Fredagen den 9 mars Sid (Riksdagens protokoll 1962:11)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 11

FORSTA KAMMAREN

1962

9—14 mars

Debatter m. m.

Fredagen den 9 mars Sid.

Svar på frågor av herr Nilsson, Ferdinand, ang. sänkning av räntan
å kortfristiga lån, m. m..................................... 4

Tisdagen den 13 mars

Svar på interpellation av herr Edström om införande av s. k. »Blå
zon» för tidsbegränsad parkering............................ 8

Onsdagen den 11 mars

Sveriges utrikespolitik........................................ 14

Ersättning till städerna för mistad tolag ...................... 73

Licensavgiften för ljudradion ................................ 74

översyn av kasernbeståndet .................................. 76

Om rätt till avdrag vid beskattningen för avsättning till självfinan sieringsfond

.............................................. 77

Om ändrad praxis vid avgörande av vissa medborgarskapsärenden 80
Likställande av lördagarna under april och maj med bankfridagar 84

Om statsbidrag till den organiserade barntandvården .......... 85

En ekonomisk värdering av hushållsarbetet .................... 88

Om ett aktuellt kulturpolitik! handlingsprogram .............. 90

Samtliga avgjorda ärenden

Fredagen don 9 mars

Val av ledamöter och suppleanter i särskilda utskottet .......... 3

1 Första kammarens protokoll 1962. Nr 11

2 Xf

Innehåll

Onsdagen den 14 mars Sid.

Statsutskottets utlåtande nr 3, ang. utgifterna inom utrikesdepartementets
verksamhetsområde ............................ 14

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 5, om riksdagsledamots immunitet
.................................................. 73

Statsutskottets utlåtande nr 7, ang. utgifterna inom finansdepartementets
verksamhetsområde .............................. 73

-—• nr 9, ang. utgifterna å kapitalbudgeten: kommunikationsdepartementet
................................................ 74

— nr 19, ang. utgifter å tilläggsstat II: kommunikationsdepartementet
..............t.................................... 76

— nr 37, ang. förslag till stat för försvarets fastighetsfond...... 76

— nr 38, ang. frågor om befrielse från ersättningsskyldighet till

kronan .................................................. 77

—- nr 39, ang. frågor om befrielse från ersättningsskyldighet till
kronan m. m............................................. 77

— nr 40, ang. försäljning av vissa allmänna arvsfonden tillfallna

fastigheter .................... 77

Bevillningsutskottets betänkande nr 16, om rätt till avdrag vid beskattningen
för avsättning till självfinansieringsfond ........ 77

Bankoutskottets utlåtande nr 4, ang. granskning av riksbankens
och riksgäldskontorets styrelse och förvaltning.............. 80

— nr 5, ang. ändring i lagen om jordbrukskasserörelsen, m. m. . . 80

Bevillningsutskottets betänkande nr 32, ang. ändring i lagen om
jordbrukskasserörelsen, m. m............................. 80

Första lagutskottets utlåtande nr 13, om ändrad praxis vid avgörande
av vissa medborgarskapsärenden .................... 80

-— nr 14, ang. godkännande av konvention om utlämning mellan
Sverige och Amerikas förenta stater ........................ 84

— nr 15, ang. ändrad lydelse av 3 § lagen om utlämning för brott 84

— nr 16, ang. ändrad lydelse av 72 § växellagen m. m......... 84

Andra lagutskottets utlåtande nr 10, om statsbidrag till den organiserade
barntandvården .................................... 85

•— nr 11, om rätt till ersättning från den allmänna sjukförsäkringen
för tandvårdskostnad, m. m............................... 88

— nr 12, om en ekonomisk värdering av hushållsarbetet ........ 88

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 3, om undersökning av
vissa malmfyndigheter .................................... 90

— nr 4, om ett aktuellt kulturpolitiskt handlingsprogram ...... 90

—• nr 5, om statlig rådgivningsverksamhet vid byggande av ungdomsgårdar
.............................................. 93

Fredagen den 9 mars 1962

Nr 11

Fredagen den 9 mars

Kammaren sammanträdde kl. 14.0,0.

Företogs val av åtta ledamöter och
elva suppleanter i det särskilda utskott,
kamrarna beslutat tillsätta.

Beträffande dessa val begärdes ordet
av fröken ANDERSSON, som anförde:

Herr talman! För vartdera av de två
val, som nu skall förrättas, ber jag att
få avlämna en gemensam lista, vilken
godkänts av de av kammaren valda ledamöterna
i talmanskonferensen. Vardera
listan upptar namn på så många
personer som det ifrågavarande valet
avser.

Sedan fröken Andersson avlämnat
ifrågavarande listor, båda försedda med
partibeteckningen »Den gemensamma
listan», och desamma blivit var för sig
av herr talmannen upplästa och av kammaren
godkända, befanns, att följande
personer, vilkas namn i här angiven
ordning upptagits å respektive listor, utsetts
till

ledamöter i särskilda utskottet:
herr Näsström
fru Myrdal
herr Källqvist
» Larsson, Lars
» Kaijser
» Dahlberg
» Andersson, Torsten
» Stefanson

suppleanter i särskilda utskottet:
fröken Ranmark
herr Möller
» Nestrup
» Hedström
fröken Ljungberg
herr Palme

» Larsson, Thorsten
» Hjorth

fru Segerstedt Wiberg
herr Olsson, Ernst
» Widén

Justerades protokollet för den 2 innevarande
månad.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 2, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1962/63 inom justitiedepartementets
verksamhetsområde;

nr 12,, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1962/63 inom civildepartementets verksamhetsområde; nr

91, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om nedsättning
av allmän kommunalskatt i anledning
av övergångsbidrag vid vissa
ändringar i den kommunala indelningen,
m. m., såvitt propositionen icke angår
lagförslaget;

nr 93, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för militärhistorisk
verksamhet under budgetåret
1962/63 m. m.; och

nr 94, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna å kapitalbudgeten
för budgetåret 1962/63 inom ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde.

Anmäldes och godkändes konstitutionsutskottets
förslag till riksdagens
.skrivelse, nr 92, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition, nr
196, såvitt denna avser förslag till lag
om nedsättning av allmän kommunal -

Nr 11

Fredagen den 9 mars 1962

Ang. sänkning av räntan å kortfristiga lån, in. m.

skatt i anledning av övergångsbidrag vid
vissa ändringar i den kommunala indelningen.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 95, i anledning av väckt motion om
översyn av reglerna för samhällets stöd
åt ensamstående barnförsörjare; och
nr 96, i anledning av väckta motioner
om ersättning från den allmänna sjukförsäkringen
för kostnad för sjukgymnastik
eller därmed jämförlig behandling.

Ang. sänkning av räntan å kortfristiga
lån, in. m.

Jämlikt § 20 av kammarens ordningsstadga
hade herr Nilsson, Ferdinand, till
herr statrådet och chefen för finansdepartementet
framställt följande frågor:
»Har statsrådet uppmärksammat de
orimligt höga marginalerna mellan bankernas
inlåningsräntor och utlåningsräntorna
samt då särskilt de höga räntekostnaderna
beträffande växlar och kortfristiga
avbetalningslån? År statsrådet
villig medverka till att sådana höga räntesatser
nedbringas samt att detta beaktas
dels i samband med ifrågasatt justering
av bankernas inlåningsräntor, dels
även genom en snar sänkning av riksbankens
diskonto?»

Herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
STRÄNG, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att vid
detta sammanträde besvara nämnda frågor,
erhöll ordet och yttrade:

Herr talman! Herr Ferdinand Nilsson
har frågat mig om jag har uppmärksammat
de höga marginalerna mellan
bankernas inlåningsräntor och utlåningsräntor,
samt då särskilt de höga
räntekostnaderna beträffande växlar
och kortfristiga avbetalningslån, och vidare
om jag är villig medverka till att
sådana höga räntesatser nedbringas
samt att detta beaktas dels i samband
med ifrågasatt justering av bankernas

inlåningsräntor, dels även genom en snar
sänkning av riksbankens diskonto.

Den räntestruktur som har vuxit fram
i bankerna måste ses mot bakgrunden
av de senaste årens strävanden att begränsa
likviditeten i banksystemet och
vidga marknaden för obligationer och
skattkammarväxlar. Som ett led i dessa
strävanden ändrades förhållandet mellan
räntorna på obligationsmarknaden
och bankräntorna i samband med diskontohöjningen
i januari 1960 till förmån
för obligationsräntorna. Den då
framkomna räntestrukturen bär i huvudsak
gällt intill den 1 mars i år. Som
en förutsättning för den höjning av räntorna
på de långa inlåningsräkningarna
som skett fr. o. m. detta datum har riksbanksfullmäktige
angivit att den inte får
medföra en höjning av utlåningsräntorna.
På grund härav kommer alltså marginalen
mellan bankernas in- och utlåningsräntor
att krympa.

Beträffande frågan om en diskontosänkning
vill jag erinra om mitt uttalande
i årets finansplan att en generell
lättnad i penningpolitiken inte för närvarande
är möjlig men att, i ett läge då
allmänna lättnader i den ekonomiska
politiken skulle vara motiverade, det ur
många synpunkter framstår som önskvärt
att dessa i första hand finge vidtas
på penningpolitikens område.

Härmed, herr talman, anser jag mig ha
besvarat frågan.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Jag ber att till herr statsrådet
och chefen för finansdepartementet
få framföra mitt tack dels för det
svar han lämnade, dels också för att
han var älskvärd nog att ge mig tillfälle
att se på det i förväg.

Jag döljer inte, att anledningen till att
jag tog upp denna fråga var er. motion
från några ledamöter i riksdagen, där
vi hade tagit sikte på att nedbringa räntorna.
Yi befarade att en höjning av inlåningsräntorna
visserligen skulle minska
marginalerna men inte bereda den
lättnad som vi hade hoppats på. Detta i
synnerhet för dem som drabbas hårdast

Fredagen den 9 mars 1962

Nr 11

Ang. sänkning av räntan å kortfristiga lån, m. m.

av räntorna, nämligen de som bär de
korta krediterna — växlar, avbetalningslån,
avbetalningskontrakt o. s. v.

Jag ställde frågan för att få tillfälle
att framföra dessa synpunkter vid behandlingen
av detta problem. En konsekvens
av de höjda inlåningsräntorna
var också den framställning som gjorts
från vederbörande att som en konsekvens
få höja räntan på studielånen.
Den höjda inlåningsräntan medförde
nämligen att det kunde vara lönsamt
för den som fått studielån att utnyttja
tolvmånadersinsättningar till att göra
studielånet räntebärande. De kunde
nämligen få så pass god ränta på de
lånta pengarna att det kunde löna sig
att låta dem stå inne i den mån vederbörande
inte var tvungen att ta dem i
anspråk.

Det är kanske naturligt för en finansminister
att här tala om de stora linjer
som bär upp penningpolitiken och då
särskilt dröja vid räntan på obligationer
och skattkammarväxlar. Lika naturligt
är det för oss, som har att företräda
det mindre näringslivet -— det mindre
jordbruket och småföretagsamheten
— att i hög grad intressera oss för andra
låneformer. Då konstaterar vi med
hjälp av exempelvis herr Arvidssons undersökning
i Ekonomisk Tidskrift 1956
och i konjunkturinstitutets undersökning
på uppdrag av stabiliseringsutredningen
1957, liksom även av kreditutredningens
betänkande 1961, nr 64, att
de som kommit särskilt i kläm genom
kreditrestriktionerna och genom denna
statliga penningpolitik varit just den
mindre företagsamheten. Yi gör också
den reflexionen, att det inte är från sådant
håll som de stora inflationsriskerna
kommer utan från en annan del av
näringslivet. Det var därför som vi var
angelägna om att försöka få en lättnad
i de lån som här förekommer. När inteckningslån
ligger vid 6 1/4 å 71/2
procent, byggnadskreditiv vid 6 1/4 procent
jämte 1 procent kreditavgift på hela
kreditivets belopp, när kommunerna
har det besvärligt med sina räntor, ocli
borgenslån i regel går på 8 procent,
ibland högre, ibland lägre, varuväxlar

6 1/2 till 8 1/2 procent, vanligast kanske
7—71/2 procent och förlagsväxlar

7 1/2—8 procent, då menar vi att ränteläget
är så pass besvärande och så
pass tryckande för den mindre företagsamheten,
att snabba åtgärder är önskvärda
just på detta område.

Finansministern meddelade egentligen
inte så förfärligt sensationsbetonade
saker i detta fall. Han hänvisade till
sina tidigare uttalanden, som då väckte
tillbörlig uppmärksamhet, men därutöver
tycks inte frågan tills vidare ha
avancerat.

Jag ber att samtidigt som jag ännu
en gång tackar finansministern för svaret
få uttrycka förhoppningen, att det
inte skall dröja för länge innan vi får
lite bättre förhållanden på detta område.

överläggningen förklarades härmed
slutad.

Föredrogos och hänvisades till särskilda
utskottet Kungl. Maj:ts propositioner: nr

54, angående reformering av den
obligatoriska skolan m. m.; och
nr 61, angående anslag på tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1961/62
till förberedelseåtgärder för skolreformen
m. in.

Vid föredragning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 80, med förslag till förordning
om ändring i förordningen den 22
april 1960 (nr 77) angående byggnadsforskningsavgift,
m. m., hänvisades propositionen,
såvitt avsåge förordningsförslaget,
till behandling av lagutskott och
i övrigt till statsutskottet.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

73, angående godkännande av avtal
om fortsatt drift av Institutet för metallforskning
1 (Metallografiska institutet),
in. m.;

Nr 11

Fredagen den 9 mars 1962

nr 74, angående vissa frågor rörande
totalförsvarets upplysningsverksamhet
m. m.;

nr 78, angående premiesystem för viss
reservpersonal vid krigsmakten;

nr 83, angående godkännande av en
överenskommelse mellan Sverige och
Finland angående avsättning till den
gemensamma kulturfonden av 5 milj. kr.
ur räntelikvider å till Finland lämnade
svenska statskrediter; samt

nr 84, med förslag till förordning angående
ändrad lydelse av 3 § förordningen
den 4 mars 1955 (nr 110) om
Sveriges allmänna hypoteksbank och om
landshypoteksföreningar, m. in.

Fröken ANDERSSON (h) erhöll på begäran
ordet och anförde:

Herr talman! Med hänsyn till omfattningen
av de ärenden, som avses i
Kungl. Maj:ts propositioner nr 54 och
61, hemställer jag, att kammaren måtte
medgiva, att tiden för avgivande av motioner
i anledning av nämnda kungl.
propositioner utsträckes till det sammanträde,
som infaller näst efter femton
dagar från det propositionerna kom
kammaren till handa.

Denna hemställan bifölls.

Anmäldes och bordlädes
konstitutionsutskottets utlåtande nr 5,
i anledning av väckt motion om ändrade
bestämmelser rörande riksdagsledamots
immunitet;

statsutskottets utlåtanden:
nr 3, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1962/63 inom utrikesdepartementets
verksamhetsområde jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 7, i anledning av Kungl. Maj :ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1962/63 inom finansdepartementets verksamhetsområde
jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 9, i anledning av Kungl. Maj:ts i

statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna å kapitalbudgeten
för budgetåret 1962/63 inom kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 19, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1961/
62, i vad propositionen avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde; nr

37, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till stat för försvarets
fastighetsfond för budgetåret
1962/63 jämte i ämnet väckta motioner;

nr 38, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående frågor om befrielse
från ersättningsskyldighet till kronan; nr

39, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående frågor om befrielse
från ersättningsskyldighet till kronan
in. m.; samt

nr 40, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning av vissa
allmänna arvsfonden tillfallna fastigheter; bevillningsutskottets

betänkanden:
nr 16, i anledning av väckta motioner
om rätt till avdrag vid beskattningen för
avsättning till självfinansieringsfond;
samt

nr 32, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i lagen den 25 maj 1956 (nr 216)
om jordbrukskasserörelsen, m. m., såvitt
propositionen hänvisats till bevillningsutskottet; bankoutskottets

utlåtanden:
nr 4, angående verkställd granskning
av riksbankens och riksgäldskontorets
styrelse och förvaltning; samt

nr 5, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändring
i lagen den 25 maj 1956 (nr 216) om
jordbrukskasserörelsen, m. m., såvitt
propositionen hänvisats till bankoutskottet; första

lagutskottets utlåtanden:
nr 13, i anledning av väckta motioner
om ändrad praxis vid avgörande av vissa
medborgarskapsärenden;

Fredagen den 9 mars 1962

Nr 11

nr 14, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
konvention om utlämning mellan Sverige
och Amerikas förenta stater;

nr 15, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 3 § lagen den 6
december 1957 (nr 668) om utlämning
för brott; samt

nr 16, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändrad lydelse av 72 § växellagen
m. in., dels ock i ämnet väckta motioner;

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 10, i anledning av väckt motion
angående statsbidrag till den organiserade
barntandvården;

nr 11, i anledning av väckta motioner
om rätt till ersättning från den allmänna
sjukförsäkringen för tandvårdskostnad,
in. m.; samt

nr 12, i anledning av väckta motioner
om en ekonomisk värdering av hushållsarbetet;
ävensom

allmänna beredningsutskottets utlåtanden: nr

3, i anledning av väckt motion om
undersökning av vissa malmfyndigheter;

nr 4, i anledning av väckta motioner
om ett aktuellt kulturpolitiskt handlingsprogram;
samt

nr 5, i anledning av väckt motion om
statlig rådgivningsverksamhet vid byggande
av ungdomsgårdar.

Anmäldes och bordlädes en av herr
Nilsson, Ferdinand, under sammanträdet
till herr talmannen avlämnad motion,
nr 563, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 52, med förslag till lag
om likviditetskvot och kassakvot för
vissa kreditinrättningar (likviditets- och
kassakvotslag), m. m.

Justerades protokollutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 14.19.

In fidem
K.-G. Lindelöiu

Nr 11

Tisdagen den 13 mars 1962

Tisdagen den 13 mars

Kammaren sammanträdde kl. 16.00.

Justerades protokollen för den 6 och
den 7 innevarande månad.

Upplästes en till kammaren inkommen
ansökning, som jämte därvid fogat läkarintyg
var så lydande:

Till riksdagens första kammare

Med stöd av bifogade läkarintyg får
undertecknad härmed anhålla om befrielse
från riksdagsarbetet den 13—den
25 mars 1962.

Stockholm den 13 mars 1962

Margareta Nordström

Riksdagsman Margareta Nordström
kan på grund av Gonitis bilat, icke deltaga
i riksdagsarbetet under tiden den
13/3—den 25/3 1962, vilket härmed intygas.

Stockholm den 12/3 1962

B. Olhagen
leg. läkare

Den begärda ledigheten bevijades.

Vidare upplästes följande två till kammaren
inkomna ansökningar:

Till riksdagens första kammare
Undertecknad anhåller härmed om ledighet
från riksdagsarbetet under tiden
den 13—den 30 mars 1962 för att som
svensk delegat deltaga i nedrustningskonferensen
i Geneve.

Stockholm den 12 mars 1962

Alva Myrdal

Till riksdagens första kammare
Undertecknad får härmed anhålla om
ledighet från riksdagsgöromålen under
tiden den 15—den 22 mars för att deltaga
såsom svenska regeringens repre -

sentant i överläggningar inom den s. k.
18-nationskommittén för nedrustning.
Stockholm den 12 mars 1962

östen Undén

Även de av fru Myrdal och herr Undén
sökta ledigheterna beviljades.

Anmäldes och godkändes tredje lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 97, till Konungen i anledning av dels
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändrad lydelse av 4 kap. 1
och 4 §§ vattenlagen, dels ock i ämnet
väckta motioner.

Om införande av s. k. »Blå zon» för
tidsbegränsad parkering

Herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
SKOGLUND,
som tillkännagivit, att han hade för avsikt
att vid detta sammanträde besvara
herr Edströms interpellation om införande
av s. k. »Blå zon» för tidsbegränsad
parkering, erhöll ordet och anförde:

Herr talman! Herr Edström har frågat
mig om jag är beredd att medverka
till sådan ändring av § 61 i VTF att man
genom lokala trafikföreskrifter kan införa
s. k. »Blå zon» inom viss del av ett
samhälle med möjlighet till straffbeläggning
av brott mot gjorda föreskrifter.

Det s. k. »Blå zon»-systemet innebär,
såsom herr Edström framhåller, att parkering
inom visst område är tidsbegränsad
men avgiftsfri och kontrolleras genom
en skiva, som av bilföraren placeras
innanför bilens vindruta och är
synlig utifrån. På denna skiva ställer
bilisten in klockslaget, då han parkerar
och samtidigt det klockslag, då hans
tillåtna parkeringstid utgår.

Tisdagen den 13 mars 1962

Nr 11

Om införande av s.

De! är med andra ord fråga om man
lagstiftningsvägen skall öppna möjligheter
att begagna en ny metod för parkeringsövervakning.

Detta ger mig anledning framhålla att
gällande rättsregler om anordnande av
parkeringsplatser för motorfordon
in. m. för närvarande är föremål för
översyn genom parkeringskommittén.
Enligt vad jag erfarit har denna kommitté
för avsikt att inom en nära framtid
lägga fram ett delbetänkande rörande
vissa frågor, som har samband med
vägtrafikförfattningarna. Därvid kommer
kommittén att behandla frågan om
olika metoder för att effektivisera parkeringsövervakningen,
däribland även
det av interpellanten åsyftade »Blå zon»-systemet.

Herr EDSTRÖM (fp):

Herr talman! Först ber jag att till
herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
få framföra ett
tack för det erhållna svaret. Att vi har
en parkeringskommitté sedan en tid tillbaka
torde vara rätt väl känt, men att
denna skulle vara så långt kommen i
sitt arbete, att den inom en nära framtid
skulle komma att lägga fram något
resultat i form av ett delbetänkande, var
åtminstone för mig en överraskning.
Yad menas här egentligen med en »n''ära
framtid» ?

Med min interpellation har jag velat
understryka vikten av att något snarast
göres för att få till stånd ändrad lydelse
av § 61 i vägtrafikförordningen, så att
de lokala trafikmyndigheterna i landet
får möjlighet att pröva nya vägar för
att bättre kunna lösa de synnerligen
svåra parkeringsproblem som vi för närvarande
har i flertalet städers centrala
delar.

Vi behöver bara läsa dagens tidning
för att få en bild av läget. I StockholmsTidningen
meddelas i dag i en notis, att
i stället för beräknade 45 000 ärenden
när det gäller parkeringsböter har till
parkeringskontoret under andra halvåret
i fjol inströmmat över 55 000 ärenden,
och det beräknas att stadsfiskals -

k. »Blå zon» för tidsbegränsad parkering
assistenterna nu får utfärda inemot
100 000 strafförelägganden i sådana här
ärenden om året. Därvid vill kanslichefen
för parkeringsärendena ha sex nya
kontorsbiträden och ytterligare en åklagare.

För varje dag ökas samtidigt mängden
av opraktiska, dyrbara och osköna parkeringsautomater.
Allt större och större
investeringar göres däri. Myndigheterna
bör beredas möjligheter att finna andra,
bättre och billigare vägar, som därjämte
inte heller verkar så störande på stadsbilden,
särskilt i gamla städer med värdefulla
kulturhistoriska partier.

En sådan väg är införandet av s. k.
Blå-P-zon, inom vilken det endast skall
vara tillåtet att parkera om man har
speciell parkeringsslciva fäst på vindrutan.
Ett sådant system började tillämpas
i vissa delar av Paris redan 1957
samt har där nu använts i fem år till
stor förtjusning ej endast för bilister
och övervakande trafikpoliser, utan även
för handeln och de där boende. Det har
blivit billigare, man kommer lättare
fram och antalet parkeringsbrott har
väsentligt nedgått.

Systemet har därefter införts i en
mycket lång rad städer, större och
mindre, inte bara i Österrike, Schweiz,
Frankrike och Italien utan senast även
i Trondheim i vårt grannland Norge.
Överallt är man nöjd, blott man hunnit
vänja sig.

Den typ av parkeringsskivor man använt
är i allmänhet mycket enkel — jag
visar här en sådan som jag har i min
hand — och utdelningen skötes i allmänhet
kostnadsfritt på bensinstationerna.
Har man skaffat en sådan skiva
kan man använda den lång tid.

Det finns även en annan typ, ett parkeringskort,
som man kan använda om
man önskar ta upp parkeringsavgift.
Man får då köpa dessa kort mot en viss
bestämd avgift. Jag visar här även ett
sådant.

I Lund har man införskaffat utlåtanden
från polismyndigheterna i ett stort
antal städer, som infört »Blå zon», enär
man där även överväger införa sådan.

Jag kan citera några av dessa utlå -

Nr 11

Tisdagen den 13 mars 1962

Om införande av s. k. »Blå zon» för tidsbegränsad parkerin;

tanden. Sålunda skriver polismyndigheten
i Schaffhausen:

»Vid införandet av reformen med ’Blå
zon’ rönte vi de härvarande motororganisationernas,
pressens och de allra flesta
affärsinnehavarnas fulla stöd. De hitintills
samlade erfarenheterna är absolut
positiva. Vi har konstaterat att långtidsparkerarna
har försvunnit i stadens
centrum. Nu är det åter plats att parkera
i affärscentrum. Kontrollerna kan
genomföras utan utökning av personalen.
»

Ifrån S:t Gallen skriver man: »De nu
sedan ett år gjorda erfarenheterna är
goda. Bilförarna föredrar detta avgiftsfria
parkeringssystem framför automatparkeringen.
Icke heller affärsinnehavarna
vill vara utan ''Blå zon’. Efter införandet
av den ’Blå zonen’ kan alltjämt
fria parkeringsplatser uppbringas
och det trafikstörande parkeringssökandet
har praktiskt taget upphört. Kontrollen
genom polisen är lätt genomförbar.
Hos oss är endast 2 man sysselsatta
härmed, i motsats till före införandet,
då vi hade 4 man verksamma.»

Om erfarenheterna i Paris skriver
franske inrikesministern bl. a.: »Parkeringen
är gratis. Ett större antal bilister
får under dagens lopp möjlighet att parkera
inom den ’Blå zonen’. Många bilförare
placerar sina vagnar på mindre
överfyllda gator. Det blir en märkbar
förbättring med avseende på trafiken i
den ’Blå zonen’, där man inte längre
kör omkring med låg fart för att finna
en parkeringsplats. Inrättandet av en
’Blå zon’ medför emellertid en olägenhet:
trängsel på gatorna i zonens omgivningar.
»

Bästa sättet att klara det senare problemet
är väl att i sådant fall utvidga
zonen.

I Lyon skriver polischefen: »Till sist
kan vi konstatera, att även om inrättandet
av en ’Blå zon’ inte löser alla problem,
så är resultaten därav dock mycket
tillfredsställande. Denna zon underlättar
trafiken och erbjuder bilisterna
parkeringsmöjligheter som de inte hade
förut. Det är därför som, efter Paris,
nästan alla stora städer i Frankrike, lik -

som även vissa av mindre betydelse, har
fått sin ’Blå zon’. En zon med bestämd
parkeringstid, väl övervakad, tillfredsställer
åtminstone delvis det stora flertalet
bilister genom den rotation som
blir följden.»

Även i Trondheim är man mycket belåten.
Som en sammanfattning av den
mycket omfattande undersökning, som
poliskammaren i Lund sålunda har
gjort, skriver kammaren följande:

»Erfarenheterna från skilda länder,
där parkeringsskivan införts, synes klart
ge vid handen att detta kontrollmedel
vid korttidsparkering medför så stora
fördelar framför andra kontrollsystem,
att både trafikpolisen och bilförarna
själva samt andra av frågan berörda —
närmast affärsmännen i stadens centrum
— förordar systemet med parkeringsskiva.
»

På grundval av denna omfattande utredning
har poliskammaren i Lund i
förra veckan hemställt till statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet,
att han måtte medverka till sådan
ändring i § 61 vägtrafikförordningen
att länsstyrelse resp. stadsmyndighet
medgives rätt föreskriva skyldighet för
fordonsförare eller viss kategori därav
att vid uppställning av fordon på plats,
där parkeringstiden är begränsad, använda
s. k. parkeringsskiva. Denna hemställan
är alltså parallell till den som jag
för ett par veckor sedan framställt i
min interpellation.

Av herr statsrådets svar framgår nu,
att han icke är villig att vidta sådan
ändring av 61 § förrän efter det att parkeringsutredningen
avgivit sitt betänkande.
Detta blir, som vi alla vet, föremål
för remissbehandling. Först därefter
vidtar den egentliga departementsbehandlingen.
Allt detta kommer att ta
avsevärd tid.

Å andra sidan är ju detta en fråga som
främst måste ses praktiskt. Det första
som bör göras är att man sätter i gång
en försöksverksamhet för att vi skall få
praktisk erfarenhet även från vårt eget
land. Kunde inte herr statsrådet under
sådana förhållanden tänka sig möjligheten
att dispensvägen -—• här är det ju

Tisdagen den 13 mars 1962

Nr 11

Om införande av s. k. »Blå zon» för tidsbegränsad parkering

inte fråga om en lag, utan om en förordning,
så statsrådet har möjlighet att göra
det — ge några lokala trafikmyndigheter
såsom den i Lund den rätt som
poliskammaren i Lund nu begär? Vi
kan på så sätt tidigare få praktisk erfarenhet
och därmed möjlighet att snabbare
reformera våra nuvarande parkeringsbestämmelser
på samma sätt som
utomlands. Det gäller ju här inte bara
att minska de stora summor som kommunerna
investerar i parkeringsautomater
—• det gäller också att öka trivseln
i trafiken och framför allt att se
till att minska det alltmer ökade antalet
parkeringsförsyndelser och straffålägganden.

Herr statsrådet SKOGLUND:

Herr talman! Som herr Edström har
sagt används »Blå zon»-systemet numera
i ett mycket stort antal städer på den
europeiska kontinenten. Det är också
riktigt att systemet används i Trondheim,
även om formen där är något modifierad
i förhållande till det system
man använder i Paris och andra städer.

Det finns emellertid de som ställer
sig tveksamma till »Blå zon»-systemet.
För balansens skull vill jag nämna, att
man för några år sedan hade den här
frågan uppe på ansvarigt håll i England,
men efter mycket noggranna och
ingående studier av olika metoder att
kontrollera parkeringsmätare fann man
att »Blå zon»-systemet inte var att föredra.
En liknande uppfattning lär man
också ha i Holland.

Men nu skall ju den fråga, som interpellanten
här har berört, prövas av parkeringsutredningen.
Den framställning
som jag har fått från polismästaren i
Lund har jag översänt till parkeringskommittén,
som skall ta den i beaktande
när den fullgör sitt uppdrag. Vi har
alltså anledning att räkna med att kommittén
kommer att ägna stor uppmärksamhet
åt frågan.

Jag kan ytterligare precisera vad jag
menade då jag sade, att parkeringskommittén
kommer att lägga fram ett delbetänkande
»inom en snar framtid».

Därmed menade jag att den redan i
sommar kommer att lägga fram förslag
i form av ett delbetänkande. När kommittén
utarbetar detta delbetänkande
har den haft möjlighet att pröva också
det förslag, som interpellanten här har
presenterat och som polismästaren i
Lund har översänt till mig och som jag
har vidarebefordrat till kommittén.

Eftersom det hela alltså bara är fråga
om några månader, ifrågasätter jag, om
man verkligen bör sätta i gång ett dispensförfarande
på försök. Talar inte
klokheten för att man dröjer med det
till dess att betänkandet föreligger och
man på ett mera överskådligt och klart
sätt kan bedöma systemet? När det är
fråga om en så kort tid, finns det enligt
min mening inga avgörande skäl att
genom dispens införa en försöksverksamhet
av den föreslagna typen. Jag
tycker man bör avvakta vad kommittén
säger i sommar.

Herr EDSTRÖM (fp):

Herr talman! Jag tackar herr statsrådet
för den mycket välvilliga inställning
till problemet som herr statsrådet
uppenbarligen har.

Givetvis kan man ytterligare vänta
något, men jag vill understryka vad jag
nyss sade, att vi inte heller i vårt land
torde kunna lösa denna fråga utan
praktisk försöksverksamhet. Det är då
angeläget att sätta i gång denna så
snabbt som möjligt. Om något samhälle
i landet finge börja med dylik försöksverksamhet
redan i vår eller i sommar,
kunde det ge erfarenheter som vore värdefulla
för parkeringskommittén vid
dess slutliga ställningstagande.

Jag vill också erinra om att de kritiska
omdömen om det föreslagna systemet,
som statsrådet åberopat, kommer
från länder, där man icke gjort några
praktiska försök. Varken i Holland eller
England har man t. ex. gjort några sådana.
Överallt där systemet praktiskt
prövats är man förtjust, även om det
naturligtvis finns litet olika tongångar.
På en del ställen har vissa kategorier
varit mer kritiska, men om man ser på

12 Nr 11 Tisdagen den 13 mars 1962

Om införande av s. k. »Blå zon» för tidsbegränsad parkering

den stora samling dokument som insamlats
av poliskammaren i Lund, får man
ett överväldigande intryck av att det
positiva inslaget dominerar.

Jag hemställer därför än en gång till
herr statsrådet att —- kanske efter parkeringsutredningens
hörande —• låta
praktiskt pröva detta system på något
ställe i landet innan definitiv ställning
tas till frågan, och det så snart som möjligt.

Herr statsrådet SKOGLUND:

Herr talman! Det är just den av herr
Edström nämnda omständigheten, att
det faktiskt finns något delade meningar
om förträffligheten i »Blå zon»-systemet,
som gör att jag tycker att vi inte
skall sätta i gång med en försöksverksamhet
innan vi fått veta hur parkeringsutredningen
ser på saken. Parkeringskommittén
har ju fått i speciellt
uppdrag att pröva denna fråga och väga
den ena synpunkten mot den andra för
att komma fram till en konklusion.
Först då resultatet härav föreligger anser
jag att vi på ett riktigare sätt och
med säkrare stöd kan sätta i gång med
den försöksverksamhet, som nog också
jag tror att det är nödvändigt att man
bedriver innan man mera definitivt tar
ståndpunkt i frågan.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 73, angående godkännande av avtal
om fortsatt drift av Institutet för metallforskning
(Metallografiska institutet),
m. in.;

nr 74, angående vissa frågor rörande
totalförsvarets upplysningsverksamhet
in. m.;

nr 78, angående premiesystem för viss
reservpersonal vid krigsmakten; samt
nr 83, angående godkännande av en
överenskommelse mellan Sverige och
Finland angående avsättning till den gemensamma
kulturfonden av 5 milj. kr.

ur räntelikvider å till Finland lämnade
svenska statskrediter.

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr 84,
med förslag till förordning angående
ändrad lydelse av 3 § förordningen den
4 mars 1955 (nr 110) om Sveriges allmänna
hypoteksbank och om landshypoteksföreningar,
m. m.

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet
motionen nr 563.

Föredrogos och bordlädes ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr o, statsutskottets
utlåtanden nr 3, 7, 9, 19 och
37—40, bevillningsutskottets betänkanden
nr 16 och 32, bankoutskottets utlåtanden
nr 4 och 5, första lagutskottets utlåtanden
nr 13—16, andra lagutskottets
utlåtanden nr 10—12 samt allmänna beredningsutskottets
utlåtanden nr 3—5.

På framställning av herr talmannen
beslöts, att å föredragningslistan för
morgondagens sammanträde statsutskottets
utlåtande nr 3 skulle uppföras främst
bland två gånger bordlagda ärenden
samt bevillningsutskottets betänkande
nr 32 sättas näst efter bankoutskottets
utlåtande nr 5.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

81, med förslag angående inköp av
obligationer i Förenta Nationernas obligationslån
;

nr 82, angående bidrag till ortopediska
hjälpmedel och hörapparater m. m.;

nr 86, angående anslag för budgetåret
1962/63 till personhistorisk forskning
och publiceringsverksamhet;

nr 87, med förslag till kungörelse om
ändring i byggnadsstadgan den 30 december
1959 (nr 612); och

nr 93, med hemställan om riksdagens

Tisdagen den 13 mars 1962

Nr 11

samtycke till förordnande om fortsatt
valutareglering, m. in.

Anmäldes och bordlädes första lagutskottets
utlåtande nr 12, i anledning av
väckta motioner om förbud mot professionella
boxningstävlingar, m. m., i vad
motionerna hänvisats till lagutskott.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen
avlämnade motioner:

nr 564, av herr Hagberg in. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr
69, med förslag till lag angående ändrad
lydelse av 2 och 3 §§ lagen den 16 maj
1957 (nr 202) med särskilda bestämmelser
om kommuns, landstingskommuns
och annan samfällighets utdebitering
av skatt för åren 1958—1965, m. m.;

nr 565, av herr Bengtson m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition nr
56, med förslag till lag om ändring i
kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370);

nr 566, av herr Eskilsson m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr
56, med förslag till lag om ändring i
kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370);

nr 567, av herr Gustafsson, Nils-Eric,
och herr Sundin, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition nr 56, med förslag
till lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370);

nr 568, av herr Larsson, Nils Theodor,
in. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 56, med förslag till lag om
ändring i kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370);

nr 569, av herr Olofsson m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr
56, med förslag till lag om ändring i
kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370);

nr 570, av herr Widén, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition nr 56, med
förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr
370);

nr 571, av herr Andersson, Torsten,
in. fl., i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 52, med förslag till lag om
likviditetskvot och kassakvot för vissa
kreditinrättningar (likviditets- och kassakvotslag),
in. in.;

nr 572, av herr Schmidt in. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition nr
52, med förslag till lag om likviditetskvot
och kassakvot för vissa kreditinrättningar
(likviditets- och kassakvotslag),
m. m.;

nr 573, av herr Bergman m. fl., i anledning
av från fullmäktige i riksbanken
inkommen framställning angående
dispositionen av överskotten från riksbankens
rörelse;

nr 574, av herr Isacson, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr 48, angående
omorganisation av de fiskesakkunniga
organen i vattenmål, m. m.;

nr 575, av herr Hansson, Nils, och
herr Isacson, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition nr 67, angående anslag
till skogshögskolan för budgetåret
1962/63;

nr 576, av herr Isacson, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition nr 67, angående
anslag till skogshögskolan för budgetåret
1962/63; och
nr 577, av herr Karlsson, Göran, m. fl.,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 54, angående reformering av den obligatoriska
skolan m. m.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.29.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Nr 11

Onsdagen den 14 mars 1962

Onsdagen den 14 mars

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Upplästes följande till kammaren inkomna
läkarintyg:

Härmed intygas, att företes inför
Första kammaren av Sveriges riksdag,
att riksdagsman Nils Yngve Nilsson på
grund av sjukdom (virusinfektion) är
sjukskriven i hemmet från och med den
11/3 1962 och tills vidare minst till och
med måndagen den 19/3 1962.

Tollarp den 13/3 1962

L. Holmquist
leg. läkare

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades
herr Nilsson, Yngve, för den tid,
den i läkarintyget omförmälda sjukdomen
varade.

Vidare beviljades herr Kling ledighet
från riksdagsgöromålen för tiden från
och med den 16 till och med den 23 innevarande
månad för deltagande i Nordiska
rådets instundande session i Helsingfors.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 81, med förslag angående inköp av
obligationer i Förenta Nationernas obligationslån; nr

82, angående bidrag till ortopediska
hjälpmedel och hörapparater m. m.;
samt

nr 86, angående anslag för budgetåret
1962/63 till personhistorisk forskning
och publiceringsverksamhet.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj :ts proposition
nr 87, med förslag till kungörelse
om ändring i byggnadsstadgan den 30
december 1959 (nr 612).

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr
93, med hemställan om riksdagens samtycke
till förordnande om fortsatt valutareglering,
m. m.

Vid föredragning av motionen nr 564
hänvisades densamma, såvitt avsåge avslag
å de i propositionen nr 69 framlagda
författningsförslagen, till bevillningsutskottet
och i övrigt till statsutskottet.

Föredrogos och hänvisades

motionerna nr 565—570 till bevillningsutskottet,

motionerna nr 571—573 till bankoutskottet,

motionerna nr 574—576 till jordbruksutskottet
och

motionen nr 577 till särskilda utskottet.

Föredrogs och bordlädes ånyo första
lagutskottets uttlåtande nr 12.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 3, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1962/63 inom utrikesdepartementets
verksamhetsområde jämte i ämnet väckta
motioner.

Punkten 1

Ang. Sveriges utrikespolitik

I propositionen nr 1 hade KunglMaj:t
föreslagit riksdagen att dels bemyndiga
Kungl. Maj:t att vidtaga av departementschefen
i statsrådsprotokollet
över utrikesdepartementsärenden för
den 3 januari 1962 förordade ändringar

Onsdagen den 14 mars 1962

Nr 11

i personalförteckningen för utrikesförvaltningen,
dels godkänna den av departementschefen
i samma statsrådsprotokoll
förordade regleringen av bostadskostnaderna
för utsänd personal tillhörande
utrikesförvaltningen, dels bemyndiga
Kungl. Maj:t att under av departementschefen
angivna förutsättningar
minska enligt 33 § statens allmänna avlöningsreglemente
till ifrågavarande personal
utgående ortstillägg enligt särskild
stat, utomeuropeiska tillägg eller chargé
d’affaires-tillägg, dels godkänna av departementschefen
förordad avlöningsstat
för utrikesförvaltningen att tillämpas
tills vidare från och med budgetåret
1962/63, dels ock till Utrikesförvaltningen:
Avlöningar för nämnda budgetår
anvisa ett förslagsanslag av 33 621 000
kronor.

Utskottet hade i den nu förevarande
punkten på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen för
utrikesförvaltningen, som föranleddes av
vad departementschefen i statsrådsprotokollet
över utrikesdepartementsärenden
för den 3 januari 1962 föreslagit;

b) godkänna den av departementschefen
i nämnda statsrådsprotokoll förordade
regleringen av bostadskostnaderna
för utsänd personal tillhörande utrikesförvaltningen; c)

bemyndiga Kungl. Maj:t att under
av departementschefen angivna förutsättningar
minska enligt 33 § statens allmänna
avlöningsreglemente till ifrågavarande
personal utgående ortstillägg enligt
särskild stat, utomeuropeiska tillägg
eller chargé d’affaires-tillägg;

d) godkänna under punkten införd
avlöningsstat för utrikesförvaltningen att
tillämpas tills vidare från och med budgetåret
1962/63;

e) till Utrikesförvaltningen: Avlöningar
för budgetåret 1962/63 anvisa ett förslagsanslag
av 33 621 000 kronor.

Herr TALMANNEN yttrade:

Under den överläggning vid statsutskottets
förevarande utlåtande, nr 3,

Ang. Sveriges utrikespolitik
punkten 1, vartill flera talare anmält sig,
må dryftas jämväl andra, den svenska
utrikespolitiken berörande frågor än de
under punkten hänförliga. Eventuella
yrkanden vid andra punkter än punkten
1 skall dock ställas först sedan respektive
punkt föredragits.

Härefter anförde hans excellens herr
statsministern ERLANDER:

Herr talman! I dag inleds nedrustningskonferensen
i Geneve. Den följs av
förhoppningarna från en hel värld, att
framsteg nu äntligen skall kunna göras
på vägen mot det av ett enhälligt FN
uppställda målet, som är allmän och fullständig
avrustning. Vägen dit är lång
och mödosam. Kapprustningarna har under
det senaste året tagit ny fart, och
mer pengar och mer mänsklig möda
läggs nu ned på rustningar än någonsin
tidigare i fredstid. Men svårigheterna
får inte leda till ett avfärdande av Genéve-konferensen
som ett propagandaspektakel
eller en meningslös ceremoni.
Alltför mycket står nu på spel för att
inte det förnyade försök som man enats
om skall tas helt och fullt på allvar. Oberoende
av storlek, militär styrka och
geografisk belägenhet har världens alla
stater ett gemensamt intresse av att
åstadkomma det mått av avspänning,
som tillåter en minskning av kapprustningarna
och ett utnyttjande av de frigjorda
resurserna för produktiva ändamål.
Självfallet ankommer det i första
hand på de stora militärmakterna att
vidtaga åtgärder, ensidigt eller efter
överenskommelse sinsemellan, för att
nedbringa rustningstempot, men de
mindre makterna bär en del av ansvaret
och kan lämna bidrag både till den
politiska avspänning, som är en av förutsättningarna
för nedrustning, och till
nedrustningsarbetet, som i sin tur kan
minska den politiska spänningen i världen.

Det är i denna anda som Sverige kommer
att deltaga i 18-maktskonferensen
i Geneve.

Konferensen kommer uppenbarligen

Nr 11

Onsdagen den 14 mars 1962

Ang. Sveriges utrikespolitik
att ta till sin utgångspunkt de principer,
som nedlagts i den mellan USA och Sovjet
överenskomna förklaringen den 20
september förra året och som bekräftades
i en resolution i generalförsamlingen
några månader därefter. Dessa principer
är allmänt hållna, men de ger ett
rätt klart intryck både om det som förenar
stormakterna och det som skiljer
dem åt.

Det har tydligen inte varit svårt att
enas om principen att en fullständigt avrustad
värld skall vara målet för underhandlingarna
och att säkerheten i en
sådan värld skall garanteras av en FN:s
fredsstyrka. Inte heller råder någon
oenighet om att nedrustningen bör ske
stegvis och på sådant sätt, att den inte
rubbar det relativa styrkeförhållandet
mellan makterna. När det däremot kommer
till kontrollfrågan, kan formuleringen
inte dölja att de grundläggande meningsskiljaktigheterna
kvarstår.

Utgångsläget för förhandlingarna om
denna fråga ter sig inte gynnsamt. Å
ena sidan står den sedan lång tid konsekvent
hävdade ryska tesen att endast
sådana rustningar, som enligt nedrustningsavtal
skall försvinna, får inspekteras
av ett internationellt kontrollorgan.
Varje inspektion, som avser utgångsläget
beträffande rustningarna, eller de efter
en genomförd nedrustningsåtgärd
kvarstående rustningarna, betecknas däremot
som en otillåten inblandning i de
inre angelägenheterna eller som legaliserat
spionage. Å andra sidan står det
lika konsekvent hävdade amerikanska
kravet på full och obehindrad inspektionsrätt
av såväl genomförda nedrustningsåtgärder
som de därefter kvarstående
rustningarna.

Det är tydligt, att båda dessa ståndpunkter
är påverkade av en grundläggande
ömsesidig misstro. Man vill inte
låta locka sig in i ett läge, som på något
sätt kan skada den egna maktpositionen
och rubba maktbalansen. Även om man
i och för sig säkert önskar en minskning
av rustningstakten och i själva verket
hyser en gemensam fruktan för att kapprustningarna
genom sin egen dynamik
skapar risker för ett krig som ingen

önskar, anser man inte dessa handlingsmotiv
så starka, att man vill slå av på
sina egna maximala säkerhetskrav.

Det är vanligtvis inte lätt för de små
makterna att komma med förslag i denna
fråga, som kan överbrygga motsättningarna,
men det bör kanske inte vara
omöjligt för dem att i Geneve åtminstone
söka få fram en mera nyanserad diskussion
om de olika former av kontroll,
som kan vara lämpliga och erforderliga
för att göra den ena eller andra nedrustningsåtgärden
godtagbar för de berörda
makterna.

I fråga om kontrollproblemen, liksom
för övrigt även beträffande andra nedrustningsfrågor,
bör det finnas utrymme
för tekniska undersökningar av enskilda
frågekomplex, som kommissionen
definierar såsom lämpliga för sådan särbehandling.
Tekniska utredningar skulle
måhända vara ägnade att i någon mån
avpolitisera vissa tvistefrågor. Lika visst
som det är att ett organiserat kontrollsystem
måste ingå i ett nedrustningsavtal,
lika klart är, att kravet på kontroll
ibland drives till en ytterlighet, som
måste betecknas som utslag av perfektionism.

Självfallet blir arbetet även i bästa fall
tidskrävande och komplicerat. Men det
är svårt att se, hur seriösa framsteg skulle
kunna vinnas på annan väg, så länge
kontrollen måste genomföras i en atmosfär
av ömsesidig misstro och uppfattas
som ett pris, som motvilligt måste betalas
för att någon som helst nedrustning
skall åstadkommas. Läget skulle bli annorlunda,
om kontrollen i stället kunde
ingå som ett led i ett av stormakterna
själva eftersträvat system till skydd mot
krig genom misstag. För att ge varandra
en viss säkerhet att de egna militära dispositionerna
inte missförstås av motparten
och i sämsta fall leder till ett förebyggande
anfall av denne, borde stormakterna
ha ett gemensamt intresse av
att välkomna en kontroll över delar av
de egna rustningarna, t. ex. i fråga om
experiment med raketer och kärnvapen
eller beredskapsläget för sådana vapen.
Det är tänkbart, att de med en sådan
form av kontroll sammanhängande pro -

Onsdagen den 14 mars 1962

Nr 11

blemen också kan ägna sig för ett studium
under konferensen.

Slutligen kommer helt säkert frågan
om upphörande av kärnvapenproven att
diskuteras vid konferensen. En överenskommelse
härom mellan stormakterna
skulle av allt att döma innebära ett faktiskt
fastlåsande av status quo i vad avser
typerna av kärnvapen och kretsen
av stater, som innehar sådana vapen.
Som ett led i en allmän nedrustning
skulle provstoppet visserligen ha endast
en begränsad betydelse, men det skulle
ändå kunna bilda utgångspunkten för
vidare förhandlingar och väsentligt öka
det ömsesidiga förtroendet.

Det är glädjande att bakom förslaget
om ett provstopp står en stark folkopinion
över hela världen. När Sovjet förra
hösten genomförde sin provserie med
megatonbomber, bekräftade ministerpresidenten
Chrustjov, att det fanns många
kretsar i hans eget land, som ställde sig
tveksamma, om det militära värdet av
proven kunde uppväga den politiska
prestigeförlust för Sovjet, som ett brytande
av det nästan treåriga moratoriet
otvivelaktigt innebar. I USA finns också
starka stämningar mot återupptagandet
av prov ovan jord, och presidenten Kennedy
har uppenbarligen stått inför en
besvärlig avvägning mellan politiska
hänsyn och den av militärerna hävdade
åsikten, att USA skulle försvaga sin
maktposition i förhållande till Sovjet genom
att avstå från proven. När nu principbeslutet
ändå fattats, har presidenten
gjort den uttryckliga reservationen, att
det inte skall sättas i verket om ett avtal
om provstopp kommer till stånd före senare
delen av april. Han har därmed
visat, att han anser provstoppet så viktigt,
att tillfälliga militära fördelar kan
uppoffras för att få det till stånd. Under
dessa omständigheter blir våra förhoppningar
desto starkare, att nedrustningskonferensen
verkligen skall leda till
resultat på detta område. Sovjet tog på
sig ett stort ansvar genom att förra hösten
bryta det nästan treåriga moratoriet.
Det vore djupt beklagligt, om detta steg
visade sig vara inledningen till en ohejdad
kapprustning i fråga om kärnvapen.

2 Första kammarens protokoll 1962. Nr 11

Ang. Sveriges utrikespolitik
En sådan utveckling skulle inte båda
gott för freden.

I de nu kärnvapenfria staterna har
opinionen bakom kravet på ett provstopp
varit stark och i många länder enhällig.
Så har exempelvis de nordiska
länderna med stöd av en odelad opinion
kunnat verka i FN för att kärnvapenmakterna
fullföljde sina förhandlingar
om en provstoppsöverenskommelse. De
har därmed också antytt, att de för sin
del kommer att kunna ansluta sig till en
sådan överenskommelse. Innebörden av
en anslutning är otvivelaktigt, vilket
framgår av vad som förekommit vid Genéve-förbandlingarna,
att de deltagande
staterna frivilligt avstår från möjligheten
att genom köp eller genom inhemsk
produktion skaffa sig egna kärnvapen.
De skulle med andra ord då formellt åtaga
sig de förpliktelser av detta slag, som
förutses i planen om kärnvapenfria zoner.
Genom sitt stöd av tanken på ett
överenskommet provstopp bär de redan
godtagit dem i princip.

Vad avser de i planen på en atomfri
klubb förutsedda åtagandena att inte
lagra kärnvapen för annan makts räkning
har den invändningen rests, att sådana
åtaganden skulle vara till ensidig
nackdel för västsidan. Man vill med andra
ord i väster förbehålla sig fortsatt frihet
att träffa överenskommelser med
andra stater om placering av kärnvapen
på deras områden, och man anser att
den ryska överlägsenheten i fråga om
stående styrkor måste kompenseras genom
möjligheten till sådana överenskommelser.
Kanske kommer denna hållning
att göra det omöjligt att för närvarande
åstadkomma några överenskommelser
om kärnvapenfria zoner just i Europa.
Det kan också tänkas, att en mera positiv
inställning till detta försök att bidraga
till internationell avspänning så småningom
kan växa fram. Det är med tanke
härpå som svenska regeringen i sitt
svar på FN :s rundfråga om planen angivit
vissa förutsättningar, avsedda att
minska betänkligheterna mot planen
utan att beröva den ett värde som bidrag
till avspänning. Sålunda har en eventuell
överenskommelse tidsbegränsats. Den

Nr 11

Onsdagen den 14 mars 1962

Ang. Sveriges utrikespolitik
har gjorts uppsägbar med omedelbar
verkan i fall av krig eller hot om krig.
Den träder i kraft endast för den händelse
kärnvapenmakterna å sin sida
kommit överens om provstopp. En ömsesidig
kontroll förutses över att åtagandena
faktiskt iakttages. Eventuellt
kan en övergångsperiod tänkas, under
vilken stater som deltar i överenskommelsen
har rätt att fortsätta lagring av
kärnvapen för annan makts räkning. Det
förefaller svårt att inse, att planen under
dessa omständigheter kan leda till
ensidig nackdel för någon makt. Slutligen
står det envar stat fritt att föreslå
kompensation i form av andra nedrustningsåtgärder,
som antas drabba motsidan
kraftigare. I vart fall borde en befarad
nackdel icke anses vara så stor att
den skall få hindra detta försök att främja
ett syfte, om vilket alla makter i världen
är ense, alltså att hindra en annars
sannolik spridning av kärnvapen till nya
länder med den ökning av krigsriskerna,
som utan något tvivel är förbunden
därmed.

De svar som nu kommer in på FN :s
rundfråga går nu närmast till FN:s stora
nedrustningskommission, där alla
medlemsstaterna deltar. Detta hindrar
självfallet inte, att planen kan bli föremål
för diskussion redan under förhandlingarna
i 18-maktskonimissionen i Geneve.

I den rysk-amerikanska förklaringen
den 20 september 1961 understrykes
starkt behovet av arrangemang för fredlig
lösning av tvister, och det talas om
att nedrustningen måste åtföljas av åtgärder
för att garantera freden och säkerheten
bl. a. genom upprättande av
en FN:s fredsstyrka, som skall effektivt
hindra all användning av militärt våld i
strid med FN :s principer. Detta mål kan
förefalla utopiskt, och från många håll
hävdas, att styrkebalansen mellan de stora
militärblocken är den enda garanti
för freden, som det lönar sig att satsa
på. Det är visserligen sant att den ömsesidiga
skräcken i nuläget verkar som
ett avhållande moment. Det låter också
säga sig, att stormakterna fruktar atom -

angrepp mot sina egna territorier i så
hög grad, att de visar sig mycket angelägna
att inte bringa sina stridskrafter i
direkt känning med varandra i lokala
konflikter, där de är engagerade. Man
vill inte riskera att läget råkar ur kontroll.

Men den säkerhet, som ligger i balansen,
är föga stabil och kan lätt komma
att rubbas. Det måste därför oavlåtligt
arbetas på att lägga eu fastare grund under
de fredsförhoppningar, som delas av
en hel värld. Det kan vi göra genom att
aktivt och lojalt medverka i FN :s arbete
och att i FN:s organ söka utnyttja de
möjligheter, som vår oberoende politik
ger oss att verka för avspänning och en
fredlig lösning av uppkommande konflikter.
Vi måste hävda, att stadgans förbud
mot användning av våld för att lösa
sådana konflikter måste tas på allvar.
Våld föder våld är en sats som under
nuvarande förhållanden har större aktualitet
än någonsin. Samtidigt som vi
reagerar mot militära lösningar av aldrig
så brännande politiska problem, måste
vi ständigt beakta behovet av att i tid
söka komma till rätta med de lägen i
världen, som förgiftar atmosfären och
uppfattas som orättfärdiga av en stark
opinion i ett land eller i en grupp av
länder. FN måste med andra ord i vidgad
omfattning åtaga sig en förebyggande
uppgift för att om möjligt undvika
att få sig rollen anvisad att begränsa
verkningarna av en redan utbruten konflikt.
Vikten härav har vi sett i Kongo,
där FN tvangs att under mycket svåra
förhållanden improvisera en aktion, som
avsåg att hjälpa den nya självständiga
staten att upprätthålla lag och ordning
och därmed hindra konfliktens spridning
och stormakternas inblandning. Att
lärdomar faktiskt har dragits av händelserna
i Kongo tycks framgå av diskussionen
i FN-församlingen i februari om
det belgiska förvaltarskapsområdet Ruanda-Urundis
framtid. Under positiv
medverkan av belgiska regeringen har
energiska förberedelser gjorts för att
möjliggöra landets självständighet i ordnade
former redan i år. På svensk sida

Onsdagen den 14 mars 1962

Nr 11

har vi försökt att genom olika förslag
i församlingen bidra till att göra övergången
så riskfri som möjligt. Den resolution
man nådde fram till antogs
praktiskt taget enhälligt.

Till FN:s förebyggande uppgifter hör
också att på längre sikt medverka till
en ekonomisk och social standardhöjning
framför allt i u-länderna och därmed
en minskning av den väldiga klyftan
mellan rika och fattiga länder. I det
skede av ökat ömsesidigt beroende som
världen befinner sig i måste vi söka undvika
uppkomsten av ett internationellt
klassystem som kan orsaka allvarliga
konflikter och i sista hand sätta freden
i fara. Häri ligger ett viktigt skäl för
länder i Sveriges läge att öka sina ansträngningar
att på olika sätt hjälpa
u-länderna och även att såvitt möjligt
företa dessa ansträngningar genom FN.

Om de internationella uppgifter, varom
nu talats, skall lösas i samarbete
mellan världens stater, erbjuder FN den
givna organisatoriska ramen. Kritik har
riktats mot FN både för vad organisationen
gjort och vad den inte gjort. Naturligtvis
kan skäl till kritik ha funnits
och misstag ha begåtts. Men man måste
beakta, att generalförsamlingen inte är
någon lagstiftande församling med rätt
att fatta för medlemmarna bindande beslut.
Inte heller är säkerhetsrådet det
exekutivorgan, som skulle krävas i ett
effektivt arbetande system för kollektiv
säkerhet. Som Dag Hammarskjöld många
gånger underströk, har FN icke utrustats
med sådana befogenheter, att organisationen
i nuläget kan hoppas ge ett självständigt
bidrag till en lösning av de rådande
intressemotsättningarna mellan
stormakterna.

Men dessa sedan länge kända och diskuterade
förhållanden får inte leda till
misströstan. FN är inte ett fullvärdigt
instrument för det internationella fredsarbetet.
Men ingen har givit anvisning
på något bättre.

Vi vill alltså hålla målet i sikte att
med FN som främsta instrument skapa
en internationell freds- och rättsordning,
där allvarligare konflikter mellan stater -

Ang. Sveriges utrikespolitik
na kan förebyggas eller, om detta inte
lyckas, biläggas. För att framsteg på
denna väg skall kunna göras ankommer
det i första hand på stormakterna att
söka komma till rätta med de problem,
som skiljer dem åt, och att praktisera en
fredlig samlevnad.

Vi hör från Moskva, att den fredliga
samlevnaden i själva verket skall förstås
som en obönhörlig kamp mellan olika
samhällssystem, som inte får sitt slut
förrän kommunismen vunnit sin ödesbestämda
seger i hela världen. Väpnat
våld skall inte få användas i den kampen,
men man gör ett undantag för »heliga
befrielsekrig», där undertryckta folk
eller folkgrupper i förtvivlan griper till
vapen för sin frihet och sina rättigheter.

Enligt denna teori kan storkrig inte
tillåtas i kärnvapnens tidsålder och den
fortgående kraftmätningen mellan olika
idéer och olika intressen kan inte tillåtas
föras så att risk för storkrig uppkommer.
Reservationen om en »rätt till
uppror» kan inte avvisas som orealistisk
eller orättfärdig, när man betraktar
läget i somliga delar av världen. Vad
som inger oro i den angivna filosofien är
snarare anspråket att en viss stormakt
skulle ha rätt att avgöra vad som är ett
»heligt befrielsekrig» och i detta krig lämna
aktiv, i sista hand väpnad hjälp till den
part som företar »upproret». Ett sådant
anspråk kan lätt leda till att andra stormakter
också företar interventioner i
syfte att skydda frihetens sak sådan som
den uppfattas på det hållet.

Vad man på längre sikt bör hoppas på
är att de högindustrialiserade stormakterna
i väst och öst skall inse sitt gemensamma
intresse av att stödja en
snabb ekonomisk och social utveckling i
de länder, som nu undergår vad man
kallat »de stigande förväntningarnas revolution».
U-länderna har jämsides med
sitt tillägnande av nationalismens idé
också börjat anamma den övertygelsen,
att fattigdom och klassprivilegier inlc
tillhör naturens ordning utan kan ändras
genom egna aktiva insatser. De stater
och samhällssystem, som bäst lyckas
genom sina hjälpprogram och genom sin

Nr 11

Onsdagen den 14 mars 19G2

Ang. Sveriges utrikespolitik
allmänna hållning identifiera sig med
dessa strävanden, har största utsikterna
att bli mönsterbildande. En fredlig tävlan
av detta slag öppen för alla stater
bör hälsas med glädje.

Det är givetvis i Europa, som stormakternas
omedelbara intressemotsättningar
gör sig starkast gällande och åtminstone
på kort sikt medför de största krigsriskerna.
Sovjetunionen förefaller att i första
hand inrikta sig på att vinna formellt
och politiskt erkännande av det faktiska
läge, som skapades genom kriget. Man
vill uppenbarligen befästa status quo och
betraktar även sina förslag i Berlin- och
Tysklandsfrågorna som ett led i dessa
ansträngningar. Tankegången får antas
vara, att i status quo innefattas ej endast
ett uppskjutande på obestämd tid av
Tysklands återförening och ett erkännande
åtminstone de facto av Östtyskland
utan även kontroll av kontakterna
mellan Västberlin och Östtyskland m. m.
På västtyskt håll anser man helt naturligt,
att garantier för det sedan många
år bestående faktiska och juridiska läget
i vad avser förbindelsen med Västberlin
och bevarandet av medborgerliga rättigheter
och demokratisk styrelse är ett
uttryck för det status quo som bör respekteras.
Att för närvarande nå en uttrycklig
uppgörelse om dessa frågor har
av naturliga skäl visat sig svårt. En stark
västtysk opinion, vilken västmakterna
tillmäter stor vikt, anser att ett erkännande
av Östtyskland skulle innebära en
legalisering av Tysklands delning. Å rysk
sida torde man se som sin uppgift att
opinionsmässigt förbereda ett accepterande
i detta avseende av status quo. Ett
sådant syfte tjänade säkert det märkliga
ryska aktstycke, som den 27 december
överlämnades till Västtyskland.

Här har angivits några av de perspektiv
på längre och kortare sikt, i vilka
den svenska politiken måste ses. Det
finns ingen anledning att här ånyo lämna
en närmare redogörelse för innebörden
av vår neutralitetspolitik. Men del
må framhållas, att vi i det hårdnande
internationella klimatet mindre än någonsin
har råd att låta någon tvekan
uppstå om konsekvensen och hållfasthe -

ten i den linje, som vi valt att följa i
vår yttre politik. Vi tror, att vi genom
en sådan hållning lämnar ett bidrag till
stabiliteten i Norden och i Europa. Samtidigt
visar vi genom vidmakthållandet
av ett efter våra förhållanden starkt försvar,
att vi har en bestämd vilja att i
fredstid följa en rak politisk kurs och att
i fall av konflikt och krig stå emot alla
försök från stormaktshåll att utnyttja det
svenska territoriet för militära ändamål.

När Sovjet den 30 oktober förra året
riktade sin framställning till Finland om
upptagande av militära konsultationer,
hade svenska regeringen anledning ati
understryka vårt stora legitima intresse
för utvecklingen av förhållandet mellan
dessa våra två grannländer, ett intresse
som även Sovjet erkänt bl. a. genom att
särskilt informera Sverige om framställningen.
I ingressen till 1948 års finskryska
fördrag talas om Finlands rätt att
hålla sig utanför stormakternas inbördes
intressemotsättningar. Med utgångspunkt
häri bär Finland byggt upp en egen
neutralitetspolitik, vilken vi betraktar
som ett värdefullt bidrag till lugnet och
säkerheten i Norden. Om sovjetnoten den
30 oktober förorsakade oro i Finland
och det övriga Norden, berodde detta
just på en farhåga att man i Moskva
skulle ställa själva grunden för denna
finska politik under diskussion. Vi ansåg
för vår del inte att hypotesen om en
sådan rysk avsikt var sannolik. Vi kunde
inte tro att man i Moskva skulle vara
omedveten om betydelsen för stabiliteten
i Norden av att Finlands utrikes- och
försvarspolitiska status bevarades. Vad
som därefter inträffat mellan Finland
och Sovjet har inte föranlett någon ändring
av detta betraktelsesätt.

Enligt vår uppfattning är det av stor
betydelse för en sund utveckling av både
det ekonomiska och politiska livet i
Finland, att landet får tillfälle att bedriva
en livlig utrikeshandel åt alla håll.
Detta är ett av skälen, varför vi hoppas,
att Finlands export skall komma i åtnjutande
av så gynnsamma konkurrensbetingelser
som möjligt på den västeuropeiska
marknaden. Vi hoppas även att
Sveriges ekonomiska associering med

Onsdagen den 14 mars 1962

Nr 11

EEG skall bidraga till att öka Finlands
möjligheter att inom ramen för sin allmänna
politik tillgodose sina handelsintressen
i Västeuropa.

Att främja sammanhållningen och
samarbetet mellan de nordiska länderna
är en grundlinje i den svenska politiken.
Naturligtvis måste hänsyn tas till den
olika utrikes- och försvarspolitiska
orienteringen, som drar upp bestämda
gränser för samarbetet. Respekten för
dessa gränser är på alla håll självklar,
och det särskilda förtroende, som präglar
förhållandet mellan regeringarna och
folken, utesluter varje försök till påtryckning.

Otaliga är de band, som förenar medlemmarna
av den nordiska familjen. Enstaka
irritationsmoment kan uppkomma
och leda till polemik och tillfälliga missförstånd.
Men huvudtendensen har dock
pekat i riktning mot ständigt ökade kontakter
och större utbyte på kulturella,
ekonomiska och andra områden. I syfte
att bevara så mycket som möjligt av detta
intima samarbete även i det skede avökad
västeuropeisk integration, som nu
av allt att döma förestår, har efter initiativ
av Nordiska rådet emellan regeringarna
inletts överläggningar om en
särskild nordisk traktat. Däri skulle de
hittills uppnådda resultaten av samarbetet
sammanfattas och bekräftas. Samtidigt
skulle traktaten innehålla en allmän
målsättning för det fortsatta arbetet. Ett
utkast med detta innehåll föreligger redan
färdigt och kommer om några dagar
att behandlas vid Nordiska rådets
möte i Helsingfors. Det är vår förhoppning,
att traktaten därefter snabbt nog
skall kunna undertecknas.

I detta sammanhang må med tillfredsställelse
konstateras, att enighet uppnåtts
mellan de nordiska länderna om
ett förslag till överenskommelse om internordiska
centralbankskrediter.

Om Sveriges intresse av att fortsätta
ett omfattande ekonomiskt samarbete i
Europa föreligger fullständig enighet i
vårt land. Det är också med stöd av eu
praktiskt taget enhällig opinion i riksdagen
som regeringen föreslagit förhandlingar
mellan Sverige och de sex i den

Ang. Sveriges utrikespolitik
gemensamma marknaden representerade
länderna. Vad vi eftersträvar är att skapa
så gynnsamma betingelser som möjligt
för en snabb och harmonisk utveckling
av vår ekonomi. Vi tror, att en sådan
utveckling är en av förutsättningarna
för en fortsatt politisk och social stabilitet
i vårt land liksom också för våra
möjligheter att vidmakthålla det militära
försvar som vi anser erforderligt.
Självfallet skulle det bli svårare för oss
att bibehålla den hittillsvarande takten
i vår välståndsökning, om vi utsattes för
diskrimination på våra viktigaste marknader,
d. v. s. de västeuropeiska länderna,
vilka mottar inemot 70 procent av
vår export. Vi har alltså ett intresse av
att få konkurrera på dessa marknader på
lika villkor, och vi har också ett intresse
av att fortsätta det europeiska samarbetet
om andra ekonomiska frågor än
tullar och kvoteringar. Sådana frågor avser
samråd om konjunkturpolitik m. in.,
en fortsatt harmonisering av arbetsmarknads-
och socialpolitiken, en samordning
på jordbrukspolitikens område
o. s. v. Trots vår positiva önskan att deltaga
i ett fortsatt samarbete på dessa områden
har vi särskilda intressen att bevaka.
Men vi gör inte anspråk på att erhålla
några rättigheter eller fördelar,
som vi inte är beredda att själva medgiva.
Det vore föga välbetänkt, och väntas
för övrigt inte heller av oss från våra
förhandlingspartners sida, att vi skulle
föregripa resultatet av förhandlingen
genom att exakt ange våra förhandlingsmarginaler.
Vi är fullt medvetna om att
en association innebär en avvägning av
ekonomiska rättigheter och skyldigheter.
Mot en sådan avvägning har vi inga betänkligheter.
Däremot kan något kompromissande
inte tänkas om neutraliteten.
Vi tänker inte skjuta fram neutralitetspolitiska
betänkligheter för att motivera
rent ekonomiska önskemål, och vi
räknar i gengäld med att de sex skall
respektera den avgränsning som neutraliteten
kräver. På samma sätt respekterar
vi den politiska målsättning som de
sex länderna önskar befordra genom sitt
inbördes samarbete och deras önskan
att bevara den europeiska ekonomiska

Nr 11

Onsdagen den 14 mars 1962

Ang. Sveriges utrikespolitik
gemenskapens politiska identitet. Såsom
ofta förklarats önskar vi på intet sätt
motverka dessa politiska enhetssträvanden
även om vi själva icke kan taga
del i dem.

I nära fortsatt samråd med Österrike
och Schweiz vill vi aktivt medverka till
att finna lösningar på de särskilda problem,
som uppställer sig i fall av ekonomisk
associering mellan gemenskapen
och de neutrala. Samtidigt vill vi lojalt
fortsätta och bevara samarbetet inom
EFTA intill dess alla medlemsstater nått
uppgörelser om sin plats i det större
europeiska samarbetet, vilka tillfredsställer
deras legitima intressen. Genom
EFTA-arbetet håller vi på att skapa en
stormarknad för 90 miljoner, vilket representerar
ett bestämt värde både i och
för sig och som ett steg på vägen mot
den större marknaden. I detta sammanhang
kan det vara värt att understryka,
att Stockholmskonventionen nu i snart
två år tillämpats utan några som helst
svårigheter. Under denna tid har EFTA
även hållit jämna steg med Europamarknaden
i fråga om inbördes tullsänkningar.
Med få undantag uppgår nu tullarna
mellan medlemsländerna till blott 60
procent av ursprungstullarna.

Allmänt sett önskar vi se det ekonomiska
europeiska samarbetet som en
fortsättning av de storstilade ansträngningar
för Europas ekonomiska sanering,
som gick under namnet Marshallplanen
och som ledde till handelns frigörelse
och till ett organiserat ekonomiskt
samarbete över vidsträckta områden
mellan Västeuropas länder och USA.
Dessa ansträngningar har varit en viktig
bidragande orsak till den snabba ekonomiska
utveckling, som ägt rum i de
deltagande staterna. Vi tror, att ett fortsatt
ekonomiskt samarbete mellan alla
de europeiska länder, som är villiga och
i stånd att ta på sig de därmed förenade
förpliktelserna, är bäst ägnat att öka välståndet
och stabiliteten i Europa och att
sätta vår världsdel i stånd att lämna ett
maximalt bidrag till den ekonomiska utvecklingen
i den övriga världen. Detta
samarbete, som kommer att väsentligt
underlättas om det av presidenten Ken -

nedv föreslagna programmet för tullsänkningar
antas av kongressen och leder
till snabba liberaliseringsaktioner
inom ramen för GATT, har Sveriges fulla
stöd.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Riksdagen håller i år
sin utrikesdebatt i en ur internationell
synpunkt synnerligen spänningsfylld
tid. Efter år av strider och lidanden
undertecknas en av de allra närmaste
dagarna ett avtal om eld upphör i Algeriet.
Vad det kan innebära vet i nuvarande
stund ingen, men det må vara
naturligt, om vi här i den svala Norden
uttrycker en varm och uppriktig förhoppning
att detta skall vara inledningen
till en fredligare och lyckosammare
tid för den del av Afrikas folk, vita
såväl som färgade, som berörs av stilleståndsavtalet.
Jag tror inte att det är för
mycket sagt, att i dessa dagar en hel
värld håller andan i förhoppning och i
ängslan för vad som skall komma, så
betydelsefull som denna fråga verkligen
är. Naturligtvis är vägen ännu lång innan
Algeriets invånare kan finna den
verkliga freden, men med hänsyn till de
olika intressen som är knutna till den
algeriska frågan både i Europa och i
Afrika är det av enorm betydelse att
stilleståndet följes av en rättvis och hållbar
fred.

I dag samlas i Geneve delegater från
17 nationer för att än en gång pröva,
om världens folk skall vara i stånd att
besinna sig inför rustningarnas och
framför allt inför atomvapnens fruktansvärda
risker. För varje år som går
förefaller det som om folken alltmer
glömmer bort det elände som för mindre
än 20 år sedan skakade världen, utplånade
generationers verk och kostade
miljoner och åter miljoner människoliv.
Efter första världskriget gick
parollen »Ned med vapnen!» över världen.
Hitlers förrädiska utnyttjande av
denna folkens fredstro och bristande
militära beredskap för att söka skaffa
sig herraväldet över Europa bragte i ett
slag förhoppningen om en fredlig sam -

Onsdagen den 14 mars 1962

Nr 11

levnad på fall. Nu talar man visserligen
mycket om nedrustning, men den stat
finns såvitt jag vet icke i världen som
minskar ett grand på sin militära beredskap.
Tvärtom! Försvarsfrågan är
oupphörligt en fråga om nya utvidgningar,
nya moderniseringar, nya förstärkningar.
Det har vi inte minst i vårt
eget land aktuell känning av.

Det avbrott i kärnvapenexperimenten
som ingav vissa löften om besinning
bröts överlagt och i hemlighet väl förberett
av Sovjetunionen — på sitt sätt,
tycker jag, en parallell till Hitlers utnyttjande
av godtrogenheten hos folk.
Ingen skall framdeles kunna sväva i tvivelsmål
om var ansvaret ligger därest
en tävling på kärnvapnens område startar
på nytt.

Kanske tycker man att det är banalt
att erinra om ordstävet »Lek icke med
elden!», men banalt eller inte är det
högeligen befogat att bringa den sanningen
i erinran. .Tåg hoppas att den
skall stå verkligt levande för deltagarna
i den nya nedrustningskonferensen.

Även vårt land deltar ju i denna konferens.
Ehuruväl lösningen på de problem
som konferensen skall syssla med
helt är beroende på stormaktsblockens
förmåga att komma på samma våglängd,
bör vårt deltagande vara ett positivt uttryck
och betraktas som ett positivt uttryck
för svensk beredvillighet att i den
mån som vi kan, på allt rimligt sätt
medverka till nedrustningssträvandena.

Sverige har i detta sammanhang kommit
att spela en viss roll som initiativtagare
till den s. k. Undénplanen. .lag
vill här understryka vad som tidigare
från folkpartiets sida sagts om detta initiativ,
nämligen att bevekelsegrunden är
all respekt värd. När man inte på sedvanliga
förhandlingsvägar kunnat nå
någon framgång i fråga om nedrustning
och provstopp, kan skäl verkligen föreligga
att försöka med något nytt, finna
en ny väg att stimulera den internationella
debatten och måhända därigenom
komma ur det rådande dödläget. En sådan
strävan är enligt min mening lovvärd.

Vi har emellertid från folkpartiets si -

Ang. Sveriges utrikespolitik
da kritiserat att det inte gavs tillfälle,
framför allt inom utrikesnämnden, att i
tid närmare överväga detta initiativ. Nu,
så här pass långt efteråt, visar det sig
också att anledning verkligen hade förelegat
till grundligare överväganden i
denna fråga både beträffande initiativet
som sådant och i fråga om det sätt varpå
det skulle presenteras i Förenta Nationerna.
Inte minst efter generalsekreterarens
rundfråga har från visst, vårt
land närstående håll kritiska röster
höjts mot de praktiska frågeställningarna
i denna s. k. plan. Framför allt har
reaktionen varit märkbar i den offentliga
norska debatten. Man kan inte frigöra
sig från intrycket att man i Norge
och kanske också i Danmark anser, att
den svenska regeringen borde ha tagit
bättre förhandskontakt för att i varje
fall försöka ge sitt initiativ en sådan
form, att största möjliga hänsyn hade
visats våra broderländers intressen i
denna fråga. Det skulle vara intressant
att veta, om den svenska regeringen anser
att den i det avseendet gjort vad
som är rimligt och möjligt. Jag talar nu
om vad som förekom, innan denna plan
presenterades i Förenta Nationerna. Att
kontakt sedan förekom, innan det svenska
svaret på generalsekreterarens fråga
avgavs, var uppenbarligen av icke
ringa betydelse för svarets utformning.
Ändå har svaret blivit utsatt för en viss
kritik.

Det svar, som den svenska regeringen
för några veckor sedan avgav, var ur
de synpunkter jag företräder visserligen
inte helt tillfredsställande, men det
uttryckte en positiv vilja att komma någon
vart. Det band inte vårt land vid
några orimliga förpliktelser. Det måste
ju anses självklart, att svaret kom att
utformas mot bakgrunden av den svenska
utrikesministerns presentation av
planen i Förenta Nationerna. Det kan
ju hända, att detta — som man gjort
gällande i viss utländsk kritik — medförde
att svaret i vissa avseenden blev
mindre realistiskt. Jag har en känsla av
att man i dagens regeringsdeklaration
på sätt och vis har medgivit detta, i varje
fal! när det gäller frågan om en kärn -

Nr 11

Onsdagen den 14 mars 1962

Ang. Sveriges utrikespolitik
vapenfri zon i Mellaneuropa. Trots detta
konstaterande anser jag mig dock böra
notera, att även president Kennedy
enligt tidningsuppgifter häromdagen uttalat,
att han inte var helt ointresserad
av tanken på kärnvapenfria zoner, varvid
jag föreställer mig att han inte företrädesvis
tänkte på Mellaneuropa utan
att hans tankar i första hand gick till
andra världsdelar.

I och med det norska riksdagsbeslutet
om en grundlagsändring rörande
villkoren för att överlåta beslutanderätten
i vissa frågor till utländska organ
är det sannolikt endast en tidsfråga,
längre eller kortare, innan två av de
tre skandinaviska länderna kommer att
tillhöra den gemensamma marknaden
som fullvärdiga medlemmar. Att anslutningsproblemen
för Danmark och Norge
kommer att kunna lösas med positiva
resultat är nog enligt min mening
ganska klart — givetvis under förutsättning
att de engelska förhandlingarna
föres i hamn, och hur besvärliga dessa
än kan förefalla, torde ingen på allvar
räkna med annat än en slutlig uppgörelse.
Däremot frågar sig många
svenskar med oro: Var kommer nu Sverige
att stå i denna integrerade marknad?
Vi har ansökt om associering, men
mer har det ju inte blivit än. Vi har
mött ett kyligare klimat än mången
tänkt sig. Direkta uttalanden om att en
svensk associering inte är önskvärd har
t. o. m. hörts. Skälet härtill har väl ofta
bestått i en generell hänvisning till vår
neutralitetspolitik men kan måhända
också i några fall ha dikterats av konkurrenshänsyn
eller av känslomässiga
stämningar, som har förorsakats av våra
engagemang i FN:s Kongoaktion.

Låt mig här, herr talman, passa in,
att det knappast kan vara riktigt, att
Sverige skall särskilt hudflängas för åtgärder,
som FN beslutat och genomfört
med hjälp av till förfogande ställda
trupper. Den belgiska och franska reaktionen
i detta hänseende har givetvis
haft en nationell och psykologisk bakgrund,
men det borde inte ha varit
omöjligt att i tid bemöta den, så att man
därigenom i varje fall förhindrat att

den fått en sådan utbredning, som faktiskt
förefaller ha skett. Åtminstone i
något sammanhang — fastän enligt min
mening på ett för sent stadium — har
från svenskt regeringshåll påpekats, att
den svenska Kongobataljonen är en FNtrupp,
som står under FN:s överhöghet
och enbart lyder dess order. Sverige har
ju inte bedrivit någon militär eller polisiär
verksamhet i Kongo. Dessa fullt
riktiga påpekanden från regeringens sida
har dock varit alltför isolerade och
alltför vaga för att nå ut till den bredare
allmänheten i de berörda länderna.

Låt mig tillägga, att jag med det sagda
ingalunda velat gå in på någon kritisk
granskning av FN:s åtgärder, utan
jag har velat framhålla, att den som
ställer sig kritisk mot dessa åtgärder eller
vissa av dem bör rikta kritiken åt
rätt håll.

Över huvud taget framstår alltjämt och
med ökad styrka behovet av en ordentlig
svensk goodwilldrive i utlandet. När
jag förde den frågan på tal i årets remissdebatt,
bemöttes jag av handelsministern
med invändningen, att stora saker
redan var i görningen. Ja, sedan
dess har del ju gått några månader, och
även om ett och annat har skett, kanske
i det fördolda -— vad vet jag — måste
jag konstatera att den snabba reaktion
som man tycker borde ha varit naturlig
för regeringen i en fråga som denna, i
varje fall inte tagit sig några märkbara
offentliga uttryck. Att regeringen ännu
inte har lyckats lösa frågan om upplysningsverksamhetens
ledning och samordning,
är beklagligt. Det är ett problem
som icke tål ytterligare uppskov eller
några ytterligare misslyckanden.

När regeringen nu är som bäst i färd
med att fastställa den svenska förhandlingspositionen
visavi EEC, skall jag inte
ta upp någon sakdebatt om dess innehåll.
.Tåg skall inskränka mig till några
korta synpunkter. Sveriges intresse av
att medverka i ett vidgat ekonomiskt
samarbete i Europa — varåt för övrigt
regeringen gav uttryck i sin associeringsansökan
— måste naturligtvis kraftigt
accentueras som det ledande motivet
för vår ansökan om anslutning. Men

Onsdagen den 14 mars 1962

Nr 11

det är också ett svenskt intresse, och det
kan gott sägas på klart språk, att Västeuropa
blir politiskt solitt och demokratiskt
och ekonomiskt starkare. Vi respekterar
EEC:s målsättning, men vi är övertygade
om att även den svenska alliansfriheten
utgör en ingalunda oviktig utan
tvärtom en ganska viktig faktor i fredens
intresse. Vår delaktighet i den europeiska
ekonomiska unionen bör därför ses
som ett konstruktivt bidrag till det europeiska
samarbetet. Det måste vara ett
starkt svenskt intresse att redan i inledningsskedet
av förhandlingarna försöka
att konkretisera den uppfattningen i ett
positivt förhandlingsutspel.

Vår anslutning måste avse inträde i
tullunionen för hela det svenska näringslivet.
De enda förbehåll, som från svensk
sida måste vara naturliga, är de som direkt
krävs för att vidmakthålla vår alliansfrihet
i fred och vår neutralitet i
krig. Det får icke i våra ställningstaganden
finnas stöd för den uppfattning, som
från vissa håll kommit till uttryck, att
associerade länder skulle komma i en
förmånligare ställning än de fullvärdiga
medlemmarna genom att få del av unionens
fördelar men slippa väsentliga delar
av förpliktelserna. Jag noterar också
att regeringen i dagens regeringsdeklaration
säger sig vara fullt medveten om
sambandet mellan förmåner och förpliktelser.

Enligt tidningsreferaten har representanter
för Sverige, Schweiz och Österrike
enats om fem punkter, där Rom-avtalet
anses kollidera med neutralitetsbegreppet.
Det är naturligt att de tre neutrala
stater, som söker associering, konfererar
om sina gemensamma problem.
Trots de meningsskiften, vi tidigare haft
i kammaren om denna fråga, vill jag
dock alltjämt bestämt hävda, att Sverige
i neutralitetshänseende har en särställning
gentemot såväl Österrike som
Schweiz. Vi har inga signatärmakter eller
internationella garanter för vår neutralitet,
som vi har att ta hänsyn till när
vi bestämmer vad vår neutralitet skall
innehålla och vilka förpliktelser som
detta kan ställa på oss. Vad svensk alliansfrihet
och neutralitet innebär, avgör

Ang. Sveriges utrikespolitik
vi själva efter bästa förstånd. Därför kan
inte — tycker jag ■— neutralitetsbegreppet
vara någon stel schablon, utarbetad
med hänsyn till förpliktelser som olika
länder traktatsmässigt kan vara ålagda.
Det måste ur denna synpunkt vara naturligt,
att de principer, som framgått ur
de neutrala staternas nyssnämnda överläggningar,
får tillämpas med en viss
individuell frihet när det gäller att ta
ställning till de många olika detaljspörsmål,
som kommer att uppstå under förhandlingarna
med EEC.

På senare tid har det förmärkts en
tendens inom vissa av EEC-länderna att
hänvisa till de möjligheter till förmånliga
handelsavtal, som uppstått genom pågående
tullsänkningar och president
Kennedys begäran om fullmakt att träffa
avtal om ytterligare nedrivande av tullbarriärer.
Det föreligger naturligtvis från
svensk sida all anledning till tillfredsställelse
över GATT-förhandlingarnas resultat,
som ju möjliggör fortsatt nedpressning
av tullnivåerna. Förmodligen är vi i vårt
land eniga om att gå vidare på denna
väg. Vad som hittills har uppnåtts t. ex.
mellan EEC och Förenta staterna eller
vad som kan komina ut av president
Kennedys eventuella framtida fullmakter,
löser dock inte vårt EEC-problem.
Detta måste med full tydlighet klargöras
för dem som det berör och som nu för
nyssnämnda resonemang till torgs. Vad
vi önskar är ju icke ett handelsavtal,
utan ett medlemskap i tullunionen, låt
vara att det bara är fråga om en associering.
Jag tar för givet att inga delade
meningar i detta avseende råder mellan
regeringen och oppositionen.

Naturligtvis är det ur europeisk synpunkt
— liksom säkerligen också ur
amerikansk — önskvärt och värdefullt
att president Kennedy erhåller de fullmakter
han begärt för att kunna fortsätta
med en kraftfullare avveckling av
tullbarriärerna. En sådan skulle komma
att lända hela världshandeln till nytta.

Utvecklingen i Kongo, som vid tidigare
utrikesdebatter ingivit allvarliga bekymmer,
ger åtminstone för dagen vissa
förhoppningar. Så starkt engagerade,
som vi varit i denna aktion genom att

Nr 11

Onsdagen den 14 mars 1962

Ang. Sveriges utrikespolitik
ställa material och personal till förfogande
i stor omfattning, måste avspänningen
vara en anlednnig till den allra
största glädje. Härtill vill jag foga den
bestämda förhoppningen, att handläggningen
av Kongo-affären i fortsättningen
föres från FN:s sida på ett sådant sätt
att nya komplikationer snabbt och bestämt
förhindras och grunden därmed
läggs till en bestående fredlig utveckling.

Nu om lördag samlas Nordiska rådet
i Helsingfors till sin tionde session. Det
är på sätt och vis ett jubileum — vi jubilerar
ju så gärna här i landet. På sitt sätt
kommer ju också denna session att få en
något högtidligare prägel än vad som är
vanligt. Kanske tycker en del att Nordiska
rådet inte blivit vad man hoppats,
inte givit vad man räknade med. Det kan
naturligtvis bero på vilka pretentionerna
varit från början. Ser man emellertid
tillbaka på de gångna åren, finner
man alt många och mycket betydelsefulla
initiativ tagits och många viktiga
samförståndsresultat nåtts.

Tyvärr — så ser i varje fall jag saken
— blev den måhända allra viktigaste av
de frågor, som Nordiska rådet haft att
syssla med, avsågad innan den hann föras
i hamn. Jag syftar här på den planerade
gemensamma nordiska marknaden.
Det synes ganska klart, att det i dagens
läge varit förmånligt, därest vi hade
haft den nordiska marknadsfrågan
löst.

Bland de ärenden, som nu kommer
upp vid Nordiska rådets sammanträde,
ill- förslaget till samarbetsöverenskommelse
mellan de fem rådsländerna den
utan gensägelse största och viktigaste
frågan. Initiativet togs i fjol av professor
Ohlin tillsammans med representanter
för andra nordiska länder. Det syftar
visserligen inte till att skapa några nya
regler för samarbetet eller uppställa några
nya former för detta, men det har ansetts
önskvärt att få ett mellanstatligt avtal
formulerat i syfte — för att citera justitieminister
Klings uttalande till statsrådsprotokollet
— att »såvitt möjligt befästa
de redan uppnådda resultaten och

att skapa garantier för ett fortsatt nordiskt
samarbete».

Under de förhållanden som hittills
rått, har ett sådant formellt avtal varit
onödigt. Den nordiska familjen har väl,
som alla andra familjer, då och då haft
sina interna tvistefrön att kivas om, men
så stark har samhörigheten varit, att
samverkan och samförstånd och strävan
att nå gemensamma lösningar på
olika samhälleliga verksamhetsområden
har tett sig alldeles naturliga.

Situationen blir i och med den vidgade
europeiska marknaden något förändrad.
Redan det förhållandet att de skandinaviska
länderna ansluter sig till EEC
på olika sätt kan komma att skapa en
del bekymmer, och vad Finland beträffar
blir problemen än känsligare. Det är
därför av utomordentlig vikt att det samarbete,
som hittills utvecklats såväl inom
Nordiska rådets ram som utanför densamma,
kan ges den stadga som en formell
traktat innebär. På grundval av det
utkast till samarbetsöverenskommelse,
som Nordiska rådets presidium förelagt
statsministrarna, har nu en text remitterats
till rådet för yttrande. Den svenska
regeringen har ju hållit kontakten med
de övriga regeringarna, och det är glädjande
att man i denna fråga handlat med
sådan raskhet som varit fallet.

Utan att föregripa den behandling som
förslaget kan komma att underkastas vid
Nordiska rådet — och givetvis i sinom
tid i den svenska riksdagen — skulle jag
dock vilja här anföra en speciell synpunkt.
I det kapitel som berör formerna
för det nordiska samarbetet bär i förslaget
— som naturligt är — angivits att
samråden skall ske mellan de fördragsslutande
parterna, alltså mellan de berörda
regeringarna. Man har emellertid
samtidigt nämnt andra samarbetsorgan.
Först i en särskild paragraf tillägges sedan
att samverkan givetvis också bör förekomma
inom ramen för Nordiska rå
det.

Den som i rådet ser ett enande centralt
och sammanhållande organ mellan de
nordiska länderna, får en känsla av att
Nordiska rådet genom denna uppdel

Onsdagen den 14 mars 1962

Nr 11

ning på något sätt skjuts åt sidan som
ett mindre värdefullt biliang. Det kan
få vara med i samarbetet, men dess betydelse
försvagas genom den nya samarbetsöverenskommelsens
tillkomst. Detta
kan, såvitt jag'' förstår, icke vara de berörda
regeringarnas avsikt, därom känner
jag mig nästan övertygad. Därför vill
jag redan nu framföra en önskan att
en omformulering'' i sinom tid sker, så
att dylika tolkningar omöjliggöres. Som
jag ser saken är det nämligen utomordentligt
väsentligt, att Nordiska rådets
ställning som ett centralt samarbetsorgan
icke försvagas vare sig formellt
eller reellt. Samarbetsmöjligheterna på
den vägen bör därför i samma paragraf
jämställas med de andra arbetsorgan
som regeringarna omnämner, och eftersom
Nordiska rådet utgör ett centralt
organ för det parlamentariska samarbetet
i Norden så skulle jag'' finna det naturligt
alt de samråd som regeringarna
träffar direkt med varandra eller via de
samarbetsorgan, som nämns i detta avtal,
årligen redovisades för Nordiska rådet.
Eu justering av det slag som jag
här har nämnt skulle sannolikt hälsas
med tillfredsställelse bland parlamentariker
i alla de berörda länderna och inte
minst — av lätt förståeliga skäl — i vårt
broderland i öster.

Jag skall, herr talman, inte närmare gå
in på de komplikationer som under det
senaste halvåret uppstått med anledningar
den ovanligt hårda norska reaktionen
i Kvarntorpsaffären. Det är alldeles
klart att den frågan kommer att involveras
i behandlingen av det nordiska
samarbetsavtalet på den ekonomiska sidan.
Redan när detta ärende behandlades
i riksdagen i fjol gav jag emellertid
uttryck för den uppfattningen, att denna
reaktion hade kunnat förebyggas, om regeringen
i förväg hade kontaktat den norska
regeringen och lagt upp problemet
för den, sådant som det verkligen är
och som vi i Sverige ser på det. Detta
kunde ha undanröjt det missförstånd,
varpå mer känslomässiga än sakliga norska
reaktioner sedan byggts upp. Nu
skedde emellertid icke detta. Handels -

Ang. Sveriges utrikespolitik
ministern har i riksdagen förklarat, att
han givetvis skulle ha tagit den kontakten
om han ansett att frågan verkligen
var så känslig. Härtill kan dock anmärkas,
att Kvarntorpsverken redan vid sill
tillkomst förorsakade oro i Norge, en
oro som sträckte sig över ett par, tre år,
om jag inte minns fel. Det kunde därför
faktiskt förväntas en viss risk för att debatten
skulle blåsa upp igen, om än från
nya utgångspunkter. Fastän jag anser att
den norska kritiken inte bara varit överdriven,
utan i stort sett ogrundad, måste
jag nog konstatera, att ärendet i avsaknad
av det förutseende, som man borde
ha rätt att begära av den nordiska samordningsministern
i Sverige, har varit
mindre väl handlagt.

Till sist, herr talman, kan jag inte
undgå att i denna utrikesdebatt fästa
uppmärksamheten på Gåtan Kina. Vilka
utrikespolitiska planer som den kinesiska
statsledningen hyser är svårt att bedöma
— det är svårt i den västliga världen
och kanske svårt också i Moskva.
Ändå kan de planerna bli av avgörande
betydelse för utvecklingen i världen. I
vad mån nedrustningskonferensen i Geneve,
för att ta det exemplet, skall lyckas
eller misslyckas torde i icke ringa
mån vara avhängigt av vilken väg i
röstningsfrågan och i utrikespolitiskt avseende
som Kina slår in på. Även den
som endast har tidningsuppgifter att lita
till kan dock icke undgå att notera, att
någonting håller på att ske i förhållandet
mellan Sovjet och Kina. Det är en
utveckling som kan medföra världsvida
verkningar.

Även om detta alltjämt är perspektiv
på lång sikt, kan man inte helt gå förbi
dem. För varje gång internationella problem
av detta slag dryftas understryks i
själva verket betydelsen av att Kina icke
i längden står isolerat från de mellanfolkliga
överläggningarna. Detta är ju
också den ståndpunkt som har intagits
av Sverige i Förenta nationerna.

Herr HAGBERG (h):

Herr talman! Hur bedömningarna än
går isär beträffande vad vi brukar kal -

Nr 11

Onsdagen den 14 mars 1962

Ang. Sveriges utrikespolitik
la för den internationella situationen
så förefaller det som om man i varje
fall på en punkt skulle vara fullständigt
överens, nämligen om att beteckna denna
situation såsom en paradox. Å ena
sidan har vi rustningarna och insatsberedskapen.
Under ett antal år låg ju
rustningsnivån på det hela taget ganska
oförändrad i öst och väst. För något
mer än ett år sedan inträffade plötsligt
en högeligen dramatisk ändring i detta
förhållande, och vi lever sedan dess i
en spiral av rustningar och krigsförberedelser.
Mer pengar och mer arbete
läggs ned på dessa ting än någonsin tidigare
i världshistorien.

Å andra sidan lever världen — det
vet vi alla — som om ingen katastrof
vore att frukta. Man tror i själva verket
inte på krig. Resesamkvämet över
hela vår planet har uppnått en intensitet
utan tidigare motsvarighet. Den internationella
handeln blomstrar och —
det vill jag gärna fästa uppmärksamheten
vid — får sin prägel av alltmer
långfristiga uppgörelser i fråga om affärer
och handelsavtal inom och mellan
länderna.

Vad beror nu denna paradoxala situation
på? Frågan är naturligtvis svår
att besvara. Förklaringen kan helt enkelt
vara den, att människorna har vant
sig — det onormala har blivit normalt.
Många menar, att den väsentliga anledningen
är att de stora här i världen i
intet fall önskar krig — de är övertygade
om att ett krig med nuvarande tekniska
förutsättningar innebär samma
katastrof för båda sidor. Stormakternas
ledare förstår, anser man, att de av ren
självbevarelsedrift måste med alla medel
söka undvika ett krig.

Men — och det är det tragiska i situationen
— ett krig kan självfallet icke
desto mindre inträffa, och detta såvitt
jag förstår av väsentligen två anledningar.

För det första kan ett krig utbryta
genom olycksfall eller misstag. Man kan
»sladda in i kriget», som det hette om
första världskriget, såsom kammarens
ledamöter väl kommer ihåg. Den risken
måste anses öka undan för undan ge -

nom de nya vapnens alltmer markerade
automatiska karaktär.

För det andra kan ett krig utbryta
på grund av incidenter utanför maktblocken
— Kina, Indonesien etc. — incidenter
av sådan art att de måste komma
att engagera stormakterna. Dylika
incidenter kan ju också tänkas inträffa
i Mellaneuropa, i öst-Berlin o. s. v.

Nå, världen fortsätter att leva — farligt! I

dag inledes nedrustningskonferensen
i Geneve. Ingen vågar väl tyvärr göra
gällande att detta sker under gynnsamma
auspicier. I regeringsdeklarationen
göres det som jag tycker en smula egendomliga
uttalandet, att de svårigheter
som otvivelaktigt möter »får inte leda
til! ett avfärdande av Genévekonferensen
som ett propagandaspektakel eller en
meningslös ceremoni».

Naturligtvis inte! Situationen, mina
damer och herrar, är alltför allvarlig
för att tillåta något dylikt. I vårt land
tar man helt visst inom alla läger med
djupt allvar på de förnyade ansträngningar
som nu göres att komma åtminstone
ett litet steg på vägen mot ett av
de mål som finns angivna i FN :s charter
— nämligen att göra världen fri från
fruktan. Vår inställning till Genévekonferensen
är — jag tvekar inte att använda
det uttrycket — självklar, inte
minst mot bakgrunden av vår aktiva
och lojala medverkan i FN:s arbete, genom
vilken vi vill göra vad vi förmår
för att lägga en fastare grund under de
fredsförhoppningar som världen hyser.

Att meningsbrytningar beträffande
enskildheter i tillvägagångssättet kan
uppkomma — trots de gemensamma
grundläggande värderingarna — är
ofrånkomligt i en demokrati. Sålunda
har vi inom högerpartiet inte i något
som helst hänseende dolt vår tveksamhet
beträffande den s. k. Undénplanen,
vilken som bekant framlades i FN utan
att regeringen hade samrått med utrikesnämnden.
Reaktionen exempelvis i
våra nordiska grannländer har ju ej
heller varit odelat tillfredsställande och,
ärade kammarledamöter, de underrättelser
som i går och i dag har ingått

Onsdagen den 14 mars 1962

Nr 11

från Geneve är väl knappast av den karaktären
att vi kan anse dem särskilt
uppmuntrande.

I deklarationen, uppläst av statsministern
i denna kammare, behandlas
helt naturligt frågan om hjälpen till uländerna.
Jag skall inte fördjupa mig i
denna angelägenhet. Det blir måhända
tillfälle att i annat sammanhang återkomma
härtill längre fram. Jag vill blott
understryka, att vi bör betrakta detta
problem, alltså hjälpen till u-länderna,
med realism och en viss frihet från illusioner.
Säkert kommer vi, ärade kammarledamöter,
att få inregistrera bakslag,
misslyckanden och besvikelser.
Detta får dock icke avhålla oss från att
gå vidare.

I detta sammanhang vill jag gärna
göra ett påpekande, riktat till statsministern.
Jag vill understryka vad Sveriges
industriförbund nyligen i en skrivelse
till statsministern framhållit, nämligen
att det kommersiella och industriella
biståndet i flertalet fall är det för
u-länderna effektivaste och mest nödvändiga.
Den utökning av den svenska
biståndsverksamheten, som avses att
komma till stånd de närmaste åren, måste
därför, heter det i denna framställning
till regeringens främste ledamot, i
högre grad inriktas på att främja de
frivilliga industriella och kommersiella
insatserna. De hinder, som i dag inskränker
företagens möjligheter till ulandsinsatser,
måste snarast elimineras.
Det skulle vara av betydande värde om
statsministern möjligen hade tillfälle att
under debattens fortsatta förlopp på något
sätt ge till känna sin uppfattning om
dessa ting i anslutning till denna framställning
till honom.

Sverige ligger i kanten av stormcentrum,
brukar det heta, och det må vara
riktigt. Någon gång blir vi dock konfronterade
med det faktum att ett stormcentrum
ingalunda är ett statiskt meteorologiskt
fenomen. Det kan plötsligt
och oväntat förflytta sig, såsom t. ex. i
Finlandsfrågan i höstas. Såsom i regeringsdeklarationen
erinras om talas i
ingressen till 1948 års finsk-ryska fördrag
om Finlands rätt att hålla sig utan -

Ang. Sveriges utrikespolitik
för stormakternas inbördes intressemotsättningar.
Med utgångspunkt härifrån
har Finland byggt upp en egen neutralitetspolitik,
»vilken vi» — som det heter
i deklarationen — »betraktar som
ett värdefullt bidrag till lugnet och säkerheten
i Norden».

Man vill gärna tolka vad som inträffat
efter den 30 oktober i fjol såsom uttryck
för att man i Moskva inte är omedveten
om betydelsen för stabiliteten i
Norden av att Finlands utrikes- och försvarspolitiska
status bevaras.

Här hemma har den utrikespolitiska
debatten väsentligen dominerats av
marknadsfrågorna. Jag tror att man kan
våga säga, att denna debatt på sistone
har fått en mera realistisk prägel än
vad den på åtskilliga håll tidigare hade.
Det där talet, som kammarens ledamöter
känner till, om att vi hade betydande
möjligheter att i en vidgad handel österut
eller i en vidgad handel med u-länderna
kompensera oss för förluster vid
en eventuell isolering från EEC, var en
rätt viktig komponent i den debatten.
Detta tal har nu på det hela taget tystnat,
och så gott är det, menar jag. Den
art av argument, som jag här har antytt,
har tyvärr givit anledning till missförstånd
och mindre gynnsamma kommentarer
utifrån.

En annan komponent i denna debatt
tidigare gick ut på att EEC-anslutningen
egentligen vore ett intresse för storindustrien
och för storfinansen ■— vad
som nu kan menas med det senare. Även
detta tal har emellertid nu tystnat. Man
tycks ha kommit underfund med att
även vad vi kallar småföretagsamheten
har ett primärt intresse av att vårt land
kommer med. Det förhåller sig ju också
så att de mindre exportföretagen genom
sin initiativkraft och manövrerbarhet
säkerligen tillhör de mest utvecklingsbara
i ett integrerat Europa och
sannolikt —- det är ganska intressant
detta — kommer att vinna mera på tullavvecklingen
än de redan väletablerade
storexportörerna.

Vad så slutligen jordbruket beträffar
synes man nu allmänt omfatta och inse
angelägenheten av en anslutning. Vis -

Nr 11

Onsdagen den 14 mars 1962

Ang. Sveriges utrikespolitik
serligen är vi inte självförsörjande med
jordbruksprodukter mer än till drygt
90 procent och av vår produktion exporteras
knappt 10 procent, varav cirka
40 procent till England och sexstatsområdet.
Ett bortfall eller en stark minskning
av denna marginalexport måste
emellertid erbjuda bekymmer. Ansvariga
företrädare för jordbruket förklarar
nu över lag, att alternativet isolering
från snart sagt alla synpunkter synes
vara det sämsta.

En intressant värdemätare på denna,
om jag så får säga, stabilisering inom
opinionen utgör den skrift »Sverige i
Europa», som LO och RF just i de allra
senaste av dessa dagar har gett ut,
försedd med förord av två aktade ledamöter
av denna kammare, som tyvärr,
såvitt jag kan se, icke är närvarande
just nu. Min blygsamhet förbjuder mig
att dra paralleller mellan denna publikation
och en skrift som heter »Ja till
Europa», som den meningsriktning, vilken
jag tillhör, tillät sig att offentliggöra
i höstas. Naturligtvis kan åtskilliga uttalanden
i publikationen »Sverige i Europa»
diskuteras, och man kan nog allvarligt
ifrågasätta ändamålsenligheten i
vissa av de valda formuleringarna just
nu, när vi som bäst står redo att sätta
i gång förhandlingarna. Å andra sidan
påträffas i denna bok från LO och RF
tillkännagivanden, som onekligen fått
— jag vill gärna medge detta — en välfunnen
gestaltning, eller vad säger kammarens
ledamöter t. ex. om detta uttalande:
»Vi kan inte i kraft av våra framgångar
isolera oss från det övriga Europas
dynamiska utveckling och sitta i
vårt elfenbenstorn och bara syssla med
våra egna problem och tycka att de andra
är omöjliga som inte kan reda ut
sina på ett vettigt sätt. Vi vill inte bli
något slags socialt och politiskt ''Skansen’,
dit man turistar för att titta på
idyllen.»

Eller vad sägs om detta citat: »När
det gäller de politiska aspekterna på ett
samarbete inom Västeuropa är det kanske
ändå inte alldeles utan att vår inställning
för många i andra länder har
förefallit lite självgod och sekteristisk.»

Jo, herr talman, det skulle man nog
kunna säga!

1 regeringsdeklarationen förklaras att
beträffande »Sveriges intresse av att
fortsätta ett omfattande ekonomiskt
samarbete i Europa föreligger fullständig
enighet i vårt land». Man vill livligt
hoppas, att denna bedömning är riktig.

Enigheten är av behovet påkallad, tv
situationen är, som så ofta framhållits,
allvarlig. Låt mig peka på en tankeställare
för dagen!

Belgiske utrikesministern Paul-Henri
Spaak —• som bekant en av nyckelmännen
på EEC-sidan — påpekade i ett tal
härförleden att »de sex redan är den
största handelsmakten i världen». Spaak
tilläde: »Om Storbritannien och andra,
som sökt inträde, kommer med, uppnår
vi en fruktansvärd styrka, och varken
Förenta staterna eller Sovjetunionen kan
nonchalera våra åtgärder». Att integrationssträvanden
av denna omfattning
på intet sätt kan lämna vårt land oberört
får väl anses ligga i öppen dag.

»Vi gör inte anspråk på att erhålla
några rättigheter eller fördelar, som vi
inte är beredda att själva medgiva.» Detta
uttalande i regeringsdeklarationen
bör understrykas.

Men, ärade kammarledamöter, slaget
är tyvärr icke vunnet genom att vi eventuellt
lyckas övertyga kommissionen i
Bryssel. Opinionen ute i de olika länderna
bland näringslivets organisationer,
inom fackföreningsvärlden, inom
representativa sammanslutningar av
olika slag måste också beaktas. Tecken
på en avog inställning mot oss saknas
tyvärr inte — som vi alla vet -— och
man anför skäl av olika slag mot en associering.
Jag väljer på måfå ett av de
allra senaste exemplen härvidlag.

Det gäller en av våra nyckelnäringar
— med vilken vi står eller faller, vågar
man nästan säga — nämligen skogsindustrien
och dess möjligheter att komma
med vid en associering. Nyligen
meddelades, att de europeiska pappersfabrikanterna
hos sina respektive regeringar
begärt, att den skandinaviska
skogsindustrien skall ställas utanför,
även om de skandinaviska länderna as -

Onsdagen den 14 mars 1962

Nr 11

socieras eller anslutes till EEC. Man
utmålar en anslutning som en katastrof
för hela den kontinentala pappersindustrien.

Detta är, såsom påvisats från svenskt
skogsindustriellt håll, ett orimligt påstående.
Norden har visserligen gynnsamma
naturliga förutsättningar för tillverkning
av kraftsäckspapper, tidningspapper
och kraftpapp. Men när det gäller
praktiskt taget alla andra papperskategorier
är betingelserna i regel bättre
och i varje fall icke sämre för de
kontinentala bruken. Härtill kommer ju,
att den europeiska papperskonsumtionen
stiger med cirka 1 miljon ton om
året. Därför bör, tycker man onekligen,
alla europeiska fabrikanter kunna emotse
en svensk anslutning till EEC utan
oro.

Men att problemet å andra sidan är
utomordentligt viktigt för oss framgår
av det enkla faktum, att den svenska
skogsindustrien — som kammarens ledamöter
säkert erinrar sig ■— under
1960 exporterade för ungefär 4 miljarder
kronor.

Naturligtvis är aktioner av den typ,
som jag här ett ögonblick uppehållit
mig vid — de är tyvärr ingalunda ensamstående
— icke minst dikterade av
i och för sig naturliga och begripliga
konkurrensmotiv. Men under dem ligger
— medvetet eller omedvetet — nog icke
så sällan en åsikt eller, i varje fall, en
misstanke om att Sverige ekonomiskt
vill åka snålskjuts på EEC liksom vi
genom vår utrikespolitik anses ha velat
och alltjämt vill försvarspolitiskt åka
snålskjuts på Västvärldens frihetskamp.
Uppfattningen är lika oriktig i båda fallen.
Det gäller nu att en gång för alla
göra upp med myten om den svenska
snålskjutsen. Den har redan skadat oss
tillräckligt.

Utan vidare kan slås fast, att de försvarsbördor,
som vår alliansfria politik
lägger på vårt folk, är väl jämförbara
med vad andra folk har att bära.

Det brukar också ibland heta, att vi
ekonomiskt söker undandraga oss våra
internationella förpliktelser. Dylika påståenden
är icke korrekta. Vi kan anses

Ang. Sveriges utrikespolitik
ha i olika former och för olika ändamål
direkt eller indirekt gjort utfästelser
för miljardbelopp i svenska kronor
räknat, måhända uppgående till fjärdedelen
av vår valutareserv; att dessa belopp
hittills endast i begränsad utsträckning
kommit till användning är
ju en sak för sig. Det är berättigat att
säga, att vi under hela efterkrigstiden
bidragit till det ekonomiska samarbetet
i Europa och världen. Vår alliansfrihet
får inte förväxlas med likgiltighet eller
isolationism.

Det klarläggande av våra avsikter, som
det framför allt ankommer på våra myndigheter
med regeringen i spetsen att
göra, bör givetvis även omfatta understrykandet
om och om igen av det enligt
min mening väsentliga förhållandet
— vilket i och för sig borde vara självklart
— att vi genom vår ansökan på
intet sätt vill hindra, störa eller fördröja
de sex i deras strävan att utbygga sitt
politiska samarbete över vidare fält än
där det nu försiggår.

Naturligtvis har Sverige valt den alliansfria
linjen utifrån sina egna egoistiska
synpunkter. Vad tjänar det till,
ärade kammarledamöter, att försöka undanskymma
den saken? Att söka göra
gällande att vi i vårt utrikespolitiska
handlande skulle företräda något slags
högre moral än andra länder, det vore,
tycker jag nog, ganska förmätet. Vi vägrar
ingå militära eller politiska allianser,
därför att vi anser den politiken
vara den lämpligaste för värt land och
därför att den överensstämmer med en
nu 150-årig tradition och de erfarenheter,
den traditionen gett oss. Varför inte
säga som saken är?

Men samtidigt som man gör ett dylikt
konstaterande, må det vara på sin plats
att understryka, att en politik av den
arten har sitt berättigande och sina fördelar
även ur vidare perspektiv, icke
minst i nuvarande läge. Som så ofta
framhållits, bland annat från den meningsriktning,
jag tillhör, går ungefär
halva sträckan av frontlinjen mellan
Öst och Väst i Europa genom östersjöområdet.
Med Gunnar Heckscher har vi
all anledning säga oss, att det skulle

Nr 11

Onsdagen den 14 mars 1962

Ang. Sveriges utrikespolitik
vara ett tragiskt misstag av EEC att
försöka utöva utpressning mot Sverige
genom att ställa oss i valet mellan att
antingen ändra vår utrikespolitik eller
också bindras att göra vår insats i den
solidariska utbyggnaden av Europas
ekonomi.

Lyckligtvis vill diet synas som om
förståelsen för dylika tankegångar nu
— låt vara i hittills begränsad omfattning
— vore på väg att komma till uttryck
även t. ex. i Förenta staterna. För
att illustrera vad jag menar kan jag inskränka
mig till att nämna två namn,
nämligen Robert H. Estabrook, den
framstående publicisten, och F. A.
Hayek, socialvetenskapsmannen och
ekonomen, professor vid universitetet i
Chicago. Dessa bedömare och åtskilliga
med dem frågar sig, icke utan grund,
om det verkligen kan vara ett amerikanskt
eller västeuropeiskt intresse att
i ökad utsträckning driva Sveriges,
Schweiz’ eller Österrikes handel i riktning
österut.

Svenska regeringen har valt associationens
väg. Man vill hoppas, att de förestående
förhandlingarna från vår sida
måtte komma att drivas i en positiv
anda och utan snäva synpunkter på frågekomplexet.
Regeringen har ju själv
genom sina uttalanden i dagens deklaration
gett till känna, att dess måtto är
att ge och ta. Målsättningen, om vilken
allmän enighet råder, är att inom ramen
för vår alliansfria politik vinna en
anslutning av hela vårt näringsliv utan
diskriminerande undantag. I det uppkomna
läget har regeringen oppositionens
stöd.

Denna enighet — och med detta skall
jag sluta — får självfallet dock icke tolkas
så att oppositionen därmed skulle
ha gett avkall på sin rätt och skyldighet
att med vaksamhet följa regeringens görande
och låtande. En dylik uraktlåtenhet
skulle stå i dålig samklang med en
oppositions naturliga uppgifter i ett modernt
parlamentariskt system. Regeringen
bör ha anledning ta fasta på en saklig
kritik i stället för att beskärma sig
över den. I stället för att försvaga vår
position utåt skulle en dylik växelver -

kan i lojalitetens tecken mellan regering
och opposition stärka denna vår ställning
till fromma för det slutliga resultatet.

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! En utrikesdebatt i den
svenska riksdagen i dag uppvisar glädjande
nog inte några större meningsskiljaktigheter
mellan de demokratiska
partierna. Under åtskilliga år har Sverige
kunnat föra en alliansfri utrikespolitik,
som har haft nära nog hela
svenska folkets stöd och som har erkänts
och respekterats av andra länder.

Det har funnits flera skäl för att Sverige
skulle förbli en alliansfri nation.
I första hand är det vårt lands långa
fredstradition. Medan två världskrig har
förött mänskligheten och dragit med sig
flertalet länder i världen, har Sverige
kunnat behålla sin neutralitet. Ytterligare
en orsak till att vår alliansfria och
neutrala politik har respekterats är att
vi efter måttet av våra resurser har uppehållit
ett starkt försvar. Sverige har
inte legat som ett öppet land för eventuella
inkräktare, utan den som möjligen
haft invasionstankar har måst räkna
med att mötas av ett hårt motstånd och
effektiva vapen. Vårt geografiska läge
och våra fredliga grannländer, som i
många avseenden har varit likställda
med oss, har också bidragit till möjligheten
att behålla alliansfrihet och
neutralitet.

Trots vår goda vilja måste det dock
tilläggas, att vi också har att tacka lyckliga
omständigheter för att vår utrikespolitiska
linje har kunnat hållas i nämnda
avseenden.

Motiven till att vi har fört en alliansfri
neutral utrikespolitik kan diskuteras,
och det kan måhända understrykas vad
herr Hagberg sade tidigare, nämligen att
de i viss mån dikterats av egoism. Men
samtidigt kan man också påvisa att detta
sammanfaller med en del intressen hos
våra grannländer och andra omständig^
heter, vilket gör att det inte endast får
betecknas som ren egoism.

Vår alliansfrihet och neutralitet har

Onsdagen den 14 mars 1962

Nr 11

dock ingalunda betytt att vi har isolerat
oss från internationellt samarbete. Sverige
kunde inte bli medlem i Förenta
nationerna när organisationen bildades
den 26 juni 1945, eftersom de 51 signatärmakterna
bestod av enbart länder
som deltagit i kriget, men Sverige blev
medlem året efter bildandet, eller närmare
bestämt den 19 november 1946.

Utan att ge avkall på alliansfriheten
och med hänsynstagande till vårt lands
storlek torde man kunna säga, att Sverige
vid olika tillfällen har kunnat göra
värdefulla insatser i organisationens arbete.
Det bör också erinras om att Sverige
1957 och 1958 tillhörde Förenta
Nationernas säkerhetsråd. Utöver arbetet
i Förenta Nationerna bör det också
påpekas att vårt land så långt vår alliansfrihet
och neutralitetspolitik det
tillåtit deltagit i det internationella samarbetet
på alla övriga fält. Åtskilliga
svenskar har anförtrotts de mest ledande
poster i det internationella arbetet.
Detta har berott på deras personliga
duglighet, men deras val har underlättats
av att de kunnat rekryteras från ett
alliansfritt land. I detta sammanhang
minns vi med djupaste beundran men
också med största sorg på grund av deras
bortgång sådana personer som Dag
Hammarskjöld och Folke Bernadotte
m. fl. svenskar som offrat sina liv i arbetet
på fredens sak. Må vi hoppas att
deras offer inte har varit förgäves!

Det kan i vissa avseenden riktas kritik
mot Förenta Nationerna. Men faktum
kvarstår dock, att vi måste ha en
internationell organisation för samarbete
mellan länderna. Det kan ordnas tillfälliga
konferenser i speciella frågor,
men en bestående organisation, som
sammanträder på bestämda tider, har
dock de största förutsättningarna att
kunna diskutera de orosmoln och orosmoment
som finns på det internationella
fältet. En sådan organisation har betydelse
inte endast för att lösa stormaktskonflikter,
utan framför allt är den av
betydelse för de små länderna i världen.

Med vad jag har sagt nu, herr talman,
har jag velat påvisa, att Sverige fram 3

Första kammarens protokoll 1962. Xr It

Ang. Sveriges utrikespolitik
gångsrikt har kunnat hävda sin alliansfria
och i förhållande till maktblocken
neutrala utrikespolitik. Under senare tid
har det emellertid uppstått vissa tillbud,
som kan betecknas som angrepp mot
vår neutralitetspolitik. Det är dels de
anmärkningar som framförts mot vårt
deltagande i Förenta Nationernas åtgärder
i Kongo och dels vissa anmärkningar
som framförts i samband med diskussionen
om vårt deltagande i den europeiska
stormarknaden.

Den kritik som har riktats mot Sverige
för dess deltagande i kongooperationerna
är helt obefogad. Det är svårt
att avgöra om den förda politiken i
Kongo har varit riktig till alla olika
delar. Ingen torde exakt kunna säga, vad
som borde ha företagits. Det bör emellertid
eftertryckligen fastslås, att det
som företagits har skett efter beslut i
de olika organ av Förenta Nationerna
som handlagt frågan. Det bör även fastslås
att länder, som deltagit i dessa beslut
men som sedan vägrat betala kostnaderna.
handlat osolidariskt mot det
internationella samarbetet.

Sverige har på begäran av generalsekreteraren
ställt vissa militärstyrkor
och viss militär materiel till Förenta
Nationernas förfogande för användande
i Kongo. Detta militära bistånd har helt
stått under Förenta Nationernas kommando.
Det är därför i högsta grad oförsynt
och jag vill på det skarpaste protestera
mot att anmärkningar i en del
fall har riktats mot Sverige såsom stat
för dess deltagande i FN:s insatser i
Kongo. Det är inget främmande land,
som har trupper i Kongo —• där finns
endast Förenta Nationernas styrkor, som
är sammansatta av trupper från olika
länder, bland annat från Sverige. Att
anmärka på Sverige för att det illojalt
deltagit i Förenta Nationernas arbete
för fred och frihet i denna del av världen
är i högsta grad oberättigat och kan
tydas som en anmärkning mot vårt lands
utrikespolitiska grundinställning.

Den andra fråga, som nämndes och
som skulle kunna rubba vår alliansfrihet
och vår neutralitet, var en eventuell
anslutning till EEC. Centern hävdade

Nr 11

Onsdagen den 14 mars 1962

Ang. Sveriges utrikespolitik
redan på ett tidigt stadium att en full
anslutning som medlem i EEC inte var
förenlig med vår alliansfria politik. Att
denna uppfattning var riktig har alltmera
bestyrkts under senare tid. Det är
inte några speciella intressen från storindustrien
eller något annat som varit
vägledande för vårt ställningstagande.
Det är inte heller så att vi på något sätt
skulle motsätta oss ett deltagande i ett
handelspolitiskt samarbete i Europa.
Enligt det citat som upplästes av herr
Hagberg och som man mycket väl kan
instämma i har vi allt intresse av att deltaga
i det handelspolitiska samarbetet
i Europa. Diskussionen har stått om under
vilka former vi skall deltaga i detta
samarbete och vilka vägar vi skall
välja för att medverka till ett handelspolitiskt
samarbete utan att vi därför
dras in i ett rent politiskt samarbete.
Även andra mycket viktiga faktorer har
varit vägledande i detta fall t. ex. beredskapshänsynen,
som ju måste ses i
anslutning till vår alliansfria politik i
övrigt.

Sexstatsunionen är numera inte endast
eu sammanslutning för samarbete
på handelns område utan är också en
organisation för politiskt samarbete. Vi
protesterar inte på något sätt mot att
dessa länder etablerar en sådan organisation
och vi har heller ingenting att
invända emot att den också utgör ett organ
för politiskt samarbete. Vi måste
dock samtidigt konstatera de fakta som
föreligger och anpassa dem till de förhållanden
som råder här i vårt land
och den politik som vi har fört under
mycket lång tid. Ett svenskt medlemskap
skulle inte kunna förenas med vår hittillsvarande
neutralitetspolitik. Centern
hälsar därför med allra största tillfredsställelse
att vårt land nu har ansökt om
association och vi hoppas att den skall
komma till stånd på för vårt land acceptabla
villkor.

I debatten om vårt deltagande i det
europeiska handelssamarbetet har ofta
de materiella fördelarna betonats alltför
mycket. Jag är medveten om att det är
av stor betydelse för vårt land att vi
kommer med i det europeiska handels -

samarbetet, men det får inte ske på
sådant sätt att det skadar grundvalen för
vår utrikespolitiska kurs. Det finns åtskilliga
andra saker som kanske är av
ännu större värde än de materiella fördelar
man eventuellt skulle kunna uppnå
på kort sikt.

I debatten om ett europeiskt handelssamarbete
har jordbrukets förhållanden
spelat en stor roll. Säkert har detta till
stor del berott på jordbrukets betydelse
ur beredskapssynpunkt för de olika länderna.
Vid förhandlingarna om Sveriges
association till EEC bör nogsamt beaktas
att Sverige måste behålla sin beredskap,
inte endast militärt utan också
på ett så betydelsefullt område som t. ex.
i fråga om livsmedelsförsörjningen. Vi
vet visserligen inte hur ett framtida krig
kommer att te sig och vi skall i första
hand hoppas att ett sådant inte skall
inträffa. Men skulle en situation uppkomma,
där vi blir avskurna från livsmedel
utifrån, hör vårt land också på
detta område ha en god beredskap.

Med detta anser jag inte att Sverige
skall söka få oberättigade förmåner och
fördelar genom att skjuta neutraliteten
framför sig. Det är i högsta grad önskvärt
att Sverige genom en association
kommer med i det europeiska samarbetet,
och vi måste därför givetvis vara
beredda till vissa uppoffringar. Sverige
har emellertid på en rad områden visat
en sådan vilja till internationellt samarbete
att detta borde ge en viss goodwill
också i handelspolitiska sammanhang.

Herr talman! Jag skall nu beröra ett
par av de storpolitiska sammanhang där
Sverige nu deltager. Den nedrustningskonferens
som i dag börjar i Geneve
har naturligtvis en mycket stor betydelse.
Den är inte endast en konferens för
direktbehandling av nedrustningsfrågorna,
utan den får också — får vi hoppas
—■ en direkt verkan genom att medverka
till förhindrandet av fortsatta kärnvapenprov.

Konferensen i Geneve arbetar under
ett starkare tvång än någon av dess
många föregångare. Det kan nämligen
med ganska stor säkerhet förutses att
ett misslyckande skulle komma att få

Onsdagen den 14 mars 1962

Nr 11

katastrofala verkningar. Det skulle kunna
betyda att det blir igångsatt en kapprustning
— framför allt på kärnvapnens
område —- som kommer att få de mest
förfärliga följder och som kommer att
leda till ännu mera fruktan och osäkerhet
inom de båda stora intressesfärerna
i världen. De testningar som förekommer
i olika länder hoppas vi skall
kunna stoppas. Om de får fortsätta, kan
deras verkningar inte på samma sätt
som de konventionella vapnens hållas
inom respektive länders testningsområden,
utan de kommer att sträcka sig
långt utöver det egna landets gränser.
Det har pågått en livlig verksamhet inom
åtskilliga länder — även inom vårt
eget land -— för att undersöka radioaktiviteten,
och man har funnit att den
har spritt sig även till neutrala länder
som inte på något sätt haft att göra
med kärnvapenproven.

Motsättningarna är naturligtvis mycket
stora när konferensens deltagare går
till sina förhandlingar, men man får
verkligen hoppas att de deltagande länderna
— det kan vi utan vidare deklarera
från svensk sida och det har också
gjorts i regeringsdeklarationen här i
dag — verkligen går till konferensen
med god vilja. Det har också sagts i regeringsdeklarationen,
att man får hoppas
att länderna inte går till konferensen
för att använda den till att sprida
propaganda av visst slag utan att de
verkligen har en vilja att försöka lösa
det jättelika problem som ligger framför
oss. Om man skulle lägga ännu en
misslyckad nedrustningskonferens till de
övriga, skulle detta inte gagna fredens
sak. Det skulle skapa större pessimism
inför det fortsatta fredsarbetet, och det
skulle givetvis orsaka många andra olägenheter.

Jag skall emellertid inte gå in mera
på nedrustningskonferensen. Det finns
andra personer här i kammaren som har
större erfarenhet än råd jag har och
som kommer att yttra sig om den här
saken. Det är dock så många orospunkter
i världen, som kan orsaka stora svårigheter
i fredsarbetet, att man får hoppas
att det verkligen skall kunna bli

Ang. Sveriges utrikespolitik
någon sorts resultat vid den konferens
som börjar i dag, även om vi inte bör
sträcka förhoppningarna alltför långt.

Det förslag om kärnvapenfria zoner
som framförts av Sverige, den s. k. Undénplanen,
och som antagits av Förenta
Nationerna har säkerligen sitt värde.
Det kan dock ifrågasättas om det
inte var något för tidigt väckt — eller
man kanske kan formulera det på det
sättet, att förslaget behöver en tid för
att mogna. Åtagandet att ingå i en kärnvapenfri
zon synes för många länder ha
medfört så vittgående konsekvenser att
de inte kunnat ge ett positivt svar, även
om de i princip velat stödja tanken. Det
har varit så många faktorer att taga
hänsyn till för olika länder, så många
större och mindre bindningar i olika
sammanhang, att de haft stora svårigheter
att avge det svar de kanske helst
hade velat ge.

T. o. m. för vårt eget land, som dock
är initiativtagare, var det svårt att avge
ett positivt svar. Det svenska svaret fick,
för att ge ett någorlunda tillfredsställande
intryck av enighet, inrymma åtskilliga
inskränkningar. Det var faktiskt den
enda möjligheten för att icke större meningsskiljaktigheter
skulle uppstå, när
svaret skulle avges. Det kunde också förutses
att Sverige skulle få svårt att taga
ställning till frågan, då vi inte har tagit
ställning till frågan om vårt land
skall förses med atomvapen. I nuvarande
situation synes det endast möjligt att
vårt land förbehåller sig handlingsfrihet
i fråga om eventuell utrustning med
atomvapen.

Det svenska svaret på generalsekreterarens
förfrågan innebär dock, att vi
är beredda till ett temporärt avstående
från atomvapen. Att taga ställning definitivt
till frågan om vårt land skall förses
med kärnvapen fordrar mycket ingående
överläggningar, för vilka tidpunkten
inte är lämplig i dag.

Jag skulle också vilja säga något, herr
talman, om en sak som har aktualitet
såväl för vårt land som för andra länder,
nämligen de pengar som måste ställas
till förfogande för Förenta Nationernas
operationer i Kongo. När FN:s åt -

Nr 11

Onsdagen den 14 mars 1962

Ang. Sveriges utrikespolitik
gärder började i Kongo fanns det vissa
ekonomiska resurser, som kunde tagas
i anspråk, men kostnaderna visade sig
vara enorma. Redan första året uppgick
de till 65 miljoner dollar, d. v. s. mera
än hela Förenta Nationernas budget, och
kostnaderna steg sedan ytterligare under
andra året. Nu har det använts så mycket
pengar att det stöter på mycket stora
svårigheter att finansiera kongooperationerna.

Första gången frågan behandlades i
Förenta Nationerna väntade man med
mycket stor spänning på vilka länder
som skulle förklara sig villiga att betala
kostnaderna och vilka som skulle ställa
sig avvisande. Man hade ju väntat att de
länder, som deltagit i att fatta beslutet,
utan vidare skulle taga konsekvenserna
och betala kostnaderna. Det var givetvis
med allra största intresse vi väntade på
ett anförande av en delegat från ett av
de s. k. socialistiska länderna. Det var
den tjeckiske delegaten som började, och
det var med största besvikelse vi hörde
honom säga att han — som hans ord
lydde — icke var villig att betala »en
cent på denna smutsiga politik».

Det blev givetvis en fortsättning på
denna väg från länder som var närstående
detta land och som förklarade, att
de icke ämnade betala något till kongooperationen.
Sedan har kostnaderna stigit,
och nu står vi inför frågan att medverka
till ett större lån, som skall kunna
användas till att betala kostnaderna
för kongooperationen.

Jag måste säga att jag i vissa avseenden
är något pessimistisk om hur detta
lån skall återbetalas. Jag har klart för
mig att Sverige och vissa andra länder
gärna kommer att betala sin del av kostnaderna,
men det är självfallet att länder,
som tidigare vägrat att betala något
till kongooperationen, kommer att ställa
sig på tvären när man nu tar den omvägen
att ta upp ett lån som sedan skall
återbetalas av medlemsstaterna. Man kan
inte räkna med att dessa stater skall delta
i denna finansieringsmetod. Därför
måste jag uttala pessimism om hur det
skall gå med lånets betalning i fortsättningen.
Det hindrar inte att jag är en

varm anhängare av att Sverige skall bära
sin andel av de kostnader som FN
fått vidkännas i Kongo.

Frågan om hjälpen till u-länderna
skall återkomma, och jag bär därför inte
mycket att säga om denna sak nu. Jag
vill endast framhålla, att frågan har fått
ännu större aktualitet än tidigare. Vi har
givetvis ur kristna och humanitära synpunkter
det allra största intresse av att
ge denna hjälp, och det beror på att
våra kontakter numera är mycket vidare
än förr. Länder som vi knappast kände
till och beträffande vilka vi ännu mindre
visste hur människorna levde där, har
vi kommit i nära kontakt med. Vi har
dessutom helt och fullt insett alt detta
är en fredsfaktor som mycket starkt
måste beaktas.

Förra året beklagade centerpartiet att
regeringen inte ville lägga fram ett förslag
om mera vittgående hjälp till u-länderna.
I år har vi fått veta, att man
kommer att föreslå en rätt avsevärd
hjälp, och det hälsar vi med största tillfredsställelse
som ett steg på vägen mot
förverkligandet av den rekommendation
om en procent av nationalinkomsten,
som gjorts i en resolution i FN och som
innefattades i centerpartiets motion förra
året.

Herr talman! Jag vill sluta mitt anförande
med uttalandet att Sverige bör
fullfölja sin alliansfria och neutrala politik.
Denna utrikespolitiska linje kan vi
säkerligen inte uppehålla utan vissa uppoffringar
och utan att avstå från vissa
fördelar, som vi skulle kunna få på kort
sikt. Vår neutralitet är dock så värdefull
att vi bör vara beredda att avstå
vissa förmåner för att uppehålla den.
Centern har alltid slagit vakt om vår
alliansfria, neutrala utrikespolitik och är
beredd att handla så även i fortsättningen.

Hans excellens herr statsministern ERLANDER: Herr

talman! Det är en stor glädje
för mig att kunna konstatera, hur långt
enigheten håller när det gäller de utrikespolitiska
problemen. Vad jag har

Onsdagen den 14 mars 1962

Nr 11

att säga här är endast några reflexioner
för att undvika att man inom denna
enighet kan råka ut för missförstånd,
som när det gäller utrikespolitik är bekymmersammare
än på några andra områden.

Först och främst tror jag att vi skall
akta oss för herr Lundströms försök till
analys av skiljaktigheterna mellan Österrikes,
Schweiz’ och Sveriges neutralitetsbegrepp,
ty det föranleder säkert
bara missuppfattningar om vad vi avser.
Vid de mycket ingående resonemang
som förts mellan svensk, österrikisk och
schweizisk expertis har man kommit
fram till en noggrann överensstämmelse
i de delar av neutralitetsbegreppet, som
kan ha någon som helst relevans när
det gäller det ekonomiska samarbetet i
Europa.

En av våra mest erfarna diplomater
sade härom dagen en sak som kan vara
av ett visst intresse i detta sammanhang.
.lag har inte citatet till hands just nu,
men innehållet var ungefär följande:
Neutraliteten är likartad för Österrike,
Schweiz och Sverige såvitt det gäller
viljan att föra en politik, som inger förtroende
för både viljan och förmågan
att hålla oss utanför stormakternas intressesfärer.
Han sade att det fanns en
skillnad mellan Österrike, Schweiz och
Sverige, men den skillnaden existerade
egentligen inte så länge som vi alla tre
håller fast vid neutralitetspolitik, utan
skillnaden uppstår först i det ögonblick
som vi bestämde oss för att lämna neutralitetspolitiken.
Då kan Sverige lämna
sin neutralitetspolitik genom ett beslut
av regering och riksdag utan att
vara bundet av legala band, under det
att man i Schweiz och Österrike har
andra och striktare former om hur det
skall gå till. Dessa stater måste alltså
känna sig bundna på ett helt annat sätt,
när det gäller uppsägandet av
neutralitetspolitiken.

Den iver som visats från oppositionens
sida att säga, att det finns en skillnad
mellan Sveriges, Österrikes och
Schweiz’ neutralitetspolitik, tror jag inte
att herrarna skall driva för hårt, ty
då kommer den naturliga frågan i an -

Ang. Sveriges utrikespolitik
slutning till ambassadörens analys: är
Er avsikt att markera, att det finns en
skillnad när vi lämnar neutralitetspolitiken?
Om så är fallet, så är det riktigt.
Men det finns inte någon skillnad
så länge vi är beslutna att ge neutralitetspolitiken
ett innehåll, som inger respekt
för vår vilja att hålla oss utanför
stormaktssfärerna.

I sitt inlägg sade herr Lundström, att
vi på något sätt borde visa vårt positiva
intresse för det som han menade storartade
verk, som nu pågår i Europa. Vi
har aldrig dolt att vi respekterar, som
det har stått i upprepade regeringsdeklarationer,
stormakternas och småstaternas
strävanden att skapa en politisk
enighet i Europa. Yi kan väl förstå, att
om man har upplevt så många krig, som
haft sitt upphov i konflikter mellan
Tyskland och Frankrike, är det ingenting
som man skulle hälsa med någon
surmulenhet att genom ett politiskt närmande
mellan dessa stater i varje fall
den krigsanledningen försvinner — om
den nu skall betraktas som särskilt överhängande
vill jag inte yttra mig om.

Men vad vi har sagt därutöver är, att
i ett Europa som är politiskt enat med
Frankrike och Tyskland som huvudmakter
— och kanske snart också England
— tror vi att det är ännu viktigare
än förut att det finns neutrala stater.
Vi tror att de neutrala småstaterna har
sina stora och betydelsefulla uppgifter i
ett Europa, där på det sättet det europeiska
enhetsverket har förts vidare.
Det betyder inte någon kritik mot dem,
som fullföljer det politiska enhetsverket.
Vi respekterar det gärna, men vi
betonar att de små neutrala staterna
också har sin funktion att fylla. Vi tror
att det ur det europeiska samarbetets
synpunkt vore beklagligt, om inte vi tre
— eller jag ville hellre säga vi fyra —
små neutrala stater finge tillfälle att fullfölja
vår politik.

Innan jag går in på Undénplanen skulle
jag kanske säga några ord om de
resonemang som här förts kring EEC.
Det har ju resonerats så mycket om
detta, att några nya synpunkter inte
gärna kan framföras och inte heller har

Nr 11

Onsdagen den 14 mars 1962

Ang. Sveriges utrikespolitik
framförts i dag. Jag noterar emellertid
med glädje den deklaration som lierr
Hagberg avgav om anslutning till regeringens
strävanden att få fram bästa
möjliga resultat i nuvarande läge. Jag
skall inte bry mig om att ta upp en polemik
om vad den ene och den andra
sagt tidigare. Vi vet ju vad vi har sagt,
och skulle det bli nödvändigt att återkomma
är det klart att jag inte drar mig
för en sådan diskussion, men eftersom
herr Hagberg inte tog upp den, skall jag
inte nu fördjupa mig'' i frågan.

Herr Hagberg sade nyss, att regeringen
borde vara tacksam för att den får
stöd från oppositionen, men i stället är
regeringen så otroligt stingslig och säger,
att kritiken är skadlig för landet.
Eftersom herr Hagberg var på sitt allra
vänligaste humör, ville han inte tala om
att det var jag som sagt de där orden i
eu kommentar till partiledarnas TVanföranden,
men jag kände mig ändå
träffad. Jag kommer ihåg vad jag
sade, och jag står för det. Jag sade ungefär
så här: Om vi är överens i de stora
frågorna, av vilken anledning skall man
då förstora upp meningsskiljaktigheter,
framför allt meningsskiljaktigheter i det
förflutna, så att man skapar ett intryck
av att det råder spänningar som icke
existerar? Om man däremot icke är
överens, om oppositionen syftar till något
annat än till detta gnolande om att
man inte skulle ha sagt det ena eller det
andra, är det mycket viktigt att oppositionen
klart säger detta. Jag sade således
ingenting annat än att om man är
överens om de stora linjerna, så bör man
säga det. Det hade varit av värde, tror
jag, om herrar Ohlin och Heckscher i
sitt TV-framträdande rent ut nöjt sig
med att säja att regeringen missköter
sig. Det gör vi ju, enligt oppositionens
mening ständigt, och det har vi alltid
gjort under de sexton år som vi suttit
— varför skulle vi just här sköta
oss så att oppositionen blir tillfredsställd? Vi

har alltså ingenting emot att ni säger
att vi missköter oss. Men jag kan
inte begripa varför ni driver en sådan
kritik att det ser ut som om det skulle

finnas en spänning i huvudfrågorna,
under det att ni samtidigt säger att vi
när det gäller dem är överens.

Jag vill inte lägga band på någon
form av kritik, men man skall vara på
det klara med att antingen är vi överens,
och då skall det sägas ut, eller också
är vi inte överens, och då skall det
sägas ifrån lika klart.

Det var med stort intresse som jag
lyssnade till herr Hagbergs eleganta avrättning
av »snålskjutsteorin». Jag tror
att vi där har en gemensam uppgift. Alla
politiker, framför allt de som vänder
sig till utlandet, bör söka få bort
föreställningen att svenskarna är ett
folk som vill ha materiella fördelar utan
att göra några egna insatser. Vi har,
som herr Hagberg antydde, verkligen ett
material som visar motsatsen.

Låt mig sedan ta upp ett resonemang
kring Undénplanen. Jag skall inte uppehålla
mig så mycket vid formalia. Jag
vill bara säga att det inte riktigt var
så, att planen lades fram utan att det
togs några kontakter med oppositionens
ledning. I samma ögonblick som jag fick
kännedom om att utrikesministern hade
för avsikt att i ett anförande i FN antyda
planen, tog jag kontakt med oppositionens
ledning — det var den 21 oktober
— och berättade vad som skulle
försiggå. Dessutom fick oppositionens
ledning ta del av det anförande som
skulle hållas.

Det hade väl inte varit omöjligt att
man, om man hyst en sådan bestämd
motvilja mot att ett initiativ togs, också
sagt ifrån detta. Men det gjorde man
inte, och det gav oss kanske en felaktig
föreställning om att vi handlade på hela
nationens vägnar. Men det är klart
att det hade varit mer korrekt, om vi
sammankallat utrikesnämnden och fått
en offentlig diskussion om den saken
— det vill jag inte bestrida.

Men det viktiga i detta sammanhang
är att själva initiativet inte kan få tillmätas
så stor betydelse. Vad som var
viktigare var hur vi svarade på generalsekreterarens
fråga, och jag vågar
verkligen, herr talman, säga att så stor
hänsyn tog vi där till oppositionens

Onsdagen den 14 mars 1962

Nr 11

önskningar och synpunkter, att man nu
borde kunna sluta med talet om att oppositionen
inte varit med vid detta viktiga
avgörande.

Herr Lundström talade om norrmännens
reaktion. Jag tror att det är viktigt
för kammarens ledamöter att observera
vad som stått i dagens tidningar,
nämligen det norska svarets Det är
dock ett helt annat svar än det skulle
finnas anledning förmoda när vi läst
den svenska pressen. Jag hade tillfälle
att i det norska »Arbeiderbladet» följa
vad utrikesminister Lange här sagt, och
jag fick inte alls det intrycket att utrikesminister
Langes anförande skulle
kunna tas till intäkt för reflexioner av
den art, som förekommit i den svenska
pressen.

Det norska svaret innehåller bl. a. följande.
Norge har icke för avsikt att
framställa eller på annat sätt skaffa sig
kärnvapen. Regeringen är beredd att
traktatfästa denna ståndpunkt för det
tidsrum de deltagande parterna i ett sådant
avtal kan vara eniga om. Regeringgen
finner det icke nödvändigt att göra
denna sin anslutning betingad av särskilda
villkor — det är alltså en mycket
viktig sak. Regeringen är villig att
förbinda sig att ingå i en zon som har
till syftemål att icke tillverka eller anskaffa
vapen för eget bruk.

Så kommer frågan om lagringen. Beträffande
lagringen är det norska svaret
nästan identiskt med det svenska. Det
står nämligen följande. Regeringen —
alltså den norska regeringen — är likväl
villig att överväga anslutning till internationellt
bindande avtal eller att på annat
sätt påta sig särskilda förpliktelser
att icke motta kärnvapen på norskt område
på något annat lands vägnar, under
den förutsättningen att dylika avtal
eller förpliktelser icke förrycker den
maktbalans, som nu råder. Regeringen
har observerat att den svenska regeringen
och de andra förslagsställarna bygger
sina förslag på denna förutsättning.

Jag undrar om det inte är onödigt att
här söka konstruera upp en motsättning
mellan den svenska och den norska regeringens
ståndpunkter. Det är klart att

Ang. Sveriges utrikespolitik
vårt svar innehåller flera villkor, som
norrmännen i den politiska ställning de
befinner sig i såsom icke neutral stat
har svårare att gå in på. Men i dessa huvudfrågor
råder icke den spänning, som
nog den svenska allmänheten fått föreställning
om.

Jag har nu hört, att man egentligen
tycker att det lilla Sverige borde hålla
sig borta från att ta sådana här initiativ.
Ja, herr talman, vi har verkligen
hållit oss borta länge ifrån att ta initiativ
av denna typ, ty det är klart att ytterst
kommer det att bero på stormakterna
vad som här kommer att hända.
Men å andra sidan är vi ju människor,
som lever i en värld som också hotas
med undergång, om stormakterna inte
kan komma överens. Yi har väl ett ansvar
mot vårt eget folk som innebär att
vi inte kan stillatigande låta detta passera
och säga: »Ja, vi är så små att vi
inte har någon som helst rättighet att
här blanda oss i diskussionen.» Om detta
skulle vara en svensk linje, skulle vi
naturligtvis inte vara med i Förenta Nationerna,
naturligtvis icke heller ha engagerat
oss i Kongo och naturligtvis inte
ha engagerat oss i Suez-affären. Vi har
emellertid gjort det, och vi har också
svarat ja till en inbjudan att delta i den
internationella nedrustningsdiskussionen.

Det kom i min hand för några dagar
sedan en bok, som verkligen är mycket
intressant. Den är skriven av en grupp
av de amerikanska experter, som mer än
några andra sysslat med dessa ting —
och det vill ju inte säga litet, eftersom
det är många människor som ägnat sig
åt hur man skall komma fram till en lösning
av det verkligt stora politiska problem,
som världen är ställd inför, nämligen
nedrustningsproblemet. Där återfinner
vi en artikel av Kissinger, som
verkligen brukar ha intressanta synpunkter.
Men det som tilldrog sig den största
uppmärksamheten var en artikel av en
för mig okänd författare, som hette Doty.
Han skrev någonting som var ett svar
på kritiken av att det lilla Sverige gett
sig ut i ett ärende, där stormakterna
har avgörandet. Han säger just, att de

Nr 11

Onsdagen den 14 mars 19<>2

Ang. Sveriges utrikespolitik
små staterna inte kommer ifrån att också
de har ett ansvar. De kan göra insatser
på olika områden. De kan ställa konkreta
förslag, som det kanske är lättare
för dem att ställa än det är för de stora
makterna. Och så har han en synpunkt,
som för all del kan te sig banal när man
hör den, men som är mycket intressant.
Han säger: »Här har vetenskapens främsta
hjärnor världen över varit sysselsatta
med att med tillgång av obegränsade
materiella resurser bygga ut de militära
rustningarna. Men hur många av världens
skarpaste hjärnor ha sysslat med
nedrustningsfrågan?» De små nationerna,
som lämnar sitt bidrag till den vapentekniska
utvecklingen har all anledning
att också lämna bidrag till den nedrustningsdiskussion,
som behöver lika
mycket av skaparförmåga och fantasi
som uppbyggandet av våra rustningar.
Han kommer så med någonting, som är
precis som om det skulle vara skrivet
som försvar för Undénplanen — om det
nu behövs. Det är säkerligen skrivet innan
Undénplanen lades fram, men det
visar, att intelligenta människor tänker
rätt lika i olika delar av världen. Han
säger att det finns en insats, som små
nationer kan göra, nämligen att »arbeta
för kärnvapenfria zoner», och han nämner
speciellt Europa.

Han säger, att om man inte misstolkar
de många tecknen på ökad flexibilitet
i stormakternas attityder är den
tiden nära, då initiativet av små länder
kan tänkas utlösa ett accepterande av ett
sådant arrangemang från stormakternas
sida. Det innebär visserligen ingen garanti
för framsteg på vägen till fred,
men det kan ge nya möjligheter att
minska spänningarna, och det kan även
erbjuda en prövosten för nedrustningen.

Herr talman! Den amerikanska experten
kan ju förefalla för optimistisk, men
är det inte bättre ändå att göra ett försök
att aktualisera nedrustningsfrågan
på detta sätt än att helt enkelt bara
säga: »Den här frågan angår visserligen
vårt liv, men den är för stor för att
vi skall våga ha någon mening om den.»
Jag tycker för min del att Dotys analys

är det exakta svaret på den svenska kritiken
av Undénplanen.

Herr LUNDSTRÖM (fp) kort genmäle:

Herr talman! .lag är ense med statsministern
om att vår neutralitetspolitik
på allt sätt skall bevaras. Vi är också ense
om att vi vid förhandlingarna med
EEC måste begära och få sådana undantag
som tillåter oss att fullfölja vår neutralitetspolitik.

Detta är emellertid en sak för sig. En
annan sak är huruvida vi skall vara slaviskt
bundna till en strukturell analys
— om jag så får uttrycka mig — av
neutralitetens innebörd som har skett
vid konferenser mellan Sverige, Schweiz
och Österrike. Jag kan nämligen inte förstå
den saken. Menar verkligen regeringen
att Sverige, Österrike och Schweiz
även i det fallet .är jämställda när det
gäller neutraliteten? Österrike är ju bundet
med ett fördrag vid Sovjet och det
är väl ingen hemlighet att denna världsmakt
begärt redovisning av Österrike
för vad landet menar med sin associeringsansökning.
Schweiz intar ju en särställning
i världen genom att dess neutralitet
har givits en sådan innebörd,
alt landet inte ens anser sig kunna vara
med i FN utan att neutraliteten brvtes.

I Sverige har vi ingenting av detta, och
det är därför obegripligt för mig, att
vi skulle i förhållandet till EEC, med
alla de särskilda detaljer som i dessa
förhandlingar kan komma upp, vara
bundna av bokstavligt samma förpliktelser
i fråga om neutraliteten som Schweiz
och Österrike kan vara. Det måste vara
vi själva, som — när den ena eller
andra detaljen kommer upp till behandling
— bestämmer och definierar, vad
alliansfriheten innebär och hur långt
ilen tillåter oss att gå. Vi skall f. ö. vara
försiktiga med uttalanden och ställningstaganden,
som kan ge andra stater
möjlighet att begränsa den rörlighet,
som vi i vårt eget intresse behöver i denna
fråga.

Vad sedan Undénplanen beträffar har
jag redan i mitt första anförande noterat,
all jag i mindre grad vänder mig mot

Onsdagen den 14 mars 1962 Nr 11 41

det svar, som regeringen har avgivit med
anledning av generalsekreterare U
Thants fråga. Det svaret kunde med fördel
ha varit mindre vittsvävande och
innehållet i vissa fall klarare, men jag
skall inte fördjupa mig i dessa detaljer
nu. Nej, det är själva planen som sådan,
som jag har blivit mer och mer betänksam
mot när jag följt reaktionen ute i
världen.

Planen innehåller ju inte bara själva
den resolution, som förelädes Förenta
Nationerna och som föreföll mig skäligen
harmlös, utan den gavs mening och
innehåll genom den muntliga presentation,
som herr Undén själv bestod den.
Det visar sig också, att det framför allt
är detta »vad är det» — givetvis i viss
förening med svaret på generalsekreterarens
frågor, tv det är saker som hänger
ihop, som jag påpekade tidigare i dag
— som har givit underlag för de olika
bekymmer, som man sett i den norska
debatten, som vidare har givit Sovjetunionen
en grund till den utbyggnad av
planen, som det nu står om i tidningarna,
och som givit en del amerikaner anledning
att beteckna den svenska planen
som »ett handtag åt Sovjetryssland».

Nu skall man inte bry sig så mycket
om allt som står i tidningarna, men en
sak är för mig alldeles klar, nämligen
att denna fråga har varit av så stor betydelse,
att det måste betraktas som ett
utomordentligt misstag att den inte gavs
möjlighet till en grundlig behandling i
utrikesnämnden. Så viktig som frågan är,
borde den fått stötas och blötas både
en och flera gånger innan den lades
fram. Typiskt för hur man ser på frågan
utomlands är vad jag läste i en
schweizisk tidning häromdagen. Där
stod det, att svenskarna nu har givit sig
ut på »en politiskt hal is».

Jag vill till sist säga, att i fråga om
den norska debatten har väl i alla fall
även statsministern läst vad som förekommit
både i norska tidningar och i
uttalanden av olika personer. Om inte
utrikesminister Langes uttalande var
oriktigt återgivet i den svenska pressen,
bär det faktiskt inneburit en ganska hård
kritik av den svenska planen.

Ang. Sveriges utrikespolitik

Herr HAGBERG (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr statsministern har
ägnat några ord åt neutralitetsbegreppet
och applicerat det på de tre länderna
Sverige, Schweiz och Österrike, som
just nu är aktuella. Jag undrar, om man
inte skulle kunna undvika att använda
detta något grumliga uttryck neutralitet.
Det ger ju anledning till så många tolkningar.
Jag såg härom dagen ett referat
av ett anförande med utrikespolitiskt innehåll
av en aktad partivän till statsministern
— hon är inte här i dag, eftersom
hon tillhör vår delegation vid nedrustningskonferensen
i Geneve. Hon talade
där om nya begrepp i utrikespolitiken,
såsom »östneutrala» och »västneutrala».
Det visar ju, tycker jag, hur
man på olika sätt allt efter råd och lägenhet
och skiftande intressen ute i världen
använder begreppet neutralitet.

För egen del tycker jag, att det vore
mera rationellt att ständigt använda den
term som vi på vår kant betjänar oss av,
nämligen termen alliansfri politik. Alliansfrihet
är ett klart begrepp. Har man
inga allianser, så har man inga allianser,
och den frågan behöver inte vidare
diskuteras.

Jag vill erinra kammarens ledamöter
om att riksdagen i sitt bekanta uttalande
i anslutning till utrikesutskottets förslag
1956 valde just detta uttryck alliansfrihet.
Riksdagen sade i anslutning till
vad utskottet hade yttrat: »Ingen tvekan
råder vare sig inom eller utom landet om
de svenska statsmakternas föresats att
fasthålla vid deras självvalda politik att
icke genom anslutning till något av stormaktsblocken
förminska möjligheten för
vårt land att icke indragas i en eventuell
stormaktskonflikt.»

Det är ju ett klart tillkännagivande
och en, tycker jag, uttömmande definition
av begreppet alliansfrihet. Jag tror
att diskussionen i allmänhet skulle vinna
i stadga, om man använde det ordet
i stället för det mera suddiga begreppet
neutralitet.

Vidare var statsministern inne på oppositionens
roll i anslutning till det avslutande
avsnittet i mitt anförande. Jag
vet, att statsministern är en övertygad

Nr 11

Onsdagen den 14 mars 1962

Ang. Sveriges utrikespolitik
anhängare av den princip, som jämställer
oppositionen i inflytande och i ansvar
med regeringen. Jag är övertygad
om, att han accepterar den stora engelska
parlamentariska traditionen, som
brukar uttryckas på detta sätt: »Where
there is no Opposition, there is no
Government» — där det inte finns någon
effektiv opposition finns det inte
heller någon effektiv regering. Jag är
övertygad om att statsministern har samma
uppfattning — det har han ofta givit
till känna. Därför är jag så mycket mera
överraskad över att statsministern så
illa tar upp, när denna opposition, som
nu skett i ett sammanhang som vi varit
inne på, ger en från regeringen avvikande
mening till känna.

Jag syftar, som kammarens ledamöter
förstår, på statsministerns karakteristik
av de borgerliga partiledarinläggen i
TV-utsändningarna för någon tid sedan.
De underströk ju, att vi var eniga i de
stora tingen. För mitt eget anspråkslösa
vidkommande •— jag föreställer mig
att statsministern observerat detta —
framhöll jag för någon timme sedan med
styrka, att vi är ense om de grundläggande
värderingarna. Men detta utesluter
självfallet inte i en demokrati, att
man kan ha skiftande meningar om detaljer
i de stora frågekomplexen, och
det har vi exempelvis i den sak, som
man här har diskuterat, nämligen den
s. k. Undénplanen.

Varför skall man försöka göra en skillnad
mellan opposition i vissa sammanhang
och opposition i andra? Oppositionens
rättigheter, skyldigheter och ansvar
är väl desamma i alla de olika sammanhangen.

Jag riktade till statsministern några
förfrågningar, om den skrift som Sveriges
industriförbund tillställt honom rörande
u-hjälpen. Statsministern hade
kanske inte tillfälle att svara; möjligen
kommer någon annan ledamot av regeringen
att säga någonting om detta, därom
vet jag intet, men jag tror, att man
inom det svenska näringslivet skulle
sätta värde på att få ett svar från statsrådsbänken
i denna fråga.

Herr BENGTSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Vi kan vara tacksamma
så länge en utrikesdebatt i riksdagen
väsentligen rör sig om under vilka former
ett beslut fattats, och inte om vad
beslutet innehöll. Så har varit fallet nu:
det har diskuterats mycket i vilken
form vi har fattat ett beslut, och det
kan konstateras att vissa saker fortfarande
är en smula oklara. Av de uttalanden
som gjorts från högerns och
folkpartiets företrädare blir jag inte riktigt
klok på om man är full anhängare
av associeringslinjen eller om man fortfarande
vill snegla åt full anslutning
till EEC. Det har även i dag framskymtat
vissa uttalanden som tytt på en viss
oklarhet.

Det är ganska självklart att Undénplanen
kommer att föranleda en hel del
diskussion. Jag har tidigare sagt att planen
är så pass långtgående, att det är
mycket svårt för länderna att kunna direkt
ta ställning till den. Detta blir fallet
även med de länder som inte svarat
ännu. Det kan ju ifrågasättas, även om
jag inte nu vill ge den rekommendationen
direkt, om man inte i stället bort
framföra förslaget i Förenta Nationernas
generaldebatt, och låtit frågan diskuteras
och mogna samt på det sättet
fått resultat.

Det finns, tror jag, en parallell i en
annan fråga. Det var när vår utrikesminister
föreslog att nedrustningen borde
ske stegvis. Jag vet inte om detta
var det första uttalandet i den riktningen,
men man är i varje fall nu inne på
att detta förslag måste fullföljas, så att
man får en nedrustning stegvis.

Mina betänkligheter mot Undénplanen
och hur den formellt framlades bestod
närmast i att riksdagen icke hade
tagit ställning till om Sverige skulle
skaffa sig atomvapen eller inte. Vi behandlade
frågan förra året, men riksdagen
ville icke då ta ställning, till problemet.
Om vi lägger fram ett förslag i
Förenta Nationerna om en atomfri zon
måste vi också vara beredda att ta konsekvenserna
och från vår sida säga ifrån
att vi i varje fall kan ingå i en sådan
zon. Fastän riksdagen inte haft tillfälle

Onsdagen den 14 mars 1962

Nr 11

att ta ställning till frågan om vi skall
skaffa atomvapen eller inte får vi därmed
temporärt ändå göra det.

.lag vill helt instämma med statsministern
när han understryker att Sverige
inte skall hålla sig borta ifrån de internationella
avgörandena, utan där bör
Sverige tvärt om ta lika mycket del som
andra länder. Det skulle rent av strida
mot Förenta Nationernas stadga om vi
inte gjorde det. Där står nämligen i en
av de första punkterna att alla länder
är likställda i Förenta Nationerna. Med
afl reservation för säkerhetsrådet och
vetorätten bör alla de 104 medlemmar,
som för närvarande finns i Förenta Nationerna,
deltaga helt fritt i arbetet. —
Jag skulle tänka mig att om det kommer
ett initiativ som är gott och som kan
antas av olika länder, så betyder det
intet om det kommer från ett mindre
eller större land, utan i så fall kommer
det också att genomföras.

Dag Hammarskjöld betonade mycket
ofta organisationens stora betydelse för
de små länderna. Det har glädjande nog
under senare tid mycket starkt visat sig
att de många nya medlemsstaterna i Afrika
helt ställer sig bakom Förenta Nationerna
som organisation, därför att
den utgör ett värn för de små länderna.
Vi från svensk sida har naturligtvis
samma uppfattning och bör också aktivt
deltaga i Förenta Nationernas arbete.
Har vi några förslag som vi tror
kan genomföras bör vi också framföra
dem i Förenta Nationerna.

Herr LAGER (k) kort genmäle:

Herr talman! I sitt första anförande
här i dag sade folkpartiets gruppledare
i kammaren, herr Lundström, att det ser
ut som om folk håller på att glömma krigets
elände. Ja, jag kan instämma med
honom. Vad som är ännu värre är emellertid
att det finns människor som medvetet
arbetar på att folk skall glömma
krigets elände. Det finns de som är utrustade
med mycket verkningsfulla propagandamedel
och som söker att inför
nutidens ungdom framställa kriget som
ett romantiskt äventyr. Samma krafter

Ang. Sveriges utrikespolitik
arbetar mycket målmedvetet för att försöka
tona ned betydelsen av de initiativ
som tas för att främja fred och avrustning
i världen.

Genévekonferensen har dess bättre
här i kammaren av de borgerliga partiledarna
hälsats med tillfredsställelse.
De har inte uttryckt, i varje fält inte
öppet, några tvivel på konferensens betydelse,
men man behöver bara flyktigt
ögna i vår press för att finna att den
redan är i gång med att tala om att konferensen
kommer att misslyckas. Den
är färdig med omdömet redan innan
konferensen har öppnats. Detta är beklämmande,
därför att man bakom denna
propaganda tycker sig spåra en stilla
förhoppning hos vederbörande att
allt skall förbli vid det gamla, att kapprustningen
skall fortsätta och att den
s. k. terrorbalansen skall bilda grundval
för freden. Men kapprustningar och terrorbalans
kan aldrig bli en stabil grundval
för freden.

Vi kommunister är övertygade om att
världsfreden kan bevaras. Vi är medvetna
om att det i den kapitalistiska
världen finns starka krafter som har intresse
av ett nytt krig och som inte heller
skulle rygga tillbaka för att utlösa
ett sådant, men vi bedömer läget så, att
de krafter som vill bevara freden i
världen är ännu starkare och kommer
att använda sin styrka i fredens och
mänsklighetens tjänst.

Herr statsministern nämnde i sitt inledande
anförande till denna debatt, vilket
också upprepats vid flera tillfällen,
att även de små staterna har sitt ansvar
och har möjligheter att bidraga till
fredens sak. Det är så rätt och riktigt.
Sverige kan förstärka den växande opinionen
för avrustning. De svenska statsmakterna
kan genom egna handlingar
och initiativ ge bidrag till denna opinion.

Utrikesministerns initiativ för att söka
hindra spridningen av atomvapen
till flera länder är enligt min mening en
sådan handling.

Däremot har jag svårt för att se något
annat än den rakt motsatta effekten av
de ständigt ökade anslagen till militär -

Nr 11

Onsdagen den 14 mars 1962

Ang. Sveriges utrikespolitik
väsendet, och jag kan inte förstå annat
än att samma effekt har exempelvis
förlängningen av de värnpliktigas repetitionsövningar,
som riksdagen beslutade
för ett par veckor sedan. Opinionen
för fred och avrustning främjas inte heller
av de ideliga aktionerna för att Sverige
skall skaffa egna kärnvapen eller
av de tröstlöst enformiga misstänkliggörandena
av alla konstruktiva förslag
som kommer fram på olika håll till en
lösning av de tyska frågorna, .lag skulle
önska att det funnes en bättre överensstämmelse
mellan ord och gärning.
Endast på det sättet kan talet om ansvar
för fredens sak och initiativ i den riktningen
uppfattas såsom mer än ett talesätt.

Hans excellens herr statsministern ERLANDER: Herr

talman! Till de sista orden i herr
Lagers anförande vill jag bara säga att
om neutrala småstater i en otrygg och
osäker värld anser sig tvingade till att
skaffa sig ett försvar för sin frihet och
för sin fred, så finns det ingen utomstående
som på något sätt kan uppfatta det
som ett hot. Därmed bortfaller talet om
att spänningarna i världen skulle ökas
av de ansträngningar som görs exempelvis
av Sverige att hålla ett så modernt
försvar som det över huvud taget
är möjligt att hålla för en liten stat. Vi
tror alldeles tvärtom att skapandet av
ett militärt vakuum i Norden, som en
svensk efterblivenhet på detta område
skulle medföra, verkligen skulle föra
kontaktytorna, där de verkliga spänningarna
råder, närmare varandra.

Jag har inte mycket att tillägga gentemot
mina borgerliga kritiker — jag
fick av deras inlägg ett intryck av att
de också anser att vi inte har så stora
meningsskiljaktigheter att diskutera. Det
fanns emellertid även nu ett par missförstånd
som jag gärna vill rätta till.

Herr Hagberg frågar: Varför skall ni
använda ordet neutralitet, när vi har det
utmärkta ordet alliansfrihet? Jag tror
för min del att begreppet neutralitet är
både inåt och framför allt utåt på ett

helt annat sätt begripligt för människorna
och de utländska politikerna. Ordet
alliansfrihet leder ju lätt till det missförstånd
som har dykt upp åtskilliga
gånger till och med i Sverige, att vi
skulle ha en frihet från allianser som
skulle möjliggöra för oss att välja position
när kriget kommer. Detta missförstånd
är utomordentligt allvarligt. Det
är klart att vi kan ständigt förtydliga
alliansfriheten med att säga, att vi avser
detsamma som neutralitet i krig,
men jag tillåter mig tro att det språkbruk
är lämpligare som nu är gängse överallt,
som inte föranleder några missförstånd,
som innebär det som jag tror vi är
överens om och som utesluter misstanken
att vi skulle vilja begagna alliansfriheten
till att i en krigssituation, kanske
under press, ta position för endera
sidan. Jag tror det är klokare att vi i
fortsättningen använder ett ord som
har internationellt burskap, nämligen
neutralitet.

Herr Hagberg upprepade sin fråga om
u-hjälpen. Jag tror inte vi behöver ge
oss in på en diskussion om den saken i
dag. Regeringen framlägger såsom jag
hoppas i morgon eller senast på fredag
sin proposition i ärendet, och där förekommer
en analys av de olika metoder
genom vilka de högindustrialiserade länderna
har möjlighet att stödja de industriellt
mindre utvecklade länderna.

Jag har frågat mig — och jag kan
gärna upprepa den frågan -— vad Industriförbundet
syftar på med de ord
som herr Hagberg här citerade, att man
vill att statsmakterna i varje fall inte
skall hindra industrien från att lämna
det stöd som är det viktigaste nämligen
den industriella hjälpen. Det skulle
förvåna mig mycket om det funnes
exempel på att de nuvarande bestämmelserna
skulle ha hindrat någonting
sådant. Det jättestora Liberiaprojektet
har icke hindrats, de stora industriella
engagemangen i Indien och Pakistan har
icke hindrats, och jag tror icke man
kan säga att vi har intagit en negativ
hållning i dessa avseenden.

En annan fråga är om man med statsmedel
skall stödja. En diskussion om det

Onsdagen den 14 mars 19G2

Nr 11

kan vi kanske återkomma till när regeringen
lagt fram sin proposition i
ärendet.

Sedan får jag kanske nämna ett par
ord om det som sades angående kritikkänslighet.
Jag betonar än en gång att
om det råder delade meningar i en viktig
fråga, så är det självfallet oppositionens
uppgift att föra fram sin mening.
Jag kan inte tänka mig att någon
på regeringshåll skulle vara så stingslig,
att någonting sådant skulle föranleda
erinringar. Men om man å ena sidan
säger att man står på samma plattform
som regeringen och å andra sidan för
fram kritik i sådana former att det uppstår
oklarhet om vad man egentligen
menar, ger det mig anledning att säga:
är man ense, så säg det; är man oense,
så säg det! På så sätt blir det klart vad
det är fråga om, och det uppstår inga
missförstånd. En kritik som icke skapar
klarhet om vad man åsyftar tror
jag är riskabel när det gäller utrikespolitiken.
Men som sagt: om det verkligen
råder delade meningar i en fråga, dölj
då icke meningsskiljaktigheterna! Det
enda sätt på vilket vi kan få samling
och enighet är att vi resonerar och tar
reda på vari meningsmotsättningarna består.
Endast därigenom kan vi hoppas
komma fram till en enhetlig bedömning.

Sedan, herr talman, vill jag ta upp en
mera teknisk fråga. Jag anknyter då till
vad jag sade i andra kammaren vid ett
tillfälle då en aktad ledamot av kammaren
gjorde gällande att den österrikiska
neutraliteten var inryckt i fredsfördraget
med ryssarna och att det följaktligen
fanns rysk kontroll över Österrikes neutralitet.
Jag vet hur känsliga våra österrikiska
vänner är på den punkten. Det
förhåller sig nämligen icke så. I statsfördraget
finns det ingenting som talar
om neutralitet. Det ligger i stället till
på det sättat att innan ockupationen
hävdes meddelade Österrike offentligt
och till alla stormakterna att det var
Österrikes avsikt att om ockupationen
blev hävd arbeta efter en neutralitet
enligt schweiziskt mönster, österrikarna
tycker inte att det är särskilt roligt att
det gång på gång i ett vänskapligt sin -

Ang. Sveriges utrikespolitik
nät land som Sverige skall komma fram
insinuationer om att neutraliteten är något
som har påtvingats Österrike av
ockupationsmakterna. Det var ett frivilligt
val som gjordes av Österrikes regering
och de österrikiska statsmyndigheterna
innan ockupationen hävdes. Efter
det att ockupationen upphävts har
man skrivit in det i en grundlag, och
neutraliteten är således i Österrike
grundlagsfäst.

Det var denna grundlag som jag åsyftade
då jag i mitt anförande i andra
kammaren sade att skillnaden mellan
Österrikes neutralitet och den svenska
framför allt ligger däri, att om man vill
lämna neutraliteten finns det inga formella
hinder för Sveriges regering och
riksdag att göra det, medan österrikarna
liksom schweizarna är bundna av sin
grundlag att föra neutralitetspolitik. Det
innehåll som de ger åt neutralitetsbegreppet
är i det sammanhang som vi nu
diskuterar, nämligen samarbetet med
EEC, detsamma som den svenska neutraliteten.

Jag har, herr talman, velat framhålla
detta bl. a. därför att det är önskvärt,
om inte för annat så i varje fall för att
man inte genom okunnighet skall såra
våra österrikiska vänner, att det blir
klart även i denna kammare att österrikarna
valde denna linje innan ockupationen
hävdes och att de efter ockupationens
upphävande antagit en egen
grundlag i vilken neutralitetspolitiken
fastslås. I statsfördraget finns neutraliteten
däremot inte nämnd på annat sätt
än att det är förbjudet för Österrike att
företa en Anschluss till Tyskland.

Herr LUNDSTRÖM (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag konstaterar att neutralitetspolitikens
förpliktelser för Österrike
är starkt bundna till upphävandet
av ockupationen och upprepar vad
jag sade tidigare, nämligen att ryssarna
tydligen betraktar saken på det sättet
att de ansett sig vara berättigade att
göra vissa förfrågningar om vad österrikarna
menar med sin associeringsansökan.
Att detta påpekas här i Sverige

Nr 11

Onsdagen den 14 mars 1962

Ang. Sveriges utrikespolitik
kan väl inte vara märkligare än att det
påpekats i flera andra länder, vilket
som bekant skett.

Beträffande den svenska neutralitetspolitiken
vill jag helt kort erinra om
att riksdagen år 1956 hade att ta ställning
till en motion rörande fastlåsning
av vår neutralitetspolitik. Riksdagen
vägrade då låsa fast den svenska utrikespolitiken
genom en neutralitetsklausul.
Frågan behandlades av utrikesutskottet,
som avböjde en bindning av den
svenska neutralitetspolitiken. Det skedde
såvitt jag förstår med den motiveringen
att regeringen och riksdagen
borde ha den rätt som tillkommer dem
att bestämma hur denna neutralitet skall
bedömas och vad den skall innefatta.
Man ansåg alltså att den rätten icke borde
en gång för alla fastlåsas på det sätt
som föreslogs i den då aktuella motionen.
Jag skulle förmoda att samma synpunkter
gäller i dag.

Till slut vill jag till herr Bengtson på
hans fråga om vår ståndpunkt till associeringslinjen
säga att jag med avsikt
har underlåtit att ta upp någon debatt
om den saken. Regeringen bär tagit sin
ståndpunkt, och ansökningen är gjord.
Jag betraktar det då som meningslöst att
ta upp en ny debatt om den frågan. Det
behöver inte, herr Bengtson, innebära
att vi ändrat mening om hur den svenska
ansökan lämpligast hade bort ske.
Jag tycker emellertid som sagt att det
är bortkastad tid att fortsätta en diskussion
om den saken nu.

Herr HAGBERG (h) kort genmäle:

Herr talman! Att jag tillät mig att ta
upp Sveriges industriförbunds skrivelse
till statsministern om u-landshjälpen berodde
helt enkelt på den omständigheten
att jag av en tillfällighet blev åhörare
till det intressanta inlägg som statsministern
gjorde i remissdebatten i andra
kammaren i fjol i dessa ting.

Statsministern har ju på senare år
blivit en farende svend, som det heter,
och den som gör en resa har alltid något
att berätta. I sitt beaktansvärda inlägg
under remissdebatten i fjol — den

24 januari — yttrade statsministern just
på tal om u-landshjälpen följande, som
jag tycker är förtjänat att bevaras även
i första kammarens protokoll: »Utvecklingsländerna
måste som sagt ha kapital,
och åtskilligt av den varan kommer ge-:
nom de vanliga kommersiella förbindelserna.
För några veckor sedan hade jag
tillfälle att med den tunisiska regeringen
diskutera vad man där tyckte om ett
stort svenskt företags beslut att bygga
en fosfatfabrik i Tunisien. Det var inte
något särskilt stort belopp det gällde —
omkring 45 miljoner kronor — men jag
kan försäkra att ingenting av det som
gjorts för Tunisien hade väckt en sådan
tillfredsställelse. Och de som haft tillfälle
att se vad som hänt i Lahore —
där en fabrik byggts på svenskt initiativ
— kan komma med samma vittnesbörd.
Det största som skett i det fallet
är för övrigt vad Grängesbergsbolaget
nu gör i Liberia.»

Jag skulle gärna vilja uttala min förvissning
om att det är i den andan statsministern
kommer att bedöma den framställning
från Industriförbundet, som
har ingivts till honom och som förmodligen
kommer att följas av andra liknande
framställningar.

Hans excellens herr statsministern ERLANDER: Herr

talman! Jag skall inte uttrycka
den tacksamhet jag känner över att herr
Hagberg läser in til! första kammarens
protokoll mina anföranden i andra kammaren
— det ligger frestande nära till
hands att försöka göra herr Hagberg
motsvarande tjänst i andra kammaren,
när jag kommer in där vid något tillfälle.

Jag har inte ändrat mening utan hyser
precis samma uppfattning nu som
förra året.

Emellertid begärde jag ordet, herr talman,
för att rikta en fråga till herr
Lundström: Om Sovjetunionen har uppfattningen
att den äger att tolka vad
Österrike lägger in i neutralitetsbegreppet,
vilken anledning finns det då för

Onsdagen den 14 mars 1962

Nr 11

en gruppledare i den svenska riksdagen
att ansluta sig till Sovjetunionens bedömning
på den punkten?

Herr LUNDSTRÖM (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag ansluter mig inte
till den bedömningen, men jag konstaterar
att man från ryskt håll de facto
är synnerligen intresserad av hur Österrike
ställer sig till associeringsfrågan,
och jag tycker det kan vara skäl att påpeka
att här finns en skillnad mellan
Sverige och Österrike. Det är exakt vad
jag har gjort i denna debatt.

Herr LAGER (k):

Herr talman! Jag skall inte sväva ut
över hela det fält som utrikespolitiken
utgör utan tänker försöka begränsa mig
till ett par frågor och då närmast peka
på två tendenser i dagens Västeuropa
som enligt min mening är ägnade att
inge oro.

Den första tendensen är att en politisk
reaktion breder ut sig och befäster
sig i Västeuropa. I Spanien sitter den
fascistiske diktatorn i orubbat bo, och
det förefaller som om han åtnjuter större
välvilja än någonsin tidigare från exempelvis
Förenta staterna och en del av
de västeuropeiska regeringarna. Detsamma
är förhållandet med Portugal. När
den indiska regeringen för någon tid
sedan vidtog en så naturlig åtgärd som
att fösa ut de portugisiska kolonialisterna
från en bit av indiskt territorium
hördes det röster som menade att detta
var orätt handlat av Indien. I Grekland
råder en ärkereaktionär regim, som
kännetecknas av vittgående förföljelser
mot arbetarrörelsen och andra progressiva
organisationer. I Frankrike har vi
en regim som i vissa väsentliga drag påminner
om den hindenburgska perioden
i Weimarrepubliken, en period som slutade
med nazismens maktövertagande.
England styrs av en konservativ regering,
med allt vad det innebär. »Öppningen
åt vänster» i Italien kan möjligen
betecknas som en ljusglimt, men

Ang. Sveriges utrikespolitik
heller inte mer. Och i Västeuropas största
och starkaste stat, Tyska förbundsrepubliken,
råder nu som tidigare Adenauer.
Den adenauerska regimen trevar
sig fram efter traditionellt reaktionära
tyska linjer. Kommunistiska partiet har
förbjudits att verka legalt. Andra organisationer
som är misshagliga för de
västtyska härskarna står uppenbarligen
i tur att få dela detta öde. Jag såg härom
dagen i en tidning en uppgift att regeringskretsarna
i Bonn umgås med tanken
att förbjuda och upplösa de tidigade
koncentrationslägerfångarnas sammanslutning.
Och det kan man förstå.
Ju fler av dem som jagade människor in
i koncentrationslägren, dömde och misshandlade
dem, som nu sätter sig till rätta
inom statsapparaten, desto naturligare
blir det att de vill ha bort ur offentlighetens
åsyn offren för sina tidigare
förbrytelser.

Denna allmänna reaktionära utvecklingstendens
är både alarmerande och
oroande, alldeles särskilt därför att den
framträder så tydligt i Västtyskland, som
ju har ett klart utformat utrikespolitiskt
program. Som alla i denna kammare känner
till finns det ännu inget fredsfördrag
mellan Tyskland och dess motståndare
och besegrare i andra världskriget;
jag finner det rent horribelt att en fred
inte har undertecknats ännu 17 år efter
det vapnen tystnade i andra världskriget,
som slutade med villkorslös tysk kapitulation.
Från Sovjetunionens sida har
upprepade gånger föreslagits att ett sådant
fredsfördrag skall upprättas och
därmed ett steg tas på vägen till en normalisering
av läget i Västeuropa. Varje
sådant förslag har emellertid tillbakavisats
med särskild skärpa från Västtyskland.
Vi vanliga människor har svårt
att fatta detta. Man skulle till nöds kunna
begripa om segraren i ett krig ställer
sig tvekande till att sluta fred, men att
den militärt totalt besegrade gör motstånd
mot ett fredsslut tycker jag för min
del är obegripligt. Det finns naturligtvis
en förklaring, och den ligger väl
däri att de västtyska makthavarna anser
att det andra världskriget ännu inte är
avslutat. Den sista drabbningen, eller de

Nr 11

Onsdagen den 14 mars 1962

Ang. Sveriges utrikespolitik
sista, återstår att utkämpa. De betraktar
tiden från maj månad 1945 till nu som
ett vapenstillestånd, en paus i stridshandlingarna,
under vilken de hämtar
krafter till en fortsättning av kriget. Sådana
tankegångar, ibland mycket klart
formulerade, finner man av och till hos
tongivande personer i Västtysklands politiska
liv.

Revanschtanken och revanschandan
odlas målmedvetet i Västtyskland på
samma sätt som den odlades i Tyskland
efter det första världskriget. Den militära
upprustningen forceras. Anfallsplaner
mot öster utarbetas. Militärmanövrer och
övningar lägges upp med tanke på krig
österut. De tidigare Hitlergeneralerna
ges nya befäl, Hitlertidens ämbetsmän
får nya ledande befattningar, de s. k.
Landsmannschaften inte endast tillätes
utan understödjes och uppmuntras att
fortsätta sin chauvinistiska verksamhet.
De i Potsdamavtalet fastlagda statsgränserna
mot Polen och Tjeckoslovakien erkännes
inte. I de västtyska skolorna får
barnen lära sig att områdena öster om
gränslinjen Oder—Neisse bara för tillfället
är under polsk förvaltning, och
detsamma är förhållandet med norra delen
av det tidigare Ostpreussen. Jag har
här en upplysningsskrift som innehåller
en karta, där det tyska rikets gränser
är angivna enligt år 1937 och där det på
de områden, som avträtts till Sovjetunionen
och till Polen, står att de för tillfället
är under polsk respektive sovjetisk
förvaltning. Det är ingen information
vilken som helst. Den är utgiven av regeringsinstanserna
i Bonn, och den
sprids inte bara i Tyskland utan också
här i Sverige, bl. a. till gymnasisterna
vid Stockholms läroverk. Det gamla Hitlerslagordet
»hem till riket» användes
visserligen inte längre i det officiella
språket — det är ersatt med ordet »självbestämmanderätt»
■— men innehåll och
mening är desamma. Vi har det tillståndet
i vår världsdel, att den enda stat
som har anspråk på andra staters territorium
i dagens Europa är Tyskland,
som började de två världskrigen och som
grundligt besegrades i båda.

Angår nu denna utveckling i Tyskland

oss svenskar? Jag tror den angår oss i
allra högsta grad. Vi önskar väl alla —
i varje fall de flesta av oss — att det
skall vara fred i världen. Vi önskar alldeles
särskilt att det skall råda fred i
Nordeuropa, i vårt hörn av jorden. Denna
tanke uttryckte vår regering genom
statsministern mycket klart förra året
då han med anledning av vissa aktuella
händelser förklarade, att »vårt intresse
är nu som tidigare inriktat på att fred
och lugn skall råda i östersjöområdet».

Vi kommunister har sedan länge på
olika sätt sökt främja den tanken, att
Östersjön skall vara ett fredens hav. Vi
gläder oss mycket åt att den parollen nu
har vunnit även regeringens anslutning.

Utan att på något sätt underskatta den
reella styrka som ligger i denna deklaration
från den svenska regeringens sida
måste jag säga, att den naturligtvis inte
räcker som garanti för att freden i östersjöområdet
skall kunna tryggas. Det
finns ett starkt hot. Det kommer från
Västtyskland och förblir ett hot till dess
att den västtyska republiken slår in på
en annan politik än den för närvarande
driver.

Hotet skulle emellertid, såvitt jag kan
se, kunna mildras om förhållandena i
Centraleuropa normaliserades. Detta kan
ske, i varje fall till dels, genom att ett
fredsfördrag upprättas och undertecknas.
Ingen som något så när följer med
i politiken tror på allvar att det rådande
tillståndet med två tyska stater kan
ändras annat än med våldsmedel inom
överskådlig tid. Men varför då inte erkänna
detta faktum? Den östtyska republiken,
Tyska demokratiska republiken,
har funnits till sedan år 1949. Sverige
erkänner de östtyska medborgarnas pass,
och vi upprätthåller handelsförbindelser
och samverkar med de östtyska myndigheterna
bl. a. på järnvägstrafikens område.
Olika organisationer och institutioner
här i landet har mer eller mindre
reguljära förbindelser med sina motsvarigheter
i Östtyskland. Idrottsfolket har
livliga och så långt man förstår också
givande förbindelser med sport- och
idrotlsorganisationerna i TDR. Varför
skall man inte böja sig för de fakta som

Onsdagen den 14 mars 1962

Nr 11

livet och utvecklingen själva presenterar? Så

långt jag förstår finns det bara en
förklaring till att vårt land inte normaliserat
sina förhållanden till TDR, och
den förklaringen är att en sådan åtgärd
skulle upptas illa i regeringskretsar och
andra ledande kretsar i Västtyskland.
Jag kan mycket väl föreställa mig att
det utövas påtryckningar från västtysk
sida mot Sverige. Nyligen hörde jag ett
rykte som berättade •—- jag kan inte garantera
för dess sanningsenlighet, men
det kan kanske bekräftas eller bestridas
av någon — att Exportföreningen först
anmält officiellt deltagande i årets Leipzigmässa
men efter västtyska påtryckningar
dragit tillbaka sin anmälan. Vad
jag har sett svart på vitt på är att en
av de stora svenska intresseorganisationerna
— trots god vilja ■— inte vågat
bjuda in ett par representanter för motsvarande
organisation i Östtyskland på
en återvisit, därför att det skulle kunna
medföra rynkade ögonbryn i Bonn.

Men gagnar nu undfallenhet för de
västtyska påtryckningarna fredens sak
och vårt eget land och folk? Jag tror
att motsatsen är fallet. Varje undfallenhet
för dagens tyska makthavare gör
dessa bara mera krävande och utmanande,
stärker dem i deras inbilskhet att
de trots alla bistra erfarenheter dock är
ödesbestämda att behärska, leda och utsuga
i första hand Europas övriga folk
och därefter folken i övriga länder.

Vårt land skulle ge ett icke oviktigt
bidrag till fredens sak och till normaliseringen
i Centraleuropa, om det erkände
Tyska demokratiska republiken,
reelit och formellt. Ett sådant erkännande
skulle kunna ge impulser till andra
av Europas länder att göra likadant,
och det skulle bli en hälsosam påminnelse
till dem som regerar i Västtyskland
i dag. Det skulle kanske också kunna
bli en erinran till andra länder, vilkas
regeringar på ett lättvindigt sätt lägger
allt större och större makt och kommandorätt
i de gamla Hitlermilitärernas
händer. Jag tänker inte bara på de f. d.
Hitlergeneraler som har hand om kommandoposter
i Atlantpakten utan också

4 Första kammarens protokoll 1962. Nr 11

Ang. Sveriges utrikespolitik
på dem som nu tar bestämmanderätten
över Danmarks och Norges militär. Jag
tänker också på den makt som läggs i
händerna på samma slags folk i den
s. k. europeiska gemenskapen, och därmed
är jag, herr talman, inne på den
andra tendensen i västeuropeisk utveckling
som jag tycker borde väcka oro.

Det är ingen tvekan om att Västtyskland
är Västeuropas starkaste makt för
närvarande, och det är därför fullt logiskt
att chefskapet inom EEC utövas
av västtyskar. Dessa personer — en de]
av dem i varje fall — är inte obekanta
från Hitlertiden. De håller revanschtanken
och revanschkrigets idé levande
och låter sitt handlande bestämmas därav.
Deras strategiska tanke är väl inte
så svår att förstå. Det gäller för dem
att ställa så många som möjligt av Västeuropas
stater under sitt eget kommando
för att uppnå största möjliga styrka.
Uppenbarligen har de härskande kretsarna
i Förenta staterna ingenting väsentligt
att erinra mot en sådan utveckling,
och i dagens debatt har det också
betygats — från borgerligt håll i varje
fall —att man ser med stort välbehag
på denna blockbildning under EEC:s
skylt. EEC är väl inte i första hand en
ekonomisk gemenskap utan en politisk
organisation. Den ekonomiska integrationen
anses endast vara ett medel för
att uppnå den politiska. De politiska
motiven vägde tyngst då EEC började
byggas upp — det har sagts vid flerfaldiga
tillfällen. Omdömena är inte endast
mina egna. De är hämtade ur en
liten skrift som herr Hagberg visade
kammaren för en stund sedan och som
sammanfattar en diskussion i saken mellan
företrädare för Landsorganisationen
och Kooperativa förbundet här i landet.

Medlemskap i eller associering till den
europeiska gemenskapen drar med sig,
vare sig man vill eller inte, samhörighet
med Atlantpakten eller, som den
numera kallas också i Sverige, NATO.
De till NATO anslutna staterna förlorar
ju sin självbestämmanderätt t. o. m. i
bagatellartade frågor. Jag tillåter mig,
herr talman, att illustrera detta med ett
par exempel.

Nr 11

Onsdagen den 14 mars 1962

Ang. Sveriges utrikespolitik

Nyligen måste man flytta en stor internationell
schackturnering från Holland
till Sverige. Orsaken var att den
holländska regeringen inte lämnade inresevisum
till en östtysk stormästare,
som kvalificerat sig till tävlingen. I går
såg jag i tidningarna att den nykorade
världsmästaren i backhoppning, som är
inbjuden till Holmenkollentävlingarna i
Norge, inte kan ställa upp därför att
han inte får norskt visum.

Jag vet inte om den holländska regeringen
har något horn i sidan till dr
Uhlmann, men jag tvivlar på det. Att
den norska regeringen eller norska myndigheter
över huvud taget skulle ha något
emot att se Recknagel i Holmenkollenbacken
anser jag fullkomligt uteslutet.
Men det var inte de norska myndigheterna
som avgjorde huruvida
norskt visum fick utfärdas. Det var en
eller annan NATO-myndighet i Västberlin,
och denna NATO-myndighet
styrs av pålitliga västtyska reaktionärer.
Det kan tyckas vara en bagatell i sammanhanget,
men är det inte en bekräftelse
på att den stat i Norden och Västeuropa
som låter sig dras in i NATOocli
EEC-organisationerna därmed uppger
sin suveränitet ända så långt som
när det gäller utfärdandet av visum för
en idrottsman till en tävling. Jag tycker
dessa exempel visar att de västtyska
herrarna känner sin styrka och
även begagnar den. Men de utfärdade
visumförbuden kan inte gärna skada
östtyska idrottsmän eller Tyska demokratiska
republiken. Det finns schackbräden
och skidbackar även i andra
delar av världen än i NATO-länderna,
och där är både östtyskarna och västtyskarna
välkomna. Nej, jag kan inte
se det annat än som ett försök att förödmjuka
de norska och holländska folken
och regeringarna, som hade fräckheten
att under de mörka åren inte böja
sig under herrefolket. Det är detta
som jag tycker är det allvarliga i saken.

Nu skall Sverige med i den europeiska
gemenskapen; inte som fullvärdig
medlem, sägs det, endast i en mer eller
mindre fast association. Men — jag faller
också nu tillbaka på den anförda

skriften — »en gång med dras man obevekligt
in i utvecklingsprocessen». Det
förefaller att vara det troligaste. Jag
tvivlar inte på att herrarna i EEC, alldeles
särskilt de västtyska herrarna i
organisationens ledning, är villiga till
långtgående eftergifter och villiga att ge
ganska generösa anbud för att få Sverige
med i organisationen. Vid förberedelserna
för det andra världskriget och
under detta krig gjorde ju samma herrar
den erfarenheten att den svenska
neutraliteten var om inte alltför besvärlig
så dock ett hinder i deras krigföring
och i deras försök att med våldsmedel
kuva de danska och norska folken. Jag
håller inte för otroligt att de är villiga
att betala vad en mässa kostar för att
redan från början ha Sverige med i sin
front.

Jag har den övertygelsen att Sverige
gör klokt i att hålla sig borta från den
s. k. europeiska gemenskapen. Det har
gjorts beräkningar på olika håll här i
vårt land om vad det kostar, och man
har kommit till olika resultat. En del
säger att det kan kosta 400 miljoner
kronor och andra säger 1 200 miljoner
kronor. Högre siffror har mig veterligt
inte nämnts. De risker som är förenade
med en anslutning till EEC i en eller
annan form är emellertid betydliga. En
sådan anslutning drar med sig förändringar
i det politiska läget i Nordeuropa
och i östersjörummet, som kan bli allt
annat än tilltalande. En svensk anslutning
till EEC och fortsatt undfallenhet
gentemot Västtyskland bidrar till att
vidmakthålla spänningen i Centraleuropa
och måhända öka den.

Är det då inte bättre att gå den andra
vägen? Sverige kan ge ett inte oväsentligt
bidrag till möjligheterna att äntligen
få till stånd ett bokslut i Europa
efter det andra världskriget och därmed
bidraga till en normalisering av förhållandena
i detta område. Jag upprepar
det, erkänn den Tyska demokratiska republiken!
Regeringen bör utnyttja sitt
inflytande för att söka få till stånd ett
fredsfördrag med de tyska staterna och
därmed också erkänna de gränser som
drogs mellan Tyskland och Polen samt

Onsdagen den 14 mars 1962

Nr 11

mellan Tyskland och Sovjetunionen respektive
Tjeckoslovakien i Potsdam 1945.
Jag är övertygad om att ett sådant steg
skulle hälsas med stor tillfredsställelse
hos alla europeiska folk, inklusive de
breda arbetande massorna i Tyska förbundsrepubliken.
Missnöjda kan, såvitt
jag förstår, endast de bli som drar nytta
av den rådande spänningen och det
rådande osäkerhetstillståndet; de som
drömmer om nya gränsdragningar och
revansch för förlusterna i det andra
världskriget. Men de elementen skall väl
inte än en gång få bestämma över vår
världsdels öden. De har redan tillfogat
— och med det vill jag sluta, herr talman
— de europeiska folken och andra
folk så mycket lidande att det sannerligen
är nog.

Herr SANDLER (s):

Herr talman! Jag avstår från att deltaga
i gissningstävlan om marknadsförhandlingarnas
sannolika förlopp och
eventuella resultat. Detta är inte någon
underskattning av frågans betydelse för
det framtida Sverige utan bara en önskan
att inte överskatta egen bedömning
av dessa osäkra faktorer. Andra må ha
lättare att tala om dessa ting.

Ett vill jag ha sagt i detta ärende. En
för mig angelägen synpunkt är att tillräckliga
försiktighetsmått iakttas för att
bevara utvecklingen av det internordiska
samarbetet. Av stor vikt är att
Nordiska rådets förestående behandling
av förslaget till samarbetsöverenskommelse
ger ett resultat som kan av samtliga
regeringar omedelbart föreläggas
deras parlament. Rådets granskning föregripes
ej om jag understryker att avgörande
vikt bör läggas vid att man
uppnår ett före de konkreta marknadsförhandlingarna
föreliggande bindande
avtal. En ny nedrustningskonferens, där
Sverige deltar, öppnas i dag i Geneve,
vi må hoppas i den anda regeringsdeklarationen
för vår del uttrycker. Konferensen
kan nu fira ett 30-årigt nedrustningsjubileum
i upprustningens tecken.
Redan vid den stora konferensen
1932 förelåg ett ryskt förslag om total

Ang. Sveriges utrikespolitik
avrustning. Den som talat nedrustning
sedan 35 år frågar sig om förhoppningarna
blivit större sedan dess. Om annat
än ökade och ofantligt farligare rustningar
har vi inte varit med, plus förstås
ett andra världskrig. Men därmed
är också angelägenheten att en nedrustning
kommer i gång större än någonsin.

Vad som bär vittne om nedskruvade
förväntningar nu är att dessa synes
koncentrera sig kring det symtom på
avspänning som ett förnyat, såvitt möjligt
definitivt stopp av kärnvapenprov
skulle utgöra. Ett sådant stopp skulle
visserligen icke omedelbart minska
kärnvapenmakternas krigskapacitet men
måhända bli en begynnelse och i och
för sig vara välkommet. Redan ett enbart
faktiskt stopp för de närmaste åren
innebär en lättnad i jämförelse med
fortsatt kapprustning på detta för den
mänskliga civilisationens fortbestånd
så utomordentligt riskabla område. Nya
kärnvapenexplosioner, som måhända
förmår förinta radarkommunikationerna,
kan eljest upphäva den nuvarande
terrorbalansen med dess relativa trygghet
mot ett tredje storkrig. Det framgår
av antydningarna i president Kennedys
allvarliga meddelande om de eventuellt
kommande amerikanska proven i atmosfären,
att han är medveten om denna
fara, därest Sovjet efter nya sekreta förberedelser
skulle nå ett sådant resultat
i en ny provserie.

Konferensens förhandlingar — om de
nu kommer ordentligt i gång — skall
förmodligen beröra det svenska initiativet
i FN om avtalsmässigt upprättade
kärnvapenfria zoner. Dess chanser kan
icke bedömas utan kännedom om de ingångna
svaren på generalsekreterarens
enkät. För en sådan zon i Mellan- och
Nordeuropa har för vårt eget land innebörden
av svaren från Norge och
Danmark särskild betydelse. Av regeringsmeddelandet
framgår för övrigt att
med det svenska svaret till generalsekreteraren
sista ordet icke är från vår
sida sagt. Om Sovjets uttalande i frågan
kommer att hjälpa eller stjälpa återstår
att se.

Den kontinent som efter Antarktis

Nr 11

Onsdagen den 14 mars 1962

Ang. Sveriges utrikespolitik
borde vara i tur som kärnvapenfritt område
är Afrika, men Afrikas Saharakrav
i den algeriska uppgörelsen tillhopa med
avsikten att inte delta i Genévekonferensen
är en obehaglig indikation.

Jag vill icke förbigå vår insats att
stärka FN:s fredsbevarande verksamhet.
Vi avvaktar en proposition om ett relativt
betydande köp av FN-obligationer
för temporärt avhjälpande av organisationens
finansiella nödläge. Den propositionen
utgår jag från att riksdagen bifaller.
I förhållande till de nordiska staternas
insats är t. ex. Storbritanniens
12 miljoner dollar en anmärkningsvärt
blygsam medverkan. Att ej tala om östblocket
och de Gaulles Frankrike, varifrån
intet är att vänta.

FN:s väsentliga uppgift som en i konkreta
fall fredsbevarande kraft är att
kunna inskrida till förebyggande av att
lokala oroligheter eller konflikter kan
komma ett storkrig att blossa upp. Det
är då icke nog att FN:s finanskris löses
temporärt. För framtiden gäller det
att få av organisationen fattade beslut
ekonomiskt respekterade.

Den oanständiga praxis bör upphöra
som innebär att man, t. ex. som Sovjet
gjort, på grund av missnöje med åtgärder
i Kongooperationerna slutar att betala
eller att man, därför att staten avstått
från beslut om Kongoaktioner, såsom
Frankrike, över huvud icke deltar
i legitimt beslutade utgifter. Vart skulle
det ta vägen om varje medlemsstat tillerkände
sig unilateralt rätten att icke
betala till sådana utgiftsposter, vid vilkas
behandling staten avhållit sig från
att rösta?

Då det just är i dessa nu antydda
ärenden som FN :s väsentliga för närvarande
realiserbara fredsuppgift ligger,
bör utgifter för sådant ändamål icke
som nu skett uppföras på specialbudgeter
utan tillhöra den ordinarie budgeten.

Ett ord också om u-länderna. Jag begränsar
mig till ett påpekande att våra
bilaterala insatser hittills uteslutande
ägnats länder som i internationella
sammanhang använder engelska språket.
Det är min förhoppning att fram -

deles intresse ägnas även åt någon bland
de många nya stater som i detta hänseende
begagnar franska, i Afrika i första
hand Kongo, Madagaskar och det snart
självständiga Algeriet. NIB må ha för
sina projektval praktiska skäl på det
personella området. Politiskt vore det
bra om denna ensidighet icke förbleve
orubbad, vare sig det sker genom NIB
eller genom Industriförbundets nya utrikesorgan.
Med dess tillkomst har utrikesförvaltningen,
men dess bättre icke
landet, mist en framstående diplomat.
Ett gott, kompletterande samarbete mellan
dessa organ är av värde. Mitt här
gjorda påpekande gäller jämväl det projekterade
Afrikainstitutet i Uppsala.

I det ärende som för världen och oss
själva överskuggar varje annan akut
fråga tillåter jag mig till slut, herr talman,
att tillönska utrikesministern på
hans Genéveresa att komma åter med
större behållning än vi hemförde för
30 år sedan.

Herr BOHEMAN (fp):

Herr talman! Sedan de tre stora haft
ordet i denna debatt och den sedvanliga
traditionsbundna replikväxlingen ägt
rum — en ordning för debatter som
över huvud taget, skulle jag tro, är unik
i parlamentarismens historia — och sedan
dessutom kammarens nestor och
främste utrikespolitiske kännare, herr
Sandler, haft ordet, är det kanske i själva
verket inte så mycket av intresse att
tillägga i denna debatt.

Den regeringsdeklaration som avgivits
är ju ett mycket fromt aktstycke, ett
mycket välskrivet aktstycke. Den är i
viss mån som en stilla å i vilken det
flyter en lugn ström ned mot ett relativt
förhoppningsmättat hav. Det finns
i denna regeringsdeklaration ingenting
som förefaller mig på minsta sett kontroversiellt.
I den del som talar om vårt
förhållande till den gemensamma marknaden
uttrycker den — det är jag övertygad
om — den så gott som enhälliga
meningen inom denna kammare. Huruvida
denna enighet som här har manifesterats
och som redan kommit till ut -

Onsdagen den 14 mars 1962

Nr 11

tryck vid så många tillfällen kommer
att bestå, måste naturligtvis bero på den
ställning som regeringen tar till de konkreta
förhandlingsfrågor som kommer
att uppstå.

Över huvud taget förefaller det mig
som om en debatt i nuvarande skede om
vår anslutning till den gemensamma
marknaden och om formerna och villkoren
för densamma är ganska fruktlös.
Vi vet för litet om den attityd som
kommer att intas av de sex, när vi kommer
till förhandlingsbordet. Vi i riksdagen
och vi i oppositionen vet alldeles
för litet om vilken ställning regeringen
kommer att inta till de konkreta
spörsmål som där kommer upp, för att
på nuvarande stadium en fruktbar debatt
över huvud taget skall kunna föras.
I detta avseende vill jag därför inskränka
mig till att säga att vad som står i
dagens regeringsdeklaration har min
fulla anslutning. Jag gör inte något löfte
för framtiden, men självfallet tycker
jag för min del att det är vad man på
nuvarande stadium kan säga, och det
förefaller mig vara av en viss betydelse
att regeringen på detta stadium i alla
händelser kan gå till förhandlingarna
och säga att den har den svenska opinionen
och den svenska riksdagen bakom
sig med de avsikter som vi nu har förklarat
oss äga.

■Tåg kan inte neka till att jag tycker
att den ideligen återkommande diskussionen
om neutraliteten för ögonblicket är
en smula både tjatig och fruktlös. Den
svenska riksdagen och de svenska partierna
har alla för världen klarlagt att
vi vill fortsätta med den alliansfria politiken,
som syftar till neutralitet i krig.
•lag tycker att det knappast skulle vara
nödvändigt att detta upprepas från alla
håll i varje debatt. Kan inte detta eviga
tjatande om att vi fortfarande skall vara
alliansfria så småningom verka som
om vi vore så osäkra att vi måste hålla
på och säga det vid alla upptänkliga
tillfällen? Inte heller förstår jag riktigt
att det är alldeles nödvändigt att vid
varje tillfälle definiera vad neutralitet
och alliansfrihet innebär. Diskussionen
kan ju så småningom komma att föra

Ang. Sveriges utrikespolitik
till rena liårklyverier. Vi vet i alla händelser
vad vi själva i allt väsentligt menar
med det, och sedan får vi väl tolka
det och tillämpa vår neutralitet på bästa
sätt i gemensamt samarbete när de
konkreta frågorna kommer upp.

Jag vill emellertid i viss mån instämma
i vad herr Hagberg förut sade i denna
debatt, nämligen att vi får akta oss
för att sprida den uppfattningen i världen
att vi anser att vi är moraliskt mera
högtstående därför att vi för en alliansfri
politik. Det är som han så riktigt
uttryckte det en politik som vi anser
överensstämma med våra intressen
och dessutom en politik som enligt vår
uppfattning inte skadar någon annan i
nuvarande läge. Tvärtom kan den i viss
mån såvitt vi förstår bidra till ett visst
lugn här i Norden och till ett fortsatt
bevarande av Finlands oberoende.

En sak skulle man kanske påpeka i
detta sammanhang. I vulgäragitationen
får man ofta höra att genom att vi
valt alliansfriheten har vi valt freden.
De som har en någon annan mening
skulle ha valt kriget. Detta är naturligtvis
en felaktig uppfattning. Den
till alliansfrihet och neutralitet i krig
syftande politik som vi för ger oss en
liten förhoppning att kunna stå utanför
ett kommande världskrig, om ett sådant
mot all förmodan skulle utbryta, men
den ger oss, det måste jag säga, ingen
garanti. Det var många stater under andra
världskriget, som valde neutraliteten
och vann ockupationen, så att någon
säkerhet är det inte, och vi är väl alla
överens om, att vi därför måste upprätthålla
ett starkt och effektivt försvar.

Det har talats om att den stora nedrustningskonferensen
i Geneve öppnats
i dag. Herr Sandler har erinrat om en
för oss gemensam erfarenhet när vi kämpade
för nedrustning år 1932. Under tio
år har jag deltagit i samtliga de överläggningar,
som dessförinnan ägt rum
inom Nationernas Förbunds egid i denna
fråga, och det kan väl hända att detta
långa sysslande med nedrustningsfrågor
medfört att jag i viss utsträckning blivit
miljöskadad. Jag måste emellertid säga

Nr 11

Onsdagen den 14 mars 1962

Ang. Sveriges utrikespolitik
att de förhoppningar, visserligen ganska
dämpade, som framkommer i regeringsdeklarationen,
att den nu sammanträdande
nedrustningskonferensen äntligen
skall kunna leda till några påtagliga
resultat, har jag svårt att dela.

Vad man nu har kommit överens om
är vilken sammansättning den tredje
nedrustningskommissionen, som är tillsatt
av Förenta Nationerna, skall ha.
Först var det en stormaktskonferens, en
kommitté sammansatt av stormakterna
jämte Kanada. Från den drog sig ryssarna
tillbaka bland annat för att sammansättningen
var felaktig. Sedan blev
det en kommitté som bestod av lika
många från öst och väst. Därifrån drog
sig också ryssarna tillbaka, och nu är
det en som är sammansatt av lika många
från öst och väst och så åtta stater,
som betecknas som neutrala eller, av de
flesta, som neutralister. Min uppfattning
är den, att något nedrustningsresultat
kommer man inte till förrän de stora
politiska frågorna i världen fått en viss
lösning och förrän misstron och misstänksamheten
dämpats genom en avspänningsperiod
av en viss längd. Det
är därmed inte sagt, att man inte skall
fortsätta att förhandla, ty själva förhandlandet
har sin betydelse därför att
det upprätthåller kontakten, men det är
fel att tro, att vi har mycket att vänta
av denna nedrustningskonferens. Vårt
land kommer i denna konferens i ett
ganska utsatt och ganska besvärligt läge.
Vi kommer att sitta mellan öst och väst.
Vi kommer att få ta ställning till frågor,
där vi än kommer att stöta oss med den
ena, än med den andra, vi kommer att
ha svårigheter med de andra stater som
tillhör mellangruppen, och av vilka flera
i motsats till oss, är rent neutralistiska,
vad det nu innebär, medan vi själva
för en alliansfri politik. I alla händelser
är våra intressen inte i alla avseenden
sammanfallande med deras och de har
ofta en kanske — om jag vågar uttrycka
mig så —• mera naiv uppfattning om
detta problem än vad vi själva har förvärvat
genom en lång erfarenhet. Därför
måste jag säga, att jag vill tillönska
utrikesministern all lycka i hans verk -

samhet, men jag avundas inte på något
sätt någon av de svenska män och kvinnor,
som fått till sin uppgift att företräda
Sverige vid denna konferens.

Det är möjligt att man kan komma till
någon överenskommelse om stopp för
kärnvapenprov, men utsikterna i den
vägen har avsevärt försämrats. Härom
skulle jag i alla fall vilja säga, fast det
kanske låter otrevligt, att det är bättre
att inte komma till någon överenskommelse
i kärnvapenfrågan än att den nuvarande
maktbalansen mellan stormaktsgrupperna
rubbas. Vår fred, vår relativa
säkerhet i världen, beror för närvarande
i mycket stor utsträckning på denna
maktbalans och det är värre om den
rubbas än om man inte nu kan komma
till någon överenskommelse i kärnvapenfrågan
eller i nedrustningsfrågan.
Över huvud taget skulle jag vilja säga,
att vad herr Bengtson här framhållit,
nämligen att om man inte vinner något
resultat vid nedrustningskonferensen är
detta en katastrof för världen, är en
överdriven profetia. Vi har ju genomlevt
så många misslyckanden och så
många uppskov i fråga om nedrustningen,
att ett nytt negativt resultat i själva
verket inte kommer att medföra någon
katastrof för världen. Detta är min övertygelse,
och vad man kan hoppas är ju
i alla fall inte mera än att förhandlingarna
kommer att fortsätta, dra ut på
tiden, och att så småningom i en bättre
och förändrad värld något resultat skall
vinnas.

I den regeringsdeklaration som här är
avgiven har man som vanligt och enligt
tradition i svenska regeringsdeklarationer
med all rätt betonat sin tro på och
sin lojalitet mot Förenta Nationerna och
sin avsikt att inom denna organisation
arbeta för fred och samförstånd mellan
nationerna. Det är en riktig politik, och
det är en självklar politik från svensk
sida, men man måste väl ändå samtidigt
betona, att den institution, som är det
högsta organet för en fredsbefrämjande
verksamhet, under nuvarande förhållanden
är ett mycket, mycket skört organ.

Genom att säkerhetsrådet i så hög grad
har paralyserats har makten eller infly -

Onsdagen den 14 mars 19G2

Nr 11

tandet inom förbundet mer och mer
övergått till församlingen, och församlingen
är — som alla ledamöter av kammaren
vet — en blandning av en internationell
konferens och en parlamentarisk
församling. Varje stat har teoretiskt
lika inflytande och lika röst. Den enda
avvägning som finns när det gäller staternas
ekonomiska, politiska och annat
inflytande återspeglas i viss mån i den
bidragslista, som är utarbetad av framstående
nationalekonomer och därför
naturligtvis ganska osäker. Men den ger
i alla fall något mått på staternas inbördes
ställning, och då kommer vi under
nuvarande förhållanden till följande, enligt
min mening ganska överraskande
siffror. En majoritet inom församlingen
av 53 stater kan i nuvarande läge bildas
av sådana, som sammanlagt betalar —
eller rättare sagt skulle betala — 4,77
procent, alltså under 5 procent av avgifterna
till förbundet, och två tredjedels
majoritet — alltså det som fordras
för ett antagande av en rekommendation
i viktigare frågor — kan bildas
av stater, som sammanlagt betalar under
13 procent av den sammanlagda utgiftssumman.
Det är självklart att majoriteter
eller tvåtredjedelsmajoriteter, sammansatta
på detta sätt, inte bildas, och
detta är därför på sätt och vis en färgad
framställning, men vad jag skulle vilja
understryka med detta är att lojaliteten
mot Förenta Nationerna och mot Förenta
Nationernas syften och beslut inte
alltid nödvändigtvis måste betyda att
man rättar sig efter en rekommendation,
som fattas av en majoritet eller tvåtredjedelsmajoritet.
Med den bristfälliga organisation
som fortfarande finns och
med den paralysering av säkerhetsrådet
som föreligger äger väl ett land som
Sverige i avgörande frågor att självt bedöma,
huruvida ett visst beslut verkligen
överensstämmer med Förenta Nationernas
intressen, sådana vi uppfattar
dem. Lojaliteten kan inte alltid innebära
ett slaviskt följande av de rekommendationer
som fattas.

Herr Sandler har redan berört det ytterst
prekära läge, i vilket Förenta Nationernas
finanser befinner sig. För när -

Ang. Sveriges utrikespolitik
varande är bristen 107 miljoner dollar,
och den kommer den 1 juli att uppgå
till 170 miljoner dollar. Denna brist skall
ersättas med detta obligationslån. Det
är 21 stater, som över huvud taget har
bidragit till de speciella företag, som
Förenta Nationerna har genomfört,
d. v. s. aktionerna i Kongo. Det är mycket
osäkert, om dessa 200 miljoner dollar
över huvud taget kommer att kunna
täckas. Förenta staternas regering har
från början sagt att de skall teckna obligationer
till 100 miljoner dollar, men
det är osäkert om inte detta kommer att
förknippas med sådana villkor att det
kommer att bli mycket svårt att komma
upp till den avsedda summan. Låt oss
säga att man får ihop 170 miljoner dollar.
Då är pengarna slut den 1 juli, och
så skall man försöka få mera pengar.
Problemet kommer förmodligen att kunna
lösas på ett eller annat sätt, men en
av de svåra konsekvenserna av detta är
att Förenta Nationernas vara eller inte
vara, deras verkningsförmåga eller icke
verkningsförmåga, är så gott som uteslutande
beroende på Förenta staternas villighet
att betala kalaset, vilket i och för
sig icke kan vara något önskvärt resultat.
Vi får inte glömma bort att exempelvis
Kongoaktionen inte bara kostat vad
Förenta Nationerna lagt ut, utan Förenta
staterna har lämnat transporthjälp,
som numera uppgår till ett värde av omkring
75 miljoner dollar, utan att detta
debiterats Förenta Nationerna.

Med detta har jag bara velat säga att
jag inte alls vill resa någon invändning
mot den regeringsdeklaration som avgivits
i fråga om Förenta Nationerna eller
att jag inte kommer att varmt understödja
Sveriges tecknande av bidrag till dessa
obligationer, men vad jag velat understryka
är, att det inte bara räcker
med att säga att vi är trogna mot Förenta
Nationerna och att de är det organ,
genom vilket vår politik skall få sitt riktiga
uttryck. Det är inte säkert att detta
organ är av den beskaffenheten att vi så
att säga kan basera vår utrikespolitik på
Förenta Nationerna.

I den nuvarande utrikespolitiska situationen
måste jag säga att det är en

Nr 11

Onsdagen den 14 mars 1962

Ang. Sveriges utrikespolitik
uppgift som förefaller mig vara särskilt
svår. Det är att tillhöra den nya vetenskapsgren,
som kallas för kremlnologi,
som försöker tyda och anser sig kunna
tyda vad som sker på andra sidan Östersjön.
Dessa teckentydare är för närvarande
en ganska förvirrad skara, och
detta är ganska naturligt, ty vid intet
tillfälle under efterkrigstiden förefaller
mig den politik, som förts från Moskvas
sida, ha varit mera svårtydbar och mera
föremål för tämligen oförklarliga kastningar
än som är fallet just för närvarande.
Detta har visat sig inte minst
i kärnvapenfrågan och nedrustningsfrågan.
Jag kan inte förstå annat än att denna
obegriplighet och denna svårighet att
följa kastningarna måste förklaras av
alt den ryska politiken i själva verket
inte är följdriktig. Denna bFist på följdriktighet
beror troligen på inrikespolitiska
motsättningar och motsättningar
inom det kommunistiska blocket. Under
många år har jag för min del hållit före,
att den kommunistiska världens Akilleshäl
är dess jordbruksfråga. Jag tror att
detta har mer och mer besannats. Den
brist på livsmedel, som för närvarande
råder i Kina och som av allt att döma
har medfört att den kinesiska industriproduktionen
under de senaste ett och
ett halvt åren har gått ner med ungefär
30 procent samt att den kinesiska exporten
till Sydostasien och Asiens övriga
länder så gott som upphört, är ju ett
synnerligen vältaligt vittnesbörd om vilken
kris jordbruksfrågan medfört inom
den kommunistiska världen.

Jag kan inte förstå annat än att man,
med all vördnad, måste beteckna herr
Chrustjov som en amatöragronom. Det
stora odlingsprojektet öster om Ural, där
man har plöjt upp en stäpp som håller
på att blåsa bort, kunde man fått veta
att man inte borde börja med, om man
hade följt de amerikanska erfarenheterna.
Majsodlingens införande i för majs
olämpliga klimatförhållanden var kanske
inte heller den rätta vägen, och nu
predikas att man skall överge växelbruket
och i större utsträckning odla spannmål.
De flesta av kammarens ledamöter
som har något med lantbruk att göra är

väl ganska övertygade om att inte heller
detta är den rätta vägen, om man inte
har starkt överskott av artificiella gödselmedel
o. s. v.

Jag tror att det är jordbruksfrågan som
man får so som en av huvudorsakerna
till den underliga politik som för närvarande
förs ifrån sovjetrysk sida samt
som en bidragande orsak till de motsättningar
som råder mellan Kina och Sovjetunionen.
Sovjetunionen är numera
oförmöget att hjälpa Kina på de för Kina
mest väsentliga punkterna.

Ja, herr talman, jag har bara velat göra
dessa randanmärkningar i den diskussion
som här har ägt rum. Jag skall inte
närmare gå in på de olika problem som
i övrigt här har berörts. Jag skulle till
sist bara vilja uttrycka mitt beklagande
av att utrikesministerns förkärlek för
matriarkatet när det gäller vår representation
vid internationella konferenser
har medfört, att kammaren i dag bär berövats
tillfälle att få höra fru Myrdals
jungfrutal, som alldeles säkert i hög grad
skulle bidragit till att berika denna debatt
med den erfarenhet hon har och den
allmänt erkända klokhet hon besitter.

Statsrådet fru LINDSTRÖM:

Herr talman! Jag kommer inte att
uppträda som representant för något
matriarkat. Jag skulle bara vilja säga
några ting i anknytning till dagens debattämne.
Det har ju en formell anknytning
till tredje huvudtiteln, där den internationella
hjälpen denna gång har
brutits ut ur sitt ordinarie sammanhang
för att presenteras i särskild ordning.
Den särskilda propositionen i detta ämne
kommer, som jag tror statsministern
nämnde, att läggas fram i denna vecka.
Eftersom alltså kamrarna senare i vår
kommer att få tillfälle att ägna biståndet
till u-länderna och därmed sammanhängande
problem en ingående debatt,
finns det ingen anledning för mig att
nu ge mig in på någon kommentar till
de synpunkter på u-landshjälpen, som
har skymtat i tidigare inlägg i dag.

Men Sveriges förhållande till de nya
staterna har ju även andra aspekter än

Onsdagen den 14 mars 1962

Nr 11

utvecklingshjälpens. Detta berörs på
flera punkter under tredje huvudtiteln.
Jag syftar bl. a. på den förstärkning av
utrikesdepartementets personella resurser
såväl hemma som i Afrika och på
den utbyggnad av upplysningsverksamheten
om Sverige som statsutskottet har
tillstyrkt. Detta berörs vidare i vitboken
över den senaste FN-sessionen, där
vi som var med kunde konstatera, att de
nya staterna spelar en allt aktivare,
stundom dominerande roll på den utrikespolitiska
scenen i FN. Därvid söker
de med förkärlek samarbete med
sådana länder, som inte är eller har varit
kolonialmakter, som inte är vare sig
förkrossande stora eller dito rika och
som för en oberoende utrikespolitik, en
neutralitetspolitik såsom de själva anstränger
sig att göra. Sverige fyller alla
dessa kriterier och blir följaktligen ofta
föremål för intresserade närmanden.
Omständigheterna gjorde att jag i höstas
kom att tillbringa en längre tid än
vanligt vid FN:s generalförsamling, och
det gav tillfälle till så mycket kontakt
med de nya staternas FN-delegationer
och så nära konfrontation med deras
synsätt på frågor som vi till en del avhandlar
ivrigt även i dag, att jag inte
tror att det är opåkallat, om jag säger
något om det här, även om det närmast
var vad herr Boheman sade om den
tjatiga neutralitetspolitiken som bestämde
mig för att ta till orda.

När Sverige blev medlem i FN 1948,
var vi 53 medlemsstater; en övervägande
vit medlemskrets, där de inbördes
spänningarna gick i öst—väst-led och
där de känsligaste frågorna anknöt till
Europaområdet. I FN etiketterades medlemmarna
som provästliga eller sovjetsatelliter,
och de relativt fåtaliga neutrala
staterna, däribland Sverige, som då och
då intog en tredje ståndpunkt, var inte
alltför väl sedda när så skedde. Detta
avspeglades, som de minns som deltog i
debatten på den tiden, även i vår tidningspress
här hemma. Det fanns tidningar
som tog till sin uppgift att stämpla
den tredje ståndpunktens anhängare
som kommunistiska medlöpare och deras
funderingar om en av stormaktsin -

Ang. Sveriges utrikespolitik
tressen oengagerad buffertzon i Västoch
Mellaneuropa som synnerligen misstänkta.

I dag är FN:s medlemstal nära fördubblat.
Tanganyika blev den etthundrafjärde
medlemmen och därmed den
siste vid utgången av 1961. Medlemskretsen
är övervägande mörkhyad, och
spänningarna utlöser sig även i andra
politiska väderstreck än öst—väst, ja,
syd—nord är lika aktuellt. De känsligaste
frågorna anknyter till Afrika. De neutrala
länderna är inte längre fåtaliga. I
höstas uppskattades deras antal till 47,
d. v. s. inte långt ifrån hälften av medlemsantalet,
och med två tredjedels majoritet
antog de och generalförsamlingen
det svenska förslaget att utröna intresset
för kärnvapenfria zoner utanför
stormaktskretsen.

Den parallell som jag här har försökt
dra visar en utveckling, som man åtminstone
kan kalla intressant. I början
av Sveriges medlemskap i FN kunde det
hända, att dess delegater, och jag tror
även vår dåvarande ambassadör i Washington,
mötte både nedlåtenhet och irritation
från de stater som deltagit i
andra världskriget. De neutrala betraktades
då gärna som ett sällskap för »abstentions»,
d. v. s. sådana som avstår i
voteringarna — som man trodde — av
ovilja mot att ta ställning och ansvar.
Detta har ändrat sig. Nedlåtenheten har
försvunnit, och irritationen har minskat.
Numera erkänner man att det finns andra
motiv för neutrala stater än bekvämlighet
och egoism. Numera erkänns rätten
för ett växande antal länder att
anlägga egna värderingar på de internationella
frågorna och att pröva olika förslag
efter deras meriter, oberoende av
vilket land som är förslagsställare. Inte
minst har Dag Hammarskjölds politik
visat, att de neutrala länderna är utomordentligt
nyttiga att ha när FN kallar
till polisiära eller militära aktioner i
världsfredens intresse såsom i Gaza, Libanon
och Kongo. Passiva åskådare till
världshändelserna är de minst av allt.
Som en av dessa neutrala stater är Sverige
medagerande i utvecklingen mot ett
mera nyanserat FN.

Nr 11

Onsdagen den 14 mars 1962

Ang. Sveriges utrikespolitik

Nu liar den svenska neutraliteten kommit
i rampljuset och blivit diskuterad
igen i samband med frågekomplexet
kring Europamarknaden. Alla politiska
partier i det här landet bekänner sig
till neutraliteten och respekterar regeringens
åsikt, att en inträdesbiljett till
den gemensamma marknaden inte får
köpas till priset av kompromisser om
vår neutralitetskurs. Även om en och
annan politiker har reservutgångar i sitt
neutralitetsbegrepp, så är det tacknämligt
att vi som en enad nation slår vakt
om den neutralitetspolitik som bär hållit
Sverige utanför krig i mer än 150 år.
Men från denna hållning är det ett långt
steg till skryt och skräpp och självförhävelse
i egenskap av neutral.

Nyss upprepade herr Boheman här
för kammaren vad han nyligen har sagt
i ett föredrag på skogsveckan och gjorde
gällande att vi svenskar visar en tendens
att vilja sätta oss på höga hästar
och beteckna den svenska alliansfria
neutralitetspolitiken som moraliskt mera
högtstående än de staters politik
som har ingått militärallianser. Jag blev
litet förvånad över att höra detta omdöme
från herr Boheman. Inte lär det
väl bidra att inför utlandet — om nu
utlandet lyssnar på våra debatter i kammaren
— skapa förståelse för Sveriges
utrikespolitik och för vårt krav på att
få den respekterad i förhandlingarna
med De sex. Det får väl bli en uppgift
för den man eller de män, som skall
verkställa riksdagens uppdrag att öka
Sverigeinformationen i utlandet, att
lägga till rätta de missuppfattningar som
kan ha uppstått i anledning av sådana
omdömen.

Den svenska neutraliteten är nämligen
inte självbelåten, och vi lider inte
av någon neutralitetshybris. Såsom jag
försökt visa i min lilla tillbakablick nyss
har Sverige tvärtom tidigare varit så
ofta angripet för sin neutralitetspolitik,
och vår neutralitetspolitik är alltjämt
ofta ett sådant irritationsämne för dem
som gör upp ritningarna för en integrerad
ekonomisk politik med en försvarssamverkan
som tyst förutsättning, att

vår upprepade försäkran, att vi står fast
vid denna neutralitet, sannerligen inte
är något uttryck för självrättfärdighet,
utan ett försvar, ett försvar mot dem
som tvivlar på att det där med den
svenska neutraliteten är så rasande viktigt.

Det faktum att man har blivit irriterad
över vårt fasthållande vid neutraliteten
sammanhänger ju med att man räknar
Sverige som en icke ringa potentiell
tillgång på västmaktssidan, om Sverige
kunnat bli medlem av den gemensamma
marknaden. Man vet att Sverige
är ett av de rikaste råvaruproducerande
länderna i Europa med begärliga malmer,
skogsvaror och verkstadsprodukter
intill 85 procent av sin export. Man
vet vidare att Sverige har ett exportöverskott
på EFTA-länderna och ett
kraftigt exportunderskott på den gemensamma
marknaden, därför att vi köper
för halvannan miljard mera i Västeuropa
än vad Västeuropa köper av oss. Man
vet vidare att Sverige utgör en köpstark
marknad med högre inkomst per invånare
än något annat land i Europa förutom
Schweiz, som ligger i jämbredd
med oss. Har verkligen Västeuropa något
intresse av att avstå en sådan marknad?
Nej, vi kommer sannerligen inte
tomhänta till förhandlingsbordet!

Men vi har vissa förbehåll. Till förbehållen
hör vårt intresse av att u-ländernas
handel inte diskrimineras i samband
med en vidgad Europamarknad. Man
må försäkra aldrig så ivrigt, att någon
negativ effekt inte är avsedd att inträffa
för u-länderna. Förutom de u-länder,
som via ett europeiskt moderland får
viss andel i den ekonomiska gemenskapen
i Europa, är dock flertalet u-länder
starkt misstänksamma mot ett »ja till
Europa», som i praktiken kan bli ett
»nej» gentemot dem.

En mycket stor del av hösten 1961
ägnade FN:s ekonomiska utskott åt en
handelspolitisk debatt, där u-länderna
med nära nog enformig samstämmighet
varierade temat av misstro mot Europamarknadens
syften och utformning.
Även i samband med den diskussionen

Onsdagen den 14 mars 19(52

Nr 11

sökte sig ofta u-landsdelegater till den
svenska delegationen i utskottet för att
dryfta synpunkter och farhågor.

Det råder inget tvivel om att Sverige
från de nya staternas sida möter växande
anspråk på information och rådgivning.
Enbart sedan 1957 har tillkommit
20 nya självständiga stater i Afrika —•
sedan andra världskriget 25. Mellan dem
föreligger betydande skillnader i historisk
bakgrund, geografisk position, social
och ekonomisk struktur, men gemensamt
har de bakom sig en frihetskamp
som gör att de förenas i en hård
kritik mot allt som de uppfattar som utslag
av kolonialism eller kryptokolonialism
och i en häftig reaktion mot den
rasdiskriminering som så länge hållit
dem nere i av de vita dikterad omyndighet.

Dessa nya stater i FN väntar sig att
få stöd härutinnan av demokratier av
sverigetyp. Detta ställer stora anspråk
på våra beskickningar i de nya jäsande
världsdelarna. Det ställer vidare stora
anspråk på den utåtvända sverigeinformationen.
Delegationer från de nya länderna
kommer allt tätare till Bromma
för att se Välfärdssverige på ett par dagar
och suga i sig upplysningar om
sjukförsäkring, kooperation, näringsliv
och fackföreningsrörelse. Det behöver
utarbetas alltmer skriftlig dokumentation
för att stödja de svenska myndigheterna
i ett sådant upplysningsarbete. På
information från Svenska institutet och
annan sverigeinformation kommer således
efterfrågan bara att öka.

Men de nya länderna ställer också anspråk
på oss i vår FN-politik. I höstas
riktades de mest lidelsefulla demonstrationerna
just mot kolonialismen. FN:s
utskott för förvaltarskapsfrågor har
kommit alltmer i brännpunkten för det
politiska intresset, och jag är glad att
kunna säga att Sverige där har haft
en utomordentligt kunnig och aktiv representation,
som under den senaste
höstsessionen varit oförtröttlig i att leta
upp konstruktiva förslag för att rucka på
de fastlåsta positionerna. Samtidigt företräddes
inför utskottet det ofria Syd -

Ang. Sveriges utrikespolitik
västafrika av en grupp petitionärer, som
tagit sig ut ur landet och bland vilka
befann sig två svenska stipendiater —
sydvästafrikaner från Stockholm och
Lund.

Det har alltså på senare år blivit betydligt
mer av färgstarka anföranden i
FN med appeller mot förtryck och kolonialanda,
och Sveriges stämma —
praktisk, nykter och ganska lågmäld —
fyller en funktion i den stora opinionskören.
Men vi har ingen anledning att
förhäva oss över vår klokhet och erfarenhet
eller tro att världens medelpunkt
ligger närmare Stockholm än exempelvis
Léopoldville eller Khartoum. Det finns
nya afrikanska stater, vilkas FN-delegationer
inger den allra djupaste beundran
för sin intelligens, mogenhet och sans.
Det Afrika som vi i höstas upplevde i
FN såsom kollektiv gav i övervägande
grad ett positivt och löftesrikt intryck.
Ibland tycker väl afrikanerna att de
gamla europeiska staterna är för närsynta.
Det var svårt för dem att engagera
sig varmt för Berlinfrågan och tänka
sig att den skulle kunna utlösa ett atomkrig
med risker för mänskligheten på
alla kontinenter. Däremot uppfattade de
mer än väl den utmaning som ligger i
kärnvapenproven och uttryckte den förhoppningen,
att Genévekonferensen, som
öppnas i dag, skall kunna leda till något
resultat som begränsar åtminstone
upprustningen med kärnvapen. I den
förhoppningen står nog i dag en hel
värld samlad. Detta tål att upprepas
och understrykas än en gång i den utrikespolitiska
debatten på tröskeln till
morgondagen.

Herr BOHEMAN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall inte polemisera
mot statsrådet Lindströms framställning
här. Den är i allt väsentligt både
riktig och vältaligt framförd. Jag vill
bara understryka en enda tilläggssynpunkt
till vad statsrådet anförde.

Det är alldeles klart att genom de nya
staternas tillkomst, deras inflytande i
FN o. s. v., har blicken vidgats inte

Nr 11

Onsdagen den 14 mars 1962

Ang. Sveriges utrikespolitik
minst hos oss själva. Vi har fått nya förbindelser
med nya stater, som ofta har
velat träda i närmare kontakt med oss
därför att Sverige är ett land som har
rykte om sig att vara stabilt och ha bra
institutioner. Dessa förbindelser med de
nya staterna har emellertid trots allt
kanske ändå någon gång medfört att
vi underskattat betydelsen av att bibehålla
en intim kontakt med och stor
förståelse för våra europeiska vänner.
För många av dem har hela den kolonialdebatt
som ägt rum i FN och som
varit mycket ensidig känts utomordentligt
pinsam. Jag vill bara understryka,
att vi och vår delegation i FN inte får
glömma, att vad kolonialmakterna har
gjort för de nya fria staterna har varit
mycket mer än vad som i allmänhet nu
vinner erkännande. Vi bör heller inte
glömma bort att då och då ett förståelsens
ord även till dem som i själva verket
står oss närmare än både Ghana och
Guinea kan vara av betydelse.

Herr VIRGIN (h):

Herr talman! Bland de krav som vi vill
ställa på svensk utrikespolitik står
främst det kravet att den skall kunna
säkra vår frihet och självbestämmanderätt
och att detta om möjligt skall ske
utan att vi blir indragna i krigiska konflikter.
Som metod för en sådan politik
liar vi valt frihet från anknytning till
något av maktblocken. Det är emellertid
självklart att vi ändock i hög grad är
beroende av dessa maktblock och av förhållandena
mellan dem. Så t. ex. är den
styrkebalans som nu råder mellan stormakterna
i öst och väst för oss av vital
betydelse, ty den innebär att även vår
måttliga styrka av båda måste betraktas
med en viss respekt. Den blir en marginalkvantitet
som kan förskjuta balansen
till nackdel för den som gör oss till
sin motståndare. Ju jämnare balansen
är och ju större vår styrka är desto ovilligare
måste också en i och för sig högst
överlägsen stormakt vara att engagera
sig i konflikter mot oss.

Samtidigt ligger det i sakens natur att
båda stormaktsblocken oavlåtligt försö -

ker vidtaga åtgärder som kan förbättra
styrkebalansen till egen fördel. Det är
en kamp som pågår ända in på våra knutar,
och som vi sannerligen inte med särskilt
lugn kan åse. Vi har i vår hand nyckeln
till viktiga strategiska värden: det
är östersjöinloppen, Nordkalottens viktiga
basområden och mellersta Skandinavien
med dess betydelse från luftförsvarssynpunkt.

Den pågående militärtekniska utvecklingen
synes snarare öka än minska dessa
strategiska värdens begärlighet. De
amerikanska robotbeväpnade atomubåtarna
bär sitt viktigaste operationsområde
utanför Nordkalottens kuster och
skulle lättast kunna bekämpas från baser
där, den sovjetryska ubåtflottans effektivitet
skulle öka betydligt om den
kunde baseras vid Atlantkusten och mellersta
Skandinaviens värde ur luftbevaknings-
och luftförsvarssynpunkt ökar.
Den ökningen blir betydande om och när
metoder framkommer för effektiv bekämpning
av långdistansrobotar i luften.

Nu är det klart att svenskt territoriums
begärlighet minskar om vart och ett av
stormaktsblocken vet att detta territorium
inte står till förfogande för någon.
Fn fast politik, förmåga att skapa tilltro
till den och till vår beslutsamhet att utveckla
all vår styrka för att hävda den
är därför viktiga medel att bevara freden.

Under senare år har vi vant oss vid
att leva under så hög internationell
späning att minsta lilla lättnad väcker de
ljusaste förhoppningar. Man talar faktiskt
nu om avspänning och vår i luften.
Upprustningen runt omkring oss talar
ett helt annat språk. Sista året har
Sovjetunionen höjt sina försvarsanslag
med 45 procent, Västtyskland med 35,
USA med 15 procent o. s. v. Rustningarna
är större nu än de någonsin bär varit
i fredstid.

Balansen mellan stormakterna är i viss
mån en terrorbalans, som grundar sig på
att båda stormaktsblocken besitter möjlighet
att tillfoga varandra skador av sådan
omfattning att de synes omöjliga
att överleva för någon nation. För att

Onsdagen den 14 mars 1962

en sådan balans skall föreligga måste
förmågan att tillfoga en motståndare letala
skador kvarstå även efter ett överraskande
anfall som direkt tar sikte på
att minska denna förmåga. Balansen
kommer härigenom att ligga på en oerhört
hög nivå. En annan följd är att
styrkeförhållandena inte behöver vara
lika i och för sig. Det kan vara rätt stora
skillnader; terrorbalans föreligger ändock
så länge var och en av parterna
har förmåga att under alla förhållanden
— alltså även efter ett anfall — tillfoga
den andra dödliga skador.

Det är sannolikt att förefintligheten
av denna balans minskar risken för att
ett storkrig skall utbryta. Det finns intet
att vinna på någonting som skulle innebära
en katastrof för alla engagerade.
Emellertid har själva vetskapen om detta
utnyttjats och kommer väl också i
fortsättningen att utnyttjas som underlag
för begränsade aggressioner. Om målet
för en aktion sätts så lågt, att det inte
rimligen kan motivera ett storkrig, räknar
man kallt med att få fullfölja aktionen
och att kunna hålla den begränsad.
Det har alltså visat sig att våldshandlingar
kan utföras i terrorbalansens
skugga utan att risken för terror verkat
tillräckligt avhållande. Vill man därför
hindra också begränsade våldshandlingar,
måste man eftersträva jämvikt även
på lägre nivåer. Det är sannolikt en anpassning
efter sådana erfarenheter, som
tar sig uttryck i västmakternas nu inledda
ganska avsevärda förstärkning av de
konventionella stridsmedlen. På lägre
nivåer har nämligen östblocket nu en
betydande övermakt.

Ätt det således råder en skillnad i
krigspotentialens natur mellan öst och
väst är viktigt att observera. Förhållandet
tar sig uttryck på många sätt, inte
minst genom att det försvårar uppgörelser
om rustningsbegränsningar. Älla är
naturligtvis i princip överens om att det
skulle vara utomordentligt angeläget att
kunna reducera det storpolitiska spänningsläget
och att därefter finna former
för en sänkning av den totala rustningsnivån,
och då helst en högst avsevärd
sänkning. En sådan kan dock bara be -

Nr 11 61

Ang. Sveriges utrikespolitik
dömas vara möjlig och önskvärd om den
kan ske utan någon rubbning av balansen,
och kravet på detta blir starkare
på ju lägre nivå som balansen slutligen
lägges.

På grund av olikheterna i krigsmakternas
uppbyggnad måste nedrustningsöverläggningarna
åtminstone delvis röra
sig kring förhållanden som bara med
största svårighet kan jämföras. När det
gäller kärnstridsmedel måste dessutom
varje åtagande bygga på en absolut visshet
om att även motparten in i detalj
fullföljer sina motsvarande skyldigheter.
På så sätt uppkommer det kontrollproblem,
som har blivit så betydelsefullt
vid alla diskussioner om nedrustning nu
för tiden. Om vi skall deklarera oss villiga
att även för vår del ta konsekvensen
av eventuella internationella överenskommelser
på det aktuella området
— och det är väl självklart att vi skall
göra — blir kontrollens effektivitet ett
livsvillkor även för oss, som vi sannerligen
inte kan negligera.

Den överenskommelse mellan stormakterna,
som man i dagens situation inför
de nya förhandlingarna möjligen i första
hand kan våga hoppas på, skulle väl vara
ett förbud mot atomsprängningar.
Även ett sådant begränsat resultat av
förhandlingarna skulle dock kunna ha
en betydande effekt. Visserligen skulle
det inte hindra en fortsatt tillverkning
av nu utexperimenterade bombtyper och
alltså inte att terrorbalansen kan läggas
på en ännu högre nivå, om detta av någon
av stormakterna skulle anses önskvärt,
men ett provstopp skulle kunna effektivt
hindra konstruktion av nya typer
av kärnladdningar, och det vore viktigt
nog. För att ett provstopp skall ha denna
verkan måste det emellertid dels få
en avsevärd varaktighet, så att det inte
bara kan utnyttjas för konstruktionsarbeten
och sedan sägas upp så snart det
blir behövligt att prova nykonstruktionerna,
dels — som jag nyss sade ■— vara
förenat med en omfattande kontroll. Att
så blir fallet är särskilt viktigt, därför
att ett slag av atomstridsmedel, som
sannolikt står nära i tur att bli framtaget,
är små kärnladdningar, direkt

Nr 11

Onsdagen den 14 mars 1962

Ang. Sveriges utrikespolitik
användbara för taktiska syften. Prov
med sådana laddningar kan inte säkert
konstateras med hittills använda metoder,
varför nya former för kontroll är
nödvändiga.

Utvecklingen i fråga om små kärnladdningar
har ett särskilt intresse för
oss. Det anses knappast sannolikt att
vi i en konflikt skulle bli utsatta för angrepp
med kärnvapen av terrortyp. Vi
kan självfallet bli hotade med det, om
ett sådant hot skulle anses kunna bryta
vår motståndsvilja, men i övrigt skulle
en motståndare ha föga att vinna med
sådana medel.

När det gäller mindre kärnladdningar
ligger frågan annorlunda till. En angripare
skulle med sådana avsevärt kunna
minska vår motståndsförmåga. Detta
skulle dels bero på den ökade vapeneffekten
i och för sig, dels på den större
spridning av försvarskrafterna som
framtvingas och som är särskilt ogynnsam
gentemot en fiende, som inte behöver
ålägga sig en sådan spridning utan
kan anfalla koncentrerat mot viktiga
mål. Även om kärnvapen över huvud taget
inte skulle komma till användning
vid ett anfall mot oss — det kan mycket
väl vara tänkbart i ett läge, där man vill
hålla en konflikt begränsad — kan vi
ändå aldrig lita på att en motståndare
avstår från att utnyttja de resurser, som
han har till sitt förfogande. Inget krig
i atomåldern kan vara fritt från överväganden
om kärnvapens insättande.
Man måste alltid räkna med att sådana
vapen kan komma att användas och i sitt
uppträdande handla därefter. Det är därför
ett vitalt intresse för vårt land att
förhindra tillverkning av sådana små
kärnladdningar, som genom sin lätthanterlighet
och sin kontrollerbara begränsning
av skadeverkningarna mer och mer
suddar ut gränserna mot de konventionella
vapnen. Detta intresse är enligt
min mening så vitalt att vi, om det inte
kan tillgodoses, måste dra konsekvenserna
härav och sannolikt också själva anskaffa
dylika vapen.

Det råder en allmän och naturligtvis
högst förståelig ovilja världen över mot
en utvidgning av kretsen av de länder

som har tillgång till kärnvapen. Ett ökat
antal sådana länder ökar risken för konflikter
och minskar möjligheten att hålla
de konflikter, som ändock kan uppstå,
under kontroll. För stormakterna skulle
en sådan utvidgning inte bara innebära,
att deras storpolitiska dominans försvagades,
utan också att deras vandring på
vulkanens rand skulle bli än vanskligare
genom risken för oberäkneliga sekundära
eruptioner. Man frågar sig då:
Skulle inte möjligen de ökade riskerna
kunna verka på så sätt, att de understryker
nödvändigheten av att avstå från
den farliga vandringen?

En vidgning av kärnvapenmakternas
krets skulle i så fall ha en önskvärd effekt,
nämligen att förbättra förutsättningarna
för nedrustning och provstopp
när det gäller kärnvapen. Hur därmed
än kan förhålla sig, så torde under alla
omständigheter realistiska och effektivt
kontrollerade internationella överenskommelser
vara det enda medel som står
till buds för att hindra en ökning av antalet
atommakter. Den ökningen är annars
mycket snart ett faktum, vad vi än
kan tycka om saken.

Våra svenska åtgärder måste vidtagas
mot denna bakgrund. Situationen, som
den i verkligheten är, kräver att vi bibehåller
så stor handlingsfrihet som över
huvud taget kan stå oss till buds. Den
dag vi blir tvungna att träffa ett avgörande
•— och den dagen är kanske inte
så avlägsen — måste vi kunna fatta det
beslut, som bäst gagnar våra egna och
troligen i så fall också alla andra fredliga
nationers verkliga intressen.

Herr MÖLLER (s):

Herr talman! För många talare i dagens
debatt har det fallit sig naturligt
att anknyta till den nedrustningskonferens
som just denna dag öppnas i Geneve
med deltagande av 17 stater —
egentligen skulle antalet ha varit 18,
men till all beklämning har Frankrike
vägrat att deltaga; det är på annat sätt
Frankrike bereder hopp åt världen,
nämligen genom den snara fred i Algeriet
som man väntar på.

Onsdagen den 14 mars 1962

Nr 11

Nedrustningskonferensen är, såsom
här framhållits, ett nytt försök till de
många som under decennierna gjorts för
att bemästra ett av de svåraste av alla
melianfolkliga problem: nedrustningen.
Detta är ett mål värt att anstränga sig
för att nå. Med den omfattning rustningarna
i dag har, med den tyngande
ekonomiska börda de utgör, med den
förintande verkan de nya vapnen besitter,
blir nedrustningen av livsavgörande
vikt för folken.

Den brittiske kärnfysikern och nobelpristagaren
Patrick Blackett skriver i senaste
numret av New Statesman om vägen
till nedrustning. Han erinrar där
om den ryske försvarsministerns Malinovskijs
uttalande, att Sovjet har en
kärnvapenstyrka tillräcklig för att förstöra
alla viktiga industriella, administrativa
och politiska centra i USA samt
i de länder som upplåter baser åt USA.
Blackett tolkar uttalandet på det viset, att
för en sådan förstörelse skulle »bara»
behövas 1 000 megaton. Med 200 000
människor dödade per megaton skulle
en dylik attack döda 200 miljoner människor.
Detta på 1 000 megaton; 1 megaton
motsvarar som bekant en miljon
ton trotyl. Men, säger Blackett, USA beräknas
ha en kärnvapenstyrka i lager
på 30 000 megaton — trettio gånger mer
än som behövs för den av Malinovskij
nämnda förstörelsen. 30 000 megaton
lagrade i USA — det betyder en kärnvapenstyrka
som motsvarar 150 ton trotyl
på var och en av alla Sovjets 200
miljoner invånare.

Detta är inte enbart en svindlande
tanke — det är historiens största vanvett
och största hot som ligger i denna
kapprustning med kärnvapen. Dessa
krafter är bundna, men de kan släppas
lösa om det går illa. Och folkens historia
är fylld av berättelser om hur det
gått illa.

Jag nämner dessa data som bakgrund
til! den i dag öppnade Genévekonferensen.
Vem ville inte hoppas på framgång
för de sjutton i Geneve? Men vem vågar
eller kan i dag hoppas ens på en begränsad
framgång? Nedrustningskonferenser
har kommit och gått, men upp -

Ang. Sveriges utrikespolitik
rustningen har fortsatt med alltmer
destruktiva vapen, såsom Rickard Sandler
erinrat om. Ett stort politiskt spel
hålls i gång med nedrustningen som instrument.
Den bittra sanningen är att
nedrustningsfrågan i det kalla krigets
tid har blivit ett politiskt vapen makterna
emellan.

Man behöver inte betvivla de stora
och bestämmande makternas vilja att
begränsa rustningarna. De hyser säkert
en allvarlig önskan därom i och för
sig, men starkare än så är fruktan att
förlora ett försprång eller önskan att se
en marginal inknappas. Misstron mot
motparten i det kalla kriget är mäktigare
än viljan till nedrustning. Man kan
heller inte se bort ifrån att rustningarna
numera har blivit av sådan betydelse
för samhällsekonomien att detta
verkar som inbyggda bromsar på strävandena
till nedrustning. Den starka
ökning av rustningskostnaderna som
har skett under det senaste året i Amerika,
i Sovjet och flera andra länder har
verkat mycket stimulerande på den ekonomiska
konjunkturen.

Rustningar vållar i och för sig spänningar,
men främst får de ses som reflexer
av internationella politiska spänningar,
och det är svårt att tänka sig
en nedrustning, om inte dessa spänningar
först minskar. Herr Boheman
var inne på denna turordning. Den har
utförligare analyserats av den amerikanske
diplomaten Georges Kennan,
som i ett av sina arbeten säger följande
om denna turordning: »Att försöka få
bort rustningarna innan man avlägsnat
de väsentliga intressekonflikterna är att
spänna vagnen för hästen . . . Först när
denna spänning har lättats kommer det
att finnas verkliga utsikter till nedrustning,
och först då kommer allt detta
mödosamma förberedelsearbete att ge
någon avkastning.»

Slutsatsen av detta resonemang blir
inte att nedrustningskonferenser är onödiga
eller att vi kan sitta med armarna
i kors. Opinionsbildning och förberedelser
i nedrustningsfrågan måste oavbrutet
fortsätta. Men man kan inte hoppas
på verkliga resultat förrän de politiska

Nr 11

Onsdagen den 14 mars 1962

Ang. Sveriges utrikespolitik
spänningar är borta som utgör de primära
orsakerna till rustningarna.

I dag är dess värre förutsättningarna
sämre än för några månader sedan på
grund av den ryska provserien och på
grund av USA:s ultimativa besked att
sätta i gång atmosfäriska kärnvapenprov
i april, om inte någon överenskommelse
uppnås i Geneve. Lyckas man inte i
Geneve, får man vara beredd på stegrat
tempo i kapprustningen och en lång
väntan innan nästa försök till rustningsbegränsning
kan göras. Med tanke
liärpå välkomnar man utrikesminister
Undéns plan på s. k. atomvapenfria
zoner som framlades i höstas i FN.
Rundfrågan går nu vidare till FN:s
medlemmar om deras inställning till
denna plan. Det är glädjande att Sveriges
svar har kunnat lämnas under så
påfallande enighet mellan partierna.

Jag hyser alls ingen övertro till Undén-planen.
Även om ett större antal
stater skulle ansluta sig till dess tankegång,
bör man inte överskatta den praktiska
eller moraliska effekten härav på
kärnvapenmakternas handlande. Moral är
inte det sämsta bland vapen, men dess
effekt på stormakter har aldrig varit
särskilt framträdande. Men Undén-planen
kunde dock i bästa fall ge ett väsentligt
bidrag, nämligen om den kan
medverka till att hindra spridningen av
kärnvapen till flera länder. Däri ligger
sannolikt planens största potentiella
möjligheter, och det skulle inte vara någon
ringa vinst, om den gav ett sådant
praktiskt resultat, eftersom riskerna
ökar i världen för varje land som kommer
i besittning av kärnvapen. Jag kan
inte upphöra att förvåna mig över att
en svensk politiker, därtill partiledare,
just i dessa dagar begär att den svenska
regeringen skall bifalla överbefälhavarens
hemställan att få göra en utredning
om svenska atomvapen. Tidpunkten
för en sådan framstöt kunde icke
vara sämre vald.

En fråga av mindre universell räckvidd
än nedrustningen men av stor betydelse
för oss är Sveriges förhållande
till den västeuropeiska marknaden, och
det är med stort intresse man avvaktar

EEC:s svar på de tre neutrala staternas
ansökan om associering. Trots de kritiska
röster som höjts ute på kontinenten
mot de neutralas associering har
man svårt att tro att EEC skall vända
tummen nedåt för de neutrala staterna.
EEG, liksom USA, kan inte ha något
egentligt intresse av att de neutrala
småstaterna — varav Sverige och Österrike
har karaktären av randstater
mellan de östliga och västliga blocken
— skulle utestängas från den västeuropeiska
handelspolitiska gemenskapen.
De hör dock dit och gör en värdefull
insats. Det har antytts att de kritiska
uttalanden som från svensk sida har
fällts om sexstaterna skulle kunna negativt
påverka det slutliga resultatet.
Jag tror att det är ett ytligt betraktelsesätt.
Avgörandet ligger nog på ett annat
plan, nämligen i det dilemma som uppstått
för sexstaterna, när de för första
gången konfronterats med neutrala staters
ansökan och i deras attityd till
neutrala stater.

Man kan ha sina invändningar mot
att ett antal av de rikaste nationerna i
världen sluter sig samman i en mer eller
mindre sluten politisk-ekonomisk klubb
såsom EEC gjort. Åtskilliga vådor är
förenade därmed, inte minst i relationerna
till de fattiga länderna. Om protektionismen
skulle bli bestående i EEC,
skulle dessa nackdelar efter hand framträda
alltmer. Man har dock skäl att
tro på motsatsen, inte minst genom president
Kennedys nystartade och hoppingivande
offensiv för att pressa ned
tullarna. Med denna reservation om protektionismen
måste man dock se på
EEC:s grundläggande syfte som något
positivt och nyskapande. Det politiska
syftet är främst att utesluta krig mellan
Frankrike och Tyskland genom att upprätta
intim politisk och ekonomisk samverkan.

Man behöver inte dela EEC:s s. k. politiska
filosofi för att erkänna och bejaka
värdet av en sådan gemenskap som
bidrar till att hindra krig mellan folk
som genom tiderna har varit varandras
s. k. arvfiender. Vad som nu sker i Västeuropa
är otvivelaktigt konstruktivt och

Onsdagen den 14 mars 1962

Nr 11

hoppingivande. Om man på närmare håll
de senaste åren har sett de fransk-tyska
relationerna i gränstrakterna, inser man
att det är något väsentligt nytt som sker
i dessa folks och Västeuropas historia.
Den gamla föreställningen om »arfiendskap»
verkar vara spårlöst borta. Reselivet
är livligt mellan de båda länderna.
En ny ömsesidig förståelse på saklighetens
grundval håller på att växa sig
stark. Det är ingen tvekan om att det
samarbete som inletts efter kriget och
som under senare år har drivits fram
på toppnivå inom EEC och på annat
sätt har sin motsvarighet allt längre ner
i folkens skikt. Det är inte säkert att
krig för alltid är bannlyst mellan Västeuropas
länder. Det är inte på något
sätt säkert. Men vad som skett efter kriget
och senare genom EEC har gjort
ett krig mellan dessa länder mindre sannolikt
och har inriktat tanken på fred
och samverkan. Jag vill gärna säga att
jag anser detta vara ett grundläggande
perspektiv på EEC. Jag vill starkt understryka
detta.

Det är för Sveriges ekonomi och näringsliv
av självklar vikt att vi kommer
innanför den gemensamma tullmuren
i EEC. Därom råder inga delade meningar.
För att nå det målet har vi anledning
att sträcka oss mycket långt,
självfallet med de garantier och särregler
som neutralitetspolitiken kräver. Med
anledning särskilt av vad herr Lundström
tog upp i dag vill jag säga, att
jag tycker det är allvarligt när vi försöker
markera de olikheter i neutralitet
som kan finnas mellan Sverige, Schweiz
och Österrike. De tre småstaterna har
ingen anledning att skapa en uppfattning,
att det finns tre olika slag av
neutralitet, så mycket mindre som Österrike
långt innan det blev bundet av
statsfördraget med stormakterna i parlament
och folkopinion var klart inställt
på att efterkrigstidens fria Österrike
skulle bli en neutral nation. Det är alltså
ingen politik som påtvingats Österrike
ovanifrån av stormakterna. Jag tycker
att detta argmuent, som har utbrett
sig i den svenska marknadsdebatten, är
irrelevant och kan lämnas därhän.

5 Första kammarens protokoll 1962. Nr 11

Ang. Sveriges utrikespolitik

Regeringen har nyligen genom statsminister
Erlander sagt, att vi kan godtaga
Romavtalets fria gemensamma arbetsmarknad
liksom socialpolitikens harmonisering.
Därigenom har regeringen
på ytterligare två väsentliga punkter betydligt
närmat sig Romavtalet. Jag hyser
ingen som helst tvekan att instämma
även i dessa två punkter och att vi
godtar dem. Vi behöver nog inte heller
dra oss för att acceptera även fria kapitalrörelser
och i långa stycken vara
med om en friare etableringsrätt, även
dessa två väsentliga punkter i Romavtalet.
Det betyder dock inte att vi skall
lämna fältet fritt för varje utlänning att
komma och köpa våra naturtillgångar
eller ledande företag eller att vi skall
spoliera våra möjligheter att bedriva
den fulla sysselsättningens politik. Dessa
värden och möjligheter måste tryggas
för vårt land i framtiden. Vad det
främst skulle gälla i förpliktelser är att
vi i vår lagstiftning inte diskriminerar
utlänningar från EEC-området jämfört
med svenska medborgare.

Allt detta är vitala och grannlaga förhandlingsfrågor,
men det är värt mycket
att knyta an till stormarknaden och
bli med i den ekonomiska dynamik, som
denna marknad otvivelaktigt kommer att
inrymma. Häri ligger kanske det allra
viktigaste på längre sikt, viktigare än
själva tullnivån. Ensamma och lämnade
utanför EEC skulle vi med stor säkerhet
kunna klättra över åtskilliga tullmurar
i Europa och sälja bra även till
EEC-marknaden liksom vi hittills har
gjort. Jag vill erinra om att vi har ökat
vår export till EEC med 11 procent och
till Efta med 10 procent. Jag tror i likhet
med en känd bankman som uttalade
sig häromdagen, att ingen katastrof
skulle inträffa, men vi skulle riskera att
hamna utanför stormarknadens dynamiska
impulser och kraftkällor och med
tiden se våra marknader krympa genom
den inre lojalitet som man måste räkna
med inom stormarknaden. Den tanke
som i en del fall har förts fram i den
svenska debatten, att vi i så fall skulle
kunna kompensera oss på andra marknader,
är fylld av illusioner.

Nr 11

Onsdagen den 14 mars 1962

Ang. Sveriges utrikespolitik

Även som associerad med EEG måste
Sverige dock fortsätta att medverka till
att pressa ned tullarna i Europa och
världen i övrigt, EEC:s tullmur liksom
andra tull- och handelshinder. GATT och
OECD är därvid lämpliga organ. Det
är med viss besvikelse man noterar hur
tyst och stilla det har blivit kring OECD
i dess nya gestalt. Det var inte den effekten
man tänkte sig när USA och Kanada
kom med som medlemmar. Svenska regeringen
bör inte förtröttas att ta initiativ
för att ge ny vitalitet åt OECD och
även GATT samt främja deras syften.

Herr talman! Även en stormarknad i
Västeuropa med 300 miljoner människor
är en alltför snäv krets och bör endast
bli en etappstation på vägen mot en
friare världshandel och en universell
marknad.

Herr HERNELIUS (h):

Herr talman! Svensk militär personal
har sedan 1950 verkat i Förenta Nationernas
tjänst i åtskilliga länder, i Kashmir,
Palestina, Grekland, Egypten, Libanon,
Korea, Gaza och Kongo. 1 Gaza
har ett relativt omfattande uppdrag fullgjorts
sedan 1956 och för närvarande
finns där omkring 450 svenskar.

Det mest uppmärksammade uppdraget
har emellertid rört Kongo, och det påbörjades
som bekant i mitten av juli
1960. Det har uppmärksammats inte
blott på grund av sin omfattning utan
även på grund av sina internationella
konsekvenser. För oss här hemma har
det även trätt i förgrunden därför att
svensk militär trupp för första gången
på 150 år enligt ett här hemma givet
uppdrag deltagit i militära aktioner,
varvid bl. a. jetplan kommit till användning.

Detta faktum är, herr talman, redan i
sig så uppseendeväckande, att det skulle
motivera utgivandet av en blå bok,
en aktsamling innefattande bl. a. akter
växlade mellan FN-högkvarteren i New
York och i Kongo samt svenska utrikesdepartementet.
Än mera motiverat ter
sig utgivandet av en sådan blå bok, när

man konstaterar att en rad inför allmänna
opinionen oklara eller dunkla punkter
föreligger. Låt mig nämna några. Vem
gav den ursprungliga aktionsorden under
septemberkrisen i Ratanga? Olika
och varandra helt motstridiga uppgifter
föreligger. Vilka allmänna direktiv erhöll
under denna tid FN-truppernas ledning
i Katanga? Enligt uppgift begärde
FN:s generalsekreterare Dag Hammarskjöld
flyghjälp från Sverige under en
kritisk period. Hur handlades denna
framställning av svenska regeringen? Jag
talar alltså om händelserna före Ndolakatastrofen.

På liknande sätt torde ökad klarhet
kunna vinnas rörande ordergivningen
och direktiven i samband med striderna
i Katanga i december. Naturligtvis
utgår man från att svenska regeringen
noga förvissat sig om att utfärdade allmänna
operativa direktiv givits av behöriga
instanser. Även innehållet i den
promemoria som statsrådet Ulla Lindström
och ambassadör Agda Rössel enligt
svenska regeringens beslut och efter
utrikesnämndens hörande i början av
december överlämnade till FN :s generalsekreterare
U Thant borde publiceras.
Har svenska regeringen därefter låtit
framföra liknande synpunkter till
FN?

Åtskilliga fler frågor skulle kunna ställas
av denna art, men jag nöjer mig med
dessa exempel. Redan de synes mig, herr
talman, belysa behovet av en aktsamling.
Måhända kan och bör den icke
utkomma nu, men den bör förberedas
redan nu så att onödig tidspillan undvikes.

Just nu pågår uttagningen av militär
personal till en ny bataljon, vilken alltså
skall tjänstgöra ytterligare 6—7 månader,
d. v. s. till inemot slutet av detta
år. Generalsekreterare U Thants förhoppning
att FN:s militära insats i
Kongo skulle avslutas i sommar synes
efter vad nu kan bedömas icke kunna
förverkligas. Men är det meningen att
den bataljon, som nu uttages, i sinom tid
skall ersättas av en ny, eller överväger
regeringen att på något sätt söka tidsbegränsa
det svenska militära deltagan -

Onsdagen den 14 mars 1982

Nr 11

det i Kongo? För närvarande finns där
cirka 850 man och totalt torde 1300
svenska militärpersoner vara sysselsatta
i FN:s tjänst. Det är ett för våra förhållanden
och med hänsyn till de kategorier
det gäller icke obetydligt antal. Nog
borde det bland de 104 nationerna i FN
— varav dock givetvis ett stort antal av
skilda skäl icke kan komma i fråga för
att ställa trupper till förfogande — finnes
förståelse för om Sverige efter närmare
två och ett halvt år och med tanke
på våra övriga militära insatser ville
tidsbegränsa det uppdrag vi erhållit i
Kongo. Kanske anser regeringen att mot
slutet av detta år behov inte längre finns
av FN-militär i Kongo. Måhända är denna
bedömning riktig. Men skulle denna
mening vara felaktig — hur blir vår bedömning
då?

I regeringsdeklarationen, herr talman,
står angivet att det är en grundlinje i
den svenska politiken att främja sammanhållning
och samarbete mellan de
nordiska länderna. Detta uttalande ger
anledning till några tillbakablickande
reflexioner.

Den 9 februari 1949 hölls i denna kammare
en utrikesdebatt. I sitt inledande
anförande uttalade då statsminister Erlander
sin djupa besvikelse över att förhandlingarna
om ett nordiskt försvarsförbund
hade misslyckats. Själv hade
statsministern på ett erkännansvärt sätt
satt in sin kraft och använt alla sina
fullmakter — kanske litet därtill — för
att förhandlingarna, sedan de en gång
inletts, skulle gå i lås. Herr Erlanders
besvikelse var så stor att han i ett tal
dessförinnan hade konstaterat: »Det här
är ett tillfälle som kanske endast återkommer
för våra folk med århundradens
mellanrum. Tydligen är uppgiften
för stor för oss som är samlade här i dag.
Det kanske blir nästa generations gärning
att nå ett resultat.»

Från alla de demokratiska partierna
fick herr Erlander den 9 februari 1949
motta tacksamhetsbetygelser för att han
i det inträdda läget gjort vad i hans
förmåga stått. Om i ett tidigare skede
försummelser eller underlåtenhetssynder
hade begåtts från svenska regeringens

Ang. Sveriges utrikespolitik
sida är en sak, som här icke skall diskuteras.

Det finns som bekant intet ont som
inte har något gott med sig. Misslyckandet
år 1949 medförde ett behov av att
intensifiera det nordiska samarbetet
inom andra områden och på ny och vidare
plattform, en parlamentarisk. Initiativet
togs av den danske statsministern
Hans Hedtoft den 13 augusti 1951,
och den händelseutveckling som sedan
förde fram till Nordiska rådets bildande
är just i dessa dagar skildrad i en uppsats
av en aktad, tidigare medlem av
denna kammare, professor Nils Herlitz,
själv en av den nordiska tankens mest
energiska förkämpar.

Tio år senare, år 1959, begravdes ett
annat stort nordiskt projekt, den nordiska
tullunionen. Jordfästningen ägde
rum i Kungälv, och i dagens läge kan
man blott beklaga att inte heller den tanken
gick att förverkliga. Besvikelsen
blev störst i Finland, vars lands representanter
ej heller i förväg hade informerats
om att de skulle närvara vid en
begravning och icke vid ett dop. Om
någon 1959 hade kunnat skåda in i framtiden,
hade han naturligtvis kunnat säga
att regeringarna inte borde ha släppt
taget, att arbetet borde ha gått vidare,
segt och ihärdigt. Men år 1959 var motståndet
mot en tullunion på sina håll i
Norden så starkt, att misslyckandet tedde
sig förklarligt.

Sedan mitten av förra året är det emellertid
uppenbart, herr talman, att vi nu
under samma regerings tid riskerar ett
tredje misslyckande i fråga om nordiskt
samarbete, ett kanske på lång sikt vida
allvarligare än de båda föregående. På
sätt och vis kan detta nya misslyckande,
om det kommer, sägas vara en följd av
1949 års händelser, på sätt och vis inte.
Vi står inför faktum, att de nordiska länderna
tydligen valt olika vägar i fråga
om anknytning till den europeiska marknaden,
och om de svenska förhandlingarna
skulle misslyckas står vi inför risken
att Nordens länder som vilda svanar
flyger åt olika håll — för att citera Hans
Hartwig Seedorf Pedersen. Det är onödigt
att här belysa vilka allvarliga eko -

Nr 11

Onsdagen den 14 mars 1902

Ang. Sveriges utrikespolitik
nomiska och politiska konsekvenser som
skulle följa av den splittring som i värsta
fall kan komma till stånd. Om Norge och
Danmark till skillnad från Sverige anslute-s
som fullständiga medlemmar till
EEC — och Sverige ej kommer med •—
så kommer deras tulltariffer gentemot
oss att höjas, liksom vi också möjligen,
om vi ej associeras, tvingas återställa
våra tullar gentemot dessa grannländer
till nivån före EFTA. Tullmurarna över
Kölen och Öresund, som vi är i färd med
att rasera, skulle alltså i stället byggas
högre än förut, och de skulle markera
en ekonomisk söndring och en internordisk
tulldiskriminering av betydande
mått. En sådan utveckling skulle inge
allvarliga bekymmer, heter det i en auktoritativ
svensk promemoria från förra
året. Detta konstaterande måste sägas
vara i underkant. Kanske de psykologiska
verkningarna på lång sikt blir
värre än de ekonomiska.

Hade då denna händelseutveckling
kunnat förebyggas? Det skulle vara
frestande att närmare gå in på denna
fråga. Visade den svenska regeringen
någon aktivitet, när den i brev av den
25 april 1961 av Danmarks utrikesminister
underrättades om att Danmark
tänkte följa Englands exempel, därest
detta land ansökte om medlemskap i
EEC? Sökte regeringen i detta läge kontakt
med övriga nordiska regeringar för
att undersöka möjligheterna till hel eller
partiell samverkan i fråga om marknadsfrågorna?
Vad skedde före den bekanta
sommarkonferensen i Halland i augusti
månad? Kontakterna i dessa frågor
synes under dessa viktiga vårmånader
har varit ringa mellan de nordiska
regeringarna. Detta är så mycket
mer förbryllande som i varje fall inga
s. k. ideologiska skäl bör ha kunnat
stått hindrande emellan regeringscheferna
i Sverige, Norge och Danmark.

Man har svårt att värja sig för det
intrycket att regeringen under denna
viktiga period intog en påfallande passiv
hållning i förhållande till våra nordiska
grannar. Uppmärksamheten var
tydligen inriktad på andra projekt —
till men för det nordiska samarbetet.

Därför tror jag, herr talman, att få
den här gången är beredda att prisa
statsministern och hans kolleger på
samma sätt som skedde 1949. Vill regeringen
förmå oss att ändra uppfattning
i denna fråga, så kan det bäst ske på
dokumentarisk väg genom framläggandet
av aktmaterial. En sådan dokumentation
vore för övrigt även ur andra
synpunkter högst välkommen.

Uppgiften i dag är emellertid främst
att se framåt. Hur ser det ut nu? Representanter
för Österrike, Schweiz
och Sverige har nära samrått på toppnivå
och på expertnivå. Jag skall inte
ta upp den diskussion om likheter och
olikheter mellan dessa länder som fördes
senast av herr Möller. Jag vill bara
uttala min förvåning över att statsministern
enligt min mening opåkallat och
onödigt ånyo helt identifierat Sveriges
förhandlingsläge med Österrikes ifråga
om EEC. Ett sådant uttalande kan tyvärr
komma att få ätas upp.

Men håller vi nu nära kontakt med
Norge och Danmark ifråga om förberedelser
till presentation av våra synpunkter
på en associering med EEC? Eftersträvar
man att de tre nordiska ländernas
synpunkter t. ex. i fråga om viss
civillagstiftning samordnas i de önskelistor
som från varje land skall presenteras
i Bryssel? Om inte detta sker riskerar
man att även det samarbete som
vi har inom lagstiftningen ändrar karaktär
och att Danmark och Norge anpassar
sin lagstiftning efter EEC-ländernas
och därmed avlägsnar sig från
vår linje. Den politiska splittringen leder
då till nya och andra olägenheter
för vår samverkan.

Därmed är jag inne på målsättningen
för vår utrikespolitik över huvud taget.
Det är alltså med stor glädje som man i
regeringsdeklarationen finner konstaterandet
att det nordiska samarbetet är en
grundlinje i svensk politik. Ibland har
tyvärr nordismen i uttalandena från regeringsbänken
på senare år kommit att
glida undan.

Jag skall inte trötta kammarledamöterna
med någon dokumentation. Synpunkten
i regeringsdeklarationen om

Onsdagen den 14 mars 1962

Nr 11

nödvändigheten i det nordiska samarbetet
kan emellertid inte nog understrykas.
Visst befinner sig Norge och
Danmark i en militärallians, tillkommen
som skydd mot en befarad aggression.
Visst har Sverige valt en annan väg.
Men militära allianser kan vara kortfristiga
företeelser, antingen de finns i
norr eller i söder, i öst eller i väst. I
diskussionen märker man ibland en benägenhet
att utgå ifrån att dagens politiska
och militärpolitiska läge förblir
evigt oföränderligt. Intet kan vara felaktigare.
Kastningarna kan vara både
snabba och överraskande, och ett land,
som den ena dagen finns i ett läger,
kan nästa dag stå i ett annat. Även om
Norge och Danmark är med i NATO
och Sverige är utanför, så bör denna
olikhet icke få hindra oss att inom områden,
där detta är förenligt med våra
länders fastslagna politik, mötas och
samverka.

Låt därför, herr talman, en kontinuerlig,
allsidig nordisk samverkan bli en
fast handlingslinje i vår utrikespolitiska
målsättning. Vår geografiska belägenhet
är en konstant faktor, språksamhörigheten
och folkpsykologisk släktskap är
politiska realiteter. Resetrafiken bär
under de senaste åren mer än tiodubblats
och folken, om än inte regeringarna,
tycks ha kommit varandra närmare
än någonsin tillförne.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag
utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 19.30.

Herr ANDERSSON, TORSTEN, (ep):

Herr talman! Det fanns vid remissdebatten
i januari månad anledning att
efterlysa åtgärder för att stärka Sverige
i den europeiska opinionens uppfattning.
Det var föranlett, i varje fall från
min sida, framför allt av de erfarenheter
som vi gjorde under januarisessionen
med Europarådet.

Det finns anledning att med tillfredsställelse
anteckna, att det sedan dess har
hänt en del på den fronten. Jag vill uttrycka
förhoppningen att de åtgärder,

Ang. Sveriges utrikespolitik
som är avsedda att vidtas kommer till
stånd och att den eller de, som skall
handhava denna verksamhet, verkligen
får sådana resurser att resultatet blir vad
man avser. Men det är alldeles klart,
att om det arbetet skall lyckas är det
nödvändigt att man även här hemma har
klart för sig att varje diskussion om hithörande
saker ändå har någonting att
betyda för dem som skall handhava upplysningsverksamheten
om vårt land.

Man får då inte här hemma ifrågasätta
riktigheten av Sveriges officiella hållning
och den neutrala politik, som vårt
land valt att följa. Det finns också andra
saker som man i sammanhanget bör
iakttaga. Jag tänker särskilt på vad som
har nämnts av statsrådet Ulla Lindström
om våra kontakter med främlingar som
kommer hit. Jag har haft tillfälle att
syssla med deras förhållanden då och då
och funnit att det framför allt är en sak
som är mycket betydelsefull och där
man måste göra något för att förbättra
förhållandena. Yi har många utländska
medborgare, inte minst från Afrika, som
söker sig hit i syfte att utbilda sig vid
svenska utbildningsanstalter. Vi har stora
svårigheter att bereda dem möjligheter
till detta — inte minst ekonomiska.
Vi måste angripa detta problem och försöka
klara ut i vilken omfattning det
skall vara möjligt att ge sådana främmande
studerande dels plats vid våra utbildningsanstalter
och dels det ekonomiska
stöd som är nödvändigt. Ibland
tycker man inte att det är oss riktigt
värdigt att för all del låta dem komma
hit, men sedan hänvisa dem till att skaffa
sig uppehälle och betala sina studiekostnader
exempelvis genom att gå till
restauranger och diska; det är nästan
alltid den sista utväg som återstår. Denna
fråga måste väl ändå i diskussionen
om vårt förhållande till främlingar vara
av mycket stor betydelse. Jag hoppas
verkligen att det på denna punkt skall
tas något initiativ så att det skapas fastare
regler för i vilken grad man kan
ta emot sådana studerande.

Vi har också anledning att titta litet
närmare på vad som sagts i debatten
här i dag. Herr Hagberg deklarerade

Nr 11

Onsdagen den 14 mars 1962

Ang. Sveriges utrikespolitik
bl. a. att det inte skulle vara riktigt, om
man bara hävdade att vår neutralitetspolitik
skulle ha sin grund i att vi hade
att ta hänsyn till andra — han menade
framför allt i det fallet Finland. Han
ansåg att vår deklarerade hållning om
alliansfrihet i hög grad var ett utslag av
egoism. — Vi hade med andra ord anledning
för vår egen skull att inta den position
vi nu har intagit.

Låt mig stanna ett ögonblick vid detta.
Det förhåller sig på det sättet, att i
diskussionen från en hel del håll framförts,
att Sverige skulle ompröva sin alliansfrihet.
Bl. a. har här i landet givits
ut en skrift i frågan, bakom vilken står
Sveriges liberala studentförbund. I skriften
pläderar man för att vår alliansfria
politik skall tas upp till prövning och
att man skall införliva taktiska kärnvapen
med det svenska försvaret. Jag skall
inte gå in på den frågan i och för sig
— man må väl få ha den uppfattningen
att det skall vara så och man må ha rätt
att också plädera för den uppfattningen.

Men vad som är av intresse är den reaktion,
som denna skrift framkallat i
finska kretsar. De liberala studenterna
i Finland ser mycket allvarligt på denna
fråga. De har nämligen i en protestskrivelse
till det svenska liberala studentförbundet
sagt att de åsikter, som framförs
i den svenska programskriften, kräver
ett »kraftigt bemötande inte minst då
Finlands internationella ställning genom
rekommendationernas förverkligande avsevärt
skulle försvåras». Det säges också
i denna skrivelse, att Sveriges och Finlands
gemensamma neutralitet på ett avgörande
sätt bidragit till att den internationella
spänningen i Norden under
de senaste åren trots allt varit mindre
än på andra håll i Europa. Man menar
därför att det inte finns något skäl att
avvika från den politiska linje länderna
hittills följt.

Det framgår av den svenska skriften,
att alternativet till vår nuvarande alliansfria
linje skulle vara ett svenskt
medlemskap i Atlantpakten. Med anledning
därav ställer det finska studentförbundet
ett antal frågor i sin skrivelse.
Man frågar helt enkelt för det första:

Anser Sveriges liberala studentförbund
att ett svenskt medlemskap i NATO vore
ägnat att minska spänningen mellan Öst
och Väst? Man frågar för det andra: Anser
Sveriges liberala studentförbund att
en svensk anslutning till NATO kan ske
utan att avgörande förändringar inträder
i Sovjetunionens nordeuropeiska försvarssystem?
Och man frågar för det
tredje: Anser Sveriges liberala studentförbund
det önskvärt att ett läge skapas,
där militärklausulerna i biståndspakten
mellan Finland och Sovjetunionen eventuellt
måste träda i kraft?

Någon säger kanske nu, att vad man
sysslar med i svenska studentkretsar i
detta sammanhang inte har så stor betydelse.
Jag skall inte diskutera den saken,
men om vi nu tillmäter vad det liberala
studentförbundet säger någon betydelse,
måste vi å andra sidan tillmäta
reaktionen från det finska studentförbundets
sida en hel del värde. Det är
alldeles uppenbart, att dylika funderingar
i hög grad är ägnade att misstänkliggöra
vår hållning i dessa frågor. Jag anser
att det är viktigt att det inom landet
drives en upplysningsverksamhet,
som syftar till att för oss själva klargöra,
varför vi intar vår alliansfria hållning
och vilka förutsättningar den grundas
på och vilka konsekvenser den kan få.
Det är alldeles uppenbart att när dylika
funderingar förekommer i intellektuella
kretsar man kan fråga sig vilket resultat
detta får i kretsar där man är van
vid att lyssna till vad som kommer från
de intellektuella.

Jag tror också att det finns anledning
att titta på andra saker, som diskuteras
här i landet. Det har förekommit uppgifter
i tidningspressen under de senaste
dagarna om att det i den allmänna opinionen
skett en omsvängning i uppfattningarna
om våra skyldigheter gentemot
i första hand u-länderna. Det framgår
därav att det är allt flera inom olika
grupper, som fått den uppfattningen att
vi inte skulle behöva satsa så mycket
pengar på u-länderna och att vi borde
minska vårt bidrag i en del fall, och
detta när vi faktiskt ännu inte haft tillfälle
att ta ställning till det förslag, som

Onsdagen den 14 mars 1962

Nr 11

väntas på riksdagens bord i denna
vecka.

Det står alldeles klart för mig att det
också på denna punkt behövs upplysningsverksamhet.
Det måste i första
hand åvila tidningspressen men också
organisationer, framför allt på det fackliga
och politiska planet. Det måste på
den här punkten bedrivas en upplysningsverksamhet,
som klargör varför vi
har en plikt på detta område, som klargör,
att vi har resurser och därför helt
enkelt har råd att för vår del avstå från
det, som denna hjälp kräver. Jag tror
inte man skall förlägga hela diskussionen
om vad som sålunda kan röra sig
på det här området utanför gränserna
och endast stirra sig blind på hur den
utländska opinionen reagerar, utan man
måste i lika hög grad ägna sin uppmärksamhet
åt vad som rör sig hos oss själva.
De funderingar som vi har här i landet
är naturligtvis ägnade att utgöra ett
underlag för den bedömning, som förekommer
i utlandet.

Jag skulle, herr talman, till slut vilja
konstatera, att vi ändå i den utrikespolitiska
diskussionen numera har kommit
så långt, att vi liksom har skalat
bort de skiljaktigheter som tidigare har
funnits — eller förmenta skiljaktigheter,
som har förstorats och som kanske har
givit anledning till missförstånd på olika
håll. Det måste betecknas som ytterligt
tacknämligt därför att, som det sagts
flera gånger i dag, vårt land befinner
sig i en sådan situation, att vi måste
svetsa ihop alla krafter, som verkar i
rätt riktning. Sverige har en position —
det har inte minst understrukits från
statsrådsbänken tidigare —• som vi har
anledning att slå vakt om. Men skall vi
lyckas med det måste alla hjälpa till.

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (h):

Herr talman! Jag har begärt ordet för
att uttala min stora tillfredsställelse över
den positiva anda till det ekonomiska
samarbetet i Europa och då närmast till
Sveriges ekonomiska associering med
EEC, som kommit till uttryck i regeringsdeklarationen.
Den är ganska otve -

Ang. Sveriges utrikespolitik
tydig på denna punkt och kan inte missförstås.
Det klarlägges att Sverige ligger
i Europa.

Den positiva tonen försvagas inte, såsom
tidigare har förekommit, av reservationer
i det ena eller andra hänseendet.
Inte minst saknas de många orden
om den diskriminering av de underutvecklade
länderna, som skulle bli en
följd.

Deklarationen ger vid handen att regeringen
går till förhandlingsbordet med
en fast vilja att åstadkomma ett positivt
resultat. Hade regeringsuttalandena i höstas
varit hållna i samma anda hade den
oro om regeringens innersta tankar och
vilja, som tidigare på många håll uppstått,
icke kommit till uttryck. Många
missförstånd såväl här hemma som i utlandet
hade kunnat undvikas.

Jag har särskilt fäst mig vid det uttalande
i deklarationen där det heter, att
»vi har intresse av att fortsätta det ekonomiska
samarbetet om andra ekonomiska
frågor än tullar och kvotering».
Detta kan inte tolkas på annat sätt än
att regeringen är beredd att utsträcka
samarbetet längre än till en tullunion.
Detta sammanfaller med näringslivets
önskemål.

Bland andra frågor, som anses kunna
bli föremål för samarbete, angives samråd
om konjunkturpolitik m. in., en
fortsatt harmonisering av arbetsmarknads-
och socialpolitiken, en samordning
på jordbrukspolitikens område
o. s. v. Därom är inte annat än gott att
säga. Men bland exemplen på områden,
där samarbete kan äga rum, saknas i deklarationen
ett väsentligt inslag, de fria
kapitalrörelserna. Att de fria kapitalrörelserna
inkluderas är enligt min mening
en mycket väsentlig sak i detta
sammanhang. För att vårt land skali
kunna anpassa sig efter den hårdnande
konkurrensmiljö, som den större marknaden
kommer att erbjuda, är det nödvändigt
att kapitalrörelserna får fritt
fungera utan hämmande regleringar och
att möjligheter uppstår för utländskt kapital
att investeras i Sverige. De fria kapitalrörelserna
fanns ju i det gamla
Europa före 1914 och var en av hörnste -

Nr 11

Onsdagen den 14 mars 1962

Ang. Sveriges utrikespolitik
narna i det dåvarande systemet. De måste
finnas även nu. Jag utgår ifrån att
den omständigheten, att de fria kapitalrörelserna
inte omnämnes, inte får tolkas
så, att regeringen är negativ på den
punkten.

Jag hoppas att herr Möller rätt tolkade
regeringens ståndpunkt i denna riktning
i hans nyss hållna anförande. För
egen del ser jag de fria kapitalrörelserna
närmast som en förutsättning för att
integrationen skall fungera på önskvärt
sätt. Det är nödvändigt för välståndsutvecklingen,
och det skulle inte medföra
några olägenheter från svensk synpunkt,
såvitt jag kan förstå.

Jag har också det intrycket, att man
inom de sex anser, att endast genom de
fria kapitalrörelserna får man den plattform
för konkurrens på lika villkor länderna
emellan och en någorlunda parallell
välståndsutveckling, som utgör en av
grundtankarna till det hela. Inför de
kommande förhandlingarna, som kommer
att på allvar ta sin början först
fram mot hösten, bär jag fått det intrycket
genom samtal med utländska kolleger
inom handelskammarvärlden, att det tidigare
kanske kärva förhandlingsklimatet
för Sverige på senare tid förbättrats. Det
är anledning att förmoda, att dagens regeringsdeklaration
ytterligare kommer att
förbättra detta klimat. Åtskilligt motstånd
råder emellertid, som måste undanröjas.
Vi skall inte överskatta våra
egna trumfkort vid förhandlingarna.

I regeringsdeklarationen beröres de
speciella problem som neutraliteten, eller
hellre alliansfriheten, uppreser för
associering med EEC för Sverige,
Schweiz och Österrike. Dessa problem
har tidigare behandlats i debatten. För
egen del ser jag problemen principiellt
på det viset, att det förvisso råder en
formell skillnad, och kanske en ganska
stor formell skillnad, mellan dessa tre
länders neutralitet, men att de praktiska
konsekvenserna av neutraliteten med avseende
på associeringen i stort sett —
jag understryker i stort sett — är identiska
för samtliga tre länder.

Herr Lundström berörde med några
ord Rättvikskonferensen, som ägt rum

just i dagarna, och att man där hade
enat sig om fem punkter för det gemensamma
framgångssättet. Det har i en
schweizisk tidning uppgivits att dessa
fem punkter gäller följande undantagsregler
betingade av neutraliteten: rätten
för varje land att självständigt och på
egen hand ingå handelsavtal med länder
utanför EEC, rätten att uppsäga associeringsavtalet,
rätten till egna institutioner
åtskilda från Brysselinstitutionerna,
handlingsfrihet i händelse av
krig. Den femte punkten gäller förhållanden
betingade av den ekonomiska försvarsberedskapen.

Jag vet inte om man på regeringsbänken
är beredd att kommentera denna tidningsuppgift.
Jag föreställer mig att dessa
punkter överensstämmer med vårt
lands intressen och vill också uttala den
förhoppningen att de betingelser, som
neutraliteten i angivna hänseenden uppställer,
kan vinna förståelse från Brysselinstitutionernas
och över huvud från
de sex’ sida.

Herr OSVALD (fp):

Herr talman! Jag skall be att få göra
några helt kortfattade kommentarer till
den del i regeringsdeklarationen som anknyter
till den i dag påbörjade nedrustningskonferensen.
Det sägs bl. a. i regeringsdeklarationen
att den säkerhet som
ligger i maktbalansen eller terrorbalansen,
som det också heter, lätt kan rubmas.
Jag är övertygad om att vi alla är
fullt överens om den saken. Det kan lätt
hända att det blir ett krig av misstag
så länge som man inte har några säkrare
medel mot ett krig.

Det sägs därför också i regeringsdeklarationen
att vi måste arbeta på alt lägga
en fastare grund under fredsförhoppningarna,
och det är väl en sak som vi
alla är fullt överens om.

Ett av medlen för att skaffa en sådan
fastare grund är en effektiv hjälp åt de
fattiga folken, de svältande folken. Jag
skulle vilja erinra om ett gammalt kinesiskt
ordspråk som säger att det är svårt
att skilja mellan rätt och orätt när magen
är tom. Det är en sanning som man

Onsdagen den 14 mars 1962

Nr 11

Ang. ersättning till städerna för mistad tola;

tyvärr ofta har anledning att erinra sig
då man ser på förhållandena bland de
svältande folken. Det är också enligt
min mening riktigt som det uttalas i regeringsdeklarationen
att den hjälp som
ges de fattiga folken i största möjliga
utsträckning bör lämnas genom Förenta
Nationerna, vilket naturligtvis ingalunda
utesluter att vi också bör lämna
hjälp på bilateral basis.

Ett annat medel för att lägga en fastare
grund under fredsförhoppningarna
är enligt min mening, och jag förmodar
även regeringens, att försöka utveckla
Förenta Nationerna till ett mera fullvärdigt
instrument för det internationella
fredsarbetet. FN:s generalförsamling är
ingalunda någon lagstiftande församling,
och FN är, det kan man gott säga, som
lierr Boheman nyss uttryckte det, ett
»skört redskap» för det internationella
fredsarbetet.

Det sägs emellertid också i regeringsdeklarationen
att FN för närvarande är
den enda möjlighet vi har och att ingen
har givit anvisning på något bättre redskap.
Detta kan naturligtvis sägas. Det
finns inte något bättre redskap, men jag
skulle vilja tillägga, att det har framlagts
förslag som syftar till att göra Förenta
Nationerna till ett bättre redskap
för det världsomfattande fredsarbetet.
Det är därför eu angelägen uppgift, inte
bara för oss här i Sverige utan för alla
som vill skapa en fastare grund för
fredsarbetet, att arbeta på att få till
stånd en sådan utveckling av Förenta
Nationerna, att samarbetet kan grundas
på en världslag i stället för på militära
styrkor, atomvapen, kärnvapen o. s. v.
Världsfred genom världslag är det mål
man måste arbeta på.

Det är en lång och mödosam väg för
att nå detta mål, det är visst och sant,
men när det målet en gång nås kan
mänskligheten se fram emot en lysande
tid av utveckling i många riktningar, där
samhällena skall kunna utvecklas på ett
helt annat sätt och efter helt andra linjer
än dem som man för närvarande kan
följa.

Det är desto angelägnare att sträva
mot detta mål som alternativet till det

målet tyvärr måste sägas vara mänsklighetens
självmord medelst kärnvapen.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i den nu föredragna
punkten hemställt.

Punkterna 2—26

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 27

Lades till handlingarna.

Vid förnyad föredragning av konstitutionsutskottets
utlåtande nr 5, i anledning
av väckt motion om ändrade bestämmelser
rörande riksdagsledamots
immunitet, bifölls vad utskottet i detta
utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 7, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1962/63 inom finansdepartementets verksamhetsområde
jämte i ämnet väckta
motioner.

Punkterna 1—46

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 47

Ang. ersättning till städerna för mistad
tolag

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att till Ersättning till städerna för mistad
tolag för budgetåret 1962/63 anvisa
ett förslagsanslag av 40 000 000 kronor.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom
första kammaren av herr Bengtson m. fl.
(1:273) och den andra inom andra
kammaren av herr Hedlund in. fl. (II:
341), i vilka motioner hemställts, att
riksdagen måtte avslå Kungl. Maj:ts under
förevarande punkt framställda anslagsäskande.

Nr 11

Onsdagen den 14 mars 19G2

Ang. licensavgiften för ljudradion

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till Kungl.
Maj:ts förslag samt med avslag å motionerna
I: 273 och II: 341, till Ersättning
till städerna för mistad tolag'' för budgetåret
1962/63 anvisa ett förslagsanslag av
40 000 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Ivar Johansson, Bengtson, Svensson i
Stenkyrka och Antonsson, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort hava den lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen
måtte, med bifall till motionerna I: 273
och 11:341, avslå Kungl. Maj:ts förslag
om anvisande för budgetåret 1962/63
av ett förslagsanslag av 40 000 000 kronor
till Ersättning till städerna för mistad
tolag.

Herr ANDERSSON, TORSTEN, (ep):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den reservation, som finns fogad till
denna punkt, med hänvisning till att
stabsutredningen redan föreslagit att tolagsersättningen
kunde avskaffas i enlighet
med reservationens hemställan.

Herr SVENSSON, RIKARD, (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i den nu förevarande punkten hemställt
samt vidare på godkännande av den vid
punkten avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Andersson, Torsten, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: -

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 7 punkten
47, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den vid punkten
avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Andersson, Torsten,
begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 115;

Nej — 18.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkterna 48—59

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 60

Lades till handlingarna.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 9, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna å kapitalbudgeten
för budgetåret 1962/63 inom kommunikationsdepartemetets
verksamhetsområde
jämte i ämnet väckta motioner.

Punkterna I och 2

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 3

Ang. licensavgiften för ljudradion

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att för budgetåret 1962/63 under televerkets
fond anvisa i statsrådsprotokollet

Onsdagen den 14 mars 1962

Nr 11

angivna investeringsanslag å tillhopa
352 600 000 kronor.

I två likalydande motioner, väckta den
ena inom första kammaren av herr
Dahlberg m. fl. (1:220) och den andra
inom andra kammaren av herr Lundkvist
m. fl. (11:270), hade föreslagits,
att riksdagen skulle hemställa hos Kungl.
Maj :t, att motionerna, med vissa däri
framställda yrkanden rörande licensavgiften
för ljudradion, måtte hänskjutas
till 1960 års radioutredning.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på åberopade grunder hemställt,

I. att riksdagen måtte för budgetåret
1962/63 under televerkets fond anvisa
åtta under momentet angivna, med 1—8
betecknade investeringsanslag å tillhopa
352 600 000 kronor;

It. att motionen II: 604, av fröken Wetterström
m. fl., icke måtte av riksdagen
bifallas;

III. att motionen I: 220, av herr Dahlberg
m. fl., och II: 270, av herr Lundkvist
in. fl., icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd;

IV. att motionen II: 35, av herr Christenson
i Malmö, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

V. att motionen II: 181, av herr Holmberg
m. fl., icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Herr DAHLBERG (s):

Herr talman! Riksdagen har i dag att
ta ställning till under vilka förhållanden
som Sveriges Radio och Television skall
arbeta.

Vad gäller televisionen synes den för
dagen arbeta under gynnsamma omständigheter.
Antalet TV-licenser ökar stadigt.
TV har ju också nu nått våra nordliga
bygder. Man får dock inte glömma
att på många ställen finns endast provisoriska
sändare. Radiolänksförbindelserna
är ännu inte färdiga.

Ser man på ljudradions ekonomi täcker
inte licensavgifterna de samlade utgifterna.
För nästa budgetår ger licenserna
86,7 miljoner kronor. Utgifterna
uppgår till 93,3 miljoner kronor. Det är

Ang. licensavgiften för ljudradion
en brist på 6,6 miljoner kronor, som
täcks genom ackumulerat överskott från
tidigare år.

Både departementschefen och Sveriges
Radio är eniga om att en licenshöjning
är nära förestående. En utredning är
tillsatt under landshövding Valter Åmans
ledning. Den skall bl. a. utforma radions
ställning i TV-samhället.

Det var den bebådade höjningen av
ljudradiolicenserna som gjorde att jag
och några kamrater i kammaren och
medkammaren väckte en motion, I: 220
och II: 270, som gick ut på att statsutskottet
vid behandling av anslagen till
televerket och Sveriges Radio skulle i
skrivelse till Kungl. Maj:t hänskjuta motionen
till 1960 års radioutredning.

I motionen föreslås att man skall slopa
ljudradiolicenserna och i stället ta in
pengarna via en höjning av energiskatten
på enskilda hushåll. Man skulle då
slippa all kontroll, all byråkrati och allt
krångel. När nu praktiskt taget alla hem
i landet har radioapparater fyller licenserna
inte något annat behov än att man
genom dem skall få in de medel som
ljudradion behöver för sin verksamhet.

För närvarande ger energiskatten för
enskilda hushåll i runt tal 108 miljoner
kronor. Storleken på energiskatten är 7
procent på de utgående el-avgifterna.
Varje procentenhet ger alltså 15,4 miljoner
kronor. Man behövde således höja
energiskatten med 6 procentenheter för
att få in drygt 92 miljoner kronor. Samtidigt
skulle den framtida ökningen av
el-förbrukningen, som enligt centrala
driftledningen uppgår till 9,9 procent
per år, säkerställa ljudradions ekonomi.
Ljudradion skulle även framgent ha sin
egen specialbudget.

Sker ingen ändring kommer säkert en
höjning av ljudradiolicenserna att bli
nödvändig. Förslag därom får väl då
komma från radioutredningen. Licensavgiften
utgår för närvarande med 30 kronor.
Den minsta höjning man kan räkna
med torde vara 10 kronor. Man måste då
fråga sig hur det efter en dylik licenshöjning
kommer att gå med ljudradion
i televisionssamhället. Man får ju räkna
med att TV snart kommer att öka sin

Nr 11

Onsdagen den 14 mars 19G2

Om översyn av kasern beståndet
sändningstid, och då blir det konkurrens
mellan ljudradion och televisionen.
Många kanske kommer att nöja sig med
TV, och en höjning av ljudradiolicensen
kommer då inte att ge åsyftat resultat.

Jag har, herr talman, inget speciellt
yrkande. Utskottet har ju sagt nej, men
vi får väl tillfälle att återkomma till
denna sak när radioutredningen presenterat
sitt förslag. Vi anser för vår del
att man i stället för att höja ljudradiolicensen
bör helt slopa densamma och i
stället övergå till att ta in pengarna via
en höjning av energiskatten på enskilda
hushåll. Alla är väl överens om att radion
fyller en så stor funktion i vårt
samhälle att det är nödvändigt att se till
att dess ekonomi förstärlces.

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! Eftersom motionären inte
har framställt något yrkande, behöver
jag inte tala så mycket om denna sak.
Frågan är ju under utredning, och därför
finns det inte anledning att ytterligare
göra någonting åt den nu.

Jag skall bara be att få hänvisa till
direktiven för radioutredningen, där det
heter: »Vid sin prövning av ljudradions
ekonomi bör utredningen såsom ett huvudalternativ
utgå ifrån att drift- och investeringsutgifterna
icke bör överstiga
en utgiftsram, som motsvaras av nuvarande
licensavgift.»

Huvudalternativet är alltså att man
icke skall höja den nuvarande licensen.
Eftersom det talas om »huvudalternativ»,
kan det visserligen bli en diskussion
om andra möjligheter, men jag anser
att detta ger ett tillfredsställande
svar på det som herr Dahlberg sade i
sitt anförande här.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i den nu ifrågavarande
punkten hemställt.

Punkterna 4—12

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 13

Lades till handlingarna.

Vid förnyad, punktvis skedd föredragning
av statsutskottets utlåtande nr 19,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående utgifter å tilläggsstat II till
riksstaten för budgetåret 1961/62, i vad
propositionen avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Om översyn av kasernbeståndet

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 37, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till stat för försvarets
fastighetsfond för budgetåret
1962/63 jämte i ämnet väckta motioner.

I propositionen nr 41 hade Kungl.
Maj :t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över försvarsärenden
för den 26 januari 1962,
föreslagit riksdagen att dels godkänna
vid berörda statsrådsprotokoll såsom bilaga
fogat förslag till stat för försvarets
fastighetsfond för budgetåret 1962/63,
dels ock för nämnda budgetår å driftbudgeten
under fjärde huvudtiteln anvisa
följande förslagsanslag, nämligen Ersättning
till försvarets fastighetsfond:
Kasernbyggnaders detfond 112 650 000
kronor och till Ersättning till försvarets
fastighetsfond: Befästningars delfond

33 125 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herrar Nyman och Eric Peterson
(1:531) samt den andra inom andra
kammaren av herr Carlsson i Huskvarna
in. fl. (11:658), i vilka hemställts, att
riksdagen vid behandlingen av Kungl.
Maj:ts proposition nr 41 måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om, skyndsam
översyn av förläggningsheståndet
inom försvaret i syfte att möjliggöra en
snabbare renovering i de fall där förläggningarna
vore nedslitna och av såväl
sanitära och trivselmässiga som ekonomiska
hänsyn vore i starkt behov av
upprustning.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

Onsdagen den 14 mars 1962

Nr 11

Om rätt till avdrag vid beskattningen för avsättning till sialvfinansieringsfond

I. att riksdagen måtte

a) godkänna vid statsrådsprotokollet
över försvarsärenden för den 26 januari
1962 såsom bilaga fogat förslag till stat
för försvarets fastighetsfond för budgetåret
1962/63;

b) för budgetåret 1962/63 å driftbudgeten
under fjärde huvudtiteln anvisa
följande förslagsanslag, nämligen

Ersättning till försvarets fastighetsfond:
Kasernbyggnaders delfond

112 650 000 kronor;

Ersättning till försvarets fastighetsfond:
Befästningars delfond 33 125 000
kronor;

II. att motionerna 1:531 och 11:658
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Herr NYMAN (fp):

Herr talman! Den årsklass svensk
manlig ungdom som i år rycker in til!
sin första militära tjänstgöring vid armén
kommer att taga i besittning
många av dessa sekelskiftets nedslitna
kaserner, som en gång vi höll till godo
med och kanske fann relativt hyggliga,
till och med i fråga om hygien och sängutrustning,
ehuru trista.

Det torde för dagens årsklass efter
vad det ryktats bli en förbättring så till
vida att kronans hederliga halmmadrass
inom armén försvinner och ersätts
med en komfortabel och om jag så
får säga mer civil madrass på kronans
bekostnad. Men ungdomen kommer på
många håll att möta samma logement,
korridorer och tvättrum, fastän än mer
förslitna. Maten är bra, uniformerna
och utrustningen säkerligen förstklassiga.
Det är bara hygienen och bostadsstandarden,
som fortfarande här och
var släpar betänkligt efter. Alla tycks
vara överens om att en upprustning av
förläggningsbeståndet inom armén behövs
— det framhålles av departementschefen,
utskottet och ansvarigt
militärt befäl. En upprustning fortgår,
och planer för iståndsättningsarbeten
föreligger inom fortifikationsförvaltningen.
Anslaget för kaserner har år
från år ökat, från 7,85 miljoner kronor

för fem år sedan till 24,58 miljoner kronor
i år samt 27,015 miljoner kronor för
nästa budgetår, önskvärt vore att upprustningen
om möjligt skulle kunna gå
ännu fortare, men fortifikationsförvaltningen
hinner inte med.

Vi motionärer har i motionerna
1:531 och 11:658 velat peka på angelägenheten
av att kasernerna upprustas
med hänsyn till såväl sanitära som trivselmässiga
och ekonomiska synpunkter.
Den militära tjänstgöringen kan bli till
stor nytta för de ungas fostran till ordning
och disciplin, men denna fostran
kan motverkas i nedslitna, trista kaserner.
Det skall bli tillfredsställande för
oss alla, när de gamla kasernerna har
fått sin tidsenliga standard.

Herr talman! Jag har inget yrkande.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, bifölls vad utskottet i
det nu föredragna utlåtandet hemställt.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

38, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående frågor om befrielse
från ersättningsskyldighet till kronan; nr

39, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående frågor om befrielse
från ersättningsskyldighet till kronan
m. m.; och

nr 40, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående försäljning av vissa
allmänna arvsfonden tillfallna fastigheter,

varvid utlåtandena nr 38 och 39 företogos
punktvis till avgörande.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Om rätt till avdrag vid beskattningen för
avsättning till självfinansieringsfond

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 16, i anledning av väckta
motioner om rätt till avdrag vid beskattningen
för avsättning till självfinansieringsfond.

Nr 11

Onsdagen den 14 mars 1962

Om rätt till avdrag vid beskattningen för avsättning till självfinansieringsfond

I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade likalydande
motionerna 1:63, av herr Gösta Jacobsson
m. fl., och II: 199, av herr Nordgren
in. fl., hade hemställts, att riksdagen måtte
i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att Kungl. Maj :t måtte skyndsamt utreda
frågan om rätt för rörelseidkare respektive
jordbrukare att vid inkomsttaxering
åtnjuta avdrag för avsättning till självfinansieringsfond
i huvudsaklig överensstämmelse
med i motionerna uppdragna
riktlinjer samt för riksdagen framlägga
förslag i ämnet.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
betänkandet av angivna orsaker hemställt,
att de likalydande motionerna I:
63, av herr Gösta Jacobsson m. fl., och
II: 199, av herr Nordgren m. fl., om rätt
till avdrag vid beskattningen för avsättning
till självfinansieringsfond, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade anförts

I) av herrar Hagberg, Yngve Nilsson,
Magnusson i Borås och Darlin, vilka, under
åberopande av innehållet i de likalydande
motionerna I: 63 och II: 199, ansett,
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla, att Kungl. Maj :t ville låta skyndsamt
utreda frågan om rätt för rörelseidkare
respektive jordbrukare att vid inkomsttaxering
åtnjuta avdrag för avsättning
till självfinansieringsfond i huvudsaklig
överensstämmelse med i motionerna
uppdraga riktlinjer samt för riksdagen
framlägga förslag i ämnet;

II) av herrar Stefanson och Gustafson
i Göteborg, vilka likväl ej antytt sin
åsikt.

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (h):

Herr talman! Kapitalförsörjningen är
i dag ett av den mindre företagsamhetens
mest brännande problem. Statsmakterna
har visat intresse därigenom
att olika lånemöjligheter ställts till förfogande.
Men motionärerna menar att
problemet inte kan lösas enbart genom
iån utan att det är ännu viktigare att
företagarnas kapitalbildning underlät -

tas genom ändrade beskattningsregler
och att företagen alltså får bättre möjligheter
till självfinansiering. Motionen
tar framför allt sikte på företag, som
drives av fysiska personer under enskild
firma. Det finns en betydande kategori
mindre företagare, som bär relativt
liten lagerhållning och därför inte
kan avsätta nämnvärda dolda reserver
genom nedskrivning av varulagret; lagerhållningen
varierar ju från bransch
till bransch. Inte heller har denna företagarkategori
alltid maskiner och inventarier
i sådan omfattning, att det
genom nedskrivning därpå kan skapas
reserver. Jag tänker särskilt på olika
service- och reparatörsyrken. Även jordbrukare
kan emellertid ifrågakomma.

Motionärernas förslag går ut på att
avdrag i begränsad omfattning skall
medges för avsättning till en, vad vi
kallar, självfinansieringsfond. Det är en
ny idé, som togs upp första gången i
en liknande motion i fjol, men den har
förebilder från andra skatteområden.
Villkoret skulle vara att avsättningen
öppet redovisas i bokföringen. Avdraget
skulle få göras med 10 procent på årsvinsten,
dock högst 5 000 kronor. Fondens
totala storlek borde maximeras till
50 000 kronor. En tidsbegränsning av
tio år skulle föreskrivas för avsättningens
återförande till beskattning.

Innebörden av det hela är att vederbörande
skulle få en till tio år begränsad
skattekredit. Avdragsrätten skulle
tillkomma inte bara hantverkare och
handlare utan även jordbrukare, som
deklarerar efter bokföringsmässiga
grunder.

Jag noterar icke utan tillfredsställelse
att bevillningsutskottet icke helt dömer
ut förslaget som sådant utan avstyrker
motionen under hänvisning till att hithörande
frågor prövas ur en större synvinkel
av den allmänna skatteberedningen.

Jag tycker för min del att saken vore
värd att pröva i praktiken utan alltför
tidsödande undersökningar.

Jag vill erinra om att riksdagen i höstas
fattade beslut om en högst betydande
skattereform utan hinder av att de

Onsdagen den 14 mars 1962

Nr 11

Om rätt till avdrag vid beskattningen för avsättning till självfinansieringsfond
frågor, som det gällde, var föremål för dem. I den mån en småföretagare är
utredning genom den allmänna skatte- framgångsrik, har han som regel möjheredningen,
och här är det ju fråga li gliet er att finna former för avskrivom
en relativt mindre och blygsammare ningar som gör att hans företag når den
sak. Något måste göras snabbt för den stabilitet som i och för sig är önskvärd,
mindre företagsamhetens ekonomiska Om man sedan skall tänka sig nya forkonsolidering.
mer för beskattningen är en större fråga,

Jag yrkar bifall till den av herr Hag- som får bedömas i annat sammanhang,
berg m. fl. avgivna reservationen. Jag hemställer, herr talman, om bifall

till bevillningsutskottets betänkande.

Herr ERICSSON, JOHN, (s):

Herr talman! Herr Jacobsson vill
framhålla att detta är ett nytt uppslag,
och det kan man kanske hålla med om;
men det är eu ny idé som har ganska
liten genomslagskraft, att döma av det
ganska ringa antalet reservanter.

Herr Jacobsson bär alltså inte lyckats
övertyga bevillningsutskottets flertal om
att detta är en bra sak. Alla skattelättnader
mottas ju med tacksamhet ■— det
känner vi till, och egendomligt vore det
väl annars — men att rycka ut en detalj
på det sätt herr Jacobsson här föreslår
— och föreslog även i fjol — det är inte
ändamålsenligt. När utskottet hänvisar
till den pågående översynen av beskattningsreglerna
tror vi att detta är det riktiga
sättet att angripa problemet: inte
bara i en detalj utan i stort. I direktiven
för allmänna skatteberedningen sägs ju
att den skall ta upp hela skattesystemet
till granskning och undersöka huruvida
de beskattningsformer som tillämpas för
de smärre företagen behöver omarbetas.
Jag tycker att dessa direktiv är tillfredsställande.

Det lär inte heller bli möjligt att övertyga
riksdagen om att dessa mindre företag
just nu skulle ha större svårigheter
än någonsin tidigare. Tvärtom skulle jag
vilja säga, att vi aldrig tidigare torde haft
ett så stort antal väl konsoliderade småföretag
som just nu. I trots av vad herr
Jacobsson yttrat, anser jag att det finns
möjligheter för dessa ofta framgångsrika
företagare att konsolidera sin ställning
inom de nuvarande skattereglernas ram;
det har vi fått många och lysande bevis
för. Alltså kan jag för min del inte instämma
i att det just nu skulle föreligga
några alldeles speciella svårigheter för

Herr ELOFSSON, GUSTAF, (ep):

Herr talman! När centerpartiets representanter
inte anslutit sig till reservanterna
beror det inte på att vi skulle
sakna intresse för det önskemål som här
framförts. Det är mycket välmotiverat.
Men då vi vet att skatteberedningen
kommer att framlägga förslag även på
dessa punkter, har vi inte ansett det nödvändigt
att avge reservation. Vår förhoppning
är att skatteberedningens förslag
framlägges fortast möjligt, så att
denna sak kan ordnas.

Jag har, herr talman, bara velat deklarera
denna vår ståndpunkt.

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (h):

Herr talman! Jag skulle endast gentemot
herr Ericsson vilja säga, att han
torde väsentligt överskatta småföretagarnas
ekonomiska konsolidering. Från kapitalsynpunkt
lever småföretagaren ur
hand i mun, och en försvagning i konjunkturen
kan därför lätt vålla ganska
betydande svårigheter.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen i enlighet med
de yrkanden, som därunder framkommit,
gjorde propositioner, först på bifall till
vad utskottet i det nu förevarande betänkandet
hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den av herr Hagberg m. fl. vid betänkandet
avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Nr 11

Onsdagen den 14 mars 1962

Om ändrad praxis vid avgörande av vissa medborgarskapsärenden

Herr Jacobsson, Gösta, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och -godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
16, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Hagberg m. fl.
vid betänkandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Jacobsson, Gösta,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 99;

Nej — 22.

Därjämte hade 17 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Herr Isacson anmälde, att han av misstag
röstat för ja-propositionen.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande bankoutskottets utlåtande
nr 4, angående verkställd granskning av
riksbankens och riksgäldskontorets styrelse
och förvaltning.

Punkterna 1 och 2

Lades till handlingarna.

Punkterna 3—6

Vad utskottet hemställt bifölls.

Vid förnyad föredragning av bankoutskottets
utlåtande nr 5, i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till lag om ändring i lagen den 25 maj

1956 (nr 216) om jordbrukskasserörelsen,
m. m., såvitt propositionen hänvisats
till bankoutskottet, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av bevillningsutskottets
betänkande nr 32, i
anledning av Kungl. Maj ds proposition
med förslag till lag om ändring i lagen
den 25 maj 1956 (nr 216) om jordbrukskasserörelsen,
m. m., såvitt propositionen
hänvisats till bevillningutskottet, bifölls
vad utskottet i detta betänkande
hemställt.

Om ändrad praxis vid avgörande av
vissa medborgarskapsärenden

Föredrogs ånyo första lagutskottets
utlåtande nr 13, i anledning av väckta
motioner om ändrad praxis vid avgörande
av vissa medborgarskapsärenden.

Första lagutskottet hade behandlat två
inom riksdagen väckta, till lagutskott
hänvisade motioner, nr 68 i första kammaren
av fru Segerstedt Wiberg, m. fl.
och nr 102 i andra kammaren av fröken
Wetterström m. fl.

I motionerna, vilka voro likalydande,
hade hemställts, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte såsom sin
mening uttala, att den praxis som för
närvarande syntes råda vid avgörande
av medborgarskapsansökningar från sådana
flyktingar, vilka genom statliga åtgärder
mottagits och komme att mottagas
för stadigvarande vistelse i landet, borde
ändras, så att varje sådan flykting utan
hänsyn till sitt hälsotillstånd och därav
föranledd arbetsoförmåga naturaliserades
så snart den i 6 § lagen den 22 juni
1950 om svenskt medborgarskap angivna
minimitiden förflutit.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att förevarande motioner, 1:68
och II: 102, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Onsdagen den 14 mars 1962

Nr 11

Om ändrad praxis vid avgörande av vissa medborgarskapsärenden

Reservation hade avgivits av fru Segerstedt
Wiberg och herr Gustafsson i
Borås, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort erhålla den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort
hemställa, att riksdagen i anledning av
förevarande motioner, 1:68 och 11:102,
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t giva
till känna vad reservanterna anfört.

I reservationen hade bland annat förordats,
att samtliga på statligt initiativ
hitförda flyktingar skulle naturaliseras
så snart den minimitid förflutit som angåves
i 6 § lagen den 22 juni 1950 om
svenskt medborgarskap utan hänsyn till
att hälsotillstånd eller likartade orsaker
föranlett arbetsoförmåga.

Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp):

Herr talman! Nyligen gick genom
pressen ett meddelande om att ett hundratal
flyktingar var på väg till Sverige,
sedan de valts ut av svenska tjänstemän
för att slippa landsflyktens hemlöshet.
Tack vare åtgärder av denna art kan
man nu för flyktingarnas del hoppas på
en framtid som blir relativt normal. Man
kan hoppas att de skall få en varaktig
stad i vårt land, liksom andra flyktingar
får det annorstädes. Sverige är ju alls
inte det enda land som tar emot flyktingar
och som tar väl hand om dem.
Detta hindrar inte att vår flyktingpolitik
mestadels är välskött, och jag skulle
tro att man med all rätt i främsta rummet
kan tillskriva statsrådet Lindström
förtjänsten för detta men givetvis även
alla dem som i skilda ställningar gör
vad de kan för att hjälpa de hårt prövade.

Man kan alltså här tala om en föredömlig
behandling, och till de ljusa inslagen
i denna bild hör att äldre människor
som kommit hit på statens initiativ
tillåts erhålla medborgarskap trots
att de inte uppfyller det annars vanliga
kravet på att kunna försörja sig själva.
Medborgarskap ges dem efter sju år om
de är i folkpensionsåldern, och är de i
60-årsåldern erhåller de medborgarskap
efter en vistelse på cirka tio år. Som be (>

Första hammarens protokoll 1962. Nr 11

kant gäller sjuårsgränsen för att medborgarskap
skall ges.

Det finns även flyktingar som kommit
hit på regeringens initiativ och som inte
nått 60 år men som likväl saknar förmåga
att försörja sig. Vistelsen i de nazistiska
koncentrationslägren har knäckt
dessa människor, de är nedbrutna av
årtionden på flykt från land till land
eller ur ett liv i djupaste misär. Trots
att de har kommit hit på statens initiativ
och fört ett oklanderligt liv här får
de inte medborgarskap på grund av oförmågan
att försörja sig. Dessa människor
har en erfarenhet som gör att detta för
dem känns som en stor otrygghet. De
kan inte uppleva tryggheten så länge de
inte har fått garantier i form av medborgarskap
för att de får stanna i landet.
Erfarenheterna från flyktinghåll gör att
ett medborgarskap för dem betyder så
oändligt mycket mer än för oss andra,
något som vi, som aldrig förlorat vårt
medborgarskap, knappast kan göra oss
en föreställning om. De tvingas samtidigt
att hämta understöd hos socialvården
för sitt uppehälle. På många håll
i vårt land — på de flesta skulle jag
tro — sköts socialvården utomordentligt
väl, men det kan innebära en känsla av
förödmjukelse att vara tvungen att hämta
understöd. För kommunerna kan det
också i vissa situationer bli fråga om
dryga utgifter för människor som staten
har tagit hit.

År det inte rimligt att man låter denna
grupp människor, som Sverige har ett
speciellt ansvar för, erhålla medborgarskap
så snart det är möjligt? Det är inget
annat som motionärer ur fyra partier
har begärt. Några stora kostnader är inte
förenade med denna begäran men väl
skapandet av trygghet åt en kategori
olyckliga människor som vi tagit ansvar
för. Man kan inte jämföra denna grupp
med andra utlänningar i Sverige. Utlänningar
har som regel hemland att
återvända till, och därmed är en väsentlig
skillnad markerad. De har inte kommit
hit på svenskt initiativ, utvalda av
svenska tjänstemän; därmed är en annan
skillnad markerad.

Låt mig, herr talman, nämna några

Nr 11

Onsdagen den 14 mars 1962

Om ändrad praxis vid avgörande av vissa medborgarskapsärenden

exempel på hur det ter sig för dessa
människor, när medborgarskap vägras
dem. En kvinna kom hit genom Bernadotteaktionen
— alltså en statlig aktion
— 1945. Efter vård på sanatorium friskförklarades
hon först 1946, men som så
ofta händer med dessa människor var
tillfrisknandet av kort varaktighet. Arbetsoförmågan
blev bestående till 70 procent.
Denna person har fortfarande inte
kunnat erhålla medborgarskap — hon är
medelålders —• men, däremot har hon
fått den ersättning, som tyska staten
betalar till många av lägrens offer, varefter
socialvården i Sverige skyndsamt
begärt återbetalning av de utgifter man
har haft. Men medborgarskap får hon
alltså inte. Hon får leva vidare med sin
känsla av osäkerhet.

En annan person kom genom en statlig
aktion hit 1950 och gifte sig med en
flykting som hade kommit 1945 genom
statens försorg. Mannen erhöll utbildning
och hade möjlighet att få arbete
1959, men arbetet var av den art att det
förutsatte svenskt medborgarskap. Då
lyckades man skaffa honom medborgarskap,
men eftersom det tog tid så hade
arbetstillfället försvunnit då detta erhölls,
och nu går mannen på ny omskolning.
Det är hela tiden tal om människor
som vi måste behålla i landet.

En annan ung man kom hit 1945. Han
var tbc-sjuk, vistades i olika omgångar
på sanatorium, studerade sedan med
framgång vid universitet, gifte sig med
en svenska och fick två barn. Han ansökte
helt naturligt om svenskt medborgarskap
då den föreskrivna tiden förlupit.
Denna ansökan avslogs två gånger.
Då anhöll man för hans barn om svenskt
medborgarskap men inte heller barnen
fick det, utan de fick följa fadern.

Jag tror att dessa exempel kan räcka
som belysning av nuvarande praxis. Den
har vuxit fram, jag skulle vilja säga mer
genom förbiseende än av någon form
av ovilja. Men nog skulle vi kunna vara
generösa även mot dem som inte är
gamla. Yi har önskat lindra de gamlas
nöd, men nog borde vi kunna hjälpa
även dessa yngre människor bort från
den ångest och oro som torterar dem,

i synnerhet som vetskapen om tryggheten
betyder så oändligt mycket för dessa
människor. Den betyder, herr talman, så
mycket att de ofta blir friska och arbetsdugliga
och därigenom kommer att vålla
staten mindre utgifter.

Herr talman! Jag ber med dessa ord
få yrka bifall till den reservation som
fogats till första lagutskottets utlåtande
nr 13.

I detta anförande instämde fru Ham~
rin-Thorell (fp).

Herr SVEDBERG, ERIK, (s):

Herr talman! Som utskottet påpekar
och som även fru Segerstedt Wiberg anförde
kan svenskt medborgarskap fås genom
naturalisering. Därvid föreskrivs
bl. a. att vederbörande skall ha vistats
bär i riket i sju år och även vara i stånd
att försörja sig och sin familj. I lagen
sägs också att det i vissa fall kan medges
undantag, även om nämnda villkor in!e
är för handen.

I de motioner som föranleder detta
utskottsutlåtande och i den föreliggande
reservationen yrkas att det för flyktinggrupper,
som har kommit hit på
statligt initiativ, skall kunna medges undantag
från försörjningsbestämmelserna.
Om vederbörande inte kan försörja sig
själv och sin familj, skall han det till
trots få medborgarskap, därest han har
vistats i riket under de angivna åren. Utskottet
har genom särskild föredragning
av tjänsteman som har att göra med
dessa frågor konstaterat att praxis vid
handläggningen av ärendena är att om
vederbörande utlänning är i den åldern
att han är berättigad till folkpension, får
han medborgarskap, och det brukar han
få även i det fall då det med läkarintyg
kan visas att han är berättigad till invalidpension.
Dock förutsättes därvid att
vederbörande har varit i riket i tio år
och att han är omkring 60 år gammal.

Undantagsvis har även medgetts medborgarskap
åt personer som helt varit
beroende av socialvård. Det är förståeligt
att Kungl. Maj:t i dessa fall har varit
försiktig, ty många gånger innebär
det väl att ansvaret för kostnaderna

Onsdagen den 14 mars 1962

Nr 11

Om andrad praxis vid avgörande av vissa medborgarskapsärenden

övergår från staten till hemortskommunerna.
För en icke svensk medborgare
är det ju staten som ansvarar för de
vårdkostnader som kan komma att uppstå.

Utskottet har uttalat sin sympati för
de motiv som har präglat denna motion
men har dock ansett att just för de flyktinggrupper,
som har kommit hit på statligt
initiativ, kan det knappast göras något
undantag. Det skulle kunna ses som
en orättvisa mot de flyktingar som kommit
hit genom förmedling, exempelvis av
organisationer. Det går väl ändå inte i
praxis att tänja medborgarskapslagen
hur långt som helst. Skall en verklig ändring
ske här, behövs det att lagen ges
annan form, och något sådant har inte
motionärerna yrkat. Utskottet har som
sagt full förståelse för motionens syften
men har inte ansett sig kunna biträda
densamma.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr ISACSON (h):

Herr talman! När man läser detta utskottsutlåtande
och reservationen i anslutning
till det, vill man utan tvekan av
hela sitt hjärta yrka bifall till motionen
och även till reservationen. Det är inte
något stort antal människor det rör sig
om härvidlag. Det är människor som är
illa lottade och som säkert har fått uppleva
mera omänsklighet än de flesta kan
föreställa sig. Vi kommer inte ifrån att
hjälpa dem ekonomiskt på något sätt,
men den väg de nu måste gå är ofta
mycket obehaglig och otrevlig. Den
känns förödmjukande för dem. Vi måste
i alla fall på något sätt hjälpa dem med
socialbidrag, och från den synpunkten
skulle det vara både en förenkling och
en gärd av rättvisa mot människor, som
ofta fått lida mycket hårt, att här biträda
det förslag som motionärerna framlagt
och som återfinns i reservationen.

Jag yrkar för den skull, herr talman,
bifall till reservationen.

Herr SVEDBERG, ERIK, (s):

Herr talman! Med anledning av den
siste ärade talarens anförande skulle jag

bara vilja erinra om att dessa flyktingars
situation i många fall inte förändras
nämnvärt genom att de erhåller medborgarskap.
Därest de får socialvård såsom
icke svenska medborgare, blir det
bara den förändringen, att sedan de erhållit
medborgarskap blir det kommunen
som direkt står för kostnaderna. Socialhjälpen
tillkommer dem alltså i vilket
fall som helst. Det är bara finansieringen
som förändras.

Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp):

Herr talman! Det är inte bara en fråga
om socialvård. Dessa människor får
som regel möjlighet till invalid- eller
folkpension, om de erhåller svenskt medborgarskap.
Men framför allt är det här
en fråga om trygghet för vinddrivna
människor. Jag tror inte man kan bortse
från detta moment. Det är tryggheten
som de mest längtar efter. Det är känslan
av trygghet som betyder så oändligt
mycket, sedan de upplevt osäkerheten
under årtionden. De vet att de är väl
behandlade här, men de blir icke övertygade
om att de får stanna förrän de
har medborgarskapet. Jag ber, herr talman,
att få upprepa vad jag nyss sade:
Ingen av oss kan göra sig en föreställning
om hur det känns att leva i ett
främmande land utan något medborgarskap,
utan någon rätt till ett hemland.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
enligt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till vad utskottet
i det nu föredragna utlåtandet
hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den vid
utlåtandet avgivna reservationen; och
förklarade herr talmannen, sedan han
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Fru Segerstedt Wiberg begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: -

Nr 11

Onsdagen den 14 mars 1962

Ang. likställande av lördagarna under april och maj med bankfridagar
Den, som bifaller vad första lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 13, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid fru Segerstedt Wiberg
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 90;

Nej — 37.

Därjämte hade 10 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Föredrogos ånyo första lagutskottets
utlåtanden:

nr 14, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
konvention om utlämning mellan Sverige
och Amerikas förenta stater; samt
nr 15, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 3 § lagen den 6 december
1957 (nr 668) om utlämning för
brott.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Ang. likställande av lördagarna under
april och maj med bankfridagar

Föredrogs ånyo första lagutskottets
utlåtande nr 16, i anledning av dels
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändrad lydelse av 72 § växellagen
m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 16 februari 1962 dagtecknad,
till lagutskott hänvisad proposition,
nr 63, vilken behandlats av första
lagutskottet, hade Kungl. Maj :t föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen
fogade förslag till

1) lag om ändrad lydelse av 72 § växellagen; 2)

lag om ändrad lydelse av 55 §
checklagen;

3) lag om ändrad lydelse av 2 § lagen
den 30 maj 1930 (nr 173) om beräkning
av lagstadga d tid; samt

4) lag om ändrad lydelse av 5 § lagen
den 27 mars 1936 (nr 81) om skuldebrev.

De av Kungl. Maj:t framlagda lagförslagen
inneburo, att lördagarna under
månaderna april och maj skulle likställas
med bankfridagar.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

A. att förevarande proposition, nr 63,
måtte av riksdagen bifallas; samt

B. att motionerna I: 562, av herr Alexanderson
och herr Hanson, Per-Olof,
och II: 676, av herr Fröding, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade anförts av herr Hernelius,
vilken ansett,

dels att utskottets yttrande bort i viss
del erhålla följande lydelse: »Såsom
framgår av det nyss anförda, är avsikten,
att efter lagändringen lördagar från och
med april till och med september skall
vara likställda med bankfridagar. Från
formell synpunkt bör — för undvikande
av varje möjlighet till missförstånd bland
allmänheten rörande innebörden av lagstiftningen
— den ändringen vidtagas,
att orden ''april—september’ utbytes mot
''april, maj, juni, juli, augusti och september’.
»,

dels ock att utskottet bort under A
hemställa, att riksdagen — med förklaring
att riksdagen funnit viss ändring
böra vidtagas i de genom propositionen
nr 63 framlagda lagförslagen — måtte
för sin del antaga lagförslagen i den utformning,
som angivits i reservationen.

Onsdagen den 14 mars 1962

Nr 11

Om statsbidrag till den organiserade barntandvården

Herr HERNELIUS (h):

Herr talman! Denna reservation gäller
icke den betydelsefullaste frågan på
riksdagens bord i dag. Motiveringen för
densamma ligger emellertid redan i utskottsmajoritetens
skrivning, där man
riktar en liten anmärkning mot texten.
Reservanten har med sin reservation velat
markera sin principiella inställning
att man i valet mellan två eller flera
uttryck när det gäller lagtext bör välja
det mest klara — det som inte kan missuppfattas
— även om detta skulle innebära
en formell ändring av Kungl. Maj:ts
proposition. Reservanten avser icke att
besvära kamrarnas ledamöter genom att
ställa något yrkande i frågan.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Om statsbidrag till den organiserade
barn tandvården

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande
nr 10, i anledning av väckt motion
angående statsbidrag till den organiserade
barntandvården.

I en inom andra kammaren väckt, till
lagutskott hänvisad motion, nr 208, vilken
behandlats av andra lagutskottet,
hade herrar Carlsson i Huskvarna och
Nilsson i Lönsboda hemställt, utom annat,
att riksdagen måtte besluta, att statsbidrag
till den organiserade (avgiftsfria)
barntandvården skulle utsträckas
att omfatta tandvård, som meddelades
till och med det kalenderår, varunder
barnet fyllde 16 år.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att förevarande motion II: 208, såvitt den
anginge frågan om statsbidrag till den
organiserade barntandvården, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits, utom av
annan, av fru Hamrin-Thorell, fru Gcirda
Svenson och fröken Nordström samt
herrar Anderson i Sundsvall, Gustavsson
i Alvesta och Carlsson i Huskvarna,

vilka ansett, att utskottets yttrande bort
i viss del hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen i anledning av förevarande
motion, II: 208, såvitt den anginge
frågan om statsbidrag till den organiserade
barntandvården, måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t begära skyndsam
översyn av bestämmelserna om sådant
statsbidrag i syfte att förslag skulle föreläggas
riksdagen om statsbidrag jämväl
för tandvårdsbehandling av barn under
det år det fyllde sexton år.

Fru HAMRIN-THORELL (fp):

Herr talman! I den motion som ligger
till grund för andra lagutskottets utlåtande
nr 10 begäres att statsbidrag skall
utgå för barntandvård inom skolorna
t. o. m. det år då barnet fyller 16 år.
Enligt nuvarande regler skall statsbidrag
endast utgå intill utgången av det kalenderår
då barnet fyller 15 år. Motiveringen
är väl att vår hittillsvarande skola
har omfattat en tid som innebär att
barnen är ungefär 15 år när de lämnar
skolan. Framtidens skola eller grundskolan
kommer ju att omfatta längre tid,
och barnen kommer i allmänhet inte att
sluta skolan förrän de år 16 år.

I princip är motionärerna, utskottsmajoriteten
och reservanterna fullständigt
eniga om att dessa barn upp till
16 år skall i framtiden få en avgiftsfri
tandvård och att statsbidrag för ändamålet
skall utgå till primärkommunerna.
Skillnaden mellan ufskottsmajoritetens
och reservanternas uppfattningar är
egentligen att utskottsmajoriteten anser
att vi, eftersom det råder en sådan brist
på tandläkare, inte har möjlighet att realisera
denna reform och öka ut tiden
med ett år. Annars är majoriteten fullt
ense med både motionärer och reservanter
om att det lär komma att bli nödvändigt
att genomföra reformen och att
principen är riktig.

Reservanterna däremot anser att det
inte finns fog för att skjuta denna reform
på framtiden genom att skylla på
bristen på tandläkare, ty för en del av
dessa barn skulle detta bara innebära
att de flyttades över från en grupp till

Nr 11

Onsdagen den 14 mars 1962

Om statsbidrag till den organiserade barntandvården

en annan med förtursrätt inom folktandvården.
Reservanterna hemställer därför
om en skyndsam prövning av statsbidragsbestämmelserna
för den organiserade
barntandvården, för att riksdagen
skall kunna få förslag om statsbidrag
för tandvård omfattande jämväl
16-åringar.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till den reservation av
mig m. fl. som är fogad till andra lagutskottets
utlåtande.

Herr EDSTRÖM (fp):

Herr talman! Som motionär och som
ordförande i en skolstyrelse, där vi just
bar dessa problem aktuella och vet vilken
deletär inverkan det har för den
vuxnes tandtillstånd att barnen under
slutet av skolåren och sedan ofta som
följd därav under ytterligare någon tid
kommer från regelbunden tillsyn av sina
tänder, vill jag säga några ord. Jag
vill också säga några ord med anledning
av det remissvar som medicinalstyrelsen
i ärendet avgivit och som kommit några
dagar efter det att utskottet avgivit sitt
utlåtande.

Skillnaden mellan utskottets skrivning
och reservationen är ju inte så stor, som
den föregående talaren nyss nämnde.
Skillnaden är den att utskottet skriver
att det i princip ansluter sig till motionärernas
förslag men icke anser det
möjligt att bifalla detta på grund av
bristen på tandläkare. Reservanterna
vill att riksdagen i skrivelse till Konungen
skall begära översyn av bestämmelserna
för att få ett förslag i ärendet.
Vid en sådan översyn blir ju avgörande
vad medicinalstyrelsen kommer att säga
beträffande just denna tandvårds angelägenhetsgrad
och beträffande bristen på
tandläkare. Det måste därför vara av
intresse att veta vad medicinalstyrelsen
verkligen skrivit i detta ärende.

I yttrandet, som daterats den 10 mars
■— alltså för ett par dagar sedan —, skriver
medicinalstyrelsen följande: »Motionärerna
har inledningsvis återgivit 1957
års folktandsvårdssakkunnigas förslag
rörande viss utsträckning av barntandvården,
nämligen till att avse även bar -

nen i 16-årsåldern. När medicinalst}7-relsen avgav yttrande över nyssnämnda
sakkunnigas betänkande, hade styrelsen
för sin del intet att erinra mot förslaget
i förevarande hänseende. Avgörande för
styrelsens ställningstagande var bland
annat, att styrelsen erfarit, att man inom
vissa distrikt och kanske framför
allt i sådana distrikt, där barnantalet befann
sig i minskning, hade möjlighet att
utsträcka barntandvården ytterligare en
årsklass utan att inkräkta på tiden för
de vuxnas tandvård. Allteftersom folktandvården
vidare utbygges, kan man
förutse att möjlighet till här avsedd utsträckning
av barntandvården kommer
att erbjuda sig i allt flera distrikt.

Det torde från en del håll göras gällande,
att om man inom ett distrikt helt
och hållet medhinner tandvården inom
åldrarna 6—15 år och ändock barntandvårdstid
blir över, man då närmast bör
organisera upp tandvården även för förskolebarnen,
nämligen i åldrarna 3, 4
och 5 år. Enligt 1957 års sakkunnigas
bedömning, mot vilken styrelsen ej haft
något att erinra, skulle först och främst
barnen från och med 6 till och med 15
år bliva föremål för behandling. Därnäst
torde det vara angeläget, att ungdomsåldrarna
tages under behandling i tur
närmast efter skolåldrarna. Anledningen
till denna turordning är närmast den,
att man anser det särskilt värdefullt att
genom behandling av efterskolåldrarna
bevara det under skolåldern uppnådda
vårdresultatet.

Styrelsen är väl medveten om att stora
svårigheter alltjämt föreligger inom
många distrikt att medhinna hela tandvården
i skolåldrarna, och ansträngningar
bör göras för att lösa detta problem.
Vid en planläggning på längre sikt synes
dock lämpliga anordningar böra vidtagas
för att möjliggöra inordnandet av
16-åringarna i barntandvårdsorganisationen.
Grundskolans gradvisa utbyggnad
och skolpliktens i samband därmed
utsträckande till och med 16-års ålder
synes även utgöra en motivering för att
16-åringarna, där tillfälle gives, medtages
i den organiserade barntandvården.
Styrelsen tillstyrker sålunda principiellt

Onsdagen den 14 mars 1962

Nr 11

Om statsbidrag till den organiserade barntandvården

motionen vad beträffar utsträckningen
av barntandvården.»

Detta är klara ord. Om Kungl. Maj :t
anmodas göra översyn och komma med
förslag, kommer medicinalstyrelsens
synpunkter sannolikt att bli vägledande.
Yad är det då för skillnad mellan reservationen
och utskottsmajoritetens principiella
uppfattning? Jag menar att riksdagen
i detta fall bör ta eget initiativ och
hos Kungl. Maj:t begära att få den utsträckning
av barntandvården till att
omfatta även 16-åringar som vi vet behövs
på grund av grundskolans utbyggnad.

Under sådana förhållanden hoppas jag
att man här måtte gå över partigränserna
och rösta igenom reservationen av fru
Hamrin-Thorell m. fl. Jag yrkar liksom
föregående talare bifall till denna.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s):

Herr talman! Samma fråga var uppe
vid föregående års riksdag, och då hade
föredragande departementschefen i statsverkspropositionen
anfört att han för sin
del fann starka skäl tala för den av de
sakkunniga uttalade meningen, men han
kunde inte nu utöka den fria tandvården
att omfatta även det sextonde året,
med hänsyn till att barntandvården inte
var utbyggd i hela landet och med hänsyn
till bristen på tandläkare. Även då
motionerades det, och motionerna behandlades
av statsutskottet som också
uttalade sympati för en sådan utbyggnad
men fann samma skäl som dem departementschefen
nämnde föranleda att
man för närvarande inte kunde göra en
sådan utökning som det nu är fråga om.

Nu har andra lagutskottet funnit att
det finns godtagbara skäl för att man
väntar på utbyggnaden innan den utökning
företas som omedelbart följer om
statsbidraget utsträckes till att omfatta
även 16-åringar. Konsekvensen blir naturligtvis
att det blir fri tandvård för
16-åringar där det finns en tillräcklig
kapacitet för folktandvården, men de
kommuner som inte har denna utbyggnad
och som har svårt att få tandläkare
får vänta i sin helhet på den fria barn -

tandvården även när det gäller barn upp
till 15-år såldern.

Jag förmodar att det är de större och
väibelägna samhällena som har haft resurser
att bygga ut tandvården och haft
förmåga att dra till sig tandläkare som
kan stå till förfogande för folktandvården,
medan de i detta avseende mindre
gynnade samhällena får vänta på tandläkare
och vänta på den tandvård som
barnen skulle ha upp till 15-årsåldern
enligt nuvarande regler. De kan inte ens
genomföra det programmet. Nu pågår
det ju här en intensifierad utbildning
av tandläkare, och det är väl därför troligt
att vi inom en inte alltför avlägsen
framtid får de resurser som erfordras
för att utbygga tandvården även för 16-åringarna. Att så sker har utskottet uttalat
sig för, eftersom skolplikten i de
flesta fall omfattar även 16-åringar.

I nuvarande situation ber jag att få
yrka bifall till utskottets förslag.

Herr EDSTRÖM (fp):

Herr talman! Det låter på herr förste
vice talmannens anförande som om det
praktiskt taget inte skulle vara så stor
skillnad om den organiserade barntandvården
utsträckes till att omfatta 16-åringar eller inte, därför att de skulle
ändå skulle kunna få vård genom folktandvården.

Det är tyvärr inte på det sättet. Nu
kan medicinalstyrelsen visserligen, när
särskilda skäl föreligger, medgiva att
tandvårdssökande från och med det kalenderår
under vilket han fyller 16 till
och med utgången av det under vilket
han blir 19 år inom folktandvården behandlas
med förtursrätt. Det är den enda
möjligheten för dessa ungdomar, som
inte stått i ko, att få någon vård. Praktiskt
begagnar man sig dock sällan därav.
Resultatet blir att ungdomarna inte
får någon tandvård under några år. Det
är detta som är så deletärt. På detta
känsliga stadium uteblir tillsynen av
tänderna, det blir några år, då de inte
får tandvård. Detta är synnerligen
olämpligt, då vi har många distrikt där
vård skulle kunna ordnas. Varför får vi

Nr 11

Onsdagen den 14 mars 1962

Om en ekonomisk värdering av hushållsarbetet

inte börja i dessa distrikt? Det enda rationella
är att så få göra.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i det nu ifrågavarande utlåtandet hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den av fru
Hamrin-Thorell m. fl. vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Fru Hamrin-Thorell begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 10, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av fru Hamrin-Thorell
m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid fru Hamrin-Thorell begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 80;

Nej — 45.

Därjämte hade 7 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av andra
lagutskottets utlåtande nr 11, i anledning
av väckta motioner om rätt till er -

sättning från den allmänna sjukförsäkringen
för tandvårdskostnader, m. m.,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Om en ekonomisk värdering av
hushållsarbetet

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande
nr 12, i anledning av väckta motioner
om en ekonomisk värdering av
hushållsarbetet.

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr 28
i första kammaren av herr Lundström
m. fl. samt nr 54 i andra kammaren av
herr Ohlin in. fl.

I motionerna, vilka voro likalydande,
hade, i en med 2 a) betecknad punkt,
hemställts, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte anhålla om utredning
med uppgift att företaga en ekonomisk
värdering av hushållsarbetet i syfte att
underlätta en rättvisande bedömning av
det ekonomiska värdet av husmödrarnas
arbetsinsats i hemmet.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att förevarande motioner, I: 28 och
II: 54, såvitt avsåge de däri under 2 a)
upptagna yrkandena, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade anförts, utom av annan,
av fru Hamrin-Thorell och fröken
Nordström samt herrar Anderson i
Sundsvall och Carlsson i Huskvarna, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort erhålla
den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen med bifall till förevarande
motioner 1:28 och 11:54, såvitt
avsåge det däri under 2 a) upptagna yrkandet,
måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t begära en förutsättningslös utredning
angående en ekonomisk uppskattning
av hushållsarbetet, som kunde ligga
till grund för en realistisk bedömning
i olika sammanhang av värdet av
husmoderns arbetsinsats.

Onsdagen den 14 mars 1962

Nr 11

Om en

Fru HAMRIN-THORELL (fp):

Herr talman! Sedan frågan om en ekonomisk
värdering av hushållsarbetet senast
behandlades här i kammaren har
intet inträffat som övertygat mig om att
inte en positiv lösning är sakligt motiverad
och skulle bidraga till klarare linjer
när det gäller att skapa en rättvis
ekonomisk värdeskala för de hemarbetande
kvinnorna. Någon optimism beträffande
kammarmajoritetens inställning
till frågan kan jag däremot inte påstå
att jag har. Jag skulle dock vilja till
kammarens protokoll få antecknat en
sak i detta sammanhang.

I sitt yttrande över socialförsäkringskommitténs
betänkande, vilket ligger til!
grund för den proposition om socialförsäkring
som vi skall behandla här i
vår, säger LO i fråga om sjukförsäkringen
för de hemarbetande kvinnorna:
»Landsorganisationen hade väntat sig att
socialförsäkringskommittén skulle ha undersökt
storleken av den utgiftsstegring
för familjen, som följer med husmoderns
sjukdom, och framlagt förslag om hur
stor del av dessa utgifter som borde täckas
av försäkringsförmåner. För egen
del är Landsorganisationen inte beredd
att komma med något konkret yrkande,
men organisationen anser att frågan bör
närmare utredas.»

Jag ber att till alla delar få instämma
med LO i detta yttrande. Jag tycker att
det ligger mycket nära det yrkande som
reservanterna har, och jag ber att få
yrka bifall till den av mig m. fl. avgivna
reservationen.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s):

Herr talman! Jag kan börja med i
stort sett samma ord som fru HamrinThorell
och säga att sedan vi sist behandlade
denna fråga har intet inträffat
som givit mig anledning att ändra uppfattning.
I reservationen begär man en
förutsättningslös utredning angående en
ekonomisk uppskattning av hushållsarbetet,
vilken kan ligga till grund för en
realistisk bedömning i olika sammanhang
av värdet av husmoderns arbets -

ekonomisk värdering av hushållsarbetet
insats. Jag har den uppfattningen att
för en sådan realistisk bedömning kan
det över huvud taget inte åstadkommas
något underlag. Skall man bedöma husmödrarnas
arbete i hemmet, måste det bli
en subjektiv värdering, en värdering som
måste ta hänsyn till familjeinkomsten
ocfh möjligheten att betala den ersättning
som husmodern rimligen borde vara
värd. I en familj med stora inkomster
kan man vara frikostigare i uppskattningen,
och i en familj med små inkomster
måste man vara mera begränsad.

De kan ju också vara så att husmodern
i vissa familjer gör allt, i andra familjer
har hon hjälp i större eller mindre
utsträckning. Om förutsättningarna för
att göra den här värderingen kan man
ju diskutera hur länge som helst. Jag har
dessutom den uppfattningen att detta
aldrig kommer att få någon betydelse
från annat än rent psykologisk synpunkt.
Värderingen kan nämligen inte tjäna till
underlag för exempelvis en försäkring.
Det behöver den ju inte heller göra,
eftersom det finns möjlighet att teckna
frivillig försäkring utan att tillämpa någon
värdering över huvud taget. En frivillig
försäkring finns det möjlighet att
ta intill ett visst belopp i den obligatoriska
försäkringen. Därutöver finns det
försäkringsbolag som tar försäkringar
utan hänsyn till förvärvsinkomsten. Samma
förhållande gäller också beträffande
möjligheterna att teckna pensionsförsäkring.
År man villig att betala kostnaden,
så finns det försäkringsbolag som tecknar
sådan försäkring utan hänsyn till
den förvärvsinkomst vederbörande åtnjuter.
Det enda som får betydelse är om
möjlighet finns att betala premien.

Jag är fortfarande av den meningen,
herr talman, att man inte skall sätta i
gång en utredning för utredningens egen
skull eller uteslutande för att få fram
någonting som man har att hålla i, när
man själv vill göra en värdering, där
värderingen inte har någon vare sig realistisk
eller praktisk betydelse.

Husmoderns arbetsinsats är precis lika
mycket värd som någon annan insats i
vårt samhälle. Men den är inte värderad
i pengar, och vill man ha någon värde -

Nr 11

Onsdagen den 14 mars 1962

Om ett aktuellt kulturpolitiskt handlingsprogram

ring såsom stöd i ett eller annat sammanhang,
så kan man ju vara blygsam
och inte värdera insatsen högre än till
den lön jag får betala en relativt god
hemhjälp eller hembiträde. På det sättet
har jag alltid något att hålla i. Husmoderns
arbete är värt mera, eftersom hon
i allmänhet inte har vare sig begränsad
arbetstid eller något som reglerar vad
hon skall syssla med eller inte syssla
med i hemmet. Hon får göra allt vad
som över huvud taget aktualiseras.

Detta till trots, herr talman, hemställer
jag om bifall till utskottets hemställan
även i detta avseende. Utredningen betraktar
jag nämligen såsom orealistisk
från många synpunkter.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
enligt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till vad utskottet
i det nu föredragna utlåtandet
hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den av
fru Hamrin-Thorell m. fl. vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Fru Hamrin-Thorell begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 12, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av fru Hamrin-Thorell
in. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid fru Hamrin-Thorell begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 99;

Nej — 28.

Därjämte hade 7 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av allmänna
beredningsutskottets utlåtande nr 3,
i anledning av väckt motion om undersökning
av vissa malmfyndigheter, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Om ett aktuellt kulturpolitiskt
handlingsprogram

Föredrogs ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 4, i anledning av
väckta motioner av ett aktuellt kulturpolitiskt
handlingsprogram.

I de likalydande motionerna 1:319,
av herrar Torsten Anderson och Thorsten
Larsson, samt II: 401, av herrar Wahlund
och Fälldin, hade föreslagits, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
skulle hemställa om en parlamentariskt
tillsatt utredning för upprättande av ett
aktuellt kulturpolitiskt handlingsprogram
avseende samhällets centrala och
regionala kulturstödjande åtgärder i enlighet
med vad i motionerna anförts.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
de likalydande motionerna I: 319 och
11:401 icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Johnsson i Skoglösa, Axel Emanuel Andersson
och Magnusson i Nennesholm,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort hemställa, att
riksdagen med bifall till de likalydande
motionerna I: 319 och II: 401 i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte anhålla om skynd -

Onsdagen den 14 mars 1962

Nr 11

Om ett aktuellt kulturpolitiskt handlingsprogram

sam utredning och översyn för upprättande
av ett aktuellt kulturpolitiskt handlingsprogram
avseende samhällets centrala
och regionala kulturfrämjande åtgärder.

Herr ANDERSSON, TORSTEN, (ep):

Herr talman! Får jag redan från början
anmäla att jag är starkt medveten om
den tilltagande middagsoron i kammaren.
Jag skall därför inte bli långrandig.
Det kan för övrigt anföras till mitt försvar
att jag skall tala för både motionärerna
och reservanterna.

I den motion som här föreligger begärs
en parlamentarisk utredning om
upprättande av ett aktuellt kulturpolitiskt
handlingsprogram, avseende samhällets
centrala och regionala kulturstödjande
åtgärder.

Motionen skisserar alla de olika företeelser
som kännetecknar dagens kulturliv
och föreslår lämpliga och riktiga åtgärder
för att förbättra detta. Det är
helt naturligt för motionärerna att slå
vakt om den regionalt förankrade kulturen
och skissera former som kan tänkas
vara till nytta också för kulturlivets
decentralisering. Vi tänker därvidlag
inte bara på teater- och konsertverksamhet,
utan vi tänker också på kyrkornas
konstskatter, länsbiblioteken, filmen och
givetvis radio och TV. Motionen serverar
också detaljerade förslag som avser direkt
stöd till konstutövarna i form av
långtidsstipendier eller konststipendier
och ger exempel på att ett aktivt stöd på
dessa punkter inte skulle behöva leda
till några oöverkomliga kostnader.

Allmänna beredningsutskottet delar
motionärernas uppfattning om önskvärdheten
av ökade insatser från det allmännas
sida. Man säger inte bara att man
delar motionärernas uppfattning — man
säger att de föreslagna åtgärderna är
starkt påkallade. Å andra sidan hänvisar
utskottet till att en hel del redan verkställda
utredningar ännu inte har givit
resultat, och det kan utläsas ur utskottets
utlåtande att det vore angeläget att
dessa utredningars förslag realiserades.

Men när utskottet sedan liksom försöker
rättfärdiga sitt svar på motionen,

som ju blir nej, använder man motiveringar
som enligt min mening inte kan
anses vara riktigt till fyllest.

Som bekant behandlade riksdagens
kamrar i fjol en proposition, nr 56, vari
ecklesiastikministern tog upp hithörande
spörsmål till diskussion. Bl. a. behandlade
han där det skäl som beredningsutskottet
anfört för att motionerna
inte bör bifallas, nämligen faran •— som
man säger —- för att ett kulturpolitiskt
handlingsprogram av det slag motionärerna
synes ha tänkt sig kan få inslag
som innebär en dirigering av kulturarbetet
från statsmakternas sida i strid
med den vidsträckta handlingsfrihet som
nu råder.

I propositionen till fjolårets riksdag
tog ecklesiastikministern upp just denna
sak, och han sade där: »De skäl som anförts
mot ett vidgat åtagande från det
allmännas sida -— diskussionen gäller
naturligtvis här främst stödformer av
typen direkt ekonomiskt bidrag •— leder
tillbaka till delvis skilda attityder. Det
befaras ibland att åtgärder, som syftar
till ett omedelbart på den konstnärliga
yrkesutövningen inriktat stöd, skulle
kunna leda till en viss bindning av själva
skapandet. Andra värderingar har lett
till den ännu i dag långt ifrån sällsynta
uppfattningen, att produktens säljbarhet
ensam bör bli bestämmande såvitt gäller
konstnärskapets yttre livsvillkor.»

Så tar departementschefen upp denna
diskussion om minskad frihet och säger:
»Jag är för egen del övertygad om att
det i huvudsak är en praktisk fråga hur
man skall undanröja en sådan risk» •—
d. v. s. för en bindning. »Självfallet bör
som en oeftergivlig regel vid exempelvis
varje form av statlig stipendiering av en
utövande konstnär gälla, att inga villkor
om prestation i något hänseende uppställes.
»

Så sent som i fjol var ledamöterna
i beredningsutskottet tillsammans med
riksdagens övriga ledamöter med om att
godkänna denna syn på problemet, och
nu återfaller man på samma ståndpunkt.
Jag tycker, herr talman, att dessa ståndpunkter
rimmar litet dåligt med varandra.

Nr 11

Onsdagen den 14 mars 1962

Om ett aktuellt kulturpolitiskt handlingsprogram

Utskottet erinrar om en del anslag som
återfinns i årets statsverksproposition.
Jag har ingen anledning att gå närmare
in på de anslagen. Jag uttrycker bara
min glädje över att dessa förbättringar
kommit till stånd, och dessa anslag är
naturligtvis i och för sig tacknämliga.
Jag hyser dock den uppfattningen att
det samlande grepp om hela detta betydelsefulla
samhällsområde som man
skulle kunna få genom att i en utredning
sammanföra och samordna både
den administrativa sidan av dessa stödåtgärder
och kulturarbetet i stort skulle
vara av utomordentligt stort värde. Man
kan enligt min uppfattning aldrig få det
erforderliga samlande greppet om problemen
utan en sådan utredning.

Det finns därför, herr talman, all anledning
att yrka bifall till den av herr
Johnsson i Skoglösa m. fl. avgivna reservationen,
vari just betonas värdet av
att en dylik utredning kommer till stånd.
Reservanterna framhåller att »även om
ett omfattande, redan genomfört utredningsarbete
kan ligga till grund vid utarbetandet
av ett sådant program, är
det givet att detta måste ta viss tid i
anspråk». Angelägna förbättringar av
kulturstödet får dock, påpekar reservanterna,
inte utebli under utredningstiden.
Detta har heller aldrig varit motionärernas
mening. Yi har med vår framstöt
naturligtvis inte velat åstadkomma något
stopp i den statliga kulturpolitiken.
Vi har tvärtom velat jämna vägen för
ökat stöd, och framför allt har vi velat
bringa på tal alla de olika former som
detta kulturstöd kan och bör ha.

Jag ber, herr talman, att med dessa
ord få yrka bifall till reservationen.

Herr MÖLLER (s):

Herr talman! Jag vill gärna uttala min
uppskattning av att centerpartiet har
lagt fram en motion som denna, vilken
uttrycker partiets ambitioner på ett sätt
som tyder på att underlaget för cn offensiv
i kulturpolitiken håller på att
breddas på allvar i Sveriges riksdag.
Det är ett positivt värde som man måste
vara glad över.

Däremot anser jag i likhet med utskottet
att den i motionen föreslagna metoden
är olämplig. Detta är en s. k. omnibusmotion,
där man vill att praktiskt
taget hela kulturlivet skall läggas under
en mammututredning. Alla sektorer av
kulturlivet skulle omfattas av utredningen.
Om man läser utlåtandet och referatet
av motionen, förstår man hur oändligt
omfattande denna utredning skulle
bli. Jag tror att detta är en mycket
opraktisk arbetsmetod, bl. a. därför att
det finns en rad färska utredningar på
dessa områden som antingen redan ligger
färdiga och är under bearbetning eller
som håller på att bli färdiga. Det
framgår av uppräkningen överst på sid.
10 i utlåtandet att en lång råd utredningar
under den senaste tiden har kommit
fram, som avser olika avsnitt av kulturlivet
och vilkas resultat nu är under
bearbetning departementalt, eller också
håller utredningarna på att slutföras.
Det skulle då, anser jag, vara olyckligt
att kasta in hela detta stora område i en
ny mammututredning. Man löser problemen
mycket snabbare om man arbetar
sektor efter sektor i stället för att riskera
att få en bromsande verkan genom
att man stoppar det hela i en ny stor
utredning. Det gäller nu inte i och för
sig anslag och ekonomiska resurser utan
om vi verkligen skall behöva utreda dessa
frågor ytterligare. Jag tror att vad
Sveriges riksdag kan göra i kulturpolitiken
är främst att skjuta på och försöka
ge injektioner så att vi kommer snabbare
fram. De syften som ligger bakom
motionen tillgodoses säkerligen bäst därigenom.
Kammaren kan därför känna sig
på den säkra sidan om man bifaller beredningsutskottets
hemställan. Utskottet
är liksom motionärerna positivt i själva
synen på denna fråga men tror icke på
den i motionen rekommenderade metoden.

Jag yrkar, herr talman, bifall till utskottets
hemställan.

överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen i enlighet med
de yrkanden, som därunder framkommit,
gjorde propositioner, först på bifall

Onsdagen den 14 mars 1962

Nr 11

Om ett aktuellt kulturpolitiskt handlingsprogram

till vad utskottet i det nu förevarande
utlåtandet hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen, sedan
han upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig finna
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Andersson, Torsten, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad allmänna beredningsutskottet
hemställt i sitt utlåtande
nr 4, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Andersson, Torsten,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —112;

Nej— 17.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av allmänna
beredningsutskottets utlåtande nr 5, i
anledning av väckt motion om statlig
rådgivningsverksamhet vid byggande av
ungdomsgårdar, bifölls vad utskottet i
detta utlåtande hemställt.

Då alla ärenden på föredragningslistan
nu blivit behandlade, medgav kam -

maren, på framställning av herr talmannen,
att de anslag, som utfärdats till
sammanträdets fortsättande på aftonen,
finge nedtagas.

Herr TALMANNEN yttrade:

Efter samråd med andra kammarens
talman får jag meddela, dels att kamrarnas
plena onsdagen den 21 mars, vilka
i den preliminära planen utsatts till
kl. 10.00 eller 14.00, kommer att taga
sin början kl. 10.00, dels ock vidare att
arbetsplenum eventuellt kommer att hållas
fredagen den 30 mars kl. 11.00; den
preliminära planen upptager sistnämnda
dag bordläggningsplenum kl. 14.00.

Anmäldes och godkändes riksdagens
kanslis förslag till

dels riksdagens skrivelse, nr 98, till
Konungen angående val av ombud i Europarådets
rådgivande församling med
suppleanter;

dels ock riksdagens förordnanden:

nr 99, för herr Bengt Elmgren att vara
ombud i Europarådets rådgivande församling; nr

100, för herr Hans Hagnell att vara
ombud i Europarådets rådgivande församling; nr

101, för herr Gunnar Heckscher att
vara ombud i Europarådets rådgivande
församling;

nr 102, för herr Ingemar Andersson
att var ombud i Europarådets rådgivande
församling;

nr 103, för herr Sven Gustafson att
vara ombud i Europarådets rådgivande
församling;

nr 104, för herr Gunnar Hedlund att
vara ombud i Europarådets rådgivande
församling;

nr 105, för herr Yngve Möller att vara
suppleant för ombud i Europarådets
rådgivande församling;

nr 106, för fru Elisabet Sjövall att
vara suppleant för ombud i Europarådets
rådgivande församling;

nr 107, för herr Carl Göran Regnéll
att vara suppleant för ombud i Europarådets
rådgivande församling;

Nr 11

Onsdagen den 14 mars 1962

nr 108, för fröken Lisa Mattson att
vara suppleant för ombud i Europarådets
rådgivande församling;

nr 109, för herr Per-Olof Hanson att
vara suppleant för ombud i Europarådets
rådgivande församling; och

nr 110, för herr Torsten Andersson att
vara suppleant för ombud i Europarådets
rådgivande församling.

Anmäldes första lagutskottets förslag
till riksdagens skrivelse, nr 111, till Konungen
i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 72 § växellagen in. m.

Skrivelseförslaget godkändes under
förutsättning att utskottets hemställan i
utlåtande nr 16 bifölles även av andra
kammaren.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: -

nr 59, angående anslag för budgetåret
1962/63 till journalistutbildning;

nr 88, angående marinens tekniska
personal m. in.;

nr 89, angående godkännande av avtal
om fortsatt drift av Svenska träforskningsinstitutet,
m. m.;

nr 92, med förslag till lag om straff i
vissa fall för oriktig ursprungsdeklaration
m. m.;

nr 95, angående vissa åtgärder i prisreglerande
syfte på jordbrukets område,
m. m.; och

nr 96, angående överlåtelse av viss
kronan tillhörig mark m. m.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 17.36.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Stockholm 1962. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

620372