gången bordlagda ärenden måtte sättas främst på föredragningslistantill nästa plenum för att då kunna för andra gången bordläggas

ProtokollRiksdagens protokoll 1872:430

426

Den 30 April.

gången bordlagda ärenden måtte sättas främst på föredragningslistan
till nästa plenum för att då kunna för andra gången bordläggas.

Denna hemställan bifölls.

Kammaren åtskiljdes kl. 1 4 e. m.

In fidem
O. Brakel.

Tisdagen den 30 April 1873.

Kammaren sammanträdde kl. 10 f. m.

Justerades fyra protokollsutdrag för den 27 och protokollet för
den 20 dennes förmiddagen; hvarefter anmälde sig:

Herr Faxe: Jag ber att få anmäla, hurusom, vid mitt yttrande
i anledning af Lag-Utskottets betänkande N:o 27, punkten 6, jaggjort
mig skyldig till ett misstag, i det jag förblandat stadganden
rörande byggnadsskyldigheten och rösträtten i fråga om prestgårds
byggnad med hvad i sådant afseende gäller angående kyrkobyggnad,
äfvensom att, enligt sedermera vunnen upplysning, den uppgift jag
erhållit och återgifvit, angående kostnaden för en viss prestgårdsbyggnad
i Småland, lärer innefatta betydlig öfverdrift.

Upplästes och godkändes Stats-Utskottets förslag till Riksdagens
underdåniga skrivelser:

N:o 89, angående beviljade statsbidrag till vägars anläggning
och, förbättring, bro- och hamnbyggnader samt sjösänkningar och
andra vattenaftappningsföretag.

Oen 30 April.

127

N:o 40, angående allmänna vilkor och stadganden i afseende på
de statsbidrag, som under denna riksdag beviljats för väganläggningar
och vägförbättringar, bro- och hamnbyggnader samt sjösänkningar
och andra vattenaftappningsföretag; samt

N:o 41, angående beviljande af vissa förmåner för enskilda jernvägsanläggningar,
som utan bidrag af allmänna medel utföras.

Upplästes och godkändes Bevillnings-Utskottets förslag till Riksdagens
underdåniga skrivelser:

N:o 42, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition angående
dels stadgande af förändrade vilkor för tidningars och tidskrifters
postbefordran, dels åtskilliga andra postväsendet rörande frågor; och

N:o 43, i fråga om kommunalförfattningarnes tillämpning i Norrbottens
och Westerbottens läns lappmarker.

Upplästes och godkändes Lag-Utskottets förslag till Riksdagens
underdåniga skrivelser:

N:o 44, om upphäfvande af den för beväringsskyldige medgifna
legnings- och friköpningsrätt; samt

N:o 45, angående rättighet för församlingarne att bestämma klockares
aflöning.

Herr von Sydow: Jag får vördsamt anhålla om 14 dagars ledighet
från riksdagsgöromålen, räknadt från och med den 2 nästkommande
Maj.

Denna anhållan bifölls.

Anmäldes och bordlädes från nedannämnda Utskott samt Andra
Kammaren ankomna utlåtanden och protokollsutdrag, nemligen från

Ståts-Utskottet:

N:o 70, i anledning af en punkt i den af Riksdagens år 1871
församlade revisorer afgifna berättelse angående granskning af statsverkets
samt andra utaf allmänna medel bestående fonders tillstånd,
styrelse och förvaltning år 1869;

N:o 71, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition angående

428

Den 30 April.

begrafnings- och öfriga kostnader med anledning af Hennes Maj:t
Drottning Lovisas dödliga frånfälle;

N:o 72, i fråga om anslag till tvenne docentstipendier vid Carolinska
mediko-kirurgiska institutet m. m.

Banko-Utskottet:

N:o 16, med förslag till reglemente för Riksbankens styrelse och
förvaltning;

Lag-Utskottet:

N:o 34, i anledning af väckt motion om förändring i lagens stadganden
angående giftorätt i bo:

N:o 35, i anledning af väckt motion om ändring i lagens stadganden
angående giftomannarätt;

Andra Kammaren:

N:o 240, med delgifvande af Kammarens beslut öfver dess Tillfälliga
Utskotts utlåtande N:o 32, angående väckt fråga om rättighet
för vissa församlingar i Skåne, Halland och Blekinge att uppbära
den till klockaren nu utgående helgonskyld;

N:o 241, med delgifvande af Kammarens beslut öfver dess Tillfälliga
Utskotts utlåtande N:o 33, rörande väckt fråga om upphörande
af expeditionslösen i vissa fall.

Herr Grefven och Talmannen tillkännagaf, att, jemlikt träffad
öfverenskommelse mellan Talmännen, omröstning enligt 65 § Riksdags-ordningen
kommer att vid början af morgondagens sammanträden
anställas öfver den i Stats-Utskottets memorial N:o 67 föreslagna
och af båda Kamrarne godkända voteringsproposition.

Föredrogs men begärdes af'' flere ledamöter ånyo på bordet Konstitutions-Utskottets
den 27 dennes bordlagda memorial N:o 21, i anledning
af återremiss å Utskottets utlåtande N:o 9, angående väckta
motioner om förändrad organisation af Statsrådet.

Föredrogs och lades till handlingarne Konstitutions-Utskottets den
27 dennes bordlagda memorial N:o 22, i anledning af återremiss å

Uen 30 April. 429

Utskottets utlåtande N:o 11, angående väckta motioner om ändring
af 14 § Riksdags-ordningen.

Föredrogs men begärdes af flere ledamöter ånyo på bordet Statsutskottets
den 27 dennes bordlagda utlåtande N:o 68, i anledning
af Kongl. Maj:ts nådiga proposition angående försäljning till Stora
Kopparbergs bergslag af kronolägenheten Hushagen i Störa Tuna
socken af Kopparbergs län.

Föredrogs och lades till handlingarne Stats-Utskottets den 27 dennes
bordlagda memorial N:o 69, med förslag i fråga om beräkning
af inkomsttiteln mantalspenningar.

Föredrogs ånyo Lag-Utskottets den 24 och 25 dennes bordlagda
utlåtande N:o 33, i anledning af dels Kongl. Majts nådiga proposition
till Riksdagen, om antagande af en författning angående ändring
i vissa fall af gällande bestämmelser om häradsting, dels ock enskilda
motioner i samma eller dermed sammanhängande ämnen.

Härefter anmälte sig och yttrade:

Herr von Sydow: Jag vågar vördsamt hemställa, att det nu
föredragna betänkandet måtte punktvis behandlas och att Kongl.
Maj:ts proposition måtte först föredragas paragraf för paragraf, dock
att i sammanhang med 6 § af Kongl. Maj:ts proposition 5:te punkten
i Utskottets betänkande måtte behandlas, emedan denna punkt står
i samband med nyssnämnda paragraf.

Herr Hasselrot: Jag har icke något emot att Kongl. Maj:ts
proposition, hvars antagande blifvit i tredje punkten af Utskottet
tillstyrkt, föredrages före de andra punkterna i utlåtandet, men yrkar
blott att i öfrigt följes den ordning, hvari punkterna finnas i utlåtandet
upptagna,

Grefve Mörner, Oscar: Jag instämmer i det af Herr Hasselrot
gjorda yrkande och tror att alla skäl tala derför.

Herr Faxe: Äfven jag instämmer med Herr Hasselrot och detta
så mycket heldre som den nämnda punkten i Utskottets betänkande
innefattar en ändring af den Kongl. propositionen. Jag anhåller att
propositionen måtte i sin helhet föredragas utan sammanhang med
5:te punkten i Utskottets betänkande.

Herr von Gegerfelt: För min del vill jag tillstyrka det al

430

Den BO April.

Herr Sydow begärda föredragningssättet. Det torde vara nödvändigt
att, då en lag föredrages, hvarje paragraf särskildt behandlas,
och då nn 6 § står i oskiljaktigt sammanhang med 5:te punkten i
betänkandet, är det ju nödvändigt att dessa frågor på en gång företagas
till behandling.

Grefve Mörner, Carl Göran: Jag förenar mig med Herr von
Gegerfelt i det af honom framställda yrkande. Det är mig veterligen
första gången det kommer i fråga att Riksdagen skulle vid samma
riksmöte först antaga, ett lagförslag och sedan besluta upphäfvande
af detsamma, ty här skulle man först antaga Kongl. Maj:ts proposition
och sedermera deri besluta ändring. Jag tror att ett sådant
förfarande vore grundlagsstridig^ enär Riksdagen skulle i samma sak
först kunna säga ja och sedan nej, och anhåller jag att Herr von Gegerfelts
förslag måtte godkännas, men jag lägger dertill den anhållan,
att vi måtte få börja med Kongl. Maj:ts proposition och icke
med de punkter som beröra enskilda motioner.

Herr Hasselrot: Jag är fullkomligt af samma åsigt som den
siste talaren och jag har icke något emot att 5:te punkten i Utskottets
förslag diskuteras i sammanhang med 6 § i Kongl. Maj:ts proposition,
men jag anhåller att Kongl. Maj:ts proposition måtte afgöras,
innan beslut fattas om antagande eller förkastande af 5:te
punkten i utlåtandet.

Sedan öfverläggningen angående sättet för utlåtandets föredragning
härefter förklarats slutad, yttrade Herr Grefven och Talmannen,
att Grefve Mörner , Carl Göran, hade yrkat, att Kongl. Maj:ts
ifrågavarande nådiga proposition, hvars antagande blifvit af Utskottet
i utlåtandets 3:dje punkt tillstyrkt, måtte företagas till afgörande
före lista och 2:dra punkterna; och som detta yrkande vore oberoende
af de öfriga, komme detsamma att göras till föremål för särskild
proposition. Beträfffande sättet för föredragningen af utlåtandet
i dess helhet hade föreslagits, dels af Herr Hasselrot, att detsamma
skulle punkt- och paragrafvis genomgås och dervid följas
den ordning, hvari punkterna finnas i utlåtandet upptagna, dels af
Herr von Sydow, att utlåtandet skulle punkt- och paragrafvis företagas
till behandling, dock med iakttagande deraf, att 5:te punkten
komme under pröfning i sammanhang med § 6 i den Kong], propositionen Härefter

framställde Herr Grefven och Talmannen först proposition
derå, att Kammaren, med förbehåll af öppen rätt att särskildt
besluta öfver Grefve Mörners ofvanberörda yrkande, skulle antaga det
sätt för utlåtandets föredragning, som Herr Hasselrot föreslagit,
hvarvid svarades många nej blandade med ja, och sedermera proposition
på antagande af Herr von Sydows förslag under enahanda
förbehåll, då svaren utföllo med många ja, blandade med nej; och
förklarades ja nu hafva varit öfvervägande.

431

Den 30 April.

Härefter hemställde Herr (trefven och Talmannen, huruvida
Kammaren, på sätt Grefve Mörner föreslagit, behagade besluta, att
Kongl. Maj:ts ifrågavarande nådiga proposition skulle företagas till
afgörande före lista och 2:dra punkterna; hvilket bifölls.

Till följd häraf förekom:

Kongl. Maj-.ts å sid. i—7 intagna förslag till förordning angående
ändring i vissa fall af gällande bestämmelser om, häradsting.

§ /■

Herr von Sydow: Jag anhåller att vid den nu föredragna 1
5 tå i korthet redogöra för min ställning till frågan. Vid jemförelse
mellan Kongl. Maj:ts proposition och det af utsedde komiterade år
1868 framlagda förslag, som genom Herr Carl Ifvarssons motion blifvit
draget under Riksdagens pröfning, anser jag att i några af hufvudgrunderna
komiterades förslag har företräde. En af de väsentligaste
punkterna, hvari de båda förslagen skilja sig, är att komiterade
föreslagit en ny institution, en biträdande domare, som vid sidan af
den ordinarie skulle fullgöra en del af de åligganden som tillkomma
denne och derigenom befria honom ifrån en mängd af de göromål,
hvaraf han nu nedtynges, samt sätta honom i tillfälle att mera odeladt
få egna sig åt det egentliga domarekallet, hvaremot Kongl. Maj:t
icke har någon sådan institution i sitt förslag. I likhet med ett par
af Högsta domstolens ledamöter finner jag fiördelarne af ett sådant
vid domarens sida stäldt officielt biträde, vida öfverväga de olägenheter,
som deraf kunna uppkomma, synnerligast om komiterades
förslag finge undergå några modifikationer. Men då förslaget i denna
del mött starkt motstånd,_ icke blott i Högsta domstolen utan äfven
på andra håll, hvarföre i Lag-Utskottet icke någon vågade förorda
dess antagande, har jag för min del, då jag nu vill en förändring, icke
kunnat hålla derpå. Om man borttager föreskrifterna om den biträdande
domaren, så återstår i komiterades förslag såsom en åtminstone
skenbar fördel, att domstolarnes permanens är mera följdriktigt
genomförd, ithy att, enligt detta förslag, domstolarne skulle sammanträda
en gång i månaden hela året om med korta ferier endast
vid jul. under det att enligt Kongl. Maj:ts proposition afbrott skulle
ske äfven under sommarmånaderna. Men denna fördel uppväges fullkomligt
utaf olägenheter, som åtfölja komiterades förslag, men h vilka
i Kongl. Maj:ts förslag på ett särdeles enkelt sätt undvikas. En bland
de förnämsta olägenheterna är, att det för domaren är omöjligt att
under sommarmånaderna medhinna att hålla både de ordinarie tingen
samt de syner och andra extra förrättningar, hvilka då förekomma.
Antager man komiterades förslag om en biträdande domare,
skulle denna anmärkning förfalla, ty då vore den ordinarie domaren
befriad från en del af dessa göromål, hvilka i stället skulle uppdragas
åt en bestämd, med orten och dess förhållanden förtrogen person,
som man kunde vänta icke allt för ofta komme att ombytas,
men utstrykes föreskriften om biträdande domaren, blir förhållan -

432

Dea 30 April,

det helt annat. Lagen skulle då ålägga en embetsman göromål,
som man på förhand vet, att han icke kan medhinna, och man
skulle således förutsätta, att han för en del af dessa göromål måste
begära permission. Detta kan jag icke finna annat än minst sagdt

oformligt. , , . .

En annan olägenhet af komiterades förslag är att i sammanhang
med dess antagande måste åtskilliga stadganden i andra delar af lagen
_ jag tror icke mindre än tio — blifva ändrade, hvaremot om
Kongl. Maj:ts proposition antoges, icke något enda lagrum nödvändigt
behöfver undergå förändring.

På dessa grunder har jag icke tvekat att, sedan man ur komiterades
förslag borttagit hvad det nu innehåller om den biträdande
domaren, gifva företräde åt Kongl. Maj:ts förslag och jag vill derföre
tillstyrka detsamma, sådant det nu föreligger.

Jag anhåller om bifall till den nu föredragna paragrafen.

Herr Hasselrot: Vid förra riksdagen väckte jag motion om
antagande af det utaf komiterade utarbetade förslaget. Tiden medgaf
då icke pröfning af frågan, och jag hade derföre ämnat att vid
innevarande riksdag åter upptaga förslaget, men afstod derifrån, enär
frågan ändock, till följd af annans motion, blifvit till Lag-Utskottets
behandling öfverlemnad. Sedan nu Lag-Utskottet framlagt sitt
betänkande, kunna vi hoppas, att denna ytterst vigtiga fråga skall
vinna sin lösning, och detta på ett sätt, som tillgodoser befolkningens
berättigade anspråk. .

Den föregående ärade talaren har uppdragit en jemförelse mellan
komiterades förslag och det af Kongl. Maj:t framlagda, och detta
ger mig anledning, att jemväl anställa en jemförelse mellan Kongl.
Maj:ts förslag och det som blifvit uppgjordt af en reservant, Herr
Carlén. I likhet med nämnde reservant, anser jag, att enmans-doinstolar
med nämnd hafva varit, äro och förblifva den enda för värt
land lämpliga organisation af underdomstolarne på landet, och jag
tror, att vårt folk svårligen skulle kunna öfvertygas _ om fördelarne
af en öfvergång till kollegiala domstolar. Men om jag delar Herr
Carléns uppfattning härutinnan, skiljer jag mig i öfrigt så mycket
mera från honom, och långt ifrån att kunna biträda Herr Carléns
påstående, att antagandet af Kongl. Maj:ts förslag skulle innebära
ett tillbakagående, måste jag förklara att jag sätter det högt och gifver
det ett obetingadt företräde framför Herr Carléns. Enligt Herr
Carléns förslag skulle i domsagor, bestående af en domkrets, ting
hållas, till exempel under innevarande år, den 9 Januari, den 6 Februari,
den 5 Mars, den 2 April, den 7 Maj, den 4 Juni, den 2 Juli.
den 6 Augusti, den B September, den 1 Oktober, den o .November
och den 3 December; summa 12 ting. Enligt Kongl. Maj:ts förslag
skulle i så beskaffade domsagor hållas vår-^ och höstting med särskilda
sammanträdesdagar, nemligen under vårtinget den lo Januari,
den 12 Februari, den 11 Mars, den 8 April, den 6 Maj och den 3
Juni samt under hösttinget den 2 September, den 30 September, den
28 Oktober och den 25 November; summa 10 sammanträden; och då

domaren

■m

Deri 30 April.

domaren dessutom finge hålla särskild afsiutningsdag för hvartdera
tinget samt denna rättighet antagligen alltid komme att begagnas,
skulle sålunda antalet sammanträden i detta fall blifva lika enligt
båda förslagen. I de domsagor åter, som bestå af två tingslag,
skulle, i enlighet med Herr Carléns förslag, ting hållas, i ena tingslaget,
den 9 Januari, den 5 Mars, den 7 Maj, den 2 Juli, den B September
och den 5 November, samt i andra tingslaget den 6 Februari,
den 2 April, den 4 Juni, den 6 Augusti, den 1 Oktober och den 3
December; summa 6 ting i hvartdera tingslaget. På sätt Kongl. Maj:t
föreslagit, skulle i sådana domsagor hållas sammanträden, i ena tingslaget,
under vårtinget den 15 Januari, den 11 Mars <>ch den 16 Maj
och under hösttinget den 2 September och den 28 Oktober, samt i
andra tingslaget under vårtinget den 12 Februari, den 8 April och
den 3 Juni och under, hösttinget den 30 September och den 28 November;
hvaraf visar sig, att, då särskilda afslutningsdagar hölles för
hvartdera af tingen, sammanträdenas antal i hvartdera tingslaget,
enligt Kongl. Maj:ts förslag, komme att uppgå till 7. Men utom det.
att i domsagor med två tingslag sammanträdena sålunda blefve flera,
har Kongl. Maj:ts förslag ett stort företräde framför Herr Carléns
äfven i så måtto, att det förra medger åt domaren sommarferier,
hvilka äro ytterst nödiga, på det domaren må kunna förrätta syner,
hålla egodelningsrätter o. s. v. Väl kan det sägas, att, om ordinarie
domaren icke medhinner dessa förrättningar (och det är omöjligt om
han samtidigt skall hålla lagtima ting), kan särskild domare forordna_s
att företaga dessa förrättningar. Men för det första är det ur
principiel synpunkt oriktigt att vidtaga en anordning, hvarigenom
från ordinarie domares verksamhet undantoges dessa för befolkningen
högst yigtiga ecb i deras förhållanden djupt ingripande förrättningar,
vid hvilkas förehafvande domaren i högre grad än eljest kommer i
beröring med befolkningen i domsagan och således har tillfälle att
blifva förtrogen med dess vanor och skaplynne; och vidare är det
visst icke säkert, att Hofrätten alltid har tillgång på lämpliga subsistuter.

Nu förmenar reservanten att genom antagande af Kongl. Maj:ts
förslag skulle rättsskipningen komma att ligga nere 3 ä 4 månader.
Detta är. ett misstag; ty om jag tager i beräkning arslutningsdagarne,
komme tidrymden mellan vårtingets afslutande och höstetingets början
icke att uppgå till mera än 6, högst 8 veckor, och måhända vore
det nied befolkningens önskan öfverensstämmande, att rättegångsförhandlingarne
finge hvila under någon del af sommaren.

Då nu, om Kongl.. Majrts förslag antoges, det icke kan dröja länge
förr än detsamma blir lag, och detta förslag har högst väsendtliga
företräden framför de öfriga, kan jag icke annat än förorda bifall till
detsamma. Jag tror, att ett sådant beslut skulle vara en stor lycka
för vårt land, och att det väl låter sig tänka, att, sedan den nya lagen
någon tid fått verka, skulle i de domsagor, som för närvarande
sönderfalla, i flera tingslag, uppstå håg, att, frivilligt sluta sig tillsammans
till färre domkretsar, på det de måtte komma i åtnjutande
af samma fördelar, som beredts de domsagor, hvilka redan nu utgöras
af ett eller två tingslag.

Riksd. Prof. 1872. 1 Afd. 3 Band. 28

434

Den 30 April.

Grefve Mörner, Carl Göran: Med afseende å det föredragna
förslaget tillåter jag mig göra en anmärkning af formel beskaffenhet.
Sedan af Kongl. Maj:t på .Rikets Ständers begäran förördnade
komiterade utarbetat förslag till förändrade stadganden angående
häradsrätternas arbetssätt samt förslaget blifvit till Högsta
domstolen för granskning öfverlemnadt, har ärendet i December 1869
föredragits inför Högsta domstolen, dervid samtlige ledamöterna afstyrkt
förslagets antagande. För öfrigt hafva ledamöterna varit af
mycket skiljaktiga åsigter, och några af dem helt och hållet undandragit
sig att ingå i närmare pröfning af det framlagda förslaget,
på den grund, att de ville hafva häradsrätterna förvandlade till kollegiala
domstolar, bestående uteslutande af lagfarne domare. Af de
öfriga ledamöterne i Högsta domstolen, hvilka öfvervarit ärendet, har
en uppgjort ett särskildt förslag, som biträdts af en annan ledamot,
hvarjemte en tredje ledamot hufvudsakligen instämt i detsamma. Efter
det Högsta domstolen sig yttrat, har Justitie-statsministern öfverlemnat
ärendet för vidare granskning till den lagbyrå, som till
följd af förra Rikdagens beslut blifvit inrättad, och denna byrå, bestående
af 3 Herrar, har afgifvit det förslag, som sedan blifvit af
Kongl. Maj:t för Riksdagen framlagdt och nu utgör föremål för öfverläggningen.
Hvar och en, som behagar jemföra detta sednare förslag
med det utaf komiterade utarbetade, lärer icke kunna undgå
att finna, att detsamma är en omarbetning, icke af komiterades förslag,
utan af den särskilda mening, som vid granskning af komiteförslaget
uttalades af Justitierådet Dreijer. Nu stadgar 87 § Regeringsformen:
“Finner Konungen godt någon lagfråga för Riksdagen
framställa, äske Han Statsrådets och Högsta domstolens yttrande
deröfver samt meddele Riksdagen sin proposition tillika med berörda
yttranden". Efter mitt förmenande har Högsta domstolen icke yttrat
sig öfver det förslag, Kongl. Maj:t nu framlagt, och vid sådant
förhållande finner jag mig förhindrad att med min röst biträda detsamma.
Jag vill icke bereda häfd åt en sådan ordning, att, sedan
Högsta domstolen förklarat ett förslag oantagligt, andra personer få
i uppdrag att utarbeta ett annat, hvarefter detta sednare framlägges
för Riksdagen, utan att Högsta domstolen deröfver blifvit hörd. Om
ett sådant förfarande vinner godkännande, torde det framledes uteslutande
blifva denna lagbyrå, som kommer att utgöra Konungens
råd i afseende å lagfrågor; och då jag tycker, att det är så godt att
göra slut härpå redan i början, får jag af dessa skal yrka afslag å
punkten.

Herr Almqvist: Med anledning af den siste värde talarens
anförande, tager jag mig friheten fästa uppmärksamheten derpå, att,
så vidt jag kan finna, bland de Högsta domstolens ledamöter, som
granskat komiterades förslag, fyra anslutit sig till det af en utaf
ledamöterne. Justitierådet Dreijer, afgifna förslag, hvilket sedermera,
fastän i reviderad form, blifvit af Kongl. Maj:t Riksdagen förelagt
och nu utgör föremål för öfverläggningen. Då således, om min uppfattning
är riktig, pluraliteten inom Högsta domstolen omfattat den
åsigt, som attryekes i Kongl. Maj:ts förslag, samt representationen

435

Den 30 April.

följaktligen redan eger kännedom om Högsta domstolens åsigt i frågan,
kan väl grundlagens stadgande icke annat än anses uppfyldt
och af detsamma hinder icke möta för upptagande till pröfning af
Kongl. Maj:ts, utaf Utskottet understödda förslag.

Vid jemförelse mellan nu föreliggande förslag och komiterades,
synes mig det förra ega ett obestridligt företräde deri, att detsamma
icke, såsom komiterades, ändrar tingsbegreppet, och således
låter inpassa sig i Rättegångs-balken utan att föranleda omredigering
af omgå stadganden. Vidare eger Kongl. Maj:ts förslag företräde
deruti, att detsamma förutsätter vidtagande af jemväl andra
förbättringar i vår rättegångsordning, då deremot _ komiterades förslag
var att betrakta såsom ett afslutadt helt för sig, men, efter mitt
förmenande, af sådan beskaffenhet, att icke den närvarande tiden
och än mindre framtiden dermed kunnat vara belåten. Slutligen räknar
jag bland det Kongl. förslagets förtjenster, att detsamma icke
upptagit komiterades förslag om en biträdande domare, denne tillämnade
lastdragare för ordinarie domaren eller, såsom han i ett yttrande
inom Högsta domstolen benämnes, lagläsare. Denne biträdande domare
skulle förordnas af Hofrätt och hans befattning skulle bestå uti att
sköta allt inom domareembetet, som ordinarie domaren ville vara
befriad från, undantagandes lagtima tingen. Han skulle således hålla
husesyner, syner i jordatvister och vattenrättstvister, utfärda gravationsbevis
etc. etc. Någon bestämd inkomst för honom förutsättes
icke, men meningen var väl, såsom inom Högsta domstolen antyddes,
att sedan institutionen en gång kommit till stånd, skulle aflöning
begäras. Visserligen hade det varit beqvämt för ordinarie domaren
om han fått ett sådant biträde, men jag tror dock, att man icke bör
känna saknad, om förslaget härom förfaller.

Då, efter mitt förmenande, Kongl. Maj:ts förslag har ett obetingadt
företräde icke blott framför komiterades, utan äfven framför
det af en reservant framlagda, tvekar jag icke att tillstyrka, det
Kammaren behagade bifalla Kongl. Maj:ts förslag.

Herr Statsrådet Berg: Jag vill endast, med anledning af den
anmärkning, som här blifvit framställd mot den förmela behandlingen
af detta ärende, fästa uppmärksamheten derpå, att pluraliteten
inom Högsta domstolen, vid granskning af det utaf komiterade uppgjorda
förslaget, tillstyrkt en modifikation deraf, samt att detta modifierade
förslag sedermera i dess hufvudsakligaste delar blifvit lagdt
till grund för Kongl. Maj:ts proposition. Och hittills har det varit
vanligt, att, sedan Högsta domstolens yttrande i en lagfråga blifvit
inhemtadt, Kongl. Maj:t ansett sig i denna fråga kunna, till Riksdagen
aflåta proposition, utan att den omständighet, att inom Högsta
domstolen framställda anmärkningar föranledt vidtagande af ändringar
i ett uppgjordt förslag, påkallat Högsta domstolens hörande ånyo.

Grefve Hörner: Det är visserligen sannt, såsom den siste
ärade talaren nämnde, att, då Högsta domstolen framställt anmärkningar
emot ett lagförslag, Kongl. Maj:t kan antaga detsamma med
eller utan modifikation, utan att detta behöfver föranleda Högsta

Dan 30 April

43fi

domstolens hörande ånyo. Men annorlunda är förhållandet i förevarande
fall. Visserligen hafva 2 af Högsta domstolens ledamöter
förenat sig om Justitierådet Dreijers votum och 2 andra förklarat
sig hufvudsakligen deri instämma — ej i allo gilla det — men detta votum
uttalar egentligen endast principer, hvaremot dessas bearbetande
och kodifierande blifvit verkstäldt af lagbyrån; och då det eljest anses
så noga, att icke ens ett komma kan ändras i ett från .Riksdagen
kommande förslag, synes mig att det icke hade varit ur vägen
om ett förslag, sådant som detta, remitterats till Högsta domstolen,
innan detsamma framlagts för Riksdagen. Het tillvägagående, som
här egt rum, synes mig innebära ett åsidosättande af 87 § Regeringsformen;
något som jag icke vill vara med om. Granskningen i
Högsta domstolen måste nemligen vara en välbehöflig vägledning för
Riksdagen vid dess pröfning af lagfrågor.

Herr Faxe: Det skulle verkligen vara en besynnerlig och mot
all praxis stridande omgång om, sedan Högsta domstolen blifvit hörd
öfver étt förslag och dervid framställt anmärkningar, utan att framlägga
något motförslag, samt Kongl. Maj:t derefter, med godkännande
af'' en del utaf anmärkningarne. låtit upprätta nytt förslag, Högsta
domstolen ytterligare skulle höras, och så in infinitum. Jag hemställer
hvilken tidsutdrägt deraf skulle föranledas och huru pass nödigt
ett sådant förfarande kunde vara. Nu har i förevarande fäll
Högsta domstolen vid granskning af det först upprättade förslaget
framställt anmärkningar och tillika angifvit grunderna för det sedermera
utarbetade. Dermed torde alla fordringar få anses uppfyllda;
och då det icke kan vara skäl, att undanskjuta antagandet af ett
lagförslag, som med längtan motsetts af hela landet och som är af
allra största vigt, på det vi må kunna undanrödja den länge öfverklagade
långsamheten i lagskipningen, yrkar jag bifall till den föredragna
paragrafen.

Herr von Gegerfelt: För min del finner jag grundlagens allra
strängaste föreskrifter hafva blifvit iakttagna. I 87 § Regeringsformen
stadgas: “Finner Konungen godt någon lagfråga för Riksdagen
framställa, äske Han Statsrådets och Högsta domstolens yttrande
deröfver, samt meddele sin proposition tillika med berörda yttranden
åt Riksdagen". Till följe af Riksdagens underdåniga skrifvelse år
1866 och sedan, i öfverensstämmelse dermed, en komité utarbetat förslag
till ändring i häradsrätternas arbetssätt, har Kongl. Maj:t funnit
godt att denna lagfråga för Riksdagen framställa samt jemte
Högsta domstolens och Statsrådets yttranden meddelat sin proposition,
hvarvid å berörda yttranden fästats det afseende Kongl Maj:t
ansett desamma förtjena. Om detta lagförslag utarbetats af Justitiestatsministern
sjelf eller inom Högsta domstolen eller af en lagbyrå, är
för Riksdagen fullkomligt likgiltigt. För öfrigt finnes i förevarande
fall så mycket mindre anledning till den framställda anmärkningen,
som detta förslag säges vara utarbetadt inom Högsta domstolen,
helst det är hufvudsakligen lika med det af Justitierådet Dreijer
uppgjorda förslag.

137

Den 30 April.

Sedan öfverläggningen härefter förklarats slutad, samt Herr (Trefven
och Talmannen upptagit de derunder gjorda yrkanden å dels
bifall till den förvarande paragrafen, dels ock afslag derå; framställdes
proposition på bifall till paragrafen och besvarades med ja.

.§§ 2-5.

Biföllos.

§ 6 och i sammanhang dermed 5:te punkten i utlåtandet.

Herr von Gegerfelt: Förevarande Kong!, proposition, likasom
hvarje Kongl. proposition i lagfrågor, är af den beskaffenhet,
att den antingen måste i sin helhet antagas eller också afslås, i hvilket
sednare fall Riksdagen kan väcka ett särskildt förslag och ingå
dermed till Kongl. Maj:t; men detta skall då i grundlagsenlig ordning
efter Högsta domstolens hörande underkastas ny pröfning, hvaremot
en Kongl. proposition, om den bifalles, i och med detsamma
blir lag. Nu innehåller 6 § i Kongl. Maj:ts proposition: “i tingslag,
hvarom ofvan sägs, utfärdas stämning till lista rättegångsdagen af
visst allmänt sammanträde", och Utskottet har i 5:te punkten af betänkandet
framställt ett förslag, som obestridligen skulle göra en ändring
af Kongl. Maj:ts proposition, dag tror dock icke, att det af
Utskottet framställda förslag af förändrad stämningsdag är af den
vigt, att en sådan omgång, som deraf erfordras, bör vidtagas. Under
den långa tid, som nu gällande stadgande, att stämningar skola
ställas å lista rättegångsdagen, varit tillämpadt har jag^ aldrig hört,
att någon särdeles olägenhet deraf uppstått. Någon svårighet möter
i allmänhet icke för parterna att genom sina å första rättegångsdagen
vid tingen närvarande grannar få kännedom om den, då bestämda
dagen för handläggningen af deras mål, och en omtänksam
domare meddelar vanligtvis sådana föreskrifter, att denna kännedom
ytterligare underlättas. Dessutom har icke Utskottet kunnat
föreslå en generel föreskrift, att alla stämningar skola utställas å
viss bestämd dag; hvilket icke kan ske, utan att uppoffra den förmån.
som allmänheten me åtnjuter, att domaren uppdrager åt särskilda
personer i olika trakter af domsagorna att utfärda stämningar.
1 de mindre domsagorna kan visserligen domaren sjelf utfärda
alla stämningar, men olägenheten att der taga reda på, när ett mål
förekommer, blir ringa; i de större domsagorna skulle upphäfvandet
af den rättigheten, att få stämning uttagen i sitt granskap icke öfvervägas
af den ringa fördel, som vunnes derigenom, att parterna i
stämningen finge veta, på hvilken dag deras mål skulle förekomma.
Vid sådant förhållande och för att icke behöfva afslå Kongl. Majts
proposition, hvilken jag vill bifalla i dess helhet, yrkar jag bifall till
den föredragna paragrafen och afslag å Utskottets betänkande.

Herr Hasselrot: Då jag icke reserverat mig emot 5:te punkten
af detta betänkande, ber jag att få tillkännagifva min ställning
till denna fråga. Jag var nemligen nödd och tvungen att gå in på

las

Den SO April.

detta förslag. Inom Utskottet gjorde sig den meningen gällande, att
det skulle vara af vigt i många domsagor, att stämningarne komme
att utställas till annan dag än lista rättegångs dagen, på det att folk
skulle kunna veta, hvilken dag deras mål förekomme, utan att behöfva
infinna sig och göra sig underättade derom på lista rättegångsdagen.
Med den erfarenhet jag eger som domare, instämmer jag med
den förre talaren, att en sådan olägenhet i många fall icke funnits.
I allmänhet instämmes målet till lista rättegångsdagen af tinget, och
folk får genom nämnden i orten reda på, hvilken dag målen skola
förekomma, och detta medför icke någon kostnad. Då domaren icke
sjelf utfärdar alla stämningar, är det icke möjligt att utställa dem
till annan dag, än lista rättegångsdagen; tv först då får man veta
antalet af samtlige instämda mål och kan bestämma, huru desamma
skola fördelas på de särskilda rättegångsdagarne. För att få Kongl.
Majits proposition utan ändring antagen, kom man i Utskottet fram
med förslag om en sådan författning, som i 5:te punkten innehålles,
och för att få Kongl. Majits proposition fram, gick jag in härpå under
förutsättning, att Riksdagen alltid kunde afslå Utskottets förslag
och sedermera få Kong]. Majits förslag rättadt. För min del instämmer
jag i Herr von Gegerfelts yrkande om bifall till 6 § af Kongl.
Majits proposition och afslag å Utskottets betänkande i femte punkten.

Herr von Sydow: Jag vill medgifva, att den förändring, som
Herr Lönnberg i sin motion föreslagit och hvaröfver Utskottet i 5:te
punkten af sitt betänkande yttrat sig, icke är af den stora betydelse,
att inan för dess skull bör riskera antagandet af Kongl. Majits proposition.
Jag tror deremot icke, i likhet med de föregående talarne,
att denna förändring är alldeles utan vigt; ty det är icke endast i
sådana domsagor, der domaren ensam utfärdar alla stämningar, som
det för parter och allmänheten vore en fördel att redan vid stämningens
uttagande få dagen bestämd, när deras mål skulle förekomma.
Jemväl i andra domsagor, der domaren antagit särskilda stämningsmän,
kunde en part, om han ville göra sig besvär att taga ut stämningen
hos domaren sjelf, på förhand förvissa sig om, hvilken dag
hans mål skulle förekomma. Denna omständighet har föranledt mig
att deltaga i Utskottets förslag om ändring i lagens stadgande härom.
Jag vill fästa uppmärksamheten på, att den i motionen föreslagna
förändring icke allenast afser sådana tingslag, hvarom Kongl. Majits
proposition handlar, utan komme att innefatta en generel förändring
af lagens bud i allmänhet och skulle således, om den antages, komma
att tillämpas öfver hela riket. Vi sådant förhållande och då Utskottet
icke ansett sig böra sammanbinda Kongl. Majits proposition
med detta förslag, så att propositionens öde skulle bero på antagandet
eller förkastandet af Herr Lönnbergs motion, hvilken jemförelsevis
är af mindre vigt, har Utskottet beslutat sig för att först föreslå
antagandet af den Kongl. propositionen och sedermera särskildt den
modifikation deraf, som förekommer i 5:te punkten af betänkandet.
Utskottet har nemligen föreställt sig, att, med en sådan uppställning,
Kongl. Majits proposition skulle kunna antagas och omedelbart derpå
blifva lag; hvaremot den andra frågan måste föredragas i grundlags -

439

Den 80 April.

»enlig ordning hos Kongl. Maj:t och blifva föremål för Högsta domstolens
utlåtande och först derefter kunna blifva lag, om Kongl. Maj:t
gillar densamma, så att förordningen om denna lagförändring alltid,
måste utkomma sednare än den, som skulle blifva en följd af Kong .
Mai-ts proposition. Af detta skäl har Utskottet icke föreslagit en
bestämd förändring i 6:te § af Kongl. Maj:ts proposition, utan i en
särskild punkt af betänkandet behandlat . Herr Lönnbergs motion,
äfven så vidt den innebär förslag till ändring i den Kongl. propositionen.
För min del yrkar jag bifall till den 5:te punkten i betänkandet,
likasom till 6 § af Kongl. Maj:ts förslag.

Herr Faxe: När man läser innehållet af den 5:te punkten i
Utskottets betänkande, tror jag, att man skall finna, huru olämpligt
det är, att den förekommer till afgörande i sammanhang med § b i
Kongl. Maj:ts proposition. Riksdagen kan omöjligen bifalla ordalydelsen
i 5:te punkten, emedan den förutsätter, att Riksdagen först^bifallit
6 § i Kongl. Maj:ts proposition, som ändras genom denna 5:te
punkt. Det är icke en annan redaktion eller ett afslag på den 6:te §:n,
utan rakt en ny författning, hvarigenom man skulle upprifva,^ hvad
man nyss antagit. För min del anser jag förändringen icke så nödvändig
eller brådskande, att man nu skulle begå en oformlighet, tor
att få den bifallen. Jag hemställer, huru det skulle lata, om man
beslöt förändring af en lag, som ännu icke vore antagen. Detta äx
ju orimligt. Jag anhåller om bifall till Kong!. Maj:ts proposition i
den 6 §.

Herr Hasselrot: I afseende på ordningen för afgörandet af
dessa frågor, anhåller jag, att Herr Talmannen ville framställa proposition
först på bifall''till 6 § i Kongl. Maj:ts proposition och sedan
på afslag å 5*.te punkten i UtsKottets utlåtande.

Herr von Gegerfelt: Utskottet har sökt rädda Kongl. Maj:ts
proposition från att behöfva afslås och ändå få fram sin föreslagna
lagförändring om stämning. Jag tviflar på att något såd.ant grmidlagsenligen
kan ske; ty, i samma stund Riksdagen. godkännei b § i
Kongl. Maj:ts proposition, har den fattat ett definitift beslut, och att
vid samma riksdag göra en ändring i ett redan fattadt beslut, strider
allt för mycket mot grundlagen för att i formelt afseende kunna
godkännas.

Herr ADnquist: Om man ser på anledningen till den i 5:te
punkten af Utskottets betänkande föreslagna förändring, tror jag, att
den blir mycket ringa. Uti 136 år, under hvilka den nuvarande rättegångsordningen
varit gällande har gällt det stadgande, att stämningar till
häradsrätt skulle utställas å l:sta rättegåugsdagen af tinget, och
någon allmännare klagan eller olägenhet i anledning deraf hai ic e
försports. Jag har derföre inom Utskottet talat mot den nu föreslagna
förändringen. Det är dessutom, såsom redan blifvit amnai t,
särdeles olämpligt, att, på samma gång man enligt 6 § i Kongl. Maj :ts
proposition skulle besluta att stämning skall utfärdas till forsta ratte -

440

Den 30 April.

i“an i ^ med detsamma skulle fatta ett beslut som
andrade det forra beslutet. Då behofvet af denna lagförändring icke
fj d*A8 I!^erf trängande, och då jag tror, att det är skäl att undvika
en oformlighet tar jag, iemte bifall till Kongl. Maj:ts proposition i

tänkande^ derme“ yraa afslaS å 5:te punkten af Utskottets be wÖr?.

ei; 8 TTar; Da iaS Såsom ledamot i Lag-Utskottet
deltagit i det förslag, Utskottet här framställt, har jag ansett mig
berättigad att saga några ord. I första rummet får jag beklaga, att
o:te punkten af Utskottets betänkande blifvit föredragen i sammanhang
med 6 § i Kongl. Majits proposition; jag kan icke inse behofvet
deråt eller ens det rimliga deri, men det har blifvit en gång så beslutadt
och kan nu icke ändras. Hvad Kongl. Maj:ts proposition angar,
hvilken vi önska framgång, hafva vissa talare med skäl anfört
att, om vi börja andra detta förslag, kunde det hända, att vid gransknmg
i Högsta domstolen eller i konseljen sådana anmärkningar giordes.
att det förändrade förslaget blefve afslaget af Kongl. Makt och
derigenom en förändring, som man anser nyttig, ytterligare undanskjuten.
Deremot, hvad är det som Herr Lönnberg yrkat? Jo1 att
stämningar till häradsrätt icke skola behöfva ställas å första rättegangsdagen
af tinget. Jag frågar, är detta en stor, genomgripande
förändring r Jag kan icke fatta det, jag tycker deremot, att det är
en nten förändring; men då jag likvisst sett huru parter fått gå två.

Z i n yra daga,1l xllcl tmgen och vänta, vet jag icke, hvad nytta
det skulle vara att förlänga ett sådant tillstånd, och hvarför man
icke skulle kunna afhjelpa detsamma. Att ett missförhållande länge
egt rum, är i mina ögon intet skäl för att bibehålla detsamma, och
icke vinner det i styrka derigenom att det egt rum icke endast i 136
ar, utan ända sedan år 1723. Går man tillbaka och granskar, hvarför
denna författning infördes ser man af Kong!, kungörelsen den 17
(september 1/23, att det var derföre, att tings-menigheten skulle åhöra
tingspredikan, som alla stämningar skulle ställas å första rätte^ångsdagen
af tinget. Detta var ett vackert motiv på sin tid; men erfarenheten
har visat att menigheten icke vid tingspredikningarne går i kyrkan,
utan att der vanligen endast sitta fyra å fem äldre personer, några
nämndemän, och möjligen också domaren, den sednare icke alltid
men dock troligen i de flesta fall. Detta är det enda motiv, som åberopas
tör, att stämningarna skola ställas å forsta rättegångsdagen. Då
detta motiv numera så godt som förfallit och ytterligare förlorar i vigt
da blott en tingspredikan i hvart tingslag om året hålles, samt stadgandet
endast medför olägenhet, kan jag icke se, hvarför man icke
kan vidtaga förändringen. Dessa herrar, som sitta i Hofrätterna, veta
icke alltid sa noga, hvar skön i ett och annat klämmer på landet,
ty sadant kommer icke in i protokollerna, och domrarne på landet
tycka vanligen att det är beqvämt att hafva parterna till hands, för att
kunna uppropa målen när tillfälle sig dertill yppar och med mindre
beroende af den uppropslista, som må hafva blifvit å första rättegangsdagen
upprättad. Men jag bar hört klagan häröfver och vet,
att sådan finnes. Man begär ju icke här annat än en helt obetyd -

Den 30 April.

441

lig sak, hvarigenom icke någon ändring i rättegångsordningen skulle
ske, utan som endast skulle leda till beqvämlighet och bättre ordning
och bespara många dagsverken, som nu gå förlorade; ty icke
nog med att parterna få gå och vänta, utan man måste äfven instämma
sina vittnen till första rättegångsdagen och dessa få då äfven
gå vid tinget och gagnlöst förslösa sin tid. Då förhållandet är
sådant och en förändring utan skada lätt kan ske, hvarför gör man
då icke detta? Jo! säger man. derför att det skulle vara en ändring
i en lag, som ännu icke är beslutad. Detta är dock icke alldeles
exakt; tv det är endast genom det högst besynnerliga föredragningssättet,
Kammaren antagit, som man blifvit litet förbryllad; men hade
föredragningen skett på sätt Utskottet föreställt sig, att den Kong],
propositionen blifvit föredragen först och denna 5:te punkt i Utskottets
betänkande sedan, hade den nya lagen varit de facto antagen.
Hvar och en, som är begåfvad med den tankekraft, som jag är öfvertygad
denna Kammares ledamöter ega, skall lätt inse kasualförhållandet
mellan dessa båda lagar; och ,]ag finner, för min del, icke någon
betänklighet i att tillstyrka denna förändring. I hopp att Kammaren
antager Kong!. Mai:ts förslag, vågar jag yrka bifall till 6:te
paragrafen i detsamma och äfven bifall till denna 5:te punkt i Utskottets
betänkande, hvarigenom jag trotsar att någon kan visa, att
den ringaste skada sker, utan tvärtom uppenbarligen mycket gagn
skulle alla rättssökande tillskyndas. Att gagna allmänhetens rätt
och att befrämja en utveckling af svenska folkets lagar till förmån för
svenska folket, det är Riksdagens rätt och pligt och ett mål, för hvilket
jag åtminstone anser mig skyldig att efter min förmåga söka
verka.

Herr Hassel rot: Den siste talaren yttrade, att häradshöfdingarne
på landet icke önskade någon förändring i nu gällande lag angående
denna sak, för att kunna hafva parterna till hands och låta
dem gå och vänta flera dagar vid tingen. Jag ber i det fallet, att
få säga, att, om talaren, då han höll ting, och alla andra domare fullgjort
sin skyldighet enligt lag att på första rättegångsdagen fördela
de instämda målen på de olika rättegångsdagarne af tinget, skulle
parterna icke behöfva gå och vänta mer än en dag. Olägenheterna
äro i sanning icke så stora, som man påstått; ty först och främst
är det omöjligt för domaren att utfärda alla stämningar, hvilket inom
de olika delarne af en domsaga är uppdraget åt ledamöter af nämnden
samt länsmän, och vidare om jag frågar svenska folket, om det
vill gå in på den förändring, att endast domaren egde utfärda alla
stämningar, skulle jag få ett enhälligt “Nej“, ty det skulle vara både
besvärligt och kostsamt för folket att resa den långa vägen till domaren
för stämnings uttagande. Den stora fördelen skulle inskränka
sig till några få domsagor i riket och behofvet af att göra en förändring
i allmänna lagen för deras skull, kan jag icke inse.

Herr Stråle: Om här till afgörande förelåg ett förslag, uppgjordt
af Lag-Utskottet, skulle jag visserligen icke hafva något
emot en jemkning i den paragraf, som bestämmer, att stämning skall

442

Den 30 April.

utfärdas till lista rättegångsdagen af visst allmänt sammanträde;
men här är fråga om bifall eller afsla°; på en Kongl. proposition
hvilken måste i dess helhet afgöras; och att, såsom en och annan
talare yttrat, först bifalla 6:te § i Kongl. Majits proposition och derefter
äfven bifalla 5:te punkten i Utskottets betänkande, kan jag
för min del icke fatta. Att man först skulle stifta en lag, deri det
heter, att stämningar skola ställas å lista rättegångsdagen och omedelbart
derpå stifta en annan lag, som ändrar den nyss beslutade lagen,
kan väl icke i en lagstiftande församling gå för sig. Det mötande
hindret här är, att bifall till Bite punkten i Utskottets betänkande
måste vara liktydigt med afslag på 6:te § i Kongl. Majits förslag,
och då äfventyra!’ man sannolikt hela lagen. Då nu denna lag, äfven
i den mindre utsträckning den i detta förslag erhållit, är af betydande
vigt för svenska folket, men deremot den ifrågasatta förändringen
om stämningsdag, hvarom här så mycket talats, icke kan
tilläggas någon synnerlig betydelse, tillstyrker jag på det högsta
bifall till 6:te § i Kongl. Majits förslag och afslag på Bite punkten i
Utskottets betänkande.

Herr Ekenman: Jag har tagit mig friheten att begära ordet
för att få tillkännagifva min tillfredsställelse med det lagförslag,
som här blifvit framstäldt, emedan detta, enligt min åsigt, i ganska
väsendtlig mån afhjelper de olägenheter i afseende på rättsskipningen
å landet, som mest blifvit öfverklagade. Hvad särskildt angår den
6:te §, hemställer jag, huruvida det vore tänkbart, att Riksdagen,
efter godkännande af denna paragraf, snart sagdt i samma andedrag
beslutade upphäfvande af densamma. Det lärer väl således
icke vara möjligt, om man bifaller denna 6:te paragraf, att komma
till annat resultat, än afslag beträffande Bite punkten i Lag-Utskottets
betänkande, ty hade dessa båda frågor blifvit särskildt behandlade,
följer deraf, enligt mitt förmenande, ovilkorligen, att ett bifall till
6:te §:n skulle innefatta ett afslag på Bite punkten, och då de nu,
genom Kammarens beslut angående fördragningssättet, blifvit sammanlänkade
med hvarandra, följ er deraf lika otvetydigt, att, om man
lika med mig vill framgång åt Kongl. Majits förslag i sin helhet,
man nödgas afslå oftaberörde Bite punkt.

För min del har jag funnit att frågan om stämningssättet icke
är af så ringa betydelse, som en och annan talare antydt, ty i mera
vidsträckta domsagor har det alltid varit förenadt med olägenhet,
att stämningar icke annorledes än på lista rättegångsdagen af
tinget kunna ställas. Derföre har i flera domsagor iakttagits den
ordning, att tinget börjas på Thorsdagen eller Söndagen och under
samma vecka företages endast handläggning af uppskjutna mål, hvaremot
de instämda målen utsättas till påföljande vecka, på det allmänheten
må genom nämnden vid kyrkan på Söndagen erhålla
underrättelse, på hvilka dagar målen blifvit fördelade. Men då
detta skett i så många år, kan jag icke se, hvarför det icke skulle
kunna tillämpas ytterligare ett eller annat år, då jag föreställer
mig att, genom Kongl. proposition eller enskild motion till en kommande
riksdag, ändring kunde ske beträffande denna omständighet.

Den 30 April.

U3

Jag anhåller således om bifall till öde paragrafen af Kongl. Maj ds
förslag och afslag på 5de punkten i Utskottets betänkande.

Grefve Mörner, Carl Göran: Ehuru jag icke är bland dem.
som skulle önska bifall till det förslag, som förekommer i 5:te punkten
af Utskotets betänkande, vill det synas mig, att här icke kan göras
någon annan proposition än om återremiss af denna punkt, äfvensom
af öde § i Kongl. Maj:ts förslag. Jag vill dock. för min del,
icke göra något yrkande.

Herr Almquist: Jag anhåller att få fästa uppmärksamheten
derå, att de olägenheter, som under närvarande förhållanden visat
sig såsom följd deraf att stämning måste utfärdas vid första rättegångsdagen
af tinget, komme att minskas, om det förslag, som Riksdagen
nu har till afgörande, blefve antaget. I de domsagor, der
förändringen komme att tillämpas, skulle antalet af de dagar, på
hvilka stämning kunde utställas, i stället att såsom hittills vara
högst tre på året, blifva i de tingslag, der ett ting förekomme, 10
särskilda stäinningsdagar och, der två ting förekomme, fem dagar.
Om de stämningar, som förut uttagits till tre dagar, blefve fördelade,
i förra fallet på tio och i det sednare på fem, måste stämningarne
antal blifva vida mindre på hvarje dag än hitintills och en jemnare
fördelning af tingsgöromålen komma till stånd. Genom de flera
rättegångsdagarne blir domaren dessutom i tillfälle att, om han, på
grund af den erfarenhet han eger, skulle finna att de instämda målen
ej kunna handläggas på första rättegångsdagen, utställa större eller
mindre del af de uppskjutna, efter behof, antingen till andra eller
tredje dagen af sammanträdet. Sålunda skulle genom vidtagandet
af den förändring, som nu är under behandling, förbättringar
inträda i de förhållanden, som i detta hänseende för närvarande
någonstädes medföra olägenhet, och då desamma hitintills ej varit
af större betydelse, än att de kunnat utan allmännare klagan få
fortfara under omkring 150 år. anser jag det icke vara så brådskande,
att, då en lagförändring är i fråga, samtidigt fatta ett beslut, som
obestridligt visar sig mindre behöfligt nu än tillförene och som skulle
förändra den samma lag. man synes vilja antaga. Jag anhåller
om bifall till Kongl. Maj:ts förslag och följaktligen om afslag å 5:te
punkten i Utskottets betänkande.

Sedan öfverläggningen förklarats slutad, yttrade Herr Grefven
och Talmannen, att i afseende å den förevarande 6:te §:n endast
bifall till densamma blifvit yrkadt, hvaremot, beträdande 5:te punkten
i utlåtandet, yrkanden å såväl bifall till densamma som ock afslag
derå framställts.

Härefter gjordes proposition på bifall till deu ifrågavarande 6:te
§:n och besvarades med ja.

Sedermera framställde Herr Grefven och Talmannen först proposition
på bifall till 5:te punkten i utlåtandet, hvarvid svarades många

444

Den 30 April.

ne] jemte några ja, och derefter proposition på afslag å samma punkt,
då svaren utfölio med många ja jemte några nej; och förklarades
ja nu hafva varit öfvervägande.

§ 7-

Bifölls.

§ 8.

Grefve Mörner, Carl Göran: Hittills har ett stadgande i
detta hänseende funnits i allmänna lagen. Nu skall detta förflyttas
inom den administrativa lagstiftningens område. Jag anser ej detta
vara någon förbättring, men framställer dock intet yrkande, då,
såsom jag nämnt, jag ej ens anser Kammaren grundlagsenligen berättigad
att handlägga detta ärende.

Herr Hasselrot: Jag kan ej inse, att dessa orden kunna hänvisa
till annat än expeditionstaxan, i hvilken stadgas inom hvilken
tid häradshöfding skall vara färdig med domar och expeditioner»
Jag tror sålunda, i öfverensstämmelse härmed, det vara rätt att, på
sätt som här sett, hänvisa till ett stadgande, som af Kongl, Maj:t
ensam utfärdas.

Grefve Mörner: Det stadgande, som förekommer i 5 § 24
kapitlet rättegångsbalken, faller sig måhända något obeqvämt för
Herrar domare, så att man tilläfventyrs nu önskar detsamma upphäfdt.
Der står: “I Häradsrätt skall dom offentligen afsägas, så
snart den författad är; och gifve häradshöfding domen skriftligen
ut, innan han från tingstad reser, om det så tidigt äskas, att det
ske kan: gör han det ej; böte tjugufem daler". Att meningen är,
att dessa lagrum skola upphöra att vara gällande, inhemtas af det
Högsta domstolens yttrande, hvilket skall anses utgöra en granskning
af det föreliggande förslaget.

Ofverläggningen förklarades slutad och paragrafen bifölls.

§§ 9. 10 och 11, slutmeningen och ingressen.

Biföllos.

lista punkten.

Herr von Sydow: I den nu föredragna punkten yttrar sig
Utskottet öfver Herr Carl Ifvarssons motion, i hvad den afser antagandet
af komiterades förslag angående förändrad organisation af
underdomstolarne. Då Kammaren nyss antagit Kongl. Maj:ts proposition
och Herr Carl Ivarssons motion således torde böra anses förfallen,
hemställer jag att Kammaren måtte bifalla Utskottets förslag
i denna punkt.

445

Den 30 April.

Öfverläggningen förklarades slutad och punkten bifölls.

2: dr a och 4:de punkterna.

Biföllos.

6:te punkten.

§ 2.

Herr Statsrådet Berg: Ehuruväl jag i min egenskap af Konungens
rådgifvare i allmänhet icke anser mig böra i en fråga, som
blifvit inom Riksdagen väckt och sedermera kommer att underkastas
Kongl. Maj:ts pröfning, på förhand uttala något omdöme, och således
ej heller nu vill yttra mig definitivt, vare sig mot eller för det föreliggande
förslaget, har jag dock trott mig böra fästa uppmärksamheten
på några omständigheter, hvilka synas mig afsevärda och för
hvilka jag ej funnit några egentliga skäl i Utskottets betänkande angifna.
Contumacieförfarandet utgör nemligen en så vigtig del af rätte fångsordningen,

att, vid ändringar i de hittills antagna grunderna för
etsamma, all möjlig omsorg synes böra iakttagas. I första stycket
af den nu föredragna punkten föreslås en ganska väsendtlig förändring
i fråga om kärandens skyldighet att utföra ett af honom instämdt
mål. Efter nu gällande lag åligger det käranden, om han utan anmäldt
hinder å den i stämningen föresätta tid uteblifver, att inom
en månad i stad och vid nästa ting å landet ånyo anhängiggöra
målet, vid påföljd att svaranden eljest är för hans käromål fri. Enligt
förslaget åter, föranleder kärandens förfallolösta uteblifvande endast
dertill, att målet ej mera får på den stämningen upptagas och att
käranden får ersätta svaranden för inställelsen. Jag vill nu ej yttra
mig, huruvida det nuvarande stadgandet må vara lämpligt eller om
en modifikation deri kan anses behöflig, men det synes mig som om
man härvid gått väl långt, då man betagit svaranden all utväg att
påyrka slutligt afgörande af ett mot honom instämdt mål. I lagkomitéens
och lagberedningens förslag, hvarifrån ifrågavarande stadgande
är hemtadt, föreskrifves i sammanhang dermed, att målet vid
det ofvan angifna förhållandet ej får afskrifvas. Svaranden yrkar
att få dom i målet, utan att saken då skall uppskjutas och afgöras.
Men denna till betryggande af svarandens rätt vigtiga bestämmelse
bar i förslaget blifvit utesluten, utan att ens några skäl derför blifvit
anförda.

I sista stycket förekommer ett nytt stadgande, hvarigenom svaranden,
i händelse han uteblifver och till följe deraf uppskof inträffar,
kan fällas till böter af ända till 100 daler. I 11 kap. 1 § Rättegångsbalken
stadgas, att svaranden i den stämning, som å honom
utfärdas, skall underrättas att, om han ej kommer sjelf eller hans laga
ombud, saken ändå skall företagas och afgöras. Det synes mig då
kunna ifrågasättas, om en svarande, som vill underkasta sig den sålunda
i lag stadgade påföljden och af sådan anledning uteblifver,
lämpligen må derföre att rätten, i stället för att tillämpa denna på -

<46

Den 30 April.

följd, finner sig böra uppskjuta målet, skall tillika blifva bötfälld..
Likaledes förekomma mig några betänkligheter i efterföljande 3 § i
förslaget, och ehuru denna paragraf ännu ej är föredragen, torde det
tillåtas mig att, då jag nu har ordet, fästa uppmärksamheten äfven
derå. Enligt nämnda paragraf anses en svarande uteblifven, så snart
han ropats upp tvänne gånger, en half timme mellan hvarje gång,
och vid begge uppropen varit borta. Den, som kommer endast en
half timme för sent, kan således vid sin ankomst mötas af underrättelsen
att målet redan blifvit tredskovis afgjordt. Detta synes
mig väl strängt. Visserligen tillägges derefter: “Kommer han sedan
under samma ting å landet eller å samma rättegångsdag i stad innan
rätten till dom öfverlagd att sin talan utföra, böte för upprops försummelse
fem daler''1. Det förefaller mig dock tveksamt hvad dessa ord
egentligen skola innebära. Är det meningen att i sådana fall svaranden
ej skall anses uteblifven, och att således på hans invändningar
må fästas afseende, borde väl sadant, pa sätt i komiterades förslag
skett, hafva bestämdt uttalats. Nu förefaller det som om svaranden
i allt fäll bör anses för uteblifven, och då synes all grund
saknas att, derföre att han sedermera infinner sig, ådöma honom ett ansvar,
som han skulle undgått om han alldeles icke kommit tillstädes.

Utan att vilja tillerkänna dessa anmärkningar sådan vigt, att
jag på grund af dem vågar uttala den förutsättning att förslaget
kommer att afstyrkas, har jag dock velat fästa Kammarens uppmärksamhet
å desamma, innan beslut i ämnet fattas.

Herr von Gegerfelt: Ehuru jag haft förtroendet att vara ledamot
i den komité, i öfverensstämmelse med hvars förslag denna Utskottets
hemställan är gjord och ehuru jag ingalunda ryggar tillbaka
för den inom Högsta domstolen framställda anmärkningen att de
föreslagna partiela reformerna i Kättegångsbalken “lätt kan komma
att medföra följder, som icke alltid kunna på förhand beräknas1'', så
motsätter iag mig dock det här framställda förslaget. Då nemligen
Kongl. Mapts proposition söker att med de. möjligaste minsta medel
afhjelpa de mest öfvervägande olägenheter i rättegångssättet och då
de i densamma föreslagna förändringar endast äro ämnade att vara
förberedelser till en fullt omfattande omorganisation i afseende å underdomstolarne
— något som jag för min del anser högst önskvärdt
— synes det mig ej vara lämpligt att nu vidtaga några vidare partiela
reformer i rättegångsordningen. Jag anser alltså det här framställda
förslaget böra ogillas, helst detsamma otvifvelaktigt skulle
komma att gifva anledning till anmärkningar såväl inom Högsta
domstolen som — enligt hvad vi förut hafva hört — inom StatsRådet.
Jag anser det ej vara skäl att nu besluta några vidare förändringar,
än dem som föreslagits i den omnämnda Kongl. propositionen,
utan att man bör afbida den tid, då det af Kong]. Maj:t utlofvade
förslaget i sin helhet kan förekomma.

•lag yrkar afslag å den nu föredragna punkten.

Herr Hasselnöt: Jag ber att, i anledning af de anmärkningar,
som framställts mot detta förslag, få påpeka att detsamma är så

Den 30 April.

447

helt och hållet fristående från frågan om domstolarnes organisation,
att det ingalunda torde kunna inverka på lösningen af sj elfva hufvudfrågan.

Beträffande den siste talarens yttrande, att man borde låta anstå
med vidtagandet af partiela förändringar till dess den stora frågan
om domstolarnes omorganisation förekom, tillåter jag mig framhålla,
hurusom jag befarar, att vi då skulle få vänta ganska länge
och att det synes mig klokt att utan uppskof vidtaga en förändring,
då denna onekligen innebär en förbättring. Jag hemställer, om det
nuvarande stadgandet, att den part, som tredskas att infinna sig vid
tinget, skall bota två daler, anses lämpligt, och om dessa böter i
någon mån kunna motsvara de olägenheter, som försummelsen kan
föranleda. Jag tror, att den reform, som här är föreslagen, är så
enkel och låter sig så lätt verkställa samt medför sådana fördelar,
att den ingalunda bör undanskjutas, till dess den ''störa reformen
kommer att försiggå och att det ej ligger något ondt deri, att, blott
man går i rätt riktning, taga ett steg då och ett då.

1 anledning af hvad den förste talaren anmärkte mot förändringen
i hvad den afsåg uteslutandet nr nu gällande lag af stadgandet,
att, om käranden utan laga förfall uteblef, målet förfölle, får jag
erinra att af den komité, i hvilken den siste talaren deltog, föreslogs,
att, om käranden förfallolöst uteblef, saken ej mer på den
stämningen skulle upptagas, men att svaranden skulle hafva rätt att
fordra ersättning för inställelsen. Och i afseende å hvad som antyddes
derom, att svaranden borde vara berättigad att, om han så.
önskade, få målet afgjordt, synes det mig att ett sådant anspråk ej
kan anses giltigt, då stämningen helt och hållet förfallit.

Hvad beträffar bötesbeloppet i sista momentet, så är det, enligt
min tanke, angeläget att man får detsamma förhöjdt. Att behålla
det vid endast två daler är en orimlighet, och det synes mig ingalunda
oskäligt, att böter för obehörigt itppehållande af annan part
kunna ådömas ända till 100 daler.

Jag yrkar bifall till den förevarande paragrafen.

Herr Caspersson: JL)å syftet med den Kongl. propositionen
hufvudsakligen är att påskynda ärendenas gång vid underdomstolarne,
tror jag, att det förslag, som Lag-Utskottet här framstäldt,
ej är så alldeles utan sammanhang med den Kongl. propositionen.
Vill man nemligen vinna detta mål och motverka den öfverklagade
långsamheten i lagskipningen, är det ej nog att antaga enstaka partiela
förändringar, utan man bör se till att man ställer lagstadgandena
i harmoni med hvarandra. Om det skulle bero på en part att
komma på annan dag än den, till hvilken ett mål är utsatt att förekomma
och då i vederpartens frånvaro göra de mest obefogade andraganden,
af den beskaffenhet att vederparten deröfver bör höras,
kan han derigenom förskaffa sig uppskof vida säkrare än derigenom
att han under hela tinget eller sammanträdet uteblifver. Det är för
att förekomma detta som förslaget är uppstäldt.

Hvad angår frågan derom, att Utskottet ej infört det i Lagkomitéens
förslag varande stadgandet, att svaranden skulle ega rätt

448

Den 30 April

att fordra målets ovilkorliga afgörande, anhåller jag att få fästa
uppmärksamheten på, att, om svaranden önskar sådant, han har den
utvägen att uttaga gen stämning, då han på det sättet kan få målet
afgjordt tredskovis, om käranden uteblifver.

Jag yrkar bifall till Utskottets förslag.

Grefve Mörner, Carl Göran: Under den nyss afslutade debatten
om Kongl. Maj:ts proposition i ämnet, uppträdde en talare,
som sökte vederlägga Herr Carléns reservation, och framställ de
märkning mot hvad i denna reservation blifvit sagdt derom, att den
af Kammaren nyss antagna lagen skulle snarare vara ett steg tillbaka
än ett steg framåt. Jag skall bedja att få illustrera Herr Carléns
yttrande med ett exempel hemtadt just från den nu föredragna
paragrafen. Enligt nu gällande lag, anses ej någon hafva uteblifvit
förr än tinget är slut. Men enligt den nyss antagna lagen, är tinget
ej slut, förr än alla rättegångsdagarne äro till ända, således efter fem
eller tre månader. Det vore således ett ganska beqvämt sätt för
vissa personer att vinna ett betydande uppskof — att helt enkelt
uteblifva. Detta missbruk har emellertid Utskottet sökt att förekomma,
för så vidt jag förstår, genom det förslag, som föreligger,
och hvilket öfverensstämmer med de åsigter, som uttalats af de komiterade,
hvilka förehaft frågan om domstolarnes organisation. Då
denna lagförändring just undanrödjer möjligheten af ett sådant uppskof
— ett sådant dragande ut på tiden för billigt pris — tror jag
det har mycket skäl för sig, äfven om man skulle äfventyra att
Högsta domstolen kunde leta rätt på något, som vore att anmärka
mot förslaget. Den har hittills lyckats undvika att yttra sig i denna
fråga, så att vi äro i fullkomlig okunnighet om dess tankar i densamma.

Jag anser, att ett godkännande af den föredragna punkten i betänkandet
endast vore att komplettera det förslag, Kammaren nyss
antog, och jag förenar mig med dem, som anhållit om bifall till densamma.

Herr Statsrådet Berg: Jag har endast begärt ordet med anledning
af den siste ärade talarens yttrande att, till följd af Kongl. Maj:ts
af Kammaren antagna förslag, part skulle kunna längre tid undandraga
sig svaromål än han enligt nu gällande lag kan göra. Såsom
stöd härför anförde talaren att, enligt 12 kap. 3 § Rättegångs-balken,
svarande-part ej anses uteblifven förr än det visat sig att han ej
kommit tillstädes före tingets slut, och att tingen i vissa tingslag,
enligt Kongl. Maj:ts förslag, komma att räcka längre än förr. Jag
förmodar att den ärade talaren härvid förbisett stadgandet i 6 §,
sednare momentet, som just afser dettauörhållande och der det heter:
“I detta tingslag skall jemväl, i fall som afses i 12 kap. 2 och 3 §§
Rättegångsbalken, å part, hvilken icke inställer sig å allmänt sammanträde,
innan detta afslutadt är, tillämpas hvad i nämnda paragrafer
stadgas om påföljd af parts uteblifvande från ting* Anmärkningen
att genom det nya förslaget längre dröjsmål än nu skulle

kunna

449

Den 30 April.

kunna förorsakas tror jag derför ej vara riktig, och den af Utskottet
föreslagna förändringen i 12 kap. Bättegångs-balken är således icke,
såsom talaren förmenat, i någon mån af det Kongl. förslaget påkallad,
ehuru detsamma ej heller, i fall förändringen af andra skäl
anses nödig och nyttig, lägger något hinder i vägen för densammas
antagande.

Sedan öfverläggningen härefter förklarats slutad samt Herr Grofven
och Talmannen upptagit de derunder gjorda yrkanden å dels
bifall till den förevarande paragrafen dels ock afslag derå; framställdes
proposition på bifall till paragrafen och besvarades med ja.

§§ 3 och 4, slutmeningen samt ingressen.

Biföllos.

7:de punkten.

Bifölls.

8:de punkten.

Grefve Mörner, Carl Göran: I komiterades förslag finnes visserligen
framställning gjord om en förändring af ifrågavarande paragraf
i Kongl. förordningen om landsting, men hvarifrån Utskottet
fått sin befogenhet att taga upp och handlägga detta förslag, det har
Utskottet åtminstone vid framställningen af denna punkt med tysthet
gått förbi. _ Skulle någon enskild motionär hafva vidrört denna
fråga, hvilket jag ej känner, finnes nu ej något hinder för densammas
upptagande, men om Lag-Utskottet vill börja att blifva motionär
på egen hand måste jag för min enskilda del sätta mig deremot.

Herr Hasselrot: Jag ber blott att få nämna, det Herr Carl
Ifvarsson i sitt förslag äfven framställt frågan om ändring i denna
punkt och att Utskottet således varit i sin goda rätt då det gjort
föreliggande hemställan, och ber jag att vördsamt få yrka på bifall,
emedan jag anser att sedan vi antagit Kongl Maj:ts förslag det är
nödvändigt att antaga äfven detta.

Öfverläggningen förklarades slutad och punkten bifölls.

9:de punkten.

§ i Bifölls.

Herr von Sydow: Mot nu föredragna punkt har jag i Utskottets
betänkande anmält min reservation. Jag anser visserligen att
Riksd. Prof. 1872. 1 Afd. 3 Band. 29

450

Pen BO April.

en förändring i afseende å nämndemans-institutionen är behöflig, och
jag har ej någonting mot § 1 i förslaget att anmärka, men i afseende
å § 2, som handlar om vilkoren för nämndemäns valbarhet, är jag
ej fullt så tillfreds med Utskottets förslag. Utskottet har upptagit
såsom qvalifikationer: egenskapen af välfrejdad, 25 års ålder, att sjelf
ega rösträtt vid nämndemansval, att ej stå under förmynderskap
eller annans husbondevälde, ej vara i Konungens eller rikets tjenst,
och Utskottet har sålunda skiljt på de qvalifikationer, som skola erfordras
för nämndemän, från'' dem. som enligt nu gällande kommunallag
erfordras för att kunna väljas till ordförande i kommunalstämman.
För det sednare erfordras nemligen äfven, att ej hafva
afträdt all sin egendom till borgenärer och visat sig vara fri från
deras kraf. Jag tror att samma qvalifikationer borde vara bestämda
för den ena som för den andra af dessa befattningar, och jag instämmer
i denna del uti den reservation, som Herr Éibbing föreslagit.
Den af honom föreslagna redaktionen lyder: “Till nämndeman
är valbar hvarje inom valkretsen bosatt man, som är 25 år
gammal och sjelf vid ''nämndemansval rösträtt eger; dock ej den,
som icke råder sig och sitt gods, eller som står under annans husbondevälde;
ej den, som all sin egendom till borgenärer afträdt och
icke. på sätt lag förmår, visa gitter, att han från deras kraf fri är;
ej den, som är för nesligt brott tilltalad eller under framtiden ställd;
ej den, som genom domstols beslut förklarats medborgerligt förtroende
förlustig, eller ovärdig att föra annans talan; ej heller den som
är i konungens eller rikets tjenst." En annan förändring, som Utskottet
föreslagit, är att nämndemän skulle väljas endast för sex år.
Icke heller i detta afseende kan jag förena mig med Utskottet, emedan
jag tror att institutionen skulle lida af en förändring, sådan som
den föreslagna. Med anledning af de anmärkningar jag nu tagit mig
friheten framställa, och då det icke torde vara lämpligt att nu föreslå
och yrka bifall till en förändrad lydelse af paragrafen, vågar jag
hemställa att densamma måtte till Utskottet återremitteras.

Herr Hasselrot: Att nu i riksdagens sista timma återremittera
förslaget synes mig vara detsamma scm att afslå det, och af sådan
anledning är det som jag nu vill söka vederlägga den siste ärade
talaren. Denna fråga har varit före riksdag efter riksdag och det
nu föreliggande förslaget öfverensstämmer nästan ordagrannt med ett
förslag, som vid en föregående riksdag framlagts, endast med rättelse
i anledning af gjorda anmärkningar. Ordet välfrejdad, som Utskottet
begagnat, bör ej kunna missförstås, helst det förekommer på flera ställen
i nu gällande lag. 1 afseende å bestämmelsen att nämndemännen skola
vara välde för sex är, erkänner jag att man kan hysa någon tvekan.
Der jag varit domare, har jag haft nämndemän, som sutit i 20, 30,
ända till 40 år, om dessa hafva utgjort rättens prydnad och haft
stort anseende för klokhet, men man har anmärkt, att mången sutit
qvar som nämndeman sedan han förlorat folkets förtroende, och att
det derföre vore af vigt att de voro underkastade omval, då säkerligen
de, som det förtjente, skulle blifva återvalda- Det var på yrkande
af ledamöterne från Andra Kammaren, som Utskottet beslöt

Den 30 April.

4fil

sig för denna förändring, och får jag nu hemställa om bifall till densamma.

Herr von Gegerfelt: Då jag både önskar och hoppas att hela
nämndemansinstitutionen snart må få gå i hög och de nuvarande
häradsrätterna ersättas med kollegiala domstolar, helst den kontroll
å målens handläggning och medverkan vid deras afgörande nämnden
kan utöfva är rent af illusorisk, finner jag för min del ej mycket
skäl att reformera en institution, hvars framtidsdagar böra blifva få;
men då Kammaren redan bifallit § 1 och tagit på hand att en förändring
bör ske, synes det mig vara skäl att antaga denna paragraf.
Det har gjorts anmärkningar mot ordet “välfrejdad“, men då det
redan finnes i nu gällande lag och det alltid är en förtjenst att göra
så få förändringar som möjligt samt missförstånd ej kan uppstå,
torde det väl försvara sin plats. Vidare har man anmärkt att den
som afträdt sin egendom borde ej vara valbar till nämndeman, men
då detta ej dis qvalificera en domare att sköta sitt embete, torde det
vara minst sagdt litet inkonseqvent om det skulle vara så för nämndemännen.
Vidare anmärktes mot att nämndemännen ej vidare såsom
nu skulle väljas på lifstid utan på sex år, men den förra bestämmelsen
passade så länge befattningen var en hedersplats, som af
domaren tillsattes; sedan den blifvit ett kommunaluppdrag är det
väl lämpligast att det i likhet med alla andra sådana blir på viss
tid. Jag anhåller om bifall till Utskottets förslag.

Grefve Mörner, Carl Göran: Då jag hvarken i ena eller andra
hänseendet kan instämma med den siste ärade talaren, tillåter
jag mig anhålla att Herr K ib b in g s förslag måtte af Kammaren antagas.
Det synes mig ej vara något vågadt att antaga en redaktion,
som redan är af Kongl. Maj:t gillad, såsom fallet är med den nu
ifrågavarande, då den nemligen så fullkomligt öfverensstämmer med
hvad som är bestämdt om ordförande i kommunalstämma, att den är
ordagrannt afskrifven af 14 § mom. 3 i Kongl. förordningen om kommunalstyrelse
på landet. Ordet “välfrejdad“ har ännu i allmänna
rättsmedvetandet sin gifna betydelse, men förekommer dock ej vidare
i lagspråket såsom förut varit brukligt. Det är sålunda i sin
ordning att bringa ordalagen i denna nya lag uti öfverensstämmelse
med hvad nu mera är i allmänhet antaget. Den omständigheten, att
en domare ej kan afsättas derför att den råkat i konkurs, är, enligt
mitt förmenande, ej något skäl att äfven söka besätta häradsrätten
med nämndemän, som äro i konkurs; det är nog illa att det förra
förhållandet egen rum, utan att man behöfver utsträcka detsamma
äfven till andra rättens ledamöter. Nämndemännens behörighet betingas
hufvudsakligen af det förtroende de åtnjuta hos allmänheten,
men detta rubbas ovilkorligen om nämndemännen råka i konkurstillstånd.
De hafva nemligen ofta uppdrag, att för sina socknebor
utföra, för hvilkas behöriga verkställande det är af vigt att deras
vederhäftighet är obestridd. Af den, som går ut från den synpunkten
att nämndemans-institutionen skall nedsättas så mycket som möjligt,
är det konseqvent handladt att göra allt som kan leda till för -

452

Den 30 April.

minskande af dess anseende, men det är möjligt att, om den nu föreslagna
förändringen i afseende på behörigheten att väljas till nämndeman
går igenom, den kontroll nämnden kan komma att på domaren
utöfva ej blifva så alldeles illusorisk. Några ibland dem skulle möjligen
kunna blifva rätt besvärliga kontrollanter för mången domare, men
detta skulle lända till heder för institutionen och till gagn för allmänheten.

Herr Faxe: Mig förefaller det som om skilnaden mellan
Utskottets förslag och Herr Ribbings reservation vore grufligt liten,
ty allt hvad som enligt den sednare skulle diskvalificera en person
att vara nämndeman finnes redan förut. Genom ordet “välfrejdad“
är det nemligen sagdt, att den, som förklarats medborgerligt
förtroende förlustig, ej kan komma i fråga;, att den, som
gjort konkurs, ej kau blifva vald följer af att lian ej kan vid valet
utöfva någon rösträtt, då han ej har någonting att rösta för och
ej kan rösta för massan. Att åter hafva en nämndeman som, efter
afslutad konkurs, ej kunnat tillfredsställa alla sina borgenärer, kan
väl ej anses mera olämpligt än att hafva en domare, som är i samma
ställning, helst nämndemännen åtminstone icke måtte anses stå öfver
domaren. Sålunda finner jag anmärkningen i detta afseende förfalla.
Hvad som säges om de sex åren kunde väl anses öfverflödigt, men, i
likhet med en talare från samma län som jag, tror jag att det ej
kan skada.. Jag är visst ej angelägen om lagen i sin helhet, men då
vi nu antagit första paragrafen, tycker jag att det är så godt att
antaga äfven den andra, hvarföre jag yrkar bifall till Utskottets
förslag.

Sedan öfverläggningen förklarats slutad samt Herr Grefven och
Talmannen yttrat, att under densamma hade yrkats dels bifall till
den förevarande paragrafen; dels af Grefve Mörn er, Carl Göran,
att paragrafen skulle antagas med den förändrade lydelse, Herr Ribbing
i sin reservation föreslagit; och dels slutligen att paragrafen
skulle återförvisas; framställde Herr Grefven och Talmannen först
proposition på bifall till paragrafen, hvarvid svarades många ja och
nej i blandning, sedermera proposition på antagande af paragrafen
med den lydelse Herr Ribbing i sin reservation föreslagit, då svaren
likaledes utföllo med många så väl ja som nej, och slutligen proposition
på paragrafens återförvisande, hvilken proposition med nej
besvarades; hvaruppå och efter det att proposition på bifall till paragrafen
förnyats samt med många både ja och nej besvarats, Herr
Grefven och Talmannen förklarade sig nu hafva funnit ja öfvervägande.

Grefve Mörner begärde votering.

Sedan Kammaren, uppå Herr Grefven och Talmannens framställning,
såsom kontraproposition vid voteringen antagit bifall till paragrafen
med den af Herr Ribbing föreslagna lydelse, uppsattes, justerades
och anslogs följande voteringsproposition:

Den 30 April.

453

“Den som bifaller § 2 i 9:de punkten af Lag-Utskottets utlåtande
N:o 33, röstar

Ja;

Den. det ej vill. röstar

Nej;

Vinner Nej, antager Kammaren det förslag till paragrafens lydelse,
som Herr Ribbing i sin reservation afgifvit“.

Omröstningen företogs och vid dess sint befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:

Ja — 31.

Nej — 41.

§§ 3 och 10 samt ingressen.
Biföllos.

10:de punkten.

Bifölls.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till afgörande Stats-Utskottets
den 24 och 25 dennes bordlagda memorial N:o 65, med svar
å återremisser af trenne punkter utaf Stats-Utskottets utlåtande N:o
35, i anledning af gjorda framställningar i fråga om eftergift af kronans
rätt till en del danaarf.

lista punkten.

Grefve af Ugglas: Man skulle kunna mot Stats-Utskottets föreliggande
betänkande anmärka, att Utskottet, då det afgifvit detsamma,
gått något öfver sin befogenhet. Såsom Herrarne torde erinra
sig föreslog Kongl. Maj:t Riksdagen att för sin del medgifva, det de
städer, hvilka inom viss tid, som af Kongl. Maj:t skulle bestämmas,
förklarade sig villiga att afstå från de anslag, samma städer nu i
ersättning för förlorade tullfriheter egde uppbära, måtte af Kongl.
Maj:t tillförsäkras att, hvar för sig, få åtnjuta kronans rätt till alla
danaarf, som inom den staden nu voro kända eller hädanefter kunde
falla. Detta förslag bifölls af Andra Kammaren, men afslogs af
Första Kammaren; hvadan således frågan, såsom varande af civillags
natur, förfallit; hvilket Utskottet ock medgifvit.

Nu har Utskottet emellertid framkommit med ett m o dill er a dt förslag,
hvari hemställes, att för de fall, der det danaarf, som är i fråga
att afstås till kommun, som af statsverket uppbär ersättning för förlorad
tullfrihet, uppgår till så stort belopp, att räntan å danaarfvet
motsvarar eller öfverstiger berörda till staden utgående ersättning,
vid afståendet af danaarfvet skulle fästas det vilkor, att staden afstode
från nyssnämnda anslag. Detta är sålunda nära nog en ny

454

Den 50 April

uppställning af frågan; men hvarken Kongl. Maj:ts proposition, eller
någon enskild motionärs framställning eller denna Kammarens votum
har gifvit Utskottet anledning att föreslå Riksdagen att behandla
den ena staden så och den andra så. Här är således ett nytt förslag,
som det kan vara tvifvelaktigt, huruvida Stats-Utskottet egt
full befogenhet att framställa.

Men äfven om jag förbiser detta och medgifver att Utskottet,
haft full rätt att uppställa detta förslag, har jag en på billighetsskäl
grundad anmärkning mot detsamma att göra. Jag kan nemligen icke
finna billigt, att, derföre att en stad. på en gång bekommer ett danaarf
till så stort belopp att räntan derå uppgår till lika mycket eller
mera än ersättningen för förlorade tullfriheter, staden skall förlora
denna ersättning, men deremot andra städer, som väl icke få ett så
stort belopp på en gång, men kanske deremot i flera sammanräknade
poster under loppet af några år erhålla danaarf till vida större belopp,
skulle ega att få behålla nämnda ersättning. Om jag vore bosatt
i Falkenberg, så nog skulle jag då tycka, att det vore bra hårdt
för staden att, mot erhållande af ett danaarf å 1,250 R:dr, blifva af
med den till 26 R:dr uppgåeende ersättningen, då deremot en annan
stad, hvars ersättningsbelopp uppgår till 125 R:dr. får efterskänkt
ett danaarf å 504 R:dr. utan att behöfva vidkännas något afdrag
på ersättningen, och detta oaktadt samma stad i fjol fick efterskänkt
ett danaarf på B,000 R:dr. Om dessa begge danaarf samtidigt
hade förekommit, då skulle denna stad hafva blifvit af med sm ersättning,
men emedan det var så lyckligt, att dessa frågor förekommit
under 2 olika år, så får staden behålla densamma, hvaremot den
andra staden, som får ett litet större belopp på en gång, skulle blifva
af med sin ersättning.

Detta anser jag vara obilligt och icke ens logiskt, ty om man
vill gå ut derifrån att städerna skola afstå sina ifrågavarande ersättningar
såsom vederlag för efterskänkta danaarf, så bör väl detta
iakttagas för alla städer, så att man i de fall, då danaarfvet icke
är så betydligt, att räntan derå motsvarar hela ersättningen, föreskrifver,
att åtminstone ett denna ränta motsvarande belopp skall
afstås. Det är en besynnerlig och småaktig åsigt, som synes mig
framgå ur detta betänkande. På nu anförda skal får jag yrka afslag
å Utskottets hemställan i denna punkt, samt bifall till första punkten
i den af mig och några andra utaf denna Kammares ledamöter
afgifna reservation, hvari uteslutits det af Utskottet föreslagna vilkor.

Herr Brusewitz: Den anmärkning, som den siste talaren framställt,
kan visserligen ega någon grund; men Utskottet har icke velat
framlägga ett sådant förslag, emedan det skulle hafva medfört ett
så minutiös vidräkning med dessa städer, att det antagligen icke
gillats af denna Kammare. Utskottet har derför stannat vid att
föreslå, att källarfriheten skulle upphöra, endast för de städer, som
kunde få så stora danaarf, att räntan deraf fullt motsvarade det
belopp, hvartill källarfriheten uppginge.

Sedan Andra Kammaren redan bifallit Utskottets förslag, vore

Den BO April.

455

det öuskligt att Första Kammaren äfven ville göra detsamma. Jag
yrkar derför bifall till Utskottets hemställan.

Herr von Gegerfelt: Jag ber att få instämma i det yrkande,
som Grefve af Ugglas framställt. Jag hyser visserligen icke något
tvifvel angående Stats-Utskottets rätt att tillstyrka eftergift af ifrågavarande
medel under det ena eller andra vilkoret, men jag anser
det icke vara billigt att stadga ett sådant, för de här ifrågavarande
städerna. Grefve af Ugglas har redan fästat uppmärksamheten derpå,
att en del städer skulle få sina danaarf för intet, hvaremot andra
skulle få köpa dem. Jag vill dervid tillägga att jag anser det ännu
obilligare, att landskommunerna skulle få sina utan afgift, men städerna
deremot skulle fä betala för sina. Kågon rättvisa härvidlag
synes mig icke vara skipad.

För öfrigt ber jag också att få uttala den önskan, att Riksdagen
måtte bryta med den gamla seden, att till kommunerna efterskänka
danaarf. Statens inkomster af dessa synas mig vara lika goda som
af andra intrader. Och jag kan icke finna något skäl, hvarför man
ständigt skulle bortskänka dem. Fall finnas, då danaarf böra eftergifvas,
såsom till förmån för efterlefvande make, oäkta barn, fosterföräldrar
och fosterbarn; och genom danaaGVens anslående till kommunerna
betager sig staten tillfälle till sådana af billigheten påkallade
eftergifter.

Då Riksdagen redan eftergifvit danaarf till förmån för sju landskommuner,
synes det mig icke kunna ifrågakomma att nu bryta den
hitintills följda praxis i afseende på ifrågavarande fem stadskommuner,
hvarföre jag yrkar bifall till Grefve af Ugglas’ reservation.

Grefve Hörner, Carl Göran: Det kan visserligen icke nekas,
att det icke är fullt konseqvent, att efterskänka danaarf åt somliga
kommuner, utan att derför påyrka någon ersättning, men att deremot
för andra dervid fästa vilkoret om afstående af källarfriheten. Men
för min del anser jag det icke vara olämpligt, att, om man gifver en
kommun ett kapital, som motsvarar full ränta på den källarfrihetsersättning,
som den eger uppbära, bestämma att, då detta kapital stärker
kommunen, skall rätten att uppbära ersättningar upphöra.. Således
skulle, enligt min tanke, snarare inkonseqvensen ligga deri, att. för
de två andra städerna icke blifvit föreskrifvet att de skulle eftergifva
så stor del af nämnda afgift, som motsvaras af räntan af det efterskänkta
danaarfskapitalet. På detta sätt skulle staten småningom
kunna amortera alla ifrågavarande källarfriketsersättningar; och icke
måtte väl en stads framtid bero derpå, att densamma, såsom t. ex.
förhållandet är med staden Falkenberg, årligen af staten erhåller 26
R:dr. Icke heller förefaller det mig, att dessa liqvider fram och
tillbaka äro förenliga med en ändamålsenligt ordnad statsförvaltning.

Då emellertid Kammaren icke gerna torde kunna utsträcka vilkoren
längre, än Utskottet gjort, men den af Utskottet föreslagna
väg synes vara den rätta och äfven vunnit Andra Kammarens godkännande,
så får jag hemställa, att Utskottets förslag måtte äfven af
denna Kammare bifallas.

456

Den 30 April.

Herr . C a s p a r s s o n: Jag befinner mig i en ganska besvärad ställning.
då jag nu måste uppträda och försvara Utskottets betänkande
mot den afgifna reservationen, men man får försöka att finna sig i alla
ställningar här i lifvet, äfven i de besvärade.

När denna fråga nemligen först förevar till behandling på vederbörande
afdelning inom Stats-Utskottet, var jag ensam om den
åsigt, som finnes i reservationen uttalad, men efter hand vände sig
opinionen och jag fick två ledamöter med mig. Den andra åsigten
var att Andra Kammarens beslut, beträffande sjelfva penningfrågan
skulle vidhallas, så att dessa danaarf skulle efterskänkas endast med
vilkor, att städerna afsade sig sin hittills åtnjutna källarfrihet. På
detta sätt inkommo två alternativa förslag till Stats-Utskottets plenum.
Der erhöll, likväl intetdera något kraftigare understöd, utan
återremitterades till afdelningen. Då hade efter min åsigt afdelningen
icke något annat att göra, än att söka åstadkomma ett förmedlingsförslag,
nemligen att de städer, som erhöllo danaarf till så stort belopp,
att räntan, derå fullt motsvarade deras källarfriheter, skulle
underkasta sig vilkoret att afstå från dessa, hvaremot de städer, der
danaarfvet uppginge till mindre belopp, skulle utfå dessa utan vilkor.
Detta var ett förmedlingsförslag och, såsom alla sådana, kanske icke
ur alla synpunkter fullt hållbart. Men man lyckades ändå att derigenom
sammanjemka, de olika meningarne inom Utskottet och vinna
bifall af dess majoritet; och numera har det blifvit äfven af Andra
Kammaren^ antaget Om nu Första Kammaren afslår förslaget, så
förfaller frågan, och dessa städer gå sålunda miste om sina danaarf.
Antages åter förslaget äfven af denna Kammare, så få de åtminstone
valfrihet, antingen de vilja mottaga danaarfven på dessa vilkor,
eller icke. Således torde det äfven ur synpunkten af dessa städers
intressen vara lämpligt att nu biträda förslaget. Vilja de icke mottaga
danaarfven på dessa vilkor, så komma de ändå icke i sämre
ställning, än om frågan genom ett afslag i denna Kammare skulle
förfalla. Af dessa skäl anhåller jag om bifall till Utskottets hemställan.

Herr Lagerstråle: Emellan Utskottets förslag och reservanternes.
förefinnes utom i sjelfva saken äfven i motiveringen en väsendtlig
olikhet. Reservanterne utgå från den förutsättning att denna
fråga icke kan blifva föremål för gemensam votering, då deremot
Utskottets betänkande synes antaga detta. Då ifrågavarande medel
redan äro till statsverket influtna, eller åtminstone dit hemfallne, förefaller
det mig att frågan, huruvida detta är en statsutgift eller icke
kan vara svår nog att afgöra. Då i sjelfva saken flere talare förordat
bifall till Utskottets förslag, hvilket äfven blifvit af Andra
Kammaren antaget, och då man genom att biträda detta undviker
en svårlöst formfråga, tager jag mig friheten att förena mig med dem.
som yrkat bifall till Utskottets förslag.

Sedan öfverläggningen förklarats slutad samt Herr Grefven och
Talmannen yttrat, att under densamma hade yrkats dels bifall till
den förevarande punkten och dels af Grefve af Ugglas, attpunkten

457

Den 30 April.

skulle antagas med den förändrade lydelse, som af honom med flere
ledamöter af Första Kammaren uti en vid memorialet fogad reservation
föreslagits; framställde Herr (Trefven och Talmannen proposition
på bifall till punkten och, då dervid svarades många ja jemte några
nej, förklarade sig hafva funnit ja öfvervägande.

2:dra och 3:dje ''punkterna.
Bifölls.

Herr Hasselrot: Jag får vördsamt anhålla om fjorton dagars
ledighet från riksdagsgöromålen, räknadt från och med morgondagen.

Denna anhållan bifölls.

Kammaren åtskiljdes kl. 1 e. m.

In fidem
O. Brakel.