Fredagen don 15 mars Sid (Riksdagens protokoll 1957:9)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1957

FÖRSTA KAMMAREN

15—20 mars

Debatter in. m.

Fredagen don 15 mars Sid.

Interpellation av herr Ollén ang. överbeläggningen på fångvårdsanstalten
Långholmen ........................................ 3

Tisdagen den 19 mars

Svar på fråga av herr Pålsson ang. obligatorisk kontroll av bilbeståndet
.................................................. 7

Svar på interpellation av herr Birke om byggande av motorväg

Salems kyrka—Södertälje .................................. 8

Onsdagen den 20 mars

Ang. Sveriges utrikespolitik .................................... 12

Anslag under sjunde huvudtiteln:

Kammarkollegiet .......................................... 66

Statistiska centralbyrån .................................... 67

Provundersökningar rörande metoden för skördeuppskattningar 69

Särskilda undersökningar vid konjunkturinstitutet ............ 70

Anskaffning av viss materiel vid tullverket .................. 71

Kontrollstyrelsens lokala skattekontroll ...................... 73

Riksskattenämnden ........................................ 74

Upplysningsarbete rörande samhällsekonomiska frågor m. m. . . 75

Statsbidrag till Föreningen fruktdrycker .................... 78

Finansdepartementets kommittéanslag....................... 79

Svar på fråga av herr Osvald ang. bullerstörningarna från ett storflygfält
på Skå-Edeby ...................................... 81

Svar på interpellation av herr Olofsson, Uno, ang. försämringen av

tågförbindelserna i Norrlands inland m. m................... 83

Anslag till anskaffning av bilmateriel för statens järnvägar 85

Anslag under statens vattenfallsverks fond ...................... 86

Kungl. Maj :ts rätt att förordna om antidumpingtullar m. m....... 89

Avdragsrätt för s. k. substansminskning ........................ 91

Avdragsrätt för bilresor till och från arbetsplatsen .............. 92

Domstolsmässig prövning av rättsfrågor i förvaltningen .......... 94 1

1 Första kammarens protokoll 1957. Nr 9

År 9

Innehåll

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 20 mars sid.

Statsutskottets utlåtande nr 45, ang. utlägg för Förenta Nationernas
kostnader för röjning av Suezkanalen ...................... 66

— nr 7, ang. utgifterna under sjunde huvudtiteln (finansdepartementet)
.................................................. 66

—- nr 9, ang. anslag å kapitalbudgeten (kommunikationsdepartementet)
.................................................. 80

— nr 46, ang. lån till Gotlands läns landsting för utbyggande av

lasarettet i Visby .......................................... 88

— memorial nr 47, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut i

fråga om likalönsprincipen ................................ 89

— utlåtande nr 48, ang. upptagande å riksstaten av underskottet

för Luftfartsfonden ........................................ 89

Bevillningsutskottets betänkande nr 14, ang. fortsatt rätt för Konungen
att förordna om antidumping- och utjämningstullar . . 89

— nr 18, ang. avdragsrätt för s. k. substansminskning .......... 91

— nr 27, ang. ändring i förordningen om provianteringsfrilager

in. in..................................................... 92

—- nr 29, ang. avdragsrätt för bilresor till och från arbetsplatsen . 92

Första lagutskottets utlåtande nr 7, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring i konkurslagen m. m. 94

— nr 12, ang. domstolsmässig prövning av rättsfrågor i förvaltningen
.................................................... 94

— nr 13, ang. förbud för make att utan andra makens samtycke

ikläda sig borgensansvar för gäld ............................ 94

Andra lagutskottets utlåtande nr 12, ang. ändring i civilförsvarslagen 94

Tredje lagutskottets utlåtande nr 6, ang. ändring av 7 § lagen om
bysamfälligheter och därmed jämförliga samfällda ägor och rät -

tigheter .................................................. 95

— nr 7, ang. ändrad lydelse av 123 § byggnadslagen ............ 95

— nr 8, ang. kontroll av jord- och skogsförvärv medelst inköp av

aktieposter ................................................ 95

— nr 9, ang. kungörande av beslut om indragning av allmän väg . . 95

Jordbruksutskottets utlåtande nr 6, ang. försäljning av viss del av
kronoegendomen Skegrie 351 i Malmöhus län ................ 95

— nr 7, ang. bemyndigande att försälja viss kronan tillhörig fast

egendom m. m............................................. 95

— memorial nr 8, ang. departementsvis uppgjorda förteckningar

över försäljningar av viss kronan tillhörig fast egendom ...... 95

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 6, ang. åtgärder för ökad
simkunnighet ............................................ 95

— nr 7, ang. vidgad rätt för folkpensionärer till nedsatta biljettpriser
på statens järnvägar m. m............................... 95

— nr 8, ang. undervisning i säkerhetsuppfostran och säkerhetsut bildning

.................................................. 95

— nr 9, ang. rätt för postabonnenter att före beslut om indragning

eller förändring av posttur yttra sig i frågan ................ 95

Fredagen den 15 mars 1957

Nr 9

Fredagen den 15 mars

Kammaren sammanträdde kl. 14.00.

Justerades protokollet för den 8 innevarande
månad.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 14, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
under Utgifter å driftbudgeten,
För flera huvudtitlar gemensamma
frågor, jämte i ämnet väckta motioner;

nr 130, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen under elfte huvudtiteln
gjorda framställningar rörande
anslag för budgetåret 1957/58 till Inrikesdepartementet
m. m., överståthållarämbetet
och landsstaten, Polisväsendet,
Civilförsvaret, Brandväsendet och Diverse
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 131, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning av vissa
under tullverkets förvaltning stående
fastigheter i Haparanda stad;

nr 132, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till stat för försvarets
fastighetsfond för budgetåret
1957/58;

nr 133, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fullmakt att i arbetslöshetsbekämpande
syfte igångsätta
arbeten, för vilka anslag uppförts å allmän
beredskapsstat för budgetåret 1956/
57, m. m.; och

nr 134, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre reservationsanslag avseende
justitiedepartementets verksamhetsområde.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 135, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
ändringar i gällande tulltaxa.

Anmäldes och godkändes utrikesutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 136, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av överenskommelse mellan
Sverige och Tjeckoslovakien angående
reglering av vissa anspråk och fordringar.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 94, angående ekonomiska villkor för
rusdrycksutskänkningen, m. m.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 102, angående försäljning av vissa
allmänna arvsfonden tillfallna fastigheter; nr

103, angående anslag till vissa byggnadsarbeten
vid statens sinnessjukhus
m. m. för budgetåret 1957/58; och

nr 104, angående vissa anslag till universitetssjukhusen
m. m.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
den av fru Wallentheim m. fl.
väckta motionen, nr 423.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott den av herr Ohlsson,
Ebbe, väckta motionen, nr 424.

Interpellation ang. överbeläggningen på
fångvårdsanstalten Långholmen

Herr OLLÉN (fp) erhöll på begäran
ordet och anförde:

Herr talman! Chefen för fångvårdsanstalten
Långholmen, direktör Gunnar
Rudstedt, har i sin årsrapport till fångvårdsstyrelsen
liksom i intervjuuttalanden
i pressen lämnat en skrämmande
bild av förhållandena på Långholmen.
Hans rapport kan sammanfattas i dessa
ord: »Vår praktiska grå vardag ligger

Nr 9

Fredagen den 15 mars 1957

Interpellation ang. överbeläggningen på
fjärran från teorierna. Lagtextens vård
klingar bara falskt i sammanhanget.» I
ett intervjuuttalande heter det bl. a.:

»Förhållandena på Långholmen är
ganska förfärliga. Det är t. ex. riktigt att
vi måste hysa två, ja t. o. m. tre man i
enmansceller. överbeläggningen är horribel.
Vi har i dag noga räknat 710 interner.
Officiellt är platsantalet 603. Jag
vägrar emellertid att gå med på det. Det
egentliga platsantalet är omkring 430.
För att få upp det till 603 har vi tvingats
till ett fullständigt bottenskrap av
utrymmen och lokaler. Vi har satt folk
i skrubbar utan fönster och utan ljus,
där man endast har indirekt ljus o. s. v.
från andra rum. Dessa utrymmen utdömdes
för 10—15 år sedan. Men vi har
tvingats att ta dem i anspråk igen.

Det mesta går i samma stil. Det är
dåligt med toalettrum, tvättställ och sådant.
Arbetsmöjligheterna är dåliga. Vi
måste sysselsätta de intagna med direkt
sekunda arbete. Fångvårdspersonalen
räcker inte till och de som finns
slits ned allteftersom av en orimlig
arbetsbörda.» Så långt citatet.

Ilär rör det sig synbarligen icke
längre om människovärd, icke om fångvård
i modern bemärkelse utan om
vanvård. Det kan starkt befaras, att
speciellt det yngre klientelet lämnar
fängelset icke som bättre utan som sämre
människor — trots att fångvårdens
personal säkerligen gör utomordentliga
ansträngningar i motsatt riktning.

Man frågar sig, hur det är möjligt,
att läget för denna vår största fångvårdsanstalt
blivit på detta sätt skrämmande.
Redan år 1948 träffade Kronan
en överenskommelse med Stockholms
stad, enligt vilken staden med tillträde
den 1 januari 1955 köpte långholmsområdet.
Förutsättningen var, att en ny
anstalt hann att uppföras på annan
plats i närheten av Stockholm. Fin av
fångvårdsstyrelsen igångsatt utredning
angående denna nya anstalt avbröts våren
1950 för vidare bearbetning inom
justitiedepartementet. Där blev ärendet
liggande och ingenting blev veterligen
åtgjort, förrän det slogs larm om dröjsmålet
i riksdagen 1954. I det uppmärk -

fångvårdsanstalten Långholmen
sammade replikskiftet i februari månad
mellan fångvårdsstyrelsens chef och
justitieministern påtalade den förre
med påfallande skärpa förhållandena
beträffande fångvården i stort och speciellt
då beträffande Långholmen. När
jag därefter i mars månad samma år
interpellerade justitieministern beträffande
fångvårdens nödläge berördes
icke minst förhållandena på Långholmen,
som då var skrämmande, om också
icke i samma grad som i dag. En av
mina frågor var denna: »I riksdagsdebatten
den 24 februari utlovade statsrådet
direkta och indirekta åtgärder för
att så snart som möjligt ersätta Långholmen
med nya anstalter. Anser statsrådet
det möjligt att nu lämna kammaren
närmare och mer detaljerade uppgifter
beträffande tidpunkten, då Långholmen
kan rivas ner och ersättas av
mer människovärdiga anstalter i enlighet
med utarbetade projekt?»

På denna min fråga svarade justitieministern
bl. a.: »Jag vill här upprepa
vad jag förut har sagt, nämligen att jag
är angelägen att så snart som möjligt få
bort Långholmen och i stället ta nya,
moderna anstalter i bruk. När vi nu har
hunnit till den tredje etappen i reformprogrammet,
är tidpunkten kommen för
att behandla denna fråga. Jag bär hållit
förberedande överläggningar med
Stockholms stads myndigheter härom,
och jag ämnar nu fullfölja dem genom
en särskild utredning, där både fångvårdssynpunkter
och stadens intressen
bör bli representerade. Jag ämnar också
tillse, att den utredning, som sålunda
kommer att tillsättas, skall kunna
bedrivas i skyndsam takt, och att de
ytterligare åtgärder, som blir erforderliga
för att få till stånd ersättningsbyggnader,
vidtagas utan onödigt uppskov.
»

Justitieministern betonade också betydelsen
av att Långholmens förhållanden
ordnades, då denna anstalt är den
ojämförligt största fångvårdsanstalten.
Den mottar bortåt en femtedel av hela
fängelseklientelet och har större kapacitet
än ett halvt dussin vanliga fängelser.

Fredagen den 15 mars 1957

Nr 9

Interpellation ang. överbeläggningen på fångvårdsanstalten Långholmen

Detta uttalande gjordes för precis tre
år sedan. I årets statsverksproposition
heter det på tal om Långholmen: »Vid
1956 års riksdag har beslut fattats och
medel anvisats för förvärv av markområden
i Österåkers kommun och i Rumla
stad, avsedda för nya anstalter som
skall ersätta den nuvarande centralanstalten
Långholmen.» Och vidare: »I
fråga om ersättningsanstalter för Långholmen
pågår planerings- och ritningsarbeten,
vilka självfallet bör bedrivas
skyndsamt. Det kan dock icke beräknas
att några egentliga byggnadsarbeten på
dessa anstalter skall komma i gång redan
under nästa budgetår.»

Med tanke på de utomordentligt
skrämmande förhållanden som var rådande
1954 och som nu 1957 ytterligare
har förvärrats ber jag om kammarens
tillstånd, att till statsrådet och chefen
för justitiedepartementet få framställa
följande frågor:

1) Vilka är anledningarna till, att de
löften om snabba åtgärder, som statsrådet
gav denna kammare för tre år sedan
beträffande Långholmens ersättningsbyggnader,
icke kunnat infrias?

2) Är statsrådet beredd att i dagens
skrämmande läge vidtaga andra och
mer extraordinära åtgärder för lösning
av denna fråga än de som anges i statsverkspropositionen
?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Anmäldes och bordlädes

statsutskottets utlåtanden och memorial
:

nr 7, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1957/58 under sjunde
huvudtiteln, avseende anslagen inom finansdepartementets
verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 9, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1957/58, i

vad avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 45, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utlägg för Förenta
Nationernas kostnader för röjning av
Suezkanalen;

nr 46, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående lån till Gotlands
läns landsting för utbyggande av lasarettet
i Visby;

nr 47, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om motionsvis väckta
förslag om likalönsprincipens genomförande;
samt

nr 48, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om upptagande å riksstaten för
budgetåret 1957/58 av underskottet för
Luftfartsfonden;

bevillningsutskottets betänkanden:
nr 14, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående rätt för Konungen att förordna
om uttagande av antidumping- och utjämningstullar
jämte i ämnet väckta motioner; nr

18, i anledning av väckta motioner
om rätt att vid taxering till skatt för inkomst
av jordbruksfastighet åtnjuta avdrag
för s. k. substansminskning;

nr 27, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den
15 november 1912 (nr 298) om provianteringsfrilager,
m. m.; samt

nr 29, i anledning av väckta motioner
om rätt att vid taxering till skatt åtnjuta
avdrag för resor med bil till och från
arbetsplatsen;

första lagutskottets utlåtanden:
nr 7, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändring
i konkurslagen m. m.;

nr 12, i anledning av väckta motioner
angående utredning av frågan om möjlighet
till domstolsmässig prövning av
rättsfrågor i förvaltningen; samt

nr 13, i anledning av väckt motion om
förbud för make att utan andra makens
samtycke ikliida sig borgensansvar för
gäld;

Nr 9

Fredagen den 15 mars 1957

andra lagutskottets utlåtande nr 12, i
anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag om ändring i civilförsvarslagen
den 15 juli 1944 (nr 536);

tredje lagutskottets utlåtanden:
nr 6, i anledning av väckta motioner
angående ändring av 7 § lagen om bysamfälligheter
och därmed jämförliga
samfällda ägor och rättigheter;

nr 7, i anledning av väckta motioner
om ändrad lydelse av 123 § byggnadslagen; nr

8, i anledning av väckta motioner
angående kontroll av jord- och skogsförvärv
medelst inköp av aktieposter; samt
nr 9, i anledning av väckta motioner
angående föreskrift om visst kungörande
av beslut om indragning av allmän väg;

jordbruksutskottets utlåtanden och
memorial:

nr 6, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående försäljning av vissa
kronoegendomar m. m., såvitt avser
Skegrie 351 i Malmöhus län;

nr 7, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående bemyndigande att försälja
viss kronan tillhörig fast egendom,
m. m.; samt

nr 8, angående departementsvis uppgjorda
förteckningar över försäljningar
av viss kronan tillhörig fast egendom;
ävensom

allmänna beredningsutskottets utlåtanden: nr

6, i anledning av väckt motion angående
åtgärder för ökad simkunnighet;

nr 7, i anledning av väckta motioner
dels angående vidgad rätt för folkpensionärer
till nedsatta biljettpriser på statens
järnvägar och dels om rätt för ålderspensionär
att årligen få företaga en
fri resa på statens järnvägar till nära anhöriga; nr

8, i anledning av väckt motion angående
undervisning i säkerhetsuppfostran
och säkerhetsutbildning; samt
nr 9, i anledning av väckta motioner
angående rätt för postabonnenter att före
beslut om indragning eller förändring
av posttur yttra sig i frågan.

Anmäldes och bordlädes en av bankoutskottet
jämlikt § 21 riksdagsstadgan
gjord anmälan, att till utskottet från delegerade
för riksdagens verk inkommit
framställning med förslag till reglemente
för riksdagsbiblioteket m. m.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 14.16.

In fidem
G. H. Berggren

Tisdagen den 19 mars 1957

Nr 9

Tisdagen den 19 mars

Kammaren sammanträdde kl. 16.00. det snabba svaret på min enkla fråga.

Justerades protokollen för den 12 och
den 13 innevarande månad.

Ang. obligatorisk kontroll av bilbeståndet

Jämlikt § 20 av kammarens ordningsstadga
hade herr Pålsson till herr statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
framställt följande fråga:
»Vill herr statsrådet medverka till
att en regelbundet återkommande obligatorisk
kontroll av bilbeståndet (s. k.
testning) införes som ett led i strävandena
att öka trafiksäkerheten?»

Herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
ANDERSSON,
som tillkännagivit, att han hade
för avsikt att vid detta sammanträde besvara
herr Pålssons berörda fråga, erhöll
ordet och anförde:

Herr talman! Herr Pålsson har frågat
mig om jag vill medverka till att en regelbundet
återkommande obligatorisk
kontroll av bilbeståndet (s. k. testning)
införes som ett led i strävandena att öka
trafiksäkerheten.

I anledning härav vill jag meddela att
detta spörsmål enligt vad jag under hand
erfarit är föremål för övervägande inom
1953 års trafiksäkerhetsutredning. Resultaten
av dessa överväganden kommer att
redovisas i utredningens slutbetänkande,
vilket är avsett att framläggas under våren.

Under sådana förhållanden är jag inte
beredd att nu göra några uttalanden i
sakfrågan.

Herr PÅLSSON (bf):

Herr talman! Till herr statsrådet och
chefen för kommunikationsdepartementet
ber jag att få framföra mitt tack för

Då jag ställde frågan, räknade jag nog
med att svaret skulle bli en hänvisning
av den innebörd, som den har fått, men
då jag bedömer detta spörsmål som mycket
allvarligt, tycker jag att det föreligger
fullgod anledning att något litet aktualisera
spörsmålet. Jag tillåter mig,
herr talman, att få knyta några reflexioner
omkring frågan och det lämnade
svaret.

Det är självfallet på det sättet, vilket
jag också antytt i min fråga, att det är
det stora antalet trafikolyckor på våra
vägar, som utgjort den allvarliga bakgrunden
för denna min fråga. Om man
söker sig fram till en bedömning av de
förhållanden, som oftast föreligger i
samband med trafikolyckorna, visar det
sig, att man regelmässigt alltid får räkna
med tre faktorer, vilka varit medverkande
till olycksförloppet. Dessa är -— som
det även har sagts tidigare i andra sammanhang
— människan, vägen och bilen.

Jag har en mycket bestämd känsla av
att de två förstnämnda faktorerna har
alldeles särskilt uppmärksammats i det
allmännas arbete på att försöka begränsa
olyckorna både till antal och omfång.
Det är ju så, att vi har en lagstiftning,
som med all rätt bl. a. mycket starkt
framhäver kravet på nykterhet vid ratten.
Det är bara glädjande att så har
skett. När det gäller vägarna, är det väl
även så, att det tekniska utförandet av
de vägar, som byggts under senare tid,
sökt anpassa sig efter den moderna motortrafikens
krav. Vårt vägnät utbygges
och ombygges dock inte tillräckligt
snabbt till den höga klass, som kräves.

För att fatta mig kort går jag sedan
över till den tredje faktorn, bilen. Det
synes mig, som om vi inte ägnar denna
faktor tillräcklig omsorg. Bilarna besiktigas
vid registrcringstillfället, och därefter
förekommer inte någon nämnvärd
annan besiktning än den, som sker i
samband med statspolisens s. k. flygan -

Nr 9

Tisdagen den 19 mars 1957

Om byggande av motorväg Salems kyrka—Södertälje

de kontroller. Denna besiktning är säkerligen
värdefull, så långt den räcker;
vid den upptäckes de större skavankerna
och de grövsta felen, men det kan
helt visst inte bli fråga om någon ingående
testning av fordonen. Därför lägger
såväl den begränsade tiden som
statspolisens utrustning hinder i vägen.
Dessvärre är det väl även så att de allra
flesta — i varje fall en mycket stor del
— av våra bilverkstäder saknar tillräcklig
utrustning för att effektivt kunna undersöka
en bil. Jag syftar därvidlag
framför allt på vad man brukar kalla
de mera smygande och lömska felen,
fel på fordonets belysning, broms- och
styranordning samt motorfel.

Jag tror att det därvidlag brister mycket
och att det därför finns anledning
att på detta område vidtaga åtgärder för
besiktning.

I dagspressen och även i facktidskrifter
får man gång efter annan till livs
skildringar, som är ägnade att väcka eftertanke.
Jag vill i detta sammanhang
erinra om att enligt uppgift infördes i
Förenta staterna redan 1938 en obligatorisk
testning av bilarna, inte bara en
gång om året, utan två gånger om året.
Det konstaterades därefter att antalet
trafikolyckor sjönk med 30 procent. Det
är självfallet att dessa testningar kostar
åtskilligt, men det är också klart att det
är värt en hel del om man kan både
spara människoliv och undvika invaliditet
och vagnskador.

Det är givet att man kan säga att kostnaden
för dessa testningar skulle bli en
ytterligare pålaga för motorismen, vare
sig det skulle bli en eller två besiktningar
om året. Jag föreställer mig emellertid
att avgiften inte skulle behöva bli
särskilt stor, och jag tror att det finns
anledning att ta denna kostnad, om man
kan vinna en betydande minskning av
olyckorna.

Man kan vidare ifrågasätta, om inte
vår bilbeskattning för närvarande är sådan,
då man ser den i förhållande till
våra möjligheter att utnyttja skatterna
för sitt ändamål, att även denna avgift
skulle kunna rymmas inom ramen för
nu gällande bilbeskattning.

Utöver vad jag här nämnt om trafikolyckorna,
som för mig har varit det
väsentliga i detta sammanhang, vill jag
säga att jag också ser saken på det sättet,
att en årlig eller halvårsvis återkommande
testning skulle skänka en mycket
värdefull biprodukt, nämligen att
man samtidigt finge en ganska effektiv
kontroll på handeln med begagnade
bilar, som väl i många fall är rena skojet.
Detta torde inte minst gälla den handel
med begagnade bilar, som nu har
blommat upp igen på Norra Bantorget
och omgivningarna däromkring. Det bleve
kanhända inte fullt lika lätt att prångla
ut de där bilvraken till trafik på våra
allmänna vägar, om man hade en kontroll
av den art, som jag här mycket
knapphändigt sökt antyda.

Jag ber än en gång få tacka för svaret
på min fråga.

överläggningen förklarades härmed
slutad.

Om byggande av motorväg Salems kyrka
—Södertälje

Ordet lämnades härefter till herr
statsrådet ELIASSON, som meddelat, att
han ämnade vid detta sammanträde besvara
herr Birkes interpellation om byggande
av motorväg Salems kyrka—Södertälje,
och nu yttrade:

Herr talman! Herr Birke har i en interpellation
frågat, om kommunikationsministern
uppmärksammat att ny sträckning
av den trafikfarliga riksvägen mellan
Salems kyrka och Södertälje ännu
ej fastställts samt om så är fallet han
vill medverka till att beslut om vägens
sträckning snarast fattas och att byggnadsarbetet
så fort som möjligt därefter
igångsättes.

Då det närmast tillkommer mig att
besvara dessa frågor, får jag med stöd
av uppgifter, som lämnats av väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen, anföra följande.

Som ett led i utbyggnaden av riksväg
1 pågår för närvarande arbeten på delsträckan
mellan Fittja och Eriksberg
inom Stockholms län. Sedan denna etapp

Tisdagen den 19 mars 1957

Nr 9

Om byggande av motorväg Salems kyrka—Södertälje

slutförts omkring årsskiftet 1957/58, är
riksvägen mellan Stockholm och Salem
utbyggd som en fyrfilig väg med dubbla
körbanor.

För den fortsatta utbyggnaden av riksvägen
förutsättes, att arbetena bedrives
från Salem söderut, varigenom de mest
trafikerade delarna blir färdiga först.
Innan denna utbyggnadsetapp påbörjas,
bär man emellertid måst få klarhet i
hur hela sträckan från Salems kyrka
genom Södertälje stad samt söder därom
lämpligen bör dragas. Frågan har
visat sig svårlöst. I juni 1955 framlade
en för uppgiften anlitad konsulterande
ingenjörsfirma principlösning för vägens
sträckning över Södertälje. Vid
denna tidpunkt hade emellertid väg- och
vattenbyggnadsstyrelsens delegation för
översiktlig vägplanering under sitt arbete
med förslag till stamvägnät tagit
upp frågan om två alternativa sträckningar
av huvudstamvägen Stockholm—
Malmö den ena genom de centrala delarna
av Södermanland över Flen och
den andra i huvudsak längs nuvarande
riksväg 1 över Södertälje och Nyköping.
Valet mellan dessa båda alternativ påverkade
på ett avgörande sätt sträckningen
av den nu aktuella vägdelen Salem—Södertälje
och söderut. Sedan delegationen
i mars 1956 framlagt sitt preliminära
förslag till stamvägnät och därvid
rekommenderat sträckningen över
Södertälje och Nyköping kunde väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen i direkt anslutning
härtill meddela Södertälje stad, att
det fortsatta utredningsarbetet för vägen
genom staden kunde bedrivas enligt
ingenjörsfirmans principlösning. Jag kan
i detta sammanhang för övrigt nämna,
att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, efter
remissbehandling av delegationens
preliminära stamvägnätsförslag, numera
i dagarna definitivt tagit ställning till
förmån för nyköpingsalternativet och
beslutat inrikta det fortsatta planeringsoch
projekteringsarbetet för sträckan Salem—Södertälje—Nyköping—Åby
i enlighet
därmed. Ungefär samtidigt, således
våren 1956, påbörjade vägförvaltningen
i Stockholms län med anlitande
av sagda ingenjörsfirma detaljprojekte -

ringen av delsträckan Salem—Södertälje
stadsgräns. Enligt vad jag erfarit kan
man räkna med att arbetsplan för denna
sträcka skall föreligga klar för utställelse
enligt vägstadgan nu i vår och
kunna översändas till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
för prövning i sommar.
Om några komplikationer ej inträffar
synes företaget, sedan fastställelse
skett och entreprenaduppgörelse träffats,
böra kunna starta någon gång före
årets slut. I arbetsprogrammet för i år
har också förutsatts att företaget skall
kunna påbörjas detta år.

Med detta anser jag mig ha besvarat
interpellationen.

Herr BIRKE (h):

Herr talman! Jag ber att till herr
statsrådet Eliasson få framföra ett tack
för det utförliga svar som jag har fått
på min interpellation.

I svaret lämnas det beskedet, att arbetet
för närvarande pågår på delsträckan
mellan Fittja och Eriksberg och att
detta skall vara slutfört till årsskiftet
1957/58. Denna sträcka, som endast är
cirka två kilometer lång, plus en mindre
bro, utgör en vägdel mellan två färdigbyggda
motorvägar och har varit under
arbete i omkring tre år. Man kan
fråga sig, varför det har varit så omöjligt
att få till stånd denna vägstump på
två kilometer mellan de två färdiga motorvägarna.
Det hade varit önskvärt att
vägförvaltningen hade bedrivit sitt arbete
på ett sådant sätt, att denna vägstump
nu hade varit färdig. Med den
takt vari arbetet där nu bedrives, tvivlar
jag verkligen på att det blir färdigt
till årsskiftet 1957/58.

För den vidare sträckningen Salems
kyrka—Södertälje upplyses, att väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen i mars 1956 uttalat
sig om vilken sträckning denna
väg skall få, men först ett år senare, eller
i mars 1957, har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
tagit definitiv ståndpunkt
till förslaget.

Det är ytterst beklagligt att ombyggnaden
av riksväg nr 1 på detta sätt fördröjes.
Vägen mellan Stockholm och Södertälje
är säkert en av Sveriges mest

Nr 9

Tisdagen den 19 mars 1957

Om byggande av motorväg Salems kyrkatrafikerade.
Sommartid uppstår där bilköer
som kan sträcka sig från Södertälje
till Stockholm. På grund av att nybyggnaden
av vägen förhalas och bilisterna
måste använda den gamla smala
och krokiga vägen, som ur trafiksynpunkt
är ytterst olämplig, uppstår otaliga
olycksfall, många med dödlig utgång.

Bilismen, som betalar så stora belopp
i bilskatter, att det numera i det närmaste
finns cirka en miljard kronor i
behållning för vägbyggnader, kan under
inga förhållanden vara till freds med
att vägbyggnaden skötes på ett så långsamt
sätt som byggandet av riksvägen
mellan Stockholm och Södertälje.

Avslutningsvis uttalar herr statsrådet
i sitt svar, att resterande vägarbete bör
kunna starta någon gång före årets slut.
Jag tar fasta på detta löfte och hoppas
att herr statsrådet vill medverka till att
påskynda vägarbetet då det här rör sig
om en väg av högsta angelägenhetsgrad.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Föredrogs och lades till handlingarna
bankoutskottets jämlikt § 21 riksdagsstadgan
gjorda anmälan, att till utskottet
från delegerade för riksdagens verk
inkommit framställning med förslag till
reglemente för riksdagsbiblioteket m. m.

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets
utlåtanden och memorial nr
7, 9 och 45—48, bevillningsutskottets betänkanden
nr 14, 18, 27 och 29, första
lagutskottets utlåtanden nr 7, 12 och 13,
andra lagutskottets utlåtande nr 12,
tredje lagutskottets utlåtanden nr 6—9,
jordbruksutskottets utlåtanden nr 6 och
7 samt memorial nr 8 ävensom allmänna
beredningsutskottets utlåtanden nr
6—9.

På framställning av herr talmannen
beslöts att statsutskottets utlåtande nr
45 skulle uppföras främst bland två
gånger bordlagda ärenden på föredragningslistan
för morgondagens sammanträde.

—Södertälje

Anmäldes och bordlädes

dels följande till kammaren överlämnade
kungl. propositioner:

nr 93, angående vissa tjänster vid
kommunikationsverken;

nr 105, angående dels förvärv av aktier
i Stockholm—Nynäs järnvägsaktiebolag,
dels ock ökning av statens järnvägars
rörliga kredit;

nr 106, angående försöksverksamheten
med nioårig enhetsskola m. m.;

nr 107, med förslag till lag om fortsatt
giltighet av lagen den 3 juni 1949
(nr 314) angående rätt för Konungen
att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser
om bankaktiebolags kassareserv,
m. in.;

nr 108, angående höjning av vissa
postavgifter m. m.;

nr 110, angående vissa avlönings- m.
fl. anslag under riksstatens fjärde huvudtitel
för budgetåret 1957/58 m. m.;

nr 111, angående vissa markförvärv
för försvaret;

nr 112, angående grunder för en förenklad
statsbidragsgivning, avseende
driftbidragen till primärkommunerna;

nr 113, angående anslag till inlösen av
aktier i Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag
för budgetåret 1957/58, m. m.;

nr 115, med förslag till förordning angående
ändrad lydelse av 1 § förordningen
den 19 februari 1954 (nr 71) om
rätt att vid taxering för inkomst njuta
avdrag för belopp som tillförts vissa för
prisreglering bildade stiftelser, m. m.;
samt

nr 119, angående inrättande av ett
nordiskt institut för teoretisk atomfysik;

dels ock Kungl. Maj:ts till kammaren
överlämnade skrivelse nr 114, med överlämnande
av redogörelse från Nordiska
rådets svenska delegation.

Anmäldes Kungl. Maj:ts till kammaren
överlämnade skrivelse nr 109, angående
muntligt meddelande till riksdagen.

Av nämnda kungl. skrivelse, som nu
föredrogs, inhämtades, att Kungl. Maj:t
prövat lämpligt, att i den i § 56 riksdagsordningen
stadgade ordning till

Tisdagen den 19 mars 1957

Nr 9

riksdagen gjordes meddelande rörande
Sveriges utrikespolitik, ävensom förordnat,
att meddelandet skulle framföras i
första kammaren av statsministern och
i andra kammaren av ministern för utrikes
ärendena.

Herr talmannen yttrade, att han i anslutning
till den nu föredragna skrivelsen
finge tillkännagiva, att enligt överenskommelse
med hans excellens herr
statsministern det i skrivelsen avsedda
meddelandet komme att lämnas vid
morgondagens sammanträde.

På sedermera gjord proposition beslöts
att förevarande kungl. skrivelse
skulle läggas till handlingarna.

Anmäldes och bordlädes en av fröken
Ranmark under sammanträdet till herr
talmannen avlämnad motion, nr 425, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928
(nr 370), m. m.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.22.

In fidem
G. H. Berogren

Nr 9

Onsdagen den 20 mars 1957

Onsdagen den 20 mars

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Ang. Sveriges utrikespolitik

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER erhöll ordet för att framföra
det i Kungl. Maj:ts skrivelse nr
109 avsedda meddelandet och yttrade
därvid:

Herr talman! Under det senaste året
har det utrikespolitiska klimatet åter
blivit bistrare. Konflikter har uppkommit,
som blivit särskilt allvarliga därigenom
att de lett till användande av militärt
våld. Motsättningarna mellan stormakterna
har vid några tillfällen skärpts
på ett olycksbådande sätt. Tonfallen i
det mellanfolkliga umgänget har också
blivit hårdare och kommit att påminna
om det kalla krigets tid. Dock uppfattades
icke de oroande kriserna förra hösten
av någondera sidan som försök från
andra sidan att på allvar ändra den
maktpolitiska balansen. Vidare verkar
alltjämt kunskapen om de moderna
stridsmedlens förödande verkan starkt
avhållande på alla tendenser att utvidga
uppkommande konflikter till väpnade
sammanstötningar mellan stormakterna
själva. Det är också tydligt, att stormakternas
ledare strävar efter och är inställda
på fortsatt fred, även om de räknar
med en fortsatt kamp om inflytande
i många delar av världen. När president
Eisenhower i sitt tal den 5 januari redogjorde
för den amerikanska politiken i
Främre Orienten, förklarade han högtidligt
och eftertryckligt, att Sovjet icke
har något som helst att frukta av Förenta
Staterna vare sig i denna eller någon
annan del av världen, så länge dess härskare
icke själva först går till angrepp.
Den ryske partisekreteraren Chrustjov
underströk i en intervju den 19 februari,
att vi alla bor på en planet och måste
finna ett sätt att leva i fred tillsammans.
De amerikanska och ryska ledarna har

inte inskränkt sig till sådana allmänna
uttalanden. De har också uttryckt förhoppningar
om att tiden nu skall vara
inne för att återuppta försöken att genom
kontakter och förhandlingar nå ett
visst mått av förståelse och samarbete.
President Eisenhower yttrade den 23
januari, att allt annat är oviktigt i jämförelse
med detta mål, och han tilläde
några ord om sin önskan att komma till
samförstånd med ryssarna. Utrikesminister
Sj ep i lov citerade den 12 februari
dessa uttalanden och underströk, att
man å rysk sida hade samma önskan.
Tydligen är båda parterna medvetna om
att en under längre tid upprätthållen politisk
högspänning innebär vissa risker
för att utvecklingen på ett ödesdigert
sätt kan glida de ansvariga statsmännen
ur händerna. Man måste också rimligen
rygga tillbaka inför perspektivet av en
fortsatt brant stegring av de redan så
högt uppskruvade försvarsutgifterna.
Det svåraste hindret för att en avspänning
skall komma till stånd och de utestående
frågorna skall kunna lösas är
emellertid den kvarstående misstron
mot varandras yttersta avsikter. I den
nyss omtalade intervjun nämnde herr
Chrustjov, att enligt rysk åsikt Förenta
Staterna ägnar sig åt materiella och psykologiska
förberedelser för ett tredje
världskrig. I väster hyser man en motsvarande
fruktan för att de ryska ledarna
är beredda att i sista hand med våld
utbreda kommunismen till hela världen.
Denna misstro kan endast nötas bort, om
stormakterna i handling visar sin ofta
deklarerade vilja att lösa uppkommande
problem med fredliga medel.

När man nu ser tillbaka på Ungernhändelserna
förra hösten, vilka så djupt
skakade alla frihetsälskande folk, kan
väl konstateras, att för de ryska ledarna
beslutet att med våld ingripa i Ungern
icke kan ha varit lätt. De måste ha räknat
med att misstron mot Sovjet skulle
kraftigt öka i hela världen och att av -

Onsdagen den 20 mars 1957

Nr 9

spänningspolitiken under avsevärd tid
skulle få skrinläggas. Man måste också
ha insett de allvarliga konsekvenser, som
aktionen skulle få för försöken att i samförstånd
med Jugoslavien ordna relationerna
till staterna i Östeuropa på en delvis
ny grundval. Ändå valde man våldets
väg. Att så skedde har tydligen berott på
att man ansåg alla alternativa handlingssätt
innebära än större nackdelar och
risker. Man fruktade tydligen att, om
händelserna i Ungern fått utvecklas efter
sin egen dynamik, pendeln skulle ha
slagit över åt andra hållet och Ungern
ha förvandlats till ett mot Sovjet fientligt
land, kanske inlemmat i motsidans
militära system. Men det är icke troligt,
att någon verklig grund för sådana farhågor
förelegat. Allt tyder på att det fria
ungerska folket i sin utrikespolitik önskade
följa en neutral kurs efter österrikisk
modell och att stora utsikter hade
funnits till upprättandet av en inre regim
efter demokratiska linjer. Det är
tragiskt, att man i Moskva gjorde en så
dogmatisk felbedöinnnig härvidlag och
icke föredrog framför våldet att medverka
till en sådan utveckling i Ungern.

I Polen har utvecklingen tagit en annan
vändning. Även där växte fram en
stark folkstämning, som krävde större
rörelsefrihet och självständighet. Den
polska partiledningen under sin ledare
Gomulka förstod, att vissa förändringar
måste ske, om icke landet skulle utsättas
för en katastrof. Så vidtogs eller tilläts
en råd reformer på många områden av
samhällslivet. Förhållandet till Sovjet
reglerades efter nya linjer, innebärande
en fortsatt nära samverkan i militärt och
ekonomiskt hänseende under ökat hänsynstagande
till polska nationella intressen.
Den balans, som på detta sätt uppnåtts,
är givetvis osäker och kan utsättas
för plötsliga påfrestningar. I Sverige
följer vi med intresse utvecklingen i Polen
och uttrycker förhoppningen om en
framtid i yttre och inre fred och med
ökat oberoende för det polska folket.

I fråga om de svensk-ryska förbindelserna
märkes, att de allmänna ryska avspänningstendenserna
tagit sig uttryck
hl. a. i en önskan att befrämja och vid -

Ang. Sveriges utrikespolitik
ga de direkta kontakterna mellan de båda
länderna på en rad områden, kulturella,
tekniska, fackliga o. s. v. Å svensk
sida bör man ha anledning att uppmuntra
de kontakter av detta slag, för
vilka det finns ett verkligt intresse i vederbörande
svenska kretsar. Ett rätt livligt
utbyte av detta slag har också kommit
till stånd, även om reaktionen i Sverige
mot händelserna i Ungern lett till
en viss återhållsamhet under de senaste
månaderna.

Vad avser de övriga svensk-ryska angelägenheter,
som varit aktuella under
det gångna året, bör först erinras om
att sovjetregeringen lämnat sitt länge
väntade besked i Wallenbergfrågan. Vad
som i denna sak förekommit har helt
nyligen redovisats i en av utrikesdepartementet
utgiven vit bok, till vilken må
hänvisas.

I några fall har vi även under det
gångna året tvungits att beklaga oss
över att tjänstemän vid ryska officiella
organ i Sverige varit inblandade i spioneriaffärer.
Indignationen över dessa
händelser har varit blandad med förvåning
över att vissa sovjetmyndigheter
tillåtits bedriva en verksamhet, vars
eventuella värde ur underrättelsesynpunkt
icke kan stå i något rimligt förhållande
till dess skadliga inverkan på
de svensk-ryska förbindelserna. Kanske
har vederbörande i Moskva även börjat
inse detta. På så sätt skulle man i varje
fall kunna förklara, att ryssarna på senaste
tiden i två olika fall framfört protester
mot påstått svenskt spioneri i
Sovjetunionen. Det verkar, som om dessa
anklagelser i den mån de haft utrikespolitiskt
syfte varit avsedda att utjämna
räkningen med Sverige och att
därigenom åstadkomma ett slags balans.
Det ligger i ryskt liksom i vårt eget intresse
att upprätthålla störningsfria och
goda grannskapsförbindelser, och vi
hoppas därför, att nu nämnda irritationsmoment
i de svensk-ryska relationerna
skall försvinna.

Frågan om Tysklands återförening
bär ännu nära tolv år efter krigets slut
icke kommit närmare sin lösning. 1 väster
håller man fast vid sina förslag, att

Nr 9

Onsdagen den 20 mars 1957

Ang. Sveriges utrikespolitik
en alltysk regering bör utses genom fria
val, varefter denna regering skall ha att
välja den utrikespolitik den finner lämplig.
I realiteten räknar man med som
rätt självklart, att det sålunda återförenade
Tyskland skall ansluta sig till Atlantpakten,
och man är beredd att bl. a.
med tanke härpå ge Sovjet vissa säkerhetsgarantier
inom ramen för ett kollektivt
militärfördrag. Man har särskilt understrukit,
att med återföreningen icke
avses att åstadkomma någon förändring
i det militärpolitiska läget.

Å rysk sida har man i höstas officiellt
förklarat, att med anledning av den
förändrade atmosfären i Europa talet
om att återförena Tyskland genom alltyska
val icke har någon grundval i
verkligheten. Enligt rysk åsikt är villkoren
för återföreningen dels att en ändring
sker i den västtyska regeringens
nuvarande kurs, vilken påstås leda till
att Västtyskland förvandlas till ett centrum
för reaktion och nytt krig i Europa,
dels ock att de väst- och östtyska
staterna samtalar och gör upp sinsemellan.
Däremot har man i Moskva icke
gjort några tydliga uttalanden om det
enade Tysklands ställning och utrikespolitik.
En öppen fråga är alltså, om
Sovjetunionen för att eventuellt släppa
sitt grepp över Östtyskland skulle anse
det vara en tillräcklig garanti, att det
återförenade Tyskland åtoge sig att föra
en oberoende politik och att inte tillåta
främmande trupper på sitt område. Någon
klar fråga härom har man i väster
aldrig ställt till ryssarna.

Kriserna i Främre Orienten och i
Ungern har helt naturligt betytt en kris
även för den världsorganisation, vars
huvuduppgift det är att i överensstämmelse
med sina medlemmars i stadgan
gjorda åtaganden upprätthålla internationell
fred och säkerhet. På en del håll
har man gått längre och talat ej blott
om en kris för FN utan om organisationens
misslyckande och nederlag. En rätt
vanlig kritik har i detta sammanhang
varit, att FN ingripit alltför kraftfullt,
när det gällt angreppshandlingarna i
Främre Orienten, samtidigt som organisationen
ådagalagt fullständig makt -

löshet, då det gällt åtgärder mot undertryckandet
av folkresningen i Ungern.
Såsom bedömning av den roll FN spelat
och de resultat som uppnåtts är kritiken
emellertid obefogad. Det bör först
och främst hållas i minnet, att FN i
bägge de aktuella kriserna haft samma
utgångspunkt och syfte för sitt uppträdande,
nämligen ansvaret och skyldigheten
att verka för återupprättande av
den grundläggande principen i stadgan,
enligt vilken alla medlemsstater skall
avhålla sig från bruk av våld mot någon
annan stats territoriella integritet eller
politiska oberoende.

FN har av kända skäl ej utrustats med
de maktmedel, som skulle krävas för en
sådan verkligt effektiv internationell
rättsordning, som vi alla skulle vilja se
förverkligad. För inskridandet mot de
medlemsstater, som nu så flagrant åsidosatt
sina åtaganden enligt stadgan, har
man därför varit hänvisad till att begagna
mera begränsade medel. De uppmaningar
och rekommendationer om inställande
av fientligheterna och tillbakadragande
av trupper, som generalförsamlingen
riktat till de demokratiska
staterna England, Frankrike och Israel,
har efterkommits, vilket måste hälsas
med största tillfredsställelse. Det är med
beklagande man samtidigt nödgas konstatera,
att samma respekt mot FN och
dess stadga ej visats av Sovjetunionen
och dess lydregering i Ungern. FN:s
rekommendaioner har sålunda lett till
framgång i vad avser Främre Orienten
men förblivit ineffektiva när det gäller
Ungern. Till den partiella framgång som
FN haft har dess generalsekreterare
Hammarskjöld bidragit på ett sätt, som
väckt beundran och respekt.

Kritiken mot FN har ibland också givits
en mera principiell inriktning. Det
har talats om att man icke får offra rättvisan
för freden och att FN icke bara
skall vara ett instrument för att hindra
öppet våld utan även för att åstadkomma
rättvisa lösningar. Tankegången innebär,
fastän den icke gärna sägs ut, att
ett orättvist tillstånd kan vara ett större
ont än kriget självt. Härom kan sägas,
att ett av FN:s syften givetvis är att om

Onsdagen den 20 mars 1957

Nr 9

möjligt förhjälpa rättvisan till seger. 1
stadgan finns också anvisningar på en
rad metoder, som bör användas för att
åstadkomma förändringar i situationer,
som uppfattas som orättvisa. Svårigheten
är emellertid, att åsikterna om var rättvisan
ligger i ett visst fall oftast är motstridiga
och att vi ännu ej nått så långt,
att någon av de ledande staterna är villig
att obligatoriskt låta sådana frågor
avgöras av någon internationell instans.
I avvaktan härpå innebär den refererade
tankegången, att de som anser sig ha rätt
också får ta sig rätt. Detta är en återgång
till djungelns lag. Vi måste hålla
på att allt våld bör bannlysas även i fall,
då någon stat anser sina rättigheter
kränkta. Det är ett pris, som kräves för
den allmänna fredens vidmakthållande.

Att de främmande trupperna nu efter
FN:s anmodan dragits tillbaka från
Egypten innebär endast en första nödvändig
etapp på vägen mot en mera varaktig
lösning av de djupgående motsättningar
och invecklade problem, som utlöste
krisen i Främre Orienten. Det första
villkoret för en sådan lösning är att
det åstadkommes stabila och fredliga
förhållanden såsom grundval för nya
och konstruktiva insatser. Sålunda synes
lämpligt, att FN-styrkan i enlighet med
generalsekreterarens förslag får möjlighet
att under en övergångstid bidraga
till upprätthållande av lugn och ordning
i Gaza-området och förhindra överskridanden
av vapenstilleståndslinjen mellan
Israel och Egypten. En dylik uppgift
ansluter sig nära till FN-styrkans
ursprungliga uppdrag, och det framstår
därför som naturligt, att även den svenska
FN-bataljonen, som gjort en hedersam
insats, åtminstone till en tid deltager
i denna fortsatta frcdsvakt under
samma grundläggande förutsättningar
som hittills gällt. Ett annat led i en total
uppgörelse måste vara en ny ordning för
Suezkanaltrafiken. Förhandlingar härom
pågår mellan FN:s generalsekreterare
och Egypten på grundval av vissa
principer som godkänts av säkerhetsrådet.

Genom att inväljas i säkerhetsrådet har
Sverige fått ett .särskilt ansvar då det

Ang. Sveriges utrikespolitik
gäller att inom FN:s ram trygga freden
och säkerheten i världen. Hittills i år
har endast en viktigare fråga varit föremål
för rådets uppmärksamhet. Det
är den alltsedan 1947 aktuella tvisten
mellan Indien och Pakistan om Kashmirområdet.
Rådet har många gånger
föreslagit, att områdets slutliga tillhörighet
skall avgöras genom folkomröstning,
en metod som förefallit desto naturligare
som den direkt omnämndes vid
Kashmirs anslutning till Indien år 1947.
Enligt pakistansk åsikt är Indien också
förpliktat att medverka i en folkomröstning.
Indien har emellertid enständigt
vägrat att godta en sådan lösning och
hävdar, att anslutningen är slutgiltig
även utan omrösning. Parterna har alltså
olika ståndpunkter i vissa väsentliga
frågor av rättslig natur, och det förefaller
därför rimligt, att dessa frågor i ena
eller andra formen prövas domstolsvägen.
Om parterna enades om ett sådant
förfarande skulle man kunna hoppas på
en viss omedelbar avspänning, och utsikterna
skulle kanske ljusna till en permanent
lösning av denna farliga tvistefråga.
Men även om båda eller endera
av parterna icke från början kunde göra
några utfästelser om att acceptera ett
rättsligt avgörande så skulle ändå mycket
vara vunnet om rättsläget kunde
auktoritativt fastställas t. ex. genom inhämtande
av ett rådgivande yttrande
från internationella domstolen i Haag.
Det är möjligt att sådana utvägar så småningom
kommer att prövas, om parterna
oböjligt vidhåller sina nuvarande
ståndpunkter. Emellertid har säkerhetsrådet
ansett att i nuvarande läge ytterligare
ett försök hör göras att förmå
parterna att sinsemellan komma överens
om en lösning eller åtminstone om
en procedur för frågans fortsatta behandling.
Den svenske FN-delegaten
Jarring har som bekant fått det hedrande
uppdraget att som medlare hesöka
de båda länderna i sådant syfte.

Vid sidan av Suez- och Ungernfrågorna
var nedrustningsfrågan ett av generalförsamlingens
viktigaste ärenden. Behandlingen
utmynnade denna gång, till
skillnad från närmast föregående möte,

Nr 9

Onsdagen den 20 mars 1957

Ang. Sveriges utrikespolitik
i antagandet av en enhällig resolution
som framlagts gemensamt av tolv stater,
däribland samtliga fem medlemmar i
nedrustningskommissionens underutskott.
Resolutionen med sin uppmaning
till underutskottet att ånyo sammanträda
för behandling av samtliga föreliggande
nedrustningsförslag och att till
den 1 augusti i år avlägga rapport till
nedrustningskommissionen avser visserligen
närmast proceduren för fortsatta
överläggningar. I förening med de uttalanden,
särskilt från amerikansk och
sovjetrysk sida, som beledsagade beslutet,
synes den dock ge anledning till en
försiktig optimism om att det nuvarande
totala dödläget skall kunna brytas
och att ståndpunkterna skall kunna i någon
mån närmas till varandra.

Under debatten ägnades stor uppmärksamhet
åt frågan om atom- och vätebombexperimenten.
Från ett flertal stater
utanför stormaktskretsen påpekades
de allvarliga riskerna för människan
och hennes omgivning av den från
bombproven härrörande radioaktiva
strålningen och det farliga utfallet
Strontium 90. Från svensk sida underströks
kraftigt nödvändigheten av åtgärder
mot ett fortsättande av experimenten.
I överensstämmelse härmed föreslogs
införande av ett moratorium i
fråga om kärnvapenprov i avvaktan på
att församlingen haft tillfälle taga ställning
till den av FN tillsatta vetenskapliga
kommitténs slutsatser av sitt studium
av de med atomstrålningen förbundna
riskerna. Det svenska förslaget
kommer nu närmast att i enlighet med
församlingens resolution behandlas av
nedrustningskommissionens underutskott
i samband med dess häromdagen
inledda möte i London.

På det handelspolitiska området har
intresset under senare tid koncentrerat
sig kring utvecklingen i Europa. Ännu
under den allmänna tullkonferens, som
ägde rum i Geneve våren 1956, fanns föga
resonans för den allmänna sänkning
av tullnivåerna som eftersträvades av
lågtulländerna.

Mot denna bakgrund återupptog emellertid
lågtulländerna i OEEC planerna

för en europeisk tullsänkningsplan. Det
må erinras om att frihandelssträvandena
inom denna organisation under de
senaste åren råkat in i en återvändsgränd
med hänsyn till att verksamheten
varit koncentrerad på upphävandet av
importrestriktioner under avvisande av
tullfrågor. Från lågtulländernas synpunkt
saknades den reciprocitet i fråga
om ett totalt undanröjande av handelshinder
som de ansåg sig ha rätt att kräva.
De bestämde sig för att i OEEC i
maj 1956 framlägga en europeisk tullsänkningsplan,
som var avsedd att utgöra
ett första steg i riktning mot verklig
reciprocitet.

Denna tullsänkningsplan kom emellertid
aldrig upp till avgörande vid ministermötet
i juli månad. I stället beslöts
enhälligt en utredning angående möjligheterna
att inom ramen för ett frihandelsområde
anknyta övriga medlemsstater
i OEEC till den gemensamma marknad,
som i form av en tullunion planerades
mellan Västtyskland, Frankrike, Italien
och de tre Benelux-länderna.

Förslaget beträffande frihandelsområdet
syftade vida längre än den tidigare
tullsänkningsplanen samtidigt som det
dock låg helt inom organisationens allmänna
målsättning. Det hade inspirerats
från brittiskt håll under inflytande av
den starka aktivitet som präglade arbetet
inom sexstatsgruppen sedan Messinamötet
på försommaren 1955. Det är tydligt
att övriga europeiska länder med oro
måste betrakta en händelseutveckling
som skulle leda till att de stode utanför
ett tullunionsområde, som innefattade
större delen av den europeiska kontinenten
och som måste beräknas få en relativt
hög tullmur utåt.

Under de utredningar, som därefter
igångsattes inom OEEC, har man upprätthållit
nära kontakt med de parallellt
pågående förhandlingarna om sexmaktsfördraget
i syfte att innan detta arbete
slutförts om möjligt komma fram till
likartade bestämmelser på sådana områden,
där det är angeläget att en samordning
föreligger. Den rapport om resultatet
av utredningarna, som förelåg vid
årsskiftet utmynnade i en allmän slut -

Onsdagen den 20 mars 1957

Nr 9

sats att det vore tekniskt möjligt att upprätta
ett frihandelsområde men gav å
andra sidan icke några definitiva eller
detaljerade lösningar av de föreliggande
problemen.

Emellertid bör först med några ord
planerna inom sexmaktsgruppen beröras.
Under det att de strävanden att frigöra
handeln i Europa som pågått inom
OEEC haft en rent ekonomisk grundval,
har sexmaktsgruppen varit starkt influerad
av politiska motiv. Dess utredningar
har inriktats på såväl ett ekonomiskt
som ett politiskt samgående, varmed
följt tendenser till införande av överstatliga
element i förhållandet mellan
medlemsländerna i analogi med kol- och
stålunionens struktur. Jämsides med arbetet
på en gemensam marknad har man
även planerat ett samarbete för utnyttjande
av atomkraften, EURATOM. Konventionstexterna
i dessa två ämnen är i
det närmaste utarbetade och väntas inom
kort bli undertecknade i Rom.

Sexmaktsgruppens konventionsförslag
innehåller i första hand bestämmelser
om ett system för avveckling av tullar
och andra slag av handelshinder mellan
medlemsstaterna samt för upprättandet
av en gemensam tullmur utåt. I anslutning
härtill finns bestämmelser om en
övergångstid för genomförandet av dessa
mål.

Vid sidan om detta avsnitt av övervägande
teknisk natur innehåller förslaget
även bestämmelser åsyftande att genomföra
en samordning och harmonisering
av den ekonomiska politiken i medlemsländerna,
inklusive en enhetlig handelspolitik
gentemot länder utanför unionen.
Även inom socialpolitiken skall
man eftersträva enhetliga riktlinjer inom
medlemsländerna. Bl. a. skall likalönsprincipen
mellan män och kvinnor
genomföras i ett tidigt skede av övergångsperioden,
nuvarande jämvikt i avseende
på semesterbestämmelserna skall
vidmakthållas ocli bestämmelser rörande
lagstiftning eller administration, som
genom bristande överensstämmelse hotar
att snedvrida konkurrensförhållandena
på den gemensamma marknaden,
skall omarbetas. Inom det finansiella

2 Första kammarens protokoll 1957. Nr 9

Ang. Sveriges utrikespolitik
området skall största möjliga frihet eftersträvas,
både beträffande löpande
transaktioner och kapitalrörelser. En
obegränsad rörlighet av arbetskraften
inom den gemensamma marknaden skall
genomföras före övergångsperiodens
slut. En omställningsfond för att utjämna
eventuella omställningssvårigheter på
arbetsmarknaden skall upprättas, ävensom
en investeringsbank för att stimulera
en balanserad utveckling av unionens
resurser.

En särskild ställning intar frågan om
jordbruket, där någon total avveckling
av handelshindren icke förutses utan i
stället en gradvis omläggning av medlemsländernas
nuvarande jordbruksregleringar
till ett gemensamt regleringssystem,
baserat på pris- och marknadsregleringar.
Syftet med unionens jordbrukspolitik
anges vara att öka produktiviteten,
tillförsäkra jordbruksbefolkningen
en rimlig levnadsstandard, säkerställa
tillgången på jordbruksprodukter
samt tillgodose konsumenternas önskemål
om rimlig prissättning på ifrågavarande
produkter.

Förutom moderländerna skall även kolonier
införlivas med den gemensamma
marknaden, varjämte en särskild fond
skall upprättas för deras utveckling. Diskussionen
om dessa bestämmelser har
visat att meningarna i frågan är starkt
delade.

De upplysningar som nu lämnats grundar
sig på tillgängliga underhandsuppgifter.
Konventionens text skall föreligga
i en nära framtid och föreläggas sexmakternas
folkrepresentationer för ratifikation
under våren.

För att nu återkomma till det förslag
om frihandelsområde, som framlades i
Paris i somras, täckte detta i stort sett
samma innehåll som de bestämmelser i
sexmaktsfördraget, vilka avser undanröjande
av handelshinder av olika slag.
Däremot saknar planen de avsnitt, som
berör jordbruket liksom den närmare
samordningen av den ekonomiska och
sociala politiken. Under överläggningarna
i höstas framkom emellertid yrkanden
om att inrymma även dessa avsnitt
i ett avtal om frihandelsområde.

Nr 9

Onsdagen den 20 mars 1957

Ang. Sveriges utrikespolitik

OEEC:s ministerråd accepterade vid
sitt möte i februari i år utredningens
slutsats att det vore tekniskt möjligt att
upprätta ett frihandelsområde i anknytning
till sexmaktsgruppens tullunion.
Ministerrådet beslöt vidare att förhandlingar
skall upptagas i syfte att fastställa
förutsättningarna för en dylik
plans förverkligande samt att förbereda
överenskommelser härom.

Rådet fäster i beslutet uppmärksamheten
vid önskemålet att säkerställa en
utvidgning på icke-diskriminatorisk
grundval av handeln med jordbruksprodukter
mellan samtliga medlemmar av
OEEC. Jämväl beaktas de underutvecklade
medlemsländernas särskilda läge.

I fråga om ministerrådets beslut bör
märkas att detta icke innebär något
principbeslut om upprättande av ett frihandelsområde
utan endast en överenskommelse
att övergå från utredningsstadiet
till förhandlingar. Den engelske
ordföranden vid rådsmötet använde i
detta sammanhang bilden av ett husbygge.
»Vi ha nu icke beslutat», sade Mr
Thorneycroft, »att bygga ett hus. Vad
vi ha beslutat är att gemensamt söka göra
upp ritningarna till ett hus. När vi är
färdiga därmed kunna vi åter komma
tillsammans för att avgöra om vi anse
det lämpligt att bygga huset.»

Såsom tidigare framhållits bör en del
bestämmelser i det tullunionsfördrag,
som utformats i Bryssel av sexmaktsgruppen,
ha sin motsvarighet i den planerade
konventionen om frihandelsområde.
Några exempel må belysa detta.
Brysselplanen förutser en övergångstid
för det fullständiga genomförandet av
tullsänkningsplanen på 12—15, under
vissa förhållanden 17 år. Detta är en avsevärd
tidrymd och borde ge medlemsländernas
näringsliv tillräckliga möjligheter
till anpassning efter det gradvis
inträdande nya marknadsläget. Emellertid
har man ansett erforderligt att införa
undantagsbestämmelser för trängande
fall. Ett av dessa fall avser läget
då ett medlemsland råkar i allmänna
betalningssvårigheter. Det bär allmänt
erkänts att landet i fråga då bör ha rätt
att på egen hand bestämma om tillfälligt

införande av importrestriktioner för att
skydda sin valutareserv. Ett annat fall
avser undantagsställning för en viss industri,
för vilken det kan vara angeläget,
t. ex. av sociala skäl, att tullsänkningsplanens
genomförande modifieras.
Här har man varit ense om att en föregående
överenskommelse erfordras innan
något avsteg från tullsänkningsplanen
får göras. Med undantag av detta
fall har man från svensk sida framhållit,
att den inom OEEC tillämpade enhällighetsprincipen
synes böra hävdas som
en allmän regel i motsats till en tendens
till förmån för majoritetsavgöranden,
som framkommit från vissa medlemsländer
under inflytande av det överstatliga
inslaget i sexstatsfördraget.

Under överläggningarna i Paris har
från vissa sexmaktsstaters sida hävdats,
att i avtalet om frihandelsområde borde
ingå bestämmelser åsyftande ett närmare
samgående inom den ekonomiska politiken
och socialpolitiken. Samtidigt är
det tydligt att även utvecklingen inom
ett frihandelsområde så småningom kan
komma att leda till krav på närmare koordination
av den allmänna ekonomiska
politiken. Det synes emellertid vara att
föredraga att problem av denna natur
upptages till behandling i den mån som
de anmäler sig och att man icke redan
vid den långa övergångsperiodens bör
jan fattar beslut, vars behov och konsekvenser
man icke kan överblicka.

Ett problem av teknisk natur av särskild
betydelse i ett frihandelsområde
berör transithandeln. Eftersom medlemsländerna
i frihandelsområdet kommer
att bibehålla sina nationella tulltariffer
gentemot tredje länder föreligger
möjligheter till en snedvridning av den
normala handeln genom en ökad import
till medlemsländer med låg tullnivå
för re-export till medlemsländer
med högre tullar. En dylik transithandel
kan även vara förenad med en viss
bearbetning i transitlandet av de importerade
varorna. Man har vid Parisförhandlingarna
icke kommit fram till någon
definitiv lösning av detta problem
men följer en linje, som syftar till att
skapa minsta möjliga omgång för nä -

Onsdagen den 20 mars 1957

Nr 9

ringsliv och myndigheter. Det må framhållas
att detta problem har stor betydelse,
icke blott ur administrativa synpunkter
utan även med hänsyn till att
antalet i frihandelsområdet ingående
produkter kan komma att variera betydligt
efter den bearbetningsgrad, som
kräves för att en utifrån kommande produkt
skall anses ha ändrat nationalitet.
Man bör i detta sammanhang ha i minnet,
att syftet med frihandelsområdet
bör vara att åstadkomma en allmän utveckling
mot en friare handel, såväl mellan
medlemsländerna som över hela
världen. Ur denna synpunkt är det önskvärt
att bearbetningsgraden sättes så
lågt att ett tryck nedåt på de olika medlemsländernas
tullar uppkommer och
en eventuell tendens att av frihandelsområdet
skapa ett högtullområde motverkas.

I jordbruksfrågan har starka motsättningar
förelegat mellan den brittiska
ståndpunkten, enligt vilken jordbruket
bör helt uteslutas från frihandelsområdet
och de synpunkter, som har representerats
av ett antal andra europeiska
länder, i första hand Danmark, enligt
vilka det är önskvärt att även detta betydelsefulla
område inlemmas i de allmänna
frihandelssträvandena.

Den lösning av problemet, som planeras
av de sex makterna, innebär principiellt
en omläggning av de nationella
regleringssystemen till ett europeiskt
regleringssystem, baserat på pris- och
marknadsregleringar, vilket gradvis skall
sättas i kraft under den allmänna övergångstiden
med hjälp bl. a. av långtidskontrakt
mellan medlemsstaterna. Man
kan hysa berättigade farhågor att denna
jordbruksuppgörelse kan utvecklas
till ett instrument för ytterligare protektionism
inom sexmaktsgruppen och därmed
bli ett hot mot övriga länders export
till den kontincntal-europeiska
marknaden. Vid rådsmötet i Paris nyligen
stödde man från svensk sida det
danska kravet på ickc-diskriminering
mellan OEEC:s medlemsstater i syfte att
därmed skydda våra exportintressen i
Europa. Under kommande förhandlingar
skall jordbruksfrågorna behandlas i

Ang. Sveriges utrikespolitik
en särskild kommitté, där bl. a. denna
synpunkt skall beaktas. Det är för närvarande
omöjligt att förutspå utvecklingen
av denna förhandling.

Anslutningen till ett frihandelsområde
medför speciella problem för ett antal
europeiska stater, vilkas industriella utveckling
ännu befinner sig i ett jämförelsevis
tidigt skede. Dessa stater anser
att deras unga industrier fortfarande
under ett antal år är i behov av ett tullskydd
innan de är mogna att ta upp
konkurrensen på jämbördig basis med
de gamla industriländernas företag. Tullinkomsterna
utgör för dessa stater även
en väsentlig del av statens inkomster. Å
andra sidan innebär den ekonomiska
strukturen hos dessa länder att den väsentliga
fördelen av ett frihandelsområde
skulle ligga i ett borttagande av tullar
och andra importrestriktioner för
lantbruksprodukter, vilkas behandling i
detta sammanhang ännu är oklar. En
särskild kommitté skall närmare utreda
läget för dessa länder. Man synes här
böra eftersträva en lösning som möjliggör
ett försatt samarbete inom OEEC:s
ram under hänsynstagande till att Europa
som helhet endast kan vinna fördelar
av att dessa staters ekonomi utvecklas
och stärkes.

Förhandlingarna i Paris, som tagit sin
början i dagarna, avses för närvarande
skola avslutas under juni månad för att
möjliggöra för ett ministermöte att före
utgången av juli månad fatta nya beslut
med ledning av de resultat som uppnåtts.
Dock torde arbetstakten i Paris
starkt influeras av utvecklingen beträffande
den gemensamma marknaden. I
likhet med denna skall avtalet om frihandelsområdet,
sedan det godtagits av
regeringarna, underställas GATT och ratificeras
av folkrepresentationerna.

Parallellt med höstens överläggningar
i Paris liar en förberedande utredning
verkställts av kommerskollegium i samråd
med berörda näringsorganisationer
beträffande den svenska inställningen
till ett frihandelsområde. Den jämförelsevis
korta tid som står till förfogande
har icke tillåtit några definitiva bedömningar
av de djupgående problem för

Nr 9

Onsdagen den 20 mars 1957

Ang. Sveriges utrikespolitik

den svenska samhällsekonomien som
upprättandet av ett dylikt område måste
innebära. Med hänsyn till den mycket
betydande del av Sveriges utrikeshandel
som sker med Storbritannien och länderna
på den europeiska kontinenten är
det emellertid klart, att det även för
Sverige är angeläget att icke stå utanför
ett frihandelsområde, som innefattar
flertalet av medlemsstaterna i OEEC. I
preliminära yttranden från näringslivets
representanter har också principiellt
en positiv inställning deklarerats till
frihandelsområdet. Tveksamhet har av
naturliga skäl dock visats av vissa typiska
s. k. hemmaindustrier, exempelvis
textilindustrien. Det synes emellertid
vara en rimlig slutsats att ett land med
en så genomgående låg tullnivå som Sverige
bör ha goda möjligheter att finna
sig tillrätta på en europeisk marknad.
En dylik bör även erbjuda goda expansionsmöjligheter
för den svenska exporten.
Det kan sägas att en stor del av vår
nuvarande export till Europaområdet
sker av produkter, som redan nu är tullfria
eller belagda med relativt låga tullar.
Å andra sidan hindras den svenska
exporten av mera förädlade produkter i
många fall av höga tullmurar. Med hänsyn
till att en väsentlig utveckling av
vår export endast torde kunna ske inom
sistnämnda kategori synes det vara ett
klart intresse för Sveriges del att en reduktion
av handelshindren kommer till
stånd. Skapandet av ett frihandelsområde
ligger i linje med de strävanden
som traditionellt utgjort ett ledmotiv för
svensk handelspolitik. I detta sammanhang
vill jag ännu en gång understryka,
att det mot bakgrunden av Sveriges allmänna
inställning i frihandelsfrågan är
angeläget att bildandet av ett frihandelsområde
i Europa ej ger anledning
till en isolering från omvärlden utan utgör
ett bidrag till en allmän utveckling
av den fria handeln i världen.

Den förhandlingsfas som nu inledes i
Paris föranleder en fortsatt utredningsverksamhet
å svensk sida, åsyftande dels
ett tillvaratagande av Sveriges intressen
i de olika frågor som uppkommer under
förhandlingarnas gång, dels även en all -

män bedömning av förhandlingsresultatet
ur svensk synpunkt. I detta syfte har
i dagarna tillsatts en särskild utredningskommitté
i kommerskollegium, i
vilken bl. a. ingår representanter för intressena
inom näringslivet. Det torde bli
anledning att i riksdagen återkomma till
dessa spörsmål, då mera definitiva uppgifter
föreligger beträffande sexmaktsgruppens
planer och utvecklingen av
förhandlingarna i Paris.

Inom det nordiska samarbetet fortgår
utredningsverksamheten tillfredsställande.
Det varuområde, som täckes av utredningen,
har något utvidgats under
det senaste året och uppgår numera till
omkring 78 procent av den skandinaviska
samhandeln. Preliminärt samförstånd
i fråga om de gemensamma tullarna föreligger
på de flesta punkter och innebär
bl. a., att med ett relativt fåtal undantag
tullfriheten inom Norden och de gemensamma
tullsatserna utåt kommer att
tillämpas från och med dagen för konventionens
ikraftträdande. Även i fråga
om utredningarna på det allmänna ekonomiska
planet är man i stort sett färdig
i fråga om de undersökningar som
avser det finansiella samarbetet och de
relativa konkurrensvillkoren, innefattande
frågor om beskattning, löner och räntor,
samt även beträffande utredningen
om kontrollen av priser, prisavtal och
monopol.

Finland har deltagit i detta utredningsarbete
sedan augusti månad i fjol.
Som nyligen fastslagits vid Nordiska rådets
möte i Helsingfors kan Finland numera
sägas i det väsentliga ha uppnått
paritet med övriga länder vad utredningsarbetet
beträffar. En slutrapport i
fråga om den nordiska gemensamma
marknaden beräknas föreligga omkring
halvårsskiftet.

Detta skulle ge möjlighet till en samtidig
bedömning av frågorna om ett
svenskt deltagande i den nordiska marknaden
och i det europeiska frihandelsområdet.
Som nyss framhållits har det
varit en svensk linje att frihandelsområdet
icke skall innefatta ett ekonomiskt
samarbete av den typ, som representeras
av en närmare koordinering av

Onsdagen den 20 mars 1957

Nr 9

den ekonomiska politiken och av socialpolitiken
utan att man där skulle begränsa
sig till att skapa den yttre ramen
för en fri handel mellan medlemsstaterna
och icke gå därutöver förrän utvecklingen
efter hand eventuellt föranleder
ett närmare samgående. Däremot borde
ett dylikt närmare ekonomiskt samarbete
vara naturligt mellan de nordiska länderna
även inom ett europeiskt frihandelsområde.
Ingen anledning torde föreligga
att ändra den allmänna uppläggningen
av det nordiska ekonomiska samarbetet
med hänsyn till det europeiska.
Liksom man inom det västeuropeiska
frihandelsområdet tänker sig en tullunion
mellan sex kontinentalländer bör
man kunna tänka sig en partiell nordisk
tullunion inom samma ram. Enligt
de planer som är under utarbetande
skulle en sådan även kunna genomföras
väsentligt snabbare än vad man tänkt
sig i fråga om frihandelsområdet. Av betydelse
i detta sammanhang är också de
möjligheter som föreligger till produktionssamverkan
och lämpliga finansiella
arrangemang för främjande av gemensamma
investeringsprojekt, liksom även
planerna på samverkan inom forskningsområdet.
En gemensam nordisk arbetsmarknad
föreligger ju redan.

Ett annat område, där internationellt
samarbete förekommit under det senaste
året, är atomenergiens fredliga användning.

På ett världsomfattande plan har sålunda
vid en konferens i New York i
höstas godkänts en stadga för det internationella
atomenergiorganet. Förslag
om ratificering av stadgan för vår del
har förelagts riksdagen med proposition
nr 75.

I propositionen har uttalats, att det
för Sverige är ett betydelsefullt intresse
att deltaga i internationellt samarbete i
fråga om den fredliga användningen av
atomenergien. Värdefullt stöd för den egna
utvecklingen på detta område kan
här vinnas. Medlemskap i organet öppnar
för Sveriges del möjlighet att — om
detta skulle befinnas önskvärt och lämpligt
— erhålla leveranser av klyvbart
material eller bistånd i annan form.

Ang. Sveriges utrikespolitik
Medlemskapet lägger icke något hinder i
vägen för Sverige att fullfölja ett eget
atomenergiprogram, ej heller att komplettera
detta genom bilaterala eller regionala
anordningar med andra länder.

Redan tidigare har ett bilateralt samarbete
inletts. Sålunda har mellan Sverige
och Förenta Staterna ingåtts ett
forskningsavtal, daterat den 18 januari
1956, varigenom Sverige erhåller vissa
kvantiteter anrikat uran 235 för forskningsändamål.
Genom ett tilläggsavtal
från i somras har kvantiteten av sådant
atombränsle höjts till 12 kg, och avsikten
är att använda detta för den avancerade
forsknings- och materialprovningsreaktor,
som är under uppförande vid AB
Atomenergis försöksstation vid Studsvik.
För denna har även själva reaktorn inköpts
i Förenta Staterna.

I Västeuropa har intresset för atomenergiens
användning betingats av det betydande
underskottet i de flesta ländernas
energibalans. Detta har fått täckas
av en omfattande och snabbt växande
import av framför allt oljeprodukter,
vilket som det senaste halvårets erfarenheter
visat varit förenat med betydande
risker. Särskilt England och Frankrike
har påtagit sig stora kostnader för utvecklingen
på detta område. Som förut
nämnts har strävandena mot en ekonomisk
integration av de sex kontinentalländerna
även omfattat atomenergien.
Man har här tänkt sig en i viss mån
övernationell institution, Euratom, som
för dessa länder skulle samordna utvecklingsprogrammen
och ha ett visst monopol
på anskaffningen av atombränslen.
Också på detta fält har inom den vidare
organisationen OEEC i Paris diskuterats
samarbetsmöjligheter med deltagande
jämväl av England, de skandinaviska
länderna m. fl. Man har därvid framför
allt inriktat sig på sådana experiment
och anläggningar, som medför så avsevärda
kostnader, att dessa överstiger ett
enskilt lands resurser. I första hand planeras
en anläggning i halvstor skala för
kemisk separation av plutonium från utbränt
anrikat uran, en mycket stor och
dyrbar materialprovningsreaktor och
eventuellt vissa andra reaktortyper. För

Nr 9

Onsdagen den 20 mars 1957

Ang. Sveriges utrikespolitik
svensk del har vi bedömt läget så, att
vi är intresserade att vara med för att
se om vi på dessa vägar har möjlighet att
förvärva erfarenheter beträffande framtida
reaktorkonstruktioner etc., vilka eljest
icke skulle ligga inom våra ekonomiska
möjligheter.

Det är naturligt att uppmärksamheten
också riktats på frågan om förutsättningarna
för ett nära samarbete på detta
område med våra nordiska grannar.
Nordiska rådet utfärdade vid sitt möte
i Köpenhamn i fjol en rekommendation
härom. Sedermera tillsattes en nordisk
kommitté med deltagande av en regeringsledamot
jämte riksdagsmän från
vart och ett av de nordiska länderna.
Denna avgav i början av innevarande år
en rapport, som översändes till Nordiska
rådet inför dess möte i Helsingfors i förra
månaden. Rapporten lämnar en översikt
över de nordiska ländernas energiförsörjning
och planer på atomområdet.
Kommittén framför i anslutning härtill
två konkreta förslag. Det ena avser upprättandet
av ett nordiskt institut för teoretisk
atomfysik i Köpenhamn, ett förslag
som redan tidigare vunnit anslutning
i forskarkretsar. Det andra avser
upprättandet av ett kontaktorgan
mellan de nordiska ländernas atomenergimyndigheter
med uppdrag att tillvarataga
de samarbetsmöjligheter, som
efter hand kan yppa sig. Sedan Nordiska
rådet rekommenderat ett genomförande
av båda dessa förslag har
den svenska regeringen också godtagit
desamma. I senaste konselj har sålunda
handelsministern bemyndigats utse
svenska ledamöter av kontaktorganet
och beslut fattats om att förelägga riksdagen
proposition om ett första anslag
till det nordiska institutet för teoretisk
fysik.

Den redogörelse som här lämnats torde
visa att man från svensk sida vaksamt
följer den internationella utvecklingen
i fråga om användningen av atomenergien
och är beredd att medverka i sådant
samarbete som bedömes ägnat att
främja vår egen verksamhet på detta
område. Det program, som förelädes
riksdagen förra året, avses härvid ge -

nomföras som ett nationellt program
oberoende härav. Det internationella
samarbetet får närmast betraktas som
ett komplement härtill, varigenom vi
hoppas på ett ekonomiskt sätt kunna påskynda
utvecklingen. Också planerna inom
de olika internationella kretsarna:
Inom Norden, inom Västeuropa, inom
det internationella atomenergiorganet
får betraktas som komplementära. Vi är
öppna för att från fall till fall bedöma
hur långt vår medverkan bör sträcka sig.

Herr OH LON (fp):

Herr talman! Jag ber hans excellens
herr statsministern att till utrikesministern
framföra en hälsning och ett tack
för att jag på förhand har fått ta del
av det anförande som herr statsministern
nyss hållit.

Herr talman! Den 14 mars 1957 hade
jämnt hundra år förlupit efter öresundstullens
avskaffande. Under mer än fyrahundra
år hade denna pålaga utgjort ett
tvistefrö i förhållandet mellan Sverige
och Danmark. I Danmark uppfattades
också den 14 mars 1857 såsom en viktig
tilldragelse i landets historia, och minnet
härav firades på mångahanda vis,
bland annat med kanonsalut från Kronborgs
slott i Helsingör, varifrån tullens
utkrävande på sin tid dirigerades. I de
danska offentliga läroanstalterna erinrades
om denna viktiga milstolpe på det
nordiska samarbetets väg. I Danmark
försöker man på allt sätt få med ungdomen
i det nordiska samarbetet.

På vilket sätt inbjöds då svenska folket
att besinna sitt förflutna denna dag?
Från början var det meningen, att jubileet
skulle firas med ett inslag i det
svenska radioekot. Det var allt. Men inslaget
försvann, därför att en annan,
långt viktigare historisk tilldragelse ägde
rum. Alldeles oförhappandes hemkom
nämligen cn flicka från Sydamerika, vilken
på sitt sätt lär bidra till att göra vår
andes stämma hörd i världen, och var
och en måste ju förstå att denna uppenbarelse
erbjöd mycket större intresse än
en aldrig så viktig historisk minnesdag.
Resultatet blev som sagt, att minnesfi -

Onsdagen den 20 mars 1957

Nr 9

randet i nordismens tecken kom bort och
att vi återigen fick ett vittnesbörd om
svenskarnas engagemang i nordiska sammanhang.

Jag vet inte, herr talman, hur stor del
av svenska folket som har reda på att
Nordiska rådet nyligen sammanträtt till
sin femte session, denna gång i Helsingfors,
ja, jag vet inte, hur stor del av
svenska folket som ens har reda på att
Nordiska rådet existerar. Men ett vet
jag, och det är att många bland dem,
som över huvud taget fått någon notis
om rådets senaste session, har en ganska
dimmig uppfattning om vad som
avhandlades och rekommenderades i
Helsingfors. De är upplysta om vem som
dansade hambo med vem, och de har
med de moderna kommunikationernas
snabbaste hjälpmedel underrättats om
att statsrådet Ulla Lindström neg i dansen.
De har fått reda på att herr Pettersson
i Dahl var envis i en debatt —
just som om det skulle vara någon nyhet!
Diskussionsinläggen och besluten
har däremot i allmänhet redovisats för
svenska folket med ganska lätt hand.
Den av rådets svenska sekretariat lämnade
redogörelsen över vad som förekommit
i Helsingfors den 15—22 februari
1957 har därför en verklig uppgift
att fylla. Den ligger i dag på kamrarnas
bord.

I tvär motsats till den svenska allmänhetens
obekantskap med det nordiska
samarbetet stod finländska folkets intima
kännedom om de nordiska problemen.
Vid mitt sammanträffande med personer
i Finland — av naturliga skäl
svensktalande — som inte hade någonting
direkt att skaffa med rådsmötet
kunde jag inte annat än frapperas av
den förtrogenhet med förhandlingarna
som de uppvisade. Men så innehöll också
den finländska dagspressen varje dag
objektiva, på väsentligheter koncentrerade
referat av de olika talarnas anföranden
samt meddelanden om rådets resolutioner.
Det var samma vederhäftighet
som kännetecknade praktiskt taget
hela den svenska dagspressens politiska
avdelningar i min ungdom.

Under de tre första åren av Nordiska

Ang. Sveriges utrikespolitik
rådets verksamhet stod Finland utanför.
Först i fjol förenade sig landet med de
fyra andra deltagarstaterna. Förläggningen
av detta års möte till Finlands
huvudstad kan sägas utgöra ett vittnesbörd
om att landet nu är helt återförenat
med Norden. En av de uppgifter, som
tillkommer Nordiska rådet, ligger däri
att det för Finland erbjudit en plattform,
varifrån landet kan fullfölja sina gamla
traditioner på olika verksamhetsområden.

Man kan ha olika meningar om rådets
betydelse och insatser. Inför den fjärde
rådssessionen i fjol skrev en svensk tidning,
att även om Nordiska rådet föga
uträttade, så är det ändå en tillgång,
därför att det för samman politiker i
våra länder till gemensamma överläggningar
och sålunda gentemot världen i
övrigt markerar grannsämjan i Norden.
Det har gjorts gällande, att rådet skulle
vara obehövligt, när vi ändå deltar i
större sammanhang, i Europarådet, i organisationen
för europeiskt ekonomiskt
samarbete — även kallad OEEC -—- och
i FN. Rådets verksamhet skulle vara en
black om foten vid våra operationer på
ett högre plan, har det sagts.

Men förhåller det sig inte i själva verket
tvärtom? Såsom förre danske utrikesministern
Ole Björn Kraft underströk
i generaldebatten i år, visar all erfarenhet,
att på de områden, där de nordiska
länderna står eniga, står de också
starkare. Så har fallet varit inom OEEC
och inom FN. På den världspolitiska
arenan gäller fortfarande de stora talens
lag. En talesman för sjutton å arton miljoner
människor kan bättre vinna gehör
än en som talar blott för tre eller sju
miljoner.

Ett vackert exempel på samarbetets
betydelse visar SAS, vars bildande Nordiska
rådet dock inte kan hämta någon
ära av — SAS kom ju till före Nordiska
rådet. Niir nu luftens frihet ute i världen
befinner sig i farozonen och SAS
motverkas av starka krafter från de mest
oväntade håll utomlands, kanske ändå
den politiska samverkan i nordiskt sammanhang
— den politiska samverkan,
vill jag understryka — har en viss bety -

Nr 9

Onsdagen den 20 mars 1957

Ang. Sveriges utrikespolitik
delse även för en så framgångsrik institution
som SAS.

Det bär invänts, att Nordiska rådets
rekommendationer har blivit allt mer
urvattnade och att debatterna vid plenarmötena
därför i regel urartat till deklarationer
från de olika utskottens talesmän.
Invändningen är berättigad. Här
bör en bättre ordning komma till stånd.
Utvecklingen bar emellertid sin förklaring.
Den svagaste länken i den nordiska
brödrakedjan utgörs av Norge, inte så
att förstå, att Norge i sig självt skulle
vara svagt, utan så, att den fränaste kritiken
kommit från norskt håll. Rådet
tillkom under hårt motstånd från vissa
av de norska borgerliga partierna, och
fortfarande möter man där den starkaste
kritiken, särskilt i ekonomiska frågor,
men även i andra spörsmål. Jag
har det intrycket att detta faktum bidragit
till att rekommendationerna ibland
fått en färglös karaktär. Man bär varit
rädd för att stöta någon för huvudet. I
norska stortinget har vid åtskilliga tillfällen
gjorts gällande, att rådets beslut
utnyttjats som påtryckning för ting som
inte på förhand dryftats inom stortinget.
Särskilt har högerledaren Hambro
meddelat att risk föreligger för att
rådet skall bli ett partipolitiskt instrument
och ett reklamorgan i de socialdemokratiska
regeringarnas händer. Vi
i Sverige torde icke ha gjort den erfarenheten
— det är jag angelägen att förklara.

Klart är dock, att agerande på ett internordiskt
eller internationellt plan
inte kan ske i samma fria och lössläppta
former, som på det parlamentariska
hemmaplanet, även om härigenom en
del önskemål skulle bli åsidosatta. Utan
en viss restriktivitet torde allt samarbete
mellan de deltagande länderna
omöjliggöras.

Vad har då rådet uträttat? Härom
lämnar en översikt besked rörande rekommendationer
1953—1956, som bilagts
rådets handlingar i år och som ingår
i den förut nämnda redogörelsen för
detta års session. Det är en ganska imponerande
lista som presenteras. Tror
någon, att alla de lättnader för den nor -

diska samfärdseln, som i snabb följd
genomförts de senaste åren, kommit till
stånd i denna hastiga takt utan rådets
insatser? Detsamma gäller om mera enhetliga
post-, telegraf-, telefon- och teleprintertaxor.
Vidare må nämnas alla
förverkligade rekommendationer på socialpolitikens
område och även hälsovårdens
område, den gemensamma arbetsmarknaden
ej att förglömma.

Det minsta motståndet möter man
inom kulturlivet. Nordiska folkhögskolan
i Kungälv har fått sin ekonomi sanerad
tack vare rådet. I höst börjar den
högre journalistutbildningen i Århus sin
verksamhet. En gemensam nordisk barnfilmnämnd
har kommit till stånd. Den
internordiska tentamensgiltigheten vid
våra universitet har befordrats. Rådet
har fått sin uppmärksamhet riktad på
samverkan inom radio- och televisionsverksamheten,
där i synnerhet Finland
har mycket stora intressen att bevaka,
det får vi inte glömma bort.

Statsministern erinrade nyss om rekommendationen
om ett mera intimt
samarbete inom atomenergiverksamheten,
varjämte ett förslag vid senaste
rådsmötet godkändes om upprättande av
ett internordiskt institut för teoretisk
atomfysik i Köpenhamn. Proposition
därom kom i går på kamrarnas bord.
Sistnämnda åtgärd ligger i linje med
ett principbeslut vid den första rådssessionen
1953 om gemensamma forskningsinstitut
på alla de områden, där
vart och ett av de deltagande länderna
inte har resurser, personella eller ekonomiska,
att självt ombesörja avancerad
forskningsverksamhet.

I år godkändes likaledes ett förslag
om samverkan inom näringsforskningen.
Slutligen må nämnas koordineringen
av rättslagstiftningen och samarbetet på
det kriminologiska fältet.

Den stora stötestenen vid Nordiska
rådets verksamhet har varit frågan om
det ekonomiska samarbetet, där Danmark
varit mest positivt och Norge mest
negativt. A priori tycker man, att det
skulle vara självklart, att en större marknad
även inom de skandinaviska länderna
måste erbjuda fördelar framför en

Onsdagen den 20 mars 1957

Nr 9

ordning där var och en är seg seiv nok.
Erfarenheten har ju också visat, att i
de fall, där ej tullar eller andra restriktioner
lagt hinder i vägen, har det enskilda
näringslivet tagit initiativ till ett
för alla parter fruktbringande samarbete
över de skandinaviska gränserna. Ett
vackert exempel härpå är det samarbete,
som Volvo nyligen lyckats etablera
med vissa norska industrier. Ett annat,
tidigare fall, också härrörande från Volvokoncernen,
gäller tillverkningen av
tryckpressar. Grafiska maskinbolaget i
Trollhättan bär träffat överenskommelse
med en norsk fabrik om produktion
av delar till tryckpressarna. Mer än femtio
procent av de delar, som ingår i
pressarna, skall tillverkas i Norge och
därifrån skickas över gränsen till Sverige
för att monteras till färdiga produkter.
De färdiga pressarna kan sedan
försäljas både på svenska och norska
marknaden, överenskommelsen förutsätter
frånvaro av höga tullar, som förhindrar
passagen över gränsen av maskindelarna
och de färdiga pressarna. Särskilt
för sådana produkter som dessa,
där det ena landets marknad är för liten,
bör en dylik samverkan bli till båtnad
för vart och ett av de deltagande
länderna.

Många håller före att de nordiska strävandena
hän mot en gemensam nordisk
marknad kommit i skuggan inför vad
som sker ute i Europa, där ett större
frihandelsområde är under förberedelse.
Som statsministern nyss framhöll, är koloch
stålunionens sex stater, Frankrike,
Västtyskland, Italien och de tre Beneluxländerna,
i färd med att ingå en tullunion,
varigenom en gemensam marknad
skulle uppstå, som väntas få samma slagkraft
som den nordamerikanska. Projektet
kan inte realiseras omedelbart, men
under loppet av en utmätt tidsrymd skulle
de gamla tullmurarna mellan dessa
länder brytas ned. Den ekonomiska nationalismens
gamla befästningsanläggningar
har visat sig allt mer otjänliga i
den värld, som efterkrigstiden skapat.
Om den nya tullunionen mellan de sex
s. k. Brysselstaterna förverkligas, uppslår
i vår gamla världsdel eu fullstän -

Ang. Sveriges utrikespolitik
digt ny ekonomisk situation, som ställer
regeringarna i länderna utanför inför
ofrånkomliga avgöranden. I Storbritannien
har man redan fattat situationen.
Landet kan förmodligen inte hålla sig
utanför både den amerikanska och den
europeiska marknaden utan stora risker
för dess industris avsättningsmöjligheter.
Hotet känns så mycket starkare, som
det brittiska samväldets medlemsstater
är i färd med att glida ifrån varandra
både ekonomiskt och politiskt. Det preferenstullsystem,
som uppbyggts för omkring
en generation sedan i syfte att hålla
samväldesländerna samman, förlorar
alltmer i betydelse.

Det är inför denna situation, som brittiska
regeringen förra året föreslog bildandet
av ett frihandelsområde, vari de
till OEEC anslutna staterna skulle ingå
samt även de sex i tullunionen ingående.

Jag vill nämna att ett frihandelsområde
innebär avskaffandet av tullar och
andra handelshinder inåt, mellan de deltagande
staterna, men fri tullsättning för
varje land utåt gentemot utanför frihandelsområdet
stående länder. Sverige torde
icke kunna ställa sig utanför frihandelszonen
utan stora risker för vår utrikeshandel.
Om vårt land hölle sig isolerat,
skulle inte mindre än omkring två
tredjedelar av vår export råka i fara.
Den skulle motverkas genom det planerade
tullsystemet, medan våra konkurrenter
finge fritt sälja inom den största
gemensamma marknaden i världen, inneslutande
240 miljoner människor.

Samtliga nordiska stater är för små för
att de skulle kunna driva en självständig
handels- och tullpolitik. Europa är
för dem alla den utan jämförelse viktigaste
avsättningsmarknaden. Inte ens
en gemensam nordisk marknad skulle
rädda deras ekonomi, men utan tvivel
skulle ett samfällt uppträdande från de
nordiska staternas sida bidraga till att
ge eftertryck åt deras synpunkter och
önskemål, när planerna om europamarknaden
närmare utformas.

Ett västeuropeiskt frihandelsområde
utesluter inte ett samgående mellan de
nordiska staterna, såsom de nyss lämnade
exemplen utvisade. Vi får inle hel -

Nr 9

Onsdagen den 20 mars 1957

Ang. Sveriges utrikespolitik
ler glömma bort Finland i detta sammanhang.
Vid den senaste nordiska
rådssessionen räknade alla talare från
Danmark, Island, Norge och Sverige med
att dessa länder ej har något val utan
måste ansluta sig till den västeuropeiska
frihandelszonen, därest en sådan, såsom
all sannolikhet visar, kommer till stånd.
Från den finländska regeringens sida
uttalades däremot, att Finland endast
kunde välja den nordiska marknaden. I
statsministerns nyss upplästa rapport
framhölls, att en nordisk gemensam
marknad mycket snabbare kan etableras
än den västeuropeiska frihandelszonen.
Nu har vi endast att avvakta den nordiska
ekonomiska kommitténs utlåtande,
som ju är att förvänta, efter vad herr
statsministern nämnde, kommande sommar.

För exportindustrierna torde det västeuropeiska
frihandelsområdet uteslutande
vara till fördel. Främst gäller detta
verkstadsindustrien, som efter kriget
kunnat inhösta stora framgångar på exportmarknaderna.
Försvinner valutahinder,
importrestriktioner och tullmurar
kan många företag utvidga sina exporfområden
med långa produktionsserier
och ökad konkurrenskraft. Svensk bilindustri
konkurrerar ju redan nu trots
svagt tullskydd framgångsrikt med importen
utifrån. Bortfaller de i denna
bransch höga tullhindren i utlandet, får
den stora chanser att hävda sig i sådana
länder som Västtyskland, Italien och
Storbritannien. Svensk elektroindustri
har visat sig gott kunna uthärda tävlan
med de tyska, engelska och amerikanska
fabrikerna. Tack vare framsynt forskning
har såväl ASEA som L. M. Ericsson
kunnat hålla sig i främsta linjen. Svensk
varvsindustri har efter kriget vunnit
lysande framgånger, typiskt nog på en
redan nu väsentligt fri marknad. Våra
skogsindustrier torde knappast beröras
av den nya given. I samma mån som
levnadsstandarden stiger, i samma mån
ökas efterfrågan på dess produkter.

Värre ställt torde det emellertid bli
för vissa hemmamarknadsindustrier.
Statsministern var ju inne på detta ämne.
I främsta rummet brukar vid dessa

resonemang textilindustrien komma i
blickpunkten. Men det svenska tullskyddet
för denna industri tillhör — såsom
statsministern framhöll — de lägsta i
världen. Under de senaste åren har på
grund härav tyskar, engelsmän och
fransmän, väl tullskyddade på hemmamarknaden,
kunnat dumpa sina varor
på oss. Såvitt jag förstår, skulle ett bortfall
av tullarna mellan de västeuropeiska
länderna erbjuda vår väl utvecklade
konfektionsindustri nya möjligheter.

Jag vill med tillfredsställelse understryka
statsministerns yttrande, att det
för Sverige är angeläget att ej stå utanför
det större frihandelsområde, som är
i vardande.

Det kalla krigets råa dunster har återigen
gett sig till känna ute i världen. Optimismen
förra våren har förbytts till
pessimism. Ungern och händelserna i
Främre Orienten utgör talande exempel.
Det är tragiskt, säger statsministern, att
Moskva förra hösten gjorde en dogmatisk
felbedömning och föredrog våldet
och kuvade Ungern i stället för att låta
händelserna där utveckla sig i demokratiskt
fria former. — Mildare torde man
inte kunna uttrycka sig! »När man ser
tillbaka på Ungernhändelserna förra hösten»,
säger statsministern — eller utrikesministern,
för det är väl han som
fört pennan — »vilka så djupt skakade
alla frihetsälskande folk, kan väl konstateras,
att för de ryska ledarna beslutet
att med våld ingripa i Ungern icke har
varit lätt.»

Herr talman! Jag är inte djupare bevandrad
i diktatorpsykologien, men även
diktatorstyperna är väl i besittning av
vissa rudimentära mänskliga medkänslor,
när de våldför sig på egna eller
främmande folk. Herr statsministern
grundade emellertid inte sitt omdöme
utifrån synpunkten, att mänskliga hänsyn
borde ha gjort aktionen i Ungern
svår för Sovjet. Obehaget för Sovjet borde
i stället ligga i den misstro mot Sovjet,
som aktionen måste framkalla runt
om i världen. Detta kallas i våra dagar
realpolitik. Om det nu verkligen är realpolitik,
kan man ha olika meningar om.

Sovjets ingripande i Ungern var inte

Onsdagen den 20 mars 1957

Nr 9

bara tragiskt, som herr statsministern
sade. Sovjets hållning visar, att det inte
skyr några medel för att förhindra kommunistiskt
styrda länder att återvinna
demokratiska fri- och rättigheter. När
Sovjet ser sitt inflyande hotat, struntar
det också i FN:s uppmaningar och rekommendationer,
detta i bjärt motsats
till de demokratiska staterna England,
Frankrike och Israel, vilka efterkom
FN:s krav på att de skulle dra tillbaka
sina trupper från egyptiskt område —
beträffande Gaza och Akabavikens
stränder tvivelaktigt egyptiskt område,
Gaza tillhör ju inte ens Egypten.

Här möter vi den verkliga tragiken i
dagens internationella politik. FN är
ganska hjälplöst. Det förmår låta den
abstrakta rätten verka gentemot lojala,
demokratiskt styrda stater, men nödgas
samtidigt åse hur djungelns lag härskar,
när dikatorerna är med i leken.

Den senaste krisen i Mellersta östern
föddes ur ett våldförande av gällande
fördrag. Man kan ställa sig den frågan,
hur det var möjligt att Suez-krisen fick
ett så olycksaligt förlopp och utlöste den
engelsk-franska interventionen. Man kan
också fråga sig om mäktiga vederbörande
ej från början hade klart för sig vilken
stark makt, som stod bakom fördragsbrottet.
Såsom händelserna följt på
varandra där nere, påminner det på ett
kusligt sätt om vad som utspelades i Munchen
i september 1938.

Men det var Israel, som började, inte
sant? Israel var den förste aggressorn,
och England och Frankrike ingrep ju enligt
den officiella versionen endast för
att skilja de stridande åt.

Låt oss då erinra oss vad som verkligen
hänt. År 1919 träffades ett avtal om
stillestånd mellan Israel och arabstaterna,
allt enligt stormakternas ingripande
efter det att den israeliska armén framgångsrikt
hävdat sig mot i varje fall numerärt
överlägsna angripare. Trots detta
liar Egypten envisats med att betraka
sig i krig med Israel och på detta förhållande
stött sina åtgärder att förhindra
passage av israeliska fartyg genom Suezkanalen,
för att nu ej tala om att Egypten
med våld hindrat israeliska och

Ang. Sveriges utrikespolitik
andra transporter genom Akababukten.
Dessa åtgärder från Egyptens sida måste
väl om något betraktas som krigshandlingar.
Egypten har också konsekvent
nonchalerat uppmaningar från FN att
upphöra med sin bojkott. Då stilleståndet
sålunda sedan länge brutits av Egypten,
torde det vara svårt att karakterisera
de israeliska militära åtgärderna mot
Egypten som ett överlagt angrepp. De
bör väl snarare betraktas såsom ett nödvärn
i en förtvivlad situation.

Israel framstår såsom den utmanande
parten. Därför har ett antal asiatiska och
afrikanska stater inom FN väckt förslag
om sanktioner gentemot landet. Förslaget
har visserligen ej haft någon effekt,
eftersom inte vederbörlig kvalificerad
majoritet gått att uppbringa inom generalförsamlingen.
Anmärkningsvärt är
emellertid att det aldrig ifrågasatts några
sanktioner gentemot Egypen, trots att
detta land under en lång följd av år
trotsat FN:s upprepade påbud om fri
sjöfart på Suez-kanalen.

Den israeliska staten, den enda demokratiskt
styrda staten i Främre Orienten,
har tillkommit under medverkan av Förenta
Nationerna och deras föregångare
i Nationernas Förbund. Man borde därför
ha rätt att förvänta, att FN skulle
känna ett visst ansvar för Israels bestånd,
även om de mer eller mindre autokratiskt
ledda arabländerna konsekvent
motsatt sig dess existens och fortfarande
tycks ha samma inställning, om man
får tro radioutsändningarna från dessa
länder. »Vi vill inte, att den s. k. sioniststaten
skall bestå, och därför vill vi inte
sluta ett fredsavtal med Ben Gurion»,
hette det i Damaskus’ radio sistlidna 21
januari. »Ditt slut är i sikte, o Israel.
Marschera mot din undergång, och världen
kommer att välkomna ditt slut», lät
det i Arabernas röst, Kairo, den 28 januari
o. s. v.

Ändock talar man om de fredsälskande
arabländerna! Hitler och Mussolini var
också på sin tid som bekant fredsälskande! När

FN :s generalförsamling röstade
för- eld upphör i Främre Orienten och
stridskrafternas tillbakadragande, av -

Nr 9

Onsdagen den 20 mars 1957

Ang. Sveriges utrikespolitik
stod Kanadas utrikesminister, Lester
Pearson, från att rösta. Samtidigt yttrade
han: »Vi borde förvisso ha begagnat
detta tillfälle att sätta eld upphör i
samband med den ofrånkomliga nödvändigheten
av en politisk uppgörelse i
Palestina och om Suez. — Vi behöver
handling inte bara för att göra slut på
striden utan för att skapa fred.» Vad
iiänder efter det att stridskrafterna åter
dragits tillbaka innanför de gamla vapenstilleståndslinjerna,
frågade han.
»Hur blir det om ett balvår? Skall vi
gå igenom allt detta en gång till? Skall
vi återgå till status quo ante? Det vore
inte att återgå till en trygg eller ens en
dräglig situation utan till terror, blodsutgjutelse,
tvister, intermezzon, anklagelser
och motanklagelser och till slut
en ny explosion, som Förenta Nationernas
vapenstilleståndskommission skulle
vara ur stånd att förhindra, kanske rent
av att undersöka.»

Kanadas utrikesminister tycks åtmintone
i vissa avseenden få rätt. Israel har
böjt sig för FN:s påbud, och för några
dagar sedan förklarade en talesman för
Saudarabien, att arabernas legala rättigheter
i Akabaviken skall upprätthållas,
vilket innebär att sjöfarten där skall
stängas för Israel. President Nasser
kompletterade förklaringen med att »alla
länder, som betalar kanalavgifter och
som har fred med Egypten, kommer
utan svårigheter att släppas igenom
Suezkanalen.» Men eftersom Nasser vägrar
att på några som helst villkor sluta
fred med Israel, blir Israel förhindrat
att begagna kanalen.

Israel har, förlitande sig på givna löften
och försäkringar, dragit tillbaka sina
trupper innanför de gamla gränserna
och står nu utan garantier vare sig
mot raider från arabstaterna eller för
sin sjöfart. Borde man inte ha följt den
kanadensiske utrikesministerns råd och
i tid föranstaltat om en lösning av konflikten
Israel—Egypten, inklusive rätten
för Israel till passage genom internationella
farvatten? Nu har i stället
dessa ofantliga problem skyfflats över
på FN och dess generalsekreterare, som
är bunden av ett ohanterligt säkerhets -

råd och en numera lika ohanterlig generalförsamling.

Vi svenskar kan ju inte mycket åstadkomma
i stora internationella sammanhang.
Men vi kan göra vår röst hörd i
FN. Jag noterar med tillfredsställelse att
herr Sandler under debatten i generalförsamlingen
sistlidna 4 mars hävdade
upprätthållande av sjöfartens frihet
samt förordade ökat FN-inflytande i
Gaza. Han följde där samma linje som
represen lanter för Danmark, Norge,
Storbritannien, Italien, Nederländerna,
Nya Zeeland, Australien, Belgien, Kanada
samt ävenledes Portugal. Såsom tillhörande
en liten nation har vi all anledning
att med frimodighet föra rättens
och rättfärdighetens talan. Vad stridsfrågorna
i Mellersta Östern beträffar,
gäller det nu att med all makt befordra
sådana lösningar som båda parterna kan
acceptera. Lyckas inte FN att bemästra
situationen i Främre Orienten, kan den
dag snart vara inne, då hela institutionens
fortsatta existens står på spel.

Herr EWERLÖF (h):

Herr talman! Jag läste i går i en tidning
att regeringen lagom till utrikesdebatten
hade presenterat en rad av
publikationer som var avsedda att ligga
till grund för denna debatt. Om man
med »lagom till utrikesdebatten» menar
att denna säkert mycket förträffliga litteratur
finns på riksdagens bord sedan
i går eller möjligen sedan i förgår, är
ju detta riktigt. Men jag undrar, bur
många i denna kammare som haft möjlighet
att tillgodogöra sig detta material.
I varje fall har det inte varit möjligt
för mig att ta någon närmare kännedom
om det. Däremot vill jag, i likhet med
herr Ohlon, uttala min tacksamhet för
att jag haft tillfälle att i förväg ta del
av det regeringsmeddelande som statsministern
nu lämnat, och det må ju för
mig framstå såsom det väsentliga.

Vid utrikesdebatten i fjol var mitt tema
att varna för den optimistiska uppfattning
om inträdd avspänning i världen,
som den s. k. Genéveandan framkallat
och som hotade att prägla även

Onsdagen den 20 mars 1957

Nr 9

synsättet här hemma. Både den regeringsdeklaration,
som då lämnades, och
tidigare uttalanden av utrikesministern
gick i Genéveandans tecken. Jag tillät
mig att gentemot utrikesministerns ironiska
tal om de alltför skeptiska och
klentrogna hävda, att läget i världen
alltjämt gjorde det mer angeläget att låta
vakthållningen inom utrikespolitiken
gälla överdriven optimism än motsatsen.
I dag behöver jag inte uppehålla
mig vid detta tema. Även om jag intet
högre skulle önskat än att jag blivit desavouerad
av den fortsatta utvecklingen,
har tyvärr en hård verklighet visat, att
vad som framkallade optimismen var
ett bedrägligt sken.

Då riksdagen i dag för första gången
bereds tillfälle att debattera de redan
långt framskridna planerna på gemensamma
marknader i Norden och i Europa,
hade jag tänkt att i huvudsak ägna
min tid åt detta betydelsefulla ämne.
Men innan jag går över härtill kan jag
inte underlåta att göra några spridda
reflexioner till den beskrivning av händelserna,
som innefattas i regeringsmeddelandets
första del.

Det heter, att de oroande kriserna förra
hösten icke av någondera sidan uppfattades
som försök från den andra sidan
att på allvar ändra den maktpolitiska
balansen. Mitt intryck är att man
på den ena sidan allmänt uppfattat den
ryska politiken i Mellersta östern som
ett allvarligt försök att ändra den maktpolitiska
balansen i detta ur Västerns
synpunkt livsviktiga område.

När analysen av Ungernhändelserna
mynnar ut i att orsaken skulle vara att
finna i en »dogmatisk felbedömning»
från rysk sida, tycker jag nog, i likhet
med vad herr öhlon gjorde, att uttrycket
är sällsynt illa valt i sammanhang
med detta oerhörda brott mot alla
mänskliga rättigheter och den uppenbara
förljugenhet, som alltigenom präglat
vad som anförts till försvar för detsamma.

I en not, som väckt stor uppmärksamhet
icke minst i utlandet, har Sovjetunionen
anklagat Sverige för spioneri
och subversiv verksamhet. Tidigare har

Ang. Sveriges utrikespolitik
vi om UD:s reaktion endast fått veta,
att noten »föll på sin egen orimlighet».
Nu för man här det resonemanget, att
man måhända i Moskva börjat inse, att
värdet av ryskt spioneri i Sverige icke
stått i rimligt förhållande till dess skadliga
inverkan på de svensk-ryska förbindelserna
och att noten kan ha tillkommit
för att utjämna räkningen med
Sverige och att åstadkomma ett slags
balans.

Men ur svensk synpunkt är väl ohemula
beskyllningar endast ägnade att ytterligare
försämra balansen? Dess bättre
har dock de överslätande tongångar,
som här använts, inte gått igen i den nu
överlämnade svarsnoten, men de är ändå
ägnade — efter mitt sätt att se —
att försvaga intrycket av den gjorda
protesten. En ytterligare anledning till
återhållsamhet i letandet efter välvilliga
förklaringsgrunder är väl det icke godtagbara
skick, i vilket Wallenbergsaken
alltjämt befinner sig.

I regeringsmeddelandet betecknas som
obefogad den kritik, som riktats mot
FN av innebörd, att FN ingripit alltför
kraftfullt när det gällt angreppshandlingarna
i Främre Orienten, samtidigt
som organisationen ådagalagt fullständig
maktlöshet då det gällt undertryckandet
av folkresningen i Ungern. Jag
kan i huvudsak ansluta mig till de synpunkter,
som i det sammanhanget framförs.
Men jag tycker det bör understrykas,
att det för framtiden kan bli en
farlig belastning för FN:s auktoritet, att
medan vissa medlemmar lojalt böjer sig
för FN:s uppmaningar, andra, som gärna
utnyttjar FN när det passar dem, totalt
ignorerar organisationen när den är
obekväm för deras syften. Länge kan inte
FN segla med en sådan slagsida.

Fn annan erfarenhet, som kunnat göras
under den gångna FN-sessionen, är
att genom intagandet av nya medlemmar
risken ökat för att av majoriteten
stödda resolutioner kan bli parlyserade
av en minoritet om 1/3 av medlemmarna
+ 1. Organisationens effektivitet som
fredsinstrument blir härigenom beroende
av en minoritet, kanske ofta bestående
av små stater, som opererar blockvis.

Nr 9

Onsdagen den 20 mars 1957

Ang. Sveriges utrikespolitik
Om denna vetomakt missbrukas, kan generalförsamlingen
snart bli lika gagnlös
som säkerhetsrådet mången gång visat
sig vara.

Innan bokslutet görs upp för FN:s åtgöranden
i Mellersta Östern-frågan, måste
resultatet av de alltjämt pågående ansträngningarna
att nå en rättvis uppgörelse
avvaktas. För ögonblicket verkar
läget kaotiskt och föga uppmuntrande.
Det är att hoppas att USA, som genom
Eisenhowerdoktrinen manifesterat sitt
intresse för denna viktiga del av världen,
skall fullt ut lämna sitt mäktiga
stöd. Som ett minimum för en uppgörelse
kan väl angivas garantier för Suezkanalens
internationella status, Akabavikens
öppnande för internationell sjöfart
och hållbar pacificering av Israels gränser.

Ännu under åtskillig tid torde det vara
behövligt att kvarhålla FN-styrkan, inom
vilken det varit en heder för vårt land
att kunna göra en insats. Det är väl att
förvänta, att det nu gjorda experimentet
kommer att leda till ett återupptagande
av tanken på i förväg planlagd beredskap
för tillhandahållande av militära
styrkor åt FN vid förefallande behov.

Innan jag övergår till regeringsmeddelandets
handelspolitiska avsnitt, har
jag liksom herr Ohlon känt ett behov av
att få ägna några ord åt det Nordiska rådet
vars redogörelse för den nyligen hållna
sessionen i Helsingfors nu utdelats till
kammarens ledamöter. Det torde vara
oundvikligt, att det kan bli en del upprepningar
av vad som redan har sagts.

Nordiska rådet har nu sedan sin tillkomst
1952 hållit fem sessioner, inklusive
den senaste i Helsingfors, och det
kan ju då vara tid att försöka bilda sig
en uppfattning om hur rådets verksamhet
utfallit. Från svensk sida intog man
vid rådets bildande väl närmast en avvaktande
hållning. Man ville inte från
början belasta rådet med allt för högt
uppskruvade förväntningar, som skulle
bli svåra att infria.

I nyssnämnda redogörelse finns bilagd
en översikt över rådets rekommendationer
från 1953 till 1956. Det är sammanlagt
103 rekommendationer som rå -

det hittills har antagit, årets inräknade,
och de täcker de mest skilda fält av
nordiskt samarbete och ger en god bild
av hur omfattande detta efter hand blivit.
Av översikten framgår också, vilket
kanske är viktigare, att en mycket betydande
del av dessa rekommendationer
redan har blivit genomförda eller befinner
sig under utredning. Blott i några få
fall innebär beteckningen »slutbehandlad»
i översikten, att en fråga måst avskrivas
därför att den inte kunnat lösas
enligt de linjer rådet anvisat i den ifrågavarande
rekommendationen. Av det
första årets rekommendationer återstår
blott två, som icke kunnat färdigbehändlas
under de gångna fyra åren. Den ena
gäller den s. k. Öresundsbron — av naturliga
skäl en långsiktig fråga — den
andra vissa lagstiftningsspörsmål om
nordiska medborgares rättsliga likställighet,
som det också tar tid att komma till
rätta med.

Ett studium av översikten ger grund
för påståendet, att rådet utfört ett nyttigt
och framgångsrikt arbete vid fullgörande
av sin allmänna uppgift att närma
de nordiska länderna till varandra.

Jag vill tillägga, att man inte heller bör
underskatta rådets betydelse som ett allmänt
nordiskt politiskt debattforum.
Dess blotta existens är en tillgång, som i
olika lägen kan visa sig betydelsefull.
Samvaron mellan framskjutna nordiska
politiker under sessionerna ger tillfälle
till utbyte av meningar och informationer
i många frågor även utanför den
officiella dagordningen och bidrager på
olika sätt att öka förståelsen mellan våra
länder.

Naturligt nog har det tagit en viss tid
för rådet att finna sina former. Stadgan
för rådet ger ju blott en mycket allmän
ram. Svårigheterna härvidlag är särskilt
påtagliga för ett organ som Nordiska rådet,
där medlemmarna för med sig traditioner
och sedvänjor från fem olika
parlament, som skall anpassas till varandra.
Mot rådets sätt att lägga upp sitt
arbete har också allt sedan dess tillkomst
riktats rätt mycken kritik, och det
är naturligt. Alla institutioner som verkar
på parlamentarisk bas blir föremål

Onsdagen den 20 mars 1957

Nr 9

för anmärkningar, och de bör bli det.
Det gäller för rådet att söka lära av den
kritik som framförs, och jag skall här
beröra några av de förslag till förbättring
av rådets arbetsformer, som på sistone
blivit aktuella.

Från norskt håll har ganska enstämmiga
önskemål framkommit om att det
borde undersökas, huruvida inte rådets
sessioner kunde hållas blott vartannat
år i stället för varje år, som nu är föreskrivet
i rådets stadga. Inom den svenska
delegationen är man dock inte benägen
att förorda en sådan omläggning.
Rådets primära uppgift att vara ett rådgivande
organ till regeringarna skulle
då knappast kunna fullgöras såsom det
varit tänkt. Då frågorna i allmänhet inte
skulle kunna vänta på rådets sammanträden,
måste följden bli att rådet komme
att höras blott om de spörsmål, som
just vid tidpunkten för en sessions hållande
råkade vara aktuella. Andra frågor
finge regeringarna söka lösa på annat
sätt utan rådets medverkan. Såsom framhölls
vid rådets möte i Helsingfors skulle
också rådets funktion som pådrivande
i nordiskt samarbete försvagas på ett betänkligt
sätt, om rådet sammanträdde endast
vartannat år. Möjligheterna för opinionsbildning
måste också minskas, och
det kan allvarligt ifrågasättas, om det
över huvud taget skulle bli möjligt för
rådet att fylla de uppgifter som nu tillkommer
det, om två år komme att förflyta
mellan rådets ordinarie sessioner.

Rådet har också kritiserats för att det
sysselsätter sig med en mängd alltför
små frågor. Det kan genast invändas, att
i de konkreta fallen meningarna äro
mycket delade om vad som är större och
mindre frågor. Vid den senaste sessionen
väckte medlemmarna 25 nya förslag,
d. v. s. genomsnittligen fem per utskott.
Självfallet kunde detta tal något minskas.
Liksom fallet är här i riksdagen, förorsakar
det dock inte rådet större möda
att avslå sådana förslag som inte befinns
böra stödjas. Det iir med dem som med
vår egen motionsslakt. Att tänka sig något
annat organ än rådet självt, som i
förväg skulle välja ut vissa förslag, som
rådet fick behandla, tror jag av många

Ang. Sveriges utrikespolitik
skäl inte är realistiskt. Den fria förslagsrätten
är värdefull och bör bevaras.
Några allvarligare missbruk är knappast
att befara.

Om jag här ställt mig skeptisk till
några reformkrav, innebär detta självfallet
inte att jag vill avvisa ändringar i
arbetsformerna överhuvud. Det måste givetvis
vara en angelägen uppgift för alla,
som är intresserade av rådet, att söka
effektivisera de årliga sessionerna. Jag
ansluter mig sålunda till dem, som uttalat
sig för att söka förkorta sessionerna
och normalt giva dem en längd av förslagsvis
sex dagar. En sådan begränsning
av sessionstiden förutsätter dock,
att ärendena är väl förberedda. Enligt
det förslag till ny stadga, som antogs vid
rådets senaste session, förutsättes också
att förberedelsearbetet skall effektiviseras.
Det skall t. ex. kunna uppdragas
åt en kommitté att förbereda ett visst
ärende. Dessa möjligheter bör utnyttjas
så långt det är praktiskt. Rådet har på
det hela taget mycket gynnsamma erfarenheter
av sådant förberedelsearbete
som utförts före sessionerna av mindre
kommittéer, som rådet tillsatt för viss
uppgift. I realiteten åstadkommes härigenom
att rådets arbete ej blir sammanträngt
till några få dagar, något som
måste vara till förde).

Den väsentligaste frågan på rådets dagordning
har sedan dess första session
varit spörsmålet om nordiskt ekonomiskt
samarbete. I anledning av en rekommendation
vid 1954 års session har
frågan sedan hösten det året varit föremål
för ingående utredningar i det av
regeringarna tillsatta nordiska ekonomiska
samarbetsutskottet. Det är glädjande
att Finland sedan augusti 1956 deltar
i detta utredningsarbete, fullt jämställt
med de tre övriga länderna, Danmark,
Norge och Sverige.

Då frågan togs upp till behandling vid
årets session, var det närmast för att få
till stånd en överläggning om hur de
nordiska samarbetsplanerna ställer sig i
förhållande till de senare framkomna
planerna på att skapa en europeisk marknad;
härtill återkommer jag strax. Om
debatten i Helsingfors i denna fråga bär

Nr 9

Onsdagen den 20 mars 1957

Ang. Sveriges utrikespolitik
med fog kunnat konstateras, att motståndet
från den norska oppositionen
mot den nordiska marknaden vid denna
session framträdde i betydligt mera dämpade
former än vid Köpenhamnssessionen
i fjol. Måhända beror detta på att
det denna gång inte gällde att träffa något
som helst avgörande i sak. Alla var
eniga om att då det ekonomiska samarbetsutskottet
i sommar lagt fram sitt utredningsresultat,
skall detta ägnas en ingående
prövning. Remissbehandlingen av
förslaget väntas taga en stor del av hösten
i anspråk. Frågan beräknas kunna
upptagas till avgörande behandling i rådet
vid dess nästa session, som skall hållas
i Oslo i början av nästa år. Emellertid
beslöt rådet redan nu att bemyndiga
presidiet att vid tidpunkt som presidiet
får bestämma — troligen blir det någon
gång under hösten efter det norska stortingsvalet
— inkalla rådets ekonomiska
utskott till förberedande överläggningar
i saken.

Det är naturligt att i och med planerna
på det europeiska frihandelsområdet den
frågan blivit ställd, om det är anledning
att inom frihandelsområdet bilda en särskild
nordisk marknad. Denna fråga kan
väntas bli belyst genom den utredning,
som verkställs av det nordiska ekonomiska
samarbetsutskottet. Tills vidare
utgår jag ifrån — i likhet med vad som
sker i regeringsmeddelandet — att en gemensam
nordisk marknad skall visa sig
ha en betydelsefull självständig uppgift
att fylla. Det närmare ekonomiska samarbete,
som en sådan marknad förutsätter
och som skulle kunna innefatta även
Finland, borde kunna ligga väl till rätta
för våra länder. En nordisk marknad
kan, såsom påpekats, träda i tillämpning
utan någon större tidsutdräkt, under det
att den europeiska marknaden kräver
lång övergångstid. Avgörandet blir till
sist beroende av om en bred opinion i
våra länder kan komma till övertygelse
om att anordningen är till övervägande
fördel för varje land för sig. Det får med
andra ord inte i något av länderna framstå
så som att det kostar mer än det smakar.

När det gäller den europeiska integra -

tionen förefaller det råda en allmän mening
om att vi helt enkelt inte kan ställa
oss utanför. Jag skulle vilja gå ett steg
längre och säga, att vi har anledning att
med den största tillfredsställelse hälsa de
möjligheter till västeuropeiskt samarbete,
som nu skymtar, och att positivt medverka
på olika stadier för tillkomsten
härav. Det måste innebära en utveckling
i överensstämmelse med tidens krav och
kunna medföra ett betydande uppsving
för de deltagande länderna. Detta gäller
inte minst Sverige. Jag behöver blott erinra
om sådana fakta som att 70 procent
av Sveriges export går till OEEC-området,
att det tullskydd för industrien, som
vi skulle behöva uppge, är väsentligt
mindre än vad flertalet länder skulle avstå
från samt att vi i stort sett saknar
s. k. drivhusindustrier. En framtida
svensk expansion på det ekonomiska området
måste, såsom också framliålles i regeringsmeddelandet,
bygga på ökad utförsel
av färdiga industriprodukter, ett
område där vi nu stöter på starkt motstånd
i form av höga tullar och andra
handelshinder. Det är ju just dessa hinder
för vår fortsatta ekonomiska utveckling,
som integrationen skulle avlägsna.

Jag konstaterar därför också med stor
tillfredsställelse den positiva anda, som
präglar den nyss lämnade redogörelsen
för vår medverkan i hittills förda förhandlingar.
Dessa har tillkommit på
engelskt initiativ och gällt tillskapandet
av ett europeiskt frihandelsområde i anslutning
till sexstaternas tullunion. Ur de
nordiska ländernas synpunkt måste det
te sig naturligare med en anslutning till
frihandelsområdet än till sexstatsmarknaden.
Frihandelsåtagandena begränsar
sig i huvudsak till avskaffande av tullar
och importrestriktioner. Inom sexstatsmarknaden,
som är mera politiskt betonad,
syftar man till en långtgående integration
med harmonisering av arbetsvillkor,
sociala förhållanden, skattelagstiftning
m. m. En bindning till kontinentalländernas
ekonomiska politik ter
sig främmande för oss, medan borttagandet
av tullar och importrestriktioner
ligger helt i linje med våra traditionella
önskemål. Alldeles särskilt synes sex -

Onsdagen den 20 mars 1957

Nr 9

statsgruppens planering för arbetsmarknadens
del vara oförenlig med den hävdvunna
och av parterna omhuldade friheten
på den svenska arbetsmarknaden.

Men även när det gäller frihandelsområdet
möter alltjämt avsevärda svårigheter.
Jag hänvisar särskilt till vad i regeringsmeddelandet
framhålles angående
jordbruksfrågan. Av hänsyn till samväldet
och det egna jordbruket har England
velat utesluta jordbruksprodukterna
och fisken från frihandelsområdet.
För Danmark är detta en fråga av vital
betydelse, men även Norges och Sveriges
intressen är engagerade. En diskriminering
inom sexstatsområdet av jordbruksprodukter
från frihandelsländerna
hotar dessutom att bli följden av formerna
för den uppgörelse, som nu är
föreslagen för sexmaktsstaternas del. Det
har sagts att man därför på sina håll i
Danmark skulle vara betänkt på att välja
anslutning till sexmakterna i stället
för till frihandelsområdet. Det skall inte
heller fördöljas, att av andra ekonomiska
skäl även inom delar av det svenska näringslivet
sympatierna snarast går i riktning
mot en anslutning till de sex. Det
förefaller ytterst angeläget, att de nordiska
länderna vid de fortsatta förhandlingarna
kan följa en gemensam linje;
att inte det ena eller det andra landet
tvingas att bryta sig ut ur sammanhanget.
Såsom samlad enhet har de verkligen
något att betyda. Deras totala införsel
om 4,2 miljarder dollars om året
ligger mycket nära Frankrikes importnivå
och på någorlunda samma nivå som
Västtyskland eller Benelux, och deras
tyngd vid förhandlingarna blir alltså
motsvarande dessa länders. Vår import
är särskilt värdefull för övriga västeuropeiska
länder, eftersom vi från dem
främst tar färdiga industriprodukter.

Det torde inte vara anledning att i
detta sammanhang gå mera i detalj i
fråga om de många och svåra problem,
som alltjämt återstår att lösa. Jag hälsar
med tillfredsställelse att regeringen nyligen
tillsatt en särskild utredningskommitté
i kommerskollegium med bl. a. representanter
för intressena inom näringslivet
och förutsätter, att regeringen
g Första kammarens protokoll 1957. Nr 9

Ang. Sveriges utrikespolitik
under de fortsatta förhandlingarna kommer
afl bevara nära kontakt med denna
kommitté och den sakkunskap, som där
är företrädd.

Slutligen vill jag göra den reflexionen,
att genom Sveriges anslutning till en
europamarknad visserligen skulle skapas
ökade expansionsmöjliglieer för svensk
utrikeshandel och därmed för hela vårt
samhälle, men att det också krävs att
vårt näringsliv sätts i tillfälle att utnyttja
dessa möjligheter. Det gäller hela
raden av stora frågor, som diskuterats
här i riksdagen under senare år i fråga
om inriktningen av den ekonomiska politiken.
De skäl som talar för att avskaffa
investeringsavgiften, att mildra
skattetrycket för företagen, att lätta på
de skärpta avskrivningsreglerna o. s. v.
gör sig med utomordentlig styrka gällande
just inför den utveckling vi nu ser
framför oss. Näringslivet ställs ovillkorligen
inför nya och omfattande krav på
rationalisering och investering. Företagens
förmåga till självfinansiering måste
stärkas och återställas till något av vad
den tidigare varit. Näringslivet måste erhålla
en friare tillgång till den svenska
kapitalmarknaden och även beredas möjlighet
att i rimlig omfattning utnyttja
den internationella kapitalmarknaden.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Endast ett par korta reflexioner!
Både herr Ohlon och herr
Ewerlöf har ägnat stor uppmärksamhet
åt Nordiska rådet, både dess arbetsformer
och dess arbetsresultat. Jag tycker
att det är mycket viktigt att man i
svenska parlamentariska kretsar noggrant
följer med vad som blir av denna
betydelsefulla skapelse. Vi vill ju alla
efter måttet av våra krafter medverka
till att Nordiska rådet blir vad vi
drömt och alltjämt drömmer om, nämligen
ett effektivt arbetande instrument
för ett så nära nordiskt samarbete som
möjligt. Vi skall naturligtvis också försöka
åt! lära oss av de erfarenheter, som
de gångna sessionerna har gett oss.

Dock tror jag inte att man behöver

Nr 9

Onsdagen den 20 mars 1957

Ang. Sveriges utrikespolitik
vara alltför rädd för att sessionerna verkar
för litet dramatiska och för litet
publiktilldragande. Jag tror att det väsentliga
är att det uträttas ett bra arbete,
och vi kan säga att det bar det hittills
gjort.

Herr Ohlon nämnde själv en fråga,
som belyser hur pass litet det betyder
med den mer eller mindre lysande retoriska
prakten. Han erinrade om öresundstullens
borttagande år 1857 och
beklagade, att för den svenska radion
var Anita Ekberg ägnad att skymma undan
öresundstullens borttagande. I själva
verket gick det ganska stillsamt till,
när denna stora sak första gången presenterades
den svenska riksdagen. Jag
har här i min hand ett protokoll från
bondeståndets sammanträde, nästan på
dagen för hundra år sedan. Då anmäldes
frågan om öresundstullens borttagande
för bondeståndet, och det höll på att
inte bli någon debatt alls. För att denna
kalamitet skulle undvikas begärde
herr Matts Pelirsson från Stockholms
län ordet och sade enligt protokollet:
»Då jag icke hört någon begära ordet
för att yttra sig öfver detta ärende, som
dock är af alldeles för stor vigt för att
med tystnad förbigås, vill jag i korthet
deröfver uttala min åsigt.» Och så sade
han kort därefter: »Den är en af de
största och vigtigaste saker, som inom
detta sekel kommit till stånd. En graf,
hvari många menniskolif och mycken
egendom blifvit nedlagde, har, genom
upphörande af Öresunds-tullens erläggande
och de deraf följande förhinder
för fartyg att komma fort blifvit igenfylld,
och jag gläder mig deröfver, att
jag upplefvat den dag, då beslutet härom
blifvit fattadt.»

Sedan blev det en liten diskussion,
och det var talare som ifrågasatte, om
inte regeringen understundom kan begå
misstag — detta är emellertid en sak
som vi alltjämt diskuterar i kamrarna,
och det är därför onödigt att ta upp tiden
därmed! Men så liten retorik förekom
i ett av riksdagens fyra stånd, när
en så stor händelse som öresundstullens
borttagande presenterades för riksdagen.
När vi lyssnar till Nordiska

rådets debatter, kan vi gärna tänka på
att det viktiga som skedde för hundra
år sedan inte var den riksdagsdebatt,
som blev en följd av öresundstullens
borttagande, utan det viktigaste var den
realitet som inträffade, nämligen att tullen
försvann. Och på så sätt torde vi
delegater och representanter i Nordiska
rådet också kunna se på anmärkningen,
att Nordiska rådets sessioner inte
har bjudit på dramatisk och lysande retorisk
vältalighet. Men som sagt — kan
fungibiliteten och arbetsdugligheten
ökas i Nordiska rådet, skall vi försöka
medverka därtill.

Jag begärde emellertid ordet, herr
talman, inte för att komma med denna
randanmärkning, utan för att ta upp
vad jag tycker är ett missförstånd både
från herr Ohlons och herr Ewerlöfs sida.
Den svenska regeringens reaktion
både när det gäller Ungern-affären och
alla spioneriaffärer, även anklagelserna
mot svenska myndigheter för att de drivit
subversiv verksamhet i Sovjetunionen,
har klarlagts på ett absolut entydigt
sätt i anföranden av stats- och utrikesministrarna
och i noter som har
tillställts vederbörande lands regering.
Det kan inte finnas någon som helst anledning
att försöka hårdraga yttranden
och formuleringar i den nu lämnade deklarationen
för att misstänkliggöra att
den svenska regeringens ställning inte
blivit fullständigt klart och entydigt angiven
i dessa olika deklarationer. Tvärtom
har jag för min del, när jag såg dessa
formuleringar, kommit till det resultatet,
att här föreligger ett ytterligare
understrykande av att Sovjetunionens
anklagelser mot Sveriges regering och
myndigheter för att ha bedrivit en otilllåten
underrättelseverksamhet i Sovjetunionen
är sakligt ogrundade. När vi
som söker efter en politisk förklaring
till det, som vi tycker annars är fullkomligt
omöjligt att begripa, nämligen
att Sovjetunionen tar upp sådana anklagelser,
om vilkas oriktighet vi har en
alldeles bestämd uppfattning, när man
alltså genom analyser försöker finna
något begripligt skäl till en anklagelse,
som enligt vår mening saknar varje

Onsdagen den 20 mars 1957

Nr 9

grund, så kan väl detta inte bidra
till att försvaga intrycket av den ursprungliga
svenska reaktionen. Det borde
väl i stället verka, som en ytterligare
förstärkning av vad vi på denna
punkt tidigare framhållit.

Slutligen vill jag uttrycka min tillfredsställelse
över att oppositionen och
regeringen tycks vara överens om bedömningen
av den utrikespolitiska situationen
och de slutsatser som man
kan dra av densamma. Inte minst är
det betydelsefullt att den svenska opinionen,
så som den hittills har kommit
till uttryck, så entydigt bedömer vad
som sker för närvarande i Europa på
det ekonomiska området, även om vi
inte skall hänge oss åt några alltför optimistiska
drömmar om att det här kommer
att ske stora ting. Vi vet hur starT
ka de protektionistiska strömningarna
är i de gamla högtulländerna. Det är
av stor styrka för den regering, som företräder
landets intressen, att veta att
den bakom sig i sitt handlande har en
praktiskt taget enhällig svensk opinion.

Herr OHLON (fp) kort genmäle:

Herr talman! Statsministern läste ett
utdrag ur bondeståndets protokoll från
den 14 mars 1857, då öresundstullens
avskaffande behandlades. Det är tydligt
att den likgiltighet för också mycket viktiga
utrikespolitiska problem, som det
gamla bondeståndet visade för hundra år
sedan, finns kvar ännu den dag som i
dag är — men i riksdagens första kammare,
såsom man kan se av de glest besatta
platserna i denna kammare. Kammaren
fullföljer alltså en sekellång tradition
från det gamla bondeståndets tid.
Den traditionen har även den svenska
radion anammat såsom ett exempel i
början av mitt första anförande utvisade.

Herr statsministern gav nog uttryck
för en missuppfattning, då han gjorde
gällande att jag skulle ha angripit honom
för vad han sagt om de ryska spionageaffärerna.
Jag gick nämligen inte
alls in på det spörsmålet i mitt yttrande,
därför att jag ansåg att den svenska noten
i går var så förträfflig och så ut -

Ang. Sveriges utrikespolitik
tömmande att det inte fanns någonting
att tillägga. Jag tror det är riktigt att
få bort den diskussionen från dagordningen.
Vad jag emellertid reagerade
mot var vissa utslätande yttranden i
statsministerns anförande i andra sammanhang,
som jag tyckte var onödigt uttunnade.

Herr EWERLÖF (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag ber att få försäkra,
att det inte var för att söka sak med
regeringen som jag på vissa punkter
framförde min kritik, utan det var för
att ge uttryck åt en rent spontan reaktion
som jag personligen känt då jag tagit
del av detta aktstycke. Att denna reaktion
var helt naturlig framgår av att
herr Ohlon och jag oberoende av varandra
i fråga om uttalandet om Ungern
reagerat på precis samma sätt inför uttrycket
om den »dogmatiska felbedömningen».

Vad sedan gäller den beskyllning för
subversion, som ryssarna riktat mot oss,
är jag tydligen ensam om min reaktion.
Men jag har läst detta aktstycke så att
jag först konstaterar, att ryssarna torde
ha blivit på det klara med att alla dessa
spioneriaffärer fått en mer skadlig verkan
på de svensk-ryska förbindelserna
än den nytta de till äventyrs kan ha vunnit
genom spionaget. I och med att de
har fått detta klart för sig, bör de ha
fått intresse av att försöka förbättra de
försämrade svenska förbindelserna. För
att göra det har de valt att skicka en
not med beskyllningar mot oss för subversion
och spionage. Dessa beskyllningar
söker man nu förklara med att ryssarna
sökt utjämna räkningen med Sverige
och få till stånd en balans. Omedelbart
därefter tillfogas helt stillsamt, att
det ligger i både svenskt och ryskt intresse
att ha störningsfria förbindelser
och att vi hoppas att nu nämnda irritationsmoment
skall försvinna. Och det således
efter det att de svensk-ryska förbindelserna
utöver spioneriaffärcrna blivit
belastade med denna ohemula beskyllning
mot oss för spioneri och subversionsvcrksamliet! -

Nr 9

Onsdagen den 20 mars 1957

Ang. Sveriges utrikespolitik
Nu säger statsministern, att det klart
framgår av våra noter vilken reaktion
vi haft. Det skall jag erkänna, och vi
har från vårt håll uttalat vår tillfredsställelse
över noterna; Det gjorde jag
även i dag. Jag förklarade i mitt anförande,
att jag ingenting har att invända
mot innehållet i noten, vilket jag tog
del av i gårdagens tidningar. Men vi
skall inte tro att vad som här förekommer,
skrives och meddelas kommer att
stanna inom vår krets, utan vad som här
är sagt om både Ungern och de förhållanden
som jag nu berört kommer att
även för den andra sidan, den som mottagit
noten, att framstå som en kommentar
till och utläggning av den svenska
synen på hela problemet. Med hänsyn
härtill kan jag alltjämt inte få annat intryck
än att vad som här är skrivet är
ägnat att liksom översläta skärpan i den
protest som noten innehåller. De olika
punkter som jag plockat ut och givit min
lilla kommentar till har samtliga en tendens
att åt detta bestämda håll gå fram
med överseende mildhet.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Det är ju inte mycket mening med att
fortsätta den här diskussionen. Vi är
eniga, herr Ohlon, herr Ewerlöf och jag,
om att den svenska regeringens deklarationer
i olika sammanhang vid hänvändelser
till främmande makter överensstämmer
med vad vi anser vara riktigt
och rätt. Därmed är ju den saken klar.

Sedan har här uppstått en diskussion,
huruvida den svenska regeringen genom
sin deklaration här i riksdagen i dag
skulle ha mjukat upp vad den svenska
regeringen sade i en deklaration av i
går. Utvecklingen går numera visserligen
snabbt, men av vilken anledning skulle
den svenska regeringen vilja i dag desavouera
sig själv? Det finns inte den
ringaste sannolikhet för att vi under
natten skulle kommit på den idén att
ändra vår uppfattning, allra helst som
deklarationen — vilket herr Ewerlöf vet
— var skriven för åtskilliga dagar sedan,
ungefär samtidigt med noten till

Ryssland. Går det verkligen inte, herr
Ewerlöf, att acceptera den förklaringen,
att när vi söker efter förklaringsgrunder
för den ryska noten så kan vi hitta annat
än osakliga, ovidkommande skäl,
därför att anklagelserna är så ovederhäftiga
och ogrundade? Detta måtte väl
stärka den svenska ståndpunkten och icke
kunna anses såsom något slags uppmjukning.

Beträffande herr Ohlon noterar jag att
det är riktigt, att han inte har tagit upp
spioneriaffären. Det finns skäl för detta.
Men precis detsamma som sades om
spioneriaffären gäller ju också om
Ungern. Klara och bestämda besked har
givits från den svenska regeringens sida.
Här har vi däremot gjort ett försök till
analys — man har velat analysera fram
-vad som kan tänkas ha legat bakom även
tämligen obegripliga ställningstaganden
från rysk sida. Vi hyser ingen som helst
oro för att detta kan misstydas i utlandet.
Var och en vet nog till vem vi adresserar
oss.

Herr OHLON (fp) kort genmäle:

Herr talman! Statsministern sade, att
uttalandet angående Ungern var ett försök
att analysera händelseförloppet. Jag
får då karakterisera det såsom en mycket
valhänt analys.

Herr WERNER (bf):

Herr talman! De förhoppningar om
en avspänning i det kalla kriget som
kunde hysas för ett år sedan synes tyvärr,
såsom också statsministern förut
har antytt, ha grusats genom den alltjämt
pågående maktkampen mellan de två
stora maktblocken med skärpta motsättningar
vilka både direkt och indirekt
medverkar till att utlösa lokala händelser
av världspolitiskt explosiv natur. I
detta labila läge är det mer än någonsin
påkallat att Sverige konsekvent fullföljer
sin fristående alliansfria neutralitetspolitik
med undvikande av att i oträngt
mål invecklas i de storpolitiska sammanhangen.
Vårt medlemskap i Förenta
Nationernas säkerhetsråd kan i och

Onsdagen den 20 mars 1957

Nr 9

för sig vara hedrande men medför även
att vi måste taga mera aktiv del i de
besvärliga och kontroversiella frågor
som Förenta Nationerna har att handlägga.
Som en allmän regel kan nog sägas
att svensk utrikespolitik mår bäst
av att vi ej utan tvingande skäl alltför
mycket engageras i de stora maktblockens
intressemotsättningar.

Detta innebär ej att vi skulle vilja
eller kunna undandraga oss de ofrånkomliga
förpliktelser som följer av vårt
medlemskap i Förenta Nationerna. Men
dessa åtaganden bör så långt möjligt
begränsas, och vi bör själva kontrollera
att de icke överstiger den anpart som
rimligen kan krävas av en liten nation.

De mellan stormaktsblocken existerande
neutrala staterna är numera så
fåtaliga och oftast så svaga att dem,
ålagd skyldighet att svara för vakthållning
i utsatta aggressionsområden kan
bli både riskfylld och dem övermäktig.
Därmed har jag inte velat säga att vi
kunnat avvisa generalsekreterare Hammarskjölds
uppmaning till bland annat
Sverige att ställa en vaktstyrka till Förenta
Nationernas förfogande för neutralisering
av vissa aggressionsområden
mellan Israel och Egypten. Men om detta
engagemang mot förmodan skulle visa
sig komma att få större varaktighet,
så vill jag allvarligt ifrågasätta om Sverige
bör ikläda sig denna fortsatta förpliktelse.
Den frågan bör i varje fall
dryftas i samråd med våra nordiska
grannländer. Frågan om vem som skall
bära kostnaderna för vakthållningen och
hur dessa skall fördelas bör väl vara
anledning att snarast bringa under diskussion.
Det kan ej vara riktigt och rimligt
att dessa betydande kostnader skall
bäras enbart av de vakthållande staterna.
Erfarenheten från vårt engagemang
i Korea ger oss anledning att effektivt
aktualisera dessa spörsmål.

Suez-krisen bär handgripligt visat
bur beroende vårt folkhushåll och vårt
näringsliv är av en ostörd tillförsel utifrån
av livsviktiga förnödenheter. Suezkanalen
kan i betydelse härvid liknas
vid Västeuropas stora kroppspulsåder.
Dess framtida funktion såsom en för alla

Ang. Sveriges utrikespolitik
nationer fri transportled bör inte få göras
beroende av godtyckliga diktatoriska
ingrepp. Det måste därför förutsättas
att kanaltrafiken och kanalområdets
framtida okränkbarhet skyddas genom
betryggande garantier, som gäller lika
för alla nationers legitima intressen.
Detta gäller även trafiken genom Akabaviken.

Efter det första kraftfulla ingripandet
av Förenta Nationerna och dess generalsekreterare
mot aggressionen i Mellersta
östern, tycker man sig kunna
konstatera en påtaglig hjälplöshet mot
de krafter som nu till synes saboterar
ett återställande av normala förhållanden.
Om Förenta Nationernas stora uppgift
att vara ett instrument för mellanfolklig
fred och rättsordning i världen
inte skall än en gång lida skeppsbrott
så måste dess rättstillämpning i lika
mån energiskt rikta sig mot bägge sidor
och mot varje rättsövergrepp, oavsett
varifrån det än kommer. Om sedan
dessa rättsaktioner ej lyckas så är det
en annan sak, men Förenta Nationernas
framtida funktionsduglighet och
dess anseende tål ej vid att det visar en
ensidig eller påtaglig undfallenhet för
våld eller för ett självsvåld som måste
framkalla våldsamma motåtgärder. I belysning
av de händelser som här utspelats
framstår nu Förenta staternas förpliktelser
som oavvisliga när det gäller
att ge auktoritet och stadga åt Förenta
Nationernas medlingsaktion.

Jag har med det sagda inte velat göra
gällande att Sverige skulle underlåta
att i Förenta Nationernas rådslag göra
sin stämma hörd i egenskap av en gammal
rättsstat för att även där hävda rättens
principer och intressen.

I vad den lämnade utrikespolitiska
redogörelsen berör våra förhållanden
till Sovjet vill jag säga att den senaste
tidens händelser i hög grad upprört (ten
svenska opinionen. Raoul Wallenbergs
tillfångatagande och kvarhållande i ryska
fängelser, där lian slutligen lämnats
att omkomma, är djupt kränkande för
svensk rättsuppfattning. De ryska myndigheternas
redogörelser lämnar inget
tillfredsställande svar på hur sådant

Nr 9

Onsdagen den 20 mars 1957

Ang. Sveriges utrikespolitik
kunnat vara möjligt och kan ej heller
avbörda den nuvarande regimen dess
medansvar för vad som här har skett.
Det svenska folket lär nog få svårt att
glömma den rättstragedi som ligger i
Wallenbergssaken, och mången frågar
sig om vi från första början gjort nog
från svensk sida för att bringa Wallenberg
den hjälp som hans ställning och
läge krävde.

De upprepade ryska spionaffärerna,
härstädes med trådar till ryska ambassaden
har inte bidragit till att öka vårt
förtroende och våra möjligheter till
vänskapliga förbindelser med Sovjet
utan tvärtom. De ryska påståendena om
svenskt spionage mot Ryssland i omstörtande
syfte är rent löjeväckande och
får tas såsom ett ryskt försök att få till
stånd ett kvitteringsförfarande, avsett
för hemmamarknaden.

Vi i Sverige har all anledning att eftersträva
ett gott grannskapsförhållande
till alla folk, ej minst vår stora granne
i öster. Ett ökat handelsutbyte och ett
utbyte på det vetenskapliga forskningsområdet
med Ryssland skulle utan tvivel
vara till stor fördel för bägge parter.
Men om förhållandena i stället försämras
så står detta i rak strid mot våra
strävanden och kan sannerligen icke läggas
Sverige till last.

De upprörande händelserna i Ungern
ger oss handgriplig erinran om att en
fri nation bör noga akta sig för att bli
ett ockuperat och underkuvat folk. Även
om vårt försvar är en tung börda för
vårt folk, så är det dock det offer som
vi måste bringa för att i nuvarande läge
så långt möjligt söka bevara vår fred och
frihet.

Hur detta försvar bör vara beskaffat
för att uppnå största möjliga effektivitet,
därom är diskussionen nu aktuell, men
om denna effektivitet i att avvärja eventuella
angrep mot vårt land ej kan uppnås
med de konventionella vapen som
vi nu förfogar över, bör vi på allvar ta
upp frågan om försvarets komplettering
med ett för defensivt ändamål lämpat
atomvapen.

Dessa utrikespolitiska förhållanden
berör huvudsakligen frågor som redan

ligger bakom oss i tiden. Av stort intresse
är det naturligtvis även att få del
av hur vår utrikesledning och vår regering
ser på oss närliggande nu aktuella
framtidsfrågor. Jag tänker härvid
mindre på frågan om en gemensam nordisk
marknad, där vår ställning tills vidare
endast kan vara positivt avvaktande,
i väntan på det förslag och resultat
som kan komma från den arbetande nordiska
kommittéen under instundande
sommar.

Jag skulle kanske här tillägga att jag,
som haft förmånen att deltaga i alla de
fem nordiska rådsmöten som hållits,
måste liksom föregående talare konstatera
att i det Nordiska rådet har skapats
ett mycket värdefullt instrument för internordiskt
samarbete och för vinnande
■av större förståelse. Det ger oss även
möjlighet att gemensamt göra oss gällande
såsom en folkgrupp på bortåt 20
miljoner människor. Under de första
åren såg man kanske mera pessimistiskt
på dessa möjligheter, men låt mig konstatera
att allt eftersom tiden har gått
liar man kunnat spåra en tendens till allt
större förståelse mellan de nordiska folken
och deras representanter. Ej minst
värdefullt har det varit att skapa de rent
personliga kontakter som eljest icke varit
möjliga. Vi får ge oss tid när det gäller
det Nordiska rådets arbete, men vi
kan med tillförsikt knyta den förhoppningen
till framtiden att Nordiska rådet
kommer att visa sig vara ett oumbärligt
och värdefullt instrument till gagn för
gemensamma nordiska intressen.

De utrikespolitiska händelser och förhållanden,
som jag nyss har anfört här,
har berört det Nordiska rådet. Vad som
vidare intresserar oss i hög grad är vår
ställning — inte minst som eventuell
medlem — till det nu aktuella europeiska
s. k. frihandelsblocket och vidare vårt
handelsläge, därest det s. k. sexmaktsblocket
skulle komma till stånd. Riksdagen
har i dag fått en redogörelse även
för vad som förevarit på detta område.
Den är ur många synpunkter intressant,
men jag skulle nog ha önskat, att man
på vissa punkter låtit riksdagen få en
bättre blick bakom förlåten. Det gäller

Onsdagen den 20 mars 1957

Nr 9

framför allt konsekvenserna för vissa delar
av vårt näringsliv, i synnerhet jordbruket,
vars problem vid skapandet av
ett sådant friliandelsblock måste tillmätas
särskild beydelse.

Vid vårt ställningstagande till dessa
frågor kräves stor försiktighet och
grundliga undersökningar från svensk
sida. Den europeiska marknaden är för
svensk export av största betydelse, detta
gäller för såväl det industriella området''
som även för det svenska jordbruket, vilket
kan antagas komma att i framtiden
belastas av en överskottsproduktion som
måste finna avsättning.

Med de mindre gynnsamma produktionsbetingelser,
varunder det svenska
jordbruket arbetar i fråga om klimat och
arbetskostnader, är det uppenbart att vi
här ej kan undvara ett visst gränsskydd.
Redan nu arbetar den svenska handelsbalansen
med ett tryckande underskott
på 1,3—1,4 miljarder kronor pr år. En
fri livsmedelsimport, som ytterligare
skulle komma att förvärra detta ogynnsamma
läge, skulle snabbt försämra hela
vår nationalekonomi.

För den svenska jordbruksnäringen
och dess utövare skulle en fullständigt
fri marknad, såvitt nu kan bedömas, innebära
en allvarlig försämring.

Lika viktigt är att jordbrukets exportintressen
bevakas. Vid ett bildande av
ett sexmaktsblock kan det befaras att vår
avsättning av jordbrukets produkter på
den västtyska marknaden kan komma
att avstängas. Det kan vara skäl att i
detta sammanhang påpeka, att vårt handelsutbyte
med Västtyskland redan nu
utvisar ett alldeles för stort underskott,
pä ej mindre än över 1 100 miljoner kronor
för fjolåret. Det synes under, alla
omständigheter vara ett svenskt intresse
att mera energiskt söka bringa detta för
oss otillfredsställande förhållande i ett
mera balanserat läge.

■lag skulle vilja säga några ord till
herr Ewerlöf, som jag nog tyckte i sitt
anförande gav uttryck åt en alltför oförbehållsam
optimism när det gäller Sveriges
anslutning till ett eventuellt europeiskt
frihandelsområde. Vi får inte
glömma att vi därmed också skulle öpp-.

Ang. Sveriges utrikespolitik
na våra egna gränser och få en konkurrens
på vår egen hemmamarknad, som
mycket ogynnsamt kan inverka på den
svenska industriens egen produktion och
avsättning. Den svenska industrien arbetar
i jämförelse med industrien i vissa
övriga europeiska industrinationer under
ogynnsamma betingelser. Vi bar högre
omkostnader, kanske en hårdare beskattning
och stigande arbetslöner, vilket
i hög grad måste påverka den svenska
industriens konkurrensförmåga.

Vi bör också göra klart för oss att
vårt land äger mycket stora naturtillgångar
och råvaruresurser, vilkas förädling
till kvalitetsprodukter ger landet
en grundval för en stark ekonomi och
levnadsstandard. Men hur ställer det sig,
om vi utan att skapa nödvändiga garantier
för vårt medlemskap går med i ett
europeiskt friliandelsblock? Jag vill inte
därmed säga att vi har möjlighet att
ställa oss utanför ett sådant frihandelsblock;
jag tror tvärtom att vi är nödsakade
att ansluta oss till det. Ingen kan
väl vara så blåögd att han förmenar att
stora industriländer såsom Västtyskland,
England och Belgien skulle vara särskilt
inriktade på att reservera marknader för
vår svenska exportindustri, utan tvärtom
kommer de väl att inrikta alla sina ansträngningar
på att låta oss liksom tidigare
fortfara att vara en i hög grad
råvaruexporterande och halvfabrikatexporterande
nation. Hur skulle det ställa
sig för de industrianställdas löneläge,
om den svenska industrien får konkurrens
med en fri import bit till landet
och den skall kämpa om marknaderna
i fri konkurrens med dessa starka industriländer
med lägre produktionskostnader?
Jag tror att man här skulle få skrinlägga
den ibland något långt drivna och
för litet ansvarsmedvetna löneaktion,
som vi gång på gång till skada för hela
vår penningpolitik och vårt ekonomiska
liv måste bevittna.

Sådana saker gör, att man nog trots
vår positiva inställning till frågan måste
ställa krav på regeringen att den med
mycket stor varsamhet behandlar dessa
frågor, så att vi bar klart för oss de konsekvenser
som kan komma att uppstå,

Nr 9

Onsdagen den 20 mars 1957

Ang. Sveriges utrikespolitik
därest vi nu måste såsom medlem inträda
i en europeisk tullunion.

Ett kanske mera allvarligt perspektiv
anmäler sig när det gäller det mera slutna
sexmaktsblocket. Här skulle vi kanske
ställas utanför en tullmur, som skulle
komma att kringgärda detta sexmaktsblock.
För att återkomma till jordbruket
vid jag påpeka, att i den mån även Danmark
skulle ställas utanför detta block,
skulle Danmarks jordbruksexport
tvingas söka sig andra vägar och helt
naturligt då även in i Sverige. Den svenska
jordbruksproduktionen arbetar, som
jag tidigare har anfört, under rätt ogynnsamma
förhållanden när det gäller klimat
och arbetskostnader. Men det är en
produktionskälla, som tillför landet ett
nyskapat värde varje år på ca 4,5 miljarder
kronor. Om denna flödande inkomstkälla,
som ligger i botten på vår
höga levnadsstandard, skulle minskas,
och vår handelsbalans ytterligare försämras,
måste det också innebära en allvarlig
försämring för hela svenska folkets
ekonomi och levnadsstandard.

Jag har, herr talman, inte velat underlåta
att ge uttryck för en viss betänksamhet
då det gäller dessa viktiga spörsmål,
som ligger oss så nära. De måste övervägas
med stor försiktighet från regeringens
sida, så att vi inte försätter oss
i ett läge, som kan innebära att vi går
mycket försämrade ekonomiska möjligheter
till mötes.

Jag har därmed berört vissa frågor i
den utrikesdebatt, som här försiggår i
dag.

Herr SANDLER (s):

Herr talman! Till generalförsamlingens
behandling av ungernfrågan och
suezkrisen, företrädesvis den senare, vill
jag nu anknyta några personliga intryck
och reflexioner.

Då man jämför behandlingen av invasionen
i Egypten och invasionen i
Ungern och frågar sig vad det har varit
för realpolitiska olikheter, som förklarar
de olika resultaten, måste en sak
vara allom uppenbar, nämligen det förhållandet
att beträffande krisen kring

Egypten stod Förenta staterna och Sovjetunionen
på samma sida, medan däremot
i ungernkrisen Förenta staterna
hade att vända sig emot Sovjetunionen.

Alla vet att Sovjetunionen sedan inte
tog minsta hänsyn till de rekommendationer
som uttalades av generalförsamlingen,
och det må tilläggas att från
ingen medlemsstats sida begärdes det att
få uppta på dagordningen något sanktionsyrkande
mot denna världsmakt.

Men vad jag här särskilt ville understryka
är det förhållandet, att den olika
reaktionen i dessa bägge ärenden inte
begränsar sig till detta som nu är påpekat.
Det är av intresse att konstatera, att
beträffande ett stort antal medlemsstater
var reaktionen en annan i fråga om
Ungern än i fråga om suezkrisen. Det
gtiller flertalet av medlemsstaterna från
Asien och Afrika.

Jag hade inte bara i detta ärende, utan
också på många andra sätt det intrycket,
att det blev en helt annan, mera spontan
och låt mig gärna säga primitiv reaktion
i förståelsen för till exempel arabernas
frihet i Algeriet än för ungrarnas frihet
i deras eget land. Detta är ett faktum,
som man har att realpolitiskt ta ad notam.
Bakom ligger den historiskt betingade
antikoloniala inställningen, där kolonialismens
begrepp tar sig ett för oss rätt
egendomlig utseende. Kolonialismen i
det här sammanhanget innebär att vit
expjoaterar färgad, och att det finns vatten
emellan. Genom det sista faller nämligen
Sovjetunionens förehavanden helt
och hållet ut ur bilden. Det är detta kolonialbegrepp,
som vi har gjort erfarenhet
av under handläggningen av denna
och många andra frågor uti Förenta Nationerna.

Så kan det då komma sig, att då det
har gällt det sista kravet på Israel, att
utrymma de allra sista positionerna, har
man kunnat mönstra uti församlingen en
majoritet av 74 mot 2. Sådana majoriteter
har man ingen gång kunnat mobilisera
då det gällt rekommendationer i
den ungerska frågan, ty där har utöver
nejrösterna från Sovjetblocket hela tiden
förelegat ett stort antal nedlagda
röster.

Onsdagen den 20 mars 1957

Nr 9

Man kunde göra tankeexperimentet,
att det hade gällt icke Israels invasion
i Egypten utan en arabisk invasion i
Israel, som vi ju hade erfarenhet av
1948. Det är fullkomligt klart, att i så
fall hade man aldrig kunnat åstadkomma
denna majoritet på 74 mot 2, utan
det hade blivit en helt annan konstellation
i församlingen.

Nu är det ju så att frågan om Ungern
har sedan länge avförts från församlingens
debatt, därigenom att man tillsatt
en särskild undersökningskommitté,
som alltjämt arbetar. Den avgav en interimsrapport
vid slutet av församlingens
sammanträde. Den blev inte formellt
behandlad, men omnämndes den sista
dagen. Man ifrågasatte då en ytterligare
resolution i ungernfrågan men avstod
därifrån, sannolikt med hänsyn till det
förhållande, som jag nyss påpekade. Man
hade väl återigen fått ett antal nedlagda
röster i ärendet. En gång måste naturligtvis
församlingen återuppta ärendet
om Ungern, då undersökningskommittén
har kommit med sin slutliga rapport.

Innan jag lämnar detta kapitel, vill
jag erinra om att efter församlingens avslutande
har generalsekreteraren och
flyktingskommissarien, schweizaren
Lindt, utsänt till alla regeringar en vädjan
att söka lätta trycket på Österrike,
både i fråga om antal flyktingar och
genom penningmedel. Jag förutsätter att
denna vädjan ägnas av vår regering tillbörlig
uppmärksamhet.

Jag går sedan över till den fransk-engelska
invasionen. Den blev likviderad så
tidigt som före jul. Den snabba vapenvilan
betraktar jag som ett resultat av församlingens
beslut om den internationella
FN-truppen, sammansatt från ett antal
mindre stater. Det betraktar jag som den
betydelsefullaste aktion, som Förenta
Nationerna under denna session har företagit.
Man bör kanske inte förbise detta,
när man nu försöker göra ell bokslut.
Vid sidan om denna sak, som måhända
kan bli epokgörande, kommer
som nummer två, enligt min uppfattning,
den stora röjningsaktionen i Suezkanalen,
som sker genom Förenta Nationernas
försorg till alla staters, bl. a. Egyp -

Ang. Sveriges utrikespolitik
tens, förmån, på bekostnad tills vidare
av ett mindre antal medlemsstater.

Ingendera av dessa aktioner har sannerligen
kunnat genomföras utan svårigheter.
Jag vill nämna ett exempel, som
gäller sammansättningen av den FNtrupp,
som skulle agera inom Egypten.
Kanada var den stat, som föreslog tillkomsten
av FN-truppen och kraftigast
bidrog till församlingens beslut. Kanada
hade tagit klar ställning emot invasionen
i Egypten. Kanada beredde sig naturligtvis
att bekräfta sin hållning i församlingen
genom att också ställa militär
trupp till förfogande. En bataljon var
organiserad i Kanada och beredd att avsegla.
Den fick emellertid vackert stanna
hemma. Varför? Jo, därför att den
bar den uråldriga, från engelsk tid härstammande
beteckningen »The Queen’s
own rifles» — »Drottningens egna bössor».
Den egyptiska regimen tillät över
huvud taget icke att denna militära
trupp fick komma in i Egypten. Jag har
anfört detta som ett exempel på de svårigheter
som har förelegat.

Generalsekreteraren lyckades åstadkomma
ett avtal med Egypten, vari utverkades
Egyptens samtycke till mottagande
av FN-truppen och landets villighet
till samarbete med densamma. Egyptens
samtycke till vad? Jo, till Egyptens
räddande från en eljest oundviklig total
militär katastrof. Det var till landets
egen räddning, som detta samtycke gavs.
Den centrala termen i detta avtal, som
är godkänt av församlingen, är uttrycket
att samarbetet skall tillämpas, såsom
det heter »in good faith» — det skall
vara med god vilja, som man tillämpar
detta samarbetsavtal. Jag har haft det
intrycket, att Egypten tolkat innebörden
av denna term mycket växlande vid olika
tidpunkter.

Avtåget av de fransk-engelska trupperna
skedde icke i realiteten villkorslöst.
De sista trupperna lämnade icke
Egypten, förrän man var övertygad om
att Förenta Nationernas truppstyrka hade
fått en sådan storlek och sammansättning,
att man kunde räkna med ordningens
vederbörliga upprätthållande.
Jag säger detta därför att behandlingen

Nr 9

Onsdagen den 20 mars 1957

Ang. Sveriges utrikespolitik
av Israel icke på denna punkt överensstämmer
med behandlingen av de båda
stormakterna. Ty i fråga om Israels invasion
var det ständigt repeterade yrkandet:
Tillbakadragande av trupperna
från även de allra sista positionerna
måste ske utan varje som helst villkor.
Detta blev huvudämnet för den del av
församlingens arbete, som jag har deltagit
i och där ej mindre än sex resolutioner
är antagna beträffande de israeliska
trupperna på egyptisk område, dit
jag inom parentes vill anmärka, att jag
icke räknar gazaområdet, ty såsom herr
Ohlon riktigt anmärkte är det icke egyptiskt
territorium. Gränsen är icke reglerad,
utan förhållandet är att det är
stilleståndsavtalet, som bestämt att kontrollen
över gazaremsan tillkommer
Egypten. Men, som sagt, den statliga
gränsregleringen har över huvud taget
icke skett.

Sinaifälttåget var, om man nu blickar
tillbaka, en ganska bisarr historia. Det
finns en karakteristisk episod, nämligen
den utväxling av krigsfångar som skedde
efter det att några månader förlupit.
Man utväxlade då 5 800 egyptiska
soldater mot 4 israeliska soldater. Denna
episod ger ju en föreställning om Sinaifälttågets
verkliga innebörd. Den
skulle ha blivit förkrossande tydlig om
icke den fransk-engelska invasionen hade
kommit emellan. Nu har man i stället
kunnat — det är det bisarra i hela
historien — i Kairo uppamma en segerpsykos,
så att de arabiska massorna lever
i den föreställningen, att Egypten
har besegrat inte bara Israel utan därjämte
även de båda stormakterna Frankrike
och England.

Hela tiden har, som jag säger, temat
varit, att Israel skulle dra tillbaka
sina trupper villkorslöst eller, som det
många gånger hette, man kan icke tolerera
att en stat belönas för ett angrepp.
Det låter ju mycket bra, men man bör
göra klart för sig val! det var som i sista
hand begärdes från Israels sida. Vad
Israel begärde var åtgärder som kunde
ge säkerhet mot återupptagande av raiderna
från gazaområdet och dessutom
krävde Israel fri sjöfart i Akababukten.

Vari skulle alltså den otillständiga belöningen
ha bestått? Jo, för Israels del
att få leva i fred och ha fri sjöfart 1ill
en israelisk hamn. Den som inte bedömer
saken enbart legalistiskl utan
även ser till själva det sakliga innehållet
kan inte undgå att göra en sådan
reflexion som jag här har gjort.

Tills vidare råder en lugn tystnad vid
inloppet till Akababukten. En finsk
trupp är stationerad där. Det kan helt
enkelt inte hända något allvarligt där
på rätt lång tid, eftersom de egyptiska
batterierna är grundligt förstörda och
det måste ta tid innan det kan bli någon
annan ordning. Därför är intresset
för närvarande koncentrerat till gazaområdet,
som är oroscentrum.

Jag har redan sagt att Gaza icke är
något egyptiskt territorium, utan att det
tillhör framtiden att avgöra den frågan.
Gazadistriktet är, som alla vet, en mycket
smal landremsa, fyra mil lång och
två mil bred. Avståndet till den jordanska
gränsen är mycket kort. Det är
därför lätt att från gazaområdet göra
terroristraider in i Israel och sedan rädda
sig över på jordanskt område eller
att göra sabotageraider in i Israel från
jordanskt område och sedan rädda sig
in i gazadistriktet. Gazaområdet ligger
således gynnsamt till för att utnyttjas
vid de raider som utförs av egyptiska
s. k. frivilliga, fedayen.

En betydande del av FN-församlingen
visade stor förståelse för Israels farhågor.
Särskilt erkännansvärda är enligt
mitt förmenande de insatser, som därvidlag
gjordes från kanadensisk sida.
Flertalet maritima länder, däribland
Sverige, har klart uttalat sig för fri sjöfart
i Akababukten. I fråga om gazadistriktet
gjordes många uttalanden till
förmån för åtgärder som skulle garantera
säkerhet i fortsättningen. Redan före
dessa olika uttalanden från olika
medlemsstater hade i generalsekreterarens
program, som var framlagt i två
grundläggande rapporter, dessa frågor
blivit belysta. Det framgår klart av dessa
rapporter, att generalsekreterarens
program ingalunda gick ut på att bara
återställa status quo ante, utan att man

Onsdagen den 20 mars 1957

Nr 9

genom Förenta Nationerna verkligen
skulle söka att åstadkomma mera stabila
och fredliga förhållanden i regionen.

Generalsekreteraren kunde, ehuru
materialet är rätt invecklat legalt, genom
en skicklig tolkning av stilleståndsavtalet
komma fram till en slutsats som
innebar både säkerhet mot raider från
gazaområdet och säkerställande av
den fria sjöfarten i Akababukten. Men
det visade sig vara utomordentligt svårt
att sätta dessa grundsatser, som således
fanns i generalsekreterarens rapport, i
en mer preciserad form på papper i
form av en resolution med någon chans
att få erforderlig kvalificerad majoritet.

Resultatet blev, att man fick lov att
göra två olika resolutioner, en resolution,
som fick en väldigt kraftig majoritet,
där man yrkade på omedelbart tillbakadragande
av Israels trupper, och
en andra resolution, som fick långt svagare
majoritet men dock kvalificerad,
där man försökte ta till vara så mycket
som möjligt av vad generalsekreteraren
hade åsyftat i sina rapporter. Men denna
andra resolution är utomordentligt
oklar och oprecis och blev därtill föremål
för motstridiga tolkningar under debatten
i församlingen. Den gick ut på
att efter det att Israel hade dragit sig
tillbaka, skulle FN-trupperna placeras
»på den egyptisk-israeliska demarkationslinjen».
Nu kan man ju inte placera
6 000 man på en linje, utan avsikten
var att antyda, att truppen skulle befinna
sig på bägge sidor om demarkationslinjen.
På denna punkt föreligger,
såvitt jag vet, ännu icke något israeliskt
samtycke till att FN-trupperna placeras
även på israeliskt område.

Men därjämte heter det i denna andra
resolution, att man skall genomföra
»andra åtgärder», som var angivna i
sekreterarens rapport, utan att det sägs
vilka andra åtgärder som därmed avsågs,
och det visade sig under debatten,
att på den punkten gavs det olika tolkningar
från olika håll i församlingen.
Detta är så mycket mera beklagligt, som
det är på denna grundval som generalsekreterare
Hammarskjöld nu reser till

Ang. Sveriges utrikespolitik
Kairo för att förhandla med den egyptiska
regeringen.

I en röstförklaring, som jag avgav efter
behandlingen av detta ärende, erinrades
det om de svenska förutsättningarna
för FN-truppen och vidare uttalades
det särskild tillfredsställelse över att
man åtminstone hade kunnat få behandla
bägge dessa resolutioner i omedelbart
sammanhang med varandra.

Generalsekreterarens uppdrag är så
mycket mera besvärande, som parternas
legala ståndpunkter är i hög grad oförenliga.
Israel vill för närvarande göra
gällande, att hela stilleståndsavtalet är
förfallet på grund av de kränkningar
som skett tidigare. Egypten återigen håller
på att visserligen finns det ett stilleståndsavtal,
men det är fortfarande ett
tillstånd av krig mellan Egypten och
Israel.

Då Israel ända in i det sista vägrat
att utan några garantier draga sig tillbaka,
fick ju generalsekreteraren rapportera
detta till församlingen, och denna
hans rapport slutade med att han säger
att nu tillkommer det församlingen
att säga vad som är härnäst att göra —
»what to do next». Det var ju en mycket
tydlig appell till församlingen, att
församlingen borde själv ange några
mera preciserade direktiv. På denna
appell har församlingen aldrig givit något
svar.

I stället kom det på dagordningen en
sanktionsresolution, avseende inte bara
medlemsstater utan alla stater över huvud
taget. Samtidigt förbereddes en eller
ett par andra resolutioner för att
undvika sanktionshistorien och för att
underlätta för Israel att besluta sig för
att dra tillbaka sina trupper från de sista
positionerna, men ingen sådan resolution
blev någonsin framlagd. Och anledningen?
Anledningen är helt enkelt den, att
läget i församlingen var sådant, att å ena
sidan kunde det icke bli kvalificerad
majoritet för sanktionsförslaget, och å
den andra sidan kunde man icke räkna
med någon som helst säkerhet på kvalificerad
majoritet för ett direktiv som
gav generalsekreteraren mera preciserade
besked om vad han hade att förhand -

Nr 9

Onsdagen den 20 mars 1957

Ang. Sveriges utrikespolitik

la om med den egyptiska regeringen.

I den sistuationen skedde nu en scenförändring,
där tyngdpunkten för några
dagar förflyttades till Washington
från New York, och vi hade bara att
vänta. Där fördes då samtal mellan Israel
och den amerikanska statsledningen.
Då det gäller den amerikanska statsledningens
insatser på detta område, får
man inte förbise, att samtidigt med att
man hade denna angelägenhet att sköta
hade man att tänka på hur man bäst
skulle kunna — som det heter på amerikanskt
språk — sälja Eisenhowerdoktrinen
till de arabiska nationerna.
Detta var ju ett huvudintresse för den
amerikanska statsledningen, som den hade
att ta hänsyn till, samtidigt som man
förde dessa resonemang om vad som
kunde göras i suezkrisen och för Israels
säkerhet.

I detta labila läge gjorde generalsekreteraren
ett tillägg till sin rapport, som
jag tror är av intresse att känna till.
I det tillägget förklarade han, att han
nu kunde uttala som ett tillägg till sin
föregående rapport, att han var »confident»
— övertygad — att han nu hade
försäkran från Egypten om dess villighet
att samarbeta beträffande gazaområdet
med FN-truppen, som skulle placeras
inte bara längs efter demarkationslinjen
utan också, som det uttryckligen
heter, i gazaområdet, och att den truppen
skulle ha till uppgift att tillförsäkra
området effektiv polis och garantera en
god administration. Dessa punkter stod
i den tilläggsrapport, som generalsekreteraren
sade att han var »confident» att
kunna meddela generalförsamlingen.
Hur det blir med denna egyptiska samarbetsvillighet
vet vi inte i dag; det
kommer ju att framgå av de förhandlingar
som generalsekreteraren skall föra
i Kairo. Vad som hittills har förekommit
är ju ingalunda av någon lugnande
beskaffenhet.

Efter samtalen i Washington och tillkännagivandet
från den amerikanska
statsledningen, hur den uppfattade saken,
kom Israels tillkännagivande fredagen
den 1 mars att man nu var villig
att dra tillbaka sina sista trupper från

positionerna i Gaza och vid inloppet till
Akababukten. Det skedde inte med uppställande
av villkor, men med angivande,
såsom det heter i texten, av vissa
»assumptions and expeetations» — förutsättningar
och förhoppningar. Dessa
gällde just de frågor, som jag tidigare
nämnt, beträffande säkerheten i gazaområdet,
och den fria sjöfarten i Akababukten.

Sedan detta tillkännagivande hade
gjorts, förekom en rad uttalanden från
olika stater. Av särskild betydelse var
ju det amerikanska uttalandet. Där förklarades
att det mesta av dessa förutsättningar
och förhoppningar var, såsom
det hette, »not unreasonable», icke oresonliga.
Israelerna blev mycket bekymrade
med anledning av den formulering
det amerikanska yttrandet hade fått, och
det blev ytterligare en väntetid över
veckoskiftet innan det verkligen blev något
av med tillbakadragandet av trupperna.
Under mellantiden agerade också
den amerikanske presidenten i ett
brev till Ben Gurion. Han förklarade där
att om Israel nu fullföljde denna åtgärd,
skulle Israel icke behöva ångra det beslut
det fattade. Och i stället för den
negativa formuleringen i församlingen
förklarade presidenten att han ansåg de
där förutsättningarna och förhoppningarna
vara »reasonble». Det var efter detta
presidentens brev som Israel verkställde
tillbakadragandet av sina trupper
från de bägge sista positionerna.

Jag föreställer mig att det kan ge en
viss inblick i nutida israeliska tankegångar,
om jag återger vad premiärminister
Ben Gurion sade vid ett sammanträde
i det israeliska parlamentet beträffande
den fria sjöfarten. Han sade att
»vår uppgift är att återställa den fria
sjöfart som Israel åtnjöt på Salomos tid».
På Salomos tid! Det kan ju bidra till litet
förståelse av psykologien bakom den
dramatik som har förevarit på detta område.

Efter ett veckoskifte av stor spänning
kom så konfirmerandet av att Israel
verkligen drog tillbaka sina trupper, och
det var i det sammanhanget som det korta
svenska anförandet hölls, som herr

Onsdagen den 20 niars 1957

Nr 9

Ohlon varit vänlig att erinra om och i
vilket jag på regeringens uppdrag framförde
den svenska regeringens uppfattning
om nödvändigheten av att säkerställa
fri sjöfart genom sundet till Akababukten.

Fredagen den 8 mars kom generalsekreterarens
sista rapport före församlingens
ajournering. Han kunde då tala
om, att tillbakadragandet var verkställt
och att FN-truppen fanns både i Gaza
och vid inloppet till Akababukten. I denna
sista rapport säger han att härmed
har resolution nr 2 trätt i full effekt,
och så säger han någonting anmärkningsvärt
beträffande de där andra åtgärderna
som man opreciserat talat om.
Han säger bara det att »valet av dessa
andra åtgärder får nu sökas i ljuset av
vidare undersökning och konsultation».
Det är det värvet som generalsekreteraren
torde vara i färd med att utföra
just nu.

Observera nu att denna sista rapport
icke har föranlett någon som helst meningsyttring
från församlingens sida. Situationen
var den att man över huvud taget
inte vågade ta risken av att framställa
något yrkande vare sig om att
församlingen tagit kännedom om rapporten
eller om att rapporten skulle godkännas,
utan man har bara lyssnat till
rapporten, och det enda beslut, som församlingen
fattade på denna sista arbetsdag,
var beslutet om ajournering.

Men samtidigt med framläggandet av
denna sista rapport underströk Hammarskjöld
mycket starkt det omedelbara behovet
av ytterligare medel till flyktinghjälpen
i gazadistriktet. Där sitter
200 000 flyktingar i flyktingläger, och
det är ju lätt att förstå vilka svårigheter
som kan uppstå, om all livsmedeltillförsel
dit skulle upphöra.

Det behöver nog inte understrykas,
hur utomordentligt vansklig den uppgift
är, som församlingen på detta sätt
har lagt på generalsekreterarens axlar,
och hur oklar FN-truppens nuvarande
uppgift i själva verket är. Ingen torde
vara mer medveten om den saken än generalsekreteraren
sjiilv.

Men, såsom jag nyss sade, föreligger

Ang. Sveriges utrikespolitik
här ett omedelbart alarmerande problem,
och det gäller livsmedelstillförseln till
gazområdet. Meningen har varit att
denna tillförsel skulle ske från Haifa,
där det finns en stor depå med livsmedel.
Den måste ske på en järnväg, där
israeliska soldater framför tågen, men
israeliska soldater får inte komma in
i gazaområdet. Den här frågan har
stött på stora svårigheter med prestigesynpunkter,
både från israelisk och
egyptisk sida.

I betraktande av det omedelbara behovet
i detta fall vill jag emellertid hoppas
att den svenska regeringen ägnar
denna fråga särskild uppmärksamhet.
Det kan väl tänkas att behovet är så
pass trängande och alarmerande, att fråga
kan uppstå om förskottsmedel i avvaktan
på att riksdagen kan ta ställning
till ärendet.

Med anledning av de mångahanda ofta
oriktiga eller motstridiga meddelandena
om läget just nu skulle jag vilja säga ett
litet varningens ord. Jag kan ta två
exempel. Det kom ett telegram från Belgrad,
som meddelade att den jugoslaviska
truppen fått order att avtåga ur
gazaområdet. Den har aldrig varit där,
och den har inte haft till uppgift att
vara där. Det kom också ett telegram
från Kairo, som sade att kanadensiska
trupper i gazaområdet skjutit på demonstranter.
Kanadensarna har aldrig varit
i gazaområdet, och de har inte heller
till uppgift att vara där, utan det är
skandinaver, indier och colombianer,
som varit och fortfarande är placerade i
detta område.

Jag har sagt att det är först efter Hammarskjölds
besök i Kairo som man något
närmare kan bedöma nuläget, men
en sak kanske bör lillfogas. Det kan ju
komma den dag då Egypten begär att
dessa trupper skall skickas tillbaka. Vad
händer då? Det finns en liten hållhake.
Det är nämligen sagt, och det har aldrig
bestritts, att om Egypten kommer med
ett förslag i den riktningen skall generalsekreteraren
sammankalla sin rådgivande
kommitté, som består av representanter
för stater som har trupper i
området. Då kommer det att bero på

Nr 9

Onsdagen den 20 mars 1957

Ang. Sveriges utrikespolitik
resonemanget i denna rådgivande kommitté,
om församlingen skall uppta den
frågan till behandling. Mera kan inte
sägas om den tänkbara situationen.

Mitt huvudintresse med detta inlägg
har faktiskt varit att söka ge en mera
åskådlig bild av under vilka förutsättningar
som generalförsamlingen har arbetat
under dessa månader.

Sådan den nu är, med 81 medlemmar
i stället för 60, kan det — såsom redan
har antytts i föregående anföranden —
i viktiga frågor organiseras två minoritetsblock,
som neutraliserar varandra
och gör det omöjligt att fatta sakbeslut
i frågorna. Utöver det som jag har talat
om här vill jag hänvisa till de harmlösa
resolutioner, som är antagna beträffande
Algeriet och Cypern. Det kan också
vara värt någon eftertanke för oss att
antalet demokratier efter vår västerländska
standard numera har nedgått
under den tredjedel av församlingen,
som har en så viktig funktion att den
kan blockera beslut. Man bör nog göra
klart för sig att sådan är den nuvarande
sammansättningen.

Samtidigt som denna ansvällning har
skett av medlemsstater har anspråken
på församlingens auktoritet stegrats —
se t. ex. sanktionskrav — och på medlemmarnas
lojalitetsplikt för att inte säga
lydnadsplikt gentemot församlingens rekommendationer.
Det är en situation,
som inte varit tillämnad i stadgan och
som enligt den erfarenhet, vi redan nu
har, icke av rent realpolitiska skäl kan
bringas till en ens något så när likformig
tillämpning gentemot olika medlemsstater.

Då utvecklingen med dessa premisser
har lett till att församlingen så att säga
vill så mycket mer än förr men ofta kan
så mycket mindre än förr, har det medfört
en i och för sig önskvärd förändring
beträffande generalsekreterarens status;
han har under denna utveckling blivit i
långt högre grad än tidigare en politiskt
agerande och förhandlande institution.

Detta är en situation, vars konsekvenser
ingalunda begränsar sig till nuläget.
Om dessa konsekvenser vill jag inte spå;
där är det framtiden som har ordet.

Herr WAHLUND (bf):

Herr talman! Herr Sandler sade nyss
att hans ärende i denna debatt var att
ge en överskådlig bild av vad som hänt
på det politiska området inom generalförsamlingen
under den sista tiden. Jag
tror att vi alla oreserverat kan ge herr
Sandler det erkännandet att han har lyckats
— som vanligt — att ge oss en klar
och konkret sammanfattning av vad som
har skett.

Det är ju så, att det är dessa storpolitiska
frågor, som mest intresserar
oss, men det kanske kan vara skäl att i
denna diskussion också påminna om att
det inom Förenta Nationerna utföres annat
arbete, mera i skymundan, det är
sant, men arbete som dock, det vill jag
säga, har lett till påtagliga resultat. Jag
tänker på vad Förenta Nationerna åstadkommit
i sin sociala, sin ekonomiska
och sin tekniska verksamhet. Men innan
jag övergår till den saken, herr talman,
vill jag bara komma med några reflexioner
med anledning av den hittills förda
debatten.

Hans excellens statsministern avgav
sin regeringsförklaring, och därefter
har nu representanter för vart och ett
av de fyra stora politiska partierna uppträtt.
En liten skärmytsling uppstod
mellan statsministern å ena sidan och
herrar Ewerlöf och Ohlon å andra sidan,
men jag tror inte att någondera
parten inlägger någonting allvarligt i
de små meningsskiljaktigheter som där
framkom. Nej, situationen är nog den
att vi är överens då det gäller utrikespolitiken.

Det kan hända att man i morgon får
läsa i tidningarna, att när det gäller en
utrikesdebatt i den svenska riksdagen
så händer just ingenting. Det har sagts
förr, och det är möjligt att man nu kommer
att upprepa det, att utrikesdebatterna
i riksdagen är tämligen torftiga. Detta
kan vara sant, om man med debatt
menar ett tillfälle då till varje pris konfliktämnen
skall kastas fram till vädring.
Men nu är det lyckligtvis så, som
jag har sagt, att vi inom de fyra större
partierna i det stora hela och i det väsentliga
är överens beträffande utrikes -

Onsdagen den 20 mars 1957

Nr 9

politiken, och detta förtjänar att sägas
om och om igen.

Jag menar inte med detta, att utrikesdebatterna
i riksdagen skulle vara onödiga.
Tvärtom anser jag att det har mycket
stort värde just att vi emellanåt manifesterar
denna vår enighet hade inför
oss själva, inför det svenska folket
och inte minst utåt.

Det är kanske inte heller ur vägen,
herr talman, att vi någon gång gör en
självanalys och försöker klargöra varför
den linje, som Sverige valt inom utrikespolitiken,
för oss ter sig så naturlig
och självklar. Jag tror att vi då i
första hand tänker på Sveriges geopolitiska
situation, med NATO-ländernas baser
i väst och östmakternas baser i öst
plus en hel del annat, som sammanhänger
med Sveriges geografiska läge i kraftfältet
mellan två stormaktsblock. Men
också andra ting kommer här in i bilden,
saker som man kanske inte så ofta
tänker på — detta att Sverige har en
befolkning som är mer homogen än måhända
något annat lands i hela världen,
att vi inte har några minoritetsproblem
och inte heller några kolonier, med den
belastning som de alltid utgör när det
gäller utrikespolitikens inriktning och
målsättning. Sverige har inga territoriella
krav på andra länder, och intet annat
land ställer territoriella krav på oss.
Vi har haft förmånen att leva i fred under
ett och ett halvt sekel, och vi önskar
bevara freden.

Sverige är ett litet land, men vi försöker
efter måttet av våra krafter att bygga
upp ett starkt försvar såsom en krigets
profylax. Vi är beredda att möta en
inkräktare, men vi vet att vi i det långa
loppet inte kan hålla stånd i en väpnad
konflikt med en stormakt som förfogar
över väldiga resurser.

Vi säger att vi vill vara alliansfria. Vi
avsvär oss inte vår handlingsfrihet inom
den internationella politiken, men vi ser
— inte minst inom Förenta Nationernas
generalförsamling — hur Sverige i
många fall funnit sig sakna anledning att
i konflikt mellan mäktiga stater med
motstridande intressen ansluta sig till
den ena eller den andra parten. Sverige

Ang. Sveriges utrikespolitik
har då ofta intagit en hållning, som
kanske skulle kunna kallas passiv, men
i de flesta fall torde den svenska attityden
i det internationella umgänget
snarare kunna betecknas såsom förmedlande,
eller skall vi säga försiktigt förmedlande.
Sverige har i de internationella
sammanhangen framträtt som ett
medelvägens land, och jag tror mig
lugnt kunna säga, att den svenska politiken
vunnit respekt både inom och
utom FN för sin rättrådighet och tolerans.
Vi har under årens lopp sett
många uttryck för uppskattning av den
svenska objektiviteten — jag tänker på
Sveriges deltagande i de båda Koreakommissionerna,
på att en svensk har
utsetts till FN:s generalsekreterare och
att nu senast en svensk utsetts till medlare
i Kashmirfrågan.

Målsättningen för Sveriges deltagande
i de internationella rådslagen är, att vi
efter fattig förmåga skall bidraga till
världsfredens bevarande, och Sverige
har såsom medel i dessa strävanden försökt
slå vakt om de låt vara mycket begränsade
möjligheter, som den internationella
rättsordningen erbjuder.

Men det är klart att också vi måste
anlägga mera lokalt betonade — vi kan
gärna kalla det mera egoistiska — målsättningar
i vår utrikespolitik. Det är
helt enkelt nödvändigt för oss att, i den
kalla värld där vi lever, slå vakt om
våra ;ntressen.

Det är helt naturligt att handelspolitiken
fått stort utrymme i dagens debatt,
och även jag vill deklarera att det
är med en viss oro man avvaktar vad
som kan komma ut av de internationella
överläggningarna när det gäller handeln.
Med den målsättning vi nationellt nar
inom jordbrukspolitiken, behöver vi
t. ex. eif visst utrymme för export av
jordbruKspr odukler.

Hur skall detta kunna realiseras med
de internationella handelspolitiska tendenser,
som just nu råder?

Vi mottog med blandade känslor underrättelsen
om sovjetnoten, som anklagade
Sverige och vår utrikesledning för
vad man kallar subversiv verksamhet,
det vill säga omstörtningsverksamhet.

Nr 9

Onsdagen den 20 mars 1957

Ang. Sveriges utrikespolitik
Dessa anklagelser är naturligtvis horribla
och kan inte i sak vara allvarligt menade.
Nu är det så att — det kan vi vara
övertygade om — de som sitter i Sovjets
statsledning vet vad de gör, och de vet
säkert mycket väl att sådana amsagor
inte går i svensk opinion — sedan kan
man diskutera vad det kan vara för motiv
bakom Sovjetunionens inställning.
Jag vill inte här blanda mig i den diskussion,
som på denna punkt uppstod
mellan herr Ewerlöf och statsministern.
Vi kan naturligtvis inte veta så mycket
om Sovjets motiv. Möjligen kan ifrågavarande
note ha varit avsedd för hemmakonsumtion,
men det gör saken knappast
bättre för oss.

Det är naturligt, att vi i dessa och andra
fall när det gäller utrikespolitiken
intresserar oss mest för de frågor, som
direkt berör oss som svenskar. Det är
naturligt att vi framför allt följer inte
minst jämviktsförhållandena inom den
lilla vrå av världen, där vi själva lever.
Det är mot den bakgrunden som man
har att se, jag skulle vilja säga det ensidiga
intreesse, som i den svenska utrikesdebatten
ägnas problemen »öst-väst»,
under det att man varit ganska måttligt
intresserad för de problem, som jag vill
sammanfatta under begreppet »synd».
Det behövdes något så påtagligt som oljerestriktioner
med förbud mot söndagskörning
och kallare bostäder för att vi
svenskar skulle få påtagligt intresse för
vad som händer på sydligare breddgrader.
Jag har från denna talarstol gång på
gång — jag är väl medveten därom —
försökt fästa uppmärksamheten på vad
som händer nere vid den trettionde
breddgraden och söder därom, men jag
får lov att säga att jag då har mötts av
ett ganska förstrött auditorium, när man
inte rent av skämtat över mitt intresse
för exotiska folk.

Världen har emellertid krympt samman
i luftkommunikationernas och vätebombens
tidevarv. Vi har fått de exotiska
länderna söderut till våra grannar.
Deras problem blir allmer också
våra problem. Tag exempelvis frågan om
världssvälten! Vi skall inte tro att vi i
det långa loppet får sitta i fred vid våra

köttgrytor, medan halva jordbefolkningen
ocli mer inte har tillräckligt med
mat för att upprätthålla en minimal hälsostandard.
Låt oss hålla detta i tankarna,
när vi längre fram under riksdagen
beslutar om anslag till internationella
ändamål! Och ännu hellre, herr talman,
låt oss i vårt land, där vi inte har några
rasfördomar, vänja oss vid att betrakta
svältande sydasiater, afrikaner och sydamerikaner
som vår nästa, som vi självklart
vill hjälpa. Vi har här hemma avskaffat
svält och fattigdom. Men varför
skall vi då låta vår känsla för medmänniskor
göra halt vid landets gränser?
Nåväl, vi vaknade upp då det gällde
Ungern. Låt oss också vakna upp i fråga
om de länder, där den materiella nöden
representerar det normala tillståndet!

Representanterna för de underutvecklade
länderna börjar numera allt kraftigare
ställa sina krav inom Förenta Nationernas
generalförsamling. Jag förstår
dem, även om jag inte alltid sympatiserar
med deras metoder. I de underutvecklade
länderna har man numera alldeles
klart för sig, att deras ytterligt
låga levnadsstandard inte får betraktas
såsom något ödesbestämt, utan som någonting
som snarast måste ändras. De,
som under en del år har deltagit i generalförsamlingens
överläggningar, har
inte kunnat undgå att märka att tonen
från de sydasiatiska staterna, från arabblocket,
från de afrikanska och de latinamerikanska
staterna påtagligt
skärpts. Jag vill emellertid trots allt gärna
konstatera, att man hittills något så
när lugnt kunnat diskutera hithörande
ting och att, då det gäller det sociala
och ekonomiska området, besluten inom
Förenta Nationerna — det vill jag säga
— till väsentlig del kunnat genomföras
i kompromissens tecken. Jag vill återigen
upprepa vad jag redan sagt, att
när det gäller den ekonomiska, sociala
och tekniska hjälpen till de underutvecklade
länderna går det framåt inom
Förenta Nationerna, om än långsamt.
Här kan Förenta Nationerna verkligen
redovisa påtagliga praktiska resultat.

Men det bör samtidigt konstateras att
debatterna inom generalförsamlingen på

Onsdagen den 20 mars 1957

Nr 9

detta område ofta mera präglas av propagandistiskt
önsketänkande än av realiteter.
Under den gångna generalförsamlingen
diskuterade man t. ex. frågan om
SUNFED, som innebar att man skulle
planera en gigantisk kapitalfond för utlåning
av pengar till de tillbakasatta länderna
i syfte att främja deras ekonomiska
utveckling. Nog skulle en sådan
fond vara i hög grad behövlig, men man
frågade sig ändå, vad den där diskussionen
tjänade till, när det för dagen
inte fanns en chans att få fram de behövliga
pengarna.

En annan sak som mycket debatterades
är frågan om industrialisering av
dessa länder som en väg till snabbt ekonomiskt
framåtskridande. Man tog ingen
nämnvärd hänsyn till att industrialisering
— och särskilt inrättande av tung
industri — kräver stora kapitalresurser,
som utan tvekan inte kan mobiliseras i
en handvändning. Jag tror att ett litet
land som Sverige som står utanför
stridslinjerna har en anspråkslös mission
att fylla också i ett sådant här sammanhang
genom att utan att bli misstänkt
kunna i generalförsamlingen påvisa
den nakna sanningen.

De länder vi kallar underutvecklade
länder är jordbruksländer, länder med
primitivt jordbruk och undersysselsatt
befolkning, som lever på en mycket låg
levnadsstandard. I dessa länder kommer
man att ha brist på kapital under överskådlig
tid, även om det visas mycket
stor generositet från de stora givarmak
terna, från Förenta staterna, från Sovjet
o. s. v. Man kommer att ha brist på kapital,
samtidigt som man har överskott
på människor. Därför bör man i första
hand skapa sysselsättningar som inte är
utpräglat kapitalkrävande. Jag tänker på
småindustri, hantverk och andra sysselsättningar,
som för övrigt har tradition
inom många av de länder det här gäller.
Och så skall man inte glömma
den underutvecklade världens jordbruk,
den dominerande näringen i nu ifrågavarande
länder. Genom mycket små medel,
såsom bättre utsäden, bättre gödslingsteknik,
bättre redskap, bevattningsanordningar
o. s. v. kan man åstadkom 4

Första kammarens protokoll 1957. Nr 9

Ang. Sveriges utrikespolitik
ma storslagna resultat. Det har jag själv
kunnat konstatera i mitt arbete i en del
av länderna söderut, även om jag inte
direkt sysslat med dessa ting.

När man nu, som jag här gör helt anspråkslöst,
försöker föra diskussionen
kring dessa ting från önskedrömmar till
realiteter, innebär det ingen kallsinnig
inställning till de underutvecklade länderna
och deras problem. Det innebär
bara en rekommendation till dessa länder
att försöka passera genom samma
utveckling som vi här i Sverige genomgick
under 1800-talets första hälft, då
Sverige gick över från att vara ett underutvecklat
land till ett utvecklat land.
Till en början var det jordbruksproduktionen
som förbättrades. Först senare
skedde hos oss det egentliga industriella
genombrottet.

Herr talman! Jag tror att jag alltid i
dessa utrikesdebatter har återkommit
till värld sbefolkningsfrågan, eller problemet
att undvika att den produktionsförbättring
som man vill åstadkomma i
de underutvecklade länderna äts upp
av den våldsamt ökande befolkningen.
Men jag skall, herr talman, inte taga upp
detta problem i dag, jag tycker faktiskt
inte att jag behöver göra det. Våra statsmakter
liksom svenska centralkommittén
för tekniskt bistånd har visat ett
konstruktivt och positivt intresse för
dessa ting. Jag kan konstatera, att hade
det berott på oss själva, skulle vi i dag
haft i gång en försöksverksamhet avsedd
för befolkningskontroll i ett av
de hithörande länderna som ett led i
den svenska bilaterala biståndsverksamheten.
Jag vågar vara optimistisk och
tro, att det inte skall dröja mycket länge
förrän Sverige får möjlighet att göra en
effektiv hjälpinsats, då det gäller de internationella
befolkningsmässiga problemen.
Det är med utomordentligt stor
tillfredsställelse som jag, herr talman,
konstaterar detta.

Jag har nu, särskilt mot slutet av mitt
anförande, talat mycket om Förenta Nationernas
verksamhet på det ekonomiska
och sociala området. Min motivering för
den saken är densamma som herr Ohlons
när han talade om Nordiska rådet.

Nr 9

Onsdagen den 20 mars 1957

Ang. Sveriges utrikespolitik
Han sade att folk här hemma känner
mycket litet till Nordiska rådet och det
arbete som där utföres. Samma sak gäller
Förenta Nationernas ekonomiska och
sociala verksamhet. Nu vill jag säga, att
naturligtvis kan också denna verksamhet
kritiseras. Var och en, som exempelvis
i praktiken kommit i kontakt med
det fältarbete som utföres i Förenta Nationernas
eller dess specialorgans regi
jorden runt, kan bidraga med konkreta
och drastiska exempel på organisativa
och andra brister. Men det vore
orättvist att slå ner på detaljer. I stort
sett är de pengar, som vi lägger ned
på detta område inom Förenta Nationernas
ram, väl använda. Det finns inom
vår riksdag en viss kallsinnighet mot
de dock relativt blygsamma anslagsbelopp,
som avser den internationella
verksamheten och särskilt den internationella
hjälpverksamheten. De av riksdagens
ärade ledamöter, som inte anser
hithörande utgifter innebära en social
skyldighet av samma art som när vi
hjälper våra egna behövande landsmän,
borde åtminstone betrakta dessa internationella
utgifter inom vår riksstat som
en mycket anspråkslös försäkringsavgift.

Herr OSVALD (fp):

Herr talman! Låt mig till en början
konstatera, att jag i mångt och mycket
delar den uppfattning, som herr Wahlund
nyss givit uttryck åt, om den svältande
befolkningens problem. Däremot
kan jag inte alls dela hans uppfattning
om ett så utomordentligt viktigt förslag
som förslaget om SUNFED — Special
United Nation’s Fond for Economic Development.
Anledningen till att detta betydelsefulla
förslag inte har kunnat förverkligas
är ingalunda bristen på kapital.
Det är den goda viljan som saknas.
Funnes den, skulle säkerligen fonden
ha varit förverkligad för länge sedan.

I ett anförande under remissdebatten
förra hösten yttrade hans excellens herr
utrikesministern om Israels aktion mot
Egypten bland annat, att det var »en
ödesdiger dårskap från Israels sida».

Han sade också, att »Israels preventivkrig
mot Egypten inte kan försvaras».
Emellertid tror jag att man nu kan konstatera,
att de väldiga lager av vapen
och annan materiel som Israels styrkor
påträffade på Sinaihalvön — en utrustning
som var av rysk härkomst — visade,
att Israel genom sitt snabba ingripande
sannolikt avvärjde en olycka,
som kunnat få ännu allvarligare följder
för oss alla än den nuvarande krisen.

Utrikesministerns karakteristik skulle
enligt min mening med större rätt
kunna användas om Förenta Nationerna
och om Förenta staterna, då de tog parti
för diktaturerna mot demokratierna.
Därigenom försvagade de demokratiernas
ställning högst avsevärt, och den
fortsatta utvecklingen har ju också kännetecknats
av eftergift på eftergift för
diktaturen i Egypten, medan det samtidigt
har rests krav på sanktioner emot
Israel, lyckligtvis aldrig förverkligade.

Denna politik från Förenta Nationernas
och från Förenta staternas sida har
ju också blivit mycket starkt kritiserad,
inte minst i Förenta staterna, där man
från flera håll och i många av de ledande
tidningarna klandrat både politiken
och den dubbelmoral som politiken
grundar sig på: en moral gentemot diktaturerna,
eu gentemot demokratierna.

Det senaste exemplet på eftergifter är
de allra sista dagarnas händelser i Gaza.
Där gav, såsom vi har hört skildras i
dag, Israel till sist efter för påtryckningarna,
då en FN-styrka skulle överta
vakthållningen i området. Men knappt
hade FN-styrkan kommit in, förrän Nasser
krävde att få överta förvaltningen —
och han fick sin vilja igenom. De löften
Israel hade fått har redan svikits.

Motiveringen för eftergifterna i fråga
om Gaza är den svagaste möjliga. Det
sades till exempel, att »Egyptens suveränitet
över gazaområdet icke kan ifrågasättas».
Såsom redan utvecklats i dag,
bland annat av herr Sandler, har emellertid
gazaområdet aldrig varit egyptiskt.
Det var en ren tillfällighet, att
frontlinjen kom att ligga, där den nu ligger,
då stilleståndet slöts år 1949 mellan
Israel och Egypten.

Onsdagen den 20 mars 1957

Nr 9

I den redogörelse, som lämnats riksdagens
ledamöter rörande utrikespolitiken,
konstateras, till synes med en viss
belåtenhet, att läget numera bär återställts
till det tillstånd, som rådde före
Israels angrepp på Egypten. Men det var
just detta läge, som länge hade utgjort
en källa till allvarliga konflikter, medan
Förenta Nationerna stått vid sidan som
vanmäktig åskådare.

Det är enligt min mening beklämmande,
att Förenta Nationernas politik grundat
sig uteslutande på en juridisk formalism,
helt och hållet bortseende från
att Förenta Nationerna har att arbeta
för, inte bara fred, utan också rätt och
säkerhet. Det skulle ha varit en stor källa
till tillfredsställelse, om Sveriges representanter
i Förenta Nationerna i ännu
större utsträckning fört rättens talan i
stället för att, såsom nu har skett i så
många fall, följa dem som handlat efter
de principer, som dikterats av den juridiska
formalismen. Detta, menar jag,
skulle vara desto viktigare som Sverige
numera är medlem av säkerhetsrådet.

Om Förenta Nationerna hade förmått
visa tillräcklig fasthet mot Egypten, hade
det möjligen kunnat åstadkommas en
lösning av Mellersta österns problem genom
att förverkliga ett förslag, som framlagts
av världsfederalister i Storbritannien.
Förslaget innebar att hela Sinaibalvön
skulle ställas under Förenta Nationernas
administration mot ett ekonomiskt
vederlag till Egypten, som skulle
ha möjliggjort för Egypten att investera
pengar i den stora Assuandammen. I sådant
fall hade Suezkanalen kunnat internationaliseras
och Akabaviken likaså,
och väldiga områden på Sinaihalvön hade
kunnat bli odlade, till fromma för de
många tusental flyktingar som nu lever
i misär.

Det är, herr talman, med stor tillfredsställelse
man noterar, att den senaste
svenska noten till Sovjet talar ett klart
och tydligt språk. Så borde det ha talats
långt tidigare. Men förr tycks ledstjärnan
ha varit att vi skulle försöka hålla
Sovjet på gott humör genom flathet:
flathet i fråga om baltflyktingarna, i fråga
om övergrepp mot svenska fiskare,

Ang. Sveriges utrikespolitik
i fråga om kravet på upplysningar om
Wallenberg, i fråga om det ryska spionaget
i Sverige o. s. v. och inte minst
genom att stå utanför demokratiernas
samarbete för försvaret. De senaste dagarnas
händelser — jag tänker då på de
ryska anklagelserna för spioneri — visar
att Sveriges regering sannerligen
inte kunnat inhösta någon rysk tacksamhet
för sin beskedlighet. Därav tycks nu
regeringen änligen ha fått råg i ryggen.
Måtte den rågen bli kvar!

Det senaste halvårets händelser har
visat att det mer än någonsin behövs
ett starkt och enat Europa, byggt på ett
vidgat ekonomiskt samarbete, såsom det
bär i dag utvecklats av hans excellens
statsministern och av flera andra talare.
Det räcker emellertid enligt min mening
inte med ekonomiskt samarbete, utan det
behövs också, som bl. a. Frankrikes konseljpresident
nyligen framhållit, ett politiskt
samarbete. Ett starkt och enat
Europa skulle kunna spela en betydligt
större roll än Europa nu gör i internationell
politik. Det nuvarande tvåblockssystemet
skulle kunna bringas att försvinna.
Därigenom skulle också den stora
och värdefulla erfarenhet i internationell
politik, som finns representerad
i några av Europas länder, kunna öva
mer inflytande på utvecklingen än vad
den nu gör. Så länge Europa är splittrat
och den juridiska formalismen sitter i
högsätet är det bara de kommunistiska
och feodala diktaturerna som bärgar
hem vinsterna. I det vidgade europeiska
samarbetet bör också vi delta mera helhjärtat
än hittills, även på det militärpolitiska
planet. I nuvarande allvarliga
situation är det för oss alltför riskabelt
att stå ensamma. I samarbete med andra
europeiska stater kan vi dels nå en större
säkerhet än den vi nu bar, dels bidra
till att stärka den europeiska försvarsgemenskapen.

Krisen i Mellersta östern medförde ett
resultat som av världsfederalisterna —
en grupp som jag räknar mig till — hälsades
med tillfredsställelse, nämligen
upprättandet av en internationell polisstyrka.
Herr Sandler har nyligen här i
kammaren betecknat denna aktion från

Nr 9

Onsdagen den 20 mars 1957

Ang. Sveriges utrikespolitik
Förenta Nationernas sida som det kanske
mest betydelsefulla resultat som uppnåtts
under den senaste sessionen. Upprättandet
av denna polisstyrka var ett
gammalt världsfederalistiskt krav, och
det glädjande var att polisstyrkan allmänt
accepterades av världsopinionen.
Tyvärr liar inte polisstyrkans insatser
motsvarat förväntningarna. Anledningarna
härtill är till en del den eftergiftspolitik
som förts, bl. a. på grund av bestämmelsen
i stadgan för polisstyrkan
att vederbörande stats samtycke skulle
krävas för att styrkan skulle få stationeras
inom dess område. Situationen är
alltså den, som också herr Sandler berörde
i sitt anförande, att Nasser när
som helst kan kasta ut Förenta Nationernas
ordningsmakt. Det är ingen överdrift
att säga, att Förenta Nationerna till
följd av de nu inträffade händelserna
råkat i en allvarlig kris. Det är därför
hög tid att det vid flerfaldiga tillfällen
resta kravet om en revision av stadgan
snarast förverkligas. Om Förenta Nationerna
skall kunna sätta sig i respekt
inte bara hos demokratiska, fredsälskande
små nationer utan också hos påträngande
diktaturer, måste världsorganisationen
göras betydligt starkare. Det
behövs ett världsparlament och det behövs
en världslag med en internationell
rättsordning, en världsregering och en
världspolisstyrka. Det är därför som kravet
på en revsion av Förenta Nationernas
stadga nu har fått en sådan tyngd.
Det föreföll av hans excellens statsministerns
yttrande för en stund sedan,
som om han nu också ansluter sig till
kravet på en förstärkning av Förenta
Nationerna. Det är därför att hoppas,
att Sveriges representanter kommer att
stödja kraven på en revision.

Helt visst har Förenta Nationerna
trots relativt blygsamma penningmedel
utfört ett mycket beundransvärt arbete
för att hjälpa flyktingar, för att förbättra
hälsotillståndet i många länder, för att
bistå de svältande folken med livsmedel
o. s. v.

Men Förenta Nationerna kan inte för
närvarande upprätthålla freden, inte garantera
säkerheten, inte hävda rätten.

Och därför kan man inte nå det höga
syfte, som uttalas i stadgan, förverkligandet
av mänsklighetens gamla dröm:
»att rädda kommande generationer från
krigets gissel».

För de små nationerna i världen är
skapandet av en stark världsorganisation
det enda sättet att överleva i atomåldern,
och i det långa loppet är detta också för
de stora det enda sättet. Det är därför
viktigt att revidera stadgan nu. Situationen
för mänskligheten har en gång
formulerats av Churchill kort och slagkraftigt
med dessa ord: »Valet står mellan
ohjälplig katastrof och omätlig vinning.
»

Låt mig till sist, herr talman, återge
ett par meningar från en vädjan, som
under den nu pågående krisen utsändes
ifrån parlamentarikernas världsförening
för världsregering. Det sägs där i slutet:
»Förut har vi beskrivits som opraktiska
idealister. Realpolitikerna har fört oss
nära avgrundens rand, medan vi är
tvingade alt stå overksamma inför
ohyggliga olyckor. Det är ännu tid, om
man handlar efter de riktlinjer vi föreslår,
att ur nuvarande olyckor få kommande
välstånd, att befria världens folk
från det ekonomiska trycket av försvarsutgifter,
att åstadkomma åt dem en värld,
befriad från krig och krigshot, och att
slutligen åstadkomma en värld i fred.»

Herr WAHLUND (bf) kort genmäle:

Herr talman! Herr Osvald yttrade en
sak i början av sitt anförande, som jag
inte vill låta stå oemotsagd, även om
jag vet att det gäller en detalj.

Att SUNFED inte kommit till stånd,
sade herr Osvald, beror inte på kapitalbrist,
utan på brist på god vilja. Ja, men
är inte god vilja och brist på kapital
precis samma sak då det gäller SUNFED?
Har man god vilja hos de stora
givarmakterna, då kommer kapitalet
fram och då kommer SUNFED till stånd.

En sak bör vi då alla vara överens
om: om och när SUNFED kommer till
stånd, skall givetvis Sverige bära sin
andel av kostnaden.

Onsdagen den 20 mars 1957

Nr 9

Herr OSVALD (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Wahlund säger,
att bristen på kapital skulle bero på bristen
på god vilja, om jag fattade honom
rätt. I så fall är vi fullkomligt överens.
Hade det funnits god vilja, hade också
kapitalet kunnat framskaffas.

Herr ÖHMAN (k):

Herr talman! Vi har fått ett ganska
omfångsrikt skriftligt material till förfogande
för denna debatt, och dessutom
av statsministern vid debattens början
en intressant översikt av det utrikespolitiska
läget. Då jag är enig med grundlinjen
i regeringens utrikespolitik, kan
jag inskränka mig till några korta reflexioner.

Jag vill ge regeringen erkännande för
att den håller fast vid den alliansfria linjen
och för att den klart framhäver nödvändigheten
av att världens länder kommer
fram till en ny avspänning och nedrustning.

Vad jag saknar är en mer allsidig
bedömning och en grundligare analys
av de krafter, som på olika håll i världen
gör sig gällande i utrikespolitiken,
samt deras syften och intressen.

Det internationella klimatet har blivit
bistrare. Därom råder allmän enighet.
Man behöver endast peka på vad som
hänt i Mellersta östern och Ungern för
att illustrera detta förhållande. Vi upplevde
en tid av avspänning efter Genévekonferensen.
De flesta människor i vårt
land — och jag tror även i andra länder
— såg däri ett hoppingivande tecken.
Men det fanns också de som förhånade
»Genéve-andan». För vårt lands
vidkommande hänvisar jag till kretsarna
kring Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet
och en del likartade tidningar. De
har glädjande nog inte lyckats erhålla
något större inflytande på svensk utrikespolitik.
Men i andra länder finns det
mer inflytelserika grupper, som nedlagt
stor energi, stort kapital och stora
organisatoriska resurser för att göra slut
på »Genéve-andan» och skärpa motsättningarna
i världen.

Ang. Sveriges utrikespolitik

Det är dessa kretsar som under de
senaste månaderna haft en temporär
framgång. Det kalla kriget har blossat
upp igen. Att det inte har utvecklats
till ett allmänt hett krig, beror framför
allt på den ständiga auktoritet för fredens
bevarande, som folken överallt, i
alla länder, har varit mäktiga att utveckla.

Just det sista är den ljusa sidan i
den bistra verklighet vi upplever. För
att få denna sida att bli bestående, för
att den skall segra över hela fältet, är
det nödvändigt att folken får övertygande
upplysning om vilka kretsar, vilka
krafter det är, som har intresse av att
de internationella relationerna skärpes
och som har intresse av en fortsatt kapprustning
och kanske ett tredje världskrig.

Om man har denna utgångspunkt för
bedömningen av det internationella skeendet,
kommer man ovillkorligen fram
till den slutsatsen, att man måste göra
en klassmässig bedömning av det hela.

Vilka är intresserade av en fortsatt
kapprustning? Vilka kan ha intresse av
ett tredje världskrig? Om vi använder
den s. k. uteslutningsmetoden, blir det
mycket lätt att komma rätt vid besvarandet
av dessa frågor. Arbetarklassen,
bönderna, tjänstemännen och vetenskapens
utövare i alla länder har allt att
förlora på en skärpning av det kalla kriget
och på ett tredje världskrig. Därför
är det också så, att dessa skikt överallt
är för ökat samförstånd mellan länderna
och för fredens bevarande. Jag tror
att man kan dra den slutsatsen utan risk
för att den är förhastad.

Det är andra kretsar som är ansvariga
för den internationella situationens
skärpning, för kapprustningen och för
krigspolitiken över huvud taget. De ansvariga
är just de som drar ekonomisk
och politisk vinning av krig och krigsfara.
Vem är det som förtjänar på kapprustningen?
Ja, det är uteslutande rnstningskungarna
i de kapitalistiska länderna.
Varje ny kanon de får leverera — för
att inte tala om flygplan och vätebomber
— betyder för dem större ekonomisk
makt och därmed också ökat po -

Nr 9

Onsdagen den 20 mars 1957

Ang. Sveriges utrikespolitik
litiskt inflytande. Men folken får först
betala kostnaderna och sedan, om krigskatastrofen
blir ett faktum, ge sina liv
för intressen som de står totalt främmande
för.

.lag har tagit dessa elementära frågeställningar
till utgångspunkt för mina
bedömningar av vad som utspelar sig på
den internationella politikens fält.

Jag ställer nästa fråga. Vem kunde ha
intresse av krigshandlingarna mot Egypten?
Var det Englands, Frankrikes och
Israels arbetande folk? Naturligtvis inte!
Frågorna är besvarade samtidigt som
de ställes.

Intet folk, varken angriparstaternas eller
den överfallna statens, kunde ha något
som helst intresse av det krig som
här drogs i gång. Det var andra intressenter
som låg bakom. Att det var oljekapitalet
i England och Frankrike, som
dirigerade angreppet, torde ligga utom
all diskussion. Att det ligger i oljekapitalets
intresse att hålla de arabiska folken
i Mellersta östern i en kolonial eller
halvkolonial tillvaro är lika uppenbart
som det förra. Därför förföll man till
hysteri i dessa kretsar, när Egypten under
fullt legitima former beslöt att nationalisera
Suezkanalen. Inga andra intressen
kränktes genom detta beslut än
aktieägarnas i de båda västmakterna.
Deras vinster på kanaltrafiken tog slut.
De stora oljemonopolen, som har tagit
och alltjämt tar hem sagolika vinster
på exploateringen av de väldiga oljeförekomsterna
i Mellersta östern, har
sedan länge känt sina intressen hotade
av de arabiska folkens nationella frihetsrörelse.
Den akt av självständighet
från Egyptens sida, som kanalbolagets
nationalisering innebar, betydde samtidigt
en väldig stimulans för andra arabnationer
i deras strävan till frigörelse
från kolonialt beroende. Krigshandlingarna
mot Egypten riktade sig därför i
verkligheten mot hela den arabiska
östern.

Det blev nederlag för angriparna, såväl
militärt som politiskt och ekonomiskt.
Jag tror att man kan säga att en
mycket utbredd allmän opinion i världen
stod och står på Egyptens sida.

Egypten är ju ett land, som är i färd
med att genomföra sin nationella befrielse,
avlägsna feodalherrarnas maktpositioner
och skapa förutsättningar för
att höja folkets sociala och kulturella
standard.

Med det vapenstillestånd, som nu har
uppnåtts, är naturligtvis inte problemen
i den arabiska östern lösta. Vi vet ju
alla att oljan är ett mycket eldfarligt
stoff. I kampen om den kommer motsättningarna
till synes inte enbart mellan
arabfolken och de forna kolonialherrarna,
utan också mellan kolonialpolitikerna
själva.

Jag erinrar om att Mellersta östern är
skådeplats för en hård dragkamp mellan
å ena sidan England och Frankrike,
vars kolonialvälden vacklar, och å andra
sidan USA, som under de senaste
20 åren steg för steg har flyttat fram
sina positioner i detta viktiga område.

Jag vill erinra om att medan USA år
1937 endast kontrollerade 13 procent
av oljeutvinningen i arabiska östern och
England 80 procent, är läget nu att USA
kontrollerar 60 procent och England
endast 30 procent.

Att det är väldiga vinster, som står
på spel för de privata oljemonopolen,
illustreras därav, att ett enda amerikanskt
oljeföretag, som exploaterar oljeutvinningen
i Saudarabien, årligen tar
hem över 1,5 miljarder kronor i ren
vinst.

Det är mot denna bakgrund man får
se USA:s ställning i konflikten i Mellersta
Östern och den s. k. Eisenliowerdoktrinen,
som innebär att USA tar sig
rätt att utbygga ett nät av krigsbaser
och placera militära stridskrafter i detta
eldfängda område. Det är en åtgärd
som innebär ett hot både mot de arabiska
folkens strävan till nationell frihet
och mot världsfreden. Därför menar
vi att vårt land också i fortsättningen
har anledning att med vaksamhet
följa vad som utspelas i Mellersta östern.

Det kommunistiska partiet har, som
situationen är i dag, ingenting emot att
en svensk värnpliktskontingent under
FN:s ledning bidrar till att upprätthål -

Onsdagen den 20 mars 1957

Nr 9

la freden mellan Israel och Egypten.
Men denna vår ståndpunkt intas under
den uttryckliga förutsättningen, att
truppstyrkan strikt hålles till de uppgifter
som är fastställda i FN-resolutionen
av den 2 november, d. v. s. att den
befinner sig där med vederbörande
lands medgivande och inte kvarhålls
där längre än vad som är absolut nödvändigt
för att trygga freden.

Däremot anser det parti som jag representerar,
att Sveriges deltagande i den
s. k. Sueztrafikanternas organisation
bör omprövas. Sverige bör i handling
erkänna Egyptens suveränitet över kanalen
och acceptera den egyptiska regeringens
förklaringar om att kanalen
skall stå öppen för alla nationer som
vill använda den.

Herr talman! I regeringsdeklarationen
erinras också om ungernhändelserna
förra hösten. Jag uttrycker min
tillfredsställelse över att detta uttalande
präglas av en helt annan moderation
än man tidigare visat när det gäller dessa
händelser. Regeringen konstaterar —
jag tror helt riktigt — att »det inte kan
ha varit lätt» för sovjetregeringen att
fatta beslut om militärt ingripande, men
att man tydligen riskerade att Ungern
i annat fall »inlemmats i motsidans militära
system». Jag tror att dessa iakttagelser
överensstämmer med verkligheten.
Alla kända fakta talar för att upprorsförsöket
i Ungern ingick som ett led
i krigsorganisatörernas strävan att skapa
en ny militär stödjepunkt i hjärtat
av Europa.

När regeringen bagatelliserar denna
fara, gör den en felaktig värdering av
händelseutvecklingen. Faktum var ju att
redan under de sista dagarna i oktober,
när regeringen Imre Nagy bokstavligen
bröt samman, var de gamla Horthyanhängarna
i färd med att införa en regim
av mellankrigstidens märke. Ett av de
många uttrycken härför var den bestialiska
terrorvåg som svepte över landet
mot ungerska patrioter och framstegsviinliga
människor. Ett annat uttryck var
att de gamla härskande klasserna skickade
tillbaka sina representanter, som
hade följt med Hitlerarméerna under

Ang. Sveriges utrikespolitik
Hitlers reträtt och som sedan dess hade
vistats i Västtyskland och där organiserat
sina militära förband. De dök nu
plötsligt upp igen för att installera sig
i den statliga ledningen. Det var heller
ingenting ovanligt att sådana forna ägare
till nationaliserade företag kom tillbaka
till Ungern, installerade sig och
deklarerade att nu skulle man börja
på det gamla sättet igen.

Vi måste se händelserna i Ungern, icke
med utgångspunkt från tvivelaktiga biavsikter
utan ifrån fredens och det
ungerska folkets eget intresse. Om man
gör det, förstår man, att hur smärtsamt
det som skedde i Ungern än var, så
var det dock ur fredens och det ungerska
folkets egna synpunkter det bästa
möjliga.

Jag vill i det sammanhanget säga ett
par ord till herr Ewerlöf och herr Ohlon,
som här talat med darr på stämman om
de lidanden, som övergått det ungerska
folket. När ni talar på det sätt som ni
här gör, skorrar det falskt av flera skäl
— för det första därför att ert medlidande
inte sträcker sig till dem, som i
Ungern föll offer för lynchmobbens
framfart under de sista dagarna av oktober
och början av november, och för
det andra därför att ni inte har ett enda
ord av medlidande för de tiotusentals
egypter, som fått sätta livet till eller fått
sina hem demolerade av det fransk-engelska
bombflyget. Ert tal skorrar också
falskt, därför att ni inte bär ett enda
ord att säga till fördömande av att den
amerikanska regeringen under loppet av
några år officiellt anslagit över tre miljarder
kronor för spioneri, sabotage och
upplösningsverksamhet i socialismens
länder. Det skorrar också falskt, därför
att ni ingenting har att säga om de algeriska
patrioternas eller cyprioternas lidanden
under de franska och engelska
regeringarna. Skall man föra en mcdli(landeskampanj,
tycker jag verkligen att
man, om man vill bli tagen på allvar,
skall se över hela fältet. De ungerska
händelserna är betydligt mer komplicerade
än man i allmänhet vill göra gällande.
De hade mycket allvarliga internationella
aspekter. De ingick som ett

Nr 9

Onsdagen den 20 mars 1957

Ang. Sveriges utrikespolitik

led i en stort upplagd och väl förberedd

strategisk plan.

Jag vill sammanfattningsvis säga att
för det ungerska folket, som höll på att
förlora de landvinningar, det uppnått efter
befrielsen 1945, liksom för den allmänna
fredens sak, är det enbart glädjande
att läget i Ungern nu stabiliseras
på en socialistisk grundval.

Herr talman! Till sist vill jag säga att
jag tolkar statsministerns rapport så, att
regeringen eftersträvar avspänning mellan
stormakterna och att Sverige skall
upprätthålla vänskapliga relationer åt
alla håll och att våra grannskapsförbindelser
med Sovjetunionen och Polen
skall utvecklas vidare. Jag är, herr talman,
helt enig med statsministern i dessa
strävanden.

Herr BENGTSON (bf):

Herr talman! Lyckligtvis bär utrikesdebatterna
i den svenska riksdagen inte
mycket karaktär av debatt. Enigheten i
fråga om utrikespolitiken är så stor, att
det mera blir deklarationer och uttalanden
än framförande av meningskiljaktigheter.
Enligt min uppfattning är det
ett förhållande, som inte nog högt kan
uppskattas. Vi kan gärna ha häftiga debatter
om vårt lands inre angelägenheter,
men då vi vänder oss ut mot världen,
är Sverige en enhet, en nation, som kan
ge till känna landets mening utan reservation
från någon grupp eller något
parti.

Den utrikespolitiska linje, som svenska
folket har samlat sig kring, är ingen
nyhet. Den har gällt under så många decennier
nu, att man måste säga att det
är en mycket stabil uppfattning som råder
i vårt land i utrikespolitiskt hänseende.
Vår neutralitetspolitik har väckt
respekt utåt, och våra bestämda deklarationer,
att vi inte vill engagera oss i
stormakternas konflikter, har accepterats
av såväl stormakterna som av andra
länder.

Vår neutralitet har emellertid inte
hindrat oss att delta i det internationella
arbetet inom såväl Förenta Nationerna
som Europarådet och Nordiska rådet.

Sverige har varit medlem i Förenta Nationerna
något mer än tio år — vårt
medlemskap beviljades den 19 november
1946 — och vi har där kunnat medverka
till lösningen av frågor, som vi
speciellt velat främja. Vi har inom Förenta
Nationerna ständigt strävat efter att
organisationen skulle få universalitet,
d. v. s. att största möjliga antal länder
skulle bli medlemmar. Under de två senaste
åren har arbetet på denna linje
krönts med framgång. Sedan frågan legat
stilla i praktiskt taget tio år, beviljades
år 1955 ej mindre än sexton nationer
medlemskap i FN, och under förra
året tillkom ytterligare fyra nationer. I
år har ännu en stat beviljats inträde.
Sammanlagda antalet medlemsstater i
FN är därmed 81.

I arbetet för Förenta Nationerna kan
Sverige glädja sig åt framgångar även
på andra områden. Vi har en svensk som
generalsekreterare i FN, vilket i och för
sig är glädjande. Naturligtvis är detta
främst att tillskriva hans personliga kvalifikationer,
även om det vid valet kanhända
också inverkade, att FN kunde
hämta en generalsekreterare från ett
''.and som var neutralt.

Sverige invaldes som medlem av säkerhetsrådet
i höstas. Efter det att en
motkandidat, Spanien, tagit tillbaka sin
kandidatur, valdes Sveriges med 71 röster
av de 77 avgivna. Tidigare i debatten
har också framhållits att Sveriges
ambassadör och permanente delegat i
Förenta Nationerna utsetts som medlare
i den besvärliga tvisten om Kaschmir
mellan Indien och Pakistan. Man
skulle också kunna peka på en del andra
områden, där Sverige vunnit gehör
för sina synpunkter eller kunnat medverka
till framgångar för Förenta Nationerna.
Den svenska neutraliteten har
inte setts med någon misstänksamhet eller
ovilja av andra länder, utan det förefaller
snarare, som om det uppfattats
såsom ett plus att Sverige varit neutralt.

Det senaste halvåret har otvivelaktigt
varit den mest påfrestande perioden för
Förenta Nationerna sedan organisationens
tillkomst. I Mellersta östern har det
länge rått oro, och denna har kulmine -

Onsdagen den 20 mars 1957

Nr 9

rat under den senaste tiden, i synnerhet
när England och Frankrike gjorde
sin invasion. Deras aktion var kanske
så mycket mera anmärkningsvärd därför
att dessa länder är permanenta medlemmar
av säkerhetsrådet. Jag skulle vilja
framhålla att vad man än kan säga
om Förenta Nationernas makt och inflytande,
så berodde det säkert i hög grad
på Förenta Nationerna att dessa länder
drog tillbaka sina trupper. Givetvis var
det också av stor betydelse att en av
Förenta Nationernas mäktigaste medlemmar,
Förenta staterna, fördömde den
angreppshandling som hade företagits.
Jag skulle i det sammanhanget vilja säga
till professor Osvald, som här talade
om att man tog parti för diktaturstaterna
mot demokratierna, att Förenta Nationernas
stadga redan i ingressen fastslår
att man är besluten att »godtaga
grundsatser och införa metoder, som
giva säkerhet för att vapenmakt icke
kommer till användning annat än i gemensamt
intresse». Det måste alltså, herr
Osvald, vara så, att Förenta Nationerna
med nuvarande stadga inte på något
sätt kan acceptera att enskilda länder
försöker att med vapenmakt genomdriva
vad som enligt deras uppfattning är
rättvisa, och följaktligen har Förenta Nationerna
följt den stadga som nu är gällande.

Oroligheterna i Mellersta östern är
naturligtvis ännu icke bilagda. Det är
alltid svårt att nå resultat i samarbete
med diktaturer. Jag vill i detta sammanhang
framhålla FN-truppernas betydelse.
Man har länge diskuterat i Förenta
Nationerna och dessförinnan i Nationernas
Förbund om hur begreppet aggression
skall definieras. Vem är det som
gör sig skyldig till aggression? Man har
inte kunnat enas om någon klar definition
härav. Det är för övrigt ofta mycket
svårt att fastställa vem som har varit
angripare, då en • konflikt utbryter
mellan två länder. Det har därför, menar
jag, en stor betydelse att det finns
en FN :s polisstyrka som något kan dämpa
lusten att göra sig skyldig till aggression.

Vad beträffar förhållandena i Mellers -

Ang. Sveriges utrikespolitik
ta östern kan jag till vissa delar instämma
i vad herr Ohlon sade här tidigare i
dag. Jag tycker dock att han gav en så
pass ofullständig bild av läget, att den
blev missvisande. Hans skildring bär
emellertid på ett utomordentligt sätt
kompletterats av herr Sandler, och därför
har jag inte mer att tillägga än att
man kanske bör observera att det finns
komplicerade problem i Mellersta östern
som inte är lösta och som vi måste ta
itu med. Ett av dem — en av de stora
konfliktanledningarna — är flyktingfrågan.
Fortfarande lever inemot en miljon
arabflyktingar från det gamla Palestina
såsom flyktingar. De har inte någon
fast bostad, inga existensmöjligheter. De
bär nu i nio år levt på detta sätt under
bedrövliga förhållanden utan att vi kunnat
lösa deras problem. I ett anförande
från svensk sida år 1955 deklarerades,
att detta problem måste lösas och att man
därvid sannolikt får räkna med en kompromiss.
Man bör akta sig för att lägga
skulden för flyktingfrågan alltför mycket
på den ena sidan. I en resolution i
Förenta Nationerna år 1948 sades ifrån,
att flyktingarna skulle ha möjlighet att
återvända eller, om detta inte var möjligt,
få ersättning för den jord som de
måst avträda. Detta har inte lett till något
resultat. Flyktingarna har varken
kunnat återvända eller fått någon ersättning
för den jord de en gång lämnade.
Den frågan måste få en lösning, innan
det kan bli fred mellan araberna
och Israel.

I ungernfrågan skulle jag vilja göra
det tillägget till vad som sagts tidigare,
att vederbörande i Ungern borde ha tilllåtit
att Förenta Nationerna såsom
världsorganisation fått tillfälle att se vad
som verkligen förekom. Det mest anmärkningsvärda
är väl att regimen i
Ungern, stödd av Sovjetunionen, inte
har velat acceptera observatörer från
Förenta Nationerna. Det fanns faktiskt
en formlig uppgörelse mellan den förre
ungerska utrikesministern Horvath och
generalsekreterare Hammarskjöld att generalsekreteraren
skulle få lov att resa
till Ungern för att studera förhållandena.
Datum för hans ankomst var redan fast -

Nr 9

Onsdagen den 20 mars 1957

Ang. Sveriges utrikespolitik
ställt till den 16 december, men den
ungerska regeringen desavouerade sin
utrikesminister, och ännu har varken
generalsekreteraren eller observatörer
från FN fått tillåtelse att komma till
Ungern. Det vore otänkbart att ett fritt
demokratiskt land hade vägrat Förenta
Nationernas observatörer att komma dit
för att se vad som verkligen förekommit.

Förenta Nationernas möjligheter att
bevara freden har betvivlats av vissa
talare, och man har hört en del pessimistiska
tongångar när det gällt möjligheterna
för FN att uträtta någonting
verkligt aktivt. Jag skulle vilja erinra
om att det är ingen lätt uppgift, som
man vill pålägga Förenta Nationerna,
där man anser att de bör ha absolut
framgång. Under de årtusenden, som vi
närmast kan överblicka, har det varit
fred på jorden under cirka 300 år. Det
är den enda fred på hela jorden som vi
haft under några årtusenden. Att man
då gör anspråk på att Förenta Nationerna
ovillkorligen skall klara ut dessa
fredsproblem, är visserligen riktigt, men
man bör vara medveten om att det inte
är någon lätt uppgift.

Herr Osvald anförde vissa kritiska
synpunkter på Förenta Nationerna och
ansåg speciellt att stadgan bör ändras.

I det avseendet står det i Förenta Nationernas
stadga, artikel 109, att en allmän
konferens av Förenta Nationernas
medlemmar för att taga stadgan under
omprövning kan beslutas med två tredjedelars
majoritet av generalförsamlingens
medlemmar, och i samma artikel
mom. 3 står det, att om en sådan konferens
ej hållits före generalförsamlingens
tionde årliga möte efter stadgans ikraftträdande,
skall förslag att sammankalla
en sådan konferens upptagas på dagordningen
för detta möte. Det bär nu gått
tio år, och förslaget har varit upptaget
på dagordningen, men det finns knappast
så stort intresse för att stadgan skall
revideras, att man har anledning att ta
upp det igen. Det kan nog framföras önskemål
och förhoppningar om vissa ändringar
i stadgan, som skulle leda till ett
effektivare arbete, men herr Osvald pre -

ciserade inte vad han ville ha för ändringar,
utan det var vissa andra önskemål,
som jag dock inte tror har något
större gehör vare sig inom vårt eget land
eller hos de andra nationerna. Jag tror,
herr talman, att man inte bör kasta yxan
i sjön utan att vi fortfarande måste lita
på Förenta Nationerna. Om vi skulle
fördöma Förenta Nationerna som organisation
och säga att den bör upplösas,
emedan den inte kan fullgöra sin uppgift,
så är jag övertygad om att vi omedelbart
måste vidtaga åtgärder för att
bilda en annan internationell organisation,
som arbetade på att lösa tvistigheterna
mellan de olika länderna.

Vad sedan gäller samarbetet i Europa,
och Skandinavien, är det bara två saker
som jag skulle vilja beröra. Den ena är
att det under ett par år har förekommit
underhandlingar för att skapa en gemensam
marknad inom sexmaktsgruppen,
och eftersom detta avtal för tillfället berör
endast dessa sex makter, skall jag
inte syssla så mycket därmed, men det
finns planer på att utvidga samarbetet
till ett västeuropeiskt frihandelsområde.
Jag har inte alls anledning att resa några
invändningar mot en sådan tanke, utan
jag vill på allt sätt ge stöd åt strävandena
att få en friare marknad mellan länderna,
men jag skulle vilja anmärka, att
man bör beakta de olika produktionsbetingelserna
i de olika grenarna av näringslivet.
Tyvärr har vi i dag ännu
mindre garanti för freden än vi kanske
haft tidigare, och skulle Sverige, även
om det inte blir indraget i en konflikt,
bli utsatt för avstängning, måste vi tänka
på att kunna förse vårt land med livsmedel
genom våra egna produktionsresurser.
Det är nu tio år sedan vi beslöt,
under vilka betingelser det svenska jordbruket
skulle arbeta, och man var då
från alla sidor enig om att man skulle
beakta beredskapssynpunkten, att vi vid
en eventuell avstängning skulle ha möjlighet
att förse vårt land med livsmedel
från det svenska jordbruket. Denna synpunkt
bör beaktas även vid fortsatta förhandlingar
om en västeuropeisk marknad.
Det är inte bara egoistiska synpunk -

Onsdagen den 20 mars 1957

Nr 9

ter som gör sig gällande, då man anser
att jordbruket bör undantagas, utan man
måste också beakta, att produktionsbetingelserna
är helt olika för jordbruket
än för andra näringsgrenar. Vi kan aldrig
beräkna jordbrukeis produktion. Den
är beroende av väderleken, och därför
kan vi det ena året få en rekordskörd och
det andra året missväxt, och det kanske
blir liknande förhållanden i utlandet. Resultatet
kan bli, att vi ena året kan köpa
livsmedel till priser, som är ruinerande
för det svenska jordbruket, och ett annat
år inte har möjlighet att få några livsmedel.
På grund av dessa skilda produktionsförhållanden
kan jordbruket inte på
samma sätt som det övriga näringslivet
inordnas i ett västeuropeiskt frihandelsområde.

Slutligen vill jag bara understryka
min anslutning till det samarbete som
inletts på atomkraftens område och som
synes fortskrida normalt. Jag hoppas att
det kommer att leda till resultat. Atomkraftens
utnyttjande för fredliga ändamål
är av den allra största betydelse för
vårt land. Sverige har visserligen rikliga
vattenkraftresurser, men vi vet genom
atomkraftkommitténs betänkande, att
dessa inte kommer att på långt när förslå,
utan att vi kommer att bli beroende
av importerade energiresurser, och i det
fallet bör ägnas all uppmärksamhet åt
atomkraftens utbyggande. Det skandinaviska
samarbete, som har förekommit
kan man hälsa med den största tillfredsställelse
och även att vi på riksdagens
bord har förslag om att det skall fastställas
i den svenska riksdagen.

Jag vill, herr talman, sluta med att ansluta
mig till vad som har sagts beträffande
Sveriges medverkan i olika internationella
sammanhang, och det sista
jag vill säga är, att vi inte gärna kan
tänka oss att vi kan med pessimistiska
tongångar ge upp den internationella organisation
som nu arbetar för det som
vi framför allt strävar efter, d. v. s. fred,
och därför måste vår medverkan, trots
svårigheterna, fortfarande präglas av optimism
om att Förenta Nationerna skall
kunna lösa de svåra konflikter som nu
pågår i världen.

Ang. Sveriges utrikespolitik
Herr talmannen tillkännagav, att anslag
utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 19.30.

Herr DE GEER (fp):

Herr talman! Vid ett sammanträde i
Europarådet i vintras riktade en engelsk
parlamentsledamot en fråga till sina
kolleger från 22 andra länder: Varför
är det endast England och Italien av
alla Europas länder, som har regelbundna
radioutsändningar på ryska?
Ryssland har ju regelbundna radioutsändningar
till praktiskt taget alla andra
länder i Europa inklusive Sverige.
Han betonade uttryckligen, att han inte
avsåg någon propaganda, utan endast
fakta och objektiva upplysningar. I sammanhanget
kritiserade han den privata
utsändningen »Voice of free Europé»,
som ibland gått in på propagandavägar
och därmed, ansåg han, skadat ändamålet
mer än tjänat det.

Jag skulle vilja rikta en fråga till här
närvarande minister —■ troligen kan
han inte besvara den omedelbart, men
han kan möjligen överväga den — om
inte också vi här i landet skulle kunna
en gång i veckan sända ett program på
ryska språket. Vilka skulle invändningarna
vara? Ja, kostnaden är ju en ren
bagatell i sammanhanget. Den troligaste
invändningen är väl att programmet
skulle bli ganska verkningslöst — det
är endast få som har radioapparater på
andra sidan järnridån, och dessutom
kommer störningar att sättas in. Dessa
invändningar bemöttes redan av min
engelska kollega i Strasbourg, som sade
att man i England har klara belägg på
att många upplysningar från London i
de ryska sändningarna har slagit igenom.
Det behövs bara att någon uppfattar
en sak, så går den vidare som en
vågrörelse — i länder där det fria ordet
är undertryckt, har upplysningar en
säregen förmåga att på olika vägar söka
sig fram i allt vidare kretsar.

Just nu skulle det kanske ha varit
särskilt lämpligt med en svensk utsändning
på ryska. Vi har nyligen bevittnat
den sista akten i Wallenbergdramat —

Nr 9

Onsdagen den 20 mars 1957

Ang. Sveriges utrikespolitik
inte ett ord har yttrats om den i rysk
vare sig press eller radio. Nu senast har
vi varit utsatta för en anklagelse, att vi
bedriver uppviglingsverksamhet i Ryssland
— det har varit fråga om några
estniska flyktingar i Sverige, som för
åtta, tio år sedan sökte kontakt med sina
anhöriga. Hur Sverige reagerat inför
denna anklagelse har inte på minsta ,>ätt
återgivits i rysk vare sig press eller radio.
Om vi hade en utsändning på ry^ka,
skulle vi kanske kunna få fram några
upplysningar.

Jag vill uttryckligen framhålla, att avsikten
med dylika upplysningar skulle
vara att söka förbättra förhållandet mellan
våra två länder, icke motsatsen. Vi
borde gärna i förväg kunna fråga ryssarna,
om de har någonting emot att vi
börjar en sådan utsändning på ryska
språket.

Även om jag inte får något svar på
min fråga — något som jag knappast
väntar — vore jag tacksam, om man på
regeringshåll övervägde detta alternativ.
Det var en direkt uppmaning som min
engelska kollega i Europarådet riktade
inte bara till oss svenskar utan till alla
delegater från de 22 medlemsstaterna,
alt de skulle vidarebefordra önskemålet
till sina respektive riksdagar och regeringar,
och med det nu sagda anser jag
mig ha fullgjort det uppdrag vi fick i
Strasbourg.

Det var med mycket stor tillfredsställelse
man i dag hörde statsministerns
klara och ganska oreserverade anslutning
till tanken att vi, när tiden är mogen,
skulle gå med i den större gemensamma
marknaden i Europa. Denna
klart positiva ståndpunkt kontrasterar
tämligen starkt mot de ganska tveksamma
och svävande deklarationer, som
handelsministern tidigare gjort i denna
fråga — jag förstår mycket väl grunden
till hans tveksamhet, och jag räknar på
att komma in också på den frågan, innan
jag slutar.

Fördelarna av att vårt land ansluter
sig till en stor gemensam marknad ligger
i öppen dag: vi kan rationalisera utan
att investera, och vi kan börja tillverkning
i stora serier. En stor del av vårt nä -

ringsliv är inriktad på export, och för
den är det uppenbart en fördel att vi
ansluter oss. Jag tänker då inte på våra
stora stapelvaror — t. ex. trävaror, massa
malm och fartyg, som ju redan har
en fri marknad — utan på mera förädlade
varor. Herr Ohlon har redan varit
inne på problemet. Tänk t. ex. på
svenskt kvalitetsstål, kullager, bilar, separatorer
o. s. v. — där får vi mycket
vidgade och förbättrade avsättningsmöjligheter
genom anslutning till den fria
marknaden! Jag har personligen erfarenhet
när det gäller kvalitetsstål. Vi har
på det området en mycket stor men
ganska svårbearbetad marknad i de sex
länder, som nu tillhör kol- och stålunionen
och som avser att bilda en tullunion.
Det är tullmurar på 20—30 procent
som vi där måste försöka hoppa
över, och det är inte alltid så lätt. Det
skulle vara en enorm fördel för denna
industri, om vi kunde ansluta oss till
den fria marknaden och därmed få fri
avsättning på detta område. Detsamma
gäller många andra produkter.

Men i den allmänna diskussionen är
det kanske inte så mycket fördelarna
utan i stället olägenheterna som kommer
att uppmärksammas. Det är ocksä
naturligt och motiverat, att olägenheterna
får sin givna och kanske mer framskjutna
plats i diskussionen än fördelarna,
som ligger i ganska öppen dag.
Och jag misstänker att det är på det
området vi har att söka en del av orsakerna
till handelsministerns betänksamhet.
Även herr Werner snuddade i
sitt anförande vid den sidan av saken,
men jag skall be att något litet få beröra
olägenheterna och farhågorna.

Utsattes inte vår stora hemmamarknad
för farliga risker genom den fria marknaden?
Man talar om textilvaror och
skor. Hur skall vår skoindustri kunna
klara sig, när de italienska skorna fritt
kan saluföras på den svenska marknaden?
I Italien ligger ju arbetslönerna på
hälften av vår lönenivå. Ja, jag vet inte,
om mina ärade kammarkolleger har
gjort några resor i Italien eller Frankrike,
men man kan konstatera att skorna
är avsevärt dyrare i bägge dessa

Onsdagen den 20 mars 1957

Nr 9

länder än här hemma. Därför tror jag
att farhågorna i det fallet är något överdrivna.

Risken av att vi har en så mycket
högre lönenivå än i andra länder är
också överdriven, tv det finns en viss,
ganska naturlig relation mellan lönenivåns
höjd och antalet arbetare i industrien
per produktionsenhet. Tysklands
järnhantering i dag är mycket
rationell, men det är alldeles påtagligt
att där förekommer ett slöseri med arbetskraft
jämfört med svenska förhållanden.
På befattningar, där vi har två
man, har man i Tyskland tre man. Varför?
Jo, därför att man har en lägre lönenivå.
Att dra ett likhetstecken mellan
konkurrensförhållandena och lönenivån
är därför enligt min mening felaktigt.

Sedan säger man att vi har den högsta
levnadsstandarden i Europa. Kommer
inte vår levnadsstandard att hotas,
om vi går med i den stora gemensamma
marknaden, och blir det inte en
tendens — av skäl som jag tidigare berört
— att vår levnadsstandard därigenom
dragés ned? Det är också överdrivna
farhågor. Se på Amerika; det är
en stor gemensam marknad! Har vi där
en enhetlig levnadsstandard? Se på
sydstaterna, Georgia, södra Texas, detroitområdet
och chicagoområdet. Jag
skulle vilja hävda att skillnaden i levnadsstandard
mellan Georgia och Texas
å ena sidan och detroitområdet och
chicagoområdet å den andra sidan i
dag är lika stor som mellan Sverige och
Italien, i varje fall norra Italien. Se
också på kol- och stålunionen! Därvidlag
har vi konkreta erfarenheter av att
olägenheterna inte är så allvarliga som
man tror.

När det gäller socialpolitiken måste
det bli en viss koordinering — det är
ganska naturligt — men på detta område
får vi lång tid på oss. Det är ju
meningen att vi här skall ha en övergångstid
på 10-17 år.

Om jag skulle bedöma saken ur handelsministerns
ståndpunkt, är det naturligt
att man från regeringshåll, både
här i landet och i andra länder, är
ganska obenägen att offra vissa suve -

Ang. Sveriges utrikespolitik
räna rättigheter, ty den gemensamma
marknaden förutsätter obetingat att
man måste offra vissa av dessa. Det
gjorde de sex länder, som anslöt sig till
kol- och stålunionen. De offrade rättigheten
att bestämma tullar och frakter
på järnvägar m. m. åt den höga myndigheten,
som nu regerar i Luxemburg.
Att vi här med vår förnämliga socialpolitik
känner en viss olust inför tanken
att inte få bestämmanderätt över
viktiga områden, där vi haft sådan, kan
man förstå.

Jag hoppas dock att vår regering •—■
i dag personifierad i vår handelsminister
— skall följa exemplet av partikollegan
herr Spaak i Belgien. Det är
förvisso i icke ringa mån hans förtjänst
och hans stimulerande inlägg och
energi, som gjort att det har gått så
fort från ord till handling på detta område.

Jag vill ingalunda uppmana till någon
oöverlagd handling, utan tvärtom
anser jag det nödvändigt att beslut föregås
av ingående undersökningar och
överväganden. Jag antar att handelsministern
kommer att konfirmera sådana
åtgärder, i den mån de icke redan satts
i gång. Vi hoppas inom svenskt näringsliv
att slutresultatet blir att vi kliver
direkt in i den stora gemensamma
marknaden och fäster något mindre avseende
vid den lilla nordiska marknaden.

Herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Det var inte herr De
Geers fråga till mig om möjligheterna
att ordna radiosändningar på ryska —
jag förmodar till Ryssland — som uppkallade
mig i denna debatt. Jag har, såsom
herr De Geer vet, inget ansvar för
radiosändningarna i Sverige, och jag är
sålunda inte i tillfälle att ingå på något
svaromål i den frågan, såsom för övrigt
herr De Geer riktigt förmodade.

Nej, herr talman, det var andra ting,
som förekommit i denna debatt i dag,
som närmast uppkallade mig. .lag lyssnade
med mycket stort intresse till vad
herr Ewcrlöf hade att säga om de nu

Nr 9

Onsdagen den 20 mars 1957

Ang. Sveriges utrikespolitik
aktuella ekonomiska samarbetsplanerna
i Västeuropa. Jag är också villig att
ansluta mig till hans uttalande, som jag
tyckte föll på följande sätt: Vi har all
anledning att med tillfredsställelse hälsa
det nu pågående arbetet att åstadkomma
en avveckling av liandelshindren
och få till stånd en friare handel
i Europa.

Alla strävanden, som kan ha denna
klara och otvetydiga inriktning, har vi,
liksom under hela efterkrigstiden, all
anledning att helhjärtat stödja. Det har
klart framgått av statsministerns deklaration
i början av denna debatt.

Herr De Geer förebrådde mig i sitt
anförande för att jag inte haft en tillräckligt
positiv inställning till dessa planer.
Själv talar han ju närmast som om
den gemensamma marknaden redan vore
förverkligad i full utsträckning. Riktigt
så tror jag inte man kan se på problemet.
Förmodligen är herr De Geer även i
detta hänseende ledd en liten smula av
en alltför stark optimism och framtidstro.
I likhet med herr Werner, men åtminstone
delvis från andra utgångspunkter,
vill jag begagna tillfället till att varna
för att knyta alltför starka förhoppningar
till strävandena efter ett ekonomiskt
samarbete i Europa. Den bild som
nu börjar framträda rymmer inte endast
ljusa utan också mörka dagrar. Frågan
är t. o. m. om inte för närvarande skuggorna
överväger.

Det är sant att tanken på en gemensam
marknad på den europeiska kontinenten
ursprungligen bars upp av många
som i denna såg ett förverkligande av
idén om en fri handel mellan Europas
länder. Men redan från början, när planerna
på den gemensamma marknaden
blev föremål för seriösa diskussioner
mellan de sex länderna i kol- och stålunionen,
gjorde sig de politiska motiven
starkt gällande. Inom ledande politiska
kretsar såväl i Belgien och Holland som
i Tyskland och Frankrike har starka
önskemål förelegat att skapa och sammansvetsa
ett block av de sex länderna
på den europeiska kontinenten genom
långtgående integration av de samverkande
ländernas ekonomi. Det skulle,

menar man på det hållet, underlätta och
ge ökade garantier för en försvarspolitisk
samverkan och gemensamt uppträdande
utåt. Allteftersom tiden lidit har
de politiska motiven för sexmaktsunionen
skjutits i förgrunden.

Jag tror inte att jag gör mig skyldig
till någon övedrift, herr talman, när jag
påstår, att de politiska inslagen i dag är
starkare än de rent ekonomiska inom
sexmaktsgruppen. Såvitt man kan se har
exempelvis de protektionistiska och
diskriminatoriska dragen i det planerade
samarbetet på det handelspolitiska
området blivit alltmer framträdande.
Etablerandet av tullunionen mellan de
sex innebär sålunda en höjning av tullarna
utåt för flera av de medverkande
länderna, däribland Holland, Belgien
och Italien. Det kan inte undvikas att
detta måste vara till skada för dem av
dessa länders handelspartners, som befinner
sig utanför kol- och stålunionen.
Det är vidare att märka att dessa tullhöjningar
utåt skall i väsentliga delar ha
genomförts redan före utgången av de
första fyra åren efter det att ett beslut
kunnat fattas om den gemensamma
marknaden, medan däremot tullarna
mellan de sex länderna skall avvecklas
i betydligt långsammare takt — i statsministerns
anförande nämndes övergångstider
på 12, 15 och 17 år.

Även i andra hänseenden medför —
såsom för övrigt berörts i debatten i dag
— samgåendet mellan de sex länderna
avsevärda risker för att nya diskriminatoriska
åtgärder kommer att tillgripas
gentemot de utanför stående länderna.
De sex kan komma att falla för frestelsen
att skaffa sig själva särskilda fördelar
på bekostnad av tredje land. Jordbruket
erbjuder här närliggande exempel. Det
är uppenbar risk för att Frankrikes veteexport
skall erhålla företräde på den
tyska marknaden, liksom smörexporten
från Holland. Att arrangemang av denna
natur mellan de sex unionsländerna
skulle skada inte bara vitala danska utan
även vitala svenska intressen är väl uppenbart
och behöver knappast närmare
utvecklas i detta sammanhang.

Detta visar att tillkomsten av sex -

Onsdagen den 20 mars 1957

Nr 9

maktsunionen för vårt land kan komma
att vara förenad med stora svårigheter
och avsevärda bekymmer. Nackdelarna
är i varje fall tydliga för envar som försöker
att sätta sig in i dessa spörsmål.
De betänkligheter som jag här sökt ge
uttryck åt delas av många av Europas
länder både inom och utom sexmaktsgruppen.
Ja, det förhåller sig t o. m. så,
att det utanför vårt lands gränser finns
länder där olika nyanser i uppfattningarna
och skillnader i inställningarna kan
skönjas inom en och samma regering —
detta, herr De Geer, gäller dock inte
svenska regeringen!

Emellertid leder även ett resonemang,
som är byggt på en mera skeptisk uppfattning,
till samma slutsats som den
herr Ewerlöf kom fram till: Vi måste aktivt
deltaga i det nu pågående förberedelsearbetet
för det europeiska frihandelsområdet,
inte endast som ett led i
våra traditionella strävanden mot en
friare europeisk handel utan också för
att motverka och efter vår förmåga söka
förhindra att den gemensamma marknaden
utvecklas till ett skyddsområde, till
en sluten enhet, där detta block söker
tillvälla sig handelspolitiska och ekonomiska
fördelar på bekostnad av andra
länders intressen, låt vara att detta understundom
sker under täckmanteln av
en frihandel.

Jag tror att förutsättningar härvidlag
kommer att föreligga för ett gemensamt
nordiskt uppträdande. Även inom OEEC
har de skandinaviska länderna lärt sig
betydelsen av nordisk samverkan. Det
kan i och för sig verka befordrande på
samarbetet mellan de nordiska länderna
på längre sikt även på övriga områden.

Jag vill slutligen sammanfattningsvis
bara understryka följande. Lika litet
som det nordiska samarbetet bör det
västeuropeiska enligt min uppfattning få
medföra en utveckling mot en sluten
marknad. I stället bör detta samarbete
— liksom det nordiska — vara ett steg
mot en universell frigivning av världshandeln.
Det bör i varje fall vara ledstjärnan
för svensk politik i dessa hänseenden.

Ang. Sveriges utrikespolitik

Fru GÄRDE WIDEMAR (fp):

Herr talman! Anledningen till att jag
tar till orda i dag är närmast, att jag
med stort intresse har tagit del av den
vitbok rörande Raoul Wallenberg, som
utrikesdepartementet nyligen framlagt.
Boken ger en klar framställning av händelseförloppet
och visar vilken stor möda
som från svensk sida nedlagts på att
söka få ryssarna att lämna upplysningar
om Raoul Wallenbergs öde.

Få händelser har väl så upprört det
svenska folket och med rätta som Wallenbergs
försvinnande i Budapest och
hans tillfångatagande av ryssarna. Att utredningsmaterialet
på detta sätt offentliggjorts
måste väcka allmän tillfredsställelse.
Den negativa hållning, som ryssarna
iakttagit till de svenska påståendena,
är oförklarlig. Upprepade förnekanden
har skett att Wallenberg fanns
eller funnits i Ryssland eller på ryskt
område. Som väl är, har dessa förnekanden
inte vunnit någon tilltro här i landet.
Utrikesdepartementet har arbetat vidare
och lyckades slutligen samla ett så
övertygande bevismaterial för att Raoul
Wallenberg suttit fängslad i Moskva, att
ryssarna nu tolv år efter Raoul Wallenbergs
fängslande erkänt att han vistats
i fängsligt förvar i Ryssland men att
man funnit ett dokument från sjukvårdstjänsten
i Ljubljanskaja-fängelset, som
synes utvisa att Raoul Wallenberg avled
i juli 1947.

Trots detta tragiska budskap — vilken
tilltro man nu kan sätta till det —
känner man dock en viss lättnad över
att äntligen ha fått något besked. Det
ger i alla fall bekräftelse på att den utredning,
som förebragts från svensk sida,
var riktig och visar att de uppgifter, som
dåvarande vice utrikesministern Vysjinskij
lämnat i note av den 18 augusti
1947 var felaktiga —■ jag vill inte såra
någon genom att säga att de var lögnaktiga.

För min del anser jag det uteslutet, att
den officiella ryska utrikesledningen vid
sistnämnda tidpunkt inte kände till Wallenbergs
fängelsevistelse i Moskva. Det
framgår av de talrika vittnesmålen i vit -

€4

Nr 9

Onsdagen den 20 mars 1957

Ang. Sveriges utrikespolitik
boken, särskilt i de avsnitt som gäller
aktiviteten i slutet av juli 1947 mot flera
av Wallenbergs medfångar. Dessa underkastades
då ingående förhör om sin
kännedom om Wallenberg och lians förehavanden.
Glädjande nog drar man i
den officiella kommentaren i vitboken
samma slutsats. Det uttalas sålunda där
att det får antagas, att förberedelserna
då pågick till Vysjinskijs skrivelse av
den 18 augusti 1947.

I detta sammanhang tycker jag att det
också förtjänar att dras fram den, såvitt
jag kan se, synnerligen viktiga omständigheten,
att Madame Kollontay, Sovjetunionens
dåvarande ambassadör i Sverige,
vid något tillfälle några månader
efter Wallenbergs fängslande i Budapest
meddelat dåvarande utrikesministern
Giinthers maka, att Raoul Wallenberg
befann sig i Sovjetunionen och behandlades
väl. Denna uppgift lämnades också
i den svenska noten den 11 februari
1952 till ambassadör Rodionov. Från
rysk sida har inte bestritts, att Madame
Kollontay lämnat någon sådan uppgift.
Man har över huvud taget inte kommenterat
saken. Det kan tyckas att det skulle
ha varit lätt för den ryska utrikesledningen
att höra efter med Madame
Kollontay, som då var bosatt i Moskva,
hur hon fått uppgiften om Wallenberg
och från vem. Att hon skulle ha lämnat
ett meddelande av angivet slag utan
uppdrag förefaller alldeles uteslutet, som
situationen då var, och hon kan knappast
ha grundat sitt mycket tydliga uttalande
om att Raoul Wallenberg vistades
i Ryssland på meddelandet från Dekanosov
den 16 januari 1945 och som
endast innehöll att Wallenberg blivit
omhändertagen i Budapest. Jag har velat
draga fram denna sista omständighet,
då jag tycker att den kastar ett
stort tvivel över ryssarnas nu uttalade
goda tro. Jag tror helt säkert att herr
Abakumov, som nu får hela skulden för
vad som passerat, har mycket stor del
av ansvaret för vad som hänt med Raoul
Wallenberg, men jag tror inte att hela
den övriga ryska ledningen är utan skuld
och var i avsaknad av all kännedom om
Raoul Wallenbergs öde.

Uppenbarligen betraktades Raoul Wallenberg
som en mycket viktig fånge, vilket
det också fanns all anledning till, eftersom
fängslandet av honom innebar
ett kränkande av diplomatisk immunitet
vilket ur folkrättslig synpunkt är ett
nog så allvarligt brott.

Jag konstaterar i alla fall med glädje
och tacksamhet, att man från utrikesdepartementets
sida denna gång inte fäster
någon riktig tilltro till meddelandet
i den sista ryska noten angående Wallenberg.
Gåtan Raoul Wallenberg är ännu
inte löst. Av vitboken framgår, att
Raoul Wallenberg och hans cellkamrat
bortfördes från Lefortovskaja-fängelset
någon gång i februari 1947. Då meddelades
cellgrannarna genom knackningar:
»Vi föres bort.» Wallenbergs öde är
därefter tills vidare okänt för oss.

Utrikesminister Undén yttrade i interpellationsdebatten
1951 i denna sak
att trots de negativa besked, som erhållits
från Ryssland om att Wallenberg inte
kunde återfinnas i Sovjetunionen, hade
man hela tiden i utrikesdepartementet
arbetat från den utgångspunkten, att
Wallenberg fortfarande kunde vara i livet.
Jag är säker på att svenska folket
med mig nu förväntar, att utrikesdepartementet
skall fortsätta att arbeta på samma
linje och inte förtröttas i sin strävan
att få in ytterligare material, som
kan belysa Raoul Wallenbergs öde. Jag
hoppas att de anklagelser mot Sverige
som nyligen riktats från rysk sida inte
skall stå hindrande i vägen. Man kan inte
riktigt freda sig från tanken att skälen
till denna propaganda mot Sverige
bland annat är att söka avskräcka oss
från vidare efterforskningar efter Raoul
Wallenberg.

En fråga som inställer sig vid granskningen
av den ryska noten av den 6 februari
i år och som jag skulle vilja rikta
till utrikesministern — han är tyvärr
inte närvarande här, men jag kan kanske
ändå framställa frågan — är: Har
ryssarna på något sätt erbjudit sig att
ersätta de kostnader som här i landet
nedlagts på efterforskningarna av Wallenberg
eller att lämna något skadestånd?
Då jag frågar detta är jag helt

Onsdagen den 20 mars 1957

Nr 9

medveten om att det stora övergrepp
som skett mot den svenske diplomaten
Raoul Wallenberg inte på något sätt kan
gottgöras genom skadestånd och att det
moraliska ansvaret inte kan avlyftas från
de skyldiga. I sovjetnoten säges, att Wallenbergs
kvarhållande i fängsligt förvar
och de oriktiga uppgifter om honom,
som av vissa förutvarande ledare för
säkerhetsorganen lämnats via Sovjetunionens
utrikesministerium under en
följd av år, var ett resultat av Abakumovs
brottsliga verksamhet. Denne har
blivit dömd och arkebuserad för sina
brott. Sovjetregeringen lägger alltså hela
skulden för det inträffade på denne förutvarande
minister för statssäkerheten
i Sovjetunionen. Ligger det då inte ganska
nära till hands att man också i möjligaste
mån försöker täcka de omkostnader
som uppstått?

Herr talman! Innan jag slutar mitt anförande
skulle jag med några ord vilja
erinra om den frihetskamp som förts i
Ungern och dess huvudstad Budapest. I
samma huvudstad där Wallenberg gick
sitt öde till mötes utövas nu den ryska
terrorn mot det frihetsälskande ungerska
folket. Genom bland annat flyktingarnas
berättelser har vi fått bekräftelse
på att deportationer och fängslanden
sker tämligen godtyckligt. Antagligen är
de mänskliga tragedier som utspelats
där borta ett exempel i mångfaldig skala
på Raoul Wallenbergs öde.

Utan att kunna ingripa måste vi bevittna
hur de mänskliga rättigheterna
trampas ner och hur ett helt folk förgäves
sökt att återfå sin frihet och sin
självstyrelse. Vi kan inte ingripa, men
vi får inte underlåta att följa samvetets
röst och framföra den fria världens kritik
mot vad som sker.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj ds propositioner:
nr 93, angående vissa tjänster vid

kommu ni kationsverken;

nr 105, angående dels förvärv av aktier
i Stockholm—Nynäs järnvägsaktie5
Förslit kammarens protokoll 1957. Nr 9

Ang. Sveriges utrikespolitik
bolag, dels ock ökning av statens järnvägars
rörliga kredit; samt

nr 106, angående försöksverksamheten
med nioårig enlietsskola in. m.

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet
Kungl. Maj ds proposition nr
107, med förslag till lag om fortsatt giltighet
av lagen den 3 juni 1949 (nr 314)
angående rätt för Konungen att i vissa
fall meddela särskilda bestämmelser om
bankaktiebolags kassareserv, m. m.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj ds proposition
nr 108, angående höjning av vissa postavgifter
m. m.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj ds propositioner:

nr 110, angående vissa avlöningsm.
fl. anslag under riksstatens fjärde
huvudtitel för budgetåret 1957/58 m. m.;

nr 111, angående vissa markförvärv
för försvaret;

nr 112, angående grunder för en förenklad
statsbidragsgivning, avseende
driftbidragen till primärkommunerna;
och

nr 113, angående anslag till inlösen
av aktier i Luossavaara-Kiirunavaara
aktiebolag för budgetåret 1957/58, m. m.

Föredrogs och hänvisades till utrikesutskottet
Kungl. Maj ds skrivelse nr 114,
med överlämnande av redogörelse från
Nordiska rådets svenska delegation.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj ds proposition
nr 115, med förslag till förordning angående
ändrad lydelse av 1 § förordningen
den 19 februari 1954 (nr 71) om
rätt att vid taxering för inkomst njuta
avdrag för belopp, som tillförts vissa
för prisreglering bildade stiftelser,
in. m.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj ds proposition nr
119, angående inrättande av ett nordiskt
institut för teoretisk atomfysik.

Nr 9

Onsdagen den 20 mars 1957

Anslag till kammarkollegiet

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
fröken Ranmarks motion,
nr 425.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 45, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående utlägg
för Förenta Nationernas kostnader
för röjning av Suezkanalen, bifölls vad
utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 7, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1957/58 under sjunde
huvudtiteln, avseende anslagen inom finansdepartementets
verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner.

Punkterna 1 och 2
Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 3

Anslag till kammarkollegiet

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att dels bemyndiga Kungl. Maj:t att
i den för kammarkollegiet gällande personalförteckningen
uppföra en tjänst
som advokatfiskal i Ce 29, dels godkänna
av departementschefen förordad
avlöningsstat för kammarkollegiet, att
tillämpas tills vidare från och med budgetåret
1957/58, dels ock till Kammarkollegiet:
Avlöningar för nämnda budgetår
anvisa ett förslagsanslag av 942 300
kronor.

Kungl. Maj :ts förslag innebar bland
annat, att — i anledning av ett i statsverkspropositionen
under andra huvudtiteln,
punkt 23, framlagt förslag om förstärkning
av vattendomstolsorganisationen
— personalen på kamarkollegiets
advokatfiskalskontor skulle utökas med
en advokatfiskal i Ce 29 samt en amanuens
och ett kontorsbiträde i reglerad
befordringsgång.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft två lika -

lydande motioner, väckta den ena inom
första kammaren av herr Mannerskantz
(I: 272) och den andra inom andra kammaren
av herr Munktell (II: 377), i vilka
motioner, såvitt nu var i fråga, hemställts,
att riksdagen måtte för budgetåret
1957/58 till Kammarkollegiet: Avlöningar
anvisa ett förslagsanslag av
907 700 kronor.

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att i den
för kammarkollegiet gällande personalförteckningen
uppföra en tjänst som advokatfiskal
i Ce 29;

b) godkänna under punkten införd avlöningsstat
för kammarkollegiet, att tilllämpas
tills vidare från och med budgetåret
1957/58;

c) till Kammarkollegiet: Avlöningar
för budgetåret 1957/58 anvisa ett förslagsanslag
av 942 300 kronor.

Reservation hade avgivits av fröken
Andersson samt herrar Skoglund i Doverstorp,
Nilsson i Göingegården och
Gerhard Nilsson i Gävle, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort hava den lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte,
i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt med bifall till motionerna 1:272
och II: 377, såvitt nu vore i fråga,

a) godkänna i reservationen införd
avlöningsstat för kammarkollegiet, att
tillämpas tills vidare från om med budgetåret
1957/58;

b) till Kammarkollegiet: Avlöningar
för budgetåret 1957/58 anvisa ett förslagsanslag
av 907 700 kronor.

Fröken ANDERSSON (h):

Herr talman! Efter de livsviktiga frågor
som tidigare i dag har behandlats
kan det synas som småtterier att, som vi
nu kommer att göra, diskutera de frågor
som nu föredras, men även sådana ting
måste ju skötas i denna församling.

Onsdagen den 20 mars 1957

Nr 9

Det finns vid detta utskottsutlåtande
eu rad reservationer som väsentligen
bygger på framlagda motioner. Den allmänna
bakgrunden till dessa reservationer
är ju, som också angives i motionerna,
att man på alla punkter bör iaktta
största möjliga sparsamhet.

Vad beträffar den reservation som jag
nu först skall tala för, reservation nr 1
angående kammarkollegiets avlöningar,
har statskontoret i ett utlåtande över en
promemoria med förslag till förstärkning
av vissa vattendomstolar sagt, att det inte
för närvarande kan avgöras om eller i
vilken grad förstärkningar av personalen
skulle bli permanent behövliga. Det
är, säger statskontoret, och reservanterna
instämmer däri, svårt att avgöra hur
utvecklingen här kommer att bli. Det är,
menar reservanterna, därför inte nödvändigt
att nu inrätta flera pensionsgrundande
tjänster. Alltså yrkar vi liksom
statskontoret avslag på framställningen.
Vi instämmer i vad statskontoret
har anfört, att riksdagen i stället skall
ge Kungl. Maj :t möjlighet att överskrida
anslaget till avlöning till icke ordinarie
personal för att tillgodose det tillfälliga
behovet av personalökningar. Departementschefen
föreslår emellertid viss ökning
av personalen och detta under hänvisning
till väntad ökning av arbetsbelastningen.
Då denna belastning ännu icke
har inträtt och man inte vet någonting
om framtiden i detta hänseende ber
jag, herr talman, att få yrka bifall till
reservationen under punkt 3.

Herr HOLMQVIST (s):

Herr talman! Såsom fröken Andersson
säger har statskontoret avstyrkt anslagsökningen.
Det bör emellertid erinras om
att anslagsökningen föreslagits av en utredning.
Statskontoret har heller ingalunda
varit kategoriskt, ty statskontoret
bär sagt att man eventuellt fick lov att
överskrida anslagsposten för icke ordinarie
personal. Det ger ju en viss antydan
om att man icke heller i statskontoret
är så övertygad om att denna post
kan undvaras. När andra som sysslat
med denna fråga har funnit att ökningen

Anslag till statistiska centralbyrån
är motiverad, har utskottsmajoriteten
inte velat motsätta sig att vattendomstolsorganisationen
får den förstärkning
som det här gäller.

Jag ber därför att få yrka bifall till
utskottets förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt därunder förekomna
yrkanden propositioner, först på bifall
till vad utskottet i den nu ifrågavarande
punkten hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarades den förra
propositionen, som upprepades, vara
med övervägande ja besvarad.

Punkterna 4—9

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 10

Anslag till statistiska centralbyrån

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att dels bemyndiga Kungl. Maj:t att
företaga av departementschefen förordade
ändringar i den för statistiska centralbyrån
gällande personalförteckningen,
dels godkänna av departementschefen
förordad avlöningsstat för statistiska
centralbyrån, att tillämpas tills vidare
från och med budgetåret 1957/58,
dels ock till Statistiska centralbyrån:
Avlöningar till personal för verksamheten
i allmänhet för nämnda budgetår
anvisa ett förslagsanslag av 2 627 000
kronor.

I det av Kungl. Maj:t framlagda förslaget
hade för specialbearbetning av
befolkningsregistret in. m. beräknats ett
belopp av 33 000 kronor.

I förevarande sammanhang hade utskottet
förehaft de förut omnämnda likalydande
motionerna 1: 272 av herr
Mannerskantz och II: 377 av herr Munktell,
i vilka motioner, såvitt nu var i
fråga, yrkats, att riksdagen skulle för
budgetåret 1957/58 till Statistiska centralbyrån:
Avlöningar till personalen

för verksamheten i allmänhet anvisa ett
förslagsanslag av 2 594 000 kronor.

Nr 9

Onsdagen den 20 mars 1957

Anslag till statistiska centralbyrån

Utskottet hade i den nu förevarande
punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 272 och II: 377, såvitt
nu vore i fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att i den
för statistiska centralbyrån gällande
personalförteckningen dels uppföra en
tjänst som byrådirektör i Ca 31, en tjänst
som kansliskrivare i Ca 15, två tjänster
som kanslibiträde i Ca 11, en tjänst som
expeditionsvakt i Ca 10 samt fyra tjänster
som kontorsbiträde i Ca 8, dels avföra
en tjänst som förste byråsekreterare
i Ca 29 samt en tjänst som kontorist
i Ca 13;

b) godkänna under punkten införd
avlöningsstat för statistiska centralbyrån,
att tillämpas tills vidare från och
med budgetåret 1957/58;

c) till Statistiska centralbyrån: Avlöningar
till personal för verksamheten i
allmänhet för budgetåret 1957/58 anvisa
ett förslagsanslag av 2 627 000 kronor.

Reservation hade anförts av fröken
Andersson samt herrar Skoglund i Doverstorp,
Nilsson i Göingegården och
Gerhard Nilsson i Gävle, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort hava den lydelse,
som i reservationen angivits, samt
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt med bifall till motionerna I:
272 och 11:377, såvitt nu vore i fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att i den
för statistiska centralbyrån gällande personalförteckningen
dels uppföra en
tjänst som byrådirektör i Ca 31, en
tjänst som kansliskrivare i Ca 15, två
tjänster som kanslibiträde i Ca 11, en
tjänst som expeditionsvakt i Ca 10 samt
fyra tjänster som kontorsbiträde i Ca
8, dels avföra en tjänst som förste byråsekreterare
i Ca 29 samt en tjänst som
kontorist i Ca 13;

b) godkänna i reservationen införd
avlöningsstat för statistiska centralbyrån,
att tillämpas tills vidare från och
med budgetåret 1957/58;

c) till Statistiska centralbyrån: Avlöningar
till personal för verksamheten i
allmänhet för budgetåret 1957/58 anvisa
ett förslagsanslag av 2 594 000 kronor.

Herr MANNERSKANTZ (h):

Herr talman! Jag är just den motionär
som fröken Andersson talade om. Eftersom
herr Sjödahl är här, skall jag be
om hans tillstånd att yttra mig, fastän
jag inte tillhör statsutskottet — vi som
försvarar reservationerna har nämligen
kommit överens om att skifta för att det
inte skall bli för enformigt för kammarens
ledamöter.

Denna punkt gäller ett anslag på 33 000
kronor, som är avsett för en specialbearbetning
av befolkningsregistret. Jag
har funnit, att det inte är nödvändigt. I
varje fall är det ganska lätt att avvara
anslaget. Låt mig nämna vad det är fråga
om.

Man vill ha en fortlöpande undersökning
rörande familjebildning samt äktenskaplig
och utomäktenskaplig fruktsamhet.
Genom de föreslagna undersökningarna
tror man att man skall få ett säkrare
underlag för befolkningsprognoser.
Man vill också analysera de skiljaktigheter
som kännetecknar olika typgrupper
av befolkningen i avseende på familjebildning
och fruktsamhet. Vidare
vill man åstadkomma en fortlöpande beskrivning
av de förändringar som successivt
ger sig till känna i dessa avseenden.

Det är självklart, herr talman, att detta
är ytterst intressant för statistiker och
för sådana som är intresserade av att
fördjupa sig i teoretiska spekulationer.
Men jag tror uppriktigt sagt inte att det
har någon reell betydelse för våra bedömanden
här i riksdagen.

När vi inom högerpartiet talar om skattens
höjd, får vi många gånger den frågan
ställd till oss: Vad vill ni spara på?
Men var gång vi vill spara på någonting,
även om det är så lätt att spara
som i det här fallet, så säger man, att det
inte går att spara just här. Men vi har
nog den uppfattningen, att det visserligen
inte nu rör sig om något stort belopp,
men att det sammanlagt blir rätt

Onsdagen den 20 mars 1957

Nr 9

Anslag till provundersökningar rörande metoden för skördeuppskattningar

mycket, om man sparar litet här och litet
dar.

Dessa två skäl — dels att man bör spara,
dels att detta anslag är ganska umbärligt
— gör att jag, herr talman, ber att
få yrka bifall till reservationen.

Herr HOLMQVIST (s):

Herr talman! Herr Mannerskantz, som
har väckt motionen, har väsentligen argumenterat
kring den specialbearbetning
av befolkningsstatistiken, som här
skulle göras. Han har emellertid inte observerat,
att det just i detta avsnitt rör
sig om en mycket ringa kostnad. Utgiftsökningen
på 33 000 kronor gäller
till största delen andra ting —■ jordbruksstatistik
och rättsstatistik och mycket
annat. Av de 44 biträdesmånader, som
man anser nödvändiga, är det ju faktiskt
endast fyra som gäller de saker som herr
Mannerskantz har talat om i sin motion.
Om man av de fyra biträdesmånaderna
utvinner så mycket i fråga om statistik,
som herr Mannerskantz här räknade upp,
tycker jag att vi skall ta emot det med
öppna armar.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes i enlighet med de
därunder förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i den under behandling varande
punkten hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i
den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med övervägande
ja besvarad.

Punkterna 11—13

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 74

Anslag till provundersökningar rörande
metoden för skördeuppskattningar I

I denna punkt hade utskottet av angivna
orsaker hemställt, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts i äm -

net framlagda förslag samt med avslag
å motionerna 1:272 och 11:377, såvitt
nu vore i fråga, till Statistiska centralbyrån:
Kostnader för vissa provundersökningar
för omläggning av metoden
för skördeuppskattningar för budgetåret
1957/58 anvisa ett reservationsanslag av
149 000 kronor.

I de likalydande motionerna I: 272,
av herr Mannerskantz, och II: 377, av
herr Munktell, hade, såvitt nu var i fråga,
hemställts, att riksdagen måtte för
budgetåret 1957/58 till Statistiska centralbyrån:
Kostnader för vissa provundersökningar
för omläggning av metoden
för skördeuppskattningar anvisa ett
förslagsanslag av 119 000 kronor.

Enligt en vid punkten avgiven reservation
hade fröken Andersson samt herrar
Skoglund i Doverstorp, Nilsson i
Göingegården och Gerhard Nilsson i
Gävle ansett, att utskottets yttrande bort
hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag samt med bifall till motionerna
1:272 och 11:377, såvitt nu
vore i fråga, till Statistiska centralbyrån:
Kostnader för vissa provundersökningar
för omläggning av metoden för
skördeuppskattningar för budgetåret
1957/58 anvisa ett reservationsanslag av
119 000 kronor.

Herr MANNERSKANTZ (h):

Herr talman! Här rör det sig om ett
anslag, som av utskottet upptagits till
149 000 kronor. Jag har i en motion och
reservanterna i en reservation föreslagit,
att man skall hehålla det nu utgående
anslaget oförändrat, nämligen vid
119 000 kronor. Det rör sig om att öka
ut den skördeuppskaltningsverksamhet,
som infördes för två år sedan, med provytor
på olika gårdar för att därmed
komplettera den skördeuppskattning, som
sker genom hushållningssällskapen och
som brukar bli ganska tillförlitlig. Den
ökning av anslaget som nu har begärts
går ut på att man skall öka ut undersökningsområdet
till flera grödor. Man skall
nämligen försöka få med även ytprov

Nr 9

Onsdagen den 20 mars 1957

Anslag'' till särskilda undersökningar vid konjunkturinstitutet

på potatisskördens storlek samt beträffande
höstråg och hö från odlad jord.

Jag förvånar mig mycket över att man
vill lägga ned så mycket arbete på att
få en noggrannare skördeuppskattning
av höet från odlad jord, då det ju i mycket
liten omfattning är en handelsvara
och ganska litet påverkar dispositionerna
för prissättning och annat. Vad potatisskördens
del beträffar vill jag säga, att
vi aldrig har haft några större svårigheter
hittilldags att ganska tidigt på hösten
få fram en uppskattning, som sedan visar
sig var så hållbar som man behöver
ha den. Att få den alltför vetenskapligt
kvalificerad är inte erforderligt.

.lag är alltid skeptisk mot att öka ut
en redan befintlig organisation. Det är
då man skall säga ifrån. Det gäller här
skördeuppskattningar på jordbrukets
område. Jag har inte funnit att vi har
haft några större olägenheter inom jordbrukets
organisationer eller annorstädes
på grund av brist på bättre uppskattningar.
Det finns många andra utvägar
att få fram de uppgifter som behövs,
varför jag anser att det är fullt tillräckligt
att ha kvar den organisation som
finns utan att utöka den.

Herr talman! Detta är motivet till
mitt ställningstagande, och jag ber att
få yrka bifall till reservationen.

Herr HOLMQVIST (s):

Herr talman! Mannerskantz’ invändning
att man skall akta sig för att göra
undersökningarna alltför vetenskapligt
kvalificerade är nog en invändning, som
inte kan tillmätas särskilt stor betydelse.
Vi bör väl i stället när det gäller skördeuppskattningar
eftersträva att komma
fram till så pålitliga resultat som möjligt,
oavsett vilka metoder som använts. De
här provrutemetoderna har faktiskt gett
ett mycket gott resultat, och man är
samstämmigt överens om att de är bättre
än tidigare metoder. Vi har då självfallet
all anledning att fortsätta experimenterandet
på detta område.

Herr Mannerskantz, som är lantbrukare,
måste väl mycket bättre än jag kunna
förstå, att man inte utan vidare kan

omsätta de erfarenheter man gjort när
det gäller exempelvis studiet av korn och
vete till att gälla potatis. För mig framstår
det som ganska nödvändigt att utvidga
proven till att också gälla potatis
och hö, som här föreslagits, och att man
också utför proven i större delar av landet
är hittills har skett.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter enligt de yrkanden, som därunder
framkommit, gjordes propositioner,
först på bifall till vad utskottet i
den nu föredragna punkten hemställt
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid punkten
avgivna reservationen; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Punkterna 15—26

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 27

Anslag till särskilda undersökningar vid
konjunkturinstitutet

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att till Konjunkturinstitutet: Särskilda
undersökningar för budgetåret
1957/58 anvisa ett reservationsanslag av
160 000 kronor.

I de likalydande motionerna 1: 272
av herr Mannerskantz och II: 377 av
herr Munktell hade, såvitt nu var i fråga,
hemställts, att Kungl. Maj:ts förevarande
förslag måtte avslås.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte, med bifall till Kungl.
Maj:ts förslag samt med avslag å motionerna
I: 272 och II: 377, såvitt nu vore
i fråga, till Konjunkturinstitutet: Särskilda
undersökningar för budgetåret
1957/58 anvisa ett reservationsanslag av
160 000 kronor.

Reservation hade avgivits av fröken
Andersson samt herrar Skoglund i Doverstorp,
Nilsson i Göingegården och
Gerhard Nilsson i Gävle, vilka ansett,

Onsdagen den 20 mars 1957

Nr 9

Anslag till anskaffning av viss materiel vid tullverket

att utskottets yttrande bort erhålla den
avfattning, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte, med bifall till motionerna
1:272 och 11:377, såvitt nu vore i fråga,
avslå Kungl. Maj:ts förslag om ett
reservationsanslag av 160 000 kronor till
Konjunkturinstitutet: Särskilda under sökningar.

Herr MANNERSKANTZ (h):

Herr talman! Reservationen under
denna punkt rör frågan om särskilda undersökningar
vid konjunkturinstitutet.
Det är två poster det är fråga om, dels
en under punkten 27, som gäller särskilda
undersökningar, och dels en under
punkten 28, som rör kostnader för
konjunkturjournalen.

Dessa två poster har kommit till under
de senaste två åren. Man kan verkligen
ifrågasätta det kloka i, när man
har ett ämbetsverk för att sköta en sak,
att ovillkorligen skapa ett nytt anslag så
snart man vill ha någon undersökning
gjord utöver den vanliga rutinen. Att
ständigt låta ett verk växa ut på detta
sätt slutar ju med att verket blir liksom
en självmatande anordning, där en del
av verket tar fram siffror, som sedan
måste bearbetas av en annan del och på
det sättet hålla sig själv gående. Det måste
finnas ett verkligt behov av en utvidgning.
Jag undrar om det verkligen kan
sägas i detta fall.

Jag tror nog att jag vet vad den verkliga
orsaken är. I propositionen står det
på s. 51: »En av institutet företagen enkät
rörande omfattningen av de resurser
som i olika länder utnyttjas för nationalräkenskapsarbetet
utvisar, att Sverige
sysselsätter förhållandevis få personer i
denna verksamhet.» Därför räknar institutet
med att behöva ytterligare tre
amanuenser och ett kontorsbiträde. Men
som jag sagt tidigare här i kammaren är
vi ett litet land, och det är inte alls säkert,
att vi har råd att hålla oss med precis
samma administrativa anordningar
som de större länderna har. Jag tror därför
det är klokt att vi försöker något så
när begränsa oss, och det bör vara ett
oavvisligt behov som. föreligger, om vi

skall bevilja en anslagshöjning. I detta
fall anser jag för min del att behovet inte
är styrkt, och därför yrkar jag bifall
till reservationen.

Herr HOLMQVIST (s):

Herr talman! Herr Mannerskantz’ argumentering
ger besked om att vi tydligen
inte ligger i täten bland länderna
när det gäller ekonomisk forskning. Det
borde väl snarast vara ett argument för
att man inte behövde vara så betänksam
när det gäller detta anslag. Det är ganska
väsentliga ting som skall behandlas i
denna särskilda undersökning. Det gäller
bl. a. en sparandeundersökning och
en undersökning för att fastställa osäkerhetsmarginalerna
vid nationalproduktbedömningarna.
Jag är för min del
övertygad om att vi har all anledning
att ägna stor omsorg åt just detta område.

Jag trodde för min del, att det var fröken
Andersson som skulle tagit till orda
i denna fråga, ty hon är nationalekonom
av facket och har kanske bättre förutsättningar
än motionären herr Mannerskantz
att bedöma denna sak. Jag skall
emellertid avstå ifrån vidare kommentarer,
och jag ber att få yrka bifall till
utskottets förslag på denna punkt.

Efter härmed slutad överläggning
gjordes i enlighet med de därunder förekomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till vad utskottet i den nu ifrågavarande
punkten hemställt samt vidare
på godkännande av den vid punkten
anförda reservationen; och förklarades
den förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

Punkterna 2S—36

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 37

Anslag till anskaffning av viss materiel
vid tullverket

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att till Tullverket: Anskaffning av
viss materiel för budgetåret 1957/58 an -

Nr 9

Onsdagen den 20 mars 1957

Anslag till anskaffning av viss materiel vid tullverket

visa ett reservationsanslag av 650 000
kronor.

I de likalydande motionerna I: 272 av
herr Mannerskantz och II: 377 av herr
Munk,tell hade, såvitt nu var i fråga,
hemställts, att riksdagen måtte för budgetåret
1957/58 till Tullverket: Anskaffning
av viss materiel anvisa ett reservationsanslag
av 325 000 kronor.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten anfört:

»Såsom departementschefen understrukit,
föreligger i fråga om tullverkets
inaterielanskaffning otvivelaktigt ett
uppdämt behov. Med hänsyn härtill och
mot bakgrunden av de relativt blygsamma
belopp, varöver generaltullstyrelsen
tidigare förfogat, har utskottet ansett
sig böra biträda Kungl. Maj:ts förslag.
En medelstilldelning av den storleksordning
som Kungl. Maj:ts förslag innebär,
synes utskottet nämligen vara ofrånkomlig,
om inte kustbevakningens effektivitet
skall äventyras. Utskottet kan alltså
inte tillstyrka det i motionerna 1:272
och II: 377 framställda yrkandet.

Åberopande det anförda hemställer
utskottet, att riksdagen må, med bifall
till Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:272 och 11:377,
såvitt nu är i fråga, till Tullverket: Anskaffning
av viss materiel för budgetåret
1957/58 anvisa ett reservationsanslag
av 650 000 kronor.»

»Kungl. Maj:t föreslår under denna
punkt ett anslag av 650 000 kronor. I
motionerna 1:272 och 11:377 hemställes,
att anslaget uppföres med 325 000
kronor. Motionärerna erinrar om att
särskild utredning pågår beträffande
ifrågasatt omläggning av kustbevakningen.
I sådant läge bör nyanskaffning av
materiel begränsas så att detta icke kommer
att onödigtvis fördyra eller lägga
hinder i vägen för eventuell omläggning.

Utskottet anser i likhet med motionärerna
ett anslag av 325 000 kronor vara till
fyllest.

Utskottet hemställer, att riksdagen må,
i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt med bifall till motionerna I: 272
och II: 377, såvitt nu är i fråga, till Tullverket:
Anskaffning av viss materiel för
budgetåret 1957/58 anvisa ett reservationsanslag
av 325 000 kronor.»

Fröken ANDERSSON (h):

Herr talman! På denna punkt föreslås
i propositionen ett anslag av 650 000 kronor
till anskaffning av viss materiel för
tullverket. I reservationen föreslås en
nedprutning till hälften, d. v. s. till
325 000. Det är inte fråga om något slags
nyanskaffningsstopp — jag tror ett sådant
vore olyckligt — det är endast fråga
om hur långt man skall gå för närvarande.
Det pågår nämligen en utredning
i detta ärende.

Inom parentes sagt har generaltullstyrelsen
äskat 960 000 kronor, och Kungl.
Maj :t har prutat ned detta till 650 000.

Vi framhåller i reservationen — liksom
för övrigt statskontoret gjort — att
det inte bör bli så stor anskaffning nu,
att en omorganisation i framtiden försvåras.
Statskontoret föreslår för resten
just den summa som reservanterna föreslagit,
så vi har inte huggit den alldeles
ur luften.

Som bekant var det statsrevisorerna
som år 1945 begärde en omprövning av
kustbevakningsorganisationen. Statsutskottet
förordade förra året att den utredningen
borde företas inom generaltullstyrelsen
i samverkan med olika av
frågan berörda parter.

Man frågar sig för övrigt: Om det nu
är så nödvändigt att anskaffa materiel,
varför har inte utredningen bedrivits
med sådan skyndsamhet, att den har
kunnat föreligga klar nu, så att riksdagen
kunnat ta ställning till hela denna
viktiga fråga? Det är så riktigt, som departementschefen
säger, att här finns
uppdämda behov, och därför är det
mycket önskvärt att resultatet av utredningen
kommer, ju förr dess hellre.
Helst hade den bort föreligga redan nu.

Onsdagen den 20 mars 1957

Nr 9

Anslag till kontrollstyrelsens lokala skattekontroll

Av anförda skäl, herr talman, men
med understrykande av vikten av att
utredningen snart slutföres, yrkar jag bifall
till reservationen vid punkt 37.

Herr HOLMQVIST (s):

Herr talman! Utskottet bär vid ett
tidigare års behandling av denna anslagspost
framhållit, att det inte får bli
anskaffningsstopp därför att det pågår
en utredning. Jag tror att det finns all
anledning att bifalla den framställning
från Kungl. Maj:t som nu föreligger.

Det är i verkligheten så, att generaltullstyrelsen
har äskat 960 000 kronor,
vilket fröken Andersson påpekade, och
här har skett en väsentlig nedprutning,
till 650 000. Att sedan gå så långt som
att skära ned det ytterligare till hälften,
till 325 000, har vi inte ansett vara
tillrådligt. Man bör, som jag framhållit,
inte stoppa anskaffningen av materiel
på grund av det pågående utredningsarbetet.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt därunder förekomna
yrkanden propositioner, först på bifall
till vad utskottet i den under behandling
varande punkten hemställt
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid punkten
avgivna reservationen; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Punkterna 38 och 39

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 40

Anslag till kontrollstyrelsens lokala
skattekontroll I

I denna punkt hade idskottet hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts i ämnet framlagda förslag
samt med avslag å motionerna I: 272 och
11:377, såvitt nu vore i fråga, till Kontrollstyrelsen:
Lokala skattekontrollen

för budgetåret 1957/58 anvisa ett förslagsanslag
av 1 815 400 kronor.

I de likalydande motionerna I: 272 av
herr Mannerskantz och II: 377 av herr
Munktell hade, såvitt nu var i fråga,
hemställts, att riksdagen måtte för budgetåret
1957/58 till Kontrollstyrelsen:
Lokala skattekontrollen anvisa ett förslagsanslag
av 1 713 000 kronor.

Reservation hade anförts av fröken
Andersson samt herrar Skoglund i Doverstorp,
Nilsson i Göingegården och
Gerhard Nilsson i Gävle, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort hava den lydelse,
som i reservationen angivits, samt
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Maj :ts
förslag samt motionerna 1:272 och II:
377, såvitt nu vore i fråga, till Kontrollstyrelsen:
Lokala skattekontrollen för
budgetåret 1957/58 anvisa ett förslagsanslag
av 1 698 800 kronor.

Fröken ANDERSSON (h):

Herr talman! Jag skall nu bli ännu
mer kortfattad än senast jag hade ordet.

Även under denna punkt föreslås vissa
personalförstärkningar. Reservanterna
ifrågasätter det berättigade i förslaget
om en utökning av personalen. Vi
yrkar därför att det föreslagna anslaget
skall nedsättas med 116 600 kronor. I
propositionen hänvisas till nödvändigheten
att intensifiera kontrollen över
brännoljeskatten. Reservanterna å sin
sida erinrar, liksom statskontoret, om
att personalförstärkning för detta ändamål
skedde när skatten år 1955 började
tillämpas. Vi anser därför att man
bör avvakta ytterligare erfarenheter i
sammanhanget innan någon ändring göres.

Jag yrkar, herr talman, bifall till reservationen.

Herr HOLMQVIST (s):

Herr talman! Vi har inom utskottet
ansett att det bland annat med hänsyn
till de skattskyldiga är ganska angeläget
att få till stånd denna personalförstärkning.
Därigenom kan nämligen allmänheten
snabbare få besked i skatte -

Nr 9

Onsdagen den 20 mars 1957

Anslag till riksskattenämnden
ärenden, vilket ju måste vara värdefullt
för de skattskyldiga.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes i enlighet med
de yrkanden, som därunder framkommit,
propositioner, först på bifall till
vad utskottet i den nu föredragna punkten
hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den
vid punkten avgivna reservationen; och
förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med övervägande
ja besvarad.

Punkterna il—45

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 46

Anslag till riksskattenämnden

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att dels bemyndiga Kungl. Maj:t att
i riksskattenämndens personalförteckning
vidtaga av departementschefen förordade
ändringar dels godkänna av departementschefen
förordad avlöningsstat
för riksskattenämnden, att tillämpas
tills vidare från och med budgetåret
1957/58, dels ock till Riksskattenämnden:
Avlöningar för nämnda budgetår
anvisa ett förslagsanslag av
372 000 kronor.

Av det av Kungl. Maj:t äskade anslaget
var ett belopp av 20 000 kronor beräknat
för en särskild föredragande i
ärenden rörande företagsbeskattning.

I de likalydande motionerna 1:272
av herr Mannerskantz och II: 377 av
herr Munktell hade, såvitt nu var i fråga,
yrkats, att riksdagen skulle för budgetåret
1957/58 till Riksskattenämnden:
Avlöningar anvisa ett förslagsanslag av
352 600 kronor.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:272 och 11:377, såvitt
nu vore i fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att i riksskattenämndens
personalförteckning
uppföra en tjänst som byråchef i Ca 37,
två tjänster som byrådirektör i Ce 31, en
tjänst som kansliskrivare i Ca 15, en
tjänst som kontorist i Ca 13 och en tjänst
som kanslibiträde i Ca 11;

b) godkänna under punkten införd
avlöningsstat för riksskattenämnden, att
tillämpas tills vidare från och med budgetåret
1957/58;

c) till Riksskattenämnden: Avlöningar
för budgetåret 1957/58 anvisa ett förslagsanslag
av 372 600 kronor.

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att i riksskattenämndens
personalförteckning
uppföra en tjänst som byråchef i Ca 37,
två tjänster som byrådirektör i Ce 31,
en tjänst som kansliskrivare i Ca 15, en
tjänst som kontorist i Ca 13 och en
tjänst som kanslibiträde i Ca 11;

b) godkänna i reservationen införd
avlöningsstat för riksskattenämnden, att
tillämpas tills vidare från och med budgetåret
1957/58;

c) till Riksskattenämnden: Avlöningar
för budgetåret 1957/58 anvisa ett förslagsanslag
av 352 600 kronor.

Herr MANNERSKANTZ (h) :

Herr talman! Under denna punkt
hemställer Kungl. Maj:t om anslag till
Riksskattenämnden: Avlöningar, varvid
ett belopp av 20 000 kronor beräknats
för en särskild föredragande i ärenden
rörande företagsbeskattning.

Denna anslagspost på 20 000 kronor
är enligt departementschefens uttalande
avsedd att ersätta ett tidigare avlöningsanslag
till en tjänst som bokföringssak -

Onsdagen den 20 mars 1957

Nr 9

Anslag till upplysningsarbete rörande samhällsekonomiska frågor in. m.

kunnig, vilken tjänst enligt riksdagens
beslut 1956 skall upphöra. Så sent som
i fjol fastställde riksdagen en stat för
riksskattenämnden. Innan denna stat
ännu har hunnit träda ordentligt i funktion
kommer man nu och vill ersätta
den förra året indragna tjänsten, som
numera är ersatt med en tjänst i högre
lönegrad, med en arvodesbefattning.

Jag kan inte anse detta vara ett tillfredsställande
tillvägagångssätt. Jag är
ganska övertygad om att vi lugnt kan
vänta kanske ytterligare några år och
se hur nämnden fungerar, om det med
nuvarande personalorganisation blir
någon större arbetsbalans etc., innan vi
beslutar en ytterligare personalförstärkning.

Den nya befattningen är inte på något
sätt motiverad i departementschefens
uttalande, och jag tycker att den
är dåligt motiverad även i den framställning
som gjorts av vederbörande
verk. Vi har här faktiskt en anslagsbegäran
som riksdagen bör avslå av rent
principiella skäl. Sedan riksdagen så
sent som i fjol fastställde en stat för
riksskattenämnden, kan det inte ha tillkommit
några skäl som gör det motiverat
att redan nu ändra organisationen.
Det brukar statsutskottet inte göra, och
jag tycker att herrarna borde ha observerat
det. Men ni gör det rätt bekvämt
för er, ty ni går bara på Kungl. Maj:ts
propositioner.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Herr HOLMQVIST (s):

Herr talman! Jag skulle kunna replikera
att herr Manncrskantz tycks göra
det lika bekvämt för sig, eftersom han
nästan på varje punkt bara går emot
propositionen och yrkar ändring utan
att kunna prestera någon hållbar motivering
härför.

Det är riktigt, som herr Mannerskantz
sade, att en tidigare utredning
trodde att riksskattenämnden mot att
den fick en särskild byråchefsbefattning
skulle kunna avstå från den arvodestjänst
som det här gäller, det vill

säga en bokföringssakkunnig som speciellt
sysslar med företagsbeskattningen.
Nu har emellertid riksskattenämnden
funnit, att man inte kan avvara
denne man. Då är frågan: Skall man
när man fått denna erfarenhet avstå
från denna arbetskraft och bara skjutsa
i väg mannen? Eller skall man erkänna,
att det visat sig angeläget att behålla
honom så att riksskattenämnden
verkligen kan följa med vad som sker
i fråga om företagsbeskattningen och ha
tillgång till tillräcklig sakkunskap?

Inom utskottsmajoriteten anser vi det
vara värdefullt att riksskattenämnden
får tillgång till denna tjänst och att de
20 000 kronor, som den kostar, kan bli
mycket väl använda pengar. Jag yrkar
därför, herr talman, bifall till utskottets
förslag.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter enligt de därunder förekomma
yrkandena gjordes propositioner, först
på bifall till vad utskottet i den under
behandling varande punkten hemställt
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid punkten
avgivna reservationen; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Punkterna M—70

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 71

Anslag till upplysningsarbete rörande
samhällsekonomiska frågor m. m.

I förevarande punkt hade utskottet
hemställt, att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj:ts i ämnet framlagda förslag
samt med avslag å motionerna
I: 272 och II: 377, såvitt nu vore i fråga,
samt motionerna 1:115 och 11:123, till
Upplysningsarbete rörande samhällsekonomiska
frågor m. m. för budgetåret
1957/58 anvisa ett reservationsanslag
av 200 000 kronor.

I de likalydandc motionerna 1:272,
av herr Mannerskant:, och 11:377, av

Nr 9

Onsdagen den 20 mars 1957

Anslag till upplysningsarbete rörande samhällsekonomiska frågor m. m.

herr Munktell, hade, såvitt nu var i fråga,
yrkats, att riksdagen skulle avslå
Kungl. Maj:ts ifrågavarande framställning.

I de likalydande motionerna I: 115,
av herrar Jacobsson och Danmans, samt
11:123, av herrar Helander och Carlsson
i Tibro, hade likaledes yrkats, att
riksdagen skulle avslå det begärda reservationsanslaget
av 200 000 kronor
för budgetåret 1957/58 till Upplysningsarbete
rörande samhällsekonomiska frågor.

Enligt en vid punkten avgiven reservation
hade herrar Ohlon och Boman,
fröken Andersson, herrar Sunne, Skoglund
i Doverstorp, Malmborg, Nilsson i
Göingegården och Nihlfors, fröken
Vinge, herr Gerhard Nilsson i Gävle
samt fröken Liljedahl ansett, att utskottets
yttrande bort hava den lydelse, som
i reservationen angivits, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte,
med bifall till motionerna 1:272 och
11:377, såvitt nu vore i fråga, samt
1:115 och 11:123, avslå Kungl. Maj:ts
förslag om ett reservationsanslag av
200 000 kronor till Upplysningsarbete
rörande samhällsekonomiska frågor
m. m.

Fröken ANDERSSON (h):

Herr talman! Som kammarens ärade
ledamöter hörde gäller det här 200 000
kronor till Upplysningsarbete rörande
samhällsekonomiska frågor m. m.

Tidigare sköttes denna upplysningsverksamhet
av ett samarbetsorgan, benämnt
Ekonomisk information, som inrättades
1949. I detta organ fanns representanter
för Svenska arbetsgivareföreningen,
Landsorganisationen och
Tjänstemännens centralorganisation. I
en proposition förra året uppdrogs riktlinjer
för organets fortsatta verksamhet.
Den skulle, sade man där, omfatta
bland annat en populärt hållen upplysning
i allmänt samhällsekonomiska frågor.
Samtidigt diskuterades i vilken
form och i vilken omfattning verksamheten
i fortsättningen skulle bedrivas.
Ekonomisk information avgav en pro -

memoria härom. I denna promemoria
anfördes i stort sett samma skäl för
fortsatt verksamhet, som tidigare anförts.
För en mera allmän ekonomisk
upplysning rörande mera aktuella samhällsekonomiska
problem menade man,
att det för närvarande icke finns något
annat gemensamt ekonomiskt organ än
Ekonomisk information. Det var motiveringen
för att man skulle fortsätta
med verksamheten i denna form.

Frågan är nu emellertid, anser reservanterna,
om en sådan verksamhet över
huvud taget behöver bedrivas i sådan
form som hittills. Det är rätt intressant
att konstatera att i denna promemoria
lägger man fram tre olika alternativ,
varav det tredje gäller huruvida verksamheten
helt skall upphöra. Vi reservanter
anser detta vara det mest lämpliga
för närvarande.

De tre organisationerna SAF, LO och
TCO, som själva är med i Ekonomisk
information, tillstyrker en fortsättning
av verksamheten. Det är självfallet ingen
tvekan om att det behövs en upplysningsverksamhet
också på detta område,
men vi menar, att det redan nu
bedrives på andra vägar en effektiv
upplysningsverksamhet via press, fackorgan,
radio m. m. Såsom också har
anförts i en motion skulle sannolikt
dessa 200 000 kronor kunna användas
på ett mera effektivt sätt, exempelvis
för upprustning av sjukvården. Det
skulle vara både viktigare och riktigare
att använda medlen till sådant ändamål
än för att exempelvis spela in en
film, som rätt snart blir föråldrad.

Det kan också ha sitt intresse att veta
statskontorets inställning. Statskontoret
hade förra året ingenting emot verksamheten,
men ifrågasatte om icke de
i organet deltagande organisationerna
borde bidra till kostnaderna. Dessa organisationer
är sannerligen inga fattiglappar.
Jag föreställer mig att de mycket
väl skulle kunna bidra till denna
verksamhet, som de själva anser så nyttig
och nödvändig. Nu framgår det inte
av propositionen om statskontoret fått
yttra sig i år, men reservanterna anser
att anslaget är överflödigt och att dessa

Onsdagen den 20 mars 1957

Nr 9

Anslag till upplysningsarbete rörande samhällsekonomiska frågor m. m.

''200 000 kronor kunde användas bättre.
På denna punkt är vi ej mindre än elva
reservanter.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen.

Herr SUNNE (fp):

Herr talman! I denna fråga delar jag
den uppfattning, som fröken Andersson
givit uttryck åt. Sedan år 1949 har vi
anvisat reservationsanslag för detta ändamål
på tillsammans ej mindre än
2 150 000 kronor. Under förra året utgavs
tre broschyrer. Man föreslår nu
två nya detta år, varjämte också skulle
inspelas en film, som skulle kosta 150 000
kronor. En film som denna blir mycket
snart föråldrad. Jag tror att man kan
säga, att det på längre sikt blir bortkastade
pengar.

Jag delar också den uppfattning som
kommit till uttryck i motion nr 123,
där man just framhåller, att det finns
så många andra former, under vilka
man kan driva ekonomisk upplysningsverksamhet
nu för tiden. Såsom också
fröken Andersson nämnde har vi ju
dagspressen, fackpressen och icke minst
radion, som kan lämna informationer
på det ekonomiska området.

Jag tycker alltså att det är på tiden
att vi tar bort detta anslag och använder
pengarna till något nyttigare ändamål,
exempelvis till upprustning inom
sjukvården, där det så väl behövs. Nu
finns det 30 000 kronor kvar på det
gamla reservationsanslaget. Det skulle
mycket väl räcka till för att avveckla
denna ekonomiska informationsverksamhet.

Herr talman! Jag her med dessa ord
att få yrka bifall till reservationen.

Herr HOLMQVIST (s):

Herr talman! Fröken Andersson framhöll
såsom önskvärt, att de stora organisationerna
skulle vara med och betala
denna ekonomiska upplysningsverksamhet.
Ja, men det är ju inte på det sättet,
att man här kan formellt redovisa vilka
insatser, som görcs exempelvis från

fackföreningsrörelsens sida när det gäller
att förmedla ekonomisk information
i vårt samhälle. Men jag vill framhålla
att dessa insatser faktiskt rör sig om
mycket betydande belopp. Det är inte
bara tusentals eller hundratusentals kronor,
utan det är fråga om miljonbelopp,
som t. ex. Landsorganisationens olika
förbund lägger ned på ekonomisk och
facklig upplysning. På samma sätt förhåller
det sig med andra organisationer.
Även på arbetsgivarsidan satsas i dag
åtskilligt på ekonomisk upplysningsverksamhet.
Jag tror därför inte att vi behöver
tillmäta det så stor betydelse att organisationerna
inte är med och bidrar
just i detta sammanhang.

Jag vill framhålla såsom särskilt värdefullt,
att Ekonomisk information nu
använder pengarna för att spela in film.
Därmed framställs ett hjälpmedel, som
man i studieverksamheten och inom organisationerna
inte själv kan åstadkomma,
och det är ganska viktigt att få tillgång
till objektiva framställningar av
denna art. Såsom vi alla vet finns ju vissa
intressegrupper i samhället, som
framställer film under beteckningen
upplysningsverksamhet. Ofta är det
emellertid ganska tydligt att det särskilda
intresse, som gruppen företräder,
skymtar fram i filmerna på ett sådant
sätt att man inte kan tala om objektiv
upplysning. Därför är det utomordentligt
värdefullt att ha tillgång bland annat
till de filmer, som Ekonomisk information
framställer. Jag har under flera
år sysslat med studieverksamhet inom
fackföreningsrörelsen, och jag har därunder
många gånger haft anledning att
uppskatta den verksamhet som Ekonomisk
information bedriver.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan på denna punkt.

Fröken ANDERSSON (h):

Herr talman! Jag är tacksam för den
argumentering som herr IIolni([vist här
anförde, ty den stöder i själva verket
mitt resonemang. Just därför att fackföreningsrörelsen
och även andra organisationer
bedriver en avancerad och för -

Nr 9

Onsdagen den 20 mars 1957

Ang. statsbidrag till Föreningen fruktdrycker

nämlig upplysningsverksamhet, så är,
menar vi reservanter, den form av upplysningsverksamhet
som vi nu diskuterar
överflödig.

När herr Holmqvist talar om att det
är önskvärt med objektiv upplysning så
ifrågasätter jag, om inte författare och
vetenskapsmän och andra experter kan
bedriva en upplysningsverksamhet som
är precis lika objektiv som den det här
är fråga om. Jag kan för övrigt som bibliotekarie
själv intyga, att det faktiskt
finns en uppsjö på upplysningslitteratur
på detta område, och jag anser därför
att det bara är att kasta pengarna i sjön,
om riksdagen beviljar det här anslaget.

Herr HOLMQVIST (s):

Herr talman! Jag kan dela fröken Anderssons
uppfattning om att det finns
god tillgång på litteratur, och därför
framhöll jag just att det är värdefullt att
man inriktar sig på inspelning av film
på det här området.

Efter härmed slutad överläggning
gjorde herr talmannen jämlikt därunder
förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet i den
under behandling varande punkten
hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den av
herr Ohlon m. fl. vid punkten avgivna
reservationen; och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Fröken Andersson begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 7 punkten
71, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Ohlon m. fl. vid
punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid fröken Andersson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 89;

Nej — 46.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkten 72

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 73

Ang. statsbidrag till Föreningen fruktdrycker I

denna punkt hade utskottet av angivna
orsaker hemställt, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj ds i ämnet
framlagda förslag samt med avslag
å motionerna 1:272 och 11:377, såvitt
nu vore i fråga, till Bidrag till Föreningen
fruktdrycker för budgetåret
1957/58 anvisa ett anslag av 25 000 kronor.

I de likalydande motionerna 1:272,
av herr Mannerskantz, och II: 377, av
herr Munktell, hade, såvitt nu var i fråga,
hemställts, att riksdagen måtte besluta
avslå Kungl. Maj ds förevarande
framställning.

Reservation hade anförts av fröken
Andersson samt herrar Skoglund i Doverstorp,
Nilsson i Göingegården och
Gerhard Nilsson i Gävle, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort hava den lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen
måtte, med bifall till motionerna 1:272
och 11:377, såvitt nu vore i fråga, avslå
Kungl. Maj ds förslag om ett anslag
av 25 000 kronor till Bidrag till Föreningen
fruktdrycker.

Onsdagen den 20 mars 1957

Nr 9

Fröken ANDERSSON (h):

Herr talman! Den här frågan har ju
diskuterats tidigare — ganska ingående
för övrigt — och jag skall därför också
nu vara mycket kortfattad.

Det gäller här ett anslag av 25 000 kronor
till Föreningen Fruktdrycker för reklam
för fruktdrycker. Detta anslag beviljades
första gången år 1955. Då hänvisade
man till nykterhetspolitiska synpunkter,
och det är klart att sådana kan
ha en viss betydelse i detta sammanhang;
anslaget kunde möjligen — jag säger
möjligen — i viss mån vara motiverat
vid tidpunkten för omläggningen av
spritförsäljningen. Men reservanterna
anser i likhet med motionärerna att det
är tillverkarna, som bör stå för kostnaderna
för reklamen och att dessa alltså
bör ingå i priset för dryckerna. Eftersom
en hel del av dem — kanske alla —
är alldeles utmärkta, bör det rimligtvis
inte vara så svårt att få till stånd en effektiv
reklam, vars kostnader sedan kan
tas ut via prissättningen.

Jag yrkar därför, herr talman, bifall
till reservationen som går ut på avslag
på förslaget om ett anslag av 25 000 kronor.

Herr HOLMQVIST (s):

Herr talman! Jag förstår fröken Anderssons
tveksamhet. Även de som tillhör
majoriteten inom utskottet har nog
undrat, om man bör hålla på med att bevilja
detta anslag i längden. Utvecklingen
bär emellertid, som fröken Andersson
framhöll, inte varit särskilt gynnsam sedan
man sliippte spriten fri, och det gör
att åtminstone jag kan ansluta mig till
den linje, som vill ha kvar detta anslag
i varje fall under det år som vi nu har
att behandla. När det däremot blir »normala»
tider på detta område, tror jag
nog att näringen själv bör få svara för
reklamen på detta område.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr SUNNE (fp):

Herr talman! Jag trodde först att jag
skulle kunna instämma med fröken Andersson.
Jag hade den uppfattningen, att

Ang. finansdepartementets kommittéanslag
hon skulle komma på lika goda tankar
som hennes partivän herr Dickson i andra
kammaren, men hon bär tydligen inte
kommit så långt ännu. Jag hoppas att
vi inte skall behöva taga upp någon diskussion
i denna fråga ett följande år.
Frågan kom ju till som en nykterhetspolitisk
åtgärd, och denna åtgärd är väl
lika berättigad ur den synpunkten nu
som tidigare. Ännu har naturligtvis inte
tillverkningen av fruktdrycker blivit av
sådan omfattning, att vederbörande tillverkare
själva kan bekosta nödvändig
reklam, och eftersom anslaget har tillkommit
ur nykterhetspolitiska synpunkter
behövs det fortfarande.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottsutlåtandet.

Fröken ANDERSSON (h):

Herr talman! Som det framgick av
min framställning har jag ingenting alls
emot fruktdrycker — tvärtom, jag tycker
mycket bra om dem själv. Men jag
tror inte att dessa 25 000 kronor har så
värst mycket att betyda ur nykterlietspolitisk
synpunkt. Jag tycker att de som
slipper att dricka sprit kan betala för
sina drycker själva.

För övrigt måste jag säga, att jag tror
att herr Sunne har glömt bort i vilken
lokal han befinner sig, eftersom han i
så hög grad kommer med pekpinnen.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt de därunder förekomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till vad utskottet i den nu förevarande
punkten hemställt samt vidare
på godkännande av den vid punkten avgivna
reservationen; och förklarades
den förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

Punkten 7J

Ang. finansdepartementets kommittéanslag Kungl.

Maj :t hade föreslagit riksdagen
att till Kommittéer och utredningar
genom sakkunniga för budgetåret 1957/
58 anvisa ett reservationsanslag av
800 000 kronor.

Nr 9

Onsdagen den 20 mars 1957

Ang. finansdepartementets kommittéanslag

I de likalydande motionerna 1:272 av
herr Mannerskantz och 11:377 av herr
Munktell hade, såvitt nu var i fråga, yrkats,
att riksdagen skulle för budgetåret
1957/58 till Kommittéer och utredningar
genom sakkunniga anvisa ett förslagsanslag
av 700 000 kronor.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte, med bifall till Kungl.
Maj :ts förslag samt med avslag å motionerna
1:272 och 11:377, såvitt nu vore
i fråga, till Kommittéer och utredningar
genom sakkunniga för budgetåret 1957/
58 anvisa ett reservationsanslag av
800 000 kronor.

Enligt en vid punkten avgiven reservation
hade fröken Andersson samt herrar
Skoglund i Doverstorp, Nilsson i
Göingegården och Gerhard Nilsson i
Gävle ansett, att utskottets yttrande bort
hava den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag samt med bifall
till motionerna 1:272 och 11:377, såvitt
nu vore i fråga, till Kommittéer och
utredningar genom sakkunniga för budgetåret
1957/58 anvisa ett reservationsanslag
av 700 000 kronor.

Fröken ANDERSSON (h):

Herr talman! Jag ber om ursäkt för
att jag är så envis i dag, men jag skall
bara återkomma en gång till, så att herrarna
och damerna skall strax slippa
ifrån mig.

Det gäller ju här anslaget till kommittéer
och utredningar genom sakkunniga.

I propositionen föreslås ett oförändrat
anslag på 800 000 kronor, medan reservanterna
har föreslagit 700 000. Bakgrunden
till detta förslag, som kan synas
vara en nedprutning, är att det under
punkt 1 i sjunde huvudtiteln har
upptagits ett anslag på 350 000 kronor
till kostnader för expertis och extra arbetskraft.
Det rör sig alltså där om en
överföring från punkt 74 till punkt 1.
Trots detta begärs det nu oförändrat anslag
under punkt 74. Vi tycker att den
gjorda överflyttningen rimligtvis borde

leda till en minskning på nu ifrågavarande
punkt.

I propositionen finns det vissa beräkningar
av vad kostnaderna skulle bli,
men jag vill påpeka, att även om det enligt
reservationens förslag sker en prutning
med 100 000 kronor, är det dock i
realiteten en väsentlig höjning av anslagen
för ändamålet, som även reservanterna
gått med på.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Herr HOLMQVIST (s):

Herr talman! Eftersom fröken Andersson
och herr Mannerskantz har delat
dagsverket här i dag, skulle jag faktiskt
ha dubbel anledning att be om ursäkt
för att jag återkommit så ofta i diskussionen.
Och jag skall i detta mitt sista
inlägg, herr talman, endast be att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes i enlighet med
de yrkanden, som därunder framkommit,
propositioner, först på bifall till vad
utskottet i den nu ifrågavarande punkten
hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den
vid punkten avgivna reservationen; och
förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med övervägande
ja besvarad.

Punkten 75

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 76

Lades till handlingarna.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 9, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1957/58, i vad
avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta
motioner.

Onsdagen den 20 mars 1957

Nr 9

Ang. bullerstörningarna från ett storflygfält på Skå-Edebv

Punkten 1

I innevarande års statsverksproposition
hade Kungl. Maj :t under kapitalbudgeten
(bilaga 27 punkten 1) bland
annat framlagt investeringsplan för
budgetåret 1957/58 beträffande postverkets,
televerkets, statens järnvägars
och statens vattenfallsverks fonder, luftfartsfonden
samt väg- och vattenbyggnadsverkets
förrådsfond.

I detta sammanhang liade utskottet till
behandling förehaft

dels en inom andra kammaren av herr
Karlsson i Stuvsta m. fl. väckt motion
(II: 240);

dels ock i en likaledes av herr Karlsson
i Stuvsta m. fl. väckt motion (II:
242).

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten anfört, att utskottet funnit sig
böra godtaga den av Kungl. Maj :t förordade
investeringsramen för nästa budgetår.
I fortsättningen hade utskottet yttrat
bland annat:

»Till frågan om anvisandet av de anslag
som erfordras för ett genomförande
av den förordade investeringsplanen för
nästa budgetår återkommer utskottet under
respektive punkter i det följande.

Av utskottets sålunda intagna ståndpunkt
följer, att utskottet icke kan ansluta
sig till de i motionerna II: 240 och
II: 242 framförda yrkandena, innebärande
viss utvidgning av de i förenämnda
plan förutsatta medelsförbrukningsramarna.
I överensstämmelse härmed kommer
utskottet att under vederbörande
punkter i det följande yrka avslag på
ifrågavarande motioner.

Utskottet hemställer, att riksdagen må
i skrivelse till Kungl. Maj:t giva till känna
vad utskottet anfört.»

Ang. bullerstörningarna från ett storflygflygfält
på Skå-Edeby

Med stöd av § 20 av kammarens ordningsstadga
liade herr Osvald till herr
statsrådet och chefen för kommunika 0

forsta kammarens protokoll 105 7. Nr!)

tionsdepartementet framställt följande
fråga: »Är herr statsrådet villig, att —
innan frågan om storflygplatsen slutgiltigt
avgöres — medverka till att realistiska
bullerprov med exempelvis militära
reaplan anordnas över Mälaröarna
och västra Stockholm i syfte att ge myndigheter
och allmänhet material för säkrare
bedömning av den nu mycket omdiskuterade
frågan om bullerskador från
flygtrafiken vid ett storflygfält på SkåEdeby
?»

Herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
ANDERSSON,
som tillkännagivit, att han hade för avsikt
att i samband med behandlingen av
nu förevarande ärende besvara nämnda
fråga, erhöll ordet och anförde:

Herr talman! Herr Osvald har frågat
mig om jag är villig att — innan frågan
om storflygplatsen slutgiltigt avgöres —
medverka till att realistiska bullerprov
med exempelvis militära reaplan anordnas
över Mälaröarna och västra Stockholm
i syfte att ge myndigheter och allmänhet
material för säkrare bedömning
av den nu mycket omdiskuterade frågan
om bullerskädor från flygtrafiken vid
ett storflygfält på Skå-Edeby.

Bullerfrågan har varit föremål för stor
uppmärksamhet i de utredningar, som
gjorts om storflygplatsens förläggning
och i remissyttrandena över dessa utredningar.
Såväl svensk som utländsk
expertis har varit inkopplad på att räkna
fram de bullerstörningar, vilka man
på vetenskapens nuvarande ståndpunkt
kan få fram. Till grund för experternas
bedömning ligger bl. a. olika praktiska
prov både i Sverige och i utlandet. Den
oenighet, som ännu kvarstår i bullerfrågan
gäller inte så mycket bullrets utbredning
i och för sig, utan beror mera
på olika uppfattningar om flygvägarnas
verkliga sträckning. Det material, som
redan finns i frågan, ger enligt min mening
vid handen, att bullerstörningarna
vid Skå-Edeby icke blir av den omfattning,
att de utgör ett hinder mot storflygplatsens
förläggning till Skå-Edeby,
om denna plats av andra skäl anses böra
väljas.

Nr 9

Onsdagen den 20 mars 1957

Ang. bullerstörningarna från ett storflygfält på Skå-Edeby

Att något nytt material av betydelse sannolikt, att ett nytt material skulle
för frågans avgörande skulle kunna kunna framkomma genom prov av den
framkomma genom praktiska bullerprov art, som jag antvtt i min fråga. Jag kan
vid Skå-Edeby finner jag mindre san- inte inse varför det skulle vara svårt
nolikt, särskilt som proven inte kan fö- att få fram ett material genom direkta
retas med flygplan av den typ, som kom- demonstrationer. Även om inte flygplamer
att trafikera storflygplatsen. nen i framtiden blir av samma typ,

kommer i alla fall bullret att vara av

Herr OSVALD (fp):

Herr talman! Jag ber först att få tacka
herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
för det svar
han lämnat på min fråga. Dessvärre
kan jag inte säga, att jag finner svaret
tillfredsställande.

Herr statsrådet menar att de undersökningar,
som gjorts rörande bullret,
är fullt tillräckliga. På många håll har
man emellertid gett uttryck åt en helt
annan uppfattning. Jag vill erinra om
att byggnadsstyrelsen har beräknat, att
inte mindre än 190 000 personer, som
bor i området kring Skå-Edeby, skulle
komma att utsättas för hälsovådligt buller.
Dessutom skulle bullret komma att
få ett högst menligt inflytande på mycket
av den kulturella verksamhet, som
är knuten till vissa delar av det tilltänkta
flygfältets omgivningar.

Nu säger herr statsrådet, att oenigheten
beror på bl. a. olika uppfattningar
om flygvägarnas sträckning. Om man
kan säga att frågan om bullret och dess
inverkan på omgivningarna och de där
boende inte är tillräckligt utredd, så förefaller
det som om denna upplysning
(om flygvägarna) ytterligare visar att
utredningen varit otillräcklig. Jag tror
att man kan våga påstå, att utredningen
i detta avseende liksom i många andra
är synnerligen otillfredsställande. I
fråga om de ekonomiska konsekvenserna
har bl. a. påvisats — av professor
Svennilson — att utredningen har bortsett
från vissa mycket väsentliga omständigheter
och räknat med vissa faktorer
på ett sådant sätt, att det skulle
bli till fördel för Skå-Edeby. Jag tror
att utredningen, som har kallats en
snabbutredning, snarare skulle kunna
rubriceras som ett hastverk.

Nu finner herr statsrådet det mindre

samma slag, och man kan ju mäta dess
intensitet och tillämpa resultaten på de
olika bullerintensiter som kan komma i
fråga.

Under senare tid har, såvitt jag kan
förstå, förespråkarna för Skå-Edeby på
allt sätt försökt bagatellisera frågan om
bullrets inverkan, och då man nu säger
att något värdefullt material inte
kan komma fram genom realistiska
prov, så kan jag inte tolka det på annat
sätt än att man faktiskt fruktar resultaten
av en undersökning. Om man
kände sig säker på att bullret inte skulle
bli alltför besvärande och få menliga
följder, borde man väl tvärtom vara
angelägen om att låta verkställa prov
för att inför allmänheten och dem, som
har att fatta ställning till frågan, demonstrera
hur bullret kommer att verka.
Det är efter vad jag tror mycket
sannolikt, att bullret kan komma att
bli ytterst besvärande och i stor utsträckning
hälsovådligt. Dessutom kommer
det att kunna inverka i många andra
avseenden, som jag emellertid inte
här skall ingå på.

Herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Herr Osvald tar alldeles
fel, om han tror att det är fruktan
för resultatet som gör att jag inte nu
förordat dessa speciella prov. Jag har
inte avvisat tanken på proven. Vi har
talat med akustiska experter i Stockholm
och i Göteborg — det är ju de som
närmast förstår denna sak — och de
anser att man inte kan göra sådana realistiska
prov, diirför att vi inte har de
flygplan det här är fråga om. För övrigt
har vi ju många flygfält i landet,
där samma buller förekommer. Det
finns många reaflygfält inpå samhällen.
Det har gjorts bullermätningar, och vi

Onsdagen den 20 mars 1957

Nr 9

vet hur bullret verkar på olika avstånd
från flygfälten. Det är således ingen
tvekan om att de bullermattor, som utlagts,
är realistiska med hänsyn till erfarenheterna
i Sverige och i utlandet.

Bullerprov kan naturligtvis göras med
militärflyg. Jag erinrar om att den utredning,
som sysslade med frågan om
flygfält vid Jordbro eller Halmsjön, tillsammans
med experterna övervägde
om man skulle försöka sig på realistiska
bullerprov. Man kom emellertid överens
om att det var alldeles onödigt, därför
att vi har tillräckliga erfarenheter
av den saken i Sverige, där vi dock
har rätt många flygplatser.

Vad frågan här gäller är vilka flygvägar
som skall väljas, om Skå-Edeby
blir flygplats, och den saken blir avgörande
för var man skall lägga bullermattorna.

Herr OSVALI) (fp):

Herr talman! Om nu herr statsrådet
gör gällande att han inte ställer sig helt
avvisande till tanken på försök beträffande
bullret från reaplan, förefaller
det mig som om det skulle vara av stort
värde att här i Stockholm, särskilt i
dess västra delar och i trakten av Mälaröarna,
göra vissa prov för att se hur
befolkningen reagerar för buller av den
art, som det här kan bli fråga om. De
bullermätningar som gjorts har väl ofta
avsett enstaka reaplan, men på ett flygfält
av detta slag får man väl räkna
med att det kommer flera reaplan åt
gången, t. ex. beroende på hur flygtiderna
är utarbetade. En sådan utredning
borde kunna göras ganska snart.
Man tycker att det inte borde vara
svårt, om utredningen verkligen har arbelat
intensivt, att klargöra hur flygsträckorna
skall läggas, så att man kan
undvika buller, eller hur de skall gå
med hänsyn till andra krav som kan
ställas på dem, så att man ser vilken
inverkan de kommer att få under olika
betingelser.

överläggningen i anledning av herr
Osvalds förevarande fråga förklarades
härmed slutad.

Ang. försämringen av tågförbindelserna i
Norrlands inland m. m.

Ordet lämnades ånyo till herr statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
ANDERSSON, som meddelat,
att han ämnade i samband med nu
ifrågavarande ärende besvara jämväl
herr Uno Olofssons interpellation angående
försämringen av tågförbindelserna
i Norrlands inland m. in., och nu yttrade: Herr

talman! I en interpellation har
herr Olofsson påtalat föreslagna inskränkning
i trafiken på vissa järnvägslinjer
i Norrlands inland. I anslutning
härtill har herr Olofsson frågat mig om
jag är beredd att medverka till att ytterligare
försämringar av tågförbindelserna
i Norrlands inland förhindras
samt att förslag till en mera långsiktig
lösning av frågan om trafiken på de trafiksvaga
bandelarna snarast förelägges
riksdagen.

Interpellanten vänder sig närmast mot
en föreslagen indragning av det tidiga
morgontåget från Umeå enligt den nya
tidtabellen fr. o. in. den 2 juni 1957.
För att klarlägga förslagets innebörd och
motivering vill jag anföra följande. För
närvarande går från Hällnäs till Storuman
två rälsbusståg med knappt två
timmars mellanrum. Det första av dessa
utgår från Umeå och har i Vännäs anknytning
från »Nordpilen» från Stockholm.
Rälsbusståget medför post och
tidningar till Lycksele, Stensele och Storuman
men inte till övriga mellanstationer.
Det andra rälsbusståget utgår från
Hällnäs, där det ansluter från ett persontåg
från Umeå. Med detta rälsbusståg
befordras post och tidningar till alla
mellanstationer utom Lycksele och Stensele.

På grund av förbättringsarbeten på
norra stambanan kommer »Nordpilen»
enligt det nya tidtabellsförslaget ca 30
min. senare än nu till Vännäs. Som följd
härav skulle om nuvarande tågplan bibehålies
de två morgontågen från Hällnäs
till Storuman komma ännu närmare varandra.
Antalet resande i dessa tåg är
emellertid inte av den omfattningen, att

84 Nr 9 Onsdagen den 21) mars 1957

Ang. försämringen av tågförbindelserna i
det kan motivera två tåg så nära varandra.

De orsaker jag nu nämnt har föranlett
förslag om sammanslagning av de båda
tågen till ett med avgång från Hällnäs
45 min. senare än det nuvarande första
tåget. Härigenom försenas i någon mån
den post som följt med det första tåget
men i stället kommer posten tidigare till
de platser dit posten nu befordras med
det senare tåget. Beträffande första tåget
blir under alla förhållanden en försening
på 30 min. oundviklig på grund av
»Nordpilens» senare ankomst till Vännäs.
Den ifrågasatta inskränkningen
kommer endast i undantagsfall att leda
till att någon ort får ortspressen först
på kvällen eller följande dag.

I likhet med järnvägsstyrelsen anser
jag, att inte enbart järnvägsekonomiska
synpunkter bör bestämma driftförhållandena
för de bandelar det här är fråga
om. Även med beaktande av sociala,
kulturella och näringspolitiska förhållanden
kan det emellertid knappast anses
försvarligt att inte anpassa tågantalet
på bandelen efter den rådande trafikfrekvensen,
i synnerhet då detta blir så
relativt litet kännbart, som här blir fallet.
Jag kan i detta sammanhang nämna,
att även vissa förbättringar ingår i förslaget
till sommartidtabell. Sålunda upptar
förslaget bl. a. ett nytt snabbtåg från
Arvidsjaur till Storuman så inplacerat
i tiden att man åter får en genomgående
dagförbindelse från Gällivare till Östersund.

Förändringar i tågplanen kan givetvis
även framdeles te sig motiverade, och jag
är icke beredd medverka till att söka
låsa statens järnvägar vid den nuvarande
tidtabellens utformning. Å andra sidan
finner jag det naturligt att SJ framgår
med särskild varsamhet när det gäller
utformningen av tidtabellerna i sådana
delar av landet, där möjligheterna
att begagna andra kollektiva transportmedel
saknas eller är små. De hänsyn,
som härvidlag bör tas, måste dock även
vägas mot den resandefrekvens, som föreligger,
och den betydelse för bygden,
som järnvägstrafiken sålunda kan anses

Norrlands inland m. m.

ha. Därmed anser jag mig ha besvarat
interpellantens första fråga.

Interpellanten har vidare hemställt
att förslag till en mera långsiktig lösning
av frågan om trafiken på de trafiksvaga
handelarna snarast förelägges
riksdagen. Jag vill då erinra om att den
fortsatta driften av de trafiksvaga bandelarna
bl. a. hänger samman med de
problem rörande en rationell utformning
av transporthushållningen, som
1953 års trafikutredning har att behandla.
Fn redovisning i sin helhet av denna
fråga måste anstå till dess utredningens
resultat föreligger.

Herr OLOFSSON, UNO, (fp):

Herr talman! Till herr statsrådet och
chefen för kommunikationsdepartementet
ber jag att få framföra mitt tack för
svaret på min interpellation.

Det framgår av svaret att statsrådet
har fått den uppfattningen att anledningen
till min interpellation skulle vara nu
föreslagna ändringar fr. o. m. den 2
juni. Detta är inte enbart anledningen
till att jag frågar. Vi är medvetna om att
ombyggnadsarbetena på stambanan måste
medföra förseningar och längre gångtid
för förbindelserna från Stockholm
och att detta i någon mån inverkar på
förbindelserna med inlandet.

Det är en hel del andra spörsmål som
gett mig anledning till denna fråga,
bl. a. de under flera år pågående försämringarna
av tågtrafiken på Norrlands
inland. Jag kan bara som exempel
nämna att vi under många år haft ett
morgontåg från inlandet till Umeå, ett
tåg som kom till residensstaden Umeå
omkring kl. 10, och därigenom möjliggjorde
närvaro vid en hel del sammanträden.
Detta tåg indrogs den 1 november.
Vi hade också under många år —
även under krigsåren — daglig förbindelse
såväl morgon som kväll mellan
Vilhelmina och Umeå. Numera finns inte
dessa tåg kvar.

Jag skall bara peka på dessa två exempel,
men samma tendens har varit
gällande för hela Norrlands inland, inte

Onsdagen den 20 mars 1957

Nr 9

Anlag till anskaffning av bilmateriel för statens järnvägar

minst beträffande Inlandsbanan. Alla
dessa indragningar har av statens järnvägar
motiverats med att biltrafiken
medfört svår konkurrens och att trafikunderlaget
minskats. Det är väl alldeles
riktigt att biltrafiken blivit en svår konkurrent
för statens järnvägar. Biltrafiken,
inte minst den tunga lastbilstrafiken,
har för oss, som bor i detta de
många milens land, en oerhörd betydelse
såväl för vårt ekonomiska liv som
för vår trivsel. Men jag tror också att
man skulle kunna vända på frågan och
säga, att till följd av de allmer försämrade
trafikmöjligheterna på statens järnvägar
tvingas folk att använda bilen i
större utsträckning än många kanske
annars skulle önska.

Jag hälsar med tillfredsställelse statsrådets
uttalande, enligt vilket man inte
bör lägga enbart järnvägsekonomiska
synpunkter på trafikförhållandena i dessa
bygder. Det är riktigt. Det är här
många spörsmål som bryter fram. Det är
även en befolkningsfråga. För att få
fram de råvaror, som vårt land behöver
från skogen och malmens områden, och
kanske framför allt för att kunna sköta
de många stora kraft- och dammanläggningar,
som staten nu investerar oerhört
stora belopp i, måste det finnas ett visst
befolkningsunderlag, men de människor
det här gäller bör också ha rätt att fordra
samma service från de samhällsägda
trafikmedlen som andra människor. Jag
ser också med tillfredsställelse det uttalande
statsrådet här gjort, att man vid
tidtabellernas utformande bör gå fram
med stor varsamhet.

Det samarbete mellan statens järnvägar
och lokala förespråkare och myndigheter,
som numera börjat upptagas, är
tacknämligt. Jag hoppas att detta samarbete
och dessa överläggningar skall
kunna lösa en del av de problem som nu
föreligger.

Vad min andra fråga beträffar har jag
inte av statsrådets anförande kunnat utläsa
om svaret härpå är negativt eller
positivt. Här skjuter man fram de pågående
utredningarna. Det är klart att vi
skall invänta dessa utredningar, det är
vi medvetna om. Jag vill bara tillägga

att dessa utredningar och det resultat de
kan leda till följs inte bara med stort
intresse, utan också med en viss oro i
de befolkningsområden det här gäller.

Jag ber att än en gång få framföra
mitt tack till statsrådet.

Överläggningen i anledning av berörda
interpellation ansågs härmed slutad.

Härefter bifölls på gjord proposition
vad utskottet i den under behandling varande
punkten hemställt.

Punkterna 2 och 3

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 4

Anslag till anskaffning av bilmateriel för
statens järnvägar

I denna punkt hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts i ämnet framlagda förslag
och med avslag å motionen II: 240, för
budgetåret 1957/58 under statens järnvägars
fond anvisa 26 under punkten angivna,
med 1—26 betecknade investeringsanslag
å tillhopa 310 301 000 kronor.

I motionen II: 240, av herr Karlsson
i Stuvsta m. fl., hade hemställts, utom
annat, att riksdagen måtte besluta att för
budgetåret 1957/58 under statens
järnvägars fond anvisa i motionen
angivna investeringsanslag om tillhopa
347 381 000 kronor.

Bland de av utskottet tillstyrkta anslagen
fanns såsom nr 22 upptaget ett
reservationsanslag å 4 800 000 kronor till
Anskaffning av bilmateriel.

Enligt en vid punkten avgiven reservation
hade fröken Andersson, herr
Nilsson i Göingegården, fröken Karlsson
och herr Heckscher ansett, att utskottets
yttrande bort hava den ändrade avfattning,
reservationen visade, samt att utskottets
hemställan bort i nedan angivna
delar hava följande lydelse:

»att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj ds förslag och med avslag å
motionen 11:240, för budgetåret 1957/

Nr 9

Onsdagen den 20 mars 1957

Anslag under statens vattenfallsverks fond
58 under statens järnvägars fond anvisa
följande investeringsanslag, nämligen

22. Anskaffning av bilmateriel 3 300 000
kronor.»

Fröken ANDERSSON (h):

Herr talman! Under denna punkt har
för anskaffning av bilmateriel föreslagits
ett investeringsanslag av 4 800 000
kronor. Medelsförbrukningen för ändamålet
förutsättes uppgå till 5 500 000
kronor. Reservanterna har — och det
är skönt att någon gång slippa att tala
för sparsamhet — ingen invändning mot
denna summa. Men det finns under samma
punkt en behållning från föregående
budgetår på anslaget till förvärv av billinjer
av 1 946 000 kronor. Denna summa
är väsentligt större än den som beräknas
komma att utnyttjas under budgetåret.

Jag skall inte nu gå in på den tidigare
diskuterade frågan om förvärv av billinjer,
då den inte hör hit, utan här gäller
det frågan om lämpligheten eller
olämpligheten att flytta över medel från
ett anslag till ett annat för det ändamål
det här gäller. Reservanterna anser att
det är lämpligt att göra det och föreslår
därför en överföring av 1 500 000 kronor
av den behållning jag nyss nämnde
till anslaget till anskaffning av bilmateriel.
Även om så sker, blir det nog större
behållning av anslaget till förvärv av
billinjer än det beräknade medelsbehovet
för budgetåret. Anslaget till anskaffning
av bilmateriel skulle alltså i och
med denna överföring kunna minskas
till 3 300 000 kronor.

Jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Herr HESSELBOM (s) :

Herr talman! Det finns nu ingen anledning
att ta upp en diskussion om statens
järnvägars eventuella förvärv av
enskilda billinjer. Frågan här gäller, såsom
fröken Andersson framhållit, ett
överförande av medel från ett anslag til!
ett annat. Huruvida det framdeles kan
bli nödvändigt att ta i anspråk den reservation,
som finns för förvärv av bil -

linjer, kan man i dagens läge inte yttra
sig om. Utskottet anser därför, att det är
bäst att bibehålla denna reservation tills
vidare. Jag vill emellertid göra kammaren
uppmärksam på att både enligt utskottets
förslag och reservationen förutsättes
precis samma medelsförbrukning
under nästa budgetår på de båda anslag
det här är fråga om.

Formellt innebär reservationen alltså
en besparing, men reellt innebär den
ingen ändring i de nu förutsatta utgifterna
under dessa anslag.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter enligt därunder förekomna yrkanden
gjordes propositioner, först på
bifall till vad utskottet i den nu förevarande
punkten hemställt samt vidare på
bifall till utskottets hemställan med den
ändring, som förordats i den vid punkten
avgivna reservationen; och förklarades
den förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

Punkten 5

Anslag under statens vattenfallsverks
fond

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att för budgetåret 1957/58 under statens
vattenfallsverks fond anvisa i statsrådsprotokollet
angivna investeringsanslag
å tillhopa 360 miljoner kronor.
Bland ifrågavarande anslag fanns bland
annat upptaget ett investeringsanslag
till Atomenergianläggningar å 2 000 000
kronor.

I två likalvdande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Ohlon m. fl. (I: 180) och den andra inom
andra kammaren av herrar Sjölin
och Schmiclt (11:244), hade hemställts,
att riksdagen ville besluta, att hinder
icke skulle föreligga för vattenfallsstyrelsen
att under budgetåret 1957/58 inom
ramen för beviljade investeringar
planenligt fullfölja arbetet med värmeverket
Adam i Västerås.

Onsdagen den 20 mars 1957

Nr 9

I motionen II: 242, av herr Karlsson i
Stuvsta m. fl., hade hemställts, att riksdagen
måtte besluta att i enlighet med
ett av vattenfallsstyrelsen upprättat förslag
för budgetåret 1957/58 under statens
vattenfallsverks fond anvisa investeringsanslag
om sammanlagt 390 miljoner
kronor.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på åberopade grunder hemställt,

I. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag och med avslag å
motionen II: 242, såvitt nu vore i fråga,
för budgetåret 1957/58 under statens
vattenfallsverks fond anvisa sju under
punkten angivna, med 1—7 betecknade
investeringsanslag å tillhopa 358 miljoner
kronor;

II. att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj:ts förslag samt i anledning
av motionerna I: 180 och II: 244
och med avslag å motionen II: 242, såvitt
nu vore i fråga, till Atomenergianläggningar
för budgetåret 1957/58 under
statens vattenfallsverks fond anvisa ett
investeringsanslag av 2 000 000 kronor.

Herr DE GEEB (fp):

Herr talman! Jag har tidigare i dag
framfört några synpunkter från Europarådet,
som jag riktat till mina kolleger
här i kammaren. Jag skall be att få fullgöra
ett liknande uppdrag när det gäller
förevarande fråga.

När Europas energifrågor behandlades
i höstas, framhölls det önskvärda i
att ännu tillgänglig vattenkraft utbyggdes
fortast möjligt. Man riktade särskilt
uppmaning till Sverige och Norge, som
ännu hade stora reserver på detta område.
Jag vill vidarebefordra denna uppmaning
och hälsning. Jag tror nog att
man kan hävda att det inte bara är bristen
på investeringsmedel som gör att vi
har en del svårigheter när det gäller exploateringen
av vår vattenkraft. Även
från två andra håll reses barriärer, nämligen
från våra naturskyddsvänner och
våra atomkraftsentusiaster. Trots att deras
avsikter kanske är de allra bästa, är
de något orealistiska; jag syftar dock
inte på eu så vederhäftig upplysning och

Anslag under statens vattenfallsverks fond
agitation, som på naturskyddsvännernas
område bedrives av herr Osvald.

Vad gäller frågan om atomkraften får
vi inte ställa förväntningarna alltför
högt. Den har stora framtidsmöjligheter,
men Europas främsta experter anser att
så sent som år 1980 kan inte mer än 7 å
8 procent av Europas kraftbehov tillgodoses
med atomkraft. Vi bör därför fortast
möjligt exploatera vår vattenkraft.

Mina damer och herrar! Detta var
bara ett litet eko från förhandlingarna i
Strasbourg som jag anser lämpligt att
foga till protokollet här i kammaren.

Jag har intet annat yrkande än om bifall
till utskottets hemställan.

Herr ANDERSSON, KARL, (s):

Herr talman! Det är inte direkt med
anledning av herr De Geers yttrande
som jag här vill säga några ord. Men
när nu ändå vattenkraftsförsörjningen
kommit på tal, kunde det kanske vara
skäl i att på denna punkt nämna något
om den situation, som vi här i landet
befinner oss i. Jag delar nog personligen
herr De Geers uppfattning om vikten
att utbygga vår vattenkraft och att
i första hand utbygga den så långt den
räcker.

Nu innebär det föreliggande förslaget
en ökning av anslagen för utbyggande
av vattenkraft med 34 miljoner kronor
i förhållande till innevarande år. Det
är alltså en förbättring, även om förbättringen
kanske inte är tillräcklig eller
i varje fall så stor som vattenfallsstyrelsen
hade ifrågasatt. Vattenfallsstyrelsen
hade nämligen önskat att få
bygga ut vattenkraft för 30 miljoner
kronor mer än detta förslag innebär.
Försörjningsläget för dagen är inte alldeles
tillfredsställande. Vattenfallsstyrelsen
räknar med att optimum för vattenkraften
bör vara att vi vid normal
vattentillgång har en kraftutbyggnad av
110 procent i förhållande till efterfrågan
och konsumtionen. För närvarande
är denna tillgång 97 procent och understiger
således den faktiska åtgången vid
normal vattenföring. Bristen måste då
täckas med värmekraft, och denna är

Nr 9

Onsdagen den 20 mars 1957

Anslag under statens vattenfallsverks fond
för närvarande tillräcklig för att fylla
ut den normala bristen på tre procent,
men den är inte tillräcklig i händelse
av torrår. Vid torrår, när vattenföringen
således minskar, blir vattenkraften
inte mer än 85 procent av behovet och
då måste 15 procent tillskjutas, såvida
man inte tillgriper ransonering. När vi
inte nu har resurser att utöka vår samlade
kraftproduktion med värmekraft i
tillräcklig grad, föreligger här en risk
för elransonering så snart det blir
minskad vattenföring. Det är således
det läge som vi befinner oss i, och det
är klart att detta inte är tillfredsställande.

Nu anser vattenfallsstyrelsen att vi
bär i landet har tillräckligt med vattenkraft
för utbyggnad under de närmaste
tjugu åren. Under tjugu år framåt bör
vi således kunna tillgodose vårt kraftbehov
med vattenkraft, under förutsättning
att vi bygger ut denna. Det blir
också den billigaste kraften, och det är
ju inte alldeles betydelselöst för våra
produktionskostnader vilket pris denna
kraft har. Värmekraften ställer sig för
närvarande 100 procent dyrare än vattenkraften,
och vi har under de två senaste
vintrarna på grund av att vi haft
otillräcklig vattenkraft fått förbruka
fossila bränslen för i runt tal 200 miljoner
kronor för att få fram den värmekraft
som vi måste producera för att
slippa ransoneringar. Det är en summa
för vilken vi skulle kunna bygga ut ett
kraftverk av Harsprångets eller Stornorrfors
typ. Vi har således, kan vi
säga, bildligt talat bränt upp ett stort
kraftverk i form av olja. Denna värmekraft
ställer sig dubbelt så dyr som den
utbyggda vattenkraften skulle göra, och
vi förstår att det ur folkhushållets synpunkt
och ur rent nationalekonomisk
synpunkt inte är tillfredsställande att
vi med våra vattenkraftresurser, med
vår tillgång till rinnande vatten, skall
behöva ha denna väldiga import av fossila
bränslen och nödgas framställa dyrare
kraft än vad vi eljest skulle behöva.

Utskottet har tillstyrkt Kungl. Maj:ts
förslag till anslag. Det innebär en för -

bättring vad gäller vattenkraften. Men
vi har också pekat på en annan sak som
är minst lika viktig som anslagen, och
det är de rambegränsningar som under
senare år har tillämpats för de statliga
kapitalfonderna och verken och således
även för kraftverken. Vi har i detta
utlåtande under punkten 1 tryckt på
just detta förhållande. Utskottet har i
detta sammanhang, alltså vad gäller de
statliga investeringarna, sagt att utskottet
vill starkt understryka önskvärdheten
av att ramregleringen så snart ske
kan avvecklas så att av riksdagen beviljade
anslag helt kan utnyttjas. Detta
är inte minst viktigt, det är lika viktigt
som själva anslagen, ty svårigheterna
har nu många gånger bestått i att de av
riksdagen beviljade anslagen inte kunnat
utnyttjas helt. Man vinner således
ingenting bara genom att höja ett anslag
om inte detta också får komma till
användning. Det är detta utskottet har
velat peka på, och utskottet har, som
jag nämnde, redan i första punkten understrukit
detta. Kammaren har också
nu för sin del godtagit det.

Herr De Geer ställde inget yrkande,
och jag har inget yrkande utöver vad
utskottet har hemställt om, men jag har
velat anföra dessa faktiska förhållanden,
så att riksdagen skall vara på det
klara med hur vårt försörjningsläge ter
sig beträffande elkraften.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i den nu föredragna
punkten hemställt.

Punkterna 6—15

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 16

Lades till handlingarna.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 46, i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition angående lån
till Gotlands läns landsting för utbyggande
av lasarettet i Visby, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Onsdagen den 20 mars 1957

Nr 9

Ang. Kungl. Maj:ts rätt
Föredrogs ånyo och lades till handlingarna
statsutskottets memorial nr 47,
i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut
i fråga om motionsvis väckta förslag
om likalönsprincipens genomförande.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 48, i anledning av
Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning om upptagande å
riksstaten för budgetåret 1957/58 av underskottet
för Luftfartsfonden, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Ang. Kungl. Maj:ts rätt att förordna om
antidumpingtullar m. m.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 14, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till förordning
angående rätt för Konungen
att förordna om uttagande av antidumping-
och utjämningstullar jämte i ämnet
väckta motioner.

I en den 25 januari 1957 dagtecknad,
till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 53, hade Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen
fogat förslag till förordning angående
rätt för Konungen att förordna
om uttagande av antidumping- och utjämningstullar.

Det av Kungl. Maj :t framlagda förordningsförslaget
innebar fortsatt bemyndigande
för Kungl. Maj :t att förordna om
uttagande av antidumping- och utjämningstullar
under ytterligare två år eller
till och med den 30 juni 1959.

Till utskottet hade hänvisats de i anledning
av propositionen väckta likalydandc
motionerna I: 394 av herrar Mannerskantz
och Svärd samt II: 493 av herr
Regnéll, vari hemställts,

att riksdagen måtte lämna det av
Kungl. Maj:t begärda bemyndigandet att
förordna om uttagande av antidumpingoch
utjämningstullar endast för en tid
av ett år, d. v. s. för tiden t. o. m. den
30 juni 1958;

att förordna om antidumpingtullar m. in.

samt att riksdagen i samband därmed
måtte besluta att hos Kungl. Maj:t begära,
att Kungl. Maj:t måtte för nästa års
riksdag framlägga förslag till närmare
bestämmelser angående de förutsättningar,
under vilka dylikt förordnande
rörande viss vara skulle kunna meddelas.

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen med avslag å de likalydande
motionerna 1:394 av herrar
Mannerskantz och Svärd samt II: 493
av herr Regnéll måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förevarande proposition
nr 53, antaga det vid propositionen fogade
förslaget till förordning angående
rätt för Konungen att förordna om uttagande
av antidumping- och utjämningstullar.

Reservation hade anmälts av herrar
Hagberg, Nilsson i Svalöv och Strandh,
vilka likväl ej antytt sin åsikt.

Herr HAGBERG (h):

Herr talman! Mot bakgrunden av vissa
partier i den stora utrikespolitiska
debatt som tidigare i dag har ägt rum
kanske några få ord kring detta bevillningsutskottets
betänkande skulle kunna
försvaras. Jag tänker därvidlag dels på
statsministerns uttalanden, dels och
framför allt på de uttalanden som handelsministern
gjorde mot slutet av debatten
och till vilka jag lyssnade med
stor uppmärksamhet.

I de motioner som här föreligger och
som har behandlats av bevillningsutskottet
ifrågasättes nu ingen ändring när det
gäller bemyndigande åt Kungl. Maj:t att
motverka dumpingföreteelser. Man har
ingenting emot att Kungl. Maj:t utrustas
med en sådan fullmakt, men man vill
inte ge den för mer än ett år — Kungl.
Maj :t har begärt två år. Man önskar vidare
—■ och det är det väsentliga i motionerna
— en precisering av de förutsättningar,
under vilka Kungl. Maj:t
skulle kunna ta detta vapen i bruk.

Utskottet har nu inte velat gå motionärerna
till mötes. Utskottet menar nämligen,
att om man gör en alltför prcci -

Nr 9

Onsdagen den 20 mars 1957

Ang. Kungl. Maj:ts rätt att förordna om antidumpingtullar m. m.

serad kartläggning av fältet för en aktion
på detta område och ställer upp
alltför snäva regler för Kungl. Maj :ts
handlande, kan man komma att skapa
situationer som skulle kunna vara besvärande
och som kanske skulle kunna
direkt motverka cn aktion från Kungl.
Maj:ts sida. För egen del vill jag inte
neka till att det ligger något i bevillningsutskottets
resonemang härvidlag.
Jag har alltså inte reserverat mig för
bifall till motionerna. Det förhåller sig
nämligen på det sättet, att man redan
nu inom ramen för GATT-avtalet kan
vidta ganska väsentliga åtgärder. Latituderna
bär är tämligen vida. Det kommer
mera an på den anda, i vilken
Kungl. Maj :t handhar detta vapen, än på
preciserade bestämmelser för dess användande.

På sina håll inom näringslivet menar
man ju, att Kungl. Maj:t kanske har varit
en smula för restriktiv i detta hänseende.
Jag vågar själv inte hysa någon
uppfattning därvidlag, men jag kunde
inte underlåta att fästa mig vid den rätt
mörka bild av den aktuella handelspolitiska
situationen som statsministern målade
och som sedermera, i kanske mera
pregnanta färger, målades av handelsministern
i hans anförande strax innan
den stora debatten slutade. Det var ju
inte särskilt optimistiska tongångar i
handelsministerns korta, men mycket
vältaliga deklaration. Han framhöll, att
tavlan naturligtvis har sina ljusa sidor,
men också sina mörka sidor. Om jag inte
noterade fel förklarade handelsministern,
att frågan är om inte skuggorna
överväger. Handelsministern underströk
också riskerna för nya diskriminerande
åtgärder från olika staters sida. Han karakteriserade
dessa risker såsom uppenbara.
Han talade vidare om de protektionistiska
och subventionerande inslag
som han anser vara alltmera framträdande
inom den så kallade sexmaktsgruppens
åtgärder i olika sammanhang,
och han talade om de diskriminerande
åtgärder som framträder under täckmanteln
av en fri handel. För egen del
har jag inte anledning till någon som
helst erinran mot den analys som han -

delsministern här gjort. Jag tror att den
är mycket realistisk.

Situationen är alltså ganska bekymmersam,
och handelsministern har själv
givetvis observerat den skärpning som
nyligen har inträtt på detta fält. Jag tänker
därvidlag på de nya franska importrestriktionerna,
som har lett till någonting
som man kan kalla för bestörtning
inom vissa delar av svenskt näringsliv.
Allt detta känner handelsministern väl
till. Jag har emellertid velat begagna tillfället
att mot bakgrunden av detta betänkande
understryka vad handelsministern
tidigare har yttrat.

Som jag antydde för ett ögonblick sedan,
kan handelsministern redan som
bestämmelserna nu är vidtaga betydande
åtgärder utan att riksdagen för den
sakens skull behöver ge sig in på någon
precisering av de förutsättningar som
skall föreligga. De förslag till författningsbestämmelser
som propositionen
innehåller ger, som utskottet självt påpekar,
möjligheter för ett ingripande inom
ramen för GATT-avtalet från Kungl.
Majrts sida mot dumpingtendenser även
i mindre flagranta fall.

Så kompletterar slutligen utskottet sitt
ståndpunktstagande med att förutsätta,
att Kungl. Maj:t följer eventuella dumpingföreteelser
med synnerlig uppmärksamhet
och gör de ingripanden som kan
vara befogade. För egen del är jag mycket
glad att bevillningsutskottet velat
sätta in den satsen i sitt uttalande. Mot
bakgrunden av vad departementschefen
här själv sagt i dag finner jag det tämligen
givet, att även departementschefen
skall anse det angeläget att inför de situationer,
som helt säkert kommer att
inställa sig inom den närmaste tiden,
beakta vad bevillningsutskottet i detta
hänseende har anfört.

Med dessa ord, herr talman, hemställer
jag om bifall till bevillningsutskottets
betänkande.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i det nu
ifrågavarande betänkandet hemställt.

Onsdagen den 20 mars 1957

Nr 9

Om avdragsrätt för s. k. substansminskning Föredrogs

ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 18, i anledning av väckta
motioner om rätt att vid taxering till
skatt för inkomst av jordbruksfastighet
åtnjuta avdrag för s. k. substansminskning.

I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade likalydande
motionerna 1:44 av herrar Spetz och
,Vord samt II: 53 av herr Andersson i
Långviksmon m. fl. hade hemställts,

att riksdagen måtte besluta, att i 22 §
1 mom. första stycket kommunalskattelagen
måtte insättas en mening av följande
lydelse: »värdeminksning av naturtillgångar
å jordbruksfastigheten, såsom
stenbrott, grustag och dylikt, genom
deras tillgodogörande»;

samt att denna lag måtte träda i kraft
redan beträffande 1957 års taxering.

Utskottet hade i det nu föredragna betänkandet
på anförda skäl hemställt, att
de likalydande motionerna 1:44 av herrar
Spetz och Nord samt 11:53 av herr
Andersson i Långviksmon m. fl. om rätt
att vid taxering för inkomst av jordbruksfastighet
åtnjuta avdrag för s. k.
substansminskning icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Herr SPETZ (fp):

Herr talman! Jag har begärt ordet vid
denna punkt i den förhoppningen, att de
myndigheter som sysslar med taxeringsoch
skattefrågor observerar vad bevillningsutskottet
skriver i sina betänkanden
och eventuellt även läser vad som
yttras i kamrarna vid behandlingen av
frågorna.

Det är åtminstone en principiell synpunkt,
som jag skulle vilja framhålla
här. Som kammarens ledamöter har observerat,
har i förra veckan och denna eu
del ärenden ifrån bevillningsutskottet
kommit på kammarens bord. Det har vård
fråga om avskrivningsriitt för byggnader,
avdragsrätt för kostnader för bilresor
till och från arbetet — den frågan
kommer upp om ett ögonblick här —

avdragsrätt för fördyrade levnadskostnader
o. d. Man hör ofta frågan: Finns
det inte möjligheter att skriva kommunalskattelagen
på sådant sätt, att dessa frågor
inte ständigt och jämt behöver tas
upp?

Nu kan inte kommunalskattelagen skrivas
så att man kan använda den ungefär
som man använder en flora när man
examinerar en blomma, så att man alltså
kunde examinera varje skattefall. Det
blir i stället praxis som i mycket stor utsträckning
blir vägledande när det gäller
att tolka kommunalskattelagen, i synnerhet
om denna praxis har blivit godkänd
av den myndighet, som är den
högsta när det gäller att tolka skattelagarna,
nämligen regeringsrätten. En
praxis, som är godkänd av regeringsrätten,
har fungerat på samma sätt som
skriven lag.

Nu har det vid vissa tillfällen befunnits
lämpligt att sådan av regeringsrätten
godkänd praxis har inskrivits i lagen.
Det skedde bl. a. år 1951, då jordbrukare
erhöll rätt att bli taxerad enligt
bokföringsmässiga grunder. Därvid
gjordes på ett par punkter ändringar i
en praxis, som börjat tillämpas. Det gällde
bl. a. frågan om värdeminskning på
större maskiner vid jordbruk. Dessa detaljer
diskuterades i den kungl. propositionen
och i utskottets skrivning.

Beträffande den fråga, varom detta betänkande
handlar, finns det emellertid
icke ett ord, vare sig i propositionen, i
förarbetena eller i utskottets skrivning,
som antyder att statsmakterna skulle intaga
eu annan ställning till den praxis
som redan fanns vid detta tillfälle.

Den motion jag väckt är föranledd av
ett förhandsbesked från riksskattenämnden,
som går stick i stäv mot den praxis
som hittills har godkänts av regeringsrätten.
Under dessa förhållanden, mina
damer och herrar, har jag den uppfattningen,
att så länge inte regeringsrätten
har ändrat sin inställning — sådant kan
hända, vilket bland annat någon gång
har föranlett eu blixtaktion från Kungl.
Maj:ts och riksdagens sida — skall taxeringsmyndigheterna
följa den praxis
som finns. Det bör vara eu uppgift för
fiseus, d. v. s. vederbörande taxeringsin -

Nr 9

Onsdagen den 20 mars 1957

Om avdragsrätt för bilresor till och från
tendent, att om han anser att tolkningen
skall göras på ett annat sätt föra ärendet
vidare upp till regeringsrätten för
att undersöka huruvida regeringsrätten
har ändrat inställning. Jag menar alltså
att den omständigheten, att riksskattenämnden,
som icke har någon befogenhet
att tolka lag, i ett förhandsbesked
har lämnat en viss vägledning, icke bör
skrämma några taxeringsmyndigheter
från att följa en av regeringsrätten vedertagen
praxis när det gäller frågan om
avdrag för substansminskning när det
gäller inkomst av jordbruk.

Herr talman! Jag har intet annat yrkande
än om bifall till utskottets hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, bifölls vad utskottet i förevarande
betänkande hemställt.

Vid förnyad föredragning av bevillningsutskottets
betänkande nr 27, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till förordning angående
ändring i förordningen den 15 november
1912 (nr 298) om provianteringsfrilager,
m. m., bifölls vad utskottet i
detta betänkande hemställt.

Om avdragsrätt för bilresor till och från
arbetsplatsen

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 29, i anledning av väckta
motioner om rätt att vid taxering till
skatt åtnjuta avdrag för resor med bil
till och från arbetsplatsen.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande inom riksdagen väckta, av
utskottet till behandling i ett sammanhang
upptagna motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 46 av
herrar Fritiof Karlsson och Alvar Andersson
samt 11:49 av herrar Jansson
i Benestad och Börjesson, vari hemställts,
att riksdagen måtte besluta om
sådana ändringar i tillämpningsföreskrifterna
för våra skattemyndigheter,
att skäligt avdrag skulle beviljas för re -

arbetsplatsen

sor till och från arbetsplatsen i de fall
bil användes för ändamålet; samt

2) motionen 1:213 av herrar Franzén
och Gustafsson, vari hemställts, att riksdagen
måtte uttala, att vid deklaration
av inkomst avdrag för resa med bil till
och från arbetsplats borde medges
med skäligt belopp i enlighet med vad i
motionen anförts, samt i skrivelse hos
Kungl. Maj:t anhålla om utfärdande av
anvisningar i överensstämmelse härmed.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
betänkandet på åberopade grunder hemställt,

1) att de likalydande motionerna I: 46
av herrar Fritiof Karlsson och Alvar Andersson
samt II: 49 av herrar Jansson i
Benestad och Börjesson om rätt att vid
taxering till skatt åtnjuta avdrag för resor
med bil till och från arbetsplatsen
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd; samt

2) att motionen I: 213 av herrar Franzén
och Gustafsson om rätt att vid taxering
till skatt åtnjuta avdrag för resa
med bil till och från arbetsplats icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Herr KARLSSON, FRITIOF, (bf):

Herr talman! I egenskap av motionär
i denna fråga vill jag göra några kommentarer
till utskottets betänkande. Som
framgår av betänkandet lägger inte lagstiftningen
något hinder i vägen för avdrag
för resekostnaderna till och från
arbetsplatsen, utan frågan gäller tillämpningen
av föreskrifterna. Vidare synes
det framgå att tillämpningen är mycket
olika i olika delar av landet. Enligt förslag
till riksskattenämnden har ett tiotal
landskamrerare vid förslag till länsanvisningar
föreslagit avdrag för resor varierande
mellan 80 öre per mil och upp
till 2 kronor 50 öre per mil. Själv tillhör
jag en prövningsnämnd, där man inte
godkänner avdrag med högre belopp än
50 öre per mil utom i de fall, då vederbörande
kan visa läkarintyg på att han
är i behov av att använda bil och inte av
hälsoskäl kan använda moped eller motorcykel.

Onsdagen den 20 mars 1957

Nr 9

Om avdragsrätt för bilresor till och från arbetsplatsen

Det måste vara ägnat att förvåna att
riksskattenämnden, när den vet att sådana
variationer föreligger, inte försöker
att skapa något rimligare förhållande
utan hänvisar till praxis, som synes
bli beroende på olika uppfattningar hos
landskamrerarna i de olika länen. Jag
trodde annars att riksskattenämndens
främsta uppgift skulle vara att verka för
att såvitt möjligt enhetliga tillämpningsbestämmelser
i taxeringsfrågor bleve
gällande.

Hur orimligt hela systemet verkar ur
skattedragarnas synpunkt, torde framgå
av ett par exempel. Jag byggde för ett
par år sedan en bostad och anlitade en
byggnadskunnig person i en grannkommun
för arbetet i fråga. Han hade 13 kilometer
till arbetsplatsen och körde sålunda
26 kilometer om dagen. För dessa
resor fick han göra avdrag vid taxeringen
med 1 krona 30 öre per dag, under
det att kostnaderna självfallet var betydligt
högre.

En byggnadsarbetare, som bor granne
med mig, arbetar i Ljungby. Han kör
med en liten bil, som han har köpt, fram
och åter, tillsammans 4 mil om dagen.
Han får göra avdrag med 2 kronor per
dag för dessa resor. Bussen kan han inte
använda, då tiderna inte passar. Om han
hade kunnat anlita bussen, hade kostnaden
för bussbiljetten uppgått till 3 kronor
75 öre.

Bland yrkesmän på landsbygden och
folk, som bor på landsbygden och arbetar
i närmaste tätort, är man givetvis
förbittrad över en sådan tillämpning av
bestämmelserna, då man även anser att
tillämpningen inte har stöd i gällande
lag. Man kan inte heller fordra, som i
motionen finnes anfört, att människor
sommar och vinter, oavsett vilket väder
som är rådande, år in och år ut skall
kunna färdas på moped eller motorcykel
till och från arbetet utan att taga skada
till hälsan.

En annan synpunkt, som i detta sammanhang
också bör beaktas, är väl
själva rättvise- och likställighetsprincipen.
Jag som bor ute på landsbygden
vill gärna ha ersättning för bilkostnader
till och från järnvägsstationen, när

jag reser till och från riksdagen, men
jag skäms verkligen, när jag vet att min
närmaste granne, som med hårt ingrepp
i sin ekonomi skaffat sig en bil, för att
skydda sin hälsa och kunna behålla sitt
arbete, ej ens kan få avdrag vid sin
taxering för havda kostnader. Vi riksdagsmän,
såväl som tjänstemän, som
har möjlighet att få ersättning för bilresor,
borde i konsekvens härmed beskattas
för denna förmån.

Jag noterar emellertid med tillfredsställelse
och tacksamhet, vad som står
i utskottets skrivning och som jag skall
be att här få citera. Det heter: »Av det
anförda framgår att lagstiftningen inte
lägger hinder i vägen för medgivande
av avdrag för kostnader för resor till
och från arbetsplatsen även om resorna
skett med bil. Enligt vad utskottet
har sig bekant torde också såväl ett
flertal prövningsnämnder som kammarrätten
medge avdrag i förevarande hänseende
efter betydligt frikostigare grunder
än vad motionärerna angett som
praxis i taxeringsnämnderna.»

Enligt min mening borde olikheterna
i länen inte vara sådana, att icke riksskattenämnden
skulle kunna ge enhetliga
anvisningar. Av utskottets skrivning
synes framgå, att även utskottet
anser detta önskvärt.

Då jag emellertid hoppas att motionerna
och utskottets skrivning skall ha
den effekt, som motionerna syftar till,
skall jag inte för närvarande ställa något
yrkande.

Herr SJÖDAHL (s):

Herr talman! Jag kan inskränka mig
till att efter herr Karlssons kritiska anmärkningar
mot hittills tillämpad praxis
endast säga, att om man ogillar en
praxis, så har ju varje svensk man rätt
att överklaga taxeringsnämndens beslut
bos prövningsnämnden och i högre instans
för att därigenom få till stånd en
annan praxis. Kan man anföra skäl för
att eu högre kostnad än vad taxeringsnämnden
medgivit bör anses avdragsgill,
så får man säkerligen riitl i högre
instans. Men då måste man också kun -

Nr 9

Onsdagen den 20 mars 1957

Om domstolsmässig prövning av rättsfrågor i förvaltningen

na förebringa bevisning för det rättmätiga
i sin begäran om högre avdrag.
Det bör ju inte vara uteslutet att göra
det, om det i några fall förhåller sig
på det sätt som herr Karlsson här skildrat
med vissa exempel.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i det nu föredragna
betänkandet hemställt.

Vid förnyad föredragning av första
lagutskottets utlåtande nr 7, i anledning
av Kungl Maj :ts proposition med förslag
till lag om ändring i konkurslagen m. m.,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Om domstolsmässig prövning av rättsfrågor
i förvaltningen

Föredrogs ånyo första lagutskottets utlåtande
nr 12, i anledning av väckta motioner
angående utredning av frågan om
möjlighet till domstolsmässig prövning
av rättsfrågor i förvaltningen.

Första lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr
220 i första kammaren av herr Ohlon in.
fl. och nr 265 i andra kammaren av herr
Ohlin m. fl.

I motionerna, vilka voro likalydande,
hade hemställts, att riksdagen måtte anhålla
om en generell och förutsättningslös
utredning av frågan om möjlighet till
domstolsmässig prövning av rättsfrågor
i förvaltningen.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att förevarande motioner, I: 220 och II:
265, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade anförts av herr Rgiander,
fru Gärde Widemar samt herrar
Domö, Fröding, Svensson i Krokstorp
och Eliasson i Stockholm, vilka av skäl,
som anförts i en vid första lagutskottets

utlåtande nr 20 vid 1956 års riksdag fogad
reservation, ansett, att utskottet bort
föreslå riksdagen att giva Kungl. Maj:t
till känna riksdagens synpunkter rörande
de riktlinjer, efter vilka det planerade
utredningsarbetet beträffande frågan
om domstolsmässig prövning av rättsfrågor
i förvaltningen i fortsättningen borde
bedrivas.

Herr ALEXANDERSON (fp):

Herr talman! Jag har begärt ordet för
att helt kort deklarera, att den omständigheten,
att mitt namn inte återfinns
under den vid utskottets utlåtande fogade
reservationen, icke innebär att jag
har ändrat mening sedan riksdagen för
ett år sedan behandlade en direkt motsvarande
fråga. Jag har tvärtom vid utskottets
sammanträde hävdat samma
synpunkter som då och som i fjol kom
till uttryck i en reservation som även
jag hade skrivit under. Att jag nu inte
står under reservationen beror endast
på att första lagutskottet har den praxis,
att reservationsrätt inte medges om
man inte varit närvarande vid utlåtandets
justering, vilket jag tyvärr inte
hade tillfälle till.

Jag har, herr talman, intet yrkande.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i det nu föredragna
utlåtandet hemställt.

Vid förnyad föredragning av första
lagutskottets utlåtande nr 13, i anledning
av väckt motion om förbud för make
att utan andra makens samtycke ikläda
sig borgensansvar för gäld, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av andra
lagutskottets utlåtande nr 12, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om ändring i civilförsvarslagen
den 15 juli 1944 (nr 536), bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogos ånyo tredje lagutskottets
utlåtanden:

Onsdagen den 20 niars 1957

Nr 9

nr 0, i anledning av väckta motioner
angående ändring av 7 § lagen om bysamfälligheter
och därmed jämförliga
samfällda ägor och rättigheter;

nr 7, i anledning av väckta motioner
om ändrad lydelse av 123 § byggnadslagen; nr

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Föredrogos ånyo jordbruksutskottets
utlåtanden:

nr 6, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående försäljning av vissa
kronoegendomar m. in., såvitt avser
Skegrie 351 i Malmöhus län; och

nr 7, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bemyndigande att
försälja viss kronan tillhörig fast egendom,
m. in.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Föredrogs ånyo och lades till handlingarna
jordbruksutskottets memorial
nr 8, angående departementsvis uppgjorda
förteckningar över försäljningar av
viss kronan tillhörig fast egendom.

Föredrogos ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtanden:

nr 6, i anledning av väckt motion angående
åtgärder för ökad simkunnighet;

8, i anledning av väckt motion angående
undervisning i säkerhetsuppfostran
och säkerhctsutbildning; samt

nr 9, i anledning av väckta motioner
angående rätt för postabonnenter att före
beslut om indragning eller förändring
av posttur yttra sig i frågan.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Då alla ärenden på föredragningslistan
nu blivit behandlade, medgav kammaren,
på framställning av herr talmannen, att
de anslag, som utfärdats till sammanträdets
fortsättande på aftonen, finge nedtagas.

Anmäldes och bordlädes Kungl. Maj:ts
till kammaren överlämnade proposition
nr 125, angående ytterligare utgifter å
tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1956/57.

Anmäldes och bordlädes en av bankoutskottet
jämlikt § 21 riksstadgan gjord
anmälan, att till utskottet från riksdagens
revisorer inkommit framställning
om ändrad lönegradsplacering av de vid
revisorernas kansli inrättade tjänsterna
som byrådirektör och sekreterare.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen
avlämnade motioner:

nr 426, av fru Xilsson m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
omläggning av den juridiska och
samhällsvetenskapliga utbildningen;

nr 427, av herr Eriksson m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
omläggning av den juridiska och
samhällsvetenskapliga utbildningen;

nr 428, av herr Bengtson m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
omläggning av den juridiska och
samhällsvetenskapliga utbildningen;

nr 429, av herr Åmun in. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
omläggning av den juridiska och
samhällsvetenskapliga utbildningen;

nr 430, av herrar Eriksson och Osvald,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående anslag för budgetåret 1957/58

Nr 9

Onsdagen den 20 mars 1957

till främjande av bostadsförsörjningen
m. ro.;

nr 431, av herr Svensson, Axel, m. fl.,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående anslag för budgetåret 1957/58
till främjande av bostadsförsörjningen
m. in.; samt

nr 432, av herrar Huss och Edström, 1
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående anordnande av en ny statlig

vårdanstalt för alkoholmissbrukare
m. m.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 17.29.

In fidem
G. H. Berggren

Stockholm 1957. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

57049-1-