Granskning av statsrådsprotokollen (Riksdagens protokoll 1955:17)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1955

ANDRA KAMMAREN

Nr 17

6—11 maj

Debatter m. m.

Fredagen den 6 maj

Granskning av statsrådsprotokollen ..........................

Tjänstårsberäkning för utlandssvenska lärare ..................

Livränta åt A. L. Ekman ..................................

Reservpolisen ............................................

Interpellation av herr Nilsson i Bästekille ang. iståndsättande av
gamla skolhus ..........................................

Sid.

Tisdagen den 10 maj

Svar på interpellation av herr Stenberg ang. skyndsammare restitution
av statlig nöjesskatt..................................

Onsdagen den 11 maj

Folkomröstning om statskyrkans avskaffande....................

Tjänstebostäderna för folkskolans lärare........................

Lantbruksnämnderna i Kalmar län............................

Statstjänstemännens löner år 1955 m. m.......................

Ändrade bestämmelser rörande det s. k förvärvsavdraget för gift

kvinna................................................

Beskattningen av rörelse inom flera kommuner..................

Lag om sparbanker........................................

Anläggande av metallindustri i Ådalen........................

Hyresregleringslagen m. ....................................

Statligt stöd till trädgårdsnäringen............................

95
107
110
125

Samtliga avgjorda ärenden

Fredagen den 6 maj

Utrikesutskottets utlåtande nr 3, ang. konsularkonvention med Frankrike
..................................................

Konstitutionsutskottets memorial nr 16, ang. granskning av de i statsrådet
förda protokoll....................................

1—Andra kammarens protokoll 1955. Nr 11

Nr 17

Innehåll

Statsutskottets utlåtande nr 107, ang. rekryteringen till polisen m. m..

— nr 108, i vad statsrevisorernas berättelse avser de statliga avlö ningsförfattningarna.

...............................

— nr 109, om tjänstårsberäkning för lärare vid svenska skolor i

utlandet...............................

— nr 110, om livränta åt A. L. Ekman........................

— nr 111, om pension åt Hilda Fastrup......................

— nr 112, om ersättning till S. E. V. Jansson..................

Första lagutskottets utlåtande nr 32, ang. ändrad lydelse av 5 § 1 mom.

och 8 § lagen om polisväsendet..................

Sid.

41
41

Onsdagen den 11 maj

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 17, ang. ändring i grunderna för
mandatfördelningen mellan valkretsarna vid val till riksdagens
första kammare..................................

— nr 18, ang. taxeringsmäns ansvar m. m..................... 51

— nr 19, ang. folkomröstning om lösande av banden mellan kyrka

och stat.......................................... 51

Statsutskottets utlåtande nr 113, ang. tjänstebostäderna för folkskolans

lärare................................................ 68

— nr 114, ang. byggnadsarbeten vid statens sinnessjukhus m. m. .. 72

— nr 115, ang. anslag för universitetssjukhusen m. m............ 72

— nr 116, ang. fortsatt garanti till Aktiebolaget Aerotransport.... 72

— nr 117, ang. utgifter å tilläggsstat II (statens allmänna fastig hetsfond)

........................

— nr 118, ang. utgifter å tilläggsstat II till avskrivning av nya kapitalinvesteringar
.........................

— nr 119, i anledning av riksdagens revisorers berättelse ang. stats -

verket m. m....................................... 72

— nr 120, ang. statstjänstemannens löner under år 1955 m. m..... 76

Bevillningsutskottets betänkande nr 42, om ändrad lydelse av 32 § 2

mom. och anvisningar till 19 § kommunalskattelagen.......... 79

— nr 47, om förvärvsavdraget för gift kvinna.................. 79

— nr 48, om ändrade beskattningen av rörelse inom flera kommuner 94

Bankoutskottets utlåtande nr 19, ang. lag om sparbanker, m. m..... 95

— nr 21, om ändring i förordningen om Konungariket Sveriges stads hypotekskassa

och om stadshypoteksföreningar, m. m......... 107

— nr 22, om decentralisering av företagsamhet och förvaltning från

storstäderna ................................ jq7

— nr 23, ang. metallindustri i Ådalen........................ 107

— nr 24, ang. obekvämhetstillägg för riksdagens verk............ 109

Första lagutskottets utlåtande nr 33, ang. lag om avstängning av domare Ilo
Tredje lagutskottets utlåtande nr 20, ang. ändringar i lagen om hyresreglering
m. m......................................... HO

— nr 21, om stävjande av illojal hyresförmedling................ 125

Jordbruksutskottets utlåtande nr 23, ang. stöd till trädgårdsnäringens

rationalisering ............................... 125

Fredagen den 6 maj 1955

Nr 17

Fredagen den 6 maj

Kl. 13.00

§ 1

Justerades protokollen för den 29
nästlidna april.

§ 2

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj:ts å kammarens
bord vilande proposition, nr 196,
med förslag till förordning angående
ändrad lydelse av 10 § 2 mom. förordningen
den 26 juli 1947 (nr 576) om
statlig inkomstskatt, m. m.

§ 3

Föredrogs och lades till handlingarna
bankoutskottets anmälan jämlikt §
21 riksdagsstadgan att utskottet till
fullmäktige i riksgäldskontoret beslutat
återlämna fullmäktiges framställning av
den 31 mars 1955 angående ny strandskoning
i form av en stenkaj vid »Puckeln»
i Stora Norrström.

§ 4

Föredrogs utrikesutskottets utlåtande,
nr 3, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående ratifikation av konsularkonvention
mellan Sverige och
Frankrike.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 5

Granskning av statsrådsprotokollen

Föredrogs konstitutionsutskottets memorial
nr 16, angående granskning av
de i statsrådet förda protokoll.

Punkten A

Utskottets anmälan att anledning icke
förekommit att mot någon ledamot av

statrådet tillämpa § 106 regeringsformen Lades

till handlingarna.

Punkten B

Utskottets anmälan om anmärkning
jämlikt % 107 regeringsformen mot föredragande
departementschefen, statsrådet
Persson

Utskottet hade bland annat anfört:

Den 19 november 1954 hade Kungl.
Maj:t på föredragning och hemställan
av statsrådet Persson utfärdat kungörelse
om ändring av förnyade stadgan
den 17 mars 1933 (nr 109) för rikets
allmänna läroverk. Enligt föreskrift i
§ 215 andra stycket nämnda stadga i
dess nya lydelse skulle kommun, där
allmänt läroverk vore eller framdeles
bleve inrättat, såvida icke annorlunda
i särskilt fall vore föreskrivet, anskaffa
och underhålla tjänstebostäder åt innehavare
av ordinarie och extra ordinarie
statliga vaktmästar- och värmeskötartjänster
vid läroverket; fråga om
rätt för kommun att, i stället för att
tillhandahålla dylik tjänstebostad, utgiva
ersättning till statsverket skulle
underställas Kungl. Maj :t. Förevarande
bestämmelse trädde i kraft den 1 januari
1955. Något stadgande om undantag
från densamma hade då icke utfärdats
och ännu icke meddelats. Emellertid
funnes ett flertal kommuner, som
icke åtagit sig sådan skyldighet. I anledning
härav ville utskottet framhålla,
att Kungl. Maj:t icke kunde i administrativ
ordning ålägga dessa kommuner
den i förevarande stadgande angivna
skyldigheten. Sådant åläggande kunde
endast meddelas efter samtycke från

Nr 17

Fredagen den G maj 1955

Granskning av statsrådsprotokollen

riksdagen. Något beslut av dylik innebörd
från riksdagens sida förelåge icke.

Reservation hade avgivits av herrar
Pettersson i Norregård, Fritiof Karlsson
och Sigfrid Larsson, som ansett att
utskottet icke bort göra ifrågavarande
anmälan.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid: Chefen

för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet PERSSON:

Herr talman! Den 19 november 1954
utfärdade Kungl. Maj:t på min föredragning
en kungörelse, genom vilken
1933 års läroverksstadga i stora delar
ändrades och stadgan i sin helhet omtrycktes.

En av ändringarna avsåg § 215, ingående
i stadgans kapitel om läroverkens
ekonomiska förvaltning, och det
är denna ändring som nu är utgångspunkten
för konstitutionsutskottets anmälan
mot mig.

I § 215, som tidigare handlade om
kommuns skyldighet att tillhandahålla
rektorsbostad, genomfördes ett tillägg
om motsvarande skyldighet beträffande
vaktmästarbostad. Den nya bestämmelsen
utformades efter mönster av den
gamla. Enligt tillägget skall sålunda
kommun, där allmänt läroverk är eller
framdeles blir inrättat, såvida icke annorlunda
i särskilt fall är föreskrivet,
anskaffa och underhålla lämpliga
tjänstebostäder åt vaktmästarpersonalen
vid läroverket.

Denna bestämmelse har trätt i kraft
den 1 januari 1955 utan att det dessförinnan
meddelats några sådana särskilda
undantagsföreskrifter som bestämmelsens
egen lydelse förutsätter.

I fråga om det stora flertalet läroverk
förhåller det sig så, att vederbörande
kommuner genom formliga åtaganden
förbundit sig att hålla vaktmästarbostäder.
Det är anledning att antaga,
att liknande åtaganden inom en
ganska snar framtid skall föreligga
även beträffande övriga läroverk.

För närvarande finns det emellertid
en grupp läroverkskommuner, som inte
har någon skyldighet i vederbörande
hänseende. När konstitutionsutskottet
nu framhåller, att Kungl. Maj:t inte i
administrativ ordning kan ålägga dessa
kommuner att hålla vaktmästarbostäder,
är detta självfallet alldeles riktigt.
Jag vill endast understryka, att det heller
aldrig varit meningen att göra något
sådant. Såsom torde framgå av bestämmelsens
ordalydelse har avsikten
i stället varit den, att särskilda föreskrifter
om undantag skulle meddelas
beträffande sådana fall där någon skyldighet
inte föreligger.

Strax efter kungörelsens utfärdande,
närmare bestämt den 22 november
1954, skrev jag till riksräkenskapsverket
och anmodade verket att inkomma
med förslag till undantagsföreskrifter.
Jag räknade då med att föreskrifterna
skulle kunna meddelas omkring den 1
januari. Ärendets handläggning visade
sig emellertid ta längre tid än väntat,
och riksräkenskapsverkets förslag inkom
till ecklesiastikdepartementet först
den 10 januari.

Påföljande dag remitterades förslaget
till skolöverstyrelsen, som avgav sitt
utlåtande den 26 april. Undantagsföreskrifter,
avseende 23 läroverk och gällande
från och med den 1 januari 1955,
har nu meddelats. Detta har skett den
29 april. Fortfarande står frågan om
vissa ytterligare undantag öppen. I
dessa fall krävs ytterligare utredning.

Här har alltså förekommit ett beklagligt
dröjsmål med utfärdande av
undantagsföreskrifter. Jag vill emellertid
bestämt hävda, att detta dröjsmål
sakligt sett haft mycket litet att betyda.
Något för riket skadligt har absolut inte
hänt, inte heller något som har skadat
de berörda kommunerna. Möjligen har
frånvaron av undantag vållat en eller
annan läroverksrektor bekymmer. Vid
en stickprovsundersökning, omfattande
drygt hälften av de 23 läroverk som numera
undantagits, liar det kommit fram

Fredagen den G maj 1955

Nr 17

att eu rektor på grund av den nya bestämmelsen
i § 215 läroverksstadgan
ansett sig förhindrad att inleverera hyresersättning
för första kvartalet till
vederbörande kommun. Detta går ju
lätt att rätta till. Den stad det här gällde
bar för övrigt åtagit sig att hålla vaktmästarbostad
från och med den 1 juli
1955.

Herr talman! Detta är i korthet vad
jag vill anföra till mitt försvar i anledning
av konstitutionsutskottets anmälan.

Herr FAST (s):

Herr talman! Utan att göra mig skyldig
till överdrifter tror jag mig kunna
säga, att det enda sensationella i utskottets
här föreliggande anmälan mot
ecklesiastikministern är den stora
okunnighet i konstitutionella frågor
som har visats av en eller kanske flera
tidningar, där man slagit upp sensationella
uttalanden och till och med
krävt ecklesiastikministerns avgång.

Denna anmärkning är principiellt av
samma slag som vissa anmärkningar,
vilka utskottet tidigare har riktat även
emot socialdemokratiska statsråd och
som jag och mina kamrater i utskottet
bär varit med om. Det gäller alltså anmärkningar,
grundade på att vederbörliga
former inte har iakttagits.

Även sedan de parlamentariska arbetsformerna
numera utvecklats i den
riktningen, att det politiska ansvaret
lör statsrådets råd och handlande alltmera
utkrävs på andra vägar än genom
konstitutionsutskottets granskning av
statsrådsprotokollen, kvarstår ju dock
som en mycket viktig uppgift för utskottet
att granska statsrådets handlingar
med hänsyn till deras lämplighet
men framför allt för att kontrollera att
laga former har iakttagits.

Ser man nu på det bär föreliggande
ärendet kan det i korthet erinras om
följande fakta.

Den 19 november 1954 utfärdade

Granskning av statsrådsprotokollen

Kungl. Maj:t kungörelse om ändring av
förnyade stadgan den 17 mars 1933 för
rikets allmänna läroverk. Enligt § 215
i dess nya lydelse skall kommun, där
allmänt läroverk är eller framdeles blir
inrättat, anskaffa och underhålla tjänstebostad
åt ordinarie och extra ordinarie
statliga vaktmästare och värmeskötare
vid läroverket. Denna bestämmelse
trädde, som ecklesiastikministern
här angivit, i kraft den 1 januari detta
år, och något stagande om undantag i
detta avseende hade vid den tidpunkten
icke meddelats. Nu är det emellertid
så, som också redan framhållits,
att många läroverkskommuner inte har
åtagit sig en sådan skyldighet som stadgan
föreskriver. Antalet sådana kommuner
uppgår, om jag inte missminner
mig, till 23. Dessutom är det tvivelaktigt
om en del av de kommuner, som
frivilligt bekostar sådana bostäder eller
lämnar ersättning härför, är lagligt
bundna av dessa åtaganden, som i vissa
fall är rätt formlösa. I varje fall är
dessa 23 kommuner inte bundna av
några åtaganden. Enligt utskottets mening
kan dessa kommuner — det har
ju också ecklesiastikministern erkänt
— inte ges ålägganden av detta slag
utan att riksdagen har lämnat sin medverkan.
Det är detta som är anledningen
till utskottets anmälan.

Utskottet har vidare uppmärksammat,
att riksdagen år 1941 uttalade, att
det vid framdeles förekommande ändring
i läroverksorganisationen borde
uppställas villkor om formliga åtaganden
av kommunerna att tillhandahålla
bostad åt vaktmästarpersonalen. Utskottet
har desslikes uppmärksammat,
att undantagsbestämmelser för de kommuner,
som icke är bundna genom åtaganden
att hålla bostäder eller lämna
ersättning härför, har varit under utarbetande
och nu lär ha utfärdats. Vi
har också uppmärksammat, att tidsutdräkten
härvid av skilda skäl blivit
längre än man sannolikt räknat med
inom departementet. Detta må gärna

Nr 17

Fredagen den 6 maj 1955

Granskning av statsrådsprotokollen

betraktas som förmildrande omständigheter,
såsom även framhållits såväl av
ecklesiastikministern som i den reservation
som åtföljer konstitutionsutskottets
memorial.

När jag framhållit detta anser jag
mig befriad från att ingå på något närmare
bemötande av det framförda försvaret
för statsrådets handlande, ty
kvar står det avgörande faktum, att
inga undantagsbestämmelser var utfärdade
när stadgan utfärdades med laga
verkan och trädde i kraft. Det är detta
som är det bärande i anmärkningsgrunden.
Sådana här och liknande malörer
har hänt tidigare inom Kungl.
Maj ds kansli, vilken regering som än
suttit, men den omständigheten befriar
inte utskottet från att göra anmälan
till riksdagen om vad som förevarit.

Jag har med detta korta anförande,
herr talman, velat något så när ge en
bild av vad som är grunden för utskottets
anmälan, och jag hemställer att
denna utskottets anmälan måtte läggas
till handlingarna.

Herr von FRIESEN (fp):

Herr talman! Då jag inom utskottet
har framställt anmärkningsanledning i
detta ärende skall jag göra något som
min ärade vän herr Fast underlät att
göra, nämligen mera utförligt motivera
den talan jag har fört inför utskottet
och som enligt mitt förmenande icke
ger anledning till påståendet, att detta
är ett s. k. vanligt anmärkningsärende
som icke för med sig några konsekvenser.

När man i konstitutionsutskottet uppmärksammar
en sak behöver det inte
alls vara vid läsningen av statsrådets
protokoll man hittar något anmärkningsvärt.
Jag har tidigare vid ett möte
av studenter uttalat mig kanske en
smula vanvördigt om konstitutionsutskottet
i allmänhet och särskilt om den
där speciella formen av protokollsgranskning.
Jag tror mig vara skyldig

utskottet en ursäkt i detta avseende.
Vem hade för ett par månader sedan
kunnat tänka sig, att konstitutionsutskottets
svängande av klubban i denna
fråga, tillämpningen av § 107 regeringsformen,
skulle te sig på det sätt som
det i själva verket gör i detta ärende?
Nej, det är inte protokollen, det måste
jag bekänna, som gett mig anledning
att ställa anmärkningsyrkandet inför
utskottet, utan det är det förhållandet,
att jag från rektorn vid ett av de berörda
läroverken, rektorn vid samrealskolan
i Strömstad, fått ett meddelande
som i mycket klara och logiska former
ger till känna vad som i själva verket
ligger bakom detta anmärkningsyrkande.
De flesta människor som läser i
tidningarna och i paragraferna får säkerligen
inte något grepp på den här
frågan, och de kanske skulle kunna
dra den slutsatsen att det vore ett ärende
av mindre vikt.

Man kan sammanfatta frågans innebörd
på det sättet, att vad som här har
skett vid statsrådet Perssons föredragning,
nämligen att på administrativ väg
utan hörande av läroverkskommun i
fråga om läroverk där någon ändring
i den för läroverket gällande organisationen
inte ifrågasatts, införa en generell
föreskrift av här nämnd innebörd,
det måste rubriceras som någon sorts
egenmäktigt förfarande och ett ganska
tydligt överskridande av gränserna för
Kungl. Maj ds administrativa lagstiftningsrätt
samt ett åsidosättande av den
kommunala sj älvbestämmanderätten.
Jag kommer i fortsättningen, då jag
redogör för ärendet, att följa denna
tankegång i de olika punkterna. Jag
vill emellertid först inför kammaren
redogöra något för tillkomsten av denna
bestämmelse i § 215 lärovcrksstadgan.

Enligt vad som har upplysts från departementet
till konstitutionsutskottets
kansli har denna bestämmelse tillkommit
på departementets eget initiativ.
Riksräkenskapsverket och skolöversty -

Nr 17

Fredagen den G maj 1955

relsen har granskat förslaget till ifrågavarande
bestämmelse utan att däremot
framställa anmärkning. Men det mest
anmärkningsvärda i sammanhanget är,
att något yttrande icke har inhämtats
från vederbörande kommuner eller,
som man skulle kunna tänka sig, från
någon kommunal sammanslutning av
typen Stadsförbundet eller Landskommunernas
förbund.

Före tillkomsten av denna bestämmelse
i § 215 läroverksstadgan omnämndes
inte frågan om bostad åt vaktmästarpersonalen
i stadgan. Emellertid tillhandahöll
— som också statsrådet har
påpekat —• kommunerna i ett flertal
fall en sådan bostad. Före den 1 juli
1939 avlönades denna personal med
kontant lön ur en särskild kassa vid
läroverket, den s. k. ljus- och vedkassan.
Skolöverstyrelsen gjorde omedelbart
före detta datum en utredning som
visade, att vaktmästarpersonalen vid
76 procent av läroverken hyresfritt disponerade
bostad i en av kommunen
ägd eller förhyrd fastighet. Vid 3 procent
av läroverken utbetalade kommunen
i stället kontant hyresersättning.
Endast vid 21 procent av läroverken
nödgades den ifrågavarande personalen
förhyra bostad på egen hand.

Genom den lönereglering, som trädde
i kraft den 1 juli 1939, anställdes
både ordinarie och extra ordinarie vaktmästarpersonal
vid läroverken i statens
tjänst och inordnades i det för den
civila statsförvaltningen gällande lönesystemet.
Av löneregleringen följde
bl. a., att ifrågavarande personal hade
att i vanlig ordning erlägga ersättning
för naturaförmåner genom avdrag på
avlöningen. Beträffande denna ersättning
bestämdes att den skulle inbetalas
till statsverket.

Sedan emellertid från några läroverkskommuner
inkommit framställningar,
i vilka ifrågasattes huruvida
inte kommunen borde på något sätt
gottgöras för tillhandahållandet av bostäder
i läroverksfastigheterna åt vakt -

Granskning av statsrådsprotokollen

mästarpersonalen, framhöll statskontoret
— det är redovisat i 1941 års statsverksproposition
— att »den omständigheten,
att läroverkskommunerna, trots
frånvaron av i författning stadgad skyldighet
därtill i största utsträckning ansett
sig böra tillhandahålla bostad åt
vaktmästarpersonalen, syntes ha sin
grund i att denna personal fullgjort
och alltjämt måste anses fullgöra vissa
arbetsuppgifter i vederbörande kommuns
tjänst. Den löpande tillsynen över
de kommunen tillhöriga undervisningslokalerna
ankomme på vaktmästarna,
vilka som ersättning härför av kommunerna
tillförsäkrats förmånen av fri
bostad eller bostadsersättning. Denna
ordning, som av hävd utbildat sig,
kunde icke anses grunda sig på ett åtagande
från kommunernas sida utan
fordran på motprestation, utan torde
fastmer utgöra en form för ersättande
av dessa befattningshavare för det arbete
de fullgjorde för kommunernas
räkning.»

Statskontoret fortsätter 1941: »Det
hade givetvis varit i hög grad önskvärt,
om denna förutsättning erhållit klarare
uttryck vid löneregleringen, exempelvis
genom att staten åtagit sig att svara
för avlöningen endast till sådan vaktmästare,
för vilken vederbörande kommun
förpliktat sig att tillhandahålla
lämplig bostad eller ersättning härför.
Ett villkor av dylik innebörd borde enligt
statskontorets mening uppställas
vid inrättande av nya undervisningsanstalter
eller nya vaktmästartjänster.»

Föredragande departementschefen —
jag tror att det var statsrådet Gösta Bagge
— anförde i denna proposition: »Löneregleringen
för vaktmästarpersonalen
vid de allmänna läroverken hade
icke haft till syfte att från läroverkskommunerna
avlasta de kostnader för
denna personals avlönande, som kommunerna
i allmänhet påtagit sig genom
att på ett eller annat sätt tillhandahålla
personalen fri bostad. Det principbeslut,
som låge till grund för löneregle -

Nr 17

Fredagen den 6 maj 1955

Granskning av statsrådsprotokollen

ringen, innebure endast att de kontanta
kostnaderna för personalens avlönande
skulle övertagas av statsverket.»

Departementschefen fortsatte: »Löneregleringen,
sådan den slutligen utformades
år 1939, innebure i kostnadshänseende
endast att staten åtoge sig
att svara för de merkostnader, som löneregleringen
medförde. Bestämmelser
hade nämligen då meddelats av innebörd,
att ljus- och vedkassorna skulle
till statsverket inleverera ett belopp,
motsvarande deras dittillsvarande utgifter
för kontant avlöning åt den personal,
som kommit i åtnjutande av löneregleringen.
Därest statsmakterna
medgåve, att vaktmästarpersonalens
hyresersättningar finge uppbäras av
vederbörande kommun eller läroverkens
byggnadsfonder, varur kommunerna
kunde påräkna bidrag till kostnaderna
för läroverksbyggnaderna,
skulle detta i själva verket innebära, att
statsverket påtoge sig att svara jämväl
för de kostnader, som kommunerna dittills
i största utsträckning — låt vara
utan uttryckligen stadgad skyldighet —
ansett sig böra vidkännas. En sådan
lösning av frågan kunde icke förordas.»

Departementschefen säger vidare:
»Såsom statskontoret framhållit, hade
det givetvis varit önskvärt, att frågan
om vaktmästarnas bostadsförmån bringats
till en lösning i samband med löneregleringen
genom formliga åtaganden
från kommunernas sida att tillhandahålla
bostad åt vaktmästarpersonalen.

I enlighet med statskontorets förslag
torde framdeles vid ändringar i läroverksorganisationen
böra uppställas
villkor av sagda innebörd. Beträffande
de kommuner, som icke komme att
beröras av sådana förändringar, torde
kunna förväntas, att de — oavsett huruvida
rättsligt bindande skyldighet att
tillhandahålla bostad åt vaktmästarpersonalen
ålåge dem eller icke — ej i
allmänhet skulle göra anspråk på gottgörelse
för de förmåner, som de dittills
tillhandahållit vaktmästarpersona -

len utan att fordra ekonomiskt vederlag
av staten.»

På grundval av denna proposition
fattade riksdagen sitt beslut, och riksdagen
anförde i skrivelse nr 196: »Riksdagen
anser sig i förevarande fråga
icke böra göra annat uttalande, än
att riksdagen i likhet med departementschefen
och statskontoret anser,
att framdeles vid ändringar i läroverksorganisationen
böra uppställas
villkor om formliga åtaganden från
kommunernas sida att tillhandahålla
bostad åt vaktmästarpersonalen.»

Genom utskottets kansli bär vi ytterligare
inhämtat upplysningar i denna
fråga. Det är självfallet vår rättighet
att göra det — det rör sig ju om
kända fakta. Enligt upplysningar som
sålunda bär lämnats oss från skolöverstyrelsen
har därefter vid ändringar i
läroverksorganisationen staten regelmässigt
föreslagit vederbörande kommun
att åta sig att tillhandahålla erforderliga
vaktmästarbostäder vid respektive
läroverk. Kommunerna har
också regelmässigt antagit dessa förslag.

Enligt en undersökning som riksräkenskapsverket
har gjort fanns det vid
tiden för den nu debatterade ändringen
i § 215 läroverksstadgan sammanlagt
23 kommuner, som icke hade åtagit
sig att tillhandahålla bostad åt ifrågavarande
personal. I 36 fall tillhandahöll
kommunerna bostad utan att formligt
åtagande därom förelåg. I samtliga
fall förelåg sådant åtagande från kommunernas
sida.

Under hand har ecklesiastikdepartementet
vidare upplyst, att det är meningen
att de ovannämnda 23 kommunerna
icke skall omfattas av stadgandet
i § 215. Där kan man jämföra,
såsom också statsrådet här har gjort,
bestämmelsens lydelse »såvida icke annorlunda
i särskilt fall är föreskrivet».

Förslaget till stadgandet om undantag
från paragrafens tillämpningsområde
beträffande dessa kommuner är

Nr 17

Fredagen den 6 maj 1955

nu — därmed menas det tillfälle då
frågan handlades inom utskottet — remitterat
till skolöverstyrelsen. Skolöverstyrelsen
hade inte avgivit yttrande,
och enligt vad som hade kommit
till utskottets kännedom hade undantagsbestämmelserna
ännu icke utfärdats.

Av en tillfällighet kom jag emellertid
vid en resa i Skåne kring månadsskiftet
att hitta ett ganska märkligt
meddelande i en tidning; jag tror det
var Ystads Allehanda. Meddelandet kom
från Stockholm och infördes, vill jag
minnas, den 2 maj. Rubriken lyder:
»Beslut om skolas skyldighet hålla
vaktmästarbostad», och det står bl. a.:
»Regeringen har fattat beslut om de
undantag som skall gälla från de i
läroverksstadgan i dess nya lydelse
från 1 januari i år intagna bestämmelserna
om skyldighet för kommun att
tillhandahålla vaktmästarbostäder vid
allmänna läroverk.» Eftersom vissa läroverkskommuner
är belägna inom den
ifrågavarande tidningens spridningsområde,
omnämns bland de 23 läroverken
bland andra samrealskolorna i
Anderslöv, Skurup och Tomelilla. Det
sista är väl värt att lägga på minnet —
jag återkommer strax till fallet Tomelilla,
som är rätt intressant i detta
sammanhang.

Tidningen fortsätter: »övriga 35 läroverk»
— ett har nämligen fallit bort
— »för vilka formligt åtagande från
kommunen saknas, har däremot likväl
inbetalat fastställd hyresersättning.
Dessa är bl. a. läroverket i Ystad och
samrealskolan i Simrishamn. I fråga
om dessa har regeringen anbefallt skolöverstyrelsen
att skyndsamt verkställa
utredning rörande tillhandahållande av
vaktmästarbostäder samt att till regeringen
ge in det förslag utredningen
kan ge anledning till. Vid utredningen
skall överstyrelsen i den mån så anses
erforderligt överlägga med vederbörande
kommun om formligt åtagande
att tillhandahålla bostad.»

Granskning av statsrådsprotokollen

Jag blev rätt överraskad när jag läste
meddelandet. Detta var icke känt för
utskottet då vi justerade memorialet.
Följaktligen måste det ha hänt någonting
i konseljen sistlidna fredag -— jag
kan inte tolka det på annat sätt. En
kollationering hos en tjänsteman har
visat, att det faktiskt finns ett beslut
i den här riktningen diariefört. Vad
innebär detta, herr talman? Det innebär
att man kastar jästen efter brödet
in i ugnen. Först dagen efter det att
konstitutionsutskottets memorial justerades
har man kommit att tänka på att
det kanske är nödvändigt att täppa till
några hål i detta fall. Jag fattade inte
riktigt om statsrådets korta redogörelse
innebar ett meddelande, att Kungl.
Maj:t redan har fattat detta beslut eller
om vad som står här är någon sorts
tidningsanka.

Slutligen skulle jag i detta fall vilja
nämna, att departementschefen i propositionen
till 1953 års riksdag angående
omorganisation av gymnasierna
vid de högre allmänna läroverken uttalat,
att riksdagen syntes böra föreskriva
att såsom villkor för upprättande
vid visst läroverk av gymnasielinje,
som icke ingår i läroverkets nuvarande
organisation -— alltså en s. k. tredje
linje — skall gälla att vederbörande
kommun åtager sig att tillhandahålla
bostäder åt för läroverket erforderlig
vaktmästarpersonal. I sitt av riksdagen
godkända utlåtande nr 109 anslöt statsutskottet
sig till departementschefens
ståndpunkt.

Jag anser därför, att det mest notoriska
i detta fall är, att riksdagens två
gånger uttalade mening icke har beaktats
av den föredragande departementschefen.
Att det sedan har begåtts
någon lapsus av några tjänstemän inom
ecklesiastikdepartementet och tydligen
också i skolöverstyrelsen iir en
sak för sig. Det är beklagligt. Sådant
kan naturligtvis hända, men ansvaret
för utformningen av bestämmelserna

Nr 17

Fredagen den 6 maj 1955

Granskning- av statsrådsprotokollen

åligger självfallet ledningen för departementet.

Man kan också fråga sig, om icke här
föreligger ett sådant fall, som tidigare
har påtalats inom utskottet, nämligen
ett fall av bristande beredning av vederbörande
ärende. Jag har tidigare
tillåtit mig påpeka för kammaren, att
man bara hörde ett par ämbetsverk.
Man brydde sig inte om att fråga de
kommuner, som det här var fråga om,
och det måste väl ändå anses innebära
en kränkning av den kommunala bestämmanderätten.

Till slut skulle jag vilja säga, att även
om man nu försöker täppa till sådana
bär hål, i varje fall för de kommuner
som man skulle kunna kalla tredskande,
och även om det är riktigt att Kungl.
Maj:t efter utskottets påpekande har
gjort detta eller försökt göra det, så
återstår vad jag skulle vilja kalla de
snälla kommunerna, de som betalat in
pengar utan att det fanns ett uttryckligt
stadgande om det. Låt oss tänka
oss att det uppstår något civilmål mot
Kungl. Maj :t och kronan, hur skulle
utgången bli i en sådan process? Jag
är, herr talman, inte jurist, och jag kan
inte bedöma det, men det skulle inte
förvåna mig om man från berörda kommuners
sida, som i alla fall i många avseenden
ganska hårt känner skattetrycket
och pålagorna från statens sida,
skulle försöka sig på möjligheten att
på laglig väg vinna rättelse.

Till kammarens upplysning skulle
jag vilja meddela, att det faktiskt redan
enligt vad en promemoria, som jag har
i handen och som inkommit till utskottet,
utvisar, finns åtminstone två fall
— det har upplysts mig, att det är ett
tredje fall under utredning —■ som visar
att det faktiskt finns prejudikat i
regeringsrätten i dessa frågor. Jag
skulle särskilt vilja be de ärade representanterna
för västgötabänken och
skånebänken att uppmärksamma dessa
fall. Det ena rör nämligen Tidaholm,

och det andra rör det av mig nyss
nämnda Tomelilla i Kristianstads län.

Vad Tidaholm beträffar så noteras
det, att vaktmästarbostaden är inrymd
på nedre botten i ett vanligt bostadshus,
beläget invid skolan men ej på
skoltomten. Byggnaden inköptes av staden
1917 till vaktmästarbostad och förvaltas
av drätselkammaren. Vaktmästaren
bodde hvresfritt 1934—1939, varefter
han betalade 20 kronor i månaden.
I den år 1930 anställde vaktmästarens
förpliktelser ingick skyldigheten
att inflytta i denna bostad. Denna
skyldighet får anses ha upphört, då
vaktmästaren blev statligt anställd.
Byggnadsstyrelsen och vaktmästaren
kom i februari 1940 överens om en
årshyra av 206 kronor för bostaden.
Rektor lät dock icke vaktmästaren underteckna
kontraktet utan anförde hos
byggnadsstyrelsen, att han ämnade förfråga
sig hos stadsfullmäktige, om kommunen
efter den 1 juli 1939 tillliandahölle
bostaden såsom tjänstebostad eller
konime att göra anspråk på hyra
för lägenheten. »För säkerhets skull»
hade rektor låtit vaktmästaren sedan
juli 1939 inbetala månadshyran till
stadens kassa. Stadsfullmäktige beslöt
sedermera, att bostad till vaktmästaren
på kommunens bekostnad icke
skulle tillhandahållas efter den 1 juli
1939. Byggnadsstyrelsen förklarade i
ett uttalande, dagtecknat den 16 oktober
1940, att den med hänsyn till stadsfullmäktiges
beslut saknade anledning
att vidare befatta sig med frågan om
hyresersättning för bostaden. Kungl.
Maj :t resolverade, att framställningen
av rektor föranleder intet annat yttrande
än att Kungl. Maj:t hänvisar
till kungl. kungörelsen 1938: 48 och
kungl. brev 15/6 1939.

Saken kom sedan upp i regeringsrätten
såsom anmärkningsmål. Efter
granskning av skolans räkenskaper för
budgetåren 1939/41 framställde riksräkenskapsverket
följande anmärkning:
Ersättning för den bostad, som Tida -

Fredagen den 6 maj 1955

Nr 17

holms stad tillhandaliölle vaktmästaren
vid samrealskolan därstädes, hade
ej redovisats i samrealskolans räkenskaper
för budgetåren 1939/40 och
1940/41. Byggnadsstyrelsen hade bestämt
bostadsersättningen till 206 kronor
för år, räknat fr. o. m. den 1 juli
1939. Dylik ersättning för nämnda budgetår
skulle alltså uppgått till 412 kronor.
Jämlikt kungl. brev den 15 juni
1939 med vissa bestämmelser angående
tjänstebostäder för vaktmästare och
maskinister vid de allmänna läroverken
m. fl. statliga undervisningsanstalter
och 2 § tredje stycket kungliga
kungörelsen den 28 januari 1938 (nr
48) med vissa bestämmelser angående
tjänstebostäder för lärare vid statens
undervisningsväsende skulle den ersättning,
vaktmästare hade att erlägga
för tjänstebostad, som tillhandahölles
honom av vederbörande kommun, redovisas
i läroverkets räkenskaper såsom
uppbördsmedel å vederbörligt avlöningsanslag.
I en av skolöverstyrelsen
till Kungl. Maj:t överlämnad skrivelse
av den 21 februari 1940 hade
skolans rektor anhållit om besked, huruvida
staden vore berättigad uppbära
hyresersättning för bostaden. Enligt
beslut den 17 oktober 1941 hade Kungl.
Maj:t funnit framställningen icke föranleda
något Kungl. Maj :ts yttrande. Då
bostaden på grund härav måste anses
såsom tjänstebostad, som avsåges i
sagda bestämmelser, anmärktes 412 kronor
till redovisning. Ansvaret påvilade
rektor. Riksräkenskapsverket fann i
utslag den 31 mars 1942 skäligt att,
med gillande av anmärkningen, förplikta
rektor att ersätta, statsverket
412 kronor, vilket belopp skulle tagas
till uppbörd i samrealskolans räkenskaper.

Kammarrätten, där rektorn och drätselkammaren
i Tidaholm besvärade
sig, meddelade i utslag den 26 oktober
1943: I målet är ej visat annat än vad
rektorn och drätselkammaren uppgivit
därom, att ifrågavarande vaktmästarbo -

Granskning av statsrådsprotokollen

stad upplåtits mot hyra, som av vaktmästaren
erlagts till staden. Då vid sådant
förhållande de av klaganden åberopade
föreskrifterna icke kunna anses
vara i förevarande fall tillämpliga,
prövar kammarrätten skäligt att, med
ändring av riksräkenskapsverkets utslag,
ogilla den framställda anmärkningen.

Regeringsrätten yttrade, vilket är det
intressanta i detta sammanhang, följande:
Enär upplåtelsen av ifrågakomna
lägenhet till bostad åt vaktmästaren
vid skolan icke skett på grund av
stadgande i författning eller på grund
av något stadens åtagande gentemot
statsverket, samt vid sådant förhållande
lägenheten icke kan anses såsom tjänstebostad,
finner regeringsrätten ej skäl
att göra ändring i det slut, vartill kammarrätten
kommit i målet.

Jag kommer så till fallet Tomelilla
i Kristianstads län. Skolvaktmästaren
där erhöll sedan 1932 i kontant lön
1 900 kronor samt fritt ljus och bränsle.
Sedermera höjdes lönen till 2 300
kronor jämte bränsle. Han hyrde lägenhet
i köpingen tills skolans nybyggnad
höstterminen 1939 togs i bruk.
Då det ansågs önskvärt att han bodde
i skolan — vilket självfallet är ett berättigat
önskemål — inrymdes bostad
åt honom i nybyggnaden. Lokalstvrelsen
hade gjort gällande, att då icke
någon föreskrift funnes angående skyldighet
för köpingen att hålla vaktmästaren
med bostad dennes hyra skulle,
såvida köpingens myndigheter fordrade
det, utbetalas till köpingen.

Den 2 februari 1940 bestämde kommunalnämnden
i Tomelilla hyran för
vaktmästarbostaden i den nya samrealskolan
till 400 kronor per år. Hyran
skulle utkrävas av skolans rektor och
redovisas av honom varje kvartal. I
anmärkningsmålet omförmäld hyra, 232
kronor 50 öre, hade utbetalats till köpingen.
I regeringsrätten blev utslaget
likadant som i fallet beträffande Tidaholm.

Nr 17

Fredagen den 6 maj 1955

Granskning av statsrådsprotokollen

Det lär enligt vad utskottets kansli
har inhämtat finnas ytterligare ett sådant
fall — var känner jag inte till.
Av det sagda torde emellertid framgå,
att denna fråga inte är så likgiltig
och obetydlig som det har gjorts gällande.

Jag skall då, herr talman, komma till
de slutsatser som utskottet har dragit
i denna fråga. Jag vill anmärka, att
det jämlikt grundlagarna är utskottet
som fattar beslut och sedan anmäler det
för riksdagen.

Jag instämmer i den slutsats som
herr Fast drog, att det med hänsyn
till omständigheterna i saken är alldeles
tillräckligt att åberopa § 107 regeringsformen
och anmäla saken utan
något extra yttrande från riksdagens
sida. Av mitt tyvärr ganska långa anförande
framgår väl att jag anser, att
en sådan reaktion från kammarens sida
bör vara fullkomligt tillräcklig. Det
är ju allmänt bekant, herr talman, att
grundlagarna skall tolkas efter bokstaven.
Den bokstavliga innebörden av
§ 107 regeringsformen torde — även
om paragrafen inte har åberopats på
länge — vara välkänd för kammarens
ärade ledamöter. Det ankommer självfallet
på herr statsrådet och icke på
någon annan att dra de slutsatser av
ett bifall till denna hemställan som han
kan anse påkallade.

Herr HALLÉN (s):

Herr talman! I samband med avgivandet
av detta dechargememorial har
i den offentliga debatten framförts en
del ting, till vilka jag vill foga några
beriktigande ord.

Det har — om jag får börja med en
liten bagatell som rör mig själv — väckt
en del funderingar att jag inte fungerade
som ordförande vid det tillfälle
då denna anmärkning beslöts. En tidning
kallade det en händelse som såg
ut som en tanke. Tyvärr kan jag inte
följa den fantasirike författaren. Att

jag inte fungerade som ordförande har
den enkla förklaringen, att jag i samma
stund tjänstgjorde såsom ordförande
i det sammansatta konstitutions- och
första lagutskottet.

Jag vill emellertid gärna offentligt
deklarera att jag, om jag fungerat som
ordförande i konstitutionsutskottet vid
detta fälle, utan tvekan skulle ha biträtt
anmärkningen, och jag uppmanade
för övrigt flera av mina kamrater
att biträda densamma. Utan att behöva
använda den långa tid som den föregående
ärade talaren använde kan jag
på den punkten kort och såsom jag
hoppas koncist förklara, att jag fann
anmärkningen vara befogad. Det ofta
citerade uttrycket »såvida icke annorlunda
i särskilt fall är föreskrivet» —
räcker enligt min mening egentligen
inte till försvar. Det syftar ju genom
sin grammatiska formulering på en tidigare
gjord överenskommelse eller ett
kontrakt, och i fråga om dessa 23 omskrivna
kommuner finns inte något sådant
separat avtal. Alltså drabbas kommunerna
formellt av ett åläggande som,
enligt vad både herr Fast och andra
och väl också statsrådet själv har erkänt,
det tillkommer riksdagen allena
att besluta om och som inte faller under
Kungl. Maj :ts administrativa lagstiftning.

Den föregående talaren kom också
med en liten anmärkning mot beredningen
av detta ärende och undrade
varför man inte har frågat de 23 kommuner,
som det här är fråga om och
som skall slippa denna pålaga. Men om
vi har för avsikt att genom förtydligande
bestämmelser fritaga några kommuner
från risken att råka ut för en
pålaga, så brukar vi väl inte skriva till
våra kommuner och fråga, om de i
fortsättningen vill komma i åtnjutande
av den favören. Det är de säkert tacksamma
för ändå.

I motsats till herr von Friesen kan
jag inte alls tillmäta denna anmärkning
någon nämnvärd betydelse. Att

Fredagen den C maj 1955

Nr 17

Kungl. Maj :t inte har haft någon tanke
på att här operera på egen hand och
kränka kommunernas rätt, framgår också
tydligt av hela förfaringssättet härvidlag,
vilket statsrådet själv redan
framhållit. Redan tre dagar efter utfärdandet
av den omstridda författningen,
alltså den 19 november i fjol,
anmodades riksräkenskapsverket att inkomma
med undersökning angående
undantagsbestämmelser. Sedan dröjde
det visserligen en tid, nämligen till den
10 januari i år, innan detta förslag
kom in, men redan dagen efter det så
skett gick skrivelsen vidare till skolöverstyrelsen.
Sedan är det en i sig
själv ledsam historia, att skolöverstyrelsen
har ansett sig behöva ligga på
ärendet ända till den 26 april. Men om
skolöverstyrelsen hade svarat några
veckor tidigare, eller om konstitutionsutskottet
hade behandlat ärendet några
veckor senare, så hade Kungl. Maj :t på
grundval av de inkomna svaren hunnit
utfärda en kungörelse, som hade
ställt allt till rätta.

Rent formellt är den framförda anmärkningen
fullt befogad, men med
hänsyn till föreliggande förhållanden
tycker jag ändå som nämnt att den är
av synnerligen liten betydelse.

Herr talman! Medan jag nu har ordet,
får jag kanske göra några kommentarer
till den offentliga debatt, som förts i
denna fråga och som utvecklat sig till
ett kannstöperi, vilket närmast har utlöst
löje över landet. Det skall jag inte
fördjupa mig så mycket i, men kammarens
ledamöter bör kanske ändå
friska upp minnet litet, när det gäller
frågan om vad pressen egentligen har
skrivit om konstitutionsutskottets åtgärder
i detta stycke. En tidning har
skrivit att konstitutionsutskottet har begärt
statsrådets avgång enligt § 107 regeringsformen,
och i en annan tidning
har man sagt: »Att konstitutionsut skottets

majoritet bestämt sig för att
rikta anmärkning enligt paragraf 107
i regeringsformen mot ecklesiastikmi -

Granskning av statsrådsprotokollen

nister Persson i Skabersjö skall inte
inge ohämmade föreställningar om regeringens
fullständiga förvittring.» Det
får man alltså tacksamt notera. Och
tidningen fortsätter med erkännandet
att det brott, som herr Persson begått,
inte är det gruvligaste som tänkas kan.
Men några rader längre ned i spalten
skriver tidningen trots detta, att socialdemokraterna
i utskottet har »slutit upp
bakom denna sällsynt allvarliga anmärkning»(!)
Det logiska sammanhanget
där överlämnar jag med glatt
hjärta till kammaren att bedöma.

Till yttermera visso går samma tidning
sedan in på verkligt storpolitiska
ting och skriver att »intermezzot Skabersjö
ligger på ett annat men därför
inte ointressantare plan». Det tyder
nämligen på »en snabbt tilltagande upplösning
i den rådande regeringskoalitionen,
som genom denna demonstration
ytterligare bekräftas». Därefter
kommer tidningen med det förut citerade:
»Att socialdemokraterna i ut skottet

slutit upp bakom denna sällsynt
allvarliga anmärkning låter sig,
med hänsyn till långvarig praxis, inte
förklaras på annat vis än att de icke
längre känner sig om regeringsunderunderlag
för det bondeförbundsstyrda
ecklesiastikdepartementet.»

Sedan sträcker sig också tidningens
bekymmer mycket längre än till statsrådet
Persson. Även vår ärade statsminister
är famnad av samma ömma
omsorg, och tidningen frågar så här:
»Men kommer också statsministern att
anse sig skyldig att framträda med en
solidaritetsdeklaration å den angripne
departementschefens vägnar? Kommer
den koalition som inte hållit mellan
riksdagsgrupperna att likväl markeras
regeringsmedlemmarna emellan?» Och
så slutar tidningen med att allvarligt
fråga: »Skall den socialdemokratiske
partiledaren stödja sin regeringskollega
eller sina utskottsrepresentanter? Råda
kan han inte hålla om ryggen.»

Dylika kommentarer sprides ofta i

Nr 17

Fredagen den 6 maj 1955

Granskning av statsrådsprotokollen

vida kretsar, och jag vill därför förklara
att vi i utskottet inte behöver
hållas om ryggen av hans excellens
statsministern, och att herr Persson i
Skabersjö är en så pass stark representant
i regeringen, att inte heller han
behöver någon sådan hjälp. Vi åtnjuter
nog tillräckligt stort förtroende på bägge
håll för att kunna stå på egna ben.

Sedan bör jag kanske också till denna
lilla blomstersamling foga en sista
blomma, som slår rekord. Det är en
mycket energisk och framgångsrik tidning
som skriver: »Avskcdskrav mot
Skabersjö. Politisk sensation i utskott.»
Sedan säger tidningen upprepade gånger,
att konstitutionsutskottet har tagit
till storsläggan och med åberopande av
§ 107 i regeringsformen hemställt hos
riksdagen om att få statsrådet Persson
avlägsnad ur regeringen.

Ett annat av våra pressorgan har
för övrigt kommit med den förbluffande
upplysningen, att vi i utskottet har
diskuterat att tillgripa g 106 i regeringsformen,
alltså anställande av riksrätt
— förmodligen med hänsyn till att
en del kommuner, som skulle bli pressade
att betala, skulle resa skadeståndsanspråk
på regeringen — och då vet
dessa ivriga vänner i pressen inte något
annat sätt.

Kammarens ledamöter kanske ursäktar
att jag tagit upp dessa ting, men
jag tycker att om pressen skall vara
till för allmänhetens upplysning, så
skall den inte komma med hela rader
av befängda påståenden, såsom att denna
anmälan mot statsrådet är en vedergällningsakt,
dikterad av besvikelsen
över bondeförbundets nej till förslaget
om tvångssparandet och liknande kannstöperier
utan grund. I utskottet vet vi
med full visshet varifrån vissa tidningsorgan
fått dessa s. k. informationer, och
jag slutar med förhoppningen att vissa
pressorgan hädanefter väljer sina informationskällor
med större urskillning
och varsamhet. En del av dessa källor
är åtminstone tidvis betänkligt grum -

liga. Det vinner vi allesammans på i
det långa loppet, såväl pressen som
riksdagen och allmänheten.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet PERSSON:

Herr talman! Vissa frågor som herr
von Friesen ställde tyder på, att han
inte hörde mitt första anförande i denna
debatt. Jag skulle därför behövt upprepa
vissa delar av detta, om inte herr
Hallén nu så klart understrukit just
den saken. Jag syftar på den tågordning
som vi i ecklesiastikdepartementet haft
beträffande detta ärende.

När herr von Friesen mycket förvånad
frågar, vad som egentligen hänt på
sista tiden i ecklesiastikdepartementet
eller i regeringen, vill jag svara, att det
är bara det att vi hela tiden varit inställda
på att utfärda dessa undantagsföreskrifter
så snabbt som möjligt. Men
den utredning, som behövde vidtagas
för att få dessa undantagsföreskrifter
klara, har dragit längre ut på tiden än
jag trodde när jag föredrog ärendet i
konselj. Detta dröjsmål har jag redan
beklagat i mitt första anförande. Alla
som har tagit del av samtliga fakta, som
nu offentligen föreligger i detta mål,
är ju på det klara med att det aldrig
varit min mening att ålägga några kommuner,
som inte åtagit sig att ställa
vaktmästarbostäder till förfogande, att
göra detta, utan att undantag skulle göras.
Alla var på det klara med att det
fanns ett antal läroverksorter som inte
hade iklätt sig något åtagande. Under
ärendets behandling i vintras har ju
också kommit fram, att frågan var mera
komplicerad än vad jag i november i
fjol trodde den var. Därför har det beslut,
som fattades i förra fredagens konselj
på min föredragning, fått en något
annan utformning än vad jag den 19
november i fjol trodde det skulle få.

Det är två grupper läroverksstäder
det gäller. Den ena är klart undantagen
nu, och beträffande den andra har an -

Fredagen den 6 maj 1955

Nr 17

befallts en skyndsam utredning. Det är
då givetvis meningen — det förstår var
och en — att i den mån utredningen
så ger vid handen skall ytterligare undantag
göras. Någon fråga om civilprocesser,
sådana som herr von Friesen
drog upp, räknar jag absolut inte med
skall behöva komma till stånd. I regel
går det väl med dessa hyresersättningar
till på det viset, att det är rektorn som
uppbär dem, vare sig de nu skall stanna
hos statsverket eller stanna hos vederbörande
kommun. Och hur det förfares
med pengarna på rektorsexpeditionen
är givetvis en ren bokföringsfråga, som
givetvis ej utesluter omföring, därest
sådan behövs.

Det är klart att ju fortare dessa undantagsbestämmelser
hade blivit utfärdade,
ju bättre hade det varit, men jag
kan inte förstå att någon skall behöva
bli lidande på att undantagsbestämmelserna
har dröjt.

Då är frågan: Skulle vi givit paragrafen
en sådan utformning som vi givit
den? Ja, det är klart, att man kan ha
delade meningar om den saken. Jag har
emellertid utgått ifrån att riksdagen
verkligen menade allvar med vad som
skrevs 1941 men tyvärr inte blev klarlagt
redan 1939, som var och en nog
har förstått att det borde blivit. Det är
nu första gången vi skriver om läroverksstadgan
sedan den kom till 1933.
Skulle vi då vid handläggningen av
detta ärende låtsas som om ingenting
hänt sedan 1933? Jag tycker för min
del att 1939 och 1941 års riksdagsbeslut
och även riksdagsbeslutet 1953 •— det
var väl då det nya gymnasiet fastställdes,
på min föredragning för övrigt —
var av sådan karaktär, att det fanns anledning
att söka anpassa paragrafen
beträffande vaktmästarbostäderna efter
vad som sedan länge gällt beträffande
rektorsbostäderna. I själva verket har
riksdagen gjort ett sådant uttalande, att
förr eller senare skall det bli likhet
härvidlag.

Jag menar därför att det var riktigt

Granskning av statsrådsprotokollen

att paragrafen fick den lydelse som
den fick. Men det är klart att undantagsbestämmelserna
borde varit utfärdade
helst före den 1 januari eller åtminstone,
såsom jag har uttalat, omkring
den 1 januari. Att det inte skett
har inte på något sätt av mig avsetts
som om jag skulle vilja tvinga någon
kommun att åtaga sig saker och ting,
som man inte åtagit sig tidigare.

När konstitutionsutskottet skriver, att
på senare tid har man regelmässigt föreslagit
läroverkskommunerna att ikläda
sig ökade åtaganden i detta avseende,
tycker jag att det inte är riktigt
adekvat uttryckt. Både i propositionen
år 1953 och i de skrivelser, som sedan
gått ut, har starkare ord använts. Jag
kan inte upprepa dem nu, eftersom jag
inte har materialet tillgängligt, men vi
har i departementet kort och gott förutsatt,
att om det skulle bli någon organisationsändring
på en läroverksort,
så skulle kommunen verkligen göra fullständiga
åtaganden, såsom riksdagen
avsåg redan 1941. Ifall det inte rått
klarhet om åtagandena har man alltså
fått höra vederbörande stadsfullmäktige
igen, innan det nya gymnasiet på en
läroverksort godkänts av Kungl. Maj :t.
•Tåg trodde verkligen inte annat än att
jag handlat i full överensstämmelse
med riksdagens önskemål, när jag sökt
hålla mig till denna linje så mycket
som möjligt. Men dröjsmål har det som
sagt blivit, vilket åtminstone delvis berott
på ting, som jag inte var fullt på
det klara med den 19 november i fjol.
Det har jag anledning att ännu en gång
beklaga inför denna kammare. Såvitt
jag förstår finns det dock alla möjligheter,
att ingen kommun skall behöva
lida skada på grund av detta dröjsmål.

Herr von FRIESEN (fp) kort genmäle: Herr

talman! Med anledning av det
allra sista som herr statsrådet yttradevill
jag bara konstatera, att varken;

Nr 17

Fredagen den G maj 1955

Granskning av statsrådsprotokollen

herr statsrådet eller jag ju vet någonting
om omfattningen av den skada,
som kommunerna till äventyrs kommer
att lida, då detta ju är en sak, som kan
komma att bli föremål för domstolsprövning.
I detta fall skulle det alltså
bli avgjort av regeringsrätten, som såvitt
jag kan förstå, trots att jag inte är
jurist, även kan bli i tillfälle att pröva
lagliglieten av det stadgande, som har
utfärdats på herr statsrådets föredragning.

Det är mycket bra att herr statsrådet
inför riksdagen förklarar, att statsrådet
inte har avsett att kränka eller åsidosätta
riksdagen. Jag har heller aldrig i
mitt liv trott, att statsrådet Persson,
med vilken jag haft ett långt, mycket
gott samarbete i skolfrågor under
många år, skulle medvetet vilja nonchalera
den svenska riksdagen. Men
det hette ju om den gamle Homeros —-jag förbigå alla jämförelser i övrigt —
att han slumrade en smula, och det är
väl vad herr statsrådet har gjort i detta
fall.

Då frågar man sig: Får ett statsråd,
en av landets högst betalda ämbetsmän,
sova i ett fall som detta? Och vad
jag inte tycker om är att herr statsrådet,
understödd av konstitutionsutskottets
ärade ordförande, liksom försöker
lägga skulden på ämbetsverken, på deras
senfärdighet. Vad är nu det för ett
sätt, att tre eller fyra dagar efter det
att stadgan utfärdats skriva en remiss
till riksräkenskapsverket och begära
yttrande före den 1 januari? Riksräkenskapsverket
svarar den 10 januari.
Man skulle väl inte ha gått upp mitt på
nyårsnatten och lämnat statsrådet
detta utlåtande? Det är väl alldeles tydligt,
att ämbetsverket har funnit frågan
så intrikat och besvärlig, att den krävt
en mycket grundlig utredning från ämbetsverkets
sida. Det trodde jag mig
ha visat i mitt tidigare anförande. Ämbetsverket
har alldeles uppenbart följt
sin skyldighet, då det noggrant penetrerat
frågan och uppenbarligen fortfa -

rande ägnar den ett ingående studium.
Men man kan väl i all rimlighets namn
inte befria den högste ämbetsmannen
från att ha åtminstone något ansvar i
denna fråga, låt vara att hans misstag
är ursäktligt med hänsyn till att han
förbisett vissa ting.

Herr PETTERSSON i Norregård (bf):

Herr talman! Jag skall endast med
några få ord framhålla, att jag för min
del inte kunnat ansluta mig till föreliggande
anmärkning, därför att vi ju
fick sådana upplysningar i utskottet,
att jag tycker att vi nu, liksom vid tidigare
tillfällen, inte borde ha använt
§ 107. Det är inte riktigt som herr von
Friesen vill göra gällande, att vi inte
visste om, att skolöverstyrelsens yttrande
var att vänta. Det står också i
handlingarna, att yttrandet var inkommet
den 26 april, och vi justerade den
2S. Vi hade fått underrättelse om att
skolöverstyrelsens yttrande var färdigt,
och vi hade också kontakt med departementet,
där man förklarade, att en
undantagskungörelse skulle utfärdas.

Vi har haft många frågor av detta
slag i konstitutionsutskottet. När vi fått
sådana upplysningar, att vi ansett att
endast ett litet formellt fel begåtts, har
vi ju inte brukat vara så bundna vid
det formella, att vi tagit till § 107, såsom
skedde i detta fall. Vi har nu kunnat
se i tidningarna, vilket uppseende
det väcker och hur man misstolkar en
anmälan enligt denna paragraf.

Jag har som sagt inte kunnat biträda
utskottets anmälan, ty skulle vi tidigare
ha varit så nogräknade, hade det
väl vid vissa tillfällen funnits skäl att
använda § 107.

Här har egentligen ingen skada skett,
ty även om inte undantagsbestämmelserna
utkommit, hade snart alla kommuner
ändå fallit under stadgan på
grund av den forcerade läroverksutbyggnaden.
Riksdagen bär ju förklarat,
att om en omorganisation sker vid

Fredagen den 6 maj 1955

Nr 17

ett läroverk, så skall vederbörande
kommun överta just de förpliktelser,
som denna stadga föreskriver.

Då herr von Friesen påstår att vi i
utskottet inte visste om att denna undantagsbestämmelse
skulle utfärdas
inom de närmaste dagarna, är jag angelägen
betona att detta inte är riktigt.
Däremot förstår jag den ärade utskottsordförandens
inställning — han var ju
inte med under överläggningarna och
fick inte del av de upplysningar som
vi fick i utskottet. Han var därför angelägen
att tala om, att han skulle ha
biträtt denna anmärkning. Han var i
det fallet mycket fastare i sin tro på
det riktiga i en anmärkning än vad
herr Fast, såsom majoritetens talesman,
tidigare var. Han bad ju nästan om
ursäkt för att han var med om en anmärkning,
men ordföranden tycktes
vara mer ivrig för att det skulle framställas
en majoritetsanmärkning.

Nu tycker jag inte den har gjort så
stor skada, men jag kan ändå inte dela
herr von Friesens uppfattning. Han bad
också om ursäkt — men av den anledningen
att han menade, att en sådan
majoritetsanmärkning skulle rädda ansiktet
på utskottet. Vi framställer väl
inte en majoritetsanmärkning för att vi
därmed skall rädda utskottets anseende,
men det ser nästan så ut i detta
fall.

Herr von FRIESEN (fp):

Herr talman! Av humanitära skäl och
från de utgångspunkter jag som läkare
anser mig böra företräda har jag hittills
inte alls sysslat med den reservation,
som är fogad till utskottets memorial.

Jag åhörde efter den korta föredragningen
i utskottet det försvar, som presterades
av en ärad företrädare för bondeförbundet.
.lag betraktar bondeförbundarnas
votum där som ett helt naturligt
uttryck för solidaritet med en beträngd
departementschef. Men, herr tal -

Granskning av statsrådsprotokollen

man, ibland får man väl be Gud bevara
sig även för sina vänner, och det förefaller
mig som om den värsta olycka
som hittills drabbat herr statsrådet i
detta sammanhang är det understöd han
har fått av reservanterna.

Hade bondeförbundets ärade representanter
i utskottet varit förståndiga,
hade de tillmötesgått en vädjan från
en framstående jurist inom utskottet att
sluta upp kring anmärkningsyrkandet.
Då hade det inte blivit något mera
bråk om detta. Denna vädjan hörsammades
emellertid inte från deras sida,
och sedan har de till råga på allt inte
bara avgivit en blank reservation utan
också en motiverad reservation. Jag
måste säga att vad som skrives i denna
är förmodligen det bästa som kan anföras
till statsrådets försvar, även om
detta kanske inte säger så mycket.

Om kammarens ledamöter läser mitt
på s. 7, så erkänner reservanterna med
herr Pettersson i Norregård i spetsen
att »tyvärr kom denna mening icke till
uttryck i någon bestämmelse». På s. 8
i memorialet säger man: »Beträffande
den erforderliga utredningen har av
ecklesiastikdepartementet uppgivits, att
riksräkenskapsverket genom en departementsskrivelse
den 22 november 1954
anmodades att före den 1 januari 1955
(då stadgebestämmelsen trädde i kraft)
till Kungl. Maj:t inkomma med förslag
till de bestämmelser om undantag från
den här ifrågavarande föreskriften, som
borde av Kungl. Maj:t meddelas».

Detta är ju redan berört och jag har
tillåtit mig påpeka det anmärkningsvärda
i den underton av kritik mot riksräkenskapsverket,
som här framkommer
och som förefaller mig alldeles obefogad
och onödig.

Men i nästa punkt blir det ändå värre.
Där står det: »Det bör framhållas,
att klargörandet av kcmmunernas skyldighet
beträffande vaktmästarbostäderna
kräver viss arkivforskning och att
såväl hos kommuner som rektorer råder
stor oklarhet och missuppfattning

2 — Andra kammarens protokoll 1955. Nr 11

Nr 17

Fredagen den 6 maj 1955

Granskning av statsrådsprotokollen

om kommunernas skyldigheter». Tacka
för det! När man på högsta ort förfar
som man har gjort i denna fråga, är det
inte underligt om underordnade myndigheter
måste ägna sig åt arkivforskning
och alla möjliga andra studier,
kanske också måste anställa extra arbetskraft
m. m., för att komma till klarhet
i frågan. Jag har i min föregående
replik till statsrådet uttalat min mening
i ansvarsfrågan och den har jag inte
någon anledning att frångå.

Till slut, nederst på s. 8 och överst
på s. 9, säger reservanterna — i en polemik
alltså mot utskottets tretton ledamöter
— följande: »Utskottet framhåller,
att Kungl. Maj:t icke i administrativ
ordning kan ålägga de kommuner,
som icke åtagit sig att tillhandahålla
vaktmästarbostad, dylik skyldighet,
men har intet att erinra mot dylikt
stadgande beträffande de kommuner,
som åtagit sig att tillhandahålla vaktmästarbostad».
Därefter tillägger man:
»Ifrågavarande paragraf 215 läroverksstadgan
måste emellertid anses ha den
innebörden, att de kommuner, som icke
åtagit sig nämnda skyldighet, undantages
genom stadgandet, att skyldigheten
endast gäller, ''såvida icke annorlunda
i särskilt fall är föreskrivet’.»

Jag är som sagt inte jurist, herr talman,
men jag skulle tro att kammarens
jurister måste vara eniga med mig om
att detta sätt att tolka lagar och författningar
är, milt uttryckt — jag talar
denna gång med så små bokstäver jag
över huvud taget kan — felaktigt. I
nästa stycke fortsätter utskottet: »Det
måste anses ankomma på Kungl. Maj :t
att med samma rätt och i överensstämmelse
med riksdagens beslut i administrativ
ordning stadga beträffande skyldigheten
att tillhandahålla vaktmästarbostad».

Ja, vad som är riksdagens mening
överlåter jag åt kammarens ärade ledamöter
att själva tolka. Eftersom herr
statsrådet nu har mycket klart och tydligt,
tycker jag, framhållit att han inte

velat kränka riksdagen och att han har
en speciell tolkning av vad riksdagen
har uttalat, så måste han ju därigenom
komma i någon sorts konflikt med
sina bundsförvanter i konstitutionsutskottet.
Jag måste säga att denna reservation
var oförsiktig och att det hade
sett bättre ut och säkerligen väckt
mindre uppseende, om man hade följt
uppmaningen att förena sig med herrar
Fast, Herlitz och andra erfarna ledamöter
av utskottet om en anmärkning.

Till sist, herr talman, vill jag bringa
i kammarens erinran att det på s. 6 i
utskottsutlåtandet förekommer någonting
som jag inte vet mig ha sett förut,
nämligen ett slags tvåstjärniga utskottsledamöter.
Dels finns det där enstjärniga
ledamöter, dvs. sådana som inte
varit närvarande vid justeringen, och
dit hör jag själv, men det kan ju möjligen
anses förlåtligt, även om det inte
är alldeles korrekt, att vara frånvarande
vid justeringen, och jag hade för
min del faktiskt inte tillfälle att deltaga
i det utskottssammanträde, där justeringen
skedde. Dels finns det, som sagt,
ett slags tvåstjärniga ledamöter. Vilka
är det? Jo, det är sådana ledamöter av
utskottet som icke fattat vad det hela
rörde sig om, dvs. icke kunnat inse vad
som var lagligt eller olagligt. Jag har
alltid, herr talman, ett visst överseende
med okunnigheten, men jag måste med
tanke på framtiden understryka att det
vore önskvärt, om det på konstitutionsutskottets
stolar sutte ledamöter som
vore beredde att stå för sin mening, antingen
på det sättet att de biträder ett
framställt anmärkningsyrkande eller
att de icke gör det. Inom konstitutionsutskottet
torde, i varje fall då det gäller
dechargen, någon tredje möjlighet
icke givas.

Överläggningen var härmed slutad.
Punkten lades till handlingarna.

Härefter anförde:

Fredagen den 6 maj 1955

Nr 17

Fröken WETTERSTRÖM (h):

Herr talman! I första kammaren förekom
den 1 december 1949 en debatt
om skärpta åtgärder mot rattfylleri.
Under denna debatt förklarade statsrådet
Zetterberg att enligt hans mening
fordrades det i rattfyllerimål för benådning
andra och mycket starkare
skäl än när det gällde de flesta andra
brott. Vidare gjorde statsrådet det uttalandet,
att domstolarna snarast borde
kunna utdöma något högre straff för
rattfylleri än vad de i allmänhet gjorde,
och han framhöll att när efter nådeansökan
det utdömda straffet i något
enstaka fall blivit nedsatt, hade detta
berott på alldeles speciella omständigheter.

Mot bakgrunden av dessa uttalanden
har jag och mina medreservanter vid
granskningen av de fall, då nåd givits
åt personer som dömts för onykterhet
vid förande av motorfordon, funnit ett
fall särskilt anmärkningsvärt. Såvitt
vi har kunnat se har den tillförordnade
regeringen där icke handlat i överensstämmelse
med den restriktivitet som
justitieministern ansett vara nödvändig.
Det fall, som det rör sig om och som
jag i all korthet vill referera, tillhör de
fjorton fall, där Kungl. Maj:t beviljat
nåd mot avstyrkande av en enhällig
högsta domstol. I sju av dessa fjorton
fall har inte någon ytterligare utredning
införskaffats av Kungl. Maj:t, sedan
högsta domstolen avgivit sitt yttrande,
och till ifrågavarande sju fall
hör det fall som vi reservanter uppmärksammat.
Kungl. Maj:ts ställningsttagande
torde alltså grunda sig på
exakt samma material som har stått
till domstolarnas förfogande.

Det gäller i detta fall en person, som
en natt på en gata med sin bil kolliderade
med en framförvarande bil. Läkarundersökningen
utvisade att vederbörande
hade varit så påverkad av starka
drycker, att det kunde antagas att
han inte på ett betryggande sätt hade
kunnat föra sin bil. De två vittnen som

Granskning av statsrådsprotokollen

hördes vid domstolarna förklarade, att
han hade luktat sprit, talat sluddrigt och
uppträtt egendomligt, att hans gång
hade varit vinglig, hans tal virrigt och
hans blick slö, och de ansåg båda att
han på grund av spritförtäring varit
olämplig att föra bil. Underrätten dömde
honom till fängelse i en månad, och
underrättens dom fastställdes sedan av
hovrätten.

I sin nådeansökan om villkorlig dom
återgav den dömde de förmildrande
omständigheter han åberopat i domstolarna.
Han talade om ett njurstensanfall
som han haft natten förut, om den
medicin han intagit, om att hans sömn
varit dålig under natten och att han
därför var trött. Vidare framhöll han
att det är mera påfrestande för nerverna
än man vanligen tänker sig att vistas
på annan ort, borta från sin familj,
och att han känt sig deprimerad
just denna dag på grund av att han
inte fått den familjebostad som han
hoppats på; detta meddelande om bostaden
hade verkat så nedslående på
honom att han varit fullständigt ur
gängorna. Slutligen framhöll han att
han tillträtt en ny arbetsanställning och
att det därför var synnerligen olägligt
för honom att behöva undergå verkställighet
av straffet samt att han för
sin utkomst var beroende av att skapa
sig ett gott anseende bland kunderna.
Det bör kanske tilläggas att vederbörande
var ungefär i 35-årsåldern och var
gift, att makarna inte hade några barn
och att hustrun hade egen inkomst
samt att han icke tidigare varit straffad.

Kan verkligen de mänskliga omständigheterna
i detta fall anses vara så
särskilt ömmande, att det fanns anledning
för Kungl. Maj:t att mot högsta
domstolens enhälliga avstyrkande nedsätta
straffet till bötesstraff? Kan inte
i stället snart nog varje rattfyllerist
åberopa alldeles likartade omständigheter?
Vi reservanter anser, att detta
är ett typiskt fall av rattfylleri, där

Nr 17

Fredagen den 6 maj 1955

Granskning av statsrådsprotokollen

ingenting talar för mildring av straffet.
Rattfyllerimålen har, som vi alla
vet, ökat väsentligt under senare år.
1949 var hela antalet dömda 1 911 och
1952 var man uppe i 2 739. Skall vi i
vårt samhälle komma till rätta med
denna typ av brott, bör nog nådeinstitutet
tillämpas med den största återhållsamhet,
så som för övrigt justitieministern
själv deklarerat.

Visserligen kan det anförda fallet,
herr talman, synas vara mindre väsentligt,
då det inte kan betecknas som typiskt
för den bedömning, som man anlagt
på denna grupp av nådeärenden,
men även om det är ett enstaka fall,
förefaller det mig och mina medreservanter
vara av betydelse, inte minst
ur allmänpreventiv synpunkt. Tillämpningen
av Konungens nåd bör dessutom
stå i huvudsaklig överensstämmelse
med det allmänna rättstänkandet,
och det är inte tvivel om att allmänhetens
reaktion mot rattfylleristernas
framfart är mycket stark. Man vill
inte tänka sig nåd i andra fall än då
synnerligen starka, ömmande skäl kan
anföras. Sådana synpunkter som familjens
inkomstbortfall, den prestigeförlust
den dömde lider o. s. v., är den
vanliga, nästan rutinmässiga argumentering,
som nästan varje rattfyllerist
kan andraga. I det fall som här belysts,
fanns inga barn att taga hänsyn
till och den dömdes hustru hade ekonomiska
möjligheter att klara sig själv.
Mot nådegivandet i dylika fall reagerar
lätt den allmänna opinionen. Nådens
syfte är visserligen att mot den
formella rätten hävda barmhärtigheten,
men inte en barmhärtighet vilken
som helst, utan en barmhärtighet, stödd
på utomordentligt ömmande och övertygande
omständigheter. Dessa omständigheter
har vi, som sagt, herr talman,
inte kunnat finna i detta fall.

Herr HAMMAR (fp):

Herr talman! Ett antal reservanter
har ansett grund föreligga för en an -

mälan enligt § 107 regeringsformen mot
den tillförordnade regeringen, bestående
av statsråden Sträng, Norup, Lindell
och Ulla Lindström, med anledning
av meddelad nåd i fråga om ett
mål angående rattfylleri. Den föregående
ärade talaren bär utförligt berört
denna sak, och därför finns det kanske
knappast någon anledning för mig
att trängare djupare in i den. Till belysning
av det hela och för att på nytt
betona bakgrunden till ärendet tillåter
jag mig dock ett mycket kort referat
av själva händelsen och domstolarnas
ställning till den.

X hade en natt kl. 23.30 i staden A
kolliderat med en framförvarande bil.
När han omsider stannat och vänt tillbaka
till den påkörda bilen, hade han,
enligt ett par vittnens utsago, haft en
vinglig gång, ett virrigt och sluddrande
tal o. s. v. Till en början hade han
dessutom helt förnekat kollisionen. Båda
vittnena ansåg, att X på grund av
spritförtäring var olämplig att föra bil.
En kl. 1.30 på natten, d. v. s. ett par
timmar efteråt, av en läkare gjord analys
av alkoholkoncentrationen i blodet
gav som medelvärde av tre undersökningar
1,41 promille alkohol. Läkaren
var fullt överens med vittnena om att
den ifrågavarande X inte var i stånd
att på betryggande sätt föra bil.

Inför underrätten uppgav X, att han
kvällen före fram till kl. 22 förtärt en
hel del sprit, och med hänsyn till X:s
egen uppgift om spritkonsumtion, till
den omständigheten, att han under färden
på sätt som skett kolliderat med
annan bil, till den undersökande läkarens
uttalande om en förhållandevis
hög alkoholkoncentration i X:s blod
ännu cirka två timmar efter bilkörningen
samt till vittnesmålen, ansåg såväl
underrätt som hovrätt det styrkt att X ■
vid förandet av bilen varit så påverkad
av starka drycker, att det kunde antagas,
att han icke på betryggande sätt
kunnat föra fordonet. De dömde honom

Nr 17

Fredagen den 6 maj 1955

också för rattfylleri till en månads
fängelse.

X sökte nåd och avgav, som tidigare
citerats, en del förmildrande omständigheter.
Ett njurstensanfall natten innan
med ty åtföljande sömnlöshet och
trötthet, depression beroende på bostadssvårigheter,
medicinförtäring och
dylikt hade ofördelaktigt påverkat hans
kondition vid ifrågavarande tillfälle.
Hans utkomstmöjligheter i framtiden
skulle väsentligt inskränkas, om han
måste ta ledighet från sin anställning
för att undergå fängelsestraff. Dessutom
skulle snart ett sådant förhållande
bli känt. Han var som resande beroende
av ett gott anseende bland kunderna.
Trots dessa skäl avstyrkte högsta domstolen
bifall till nådeansökan. Den tillförordnade
regeringen beslöt emellertid
att bifalla ansökan så till vida, att straffet
bestämdes till 100 dagsböter å 10
kronor.

Reservanterna kan inte underlåta att
erinra om att statsrådet Zetterberg för
ett par år sedan i en riksdagsdebatt uttryckligen
förklarade sig anse, att om
en person, som gjort sig skyldig till
rattfylleri, skulle få nåd, fordrades det
mycket starkare skäl än vid nådeansökningar
för de flesta andra brott. Snarare
borde, ansåg han, domstolarna utkräva
något högre straff för rattfylleri,
än de i allmänhet gjorde. Mot bakgrunden
av detta uttalande kan reservanterna
inte finna annat än att sådana
starka skäl, som justitieminister Zetterberg
talade om, saknades för bifall till
X:s nådeansökan. Kungl. Maj:t har haft
att utgå från att X varit så påverkad
av starka drycker, att han inte på betryggande
sätt kunnat föra sitt fordon.
Man kan heller inte säga att domstolarnas
straffmätning var påfallande hög
i förhållande till brottet — man kanske
rent av skulle kunna säga tvärtom. Ett
stort antal rattfyllerister, som tidigare
dömts till frihetsstraff, torde kunna
åberopa personliga förhållanden, som

Granskning av statsrådsprotokollen

än mera ömmande än de som förelegat
i detta fall.

Som redan förut påpekats, har högsta
domstolen inte funnit anledning att tillstyrka
nådeansökan. Allt detta har utgjort
skäl till att en del reservanter anser,
att en anmälan enligt § 107 regeringsformen
bort göras mot den tillförordnade
regeringen.

Herr FAST (s):

Herr talman! I anledning av den föreliggande
reservation nr II. har jag
begärt ordet för att framhålla några
synpunkter, vilka jag tror i stort sett
överensstämmer med den uppfattning
som utskottet haft i detta ärende.

Vid genomgång av dessa nådeärenden
— genom deras mångfald måste en
sådan givetvis bli rätt summarisk —
har utskottet icke funnit skäl till anmärkning
mot något föredragande statsråd
i dessa ärenden. Sju reservanter
har emellertid samlat sig om en reservation,
där de i ett ärende ansett skäl
föreligga att framställa anmärkning.

Jag vill då först framhålla, att såvitt
man kunnat bedöma av den tillgängliga
statistiken har antalet fall,
där nåd beviljats, procentuellt hållits
på ungefär samma nivå som under föregående
år. Detta gäller även de fall,
där Kungl. Maj:t beviljat nåd i någon
form mot högsta domstolens avstyrkande.

Det är väl ganska självklart, herr talman,
att man kan ha delade meningar
om nådetillämpningen i något eller några
enstaka fall. Jag vill i detta sammanhang
säga att det är mycket sannolikt,
att jag vid en noggrann genomgång av
samtliga ärenden skulle finna sådana,
där jag tycker att departementschefen
hade bort bifalla en nådeansökan. Det
skulle dock inte falla mig in att låta
detta föranleda mig till en anmärkning.
Även personer med samma grundsyn
på ifrågavarande problem måste givetvis
kunna komma fram till olika slut -

Nr 17

Fredagen den 6 maj 1955

Granskning av statsrådsprotokollen

satser, främst beroende på hur de bedömer
de förmildrande omständigheterna.
Här måste vi ge ett utrymme
för vederbörande statsråds bedömande,
under förutsättning att totalbilden
synes vara godtagbar. Det är detta som
enligt mitt förmenande är avgörande
i detta fall.

Att detta under granskningsåret varit
fallet torde väl med all tydlighet framgå
av att reservanterna inte upptagit
mer än ett enda fall, där anmärkning
enligt deras mening borde ha varit
befogad. Detta är enligt min och utskottsmajoritetens
mening ett ganska
gott belägg för att nådeärendena i allmänhet
handläggs med den varsamhet
men också med den vidsynthet som
omständigheterna i de olika fallen
onekligen påkallar.

Särskild uppmärksamhet har utskottet
i år ägnat åt de fall, där Kungl.
Maj:t givit nåd åt personer som dömts
för onykterhet vid förandet av motorfordon.
Av företagen undersökning
framgår, att av här angivna nådeärenden
Kungl. Maj:t beviljat nåd i en eller
annan form i 21 fall, varav 7 tillstyrkts
och 14 avstyrkts av högsta domstolen.
Särskilt om man tar hänsyn till den
ökade brottsligheten inom detta område
har sålunda Kungl. Maj:ts nåd
inte flödat rikligare detta år än tidigare,
snarare tvärtom.

I de fall där reservanterna nu velat
göra en anmärkning, riktar sig denna
inte mot justitieministern utan mot ledamöterna
i en tillförordnad regering. Reservanterna
anser att sådana förmildrande
omständigheter i förevarande
fall icke föreligger, att nåd ens i någon
form hade bort meddelats. Vidare anser
reservanterna, att beslutet i detta nådemål
står i strid med principerna i ett
uttalande av justitieminister Zetterberg
i riksdagens första kammare den 1 december
1949.

Herr talman! Jag kan givetvis inte
bedöma, huruvida justitieministern,
därest han hade varit föredragande av

detta ärende i en konselj, skulle ha
kommit till samma resultat som den
tillförordnade chefen för justitiedepartementet,
men eftersom det var ett konsultativt
statsråd som förestod justitiedepartementet
vid ifrågavarande tillfälle,
har jag anledning förmoda, att
detta statsråd varit angelägen att upprätthålla
principer som är likartade
med justitieministerns. För övrigt har
jag icke ansett, att i det föreliggande
fallet gjorts något avsteg från de av
justitieministern avgivna deklarationerna,
som lämnade utrymme både för en
skärpning av domstolarnas straffmätning
för trafikbrott och för en individuell
prövning i det särskilda fallet.

Jag har redan medgivit att två personer
kan bedöma de förmildrande omständigheterna
olika, och detta utan
att det finns fog att anta bristande omdöme
hos någondera. Nu tycker jag och
utskottsmajoriteten att reservanterna
gjort ett alltför generellt och onyanserat
uttalande när de framhåller, att
det icke förefunnits tillräckliga skäl
för nådegivningen.

Utan att ingå på namn och detaljer
vill jag framhålla, att vederbörande var
allmänt känd för en oklanderlig vandel
och hade de amplaste lovord i sina
arbetsbetyg från de arbetsgivare, hos
vilka han varit anställd. Dessa intyg
var sålunda icke avsedda att bringa vederbörande
hjälp i en trängd situation
utan de var bedömanden av tillförlitligaste
slag. Man hade sålunda här att
göra med en person, som gjort sig skyldig
till en engångsförseelse och som
man på goda grunder kunde anta icke
skulle göra sig skyldig till en upprepning
av ett dylikt brott eller till något
brottsligt över huvud taget. Fängelsestraffet
kunde sålunda icke verka förbättrande
eller uppfostrande på vederbörande
utan snarare tvärtom.

Kvar står då frågan om huruvida en
förvandling av en månads fängelse till
1 000 kronors böter kunde vara ägnad
att avtrubba respekten för lagarnas upp -

Fredagen den 6 maj 1955

Nr 17

rätthållande eller försvaga lagens avskräckande
verkan. I den mån som
straff verkar avskräckande på andra,
verkar de höga böterna nog ungefär
lika avskräckande som en månads
fängelse.

Jag medger gärna, att man icke skall
tillmäta vad vederbörande själv anfört
som förmildrande omständigheter
alltför stort värde. Men eftersom man
här hade att göra med en i övrigt oförvitlig
person, kunde man inte helt
bortse från vad vederbörande anfört om
sitt njurstensanfall och medicineringen
kvällen och natten innan denna bilolycka
inträffade. Vidare bör man inte
heller helt förbise, att blodprovet visade
en alkoholkoncentration i blodet som
stod vid den gräns under vilken straffet
kan vara böter i stället för fängelse.
Denna gräns är ju 1,5 promille. Även
om blodprovet togs först efter två timmar,
kvarstår dock, om hänsyn tages
till vedertaget utrymme för felvariationer,
att vederbörande kunde befinna sig
under eller i varje fall vid gränsen för
de fall där böter skall utdömas i stället
för fängelse. Jag bortser ingalunda
ifrån att det finns andra bevisgrunder
än blodprovet, nämligen vittnesförhören,
och att dessa icke var till vederbörandes
förmån. Men man skall komma
iliåg, att en person, som råkat ut
för en olycka, lätt kan bete sig på ett
onormalt sätt.

Vad jag velat framhålla är sålunda,
att det i det föreliggande fallet finns
förmildrande omständigheter, som givetvis
kan bedömas olika av olika personer,
att personen i fråga var känd
som en skötsam person, som icke kunde
befaras upprepa ett begånget brott, att
fängelsestraff för vederbörande i varje
fall icke verkade mera uppfostrande
än vad ett högt bötesstraff kunde göra,
och vidare att man, även om man icke
skall tillmäta detta avgörande betydelse,
dock icke helt bör bortse ifrån att vederbörande
enligt blodprovets utslag
befann sig vid gränsen för den alkoliol -

Granskning av statsrådsprotokollen

koncentration, vid vilken bötesstraff
alltid utmätes.

Men, herr talman, det mest avgörande
för utskottsmajoriteten, när denna icke
ville biträda anmärkningsyrkandet var,
att man icke bör eller kan med ett enda
fall belysa, huruvida Kungl. Maj:ts
handhavande av nådeinstitutet förtjänar
klander. Så långt utskottet kunnat
bedöma har nådeinstitutets handhavande
under det gångna året icke varit
klandervärt. Det enskilda fall, som här
påtalats, är icke av den karaktär, att
det ändrar totalbilden eller ens fristående
ger anledning till klandertalan.

Under detta anförande övertog herr
andre vice talmannen ledningen av kammarens
förhandlingar.

Fröken WETTERSTRÖM (h):

Herr talman! Det finns ju ingen anledning
att dra upp en längre debatt
om detta, men det är ett par saker i
herr Fasts anförande som jag för min
del reagerar mot.

Man kan väl inte som herr Fast beskylla
oss reservanter för att ha gjort
generella och onyanserade uttalanden,
när vi inte drar några generella slutsatser
utan håller oss till ett enda fall
som vi funnit vara anmärkningsvärt.

Herr Fast sökte vidare, om jag fattade
honom rätt, göra gällande att det
fanns förmildrande omständigheter i
detta fall. Det skulle vara bra roligt
att höra vilka dessa förmildrande omständigheter
är. Jag kan faktiskt inte,
hur gärna jag än skulle vilja, finna
några sådana.

Herr Fast hänvisade också till, som
han uttryckte det, de ampla lovord som
arbetsgivarna givit. I mina ögon är
dessa arbetsbetyg tämligen bra, men i
beaktande av hur folk i allmänhet avfattar
sådana betyg är det inte något
särskilt märkvärdigt med de här ifrågavarande
betygen.

Vidare säger herr Fast att den om -

Nr 17

Fredagen den 6 maj 1955

Granskning av statsrådsprotokollen

ständigheten, att vederbörande säkert
kommer att sköta sig i fortsättningen,
skulle tala för att han får nåd, men
detta är ju inte utan vidare något skäl
för att ge nåd i rattfyllerimål. över huvud
taget gav sig herr Fast in litet på
hela frågan om bevisbedömningen i nådemål,
vilket man ju enligt justitieministerns
uttalande inte bör göra. Jag
tycker herr Fast fällt alltför generella
omdömen och i någon mån försökt bortförklara
vad vi reservanter ansett vara
det väsentliga i det påtalade fallet. Det
hade varit lyckligt och bra om man
hade följt domstolarnas beslut. Om så
skett skulle det ha ingivit större respekt
hos allmänheten så att människor
toge sig till vara för rattfylleri.

Herr FAST (s):

Herr talman! Jag har ingen annan
bevisning att lämna än den jag redan
anfört här, och jag tror att fröken Wetterström,
om hon vill vara vänlig att
läsa igenom protokollet, skall finna att
det inte går att utan vidare komma förbi
vad jag betraktat som förmildrande
omständigheter. Sedan har jag medgivit
att man kan ha olika bedömning
av dessa förmildrande omständigheter.

Vidare skulle jag bara vilja säga att
fröken Wetterström liksom försöker
skjuta undan innebörden av de betyg
som här lämnats och som är arbetsbetyg
och icke för tillfället iordningställda
intyg. Jag har i mitt långa liv
varit rätt van att läsa sådana där betyg
och värdesätta dem vid tjänstetillsättningar,
och jag måste säga att de
här ifrågavarande betygen utformats
så som man skriver när man tycker
om en tjänsteman och anser att han
är skötsam. Detta är för mig tillräckligt.

Att sedan säga att man inte skäll ta
någon hänsyn till om vederbörande låter
sig rätta av bötesstraff eller fängelsestraff,
är väl ändå att se bort från
avsikten med straffen.

Fröken WETTERSTRÖM (h):

Herr talman! Jag kan inte förstå vad
som i protokoll eller på annat sätt skulle
kunna tala för att det förelåg särskilt
ömmande omständigheter i detta
fall. Vad var det?

Herr FAST (s):

Herr talman! Det framgår av det
protokoll till vilket jag hänvisat, nämligen
av mitt eget uttalande här i kammaren.

Herr HAMMAR (fp):

Herr talman! Jag har ingen anledning
att närmare ingå på det replikskifte,
som uppstått mellan fröken
Wetterström och herr Fast. Det är heller
ingen mening att ge den här saken
alltför stora dimensioner. Dock måste
jag säga att herr Fasts utredning icke
helt rubbat min uppfattning rörande
denna sak. Detta är givetvis, som han
sade, en bedömningsfråga, men vi har
ju justitieministerns klara ord på att
denna bedömning, när det gäller rattfyllerister,
skall vara utomordentligt
skärpt och att det där, för att nåd skall
beviljas, fordras andra och mycket
starkare skäl än i fråga om nådeansökningar
rörande de flesta andra brott.

Vidare sade statsrådet Zetterberg i
en debatt i andra kammaren i fjol vid
den här tiden, att Kungl. Maj:t i ett
nådeärende inte kan ingå på någon
prövning av bevismaterialet i målet
utan måste utgå ifrån den bevisbedömning
som domstolen gjort. Vid här föreliggande
bevisbedömning har två
domstolar enigt kommit till en annan
uppfattning än den som Kungl. Maj:t
företräder.

Rattfylleri är över huvud taget en
otäck sak. Det är inte bara rattfylleristerna
själva, som är i fara, utan
också gångtrafikanterna och över huvud
taget alla de, som vistas på vägarna
är tyvärr utsatta. Man förstår därför,
att bedömningen av dessa brott

Fredagen den 6 maj 1955

Nr 17

måste bli mycket strängare än när det
gäller andra fall.

Efter detta vill jag, herr talman,
övergå till ett annat ärende. Ett par
reservanter, herr von Friesen och jag,
har yrkat anmälan jämlikt § 107 regeringsformen
mot statsrådet Sträng.
Bakom detta yrkande ligger följande
motivering.

Med anledning av lagen den 3 januari
1947 om allmän sjukförsäkring,
14 §, utfärdade Kungl. Maj:t den 4 juni
1954 på förslag av föredragande departementschefen,
statsrådet Sträng,
taxa för beräkning av ersättning för
läkarvård och tandläkarvård enligt lagen
om allmän sjukförsäkring att gälla
från den 1 januari 1955 t. o. m. den
31 december 1956. I 2 §, som handlar
om läkarvård å läkares mottagning,
och 4 §, som handlar om läkarvård vid
sjukbesök, har därvid angivits olika
arvoden till läkare när det gäller stockholmsområdet
och när det gäller riket
i övrigt. Med stockholmsomådet avses
i taxan, förutom Stockholms stad, också
städerna Lidingö, Nacka, Solna och
Sundbyberg.

Beträffande läkarvårdstaxan anförde
redan tredje särskilda utskottet vid
1946 års riksdags höstsession i sitt utlåtande
med anledning av lagförslaget
om denna sjukförsäkring, att utformningen
av läkarvårdstaxan är »av stor
betydelse för sjukförsäkringens effektivitet
---. Den nu gällande läkar vårdstaxan

upptar i vissa avseenden
högre ersättningar för Stockholms vidkommande
än beträffande landet i övrigt.
Detta förhållande torde vara föranlett
därav, att läkararvodena i regel
äro högre i Stockholm än å övriga orter.
Utformningen av läkarvårdstaxan
är uppenbarligen beroende av överväganden
av skilda slag. Sålunda torde
sådana synpunkter som kostnaderna
för försäkringen, läkarnas ersättningskrav
och de försäkrades berättigade
intresse av försäkringens effektivitet
få vägas mot varandra. Utskottet

Granskning av statsrådsprotokollen

—--förutsätter att vid taxans fast ställande

samtliga berörda omständigheter
vinna tillbörligt beaktande».

I debatten i andra kammaren den 18
december 1946 angående förslaget yttrade
herr Pettersson i Dahl bl. a. följande:
»Det förhåller sig ju så,----

att den försäkrade skall ha fritt val
att vända sig till den läkare, som han
har förtroende för, och han skall vidkännas
en viss del av kostnaden. Denna
kostnad skall emellertid beräknas
med hänsyn till arvodena i en av
Kungl. Maj :t fastställd läkarvårdstaxa.
Om detta har utskottet sagt, att denna
läkarvårdstaxa i vissa avseenden upptar
högre ersättningar för Stockholms
vidkommande än beträffande landet i
övrigt, detta på grund av att läkararvodena
i regel äro högre där än på
övriga orter. Utskottet har en liten reflexion
att göra på denna punkt och
säger, att man förutsätter att vid taxans
fastställande samtliga berörda omständigheter
vinna tillbörligt beaktande.
---Här gå vi alltså in för principen
att ha en enhetlig sjukpenning
men inte en enhetlig läkartaxa. Orsaken
härtill är, att det för närvarande
gäller högre läkararvoden i Stockholm
än ute i landsorten, vilket i sill tur
beror på de högre hyreskostnaderna
i Stockholm o. s. v. Det är alltså dyrortsfrågan,
som i detta fall spelat in.

-----I och för sig finns det ingen

anledning till att läkartaxan för samma
prestation skall vara högre här i
Stockholm än ute i landsorten. Jag
skulle tvärtom tro, att det för en läkare
på landsbygden är förenat med
större besvär och uppoffring att fara
ut ganska långt från sin bostadsort till
vederbörande patient, och detta även
om han får ett litet tillägg utöver den
vanliga taxan. Vad jag alltså på denna
punkt vill säga är, att jag inte tror att
det finns anledning att beräkna läkartaxan
olika i Stockholm och på landsorten,
varför Kungl. Maj:t borde fastställa
en enhetlig taxa.»

Nr 17

Fredagen den C maj 1955

Granskning av statsrådsprotokollen

När så Kungl. Maj:t kom med proposition
till 1953 års riksdag med förslag
till lag angående ändring av lagen
den 3 januari 1947 om allmän sjukförsäkring,
anförde departementschefen:
»Det är i nuvarande läge inte möjligt
att taga ställning till den närmare utformningen
av sjukkassetaxan.
Jag vill emellertid framhålla, att det
självfallet är ett önskemål att taxebeloppen
i görligaste mån ansluter sig
till de arvoden, som de försäkrade har
att erlägga till läkarna.»

I den nu ifrågavarande den 4 juni
1954 utfärdade taxan har emellertid
landet faktiskt indelats i två dyrortsgrupper,
en omfattande Stockholms
stad och städerna runt omkring samt
en annan omfattande riket i övrigt.
Reservanterna har funnit att denna
anordning är orättvis mot de i detta
avseende hjälpsökande men också att
den leder till att förhållandevis högre
läkararvoden tillämpas i Stockholm än
i riket i övrigt.

Det är inte utan att herr Pettersson
i Dahl har rätt, när det gäller denna
sak. För min del skulle jag nästan
kunna instämma i vartenda ord han
yttrat med anledning av den här lagen.
I varje fall är, vad jag ovan har
anfört, det som ligger bakom yrkandet
om en anmälan jämlikt § 107 regeringsformen
mot föredragande departementschefen,
statsrådet Sträng.

Herr von FRIESEN (fp):

Herr talman! Hem Hammar har så
utförligt uppehållit sig vid frågan om
läkarvårdstaxorna, där jag har anmält
anmärkningsanledning inom utskottet,
att jag kan fatta mig mycket kort. Jag
har under alla de år jag har sysslat
med dessa frågor — och det har jag
gjort ganska länge i praktiken — aldrig
upphört att förvåna mig över att
vi på detta speciella område har en
den mest säregna dyrortsgradering
mellan å ena sidan Stockholm jämte

vissa närbelägna kommuner och å andra
sidan hela det övriga landet.

Orsaken till detta faktum är ju mycket
klar, nämligen att läkarna i Stockholm
tar förhållandevis mera betålt
för sina prestationer än läkarna ute i
landet gör; att så är fallet har också
statistiskt bevisats. Jag har ingen anledning
att uppehålla mig vid den intressanta
frågan, huruvida dessa arvoden
är tillräckliga eller otillräckliga
— det har ingen betydelse i detta
sammanhang. Men den fråga, som jag
ovillkorligen måste beröra i detta fall,
är om det är rimligt, att man gör en
sådan åtskillnad mellan Stockholm och
landet i övrigt. Det är nämligen inte
bara så, att läkarna av hävd tar och
får mera betalt i Stockholm än i det
övriga landet. Sjukkassetaxans utformning
verkar också i samma riktning,
den verkar konserverande på detta
förhållande.

Nu har man inom utskottet, då jag
tagit upp denna fråga, förklarat sig
helt instämma i denna princip, att det
helst bör vara en enhetstaxa. Att ha
en graderad dyrortstaxa med t. ex.
Stockholm, Göteborg och Malmö i en
grupp och det övriga landet i en annan
ställer sig lika ogörligt och besvärligt.
Någonstans måste man ju dra gränsen,
och då är det mycket enklare att man
har samma taxa över hela landet. Om
storleken av denna taxa skall jag dock
icke yttra mig. Den frågan måste ju
bli föremål för förhandlingar med vederbörande
parter, med läkarförbund
och sjukkasseorganisationer. Men vad
jag har velat framhålla genom denna
anmärkning är det underliga i att detta
system har bevarats år från år.

Vi är nu eniga i utskottet om att
det här skall bli en ändring. Man säger:
»En reform? Ja, gärna, det är vi
alla med om, bara inte i år.» Det är
ett argument som man från konservativt
håll har anfört så länge över huvud
taget reformförslag har kommit
upp, och det var det som föranledde

Nr 17

Fredagen den 6 maj 1955

denna reservation, även om jag inte
anser att anmärkningen mot statsrådet
Sträng på något sätt har samma innebörd
som den nyss diskuterade majoritetsanmärkningen.
Som ledamot av
konstitutionsutskottet har jag inte funnit
någon annan lämplig form för att
föra fram den här frågan till riksdagens
begrundande för att få en reform
nästa år. Det är en sådan vädjan
jag i detta sammanhang vill rikta till
statsrådet, vars förtjänster på detta område
är alldeles uppenbara. Detta hör
till det som återstår att göra i vår sjukförsäkring,
och det är glädjande att
man inom utskottet fått utfästelser
från företrädare från andra partier,
att man skall vara med om en sådan
sak nästa år. Det är detta, herr talman,
jag vill ta fasta på, och det är
detta jag har velat konstatera i mitt
anförande.

Herr PETTERSSON i Norregård (bf):

Herr talman! Jag skall bara med
några ord beröra varför vi inte kunnat
stödja den anmälan som herrar
von Friesen och Hammar reserverat
sig för. De flesta i utskottet har funnit
att omständigheterna i det ifrågavarande
ärendet inte kan läggas till grund
för anmälan enligt § 107.

Herr von Friesen säger att han inte
kunnat finna någon annan form för
en framställning i detta ärende än en
anmälan. Det finns många former, och
den bästa är väl att motionera i riksdagen
om att det skall bli en likartad
läkartaxa i hela landet. Jag sade i utskottet
att jag gärna skall gå med på
ett förslag om enhetlig taxa. Det vore
den riktiga vägen. Men det kan ju inte
göras en anmärkning mot statsrådet
för att han fastställt dessa taxor, ty
han har här följt den uppfattning som
riksdagen hade när den antog sjukförsäkringen.

Det finns även andra former för att
komma fram med denna sak. Man kan

Granskning av statsrådsprotokollen

ju använda interpellations- och frågeinstituten,
men att anlita konstitutionsutskottet
i detta fall anser jag vara
fullkomligt oriktigt, och det ansåg även
majoriteten i utskottet.

Herr von FRIESEN (fp):

Herr talman! Jag skall bara replikera
min ärade vän herr Pettersson i
Norregård, då han säger att man kan
gå andra vägar.

Som herr Hammar påpekade har ju
bondeförbundets nuvarande gruppledare
herr Pettersson i Dahl fäst kammarens
uppmärksamhet på denna som
jag vill kalla abderitiska anordning redan
år 1946. Jag har mig bekant och
jag tror att kammarens ledamöter för
övrigt också känner till, att bondeförbundet
sedan länge har ett stort intresse
av en förändrad dyrortsgruppering.
Man bör därför inte rikta frågan till
mig varför jag inte motionerar. Jag
väckte frågan inom särskilda utskottet
redan 1946 och fick ett varmt instämmande
av herr Pettersson i Dahl. Den
fråga man i stället borde rikta till herr
Pettersson i Norregård är: Varför har
bondeförbundets representanter inte
gjort någonting åt denna egendomliga
dyrortsgraderingsfråga under alla dessa
år? Om jag inte minns fel var ju
det en av de väsentliga punkterna i det
koalitionsprogram, som proklamerades
för ett antal år sedan. Alltför stora
resultat har man ju inte sett av detta,
och orsaken till att jag har valt den här
vägen är bara, att jag vill påminna
vederbörande om denna sak. Jag beklagar
att min vän herr Pettersson i
Dahl icke är här närvarande och kan
bekräfta vad både jag och herr Hammar
sagt.

Men jag gläder mig som sagt åt att
nästa år — vad som kan hända för
märkvärdigt då vet jag inte — få med
bondeförbundets representanter på en
fråga, som för den hjälpsökande allmänheten
ingalunda är utan betydelse.

Nr 17

Fredagen den 6 maj 1955

Granskning av statsrådsprotokollen

Herr PETTERSSON i Norregård (bf):

Herr talman! Herr von Friesen hänger
sig fast vid herr Petterssons i Dahl
anförande i kammaren under diskussionen
då sjukförsäkringen antogs. Också
jag kan instämma i vad herr Pettersson
anförde, men i detta fall är
det så, att statsrådet fått riksdagens
beslut att rätta sig efter. Det är alltså
på riksdagen herr von Friesen anmärker,
och då får han göra det i en
annan form än genom konstitutionsutskottet.

Herr FAST (s):

Herr talman! Man kan önska att det
skulle vara möjligt att gå andra vägar,
men vart leder de? Eftersom läkarna
i Stockholm tar mer betalt än läkarna
ute i landet, skulle en enhetlig läkarvårdstaxa
helt enkelt innebära, att de
sjukförsäkrade själva finge betala så
mycket mer. Det är väl denna omständighet
som föranlett att man har valt
denna väg.

Sedan kan man beklaga att herr von
Friesens yrkeskamrater vill ha det på
detta sätt, men vi måste också tänka
på de sjukförsäkrade.

Herr von FRIESEN (fp):

Herr talman! Jag vill bara säga till
min ärade vän herr Fast, att mina yrkeskamrater
inte alls vill ha det på
detta sätt. Jag har i Läkarförbundets
centralstyrelse föreslagit, att förbundet
i sitt remissyttrande skulle hemställa
om en enhetlig taxa. Mot detta reserverade
sig visserligen två stockholmsläkare,
men det kan jag inte göra någonting
åt. Jag vågar påstå att en stor
majoritet inom Svenska läkarförbundets
styrelse står bakom mig i denna fråga.
Kungl. Maj:t har genom detta vårt remissyttrande
fått sin uppmärksamhet
fäst vid denna fråga men ändå av
olika skäl inte velat göra någonting
åt den.

Att herrarna är så förfärligt formella
att ni anser, att man inte kan göra en

anmärkning i detta fall, kan jag möjligen
förstå, men när jag inom utskottet
väckte frågan, huruvida man inte
skulle kunna göra en omförmälan eller
något liknande, rönte detta föga intresse.
Jag medger gärna att vi inom
konstitutionsutskottet är ganska hårt
bundna av formerna, men nog bör det
väl finnas någon möjlighet för oss att
ge vår mening till känna. Det kan man
ju göra i en debatt som denna, och det
har jag också gjort.

Herr FAST (s):

Herr talman! Jag är tacksam för att
det uttalandet har förts till kammarens
protokoll, att Läkarförbundet har den
uppfattning som herr von Friesen deklarerade.
Kvar står emellertid det
faktum att man vid granskning av sjukkassekvittona
finner, att läkararvodena
är väsentligt högre i Stockholm än i
övriga delar av landet, vilket sålunda
innebär att de sjukförsäkrade i Stockholm
får tillbaka en mindre del av sina
utgifter för läkarvård än de sjukförsäkrade
i övriga delar av landet. Man
måste ta hänsyn till det så länge detta
tillstånd varar.

Herr HASTAD (h):

Herr talman! Jag kanske får börja
med att konstatera — inte för första
gången — att representanterna för regeringen
lyser med sin frånvaro under
behandlingen av reservationerna till
dechargememorialet, trots det löfte som
statsministern avgav 1947, att regeringsledamöterna
därefter skulle delta
i behandlingen av reservationsanmärkningar,
åtminstone när de fann skäl
föreligga därtill.

Jag har, herr talman, varit med om
tre reservationer. En av dem, nämligen
den som avser fallet Åry, behandlade
vi i realiteten i onsdags, och jag skall
därför inte gå in på det ärendet nu.
Jag skall bara säga några få ord beträffande
de två övriga reservationer
som jag tagit upp i utskottet.

Nr 17

Fredagen den 6 maj 1955

Den första rör de kommunala gymnasierna.
Ärendet sönderfaller i två
delar: för det första frågan om det berättigade
i att ge retroaktivt avsked åt
en lektor i ett läroverk i Malmö, och
för det andra frågan huruvida det prejudikat
som därigenom skapades har
varit till förmån för undervisningen i
våra kommunala gymnasier eller inte,
huruvida med andra ord regeringen i
detta ärende har iakttagit rikets sannskyldiga
nytta.

Vad fallet Löwegren beträffar vill jag
här endast framhålla, att han såsom
adjunkt vid en realskola i Lund sökte
en lektorstjänst vid kommunala gymnasiet
i Malmö i april förra året. Han
erhöll platsen i början av maj. Han
hade då all anledning att utgå från att
lektorer vid kommunala gymnasier liksom
hittills skulle ha rätt att bibehålla
er. statlig grundtjänst. Han hade så
mycket större anledning att leva i
denna tro som skolöverstyrelsen en
månad efter hans utnämning till lektor,
d. v. s. i juni 1954, skickade ut det
sedvanliga cirkuläret till läroverksrektorerna,
att de skulle vara berättigade
att ge kommunala lektorer som var adjunkter
vid läroverk tjänstledighet från
adjunkturerna. Han fick emellertid
inte tjänstledighet, och när han så
småningom sökte avsked från den 1
januari, fick han det retroaktivt från
den 1 juli utan att han hade begärt
delta. Det är någonting mycket ovanligt,
för att inte säga fullkomligt enastående
i vår administration, att en
fullmakt retroaktivt berövas en person,
när denne har sökt en tjänst under
omständigheter som, såvitt han kunde
bedöma, borde ge honom rätt att bibehålla
sin statliga grundtjänst.

Man kan inte i detta fall säga att regeringen
är befriad från ansvar därför
att det är skolöverstyrelsen som har
skickat ut cirkuläret. Skolöverstyrelsen
handlade härvid å kronans vägnar, och
regeringen och skolöverstyrelsen är
bara två grenar av samma makt, näm -

Granskning av statsrådsprotokollen

ligen kronan. Kungl. Maj :t måste härvidlag
enligt min mening vara bunden
av de åtgöranden som skolöverstyrelsen
har vidtagit.

Eu annan fråga är sedan, huruvida
regeringen velat införa en ny praxis,
vilken den självfallet är berättigad till,
men då bör vederbörande vara underrättad
härom i förväg och verkligen
kunna träffa ett val mellan att stanna
kvar på den gamla posten och att söka
tjänsten som kommunal lektor.

Det andra som jag skulle vilja säga
i denna fråga är, att om detta kommer
att betraktas som ett för framtiden bindande
prejudikat, vilket kanske i dag ej
är alldeles säkert, måste det komma att
få ganska äventyrliga verkningar för
de kommunala gymnasierna. De flesta
av dessa befinner sig nu i mindre städer,
som inte är så attraktiva och där
det kanske inte finns tillfälle till så mycket
extraförtjänster. 1 varje fall lockar
inte dessa kommunala gymnasier så
många sökande. Om man försöker studera
lektorsförhållandena vid de komnunala
gymnasierna i matriklarna,
skall man finna, hur utomordentligt få
kommunala gymnasier i Sverige som
för närvarande har mer än kanske någon
enstaka kommunal lektor, som har
den föreskrivna kompetensen, nämligen
licentiatexamen. Det lär väl inte
kunna bli lättare att locka folk, när
man inte är säker på att, i fall någonting
skulle inträffa på den nya tjänsten,
kunna falla tillbaka på en grundtjänst.

Jag vill erinra om, vilket framgår av
handlingarna, att en person, som är
anställd i kommunal tjänst, inte är berättigad
att söka rektorat vid statligt
läroverk. Jag skulle också kunna tänka
mig, att skolöverstyrelsen trots det
mest objektiva bedömande vid meritvärderingen
tar större hänsyn till tjänst
vid statligt läroverk än vid kommunalt
gymnasium, alt man alltså faktiskt
kommer att värdera tjänst vid kommunalt
gymnasium lägre än statlig tjänst.

Nr 17

Fredagen den 6 maj 1955

Granskning av statsrådsprotokollen

Vi får inte heller glömma, att dessa
kommunala gymnasier har tillkommit
i regel såsom en följd av statliga försummelser.
Om inte kommunerna här
gått i spetsen, skulle staten ha varit
nödsakad att själv upprätta dessa gymnasier,
åtminstone de allra flesta av
dem, eller åtminstone vidtaga andra
anordningar för att vid de gamla läroverken
möjliggöra en sådan expansion,
att de skulle kunna ta emot det växande
antal ungdomar som vill ta studentexamen.
Jag vill hänvisa till de
ord statsrådet Persson yttrade vid invigningen
av Mörby kommunala gymnasium.
Där inskärpte statsrådet med
all kraft, att i dagens läge är de kommunala
gymnasierna lika viktiga för
undervisningen som de statliga läroverken.
Han tilläde för övrigt: även de
enskilda läroverken — men jag skall
inte ta upp dem i detta sammanhang.

Jag måste också sett från statsrådets
egna så att säga provinsiella synpunkter
när han representerar ett parti,
som i sitt namn även har uttrycket
landsbygdspartiet, ifrågasätta om det
inte måste vara ett intresse också med
tanke just på landsbygden, att tjänsterna
vid dessa i avlägsna delar av
landet utspridda kommunala gymnasier
göres så attraktiva som möjligt.
Genom det prejudikat som här har skapats
och som i sig självt är mycket
märkvärdigt har, såvitt jag förstår,
statsrådet försvårat rekryteringen vid
de kommunala gymnasierna och därigenom
också åstadkommit att gymnasierna
inte får så skickliga lärare, som
de eljest skulle ha fått.

Ännu har vi inte sett konsekvenserna
fullt, eftersom dessa ej kommer att
visa sig förrän nästa år, men jag skulle
bli mycket förvånad, om inte konsekvenserna
skulle bli sådana jag här antytt.
I varje fall är man även i Läroverkslärarnas
riksförbund, där man
känner till förhållandena, att döma av
deras tidskrift fullt på det klara med

att sådana farhågor i detta fall är befogade.

Sedan skall jag, herr talman, även
mycket kortfattat beröra den andra
frågan, som gäller drosktaxorna i
Stockholm. Jag står, på s. 35 i utskottsmemorialet,
ensam för denna anmärkning,
men det var åtskilliga i utskottet
som vid behandlingen av ärendet
nedlade sina röster; det var till
och med en som röstade med mig, men
han ansåg frågan så oerhört komplicerad,
vilket jag är den förste att understryka,
att han föredrog att inte reservera
sig.

Jag måste säga, att det är beklagligt,
att så många falskdeklarationer förekommit
inom ifrågavarande bransch,
att det fört in, såvitt jag förstår ett
emotionellt och inte objektivt moment
i denna sak, vilket kanske också lett till
att diskussionen mellan vederbörande
parter i denna fråga inte blivit så lugn
och saklig som den borde ha varit.

I korthet är frågans historia den, att
priskontrollnämnden i fjol vintras
plötsligt med anledning av dessa falskdeklarationer
och efter vissa ganska
snabba undersökningar utfärdade en
ukas om att drosktaxorna i Stockholm
skulle ned med 12 procent. Så visade
det sig, att priskontrollnämnden inte
hade befogenhet att göra det, utan att
frågan måste gå till regeringen, då
överståthållarämbetet inte var berett
afl utfärda dessa taxor. Regeringen
desavuerade priskontrollnämnden och
sankte taxorna 7 procent.

Man tog emellertid upp frågan på
nytt, och nya utredningar gjordes om
den så att säga rättmätiga taxan i
Stockholm. Utgångspunkten var ju här
liksom vid andra beräkningar, att avkastningen
för enbilsåkarna skulle vara
lika med tio procent av det i företaget
investerade kapitalet. Det skulle
i detta fall innebära ett överskott i
rörelsen av ungefär 1 400 kronor. Vid
den beräkning, som man efteråt gjorde,
visade det sig, att överskottet endast

Fredagen den 6 maj 1955

Nr 17

var 1 100 kronor. Priskontrollnämnden
framhöll då själv i ett yttrande till regeringen,
att den rätta taxan borde
motsvara en sänkning med 6 procent
i stället för av regeringen fastställda
7 procent eller de 12 procent som
nämnden från början förordat.

Emellertid företogs sedan en löneökning
efter mycket långvariga och
svåra förhandlingar mellan parterna.
Denna löneökning var ju delvis retroaktiv,
och den skulle enligt droskbilägarförbundet
belasta bilägaren med en
merutgift av 2 300 kr och enligt priskontrollnämnden
med högst 1 800 kr.
Oavsett vilket belopp som här är riktigt,
skulle, enligt vad priskontrollnämnden
anfört i sitt yttrande, en förlust
uppstå på minst 700 kronor för
varje enbilsåkare här i Stockholm. Icke
förty avstyrkte priskontrollnämnden en
justering av taxan med hänsyn till löneökningen.
Föredraganden däremot ansåg
att en ökning med ungefär 4 procent
borde vara befogad. Överståthållarämbetet,
som först ansett att en ökning
till 3 procent hade varit befogad,
ansåg efter löneökningen en höjning
med 5 procent vara det riktiga. Regeringen
följde emellertid priskontrollnämnden
i detta fall.

Jag vill betona att de siffror, som
jag här anfört, är helt och hållet priskontrollnämndens
egna. På varje punkt
är rättmätigheten av dessa siffror bestridd
av den andra parten, av droskbilägarna,
liksom riktigheten också är
bestridd av den expert, en företagsekonom,
som förbundet har anlitat.
Men jag utgår uteslutande från priskontrollnämndens
siffror och slår då
fast, att enligt dessa siffror skulle hela
denna löneökning bäras av företagarna.

Det har sagts att priskontrollnämnden
härvid skulle ha tagit hänsyn till
en viss grad av svårighet för nämnden
att få in uppgifter från förarna. Enligt
handlingarna fick man dock av
önskade 65 uppgifter efter litet svå -

Granskning av statsrådsprotokollen

righeter in 50 stycken. Man har korrigerat
dessa uppgifter, och det finns
ingen anledning anta, att inte detta material
skulle bilda tillräckligt underlag
för priskontrollnämnden, när den hade
att yttra sig i denna fråga.

Det som först och främst är anmärkningsvärt
i denna sak är, att man har
begränsat denna aktion från priskontrollnämndens
sida till Stockholm, trots
att det prisfenomen som man här diskuterat
måste vara ganska nationellt,
d. v. s. gör sig gällande inte bara i
Stockholm utan även på andra orter.
Nu har man litet senare företagit —
vilket inte är berört i denna reservation
— sänkningar i Solna och Sundbyberg,
men jag skulle förmoda att
transportarbetarförbundets anställda
där är de som i första hand vill tala
med regeringen, eftersom denna sänkning
där lett till en minskning av lönerna
för chaufförerna jämfört med
tidigare förhållanden.

Det andra anmärkningsvärda är att
man beträffande denna grupp såvitt
jag förstår avvikit från den princip,
som eljest bär tillämpats av priskontrollnämnden
och av statsmakterna,
nämligen att om det rör sig om löneförhöjningar
inom yrken, där producentpriserna
eller andra priser bestäms
av statsmakterna eller genom
taxor av olika myndigheter, så skall
löneökningen beaktas vid producentprisernas
fastställande. Ostridigt har
detta skett i fråga om sockerbruksnäringen,
i fråga om skogsarbetarna och
i fråga om jordbruket under ett tjugotal
år, och det har inte hörts någon
gensaga ifrån någon i denna kammare.
Jag skulle tro att om det fanns
andra grupper, som fått producentpriserna
fastställda på samma sätt, så
skulle förfarandet i avseende å de anställdas
löner ha blivit exakt detsamma,
d. v. s. man skulle ha inkluderat
detta i kalkylen och inte övervältrat
hela lönestegringen på arbetsgivarna
eller producenterna.

Nr 17

Fredagen den 6 maj 1955

Granskning av statsrådsprotokollen

Den omständigheten, att denna grupp
är mycket liten, kan enligt min mening
inte få vara anledning till att
behandla den annorlunda än andra.
Det är just detta förhållande, att man
här enligt min mening mäter med
olika mått alltefter gruppernas storlek,
som har föranlett mig att ta upp
denna fråga i konstitutionsutskottet
och där ägna den så stor uppmärksamhet
som det över huvud taget har varit
möjligt för en ledamot. Det har
fört mig, herr talman, såsom framgår
av handlingarna, fram till att jag yrkat
en anmärkning mot statsrådet, som i
denna del följt priskontrollnämndens
förslag i stället för att här försöka
åstadkomma en sådan fördelning av
de, som jag tror, alldeles ofrånkomliga
löneutgifterna, att dessa inte helt hade
övervältrats på droskbilägarna.

Herr von FRIESEN (fp):

Herr talman! Det var min avsikt att
som slutvinjett till denna intressanta
dechargedebatt beröra det som står
under punkt VIII på s. 62 i memorialet.
Det gäller ett protokoll över handelsärenden
den 8 oktober 1954, och
den anmärkning jag riktar där gäller
handelsministern, statsrådet Ericsson.

Denna fråga är till sin innebörd
visserligen inte av samma vikt som den
majoritetsanmärkning vi nyss har diskuterat,
men det är i alla fall ett viktigt
och väsentligt spörsmål som berörs
i anmärkningsanledningen. Det
gäller nämligen vår vapenexport till
främmande länder, något som — vilket
åtminstone de äldre av kammarens ledamöter
erinrar sig — vid åtskilliga
tillfällen har väckt mycken diskussion,
framför allt i denna kammare, och
även föranlett åtgärder från riksdagens
sida i restriktivt syfte. Ju mer länderna
på jordklotet kommer närmare varandra
genom kommunikationernas förbättring,
desto viktigare blir det självfallet
att man iakttar den allra största
försiktighet i detta avseende.

Jag tror att jag har åtminstone en
stor del av kammarens ledamöter med
mig, då jag begagnar tillfället att här
uttala en varning i detta syfte. En alltför
okritisk vapenleverans kan komma
att leda till för vårt land mindre gynnsamma
kommentarer utomlands. Detta
är anledningen till att jag stannat för
denna form av anmärkning, en reservationsomförmälan,
fastän jag ursprungligen
yrkade på en anmärkning jämlikt
§ 107 regeringsformen.

Vad jag velat anföra i detta ärende
står återgivet i protokollet, och jag
skall därför inte upprepa det här. Av
formuleringen framgår att det här rör
sig om ett s. k. 50-årsprotokoll, d. v. s.
ett protokoll vars innehåll är hemligt
i 50 år. Omständigheterna har emellertid
fogat det så, att huvudredaktören
för en stor svensk tidning, GöteborgsPosten,
har varit ute och rest i Mellanamerika
— detta tidens smala näs som
förbinder Nord- och Sydamerika — där
han på ort och ställe kunnat göra ingående
iakttagelser om förhållandena
i de två stater, som här är berörda. Då
ingen expert på sekretessfrågor vare
sig inom eller utom utrikesdepartementet
har kommit på idén att hemligstämpla
tidningsurklipp, skulle jag kunna
nöja mig med att här endast hänvisa
till artikelserien i Göteborgs-Posten.
Den har f. ö. senare vunnit instämmanden
i artiklar i såväl MorgonTidningen
som Ny Tid — pressorgan
som för majoriteten av denna kammare
torde betraktas som vittnesgilla.

Vad är det då som hänt? .lag skall
i korthet relatera frågan. De stater i
Mellanamerika, som här är berörda, är
Costa Rica och Nicaragua. Som artikelförfattaren
i Göteborgs-Posten påvisat
och som torde vara ostridigt för vilken
iakttagare som helst, får man betrakta
Costa Rica som en låt vara något
underutvecklad — som det heter med
ett tråkigt uttryck — men dock demokrati,
där den statliga ledningen bemödar
sig om att efter måttet av lan -

Fredagen den

dets resurser skapa förutsättningar för
ett demokratiskt styrelseskick. Den
andra staten däremot, Nicaragua, kan
inte med bästa vilja i världen karakteriseras
på det sättet. Det är en feodalstat,
en diktatur skulle man kunna
säga, med en utomordentligt pittoresk
och kraftfull ledare. Jag läste om honom
i ett klipp ur Stockholms-Tidningen,
att lian hade regerat kraftfullt i
landet i närmare 20 år, att han begagnat
sig av glädjeflickor som hjälp
vid genomförandet av en revolution
samt att han till firande av sitt långvariga
regerande utnämnt sin tre månader
gamle brorson till kapten i nationalgardet.
Man kan med andra ord
säga att han är en verklig friskus, en
kraftfull man, som förstår att sköta
sig och att hålla sig kvar vid makten.

Någon har kallat denna historia med
de exporterade mustangerna för »Affären
Costa Rica». Egentligen borde
den dock i stället heta »Affären Nicaragua»,
tv det var till nämnda land
mustangerna exporterades. Affären rörde
sig om ett belopp på något över
600 000 dollar i fri valuta, alltså litet
mer än 2 miljoner svenska kronor.

För att få denna för den samhällsekonomiska
balansen så lockande hårdvaluta,
har man alltså här medverkat
till att ge understöd åt en diktatur mot
en demokrati, och detta har framför
allt i den fria amerikanska pressen påtalats
såsom anmärkningsvärt. Vidare
bär saken som sagt under mer än ett
halvår påtalats i den göteborgstidning,
som jag här nämnt om, uppenbarligen
dock utan att vare sig handelsministern
— han kanske inte kan lastas för
det — eller utrikesdepartementet tycks
ha observerat den spänning, som rått
mellan de båda staterna. I stället har
man låtit en person med ett i — hur
skall jag säga för att inte bryta mot
sekretessen —- svensk litteraturhistoria
och svensk humanitär hjälpverksamhet
mycket känt namn få licens på utförsel
av de mustanger, som det bär varit
3 — Andra kammarens protokoll 1955. ?

6 maj 1955 Nr 17 33

Granskning av statsrådsprotokollen

fråga om. Visserligen kommer det att
påpekas att flygplanen var nedmonterade
och att det inte fanns några
personer i Nicaragua som kunde flyga
dem, men, herr talman, har detta i
själva verket någon betydelse? Det gäller
väl inom all krigskonst för alla som
vill idka anfallsföretag att, som det
heter, rassla med vapnen. Då kunde
de, visserligen demonterade mustangerna,
om vilkas existens motparten inte
hade någon vetskap, tjäna ett alldeles
bestämt syfte. Till yttermera visso
och som en ytterligare krydda till
denna fråga vill jag nämna, att det
storkapitalistiska företag, som dominerar
i dessa mellanamerikanska bananrepubliker
heter United Fruit. Det har
intressen på alla ställen. Det är dubbelsidiga
intressen, kan man säga. Det
har nedlagt ett oerhört arbete på att
förbättra bland annat hygienen och
skolväsendet och även andra förbättringar
har åstadkommits, men av storkapitalet
får man självfallet inga sådana
tjänster för ingenting.

Vad har alltså regeringen — med
vilka de socialdemokratiska ledamöterna
i konstitutionsutskottet uppenbarligen
förenat sig — gjort i detta fall?
Jo, den har understött ett svenskt företag,
som med bästa vilja i världen
med alla dess förtjänster inte kan anses
tillhöra den mindre företagsamheten.
Man har medverkat till att skeppa
ut vapen till eu diktatur och därtill
en stat, där den amerikanska, vad man
med ett smula demagogiskt uttryck skulle
kunna kalla dollarkapitalismen, varit
inblandad.

Jag bar, herr talman, velat redovisa
detta intressanta ärende för kammaren
bland annat av den anledningen, att
man väl äntligen nu skulle kunna få
slut på detta tal om storfinansen, som
dyker upp med jämna mellanrum, inte
minst från statsministerns sida, och
som otvivelaktigt till allmänhetens förvillande
har spelat en ganska stor roll
vid olika valrörelser. Jag kommer att

r 17

Nr 17

Fredagen den 6 maj 1955

Tjänstårsberäkning för utlandssvenska lärare

i fortsättningen — då det här gäller
en reservationsanmärkning kan jag
självfallet inte ställa något yrkande
— tillåta mig peka på detta mycket
lärorika exempel för den svenska allmänheten,
därest ännu en gång det
där tvivelaktiga talet om oppositionspartiernas
beroende av storfinansen
kommer under diskussion.

Jag ser inte någon här närvarande från
regeringen. Jag skulle emellertid vilja
sluta mitt anförande med ett ord till
min värderade vän handelsministern
från Jacob Wallenberg — ja, inte den
man som umgås i den sköldska torsdagsklubben,
utan någon sorts ättefader
till honom — så lydande: Vad
hade min son på galejan att göra?

Herr FAST (s) :

Herr talman! Vi kan väl till en början
helt koppla bort storfinansen i
detta sammanhang. Om det var herr
Wallenberg eller någon annan som gav
det högsta anbudet på de utrangerade
flygmaskinerna, spelar väl ingen som
helst roll.

Sedan kunde jag inte följa herr von
Friesen i hans utsvävningar här om
Sydamerika. Det räcker med att framhålla
att regeringen har att vända sig
till de ansvariga källorna, då det gäller
upplysning i dylika ting. Det har skett
i detta fall liksom tidigare. Vid det
tillfälle vapenexporten beviljades bedömde
man läget så, att intet hinder
förelåg för ifrågavarande export. Det
räcker, herr talman!

Herr von FRIESEN (fp):

Herr talman! Jag har självfallet ingen
möjlighet på grund av sekretessbestämmelserna
att yppa vad utskottet fått
för informationer rörande svenska
tjänstemän och deras ställning till utrikesdepartementet
i detta fall. Jag
skulle emellertid till min ärade vän
herr Fast vilja säga, att med min ingående
kännedom om den svenske
tjänsteman som gav vissa upplysningar

till utrikesdepartementet i detta fall,
kommer jag inte att på något sätt frångå
min uppfattning om det anmärkningsvärda
i denna historia. Jag finner
inte att denne tjänsteman på något
sätt missbedömt läget. Tvärtom förefaller
han att på ett ganska kyligt sätt
ha bedömt realia i denna fråga.

Jag skall inte vidare beröra denna
sak, men jag har beträffande innehållet
i detta meddelande en helt annan
uppfattning än den herr Fast kommit
till. Jag skulle också vilja varna
kammarens ledamöter för att i en sådan
här fråga, där uppenbarligen utrikesdepartementet
inte bedömt frågan
med hänsyn till de källor som fanns
i Sverige, d. v. s. denna långa artikelserie
i tidningen Göteborgs-Posten, för
att i detta fall krypa bakom tjänstemännen
såsom man gjort i ett tidigare
under dagen behandlat ärende. Jag har
inte kunnat finna att nu föreliggande
ärende handlagts så att någon skuld
åvilar denne tjänsteman. Missbedömningen
är närmast att söka på utrikesdepartementets
sida.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 6

Föredrogos vart efter annat statsutskottets
utlåtanden:

nr 107, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående vissa åtgärder för
att främja rekryteringen till polisen
m. m., och

nr 108, i anledning av riksdagens år
1954 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverket,
i vad berättelsen avser de statliga
avlöningsförfattningarna.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 7

Tjänstårsberäkning för utlandssvenska
lärare

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 109, i anledning av väckta motioner

Fredagen den 6 maj 1955

Nr 17

Tjänstårsberäkning för utlandssvenska lärare

om rätt till viss tjänstårsberäkning för
lärare vid statsunderstödda svenska
skolor i utlandet.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp):

Herr talman! Jag har ingen större
lust eller trängtan att hålla något begravningstal
över en motion, men den
sak det här gäller är för mig så pass
allvarlig, att jag känner mig uppfordrad
att säga några ord. Det kan synas
förmätet att uppträda mot det mäktiga
statsutskottet, där alla tycks ha varit
ense om att avslå vår motion med en,
som det plägar heta, välvillig skrivning.
Jag skall gärna medge, att skrivningen
är synnerligen välvillig, men
jag vill konstatera, att denna välvilja
inte kommer att förändra någonting,
därför att Kungl. Maj :t i ett kungl. brev
av den 3 december förra året redan
beträtt den väg, som utskottet rekommenderar.

De utlandssvenska skolorna, som är
elva till antalet, fullgör samma funktioner
som små- och folkskolorna i
Sverige. Tjänsterna upprätthålles för
närvarande av tolv folkskollärare och
fyra småskollärarinnor. Fem av skolorna
ligger i större europeiska städer
och de andra på missionsfälten i Asien
och Afrika. Alla dessa skolor åtnjuter
statsbidrag och står under kungl. skolöverstyrelsens
kontroll. Skolöverstyrelsen
förordnar för var och en av skolorna
inspektor, som skall sända rapport
över verksamheten för varje läsår
och styrka, att undervisningen pågått
det antal läsmånader, för vilka statsmedel
rekvirerats.

Vad vi i vår motion velat peka på är
inte skäligheten i att dessa lärare i
lönehänseende likställes med dem som
arbetar i hemlandet — detta har vi
gått förbi — utan vi har tagit sikte
på en annan sida i det frågekomplex,
som berör de utlandssvenska lärarnas
ställning. Tjänstgöringen vid de ut -

landssvenska skolorna jämställes icke
i merithänseende med tjänstgöring vid
svenska skolor, och detta har i många
fall visat sig försvåra en god lärarrekrytering
och har medfört lärarbyten,
som annars hade kunnat undvikas.
Jag kan försäkra kammaren att detta
vållat ganska stora bekymmer, och det
är dessa svårigheter vi anser borde
elimineras. Jag känner till saken från
mitt eget missionssällskaps verksamhet
i Pointe Noire i Franska Kongo, och
enligt vad jag inhämtat från Svenska
missionsrådet, där ju såväl svenska
kyrkan som de fria samfunden är representerade,
har man gjort samma erfarenheter
på andra håll.

Riksdagen skulle genom att bifalla de
önskemål, som vi i motionen gjort oss
till tolk för, ha kunnat avhjälpa svårigheterna
utan ohägn. Vi anser att det
vore rättvist och skäligt, att lärarna
finge rätt att vid tjänsteårsberäkning
i hemlandet i merithänseende samt för
löneklassuppflyttning och pension tillgodoräkna
sig tjänstgöring vid utlandssvensk
skola som om den fullgjorts vid
folkskola i Sverige. Detta borde lärarna
få veta från början.

Kungl. skolöverstyrelsen har vid ett
par tillfällen lagt fram förslag.! samma
riktning, och den tillstyrker nu helt
de i motionen framförda önskemålen.
I sitt remissvar skriver överstyrelsen:
»Lika viktig som en löne- och statshidragsökning
är emellertid rätten för
lärarna att få tillgodoräkna tjänstgöringen
vid utlandssvensk skola i merithänseende
samt för löneklassuppflyttning
och pension, överstyrelsen
föreslår att lärarna tillförsäkras denna
rätt.»

Statens lönenämnd delar i princip
vår uppfattning men vill av lönetekniska
skäl inte ge sitt bifall. Hur förhåller
det sig då med dessa lönctekniska
skäl? Därom får man ingenting
veta, utan det gäller att vandra trons
väg. Jag måste tyvärr bekänna för
kammaren att min tro sviktar. Jag har

Nr 17

Fredagen den G maj 1955

Tjänst&rsberäkning för utlandssvenska lärare

verkligen mycket svårt att tro att de
lönetekniska skälen är så starka, att
de härvidlag skulle behöva vara avgörande.

Jag tar ett näraliggande exempel. Vi
har ett femtontal läkare som utför en
välsignelsebringande humanitär gärning
i missionsländerna. De var förr
i alldeles samma situation som lärarna
nu är. Frågan kom upp i kyrkomötet
1934, och 1935 avgav kungl. medicinalstyrelsen
sitt yttrande i ärendet, vilket
föranledde Kungl. Maj:t att i kungl.
brev den 18 april 1935 medge rätt till
tjänsteårsberäkning lika med civila läkare
i statens tjänst efter vissa bestämmelser.
Dessa bestämmelser är synnerligen
enkla. Det heter där i de olika
punkterna:

1) Den anställde skall vara legitimerad
läkare.

2) Han skall av medicinalstyrelsen
vara förklarad behörig att inneha tjänst
vid sjukstuga.

3) Tid för tillträde och avgång från
tjänsten skall meddelas medicinalstyrelsen.

4) Han skall vitsordas av sin huvudman.

5) Han skall årligen inkomma med
rapport. till kungl. medicinalstyrelsen
angående verksamheten.

Man kan säga att de bestämmelser
som här gäller för läkare är nära nog
exakt desamma som de vilka nu gäller
för lärare vid statsunderstödda skolor,
bara med den skillnaden att kungl.
skolöverstyrelsen är strängare med rapporterna
än vad kungl. medicinalstyrelsen
tycks vara, enligt vad jag haft
tillfälle att ta del av i båda ämbetsverken.

De läkare jag här syftar på är som
sagt femton till antalet och har sin
verksamhet i Etiopien, Indien, Kongo,
Transvaal, Tanganjika och på Kanarieöarna
och kanske ytterligare någon
plats. Jag vet inte om statens lönenämnd
har haft så sorgliga erfarenheter
av de lönetekniska svårigheterna

beträffande dessa läkare, att man av
dessa skäl måste avstyrka ett enligt
vårt sätt att se berättigat önskemål om
tillmötesgående vad gäller lärarna vid
de utlandssvenska skolorna.

Antalet läkare i missionsländerna är
nära nog exakt detsamma som antalet
lärare vid utlandssvenska skolor. Jag
har därför, herr talman, mycket svårt
att instämma i den argumentering som
säger, att »det här rör sig om en relativt
fåtalig grupp av befattningshavare».
Jag tycker nog att man här anlägger
ett något cyniskt betraktelsesätt.
Jag vill nu inte yrka på att läkarna
skall fråntagas de förmåner de
fick enligt det kungl. brevet 1935, utan
yrkar i stället på att den andra lika
stora eller lilla gruppen skall komma
i åtnjutande av samma förmåner.

Jag kan för min del varken i fråga
om den ena eller andra gruppen anlägga
kvantitetssvnpunkter, och gäller
det argumentet om varierande tjänstgöringsförhållanden,
så är dessa enligt
rapporterna till kungl. skolöverstyrelsen
visst inte så varierande, utan de
är ganska lika från år till år. Alla
skolor måste ju se till att de krav fylles
som är satta som villkor för statsbidrag.

Jag skall sluta, herr talman, utan
att göra något yrkande. Jag uttalar
endast den stilla förhoppningen, att
utskottet vid en kommande riksdag låter
sitt principiella bejakande av de
framförda önskemålen utmynna i en
mer positiv handling, om motionen
återkommer. Det är detta jag ville ha
sagt i anslutning till utskottets ställningstagande
till denna motion.

Häruti instämde herrar Rimmerfors
(fp), Boija (fp) och Hamrin (fp).

Herr BRACONIER (h):

Herr talman! Jag ber att i det väsentliga
få instämma i vad herr Gustafsson
i Borås anfört.

Det bör väl vara tillräckligt, om

Nr 17

Fredagen den 6 maj 1955

Tjänstårsberäkning för utlandssvenska lärare

skolöverstyrelsen framhåller, att tjänstgöringen
vid de statsunderstödda svenska
skolorna i utlandet bör jämställas
med tjänstgöring vid skolor i Sverige.
Vad som anföres av organisationer eller
myndigheter, som är experter på
det lönetekniska, bör inte vara väsentligare.
Vi får väl ändå anse, att skolöverstyrelsen
har kompetens att bedöma
tjänstgöringsförhållandena, och
om skolöverstyrelsen säger, att tjänstgöringen
vid utlandssvenska skolor är
likvärdig med tjänstgöringen vid skolorna
här i landet, bör detta väga
tungt.

Utskottet säger emellertid, att därför
att detta är en liten grupp skulle det
av lönetekniska skäl inte gå att ge den
ifrågavarande lärargruppen likaberättigande,
utan det skulle i varje enskilt
fall göras ansökan hos Kungl. Maj:t.
Det är väl ändå Krångel-Sverige i sin
prydno, när man i princip är med om
att denna grupp skall ha vissa rättigheter
men ändå hävdar, att var och
en inom gruppen skall få göra sig besväret
att vända sig till Kungl. Maj:t.
Skall verkligen de lönetekniska förhållandena
vara sådana, att lärarna
måste förorsakas detta besvär? Man
kan ju dessutom inte vara säker på att
alla får den rätt, som skolöverstyrelsen
anser att de skall ha.

Jag kan inte, herr talman, finna annat
än att det är mycket märkligt, att
man inte skulle kunna skriva författningar
även för små grupper — om
det varit en stor grupp, hade det ju
varit möjligt. Jag kan erinra om vad
bevillningsutskottets ordförande, herr
Adolv Olsson, sade för ett år sedan
i ett annat sammanhang — han sade
det till fruktodlarna: Det gäller att
sätta makt bakom anspråken! Och häromdagen
var det en statssekreterare,
som rådde universiteten att säga ifrån
ordentligt för att få sina krav genomförda.
Det är väl ändå ganska underligt,
om rättsprinciper skall bedömas
med hänsyn till maktförhållanden ■—-

om gruppen är liten eller stor, skall
väl inte vara avgörande.

Här är det ju så klart och tydligt
sagt ifrån av dem som har kompetens
på området, att dessa lärare skall ha
denna rätt. Det svenska folket kommer
inte att kunna begripa att de lönetekniska
reglementena skall vara så invecklade
att en grupp, som enligt expertisen
bör ha denna rätt, skall i de
individuella fallen nödgas vända sig
till Kungl. Maj:t för att få denna rätt
prövad.

Jag ber, herr talman, att helt få instämma
med herr Gustafsson i Borås.
Jag skulle egentligen ha velat yrka
bifall till den motion han har väckt,
men eftersom detta är utsiktslöst gentemot
ett enhälligt statsutskott och då
huvudmotionären inte yrkat bifall till
motionen, vill jag också avstå därifrån.
Jag tycker emellertid att det bör vara
riksdagen angeläget att till ett kommande
år ge dessa rättigheter åt de
lärare, varom det har talats i motionen.

Herr LINDHOLM (s):

Herr talman! Jag tänkte egentligen
inte begära ordet i denna fråga, då
motionären inte ställde något yrkande,
men herr Gustafssons i Borås och senare
herr Braconiers sätt att skildra
utskottets skrivning har föranlett mig
att ändock ta till orda.

Man har på ett för mig främmande
sätt lyckats ur utlåtandet utläsa, att
alldenstund det här är fråga om en
liten grupp skulle den sakna ett rättsskydd.
Ingenting är felaktigare än denna
tolkning. Om man läser utskottsutlätandct
riktigt skall man finna, att
här är det fråga om en liten grupp,
inom vilken det förekommer inbördes
variationer. Om man då i SAAB skulle
skriva in specialbestämmelser som ger
täckning för den målsättning man här
har, nämligen att dessa lärare i merithänseende
skall jämställas med lärare
med anställning i Sverige, så måste

Nr 17

Fredagen den 6 maj 1955

Tjänstårsberäkning för utlandssvenska lärare

man nog skapa något av det KrångelSverige,
som herr Braconier ansåg att
lönenämnden förordat. Det är nämligen
där som skon klämmer, ty skall
man i SAAB införa specialbestämmelser,
måste de bli ganska omfattande
för att täcka de olika individuella variationerna.
För den skull har statens
lönenämnd och likaså statskontoret ansett
det riktigare, när det är fråga om
ett så ringa antal, att man behandlar
dem fall för fall. Av de uttalanden, som
gjorts från lönenämndens sida, framgår
också, att denna i själva sakfrågan
inte har någon erinran att göra. Då
får man också dra den slutsatsen, att
lönenämnden i framtiden som hittills
kominer att tillstyrka de framställningar,
som göres om att i merithänseende
få tillgodoräkna sig den tid man haft
tjänstgöring vid de i propositionen berörda
skolorna. Jag tror, att herrarna
bör läsa på läxan en gång till, innan
ni åstadkommer en sådan karikatyr av
utskottsutlåtandet som nyss gjordes,
framför allt från herr Braconiers sida.

Ilerr talman! Jag hemställer om bifall
till utskottets förslag.

Herr LÖFGREN (fp):

Herr talman! Herr Gustafsson i Borås
har tillräckligt tydligt talat om vad
saken här gäller. Herr Lindholms senaste
inlägg var kanske också sådant,
att man tycker, att det formellt skulle
vara onödigt att tala vidare i denna
fråga. Jag vill dock lägga fram några
personliga intryck från behandlingen
av frågan.

I likhet med herr Gustafsson har jag
vid flera tillfällen inom Svenska missionsförbundets
styrelse haft anledning
att ta ställning till frågan om hur man
skall anskaffa lärare till en av våra
skolor i Afrika, Pointe Noire. Vid två
olika tillfällen, ett bara för några månader
sedan, bär jag besökt just denna
skola och kunnat bilda mig en uppfattning
om vilka lärarkrafter det här

gäller. Jag skulle vilja be kammarens
ärade ledamöter tänka sig in i hurudan
situationen är. Det gäller att anskaffa
lärare från Sverige, som lämnar
sin dagliga gärning här hemma och
åtar sig en syssla med väsentligt lägre
ersättning för att hjälpa svenska missionärer
och i vissa sammanhang andra
tjänstemän att ge deras barn skolutbildning
i främmande länder. Tycker
inte kammarens ärade ledamöter, att
det vore ganska billigt, om vi kunde
tala om för dessa lärare, som välvilligt
och uppoffrande ställer sina tjänster
till förfogande, att de kan vara säkra
på att få tillgodoräkna sig tjänstgöringen
vid denna svenska skola såsom
om de arbetat här hemma. Det kan
vi emellertid inte försäkra dem, utan
vi får säga, att de själva av formalistiska
skäl får vädja till myndigheterna
i Sverige om att i nåder få tillgodoräkna
sig tiden där ute. Det är ju fråga
om ett så litet antal lärare, att det —
tycker jag — skulle finnas så mycket
större anledning att visa litet generositet,
litet förtroende för dessa människor,
som går ut för att fylla en uppgift
av detta slag, något som vi har
all orsak att vara oerhört tacksamma
för. Enligt min mening hade det varit
rimligt och värdigt riksdagen och dess
utskott, om vi genom att ändra några
små detaljer givit dessa mycket värdefulla
och högt skattade medarbetare
vid de svenska skolorna i utlandet den
lilla favören utan att de skall behöva
gå bakvägen och efteråt vädja om att
i nåder få tillgodoräkna sig mer eller
mindre av tjänstetiden.

Jag skall inte heller ställa något yrkande,
men jag hoppas, att kammaren
och dess utskott när denna fråga återkommer
skall se på den på ett något
generösare sätt. Jag tror, att vi alla i
sak vill ungefär detsamma, men om vi
ser rent mänskligt på det hela, hade
det väl varit trevligare, om vi kunnat
tillförsäkra dessa lärare redan i förväg
denna automatiska förmån i stället för

Nr 17

l-redagen den C maj 1955

Tjänstårsberäkning för utlandssvenska lärare

att låta dem gå bakvägen och begära
vad vi allesammans helt säkert anser
vara fullkomligt självklart att de skall
få.

Herr BRACONIER (h):

Herr talman! Herr Lindholm har
ibland ett mycket underligt sätt att
argumentera. Om man diskuterar en
rättsfråga säger han: »Nu skall jag
be opponenten att läsa på läxan.» Vad
har det med en saklig debatt om hur
man skall ordna ett rättsförhållande
för en grupp människor att göra?

Det är möjligt, herr Lindholm —
jag har inte påstått att jag är någon
expert — att det inte går att följa
motionerna av skäl, som herr Lindholm
bättre behärskar. Jag sade bara,
att det för det svenska folket kommer
att framstå som mycket egendomligt,
att man därför att det gäller en liten
grupp inte vill skriva in bestämmelserna
i fråga.

Herr Lindholm påstår, att vi har
läst fel; det står emellertid så här i
utskottets utlåtande: »Emellertid håller
utskottet före att det, i betraktande
av att det här rör sig om en relativt
fåtalig grupp av befattningshavare,
knappast kan vara motiverat att tillskapa
generellt verkande regler.» Detta
är väl ändå huvudskälet i utskottets
argumentering; annars skulle man inte
ha lagt tonvikten på denna sats. Vad
innehåller den då egentligen? Jo, därför
att det är fråga om en liten grupp
vore det fånigt att ha generella regler.
Jag vet inte, om detta kan anses vara
någon värdefull rättsprincip.

Sedan säger emellertid herr Lindholm,
att de berörda tjänstemännen
bör ha ett rättsskydd. På den punkten
är han överens med oss. Men om deras
förhållanden inte är mera varierande
än att skolöverstyrelsen, som väl skall
ha den största kompetensen i denna
fråga, anser, att de generellt bör få
sin rätt, torde det enligt min mening

just med tanke på rättsskyddet vara
rimligt att få in regeln. Jag tycker, att
man skulle kunna skriva även löneförfattningar
så, att tjänstemännen, vare
sig de utgör en liten grupp eller
inte, generellt får denna rätt och inte
i nådeform måste utbe sig något som
de är berättigade till.

Herr LINDHOLM (s):

Herr talman! Om herr Braconier
fortsatt läsningen av utskottsutlåtandet,
skulle han ha upptäckt att utskottet
säger följande: »Tekniskt sett skulle
en sådan anordning — inte minst till
följd av de inbördes varierande tjänstgöringsförhållandena
för de lärare, varom
här är fråga — vara ägnad att tynga
de redan nu komplicerade lö.ne- och
pensionsbestämmelserna». Bör man
verkligen, när gruppen är så liten, väsentligt
tynga avlöningsbestämmelserna
på denna punkt? Är det inte enklare
att man, såsom man ur rationaliseringssynpunkt
gjort beträffande andra grupper
i samhället, behandlar dessa ärenden
från fall till fall? Därigenom skapas
ju prejudikat, som är minst lika
rättsbindande som en detaljerad och
krånglig paragraf i allmänna lönereglementet.

Herr BRACONIER (h) kort genmäle:

Herr talman! I sitt föregående anförande
gav herr Lindholm oss opponenter
det rådet att vi skulle bättre
läsa på läxan. Nu säger herr Lindholm
att det argument, som jag citerade, inte
har någon betydelse därför att det åtföljdes
av ett annat argument som är
det väsentliga i sammanhanget. Men
när utskottet i den av mig citerade meningen
tar med uttrycket »en relativt
fåtalig grupp», måste man väl mena
att storleken av gruppen har en viss
betydelse. Annars finns det väl inte
någon anledning att i utskottsbetänkande!
omnämna den omständigheten. Om
utskottet resonerat på det sätt herr

Nr 17

Fredagen den 6 maj 1955

Livränta åt A. L. Ekman

Lindholm gör gällande, skulle man väl
ha kunnat nöja sig med att säga, att
ifrågavarande lärares tjänstgöringsförhållanden
är så varierande, att det av
lönetekniska skäl inte går att skriva
in saken i löneförfattningarna.

Skolöverstyrelsen, som väl i detta
fall har lika stor kompetens som herr
Lindholm, anser ju att det är fråga
om en generell rätt, och därför har jag
hävdat att det ur rättsmedvetandets
synpunkt är felaktigt, att var och en
av dessa lärare skall behöva gå till
Kungl. Maj :t för att få sin rätt. Då är
det riktigare att denna rätt blir inskriven
i löneförfattningarna, även om
det skulle tynga dessa.

Herr LINDHOLM (s):

Herr talman! Jag tycker att herr
Braconiers rättsmedvetande borde leda
honom så pass långt, att han citerar
även den mening, som förklarar hela
resonemanget. När man såsom herr
Braconier bryter ut satsen om den
lilla gruppen ur dess sammanhang, får
man bara fram halva sanningen. Men
har man ett rättsmedvetande, bör man
väl eftersträva att få fram hela sanningen.

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp):

Herr talman! Jag tror inte att någon
av kammarens ledamöter fick den uppfattningen
att jag, såsom herr Lindholm
säger, försökte karikera utskottets
skrivning. I mitt anförande snuddade
jag bara helt kort vid det uttryck
som herr Lindholm syftade på.

Vad jag främst har fäst mig vid är,
att skolöverstyrelsen, som naturligtvis
har studerat detta ärende i alla dess
faser, utan någon som helst reservation
ansluter sig till det yrkande som göres
i motionen. Det är nämligen här inte
fråga om några mer eller mindre primitivt
utformade skolor, utan lärostoffet
är, såsom skolöverstyrelsen säger
i sitt remissyttrande, »i stort sett

detsamma som vid rikssvenska skolor,
undervisningsplanen av år 1919 följes
i tillämpliga delar, undervisningen syftar
till att inpassa lärjungarna i det
svenska skolsystemet, då de återvända
till Sverige». Skolöverstyrelsen motiverar
vidare sitt ståndpunktstagande genom
att säga: »Den omständigheten,
att bidragen — och därmed också lönerna
-— äro låga, liksom det förhållandet,
att tjänstgöringen ej i merithänseende
m. m. jämställes med tjänstgöring
i Sverige, ha i en del fall visat
sig försvåra en god lärarrekrytering
och ha medfört lärarbyten, som eljest
kunnat undvikas.»

Jag tycker att herr Lindholm går
alldeles för lättvindigt förbi dessa svårigheter,
som är det avgörande i detta
sammanhang. Vi motionärer anser att
riksdagen på ett mycket enkelt sätt
skulle kunna avhjälpa just dessa svårigheter.

Överläggningen var härmed slutad.
Utskottets hemställan bifölls.

§ 8

Livränta åt A. L. Ekman

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 110, i anledning av väckta motioner
om årlig livränta åt f. d. lokomotiveldaren
Axel Leonard Ekman.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid

Herr BENGTSSON i Halmstad (s):

Herr talman! Den fråga, som vi tagit
upp i denna motion, rör inte ens en
liten grupp. Den gäller en enskild person,
som för ganska länge sedan råkade
ut för ett så svårt olycksfall att
han miste sin ena arm. Ett misstag från
arbetsgivarens sida eller vad det kan
vara har gjort att mannen i fråga aldrig
erhållit någon som helst ersättning för
sitt olycksfall. Olycksfallet ligger så
långt tillbaka i tiden och omständigheterna
kring detsamma gör, att det
nu inte är möjligt att få någon rätsida

Fredagen den 6 maj 1955

Nr 17

på denna, åtminstone för mannen själv
så tragiska sak. Då vi väckte vår motion
var jag också fullt på det klara
med att det skulle vara utskottets och
riksdagens goda hjärta, som fällde utslaget,
därest motionen bifölls.

Nu säger utskottet, att man av principiella
skäl inte kan tillmötesgå motionen,
åtminstone inte innan frågan
prövats av Kungl. Maj:t. Jag kan förstå
dessa synpunkter, men jag vill framhålla
att det näppeligen skulle kunna
hända en gång till i vårt välordnade
samhälle att en människa, som på sin
arbetsplats förlorar sin ena arm, inte
får ett öre i ersättning. Jag föreställer
mig att i dagens Socialsverige skulle
en sådan sak som denna genast rättas
till.

Att jag inte rekommenderat den man
som det här gäller att gå till Kungl.
Maj:t, har berott på att jag hade för
mig att Kungl. Maj:t måste lägga mycket
formella synpunkter på denna fråga.
Som det hela nu ligger till, kommer
vi naturligtvis att pröva vägen
över Kungl. Maj:t. Men skulle det visa
sig nödvändigt att komma tillbaka till
riksdagen med frågan, hoppas jag att
statsutskottet ville se problemet mera
ur mänskliga än ur principiella synpunkter.

Herr talman! Jag bär intet yrkande.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 9

Föredrogos vart för sig statsutskottets
utlåtanden:

(Nuvarande lydelse)

5 §.

1. I stad, som med tillämpning av 1 §
1 mom. andra stycket utgör särskilt
polisdistrikt eller som jämlikt Konungens
förordnande är uppdelad i två eller
flera sådana distrikt, skall polisstyrkan
vara så stor, att staden må kunna, efter
ty nedan sägs, av den regelbundet an -

Reservpolisen

nr 111, i anledning av väckt motion
om pension åt Hilda Fastrup, och
nr 112, i anledning av väckt motion
om ersättning till parkettläggaren S. E.
V. Jansson för skada uppkommen under
militärtjänstgöring.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 10

Reservpolisen

Föredrogs första lagutskottets utlåtande,
nr 32, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
angående ändrad lydelse av 5 § 1 mom.
och 8 § lagen den 6 juni 1925 (nr 170)
om polisväsendet i riket, dels ock i
ämnet väckt motion.

Genom en den 25 mars 1955 dagtecknad,
till lagutskott hänvisad proposition,
nr 174, vilken behandlats av första
lagutskottet, hade Kungl. Maj :t under
åberopande av propositionen bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över inrikesärenden
föreslagit riksdagen att antaga
vid propositionen fogade förslag
till lag angående ändrad lydelse av 5 §

1 mom. och 8 § lagen den 6 juni 1925
(nr 170) om polisväsendet i riket.

Med de föreslagna ändringarna hade
avsetts att i två avseenden förtydliga
lagtexten; sakliga ändringar hade icke
åsyftats. Enligt propositionen skulle 5 §
1 mom. erhålla ändrad lydelse på sätt
nedan angives.

(Föreslayen lydelse)

5 §•

1. I stad, som med tillämpning av 1
§ 1 mom. andra stycket utgör särskilt
polisdistrikt eller som jämlikt Konungens
förordnande är uppdelad i två
eller flera sådana distrikt, skall polisstyrkan
vara så stor, att staden må
kunna, efter ty nedan sägs, av den re -

Nr 17

Fredagen den 6 maj 1955

Reservpolisen

(Nuvarande lydelse)
vända polispersonalen tillhandahålla
polismän (reservpolismän) för att vid
tillfälligt behov av polisförstärkning å
annan ort där biträda vid upprätthållandet
av allmän ordning och säkerhet.

I samband med propositionen hade
utskottet till behandling förehaft en i
anledning av densamma inom andra
kammaren väckt motion, nr 628, av herr
Larsson i Stockholm, som hemställt
»att riksdagen måtte avslå Kungl. Maj :ts
proposition nr 174 i vad mån det gäller
förslag om ändrad lydelse av 5 §
1 mom. lagen den C juni 1925 (nr 170)
om polisväsendet i riket».

Utskottet hemställde, att riksdagen,
med avslag å motionen II: 628, måtte antaga
det vid propositionen fogade förslaget
till lag angående ändrad lydelse
av 5 § 1 mom. och 8 § lagen den 6 juni
1925 (nr 170) om polisväsendet i riket.

I motiveringen yttrade utskottet bland
annat i samband med avstyrkande av
det framställda avslagsyrkandet: »Utskottet
vill emellertid understryka departementschefens
uttalande, att lämpligheten
ur olika synpunkter av att i en
viss situation tillkalla reservpolis självfallet
måste noga prövas även med den
nya avfattningen av lagrummet.»

Reservation hade avgivits av herr
Larsson i Stockholm, vilken ansett att
sist intagna mening i utskottets yttrande
bort ersättas av följande text:

»Utskottet vill emellertid ej förbigå
den omständigheten att lagrummet kan
åberopas även vid personalbrist på
grund av uppkommen konflikt. Vid ett
sådant läge måste givetvis samhällets
rätt till skydd sättas före personalorganisationernas
intressen om en nödsituation
skulle uppstå. Härav följer dock
icke att reservpolis generellt bör användas
vid konflikter, utan utskottet vill

(Föreslagen lydelse)
gelbundet använda polispersonalen tillhandahålla
polismän (reservpolismän)
för att, dä inom annat polisdistrikt av
särskild anledning uppkommer behov
av polisförstärkning, där biträda vid
upprätthållandet av allmän ordning och
säkerhet.

understryka departementschefens uttalande,
att lämpligheten ur olika synpunkter
av att i en viss situation tillkalla
reservpolis självfallet måste noga
prövas även med den nya avfattningen
av lagrummet.»

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr LARSSON i Stockholm (fp):

Herr talman! Jag har ingen anledning
att ta upp en debatt i denna fråga,
detta så mycket mindre som jag inte
har någon avvikande mening om utskottets
hemställan. Men jag tycker
att jag med några ord bör förklara varför
jag på en punkt har velat ha en
annan skrivning.

Anledningen till den föreslagna omformuleringen
av lagen har ju varit
den, att lagen har ansetts litet svårtolkad,
så till vida att man inte visste
säkert om den innehöll en tidsbegränsning
eller icke. Enligt den utredning
som verkställts inom departementet är
detta icke förhållandet, en uppfattning
som också delats av flera remissinstanser.
Då så var föreslog jag i motion
att propositionen på denna punkt skulle
avslås.

Under utskottsbehandlingen framkom
emellertid vissa synpunkter, som gjorde
att jag icke vidhöll mitt avslagsyrkande.
Jag har emellertid velat ha
en något tydligare skrivning från utskottets
sida, kanske främst därför att
en oklarhet på denna punkt vid en
framtida behandling av liknande frågor
kan komma att inverka på riksdagens
ställningstagande. Jag vill, herr

Fredagen den 6 maj 1955 Nr 17 43

Interpellation ang. iståndsättande av gamla skolhus

talman, härutöver endast yrka bifall till
utskottets hemställan, men med den
motivering som finns i reservationen.

Herr RYLANDER (fp):

Herr talman! Utskottet har här funnit
klart, att några sakliga ändringar
inte åsyftats med propositionen. Det
inskränker sig till att i två särskilda
avseenden förtydliga lagtexten.

Beträffande den punkt hem Larsson
här berört i sin reservation har utskottsmajoriteten
för sin del funnit
det tillräckligt att understryka departementschefens
uttalande, att lämpligheten
ur olika synpunkter av att i en
viss situation tillkalla reservpolis självfallet
måste noga prövas även med den
nya avfattningen av lagrummet. Utskottsmajoriteten
har funnit det lämpligt
att här särskilt dra fram en möjlighet
till användning av sådan reservpolis,
nämligen vid konflikter. Det
är enligt utskottsmajoritetens mening
självklart, att alla de fall då reservpolis
kommer till användning måste
man noggrant pröva om förutsättningar
föreligger.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr andre vice talmannen framställde
propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till
utskottets berörda hemställan med den
ändring i motiveringen, som föreslagits
i den vid utlåtandet fogade reservationen;
och biföll kammaren utskottets
hemställan.

§ U

Interpellation ang. iståndsättande av
gamla skolhus

Herr NILSSON i Bästekille (li) erhöll
på begäran ordet och yttrade:

Herr talman! De nuvarande statsbidragsbestämmelserna
vad gäller bi -

drag till skolbyggnader är så utformade,
att bidrag utgår till nybyggnad men
däremot endast till vissa reparationer

— t. ex. inläggandet av värmeledning

— i de gamla skolhusen. För övriga reparationer
får skoldistrikten ta på sig
kostnaderna. Genom en ändring av
dessa förhållanden skulle kommunernas
kostnader avsevärt kunna nedbringas
och möjlighet öppnas för
iståndsättande av de gamla skolhusen
och nybyggnad därigenom kunna undvikas.

Med stöd av vad ovan anförts hemställes
om kammarens tillstånd att till
statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
få rikta följande fråga:

Är herr statsrådet villig medverka till
sådan ändring av bestämmelserna angående
statsbidrag för iståndsättande
av de gamla skolhusen att nybyggnad
i minskad omfattning kunde komma
till stånd?

Denna anhållan bordlädes.

§ 12

Till bordläggning anmäldes konstitutionsutskottets
utlåtanden:

nr 17, i anledning av väckta motioner
angående viss ändring i grunderna för
mandatfördelningen mellan valkretsarna
vid val till riksdagens första kammare,

nr 18, i anledning av väckt motion
angående utredning av taxeringsmäns
straffrättsliga ansvar m. m., och

nr 19, i anledning av väckta motioner
om en rådgivande folkomröstning angående
ett lösande av de organisatoriska
banden mellan kyrka och stat;

statsutskottets utlåtanden:

nr 113, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar angående vissa frågor
rörande tjänstebostäderna för folkskolans
lärare jämte i ämnet väckta motioner,

nr 114, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till vissa
byggnadsarbeten vid statens sinnessjuk -

Nr 17

Fredagen den 6 maj 1955

hus m. m. jämte i ämnet väckta motioner,

nr 115, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1955/56 till universitetssjukhusen
m. m.,

nr 116, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt garanti
till Aktiebolaget Aerotransport,
nr 117, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1954/55, i vad propositionen
avser staten för statens allmänna fastighetsfond,

nr 118, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1954/55, i vad propositionen
avser avskrivning av nya kapitalinvesteringar,

nr 119, i anledning av riksdagens år
1954 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av
statsverket m. m., och

nr 120, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående statstjänstemännens
löner under år 1955 m. m.;
bevillningsutskottets betänkanden:
nr 42, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 32 g 2 mom. och anvisningarna
till 19 § kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370) jämte
en i ämnet väckt motion,

nr 47, i anledning av väckta motioner
om ändringar av bestämmelserna rörande
det s. k. förvärvsavdraget för
gift kvinna, och

nr 48, i anledning av väckt motion
om ändrade grunder beträffande beskattning
av rörelse som bedrives i flera
kommuner;

bankoutskottets utlåtanden:
nr 19, i anledning av dels Kungl.
Maj ds proposition med förslag till lag
om sparbanker, m. m., dels ock i ämnet
väckta motioner,

nr 21, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till förordning
om ändring i förordningen den 27 mars

1953 (nr 95) om Konungariket Sveriges
stadshypotekskassa och om stadshypoteksföreningar,
m. m.,

nr 22, i anledning av väckt motion
om decentralisering av företagsamhet
och förvaltning i storstäderna,

nr 23, i anledning av väckta motioner
angående utredning och förslag om
anläggande av metallindustri i Ådalen,
och

nr 24, i anledning av delegerades för
riksdagens verk skrivelse angående obekvämhetstillägg; första

lagutskottets utlåtande nr 33, i
anledning av Kungl. Maj ds proposition
med förslag till lag om avstängning av
domare;

tredje lagutskottets utlåtanden:
nr 20, i anledning av väckta motioner
angående ändringar i lagen den 19 juni
1942 (nr 429) om hyresreglering m. m.
jämte därmed sammanhängande lagstiftning,
och

nr 21, i anledning av väckta motioner
om åtgärder för stävjande av den illojala
förmedlingsverksamheten i fråga
om uthyrning av lägenheter och möblerade
rum; samt

jordbruksutskottets utlåtande nr 23,
med anledning av Kungl. Maj ds proposition
angående statligt stöd till trädgårdsnäringens
rationalisering jämte i
ämnet väckta motioner.

§ 13

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen
från statsutskottet:

nr 233, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1954/55, i vad propositionen
avser ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde
;

nr 234, i anledning av väckta motioner
om anslag till ett register till arbetet
Noraskogs arkiv;

nr 235, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag för bud -

Nr 17

Fredagen den 6 maj 1955

getåret 1955/56 till avlöningar till landsfogdarna
m. fl.;

nr 236, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1955/56 till avlöningar till häradsskrivarna
m. fl.;

nr 237, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1954/55, i vad propositionen
avser justitiedepartementets verksamhetsområde; nr

238, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1954/55, i vad propositionen
avser socialdepartementets verksamhetsområde; nr

239, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1954/55, i vad propositionen
avser inrikesdepartementets verksamhetsområde; nr

240, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1954/55, i vad propositionen
avser finansdepartementets verksamhetsområde; nr

243, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1954/55, i vad propositionen
avser utrikesdepartementets verksamhetsområde; nr

244, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1954/55, i vad propositionen
avser försvarsdepartementets verksamhetsområde; nr

245, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1954/55, i vad propositionen
avser handelsdepartementets verksamhetsområde; nr

246, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till anskaffning
av en ny statsisbrytare;

nr 247, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till undersökningar
m. m. till främjande av varutrafiken
över trondheimsområdet;

nr 248, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1955/56, i vad
avser socialdepartementets verksamhetsområde; nr

249, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående hörselvårdens organisation
m. m.;

nr 250, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående avtal rörande
verksamheten vid allmänna barnbördshuset
i Stockholm; och

nr 251, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1955/56 till Svenska sjukhuset i
Korea; samt

från första lagutskottet:
nr 253, i anledning av väckta motioner
om förordnande av civila medlare
i äktenskapsmål; och

nr 254, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 9 § lagen den 17
oktober 1900 (nr 82 s. 1) om straffregister.

§ 14

Anmäldes, att Kungl. Maj:ts proposition
nr 190, angående komplettering av
riksstatsförslaget för budgetåret 1955/56
m. m., tillställts kammaren.

Denna proposition bordlädes.

§ 15

Anmäldes, att till herr talmannen under
sammanträdet avlämnats följande
motioner, nämligen

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 193, med förslag till förordning
om premiering av frivilligt sparande
under åren 1955 och 1956 motionerna:
nr 653, av herr Holmberg,
nr 654, av herr Lundqvist m. fl., och
nr 655, av herr Lundberg; samt

Nr 17

Tisdagen den 10 maj 1955

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 194, angående eftergifter beträffande
ränta och amortering å vissa bostadsbyggnadslån
motionen nr 656, av
herrar Carlsson i Bakeröd och Pettersson
i Norregård.

Dessa motioner bordlädes.

§ 16

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.24.

In fidem
Gunnar Britth

Tisdagen den 10 maj

Kl. 16.00

§ 1

Justerades protokollen för den 3 och
den 4 innevarande maj.

§ 2

Upplästes följande till kammaren inkomna
läkarintyg:

Riksdagsman Karl Ward, som lider
av en hornhinneinflammation i höger
öga, är sedan den 8 maj intagen å Norrköpings
lasaretts ögonklinik och t. v.
oförmögen till allt arbete.

Norrköping den 9 maj 1955

Gunnar Schiller
Ögonläkare

Kammaren beviljade herr Ward ledighet
från riksdagsgöromålen från och
med den 8 innevarande månad tills
vidare.

Herr talmannen meddelade, att herr
Helén, som vid kammarens sammanträde
den 1 mars beviljats ledighet från
riksdagsgöromålen till och med den 31
innevarande maj, denna dag åter intagit
sin plats i kammaren.

§ 3

Svar på interpellation ang. skyndsammare
restitution av statlig nöjesskatt

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD, som anförde:

Herr talman! I en med andra kammarens
tillstånd framställd interpellation
har herr Stenberg frågat mig om
jag ville medverka till att behandlingen
av en framställning från Organisationskommittén
för världsmästerskapen på
skidor i Åre 1954 om restitution av statlig
nöjesskatt och andra ärenden av
liknande slag kunde ske skyndsammare.

Den i interpellationen omnämnda
framställningen, som avser besvär över
länsstyrelsens i Jämtlands län resolution
den 19 juni 1954 angående nöjesskatt
för världsmästerskapstävlingarna,
vilka hölls under tiden den 27 februari
—den 7 mars 1954, och i samband därmed
anordnade nöjestillställningar, inkom
till finansdepartementet den 26
augusti 1954, remitterades till länsstyrelsen
den 27 samma månad och återkom
därifrån till finansdepartementet
den 14 oktober 1954.

Besvären, som alltså legat färdiga för
behandling sedan i oktober 1954, avser
ett mål, som enligt lag skall upptagas
och avgöras av regeringsrätten. Då dylika
mål inkommer till finansdepartementet
avskiljes och överlämnas, de
omedelbart till departementets regeringsrättsbyrå,
där de föres i ett särskilt
diarium och omhändertages av
särskilda tjänstemän (för närvarande

Tisdagen den 10 maj 1955

Nr 17

Svar på interpellation ang. skyndsammare restitution av statlig nöjesskatt

ett kansliråd och 13 regeringsrättssekreterare),
vilkas uppgift är att bereda
målen och föredraga dem i regeringsrätten.
Då ärenden av det slag, som med
interpellationen avses, sålunda varken
handlägges av eller för Kungl. Maj:t
föredrages av chefen för finansdepartementet,
har jag ingen möjlighet att i de
enskilda fallen — vilket interpellanten
synes ha förmodat — påskynda behandlingen
av dessa ärenden.

Ehuruväl detta skulle kunna räcka
som svar å den framställda interpellationen,
vill jag dock lämna en kort
redogörelse för hur föredragningen i
regeringsrätten går till samt anledningen
till att avgörandet i regeringsrätten
av det förevarande målet kommer att
dröja.

När till regeringsrättens handläggning
hörande mål inom regeringsrättsbyrån
remitterats till vederbörliga myndigheter
och remissvar inkommit, fördelas
de — i allmänhet genom lottning — på
föredragandena. Från det mål sålunda
tilldelats viss föredragande, är denne
ansvarig för målets beredning och föredragning.
Han har därvid att rätta sig
efter Kungl. Maj:ts stadga den 18 juni
1926 (SFS nr 227) angående behandlingen
inom statsdepartementen av ärenden,
som tillhör regeringsrätten. Om
ordningen för föredragningen sägs i
denna stadga (4 §), att föredraganden,
sedan alla för ärendenas beredning nödiga
åtgärder är vidtagna, skall, när
tiden för hans föredragningsskyldighet
inträder, inför regeringsrätten anmäla
ärendena till föredragning i ordning
efter tiden, då de inkommit, därest icke
särskilda omständigheter påkallar avvikelse
därifrån.

Målen skall alltså i allmänhet anmälas
till föredragning i den ordning de inkommit
till departementet. Eftersom
departementets regeringsrättsbyrå för
närvarande har en arbetsbalans på över
5 000 mål (den 1 april i år noga räknat
5 400) samt regeringsrätten årligen hinner
avverka något över 2 000 mål från

finansdepartementet (år 1954 2 176),
betyder detta, att varje mål, som inkommit
under senaste tiden, måste med nuvarande
avverkningskapacitet vänta på
föredragning cirka 2Vs års tid, sedan
det inkommit till departementet.

Huruvida avvikelse från den sålunda
fastställda kronologiska ordningen skall
göras på grund av att »särskilda omständigheter»
påkallar sådan avvikelse,
tillkommer det föredraganden att avgöra.
Sådan avvikelse förekommer, enligt
vad jag inhämtat, då detta är erforderligt
för en rationell uppläggning
av föredragningsverksamheten; sålunda
brukar besvär från samma klagande
eller som rör samma fråga eller som
eljest är likartade, föredragas samtidigt,
även om därigenom vissa mål kommer
att gå före tidigare inkomna. Vidare
kan avvikelse från den kronologiska
ordningen medgivas på särskild begäran
av den klagande eller myndighet,
som har intresse av målets avgörande,
om speciella skäl åberopas. Exempelvis
kan ett utmätnings- eller konkurshot
mot enskild eller liknande ömmande
omständigheter föranleda sådan avvikelse;
likaså en framställning från taxeringsintendent
om det gäller mål av
betydelse för bedömande av liknande
ärenden i lägre instanser.

Den fråga som framställts sammanhänger
med det aktuella spörsmålet om
vilka åtgärder som behöver vidtagas för
att komma till rätta med den tyngande
arbetsbelastningen i regeringsrätten. En
redovisning för läget i detta avseende
har lämnats i prop. nr 167 till årets
riksdag angående förlängning av lagen
den 30 maj 1952 om tillfällig ökning av
regeringsrådens antal. Såsom av proposilionen
framgår har visserligen en undersökning
redan verkställts av möjligheterna
att begränsa fullföljden av mål
till regeringsrätten, men ytterligare utredning
har ansetts erforderlig för att
närmare pröva och genomarbeta de vid
undersökningen framkomna uppslagen
till åtgärder ägnade att begränsa mål -

Nr 17

Tisdagen den 10 maj 1955
Svar på interpellation ang. skyndsammare restitution av statlig nöjesskatt

tillströmningen. Jag har för avsikt att
enligt Kungl. Maj :ts bemyndigande inom
kort igångsätta nämnda utredning.

Härpå yttrade:

Herr STENBERG (fp):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för finansdepartementet
få framföra ett tack för det svar jag
fått på min interpellation. Jag skulle i
det sammanhanget gärna vilja lämna en
litet mera preciserad förklaring till varför
jag framställt denna interpellation.
Det är inte på något sätt för att försöka
utverka någon förtursrätt för detta
speciella fall. Jag är fullt införstådd
med att man måste följa den kronologiska
ordningen vid dess behandling.
Jag har bara använt ett konkret fall för
att därigenom lättare kunna åskådliggöra
vad jag åsyftat i min interpellation.

Jag måste emellertid tillåta mig att
säga, att detta dröjsmål ter sig något
underligt för dem som så att säga uppträder
som målsägande i ett sådant
skattemål. I det exempel jag dragit fram
har en liten idrottsklubb i en fjällby i
västra Jämtland arrangerat tävlingar
och funnit anledning att gå till länsstyrelsen
med en begäran om befrielse
från nöjesskatt. De har fått sin framställning
avslagen, och länsstyrelsen
bar i sin resolution sagt, att om de inte
var nöjda med beslutet kunde de klaga
hos Kungl. Maj :t i finansdepartementet.
De skriver en kvartosida till finansdepartementet
och klagar, åberopar nöjesskatteförordningen
och hoppas på restitution.
När de ett halvår senare frågar
vart ärendet tagit vägen får de beskedet
att den frågan är två och ett
halvt år för tidigt väckt, eftersom det i
allmänhet tar tre år innan besked erliålles
i ärenden av denna art. Man förstår
att det för folk, som inte kan känna
till alla de olika instanser som kanske
skall handlägga detta ärende, kan te sig

en smula underligt att de skall behöva
vänta tre år på att från ett kungl. departement
få svar beträffande ett ärende,
som av dem kunnat behandlas på
en kvartosida. Jag har framställt min
interpellation närmast för att få en konkret
redovisning av hur dessa ärenden
handliigges, och det har jag fått, vilket
ger mig anledning att vara tacksam, tv
det finns nu i viss mån en förklaring
till det långa dröjsmålet.

Jag kanske också skulle nämna något
om vad som har sagts i svaret. Jag inser
väl att varken finansdepartementet eller
dess chef i egenskap av föredragande
hos Kungl. Maj:t kan påverka detta
ärende, eftersom det behandlas i regeringsrätten,
men jag har ju i detta fall
inte haft möjlighet att framställa interpellation
till någon annan, och jag har
därför tagit mig friheten att vända mig
till finansministern.

Men det är inte nog med att jag på
detta sätt har fått frågan besvarad, utan
i slutet av interpellationssvaret berör
finansministern — och det konstaterar
jag med tacksamhet — de aktuella
spörsmål och de åtgärder man är beredd
att vidta för att minska den arbetsbalans
som för närvarande råder i
regeringsrätten. Han hänvisar därvid
till prop. nr 167 till årets riksdag. Jag
har tagit del av denna proposition och
finner där att sedan denna fråga behandlats
vid 1952 års riksdag, utarbetades
en promemoria med förslag till åtgärder
i syfte att förkorta väntetiden
och minska arbetsbelastningen i regeringsrätten.
Denna promemoria framlades
av kanslirådet Sterner den 5 juni
1952, enligt vad som framgår av propositionen,
men först nu, år 1955, säger
finansministern i det nyss avlämnade
interpellationssvaret att han är beredd
att efter Kungl. Maj :ts bemyndigande
inom kort igångsätta en utredning. Jag
tycker att det är ett onödigt långt dröjsmål
att inte tidigare tillsatts en utredning
för att överväga vad man eventuellt
kunde ta vara på i den prome -

Tisdagen den 10 maj 1955

Nr 17

Svar på interpellation ang. skyndsammare

moria som fanns färdig redan i mitten
av år 1952.

Jag har också tillåtit mig att ta reda
på att denna promemoria överlämnades
till regeringsrätten för yttrande år 1954.
Det tycks alltså inte ha hänt ett enda
dugg med promemorian från juni 1952
till någon gång under 1954, och nu tar
det ytterligare ett år, sedan regeringsrätten
sett på den, innan man är beredd
att tillsätta en utredning för att eventuellt
vidta åtgärder i syfte att minska
belastningen och därmed möjliggöra
snabbare besked i frågor av den art jag
har berört i min interpellation. Under
sådana förhållanden tycker jag man
kan tillåta sig att säga att det är ett
onödigt långt dröjsmål. Det skulle vara
verkligt angeläget att få någon upplysning
om varför ärendet har legat så
länge utan att man har vidtagit någon
åtgärd.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 4

Vid nu skedd föredragning av Kungl.
Maj :ts å bordet liggande proposition nr
190, angående komplettering av riksstatsförslaget
för budgetåret 1955/56,
m. m., hänvisades propositionen, såvitt
angick det procenttal av grundbeloppet,
varmed statlig inkomstskatt för vissa
skattskyldiga föreslagits skola ingå i
preliminär skatt, till bevillningsutskottet
samt i övrigt till statsutskottet.

§ 5

Föredrogos var för sig följande å
kammarens bord vilande motioner; och
remitterades därvid

till bankoutskottet motionerna:
nr 653, av herr Holmberg,
nr 654, av herr Lundqvist m. fl., och
nr 655, av herr Lundberg; samt
till statsutskottet motionen nr 656, av
herrar Carlsson i Bakeröd och Pettersson
i Norregård.

4 — Andra kammarens

restitution av statlig nöjesskatt
§ 6

Föredrogos, men bordlädes åter konstitutionsutskottets
utlåtanden nr 17—
19, statsutskottets utlåtanden nr 113—
120, bevillningsutskottets betänkanden
nr 42, 47 och 48, bankoutskottets utlåtanden
nr 19 och 21—24, första lagutskottets
utlåtande nr 33, tredje lagutskottets
utlåtanden nr 20 och 21 samt
jordbruksutskottets utlåtande nr 23.

§ 7

Föredrogs den av herr Nilsson i Bästekille
vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
angående viss ändring
av bestämmelserna om statsbidrag
för iståndsättande av gamla skolhus.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 8

Till bordläggning anmäldes

utrikesutskottets utlåtande nr 4, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
vissa av Europarådets rådgivande
församling år 1954 vid dess sjätte
ordinarie möte fattade beslut;

statsutskottets utlåtande nr 121, i anledning
av Kungl. Maj :ts framställningar
angående vissa byggnadsfrågor m. m.
inom ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde
jämte i ämnet väckta
motioner;

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 43, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående Sveriges anslutning
till deklaration om fortsatt tillämpning
av tullkoncessioner inom ramen
för allmänna tull- och handelsavtalet
(GATT) jämte i ämnet väckta motioner
och

nr 44, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående reglering av sockernäringen
i riket m. m.;

bankoutskottets memorial och utlåtande: -

protokoll 1955. Nr 17

Nr 17

Tisdagen den 10 maj 1955

nr 20, angående pension åt redaktören
Nils Andersson och

nr 25, i anledning av dels väckta motioner
om skrivelse till Kungl Maj:t rörande
tillstånd för International Broadcasting
Association AB (IBRA) att inköpa
viss utländsk valuta, dels ock
väckt motion om vissa lättnader i valutaregleringen; första

lagutskottets utlåtande nr 34, i
anledning av dels Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag angående ändrad
lydelse av 1 § lagen den 30 maj
1952 (nr 317) om tillfällig ökning av
regeringsrådens antal, dels ock i ämnet
väckta motioner;

andra lagutskottets utlåtande nr 28,
i anledning av dels Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag angående
ändring i lagen den 3 januari 1947 (nr
1) om allmän sjukförsäkring, m. m.,
dels ock i ämnet väckta motioner; samt
jordbruksutskottets utlåtande nr 24,
med anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående anslag till statens försöksgårdar
för budgetåret 1955/56 m. m.
jämte i ämnet väckta motioner.

§ 9

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen
från statsutskottet:

nr 257, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa åtgärder för
att främja rekryteringen till polisen
m. m.;

nr 258, i anledning av riksdagens år
1954 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av
statsverket, i vad berättelsen avser de
statliga avlöningsförfattningarna; och
nr 259, i anledning av väckt motion
om ersättning till parkettläggaren S. E.
V. Jansson för skada uppkommen under
militärtjänstgöring; samt
från första lagutskottet:
nr 261, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 5 § 1 mom. och

8 § lagen den 6 juni 1925 (nr 170) om
polisväsendet i riket.

§ 10

Anmäldes, att Kungl. Maj:ts proposition
nr 197, med förslag till lag om
skiljedom i viss arbetstvist tillställts
kammaren.

Denna proposition bordlädes.

§ 11

Anmäldes, att följande motioner under
sammanträdet avlämnats till herr
talmannen, nämligen

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 192, angående statens inlösen
av Trafikaktiebolaget Grängesberg—
Oxelösunds aktier i Luossavaara—Kiirunavaara
aktiebolag motionerna:
nr 657, av herr Hjalmarson m. fl., och
nr 658, av herr Ohlin m. fl.;
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition,
nr 193, med förslag till förordning
om premiering av frivilligt sparande
under åren 1955 och 1956 motionerna:
nr 659, av herr Ahlberg m. fl.,
nr 660, av herr Neländer m. fl.,
nr 661, av herr Hjalmarson m. fl., och
nr 662, av herr Johanson i Västervik;
samt

i anledning av Kungl. Maj :ts proposition,
nr 194, angående eftergifter beträffande
ränta och amortering å vissa bostadsbyggnadslån
motionerna:
nr 663, av herr Hjalmarson m. fl.,
nr 664, av herrar Ståhl och Larsson i
Stockholm samt

nr 665, av herr Gustafsson i Skellefteå.

Dessa motioner bordlädes.

§ 12

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökan:

Till Andra kammaren.

Undertecknad hemställer härmed om
tjänstledighet från riksdagsarbetet

Onsdagen den 11 maj 1955

Nr 17

fr. o. m. den 10 maj och 10 dagar
framåt för utlandsresa.

Stockholm den 10 maj 1955

Ossian Sehlstedt

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 13

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.16.

In fidem
Gunnar Britth

Onsdagen den 11 maj

Kl. 10.00

§ 1

Herr TALMANNEN yttrade:

Efter samråd med första kammarens
talman får jag meddela att gemensam
omröstning kommer att äga rum vid
kamrarnas plena onsdagen den 18 innevarande
maj.

§ 2

Föredrogs och remitterades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts å
kammarens bord vilande proposition nr
197, med förslag till lag om skiljedom
i viss arbetstvist.

i 3

Föredrogos var efter annan följande
på bordet liggande motioner; och hänvisades
därvid

till statsutskottet motionerna:
nr 657, av herr Hjalmarson m. fl. och
nr 658, av herr Ohlin m. fl.;
till bankoutskottet motionerna:
nr 659, av herr Ahlberg m. fl.,
nr 660, av herr Nelander in. fl.,
nr 661, av herr Hjalmarson m. fl. och
nr 662, av herr Johanson i Västervik;
samt

till statsutskottet motionerna:
nr 663, av herr Hjalmarson m. fl.,
nr 664, av herrar Slähl och Larsson
i Stockholm samt

nr 665, av herr Gnslafsson i Skellefteå.

§ 4

Föredrogos, men bordlädes åter utrikesutskottets
utlåtande nr 4, statsutskottets
utlåtande nr 121, bevillningsutskottets
betänkanden nr 43 och 44,
bankoutskottets memorial och utlåtande
nr 20 och 25, första lagutskottets utlåtande
nr 34, andra lagutskottets utlåtande
nr 28 samt jordbruksutskottets
utlåtande nr 24.

§ 5

Föredrogos vart för sig konstitutionsutskottets
utlåtanden:

nr 17, i anledning av väckta motioner
angående viss ändring i grunderna
för mandatfördelningen mellan valkretsarna
vid val till riksdagens första kammare
och

nr 18, i anledning av väckt motion
angående utredning av taxeringsmäns
straffrättsliga ansvar m. m.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 6

Folkomröstning om upplösning av de
organisatoriska banden mellan kyrka
och stat

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 19, i anledning av väckta
motioner om en rådgivande folkomröstning
angående ett lösande -av de orga -

52 Nr 17 Onsdagen den 11 maj 1955

Folkomröstning om upplösning av de organisatoriska banden mellan kyrka och stat

nisatoriska banden mellan kyrka och
stat.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr HELÉN (fp):

Herr talman! Konstitutionsutskottets
utlåtande nr 19 med anledning av motion
nr 48 i denna kammare och en
likalydande motion i första kammaren
behandlar motionerna enbart ur formell
synpunkt. Motionens yrkande att
en folkomröstning skulle anordnas om
»kyrkans skiljande från staten under
för kyrklig verksamhet och kristet kulturliv
betryggande betingelser» avvisas
som ogenomförbart utan en föregående
utredning. Det är givet att konstitutionsutskottet
i en sådan fråga har en
långt rikare erfarenhet än ett par enskilda
motionärer. Jag vill på den punkten
endast tillfoga att motionärerna
haft och i motionen uttryckt den tanken,
att en departementsutredning självfallet
måste föregå den proposition till
riksdagen beträffande själva folkomröstningen,
som i sinom tid skulle ha
avgivits, därest ett beslut nu fattats i
enlighet med motionen.

I motionen förutsättes alltså en mindre
utredning före folkomröstningen och
en fullständig men av folkmeningen
Tägledd utredning på ett senare stadium.
Det är måhända en formell brist
att detta ej preciserats i motionens
kläm. Denna brist har uppenbarligen
gjort utskottets inriktning på den formella
sidan av ärendet möjlig, och jag
avstår därför från att klandra utskottet
för dess handlingssätt och skrivsätt.

Men det kan ändå inte hjälpas, att
den som har ett varmt personligt intresse
för de frågor som ligger under
och bakom de formella — frågan om
religionens och kyrkans och därmed
också en stor del av den allmänna moraldebattens
läge i vårt land — måste
finna det otillfredsställande, om 1955
års riksdag skulle med enbart ett for -

mellt, jag tror jag vågar säga formalistiskt
resonemang lägga åt sidan den
centrala fråga, som tidigare riksdagar
och inte minst denna kammare diskuterat
på ett intressant och vägande sätt.
Det skulle förvåna mig, om konstitutionsutskottets
ordförande är mäktig en
sådan personlighetsklyvning, att han
kan och vill bannlysa sina personliga —•
och jag förmodar för honom livsavgörande
■— erfarenheter av samspelet och
motspelet mellan kyrkligt och samhälleligt
och att han som enskild riksdagsman
måste finna det rimligt, att kammaren
debatterar denna fråga från en
mindre formell utgångspunkt än utskottsutlåtandet.

Jag vill börja med att konstatera, att
varje gång kammaren under tidigare
år ägnat svenska kyrkans relationer till
statsmakten uppmärksamhet, har det varit
en enda synpunkt som har dominerat,
nämligen religionsfriheten. 1955 är
vi framme i en ny situation. Ingen kan
rimligen påstå att svenska kyrkan förtrycker
vare sig medlemmar eller andra
medborgare. Det existerar mig veterligt
inget religionsförtryck i Sverige.
Men det råder en situation, där
ett olyckligt system på livsåskådningens
område gynnar den yttre konvenansen
och motarbetar självständiga ställningstaganden.
Det råder också ett system,
som försvårar ett fritt och skapande
umgänge mellan många av de bäst utbildade
religiösa och etiska ledarna i
vårt land och den stora mängden av i
religiösa och etiska frågor oerfarna
medborgare. Jag syftar med det senare
inte bara på den förhållandevis låga
kyrksamheten i vårt land eller parallellföreteelsen
med det låga deltagandet vid
kyrkofullmäktigevalen utan framför allt
på en officiell kyrkas svårigheter att
anpassa sina verksamhetsformer efter
livet i det moderna, urbaniserade samhället.

Vi borde vara mogna för att även officiellt
erkänna det för nästan alla medborgare
i vårt land numera självfallna

Onsdagen den 11 maj 1955 Nr 17

Folkomröstning om upplösning av de organisatoriska banden mellan kyrka och stat

faktum, att religionsutövning i likhet
med andra personliga ställningstaganden
i moral- och livsåskådningsfrågor
bör uppfattas som en privat angelägenhet,
undantagen från majoritetsbeslut
och officialitet, en privat angelägenhet,
vars yttre sidor visserligen kan avspegla
sig i skapande samvaro med andra
människor, men då rimligen i ett fullt
frivilligt valt samfund. Om man konstaterar,
att svenska kyrkan i dag har
utomordentligt små möjligheter att
inom överskådlig tid ge flertalet av de
medborgare som lever i de stora befolkningscentra
en ny syn på det personliga
ansvaret i moralfrågorna, är
detta ingen dom över en kår av kunniga
och plikttrogna ämbetsutövare
utan en dom över ett kyrkosystem, som
är belastat med minnen från kyrkopliktens
tid, som för sina nya kyrkobyggen
är beroende av beslutande församlingar,
där det ofta är en majoritet av religiöst
likgiltiga, och som genom sin
konstruktion är förhindrat att lita till
de frivilliga bidragen från de medlemmar,
som av eget, personligt val sökt
sig just till det samfundet.

Riskerna för att den svenska kyrkans
av utvecklingen beskurna frihet ytterligare
skall minskas kan måhända nonchaleras
ännu en tid men knappast hur
länge som helst. Den motion vid årets
riksdag som ville vidga den borgerliga
kommunens makt över kyrkoförsamlingens
avgöranden är säkerligen bara
en första påminnelse om att de, som i
statsmaskineriet och dess kommunala
avspegling ser den största mänskliga
visdomen företrädd, inte kommer att
nöja sig med det nuvarande förhållandet.

Jag ser i svenska kyrkan liksom i de
svenska frikyrkorna några av de bästa
organen för människornas inriktning
mot ett djupare personlighetsliv och
större personligt ansvar. Men vi får
inte glömma att vid sidan av dessa
samfund har under senare år framträtt
personer, grupper ocli samman -

slutningar, som från andra värdesynpunkter
strävar i denna riktning men
med delvis andra mål. Ett stort moraliskt
allvar har präglat även sådana
människor som i kritisk granskning av
kyrkans lära velat ge nya bidrag till en
moraldebatt, anpassad efter det nutida
samhällets situation, där inte längre
yttre samvetspåbud gäller utan ett svårfixerat
miljötvång och där den personliga
friheten oftare är en frihet från
eget ansvar än en frihet till självständig
handling. Alla dessa motstridiga, konkurrerande
men just därigenom stimulerande
livsåskådningsriktningar bör
stå lika inför de enskilda medborgarna
i ett samhälle, där ingen statsanställd
tänkare kan konstruera en för alla önskvärd
och lyckosam moral. Det moderna
medvetandet om mänsklig olikhet, om
arvsbetingelser och miljöinflytanden
som framdrivare av skilda personlighetstyper
gör det troligt, att ett demokratiskt
samhälle i framtiden aldrig mera
kan förenas med en statligt auktoriserad
livsåskådning. Fria grupper kan
råda andra människor att handla efter
ett visst mönster, enskilda förkunnare
kan ställa upp maximer och livsmål,
men den kyrka som historiskt identifieras
med staten kommer alltid att befinna
sig i ett motsatsläge till den
ideala demokratien.

Det är mot den bakgrunden som jag
hoppas, att när den svenska kyrkan
själv tar sin ställning under omprövning,
det skall leda till rekommendationer,
som förvandlar den till ett levande
fritt samfund bland andra samfund.

Vad skulle då komma att ske i Sverige
om efter en folkomröstning och ett
riksdagsbeslut de organisatoriska banden
mellan kyrka och stat löstes under
betingelser, som är betryggande för
kyrklig verksamhet och kristet kulturliv
— det alternativ som diskuteras i motion
nr 48? Andra alternativ må diskuteras
av andra.

Vad skulle ske? Vi skulle få se en bild

54 Nr 37 Onsdagen den 11 maj 1955

Folkomröstning om upplösning av de organisatoriska banden mellan kyrka och stat

av — tro mig — icke kaos och förvirring
och andligt förfall utan av religiös
förnyelse, kyrklig aktivitet och allmän
vaksamhet på livsåskådningens och moraldebattens
områden. Inom svenska
kyrkan själv skulle förmodligen relativt
snabbt vissa fraktioner, geografiskt,
teologiskt och historiskt betingade,
framträda. Församlingar och stift skulle
— även för de många medborgare som
nu svävar i okunnighet om till vilken
enhet de i andligt hänseende hör — bli
levande begrepp. Olika tolkningar av
samfundsbegreppet liksom av den kristna
trons innebörd skulle formuleras.
Nya kristna ledare skulle stiga fram
ur prästerskapets och lekmännens led.
Bland dem som icke omfattar den kristna
tron med personlig övertygelse skulle
behovet av ökad klarhet om sambandet
mellan kristendom, individuellt och socialt
ansvar säkerligen vidgas och nya
granskningar av gängse livsåskådningar
se dagen. Vi skulle få se dem
inom prästerskapet som utvecklat stor
fallenhet och skicklighet i folkbokföringens
teknik, lämna sitt gamla yrke
och inträda som civila experter i det
nya folkbokföringsverket, medan andra
prästmän med böjelse för aktivt socialt
arbete skulle se nya möjligheter öppna
sig för en aktiv missionsverksamhet under
former som hänsynen till tradition
och officiell ställning tidigare förmenat
dem. Inom frikyrkorna skulle närvaron
av välorganiserad och samtidigt
vital andlig konkurrens förmodligen på
de flesta platser leda till stegrad aktivitet.
Om möjligheterna till ekumeniskt
samarbete til en tid skulle förefalla att
minska, skulle troligen något senare en
konsolidering i nya, samarbetsvilliga
grupper ske. Knappast någonstans i
detta land skulle man träffa många
medborgare som genom ord eller handling
beskreve sig själva genom att säga:
»Jag bryr mig inte om det där med religion.
Jag är likgiltig för livsåskådningstjafset.
Jag vill vara som alla andra,
för det är säkrast så.»

Vi skulle från en ny utgångspunkt
kunna börja en gemensam kamp mot
den slappa konventionalism, som avspeglar
sig lika mycket i föraktet för
religionen i vissa kretsar som i andra
grupper i det vanemässiga följandet av
djupt betydelsefulla kyrkliga riter vid
livets högtider.

Vad finns det för skäl att måla en
sådan framtidsbild? Vad har vi för anledning
tro att ett negativt beslut av
den typ, som motionen förutsätter,
skulle leda till att andarna vaknade?
I och för sig naturligtvis ganska små
skäl. Negativa lagstiftningsåtgärder
passerar ofta obemärkta. Men i en situation,
där både de nya gränslösa förstörelsevapnen
och de stora statsmaskineriernas
maktfullkomlighet har
tvingat fram nya ställningstaganden
och en mera individuell omprövning av
hur det kommer att gå för människorna
över huvud taget, har det visat sig
att just livsåskådningsdebatter har haft
bredd och djup i de länder, där sådana
ställningstaganden är en dominerande
angelägenhet för fria grupper och inte
regleras eller negligeras av statens officiella
tjänsteförrättare.

I våra skolor och vid många högtidliga
tillfällen i den svenska demokratien
brukar det sägas att folkrörelsernas
genombrottstid var den stora förnyelsen
av den folkliga idealiteten.
Lika ofta har det sagts att den nutida
inriktningen på de materiella tingen
förhindrar den folkliga idealiteten att
komma till uttryck. Det är då rätt
märkligt att i det mycket uppmärksammade
land, Amerikas förenta stater,
där enligt allmän utsago materialismen
och penningbegäret tar sig starkare uttryck
än någon annanstans, en folklig
idealitet inom de kyrkliga gruppernas
hägn har blivit det mest påfallande
svaret på de personliga frågorna i
atomtidevarvet.

Jag skall inte generalisera från personliga
iakttagelser, men jag kanske
kan få tala om att under ett par må -

Nr 17

Onsdagen den 11 maj 1955

Folkomröstning om upplösning av de organisatoriska banden mellan kyrka och stat

nåders resa genom USA har det slumpat
sig så att jag sett mer än 90 nya
kyrkor under byggnad, trots att slumpen
sannerligen inte visat mig den genaste
vägen till de ställen, där kyrkorna
byggts. Jag vill tillägga, vilket kan
vara av mera allmänt intresse, att i
flertalet av de 70 samfund, som för
närvarande bär upp USA:s religiösa
liv, finns det långt rikare möjligheter
för social samvaro och aktivitet än i
något annat land. Knappast några av
våra moderna skolor här i Sverige eller
ens de nya amerikanska skolorna rymmer
bättre klubbrum, kök, studierum
för kvällscirklar, teaterscener och kindergartenutrymmen
än de kyrkor jag
sett byggas där.

Man kan ha vilken personlig uppfattning
som helst om arten och yttringarna
av eu sådan religiös aktivitetsvåg
soin den, som för närvarande passerar
genom den demokratiska västerns ledande
stat, men det går ändå inte att
förneka att den framspolats ur konkurrensen
mellan olika fria samfund och
att den bättre än något annat täcker
just en bred, folklig idealitet med huvudsaklig
inriktning på praktisk verksamhet,
uppfostran, utbildning och social
hjälp samt på enskild och samhällelig
moral.

Har då detta med dagens ämne att
göra? Ja, det har faktiskt mycket att
göra med det. Som jag ser det är vi
alldeles för ängsliga för att ifrågasätta
en ny tradition. Vi är alltför säkra på
att just den tradition, som utbildat sig
hos oss, är klart överlägsen och mera
berättigad un den vi kan hämta från
andra länder. .Tåg tror att just i en
situation, där vi känner oro för hur
unga människor tar ansvar för sitt eget
liv, skulle det vara nyttigt för oss att
mera fördomsfritt och mera oberoende
av vår egen tradition vara benägna att
pröva vad andra människor och andra
folk bär erfarit. Jag tror inte att vår
demokrati skadas av debatten kring de
heliga institutionerna. .lag tror tvärt -

om att det vardagliga resonemang, den
tidningspolemik och de muntliga debatter
i radio och möteslokaler, som
skulle komma att föregå en folkomröstning
av det slag, som påyrkas i motion
nr 48, skulle vara ett stimulerande bidrag
till vårt offentliga liv, alldeles oavsett
vilken utgången skulle bli och vilka
praktiska följder omröstningen
skulle få.

Till dem som ändå menar att motionärernas
initiativ är överflödigt och
kunde ha överlåtits till mera kvalificerade
krafter skulle jag vilja rikta
några frågor: Finns det någon som vill
förneka att den mycket otillfredsställande
problemställning, som kommit
till i Norge med Kungl. Maj:t som
högsta auktoritet i tros- och renlärighetsfrågor,
skulle kunna bli aktuell
också här? Finns det någon som vill
hävda att den administrativa och rättsliga
proceduren kring det näst senaste
tillsättandet av biskopsstolen i Strängnäs
skulle ha fått en lika pinsam utformning,
om den svenska kyrkans
ställning varit fri gentemot staten?
Finns det någon som anser det omöjligt
att finna en smidig lösning av församlingsindelningen
i en stat, där fria
samfund strävar efter att vinna kontakt
med medborgarna? Finns det någon
som vill upprepa de ord, som fälldes
i förstakammardebatten 1950, att
statens behandling av kyrkoinstitutionerna
bör ta »formen av en process i
tysthet — så att människorna en dag
vaknar upp i ett samhälle, där dessa
institutioner inte behövs, emedan människornas
behov av sådana ting har
dött bort»?

Jag har i detta anförande gått förbi
de många svårlösta lagstiftningsfrågorna.
Flertalet av dem är berörda i motionen.
Jag skall emellertid, om någon
önskar det, motivera min uppfattning
därvidlag. Bakom ställningstagandet ligger
en önskan att bevara det väsentliga
i den svenska kyrkotraditionen samtidigt
som ventiler skulle öppnas för nya

Nr 17

Onsdagen den 11 maj 1955

Folkomröstning om upplösning av de organisatoriska banden mellan kyrka och stat

impulser och till ett kyrkoliv fritt från
hänsynstagande till kravet på officiell
tradition och neutralitet.

Jag skall gärna medge att det finns
ett problem, som inte har berörts i
motionen och som inger mig personligen
en viss osäkerhet. Jag är medveten
om det egenvärde, som traditionen
i sig själv har för många. Det är troligt
att under en lång övergångstid
somliga av dem, som i den hittillsvarande
statskyrkoformen sett en garanti
för en hög kulturell standard, vidsyntliet
och ekumenism, kanske skulle komma
att känna sig främmande i en mera
stridbar och för sin utveckling kämpande
kyrka. Tendensen till en ny religiös
ortodoxi inom svenska kyrkan
skrämmer många av dessa, som i den
nuvarande kvrkoformen ser en garanti
mot alla överdrifter. Jag vet också att
det särskilt bland de gamla finns en
varm känsla just för de invanda orden
och formerna, de ofta sjungna psalmerna,
det oförändrade predikomönstret.
De som i söndagsstillheten vid en
radioapparat eller i kyrkan återkallar
barndomsminnen upplever kanske just
genom den obrutna förkunnelsetraditionen
en rikare andakt än någonsin annorstädes.
Men mot riskerna för att
denna tradition skulle brytas talar alla
löften ur kyrkans egen mun att den är
en folkkyrka och ej i trängsta mening
clt bekännelsesamfund. Samma kyrkodörrar
skulle stå öppna, samma röster
höras men kanske med nya och ivrigare
tonfall, ackompanjeras av nya ord
från praktiska samhällsarbetare som i
fritidslokalerna skulle kunna möta nya
folkgrupper, som nu är oåtkomliga för
vad kyrkan har att säga. Objektiviteten
i skola och radio skulle kunna nyanseras
och mötas av de nya språkrören.

Finns det resurser för allt detta? Det
är en fråga som knappast kan överblickas
i dag. För mig är det självfallet
att vi måste komma fram till ett
system som underlättar donationer och

frivilliga penningbidrag till religiösa
samfund, lärda institutioner, organiserad
hjälpverksamhet. Om det finns något
område, där det är otvivelaktigt att
vårt nu gällande skattesystem haft
skadliga verkningar — jag är övertygad
att det finns många — så är det
just här. Rätten att under gynnsamma
omständigheter disponera över en marginalinkomst
hör till de faktorer, som
gynnar arbetslust och företagsamhet.
Även här ger de amerikanska förhållandena
belägg för att friheten har
övervägande gynnsamma återverkningar.
Den reaktionära skattelagstiftning,
som avlägsnade en del av donationsvilliglieten
i vårt land, hör till de ting
som aldrig borde få kallas en reform.
Vi måste snarast finna former för en
avdragsrätt för bidrag till frivilligt arbetande
institutioner och samfund.

Jag är emellertid starkt benägen att
tro att en förutsättningslös utredning
skulle innebära ett mångårigt uppdrag
med små utsikter till praktiska resultat.
I direktiven för en utredning av
de kontroversiella punkterna måste uttryckas
vilka intentioner som statsmakterna
har rent generellt. Jag betvivlar
att någon regering skulle vilja binda
sig för en sådan uppfattning innan den
vet mera om folkopinionen än vad vi
gör i dag. Det är därför som folkomröstning
borde komma in i bilden. Här
finns inånga som är beredda att försäkra
att en folkomröstning inom den
närmaste framtiden skulle ge en överväldigande
majoritet för status quo och
att hela mitt resonemang därmed faller.
Det är ju möjligt, men alls inte
säkert, att situationen är oförändrad,
när flera människor än vad nu är fallet
har haft tid att tänka igenom sin
ståndpunkt. Den breda likgiltigheten
kring 1951 års religionsfrihetslag har
icke varit eu gynnsam atmosfär för ett
personligt ställningstagande. Inför en
folkomröstning, där i upplysningselementen
åsikter polemiskt skulle komma

Nr 17

Onsdagen den 11 maj 1955

Folkomröstning om upplösning av de organisatoriska banden mellan kyrka och stat

att mötas, tror jag att ett livligt intresse
skulle vakna och därmed ett nytt läge
för den politiska bedömningen skapas.

Det har också beklagats, att motionens
krav på en folkomröstning förutsätter
att den som svarar ja däri innesluter
förutsättningen att de organisatoriska
banden mellan stat och kyrka
löses under betingelser som är betryggande
för kyrklig verksamhet och kristet
kulturliv. De som önskar rösta om
ett upplösande under andra förhållanden,
exempelvis under de betingelser
som det socialdemokratiska partiprogrammet
framhäver, får väl ställa det
kravet. Men jag har uppfattat det partiprogrammet
i denna fråga som i vissa
andra som en relik, som det tillkommer
endast de närmast stående och avgjort
troende att visa vördnad för.

Jag är, herr talman, övertygad om
— och jag slutar därmed — att den dagen
kommer då både stat och kyrka
inser att deras vägar går isär. Vad jag
hoppas — med långt större ovisshet
om den sannolika utvecklingen — är
att varken de religiöst och moraliskt
likgiltiga eller de mest ortodoxa renlärighetsdyrkarna
skall få bestämma utvecklingen.
Det står en dörr öppen till
friheten och steget genom den bör tas
innan det är för sent.

Herr SWEDBERG (fp):

Herr talman! Som jag har haft tillfälle
att i ett särskilt yttrande till utskottsutlåtandet
i detta ärende, om också
i starkt koncentrat, ge uttryck för
min mening, hade jag egentligen inte
tänkt yttra mig nu i kammaren. Men
då ändå debatt tagits upp i frågan, vill
jag inte gärna avstå från att yttra några
få ord.

Först vill jag då framhålla, att när
jag biträtt motionerna i denna fråga har
jag gjort det utifrån i religiöst hänseende
absolut positiva synpunkter. Jag
är visserligen övertygad frikyrkoman,
men det innebär ingalunda att jag är
någon fiende till svenska kyrkan. Jag

vågar göra anspråk på att vara ekumen,
något som kommit till uttryck bl. a.
däri att jag representerar mitt trossamfund
i ekumeniska nämnden, där ärkebiskopen
är ordförande, och att jag är
ledamot av denna nämnds arbetsutskott,
där biskop Björkquist är ordförande.
Jag har haft och har glädjen av
ett mycket intimt och angenämt samarbete
med många ledande män inom
den svenska kyrkan.

Jag uppskattar alla krafter, som i
skilda läger vill verka för kristendomens
sak inom vårt folk, och jag har
med åren fått allt större respekt för
den utomordentligt betydelsefulla gärning,
som svenska kyrkan genom sekler
har utfört inom vårt svenska folk. Detta
ändrar emellertid på intet sätt min
principiella syn på förhållandet mellan
stat och kyrka. Idealet för detta förhållande
är enligt min mening angivet i
den klassiska maximen »en fri kyrka i
en fri stat». För liberal uppfattning och
för verklig demokrati över huvud taget
är religionsfriheten, tros- och samvetsfriheten,
enligt mitt bedömande av
grundläggande betydelse — ja, religionsfriheten
är, som jag ser det, all
verklig frihets moder.

Jag är angelägen att framhålla, att
jag helt delar herr Heléns uppfattning,
då han nyss gav uttryck för den meningen,
att det här i landet inte förekommer
något religionsförtryck. Detta
konstaterar jag med all möjlig tillfredsställelse.
Det är en sak. En annan sak
är, att en konsekvent tillämpad religionsfrihet
enligt min mening leder till
ett upplösande av banden mellan kyrka
och stat. Jag inser väl, att det kan vara
svårt nog att med absolut konsekvens
genomföra religionsfriheten, och jag
skall villigt erkänna, att det kan diskuteras,
om man någonstädes i världen
helt lyckats med detta. Allt är ju relativt
i denna ofullkomlighetens värld.

Men det förefaller uppenbart, att ett
såvitt möjligt konsekvent genomförande
av religionsfrihetens princip icke låter

Nr 17

Onsdagen den 11 maj 1955

Folkomröstning om upplösning av de organisatoriska banden mellan kyrka och stat

sig förena med förekomsten av en privilegierad
statskyrka. Statskyrkosystemet
strider i flera viktiga hänseenden
mot religionsfrihetens princip. I varje
fall med den utformning, som detta system
nu har i vårt land, föregripes uppenbarligen
den enskilda individens
rätt att själv bestämma i fråga om sin
tillhörighet till kyrkan. Jag erinrar bara
om det faktum, att man i allmänhet här
i landet födes till medlem av svenska
kyrkan, och man vaknar vid något mognare
år en dag upp till klarhet om, att
man helt enkelt är medlem av denna
kyrka.

Vidare är själva grundelementet i
religionsfriheten enligt min uppfattning
allas likhet inför lagen och i samhället
i religiöst hänseende. Men denna likhet
är icke möjlig att realisera, om man
har en privilegierad statskyrka. Denna
förutsätter därjämte alltid statens auktoritet
på religionens område, och en
sådan auktoritet strider som jag ser det
både mot religionsfrihetens princip och
mot religionens innersta väsen. Det är
ganska lätt att påvisa, att varken de som
utträder ur statskyrkan enligt den senaste
lagstiftningens möjligheter, eller
statskyrkan själv, åtnjuter full religionsfrihet.
Även efter den nya lagens bestämmelser
förlorar de som utträder ur
statskyrkan vissa inte alldeles likgiltiga,
rent medborgerliga rättigheter. De
kyrkliga organ, i vilka den ur statskyrkan
utträdde medborgaren inte kan
vara medlem och på vilkas sammansättning
han inte kan öva något direkt
inflytande, handhar fortfarande vissa
rent borgerliga angelägenheter, som efter
mitt bedömande borde handhas av
borgerliga organ.

Till sist kommer måhända bristerna i
fråga om religionsfrihetens tillämpning
i det svenska samhället även efter den
nya lagens ikraftträdande att bli mest
kännbara för statskyrkan själv. Den
djupa och utbredda oron inom kyrkan
över plikten för vissa kategorier av
präster att viga frånskilda är ju beteck -

nande. Och den av riksdagen 1951 beslutade
prästlöneregleringen och det
därmed sammanhängande tjänstereglementet
för kyrkans prästerskap betecknas,
även av många kyrkans trogna anliangare,
som ett uttryck för hur statens
kalla hand stärker sitt fasta grepp
om kyrkan.

Det är närmast utifrån här hastigt
anförda synpunkter som jag anser att
kyrkan själv och över huvud taget kristendomens
sak i vårt folk skulle stärkas
genom frigörelsen från staten. »Sanningen
skall göra eder fria» är ett mäktigt
ord av kristendomens Herre, och
jag tror att detta ord lämpligen kan
bringas i erinran i detta sammanhang.
Frihet är den levande kristendomens
livsluft i den meningen, att kristendomen
både kräver och skapar frihet. Det
är ur religiös synpunkt intet tvivel om
att kyrkan är starkast, effektivast och
slagkraftigast, då den är oberoende av
världslig makt, då den själv ordnar sina
egna angelägenheter i enlighet med sin
tro och sin bestämmelse och när den
beror endast av sin Herre och det stöd,
som människors personliga intresse och
frivilliga offerinsats skänker.

Nu har jag hört många djupt pessimistiska
uttalanden om kyrkans öde i
händelse av dess skilsmässa från staten.
Det skulle betyda, har man sagt,
ett sammanbrott för kyrkan och ett förlamande
av dess verksamhet. Exemplen
ute i världen ger, som också herr Helén
nyss påpekade, intet stöd för dessa farhågor.
Jag har verkligen ett behov, herr
talman, att bekänna att jag för min del
har en mycket högre uppfattning om
svenska kyrkan än så. Jag är övertygad
om att den inom sig har så mycket personligt
intresse, så mycken varm kärlek
och levande offervilja, ja, så mycket
starkt och rikt religiöst liv, att risken
för sammanbrott och förlamning är
praktiskt taget obefintlig. Tvärtom tror
jag på en alldeles motsatt utveckling
till stor båtnad för kyrkan själv och
för det religiösa livet inom vårt folk.

Nr 17

Folkomröstning om upplösning

Nu, herr talman, borde jag kanske be
om ursäkt för att jag uppehållit mig
vid det som utskottet på grund av motionernas
kläm inte haft anledning att
syssla med eller yttra sig om. Men jag
har haft behov av att motivera mitt
engagemang i motionerna och i det särskilda
yttrande, som är fogat till utskottets
utlåtande. Såsom framgår av
detta yttrande har jag ansett att en
folkomröstning för att klarlägga problemet
kyrka och stat och framför allt
för att ge både kyrkan och statsmakterna
någon uppfattning om den aktuella
opinionen med hänsyn till detta
hade varit både möjlig och lämplig.
Som det emellertid under utskottets behandling
av ärendet visade sig omöjligt
att få någon som helst samling kring
denna mening och jag vidare anser att
den föreliggande frågan är av art att
såvitt möjligt böra handläggas utan
strid, har jag inte velat reservationsvis
framföra mot utskottet avvikande mening.
Jag avstår sålunda, herr talman,
också nu från att ställa något yrkande.

Häruti instämde herr Hammar (fp).

Herr HALLÉN (s):

Herr talman! Jag vill börja med att
uttala, att jag med den allra största erkänsla
har tagit del av den föreliggande
motionen, och det sätt, varpå motionären
herr Helén propagerade för
densamma, finner jag värt allt erkännande.
Jag tycker, att hans grepp på
detta ämne står i en behaglig motsättning
till de utgångspunkter, varifrån
denna fråga ofta behandlas, och jag
respekterar allt vad herr Helén har att
säga om sina erfarenheter om den stimulerande
verkan, som frikyrkosystemet
i Amerika medfört.

Detta är emellertid sådant som vi
inte här skall diskutera, och jag kanske
också, bara för att slippa gå in i någon
principdiskussion av hela spörsmålet —
det har ju inte heller utskottet gjort —
i korthet kan få framhålla för vännen

banden mellan kyrka och stat

Helén vad det är som gör, att jag inte
kan följa honom i hans slutresonemang.
Det är att jag har den uppfattningen,
att i samma stund som bandet mellan
stat och kyrka slites av, så uppstår i
rent kulturellt-andligt avseende en värdeminskning
i svenskt kulturliv. Jag
anser, att om man också kan till det
privata initiativet — om jag får använda
detta krassa uttryck — överlämna
det religiösa livets vård, med de
goda resultat vi sett inom frikyrkorörelsen,
så blir det en värdeminskning i
den stund vårt gamla rike intar en ny
ställning och staten ställer sig indifferent
eller neutral till frågan om människornas
livsåskådning.

Detta betyder inte att man skall
hålla fast vid gamla tvångsståndpunkter,
utan jag tycker att det svenska
riket skall som sina uppgifter ha
både att värna landet från främmande
inkräktare, att befrämja upplysning,
hälsovård och annat samt att tillförsäkra
de människor, som så önskar,
en evangelisk livsåskådning. Det är
klart att vi kan reda oss mycket bra
på andra vägar för att nå det syftet,
men jag tycker att det vore en förlust
för vårt rike, om inte också denna
senare uppgift skulle ingå i dess åligganden,
naturligtvis med iakttagande
av all tänkbar personlig frihet.

Mer vill jag inte yttra i denna fråga,
och jag tror att kammaren håller mig
räkning för om vi avböjer motionärens
önskan att ta upp en principdebatt
här. Som vi finner har konstitutionsutskottet
inte heller gjort det utan
har avböjt motionen av rent formella
skäl.

Jag skall endast göra mycket korta
kommentarer till den föreliggande motionen.
När motionären framhåller att
man i Norge sett sorgliga följder av
det statliga inflytandet på troslivets
område, är det alldeles riktigt, men då
är det bara att konstatera att något sådant
har inte skett i vårt land. Här
i riksdagen har det aldrig funnits någ -

Onsdagen den 11 maj 1955

av de organisatoriska

Nr 17

Onsdagen den 11 maj 1955

Folkomröstning om upplösning av de organisatoriska banden

ra sådana tendenser. Jag erinrar mig
ett enda fall; för inånga år sedan fanns
här en mycket from och präktig schartauansk
lantbrukare, som hette Cornelius
Olsson i Berg. Han väckte en
motion, i vilken han yrkade avslag på
den nya bibelöversättningen, som han
inte ansåg vara lämplig. Han spårade
väl något Kungl. Maj:ts eller statsmakternas
obehöriga ingripande. Eljest
tycker jag inte att man kan tala
om något sådant. Anspelningen på biskopsdomen
härom året säger enligt
min mening ganska litet. Den kanske
tvärtom visar, att om en statskyrka
övergår till en slags nationell frikyrka,
har man inga garantier för hur denna
upprätthåller rättsprinciperna inom
sin egen organisation.

Jag vill emellertid framhålla en viktig
sak. När motionärerna med citat
från annat håll talar om statsmakternas
hårdnande grepp om kyrkan
och därmed om det kyrkliga livet, måste
jag inlägga en gensaga. Det är visserligen
sant att det förekommer ting, som
i kyrkliga kretsar väcker oro, framför
allt det — som vi tycker — alldeles
för radikala förslaget om att minska
församlingarnas och prästerskapets antal
i landet, men jag skulle tro, att detta
är att se som ett led i den allmänna besparings-
och rationaliseringspolitiken.
Jag tror inte att någon vill påstå, att
herr Sköld avser att därigenom undergräva
kyrkans möjligheter, och man
kan nog utfärda samma garanti för
samtliga övriga medlemmar av regeringen.
Man hör alltså förstå vilket
syftet är; man får inte beskylla dem
för att liksom tillhandagå kyrkans och
kristendomens fiender i vårt land genom
en sådan politik. Syftet är säkerligen
betydligt lojalare.

Sedan fortsätter motionen med att
beskriva en massa problem, dock ingalunda
alla, som måste finna sin lösning,
om man övergår till en annan tingens
ordning. Det förvånar mig bara, att
motionärerna utelämnar det kanske vilc -

mellan kyrka och stat

tigaste och mest svårlösta problemet,
nämligen frågan om barnens religionsundervisning.
Om denna finns inte ett
ord nämnt. Det är väl emellertid alldeles
uppenbart, att i samma ögonblick
som statsmakten förklarar sig neutral
i livsåskådningsfrågor, kan den inte i
fortsättningen bedriva kristendomsundervisning
av den art, som nu förekommer
i rikets skolor. Hur den frågan
skall lösas, genom privat initiativ från
kyrkliga eller frikyrkliga samfund, eller
på annat sätt är en annan sak, men att
detta är ett problem, som också kan
behöva underställas valmännen vid en
folkomröstning, är väl ganska tydligt.

Nu menar vi i utskottet, att hela
resonemanget karakteriseras av att motionen
först mycket lojalt rullar upp
en hel rad problem. Då hade vi naturligtvis
väntat, att det hela skulle
mynna ut i en begäran om utredning.
Det är här som den s. k. kovändningen
kommer, vilken gjort, att praktiskt taget
hela pressen funnit, att motionen
formellt är omöjlig att göra något vid.

I detta sammanhang skall jag rätta en
missuppfattning, som man möter i en
av dagens tidningar. Denna undrar, om
inte utskottet kunnat begagna sin initiativrätt
och självt föreslå den utredning,
vartill den logiska konsekvensen
borde leda. Jag vill då erinra om de
regler, som bestämmer utskottets arbete.
Dem återfinner vi i 38 § riksdagsordningen.
I den första punkten
anges vårt egentliga arbete och där ges
också utrymme för initiativ bl. a. i
grundlagsfrågor och vallagsfrågor. Däremot
uppräknas i andra momentet i
samma paragraf andra ämnesområden,
som vi har att behandla, och dit hör
också — som det står —: »allmän folkomröstning
i ämnen, som ej tillhöra annat
utskotts behandling.» Det är just
för folkomröstningsfrågan vi fått motionen.
Om man tänkt sig, att det skulle
bli en utredning, skulle motionen i stället
ha gått till första lagutskottet. Om
motionärerna ett kommande år följer

Nr 17

Onsdagen den 11 maj 1955

Folkomröstning om upplösning av de organisatoriska banden mellan kyrka och stat

de anvisningar, som antytts av utskottet
och påyrkar en utredning, får inte
konstitutionsutskottet denna motion,
utan den går till första lagutskottet, som
behandlat liknande spörsmål vid tidigare
tillfällen. Detta är förklaringen
till att vi anser, att vi icke har någon
initiativrätt i denna fråga, så som den
här ligger till. Om det funnes en sådan
formell möjlighet för oss, saknas det
inte heller representanter i konstitutionsutskottet,
som skulle ha ställt ett
dylikt yrkande. Det ansåg de sig emellertid
formellt förhindrade att göra.
Förslaget kan kanske därför komma
fram ett annat år i annan form.

Det är kanske många i kammaren
som undrar en smula över att vi så här
snart — bara fyra år efter det att vi
tagit ställning till frågan — skall ta upp
den igen. År 1950 avslogs en motion
om en sådan här utredning med hänvisning
till den blivande religionsfrihetslagen,
och år 1951 — året därpå —
avslogs också en dylik motion med
hänvisning till att man måste få se
verkningarna av den nya lagen om fritt
utträde ur kyrkan. Riksdagen har alltså
ganska nyligen tagit ställning till saken.
Då frågar man, vad som har inträffat
som motiverar, att riksdagen
skall förnya sitt ställningstagande.

Det skymtar också litet av denna uppfattning
i motionen, där de ärade motionärerna
mot slutet säger följande:
»Skulle en majoritet av landets röstberättigade
medborgare uttala sig emot
en sådan upplösning, innebure det enligt
motionärernas mening samtidigt en
värdefull upplysning om svenska kyrkans
nuvarande ställning i vårt folks
medvetande, under det att ett motsatt
resultat av omröstningen måste innebära
en klar anvisning för Kungl.
Maj:t och riksdagen om hur det erforderliga
utredningsarbetet bör bedrivas.
»

Jag tycker att denna motivering är
i tunnaste laget. En annan sak hade
varit, om t. ex. lagen om fritt utträde

ur statskyrkan haft katastrofala verkningar.
Hade exempelvis i vissa församlingar
kanske hälften eller mer av
befolkningen begärt utträde, skulle ju
hela den kyrkliga förvaltningen och
administrationen ha kommit in i farozonen.
Så har inte varit fallet, och man
måste därför fråga, vad det nu är som
uppkallar till ett sådant initiativ som
det här gäller.

Jag tror, herr talman, att när befolkningens
överväldigande flertal underlåter
att begagna sig av denna rätt att
personligen klippa av banden mellan
sig och kyrkan, beror det inte bara på
vad en tidning häromåret var inne på,
när man talade om att kyrkan har sitt
stöd hos guden Slö och om ett slags
indifferens som gränsar till lojhet och
annat sådant. Det finns betydligt djupare
motiv för dessa människors ståndpunktstagande,
men jag skall inte här
gå in på den saken, då jag tycker att
vi i dag inte bör ha någon principdebatt,
utan följa utskottet som bara har
anlagt denna formella synpunkt på
ärendet.

Med anledning härav, herr talman,
ber jag att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr EDENMAN (s):

Herr talman! Trots herr Heléns anförande
tror jag att det kvarstår en
ganska stark undran över varför motionärerna
valt just den väg som de
valt, nämligen att föreslå en folkomröstning
i stället för att begära en utredning,
och detta, herr Helén, under
förutsättning av att man vill ha en skilsmässa
mellan stat och kyrka.

Herr Helén uppehöll sig mest vid
principerna för förhållandet mellan
stat och kyrka, och jag har i detta avseende
inte några invändningar att göra,
utan tvärtom. Jag kunde emellertid inte
finna att herr Helén i detta sammanhang
gjorde några deklarationer på
folkpartiets vägnar, och jag skall nu

Nr 17

62 Nr 17 Onsdagen den 11 maj 1955

Folkomröstning om upplösning av de organisatoriska banden

inte heller göra några på det socialdemokratiska
partiets vägnar. Men jag
är lika beredd som herr Helén att påstå
att jag inte har sprungit ifrån mitt
partis principprogram på denna punkt.

Men det var inte detta vi skulle diskutera,
utan jag skulle nu främst vilja
ta upp det spörsmålet, hur medborgarna
skall kunna få vägledning i alla de
frågor som gäller sambandet mellan
stat och kyrka. Den springande punkten
för mig i detta sammanhang är följande:
vill man för decennier få frågan
om kyrkans skiljande från staten avförd
från dagordningen, så skall man
utan förberedande diskussioner och utredningar
kasta ut denna fråga till omröstning
och sedan med lugn avvakta
resultatet, som inte gärna kan bli mer
än ett i ett sådant läge, nämligen en
överväldigande majoritet för status quolinjen.
Vi har tillräckligt många internationella
erfarenheter för att kunna
säga, att utan en ingående saklig debatt,
utan att man ger medborgarna
svar på konkreta, praktiska frågor —
och det finns många sådana i detta sammanhang
— kommer ett folkomröstningsinstitut
att verka i rent konservativ
riktning.

Motionärerna har med mycket lätt
hand berört de praktiska problem som
finns när det gäller det organisatoriska
sambandet mellan kyrka och stat, men
man kanske bör vid ett tillfälle som
detta på några punkter konkretisera
vad det skulle bli fråga om vid en utredning.

Herr Helén sade här — och han
kommer kanske att upprepa det — att
de, som i likhet med utskottet anser att
det måste komma till stånd en utredning,
är formalister. Man lägger, ansåg
herr Helén, uteslutande av formella
skäl åt sidan den viktiga angelägenhet
det här gäller. En morgontidning är i
dag inne på liknande tankegångar och
framhåller, att när man i detta läge kräver
en utredning, är det bara fråga om
ett de obotfärdigas förhinder. Förhåller

mellan kyrka och stat

det sig verkligen så? Jag vill ta några
konkreta exempel, och jag börjar då
med kyrkans förmögenhetstillgångar —
jag skall ingalunda, herr talman, stanna
många minuter vid detta spörsmål.

De kyrkliga jordegendomarna, dvs.
ecklesiastika löneboställen, allmänna
kyrkohemman och biskopshemman, är
av olika härkomst. En del är anslagna
av kronan, en del är donerade av enskilda,
framför allt under äldre tider,
och en del är inköpta av kyrkliga kommuner,
dvs. församlingar och pastorat.
Dessa egendomar representerar betydande
värden; enligt den senaste allmänna
fastighetstaxeringen inte mindre
än något över 200 miljoner kronor, därav
de ecklesiastika löneboställena något
över 190 miljoner kronor. På kyrkligt
håll räknar man nog i allmänhet
med — det utgår jag ifrån — att staten
och de kyrkliga kommunerna vid en
skilsmässa utan vidare skulle avstå
dessa egendomar till kyrkan. Men det
är uppenbart att även uppfattningar i
motsatt riktning kommer att göra sig
gällande, och denna sak är ett typiskt
exempel på att man måste kunna tala
om för väljarna, hur vissa frågor skall
lösas vid en eventuell skilsmässa mellan
kyrka och stat. Inom en statlig utredningskommitté
i Danmark, som
sysslar med vissa kyrkopolitiska frågor,
föreslogs bl. a. att kyrkans egendomar
vid en skilsmässa skulle försäljas
till enskilda. Frågan om kyrkans
förmögenhetstillgångar kan alltså angripas
från en rad olika utgångspunkter,
och så kommer självfallet även att
ske.

Det råder väl ingen diskussion därom,
att den lutherska kyrkan vid en
skilsmässa från staten skulle få behålla
sina kyrkobyggnader. Men skall då
dessa kyrkobyggnader i fortsättningen
uteslutande få användas av en fristående
evangelisk-luthersk kyrka, alltså
den kyrka som skulle efterträda den
nuvarande statskyrkan, eller skall de
nuvarande frikyrkosamfunden också få

Onsdagen den 11 maj 1955

Nr 17

Folkomröstning om upplösning av de organisatoriska banden mellan kyrka och stat

använda kyrkorna? Det är en fråga som
inte ens berörts i diskussionen men som
vid en skilsmässa uppenbarligen skulle
aktualiseras med det snaraste.

Vi har slutligen kyrkofonden. Dess
kapitalbehållning utgör för närvarande
cirka 90 miljoner kronor. Det är
mycket svårt att få grepp om hela detta
problemkomplex, men det måste man
få om man med framgång skall kunna
föra en diskussion i denna fråga. På
kyrkligt håll räknar man med som något
ganska klart, såvitt jag kan förstå,
alt kyrkan vid en skilsmässa som sin
egendom skulle erhålla kyrkofondens
kapital. Personligen ser jag mycket
rimligt i denna begäran, men motsatsen
kommer också med största sannolikhet
att hävdas, ty verkställda undersökningar
har gett vid handen, att av
kyrkofondens 90 miljoner kronor ungefär
50 miljoner bevisligen utgör fonderade
skattemedel, som under åren 1914
till 1932 tillfördes kyrkofonden på
grund av det kyrklig-kommunala skatteutjämningssystemet.
Vid en livlig allmän
debatt i samband med en folkomröstning
borde väl vi, herr Helén, som
då, föreställer jag mig, kommer att stå
på olika talarstolar i olika delar av landet,
kunna svara på så elementära frågor
som hur vi har tänkt oss förfara t. ex.
med kyrkofondens kapitaltillgångar.
Det är möjligt att motionärerna har en
alldeles bestämd uppfattning på denna
punkt. Jag har det inte, och jag är övertygad
om att det är ett fåtal människor,
kanske räknade på ena handens fingrar,
som i dag kan göra en tillfredsställande
utredning på denna punkt.

Jag skall inte gå in på sådana ting
som den löpande lokala folkbokföringen,
inte heller äktenskapslagstiftningen,
jag bara nämner denna. Domkapitel
och stiftsnämnder kommer givetvis att
avskaffas, det är inte något större problem.
Men frågan uppkommer, hur dessa
myndigheters personal skall omplaceras
och hur en del uppgifter skall
fördelas. Vi har domkyrkorna, vi har

hela den kyrklig-kommunala indelningen,
vi har alla de tiotusentals människor
som är arrendatorer på kyrkliga
jordbruksegendomar, etc., etc.

Jag skall inte fortsätta att trötta med
att tala om allt detta. Men det är väl
ändå klart att kyrkans skiljande från
staten måste föregås av ett omfattande,
men därför ingalunda omöjligt och
hopplöst utredningsarbete. Att en sådan
utredning självfallet tar tid, är inte
heller något argument när det gäller en
fråga med detta väldiga historiska perspektiv-.
Skulle herr Helén och jag inte
kunna vara överens om att vill man en
i laga ordning genomförd skilsmässa
mellan stat och kyrka, bör man, innan
medborgarna inbjuds att ta ställning,
kunna svara på bland andra de frågor
som jag här har berört? Jag är övertygad
om att många medborgare —• tyvärr
kan man säga — inte har en så
klar principiell uppfattning i dessa
ting, att de gärna vill ta ställning utan
stöd också i en klar föreställning om de
praktiska frågorna. Man vill veta vad
som skall ske innan man kastar sig ut
i något som många tycker är något
ovisst — jag tror att majoriteten har
den uppfattningen. Men varför inte
starta med att skapa en opinion för
denna utredning? Det hade varit en
säkrare väg till framgång än den som
motionärerna nu går, där de — ursäkta
mig för att jag använder detta uttryck
— komprometterar både folkomröstningsinstitutet
och den fråga som det
här gäller.

Herr Bark (s) instämde häri.

Herr HELÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill gärna försäkra
herr Edenman och kammaren, att någon
meningsskiljaktighet mellan honom
och motionärerna om att denna fråga
skall lösas i »laga ordning» sannerligen
inte existerar. Vi är inga samhällsomstörtare,
herr Edenman. Den meningsskiljaktighet
som möjligen råder är av

Nr 17

Onsdagen den 11 maj 1955

Folkomröstning om upplösning av de organisatoriska banden mellan kyrka och stat

uteslutande teoretisk art. Den gäller
hur man lämpligen skall kunna nå
fram till en frågeställning som är gripbar
för svensk allmänhet. Motionärerna
har uttryckt den uppfattningen, att
det först måste göras en mindre utredning,
rimligen en departementsutredning,
förmodligen inom justitiedepartementet,
för att regeringen skall kunna
framlägga en av riksdagen begärd
proposition om folkomröstning. I en sådan
utredning skulle väl de frågor besvaras
som antyds i motionen, frågor
om var gränsen går mellan de historiskträttsliga-avgörandena
och dem som är
av politisk natur.

Herr Edenman är oviss om hur det
skulle förfaras med kyrkofondens medel
och kyrkobyggnaderna i händelse
av skilsmässa. Det är jag också, men
jag är övertygad om att en mindre expertutredning
skulle kunna ge någon
upplysning om var gränsen för kyrkans
egendom går och skulle kunna klargöra
vilka frågor som kvarstår för en rent
politisk bedömning av de rättigheter
som skulle tillkomma kyrkosamfundet
efter skilsmässan.

Att en stor utredning sedan måste
komma är självfallet. Vad man kan
fånga allmänhetens intresse för är inte
de många detaljlösningarna av de praktiska
spörsmålen utan det principiella
avgörandet huruvida kyrkans skiljande
skall ske under omständigheter, som
uppfattas som gynnsamma för kyrkan,
eller om det skall ske under omständigheter,
som uppfattas som neutrala eller
fientliga för kyrkan. Vi har alltså inte
principiellt olika mening om nödvändigheten
av en utredning, men motionärerna
har — kanske på grund av
bristande erfarenheter — utgått från
att utredningsarbetet skulle delas i två
avdelningar av vilka den första skulle
klargöra gränsen mellan det historiskträttsliga
och det politiska och den andra
klargöra de kvarstående politiska
frågorna.

Jag kan i denna replik inte ytterli -

gare bemöta herr Edenman. Jag skall
be att få återkomma till de återstående
frågorna.

Herr HÄST AD (h):

Herr talman! Denna fråga diskuterades
tämligen konkordialt emellan partierna
i konstitutionsutskottet, och jag
hade därför knappast väntat mig någon
större debatt i dag. Jag skulle kunna
nöja mig med att i allt väsentligt instämma
i vad utskottets ärade ordförande,
herr Hallén, nyss anförde. Till
detta vill jag dock foga en liten deklaration.

Som kammaren vet tillhör jag dem
som arbetat för att få ett vidgat folkomröstningsinstitut.
Jag anser det vara
ganska självklart, att detta institut förr
eller senare kommer att användas för
att låta folket ta ställning till frågor
av kyrklig natur. Som herr Edenman
och herr Hallén tidigare gjort vill jag
dock betona hur nödvändigt det måste
vara att verklig klarhet om problemen
skapas, innan någon folkomröstning
kommer till stånd.

Herr Edenman har pekat på alla
de mera ekonomiska problem som är
implicerade i denna fråga. Om vi nu
fick en konsultativ omröstning i dag
om »bör banden mellan stat och kyrka
upphävas», då kan det naturligtvis tänkas
att det bildas en majoritet emot;
personligen tror jag emellertid inte att
så bleve fallet i dag. Men hur skulle
en sådan majoritet se ut nu? Den kunde
till stor del bestå av mycket positivt
kristna — t. ex. herr Swedberg — men
även av många andra, som har en mera
agnostisk livssyn. Vilket värde har då
denna majoritet? Vi vet ingenting om
detta. I grund och botten finns det
kanske en mycket starkare gemenskap
mellan dem som velat bibehålla den
nuvarande ordningen och dem som röstar
för en upplösning av banden men
ändå vill bibehålla så att säga den
kristna kulturen i vår stat.

Onsdagen den 11 maj 1955 Nr 17

Folkomröstning om upplösning av de organisatoriska banden mellan kyrka och stat

Jag bär härmed blott velat peka på
hur nödvändigt det är att komma fram
till en klar och preciserad frågeställning,
så att inte hela svaret blir förvirrande
eller, som herr Edenman framhöll,
så att inte denna folkomröstning
skulle kompromettera även folkomröstningsinstitutet
som sådant. Jag vill
ännu en gång understryka vad herr
Hallén sade, att det inte i riksdagen i
dag föreligger något krav på den för
omröstning nödvändiga utredningen i
denna fråga.

Sedan vill jag endast säga ett par ord,
herr talman, om vad herr Helén yttrade
i sitt mycket intresseväckande anförande
om friheten. Självfallet är vi alla
anhängare av frihet, frihet till religion
och frihet till religionsutövning för
dem som har valt en viss religion. Det
är möjligt att det i vissa lägen kan
vara en styrka för ett folk att inte
vara fullständigt likriktat i andligt hänseende
utan vara sönderdelat på olika
sinsemellan tävlande kyrkor. Vi bör
emellertid komma ihåg att det i Amerika
under alla dessa sekter dväljs oerhört
mycket charlataneri, och jag tror
att man förenklar saken för mycket, om
man hänvisar till det värde som ligger
i själva tävlingsmomentet. Men är vi
inte också skyldiga att erinra oss att
vårt land har haft en oerhörd styrka i
den andliga enhetlighet, som i stort
sett präglat hela vår historia ända från
medeltiden •—- framför allt under hela
den protestantiska tiden. Bland många
länder behöver man blott se på t. ex.
Tyskland eller Schweiz med deras oerhört
hårda och ofta blodiga inbördes
uppgörelser och på den oerhörda spänning
som ännu i dag där råder i religiösa
hänseenden. Vi behöver bara tänka
på dessa förhållanden för att inse,
att den andliga enheten på detta område
— så länge den kan förenas med
eu frihet — är en stor tillgång, ja, kanske
en omistlig tillgång för vårt land.
När, som jag antar, de flesta inom min
grupp anser att den nuvarande ord5
— Andra kammarens protokoll 1955. N

ningen — folkkyrkan med den frihet
den lämnar åt individen — innebär en
andlig styrka för vårt land, är det just
därför att denna ordning, som herr
Helén framhöll, ändå inte gör staten
neutral i kyrkliga eller trosfrågor.

Hur skulle det vara om vi nu, när vi
byggt upp ett enhetsskoleväsen, när vi
äntligen nått fram till många årtiondens
eller århundradens drömmar om
ett gemensamt folkskoleväsen, omedelbart
skulle börja med att spränga religionsundervisningen
och få två slags
skolor — låt vara att den ena bara
skulle bli en biskola men där dock en
uppdelning på konfessionell grund
kommer att utgöra ett sprängstoff i
hela skolan?

Jag vill också slutligen tillägga, att
denna fråga måste vara oändligt komplicerad,
ty hela vår kultur vilar dock
på kristendomen. Hela vår lagstiftning
har ju byggts upp på denna kristna
kultur och på existensen av en statskyrka.
Det finns många andra problem
än de av herr Edenman och herr Hallén
här tidigare berörda som är implicerade
i frågan om stat och kyrka.

Med dessa ord ber jag att få yrka
bifall till utskottets förslag.

I detta anförande instämde herr förste
vice talmannen Skoglund (h), fru
Boman (h), herrar Rubbestad (bf), Johansson
i Norrfors (bf), Jönsson i
Rossbol (bf), Ahlberg (h), Nilsson i
Svalöv (h), Nilsson i Göingegården
(h), östlund (h) och Ekdahl (s).

Herr HALLÉN (s):

Herr talman! Bara en kort replik till
herr Helén. Jag vill som ett exempel
läsa upp hur frikyrklighetens ledande
organ, Svenska Morgonbladet, självt
påtalar denna brist angående utredningen.
Tidningen säger: Innan människorna
kan svara på frågan, om de vill
eller icke vill en dylik skilsmässa, måste
de ha någon hum om hur en sådan
17

Nr 17

Onsdagen den 11 maj 1955

Folkomröstning om upplösning av de organisatoriska banden mellan kyrka och stat

skilsmässa skulle ta sig ut och med
vilka konsekvenser den skulle ske.

Nu har herr Helén på ett enligt min
mening nödtorftigt sätt sökt rädda sitt
resonemang genom att mena att en folkomröstning
år 1957 naturligtvis inte
skulle äga rum utan att medborgarna
skulle vara informerade, och han menar
att arbetet med utredningen kan
skötas inom departementet. Men vi har
just hört herr Edenmans kompletterande
uppräkning av de många problem
som det här gäller. Det blir inte bara
ett enda departement som skall klara
upp detta, utan det blir justitiedepartementet,
ecklesiastikdepartementet, förmodligen
civildepartementet och inte
minst finansdepartementet. Jag tror att
de skulle betacka sig för att på grundvalen
av ett positivt beslut till motionen
sätta i gång ett sådant arbete.

Vidare vill jag fråga: Vad skall vi ha
riksdagen till? Är det inte riksdagen
som skall ge riktlinjer och direktiv till
Kungl. Maj:t för utredningsarbetet? Det
är väl inte meningen att det bara skall
bedrivas ett förutsättningslöst arbete,
utan det skall väl anges riktlinjer för
det arbete som skall leda till att i framtiden
de röstande skall kunna veta till
vilka konsekvenser det leder om de
röstar si eller så. Tv det är väl inte meningen,
att motionens löst skisserade
förslag skall upphöjas till direktiv?

Herr HELÉN (fp):

Herr talman! Det kan inte hjälpas,
trots de vänliga tonfallen från de kritiker
som har uppträtt här, att det förefaller
som om benägenheten för överord
snarast skulle vara på den sida,
där man finner sig böra polemisera mot
motionen. Det har antytts av herr
Edenman, att ett positivt beslut i enlighet
med motionen skulle föranleda
risker för »komprometterande av hela
folkomröstningsinstitutet»; det har sagts
av herr Håstad, att det är risk för att
hela enhetsskolebeslutet och vad som

är bakom detta skulle rivas upp, och
herr Hallén säger nu med ett citat från
Svenska Morgonbladet, att medborgarna
väl ändå måste ha »någon hum» om
vad de skall yttra sig om. Jag kan icke
förstå att här råder en sådan fullkomlig
motsättning som man försöker göra
gällande. Jag har försökt uttrycka i motionen
och i mitt tidigare anförande
här, att det måste föreligga en tillräcklig
klarhet vid folkomröstningstillfället
och att långt noggrannare preciseringar
av frågeställningen måste göras
i den proposition som skulle föreläggas
riksdagen, och det förvånar mig
att just folkomröstningsinstitutets varmaste
förespråkare, som alltid hävdat
att en noggrann, omfattande och i vissa
fall av statsmakterna bekostad upplysningsverksamhet
skulle föregå varje
folkomröstning, kan tro att denna riksdag
skulle besluta om en sådan folkomröstning,
därest man icke hade garantier
för att genom det utredningsarbete,
som hade föregått propositionen,
tillräcklig klarhet skulle ernås för
att man skulle kunna sprida de broschyrer
och ge de upplysningar som
behövs för ett principiellt ställningstagande.
Men herr Edenman tror väl
ändå inte att det är möjligt att gå ut i
en folkomröstning och fråga om alla de
detaljer som kan uppkomma inom det
område som kyrkoboställena representerar
eller inom det detaljområde som
representeras av de många donationer,
vilka delvis är uppsamlade inom kyrkofonden.
Dessa frågor är av alltför invecklad
natur för att kunna ingå i en
frågeställning som man rimligen kan
begära att ett stort antal medborgare
skall kunna ta ställning till.

Men vad människorna har en uppfattning
om är hur det bör vara ordnat
i samhället i stort, huruvida just
den kyrka man har haft genom åren
är precis vad man vill ha eller om man
kan tänka sig att kyrkan skulle arbeta
bättre under andra och gynnsammare
förhållanden.

Onsdagen den 11 maj 1955 Nr 17

Folkomröstning om upplösning av de organisatoriska banden mellan kyrka och stat

Det råder alltså ingen grundläggande
meningsskillnad mellan utskottet och
motionärerna. Det råder en viss detaljolikhet
i vår uppfattning om vad som
är möjligt att utreda utan direktiv från
riksdagen och vad som fordras i fråga
om direktiv, men så mycket har väl
ändå denna debatt givit vid handen, att
det inte i kammaren råder någon motvilja
mot utredningsyrkandet som sådant.
Det skulle tydligen inte vara omöjligt
att samla kammaren kring ett sådant
utredningsyrkande, och därför,
herr talman, slutar jag med att säga,
att då får vi väl i framtiden ställa det
utredningsyrkandet.

Herr FAST (s):

Herr talman! Man har inte i detta
sammanhang, vare sig i utskottet eller
här i kammaren, diskuterat huruvida
statskyrkan skall vara kvar eller inte.
Man har inte angivit skäl för den ena
eller andra ståndpunkten i denna fråga.
Man har ansett att det inte finns förutsättningar
nu för ett sådant bedömande
och att en diskussion i denna fråga
därför i dag är meningslös.

Under sådana förhållanden måste jag
säga, att det måste vara ännu mera meningslöst
att skicka ut en sådan fråga
till folkomröstning, där man ännu inte
har frågeställningen på något sätt klarlagd.

Man har dels i motionen, dels i utskottsutlåtandet
och dels i debatten här
i dag räknat upp en rad problem, beträffande
vilka det är nödvändigt att
ha åtminstone en utredning av mer eller
mindre preliminär karaktär, som
klarlägger dessa ting. Man har emellertid
inte alls försökt att penetrera och
få fram hela frågeställningen. En sådan
sak som t. ex. vår folkskolas ställning
har nämnts, men universitetens ställning
i detta sammanhang har endast
i förbigående nämnts. Det är väl dock
ganska självklart att om staten säger:

»Vi är neutrala i religiösa ting, dem får
frikyrkorna själva sörja för», kan man
också bl. a. fråga sig huruvida staten
skall utbilda religionslärare. Det är en
hel rad problem som inte är berörda
här i dag och som tiden inte medger
att vi söker upp och diskuterar, men
de måste väl framdeles ändå komma
upp till diskussion.

Jag har, herr talman, under min
långa riksdagstid ett par gånger varit
med om att utredningar begärts, varvid
man har nöjt sig med att räkna upp
problemen och säga att de bör belysas.
Man har inte varit beredd att ta någon
ståndpunkt, men så långt har man alltid
gått, att man ansett sig böra räkna
upp de föreliggande problem som behöver
utredas. Nu är vi på det klara
med att om en sådan här utredning
skall komma till stånd, måste åtminstone
så mycket direktiv ges att man vet
vad som skall utredas. Innan vi kommit
dithän borde vi väl kunna vara överens
om, att om inte denna motion är
för tidigt väckt, så är den i alla fall
tillkommen i sådan ordning, att den
omöjligen kan komma att bifallas. Jag
instämmer fullkomligt i vad utskottets
ordförande här sagt, nämligen att om
denna motion väckts på det sätt som
den enligt vår mening bort väckas för
att aktualisera detta problem, hade det
säkerligen inte blivit konstitutionsutskottet
utan ett lagutskott som fått förbereda
detta ärende.

Som saken nu ligger till tycker jag
inte man alls behöver ta ställning till
frågan om statskyrka eller icke statskyrka.
Vad man i dag behöver ta ställning
till är: Anser man att denna motion
har så räknat upp problemen, att
man kan vara färdig att ge direktiv för
en folkomröstning? Nej, jag anser att
man inte ens är framme vid att ge direktiv
för en utredning. Jag hemställer
om bifall till utskottets hemställan.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan
bifölls.

Nr 17

Onsdagen den 11 maj 1955

§ 7

Tjänstebostäderna för folkskolans lärare

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
113, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar
angående vissa frågor rörande
tjänstebostäderna för folkskolans
lärare jämte i ämnet väckta motioner.

Kungl. Maj :t hade i propositionen nr
98, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden
för den 25 februari 1955,
föreslagit riksdagen

att godkänna av departementschefen
i sistnämnda statsrådsprotokoll förordade
ändringar i fråga om dels skoldistrikts
skyldighet att tillhandahålla
tjänstebostäder åt folkskolans lärare
dels lärares skyldighet att mottaga tjänstebostad
dels tjänstebostads beskaffenhet
m. m. i vissa hänseenden dels hyressättningen
för folkskolans tjänstebostäder
dels ock statsbidrag till anskaffande
av dylika tjänstebostäder,
samt

att medgiva att under budgetåret
1955/56 måtte få beviljas byggnadsbidrag
till tjänstebostäder för folkskolans
lärare med tillhopa högst 6 000 000
kronor.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft ett antal motioner.

I en inom andra kammaren av herrar
Holmberg och Senander väckt motion
(II: 524) hade hemställts, att riksdagen
måtte besluta

att med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
i övrigt rörande tjänstebostäder för
folkskolans lärare fastställa statsbidraget
för sådan bostad åt ordinarie lärare
till 27 000 kronor samt för bostad åt
annan lärare till 20 000 kronor, dock
med en maximering av statsbidragen
till 50 procent av de styrkta byggnadskostnaderna,
samt

att medgiva att under budgetåret
1955/56 finge beviljas byggnadsbidrag
till tjänstebostäder för folkskolans lärare
med tillhopa 7 500 000 kronor.

Utskottet hemställde

I. att riksdagen måtte

a) i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
ävensom motionerna 1:420 och
II: 525 samt I: 434 och II: 534, samtliga
motioner såvitt här vore i fråga, godkänna
av utskottet förordade ändringar
i fråga om skoldistrikts skyldighet att
tillhandahålla tjänstebostäder åt folkskolans
lärare;

b) godkänna av departementschefen i
statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden
för den 25 februari 1955 förordade
ändringar i fråga om dels lärares
skyldighet att mottaga tjänstebostad
dels också tjänstebostads beskaffenhet
m. m. i vissa fall;

c) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
ävensom med avslag å motionerna
1:420 och 11:525 samt 1:434 och
11:534, samtliga motioner såvitt här
vore i fråga, godkänna av departementschefen
förordade ändringar i
fråga om hyressättningen för folkskolans
tjänstebostäder;

d) i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
ävensom motionerna 1:314 och
11:316, 1:420 och 11:525, 1:434 och
11:534 samt 11:524, samtliga motioner
såvitt här vore i fråga, godkänna av utskottet
förordade ändringar i fråga om
statsbidrag till tjänstebostäder för folkskolans
lärare;

e) i anslutning till Kungl. Maj:ts förslag
ävensom med avslag å motionerna
I: 434 och II: 534 samt II: 524, samtliga
motioner såvitt här vore i fråga, medgiva,
att under budgetåret 1955/56 måtte
få beviljas byggnadsbidrag till tjänstebostäder
för folkskolans lärare med tillhopa
högst 6 000 000 kronor;

f) med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna
1:314 och 11:316, såvitt här vore i
fråga, till Folkskolor m. m.: Byggnadsbidrag
till tjänstebostäder för budgetåret
1955/56 under åttonde huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av 5 500 000
kronor;

II. att motionerna 1:420 och 11:525,
såvitt de ej behandlats under I. a), c)
och d) samt i den mån de ej i övrigt

Nr 17

Onsdagen den 11 maj 1955

blivit tillgodosedda genom vad utskottet
anfört och hemställt, icke måtte till
någon riksdagens åtgärd föranleda;

III. att motionen 1:416, i den mån
den ej blivit tillgodosedd genom vad
utskottet anfört och hemställt, icke måtte
till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation utan angivet yrkande
hade avgivits av herr Malmborg i
Skövde.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr MALMBORG i Skövde (fp):

Herr talman! Vid detta utskottsutlåtande
har jag fogat en blank reservation,
och den anknyter till bestämmelserna
rörande villkoren för att ett skoldistrikt
skall vara befriat från skyldigheten
att hålla tjänstebostäder för folkskolans
lärare.

Hittills har vi haft en mycket enkel
och klar bestämmelse som säger att
tjänstebostad skall ligga i skolans närhet,
och detta har definierats så, att det
skall vara farbar väg omkring 2 kilometer.
De sakkunniga, vilkas förslag ligger
till grund för propositionen och
utlåtandet, stannar vid att man skulle
räkna med en räjong på 4 kilometer.
Det är alltså en betydande ändring i
de bestämmelser som nu föreligger. Departementschefen
har på anförda skäl
inte ansett sig kunna biträda de sakkunnigas
förslag på den punkten. Det
heter att han inte vill vara med om en
utsträckning från hittills tillämpade 2
kilometer till 4 kilometer. Samtidigt har
departementschefen emellertid erinrat
om att man här bör räkna med kommunikationsförhållandena
och att man
kan tänka sig att, där kommunikationerna
är goda, det angivna avståndet
bör få uppgå till över 2 kilometer.

Utskottet har haft att ta hänsyn till
förutom Kungl. Maj:ts proposition såväl
de sakkunnigas förslag som motioner
i ärendet. Utskottets förslag till

Tjänstebostäderna för folkskolans lärare

normgivande bestämmelser avviker enligt
min mening väsentligt från departementschefens
och innebär såvitt jag
kan se en försämring. Man fastslår som
norm att det kan vara 4 kilometer. Jag
tycker inte detta stämmer överens med
det uttryck vi nu har, nämligen att bostaden
skall ligga i skolans närhet. Man
knyter emellertid också i utskottsutlåtandet
an till kommunikationsförhållandena
och säger å ena sidan att det,
där kommunikationerna är mycket besvärliga,
inte synes skäligt att utsträcka
avståndet till över 2 kilometer. Där det
är mycket goda kommunikationer rekommenderas
å andra sidan att man
skulle gå över 4-kilometersgränsen, och
det tycker jag, herr talman, är ganska
betänkligt. Jag bär den uppfattningen,
att den utformning utskottet givit bestämmelserna
kan föranleda skiljaktiga
uppfattningar och leda till tvistigheter,
som blir till förfång för båda parter.

Jag har med dessa ord endast velat
understryka min uppfattning, att det
varit lyckligast för dessa frågors lösning
ute i vårt land om man hade följt
departementschefens förslag. Såsom
ärendet nu ligger till är det ju fullkomligt
utsiktslöst för mig att här få någon
anslutning till min tankegång. Jag har
bara velat lämna denna deklaration och
har således, herr talman, intet yrkande.

Herr JOHANSSON i Mysinge (bf):

Herr talman! På den punkt herr
Malmborg i Skövde här tagit upp och
beträffande vilken han har en blank
reservation, har ju utskottet och herr
Malmborg eu något skiftande uppfattning.
Vi är dock alla överens om att
denna fråga bör lösas på ett så smidigt
och ändamålsenligt sätt som möjligt.
Även om vi således nu i tätortsförteckningen
har bundit 4-kilometersgränsen,
innebär ju inte detta, att den ovillkorligen
skall följas, utan förutsättningen
är att kommunikationerna är så ändamålsenliga
och bra att det är möjligt

Nr 17

Onsdagen den 11 maj 1955

Tjänstebostäderna för folkskolans lärare

att följa denna anvisning. Vi menar
alltså att vid den procedur, som skall
föregå upprättandet av tätortsförteckningen,
kommer först och främst folkskoleinspektörerna
men även lärarna
och kommunerna att bli inkopplade,
innan länsstyrelserna fastställer förteckningen
och det finns då enligt utskottets
mening alla förutsättningar att man
i det skedet skall kunna träffa sådana
avgöranden, att frågan blir rättvist och
rimligt och ur skolväsendets synpunkt
bra ordnad. Jag tror sålunda inte att
den skärpning av Kungl. Maj:ts förslag
som här förekommit kommer att bli av
så svårartad beskaffenhet. Dessutom
skulle jag tro att det blir i ytterst få
fall som detta kommer att aktualiseras,
varför förändringen nog inte får så
särskilt stor räckvidd.

Till sist skulle jag endast, herr talman,
vilja anmäla, att på s. 41 i statsutskottets
här föreliggande utlåtande nr
113 andra stycket tredje raden efter
»hyresmarknad» har två ord fallit bort,
nämligen »icke förefunnits». Dessa ord
måste givetvis vara med för att det
skall bli någon mening i satsen. Dessutom
står litet längre ner »läkaren»,
vilket i stället skall vara »läraren».

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr HOLMBERG (k):

Herr talman! Den motion herr Senander
och jag har väckt i den här frågan
tar i huvudsak sikte på de ekonomiska
relationerna emellan staten och kommunerna
när det gäller att tillgodose
behovet av tjänstebostäder för lärare.
Vi anser i denna fråga liksom vi har
anfört i flera liknande fall, att det ursprungliga
förhållandet mellan staten
och kommunerna har blivit rubbat genom
penningvärdeförsämringen så avsevärt,
att kommunerna belastats på ett
sätt som inte är rimligt. Vi har därvidlag
också stöd i de synpunkter, som har
anförts från skolöverstyrelsen. Vi vill

därför att man skall rätta till åtminstone
något av den orättvisa mot kommunerna,
som uppstått genom den nuvarande
anordningen.

Dessutom anser vi, liksom utskottet,
att frågan om möjligheterna för kommunerna
att skaffa tjänstebostäder har
mycket stor betydelse för skolförhållandena,
framför allt på landsbygden.
Dessutom innebär ju regeringens förslag
en begränsning av bostadsproduktionen
över huvud taget, vilket måste
anses förkastligt. Men det är framför
allt när det gäller landsbygdens svårigheter
att skaffa lärare som den här
frågan spelar stor roll. Särskilt i glesbygderna
får man ett svårt handikap
därigenom att man inte kan skaffa bostäder
åt de lärare som söker tjänster
i vederbörande distrikts skolor, och
detta handikap för glesbygderna tycker
vi att man skall avskaffa eller i varje
fall minska genom att tillämpa litet generösare
politik i fråga om statsbidragen
för tjänstebostäder.

Detta är en kort motivering, herr talman,
för ett problem som vi anser vara
mycket viktigt. Jag vill med hänvisning
till vad jag här har sagt yrka bifall till
motionen, vilket innebär en ändring på
punkterna d) och e) i utskottets hemställan
under avdelning I.

Herr ONSJÖ (bf):

Herr talman! I frågan om statsbidragen
till tjänstebostäder för folkskolans
lärare har jag tillsammans med representanter
för samtliga demokratiska
partier väckt en motion, där vi har yrkat
att den höjning av statsbidraget,
som kommer i fråga, skall ske retroaktivt
med verkan för de bostäder, som
blivit föremål för Kungl. Maj :ts bidragsbeslut
från och med den 1 januari
1951.

Som motiv för detta har vi för det
första anfört, att den verkligt stora
kostnadsstegringen på byggnadsområdet
skedde i samband med den s. k.

Nr 17

Onsdagen den 11 maj 1955

engångsinflationen, medan byggnadskostnaderna
sedan har varit rätt fasta.
Dessutom var det ju så, att när vi 1952
beslutade om en höjning av statsbidraget,
betonades att den var provisorisk.

Nu har emellertid statsutskottet inte
kunnat tillstyrka motionen, utan gått
på avslag med motiveringen, att om
man skulle göra bidraget retroaktivt,
skulle detta medföra en betydande utgiftsökning
för statsverket. Det är kanske
riktigt. Men nu är detta utgifter
som under alla förhållanden måste betalas
med skattemedel, och vad det här
gäller är bara en fördelning emellan
stat och kommun. Man söker åstadkomma
en rättvisare fördelning i vad gäller
de bostäder som bygges efter övergångstiden,
d. v. s. efter den 30 juni i
år, men för de under övergångstiden
byggda bostäderna blir det faktiskt en
mycket ogynnsam behandling även i
jämförelse med vad som skett före 1952.

Utskottet har här föreslagit, att statsbidraget,
som enligt Kungl. Maj:ts förslag
skulle bli 20 000 respektive 14 000
kronor, skall höjas i hyresgrupp 1 till
24 000 respektive 16 000. Jag tycker att
detta i och för sig är riktigt, men genom
detta ökar man ytterligare den
orättvisa som här otvivelaktigt uppkommer.
De kommuner, som får bidragsbeslut
under första halvåret i år, erhåller
18 000 respektive 12 000 kronor — alltså
enligt nuvarande bestämmelser —
under det att de, som får bidragsbeslut
efter den 1 juli i år, får det högre bidraget
på 24 000 respektive 16 000 kronor.
Detta kan inte vara rättvist. Jag
tycker att utskottet borde ha sökt sig
fram till en mjukare övergång.

Nu är utskottet enhälligt, ocli det är
väl ganska utsiktslöst att här ställa något
yrkande. Jag har emellertid inte
kunnat underlåta att påpeka detta förhållande.

Herr JOHANSSON i Mysinge (bf):

Herr talman! Det påpekande herr
Onsjö gjorde i fråga om retroaktiva stats -

Tjänstebostäderna för folkskolans lärare

bidrag är i och för sig riktigt, och man
finner med tanke på de önskemål han
här framförde det helt naturligt att
han gjorde detta påpekande. Man kan
naturligtvis och med skäl i detta sammanhang
åberopa rättvisesynpunkter,
men tyvärr är det så att vid alla förändringar
i statsbidragsgivning måste
det inträffa sådana här svårigheter. Man
kan tyvärr inte komma ifrån trappsteg
av detta slag. När utgiftsökningen i detta
fall skulle uppgå till omkring fem
miljoner har vi inom avdelningen och
utskottet hesiterat inför en så stor ökad
utgift.

Vi har också sagt oss att det nog är
mycket sällsynt att man i ett fall där
det gäller att lämna statsbidrag retroaktivt
går så långt tillbaka i tiden som
fem år. Vi diskuterade därför på allvar
att utsträcka retroaktiviteten i varje
fall något eller några år, men vid en
undersökning för åren 1953 och 1954
kom vi till den uppfattningen, att byggnadskostnaderna
dock var något lägre
dessa år än under 1951 och 1952. Vi
ansåg det då vara synnerligen svårt
att finna en bärande motivering även
för ett till ett eller ett par år begränsat
retroaktivt statsbidrag. Med hänvisning
till dessa synpunkter på detta speciella
avsnitt av det föreliggande utlåtandet
ber jag att än en gång få yrka
bifall till utskottets förslag.

Herr ONSJÖ (bf):

Herr talman! Herr Johansson i Mysinge
säger att det alltid måste dras en
gräns när man företar en sådan här
ändring av statsbidrag. Det är självklart,
ocli det liar jag inte velat bestrida,
men man eftersträvar väl att göra
övergången så mjuk som möjligt, så att
det inte skapas alltför stora orättvisor
vid skarven. Det är någonting som man
har försökt iaktta upprepade gånger.

Principen om retroaktiviteten är, såsom
avdelningens ärade ordförande
själv sade, redan bruten, och sedan

Nr 17

Onsdagen den 11 maj 1955

Lantbruksnämnderna i Kalmar län

kan det diskuteras, hur långt tillbaka
man skall gå.

Herr Johanssons i Mysinge senaste
inlägg ändrar inte på något sätt min
uppfattning, att det här begås en stor
orättvisa kommunerna emellan.

överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan med
den rättelse i motiveringen, som under
överläggningen yrkats av herr Johansson
i Mysinge dels ock på bifall till
utskottets berörda hemställan med den
ändring däri, som föreslagits i motionen
11:524; och fattade kammaren beslut i
överensstämmelse med innehållet av
den förra propositionen.

§ 8

Föredrogos vart efter annat statsutskottets
utlåtanden:

nr 114, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till vissa
byggnadsarbeten vid statens sinnessjukhus
m. m. jämte i ämnet väckta motioner,

nr 115, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1955/56 till universitetssjukhusen
m. m.,

nr 116, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt garanti
till Aktiebolaget Aerotransport,

nr 117, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1954/55, i vad propositionen
avser staten för statens allmänna
fastighetsfond och

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 9

Riksdagens revisorers granskning av
statsverket m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 119, i anledning av riksdagens år
1954 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av
statsverket m. m.

Punkten 1

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 2—4

Lades till handlingarna.

Punkterna 5 och 6

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 7 och 8

Lades till handlingarna.

Punkterna 9 och 10

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 11 och 12

Lades till handlingarna.

Punkten 13

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten H

Lades till handlingarna.

Punkten 15

Lantbruksnämnderna i Kalmar län

Under jordbruksdepartementet, § 26,
hade revisorerna uttalat, att frågan om
en sammanslagning av lantbruksnämnderna
i Kalmar län borde övervägas
samt att en reglering av den administrativa
indelningen beträffande Aspelands
härad syntes påkallad (Del I,
s. 194—200).

Utskottet ansåg, att innan ett beslut
av sådan innebörd fattades, frågan borde
närmare utredas, varvid jämväl
spörsmålet om de inom nämnda län
verksamma hushållningssällskapens och

Nr 17

Onsdagen den 11 maj 1955

skogsvårdsstyrelsernas organisatoriska
ställning borde upptagas till övervägande.
Utskottet hemställde därför, att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhålla att Kungl. Maj:t ville föranstalta
om åtgärder i det av utskottet
angivna syftet.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

ERICSSON i Näs (bf):

Herr talman! Det kanske kan synas
egendomligt, att ett län som Kalmar län,
som i de allra flesta avseenden är en
enhet — vi har ju en länsstyrelse, en
vägförvaltning osv. i länet — i andra
avseenden är delat i två hälfter. Vi har
sålunda två landsting, två hushållningssällskap
och två lantbruksnämnder, en
för norra och en för södra länsdelen.

Att man sedan gammalt har två hushållningssällskap,
lantbruksnämnder
osv. är ju betingat av de dåliga kommunikationerna
och de långa avstånden
inom länet. Det är 25 mil från den norra
gränsen till Kalmar, och kommunikationerna
var naturligtvis tidigare,
när denna klyvning skedde ■— det var
på 1800-talet — mycket dåliga, och de
är inte så särskilt mycket bättre nu, att
det motiverar, att man skulle lägga ihop
lantbruksnämnderna eller hushållningssällskapen
i länsdelarna.

Här har statsrevisorerna föreslagit
åtgärder för att en sådan sammanslagning
skulle ske beträffande lantbruksnämnderna,
och utskottet har gått på
den linjen och även föreslagit det.

I sina remissvar har man från hushållningssällskapet
och lantbruksnämnden
i norra länsdelen klart sagt ifrån,
att det inte är någon god lösning, och
vad som är än viktigare: länsstyrelsen
i Kalmar län har också avrått från det.
Det är ju ett organ, som i varje fall är
opartiskt och som känner till förhållandena
i länet. Statsrevisorerna har
också erkänt, att det är mycket dåliga
kommunikationer. Men tydligen har de
till sin förvåning upptäckt, att det finns

Lantbruksnämnderna i Kalmar län

möjligheter att företa färd från Västervik
till Kalmar och åter på eu dag.

Det skulle kunna andragas många
skäl för att man inte skulle kunna tänka
sig en sådan sammanslagning i nuläget,
men jag vill bara peka på ett.

Vi har en skiftesorganisation, som vi
efter mycket om och men fick till Kalmar
län, som är ett av de län här i
landet, som har den mesta oskiftade
jorden. Ännu för ett par år sedan fanns
det 44 000 hektar oskiftad jord, dvs. en
areal, som motsvarar en tio meter bred
remsa kring ekvatorn eller, om man
lägger ett hörn i Stockholm och ett i
Malmö, en 700 meter bred remsa. Den
oskiftade jorden ligger i den nordliga
delen av länet.

Det är alldeles påtagligt, att lantbruksnämnderna
och skiftesorganisationerna
måste ha ett mycket intimt
samarbete. Den besparing i fråga om
personal, som man vid sammanslagning
skulle få enligt statsrevisorerna
och sannolikt också i verkligheten,
skulle bara motsvaras av ökade resekostnader.
Skulle man, såsom föreslagits,
förlägga en konsulent till Västervik,
tycker man, att det verkar vara en
centralisering för centraliseringens
egen skull och inte för att spara och få
en mera effektiv organisation.

Kommunikationsförhållandena betyder
mycket. Man erinrar sig t. ex. hurusom
skandinavismens tillkomst egentligen
berodde på att man i början av
1800-talet fick en ångbåtsförbindelse
över Öresund. Men vi har dåliga järnvägsförbindelser
och även ytterligt dåliga
landsvägsförbindelser, framför allt
i norra länsdelen, och det är kanske en
av orsakerna till att man är tveksam. Vi
har en gemensam vägförvaltning med
placering i Kalmar. Vägarna är bättre
i Kalmartrakten, men intresset för vägarna
har tunnats ut ju längre norrut
man kommer, och i höjd med Målilla
liar intresset nära nog tagit slut. I detta
sammanhang skulle jag kunna hänvisa
1 i 11 vägministern Nilson i Spånstad som

Nr 17

Onsdagen den 11 maj 1955

Lantbruksnämnderna i Kalmar län

åkte sig sjuk på vägarna i norra länsdelen.

Jag tror att den fråga vi här diskuterar
måste lösas i ett större sammanhang.
Det kan till och med tänkas, att
man får reglera länsgränserna. Personligen
skulle jag vilja säga, att man måhända
i framtiden kan slå ihop hushållningssällskap
och lantbruksnämnder
till ett enda instrument för jordbruket,
till ett enda organ. Det är mycket
möjligt att så kan ske, och jag tror,
att alla dessa frågor bör tas upp i ett
större sammanhang. Jag vill bara säga,
att även om jag förstår, att detta sett
ur kammarens synpunkt måste vara en
liten fråga, så är det en stor fråga för
oss i Kalmar län.

Jag ber, herr talman, att få yrka avslag
på utskottets hemställan.

Häruti instämde herr Hseggblom (h).

Herr SVENSSON i Krokstorp (h):

Herr talman! När statsrevisorerna
ansett sig böra föreslå, att Kalmar län
skall kunna klara sig med en lantbruksnämnd,
kan man i viss mån förstå dem,
nämligen om man endast ser till areal
och folkmängd. Om man bedömer saken
från dessa utgångspunkter, är vi
inte sämre lottade än många andra län.
Statsrevisorerna bär emellertid förbisett
ett par viktiga detaljer, som här
tidigare omnämnts, nämligen länets
långsträckta form och kommunikationernas
dåliga beskaffenhet.

Man har tänkt att centralorten skulle
bli residensstaden Kalmar. Dit har vi
från de nordligaste bygderna 25 mil,
medan det från södra gränsen och till
Kalmar endast är 5 mil. Detta talar
emot att Kalmar skulle bli huvudorten
för en för hela länet gemensam lantbruksnämnd,
hushållningssällskap och
skogsvårdsstyrelse. Men även om vi
ansett att sådana detaljer kan vara överkomliga,
stoppas det hela för närvarande
upp på grund av de dåliga kommunikationerna.

Ostkusten har inte som västkusten ett
centralt och samlande järnvägsnät utan
endast ett, skulle jag vilja säga, osystematiskt
smalspårigt nät. Vi saknar också
i motsats till t. ex. Halland en god
genomlöpande riksväg.

Här har redan tidigare påtalats svårigheterna
att åka med järnväg till residensstaden.
Man kan för övrigt inte
resa tur och retur på samma dag. Man
har i detta fall förbisett nödvändigheten
av att inbyggarna skall kunna besöka
de organ, varom här är fråga. Redan
dessa oformligheter isolerar den norra
länsdelens befolkning från den södra.

Ser vi på landsvägsförbindelserna är
bilden sannerligen inte bättre. Visserligen
genomlöper riksväg 4 hela länet
i dess längdriktning, och den skulle ju
därmed fylla vedertagna kommunikationsbehov,
men riksväg 4 är en riksväg
endast till namnet. Till gagnet saknar
den ännu den karaktär av pulsåder
som en riksväg skall utgöra.

Så ligger det alltså till med kommunikationerna.

Innan vi kan tänka på en sammanslagning
av de befintliga organen för
jord- och skogsbruket inom länet måste
först riksvägen vara utbyggd. Och inte
bara riksvägen! Även andra kommunikationsproblem
måste först ha fått
sin lösning.

Den för Västervik och kringliggande
industriorter så viktiga järnvägsfrågan
kanske inte har samma aktualitet, men
den nu till synes djupfrysta utredningen
borde åtminstone vara slutförd, innan
vi sätter i gång en ny utredning
om ett sammanförande av länsdelens
organ för jordbruk och skogsbruk till
en enhet, så att vi vet vad vi har att
rätta oss efter även i detta hänseende.

Sedan skulle jag vilja säga ett par
ord om norra länsdelens speciella jordbruksförhållanden.
Vi kan konstatera
att huvuddelen av avdikningsplaneringen
finns inom norra länsdelen. Därjämte
har vi också, som tidigare herr
Ericsson omnämnt, näst Dalarna det

Onsdagen den 11 maj 1955

Nr 17

största antalet ännu oskiftade byar. Jag
bor själv i en sådan och har 36 olika
ägolotter, så jag vet vad jag talar om.
Här håller en skiftesorganisation på att
växa fram, och den har dess bättre blivit
förlagd till Västervik. Men om vi
nu börjar plocka bort lantbruksnämnden
och skogsvårdsstyrelsen, så måste
även skiftesorganisationen flyttas med
till Kalmar.

Även beträffande den inre och yttre
rationaliseringen, som ligger under
lantbruksnämnderna, finns det ofantligt
mycket att göra i Kalmar läns norra
del, och vad som där framför allt
behövs ännu några år framåt är arbetsro.

Herr talman! Med det anförda ber
jag att få yrka avslag på statsutskottets
förslag i punkten 15.

Herr JOHANSON i Västervik (s):

Herr talman! Då jag är från en trakt,
som skulle komma i ett sämre läge, om
vi här följde statsrevisorernas hemställan,
vore det kanske motiverat att jag
instämde med de båda föregående talarna
i deras avslagsyrkande. När jag
ändå inte gör detta beror det på att
jag anser att vi inte bör motsätta oss
en utredning i denna fråga, lika litet
som vi bör motsätta oss förnuftiga rationaliseringsåtgärder.

Jag är tacksam för att utskottet skrivit
att det bör företas en utredning på
detta område, men jag skulle varit ännu
mera tacksam, om utskottet hade klart
sagt ifrån att utredningen skall vara
förutsättningslös. Nu får man närmast
det intrycket, när man läser statsutskottets
utlåtande, att utskottet mera
avser att få en beställning effektuerad
än att göra en förutsättningslös utredning.
Om Kungl. Maj:t finner anledning
tillsiitta nämnda utredning, hoppas jag
dock att Kungl. Maj:t samtidigt ser till
att den blir förutsättningslös. Och då
tror jag att vi även i framtiden kommer
att få behålla de nuvarande två
lantbruksnämnderna i Kalmar län.

Lantbruksnämnderna i Kalmar län

Herr MALMBORG i Skövde (fp):

Herr talman! Till att börja med vill
jag fästa kammarens uppmärksamhet
på vad som står skrivet i föreliggande
utskottsutlåtande. Utskottet förordar en
utredning beträffande frågan om sammanslagning
av de båda lantbruksnämnderna
i Kalmar län, och i denna utredning
inbegripes att de i länet verksamma
hushållningssällskapens och skogsvårdsstyrelsernas
organisatoriska ställning
skall upptagas till behandling.
Herr Johansson i Västervik ansåg att
det skulle varit en styrka, om utskottet
hade skrivit »förutsättningslös utredning»,
men med den erfarenhet jag har
av dessa ting tror jag mig kunna säga,
att med den skrivning vi har gjort kommer
den föreslagna utredningen att bli
objektiv och saklig — och då kan väl
det av herr Johanson i Västervik använda
uttrycket förutsättningslös även
inbegripas däri.

Liksom fallet har varit i andra punkter
har vi som grund för vår bedömning
av denna fråga i utskottet haft
vad revisorerna och remissinstanserna
anfört i ärendet. .Tåg skall inte här gå
in på de rent sakliga momenten i frågan.
De finns mycket utförligt redovisade
i revisorernas framställning, och
vi har även fått dem belysta i de anföranden,
som här hållits från kalmarbänken.

Jag vill här bara betona att i fråga
om de konkreta uppgifterna kan man
knappast säga, att de motiverar en tudelning
i detta län. Vi har ju andra län
med ett hushållningssällskap och en
lantbruksnämnd med minst lika stora
arbetsuppgifter, men där man ändå lyckats
reda upp det hela utan alltför stora
svårigheter. Den nuvarande arbetsbelastningen
i Kalmar län kan knappast
motivera att denna tudelning till varje
pris bibehållcs. Det har med särskild
styrka anförts av såväl herr Ericsson i
Näs som herr Svensson i Krokstorp, att
kommunikationerna i detta län är besvärliga
och att detta förhållande mo -

Nr 17

Onsdagen den 11 maj 1955

Statstjänstemännens löner år 1955 m. m.

tiverar att man har denna organisatoriska
delning. Jag skall, herr talman,
inte bestrida att det ligger något väsentligt
i detta. Tyvärr är nog kommunikationerna
i detta län i vissa punkter
eftersatta, men det är, som revisorerna
anfört, så att dessa mindre goda kommunikationer
inte på något sätt hindrat
att det finns enhetliga organ förlagda
till Kalmar, exempelvis länsstyrelsen,
vägförvaltningen, länsarkitektkontoret,
länsbostadsnämnden och lantbruksingenjörsavdelningen.
Detta talar
för att, även om kommunikationerna
inte är så goda som önskvärt vore, de
ändå inte är behäftade med sådana
brister att de omöjliggör enhetlighet i
detta fall. Vidare kan erinras om de
goda möjligheterna att på ett lyckligt
sätt förena landsvägstrafiken med den
spårbundna trafiken.

Jag erinrar om vad jag sade i början
av mitt anförande, nämligen att vi grundat
vårt ställningstagande inte bara på
vad revisorerna anfört utan också på
vad vederbörande remissinstanser i
ärendet sagt. Man har i stor utsträckning
kunnat åberopa dessa remissyttranden
som stöd just för kravet på en
utredning i frågan, och det är, herr talman,
just en sådan vi förordar.

Jag ber att med det anförda få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Herr JOHANSON i Västervik (s):

Herr talman! Jag skulle gentemot utskottets
talesman vilja säga, att jag
inte kan finna att utredningen avses
skola bli förutsättningslös. Utskottet
säger nämligen, att i Kalmar län onekligen
flera skäl kan anföras för en
sammanslagning, medan lantbruksstyrelsen
anför skäl både för och emot en
sådan. Jag anser att det är en viss skillnad
i dessa yttranden, och därför kan
jag inte av utskottets kläm få fram att
utskottet avsett att utredningen skall
vara förutsättningslös.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen framställde propositio -

ner dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på avslag därå; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Ericsson i Näs begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
15:o) i utskottets utlåtande nr 119,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren avslagit
utskottets berörda hemställan.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Därvid befanns, att flertalet av
kammarens ledamöter röstat för japropositionen,
vadan kammaren bifallit
utskottets hemställan.

Punkten 16

Lades till handlingarna.

Punkten 17

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 18—23

Lades till handlingarna.

§ 10

Statstjänstemännens löner år 1955 m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
120, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående statstjänstemännens
löner under år 1955 m. m.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr RUBBESTAD (bf):

Herr talman! Jag har inte utan en viss
erinran kunnat vara med om detta ut -

Nr 17

Onsdagen den 11 maj 1955

skottets utlåtande, och därför liar jag
avgivit en blank reservation.

När vi fick statsverkspropositionen
vid riksdagens början lade vi märke
till finansministerns uttalande, att det
ekonomiska läget i landet var sådant
att lönerna inte borde höjas med mer
än högst tre procent. Flertalet av dem
som på ett tidigt stadium fick sina löner
reglerade nöjde sig också med tre
procents höjning. Man hade då väntat
att regeringen när det gällde statstjänarna
också skulle beakta finansministerns
synpunkter, ty här är ju ett område,
som regeringen bör behärska och
veta hur statstjänstemännens löner skall
behandlas. Men hurudan har nu löneställningen
blivit? Jo, för flertalet betyder
den en löneökning på mellan 8
och 10 procent med en merkostnad för
staten på omkring 280 miljoner kronor.
Jag har ju lagt märke till att man vill
göra gällande, att här har det inte varit
någon löneglidning uppåt för statstjänstemännen
och att de därför vore
berättigade till ett högre procenttal än
andra. Men hur är det med den saken?
Jo, vi har haft åtskilliga löneglidningar
för statstjänstemännen, särskilt dyrortsgrupperingen
1952, som gav statstjänstemannen
många tiotal miljoner kronor
i ökade inkomster, och tjänsteförteckningsrevisionen
medförde också en inkomstökning
för dem på många tiotal
miljoner kronor. Och ersättning för arbete
på obekväm arbetstid, ett förslag
som vi också genomfört under den senaste
tiden, har likaså medfört många,
många miljoner i ökade inkomster.
Varje år lägger vi nog märke till att
uppflvttningar äger rum för tjänstemän
från den ena lönegraden till den andra.
Det sker alltså en successiv ökning av
deras löneinkomster.

Följaktligen tycker jag knappast det
föreligger skäl för den kraftiga lönehöjning,
som här är förordad, och framför
allt måste man ställa sig frågande
till fördelningen av den inkomstsumma,
som utanordnas. I allmänhet sker

Statstjänstemännens löner år 1955 m. m.

ju ökningarna enligt en viss procenträkning
— 10 procent för de allra lägsta
och 8 procent för den övervägande delen
av tjänstemännen. Man ser av de
summor, som kommer skilda grupper
till del, att de lägsta befattningshavarna
inte får ens fjärdedelen i ökad inkomst
mot vad de högsta tjänstemännen får.

Det är detta jag tycker är oriktigt.
Fördelningen borde göras efter andra
grunder — grunder, som gåve de lägsta
tjänstemännen bättre ersättning ån vad
som blir fallet genom den nu tillämpade
procenträkningen. Jag förstår mycket
väl, att det inte är någonting att göra
åt saken i dag, när det varit förhandlingar
och resultaten av dessa accepterats
på olika håll, men jag hoppas, att
man vid en kommande lönerörelse går
in för att de lägre tjänstemännen skall
få större andel än vad de nu fått.

Herr talman! Jag har intet yrkande.

Herr förste vice talmannen övertog
nu ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr LINDHOLM (s):

Herr talman! Det förslag, som nu
ligger på riksdagens bord, är ju produkten
av en förhandlingsöverenskommelse
mellan representanter för civildepartementet
och de berörda personalorganisationerna.
Herr Rubbestad
säger, att det i statsverkspropositionen
rekommenderades, att lönerna inte
skulle höjas mer än 3 procent, men
jag har inte något minne av att där fixerades
någon siffra. Följaktligen får man
väl heller inte bedöma den uppgörelse,
som nu träffats och som riksdagen har
att ta ställning till, från de utgångspunkter
herr Rubbestad intog, när han
ville göra gällande, att regeringen egentligen
inte hade följt sina egna intentioner.

Herr Rubbestad kom också med en
uppgift om att det i de flesta fall blivit
8 till 10 procents löneförhöjning. Den

Nr 17

Onsdagen den 11 maj 1955

Statstjänstemannens löner år 1955 m. m.

totala lönelyftningen är ju 8,4 procent,
och spännvidden i lönehöjningen varierar
från 4,5 till 10 procent, beroende
på i vilka inkomstlägen löntagarna ligger.
De som har de lägsta inkomsterna
har fått i runt tal 10 procent i löneökning,
och dessa utgör ju också de större
grupperna. Ur de synpunkter herr
Rubbestad framlade i den senare delen
av sitt anförande borde överenskommelsen
därför på det stora hela taget
innehålla vad herr Rubbestad efterlyste.

Herr talman! Jag tror inte det finns
någon anledning att orda ytterligare i
denna fråga. Uppgörelsen ligger i stort
inom ramen för överenskommelserna
på den offentliga marknaden, och detta
plus det att den inrymmer en kompensation
för den eftersläpning, som förekommit
inom statsförvaltningen, har
gjort, att vi från utskottets sida inte
funnit anledning till invändningar.

Jag hemställer, herr talman, om bifall
till utskottets förslag.

Herr RUBBESTAD (bf):

Herr talman! Vad finansministerns
uttalande i statsverkspropositionen beträffar
vill jag bara hänvisa herr Lindholm
till att läsa vad som där står. Det
var ett uttalande som betydde, att här
inte fanns utrymme för mer än 3 procents
lönelyftning.

När herr Lindholm kommer och säger,
att löneökningarna växlar från 10
ned till 4,5 procent, är detta riktigt endast
så till vida, att ökningen belöper
sig till 4,5 procent för två tjänstemän

1 de allra högsta lönegraderna — i löneplan
2, 25 löneklassen. Men går vi till
löneplan 1, där vi har de allra flesta
tjänstemännen, finner vi, att de fått 8
procents höjning upp till lönenivån

2 500 kronor. Först efter denna summa
har det blivit en reducering.

Det har alltså inte skett någon sådan
utjämning, som herr Lindholm menade
att det hade gjort, och jag för -

utsätter, att tilldelningen till de lägre
tjänstemännen bättre beaktas vid nästa
överenskommelse.

Herr AHLBERG (h):

Herr talman! Vi har nu kommit in i
det skede när statstjänstemännens löner
göres till föremål för regelrätta
förhandlingar mellan staten som arbetsgivare
och organisationer som representerar
tjänstemännen. Resultatet
förelägges sedan riksdagen, och i den
mån vi har förtroende för dem som träffat
dessa uppgörelser har vi orsak att
godkänna dem utan diskussion. Jag
hade trott att så skulle ske denna gång,
men när nu herr Rubbestad tagit till
orda och anfört en generell synpunkt,
som jag inte riktigt kan acceptera, vill
jag besvära med endast ett par ord.

Det intresse av en viss utformning
av lönesättningen som arbetsgivarparten
— i detta fall staten — har, försöker
man skapa respekt för. Å andra
sidan försöker löntagarna givetvis att
få respekt för sina önskemål och synpunkter.
Herr Rubbestad menar nu att
här är ett fel begånget. Det skulle ligga
dels däri att alla tjänstemän fått för
mycket, dels däruti att de högre lönegraderna
har fått avsevärt mycket mer
än herr Rubbestad för sin del skulle
kunna vara med om att acceptera.

Jag skall inte ta upp en diskussion
om den rätta avvägningen mellan olika
tjänster i lönehänseende men vill ändå
erinra om att för vissa kvalificerade arbetsuppgifter
i statens tjänst har det
visat sig svårt att skaffa lämpliga sökande
och att hålla kvalificerad arbetskraft
kvar, därför att statens lönesättning
för dessa tjänster i allmänhet
inte står sig i konkurrensen med
det privata näringslivets. Det vore därför
åtminstone ur dessa synpunkter,
tycker jag, en mindre lycklig politik,
om man följde herr Rubbestad framdeles,
och jag vill hoppas och tro att
så inte kommer att ske.

Onsdagen den 11 maj 1955

Nr 17

Vidare bör man inför de lönehöjningar,
som vid dessa uppgörelser kommit
statens tjänstemän till del, erinra
sig att den som hänförts till en högre
lönegrad visserligen fått ett nominellt
högre lönetillägg än befattningshavare
i lägre lönegrader men att progressiviteten
i vår beskattning medför att
denna skillnad icke oväsentligt reduceras.
Det finns säkerligen de på tjänstemannahåll
som är rätt tveksamma
om det riktiga i att över huvud taget
göra någon skillnad i den procentuella
lönehöjningen. Man kan säga att det
sker, låt vara i mindre grad, en viss
nivellering genom att tjänstemän i de
lägre lönegraderna får ett större procentuellt
tillägg till sin lön än tjänstemän
i högre lönegrader.

Jag har ansett, herr talman, att detta
borde påpekas, och yrkar för min del
bifall till utskottsförslaget.

Herr LINDHOLM (s):

Herr talman! Jag vill bara i anledning
av herr Rubbestads hänvisning till
ett uttalande i statsverkspropositionen
erinra om att där icke angavs någon
viss procentsiffra. Där framfördes endast
en varning emot att man i den
kommande löneuppgörelsen skulle ta ut
mera än vad det fanns reellt utrymme
för. Några fixa procentsiffror kan jag
inte finna där.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 11

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 42, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändrad lydelse av 32 § 2 mom. och
anvisningarna till 19 § kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370)
jämte en i ämnet väckt motion.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 12

Ändrade bestämmelser rörande det s. k.
förvärvsavdraget för gift kvinna

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 47, i anledning av väckta
motioner om ändringar av bestämmelserna
rörande det s. k. förvärvsavdraget
för gift kvinna.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande inom riksdagen väckta, av
utskottet till behandling i ett sammanhang
upptagna motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 28

av herr Anderberg m. fl. och II: 39 av
herr Engkvist m. fl., vari hemställts, att
riksdagen måtte besluta vidtaga sådan
ändring i förordningen om statlig inkomstskatt
§ 4 mom. 2, att punkten
komme att lyda: Har gift man, som levt
tillsammans med sin hustru och som
under större delen av beskattningsåret
varit här bosatt, under året haft inkomst
av jordbruksfastighet eller av odlingar
på jord taxerad som annan fastighet
eller av rörelse---åtnjuta

avdrag med 300 kronor;

2) de likalydande motionerna I: 140
av fru Svenson m. fl. och 11:428 av
herr Larsson i Luttra m. fl., vari hemställts,
»att riksdagen måtte besluta, att
ett fast avdrag på 300 kronor skall medgivas
vid taxering till såväl statlig som
kommunal inkomstskatt, om gift kvinna
deltagit i mannens förvärvsarbete inom
jordbruk eller rörelse, eller om gift man
deltagit i hustruns förvärvsarbete inom
dessa förvärvskällor»; samt

3) motionen II: 93 av herr Andersson
i Essvik, vari hemställts, »att riksdagen
måtte besluta om en sådan ändring av
§ 4 mom. 2 andra stycket av förordningen
om statlig inkomstskatt, att hustru,
som äger jordbruksfastighet och deltager
i skötseln därav till ett värde av
minst 300 kronor, även må åtnjuta avdrag
med 300 kronor».

De yrkade ändringarna syftade sålunda
samtliga till en utvidgning av rätten
till avdrag vid s. k. faktisk sambeskattning.

Nr 17

Onsdagen den 11 maj 1955

Ändrade bestämmelser rörande det s. k.

Utskottet hemställde

1) att de likalydande motionerna
I: 28 av herr Anderberg m. fl. och II: 39
av herr Engkvist m. fl. om viss ändring
av bestämmelserna rörande det s. k.
förvärvsavdraget för gift kvinna icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd; 2)

att de likalydande motionerna
I: 140 av fru Svenson m. fl. och II: 428
av herr Larsson i Luttra m. fl. om viss
ändring av bestämmelserna rörande det
s. k. förvärvsavdraget för gift kvinna
vid beskattning icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd; samt

3) att motionen II: 93 av herr Andersson
i Essvik om viss ändring av 4 §
2 mom. andra stycket av förordningen
om statlig inkomstskatt icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits

I) av herrar Velander och Hagberg i
Malmö, som ansett att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, med bifall till
de likalydande motionerna I: 28 av herr
Anderberg m. fl. och II: 39 av herr Engkvist
m. fl., de likalydande motionerna
I: 140 av fru Svenson m. fl. och II: 428
av herr Larsson i Luttra m. fl. samt motionen
II: 93 av herr Andersson i Essvik,

1) för sin del antaga ett i reservationen
framlagt förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370).

2) antaga ett likaledes av reservanterna
framlagt förslag till förordning
om ändring i förordningen den 26 juli
1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt.

II) av herrar Söderquist, Anders Johansson,
Kristensson i Osby, Sjölin och
Strandh, vilka ansett att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte, i anledning
av de likalydande motionerna I: 28
av herr Anderberg m. fl. och II: 39 av
herr Engkvist m. fl., de likalydande motionerna
1:140 av fru Svenson m. fl.
och II: 428 av herr Larsson i Luttra
m. fl. samt motionen II: 93 av herr Andersson
i Essvik, i skrivelse till Kungl.
Maj :t hemställa om en översyn av reg -

förvärvsavdraget för gift kvinna

lerna om det s. k. förvärvsavdraget vid
taxering till skatt, så att förslag i ärendet
snarast kunde föreläggas riksdagen.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr HAGBERG i Malmö (h):

Herr talman! De motioner, vi nu har
framför oss är, som vi just hörde,
väckta dels från bondeförbundshåll,
dels från socialdemokratiskt håll. De
gäller ändringar av bestämmelserna om
förvärvsavdraget för gift kvinna. De
ändringar, som motionärerna föreslår,
syftar samtliga till en utvidgning av
rätten till avdrag vid vad man brukar
kalla den faktiska sambeskattningen.
Kammarens ledamöter känner väl till
dessa frågor; de har ju de senaste åren
kommit tillbaka gång på gång. Problemet
har blötts och stötts ganska länge,
och jag vill gärna medge, att jag för
egen del inte har så mycket nytt att
komma med.

Till en början vill jag inte bestrida,
att resultatet av skatteomläggningen år
1952 innebar vissa skattelättnader för
gifta yrkeskvinnor. Å andra sidan kan
man nog ifrågasätta, om inte de förvärvsavdrag,
som fastställdes för tre år
sedan, i alltför begränsad omfattning
täcker de merkostnader, som gift kvinna
får vidkännas genom förvärvsarbete.
Detta gäller — den saken har vi från
vårt håll gång på gång påpekat — särskilt
i sådana fall, då familjen har minderåriga
barn. Men oavsett detta måste
man säga att åtskilliga andra olikformigheter
och inkonsekvenser alltjämt
träder i dagen på detta område, och det
är några av dessa, som motionärerna
särskilt understrukit.

Jag vill gärna för kammarens ledamöter
dra fram ett par av de exempel,
som härvidlag föreligger. Det påpekas
bl. a. i vissa av dessa motioner, att
om jordbruksfastighet eller rörelse ägdes
eller dreves av hustrun och mannen
deltoge i hennes arbete är förvärvsavdrag
icke medgivet. Det, menar mo -

Onsdagen den 11 maj 1955 Nr 17 81

Ändrade bestämmelser rörande det s. k. förvärvsavdraget för gift kvinna

tionärerna, är en inkonsekvens. Jag biträder
den uppfattning, som de sålunda
givit uttryck åt. »Detta vore», säger de
alltså, »en uppenbar inkonsekvens eftersom
även i sådana fall båda makarna
gemensamt bidroge till inkomstens
förvärvande.» Sedan fortsätter de sitt
ganska intressanta resonemang: »Om
en gift kvinna ägde ett småbruk och
mannen deltoge i gårdens skötsel, skulle
det säkerligen vara av ej ringa ekonomisk
betydelse, om förvärvsavdrag
medgåves.» Avdraget borde liksom i
fråga om avdraget för hustrus arbete
vara 300 kronor. Det vore svårt att förstå,
säger motionärerna vidare, varför
det avdrag, som nu beviljades för hustru,
som deltoge i arbetet i mannens
jordbruk eller rörelse, endast skulle få
tillämpas vid den statliga beskattningen.
Likformiga principer borde därvidlag
tillämpas. Motionärerna menar alltså,
att avdraget också borde få utgå vid
den kommunala beskattningen. Jag delar
deras uppfattning i detta hänseende.
Någon inverkan på kommunernas
skatteunderlag kan knappast tänkas
uppstå genom en sådan utvidgning av
avdragsrätten. Genom kommunreformen
för ett par år sedan har — som vi
alla vet — de enskilda kommunerna på
landsbygden erhållit ett stabilare skatteunderlag
än vad småkommunerna tidigare
ägde. Jag vill också erinra om att
såväl finansministern som hans statssekreterare
den senaste tiden uttryckt
sina bekymmer över den expansiva politik,
som kommunernas goda finanser
på många håll givit anledning till. Om
riksdagen avslår motionerna, så kan
det ju i varje fall näppeligen ske med
åberopande av oro för kommunernas
finanser.

Utskottet säger sig väl finna, att ur
rent principiella synpunkter skäl kan
anföras för ett beaktande av de meningar,
som anföres i motionerna.
Detta är ju ostridigt. Vill man resonera
principiellt i detta sammanhang, är det
svårt att gå mot motionerna. Detta har,
ö — Andni kammarens protokoll

som sagt, utskottet självt beaktat, men
det vill i alla fall inte nu vara med om
denna lilla reform — ty, ärade kammarledamöter,
det är en mycket liten
reform på sambeskattningens område,
det här är fråga om. Skälen därför består
i första hand — det är måhända
en gammal riksdagskutym som utskottet
här följer — i en hänvisning till utskottets
uttalande vid förra årets höstsession,
då det begärde en översyn av
reglerna om förvärvsavdraget. Utskottet
menar, att, så länge denna utredning
ännu inte är verkställd, skall man
inte åtgöra något ytterligare i denna
angelägenhet. Samtidigt får man dock
ett intryck att utskottet självt menar,
att det icke räcker med enbart denna
hänvisning till ett beslut, som fattades
i fjol, utan anför ytterligare ett skäl.
Detta skäl anser sig utskottets majoritet
ha funnit i finansministerns svar på
en interpellation i detta ämne i medkammaren
detta år. I detta svar framhöll
finansministern, att han igångsatt
en utredning om en allmän skattesänkning,
som vore avsedd att genomföras
vid nästa års riksdag. Denna sänkning
borde taga form av en omarbetning av
skatteskalorna. Utredningen skulle —
framhöll finansministern — icke behandla
frågor, som hade betydelse för
sambeskattningen av äkta makar. När
den avsedda skattesänkningen genomförts,
borde undersökas, huruvida möjligheter
till ytterligare sänkningar av
de direkta skatterna förelåge genom
höjningar av ortsavdragen. I sistnämnda
sammanhang borde också — fortsatte
statsrådet — förvärvsavdragen
omprövas både med hänsyn till storleken
och till möjligheten att göra dem
likartade vid statlig och kommunal beskattning.

Det är ju gott och väl med detta resonemang
från finansministerns sida,
men, herr talman, om man resonerar
på detta sätt skjuter man dock i praktiken
ifrån sig frågan till en mycket

avlägsen framtid. För det första vet vi
1955. Nr 11

Nr 17

Onsdagen den 11 maj 1955

Ändrade bestämmelser rörande det s. k.

ju inte, hur det kan komma att gå med
den omtalade skattesänkningen vid
nästa års riksdag, vilken skattesänkning
dock anges som själva förutsättningen
för att ytterligare åtgärder över
huvud taget skall kunna diskuteras. För
det andra: När kommer resultatet av
den begärda översynen? Därom vet man
ju ännu mindre än om hur det skall
gå med den i utsikt ställda skattesänkningen
nästa år. Och för övrigt — varför
skulle inte frågan om förvärvsavdragen
kunna lösas utan hinder för den
avsedda prövningen av frågan om ortsavdragen?
Någon stor sak är detta väl
inte. Jag har i varje fall svårt att finna,
varför inte en sådan uppdelning skulle
kunna ske.

Som jag sade för ett ögonblick sedan,
utgör ju det problem, som berörs
i föreliggande motioner, ingen stor sak,
åtminstone inte för det allmänna. Ett
tillmötesgående av motionärernas skäligen
blygsamma krav — om kammarens
ledamöter vill studera motionerna,
skall de säkert finna, att det verkligen
är blygsamma krav som ställs —
skulle inte innebära några statsfinansiella
påfrestningar. Det lär väl ingen
kunna påstå, och det har inte heller
gjorts gällande i bevillningsutskottet.
Däremot skulle man vinna en stor fördel,
om man kunde tillmötesgå motionärerna
på detta begränsade avsnitt.
Man skulle nämligen utan varje tvekan
kunna avlägsna en betydande irritation,
som nu är till finnandes bland
ganska vida skaror av skattskyldiga,
framför allt på landsbygden, vilka inte
kan förstå de inkonsekvenser i lagstiftningen,
som jag här har tillåtit mig antyda
och som motionärerna också uppehåller
sig vid och ytterligare belyser.
Jag skulle vilja säga, att, så länge inte
dessa små frågor lösts, har vi — det
är min bestämda uppfattning — alldeles
säkert att räkna med sådana här
motioner vid varje riksdag som kommer,
ända tills de har klarats upp, tv
så stark är — såvitt jag kan bedöma

förvärvsavdraget för gift kvinna

saken — irritationen ute bland människorna.

Det går inte att säga — och det har
inte heller skett åtminstone från utskottets
sida — att man inte kan biträda
dessa begränsade yrkanden, därför
att frågan inte är lagtekniskt uppklarad.
Det är en enkel sak att göra
detta, och i den reservation, som herr
Velander och jag fogat till betänkandet,
föreligger ett förslag till lagtext. Om
kammaren följer oss reservanter och
alltså accepterar denna lagtext, är dessa
små problem på sambeskattningens område
förda ur stridslinjen.

Med vad jag här anfört ber jag, herr
talman, att få yrka bifall till den avherr
Velander och mig avgivna reservationen.
Enligt denna skulle de nya
bestämmelserna träda i tillämpning
från och med den 1 januari nästa år.

Herr KRISTENSSON i Osby (fp):

Herr talman! Då 1952 års riksdag
beslöt den nuvarande utformningen av
förvärvsavdraget för gift kvinna anmälde
vi inom folkpartiet en avvikande
mening i olika hänseenden. Även
majoriteten framhöll att beslutet endast
gällde ett provisorium. Det var helt
naturligt för oss att ansluta oss till kravet
på en översyn av problemet i ett
sammanhang. Detta blev också riksdagens
beslut under fjolåret. Riksdagen
uttalade då önskemål om att Kungl.
Maj :t skulle, så snart förutsättningar
förelåg, framlägga ett förslag.

I år är emellertid utskottsmajoriteten
av den meningen att den kommande
utredningen om höjning av ortsavdragen
bör avvaktas, innan man tar
frågan om förvärvsavdraget under omprövning.
Det är troligt att den senare
frågan därigenom skjutes på en oviss
framtid.

I anledning av denna sammankoppling
av frågorna om ortsavdrag och
förvärvsavdrag vill jag framhålla, att
rätt till ortsavdrag föreligger för alla

Onsdagen den 11 maj 1955

Nr 17

Ändrade bestämmelser rörande det s. k. förvärvsavdraget för gift kvinna

skattskyldiga, medan förvärvsavdraget
för hustru, som arbetar utanför hemmet,
närmast är ett omkostnadsavdrag.
Jag finner det därför angeläget att denna
senare fråga snarast omprövas, ty
det är ett rättvisekrav att man genom
förvärvsavdraget lämnar bättre kompensation
för de ökade omkostnader,
som en förvärvsarbetande hustru har,
särskilt i de fall då det finns minderåriga
barn i familjen. Det är också av
vikt, såsom många gånger sagts i denna
kammare, att så sker med hänsyn
till arbetsmarknadens behov av att
kunna ta till vara arbetskraften. Även
i andra hänseenden finner jag att bestämmelserna
beträffande förvärvsavdraget
snarast behöver omprövas.

Vi har i en reservation yrkat på att
det snarast skall ske en sådan omprövning,
och jag ber, herr talman, sålunda
att få yrka bifall till den av
herr Söderquist m. fl. avgivna reservationen.

Herr OLSSON i Gävle (s):

Herr talman! Det är bara ett litet fel
med hela denna uppläggning av saken,
nämligen att man inte håller isär vad
motionärerna föreslagit och vad folkpartiet
i sin reservation yrkar. I samtliga
motioner har det varit fråga om
300-kronorsavdraget. Jag maler i detta
sammanhang ut högern, som hela tiden
intagit en fullständigt konsekvent
ståndpunkt, men jag skulle till herr
Hagberg vilja säga, att det ju inte råder
en sådan oöverensstämmelse mellan
ortsavdraget och detta avdrag på
300 kronor, som herr Hagberg här velat
göra gällande. Herr Hagberg och
jag arbetade dock åtskilliga år tillsammans
inom 1949 års skattekommitté,
och det torde inte vara någon av oss
obekant att den kompromiss, som där
träffades, var en sådan där kompromiss
som man gör, när man vill försöka
lösa eu svår fråga som inte kan
lösas på annat sätt. I realiteten inne -

bär de 300 kronorna inte något annat
än en förstärkning av ortsavdraget.

I höstas var folkpartiet och utskottets
majoritet överens i dessa ting. Den
24 november skrev nämligen riksdagen
— och det beslutet var alla utom
högern med om — till Kungl. Maj :t och
begärde, att det skulle företas en översyn
av bestämmelserna för förvärvsavdraget.
Motionerna var den gången
av ungefär samma slag som de nu föreliggande.
Skillnaden var bara den, att
bevillningsutskottet vid detta tillfälle
använde sin initiativrätt för att vidga
motionernas ram och begära att översynen
skulle avse förvärvsavdraget i
dess helhet.

Nu har reservanterna gjort ett försök
att använda utskottets initiativrätt
på samma sätt som i höstas, men som
bekant är det, herr talman, endast en
majoritet i utskottet som kan använda
initiativrätten. Jag förstår därför inte,
hur man i folkpartiets reservation kan
vidga frågan till att gälla förvärvsavdraget
i dess helhet, när ingen av motionärerna
tagit upp den frågan. Skall
vi försöka göra någonting åt dessa saker,
får vi väl hålla dem samman så
pass, att vi kan lösa det som dock är
det centrala. Och jag tror att herr
Kristensson i Osby och jag är överens
om att det inte är de 300 kronorna utan
det stora förvärvsavdraget som är den
ömma punkten i detta sammanhang.
Men detta berörs inte i någon av motionerna.
Vill man verkligen gagna den
sak det här gäller är det således skäl
i att stå kvar på den ståndpunkt som
utskottet hade den 24 november och
säga, att vi har skrivit till Konungen
och begärt förslag och då också skall
ha ett förslag från Konungen.

Jag vill hemställa om bifall till bevillningsutskottets
förslag och uttalar
ett slilla tvivel om det över huvud taget
är möjligt att ställa proposition på
herr Kristenssons yrkande — det blir
en sak mellan talmannen och herr
Kristensson.

Nr 17

Onsdagen den 11 maj 1955
Ändrade bestämmelser rörande det s. k. förvärvsavdraget för gift kvinna

Herr KRISTENSSON i Osby (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Utskottets ärade ordförande
och jag var överens i fjol om
att förvärvsavdragen skulle prövas i
ett sammanhang. Man skulle alltså
samtidigt som man prövade 300-kronorsavdraget
också pröva förvärvsavdraget
för hustru, som arbetar utanför
hemmet och har minderåriga barn.

Sedan har detta nya tillkommit, herr
Olsson, att utskottsmajoriteten nu vill
sammankoppla denna översyn med frågan
om en höjning av ortsavdragen.
Utskottet anknyter därvid till den uppfattning,
som finansministern har gett
till känna i ett interpellationssvar i
första kammaren. 1 detta nya läge har
vi inom folkpartiet — och samtliga
folkpartister, som har suttit på frågan,
har också, herr Olsson, anslutit sig till
reservationen — velat understryka att
denna översyn av förvärvsavdraget inte
bör sammankopplas med den större frågan
om ortsavdragens höjd utan göras
separat och komma så snart som möjligt.
Sambandet mellan ortsavdragen
och förvärvsavdragen är inte sådant
enligt vår uppfattning, att man behöver
sammankoppla dessa ting. Förvärvsavdraget
kan fristående få en
bättre utformning än det har. För en
hustru som arbetar utanför hemmet,
särskilt när det finns minderåriga barn
i familjen, räcker det schablonavdrag
som nu tillämpas i regel inte till för
att kompensera de meromkostnader
som uppstår i sådana fall.

För att det inte skall bli något missförstånd
vill jag gärna säga, att en höjning
av ortsavdragen också är en god
sak. Men det ena goda utesluter inte
det andra; det är inte nödvändigt att
dessa båda ting genomföres samtidigt.
En justering av förvärvsavdragen betyder
mycket mindre för statens och
kommunernas finanser än en avsevärd
höjning av ortsavdragen. Om man alltså,
som herr Olsson vill, sammankopplar
denna översyn av förvärvsavdragen

med den som skall ske av ortsavdragen,
skjuter man den förra frågan på en
mycket oviss och obestämd framtid.
Det är detta som vi inom folkpartiet
inte vill vara med om.

Herr HAGBERG i Malmö (h) kort
genmäle:

Herr talman! Jag ber att få säga några
ord i anslutning till herr Olssons i
Gävle anförande. Jag kan även för min
del understryka utskottets uttalande,
att de gällande bestämmelserna på
detta område inte har utformats efter
enhetliga principer. Men i motsats till
utskottet drar jag därav den slutsatsen,
att man icke skall nöja sig med
att avvakta de utredningar, som finansministern
eventuellt kan föranstalta
om. Åtminstone på en punkt tycker jag,
att saken är så pass enkel, att riksdagen
mycket väl skulle kunna ta ställning
utan vidare. Vi fick ju — som
jag redan påpekade i mitt första anförande
— år 1952, alltså för tre år sedan,
en bestämmelse om att avdrag
skall medges upp till 300 kronor i de
fall gift kvinna biträdde sin man i dennes
förvärvsverksamhet. Men det egendomliga
är, att detta avdrag endast åtnjutes
vid den statliga taxeringen. Varför,
det har man aldrig fått någon riktig
klarhet i. Det har aldrig lämnats
någon uttömmande motivering för denna
egendomliga uppdelning, en uppdelning
som jag inte tvekar att beteckna
som ganska orimlig. Anses skatteförmågan
vara beroende av det nämnda
förhållandet, då den skattskyldige
fyller i deklarationen för statlig inkomstskatt,
kan ju förhållandet som sådant
inte gärna ändras, när han går
över till nästa kolumn, som avser kommunal
inkomstskatt.

Herr Olsson i Gävle framhöll, att vad
motionerna syftar till inte är det stora
avdraget utan vad man kallar det lilla
avdraget, 300-kronorsavdraget, och vad
därmed äger samband. Detta är riktigt.

Onsdagen den 11 maj 1955

Nr 17

Ändrade bestämmelser rörande

Jag har för min del i mina yrkanden
inte gått utöver motionernas ram. Jag
skall inte lägga mig i det meningsutbyte
som har uppstått mellan herr
Kristensson och herr Olsson i Gävle.
Jag vill bara understryka, att ingen kan
ur formell synpunkt rikta någon anmärkning
mot den reservation, som
från vår sida framförts. Den går inte
på något sätt utöver vad motionerna
har föreslagit. Vill man alltså främja
deras syfte, så är den säkraste vägen
att biträda den reservationen, som herr
Velander och undertecknad knutit till
utskottets utlåtande.

Herr OLSSON i Gävle (s) kort genmäle: Herr

talman! Jag skulle vilja förklara
för herr Hagberg varför detta inte skedde.
Herr Hagberg minns ju att 1949 års
skattekommitté — dess arbete brukar
man ju annars följa med stort intresse
— föreslog detta. Den hade inte kommunalskatten
utan endast statsskatten
till behandling. Det är orsaken till att
detta förslag aldrig kom med. Vidare
skall vi inte förneka, att det gällde att
i ett visst ögonblick kompromissa med
en förstärkning av ortsavdraget till en
viss bestämd grupp. Vi kan vara så pass
ärliga mot varandra att vi talar om hela
denna historias uppkomst.

Sedan vill jag be herr Kristensson i
Osby om ursäkt för en feluppgift. Det
var nämligen i andra avdelningen vi
hade stödet från folkpartisten, men han
försvann sedan på vägen mellan andra
avdelningen och utskottets plenum. Det
är därför kanske mänskligt att man kan
missuppfatta en situation. För övrigt
tror jag, herr talman, att om man i
detta sammanhang vill ha en lösning av
hela frågan så är utskottets linje den
riktiga. Jag undantar nu högern. Den
har här framställt ett förslag. Högern
anmälde i höstas en avvikande mening,
men folkpartiet, socialdemokraterna
och bondeförbundet var fortfarande

det s. k. förvärvsavdraget för gift kvinna

överens. Om man nu vill ha frågan prövad
i sin helhet och utskottet har skrivit
att vi vill ha frågan utredd så och
så, då bör man väl ändå avvakta ett
besked — inte bara ett interpellationssvar.
Innan man skriver på nytt vill
man ha ett riktigt besked. Jag har aldrig
varit med om att man så där en
gång varje halvår satt i gång en korrespondens
mellan bevillningsutskottet
och Kungl. Maj :t. Vi brukar ha något
längre uppehåll mellan skrivelserna.

Jag vidhåller, herr talman, mitt förslag
om bifall till utskottets hemställan.

Herr KRISTENSSON i Osby (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Till utskottets ärade
ordförande skulle jag vilja säga, att när
herr Olsson och jag i fjol var överens
om förslaget från bevillningsutskottet
på denna punkt, då var det inte tal om
att denna översyn av förvärvsavdragen
skulle sammankopplas med utredningen
om ortsavdragets höjd. Det är detta som
är det nya, herr Olsson i Gävle, och
som gör att vi i reservationen ställt
yrkandet att denna översyn av förvärvsavdraget
bör göras snarast.

Herr ANDERSSON i Essvik (s):

Herr talman! Dessa motioner behandlar
ju som bekant förvärvsavdraget för
gift kvinna från skilda utgångspunkter.
I motionen av herr Anderberg m. fl.
önskas, att det förvärvsavdrag som nu
utgår till gift kvinna i jordbruksarbete
även skall utsträckas till att gälla för
gift kvinna som har viss inkomst av
annan fastighet efter vissa i motionen
angivna regler. Motionen av fru Svenson
m. fl. vill bl. a., att det förvärvsavdrag
som nu utgår vid statlig beskattning
även skall utsträckas till att gälla
vid kommunal beskattning. I min motion
slutligen har jag velat peka på ett
uppenbart missförhållande.

1952 års riksdag beslöt, att mannen

Nr 17

Onsdagen den 11 maj 1955

Ändrade bestämmelser rörande det s. k.

skulle ha rätt att göra ett avdrag med
300 kronor vid den statliga beskattningen
när hans hustru deltar i jordbruksarbetet.
Detta har haft som följd,
att praktiskt taget alla jordbrukarhustrur
har fått nämnda avdrag. Det har
följaktligen varit fråga om ett rent
schablonavdrag. Det har nämligen varit
ogörligt för taxeringsnämnderna att
kunna kontrollera huruvida arbetet utförts
eller inte.

Det är dock en grupp som ställts
utanför, och det är de jordbrukarhustrur
som själva stått som ägare till jordbruksfastigheten,
alldenstund det är
skrivet i förordningen att mannen skall
åtnjuta avdraget.

Det förefaller som om det hela antingen
skulle bero på en felskrivning
eller ett rent förbiseende. Man kan med
bästa vilja i världen inte mobilisera något
skäl till varför en jordbrukarhustru,
som deltar i arbetet på samma sätt
som grannen, bara därför att hon står
som ägare till fastigheten inte skulle
ha rätt till detta avdrag. Det är på denna
punkt som jag i min motion velat
ha en rättelse. Man kan inte peka på
några rent taxeringstekniska formaliteter
som skulle hindra en ändring här.
Annars kunde man ju tänka sig att det
vore orimligt att man på sin egen deklaration
skall göra avdrag för eget arbete.
Bland rörelseidkarna har den gifta
kvinnan denna rätt. Även om man
alltså tar detta som utgångspunkt så
står det hela fullständigt obegripligt.

Det har i utskottets utlåtande påpekats,
att denna fråga varit föremål för
upprepade motioner sedan nu gällande
bestämmelser infördes vid 1952 års
riksdag. Jag ifrågasätter om detta är
alldeles riktigt, ty mig veterligen har
åtminstone inte det avsnitt som jag här
velat peka på någon gång tidigare varit
föremål för riksdagens behandling.

Herrar Veländer och Hagberg i
Malmö har i sin reservation yrkat bifall
bland annat till den motion som
jag väckt, men de har sträckt sig betyd -

förvärvsavdraget för gift kvinna

ligt längre. Enligt deras förslag skulle
avdragsrätten gälla även beträffande
taxering till kommunal inkomstskatt,
och i fråga om den statliga inkomstskatten
skulle det maximerade beloppet höjas
till 1 000 kronor. Därigenom blir
frågan på en gång betydligt större och
mera komplicerad. Den kommunala
skatten kommer in i bilden, och det
hela blir som jag nyss sade avsevärt
mera invecklat. Jag anser mig därför
icke kunna rösta för bifall till denna
högerns reservation, och jag vill därför,
herr talman, föreslå bifall till min motion,
vilket skulle innebära att i § 4
mom. 2 av förordningen den 26 juli
1947 om statlig inkomstskatt tillädes ett
stycke av följande lydelse: »Har gift
kvinna, som levt tillsammans med sin
man och som under större delen av beskattningsåret
varit här i riket bosatt,
under året haft inkomst av jordbruk,
som hon själv bedrivit, må hon, i den
män sådan hennes inkomst därtill förslår,
åtnjuta avdrag med 300 kronor.»
Denna ändrade bestämmelse skulle gälla
från och med den 1 januari 1956.

Herr LARSSON i Luttra (bf):

Herr talman! Den fråga vi nu diskuterar
har ju behandlats i riksdagen
gång efter annan de sista åren. Senast
var frågan uppe i höstas, och utskottet
hänvisade då till vad utskottet
skrev 1953. Nu säger utskottet, att frågan
skall komma upp till behandling
i samband med den utredning som begärts
av höstriksdagen. Vad det gäller
är att det förvärvsavdrag på 300 kronor
för hustru som deltager i mannens förvärvsverksamhet,
som nu endast får åtnjutas
vid den statliga beskattningen,
skall utsträckas också till den kommunala
beskattningen.

Det har tidigare rått en viss tvekan
om vad detta skulle innebära för kommunernas
skatteunderlag, ty i stort sett
förlorar ju kommunen tre skattekronor
för varje avdrag som beviljas. Vi be -

Onsdagen den 11 maj 1955 Nr 17 87

Ändrade bestämmelser rörande det s. k. förvärvsavdraget för gift kvinna

finner oss nu i den situationen att man
kan räkna med en uppgång i antalet
skattekronor, d. v. s. en höjning av
skatteunderlaget. Det kan då förväntas
att en sådan reform kan genomföras
utan att det blir några konsekvenser i
form av ökade utdebiteringar i kommunerna.

Det har redan här påpekats, att reformen
inte har några som helst statsfinansiella
konsekvenser. Det kan tvärtom
till och med hända, att statsskatten
kan öka en aning då det blir något
mindre kommunalskatt och alltså avdragen
vid statsbeskattningen kan bli
något mindre.

Det finns såvitt jag kan förstå inga
egentligt bärande skäl för att man skall
uppehålla denna skillnad mellan statsbeskattningen
och den kommunala beskattningen
i fråga om detta förvärvsavdrag.
Den motivering, som bevillningsutskottets
ordförande här har lämnat,
stryker enligt min mening närmast
under att det egentligen inte finns
några bärande motiveringar för denna
skillnad. Herr Olsson i Gävle har sagt,
att detta avdrag närmast innebär en
förstärkning av ortsavdraget, men det
är inte hela sanningen. Detta särskilda
förvärvsavdrag på 300 kronor innebär
en utjämning mellan dem som åtnjuter
det vanliga förvärvsavdraget och dem
som deltar i förvärvsarbetet men formellt
tidigare var utestängda från att få
något sådant avdrag. Det är ju den väsentliga
motiveringen för avdraget.

Jag tycker nog att herr Hagberg i
Malmö hade alldeles rätt när han här
sade att denna fråga är liten om man
ser till kommunernas ekonomi o. s. v.
och att konsekvenserna av ett genomförande
nu inte skulle bli på något sätt
kännbara för kommunerna. Det finns
därför ingen anledning att i dag skjuta
på frågan till en oviss framtid.

Med detta, herr talman, har jag velat
motivera varför jag här kommer
att rösta för bifall till reservationen
nr I.

Fröken HÖJER (fp):

Herr talman! Jag kan helt instämma
i vad herr Kristensson i Osby sagt i
denna fråga, men jag förstår inte herr
Olsson i Gävle. Här menar herr Olsson
att vi skall nöja oss med det uttalande
som utskottet gjorde förra året och som
riksdagen godkände. Men det har i alla
fall i första kammaren givits ett interpellationssvar,
där finansministern har
talat om att vi beträffande denna fråga
skall vänta på utredningar angående
ortsavdragen m. m. I det betänkande vi
har på bordet i dag har utskottet instämt
i detta uttalande. Frågan har alltså
enligt mitt förmenande kommit i ett
nytt läge.

För min del betraktar jag detta som
en fråga om angelägenhetsgrad. Jag har
inte funnit någon motivering för att den
stora utredningen om ortsavdragen
nödvändigtvis skall gå före en reform
i fråga om förvärvsavdraget. Spörsmålet
om ändring av ortsavdragen är, som
herr Kristensson i Osby nyss framhöll,
en mycket stor ekonomisk fråga, betydligt
större än frågan om ändring av förvärvsavdraget.
Men i ett annat avseende
är denna fråga om förvärvsavdraget
en mycket stor fråga. Behöver vi i Sverige
de kunniga gifta kvinnorna i yrkesarbetet?
Jag vill svara, att samhället
går under om vi inte får dem. Vi
måste ha dem.

I alla andra hänseenden vet man, att
man inte kan locka folk till ett arbete
om man inte erbjuder dem en viss lön,
men i detta fall tänker man inte på vilken
lön som vederbörande får, vilka
omkostnader hon har för sitt arbete
och vad det blir kvar av hennes lön. Så
många gånger som vi har diskuterat
denna fråga borde det vara uppenbart
för oss att detta är en verkligt stor
fråga. Vi tillåter pojkar och flickor att
komma in till våra läroanstalter — till
folkskoleseminarier och till högskolor
av olika slag — men när de sedan skall
fortsätta i förvärvsarbetet sätter vi
kvinnorna i en siimre ställning därför

Nr 17

Onsdagen den 11 maj 1955

Ändrade bestämmelser rörande det s. k.

att de — i synnerhet om de har barn
— som bekant har stora utgifter så fort
de ägnar sig åt förvärvsarbete. Skall vi
då inte vara redo att ta en utredning
just nu om den frågan, så att vi får
det kunniga folk som vi behöver?

Skolorna bar massor med vakanta
tjänster och har inkompetent folk anställt
på en hel del tjänster. Detsamma
gäller sjukvården och många andra viktiga
områden i dagens Sverige. En av
orsakerna till detta förhållande är, att
vi är så sena med att ta upp denna fråga
angående förvärvsavdraget och ge de
gifta kvinnorna rätt att göra större avdrag
för sina omkostnader än det lilla
schablonbelopp som man nu får dra av
och som, såsom vi alla vet, inte är tillräckligt.

Herr talman! Med dessa ord vill jag
yrka bifall till reservation nr II.

I detta anförande instämde fröken
Elmén (fp).

Herr ANDERSSON i Essvik (s):

Herr talman! Med hänsyn till att
något yrkande, liknande det jag ställde,
inte har gjorts i första kammaren återtar
jag mitt yrkande.

Herr KÄRRLANDER (s):

Herr talman! Det var egentligen herr
Hagberg i Malmö som föranledde mig
att begära ordet. Han sade att det
egentligen aldrig hade givits någon vettig
förklaring till att detta förvärvsavdrag
på 300 kronor inte gäller även
på den kommunala sidan. Men herr
Hagberg i Malmö vet ju lika väl som
jag, att detta förvärsavdrag tillkom som
en kompromiss i den utredning som
föregick lagstiftningen på denna punkt.
Det har också, herr Hagberg, ganska
klar angivits varför man inte har varit
beredd att låta detta förvärvsavdrag
gälla även vid kommunalbeskattningen.
Man har nämligen sagt, att
detta avdrag inte får betraktas enbart
som ett förvärvsavdrag i samma mening

förvärvsavdraget för gift kvinna

som andra förvärvsavdrag utan det är
ett komplement som syftar till lindring
av progressionen i sambeskattningen.
Om en jordbrukare eller en
rörelseidkare får hjälp i sin rörelse
eller sitt jordbruk av hustrun, får han
ju inte i sin inkomstdeklaration göra
något avdrag för lön åt henne. Det
skulle han däremot ha tillfälle att göra
om han hade lejd arbetskraft för precis
samma arbete. Men när han nu får
hjälp av sin hustru blir ju hans totala
inkomst större än om han skulle göra
detta avdrag för lejd arbetskraft, och
för att i sådana fall minska inverkan av
progressionen i statsbeskattningen har
man infört denna form av förvärvsavdrag.
Det får alltså inte betecknas
enbart som ett förvärvsavdrag i vanlig
mening utan även som ett komplement
till sambeskattningen.

Även om man kan instämma i vad
herr Andersson i Essvik framhåller i sin
motion tror jag han förstår, att det nog
inte är möjligt, när nu bevillningsutskottet
och riksdagen har begärt en utredning,
att bryta ut denna detalj och
säga att den skall ordnas nu och att vi
sedan får ta det övriga genom en utredning.
Jag tror att det är nödvändigt
att hela problemet tas upp till prövning.
Detta trehundrakronorsavdrag är ju i
stort sett en höjning av ortsavdraget
för vissa grupper, men det finns vissa
andra grupper, som också har ett arbete
där hustrun hjälper till men som
inte kan få detta avdrag och som har
riktat kritik emot detta förhållande.
Hela fältet måste nog omprövas.

Fröken Höjer sade att frågan efter
finansministerns interpellationssvar har
kommit i ett nytt läge. Ja, fröken Höjer,
det kan jag medge. Den kanske har
kommit i ett något annat läge än innan
detta svar kom. Men den har inte
kommit i ett läge där det går lättare att
bryta ut den. En utredning om skatteskalornas
förändring och en utredning
angående möjligheterna att lindra beskattningen
genom en höjning av orts -

Nr 17

Onsdagen den 11 maj 1955

Ändrade bestämmelser rörande

avdragen komplicerar ur min synpunkt
sett läget så, att man absolut inte kan
bryta ut detta om förvärvsavdragen
och låtsas som om man inte kände till
att hela skattefrågan skall bli föremål
för utredning. Vilken angelägenhetsgrad
detta än har hänger dessa frågor så
intimt samman, att jag inte kan se att
det finns några möjligheter att frikoppla
dessa två frågor, utan man måste veta
vad man tänker i både den ena och
den andra frågan.

Herr talman! Jag ber med detta att få
yrka bifall till utskottets förslag.

Fröken HÖJER (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill bara säga att
jag fortfarande inte har fått någon motivering
till att man skall göra »en översyn
av ortsavdragen och i samband
därmed av förvärvsavdraget», såsom
sägs i utskottsutlåtandet. Varför måste
man koppla ihop dessa frågor? Vad
angelägenhetsgraden beträffar har jag
framhållit angelägenheten av att vi först
gör en utredning angående förvärvsavdraget.

Herr SJÖLIN (fp):

Herr talman! Jag har begärt ordet
för att lämna den upplysningen, att de
medlemmar av folkpartiet, som deltog
i plenarbehandlingen av detta ärende,
även var med i andra avdelningen när
ärendet realbehandlades. Det var sålunda
ingen förändring i uppsättningen
när beslutet fattades. För fullständighetens
skull vill jag tillägga, att en annan
ledamot var med på andra avdelningen
vid justeringen med hänsyn
till att den i ärendet tjänstgörande då
var förhindrad att deltaga.

Medan jag ändå har ordet ber jag att
få säga några ord om själva saken. Utskottets
ärade ordförande, herr Olsson
i Gävle, är ängslig för att vi skall öppna
någon korrespondens med regeringen i
denna fråga. Jag tycker att denna ängslan
är obefogad. Frågan har faktiskt
kommit i ett helt nytt liige i år, som

det s. k. förvärvsavdraget för gift kvinna

framhållits från olika håll i dag, och
det är anledning nog till att vi gör oss
påminda hos regeringen.

Finansministerns svar på fru Gärde
Widemars interpellation ger ju vid handen,
att vi måste vänta ganska länge
innan någon uppmärksamhet kan ägnas
frågan om förvärvsavdraget. Först skall
ortsavdragsfrågan utredas — en mycket
angelägen sak enligt min mening.
Om ortsavdragen inte längre motsvarar
sitt syfte, vilket de säkerligen inte gör,
är det stor anledning att höja dessa.
Likaså har vi från folkpartiet motionerat
om att en allmän skattelättnad skall
genomföras, vilket vi också finner mycket
angeläget och inte minst att denna
skattelättnad i första rummet kommer
de mindre inkomsttagarna till godo.
Detta är också en fråga som enligt
finansministerns mening skall utredas
innan frågan om förvärvsavdraget kan
tas upp till närmare behandling.

Alla dessa saker är säkert mycket
behjärtansvärda och vi gillar i och för
sig de synpunkter som finansministern
har fört fram beträffande skattelättnad
för de mindre inkomsttagarna, men vi
anser att utredningen om förvärvsavdraget
kan företas parallellt med eller före
de andra frågorna, ty den är icke av
samma karaktär som dessa andra frågor.
Frågan om förvärvsavdraget är ju
faktiskt mycket viktig, som framhållits
från olika håll, och den är kanske viktigare
än många tror. Nuvarande bestämmelser
om förvärvsavdraget hindrar
i stor utsträckning den gifta kvinnan
att ta arbete ute i arbetslivet och
vi behöver, som fröken Höjer påpekade,
använda all den arbetskraft som vi kan
förfoga över. Därför borde det vara angeläget
för regeringen att fortast möjligt
ta itu med denna fråga.

Jag ber alltså, herr talman, att få yrka
bifall till reservationen nr II.

Herr PERSSON i Appuna (s):

Herr talman! Jag skall inte säga
många ord till i denna debatt, ty dessa

Nr 17

Onsdagen den 11 maj 1955

Ändrade bestämmelser rörande det s. k.

frågor har redan belysts tämligen ingående.
Men jag kan ändå inte undgå att
till herr Kristensson i Osby ställa en
fråga. Jag fick det intrycket av hans
anförande — och även av herr Sjölins
och fröken Höjers anföranden — att
man ansåg en höjning av förvärvsavdraget
som angelägnare än en höjning
av ortsavdragen. Jag vet inte om detta
kan vara riktigt, ty det är väl ändå på
det sättet — det har ju t. o. in. folkpartiet
vid något tillfälle anfört, i
varje fall under valrörelserna — att
1952 års beslut har medfört vissa skärpningar
i beskattningen för i första hand
de lägre inkomsttagarna. För att man
skall kunna hjälpa dem är det klart
att man i första hand tvingas att höja
ortsavdragen. Då är det enligt mitt sätt
att se rimligt att man ger den frågan
förtursrätt, och så får väl förvärvsavdraget
prövas i ett senare sammanhang.

Här har ju frågats vilken motivering
som kan finnas för att man inte får
göra detta tioprocentiga avdrag på inkomsten
när det gäller den kommunala
beskattningen. Det har ju herr Olsson
i Gävle svarat på. Men jag tror att man
skall gå litet försiktigt fram på den
vägen. Riksdagen beslutade år 1952 att
medge ett avdrag på 300 kronor för
gifta kvinnor som deltar i männens
förvärvsverksamhet, i första hand jordbruk.
Taxeringsnämnderna har emellertid
i det fallet måst gå mycket generellt
till väga genom att utan någon
ingående prövning medge detta avdrag
på 300 kronor. Jag har i varje fall fått
den uppfattningen, att det går till på det
sättet. Vill man höja avdraget ytterligare,
måste man kanske se till att det
blir vissa begränsningar, så att taxeringsnämnderna
inte behöver arbeta
alltför skönsmässigt.

Fröken Höjer var inne på ett annat
spörsmål. Hon frågade om vi inte behöver
de förvärvsarbetande kvinnorna
i produktionen. På den frågan kan det
obetingat svaras ja. Vi behöver kvin -

förvärvsavdraget för gift kvinna

norna i produktionen, och det har varit
av stort värde att de har kunnat
delta i så stor utsträckning som skett.
Men, fröken Höjer, vi skall ändå komma
ihåg, att en stor del av de gifta kvinnorna
inte har möjlighet att direkt delta
i produktionen. Många tvingas att sköta
hemmet, och det arbetet är enligt min
uppfattning av samma värde som vilket
annat arbete som helst, och jag undrar
om vi inte måste ge även dem den
erkänsla för deras arbetsinsatser i hemmet
som de kan vara berättigade till.

Herr talman! Jag skall inte hålla på
längre. Med vad jag har anfört ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr OLSSON i Gävle (s) kort genmäle
:

Herr talman! Jag ber om ursäkt om
jag säger ytterligare några ord, särskilt
som första kammaren med 87
röster mot 17 har beslutat följa bevillningsutskottet.

Jag har begärt ordet närmast för att
tala litet om förtursrätten. Alla människor
anser att just deras önskemål är
så viktiga, att de önskemålen skall ha
förtursrätt. 1 förra veckan ville en falang
har förtursrätt i utredningen för
en viss grupp; i dag vill fröken Höjer
och flera andra ha förtursrätt för frågan
om förvärvsavdraget, vilken utreds
av samma kommitté som nu brottas
med problemet att utarbeta förslag
till en allmän skattenedsättning. Jag
tror att vi måste begränsa våra krav en
smula. I det läge utredningsarbetet inom
1950 års skattelagssakkunniga befinner
sig vill jag ge förtursrätt för kravet på
en allmän skattenedsättning, vilket i
dag inte tycks ha så stor anslutning
hos vissa av förespråkarna för reservationen.

Herr KRISTENSSON i Osby (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Persson ställde en
fråga till mig om vilken turordning vi

Onsdagen den 11 maj 1955

Nr 17

Ändrade bestämmelser rörande det s. k. förvärvsavdraget för gift kvinna

inom folkpartiet önskar. Det torde inte
vara okänt för herr Persson, att vi år
efter år har yrkat på en allmän skattelättnad,
och vi har därvid betonat, att
tyngdpunkten bör läggas vid de lägre
inkomsttagarna, så att de får en större
skattelättnad procentuellt.

Utskottet skriver självt, att Kungl.
Maj:t är inne på tanken på en allmän
skattelättnad, som skall ske genom en
ändring av skatteskalorna. Vi kommer
att framföra förslag om en allmän skattelättnad
redan till nästa år, så att den
kan träda i kraft den 1 januari nästa år.
Men sedan menar jag — och där har
herr Persson och jag olika meningar —
att översynen av förvärvsavdraget inte
skall uppskjutas till den mycket obestämda
tidpunkt då en ny skattesänkning
kan genomföras genom en höjning
av ortsavdraget. Varken herr Persson
eller jag vet när det kan ske. Vi tycker
båda att det är angeläget att ortsavdraget
justeras upp till existensminimum,
men ingen av oss vet när den tidpunkten
är kommen, och till den ovissa tidpunkten
vill inte jag skjuta upp ett beslut
om förvärvsavdraget. Det är så det
ligger till, herr Persson.

Herr LARSSON i Luttra (bf) kort genmäle: Herr

talman! Herr Persson i Appuna
säger att taxeringsnämnderna måste tilllämpa
bestämmelser om förvärvsavdrag
mycket generellt utan att kunna pröva
från fall till fall, om avdraget är berättigat
eller inte. I den mån avdrag yrkas
i deklarationerna är detta naturligtvis
riktigt, men jag tror det är mycket
få fall där inte hustruns arbetsinsats
motiverar detta mycket blygsamma
avdrag.

Herr Persson i Appuna sade sedan,
att man inte vill vara med på någon
höjning av avdraget. Det är inte fråga
om någon höjning utan bara om att
samma avdragsregler som tillämpas vid
den statliga beskattningen också skall
tillämpas vid den kommunala.

Herr PERSSON i Appuna (s) kort genmäle: Herr

talman! Jag vill bara rätta till
herr Kristenssons i Osby historieskrivning.
Folkpartiet har ju hela tiden krävt
en tioprocentig sänkning av skatten,
men en sådan kommer ju inte i första
hand de mindre inkomsttagarna till
godo. Vidare har man krävt att det därefter
skall ske en utredning om skattesänkning
för de lägre inkomsttagarna.
Detta är väl den riktiga historieskrivningen
ur folkpartiets synpunkt.

Fröken HÖJER (fp) kort genmäle:

Herr talman! För att det inte skall
kvarstå något missförstånd om vad jag
har sagt vill jag understryka, att jag
har vänt mig mot en sammankoppling
av utredningen om ortsavdrag med utredningen
om förvärvsavdrag. Jag har
däremot inte talat om omarbetningen av
skatteskalorna. Jag menar att kommittén
bör utreda frågan om förvärvsavdraget
innan den utreder frågan om
ortsavdraget. Detta anser jag vara en
viktig fråga, herr Olsson i Gävle, och
inte bara för en liten grupp av kvinnor
som jag skulle företräda, visst inte. Hela
samhället är i behov av kunniga kvinnor
på olika områden. Det är det jag
vill understryka. Det är inte alls fråga
om något särintresse.

Nu invänder man — för att som vanligt
försvåra frågans lösning för de gifta
kvinnorna, i synnerhet för dem med
barn — att man väl också skall tänka
på de kvinnor, som arbetar hemma.
Men vad det nu gäller är ju en ganska
enkel fråga, nämligen omkostnaderna
för dem som har yrkesarbete utanför
hemmet. Den frågan är inte så svår, att
vi inte ganska snabbt borde kunna få
den ordentligt utredd.

Herr KRISTENSSON i Osby (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Med anledning av herr
Perssons i Appuna historieskrivning
vill jag erinra om vad som hände i ja -

Nr 17

Onsdagen den 11 maj 1955

Ändrade bestämmelser rörande det s.

nuari i år. Folkpartiet väckte då en
motion, där vi yrkade på en snabbutredning
beträffande åtgärder, som skulle
kunna möjliggöra att en skattelättnad
kom de lägre inkomsttagarna i väsentlig
mån till del och i högre grad
procentuellt än de större inkomsttagarna,
men det kravet blev tyvärr avslaget
av riksdagen och herr Persson medverkade
inte själv till att folkpartiets yrkande
kunde gå igenom. Vi ställde det
yrkandet, därför att vi menade att det
redan under nästa år var angeläget att
en skattelättnad kom till stånd, framför
allt för att få en sänkning för de
lägre inkomsttagarna, vilken skattelättnad
dock samtidigt borde få en allmän
karaktär.

Herr PERSSON i Appuna (s) kort genmäle: Herr

talman! Till herr Kristensson i
Osby vill jag bara säga, att jag har forskat
i historien litet längre tillbaka än
till januari i år.

Herr JANSSON i Aspeboda (bf):

Herr talman! Vi minns alla, att när
motionen om avdrag för jordbrukarhustrurna
behandlades blev den föremål
för en ingående debatt. Man undrade,
om man skulle kunna gå så högt
som till 1 500 kronor och lägga prövningen
i händerna på taxeringsnämnderna.
Emellertid fann man detta så
omöjligt, att man så småningom enades
om att jordbrukarhustru skulle få
300 kronor i avdrag. Det blev en schablon,
och det är mer än en gång man
konstaterar, när man sitter och sysslar
med dessa frågor i en taxeringsnämnd,
att en jordbrukarhustru kanske har arbetat
för det beloppet många gånger
om. Å andra sidan kan även fall förekomma,
då man kan konstatera, att
till och med 300 kronor kan vara ett
för högt avdrag. Vi har som sagt en
schablon här. Vi har visserligen aldrig
varit glada åt den, men vi gick med

k. förvärvsavdraget för gift kvinna

på den för att få något den gången.
Hur det skall rättas till är en sak, som
jag inte förstår mig på.

.lag har begärt ordet för att säga detta,
för att inte vare sig folkpartister eller
högermän skall tro, att vi inom
bondeförbundet inte intresserar oss för
denna sak. Vi förstår det mer än val.
Alla de som deltar i taxeringsarbetet
och kommer i kontakt med detta har
funnit hur illa detta är ordnat.

Jag skulle kunna instämma helt och
hållet i herr Anderssons i Essvik anförande
nyss. Han pekade på en mycket
svag punkt. En kvinna som har fått
lagfart på en gård — hon kanske har
fått den i arv — får inte förvärvsavdrag.
Sådana fall har åstadkommit en
hel del trassel. Så sent som i år upptäckte
vi, att en man hade avgivit fastighetsdeklaration
för några år sedan och
av förbiseende i de instanser, som
skulle se till att endast den som har
lagfart på gården blir angiven i detta
sammanhang, hade mannen blivit skriven
för denna gård och i fastighetslängden
och därigenom, trots att hustrun
har lagfart på gården, fått de 300
kronorna i förvärvsavdrag under det att
en granne som deklarerat fastigheten i
hustruns namn inte fått det. Det har
åstadkommit en del trassel. Jag vill inte
säga att det är lagstiftningens fel, utan
felet har uppstått genom förbiseende.

Jag är ingalunda nöjd med att en
jordbrukarhustru, som arbetar utanför
hemmet, i sin deklaration skall få exempelvis
dubbelt så stort avdrag som den
jordbrukarhustru som utför samma arbete
på den egna gården.

Allt detta är saker som bör överses,
men om vi i dag skall gå med på en
lagstiftning, som ändrar en punkt här
och en annan där, tror jag inte vi löser
frågan så att vi blir nöjda i det långa
loppet. Det behövs en ordentlig översyn
av hela denna fråga. Varken jag
eller någon av mina partikamrater i
bevillningsutskottet — vi är tre från
bondeförbundet — har därför kunnat

Onsdagen den 11 maj 1955

Nr 17

Ändrade bestämmelser rörande det s. k. förvärvsavdraget för gift kvinna

vara med om en partiell översyn, utan
vi vill ha en översyn av hela problemet.

Jag skall inte lägga mig i debatten,
om förvärvsavdraget skall hänföras till
ortsavdraget eller inte ■—- därom kan vi
diskutera — men det sammanlagda avdrag
som människorna får bör vara så
rättvist som möjligt. Som det nu är, är
det felaktigt, och har denna debatt
inte åstadkommit något annat — ty jag
förmodar att utskottets linje segrar —
så har debatten i alla fall som jag
hoppas givit eko upp till regeringen.
Vi hoppas därför att utredningen skall
utföras i snabbare takt än som det här
varslats om och som man misstänker.
Debatten i dag visar, hur oenhetliga
bestämmelser vi har och hur många
orättvisor det finns för människorna att
haka upp sig på. Det är inte roligt att
sitta i en taxeringsnämnd och söka förklara,
varför den ene får ett visst avdrag
men inte den andre.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr JÖNSSON i Gärds Köpinge (s):

Herr talman! Eftersom den fråga som
vi nu behandlar har en särskild betydelse
för Skåne, skall jag be att få säga
några ord.

Motionen har tillkommit i syfte att
få bort de orättvisor som består i att
förvärvsavdraget för gift kvinna är begränsat
till innehavare av jordbruksfastighet.

I Skåne förekommer det ofta, att »annan
fastighet» kan ha rätt mycket jord,
upp till två å tre tunnland. På sådana
fastigheter odlas i stora delar av Skåne
tobak. Denna odling är mycket arbetskrävande.
Det är givet, att den hustru,
som sköter en tobaksodling på »annan
fastighet», anser sig ha samma rätt till
förvärvsavdrag som den som utför
samma arbete på en jordbruksfastighet.

Att utjämna och skapa rättvisa i denna
fråga borde inte få vara beroende av
en nu pågående utredning. Denna sak

borde kunna lösas redan nu. Förvärvsavdraget
bör inte vara begränsat till
jordbruksfastighet utan bör också omfatta
annan fastighet. Den kvinna som
deltar i arbetet på en sådan fastighet
bör vara likställd med den som arbetar
i jordbruksfastighet.

Herr talman! Jag har inget yrkande.
Jag har bara velat framhålla dessa synpunkter.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr förste vice talmannen gav propositioner
på 1 :o) bifall till utskottets
hemställan; 2:o) bifall till den av herrar
Velander och Hagberg i Malmö avgivna
reservationen; samt 3:o) bifall
till den reservation, som avgivits av
herr Söderquist m. fl.; och fann herr
förste vice talmannen den förstnämnda
propositionen vara med övervägande ja
besvarad. Herr Hagberg i Malmö begärde
likväl votering, i anledning varav
herr förste vice talmannen för bestämmande
av kontrapropositionen ånyo
upptog de båda återstående propositionerna,
av vilka herr förste vice talmannen
nu fann den under 2:o) angivna
hava flertalets mening för sig. Beträffande
kontrapropositionen äskade likväl
herr Kristensson i Osby votering,
i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren till kontraproposition
i huvudvoteringen angående
bevillningsutskottets betänkande
nr 47 antager det förslag, som innefattas
i den av herrar Veländer och Hagberg
i Malmö angivna reservationen,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
den vid betänkandet fogade reservationen
av herr Söderquist in. fl.

Nr 17

Onsdagen den 11 maj 1955

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Herr Kristensson i
Osby begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos 123
ja och 62 nej, varjämte 29 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från
att rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproproposition
i huvudvoteringen antagit
den under 2:o) angivna propositionen.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 47, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid betänkandet fogade reservationen
av herrar Velander och Hagberg i
Malmö.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Herr Hagberg i Malmö
begärde likväl rösträkning, vadan
votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos 118 ja och
43 nej, varjämte 55 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 13

Beskattningen av rörelse inom flera
kommuner

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 48, i anledning av väckt
motion om ändrade grunder beträffande
beskattning av rörelse som bedrives i
flera kommuner.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr LÖFROTH (fp):

Herr talman! Jag har i min motion
hemställt om sådan ändring av 58 §
kommunalskattelagen, att bestämmelserna
att fem procent eller eventuellt
mera av rörelseinkomst skall föras till
kommun, där huvudkontor finnes, utgår,
samt att huvudkontor icke skall
räknas som fast driftställe. Enligt min
mening är detta en betydelsefull fråga,
och jag tror inte att kammarens ledamöter
har satt sig in i vad nämnda bestämmelser
i själva verket betyder för
kommuner, som ligger utanför storstäderna,
framför allt Stockholm och Göteborg.

Jag vet t. ex. vad ifrågavarande bestämmelser
innebär för LuossavaaraKiirunavaara
AB, som har driftställen
i Kiruna, Gällivare och Luleå, och som
får erlägga tio procent av sin årsinkomst
till Stockholms stad och fem
procent till Narvik, medan resten fördelas
mellan de kommuner, där driftställena
är belägna. Jag tror att ingen
i utskottet vet vad de tio procent betyder,
som erläggs till Stockholms stad
från malmfältskommunerna. Detta belopp
uppgick under fjolåret till inte
mindre än 4% miljoner kronor, vilken
summa sålunda drogs från malmfältskommunerna,
från Luleå stad och Norrbottens
landsting.

Jag anser detta vara en oriktig skattepolitik,
och jag har därför yrkat på
en ändring i det stycket. Utskottet har
emellertid enhälligt avstyrkt min motion,
och under sådana förhållanden
skall jag inte här ställa något yrkande,
men jag lovar att återkomma i ärendet.

Onsdagen den 11 maj 1955

Nr 17

Herr KÄRRLANDER (s):

Herr talman! Jag skall fatta mig så
kort att det för mitt vidkommande
praktiskt taget innebär att överläggningen
i denna fråga är avslutad.

För de ärade kammarledamöter, som
till äventyrs har studerat förevarande
betänkande, torde det stå ganska klart
att bevillningsutskottet i dagens läge
inte gärna har kunnat fatta något annat
beslut än ett avstyrkande av här ifrågavarande
motion. Men herr Löfroth
har ju sagt, att han skall återkomma i
ärendet — till den verkan det hava kan
— och utskottets avslagsyrkande utesluter
inte att vi i en framtid kan
finna det angeläget att ta upp hela frågan
om fördelningen av skatten mellan
de kommuner där rörelsen bedrives och
de kommuner där företaget har sitt huvudkontor,
sina försäljningsställen
o. s. v. till omprövning. Alla är väl också
medvetna om att vi på detta område
har en del problem, som inte är
tillfredsställande lösta. Det har dock
inte varit möjligt att därvidlag komma
ett stycke på väg mot en lösning genom
ett bifall till herr Löfroths motion.

Herr talman! Med dessa få ord ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 14

Lag om sparbanker m. m.

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 19, i anledning av dels Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om
sparbanker, m. m., dels ock i ämnet
väckta motioner.

1 en den 11 mars 1955 dagtecknad
proposition, nr 151, som hänvisats till
bankoutskottets förberedande handläggning,
hade Kungl. Maj :t, under åberopande
av propositionen bilagda i statsrådet
och lagrådet förda protokoll föreslagit
riksdagen antaga vid propositionen fogade
förslag till

Lag om sparbanker m. m.

1) lag om sparbanker;

2) lag angående införande av nya lagen
om sparbanker;

3) lag angående ändring i lagen den
18 september 1903 (nr 101 s. 61) angående
solidariskt bankbolags, bankaktiebolags
och sparbanks konkurs;

4) lag angående ändring i lagen den
15 juni 1934 (nr 300) om sparbankernas
säkerhetskassa;

5) lag om ändrad lydelse av 6 § lagen
den 13 juli 1887 (nr 42 s. 1) angående
handelsregister, firma och prokura;

6) lag angående ändrad lydelse av
200 § lagen den 14 september 1944 (nr
705) om aktiebolag;

7) lag angående ändrad lydelse av
312 § lagen den 17 juni 1948 (nr 433)
om försäkringsrörelse; samt

8) lag angående ändrad lydelse av
102 § lagen den 1 juni 1951 (nr 308)
om ekonomiska föreningar.

I samband med propositionen hade
utskottet till behandling förehaft

dels två före propositionens avlämnande
väckta motioner, nämligen nr 30
i första kammaren av herr Weiland
m. fl. och nr 40 i andra kammaren av
herr Pettersson i Norregård m. fl.

dels ock följande i anledning av propositionen
väckta motioner, nämligen
inom första kammaren:
nr 455 av herr Sundvik m. fl.,
nr 468 av herr Danmans m. fl.,
nr 473 av herr Anderberg m. fl.,
nr 474 av herr Björnberg m. fl.,
nr 475 av herr Strand in. fl.,
nr 476 av herr Andersson, Birger;

inom andra kammaren:
nr 565 av herr andre vice talmannen
Olsson,

nr 578 av herr Svensson i Alingsås
in. fl.,

nr 588 av herr Pettersson i Norregård
in. fl.,

nr 589 av herr Engkvist in. fl.,
nr 590 av herr Staxäng m. fl.

Den i propositionen föreslagna lagen
om sparbanker var avsedd att ersätta

Nr 17

Onsdagen den 11 maj 1955

Lag om sparbanker m. m.

1923 års sparbankslag och innehöll
bland annat ändringar i fråga om huvudmännens
tillsättande, filialverksamheten,
sparbanks rätt till checkräkning,
inlåningsrättens omfattning, skyldigheten
att hålla kassareserv samt det allmännas
tillsyn över sparbankerna. För
nedannämnda lagrum hade föreslagits
följande lydelse.

1 §•

Med sparbank förstås i denna lag
penninginrättning, som utan rätt för
dess stiftare eller andra att njuta del i
den vinst, som kan uppkomma å rörelsen,
har till ändamål att befordra sparsamhet
genom att i enlighet med de
bestämmelser, som i denna lag meddelas,
bedriva in- och utlåning av penningar
och i samband därmed stående
verksamhet.

13 § första stycket.

Av antalet huvudmän skall hälften
väljas, i enlighet med närmare stadganden
i reglementet, av fullmäktige i
de städer, köpingar och landskommuner,
som ingå i sparbankens verksamhetsområde,
eller av landsting. Återstoden
utses av huvudmännen själva,
vid senare huvudmannaval än det, som
förrättas i samband med sparbankens
bildande, bland insättare i sparbanken,
som vid utgången av kalenderåret närmast
före huvudmannavalet haft ett
tillgodohavande i sparbanken av minst
etthundra kronor; huvudman, som står
i tur att avgå, äger ej deltaga i valet
för besättande av hans egen plats.

25 § första stycket.

Intill ett sammanlagt belopp, motsvarande
femton procent av de enligt
senaste bokslut å sparbanksräkning innestående
medlen, äger sparbank mottaga
inlåning å annan, valfri räkning.

32 § första stycket.

Sparbank må ej förvärva fast egendom
eller tomträtt, såframt ej med
fånget åsyftas att bereda sparbanken
lokaler för dess inrymmande. För samma
ändamål må jämväl förvärvas bo -

stadsrätt till lägenhet, aktie i bolag,
som uteslutande har till syfte att förvalta
för omförmälda användning förvärvad
fast egendom eller tomträtt, eller
förlagsbevis, utfärdat av sådant bolag.
Vill sparbank förvärva fast egendom,
tomträtt eller aktie som nyss sagts
eller förbättra byggnad, vari sparbankens
lokaler äro eller avses bliva inrymda,
för belopp, vilket sammanlagt
med det belopp, vartill sparbanken förut
tillhörig fast egendom, tomträtt eller
aktie av ifrågavarande art bör uppskattas,
överstiger hälften av fonderna,
skall frågan härom hänskjutas till huvudmännens
prövning. Åtgärden må ej
vidtagas, där ej minst två tredjedelar
av de i frågans avgörande deltagande
huvudmännen uttalat sig för densamma
samt beslutet tillika vunnit länsstyrelsens
stadfästelse.

Motionerna 1:474 och 11:588, som
voro av samma lydelse, utmynnade i
en hemställan, »dels att i 22 § förslag
till lag om sparbanker andra stycket utgår,

dels att i 25 § första stycket ordet
femton utbytes mot tjugo,

dels ock att 32 § första stycket första
meningen erhåller följande lydelse:
Sparbank må ej förvärva fast egendom
eller tomträtt, såframt ej med fånget
åsyftas att bereda sparbanken lokaler
för dess behov».

I motionerna 1:475 och 11:589 —
även de likalydande — hade hemställts,
»att riksdagen måtte besluta om sådan
ändring av Kungl. Maj:ts förslag rörande
val av huvudmän, att huvudmän
skola utses på sätt reglementet föreskriver,
därvid skall iakttagas, att
minst en tredjedel och högst hälften av
huvudmännen skall utses av fullmäktige
i de städer, köpingar och landskommuner,
som ingå i sparbankens verksamhetsområde,
eller av landsting, att
minst en tredjedel och högst hälften av
huvudmännen skall utses av huvudmännen
själva, vid senare sammanträde

Onsdagen den 11 maj 1955

Nr 17

än det, som förrättas i samband med
sparbankens bildande, bland insättare
i sparbanken, vilka vid utgången av
kalenderåret närmast före huvudmannavalet
haft ett tillgodohavande i sparbanken
av minst etthundra kronor,
samt att, i den mån hälftenregeln icke
skall tillämpas, återstoden av huvudmännen
skall väljas efter förslag av i
reglementet angivna lokala organisationer
av betydelse för sparbankens verksamhet».

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen — med förklaring,
att riksdagen funnit viss ändring böra
företagas i det genom propositionen
framlagda förslaget till lag om sparbanker
— måtte, med bifall till motionerna
I: 474 och II: 588 i vad de rörde
storleken av den sektor, inom vilken
sparbank skulle äga mottaga inlåning
å valfri räkning, men med avslag å
sagda motioner i övrigt ävensom å motionerna
1:455 och 11:565, 1:468 och
11:578, 1:473 och 11:590, 1:475 och
11:589 samt 1:476, för sin del antaga
nämnda lagförslag med den ändringen
att 25 § första stycket erhölle följande
lydelse:

Intill ett sammanlagt belopp, motsvarande
tjugu procent av de enligt senaste
bokslut å sparbanksräkning innestående
medlen, äger sparbank mottaga inlåning
å annan, valfri räkning.

B. att riksdagen måtte antaga övriga
i propositionen framlagda lagförslag;

C. att motionerna I: 30 och II: 40 icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Fahlander, Danmans,
Björnberg och Magnusson, vilka ansett
att 13 § första stycket i förslaget till lag
om sparbanker och 6 § punkten 5 första
stycket i förslaget till lag angående införande
av nya lagen om sparbanker
bort ha i reservationen föreslagen lydelse,
förstnämnda lagrum denna:

Huvudmän skola utses på sätt regle -

Lag om sparbanker m. m.

mentet föreskriver, därvid skall iakttagas,

att minst en tredjedel och högst hälften
av huvudmännen skall utses av
fullmäktige i de städer, köpingar och
landskommuner, som ingå i sparbankens
verksamhetsområde, eller av lands ting.

att minst en tredjedel och högst hälften
av huvudmännen skall utses av huvudmännen
själva vid senare sammanträde
än det som förrättas i samband
med sparbankens bildande bland insättare
i sparbanken, vilka vid utgången
av kalenderåret närmast före huvudmannavalet
haft ett tillgodohavande i
sparbanken av minst etthundra kronor,
samt

att i den mån hälftenregeln icke skall
tillämpas, återstoden av huvudmännen
skall väljas efter förslag av i reglementet
angivna lokala organisationer av betydelse
för sparbankens verksamhet.

2) av herrar Boo, Severin i Stockholm,
Schmidt och Sköldin, vilka ansett
att utskottet bort hemställa,

A. att riksdagen måtte, med avslag
å motionerna 1:455 och 11:565, 1:468
och 11:578, 1:473 och 11:590, 1:474
och 11:588, 1:475 och 11:589 samt
1:476, bifalla de genom propositionen
framlagda lagförslagen;

B. att motionerna 1:30 och 11:40
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

3) av herrar Fahlander, Mogård, Danmans,
Björnberg och Magnusson, vilka
ansett att 32 § första stycket i förslaget
till lag om sparbanker bort ha följande
lydelse:

32 §.

Sparbank må ej förvärva fast egendom
eller tomträtt, såframt ej med
fånget åsyftas att bereda sparbanken
lokaler för dess behov. För samma ändamål
må jämväl förvärvas bostadsrätt
till lägenhet, aktie i bolag, som uteslutande
har till syfte att förvalta för omförmälda
användning förvärvad fast
egendom eller tomträtt, eller förlagsbe -

Andra kammarens protokoll 1955. Nr 17

Nr 17

Onsdagen den 11 maj 1955

Lag om sparbanker m. m.

vis, utfärdat av sådant bolag. Vill sparbank
förvärva fast egendom, tomträtt
eller aktie som nyss sagts eller förbättra
byggnad, som sparbank förvärvat för
omförmälda ändamål, för belopp, vilket
sammanlagt med det belopp, vartill
sparbanken förut tillhörig fast egendom,
tomträtt eller aktie av ifrågavarande
art bör uppskattas, överstiger
hälften av fonderna, skall frågan härom
hänskjutas till huvudmännens prövning.
Åtgärden må ej vidtagas, där ej
minst två tredjedelar av de i frågans
avgörande deltagande huvudmännen
uttalat sig för densamma samt beslutet
tillika vunnit länsstyrelsens stadfästelse.

4) av herr Boo, utan angivet yrkande.

Sedan herr förste vice talmannen anmält
ärendet till handläggning, lämnades
ordet, beträffande föredragningsordningen,
på begäran till

Herr SEVERIN i Stockholm (s), som
yttrade:

Herr talman! I avseende å föredragningen
av bankoutskottets utlåtande nr
19 hemställes,

att detsamma må företagas till avgörande
punktvis,

att det i punkten A framställda lagförslaget
föredrages paragrafvis och,
där så erfordras, moment- och styckevis,
med ingress och rubrik sist, varefter
utskottets hemställan i punkten
föredrages,

att punkten B och däri framställda
lagförslag föredrages på samma sätt i
den mån så erfordras,

att vid behandlingen av den del av
utlåtandet, varom först uppstår överläggning,
denna må omfatta utlåtandet
i dess helhet, samt

att lagtext ej må behöva uppläsas i
vidare mån än sådant av någon kammarens
ledamot begäres.

Denna hemställan bifölls. I enlighet
härmed föredrogs nu Punkten A:

Utskottets förslag till lag om sparbanker

1 § föredrogs; och anförde därvid:

Herr MAGNUSSON (h):

Herr talman! I egenskap av motionär
och reservant på ett par punkter i denna
fråga vill jag med några ord försöka
belysa skälen till mitt ståndpunktstagande.

Först vill jag erinra om att bankoutskottet
är enhälligt på ett flertal punkter
i det föreliggande förslaget. Men i
de fall där meningarna går isär är innebörden
av verklig betydelse för sparbanksväsendet.
Jag vill särskilt erinra
om val av huvudmän, vilket torde vara
en av de bestämmelser, som i första
hand föranlett den nya sparbankslagen.
Reservanterna underkänner inte
Kungl. Maj:ts och utskottets linje, att
hälften av huvudmännen skall väljas
av kommunala organ och hälften av huvudmännen
in corpore. Säkert kan man
på denna väg få till stånd en lämplig
sammansättning av huvudmannakåren.
Men det viktigaste är inte att man absolut
skall ha ett genomgående enhetligt
valsystem. Det viktigaste är i stället
att huvudmannakåren får en så lämplig
sammansättning som möjligt. Motionärerna
och reservanterna anser att —
utan eftersättande av det allmännas intresse
— bör det kunna tillåtas sparbank
att låta en del av huvudmännen
utses efter förslag av lokala organisationer
av betydelse för sparbankens
verksamhet. Denna del skall enligt reservanternas
förslag aldrig kunna överstiga
en tredjedel.

Närmast har man tänkt på fackliga
och ideella folkrörelser. Sparbankernas
framtida utveckling beror mycket
av samarbetet med dessa folkrörelser,
och jag vill särskilt framhäva ungdomsorganisationer
av olika slag. Det har
ibland gjorts gällande, att sparbankernas
huvudmannakårer och styrelser haft
alltför många äldre medlemmar. Jag
skall inte uttala något omdöme om den
saken. Viktigare än åldersgränser och
andra dylika regler är att det skapas en

Onsdagen den 11 maj 1955

Nr 17

ordning, varigenom åldersfördelningen
i dessa församlingar blir så spridd som
kan vara lämpligt. Enligt de sakkunnigas
utredningar har de kommunalvalda
huvudmännen i detta hänseende inte
visat bättre sammansättning än de på
annat sätt valda. Enligt min mening
skulle här verkligen vara mycket att
vinna, om även ungdomsorganisationerna
finge möjlighet att inverka på kandidatnomineringen
till huvudmannavalen.

Det är emellertid naturligtvis inte
bara ålderssynpunkten, som här gör sig
gällande. Genom att folkrörelserna får
föreslå kandidater blir det garanti för
att huvudmannakårerna verkligen kommer
att till en del bestå av representanter
för dessa rörelser, som är av så stor
verklig betydelse för sparbankernas arbete
och framtid.

Nu invänder man, att det kanske inte
alltid, och särskilt inte för de minsta
sparbankerna, finns tillgång till lämpliga
lokala organisationer. För min del
tror jag inte så mycket på det resonemanget.
Med den erfarenhet jag har
från en mindre sockensparbank finns
det lämpliga lokala organisationer, som
kan •— som reservanterna förutsätter —
ha betydelse för sparbanken och som
också skulle kunna lämna goda förslag
till huvudmän.

Men om det nu verkligen skulle vara
svårigheter för sparbankerna att få förslag
från lämpliga organisationer, så
innebär ju reservanternas förslag att
även den i propositionen och av utskottet
förordade valmetoden kan tilllämpas.
Jag kan naturligtvis inte säga
vilken valmetod som kommer att bli
vanligast, om reservanternas förslag
godkännes, men det väsentliga i detta
är att man tillåter en förnuftig och ändamålsenlig
variation och inte låser
fast huvudmannavalen i en valmetod,
när en annan metod i många fall kan
vara bättre, och det såväl från det allmännas
som sparbankernas synpunkt.
Det är svårt att inse vad det egentligen

Lag om sparbanker m. m.

skall tjäna till att förhindra den av reservanterna
föreslagna möjligheten för
sparbankerna att även vid huvudmannavalen
komma i direkt kontakt med
folkrörelserna. Enligt min mening är
reservanternas förslag det bästa av alla
de olika förslag, som under årens lopp
framförts just i denna del av huvudmannafrågan.

I anknytning till reservation nr 3 av
herr Fahlander m. fl. angående sparbankernas
lokalbehov tillåter jag mig
också säga några ord. I sak är utskottet
ense om att en sparbank bör ha
möjlighet att själv inneha exempelvis
bostadslägenheter för någon del av personalen,
även om det inte är i själva
sparbankshuset, och detta kan ibland
behövas i dessa tider med på sina håll
stora svårigheter att lösa bostadsfrågan.
Ett annat exempel är en semestergård,
vilket väl inte kan vara aktuellt för så
många sparbanker. Ibland kan det vara
fråga om anläggningar, gemensamma
med andra företag.

Skillnaden mellan utskottet och reservanterna
är endast att reservanterna
ansett att lagtexten bör vara sådan, att
utskottets uttalande i saken utan tvekan
kan tillämpas. Därför föreslår reservanterna,
att det i lagtexten skall stå »lokaler
för sparbankens behov». Det i
utskottets förslag — liksom i propositionen
— använda uttryckssättet »lokaler
för sparbankens inrymmande» är
inte sådant, att man däri utan tvekan
kan intolka t. ex. ett bostadshus eller
en semestergård. Lagtexten bör inte få
stå mer eller mindre i strid med utskottets
uttalande. Den av reservanterna
förordade formuleringen, särskilt
i förening med utskottets kommentar,
kan inte ge någon möjlighet till alltför
stora anordningar av ifrågavarande
slag. Det bör så mycket mindre behöva
befaras som sparbankerna ju står under
offentlig tillsyn och tillsynsmyndighetens
medgivande praktiskt taget som regel
måste inhämtas.

Utskottet och reservanterna är som

100 Nr 17

Onsdagen den 11 maj 1955

Lag om sparbanker m. m.

sagt ense i sak. Skiljaktigheten är av
lagteknisk natur, och riksdagen bör här
skapa full klarhet.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till de vid utlåtandet
fogade reservationerna nr 1) och 3)
av herr Fahlander m. fl.

Under detta anförande återtog herr
talmannen ledningen av förhandlingarna.

Herr SEVERIN i Stockholm (s):

Herr talman! Frågan om huvudmannakårens
sammansättning i sparbankerna
har vid ett flertal tillfällen varit
föremål för riksdagens uppmärksamhet.
Anledningen härtill är, att den gällande
ordningen inte har befunnits särskilt
tillfredsställande. En av de anmärkningar,
som därvidlag har gjorts,
är att sammansättningen av huvudmannakåren
icke reglerades i lag. På
grund härav var det mycket olika på
olika platser — för varje sparbank gällde
vad som införts i sparbankens reglemente.

Frågan har också varit föremål för
mycket ingående undersökningar och
diskussioner av de sakkunniga, vilka
kom fram till ett förslag, som var mycket
invecklat men som hade den fördelen,
att det åtminstone formellt sett
skulle ha givit ett större inflytande åt
insättarna. Jag känner mig tämligen
övertygad om att riksdagen, ifall detta
förslag inte hade varit så komplicerat,
skulle ha fått det till behandling i form
av en kungl. proposition. Det är lätt att
av departementschefens motiveringar
för sina förslag se, att det enda som
avskräckt honom från att biträda de
sakkunnigas förslag har varit, att förslaget
var ganska invecklat. I stället
för detta de sakkunnigas förslag, som
innebar att huvudmannakåren skulle
utses genom ett slags lottningsförfarande,
har departementschefen föreslagit
en mycket lättfattlig regel, nämligen att
hälften av huvudmannakåren utses av

den kommun eller de kommuner, inom
vilka bankens verksamhet bedrives, eller
av landsting, därest detta är lämpligare.
Den andra hälften utses av huvudmännen
själva.

Detta är som jag ser det en enkel
regel. Den är lätt att förstå. Eftersom
den är inskriven i en lag är den dessutom
enhetlig för samtliga sparbanker,
och jag anser inte detta vara oväsentligt.
Sparbankerna är viktiga inrättningar
i vårt land. De mottager en betydande
del av människornas besparingar,
och därför bör de också vara
föremål för en laglig reglering i all den
utsträckning, som skäligen kan anses
motiverad.

Motionsvis har en mera invecklad
regel för huvudmannakårens sammansättning
föreslagits. Enligt denna regel
skulle minst en tredjedel och högst
hälften av huvudmannakåren utses av
kommuner eller landsting samt minst
en tredjedel och högst hälften utses av
huvudmannakåren själv — det är sålunda
självkomplettering, och därest
hälftenregeln icke tillämpades, skulle
en tredjedel få utses av organisationer,
som funnes på platsen.

Denna bestämmelse är som sagt mera
komplicerad, och den har dessutom
nackdelen, att nya olikheter uppstår
mellan sparbankerna. Fördelarna med
den tycker jag är mycket små. Det finns
nämligen, med den regel som är föreslagen
av utskottet, ingenting som hindrar,
att organisationerna knytes till bankens
huvudmannakår. Det är tvärtom
i högsta grad sannolikt, att såväl de
kommunala instanserna som huvudmännen
själva beträffande den del av
kåren, som de har att utse, anknyter
till de ideella organisationerna. Dessa
spelar ju en sådan roll i vårt samhälleliga
och kommunala liv, att man kan
vara tämligen övertygad om att det är
väsentligen människor, verksamma
inom de ideella organisationerna, som
också är sysselsatta i det kommunala
livet och följaktligen representerar sina

Onsdagen den 11 maj 1955

Nr 17

101

väljare i dessa församlingar och på
grund härav också intresserar sig för
sådana inrättningar som bankerna. Genom
ett antagande av utskottets förslag
vinner man emellertid enhetlighet,
överskådlighet och enkelhet, och det
är ju inte det minst viktiga i en författning.

Herr Magnussons yttrande om 32 §
gäller ett enligt min mening något ömtåligare
spörsmål. I den lag beträffande
banker, som riksdagen för några
månader sedan har antagit på bankoutskottets
förslag, stadgas, att bank icke
må förvärva annan fastighet än för inrymmande
av dess egna lokaler. Denna
bestämmelse kommer igen — i 32 § heter
det, att »sparbank må ej förvärva
fast egendom eller tomträtt, såframt ej
med fånget åsyftas att bereda sparbanken
lokaler för dess inrymmande».

Nu föreslår reservanterna på denna
punkt att sparbanker skall få förvärva
fastigheter i en vidare utsträckning. De
skall få förvärva fastigheter för anläggande
av semestergårdar och för vissa
andra ändamål, t. ex. för att bereda
bostäder åt tjänstemän. Om det är svårt
att skaffa bostad till en ny tjänsteman,
skall banken kunna inköpa fastighet
för att bereda honom bostad. Det är
givet att affärsbankerna lider av alldeles
samma svårigheter som sparbankerna
i detta avseende, kanske i något
ökad utsträckning till och med, därför
att de har flera anställda. Men skulle
man vara lika liberal mot affärsbankerna
och säga att i den mån de behöver
bostäder för sina tjänstemän så
får de förvärva fastighet, skulle därmed
begränsningen i fråga om banks
fastighetsförvärv praktiskt taget upphävas.
Den skulle också för sparbankernas
vidkommande bli väsentligt
mindre effektiv än vad den är avsedd
att vara.

Man frågar sig: Varför skall det över
huvud taget finnas en sådan regel? Varför
skall inte bank kunna få äga fastigheter
såväl som alla andra? Varför

Lag om sparbanker m. m.

skall inte banker kunna få köpa hur
många fastigheter som helst? Jo, det
är därför att man ställer vissa krav på
förvaltningen av insättarnas medel. En
bank opererar ju väsentligen med andras
medel. Och då har ett av kraven i
svensk banklagstiftning alltid varit, att
det skulle ställas så starka garantier
som möjligt för insättarmedlens säkerhet.
Detta krav har ställts inte bara för
att insättarna bör känna säkerhet när
de sätter in pengar. Det har även en
samhällsekonomisk betydelse på det
sättet, att därest förtroendet för bankerna
sviktade och pengar inte flöte in
till bankerna, skulle också näringslivets
förseende med kapital i mycket hög
grad försvåras.

Därför har bankernas engagemang i
fastigheter hållits inom vissa gränser.
De får lämna lån mot inteckningar,
som ligger inom sådant läge, att de
erbjuder full säkerhet. Om man förvärvar
hela fastigheten får man så att säga
även själva toppen, och även om det
är vanligt att fastigheter stiger i värde
och icke sjunker, så lär det inte vara
alldeles omöjligt att leta upp exempel
på att människor förlorat på att öga
fastigheter och på att köpa och sälja
fastigheter; med rätten att köpa fastigheter
följer ju också rätten att sälja.

Det förslag, som här är framställt cm
att det i stället för uttrycket lokaler för
bankens »inrymmande» skulle stå för
sparbankens »behov», är såsom lagbestämmelse
en rätt otymplig formulering.
Vad betyder egentligen »bankens
behov»? Man kan i varje fall inte påstå
att det är klart uttryckt, om man
nöjer sig med att säga bankens behov.
Att säga lokaler för sparbankens inrymmande
har en klar, distinkt betydelse.
Man vet vad man lagstiftar om. Om man
ersätter detta utskottets förslag med reservanternas,
vet man faktiskt inte vad
som kommer att bli resultatet.

Med hänsyn härtill, herr talman, ber
jag att få yrka bifall till utskottets för -

102 Nr 17

Onsdagen den 11 maj 1955

Lag om sparbanker m. m.

slag i vederbörande paragrafer, 13
och 32.

Herr RYLANDER (fp):

Herr talman! Jag skall bara säga ett
par ord i anslutning till reservationen
1) och de motioner, som upptagits i
denna reservation. Då saken tidigare
här har omförmälts, behöver jag kanske
inte så ingående behandla den.

Jag vill emellertid påpeka, att sparbankernas
framtida utveckling mycket
beror av samarbetet med folkrörelserna,
särskilt ungdomsorganisationer av
olika slag. Det har ibland gjorts gällande,
att alltför många av sparbankernas
huvudmän och styrelseledamöter
är äldre personer. Tyvärr har förhållandet
varit sådant, att de personer,
som har tillsatts av de kommunala församlingarna,
har tillhört ungefär samma
ålderskategorier som de, som tillkommit
vid självkomplettering. I stort
sett kan man väl säga, att de unga och
deras organisationer över huvud taget
inte har kommit med, vare sig i det ena
eller andra valet. Enligt min uppfattning
skulle här vara mycket att vinna
om också ungdomsorganisationerna
finge möjlighet att inverka på kandidatnomineringen
till huvudmannavalen
genom att föreslå kandidater vid
självkompletteringen.

Nu invänder man kanske, att det inte
alltid — och särskilt inte för de mindre
sparbankerna — finns tillgång till lämpliga
lokala organisationer. För min del
tror jag inte så mycket på den invändningen.
Jag har egen erfarenhet som
ordförande i styrelsen för en stadssparbank
sedan 10—15 år tillbaka. Där har
man sedan några år praktiserat just att
vid självkompletteringen söka få kontakt
med folkrörelserna genom att välja
representanter för dem till huvudmän.
Jag tror inte, att man skall överdriva
de svårigheter, som kan finnas för en
sparbank med ett mindre verksamhetsområde
att få erforderlig kontakt med

organisationer av betydelse för sparbankens
verksamhet.

Om det nu verkligen skulle finnas
svårigheter för sparbankerna att få
förslag från lämpliga organisationer,
innebär reservanternas förslag att även
den i propositionen och av utskottet
förordade valmetoden kan tillämpas.
Jag har i och för sig ingen dålig erfarenhet
av denna metod. I min stad har
man alltid valt — snällt efter partifärgerna
— folk ifrån stadsfullmäktige till
sparbankshuvudmän, och de har varit
bra. Man har emellertid inte gjort något
särskilt försök att skaffa kontakter på
ett område, där sparbankerna har svårt
att få det själva. Det kan man inte heller
begära vid ett val, som förrättas av
stadsfullmäktige.

Det väsentliga är att man skulle tilllåta
en förnuftig och ändamålsenlig
variation och inte låsa fast huvudmannavalet
vid en valmetod, när en annan
i många fall kanske skulle vara bättre
såväl från det allmännas som från sparbankernas
synpunkt. Det är svårt för
mig att förstå, vad det egentligen skall
tjäna till att förhindra denna av reservanterna
och motionärerna föreslagna
möjlighet för sparbankerna att även vid
huvudmannaval komma i direkt kontakt
med folkrörelserna. Enligt min mening
är reservanternas förslag det bästa
av alla de olika förslag, som har kommit
fram under årens lopp, och jag
erinrar särskilt om att det ju delvis
bygger på ett förslag, som framlades i
ett remissyttrande av Landsorganisationen.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till reservationen 1).

Vidare yttrades ej. Paragrafen godkändes.

2—12 §§

Godkändes.

13 § första stycket föredrogs; och
yttrade därvid:

Onsdagen den 11 maj 1955

Nr 17 103

Herr MAGNUSSON (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen 1) av herr Fahlander
m. fl.

Herr SEVERIN i Stockholm (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Efter härmed slutad överläggning
framställde herr talmannen propositioner
dels på godkännande av Kungl.
Maj :ts av utskottet tillstyrkta förslag
till förevarande lagrums avfattning dels
ock på godkännande av det förslag till
lagrummets lydelse, som framlagts i den
av herr Fahlander m. fl. avgivna, med
1) betecknade reservationen; och fann
herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Magnusson begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner
13 § första stycket i det av bankoutskottet
förordade förslaget till Lag
om sparbanker, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt
berörda lagrum i den lydelse som föreslagits
i den av herr Fahlander m. fl.
avgivna, med 1) betecknade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Därvid befanns, att flertalet
av kammarens ledamöter röstat
för ja-propositionen, vadan kammaren
godkänt utskottets förslag till lagrummets
lydelse.

13 § andra stycket samt lb—2b §§

Godkändes.

Lag om sparbanker m. m.

25 § första stycket föredrogs; och
anförde därvid:

Herr SEVERIN i Stockholm (s):

Herr talman! Vid denna paragraf i
utskottsutlåtandet har jag tillsammans
med tre andra utskottsledamöter antecknat
en reservation. Meningsskiljaktigheten
gäller omfattningen av den
s. k. fria sektorn.

I Kungl. Maj:ts proposition föreslås
att intill »ett sammanlagt belopp, motsvarande
femton procent av de enligt
senaste bokslut å sparbanksräkning innestående
medlen, äger sparbank mottaga
inlåning på annan, valfri räkning».
Innebörden härav är helt enkelt, att
sparbanken kan få öppna checkräkning.
Bestämmelsen är tillkommen just för
detta ändamål. Att inte detta har blivit
alldeles klart utsatt i lagtexten beror
uteslutande därpå, att man icke skulle
ha kunnit kontrollera förflyttningen
mellan olika konton. Därför valde man
i stället att använda uttrycket »valfri
räkning». På denna räkning skulle då
också överskridanden av maximiinsättningen
på sparbanksräkning kunna intagas.
Såsom framgår av 22 § är det
högsta belopp, som kan mottagas för
en insättare på sparbanksräkning,
100 000 kronor.

Utskottets majoritet har föreslagit att
när det gäller insättning på valfri räkning
skall procentsatsen 15 höjas till
20, d. v. s. att en sparbank skulle få ta
in 20 procent av sin samlade inlåning
på valfri räkning eller, riktigare sagt,
att sparbanken skulle kunna ha en
checkräkning på upp till 20 procent av
sin totala inlåning.

Sparbankerna har hittills inte haft
rätt att ha checkräkning. Anledningen
till att sparbankerna nu önskar att det
skall införas en sådan rätt är i och för
sig förståelig. Sparbankerna anser sig
på detta sätt kunna bättre stå sina kunder
till tjänst än vad fallet var, då det
icke var medgivet för dem att ha checkräkning.

104 Nr 17

Onsdagen den 11 maj 1955

Lag om sparbanker m. m.

Varför har då icke sparbankerna tidigare
haft checkräkning, medan affärsbankerna
har haft detta, så långt
man kan minnas? Jo, det beror på den
skillnad som finns mellan sparbanker
och affärsbanker som sådana. Sparbankerna
har av ålder i vårt samhälle intagit
ställningen av s. k. sparinstitut,
där människorna sätter in pengar, inte
för att aldrig ta ut dem igen, men för
att låta dem innestå under en mer eller
mindre lång tid. Sparbankerna har betraktats
som mottagare av vad man
kallar långa pengar. Det har inte varit
så, att folk ena dagen satt in 1 000 eller
10 000 kronor i en sparbank och andra
dagen tagit ut dem eller kanske redan
tagit ut dem samma dag som de satt in
dem, utan när man har satt in pengar
i en sparbank har de också fått stå kvar
där en längre tid. På grund härav har
sparbankerna kunnat lämna s. k. långa
lån. De har lämnat lån mot inteckning
i fastighet och de har dessutom kunnat
lämna tidsbundna och på annat sätt
bundna lån. Efter en övergång till
checkräkning i viss omfattning måste
emellertid även sparbankerna räkna
med att en stor del av deras pengar
blir vad man kallar korta pengar, alltså
medel som sättes in ena dagen och
tas ut den andra för att kanske återigen
sättas in tredje dagen.

Enligt vår mening skulle systemet
med checkräkning, om det får alltför
stor omfattning, ge sparbankerna en
annan karaktär än de tidigare haft.
Sparbankerna kommer inte längre att
vara sparinstitut, i den mening man
vanligen inlägger däri, utan de blir
till cn viss grad affärsbanker. Detta
kommer givetvis också att påverka
sammansättningen av deras klientel.
Även de, som vänjer sig vid att anlita
sparbankerna vid insättning på checkräkning,
är ju sparbankernas kunder
och kan alltså inte gärna avvisas när
det gäller lån.

Härtill kommer en annan sak. Av vad
jag förut sagt har klart framgått, att

det föreligger en principiell skillnad
mellan dessa två slag av banker, sparbanker
och affärsbanker. Gränserna
mellan dem har emellertid börjat bli
flytande. Affärsbankerna har öppnat
räkningar som företer en viss likhet
med sparbankernas, sparkasseräkning
och kapitalsamlingsräkning. I synnerhet
på kapitalsamlingsräkning är det
långa pengar. Det är inte mindre än
ett halvt års uppsägning på dem. Skulle
nu sparbankerna ha checkräkning också,
närmar de sig affärsbankerna ytterligare,
och gränsen blir än mer flytande.
På grund av detta, säger Kungl.
Maj :t i propositionen, är avsikten att
underkasta spörsmålet om gränsdragningen
mellan sparbanker och affärsbanker
en ny utredning. Om chefen för
finansdepartementet inom en snar framtid
avser att igångsätta en utredning
rörande detta principiellt mycket viktiga
spörsmål, måste man fråga sig om
det kan vara rimligt, att riksdagen genom
en ändring av Kungl. Maj:ts förslag
föregriper denna utredning. Det
kan ju inte tänkas, att utredningen
skulle resultera i att omfånget av den
valfria inlåningen skulle överstiga de
tjugo procent som utskottsmajoriteten
har föreslagit.

En annan omständighet att taga hänsyn
till är att checkräkningens omfattning
för nästan alla provinsbanker och
jordbrukskreditkassor aldrig stiger högre
än till femton procent. Om femton
procent av den totala inlåningen således
i praktiken visar sig fullt tillräcklig för
provinsbanker och jordbrukskreditkassor,
skulle då inte femton procent också
kunna vara tillräckligt för sparbanker
som har något annan karaktär?

Vad beträffar överskridandet av insättningsmaximum
blir en fri sektor
på femton procent mer än tillräcklig
också härför. Den undersökning som
har gjorts tyder i varje fall på att de
överskridanden, som hittills har medgivits
dispensvägen ryms inom denna
ram. Av olika skäl, alltså dels att det

Onsdagen den 11 maj 1955

Nr 17 105

är önskvärt att bibehålla sparbankerna
såsom sparbanker och inte förvandla
dem till affärsbanker, dels att femton
procents fri sektor är alldeles tillräckligt
för att sparbankerna skall kunna
stå sina kunder till tjänst med checkräkning
och slutligen att frågan kommer
att underkastas en principiell utredning
inom kort och att riksdagen
därför inte bör föregripa resultatet av
denna, finner jag det motiverat, herr
talman, att yrka bifall till reservation
nr 2) av herr Boo m. fl.

Häruti instämde herr Schmidt (fp).

Herr PETTERSSON i Norregård (bf):

Herr talman! Jag skall inte förlänga
debatten i denna fråga. Jag vill bara
hänvisa till min motion nummer 588
i andra kammaren och den likalydande
motionen 474 i första kammaren, vilka
är undertecknade av många ledamöter
från de olika partierna. Yi menar, att
det här behövs en vidgad rätt för sparbankerna
att bedriva sin verksamhet.

Jag ber, herr talman, att beträffande
25 § få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr NILSSON i Landskrona (s):

Herr talman! Med stor tillfredssttällelse
kan vi anteckna, att en så stor
och betydelsefull lag som en ny lag för
våra sparbanker har fått stöd av ett
nära nog enhälligt utskott. Det är bara
på några punkter som kanske i och för
sig inte har så stor betydelse, där meningarna
skiljer sig. Men man bör å
andra sidan klargöra för våra sparbanker,
att man för dem hyser det förtroende
de är värda. Det är därför majoriteten
i utskottet gått in för att vidga
den fria sektorn från femton till tjugo
procent. Man bör också beakta att sparbankerna
i verkligheten är banker för
de mindre bemedlade, för hantverkare
och en rad andra som har behov av att
låna mindre kapital. Uti dessa banker,
det vet vi, tar man väsentligt lägre ränta
för utlånat kapital än i affärsbanker -

Lag om sparbanker m. m.

na. Bara detta tycker jag motiverar, att
vi ger sparbankerna möjlighet att fylla
det behov som föreligger att värna
om dem, som har största behovet att
låna pengar billigt. Med detta som bakgrund
har således utskottet beslutat föreslå
att vidga ramen till tjugo procent.
Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag i ärendet.

I detta yttrande instämde herr Gavelin
(s).

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD:

Herr talman! På denna punkt har utskottets
majoritet föreslagit en ändring
av förslaget i propositionen, och jag
tillåter mig att yttra några ord om
denna sak.

Den skillnad som här föreligger mellan
utskottsmajoriteten och propositionen
består inte i, som herr Nilsson i
Landskrona ville göra gällande, att det
skulle finnas någon olikhet i uppskattningen
av sparbankerna. Det har inte
med denna sak att göra. Den fråga vi
skall ställa oss är följande: Har sparbankerna
i dag behov av en fri sektor
på mer än 15 procent? Svaret måste,
som herr Severin i Stockholm antydde,
bli nej. Den stora massan sparbanker
kommer icke på många år att behöva
en större fri sektor än de i propositionen
föreslagna 15 procenten. Det visas
av de utredningar, som har skett och
vilka herr Severin här åberopat. Man
kan alltså inte säga att någon ändring
behöver göras — åtminstone inte
nu — för att underlätta för sparbankerna
att bedriva sin verksamhet.

I den banklag som riksdagen i år har
antagit och i detta förslag till sparbankslag
samt i det liggande förslaget
till nya bestämmelser för jordbrukskreditkassorna
har emellertid regeringen
brutit ut en i väsentliga avseenden principiell
sak. Vi har sagt, att vi nu inte
skall ta ståndpunkt till gränsdragningen
mellan de olika kreditinstituten. Den
saken är inte tillräckligt utredd och

106 Nr 17

Onsdagen den 11 maj 1955

Lag om sparbanker m. m.

den bör ytterligare redas ut. Om man
nu här skulle följa utskottsmajoriteten
betyder det i själva verket, att man beträffande
sparbankerna accepterar en
ståndpunkt som hänger samman med
frågan om denna gränsdragning. Man
fattar då ett beslut, utan att det finns
något behov i dag för sparbankerna att
få denna utökning. Enligt min mening
är det därför klokast just nu att man låter
de 15 procenten bli lag och att man
väntar med frågan huruvida denna siffra
behöver ökas, till den dag, när vi kan
överblicka problemet i dess helhet. Då
bör vi också däri innefatta alla de olika
slagen av kreditinstitut och sparinrättningar.

Herr MAGNUSSON (h):

Herr talman! I anledning av vad
statsrådet Sköld nämnde skulle jag vilja
säga, att sedan utskottet avstyrkt motionerna
om slopande av bestämmelserna
om insättningsmaximum och i enlighet
med propositionen föreslagit insättningsmaximum
fixerat till 100 000
kronor, avskaffas därmed den gamla
dispensrätten genom vilken länsstyrelserna
kunnat meddela tillstånd till insättning
av högre belopp i särskilda
fall. På grund härav är det för sparbankernas
del betydelsefullt, att den fria
sektorn höjs till 20 procent på sätt som
utskottet föreslagit.

Till sist ber jag att få meddela, herr
talman, att första kammaren nyss har
bifallit utskottets förslag med 86 röster
mot 43 för reservationen nr 2).

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på godkännande av utskottets
förslag till 25 § första stycket dels ock
på godkännande av lagrummet i den
lydelse, som föreslagits i den av herr
Boo m. fl. avgivna, med 2) betecknade
reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Severin i
Stockholm begärde likväl votering, i
anledning varav efter given varsel föl -

jande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den som vill, att kammaren godkänner
25 § första stycket i det av bankoutskottet
förordade förslaget till Lag
om sparbanker, röstar

Ja;

Den det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt
berörda lagrum i den lydelse som föreslagits
i den av herr Boo m. fl. avgivna,
med 2) betecknade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat'', vadan votering
medelst omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 91 ja och 111 nej, varjämte
11 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså godkänt lagrummet
i den lydelse, som föreslagits
i den av herr Boo m. fl. avgivna reservationen
nr 2).

25 § andra stycket och 26—31 §§
Godkändes.

32 § första stycket föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr MAGNUSSON (h):

Herr talman! Jag ber att i fråga om
32 § första stycket få yrka bifall till
reservationen nr 3) av herr Fahlander
m. fl.

Herr SEVERIN i Stockholm (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag till lydelse av
paragrafen.

överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen framställde propositio -

Nr 17 107

Onsdagen den 11 maj 1955

ner dels på godkännande av utskottets
förslag till 32 § första stycket, dels ock
på godkännande av berörda lagrum i
den lydelse, som föreslagits i den av
herr Fahlander m. fl. avgivna, med 3)
betecknade reservationen; och fann
herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Herr
Magnusson begärde likväl votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den som vill, att kammaren godkänner
32 § första stycket i det av bankoutskottet
förordade förslaget till Lag
om sparbanker, röstar
Ja;

Den det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt
berörda lagrum i den lydelse som föreslagits
i den av herr Fahlander m. fl.
avgivna, med 3) betecknade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Magnusson begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos
157 ja och 48 nej, varjämte 8 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså godkänt utskottets
förslag till lydelse av 32 § första
stycket.

Återstående delar av utskottets förslag
till lag om sparbanker

Godkändes.

Utskottets hemställan i punkten A.

Förklarades besvarad genom kammarens
beslut i fråga om lagförslaget.

Anläggande av metallindustri i Ådalen

Punkten B.

De i punkten förordade lagförslagen.

Godkändes.

Utskottets hemställan i punkten B.

Förklarades besvarad genom kammarens
beslut i fråga om lagförslagen.

Punkten C.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 15

Föredrogos vart efter annat bankoutskottets
utlåtanden:

nr 21, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i förordningen den 27 mars
1953 (nr 95) om Konungariket Sveriges
stadshypotekskassa och om stadshypoteksföreningar,
m. m., och

nr 22, i anledning av väckt motion
om decentralisering av företagsamhet
och förvaltning i storstäderna.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 16

Anläggande av metallindustri i Ådalen

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 23, i anledning av väckta motioner
angående utredning och förslag om anläggande
av metallindustri i Ådalen.

I två inom riksdagen väckta, till
bankoutskottet hänvisade likalydande
motioner, nr 156 i första kammaren av
herr Persson, Helmer, och herr öhman,
samt nr 195 i andra kammaren av herr
Holmberg m. fl., hade hemställts, att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t hemställa om skyndsam utredning
med förslag om bildandet av ett statligt
företag med uppgift att i Ådalen, företrädesvis
inom Kramfors stad, anlägga
metallindustri för tillverkning av traktorer
och i kombination härmed andra
lämpliga produkter, exempelvis maskiner
för skogsbruksändamål.

108 Nr 17

Onsdagen den 11 maj 1955

Anläggande av metallindustri i Ådalen

Utskottet hemställde, att de likalydande
motionerna 1:156 och 11:195 icke
måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr JOHANSSON i Stockholm (k):

Herr talman! Redan när vårt partis
motion om åtgärder för att skapa trygghet
på arbetsplatsen behandlades kunde
vi anföra en hel rad industriella kyrkogårdar
i Norrland som var aktuella
just den dagen: Byske och andra. Jag
nämnde redan då Kramfors och Ådalsområdet
som ett mycket typiskt exempel
på hur en av de truster som har
skördat de största vinsterna under denna
överkonjunktur, den stora cellulosakoncernen,
systematiskt avfolkat detta
gamla industriområde så att antalet av
de inom träindustrien anställda, när
den s. k. strukturrationaliseringen är
slutförd, bara kommer att bli något mer
än hälften av vad det var när denna
rationalisering började. Jag påvisade
då hur man började med att dra in
busslinjerna för de längre bort boende,
hur man sedan gav äldre arbetare möjligheter
att avflytta till en mera rationaliserad
fabrik och därmed fick bort
en del av de äldre, och så har man
fortsatt tills man nu nått ett sådant
krisläge i den centrala Ådalen att det
beräknas att mellan 1li och J/5 av befolkningen
om några år kommer att
bestå av åldringar. Det finns redan nu
1 100 i arbetskraftöverskott, som det
heter, av dem 1 000 kvinnor. 1958 beräknas
överskottet uppgå till 2 000, därav
900 män. Detta har ju lett till att
ungdomen tvingas ge sig därifrån.
Kvinnorna får ingen sysselsättning, det
är bara en i familjen som bidrar till
uppehället, vilket skapar väldiga problem
för kommunerna där uppe.

När utskottet har behandlat den motion
vi väckt, en motion som understödes
av en rad uppvaktningar till
riksdagens partier, har utskottet egent -

ligen förbigått själva huvudkravet i
motionen rätt hastigt och i stället hänvisat
till det arbete som arbetsmarknadsstyrelsen
och andra redan har
satt i gång. Påfallande är remissyttrandet
från länsstyrelsen i Västernorrlands
län, som påstår att motionärerna
gett en ganska ensidig och i vissa avseenden
oriktig belysning av förhållandena
i Kramfors och Ådalen. För
detta påstående anföres icke någon som
helst bevisning. Det är tvärtom så, att
det andra remissyttrandet, avgivet av
arbetsmarknadsstyrelsen, fullständigt
verifierar vad vi har sagt och vad som
framförts vid en råd uppvaktningar.
Länsstyrelsen tycks ta som sin uppgift
att hindra vad som behöver göras i
Ådalen. Det är visserligen tacknämligt
att arbetsmarknadsstyrelsen och företagarföreningen
vidtagit åtgärder, men
hittills har resultaten varit mycket små.

Det hänvisas till den lilla textilfabrik
och en annan mindre fabrik
som har skapats, men denna textilfabrik
sysselsätter bara 15 av de 1 000
överflödiga kvinnorna, och tillsammans
sysselsätter dessa två nya industrier
inte ens så många som har drabbats
av den indragning som skedde på samma
plats på en enda gång när slipskivefabriken
nedlades. I övrigt är det
bara en konsulent tillsatt vid företagarföreningen.
Det är vad som har
skett.

Dessa åtgärder i all ära, men här
behövs stora tag. Här är det nödvändigt
att någon större industri tillförs
detta område, när man nu inte vill
vara med om åtgärder som ålägger
de industrier som har avfolkat orten
att se till att folk får arbete.

Vi har för vår del föreslagit en stor
metallindustri, närmast i anslutning
till det norrländska jordbrukets och
skogsbrukets maskinbehov, och påvisat
den stora import av maskiner som förekommer
på dessa områden.

Detta anser utskottet att företagarföreningen
och inte staten bör utreda.

Onsdagen den 11 maj 1955

Nr 17 109

Vi har kunnat hänvisa till att norrlandskommittén
och opinionen där
uppe har framfört just detta förslag
och visat vilka goda möjligheter det
finns för nya industrier av denna art
i detta område.

Mot detta har ju utskottet intet annat
att invända än att det också finns
motverkande faktorer, nämligen att den
kommunala utdebiteringen är rätt hög
och att det råder brist på utbildad arbetskraft.

Nu är det ju emellertid så att man
i Kramfors med omnejd utbildar verkstadsarbetare
bland ungdomarna, som
inte får sysselsättning på hemorten
utan som efter utbildningen måste ge
sig därifrån. Det finns alltså möjlighet
att lösa arbetskraftsfrågan. Vad vidare
angår utdebiteringen är det klart att
just tillkomsten av en större industri,
kompletterad med industrier som kan
ge kvinnorna arbete, med ens skulle
öka det kommunala skatteunderlaget
och avlägsna den invändning som bär
anförts mot det i motionen framställda
förslaget.

Vi anser således att det verkligen
hade funnits anledning för staten att
ingripa här, när just den privata företagsamheten
hittills huvudsakligen har
ägnat sig åt att avfolka området i stället
för att skapa industrier. Det hade
funnits minst lika stor anledning till
detta som när det gäller Töre och andra
orter i Norrbotten, och jag menar att
förhållandena nog kommer att framtvinga
statliga ingripanden. Men varje
dröjsmål är ödesdigert, då detta stora
industriområde håller på att tömmas
på ungdom och bli ett enda stort pensionärshem.

Herr talman! Jag yrkar bifall till
motionen.

Ilerr SEVERIN i Stockholm (s):

Herr talman! Riksdagen har vid ett
par tillfällen tidigare i år behandlat
samma problem som här föreligger,
och vi liar haft anledning att också
i ett fall speciellt behandla Ådalen.

Anläggande av metallindustri i Ådalen

Nu ger som bekant staten rätt betydande
hjälp för start av företag inom
industri och hantverk; riksdagen
har vid flera tillfällen anslagit medel
härtill. Att däremot staten själv skulle
på en speciell plats, som inte är särskilt
ägnad härför, anlägga en metallindustri
som skulle drivas av ett statligt
bolag för att motverka den befolkningsström
som kan gå från träindustrien,
vilken har en naturlig placering där,
har utskottet för sitt vidkommande inte
kunnat gå med på. För övrigt avstyrker
de hörda myndigheterna förslaget, och
till och med länsstyrelsen i länet anser
att det arbete som där bedrivs för utvecklandet
av en småindustri har varit
framgångsrikt och inger de hästa förhoppningar.

Under sådana förhållanden kan jag
inte anse att det finns någon som helst
anledning att besluta startande av ett
statligt bolag som skulle anlägga en
metallindustri i Ådalen. På grund av
detta, herr talman, ber jag att få yrka
bifall till utskottets förslag.

Herr JOHANSSON i Stockholm (k):

Herr talman! I norrbottensfallet visade
det sig, att det gick att komma
till rätta med de svåra förhållanden,
som rådde där, först när staten skapade
järnverket och de statliga skogsindustrierna.
Jag tror att en lösning av
problemet kommer att tvinga sig fram
också i Ådalen, där det redan har gått
så långt, att avflyttningen mitt under
högkonjunkturen är större än under de
värsta krisåren på 1930-talet.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till de i ämnet väckta motionerna;
och biföll kammaren utskottets
hemställan.

§ 17

Föredrogos vart efter annat

bankoutskottets utlåtande nr 24, i anledning
av delegerades för riksdagens

110 Nr 17

Onsdagen den 11 maj 1955

Hyresregleringslagen m. m.

verk skrivelse angående obekvämhetstillägg;
och

första lagutskottets utlåtande nr 33, i
anledning av Kungl. Majrts proposition
med förslag till lag om avstängning av
domare.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 18

Hyresregleringslagen m. m.

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 20, i anledning av väckta motioner
angående ändringar i lagen den
19 juni 1942 (nr 429) om hyresreglering
m. m. jämte därmed sammanhängande
lagstiftning.

Tredje lagutskottet hade behandlat
nio inom riksdagen väckta, till lagutskott
hänvisade motioner, nämligen
inom första kammaren

nr 114 av herr Jansson, Erik,
nr 172 av herr Persson, Karl,
nr 362 av herr Andersson, Alvar, och
nr 390 av herr Ewerlöf m. fl.
samt inom andra kammaren

nr 144 av herrar Hedqvist och Johansson
i Södertälje,

nr 439 av herrar Gustafsson i Skellefteå
och Widén,

nr 440 av herr Carlsson i Bakeröd
m. fl.,

nr 484 av herr Hjalmarson m. fl.
och

nr 485 av herrar Munktell och Nygren.

Motionerna 1:362 och 390 samt II:
439, 440, 484 och 485 hade väckts i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition nr
39 till innevarande års riksdag, vilken
proposition innefattade förslag till lagar
om förlängning av gällande hyresregleringslagstiftning,
d. v. s. ovannämnda
lag den 19 juni 1942 (nr 429)
om hyresreglering m. m., lagen samma
dag (nr 430) om kontroll av upplåtelse
och överlåtelse av bostadsrätt m. m.
samt lagen den 28 maj 1948 (nr 245)

med vissa bestämmelser om hyresrätt
vid hemskillnad eller äktenskapsskillnad
m. m. Propositionen hade behandlats
av tredje lagutskottet. Av skäl, som
redovisats i utskottets utlåtande, nr 4,
i anledning av propositionen, hade utskottet
vid behandlingen av denna ej
behandlat jämväl de motioner, som
väckts i anledning av densamma, utan
bordlagt nämnda motioner i avvaktan
på att klarhet skulle vinnas, huruvida
någon proposition rörande ändringar i
hyresregleringslagstiftningen komme att
framläggas under innevarande vårsession.
Då det sedermera visat sig, att någon
proposition av antytt innehåll icke
vore att vänta före vårsessionens slut,
hade utskottet till behandling upptagit
de ifrågavarande motionerna I: 362 och
390 samt 11:439, 440, 484 och 485. I
samband härmed hade utskottet behandlat
även motionerna I: 114 och 172
samt II: 144, vilka väckts utan samband
med propositionen nr 39 men berörde
hyresregleringslagstiftningen.

I motionerna 1:390 och 11:484, vilka
voro likalydande, hade framlagts förslag
till lagändringar i form av utarbetat
förslag till ny lagtext och yrkande
om riksdagsskrivelse till Kungl. Maj:t
av angivet innehåll.

Utskottet hemställde

A. att motionerna 1:114 och 11:144
med yrkande om åtgärder mot försäljning
till oskäligt höga priser av ideella
fastighetsandelar icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

B. att motionen 1:172 med yrkande,
att hyresregleringen måtte slopas i hus
byggda före 1940, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

C. att motionerna 1:362 och 11:440
med yrkande om viss ändring i hyresregleringen
i fråga om affärslokaler,
kontor, garage och andra dylika lokaler
ävensom motionerna 1:390 och 11:484
till den del de innehölle motsvarande
yrkande icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd;

Onsdagen den 11 maj 1955

Nr 17

111

D. att motionerna 1:390 och 11:484
samt motionen II: 439 till den del nämnda
motioner innehölle yrkande, avseende
möjlighet till avveckling av hyresregleringen
på vissa orter, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;

E. att motionerna 1:390 och 11:484,
i den mån de ej behandlats under C. eller
D., icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

F. att motionen II: 439 till den del
den innehölle yrkande om undantagande
i viss utsträckning av statsbelånade
hyresfastigheter från gällande hyresreglering
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd; samt

G. att motionen 11:485 med yrkande
om sådan ändring i 2 § hyresregleringslagen,
att avtal om upplåtelse av bensinstation
icke fölle under lagens tilllämpningsområde,
icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Munktell och Ebbe Ohlsson, vilka hemställt A.

att riksdagen måtte i anledning av
motionerna 1:390 och 11:484

1) antaga följande

Förslag

till

Lag angående ändrad Igdelse av 1, 2
och 26 §§ lagen den 19 juni 1942
(nr 429) om hyresreglering m. m.

Härigenom förordnas, att 1, 2 och
26 §§ lagen den 19 juni 1942 (nr 429)
om hyresreglering m. m. skall erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan angives.
1 §•

Bestämmelserna i denna lag skola,
där Konungen så förordnar, äga tilllämpning
i stad, köping, municipalsamhälle
eller annan tätbebyggd ort
eller del därav.

Vad nedan — ---å municipalsam hälle.

2 §.

För lägenhet, som är avsedd att helt
eller till väsentlig del nyttjas till bostad
och ej uthyres i möblerat skick,

Hyresregleringslagen m. m.

regleras hyran enligt bestämmelserna i
3—5 §§. Samma lag vare, där Konungen
så förordnar, beträffande lägenhet,
som icke är avsedd att helt eller till väsentlig
del nyttjas till bostad, såframt
ej hyra den 1 januari 1942 var fastställd
att utgå med växlande belopp för
skilda tider.

26 §.

Vad i —• --tillämpningen därpå.

Ej heller skall vad i denna lag stadgas
äga tillämpning på upplåtelse av
bostad i enfamiljshus, i tvåfamiljshus
där den ena lägenheten bebos av ägaren
själv, fastighet som äges av kommun,
kommunal stiftelse eller kommunalt
bolag eller sådant pensionärshem
eller sådan pensionärslägenhet som Konungen
bestämmer.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober
1955.

2) antaga följande

Förslag

till

Lag om ändring av lagen den 19 juni
1942 (nr 430) om kontroll av upplåtelse

och överlåtelse av bostadsrätt m. m.

Härigenom förordnas, dels att 11 och
16 §§ lagen den 19 juni 1942 (nr 430)
om kontroll av upplåtelse och överlåtelse
av bostadsrätt samt rubriken till
11 § skola erhålla ändrad lydelse på
sätt nedan angives, dels ock att 5—
10 §§ samma lag jämte rubriken till
5 § skola upphöra att gälla.

Om upplåtelse av annan andelsrätt än
bostadsrätt.

11 §•

Förening, som — — — lägenheten
upplåtits.

Vad i 4 § första stycket stadgas om
bostadsrätt skall äga motsvarande tilllämpning
med avseende å annan andelsrätt
i förening eller aktiebolag, varmed
följer rätt att besitta eller hyra
lägenhet.

112

Nr 17

Onsdagen den 11 maj 1955

Hyresregleringslagen m. m.

16 §.

Den som — —- -— eller fängelse.

Till enahanda straff dömes den, som
bryter mot 4 § första eller andra stycket,
11 § andra stycket i vad det hänför
sig till 4 § första stycket eller mot
12 §. Vad i---där sägs.

Den som underlåter att lämna uppgift,
varom föreskrift meddelats enligt
4 § tredje stycket, eller mot bättre vetande
lämnar oriktig sådan uppgift,
straffes ock med dagsböter eller fängelse.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober
1955.

3) besluta att i skrivelse till Kungl.
Maj:t hemställa,

a) att hyresregleringskommittén finge
i uppdrag att i god tid före 1956 års
riksdag framlägga förslag till sådana
ändringar av hyresregleringslagen att
en successiv avveckling av hyresregleringen
kunde komma till stånd,

b) att vederbörande instanser gåves
sådana anvisningar att hyressättningen,
så länge hyresregleringen komme att
bestå, innefattade utrymme för erforderliga
reparationer och underhåll.

B. att motionerna 1:114 och 11:144,
1:172, 1:362 och 11:440, 11:439 och
II: 485, i den mån de icke kunde anses
besvarade med vad under 1) anförts,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr NYBERG (fp):

Herr talman! Jag har deltagit i utskottsbehandlingen
av detta ärende
men var inte med vid utlåtandets justering.
Hade jag varit med då, är det
möjligt att jag avgivit en blank reservation.
Utskottet borde nämligen enligt
min mening ha skrivit något starkare
än det gjort i fråga om att tillskapa
möjligheter för en lokal avveckling av
hyresregleringen. Jag kommer dock

inte att ställa annat yrkande än om bifall
till utskottets hemställan.

Utskottet befann sig i en rätt ovanlig
situation när de här motionerna skulle
behandlas. En del av motionerna hade
nämligen väckts i anslutning till en
proposition nr 39 rörande förlängning
av hyresregleringslagen. När vi behandlade
den propositionen upplystes det
emellertid, att en annan proposition,
rörande vissa ändringar i hyresregleringslagen,
eventuellt var att vänta under
vårriksdagen. Vi fick dock ingen
riktig klarhet om huruvida någon sådan
proposition skulle komma, och vi måste
därför i avvaktan på klart besked på
den punkten bordlägga anslutningsmotionerna
till den proposition som vi
behandlade. Det bör kanske utsägas, att
det hade varit önskvärt, att vi på ett
tidigare stadium hade fått klart besked
av justitieministern, huruvida någon ny
proposition skulle komma eller icke. Vi
hade då kunnat undvika den dubbelbehandling
som de här motionerna faktiskt
har fått inom utskottet.

Nu har dock riksdagen fattat beslut
tidigare i år om att förlänga hyresregleringslagen
ytterligare ett år fram.
åt. Jag vill betona att alla partier i riksdagen
har varit ense beträffande förlängningen
av hyresregleringslagen. Det
är en sak som kanske bör fastslås med
tanke på de rätt missvisande uppgifter
i denna fråga som då och då lämnas i
föredrag och debattinlägg ute i landet.
När det t. ex. påstås att vissa i riksdagen
representerade partier önskar
ett omedelbart slopande av hyresregleringslagen
— ett påstående som väl
ofta har en rent politisk bakgrund —•
är det skäl att hänvisa till det faktiska
ställningstagandet här i riksdagen.

Denna enighet hindrar dock inte att
det kan finnas vissa meningsskiljaktigheter
angående lagens fortsatta utformning.
Vi har inom det parti jag tillhör
ofta framhållit, att hyresregleringen
borde kunna slopas på orter där det
inte längre råder någon bostadsbrist.

Onsdagen den 11 maj 1955

Nr 17

113

Detta förslag framfördes vid fjolårets
riksdag, och det har lagts fram även i
år, bl. a. i motion nr 439 i andra kammaren.
Även om man inte för dagen
kan utpeka så värst många orter med
hyresreglering där bostadsbristen är
ett minne blott, bör dock principiellt
sett större möjligheter till lokal avveckling
skapas än som nu föreligger.

Frågan är emellertid hur detta skall
gå till. Meningarna är delade om huruvida
en lokal avveckling kan ske utan
att riksdagen beslutar om vissa övergångsbestämmelser,
och såvitt jag kan
förstå anser i varje fall justitieministern,
att man måste ha övergångsbestämmelserna
klara innan ett sådant
beslut kan fattas. Ansträngningarna bör
således inriktas på att man skall få
fram sådana bestämmelser så fort som
möjligt, och det bör enligt min mening
ske i så god tid, att nästa års riksdag
kan fatta beslut därom.

Utskottsmajoriteten har ju också skrivit
ganska positivt på denna punkt såväl
nu som förra året, och det har vidare
upplysts att hyresregleringskommittén
redan under loppet av tredje
kvartalet i år lär komma med ett betänkande
angående påbörjande av en
successiv avveckling av hyresregleringen.
Vi får kanske inte alldeles
bortse från möjligheten av en proposition
i detta ärende redan till höstriksdagen,
även om det kanske är vanskligt
att vara så pass optimistisk.

Under sådana förhållanden har i
varje fall jag ansett det vara bortkastad
möda att nu kräva ett omedelbart beslut
om de lagändringar, som kan möjliggöra
en lokal avveckling av hyresregleringen.
I stället bar vi inriktat oss
på att i utskottet få en så positiv skrivning
som möjligt, och jag tror att vi
kommit ganska långt i det avseendet,
även om jag för min del skulle ha
önskat ett ännu starkare framfört krav
på att ett förslag, som möjliggör en
successiv avveckling, vari den lokala

Hyresregleringslagen m. m.

avvecklingen ingår, skulle komma att
föreläggas nästa års riksdag.

Jag vill också fästa uppmärksamheten
vid att utskottsutlåtandet klart
ger vid handen, att de olika partierna
önskar se hyresregleringen avvecklad
så fort möjligheter därtill föreligger.
Man tänker sig icke hyresregleringen
som någon permanent företeelse, i varje
fall icke om man skall döma efter den
ståndpunkt, som intagits i tredje lagutskottet
av de olika partiernas representanter.
Skillnaden mellan de olika
partiernas inställning är nog inte så
stor som man ibland föreställer sig, när
man hör debatterna ute i landet.

Från högerhåll har avgivits en reservation
i detta ärende. I det förslag till
lagtext, som där föreligger, syftar § 1
till vidgade möjligheter för lokal avveckling
av hyresregleringen. I samma
reservation yrkas emellertid att även
tvåfamiljshus och fastighet, som ägs av
kommun eller kommunal stiftelse, skall
undantagas från hyresregleringen. Detta
skulle sålunda bli fallet även på orter
där bostadsbristen är ganska stor. Jag
kan för min del inte biträda ett sådant
yrkande. Jag finner det för övrigt rätt
anmärkningsvärt, att man på högerhåll
hyser större förtroende till kommunerna
som hyresvärdar än till de enskilda
fastighetsägarna.

Fn annan sak som jag i korthet vill
beröra är yrkandet i motionen 11:439
angående hyressättningen i statsbelånade
fastigheter. Motionärerna hade där
tänkt sig att i princip hyressättningen
per lägenhet skulle bli en affär mellan
hyresgäst och hyresvärd, sedan bostadsstyrelsen
i vanlig ordning bestämt
maximibeloppet. Utskottet säger att det
icke kan finna det tilltalande med den
kategoriklyvning mellan fastigheter där
hyresregleringen gäller och sådana som
står utanför regleringen, som skulle
uppstå i händelse motionen bifölles.
Det ligger naturligtvis åtskilligt i detta,
även om jag tror att utskottet här har
något överdrivit de förhållanden som

8 — Andra kammarens protokoll 1,955. Nr 11

114 Nr 17

Onsdagen den 11 maj 1955

Hyresregleringslagen m. m.

då skulle komma att uppstå. Det bör
dock samtidigt kunna bli en förenkling,
och man bör ju eftersträva en
sådan.

Med hänsyn till att hyresregleringskommittén
avgivit ett betänkande även
i denna fråga har jag avstått från att
framställa något reservationsyrkande.
Denna fråga sammanhänger ju i viss
mån med utredningen angående ersättande
av de nuvarande statliga bostadslånen
med ett system av statliga kreditgarantier,
och det är på grund av denna
utredning som departementschefen
har uppskjutit sitt ställningstagande till
frågan om hyresregleringskommitténs
förslag. Det har dock upplysts i ett interpellationssvar
tidigare under denna
riksdag, att ett betänkande redan i sommar
skulle komma från utredningen angående
övergång till kreditgarantier,
och när denna utredning kommit och
riksdagen har fattat beslut i anledning
därav, bör ju också den fråga, som motionärerna
här har berört, kunna lösas
snabbare än vad som annars skulle ha
varit fallet, i varje fall enligt den ståndpunkt
som tredje lagutskottet har intagit.

Herr talman! Jag har, som frågan nu
ligger till, intet annat yrkande än om
bifall till utskottets hemställan.

Herr MUNKTELL (h):

Herr talman! Hyresregleringslagen
tillhör den speciella kategori av kristidslagstiftning
som tycks ha fått samma
karaktär som en permanent lagstiftning
— den förlängs ju år från år. Vi har
också från högerpartiet år från år med
olika formuleringar men samma grundinställning
tagit upp kravet på en successiv
avveckling av regleringen. År
från år har också utskottsmajoriteten
troget, eller man kanske snarare skulle
säga träget, anslutit sig till regeringens
uppfattning om hyresregleringens vara
eller icke vara. Man påstår att hyresregleringen
utgör ett viktigt och av -

görande led i den av socialdepartementet
förda bostadspolitiken. Utan att på
något närmare sätt utveckla argumenten
åtnöjer man sig med detta påstående
som ett skäl för bibehållande av
regleringen. Motsättningarna mellan
vårt sätt att se på denna lagstiftning
och regeringens tycks under senare år
knappast ha mildrats, åtminstone om
man utgår från de utlåtanden, som
tredje lagutskottets majoritet alltsedan
1953 har avgivit i denna fråga.

Det är emellertid glädjande, att man
av en formulering i årets utlåtande kan
finna en splittring i den fasta mur till
försvar för hyresregleringen, som utskottet
med regeringens hjälp eller kanske
snarare till regeringens hjälp byggt
upp. Jag tänker på uttalandet i utskottets
utlåtande om »angelägenheten av
att hvresregleringskommittén snarast
slutför sitt arbete, såvitt avser möjligheten
att påbörja en successiv avveckling
av hyresregleringen». Detta måste
ju tolkas som ett positivt ställningstagande
från utskottets sida i princip,
när det gäller vårt framförda förslag
om avveckling av regleringen, och det
måste inge en förhoppning att något
äntligen kommer att hända på detta
område.

Man har emellertid anledning fråga
sig vad det är för förslag som hyresregleringskommittén
kan komma fram
till i vad gäller ett slopande av regleringen.
Det är ju sådana förslag man
skall komma med. Kan man vänta sig,
att detta förslag kommer att gå längre
eller vara snävare än vi föreslagit i
våra motioner under senare år?

Enligt min mening ligger det så till,
att de konkreta och praktiska förslag
som lagts fram inte bara i årets motion
utan även i motioner både 1953 och
1954 om avveckling av hyresregleringen
är så utformade, att dessa inte i sak
kan komma att mycket skilja sig från
de propåer, som hyresregleringskommittén
kan komma fram till, under förutsättning
nämligen att kommittén verk -

Onsdagen den 11 maj 1955

Nr 17

115

ligen helhjärtat vill gå in för ett borttagande
av hyresregleringen.

Våra förslag innebär, att man skall
avskaffa hyresregleringen exempelvis
i fråga om kommunalägda fastigheter.
Här vill jag passa på att säga till herr
Nyberg, att det inte alls är någon misstänksamhet
mot de enskilda fastighetsägarna
som gör att vi talar om
dessa kommunalägda fastigheter. Saken
ligger helt annorlunda till. Vi tycker
nämligen, att när hyresregleringen har
avskaffats i de kommunalägda pensionärshemmen,
är det konsekvent, att
den avskaffas i andra kommunalägda
fastigheter också. Varför skulle kommunen
föra en viss politik beträffande
vissa fastigheter och inte beträffande
andra? Sedan föreslår vi också, att inom
kommuner, där det i realiteten inte
förekommer någon bostadsbrist, skulle
denna reglering kunna avskaffas för
tvåfamiljshus, affärslokaler, kontor, garage
o. s. v.

Då frågar jag mig: Vad är det för
andra förslag, som hyresregleringskommittén
egentligen kan komina till
som början till en avveckling? Är det
inte snarare så, att skiljelinjen mellan
regeringen och högerpartiet på denna
punkt inte gäller lämpligheten av de
konkreta alternativ som vi framlagt
här som början till en avveckling utan
snarare ligger i den principiella uppfattningen
om hyresregleringen som
ett lämpligt eller olämpligt medel för
att avhjälpa bostadsbristen? På den
punkten har vi reservanter i olika sammanhang
klart utvecklat vår ståndpunkt.

Vi vill utan krisregleringar åstadkomma
en normal bostadsmarknad. Vi
anser, att existensen av en reglering av
hyresregleringens typ snarare förvärrar
läget på bostadsmarknaden. Vi anser
att en fri prisbildning är nödvändig
för alt man skall kunna pressa produktionskostnaderna,
för att man skall
kunna rationalisera byggnadsmetoderna,
förkorta byggnadstiden, förbättra

Hyresregleringslagen m. m.

planlösningar o. s. v. Först härigenom,
anser vi, blir det möjligt att åstadkomma
balans och rimliga förhållanden
på bostadsmarknaden. Att vi klart
inser, att det inte går på en gång, har
vi visat genom att ansluta oss i princip
till hyresregleringslagens förlängning,
vilket ju riksdagen tidigare beslutat.

Det kan vara intressant att se litet
närmare på hur hyresregleringen i
praktiken verkar på själva hyressättningen.
Hur benhårt hyresregleringslagen
fastlåst hyrorna från 1941 fram till
1951 under hela tioårsperioden och för
tiden därefter framgår bland annat av
den statistik som redovisas i Statistisk
årsbok för Stockholms stad för 1954
rörande den procentuella hyresberäkningen
för hyresbostäderna i den öppna
marknaden under denna tioårsperiod.
Det visar sig nämligen att i lägenhetskategorien
från 1 rum till 8 rum
och kök har hyran minskat under sagda
period från 363 till 358 kronor. Det
är en förändring på minus 0,9 procent.
Det gällde alltså medelhyran för i den
öppna marknaden uthyrda bostäder.
Häri ingår inte lägenheter uthyrda av
staden, staten, bostadssociala företag,
bostadsföreningar och i vissa fall enskilda
arbetsgivare. Om hela lägenhetsbeståndet
uthyrda lägenheter skulle
medtagas såväl i den öppna marknaden
som i de senast omnämnda lägenheterna
visar det sig, att under femårsperioden
1945/46—1950/51 har det över
huvud taget inte skett någon förändring
av hyresläget. Medelhvran för
rumsenhet för sagda grupp var 316 kronor
1945 och 316 1951.

Jag hoppas att jag nu inte blir missförstådd,
men det är bäst att jag för
säkerhets skull säger, att det finns naturligtvis
inte i och för sig något att
anmärka på det förhållandet, att hyran
inte stigit under sagda år. I realiteten
innebär det för övrigt, med den radikala
penningvärdeförsämring som förrekommit
under nämnda period, att
hyran väsentligt sjunkit sedan 1945.

116

Nr 17

Onsdagen den 11 maj 1955

Hyresregleringslagen m. m.

Denna sänkning har man ingenting att
erinra emot, om byggnadskostnaderna
i motsvarande grad sjunkit. Jag vågar
inte gå in på den punkten närmare. Jag
antar emellertid att den på senare år
företagna rationaliseringen av byggnadsverksamheten
även måste ha givit
resultat i form av sänkta byggnadskostnader,
om man alltså räknar i oförändrat
penningvärde.

Vad som däremot finns anledning anmärka
på är att just denna fastlåsning
av hyran i avsevärd grad medverkat
till att åstadkomma den nuvarande
desorganisationen på bostadsmarknaden.
Enligt vår uppfattning har det på
flera håll visat sig att kristidslagar,
när de fått vara i kraft under alltför
lång tid, själva har medverkat till
snedvridning och desorganisation på
det område, som de egentligen var avsedda
att bringa ordning i. Det behöver
jag inte ge några exempel på.

Till sist, herr talman, bara några
ord om de erfarenheter från utlandet
som man har, när det gäller hyresregleringen,
och som man har anledning att
ta hänsyn till. Jag är nu fullt medveten
om att utländska erfarenheter inte står
så särskilt högt i kurs hos regeringen.
Man har emellertid på senare tid givit
avkall på åtminstone en princip, när
det gäller den ekonomiska politiken,
och jag anser det inte uteslutet att man
gjort det med tanke på att man i andra
länder åstadkommit goda resultat genom
att inte hålla på den principen.
Det är därför möjligt att man blivit
något mera lyhörd för utländska erfarenheter
även när det gäller frågan
om avveckling av hyresregleringen. Jag
tänker närmast på vad man har åstadkommit
i Finland och Belgien. Där har
det visat sig att det successiva slopandet
av hyresregleringen inte har föranlett,
som man trodde, väsentligt stegrade
hyror i de orter, där hyresregleringen
har avskaffats, i förhållande till
sådana där den finns kvar, men att det
däremot har åstadkommit bättre ba -

lans på bostadsområdet och en friare
bostadsmarknad. Jag anser det inte
nödvändigt att närmare utveckla dessa
erfarenheter. Jag vill bara understryka
att man naturligtvis här inte bara får
räkna upp en massa siffror, hur hyran
har stigit på olika orter, där hyresregleringen
liar avskaffats, utan att man
måste ta hänsyn dels till den genomsnittliga
hyreshöjningen på sådana orter,
dels till den hyreshöjning som
genomsnittligt tillåtits på orter, där bostadsreglering
finns, för att få en riktig
bild av förhållandet.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till den av herr Ebbe
Ohlsson och mig avgivna reservationen.

Herr andre vice talmannen övertog
nu ledningen av förhandlingarna.

Herr ANDERSSON i Mölndal (s):

Herr talman! Herr Munktell framhöll
att den desorganisation som för närvarande
skulle råda på bostadsmarknaden,
är förorsakad av den hyresreglering
som har varit gällande under ett
flertal år i vårt land.

Jag tror inte man kan säga att hyresregleringen
varit orsak till detta, utan
det är säkerligen helt andra faktorer
som medverkat till att vi för närvarande
har en bostadsbrist av den omfattning,
som under dessa dagar redovisats.
Enligt uppgifter som bostadsstyrelsen
har införskaffat från 203
kommuner saknar 97 500 medborgare i
detta land egen lägenhet. Orsaken härtill
ligger väl närmast däri, att det har
skett en väsentlig strukturförändring i
vårt näringsliv under de senaste åren
och därigenom också en väsentlig omflyttning
av människorna från landsbygden
till tätorter, vilket i sin tur har
ökat efterfrågan på bostäder i tätorterna.
Man kan inte säga att hyresregleringen
har inverkat ogynnsamt i detta
hänseende. Den har säkerligen varit en
nödvändig regulator under den förflutna
tiden, och den kan bli nödvändig
i viss utsträckning även i framtiden.

Onsdagen den 11 maj 1955

Nr 17

117

Herr Nyberg har påpekat, att det
råder enighet bland de olika partierna
rörande förlängning av hyresregleringslagen.
Det är alldeles riktigt att det rått
enighet härom under de senaste åren,
men jag vill påpeka i detta sammanhang
att det också förekommit, att
något parti i riksdagen tidigare har
yrkat avslag helt och hållet på hyresregleringslagen
och ansett att den vid
den tidpunkten var onödig. Här har
således skett en anpassning, och man
har slutligen kommit till den uppfattningen,
att det är nödvändigt med en
hyresreglering, även inom det parti,
som tidigare har yrkat helt avslag på
densamma.

Utskottsmajoriteten har den uppfattningen,
att i den mån det kan finnas
förutsättningar för en successiv avveckling
av hyresregleringen, finns det anledning
att ta upp detta problem till
övervägande, och departementschefen
har i sina direktiv till hyresregleringskommittén
också uppdragit åt denna
att framlägga förslag till övergångsbestämmelser
i de fall man skulle förorda
en lokal eller successiv avveckling av
lagen.

Utskottet har för sin del icke kunnat
tillstyrka det förslag till lagändring som
högerrepresentanterna framlagt i sin
reservation. Utskottsmajoriteten liksom
också departementschefen anser det
vara erforderligt med vissa övergångsbestämmelser
rörande hyrestidens
längd och hyrans storlek. Man kan således
enligt vår uppfattning icke utan
vidare avveckla hyresregleringslagen i
enlighet med det förslag som reservanterna
har framlagt, nämligen en lokal
avveckling på vissa orter, utan att ta
hänsyn till de förändringar som kan
inträffa i fråga om hyran vid dessa
lokala avvecklingar. Inte heller har utskottet
ansett det lämpligt att i detta
sammanhang föreslå några uppmjukningar
i hyrcslagen, eftersom hyresrcgleringskommittén
avser att under
hösten 1955 framlägga förslag i ären -

Hyresregleringslagen m. m.

det. Utskottet har därför uttryckt önskemål
om att riksdagen skall kunna
ta ställning till det förslag, som kommittén
framlägger, under år 1956.

Om man avser att genomföra en sådan
förändring som en lokal avveckling
innebär, måste man också ha klart
för sig, att härför erfordras vissa övergångsbestämmelser
och att man inte
kan vidta lokala avvecklingar i enlighet
med de motioner som har väckts i
ärendet.

Herr talman! Dagens debatt i detta
ämne har ungefär samma karaktär som
den under tidigare år, och jag finner
ingen anledning att vidare ingå i diskussion
av frågan utan hemställer om
bifall till utskottets förslag.

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Det som föranledde mig
att begära ordet var dels ett par uttalanden
av herr Munktell och dels en
avsikt att om möjligt få ett resonemang
med justitieministern om orsaken till
att hyresregleringskommitténs senaste
betänkande icke föranlett något regeringsförslag.
Nu är justitieministern
inte närvarande i kammaren, vilket jag
livligt beklagar, men jag hoppas att han
skall begagna tillfället att senare klarlägga
de frågor, som jag här skall beröra.

Herr Munktell ställde frågan: Vad
är det för förslag som hvresregleringskommittén
tänker lägga fram, när det
gäller avvecklingen av hyresregleringslagen?
Jag har aldrig varit med om att
någon kommitté innan betänkandet färdigställts
— och ännu mindre någon
kommittéledamot — har sagt i riksdagen
eller inför annat forum vad kommittén
tänker lägga fram för förslag,
och som ledamot av hyresregleringskommittén
är jag självfallet förhindrad
att antyda någonting i den vägen, eftersom
kommittén ännu inte har fattat något
som helst beslut. Men så mycket
kan jag ändå siiga, att det som anföres

118

Nr 17

Onsdagen den 11 maj 1955

Hyresregleringslagen m. m.

i den till utskottets utlåtande fogade
högerreservationen för en ledamot av
hyresregleringskominittén alls inte
framstår som något revolutionerande.
Jag ifrågasätter tvärtom, huruvida det
verkligen är motiverat att rycka ut de
två detaljer, som högern här reservationsvis
för fram, och yrka på en lagändring
beträffande dem. Nu har ju
också herr Andersson i Mölndal nyss
påpekat att hyresregleringskominittén
har ställt i utsikt att komma med sitt
utlåtande om några månader. Det bör
väl därför vara klart att vi här får gå
på ett bifall till utskottets hemställan.

Sedan vill jag säga ytterligare några
ord till herr Munktell. Herr Munktell
gjorde i hyresregleringsfrågan — jag
antar å sitt partis vägnar — en kraftansträngning
för och ett krampaktigt
försök att, för att nu använda ett gammalt
värmländskt talesätt, hålla kalven
i båda öronen. Först sade han sig vilja
avskaffa hyresregleringslagen, och han
förde där en mycket energisk polemik
emot den, men i nästa andedrag inskränkte
han sig till att konkret föreslå
något mycket mera blygsamt. Men
herr Munktell får väl ändå lov att bestämma
sig på den här punkten! Är
herr Munktell redo att avskaffa hyresregleringslagen
och att i stället rekommandera
den mycket radikala åtgärden
att införa fri prisbildning, vilket han
förklarade vara nödvändigt på detta
område? Om det går för sig, ville jag
gärna pressa herr Munktell på den
punkten, så att han tvingas deklarera
här inför kammaren huruvida han och
hans parti är färdiga att rekommendera
ett borttagande av regleringen och att
ta konsekvenserna härav beträffande
liyressättningen i gamla och nya hus
över hela linjen, med allt vad detta
kommer att innebära. Driver man en
hård polemik mot hyresregleringen, så
får man också lov att ta konsekvenserna
av den polemiken. Vill man däremot
inte ta konsekvenserna, tycker jag man
skall inskränka polemiken till vad som

står i proportion till vad man är beredd
att verkligen rekommendera.

Att i nuvarande bristsituation på bostadsmarknaden
ta bort hyresregleringen
och i stället införa vad herr Munktell
kallar för fri prisbildning på hyresområdet
tror jag vore en politik av så
äventyrligt slag, att man måste tänka
sig för många gånger innan man beslutar
sig för den. Jag har velat påtala
detta, ty det har en viss benägenhet att
förgifta den allmänna diskussionen i
denna allvarliga och svåra fråga, då
man i sådana sammanhang där det passar
säger: Vi kräver hyresregleringens
avskaffande! men i andra sammanhang,
när detta passar bättre, säger: Vi vill
bara vidta en partiell justering. Jag
tror att man här måste kräva konsekvens
i framträdandet.

För var och en som har intresserat
sig för hyresregleringen är det ju alldeles
uppenbart, att den medför en
snedvridning av bostadsmarknaden. Och
när man hör — jag kan inte gå i godo
för detta — vilka svartabörspriser, som
betalas speciellt i storstäderna för överlåtelse
även av små lägenheter, förstår
man att det är ganska illa beställt på
detta område. Här rapporteras privat
till mig från människor, som jag inte
kan röja, att man för en två- eller trerumslägenhet
i Stockholms omgivningar
betalar inte till ägaren utan till den
hyresgäst som avstår från lägenheten
belopp på både tio- och femtontusen
kronor, och det gör man trots att dessa
ersättningar — dessa ersättningar under
bordet — sedan flera år tillbaka
är kriminaliserade. Det är klart att detta
är symtom på att det inte är som det bör
vara på hyresmarknaden, och man frågar
sig, när man nu inte är färdig att
ta bort hyresregleringen; hur skall man
kunna komma till rätta med de värsta
missförhållandena ?

Det är bl. a. på den punkten jag tror
att det finns anledning att beklaga, att
inte det senaste förslaget från liyresregleringskommittén
föranlett en pro -

Onsdagen den 11 maj 1955

Nr 17 119

position. Det är klart att det härvidlag
finns två invändningar som regeringen
kan ha, den ena av formell och den
andra av mera reell art. Den formella
skulle vara att betänkandet lämnades
så pass sent i höstas, att man knappast
hunnit med en tillräckligt grundlig remissbehandling
och överarbetning för
att kunna lägga fram förslag i ärendet.
Jag vill emellertid konstatera, att det
finns ärenden, som dykt upp senare,
som föranlett proposition, varför den
omständigheten inte behövt vara ett avgörande
hinder. Den andra invändningen,
den av mera sakligt slag, är den
— som ledamot av kommittén är jag
den förste att vitsorda detta — att förslaget
var ganska trasigt. Det var en
liten majoritet, så liten som gärna var
möjligt, som stod bakom majoritetsförslaget,
medan däremot flera reservanter
förordade olika linjer.

Men vad gällde förslaget? Ja, jag har
behov av att inför kammaren med ett
par ord presentera huvudtanken i det,
eftersom jag föreställer mig, att sakkunnigbetänkanden,
som avlider i tysthet,
inte så lätt kommer till offentlig
kännedom och blir föremål för något
större intresse. I princip innebär förslaget,
att vi skall byta ut de nuvarande
grundlinjerna eller normerna för hyreshöjningen
— vad vi kallar den av
Kungl. Maj :t bestämda generella hyreshöjningen
i det äldre fastighetsbeståndet
— mot normer efter en mera objektiviserad
beräkningsgrund. För närvarande
går det till på det sättet, och
vi kommer i det läget nu, när vi på
grund av den nya räntepolitiken måste
justera hyrorna i det gamla beståndet,
att grundvalen för Kungl. Maj ds ställningstagande
utgöres av inom hyresrådet
verkställd stickprovsundersökning
av de faktiska omkostnaderna i ett begränsat
fastighetsbestånd. Man har i
runt tal 500 fastigheter beträffande vilka
man undersöker de faktiska kostnaderna
genom intervjufrågor till fastighetsägarna.
På så sätt får man in

Hyresregleringslagen m. m.

detta material, och på det gör man
beräkningarna, som sedan i sin tur
läggs till grund för Kungl. Maj ds beslut
om den generella hyreshöjningen.

Men, herr talman, det förhåller sig ju
så, om vi tar räntefrågan, som just nu
är mest aktuell, att medan i Östsverige
en mycket stor del av det äldre fastighetsbeståndet
har sina bottenlån bundna
på längre tid och därför har dem
garanterade — i vart fall under en
övergångstid — mot en räntehöjning,
är det i stora delar av Västsverige, för
att nu använda denna generaliserade
gränsdragning, så att dessa bundna lån
förekommer i långt mindre utsträckning.
Med den metod som för närvarande
används av Kungl. Maj :t måste
det bli så, att det genomsnitt man får
genom hyresrådets stickprovsundersökning
kommer att gälla både för de fastigheter,
som har sina bottenlån bundna,
och de fastigheter, som inte har
dem bundna, vilket gör att vi här får
en ännu större orättvisa än vi hittills
fått genom stickprovsmetoden. Ingen
som sysslat med dessa ting bestrider,
att här måste uppstå kännbara orättvisor
i de enskilda fallen. För att komma
fram till en annan metod, som
skulle ge större rättvisa och trygghet åt
fastighetsägarna än denna stickprovsundersökning,
föreslog liyresregleringskommittén
i sitt förra betänkande, att
man skulle lägga en indexberäkning till
grund för fastiglietsomkostnaderna, och
denna indexberäkning var, vågar jag
säga, ganska väl genomarbetad — lagd
på byggnadskostnadsindex med ett för
reparationer omräknat index. Om man
hade fått en sådan ny grund i form
av en indexberäkning hade man varit
på ett helt annat sätt oberoende av tillfälliga
kostnadsutfall i dessa 500 stickprovsfastigheter
än vad man för närvarande
är. Och även om det nya
systemet hade varit behäftat med svagheter
hade det i vart fall enligt min
mening givit en säkrare grund för bedömningen
av den faktiska kostnadsut -

120 Nr 17

Onsdagen den 11 maj 1955

Hyresregleringslagen m. m.

vecklingen än vad den nuvarande stickprovsmetoden
medger.

Jag skulle gärna ha velat höra om orsaken
till att Kungl. Maj :t inte framlagt
förslag bara har varit den, att meningarna
varit delade i hyresregleringskommittén.
När nu emellertid ingen
proposition har framlagts skulle jag
vilja rikta en hemställan till justitieministern
att han, när hyresregleringskommitténs
slutbetänkande beträffande
avvecklingen har kommit, ville ta under
övervägande huruvida icke även
det förra betänkandet skulle kunna läggas
till grund för en lagstiftning angående
metoderna för den generella hyreshöjningen.

Efter detta, herr talman, skall jag
bara med ett par ord till sist uttala, att
en ledamot av hyresregleringskommittén
— och jag skulle tro att vi alla därvidlag
har samma känsla — känner
någon oro för att denna kommitté, som
under de senaste fyra åren har figurerat
i varje riksdagsdebatt om hyresregleringen,
har fått förväntningar ställda
på sig som den icke kan komma att
infria. Många hyser väl förhoppningar
om att kommittén skall föreslå ganska
långtgående åtgärder till hyresregleringens
snabba avveckling — detta
framgår ju av varje anförande som
herr Munktell håller i dessa debatter.
Andra däremot har säkerligen den förhoppningen,
att det inte skall göras
något nämnvärt med hänsyn till bristsituationen
på bostadsmarknaden. Jag
är rädd för att representanterna för
båda dessa meningsriktningar kommer
att bli besvikna.

Vad jag skulle vilja starkt understryka
är att när det gäller något så
viktigt som människornas hem, deras
möjlighet att leva tillsammans under
drägliga förhållanden, måste de som
sysslar med denna lagstiftning gå varsamt
fram. Det är ju inte bara ekonomiska
omständigheter som det här gäller,
vilket man ofta får ett intryck av
under dessa debatter, utan det gäller

också människornas trygghet i samhället
på andra sätt som kanske är viktigare
än de rent ekonomiska faktorerna.
Därför tror jag att man har skyldighet
att väga ekonomiska och sociala
faktorer mot varandra, när man tar
ställning till dessa mycket svåra frågor.

Jag vill ha sagt detta för att man inte
på grund av vad som skett t. ex. i Finland
och Danmark skall tro att vi kan
komma lika fort fram i Sverige. I Finland
har den stora avvecklingen gått
överraskande bra, och med de åtgärder
som vidtagits i Danmark — det är ju
bara en början — har man vågat sig
på en partiell och successiv avveckling
av betydande räckvidd. Man får nog ge
sig till tåls och hoppas på att vi vid
den tidpunkt, då detta är möjligt och
i de områden där det är möjligt och
på de avsnitt av hyresmarknaden där
så är möjligt — ty här får man börja
i många ändar, herr talman — skall
kunna ta steg för steg på vägen mot
sundare och naturligare förhållanden
både för fastighetsägare och hyresgäster
än vi för närvarande har.

Herr MUNKTELL (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill först till herr
Andersson i Mölndal säga, att vi varit
rörande ense om en sak, nämligen att
vi inte skulle diskutera dessa frågor
för länge. Jag skall inte heller göra någon
lång replik. Jag vill bara rätta till
ett missförstånd. Jag sade inte att hyresregleringen
var orsak till desorganisationen,
utan jag sade att den medverkat
till den — och det är väl svårt
att förneka. Sedan, herr Andersson, har
jag flera gånger konstaterat att socialdemokratien
nu har blivit så pass ålderstigen
och konservativ, att den kommit
in i historieskrivandets ålder. Vi
skall väl ändå hålla oss till vad högerpartiet
under de senaste riksdagarna
har yrkat och velat.

När jag frågade hur långt dessa förslag
skulle gå, var detta givetvis inte

Onsdagen den 11 maj 1955

Nr 17 121

en fråga till herr Ståhl i egenskap av
medlem i denna kommitté, utan jag
undrade bara om man kunde tänka sig
andra möjligheter att successivt börja
avveckla det hela. Det är mycket glädjande
när herr Ståhl förklarar, att det
inte är fråga om några revolutionerande
åtgärder. Det är väl dock så, herr
Ståhl, att vi har hört hur alla har deklarerat
i princip, att man om möjligt
vill bli av med regleringen i fråga.

Så kommer jag över till herr Ståhls
andra fråga. Det ligger väl ingen som
helst motsättning i detta som vi sagt
från högerhåll, att vi visserligen i princip
är motståndare till denna reglering
men att vi inser, att den icke kan tagas
bort på en gång, varför vi önskar en
successiv avveckling. Herr Ståhl använde
själv uttrycket »gå varsamt
fram». Det är ju precis vad vi rekommenderar
i dessa våra förslag. Herr
Ståhl framställer saken så, att man inte
fick tillämpa det gamla värmländska
talesättet som sade, att det gällde att
hålla kalven i båda öronen: man skulle
antingen göra det ena eller det andra.
Man kan väl i all sin dar gå stegvis,
efter vad jag kan förstå. Vi har som
mål fri prisbildning, men vi är icke
beredda att i förevarande bristsituation
helt slopa regleringen, vilket bland annat
framgår av att vi för någon tid sedan
var med om en förlängning av
lagen.

Herr Ståhl citerade som sagt ett
värmländskt ordspråk. Jag skall be att
få använda ett från Dalarna: Man behöver
inte alltid läsa med hin liåles
glasögon.

Herr BENGTSSON i Halmstad (s):

Herr talman! I denna diskussion har
Finland dragits in. Man har sagt, att
den successiva avvecklingen av hyreslagen
i Finland skulle ha givit ett mycket
gott utfall. Enligt min uppfattning
kan detta diskuteras. .lag håller med
herr Munktell då han säger, att alla internationella
jämförelser är mycket svå -

Hyresregleringslagen m. in.-

ra att göra, och jag tror att detta behöver
särskilt understrykas i en fråga
som denna, därför att en bostadsbrist
ju kan vara betingad av så många olika
faktorer. Den kan, såsom i vårt land
för närvarande, vara en bostadsbrist
förorsakad av en snabbt stigande standard
trots att vi för närvarande har
en ganska enastående nyproduktion av
bostäder, mot att ett jämviktsläge kan
vara konstlat därför att folk inte har
råd att betala hyrorna.

Jag skall emellertid inte gå in på
detta utan bara nämna ett par siffror''
från Finland, som jag tror kan vara av
ett visst intresse. Jag får inte alls deri
uppfattningen, när jag ser på dessa''
siffror, att hyresstegringen där har varit
så värst blygsam. Vi skall komma
ihåg, att man avvecklat hyresregleringslagen
endast på mycket små platser, så
små t. o. m., att de i vårt land inte
skulle ha fallit under hyresregleringslagen.
Som bekant är ju orter med
mindre än 2 000 invånare befriade från
hyresregleringen här hemma om inte
regeringen annorlunda beslutar. De
platser i Finland, som blivit befriade,
har i intet fall haft mer än 4 500 invånare.
Dessutom skall vi komma ihåg,
att dessa platser ansågs äga en i stort
sett balanserad hyresmarknad.

Tänker man på detta, ter sig stegringarna
inte så små. Man bör också hålla
i minnet, att de siffror man har att
rätta sig efter egentligen är bara ett
halvt år gamla, och att det råder en
viss trögrörlighet i hyrorna på grund
av kontraktsbestämmelser och annat.

Men vilka resultat har man då fått?
Jo, i en tiondel av de fall, där hyresstegring
över huvud taget ägt rum, har
den blivit inte mindre än 50 procent,
och jag tycker inte man kan kalla denna
höjning blygsam. För flertalet övriga
lägenheter diir hyresstcgring förekommit
har en stegring skett med mellan
20 och 50 procent. Jag kan inte riktigt
förstå den som säger, alt detta utfall
är lyckosamt. Jag tror inte att vi

122

Nr 17

Onsdagen den 11 maj 1955

Hyresregleringslagen m. m.

här i landet är beredda att utan vidare
acceptera något dylikt. Om man slår
ut höjningen på hela bostadsbeståndet,
alltså även på lägenheter, där höjningar
inte skett, blir genomsnittssiffran naturligtvis
ganska hygglig. Den blir 13
procent för en del lägenlietstyper och
30 procent för andra, men man måste
då komma ihåg att detta är genomsnittssiffror,
som avser såväl bostäder,
där man fått en hyresstegring, som sådana,
där någon höjning inte ägt rum.

Jag menar därför att man lika gärna
kan säga, att det finska exemplet är avskräckande
som att det är efterföljansvärt.
Här hemma får vi nog efter egen
fattig förmåga försöka räkna ut vad
som kommer att hända på detta område.
Inte minst med tanke på räntestegringen
är det väl angeläget, att man
försöker hålla ifrågavarande del av
samhällslivet under kontroll. Försiktigheten
bjuder fördenskull att man följer
utskottets förslag, som varken vill
lätta eller skärpa bestämmelserna utan
vill invänta 1951 års hyresregleringskommittés
arbetsresultat, innan några
ytterligare åtgärder vidtages.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Jag har begärt ordet
bara för att säga till herr Munktell, att
jag med mycket stor tillfredsställelse
lyssnade till hans replik. Inte för att
jag tar åt mig förtjänsten av den korrigering,
som där skedde, men jag noterar,
att det var en annan ton och en
annan tankegång som talade ur repliken
än ur herr Munktells första anförande.
Jag tror att en huvudsynpunkt i denna
mycket svåra fråga bör vara att nå
enighet så långt som möjligt, och på
den linjen tror jag också att vi skall
kunna komma ganska långt.

Herr PERSSON i Växjö (s):

Herr talman! Herr Ståhl frågade om

anledningen till att justitieministern
inte lagt fram ett förslag med anledning
av hyresregleringskommitténs senaste
betänkande. Jag kan naturligtvis
inte ge något svar på den frågan, men
när jag tog del av betänkandet för
några månader sedan, fann jag, att det
var så trasigt, att det kanske inte är
så lätt att ta ställning till vilka åtgärder
man skall föreslå.

Om jag minns rätt förelåg ett majoritetsförslag
med kommittéordförandens
utslagsröst men därjämte synnerligen
många reservationer — visserligen i
detaljfrågor men i mycket viktiga detaljfrågor.
Jag vill inte säga, att det
skulle vara omöjligt för justitieministern
att framlägga ett förslag på grundval
av betänkandet, men att det skulle
vara svårt kan man inte komma ifrån.

Vidare tycker jag inte, att det uttalande,
som gjorts från olika håll, om
att hyresregleringslagen har snedvridit
bostadsmarknaden, skall stå alldeles
oemotsagt; i varje fall bör det kompletteras.

Herr Munktell sade i sitt senaste anförande,
att det inte bara är hyresregleringslagen
som åstadkommit snedvridningen.
Det framgår också av reservationen,
att så inte är fallet. Där
står, att man bör se till att »den fastlåsning
av hyrorna, som tillsammans
med statens och kommunernas direkta
engagemang på bostadsmarknaden lett
till en svårbemästrad desorganisation
på bostadsmarknaden, icke förvärras
genom ett fasthållande av hyresregleringen.
» Det är alltså inte bara hyresregleringen
utan också statens och kommunernas
direkta engagemang, som
lett till denna desorganisation.

För det första förstår jag inte, vad
statens och kommunernas direkta engagemang
har medfört för besvärligheter
på detta område. För det andra
skulle jag vilja fråga: Hur skulle det
ha sett ut på bostadsmarknaden, om vi
inte haft hyresregleringslagen? Skulle
det inte då ha funnits en snedvridning.

Onsdagen den 11 maj 1955

Nr 17

123

herr Ståhl, som varit tusen gånger värre
än den nuvarande?

Herr Stålil säger, att det i många
fall betalas svarta priser vid överlåtelse
av lägenhet; det har han hört
den och den tala om. Det är sant; jag
vet också att sådant sker, men i hur
stor omfattning kan väl knappast någon
säga. Det är klart, att man lägger märke
till just sådana extrema fall. De gånger,
då överlåtelsen — och det är det vanliga
— sker utan sådana här besynnerligheter
och svarta priser, talas det inte
mycket om saken.

Nu finns det en konstant efterfrågan
på bostadsmarknaden. Det är familjernas
behov av lägenheter, som man måste
försöka tillfredsställa. Om vi inte hade
haft hyresregleringen kan man med stor
sannolikhet förnrada, att hyrorna varit
50 till 75 procent högre än för närvarande.
Många som sysslar med dessa
frågor är överens om den saken. Sådana
hyror skulle det stora flertalet
familjer icke ha kunnat betala. Detta
hade medfört, att bostadsproduktionen
inriktats på enrumslägenheter, som
kunde produceras till överkomligt pris.
Vi hade då under de gångna åren fått
en kraftig snedvridning av bostadsproduktionen.
Dessutom hade vi måst inrikta
våra resurser på att bygga de relativt
sett allra dyraste lägenheterna,
nämligen enrumslägenheterna. Det är
nämligen inte så mycket dyrare att
bygga en lägenhet på två rum och kök
än en på ett rum och kök.

När man talar om att det nu råder
en snedvridning på bostadsmarknaden
därför att staten och kommunerna har
intresserat sig för denna och därför
att man har en hyresregleringslag, skall
man inte glömma — det viil jag än en
gång understryka —• att vi annars hade
fått en snedvridning, som varit mycket
besvärligare att komma till rätta med
än den nuvarande. Jag tror, att de som
anklagar hyresregleringslagen för verkningar,
som är besvärande, skall ta
också detta i betraktande.

Hyresregleringslagen m. m.

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Först skulle jag vilja
svara på herr Perssons i Växjö påstående,
att det var en överdrift att säga,
att hyresregleringslagen bidragit till
snedvridningen på bostadsmarknaden.
Han ställde frågan: »Hur skulle det ha
sett ut, om vi inte haft någon hyresregleringslag?»
Det är självklart, att vi,
som rekommenderar försiktighet när
det gäller avvecklingen, också redan har
svarat på denna fråga: Man skulle inte
klarat sig utan en hyresregleringslag.
Herr Persson i Växjö, som har varit
anställd i bostadsstyrelsen så länge,
borde emellertid inte framställa läget
så som om vi å ena sidan rekommenderat
fullkomlig frihet och å andra sidan
fullkomlig fastlåsning. Båda dessa
alternativ är olyckliga, och man borde
på ett tidigare stadium ha försökt undvika
dem. Man borde på ett annat sätt
än som skett — det vågar jag påstå —
genom den generella hyreshöjningen ha
eftersträvat en något sundare anpassning
till utvecklingen. Det är mycket
sannolikt att läget i så fall varit mindre
ansträngt och mindre onaturligt än
det är för dagen.

Herr Persson i Växjö talade om antalet
reservationer i hyresregleringskommitténs
förra betänkande. Jag kan
bara konstatera, att om herr Persson
har läst betänkandet och reservationerna,
har han i varje fall inte kunnat
göra det alltför grundligt, eftersom flera
av reservationerna berörde rena detaljfrågor.
Jag tillhörde t. ex. i de väsentliga
frågorna majoriteten, men jag
hade reserverat mig i en detalj. Samma
gäller en partivän till herr Persson i
Växjö, nämligen herr Henriksson, som
också stödde majoriteten i huvudfrågan
men hade reserverat sig beträffande
någon detalj.

Men bortsett från detta — vilket jag
också redovisat i mitt anförande —
hade det väl inte varit något som hindrat
alt justitieministern tagit upp någon
linje, som han ansett framkomlig,

124

Nr 17

Onsdagen den 11 maj 1955

Hyresregleringslagen m. m.

eller att han åtminstone redovisat, varför
han icke ansett sig kunna gå på
den ena eller andra linjen. På detta
sätt skulle vi ha fått veta, varför man
föredrar det nuvarande systemet med
den enligt min mening godtyckliga urvalsmetoden
för uträkning av de faktiska
omkostnaderna i stället för att
åtminstone göra ett försök att åstadkomma
en objektivisering på det här
området genom att anknyta till index.

Det hade varit mycket värdefullt att
få veta detta, och jag hoppas att vi
skall få det vid något kommande tillfälle.

Herr MUNKTELL (h):

Herr talman! Till herr Bengtsson
i Halmstad skulle jag vilja säga att man
inte bör i detta sammanhang komma
med lösryckta siffror. Jag skulle också
kunna göra det genom att t. ex. peka på
att det i Finland finns åtminstone två
platser, där det över huvud tagit icke
inträtt någon hyreshöjning sedan hyresregleringen
upphört. Men det är ju
inte på det sättet man bör göra jämförelser,
utan det riktiga är att å ena
sidan jämföra hyresutvecklingen på de
orter, där hyresregleringen har släppts,
och å andra sidan hyresutvecklingen
på de orter, där hyresregleringen icke
har upphört.

Jag måste be herr Ståhl vara vänlig
att precisera vad jag sade i mitt andra
anförande som jag icke sagt tidigare.
Jag gav i båda mina anföranden uttryck
för samma uppfattning som vi inom
högern hela tiden har haft när det gäller
denna fråga. Herr Ståhl och jag kanske
skulle kunna gemensamt studera
snabbprotokollet så fort det kommer,
ty det skulle för mig personligen vara
intressant att få veta, på vilket sätt herr
Ståhl kan ha fått det intrycket att det
förekommit någon glidning i mina
ståndpunkter. Jag har kanske uttryckt
mig dåligt, men jag har i varje fall
hela tiden menat detsamma.

Till herr Persson i Växjö skulle jag
i korthet vilja säga att vi bör väl inte
i dag ta upp någon stor debatt om bostadspolitiken,
när den saken ändå kommer
att diskuteras om någon vecka.
Då skall vi be att från vårt håll få återkomma
till vad herr Persson här hade
att säga om bostadspolitiken.

Herr BENGTSSON i Halmstad (s):

Herr talman! Det är riktigt, herr
Munktell, att man inte bör bygga sitt
resonemang alltför mycket på lösryckta
siffror, men herr Munktell begagnade
sig ju själv här av ett mycket extremt
fall och av mycket lösryckta siffror.
Faktum är att i en tiondel av de lägenheter,
för vilka hyran höjts, har hyresökningen
uppgått till mer än 50 procent,
medan den för flertalet av de lägenheter,
för vilka hyran höjts, ligger
mellan 20 och 50 procent. Och dessa
höjningar har skett inom ett halvår efter
det att hyrorna på detta område frigetts.
När det hela fått verka tillräckligt lång
tid, kommer det säkerligen, herr Munktell,
att vara fråga om ganska väsentliga
hyreshöjningar.

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Herr Munktell var irriterad
över att det fanns en skillnad
mellan hans första anförande och hans
därpå följande replik. Men jag tyckte
att det hela tog upp sig, när herr Munktell
skulle i repliken ytterligare klargöra
sin ståndpunkt, och repliken var
egentligen mycket bättre och förnuftigare
än herr Munktells första anförande.
Om herr Munktell med eftertanke
läser protokollet, skall han nog själv
finna detta. Bara han inte gör några
ändringar vid justeringen, så kommer
hans replik att visa hurudan högerns
hållning i denna fråga varit när dert
varit som bäst.

Herr PERSSON i Växjö (s):

Herr talman! När det gäller bostadspolitiken
citerade jag, herr Munktell,

Onsdagen den 11 maj 1955

Nr 17

125

bara vad som i herrar Munktells och
Ohlssons reservation sagts om statens
och kommunernas engagemang på bostadsmarknaden.

I anledning av herr Ståhls sista replik
till herr Munktell vill jag säga, att
det nog förhåller sig ungefär likadant
med herr Ståhls första replik som med
herr Munktells. Åtminstone tyckte jag
att herr Ståhls replik var betydligt bättre
än hans anförande.

Jag har naturligtvis ingenting emot
att man så småningom försöker avskaffa
hyresregleringslagen, om detta låter
sig göra utan att man försämrar möjligheterna
till bostadsförsörjning framför
allt för barnfamiljerna. Men jag tror
inte att läget nu är sådant att hyresregleringslagen
kan avskaffas — på
den punkten har jag samma uppfattning
som herr Ståhl. För övrigt har jag
så mycket mindre anledning att motsätta
mig ett avskaffande av hyresregleringslagen
när så kan ske, då jag ju
tillhör ett parti, som vill avskaffa alla
onödiga regleringar och som i handling
också har visat att man är inne på
den linjen.

Herr MUNKTELL (h):

Herr talman! Jag vill bara hemställa
till herr Ståhl att han är närvarande,
när jag justerar mina yttranden under
denna debatt.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till den
vid utlåtandet fogade reservationen;
och fann herr andre vice talmannen
den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Munktell begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
tredje lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 20, röstar

Statligt stöd till trädgårdsnäringen

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Herr Munktell begärde
emellertid rösträkning, vadan
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 173 ja och
30 nej, varjämte 3 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Ledningen av kammarens förhandlingar
återtogs nu av herr talmannen.

§ 19

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 21, i anledning av väckta motioner
om åtgärder för stävjande av
den illojala förmedlingsverksamheten i
fråga om uthyrning av lägenheter och
möblerade rum.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 20

Statligt stöd till trädgårdsnäringen

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 23, med anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående statligt
stöd till trädgårdsnäringens rationalisering
jämte i ämnet väckta motioner.

I en till riksdagen den 18 februari
1955 avlåten, till jordbruksutskottet
hänvisad proposition, nr 104, hade
Kungl. Maj:t under åberopande av bi -

126 Nr 17

Oasdagen den 11 maj 1955

Statligt stöd till trädgårdsnäringen

lagt utdrag av statsrådsprotokollet över
jordbruksärenden för samma dag föreslagit
riksdagen dels att medgiva, att
statlig kreditgaranti och bidrag till
trädgårdsnäringens rationalisering måtte
få lämnas i enlighet med de grunder,
som förordats i propositionen, dels
att medgiva, att under budgetåret
1955/56 statlig kreditgaranti finge beviljas
för lån, avseende trädgårdsnäringens
rationalisering, intill ett belopp
av 2 000 000 kronor, dels att till Bidrag
till trädgårdsnäringens rationalisering
för sistnämnda budgetår anvisa ett reservationsanslag
av 300 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat följande inom riksdagen
väckta, till utskottet hänvisade motioner,
nämligen

a) I: 375 av herr Persson, Johan,
in. fl., och II: 457, likalydande, av herr
Rimås m. fl., vari yrkats att riksdagen
måtte bemyndiga Kungl. Maj:t att inrätta
fem befattningar som specialkonsulenter
för handeisträdgårdsodlingen
samt för detta ändamål för budgetåret
1955/56 anvisa ett förslagsanslag av
125 000 kronor;

b) I: 424 av herr Persson, Karl, och
herr Hermansson, Herbert, likalydande
med II: 529 av herrar Jansson i Benestad
och Carlsson i Bakeröd, i vilka
motioner yrkats att riksdagen vid behandlingen
av förevarande proposition
i vad avsåge den administrativa handläggningen
av stödverksamheten måtte
besluta dels att anlita Sveriges handelsträdgårdsmästareförbunds
tekniska
konsulentverksamhet för bedömning
och granskning av ritningar och förslag
till rationaliseringsåtgärder, som
inlämnats i samband med ansökan om
statligt stöd till trädgårdsnäringens rationalisering,
dels att som ersättning
härför bevilja förbundet för budgetåret
1955/56 ett statsbidrag av 25 000 kronor;

c) 1:445 av herr Ohlsson, Ebbe, och
herr Magnusson, likalydande med
II: 557 av herr Nilsson i Göingegården
m. fl., vari hemställts att riksdagen

måtte vid behandlingen av förevarande
proposition beakta vad i motionerna
anförts och i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa om en så skyndsam utredning
angående möjligheterna att erhålla
statistiskt material för bedömandet av
trädgårdsnäringens förhållanden in. in.
att förslag härom kunde föreläggas
1956 års riksdag;

d) 1:446 av herr Hermansson, Herbert,
och II: 558, likalydande, av herr
Hansson i Skegrie m. fl.;

e) 1: 447 av herr Andersson, Älvar,
m. fl., likalydande med II: 560 av herr
Larsson i Luttra m. fl.;

f) 1:448 av herr Lindblom m. fl.,
och II: 559, likalydande, av herr Ohlin
in. fl., vari hemställts

A. att riksdagen vid behandlingen av
förevarande proposition måtte, med
ändring av vad i propositionen anförts
i fråga om grunderna för statlig kreditgaranti
och bidrag till trädgårdsnäringens
rationalisering, uttala

1) att kreditgaranti och statsbidrag
skulle kunna utgå även vid nyetablering
av företag;

2) att kreditgaranti skulle utgå oberoende
av antalet i företaget anställda;

3) att statsbidrag skulle kunna utgå
till företag med upp till och med två
helårsanställda arbetare utöver brukaren
eller driftsledaren;

4) att kreditgaranti skulle kunna beviljas
för laboratorielån och statsbidrag
lämnas till laboratorieverksamhet.

B. att riksdagen måtte

1) medgiva att under budgetåret
1955/56 statlig kreditgaranti finge beviljas
för lån, avseende trädgårdsnäringens
rationalisering, intill ett belopp
av 3 000 000 kronor;

2) till bidrag till trädgårdsnäringens
rationalisering för budgetåret 1955/56
anvisa ett reservationsanslag av 500 000
kronor.

Utskottet hemställde

A. att riksdagen måtte

1) med anledning av Kungl. Maj:ts
framställning samt med bifall till mo -

Onsdagen den 11 maj 1955

Nr 17

127

tionerna 1:447 och 11:560 ävensom
med avslag i förevarande del å motionerna
I: 445 och II: 557 samt I: 448 och
II: 559, medgiva att statlig kreditgaranti
och bidrag till trädgårdsnäringens rationalisering
måtte få lämnas i enlighet
med de grunder, som utskottet förordat
i utlåtandet;

2) med bifall till Kungl. Maj :ts framställning
samt med avslag å motionerna
1:448 och 11:559, såvitt nu vore i
fråga, medgiva att under budgetåret
1955/56 statlig kreditgaranti finge beviljas
för lån, avseende trädgårdsnäringens
rationalisering, intill ett belopp
av 2 000 000 kronor;

3) med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
samt med avslag å motionerna
I: 448 och II: 559, såvitt nu vore i fråga,
till Bidrag till trädgårdsnäringens rationalisering
å riksstaten för budgetåret
1955/56 under nionde huvudtiteln anvisa
ett reservationsanslag av 300 000
kronor;

4) avslå motionerna I: 375 och II: 457;

5) avslå motionerna 1: 424 och II: 529.

B. att motionerna 1:445 och 11:557,

såvitt nu vore i fråga, samt 1:446 och
II: 558 icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Nord, Johan Persson,
Ahlsten, Rimås och Nilsson i Lönsboda,
vilka ansett att utskottets hemställan
under 1)—4) bort ha följande lydelse:

1) med anledning av Kungl. Maj:ts
framställning samt motionerna 1:445
och II: 557, såvitt nu vore i fråga, ävensom
med bifall till motionerna 1:447
och II: 560 samt I: 448 och II: 559, sistnämnda
två motioner såvitt nu vore i
fråga, medgiva att statlig kreditgaranti
och bidrag till trädgårdsnäringens rationalisering
finge lämnas i enlighet
med de grunder, som reservanterna förordat
i sin motivering,

2) med anledning av Kungl. Maj:ts
framställning samt med bifall till motionerna
1:448 och 11:559, såvitt nu
vore i fråga, medgiva att under budget -

Statligt stöd till trädgårdsnäringen

året 1955/56 statlig kreditgaranti finge
beviljas för lån, avseende trädgårdsnäringens
rationalisering, intill ett belopp
av 3 000 000 kronor;

3) med anledning av Kungl. Maj:ts
framställning samt med bifall till motionerna
I: 448 och II: 559, såvitt nu vore
i fråga, till Bidrag till trädgårdsnäringens
rationalisering å riksstaten för budgetåret
1955/56 under nionde huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag av
500 000 kronor;

4) med bifall till motionerna 1:375
och 11:457 för avlönande av fem specialkonsulenter
för handelsträdsgårdsodlingen
till konsulentverksamhet på
handelsträdgårdsodlingens område å
riksstaten för budgetåret 1955/56 under
nionde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 125 000 kronor;

2) av herrar Bror Nilsson och Rimås,
vilka ansett att utskottets hemställan
under 5) bort ha följande lydelse:

5) med bifall till motionerna 1:424
och II: 529 till Bidrag till Sveriges handelsträdgårdsmästareförbund
för teknisk
konsulentverksamhet å riksstaten
för budgetåret 1955/56 under nionde
huvudtiteln anvisa ett anslag av 25 000
kronor.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr RIMÅS (fp):

Herr talman! Det råder inga delade
meningar om behovet av de åtgärder
som här är föreslagna att vidtagas till
stöd åt trädgårdsnäringen. .lag skulle
dock inledningsvis vilja säga, att förslaget
om statligt stöd till trädgårdsnäringens
rationalisering inte får betraktas
som något slags patentlösning, som
på en gång löser alla trädgårdsnäringens
svårigheter och problem. Det finns
andra frågor som berör trädgårdsnäringen
och som dess eget folk betraktar
som måhända viktigare än denna fråga.
.Tåg tänker här på frågan om gränsskyddet.
.Tåg skall inte diskutera den
frågan här i dag, eftersom den kom -

Onsdagen den 11 maj 1955

128 Nr 17

.Statligt stöd till trädgårdsnäringen

mer upp på fredag. Jag vill bara i förbigående
nämna, att den är en ur trädgårdsnäringens
synpunkt mycket viktig
fråga.

Den proposition, som ligger till
grund för jordbruksutskottets utlåtande
nr 23, bygger på ett förslag från lantbruksstyrelsen.
På vissa punkter avviker
dock propositionens förslag från
lantbruksstyrelsens, men utskottsmajoriteten
har även på denna punkt följt
propositionen. Jag vill därför i korthet
redogöra för reservanternas uppfattning
på de punkter, där vi redovisat
£n från utskottsmajoriteten avvikande
mening.

Utskottet föreslår i likhet med departementschefen,
att det statliga stödet
skall lämnas endast till redan bestående
företag samt att det begränsas till
företag med endast en helårsanställd
arbetare. Enligt reservanternas mening
bör kreditgaranti och statsbidrag kunna
utgå även vid nyetablering av företag.
För det första menar vi att denna
formulering medför tolkningssvårigheter.
Det är oklart om man med »redan
bestående» trädgårdsföretag avser vid
lagens ikraftträdande eller vid ansökningstiden
i gång varande företag. Man
kan vidare fråga sig när egentligen ett
företag upphör att vara nyetablerat.
Dessa frågor får väl helt enkelt lösas
genom tillämpningen.

För det andra menar vi, att om man
följer utskottet på denna punkt uppstår
det en del egendomliga konsekvenser.
Låt mig t. ex. nämna, att det genom bestämmelserna
för jordbruksrationalisevingen
är möjligt att i vissa fall få statligt
stöd för uppbyggnad av trädgårdsodlingar.
Man får sådant stöd om man
genom s. k. arbetskrävande specialodlingar
vill göra icke fullständiga brukningsdelar
fullständiga. Statsstödet kan
då avse utvecklande av fältmässiga
trädgårdsodlingar och i vissa fall även
växthusodlingar.

Utskottsmajoritetens förslag leder
alltså till det märkliga förhållandet, att

en lantbrukare kan få statligt stöd för
nyetablering, medan en trädgårdsarbetare
som vill bli sin egen icke får detta,
stöd.

Mot detta kan man ju invända, att
denna detalj saknar större betydelse —
bl. a. därför att rationaliseringsanslaget
i första hand kommer att tas i anspråk
till förbättring av i gång varande företag.
Det är säkerligen alldeles riktigt.
Jag tror för min del att man kommer
att utnyttja dessa anslag i första hand
till de företag som redan finns. Det
kommer således i mycket liten skala att
utnyttjas av nyetablerade företag. Invändningen
att det saknar större betydelse
kan vara befogad, men frågan
har en annan stor principiell betydelse.
Om man vill att näringen inte skall
expandera, då bör man naturligtvis
sätta denna spärr. Lägger man emellertid
den näringspolitiska synpunkten
på frågan vore det enligt min mening
lämpligare att säga det rent ut än att
det skall slinka in bakvägen genom en
kungl. proposition om stöd åt trädgårdsnäringen.

Man hör ofta talas om — bl. a. i statliga
utredningar •— att det av näringsfysiologiska
skäl vore önskvärt att konsumtionen
av grönsaker ökades här i
landet. Det kan väl aldrig vara riksdagens
mening att denna ökning helst
skall baseras på importerade grönsaker.
Detta måste i så fall betecknas som ett
mycket egendomligt sätt att stödja
svensk trädgårdsodling.

Sedan några ord angående begränsningen
av stödet till företagare med
högst en helårsanställd arbetare. På
s. 20 i utskottsutlåtandet står det följande:
»Vad gäller tillämpningen av de
föreslagna bestämmelserna har i propositionen
understrukits, att i nuvarande
läge rationaliseringen inom
trädgårdsnäringen — liksom inom
jordbruket — bör syfta till en utbyggnad
av driftsenheterna till sådan storlek
och produktionskapacitet, att dessa
för framtiden får bättre möjligheter att

Onsdagen den 11 maj 1955

Nr 17 129

tillgodogöra sig rationaliseringens fördelar.
Med beaktande härav finner utskottet
det välbetänkt, att lånegaranti
och bidrag endast lämnas till rationaliseringsåtgärd
inom redan bestående
trädgårdsföretag. Såsom framhållits i
propositionen bör det dock icke vara
uteslutet, att garanti under vissa förutsättningar
skall kunna komma i fråga
för smärre utvidgningar. I överensstämmelse
med nyss angivna syfte delar
utskottet även departementschefens
uppfattning, att stöd, efter behovsprövning,
bör lämnas endast de mindre
företagen, därvid med dylika företag
skall avses sådana med — förutom
brukaren och tillfällig arbetskraft —
ej mer än en helårsanställd arbetare.»
Men jag ifrågasätter, om man över huvud
taget kan bevisa riktigheten av en
sådan tes som att just det företag som
har en helårsanställd kan på bästa sätt
tillgodogöra rationaliseringens fördelar.
Det kan också ligga till på det sättet,
att den som har två eller tre anställda,
om han finge del av dessa rationaliseringsmöjligheter,
kunde nedbringa arbetsstyrkan
till en anställd. När rationaliseringsstödet
ändå skall behovsprövas,
frågar man sig om denna extra
spärr är nödvändig.

Sedan kommer jag till frågan om laboratorielånen,
som vi också har redovisat
olika uppfattningar om. Lantbruksstyrelsen
framhåller, att en särskilt
betydelsefull uppgift inom rationell
växtodling under glas är att kunna
utöva en fortlöpande kemisk kontroll
över jordens reaktions- och ledningstal
samt näringshalt. Det gäller icke endast
att fastställa jordens kemiska egenskaper
genom en grundanalys före
sådd eller plantering, utan det är lika
viktigt att följa förändringarna i jordens
halt av de för växterna upptagbara
näringsämnena genom snabba
analyser under odlingens gång.

För att kammaren skall få eu uppfattning
om vad det här gäller, så ber
jag att få meddela en del uppgifter

Statligt stöd till trädgårdsnäringen

från Hässelby-Skälby Trädgårdslaboratorium,
som lämnat en statistik från
200 fall av jordanalyser, som utfallit
på följande sätt. Felaktigt pH-värde
16,5 procent, skadligt högt ledningstal
55 procent, brist på kväve 5 procent,
giftigt kväveöverskott 60 procent, brist
på fosfor 10 procent, giftigt fosforöverskott
41 procent, brist på kalium 4,5
procent, giftigt kaliumöverskott 63,5
procent, spårämnesbrister 13,5 procent.
Allmänt för kraftig gödsling förelåg
alltså i 23 procent av fallen. Inga fel
kunde konstateras på jorden i 2,5 procent
av fallen. I inte mindre än 97,5
procent av fallen förelåg alltså svåra
gödslingsfel.

Detta får naturligtvis inte tolkas så,
att 97,5 procent av all missväxt i våra
handelsträdgårdar beror på gödslingsfel.
Troligen är det huvudsakligen sådana
fall som kommer till laboratoriet,
där trädgårdsmästaren inte själv har
kunnat konstatera en tydlig orsak till
missväxten, insektsangrepp, sjukdom,
dåligt plantmaterial e. d. Men denna
redovisning visar i alla fall att många
trädgårdsodlare drabbas av en dubbel
förlust genom kostnader för onödigt
stor gödsling och genom därav följande
missväxt. Detta pekar klart på vilka
ekonomiska vinster som skulle göras,
om trädgårdsnäringen försågs med ett
utbyggt nät av trädgårdslaboratorier.
Här är en av de stora möjligheterna
till trädgårdsnäringens rationalisering
på ett effektivt sätt.

Det råder inga delade meningar om
just denna sak. Åsiktsmotsättningarna
sätter in när det gäller hur denna verksamhet
skall byggas upp. Då vill jag
först citera utskottsutlåtandet, där det
heter: »Liksom motionärerna finner utskottet
det önskvärt, att trädgårdsodlarna
i vårt land beredes bättre möjligheter
att begagna sig av förfarandet
med förenklade jordanalyser för eu
fortlöpande kontroll av näringsbalansen
i jorden. 1 anslutning till vad som
framhållits av departementschefen och

9 — Andra kammarens protokoll 1955. Nr 17

130 Nr 17

Onsdagen den 11 maj 1955

Statligt stöd till trädgårdsnäringen

av flera remissinstanser ifrågasätter utskottet
emellertid, om icke detta önskemål
lika väl kan tillgodoses genom att
de statsunderstödda lantbrukskemiska
kontrollstationerna i större utsträckning
än hittills anlitas även för trädgårdsnäringens
behov.»

Lantbruksstyrelsen, vars yttrande ligger
till grund för propositionen men
som utskottsmajoriteten har gått förbi,
uttalar sig på följande sätt om
denna sak: »De statsunderstödda kemiska
kontrollstationerna kan enligt
styrelsens mening bli till stor nytta för
trädgårdsnäringen, i den mån de går
över till att tillämpa ett för växthuskulturer
lämpligt analysförfarande. Styrelsen
har upptagit överläggningar därom
med statens lantbrukskemiska kontrollanstalt.
För närvarande existerar
emellertid endast fem sådana stationer
i hela landet. Detta är icke till fyllest,
i synnerhet som de redan nu är hårt
engagerade genom sina arbetsuppgifter
inom jordbruket. För att göra det möjligt
för trädgårdsodlaren att tillgodogöra
sig laboratoriets tjänster på ett
riktigt sätt och utnyttja resultaten av
analyserna är en mera personlig direktkontakt
mellan trädgårdsmästaren och
kemisten önskvärd. Styrelsen finner
det därför vara av stor vikt dels att
laboratoriets arbetsområde är begränsat,
så att trädgårdsmästaren icke försvinner
som ett nummer i registret över
uppdragsgivare, dels att laboratoriet är
beläget inom eller i omedelbar närhet
av viktiga odlingsområden. En av anledningarna
till att de mindre, lokala
laboratorierna under senare tid haft
sådan framgång är, att de uppfyller
dessa krav. Därtill kommer, att de kan
arbeta under enklare förhållanden än
de statsunderstödda kemiska stationerna
och med mindre omfattande laboratorieutrustning.
— — — Behovet av
dylika trädgårdslaboratorier i landet
torde enligt styrelsen för närvarande
kunna uppskattas till 8 å 10.»

Den stora skillnaden mellan utskot -

tets och reservanternas uppfattning är
alltså den, att reservanterna i motsats
till majoriteten menar att man — i likhet
med vad man delvis har gjort i Amerika
— bör gå in för de små laboratorierna,
så att trädgårdsmästarna kan ha den
direkta kontakten med dessa. Jag kan
som exempel nämna, att en trädgårdsodlare,
som skall begagna sig av jordanalyser,
inte kan göra på samma sätt
som man gör inom jordbruket, där man
tar jordprov och sedan, innan man sår,
gödslar i enlighet med vad dessa jordprov
och analyserna har utvisat för att
därefter låta det vara som det är tills
skörden är mogen. Det gäller ju för
trädgårdsmästaren, om han skall utnyttja
dessa möjligheter effektivt, att
uppnå s. k. näringsbalans, och när han
har gjort det är han beroende av kontinuerlig
provning av jordens näringstillstånd.
Jag kan ta en tomatodling
som exempel. För att på ett effektivt
sätt följa jordens kvävetillstånd i en
tomatodling bör man analysera jorden
var tionde dag under odlingens gång
och få in svaren från laboratoriet på
tre, allra högst fem dagar. Det är klart
att laboratoriet inte får vara för stort om
man skall kunna genomföra detta. Man
måste här utnyttja de mindre laboratorierna,
som på kortare tid kan komma
med svaret till odlarna.

Ytterligare en sak som man bör beakta
i detta sammanhang är att under
tiden som vi håller på att diskutera
denna fråga, om man skall ha stora
centrallaboratorier eller mindre laboratorier
i mera direkt kontakt med odlarna,
utvecklingen går sin egen gång. För
närvarande har vi, efter vad jag känner
till, två intresseföreningar som äger
laboratorier. Det ena laboratoriet ligger
i Hässelby-Skälby och det andra i Göteborg.
Dessutom håller det på att växa
fram laboratorier som ägs av enskilda
firmor. Det är alltså en utveckling som
är på väg, och det är alldeles klart att
det går lättast att få resultat av det stöd
som man vill lämna om man följer en

Onsdagen den 11 maj 1955

Nr 17 131

utveckling som är på väg i stället för
att försöka gå i motsatt riktning.

Vad medelstilldelningen beträffar har
lantbruksstyrelsen yrkat att det skall
ställas till förfogande 3 miljoner kronor
till kreditgarantier och 500 000 kronor
till bidrag. Detta har departementschefen
och utskottets majoritet prutat ned
till 2 miljoner kronor för kreditgarantierna
och 300 000 kronor för hidragen.

Det är alldeles klart att det är svårt
att i förväg säga hur en sådan här
verksamhet kommer att slå ut och vad
som kommer att krävas i bidrag och
kreditgarantier, men vi menar på vår
sida att bland annat konsekvensen kräver
att man anvisar det bidragsbelopp
som lantbruksstyrelsen har krävt.

Herr talman! Med vad jag här har
sagt anser jag mig ha motiverat ett yrkande
om bifall till reservationen nr 1.
Därtill finns det en annan, mindre reservation,
som är betecknad med nr 2,
av herr Bror Nilsson och undertecknad.
Den reservationen berör den tekniska
granskningsverksamhet som blir nödvändig
och som enligt förslaget skall
utföras av expertisen vid Sveriges handelsträdgårdsmästareförbunds
tekniska
avdelning. Denna tekniska verksamhet
kostar naturligtvis en del pengar. Det
är tveksamt om man utan vidare kan
följa jordbruksutskottet när utskottet
säger: »Utskottet delar---departe mentschefens

åsikt, att ersättningen till
förbundet — liksom i fråga om bestridandet
av kostnader för dylik sakkunskap
för rationaliseringsåtgärder inom
jordbruket — skall utgå på sökandens
bekostnad efter taxa eller eljest i vanlig
ordning.» Det är bara den lilla haken,
att man inte utan vidare kan sätta
likhetstecken mellan trädgårdsnäringen
och jordbruket. Inom jordbruket
finns det ingen verksamhet som svarar
mot denna tekniska granskningsverksamhet.
Därför har reservanterna ansett
det vara skiiligt att gå på lantbruksstyrelsens
förslag på denna punkt, .lag
vill därför yrka bifall till förslaget om

Statligt stöd till trädgårdsnäringen

alt 25 000 kronor skall ställas till SHTF:s
förfogande för det angivna ändamålet.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationerna nr 1 och 2.

Herr HANSSON i Skegrie (bf):

Herr talman! Det tillkommer inte mig
att här replikera den föregående ärade
talaren; det överlåter jag åt dem som
kommer att företräda utskottet. Det är
emellertid fullt naturligt att man från
den förgående ärade talarens håll är
kritisk mot Kungl. Maj :ts proposition.
Det är lika naturligt som att jag för
min del kan känna mig ganska tillfredsställd
med denna proposition beträffande
trädgårdsnäringens rationalisering.
Jag tycker för min del det kan
hälsas med tillfredsställelse att det har
föreslagits åtgärder i detta syfte, och
jag tror också att Sveriges trädgårdsodlare
känner tillfredsställelse med att
det börjar röra sig även på deras område.
Jag vill emellertid för egen del
betrakta denna propsition som ett första
steg i fråga om en successiv fortsatt
stödverksamhet för trädgårdsodlingen.
Det finns nämligen en hel rad frågor
där visserligen trädgårdsodlarna själva
får ta initiativet men där de enligt min
uppfattning inte har tillräckliga möjligheter
att ensamma, utan det allmännas
medverkan, ro i land uppgifterna. Det
är den fråga som i dag diskuteras här,
rationaliseringen, det är organisationsfrågan
inom trädgårdsnäringen och det
är gränsskyddet. På alla dessa tre områden,
som väl är de viktigaste för trädgårdsnäringen
i dag, anser jag statens
eller det allmännas medverkan vara
absolut nödvändig.

Vad beträffar den rationaliseringsåtgärd
som nu föreslås utgör den, som
jag tidigare nämnde, ett första steg på
detta område, och det är kanske ett
ganska försiktigt steg. .lag säger detta
därför att de belopp som här anvisats
är relativt begränsade. Begränsningen
till 2 000 000 och 300 000 kronor säger
mig emellertid, att det är nödvändigt

132 Nr 17

Onsdagen den 11 maj 1955

Statligt stöd till trädgårdsnäringen

att reservera dessa belopp för rationaliseringsåtgärder
inom de minsta företagen.
På den punkten kan jag inte
underlåta att replikera den föregående
ärade talaren när han menade att åtgärderna
bör sättas in även på de större
företagen. Han nämnde till och med att
de skulle göra den största effekten där
genom att man kunde rationalisera bort
folk. Ja för all del, men det är dock så,
att det inom den svenska trädgårdsnäringen
är de små företagen som i
dag kämpar med de största besvärligheterna;
det säger oss den statistik som
finns. Det gjordes 1951 en undersökning
som kom fram till att av de trädgårdsodlare,
som hade under 2 000 kronor
per år i utbetalda arbetslöner, alltså
de allra minsta företagarna, hade 25
procent mindre än 3 000 kronor i nettoinkomst
per år, och inte mindre än 30
procent av dessa företagare hade en
nettoinkomst på mellan 3 000 och 5 000
kronor. Det är alltså de verkligt lågavlönade
människorna man träffar på detta
avsnitt. En annan statistisk siffra säger
oss att 68 procent av trädgårdsodlarna
ryms inom den kategori som denna
proposition avser att hjälpa, nämligen
de som inte har mer än en anställd. Nu
lämnar ju propositionen möjligheter att
ge rationaliseringsstöd även åt de större
företagen. Jag tror emellertid att
man, i varje fall i början, bör vara
ganska försiktig med detta. I den mån
erfarenheter samlas kan man kanske
vidtaga åtgärder även för större företag,
men jag har den bestämda meningen
att man i varje fall nu bör i första
hand se till de minsta enheterna.

Jag har jämte några andra ledamöter
av denna kammare väckt en motion i
samband med denna proposition. Det
är motionen nr II: 558, där vi tagit upp
ett speciellt spörsmål inom trädgårdsodlingen
som är synnerligen aktuellt,
nämligen statistikfrågan. Den har man
tagit alldeles för lätt på hittilldags. I
den utredning som gjordes 1951 överlämnades
statistikfrågan till statistiska

centralbyrån. Nu är det mycket besvärligt
att få fram statistik på detta område,
och det kräves nog därför en
grundlig utredning om det sätt på vilket
statistikfrågan skall lösas. Det är
ingen tvekan om att det är en brist för
våra dagars trädgårdsodlare att man
inte har eu bättre statistik. Vi behöver
bara läsa propositionen för att finna att
en hel mängd remissinstanser är synnerligen
tveksamma att tillstyrka statsåtgärder
på detta område just med hänsyn
till att man inte vet vad det rör sig
om. Man vet inte hur många enheter
man har, man vet inte storleken och
man känner heller inte till de ekonomiska
förutsättningarna. Jag kan för
min del själv vittna om att det i det
arbete jag varit med om i tulltaxeutredningen,
där det gällt att skapa ett bättre
gränsskydd, ständigt varit en brist att
inte kunna med siffror förebringa en
ordentlig bevisning för de förslag och
krav som framställts. Det är ett handikapp
för den svenska trädgårdsnäringen
att inte kunna bättre redovisa vad den
omfattar och vad den är i siffror sett.
Jag menar att man bör sträva efter att
komma i varje fall lika långt som man
har kommit då det gäller jordbruksstatistiken.
Jag finner emellertid utskottets
resonemang litet egendomligt, när
man tar ställning till vår motion i det
fallet. Utskottet är hundraprocentigt
ense med motionärerna om att det behövs
en bättre statistik och att det är
nödvändigt att den kommer fram. Men
man säger till sist: »Utskottet finner
det för sin del lämpligare, att Kungl.
Maj :t i samband med det slutliga ställningstagandet
till trädgårdsutredningens
förslag tager frågan under övervägande.
» Jag måste ju för min del säga
att denna utredning, som gjordes 1951,
är så pass sönderkritiserad att den inte
duger att bygga något departementsförslag
på. Dessutom är den föråldrad i
dagens läge. Sedan utredningen gjordes
har det inträffat så mycket nytt, som
även bör tas fram i ljuset.

Onsdagen den 11 maj 1955

Nr 17

133

Nu vet jag inte vad utskottet menar
med sin formulering, men menar utskottet
att man vill att Kungl. Maj :t
självmant tar upp denna fråga till förnyat
övervägande och igångsätter ny
utredning, så vill jag för min del låta
mig nöja med vad som här står skrivet.
Men nog skulle jag tycka att det vore
viktigare om man direkt sade ut att det
är nödvändigt att en ny statistikutredning
sättes i gång.

Vi har också i vår motion pekat på
nödvändigheten av att en mera allmän
översyn av trädgårdsnäringens problem
återigen göres, inte minst med hänsyn
till att den som gjordes sist som jag sade
totalt har sönderskjutits av remissinstanserna.
Men trots den kritik, som
riktats mot denna utredning, finns det
där en och annan sak som är värd
att räddas åt eftervärlden och som man
bör kunna bygga vidare på och göra
litet mera av. Jag tänker då i första
hand på de förslag till stöd åt organisationerna
inom trädgårdsnäringen,
som lades fram av 1951 års utredning.
Vi har i motionen visserligen pekat på
den sak, som kanske blev allra värst
utsatt för kritik, nämligen förslaget om
produktavgifter från odlarna. Förslaget
på den punkten gällde emellertid
att man, liksom när man på 1930-lalet byggde upp jordbrukets ekonomiska
organisationer med sådana avgifter,
på trädgårdsområdet skulle kunna
göra motsvarande med tillhjälp av
avgiftssystemet. Nu vill jag inte säga
att man nödvändigtvis skall gå precis
den vägen, men jag tror ändå att uppslaget
är så pass mycket värt att det
inte bör glömmas utan att man med en
ny utredning bör försöka bygga vidare
på den tanken och hjälpa till med organisationen.
Jag har nämligen den
uppfattningen, att de medel som staten
kan komma att ställa till förfogande
för en upprustning på trädgårdsområdet,
inte kommer till sin fulla rätt om
man inte även på andra områden än
dem som diskuteras i dag träder in som

Statligt stöd till trädgårdsnäringen

stödjande part, när odlarna själva inte
kan rå med alltsammans.

Herr talman! Jag vill till sist säga,
att jag finner det vara synnerligen befogat
med åtgärder från det allmännas
sida då det gäller att stödja denna
näringsgren. Jag anser nämligen att
den har en mycket stor betydelse för
den svenska livsmedelsförsörjningen.
Den har ett beredskapsvärde som är
lika högt som det annan livsmedelsproduktion
har. Det är inte bara så, att
trädgårdsprodukterna har ett särskilt
hälsovärde, utan de ger faktiskt i våra
dagar en oersättlig komplettering till
en god folkförsörjning. Som jag tidigare
nämnt betraktar jag därför detta
som ett första steg till stödåtgärder på
detta område — med odlarnas initiativ,
vill jag stryka under igen. Jag vill
gärna uttala den förhoppningen, att
man med denna stödverksamhet tar
jordbrukets stödverksamhet till riktmärke.
Rationaliseringen är byggd på
samma grunder som jordbrukets. Vi
bör stödja trädgårdsodlarorganisationernas
strävanden på samma sätt som
vi gjorde en gång när jordbrukarna behövde
stöd. Sedan har jag också den
uppfattningen när det gäller gränsskvddet,
att man också där borde försöka
komma fram till ett system som
liknar det som vi har för jordbrukets
produkter.

Herr talman! Med detta ber jag att
få yrka bifall till utskottets hemställan
utom då det gäller den punkt som avses
i reservation nr 2, där jag yrkar bifall
till den reservationen.

Herr PETTERSSON i Dahl (bf):

Herr talman! Jag kan rent principiellt
instämma i de bägge föregående
talarnas anföranden. Herr Rimås sade
att detta är en mycket viktig fråga, och
det instämmer jag i. Jag tror att den
betyder mycket för trädgårdsnäringen,
och jag tror att detta statliga stöd är
nödvändigt. Alla vet ju att trädgårds -

134

Nr 17

Onsdagen den 11 maj 1955

Statligt stöd till trädgårdsnäringen

näringen åtminstone för närvarande befinner
sig i ett ganska betryckt läge.
Jag kan också instämma när herr Hansson
i Skegrie säger att detta är ett
första steg till fortsatt stöd åt trädgårdsnäringen.
Jag tror att det kommer
att gå så. Det är ju alltid så med
det första steget, att man tar det litet
mera försiktigt så att man kan lära av
erfarenheten och sedan gå vidare. Den
tankegången gäller ju här, och den är
enligt min mening riktig.

Nu framförde reservanten herr Rimås
en del invändningar, som också anförs
i reservationen. Den första punkten
han tog upp gällde att lån och bidrag
endast skall lämnas till redan bestående
företag. Herr Rimås sade att det
är oklart, när ett företag skall anses
vara nytt, och han påpekade att man
kan godta en utbyggnad av trädgårdsnäringen
som komplettering till ofullständiga
jordbruk. Detta är också riktigt.
Nu har emellertid såväl departementschefen
som utskottet understrukit,
att stödet bör utgå till redan bestående
trädgårdsföretag men att det
inte är uteslutet att garanti under vissa
förutsättningar skall kunna komma i
fråga för smärre utvidgningar. Det tycker
jag är riktigt, och jag delar departementschefens
uppfattning, att det
i så fall bör företas beliovsprövning.
Jag tror inte att det finns så mycket att
invända mot den detaljen.

Herr Rimås sade mycket riktigt, att
nyetableringen kan komma att bli mycket
liten. Ja, det kan diskuteras om
trädgårdsnäringen bör expandera eller
inte — det får kanske trädgårdsnäringens
företrädare själva svara på. På vissa
områden tror jag det går mycket bra
att öka ut, men på andra områden
finns det kanske inte lika starka skäl
för det.

Herr Rimås påpekar att vi importerar
en massa grönsaker. Man kan diskutera,
huruvida grönsakerna egentligen
hör hemma här eller i det egentliga
jordbruket. Åtminstone nere i söd -

ra Sverige odlar man grönsaker på
stora arealer ren jordbruksjord. Jag
tror alla skäl talar för att man i detta
fall följer departementschefens och utskottets
förslag.

Reträffande frågan, om storleksgränsen
skall sättas vid en eller två helårsanställda
arbetare, menar reservanterna,
att gränsen bör sättas vid två
arbetare. Utskottet har anslutit sig till
departementschefens uppfattning, att
det bör kunna vara en helårsanställd
förutom annan lejd arbetskraft. Jag
skulle tro att den gränsen inte är så
snävt dragen utan att stöd kan utgå
även till ganska stora företag. Inom
trädgårdsnäringen liksom inom jordbruket
över huvud taget försöker man
ju rationalisera så mycket som möjligt
och inskränka antalet anställda. Även i
det fallet tror jag det är skäl att följa
utskottet.

Jag kommer sedan till frågan, huruvida
vi skall följa lantbruksstyrelsens
förslag och inrätta åtta—tio nya laboratorier
eller följa den mera försiktiga
linje som departementschefen och utskottet
rekommenderar. Yi tror att det
i detta fall är möjligt att träffa överenskommelse
med kontrollstationerna
och på så sätt genom en ändamålsenlig
organisation av analysförfarandet åstadkomma
en fullgod service. Jag tror att
det i varje fall i detta läge är klokast
att gå den vägen. .Tåg förstår inte
varför inte de redan befintliga laboratorierna
kan utvidga sin verksamhet
och sköta även dessa analyser. Det
här exemplet från Hässelbys trädgårdsanläggnings
laboratorium tycker jag
säger mycket litet. Jag tror nog att man
kan nå samma mål om ett redan nu
befintligt laboratorium gör arbetet.

Beträffande anslagen kan man säga
att jordbruksministern i viss mån har
företagit en begränsning, men å andra
sidan är ju detta anslag nytt, och då
bör man kunna följa departementschefens
förslag. Den första reservanten
glömde att tala om den s. k. konsulent -

Onsdagen den 11 maj 1955

Nr 17 135

verksamheten, som skulle föra med sig
en anslagsökning på 125 000 kronor,
men frågan har tagits upp i reservationen,
och jag föreställer mig att han
avsåg att yrka bifall också till detta
förslag. Vi har inte velat gå med på
anställande av dessa nya konsulenter.
Erfarenheten får väl ge vid handen, om
vi behöver dem. I varje fall har vi
trädgårdskonsulenter i samtliga hushållningssällskap,
och de bör kunna
anlitas också i denna detalj.

Jag övergår så till den sista reservationen,
vari föreslås ett anslag på
25 000 kronor till Sveriges handelsträdgårdsmästareförbund
för viss granskningsverksamhet.
Vi menar att man här
skall följa samma väg som inom jordbruket,
så att den sökande själv får
stå för kostnaderna. Om en anläggning
blir godkänd, får man här liksom när
det gäller jordbrukets rationalisering
räkna detta till kostnaden och får tillbaka
en viss del av kostnaden. Jag vet
inte om det finns anledning att gå
någon annan väg. Nu menar tydligen
reservanterna, att den här granskningen
kan bli ganska dyrbar. Om den utförs
så som den bör utföras, tror jag
inte den behöver föranleda några stora
kostnader, och jag tror att man åtminstone
till en början kan gå den väg
som utskottet har anvisat.

Jag tillåter mig, herr talman, yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr NILSSON i Göingegården (h):

Herr talman! Även jag tycker det är
tacknämligt, att svensk trädgårdsodling
äntligen får det stöd som denna näring
lika väl som jordbrukets andra näringsgrenar
hör få. I likhet med vad övriga
talare har sagt vill jag säga, att det
är fråga om ett mycket begränsat stöd,
men i den mån som man nu slagit in
på nya vägar får man väl anse, att det
är en god början. Det är givetvis inte
tillräckligt med de i första hand föreslagna
rationaliseringsåtgärderna för

Statligt stöd till trädgårdsnäringen

att näringen verkligen skall bli bärig
i fortsättningen. I vårt land är det också
nödvändigt, att denna näring får
det importskydd som den är berättigad
till. Det är dock en särskild fråga, och
jag skall, herr talman, inte i detta
sammanhang komma in på den. Men
jag föreställer mig, att riksdagen senare
och i annat sammanhang får ta ställning
till den frågan.

Beträffande jordbruksutskottets betänkande
vill jag för min del gärna
tacksamt notera de förändringar i
Kungl. Maj :ts förslag, som utskottets
majoritet förordar, i den mån som
detta överensstämmer med de i motion
nr 557 i denna kammare framförda
önskemålen. Jag kan dock för min del
inte helt följa utskottet. Jag kan heller
inte i allt följa reservationen.

Det är två detaljer, som jag för min
del anser inte är lyckligt utformade i
det förslag, som jordbruksutskottet har
gått in för. Den första detaljen gäller
förslaget i vad det innebär lån och bidrag
i rationaliseringshänseende till företagare
och företag med endast en anställd.
Jag måste säga att det inte ger
den rätta utformningen åt stödet. Det
finns alla möjligheter, skulle jag för
min del vilja säga, till att kringgå en
sådan förordning.

Vi kan tänka oss, att det är en trädgård,
där det förekommer odling under
glas och där vederbörande under
viss tid, den kallaste tiden under året
t. ex., inte vill ha helårsanställda, inte
utnyttjar sådan arbetskraft, utan nöjer
sig med tillfälligt anställda. Det kan
också vara fråga om annan odling, där
man kan begränsa arbetskraften till en
heltidsanställd, fastän det är en ganska
stor rörelse. I sådana fall får vederbörande
möjlighet att utnyttja dessa stödåtgärder,
men om han aldrig så litet
överskrider gränsen med en helårsanställd
är det låst. Det finns i detta fall,
herr talman, många möjligheter att
kringgå de i utskottsbetänkandet föreslagna
reglerna, och jag anser, att det

136 Nr 17

Onsdagen den 11 maj 1955

Statligt stöd till trädgårdsnäringen

inte kan vara lyckligt med denna utformning,
i synnerhet som det inte är
absolut klart begränsat.

Den andra detalj, i fråga om vilken
jag för min del inte heller kan följa
utskottet, gäller nyetableringen. Jag vill
för min del säga, att härvidlag tycker
jag, att utskottet har varit för snävt och
småskuret. Vi kan ju tänka oss, att en
gammal trädgårdsodlare vill överlämna
trädgården till en anställd eller att en
anställd, som under ett antal år har utbildat
sig, vill starta en egen rörelse.
Det är ju ingenting som säger, att vad
som nu framdrivits i detta land är tillräckligt
för att täcka behovet. Det kan
väl ändra sig betydligt härvidlag. Då
tycker jag för min del, att det är någonting
av skråväsende som lyser igenom
förslaget här, att det bara är de nuvarande
företagarna som skall få ett sådant
stöd men inte de som vill börja
en ny rörelse.

Herr talman! Jag skall inte bli mångordig
utan jag skall, med hänsyn till
vad jag har anfört beträffande utskottets
betänkande, för min del be att få
yrka bifall till reservationen nr 1.

Herr NILSSON i Bästekille (h):

Herr talman! För en gångs skull har
jag tillfälle att med tillfredsställelse
konstatera, att vi nu från statsrådet Norup
har fått ett positivt förslag till
trädgårdsnäringens stöd i framtiden.

Vid det möte, som ägde rum i Kristianstad
den 21 september 1954 med
fruktodlare från fyra län och med statsrådet
Norup närvarande jämte tre
landshövdingar, framfördes från fruktodlarnas
sida vissa krav, bl. a. krav på
ökade anslag till statliga låne- och bidragsformer,
att vi skulle få tekniska
konsulenter till vårt förfogande och
sist men inte minst att man skulle få
ett gränsskvdd, som skulle säkerställa
odlingen i framtiden. Det sista skall
jag inte tala om nu; det hör inte hit.
Men jag konstaterar med tillfredsställelse,
att det första steget tagits.

Det skall nu äntligen bli möjligt även
för fruktodlarna att i likhet med jordbrukarna
få vissa statliga lånegarantier
och vissa rationaliseringsbidrag. Man
kan säga, såsom redan sagts från denna
talarstol, att beloppet kan synas blygsamt,
men å andra sidan kan man säga,
att det första året som sådana saker
skall sättas i gång tar det alltid längre
tid än det gör senare, och då kanske
också det belopp som statsrådet föreslagit
kommer att visa sig tillräckligt
under budgetåret 1955/56. Jag tror över
huvud taget, som redan sagts, att det är
välgörande, att vi äntligen lyckats bryta
isen och få fram något i positiv riktning.
Inte minst jag hälsar detta med
tillfredsställelse.

Jag vill också stryka under behovet
av att vi får en teknisk konsulent till
förfogande. Åtskilliga problem inom
fruktodlingens område är av mycket
invecklad natur, varför en sådan konsulent
skulle vara av mycket stor betydelse.

Sedan vill jag också understryka en
sak som redan framhållits, nämligen
att den statistik, som vi har på fruktodlingens
område för att inte säga hela
trädgårdsnäringens område, ofta blir
alltför bristfällig och alltför gammal.
Vi har på jordbrukets område kommit
till ett helt annat resultat när det gäller
statistik, och vi borde komma i
samma läge även när det gäller fruktodlingen.
Inte minst för oss, som skall
stå i bräschen när det gäller att framföra
krav från yrkesorganisationens sida,
skulle det vara värdefullt, om vi
hade en tillförlitlig statistik att bygga
på. Jag tror vi då skulle ha större möjligheter
att övertyga både statsrådet
och riksdagens ledamöter om att vad vi
för fram har verklig grund.

Över huvud taget, herr statsråd, är
vi överens om en sak, förmodar jag,
nämligen att den rationalisering som
måste till på fruktodlingens område
inte kan bäras av fruktodlarna själva.
Det är därför som propositionen blivit

Onsdagen den 11 maj 1955

Nr 17 137

framlagd, och den är det synliga resultatet
av det möte, som jag nyss talade
om. 1954 års urusla resultat för fruktodlarna
göra att dessa i dag i stor utsträckning
saknar likvida medel. Detta
är inga överord från min sida, ty som
taxeringsordförande har jag i år fått
se, hur det är ställt. I stället för att
kunna redovisa några tusen kronor i
inkomst, redovisar man några tusen
kronor i förlust, och det förstår var och
en vad det innebär både för fruktodlarna
själva och för kommunerna. Det behöver
jag inte vidare yttra mig om i
detta sammanhang. Vi hade en riklig
skörd med låg kvalitet och urusla priser,
och detta har lett till det resultat
som jag här talat om.

Jag har sagt en gång till en medlem
av denna kammare, att jag beklagar att
man har tystnadsplikt när det gäller
taxeringar, ty hade jag fått visa dessa
fruktodlares deklarationer för dem som
suttit i utskottet, skulle kanske en hel
del av de dimmiga föreställningar som
man hade snabbt ha skingrats. Man
måste böja sig för realiteter.

Jag vill också säga till statsrådet
Norup, att när jag i dag anser att vi
bör kunna nöja oss med de anslag som
föreslås i propositionen, hoppas jag
likväl att när statsrådet nästa gång gör
upp budgeten han har dessa rationaliseringsåtgärder
i tankarna. Om vi skall
få någon ordning på detta område behövs
ännu mera rationalisering, och
för detta krävs ännu mera pengar. Jag
vill därför lägga statsrådet Norup på
hjärtat, att han också ser till att vi en
annan gång får större belopp till vårt
förfogande.

Sedan vill jag också understryka vad
herr Hansson i Slcegrie sade om att
denna sak är bra, den är ett steg på
vägen, men den löser inte alla problem.
Vad jag syftar på är att fruktodlingen
behöver ett gränsskydd på samma sätt
som vi tidigare har beslutat alt det
svenska jordbruket skall ha ett gränsskydd.
Det svenska jordbruket liar både

Statligt stöd till trädgårdsnäringen

ekonomiskt och på andra områden
fått ett förhållandevis gott skydd och
jag önskar att detsamma skall gälla även
fruktodlingen. Jag skall inte fördjupa
mig i detta, eftersom det inte tillhör
dagens debatt. Frågan om gränsskyddet
får tas upp i ett annat sammanhang.
Jag har emellertid velat säga detta när
denna fråga avgöres.

Herr JÖNSSON i Gärds Köpinge (s):

Herr talman! Trädgårdsodlingens stora
betydelse är vi väl alla överens om.
Trädgårdsodlingen är en näringsgren,
som har sitt berättigande i lika stor utsträckning
som någon annan. Välvilligheten
mot denna näringsgren får därför
inte bedömas efter vad som nu
bjuds i form av anslag eller kreditgarantier.

När propositionen nu till att börja
med föreslår att denna näringsgren
skall få en behövlig hjälp och bjuder 2
miljoner i kreditgarantier och 300 000
i bidrag, så har detta skett med utgångspunkt
från att detta blott är en
början. Man kan naturligtvis säga att
beloppen är för små, men detta bud är
dock en början och kan lämna en behövlig
hjälp.

Man kan också diskutera, vilka som
skall komma i fråga. Man kan säga att
det skall vara två eller tre helårsanställda,
och man kan säga att det skall
vara en, men även om det är blott en
heltidsanställd vid en trädgårdsanläggning
så är det många deltidsanställda,
sommaranställda, och det kan därför
vara en ganska stor anläggning med endast
en årsanställd.

När det gäller laboratorier in. m. tror
jag att vi i detta land är så pass väl
rustade, att vi under denna försökseller
prövotid har möjlighet att utnyttja
redan befintliga organ för t. ex. jordanalys.

Det har också varit skilda meningar
om vem som skall handha detta. Lantbruksstyrelsen
har föreslagits av ut -

138 Nr 17

Onsdagen den 11 maj 1955

Statligt stöd till trädgårdsnäringen

skottet, men det finns också förslag om
att det skulle vara hushållningssällskapen
och lantbruksnämnderna. Det har
emellertid förutsatts i propositionen,
att lantbruksstyrelsen skall ha möjlighet
att infordra yttranden från båda
dessa organ, hushållningssällskapen och
lantbruksnämnderna.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NORUP:

Herr talman! Efter de yttranden som
fällts här angående denna proposition
är det kanske inte så stor anledning
för mig att ta till orda. Ä andra sidan
är det ett par synpunkter jag här vill
framhålla.

Alla har varit överens om att läget
för trädgårdsnäringen är sådant, att det
allmänna bör stödja den. Därför har
denna proposition framlagts. Det har
emellertid uttalats önskemål om att det
borde vara ett stöd av större dimensioner
än vad som här föreslagits. Jag kan
som jordbrukare och i någon mån också
kännare av fruktodlingen säga, att
detta nog är ett önskemål man kan
framställa. Men å andra sidan är det
ett första försök. Jag har för min del
gått ut ifrån att man skall ställa trädgårdsnäringen
i paritet med jordbruksnäringen.

Man har här från reservanternas sida
sagt i fråga om de företag som skall få
stöd, att de blivit för små. I det avseendet
vill jag säga, att jag utgått ifrån
att man skall ge trädgårdsnäringen stöd
i ungefär samma utsträckning som man
ger ett basjordbruk, i fråga om vilket
man utgår ifrån att ägaren själv sköter
sina odlingar med hjälp av en helårsanställd.
Sedan kan man givetvis säga,
att även ett större företag, som vill rationalisera,
bör bli föremål för stödåtgärder.
Ja, men det förhåller väl sig så,
att de allra flesta företagen befinner sig
inom den gräns som enligt propositio -

nen skall ge rätt till stöd. Jag kan inte
tänka mig annat än att om man vill ha
likställighet mellan jordbruks- och trädgårdsnäringen
bör det räcka med en
helårsanställd för att vederbörande
skall få stöd.

När det gäller laboratorieverksamheten
har det sagts, att den är ganska
nödvändig för trädgårdsnäringen och
att den borde få särskilda laboratorier.
Ja, jag har själv varit ledamot av styrelsen
för en kemisk kontrollstation,
där man för icke så många år sedan
faktiskt hade svårt att finna arbetsobjekt.
Även andra stationer hade ganska
svårt att kunna få sysselsättning.
Jag skulle därför tro, att om man från
trädgårdsnäringens sida försöker göra
upp avtal med nu befintliga kemiska
kontrollstationer, skall det i mycket stor
utsträckning vara möjligt att nå överenskommelser
som kan tillfredsställa
trädgårdsodlarna. Sedan kan man väl
ta med en nypa salt när det i folkpartiets
motion talas om de många proven.
Jag vill gärna medge att många
trädgårdsodlare inte varit på det klara
med behovet av jordundersökning, men
jag är övertygad om att även med den
säsongbelastning som råder på de kemiska
kontrollstationerna skulle det gå
att genom förnuftiga avtal betjäna trädgårdsodlingens
intressen. Därest man
inte har möjlighet att klara jordanalyserna,
finns det ju alltid möjlighet att
som det redan sagts återkomma till den
saken.

Som sagt, det görs nu ett försök att
sätta i gång. Jag är glad över att t. o. m.
en emot mig i fråga om fruktodlingen
så kritisk man som herr Nilsson i Bästekille
varit tillfredsställd med förslaget;
jag undrar bara om jag är ute på rätta
vägar, när han kan vara tillfredsställd.
Jag tror emellertid att vi båda har samma
syn på trädgårdsnäringen.

Sedan var det fråga om rådgivningen.
Ja, därvidlag vill jag säga, att vi får
nog vänta ett tag. Jag vill liksom herr
Pettersson i Dahl dock påpeka, att hus -

Onsdagen den 11 maj 1955

Nr 17 139

hållningssällskapen, i varje fall i de län
där trädgårdsodling bedrives, har trädgårdskonsulenter,
och jag förmodar att
de kan ge trädgårdsnäringens män ganska
goda råd. Huruvida de givit sådana
råd att vi i dag har en fruktodling,
som vi inte helt behärskar, därom
skall jag inte yttra mig. Ofta har det
emellertid varit så, att våra konsulenter
har satt in sina krafter på att åstadkomma
så stor produktion som möjligt,
och sedan har vi — kanske för sent —-börjat fundera över hur vi skall kunna
få avsättning för alla de produkter, som
konsulenterna animerat oss till att producera.
Klart är emellertid, att konsulenternas
verksamhet har framskapat
en i många avseenden mera rationell
odling, som givit jordbrukarna ett bättre
ekonomiskt utbyte. Om man därför
på trädgårdsnäringens område till en
början går in för att ta råd av de trädgårdskonsulenter
som redan finns, så
bör trädgårdsnäringens representanter
kunna få sina önskemål i här berörda
avseenden rätt väl tillgodosedda.

I denna fråga har jag rört mig med
de stora problemen. Beträffande detaljerna
finns säkerligen mycket att göra
ytterligare. När denna proposition lagts
fram, har det skett för att få en verksamhet
på detta område i gång, och jag
har då strävat efter att få så stor likhet
som möjligt mellan förhållandena i
jordbruket och i trädgårdsodlingen, så
att det inte skall uppstå några divergenser
mellan två odlingsgrenar, som i
själva verket hör till samma näringsfång.
Därför har jag strävat efter så
lika normer som möjligt för båda näringarna,
när det gäller stödåtgärderna.

Herr RIMÅS (fp):

Herr talman! Herr Pettersson i Dahl
var nog vänlig att påminna mig om att
jag i mitt förra anförande glömde tala
om min motion om specialkonsulenter
för trädgårdsnäringen. Herr Pettersson
i Dahl talade i detta sammanhang om

Statligt stöd till trädgårdsnäringen

hushållningssällskapens trädgårdskonsulenter,
men man får inte sätta likhetstecken
mellan dessa två konsulenter,
ty det är två vitt skilda saker. Specialkonsulenternas
huvuduppgift är att
vara en förmedlande läik mellan laboratorierna
och trädgårdsodlarna. Om
herr Pettersson i Dahl och andra går
på utskottsmajoritetens linje, alltså att
först och främst utnyttja lantbruket?
kemiska kontrollstationer, så blir behovet
av spccialkonsulenter ännu större,
därför att det blir för långt avstånd
mellan laboratorierna och trädgårdarna,
och då skulle ju egentligen konsekvensen
bli att herr Pettersson i Dahl
borde yrka bifall till förslaget om specialkonsulenter.

Sedan vill jag till jordbruksministern
säga, att det är alldeles riktigt att trädgårdsnäringen
och jordbruket är mycket
närbesläktade, men å andra sidan
får man inte utan vidare sätta likhetstecken
mellan de båda näringarna. Jag
tänker här närmast på den begränsning
som gjorts beträffande stödåtgärderna.
Man kan inte sätta likhetstecken
utan vidare och säga, att familjejordbrukets
direkta motsvarighet är en
trädgårdsanläggning med en helårsanställd.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav till en början propositioner
beträffande utskottets hemställan
i punkten A 1) nämligen dels på
bifall till utskottets berörda hemställan
dels ock på bifall till den av herr Nord
m. fl. avgivna reservationen i motsvarande
del; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Nilsson i
Göingegården begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i punkten
A 1) i utskottets utlåtande nr 23,
röstar

140 Nr 17

Onsdagen den 11 maj 1955

Statligt stöd till trädgårdsnäringen
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen
av herr Nord m. fl. i motsvarande del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Rimås begärde emellertid rösträkräkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgåvos 130 ja och 55 nej, varjämte 8 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan i denna punkt.

Beträffande punkterna A 2)—A 4) gav
herr talmannen härefter propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen av herr Nord m. fl.
i nu förevarande delar; och fann herr
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Rimås begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i punkterna
A 2)—4) i utskottets utlåtande
nr 23, röstar

Ja;

Den, det ej vill, x-östar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen
av herr Nord m. fl. i motsvarande delar.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voterings -

propositionen blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för ja-propositionen.
Herr Rimås begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 140 ja och 50 nej, varjämte
6 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan i punkterna A 2) —
A 4).

Slutligen gav herr talmannen beträffande
punkten A 5) propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den vid utlåtandet fogade
reservationen av herrar Bror Nilsson
och Rimås; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Punkten B

Utskottets hemställan bifölls.

§ 21

Herr TALMANNEN yttrade:

Jag hemställer, att andra lagutskottets
utlåtande nr 28 måtte å föredragningslistan
för fredagen den 13 maj
uppföras sist bland två gånger bordlagda
ärenden.

Denna hemställan bifölls.

§ 22

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen

från statsutskottet, nr 260, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
statstjänstemännens löner under
år 1955 m. m.;

från bevillningsutskottet, nr 263, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag om ändrad lydelse
av 32 § 2 mom. och anvisningarna till
19 § kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370);

Onsdagen den 11 maj 1955

Nr 17 141

från tredje lagutskottet, nr 262, i anledning
av dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om allmänna
vatten- och avloppsanläggningar, m. m„
dels ock en i anledning av propositionen
väckt motion; samt
från jordbruksutskottet:
nr 255, med anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående bostadslån
till domänverkets fast anställda arbetare;
och

nr 256, med anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående anslag för
budgetåret 1955/56 till statens jordbruksnämnd
och statens kommission
för krisuppgifter på livsmedelsområdet
jämte i ämnet väckt motion.

§ 23

Anmäldes, att till herr talmannen under
sammanträdet avlämnats följande
motioner i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition, nr 197, med förslag till lag
om skiljedom i viss arbetstvist, nämligen
:

nr 666, av herr Senander m. fl.; samt

nr 667, av herrar Nihlfors och Gustafson
i Göteborg.

Dessa motioner bordlädes.

§ 24

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.33.

In fidem
Gunnar Britth