gagnande af fribrefsrätt afsända det vid riksdagens slut icke utdeladeoch derefter utkommande riksdagstryck

ProtokollRiksdagens protokoll 1869:508

t)en 8 Maj, t m.

399

gagnande af fribrefsrätt afsända det vid riksdagens slut icke utdelade
och derefter utkommande riksdagstryck.

Stockholm den 7 Maj 1869.

Carl Orre. O. E. L. Dahm. Carl Fr. Tenger. E. Arfwedson.

Anders Pehrsson. L. O. Stendahl. Jöns Olsson

i Nordanå.

Jöns Olsson. J. Rundbäck. A. W. Wigardt. D. Danielsson.
i Qvarnbroddå.

Ola Lasson. A. I. Sandstedt.

Sammanträdet afslutades kl. ’/2 11 e. m.

In fidem
H. Husberg.

Lördagen den 8 Maj.

Ivl. 10 f. m.

§ I Protokollet

för den 30 April samt protokollsutdrag för den 7 Maj
upplästes och godkändes.

§ 2.

_ Sedan Riksdagens båda Kamrar godkänt de uti Stats-Utskottets Memorial
N:ris 80, 91, 87 och 88 föreslagna voteringspropositioner rörande
åtskilliga frågor, deruti Kammaren fattat .stridiga beslut; så företogos nu
jemlikt 65 § Riksdagsordningen gemensamma omröstningar enligt dessa
voteringspropositioner, nemligen:

Första voteringen:

(enligt Stats-Utskottets Memorial N:o 80.)

Den, som vill, att Chefen för Skogsstyrelsen fortfarande benämnes
Generaldirektör och uppbär en aflöning af 7,000 R:dr, röstar

ja;

Den det ej vill, röstar

nej;

400

Den 8 Maj, f. m.

Vinner nej, har Riksdagen ansett ledningen åt skogsväsendet böra,
efter nuvarande Generaldirektörens afgång, anförtros åt en Skogsdirektör
med en årlig aflöning af 6,000 R:dr.

Sedan voteringssedlarne blifvit aflemnade samt en sedel afiagd och
förseglad, äfvensom underrättelse från Första Kammaren ingått, att voteringssedlarne
för den omröstning, hvarom här vore fråga, jemväl derstädes
afgifvits, företogos nu sedlarnes öppnande och uppräkning, och utföll
omröstningen med 8 ja och 145 nej.

Den omröstning öfver ofvanintagna voteringsproposition, som enligt
nyss ankommet och nu uppläst protokoll blifvit af Första Kammaren

samtidigt anställd, hade utfallit med..........58 ja och 50 nej,

hvadan, då dertill läggas Andra Kammarens röster, eller 8 ja och 145 nej,

sammanräkningen visar 66 ja och 195 nej,

varande alltså beslut i denna fråga af Riksdagen fattadt i öfverensstäm melse

med nej-propositionens innehåll.

Andra voteringen:

(enligt Stats-Utskottets Memorial N:o 91.)

Den som vill, att Kongl. Maj:ts nådiga förslag om bibehållande af
distriktchefsbefattningarne i vestra och södra tulldistrikten må af Riksdagen
godkännas, röstar

ja;

Den det ej vill, röstar

nej;

Vinner nej, har Riksdagen beslutit dels i underdånighet anmäla, att
Riksdagen icke kunnat bifalla Kongl. Maj:ts nådiga förslag om bibehållande
af distriktchefsbefattningarne, utan beslutit att samtliga dessa embeten,
jemte dervid anställda expeditioner, böra vid slutet af innevarande
år indragas, och att Riksdagen för den tjensteman, som af Kongl. Maj:t
kan blifva förordnad att utöfva högsta befälet öfver den yttre tullbevakningen
i Skåne, uppfört i staten en summa af 6,000 R:dr att utgå med
3,500 R:dr såsom lön, 1,500 R:dr såsom tjenstgöringspenningar och 1,000
R:dr såsom ersättning för resekostnader, dels ock i sammanhang dermed
anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes till näst sammanträdande Riksdag afgifva
förslag i fråga om de belopp, som anses böra nuvarande innehafvarne
af samtliga de indragna tjensterna å indragningsstat tillkomma.

Sedan voteringssedlarne blifvit aflemnade samt en sedel afiagd och
förseglad, äfvensom underrättelse från Första Kammaren ingått, att voteringssedlarne
för den omröstning, hvarom här vore fråga, jemväl derstädes
afgifvits, företogos nu sedlarnes öppnande och uppräkning, och utföll
omröstningen med 17 ja mot 146 nej.

Den omröstning öfver ofvanintagna voteringsproposition, som enligt
nyss ankommet och nu uppläst, protokoll blifvit af Första Kammaren

samtidigt anställd, hade utfallit med..........65 ja och 41 nej,

hvadan, då dertill läggas Andra Kammarens röster, eller 17 ja och 146 nej,

sammanräkningen visar 82 ja och 187 nej,

varande

Den 8 Maj, f. m.

401

besbt J denna fråga af Riksdagen fattadt i öfverensstämmelse
med nej-propositionens innehåll.

Tredje voteringen, i anledning af Herr Hedenbergs motion N:o 265:

(enligt Stats-Utskottets Memorial N:o 87, mom. 1.)

Den som vill, att Herr Hedenbergs ifrågavarande motion icke må af
idagen bifallas, röstar

Riksdagen bifallas, röstar
Den det ej vill, röstar

ja;

nej;

Vinner nej, anser Riksdagen Nässjö-Oscarshamns-jernvägen vara af

åt? F?’ or erri“i ,komma.1 åtnjutande af understöd från Staten, samt
att Fn million Riksdaler anvisas att, sedan banan blifvit färdigbyggd af Sl,

°ir '' ’ ?-Sätt K°?gk Maj:t kan finna för S°dt föreskrifva,

tilldelas det för namnda jernväg bildade bolag, med vilkor att bolaget under
innevarande år anvander minst en lika stor summa till arbetets bedi
if vande, och sålunda tillfälle till utkomst beredes åt ortens nu nödlidände
och arbetsförtjenst saknande befolkning, samt att bolaget i öfrigt
uppfyllt de vilkor, Kongl. Maj.-t för understödets erhållande kan komma
att i nåder föreskrifva..

Sedan voteringssedlarne blifvit affemnade samt en sedel afiagd och
orseglad, äfvensom underrättelse från Första Kammaren ingått, att vote H?SQSf

dfa?e r-f°r+ den omrosfning’ hvarom bär vore fråga, jemväl derstädes
afgifvits, foretogos nu sedlarnes öppnande och uppräkning, och utföll
omrostnmgen med 53 ja mot 112 nej.

Den omröstning öfver ofvanintagna voteringsproposition, som enligt
nyss ankommet och nu uppläst protokoll blifvit af Första Kammaren samtidigt
anstånd, både utfallit med............ 58 ia och 52 nei

hvadan, då dertill läggas Andra Kammarens röster, eller 53 ja och 112 nej''

, llx 0 , , . sammanräkningen visar 111 ja och 164 imf
varande alltså beslut i denna fråga af Riksdagen fattadt i öfverensstämmelse
med nej-propositipnens innehåll.

Fjerde voteringen:

(enligt Stats-Utskottets Memorial N:o 87, mom. 2.)

Den som vill, att Riksdagen lemnar utan afseende Herr J. T. Bergs
1beviIiand,e. af,ett låneunderstöd för jernväg emellan gruffält^
röstar h° m °°h k“P lg punkt å Landskrona—Helsingborgs-jernvägen,

Den det ej vill, röstar

ja;

nej;

Vinner nej, har Riksdagen beslutat att för anläggning emellan Billesholm
och lämplig punkt på Landskrona-Helsingborgs-banan af en
Riksd. Prat. 1869. 2 Åfd. 4 Band. 26

402

Den 8 Maj, f. m.

jernväg, utförd efter plan och på vilkor i öfrig*, som Kongl Maj:t kan
finna godt i nåder godkänna, bevilja ett låneunderstöd af 400 000 Riksdaler
emot den ränta och amortering, som af Riksgalds-kontoret vid nästa
låns ''upptagande kan betingas, samt emot den säkerhet for lånevilkorens
fullgörande, som Kongl. Maj:t i nåder behagar godkänna.

Sedan voteringssedlarne blifvit aflemnade samt en sedel afiagd och
förseglad, äfvensom underrättelse från Första Kammaren ingått, att voteringssedlarne
för den omröstning, hvarom bär vore fråga, jemväl der stades
afgifvits, företogos nu sedlarnes öppnande och uppräkning, och utioll

omröstningen med 112 ja och 51 nej. _

Den omröstning öfver ofvauintagna voteringsproposition, som enligt
nyss ankommet och nu uppläst protokoll blifvit af Forsta Kammaren

samtidigt anställd, hade utfallit med •••••••••• *>3 Ja ^

hvadan, då dertill läggas Andra Kammarens roster, eller H2 ja och 51 nej,

sammanräkningen visar 175 ja och 93 nej,
varande alltså beslut i denna fråga af Riksdagen fattadt i öfverensstämmelse
med ja-propositionens innehåll.

Femte voteringen:

(enligt Stats-Utskottets Memorial N:o 88.)

Den, som bifaller Kongl. Maj:ts nådiga framställning, att, om behållna
inkomsten af trafiken å jernvägen emellan Ystad och Kslof for ett eller
flera af åren 1868, 1869 och 1870, i den mån densamma icke oundgängligen
behöfves för banans underhåll och trafikerande under den nännas
följande tiden, finnes otillräcklig till gäldande af hela det belopp, som
genom lånevilkoren är bestämdt att vid de särskilda årens slut till Riksgälds-kontoret
erläggas, anstånd med betalningen af den hvardera året
uppkommande brist må ega rum under högst 10 år, med följande vilkor.

U l:o att årligen ränta efter 6 för hundradet erlägges å hvad åt förfallna
annuiteten finnes oguldet;

2-0 att vid slutet af hvarje efter år 1870 följande år, utöfver då ytterligare
förfallen annuitet, till Riksgälds-kontoret i afbetalning å ofriga
förfallna skulden aflemnas så mycket af behållna trafikinkomsten, som for
hanans underhåll och trafikerande under närmaste tiden kan undvaras;

3:o att ny anläggning icke utan Kongl. Maj:ts tillstånd under tiden

verkstalles, banan eljest förvaltas på sådant sätt, som anses leda

till förminskning af Statens rätt, Kongl. Maj:t eger att det meddelade anståndet
återkalla; samt . , „.. , o

5-o att bolaget lemnar det ombud, som Ivongl. Maj:t forordnar att å

Statens vägnar deltaga i den årliga revisionen af bolagets räkenskaper,
tillfälle att, när helst sådant askas, taga del af bolagets ellei dess direktions
beslut äfvensom af alla förhållanden och anordningar vid ovaltningen,
som i någon mån kunna på Statens ratt ega inflytande — rostar

ja;

Den det ej vill, röstar

nej;

Vinner nej, är ofvanberörda nådiga Proposition af Riksdagen afslagen.

Den 8 Maj, f. m. 403

Sedan voteringssedlarne blifvit aflemnade samt en sedel afiagd och
förseglad, äfvensom underrättelse från Första Kammaren ingått, att voteringssedlarne
för den omröstning, hvarom här vore fråga, jemväl derstädes
afgifvits, företogos nu sedlarnes öppnande och uppräkning och utföll
omröstningen med 63 ja och 97 nej.

Den omröstning öfver ofvanintagna voteringsproposition, som enligt
nyss ankommet och nu uppläst protokoll hlifvit af Första Kammaren

samtidigt anställd, hade utfallit med.......... 62 ja och 39 nej,

hvadan, då dertill läggas Andra Kammarens röster, eller 63 ja och 97 nej''

sammanräkningen visar 125~ja och 136 nej,
varande alltså beslut i denna fråga af Riksdagen fattadt i öfverensstämmelse
med nej-propositionens innehåll.

§ 3.

Föredrogos Stats-Utskottets nedannämnda Memorial:

N;o 92, med förslag till voteringspropositioner i anledning af Kamrarnes
skiljaktiga beslut rörande Stats-Utskottets Memorial N:o 74, angående
bestämmandet af aflöningen för de vid innevarande Riksdag anställde
tjensteman och vaktbetjente.

De föreslagna voteringspropositionerna godkändes.

N:o 93, med förslag till voteringsproposition i anledning af Kamrar -nes skiljaktiga beslut rörande Stats-Utskottets i Memorial N:o 75 gjorda
framställning om en gratifikation åt Statskommissarien Bruno Johansson

Voteringspropositionen godkändes.

N:o 94, i anledning af Kamrarnes skiljaktiga beslut i fråga om anslag
till fortsättande af arbetena å nordvestra stambanan.

Utskottets hemställan öfverst å sid. 2 bifölls; och förklarades, i följd
deraf, den vilkorligt föreslagna voteringspropositionen hafva förfallit.

^J:0 i/ hedning af Kamrarnes skiljaktiga beslut rörande StatsUtskottets
Utlåtande N:o 81, angående Statens jernvägstrafik och den dervid
anställda personals aflöning.

Kammaren biföll hvad Utskottet hemställt rörande de ordalag, som
borde begagnas vid expedierandet af Riksdagens beslut i ämnet, och godkände
den föreslagna voteringspropositionen.

§ 4.

Föredrogs, men blef på begäran ånyo bordlagdt Stats-Utskottets Utlåtande
N:o 85.

§ 5.

Å föredragningslistan var dernäst upptaget Stats-Utskottets Utlåtande
Nio 89, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga Proposition angående
beviljandet af medel till understödjande af allmännyttiga arbetsföretag för
beredande åt tillfälle till arbetsförtjenst åt den i följd af sistlidet års
missväxt nödställda befolkningen i vissa delar af riket.

Någon hördes begära förnyad bordläggning, i anledning hvaraf

404

Den 8 Maj, f. m.

Herr Grefve Posse yttrade: Då jag hör, att flera röster begära

bordläggning af ifrågavarande Utlåtande, har jag icke någon annan ratt
än till en vördsam hemställan hos desse Kammarens ledamöter, huruvida
de icke ville afstå från sin begäran om bordläggning och tillåta u tutandets
föredragning. De härutinnan föreslagna summor inverka på btatsregleringen,
och då plenum sannolikt icke kommer att i denna Kammare
hållas förrän om Tisdag, så kunde derigenom hända, att, om Utlåtandet
nu icke varder föredraget, Riksdagen härigenom kommer att en eller annan
dag förlängas.

Då i den framställda begäran om bordläggning några flere ledamöter
sig icke förenade, företogs detta ärende till afgörande; och anförde i anledning
af Utskottets hemställan i

Punkten 1.

Herr Wigardt: Det är beklagligt, att ärendet så fort kommit un der

behandling, och jag beklagar, att jag nu icke är beredd att yttra mig
derom då lag förmodade, att Utlåtandet skulle ännu en gång bordlaggas.
Ehuru iag icke hyser någon förhoppning, att Kongl. Maj:ts Proposition har
skall gå igenom, vill jag dock derom yttra några ord. Ehuru beredande
af tillfälle till arbetsförtjenst åt den i följd af sistlidet års missväxt nödställda
befolkningen i de Småländska länen i främsta rummet framkallat
förslaget om anläggning af en jernbana från Tenhults station genom Tabergs
bergslag till Wernamo jemte eu utgrening al denna bana till i abergs
malmfält, samt tillika utgör det mest bevekande skälet att godkänna den
Kongl. Propositionen, så finnas dock äfven andra ganska talande skal för
bifall härtill. Jag vill nu här icke tala om den i dessa trakter herrskande
nöden, ty den är känd och erkänd, men jag tager mig friheten erinra att,
om icke medel beviljas till understödjande af större allmännyttiga arbetsföretag
i dessa trakter, så att dessa kunna komma till stånd, så bni* den
gifna följden den, att tusendetals arbetsföra personer, som nu fåfängt ropa
efter arbete, komma att lemna fäderneslandet, för att i främmande land
söka det bröd för sig och de sina, som de här förgäfves sökt att erhålla,
och ändock skall den hjelp och det understöd, som kommer de qvarstadnande
till del, förblifva alldeles otillräckligt, ehuru vana vid försakelser
och umbäranden af alla slag de än äro. Detta folk vill hjelpa sig sjelft,
så vidt någon möjlighet dertill förefinnes, ty det litar på sig sjeltt och på
sin vana vid sträfsamhet och styft arbete, men när intet tillfälle till arbete
finnes, hvar skall man då skaffa bröd åt den hungrande? Åt denna
anledning tror jag, att det är alldeles absolut nödvändigt att nu för tillfället
styra till så, att större allmänna arbeten derstädes komma till stånd.
Men det finnes en annan omständighet i fråga om denna ort, ett annat
förhållande som är nästan lika svårt som den der nu herrskande nöden
och som hotar att göra denna snart sagt beständig, och det ar det allmänna
aftynande, som under de sednare åren träffat bergs- och bruksrörelsen
i vårt land, och företrädesvis, kan man säga, i dessa trakter. Der -

405

Den 8 Maj, f. m.

städes bedrifves eller rättare sagdt har i fordna tider bedrifvits en ingalunda
obetydlig bergsbruksrörelse, men denna har under de sednare tiotalen
nästan totalt tynat och hotar nu att fullkomligen utdö i brist af
lämpliga kommunikationer. Yi veta säkerligen litet hvar huru många i
Tabergs bergslag sysselsätta sig med bergsnäringen; jernvägen från Taberg
skulle beröra 15 å 16 bruk och ungefär lika många masugnar, och
blott häraf kan man se, att detta måste vara en hufvudnäring för orten.
Jag vill nu icke tala om svårigheten för bruksegarne att icke ega tidsenliga
kommunikationer, men denna olycka drabbar icke dem allena utan
äfven alla deras arbetare och, man kan utan öfverdrift säga, nästan
större delen af folkmängden inom Jönköpings län, som omöjligen kan
hemta sin bergning och utkomst af den magra jorden, utan måste söka
lifnära sig på den förtjenst, som kan hemtas af bruksrörelse och bergshandtering,
och såsom det nu är stäldt ser det i sanning ganska mörkt
ut för denna arbetsamma och idoga befolkning.

Jag tager mig friheten att lägga Kammarens ärade Herrar Ledamötei
allt detta på hjertat, helst här icke är fråga om något anslag utan
endast att förskjuta ett lån till hungrandes understöd under en bister tid
och till åstadkommande af ett nyttigt arbete för all framtid. Jag kan
visserligen nu icke säga, huruvida något bolag kommer till stånd eller
icke, men säkert är, att traktens befolkning skall göra allt för att upprätta
ett dylikt och icke underlåta några ansträngningar för att nä detta
mål, i fall det är möjligt. Om nu så olyckligt skulle vara, att bolaget icke
skulle kunna organiseras till den af Kongl. Maj:t föreskrifna tiden den 15
Juni, så har icke någon värre olycka träffat Staten, än att penningarne
vant fastlåsta en månad, och dervid bör man väl ej fästa alltför mycken
vigt under sådana förhållanden, som nu äro för handen. På grund af

hv.ad, J/S na T]?aft äl''an. anföra, yrkar jag afslag å Utskottets hemställan
och bifall till Kongl. Maj:ts Proposition i ämnet.

Herr Statsrådet Friherre af Ugglas: Gagnet af den föreslagna
jernvägsanläggningen mellan Tenhult och Wernamo med bibana till Taberg
synes mig vara ganska tydligt ådagalagdt; något bolag för denna
banas anläggning är visserligen ännu icke bildadt, men Kongl. Maj:t har
icke desto mindre ansett Proposition i ämnet kunna till Riksdagen aflemnas,
på det. att tillfälle icke måtte försummas att bereda arbetsförtjenst
åt den. i följd af sistlidet års missväxt nödställda befolkningen i
denna del af riket. Då emellertid Riksdagen anslagit en million riksdaler
till understöd för byggandet af Nässjö—Oskarshamns-banan, som äfven
genomlöper af missväxten lidande trakter, så har ett af de vigtigaste
skälen för bifall till anslag. i och för påbörjande af förstnämnda bana0förfallit,
hvarföre jag för min del icke har något att erinra mot bifall till
Utskottets i nu föredragna punkt gjorda hemställan.

Herr Orre: Om Kammaren behagar bifalla Kongl. Maj:ts nådiga
1 ^position i ämnet, .så går den nu ifrågasatta summan ingalunda förlorad
för Staten, då här är fråga om ett lån och icke om ett anslag, och

406

Den 8 Maj, f. m.

om något bolag för jern vägens byggande icke kan komma till stånd inom
den förelagda tiden, så komma penningarne icke ens att utgå. Det ingifna
kostnadsförslaget ådagalägger, att den föreslagna jernvägen skulle
kunna åstadkommas till ett utomordentligt godt pris, och då derigenom
dessutom kan lemnas understöd till eu nödlidande befolkning, så torde
allt skäl vara för handen att bevilja hvad Kong! Maj:t föreslagit. Att
jernvägen skulle blifva af ofantligt stor betydelse för bergshandteringen i
orten är redan ådagalagdt, och derför anhåller jag, på de skäl här blifva
anförda, att Kongl. Maj:ts Proposition i ämnet måtte af Kammaren
godkännas.

Häruti instämde Herr Kjellman.

Herr Jöns Pehrsson: Det är med djup tacksamhet, som jag
måste erkänna den synnerligen beredvilliga hjelpsamhet, som vid många
tillfällen kommit de nödlidande till del från denna Kammare, och detta
gör, att man så gerna hade önskat, att Utskottet kunnat komma till ett
annat resultat än det gjort. Då likväl så icke skett, ehuruväl detta arbetsföretag
är lika väl förtjent af understöd, som något annat, kan man
icke förvänta någon förändring uti Utskottets hemställan, och då förslaget
här rönt ringa deltagande, kan jag icke yrka bifall dertill, utan tror
jag, att vi nu måste nöja oss med det resultat, hvartill Utskottet kommit,
oaktad i en snar framtid en sådan billig jernväg bör få framgång.

Herr Grefve Pos se: Jag anser mig nu endast böra yrka bifall till

Utskottets förslag uti den nu föredragna punkten af Utlåtandet.

Öfverläggningen var slutad. Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 2.

Bifölls.

§ 6.

Föredrogs Stats-Utskottets Memorial N:o 90, angående afskrifning af
de i Riksgälds-kontorets räkenskaper bland Kontorets skulder bokförda s.
k. ekeskogsmedlen.

Punkten 1. ,

Herr Statsrådet Friherre af Ugglas: Jag har visserligen icke något
att anmärka emot detta Stats-Utskottets Memorial i sjelfva saken,
då hvad Utskottet deri föreslagit öfverensstämmer med Kongl. Maj:ts
Proposition, men jag tror, att ett förtydligande bör ega rum i afseende å
tidpunkten, då ekeplanterings-fonden skall till Riksgälds-kontoret öfverlemnas.
I Kongl. Maj:ts Proposition föreslås, att denna fond skulle öfverlemnas
till Riksgälds-kontoret, sådan den vid 1869-års bokslut befinnes. I
Utskottets förslag finnes emellertid icke någon viss tidpunkt för fondens

407

Den 8 Maj, f. m.

öfverlemnande bestämd. Följden deraf föreställer jag mig skulle blifva
den, att detta öfverlemnande borde ske omedelbart efter det Riksdagen
fattat beslut derom. Nu skulle det kunna inträffa, att man under innevarande
år skulle kunna behöfva något mindre belopp för ekeplanteringarne
vid Wisingsborg, och Kongl. Maj:t skulle då, om fonden nu omedelbart
öfverlemnades, stå utan några till ändamålet afsedda medel. Jag
föreställer mig, att detta skulle kunna afbjelpas derigenom, att slutorden
i Utskottets hemställan: “må utur Riksgälds-kontorets räkenskaper afskrifvas“,
utbyttes mot eu så lydande mening: “må utur Riksgälds-kontorets
räkenskaper vid innevarande års utgång afskrifvas“. Jag anhåller derföre,
att Kammaren ville bifalla Utskottets Memorial med den af mig nu föreslagna
förändring deri.

Herr Grefve Po sse: Jag har icke varit med då denna fråga på avdelningen
behandlades, men jag ser icke hvarför man ej skulle kunna bifalla
Herr Finansministerns förslag, och tillstyrker jag fördenskull bifall
dertill.

Vidare anfördes icke. Utskottets hemställan bifölls med den föreslagna
förändringen, att slutorden af Utskottets förslag: “må utur Riksgälds-kontorets
räkenskaper afskrifvas“ skulle utbytas mot en så lydande
mening: “må utur Riksgälds-kontorets räkenskaper vid innevarande års
utgång afskrift™.11

Punkten 2 äfvensom Utskottets slutliga hemställan biföllos.

§ 7.

Förekom till föredragning Banko-Utskottets Memorial N:o 15 i anledning
af Kamrarnes beslut rörande Banko-Utskottets Memorial N:o 10,
om första, andra och tredje artiklarne i Bankoreglementet.

Då vid anmälan af detta ärende begäran framställdes om förnyad
bordläggning, yttrade

Herr Indebetou: Då detta Banko-Utskottets Betänkande icke in nehåller

något annat än en hemställan till Första Kammaren att i ämnet
fatta beslut, får jag föreslå Kammaren, att Betänkandet måtte, utan att
behöfva ännu eu gång bordläggas, nu till afgörande företagas.

Vidare anfördes icke. De ledamöter, som yrkat bordläggning, afstodo
derifrån, hvarefter, vid nu skedd slutlig föredragning, Memorialet lades till
handlingarne.

§ 8.

Föredrogs Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 16, angående beräkningen
af tullmedlen, postmedlen, stämpelpappersafgiften och bränvinsbränningsmedlen.

408

Den 8 Maj, f. m.

Punkterna 1—3, rörande beräkningen af tullmedlen, postmedlen och
stämpelpappersafgiften.

Biföllos.

Med anledning af Utskottets hemställan i punkten i, angående beräkningen
af bränvinsbränningsmedlen, yttrade

Heir Statsrådet Friherre af Ugglas: Skulle jag betrakta denna
fråga endast från min ståndpunkt såsom Chef för Finans-departementet,
så skulle jag visserligen vara böjd för att gå in på Utskottets förslag, tv
skulle detsamma blifva Riksdagens beslut, så blefve den statsfyllnadssumma,
som Statskontoret finge från Riksgälds-kontoret mottaga, större och Statskontoret
derigenom försatt i en af konjunkturen så mycket mindre beroende
ställning _ Men jag måste betrakta frågan från en allmännare synpunkt,
då ett bifall till Utskottets förslag föranleder antingen högre beskattning
eller ock ökad upplåning.

Då Utskottet säger, att en beräkning af bränvinstillverkningen under
de sista tre åren visar ett medeltal af 12,611,322 kannor, så har Utskottet
visserligen rätt deruti, men om man till följd af detta förhållande
icke bor beräkna bränvinstillverkningen för år 1870 till mer än 13,000,000
kannor, derom tror jag, att meningarne kunna vara delade. Man bör
nemligen besinna, att under de tre sista åren äfven ingått de båda olycksären
1867 och 1868, och det bör väl ej förundra någon, att en inskränkning
i bränvinstillverkningen egt rum, då, såsom under år 1867, priset på

^nna råg var uppjagadt till 30 R:dr och priset på en tunna potates
till ö —10 K:clr.

Men jag tror icke, att det är rätt att fästa uteslutande afseende vid
dessa olycksår. Om man deremot ser på de tio åren, som föregingo dessa
tvä är, ^ eller 1857—1866, så finner man, att bränvinstillverkningen icke
under något af dessa år understigit 14,000,000 kannor, men att den deremot
under två af dem uppgått till öfver 16,000,000 kannor. Ser man
vidare på den vid Utskottets Betänkande fogade reservationen, som ganska
riktigt angifver förhållandet med bränvinstillverkningen efter hvarje
års skörd, så finner man, att under hösten och våren 1866—1867 tillverkades
14,200,000 kannor, att bränvinstillverkningen efter skördarne åren
18bV"medeltal uPPgått till 15,800,000 kannor, och att efter samma
grund tillverkningen under de sista åtta åren, med inberäkning således af de
Uå åren 1867 och 1868, uppgått till 14,400,000 kannor. Dnder sådana förhållanden
tror jag icke, att Kongl. Maj:t saknat anledning föreslå, att bränvinstillverkningen
under år 1870 skulle beräknas till 14,000,000 kannor eller det
iagsta belopp, hvartill den uppgått under något af de tio åren före år 1867.

Jag nämnde, att en följd af antagandet af Utskottets förslag skulle
blifva antingen okad beskattning eller ökad upplåning. Att öka bevillnmgen
med 700,000 R:dr synes mig under närvarande förhållanden olämphgt
och den andra utvägen, eller en ökad upplåning, kan icke heller väl försvaras.
bävidt bekant ar, kommer statslag]eringen att visa en brist af 3,700,000
R:ur, och btats-Utskottet lärer ämna föreslå, att till densammas fyllande skulle

409

Den 8 Maj, f. m.

upplånas 3,o00,000 R:dr. Upplåningen skulle således komma att inskränkas
till det belopp, som anvisas till våra jernvägsbyggnader under detta och kommande
året. Jag hemställer, huruvida det kan vara skäl att derutöfver
öka denna upplåning, helst saken rör år 1870, och det således är tillfälle
för nästa Riksdag att, om beräkningen icke slår in, vidtaga lämpliga
utvägar att fylla möjligen uppstående brister.

för min del kan jag ej finna, att Utskottet egt fullt giltiga skäl att
frångå Kongl. Maj:ts Proposition i denna punkt.

Herr Rosenberg: Det är naturligt, att, om man tager de två

sista olyckliga åren till utgångspunkt för sina beräkningar, så kommer
man till ett annat och sämre resultat, än om man grundade sina beräkningar
på förhållandena under en längre följd af år. Men jag tror icke,
att det är riktigt att lägga missväxtår — och det hafva de två sista åren
val it ■ ■ till grund för beräkningar för framtiden. Om Utskottets f örslag
antages, blir deraf en följd, att vi måste öka antingen bevillningen eller
upplåningen, men jag tror ej, att hvarken det ena eller andra är nödvändigt.
Dessutom tror jag, att det icke är så lämpligt att beräkna inkomsterna
för lågt, ty derigenom uppstå besparingar, med hvilka man icke
alltid handskas så noga. Jag tror tvärtom, att det är bättre att beräkna
inkomsterna högt, och jag har derföre ej heller något emot Kongl. Maj:ts
förslag.

Herr Friherre Liljencrantz:

. ■Herr Grefve Pos se: Äfven jag tror, att det är af mycken vigt att
vid en statsreglerings uppgörande beräkna statsinkomsterna i så nära
öfverensstämmelse med de verkliga förhållandena som möjligt är. För
högt beräknade inkomster föranleda nemligen lätt till högre utgifter.

Hvad bränvinsbränningsmedlen beträffar, så tror jag icke, att man vid
en beräkning af desamma får fästa afseende vid beskaffenheten af det
sistförflutna. årets skörd, hvars beskaffenhet svårligen kan inverka på bränvinsproduktionen
år 1870. Jag tror, att det vid en sådan beräkning finnes
andra grunder att följa, som äro mindre tillfälliga, och jag tror, att en sådan
giund äi den uppfattning, man kan ega om landets förmåga att konsumera.
Denna har under de sednare åren visat sig vara i nedgående, och jag tror
icke, att man kan hysa den förhoppning, att landets ekonomiska ställning
under detta och nästa år kommer att förändras så till det bättre, att en
större konsumtionsförmåga kan inträda redan under år 1870. Vi böra
icke heller helt och hållet förbise den önskvärda möjlighet, att stigande
upplysning och förmildrade seder kunna förminska bränvinsmissbruket. Jag
lutar derföre till Utskottets förslag. Någon högre beskattning bör icke
blifva någon följd deraf, men visserligen kan det komma att föranleda att
lånebehofvet visar sig något större. Enligt den statsreglering, Stats-Utskottet
nu uppgjort, uppgår statsbristen under år 1870 till 6,280,000 R:dr, sedan
likväl Staten betalat en skuld på 2,000,000 R:dr, och anslagen till nordvestra
stambanan utgått. När man nu från denna brist afräknar bevillningen
för år 1870 — 2,600,000 R:dr, så skulle det belopp, som man be -

410

Den 8 Maj, f. m.

höfde upplåna, utgöra 3,600,000 R:dr, eller ett mindre belopp än den
summa, hvartill den af Staten betalade skuld å 2,000,000 11:dr och anslaget
till nordvestra stambanan sammanlagdt uppgår, hvilket visar ett
öfverskott i inkomsterna öfver utgifterna på ungefär 2,000,000 R:dr. Om
man nu, i stället för att beräkna bränvinsmedlen 700,000 R:dr högre än
Utskottet föreslagit, ökar upplåningen med dessa 700,000 R:dr eller till
4,300,000 R:dr, så äro derigenom penningar hvarken förvärfvade eller förspillda,
och i alla händelser måste vi låna. Jag kan derför icke finna någon
olägenhet vid att bifalla Utskottets förslag.

Herr Friherre Alströmer: Vid de tvänne sednaste riksdagarne bär
jag hyst den åsigt, att man alltför högt beräknat inkomsten af bränvinsbränningen,
men Riksdagen har vid dessa tillfällen varit af en motsatt
mening. Nu deremot tror jag, att Utskottet föreslagit en alltför stor nedsättning
i den utaf bränvinstillverkningsafgifteh påräkneliga statsinkomsten,
hvilken jag anser utan fara för misstag kunna för år 1870 beräknas betydligt
högre, och jag stöder denna min åsigt derpå, att alla befintliga
lager äro upprymda, att nu komma flera jernvägar att byggas, hvarigenom
konsumtionen blir större än förut, samt slutligen att i stället för missväxt
och dyr tid man åtminstone har förhoppningar på en god skörd.. Jag
tror ock, att den år 1867 vidtagna förhöjningen af tillverkningsafgiftens
belopp icke kommer att så starkt som förut motverka stegringen i tillverkningen,
och alla dessa skäl föranleda mig antaga, det man för år 1870
kan beräkna bränvinsbränningsmedlen till det belopp, Kong!. Maj:t föreslagit.
I öfrig! synas olägenheterna af någon missräkning i detta hänseende
lättare kunna bäras än en förhöjning af den allmänna bevillningen, som
jag förutsätter blifva den gifna följden af att godkänna Bevillnings-Utskottets
beräkningssätt. Då nu emellertid Stats-Utskottets ledamöter saga, att ingå
olägenheter deraf uppkomma, så vill jag ej strängt hålla på min mening,
ehuru jag visserligen skulle anse det vara klokast att bifalla det beräkningssätt,
Kongl. Propositionen antager för beloppet.

Herr Jöns Pehr sson: Jag är af alldeles motsatt åsigt mot den

ärade representanten från Christianstads län. Jag anser en nedsättning
böra ega rum, på det vi icke må beräkna våra inkomster högre än de i
sjelfva verket äro. Hvad särskildt beträffar inkomsterna af bränvinsbränningen,
tror jag det skulle vara svårt att antaga, det dessa inkomster
någonsin skola ökas. Jag tror det skattdragande Svenska folket gör klokt
uti att så mycket som möjligt afhålla sig från bränvinet och att det icke
längre bör gå an på denna superiets bana. Jag tror vidare, att det är
riktigt hvad en riksdagsman på Stockholmsbänken yttrat, att det icke är
klokt att beräkna inkomsterna för högt, emedan detta leder till för höga
utgifter. Vidare får jag tillkännagifva, att jag icke ens skulle tveka, att
i fall behofvet sådant kräfver, i någon mån öka bevillningen. Jag tror detta
vore ett ganska godt korrektiv att säga nej till dem, som begära ökade utgifter.
Jag yrkar derföre bifall till Utskottets förslag i denna del, och jag gör
detta så mycket heldre, som jag anser det icke visa stor fattigdom, om tullmedlen
komma att gå så högt som Utskottet antagit. Jag tror dock icke

Den 8 Maj, f. m, 411

detta blifva fallet. Högre beräkningar än Utskottet gjort tror jag icke
man kan våga.

Herr John Ericson: Jag instämmer i den åsigt, som blifvit ut talad

om nödvändigheten deraf att icke beräkna inkomsterna högre än de
i sjelfva verket rimligtvis blifva, - utan snarare lägre. Beträffande Kong!
Maj:ts beräkningar tillstår jag, att jag hyser tvifvel, hvad vidkommer beräkningen
af tullmedlen, som dock redan är en passerad fråga. Men i än
högre grad anser jag beräkningen af bränvinsbränningen vara allt för högt
tilltagen. Yi böra ihågkomma, att icke endast konsumtionsförmågan, de
dåliga skördarne och dyrheten af spannmål inverka på åtgången af bränvin,
utan att äfven en annan betydlig faktor här äfven måste tagas med i
beräkningen, nemligen det glädjande förhållande att, då hvarje år ur
verlden bortgår en årgång individer med vana att förbruka bränvin, kommer
i dess ställe en ny årgång utan dessa vanor. Hvar och en som känner
förhållandena skall vitsorda riktigheten häraf, och man behöfver blott
taga till exempel de tjugutusen ynglingar, som årligen inträda i beväringsåldern,
hvaraf en stor del icke ens förtära bränvin, och aldrastörsta
delen begagna det på ett måttligt sätt, så att det numera hörer till ovanligheten
att dessa ynglingar öfverlasta sig af starka drycker, hvilket deremot
förr var regeln. Men detta förhållande, så glädjande det än är, inverkar
dock på konsumtionen af starka drycker och den deraf följande
statsinkomsten. Herr Finansministern har grundat sin beräkning derpå,
att bränvinstillverkningen före år 1867 icke understigit fjorton millioner
kannor. Detta är ganska riktigt; men om vi fortsätta granskningen äfven
till sednare åren, finna vi att tillverkningen 1866—1867 visserligen utgjorde
14,274,085, 1867—1868 nedgick till 8,535,921 kannor och år 1868 —1869
var 12,396,274 kannor. Dessa siffror äro hemtade ur Herr Bennichs reservation.
Men icke allenast tillverkning af bränvin bör härvid tagas i
beräkning, då man vill ådagalägga, att konsumtionen minskas, utan äfven
importen af denna vara. Då visar sig, om man sammanlägger importen af
bränvin med det tillverkade bränvinet, att, då tillverkningsbeloppet plus
importen året 1865—1866 belöpte sig till 17,868,020 kannor, nedgick
detta 1866—1867 till 14,494,419 och året 1867—1868 till 9,668,303
kannor. Det har sålunda från 1865 till 1868 nedgått från 17 millioner
till 9 millioner kannor, hvilket väl bör visa, att konsumtionen högst betydligt
aftagit. När Bevillnings-Utskottet sålunda föreslagit en nedsättning
i den beräkning, Kong! Maj:ts Proposition uppställer, anser jag Utskottet
hafva handlat fullt riktigt, vare sig nu att en sådan beräkning leder till en ökad
beskattning eller till upplåningar. Det enda riktiga sättet att få inkomster
och utgifter att gå i hop torde väl vara att inskränka utgifterna,
men ingalunda att fingera inkomsterna. Jag yrkar bifall till Utskottets
förslag.

Herr Anders August Andersson: Lika oriktigt som det är att
upptaga statsinkomsterna för höga, torde det äfven vara att beräkna dem
för låga, i synnerhet då man känner, att statsregieringen i allt fall icke
kommer att gå ihop. Skall man nu upptaga lån inom landet, tror jag detta
vara menligt, derföre att kapitalen derigenom dragas från den allmänna

412

Den 8 Maj, f. m.

rörelsen och i stället skrinläggas. Skulle åter den brist, som uppstår derigenom
att inkomsterna af bränvinsbränningen understiga beräkningarne,
läggas på bevillningen, skulle detta väcka en sådan ovilja'' i landet, att
Riksdagen skulle tvingas till att hushålla. Då vi emellertid funnit oss
nödgade att låna, tror jag dock det vore bättre att genom ett något större
lån betäcka den brist, som möjligen skulle kunna uppkomma genom en
alltför hög beräkning af bränvinstillverkningen. Dock anser jag det vara
skäl i att tillsvidare beräkna den, på sätt Herr Bennich i sin reservation
föreslagit.

Herr Wijk: Jag har inom Bevillnings-Utskottet tillhört den majoritet,
som påyrkat nedsättning i den qvantitet bränvin, som beräknats komma
att tillverkas under år 1870, till 13 millioner kannor, och jag anser, att
Utskottet med ganska goda skäl motiverat det resultat, till hvilket det i
förevarande hänseende kommit. I Kong! Maj:ts nådiga Proposition i frågan
har tioårsberäkningen i detta afseende lagts till grund, då deremot
Bevillnings-Utskottet, i konseqvens med beräkningen af tullmedlen, grundat
sin beräkning af bränvinsmedlen på bränvinstillverkningens belopp under
de sistförfluten Henne åren. Det kan icke bestridas, att den inhemska
bränvinstillverkningen i hög grad är beroende af landets skördar, så att
under år, då mindre gynnande sådana erhållas, bränvin utifrån måste importeras,
hvaraf åter blir en följd, att tullmedlen under dessa år stiga.
Qvantiteten importerad vara beror likväl helt och hållet på landets konsumtionsförmåga
i detta hänseende. Yi hafva under loppet af flera år alltid
för högt beräknat beloppet af den inhemska bränvinstillverkningen, och
det kan derföre nu vara tid att inslå på en annan väg i afseende å denna
beräkning och icke smickra sig med inkomster, som alltjemt visat sig jäfvas
af erfarenheten. Det är visserligen sannt, att felslagna skördar i
väsendtlig mån föranledt minskningen i de sednaste årens bränvinstillverkning,
men äfven andra omständigheter hafva dertill icke så obetydligt bidragit,
såsom t. ex. den sist beslutade skatteförhöjningen af 10 öre per
kanna. Det skulle varit ett undantag från den allmänna regeln, att i
samma mån en vara fördyras, i samma mån aftager dess konsumtion, om
ett motsatt förhållande i detta fäll skulle hafva egt rum. Jag tror ock, i
likhet med en föregående talare, att en stigande sedlighet medverkat till
bränvinsförbrukningens inskränkning; åtminstone hvad städerna beträffar,
har erfarenheten visat, att så varit händelsen, sedan man der börjat
på ett bättre och lämpligare sätt än förut handhafva bränvinsutskänkningen.

Hvad angår förbrukningen af bränvin under förlidet år, var det naturligt,
att densamma skulle ansenligt minskas genom den då rådande hungersnöden
i Norrland, och jag drager deraf den slutsats, att i anledning
af den hungersnöd, som i år hemsökt de Småländska länen, hvilkas befolkning
uppgår till lika hög siffra som Norrlands, detta års bränvinsförbrukning
skall jemväl i hög grad inskränkas.

Jag tror således, att det är mycket mera välbetänkt att i detta som
i andra fall se saken i ansigtet sådan den är än att göra sig förhoppning
om öfverdrifna inkomster å titlar, der de i verkligheten visat sig illusoriska,

413

Den 8 Maj, f. m.

och yrkar jag på denna grund bifall till Bevillnings-Utskottets förevarande
hemställan.

Herr Friherre Liljencrantz:

Herr Sandstedt: Jag yrkar bifall till Utskottets förslag.

Herr Hseggstrom, som begärt ordet, afstod derifrån, under förklarande
att han instämde med Herr Wijk.

Herr Rosenberg: Jag skulle äfven kunna afstå från ordet, syn nerligast

sedan den aktade representanten från Stockholms-bänken närmare
formulerat sitt yrkande. Det var nemligen med anledning af hans
förra yttrande, som jag begärde ordet. Han har nu emellertid förklarat sig
vara säker derpå, att icke någon ökad bevillning skall komma i fråga.
Detta fägnar mig, i synnerhet som en ledamot af Bevillnings-Utskottet varit
al motsatt åsigt. Emellertid anförde den ärade talaren i sitt första
föredrag sin egen hushållning såsom exempel derpå, att man icke skulle
låna för de utgifter, som äro af nöden. Jag hemställer dock, huruvida
dessa hans åsigter stämma riktigt väl öfver ens. Jag tror icke, vi komma
att skiljas åt, förr än vi anvisat Riksgälds-kontoret medel för att betäcka
Statens utgifter. Hafva vi väl bestämt, att det eller det skall utbetalas,
så måste vi äfven se till, hvarifrån vi skola taga medel härtill. Yi måste
nu bemyndiga Riksgälds-kontoret att göra större lån, än om inkomsterna
varit beräknade högre.

Det skulle emellertid icke förundra mig så mycket, om det varit Regeringen
och icke Representationen, som velat beräkna inkomsterna högt.
Så har dock icke varit fallet med den Regeringens ledamot, som i detta
ämne framställt beräkningar.

Den ärade representanten från Sunnerbo vill jag hänvisa till tabellen,
som finnes i Betänkandet och som ådagalägger, att, då vi inom landet
brännt mindre, har det blifvit importeradt desto mera. Detta bevisar, att
vi konsumera bränvin i Sverige, äfven om vi icke sjelfva för tillfället äro
tillverkare. Tillverkningen beror åter på årets skörd. Då vi under sista
året icke kunde tillverka mycket bränvin, kom sig detta deraf, att vi då
hade en dålig gröda. Jag tror sålunda, att hvarken en stigande upplysning,
den rådande fattigdomen eller ens de offer, som döden skördar, utan
endast erfarenheten lära oss, huru vi rätteligen höra beräkna våra inkomster.
Jag anser emellertid, att, om Regeringen går i land med beräkningen,
äfven Representationen bör kunna göra det.

Herr Norén: Det är en märkvärdig rol bränvinet spelar inom vårt

land. Denna förtjusande vara och denna förträffliga industri är det, som
inbringar så många millioner riksdaler till Statsverket. Mig förundrar det,
att dessa penningar så litet skrymma för bebofven, då denna industri är
så stor. _ Det synes mig derföre, som om den åsigten icke skulle slå fel,
att det icke är någon välsignelse med bränvinet. Jag kan således icke
annat än uttala den önskan, att Svenska folket måtte komma till den öfvertygelsen,
att det vore bäst att öfvergifva denna vara. Jag tror detta

414 Den 8 Maj, f. m.

i icke ringa mån skulle bidraga till att lindra den nöd, som nu håller på
att växa oss öfver hufvudet.

När man emellertid nu tyckes vara ense derom, att denna industri
bör fortfara, så får jag, hvad sjelfva saken beträffar, anhålla att få instämma
med dem, som yrka bifall till Utskottets hemställan i denna sak.

Herr Jöns Pehr sson: Det är min vän Rosenberg och jag som

kommit i delo med hvarandra. Han påstod nemligen, att, då bränvinsbränningen
är mindre, ökar sig importen. Detta håller dock icke streck
efter den tabell han åberopade. Om vi nemligen jemföra åren 1865 och
1866 med åren 1867 och 1868, visar sig tydligen, att importen icke stigit
på långt när i samma grad, som tillverkningen aftagit. Häraf tyckes
väl tydligen framgå, att förbrukningen af bränvin i väsendtlig mån aftagit.

Jag vill begagna mig af tillfället för att tillägga ett par skäl, h vilka
torde vara talande för den åsigten, att tillverkningen icke kan komma att
ökas. Det ena är, att mången bränvinsbrännare, äfven om vi erhålla eu
god skörd, icke skall kunna bränna i brist på tillräckligt rörelsekapital,
och det andra är, att den stora massa af folk, som utvandrar till Amerika,
ovilkorligen kommer att minska konsumtionen af bränvin. Jag yrkar
fortfarande på bifall till Utskottets förslag.

Herr Björck: Här har blifvit sagdt, att den ifrågavarande beräk ningen

skulle vara temligen likgiltig. Jag medgifver, att detta är förhållandet,
för så vidt man endast ser på den frågan, huruvida erforderliga
tillgångar lör statsutgifterna skola kunna, oberoende af beräkningar, beredas.
Men å andra sidan synes mig denna fråga vara af stor vigt och
principiel betydelse, emedan, ehuru grundlagen bestämmer, att den allmänna
bevillningen skall utgå med det belopp, att staten derigenom går
ihop, likväl dessa föreskrifter icke blifvit ordagrannt tillämpade. Ehuru
vi riksdag efter riksdag fastställa grunden för beräkning af den allmänna
bevillningen, vilja vi dock hvarken förhöja eller nedsätta densamma. Deremot
förekomma ganska olika beräkningar just i afseende å tullmedlen
och bränvinsbränningsmedlen. I verkligheten tillkommer dessa bevillningar
just den egenskap, att de betraktas såsom fyllnad i statsutgifterna,
hvilken egenskap efter grundlagen den allmänna bevillningen skulle ega.
Det är med hänsyn härtill, som jag anser frågan om beräkningen af tulloch
bränvinsbrännings-bevillningen icke vara alldeles likgiltig. Det är vid
denna beräkning, som det skall visa sig, om statsutgifterna äro så uppgjorda,
att man med skäl kan antaga, att staten kan gå ihop. Det visar sig
då att, om man så går till väga, som här nu är föreslaget, man erkänner,
att man vid regleringen af utgifterna tillvägagått utan det nödiga afseendet
derpå, att inkomsterna blifva tillräckliga till bestridande af de
verkliga utgifterna för året. Visserligen är det sannt, att då två millioner
R:dr af utgifterna för nästa år äro beräknade såsom afbetalning å
våra skulder, årets öfriga utgifter under alla förhållanden böra med inkomsterna
kunna bestridas. Men då vi verkligen afsett att ställa så, att
vi äfven kunde betala något af skulden med våra årliga inkomster, så måste
vi erkänna, att vi misslyckats, om icke statsbudgeten kan uppgöras

Den 8 Maj, f. m. 415

så, att icke allenast löpande utgifter utan äfven låneafbetalningarne deri
finna sin betäckning.

Nu kan man visserligen säga, att det icke mycket hjelper att uppgöra
beräkningar, då resultatet först visar, om man gjort rätt eller ej.
Jag tror emellertid att, då man vill uppgöra några beräkningar härutinnan,
man ''bör grunda dessa på förhållandena, sådana de visat sig under
normala år. Häremot kan visserligen invändas, att man nu, såsom vanligen
sker, tagit de trenne sednare åren till grund för beräkningen, och att
man icke vågat hoppas bättre för framtiden med afseende å de klagomål,
som allmänt förspörjas. Det blir dock aldrig riktigt att lägga trenne så
speciela år till grund för en dylik beräkning. Man får ''icke vid denna beräkning
antaga annat, än att det år, för hvilket beräkningen gäller, skall
visa normala förhållanden, så vida icke särskilda omständigheter redan nu
antyda, att sådana förhållanden icke äro att påräkna; men att dylika omständigheter
förefinnas, vågar jag förneka. Jag tror det derföre vara rätt
och för Representationen särdeles angeläget, att beräkningen sker i enlighet
med hvad Kong! Maj:t härutinnan föreslagit, och för min del kommer
jag att rösta för bifall till detta förslag.

Öfverläggningen var slutad. Derunder hade yrkats dels bifall till
Utskottets förslag, dels afslag derå och godkännande af den beräkning,
som Kongl. Maj:t föreslagit. Propositioner gåfvos på begge dessa yrkanden
och fann Herr Talmannen ja öfvervägande för bifall till Kongl. Maj:ts
förslag. Då likväl votering begärdes, blef nu uppsatt, justerad och anslagen
följande voteringsproposition:

Den, som bifaller hvad Bevillnings-Utskottet i 4:de punkten af dess
Betänkande N:o 16 hemställt angående beräkningen af bränvinsbränningsmedlen,

röstar ja;

Den det ej vill,

röstar nej;

Vinner nej, har Kammaren, med afslag å Utskottets hemställan, beslutat,
att ifrågavarande medel skola beräknas till det af Kongl. Maj:t antagna
belopp af 9,800,000 R:dr.

Omröstningen utföll med 63 ja mot 83 nej, hvadan Kammaren, med
afslag å Utskottets hemställan, beslutat, att bränvinsbränningsmedlen
skulle beräknas till det af Kongl. Maj:t föreslagna belopp eller 9,800,000
Rall''.

§ 9.

Härefter företogs till afgörande Stats-Utskottets Utlåtande N:o 82, i
anledning af Kongl. Maj:ts nådiga Proposition angående upphörande så
väl af tackjernstionden och andra deremot svarande tackjernsafgifter, som
af de friheter i fråga om ränta eller rotering, hvilka vissa orter i egenskap
af bergslager nu åtnjuta.

416

Den 8 Maj, f. ro.

Första punkten föredrogs och anförde dervid

Herr Friherre von Schulzenheim: Jag anhåller vördsamt, att
Herr Talmannen och Kammaren behagade tillåta, att de förevarande tre
punkterna i Stats-Utskottets Betänkande måtte få samtidigt behandlas,
emedan de särskilda förhållandena bergslagerna emellan nästan omöjliggöra
en framställning af hvar punkt för sig, utan att denna kommer atf
sammanblandas med de båda andra.

Kammaren medgaf, att de tre första punkterna i detta Utlåtande finge
i ett sammanhang föredragas; och fortsatte derefter

Herr Friherre von Schulzenheim: Den fråga, som nu föreligger
till afgörande, har haft samma motgång som en del andra vigtiga ärenden,
hvilka tarfva utredning, att framkomma så i riksdagens sista timme,
att, för den händelse anmärkningar göras mot Utskottets förslag, någon
återremiss svårligen kan begäras, och således icke heller annat resultat
vinnas än bifall eller afslag. För några år sedan, under ståndsriksdagarnes
tid, erhöll detta ämne en särdeles fullständig utredning af den nuvarande
representanten från Göteborg i Första Kammaren, Herr Wsern.
Hans ganska sakrika brochyr jemte den grundliga behandling frågan vann
uti dåvarande Representation medförde det resultat, att hammarskatten
för stångjernstillverkningen inom hela riket och tackjernstionden af alla
masugnar utom de privilegierade bergslagerna bortföllo. Nu återstår att
borttaga tackjernstionden äfven för den andra hälften af bergslagerna, eller
de privilegierade. Riksdagen, som önskade få slut på denna fråga äfven
i sednare delen, begärde af Kongl. Maj:t en utredning, under hvilka
vilkor befrielse från tackjernstiondens utgörande kunde blifva dessa privilegierade
bergslager tillerkänd. Kongl. Maj:t infordrade Kommers- och
Kammar-kollegiernas utlåtande i ämnet, och det är på detta utlåtande,
som den Kongl. Proposition, hvilken ligger till grund för detta Betänkande,
stödjer sig. Kollegiernas utlåtande, ehuru särdeles fullständigt, sakrikt
och vittnande om mycken omtanke och arbete, är, tyvärr, behäftadt med
flera fel. Det största af dessa fel, hvilket äfven återfinnes i nyssnämnda
nådiga Proposition, är det att, då Kollegierna uppställt såsom princip, att
jerntillverkningen borde betraktas såsom all annan fabrikation och sålunda
beskattas, de föreslagit, att denna grundränta skulle åsättas icke blott
jorden och hemmanen, utan äfven hyttorna. Då man emellertid vet, att
hyttorna ofta nog måste byggas om och flyttas, och således icke böra betraktas
annat än såsom fabriker, så finner man lätt, att här förefinnes ett
misstag i principen, som icke bör antagas.

I afseende på det förslag, som i Kongl. Propositionen framställes och
som innefattar en utredning öfver den vinst eller förlust, som skulle träffa
kronan genom tackjernstiondens upphörande i hvar och en af de särskilda
bergslagerna, måste jag, då jag icke rätt känner förhållandena inom
alla de olika bergslagerna, inskränka mig till att vidröra hvad som i detta
fall är föreslaget för den bergslag jag har den äran att representera. Dervid
förekommer, att inom Konungens råd fyra ledamöter ansett förhållanden -

Den 8 Maj, f. m.

417

landen vara för handen, som frikalla två af de tre socknarne, af hvilka
Skimiskat t obergs bergslag består, från åläggande af nya grundräntor, och
i afseende å den tredje hafva Kongl. Maj:t och Utskottet kommit till det
resultat, att den ofantliga summa Kronan skulle vinna af den nya skatteläggningen,
skulle blifva 437 R.-dr 93 öre. Denna grundränta skulle, efter
fullkomligt noggrann skatteräkning, fördelas på denna bergslag/ och
har man funnit, att kostnaden härför komme att uppgå till minst nio gånger
det belopp, som skulle utgöra Kronans vinst. Om nu också, för principens
skull, det vore skäl att utlägga dessa 437 R:dr 93 öre, vill jag med
hänsyn till denna bergslag anmärka, att den redan är roterad och för
denna rotering erlägger vakansafgift. Då derjemte bergslagsindustrien bör
göras fri för att kunna tafla med den utländska, mot hvilken den länge
utan allt slags tullskydd kämpat, då bergslagen icke förut kommit i åtnjuta
af de förmåner, som i form af förbättrade transportmedel tillfallit
så många andra delar af landet, och då slutligen vid just denna riksdag
afseende icke kunnat fästas vid dess behof i detta fall, tror jag mig med
skäl kunna hemställa, att Riksdagen icke nu pålägger bergslagen denna
grundränta. Vi hafva olika arter af grundräntor; detta skulle blifva en
ny; och om vi nu — såsom ju är händelsen - söka att, så mycket som
möjligt, aflyfta grundskatterna från jorden, skall väl icke det arbete, vi
hafva för oss, blifva lättare derigenom, att vi på detta sätt ytterligare intrassla
oss. — Hvad särskilt angår Skinnskattebergs bergslag, stödjer jag
således, såsom jag redan nämnt, min åsigt i förevarande afseende på det
förord, som fyra af Stats-Rådets ledamöter och Stats-Utskottet lemnat, och
då jag har anledning antaga, att samma förhållande äfven måste ega rum
inom de öfriga bergslagerna, nemligen att hyttebruket är skiljdt från jorden,
och att således den nya skatten skulle träffa dem, som icke hade
med jernhandteringen att göra, vågar jag anhålla om bifall till Herr Hammarhjelms
vid Betänkandet fogade reservation, i hvilken jag icke önskar
annan ändring än ett förtydligande, att bergslagerna skulle i afseende å
skyldigheten att bidraga till landets försvar och utgörande af rotering
vara förbundna alldeles i lika mått med öfriga delar af landet. Mitt förslag
blir således, att Kammaren skulle, med afsteg å Utskottets hemställan,
för sm del besluta, att skyldigheten inom privilegierad bergslagsort
till utgörande af tackjernstionde äfvensom af skatte- och hyttegälsjern,
der någondera af dessa tvänne sednare afgiftsposter blifvit åsatt och ännu
qvarstå]-, skall för framtiden upphöra; dock med vilkor att de hittills
blott extra roterade bergslagerna skote vara underkastade den rotering,
som, efter vederbörandes hörande, finnes med författningarne öfverensstämma.

Herr Haiald Ericsson: Då jag går att yttra mig i denna fråga, befinner
jag mig icke i samma lyckliga predikament som den föregående talaren,
att vara förespråkare för några af de bergslager, som skulle blifva minst
tryckta, i fall Kongl. Maj:ts Proposition vunne Kamrarnes bifall. Jag representerar
nemligen Henne bergslager, Nya Kopparbergs, Lindes och Ramsbergs,
hvilka alla tre skulle få förökade tungor, men i synnerhet den ena åläggas en
börda, som jag befarar att dess befolkning knappast vore i stånd att bära.

Riksd. Prot. 1869» 2 Afd. 4 Band, 27

41g Den 8 Maj, f. m.

Innan jag ingår på närmare utveckling, huru förhållandena skulle komma att
gestalta sig inom dessa bergslager, hvarom för (ifrigt de af Herrarne, som
haft tid och lust att genomgå detta långa Betänkande och kollegiernas

utlåtande i ämnet, kunna göra sig en föreställning, vill jag angifva min

personliga ställning till frågan. Om Kongl. Maj:ts Proposition skulle gå
igenom i sin helhet, befinner det sig, att en stor mängd personer otvifvelaktigt
skulle deraf skörda en ganska betydlig vinst; men att å andra sidan
den tunga, som aflyftades från dessas skuldror, skulle falla på ett

ojemförligt större antal mindre hemmansegare och jordbrukare i dessa
bergslager. Jag är icke i tillfälle uppgifva, huru många tackjernstillverkare
finnas i hvarje bergslag, och är det mycket svårt erhålla någon bestämd
siffra i detta afseende, emedan deras antal är mycket varierande
— men jag har förskaffat mig kännedom om antalet besutne hemmansegare
i Lindes kommun. Der uppgå desse hemmansegare till 173.
past 50 af dessa äro tackjernsbrukare eller hafva på många år vant det.
Då nu tackjernstionden har utgått efter brukningen, och desse hemmansegare
icke egt den minsta kännedom om denna skatt på flera hundra är,
torde man lätt kunna föreställa sig, med hvilken känsla de skulle mottaga
ett beslut, hvarigenom de finge en med 7,000 till 8,000 R:dr förokad
grundskatt. Vid sådant förhållande bör ingen heller förundra sig, om jag,
som skulle vinna härpå, känner mig både pligtig och tvungen att, så
kraftigt jag kan, protestera å mina kommittenters vagnar mot åläggande
af en sådan grundskatt, af hvilken de desto mera. ojemnt skulle drabbas,
som hemmanen — åtminstone är så förhållandet inom Lindes och Ramsbergs
bergslager — till sin beskaffenhet äro så ofantligt olika hvarandra.

° Jag vill i detta afseende till inbördes jemförelse framställa några hemman
i Lindes socken. Vi hafva der ett hemman Aspa, innehållande ö,623
qvadratref, af hvilka 340 äro åker, med ett taxeringsvärde af 36,400 R:dr,
då deremot ett annat till 19,800 R:dr taxerad t hemman, Björka, lnnnenailer
ända till 366 qvadratref åker, ehuru hela dess omfång icke ar mer an
2,204 qvadratrefar och således nästan endast tredjedelen åt ^t lorstnämnda
hemmanets. Ett annat hemman Vestra Bohr, taxeradt till 18,000
R:dr, innehåller 560 qvadradref åker på en areal af inalles 2,901 qvadratref
då åter Östra Bohr, hvars uppskattningSvärde är 25,000 R:dr, har
458 qvadratref åker på eu areal af blott 1,390 qvadratref var. Men, linne
Herrar, förhållanden, i ännu högre grad abnorma, kunna företes i detta
fall och ehuru jag icke vidare vill trötta Herrarne med en mängd sina or,
kan jag icke underlåta nämna, att, då t. ex. i Lindes bergslag finnes ett
hemman Hofsta, som är uppskatta^ till 12,200 R:dr, å andra sidan finnas
ett par hemman i Ramsbergs bergslag, af hvilka det ena, Brun so,
har ett taxeringsvärde af 142,560 R:dr och det andra, blott ett hälft
hemman, är uppskattadt ända till 96,070 R:dr.

Herrarne torde häraf finna hvilken ojemförligt större tunga skulle
drabba detta hemman, som är taxeradt till 12,000 R:dr, i förhållande till
det, hvars taxeringsvärde uppgår till 142,000 Rall’. Jag vågar också med
den föregående talaren instämma deruti, att det skulle se särdeles besynnerligt
ut, om Andra Kammaren, der man så ofta talar om grundskatternas
kapitalisering och aflyftande från jorden, skulle vilja säga ja till en
proposition, som vill fästa en ansenlig grundskatt vid ett så litet samhälle

419

Deri 8 Maj, f. m.

som en enda föga betydlig socken — ty utaf mer än en kommun består
icke Lindes bergslag, fastän den kallas bergslag — hvilken icke skulle,
efter hvad jag tror, förmå bära den nya bördan, åtminstone ej utan de
aldra största svårigheter. Ett sådant beslut skulle säkerligen, utom det
att det naturligtvis uppväckte särdeles sorgliga känslor hos kommunens
medlemmar, äfven komma att i väsendtlig mån underblåsa den längtan
att utflytta till Amerika en stor del af dem redan hyser.

Hvad nu beträffar den utredning frågan genom kollegierna och Kongl.
Maj:t vunnit, må jag bekänna, att jag finner den sedd alltför litet ur
bergshandteringens synpunkt och hvad som kunnat vara den fördelaktigt.
Man har så lindrigt som möjligt vidrört, huru tackjernstionden uppkommit.
Jag har genomforskat handlingar af flera slag i detta ämne, och
har jag kommit till det resultat, att tackjernstionden bör anses såsom en
skatt på grufvorna, hvilken sedermera blifvit fästad vid hemmanen genom
beslut, hvarigenom dessa befriats från andra skatter. En gammal författning
af Carl IX, som utfärdades 1582, bestämmer uttryckligen, att bergsmännen
skulle gifva honom tionde af malmen i bergen. Detta står att
läsa på flera ställen, så att jag har fullt stöd för mitt påstående, att tackjernstionde
var Kronans afrad från grufvorna, hvilka sednare man sökte
göra till ett regale. Det vissa är, att tionden utgafs långt innan grundräntan
sattes.

Oaktadt möjligen ett och annat i denna fråga skulle tarfva ännu litet
närmare utredning, så, då Riksdagen är så långt framskriden, att eu
återremiss af ärendet skulle vara gagnlös, skall jag icke yrka derpå, utan
vågar anhålla, att Kammaren ville, med''afslag å Stats-Utskottets hemställan,
lemna sitt bifall till den föregående talarens yrkande.

Herr Anders Eriksson: Då för första gången den i punkten 1

afhandlade frågan förevar hos Rikets Ständer — vid 1859—1860 års riksdag
— hade Kongl. Maj:t, i sammanhang med utfärdandet af Kongl. förordningen
den 20 September 1859, hvarigenom stadgades, att masugnar,
stång]ernsbruk och manufakturverk m. fl. dylika inrättningar, i afseende
å vilkoren för rörelsens utöfvande, skulle hänföras till fabriker, anbefallt
Kommers-kollegium att till Kongl. Maj:t afgifva underdånig berättelse om
de förändringar i afseende på bergshandteringen, som förordningen kunde
anses hafva medfört dels i allmänhet och dels inom de egentliga tackjernsbergslagerna.

Sedan Rikets Ständer derefter hos Kongl. Maj:t begärt, att, derest de
privilegierade bergslagerna skulle derom väcka fråga, "Kongl. Maj:t ville
låta verkställa en utredning af dessa bergslagers återstående privilegier
samt derefter till Rikets Ständer aflåta Proposition, om och med hvilka
vilkor befrielse från tackjernstiondens utgörande kunde blifva samma bergslager
tillerkänd, samt Kongl. Maj:t på grund deraf anbefallt Kammar-kollegium
att jemte Kommers-kollegium i fråga härom verkställa utredning och
afgifva utlåtande, så hafva dessa kollegier den 31 December 1867 afgifvit
det Utlåtande, på hvilket den nu aflåtna Kongl. Propositionen grundar sig.

Enligt min tanke borde det nu, i öfverensstämmelse med Rikets Ständers
ofvanberörda mening, hafva i första rummet ålegat kollegierna att
förskaffa sig tillförlitligt besked derom, under hvad vilkor de privilegierade

420

Den 8 Maj, f. m.

bergslagerna ville emottaga ifrågavarande befrielse. En sådan utredning
hafva kollegierna egentligen icke lemnat. De hafva i stället låtit höra
bergslagsintressenterna öfver hela riket, huruvida de skulle önska upphörandet
såväl af tackjernstiondet som af öfriga dem pålagda inskränkningar
i bergslagsförmånerna och vara sinnade att emot dessa friheter åtaga
sig rotering och beskattning i likhet med andra icke privilegierade hemman.
Vid det tillfälle då Örebro läns bergslagsintressenter och särskildt de från
Carlskoga bergslag, som jag har äran representera, sammanträdde inför
Konungens Befallningshafvande för afgifvande af svar å denna fråga, fattades
enhälligt det beslut, att bergslagsintressenterna icke ville åtaga sig
rotering och beskattning utan heldre låta förblifva vid det gamla.

Det är vid sådant förhållande lätt nog att finna, på hvilken ståndpunkt
jag i denna fråga befinner mig. De hyttor, som ligga utom de
privilegierade bergslagerna, äro befriade från tionden, hammarskaften,
qvarnräntan hafva försvunnit, utan annan ersättning än genom personlig
bevillning, men de privilegierade bergslagerna skola för befrielse från tionden
åtaga sig en dubbel beskattning! Och denna orättvisa blir så mycket
kännbarare derigenom, att den hårdast drabbar de små, skuldsatte
hemmansegarne, hvaremot de större egendomarne snarare skulle genom
förändringen erhålla en skattelindring. Sådant skulle alstra ett missnöje,
hvars slutliga följder man ej kan förutse. Nu är icke tidpunkten att förhöja
skatterna, snarare bör man väl söka minska dem, om man kan. Hvad
skola de väl tänka, som för åratal tillbaka köpt hemman i dessa bergslager,
med beräkning att grundskatterna åtminstone icke skulle ökas,
om de nu plötsligt skulle påläggas en betydligt ökad tunga? För öfrigt
anser jag den ifrågasatta förändringen innebära ett kontraktsbrott, då
åtminstone i Örebro län kontrakt äro uppgjorda emellan Kongl. Maj:t och
Kronan å ena samt de privilegierade hemmanens egare å andra sidan,
hvarigenom de sednare förbundit sig att vid krigstillfälle leverera en häst
för hvarje nummer. Jag håller ett sådant kontrakt i min hand, och dess
ordalydelse är fullt förbindande. Skulle det vara alldeles utan värde, och
den ena kontrahenten ega magt att ensidigt upphäfva det? Jag kan ej
uttömmande lösa den frågan; men nog synes svaret böra blifva nej.

Efter den utredning som föregående talare lemnat, och hvarigenom
visat sig, huru ojemnt beskattningen skulle utfalla på de olika hemmanen,
anser jag bäst och klokast, att man förblifver vid det gamla. Jag förenar
mig alltså i allo med Friherre von Schulzenheim.

Herr Hedengren: Oaktadt jag personligen ej är intresserad i den na

fråga, har jag likväl äran att representera en af de bergslager, emot
hvilka man riktat ifrågavarande skarpa hugg. Då många rop höja sig
både på landsbygden och inom Representationen för grundskatternas borttagande
eller åtminstone för lindring i detsamma, finner jag det vara särdeles
olämpligt, synnerligen under närvarande tidpunkt af betryck, att pålägga
jorden nya grundskatter. Jag anser en sådan åtgärd så mycket
obilligare, då man, förebärande sig hafva för afsigt att lindra skattebördorna,
i stället i sjelfva verket, åtminstone på sina ställen, ökar dem ända
till 6—7 gånger deras nuvarande belopp. Särskildt i fråga om fyra
bergslager i Örebro län skulle den ifrågavarande förändringen innebära den

Den 8 Maj, f. m.

421

största orättvisa, enär den skatt dessa bergslager hittills utgjort uti tackjernstionde
vida understiger den nu föreslagna tungan af rotering och ordinarie
ränta. För Lindes bergslag skulle nemligen denna nya tunga bestiga
sig till ej mindre än 7,352 R:dr årligen eller omkring sjudubbelt
mot den nuvarande skatten, hvartill kommer, att Linde socken nyligen
träffats af en svår eldsvåda, som förorsakar kommunen högst kännbara
uppoffringar till nybyggnader af kyrka, prestgård in. in. Den skulle derigenom
bringas i en så olidlig ställning, att den väl aldrig mer skulle
kunna repa sig. Den årliga nya grundskatt, som skulle drabba Kora bergslag,
bestiger sig till 4,893 R:dr. För Lerbäck utgör den 5,286 R:dr. För
Lekebergs bergslag, som jag representerar, uppgår den till 3,200 R:dr,
det vill säga ungefär 3 ''/, gånger det belopp, som nu utgår i form af
tackjernstionde. Kan sådant vara rättvist ? Denna sistnämnda bergslags
hemman, till stor del bestående af små, emellan bergen inklämda jordbitar,
med eu jordmån af mager fuktig sandjord, föga gifvande i gocla år
och lätt utsatt för frost och missväxt, hafva redan nu svårt nog att
draga sig fram, och jag har svårt att fatta, huru det skulle gå, om skatterna
så betydligt ökades som nu föreslås. Jag hade verkligen icke trott,
att en sådan framställning skulle från Regeringen framkomma. Val hafva
Rikets Ständer vid 1860 års riksdag hos Kongl. Majt begärt en utredning
af hithörande förhållanden och förslag om tackjernstiondens indragning;
men endast under förutsättning att bergslagsintressenterne sjelfva derom
väckte fråga. Det hafva de mig veterligen aldrig gjort. Tvärtom hafva
de, inkallade till Konungens Befallningshafvande för att i ämnet afgifva
yttrande, förklarat, att de vilja blifva vid det gamla.

Då således bergslagerna af den ifrågasatta förändringen skulle drabbas
på ett högeligen betungande och ojemnt sätt, i det att genom många
hyttedelars försäljning från sina bergsmanshemman de förra erhölle frihet
från tackjernstionden, under det de sednare i stället helt oförmodadt finge
en dryg grundskatt sig pålagd, såsom ersättning för den lindring den
förra skulle få, och då tidpunkten derför dessutom synes vara så mycket
mindre lämplig, som bergslagerna för närvarande hafva att kämpa med
särdeles ogynnsamma konjunkturer och nyligen lidit af hårda missväxtår,
kan jag icke annat än högeligen frukta, att följderna af den Kongl. Propositionens
antagande skulle blifva olycksdigra och förderfliga; och instämmer
jag derföre med Friherre von Schulzenheim i hans yrkande på afslag
af den Kongl. Propositionen och Stats-Utskottets i öfverensstämmelse dermed
gjorda framställning äfvensom i det särskilda förslag han gjort.

Herr Jan Andersson: Lika litet som de föregående talarne har
jag kunnat bifalla Utskottets förevarande förslag, ehuru af ett förbiseende
min reservation icke kommit att vidfogas Betänkandet. Jag är sjelf icke
bergsman och bor ej i någon af de privilegierade bergslagerna; men jag
kan ej neka, att detta Betänkande synes mig alldeles orimligt redan på
den grund, att det vill upplifva en beskattning, som befolkningen ej vetat
af på öfver 200 år, helst då den skulle komma att drabba hemmanen så
obilligt och ojemnt, som af flere föregående talare blifvit uppvisadt. Jag
yrkar derföre afslag å denna punkt och bifall till Herr Hammarhjelms
reservation med det deri af Friherre von Schulzenheim gjorda tillägget.

422

Den 8 Maj, f. m.

Herr Statsrådet, Friherre af Ugglas: Herr Talman! ir.ine Herrar!
Det förundrar mig icke, att de personer, hvilka närmast komma att träffas
af Kongl. Maj:ts nu framlagda och af Stats-Utskottet tillstyrkta förslag,
söka motsätta sig detsamma. Jag finner det tvärtom helt naturligt. Men
det har dock varit med stor tillfredsställelse, som jag af de trenne första
talarnes yttranden erfarit, att de icke anse, det någon orättvisa blefve
begången genom bifall till ifrågavarande framställning, utan att de stödt
sitt afstyrkande deraf uteslutande på billighetsskäl. De tvänne sista talang
deremot hafva varit strängare och uttalat den åsigten, att genom
förslagets antagande en verklig orättvisa komme att begås emot bergslagerna,
samt på den grund äfven motsatt sig detsamma. Jag anser mig derföre
böra söka ställa frågan på dess rätta ståndpunkt, och jag hoppas att,
genom att för Kammaren redogöra för de närmare förhållandena härutinnan,
dervid jag måste gå något tillbaka i tiden, det skall lyckas mig att
visa att, såsom jag åtminstone uppfattat begreppet orättvisa, någon sådan
här icke eger rum.

Till en början ber jag således att få i minnet återföra Kongl. förordningen
den 20 September 1859 angående utsträckt frihet för bergshandteringen,
genom hvilken författning den bergslagen förut åliggande skyldigheten
att värma i hyttor samt att ingå föreningar för tackjernstillverkningen
blifvit upphäfd och full frihet lemnats att bedrifva denna handtering.
I sammanhang med denna frihets beviljande stadgades dock i
tredje § af förordningen: "‘Vid hvad nu angående utsträckt frihet för jerntillverkningen
blifvit stadgadt är fästadt det förbehåll, att vederbörande
inom bergslag, som af nämnda frihet sig begagna, skola vara underkastade
den inskränkning i bergsmansfriheterna, som i behörig ordning kan varda
bestämd. “

Sedan denna författning utkommit, afläto Rikets Ständer den 7 Mars
1860 en underdånig skrifvelse till Kongl. Maj:t, hvaruti de anhöilo, ;,att
derest de privilegierade bergslagerna derom skulle väcka fråga, Kongl. Maj:t
i nåder behagade låta verkställa en utredning af dessa bergslagers återstående
privilegier samt derefter till Rikets Ständer aflåta nådig Proposition,
om och med hvilka vilkor befrielse från tackjernstiondens utgörande
jemväl , må varda dessa bergslager tillerkändRikets Ständer hafva således
sjelfva påkallat eu utredning och undersökning rörande de återstående
bergslagsprivilegierna, och det är i anledning deraf som Kongl. Maj:t låtit
genom vederbörande kollegier verkställa den begärda utredningen samt för
Riksdagen framlägga det förslag, som nu är i fråga. Men innan denna
utredning afslutades, Dito kollegierna genom Konungens Befallningshafhafvande
höra samtlige intressenterna, som jemväl yttrat sig i frågan, och
hvilka alla förklarat sig önska tackjernstiondens efterskänkande men tillika
yttrat, att de ej ansågo sig skyldige att åtaga sig några nya förbindelser
i stället — likväl med ett enda undantag — nemligen Filipstads bergslag,
som insett billigheten af att, om denna tionde upphörde, åtaga sig
andra skyldigheter, motsvarande densamma, samt endast anhållit, att
dessa sednare måtte bestämmas så billiga som möjligt.

Vid bedömandet af frågan om bergslagernas skyldigheter tror jag för
öfrigt, att man icke uteslutande bör hålla sig vid tackjernstionde. Dessa
skyldigheter bestodo nemligen hufvudsakligen deri, att egare af hemman

423

Den 8 Maj, f. m.

inom bergslag ej fingo utom densamma afyttra sina kol och öfriga skogsprodukter,
utan voro skyldige att använda dem till värmning och blåsning
i hyttorna, derifrån tiondetackjernet skulle utgöras.

Emot dessa skyldigheter åtnjöto bergslagerna dels befrielse från vissa
delar af räntan och dels — med undantag af några delar utaf Westmanlands
bergslager — äfven frihet från roteringen; och det lärer icke kunna
vederläggas det påståendet, att dessa ofriheter åtnjötos just emot ofvannämnda
skyldigheter för bergslagerna. År 1846 upphörde emellertid genom
författningen om en friare kolhandel detta tvång för bergslagen, att ej få
afyttra sina kol utom det egna området; dock med någon inskränkning,
som likväl sedermera äfven förfallit. Nu säger man, att genom
Kongl. Maj:ts förslag en orättvisa skulle drabba bergslagerna, att detta
förslag innefattade påläggande af en ny grundskatt. Jag ber att få
fästa uppmärksamheten derpå, och att man äfven måtte fasthålla det, att
frågan i detta ögonblick icke rörer annat, än att bergslagshemmanen skola
återföras till samma skyldigheter, som de skulle haft, om de icke varit
bergslag, eller med andra ord att efterskänka skyldigheten att betala
tionde, emot hemmanens återförande till samma natur, som andra, med
dem likartade hemman hafva.

Jag ber nu att få visa, huru denna fråga förut blifvit behandlad,
deruti legat ett ytterligare skäl för Kongl. Maj:t till framläggande af ifrågavarande
förslag. Det torde för åtskilliga af Kammarens ledamöter’vara
bekant, att 1818 års Riksdag beslöt att till Kongl. Maj:t aflåta en underdånig
skrifvelse, med begäran om en utredning, hvilka bland bergslagerna
fullgjorde sina skyldigheter, och att, der dessa icke fullgjordes, privilegierna
måtte indragas. _ ..

I anledning af denna skrifvelse förvandlades tvänne bergslager i Östergötland,
Hellestads och Wånga bergslager, der det utreddes, att tackjernstillverkningen
aftagit så betydligt och malmtillgången minskats till den
grad, att de ej kunde betala tionde, till landslag; och oaktadt de protesterade
deremot, förklarades det. att de skulle frånkännas sina privilegier
och påläggas onera af ränta och rotering, som de förut icke haft. Ännu
märkligare var förhållandet med Gunnarskogs bergslag i Wermland. Enligt
ett Kongl. Bref af år 1762 var denna lilla bergslag privilegierad dels
emot tackjernstionde, och dels derföre att då det i norra delen af socknen
fanns åtskillig gröfre skog, denna skulle afsättas till flottans och andra
allmänna behof. Vid den undersökning, som i anledning af 1818 års
riksdagsbeslut anställdes, visade det sig emellertid, att ingen tackjernstillverkning
derstädes egt rum under loppet af de nästförflutna 60 åren, och
på grund deraf blefvo, oaktadt lifliga protester, privilegierna indragna och
socknen åsatt samma skyldigheter som icke-privilegierad jord. Det vill
sålunda synas mig, som om rättvisan emot dessa äldre, redan nu till
landslag förvandlade bergslager fordrade vidhållande af den åsigt, att då
bergslagernas friheter beviljats emot skyldigheten af inskränkning i kolhandeln
samt utgörande af tackjernstionde, man måste, om man efterskänker
skyldigheterna äfven återtaga friheterna. Jag vågar nästan påstå,
att en motsatt tolkning skulle innebära en skriande orättvisa emot dessa
bergslager, som för 20 å 30 år tillbaka blifvit pålagda ränta och rotering,
derföre att de ej fullgjort eller kunna fullgöra sina skyldigheter.

424

Den 8 Maj, f. m.

Jag tror således, ätt frågan är ofantligt enkel, och att, om i sammanhang
med 1859 års beslut det blifvit bestämdt, att bergslagerna skulle återföras
till deras förutvarande skyldigheter, ingen röst då skulle hafva höjt
sig emot ett sådant beslut. Men sedan numera tio år gått till ända sedan
dess och nya förhållanden inträdt, så synes det mig ganska naturligt och
förvånar mig åtminstone ingalunda, att ett visst motstånd låter höra sig
från bergslagerna.

Jag ber att i anledning af en föregående talares framställning
rörande Lindes bergslag få, på samma gång som jag vitsordar hans uppgift
om den förökade beskattningen, äfven fästa uppmärksamheten på,
att, enligt mitt omdöme, en verklig orättvisa skulle uppstå, om man
läte det nuvarande förhållandet derstädes fortfara. Inom Lindes fögderi
finnas nemligen både bergslag och landslag. Enligt hvad Kamrnarkollegii
betänkande på pag. 6 innehåller, skall räntan af ett helt mantal
i Lindes landslag öfverstiga räntan af ett dylikt i bergslagen med
137 ll:dr, och emot räntan af ett hemman i Kopparbergs bergslag är
skilnaden 88 Kali'', och det ehuru landslagshemmanens jordareal är mindre
än bergslagshemmanens. Således är räntan af ett hemman på ena
sidan om gränsen 137 R:dr högre, än den blir, så snart jag kommer
in på bergslagen. Detta var förklarligt, så länge Lindes bergslag var unkastad
inskränkning i sin kolhandel och både skyldigheten att utgöra
tackjernstionde, men jag hemställer, om icke, sedan dessa skyldigheter
upphört, hemmanen i Lindes landslag måste anses oskäligt högt beskattade
i jemförelse med bergslagskemmanen, derest förhållandet med dessa
skall förblifva oförändradt.

Man har vidare yttrat, att det föreliggande förslaget skulle innebära
en skatteförhöjning, och man har lagt särdeles vigt derpå, att enligt de
tabeller, som finnas kollegiernas betänkanden vidfogade, Lindes bergslag
skulle få betala sju gånger mera eldigt den nya författningen än enligt
den gamla, eller att, då, enligt medelberäkningen för fem år, Lindes
bergslag i tackjernstionde icke betalat mer än 1,244 R:dr 11 öre årligen,
dess årliga onera deremot skulle uppgå till 7,3-52 E:dr 56 öre, derest den
blefve pålagd ränta och rotering. Men jag anhåller att få fästa uppmärksamheten
derpå, att tackjernstionden kan vexla ganska mycket, och att,
om mera tackjern tillverkas under det ena året än under det andra, tackjernstionden
det förra året naturligen blir större. En dylik medelberäknings
resultat beror således i hög grad af de år, som derför läggas till grund.

Oaktadt den fjerde punkten i Stats-Utskottets Betänkande ännu icke
blifvit föredragen, hoppas jag, att Herr Talmannen och Kammarens öfrige
ledamöter måtte tillåta mig att i största korthet äfven beröra den, då den
förste talaren jemväl yttrat sig i afseende på Heds och Gunnilbo socknar.
Denna punkt angår, såsom bekant, Nyeds bergslag samt nyssnämnda tvänne
socknar. Förhållandet med dessa bergslagsorter är något olika de andra
bergslagernas. Nyeds bergslag har nemligen icke erhållit privilegier såsom
tackjerns-bergslag, och tackjernsblåsning har, med ett enda redan för
mer än 100 år tillbaka upphördt undantag, der aldrig exsisterat förr än
under den sednaste tiden. Men icke desto mindre åtnjöt Nyeds bergslag
frihet från rotering samt Heds och Gunnilbo socknar frihet från en liten
ränta, med afseende på deras skyldighet att betjena bruken med kol; och

425

Den 8 Maj, f. m.

som förhållandet härutinnan var likartadt för Nyed samt för Hed och
Gunnilbo, vill jag nu endast hålla mig vid Nyed. För denna bergslag
gälla privilegier af år 1649, som blifvit den tillagda, emedan den icke hade
annat än “allenast strömmar och skog11 att uppehålla sig med. Hetta
anses utvisa, att Nyeds bergslag fått sina privilegier till följd af fattigdom
och andra för bergshandteringen främmande orsaker, men att dessa privilegier
medförde en stor inskränkning i bergslagens rätt att disponera öfver
sin egendom, synes ej mindre af Stats-Uiskottets Utlåtande än äfven
af kollegiernas ureclning. Nyeds bergslag egde nemligen ej rätt att utom
bergslagen afyttra några skogsprodukter; och det gick i detta afseende till
och med så långt, att en landshöfding för omkring hundra år sedan föreskref,
att hvart och ett hemman skulle betjena det närmaste bruket med
kol och ej fick föra dem till något annat. Detta rättades visserligen på
grund af klagomål, men Kong! Maj:t förbjöd dock härvid ytterligare
Nyeds bergslag att föra sina skogsprodukter utom densamma, äfvensom
bruksegare utom bergslagen att emottaga kol derifrån. I sammanhang med
den utredning, som beslöts år 1818, uppstod äfven fråga om indragning
af Nyeds bergslags privilegier, men det visade sig då, att denna bergslag,
som icke haft skyldighet att blåsa tackjern, icke försummat några skyldigheter,
hvarföre ock så väl Riksdagen som Kong! Maj:t är 1830 förklarade
sig icke hafva funnit anledning att indraga Nyeds privilegier, emedan
de icke blifvit förverkade. Detta var val sannt på den tiden; men
jag tror icke, att samma skäl fortfarande kan åberopas för befrielse, ty
år 1830 exsisterade ännu ofvannämnda skyldighet af en inskränkt kolhandel.
Men år 1846 blef kolhandeln frigjord, och derigenom lemnades för
Nyed rättighet att hvar som helst afyttra sina kol. Genom att Nyed erhållit
denna rätt hafva förhållandena således undergått eu betydlig förändring.
Jag tror derföre, att, om man håller fast vid, att Nyeds privilegier
blifvit beviljade emot inskränkning i kolhandeln, det måste blifva
klart, att, då denna efterskänkes, en motsvarande skyldighet inträder.

Enahanda är förhållandet med Heds och Gunnilbo socknar.

Jag är den förste talaren högeligen förbunden, för det han medgifva
en del af hvad Kongl. Maj:t uti dess Proposition föreslagit. Han har
nemligen vidgått bergslagernas skyldighet att underkasta sig ordinarie rotering.
Denna tillökning i besvär skulle dock ej drabba bergslagen i Westmanland
utan endast de öfriga bergslagerna; och jag kan ej annat än vara
de ärade talarne förbunden derför, att de erkänt bergslagens skyldighet
i detta hänseende. Detta utgör, efter mitt omdöme, ett ytterligare bevis
derpå, att den, som ställer sig på rättens ståndpunkt, icke kan förneka, att
den lösning af frågan, som af kollegierna blifvit framlagd och af Kongl.
Maj:t nu föreslagits, öfverensstämmer med rättvisans fordringar. Då Rikets
Ständer sjelfve af Kongl. Maj:t begärt den utredning, som nu blifvit
verkställd, så kan jag ej inse annat, än att det varit fullkomligt rätt att
framlägga frågan till pröfning, så som nu skett, och föreslå, att dessa
hemman måtte återföras till samma skyldigheter, som åligga hela den
Svenska jorden för öfrigt.

Jag tror för min del, att särdeles egna förhållanden skulle uppstå,
om dessa hemman frigjordes från ränta, emedan derigenom skulle införas
ett nytt slag af hemman, som ej likna några andra, och sålunda en till -

426

Den 8 Maj, f. m.

ökning uppkomma i det stora antalet af jordnaturer, som redan förut
finnas i landet; och jag tror tillika, att detta skulle innebära en
orättvisa icke blott emot dem, som redan hafva fått enahanda skyldigheter
sig pålagda, utan äfven emot dem, som varit i saknad af de förmåner,
hvilka bergslagshemmanen åtnjutit. .Tåg har för närvarande endast velat
framlägga de grunder, efter hvilka Kongl. Maj:ts förslag blifvit uppgjordt.

Under diskussionens lopp torde jag måhända få tillfälle att vidare
yttra mig i ämnet; men för närvarande afstår jag derifrån.

Herr Orre: Sedan Kongl. Maj:ts Proposition uti ifrågavarande ämne
blifvit inom Kamrarne utdelad, har jag kommmunicerat mig med bergslagsmännen
inom Tabergs bergslag i det län jag representerar, och alla
dessa hafva enhälligt och sammanstämmande uttryckt den önskan att få
förblifva vid sina nuvarande skyldigheter, emedan de befara, att deras
onera genom den föreslagna förändringen skulle komma att högst betydligt
ökas.

I förbigående må jag nämna, att den sednaste talaren antagligen begått
ett misstag, då han ansett, att roteringen utgöres efter folkstocken,
då denna börda, såsom bekant, beräknas efter hemmantalet. Det har
äfven blifvit anmärkt, att de ifrågavarande bergshemmanen genom denna
förändring icke skulle komma att påföras någon ny rotering utan endast
återgå till ett onus, som ursprungligen ålegat dem. Om ock en sådan åsigt
är med sträng rättvisa förenlig, må man dock å andra sidan taga i betraktande,
att dessa hemman under århundraden åtnjutit vissa privilegier,
•till följd hvaraf värdet å dessa hemman stigit; skulle man nu med ens
åter påföra den rotering och grundskatter, så skulle naturligtvis, till stor
förlust för egarne, hemmanens värde i betydlig mån falla. Enligt mitt
förmenande finnes ingen annan utväg, för att med rättvisa i detta fall
äfven förena billighet, än att förvandla tackjernstionden i penningar och
låta detta blifva en skatt, som en gång för alla bestämmes, likasom vi för
en vecka sedan fattade enahanda beslut i afseende å grundskatternas kapitalisering.
Deremot kan jag för min del icke instämma i Friherre von
Schulzenheims förslag, hvilket, på samma gång det till en del öfverensstämmer
med Herr Hammarhjelms reservation, likväl åsyftar att de ifrågavarande
hemmanen skola undergå rotering. Jag har för öfrigt genom den
vid Stats-Utskottets Utlåtande. vidfogade tabell inhemtat, att Staten genom
den föreslagna förändringen skulle komma att göra en betydlig förlust på
flera bergslager, såsom t. ex. på Tabergs bergslag, hvarest denna årliga
förlust skulle komma att belöpa sig till circa 1,000 R:dr. Då härtill kommer,
att Tabergs bergslag är bland dem som kanske mest behöfva någon
skattelindring i och för bergsbrukets upphjelpande, samt under förutsättning
att någon annan Kongl. Proposition i ämnet till nästa Riksdag kommer
att afiåtas, får jag för närvarande yrka afslag å Stats-Utskottets hemställan.

Herr Wigardt: Jag har redan förut en gång i dag, då ett annat

ämne förelåg till afgörande, tillkännagifvit, att Tabergs bergslag håller på
att utdö, för att icke säga endast utsina, och till följd deraf torde man
äfven finna, att denna bergslag icke förmår att genom nya bördor och

Den 8 Maj, e. m.

427

skatter ytterligare bidraga till Statens behof. För att emellertid icke ytterligare
förlänga diskussionen, inskränker jag mig till att i allo instämma
med Herr Orre.

Då ytterligare ett stort antal ledamöter begärt ordet, skulle den vidare
öfverläggningen i detta ärende uppskjutas till eftermiddagens sammanträde.

Kammarens ledamöter åtskiljdes alltså nu kl. 3/i 3 te. m., men sammanträdde
åter

Kl. 6 e. m.

§ io.

Upplästes och godkändes protokollsutdrag rörande de ärenden, öfver
hvilka Kammaren fattat beslut under förmiddagens sammanträde.

§ 11.

Härefter fortsattes den under förmiddagens sammanträde började föredragningen
af första, andra och tredje punkterna i Stats-Utskottets Utlåtande
N:o 82, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga Proposition angående
upphörande såväl af tackjernstionden och andra deremot svarande tackjernsalgifter,
som af de friheter i fråga om ränta eller rotering, hvilka
vissa orter i egenskap af bergslager nu åtnjuta.

Nedannämnde ledamöter,; som hade anmält sig till ordets erhållande,
uppropades nu och yttrade sig i följande ordning:

Herr Åman: För att bevaka den orts intressen, Westbergslagen i

Kopparbergs län, som jag har äran representera, är det som jag begärt
ordet.

Af ålder har denna ort haft sig påförd ständig rotering, och år 1811
blef den då oroterade jorden i Kopparbergs län belagd med extra rotering.
Följaktligen är denna bergslag icke i åtnjutande åt några friheter
med afseende å rotering (hvilket allt inhemtas af Kammar- och Kommerskollegiernas
Utlåtande i förevarande ämne på sidorna 96 och 97). Härutinnan
blir alltså för denna ort förhållandet oförändradt, hvad utgång
Kongl. Maj:ts ifrågavarande Proposition än erhåller.

Men icke så beträffande räntan af jorden. Dock är det icke all jorden
inom Westbergslagen; som till följd af den nådiga Propositionen, i
händelse den blifver antagen, skulle blifva underkastad tungan af den föreslagna
räntans utgörande. Nej, för mera än hälften af bergslagens jord
skall den icke medföra någon förändring. Af de 182 mantal, som enligt
1825 års jordebok utgöra bergslagen, äro nemligen 96 mantal att betrakta
såsom icke åtnjutande några friheter i räntan; hvilket synes af kollegiernas
Utlåtande sidorna 94, 95 och 96, der det heter, “i nyare tider," det
vill säga efter år 1619, ‘‘tillkomne hemman, med räntor fullkomligt lika
de äldre hemmanens, men hvilka nyhemman dock icke äro att betrakta

428

Den 8 Maj, e. m.

såsom åtnjutande några friheter i räntan.11 Endast bergslagens återstående
86 3/4 mantal skola, enligt kollegiernas uppgift, vara fria från utgörande
af ränta, dock endast en del af jordeboksräntan, nemligen den del
som skall hafva blifvit eftergifven genom 1608 års Kongl. bref. Men att
kollegiernas berörda uppgift angående de 86 3/4 mantalen är tillförlitlig,
synes vara mycket tvifvelaktigt; åtminstone anser jag att detta förhållande
icke är genom kollegiernas utlåtande till fullo utredt och ådaga lagdt.

Tvärtom synes det vara sannolikt, att någon eftergift på grund af
1608 års Kongl.''bref icke såsom privilegium kommit dessa 86 3/4 mantal
till godo, och att hvarken genom någon sådan åtgärd eller genom någon
annan denna bergslag icke veterligen blifvit privilegierad bergslag, utan
deremot är att hänföra till de icke privilegierade. Så har saken ock betraktats
af myndigheterna i orten. Om verkligen någon eftergift skedde
vid tiden omkring 1608 — eller för mera än 250 år sedan — så var orsaken
till denna eftergift troligen allenast den, att hemmanen icke förmådde
bära den förut ålagda räntan jemte den stränga roteringen — ett
antagande som vinner stöd af det förhållandet, att alla de hemman, som
efter nämnda tid tillkommit, ehuru de icke blifvit skattlagda till högre

ränta än dessa 86 3/4 mantal, utan allenast i likhet med dem, likväl, så som

just kollegierna anmärkt, städse ansetts utgöra full ränta och icke
åtnjutande någon frihet i räntans utgörande.

Emellertid och då i allt fall värdet af det nederlag för de förment
åtnjutna friheterna, som af bergslagen erlagts till Staten, enligt kollegiernas
utredning, i flera århundraden uppgått till nära tre gånger värdet af
friheterna, eller enligt antaget medelpris till 11,930 R:dr, och Staten derigenom,
utöfver värdet af friheterna, 4,236 R:dr, tillgodokommit en årlig
vinst af 7,693 R:dr, som från bergslagen utgått, så måste, äfven om bergslagen
verkligen åtnjutit den frihet kollegierna antagit, denna frihet hafva
blifvit under den långa följden af år till fullo Staten godtgjord. Det synes
deraf, i synnerhet vid betraktande af bergslagens nuvarande trycktå
ställning, vara i högsta grad af billighet påkalladt, att bergslagén nu icke
pålägges större ränta.

Med stöd af allt detta hade jag tänkt att göra hemställan om befrielse,
men som Betänkandet blifvit afslaget i Första Kammaren, så yrkar
jag endast afslag.

Herr Jansson: Hvad Filipstads bergslag särskildt angår i afseende
å denna fråga, synes af Kammar- och Kommers-kollegiernas utlåtanden,
att denna bergslag skulle genom borttagandet af tiondetackjernet och påförandet
af den föreslagna jordeboks- och mantalsräntan göra en vinst af
6,643 R:dr 59 öre. Men då en stor del af hemmansegarne, hvilka skulle
få denna nya skatt sig pålagd, ej på långliga tider tillverkat tackjern och
således ej skulle få åtnjuta någon lättnad genom tiondetackjernets borttagande
— och deras antal är ej så ringa, de utgöra omkring fyra femtedelar
af alla hemmansegarne inom den ifrågavarande bergslagen; ty enligt
häradsskrifvarens i orten uppgift voro för sistlidna år utaf 423 hemmansegare
icke flere än 91 som tillverkade tackjern — så kan jag för min del
ej finna det förevarande förslaget vara med rättvisa och billighet öfverensstämmande.
Jag hemtar så mycket kraftigare stöd för denna min åsigt

429

Den 8 Maj, e. m.

af den omständigheten, att, hvilket äfven synes af Utlåtandet, någon
skilnad med hänsyn till hyttornas storlek och värde ej blifvit tagen i betraktande,
utan att dessa räntor blifvit lika fördelaktiga för t. ex. en half
hytta, som egen en areal af 18,400 tunnland och ett taxeringsvärde af
289,900 It:dr, som för de hyttor, hvilka hafva en areal af endast 900
tunnland och äro taxerade till 80,000 R:dr. Dessa sednare, hvilka just
äro sådana, att de af bristande skogstillgång och ofördelaktiga lägen måste
upphöra med tackjernsblåsning, skulle, efter Utskottets förslag, drabhas
lika med de större, som ännu idka tackjernstillverkning. I kollegiernas
utlåtande tabell A synes tydligen, att hvarje hytta af ålder haft olika
jordeboksränta eller osmundjern sig påsatt. Hvad beträffar åter den å hyttorna
satta mantalsräntan bör anmärkas, att i densamma förekommer en
räntepost, nemligen landtågsgärd, hvilken, enligt kollegiernas utlåtande sid.
78, uppgifves aldrig förut hafva varit påförd Filipstads bergslags hyttor.
Nu föreslå dock samma kollegier, att nämnda räntepost skulle påföras
dessa hyttor. Detta anser jag vara ett för denna jord alldeles nytt onus,
hvilket torde vara så mycket mindre billigt för närvarande, då vi arbeta
på att från jorden aflyfta alla grundskatterna.

Då bergslagerna vid föregående riksdagar fingo sig efterskänkt halfva
tiondejernskatten, erhöllo de väl med detsamma eftergift å halfva jordeboksoch
mantalsräntan, då ju detta tiondetackjern, efter kollegiernas utlåtande,
är ett vederlag mot förut erlagda jordeboks- och mantalsräntepersedlar.
Skulle nu Stats-Utskottets förslag gå igenom, komme således 1869 års
Riksdag att återtaga hvad föregående Riksdagar på grundade skäl efterskänkt.

Herr Finansministern har riktigt anmärkt, att Filipstads bergslag var
den enda, som tillkännagaf sig beredd att afstå från sina privilegier. Detta
har sin förklaringsgrund deruti, att det är de större bergsbruksidkande
bergsmännen, som onekligen deraf skulle draga fördel. Såsom representant
ej blott för bergsmännen, utan äfven för de små, icke bergsbrukande
jordegarne, måste jag ställa mig på dessa sednares sida, som, säge hvad
man vill, genom den föreslagna förändringen skulle drabbas af alltför
tunga skatter.

På skäl jag anfört yrkar jag således afslag å Stats-Utskottets förevarande
Betänkande.

Herr Per Andersson: Då man uti närvarande tid hört så många
med skäl gjorda yrkanden på lindring i hemmanens grundräntor, synes
det deremot uti förevarande fråga endast vara meningen att förhöja för
århundraden sedan bestämda skatter.

Man ser, att Kong! Maj:t, att Kammar- och Kommers-kollegierna och
slutligen Stats-Utskottet häruti i det närmaste stämma öfverens, och då
det är möjligt att denna Kammare kommer att fatta beslut i öfverensstämmelse
med Stats-Utskottets förslag, anser jag mig böra förklara, att
jag med min röst deruti icke kommer att deltaga.

Uti de till ämnet hörande handlingar^ heter det visserligen, att dessa
bergslagers ifrågavarande friheter medgifvits mot skyldighet att idka tackjernstillverkning
och tionde deraf utgöra, och att, i följd af frågans beskaffenhet,
detta tillika synes innebära den rättmätiga fordran från det
allmännas sida, att med upphörande af det åliggande, som betingat friheternas
åtnjutande, friheterna ock skulle upphöra; men hvad särskild!

430

Den 8 Maj, e. in.

Norbergs bergslags hemmansegare beträffar, så synas dessa skyldigheter
redan genom Kongl. Brefvet den 10 Oktober 1758 i verkligheten hafva
upphört och, utan rubbning i samma bergslags friheter, blifvit förvandlade
till skyldighet att utgöra skattejern.

Bet åberopade Kongl. brefvet innehåller bland annat följande: “Beträffande
åter den öfverklagade olikheten i skattejernets utgörande i förenämnda
Norbergs, Westanfors och Wåla socknar samt Carbennings fjerding,
hvilken olikhet mest skall visa sig i 1699 års skattläggningslängd,
derest somliga ''/4:dels hemman äro utförda till l/2 och eu del till ''/*
skeppunds afgift, men en del åter alldeles frikallade derifrån, så finnes
af den hållna undersökningen ej den ringaste anledning eller grund
till sådan olika taxering, utan torde tilläfventyrs uppbördsmännen i
förra tider påfört denna afgift i proportion af hemmansegarnes birörelse
och förmögenhet, som dock ej bör vara någon grund till någon skattläggning
på fast egendom, ty ären I af den underdåniga mening, att
säkraste fundamentet af hemmanens storlek bör tagas till en likhets erhållande
hemmanen emellan uti taxationen af skattejernet, så att alla
hemman i merberörda Norbergs bergslag, som inga blåsningar göra, de
måge hafva skog eller ej, som ock de, hvilkas skogar helt och hållet äro
Norbergs grufvor underlagde, böra för de af Eder andragne skäl och orsaker
årligen utgöra skattejernet således, att hvarje helt hemman betalar
1 skeppund, >/2 d:o ett hälft samt %:dels hemman ett fjerdedels skeppund
tackjern och så vidare proportionaliter för de mindre; och kommer
i följd häraf skattejernet att ökas för de hemman, hvilka mindre än
ofvan förmäldt är hittills påfördt blifvit, men åter att minskas för dem,
som mera haft uppå sig.“

Man finner häraf, att Norbergs bergslags hemmansegare i sekler varit
befriade från skyldigheten att idka tackjernstillverkning och utgöra sådan
tionde, och det är på grund af detta Kongl. bref, som en ganska talrik
del af denna bergslags hemmansegare under tiden upphört att idka
tackjernstillverkning, under den tryggaste förutsättning att med skattejernets
utgörande dess hemmans ränteutskylder skulle vara fullgjorda.

Nu heter det emellertid, att dessa hemmans egare äro befriade från
en viss skyldighet, och derföre skola dess privilegier indragas, men den
befrielse, hvarom fråga är, den egdes förut för öfver 100 år sedan och
kan med skattejernsutgörandet icke anses förverkad. Man ser sig nära
nog hafva anledning fråga huru många gånger en bergslag kan åläggas
att med uppoffring af tillerkända rättigheter betala en frihet, som den
icke begärt, emedan den egdes förut, hvarföre jag med detta Kongl. bref
i min hand tryggt vågar påstå, att hvarje öres tillökning i dessa hemmans
grundräntor är en orättvisa mot de skattskyldige. Jag yrkar under
sådana omständigheter afslag å Betänkandet.

Herr Beronius: För att rätt kunna bedöma den föreliggande

frågan torde vara nödvändigt att se den i sammanhang med de på sista
tiden utkomna förordningar rörande bergshandteringen. Vi finna då, att
genom Kongl. förordningen af 1859 bergsmansjorden skiljdes från hyttorna,
hvarigenom de dåvarande hyttelagen inom tackjernsbergslagen ej vidare
komme att utgöra tvungna föreningar, utan lotter i hyttorna kunde

431

Den 8 Maj, e. m.

förvärfvas och innehafvas utan sammanhang med bergsmansjord. Man
kan ej undgå att finna denna förordning fullt tidsenlig, befordrande en
mera rationel tackjernstillverkning i utbyte mot det alltför primitiva sätt,
hvarpå densamma dittills bedrifvits, då hvarje hemmansdel inom den priviligierade
bergslagen egde sina vissa blås-dygn vid hyttan och måste
tillverka ett visst skeppundtal tackjern årligen. Förordningen af 1860
upphäfde sedermera all hemmansskatt äfvensom tackjernstionde utom
bergslag. Denna sednare åtgärd gick äfven mycket lätt för sig, då här
ej exsisterade några privilegier, på hvilka borttagandet af tionden kunde
influera — men annorlunda blir förhållandet, när, såsom Kongl. Maj:t nu
föreslår, tionde-tackjernsskatten skall borttagas äfven inom de privilegierade
bergslagen. Detta låter sig nemligen ur rättslig synpunkt icke göra,
med mindre de friheter, ifrågavarande bergslag på grund af tackjernstiondens
utgörande åtnjuta, äfven upphöra, samt berörda bergslager försättas i
samma ställning som andra med dem jemförliga, icke-tackjernstionde utgörande
orter. Härpå vilja dock, såsom tydligen förspörjes af de många
representanter från bergslagsorter inom denna Kammare, hvilka redan
haft ordet, dessa ej ingå. Väl vilja de blifva befriade från tiondens utgörande,
men att afstå från de privilegier, som med denna befrielse måste
sättas i ett ovilkorligt sammanhang, derom vilja de ej höra talas. Nu
säga de, att det onus, som i sådant fall skulle komma att påläggas dem
genom den föreslagna återgången till landslag, blefve vida tyngre att bära,
än den tionde de för närvarande utgöra. Går man till den redogörelse,
som Kammar- och Kommers-kollegierna i detta hänseende lemnat, och hvil*
ken återfinnes på sidan 8 i Utskottets Utlåtande, finner man ock, att för
vissa bergslag värdet af deras hittills åtnjutna friheter ej så obetydligt
öfverstiger det vederlag dessa bergslag lemnat medelst tackjernstionden,
samt att de sålunda återgående till landslag skulle i beskattningsväg
komma att försättas i en något sämre ställning än de nu innehafva, men
skulle man å andra sidan kunna säga, att de hittills varit till Statens
förlust försatta i en alltför gynnsam ställning — samt att Staten efter
förändringen endast återfår hvad den förut förlorat. Mindre bergslager
skulle dock göra en bestämd vinst på förändringen — deribland Vesterbergslagen
ej mindre än 7,693 R:dr 59 öre årligen — men detta oaktadt hafva
vi nyss hört representanten från denna ort äfven motsätta sig Kongl.
Maj:ts Proposition.

Då man här hört mycket talas om obilligheten och orättvisan af att
just i en tidpunkt, när man sträfvar efter att få bort alla grundskatter,
söka pålägga en ny sådan å dessa bergslager, tror jag ej man uppfattar
frågan ur dess rätta synpunkt. Här är nemligen ej frågan om att pålägga
någon ny grundskatt, utan endast att i skatteförhållande återförsätta
nämnda bergslager i samma ställning de hade innan de fingo och skolat i denna
stund ega, om de aldrig fått sina bergslagsprivilegier. Det vore väl också
att begå en orättvisa mot alla öfriga med dem jemförliga skattehemman
att på annat sätt förfara. Man bör, i min tanke, äfven lägga mera
märke till, att det är vår i lägervall liggande jernindustris upphjelpande,
som med tiondetackjernets borttagande åsyftas, och då Kongl. Maj:t med
sitt föreliggande förslag velat åstadkomma detta på fullt giltiga och rättsenliga
grunder, anser jag ej bergslagsorternas representanter så ifrigt höra

432

t)en 8 Maj, e. m.

sätta sig deremot. Genom det Ivongl. förslaget “sättes kyrkan midt i
byn", såsom ordspråket lyder, och rättigheter och skyldigheter blifva jemnt
vägda mot hvarandra, och anhåller jag derföre om proposition på bifall
till Stats-Utskottets Utlåtande i nu föredragna punkt.

Herr Björck: Jag har så godt jag det kunnat sökt göra mig reda
för denna fråga. Jag erkänner dess vigt och betänkligheten uti att pålägga
jordbruket en skatt, som allt fortfarande skulle komma att utgå med
ett belopp af omkring 60,000 R:dr. Jag har äfven sökt göra. mig reda
för handlingarnes innehåll och har med uppmärksamhet följt den diskussion,
som här i dag i ämnet förekommit.

Vid undersökning om förhållandena, sådana de i äldre tider torde hafva
varit, har det förekommit mig, att Kronan ursprungligen gjort anspråk på
rättighet till landets alla grufvor och malmfält, samt att, sedan det visat
sig, att Staten icke med fördel kunde tillgodogöra sig fördelarne häraf, med
mindre än att malmen förvandlades i tackjern, man sökt bedrifva tackjernstillverkningen
i landet på det sätt, att hemmansegarne i bergslagsorterna
åtoge sig denna tillverkning, för hvilket ändamål Kronan beviljade dem
vissa friheter. Då sedermera under tidernas lopp det blifvit för ökande
af Kronans inkomster eller för något annat statsbehof nödvändigt att pålägga
landet skatter och onera, så har bergslagen i allmänhet derifrån
blifvit befriad. Detta har skett ej blott i Kronans och landets allmänna intresse,
utan äfven ur synpunkten af bergslagernas fördel, på det att dessa
derigenom skulle förmås att använda sin arbetskraft för befrämjande af
jernhandteringens utveckling. Nu har emellertid visat sig, att denna handling
för bergslagerna icke vidare medfört den nytta, som ursprungligen
varit påräknad, samt att denna handtering icke längre kan bedrifvas på
samma sätt som förut. Detta har i väsendtlig mån förändrat ställningen
hvaraf åter följer, att Staten icke längre bör tvinga befolkningen i vissa
trakter af landet till bedrifvande af en viss näring, likasom, å andra sidan,
det icke torde vara Kronans skyldighet att, utan ersättning, afstå från
de statskassan tillkommande utskylder, derifrån bergslagerna varit befriade
endast under vilkor, hvilka icke i någons intresse böra göras gällande.
Då nu förhållandena i så väsendtlig mån förändrat sig, torde det vara
anledning att tillse hvad som ursprungligen varit dessa hemmans skyldigheter,
och hvarifrån de sedermera blifvit frikallade. Man måste då tänka
sig tillbaka till den tid, då skatterna blifvit pålagda jorden, och således
antaga, att dessa bergsmanshemman burit samma skatt och haft sig ålagda
samma skyldigheter som jorden i öfriga delar af landet, men att sedermera
dessa skyldigheter i stället blifvit förändrade till de bergsmansjorden
nu besvärande åligganden. Ty det måste väl anses ostridigt, att dessa
bergsmanshemman böra inträda i samma förhållande som öfriga hemman
i landet af motsvarande beskaffenhet. > De kunna svårligen för att skydda
sig deremot åberopa några på privilegier grundade rättigheter, emedan de
kontrakt, som ursprungligen blifvit med dessa hemmansegare uppgjorda,
innefatta såväl skyldigheter som rättigheter, och lika litet som dessa hemmansegare
skulle kunna säga till Kronan, att den måtte fortsätta att uttaga
denna tackjernstionde, antingen den för Kronan är till någon nytta

eller

Den 8 Maj, e. m.

433

eller icke, lika litet skulle de, sedan denna tackjernstionde visat sig icke
längre vara lämplig, kunna säga: vi vilja blitva befriade från alla våra
skyldigheter. För min del tror jag, att dylika påståenden skulle vara alldeles
ohållbara. Deremot anser jag, att dessa hemman, som på detta sätt
få sig pålagd en betungande beskattning, hafva största skäl att af statsmagterna
påkalla uppmärksamhet för sina förhållanden, så att, om genom
utredning skulle kunna visa sig, att en del af dessa hemman äro af svagare
beskaffenhet, eller att t. ex. ett undantagsförhållande borde ega rum
hvad angår Norbergs bergslag, det bör lemnas dem öppet att derom göra
framställningar hos Regeringen, som i så fall säkerligen icke skall underlåta
att med omsorg behandla dessa frågor och, der skäl till lindring
förefinnes, derom hos Representationen göra framställning. Detta är, enligt
mitt förmenande, det enda sättet att bereda lindring i bördorna för
dessa hemman. Hvad beträffar privilegier-, så kunna dessa i allmänhet icke
indragas utan motsvarande ersättning, men att bergslagsprivilegierna skulle
vara af sådan natur, torde svårligen kunna påstås.

För min del kan jag således icke inse annat, än att Stats-Utskottet
varit alldeles nödsakadt att förfara på sätt som skett, enär Kongl. Maj:ts
förslag onekligen är så väl grundadt, att icke ringaste anledning förefinnes
att draga dess rättvisa i tvifvelsmål. I öfverensstämmelse härmed anser
jag också, att Kammaren icke har annat att göra än att bifalla den
Kongl. Propositionen, men med uttalande derjemte af den åsigt, att det
må stå dessa jordegare öppet att till Regeringen ingå med framställningar
om de särskilda undantagsförhållanden, som kunna ega rum, samt
att tillika ingå med begäran om den lindring, hvartill anledning möjligen
kan förefinnas.

Herr Hedengren: Jag har begärt ordet endast med anledning af
Herr Finansministerns yttrande under förmiddagens plenum. Herr Finansministern
yttrade nemligen, att den sak, hvarom nu är fråga, härleder sig
från eu begäran af Rikets Ständer vid 1859 års riksdag om utredning af
ifrågavarande förhållanden; men jag vill fästa uppmärksamheten derpå, att
denna Ständernas anhållan skedde under förutsättning, att de privilegierade
bergslagerna skulle derom sjelfva väcka fråga. Denna Rikets Ständers
framställning var således icke ovilkorlig, utan berodde på ansökning från
bergslagernas sida, men en sådan ansökning har sedermera icke låtit sig
afhöra, utan hafva tvärtom samtliga bergslagerna, med undantag allenast åt
Filipstads bergslag, sedermera, då de härom blifvit tillfrågade, afstyrkt
bifall till Ständernas framställning. Herr Finansministern har under sitt
anförande framställt Filipstads bergslag såsom så särdeles uppoffrande
och oegennyttig, men undersöker man närmareHÖrhållandet, så visar det
sig, att denna bergslag skulle på bytet göra en vinst af öfver 6,000 R:dr.
Skulle den ifrågasatta förändringen komma till stånd, så blefve följden den,
att de stora tackjernsblåsarne derpå gjorde en stor vinst, men att deremot
de smärre hemmansegarne fingo en hårdare tunga sig pålagd. Jag tror
således icke, att de upplysningar Herr Finansministern lemnat äro särdeles
egnade att'' framställa frågan i fördelaktig dager. Då nu alla dessa bergslager
satt sig emot den ifrågasatta förändringen, och således icke, på sätt

Riksd. Prut. 1869. 2 Afd, 4 Band. 28

434

Den 8 Maj, e. ra.

Rikets Ständer förutsatt, ingått med begäran om undersökning af förhållandena,
utan denna begäran kommit från Kommers-kollegium, så tager
jag mig friheten, å den bergslags vägnar jag representerar, anhålla, att
tackjernstiondeskatten fortfarande må utgå, och afstår jag således från
mitt förra förslag, hvilket egentligen framlades af Herr Friherre von
Schulzenheim, samt yrkar att, sedan numera Första Kammaren afslagit
punkten, Andra Kammaren måtte fatta enahanda beslut. Härigenom sker ju
icke någon orätt, då tackjernstionden bibehålies, och Staten sålunda får
behålla hvad den hittills haft, men deremot någon ny mångdubbel grundskatt
icke pålägges dessa fattiga bergslager, som omöjligen kunna bära flera
bördor utöfver dem, som för närvarande åligga desamma. Äfven om denna
beskattning skulle vara förenlig med sträng juridisk rätt, hvilket dock kan
ifrågasättas, då bergslagerna under mer än 200 år varit derifrån befriade
samt under tiden jorden gått i köp under förutsättning af en sådan befrielse,
så skulle dock, om en dylik beskattning nu infördes, den gamla
regeln vinna tillämpning, att högsta rätt kan blifva högsta orätt.

Herr Carl Anders Larsson: I denna såväl som i åtskilliga andra
propositioner, dem vi fått från Regeringen emottaga, visar sig eu tendens
att lägga nya bördor på jordbruket. Det är ej länge sedan Östergötland
var i samma fördömelse, då fråga var att borttaga räntor, som utgått till
rustningen i 200 år. Ku vill man göra detsamma med de privilegierade
bergslagerna, då man helt simpelt vill taga från dem en frihet, som de
hittills åtnjutit, under det de större jernverksegarne skulle befrias från ett
onus, som de åtagit sig. Det är bekant, att genom Kongl. Förordningen
den 20 September 1859 skiljdes bergsbruket från jordbruket, och att, i
följd deraf, lotter i hyttorna fingo utan sammanhang med bergsmansjord
föryttras. Många hafva derföre i god tro inlåtit sig på sådana köp och
betalt sina andelar efter det värde, som de då ansågos ega.

Genom ett Kongl. bref af nämnde dag anbefalldes Kommers-kollegium
att, efter det förordningen varit under ett års tid gällande och man hunnit
se verkningarne af densamma, till Kongl. Maj:t afgifva förslag till reglering
af bergsrörelsens beskattning. Tio år hafva derefter förflutit, utan
att Representationen derom hört ett ord. Sedan likväl kollegium sofvit på
saken i 5 å 6 år och Kongl. Maj:t i 3 å 4 år, kommer man nu och säger
till dessa''bergslager: ni skola få igen edra grundräntor, dem ni förtlera
hundra år sedan hade. Är det rätt handladt mot en liten minoritet?
Genom ett sådant förfarande skall det slutligen komma derhän, att jorden
blir så nedtryckt af skatter, att inga andra än frälse- och säteriegare kunna
utgöra sina utskylder. Mot frälse- och säteriegarne hafva icke några anspråk
på ökade bördor framställts, oaktadt sådana anspråk gjorts gällande mot
all öfrig jord.

Om icke dessa ökade skatter slutligen skola, på sätt en talare å förmiddagen
yttrade, tvinga de skattskyldige att emigrera, så måste man val
taga till andra medel än att lägga nya skattebördor å jorden. Den rådande
tendensen i landet är alla skatters lika fördelning, och jag hade
trott, att den skulle göra sig gällande inom den nya Representationen och

435

Den 8 Maj. e. m.

hos Regeringen, och jag tror äfven att, om Representationen kraftigt uttalar
detta, vi kunna få eu Regering, som lyssnar dertill.

Jag yrkar utslag å Utskottets förslag.

Herr Kallstenius: Ehuruväl jag i denna fråga icke kan hafva någon
annan erfarenhet, än den jag kunnat inhemta ur kollegiernas betänkande
och Kongl. Maj:ts Proposition samt af samtal med åtskilliga personer, så
anser jag mig dock böra i saken yttra mig, enär det är tydligt att, om
endast de ifrågavarande bergslagsorternas representanter yttra sig, utredningen
måste blifva ensidig. Då jag inom den afdelning i Stats-Utskottet,
der jag var ledamot, i törsta hand sysselsatte mig med detta ämne, så
framställde sig för mig den frågan, hvarföre hafva dessa hemman i århundraden
undsluppit dessa onera, som andra fått draga ? Svaret var, att det
kommer af deras privilegier. Så länge dessa orter drifva en så nyttig industri
oeh erlägga tiondetackjern, så slippa de dessa onera. Vi hafva ett
bref af Carl XI härom, och dessa privilegier hafva sedermera af andra
konungar stadfästats. Det lider således intet tvifvel, att om dessa orter
icke drifvit tackjernsblåsning och erlagt tackjernstionde, så skulle de varit
lika beskattade med all den öfriga likartade jorden i Sverige. När nu
tackjernstillverkningen genom Kongl. förordningen den 20 September 1859
blifvit skiljd från bergsmansjorden, så måste, om denna tionde derifrån
borttages, denna jord bära lika onera med den öfriga skattejorden. Visserligen
kan detta vara en mindre angenäm öfverraskning för dem, som
köpt sådan jord, under förutsättning af en viss beskattning af densamma,
men man får likväl derföre icke lemna ur sigte rättvisan af, att denna jord nu
äfven måste bära en skattebörda, som hela den öfriga skattejorden redan
burit i århundraden.

Jag instämmer alltså i de yrkanden, som gjorts af Herrar Beronius
och Björck och förordar för min del bifall till Utskottets förslag.

Herr Erik Olsson: Det skulle vara mindre hemmansegare och

fattiga torpare, som skulle drabbas åt denna förändring, hvilken skulle
för dem medföra en betydlig skatteförhöjning, hvilken de icke kunnat förutse.
Jag yrkar derföre afslag.

Herr Jan Andersson: Då jag i förmiddags hade ordet, visade jag
huru det gått undan för undan, att de små hyttorna förvandlats till stora
bruk. De, som afstått de små hyttorna till de stora bruksegarne, men behållit
jorden, de hafva ock sedan fått sälja sitt kol till hvad pris som
helst. Skulle de nu i stället för tackjernstionden blifva nödsakade att utgöra
den betydligt högre beskattningen af jordränta och rotering, som man
vill sätta i stället, blefve det mot dem en stor obillighet. Jag för min
del yrkar afslag å Utskottets Betänkande.

Herr Carl Anders Larsson: Herr Kallstenius glömde i sitt tal
om tackjernstionden och den profit Staten borde hafva af jernhandteringen,
den stora bevillning Staten har af denna handtering. En annan talare
yttrade, att det blott var fråga om att vid tackjernstiondens borttagande
återgå till det gamla, d. v. s. till den beskattning som egde rum före

Den 8 Maj, e. in.

430

denna tiondes införande. Ja., men denna skatt, som då utgick t. ex. i en
stock, en viss qvantitet näfver, en viss qvantitet bast, skulle nu förvandlas
i penningar och utgå efter dessa sakers värde nu för tiden, hvilket är helt
annat och vida högre än den tiden, då denna skatt in natura erlades.
De, som nu innehafva denna jord, hafva köpt den under förutsättning och
beräkning af den skatt, som ålåg densamma. Det skulle således vara ur
mer än en synpunkt en orättvisa att företaga en sådan förändring som
här är föreslagen. Jag yrkar derföre afslag å Utskottets Betänkande.

Herr Statsrådet Friherre af Ugglas: Man har under denna diskussion
uteslutande behandlat frågan från deras synpunkt, hvilka skulle drabbas af
beskattningen, men helt och hållet förbisett den stora fördel, som jernhandteringen
skulle hafva af tackjernstiondens borttagande. Det var likvisst
just denna fördel, som utgjorde hufvudskälet för Rikets Ständers begäran
är 1860. Kongl. Maj:t har, först efter att hafva hört så väl bergslagerna
sjelfva som Kammar- och Kommers-kollegierna, framlagt sitt förslag, innefattande
de vilkor på hvilka ifrågavarande bergslager skulle kunna undslippa
tackjernstionden. Här är nu i Kongl. Maj:ts förslag endast fråga
om att återföra beskattningen på denna jord till hvad den var före tackjernstiondens
införande, således till det gamla. Men vill icke Riksdagen
härpå ingå, så uppkommer deraf ingen den minsta förlust för Staten, men
jag skulle från bergshandteringens ståndpunkt beklaga en sådan utgång.
Det har förundrat mig, att en representant från Örebro län sagt, att
bergslagerna inom detta län icke önskat tackjernstiondens borttagande.
Då Örebro läns bergslagsintressenter inför landshöfdinge-embetet hördes,
så yttrade de likväl, att de ansågo sig, såsom orden lyda, böra begära
och äska, att de nu afsedda bergslagerna måtte, med bibehållande af förmånen
att vidkännas endast extra rotering, varda från tackjernstiondens
utgörande befriade.

Alla de bergslager, som i denna fråga blifvit hörda, hafva, med undantag
af Tabergs, der man uttalat sig för att behålla det gamla, velat,
att tackjernstionden skulle upphöra, men, utom Filipstads bergslag, hafva
de protesterat emot att underkasta sig nya skyldigheter. Då de emellertid
sålunda allesammans, med undantag af en enda, velat undslippa tackjernstionde,
så har Regeringen här framlagt ett förslag, huru denna förmån
skulle kunna ernås, och jag tror icke, att Regeringen stått väl till
svars eller handlat rätt, om den föreslagit, att man, vid sidan af de gamla
bergslagerna, som för 20 år sedan fingo sig pålagda både grundränta och
rotering, skulle låta de nu ifrågavarande bergslagerna erhålla befrielse från
tackjernstionden, utan skyldighet att i vederlag åtaga sig någon annan beskattning.

Herr Carl Anders Larsson: Herr Finansministern har i väsendtlig
mån upplyst hvad jag ämnade säga. Att de velat blifva af med sin
tackjernstionde är verkligen riktigt, men, utom Filipstads bergslag, säga de
likväl alla nej dertill, såvida jorden i dess ställe skall roteras och beskattas.
Det gick för sig för några år sedan att blifva af med halfva tiotiden,
det är derföre icke obilligt att nu blifva af med det öfriga af en
obillig skatt.

Den 8 Maj, e. ra. 4.37

Herr Hedengren: Herr Finansministerns sednast^ yttrande har
föranledt mig att ånyo begära ordet för att dervid göra en erinran, enär
deraf visar sig, att den förklaring jag tilltrodde mig göra å den bergslags
vägnar, som jag representerar, blifvit af honom missförstådd. Det är ganska
naturligt, att denna bergslag ingenting skulle hafva emot att blifva
af med tackjernstionden, men frågan är på hvad vilkor detta skall dem
medgifvas. Skola de slippa ifrån denna form af beskattning endast för
att underkastas en annan, som skulle för den medföra en flera gånger
tyngre skatt till Statsverket, så att, i stället för att den nu erlägger ett
skattebelopp af t. ex. 1,250 li:dr, den skulle få eu grundränta af 4,450
R:dr, kan man väl icke säga annat, äii att den föreslagna förändringen
för dem skulle blifva ett tryckande onus; och ingen lärer vid sådant förhållande
finna underligt, om de eller deras härvarande målsmän icke vilja
derpå ingå utan heldre önska bibehållandet af den gamla skatten, tackjernstionden.

Jag har blott, som sagdt är, velat härmed rätta Herr Finansministerns
missförstånd i afseende på mitt förra yttrande och vidhåller i öfrigt mitt
då gjorda yrkande om afslag på Kongl. Maj:ts Proposition.

Herr Harald Ericsson: Jag vill icke bestrida, att Kongl. Maj:ts
förevarande Proposition afser att gagna jernhandteringen. Det är klart,
att, om man lyfter en skatt från eu näring, den skall kraftigare utvecklas
och uppblomstra. Och hvad beträffar Herr Finansministerns yttrande
derom, att man genom en dylik frigörelse, som af reservanten blifvit påyrkad
och af flere talare under denna öfverläggning förordad, skulle begå
en orättvisa emot dem, som förut blifvit skattlagda, har jag svårt att
tänka mig, att det skulle ligga orätt uti att befria en för landet vigtig
handtering från eu önsklig beskattning, som den för många, kanske femtio,
år tillbaka blifvit underkastad. Det skedde då icke utan mycken strid]
men jag antager, att de slutligen underkastade sig beskattningen, men
detta gorå deremot icke de bergslager, om hvilka nu är fråga. Herr Finansministern
har sagt, att alla bergslager utom en önskade att befrias
från utgörandet af tackjernstiondet. Ja, naturligtvis vilja de detta, men
frågan är huru det skall ske; och hvad jernbergslagen inom Örebro
län åtminstone beträffar, hafva de tillkännagifvit, på hvilka vilkor de ville
för sin del medgifva tackjernstiondens borttagande, samt att de hade grundad
anledning hoppas, att denna tionde såsom en mindre tidsenlig beskattning
skulle upphäfvas, sedan skatten i’edan blifvit aflyftad från all jernhandtering
utom bergslagerna, utan att Staten derigenom vållats någon egentlig
minskning i inkomst. Ty solklart är ju, att, om en näring blir af med
en hop skatter, den blir mera lönande och följaktligen lemnar en högre
bevillning. Således har Staten en möjlighet att på detta mera tidsenliga
sätt taga igen den förlust, som skulle drabba Staten genom tackjernstiondens
upphörande utan särskildt vederlag.

Jag . hav tyckt mig märka hos flera ledamöter af Stats-Utskottet en
föreställning derom, att bergslagshemmanen icke hade några andra onera
utom detta. Detta är dock ett fullkomligt misstag. De hafva både mantalsränta,
tionde och alltihop. Alen de äro i åtnjutande af eu liten eftergift,
som lemnades dem på 1000-talet. Herr Finansministern talade på

438

Den 8 Maj, e. in.

förmiddagen om den oreda i kameralistiskt hänseende, som skulle uppkomma,
om dessa hemman försattes i en annan ställning än öfriga hemman.
Jag kan dock icke finna det, då följden af den ifrågasatta förändringen
enligt min tanke ur denna synpunkt ju blefve en förenkling i
jordeböckerna.

Efter den förändrade ställning frågan nu fått genom Första Kammarens
votum, och hvarigenom den måste anses fallen för denna riksdag,
tror jag likväl, att denna Kammare gör rättast, om den äfven för sin del
afslår Betänkandet. Jag vill blott tillägga, att, då jag här hört uttryckas
någon förundran deröfver, att bergsbruksidkare här uppträda och förklara,
att de icke vilja blifva utaf med tackjernstionden, jag, såsom jag
hoppas, skall på ett tillfredsställande sätt hafva denna förvåning genom
den förklaring, att dessa bruksidkare icke kunna vilja emottaga någon
skänk på, andras bekostnad eller till förfång för dem som bo omkring.
Åtminstone har för mig det skälet varit det starkaste motivet att yrka afslag
å Kongl. Maj:ts Proposition eller ock bifall till det förmedlingsförslag,
som Herr Friherre von Schulzenheim framställt; men sedan Första Kammarens
beslut blifvit kändt, yrkar jag blott afslag.

Herr Sjöberg: Att i en fråga, sådan som denna, tankarne måste
vara i hög grad delade, ligger i sakens natur. Het är gifvet, att i en dylik
fråga det enskilda intresset skall söka att gorå sig gällande, och icke
må någon förundra sig deröfver. Frågan gäller ytterst och egentligen,
om man skall längre bibehålla en produktionsskatt, som för längesedan
blifvit utdömd såsom olämplig, och hvilken redan derföre synes böra upphöra
ju förr dess heldre. Det har ock varit denna fråga, som gifvit anledning
till den utredning, som egt rum, likasom äfven de motioner i ämnet,
hvilka tid efter annan blifvit väckta, alla gått ut på att framhålla
vigten och nödvändigheten för bergslagerna att befrias från detta onus.

Jag skall, mine Herrar, icke länge taga tiden i anspråk och detta af
tvänne skäl. Det första är, att Herr Statsrådet och Chefen för Finansdepartementet
under loppet af förmiddagens sammanträde gaf åt frågan
en sådan belysning, att den synes böra vara verkande för dem, hvilka äro
tillgängliga för skäl. Jag kunde således i hufvudsaken endast komma att
upprepa hvad han yttrat och sagt bättre, än jag förmår. Det andra skälet
är, att jag för tillfället lider af ett illamående^ som gör, att jag endast
med största ansträngning är i stånd att yttra i frågan några ord.

Då jag emellertid på förmiddagen hörde en och annan talare antyda,
att den utredning, som lemnats, icke vore nöjaktig, må jag bekänna, att
jag ej förstår, hvad med utredning menas, om icke denna uppfyller nyss
nämnda fordran. I motsats häremot har åter en talare på andra sidan
ansett, att embetsverken dröjt för länge med frågans utredning. Men,
mine Herrar, en ganska betydlig tid har dock erfordrats ensamt för den
primära undersökningen i Kammar-kollegii arkiv, der de handlingar finnas,
som för frågans bedömande varit behöfliga, en undersökning som uteslutande
sysselsatt tvänne tjenstemän under mera än ett år och gifvit dem
ett lika träget som inveckladt arbete. Det är dessutom lätt insedt, att
den nödiga utredningen i orterna kräft en lång tid, och följden har varit,
att först vid detta riksmöte frågan befunnit sig i det skick, att den kun -

439

ben 8 Maj, e. m.

nät till Riksdagens pröfning öfverlemnas. Af ett och annat yttrande på
förmiddagen synes dock, som skulle den utredning, hvilken sålunda blifvit
åvägabragt, icke vara tillräckligt känd af flertalet. Men, mine Herrar,
den fanns likväl här tillgänglig, då vi sammanträdde å detta rum den
16 Januari innevarande år, å hvilken dag Kammar- och Kommers-kollegiernas
utlåtande i ämnet här utdelades; och man eger således rättighet
att antaga,’ att, innan riksdagsärendena började hopa sig, den föregående,
mera lediga tiden skulle kunnat användas att af detta Utlåtande taga
kännedom. Några andra, på hufvudfrågan inverkande förhållanden hafva
icke heller sedermera inträdt genom Kongl. Maj:ts i ämnet aflåtna, nådiga
Proposition, ty Kongl. Maj:t har stödt sin framställning till Riksdagen på
samma grunder som kollegierna.

De anmärkningar, som mot ofta berörda utredning blifvit här framställda,
erkänner jag, att jag icke rätt förstått att fatta; och det torde
således vara förlåtligt, om jag icke upptager dem till besvarande. Jag vill
blott fästa uppmärksamheten å en sak, hvilken, huru olika uppfattningen
i öfrigt än må vara, bör inses af flertalet; eller att det ligger i sakens
natur, att hvilken samhällsklass som helst önskar om möjligt befrias ifrån
alla afgifter till det allmänna. Sådant är det enklaste i verlden och kan
icke väcka någon förundran. Och hade det blott varit fråga om, huruvida
den tackjernstionde, som för närvarande besvärar vissa orter i riket,
skulle endast på denna grund upphöra eller icke, hade det varit tydligt
och klart, att man deröfver icke behöft infordra vederbörande myndigheters
yttranden. Ty det l£g för öppen dag, att jernbergslagerna ville
komma ifrån den afgift, som de för närvarande äro förbundne att till
Statsverket utgöra och bibehålla förmånerna; och detta har ock, såsom af
kollegiernas utlåtande inhemtas, varit den allmänna meningen inom de
flesta bergslagsorter. Det är således gifvet, att det icke var detta utredningen
afsåg, utan hade hon till föremål att ådagalägga, huru denna skatt
tillkommit, samt på hvilka privilegier eller Kongl. bref den grundade sig; och
jag vågar hoppas, att den utredning, som ur sådan synpunkt blifvit verkställd
och hvars resultat här föreligger, skall derom gifva en ganska klar och säker
kännedom. Men om Riksdagens Andra Kammare vill göra nåd, — icke
kommer näringen derigenom i förlägenhet, och icke heller kan den, som i
större eller mindre mån har sig ålagd pligten att föra näringens talan,
på sådan grund hafva något deremot att invända. Man bör likväl härvid
icke förbise, att hvarje lindring, som utan vederlag lemnas en samhällsklass,
drabbar en annan samhällsklass med en motsvarande tunga;
och således bör hvar och en för samhällets skull icke undandraga sig de
bördor, hvilka ej kunna undvikas. Nog är det uppenbart, att vi gerna
ville lefva i ett samhälle, der lif och gods äro skyddade och der man för
ätt komma i åtnjutande af dessa oskattbara fördelar icke behötde gorå
några uppoffringar; men ett sådant samhälle har aldrig funnits och lärer
icke heller någonsin komma att finnas annorstädes än i önskningarnes
verld. Och för att nu tala om grundräntorna vill jag icke på något
vis taga dem i och för sig betraktade i försvar, men för Staten är det likväl
nödvändigt, att den under en eller annan form tager ut sin rätt för
att blifva i stånd att uppfylla sina ändamål. Deraf följer, att beskattning
måste i alla tider ega rum, ty man lärer icke kunna tänka sig någon tid,

440

Den 8 Maj, e. ni.

då all beskattning upphör. Men det åligger naturligtvis hvilken som helst
af de offentliga myndigheterna och särskildt Kong!. Maj:ts Regering att
härvid tillse, att, som man plägar säga, kyrkan ställes midt i byn, och att,
då genom lemnad eftergift bördan aflyftes från en samhällsklass, den icke
må kastas på andra samhällsklasser, hvilka sakna hvarje förbindelse att
den uppbära.

På dessa grunder är det, som embetsverkens utlåtande stödjer sig, och
dem har Kongl. Maj:t jemväl tagit till rättesnöre för sin framställning.
Jag vågar derföre hoppas, att Kammaren eller åtminstone Kammarens
flertal skall finna goda skäl vara för handen att godkänna Kongl. Maj:ts
Proposition.

Herr Anders Ericsson: Sedan Första Kammaren afslagit första
punkten af Betänkandet, anser jag det för min del vara enklast och bäst,
att denna Kammare äfven fattar samma beslut, helst derigenom ingenting
värre sker, än att förhållandena i det hänseende, hvarom här är fråga,
blifva desamma, som de nu äro tills vidare och till dess tiden må visa sig
mera mogen för förändringen. Efter Första Kammarens beslut vill jag
således förändra det yrkande jag framställde på förmiddagen och förenar
mig numera med dem, som yrka afslag å Utskottets här gjorda framställning.

Öfverläggningen förklarades vara slutad. Enligt de yrkanden, som
derunder förekommit, framställde Herr Talmannen propositioner dels på
afslag derå och bifall till det af Herr Friherre von Schulzenheim väckta
förslaget, och dels slutligen på afslag å Utskottets hemställan utan något
motförslag. Alla dessa propositioner besvarades med blandade ja och nej.
Herr Talmannen förklarade ja öfvervägande för bifall till Utskottets förslag.
Votering biet då begärd, i anledning hvaraf, och enär jemväl i fråga
om kontrapropositionen skiljaktighet förspordes och omröstning äskades,
först uppsattes, justerades och anslogs följande voteringsproposition:

Hen, som till kontraproposition i hufvudvoteringen öfver första, andra
och tredje punkterna i Stats-Utskottets Utlåtande N:o 82 antager deras
mening, som yrka afslag på dessa punkter,

röstar ja;

Den det ej vill,

röstar nej;

Vinner nej, ställes kontrapropositionen på deras mening, som yrka, att
Kammaren med afslag å Utskottets hemställan, skall för sin del besluta,
att skyldigheten inom privilegierad bergslagsort till utgörande af tackjernstionde
äfvensom af skatte- och hyttegälsjern, der någondera af dessa
tvänne sednare afgiftsposter blifvit åsatt och ännu qvarstår, skall för
framtiden upphöra; dock med vilkor att de hittills blott extra roterade
bergslagerna skola vara underkastade den rotering, som, efter vederbörandes
hörande, finnes med författningarne öfverensstämma.

Den 8 Maj, e. m.

441

Den öfver ofvanintagna proposition anställda omröstning utvisade, vid
sedlarnes öppnande, 106 ja och 34 nej; hvadan hufvudvoteringen nu
företogs enligt denna proposition:

Den, som bifaller hvad Stats-Utskottet hemställt i första, andra och
tredje punkterna af dess Utlåtande N:o 82,

röstar ja;

Den det ej vill,

röstar nej;

Vinner nej, äro Utskottets hemställanden i ofvannämnda punkter af
Kammaren afslagna.

Denna sednare omröstning utföll med 60 ja och 81 nej; och hade
Kammaren alltså afslagit hvad Utskottet åt dess Utlåtande i de törsta tre
punkterna hemställt.

Punkten 4.

Härvid anförde

Herr Myrtin: Ehuru jag ingalunda betvitlar, att Kammaren skall
obetingadt bifalla Stats-Utskottets Utlåtande i förevarande punkt, så finner
jag mig likväl, i anledning af Herr Finansministerns andragande på
förmiddagen, såvidt det angår Hyeds bergslag, uppmanad att anföra några
ord och låta till Kammarens kännedom komma åtskilliga handlingar, som
fullständigt upplysa förhållandet rörande nämnda bergslag''. Herr Finansministern
yttrade härom, att, i följd af äldre privilegier, Nyeds bergslag
stode i ett egendomligt förhållande, olikt andra bergslager, och häruti instämmer
jag fullkomligt, ty snart sagdt icke något åt hvad som i dag
yttrats angående öfriga bergslagerna är tillämpligt på Nyeds bergslag.

I den Kongl. Propositionen, som ligger till grund för Stats-Utskottets
förevarande Betänkande, åberopas, att genom Kongl. Förordningen den
27 April 1846 rörande kolhandelns frigifvande inom bergslagerna i allmänhet
Nyeds bergslag skulle- blifvit beredd en fördel, eller att Nyeds
bergslag skulle undsluppit ett onus i så måtto, att bergslagens jordegare
då fått rätt att sälja sina kol, hvarhelst de kunde finna för godt. Jag
skall likväl om en kort stund på det tydligaste bevisa, att omförmälda
Kongl. förordning icke hade något inflytande på förhållandet i Nyeds
bergslag, hvarest kolhandeln lång tid förut var frigifven.

Uti den Kongl. Propositionen, pag. 6, yttras: “Kongl. Maj:t, som för
sin del icke har något att tillägga till den ämnet fullständigt upplysande
utredning, hvilken Kammar- och Kommers-kollegierna lemnat, vill härmed
på de af nämnda kollegier anförda skäl och i öfverensstämmelse med
kollegiernas hemställan“ etc. Då jag nu går att yttra mig i anledning af
bemälda kollegiers underdåniga utlåtande i ämnet, så har jag med detsamma
besvarat framställningen i den Kongl. Propositionen, och, erinrande
Kammarens Herrar ledamöter huru sällan jag besvärat Herrarne

442

t)en 8 Maj, e. Öl,

med några andragande^ vågar jag nu utbedja mig Herrarnes uppmärksamhet,
då jag i största korthet skall referera några handlingar.

Uti det underdåniga Utlåtandet, pag. 87, säga kollegierna, att Nyeds
bergslag erhållit sina privilegier derför, att den icke hade annat att uppehålla
sig med än “allenast strömmar och skog.® Så står det verkligen
skrifvet i privilegii-brefvet, men för att komma till det mål, som kollegierna
synes hafva föresatt sig, hafva kollegierna uti nästa period af Utlåtandet,
utan någon ur privilegii-brefvet hemtad anledning, uppgifvit, att
Nyeds socknemän skulle “med kolning och körslor betjenat de flere inom
socknen belägna jernverk", men en sådan inskränkning uti Nyeds socknemäns
rätt att använda sin arbetskraft förefinnes icke uti privilegii-brefvet,
hvilket har följande lydelse:

“Wij Christina med Guds nåde, Sveriges, Göthes och Wendes uthkorade
Drottningh Arffurstinna, Storfurstinna till Finland!!, Hertiginna uthi
Estlandh och Carelen, Fröken öfver Ingermanlandh, Göre vitterligit, att
såsom vårt Kongl. Bergsampt häfver för gått och nyttigt anseedt att
Nyedz sochn uthi Wermelandh blefve Bergslag!: och nute Bergslags frijheet,
uthi anseende att der inthet annat hafve sigh att uppehålla medh, än
allenast af strömmar och skogh, altså hafve Wij af gunst och nåde beviliat
och efterlåtit, som Wij här medh och i kraft af detta vårt öpne bref bevillie
och efterlåthe att be:de Nyedz sochn skall här efter alt stadigt vara
Bergslagh och niuta Bergslags frijheet, aldeles på sätt och viis, som andre
Bergslag!! uthj vårt Rijke ähre medh privilegeradhe vordne. Yar alle som
detta angår vette sigh tillbörligen att efterrätta, icke görandes för emoth
i noget måtto. Datum Stockholm den 31 Martij Anno 1649.

Christina.

(Sigill.)

H. Yijnbladh."

De sålunda gifna privilegierna äro alldeles ovilkorliga, och kollegierna
hafva saknat befogenhet till framställningen att kolningen och körslorna inom
socknen skulle afse betjenandet af endast de inom socknen belägna jernverk.

Uti nästa period anmärka kollegierna Kongl. resolutionerna den 22
December 1697 och den 12 Juli 1720 sålunda: “Kongl. Maj:t genom nådig
resolution den 22 December 1697 förordnat, att allmogen intet tvång
af brukspatronerna skulle vederfaras, utan fritt stå sina varor annorstädes
att föryttra, hvarest de en rigtig betalning undfå kunna; vid hvilken förmån
allmogen blef genom Kongl. resolutionen den 12 Juli 1720 bibehållen,
““så framt ingen nyare förordning vore deremot."“

För fullständighetens skull vill jag uppläsa sistberörda Kongl. resolution,
såvidt den angår förevarande fråga:

“Kongl. Maj:ts nådigste Resolution och förklaring uppå de besvär
och ldago-punkter, som dess trogne undersåtare och almogen ifrån Nyeds
sochn i Wermeland, vid påstående Riksdag genom deras utskickade fullmechtige
i underdånighet andraga låtit. Gifven Stockholm den 12 Julii 1720.

1.

Kongl. Maij:t har i nåder anhördt dess trogne undersåtares andragne
besvär och angelägenheter. Och som i underdånighet anhålles om confirmation
på förra Konungars dem nådigst förundte privilegier; så vill Kongl.
Maij:tt samma dem tillförnde förundte privilegier bär med i nåder confir -

Den 8 Maj, e. in. 443

mera och stadfästa, så vida senare Kongl. förordningar eij äro deremot. “

Actum ut supra.

Friedrich.

(Sigill.) S. Blomfeldt.“

Då kollegierna hafva anmärkt denna sistnämnda resolution och den
s. k. klämmen deruti kan gifva anledning till förmodan, att någon inskränkning
uti Nyeds bergslags frihet förut egt rum, så hade väl jemväl
utaf kollegierna bort omnämnas Drottning Ulrica Eleonoras året förut
meddelade stadfästelse å privilegierna, hvilken handling har denna lydelse:

“Kongl. Maj:ts nådigste Resolution och Förklaring uppå de besvär
och klagopuncter, som des trogne undersåtare af allmogen i Ny-Eds sockn
och Wermelands bärgslag, igenom deras utskickade fullmächtige, vid denne
välöfverståndne Riksdagen hafva i underdånighet föredraga och insinuera
låtet. Gifven Stockholm den 8 Julii 1719.

1.

Kongl. Maij:t häfver med nåder anhördt des trogne undersåtares af
förrbemälte landsort i underdånighet andragne besvär, och såsom allmogen
i denne sochn och bärgslag till det första underdånigast anhåller att
blifva bibehållen vid Drottning Christina dem förunte privilegier af den
31 Martii 1649 och Kongl. Maij:ts resolution af den 22 December 1697;
så vill Kongl. Maij:t effter des samtelige Ständer gifne nådige försäkring
§ 9 och Kongl. Maij:ts nådiga resolution på allmogens allmänne besvär
§ 1, hvar och en af des trogne undersåtare, vid des välfångne rättigheter,
privilegier och friheter nådigst hafva bibehållne och stadfäst.

Actum ut supra.

Ulrica Eleonora.

(Sigill.) Christ. König.“

Under året 1719—1720 har icke veterligen utgått något Kongl. påbud,
hvarigenom Nyeds sockens vilkorliga privilegium på bergslags-frihet.
blifvit inskränkt, men icke desto mindre utan något andraget skäl hafva
kollegierna, med fortsatt åsyftande af det slut hvartill kollegierna i frågan
kommit, sist på sidan 87, yttrat: “att likväl den allmogen genom Kongl.
Resolutionen den 22 December 1697 lemnade frihet, att, hvarhelst den
sjelf ville, afyttra sina kol, afsett endast tillåtelse för densamma att få
betjena hvilket bruk som helst inom socknen och dymedelst vara befriad
från allt tvång af den förut gjorda fördelning emellan de inom socknen
varande bruken af allmogens tjenstbarheter, men icke något medgifvande,
det denna betjening finge sträcka sig till bruk utom socknen.“

Herrarne behagade finna, att den sålunda utaf kollegierna uttalade
meningen är uppenbart stridande emot privilegii-brefvens tydliga innehåll,
hvilket dessutom är så mycket tydligare, som först genom Kongl. hrefvet
den 26 Juli 1726 inskränkning skedde uti Nyeds socknemäns rätt att
utom socknen föryttra sina kol. Då Herr Statsrådet och Chefen för Finansdepartementet
på förmiddagen omnämnde en landshöfdings i Wermland
åtgärder beträffande kolhandeln i Nyed, hvarmed förmodligen afsågs
verkställighet af Kongl. brefvet den 26 Juli 1726, så hördes uti Kammaren
ett visst sorl, utmärkande tillfredsställelse, eller af någon annan an -

444

Den 8 Maj, e. m.

ledning, hvilketdera vet jag icke, men livad jag vet är, att Herr Finansministern
underlät omnämna Kongl. brefvets af den 26 Juli 1726 korta
varaktighet, ty det dröjde icke längre än fem år, eller till 1731 års riksdag,
förrän besvär öfver de på nämnda Kongl. bref följda åtgärder af
tvång och betryck för allmogen i Nyed anfördes, hvilket hade till följd,
att de gamla privilegierna ånyo stadfästades, hvarom jag har äran åberopa
denna handling:

“Kongl. Maij:tts nådige Resolution på des trogna undersåtares allmogens
af Ny-Eds sockens berglag i Wermeland vid 1731 åhrs riksdag,
igenom deras fullmäcktig i underdånighet andragne enskijlte besvär.

Gifven Stockholm i Rådcammaren d. 6 Decemb: 1733.

Alldenstund allmogen slutel. anhåller att blifva vid deras gambla privilegier
och rättigheter nådigst bibehålla; så kan allmogen sig därutinnan
trygga vid Kongl. M:tts i dy måhl gifvne allmänna nådige försäkringar,

samt vid förra Riksdagar utfärdade Resolutioner —------Datum

ut supra.

Friedrich.

(Sigill.) Frid. Steenhagel.“

Dessa fyra af mig åberopade Kongl. Resolutioner äro original-expeditioner
af de höga regenterna underskrifna och vederbörligen kontrasignerade.
Genom denna sistnämnda Kongl. Resolution äro Nyeds bergslags
gamla privilegier och derom förut vid riksdagar utfärdade resolutioner bibehållna
och upplifvade, hvarigenom allt tvång och inskränkning beträffande
kolhandeln i Nyeds bergslag upphörde, och denna bergslag stod i
detta hänseende redan då på samma punkt som denna dag, hvadan
Kongl. Förordningen den 27 April 1846 icke hade det ringaste inflytande
på Nyeds bergslags förhållanden; och genom samma Kongl. Förordning
kunde således det förmenta onus, som ansetts åligga Nyeds bergslag, nemligen
att inom bergslagen försälja sina kol, icke hafva upphört, hvilket jag
för en kort stund sedan yttrade mig vilja bevisa, som ock nu skett.

Då de Kongl. kollegierna fått sig uppdraget att afgifva underdånigt
utlåtande i förevarande fråga, hade man väl med skäl kunnat vänta, att
kollegierna icke genom någon slags vilseledande framställning af sakförhållanden
skulle söka komma till något visst mål; men huru härmed förhåller
sig bär jag förut visat och vill än vidare anmärka, huruledes kollegierna
genom eu, såsom det kan synas, på försåtligt sätt inkastad mellanmening,
förringat verkan af Kongl. Resolutionen den 10 December 1771,
som af kollegierna är vorden anmärkt. Det yttras nemligen af kollegierna,
pag. 88: “att år 1706 i Nyeds socken väl finnes antecknad eu
masugn, Mångshyttan benämnd, men att ehuru, genom Eergskollegii utslag
den 22 December 1755, nämnda masugn, med dess blåsning och
koltägt, blifvit från Nyed förflyttad till Hedenskog i Brattförs socken, ortens
privilegier likväl", (här börjas mellanmeningen) “och sedan bemälda
kollegium i underdånigt utlåtande den 18 September 1771 anmält, att
förhållandet med Nyeds socken icke vore enligt med andra bergslagsorters,
emedan tackjernsblåsning eller malmbrytning härstädes icke idkades,
utan att allmogen fått sig bergslagsfrihet förunnad, emot det den till

445

Den 8 Maj, e. m.

Nordmarks grufvor erlade en viss grufvegenant och derjemte idkade skogsarbete
för att med nödiga kol underhålla de inom berörda socken anlagda
stångjernsverk“, (här slutas mellanmeningen) “blifvit genom Kongl.
Resolutionen den 10 December 1771 ytterligare bekräftade. “

Den, som läser detta, skall lätt vara frestad tro, att — hvad kollegierna
likväl icke sagt — Bergskollegii omnämnda utlåtande vållat någon
inskränkning uti Nyeds bergslags privilegier, hvilket dock icke är förhållandet.
Den omnämnda resolutionen lyder sålunda:

“Afskrift.

Kongl. Maij:sts nådiga Resolution uppå allmogens uti Ny Eds
sochn i Wermeland, bland deras Enskilte Besvär vid innevarande
Riksdag, genom Riksdagsfullmägtigen, Olof Bruse, gjorde underdåniga
ansökning, att hugnas med Kongl. Maij:ts nådiga confirmation och
stadfästelse uppå the bemälte sockn, åren 1649 och 1697, i nåder
förlänte privilegier och förmoner; Gifven Stockholm, i Rådkammaren,
d. 10 December 1771.

Kongl. Maij:st har thenna underdåniga ansökning, sedan vederbörande
theröfver hörde blifvit, bos sig uti öfvervägande komma låtit; och vill ofvanberörde,
i förra tider Ny-Eds sockn nådigst förundte privilegier och
friheter, härmed i nåder hafva till framgent åtnjutande, confirmerat och
stadfästadt. Hvilket till nådigt svar och vederbörandes underdåniga efterrättelse
länder: förblifvandes Kongl. Maij:st i öfrigt thenna allmoge
samt ofvannämnde thess Riksdagsfullmägtig med Kongl. nåd och ynnest
städse bevågen. Datum ut supra.

Gustaf.

(Sigill.) Joh. v. Heland.

Resolution uppå Ny-Eds sockns i Wermeland bland Enskilte Besvären,
vid 1771 års Riksdag, sökte stadfästelse på thess. Privilegier.

Med original Kongl. Resolutionen vara lika lydande, betygar, uppå
anmodan,

G. Ant. Kock N. Stenhammar

V. Not. i Kgl. Svea Hofrätt. f. d. auditör.“

Sådan är den af kollegierna lemnade utredning af Nyeds bergslags
äldre förhållanden, och till och med denna har i Stats-Rådet vållat den
betydliga skiljaktighet, att Herr Statsrådet von Ehrenheim, med hvilken
Hans Excellens Herr Justitie-statsministern samt Herrar Statsråden Carlson
och Berg sig förenat, i frågan kommit till samma slut som Statsutskottet;
och det kan icke annat än förvåna, att Regeringen uti en sådan
rent juridisk fråga aflåtit en nådig Proposition, om hvars befogenhet
så mycken skiljaktighet yppats i konseljen.

Såsom Herr Finansministern på förmiddagen yttrade, förekommer angående
Nyeds bergslag ett alldeles specielt förhållande, ty såsom den bland
handlingarne intagna tabell öfver bergslagernas friheter och vederlag, beräknadt
i penningar, utvisar, har Nyeds bergslag icke något vederlag åt
afstå eller någon annan slags bergslaget förunnad fördel att lemna emo
den ifrågasatta beskattningen; och, mine Herrar J Nyeds bergslag står i af
seende på beskattnings-titeln: ordinarie rotering, alldeles på samma bni
som den bäst privilegierade jorden, och jag kan icke föreställa mig Kam
tnarens mening vara, att utjemnandet af olikhet i beskattning skall sk

446

Den 8 Maj, e. m.

genom påläggandet af grundskatter der de icke finnas. Skall Nyeds bergslag,
oaktadt dess ovilkorliga privilegier, blifva första föremålet för så beskaffad
beskattning, så är vägen öppnad att oförtöfvadt på lika sätt förkasta
säteriernas privilegier, städernas privilegier, presterskapets en del
privilegier och privilegier för åtskilliga korporationer in. m.

Jag vill nu för tillfället icke längre taga Kammarens tid i anspråk,
utan slutar med att yrka bifall till Stats-Utskottets Utlåtande i förevarande
fjerde punkt.

Herr Grefve Posse: Den utgång, som frågan i afseende å de tre
första punkterna erhållit, föranleder mig att yrka rent afslag å Kongl.
Maj:ts framställning i denna del.

Ofverläggningen förklarades slutad och blef Utskottets hemställan i
denna punkt af Kammaren likaledes afslagen.

§ 12.

Föredrogs och bifölls Stats-Utskottets Memorial N:o 83, i anledning
af återremiss å en punkt uti Stats-Utskottets Utlåtande angående grundskatternas
omsättning i penningar m. m.

§ 13-

Föredrogs Stats-Utskottets Utlåtande N:o 84, i anledning af väckt
motion om upphörande af åtskilliga från kyrkorna i vissa orter hittills
utgående afgifter.

Härvid anförde

Herr Rundbäck: Jag vågar hemställa, att denna Kammare för sin
del måtte besluta att i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla om en utredning
af förhållandet med dessa från kyrkorna utgående afgifter. Jag tillåter
mig nämna, att äfven från Göteborgs stift utgå åtskilliga af de här
nämnda afgifterna till Lunds stift. Det må nu så vara, att kyrkorna inom
Lunds stift må betala vaxljus-medel och studii-skatt till biskopen i
Lund, men att äfven kyrkor inom Göteborgs stift skola göra det, anser
jag öfverflödigt. För min del har jag mig icke bekant, hvarifrån dessa afgifter
härleda sig eller hvart de gå. Jag tror att detta är händelsen med
flera andra ledamöter inom Kammaren, och jag tror derföre, att det skulle
vara särdeles önskvärd! att erhålla en utredning af saken.

Herr Ola Jönsson: Jag hade ej ämnat begära ordet i denna fråga,
men då en talare öppnat diskussion deri, så vill jag förklara, att jag icke
har något att anmärka emot att Utskottets förslag bifalles.

På samma gång vill jag erkänna, att det icke varit möjligt för Utskottet
att åstadkomma någon utredning i frågan. Dertill skulle nemligen
hafva erfordrats åtskilliga handlingar, hvilka man icke lyckats att få reda
på här i Stockholm.

Don 8 Maj, e. m.

447

Det skulle visserligen vara ganska lämpligt att erhålla en utredning i
ämnet från Regeringen, men då Första Kammaren redan bifallit Utskottets
Utlåtande, och någon skrifvelse i ämnet således numera icke kan komma
i fråga att afgå till Regeringen, tror jag, att denna Kammare icke har
annat att göra än att äfven bifalla Utskottets förslag. Uppmärksamheten
har nu en gång blifvit fästad på denna sak, och då Utskottet förklarat
sin ledsnad öfver, att det icke nu kunnat åstadkomma någon utredning
deri, så gifver detta mig anledning till den förhoppning, att frågan nog vid
en kommande riksdag skall erhålla en tillfredsställande lösning.

Herr Grefve Posse: Jag ber endast att få upplysa, att, oaktadt
Utskottet gjort flera bemödanden att förskaffa sig upplysningar i denna
sak, så har det icke lyckats Utskottet att erhålla några sådana. Orsaken
härtill måste vara den, att dessa afgifter stå qvar från den tid, då Skåne,
Halland och Blekinge ännu lydde under Danska kronan, och att stadganclena
om dessa afgifter gått ut derifrån samt följaktligen måste uppsökas
i de Danska arkiven. En del af de ifrågavarande afgifterna finnas antecknade
i kyrkornas jordeböcker, och församlingarne torde till följd häraf
icke kunna undandraga sig att erlägga dem.

Då nu någon skrifvelse till Kongl. Maj:t i ämnet icke kan komma att
afgå, emedan Första Kammaren redan bifallit Utskottets förslag, förenar
jag mig i motionärens yrkande derom, att samma förslag äfven måtte af
denna Kammare bifallas.

Herr Rosenberg: Jag är af samma åsigt som de två nästföregå ende

talarne. Jag tror, att det visserligen skulle vara af vigt att erhålla
en utredning i ämnet, men att Kammaren nu icke har annat att göra
än att bifalla Utskottets förslag, hvilket ag äfven yrkar måtte ske.

Herr Rundbäck: På grund af den upplysning jag erhållit derom,

att Första Kammaren redan bifallit Utskottets förslag, afstår jag från mitt
förut gjorda yrkande och förenar mig med dem, som yrkat bifall till
Utskottets hemställan.

Öfverläggningen var slutad och Utskottets hemställan bifölls.

§ 14.

i öredrogs Banko-Utskottets Betänkande Nio 12, med förslag angående
Riksbankens låne- och kreditivrörelse.

Punkten 1.

Härvid anförde:

Herr Snäf: Då jag inom Utskottet låtit anteckna mig som reservant
vid denna punkt, ehuru detta genom ett förbiseende i tryckeriet icke
iiunes i_ Betänkandet, anser jag mig böra redogöra för min från Utskottets
afvikande mening. Till en början får jag fästa uppmärksamheten på

448

Deri 8 Maj, e. in.

motsvarande paragraf i nu gällande Bankoreglemente, som har följande
lydelse: “Till manufakturernas och fabrikernas understöd är anvisadt ett
kreditiv af två millioner riksdaler, hvilket under år 1869 hålles Kongl.
Kommers-kollegium till banda" etc. Banko-Utskottet föreslår nu, att samma
kreditiv skall för år 1870 vara 13/4 million, hvaraf svnes att bär är
fråga om en nedsättning af million; det är deremot jag hade reserverat
mig. Utskottet grundar sitt förslag på samma skäl, hvarpå det vid
förra riksdagen föreslog en lika stor nedsättning, eller derpå att manufakturdiskonten
förmenas icke längre motsvara sitt ändamål, ej heller kunna
genom en reorganisation göras ändamålsenlig, som det i Banko-Utskottets
Betänkande N:o 13 till förra Riksdagen heter; hvarföre redan dåden
åsigten uttalas, att detta kreditiv efter hand bör indragas, hvaraf skulle
följa manufakturdiskonts och möjligen hela Kommers-kollegii indragning,
såsom slutligt mål; hvarom allt nu erinras i detta Betänkande. Mig
har detta förekommit, som skulle Banko-Utskottet, hvars i Riksdagsordningen
fastställda åliggande är att föreslå Riksdagen nödiga “föreskrifter
om Bankens förvaltning11, sträckt sin verksamhet långt utöfver detta uppdrag
genom att ingå i pröfning af en för Banken alldeles främmande fråga,
nemligen lämpligheten af manufakturdiskontens verksamhet, som mera
torde höra till den om embetsverkens reorganisation än vara en bankfråga.
För min mening i afseende på 44:de § bankoreglemente! hafva
helt andra skäl företett sig, som jag anhåller få underställa Kammarens
pröfning; de äro väsendtligen af tvänne slag — de första tillhöra dem,
som kunna hemtas från de förhållanden, hvilka uteslutande tillhöra Banken,
dess förvaltning och ändamål; de andra hafva sin grund i min uppfattning
om att det tillhör i viss grad Staten, att såsom en dess gemensamma
angelägenhet söka befrämja och uppmuntra det nationela arbetet
i vår inhemska industri, eller som det i Bankoreglemente! heter, våra fabriker
och manufakturer. Det torde tillåtas mig att först framställande
förstnämnda skälen, eller de som uteslutande angå Banken och dess. förvaltning.
I det afseendet har man väl först att tillse, om några svårigheter
dervid skulle uppkomma genom att fortfarande lemna kreditivet oförändradt
till samma belopp; eller om Banken icke derigenom, likasom Staten,
skulle tillskyndas fördel och vinst. I dessa hänseenden behöfva vi endast
kasta en blick först på förhållandena, sådana de framstå af Bankofullmägtiges
berättelse, delgifven Riksdagen i Banko-Utskottets Memorial
N:o 1, hvaraf synes, att vid slutet af år 1868 befanns af förlaget till
låne- och kreditivrörelsen nära 2 ''/., millioner oanvända, och enligt sednast^
revisionsberättelse, att den 29 sistlidne Augusti uppgick denna summa till
öfver tre (3) millioner; häraf visar sig, att Bankens tillgångar icke varit
anlitade högre, än att dess åtagna förpligtelser till lån och kreditivförlag
lätt kunnat uppfyllas, äfven under det att ifrågavarande kreditiv varit V*
million högre, än hvartill detsamma för innevarande år är bestämdt. Då
härtill kommer, att 1,295,000 riksdaler komma att under detta år inflyta
af försträckningen till 4 filialbanker, som tillsammans med det som inflöt
1868 från dylika banker gör 2,922,500 riksdaler, är det lätt att inse att
en klok bankförvaltning i och för sig fordrar, att förut gifna förlag under
sådana förhållanden icke förminskas, för hvilka full och tillräcklig

säkerhet

449

Den 8 Maj, e. m.

säkerhet är ställd, och hvarpå Staten har en gifven behållning. För att
nu tala om denna behållning ber jag få fästa uppmärksamheten på, att,
utom den ränta 4 procent som utgår till Banken, erlägges af låntagarne
1 procent derutöfver, som tillfaller Kommers-kollegium. Genom den ränta
o procent, som sålunda erliålles på de utlånade medlen, bestående så väl
af Kommers-kollegii egen fond som ock af ifrågavarande kreditivmedel,
har, enligt sednaste revisionsberättelse, en inkomst uppstått af tillsammans
154,267 Rall- 67 öre, deraf Riksbanken erhållit 67,422 R:dr 58 öre, och
återstoden tillfallit Staten, dels derigenom att Kommers-kollegii egen fond
ökats med R:dr 24,049: 83, dels att andra allmänna ändamål blifvit tillgodosedda,
såsom aflöningar och pensioner, som eljest af andra medel måst
utgå, samt slutligen genom den årliga ersättningen till Riksgälds-kontoret
af 21,000 Rall- för det på Riksstaten öfverflyttade bidraget till Teknologiska
institutet. A id öfvervägande af de rena bankskäl, som jag nu
tagit mig friheten anföra, torde det förhållande således äfven böra tagas i
betraktande, att, om Riksbanken, på samma gång den måste emottaga
t. ex. nära tre millioner af upphörda filialbanker, för att ej tala om de
belopp, som ingå från allmänna hypoteksbanken m. m., hvilket allt måste
öfverföras på reservfonden, äfven indrager och minskar förut lemnade
Fåne- och kreditiv-förlag i stället för att öka dem i samma mån, så måste
den sedan år 1866 uppkomna minskningen i Bankens behållning, som
vid jemförelse emellan åren 1867 och 1868 visar sig vara 460,000 R:dr,
men emellan 1866 och 1868 årens behållningar 576,996 Rall- mindre för
det sednare året, ännu ytterligare tilltaga; ett resultat hvartill jag föreställer
mig att Andra Kammaren icke vill bidraga. Jag torde nu få återkomma
till de skäl för min särskilda mening, som grundar sig på min
uppfattning derom, att det i viss grad tillhör Staten att, såsom en för
dess egen förkofran vigtig angelägenhet, söka uppmuntra och befrämja det
nationela arbetet, våra inhemska näringar och den slags företagsamhet,
som uppenbarar sig i våra fabriker och manufakturer. Sjelfva tillvaron af
stadgande^ i 44:de § i Bankoreglementet med dess syftemål visar tillräckligt,
att äfven föregående Riksdagar erkänt denna grundsats. Utom en
enskild motionär vid ett par föregående riksdagar var det också, enligt
hvad jag vet, först förra Riksdagens Banko-Utskott, som uttalade den
åsigten, att manufakturdiskontens kreditiv på Riksbanken borde efter hand
helt och hållet indragas; hvarföre en nedsättning då liksom nu föreslogs.
Jag anhållei. nu att få visa, att lika litet som skäl för eu sådan nedsättning
finnes i de förhållanden, som uteslutande angå sjelfva Banken, lika
litet kunna de hemtas från förhållandena angående våra fabriker och
manufakturer, hvars uppmuntran och befrämjande manufakturdiskonten afser;
samt derjemte visa att den innevarande perioden just är den minst
lämpliga att försvaga detta stöd eller denna uppmuntran från Statens
sida. Men, mine Herrar! för att kunna göra detta måste jag nu yttra
mig något vidlyftigare, för att på samma gång skingra det intryck och
den föreställning, som Friherre Gripenstedt, uti ett föredrag här den 3
Mars angående Franska traktaten, sökte ingifva Kammaren genom skildringen
af den fördelaktiga ställning, hvari våra fabriksnäringar skulle hafva
kommit efter nämnda traktat. — Jag ber derför att, såsom icke då närHiksd,
JProt. 1869. 2 Afd. 4 Band. 29

450

Den 8 Maj, e. m.

varande, nu något närmare få belysa hithörande förhållanden, hvarigenom
jag tror, att ett helt annat resultat skall framstå, och att det skall visa
sig, att våra industriidkare är o just efter denna traktat försatte i en belägenhet,
som på det högsta påkallar vår uppmärksamhet. — Den ärade
talaren framhöll vid nyssnämnda tillfälle, att “/r än sidan. af medaljen“,
som Franska traktatens verkningar på våra inhemska fabriker blifvit kallad,
alldeles “icke är sd afskräckande som man förmenar, utan tvärtom
visar sig ganska tillfredsställandeTill stöd för denna mening och för
att bevisa detta ansågs det tillräckligt anföra några hufvudsiffror ur Kommers-kollegii
berättelse för år 1867, som utvisa att tillverkningsvärdet vid
våra fabriker, som året före traktaten utgjorde 71,088,000 R:dr, steg 1865,
eller det år traktaten ingicks, till 75,810,000 R:dr och år 1866 till

83,748,000, och att således från 1864 till och med 1866 en ökning egt
rum af mer än 12 ''/2 millioner. För att rätt kunna uppskatta värdet af
det sålunda anförda beviset för våra inhemska näringars framsteg och utveckling
efter Franska traktaten, är det nödvändigt att i minnet återkalla
det förhållande, som i afseende på bomullsfabrikerna blef en följd af det
inbördes kriget i Norra Amerika, som utbröt 1861; att nemligen i brist
på råämnet, bomull, nästan all tillverkning vid de flesta af dessa fabriker
upphörde under kriget; att ehuru antalet fabriker icke ökats, tillverkningen
likväl så småningom och i mån af tillgång på bomull efter kriget
ökades så, att då 1864 tillverkningsvärdet å bomullsgarn endast uppgick
till 4,912,000 R:dr, detsamma år 1866 uppgick till 13,664,000 R:dr, utgörande
ensamt en tillökning af 8,752,000 R:drs värde — att bomullsväfnadsfabrikationen,
som år 1864 endast uppgick till 2,690,000 R:drs värde,
år 1866 steg till 5,597,000 R:dr, d. v. s. ökades med 2,907,000 R:dr;
hvadan häraf kan ses, att den omtalade och så bjert och lifligt framhållna
ökningen i tillverkningsvärdet, som egt rum vid jemförelsen emellan
åren 1864 och 1866, bestått uti en återupptagen bomullsfabrikation, utvisande
ensam en ökning af 11,659,000 R:dr, eller jemte de bomullsfabrikater,
som jag ej närmare kan uppgifva, just omkring de nämnda tolf
millionerna; således icke härledande sig från någon ökad företagsamhet,
ty dessa storartade och dyrbara bomullsfabriker funnos alla till före 1864,
ja! de flesta voro tillkomna under det strängare skyddssystemet före 1857.
Att dessa dyrbara inrättningar, som före Franska traktaten redan här
blifvit anlagda, återtogo deras, genom Amerikanska kriget afbrutna verksamhet,
för att af de nedlagda millionerna kunna bereda någon, om också
knapp afkastning, kan, som hvar och en torde finna, således ingalunda
åberopas såsom bevis på våra fabriksnäringars i allmänhet utveckling efter
Franska traktatens tillämpning. Tillverkningsvärdet, sådant det af den ärade
talaren blifvit åberopadt, är således, då man derjemte tager de förhållanden
i betraktande, hvarunder det uppstått, icke annat än nakna siffror,
som på sin höjd bevisa de stora ansträngningar och den Hit våra näringsidkare
utvecklat under de omförmälda åren. Men hurudana äro nu resultaten
af dessa ansträngningar? Deri, mine Herrar! tror jag väl ligger
något bevisande; men helt visst är, att den sats, som den ädle Friherren
sökt bevisa, icke deraf ådagalägges —• men väl motsatsen. Till bekräftelse
derpå vill äfven jag anställa en jemförelse, men emellan de nyssnämnda
resultaten, och dervid fortfarande hålla mig inom samma tidrymd, ut -

451

Den 8 Maj, e. m.

sträckt endast ett år till 1867 och till samma officiela uppgifter, som den
arade talaren då. Jag vill således icke undersöka vidden af den under
de sednare åren tilltagande allmänna arbetslösheten eller antalet af de

ytJfTIT UndT tldT ihfrjat ™ närinSarne. lltan endast söka re?
atet’ dei tivar och en helst uppsöker det, nemligen i den rena behållningen
af arbetet. — Värdet af denna behållning finna vi i uppgiften om
beloppet af den bevillning till Kronan, som påförts fabrjks- och manufaktundkaie
i och for deras rörelse under ifrågavarande tid. Jag beköf pämmna;

att d?nna bevillning påföres med 1 procent af den
rena behållningen ej heller derom att våra taxerings- och pröfningskomité
Just icke bruka lagga fingrare emellan, som man säger! vid uppskattningen.
Enligt Kommers-kollegn sednaste berättelse utgjorde fabriks- och
manufaktundkares bevillning för 1864 .......... R-dr 11 5 551

70imoonied|^k 1865, traktatsåret, med öfver 38 procent'' till

71,284 R:dr, men var för året 1867 endast........... 57 596

eller icke ens hälften mot 1864; skilnaden...... R:dr 57 955

representerar en minskad inkomst af 5,795,500 R:dr för år 1867, i iemorelse
med året före Franska traktatens tillämpning. Mine Herrar! dessa
fakta tror jag aro talande, och jag anhåller att derpå få fästa’Eder
SSTädlfV uppmärksamhet — Hvad betyda väl tillverkningsvärdena vid
ivTm ci! I)\hel,rei-S .Undersokmng af Franska traktatens verkningar på våra
fr!mka ^briksnanngar mot dessa af mig nu anförda siffror, hvaraf
framgår, att landets manufaktur- och fabriksidkare på 3:dje året af denna
traktats. tillämpning, oaktadt okade ansträngningar, måste åtnöja sig med
s.e små inkomster reducerade till mindre än hälften, eller att de andel
gmgo en förminskning af närmare sex (6) millioner. Den ädle Fri wT1’

t S°m r lfVlt| ™g anlednin8 till denna belysning af hans slutsatser,
bär sagt om Franska traktaten, att denna såsom en “stimulus eller väckelse
till okade ansträngning^ verkat nyttigt“ på våra fabriker “eftersom
deras tillväxt just efter traktatens tillkomst varit mer än vanligt betydlig “
Sedan jag nu uppgift och visat de förhållanden, hvarunder denna tillvaxt
skett äfvensom resultatet, frukterna deraf, sådana de framstå i Sveiiges
officiela statistik, kunnen I, mine Herrar, sjelfve bedöma riktigheten
eller grundlosheten af den ädle Friherrens slutsatser. — För att nu likval
icke alldeles förkasta den måttstock, som den ärade talaren valt, neml
gen tillverkningsvärdena, för bedömande af våra fabriksnäringars progressiv
atve;;klluS’ tillåter jag mig göra eu jemförelse i det afseende? mellan
tva lika långa perioder före och efter året 1857, eller det år då det bleke
forbudssystemet upphäfdes, hvilket system, jag anser mig höra tillägga

reesultTtmafnTera alldeieS1°behf likväl af ingen återfordras. Se hlr
resultatet af denna jemförelse, deri värdena dock endast äro upptagna i

jemna hundratusentals riksdaler.

&r ,.^r 1848 var tillverkningsvärdet 32,000,000 R:dr; på derpå följande nio
år till och med 18o7 då det var 65,700,000 R:dr, steg det således med
procent, men efter 18o7 på de följande nio åren till och med 1866
då det uppgick till 83,700,000 Rall-, var ökningen likväl endast 27,4 proé?
, , Säledes kan icke heller här sägas, att någon “ stimulus “ eller

väckelse legat 1 de nedsatta tullsatserna, Franska traktatens mest öfver -

452

Den 8 Maj, e. m.

klagade lyte. — Jag skulle kunna inskränka mig till det nu anförda såsom
närmast berörande det oss föreliggande ämnet, som påkallar en rik ig
och sund uppfattning af förhållandena, ej en sådan som den arade talaren
velat bibringa Kammaren angående vårt nänngslif. — Men da jag
ännu eu gång nödgats yttra mig angående Franska traktaten, mot hvars
antagande jag vid 1866 års riksdag efter bästa förmåga stred; torde det
tillåtas mig att i största korthet yttra några ord om de af samme talare
anförda öfriga grunder till beröm för denna traktat. De skulle bestå
dels i en förökad export till Frankrike, hvarigenom vår handel gynnats;
dels i våra sjöfartsförhållanden till detta land, som i det hållna iottalet
ådagalägges med en mängd statistiska uppgifter. Aro nu verkligen dessa
förhållanden, beträffande så väl vår sjöfart som vår handel, en följd åt
traktaten? I afseende på handeln skulle detta visserligen vara förhållandet,
om genom totalt upphäfvande eller stor nedsättning af mforseitullarne
i Frankrike för varor som Sverige exporterar priset å dessa varor
kunnat så betydligt nedsättas, att åter derigenom afsättmngen befordrats.
Men huru förhåller det sig dermed? Enligt Kommers-kollegn åberopade
berättelse synes, att vår export på Frankrike, för så vidt den berores af
traktaten, hufvudsakligast bestått i trävaror och stångjern. _Nu har traktatstariffen
visserligen befriat trävaror från all tull, men huru hog var
den då förut, före traktatens afslutande? Jo, sådan att t. ex. en tolft
bräder 1 tums 9 tums 14 fots drog eu tull af 2 y3_ore, en tolft plank
3 tums 9 tums 14 fot, 7 öre o. s. v. Då priset i Frankrike 1867 noterades
t. ex. för sistnämnda slag 3 tums plank, 30 R:dr per tolft, och varierade
under året mellan 27 och 30 It:<lr, är det, frågar jag, då troig ,
att inbesparingar af 7 öre i tull kunnat inverka det aldra ringaste på att
öka vår trävaruhandel med Frankrike ? Hvar och en bär ratt att le åt
en sådan fråga och besvarar den troligen med ett bestämdt nej. hädan
mine Herrar! är fördelen för trävaruhandeln af traktaten. Men toi
stångjern? trägen J måhända. Jo, för denna Sveriges vigtigaste exportartikel
lyckades traktaten icke bättre, än att derför ännu, enligt den ne -satta traktatstariffen, bör utgå en tull i Frankrike af cirka 2 o procent åt

VaiaIMeii oaktadt denna höga skyddstull har denna del af vår handel
synnerligen gynnats af ett förhållande, alldeles oberoende af traktaten;
nemligen det att den rättighet till tullfri införsel af råämne t. ex. stångjern,
som alla metallfabrikanter i Frankrike ega, hvilka förbinda sig att
inom en viss tid exportera motsvarande vigt egna fabrikater, af dem o±-verlåtas äfven till andra importörer medelst försäljning af s. k. “acquits ,
ett slags tullavittens, som fås för tredjedelen, högst hälften af den lagliga
tullen, enär behofvet för metallfabrikanten af utländska råämnen ar
obetydligt, mot de qvantiteter som han exporterar af egen tillverkning.

Den ärade talaren, hvars anförande vackt min uppmärksamhet, har
ock, som jag funnit af samma dags protokoll, i ett sednare yttrande erkänt
detta förhållande, samt att “de» genom traktaten betingade tullnedsättninqen
ej kunnat utöfva något väsendtligt inflytande pa var jernexport
till Frankrike.“ Detta medgifvande gör det öfverflödigt att ingå i
någon vidare bevisning om traktatens gagnlöshet uti ifrågavarande afseende,
hvaremot den större afsättningen förnämligast kan förklaras åt det

Den 8 Maj, o. m.

453

låga pris hvartill våra bruksidkare måst sälja sitt jern de sednaste åren.
Om nu i afseende på våra sjöfartsförhållanden det icke kan bestridas, att
dessa gynnades af den ingångna traktaten (dock, märken det väl, mine
Herrar, endast beträffande den direkta farten mellan Sverige och Frankrike)
; får å andra sidan icke förbises, att samma och ännu större fördelar
blifvit två år sednare uppnådda, oberoende af traktaten genom den Franska
sjölagen af den 19 Maj 1866, som gäller för hela verldens sjöfart på
Frankrike från början af 1867, utan att dessa fördelar behöft köpas med
sådana uppoffringar som från vår sida skedde, oaktadt denne sednare lags
utarbetande den tiden icke för våra diplomater kunnat vara obekant.

Sammanställer man förhållandena beträffande vår handel och sjöfart,
såsom jag nu tagit mig friheten göra, och dervid icke förbiser de omständigheter
som derjemte måste tagas i betraktande, kan det icke annat
än förvåna att ännu få höra denna Franska traktat utan någon egentlig
anledning här upphöjas och berömmas såsom en nödvändig orsak till den
tillökning i vår export och vår sjöfart som de sednare åren egt rum.

Men då derjemte framhålles, att äfven våra fabriksnäringar deraf haft
gagn, att de “utvecklat sig på det mest glädjande sätt och befinna sig i
ett oförminshadt framåtskridandepå samma gång af officiela handlingar
upplyses, att hela den klass af medborgare, genom hvars företagsamhet,
flit och arbete en produktion åstadkommits till ett värde af circa

80,000,000 K:dr om året, måste se frukterna af detta arbete under
endast tvänne år så minskade, att ett enda år visar en förminskning af
närmare 6,000,000 R:dr, då, säger jag, torde det få anses nödigt, att den
lysande skildringen så bemötes, att dessa ämnen framstå i sin rätta dager,
på det att kommande beslut, som dermed kunna ega sammanhang,
icke inom denna Kammare må grundas på en alltför oriktig föreställning
om de verkliga förhållandena.

Ehuru jag endast anser mig hafva uppfyllt min pligt genom nu gjorda
framställning, har det dock ej skett utan motvilja, då jag sålunda löper
fara inkomma på ett område för meningsstrider angående frihandel och
protektionism, som redan utkämpats och vunnits mera genom de utvägar
ordets magt öppnat än genom svagheten af motsidans argumenter, om hvilkas
riktighet den småningom framstående verkligheten, tyvärr! först kunnat
och äfven börjat afgifva bevis.

För att nu om möjligt afböja all polemik på nyssnämnda område
ber jag få fästa uppmärksamheten på, att ehuru jag bestridt och bestrider,
att våra fabriksnäringar haft nytta af Franska traktaten såsom
här uppgifvits, jag likväl Icke påstått, att denna traktat varit enda och
uteslutande orsaken till fabriksindustriens minskade afkastning under de
sednare åren.

Att jag således icke haft för afsigt att öfvertyga frihandelns anhängare
om denna traktats skadliga verkningar, utan endast att framhålla
beaktansvärda fakta att af “hvar och en, som vill grunda sitt omdöme på
gifna och Mara sakförhållanden“, tagas i betraktande vid bedömandet
af orsakerna till det sjunkande välståndet och den tilltagande arbetslösheten;
att jag för dem, som, utan hänsyn till det som är praktiskt
och för det beståendes gradvisa utveckling möjligt och nyttigt, endast
eftersträfva de ideela frihandelslärornas snaraste tillämpning, ingenting

454

Den 8 Maj, e. m.

bevisat, det förstår jag ganska väl; tvärtom, jag hör redan deras förkämpar
förklara, att det endast är “ur synpunkten af ett eller annat
lösryckt enskildt intresse“, som det kan vara att beklaga att inemot

6,000,000 R:drs afkastning uteblifvit inom fabriksindustrien; att dessa
millioner förut skördats på det öfriga landets bekostnad, som det alltid
heter, hvaremot de nu stadnat qvar i folkets fickor. Emot denna uppfattning
skulle jag visserligen kunna uppställa min egen erfarenhet, hemtad
från det samhälle jag har äran representera, och der en för fabrikerna
ogynnsam konjunktur alltid menligt återverkar på öfriga yrken och
en stor del af befolkningen.

Men då detta torde anses för en alltför trång erfarenhetskrets, vill
jag äfven i detta afseende åberopa statistiken. Kommers-kollegii sednaste
berättelse om “fabriker och manufakturer1''- upplyser äfven om den bevillning,
hvartill handtverkarne i riket blifvit taxerade för deras rörelse;
hvaraf synes att för år 1867 uppgick denna till 5,594 R:dr mindre än
för år 1864, året före Franska traktaten, som utvisar en minskning i inkomster
inom handtverkerierna i landet af en half million eller 559,400
R:dr för år 1867.

Sammanslår man de summor som sålunda utvisa minskningen inom
såväl handtverkerierna som fabriksyrkena utgör den minskade inkomsten
6,354,800 Rall- på ett enda år, jemfördt med år 1864.

Med en sådan idéblifven ansenlig inkomst för ögonen bör det ej förundra
någon, att dessa yrken måste afskeda en stor del af sina arbetare,
samt att de arbetslöses skara så betydligt tillvuxit.

Då det anförda exemplet visar huru den ena klassens ställning återverkar
på den andres, eller huru handtverkeriernas aftagande går i jemnbredd
med fabriksyrkenas, tror jag, att man deraf kan sluta till en dylik
återverkan i ännu vidsträcktare kretsar, och att landet i sin helhet endast
deraf har skada. Häraf torde ock följa, att handelns ensidiga befrämjande
icke ensamt förmår höja folkets välmåga, utan att denna är
beroende utaf många olika förvärfskällor, hvilka hvar för sig hafva anspråk
på att lagstiftningen icke ingriper så, att de försina och uttorka.

Af några uttryck om utslungade förebråelser i det protokoll, hvartill
större delen af mitt yttrande nu hänfört sig, föranledes jag slutligen till
den förklaringan, att jag härmed icke afser annat än en rätt belysning åt
en del af vårt näringsliv förhållanden i motsats till den af Friherre Gripenstedt
förut afgifna; att jag således ingalunda afser något ensidigt personligt
klander i och för Franska traktaten; ty om jag ock anser en hög
samhällsställning medföra ett högt ansvar för "den verksamhet som der utöfvas,
har jag likväl den uppfattningen af vårt samhällsskick, att i beslut,
som icke uteslutande bero på en enda, måste ansvaret delas af dem
som hafva rätt och pligt att deri deltaga; och förebråelsen, der en sådan
förnimmes öfver att, i frågor som visa en olycklig utgång, icke ett bestämdt
nej, i rätt tid blifvit uttaladt, drabbar således alla deltagarne likaväl
som den högre stående ledaren; hvaraf följer att klandret egentligen
endast kan träffa sjelfva saken eller åtgärden, hvaröfver det klagas.

Till slut tror jag mig nu af det som blifvit anfördt hafva visat, med
afseende på den föredragna punkten, att om frågan betraktas såsom ett
rent bankärende, en nedsättning i manufakturdiskontens kreditiv på Riks -

455

Den 8 Maj, e. m.

banken hvarken är nödig eller nyttig; och då jag tillika visat, att alldeles
inga skäl nu förete sig för en sådan nedsättning, utan snarare tvärtom,
om frågan betraktas ur den vidsträcktare synpunkt som föranledt den ursprungliga
bestämmelsen i denna §, så öfverlemnar jag åt Kammarens pröfning
att låta det bero vid den nuvarande lydelsen, hvilket äfven jag i
öfverensstämmelse med Herr vice Talmannens reservation påyrkar, vore
det ock endast för att Kammaren derigenom måtte kunna visa sina sympatier
för den inhemska industrien, hvilket, om så sker, utan tvifvel
äfven skall verka uppmuntrande.

Herr Svanberg: Om man egnar sin uppmärksamhet åt den del af
industriens verksamhet, som benämnes fabriks- eller handtverksrörelse, kan
man icke utan smärta se, att vid hvarje tillfälle, då man bringar den inhemska
industrien på tal, man blir bemött, om icke med fullkomlig likgiltighet,
åtminstone med mindre välvilja och vänlighet.

För någon tid sedan hörde jag likasom Kammarens öfrige ledamöter
här ett yttrande afgifvas af en representant, af hvilket framgick, att det
icke stod så illa till med våra näringar, utan att de, tvärtom, befunne sig
i ett ganska lyckligt tillstånd, och att de olägenheter, som möjligen vidlåda
hithörande förhållanden, voro en följd af missväxter eller dålig årsväxt
i allmänhet.

Det är visserligen sannt, att vårt land under de sednare åren i allmänhet
icke gynnats med goda årsväxter, utan att i åtskilliga trakter till och
med inträffat fullkomlig missväxt; men någon allmän och förfärlig missväxt
har dock, lyckligtvis, icke på många år öfvergått fäderneslandet, så
att man på den rättvisligen kan skjuta skulden för den stora arbetslöshet,
som nu är rådande. För min del tror jag, att de tvära brytningar,
vår ekonomiska lagstiftning undergått i sednare tider, hufvudsakligast
framkallat den massa af nöd och elände, hvilken man nu icke kan undgå
att se, om man vill se den, och jag tillönskar af hjertat de personer, som
i större eller mindre mån vant upphofvet till detta beklagliga tillstånd,
god helsa och lång lifstid, på det fjällen må hinna falla från deras ögon,
så att de få se, hurudan ställningen i verkligheten företer sig.

Jag vill visserligen icke, i likhet med en talare midt emot mig, ingå
i någon kritik eller med siffror bevisa, huru förhållandena gestalta sig vid
en jemförelse med Kommers-kollegii berättelser, utan behöfver jag blott
hänvisa Kammarens ledamöter till hvilken industriidkare som helst i landet,
och han skall kunna upplysa dem, hurudant tillståndet är, om det
betraktas från den rätta och sanna sidan. Det är derföre nästan obehöfligt
att exempelvis nämna, att i Westergötland på en fabrik, der förut
1,200 personer voro sysselsatta, nu icke kunna användas mer än 200.

Äfven jag är lika varm vän af frihandeln som någon annan; men jag
vill dock, att man skall medgifva, att dess principer, i fall man vill tala
sanning, blifvit tillämpade och genomförda på ett sätt, som medfört särdeles
svåra följder för vårt industriela lif.

Hvad nu särskildt angår manufakturdiskontens kreditiv hos Riksbanken,
får jag bekänna, att jag omöjligen kan finna någon lämplig anledning att
nedsätta det; ty ehuru det kan tyckas som, med den ringa verksamhet
våra fabriker för det närvarande utveckla, berörda kreditiv skulle saklöst

456

Den 8 Maj, e. m.

kunna nedsättas, så och då man ej saknar anledning hoppas, att nya näringsgrenar,
såsom t. ex. hvitbetsodling och dermed förenad sockertillverkning,
skola komma till stånd, måste man väl betänka, att det är ganska
påtagligt, det ätven dessa inom kort komma att behöfva anlita manufakturdiskonten.
Dessutom är det ingen Statens lånerörelse, som medfört så
ringa förlust som manufakturdiskonten, och jag kan således icke se, hvad
gagn det allmänna kan skörda derutaf, att dessa penningar ryckas ifrån
— man måste medgifva det — produktiva ändamål, för att nedläggas i
handelsdiskonten, hvilken sjelf har öfverflöd på kapital.

Jag yrkar, att kreditivet till manufakturdiskonten fortfarande måtte
utgå med 2,000,000 R:dr.

Herr Hedengren: Jag kan icke neka, att jag intages af verkligen
sorgliga känslor, då jag ser vid hvarje riksdag försök göras från ett visst
håll att minska dessa kreditiv, som blifvit anslagna till våra tynande
näringars understöd. Man började egentligen härmed förlidne riksdag, då
manufakturdiskontens kreditiv hos Riksbanken nedsattes med 250,000 R:dr.
I år har man tagit ännu ett steg i denna riktning, då man icke blott velat
ytterligare minska manufakturdiskontens kreditiv med ett lika stort
belopp, utan äfven jernkontorets med 150,000 R:dr. Man synes mig dock
hafva för dessa indragningar valt en särdeles olämplig tidpunkt, ty, såsom
vi litet hvar hafva oss behant, kämpa våra inhemska näringar för närvarande
med de största svårigheter, åt hvilka den ingalunda minsta är bristen
på erforderliga förlagskapital. De kunna nemligen icke vara hjelpta
med lån på korta tider t. ex. tre till sex månader, utan behöfva lån ställda
på en vida längre äterbetalningstid. Då man lyckats bibehålla oförminskad
en särskild lånefond, nemligen allmänna diskontfonden, på icke mindre
än 9,600,000 R:dr, hvilken så väl lämpar sig för den mindre jordbrukalens
måttliga^ behof af förlagskapital, förefaller det mig sannerligen
billigt, att man vid förändradt belopp bibehåller den nu ifrågavarande
fonden till understöd för och upphjelpande af den inhemska industrien i
egentlig mening. Ett af Riksbankens hufvudändamål är ju att understödja
jordbruket och de industriela yrkena och näringarne i allmänhet i landet.
Nu vill man taga bort de kreditiv, våra näringar ega hos Riksbanken,
och hänvisa dessa i stallet till handels- och näringsfonden, hvilken endast
utlemnar. lån på 5 å 6 månader. Jag för min del kan icke med min
röst dertill bidraga; ty om dessa kreditiv indragas, blir det synnerligen
svårt för de fleste af våra industriidkare att erhålla låneunderstöd på
andra än korta tider, hvarmed, såsom jag redan nämnt, de icke kunna
vara belåtna. På grund deraf får jag förklara, att jag till alla delar instämmer
i Herr vice Talmannens reservation och således yrkar att, hvad
denna punkt beträffar, manufakturdiskontens kreditiv fortfarande måtte
vid 2,000,000 R:dr bibehållas.

Herr Wedberg: Efter den förste talarens långa föredrag kan det
synas öfverflödigt, att jag yttrar mig i denna fråga, helst jag i alla fall
är böjd att med. honom i hufvudsaken instämma; men då jag funnit de
af motionären i ämnet andragna skäl synnerligen svaga, kan jag icke
underlåta att med några ord motivera min åsigt.

457

Den 8 Maj, e. m.

Jag vill då fästa uppmärksamheten på, att, från hvilken sida man än
ser saken, man skall finna, att detta kreditiv icke förorsakar Staten eller
Riksbanken den ringaste förlust utan tvärtom fördelar. Riksbanken har
nemligen lemnat kreditiv till filialbankerna mot tre procent ränta; detta
utgår mot fyra procent till manufakturdiskonten, och låntagarne ur densamma
erlägga fem procent. Den behållning, manufakturdiskonten härpå
kan hafva, ingår till statskassan, dels till aflöning af vissa tjenstemän i
Kommers-kollegium och dels i form af ett årligt anslag till Teknologiska
institutet på 21,000 R:dr. För öfrigt är det min åsigt, att Riksbanken
mycket gerna skulle vilja utlemna lån eller kreditiv till en så säker
låntagare som manufakturdiskonten eller Kommers-kollegium.

Ehuru jag icke i allt kan dela den förste talarens mening, att
tillämpningen af frihandelsprinciperna och den Franska traktaten varit
förnämsta orsaken till den nu rådande nöden och det beklagliga tillstånd
af arbetslöshet, hvari så många idkare af de industriela yrkena befinna
sig> är jag öfvertygad, att vår industri och de inhemska näringarne äro i
den sorgliga ställning, att de mer än väl behöfva detta manufakturdiskontens
kreditiv, äfven om det vore mångdubbelt större. Jag yrkar således
afslag. å Utskottets hemställan och bifall till Herr vice Talmannens reservation.

Herr Åkerlund: Jag har begärt ordet endast för att gifva tillkänna,
det jag till alla delar instämmer med Herr Svanberg och således
yrkar, att manufakturdiskontens kreditiv hos Riksbanken måtte fortfarande
vara bestämdt till 2,000,000 R:dr.

Herr Sjöberg: Jag skall icke inlåta mig i någon undersökning af

verkningarne af den så mycket omordade Franska traktaten, utan endast
anhålla, att Kammaren ville tillåta, att det till manufakturdiskonten från
Riksbanken utgående kreditiv måtte fortfarande bibehållas vid sitt nuvarande
belopp af 2,000,000 R:dr, eller med andra ord att Kammaren ville
lemna sitt bifall till Herr vice Talmannens vid Betänkandet fogade reservation.

Med Herr Sjöberg instämde Herr Friherre Fock m. fl. ledamöter.

Herr Yougt: Jag skall icke vara mångordig, men jag får säga, att

jag anser det hvarken nödigt eller nyttigt eller under närvarande tidpunkt
i något hänseende lämpligt att minska detta manufakturdiskontens
kreditiv. Jag har fått särskild anledning till denna mening genom
den inblick jag haft tillfälle göra i diskontverkets affärer uti den revision,
i.hvilken jag nyss deltagit; och tror jag icke Riksbanken behöfver för
sina ändamål taga från näringarne detta kreditiv eller någon del deraf,
utan att den kan, enligt mitt förmenande, reda sig mycket väl det förutan,
om det ock torde blifva nödvändigt att något inskränka den alltför stora
frikostighet på kreditiv, som lemnats personer, hvilka icke äro några egentliga
affärsmän. Jag yrkar för min del. bifall till Herr vice Talmannens
reservation.

458

Den 8 Maj, e. m.

Herr W i j k: Het är Kammaren bekant, att vid sistförflutna riksdag,
på Banko-Utskottets förslag, ifrågavarande manufakturdiskontens kreditiv
hos Riksbanken nedsattes från 2,250,000 R:dr till 2,000,000 R:dr. Det
Betänkande, hvari Utskottet motiverade denna nedsättning, innehöll en
fullständig utredning af denna frågas ställning, såsom manufakturdiskontens
uppkomst och utveckling samt dess närvarande verkningar. Resultatet
af utredningen blef, att Banko-Utskottet ansåg, att manufakturdiskontinrättningen
hade öfverlefvat sig sjelf. Denna inrättning kunde nemligen
numera icke räcka näringarne det understöd, som från början med detsamma
varit afsedt och som den äfven under förflutna tider, då fabriksväsendet
hade en betydligt mindre utsträckning och tillfällen till låns erhållande
voro mera inskränkta än nu, med mycken framgång åstadkommit.
Den motion, som närmast var anledningen till frågans upptagande
vid sistlidne riksdag, afsåg hela detta krediti vs indragning; och ehuru
Banko-Utskottet fullkomligt gillade syftemålet med motionen, kom Utskottet
dock till det resultat, att man, för att förmildra öfvergången, borde
föredraga en successiv indragning af kreditivet, hvadan ock Utskottet, såsom
nämndt är, föreslog detsammas minskning med 250,000 R:dr. Den
motion, jag i ämnet denna riksdag väckt, har egentligen tillkommit för
att bereda Riksdagen tillfälle att fortgå på den vid förra riksdagen i detta
fall beträdda banan.

Under den nu pågående diskussionen hafva emot den ifrågasatta nedsättningen
enahanda anmärkningar blifvit gjorda, som vid ärendets behandling
vid förra riksdagen anfördes; och må det derföre vara mig tillåtet
att i Kammarens minne återkalla de skäl, som till förmån för nedsättningen
vid sistnämnda tillfälle i båda Kamrarne anfördes och på grund af
hvilka Riksdagen då fattade sitt beslut.

I första rummet ansåg man, att de skäl, som anförts för indragning
af Kommers-kollegium, skulle vinna i styrka derigenom, att man från
kollegium så småningom öfverflyttade dess bestyr, ibland hvilka förvaltningen
af manufakturdiskonten ingalunda är det obetydligaste.

Vidare fann man, att de anspråk, man förut ställt på denna låneinrättning,
numera endast till obetydlig del kunde uppfyllas, och att näringarne
endast i en högst ringa grad uppmuntrades genom detta medel.
Som bekant är, utgå nemligen lånen från manufakturdiskonten efter vissa
procent af tillverkningsbeloppet, hvilket fabriksidkarne sjelfva ega att uppgifva.
Men alla landets fabriker och manufakturer äro icke låneberättigade
i diskonten, utan blott ett ringa antal af dem, såsom närmare är
bestämdt genom utfärdadt reglemente af den 8 Februari 1844. Och
dessa fabriker, åt hvilka en sådan lånerätt är meddelad, åtnjuta den i
olika grad, ity att samtliga låneberättigade inrättningar äro fördelade i
Denne klasser, hvilkas lånerätt sålunda är bestämd, att om första klassen
erhålla lån, uppgående till 8 procent af tillverkningsvärdet, får andra
klassen nöja sig med 6 och tredje klassen med allenast 4 procent af detta
värde. Det tillverkningsbelopp, för hvilket lånerätt söktes i manufakturdiskonten
år 1866, utgjorde för alla tre klasserna tillsammans endast omkring
38,000,000 R:dr, under det att samtliga våra fabrikers tillverkningsvärde
under samma år uppgick ända till 84,000,000 R:dr. Nu är det
likväl klart, att icke några få näringar böra gynnas på de öfrigas bekost -

Den 8 Maj, e. ra.

459

nåd, utan att de alla böra i lika mån tillgodoses. Detta skulle visserligen
kunna åstadkommas genom en förändring af hittills gällande bestämmelser
i förevarande hänseende, så att åt de nu uteslutna slag af fabriker beviljades
lånerätt; men om en sådan förändring vidtoges, komme den naturligtvis
att leda derhän, att manufakturdiskontens tillgångar ännu mindre
än nu skulle räcka till att understödja de särskilda näringarne. Man har
uträknat, att, med sina närvarande tillgångar, denna låneinrättning under
sådana förhållanden icke skulle kunna bispringa samtliga fabriker med mer
än ungefär 3 procent af deras tillverkningsbelopp. Derjemte skulle också
tydligtvis hvilken klassindelning som helst komma att medföra samma
oriktighet, som nu eger rum, allt efter som nya industrigrenar uppstode
eller de nuvarandes betydelse i förhållande till hvarandra undergingo förändring.

Såsom ett ytterligare skäl mot manufakturdiskont-inrättningen kan
anföras, att de medel, öfver hvilka den förfogar, i högst ringa mån tillfalla
de mindre fabriksidkare, hvilka dock bäst vore i behof af en särskild
lånekälla, utan att genom den i reglementet föreskrifna fördelning
det blir en mängd stora betydliga fabriksbolag, som erhålla största andelen
af lånesumman. En talare i Första Kammaren uppgaf vid frågans
behandling sista riksdagen fem större bolag, som erhållit lån ur denna
inrättning, hvilka uppgingo till öfver 75,000 R:dr för hvardera, och ändock
voro alla dessa bolag af sådan beskaffenhet, att de mycket väl på
annat sätt kunnat anskaffa dessa medel.

Af en reservant i Banko-Utskottet vid sistlidne riksdag erinrades
också, att, oaktadt han erkände det inga särskilda industrigrenar borde
erhålla förmånsrätt till lån från detta kreditiv, man likväl, enligt hans
förmenande, borde reservera en del af kreditivet för att utgå i form af
förlagslån åt nya och förbättrade fabriksanläggningar; och jag kan verkligen
icke neka till, att många skäl tala till förmån för sådana förlagslån
såsom stående lån, för så vidt de komme att utgå till fabriksidkare, hvilka
upprättat nya näringar, som ännu icke vore tillräckligt kända för att
kunna erhålla hjelp ur de vanliga lånekällorna. Likaledes anmärkte han,
att Eskilstuna fristads förläggare och manufakturister, hvilka egt lånerätt
till högre procent af förlagssumman eller tillverkningsvärdet, fortfarande
borde bibehållas vid de dem tillförsäkrade särskilda förmåner. Jag får
med hänsyn härtill fästa uppmärksamheten derpå, att en åtgärd sådan
som den af Banko-Utskottet föreslagna, eller en förminskning i kreditivet
med 250,000 R:dr, icke på något sätt kommer att beröra dessa båda förhållanden.
Ty äfven om hela kreditivet borttages, återstår manufakturdiskontens
egen ganska betydliga fond, som bör blifva tillräcklig såväl för
de nämnda förlagslånen som ock för att lemna Eskilstuna manufakturister
ungefär det lånebelopp de för närvarande erhålla ur manufakturdiskonten.
Utaf manufakturdiskontens nuvarande tillgångar finnes redan en del reserverad
för förlagslånen, hvilken nu uppgår till 850,000 R:dr, men om
treune år kommer att uppnå 1,000,000 R:dr, vid hvilket belopp den
sedermera skall förblifva. Dessutom får jag erinra, att, om också hela
denna fond indroges, indragningen komme att drabba manufakturerna i
allmänhet, och att således den enda och slutliga följden deraf blefve

460

Den 8 Maj, e. m.

den, att icke vidare den ena näringen egde någon särskild förmånsrätt
i förevarande hänseende på en annans bekostnad.

Äfven har här blifvit framställd den anmärkningen, som äfven vid
förra riksdagen gjordes, att, om kreditivet på föreslaget sätt förminskades,
manufakturdiskonten icke blefve i stånd att bestrida den särskilda utgiftspost
å 21,000 R:dr, som den har att årligen utbetala till Riksgälds-kontoret
i och för ett från Riksgälds-kontoret till Teknologiska institutet utgående
årligt anslag å nämnda belopp. Denna utgift har manufakturdiskonten
hittills varit i stånd att bestrida till följd af den räntevinst, som
uppkommit, derigenom att manufakturdiskonten tagit en procent högre
ränta för utlemnade lån än som till Riksbanken för kreditivet erlagts. Med
anledning häraf vill jag påminna, att, om nu kreditivet nedsättes till
1,750,000 R:dr, man tvifvelsutan icke behöfver vidtaga någon särskild anordning
för att bemälde 21,000 Rall’ fortfarande skola kunna utgå. En
procent ränta å''1,750,000 R:dr utgör nemligen 17,500 Rall-, och om jag
till detta sednare belopp lägger de 3,000 Rall-, som, enligt hvad vid sistlidne
riksdag upplystes, förut utgått till tjenstemännen vid det numera
upphörda ullkontoret i Norrköping, men som nu kunna inbesparas, får
jag en summa af 20,500 R:dr, således i det närmaste det som nu uppbäres
af Teknologiska institutet.

För öfrigt torde man böra se denna fråga äfven ur Riksbankens synpunkt.
Man har yttrat, att Banko-Utskottet öfverskridit sin befogenhet,
då det föreslagit en åtgärd sådan som denna, hvilken snarare hör till embetsverkens
organisation än är någon egentlig bankfråga. Men jag vågar
likväl hemställa, om icke Banko-Utskottet har att bestämma Riksbankens
lånerörelse och se till, att denna blir ordnad så ändamålsenligt som möjligt.
Nu får Riksbanken göra uppoffringar i och för denna manufakturdiskontens
lånerörelse, ithy att detta Bankens kreditiv lemnas för 4 procent,
då Banken för sina öfriga utlånta penningar erhåller en högre ränteinkomst.
Men detta är icke den enda förlust Banken här vid lag gör. För
den, som är närmare bekant med bankförhållanden, är det tydligt och
uppenbart, att en af de svåraste rörelsegrenar en bank kan inlåta sig på
är kreditivrörelsen, emedan denna hufvudsakligast står i s. k. å vista-rörelse.
Banken bör derföre försöka att, på samma gång den uppmuntrar
kreditivrörelsen, sprida densamma i största möjliga grad, hvilket sker derigenom,
att de särskilda kreditiven nedsättas till så små belopp som möjligt.
Att lemna ett så stort belopp som 2,000,000 Rall- till en särskild inrättning
skulle icke Riksbanken kunna göra utan under det särskilda förhållande,
att dessa medel icke få till andra ändamål af Banken användas.
Följden deraf är, att, om manufakturdiskonten icke begagnar en del af
detta kreditiv, Riksbanken på denna del icke får någon ränta, utan dessa
medel måste ligga räntelösa i Banken till förlust för Banken sjelf och
Statsverket.

Derjemte kan icke förnekas, att dessa personer, som äro låntagare i
manufakturdiskonten, också hafva lån i andra låneinrättningar, och att
det derföre måste vara för Riksbanken svårt att bedöma lånesökandes
säkerhet, då Banken icke vet, om och i huru stora förbindelser de möjligen
stå hos manufakturdiskonten.

Den 8 Maj, e. m.

461

På skäl jag anfört anser jag således, att Banko-Utskottet varit fullt
berättigadt att ur Riksbankens synpunkt föreslå den ifrågavarande åtgärden,
och då denna icke utgör annat än en tillämpning af den åsigt, som
af båda Kamrarne vid föregående riksdag godkändes och ett fortgående på
den då beträdda banan, vågar jag anhålla om bifall till Banko-Utskottets
förevarande hemställan.

Herr vice Talmannen M ann er sk an t z: En föregående talare har

i denna fråga vädjat till hvars och ens egen erfarenhet. Jag tror också,
att, blott på grund af densammas vittnesbörd, alla skola nödgas erkänna,
att tillståndet i landet icke är så fördelaktigt i ekonomiskt hänseende som
önskligt vore, och att en af de symptomer, hvari detta, så att säga, sjukdomstillstånd
svårast framträder, är den j. alla trakter af landet nu allmänt
rådande arbetslösheten. Ingen torde dock kunna förneka, att vi
ega arbetshåg och arbetskrafter lika väl nu som förr, eller vilja påstå, att
den nu arbetande generationen hittills visat sig mindre ifrig och sträfsam
än någon af sina föregångare i bemödandena att arbeta på samhällets
materiela förkofran; men för att hänvisa till det ondas rätta ursprung
vågar jag upprepa en sats, som jag många gånger förut, fast förgäfves,
har uttalat, eller att en af de väsendtligaste orsakerna till samhällets
sjunkande ekonomiska välstånd är afstadnandet af det framåtgående arbetet
inom de största och vigtigaste näringar, hvilket åter kommer sig
deraf, att de kapital som samlas, icke utlånas på sådan tid, som dessa
näringar behöfva för att kunna återbetala till dem lemnadt förlag. År
efter år har man dragit från våra inhemska industriela yrken det förlag,
hvaraf de, derföre att det erhölls på längre tid, förut kunde med fördel begagna
sig, och man har nu ställt förlagsrörelsen på så kort utlåningstid,
att knappt någon industriel verksamhet här i landet inom hvad
yrkesslag som helst kan vara dermed till verklig nytta betjenad.
Det har förut lyckats, genom ihärdighet att afgifva motioner och stor
skicklighet i alla framställningar till befordrandet af deras framgång, att
minska de för jordbruket på ändamålsenligt sätt disponibla tillgångar,
som förr funnos att för detsamma från Riksbanken påräkna, och nu
sträfvar man att på samma sätt kringskära, både såsom man började i fjor
och nu är i fråga att dermed göra, det förlagskapital, hvaraf våra manufakturer
och vår industri så väl äro i behof; och såsom man denna gång
till och med har kommit ända derhän, att man vill göra indragningar på
det gamla kreditiv som Svenska jernindustrien sedan lång tid tillbaka eger
i Riksbanken. Jag kan icke se något gagn uti att göra någondera af
dessa indragningar; ty Riksbanken har tillräckligt många och lätt åtkomliga
utvägar att, om så pröfvas nödigt, förstärka den del åt dess rörelse,
som afser utlåning på kortare tid och som redan är större än behofvet
kräfver, utan att den behöfver rycka dessa medel från de näringar, som
i dem förut egt att tillgå ett på förmånligt sätt användbart förlagskapital.

Af den siste talaren yttrades, att den nu ifrågavarande indragningen
borde göras, derföre att den rörelse, som bedrifves af manufakturdiskonten,
numera icke är tidsenlig. Detta är i viss mån sannt, hvad
beträffar den gren af denna rörelse, hvarigenom, såsom vi veta, lånen
brukat utlemnas i förhållande till vissa procent af tillverkningsvärdet,

462

Den 8 Maj, e. m.

men är det icke i afseende å den andra rörelsegrenen inom nämnda
diskont, som har till ändamål att med förlagslån på längre tid understödja
nya industriela företag vid deras början. Det har redan af Kongl.
Maj:t blifvit föreskrilvet, att denna s. k. förlagsfonden inom manufakturdiskonten
med visst belopp skulle ökas — och denna ökning kan ju göras
ännu större om så behöfves, samt utlåningssättet från ifrågavarande
fond, om det icke är fullt riktigt, förändras till något som mera öfverensstämmer
med tidens fordringar; men derföre att denna förlagsrörelse
måhända sålunda behöfver omskapas, är det väl icke sagdt, att den nödvändigt
bör indragas. Jag kan således för min del icke gilla Utskottets
förslag, helst jag vet att många personer öfverallt i landet finnas, som
önska börja en rörelse och hafva insigter och förmåga att väl sköta
den men, äfven om de ega några medel att sjelfve tillskjuta, likväl icke
disponera öfver så stora egna tillgångar, att de med dem ensamt kunna
grunda den rörelse de vilja skapa. De fleste af oss känna ganska väl, att
största antalet af dem som ega vilja och förmåga att här utöfva industriel
verksamhet icke hafva så stor förmögenhet, att landet skulle vara nöjdt
med det produktiva arbete sona af dem kunde bedrifvas, i fall de vore
alldeles _ inskränkte till sina egna tillgångar och icke egde tillfälle att i
form af lån eller på annat sätt förskaffa sig ytterligare medel, och det
är derföre angeläget att snarare bemöda sig att öka än att minska de
ändock alltför knappa förlagstillgångarne för landets industriidkare inom
alla olika näringsgrenar.

Då åtskillige talare här yrkat bifall till min reservation, ber jag att
få visa, huru den skulle lyda, om den, såsom jag velat yrka, blefve af
Kammaren antagen. Den skulle blifva alldeles lika med Utskottets förslag,
utom det att de i dess första punkt förekommande orden: “1,750,000
B:dr“ borde utbytas mot “2,000,000 li:dr“.

Herr Carl Ifvarsson: Jag kan verkligen icke finna, hvarföre

man skall lemna den ena näringen större förmåner än den andra; ty för
min del tror jag, att de trifvas bäst, om förmånerna på dem, så vidt
möjligt är, lika fördelas. Detta mål har Banko-Utskottet nu nalkats,
fastän med små steg, och vill jag derföre lemna mitt bifall till Utskottets
förslag, desto heldre som för flera år sedan de särskilda förmåner till lån
i Riksbanken, som jordbruket förut åtnjöt, afskaffädes, och jag vid sådant
förhållande icke vet, hvarföre de industriela näringarne i detta fall böra
allt fortfarande _ bibehållas vid hittills gällande undantagsförhållande gent
emot de andra, ibland hvilka vår modernäring jordbruket.

Herr Hedengren: Jag vill blott, med anledning af den siste talarens
yttrande, fästa uppmärksamheten på, att, om man nu börjar indraga
dessa kreditiv, torde snart turen komma till allmänna diskontfonden,
och som jag tror, att det är bättre att stämma i bäcken än i ån,
vidhåller jag mitt yrkande om bifall till Herr Mannerskantz’ reservation.

Öfverläggniugen förklarades vara slutad. Herr Talmannen upptog de
yrkanden, som blifvit gjorda, och framställde i enlighet dermed propositioner
såväl på bifall till Utskottets hemställan som jemväl på bifall till yr -

463

Den 8 Maj, e. m.

kandet om bibehållande af det ifrågavarande kreditivet till oförändradt
belopp. Den sistnämnda af dessa propositioner fann Herr Talmannen besvarad
med öfvervägande ja. Då emellertid omröstning begärdes, blef nu
uppsatt, justerad och anslagen följande voteringsproposition:

Den, som vill att 44 § i Bankoreglementet skall hafva den lydelse,
som Banko-Utskottet föreslagit i lista punkten af dess Betänkande N:o 12,

röstar ja;

Den det ej vill,

röstar nej;

Yinner nej, har Kammaren, med afslag å Utskottets ändringsförslag,
beslutat, att det i ofvannämnda § anvisade kreditiv skall för år 1870 bibehållas
vid oförändradt belopp eller 2,000,000 R:dr.

Omröstningen utföll med 67 ja och 41 nej; och hade Kammaren
alltså fattat beslut i öfverensstämmelse med Utskottets förslag.

Punkten 2.

Härvid anförde

Herr Hedengren: På skäl jag nyss haft äran anföra för bibehållande
af manufakturdiskontens kreditiv vid sitt nuvarande belopp, yrkar
jag, att äfven kreditivet till jernkontoret måtte fortfarande oförändradt
bibehållas.

*

Herr vice Talmannen Mannerskantz: Det torde vara fåfängt att
söka bibehålla förevarande paragrafs gamla lydelse, efter den utgång föregående
fråga här fick, sedan den ledamot af Bankofullmägtige, som yttrade
sig, lagt sitt tunga, för många i denna Kammare mycket betydande ord
med i vågskålen. Så länge jag varit ledamot af Banko-Utskottet, har jag,
så vidt jag förmått, sökt medverka till att både sussessive öka Riksbankens
förlagstillgångar och att använda dem på för landets samtliga näringar
gagnande sätt, — och detta länge med den framgång, att ifrån realisationen
1834 och till för några få år sedan, jemte skapandet af en för
Bankens säkerhet fullt tillräcklig, lätt disponibel fond af omkring 16 millioner,
utlåningen på längre tid samtidigt kunde inom några rörelsegrenar
ökas och inom andra åtminstone bibehållas vid oförändradt belopp; men
vid början af detta årtionde inträffade en vändning häri — och under inflytelser
af andra åsigter har man sedan icke blott upphört att låta
Bankens fonder tillväxa, utan ock riksdag efter riksdag minskat de lånefonder,
som varit mest användbara och nyttiga för landets näringar. För
att lyckas häri har vanligtvis, vid inom Utskott, Stånd eller Kamrar förekommande
meningsstrider, så tillgått, att, då en mängd olika yrkanden
blifvit framställda och flera olika intressen sålunda sökt göra sig gällande,
ett intresse deribland har behållit öfvertaget, derföre att det, som haft
särdeles skicklige målsmän, förstått att med sig''kunna koalisera alla de

464

Den 8 Maj, e. m.

andra emot det intresse eller den näring, hvars låneförlag man för tillfället
sökt nedsätta eller indraga. Så bär man också denna gång handlat
inom Banko-Utskottet, derigenom att handeln och jordbruket förenat sig
med hvarandra för att kunna gemensamt uppträda gentemot jernindustrien
och beröfva densamma det kreditiv, hvaraf den länge varit i åtnjutande.
Jag har kämpat mot detta förfaringssätt denna gång som ofta tillförene,
fastän nu som alltid förgäfves; men jag kan likväl icke underlåta att vid
hvarje tillfälle en sådan fråga som denna förekommer, då man försöker
beröfva en af landets näringar det förlag, som de alla hvar för sig behöfva
för att kunna arbeta, upprepa min åsigt, att det icke kan annat
än leda till vårt lands ekonomiska förderf, om vi längre fortgå på denna
väg att afstånga eller leda i olämplig riktning tillflödet från de i alla
fall svagt gifvande förlagskällor, hvaraf det inhemska arbetet skall underhållas.
Jag tror icke, särskildt hvad vår jernindustri beträffar, att den för
närvarande innehar den starka fördelaktiga ställning, att man derifrån kan
hemta skäl att minska de fördelar, af hvilka den hittills varit i åtnjutande;
och då, när man nu vill beröfva jernkontoret en del af det kreditiv,
som det i 50 år har haft och väl använda jag icke har sett anförda
några andra skäl, som, vare sig med afseende på Riksbankens egen
säkerhet eller fördel eller på något annat sätt, enligt mitt omdöme
kunde berättiga till denna nedsättning, måste jag derföre yrka, att 45 §
Bankoreglementet måtte bibehållas oförändrad vid sin nuvarande lydelse.

Herr Wijk: Samma skäl, som jag hade äran åberopa till förmån
för Utskottets hemställan i den föregående punkten, äro i lika hög och
måhända ännu högre grad gällande äfven för denna punkt.

Af den föregående talaren har i den af honom afgifna reservationen
blifvit anför dt såsom skäl för detta kreditivs utgående till oförändradt
belopp, att detsamma, under det halfva århundrade det egt bestånd, aldrig
varit rubbadt. Ja, det är visst sannt, att det har åldern för sig,
men just derföre anser jag det vara skäl att nu röra vid detsamma. För
hvar och en näring, som vill gå framåt, är ett af hufvudvilkoren, att den
skall söka, såvidt möjligt är, hjelpa sig sjelf. Hvad jernkontoret beträffar,
kan det visserligen förut hafva behöft söka hjelp i denna form hos
Riksbanken, men de tiderna äro dock nu förbi. Jernkontoret har nu
sjelft fonder på flera millioner R:dr, och följden af dem och deras goda
förvaltning har äfven blifvit den, att kontoret numera åtnjuter den oinskränktaste
kredit. Jag tror också, att det för jernkontoret vore den
största lätthet att upplåna denna summa, som det nu har i kreditiv från
Riksbanken, och'' att således kreditivet är för kontoret af lika liten nytta
som det är Banken till stort besvär. Man säger visserligen, att Riksbanken
icke haft någon förlust på detta kreditiv; men är det ej förlust för
Banken, att en stor del af detsamma merendels icke användes? Enligt
sednaste revisionsberättelsen funaos vid revisionstillfället utaf kreditivet
innestående i Riksbanken icke mindre än 593,000 R:dr, således nära två
tredjedelar af hela dess belopp. Den enda direkta fördel jernkontoret
kan ega af detta kreditiv är skilnaden mellan den ränta af fyra procent,
som det sjelft till Riksbanken betalar, och den ränta, som det erhåller af

Den 8 Maj, e. m.

465

sina låntagare. Om jag beräknar denna sednare ränta till 5 procent, blir
således jernkontorets vinst af hela kreditivet en procent af dess belopp,
eller 9,000 R:dr; och jag må bekänna, att, om denna näring särskild iframför
andra är i behof af ett sådant understöd, jag anser rätta vägen
för dettas utgående vara direkt ur statskassan och icke på en omväg ur
Riksbanken.

Jag yrkar således, att Kammaren, i konseqvens med sitt nyss fattade
beslut, måtte bifalla äfven denna Utskottets hemställan.

Herr Östman: Det har ock funnits en tid, då jordbruket hade ett
likartad! stöd af Riksbanken, som jernhandteringen ännu genom ifrågavarande
kreditiv har; det var genom den för åtskilliga år sedan i Banken
befintliga, till mellan 6 och 7 millioner R:dr uppgående s. k. fastighetslånefonden.
Deraf fingo många jordbrukare en för dem särdeles behöflig
och kärkommen hjelp; ty på dessa lån voro inga täta omsättningar, utan
kapitalet dödades så småningom genom höga ränteafbetalningar. Mången
ansåg likväl då, att denna rörelse icke var bankmässig. Derföre beslöts
af Riksdagen, oaktadt Bonde-Ståndet lifligt uttalade sin missbelåtenhet dermed,
att denna fond skulle upphöra. Hvad Banko-Utskottet nu föreslagit
i detta fall, är blott en följd af föregående Riksdagars uttalade åsigt,
att dessa fonder skulle så småningom till Riksbanken indragas, således
icke till hela sitt belopp på en gång, utan genom årliga nedsättningar, så
att icke näringarne alltför brådstörtadt skulle bringas ur sin närvarande
ställning. Då Utskottet således gått fullkomligt följdriktigt till väga och,
sanningen att säga, icke velat något annat, än att icke den ena näringen
skall gynnas mera än den andra, så finner jag alla skäl vara för handen
att bifalla Utskottets förslag, hvilket jag för min del påyrkar.

Herr Ahlgren: Jag afstår från ordet och instämmer med Herr
Wijk.

Herr vice Talmannen Mannerskantz: Jag vill endast med några
ord bemöta ett af Herr Wijk anfördt skäl för indragningen af detta kreditiv,
det nemligen att kreditivet skulle stå Riksbanken särdeles dyrt,
derföre att detsamma icke alltid till sitt fulla belopp begagnades. Om
detta skäl finge anses giltigt, borde väl inga kreditiv alls beviljas; ty
om man undersöker alla de kreditiv, som Riksbanken liksom öfriga Banker
beviljat, skall man lätteligen finna, att ganska ofta rätt betydliga andelar
af de beviljade kreditivbeloppen innestå obegagnade. Det är nemligen
just naturen af all kreditivrörelse, att än det ena och än det andra
kreditivet icke till sitt hela belopp användes, och just de kreditivtagare,
som bäst sköta sina kreditiv, hålla vanligen någon del deraf stående
obegagnad.

Hvad åter angår den sista talarens yttrande om, att fastighetslånefondens
indragning borde föranleda, att äfven de öfriga fonder, som från
Riksbanken varit anordnade till särskilda förlag för inhemska näringar,
skulle komma att indragas, visar detta just hvad jag förut nämnde, eller
att det är med tillhjelp af öfriga för tillfället oantastade näringar, som
Riksd. Prof. 1869. 2 Afd. 4 Band. 30

4G6

Den 8 Maj, e. m.

man lyckats successive draga från den ena näringen efter den andra det
förlag som den förut haft att tillgå. Drager man nu onödigtvis äfven
här, liksom förut från jordbruksnäringen, ifrån ännu en annan af landets
vigtigaste näringar den för densamma väl behöfliga och med stor nytta
använda kreditivfond af Riksbanken tillhöriga medel, som den under en
lång följd af år innehaft, så är ju detta ingenting annat än ett förnyande
deraf, att man åter slår den ena näringen med den andra, och så
vinner man sitt syfte att borttaga alla dessa fonder från de särskilda näringarne
och lägga dem i en enda allmän fond, derifrån utlåningssättet är
sådant, att, fastän alla inhemska näringar hänvisas att deraf begagna sig,
ej mer än en ibland dem, nemligen handelsnäringen, kan göra detta med
någon verklig fördel.

Herr Sääf: Jag har blifvit förekommen af Herr vice Talmannen,

hvad beträffar frågan derom att kreditivet varit obegagnadt. Detta är
en konjunktur-fråga och det kan stundom icke undvikas, att sådant förekommer,
ty det ligger i naturen af kreditiv. Jag vill nu blott i korthet
tillkännagifva, att jag inom Utskottet varit af olika mening med pluraliteten
i afseende på detta kreditiv, och på de skäl, som förut blifvit
anförda, yrkar jag, att, med afslag å Utskottets hemställan, den ifrågavarande
paragrafen måtte få bibehålla samma lydelse, som den nu har.

Herr Carl Ifvarsson: Under förra tider, medan skrå-ordningar
ännu voro gällande, var det naturligt, att hvarje näring hade sitt särskilda
kreditiv i Riksbanken. Sedan skråen numera äro slut, synes det
mig ock lika naturligt, att dessa särskilda kreditiv upphöra, dock ej på
ett våldsamt sätt. Detta har äfven Utskottet afsett, då det föreslagit inskränkningar
uti nämnda kreditiv.

Nu säger man, att detta skall lända till skada för näringarne, och
man befarar, att äfven allmänna diskontfonden framdeles kan komma att
indragas. Jag får erinra, att hvar och en har lika stor rätt till lån i
allmänna diskontfonden som i handels- och näringsfonden, hvilken näring
han än må drifva. Jag tror derföre, att i samma mån, som man drager
in på de särskilda fonderna för vissa näringar, i samma mån kan äfven
allmänna diskontfonden ökas och blifva mera tillgänglig för hvar och en
lånebehöfvande. Jag anser ock detta vara mest öfverensstämmande med billighetens
fordringar, emedan ingen näring då kan sägas blifva mera gynnad
eller mera tillbakasatt än andra.

Ifrån denna åsigt har jag utgått, såväl då jag yrkat bifall till den
första punkten, som äfven då jag nu framställer samma yrkande i afseende
på denna.

Herr V o u g t: Ehuru, med kännedom om styrkan af de krafter som

uppträdt till försvar för Utskottets förslag, det icke torde löna mödan,
anser jag mig dock för konseqvensens skull böra yrka, att det ifrågavarande
anslaget måtte blifva bestämdt till samma belopp, som det nu utgör.
Jag tror nemligen, att, om Banken också icke drager fullt så stor
vinst af kreditivet för jernkontoret, som köpmän anse det böra lemna,

467

Den 8 Maj, e. m.

likväl säkerheten för Banken att få igen sina pengar der är sådan, som
den icke torde vara på allmänna diskontfonden.

Efter sålunda slutad öfverläggning, och sedan Herr Talmannen upptagit
derunder förekomna yrkanden, blef, på framställning af Herr Talmannen,
Utskottets framställning i denna punkt af Kammaren bifallen.

Punkterna 3, 4 och 5.

Biföllos.

Punkten 6.

Härvid anförde

Herr JönsPehrsson: Då detta torde vara den punkt, deruti jag

för sista gången uppträdt med någon framställning, som vid riksdagen förekommer,
kan jag icke låta den passera, utan att försöka åstadkomma en
förändring uti Utskottets förslag. Min länskamrat har nära nog i likhet
med mig uttryckt sin missbelåtenhet med det nuvarande förhållandet.
Vill man på allvar förbättra ställningen i landet, så bör man begagna tillfället
att lemna lör Bankofullmägtige Öppet att utlåna de Bankens medel,
som finnas att tillgå på de håll, der säkerhet för medlen finnes. Af den
diskussion, som förut egt rum i afton, synes det mig hafva framgått, att
Kiksbanken ej alltid kan få använda sina medel för det närvarande. Jag
har icke satt mig emot förslagen hvarken om dessa krediti vs förändring
eller om deras bibehållande, utan anser, att hvilketdera som helst kan ske,
utan att sådant länder till någon särdeles skada. Men då man tager i
betraktande, att det stora flertalet af landets befolkning, som kan nyttja
lån från Banken, vänder sig till allmänna diskontfonden för att få lån med
omsättningsrätt, så vill det synas klart, att denna fond för närvarande icke
kan räcka till att fylla alla de behof, som förefinnas. Det lärer hafva visat
sig, att flera millioner under ganska lång tid legat inne i handelsdiskonten,
hvartill inga lånesökande funnits, under det att deremot i allmänna diskonten
visat sig stort behof al lån. Vi veta, att 13 å 14 veckor stundom
kunnat gå till ända, innan beviljade lån derifrån utfallit. Sådant kan icke
annat än verka högst menligt. Man har här velat omhulda manufakturerna
och jernhandteringen, men jag hemställer, om det icke är billigt att lemna
Bankofullmägtige fria händer att utlåna medlen hvar som helst, der säkerhet
bjudes. Jag skulle således önska en fullmagt in blanco åt Bankofullmägtige,
då jag icke tror att det är att befara, det de skola sköta affärerna
med förlust.

När man vet, att handelsdiskonten har en sådan fond att tillgå, att
den lånesökande der lätt kan erhålla lånet tvänne dagar sedan han sökt
det, medan man deremot i allmänna diskonten kan få vänta ända till 12
å 14 veckor, så vill det synas, såsom om häri läge en stor orättvisa. Huru
jag än tänker mig saken, kan jag, lika litet som reservanterna, icke finna
den ringaste fara vid att lemna Bankofullmägtige fria händer att placera

468

Den 8 Maj, e. m.

medlen, såsom de finna Bankens säkerhet och de lånesökandes behof det
fordra.'' En sådan åtgärd skulle vara en välgerning större än de flesta tro.
Tänkom oss, hvilken mängd af mindre industriidkare och jordbrukare, som
behöfva lån och som icke äro i tillfälle att kunna återbetala allt på en
gång men väl successive — till deras och Bankens fördel. Jag har nyligen
med grämelse läst en artikel i Stockholm s-Posten, der eu känd stelhet ej
aktade för rof att likna Bankens lånerörelse vid — assistensen. Det kali
hmi göra, men jag anser det vara en orättvisa emot 20,000 lånesökande,

som verkligen behöfva lån. _ .

Då timmen nu är temligen sen, vill jag ej utbreda mig vidare i ämnet
utan allenast lägga Kammarens ledamöter på hjertat, att här icke är någon
fråga å bane, som kan lända till Bankens skada, utan att det endast gäller,
huruvida F ullmägtige skola få mera fria händer.

Jag yrkar för min del bifall till reservanternas förslag.

Med Herr Jöns Pehrsson instämde Herr Sandsten.

Herr Ola Jönsson: Sedan Riksdagen beslutat att för Statens behof

använda bankovinsten, är det naturligt, att jag icke kunnat inom Utskottet
påyrka diskontfondens förstärkande med visst belopp, men då man känner,
att långa tider funnits, då det icke varit möjligt för Bankofullmägtige att
få utlåna handels- och närings-diskontens innestående medel mot nöjaktig
säkerhet, medan deremot det alltid funnits tillgång på säkra och goda
lånehandlingar för lån ur allmänna diskontfonden, så tror jag,^att det ar
lika mycket i Bankens intresse som till allmänhetens földel, om k ullmägtige
medgifves rätt att få utur handels- och närings-diskonten öfverflytta penningar
till allmänna diskonten, da sådant visar sig vala behöflig!;. Men
icke ens detta har Utskottet velat medgifva, oaktadt hela frågan inskränker
sig till att medgifva en sådan rätt för fullmägtige, icke att stadga detta

såsom en skyldighet. . , r. , ,,

Det vore märkvärdigt, om det icke skulle utgöra en stor iordel att
lemna en sådan rätt i Bankofullmägtiges händer, helst man kan vara
öfvertygad, att Bankofullmägtiges högsta uppgift då likasom nu skall blifva
att bevaka och vårda Bankens angelägenheter och tillse, att dess säkerhet
i allo betryggas. Jag får emellertid yrka, att Kammaren behagade,^ med
afsina å Utskottets hemställan, bifalla den af Herr Wener och mig afgifna
reservationen och besluta, att 53 § måtte erhålla den lydelse, som vi före 8la<,

1Jag anhåller, att Herr Talmannen ville framställa proposition
härpå.

Herr Per Nilsson från Christianstads län: Jag har blifvit före kommen

af den näst föregående talaren och tror likasom han, att man
gerna kan våga att lemna Bankofullmägtige den vidsträckta myndighet,
som han föreslagit, då det ju måste vara i Bankens intresse, att en sådan
öfverflyttning ifrån den ena fonden till den andra kan ega rum i händelse
af behof.

Jag instämmer i yrkandet om bifall till reservanternas förslag.

Den 8 Maj, e. m.

469

Herr Indebetou: Jag har visserligen icke reserverat mig emot

Utskottets förslag att bibehålla 53 § vid dess nuvarande lydelse, men jag
vill ändock nu tillkännagifva, att jag anser, det ett sådant tillägg, som det
Herr Ola Jönsson föreslagit, icke i något afseende kan mediöra olägenhet.
Derigenom uppstår nemligen ingen annan skilnad emot hvad Utskottet
föreslagit, än att i slutet af paragrafen tilläggas de orden: “samt må Fullmägtige
dessutom, när de anse det med Hankens fördel förenligt, anvisa
ytterligare medel till utlåning från denna fond.“ En sådan tillåtelse kan
man efter min åsigt gerna medgifva Fullmägtige. Jag är öfvertygad, att de
icke skola begagna sig deraf till Bankens skada. En anledning till ett
sådant tillägg just nu har man uti det förhållande, att medel successive
inflyta från filialbanker, som upphöra, hvilka medel icke äro på förhand
till andra ändamål disponerade, och det kan således vara möjligt
för Fullmägtige att i Bankens intresse nu begagna sig af en dylik
tillåtelse.

Jag instämmer derföre för min del uti reservanternas förslag.

Herrar Hedengren och Anders Jonsson instämde med Herr Indebetou.

Herr H i e r t a: Min afsigt är icke att blanda mig uti diskussionen

för att förlänga den, men då jag icke hört någon taga Banko-Utskottet i
försvar, ber jag endast att få fästa uppmärksamheten derpå, att Banken
har två ändamål: det ena att åt nationen insamla en vinst, som kan vara
disponibel för allmänna behof, och det andra att lemna understöd åt näringarne.
Afser man nu dessa ändamål, så framgår det, att, för att kunna
understödja näringarne så mycket som möjligt och så många som möjligt,
det icke går an att låta en alltför stor del af Bankens tillgångar utlånas
, på för långa tider. De yrkanden, som gå ut på ökande af allmänna diskontfonden,
stödja sig på den satsen, att jordbruket icke skulle vara tillräckligt
underhjelpt. Men jag ber att få erinra, att en mycket stor del af
denna fond är anslagen till omsättningslån, och att för öfrigt jordbrukar ne
icke äro uteslutne hvarken från lån på handels- och näringsdiskonten eller
mot hypotek af reverser eller annan realsäkerhet. Skall Banken kunna uppfylla
sitt ändamål att så mycket som möjligt understödja näringarne, så
är det ej skäl att den utlemnar lånen på för lång tid. Dessutom, om
Bankens lånerörelse skall blifva så vinstgifvande som möjligt, kan det ej
ske, om den endast skall bedrifvas med Bankens egen fond, utan den
måste äfven omfatta de främmande medel, som innestå i Banken. Det kan
då icke vara möjligt för Banken att disponera en alltför stor del af dessa
medel till omsättningslån.

Efter denna allmänna öfverblick öfver Bankens förhållanden tror jag,
att den bästa replik på en föregående talares yttrande ligger i följande
strof af Utskottets Betänkande: “Den vid hvarje riksdag återkommande

frågan om förökning af fonden för utlåning med omsättningsrätt har så
ofta blifvit afhandlad, att Utskottet kan fritaga sig från upprepande af de
skäl, hvilka tala emot eu dylik åtgärd. Utskottet vill endast, med afseende
på hvad som under öfverläggningarne inom Utskottet ifrågasatts, att

470

Don 8 Maj, e. m.

nemligen en tillfällig förstärkning skulle, i anledning af den under sistlidet
år i några provinser inträffade missväxt, anvisas för understöd åt dessa
provinsers innebyggare, anmärka, att, då utlåningen omfattar hela riket, en
förökning i fonden icke annat än till en jemförelsevis föga betydande
del kunde komma nyssberörda provinser till godo, såvida icke medlen anvisades
såsom en särskild understödsfond för dem, hvilket åter icke torde
vara lämpligt För öfrigt bör ej frånses, att när en fonden lemnad tillfällig
förstärkning skall åter indragas, detta föranleder ett afstadnande
eller åtminstone en inskränkning för längre tid af utlåningen, hvilken
måste verka mycket menligt. “

På dessa grunder anser jag, att, om man tager i betraktande det
egentliga väsendet af en bank, det icke är möjligt att disponera större del
af fonden till omsättningslån, hvilket i sjelfva verket är en oegentlighet
för bankrörelsen, och som man äfven finner alldeles icke ega rum vid enskilda
banken annat än under vissa vilkor. Jag tror, att detta är en sats,
som blifvit af erfarenheten så noga pröfvad och som så tydligt öfverensstämmer
med bankväsendet, att det icke torde vara skäl att frångå densamma.
Man har här önskat att få särskilda privilegier för vissa näringar,
men sådant skulle otvifvelaktigt förrycka bankväsendet.

Herr Indebetou har sagt, att under särskilda omständigheter några
ändringar kunde göras uti de reglor, som eljest gälla, d. v. s. att man
borde öfverlemna åt Fullmägtige att pröfva behofvet af en öfverflyttning
ifrån den ena lånefonden till den andra vid särskilda tillfällen. Men i
betraktande af den stora påtryckning, som kan ega rum från deras sida,
hvilka önska lån med omsättningsrätt, fruktar jag, att en sådan tillåtelse
för Bankofullinägtige möjligen kan gifva anledning till framkallande från
någon del af representanterna, som äro Bankens principaler, af stort missnöje,
i händelse icke Bankofullmägtige rundligen begagna sig af denna
tillåtelse; och sådant skulle möjligen kunna hafva ett inflytande på valen
af Bankofullmägtige, som icke blefve alldeles nyttigt.

Jag yrkar derföre bifall till Utskottets förslag.

Herr Uhr: Då jag under några år deltagit i Bankens styrelse, är
jag icke alldeles utan en viss erfarenhet deri. Och då det visat sig, att
i Banken legat inne summor af ända till 5 å 5 ''/2 millioner, som icke
kunnat utlånas på handels- och näringsdiskonten, under det att samtidigt
i allmänna diskonten funnits så många ansökningar om lån, att man kunnat
få vänta en tid af 10 å 12 veckor innan lånen utfallit, så synes det
mig högeligen märkvärdigt, om icke dessa båda fonder hvar i sin ordning
skulle kunna dela med sig något åt hvarandra efter behof. Den allmänna
diskonten har förut varit 18 ''/2 millioner, och jag mins den tid, då
det var fråga om, att den skulle alldeles indragas. På sednare tiden har
dock detta dess bättre icke kommit i fråga, utan den har fått behålla det
lilla den har. Det har visat sig, att Banken icke lidit några nämnvärda
förluster på denna diskont. Det är väl sann!, att dess förökande skulle
medföra litet mera besvär för Bankens tjenstemän, litet mera skrifning
och besvär för dess ombudsman, men lånen hafva dock hittills gått in,
och Banken skall sannolikt äfven hädanefter icke göra någon förlust

Den 8 Maj, e. m.

471

derpå. Under ett år hafva vid bokslutet icke ens funnits några utestående
fordringar i diskontfonden. Vid sådant förhållande undrar jag, om det
icke kan vara tid på att förstärka fonden.

Man har sagt, att Banken skall hjelpa näringarne. Det är väl sannt.
Men Riksbanken är ej en bank, inrättad på samma sätt som de enskilda
bankerna, i ändamål att förtjena största möjliga vinst, utan den har först
och främst att konsolidera Banken och dess rörelse, för att kunna göra
den största nytta genom att understödja näringarne, och jag undrar just,
om ej jordbruket är en näring, som förtjenar understöd.

Då reservanterna emellertid icke gått längre, än att de tillstyrkt rätt
för Fullmägtige att röra sig något friare i fråga om denna fond, så anhåller
jag om bifall till reservationen.

Med Herr Uhr instämde Herr Johan Erik Johansson och Herr Erik
Olsson.

Herr A g a r d h: Man får verkligen under denna diskussion höra ganska
besynnerliga uppgifter, om huru ställningen är i Riksbanken och huru dess
affärer skötas. En talare har t. ex. sagt, att allmänna diskontfonden på
sin lånerörelse icke gjort några nämnvärda förluster. Med afseende härå
ber jag att få erinra om ett förut vid denna riksdag afgifvet BankoUtskottets
Betänkande — jag påminner mig ej för ögonblicket dess ordningsnummer
—• hvari en hel sida upptogs af förteckningen på lån och
räntor, hvilka ensamt vid Göteborgs diskontkontor blifvit från betalning
afskrida; hvilket väl måste antyda en ej obetydlig förlust.

Vidare har man påstått, att stora penningebelopp understundom ligga
oanvända och lediga i handels- och näringsdiskonten, på samma gång som
efterfrågan efter lån i allmänna diskonten varit så betydlig, att lånen utfallit
först veckor, ja månader, efter det de blifvit beviljade. Nu är verkliga
förhållandet enligt officiela uppgifter, som äro tillgängliga för oss alla,
att de från Banken till handels- och näringsdiskonten anslagna fonder
städse äro till hela sitt belopp använda. Sålunda visar den af Riksdagens
Revisorer afgifna berättelse för 1868, att den 29 Augusti samma år
hela handels- och näringsdiskontens fond var utestående såsom lån och
derutöfver 3,30.0,000 R:dr af de medel, hvilka blifvit på upp- och afskrifning
eller såsom deposition i fonden insatta. Att ej samtliga dessa insatta
medel blifvit utlånta beror derpå, att Banken, då den beviljar kreditiv och
emottager giromedel till högst betydliga belopp, naturligtvis måste hålla
en betydlig kassa för att möta de uttagningar, som i hvarje ögonblick
kunna inträffa.

Enligt en annan officiel uppgift, förekommande uti Bankofullmägtiges
till Riksdagen afgifna berättelse, var handels- och näringsdiskontfondens
ställning den sista December ungefär densamma, som för den 29 Augusti
blifvit angifven, naturligtvis med någon skiljaktighet i sifferbeloppen. Och
sednast i dag har jag vid ett besök i Banken förnummit, att någon väsendtlig
förändring härutinnan sedan dess ej inträdt. Vid dessa förhållanden
torde man finna, att talet om det betydliga belopp, som i fonden skulle
finnas oanvändt, saknar all faktisk grund.

m

Deri 8 Maj, e. in.

Uti en Utskottets Betänkande vidfogad reservation bär blifvit yttradt,
att om de i handels- och näringsdiskonten inneliggande medel öfverfördes
till allmänna diskonten, denna skulle hafva lätt nog att i fall af behof
indraga dessa medel, då “med den nuvarande lånefondens utsträckning
närmare 2,000,000 R:dr ingå hvarje sjette månad“, men nu ingå icke dessa
medel i så bestämda tidsperioder, utan temligen jemnt hela året om.
Fördelas alltså de 9,600,000 R:dr, som utgöra allmänna diskontens lånefond,
på årets månader, utgör detta för hvarje månad ett lånebelopp af
800,000 R:dr. Men nu utlemnas lånen med omsättningsrätt; och den
låntagande erlägger för hvarje omsättning endast en femtedel af kapitalbeloppet;
till följd hvaraf 160,000 R:dr blir det belopp, som för hvarje
månad inkommer af de sex månader förut utlemnade lånen. Äfven med
lånerörelsens utsträckning kunde man alltså ingalunda vänta, att hvarje
sjette månad hafva tillgängligt ett så stort belopp, som det reservanterna
beräknat. Men hvad som hufvudsakligen härvid måste observeras är, att
Bankens metalliska kassa har under sednare åren haft en naturlig tendens
att hålla sig låg. Bankofullmägtige måste derföre hafva sina utvänta kapital
lätt tillgängliga, för att, i händelse förlägenhet uppkommer, kunna
fullgöra sina förbindelser. Uti 28 § af Bankoreglementet stadgas, huru
Fullmägtige skola förfara i detta fall af metalliska kassans sjunkande.
Deras första åtgärd hestår i att minska utlåningen från handels- och
näringsdiskonten. Om ej detta skulle hjelpa, åligger dem att helt och
hållet upphöra med alla lån från handels- och näringsdiskonten. Först
samtidigt med detta fullkomliga upphörande af lån från handels- och
näringsdiskontfonden få några indragningar begynnas från allmänna diskontfonden.
Det skulle derföre, enligt min tanke, vara ett särdeles farligt
experiment att öka denna sistnämnda fond, som, i fäll förlägenhet skulle
inträda, icke genast är disponibel; och på denna grund kan jag för min
del icke tillstyrka bifall till reservanternas förslag; utan yrkar jag att
Utskottets Betänkande måtte oförändradt antagas.

Herr Jonas Andersson: Vore här fråga om att med visst bestämdt
belopp förstärka allmänna diskontfonden, skulle jag mindre undra
på, att en eller annan satte sig deremot, men då det blott gäller den synnerligen
menlösa och oskyldiga utsträckning af Bankofullmägtiges kompetens,
att de skola ega, när de anse sådant med Bankens fördel förenligt,
öfverföra tillgängliga medel från handels- och näringsdiskonten till allmänna
diskontfonden, så finner jag det motstånd saken rönt ganska besynnerligt.
Jag hemställer, om man icke bör hysa det förtroende för Bankens styresmän,
som äro utsedde af Riksdagen sjelf, att i deras skön kan öfverlemnas,
huvuvida medel, som annars skulle ligga ofruktbara, böra till utlåning
användas. Enligt min öfvertygelse lägger det gällande bankoreglementet
allt för många band och inskränkningar på Fullmägtiges görande och låtande;
och jag anser det innefatta en väsendtlig förbättring, om dessa
band något lättades. Man har sagt, att det vore nödvändigt att härvid
iakttaga synnerlig försigtighet. Den tillit hyser jag för Bankofullmägtige,
att de ej skola åsidosätta denna vid handhafvande! af den myndighet, som
i förevarande fall kan blifva dem uppdragen. ''Och jag vågar derföre hop -

Den 8 Maj, e. m.

473

pas, att ej synnerligen många röster skola höja sig emot reservanternas
förslag, till hvilket jag obetingadt yrkar bifall.

Herr Fredrik Pettersson: Jag har begärt ordet blott för att
tillkännagifva, att jag ansluter mig till den i reservationen uttryckta meningen
och derföre yrkar afslag å Betänkandet samt bifall till reservationen.

Herr Jöns Pehr sson: Med anledning af det yttrande, som blifva
fäldt af en talare från Stockholms-bänken, att Banken vore till för näringarnes
skull, ber jag att få fästa uppmärksamheten derå, att näringarne
likasom handeln ega samma tillfälle som jordbruket att uti Banken
erhålla nödigt rörelse- och förlagskapital från allmänna diskontfonden.

I sjelfva saken tror jag i likhet med en föregående talare, att om
man ej vill bifalla reservanternas förslag, man dermed visar sig hysa bra
litet förtroende till sina egna förtroendemän Herrar Bankofullmägtige; och
för min del anhåller jag derföre om bifall till reservationen.

Herr Björck: Enligt min tanke är den allmänna diskontfonden
särdeles nyttig för affärsrörelsen i landet; och det vore mycket att beklaga,
om Banken icke skulle kunna fortfara att genom denna sin låneverksamhet
lemna näringarne det understöd af kapital, hvaraf de äro i så
stort behof. Men å andra sidan bör det ej heller förbises, att denna rörelse
föga öfverensstämmer med åtskilliga andra grenar af affärsverksamhet,
som för Bankens ändamål äro af vida större vigt och betydelse.
Den summa, som Banken använder för sin diskontrörelse, bör derföre
vara likasom afsatt och fixerad en gång för alla, det vill säga, att den bör
bestämmas med afseende derå, att Bankens alla öfriga förbindelser först
fullgöras. Det är, tror jag, från denna synpunkt man bör utgå vid bedömandet
af de förhållanden, som med ifrågavarande lånerörelse stå i
samband. Erfarenheten har i detta hänseende lemnat mera än en fingervisning.
Så utföll försöket att åt Fullmägtiges bestämmande öfverlåta höjandet
eller sänkandet af räntefoten särdeles illa. Och af samma skäl
strider det emot sjelfva idéen af diskontrörelsen att, såsom nu föreslagits,
lemna Fullmägtige rättighet att öfverföra medel från andra fonder till
allmänna diskontfonden; må man då heldre en gång för alla öka densamma
med ett visst belopp.

Hvad fördel skulle nu låntagarne hemta af den ifrågasatta förändringen?
Detta synes under diskussionen hafva varit hufvudfrågan; jag ber
derföre att åt densamma få egna några korta betraktelser. Antaget, att
500,000 R:dr i handels- och näringsdiskonten lediga medel öfverfördes
till allmänna diskonten; den skulle derigenom stiga till ett belopp af ungefär
10,000,000 R:dr, hvaraf per halfår omkring 2,000,000 R:dr kunde
antagas inflyta. Men om eu indragning blefve nödvändig, och sålunda på
ett enda halfår utlåningen minskades med t. ex. 500,000 R:dr, eller en
fjerdedel af de influtna medlen, så ligger det i öppen dag, att olägenheterna
häraf blefve så mycket större och kännbarare, ju mera den obestämda
tillökningen af lånekapitalet hade lockat till anmälan af nya

474

Den 8 Maj, e. m.

lånesökande. En tillökning i utlåningsbeloppet af en nittondedel, med
följd att utlåningen under ett halfår minskas med en fjerdedel, synes i
sanning vara föga båtande för de lånebehöfvande. Jag antager, att fördelen
af denna tillökning rikligen skulle uppvägas af allt det missnöje och alla
de svårigheter, som indragningen skulle medföra; och jag upprepar att vid
betraktande häraf en viss, bestämd tillökning af lånefonden vore att vida
föredraga.

På dessa skäl yrkar jag bifall till Betänkandet.

Herr Rundbäck: Jag bar begärt ordet egentligen för att få till kännagifva,

att jag icke deltagit i detta ärendes behandling inom Utskottet.
Jag instämmer emellertid i reservanternas åsigt och vill till stöd
derför anföra ett skäl, som synes mig afgörande. Jag hyser nemligen
den öfvertygelse, att dessa olika fonder eller kassor, som i Riksbanken
förefinnas, aldra lämpligast kunde sammanslås, så att vilkoren för utlåning
blefve bringade till största möjliga likhet för alla lånesökande. Äfven
tror jag, att Bankofullmägtige i fråga om förvaltningen af lånemedlen
böra lemnas så fria händer som möjligt, då i allt fall på Riksdagen beror
ej mindre att till dessa förtroendeplatser utse de lämpligaste personerna,
utan äfven, om så nödigt skulle finnas, inskränka den myndighet, som
blifvit dem förlänad.

Jag yrkar bifall till reservationen.

Herr Ola Jönsson: Den förste talaren, som yrkade bifall till Utskottets
Utlåtande, uppgaf såsom Bankens hufvudsakliga uppgift, att den
skulle understödja näringarne. För min del biträder jag villigt denna
åsigt; och jag tror, att detta ändamål svårligen kan kraftigare befrämjas
än genom bifall till reservationen. För öfrigt ber jag att få anmärka,
att jag i denna sak ingalunda uppträdt såsom målsman uteslutande för
jordbrukarnes fördel; utan har jag hufvudsakligen afsett Bankens egen
fördel.

Vidare har man yttrat, att det icke skulle vara bankmessigt att utlemna
s. k. omsättningslån. Kanske det är mera bankmessigt att låta
penningar ligga obrukade? Man har visserligen velat bestrida, att detta
inträffat; men i detta hänseende torde fakta få gälla såsom bevis nog.

Att allmänna diskontfonden lidit förluster på sin lånerörelse må vara
sannt; men hvarföre har man icke omtalat de förluster Banken gjort på
sin öfriga affärsrörelse?

Fn talare midt öfver har egnat en kritik åt de beräkningar, som i
reservationen blifvit anställda. Det synes likväl vara en temligen lätt
räkneuppgift att beräkna huru stort belopp skulle halfårsvis inflyta, om
Bankens lånekapital ökades till jemnt 10,000,000 R:dr. Och jag påstår
fortfarande, att reservanterna räknat rätt och den ärade talaren orätt; i
sin månadsberäkning har han helt enkelt glömt bort n/12 af året.

En annan, mycket erfaren ledamot har drifvit den satsen, att lånekapitalet
borde ökas med ett visst bestämdt belopp, heldre än att åt Fullmägtige
medgifva bestämmandet af tillökningens behöflighet så väl som

Ben 8 Maj, e. m.

475

storlek. Jag erkänner, att denna åsigt, från det hållet uttalad, något
öfverraskat mig, ty inånga gånger tillförene har jag hört den aktade ledamoten
uppträda såsom förkämpe för den åsigt, att åt Bankofullmägtige
borde lemnas friare händer och utsträckt befogenhet i fråga om skötandet
af Bankens affärsverksamhet.

Och då jag nu går i hans fotspår, hoppas jag, att Kammaren, erinrande
sig de många förträffliga saker den ärade ledamoten till stöd för
sin åsigt framlagt, skall skänka sitt bifall åt reservationen.

Herr Jöns Olsson i Nordanå: Ehuru det är allmänt bekant och
allmänt beklagadt, att allmänna diskontfondens tillgångar äro otillräckliga
för fyllandet af behofvet utaf lån med någon längre omsättningstid, —
de enda, som för jordbrukaren äro användbara — så var det dock icke
oförväntad^ att förslaget om fondens förstärkande skulle möta motstånd
från det håll, der man anser alla medel tillåtliga för vinnande af sina
syftemål. Då man under nuvarande förhållanden kan få vänta icke blott
12 till 14 veckor utan dubbelt så länge på utbekommandet af ett
beviljadt lån, måste man ofta nog afsåga sig förmånen att anlita Riksbanken
och vända sig till de enskilda bankerna. Det ligger derföre i
dessas intresse att motsätta sig hvarje förstärkning af Riksbankens allmänna
diskontfond, ty lika många millioner, som ligga obegagnade i Riksbankens
hvalf men behöfvas i rörelsen, lika många millioner få de enskilda
bankerna förmånen att i rörelsen utsläppa. Till något sådant vill
jag icke med min röst bidraga; och jag får derföre yrka bifall till reservationen.

Herr Yougt: Äfven jag är af den mening, att en af de väsendtli gaste

bland de många bristerna i Riksbankens förvaltning är den, att
Bankofullmägtige dervid icke ega tillräckligt fria händer, utan tvärtom äro
på allt sätt kringskurne i sin styrelseverksamhet. Detta har blifvit öfverflödigt
visadt så många gånger förut; och de derför andragna skälen
passa så fullständigt in på det fall, som nu föreligger, att jag torde kunna
inskränka mig till att, med hänvisning på den föregående utredningen,
yrka bifall till reservationen.

Herr H ier t a: I anledning af de många gånger upprepade antydningar,
som under diskussionen förekommit om de många millionerna, som
skulle ligga oanvända i Bankens hvalf, ber jag endast att få hänvisa till
Herr Agards yttrande, hvaraf för en hvar, som velat höra, klarligen måste
framgå, att dessa millioner icke exsistera annat än i inbillningens outtömliga
kassahvalf.

Jag ber äfven få tillägga, att jag, långt ifrån att missunna den allmänna
diskontfonden den ifrågasatta kapitaltiilökningen, tvärtom medgifver,
att den skulle verka välgörande för näringarne —- ej blott för jordbruket.
Men jag motsätter mig denna tillökning ur synpunkten af Bankens
eget bästa och af omvårdnad om dess ändamålsenliga skötsel; och
jag anser, att pröfningen och beslutanderätten i detta hänseende under
inga förhållanden bör läggas i Herrar Fullmägtiges händer, emedan sådant
skulle försätta dem i en betänklig ställning, ett slags mellanhand, som

476

Den 8 Maj, e. m.

vid tillfällen, då indragningar af utestående lån vore af nödvändigheten
påkallade, skulle vara särdeles obehaglig.

Jag yrkar derför fortfarande bifall till Betänkandet.

Härmed var denna öfverläggning slutad. Derunder hade blifvit yrkadt
dels bifall till Utskottets hemställan och dels afslag derå i förening med
bifall till det förslag, som blifvit framstäldt i Herrar Ola Jönssons och
Weners vid Betänkandet fogade reservation. I enlighet med dessa yrkanden
framställde Herr Talmannen nu propositioner och förklarade ja öfvervägande
för bifall till Utskottets förslag. Votering blef då begärd och
för densammas anställande följande proposition uppsatt, justerad och
anslagen:

Den, som bifaller hvad Banko-Utskottet hemställt i sjette punkten af
dess Betänkande N:o 12.

röstar ja;

Den det ej vill,

röstar nej;

Vinner nej, bär Kammaren, med afslag å Utskottets hemställan, bifallit
det förslag till lydelse för 53 § af Bankoreglementet, som blifvit
framstäldt i Herrar Ola Jönssons och Weners vid Betänkandet fogade reservation.

Omröstningen visade vid sedlarnes öppnande 29 ja och 54 nej; hvadan
Kammarens beslut utfallit enligt nej-propositiönens innehåll.

Punkterna 7, 8 och 9.

Biföllos.

Punkten 10.

Herr Rundbäck: Då jag hört, att några ledamöter förundrat sig
öfver, att jag reserverat mig mot denna punkt, så vill jag upplysa, att
denna min reservation gäller icke hvad som står i denna punkt utan hvad
hvad som icke står der. Inom Utskottet yrkade jag, att i §§ 63 och 64,
som handla om Riksbankens upp- och afskrifnings- samt diskontrörelse,
skulle stadgas samma bestämmelser som för enskilda banker med sedelutgifningsrätt;
och detta gjorde jag, emedan jag ansåg det onödigt och
skadligt, att Riksbanken skulle vara en kassaförvaltare åt enskilda banker.
Utan att nu vilja framhålla detta mitt yrkande, för hvars framgång jag
ej hyser stora förhoppningar, har jag endast med ett par ord velat förklara
hvarföre jag reserverat mig i denna punkt.

Vidare förekom icke. Äfven denna punkt blef af Kammaren bifallen.

Den 8 Maj, e. m.

477

§ 15.

Föredrogs och bifölls Banko-Utskottets Memorial N:o 13, angående
arvode för extra biträde vid Banko-Utskottets kansli, äfvensom samma
Utskotts Memorial N:o 14, med förslag till instruktion för nästkommande
Riksdags Banko-Utskott.

§ 16.

Föredrogs och bifölls Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Memorial
N:o 6, angående arvode åt den hos Sammansatta Utskottet anställde
sekreterare.

§ 17-

Anmäldes och bordlädes följande nu inkomna ärenden, nemligen:

Stats-Utskottets Memorial N:o 86, med förslag till stadganden i
Riksgälds-kontorets reglemente angående de vid föregående riksdagar
beviljade men ännu icke utbetalda statsbidrag;

Lag-Utskottets nedannämnda Betänkanden och Utlåtanden:

N:o 36, i anledning af återremiss af andra och femte punkterna i
Lag-Utskottets Utlåtande N:o 4, angående vissa ändringar i gällande konkurslag
;

N:o 37, i anledning af återremiss af Lag-Utskottets Utlåtande N:o
22, angående föreslagna ändringar i gällande stadganden rörande exsekutionsväsendet; N:o

38, i anledning af väckta förslag om ändring i gällande föreskrifter
rörande förvaltningen af omyndigs egendom;

N:o 39, i anledning af väckt förslag om tillägg till 15 Kap. 2 §
Rättegångsbalken, i fråga om fullmägtigskap; och

N:o 40, i anledning af väckta motioner om ändring i Kongl. förordningen
den 8 Februari 1681 rörande klockares aflöning;

Andra Kammarens Första Tillfälliga Utskotts Utlåtanden:

N:o 6 (i samlingen N:o 46) i anledning af väckta motioner rörande
förändring i den för elementarläroverken stadgade undervisningsplan;

N:o 7 (i samlingen N:o 47) i anledning af väckt motion rörande förändring
i den för elementarläroverken stadgade undervisningsplan; samt

N:o 8 (i samlingen N:o 48) i anledning af väckt motion angående
ordnandet af inspektionen öfver folkskolorna;

478

Den 8 Maj, e. m.

Och skulle enligt Kammarens derom nu fattade beslut, alla dessa nu
första gången bordlagda ärenden till vidare handläggning företagas näst
efter de gemensamma omröstningar, som, med anledning af Kamrarnes
skiljaktiga beslut i åtskilliga frågor, komme att anställas vid början af
det till nästa måndag, den 10 dennes, redan anslagna sammanträde.

§ 18-

Föredrogos och godkändes Riksdagens Kanslis förslag till paragrafer
i Riksdagsbeslutet:

N:o 5, angående ändring i 24 § i Kongl. förordningen om landsting;
och

N:o 6, angående ändring i gällande stadganden rörande den kommunala
rösträtten.

*

§ 19.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

Herr Witt under 14 dagar från denna dag; och

Herr Bjerkander likaledes under 14 dagar från den 12 dennes.

§ 20.

Justerades protokolls-utdrag rörande de af Kammaren under detta
eftermiddags-sammanträde fattade beslut.

Sammanträdet afslutades kl. ''/2 12 e. m.

In fidem
IL Husberg.