Fredagen den 9 april Sid (Riksdagens protokoll 1965:17)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 17

FÖRSTA KAMMAREN

1965

9 april

Debatter m. m.

Fredagen den 9 april Sid.

Svar på interpellation av herr Palm ang. svenska nynazistiska
gruppers propaganda .................................... 3

Anslag under andra huvudtiteln:

Om inrättande av en psykologisk sektion inom kriminalvårdsstyrelsen
.............................................. 5

Omkostnadsanslaget till fångvårdsanstalterna .............. 7

Skyddskonsulentorganisationen ............................ 8

Anslag under sjätte huvudtiteln:

Väganslagen, m. m....................................... 10

Vägunderhåll och vägbyggnader .......................... 38

Bidrag till vatten- och avloppsanläggningar ................ 44

Om inrättande av ytterligare lotstjänst vid Karlshamn-Ronne by

lotsplats, m. m..................................... 47

Statens isbrytarverksamhet .............................. 50

Stiftelsen Danviks hospital................................ 53

Ersättning till statens järnvägar för drift av icke lönsamma
järnvägslinjer.......................................... 55

Avlöningsstaten för fångvårdsanstalterna ...................... 56

Om lättnader i beskattningen för personer med nedsatt skatteförmåga.
................................................... 60

Interpellation av herr Carlsson, Eric, ang. möjligheterna att sänka
kostnaderna för försvaret, m. m........................... 66

I Första kammarens protokoll 1965. Nr 17

Nr 17

Innehåll

Samtliga avgjorda ärenden

Fredagen den 9 april Sid

Statsutskottets utlåtande nr 2, ang. utgifterna inom justitiedepartementets
verksamhetsområde .............................. 5

— nr 6, ang. utgifterna på driftbudgeten inom kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde 10

— nr 45, ang. anslag till Markförvärv för övningsfält m. m..... 56

— nr 46, ang. anslag till Fångvårdsanstalterna: Avlöningar, m. m. 56

— nr 47, ang. anslag till Kammarkollegiet: Avlöningar och Kammarkollegiet:
Omkostnader .............................. 60

Bevillningsutskottets betänkande nr 22, om lättnader i beskattningen
för personer med nedsatt skatteförmåga ................ 60

Fredagen den 9 april 1965

Nr 17

Fredagen den 9 april

Kammaren sammanträdde kl. 11.00.

Justerades protokollet för den 2 innerande
månad.

Upplästes ett från fröken Andersson
inkommet läkarintyg, utvisande att hon
till följd av distorsio och fractura humeroscap.
sin. vårdades på Sophiahemmet
och vore sjukskriven från och med
den 6 till och med den 9 april.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades
fröken Andersson för den i läkarintyget
angivna tiden.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 144, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående
vissa frågor rörande älgjakt m. m. jämte
i ämnet väckta motioner.

Ang. svenska nynazistiska gruppers
propaganda

Herr statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
JOHANSSON som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att
vid detta sammanträde besvara herr
Palms interpellation angående svenska
nynazistiska gruppers propaganda, erhöll
ordet och anförde:

Herr talman! Herr Palm har frågat
mig, om jag är beredd att lämna riksdagen
en redogörelse för de svenska nynazistiska
gruppernas aktivitet och propaganda
och om jag anser att den spridning
av nazistisk och antisemitisk propaganda
som bär skett i Sverige och
från Sverige till andra länder bör föranleda
längre gående åtgärder från statsmakternas
sida än de som vidtagits hittills.

Till svar på frågorna får jag anföra
följande.

Liksom i de flesta andra länder finns
det i Sverige partier, rörelser och enskilda
personer som för till torgs antidemokratiska
idéer, som i vissa fall har
rent fascistisk eller nazistisk karaktär
och i andra fall har åtminstone några
drag gemensamma med dessa ideologier.
Sammanslutningar som kan nämnas i
detta sammanhang är Nysvenska rörelsen,
Sveriges nationella förbund, Nordiska
rikspartiet och Frisinnade rikspartiet.
Nysvenska rörelsens program,
som har presenterats i rörelsens månadstidning
Vägen Framåt, innebär
bl. a. att rörelsen skall verka för kommunismens
bekämpande, korporatism,
fri planhushållning och försvar av det
biologiska arvet. Rörelsen bedriver offentlig
propaganda endast sporadiskt.
Antisemitisk propaganda synes inte ha
förekommit och rörelsens ledare har vid
olika tillfällen tagit avstånd från antisemitismen.
Sveriges nationella förbund,
som på sin tid utgav tidningen
Dagsposten, har sedan länge framstått
som nazistorienterat. Förbundet ger f. n.
ut veckotidningen Fria Ord. Det bär förekommit
att särtryck av artiklar i tidningen
har delats ut offentligt som flygblad.
Nordiska rikspartiet torde vara
rent nazistinspirerat att döma av partitidningen
Nordisk Kamp, som ges ut i
stencilerat skick. Frisinnade rikspartiet
slutligen arbetar enligt sitt program för
en stark svensk krigsmakt, frihet för
kristendomen, fria stater i ett socialistiskt
Europa och korporativ riksdag.
Det ger en gång i kvartalet ut tidningen
Bohusläns Folkblad. Den politiska aktiviteten
synes vara ringa och direkt nazistisk
eller antisemitisk propaganda
torde partiet inte bedriva.

Den distribution av antisemitisk propaganda
som skett från Sverige till ut -

Nr 17

Fredagen den 9 april 1965

Ang. svenska nynazistiska gruppers propaganda

landet vid olika tider har såvitt är känt
huvudsakligen ombesörjts av en enda
person. Denne har på grund av sin verksamhet
flera gånger dömts för hets mot
folkgrupp och tryckfrihetsbrott. I början
av år 1964 förklarade han offentligt
att han lade ner sin verksamhet.

Som framgår av vad jag nyss har sagt
kan spridande av antisemitisk propaganda
beivras på flera vägar. Enligt 16
kap. 8 § brottsbalken kan den som offentligen
hotar, förtalar eller smädar
folkgrupp med viss härstamning eller
trosbekännelse dömas för hets mot folkgrupp.
Straffet är normalt fängelse i
högst två år och i ringa fall böter. Hets
mot folkgrupp kan straffas också som
tryckfrihetsbrott enligt 7 kap. 4 § 10
tryckfrihetsförordningen.

Bestämmelserna i brottsbalken om
hets mot folkgrupp är tillämpliga även
om brottet förövats utomlands av svensk
medborgare eller utlänning som har
hemvist i Sverige.

Sprids antisemitisk propaganda genom
tryckt skrift prövas ansvarsfrågan
i regel enligt tryckfrihetsförordningen.
Är skriften eller skrifterna inte utgivna
i Sverige, är tryckfrihetsförordningen
emellertid inte tillämplig och ansvarsfrågan
prövas då i stället enligt brottsbalken.

Det finns alltså redan f. n. möjligheter
att beivra hets mot folkgrupp även
när brottet förövats genom tryckt skrift
eller begåtts utom riket. Några ytterligare
åtgärder för att öppna möjligheter att
beivra brott av ifrågavarande slag synes
därför inte behöva vidtas.

Herr PALM (s):

Herr talman! Den redovisning som
inrikesministern har lämnat inför kammaren
beträffande de s. k. nynazistiska
gruppernas verksamhet är en bekräftelse
på att rester av nazistiska agitationshärdar
alltjämt finns kvar i vårt land.
Det skall erkännas att de numera till synes
för en tynande tillvaro, som står i
skarp kontrast till vad vi fick uppleva

vid tiden för det andra världskriget.
Det är också något av en ödets ironi,
att vi just på 25-årsdagen av det nazitvska
överfallet på våra skandinaviska
broderländer den 9 april 1940 — en tid
då nazister och kommunister alltjämt
levde i den djupaste och innerligaste
förbrödring — tvingas konstatera att
delar av dessa små propagandagrupper
återstår.

Ärade kammarledamöter! Jag skall
gärna medge att dessa nynazistiska och
liknande extremistiska element i dag
kan anses vara alltför betydelselösa för
att ge anledning till att i någon större
utsträckning uppta kammarens tid med
deras verksamhet, men enligt min mening
är deras internationella kontakter
inte helt utan intresse. Det pågår sedan
länge ett utbyte av nynazistiskt propagandamaterial
över gränserna där vissa
centraler i olika länder då och då har
nämnts i världspressen. Den s. k. Nysvenska
rörelsen i Malmö, som är en del
av Europeiska socialrörelsens verksamhet,
kontakter med grupper i Sydamerikanska
länder, Spanien och Kairo har
ibland dragit uppmärksamheten till sig.
Det är också helt påvisbart att den Nysvenska
rörelsen, med hänvisning till
sin s. k. rasism, alltid finns bland dem
som med sin primitiva propaganda riktar
sig mot de färgade folken och hyllar
det folkförtryck som utövas av de fascistiska
regimerna inom Spanien och i
Portugals kolonier.

Jag fann speciell anledning att interpellera
i denna fråga mot bakgrunden
av den internationella juristkongress,
som hölls i FN-regi i Geneve i januari
månad i år, och vars uttalanden uppmärksammades
i en rad stora tidningar
i världen. Såsom jag framhöll i min interpellation
i januari, fann jag det ytterst
genant att Sverige kom att framhållas
som ett av ursprungsländerna för
sådant nynazistiskt material som exporteras
över gränserna. Sådana slutsatser
ger inte rättvisa mot bakgrunden av den
yttersta starka förankring som demokratien
har i vårt land och den skärpta

Fredagen den 9 april 1965

Nr 17

Om inrättande av en psykologisk sektion inom kriminalvårdsstyrelsen

lagstiftning som genomförts beträffande
hets mot folkgrupp. Även om antisemitismen
för dagen inte är på modet i de
fria Västeuropeiska länderna, skaffar
sig dessa grupper ny näring i hatet mot
de färgade folken. Med hänsyn till detta
torde de allra flesta av oss vara överens
om att behovet av en fortsatt vaksamhet
mot odemokratiska element, av
alla schatteringar, måste vara lika levande
trots att deras antal i dag starkt
reducerats. Reaktionen i Geneve i januari
tar jag som ett uttryck för behovet
av en sådan fortsatt vaksamhet. Ur demokratisk
synpunkt helt orimliga politiska
ideologier kan ju ibland te sig tilldragande
i vissa kretsar.

Herr talman! Jag tackar inrikesministern
för den utförliga redovisning han
lämnat i sitt svar och jag är helt klar
över att vi ur ren lagstiftningssynpunkt
numera ligger mycket väl framme för
att möta dylika antidemokratiska element.
Kvar står emellertid att här passerar
en del material över gränserna i
Europa, och även om jag är till freds
med svaret som helhet skulle det ha varit
av intresse att få en något utförligare
kommentar till den bevisföring som anfördes
vid den nämnda konferensen i
Geneve. Som helhet uppfattar jag emellertid
inrikesministerns svar på det sättet
att vi är helt överens om behovet av
en fortsatt vaksamhet gentemot dessa
grupper, vilka kan uppfattas som ett reaktionärt
eko från en, som vi hoppas,
för alltid svunnen tid. Det är min bestämda
mening att en fortsatt vaksamhet
över dessa förhållanden — hur betydelselösa
de än ytligt sett kan förefalla
•— är en mycket viktig uppgift.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr 112,
angående kostnader för .svenska FNstyrkor
m. m.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
motionerna nr 706—708.

F''öredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
motionen nr 709.

Föredrogos och bordlädes ånyo första
lagutskottets utlåtanden nr 17, 19 och
20 samt andra lagutskottets utlåtanden
nr 38—40.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 2, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1965/66 inom justitiedepartementets
verksamhetsområde jämte i ämnet
väckta motioner.

Punkterna 1—29

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 30

Om inrättande av en psykologisk sektion
inom kriminalvårdsstyrelsen

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att dels bemyndiga Kungl. Maj:t att
ändra personalförteckningen för kriminalvårdsstyrelsen
i enlighet med vad i
statsrådsprotokollet över justitiedepartementsärenden
för den 4 januari 1965
föreslagits, dels godkänna av departementschefen
förordad avlöningsstat för
kriminalvårdsstyrelsen, att tillämpas
tills vidare från och med budgetåret
1965/66, dels ock till Kriminalvårdsstyrelsen:
Avlöningar för samma budgetår
anvisa ett förslagsanslag av
5 064 000 kronor.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Lundström m. fl. (1:416), och den andra
inom andra kammaren av herr Ohlin
m. fl. (11:515), hade, såvitt nu vore i
fråga, hemställts, att riksdagen måtte besluta
att för budgetåret 1965/66 anvisa

Nr 17

Fredagen den 9 april 1905

Om inrättande av en psykologisk sektion inom kriminalvårdsstyrelsen

till Kriminalvårdsstyrelsen: Avlöningar
för inrättande av en psykologisk sektion
vid kriminalvårdsstyrelsens socialbyrå
enligt kriminalvårdsstyrelsens äskanden
medel för anställande av en
psykolog i Ae 25, en sociolog i Ae 25,
en biträdande psykolog i Ae 21 och ett
kanslibiträde i Ae 7.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte med bifall till Kungl.
Maj:ts förslag samt med avslag å motionerna
1:416 och 11:515, såvitt nu
vore i fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att ändra
personalförteckningen för kriminalvårdsstyrelsen
i enlighet med vad i
statsrådsprotokollet föreslagits;

bl godkänna under punkten införd
avlöningsstat för kriminalvårdsstyrelsen,
att tillämpas tills vidare från och
med budgetåret 1965/66;

c) till Kriminalvårdsstyrelsen: Avlöningar
för budgetåret 1965/66 anvisa
ett förslagsanslag av 5 064 000 kronor.

Reservation hade avgivits, utom av
annan, av herrar Boman, Axel Andersson,
Per Jacobsson och Ståhl, fröken
Elmén samt herr Gustafsson i Skellefteå,
vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss angiven del hava den lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte i
anledning av Kungl. Maj:ts förslag samt
med bifall till motionerna 1:416 och
11:515, såvitt nu vore i fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att ändra
personalförteckningen för kriminalvårdsstyrelsen
i enlighet med vad reservanterna
föreslagit;

b) godkänna i reservationen anförd
avlöningsstat för kriminalvårdsstyrelsen,
att tillämpas tills vidare från och
med budgetåret 1965/66;

c) till Kriminalvårdsstyrelsen: Avlöningar
för budgetåret 1965/66 anvisa ett
förslagsanslag av 5198 000 kronor.

Herr JACOBSSON, PER, (fp):

Herr talman! Kriminalvårdsstyrelsen
har här föreslagit inrättande av en
psykologisk sektion i styrelsen. Denna
sektion skulle företrädesvis ägna sig åt
metodikfrågan i kriminalvårdens behandlingsarbete
samt bedriva sådan
forskning som kan vara av betydelse
för en rationell planering av detta arbete.
Det är alltså fråga om en grundläggande
forskning på kriminalvårdens
område, och meningen är att man genom
forskning och experimentell verksamhet
skall komma fram till metoder
som man sedan kan föra ut i praktisk
användning vid de olika anstalterna.

Vi i folkpartiet har funnit denna
framställning beaktansvärd. Det är ju
ytterligt viktigt att man kan söka sig
fram på nya vägar och till nya behandlingsmetoder,
som kan ge bättre och
effektivare resultat när det gäller den
praktiska människovård som det ju
också är meningen att man skall bedriva
på det här området. Vi har därför
i en reservation, som är fogad till
detta utlåtande, ansett oss böra biträda
kriminalvårdsstyrelsens framställning
på denna punkt och jag ber att
få yrka bifall till reservationen.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Det är riktigt som herr
Jacobsson nu har sagt, att kriminalvårdsstyrelsen
har begärt att få avsevärt
förstärka den avdelning som har
psykologer. Emellertid har det undan
för undan skett en upprustning på detta
område, och den förstärkning som
nu är föreslagen innebär ju att en psykolog
i Ae 27 i ökad utsträckning skall
ägna sig åt att planera och följa upp
det psykoterapeutiska arbete som bedrives
inom kriminalvården. Det behov
av forskning på behandlingsområdet,
som styrelsen anmäler, har regeringen
ansett böra liksom hittills tillgodoses
på annat sätt. Det kan nämnas att regeringen
under senare år ställt medel
till kriminalvårdsstyrelsens förfogande

Fredagen den 9 april 1965

Nr 17

Omkostnadsanslaget till fångvårdsanstalterna

för skilda utredningar i sådana frågor;
sålunda har 20 000 kronor anslagits för
fullföljande av en psykologisk utredning
om det unga fängelseklientelet,
60 000 kronor för undersökning av de
psykologiska faktorerna i samband med
rymningar från anstalt och 20 000 kronor
för undersökning av verkan av
viss verksamhet vid fångvårdsanstalterna.
Samtliga dessa medel har bestritts
från andra huvudtitelns kommittéanslag.

Det som gjorts och görs på detta område
har alltså kunnat anses vara tillfredsställande,
framför allt därför att
det är mycket ont om psykologer, och
att inrätta en speciell sektion med sådana
tjänstemän skulle vara mera ett
slag i luften än någonting som har reell
betydelse.

Så har vi sett på det inom utskottet,
och jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den
av herr Boman m. fl. vid punkten avgivna
reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Jacobsson, Per, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 2 punkten
30, röstar

Ja;

Den. det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Boman m. fl.
vid punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Jacobsson, Per,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —98;

Nej —20.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkten 31

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 32

Omkostnadsanslaget till fångvårdsanstalterna Kungl.

Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Fångvårdsanstalterna: Omkostnader
för budgetåret 1965/66 anvisa
ett förslagsanslag av 25 862 000 kronor.

I de tidigare nämnda likalydande motionerna
1:416, av herr Lundström m.
fl. och II: 515, av herr Ohlin m. fl., hade,
såvitt nu vore i fråga, hemställts, att
riksdagen måtte besluta att för budgetåret
1965/66 anvisa till Fångvårdsanstalterna:
Omkostnader för utbildning
av personal ytterligare 36 000 kronor
enligt kriminalvårdsstyrelsens äskanden
i stället för den av departementschefen
förordade ökningen med 16 000
kronor.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte med bifall
till Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 416 och II: 515, såvitt
nu vore i fråga, till Fångvårdsanstalterna:
Omkostnader för budgetåret

1965/66 anvisa ett förslagsanslag av
25 862 000 kronor.

Nr 17

Fredagen den 9 april 19(55

Anslag till skyddskonsulentorganisationen

Reservation hade anförts av herrar
Boman, Axel Andersson, Per Jacobsson
och Ståhl, fröken Elmén samt herr
Gustafsson i Skellefteå, vilka ansett, att
utskottets yttrande bort erhålla den lydelse,
som i reservationen angivits, samt
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag samt med bifall till motionerna
I: 416 och II: 515, såvitt nu vore i fråga,
till Fångvårdsanstalterna: Omkostnader
för budgetåret 1965/66 anvisa ett förslagsanslag
av 25 882 000 kronor.

Herr JACOBSSON, PER, (fp):

Herr talman! Här gäller det inte någon
stor fråga — ett anslag för utbildning
av ett antal verkstadsföreståndare
i arbetarskydd vid fångvårdsstyrelsens
verkstäder. Kriminalvårdsstyrelsen har
begärt ett anslag på 36 000 kronor för
ändamålet, och Kungl. Maj:t har föreslagit
16 000 kronor. Vi reservanter har
ansett att man borde biträda kriminalvårdsstyrelsens
förslag och har alltså
yrkat en höjning av Kungl. Maj:ts förslag
med 20 000 kronor.

Vi finner det naturligt att man här
anstränger sig att utbilda de arbetsförmän
och verkstadsföreståndare, som
skall ha hand om arbetarskyddet vid
fångvårdsstyrelsens verkstäder. Det är
lika naturligt, anser vi, som att man
också kräver att det finns utbildat och
kunnigt folk inom verkstadsindustrien
på den civila sidan. Här är det ett
känsligt och ömtåligt klientel, som man
har att arbeta med, och det förefaller
då som om det skulle vara alldeles särskilt
angeläget att det finns folk som
har utbildning för sina uppgifter och
som väl känner till de bestämmelser
som gäller på detta område.

Jag ber, herr talman, med anledning
av detta att få yrka bifall till reservation
2 vid punkten 32.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):
Herr talman! Det är inte så värst
mycket att tillägga till vad herr Ja -

cobsson redan har sagt. Den anslagspost
det här gäller är liten — reservanterna
vill ha 20 000 kronor mer än
vad utskottet har förordat.

Den verksamhet som herr Jacobsson
så varmt har talat för, nämligen att utbilda
arbetsledare och andra vid fångvården
i arbetarskydd, kan i och för
sig anses rimlig, men i vetskap om hur
glädjande få olycksfall som sker vid
fångvårdens verkstäder har man här
stannat för en avvägning och tagit anslag
till angelägnare uppgifter än denna.
Det har gjort att utskottet ansett
att den summa, som här förordats, tills
vidare kan vara tillfredsställande.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes enligt de därunder
förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den vid
punkten avgivna reservationen; och förklarades
den förra propositionen, som
upprepades, vara med övervägande ja
besvarad.

Punkterna 33—38

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 39

Anslag till skyddskonsulentorganisationen Kungl.

Maj:t hade föreslagit riksdagen
att dels godkänna av departementschefen
förordad avlöningsstat för skyddskonsulentorganisationen,
att tillämpas
tills vidare från och med budgetåret
1965/66, dels ock till Skyddskonsulentorganisationen:
Avlöningar för samma
budgetår anvisa ett förslagsanslag av
5 550 000 kronor.

I de förut nämnda likalydande motionerna
I: 416 av herr Lundström ni. fl.,
och 11:515, hade, såvitt nu vore i fråga,
hemställts, att riksdagen måtte besluta
att för budgetåret 1965/66 anvisa till

Fredagen den 9 april 19(55 Nr 17 9

Anslag till skyddskonsulentorganisationen

Skyddskonsulentorganisationen: Avlö ningar a)

för effektivisering av frivårdsorganisationen
medel för inrättande av en
tjänst som biträdande skyddskonsulent
i Ae 19 och fyra skyddsassistenter i Ae
17; samt

b) för utökad psykiatrisk rådgivning
åt kriminalvårdsklientel i andra delar
av landet än Stockholm och Göteborg
enligt kriminalvårdsstyrelsens äskanden
25 000 kronor.

Utskottet hade i den nu förevarande
punkten av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:416 och 11:515, såvitt
nu vore i fråga,

a) godkänna under punkten införd
avlöningsstat för skyddskonsulentorganisationen,
att tillämpas tills vidare
från och med budgetåret 1965/66;

b) till Skyddskonsulentorganisationen:
Avlöningar för budgetåret 1965/66
anvisa ett förslagsanslag av 5 550 000
kronor.

Vid punkten hade reservation avgivits
av herrar Boman, Axel Andersson, Per
Jacobsson och Stähl, fröken Elmén samt
herr Gustafsson i Skellefteå, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort erhålla
den lydelse, reservationen visade, samt
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag samt med bifall till motionerna
I: 416 och II: 515, såvitt nu vore i fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att ändra
personalförteckningen för skyddskonsulentorganisationen
i enlighet med
vad reservanterna föreslagit;

b) godkänna i reservationen införd
avlöningsstat för skyddskonsulentorganisationen,
att tillämpas tills vidare från
och med budgetåret 1965/66;

c) till Skyddskonsulentorganisationen:
Avlöningar för budgetåret 1965/66
anvisa ett förslagsanslag av 5 696 000
kronor.

Herr JACOBSSON, PER, (fp):

Herr talman! Det gäller här en viss
utökning av skyddskonsulentorganisationen.
Det är ju riktigt att denna organisation
i huvudsak är uppbyggd enligt
de uppgjorda planerna, men det
har också visat sig att den är otillräcklig,
att den inte har den kapacitet som
behövs för att på ett tillfredsställande
sätt fylla sina uppgifter. Kriminalvårdsstyrelsen
har begärt två tjänster
i lönegrad 19 och fem tjänster i A 17.
Vi har i reservationen inte helt följt
kriminalvårdsstyrelsen utan föreslår en
tjänst i lönegrad 19 och fyra i A 17.

Kriminalvårdsstyrelsen har som motivering
för sin framställning pekat på
att man har behov av att i vart och ett
av distrikten Stockholms norra förorter,
Stockholms södra förorter, Uppsala,
Malmö, Skövde och Örebro förstärka
skyddskonsulentorganisationen,
enär arbetsbelastningen där visat sig
vara så stor att det inte är möjligt för
skyddskonsulenterna att på ett tillfredsställande
sätt fullgöra de uppgifter
som de fått sig förelagda.

Det är ju utomordentligt viktigt att
vård och behandling kan lämnas det
unga klientel som det framför allt är
fråga om, men det är också mycket
viktigt — kanske ännu viktigare — att
man kan ge den tillsyn, hjälp och övervakning
som är erforderlig efter frigivningen.
Där har skyddskonsulentorganisationen
sin stora uppgift att fylla.
Jag tror att det är ett väl underbyggt
krav som kriminalvårdsstyrelsen kommit
med.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till reservation 3 vid denna
punkt.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Det är klart att skyddskonsulentorganisationen
fyller en mycket
stor uppgift och att dess verksamhet
är mycket betydelsefull. Men så
sent som 1962 beslöt riksdagen, att

Nr 17

Fredagen den 9 april 1965

Ang. väganslagen, m. m.

skyddskonsulentorganisationen skulle

byggas ut under loppet av tre på varandra
följande budgetår. Organisationen
var i det skick man då beslöt fullt
utbyggd den 1 juli i fjol.

I det utredningsförslag som låg till
grund för reformen hade man räknat
med en övergångstid på fem år, men
det blev tre år. Man har alltså byggt ut
organisationen snabbare än vad utredningsmännen
tänkt sig.

I samband med den utredningen
gjordes en prognos, där antalet övervakningsfall
räknades fram, men det
har visat sig att antalet blivit mindre
än vad man då räknade med. Den 1962
gjorda prognosens siffror, som var vägledande
för organisationens uppbyggnad,
har man alltså dess bättre inte
nått upp till. Det har blivit mindre
svårigheter än vad som man då väntade.

I avvaktan på resultatet av den nya
brottsbalken och i avvaktan på hur den
reform som gjorts kommer att te sig,
har vi ansett att det kan vara skäligt
att nu behålla den organisation som
finns och nöja sig med den till dess
man har större erfarenheter än vad
man har i dag.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter i enlighet med därunder
framkomna yrkanden gjordes propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den
vid punkten avgivna reservationen; och
förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med övervägande
ja besvarad.

Punkterna 40—50

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 51

Lades till handlingarna.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 6, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna på driftbudgeten
för budgetåret 1965/66 inom
kommunikationsdepartementets verksamhetsområde
jämte i ämnet väckta
motioner.

Punkten 1

Ang. väganslagen, m. m.

I propositionen nr 1 hade Kungl.
Maj:t enligt utdrag av statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden för
den 4 januari 1965 föreslagit riksdagen
att dels godkänna av departementschefen
förordad avlöningsstat för väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen, att tillämpas
tills vidare från och med budgetåret
1965/66, dels ock till Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen:
Avlöningar för budgetåret
1965/66 anvisa ett förslagsanslag
av 17 735 000 kronor, därav nio
tiondelar att avräknas mot automobilskattemedlen.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte

a) godkänna under punkten införd
avlöningsstat för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
att tillämpas tills vidare
från och med budgetåret 1965/66;

b) till Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen:
Avlöningar för budgetåret 1965/
66 anvisa ett förslagsanslag av 17 735000
kronor, därav nio tiondelar att avräknas
mot automobilskattemedlen.

Herr talmannen yttrade, att under
överläggningen vid förevarande punkt
jämväl finge beröras frågor, som behandlats
under punkterna 2—11 i detta
utlåtande; eventuella yrkanden vid
någon av sistnämnda punkter skulle
dock ställas först sedan respektive
punkt föredragits.

Fredagen den 9 april 1965

Nr 17

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! I en högkonjunktur som
vi nu har med nästan helt utnyttjade
produktionsresurser är det givetvis
svårt att rätt avväga hur mycket som
bör satsas på olika ändamål. Utan att
ta upp någon mer ingående diskussion
om de olika projektens betydelse vill
jag dock inledningsvis betona transport-
och hela kommunikationsväsendets
vikt för hela vårt samhälle. Kommunikationerna
intar en nyckelposition.
Det är av allra största betydelse
att transporter kan ske så snabbt som
möjligt och att man kan lägga på lastfordonen
största möjliga last. Detta inverkar
på lagerhållningen och på körtiderna.
Också på en hel rad andra områden
är kommunikationerna av allra
största vikt.

Trafiken på vägarna har utvecklats
mycket starkt. År 1953 hade vi 542 000
bilar, år 1963 1 696 000. Lastbilstrafiken
ökar. Vad som blivit alltmer
markant är att påhängsvagnar av olika
slag ökar. Påhängsvagnar och övriga
släpvagnar har således fördubblats under
en tid av tio år. Allt detta kräver
ordentliga förbättringar av vägarna.

Ännu en faktor som inverkar är nedläggningen
av järnvägar. Även om järnvägarna
vid nedläggningstillfället inte
hade så stor trafik, uppstår vid nedläggningen
ändå en viss överföring av
trafik till vägarna.

Frågan är nu om vägarna förbättras
i tillräckligt snabb takt. Jag anser att
så inte är fallet, utan att det behövs
göras betydligt mer. Det har ju tillkallats
sakkunniga för att göra en översyn
av 1957 års vägplan, men det är
inte känt när utredningens resultat kan
föreligga, och under tiden måste vägarnas
upprustning bedömas med utgångspunkt
från nu föreliggande vägplan och
väg- och vattenbyggnadsstyrelsens kännedom
om utbyggnadsbehovet.

1 detta sammanhang vill jag framila
Ila, att man i vägplanen räknade med
att täcka 40 procent av det totala ut -

Ang. väganslagen, m. m.
byggnadsbehovet under åren 1958—
1967. Därefter behövs betydligt större
insatser under den efterföljande perioden
fram till år 1975. Det är ett väsentligt
förhållande, när man bedömer
den ökningstakt i fråga om investeringarna
som behövs för att fullfölja vägplanen.

Utöver de vanliga anslagen tillkommer
som en särskild faktor beredskapsarbetena.
Under åren 1959 och 1960 utfördes
beredskapsarbeten för cirka 250
miljoner kronor vartdera året. Detta
medförde ett relativt stort försprång
framför vägplanen. För de efterföljande
åren har försprånget varit obetydligt,
och för 1965 beräknas eftersläpningen
pa landsbygden bli 109 miljoner
kronor. Statsverkspropositionens
tabell över utfallet 1958—1965 visar på
ett försprång framför vägplanen vid
1965 års utgång om 298 miljoner kronor,
om såväl landsbygden som städerna
medräknas. Året förut var det 422
miljoner kronor. Av redovisningen
framgår dessutom, att i beredskapsarbetena
legat underhållsarbeten för
drygt 170 miljoner kronor, varför försprånget
vid 1965 års slut ej är 298 miljoner
utan cirka 120 miljoner kronor.
Det hade också varit rimligt att ta hänsyn
till att beredskapsarbetena haft en
något lägre effekt än ordinarie arbeten.
Kostnadsökningar borde också ha
beaktats. Det är därför knappast riktigt
att ett försprång föreligger framför vägplanen.

Vad beträffar det skick som vägarna
nu befinner sig i har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
lämnat en redogörelse
härför. Där talas om den kvalitetsgradering,
som man har och som
vid början av år 1964 omfattade i stort
sett hela riksvägnätet om cirka 13 000
kilometer och cirka 13 000 kilometer
av länsvägnätet, huvudsakligen genomgående
länsvägar. Undersökningar visar
att 35 procent av riksvägnätet har
eu fullgod standard, medan ungefär
lika stor andel har behov av en snar

Nr 17

Fredagen den 9 april 1965

Ang. väganslagen, m. m.
ombyggnad. 15—20 procent av länsvägarna
är fullgoda, medan 60 procent är
i behov av en snar ombyggnad.

Det är en mycket allvarlig sak, om vägarna
inte är i tillräckligt gott skick.
Jag vill bara visa på en faktor, som är
av stor betydelse just nu, och det är att
när tjällossningen börjar så måste
många vägar avstängas för tyngre trafik,
vilket bär ekonomiskt ogynnsamma
verkningar för lastbilsägarna. Dessa har
personal, som skall ha betalt oavsett om
bilarna köres, de måste betala bilskatten,
det är väl oftast så att de inte äger
bilen helt utan måste betala räntor på
den skuld de har för bilen, och dessa
belopp måste betalas även under den
tid då bilen står stilla på grund av att
vägen inte är i sådant skick att den kan
användas.

Nu har ju åtskilliga förbättringar
skett på våra vägar. Jag vill här framför
allt betona en sak, som är betydelsefull.
För några år sedan ökade och
sänkte regeringen anslagen på detta område
och använde dem såsom en regulator
med hänsyn till den arbetskraft
som det fanns tillgång till. Detta beklagades
mycket starkt, och det genomfördes
sedermera en förbättring på så sätt,
att det anslogs ett visst grundbelopp
som man var säker på att man skulle få
varje år. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
påpekade detta åtskilliga gånger,
och likaså skrevs det här i riksdagen att
man borde ha någonting sådant.

I statsutskottets utlåtande nr 6 år 1963
finns en redovisning för hur utskottet
tänkte sig att anslaget senare skulle användas.
Utskottet citerade vad väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen anfört och sade
följande: »Styrelsen har nu, i sina
anslagsframställningar för nästa budgetår,
funnit det angeläget att ånyo kraftigt
understryka nödvändigheten av att en
investeringsserie om minst tre år lägges
till grund för de ordinarie väginvesteringarna.
För budgetåren 1963/64-—
1965/66 erfordras i enlighet härmed investeringsbelopp
om respektive 500, 560
och 620 mkr.»

Denna plan mötte ingen gensaga, utan
det ansågs i allmänhet att den borde
kunna fullföljas. Så skedde också under
de två första åren — anslaget höjdes då
på sätt som föreslagits. Men därefter har
departementschefen gått ifrån planen,
och i årets förslag har han inte tagit
upp anslaget till det belopp som var
tänkt i denna investeringsplan, Vi har
därför från det parti jag företräder ansett
att det inte gjorts tillräckligt för vägarna.
Det är klart att det utan vidare
skulle kunna sägas, att det bör tagas
långt större krafttag, men i varje fall
borde väl något av den plan, som vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen avsett,
kunna fullföljas.

Vi har i de fyra reservationer som vi
avgivit beträffande väganslagen yrkat
på högre anslagsbelopp, som i flera fall
följer väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
förslag. Vi har då yrkat på att anslaget
till statligt vägunderhåll skall höjas
till 520 miljoner kronor. Vi har i
fråga om anslagen till statliga vägbyggnader
— som jag redogjorde för tidigare
—- följt den plan som har avsetts
och yrkat på en anslagshöjning på denna
punkt, liksom vi gjort i fråga om anslagen
till bidrag till byggande av vägar
och gator.

Beträffande sedan den andra punkten,
statsbidragen till enskild väghållning,
skulle jag vilja säga att det i princip
är en rätt egendomlig metod som
här tillämpas och som innebär att vi
fortfarande har kvar någonting av ett
utpräglat klassamhälle. Finns det verkligen
motiveringar för att en viss grupp
av personer skall underhålla kommunikationsleder
år 1965? Jag kan medge att
en väg fram till en enskild gård möjligen
bör få underhållas av ägaren, men i
många fall finns det enskilda vägar,
som mycket livligt trafikeras men som
fortfarande skall — visserligen med
statsbidrag — underhållas av enskilda
personer. Det finns vägar som kanske
leder fram till en by, och det kan visserligen
sägas att byns innevånare bör
underhålla dem, men i de allra flesta

Fredagen den 9 april 1965

Nr 17

fall går också utfartsvägar ut från den
byn i en eller flera riktningar, och då
kommer bilismen och trafiken över huvud
taget att belasta dessa vägar. Under
sådana förhållanden är det ganska
orimligt att man år 1965 skall ha kvar
det system, som innebär att enskilda
personer måste underhålla vägar.

Den anslagsökning, som vi föreslår på
denna punkt, är inte så värst stor —
från 37,5 miljoner till 41 miljoner kronor,
respektive från 20 miljoner till 25
miljoner kronor. Jag vill emellertid säga,
att anledningen till att vi nöjt oss
med så blygsamma summor ingalunda
närmast bottnar i framkomligheten på
vägarna utan fastmer i framkomligheten
i politiskt avseende. Vi har nämligen
inte några större förhoppningar om
att få så stora anslagshöjningar, varför
vi har nöjt oss med de höjningar vi här
föreslagit.

Slutligen, herr talman, skulle jag beträffande
hela betraktelsesättet på vägarna
numera vilja framhålla, att det
har skett en mycket stor förändring genom
att vägarna i viss mån trafikeras
på ett annat sätt än tidigare. Jag tänker
på den stora rörlighet, som utmärker
folk när de utnyttjar sin fritid. Det är
inte så muntert att i rekreationssyfte köra
enbart på stora huvudvägar, och följden
blir, att om man vill ha litet frisk
och ren natur, så kör man in på de
mindre vägarna. Där är en av de stora
förändringar soin det också är starkt
motiverat att ta hänsyn till när man bestämmer
väganslaget.

Jag vill också till slut påvisa, om det
är så att man skall hålla på principen
att använda de bilskattemedel, som
kommer in, till vägväsendet, så bär inte
det skett. Det överskott som finns på
automobilskattefonden har med undantag
för 1961/62, då det var en viss
minskning, ständigt ökat. Inte heller i
årets budget har man avsett att helt använda
överskottet. Fortfarande kommer
ännu mer pengar att tillföras automobilskattefonden.

Herr talman! När respektive punkter

Ang. väganslagen, m. m.
föredrages, skall jag be att få framställa
våra yrkanden under dessa punkter.

Herr SVENINGSSON (h):

Herr talman! Om det vid många tillfällen
här i första kammaren finns ett
mycket allmänt önskemål att inte ställa
till med någon lång debatt, så tror jag
detta önskemål finns alldeles särskilt
i dag, då påskledigheten skall börja.
Jag skall därför inte hålla något längre
anförande; jag hoppas alltså att påskledigheten
i varje fall inte skall bli fördröjd
för min skull. Det verkar också,
tycker jag, meningslöst att år efter år
försöka tala om hur stora bristerna är
när det gäller statens sätt att sköta vägarna,
då detta inte leder till något
resultat till det bättre.

De senaste veckorna har i riksdagen
diskuterats olika, viktiga samhällsavsnitt
och den bristsituation som föreligger,
d. v. s. att resurserna inte räcker
till längre. Vid flera tillfällen har det
sagts, att riksdagsledamöterna var för
sig har sina särintressen, men att allt
måste ses i ett gemensamt sammanhang.
När det gäller vägarna går det
inte att tala om särintressen, ty här
rör det sig om ett avsnitt, som allmänheten
på ett alldeles särskilt sätt är
beroende av. Även om det har sagts
många gånger förr, så tycker jag det
finns all anledning att framhålla även
i dag att vi bör ha så bra vägar som
möjligt. Det har sin stora betydelse,
och det har även tidigare framhållits
av herr Bengtson här.

Ingen skall förneka att inte mycket
betydande belopp beviljas till underhåll
och byggande av vägar. Ändå är
dessa belopp ytterst otillräckliga. Även
om väganslagen nästa budgetår höjes
med 120 miljoner kronor, så utgörs
detta belopp av inflationspengar och
ingenting annat. När kommunikationsministern
i årets statsverksproposition
gör ett uttalande om eu fortsatt kraftig
upprustning på vägväsendets område,
är detta ett uttalande som helt saknar

Nr 17

Fredagen den 9 april 1965

Ang. väganslagen, m. m.

sakligt underlag, ty att här tala om

kraftig upprustning är inte möjligt.

Den intensiva och tunga trafik vi fått
på våra vägar gör att de blir utsatta
för mycket stora påfrestningar. När
det t. ex. görs försök att förstärka gamla
vägar med oljegrus och enklare permanentbeläggning,
så håller många
gånger inte denna förstärkning, utan
den blir sönderkörd med påföljande
skador, som det är svårt och dyrbart
att reparera.

Även om man tidigare har haft ganska
stora förhoppningar om att våra allmänna
vägar i någorlunda samma takt
med biltrafiken skulle byggas om och
förbättras, så ser detta för närvarande
ut att vara alltmer hopplöst. Den bilism
som har utvecklats med en så
enorm hastighet — vilket också herr
Bengtson talade om — under de senaste
tio åren, men allra mest under
de allra senaste åren, ställer ofrånkomligt
samhället inför mycket stora påfrestningar.
Det är svårt att få tillgångar
och resurser att räcka till för alla
behövliga väginvesteringar i vårt vidsträckta
land med dess bortemot 10 000
mil väg. Jag har alltmer blivit av den
uppfattningen, att visst har bättre vägar
sin stora betydelse även ur trafiksäkerhetssynpunkt.
Det talas mycket
om olika dödsfällor ute på vägarna,
och nog finns det platser där det gång
efter annan inträffar hemska trafikolyckor.
Trots detta har jag bra litet
förståelse för detta tal om dödsfällor.
Även om trafiksäkerhetsfrågorna inte
direkt hör hemma under dessa punkter
i utskottsutlåtandet, så vill jag ändå
ha sagt — jag har säkert sagt det även
vid något tidigare tillfälle — att regeringens,
riksdagens och alla berörda
myndigheters skyldighet när det gäller
trafiksäkerheten är att lära bilisterna
och de övriga trafikanterna att färdas
trafiksäkert på våra vägar. Det går att
köra trafiksäkert på alla vägar, oavsett
deras standard. Det är något jag anser
vara nödvändigt.

Även om man följer den linjen i tra -

fiksäkerhetsarbetet är det en stor och
angelägen sak i vårt samhälle att vägarna
kan byggas ut och bli i ett värdigt
skick för både dagens och morgondagens
trafik. Även om det är bekymmersamt
och detta inte kan ske i
den takt, som vi önskar, tycker jag det
är ännu mer bekymmersamt att staten
inte har råd att underhålla de vägar
som finns och som i många fall har
byggts under för länge sedan svunna
tider.

Det statliga vägunderhållet är på stora
delar av vägnätet något mycket anmärkningsvärt.
Det bevisades på ett
enastående sätt av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
i förra årets statsverksproposition
— och det redovisas även
i år — att det råder en sådan eftersläpning
av det egentliga vägunderhållet,
att det skulle behövas 400 till 500 miljoner
för att inhämta den. Den allra
största delen av denna eftersläpning
rör sig om eftersatta dikningsarbeten
och bortröjningar av buskar i vägkanterna
samt helt naturligt av själva vägbanans
underhåll. Det verkliga förhållandet
är att på våra många grusvägar
pressas en del av vägbanan ut i de diken,
som en gång funnits, genom den
tunga trafik som även där går fram.
Samtidigt som vägbanan inte underhålles,
utan jordfasta stenar i själva vägbanan
blir allt högre och svårare att
komma förbi, så försvinner vägdikena
i sin helhet.

När vägfrågorna behandlades förra
året, framställde jag följande fråga,
utan att få något svar — har verkligen
vårt land blivit så fattigt, att vi inte
ens har råd att underhålla vägarna,
utan att eftersläpningen i själva underhållet
blir allt större och större år
från år?

Den frågan kan framställas även vid
detta tillfälle.

Från högerpartiet föreligger vid årets
riksdag ingen motion och inga krav på
höjda väganslag utöver vad Kungl.
Maj:t föreslagit. Men hänsyn till det
ansträngda ekonomiska läget i vårt

Fredagen den 9 april 1965

Nr 17

land, som vi påmints om senast i går
genom den då beslutade räntehöjningen
och som vi blivit påminta om genom
de redan tidigare i år beslutade skattehöjningarna,
har vi i högerpartiet ansett
att vi inte kunnat föreslå några
höjda väganslag.

I en motion, som jag har lämnat i
denna kammare, I: 449, och som lämnades
i andra kammaren av herr
Bengtsson i Solna, 11:530, har vi emellertid
tagit upp frågan: Hur skall mycket
dyrbara väganläggningar, motorvägar,
storbroar m. m. finansieras framdeles?
Om inte vårt land skall bli allt
mer och mer efterblivet och underutvecklat
när det gäller vägarna i förhållande
till trafiken, anser jag att man
får pröva möjligheten att finansiera
dessa dyrbara anläggningar på annat
sätt än bara med löpande inkomster.
Möjligheten till finansiering av stora
och dyrbara väganläggningar över kapitalbudgeten
är synpunkter som vi
fört fram i denna motion. Dessa synpunkter
bör nog beaktas framdeles,
när stora vägproblem skall lösas.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Vägproblemen kan bedömas
ur skilda aspekter. Man kommer
in på många olika frågor i dessa sammanhang.
Jag för min del ämnar inte
så ingående gå in på alla de saker jag
skulle vilja beröra. Det beror inte på
hänsyn till kammarens tid och inte heller
på hänsyn till påskferierna, utan det
beror på att jag finner, att väsentliga
delar av det jag hade att säga redan
framkommit i anförandet av herr Bengtson.
Han tryckte på många viktiga
punkter, och han har också under hänvisning
till avgivna reservationer pekat
på att det blir tillfälle för kammaren
att pröva olika förslag.

Om man har den meningen, all man
på grund av inflationsrisk inte kan
göra så mycket, är det uppenbart att
man borde ha i motsvarande mån mindre
att säga. För min del har jag be -

Ang. väganslagen, m. m.
dömt läget så, att vi disponerar över
tillgångar som är avsedda för vägändamål
i sådan utsträckning, att resurser
icke saknas inom ramen för de fordringar
vägväsendet kan ha på statsverket,
för att använda finansministerns
formulering i maj 1964.

Jag vill hänvisa till motioner, som
har väckts ifrån vår sida och som berör
anslagen till de enskilda vägarna.

Det är riktigt, som herr Sveningsson
säger, att även de allmänna vägarna
lämnar åtskilligt övrigt att önska? Den
utveckling, som så hårt pressar redan
det allmänna vägväsendet, pressar dock
än mera beträffande de enskilda vägarna.
Vi har 96 000 kilometer allmän väg.
Statsmakterna har inte någonsin brytt
sig om att ta reda på hur mycket enskilda
vägar som finns här i landet.
I en utredning för en del år sedan angående
vinterväghållning hittade jag
ett uttalande om att de enskilda vägarna
omfattar större längd än det allmänna
vägväsendet. Det är i vart fall
fråga om jämförbara storheter.

Jag är angelägen att säga — även om
det egentligen är självklart, men jag
vill inte att någon skall kunna vränga
till det — att man naturligtvis måste
ta hänsyn till trafikbelastningen när
man avgör vilken standard olika vägar
skall ha. Emellertid är jag fullkomligt
på det klara med att trafikbelastningen
även inom det statliga vägväsendet är
mycket ojämn och att anspråken är rätt
olika för olika vägar. Därför slår jag
fast, att detsamma gäller i fråga om
det enskilda vägväsendet. Det finns enskilda
vägar, som utsätts för ganska
hårda påfrestningar. I regel —- men i
många fall icke — ingår dessa i de
57 000 kilometer enskild väg, som har
statligt bidrag. Vi måste dock säga oss
att påfrestningarna även på vägar med
bidrag i många fall är så stora, att de
bidrag som lämnas är absolut otillräckliga.

Många av de A-bilar, som står på
gatorna i Stockholm och väntar på att
föra människor till ocli från arbetet,

Nr 17

Fredagen den 9 april 1965

Ang. väganslagen, m. m.
åstadkommer sin egentliga vägnötning
utanför Stockholms råmärken. Ägarna
av dessa bilar är vana vid hög fart och
vid ordentliga vägar. Ute på landet
tycker människorna, att dessa bilar kör
ganska mycket för fort, men det är naturligt,
ty stockholmsbilisterna blir vana
vid bård körning med de förutsättningar
de har. När de alltså kommer
ut på våra enkla enskilda vägar, blir
resultatet en ganska omild behandling
av vägar som en gång byggdes utan
tanke på att utsättas för sådan påfrestning.

Detsamma gäller beträffande busstrafiken
och inte minst lastbilstrafiken,
som förekommer även ute på enskilda
vägar och går ganska hårt åt dessa.

Till underhåll av allmänna vägar anslogs
1963/64 en summa av 440 miljoner
kronor, medan i årets statsverksproposition
föreslås 490 miljoner. På
två år blir det således en ökning med
50 miljoner kronor. Anslaget för bidrag
till underhåll av enskilda vägar stannar
i sin helhet vid ett långt mindre
belopp, nämligen 37,5 miljoner kronor.

Visst skall det vara »differens på åtskillnad»
mellan allmänna vägar och
enskilda vägar! Men är det inte en disproportion,
som motiverar en närmare
granskning, att underhållet för 96 000
kilometer allmän väg skall tillgodoses
med 490 miljoner, medan 57 000 kilometer
enskild väg skall klaras på 37,5
miljoner?

Vad sedan gäller byggnadsbehovet
för enskilda vägar är det framför allt
frågan om att bygga om dem och rusta
upp dem, så att även dessa vägar kommer
upp till en sådan kvalitet att man
för dem kan erhålla statsbidrag. Det
brister nu på många håll i fråga om de
enskilda vägarnas standard. Motortrafiken
söker sig i allt större utsträckning
ut på enkla enskilda vägar. Bilisterna
talar om hur illa man ute på
landsbygden sköter sina vägar. Ingen
tänker på skillnaden i resurser. Allteftersom
motorismen ökar måste vi
räkna med att det blir en ökad belast -

ning på kanske inte alla, men väl på
många av de enskilda vägarna i landet.
Det finns här en disproportion, som
jag tycker bör uppmärksammas då det
gäller möjligheten att rusta upp dessa
vägar.

Beträffande byggandet gäller att anslagen
till allmänna vägar sedan två år
tillbaka ökat till 77 miljoner kronor.
Enligt statsverkspropositionen skall nu
till enskilda vägar för samma ändamål,
alltså i väsentlig grad iordningställande
av vägarna, utgå blott 20 miljoner
kronor.

Man kan visserligen säga, att man
inte kan avhjälpa denna brist genom
att höja underhållsanslaget endast från
37,5 miljoner till 41 miljoner kronor.
Man kan heller inte åstadkomma den
önskade förbättringen genom att höja
anslaget för byggande av enskilda vägar
från 20 till 25 miljoner kronor.
Jag är fullt på det klara härmed. Det
är emellertid inte direkt bristen på medel,
som här är ensamt avgörande. Även
en annan omständighet spelar in. Vägförvaltningarna
i många län lider under
en stor arbetsbelastning. Exempelvis
vid omtaxeringen av vägunderhållsbidragen
visade det sig att arbetskraften
inom vissa vägförvaltningar blev
så absorberad av denna uppgift, att det
var svårt att få hjälp vid projekteringen.

Jag berörde denna sak i en motion
förra året. Man kan inte räkna med att
komma till rätta med bristerna bara
genom att utan vidare yrka anslagshöjningar
för själva vägbyggandet etc.,
utan bär måste det även bli en upprustning
av förvaltningsorganen och —-framför allt — en behovsgranskning.
Jag undrar om man inte i fråga om
många allmänna vägar kan klara sig
med mindre än vad man nu får. Många
enskilda vägar kan säkert också klara
sig med vad man nu erhåller, en del
helt utan statsbidrag och andra med
något statsbidrag. I allt flera fall är
det dock rimligt att man uppfyller bilisternas
krav, att även dessa vägars

Fredagen den 9 april 19(55

Nr 17

standard skall stå i någorlunda riktig
proportion till vad bilismen betalar.

Jag och några andra kammarledamöter
har därför i motion I: 85 föreslagit,
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte hemställa att vid utarbetande
av nya planer för vägväsendets
upprustning beaktas, att den förbättrade
vägstandard, som motorismens utveckling
erfordrar och av denna betalas,
måtte komma även de enskilda
vägarna till del genom väsentligen ökade
bidrag för upprustning och underhåll
av mera trafikerade genomfartsvägar,
eventuellt genom sådana vägars
intagande till allmänt underhåll i betydligt
ökad omfattning.

Det är en målsättning som jag anser
vara väsentlig och som man måste sätta
upp för sig om det skall bli något av.
Det räcker inte med att säga att man
anser att anslagen är för små. Man
måste också kräva att det här sker en
omskiftning av resurserna. Vi måste slå
fast att bristen på medel inte bör få
hindra att man åstadkommer de erforderliga
förbättringarna.

Vi diskuterade i förra veckan frågan
om bilbeskattningen och Kungl. Maj:ts
förslag att höja bensinskatten från 38
till 43 öre per liter. Det anfördes då
från vissa håll, att man framställt en
del förslag, som man ville få tillgodosedda,
och därför ville man, hette det,
inte motsätta sig förslaget om höjd bensinskatt.
Man röstade trohjärtat och
snällt för höjning av bensinskatten. Nu
kan var och en i statsutskottets utlåtande
i dag läsa ut hur mycket av de
yrkanden från olika håll, som då angavs
vara förutsättningen för att man
röstade för höjd bensinskatt, som nu
blivit tillgodosedda. Jag har faktiskt
inte upptäckt något enda positivt resultat.
Men bensinskatten har i alla fall
höjts. Det innebär att de reserverade
medlen även i år kommer att avsevärt
öka i enlighet med de förslag som nu
föreligger.

Detta sker samtidigt som en helt annan
melodi spelas upp. Statsrevisorer 2

Förslå kammarens protokoll 1965. Nr 17

Ang. väganslagen, m. m.
na sätter nämligen frågetecken för hela
denna besparingsreservation, denna
specialdestination av bilskattemedlen.
Den sparbössa, som man lägger överskottsmedlen
i, är därmed klart i farozonen.
Det är tveksamt hur det kommer
att gå med denna sak i fortsättningen.

Än värre är kanske en annan sak —
en fråga som berörts i statsverkspropositionen
och som även tidigare omnämnts
i denna kammare i samband
med behandlingen av det föreliggande
utskottsutlåtandet. Det är frågan om
tunnelbanorna.

Jag ifrågasätter på intet vis att storstadsområdena
— t. ex. det stockholmska
— inte väl skulle behöva tunnelbanor.
Det är inte alls fråga om den
saken. Det är, som det säges i 1959 års
utredning om städernas väghållning,
naturligt att ett storstadsområde behöver
tunnelbanor för att tillgodose sitt
trafikbehov. Men i likhet med utredningen
har jag den uppfattningen, att
det är synnerligen långsökt att därför
göra gällande, att man för detta ändamål
behöver använda just bilskattemedel.
Jag stöder mig då på vad den
nämnda utredningen anfört på sid. 31
i sitt betänkande, SOU 1959: 19. Där
står: »Om man skulle godtaga betraktelsesättet
att bidrag av bilskattemedel
skulle utgå till tunnelbaneanläggning,
som i en kalkyl betraktas som alternativ
till en busstrafikled---bör

också kunna hävdas att bilskattemedel
bör utgå till de flesta transportanläggningar.
Detta skulle leda till uppenbart
orimliga konsekvenser. I princip
bleve varje kommunikationsföretag som
icke vore hänvisat till landsvägarna i
så fall beriittigat till statsbidrag av automobilskattemedel.
Krav härpå skulle
med fog kunna resas av t. ex. varje
järnvägsföretag icke blott för dess förortstrafik
utan även för långlinjetrafiken.
»

Ja, så säger denna statliga utredning.
Jag har fäst mig vid att vi redan i statsverkspropositionen
inbjöds till ett prin -

Nr 17

Fredagen den 9 april 1965

Ang. väganslagen, m. m.
cipbeslut i frågan, och inbjudan kommer
igen i det betänkande som nu
föreligger, liksom i prop. nr 107 med
förslag till förordning om statsbidrag
för byggande av tunnelbana. Det är en
särdeles välskriven proposition, och
jag vill berika kammarens protokoll
med ett stilprov. På sid. 8 i propositionen
säger statsrådet: »Ett karakteristiskt
drag för tunnelbanorna är att de
åtminstone i de centrala delarna av tätortsregionen
till större delen framgår
under markytan.» Ja, så sägs det!

Jag kan förstå sammanhanget: även
om banan på något ställe går över
markytan, vill man motivera att den
ändå skall ha statsbidrag. Jag fäster
mig vid formuleringen och uppläggningen
av det hela. Jag konstaterar att
man har en, jag höll på att säga, ideologisk
motivering och säger att det är
klart att vägväsendel inom storstadsregionen
måste tillgodoses på ett tidsenligt
sätt.

Ja, herr talman, det önskar vi för
visso att vägväsendet blir överallt, men
andra får finna sig i att behoven i detta
hänseende just inte alltid blir fullt
tillgodosedda. Man gör nu en kalkyl
över vad det skulle kosta att med statsbidragsberättigade
genomfartsvägar i
storstaden tillgodose hela den stora
trafik som kan förekomma vissa tider
på dagen, och konstaterar att man kanske
skulle kunna använda de pengarna
på ett samhällsekonomiskt nyttigare
sätt genom att investera dem under
jorden, i tunnelbanor.

Vi får inte något besked om vilken
grad av behovstillfredsställelse man
syftar till utan får bara veta att det
skulle kosta avsevärda belopp att följa
principen att behovet skall tillgodoses.

I det här fallet resonerar man så att
man konstruerar upp en behovsram,
och sedan applicerar man det konstruerade
behovet så att det räcker till för
något annat och använder pengarna
där.

Jag var oförsynt nog — det var en
oartighet mot kammaren, fick jag höra

— att begära att vi skulle få några siffror
som visade vad det vi skulle besluta
kunde röra sig om. Jag var intresserad
särskilt av en anledning, nämligen att
jag sett att Stockholms stadskollegium
lämnat några siffror angående de här
sakerna, och jag tyckte det skulle vara
värdefullt om kammaren och riksdagen
kunde få belägg för att sådana siffror
är någorlunda riktiga när vi skall bedöma
frågan och fatta beslut. Jag skall be
att få anföra några av dessa siffror. De
kommer således från Stockholms stadskollegium,
som ju är medkontraherande
angående tunnelbanebyggena, och de
är kanske hämtade från den överenskommelse
som preliminärt avslutats
mellan statsverket och Stockholms stad.
Det är som sagt mycket ömtåliga siffror,
och det skulle förra gången ha varit
oartigt mot riksdagen att nämna dem,
men Stockholms stad meddelade dem i
februari!

Då uppskattas kostnaderna för Järvabanan
till omkring 700 miljoner, för Täbybanan
till 290 miljoner, för Botkyrkaanläggningen
till 170 miljoner och för
Nackabanan till 385 miljoner; summa
tunnelbanor 1 549 miljoner. Av detta belopp
hänför sig, säger stadskollegiet,
närmare 900 miljoner kronor till s. k.
banunderbvggnader; d. v. s. tunnlar,
viadukter, banvallar o. dyl. Övriga fasta
anläggningar kostar 450 miljoner och
tunnelbanevagnar 200 miljoner. Man
räknar med 95 procents statsbidrag till
de cirka 900 miljonerna och då skulle
man för denna utbyggnad komma upp
till ett belopp av ungefär 840 miljoner
kronor.

Det är ett viktigt principbeslut som
kammaren går att fatta. Skall vi verkligen
med denna något krokiga motivering
använda bilskattemedel till dessa
tunnelbanor? Jag förstår att banorna
kan behövas, och jag begriper också att
man kan överväga att lämna statsbidrag,
men varför skall man ta dessa pengar
ur vägväsendets fordran på statsverket?
Varför skall man ta pengar från inotortrafiken
och lägga dem på tunnelbanor,

Fredagen den 9 april 19(i5

Nr 17

där ingen motortrafik kommer att gå?

Jag förstår mycket väl att tunnelbanor
— och därvidlag stöder jag mig på den
utredning jag nyss hänvisade till — under
vissa timmar på dagen kan medföra
en avlastning av den hårdaste trafiken,
men jag betvivlar allvarligt att de
minskar behovet av genomfartsvägar fölen
växande motortrafik. Vi har redan
en växande motortrafik genom Stockholm,
och vi har en växande motortrafik
över hela landet, och den låter inte
hejda sig av en än så hårdhänt beskattning.
Vi kan räkna med detta som en
realitet. Kostnaderna härför vill man nu
täcka genom bidrag av bilskattemedel.
Jag skulle vilja sätta ett frågetecken för
en sådan ordning. Jag skulle kunna
överväga om det vore lämpligt och statsfinansiellt
möjligt att använda andra
statliga medel för dessa ändamål, men
jag förmodar att isen är tjockare i det
fallet. Jag utgår från att finansministerns
motvilja att disponera pengar på
det sättet är större när det gäller de vanliga
skattemedlen än när det gäller en
specialdestination av detta slag, som
man ibland tycks anse att man kan
handskas litet hur som helst med.

Det föreligger enligt mitt förmenande
ett stort behov av pengar när det gäller
våra vägar, för vilka dessa medel ju avsetts
att komma till användning. Jag anser
att motortrafiken bör ges rimliga
och skäliga förutsättningar på våra vägar,
innan vi tar på oss en kostnad av
denna storleksordning.

Motortrafiken kan nog sägas gå ett
omilt öde till mötes i vad gäller beskattningen.
Jag har i min hand direktiven
för den nya utredning som skall behandla
dessa ärenden, och de bådar, såvitt
jag kan bedöma, inte särskilt gott
för den kommande skattebelastningen.
I regel har alla skattereformer, som jag
kan komina ihåg från den senaste tiden,
i grund och botten inneburit en ökad
skattebelastning för någon. Även denna
reform torde gå i samma riktning. Alla
vi som vill att motortrafiken på våra
vägar skall tillgodoses med motorismens

Ang. väganslagen, m. m.
medel bör vara eniga och inte ta på oss
ett principbeslut, om vilket det offentligen
hittills inte har sagts så mycket.

Under nu angivna förhållanden kommer
jag, när den stunden är inne, att yrka
avslag på Kungl. Maj:ts förslag på
den punkten. Jag kommer också att ställa
yrkande om bifall till motionen 85 i
första kammaren och en likalydande
motion i andra kammaren, som innebär
en skrivelse med begäran om en bättre
avvägning av statsbidragsverksamheten
för det enskilda vägväsendet.

Herr statsrådet SKOGLUND:

Herr talman! Först skall jag säga några
ord till herr Sveningsson. Han har
här låtit kammarens ledamöter förstå
att absolut ingenting har hänt på vägbyggandets
område under de gångna
åren. Han har i varje fall inte kunnat
märka någonting. Herr Sveningsson förklarar
käckt att bakom mitt uttalande i
statsverkspropositionen om att vi fullföljer
den kraftiga vägupprustningen inte
finns ett uns av sakligt underlag. Det
skall vara herr Sveningsson som skall
kunna göra sådana uttalanden och samtidigt
göra kovändningen på slutet.

Låt mig till herr Sveningssons och till
kammarens upplysning meddela att vi
under perioden 1960—1963 färdigställt
en väglängd av totalt 4 341 kilometer.
Det betyder i runt tal 100 mil per år.
Detta karakteriserar herr Sveningsson
så att ingenting har skett. Det förhållandet
att vi bygger 100 mil nya vägar per
år skulle innebära att Sverige i vägavseende
var ett underutvecklat land. Jag
skulle vilja rekommendera herr Sveningsson
att göra en resa åt andra väderstreck;
då kommer kanske också han
att upptäcka att borta är nog bra men
hemma är bäst.

Herr Sveningsson förklarar också att
här måste tagas krafttag för att någonting
skall hända, men herr Sveningsson
förstår vid ändå att det krävs ökade resurser
för att någonting skall kunna göras.
När herr Sveningsson skall dra slut -

Nr 17

Fredagen den 9 april 1965

Ang. väganslagen. m. in.
satserna av sina påståenden och sina teser
säger han att högern i år har konstaterat
att den inte har råd att bjuda
över Kungl. Maj:t och följaktligen nöjer
sig med den av Kungl. Maj:t föreslagna
höjningen på 120 miljoner kronor i förhållande
till beloppet under löpande kalenderår.
Den siffran anförde han givetvis
inte — den passar inte in i det mönster
han har skapat — men det är den
verkliga siffran. Men, herr Sveningsson,
om man stiger »fram och kritiserar så
våldsamt som herr Sveningsson har
gjort och samtidigt konstaterar att högern
inte är beredd att skjuta till en krona
mer än vad Kungl. Maj:t har bjudit,
kan jag inte förstå annat än att den som
så talar mister sin talan i fortsättningen.

Låt mig sedan få säga några ord rent
allmänt sett om vägutbyggnaden. Den
utbyggnad som har skett har i tekniskt
avseende varit baserad på 1957 års vägplan.
År 1958, som var första året i den
planen, uppgick de statliga väginvesteringarna
på landsbygden till 320 miljoner
kronor För år 1960 föreslås 610
miljoner kronor, sålunda en ökning från
år 1958 till år 1966 med 290 miljoner
kronor, alltså under åtta år. Detta innebär
att de ordinarie väganslagen under
perioden 1958—1966 relativt sett ökade
med inemot 90 procent. För de allra sista
åren under perioden är ökningen
större än under de första åren.

Jag vill också i detta sammanhang erinra
om att statsutskottet i sitt utlåtande
över Kungl. Maj :ts framställning om anslag
till väghållningen för budgetåret
1962/63 framhöll att en ökning av väganslagen
med ungefär 100 miljoner kronor
per år kunde utgöra en utgångspunkt
för ställningstagandena det närmaste
budgetåret i fråga om investeringsramar
och anslag till vägbyggande
och vägunderhåll för såvitt det samhällsekonomiska
läget gav förutsättningar
härför. Den av mig förordade ökningen
utgör 120 miljoner kronor, alltså 20
miljoner kronor mer än vad den svenska
riksdagens båda kamrar i fjol ansåg
vara ett rimligt riktmärke när det gällde

att göra avvägningen, samtidigt som
man försåg det med en reservation,
nämligen att hänsyn måste tas till det
samhällsekonomiska läget.

I förrgår diskuterade denna kammare
bostadsbyggandet. Jag vill påminna
kammarens ledamöter om att pengar
krävs för flera ändamål än enbart vägarna.
Kommunalmännen vill också ha
skolor, och landstingen vill ha sjukhus.
Det var förmodligen detta som statsutskottet
tänkte på, ty det är ju ändå detta
utskott som centralt får göra avvägningen.
Till utskottet går alla äskanden
från de olika avdelningarna. Utskottet
gjorde reservationen att man skulle ha
de 100 miljoner kronorna som riktmärke
ur samhällsekonomisk synvinkel.

En redovisning av vägutgifterna blir
naturligtvis inte fullständig om man inte
tar med beredskapsarbetena. Under senare
år har dessa arbeten varit av betydande
omfattning och utgjort ett värdefullt
tillskott till de ordinarie arbetena.
Under åren 1958—1964 utfördes beredskapsarbeten
för 1 400 miljoner kronor
på landsbygdens allmänna vägar. Huvuddelen
av dessa arbeten var företag
som ingick i flerårsplanerna, och på så
sätt har de i åtskilliga fall kunnat tidigareläggas.
Den sammanlagda kostnaden
för beredskapsarbeten under kalenderåret
1964, inklusive vissa arbeten av investeringskaraktär
inom området, uppgick
till 304 miljoner kronor, vilket tillsammans
med de ordinarie medlen innebär
vägarbeten på landsbygden för
815 miljoner kronor. År 1963 var motsvarande
belopp 715 miljoner kronor.
Ökningen från år 1963 till år 1964 blev
sålunda 100 miljoner kronor. En jämförelse
mellan det verkliga utfallet av väginvesteringarna
och vägplanens investeringsserie
för perioden 1958—1964 visar
för landsbygdens del att de verkliga
investeringarna överstiger vägplanens
utgiftsprogram med cirka 370 miljoner
kronor. Vi har alltså passerat 1957 års
vägplan, som ansågs vara rätt anspråksfull
när den presenterades på sin tid.
Den har passerats med 370 miljoner

Fredagen den 9 april 1965

Nr 17

kronor, detta sagt med anledning av det
som herr Sveningsson har uppehållit
sig vid och för att liksom klara ut att
herr Sveningsson nog måste ha gått nästan
helt »blind» ute på vägarna, eftersom
han inte har upptäckt det som
verkligen har skett.

Herr Ferdinand Nilsson och jag hade
en liten duell för några veckor sedan.
Herr Nilsson ville ovillkorligen att jag
då skulle ta upp till diskussion bidraget
till tunnelbanorna. Jag betraktade det
då och jag betraktar det fortfarande såsom
oartigt mot riksdagen, att vi skulle
föregripa den debatt som sker i dag.
Det skulle alltså ha blivit ett resonemang
mellan herr Nilsson och mig, ty
det var ju eu enkel fråga, och jag är inte
säker på att talmannen skulle ha medgivit
en allmän debatt. Därför sköt jag
svaret framför mig och menade att vi
väl fick ta upp diskussionen när budgeten
hade kommit. Nu är den här, och i
dag skall jag resonera med herr Nilsson
om denna fråga.

Låt mig först säga att herr Nilsson
talade om att i överenskommelsen mellan
Stockholms stad och Stockholms
län skall finnas belopp angivna, och
han läste upp en rad siffror ur en tidskrift,
förmodligen den tidskrift som
Stockholms stad ger ut. Det var många
och stora siffror, och herr Nilsson lät
liksom kammarens ledamöter förstå att
detta har man skrivit in i avtalet och
att det var detta han ville veta förra
gången.

Tråkigt nog, herr Nilsson, finns det
inga siffror i den här överenskommelsen.
Om herr Nilsson inte tror på mitt
ord, så lägger jag avtalet här för utlåning.

Vad man liar kommit överens om är
att man skall samordna statsbidraget
till tunnelbanorna med det statsbidrag
som i övrigt utgår till vägarna.

I propositionen angående riktlinjer
för den statliga trafikpolitiken sade jag
att beträffande samordningen av trafikinvesteringarna
i storstockholms -

Ang. väganslagen, m. m.
området borde målet vara att mot bakgrunden
av regionplanen uppnå en lösning
som innebär en fullgod trafikservice
inom området till lägsta samhällsekonomiska
kostnad. Denna princip
godtogs också av riksdagen, och den
överenskommelse som nu har träffats
mellan berörda parter om samordning,
utbyggnad och drift av det kollektiva
trafiksystemet i Storstockholm ansluter
sig enligt min mening mycket väl
till de riktlinjer jag angav i propositionen
om trafikpolitiken för lösning
av Storstockholms trafikproblem.

Jag vill gärna begagna det här tillfället
att ge mitt erkännande åt utskottet
för att det så enhälligt har givit
uttryck för precis samma uppfattning.
Trafikproblemen i storstadsområdena
är redan nu av en sådan omfattning att
mycket stora investeringar krävs för
att lösa dem. Med fortgående trafikökning
och urbanisering blir svårigheterna
självfallet än mer framträdande.
För att klara av trafikproblemen i storstadsområdena
inom ramen för de resurser
som rimligen kan avdelas för
ändamålet är det av allra största betydelse
att man väljer lösningar som ur
samhällsekonomiska synpunkter är försvarbara.
Enligt min mening bör det
ske genom att efter erforderlig regionplanering
bygga ut de kollektiva trafikmedlen.
Att i alltför stor utsträckning
basera Storstockholms trafikförsörjning
på individuella färdmedel torde
inte vara möjligt med rimliga ekonomiska
insatser. Det överensstämmer
också helt med den allmänna uppfattningen
utomlands om hur man lämpligast
bör lösa trafikförsörjningen i
stora tätregioner.

Erfarenheterna i vissa andra länder,
exempelvis Förenta staterna, har nämligen
otvetydigt visat att det i stora tätortsregioner
inte är ändamålsenligt att
basera trafikförsörjningen i huvudsak
på individuell biltrafik. Även där man
satsat efter våra förhållanden utomordentligt
stora belopp på att bygga ut

Nr 17

Fredagen den 9 april 1905

Ang. väganslagen, m. m.
väg- och gatusystemet har det sålunda
inte varit möjligt att uppnå en tillfredsställande
lösning.

Mot bakgrunden av detta har jag ansett
det motiverat att s. k. underbyggnad
för tunnelbanor göres statsbidragsberättigad
på likartat sätt som gäller
för vägar och gator. Herr Nilsson gjorde
sig litet lustig genom att citera en
mening ur statsverkspropositionen om
vad en tunnelbana är för någonting.
Nu är det så, herr Nilsson, att begreppet
tunnelbana är okänt i den lagstiftning
som berörs i sammanhanget, och
därför är det nödvändigt att man definierar
det. Om herr Nilsson hade läst
litet längre ner, hade han kunnat konstatera
att det är möjligt att man också
får pröva bidrag till de delar som
går ovan jord.

Jag förmodar att herr Nilsson är helt
införstådd med att man måste veta —-i varje fall på håll där man känner ansvar
— vad det är man ger statsbidrag
åt och att det då presenteras och beskrivs.
Om sedan herr Nilsson tycker
att det inte passar hans sinne för stilistik
är jag ledsen, men det är väl ingenting
att göra åt fallet.

Genom statsbidragsgivningen till tunnelbaneutbyggnaden
ökas möjligheten
till ur samhällsekonomiska synpunkter
riktiga lösningar av trafikproblemen.
Målet för trafikpolitiken bör vara att
de olika trafikanläggningarna och trafikmedlen
på ett optimalt sätt skall
komplettera varandra för att man på
så sätt skall få en trafikförsörjning till
så låga samhällsekonomiska kostnader
som över huvud taget är möjligt. Den
avvägning som måste göras mellan olika
lösningar av trafikproblemen bör
ske inom ramen för de planer som
upprättas för väg- och gatubyggande,
alltså flerårs- och fördelningsplaner,
och under hänsynstagande till de medel
som enligt dessa planer står och
beräknas stå till regionens förfogande.
Den totala medelsanvisningen till regionen
bör sålunda inte bli högre på
grund av att man bygger en tunnelbana

som alternativ till andra trafikleder.
Med denna utformning av bidragssystemet
är det enligt min uppfattning
fullt rimligt att statsbidrag till byggande
av tunnelbana utgår av bilskattemedel.

Den föreslagna principen innebär
också att byggande av tunnelbanor i
storstockholmsområdet inte skall få
någon inverkan på väg- och gatubyggandet
i övriga delar av landet. Det
tror jag är viktigt att betona i detta
sammanhang.

Såsom utskottet också har framhållit
skulle en statlig bidragsgivning i annan
ordning innebära att regionen för
sina trafikledsbvggen utöver bilskattemedel
i ordinarie omfattning skulle erhålla
ett tillskott av allmänna skattemedel.
Kostnaderna för utbyggnad av
de tunnelbanor som omfattas av principöverenskommelsen
har enligt överslagsmässiga
uppskattningar angivits
till ungefär 1,5 miljarder kronor. Statsbidrag
för tunnelunderbyggnaden uppskattas
på grundval härav till ett belopp
av storleksordningen 800 miljoner
kronor.

Enligt överenskommelsen skall som
riktpunkt för planering av byggandet
gälla att tunnelbanorna till Järva, Täby
och Botkyrka skall vara färdiga före
1975 samt banan till Nacka och station
Isstadion under senare hälften av 1970-talet. Med borträknande av uppskattade
kostnader för Nackabanan skulle de
totala statsbidragen fram till 1975 från
denna utgångspunkt kunna anges vara
av storleksordningen 550 miljoner kronor.
Reellt sett blir det fråga om en
prioritering inom ramen för de anslag
statsmakterna fastställer nu och i fortsättningen.
I statsverkspropositionen
har jag också anfört att jag i princip
utgått ifrån att de i den preliminära
överenskommelsen rörande storstockholmstrafiken
angivna statsbidragen
skall rymmas inom ramen för en eljest
normal ökning av gatu- och väganslagen
till kommuner inom stockholmsregionen.
Detta uttalande från min sida

Fredagen den 9 april 1965

Nr 17

liar kraftigt understrukits av utskottet.
I direktiven för vägplaneutredningen
liar beträffande den långsiktiga utvecklingen
av väganslagen angivits ett
högre alternativ, innebärande en årlig
kostnadsökning av 7,5 procent fram
till år 1975 med en höjning därutöver
i samma takt som ökningen av bruttonationalprodukten.
Under dessa förutsättningar
skulle väganslagen komma
att öka från föreslagna drygt 1 500 miljoner
kronor för nästa budgetår till
belopp av storleksordningen 2 000 miljoner
upp till 2 800 miljoner kronor år
1975.

Herr talman! Det var det som jag
ville säga med anledning av vad herr
Nilsson anförde i fråga om statsbidrag
till tunnelbanor.

Herr SVENINGSSON (h) kort genmäle: Herr

talman! Jag tycker att det var
rätt onödigt av kommunikationsministern
att i år gripa till det grova artilleri
och den hårdhänta kritik mot
mig som han kom med denna gång. Jag
tyckte att jag var så snäll och trevlig
i mina uttalanden. Jag är därför ganska
förvånad över denna hårdhänta kritik,
detta tal om kovändningar och att
märkt att vägarna har förbättrats. Det
går inte att finna det i protokollet, när
jag är helt blind när jag färdas på vägarna.
På tal om blindheten vill jag
bara säga att jag i sommar haft körkort
40 år och att jag under de senaste 10—
15 åren kört ungefär 3 000 mil varje år.
Men nu kommer naturligtvis kommunikationsministern
att sköta om att mitt
körkort blir indraget.

I mitt anförande har jag inte sagt att
ingenting har hänt på vägarna under
detta blivit utskrivet. Det är uttalanden
som får stå för kommunikationsminisde
senaste åren och att jag inte har
tern.

.lag erkände i mitt anförande att det
har anslagits betydande belopp och att
det är ett stort och svårt problem att

Ang. väganslagen, m. m.
få vägarna i det skick som de borde
vara i med hänsyn till den trafik som
vi bar och kommer att ha framdeles.
Det är säkert riktigt att det har iordningställts
100 mil vägar om året under
de senaste åren, men med den takten
tar det 95 år att iordningställa landets
alla vägar, tv vi har mellan 9 500
och 10 000 mil vägar i hela landet. Menar
då kommunikationsministern att
de vägar som iordningställs nu är moderna
och i gott skick när våra barnbarn
och kommande generationer skall
använda dem en gång? Men jag erkänner
visst att det överstiger våra resurser
att hastigt få våra vägar i det skick
som de borde vara i, och jag undvek
i år att tala om vägplanen. Jag har talat
om den många gånger tidigare. Men
den är räknad i 1956 års penningvärde.
Jag hade därför verkligen väntat
att kommunikationsministern i år inte
skulle använda vägplanen som jämförelsematerial,
för det verkar löjligt.

Det var uttalandet i statsverkspropositionen
att förslagen innebär en fortsatt
kraftig upprustning på vägväsendets
område som jag kritiserade. Den
uppfattningen kan jag nämligen inte
dela, och jag tror inte att kommunikationsministern
innerst inne har den
uppfattningen att en kraftig upprustning
förekommer här.

Jag fick inte svar på den fråga som
jag vädjade om svar på, om det finns
ett verkligt underlag för den framställning
som väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
har redovisat och som innebär
att vi skulle vara så fattiga att vi inte
har råd att underhålla de vägar som vi
har och som byggts för mycket länge
sedan. Det är där det brister så oerhört
mycket.

Kommunikationsministern säger vidare
att jag i år uttalat mig på sådant
sätt att jag kommer att mista min talan
i riksdagen. Menar den maktfullkomliga
regeringen att den vill avskaffa riksdagen,
eller vad ligger bakom detta uttalande?
Del skulle vara intressant att få
litet mera klarhet på den punkten.

Nr 17

Fredagen den 9 april 1965

Ang. väganslagen, m. m.

Att man inte tycker om när vi någon
gång gör gällande att allting inte är så
välordnat och så lyckat och bra skött på
det ena eller andra avsnittet och att
statsråden känner sig fullkomliga i alla
avseenden, det vet framför allt den som
i åtskilliga år varit ledamot av konstitutionsutskottet.

Jag begärde egentligen ordet för en
replik med anledning av de uttalanden
som herr Bengtson och herr Ferdinand
Nilsson gjorde om de enskilda vägarna.
Jag vill gärna ha deklarerat att jag aldrig
anslutit mig till dessa högtflygande
tankar att staten även skall ta hand om
de enskilda vägarna i mycket stor omfattning
eller i deras helhet. Jag är inte
utan erfarenhet. Antingen jag är som
kommunikationsministern säger blind
eller inte, så bor jag långt ifrån allmän
väg. Jag är med och håller en enskild
väg åt två håll om 7 kilometer, och jag
är intresserad av att även de enskilda
vägarna är så bra som möjligt. Men jag
tycker inte att det är så illa ställt med
bidragen till de enskilda vägarna, och
orsaken till att jag inte kunnat ansluta
mig till den uppfattningen att staten
skall överta en stor del av de enskilda
vägarna eller alla är att jag är rädd för
att de då blir ännu sämre underhållna
än nu. Många gånger är det en lättnad
att komma från en allmän väg in på en
enskild väg, och då tänker jag även på
andra vägar än den som jag är bosatt
vid.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Först några ord till herr
Sveningsson, annars glömmer jag bort
honom. Jag vill bara konstatera att vi i
vår motion inte yrkar att alla vägar
skall övertas av staten. Yad vi ifrågasatt
är om den nuvarande avvägningen av
statliga bidrag och den nuvarande avvägningen
av intagningstakten är riktig.
På den punkten skall man inte förenkla
argumentationen och — för att komma
ifrån att man inte har velat gå med på

saken — säga att vi syftar till att alltsammans
skall övertas av staten. Det
har vi inte föreslagit. Polemisera mot
vår verkliga uppfattning! Det blir sakligt
bättre på det sättet, herr Sveningsson
!

Dessutom begärde jag naturligtvis ordet
med anledning av statsrådets yttrande.
Det blev dock vissa resultat denna
gång. Jag har en positiv inställning till
det enskilda vägväsendet. Jag är ledsen
över att statsrådet av sitt livliga engagemang
i tunnelbanefrågan inte kom att få
tillfälle att samtidigt ta någon som helst
ståndpunkt till de propåer som framställts
från det parti jag tillhör, när det
gäller de enskilda vägarna. Det är en
väsentlig sak, ett problem som vägkilometermässigt
är lika stort som de statliga
vägarna.

Men herr statsrådet är så intresserad
av detta stockholmsprojekt att han sade
att han fortfarande ansåg att det skulle
vara felaktigt om han och jag hade fört
denna debatt i förväg på tu man hand.
Ja, herr statsråd, det hade jag tyckt
också! Men det var inte det som min
fråga gällde för några veckor sedan. Jag
begärde bara vissa uppgifter, och anledningen
var för det första att det inte
fanns några sifferuppgifter i statsverkspropositionen,
där saken annonserades,
och för det andra att det var omöjligt
att få kompletterande uppgifter i statsrådets
eget departement. Därför tänkte
jag: Nu skall jag ge statsrådet Skoglund
tillfälle att komplettera den saken så att
riksdagen i god tid får veta vilket belopp
det gäller! Såsom herr statsrådet
med all rätt säger: Man måste veta vad
man ger statsbidrag till, om man känner
ansvar. Ja, herr statsråd, när man fattar
ett viktigt principbeslut vill man också
veta hur mycket det kostar. Statsrådet
säger att det i avtalet med stockholmarna
inte finns några siffror, och det har
han förmodligen rätt i. Därmed ansåg
han tydligen att han plattat till alla de
uppgifter som jag inhämtat från stadskollegiet.
Nej, det hade han visst inte tv
jag kan inte finna annat än att jag nu

Fredagen den 9 april 1965

Nr 17

fick de uppgifter som jag begärde för
någon vecka sedan. Jag kunde lika
gärna ha fått dem för några veckor sedan.
Stadskollegiet anger i den tidskrift,
som statsrådet konstaterade att jag hade
och som således numera inte var honom
obekant, att det rör sig om tunnelbanebyggen
för 1 545 miljoner kronor. Jag
återgav detta nyss, och sedan bekräftar
statsrådet att han är av ungefär samma
uppfattning eller att det rör sig om
1 500 miljoner kronor. När det gäller så
höga tal kan väl denna skillnad i beloppen
inte spela så stor roll. Statsrådet
har således inte ändrat på utan bekräftat
vad jag yttrade om dessa ting.

Vad beträffar statsbidraget gör stadskollegiet
gällande att det rör sig om 95
procent, och det har lämnats den upplysningen
att bidraget beloppsmässigt
skulle röra sig om 843 eller 846 miljoner
kronor. Jag rundade av dessa siffror
i mitt anförande nyss till 840 miljoner
kronor. Nu säger statsrådet att beloppet
skall vara 800 miljoner kronor.
Jag tror att den ena siffran kan vara lika
riktig som den andra. Men varför
skall uppgifterna behöva sitta så långt
inne, herr statsråd? Varför fick vi inte
reda på dessa siffror i god tid, så att vi
kunde fråga människorna hemma i bygderna
om de vill satsa så mycket pengar
på tunnelbanor i storstadsområdena eller
inte? Jag har en känsla av att det
var alltför obekvämt för statsrådet att
jag gjorde denna fråga.

Herr Sveningsson menade att statsrådet
Skoglund inte var konciliant. Jag
måste säga att jag tycker att för att vara
statsrådet Skoglund var han ytterligt
älskvärd.

Herr BENGTSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Kommunikationsministern
har på sedvanligt sätt målat en vacker
bild av allt som gjorts på vugväsendets
område. Han talade om att vi fullföljer
den kraftiga vägupprustningen.
Ordet »kraftiga» vill nog åtskilliga av
oss inte använda. Han talade vidare om

Ang. väganslagen, m. in.
antalet färdigställda vägar per år, 100
mil, men märkligt nog förbigår han de
realiteter som finns, nämligen det skick
som vägarna befinner sig i. Han berör
inte att gjorda undersökningar visar att
endast 35 procent av riksvägnätet har
en fullgod standard i förhållande till
vad dagens trafik kräver, och i fråga
om länsvägarna är det inte ens en femtedel
utan bara mellan 15 och 20 procent
som har en god standard. 60 procent
är i behov av ombyggnad. Detta är
väg- och vattenbyggnadsstyrelsens siffror,
som man bör hålla i minnet när
man vet vilken betydelse kommunikationerna
har i dagens samhälle.

Herr Skoglund talade inte heller om
att principen för automobilskattefondens
användning, nämligen att vi skall
använda fondens pengar till vägarna,
praktiskt taget aldrig följts med undantag
för ett år då fonden minskade. Annars
har använts mindre pengar till vägarna
än som flutit in i fonden. Tyvärr
fick jag inte något svar, inte heller förra
året, när jag frågade herr Skoglund om
huruvida fondens pengar skall användas
till vägarna eller vad de eljest skall användas
till. Finansministern har, om
jag inte minns fel, någon gång uttalat
att pengarna skall användas för vägändamål,
men kommunikationsministern
har inte gjort det.

I ett avseende kan jag instämma med
kommunikationsministern. Jag förstår
att hans polemik mot herr Sveningsson
riktade sig mot denne personligen. Mot
det parti som herr Sveningsson tillhör
riktades det däremot inte någon polemik
från kommunikationsministerns sida,
ty detta parti står ju på samma sida
som kommunikationsministern. Partiet
har inte avgett någon reservation,
utan de reservationer som finns har
gjorts av centerpartiet.

Det var väl en liten replik vänd mot
vårt håll, när kommunikationsministern
en passant tog upp de ekonomiska problemen
och yttrade att skolor och andra
ändamål också behöver pengar. Visst
går det att göra uttalanden i sådan rikt -

Nr 17

Fredagen den 9 april 1965

Ang. väganslagen, m. in.
ning, men den långsiktiga planeringen
för kommunikationerna är ju av oerhörd
betydelse för vårt framtida ekonomiska
liv. Därför menar jag att regeringens
hela politik ofta kännetecknas
av en felaktig planering. Det är utgångspunkten
som är felaktig, vilket kan
medföra att vi råkar in i en hel del besvärligheter
som tvingar oss att vidta
åtgärder som kanske inte blir behagliga.
Därför att utgångspunkten för planeringen
är felaktig kan vi nu inte få tillräckligt
med pengar till en så viktig sak
som vägarna.

Kommunikationsministern tog nog litet
för lätt på frågan om tunnelbanan,
även om jag inte bär något att invända
på denna punkt. Beträffande de siffror
som man nu talar om är jag rädd för,
herr statsråd, att de kommer att användas
ganska mycket, och vi får väl hjälpas
åt om de behöver rättas till. Jag vill
understryka vad kommunikationsministern
sade, nämligen att utgångspunkten
i princip måste vara den preliminära
överenskommelsen rörande statsbidraget,
nämligen att detta skall rymmas inom
ramen för anslagen till vägar och
gator. Detta har ytterligare understrukits
av utskottet som uttalar att den föreslagna
utvidgningen av tillämpningsområdet
för bidragsgivningen icke i och
för sig avses medföra en ökning i den
totala medelstilldelningen. Jag tror att
det blir anledning att åtskilliga gånger
i framtiden, när medlen skall fördelas,
starkt understryka vad som anförts från
departementschefens sida liksom av utskottet,
vars uttalande på denna punkt
jag hoppas att riksdagen kommer att
godkänna i dag.

Herr statsrådet SKOGLUND:

Herr talman! Herr Sveningsson var
litet överraskad över att jag var en
smula mörk i tonen, när jag vände mig
till honom. Han tyckte nämligen att
han var snäll i talarstolen, och jag
sade inte heller att han var elak. Vad
jag sade var att det var en vrångbild

— milt uttryckt — av verkligheten på
vägväsendets område som herr Sveningsson
tecknade.

Nu har ju herr Sveningsson korrigerat
sig. Jag skall inte tala om den där
vändningen som han hade i sitt första
inlägg, men han har ju sagt att uttrycket
att »ingenting hade hänt» inte
finns i stenogrammet eller, som han
sade, i protokollet — och det sista kan
jag förstå.

Herr Sveningsson åker 3 000 mil per
år, och då måste jag säga att jag blev
ännu mer överraskad över att han kunde
hålla sitt första inlägg.

Jag skall hålla med både lierr Sveningsson
och herr Bengtson om att allt
är långt ifrån bra på vägväsendets område.
Vi har ännu många och långa vägar
att bygga om och förbättra, och
det är därför som vi gör denna satsning.
I år satsar vi till och med 20 miljoner
kronor mer än fjolårets riksdag
angav som riktmärke, och samtidigt
hade vi då den reservationen att vi
måhända fick nagga beloppet i kanten
om det samhällsekonomiska läget föranledde
detta. Herr Sveningsson och
hans parti har ju inte något annat alternativ
till upprustningen av vägarna
än regeringens förslag, d. v. s. Kungl.
Maj:ts proposition. Jag menar då att
herr Sveningsson bildligt talat liksom
förlorat sin talan, när han inte har något
alternativ utan själv upptäcker att
det betyder att man får vänta till år
1975, som han själv sagt. Jag skall inte
acceptera den siffran, tv jag vågar inte
sia lika friskt i detta avseende som
somliga gör.

Om herr Ferdinand Nilssons inlägg
är inte så mycket att säga nu. Han korrigerade
sig själv, allteftersom inlägget
pågick. Låt mig emellertid säga en sak,
herr Ferdinand Nilsson, och det är att
denna siffra, 1 500 miljoner kronor, inte
är definitiv. För att få reda på vad det
ungefär kan röra sig om i investeringar
har man gjort en överslagsberäkning,
och det är den som stannar vid 1 500
miljoner kronor, men detta belopp är

Fredagen den 9 april 1965

Nr 17

inte definitivt, ty jag har sagt, att varje
år medelsanvisningen skall göras, skall
detta in i den gemensamma prövningen.
Det bör inte — som herr Nilsson
vill ha det — vara ett särskilt belopp
vid sidan om de allmänna vägmedlen
till storstockholmsområdet, utan detta
får gå in i den vanliga medelsprövningen.
Utskottet har ju på denna punkt
i sin formulering varit nästan hårdare
än propositionen — jag vet inte om
herr Bengtson nu var på väg att glida
ur.

Till herr Bengtson vill jag upprepa
vad jag nyss sade, nämligen att vi är
medvetna om att allt här inte är bra
och att det är därför som vi fortsätter,
men vi råkar ändå, herr Bengtson, i
det dilemmat att vi måste göra avvägningar
mellan de belopp som skall användas
för det ena och dem som skall
användas för det andra ändamålet. Det
är alt göra det alltför bekvämt för sig
när man gör som herr Bengtson säger:
»Bilskattemedlen skall till vartenda öre
så långt som projektering det möjliggör
användas nu.» När det hålls en bostadsdebatt
står gruppledaren från centerpartiet
och talar om hur omöjlig och
alltför snål regeringen är och intar
den attityden i fråga efter fråga. Men
de centerpartister som är kommunalmän
vet att den rollen inte är lika lätt
alt spela hemma i kommunalnämnden.
Då vet man att det gäller att fördela
de medel som finns och att göra det
efter noggrann avvägning. Det är detta
som regeringen får lov att göra, men i
ett större sammanhang.

Vidare efterlyste man här min uppfattning
om vägunderhållet. Då vill jag
gärna säga — för att det inte skall behöva
frågas en gång till — att under
senare år har medel för ändamålet i
ökad omfattning ställts till förfogande
från statens sida. Detta är delvis en
följd av att bidragsreglerna ändrats
från och med budgetåret 1963/64. Ändringarna
innebär att underhållsbidrag
nu utgår med fem procent och byggnadsbidrag
med tio procent högre an -

Ang. väganslagen, m. m.
del av kostnaderna än tidigare, d. v. s.
man kan få byggnadsbidrag från 70
upp till 85 procent. När man som jag
är i tillfälle att nästan varje vecka ta
del av vad det egentligen är för belopp
som faller på medlemmarna i vägsamfälligheterna,
måste jag säga att det
är mycket små belopp som man i regel
har att göra med. Det är fråga om
en eller ett par eller tre hundralappar
per år för de flesta. För dem som har
stora fastigheter med värden uppåt
85 000—100 000 kronor och därutöver
blir givetvis andelen i kronor räknat
större.

I årets statsverksproposition förordar
jag vidare att man skall utvidga
bidragsgivningen genom att enskilda
vägar med särskild betydelse ur fritidssynpunkt
skall kunna bli bidragsberättigade.
Jag är fullt medveten om det
enskilda vägnätets stora betydelse ur
kommunikationssynpunkt och anser
det därför vara angeläget att vidga bidragsmöjligheterna
på det sätt som
man i årets proposition presenterar
som en nyhet. Anslagen till de enskilda
vägarna har också visat en kraftig ökning
mellan budgetåren 1962/63 och
1965/66. Ökningen av underhållsanslaget
är 50 procent, och ökningen av
byggnadsbidraget är nästan lika stort.

Med det har jag väl svarat på frågan
om bidrag till underhåll och byggande
av enskilda vägar.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Först några ord i anledning
av vad som sades om kommunalmän
från centern som visst var uppe
och bad för sina bygder. Herr statsråd,
får Ni aldrig besök av några socialdemokratiska
kommunalmän, som är
uppe och säger att det har blivit en
förskräcklig villervalla med detta planerande
och att det är alldeles tvunget
att få det tillrättat på något vis? Händer
det ingenting i den vägen? Händer
det inte att fotograferna, som står här

Nr 17

Fredagen den 9 april 1965

Ang. väganslagen, m. m.
ute vid statsrådsuppvaktningarna. är
till för att plåta även socialdemokratiska
kommunalmän? Jag skulle tro att
så är fallet.

Herr statsrådet säger att mina siffror
blev tillrättalagda. Men, herr statsråd,
jag har inga siffror! Jag försökte få
sådana, och jag frågade statsrådet men
fick inga. Jag nöjde mig med att citera
vad herr Carl Albert Andersons stadskollegium
sagt, och de siffrorna stämde
ganska bra. Det innebär såvitt jag kan
förstå inte någon avsevärd korrigering
om man vid byggnadskostnadsberäkningar
för tunnelbanor uppger 1 500 i
stället för 1 545 miljoner kronor. Ingen
reträtt från herr Carl Albert Andersons
sida blev nödvändig när statsrådet gav
siffran 1 500. Det blir inte heller behov
av någon reträtt när Stockholms stadskollegium
skickar ut uppgifter om att
statsbidraget skulle uppgå till ungefär
840 miljoner, medan statsrådet sedan
är nere i 800. Har man en lägre siffra
på det ena hållet, blir procentsiffrorna
på det andra också lägre. Det stämmer
alltså bra, och jag kan inte vidkännas
någon reträtt.

Herr statsrådet säger att man visserligen
inte kan ange siffror men att vi
har en klar norm: det skall vara en
eljest normal ökning. Men vad är en
eljest normal ökning när det gäller
statsbidrag till vägväsendet i storstadsregioner?
Jag tror det är ett ganska nyprövat
område, och någon riktigt fast
praxis finns nog inte. Jag undrar om
man verkligen kan bygga alltför mycket
vid ekonomiska avgöranden på så
lösa normer. Man kan ge en allmän målsättning.
Det är ju värdefullt med en
allmän målsättning, det är bättre än
ingen målsättning, men det säger ju
inte så mycket. Det är inte särskilt
roligt för dem som skall bevilja pengar
och besluta i dessa frågor att råka ut
för att få sina beslut på så lösa grunder
vid ett senare tillfälle tolkade och
översatta i kalla siffror. Jag skulle vilja
att översättningen i möjligaste mån
skulle ges något tidigare. Det skulle kän -

nas fastare och säkrare, inte minst för
dem som kanske med litet tvivel i hjärtat
denna gång kommer att rösta för
statsrådets proposition. Det skulle vara
roligt för dem att veta vad detta blir i
siffror. Jag tror att detta är ett trivselproblem.

Låt mig till slut bara säga en enda
sak om ökningen av bidraget till de
enskilda vägarna. Det ser mycket ut,
därför att statsrådet förföll till den kapitalistiska
procentberäkningen. Tar
man det i kalla siffror, blir det små
belopp.

Herr BENGTSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Statsrådet Skoglund
och jag är gamla bekanta, och jag har
liksom litet på känn vad han kommer
att säga. Det fullföljdes i dag med först
den vackra bilden och sedan frågan om
avvägningarna. När jag planerade mitt
anförande började jag följaktligen med
att tala om avvägningarna. Det står
redan i början att jag är fullt medveten
om den avvägning som behöver
göras.

Det blev emellertid en retuschering
som jag tycker var nödvändig. Statsrådet
sade att det inte var så väl beställt.
Jag kan säga, att allt prutades
inte, men hälften prutades genast. Det
går inte att komma förbi, i det skick
vägarna befinner sig.

Men jag begärde ordet för en replik
i syfte att visa på en speciell sak. Statsrådet
säger att vi har ökat beloppet
med 20 miljoner upp till 120 miljoner.
Men detta går ju till underhållet, och
det visar att vägarna är i sådant dåligt
skick att man får lägga ner mer pengar
på dem. Den plan vi hade på 500, 560
och 620 miljoner har inte statsrådet
fullföljt, utan han har prutat på den.
Det blir tio miljoner mindre till byggandet.
Där är vi om igen inne på de
långsiktiga investeringar jag talade om
tidigare. Regeringens politik är sådan
att man inte får pengar till sådana nödvändiga
investeringar.

Fredagen den 9 april 1965

Nr 17

Det är ju kanslihuset som börjar lägga
upp denna stora budget med alla
miljarder. Vi måste ha den som en utgångspunkt.
Det är inte så enkelt för
oss att efteråt göra om alltsammans när
det kommer på riksdagens bord. Därför
vilar skulden på er. Det är ett tungt
ansvar, men har man tagit uppdraget,
får man fullfölja det.

Ja, herr talman, det är kanske inte
mera att tillägga.

Herr SVENINGSSON (h) kort genmäle: Herr

talman! Kommunikationsministerns
ton var så annorlunda i hans andra
anförande jämfört med det första,
att jag kunde ha avstått från att säga något
ytterligare. Att jag målar en vrångbild
av det verkliga förhållandet vill jag
dock inte vara med om att godta, utan
det är lika mycket kommunikationsministern
som målar denna vrångbild av
förhållandet ute på vägarna. Jag tror att
han har det ganska svårt, när han skall
få landets bilister till uppfattningen att
vägarna är skötta, utbyggda och underhållna
på ett tillfredsställande sätt.

Kommunikationsministern åberopar
att vi i år ökar anslagen och underhållet
med 20 miljoner kronor och att det
skall bli bättre. Har det alldeles förbigått
statsrådet Skoglund att det pågår en
inflation och en försämring av penningvärdet
tillsammans med det ständigt
stigande kostnadsläget i vårt samhälle?
Förra året prutade statsrådet 105 miljoner
kronor i förhållande till väg- och
vattenbyggnadsstyrelsens förslag om underhållsbidrag
till vägarna, och i år bär
han prutat 30 miljoner kronor.

Statsrådet säger en hel del, men jag
har ännu inte fått svar på min fråga.
Det passade tydligen inte att svara på
om vi har blivit så fattiga i detta land
att vi inte har råd att underhålla vägarna.
Jag vill ännu en gång säga att det är
där det verkligen brister mycket.

Vidare sägs att jag inte skulle ha någon
talan bär i kammaren i denna frå -

Ang. väganslagen, m. m.
ga, när högerpartiet inte bär något annat
förslag om väganslagen än regeringens.
Ja, när vi har med ett så förstört
penningvärde att göra och med det allmänna
ekonomiska läge som råder —
och här är regeringen inte oskyldig utan
har ett betydande ansvar — kan vi inte
i år begära högre anslag.

Sedan tycker jag att när ett statsråd
beskyller en ledamot i kammaren för
att vara helt blind, är det ett uttalande
som det skulle passa ett statsråd att be
om ursäkt för.

Herr statsrådet SKOGLUND:

Herr talman! Herr Sveningsson förstår
tydligen inte bildspråk, men det får
vi kanske resonera om vid ett annat tillfälle.

Herr Sveningsson ställde frågan till
mig, om vi var så fattiga att vi inte hade
råd att sköta underhållet av våra vägar.
Samtidigt påvisade han den höjning
som har skett i år. Vad har då herr Sveningsson
för alternativ? På vad sätt vill
herr Sveningsson gå fram för att förbättra
underhållet? Uppfattar möjligen
herr Sveningsson situationen så att Sverige
är för fattigt för att underhålla vägarna?
Min uppfattning är det inte.

Herr SKÄRMAN (fp):

Herr talman! Jag bär inte så mycket
litteratur med mig och skall inte göra
några djupdykningar vare sig i den eller
vid sidan av talarstolen, som herr
Ferdinand Nilsson nyss gjorde.

När jag emellertid tar till orda i denna
debatt är det inte endast av den orsaken
att jag genom åren i hög grad intresserat
mig för vägar och för det allmänna
vägväsendet. Därjämte står jag
såsom huvudmotionär i denna kammare
för motionen 1:189, vari vi begär en
översyn av frågan om principerna för
vägväsendets framtida finansiering. Det
kan synas som om våra yrkanden i denna
motion är väl tillgodosedda. Emot
den Hörjelska överenskommelsen om

Nr 17

Fredagen den 9 april 1965

Ang. väganslagen, m. m.
statsbidrag till vissa delar av tunnelbanebyggena
har vi inte haft något att erinra,
och som framgår av utlåtandet nr
6, längst ner på sidan 25, delar statsutskottet
i stort sett våra synpunkter på
vägväsendets finansieringsfrågor.

Som fordom även ibland hände, så är
nu vad göras skall redan gjort, och
Kungl. Maj :t har nyligen tillsatt en särskild
utredning angående vägtrafikbeskattningen.
Vi önskar denna kommitté
lycka till och rekommenderar den att
ta del av de synpunkter vi framfört i
motionsparet I: 189 och II: 251.

Emellertid vill jag reservera mig mot
sådana synpunkter som framkommit vid
olika tillfällen, senast i denna kammare
vid skattedebatten den 31 mars då herr
Wärnberg var uppe och försvarade den
femöring som lagts ovanpå den förut
dryga bensinskatten. Enligt min nedteckning
sade hem Wärnberg då: »Vi
hävdar att bilisterna inte betalar alla de
utgifter, som bilarna för med sig i alla
fall.»

Är det inte ett stycke bygdetänkande
som går igen i ett sådant yttrande, ett
bygdetänkande som jag anser att även
en del specialorganisationer på vägväsendets
och bilismens områden gör sig
skyldiga till. Vem av oss här tror att finansminister
Sträng, när han föreslog
en höjning av bensinskatten, tänkte på
alla djupa potthål på de allmänna grusvägarna
nere i Älvsborgs län — även
om han sitter på älvsborgsbänken. Min
uppfattning är att det fattades pengar i
budgeten och att han under sitt spaningsarbete
efter medel ganska snart
kom att tänka på den gamla mjölkkon
bilismen. Potthålen får vi nog behålla,
men finansministerns hål i inkomststaten
blev fyllda.

Till dem som tänker som herr Wärnberg
i skattedebatten skulle jag vilja säga
att visst är det en mängd utgifter som
bilismen för med sig och som inte räknas
med, därför att det inte går att kostnadsmässigt
särskilja dem. Det gäller
sjukvårdskostnader, pensioner och utgifter
för alla olycksfall m. m. i en lång

rad. Men har det samtidigt räknats med
vilken andel bilismen har i den allmänna
välståndsstegringen. Herr Wärnberg
är inte inne nu, men jag skulle vilja fråga
honom om inte virkestransporterna i
Småland nu för tiden går per bil. För
bara trettio år sedan använde man med
stort besvär hästforor och liknande.
Var griper inte bilismen in standardhöjande
utan att det går att bokföringsmässigt
ange värdet i reda pengar?

Det är bl. a. av detta skäl, herr talman,
vi menar att det är fel att specialdestinera
bilskattemedlen. Det blir bara
en låtsaslek. Vi kan se på omläggningen
till högertrafik. Den måste vara ett allmänt
intresse, och varför skall då bilisterna
ensamma belastas med kostnaderna
för den? Om någon särskilt skulle
svara för de kostnaderna, skulle det vara
de konservativa politiker ur alla partier,
som sade nej till en högeromläggning
när förslag härom restes 1945 —
de borde svara för utgifterna, om dessa
på något sätt skulle specialdestineras.
Vi hoppas emellertid att den utredning
som nu har tillsatts skall komma till
vettiga slutsatser i dessa frågor.

Under debatten här bär herr Sveningsson
fört fram frågan, om vi inte
har råd att underhålla de vägar som redan
finns. Jag skulle vilja understryka
vad han sade och samtidigt peka på att
vägarna håller på att förfalla på en del
håll. Jag vill särskilt peka på vägar som
vi har gott om i Älvsborgs län och som
jag tror finns också på andra håll, nämligen
sådana vägöar som ligger mellan
permanentade sträckor. Efter en regnperiod
blir de ibland alldeles ofarbara,
och det kan dröja i veckotal innan en
vägskrapa tar sig dit över de permanentade
tillfarterna. Jag undrar om man inte
kunde lösa frågan i samband med det
enskilda vägunderhållet och därigenom
hålla vägarna i bättre skick. Man kan
säga att de som har permanentade vägar
får finna sig i sämre underhållna vägsträckor
som tillfarter, men det finns
många exempel — jag skall inte dra
fram något i debatten här, eftersom det -

Fredagen den 9 april 1965

Nr 17

ta är detaljfrågor -— på att man tydligen
ibland har glömt sådana vägsträckor.

Statsrådet Skoglund talade om vägar
som används för fritidsändamål. De behov
som finns i det sammanhanget har
i viss mån tillgodosetts genom statsverkspropositionen,
men jag har så stor
erfarenhet av detta, att jag skulle vilja
tillstyrka bifall till reservation d vid
punkten 7 om ökning av anslagen till de
enskilda vägarna. Runt om i landet
finns det vägar som hålls av en ensam
enskild man. Han får icke statsbidrag,
eftersom det enligt de tillämpade grunderna
skall vara flera väghållare för
att man skall få bidrag. Om det vore
flera att dela upp vägen, skulle han däremot
kunna få statsbidrag. Det händer
att stadsbor och andra fritidsbilister
sliter i mycket hög grad på dessa vägar,
och det vore där berättigat att lämna
bidrag och större bidrag än som för
närvarande utgår.

Jag vill därför, herr talman, varmt
tillstyrka reservation d vid punkten 7
till det avsnitt av utlåtandet som vi här
debatterar.

Herr JACOBSSON, PER, (fp):

Herr talman! Jag skall bara säga ett
par ord i anslutning till detta utlåtande.

Jag tror det är överflödigt att föra någon
debatt om angelägenheten av att
kunna bygga så mycket vägar som möjligt
och kanske framför allt av att så
stora anslag som möjligt anvisas till vägarnas
underhåll. Det hade varit i hög
grad önskvärt att vi kunnat tillgodose
väg- och vattenbyggnadsstyrelsens äskanden
på alla punkter i det förslag
som styrelsen har lagt fram. Emellertid
rör vi oss här med mycket stora belopp,
och det måste nog erkännas att de prutningar
som har skett är rimliga med
hänsyn till den totala anslagsramen.
Man bör också hålla i minnet att, såsom
har påpekats här tidigare, betydande
vägbyggnadsarbeten liar kunnat utföras
i form av beredskapsarbeten vid sidan
av ordinarie väganslag.

Ang. väganslagen, m. m.

Emellertid skulle jag vilja ge uttryck
åt ett önskemål i det här sammanhanget,
nämligen att påbörjade vägföretag som
utförs i arbetsmarknadsstyrelsens regi
inte behöver dras ut över allt för lång
tid, utan att påbörjade arbetsobjekt får
färdigställas, även om detta i något fall
innebär att man måste överskrida den
tid då dessa arbeten av sysselsättningspolitiska
skäl anses böra avbrytas. I allmänhet
är sysselsättningsläget mindre
gynnsamt, åtminstone i norrlandslänen,
i slutet av april och början av maj, då
arbeten av det här slaget med fördel kan
bedrivas. Det vore nog önskvärt med litet
bättre samordning mellan det ordinarie
vägväsendets och arbetsmarknadsstyrelsens
organ på den punkten.

Jag har med dessa ord, herr talman,
velat markera, att vi inom folkpartiet
har stor förståelse för de synpunkter
som reservationerna ger uttryck åt och
att vi är angelägna om att vägväsendet
skall tillföras så mycket medel och så
stora resurser som möjligheterna medger
men att vi, med hänsyn till det ekonomiska
läget för dagen, ändå bär ansett
oss på de här punkterna böra följa
utskottets förslag.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Jag har inte anslutit
mig till någon av reservationerna, då
jag inte ansett mig ha anledning därtill.
På ett par punkter vill jag dock framföra
vissa synpunkter.

Jag är glad över att man i departementet
har lyckats få fram så mycket
pengar för vägväsendet, men det finns i
alla fall vissa skönhetsfläckar.

De äldre riksdagsledamöterna minns
att vi för ungefär ett kvartssekel sedan
hade livliga diskussioner i kammaren
när det gällde frågan om att staten skulle
överta vägväsendet från de gamla
vägstyrelserna. De flesta av oss var nog
glada över att denna rätt stora utgift på
det lokala planet överfördes till staten.
Redan då framfördes emellertid vissa
farhågor för att vi, niir man kopplade

Nr 17

Fredagen den 9 april 1965

Ang. väganslagen, m. m.

bort de gamla vägstyrelserna, i stället
skulle få ett tjänstemannavälde. För att
i någon män mota en sådan utveckling
beslöt riksdagen inrätta de lokala vägnämnderna,
men jag tror nog att alla
som är intresserade av dessa frågor och
sysslat med detta så småningom kommit
till den uppfattningen, att de lokala vägnämnderna
undan för undan praktiskt
taget förlorat alla möjligheter att påverka
besluten. Det har blivit så efter hand.
Det är kanske belysande att anslagsposten
på denna punkt är en av de få, för
att inte säga den enda, som inte behövt
ökas.

1964 års statsrevisorer hade anledning
att syssla med en hel del vägproblem
i olika län. Vi fick den uppfattningen
att det är nödvändigt att här
sker en viss övervakning på sina håll.
Vi fick t. ex. vara med om att man lät
riksvägar gå förbi små samhällen, vilket
vi i och för sig anser vara riktigt, men
när det gällde medelstora och stora
samhällen kostade man på oerhörda belopp
för att dra dem mitt igenom samhällena.
När vi frågade, varför man tilllämpade
den metoden, fick vi den uppgiften,
att man sedermera skulle dra
riksvägarna utanför samhällena. Det betyder
ju att man får en stor utgiftspost
två gånger.

Vidare fick vi vara med om att man
bygger nya parallellvägar i trakter där
inga människor bor. Sedan drar man in
underhållet för de gamla vägarna, där
människor bor. Det är väl ändå inte på
det sättet statens medel skall användas.

Herr talman! Jag har blivit alltmer
övertygad om att vår nuvarande statsrevisorsorganisation
måste ändras. Jag
anser att det behövs ett permanent utskott
i riksdagen för att behandla bl. a.
de här frågorna. Det gäller ju stora
pengar. Jag tror inte att vi har råd att
i fortsättningen inte bevaka dessa frågor
på ett bättre sätt än vad vi hittills
gjort.

I övrigt, herr talman, har jag inga invändningar
mot utskottsutlåtandet, till
vilket jag ber att få yrka bifall.

Herr PERSSON, FRITZ, (s):

Herr talman! Det har nu förts en lång
diskussion kring vägfrågorna och de
frågor som är upptagna i propositionen
och utskottets utlåtande.

Herr Sveningsson och också herr
Bengtson har velat låta påskina att det
är dåligt beställt med vägarna — det
vet vi ju alla att allt inte är bra på detta
område. De har också velat göra gällande
att Kungl. Maj :t och riksdagen skulle
varit njugga när det gäller anslag till
vägbyggande, vägunderhåll o. s. v. Jag
tror inte att man behöver anföra några
siffror som man speciellt skaffat från
annat håll för att bevisa att så icke är
fallet. Det framgår av både propositionen
och statsutskottets utlåtande att det
har skett en kraftig expansion på detta
område.

I propositionen har departementschefen
lämnat eu redogörelse för utfallet av
investeringarna inom väg- och gatubyggandet
i förhållande till det program
som återfinnes i vägplanen. För åren

1958— 1963 redovisas faktiska siffror
och för åren 1964 och 1965 beräknade
belopp. Det framgår att väginvesteringarna
på landsbygden i form av ordinarie
vägarbeten, vissa vägbyggnadsarbeten
och beredskapsarbeten med 475 miljoner
kronor överstiger programmet i
vägplanen. Emellertid har som beredskapsarbeten
utförts vissa smärre förbättringsarbeten
vid vägunderhållet.
Kostnaderna för dessa har under åren

1959— 1963 uppgått till sammanlagt 173
miljoner kronor. Även om man tar hänsyn
härtill är det ett faktum, att det faktiska
utfallet av investeringarna på
landsbygden avsevärt överstiger de i
vägplanen förutsatta.

Investeringarna i städerna för samma
ändamål har i vägplanen upptagits till
sammanlagt 1 410 miljoner kronor för
alla dessa år men har i realiteten uppgått
till 1 226 miljoner kronor. Den
summan understiger med 182 miljoner
vägplanens siffra. Emellertid får man
vid bedömningen av dessa siffror ta
hänsyn till det förhållandet att ungefär

Fredagen den 9 april 1965

Nr 17

1 100 km av städernas väg- och gatunät
från och med den 1 januari 1961 övertagits
av kronan. Det innebär att den redovisade
eftersläpningen av 182 miljoner
kronor bör minskas med ett belopp
som motsvarar de i detta vägnät gjorda
investeringarna.

Det har i debatten framhållits, kanske
särskilt av herr Sveningsson, att
penningvärdet har försämrats och att
de pengar man nu lägger ner på olika
avsnitt inte är så mycket värda som
man från början räknade med. Det är
emellertid att märka att när det gäller
den verksamhet vi nu behandlar har,
liksom på många andra områden, en
kraftig rationalisering ägt rum, som i
stor utsträckning har eliminerat verkningarna
av penningvärdets fall. Detta
har också erkänts av de ansvariga inom
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen;
generaldirektören kunde inte ange någon
bestämd siffra när vi frågade honom,
men han bekräftade att en kraftiga
rationalisering har skett.

När herr Ferdinand Nilsson började
sitt första anförande sade han, att han
inte tänkte ta någon hänsyn till riksdagsledamöternas
påskledighet, och jag
befarade i min bänk att han skulle
hålla på till onsdag kväll i nästa vecka,
men som väl var gjorde han inte
det. .lag begär naturligtvis inte heller
att han skall ta någon sådan hänsyn.
Det är emellertid ett faktum att på åtta
år har på detta verksamhetsområde
lagts ned när det gäller landsbygden
nära 5 miljarder kronor och när det
gäller städerna ungefär 2,6 miljarder
kronor. Detta faktum borde väl ändå
till och med herr Ferdinand Nilsson
ta hänsyn till. Han får nu göra som
han vill i det avseendet, men vi kommer
inte ifrån att detta iir ett faktum.

Det har emellertid hänt också en del
annat på detta område. Flerårsplanerna
för det ordinarie statliga väg- och
brobyggandet fastställdes år 1963 för
åren 1964—1968, och dessa planer utgår
från en medelstilldelning av 500
miljoner kronor. Jag tror att det är av

Ang. väganslagen, m. m.

värde för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
att kunna planera arbetena på
grundval av ett visst fastställt belopp.
Det innebär inte att man bundit sig
för ett årligt anslag av 500 miljoner
kronor, ty för varje år fastställs ju
medelsramen av riksdagen.

I detta sammanhang vill jag ta upp
en annan fråga, som jag anser viktig
inte minst för kommunernas del, nämligen
den inventering som väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen i samråd med
vederbörande länsstyrelser har utfört
i syfte att undersöka behovet av sådana
allmänna vägföretag som kan bedömas
underlätta samordningen av
verksamheten inom de kommunblock
vilka man då hade för avsikt att bilda
i länen. Denna inventering redovisades
förra året, och jag tror att den kommer
att möjliggöra en inriktning av
vägbyggandet, som innebär att de mest
angelägna projekten, som skall tillgodose
dessa ändamål, kan klaras av under
de närmaste åren. Den år 1963 fastställda
fördelningsplanen för åren 1964
-—1968 upptar beräknade bidrag för
väg- och gatuhållandet i städer och
samhällen som är väghållare. Dessa bidrag
ökar från 210 miljoner kronor år
1964 till 340 miljoner kronor år 1968.
Sammanlagt uppgår beloppet för de
nämnda åren till 1 390 miljoner kronor.

Här har också ganska livligt diskuterats
den överenskommelse som har
träffats mellan landstinget i Stockholms
län och Stockholms stad. Inom
utskottet var vi ganska eniga om att
det innebär en stor fördel att en sådan
överenskommelse kunnat komma till
stånd. Vi har hälsat den med tillfredsställelse.
Det samarbete som Stockholms
stad och landstingen i ett kommunalförbund
nu skall försöka etablera
har ju till syfte att erbjuda invånarna
inte bara i Storstockholm utan
också i de delar av landstingsområdet
som inte ingår i denna region en så
god trafikservice som möjligt. Kommunalförbundet
skall enligt överenskommelsen
svara för den översiktliga

3 Första Itammarcnx protokoll t''J(>.r).Nr 17

Nr 17

Fredagen den 9 april 1905

Ang. väganslagen, m. m.

planeringen och den fortsatta utbyggnaden
av det kollektiva trafiksystemet.
Då statsstödet skall kunna utgå också
till byggande av tunnelbanor, d. v. s.
underbyggnad för banorna och marklösen,
måste ökade möjligheter föreligga
för kommunalförbundet att inrikta
investeringarna på de minst kostnadskrävande
objekten och på sådana
områden där resurserna ger den största
möjliga effekten. Vi har som sagt hälsat
detta med tillfredsställelse inom utskottet,
och det har rått enighet när vi
har tillstyrkt Kungl. Maj:ts förslag på
den punkten.

Departementschefen har sagt att statsbidragen
för ifrågavarande ändamål
skall rymmas inom en eljest normal ökning
av gatu- och väganslagen till regionen.
Utskottet har också mycket
kraftigt understrukit detta i utlåtandet.
Om herr Ferdinand Nilsson hade läst
vad utskottet har skrivit, skulle han
inte ha behövt hysa några farhågor
längre.

Herr Bengtson har citerat några meningar
ur utlåtandet, men jag finner
anledning att också citera vad utskottet
skriver i slutet av det första stycket
på sid. 25. Det heter där: »Vidare vill
utskottet kraftigt understryka departementschefens
uttalande, att utgångspunkten
i princip måste vara, att de
i den preliminära överenskommelsen
angivna statsbidragen skall rymmas inom
ramen för en eljest normal ökning
av gatu- och väganslagen till regionen.
I anslutning härtill och med anledning
av vissa yrkanden i de förenämnda motionerna
må framhållas, att den föreslagna
utvidgningen av tillämpningsområdet
för bidragsgivningen icke i
och för sig avses medföra en ökning
i den totala medelstilldelningen av automobilskattemedel
utan främst öppna
möjligheter för en alternativ användning
av bidragsmedel i vad avser byggande
av tunnelbanor och yttrafikleder.
Frihet skall alltså därvid föreligga
att i princip välja det alternativ, som
ur samhällsekonomiska och trafikeko -

nomiska synpunkter bedöms som den
fördelaktigaste lösningen. Medelstilldelningen
för väg- och gatubyggnader
inom andra delar av landet får följaktligen
ej heller påverkas i negativ
riktning.»

Jag tror inte man kan uttrycka sig
klarare, när man fastslår att denna
överenskommelse inte skall komma att
påverka medelstilldelningen till fördel
för stockholmsregionen och till nackdel
för övriga delar av landet. Vi har
i varje fall inom utskottet inte funnit
några möjligheter att på denna punkt
säga ifrån på ett klarare sätt än vi har
gjort.

Departementschefen har förordat en
ökning av anslagen i förhållande till innevarande
budgetår med 120,4 miljoner
kronor, fördelade på sätt som framgår
av utskottsutlåtandet. Det innebär
att Kungl. Maj:t har prutat ned vägoch
vattenbyggnadsstyrelsens petitakrav
från 189,9 miljoner kronor till
120,4 miljoner kronor. Utskottet har
inte egentligen förnummit några protester
från de ansvariga inom vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen mot denna
nedsprutning. Man har sagt att på
ett så stort belopp som 1,5 miljarder
kronor kan dessa pengar inte spela någon
nämnvärd roll.

Herr Bengtson har emellertid reserverat
sig på en rad punkter och därvid
följt väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
förslag. Hans reservationer innebär, om
jag har räknat rätt, en utgiftsökning
med ungefär 70 miljoner kronor. Det
är naturligtvis mycket lätt att bjuda
över här lika väl som på många andra
områden, men inom utskottsmajoriteten
har vi velat ta hänsyn till det ekonomiska
läget och dessutom ansett, att
den ökning departementschefen föreslagit
är ganska tillfredsställande. De
tecken vi nu kan iakttaga inom samhällsekonomien
— och som bl. a. föranlett
den senaste diskontohöjningen —
visar ju att de ansvariga, experterna
och alla andra kunniga bedömare, är
rädda för att vi skall få ett inflamme -

Fredagen den 9 april 1965

Nr 17

rat ekonomiskt läge framöver och att
vi därför måste vidta motåtgärder. I
andra sammanhang händer det ju att
också herr Bengtson kan komma med
sådana förnuftiga synpunkter. När vi
i onsdags diskuterade frågan om bostadsbyggandet
sade han bl. a.: »Om
regeringen driver en politik som leder
till ett alltför stort upplagt program
för hela landet, blir självfallet konsekvensen
en överhettning i det ekonomiska
klimatet som man sedan tvingas
att försöka dämpa genom kreditrestriktioner
och liknande åtgärder. Man får
lov att klämma åt på olika områden,
och så drabbas även bostadsbyggandet.
» När det i dag gäller vägarna har
som sagt herr Bengtson »klämt åt» så
fantastiskt, att han har förordat en ökning
med 70 miljoner utöver vad Kungl.
Maj:t föreslagit. Vi som står för utskottets
utlåtande har inte ansett oss kunna
ta ansvaret för en sådan politik.

De olika frågorna har som sagt belysts
tidigare — jag har endast velat
företräda utskottsmajoriteten och med
några ord ange motiven för det ståndpunktstagande
som återspeglas i utlåtandet.
Jag kommer senare, herr talman,
att under de olika punkterna yrka
bifall till utskottets förslag.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Herr Fritz Persson talade
i början av sitt anförande om att
fatta sig kort eller inte kort — jag gör
inga reflexioner.

Det mesta han tog upp hade ju statsrådet
redan berört, men jag fäste mig
vid en punkt. Statsrådet hade sagt att
anslagen till enskilda vägar gått upp
så och så många procent, och då påpekade
jag att det var en procenträkning
men att siffrorna var små. Herr
Fritz Persson serverar siffror som även
innefattar anslagen till de allmänna
vägarna, och han säger: Så här mycket
har vi gjort. Men nu gäller ju diskussionen
anslagen till de enskilda viigar 3f

Första kammarens protokoll 1965. Nr 17

Ang. väganslagen, m. m.

na, och där måste vi väl ändå konstatera
att de beloppen är ytterst blygsamma.
Herr Persson säger att det beror
på att vi har så väldigt ont om
pengar — ett yttrande som han fäller
omedelbart efter det han påyrkat att
de medel, som vi har så förskräckligt
ont om, skall användas även till tunnelbanor.

Jag konstaterar att vad han sade om
tunnelbanorna är allmänt skönt. Tunnelbanor
skall erbjuda så bra kommunikationer
som möjligt — det är vackert
sagt. Det yttrade utredningen i sitt
betänkande 1959, vilket jag först citerade.
Statsrådet sade detsamma, jag
nämnde det visst en gång till — och
sedan säger herr Fritz Persson för säkerhets
skull samma sak. Jag menar att
sådana allmänna floskler inte blir värdefullare
därför att de upprepas; därmed
har jag icke sagt att omdömet var
så förfärligt värdefullt när jag läste upp
det första gången heller.

Herr Persson säger vidare att statsbidrag
skall ge bästa möjliga effekt. Ja
visst, det är ju önskvärt — men varför,
herr Persson, skall statsbidragen till
tunnelbanor utgå av automobilskattemedel?
Det är principfrågan. Jo, därför
att inom ramen för eljest normal ökning
o. s. v., säger herr Persson med
samma ord som jag förut läst upp och
statsrådet därefter upprepat. Men det
är ju detta man inte vet. Vad är »en
eljest normal ökning» av anslagen till
kommunikationerna inom en storstadsregion?
Det vet inte herr Persson och
ingen annan heller, men han vill att
vi skall fatta beslut på den grunden.
Sedan kommer man säkert att säga: Ni
var ju med om principen; var så god
och ge ut pengarna!

Herr BENGTSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! När herr Persson citerade
vad jag sade i onsdags kunde han
ju också ha läst upp meningen före —
då hade det blivit ett bättre sammanhang.
Där säger jag, herr Persson, att

Nr 17

Fredagen den 9 april 1965

Ang. väganslagen, m. m.

regeringens felaktiga planering av vår
ekonomiska politik i stort medför besvärliga
konsekvenser på många områden
och inte minst för bostadsbyggandet;
sedan följer det som herr Persson
citerade. Vad jag menade var alltså
att regeringen bär en felaktig utgångspunkt
över hela linjen när budgeten
görs upp, vilket bidrager till sådana
konsekvenser som överhettning i
det ekonomiska klimatet och samtidigt
det som vi nu diskuterar, nämligen brist
på resurser för långsiktig planering av
vägväsendet etc. Detta stämmer fullkomligt
med vad jag tidigare sagt till
statsrådet Skoglund om den felaktiga
planeringen som medför att vi inte
heller har pengar till vägarna.

Herr Persson sade att vi har velat påstå
att vägarna är dåliga och att man
är njugg med anslagen. Han fortsatte
med en beskrivning på allt fint som
har gjorts och nämnde diverse siffror.
Jag har inte alls hittat på någonting av
detta själv, utan jag har citerat väg- och
vattenbyggnadsstyrelsens undersökning,
som visar att vårt vägnät inte är tillfredsställande.
Ungefär en tredjedel av
riksvägarna är i hyggligt skick och inte
mer än en femtedel av länsvägarna. Så
står det till.

Jag vill tillägga ytterligare några ord,
herr talman, om vad som har fullföljts
i fråga om vägplanen. En tabell på sid.
37 i propositionen visar, att beräkningarna
för år 1965 inte tyder på att det
skall bli mera pengar till vägarna än
vad vägplanen har förutsatt utan snarare
mindre.

Herr ARVIDSON (h):

Herr talman! Sedan jag begärde ordet
har flera talare varit uppe, och det
mesta av vad jag ville säga är redan
sagt. Jag vill dock understryka ett par
saker. Jag skall koncentrera mig till de
enskilda vägarna och då hålla mig till
vad herrarna Bengtson och Nilsson har
sagt om dem.

Det råder väl ingen tvekan om att det

är förfärligt orättvist att de enskilda
väghållarna utan statsbidrag skall stå
för hela kostnaden. Jag har ett sådant
fall i min egen kommun, jag kan t. o. m.
säga i min egen församling, där två
jordbrukare och en trädgårdsmästare
skall svara för kostnaden för underhåll
av en väg, som till minst 80 procent
trafikeras av folk som inte har där att
göra. Även herr Skärman var inne på
detta. Nöjesåkarna kör ofta en vackrare
väg, även om den är litet längre.
Även raggaråk fräser omkring på vägarna
om nätterna, fastän de inte har
där att göra. Sedan skall vi andra stå
för kostnaderna.

Jämsides med detta kan man konstatera,
att det inte är så noga med pengarna
när det gäller att bygga större vägar.
Vi har t. ex. en väg som byggts
västerut från Kävlinge. Det är en av länets
allra bästa vägar, och den vägingenjör
som har projekterat den har
all heder av den. Vägen är som sagt
mycket bra, men nu håller man på att
rita en ny väg, som skall gå vid sidan
av den gamla, på några ställen bara
hundra meter från den. Då blir man
litet bitter. Att nya vägar ofta förstör
goda brukningsdelar gör inte saken
bättre. Jag anser för min del att man
inte får snåla på statsbidragen till enskilda
vägar. Jag vill emellertid säga
— det var någon som frågade om den
saken —- att staten inte skall överta de
enskilda vägarna, ty då blir det inte
bättre. Det har jag kanske ingen anledning
att yttra mig om, men jag kan
garantera att de enskilda vägarna kommer
att bli välskötta, om de enskilda
väghållarna erhåller statsbidrag.

Jag kan således, herr talman, bara
konstatera, att jag vid en eventuell omröstning
kommer att stödja reservationen
d vid punkten 7.

Herr PERSSON, FRITZ, (s):

Herr talman! Herr Nilsson säger att
han har talat om anslagen till de enskilda
vägarna, medan jag tog hela

Fredagen den 9 april 1995

Nr 17

verksamheten när jag anförde mina sifror.
Det är alldeles riktigt detta, men
betyder det då att herr Nilsson är alldeles
nöjd med anslagen på alla olika
avsnitt utom när det gäller de enskilda
vägarna. Jag ville visa att det på hela
detta område hade utförts ett omfattande
arbete och att det hade rått en stark
expansion under hela tiden efter det
att vi fick vägplanen.

Nu säger herr Nilsson att jag råkade
säga någonting som han redan sagt förut
och att det inte blir värdefullare fördenskull.
Jag vet inte hur värdefullt det
herr Nilsson säger är, men jag räknar
med att det kanske är värt en del. Det
står precis detsamma både i propositionen
och i utskottets utlåtande. Jag
hade kanske inte vågat säga det jag
sagt, om jag inte hade haft det stödet
bakom mig. Skulle det nu för herr Nilssons
del bara gälla de enskilda vägarna,
är det inte mer än sju-åtta miljoner kronor
som skiljer. Jag är inte säker på
att man åstadkommer några revolutioner
på detta område, även om man
skulle gå på herr Nilssons linje.

Herr Nilssons skall ju inte besluta om
statsrådets uttalande om en eljest normal
ökning av gatu- och väganslagen
till regionen, utan han skall vara med
om att besluta om utskottets utlåtande.
Utskottet har sagt — jag citerade det
också — att medelstilldelningen för andra
delar av landet inte får påverkas
ogynnsamt. Utskottet har understrukit
att man skall klara anslagen till tunnelbanebyggandet
inom en eljest normal
ökning. Det har upplysts att i Stockholm
kan man räkna med att en krona
i många fall gör lika mycket nytta, om
man använder den till tunnelbanebygget,
som 10—15 kronor gör, om man
skall bygga gator och vägar i Stockholm.
Jag kan inte begripa annat än att
det är framsynt att man låter kommunalförbundet
välja det gynnsammaste
alternativet.

Herr Bengtson säger att man utgår
från felaktiga utgångspunkter när man
skall skriva statsverkspropositionen.

Ang. väganslagen, m. m.

Vad är det för felaktiga utgångspunkter?
Herr Bengtson talar alltid om detta.
Han sade det också i onsdags. Han
säger att orsakerna är flera, men det
är regeringens felaktiga planering som
har medfört besvärliga konsekvenser på
många områden, och om vi nu har
kommit i en besvärlig situation — vad
den än beror på — så får man lov att
klämma åt på olika områden, och då
drabbas även bostadsbyggandet. Jag
tror för min del att i den situation där
vi nu befinner oss får vi vara väldigt
försiktiga med att öka de statliga utgifterna.
Jag tror att redan statsverkspropositionens
förslag kanske kommer
att medverka till att det kan bli svårt
att bevara ett rimligt penningvärde.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Om det är så ont om
pengar att herr Fritz Persson är tveksam
om de 8,5 miljonerna, som han
riktigt nog har summerat höjningar
för de enskilda vägarna till, hur kan
han då så att säga i samma andetag sluka
en investering under en tidsperiod
framåt, som statsrådet har antytt skulle
röra sig om 800 miljoner kronor och
som Stockholms stadskollegium tror
blir något högre? Det rimmar inte, men
i somliga fall har herr Fritz Persson
rund hand med pengar. Det tycker jag
dock inte att han har, när det gäller de
enskilda vägarna.

Jag har väckt några motioner angående
enskilda vägar och talat för dem.
Herr Fritz Persson tror att jag är nöjd
med resten. Nej, men vi har en viss
arbetsfördelning. Herr Bengtson har talat
om andra angelägenheter, och jag
har inte anledning att upprepa allt vad
han har sagt. Jag kan inte göra som
herr Fritz Persson, som ideligen läser
upp allmänt prat som står i statsverkspropositionen.
Det har vi läst tidigare,
och jag vidhåller att det är till
intet bindande, utan det är en fras rätt
ul i luften.

Nr 17

Fredagen den 9 april 1965

Anslagen till vägunderhåll och vägbyggnader

Herr PERSSON, FRITZ, (s):

Herr talman! Jag skulle vilja rekommedera
herr Nilsson att han håller sig
till det material som vi har tillgång till
här i riksdagen. Då är det möjligt att
ledamöterna lyssnar till vad han säger
och t. o. m. tror att det är riktigt.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i den under behandling
varande punkten hemställt.

Punkterna 2—6

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 7

Anslagen till vägunderhåll och vägbyggnader Kungl.

Maj:t hade föreslagit, att för
budgetåret 1965/66 skulle anvisas bland
annat följande reservationsanslag, att
avräknas mot automobilskattemedlen,
nämligen till

Kronor

Vägunderhållet .......... 490 000 000

Byggande av riksvägar . . 340 000 000
Byggande av länsvägar . . 214 000 000
Byggande av storbroar . . 44 000 000

Bidrag till byggande av vägar
och gator.......... 270 000 000

Bidrag till underhåll av enskilda
vägar m. m..... 37 500 000

Bidrag till byggande av enskilda
vägar .......... 20 000 000.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Ferdinand Nilsson in. fl. (I: 30) samt
den andra inom andra kamaren av herrar
Larsson i Luttra och Persson i Heden
(II: 38), i vilka hemställts, att riksdagen
måtte uttala, att bidrag av automobilskattemedel
icke borde utgå för
storstadsregionernas tunnelbanebyggen,
samt att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte hemställa om ny prövning
av förslaget om bidrag av andra statsmedel
för sådana uppgifter;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Johan Olsson och Svanström (I: 32)
samt den andra inom andra kammaren
av herr Eriksson i Bäckmora m. fl. (II:
37);

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herrar Ahlsten och Georg Pettersson (I:
46) samt den andra inom andra kammaren
av herr Franzén i Träkumla
m. fl. (11:57);

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Ferdinand Nilsson m. fl. (1:85) och
den andra inom andra kammaren av
herr Svensson i Vä m. fl. (11:112), i
vilka föreslagits, att till Bidrag till underhåll
av enskilda vägar m. m. för
budgetåret 1965/66 skulle anvisas ett
reservationsanslag av 41 miljoner kronor,
att avräknas mot automobilskattemedlen;
att till Bidrag till byggande avenskilda
vägar för budgetåret 1965/66
skulle anvisas ett reservationsanslag av
25 miljoner kronor, att avräknas mot
automobilskattemedlen; samt att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t skulle
hemställa, att vid utarbetande av nya
planer för vägväsendets upprustning
måtte beaktas, att den förbättrade vägstandard,
som motorismens utveckling
erfordrade och av denna betalades,
borde komma även de enskilda vägarna
till del genom väsentligen ökade bidrag
för upprustning och underhåll av mera
trafikerade genomfartsvägar, eventuellt
genom sådana vägars intagande till allmänt
underhåll i betydligt ökad omfattning; dels

två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren avherr
Risberg m. fl. (I: 188) och den andra
inom andra kammaren av herr Carlshamre
m. fl. (II: 249);

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren avherrar
Skärman och Åkerlund (I: 189)
samt den andra inom andra kammaren

Fredagen den 9 april 1965

Nr 17

Anslagen till vägunderhåll och vägbyggnader

av herrar Jönsson i Ingemarsgården och
Bohman (11:251), i vilka anhållits, att
riksdagen, med avslag på Kungl. Maj:ts
yrkande om godkännande av förordade
grunder för statsbidrag till byggande
av tunnelbanor, måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t dels hemställa om en allsidig
utredning på sätt i motionerna
närmare angivits om vägväsendets framtida
finansiering, dels ock giva Kungl.
Maj:t till känna vad i motionerna framhållits
rörande godkännande av den
träffade principöverenskommelsen rörande
det kollektiva trafiksystemet i
Storstockholm;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herrar Wikberg och Erik Olsson (I:
190) samt den andra inom andra kammaren
av herr Larsson i Norderön m. fl.
(11:252);

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Åkerlund (1:293) och den andra inom
andra kammaren av herr Wennerfors
(II: 354);

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Lars Larsson m. fl. (1:438) och
den andra inom andra kammaren av
herr Johansson i Norrköping m. fl. (II:
537), i vilka yrkats, att riksdagen skulle
besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa om en utredning av de i motionerna
berörda frågorna angående
samordning av lokaltrafiken ute i landet; dels

två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Sundin in. fl. (I: 447) och den andra
inom andra kammaren av herr Hedlund
in. fl. (II: 535), i vilka hemställts,

I. att riksdagen vid sin behandling

a) av Vägunderhållet under sjätte huvudtiteln
för budgetåret 1965/66 måtte
anvisa ett reservationsanslag av 520 miljoner
kronor, alt avräknas mot automobilskattemedlcn,

b) av Byggande av riksvägar under
sjätte huvudtiteln för budgetåret 1965/
66 måtte anvisa ett reservationsanslag
av 350 miljoner kronor, att avräknas
mot automobilskattemedlen,

c) av Byggande av länsvägar under
sjätte huvudtiteln för budgetåret 1965/
66 måtte anvisa ett reservationsanslag
av 218 miljoner kronor, att avräknas
mot automobilskattemedlen,

d) av Byggande av storbroar under
sjätte huvudtiteln för budgetåret 1965/
66 måtte anvisa ett reservationsanslag
av 40 miljoner kronor, att avräknas mot
automobilskattemedlen,

e) av Bidrag till byggande av vägar
och gator under sjätte huvudtiteln för
budgetåret 1965/66 måtte anvisa ett reservationsanslag
av 285 miljoner kronor,
att avräknas mot automobilskattemedlen,

f) av Bidrag till underhåll av enskilda
vägar m. m. under sjätte huvudtiteln
för budgetåret 1965/66 måtte anvisa ett
reservationsanslag av 41 miljoner kronor,
att avräknas mot automobilskattemedlen,
samt

g) av Bidrag till byggande av enskilda
vägar under sjätte huvudtiteln för
budgetåret 1965/66 måtte anvisa ett reservationsanslag
av 25 miljoner kronor,
att avräknas mot automobilskattemedlen; II.

att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla om närmare preciseringar,
när det gällde disponerande
av automobilskattemedel för bidrag till
byggande av tunnelbanor, på i motionerna
anförda grunder;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Sveningsson (1:449) och den andra
inom andra kammaren av herr Bengtson
i Solna m. fl. (11:530), i vilka anhållits,
attt riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t dels hemställa om en
allsidig utredning på sätt i motionerna
närmare angivits om vägväsendets framtida
finansiering med särskild hänsyn
till starkt kapitalkrävande anläggning -

Nr 17

Fredagen den 9 april 1965

Anslagen till vägunderhåll och vägbyggnader

ar, såsom motorvägar, tunnelbanor och
storbroar, dels ock giva Kungl. Maj:t
till känna vad i motionerna framhållits
rörande godkännande av den träffade
principöverenskommelsen rörande det
kollektiva trafiksystemet i Storstockholm; dels

en inom andra kammaren av herrar
Hamrin i Kalmar och Jönsson i Ingemarsgården
väckt motion (II: 80);

dels ock en inom andra kammaren
av herrar Franzén i Träkumla och Gustafsson
i Stenkyrka väckt motion (II:
531).

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på åberopade grunder hemställt,

I. att riksdagen måtte, med bifall till
Kung. Maj:ts förslag samt med avslag å
motionerna 1:447 och 11:535, nämnda
motioner såvitt nu vore i fråga, ävensom
motionerna 1:190 och II: 252, till
Vägunderhållet för budgetåret 1965/66
anvisa ett reservationsanslag av
490 000 000 kronor, att avräknas mot
automobilskattemedlen;

II. att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:447 och 11:535,
nämnda motioner såvitt nu vore i fråga,
för budgetåret 1965/66 anvisa följande
reservationsanslag, att avräknas mot
automobilskattemedlen, nämligen till

Kronor

a) Byggande av riksvägar 340 000 000

b) Byggande av länsvägar 214 000 000

c) Byggande av ödebygds vägar

............... 12 000 000

d) Byggande av storbroar 44 000 000;

III. att riksdagen måtte till Bidrag till
underhåll av vägar och gator för budgetåret
1965/66 anvisa ett förslagsanslag
av 79 000 000 kronor, att avräknas mot
automobilskattemedlen;

IV. att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:447 och II: 535,
nämnda motioner såvitt nu vore i fråga,

till Bidrag till byggande av vägar och
gator för budgetåret 1965/66 anvisa ett
reservationsanslag av 270 000 000 kronor,
att avräknas mot automobilskattemedlen; V.

att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag å
motionerna 1:447 och 11:535 ävensom
motionerna I: 85 och II: 112, samtliga
motioner såvitt nu vore i fråga, till Bidrag
till underhåll av enskilda vägar
m. in. för budgetåret 1965/66 anvisa ett
reservationsanslag av 37 500 000 kronor,
att avräknas mot automobilskattemedlen; VI.

att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 447 och II: 535 ävensom
motionerna 1:85 och 11:112, nämnda
motioner såvitt nu vore i fråga, samt
motionen II: 80, till Bidrag till byggande
av enskilda vägar för budgetåret
1965/66 anvisa ett reservationsanslag av
20 000 000 kronor, att avräknas mot
automobilskattemedlen;

VII. att riksdagen måtte medgiva, att
under budgetåret 1965/66 statlig lånegaranti
finge beviljas för lån avseende
inköp av vägunderhållsmaskiner för
vissa enskilda vägar till ett totalbelopp
av 100 000 kronor;

VIII. att motionerna I: 85 och II: 112,
såvitt de avsåge skrivelse till Kungl.
Maj:t, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

IX. att motionerna 1:46 och 11:57
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

X. att motionerna 1:32 och 11:37
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

XI. att motionerna 1:293 och 11:354
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

XII. att motionerna I: 188 och II: 249
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

Fredagen den 9 april 1965

Nr 17

Anslagen till vägunderhåll och vägbyggnader

XIII. att motionen 11:531 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;

XIV. att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj:ts förslag samt i anledning
av motionerna 1:449 och 11:530,
1:30 och 11:38, 1:189 och 11:251 samt
1:438 och 11:537 ävensom motionerna
I: 447 och II: 535, sistnämnda båda motioner
såvitt nu vore i fråga, godkänna
i statsrådsprotokollet över kommunikationsärenden
för den 4 januari 1965 förordade
grunder för statsbidrag till byggande
av tunnelbanor.

Reservationer hade avgivits

a) beträffande anslaget till statligt
vägunderhåll, av herrar Ivar Johansson,
Bengtson, Eliasson i Sundborn och Gustafsson
i Kårby, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss angiven del
hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort under I hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall
till motionerna I: 447 och II: 535, nämnda
motioner såvitt nu vore i fråga,
ävensom med avslag å motionerna 1:190
och II: 252, till Vägunderhållet för budgetåret
1965/66 anvisa ett reservationsanslag
av 520 000 000 kronor, att avräknas
mot automobilskattemedlen;

b) beträffande anslagen till statliga
vägbyggnader, av herrar Ivar Johansson,
Bengtson, Eliasson i Sundborn och
Gustafsson i Kårby, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss del erhålla
den lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort under II
hemställa, att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt med
bifall till motionerna I: 447 och II: 535,
nämnda motioner såvitt nu vore i fråga,
för budgetåret 1965/66 anvisa följande
reservationsanslag, att avräknas mot
automobilskattemedlen, nämligen till

Kronor

a) Byggande av riksvägar 350 000 000

b) Byggande av länsvägar 218 000 000

c) Byggande av ödebygds vägar

................ 12 000 000

d) Byggande av storbroar 40 000 000;

c) beträffande anslaget till bidrag
till byggande av vägar och gator, av
herrar Ivar Johansson, Bengtson, Eliasson
i Sundborn och Gustafsson i Kårby,
vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss angiven del lyda så, som reservationen
visade, samt att utskottet
bort under IV hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt med bifall till motionerna I:
447 och II: 535, nämnda motioner såvitt
nu vore i fråga, till Bidrag till byggande
av vägar och gator för budgetåret
1965/66 anvisa ett reservationsanslag
av 285 000 000 kronor, att avräknas
mot automobilskattemedlen;

d) beträffande statsbidragen till enskild
väghållning, av herrar Ivar Johansson,
Bengtson, Eliasson i Sundborn
och Gustafsson i Kårby, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort i viss del
erhålla den avfattning, denna reservation
visade, samt att utskottet bort under
V och VI hemställa,

V. att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall
till motionerna I: 447 och II: 535 ävensom
motionerna I: 85 och II: 112, samtliga
motioner såvitt nu vore i fråga,
till Bidrag till underhåll av enskilda vägar
m. m. för budgetåret 1965/66 anvisa
ett reservationsanslag av 41 000 000 kronor,
att avräknas mot automobilskattemedlen; VI.

att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall
till motionerna I: 447 och II: 535 ävensom
motionerna I: 85 och II: 112, nämnda
motioner såvitt nu vore i fråga,
samt motionen 11:80, till Bidrag till
byggande av enskilda vägar för budgetåret
1965/66 anvisa ett reservationsanslag
av 25 000 000 kronor, att avräknas
mot automobilskattemedlen.

Herr PERSSON, FRITZ, (s):

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Nr 17

Fredagen den 9 april 1965

Anslagen till vägunderhåll och vägbyggnader

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! Jag yrkar bifall till de
reservationer som är avgivna till respektive
moment under denna punkt.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till motionerna I: 30 och II: 38 samt
till sista delen i motionerna I: 85 och II:
112 angående skrivelse till Kungl. Maj:t.
I övrigt instämmer jag i herr Bengtsons
yrkande.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas särskilt
beträffande varje moment av utskottets
i förevarande punkt gjorda
hemställan, varvid dock mom. V och
VI respektive mom. IX—XIII komme att
sammanföras.

I fråga om mom. I, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats dels bifall till
utskottets hemställan, dels ock att det
förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr Ivar Johansson m. fl. vid
punkten avgivna, med a betecknade
reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Bengtson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 6 punkten
7 mom. I, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Ivar Johansson
in. fl. vid punkten avgivna, med a betecknade
reservationen.

Då emellertid herr Bengtson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —104;

Nej— 15.

Sedermera gjorde herr talmannen enligt
de rörande mom. II förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den av herr Ivar Johansson
m. fl. vid punkten avgivna, med b betecknade
reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Bengtson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 6 punkten
7 mom. II, röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Ivar Johansson
in. fl. vid punkten avgivna, med b betecknade
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Bengtson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering

Fredagen den 9 april 1965

Nr 17

Anslagen till vägunderhåll och vägbyggnader

medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —106;

Nej— 14.

På gjord proposition bifölls härpå
vad utskottet i mom. III hemställt.

Vidare gjorde herr talmannen jämlikt
de angående mom. IV framkomna
yrkandena propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den av herr Ivar Johansson
m. fl. vid punkten avgivna, med c betecknade
reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Bengtson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 6 punkten
7 mom. IV, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Ivar Johansson
m. fl. vid punkten avgivna, med c betecknade
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Bengtson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 104;

Nej — 14.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Ytterligare gjorde herr talmannen i
enlighet med de beträffande mom. V
och VI förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet
hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den
av herr Ivar Johansson m. fl. vid punkten
avgivna, med d betecknade reservationen;
och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till vad utskottet hemställt,
sig anse denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Bengtson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 6 punkten
7 mom. V och VI, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Ivar Johansson
m. fl. vid punkten avgivna, med d betecknade
reservationen.

Sedan denna voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Bengtson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 101;

Nej — 17.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Därpå bifölls på gjord proposition
utskottets i mom. VII gjorda hemställan.

Nr 17

Fredagen den 9 april 1965

Ang. bidrag till vatten- och avloppsanläggningar

I vad gällde mom. VIII, anförde nu
herr talmannen, hade yrkats dels bifall
till utskottets hemställan, dels ock
att kammaren skulle bifalla motionerna
I: 85 och II: 112, såvitt nu vore i fråga Härefter

gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Nilsson, Ferdinand, begärde
votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 6 punkten
7 mom. VIII, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifallas motionerna 1:85
och II: 112, såvitt nu är i fråga.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

På gjord proposition bifölls sedermera
vad utskottet i mom. IX—XIII
hemställt.

Slutligen gjorde herr talmannen enligt
de avseende mom. XIV framkomna
yrkandena propositioner, först på
bifall till vad utskottet hemställt samt
vidare på bifall till utskottets hemställan
med den ändring, som föranleddes
av bifall till motionerna I: 30 och
11:38; och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen på
bifall till utskottets hemställan oförändrad,
sig anse denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Nilsson, Ferdinand, begärde
votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och

godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 6 punkten
7 mom. XIV, röstar
Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan
med den ändring, som föranledes
av bifall till motionerna I: 30 och
II: 38.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för
ja-propositionen.

Då emellertid herr Nilsson, Ferdinand,
begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 109;

Nej — 7.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Herr Hernelius anmälde, att han av
misstag röstat för nej-propositionen.

Punkterna 8—11

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 12

Ang. bidrag till vatten- och avloppsanläggningar Kungl.

Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Bidrag till vatten- och avloppsanläggningar
för budgetåret 1965/
66 anvisa ett reservationsanslag av
85 000 000 kronor.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Ferdinand Nilsson m.fl. (1:31)

Fredagen den 9 april 1965

Nr 17

Ang. bidrag till vatten- och avloppsanläggningar

och den andra inom andra kammaren
av herr Svensson i Vä m. fl. (II: 39), i
vilka föreslagits, att riksdagen skulle
besluta att till Bidrag till vatten- och
avloppsanläggningar för budgetåret
1965/66 anvisa ett reservationsanslag
av 100 miljoner kronor;

dels en inom första kammaren av
herr Sundin m.fl. väckt motion (I:
607), vari hemställts, att riksdagen vid
sin behandling av anslaget Bidrag till
vatten- och avloppsanläggningar under
sjätte huvudtiteln för budgetåret
1965/66 måtte anvisa ett reservationsanslag
av 90 miljoner kronor;

dels ock en inom andra kammaren
av herrar Westberg och From väckt
motion (11:153).

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten av angivna orsaker hemställt,

I. att riksdagen måtte, med bifall till
Ivungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:31 och 11:39 ävensom
motionen I: 607, till Bidrag till vattenoch
avloppsanläggningar för budgetåret
1965/66 anvisa ett reservationsanslag
av 85 000 000 kronor;

II. att motionen II: 153, såvitt den
avsåge bidrag till vattenvårdssammanslutningar,
icke måtte av riksdagen bifallas; III.

att motionen II: 153, såvitt den
avsåge skrivelse till Kungl. Maj:t, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Ivar Johansson, Bengtson, Per Jacobsson,
Eliasson i Sundborn, Gustafsson
i Kårby och Tobé, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss angiven
del hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort under I
hemställa, att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt motionerna
T: 31 och 11:39 ävensom med
bifall till motionen 1:607, till Bidrag
till vatten- och avloppsanläggningar för
budgetåret 1965/66 anvisa ett reservationsanslag
av 90 000 000 kronor.

Herr BENGTSON (ep) :

Herr talman! I onsdagens bostadsdebatt
betonades från utskottets företrädare
mycket starkt, att om riksdagen
fattade ett beslut, skulle man också se
till att det fanns pengar för att fullfölja
det. Nu har riksdagen beslutat om att
det skall ges statsbidrag till vatten- och
avloppsanläggningar, men beslutet har
fullföljts så dåligt, att det är cirka sex
års eftersläpning i fråga om utbetalningen
till kommunerna. Jag tycker
att det skulle vara god logik, när man
så starkt underströk att man skulle ge
pengar till bostadsbyggande, att man
också fullföljer riksdagens beslut så att
man ger pengar till vatten och avlopp.
I reservationen har vi inte gått så långt
att vi begärt att man skulle hämta in
eftersläpningen på en enda gång, men
vi har i alla fall yrkat på något större
anslag för att i någon mån förbättra
situationen.

Med detta, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till den vid punkten fogade
reservationen.

Herr PERSSON, FRITZ, (s):

Herr talman! Riksdagen har undan
för undan höjt detta anslag. Förra året
höjdes det med 10 miljoner och året
dessförinnan med 15 miljoner kronor,
och höjningar har förekommit även tidigare
år. I år har Kungl. Maj:t föreslagit
en höjning med 5 miljoner kronor.
Utskottet har anslutit sig till detta
och ansett att man med hänsyn till
det läge som vi befinner oss i bör godta
Kungl. Maj:ts förslag.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):
Herr talman! Redan vid budgetåret
1956/57 omfattade eftersläpningen av
ulbetalningen av bidrag till vatten- och
avloppsföretag för en beräknad kost -

Nr 17

Fredagen den 9 april 1965

Ang. bidrag till vatten- och avloppsanläggningar

nåd av 405 miljoner kronor. Herr Fritz
Persson talade nyss om hur man inhämtat
denna eftersläpning. Jag vill
påpeka att motsvarande siffra för 1957/
58 var 534 miljoner kronor. Det är så
man inhämtar eftersläpningen! År 1959
framhöll riksdagen i anledning av en
motion som jag väckt vikten av att frågan
om eftersläpningen i utbetalningen
av bidragsgivningen och i anledning
härav erforderliga åtgärder uppmärksamt
följdes. Detta uttalade riksdagen,
men det uttalandet förefaller Kungl.
Maj :t knappast ha märkt. Eftersläpningen
bara växte. Åren 1959/60 omfattade
eftersläpningen företag, kostnadsberäknade
till 706 miljoner kronor. För
1960/61 var siffran 795 miljoner kronor
och 1961/62 885 miljoner kronor.
Väntetiden för utbetalning av utlovade
bidrag, som i en proposition år 1959
hade angivits till cirka 5 år, beräknades
för budgetåret 1961/62 till 6,5 år.

Det finns någonting som brukar benämnas
»traska patrullo». Anslaget har
höjts, men hela tiden har man inte kunnat
följa med utan bara släpat efter med
anslagen så att läget förvärrats. Det
har blivit någon förbättring senaste
åren — det måste man medge — men
förra årets beslut haltade, därför att
man inte räknade med kostnadsfördyringen.

Det är inte småsummor det här gäller.
Vi måste konstatera att för det år som
jag har en uppgift om, nämligen 1960,
uppgick de innehållna statsbidragen till
250 miljoner kronor. Sedan dess har väl
denna summa något minskat, men såvitt
jag förstår måste en anvisning av 85
miljoner kronor innebära att man fortsätter
på samma oefterrättliga sätt som
förut. Här talar man om statsfinansiella
och budgettekniska skäl, men att staten
betalar sina skulder till kommunerna,
så att dessa slipper låna pengar och
förränta dem, anser jag vara rimligt
och statsfinansiellt sunt.

Jag skulle egentligen vilja yrka bifall
till den av oss väckta motionen,
som avser 100 milj. kr., men någon för -

bättring blir det väl ifall man anvisar
90 miljoner kronor i stället för 85
miljoner kronor. Den höjda medelsanvisningen
är inte tillräcklig utan vi
måste ta kraftigare tag. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
anför, att om anslaget
höjes med 5 miljoner kronor i
år, så måste det höjas med ytterligare

10 miljoner kronor nästa år. För min
del anser jag att det hade varit klokare.
att redan nu satsa ytterligare 10 miljoner
kronor för att betala förfallna
skulder. Denna åsikt förefaller inte ha
vunnit någon genklang. Därför ber jag
att få yrka bifall till den avgivna reservationen.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
först särskilt beträffande mom. I
samt därefter särskilt angående mom.

11 och III av utskottets i förevarande
punkt gjorda hemställan.

Därpå gjorde herr talmannen enligt
de rörande mom. I förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall till
utskottets hemställan samt vidare på
antagande av det förslag, som innefattades
i den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Bengtson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 6 punkten

12 mom. I, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Fredagen den 9 april 1965

Nr 17

Om inrättande av ytterligare lotstjänst vid Karlshamn-Ronneby lotsplats, m. m.

Då emellertid herr Bengtson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja -— 93;

Nej — 26.

Sedermera bifölls på gjord proposition
vad utskottet i mom. II och III
hemställt.

Punkterna 13—24

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 25

Om inrättande av ytterligare lotstjänst
vid Karlshamn-Ronneby lotsplats, m. m.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att dels bemyndiga Kungl. Maj:t
att ändra personalförteckningen för
lots- och fyrstaten i enlighet med vad
i statsrådsprotokollet över kommunikationsärenden
för den 4 januari 1965
föreslagits, dels bemyndiga Kungl.
Maj:t att vidtaga de övergångsanordningar,
som kunde bliva erforderliga i
anledning av i statsrådsprotokollet redovisade
rationaliseringsåtgärder inom
lots- och fyrstaten, dels medgiva,
att Kungl. Maj:t eller, i den omfattning
Kungl. Maj:t bestämde, sjöfartsstyrelscn
finge äga besluta om indragningar
av lots- eller fyrplatser på sätt föreslagits
i statsrådsprotokollet och vidtaga
därav föranledda ändringar i personalförteckningen
för lots- och fyrstaten
och de övergångsåtgärder i övrigt, som
kunde befinnas erforderliga, dels godkänna
av departementschefen förordad
avlöningsstat för lots- och fyrstaten,
att tillämpas tills vidare från och med
budgetåret 1965/66, dels ock (ill Lots -

och fyrstaten: Avlöningar för nämnda
budgetår anvisa ett förslagsanslag
av 32 067 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom
första kammaren av herr Helge Karlsson
m. fl. (1:437) och den andra inom
andra kammaren av fru Löfqvist in. fl.
(II: 541), i vilka yrkats, dels att, utöver
vad i propositionen föreslagits, ytterligare
en lotstjänst skulle inrättas vid
Karlshamn-Ronneby lotsplats, dels att
till Ronneby hamn skulle förläggas två
lotsar samt en båtman.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på anförda skäl hemställt,

I. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 437 och II: 541,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att ändra
personalförteckningen för lots- och fyrstaten
i enlighet med vad i statsrådsprotokollet
föreslagits;

b) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de övergångsanordningar, som kunde
bliva erforderliga i anledning av i
statsrådsprotokollet redovisade rationaliseringsåtgärder
inom lots- och fyrstaten; c)

medgiva, att Kungl. Maj:t eller, i
den omfattning Kungl. Maj:t bestämde,
sjöfartsstyrelsen finge äga besluta om
indragningar av lots- eller fyrplatser
på sätt föreslagits i statsrådsprotokollet
och vidtaga därav föranledda ändringar
i personalförteckningen för lotsoch
fyrstaten och de övergångsåtgärder
i övrigt, som kunde befinnas erforderliga; II.

att riksdagen måtte

a) godkänna under punkten införd
avlöningsstat för lots- och fyrstaten,
att tillämpas tills vidare från och med
budgetåret 1965/66;

b) till I.ots- och fyrstaten: Avlöningar
för budgetåret 1965/66 anvisa ett
förslagsanslag av 32 067 000 kronor.

Nr 17

Fredagen den 9 april 1965

Om inrättande av ytterligare lotstjänst vid

Vid punkten hade reservation avgivits
av herr Rikard Svensson och herr
Karlsson i Olofström, vilka ansett, att
utskottets yttrande bort i viss del erhålla
den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort under
I hemställa, att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt
med bifall till motionerna 1:437 och
II: 541,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att ändra
personalförteckningen för lots- och
fyrstaten i enlighet med vad reservanterna
föreslagit;

b) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de övergångsanordningar, som kunde
bliva erforderliga i anledning av i
statsrådsprotokollet och av reservanterna
redovisade rationaliseringsåtgärder
inom lots- och fyrstaten;

c) medgiva, att Kungl. Maj:t eller, i
den omfattning Kungl. Maj:t bestämde,
sjöfartsstyrelsen finge äga besluta om
indragningar av lots- eller fyrplatser
på sätt föreslagits i statsrådsprotokollet
och med beaktande av vad reservanterna
anfört samt vidtaga därav
föranledda ändringar i personalförteckningen
för lots- och fvrstaten och
de övergångsåtgärder i övrigt, som kunde
befinnas erforderliga.

Herr KARLSSON, HELGE, (s):

Herr talman! Till statsutskottets utlåtande
nr 6 är under punkten 25 fogad
en reservation, nr 3, som är föranledd
av motionerna 437 i första kammaren
och 541 i andra kammaren. Motionerna
berör omorganisationen av lotsplatsen i
Ronneby och den därmed förenade personalminskningen
vid den nya lotsplatsen
Karlshamn-Ronneby.

Motionärerna och reservanterna har
givetvis ingen erinran mot den rationellare
organisation som blir en följd av
sammanläggningen av de båda lotsplatserna
i Ronneby och Karlshamn, men
vi vänder oss emot den kraftiga personalminskning,
som har föreslagits och
som vi fruktar kommer att inverka menligt
på sjöfarten i berörda farvatten.

Karlshamn-Ronneby lotsplats, m. m.

Enligt departementschefens förslag
skall sammanlagt tre tjänster indragas,
medan en lotstjänst skall överföras till
den nya lotsplatsen Karlshamn-Ronneby
med förläggning av hela personalen
till Karlshamn. I sjöfartsstyrelsens
förslag när det gäller lotsbetjäningen i
Ronneby förutsättes, att lotsarna skall
transporteras från Karlshamn till Ronneby
med bil eller buss — jag utgår
ifrån att det blir det förstnämnda transportsättet,
eftersom bussarna inte kan
vara anpassade till lotsuppdragen. Men
tidsutdräkten har här beräknats till 3,5
timmar. Jag vill erinra om att vägsträckan
mellan Ronneby och Karlshamn är
ungefär 3,5 mil. Från Ronneby skall
man med lotsbåt ta sig ut till vederbörande
fartyg, och det blir en gångtid
på 45 minuter. Det blir således bara
under de allra gynnsammaste väderleksförhållandena
som sådana lotsuppdrag
kan utföras på 3,5 timmar. Det är mer
realistiskt att räkna med att uppdraget
kommer att ta 5 timmar och i många
fall längre tid, beroende på väderleksförhållandena.

Vi befarar att detta kommer att medverka
till — som jag tidigare sade — en
trafikminskning och en minskning av
befraktningarna i hamnen, och detta
blir givetvis till förfång för Ronnebyregionen.
Detta har också kommit till uttryck
i en del remissvar, som inlämnats
med anledning av sjöfartsstyrelsens petita.
Svenska redareföreningen har i sitl
remissyttrande uttryckt tvivelsmål om
huruvida indragning av den personal,
som är föreslagen i den sammanlagda
lotsplatsen, kan vara tillrådlig och vill
för sin del föreslå en förnyad granskning
av det sammanlagda personalbehovet.
Rederiföreningen för mindre fartyg
föreslår för sin del att lotsplatsen i
Ronneby bibehålies och att optisk passning
ånyo införes.

Jag vill erinra om att 1962 gjordes
en viss indragning av lotspersonal i
Ronneby, och en viss rationalisering
genomfördes. Man slopade då den optiska
bevakningen och införde i stäl -

Fredagen den 9 april 1965

Nr 17

Om inrättande av ytterligare lotstjänst vid Karlshamn-Ronneby lotsplats, m. m.

let telebevakning. Samtidigt indrogs två
lotstjänster. Nu har det visat sig att
innehavaren av den ena av dessa tjänster
inte har kunnat placeras utan har
fått gå »på sparlåga», och man vill nu
ytterligare sätta två eller tre man på
sparlåga. Vi ifrågasätter om en sådan
rationalisering kan vara försvarbar. Vi
är medvetna om att all personal bör utnyttjas
på bästa och effektivaste sätt,
men indragningen bör väl inte ske förrän
ytterligare erfarenheter vunnits av
den senast genomförda organisationen.

Trafikutvecklingen i Ronneby hamn
har under 1962 och framåt varit ganska
gynnsam, åtminstone såsom vi bedömer
det. 1962 anlöptes hamnen av 201 fartyg,
som anlitade lots. 1963 steg siffran
till 300, 1964 var det 295 fartyg och hittills
under 1965 — alltså första kvartalet
•—■ var det 97 lotsningar, men detta
är inte allt. Under 1962 anlöptes hamnen
av 46 lotspliktiga fartyg som inte
anlitade lots, 1963 var det 77 fartyg,
1964 var det 87 och hittills under första
kvartalet 1965 har det varit 21 fartyg,
som inte anlitat lots. Detta visar tydligt
och klart, att den försämrade bevakningen
vid lotsplatsen i Ronneby har inneburit
att fartyg som är lotspliktiga
tar risken att gå in i och ut ur dessa
farvatten utan anlitande av lots, och
detta medför risker för sjöfarten.

I statsutskottets utlåtande och i sjöfartsstyrelsens
framställning finns vissa
positiva saker. Man talar nämligen
om att lotslöneberedningen och lotsorganisationsutredningen
prövar frågan
om en organisation, där lotspersonalen
på bättre sätt skall kunna tillvaratas.
Det har sagts att frågan huruvida dessa
tjänster kan indras är beroende av vilket
förslag dessa utredningar kan framlägga.
Nu har emellertid lotsorganisationsutredningen
avgivit till sjöfartsstyrelsen
ett utlåtande, där det förutsättes
att en lotsindragning i Ronneby inte
kommer till stånd vid den tidpunkt det
här gäller. Jag hoppas också att detta
så småningom kommer att bli statsmakternas
beslut.

Jag förmodar att den nu föreliggande
motionen inte har någon större framgång
här i kammaren —■ den är synnerligen
lokalt betonad och kan givetvis inte
engagera ledamöterna från landet i
övrigt. Jag ber emellertid, herr talman,
att få yrka bifatl till den med 3 betecknade
reservationen som är fogad till statsutskottets
utlåtande vid denna punkt.

Herr HJORTH (s):

Herr talman! Reservanter och motionärer
har uttryckt vissa farhågor när
det gäller indragningen av lotsplatsen
vid Ronneby. Man anser den föreslagna
personalstyrkan otillräcklig och befarar
en sämre service för sjöfarten genom
detta. Nu skiljer sig inte reservationen
mycket från utskottsmajoritetens
och propositionens förslag. Det är bara
fråga om ytterligare en lotstjänst. Däremot
vill man låta en del av personalstyrkan
stanna kvar i Ronneby. Jag
förstår väl att kollegerna och vännerna
från Rlekinge vill slå vakt om Ronneby
hamn och sjöfartens behov av lotsservice
i dessa farvatten. Samma reaktion
gör väl också vi som är hemmahörande
i andra landsändar, när det gäller oss
näraliggande kommunikationsproblem,
t. ex. indragning av järnvägar och därmed
befarade försämrade förbindelser
och försämrad service.

Fjärde avdelningen inom statsutskottet
har dock speciellt grundligt penetrerat
Ronneby, trots att förslaget under
denna punkt även avser indragningar
av flera andra lotsplatser och därmed
sammanhängande personalminskningar.
Vi har sett det hela som ett led i den
fortgående rationaliseringen av lotsoch
fyrverksamheten och tror inte att
det kommer att innebära någon försämring
för sjöfarten. Generaldirektör Widcll
underströk också kraftigt vid sin
föredragning inför avdelningen, att nedläggande
av en lotsplats inte betyder en
sämre service. Tvärtom får man ett
bättre utnyttjande av personalen och
även möjligheter till en bättre utbild -

Nr 17

Fredagen den 9 april 1965

Anslag till statens isbrytarverksamhet
ning. De föreslagna indragningarna har
också skett i samförstånd med den berörda
personalorganisationen och lotsarna
själva. Jag kan citera vad civilförvaltningens
personalförbund anför
beträffande sammanslagningen av lotsplatserna
i Karlshamn och Ronneby:
»Förslaget synes ägnat att åstadkomma
en mera rationell organisation av lotsningarna
till och från berörda orter.»

Varken lotslöneberedningen eller lotsorganisationsutredningen
har heller i
princip haft något att erinra mot indragningarna.
Viss tveksamhet bär blott
anförts om själva tidpunkten för dessa.
Departementschefen förutsätter också, i
likhet med utredningens önskan, att de
definitiva tidpunkterna bestämmes av
sjöfartsstyrelsen efter samråd med de
två utredningarna. Dessutom vill utskottsmajoriteten
erinra om vad både
sjöfartsstyrelsen och departementschefen
framhållit, nämligen att styrelsen
skall följa utvecklingen och vidtaga personaldispositioner
och övriga åtgärder,
så att sjöfartens behov av rimlig lotsservice
även i fortsättningen kan tillgodoses
inom de av indragningarna berörda
farvattnen. Detta har även understrukits
i reservationen. Här råder
alltså full samstämmighet.

Om den av reservanterna berörda expansionen
av hamnverksamheten i Ronneby,
enligt dess förmodan, ytterligare
ökar och den lotsande personalen därigenom
visar sig otillräcklig, så är sjöfartsstyrelsen
alltså beredd att företa
en utökning. Jag tror att reservanter
och motionärer kan känna sig fullkomligt
lugna. Det förtroende som under
punkten I c i reservationens kläm uttalas
för Kungl. Maj:t och sjöfartsstyrelsen
i fråga om framtida indragningar
kan väl få omfatta även den nu aktuella
sammanslagningen av Ronneby
och Karlshamns lotsplatser.

Med det anförda ber jag att få yrka
bifall till utskottets förslag.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade,

att med anledning av vad därunder
yrkats propositioner komme att framställas
särskilt beträffande vartdera
momentet av utskottets i förevarande
punkt gjorda hemställan.

Härefter gjordes enligt de rörande
inom. I framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den
vid punkten avgivna reservationen;
och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med övervägande
ja besvarad.

Sedermera bifölls på gjord proposition
vad utskottet i mom. II hemställt.

Punkterna 26—34

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 35

Anslag till statens isbrytarverksamhet

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Statens isbrytarverksamhet
för budgetåret 1965/66 anvisa ett förslagsanslag
av 7 000 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Hilding (I: 122) och den andra
inom andra kammaren av herr Westberg
m.fl. (11:154), i vilka hemställts,
afl riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla om utredning
och förslag till en förstärkning av vår
isbrytarflotta;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Strandberg och fröken Stenberg
(I: 443) samt den andra inom andra
kammaren av herrar Petersson och
Nilsson i Agnäs (11:546), i vilka yrkats,
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t skulle anhålla, att frågan om byggande
av ytterligare isbrytare måtte
bliva föremål för skyndsam utredning;

Fredagen den 9 april 1965

Nr 17

Öl

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Sundin (1:445) samt den andra
inom andra kammaren av herrar
Nilsson i Tvärålund och Lundmark
(11:544), i vilka föreslagits, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t skulle
anhålla om utredning och förslag
till en förstärkning av isbrytarverksamheten
i enlighet med vad i motionerna
anförts.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på åberopade grunder hemställt,

I. att riksdagen måtte till Statens isbrytarverksamhet
för budgetåret 1965/
66 anvisa ett förslagsanslag av 7 000 000
kronor;

II. att motionerna 1:122 och 11:154
samt 1:445 och 11:544 ävensom 1:443
och 11:546 icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Virgin, Strandberg, Cassel och Nordstrandh,
vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss angiven del hava den
lydelse, reservationen visade, samt att
utskottet bort under II hemställa, att
riksdagen måtte, i anledning av motionerna
1:122 och 11:154 samt 1:445
och 11:544 ävensom 1:443 och 11:546,
i skrivelse till Kungl. Maj:t giva till
känna vad reservanterna anfört rörande
behovet av en effektiv isbrytarorganisation
m. m.

Herr STRANDBERG (h):

Herr talman! I föreliggande punkt
har vi att taga ställning till motioner
från tre partier. Alla motionerna syftar
till det gemensamma målet att öka
vår isbrytarverksamhet. Ett annat gemensamt
drag är hänvisningen till närings-
och lokaliseringspolitiska motiv.

Utskottet förutsätter att behovet av
nya isbrytare prövas av sjöfartsstyrelsen,
som också skall vidtaga eventuellt
erforderliga åtgärder. Det torde vara
självklart att det åvilar sjöfartsstyrel -

Anslag till statens isbrytarverksamhet
sen att ägna isbrytarverksamheten all
uppmärksamhet och att vidtaga eventuella
åtgärder. Frågan har också diskuterats
i 4:e avdelningen inom statsutskottet,
då chefen för sjöfartsstyrelsen
varit närvarande. Avdelningen har
upplysts om att en utredning pågår och
att eventuella förslag om byggande av
ny havsisbrytare senare avses att framläggas.

Jag kan emellertid icke finna att någon
som helst garanti föreligger för
att nästa års riksdag skall få förelagt ett
konkret förslag till den framtida isbrytarverksamhetcns
organisation. Och jag
känner mig icke heller övertygad om
att sjöfartsstyrelsen tar tillräcklig hänsyn
till de lokaliserings- och näringspolitiska
motiv, som i motionerna åberopas.

Fn förlängd skeppningssäsong har
för näringslivet den största ekonomiska
betydelse. Som exempel vill jag anföra
att transportkostnaden mellan Piteå
och Umeå uthamnar utgör ca 30 kronor
per ton. Enbart Svenska Cellulosa
AB:s Munksundsgrupp i Piteå har alt
kalkylera med en dygnskostnad i storleksordningen
7 000 kr. En enda veckas
förlängd skeppningssäsong enbart
i Piteå hamn innebär således om alla
industrier medräknas — såväl .statliga
ASSI som privata — en besparing i
transportkostnader på inemot 100 000
kronor. Och detta exempel iir endast
baserat på en enda norrlandshamn.

Jag är fullt medveten om att isbrytarberedskapen
av ekonomiska skäl ej
kan utbyggas i sådan omfattning att den
helt kan svara mot behovet en sträng
vinter. Å andra sidan förefaller det mig
naturligt att beredskapen skall vara av
sådan klass att ett haveri på någon av
havsisbrytarna eller en snabbt uppstående
svårare issituation i södra Bottenhavet
eller Östersjön icke direkt skall
påverka skcppningsmöjligheterna i
norrlandshamnarna. Så iir tyvärr fallet
i dag med nuvarande bestånd av havsisbrytare.
Och med detta förhållande
får vi dras ända tills dess att ytter -

Nr 17

Fredagen den 9 april 1965

Anslag till statens isbrytarverksamhet

ligare en modern havsisbrytare finnes
tillgänglig. Det torde dröja inemot fyra
år efter ett riksdagsbeslut innan en sådan
modern ny havsisbrytare kan insättas
i arbete.

Herr talman, med hänsyn till dessa
relaterade förhållanden förmenar jag
att det ligger i riksdagens intresse att
nu kräva konkreta förslag. Jag ber att
fa yrka bifall till reservationen vid denna
punkt.

I detta anförande instämde herr
Gustafsson, Nils-Eric, (ep) och fröken
Stenberg (h).

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! Alla är säkert medvetna
om isbrytarverksamhetens stora betydelse,
men den som bäst bedömer
denna fråga är ändå sjöfartsstyrelsen,
och det bar redan påpekats att sjöfartsstyrelsen
håller på med en utredning
om havsisbrytarna.

Man kan aldrig komma ifrån att behovet
bär är mycket ojämnt med hänsyn
till hur sträng en vinter är. Den vinter
som nu gått har inte bjudit på några
större svårigheter. Under föregående
vinter var det däremot oerhört besvärligt
och läget hade inte kunnat klaras
utan svårigheter även om vi hade haft
mycket större isbrytarresurser.

Jag vill också påpeka i detta sammanhang,
att vi bär ett rätt väl utvecklat
nordiskt samarbete. Det är inte bara
den svenska isbrytarverksamheten vi
behöver förlita oss på.

Dessutom är ytterligare en sak att
beakta. Isbrytaren Ymer, som man trodde
var i ganska dåligt skick, bar noggrant
setts över, och man bar funnit
att den är i betydligt bättre skick än
man tänkte sig tidigare. Man kan alltså
säga att det blir ett visst tillskott i isbry
tarverksamheten.

Jag tror dock att den väsentligaste
synpunkten är, att sjöfartsstyrelsen är
mest kompetent att bedöma denna fråga,
och därför, herr talman, yrkar jag
bifall till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komine att framställas särskilt
beträffande vartdera momentet av
utskottets i förevarande punkt gjorda
hemställan.

På gjord proposition bifölls vad utskottet
i mom. I hemställt.

Därefter gjorde herr talmannen i enlighet
med de avseende mom. II förekomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till utskottets hemställan samt
vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid punkten avgivna
reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Strandberg begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
eu så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 6 punkten
35 mom. II, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Strandberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 83;

Nej — 29.

Fredagen den 9 april 1965

Nr 17

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkterna 36—48

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 49

Ang. Stiftelsen Danviks hospital

Med tillstyrkande av Kungl. Maj:ts i
ämnet framlagda förslag hade utskottet
i förevarande punkt hemställt, att riksdagen
måtte

a) besluta om avveckling av de s. k.
danviks- och fattigpenningarna i enlighet
med vad i statsrådsprotokollet över
kommunikationsärenden för den 4 januari
1965 föreslagits;

b) till avveckling av vissa avgifter för
sjöfarten i Stockholm för budgetåret
1965/66 anvisa ett anslag av 1 540 000
kronor.

Herr SVENSSON, AXEL, (s):

Herr talman! I punkt 49 tillstyrker
utskottet ett anslag på 1 540 000 kronor
till det s. k. Danvikshemmet nära Stockholm.
Jag kommer inte att ställa något
yrkande beträffande själva beloppet;
vad jag nu närmast är ute efter är helt
andra ting.

Ärendet var i all korthet före vid förra
årets riksdag. Det har nämligen
länge pågått förhandlingar mellan departementet
och Stockholms stad om
dessa ting, och det framgick redan under
fjolåret att man inte kunde komma
överens. Av årets handlingar framgår
nu att Stockholms stad inte anser sig
ha några skyldigheter gentemot Danvikshemmet.

Jag kan i viss mån förstå den ställning
som Stockholms stad intar i detta
ärende. Danvikshemmet ligger i annan
kommun, och det är ett privat
sjukhem, som stadens fäder inte anser
sig ha någonting att skaffa med.

Nu har detta hem en underlig historia.
Det daterar sig ända från början av
1500-talet. Den första stadgan kom till

4 Första kammarens protokoll 19116. Nr 17

Ang. Stiftelsen Danviks hospital
1527, och sedan har det passerat genom
århundradena med den modernisering
som tiden krävt. I dag har hemmet
en sådan status, att Kungl. Maj:t
sätter till fyra ledamöter i styrelsen för
den stiftelse som sköter hemmets angelägenheter,
medan överståthållarämbetet
utser ordförande.

Såvitt jag har studerat handlingarna
rätt består Danvikshemmets tillgångar
av statliga förläningar av olika slag,
från grustag och smågårdar och småhemman
i länet till fastigheter i Stockholm.
Av stiftelsens berättelser framgår
att man har ekonomiska bekymmer.
Enligt de berättelser som har stått mig
till buds — för 1962 och 1963 — uppvisade
verksamheten båda de åren ett
underskott av 180 000 kronor.

Danvikshemmet ligger i Nacka kommun,
och där finns 350 platser för åldringar.
Av dessa 350 platser disponerar
Stockholms stad ungefär 300. Många
lever fortfarande i den föreställningen,
att de som flyttar dit varit rika människor,
som sedan har blivit fattiga. I
viss mån ligger det någonting i detta.

Det enkla skälet till att jag skulle
vilja säga ett par ord i detta sammanhang
är att det inte finns någon ansvarig
myndighet över stiftelsens styrelse
som sysslar med Danvikshemmet.
Socialstyrelsen har ingen rätt till insyn
— stiftelsens styrelse sköter verksamheten
suveränt. Hur mycket man
får betala per månad är för mig okänt,
eftersom de belopp som har nämnts är
så helt olika, att jag inte vågar svara
för att någon uppgift är riktig. Jag vet
bara att de som haft några sparade tillgångar
när de flyttade in i hemmet
inte har kvar någonting i dag. Kostnaderna
stiger, och man fördelar så
långt det är möjligt kostnaderna på dem
som fortfarande har pengar kvar.

En annan detalj som jag vill nämna
är att Nacka kommun får ta ansvaret,
så långt som den tycker att den kan
göra det, för de pensionärer som i dag
praktiskt taget bara har folkpensionen
kvar. De får sålunda kommunalt bo -

Nr 17

Fredagen den 9 april 1965

Ang. Stiftelsen Danviks hospital
stadstillägg, men Nacka kommun har
endast 38 pensionärer på hemmet. Hur
det är med de övriga 300 kan jag ingenting
säga om, eftersom det inte finns
någon möjlighet att få insyn och att få
uppgifter om hur verksamheten fördelar
sig.

Jag har tagit mig friheten att tränga
in i den här angelägenheten av det
enkla skälet, att det på Danvikshemmet
finns en förening med icke mindre än
260 medlemmar, som i sitt trångmål
bett mig att försöka hjälpa till. Vi har
uppvaktat överståthållarämbetet, och
personligen fick jag därvid en känsla
av att jag skulle ha blivit avvisad från
förhandlingarna om jag inte varit riksdagsman.
Man hade nämligen ungefär
den attityden, att man själv skulle diskutera
med dem som bor på hemmet
och att ingen annan skulle få syssla
med dessa saker.

Enligt min mening måste det ske någonting
i denna angelägenhet, och det
måste på ett eller annat sätt ordnas så,
att det finns en myndighet över stiftelsens
styrelse, så att exempelvis den
kommun där hemmet ligger får bära
ansvaret för att det ordnas upp på ett
vettigt sätt, såvitt icke staten övertar
hemmet och alla dess tillgångar.

Jag skall inte anklaga Stockholms
stad, men jag har tyckt det vara ganska
underligt att man även i den förvaltningen
har varit negativ. Jag har
försökt att få till stånd förhandlingar
med de ansvariga myndigheterna i huvudstaden.
Man har alltid svarat välvilligt,
men man har aldrig haft tid. Jag
förstår nu när jag har fått se dessa
handlingar att Stockholms stad först
velat avvakta ett besluta om den ersättning
som skall täckas av dessa 1,5 miljon
kronor.

Herr talman! Jag hade inte tänkt förlänga
dagordningen, men händelserna
har spelat så, att jag osökt fick tillfälle
att säga några ord i denna angelägenhet,
som luktar medeltid lång väg. Vi

kan inte i ett välordnat samhälle ha
det så ställt att 350 åldringar lämnas
helt utanför den ordning som gäller för
alla andra pensionärer.

Jag tror att jag har kunnat medverka
till att dessa pensionärer nu åtminstone
börjat få fickpengar litet mera hyggligt.
Ingen har dock, såvitt jag vet, ännu
fått den lagliga fickpenningen. Det
standardtillägg, som också dessa pensionärer
erhållit, har helt och hållet
gått till stiftelsen, eftersom kostnaderna
stiger oavbrutet år från år.

Pensionärerna är, tillåter jag mig
säga, i viss mån en lekboll inför stiftelsens
styrelse, som suveränt bestämmer
och ställer med hela verksamheten.

Nu har emellertid en sak inträffat
som gör att jag tror att vi kan se en
ljuspunkt. Det ramlade nämligen ned
en proposition på våra bord i förra
veckan. I den propositionen sägs att
i fråga om på ålderdomshem intagna
en viss varsamhet skall iakttagas i fråga
om kyrkobokföringen. Enligt propositionens
skrivning skall den enskilde
pensionären ha rätt att stå kvar i
den kommun där han är mantalsskriven,
även om han flyttar till ett ålderdomshem
som ligger utanför kommunen.
Jag hoppas nu kunna medverka
till att alla stockholmare som i framtiden
kommer till Danvikshemmet i
fråga om sin kyrkobokföring skall stanna
kvar i Stockholm. Jag hoppas att
Stockholms stad sedan skall ta ansvarret
för sina åldringar och att Nacka,
där Danvikshemmet ligger, får sin rättmätiga
del.

Jag yrkar, herr talman, bifall till utskottets
förslag.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i den under behandling
varande punkten hemställt.

Punkterna 50—71

Vad utskottet hemställt bifölls.

Fredagen den 9 april 1965

Nr 17

Ang. ersättning till statens järnvägar

Punkten 72

Ang. ersättning till statens järnvägar för

drift av icke lönsamma järnvägslinjer

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Ersättning till statens järnvägar
för drift av icke lönsamma järnvägslinjer
för budgetåret 1965/66 anvisa
ett anslag av 210 miljoner kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom första
kammaren av herr Sveningsson (I: 451)
samt den andra inom andra kammaren
av herrar Nordgren och Magnusson i
Borås (11:545), i vilka hemställts, att
riksdagen måtte till Ersättning till statens
järnvägar för drift av icke lönsamma
järnvägslinjer för budgetåret
1965/66 anvisa ett anslag av 190 miljoner
kronor.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på anförda skäl hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:451 och 11:545, till Ersättning
till statens järnvägar för drift
av icke lönsamma järnvägslinjer för
budgetåret 1965/66 anvisa ett anslag av
210 000 000 kronor.

Vid punkten hade reservation avgivits
av herrar Virgin, Strandberg, C assel
och Nordstrandh, vilka ansett, att
utskottets yttrande bort i viss del erhålla
den lydelse, som i reservationen
angivits samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall
till motionerna 1:451 och 11:545, till
Ersättning till statens järnvägar för
drift av icke lönsamma järnvägslinjer
för budgetåret 1965/66 anvisa ett anslag
av 190 000 000 kronor.

Herr STRANDBERG (li):

Herr talman! I proposition år 1963
om trafikpolitiken bedömdes anslagsbehovet
för drift av icke lönsamma järn -

för drift av icke lönsamma järnvägslinjer

vägslinjer komma att nedgå under de
närmast följande budgetåren med 15—
20 miljoner kronor per år. Denna beräkning
byggde bl. a. på ett antagande
av oförändrad löne- och prisnivå. Då
löneutgifterna uppgår till inemot tre
fjärdedelar av kostnaderna spelar en
förändring i lönenivån en mycket stor
roll för det ekonomiska resultatet på det
trafiksvaga bannätet. Med hänsyn till
ovissheten om den framtida utvecklingen
av löne- och prisnivån bör man enligt
min mening vara försiktig vid bedömningen
av möjligheterna att genom
järnvägsnedläggningar relativt snabbt
förbättra det ekonomiska resultatet när
det gäller driften av det trafiksvaga
bannätet. Å andra sidan talar här anförda
förhållanden för att nedläggningsverksamheten
bör bedrivas i så pass
snabb takt somi över huvud taget är möjligt.

Då erfarenheterna av hittills genomförda
nedläggningar har visat att det,
trots de farhågor som i skilda sammanhang
yppats om de negativa verkningarna
av järnvägsnedläggelser, varit möjligt
att genom trafikomläggningar skapa
en tillfredsställande trafikservice till
lägre samhällsekonomisk kostnad, anser
jag att undersökningarna rörande möjligheterna
att lägga ner driften helt
eller delvis på trafik-svaga järnvägslinjer
med kraft bör fullföljas. Ehuru stora
belopp årligen krävs för att upprätthålla
driften på sådana linjer, måste
man nämligen konstatera att många av
de berörda bygderna likväl inte lämnas
den trafikservice som vore önskvärd.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den vid punkten avgivna reservationen.

Herr PERSSON, FRITZ, (s):

Herr talman! Med hänvisning till vad
som på denna punkt anförts i utskottsutlåtandet
ber jag att få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Fredagen den 9 april 1965

56 Nr 17
Ang. avlöningsstaten för fångvårdsanstalterna

Herr LARSSON, NILS THEODOR,

(ep):

Herr talman! Jag kan instämma i vad
utskottets talesman herr Fritz Persson
redian har sagt, men jag ville understryka
vad herr Strandberg yttrat å högergruppens
vägnar — det är säkerligen
mycket välkommet i många områden
av vårt land där man har järnvägar
som man mycket ömmar för.

Herr STRANDBERG (h):

Herr talman! Jag skall tillåta mig
att till den siste talaren bara säga, att
första halvan av mitt anförande var
exakt vad departementschefen skrev i
proposition nr 118 år 1964 och att andra
halvan var, med utbyte av ordet »departementschefen»
mot »mig» i detta
sammanhang, exakt vad sammansatta
stats- och tredje lagutskottets utlåtande
nr 1 år 1963 innehåller.

Herr PERSSON, FRITZ, (s):

Herr talman! När vi haft att behandla
denna fråga i utskottet och nu fortsätter
behandlingen bär i kammaren,
kan det ju inte röra sig om vad man
har skrivit tidigare. Frågan gäller det
yrkande soon innebär att man vill påskynda
takten i nedläggandet av järnvägarna.
Utskottet har inte velat eller
vågat gå längre än departementschefen
i det avseendet föreslagit.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen, sedan
han upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig anse
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Strandberg begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter gi -

ven varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 6 punkten
72, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Carlsson, Eric, begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 94;

Nej — 19.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Punkterna 73—80

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 81

Lades till handlingarna.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 45, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
för budgetåret 1965/66 till Markförvärv
för övningsfält m. m., bifölls vad
utskottet i detta utlåtande hemställt.

Ang. avlöningsstaten för fångvårdsanstalterna Föredrogs

ånyo statsutskottets utlåtande
nr 46, i anledning av Kungl.
Maj:ts framställningar om anslag för

Fredagen den 9 april 1965

Nr 17

Ang.

budgetåret 1965/66 till Fångvårdsanstalterna:
Avlöningar jämte i ämnet väckta
motioner och om anordnande av en
fångvårdsanstalt i Uppsala för studiebegåvade
intagna.

I propositionen nr 1 hade Kungl.
Maj:t föreslagit riksdagen att dels bemyndiga
Kungl. Maj:t att ändra personalförteckningen
för fångvårdsanstalterna
i enlighet med vad i statsrådsprotokollet
över justitiedepartementsärenden
för den 4 januari 1965 föreslagits,
dels godkänna av departementschefen
förordad avlöningsstat för fångvårdsanstalterna,
att tillämpas tills vidare
från och med budgetåret 1965/66,
dels ock till Fångvårdsanstalterna: Avlöningar
för samma budgetår anvisa ett
förslagsanslag av 74 391 000 kronor.

Vidare hade Kungl. Maj:t i propositionen
nr 62 föreslagit riksdagen att
godkänna de riktlinjer, som i statsrådsprotokollet
över justitiedepartementsärenden
för den 5 mars 1965 angivits
för anordnande av en fångvårdsanstalt
i Uppsala för studiebegåvade intagna.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Lundström m. fl. (I: 416) och den andra
inom andra kammaren av herr Ohlin
in. fl. (11:515), hade, såvitt nu vore i
fråga, hemställts, att riksdagen måtte
besluta att för budgetåret 1965/66 under
anslaget till Fångvårdsanstalterna: Avlöningar
anvisa

a) för räjongpsykologi i enlighet med
kriminalvårdsstyrelsens äskanden medel
för anställande av sex psykologer
i Ae 25 och en biträdande psykolog i
Ae 21;

b) för utbildning av tillsynspersonal
ytterligare 65 000 kronor i stället för av
departementschefen förordade 15 000
kronor; samt

c) i rymningsförebyggande syfte i enlighet
med kriminalvårdsstyrelsens äskanden
medel för fyra tjänster som
bevakningsföreståndare i Ae 17, tre
tjänster som uppsyningsman i Ae 11,

avlöningsstaten för fångvårdsanstalterna

25 tjänster som vaktkonstapel i Ae 10
och sex tjänster som vårdare i Ae 10.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,

I. att riksdagen måtte godkänna de
riktlinjer, som i statsrådsprotokollet
över justitiedepartementsiirenden för
den 5 mars 1965 angivits för anordnande
av en fångvårdsanstalt i Uppsala för
studiebegåvade intagna;

II. att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:416 och 11:515,
såvitt nu vore i fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att ändra
personalförteckningen för fångvårdsanstalterna
i enlighet med vad i statsrådsprotokollet
över justitiedepartementsärenden
för den 4 januari 1965 föreslagits; b)

godkänna i utlåtandet införd avlöningsstat
för fångvårdsanstalterna, att
tillämpas tills vidare från och med budgetåret
1965/66;

c) till Fångvårdsanstalterna: Avlöningar
för budgetåret 1905/66 på driftbudgeten
under andra huvudtiteln anvisa
ett förslagsanslag av 74 561 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Boman, Axel Andersson, Per Jacobsson
och Ståhl, fröken Elmén samt herr Gustafsson
i Skellefteå, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss angiven del
hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort under II hemställa,
att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall
till motionerna 1:416 och 11:515, såvitt
nu vore i fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att ändra
personalförteckningen för fångvårdsanstalterna
i enlighet med vad reservanterna
föreslagit;

b) godkänna i reservationen införd
avlöningsstat för fångvårdsanstalterna,
att tillämpas tills vidare från och med
budgetåret 1965/66;

Nr 17

Fredagen den 9 april 1965

Ang. avlöningsstaten för fångvårdsanstalterna

c) till Fångvårdsanstalterna: Avlöningar
för budgetåret 1965/66 på driftbudgeten
under andra huvudtiteln anvisa
ett förslagsanslag av 75 116 000
kronor.

Herr JACOBSSON, PER, (fp):

Herr talman! Tiden har blivit så
långt framskriden att det kanske inte är
möjligt att ägna denna fråga det intresse
den egentligen skulle förtjäna.

Den reservation vi har fogat till utlåtandet
behandlar framför allt tre avsnitt,
och jag skall med några ord beröra
dem var för sig.

Det första gäller frågan om den psykiatriska
och psykologiska verksamheten
vid fångvårdsanstalterna. Där föreslår
vi en viss personalförstärkning,
nämligen en räjongpsykolog för varje
anstaltsgmpp och en biträdande psykolog
i Ae 21 vid Uppsalaanstalten. Detta
förslag sammanfaller med vad kriminalvårdsstyrelsen
äskat, och jag her att
något få erinra om vad styrelsen anfört
i sin motivering. Man säger att den differentierade
fördelning och behandling
av de intagna som är en av grundtankarna
i såväl den nya lagen om behandling
i fångvårdsanstalt som i tidigare
gällande verkställighetslag för närvarande
endast kan genomföras i begränsad
omfattning. Orsakerna härtill kan
vara många — man nämner bl. a. att
bristen på anstaltsplaner är ett av de
avgörande hindren för den differentiering
av klientelet som skulle vara önskvärd.
Man säger vidare att anstalterna
saknar tillgång till personal med sådan
utbildning och sakkunskap att den kan
verkställa en mera fullständig utredning
av varje intagens personliga förhållanden
och förutsättningar av beskaffenhet
att läggas till grund för behandlingsplaneringen.
Detta är självklart
en mycket betänklig brist i anstalternas
möjligheter att arbeta, att differentiera
klientelet och bedriva den uppbyggande
verksamhet, som är avsedd
och som krävs om man skall nå fram

till det resultat som de nya behandlingsmetoderna
syftar till.

I reservationen framföres för det
andra ett förslag om ytterligare anslag
till utbildning av personal. Kriminalvårdsstyrelsen
har för detta ändamål
begärt ett anslag på 165 000 kronor.
Kungl. Maj :t har föreslagit 50 000 kronor,
och vi har i reservationen tillstyrkt
ett anslag av ytterligare 65 000
kronor; vi har alltså inte helt tillmötesgått
kriminalvårdsstyrelsens framställning.
Med hänsyn till att som bekant
ett mycket stort antal av dem som
för närvarande är anställda vid fångvårdsanstalterna
inte har någon som
helst utbildning för sina arbetsuppgifter
anser vi det angeläget att utbildningsverksamheten
intensifieras just på detta
område.

Den tredje punkten — och den kanske
väsentligaste — avser en utvidgning
av personaltillgången när det gäller bevaknings-
och tillsynspersonal. Jag skall
inte här närmare gå in på det för oss
alla kända förhållandet, att rymningsfrekvensen
vid våra fångvårdsanstalter
är mycket stor och ägnad att väcka
oro. Detta är, såsom också utskottet
framhåller, ett problem som det förefaller
vara utomordentligt svårt att
komma till rätta med. Kriminalvårdsstyrelsen
har på denna punkt begärt en
förstärkning, och vi har ansett detta
vara en så i hög grad angelägen sak, att
vi funnit oss böra biträda styrelsens
framställning. Det är av stor vikt att vi
genom bättre tillsyn och bevakning vid
anstalterna skapar större trygghet för
den stora allmänheten och framför allt
för människor som bor i närheten av
anstalterna. Det är självklart att detta
är ett stort samhällsintresse, men det
är på samma gång också viktigt att
personalens arbetsvillkor kan förbättras
på ett sådant sätt att den kan känna
någorlunda trygghet till liv och lem
vid utövandet av sina arbetsuppgifter
och att den samtidigt kan fullgöra dessa
uppgifter på ett sådant sätt att det

Fredagen den 9 april 19(55

Nr 17

Ang.

skapar den effektivitet som är avsedd
och som ur alla synpunkter är så utomordentlig
viktig.

Med detta ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till den vid utskottets utlåtande
fogade reservationen.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Den reservation som
nu har presenterats av herr Jacobsson
omfattar tre olika delar.

Den första delen gäller den psykiatriska
och psykologiska verksamheten,
beträffande vilken föreslås en rätt stor
utbyggnad. Nu är det ju så, att den nybildade
inlandsgruppen kommer att utrustas
med en centralanstalt — den vid
Rumla — och dit kommer att förläggas
en utredningsavdelning, som skall bestå
av två psykologer, varav en skall
fungera som räjongpsykolog och en ägna
sig åt arbetspsykologiska frågor.
Dessutom skall det finnas en assistent
med utbildning i mentalhygien. Den expertis
som sålunda kommer att tillföras
gruppen bör kunna medge en intensivbehandling
av i varje fall klientelet
på Kumlaanstalten. Såsom ofta
sker, får man väl avvakta resultatet av
det arbete som denna grupp kan åstadkomma.
Det bör sägas att psykologtjänster
också finns vid Hall och Roxtuna
samt även vid Uppsalaanstalten.
Anstalterna är alltså inte så helt utan
sådana tjänster, vilket man ibland får
ett intryck av att kritikerna vill göra
gällande.

När det gäller vaktkonstaplarna och
den skärpta bevakningen har regeringen
inte gått med på de anslagsökningar
som kriminalvårdsstyrelsen har påyrkat;
styrelsens yrkande uppgår till
165 000 kr. Av dessa pengar avsåg kriminalvårdsstyrelsen
att 100 000 kronor
skulle användas till övertidsersättning
— det blir 10 000 timmar — åt personalen
för undervisning i judo, som ju
möjliggör för dem, vapenlösa som de
iir, att kunna försvara sig mot våldsamma
interner. Man har dock inte ansett.

avlöningsstaten för fångvårdsanstalterna
att man just nu skulle satsa 100 000 kronor
på denna utbildning.

När det sedan gäller anspråken på
förstärkningar av antalet bevakningspersonal
för att i möjligaste män undvika
rymningar, har det glädjande nog
varit så att den s. k. rymningsfrekvensen
har gått ned. Antalet rymningar
har kunnat minskas, vilket väl är en
följd av att man har förvandlat en del
äldre anstalter till mera säkra anstalter
och till dessa förpassat notoriska
rymmare eller sådana som vid de anstalter,
där de har varit intagna, har inspirerat
andra till massrymningar i
vissa fall. Denna nya typ av anstalt har
alltså medfört en sänkning av rymningssiffrorna,
och man får väl avvakta och
se om inte isolerandet av kända notoriska
rymmare skulle kunna medföra
en ökad förbättring i detta avseende.

Längre än till detta skall jag inte gå,
herr talman, utan ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas särskilt
beträffande vardera punkten av
utskottets i förevarande utlåtande gjorda
hemställan.

På gjord proposition bifölls vad utskottet
i punkten I hemställt.

Därefter gjorde herr talmannen i enlighet
med de angående punkten II förekomna
yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Jacobsson, Per, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och god -

Nr 17

Fredagen den 9 april 1965

Om lättnader i beskattningen för personer med nedsatt skatteförmåga

kändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 46 punkten
IT, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Jacobsson, Per,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 91;

Nej — 19.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vid förnyad, punktvis skedd föredragning
av statsutskottets utlåtande nr
47, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
rörande anslag för budgetåret
1965/66 till Kammarkollegiet: Avlöningar
och Kammarkollegiet: Omkostnader
jämte i ämnet väckta motioner, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Om lättnader i beskattningen för personer
med nedsatt skatteförmåga

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 22, i anledning av väckta
motioner om lättnader i beskattningen
för personer med nedsatt skatteförmåga.

I de inom riksdagen väckta, till bevillningutskottet
hänvisade likalydande

motionerna 1: 473, av herrar Eric Gustaf
Peterson och Åkesson, samt 11:586,
av herrar Sjöholm och Jönsson i Ingemarsgården,
hade hemställts, att riksdagen
för sin del måtte besluta

1) sådan ändring av bestämmelserna
rörande extra avdrag för nedsatt skatteförmåga,
att ifrågavarande avdrags
maximibelopp höjdes till 5 000 kronor
i stället för nu gällande belopp, 4 500
kronor,

2) bemyndiga Kungl. Maj:t att låta
utfärda avtrappningsregler för det extra
avdraget i syfte att undgå eljest uppkommande
hög marginalskatt vid avdragets
övre gräns, samt

3) att extra avdrag skulle kunna medgivas
för större, för arbetsförmågans
vidmakthållande ofrånkomliga kostnader
för läkarvård, medicin, särskild
diet och dylikt oavsett den skattskyldiges
inkomst.

Utskottet hade i det nu föredragna
betänkandet av angivna orsaker hemställt,
att de likalydande motionerna I:
473, av herrar Eric Gustaf Peterson och
Åkesson, samt II: 586, av herrar Sjöholm
och Jönsson i Ingemarsgården, om lättnader
i beskattningen för personer med
nedsatt skatteförmåga, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Billman och Skärman, fru Nettelbranclt
samt herr Enskog, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss del erhålla
den lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort hemställa,

1) att riksdagen måtte, med bifall till
de likalydande motionerna I: 473, av
herrar Eric Gustaf Peterson och Åkesson,
samt II: 586, av herrar Sjöholm och
Jönsson i Ingemarsgården, antaga i reservationen
infört förslag till lag om
ändrad lydelse av 50 § 2 mom. och
punkt 2 av anvisningarna till 50 § kommunalskattelagen
den 28 september
1928 (nr 370);

2) att riksdagen måtte i anledning av
de likalydande motionerna 1:473, av

Fredagen den 9 april 1995

Nr 17

Om tattnader i beskattningen för personer med nedsatt skatteförmåga

herrar Eric Gustaf Peterson och Åkesson,
samt II: 586, av herrar Sjöholm och
Jönsson i Ingemarsgården, i skrivelse
till Kungl. Maj:t giva till känna vad reservanterna
anfört angående möjlighet
till avdrag för kostnader för läkare, läkemedel
och särskild diet vid långvarig
sjukdom samt i fråga om utarbetandet
av sådana regler för avtrappningen av
det extra avdraget, att annars uppkommande
hård marginalbeskattning av
mindre inkomst vid sidan av folkpension
undvekes.

Herr BILLMAN (fp):

Herr talman! Bevillningsutskottet har
behandlat en motion beträffande lättnader
i beskattningen för personer med
nedsatt skatteförmåga. Motionärerna har
sammanfattat sina synpunkter i tre avsnitt
och hemställer »att riksdagen för
sin del måtte besluta

1) sådan ändring av bestämmelserna
rörande extra avdrag för nedsatt skatteförmåga
att ifrågavarande avdrags
maximibelopp höjes till 5 000 kr. i stället
för nu gällande belopp, 4 500 kr.,

2) bemyndiga Kungl. Maj:t att låta
utfärda avtrappningsregler för det extra
avdraget i syfte att undgå eljest uppkommande
hög marginalskatt vid avdragets
övre gräns, samt

3) att extra avdrag skall kunna medgivas
för större, för arbetsförmågans
vidmakthållande ofrånkomliga kostnader
för läkarvård, medicin, särskild
diet o. d. oavsett den skattskyldiges inkomst.
»

Beträffande avdragsbeloppets storlek

— 4 500 kronor, som motionärerna och
reservanterna vill höja till 5 000 kronor

— säger utskottet i sitt betänkande på
sidan 4, att höjningen till 4 500 kronor
var provisorisk. Höjningen år 1964 ansåg
vi vara otillräcklig redan då, och
den måste väl i dag framstå såsom ännu
mer otillräcklig med hänsyn till den
ständiga penningvärdeförsämringen och
därmed följande kostnadsstegringar
samt även höjningen av folkpensionerna.

I fråga om avtrappningsreglerna säger
utskottet på sidan 6 i betänkandet:
»Det bör understrykas att riksskattenämnden
vid utarbetandet av anvisningarna
så gott sig göra låter beaktat
det av motionärerna påtalade avtrappningsproblemet.
»

Jag tror att det finns anledning att
understryka orden »så gott sig göra låter»,
ty det förefaller väl inte lämpligt
att beskattningsregler skall utfärdas så
långt sig göra låter. Det finns nog också
anledning anta att taxeringsnämndsordförandena
på många håll tyder dessa
bestämmelser högst individuellt och
att deras bedömning i många fall kan
utfalla otillfredsställande för de skattskyldiga.
Reservanterna har därför ansett
sig böra vidhålla kravet på mjukare
avtrappningsregler.

I fråga om avdraget för arbetsförmågans
vidmakthållande förefaller det,
som om förhållandena vore ganska
osäkra för de personer som vill göra
dylika avdrag. Motionärerna påpekar,
att i praktiken beaktas endast kostnader
i samband med långvarig sjukdom
i avdragshänsesende, om den skattskyldiges
inkomst blivit väsentligt nedsatt.
Det är nu inte detta, som motionärerna
och reservanterna är ute efter, utan avdrag
för kostnader för att upprätthålla
arbetsförmågan och undvika en väsentlig
reduktion av inkomsten och därmed
då också skattekraften.

I detta hänseende har diabetikerna
dragits fram i förgrunden, eftersom de
bildar en ganska talrik kategori. De får
visserligen fri medicin, vilket utskottet
påpekar, men vanligen har de också
stora kostnader av annat slag för att
kunna fortsätta att arbeta och vidmakthålla
sin inkomst. Man kan förstå att
dessa skatteproblem blir betydande för
denna kategori, när man häromdagen
i pressen kunde läsa att omkring var
tionde person här i landet från ungdomen
har anlag för diabetes.

Emellertid gäller vad motionärerna
och reservanterna här säger om diabetikerna
givetvis också andra kategorier

Fredagen den 9 april 1965

62 Nr 17

Om lättnader i beskattningen för personer
av kroniskt sjuka. Utskottet erkänner
också i sitt utlåtande, att det inte minst
med hänsyn till skatteförmågeprincipen
skulle vara till fördel, om man i större
utsträckning än som nu sker vid beskattningen
kunde beakta de merutgifter
som sjukdom kan medföra.

Herr talman! Med det anförda ber jag
att få yrka bifall till reservationen.

Herr ADOLFSSON (k):

Herr talman! Motionärerna och reservanterna
tangerar i någon mån en
fråga som jag har berört i en interpellation
här i kammaren, som hittills är
obesvarad — det är en interpellation
ställd till finansministern. Jag tror att
jag bör säga några ord för att inget missförstånd
skall uppstå i fråga om orsakerna
till att jag inte är särskilt varm
anhängare av den reservation som herr
Billman nyss talat för.

I interpellationen, som jag framställde
den 10 februari, underströks behovet
av att spärrarna för äldre människors
deltagande i produktionslivet raseras sä
långt möjligt är. En av metoderna bör
vara att pensionärer med en måttlig sidoinkomst
utöver folkpensionen får behålla
mera av denna sidoinkomst,
d. v. s. att man bör lindra skatten för
dem.

Motionärerna och reservanterna har,
så långt jag kan förstå saken, fixerat sig
vid frågan om att höja beloppet för
maximiavdraget med 500 kronor, från
nuvarande 4 500 kronor till 5 000. Jag
vill ha sagt, att visserligen anser jag att
en sådan åtgärd inte helt saknar betydelse
i detta sammanhang, men den är
inte alls avgörande, utan det viktigaste
måste enligt min uppfattning vara en
sådan ändring av själva reduktionsreglerna
för rätt till extra avdrag, att mera
än nu av de små och de medelstora sidoinkomsterna
går fria från skatt. Det
var framför allt detta som jag siktade
till i min interpellation, där jag efterlyste
ändring av nu gällande anvisningar
beträffande extra avdrag för väsentligen
nedsatt skatteförmåga.

med nedsatt skatteförmåga

Herr talman! Jag tycker alltså, och
det vill jag få protokollfört här med
hänsyn till att jag framfört en interpellation
i frågan, att det inte är särskilt
mycket bevänt med vad reservanterna
föreslår, även om jag kan medge att viljan
uppenbarligen är god.

Men dessutom kompliceras saken av
att också andra kategorier än folkpensionärer
—■ sådana med tillfälligt nedsatt
skatteförmåga — tagits med i sammanhanget.
Detta är ett ganska allvarligt
problem som man inte löser så här
i en handvändning.

Jag anser alltså att, av de skäl som
jag nu anfört, det inte är möjligt att
ansluta mig till reservationen. Det verkligt
allvarliga problemet i sammanhanget
kan inte lösas genom reservationens
förslag. Får jag tillägga, att den springande
punkten i alltsammans är huruvida
samhället vill eller inte vill stimulera
pensionärerna att delta i produktionslivet
— det är kanske när allt kommer
omkring den centrala frågeställningen.
Vill man stimulera får man tillgripa
bättre stimulansmedel än som reservanterna
förelagit och som nu existerar.

Till dessa frågor får vi väl tillfälle
att återkomma, och för egen del hoppas
jag få återkomma till dem i samband
med att den interpellation, som jag nu
nämnt, kommer att besvaras.

Herr ERICSSON, JOHN, (s):

Herr talman! Vårt skattesystem för
fysiska personer bygger ju på en princip
som vi kallar för skatteförmågan,
bärkraften — man kan ju sedan diskutera
hur skattesystemet fungerar i olika
avseenden och man kan företräda
olika önskemål.

Här har vi ett spörsmål som kort uttryckt
har behandlats så, att under
åren från 1951 fram till 1964 kunde
man få ett avdrag för nedsatt skatteförmåga
med 3 000 kronor, varpå förra
årets riksdag beslutade höja avdragssumman
till 4 500 kronor. Årets
riksdag har tidigare beslutat särskil -

Fredagen den 9 april 1965

Nr 17

Om lättnader i beskattningen för personer med nedsatt skatteförmåga

da schablonavdrag när det gäller kommunalskatt.
Allt detta sammantaget ger
till resultat, att dessa anordningar har
fått den effekt, som herr Wärnberg under
skattedebatten påvisade, nämligen
att det i detta land tyvärr finns så
många människor med små inkomster,
även familjeförsörjare, som får betala
skatt på sitt beskattningsbara belopp
och inte får några nedsättningar på
grund av nedsatt skatteförmåga. Det
är ovillkorligen nödvändigt för oss att
tänka på detta när vi behandlar ett
ärende av denna karaktär.

Utskottet bär skrivit välvilligt när
det gäller nedsatt skatteförmåga på
grund av sjukdom, det hänvisar till att
riksskattenämnden har detta spörsmål
under övervägande och att samma institution
ser över avtrappningsreglerna
regelmässigt. Då är det riktigt som
herr Adolfsson sade, att reservanternas
linje inte hjälper mycket. Jag ger herr
Adolfsson rätt i att frågeställningen
är: Har vi råd att ge ännu generösare
avdragsregler för dessa speciella grupper? Där

är jag tveksam. Det är tråkigt
att dessa människor inte kunnat få
högre inkomster, men så länge vi har
mycket betydande kategorier av medborgare,
som har försörjningsplikt
gentemot familjen och som inte kan
utnyttja dessa förmåner, får vi nog
fundera om vi kan gå längre än vi
gjort för tillfället.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
enligt de därunder framkomna yrkandena
propositioner, först på bifall till
utskottets hemställan samt vidare på
antagande av det förslag, som innefattades
i den vid betänkandet avgivna
reservationen; och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara
ined övervägande ja besvarad.

Herr Billnuin begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
22, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid betänkandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns
därvid, att flertalet röstade för ja-propositionen.

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN
erhöll på begäran ordet och anförde:

Herr talman! Med hänsyn till infallande
helg hemställer jag, att kammaren
måtte medgiva att tiden för avgivande
av motioner i anledning av de
Kungl. Maj:ts propositioner, som bordlagts
vid kammarens sammanträde
onsdagen den 7 innevarande april,
ävensom de propositioner, som kommer
att bordläggas i dag, utsträckes
till det sammanträde, som infaller näst
efter 15 dagar från det respektive propositioner
kom kammaren till handa.

Denna hemställan bifölls.

Härefter yttrade herr TALMANNEN:

Jag vill erinra om att data för de
sammanträden då motioner sist må
väckas, på sedvanligt sätt finnes angivna
å anslagstavlan i kammarens kapprum.

Herr TALMANNEN anförde:

Jag erinrar om att riksdagen efter
detta plenums slut gör påskuppehåll
och att nästa plenum hålles onsdagen

Nr 17

Fredagen den 9 april 1965

den 21 ds kl. 11.00. Vid början av detta
plenum anställes två gemensamma
omröstningar. Vidare kommer att behandlas
bl. a. jordbruksutskottets utlåtande
över anslagsframställningen under
jordbrukshuvudtiteln, angående
upprustning av den veterinärmedicinska
forskningen och utbildningen
samt angående regleringen av sockernäringen.
Dessa utlåtanden bordlägges
först i dag och jag fäster uppmärksamheten
på att ärendena alltså behandlas
efter endast en bordläggning; detta sker
för att en bättre fördelning av arbetet
skall vinnas i veckan efter påsk.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 2, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1965/66 inom justitiedepartementets
verksamhetsområde;

nr 6, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna på driftbudgeten
för budgetåret 1965/66 inom
kommunikationsdepartementets verksamhetsområde
jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 8, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1965/66 inom ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde jämte i
ämnet väckta motioner;

nr 147, i anledning av vissa av Kungl.
Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar angående anslag för
budgetåret 1965/66 till främjande av bostadsförsörjningen
m. m. jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 148, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående riktlinjer för reglering
av prisförändringar för civilförsvaret
m. m.;

nr 149, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag för budgetåret

1965/66 till Marinen: Anskaffning av
fartygsmateriel m. m.;

nr 150, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till stat för försvarets
fastighetsfond för budgetåret
1965/66;

nr 151, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1965/66 till Markförvärv för övningsfält
m. m.;

nr 152, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar om anslag för budgetåret
1965/66 till Fångvårdsanstalterna:
Avlöningar och om anordnande av en
fångvårdsanstalt i Uppsala för studiebegåvade
intagna; samt

nr 153, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande anslag för budgetåret
1965/66 till Kammarkollegiet: Avlöningar
och Kammarkollegiet: Omkostnader.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 154, i anledning av väckta motioner
angående tillämpningen på sjömän
av bestämmelserna om obligatorisk yrkesskadeförsäkring; nr

155, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående förslag till förordning
med provisoriska bestämmelser
rörande utbildningstiden för vissa
värnpliktiga; och

nr 156, i anledning av väckta motioner
angående rätten till tilläggssjukpenning
vid barnsbörd.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 157, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om lagrådet m. m.

Anmäldes och godkändes tredje lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 158, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa anslag ur
kyrkofonden m. in.;

Fredagen den 9 april 1965

Nr 17

nr 159, i anledning av väckta motioner
om viss utvidgning av förbudet mot
oljeutsläpp till sjöss; och

nr 160, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av övergångsbestämmelserna
till lagen den 31 maj 1963
(nr 268) om igångsättningstillstånd för
byggnadsarbete.

Anmäldes och godkändes konstitutionsutskottets
förslag till riksdagens
skrivelser till Konungen:

nr 161, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 32 såvitt avser en undersökning
rörande religionens betydelse
som samhällsfaktor; och

nr 162, med uppgift på vissa vilande
förslag till ändringar i grundlagarna.

Anmäldes och godkändes bankoutskottets
förslag till riksdagens skrivelser: nr

163, till fullmäktige i riksbanken
angående användande av riksbankens
vinst för år 1964; och

nr 164, till delegerade för riksdagens
verk angående lönegradsuppflyttning av
en tjänst som bankokommissarie.

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökning:

Till riksdagens första kammare

Undertecknad får härmed anhålla om
ledighet från riksdagsgöromålen under
tiden den 21 till och med den 24 april
1965 på grund av utrikes resa.

Stockholm den 9 april 1965

Nils Theodor Larsson

Den begärda ledigheten beviljades.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

100, angående ändrad organisation
av rationaliseringsverksamheten på
jordbrukets och trädgårdsnäringens områden; -

nr 109, med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den
4 juni 1964 (nr 400) om förlängt barnbidrag,
m. m.;

nr 110, angående anslag till Flygvapnet:
Anskaffning av flygmateriel m. m.
för budgetåret 1965/66;

nr 114, angående bemyndigande för
Kungl. Maj:t att i visst fall avstå allmänna
arvsfondens rätt till arv;

nr 117, angående försäljning av viss
staten tillhörig mark;

nr 119, angående ny organisation av
försvarets fabriksstyrelse m. m.;

nr 120, angående uppförande av ett
nytt tvätteri i Eskilstuna; och

nr 121, angående överlåtelse av viss
staten tillhörig mark m. m.

Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtanden:
nr 48, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag för budgetåret
1965/66 till frivilligt folkbildningsarbete,
ungdomsverksamhet m. m. jämte i
ämnet väckta motioner;

nr 49, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående förrådsbyggnad
vid Svenska institutet för konserveringsforskning;
samt

nr 50, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående inrättande av ett
korrosionsinstitut;

bevillningsutskottets betänkanden:
nr 7, i anledning av väckta motioner
rörande arvsbeskattningen;

nr 10, i anledning av väckta motioner
angående avdrag vid beskattningen för
värdeminskning av maskiner, inventarier
och byggnader m. m.;

nr 15, i anledning av väckta motioner
angående hundskatten;

nr 17, i anledning av väckta motioner
om avdrag vid beskattningen för
avsättning till reparation av hyresfastighet
samt för iståndsättande av ekonomibyggnad
å jordbruksfastighet; samt
nr 23, i anledning av väckta motioner
angående beskattningen av skytte -

Nr 17

Fredagen den 9 april 1965

Interpellation ang. möjligheterna att sänka kostnaderna för försvaret, m. m.

organisationer, de handikappades organisationer
m. fl.;

tredje lagutskottets utlåtanden och
memorial:

nr 18, i anledning av väckta motioner
angående rätten att utsätta fast fiskeredskap
i allmänt vatten;

nr 19, i anledning av väckta motioner
om särskilda lekgator;

nr 20, i anledning av viss paragraf i
riksdagens revisorers berättelse över
den år 1964 av dem verkställda granskningen
av statsverket; samt
nr 21, angående överlämnande till
jordbruksutskottet av vissa till lagutskott
hänvisade motioner;

jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 1, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1965/66 inom jordbruksdepartementets
verksamhetsområde jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 6, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar angående upprustning
av den veterinärmedicinska forskningen
och utbildningen, m. in., jämte i ämnet
väckta motioner; samt
nr 7, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående reglering av sockernäringen;
ävensom

allmänna beredningsutskottets utlåtande
nr 21, i anledning av väckta motioner
dels om åtgärder för att stimulera
ökad invandring av utländsk arbetskraft,
dels angående utländska arbetstagares
utbildning och anpassning.

Interpellation ang. möjligheterna att
sänka kostnaderna för försvaret,
m. m.

Herr CARLSSON, ERIC, (ep) erhöll
på begäran ordet och yttrade:

Herr talman! I direktiven till den
försvarsutredning som tillsattes den
29 januari sägs, att utredningen utöver
vissa redovisade uppgifter är oför -

hindrad att ta upp andra frågor, som
är motiverade av kostnadsskäl eller
för att vinna ökad effektivitet inom
krigsmakten, civilförsvaret eller totalförsvaret
i övrigt. Emellertid sägs i direktiven
ingenting om utredning om
möjligheten att med bibehållen effektivitet
minska försvarskostnaderna -—
alltså ett alternativ där genom rationalisering
och effektivisering besparingsmöjligheter
verkligen prövades.

Det nuvarande systemet med långtidsöverenskommelser
mellan partierna
och en låst ram innebär av vissa
händelser att döma att ev. besparingsmöjligheter
ej kan tillvaratagas. Försvarskostnaderna
betraktas också på
en del håll som kostnader som över huvud
taget ej bör komma under debatt.
En fri och öppen debatt skulle dock
säkerligen belysa förhållanden, som
både kunde ge underlag för en prövning
av utgående anslag samtidigt
som en rationalisering och effektivisering
skulle påskyndas. Till det militära
försvarets storlek och effekten av
dessa kostnader bör också tas i betraktande
totalförsvarets möjligheter
och styrka. Vid avvägningen av försvarskostnaderna
bör också hänsyn tas
både till styrkan av det psykologiska
försvaret och av den ekonomiska och
försvarsmässiga beredskapen. Vid en
utredning om den framtida försvarsplaneringen
måste det vara angeläget
att dessa avsnitt inom totalförsvaret
ägnas tillräcklig uppmärksamhet.

Med hänvisning till det ovan anförda
hemställes om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
få ställa följande
frågor:

Har statsrådet för avsikt att genom
tilläggsdirektiv till 1965 års försvarsutredning
låta

1) utreda frågan om möjligheterna
att med bibehållen effektivitet avsevärt
sänka försvarskostnaderna,

2) utreda frågan om hur försvarsviljan
skall bibehållas och stärkas bland
de värnpliktiga,

Fredagen den 9 april 1965

Nr 17

Interpellation ang. möjligheterna

3) utreda frågan om kraven på styrkan
hos totalförsvarets olika verksamhetsområden.

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen
avlämnade motioner:

nr 710, av herr Edström m. fl.,
nr 711, av herr Isacson m. fl.,
nr 712, av herr Larsson, Nils Theodor,
m. fl.,

nr 713, av herr Lundström m. fl.,
nr 714, av herr Wallmark, samt
nr 715, av herrar Wallmark och Nyman,

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 40, angående anslag för budgetåret
1965/66 till vissa forskningsråd
m. m.;

nr 716, av fru Hultell m. fl.,
nr 717, av herrar Källqvist och Dahlén,

nr 718, av herr Lidgard m. fl., samt
nr 719, av herr Åkerlund,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 60, angående reform av de offentliga
tjänstemännens förhandlingsrätt
m. m.;

nr 720, av herr Dahlén m. fl.,
nr 721, av herr Edström m. fl., samt

att sänka kostnaderna för försvaret, m. m.
nr 722, av fru Segerstedt Wiberg och
herr Ernulf,

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 65, angående anslag för budgetåret
1965/66 till statsdepartementen,
m. m.;

nr 723, av herr Larsson, Thorsten,
m. fl.,

nr 724, av herr Lundström m. fl., samt
nr 725, av herr Virgin m. fl.,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 75, angående vissa frågor rörande
vård och undervisning av rörelsehindrade
barn m. m.;

nr 726, av herr Möller och fröken
Mattson, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 88, med förslag till lag
angående ändring i lagen den 28 maj
1937 (nr 249) om inskränkningar i rätten
att utbekomma allmänna handlingar;
ävensom

nr 727, av herr Rönnberg m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr
94, med förslag till förordning angående
ändring i förordningen den 27 maj 1960
(nr 253) om tillverkning och beskattning
av malt- och läskedrycker, m. m.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.00.

In fidem

Fritz af Petersens

KUNGL. BOKTK. STHLM MS