag tackar honom likväl
för det öppna erkännandet, att det här vore fråga om att begrafva,
så att motionen icke stode upp igen. Han är en stor landtbrukare
och jag beder derföre, att han för mig, som är en liten sådan, ville
förklara en sak, som förefaller mig otydlig. Jag har visserligen någon
kännedom om, huru säd växer upp utaf korn, men jag har aldrig
bort, att buketter af blommor, som blifvit lagda på grafvar, kunna
slå rot och växa upp till frukt. Detta är en sak, som jag hoppas,
att han skall förklara för mig, äfvensom på samma gång en annan,
hvilken han, såsom en stor agronom, jemväl bör kunna förklara.

Den 16 Mars, e. m.

106

Det är, huruvida det är eu sund kärna i de frukter som växa på
grafvar. Jag har för min del der aldrig sett annat än malört.

Äfven en annan sak ber jag att få beröra, nemligen frågan om
balerna. Då jag talat om betydelsefulla handlingar, för Indika Upsala
behöfver en sollennitetssal, har jag icke tänkt på dans. Jag har visserligen
i min ungdom sjelf dansat i Carolinasalen, men jag ser icke
gerna, att denna sal begagnas vid sådana tillfällen. Jag tror mig
också veta, att det mött ganska lifligt motstånd i Konsistorium, då
kandidaterna begärt upplåtandet af salen för sådant ändamål. Jag
tror till och med, att det vore ganska godt, om här uttalades den
öfvertygelsen, att denna sal är ämnad till helt andra ändamål, ty
detta skulle hafva till följd, att ett afslag gåfves på sådana framställningar.
Deremot anser jag, att salen är väl begagnad vid alla
sådana sammankomster, der det är frågan om att fira minnet af aflidne
monarker och andra framstående män eller att fira glädjefester öfver
lyckliga händelser, som träffat landet eller konungahuset, likasom
det är ett ganska värdigt bruk att begagna den till konstnärliga
framställningar, till dessa musikfester, som blifvit kära för hela landet
och till hvilka personer sammanströmma från landets nordligaste
punkt till den sydligaste.

Slutligen ber jag att få yttra några ord i afseende på det understöd,
som gifvits af en annan ledamot af Stats-Utskottet. hvilken
föreslog borttagandet af den sista frasen i förslaget till skrifvelse,
innefattande begäran om aflåtande af en Kongl. proposition. Jag hemställer
likväl, om det är alldeles nödigt att borttaga hvad som ligger
i sakens natur. Då man anhåller att Kongl. Maj:t ville låta
göra en utredning af en sak, så sker det under förutsättning, att
Kongl. Maj:t också ville framställa proposition till Riksdagen i sjelfva
saken, och jag vet icke hvarför detta just behöfver underförstås. Jag
hemställer till honom, om icke äfven han vill acceptera det förslag,
som blifvit förordadt af några bland Kammarens mest ansedde ledamöter.

Herr Statsrådet Wennerberg: Det var år 1813, som den nuvarande
biblioteksbyggnaden i Upsala påbörjades, sedan Kongl. Maj:t
derför hade fastställt en ritning, som upptog nuvarande byggnader
jemte två flygelbyggnader. Såsom en föregående talare ganska riktigt
omnämnt, var det vid ett besök i Upsala, som det rann Konung
Carl Johan i sinnet, då han besåg den påbörjade biblioteksbyggnaden,
att bär borde något göras, stort och minnesvård^ och, såsom
det ofta var fallet med denne Konung, han gaf frikostigt 30,000
R:dr Banko till byggnadens fullbordande och inredandet af en värdig
festsal åt universitetsstaden, för h vilket senare ändamål skulle
användas en våning i biblioteksbyggnaden. Med allt erkännande
af det vackra och högsinta i denna handling, torde likväl med skäl
kunna ifrågasättas, huruvida detta för bibliotekets ändamål och
framtida bästa var fullt lämpligt.

Jag har icke hört någon ens göra ett försök att påstå, det utrymmet
skulle vara tillräckligt för det nu varande boktörrådet. Alla
torde vara ense derom, att Upsala bibliotekslokal behöfver utvidgas.

106

Den 16 Mars, e. m.

Icke heller har jag hört någon skiljaktighet i meningar råda i afseende
å behofvet af en värmeledning derstädes. Det är verkligen
påkostande att veta, att de män, som der nitiskt arbeta, oftast få göra
sin tjenst i en temperatur, som skulle kunna förorsaka hvilken annan
som helst ohelsa — måhända för lifstiden. Här synes sålunda
vara alldeles gifvet och allmänt erkändt, att mått och steg måste
vidtagas för att biblioteket måtte vinna nödigt utrymme och dess
tjensteman få gorå sin tjenst i en värmegrad, någorlunda motsvarande
den, som finnes i andra embetsverk, men angående sjelfva
sättet att anskaffa så väl detta ytterligare utrymme, som en nödig
värmeledning, torde meningarne ännu vara delade.

Jag hemställer till Kammaren, om det icke hade varit temligen
troligt, att, i fall Kongl. Maj:t till denna Riksdag gjort nådig framställning
angående bibliotekets utvidgning och värmelednings anskaffande
i full öfverensstämmelse med det förslag, som inkommit
från universitetets auktoriteter och som blifvit understöd! af Kanslern,
Stats-TJtskottet då — och detta med fullt skäl skulle hafva sagt, att,
enär utredning saknades, huruvida den del af bibiioteksbyggnaden,
som ännu står obegagnad och utgör mera än eu tredjedel af hela
byggnaden, vore lämplig att apteras till bibliotek, Stats-Utskottet
för närvarande och i sakens outredda skick icke ville tillstyrka Riksdagen
att bifalla Kongl. Maj:ts framställning.

Händelsen är nemligen den, att den öfverstå våningen ämnad
till en festsal och visserligen ock såsom sådan begagnad, dock
aldrig dertill blifvit inredd. Hvarje gång en fest der firats, hafva
de firande sjelfva måst bekosta de dekorationer, som varit behöfliga.
Från den stora praktfulla trappan, har man inträdt i ett rum — mycket
högt och långt, det medgifves — som alltid haft sina bästa och
skönaste prydnader i en lifvad och högstämd ungdom, och sin enda
glans i ögonblickets högtidlighet och betydelse. Det öfriga har bestått
af granris och måladt papper. Visst är att högtidliga fester
firats i Carolinasalen, men visst är ock, att den i sig aldrig varit
en festsal.

Man har satt i fråga, huruvida denna säl ens skulle kunna inredas
till bibliotek. Med anledning deraf har jag redan på förhand
låtit vidtaga en undersökning och genom Ofverintendents-embetet
erhållit åtskilliga upplysningar, Indika för det närvarande torde göra
tillfyllest. Af dem framgår, att salen kan inredas för bibliotekets
ändamål, att murarnes bärighet är god, och att den kan rymma omkring
100,000 volumer. Hela boksamlingen uppgår för närvarande
till omkring 200,000 band, häruti inräknad en massa dubletter, som
biblioteket ämnar afyttra. Då således i denna sal kan inrymmas
minst en tredjedel af hela boksamlingen, kan följaktligen tillräckligt
utrymme för den närmaste framtiden der vinnas. Det lider väl intet
tvifvel att med en tillökning af omkring 3,000 volumer årligen det
efter ett par decennier skall finnas nödigt att äfven uppföra flygelbyggnaderna.
De komma då i sin ordning, och byggnaden kan
fulländas, enligt den af Kongl. Maj:t ursprungligen fastställda planen,
icke med en flygelbyggnad utan med tvänne.

Jag har nämnt detta, icke för det att jag obetingadt gillar denna

Den 16 Mars, e. m.

107

plan, men emedan jag anser nödigt ocli i sin ordning att, innan Riksdagen
skall afgöra, huruvida en så stor penningsumma som 115,000
R:dr må för ifrågavarande ändamål anslås, Riksdagen bör sättas i
tillfälle att veta, livad en sådan inredning af den nuvarande byggnaden,
som den nämnda, kommer att kosta och i hvad mån den befinnes
lämplig. Derför har jag oek inför Kongl. Maj:t i detta ämne
framställt min påsigt, att en sådan förberedande åtgärd borde vidtagas
och att Ofverintendents-embetet sedan i samråd med vederbörande
auktoriteter i Upsala måtte få yttra sig öfver saken i dess
helhet.

Jag hemställer till Kammaren, om den under sådana förhållanden
anser nödigt att aflåta någon skrifvelse till Kong]. Maj:t, helst
jag har allt skäl att förmoda, att Kongl. Maj:t redan till nästa riksdag
ämnar framställa nådig proposition i ämnet. Det blifver då tillfälle
för Riksdagen att bedöma, huruvida man genom att begagna
öfverstå våningen eller genom tillbyggnad bäst tillgodoser bibliotekets
behof.

Herr von K och: Jag nödgas vidhålla den princip, som blifvit

angifven af min värda granne, och äfven nu uppträda emot både
anslag och det förslag till underdånig skrifvelse, som blifvit här
framstäldt. Det sednare förslaget innefattar nemligen efter min
åsigt ett tagande på förhand, att behofvet är sådant, att det blott
är fråga om att få veta hvad det kostar, och att Kong], Maj:t måtte
aflåta proposition om anslag dertill. Att i det outredda skick, hvari
saken befinner sig, Riksdagen på förhand skulle snart sagdt gifva
löfte om anslag, anser jag för min del icke lämpligt. Ett ökadt stöd
för min åsigt, att aldrig medgifva anslag på grund af framställning
från enskild motionär, så vida icke denna framställning blifvit accepterad
af Konungens ansvarige rådgifvare, har jag i afton fått, då
vi nu erhållit underrättelse, att Regeringen för närvarande är sysselsatt
med att utreda saken. Under sådana förhållanden och då vi
hört, att sådana personer som den nyss afgångne och den nu varande
kanslern intressera sig för saken samt vi således kunna vara
säkra att regeringen nog blir anlitad i vederbörlig ordning, om det
skulle behöfvas, förefaller det mig, som om det icke vore lämpligt
att Första Kammaren nu komme med en sådan påstötning på Kongl.
Maj:t, hvilken jag för min del icke anser riktig.

Jag yrkar bifall till Stats-Utskottets förslag.

Sedan öfverläggningen härefter förklarats slutad, yttrade Herr
(trefven och Talmannen, att under densamma hade afgifvits följande
yrkanden: l:o att den förevarande punkten måtte bifallas; 2:o
af Herr Bergstedt att Kammaren, med afslag å Utskottets hemställan,
måtte på det sätt bifalla den i ämnet väckta motionen, att Kammaren
för sin del beslöt, att Riksdagen skulle uti underdånig skrifvelse
anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes låta utreda, huru behofvet
af förökadt utrymme för Upsala universitets boksamling och läsrum
bäst må kunna tillgodoses och en värmeledning för hela bibliotekslokalen
tillvägabringas, samt angående de dertill erforderliga an -

108

Den 16 Mavs, e. in.

slagsmedlen till nästkommande Riksdag aflåta nådig proposition; och
3:o af Herr Montgomery-Cederhi elm, att Herr Bergstedts
ofvan berörda förslag skulle antagas, dock med uteslutande af den
sista delen deraf, börjande med orden: ‘‘samt angående''4.

Härefter framställde Herr (Trefven och Talmannen proposition
på bifall till punkten och, då dervid svarades ja jemte några nej,
förklarade sig hafva funnit ja öfvervägande.

25:te punkten.

Grefve Hamilton, Henning: Af Stats-Utskottets betän kande

upplyses, att denna fråga, som af en enskild motionär blifvit
underställd Riksdagens pröfning, äfven varit föremål för Kongl.
Maj:ts öfvervägande. Jag hade föreställt mig, att behofvet för Lunds
observatorium af den föreslagna meridian cirkeln vore konstateradt;
jag har också haft tillfälle att inhemta kännedom om den .särdeles
förtjenstfulla verksamhet, som observatoriet utvecklat, och jag förmodar
således, att några särskilda skäl varit för handen, bvilka föranledt
Kongl. Maj:t att icke framställa proposition i ämnet. Jag vågar
derföre för närvarande ingenting yrka i denna fråga, men skulle
vara synnerligen tacksam, om Herr chefen för Ecklesiastik-departementet
ville hafva godheten att upplysa Kammaren om de förhållanden,
som föranledt att, oaktadt bekantskapen med de omständigheter
jag nyss antydt, någon proposition till Riksdagen icke blifvit
afgifven.

Friherre Stjernblad: Inom Utskottet har jag icke kunnat dela
den åsigt, som . der gjorde sig gällande, och hvars frukt föreligger
uti det förslag till beslut, som nu är föredraget. Jag har icke kunnat
göra det, enär otvifvelaktigt är, att en institution sådan som
observatoriet i Lund, som i alla andra afseenden är komplett och
icke erfordrar mer än denna meridiancirkel för att kunna utveckla
fall verksamhet, bör kunna hafva anspråk på att i detta afseende
njuta något understöd af Riksdagen, synnerligast då frågan endast
gäller ett så litet belopp, som 5.700 R:dr, och då man val kan antaga,
att de medel, som användas i vetenskapens tjenst, alltid äro
väl använda. Jag påyrkade derför inom Utskottet, att man måtte
gorå framställning om bifall till Herr Agardhs motion, men jag möttes
då af ett skal, som i allmänhet väger tungt, och som äfven bör så
göra, nemligen att denna sak varit pröfvad af Kongl. Maj:t, men icke
befunnits så nödig, att någon framställning derom till Riksdagen
ansetts befogad. Jag kände icke då, och känner ännu icke de skäl,
som legat till grund för Kongl. Maj:ts beslut, men jag ser med nöje,
att Herr chefen för Ecklesiastik-departementet är här närvarande, och
hoppas derföre, att han måtte upplysa oss om, huru härmed förhåller
sig. Då jag likväl, ehuru obekant med de för beslutet bestämmande
motiven, icke kan tänka mig något annat skäl än sparsamhetens,
så anser jag mig dock redan nu och innan jag fatt de

i 09

Den 16 Mars, e. m.

önskade upplysningarne, både kunna och böra hemställa till Kammaren
om afslag å Utskottets förslag och bifall till Herr Agardhs
motion.

, i _^-err Kydin: Jag instämmer i alla delar med Friherre Stiernblad.
J

Friherre von Schwerin: Motionären har grundat sitt yrkande
på tvänne omständigheter: den första, att denna meridiancirkel behöfves
till komplettering af observatoriets apparater, den andra att
äfven inom utlandet blifvit erkändt den utmärkta verksamhet till den
astronomiska vetenskapens gagn, som blifvit utvecklad vid detta observatorium.
Jag anhåller att såsom en belysning särskild! af den
sednare omständigheten, nemligen observatoriets gagnande verksamhet,
få påpeka en sak. Det hände nämligen för en tid sedan, att en
hel planet gick alldeles förlorad, så att ingen kunde återfinna densamma.
. Det blef då en allmän efterlysning inom den lärda verlden
för att åter få reda på den förlorade himlakroppen, och slutligen var
det en af alumnerna vid Lunds observatorium, som räknade ut, hvar
den befann sig, och sade att man borde se efter i den eller den konstellationen,
der han räknat ut att planeten skulle befinna sig. Man
såg efter, och mycket riktigt fanns den äfven der, hvilken upptäckt,
som sedan meddelades den lärda verlden, i hög grad har förskaffat
Lunds observatorium erkännande och aktning. Såsom skäl emot anslagets
beviljande har endast blifvit anfördt, att Kongl. Maj:t icke
ansett. nödigt att afgifva proposition derom till [Riksdagen, och således
icke ansett det behöflig! att begära ett så litet anslag, som
o,700 R:dr för komplettering af observatoriets instrumenter. Det är
visserligen sann!, att detta är ett skäl, men jag tycker att det är ett
svagt skal. Det är nemligen så, att Käng!.'' Maj:t, som folket tror,
sitter på en upphöjd thron, men han är derföre icke allvetande och
allvis, och småsaker gå honom förbi, och af sådan anledning har
kanske äfven .vigten af det ifrågavarande behofvet undfallit honom
Jag förenar mig derföre med Friherre Stjernblad och yrkar afslag å
Utskottets förslag samt bifall till motionärens framställning.

Grefve Beck-Friis: Jag får såsom ledamot i Stats-Utskottet

meddela, att jag för min del icke kunnat biträda Utskottets förevarande
beslut. Jag anser nemligen att, då man med så ringa uppoffring
kan vinna ett så stort mål, så är det icke staten värdigt att
vägra sitt biträde. Såsom Herrarne se af utskottsbetänkandet, är
kostnaden för det ifrågavarande instrumentet beräknad till 19,000
K:dr, hvaraf universitetet af egna medel skulle tillsläppa 13,300 R:dr,
hvadan det begärda statsbidraget endast uppgår till 6.700 É/.dr. Då
härtill kommer, att det åtgår, för att få denna meridiancirkel färdig,
en tid åt 2 år. från den dag beställningen sker, så tror jag verkligen,
att den tid, inom hvilken universitetet med egna tillgångar skulle
kunna fylla detta behof, är så aflägsen, att möjligen de utmärkta
personer, som nu förestå detta observatorium, innan dess kunna vara
bortgångna. Såsom Herrarne äfven finna af betänkandet, har såväl

De» 16 Mars, e. m.

staten som universitetet på detta observatorium nedlagt stora kostnader
och med det anslag, som nu är i fråga, afses i sjelfva verket
att göra institutionen fullständig och komplett och således lägga slutstenen
till det vackra företaget. Denna meridiancirkel, för hvilken
anslag blifvit begärdt, är nemligen ett instrument, som i ställets meridian
utgör en kontrollant för alla observationer och en regulator
för de öfriga instrumenternas verksamhet. Då nu anskaffandet af
detta vigtiga instrument kan ske för ett så ringa belopp, som här är
begärdt, så har jag för min del icke tvekat att dertill lemna mitt
understöd, hvarföre jag får anhålla om afslag å Utskottets hemställan
och bifall till Herr Agardhs motion.

Herr Statsrådet Wennerberg: Jag beklagar att, då jag blif vit

uppfordrad att svara utaf tvenne bland Kammarens ledamöter,
iag endast har ett för dem måhända mycket ringa och otillfredsställande
svar att gifva.

Det fattas för den astronomiska institutionen i Lund blott detta
instrument för att den skall blifva ganska fullständigt utrustad; öfriga
dyrbara och nödiga instrumenter äro redan förut anskaffade.
Att observatoriet har visat sig fullt förtjent af understöd från statens
sida, äfvensom att det af egna tillgångar vill och kan bestå
13,300 R:dr för den ifrågasatta meridiancirkelns anskaffande, är icke
satt i tvifvel.

Skälet, hvarföre jag icke inför Kong!. Maj:t förordat någon
nådig framställning till Riksdagen i ämnet, är helt enkelt det, att
jag ansett att, då en institution inom kort tid ser sig i stånd att
med egna medel anskaffa hvad den för sig behöfver, bör den icke
framställa begäran om särskild! anslag för det tillfälliga behofvets
fyllande. Jag medgifver, att hvarje år äfven inom denna tid kan
blifva eu förlust för vetenskapen, men då dessa år äro beräknade
till 6 ä 8. och jag på goda skäl tror att man tryggt kan hålla sig
till det mindre talet, så hemställer jag huruvida icke med de visserligen
små, men bestämda och annars tillräckliga inkomsterna observatoriet
lätt nog kan och bör fylla äfven detta behof och således
sjelft inom få år — eller med någon ansträngning långt förr — anskaffa
det nödiga instrumentet.

Det har visserligen blifvit ifrågasatt att inköpa ett mindre dyrbart,
men äfven mindre godt instrument; jag kan likväl icke annat
än instämma i den åsigten, att det är rättare att något vänta på ett
bättre än att genast bekomma ett underhaltig!^

Jag har nu framställt det enda, men för mig tillräckligt bestämmande
skälet att icke hos Kongl. Maj:t hafva sökt utverka nådig
proposition härom till Riksdagen. Detta skall icke hindra mig att
som enskild uttala min synnerliga glädje, om Riksdagen visar sin
frikostighet mot observatoriet och sätter det i stånd att så snart
och bekymmersfritt som möjligt erhålla den önskade meridiancirkeln.

Herr von K och: Om jag rätt förstod Herr chefen för Eckle siastik-departementet,

så har han nu här förordat det ifrågavarande
anslaget. I så fall har jag alldeles ingenting deremot, isynnerhet
som det förekom mig, som om han i sammanhang dermed yttrade,

Den 16 Mars, e. m.

111

att det i annat fall skulle dröja till och med 6 ä 8 år, innan ett
sådant instrument kunde anskaffas, och medgifvit, att vetenskapen
under tiden skulle kunna gorå förluster. Vid sådant förhållande,
då en regeringsledamot tagit saken på sitt ansvar, anser jag mig
icke göra något undantag från min vanliga regel att icke bevilja
något anslag på enskild motionärs framställning, då jag nu icke motsätter
mig det förevarande anslaget. Jag öfverlemnar för öfrigt åt
de Herrar ledamöter i Stats-Utskottet, som icke äro Skåningar och
kanske se frågan ur en annan synpunkt, att försvara Stats-Utskottets
betänkande.

Friherre von Essen: Den siste talaren har uppkallat de StatsUtskottsledamöter,
som icke äro Skåningar och som .betrakta denna
fråga från en annan sida, och då förhållandet verkligen är sådant
med mig, vill jag hörsamma hans uppmaning och yttra några ord
om min uppfattning af saken. De upplysningar, som erfordras rörande
saken i sig sjelf, äro redan af Herr chefen för Ecklesiastikdepartementet
afgifna, hvarför jag således icke behöfver uppehålla
mig vid dem. Stats-Utskottet kan deremot efter min tanke icke förebrås
derföre, att det ej lemnat sitt bifall till motionen, ty om Utskottet
i allmänhet skulle tillstyrka hvarje anslag, som af enskild
motionär begäres för fyllande äfven af ett erkändt behof, så skulle
Utskottet, enär man icke kan förneka, att mångahanda behof förefinnas,
af hvilka det ena knappt kan föredragas framför det andra,
vara nödgadt att tillstyrka summor så betydliga, att Riksdagen icke
skulle kunna bifalla dem. Jag föreställer mig derföre, att Utskottet
handlat riktigt, då det afstyrkt bifall till sådana förslag, som varit
underställda Kongl. Maj:ts pröfning, men icke blifvit af Kongl. Maj:t
för Riksdagen framlagda.

Dä dessutom den ifrågavarande motionen afser anskaffandet af
ett instrument, som inom få år kan inköpas för de medel, som äro
anslagna till observatoriet, och då jag föreställer mig en sådan vetenskaplig
pjes, som här är omnämnd'', såsom gagnelig för flera generationer,
sa tror jag icke, att det skulle vara så synnerligen farligt,
om det skulle dröja ett eller annat år, innan densamma kunde anskaffas.
Om dessutom den omtalade besparingen af 7 ä 800 Rdr å obsei’-vatoriets anslag är af kontinuerlig natur, så kan jag icke tro annat än att,
om instrumentet beställes, någon uppgörelse kan ske inom universitetets
kassor, så att observatoriet utan direkt anslag kan blifva i tillfälle
att fa sitt behof uppfylldt några år tidigare. Något sådant
torde icke vara omöjligt, då här är upplyst, att för färdiggörandet
åtgår 2 år, och 6 år äro beräknade för dröjsmålet, som skulle uppstå,
ifall universitetet hänvisades endast till sina egna tillgångar.

Jag anhåller om bifall till Stats-Utskottets förslag, ehuru jag
icke vill förneka, att det ändamål, som i motionen afses, är godt
och nyttigt.

Grefve af Ugglas: Jag har anmält mig med anledning deraf

att, oaktadt ingå reservationer åtfölja denna punkt af betänkandet,
likväl åtskilliga Stats-Utskottets ledamöter angifvit, att de icke varit

112

Den 16 Mars, e. in.

med om detta beslut, och yrkat afslag på Utskottets hemställan. J ag
anser mig derföre skyldig att förklara, att jag med min röst bidragit
till detta beslut, och att jag trop, att Utskottet i denna fråga handlat
fullkomligt riktigt. Den siste talaren har redan betonat, att,
ifall man mera allmänt skulle godkänna de anslag, som af enskilda
motionärer förordas, så skulle redan derigenom uppkomma en stor
svårighet i afseende på den stadga som i statsregleringen bör förefinnas,
och ännu mera måtte detta blifva förhållandet, ifall man tillstyrkte
anslag, hvilka man vet, att Kongl. Maj:t pröfvat och icke
funnit behöfliga. Jag tror, att detta för Utskottet är ett fullt rättfärdigande
skäl, hvarföre det i sitt betänkande icke gjort någon
annan framställning, än den som nu är i fråga.

I afseende åter på sjelfva saken, så har Herr chefen för Ecklesiastik-departementet
angifvit att, oaktadt han icke funne behofvet
så trängande, att just nu bevilja detta anslag, han likväl vore ganska
belåten om Riksdagen dertill gåfve sitt bifall. Jag får säga, att under
förevarande förhållanden kan jag icke finna någon svårighet för
universitetet att förkorta den tid, som här är angifven till 6 år, då
säkra inkomster äro att påräkna, och i följd deraf ett lån för ändamålet
lätteligen skulle kunna upptagas. A andra sidan, då statsverkets
ställning är så god, som af Kongl. Maj:ts proposition synes,
så finnes visserligen intet hinder för att bevilja ett så litet anslag
som 5,700 R,:dr, men jag tvekar dock, huruvida det är välbetänkt
och rätt handladt att gifva sitt bifall dertill, då denna institution,
såsom nyss blifvit visadt af Herr Ecklesiastik-ministern, utan något
statsbidrag kan fylla sitt behof inom den kortaste tid som är möjligt,
det vill säga inom så kort tid, som fordras för instrumentets
tillverkning, hvilken vi sett vara uppgifven till 2 år. Jag har yttrat
mig egentligen för att rättfärdiga Utskottets betänkande och öfverlemnar
för öfrigt åt Kammaren att fatta sitt beslut i sjelfva saken.

Herr Berlin: Till de skäl, som åtskilliga föregående talare an fört

för bifall till motionen, och hvilka varit hemtade dels från den
berömliga verksamhet, som observatoriet i Lund hittills utvecklat,
och dels från det skick, hvaruti detsamma för närvarande befinner
sig, anhåller jag att få anföra ännu ett till Kammarens behjertande.
De instrumenter och den utredning, hvarmed detta observatorium är
försedt, äro anskaffade helt och hållet medelst besparingar under
ganska lång tid å det ringa årliga anslag, som den så kallade astronomiska
institutionen i Lund åtnjutit. Sålunda har icke blott den
stora refraktorn, som kostat 23,600 R:dr, blifvit inköpt och åtskilliga
mindre behof afhulpna medelst årliga besparingar af 7 ä 800 R:dr;
man har derförutom sammanlagt ett belopp af 13,300 R:dr, ämnade
att användas till inköp af nu ifrågavarande meridiancirkel. Då emellertid
kostnaden för en sådan belöper sig till 19,000 R:dr, så återstår
att fylla ett belopp af 5,700 R:dr, hvartill statsbidrag blifvit begärdt,
på sätt vi alla känna. Om ock inom 6 eller 8 år detta behof utan
statens biträde skulle kunna fyllas, så förflyter dock innan dess en
bra lång tid, hvarunder föreståndaren för observatoriet är dömd till

overksamhet

Den 16 Mars, e. m.

113

overksamhet i afseende på vissa observationer. .Tåg medgifver, att
de skäl, som af några Stats-Utskottets ledamöter blifvit anförda såsom
grund för Utskottets afstyrkande, i allmänhet förtjena allt afseende,
, särdeles som frågan varit föremål för Kongl. Maj:ts pröfning;
men jag vågar dock hemställa, huruvida icke i detta fall skäl kan
anses vara för handen att medgifva ett undantag från den antagna
principen, då genom anslagets beviljande Riksdagen skulle sättas i
tillfälle att gifva erkännande åt eu högst förtjent vetenskapsmans
och hans medhjelpares utmärkta verksamhet.

Grefve H amilton: Jag har så mycket mindre någon förebrå else

att gifva Stats-Utskottet, som jag för min del icke vågat yrka
bifall till motionen, förr än jag hört Herr Chefens för Ecklesiastikdepartementet
yttrande i ämnet. Då jag likväl nu erfarit, att lian
för sin uraktlåtenhet att förorda behofvet icke haft något annat skäl,
än att efter vissa års förlopp en meridiancirkel skulle kunna för
institutionens egna medel anskaffas, så vågar jag nu förena mig med
dem, som yrkat bifall till motionen. Man torde böra ihågkomma,
att en meridiancirkel icke kan beställas, förr än man med säkerhet
vet, att medel finnas till dess betalande, och om, såsom uppgifvits,
detta icke inträffar förr än efter sex år och den icke kan blifva
färdig förr än två år efter det den blifvit beställd, så måste observationerna
under dessa 8 år lida af den osäkerhet, som alltid egen rum,
då man saknar ett säkert kontrollerande instrument. Dessutom torde
böra anmärkas, att ett observatorium, der instrumenten äro så ömtåliga
och dyrbara, är i behof af medel icke blott för underhållet af
dem, som redan finnas, utan äfven för att kunna inköpa ett eller
annat mindre dylikt, som hvarje år kan behöfva anskaffas, och att
derföre de små besparingar, som årligen kunna göras, väl behöfva
tagas i anspråk för fyllandet af dylika mindre behof. Jag tror ytterligare
att, då en vetenskaplig institution visar sig vara i en så liflig
verksamhet och förtjena ett så allmänt erkännande äfven utom landet
som observatoriet i Lund, så saknar Riksdagen skäl att genom
vägran att bevilja ett obetydligt belopp lägga ett hinder i vägen för
dess fullt ändamålsenliga verksamhet, hvarföre jag yrkar bifall till
det begärda anslaget.

Herr Bergstedt: Det är mig alldeles omöjligt att sätta mig
in i tvänne talares tankegång, som tyckas gilla den grundsats, att då
man icke har medel att fylla ett vigtigt behof, så får man vänta
och spara ihop styfrarne tills den erforderliga summan blir full.

Det går för sig, och är äfven riktigt, när det är fråga om personliga
beqyämligheter, om man vill bygga om sitt hus eller skaffa
sig nya möbler, må man gerna ge sig till tåls så länge, för att kunna
gorå allt detta vackrare och beqvämare än man för ögonblicket har
medel till, men helt annat blir förhållandet när ett arbete skall utföras,
ty då behöfvas verktygen strax. Till och med i eu så låg
detalj som landtbruket är grundsatsen otillämplig. Den landtbruRiksd.
Prof. 1872. 1 Afd, 2 Band. 8

114

Den 16 Mars. e. m.

kåre som behöfver ett par ploghästar och har endast 400 R:dr
brukar icke vänta 8 år, till dess han får ihop de 1,200 R:dr som erfordras
för att få ett par dugliga, för att under tiden låta sina åkrar
ligga i träde. Ett sådant förfarande brukar åtminstone icke af
förståndiga menniskor iakttagas. Då det således i allmänhet plägar
gifva ett mycket dåligt resultat att dröja med att förskaffa sig bättre
verktyg och under tiden låta arbetet ligga nere, så är ett sådant
förfaringssätt inom vetenskapens område sjufaldt värre, ty der äro
icke blott år utan hvarje dag och timme, som onödigtvis förspillas,
en oersättlig förlust. Jag hörde häromdagen Herr Chefen för Ecklesiastik-departementet
inom Andra Kammaren, uti ett annat ämne,,
yttra, att “vi, som icke äro fackmän, göra väl att stöda oss på fackmäns
omdömen", och jag ber nu att få upptaga hans sats och säga,
att vi, som icke äro astronomer, göra väl, om vi inrymma någon
auktoritet åt astronomers omdöme. En erkänd astronomisk auktoritet
har nu yttrat, att för Lunds observatorium vore oundgängligen
nödigt att så snart som möjligt erhålla ett dylikt instrument, som
intet observatorium i våra dagar kan undvara. Yi böra då betänka,,
att tiden ilar, att tvänne hela år i alla fall åtgå, innan instrumentet
kan blifva färdigt, och om denna tid får växa ut till 8 år, hvilka
tillfällen till utförande af nyttigt och hedrande arbete måste icke
derigenom gå förlorade! Och hvad nier är, hvilka tillfällen att
gagna en vetenskap, som är en biand vår tids förnämsta, måste icke
genom en sådan sparsamhet blifva tillintetgjorda! Jag vill slutligen
hemställa till denna Kammare, huruvida det är rätt att hänvisa en
institution till att upptaga ett amorteringslån på en så liten summa
som 5,700 R:dr, hvilken en ledamot af Stats-Utskottet till och med
förklarat vara rent af ett lappri, och jag undrar äfven hvad vi skulle
få se i nästa revisionsberättelse, om Lunds universitet befunnes hafva
på ett så obetydligt belopp upptagit ett amorteringslån.

Jag yrkar derföre afslag på Utskottets hemställan och bifall till
Herr Agardbs motion.

Grefve Beck-Friis: En aktad ledamot af Stats-Utskottet,.

hvilkens röst gerna höres i denna Kammare, har anfört såsom skäl
för afslag, att detta behof icke blifvit af Kongl. Maj:t erkändt. Jag
ber att få erinra, att om äfven denna grundsats i större frågor må.
vara gällande, är den dock icke så absolut bindande, att icke såväl Statsutskottet
som Kammaren vid åtskilliga tillfällen frångått densamma,
och jag vill derjemte fästa uppmärksamheten på, att vi för några
minuter sedan bifallit Stats-Utskottets på grund af enskild motion
gjorda hemställan om en förhöjning af 10,000 R:dr i anslaget till
understöd åt uppfostringsanstalter för döfstumma barn. Jag kan
icke finna, att några bindande skäl förefinnas för den åsigten, att
man icke bör bevilja anslag på grund af enskild motionärs framställning,
ty ehuru det är sannt att Kongl. Maj:t är bäst i tillfälle
att se till statens behof, kunna dock frågor af mindre beskaffenhet
gifvas, hvilka kunna vara förtjenta af understöd från Riksdagen,
utan att Kongl. Maj:t, som bör se förhållandena mera i stort, kan
göra särskild proposition derom. Hvad detta förslag angår hafva

Deri 16 Mars, e. m

115

vi af en. Konungens rådgifvare hört det förklarande, att detsamma
vore förtjent af Riksdagens uppmärksamhet. Särskilt vill jag påpeka,
att ett uppskof af 6 till 8 år kan för utvecklingen af astronomiens
studium vara hinderlig!, och att ingen vet huru länge de krafter,
som nu verka i Lund, skola utöfva sin verksamhet, samt att hvarje
år som går till ända utan att något göres för detta ändamål är eu
förlorad tid. Jag är icke kompetent att döma i denna fråga, men
efter de omdömen jag hört jemväl från utlandet, tror jag att Lunds
universitet är val förtjent af detta understöd. Jag yrkar fortfarande
bifall till motionen.

Friherre Stjelkblad: Med anledning af hvad en ledamot af
Stats-Utskottet här yttrat, att Utskottet för sig uppställt den princip
att icke bevilja något anslag på grund af enskild motionärs framställning,
vill jag göra honom uppmärksam derpå, att Utskottet dock
i 27:de punkten af förevarande utlåtande, på grund af enskild motion,
tillstyrkt ett anslag af 4000 R:dr till utgifvande af ett planschverk.
Denna tillstyrkan har jag biträdt och jag får förklara, att jag äfven
framdeles kommer att söka bidraga dertill att sådana anslag, genom
hvilkas beviljande man kan hoppas att den vetenskapliga bildningen
skall kunna befordras och spridas, måtte bifallas.

För min del anser jag behofvet af det nu omhandlade anslaget
vara fullständigt ådagalagdt, särdeles sedan chefen för Ecklesiastikdepartementet
upplyst hvarföre han icke funnit skäl att hos Kongl.
Maj:t göra framställning om propositions aflåtande i detta ämne.
Om det begärda anslaget varit särdeles stort eller om det varit
fråga om att uppskjuta frågans afgörande till nästkommande riksdag,
skulle jag möjligen tålmodigt hafva böjt mig och kanske icke nu
påyrkat anslagets beviljande; men då man hänvisat lösningen af
denna fråga till en så aflägsen tidpunkt som 6 ä 8 år härefter, vill
jag hemställa, om icke ett sådant förfaringssätt är högeligen olämpligt,
ty ej kan en under 8 år fördröjd verksamhet af en sådan institution
som Lunds observatorium motvägas af den fördel, som en
besparad utgift af 5,700 R:dr anses kunna medföra.

Jag yrkar fortfarande bifall till motionen.

Friherre von Essen: Jag tror icke, att Stats-Utskottets ledamöter
i allmänhet hyllat den princip att icke tillstyrka bifall till
ett af enskild motionär begärdt anslag. Här har också såsom bevis
för att Utskottet icke alltid strängt fastkåller vid denna princip framdragits
det af Utskottet i 27:de punkten afgifna tillstyrkande af ett
anslag, som blifvit begärdt af enskild motionär. Men dervid ber jag
att få nämna, att med afseende å denna fråga egde det särskilda
förhållande rum, att det ifrågasatta anslaget skulle just nu beviljas,
om det skulle blifva af någon nytta. Detta lärer väl icke vara fallet
med denna fråga. Vidare har man sagt, att då anslag till vetenskapliga
ändamål äro behöfliga, bör man icke uppskjuta med anslagets
beviljande en enda dag, men då här är fråga om att förskaffa
sig ett instrument, som skulle komma att begagnas af många generationer,
tror jag att några års uppskof icke skulle vara af stor

116

Den 16 Mars, e. in.

betydelse. För öfrigt tror jag, att ett så storartadt instrument som
detta icke finnes på flera än 2 eller 3 ställen i Europa,

Sedan öfverläggningen härefter förklarats slutad samt Herr
(Trefven och Talmannen yttrat, att under densamma hade yrkats
dels bifall till den förevarande punkten, och dels att _ Kammaren,
med afslag derå, skulle bifalla den i ämnet väckta motionen; framställde
Herr (Trefven och Talmannen först proposition på bifall till
punkten, hvarvid svarades många nej jemte några ja, och sedermera
proposition på afslag derå samt bifall till den i ämnet väckta motionen,
då svaren utföllo med många ja jemte några nej; och förklarades
ja nu hafva varit öfvervägande.

26:te punkten.

Bifölls.

27:de punkten.

Herr von Koch: Jag måste bestrida detta anslag på den van liga

grunden, som för mig utgör en regel, att jag icke tillstyrker
något anslag, som icke blifvit af Kongl. Maj:t begärdt eller accepteradt
af någon bland hans rådgifvare.

Herr Hallin: I min motion har jag sökt visa vigten och betydel sen

af det arbete, för hvilket jag anhållit om anslag, men jag har
icke ingått i några närmare detaljer i medicinskt hänseende, emedan
jag icke trodde det vara på sin plats. Det erkännande detta arbete
vunnit af alla lärda samfund, och jemväl det vitsord, som lemnades
af en aktad ledamot af denna Kammare vid remissen af detta ärende,
visar, att detta arbete eger ett framstående vetenskapligt värde. Jag
har sökt ådagalägga i min motion, att anslaget nu vore så mycket
nödvändigare, som ett uppskof skulle kunna verka menligt på arbetets
utgifvande. Under diskussionen i dag har af en ärad talare blifvit
yttradt, att hvarje uppskof är en förlust när det gäller vetenskapliga
arbeten. Detta måste, enligt min åsigt, särdeles i afseende på
denna fråga vara tillämpligt. Behofvet af anslag af allmänna medel
framträder i förevarande fall så mycket större, som det är uppenbart,
att detta arbete på grund af dess stora omfattning och höga pris
icke kan räkna på någon större afsättning. Att det begärda anslaget
ej är för högt tilltaget tror jag mig hafva visat i motionen,
hvaraf framgår att författarne af detta arbete, äfven om det nu begärda
anslaget beviljas, likväl komma att göra ekonomiska uppoffringar.
Då man kan befara, att genom bristande understöd vårt
land likasom hela den civiliserade verlden skulle gå miste om detta
arbete, som icke blott är af stor betydelse för den medicinska vetenskapen
i teoretiskt hänseende, utan derjemte har ett ganska stort
praktiskt värde, och antagligen kommer i väsendtlig män att utöfva
inflytande på bedömandet och behandlingen af flerahanda sjukdomsformer,
så hemställer jag, att Första Kammaren behagade taga detta i

Den 16 Mars. e. m.

117

öfvervägande och bevilja ett bidrag till utgifvande af ifrågavarande
arbete, som genom sitt stora vetenskapliga värde kommer att utgöra
en heder för vårt land.

Herr von Koch: Det är icke min mening att bestrida nyttan

af det begärda anslaget, men jag tror att det i allmänhet är rådligast
att icke bevilja anslag på grund af enskilda representanters
begäran, på det att man måtte förekomma kombinationer af den beskaffenhet,
som fått sitt uttryck i det bekanta ordspråket: “Hjelp

du mig i dag, såskall jag göra det med dig i morgon", och på det att,
med den sammansättning vår representation nu har, man måtte förekomma
att vi erhålla en regerande Riksdag; helst det i alla fall
är så lätt att hitta vägen till tronen. Med sådana rekommendationer,
som detta förslag fick vid motionens afgifvande icke blott af
motionären sjelf utan äfven af en annan högt aktad ledamot af denna
Kammare, hade säkerligen Regeringen, om framställning gjorts till
densamma, behjertat denna fråga, så vida icke andra anslag varit
nyttigare och nödvändigare, men jag tror icke att enskilde representanter,
som icke bära ansvaret för att debet och kredit skola
gå i hop, böra taga initiativet i anslagsfrågor. Jag försöker för min
del att se till, att statsmakternas gebit icke förryckes, och jag skulle
icke vilja lefva den dag, då Riksdagen med nuvarande sammansättning
och sammanträdestider begagnade sin makt till att utdela gratifikationer
till enskilda personer för enskilda ändamål. Det finnes
för närvarande icke något ändamål, om hvilket man icke kan säga
att det är i något afseende nyttigt. Jag yrkar fortfarande utslag å
motionen.

Herr Berlin: Vid remissen af ifrågavarande motion tog jag mig

friheten att yttra några rekommenderande ord, till den kraft och
verkan de kunde hafva, för bifall till densamma. Jag sökte framhålla
det stora vetenskapliga värdet af de upptäckter, som skulle
framläggas i detta arbete, de stora kostnader, som erfordrades för
dess utgifvande, samt de enskilda uppoffringar, som redan blifvit

§ jorda för att framlägga det för den vetenskapliga verlden. Jag är
tats-Utskottet mycken tack skyldig för den uppmuntran det genom
att tillstyrka bifall till motionen velat gifva vetenskapliga förtjenster,
och jag tror mig kunna försäkra, att det anslag, som blifvit tillstyrkt,
är lika mycket af behofvet påkalladt, som det skall medföra upplysning
åt vetenskapen och heder åt fäderneslandet.

Herr Brun: Jag har egentligen begärt ordet för att yttra mig

i anledning af de vid behandlingen af föregående punkter af Herr
von Koch itererade protester mot att Riksdagens representanter skulle
lyssna till enskilda motionärers framställningar, och att Riksdagen
icke borde lemna sitt bifall till andra anslag än sådana, hvilka varit
Kongl. Maj:ts pröfning underställda. Med all vördnad för Kongl.
Maj:ts högre insigt i och öfversigt öfver alla förhållanden, tror jag
att man går till en ytterlighet, om man vill beröfva Riksdagens repre -

118

Den 16 Mars, e. m.

sentanter rättigheten att efter sin öfvertygelse afgifva motioner om
anslag till något specielt ändamål.

Jag har med verklig ledsnad åhört diskussionen om några punkter
i förevarande utlåtande, emedan jag anser, att det är Riksdagen
värdigt att tillse, att sådana skatter som förvaras uti Upsala bibliotek
icke måtte gå förlorade, samt att Riksdagen bör understödja
sådana arbeten, som för vetenskapliga studier kunna vara gagneliga
Då nu denna fråga är väckt af vetenskapsmän, som förstå saken,
samt lyckats vinna Stats-Utskottets godkännande och förord, anser
jag skäl vara för handen, att Riksdagen utan betänkande beviljar
det ifrågasatta anslaget.

På nu anförda grunder yrkar jag för min del bifall till Utskottets
förslag.

Herr Statsrådet Wennerberg: Med anledning af ett yttrande,

som nyss blifvit fäldt, anser jag mig böra upplysa derom, att den
nu ifrågavarande framställningen icke varit underställd Kongl. Maj:ts
pröfning, samt att jag för min enskilda del önskar den all framgång.

Herr von Kock: I anledning af Herr Statsrådet Wennerbergs

afgifna yttrande afstår jag från mitt yrkande.

Öfverläggningen förklarades slutad och punkten bifölls.

28:de punkten.

Bifölls.

29:de punkten.

Grefve Mörner, Oscar: Då för några år sedan det var fråga
om att uppföra ett folkskolelärareseminarium i Wexiö, yrkade jag
afslag, hvari jag understöddes af åtskilliga ledamöter uti Kammaren
och det begärda anslaget blef icke beviljadt. Då nu, i fall
någon gjorde sig besvär att genomläsa riksdagshandlingarna, det
skulle kunna synas inkonseqvent, om jag förbiginge detta tillfälle
utan att redogöra för min åsigt, ber jag att få förklara att, ehuru
jag icke gillar att staten uppför seminariebyggnader i landsorterna,
utan anser det lämpligare att behöfliga hus för ändamålet hyras, jag
likväl, med afseende på det särskilda förhållande som eger rum med
Hernösand, icke kan denna gång fullfölja nämnda grundsats, utan,
ehuru ogerna, måste afstå från att motsätta mig Utskottets förslag
i detta fall.

Öfverläggningen förklarades slutad och punkten bifölls.

30:de punkten.

Grefve Beck-Friis: Det är icke för att motsätta mig den nu

af Stats-Utskottet tillstyrkta förhöjning i anslaget, som jag begärt

Den 16 Mars, e. m

in*

ordet, utan för att till chefen för Ecklesiastik-departementet framställa
en anhållan, uti hvilken jag tror att de flesta åt Stats-Utskottets
ledamöter med mig instämma, nemligen att detta anslag måtte
vid en kommande riksdag uppföras på ordinarie stat. De skäl, som
finnas för dess uppförande på extra stat, vederläggas nemligen deraf
att med afseende på det ena medicinalrådet, som tillika är öfverfaltläkare,
dennes fullmakt kunde så ställas, att han vid en omorganisation
af detta verk finge underkasta sig de förändringar Kong!. Maj:t
behagade vidtaga. Jag kan nemligen icke finna någon rimlig anledning,
hvarföre ett så omfattande embetsverk som Sundhets-kollegium
skall stå på denna provisoriska ståndpunkt, hvarförutan jag tror, att
det för ledamöterne sjelfva medför obehag att befinna sig i denna
osäkra ställning, och att derigenom uppkomma oregelbundenheter i
administrationen, hvilka ej kunna försvaras.

Jag har under öfverläggningen i Stats-Utskottet framställt denna
min åsigt, hvilken delades af flera bland Utskottets ledamöter, men
då Kong!. Maj:t icke funnit skäl att framlägga förslag om detta
anslags uppförande på ordinarie stat, har icke Stats-Utskottet ansett
sig kunna vidtaga en sådan åtgärd, men jag tror för min del att
svårigheterna för en öfverflyttning icke skulle blifva större, än att de
kunde undvikas genom stiliseringen af en fullmakt.

Grefve Mörner, Carl Göran: Om Stats-Utskottet har att fö reslå

Riksdagen att till Kongl. Maj:t framställa någon önskan eller
att af Kongl. Maj:t begära någon upplysning, är det Utskottets skyldighet
att uttrycka detta i sitt betänkande, men icke att gorå enskilda
ledamöter till förespråkare inom Kammaren. Efter mitt förmenande
är detta en högst otjenlig väg att slå in på, och jag nedlägger
mot ett sådant förfarande min protest samt anhåller att chefen
för Ecklesiastik-departementet icke ville besvara det till honom
ställda spörj smål.

Herr von K och: Jag instämmer i allo med Grefve Mörner.

Grefve Beck-Friis: Med anledning af den anmärkning, som

blifvit gjord mot mitt förra anförande, ber jag att få förklara, att
jag afgaf detsamma i egenskap af enskild representant; och jag kan
verkligen icke finna, att jag såsom ledamot af Stats-Utskottet skulle
vara mera förhindrad än någon annan att uttala mina enskilda önskningar.

Grefve af Ugglas: Ehuru den af Grefve Beck-Friis uttalade
åsigt funnit flera förespråkare inom Stats-Utskottet, delades den dock
icke af alla dess ledamöter. Skälet hvarföre Kongl. Maj:t icke
framställt någon proposition i detta afseende är, såsom af statsrådsprotokollet
synes, att frågan om fältläkarekorpsens ställning till
Sundhetskollegium ännu icke är ordnad. Efter mitt omdöme har
Kongl. Maj:t derföre handlat fullkomligt rätt uti att icke för närvarande
föreslå anslagets uppförande på ordinarie stat.

Öfverläggningen förklarades slutad och punkten bifölls.

120

3i;sta punkten.
Bifölls.

32:dra punkten.

l)en 16 Mars, e. m.

Grefve Hamilton, Henning: Då den anslagsfråga, som här
förekommer, är af Kongl. Maj:t pröfvad, och då Stats-Utskottet tillstyrkt
hvad af Kongl. Maj:t blifvit äskadt, vill jag icke yrka någon
förändring eller något tillägg i hvad Stats-Utskottet hemställt, men
jag måste till protokollet förklara, att jag icke kan gilla det enda
skäl, som, efter min uppfattning, kan hafva varit för Kongl. Maj:t
bestämmande att icke bifalla Vetenskapsakademiens framställning i
dess helhet.

Såsom af Stats-Utskottets betänkande upplyses, hade Vetenskapsakademien
hos Kongl. Maj:t i underdånighet anhållit, att Kongl.
Maj:t måtte föreslå Riksdagen att anvisa erforderliga medel till utgifvande
af fyra med planscher illustrerade arbeten. Nu har Kongl.
Maj:t, uppå tillstyrkan af chefen för Ecklesiastik-departementet,
äskat anslag för utgifvande af endast professor S. Lovens och professor
F. A. Smitts arbeten, men deremot icke begärt anslag till de
arbeten, som hlifvit utförda af filosofie kandidaten O. Sars från Norge
och professor Oswald Heer i Ziirich. Då man icke lärer kunna bestrida
att alla dessa arbeten i och för sig ega lika stort vetenskapligt
värde, lärer väl grunden för Kongl. Maj:ts ifrågavarande beslut
icke vara någon annan än den, att de två personer, till hvilkas arbeten
anslag icke blifvit begärdt, äro utländingar. Förhållandet
är, att dessa båda Herrar hafva bearbetat sådana frågor, som blifvit
till dem hänskjutna dels på grund deraf, att bearbetandet af de
rikhaltiga samlingar, som blifvit gjorda af svenska expeditionerna
till Grönland, icke kunde på ett nöjaktigt sätt här medhinnas, dels
ock derföre att professor Oswald Heer ansågs ega den största sakkunskap.
Då nu dessa Herrar på begäran bearbetat nämnda materialier
och till Vetenskaps-akademien inskickat sina arbeten för att
på sådant sätt belysa de upptäckter, som blifvit af svenska vetenskapsmän
gjorda, måste jag för min del anse, att dessa Herrar genom
sin verksamhet bidragit till den ära i vetenskapligt hänseende,
vårt land på de sednare tiderna förvärfvat och hvilken kanske är
den enda vi vunnit. Att vägra deras afkandlingar ett rum i Vetenskaps-akademiens
skrifter vore rent af opassande, och jag är öfvertygad,
att Riksdagen icke skulle vägrat det för ändamålet nödiga
anslag, men då. Kongl. Maj:t icke velat göra någon framställning
derom, kan jag icke nu göra ett sådant yrkande, utan har blott önskat
att till protokollet uttala min mening.

Herr Statsrådet Wennerberg: Det är för hvar och en väl bekant,
att allt sedan Linnés tid de svenska vetenskapsmännen inom
naturforskningen häfdat det stora anseende, som i rikt mått kom
icke blott honom, utan flera af hans samtida medarbetare till del.
År det någon vetenskap, i hvilken Svenskarne ännu kunna sägas stå

Ben IG Mars, e. m.

121

i framstå ledet, så är det onekligen naturvetenskapen. Detta är en
ära för vårt land, ock det är vår skyldighet att söka upprätthålla
henne. Det har nu blifvit begärdt ett ganska stort anslag för bekostande
af planscher till naturvetenskapliga afhandlingar, afsedda
att införas i Vetenskaps-akademiens skrifter. Såge man blott på sjelfva
vetenskapens befrämjande, så skulle man måhända icke anse nödigt
att bevilja det ifrågavarande anslaget, enär de värdefulla afhandlingar,
om hvilka här är fråga, i händelse de icke inkomma i vår Vetenskaps-akademis
skrifter, helt visst emottoges i utländska vetenskapliga
samfunds handlingar och således i allt fall komma vetenskapen
till godo; men jag är förvissad, att ingen fosterlandsvän gillar
ett dylikt sätt att se saken. För att bereda välförtjent heder åt
våra vetenskapsmän, och dermed äfven åt vårt land, är det af vigt,
att sådana skrifter som dessa bekostas af Sverige, utgifvas på svenska
och sålunda få i sin mån bidraga till upprätthållandet af vårt
nationela anseende.

Vetenskaps-akademiens framställning afsåg arbeten af fyra vetenskapsmän;
men af dessa voro två icke svenska. Deras afhandlingar,
om ock i sig förtjenstfulla, kunna derföre icke ega samma
anspråk på deltagande från svenska statens sida som de andra; och
jag vågar ifrågasätta, om det ens vore rätt att i Svenska Vetenskaps-akademiens
tidskrift intaga afhandlingar, som icke blifvit utarbetade
af svenske vetenskapsmän, vare sig derför att dessa dertill
icke haft nog tid eller erforderliga insigter.

_Af den anledning, jag nu haft äran nämna, ansåg Kongl. Maj:t
sig icke böra i vidsträcktare mån, än som skett, upptaga Vetenskapsakademiens
ifrågavarande framställning.

Ofverläggningen förklarades slutad och punkten bifölls.

33:dje—38:äc punkterna.

Biföllos.

39:cle punkten.

Grefve af Ugglas: Jag har icke något att anmärka mot beviljande
af det ifrågavarande anslaget, men anhåller att få till protokollet
förklara, att jag icke kan godkänna det i motiveringen förekommande
yttrande, att anledning förefunnes till anslagets uppförande
å allmänna indragningsstaten. För min del hyser jag nemligen
icke någon stadgad öfvertygelse, att Herr Mandelgrens förtjenster
äro så framstående, att han, framför många andra, borde å allmänna
indragningsstaten uppföras. Dertill kan jag således icke lemna mitt
förord.

Herr von Koch: Jag vill blott hafva till protokollet anmärkt,

att om jag. med afseende å ifrågavarande anslag icke vidhåller den
grundsats, jag förut sökt göra gällande, att inga andra dylika
anslag borde beviljas, än de som grunda sig på framställning

122

Den 16 Mars, e. m.

från Kong!. Maj:t, härrör detta deraf, att detta är ett arf från den
förra, icke så synnerligen starka, representationen. Då nu Herr
Mandelgren i tio år åtnjutit anslaget, torde det icke vara skäl att
för framtiden vägra honom detsamma.

Öfverläggningen förklarades slutad och punkten bifölls.

Föredrogs ånyo och bifölls Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets
utlåtande N:o 1, i anledning af väckt förslag om antagande, af
ett svenskt myntsystem, grundadt på guld.

Föredrogs ånyo Andra Kammarens den 12 och 15 dennes bordlagda
protokollsutdrag N:o 116, med delgifvande af Kammarens beslut
öfver dess Tillfälliga Utskotts utlåtande N:o 20, med anledning
af väckt motion om rättighet för landstingen att upprätta förslag
för tillsättande af folkskoleinspektörer inom de särskilda länen.

Friherre af Ugglas: Det har varit vanligt, att när framställ ningar,

sådana som den ifrågavarande, från Medkammaren inkommit,
Kammaren alltid, eller åtminstone oftast tillsatt ett tillfälligt utskott
för att behandla densamma. Jag tror dock, att föreliggande ärende
är af den enkla och lättfattliga beskaffenhet, att Kammaren ganska
väl genast kan fatta sitt beslut, och således icke skulle behöfva hänskjuta
ärendet till förberedande behandling. Förslaget afser, att
Riksdagen skulle hos Kongl. Maj:t anhålla, att för tillsättning af
folskoleinspektörer Kongl. Maj:t täcktes från landstingen infordra
förslag, samt att folkskoleinspektörerne ålades att till landstingen
inlemna årsberättelse. Hvad sista punkten beträffar, är det en fråga
af så enkel administrativ natur, att det endast erfordras en befallning
från chefen för Ecklesiastik-departementet för att bringa förslaget till
verkställighet, och med hänseende till det varma understöd, chefen
för Departementet inom Andra Kammaren lemnat förslaget i sin
helhet, är jag förvissad, att äfven utan någon särskild framställning
från Riksdagen en sådan befallning kommer att gifvas.

Beträffande första delen af förslaget,^ är jag af den åsigt, att
Kammaren dertill icke bör skänka sitt bifall. För det första anser
jag det vara mindre riktigt, att embetsman, som af Kongl. Maj:t tillsättas
för att utöfva kontroll, föreslås af de representativa myndigheterna,
och jag tror, att en sådan sammanblandning vid tillsättandet
af embetsman icke hvilar på någon riktig grundsats. Jag vill
icke heller bidraga till ett första steg, som i sina konsekvenser
kan leda till någonting för närvarande oberäkneligt. Vidare måste jag
bekänna, att jag icke anser förslaget gagneligt för folkskolan eller folkskoleinspektionen.
Den erfarenhet, jag har i dylika ärenden, har gjort
för mig klart, att i de län, der särskilda inspektörer eller instruktörer
blifvit af landstingen tillsatte vid sidan af de utaf staten för -

Den 16 Mars. e. in.

123

ordnade, hafva dessa auktoriteter, långt ifrån att på något sätt motverka
hvarandras syfte, tvärtom på ett lyckligt och tillfredsställande
sätt utöfvat sin verksamhet. Jag erinrar mig särskildt två län, der
förhållandet är sådant, som jag nu uppgifvit, och der en sådan fristående
och sjelfständig tillsyn varit för folkskolan af ganska stor
och välsignelsebringande verkan. Ser man till landstingens önskan
i förevarande fall, tror jag, att det skall befinnas, att de landsting,
som egna folkskolan lifligaste intresse, uttalat en önskan, att ingen förändring
i ifrågavarande hänseende måtte vidtagas. Om jag således vågar
uttala den mening, att en sammanblandning icke blott ärprincipielt
oriktig, utan jemväl för folkskolan menlig, så har jag så mycket mer
skäl att yrka afsiag, då frågan icke är af den ringaste praktiska betydelse.
Om jag icke är oriktigt underrättad — och i så fall kan
jag genast blifva vederlagd — har för endast några månader sedan,
jag tror i Januari detta år, Kongl. Maj:t tillsatt folkskoleinspektörer
för en tidrymd af fem år. Vid sådant förhållande hemställer jag
hvartill det skulle tjena att nu vidtaga en åtgärd, som icke kunde
hafva någon påföljd, förrän platserna om fem år blifva lediga.

Särskildt af det skälet, att jag anser den föreslagna åtgärden
vara alldeles obehöflig, anhåller jag hos Herr Talmannen om proposition
på afsiag.

Herr Faxe: Om icke Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts

utlåtande vore så vidlyftigt, att dess uppläsande blefve tröttande för
åhörarne, skulle jag taga mig friheten att föredraga detsamma. Motionen
är deri så fullständigt vederlagd, att någon tvekan icke borde
kunna uppstå om dess öde.

Jag instämmer med den föregående värde talaren i yrkande om
afsiag, och jag vill endast tillägga, att Andra Kammarens beslut
jemväl är ofullständigt, enär deri icke omförmäles huru de förslag, som
af landstingen skulle afgifvas, borde uppställas, eller om tre eller
flera, eller allenast en för hvarje ifrågavarande befattning skulle
föreslås.

Herr Statsrådet Wennerberg: Här gäller blott, huruvida en skrifvelse
till Kongl. Maj:t skall aflåtas eller ej; och detta är något, hvarom,
efter min uppfattning, det icke kan anses nödigt att jag yttrar
mig. Jag vågar emellertid för en kort stund besvära Kammaren med
att angifva de skäl, som bibragt mig den åsigt, att det för folkskoleväsendet
vore af vigt, om landstingen mera, än hittills varit fallet,
komme att befatta sig med folkskolan. Allaredan i instruktionen för
landstingen säges, att dessa ega rådgöra och besluta i frågor rörande
undervisningen inom länet. Skall nu detta stadgande verkligen ega
någon betydelse, bör det åtminstone icke vara landstingen förmenadt
att, lika väl som annan myndighet, till Kongl. Maj:t få frambära sin
mening, då fråga är om tillsättande af folkskoleinspektörer, helst man
icke lärer kunna med skäl påstå, att de i allmänhet sakna kännedom
om lämpliga personer för inspektionsbefattningen. Utnämningen till
folkskoleinspektörer har i de flesta fall skett i enlighet med styrel -

124

Den 16 Mars. e. in.

sens förslag och hittills ländt till fromma för folkskolan. Det har
emellertid äfven händt, och detta ingalunda till folkskolans skada,
att landstingen föreslagit folkskoleinspektörer, hvilka af Kongl. Maj:t
blifvit antagna. I allt fall är Kongl. Maj:t och blifver också vid tillsättandet
icke bunden af några förslag; men i sin ordning torde det
dock vara, att Kongl. Maj:t dessförinnan inhemtar alla de upplysningar,
som för saken kunde finnas gagneliga.

I sammanhang härmed vill jag icke underlåta att uttala den åsigt,
att det såväl för kyrkan och elementarläroverket, som för folkskolan
vore särdeles önskligt, om inspektionen öfverflyttades från flere
— ofta nu 6 ä 7 - - personer i samma stift till en enda, som deråt
uteslutande kunde egna sina krafter. Folkskolan behöfver en trägnare
tillsyn, och folkskoleinspektionen är af så stor vigt, att åt densamma
ett odeladt intresse bör egnas. Rörande densamma har redan
förut en gång från Riksdagen ingått skrifvelse till Kongl. Maj:t.
Landstingen lemnades då tillfälle att derom yttra sig. JVIeningarne
voro visserligen ganska delade; men de flesta tydde på en önskan
att få kraftigare än hittills medverka för folkundervisningens bästa.

Hvad jag nu haft äran i korthet anföra, har jag redan förut, vid
ärendets behandling inom Andra Kammaren, något närmare, utvecklat.
Vare sig Första Kammaren beslutar en skrifvelse till Kongl.
Maj:t eller icke, kommer härutaf i allt fall icke för den närmaste
framtiden någon väsendtligare rubbning i det närvarande skicket att
ega rum.

Herr Bergstedt: För min del kan jag icke annat än afstyrka

bifall till det ifrågavarande förslaget. Efter min uppfattning _ är
det icke lämpligt, att landstingen, denna vackra och lofvande början
till en provinsiel representation, skulle förryckas till ett litet futtigt
embetsverk, med åliggande att betjena regeringen med förslag
om tillsättande af tjenstår, helst Kongl. Maj:t icke lärer sakna tillfälle
att på annat sätt vinna kännedom om lämpliga personer för
att utföra dess uppdrag. Af egen erfarenhet har jag också kommit
till insigt derom, huru svårt det är för ledamöterne af landstingen att
finna tjenliga personer till folkskoleinspektörer. Under eu följd af
år har jag tillhört en af ett landsting vald delegation för utseende
af en folkskoleinspektör, och då stor svårighet mött för tre personer att
till denna, af landstinget sjelft anordnade befattning finna en lämplig
person måste det för landstingen blifva ännu bekymmersammare
att upprätta förslag, derå väl skulle uppföras flera personer. Äfven
jag tror, att folkskolans väl eller ve beror i icke ringa män. på det
intresse hvarmed landstingen omfatta densamma; men detta intresse
skall vara fritt, sjelfverksamt och okontrolleradt och icke sådant
som det, hvarmed ett embetsverk söker att gå Kongl. Maj:ts nådiga
befallningar till mötes. Jag kan icke finna annat, än att det ifrågavarande
förslaget, enligt hvilket en representativ korporation skulle
användas såsom en administrativ organ i Kongl. Maj:ts hand för att
uppgifva lämpliga personer till vissa befattningar, hvilar på en farlig
begreppsförvirring. Jag tillåter mig härvid anföra ett exempel.
Vid första allmänna svenska kyrkomötet uttalades en önskan, att lek -

Den li; Mars. e, m.

125

männen måtte få deltaga i valen till biskopar, emedan menigketerna
af ålder hafva egt denna rättighet, och man eljest ansåg det för kyrkan
och biskop sinstitutionen fördelaktigt. Med detta yttrande för
ögonen vill jag göra en tillämpning. I en af de gamla landskapslagarne
heter det rörande biskopars tillsättande, att förslag skall
uppsättas af collegia canonicorum och tillskickade af menigheter,
hvilka i saken något förfarna äro. Nu antager jag, att svenska
folket till sina representanter utser kunnige och aktade män som
något förfarne äro; och följaktligen borde Riksdagen lämpligast vara
den som uppsätter förslag till biskopsembetena. T sjelfva verket vore
detta alldeles det samma, som att landstingen skulle till Kong!. Maj:t
afgifva förslag i fråga om tillsättande af folkskoleinspektörer. Analogien
är fullständig, och skilnaden är endast den som alltid råder
mellan ett större och ett mindre. I landstingens eget intresse önskar
jag, att de icke måtte åtaga sig ett sådant uppdrag, om hvars erhållande
de aldrig, uttalat någon önskan, och hvaraf de säkert skulle
finna sig mycket besvärade. Jag anhåller derföre, att Kammaren behagade
afstå detta förslag till underdånig skrifvelse.

Friherre von Schwerin: Jag skulle gerna kunnat afstå från
ordet, _ då jag till alla delar instämmer med den föregående talaren.
Jag vill dock icke underlåta att fästa uppmärksamheten på den kontrast,
som vid närvarande tidpunkt synes mig ega rum i afseende å
behandlingen af denna fråga å ömse sidor om Östersjön. Yi hafva
nyligen sett, huru eu preussisk statsman med alla möjliga medel
sökt inom detta lands representation bekämpa det parti, som velat
bibehålla ett inflytande vid sidan om regeringen i afseende å utnämning
af inspektörer öfver folkskolorna, och huru han gjort allt
för att vindicera statens rätt att i detta hänseende ensam öfvervaka
skolan. Jag kan ej underlåta att uttrycka min förvåning att höra
den svenska ecklesiastikministern hysa en motsatt åsigt och framhålla
det tj enliga i att förslag från landstingen infordras. Huru än
landstingen äro konstituerade, torde de dock aldrig kunna blifva en
auktoritet, som förmår lemna vidsträcktare upplysningar, än dem
Kong!. Maj:t egen i afseende å personers lämplighet att vara folkskoleinspektörer.
Jag förenar mig med Friherre af Ugglas.

Grefve Mörner, Carl Göran: Efter det yttrande, som Herr
Bergstedt nyss afgifvit, har jag föga att tillägga. Jag ber endast
att få. fästa uppmärksamheten på det, enligt min tanke, mindre praktiska
i sjelfva förslaget. Landstingen sammanträda, som bekant är,
ej mera än en gång om året på några få dagar i September, och det
är möjligt att folkskoleinspektörerne ej alltid passa på och do just
vid den tiden.

Herr von Gegerfelt: Jag får beklaga, att det yrkande jag

ernar framställa kommer något sent. Under hela denna riksdag har
Kammaren antagit såsom en princip, hvarifrån ingen enda gång afvikits,
att till Tillfälligt Utskott remittera dylika inbjudningar att deltaga
i Medkammarens beslut; och jag vågar påstå, att så skett med

126

Den 16 Mars, e. m.

ärenden af vida mindre vigt än detta. Den omständigheten, att jag
tagit för gifvet att så äfven nn skulle blifva förhållandet, har, tyvärr,
föranledt dertill att jag försummat att för tillfället sätta mig
in i denna fråga. Under förutsättning att förhållandet kan vara enahanda
med åtskilliga andra af Kammarens ledamöter,. får jag nu yrka
proposition å remiss till något af Kammarens Tillfälliga Utskott.

Herr von Möller: Jag förenar mig i den siste talarens yr kande.

Här har förut blifvit påpekadt, att detta förslag, som skulle
innefattas i den ifrågasatta skrifvelsen, vore i vissa hänseenden ofullständigt.
Som en dylik ofullständighet förekommer mig. äfven det,
att här talas endast om infordrande af förslag från landstingen, men
icke ett ord om huru detta förslag skall upprättas. Enligt vanligt
språkbruk skulle väl med förslag här förstås, att landstinget skulle
uppställa ett visst antal personel’, bland hvilka regeringen sedermera
skulle var förbunden välja. Så tyckes dock ej chefen för Ecklesiastik-departementet
fatta saken, enär han yttrade något derom att,
oaktadt förslag inkomma från landstingen, det likväl stode Kongl.
Maj:t fritt att äfven från stiftsstyrelserna infordra uppgifter och äfven
derå fästa vederbörligt afseende. År meningen endast den, att
Kongl. Maj:t skulle genom landstingens förslag erhålla upplysning
om personer, som kunna vara tjenliga som inspektörer, är skrifvelsen
visserligen mycket oskyldig. Men den synes. mig då vara
helt och hållet obehöflig. Och jag ber särskildt härvid fä åberopa
sista strofen i Utskottets betänkande, som lyder: “När regeringen,

vid tillsättandet af folkskoleinspektörer i de län der landstinget anslagit
medel till särskilde inspektörers aflöning, icke vägrat att fästa
billigt afseende på landstingens framställda ''önskningar rörande utnämning
af desse inspektörer, så synas icke nog starka skäl förefinnas, som
göra det nödigt för Riksdagen att åt landstingen begära någon lagstadgad
del i utöfningen af en rättighet, som principenligt bör på
statens vägnar utöfvas af regeringen*1..

Jag yrkar, att ärendet måtte remitteras till Första Kammarens
Tillfälliga Utskott N:o 1.

Sedan öfverläggningen härefter förklarats slutad samt Herr Grofven
och Talmannen yttrat, att under densamma hade yrkats, dels
att det förevarande ärendet skulle för vidare utredning hänvisas till
Kammarens Tillfälliga Utskott N:o 1, och dels att Andra Kammarens
i ämnet fattade beslut skulle afslås; framställde Herr Grefven
och Talmannen först proposition på bifall till .Andra Kammarens beslut,
hvarvid svarades nej, sedermera proposition på frågans hänvisning
till Kammarens Tillfälliga Utskott N:o 1, då svaren utföllo med
många såväl ja som nej, och slutligen proposition på .afsteg å Andra
Kammarens i ämnet fattade beslut, hvilken proposition likaledes
besvarades med många både ja och nej; och förklarade Herr Grefven
och Talmannen sig nu hafva funnit ja öfvervägande.

Votering begärdes; till följd hvaraf och sedan Kammaren, uppå
Herr Grefven och Talmannens framställning, såsom kontraproposition

Den 16 Mars, e. in.

127

vid voteringen antagit frågans hänvisning till Kammarens Tillfälliga
Utskott N:o 1, uppsattes, justerades och anslogs en så lydande voteringsproposition.

Den som afslår Andra Kammarens i protokollsutdraget N:o 116
delgifna beslut, röstar

J 3. j

Den det ej vill, röstar

Nej.

Vinner nej, beslutar Kammaren hänvisa den i protokollsutdraget
omförmälda fråga till Kammarens Tillfälliga Utskott N:o 1.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:

Ja—34,
Nej—37.

Friherre Funck: Jag tillåter mig föreslå, att de utlåtanden och
memorial, som i dag blifvit första gången bordlagda, måtte sättas
främst på föredragningslistan till nästa plenum, och att de, som i dag
blifvit andra gången bordlagda, måtte sättas sist på listan.

Denna hemställan bifölls.

Herr Santesson: Jag får vördsamt anhålla om ledighet från

riksdagsgöromålen från och med den 19 innevarande månad till den
4 nästkommande April.

Härtill lemnade Kammaren sitt samtycke.

Kammaren åtskiljdes kl. fil e. m.

In fidem
O. Brakel.