Fredagen den 8 december (Riksdagens protokoll 1961:34)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 34

ANDRA KAMMAREN

1961

8—12 december

Debatter m. m.

Fredagen den 8 december

Sid.

Svar på frågor av:

herr Haglund ang. åtgärder med anledning av den aktuella krisen

inom pappersmasse- och cellulosaindustrien................. 3

herr Hagberg ang. nedskärningen av cellulosaproduktionen....... 5

Svar på interpellation av herr Svenning ang. brännoljepriserna..... 7

Svar på interpellation av fru Nettelbrandt ang. åtgärder mot sjuksköterskebristen
samt på frågor av fröken Karlsson ang. utredning
rörande det akuta läget inom den slutna sjukvården och av herr
Ohlin ang. utredning rörande verkningarna av den otillräckliga

kapaciteten på vissa sjukhusavdelningar...................... 13

Svar på fråga av herr Magnusson i Jönköping ang. olägenheter av anhopning
av avfallsbark.................................... 44

Svar på interpellation av herr Eriksson i Bäckmora ang. ytterligare
medel till fiskerilånefonden. .. .............................. 46

Tisdagen den 12 december

Svar på interpellationer av: •

herr Hedlund ang. de mindre och medelstora företagens lånemöj ligheter.

............................................. 50

fröken Elmén ang. skärpning av straffpåföljden för olaga rusdrycks försäljning.

.......................................... 63

Svar på interpellation av herr Ohlin ang. ungdomens alkoholmissbruk
och på fråga av herr Hamrin i Jönköping ang. utvecklingen i fråga

om nykterhetstillståndet.................................. 65

Svar på interpellationer av:

herr Nilsson i Gävle ang. folkpensionärernas medicinkostnader,

m. m................................................ 95

1 —Andra kammarens protokoll 1961. Nr 34

Nr 34

Innehåll

Sid.

herr Lindkvist ang. belåningsvärdena för småhus.............. 98

herr Eliasson i Sundborn ang. bostadsbyggandets fördelning på egnahem
och flerfamiljshus, m. m.......................... 100

herr Rimmerfors ang. svenska missionärers medlemskap i allmän

sjukkassa............................................ 103

Svar på fråga av herr Spångberg ang. spriten såsom orsak till trafikolyckor
................................................ 104

Svar på interpellationer av:

herr Grebäck ang. medel för vissa vägprojekt i skärgården....... 106

herr Jönsson i Ingemarsgården ang. godstransporterna på den s. k.
Trondheimsleden...................................... 107

Fredagen den 8 december 1961

Nr 34

Fredagen den 8 december

Kl. 12.00

§ 1

Justerades protokollet för den 1 innevarande
december.

§ 2

Svar på fråga ang. åtgärder med anledning
av den aktuella krisen inom pappersmasse-
och cellulosaindustrien

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet NILSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Haglund har frågat
om jag — med anledning av den aktuella
krisen inom pappersmasse- och
cellulosaindustrien, dess investeringsoch
expansionstakt — ämnar vidta några
åtgärder med tanke på denna industrigrupps
stora betydelse för vår export
och uppehållandet av den fulla
sysselsättningen samt, särskilt på längre
sikt, med tanke på eventuell överinvestering
och samhälleliga åtaganden
på bl. a. bostadsområdet.

En stor del av vår industri är för avsättningen
av sina produkter beroende
av förhållandena på världsmarknaden.
Detta gäller särskilt beträffande massaindustrien,
som exporterar större delen
av sin tillverkning. För att vi skall kunna
upprätthålla och ytterligare höja vår
levnadsstandard är det av den största
betydelse att exportnäringarna i alla
former kan hävda sig i den internationella
konkurrensen och om möjligt erövra
större marknader.

Denna allmänna bedömning av exportens
betydelse för vårt näringsliv bör
enligt min mening vara utgångspunkten
för vår diskussion om det aktuella läget
inom massaindustrien. Under senare år
har som bekant omfattande investeringsverksamhet
förekommit inom massain -

dustrien med en betydande produktionsökning
som följd. Utbyggnaden möjliggör
ett bättre tillvaratagande av våra
värdefulla skogstillgångar än som annars
skulle varit möjligt. På längre sikt
är det ett allmänt intresse att skogsindustrien
på detta sätt får en kapacitet,
som motsvarar råvarutillgångarna. Därmed
möjliggöres ökade exportinkomster,
bättre sysselsättningsförhållanden i
skogsbygderna o. s. v.

Störningar på världsmarknaden får
oundvikligen återverkningar på den
svenska massaindustrien. Hur dessa
störningar skall mötas här hemma får
bli beroende bl. a. på om svårigheterna
kan antas bli tillfälliga eller om de bedömes
som mera djupgående och långvariga.
Av uttalanden från ledande män
inom branschen framgår att man räknar
med att de nuvarande svårigheterna är
temporära och att de skall kunna övervinnas
inom en ej alltför avlägsen framtid.
Full klarhet har ännu inte erhållits
om i vad mån sysselsättningsinskränkningar
kan komma att uppstå, men det
förefaller som om relativt stora möjligheter
skulle föreligga att hålla personalen
i produktivt arbete.

Enligt min mening bör företagen vid
tillfälliga störningar så långt möjligt
bereda de anställda fortsatt arbete. På
många företag finnes säkerligen underhållsarbeten
m. m. som eftersatts bl. a.
på grund av arbetskraftsbrist. Det bör
vara en angelägen uppgift att få sådana
arbeten utförda och samtidigt ge personalen
trygghet. Om tillfälliga svårigheter
leder till arbetslöshet, riskerar företagen
att förlora sin arbetskraft.
Från arbetsmarknadsmyndigheternas sida
måste man försöka skaffa annat arbete
åt de arbetslösa.

Nr 34

Fredagen den 8 december 1961

Svar på fråga ang. åtgärder med anledning av den aktuella krisen inom pappersmasse-
och cellulosaindustrien

Vidare anförde

Herr HAGLUND (s):

Herr talman! Jag tackar herr statsrådet
och chefen för socialdepartementet
för svaret på min fråga, vilket jag i
stort sett är ganska tillfreds med.

När jag framställde min fråga till socialministern
om krisen — eller kanske
rättare uttryckt konjunktursvängningen
— inom pappers- och massaindustrien,
var det med utgångspunkt från
denna industrigrupps stora betydelse
för vårt folkhushåll och vår export.
Oron bland de anställda och svårigheterna
att få besked om framtiden har
också varit en orsak till min fråga. Svårigheten
att lämna besked har jag en
viss förståelse för, men bara en viss,
därför att så säkra besked tidigare har
kunnat lämnas bl. a. om den absoluta
nödvändigheten av en ständigt stegrad
produktion för att kunna möta den internationella
konkurrensen. Vidare har
det talats om den absoluta nödvändigheten
av ett hundraprocentigt utnyttjande
av fabrikernas hela kapacitet, och
man har sagt att avståendet av en enda
timmes arbete och produktion var till
förfång för hela företaget o. s. v.

Detta är lovvärda ambitioner, och vi
var naturligtvis alla mycket glada för
denna optimism och »hejastämning» —
som dock plötsligt har förbytts i sin
motsats. Orsakerna till denna förändring
i attityden hinner jag här inte beröra
på annat sätt än att ställa ytterligare
frågor, som jag hoppas kommer
att föras vidare i den offentliga debatten.

Jag skulle tro att arbetstagarsidan ännu
så länge är synnerligen tillfredsställd
med de besked som lämnats om
hur eventuella permitteringar och inskränkningar
skall ordnas. De verkliga
problemen kommer nog först när överenskommelsen
om 20-procentig nedskärning
skall genomföras. Inför den
problemställningen och de diskussioner

som där förts kommer jag med en fråga,
som naturligtvis kan verka chockerande
även i våra dagar: Varför är det så
självklart att arbetarsidan är den första
som skall drabbas av permitteringar och
inskränkningar? Om vi är besjälade av
verklig vi-anda, så finns det väl flera
grupper. Inte kan väl permitteringar av
bara en del anställda rädda ett företag,
som börjar få sämre priser och minskad
efterfrågan på sina produkter! Tär de
mera än andra på företagets ekonomi?

Eller, för att överföra problemet på
oss folkvalda ledamöter och på det
parti eller den valkorporation som vi
representerar, inte skyller vi väl enbart
på valarbetarna, om valet går dåligt.

Jag har naturligtvis ingenting emot en
trygg ställning för exempelvis tjänstemän
och företagsledare — jag har inte
ens någonting emot att aktieägarna får
det — men jag kan inte förstå varför
inte samma förmån skall vara arbetargrupperna
förunnad.

Man frågar vidare, som så många tidningar
har gjort, om den politik är riktig
som tillgriper driftinskränkningar
och karteller för att hålla priserna uppe.
Det kan inte ha undgått någon att vinsterna
och priserna på det industriella
området under de senaste åren har varit
så goda att man kunnat ta de tillfälliga
åtstramningarna något lugnare. De
nyligen publicerade vinstsiffrorna för
1960 visar i förhållande till 1959 en
stegring av hela industriens bruttovinster
med 14 procent, av dess redovisade
vinster med 16 procent och av beslutade
utdelningar till aktieägare med 8 procent.

Industrien har haft tre tämligen goda
år. Aktiekursernas ungefär 50-procentiga
stegring under de tre senaste åren
har nog också en tämligen reell bakgrund.
Produktionsvolymen inom massa-
och pappersindustrien har också under
åren 1935—1958 ökat med 73 procent.
Priserna har samtidigt stigit kraftigt.
Dessutom har lönsamheten inom

Fredagen den 8 december 1961

Nr 34

Svar på fråga ang.

massa- och pappersindustrien enligt
sakkunskapen glädjande nog förbättrats
kraftigt på tre vägar. För det första
har rationaliseringen medfört att kostnaden
per ton färdigt papper inte stigit
i takt med priserna på produktionsfaktorerna.
För det andra kan biprodukterna
nu tillvaratagas bättre, bl. a.
genom en betydande skogskemisk industri.
Och för det tredje har de producerade
kvantiteterna ökat, vilket har medfört
att bättre täckning erhållits för de
stora fasta kostnaderna.

Att sedan problemet med överinvesteringar
eller inte kommer in i bilden är
självklart, men det hinner vi inte diskutera
i dag. Tids nog kommer vi att få
svar på de frågorna. Det torde dock
vara tämligen klart, att den kommande
snabba industriella utvecklingen kommer
både företag och statliga myndigheter
att få anledning till intima kontakter
om hur omdaningsprocessen skall
kunna gå friktionsfritt. Samhällsplaneringen
beträffande bostäder, vägar, vatten
och avlopp m. m. i anknytning till
expanderande industrier kommer med
säkerhet att kräva både kapital och arbetskraft.
Hur detta mera konkret skall
utformas, är förmodligen föremål för
statsmakternas behandling.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3

Svar på fråga ang. nedskärningen av
cellulosaproduktionen

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för handelsdepartementet,
herr statsrådet LANGE, som yttrade:

Herr talman! Herr Hagberg har frågat
socialministern om denne anser den
nuvarande ordningen att massaexportörerna
godtyckligt nedskär cellulosaproduktionen
och utan ersättning permitterar
en del anställda på grund av
amerikansk konkurrens och i syfte att

nedskärningen av cellulosaproduktionen

upprätthålla nuvarande prisnivå tillfredsställande.

Till svar på herr Hagbergs fråga, som
av socialministern vidarebefordrats till
mig, vill jag först framhålla, att åtgärder
i produktionsbegränsande syfte som
medför skadeverkningar för de anställda
under alla förhållanden måste anses
otillfredsställande. Det rör sig emellertid
i detta fall om enskilda företags dispositioner,
och de anställdas intressen
bevakas i första hand av de fackliga organisationerna.
Skulle så visa sig nödvändigt
får självfallet arbetsmarknadsmyndigheterna
träda in. Allmänt sett
borde det i nuvarande läge enligt min
mening ligga i företagens eget intresse
att så långt möjligt undvika inskränkningar
i sysselsättningen. I övrigt kan
jag beträffande den aktuella situationen
inom massaindustrien hänvisa till det
svar som socialministern nyss lämnat
herr Haglund i denna kammare.

Vidare anförde

Herr HAGBERG (k):

Herr talman! Jag tackar statsrådet
Lange för svaret på min fråga. Jag är
mycket tillfredsställd över att han här
fastslår att åtgärder i produktionsbegränsande
syfte, som medför skadeverkningar
för de anställda, under alla förhållanden
måste anses otillfredsställande.

Men jag har inte frågat regeringen
som man vänder sig till ett gallupinstitut,
hur bra opinionsyttringen än är.
Jag menar att regeringen nu borde ta
som sin uppgift att stoppa denna åtgärd
och försöka skydda arbetskraften, och
jag vill ge några skäl för denna uppfattning.

Jag tror man kan understryka vad
herr Haglund sagt, att det har varit
verkligt goda tider. Man har gjort sig
mycket löjlig över kommunisternas paroll
»upp med lönerna och ned med
priserna». Men cellulosaindustrien över
huvud taget är väl ett typiskt exempel

Nr 34

Fredagen den 8 december 1961

Svar på fråga ang. nedskärningen av cellulosaproduktionen

på metoden att pressa tillbaka lönerna
och få upp priserna.

Nu står vi inför avtalsrörelse och
prisförhandlingar, och det är i denna
situation som cellulosaföretagen — gudskelov
förresten att inte de statliga var
med — har kommit överens om att
pressa ned produktionen med 20 procent.
Det skulle under ett år kanske
gälla i runt tal en halv miljard kronor.
Motivet till detta är, såvitt jag förstår,
den amerikanska konkurrensen.

Man har nu uppnått en hög produktion,
man har färre anställda än tidigare.
Statistisk Tidskrift påvisar för
åren 1958—1860, att medan man avskedat
1 426 anställda i cellulosaindustrien
på tre år har man ökat produktionen.
Under dessa år har man alltså minskat
de anställda med 8,8 procent, men samtidigt
har man ökat bruttointäkten med
52,7 procent per anställd och bruttovinsten
med inte mindre än 68,5 procent.
Om jag tar ett närbesläktat område,
tidningspapper, finner jag att det
för 10 år sedan var nere i 24 öre; nu
kostar det 64 och nästa år blir det 68
öre. Trävarorna, som ju är råvaran för
cellulosa, blir så dyra att det påverkar
bostadskostnaderna här i landet. De är
snart värda sin vikt i guld.

Medan bruttovinsten per anställd under
dessa tre år har stigit från 4 463 kronor
till 7 520 kronor har lönesumman
minskat med 1,9 procent eller 4 miljoner
kronor.

Det hör kanske inte så mycket till
saken, men medan denna ökning av
bruttovinsten med 41,2 miljoner eller
54 procent bär ägt rum, har skatterna
sjunkit med 1,8 miljoner eller 5,8 procent.
Det visar sig alt omsättningsskatten
ändå kan vara till välsignelse för
någon.

Detta tycker jag är ett klart bevis för
att det är verkligt hjärtlöst — jag undrar
om inte många skulle vilja använda
uttrycket brottsligt — att i en sådan
här situation på grund av särskilda omständigheter
utan vidare bara meddela

de anställda, att i den mån vi finner
det nödvändigt kommer vi att ställa er
utanför arbetsplatserna.

Behöver regeringen verkligen stå passiv
inför detta? Skall det bara vara
fråga om att mobilisera arbetsmarknadens
organisationer i sådana fall? Kan
inte regeringen sätta något tryck på
dessa företag för att hindra dem från
att genomföra dylika åtgärder? Detta,
herr talman, är sakens ena sida.

Den andra sidan tycker jag är nästan
ännu mer alarmerande. Våra skogsindustrier
svarar för fyrtio procent,
ibland kanske nästan femtio procent av
exporten. Socialministern bär pekat på
dessa industriers betydelse, och det är
klart att denna export är ett stort nationellt
intresse. Men nu trängs denna
export undan av den amerikanska exporten.
Valet här har nu stått mellan
att konkurrera och att ge upp. Enligt
vad jag kan förstå, handlar det här om
att man ger upp. Detta beslut att skära
ned produktionen med tjugo procent innebär
ju en gemensamt organiserad nordisk
kapitulation. Det är nästan tragiskt
att se regeringsorganet i dag uttrycka
förhoppningen att amerikanerna skall
visa förståelse och ta hänsyn till de
åtgärder som här genomförs. På detta
sätt lämnar man ut en marknad som
man redan har, därför att man hoppas
kunna pressa upp massapriserna med
fem procent i det nya avtalet. Naturligtvis
har man också den baktanken
att påverka lönerörelsen —• det är självklart.
Men med de oerhörda vinstökningar
som ägt rum finns det marginaler
att genomföra en export och, som
jag tror, framgångsrikt ta upp kampen
med den amerikanska exporten. Om regeringen
tillåter åtgärder av förut
nämnt slag kommer följderna att bli
mycket svåra på längre sikt.

Det meddelades i radio att amerikanernas
trustlagstiftning förbjuder amerikanska
företag inom cellulosaindustrien
— förbudet gäller väl också allmänt
— att träffa överenskommelser

Fredagen den 8 december 1961

Nr 34

Svar

med motsvarande företag i andra länder
om att skära ned produktionen. Jag
tycker det ställer denna nordiska åtgärd
i en ännu mer betänklig dager. Nog
borde väl i detta fall regeringen ha anledning
att närmare pröva, om dessa
monopolföretag bara själva skall få bestämma
i en sådan här fråga, som ändå
berör hela det svenska folkhushållet.

Herr talman! Jag tackar än en gång
för opionsyttringen men hoppas att regeringen
skall ta sig en funderare på
om det räcker med detta. Det kan ju
bli liknande fall när som helst.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Svar på interpellation ang. brännoljepriserna Ordet

lämnades på begäran till

Chefen för handelsdepartementet,
herr statsrådet LANGE, som yttrade:

Herr talman! Med andra kammarens
tillstånd har herr Svenning frågat mig,
om ett ingripande kan förväntas för att
bringa de nominella priserna på brännoljor
här i landet i bättre överensstämmelse
med de faktiska samt om statens
pris- och kartellnämnd kan förväntas
få i uppdrag att göra en utredning i avsikt
att skapa rättvisa åt hyresgästerna
såsom de verkliga konsumenterna.

Med anledning härav vill jag anföra
följande.

Rabattgivningen på eldningsolja är
som bekant ingalunda någon ny företeelse.
Tvärtom har konkurrensen mellan
oljebolagen i hög grad kommit att
ta formen av rabattkonkurrens, något
som utan tvivel har viktiga verkningar
i flera avseenden och som vid flera tidigare
tillfällen har förts på tal i denna
kammare. Hithörande problem bär
också ägnats betydande uppmärksamhet
av vederbörande myndigheter. Jag
vill erinra om att statens pris- och kartellnämnd
har gjort ingående undersökningar
av rabattförhållandena beträf -

på interpellation ang. brännoljepriserna

fande eldningsolja för vart och ett av
bränsleåren 1957/58, 1958/59 och 1960/61.
Dessa utredningar har publicerats. Den
tidigaste utredningen överlämnades till
bl. a. ombudsmannen för näringsfrihetsfrågor,
som efter överläggningar med
oljeföretagen i oktober 1958 hos prisoch
kartellnämnden begärde, att nämnden
måtte föranstalta både om fortlöpande
beräkning av de faktiska genomsnittspriser,
som oljebolagen betingade
sig vid försäljning av eldningsoljor till
fastighetsägare, och om erforderlig publicering
av dessa beräkningar. Så har
också skett och sker alltjämt.

Redan de tidigare av dessa undersökningar
kunde påvisa att rabattgivning
förekom i betydande utsträckning. Dessa
undersökningar torde ha varit en
förutsättning för den uppgörelse, som i
december 1958 träffades mellan Sveriges
fastighetsägareförbund och Hyresgästernas
riksförbund och som innebar
att förekommande rabatter på eldningsolja
till fastighetsägare skulle beaktas
vid beräkningen av bränsletilläggen
från och med den 1 oktober 1958. Publiciteten
kring undersökningarna torde
vidare ha varit anledningen till att först
ett och därefter alla oljeföretag på våren
1959 övergick till ett system med
generella rabatter, vilket efter någon
tid avlöstes av en sänkning av listpriserna
på eldningsolja.

Rabattförhållandena under bränsleåret
1959/60 var icke föremål för någon
undersökning från pris- och kartellnämndens
sida. Detta sammanhängde
med den nyssnämnda »nollställningen»
av oljebolagens försäljningspriser, som
genomfördes våren och sommaren 1959
och som innebar en betydande sänkning
av listpriserna, åtföljd av en stark inskränkning
av rabattgivningen. Sedan
det emellertid visat sig, att oljerabatterna
under år 1960 återigen börjat bli av
väsentlig omfattning, beslöt nämnden att
undersöka rabattförhållandena vid försäljningen
av eldningsolja till fastighetsägare
i framför allt Stockholm, Gö -

Nr 34

Fredagen den 8 december 1961

Svar på interpellation ang. brännoljepriserna

teborg och Malmö under bränsleåret
1960/61.

Utredningen verkställdes i januari
och februari 1961. Vid denna undersökning
visade det sig, att en mycket stor
del av fastighetsägarna åtnjöt rabatt. I
Stockholm erhöll sålunda 88 procent av
samtliga fastighetsägare rabatt. Samtidigt
visade det sig emellertid att rabatterna
i ett stort antal fall ännu icke
var slutgiltigt fixerade till sin storlek
vid tidpunkten för undersökningens genomförande,
d. v. s. i början av år 1961.
I många fall användes beteckningen
»tillsvidarerabatt», i andra fall hade visserligen
rabatt överenskommits men
storleken av rabatten lämnats därhän
tills vidare, i regel till bränsleårets slut.
För att utröna rabattgivningens faktiska
omfattning och betydelse under
bränsleåret 1960/61 har därför ytterligare
kontrollundersökningar gjorts efter
bränsleårets utgång. Dessa undersökningar,
som avser oljeförsäljningen till
hyresfastigheter i Stockholm, samtliga
residensstäder samt Borås, Hälsingborg
och Norrköping, har numera slutförts
och publicerats.

Det har framkommit att rabatter har
utgått till praktiskt taget alla köpare.
Variationerna mellan olika orter är betydande,
men ett genomgående drag är
att tyngre oljor rabatterats mer än lättare.
För samtliga undersökta orter uppgick
sålunda rabatterna till i genomsnitt
16 procent i fråga om tyngre och
8 procent i fråga om lättare oljor. I
Stockholm betyder detta att rabatterna

1 medeltal utgjort omkring 14 kronor
per kubikmeter för eldningsolja 1 och

2 samt omkring 18 kronor för eldningsolja
3 och 4. I Göteborg och Malmö uppgick
motsvarande rabatter till i medeltal
20 och 24 kronor för lättare respektive
tyngre oljor.

I oktober i år genomfördes en kraftig
höjning av listpriserna. Kubikmeterpriset
på eldningsolja 1 och 2 höjdes
med 16 kronor och på de tyngre oljorna
med 12 kronor. Såvitt man kan se var

höjningen inte betingad av någon uppgång
i vare sig fob-priser eller fraktsatser,
varför det ligger nära till hands
att anta, att prishöjningen tillkommit
för att möjliggöra en fortsatt kraftig rabattgivning.
Rätt snart efter prishöjningen
beslutade också ett av oljeföretagen
att lämna en generell rabatt om 10 kronor
per kubikmeter till samtliga förbrukare,
vilket tycks ha lett till motsvarande
åtgärd från övriga företag i branschen.

Det är givet, att denna utveckling på
oljemarknaden måste följas med uppmärksamhet
av statsmakterna. Pris- och
kartellnämnden tog efter den av herr
Svenning berörda prishöjningen omedelbart
upp saken och nämndens styrelse
har beslutat göra en undersökning
av oljebolagens anskaffningskostnader
och faktiska försäljningspriser
för olika oljeprodukter. Samtidigt har
nämnden hos ombudsmannen för näringsfrihetsfrågor
riktat uppmärksamheten
på prisutvecklingen och rabattgivningen
på oljeområdet. Nämnden kommer
därtill att också för bränsleåret
1961/62 klarlägga rabattgivningen vid
försäljning av eldningsolja till fastighetsägare.
Något särskilt utredningsuppdrag
åt nämnden av den innebörd
herr Svenning ifrågasatt erfordras alltså
inte.

Jag vill särskilt betona, att den nu
beslutade nya utredningen har en vidare
syftning och avses bli bredare upplagd
än de hittills gjorda undersökningarna.
Dessa hittillsvarande undersökningar
har som jag redan berört endast
gällt priser och rabatter vid försäljning
av eldningsolja till fastighetsägare för
uppvärmningsändamål, under det att
den nya utredningen avses inbegripa
hela försäljningen, alltså även till industrien,
liksom också oljebolagens anskaffningskostnader.
Genom en sådan
bred uppläggning bör utredningen kunna
skapa underlag för en mera samlad
bedömning av oljebolagens prispolitik
än som hittills varit möjligt. Jag anser i

Fredagen den 8 december 1961

Nr 34

Svar på interpellation ang. brännoljepriserna

likhet med interpellanten att oljebolagens
nuvarande prispolitik gör det önskvärt
att underlag för en sådan bedömning
kommer fram, bland annat för att
det skall kunna avgöras, huruvida något
ingripande i annan form beträffande
prisbildningen på eldningsolja bör
ske.

Oljebolagens prispolitik berör förhållandena
på hyresmarknaden. Som bekant
råder för närvarande avtalsfrihet
mellan fastighetsägare och hyresgäster
i fråga om hyresavtalens bränsleklausuler.
Detta är förhållandet också i hyresreglerade
fastigheter, där hyresnämnderna
dock har prövningsrätt. I
fastigheter, som färdigställts under senare
år, torde man i allmänhet ha gått
över till s. k. exklusiveavtal, d. v. s. hyresgästen
debiteras i princip endast hyresvärdens
faktiska kostnad. I de flesta
fallen beräknas dock bränsletilläggen
enligt s. k. inklusiveavtal, d. v. s. beräkningen
göres schematiskt med utgångspunkt
från oljebolagens listpriser. I sådana
fall är det uppenbart, att hyresgästerna
kan dra stor nytta av de av prisoch
kartellnämnden publicerade undersökningarna
om oljebolagens faktiska
rabattgivning. De fakta som där kommer
fram kan tas till utgångspunkt för
överläggningar mellan parterna på hyresmarknaden.
Så har ju också skett.
Den överenskommelse, som träffades i
december 1958 och som fortfarande gäller,
har väl dock inte givit ett för hyresgästerna
fullt tillfredsställande resultat
i praktiken. Det framstår därför
som synnerligen angeläget, att pris- och
kartellnämndens fortsatta rabattundersökningar
publiceras så snabbt som förhållandena
medger under bränsleåret,
så att hyresgästerna sätts i tillfälle att
ta upp förhandlingar med fastighetsägarna
eller att aktualisera frågan om
bränsleklausulernas utformning hos hyresnämnderna
och hyresrådet.

Härmed, herr talman, anser jag mig
ha besvarat herr Svennings interpellation.

Vidare anförde:

Plerr SVENNING (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka
herr statsrådet och chefen för handelsdepartementet
för det synnerligen positiva
svaret.

Det är för hyresgästerna av största
vikt att det osunda rabattsystem, som
under flera år tillämpats för eldningsoljor,
ingående granskas och att resultatet
av denna granskning offentliggöres.
Enligt pris- och kartellnämndens
nu slutförda undersökningar har fastighetsägarna
för bränsleåret 1960/61 kunnat
tillgodogöra sig mer än 20 miljoner
kronor i oljerabatter. Pris- och kartellnämndens
berömvärda arbete vid ett par
tidigare undersökningar kan inte nog
uppskattas.

I juli i år kunde man glädjande nog
konstatera att samtliga listpriser hos
alla oljebolag var likartade och att bolagen
avsevärt hade reducerat priserna
över hela linjen. Men sedan kom i
oktober en höjning på 16 kronor för de
lättare oljorna och 12 kronor för de
tyngre. Högst fjärdedelen av prishöjningen
kan anses vara kostnadsmässigt
motiverad. Ett oljebolag har ju också
genom sin prispolitik styrkt riktigheten
av vad jag här säger genom att till alla
oljeförbrukare ge samma återbäring på
det nya listpriset.

Jag ber att få återge vad Finanstidningen
skriver i anledning av höjningen
av eldningsoljan: »Att man från fastighetsägarehåll
är så angelägen om att
återinföra rabattsystemet beror på att
de utgående bränsletilläggen beräknas
på basis av de officiella listpriserna,
medan hänsyn ej tages till eventuella
rabatter. Fastighetsägarna kan därför
nu avsevärt höja sina bränsletillägg
utan att de i realiteten behöver betala
nämnvärt mer än tidigare för eldningsoljan.

Att denna mot hyresgästerna orättvisa
politik ej bör tillåtas i fortsättningen
är självklart. Priskontrollnämnden

Nr 34

Fredagen den 8 december 1961

Svar på interpellation ang. brännoljepriserna

har givetvis också sin uppmärksamhet
riktad på saken och kommer förmodligen
förhandlingsvägen söka förmå oljebolagen
att avskaffa det rabattsystem
som den hårda inbördes konkurrensen
nu framlockat.»

Det är självklart att hyresgästorganisationen
inte kan acceptera att mellanhänderna
tar hem en oskälig vinst. Men
nuvarande kontraktsbestämmelser skapar
stora svårigheter. Enligt inklusiveklausulen
som är förhärskande i Stockholm
och i större delen av landet skall
bränslekostnaderna tagas ut efter listpriserna.

De betydande rabatter som nu lämnas
stannar direkt hos fastighetsägarna
och inte hos de verkliga konsumenterna
— hyresgästerna. Det är därför av
den största betydelse att man kan komma
till rätta med det osunda rabattsystemet.
När de faktiska oljepriserna
genom konkurrensen dragés ned på en
gynnsam nivå, måste detta få påverka
det allmänna kostnadsläget. Bränsletillläggen
skall helt naturligt avspegla de
verkliga kostnaderna. Fastighetsägarna
kommer härigenom inte längre att ha
intresse av att söka få förmånliga villkor
i form av rabatter i stället för lägre
priser.

Konkurrensen borde allmänt vara inriktad
på priserna. Det är inte endast
ett konsumentintresse att så sker. Det
är också av eu sådan allmän-ekonomisk
betydelse att det måste betecknas som
ett samhällsintresse. Skulle inte rättelse
kunna komma till stånd i fråga om
rabattfloran inom oljebranschen, måste
hyresgästerna ta konsekvenserna och se
till att de allmänt får en annan kontraktsformulering
beträffande bränsle
och att man då tar sikte på att värmetablåerna
skall avspegla de verkliga
kostnaderna.

Den största orättvisan drabbar givetvis
innehavare av egnahem och mindre
bostadsfastigheter, grupper som inte
har tillgång till prisuppgifter och knappast
kan räkna med att få några ra -

batter. Det är dessa medborgargrupper,
som, genom högre pris, får betala förmånerna
till andra köpare av olja.

Den nya utredningsform som herr
statsrådet omnämnt i sitt svar och den
snabbare publicitet i fråga om pris- och
kartellnämndens rabattundersökningar
vilken signalerats kommer att bli till
gagn för hyresgästorganisationen i dess
förhandlingar med fastighetsägarna i
detta angelägna ärende.

Herr BOHMAN (h):

Herr talman! Tankegången bakom
herr Svennings interpellation är uppenbarligen
den att det rabattkrig som pågår
på oljemarknaden har lett till att
prisreduceringarna inte kommer konsumenterna,
hyresgästerna, till godo. Om
det hade varit någon annan än herr
Svenning som framfört dessa tankar,
skulle jag kanske ha förstått det. Jag
har litet svårare att förstå sådana reflexioner,
då jag vet vilken betydelsefull
ställning herr Svenning intar i hyresgäströrelsen
och hur väl orienterad herr
Svenning är i dessa sammanhang.

Herr Svenning känner mycket väl till
den överenskommelse från 1958 som
handelsministern berörde, vilken innebär
att bränsletilläggen justeras och
ändras i efterhand på basis av de priser
och de rabatter som tidigare lämnats.
överenskommelsen innebär som
bekant att sedan fastighetsägarna fått
ett visst bestämt belopp skall tre fjärdedelar
av återstoden av rabatterna tillgodoräknas
hyresgästerna. Så sent som
i går ägde såvitt jag vet förhandlingar
rum mellan hyresgäströrelsen och fastighetsägarorganisationen,
och dessa
förhandlingar ledde till att man med
hänsyn till dessa rabatter skulle reducera
bränsletilläggen för första kvartalet
1962 med 3 procent. Nu kan man —
det är jag också medveten om — naturligtvis
diskutera huruvida den andel
som tillförs fastighetsägarna är riktigt
avvägd. Denna andel är emellertid resultatet
av förhandlingar mellan de två

Fredagen den 8 december 1961

Nr 34

Svar

stora organisationerna, och det har ansetts
riktigt att fastighetsägarna skall få
i varje fall en så stor del av rabatten
som motsvarar kassarabatter o. d. och
dessutom en ytterligare andel som stimulans
för att de skall försöka få så
goda inköpsvillkor som möjligt vid förhandlingarna
med sina oljeleverantörer.
Man kan naturligtvis diskutera om avvägningen
är riktig, men den är som
sagt resultatet av förhandlingar mellan
hyresgäströrelsen och fastighetsägarna.

Jag är också beredd att erkänna att
rabattsystemet gått alltför långt. Det
verkar inte förnuftigt att tillämpa generella
rabatter av den storleksordning
som det här är fråga om. Att man på
detta område som på alla andra områden
använder kvantitetsrabatter är riktigt
och förnuftigt, men de generella
rabatterna tycker jag verkar stötande.
Det har från något håll sagts att detta
är ett smidigt system för att lätt kunna
anpassa priserna efter den mycket skiftande
situationen på området. Det har
sagts vara ett smidigare system än om
man skulle behöva ändra de fasta priserna.
Men jag tycker ändå att man har
gått för långt.

I själva verket betalar oljekonsumenterna
här i Sverige lägre priser än på
flertalet andra håll i världen. Det måste
väl från hyresgästernas synpunkt
vara av mycket stort intresse att det föreligger
en hård konkurrens mellan oljeföretagen,
och prissättningen och rabattgivningen
är uttryck för den mycket
skarpa konkurrensen.

Konkurrensen har såvitt jag förstår
medverkat till att vi i vårt land har oljepriser,
som med hänsyn till fraktkostnaderna
och Sveriges geografiska läge
måste betraktas som de lägsta i världen.
Om man jämför prissättningen
1949 med prissättningen 1961, finner
man att fob-priserna under denna tid
har ökat med nära 20 procent, medan
listpriserna minskat med 1,5 procent.
Under samma tidsperiod har oljebolagens
marginaler — och dessa skall

på interpellation ang. brännoljepriserr.a

täcka oceanbefraktning, lagring och
distribution — sjunkit från ungefär 66
kronor till 45 kronor, d. v. s. med 31
procent. Detta har skett under en tid då
konsumentprisindex har stigit med 63
enheter.

Med sådana siffror för ögonen har
man svårt att hålla med om att oljekonsumenterna
i vårt land betalar —
som man får ett intryck av när man
läser herr Svennings interpellation —
orimligt höga priser. Jag skulle vilja fråga
herr Svenning: Innebär interpellationen
att herr Svenning inte anser att
hyresgäströrelsen är tillräckligt stark
för att vid de fortsatta förhandlingarna
kunna bevaka hyresgästernas intressen?

Herr SVENNING (s):

Herr talman! Jag känner mycket väl
till alla dessa förhållanden, och det är
helt naturligt eftersom jag deltagit i
förhandlingar. Men jag kan inte förstå
vad herr Bohman menar när han säger
att det skall vara ett rabattsystem. Vad
betyder det? Det bör ju här på detta
område liksom alltid annars när det gäller
bränslekostnader vara fråga om
självkostnadspriser. Det ligger något i
själva ordet »rabatter» som inte hör
hemma i självkostnadspriset. Vi vill
inget annat än att det skall vara riktiga
listpriser. Inga rabatter alls med undantag
av viss kvantitetsrabatt, som jag
inte har ifrågasatt. Med nuvarande rabattsystem
förlorar hyresgästerna möjligheten
att få klarhet i de riktiga priserna.
Hur mycket utgår i rabatter, vilka
rabatter tillämpas o. s. v.?

Visst bär vi förhandlingar, men redan
förhandlingarna är på detta sätt
bundna. Kontrakten bestämmer ju helt
enkelt vilka möjligheter hyresgästerna
har; det står nämligen »listpriser» i inklusivekontraktcn.
Då har vi bara att
förhandla om listpriser, ty rabatterna
omnämns inte i kontrakten. Som herr
Bohman säger tar fastighetsägarna undan
5 kronor genast och delar sedan
resten med hyresgästerna. Detta måste

Nr 34

Fredagen den 8 december 1961

Svar på interpellation ang. brännoljepriserna

vara ett horribelt utgångsläge. Yi har i
fortsättningen inget annat val än att
söka införa exklusivekontrakt, och vi
kommer att göra det över hela linjen.

Vi har en viss inblick i prissättningen
på olja genom att vi har överläggningar
också med de kommunala bostadsföretagen
och med städerna som
fastighetsägare. I Malmö går hela rabatten
till hyresgästerna, och vi hyresgästrepresentanter
får full insyn i bokföringen.
Som exempel kan jag nämna
att Industriverken i Malmö, som levererar
fjärrvärme, förra året betalade tillbaka
495 000 kronor till hyresgästerna.

Vi vill inget annat ha än de rätta priserna
utan några rabatter och en fullständig
insyn i förhållandena på marknaden.
Därför att vi har låga priser i
vårt land, herr Bohman, skall väl inte
fastighetsägarna ha en del av de av
dem rekommenderade rabatterna. Fastighetsägarna
ha ju inget annat att göra
än att ta emot oljan och sedan se till
att den förvandlas till värme. Hyresgästerna
betalar hela kostnaden för värmen.
Som ren rättviseprincip återstår
inget annat än att hyresgästerna får riktiga
oljepriser och att kontrakten blir
så utformade att de möjliggör full insyn.
Det skall inte vara sådana kontrakt
som binder dem vid s. k. listpriser, med
dolda rabatter.

Herr BOHMAN (h):

Herr talman! Som herr Svenning med
säkerhet känner till, förekommer på
olika håll inom näringslivet att man
har fasta listpriser som avses att tilllämpas
under en längre period. Sedan
ordnar man den rörliga prissättningen
inom perioden genom rabatter som är
baserade på den aktuella marknadssituationen.
I detta speciella fall har Fastighetsägareförbundet
tillsammans med
hyresgäströrelsen kommit överens om
att man, när det gäller att beräkna bränsletilläggen,
skall ta hänsyn inte bara till
listpriserna utan också till rabatterna.
Man försöker bilda sig en uppfattning

om hur stora rabatter som lämnats under
en förfluten tid. När man klarlagt
detta gör man en justering av bränsletilläggen
för kommande kvartal. Man
har därvid kommit överens om hur stor
del av dessa rabatter som skall tillförsäkras
fastighetsägarna och hur stor del
av rabatterna som skall komma konsumenterna
till godo.

Detta har man alltså kommit överens
om vid förhandlingar, där herr Svennings
organisation har medverkat. Man
kan diskutera om överenskommelsen är
riktig och rättvis. Jag har inte lagt mig
i den saken. Jag har bara konstaterat
att det är ett förhandlingsresultat och
att det är det resultatet som tillämpats.
Jag har medgivit att jag tycker att man
gått för långt med rabattsystemet. Det
vore mera rationellt att få ett vettigare
listprissystem. Kvantitetsrabatter kommer
ändå alltid att tillämpas, och det är
också förnuftigt och riktigt.

Får jag slutligen fråga herr Svenning
med anledning av slutorden i hans replik:
Förhåller det sig alltså på det sättet
när exklusivekontrakt används, att
de kommunala och allmännyttiga företagen,
som enligt vad jag vet i stor utsträckning
tillämpar dessa klausuler,
inte behåller någon del av de rabatter
som också utgår när exklusivekontrakt
används? Behåller de inte ens kassarabattdelen? Jag

skulle vara tacksam för ett svar
på den frågan.

Herr SVENNING (s):

Herr talman! Det måste vara något
osunt i det hela. I juli i år fick vi riktiga
listpriser över hela linjen. När sedan
bränslesäsongen började, höjdes
listpriserna med 16 respektive 12 kronor.
Vid förfrågan hos oljebolagen uppgavs
allmänt att anledningen till prishöjningen
var trycket från fastighetsägarna,
som ville ha rabatter. Vi var
alltså inne i ett fullständigt normalt
bränsleläge när denna svängning inträdde.
Förändringen inträdde bara

Fredagen den 8 december 1961

Nr 34

därför att fastighetsägarna skulle få rabatter.
Kan det vara något att försvara?

Sedan skulle jag vilja framhålla — och
jag vet att det jag här säger är riktigt,
eftersom jag också är fastighetsnämndens
ordförande i Malmö — att vi vid
förhandlingar med industriverken och
de kommunala bolagen har fått ut samtliga
rabatter till hyresgästerna. Jag kan
alltså här slå fast, att vi inte har något
att anklaga dessa för; de har tvärtom
betalat ut precis den rabatt som de själva
fått.

Huruvida det gäller även något slags
kassarabatt eller inte är mycket svårt
att säga. Men jag tror inte det skulle
vara omöjligt, därest det förekommer
sådan rabatt, att också få ut den. Man
är fullt klar över att dessa pengar är
hyresgästernas, inte någon annans —
och inte fastighetsägarnas!

Herr BOHMAN (h):

Herr talman! Jag har två gånger erkänt,
att jag tycker att rabattkrånglet
i och för sig brett ut sig alltför mycket.
Men vad som är väsentligt här, och det
är det jag vill understryka, är att hyresgästerna
får den andel av rabatterna,
som överenskommits vid förhandlingar
mellan hyresgästorganisationen och Fastighetsägareförbundet.
Anser man att
den överenskommelsen är felaktig, torde
hyresgästorganisationen vara tillräckligt
stark för att få överenskommelsen
ändrad.

Herr SVENNING (s):

Herr talman! Jag har också en gång
understrukit, att fastighetsägarna i sina
kontrakt infört en formulering, som verkar
på detta sätt. Det betyder, herr Bohman,
att man förhandlar »under galgen»,
d. v. s. man försöker få ut vad
man kan få ut med hänsyn till kontraktens
bestämmelser.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5

Svar på interpellation och frågor ang.
åtgärder mot sjuksköterskebristen

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON, som yttrade:

Herr talman! Ledamoten av denna
kammare fru Nettelbrandt har frågat
mig om jag vill lämna en redogörelse
för den aktuella situationen vid sjukhusen
i riket, vilka åtgärder som kommer
att vidtagas för att avhjälpa personalbristen
samt om jag övervägt initiativ
i syfte att få till stånd arbetstidsomläggningar
och annan försöksverksamhet
vid sjukhusen för att komma till
rätta med personalbristen utan att avvakta
resultatet av den verksamhet som
bedrives av den nyligen tillkallade samarbetsgruppen
med uppgift att överväga
åtgärder ägnade att motverka bristen
på vårdpersonal m. m.

Vidare har ledamöterna av kammaren
fröken Karlsson och herr Ohlin under
åberopande av en av läkare vid
Lunds lasarett företagen utredning frågat
mig, om jag avser att på motsvarande
sätt låta utreda läget inom den
slutna sjukvården och dess verkningar
för de sjukvårdsbehövande.

Jag anhåller att få besvara dessa
spörsmål i ett sammanhang.

Medicinalstyrelsen har nyligen framlagt
en redovisning av vakanserna vid
sjukhusen i landet per den 2 oktober i
år. Av redovisningen framgår, att av
cirka 41 500 tjänster för annan sjukvårdspersonal
än läkare var omkring
6 400 vakanta, därav nära 1 800 eller

4,3 procent av totalantalet utan vikarie.
Av cirka 11 600 sjukskötersketjänster
var närmare 2 600 vakanta, av vilka
drygt 1 000 eller 8,7 procent utan vikarie.
Procenttalet är ungefär detsamma som
vid motsvarande tidpunkt föregående år.
Antalet sjukskötersketjänster då var
11 300, medan antalet vakanser utan vikarie
uppgick till ca 900. Detta innebär
sålunda att denna höst omkring 230
fler sjuksköterskor är verksamma vid

Nr 34

Fredagen den 8 december 1961

Svar på interpellation och frågor ang. åtgärder mot sjuksköterskebristen

sjukhusen jämfört med föregående år.
Inom barnmorskekåren utgör vakanserna
32 tjänster eller 4,8 %. Bland sjukgymnaster
och kuratorer har vakanserna
sedan den 1 oktober 1960 ökat från

8.3 till 12,6 respektive 1,3 till 2,3 9o, medan
vakanserna för arbets- och sysselsättningsterapeuterna
under samma tid
sjunkit från 3,4 till 2,8 %. Av närmare
4 800 undersköterske- och barnskötersketjänster
var 102 eller 2,2 % vakanta
utan vikarier. För kategorien övrig
vårdpersonal, om i runt tal 18 000 tjänster,
redovisas 485 eller 2,7 % vakanta.
Även för dessa sistnämnda personalkategorier
föreligger en märkbar ökning
av vakanserna under det senaste året.

Den av fru Nettelbrandt särskilt berörda
sjuksköterskebristen är ojämnt
fördelad över landet. I Stockholm, Göteborg
och Malmö utgör de vakanta sjukskötersketjänsterna
resp. 10,1, 9,1 och

8.5 %. I Hälsingborg är motsvarande
siffra betydligt lägre eller 2 %, men i
Norrköping så hög som 15 %. Inom
landstingen varierar vakanserna från

1.3 % till cirka 18 %. Mindre vakanser
än 5 % förekommer i sju landsting.

Yakansläget vid undervisningssjukhusen
samt vid delade och odelade lasarett
var i huvudsak likartat eller 8,5—

9.6 %. Vid sanatorier och epidemisjukhus
utgjorde vakanserna 14,8 resp.

14.3 % och vid sjukhem för långvarigt
kroppsjuka 4,3 %.

Inom sjukhusen har vakanserna särskilt
drabbat operations- och vårdavdelningarna,
där cirka 10 % av sjukskötersketjänsterna
är vakanta. Dessa
två kategorier svarar inte bara för den
relativt utan även numerärt sett största
bristen. Vad gäller röntgen- och nattsköterskor
uppgår vakanserna till omkring
7 %. I fråga om övriga sjuksköterskor
vid sjukhusen — vid apotek,
blodgivarcentral, mottagning och laboratorier
— är vakanserna 3,2—5,4 %.
Härav framgår tydligt att det är avdelningar
förenade med arbete på obekväm
tid samt jour- och beredskapstjänstgö -

ring —• operations-, röntgen- och vårdavdelningar
— som drabbas mest kännbart
av sjuksköterskebristen, medan
exempelvis mottagningsavdelningarna,
där tjänstgöringen i stort sett kan förläggas
till kontorstid, har lättare att rekrytera
sjukskötersketjänsterna.

Sjuksköterskebristen gör sig sålunda
gällande med varierande styrka i olika
delar av landet, vid olika typer av sjukvårdsinrättningar
och bland olika grenar
av sjuksköterskeyrket. Någon redovisning
föreligger ej hur bristen fördelar
sig inom de olika medicinska disciplinerna,
men det torde vara en allmän
uppfattning att vissa av de s. k. exklusiva
specialiteterna blivit särskilt drabbade.

Medicinalstyrelsen har vid månadsskiftet
oktober-november i en enkät till
31 lasarett efterfrågat antalet platser
vid nya avdelningar, som på grund av
personalbrist ej kunnat öppnas. Bland
de 31 lasaretten ingår förutom samtliga
undervisningssjukhus de sjukhus, som
enligt uppgift under de senaste tre åren
nybyggts eller tillbyggts med nya avdelningar.
Sjukhusen i fråga svarade för
något över hälften av samtliga vårdplatser
vid lasaretten i riket. Av enkätsvaren
framgår att sammanlagt 448 vårdplatser
hörde till nya avdelningar, som
ej kunnat öppnas, d. v. s. 1 procent av
samtliga platser vid lasaretten. Med hänsyn
till att vårdplatser normalt icke
kan utnyttjas till 100 % på grund av
bl. a. rutinmässiga åtgärder vid patientbyten
bör nämnda siffra reduceras
till omkring 400.

De berörda 31 lasaretten har även
lämnat uppgifter om situationen efter
sommarstängningarna 1961. För 12 av
dessa sjukhus uppgavs situationen ha
varit sämre medan vid 12 av sjukhusen
läget ansågs ha varit detsamma som
föregående år. En bättre situation rapporterades
från 6 sjukhus.

Beträffande frågan om åtgärder för
att avhjälpa sjuksköterskebristen har —
såsom jag framhöll i svar på fråga av

Fredagen den 8 december 1961

Nr 34

Svar på interpellation och frågor ang. åtgärder mot sjuksköterskebristen

fru Kristensson vid innevarande års vårriksdag
— alla ansträngningar gjorts
för att öka sjuksköterskeutbildningen.
Antalet utbildningsplatser vid sjuksköterskeskolorna
var år 1950 omkring

1 400 och år 1958 1 600. I april i år uppgick
antalet platser till i det närmaste

2 000 och beräknas redan nästa år stiga
till inemot 2 300. Skolornas utbildningskapacitet
bör emellertid ökas ytterligare.
Inom vissa landstingsområden är
tillgången på utbildningsplatser alltjämt
högst otillfredsställande. Flertalet
av dessa landsting planerar emellertid
nu antingen nya skolor eller utökning
av platsantalet vid redan befintliga skolor.

Medicinalstyrelsen bör på allt sätt försöka
stimulera och underlätta en sådan
fortsatt utbyggnad av utbildningskapaciteten.
För statens del vill jag erinra
om att vid den statliga sjuksköterskeskolan
i Stockholm har anordnats extra
kurser och ytterligare sådana planeras.
Vid den år 1953 inrättade statliga sjuksköterskeskolan
i Göteborg har kapaciteten
utökats, och staten har därjämte
på olika sätt genom ekonomiskt bidrag
stimulerat privata sjuksköterskeskolor
att fortsätta och utvidga sin verksamhet.
Vidare har Kungl. Maj :t den 19 maj
i år uppdragit åt en sakkunnig att utreda
möjligheterna att inrätta ytterligare
en statlig sjuksköterskeskola avsedd
att i första hand tillgodose undervisningssjukhusens
behov av sjuksköterskor.
Den 17 november 1961 har
Kungl. Maj :t vidare uppdragit åt en särskild
sakkunnig att upptaga överläggningar
med Norrköpings stad om villkoren
för en förläggning till staden av
denna skola.

Kungl. Maj :t har därjämte den 30 juni
1961 uppdragit åt medicinalstyrelsen,
arbetsmarknadsstyrelsen och överstyrelsen
för yrkesutbildning att snarast
möjligt anordna utbildning för eller i
förekommande fall utöka befintlig utbildning
för laboratoriepersonal, röntgenpersonal
och annan sjukvårdsperso -

nal, som kan avlasta eller ersätta personal
med sjuksköterskeutbildning.
Uppdraget omliänderhas av en arbetsgrupp,
som redan framlagt förslag till
utbildning av laboranter, röntgenassistenter,
radioterapiassistenter och operationsassistenter.
Vad gäller laboranterna
utbildas för närvarande 88 per år,
och man räknar med att utbildningskapaciteten
skall kunna höjas till att omfatta
under läsåret 1961/62 cirka 250
och läsåret 1962/63 cirka 450 elever.
Yrkesskolorna i bl. a. Lund, Solna och
Örebro har förklarat sig villiga att anordna
försöksutbildning för sammanlagt
30 röntgenassistenter fr. o. m. våren
1962. Även för operationsassistenter planeras
en försöksverksamhet med 30 deltagare
fördelade på tre olika platser i
landet.

I början av november avlämnade
utredningen angående vissa sjuksköterskornas
och undersköterskornas arbetsuppgifter
sitt betänkande, benämnt
arbetsuppgifter och utbildning för viss
sjukvårdspersonal. I betänkandet föreslås
dels att arbetsuppgifter, för vilka
ej krävs sjukvårdsutbildning, avlastas
personal med sådan utbildning, dels en
omfördelning av arbetsuppgifterna för
sjuksköterskor, undersköterskor och
sjukvårdsbiträden. Dessa förslag har
föranlett utredningen att föreslå en reviderad
utbildning för sjukvårdsbiträden
och undersköterskor. Betänkandet
är för närvarande föremål för skyndsam
remissbehandling. Det bör vara
möjligt att igångsätta utbildningen redan
i vår.

Det utredningsarbete som nu utförts
eller för närvarande pågår är av stort
intresse för prognosarbetet inom arbetsmarknadsstyrelsen,
inte minst med
hänsyn till att en omfördelning av arbetsuppgifterna
och tillkomsten av »ersättningspcrsonal»
för sjuksköterskor
givetvis påverkar behovet av sistnämnda
personal. Nämnda två faktorer leder
vidare till att sjuksköterskeutbildningen
bör överses. Jag avser att omedel -

Nr 34

Fredagen den 8 december 1961

Svar på interpellation och frågor ang. åtgärder mot sjuksköterskebristen

bart ta upp denna fråga, sedan remissbehandlingen
av nämnda betänkande avslutats.

Sedan jag sålunda lämnat en redogörelse
för den aktuella situationen vid
sjukhusen i riket och vilka åtgärder
som hittills vidtagits för att avhjälpa
personalbristen får jag slutligen i anledning
av fru Nettelbrandts fråga om
jag övervägt initiativ i syfte att få till
stånd arbetstidsomläggningar m. m.
framhålla att — även om sådana åtgärder
givetvis i första hand ankommer
på respektive huvudmän själva att vidtaga
— jag likväl tillkallat den av interpellanten
nämnda samarbetsgruppen
just för att snabbt överväga olika åtgärder,
som kan vara ägnade att minska
följderna av föreliggande brist på vårdpersonal.
Enligt vad jag har mig bekant
har gruppen börjat att insamla och bearbeta
material från pågående försöksverksamhet
med arbetstidsomläggningar,
inrättande av sekreterartjänster på
vårdavdelningar m. m. i syfte att snarast
möjligt sprida kännedom om resultaten
av denna försöksverksamhet till
huvudmännen och intressera dessa för
att genomföra sådana reformer som visat
sig ägnade att minska de skadliga
verkningarna av rådande bristsituation.
Gruppen kommer även att i den mån så
visar sig lämpligt själv föreslå olika huvudmän
att försöksvis pröva rationaliseringsåtgärder,
som ännu icke eller
icke i tillräcklig omfattning prövats
inom sjukvården. Jag har således genom
tillsättande av arbetsgruppen syftat till
att få till stånd sådana omedelbara åtgärder
som fru Nettelbrandt efterlyser
i sin interpellation.

Vad slutligen angår fröken Karlssons
och herr Ohlins fråga om jag avser att
på motsvarande sätt som skett i Lund
låta utreda läget inom den slutna sjukvården
och verkningarna för de sjukvårdsbehövande
vill jag erinra om att
lasarettet i Lund som sedan länge varit
ett undervisningssjukhus, f. n. håller
på att byggas ut till ett regionsjukhus

i enlighet med de riktlinjer för regionsjukvårdens
utbyggande som fjolårets
riksdag tog ställning till. Till grund för
riksdagens beslut låg en ingående undersökning
angående behovet av vårdplatser
inom den högspecialiserade
kroppssjukvården. Utbyggnaden av dessa
regionsjukhus sker nu enligt de fastställda
riktlinjerna, varvid staten bidrager
med betydande belopp. Utbyggnaden
av regionspecialiteterna har i
Lund hunnit längre än i flertalet av de
övriga regionerna i södra Sverige. Som
jag framhöll i regionvårdspropositionen
täcker befintliga vårdplatser i Lund och
Malmö i just de regionspecialiteter, där
de största svårigheterna f. n. föreligger,
det beräknade behovet för regionens
del. Så länge utbyggnaden framför allt i
Linköping och Örebro knappast mera
än påbörjats är det dock givet att trycket
på de redan befintliga regionklinikerna
— det gäller icke endast Lund
utan också Stockholm och Göteborg —
är större än vad det kan beräknas bli i
framtiden. Den planerade utbyggnaden
kommer sålunda att innebära lättnader
i dessa städer samtidigt som den medför
avsevärda förbättringar för de sjukvårdsbeliövande.
Då utbyggnaden torde
komma att i tiden sammanfalla med den
ökning av utbildningskapaciteten som
jag nämnt i det föregående, finns det
anledning att räkna med en bättre balans
i förhållandet mellan vårdplatser
och personal. Innan så skett kan svårigheter
kvarstå för de sjukvårdsbehövande
i Lundaregionen. För att ytterligare
få klarlagt situationen i Lund och
verkningarna för de sjukvårdsbehövande
kommer medicinalstyrelsen på begäran
av Malmöhus läns landsting att i
mitten av december inspektera lasarettet
där. Innan denna omfattande och
med anlitande bl. a. av styrelsens vetenskapliga
råd utförda undersökning
avslutats och medicinalstyrelsen fått
möjlighet att göra en slutlig bedömning
av förhållandena och verkningarna för
de sjukvårdsbehövande, är jag inte be -

Fredagen den 8 december 1961

Nr 34

Svar på interpellation och frågor ang. åtgärder mot sjuksköterskebristen

redd att ta ställning till frågan om ytterligare
utredningar i detta hänseende
kan anses påkallade.

Herr talman! Härmed anser jag mig
ha besvarat de till mig framställda frågorna.

Vidare anförde:

Fru NETTELBRANDT (fp):

Herr talman! Jag ber att få framföra
mitt tack till statsrådet och chefen för
inrikesdepartementet för svaret på min
interpellation. Det har enligt min mening
givit en mycket värdefull kartläggning
av den bristsituation som vi
har i dag. Det är också som jag ser det
viktigt att observera, att på sjukvårdens
område föreligger en brist även
inom en mängd andra personalkategorier
än sjuksköterskor, vilket jag också
har pekat på i min interpellation.
Särskilt vad beträffar sjukgymnaster är
bristen allvarlig med tanke på ökningen
av vakanserna från 8,3 till 12,6 procent.
Även om siffrorna i övrigt när
det gäller dessa personalkategorier i dag
inte på något sätt är alarmerande, finns
det anledning att ha dem under uppmärksamhet
på ett tidigt stadium, så
att man inte även i fråga om dem kommer
i en sådan bristsituation som nu
föreligger beträffande sjuksköterskor.
Det finns anledning att observera detta
också med hänsyn till att många av
de åtgärder som man nu föreslår innebär
en övervältring av arbetsuppgifter
på andra personalkategorier. Vi har då
anledning att räkna med att det kan
bli en ytterligare markerad brist på
personal av den typen.

Av sjukskötersketjänsterna är enligt
uppgift drygt 22 procent i dag vakanta,
och 8,7 procent av dessa är helt utan
vikarie. Det hade som jag ser det varit
mycket värdefullt, om man i dag
också fått något material som visat trenden.
I april 1960 var 6,4 procent av
tjänsterna utan vikarie, i april 1961 7,9
procent och nu är det 8,7 procent. Tren -

den är alltså helt klar. Den går enligt
min mening i oroande riktning. Den
undersökning, som åberopas i svaret
och som medicinalstyrelsen gjort rörande
några sjukhus särskilt vad beträffar
sommarstängningarna, visar inte heller
någon glädjande bild. Enligt den är det
endast i en femtedel av fallen som det
skett någon förbättring, medan det i
två femtedelar av fallen har varit sämre
än tidigare och i två femtedelar likadant
i år som tidigare. Redan detta innebär
ett mycket prekärt läge.

Inrikesministerns besked i våras om
att inga allvarliga inskränkningar behövde
befaras grundades på en undersökning
som medicinalstyrelsen gjort
efter kontakt med huvudmännen. Jag
tror det finns anledning till särskild
uppmärksamhet när det gäller sådana
undersökningar. Jag lägger vikt vid att
det tydligen varit divergerande uppfattningar
beträffande bristsituationen
mellan olika representanter för sjukhusen.
Det har visat sig vid de undersökningsresultat
som kommit från Lund,
vilket är något som kammarens ledamöter
väl har sig bekant genom de uttalanden
och de redogörelser som lämnats
i pressen. Men även vad beträffar
Göteborg har enligt ett uttalande
av professor Werkö representanter för
sjukvårdsstyrelsen i likhet med inrikesministern
offentligt uttalat, att antalet
stängda avdelningar och bristen
på sjukhusplatser inte föranledde bekymmer.
Detta gällde emellertid enligt
professor Werke inte all sjukhuspersonal.
Tvärtom ansåg professorn enligt
ett uttalande i somras, att under sommarmånaderna
var det mera bekymmersamt
än under någon annan tid.

Redan de här angivna siffrorna är
oroande nog. Även utan kännedom om
de skildringar som lämnats, inte minst
i pressen, om den konkreta situationen
på många håll är det lätt att föreställa
sig, att en långvarig brist av sådan
storlek som det här är fråga om måste
få ytterligt kännbara verkningar, in -

Andra kammarens protokoll 1961. Nr 34

Nr 34

Fredagen den 8 december 1961

Svar på interpellation och frågor ang. åtgärder mot sjuksköterskebristen

te minst för dem som arbetar inom sjukvården.

Vad jag skulle vilja efterlysa och som
jag skulle ha ansett ha varit mycket
värdefullt om det funnits med i svaret
är en prognos, byggd på aktuella
premisser. Är inte en av orsakerna till
att vi i dag har detta läge, att tidigare
inga realistiska prognoser har gjorts?
Förändringar i utbildningskapaciteten
måste ju rimligen göras på ett så tidigt
stadium, att de får effekt när behovet
av utbildad arbetskraft blir aktuellt. En
prognos i dag skulle ta hänsyn till realiserbara
verkningar av de skilda åtgärder
som är företagna eller tänkta.
Jag vill i detta sammanhang bara säga,
att det vore värdefullt att få reda på
vad de olika mycket positiva initiativ,
som tagits både från inrikesministerns
sida och av olika utredningar som arbetar
med denna fråga, verkligen kan
ge både på kort och på längre sikt.

Om jag tar ett enda exempel, nämligen
förslaget att utbilda särskilda röntgenassistenter,
kan det vara delade meningar
om lämpligheten av en övervältring
av sjuksköterskornas arbetsuppgifter
på röntgenassistenter. Men även om
man anser att det är värdefullt att få
utbildning av särskilda assistenter innebär
det enligt förslaget, att vi 1964
skall ha 30 röntgenassistenter utbildade.
Förslag av den typen kan i dagens
läge inte lösa några problem. Hänsyn
måste i en sådan här prognos också
tas till förändringar på grund av ökningen
i investeringsvolymen, som blivit
en följd av liberaliseringen av byggnadslagstiftningen.
Likaså måste hänsyn
tas till de förändringar i yrkesintensiteten
som kan tänkas ha följt eller
kommer att följa på den markanta
ökning av giftermålsfrekvensen bland
sjuksköterskor som också kunnat konstateras.

En prognos av det slag jag bär angivit
skulle ha varit av mycket stort
värde. Den måste också vara av grundläggande
betydelse för bedömningen av

åtgärder på längre sikt, vilket jag också
efterlyst.

Vilka åtgärder föreslås nu i interpellationssvaret?
Jo, i svaret talas om att
alla ansträngningar gjorts för att öka
sjuksköterskeutbildningen, och det är
också om utbildning av såväl sjuksköterskor
som övriga personalkategorier
som svaret huvudsakligen handlar. Jag
har redan sagt, och jag vill gärna understryka
det, att där finns många positiva
och värdefulla initiativ att ta
fasta på. Men vad kan de ge, särskilt
på kort sikt? Vi hade tidigare ett förslag
om en reservkår, och vi vet i dag,
att det gav praktiskt taget ingenting.
Orsaken härtill är ganska lätt att räkna
ut. Det föreslås en förbättring av utbildningen
av sjukvårdsbiträden och
undersköterskor och därmed en ökning
av möjligheterna att åt dem överlämna
mera självständiga uppgifter. Detta
är säkerligen en riktig väg, och en sådan
åtgärd kommer nog att hälsas med
tillfredsställelse av dem som arbetar
inom sjukvården. Men glöm inte bort,
att även för en sådan åtgärds genomförande
måste folk skaffas, och vi har
en tid framför oss med brist på arbetskraft
på olika områden.

Jag återkommer till förslagen från
den särskilda utredningen beträffande
röntgenassistenter och laboratorieassistenter.
Ett genomförande av de förslagen
kan säkerligen ge en del. Men det
är nog alltför optimistiskt att tro, att
det skulle innebära något revolutionerande.
Det är en missuppfattning att
tro, att röntgensköterskor huvudsakligen
sysslar med apparatur o. d. och
därför lätt kan ersättas med teknisk
personal. En sådan kan avlasta men
knappast ersätta sjuksköterskor. Dessutom
har man på många röntgenavdelningar
på t. ex. åtta tjänster endast
fem å sex sjuksköterskor som sköter arbetet.
Även om man får dessa röntgenassistenter,
kan det inte bli fråga om
något nettotillskott till sjuksköterskorna
utan endast om att nedbringa deras

Fredagen den 8 december 1961

Nr 34

Svar på interpellation och frågor ang. åtgärder mot sjuksköterskebristen

arbete till en rimlig nivå. Som jag tidigare
nämnt rör det sig om 30 röntgenassistenter
först år 1964, och det
löser inte något problem nu.

Det är självklart, att utbildningskapaciteten
behöver ökas. Säkerligen vill
ingen bestrida det. Jag vill också gärna
nämna, att man från fackligt håll
tidigt varit inne på den tanken. Redan
1956 påpekade sjuksköterskornas egen
organisation i ett yttrande över arbetskraftsutredningen,
att utbildningskapaciteten
var alltför snävt tilltagen och
att man behövde en ökning med 2 000.
Under de år som gått sedan dess hade
det funnits möjligheter att ta initiativ
i den riktningen. Men lika självklart
som det är, att takten i utbildningen
behöver ökas, lika självklart är
att det dels tar lång tid, innan man
kan nå någon effekt, dels att detta aldrig
ensamt kan vara en vare sig reellt
eller ekonomiskt försvarbar lösning. Det
har i detta sammanhang flera gånger
nämnts, att man inte kan fylla såll,
även om man häller i mera vatten, och
den liknelsen förtjänar att upprepas i
detta sammanhang.

Generaldirektör Sterner har i en promemoria
i anslutning till utredningen
av dessa frågor sagt: »Som redan framgått
måste emellertid åtgärder för att
häva sjuksköterskebristen med nödvändighet
bli av flera olika slag. Lika farligt
som det på längre sikt är att utesluta
en ökning av utbildningskapaciteten
därför att man i stället vill göra
sjuksköterskeyrket mer attraktivt för
gifta sjuksköterskor att stanna kvar eller
öka tillgången på undersköterskor,
lika olämpligt är det att avstå från den
senare typen av åtgärder.»

När inrikesministern i april 1960 talade
om hur man skulle komma till rätta
med bristsituationen, hänvisades till
upprepade överläggningar mellan berörda
myndigheter, huvudmän och organisationer.
Därvid hade enighet rått
om att man i första hand borde stimulera
de gifta sjuksköterskorna att åter -

vända till aktiv tjänst. Det talades om
införande av sammanhängande arbetsskift,
större antal deltidstjänster och
ökade möjligheter till barntillsyn. Man
berörde också lönefrågan, frågan om
ersättning åt pensionerade och sambeskattningsproblemet.
Jag finner det anmärkningsvärt,
att dessa frågor inte på
något sätt tagits upp i dagens interpellationssvar.
Enligt den Sternerska promemorian,
som jag redan tidigare citerat,
skulle den snabbaste åtgärden vara
en justering av villkoren för de pensionerade
sjuksköterskorna. Särskilda
åtgärder för deras del kom genom ett
kungl. brev den 3 juni 1960. Det innebar
en förbättring för dem som avgått efter 63
års ålder. För dem som avgått före 63
års ålder gällde dessa nya bestämmelser
endast under en försöksperiod på
två år, räknat från reglernas tillkomst.
Denna försöksperiod är slut den 3 juni
1962, och jag har berört även denna
fråga i min interpellation. Samtidigt
har jag ställt en enkel fråga till civilministern.
Det hade varit värdefullt,
om den frågan hade besvarats gemensamt
med denna, eftersom diskussionen
av den frågan otvivelaktigt hänger
samman med frågan i dess helhet. Min
fråga lyder nu: »Har inrikesministern
tänkt att tillse att försöksanordningen
blir förlängd, helst permanent?» Något
löfte från civilministern gavs inte. Jag
vill påpeka, att det här ingalunda gäller
förbättringar jämfört med andra
områden utan endast att komma i
paritet med vad som gäller på andra
områden. Veterligt förekommer inte någonstans
en differentiering av här antytt
slag. Civilministern nämnde i sitt
svar till mig, att om man generellt införde
samma villkor inom pensioncringsperioden
som efter pensioneringsperiodens
övre gräns, skulle det kunna
leda till en sänkning av den faktiska
pensionsåldern. Men eu sådan ordning
har vi redan på alla andra områden.
Varför skulle vi då inte kunna införa
den på detta bristområde? Inrikesmi -

Nr 34

Fredagen den 8 december 1961

Svar på interpellation och frågor ang. åtgärder mot sjuksköterskebristen

nistern måste väl dessutom vara särskilt
angelägen om att få de pensionerade,
som befinner sig i åldern mellan 60
och 63 år, intresserade av att återgå i
tjänst, eftersom det är naturligt att förmoda
att de har de största möjligheterna
att uträtta ett aktivt arbete.

Oavsett om det skulle gå att lösa dessa
frågor med enbart utbildning, måste
man fråga sig om det verkligen är ekonomiskt
försvarbart att utbilda människor,
som sedan inte vill stanna kvar
och arbeta i sitt yrke? Det är väl nödvändigt
att även ta initiativ till åtgärder
av annan art, och då kommer
osökt lönefrågan in i bilden. Jag skall
inte i detta sammanhang gå in på någon
realdiskussion av lönefrågan. Även
om det på det offentliga området endast
finns ett embryo till förhandlingsrätt,
så har jag stor respekt för denna förhandlingsrätt,
och jag vill inte inför
detta forum dra upp en diskussion.
Jag skall bara peka på några faror och
ställa en del, i någon mån retoriska
frågor — frågor som dock i annat sammanhang
bör bli besvarade.

Det gäller här ett arbetsområde med
framför allt kvinnlig arbetskraft, och
på sådana områden är arbetskraften
här i landet vanligen inte väl betald.
Det är dessutom fråga om ett vårdområde,
och det brukar inte medföra att
den kvinnliga arbetskraften är bättre
betald. Men det är samtidigt fråga om
ett bristområde, och på andra håll har
de visat sig att det förhållandet stimulerat
till speciella initiativ och åtgärder
utöver vad som förekommit på områden
där brist icke föreligger. Jag vill
i detta sammanhang bara beröra en enda
sak, inte minst därför att inrikesministern
i sitt svar har framhållit att
just de sjukhusavdelningar, där det förekommer
arbete på obekväm arbetstid
samt jour- och beredskapstjänstgöring,
har mest kännbart drabbats av
arbetskraftbristen.

Det finns inom sjukvården någonting
som heter beredskapsersättning och som

utgör 20 öre i timmen plus eventuell
ersättning för inryckning i aktivt arbete.
Jag frågar: Vilken människa vill
i dagens läge hålla sig i beredskap för
en ersättning av 20 öre i timmen? Och
vad som kanske är ännu värre: när det
gäller tillsynen vid sjukstugorna får
man 40 öre i timmen för att ställa sig
till förfogande för sådan tillsyn men
det utgår ingen ytterligare ersättning
därest det blir fråga om att rycka in
i arbetet. Låt oss anta att den jourhavande
sjuksköterskan en natt först blir
uppringd av ett sjukvårdsbiträde med
en förfrågan som det tar 10 minuter att
klara ut. Nästa uppringning gäller kanske
en klinikpatient som måste tas in,
och den tredje gången blir det en fråga
om en injektion. Allt tar tillsammans
kanske inte mer än en timme,
men vederbörande har då blivit väckt
tre gånger på natten.

Jag tror att detta problem måste ses
just mot bakgrunden av inrikesministerns
upplysning om att det är just avdelningar
med jour- och beredskapstjänstgöring
som mest kännbart drabbats
av arbetskraftsbristen.

Frågan om arbetstiden har diskuterats
mycket i detta sammanhang. Vem
vill i dagens läge — särskilt när arbetstidsförkortningen
har fått så stor aktualitet
för alla människor — ha en arbetstid
med ett flera timmar långt avbrott
mitt på dagen? Vid sjukhusen borde
man i betydligt större omfattning
än hittills pröva systemet med treskift,
och min avsikt med den särskilda
frågan till inrikesministern beträffande
denna sak var att man skulle på
ett okonventionellt sätt mycket snabbt
kunna ta initiativ i den vägen. Det är
värdefullt med en expertutredning som
tillsatts, men det skulle behövas en
verklig utredning om huruvida inte något
eller några sjukhus omedelbart skulle
kunna tilldelas resurser för att pröva
detta system. Svenska sjuksköterskor,
som inom sjukvården i USA ar -

Fredagen den 8 december 1961

Nr 34

Svar på interpellation och frågor ang. åtgärder mot sjuksköterskebristen

betat med treskift, har haft goda erfarenheter
därav.

Vidare vill jag säga några ord om
sambeskattningsfrågan. I maj månad
detta år lämnade inrikesministern här
i kammaren i anslutning till dessa frågor
den upplysningen, att för en gift
sjuksköterska, som befinner sig i inkomstlaget
12 000—15 000 kronor och
vars man ligger i 25 000 kronorsklassen,
spelar inte sambeskattningen någon
roll. Det är viktigt att komma ihåg,
att den väsentliga jämförelsen härvidlag
är inte jämförelsen mellan en sjuksköterska
i arbete såsom gift eller ogift.
I realiteten har hon knappast att välja
mellan dessa alternativ; det är ytterst
sällan som någon gör en formell
eller faktisk separation för att bli beskattad
som ensamstående. Den relevanta
jämförelsen bör göras mellan hennes
läge då hon är gift och arbetar i
hemmet och då hon är gift och går ut

1 förvärvsarbete. Vid en sådan jämförelse
håller inte uppgiften om att sambeskattningen
inte spelar någon roll.

Då kommer vi in på frågan om förvärvsavdraget.
Det är mer en redaktionell
fråga, huruvida detta avdrag bör
rubriceras som sambeskattning. Det
reella är att det här gäller en skattefråga.
En gift sjuksköterska eller en
annan gift kvinna, som går ut i förvärvsarbete
och därigenom måste vidkännas
utgifter på kanske upp till 6 000
å 7 000 kronor men endast kan tillgodoräkna
sig ett förvärvsavdrag med

2 000 kronor, kan inte rimligen få något
större intresse för att återgå till sitt
yrkesarbete.

Med hänsyn till den brådska, varunder
skattepropositionen tydligen tillkommit
i höst, förstår jag att inrikesministern
i detta sammanhang inte har
haft tid och möjlighet att bevaka dessa
frågor, men jag förutsätter att en
bevakning kommer att ske innan statsverkspropositionen
i januari lägges
fram. I varje fall finns det möjlighet
för de kammarledamöter, som verkli -

gen vill att någonting göres på detta
delområde, att rösta med den motion
i skattefrågan som innebär en fördubbling
av förvärvsavdraget.

Pressen har på ett mycket lovvärt
sätt bedrivit upplysning i dessa frågor.
Det har emellertid inte varit enbart
upplysande att läsa vad som där har
skrivits utan det har även varit mycket
skrämmande. Det är givet, att vi får
läsa sådana uppgifter med stort förstånd
och framför allt vara på det klara
med att situationen inte är likadan
överallt, men vi skall också ha klart
för oss att Lund ingalunda är något
ensamt fall. Medicinalstyrelsen har i ett
offentligt uttalande sagt, att ett 20-tal
större sjukhus t. o. m. befinner sig i ett
en värre situation än Lund. När man
läser om människor som tvingas arbeta
med svåra plågor och inte får någon
hjälp, om sådana som t. o. m. avlider
innan de hinner få vård och om
andra som aldrig blir återställda och
kan komma in i produktionen igen och
när man ser förtvivlade människor som
skriver brev om den oro de känner när
de står i sjukhuskön, då blir man
skrämd.

Det har också förekommit att myndigheterna
tvingats göra en ransonering
av vården efter ålder. Jag tycker
inte att det är värdigt ett land, där
man nästan skryter med att allt är väl
beställt med välfärden, att de gamla
inte skall få känna att de får vård i
samma utsträckning som yngre människor.
Här är det inte bara humanitära
synpunkter som kommer in utan
i minst lika hög grad rent ekonomiska.
Kostnaden för stängning av sjukhusavdelningar
rör sig inte om små summor.
Doktor Sven Nilsson har lämnat
mycket intressanta uppgifter om kostnaderna
för stängning av en avdelning.
Om en avdelning kostar två miljoner
kronor betyder det en årlig kapitalkostnad
på 130 000 kronor, även
om den inte är i bruk. Det betyder dessutom
kostnader i sjukpenning för de

Nr 34

Fredagen den 8 december 1961

Svar på interpellation och frågor ang. åtgärder mot sjuksköterskebristen

människor som väntar i sjukhuskön.
Det betyder minskning av produktionen,
och det betyder risk för att den
sjuke över huvud taget inte kan bli
återställd och arbetsför igen. Effektiv
vård i tid har kunnat rädda den till
ett normalt liv som eljest kanske blir
till cn belastning både för sig själv, för
sina närmaste och för samhället.

Här krävs verkligen både radikala
och okonventionella åtgärder. Situationen
är nämligen inte sådan, att den står
i samklang med den konventionella bilden
av det välfärdsland som vi lever i.

Fröken KARLSSON (h):

Herr talman! I anslutning till det
tack som jag riktar till statsrådet för
svaret på min enkla fråga — vilket svar
dock var bestämt negativt — skall jag
komma med några reflexioner.

Jag tror att det hade uppskattats inte
bara av riksdagen utan också av den
svenska allmänheten, om statsrådet redan
nu hade funnit det lämpligt att
lämna en översikt över dagsläget inom
den slutna sjukvården i hela landet.
Förhållandena åtminstone inom vissa
sjukvårdsinrättningar ger — det har
statsrådet också i sitt svar verifierat
— anledning till stor oro, en oro, som
verkligen inte på något sätt är hälsobringande
för de sjuka utan snarare
gör dem ännu sämre och som för deras
anhöriga är mycket besvärande. Fru
Nettelbrandt har redan varit inne på
det. Man skulle kunna ge många exempel
på sådana fall, men vi vet ju hur
det ligger till, och det finns ingen anledning
att nu dra fram sådana exempel.

Allmänheten är av skäl som jag har
anfört starkt engagerad i denna fråga.
Det hade varit värdefullt, om ett klargörande
av läget kunnat ge besked om
hur utbredda missförhållandena och
bristerna är. Om man inte vet riktigt
hur det ligger till, sker ofta bedömanden
och ställningstaganden på grundval
av antaganden och icke verifierade

upplysningar. Jag tror att det också
för inrikesministern hade varit till nytta,
att allmänheten hade känt den säkerhet
som skulle ligga i att det givits
klara besked. Även om en sådan redovisning
hade varit beklämmande, hade
den ändå ingett ett förtroende som
hade varit av betydelse. Vissheten är,
även om den är obehaglig, bestämt att
föredra framför en alltmer växande oro.
Som jag sade anser jag också att statsrådet
själv i viss mån skulle ha haft
behållning av det. Alla känner till att
inrikesministern har mycket god vilja
att hjälpa till att undanröja de svårigheter
som finns på det här området.
Hade allmänheten också fått uppriktig
upplysning om hur saken ligger till,
hade det varit värdefullt.

I senare delen av svaret ligger emellertid
som jag utläser det ett löfte om
att vi kanske inom en relativt snar
framtid får en sådan redogörelse. Där
säger nämligen statsrådet, att först sedan
man har klarlagt förhållandena i
Lund och medicinalstyrelsen fått möjlighet
att göra en slutlig bedömning är
han beredd att ta ställning till frågan
om ytterligare utredningar. Jag hoppas
att statsrådet då intar en positiv
ställning till det av mig framförda
önskemålet.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Jag skal] be att inte
bara få kommentera svaret på den av
mig ställda frågan utan även göra ett
litet inlägg i den interpellationsdebatt
som fru Nettelbrandt har givit anledning
till. Jag säger detta för att inte
talmannen skall tycka att mina observationer
överskrider den längd som är
passande när det gäller svar på en enkel
fråga.

Det man här diskuterar är ju inte
uteslutande en fråga om bristande tillgång
på sjuksköterskor utan diskussionen
gäller även andra personalproblem.
Men det är naturligt att man liksom fru

Fredagen den 8 december 1961

Nr 34

Svar på interpellation och frågor ang. åtgärder mot sjuksköterskebnsten

Nettelbrandt gjort fäster särskild uppmärksamhet
vid vakanserna på sjuksköterskebefattningarna.

Statsrådet meddelar i sitt svar, att
cirka 400 platser i nya avdelningar inte
har kunnat besättas. Detta är, säger
statsrådet, ungefär en procent av samtliga
platser, och en procent verkar ju
inte vara så mycket. Men statsrådet underlåter
här att påpeka att utnyttjandet
av vårdplatserna även vid icke nya
avdelningar är i sjunkande. Från 1956
till 1960 har utnyttjandet sjunkit från
87 procent till 84 procent. Det är en
nedgång med tre procent, inte en procent.
Det är i och för sig allvarligt, att
det under de senaste åren har skett en
sådan försämring. Statsrådets siffra,
cirka 400 vakanta sjukslcöterskeplatser,
gör inte full rättvisa åt vad som har
skett. Det finns ju en statistik som medicinalstyrelsen
utarbetat och som såvitt
jag vet är offentlig — i varje fall
är den ju tillgänglig för statsrådet.

Det är uppenbart att regeringen under
en följd av år har felbedömt behovet
av sjukvårdspersonal. Statsrådets
försök att vid tidigare tillfällen skylla
på en utredning är inte särskilt lyckade,
eftersom det i remissvar bland
annat från sjuksköterskeförbundet har
påpekats, att utredningens bedömning
på väsentliga punkter inte var verklighetstrogen
— detta nämnde redan fru
Nettelbrandt. Sjuksköterskeförbundet
pekar i sitt yttrande på en rad praktiska
förändringar som förbundet ansåg
vara nödvändiga, men regeringen har
inte vidtagit därav motiverade åtgärder.

Fru Nettelbrandt har så utförligt och
på så upplysande sätt behandlat problemet,
hur man skall kunna få en ökning
av tillgången på sjuksköterskepcrsonal,
att jag endast mera i förbigående
behöver uppehålla mig vid dessa
saker. Jag vill instämma i fru Nettelbrandts
uppfattning, att statsrådet på
ett mycket ofullständigt sätt diskuterat
en del av dessa spörsmål. Vi har här

frågan om löneersättning till pensionerade
sjuksköterskor, frågan om lämplig
förläggning av arbetstiden, lämplig deltid,
sammanhängande arbete och allt
detta. Det är i och för sig bra att statsrådet
har tillkallat en utredning som
skall behandla en del av dessa problem,
men det är alldeles självklart att
det borde ha skett långt tidigare.

Jag vill understryka, att frågan om
åtgärder för att få en bättre administration
på personalplanet förefaller vara
en av de angelägnaste i detta sammanhang.
Ordföranden i sjuksköterskeförbundet
har nyligen påpekat, att de sjuksköterskor
som har pcrsonalledande
verksamhet — husmödrar och föreståndarinnor
— har en mycket viktig uppgift,
en uppgift som naturligtvis blir
svårare ju besvärligare bristsituationen
är vad arbetskraften beträffar. I en
bristsituation som den nuvarande måste
dessa befattningshavare kunna agera
snabbt för att skaffa personal, försöka
övertala gifta sjuksköterskor etc. De
ställs i besvärliga lägen vid sjukdomsfall
bland personalen. De har i många
fall otillräcklig assistans, till exempel
skrivhjälp. De blir i allmänhet inte kallade
till direktionssammanträden, där
en del hithörande problem måste åtminstone
diskuteras. Man kan naturligtvis
säga att dessa frågor närmast gäller
sjukhusens huvudmän, men jag tycker
i alla fall att det finns anledning för
statsrådet att intressera sig för alla de
punkter där det behövs initiativ till reformer.

Vad beträffar frågorna om löner och
andra arbetsförmåner till sjuksköterskorna
har jag samma uppfattning som
fru Nettelbrandt, nämligen att det inte
kan finnas anledning att här ge sig in
på någon mera detaljerad diskussion
av problemen, men att man inte kan
undertrycka en allmän reflexion: Om
vi hiir har ett bristområde, där kvalificerat
arbete utföres av personal som
i jämförelse med många andra uppbär
en blygsam ersättning, då kommer frå -

Nr 34

Fredagen den 8 december 1961

Svar pa interpellation och frågor ang. åtgärder mot sjuksköterskebristen

gan om lönepolitiken onekligen fram
i blickpunkten som ett av instrumenten
att skapa större tillgång på sådan
kvalificerad personal. När jag diskuterade
med inrikesministern för halvtannat
år sedan avvisade han blankt denna
fråga för sin del: lönepolitiken kunde
han inte uttala sig om, eftersom det
var en förhandlingsfråga. Emellertid
observerade jag att statsrådet i diskussion
i radio för ett par dagar sedan visade
sig ha övervunnit denna hämning.
Jag välkomnar honom till att nu ha
kommit till samma slutsats som vi så
länge har hävdat som den riktiga; vi
mottar ju mer stor glädje den som sig
omvänder och bättrar. Jag tror verkligen
att detta är en väsentlig sida av
problemet. Jag är nämligen inte anhängare
av en politik som centraldirigerar
arbetsmarknaden, utan jag tror
mera på fördelarna av en liberal lönepolitik
som försöker locka människor
till bristområden genom att där förbättra
arbetsvillkor och arbetsförmåner när
detta i och för sig överensstämmer med
vad sunt förnuft kan finna motiverat.

De övriga frågor som här berörts —
kompensation för särskilt ansträngande
arbete eller obekväm arbetstid, längre
semester för den som arbetar på särskilt
ansträngande avdelningar o. s. v.
— måste ju alla lösas. Jag hoppas att
statsrådet påskyndar det arbete som
härvidlag delvis påbörjats och sörjer
för att det arbete som inte påbörjats
kommer i gång.

När det gäller skattefrågan har statsrådet
tidigare ställt sig mycket avvisande
till tanken, att en höjning av förvärvsavdragen
utöver den regeringen
föreslog i fjol skulle ha betydelse i detta
sammanhang. Statsrådet sade att endast
tio procent av de sjuksköterskor
som tillfrågats, huruvida de var villiga
att börja arbeta, nämnt frågan om
beskattningen. Tio procent, herr statsråd,
är väl inte litet! Hela denna attityd
att säga att den och den åtgärden
bara gör så och så litet och be -

nägenheten att med ett sådant resonemang
mer eller mindre vifta bort olika
förslag tycker jag inte är något tillfredsställande
grepp. Det gäller ju tvärtom
att få ett samlande grepp, där man
använder alla lämpliga metoder för att
påverka tillgången. Fem procent här
och tio procent där — det kan ge resultat!
Nu menar jag givetvis inte, att
alla dessa tio procent skulle låta sig
på ett avgörande sätt påverka av en
ändring av förvärvsavdragens utformning,
men jag kan inte se någon anledning
till att man inte här skulle ta
ett stort steg ytterligare genom att ge
ett förvärvsavdrag, som i vida kretsar
och också av dessa löntagare skulle
uppfattas som en uppmuntran att kvarstanna
i arbetet eller att återgå till arbetet,
om de på grund av giftermål
lämnat det.

Vad beträffar utbildningsfrågorna vill
jag endast understryka, att om man 1950
utexaminerade 1 400 sjuksköterskor och
1959 utexaminerade 1 500 sjuksköterskor,
så är redan dessa siffror — innebärande
en stegring med endast sju
procent — en fullgod bevisning för att
man på ansvarigt regeringshåll har
slumrat, när man inte tidigare angripit
detta problem och ordnat med en
radikal utökning av utbildningsmöjligheterna.
Nu skall ju dessa förbättras,
och det är i och för sig mycket glädjande.
Jag bara hoppas att statsrådet
för sin del vill verka för att det sker
i snabbaste möjliga takt.

Jag måste här förbigå frågan om användning
av annan teknisk personal för
en del uppgifter som sköterskor nu
svarar för, ehuru jag tror att det är
en viktig fråga. Jag förbigår också den
likaledes mycket viktiga frågan om inrättande
av dagsjukhus för att minska
behovet av platser inom den slutna vården.
Jag skall inte heller ta upp frågan
om annan kvalificerad personal än sjuksköterskor,
exempelvis barnmorskor —
där föreligger delvis samma problem
som beträffande sjuksköterskor.

Fredagen den 8 december 1961

Nr 34

Svar på interpellation och frågor ang. åtgärder mot sjuksköterskebristen

Innan jag lämnar frågan om sjuksköterskorna
vill jag emellertid påpeka
en sak beträffande vakanserna som
jag förbigick. Statsrådet säger att antalet
vakanser utan vikarie i höst varit
ungefär detsamma som i fjol. Det
är en sådan där lugnande uppgift. Fru
Nettelbrandt har frågat, om man inte
skulle kunna få en serie för ett antal
år, så att man såg trenden. Jag skall
be att få nämna några siffror för trenden.
1956 var siffran för vakanserna

2.4 procent, 1957 3 procent, 1958 3
procent, 1959 5,9 procent, våren 1960

6.4 procent, hösten 1960 8,1 procent
och hösten 1961 8,7 procent. Här har
vi alltså en klart stigande trend som
måste vara statsrådet välbekant. När
statsrådet därför säger att det inte är
någon större skillnad mellan antalet vakanser
utan vikarie i höst och i fjol
höst, tycker jag att det är en alltför
ofullständig upplysning. De åtgärder
som föreslås kommer inte endast att
verka på några månaders sikt utan på
flera års sikt. Bl. a. av detta skäl måste
man vid en bedömning ta hänsyn inte
bara till vad som sker under 12 månader,
utan man måste se på trenden.

Herr talman! Det finns ju även annan
sjukvårdande personal än den som
har egentlig yrkesutbildning, och dess
insatser är naturligtvis av mycket stor
betydelse. Även där föreligger en situation
som är allvarlig nog. Jag har
sett en uppgift om att mer än hälften
av biträdesplatserna i Stockholm, Göteborg
och Malmö nybesättes varje år.
Det måste ju vara ett vittnesbörd om
att någonting inte är som det borde
vara. Vi måste antagligen alltid räkna
med stor rörlighet i denna grupp —
det ligger i sakens natur — men det
är naturligtvis önskvärt att man i sjukvården
har en mindre rörlighet än den
nämnda. Biträdena har delvis ansvarsfulla
uppgifter, och deras arbete är av
icke ringa betydelse för sjukvården, låt
vara ofta kanske på ett indirekt sätt.

Jag undrar vad inrikesministern an -

ser om det problemet? Statsrådet har
en utredning i gång, och det har framlagts
förslag rörande utbildning av undersköterskor
o. d. Jag är glad för att
sådana frågor blir behandlade, men
kravet att göra sjukvårdsarbetet mera
attraktivt måste resas även för den s. k.
övriga sjukvårdspersonalens del.

Den av fröken Karlsson och mig resta
frågan, om statsrådet är villig att
redogöra för den slutna sjukvårdens
tillstånd på andra ställen än i Lund
har statsrådet besvarat nekande. Inrikesministern
säger i svaret, att han i
avvaktan på att man slutför belysningen
av vad som sker i Lund inte vill
ta ställning till förslaget om ytterligare
utredningar. Jag finner för min del det
svaret otillfredsställande. På enskilt initiativ
har här en utredning igångsatts,
som inte bara med torr statistik — vilken
dock är viktig nog — belyser att
vissa vårdplatser inte utnyttjas o. s. v.,
utan där man också i hög grad har sett
på frågan ur de sjukvårdsbehövandes
synvinkel, som fru Nettelbrandt här har
varit inne på. Jag tycker verkligen det
finns anledning för inrikesministern
att åtminstone på någon annan plats
än Lund göra en motsvarande utredning,
så att Sveriges folk — ty detta
är en angelägenhet för hela folket —
kan få en konkret uppfattning om vad
det nuvarande tillståndet på sjukvårdens
område innebär för de vårdbehövartde.
Detta bör vara viktigt bl. a. för
att skapa den förståelse som behövs för
att samhällets åtgärder snabbt skall
kunna genomföras på ett tillräckligt
effektivt sätt. Det är många människor
och många instanser — inte bara inrikesministern
— som skall handlägga
dessa frågor. Den utredning fröken
Karlsson och jag efterlyst tror jag därför
är synnerligen angelägen.

Till sist vill jag också omnämna en
mera formell fråga, nämligen inrikesministerns
handläggning av detta ärende.
Jag har försökt att genom hänvändelse
till medicinalstyrelsen skaffa mig

Nr 34

Fredagen den 8 december 1961

Svar på interpellation och frågor ang. åtgärder mot sjuksköterskebristen

informationer i dessa frågor, och jag
har därvid fått det intrycket, att man
inom medicinalstyrelsen inte har någon
som helst önskan att mörklägga. Det
har inte funnits ens en antydan i den
riktningen. Men inrikesministern har
införskaffat de upplysningar som legat
till grund för interpellationssvaret på
sådant sätt, att de inte varit tillgängliga
för andra än vederbörande på Kungl.
Maj:ts kansli. Efter påstötning fick jag
emellertid del av det materialet, som
hade formen av ett handbrev till inrikesministern.
Jag fick det vid början av
detta plenum. Men det ligger i sakens
natur, att det är stor skillnad på att få
dylikt material dagen innan och att få
det när plenum börjar. I senare fallet
blir det något av personlighetsklyvning
att dels med ena hälften av sin person
lyssna på debatten och dels med
den andra hälften studera ett omfattande
material.

Jag är i och för sig naturligtvis tillfredsställd
med att herr statsrådet har
kommit till den slutsatsen, att metoden
att inte hemligstämpla — den är utesluten
— men att genom handbrev försvåra
tillgången till visst material för
andra än regeringen, inte är lämplig.
Men varje gång man kan spåra en tendens
i den riktningen att statsråden
tycker det är bekvämt att ensamma ha
tillgång till visst material, vilket underlättar
deras debatt, tror jag att vi som
tillhör riksdagen har skyldighet att reagera,
även om det sedan sker en omvändelse
— om inte under galgen så dock
när herr talmannen öppnar sammanträdet.
Det är denna reaktion jag har velat
ge uttryck åt.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Det bör också vara tilllåtet
för ett statsråd att reagera. Och
jag vill på det bestämdaste reagera mot
det sista som herr Ohlin sade, när han
gjorde gällande att jag försökt mörkläg -

ga någon del av det material som varit
tillgängligt för denna debatt. Jag hade
inte förrän i går eftermiddag en aning
om att herr Ohlin önskade ta del av
materialet i förväg. Men då sade jag genast,
att allt material i denna fråga
skulle ställas till herr Ohlins förfogande.
Det är oförsynt av herr Ohlin att
försöka framställa det på det sättet, att
jag skulle ha hindrat honom att få del
av materialet före mitt svar i riksdagen!

Jag vill också säga att här är det fråga
om interpellations- och frågeinstitutets
användande. Herr Ohlin begär genom
en fråga vissa upplysningar. Vad
skall jag göra? Jag måste vända mig till
vederbörande verk och be det ställa i
ordning material till ett svar och överlämna
det för bearbetning i mitt departement,
och sedan är det min skyldighet
att till herr Ohlin redovisa detta
material i kammaren. Om herr Ohlin
vill ha materialet tidigare, vore det då
inte enklare att gå direkt till verket och
begära det material som herr Ohlin har
begärt av mig i kammaren? Nu har herr
Ohlin begärt svaret av mig, och jag
skall då presentera detta material. Men
dessutom har herr Ohlin begärt att få
materialet före interpellationssvarets
avlämnande. Jag har inte haft någonting
emot detta.

Detta gällde den formella delen.

Herr Ohlin har här liksom de övriga
två, interpellanten och frågeställaren,
fört en diskussion där många frågor
tagits upp. Det är klart, om jag börjar
med den sista delen av mitt svar,
att man kan säga att jag hade kunnat
vara positivare i ställningstagandet till
en utredning av den art och karaktär
som har gjorts i Lund. Jag har varit
försiktig så till vida att jag har sagt,
att jag först vill se resultatet av medicinalstyrelsens
inspektion, begärd av
landstinget, där medicinalstyrelsen har
för avsikt att ta med sig sitt vetenskapliga
råd för att så noga som möjligt gå
igenom det presenterade materialet.

Man ställs här inför frågan, om det

Fredagen den 8 december 1961

Nr 34

Svar på interpellation och frågor ang. åtgärder mot sjuksköterskebristen

är möjligt att göra en sådan utredning
och hur utredningen skall fullföljas.
Från min sida finns det ingen anledning
att på något sätt söka stoppa en
sådan utredning eller motsvarande utredningar.
Jag tror att det är riktigt att
uppmärksamheten fästs vid att köbildningen
i sjukvården verkligen kan vara
en allvarlig sak. Vi är väl alla införstådda
med att inte minst brist på den vård
och den omsorg, som kan lämnas patienterna
om de kommer in på sjukhus,
är en allvarlig sak. Jag har alltså principiellt
ingenting emot en utredning.

Men jag vill å andra sidan säga, att
det naturligtvis är mycket svårt att
handskas med ett dylikt statistiskt material.
Man kan ju inte bara säga att
man skall utreda vad som sker i kön.
Måste man inte också redovisa de dödsfall
som har inträffat på kliniken bland
dem som kommit in? Måste man inte
också göra en noggrann undersökning
av sannolikheten för att de som varit i
kön kunnat räddas till livet om de intagits,
liksom också vilken form av vård
vederbörande fått under sin sjukdom?
Jag tror att man måste ställa sig sådana
frågor.

I Lund-rapporten säger man exempelvis,
att under de senaste fem åren har
cirka 10 procent av dem som stått i
väntekö till neurologiska kliniken avlidit,
och det är självfallet utomordentligt
beklagligt. Om man ser på årsberättelsen
för Lunds lasarett 1958, finner
man att på neurokirurgiska kliniken,
där man intagit 692 patienter, avled 66
av dessa, d. v. s. också 10 procent. Om
jag ser på den medicinska avdelningen
och diir inkluderar njurkliniken, finner
jag att av de intagna, 2 720, har 260 avlidit,
d. v. s. också där 10 procent. Jag
skall inte dra några slutsatser av denna
likhet i siffermaterialet för dem som
stått i väntekö och dem som tagits in.
Jag tror att detta material måste utredas
och granskas mera vetenskapligt,
innan vi säger att vi skall göra en allmän
undersökning av tillståndet på alla

våra sjukvårdsinstitutioner över hela
landet.

Mitt svar, som herr Ohlin och fröken
Karlsson sade var negativt, skulle jag
alltså kunna modifiera så, att jag är positivt
inställd till en utredning om den
går att förverkliga utan att den kräver
att alltför många av de i aktiv tjänst
varande skall ägna sig åt utredningsarbete
samtidigt som de behövs bättre i
själva sjukvårdsarbetet. Men låt oss få
ett underlag, så att vi kan se inom vilka
områden man lämpligen kan fortsätta
sådana utredningsarbeten! Därmed hoppas
jag att det som av fröken Karlsson
och herr Ohlin betecknades som en negativ
attityd inte framstår på det sättet;
det var inte min avsikt.

Den andra frågan, som självfallet har
samband med den första, gäller det stora
problemet om tillgången och efterfrågan
på sjuksköterskor. Jag delar herr
Ohlins uppfattning att det är beklagligt
att under åren 1950—1958 utbildningen
ökade endast med cirka 5 procent, samtidigt
som vi i alla fall i slutet av 50-talet borde ha förutsett, att vi sedan
byggnadsregleringen slopades skulle få
i gång en mycket omfattande byggnation.

Jag vill inte hävda att skulden får
läggas på de prognoser som gjordes
1954—1955 av arbetskraftsutredningen,
ty då skulle jag säga att professor Heckscher,
högerns nuvarande ledare, eller
herr Dahlén, som herr Ohlin kanske
känner bättre än jag, vilka var med i
arbetskraftsutredningen, bär skulden.
De skrev ju under utredningen — de
skrev under att vi 1960 skulle ha balans
och att vi 1965 skulle ha 2 000 sköterskor
för mycket. Materialet hade de
— det är jag övertygad om — fått från
medicinalstyrelsen. Men sedan har oförutsedda
omständigheter inträffat, och
jag riktar alltså ingen kritik mot utredningen.

Om Sjuksköterskeförcningen vid det
tillfället i sitt remissvar ansåg, att det
borde tillses att flera sköterskor utbil -

Nr 34

Fredagen den 8 december 1961

Svar på interpellation och frågor ang. åtgärder mot sjuksköterskebristen

dades, så står detta mot medicinalstyrelsens
uppfattning. Och det var ju så
att säga den officiella inställningen som
blev avgörande till dess att vi 1957—
1958 insåg, att utbildningskapaciteten
måste ökas på grund av den riktning
utvecklingen går i.

Men det tar tid — det åtgår tre och
ett halvt år för att utbilda en sjuksköterska.
När vi därför börjat öka kapaciteten
1958, 1959 och 1960 kommer inte
resultaten förrän tidigast 1962 och 1963
—1964. Men vi har väsentligt ökat utbildningskapaciteten
— den kommer att
öka med cirka 700 nya utbildningsplatser
fram till 1962.

Följaktligen är det också riktigt, fru
Nettelbrandt, att om vi börjar utbildningen
av röntgenassistenter eller operationsassistenter
eller laboratoriepersonal
nu, så ger denna tvååriga utbildning
inte effekt förrän 1964. Men det
går ju fördenskull inte att avstå från
att sätta i gång med utbildningen — det
förutsätter jag att vi är överens om. Vi
måste helt enkelt snabbt sätta i gång utbildningen
för att hinna ifatt.

Man kan naturligtvis säga att det är
en brist i vår totala planering att vi
inte kunnat ordna det så att personalen,
när vi behövde den med hänsyn till utbyggnaden,
verkligen fanns där. Vi har
nu skapat ett permanent prognosinstitut
som ständigt skall följa utvecklingen
— se på tillgången och förväntad efterfrågan.
Om vi haft ett sådant prognosinstitut
under 50-talet, hade vi kanske
inte behövt kämpa med dessa svårigheter
nu. Men någon gång måste vi
ta detta grepp för att hinna ifatt. Det
vi inte gjort tidigare skall vi inte avstå
från att göra nu för att gardera oss för
framtiden.

Vad kan vi då ytterligare göra, fru
Nettelbrandt? Kan vi snabbt söka få
till stånd åtgärder som leder till att
flera av de gifta sjuksköterskorna, framför
allt de som är utbildade men inte
aktiva, träder i tjänst? Det är ju egentligen
den viktigaste frågan just nu.

Innan jag går in på den saken vill jag
emellertid säga till herr Ohlin att man
kan ju använda statistik på olika sätt.
Jag har ingen anledning att bestrida
riktigheten av den statistik herr Ohlin
här redovisat över antalet vakanser.
Men vakanserna har ju samband med
att arbetstidsförkortningen beslutats och
att man sökt tillämpa den även på sjukvårdsområdet
under 1958—1960, vilket
gjort att antalet befattningar ökat i så
hög grad. Arbetstidsförkortningen krävde
enligt våra beräkningar ungefär
1 000 sjuksköterskor, vilket är ungefär
det antal bristen nu uppgår till. Jag gör
ingen jämförelse — jag endast konstaterar
detta faktiska förhållande.

Men antalet aktiva, i tjänst varande
sjuksköterskor har —• om jag slår ut
dem på heltid — ändock varje år ökat.
I november 1958 var det 9 694 men i
oktober 1961 10 630. I år har ökningen
tyvärr inte varit riktigt så god som i
fjol, men det var dock 230 sjuksköterskor
mer i arbete i oktober i år än i
fjol. Det betyder, omräknat i vårdplatser,
ungefär 1 300 vårdplatser.

Jag vill med detta säga att vår sjukvårdskapacitet
ändå oavbrutet ökat.
Det är riktigt att den inte svarar mot
efterfrågan, därför att efterfrågan ökat
ännu mer. Där ligger diskrepansen. Men
härifrån och till att säga, att vi skulle
ha halkat efter i utvecklingen och inte
ha en relativt god sjukvård i landet är
steget långt.

Jag skulle kunna anföra en annan
statistik, som kanske är mera rättvisande.
1956 — det år herr Ohlin talade om
— tog vi i den slutna sjukvården in
910 000 patienter, kortare och längre tid.
1959 tog vi in 964 000 patienter, d. v. s.
54 000 patienter mer. Jag understryker
att detta inte svarade mot efterfrågan,
ty den var ännu större. Men det har
ändå skett en rätt väsentlig ökning i
kapacitet år från år.

Nu gäller det att så snabbt som möjligt
få fram den erforderliga personalen.
Jag behöver väl inte mer än hän -

Fredagen den 8 december 1961

Nr 34

Svar på interpellation och frågor ang. åtgärder mot sjuksköterskebnsten

visa till vad jag sagt i mitt interpellationssvar.
Fru Nettelbrandt var inte riktigt
nöjd, ty hon tyckte att jag skulle
ha talat mer om arbetstid, t. ex. försök
med treskiftstjänstgöring. Sådana försök
pågår vid ett eller två lasarett. Man
prövar sammanhängande arbetstid och
måste då överväga just treskiftstjänstgöring.
Den expertgrupp som sysslar
med frågan har och skall självfallet ha
tillåtelse och möjlighet att pröva detta.

Vidare är det fråga om i vilken omfattning
vi kan få fram reserver. Man
säger att det krävs särskilda medel för
att locka fram sådana, och det kanske
är riktigt. Vi försökte med reservkåren.
Fru Nettelbrandt säger att vi vet, varför
ingen kom dit. Men vi tyckte att det
var ett hyggligt erbjudande, som gjordes
i fullt samförstånd med Sjuksköterskeföreningens
styrelse, i fråga om
ersättningar. Vid detta försök tillfrågades
500 sjuksköterskor. Att det ändå
inte gav resultat — jag tror inte vi fick
mer än 10 svar — måste vi beklaga.
Detta visar emellertid hur svårt det är
att med enbart ekonomiska medel locka
sjuksköterskorna. I somras gjorde
man ett försök vid ett undervisningssjukhus
i en av våra medelstora städer.
Det var mitt i sommaren som man i ett
besvärligt läge tillskrev 104 sjuksköterskor.
Brevet hade följande lydelse:
»Som bekant är bristen på sjuksköterskor
oerhörd. Vi försöker på allt sätt
spåra upp dem som varit här och även
andra, för att om möjligt få någon hjälp.
Det finns befattningar inom alla vårdavdelningar
att välja på. Vi kan erbjuda
hel- och halvtidstjänstgöring och
även timmar, både dag och natt. Vi vore
synnerligen tacksamma om Syster kan
hjälpa oss något. Upplysningar per telefon
och även vid personligt besök.»

Man tillskrev alltså 104 sjuksköterskor.
Det var 10 som svarade. Sex avböjde
definitivt, fyra var beredda att
vid enstaka tillfällen svara för vakter.

Man fortsatte försöket och utsände
ett mera omfattande brev med frågor,

där man begärde upplysningar om det
var önskvärt med barndaghem och under
vilka andra förhållanden som vederbörande
sjuksköterskor kunde ta någon
tjänst. Detta formulär utsändes till
119 sjuksköterskor. Det blev fler svar
den gången, nämligen 60. 47 svarade helt
negativt, 13 positivt, och av dessa var
två villiga att ta heldagstjänst, nio kunde
ta deltidstjänst på förmiddagen och
två på eftermiddagen.

Jag har velat anföra detta därför att
det visar vilka svårigheter det är. Man
har ändå inte uppställt några andra
önskemål än begäran om svar på frågan:
Under vilka omständigheter skulle
vederbörande vilja gå in i tjänst? Nu
pågår praktiskt taget runt om i vårt
land — det kan jag försäkra fru Nettelbrandt
— en aktivitet, där man från
sjukhusens sida försöker anpassa sig
till personalens önskemål. På sina håll
börjar detta ge resultat. Erfarenheterna
är sålunda inte enbart negativa och
nedslående. Jag skall bara lämna en redovisning
beträffande karolinska sjukhuset,
där antalet stängda vårdplatser
i början av hösten uppgick till cirka
300. Vi har ingen anledning att förtiga,
att på exempelvis tliorax-kirurgiska kliniken,
som öppnades 1956, tre av fyra
avdelningar aldrig kunnat tagas i bruk
utan stått stängda hela tiden. Där har
nu inträtt en väsentlig förbättring under
hösten. Två avdelningar har öppnats
som dagsjukhus. Man har då kunnat
engagera cirka 40 gifta sjuksköterskor.
Det är ett helt nytt grepp man tagit
här. På thorax-klinikens medicinska
avdelning har 30—33 vårdplatser kunnat
tas i anspråk och på en av de kirurgiska
avdelningarna 16—18. Den återstående
kirurgiska avdelningen beräknas
kunna öppnas vid nyår. Detta betyder
att av 300 platser, som tidigt i höstas
fortfarande var stängda, nu ungefär
100 kunnat öppnas.

I detta sammanhang vill jag säga att
vi med den brist på personal som vi
haft, har och kommer att ha under en

Nr 34

Fredagen den 8 december 1961

Svar pa interpellation och frågor ang. åtgärder mot sjuksköterskebristen

tid framöver inte kunnat klara uppgifterna
utan de aktiva, många gånger
uppoffrande insatser som sjuksköterskorna
har gjort. Därför gäller det att
så snabbt som möjligt pröva alla vägar
för att bemästra svårigheterna.

Jag har för min del — i full överensstämmelse
med en artikel i Sjuksköterskeföreningens
egen tidskrift — velat
säga att det är tre vägar på vilka vi
måste gå fram. Det är ökad utbildningskapacitet
— alltså vad som sker. Det är
organisationsförändringar, arbetstidsomläggning
och schemaomläggning.
Dessutom tror jag det behövs en rimlig
lönejustering. Herr Ohlin tycker att jag
har gjort ett framsteg när jag nu säger
detta. Jag har inte funnit anledning att
föra någon lönedebatt och tänker inte
göra det heller. Det som tidigare åberopats
är ett allmänt uttalande från min
sida. Detta är ingen ny personlig inställning.
Jag har sagt detsamma i ett
föredrag tidigt i våras i Malmö. Jag sade
det visserligen inte på samma sätt, utan
jag sade att vi måste se till att vi inom
den offentliga verksamheten blir konkurrenskraftiga
i fråga om arbetskraften.

Jag saknar ändå inte helt erfarenheter
från detta område. När polisbristen
var aktuell, ställdes, som alla känner
till, under flera år här i riksdagen
en ständigt återkommande fråga, huruvida
vi inte var beredda att göra någonting
åt denna. Vi fann också då att
vad som behövdes var en omläggning
av utbildning och organisation samt en
rimlig lönejustering. Polisbristen är
visserligen inte borta, men läget är väsentligt
bättre nu. Det har i varje fall
inte föranlett några frågor i riksdagen.

Jag har alltså enligt hem Ohlins uppfattning
gjort framsteg i min inställning,
vilket herr Ohlin hälsat med glädje.
Då hoppas jag herr Ohlin också är
beredd att vidgå att hans uttalande i
somras inte var helt riktigt. Jag läser
här ett referat av detta i Svenska Dag -

bladet den 16/10. Det är inte från TT,
så det kan vara felaktigt. Men det kan
ju herr Ohlin korrigera. Herr Ohlin
talar där om sjuksköterskeproblemet
och om bristfenomenet. Han kommer
fram till att »med detta vårt synsätt är
det klart att bristen på arbetskraft t. ex.
inom sjukvården borde leda till betydande
politiska konsekvenser, vilket inrikesminister
Rune Johansson inte vill
acceptera».

När har jag sagt att jag inte vill acceptera
det? Jag tror det kunde vara
anledning att herr Ohlin toge upp även
detta. När vi nu är överens i stort kan
vi väl också bli överens i denna fråga.

Jag skall, herr talman, sluta med att
säga att en av de vägar på vilka vi måste
gå, är att i den mån det är möjligt bygga
ut den öppna och den förebyggande
vården. Det betyder att vi måste ha
mera folk där, hemsamariter och sjukvårdande
personal. Arbetsmarknadsstyrelsen
har i samarbete med kungl. överstyrelsen
för yrkesutbildning lagt upp
ett mycket omfattande kursprogram, som
om jag inte misstar mig kommer att
starta strax efter nyår, för utbildning
av framför allt hemsamariter. Det är
avsett för gifta kvinnor som är beredda
att gå in i sådan verksamhet. För
denna öppna vård, som vi hoppas kommer
att bli avlastande för sjukhusvården
i framtiden, har socialministern
tillsatt en utredning, som skall överväga
i vilken omfattning sjukförsäkringens
förmåner kan komma den öppna
vården till del.

Fru NETTELBRANDT (fp) kort genmäle: Herr

talman! Inrikesministern talade
här om att påståendena om att människor
har till och med omkommit i
sjukhuskön på grund av att de inte kommit
under vård i tid bör bli föremål
för en särskild vetenskaplig undersökning.
Om någon människa är så sjuk
att hon inom kort kan beräknas avlida,
är det från humanitära synpunkter yt -

Fredagen den 8 december 1961

Nr 34

Svar på interpellation och frågor ang. åtgärder mot sjuksköterskebristen

terst otillfredsställande att hon inte får
vård. Detta gäller alldeles oavsett om
dödsfallet bara hade kunnat uppskjutas
för en längre eller kortare tid.

Vi är som inrikesministern påpekade
överens om att vi måste sätta i gång
utbildningen innan den ger effekt. Vad
jag vill betona är att det inte räcker
med att bara tillgodose utbildningsfrågorna,
utan det är nödvändigt att även
ta initiativ i annan riktning. Det är
glädjande att inrikesministern i denna
debatt även tagit upp frågor utöver vad
som skett i det skriftliga svaret. Antalet
sjuksköterskor i aktiv tjänst och likaså
sjukvårdskapaciteten har ökat, säger
inrikesministern. Ja, det är riktigt.
Men alldenstund efterfrågan på sjukvårdsplatser
under samma tid ökat har
vi kommit in i det prekära läge där vi
nu befinner oss.

Jag ställer mig undrande till fördelarna
av reformer av det slag vi haft på
inte minst sjukförsäkringens område,
vilka gjort det möjligt för medborgarna
att erhålla sjukvård i en mycket större
utsträckning än de haft möjlighet till
tidigare, om man inte samtidigt låter
sjukvårdskapaciteten följa med i samma
omfattning.

Det är alldeles riktigt att det sker saker
och ting för närvarande. De aktiviteter
som är på gång på olika håll är
mycket glädjande. Men t. ex. treskiftstjänstgöring
förutsätter dock för att
kunna realiseras ett större antal .sjuksköterskor
än vad som finns tidigare,
och detta större antal får man inte fram
utan de åtgärder på andra områden
än när det gäller utbildningen som vi
varit inne på här.

När det gäller reservkåren sade inrikesministern,
om jag inte fattade fel,
att det visat sig att det inte räcker att
med ekonomiska medel locka till sig
folk. Det är dock inte så egendomligt
att man inte kunnat få tag i folk för
detta ändamål. Det gällde ju att skaffa
personal just till sommarmånaderna som
är minst attraktiva.

Får jag göra ett tillrättaläggande ...

Herr talmannen avbröt här anförandet,
enär tiden för genmälet överskridits.

Fru KRISTENSSON (h):

Herr talman! Eftersom jag inte ställt
någon direkt fråga till inrikesministern
saknar jag egentligen anledning att yttra
mig i debatten. Att jag ändå begärt
ordet beror på att några saker inte har
blivit tillräckligt belysta vilka dock inte
bör förbigås när man skall försöka
analysera den bristsituation vi har på
sjukvårdens område.

Det räcker enligt min mening inte att
angripa problemet med bristen på sjukvårdspersonal
enbart med de åtgärder
som inrikesministern har angivit i sitt
interpellationssvar. Jag är mycket glad
över att inrikesministern finner en omläggning
av arbetstiden vara angelägen.
Det gör jag också, och jag hälsar alltså
med tillfredsställelse vad inrikesministern
anfört på den punkten. Jag tror
emellertid att det är nödvändigt att även
andra åtgärder vidtas om situationen
skall kunna bemästras.

Det gäller inte bara att konstatera att
anspråken på den slutna sjukvården har
stegrats starkt under den sista tiden,
utan man måste också försöka analysera
varför så är förhållandet. Den frågan
har fått komma något i skymundan,
men det var glädjande att inrikesministern
kom in på den i den sista delen av
sin replik. Jag har den uppfattningen
att i varje fall en av orsakerna till det
ökade trycket på den slutna sjukvården
är utformningen av sjukförsäkringslagen.

Inrikesministern säger nu att sjukförsäkringslagen
skall bli föremål för översyn.
Det hälsar jag med den största tillfredsställelse.
Jag behöver inte närmare
redogöra för hur lagen nu är utformad.
Jag vill bara konstatera att den
slutna vården för den enskilde ställer
sig väsentligt mycket billigare än den

Nr 34

Fredagen den 8 december 1961

Svar på interpellation och frågor ang. åtgärder mot sjuksköterskebristen

öppna. Den som blir intagen på sjukhus
får fri kost, fri läkarvård och fri
behandling. Det kostar praktiskt taget
inte något för honom, under det att den
öppna vården ställer sig ganska dyr.

Den ökade efterfrågan på sluten sjukvård
som bl. a. sjukförsäkringslagen har
medfört har utan tvekan skapat en
tvångssituation för huvudmännen. Det
har gällt att så snabbt som möjligt tillgodose
de ökade anspråken. Följden har
blivit att man på många håll byggt sjukhus
i en omfattning som personaltillgången
inte har motiverat. De undersökningar
som gjorts visar också, om
jag förstått situationen rätt, att en icke
obetydlig procentuell andel av vårdplatserna
beläggs av patienter som inte
av enbart medicinska skäl behöver sjukhusvård;
det är t. ex. utredningsfall och
många eftervårdsfall som inte skulle behöva
vårdas på de traditionella slutna
sjukvårdsavdelningarna.

Även en lekman måste väl inse vilka
svårigheter en läkare ställs inför när
det gäller att avvisa en patient från den
slutna vården. Han kan faktiskt inte
bedöma situationen ur enbart medicinsk
synpunkt, utan han måste ta hänsyn till
sådana sociala omständigheter som
trångboddhet, svårigheter att få hemhjälp
osv., men också ekonomiska faktorer
spelar in.

Det är enligt min mening alltså angeläget
att man försöker sträva efter en
kostnadsbalans mellan den slutna och
den öppna vården, sett ur den enskildes
synpunkt. Det kan ske på olika sätt.
Man kan höja avgifterna för den slutna
vården, man kan subventionera den öppna
vården och man kan tänka sig en
kombination av båda dessa alternativ.
Jag vill inte ta ställning till vilken väg
som kan vara den lämpligaste, men jag
förmodar att den av inrikesministern
nämnda utredningen kommer att syssla
med dessa saker. Det är i så fall tillfredsställande.

En annan slutsats blir enligt min uppfattning
den att man inte bör fortsätta

att bygga ut den slutna sjukvården på
sätt som skett utan att man verkligen
utreder hur sjukhusen bör se ut, alltså
om vi egentligen har behov av ytterligare
sjukhus av traditionell typ
eller om vi kanske i stället bör bygga
sjukhushotell, dagsjukhus, femdagarssjukhus
eller B-sjukhus, där man kan
undersöka fallen och där eftervårdsfallen
kan bli omhändertagna; de är mindre
personalkrävande, varför det även
på det sättet skulle vara en positiv åtgärd.

Inrikesministern sade i sitt svar att
arbetsgruppen i den mån det visar sig
lämpligt själv kommer att föreslå huvudmännen
att pröva olika rationaliseringsåtgärder.
Jag vill fråga inrikesministern
om detta uppdrag också kan anses
omfatta en utredning om lämpligheten
av de åtgärder jag här skisserat.

De åtgärder jag varit inne på kan naturligtvis
först på längre sikt tänkas
komma att lösa bristproblemet. Det
finns emellertid andra åtgärder som enligt
min uppfattning på kort sikt kan
tillgodose ett akut personalbehov. Jag
har, herr talman, tidigare här i kammaren
utförligt redogjort för dessa, och
jag skall därför i dag inte närmare gå
in på dem, så mycket mindre som fru
Nettelbrandt redan berört dem. Jag instämmer
i de synpunkter hon framfört.

Sammanfattningsvis vill jag säga att
sådana åtgärder som syftar till att på
kort sikt avhjälpa bristsituationen under
alla förhållanden kostar litet i jämförelse
med vad de långa väntetiderna
kostar samhället i minskad produktion
och den enskilde i minskad arbetsförtjänst.
Det behövs ingen större fantasi
för att sätta sig in i de psykiska och
fysiska lidanden som en sjuk människa
kan känna under en oviss väntan på
att bli intagen på sjukhus. Vi får inte
heller glömma den förslitning som läkare
och annan sjukvårdspersonal blir
utsatta för när de regelmässigt får
tjänstgöra över den normala arbetsti -

Fredagen den 8 december 1961

Nr 34

Svar på interpellation och frågor ang. åtgärder mot sjuksköterskebristen

den. Det är inte ovanligt att någon semester
över huvud taget ej kan medges,
då vikarier inte finns att tillgå. Vi skall
inte underskatta den negativa inverkan
som denna fortgående förslitning har
på personalen.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall bara ta upp ett
par av de saker inrikesministern berörde
i sin replik; det mesta kommer den
följande debatten att belysa ■— det har
redan börjat.

Inrikesministern hänvisar fortfarande
till den utredning som tycks vara det
halmstrå med vilket han vill rädda sig
undan kritik för sin felbedömning. Han
säger att utredningen hade medlemmar
från olika partier. Men den byggde ju på
uppgifter från huvudmännen, den grundades
på en enkät, och efter de uppgifterna
fick utredningen göra sitt bedömande.

Sedan kom remissyttranden, som påpekade
saker som huvudmännen tydligen
inte tillräckligt hade beaktat, och
det var på detta samlade material regeringen
hade att ta ställning. Hur många
år behöver det gå innan regeringen kan
dra några slutsatser av material och remissyttranden?
Den här gången har det
gått åtskilliga år.

Statsrådet säger sedan: Ja, problemet
med vakanser utan vikarier har samband
med lagstiftningen om arbetstidsförkortning
etc. Ja, visst har den det. Har regeringen
verkligen svävat i okunnighet
om att vi fått och får räkna med en
successiv förkortning av arbetstiden?

Statsrådet talar om att jag den 16/10
skulle ha sagt att det vore klart att det i
detta bristläge måste uppstå betydande
lönepolitiska konsekvenser, vilka statsrådet
inte ville acceptera. Statsrådet tycker
inte om formuleringen. Nu får jag
säga, att ett statsråd, som är ansvarig
inom ett område och som vill acceptera
att en sak är viktig, måste alltid försöka
finna på vägar för att påverka utvecklingen.
Om han inte gör det kan man

säga att han inte vill erkänna frågans
betydelse. Han kan inte säga att han inte
har någon anledning att uttala sig om
sådant som gäller löner och arbetsvillkor
i samband härmed. Statsrådet och jag
behöver inte diskutera den saken, ty
statsrådet gjorde för ett par dagar sedan
i radio ett sådant uttalande som visar
att han gått över på min sida. Men
riksdagsprotokollen för 1960 och 1961
visar tydligt att statsrådet då hade en
annan uppfattning och företrädde en
återhållsamhet, som jag för min del tror
var vida mindre motiverad än den attityd
statsrådet nu intar. Om statsrådet
i dag kastar ut långreven ända till att
säga att det har varit en folkpartist med
i utredningen för många år sedan, kan
jag kasta ut min långrev litet närmare
och erinra statsrådet om att han som
framstående landstingsman under många
år verkligen haft möjlighet att påverka
frågorna i en annan kapacitet.

Beträffande det material som medicinalstyrelsen
ställt till statsrådets förfogande
kan sägas att det är klart, att rätten
att bestämma, om detta material skall
vara tillgängligt för andra, ligger hos inrikesministern.
Om inrikesministern
önskar att materialet skall vara tillgängligt,
sker detta normalt genom att
skrivelsen diarieföres, eftersom den då
kan lämnas ut från departementet till
den som är intresserad. Någon sådan
diarieföring har emellertid inte skett!
Varför har statsrådet behandlat skrivelsen
på ett sådant sätt att den under nära
tre veckor har haft en så att säga privat
karaktär? Om statsrådet hade varit
så angelägen om att allt material verkligen
skulle stå till förfogande, hade det
funnits den naturliga utvägen att låta
diarieföra skrivelsen, så att den kunde
lämnas ut till den som var intresserad.

Sedan säger statsrådet att det råder en
principiell tveksamhet om huruvida man
skall tillhandahålla uppgifter; sådana
får ju interpellanten eller frågeställaren
genom det lämnade svaret. Nej, herr
.statsråd, i dag och många gånger tidiga -

3 — Andra kammarens protokoll 1961. Nr 34

Nr 34

Fredagen den 8 december 1961

Svar på interpellation och frågor ang. åtgärder mot sjuksköterskebristen

re har vi sett att svaren är betydligt mera
kortfattade och innehåller endast en
del av det material, som kan vara av intresse
för den som frågar. Utvägen att
försöka krypa undan genom att säga, att
statsrådet tänkte lägga fram materialet
några dagar senare och att det inte betydde
så mycket om det varit tillgängligt
några dagar tidigare, står verkligen inte
öppen. Det skulle onekligen innebära ett
betydande framsteg om vi kunde uppfatta
statsrådets något häftiga talesätt —
som jag här förbigår — som ett uttryck
för att han för sin del är angelägen om
att ställa till förfogande för intresserade
allt material i sådant sammanhang som
inte är hemligstämplat.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Aldrig har väl någon
personalgrupp vandrat genom debatter,
insändare och tidningsrubriker som
sjuksköterskekåren fått göra under de
senaste åren i synnerhet. Om ord kunde
hjälpa, hade frågan varit löst för
länge sedan. Men tyvärr är det mycket
mer som behövs. Fru Nettelbrandt sade
i förbigående att frågan först och främst
är ekonomisk. Det är alldeles riktigt.

Jag har inte läggningen att vilja prisa
statsråd; hos mig stöter det närmast på
ett visst motstånd att göra det. Men när
det gäller den nuvarande inrikesministern
tycker jag att det skulle vara riktigt
att man från alla de håll, där man
nu står upp i en livlig debatt om sjuksköterskefrågan,
erkände att vi inte på
mycket länge haft ett statsråd, som så
ägnat sig åt frågan som nuvarande inrikesministern
har gjort. Jag minns när
herr Ohlins partivän fröken Höjer satt
framför mig i bänken, hur hon med stor
tillfredsställelse såg den upprustning på
området som skedde när vår nuvarande
inrikesminister tillträdde sitt ämbete.
Det är ärligt att säga det just med hänsyn
till att problemen är så oerhört stora
att de inte kan lösas på en dag.

Tyvärr ligger försyndelserna mycket
längre tillbaka i tiden än ett par tre år.

Jag tror inte att det bara var arbetskraftsutredningen
som gjorde misstag.
Jag har t. ex. ett minne av att ordföranden
för Sjuksköterskeförbundet vid
något tillfälle här i kammaren sade att
vi inte hade nog av kvalificerade sökande
till de platser som redan fanns
i sjuksköterskeskolorna. Det såg tydligen
annorlunda ut för några år sedan,
och det var uppenbarligen inte självklart
ens för de mest initierade att här
behövdes en ökad kapacitet för att motsvara
dels den ökade giftermålsfrekvensen,
dels den starkt stegrade utbyggnaden
inom sjukvården. Att nu börja tala
om att vi borde ha hejdat oss när det
gäller sjukförsäkringens införande tycker
jag är litet liårt. Skulle det ha varit
bättre för de sjuka och skulle dessa ha
fått en bättre sjukvård, om det inte utgått
ersättning från sjukförsäkringen,
när de miste sin arbetsförtjänst? Skulle
det ha varit bättre, om de inte hade vågat
sig fram till sjukhusen av ekonomiska
skäl? Jag kan inte finna att situationen
för de sjuka skulle ha varit
bättre då, än den blev när de kom och
sökte sjukvård — och som man påstår
— blev alltför talrika.

Jag erinrar mig för resten, att man
företog en undersökning några år efter
det att sjukförsäkringen trätt i kraft.
Det visade sig därvid, att det inte blivit
någon onormal stegring av patienttillströmningen
utan att denna hade följt
beräkningarna. I varje fall bör man inte
dra upp frågan om sjukförsäkringen
och ange den som en orsak till den
nuvarande bristen på sjuksköterskor.
Denna brist beror nog på andra förhållanden.

Glädjande nog orsakas inte bristen av
att moderna unga flickor är ointresserade
av sjukvård. Det förekommer en
tillströmning till yrket, som är enormt
stor. Bristen beror på helt andra ting,
t. ex. den låga lönesättningen, den obekväma
arbetstiden utan lönekompensation,
de traditionella förhållandena för
utbildning och anställning, som avskär -

Fredagen den 8 december 1961

Nr 34

Svar på interpellation och frågor ang. åtgärder mot sjuksköterskebristen

mar vårdpersonal från samhällslivet
mer än som sker för anställda inom
andra yrken. Andra orsaker till bristen
är naturligtvis att man inte får så
lönande anställningar, som man borde
få efter så pass stora ansträngningar
under den långa utbildningstiden. Det
är också typiskt, att man ofta träffar
på kvinnor, som skaffat sig undersköterskeutbildning
men som får gå kvar
i biträdestjänst etc. Man har inte tagit
vara på den vidareutbildning, de skaffat
sig, och givit dem motsvarande ansvarsposter.
Försyndelserna är många och
självklart måste sjukhusdirektionerna
och landstingen ta på sig en stor del av
ansvaret härför. Men i sista hand faller
det på oss alla, ty det är, som fru Nettelbrandt
sade, en ekonomisk fråga.

En justering av arbetstiden, en sållning
av arbetsuppgifterna, ökad utbildning
över hela linjen, deltidsarbete, särskilda
förmåner för långvarig tjänst,
där ackordslöner icke kan ge stimulans,
är några av de åtgärder som bör
vidtas. Andra sådana är att utbilda personal
av båda könen inom samma vårdområden,
etablera samarbete mellan olika
personalkategorier och finna utbildningsvägar,
som mer direkt ansluter till
den obligatoriska skolan. Allt detta är
ting, som inrikesministern har pekat
på och vid många tillfällen sagt vara
nödvändiga att förverkliga. Men till slut
tror jag ändå att problemet främst får
ses som en lönefråga, och naturligtvis
en lönefråga i förhållande till den obekväma
arbetstiden. Om man bara betalar
för obekväm arbetstid, tror jag inte att
personalen drar sig för att arbeta på
sådan tid. Men här uppställer sig en
annan fråga, nämligen om man från
oppositionspartiernas sida är lika energisk
och lika intresserad, när det gäller
att betala de ökade kostnaderna, av att
höja skatterna, om så skulle bli erforderligt
för att klara de, som det måste
bli, mycket stora kostnader som uppkommer,
om hela området skall rustas
upp?

Fru Nettelbrandt sade att vad som
behöver göras kommer att kosta så litet.
Jag tror inte att det kommer att kosta
så litet med en reform för hela vårdområdet.
Det blir nämligen inte bara
sjuksköterskorna och deras löner, som
då kommer under granskning. I dag har
frågor ställts om denna kategoris förhållanden,
men det föreligger stora brister
över hela anstaltsområdet, inte bara
när det gäller personal utan även i fråga
om byggnationen. Inom akutsjukvården
har man klarat av en del och fått vissa
nybyggnader. Där ser man kanske i
ännu mera skärpt belysning att det råder
personalbrist. Men på många andra
områden förekommer brister både när
det gäller utbildningen av personal, anställningen
av personal och när det gäller
byggnaderna. Det förhåller sig fortfarande
så, att huvudmännen ofta inte
vidtar några åtgärder, förrän situationen
blir akut. Man är fullt tillfredsställd
med att använda människors arbetskraft
till det yttersta mot en så ringa lön som
möjligt och på så hårda villkor som
möjligt. Personalen bor förfarande på
många håll inom anstalten. Det är personal
vilken, som jag tidigare sade, har
utbildning men inte får tjänster, svarande
mot utbildningen.

Jag var helt nyligen på ett par anstalter
för psykiskt efterblivna. Det kan
tyckas som om denna sak inte hör hit,
men jag tror att den i högsta grad gör
det. Man ser nämligen att hela vårdområdet
står inför en revolution, där vi
måste satsa mycket mera pengar än vad
som kan erfordras för att öka sjuksköterskclönerna.
Det var anstalter med
urusla byggnader. På en av dessa anstalter
bodde en vårdarinna, som jag
skulle förmoda var en »guldklimp» för
anstalten. Hon sade att hon tyckte om
sitt arbete och aldrig skulle vilja sluta
det. Ilon hade sedan 18 år bott i ett litet
kyffe innanför anstaltens dagrum, där
det fanns åtminstone 25 psykiskt efterblivna
— många av dem också med
andra allvarliga handikapp. Hon hade

Nr 34

Fredagen den 8 december 1961

Svar på interpellation och frågor ang. åtgärder mot sjuksköterskebristen

ingen tvättmöjlighet i sitt rum utan fick
ta sig förbi dagrummet uppför en trappa
till en öppen korridor, där det fanns
ett handfat, vilket även de intagna
psykiskt efterblivna begagnade. På anstalten
fanns flera andra anställda, som
hade varit där i 30 år och som fortfarande
sade sig trivas där. Styrelsen för
denna anstalt, som hade varit en privat
stiftelse, hade de ädlaste tänkesätt; det
såg man på att det fanns många bibelspråk
på väggarna, det fanns många
andaktsböcker och det rådde i övrigt ett
kristligt sinnelag. Anstaltens styrelse insåg
trots detta inte, att här skedde något
oriktigt. Den hade godtagit dessa
förhållanden. Nu gällde det för landstinget,
som började att kopplas in på
saken, att snabbt få »denna lilla värld»
från låt oss säga 1925 att svara mot anspråken
år 1961. Sådana är förhållandena
på många områden. Vi har när det
gäller socialförsäkringarna accepterat
att vi inte skall nöja oss med minimistandard.
Vi vill t. ex. att den som är
sjuk skall ha en lönestandard som motsvarar
den han har när han är frisk. När
man blivit gammal vill man ha samma
standard som när man var arbetsför
o. s. v.

På anstaltsvårdens områden nöjer vi
oss däremot fortfarande med en minimistandard.
Vi ser inte hur mycket den
skiljer sig från den standard man har
utanför anstaltsmurarna. Vi godtar sämre
utbildningsmöjligheter för dem som
är intagna på anstalterna, för barn, som
är döva, blinda, psykiskt efterblivna
eller på annat sätt handikappade. Vi
reagerar inte mot att arbetsförhållandena
blir så olika för dem som är avskärmade
inom en anstalt.

Det kommer att kräva oerhört mycket
intresse och mycken personal för
att få förhållandena på vårdområdet på
den nivå där den redan borde ha varit.
Men får därför mindre stirra sig
blind på behovet av utbildning och
bättre ersättning för endast en kategori
anställda. Man får vara beredd att påta

sig mycket stora kostnader. Man måste
avstå från nya förslag om att sänka
skatten och lova så mycket annat och
framför allt, fru Nettelbrandt, man måste
släppa tron på att kunna ordna upp förhållandena
utan att det skall kosta. I
stället får man gå in för att satsa mycket
pengar.

Om man hade en femårsplan, där man
satte anstaltsvårdens upprustning och
en upprustning av förhållandena för
anstaltspersonalen i förgrunden och
kunde få alla krafter som nu är intresserade
av detta problem att inte vara
så njugga med pengar, skulle vi kunna
göra en insats så att vi inte behövde
skämmas. Då kanske de som 1970 är på
våra anstalter inte som nu skulle ha en
lägre standard i alla avseenden. Därtill
behövs emellertid en revolution, kanske
inte en blodig revolution, men en
ekonomisk revolution. Det kan hända
att även förändringar inom sjukförsäkringen
kan behövas. Men framför allt
måste vi vara beredda på att det kostar
pengar. Det har inte de borgerliga partierna
varit. Deras intresse för debatt
i sjuksköterskefrågan har varit större än
deras intresse för att förändra förhållandena.

Herr KÄRRLANDER (s):

Herr talman! I denna debatt har man
liksom så många gånger förut sagt att
vi inte skall tala om lönerna. Dessa interpellationsdebatter
infaller av någon
mystisk anledning alltid strax före en
avtalsrörelse. Därför säger man, att vi
inte skall tala om löner, men så gör
man det ändå. Eftersom jag numera
inte är förhandlare för Landstingsförbundet
och alltså inte av sådan anledning
känner mig förhindrad att delta
i denna debatt strax innan man börjar
en förhandlingsomgång bl. a. med
sjuksköterskor, skall jag be att få göra
några reflexioner.

Fru Nettelbrandt var den som startade
med att säga att hon inte skulle
tala om löner, men ändå sade hon, att

Fredagen den 8 december 1961

Nr 34

Svar på interpellation och frågor ang. åtgärder mot sjuksköterskebristen

sjuksköterskorna hade dåligt betalt och
nämnde naturligtvis i det sammanhanget
den där ersättningen för jour på 20
öre i timmen. Hon glömde att tillägga
att ersättningen är 40 öre på lördagar
och söndagar, men det kanske inte spelar
så stor roll. Hon utvecklade emellertid
inte, vari denna jourberedskap
består, som betalas med 20 respektive
40 öre i timmen. Det är den s. k. vakjouren,
då vederbörande ligger hemma
i sitt hem och bara har förbundit sig
att, om så skulle erfordras, rycka in,
och om detta blir aktuellt, får ju vederbörande
övertidsersättning.

Vidare tog fru Nettelbrandt upp något
annat som skulle ge intryck av att
lönefrågan för sjuksköterskorna över
huvud låge på det plan, där man talar
om 20 och 40 öre. Hon talade om det
s. k. nattansvaret med en ersättning av
40 öre utan övertid och 60 öre om söndagarna.
Det gäller de små anstalter
där det inte finns ansvariga biträdande
sjuksköterskor utan där en sjuksköterska
är husmor och sköterska på hemmet
och inte har någon sådan underställd
kvalificerad personal, att det kan
bli någon jouravlösning. Då har de fått
dessa ersättningar, men det är en sak
som är under avveckling. Det skall avvecklas
därför att det inte går att lösa
frågan med någon ersättning av vare
sig 40 öre eller någon annan summa,
utan problemet måste lösas på annat
sätt.

Jag tror att man skulle få en bättre
bild av det verkliga läget och att det
skulle vara till en viss nytta för denna
debatt, om jag anförde några exempel
på löneläget för sjuksköterskorna.
Om jag tar 5-ort, eftersom vi befinner
oss på en sådan ort, så har en avdelningssköterska
där en begynnelselön av
något över 16 000 kronor och en slutlön
av 18 816 kronor. I o-tillägg får,
lågt, räknas med 600 kronor. En ständig
nattsköterska har med normalt otilliigg
en begynnelselön på 18 000 kronor
och får en slutlön på 20 600 kro -

nor. Jag kan naturligtvis gå igenom flera
kategorier, men jag tror inte det är
nödvändigt för exemplifieringens skull.
De siffror jag redan nämnt ger säkerligen
en bild av löneläget. Jag skall inte
avge något värdeomdöme om lönerna.
Det är möjligt att det är nödvändigt
med rimliga lönejusteringar, som
inrikesministern nyss uttryckte det,
men när man i den allmänna debatten
talar om sjuksköterskorna, ger man ett
intryck av att de måste tillhöra en
oerhört underbetald kår.

Enligt de senaste uppgifterna i Statistisk
årsbok befinner sig 16,2 procent
av inkomsttagarna i ett löneläge mellan
15 000 och 20 000 kronor och 18,7
procent har mellan 12 000 och 15 000
kronor i årsinkomst. Av de över 4 miljoner
inkomsttagare vi har i landet är
det den mindre delen som kommer upp
i de lönerna. 20 procent av inkomsttagarna
har högre löner, medan hela 44,5
procent har lägre löner. Jag gör fortfarande
ingen värdering. Det kanske behövs
justeringar uppåt. Sådana har det
blivit i varje lönerörelse, och det är
troligt att så blir fallet även denna gång.
Jag tycker emellertid det är oriktigt
att generalisera och säga att detta är
en ekonomisk fråga av den art, att om
huvudmännen bara ville kunde man
häva en stor del av sjuksköterskebristen
genom att ge högre löner. Det kan
man inte göra vare sig genom ökade
o-tillägg, övertidsersättningar eller dylikt.
För att bristen effektivt skall fyllas,
måste andra åtgärder sättas in. Det
blir inte flera sjuksköterskor för att
man betalar dem dubbelt så mycket i
lön.

Fru Nettelbrandt berörde frågan om
sambeskattningen och sade, att de uppgifter,
som inrikesministern lämnade
förra gången, var fullständigt riktiga
men inte relevanta. Jämförelsen borde
inte göras med ogifta utan med vad
hustrun får betala i skatt som gift, arbetande
i hemmet, och vad bon får
för skatt, när hon arbetar utanför hem -

Nr 34

Fredagen den 8 december 1961

Svar på interpellation och frågor ang. åtgärder mot sjuksköterskebristen

met. Det är ingen före fru Nettelbrandt,
som har kommit på idén att försöka
göra den jämförelsen. Själva grundsystemet
för sambeskattningen har alla
varit eniga om, även om de tvistat om
hur den skall utformas.

Fru NETTELBRANDT (fp) kort genmäle: Herr

talman! Fru Eriksson i Stockholm
nämnde, att sjuksköterskeföreningens
tidigare ordförande i denna
kammare sagt, att vi inte hade tillräckligt
antal sökande till de utbildningsplatser
som finns. Ett sådant yttrande
står inte i motsatsställning till
det yttrande, som jag tidigare åberopade
beträffande arbetskraftsutredningen
1956, där man påtalar behovet av
ett ökat antal utbildningsplatser. Det
yttrande, som fru Eriksson åberopar,
hänger samman med hur attraktivt yrket
varit som sådant och det andra yttrandet
med hur den faktiska situationen
i framtiden väntas bli.

Fru Eriksson säger vidare, att det
hade varit väl hårt, om vi skulle ha
behövt hejda oss när det gäller sjukförsäkringen.
Jag vet inte om fru Eriksson
avsåg att replikera mig i det fallet,
men eftersom jag nämnt sjukförsäkringen,
vill jag gärna säga, att jag
inte har uttalat något i den vägen. Däremot
har jag sagt, att värdet av en reform
av den typen givetvis står i relation
till möjligheterna att utnyttja den.
Och där vill jag gärna knyta an till vad
herr Ohlin sade, att en prognos måste
ta hänsyn till även en sådan förändring
av arbetstiden, som vi hade att
vänta för några år sedan, och till de
eventuella efterfrågeförskjutningar, som
kan föranledas av en sådan reform.

Herr Kärrlander nämnde, att det på
många håll har sagts, att man inte skall
tala om löner, och jag vägrar att gå
in på någon diskussion av den frågan.

Sådana jämförelser mellan olika grupper,
som gjorts både i pressen och i
någon mån här i kammaren, skall göras
på annat håll. Däremot kan jag
mycket väl säga, att jag har den bestämda
uppfattningen, att de som förhandlar
på detta område har gott om
argument med sig i portföljen.

När herr Kärrlander talade om vissa
ersättningar åt sjuksköterskorna, förvånade
det mig, att han inte också
jämförde med beredskapsersättningar
på andra områden. Det hade kanske
varit svårt att hitta siffror av den storleksordningen,
som man har på detta
område. Herr Kärrlander reagerar tydligen
inte inför belopp på 20 öre eller
dylikt när det gäller att »bara» ligga
i beredskap. Under min korta tid
här i kammaren har jag lärt känna herr
Kärrlander som en försynt och anspråkslös
person, och jag förstår att
han kanske inte har större anspråk än
10-öringar som ersättning för att vara
bunden. Men jag tror inte att en sådan
anspråkslöshet är allmänt rådande på
dagens arbetsmarknad.

Slutligen säger herr Kärrlander att
jag har uttalat mig om riktigheten av
dessa siffror beträffande sambeskattningen
och aDsett att de inte är relevanta.
Riktigheten har jag inte alls yttrat
mig om, eftersom jag tyckte att vi
kunde lämna den sidan därhän i dag,
men jämförelserna är inte relevanta.
Jag beklagar både herr Kärrlander och
andra, om de inte tidigare kommit underfund
med att den verkliga jämförelsen
här för den som skall gå ut i
arbetsmarknaden inte gäller två ogifta
kontra två gifta med två inkomster utan
i båda fallen två gifta men med en förändrad
situation i fråga om antalet inkomster.
Detta är nödvändigt att ha
klart för sig.

Vad beträffar om man skall rubricera
detta som en sambeskattningsfråga
eller inte har jag redan tidigare uttalat
att det kan vara rätt egalt vad
man kallar det.

Fredagen den 8 december 1961

Nr 34

Svar på interpellation och frågor ang. åtgärder mot sjuksköterskebnsten

Herr KÄRRLANDER (s) kort genmäle: Herr

talman! Jag är nog en rätt beklagansvärd
figur. Fru Nettelbrandt anser
att jag är försynt och anspråkslös
och förmodligen nöjer mig med tioöringar.
Litet senare säger hon att det
är synd att jag är så beklagansvärd att
jag inte har upptäckt detta samband
med sambeskattningen. Det får vara hur
som helst med det.

Jag begärde ordet därför att fru Nettelbrandt
talar om 20, respektive 40 öre
som ersättning för beredskap i hemmet.
Det ger ingen riktig bild av det verkliga
löneläget, fru Nettelbrandt, och det
är det jag har velat säga. Yad beträffar
att man gör en överenskommelse som
ger detta resultat måtte väl fru Nettelbrandt
ha den erfarenheten, förmodar
jag, att det blir som det blir ibland med
avtal och överenskommelser. Jag har
aldrig påstått att 20 öre i timmen är en
tillräcklig summa. Kanske, herr talman,
skall jag påpeka att det ändå inte är alla
som får betalt bara genom att ligga
hemma. Jag protesterar när man tar
dessa 20 respektive 40 öre per timme
som utgångspunkt för att ge ett intryck
av att detta är löneläget för sjuksköterskorna
i landet. Så är inte fallet, herr
talman.

Visst kan jag tala om jour och beredskap
för 80 öre i timmen och 1 krona
20 öre per timme på lördagar och söndagar.
Jag har varit med om att träffa
avtalet, så varför skulle jag inte nämna
det? Jag kan också tala om tillägg för
obekväm arbetstid på 60 öre och 1
krona 75 öre i timmen på lördagar och
söndagar. Det är inga hemliga siffror.
Jag känner mig inte ett dugg generad av
att tala om för fru Nettelbrandt hur det
förhåller sig över hela linjen.

När jag i ett föregående anförande
nämnde att ett normalt o-tillägg rör sig
om minst 600 kronor om året ■— mycket
lågt räknat — har jag inte tagit med vad
som kan komma därutöver i övertidsersättning.
Jag tycker att man behöver

nämna dessa siffror så att debatten skall
ge en riktig bild av vad det gäller.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s) kort
genmäle:

Herr talman! Fru Nettelbrandt ansåg
att det inte hörde hit om någon här
i kammaren sagt att det inte finns nog
med kvalificerade sökande till sjuksköterskeskolorna.
När det nu riktas anklagelser
för att man inte varit förutseende
nog att i tid öka utbildningen,
måste väl ett uttalande från sjuksköterskornas
ordförande, att det inte gick att
fylla de skolor som fanns med kvalificerade
sökande, ha verkat i inskränkande
riktning. Fanns det inte sökande till de
skolor, vi då hade, måste det te sig
mindre angeläget att bygga ut kurserna.

Sådan var situationen, och det visar
hur föga även de mest initierade visste
om hur stort behovet av sjuksköterskor
skulle bli.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep):

Herr talman! Efter den ganska långa
debatt som här pågått skall jag försöka
begränsa mig till några synpunkter och
fatta mig kort. Det kan inte råda några
delade meningar här i kammaren om att
det är beklagligt med den bristsituation
som härskar på sjukvårdens område när
det gäller personalen och inte heller om
angelägenheten av att söka komma till
rätta med svårigheterna. Även om sjuksköterskebristen
står i förgrunden i den
allmänna debatten, gör sig — som fru
Nettelbrandt och även andra här framhöll
— också inom andra viktiga personalgrupper
brister gällande.

Det framgår av inrikesministerns interpellationssvar
— vilket i och för sig
inte är någon överraskning — att sjukvårdens
huvudmän uppmärksammar
dessa frågor och att en hel del åtgärder
har vidtagits eller planerats. Det är ett
allvarligt samhällsproblem att sjuka
människor inte kan få sina vårdbehov
tillgodosedda i önskvärd utsträckning.

Nr 34

Fredagen den 8 december 1961

Svar på interpellation och frågor ang. åtgärder mot sjuksköterskebristen

Allmänhetens uppmärksamhet fästes på

detta speciellt under sommaren när
många avdelningar måste stängas. Bristsituationen
framträder emellertid också
under andra delar av året och tar sig
bl. a. uttryck i att åtskilliga sjukskötersketjänster
är obesatta. Mången husmor
på våra lasarett har ju en ytterst
hård press på sig att från dag till dag
skaffa den personal som oundgängligen
behövs.

Bristsituationen kan också illustreras
med ett exempel från det län jag representerar.

På vissa lasarett i detta län måste
man något dygn i veckan inställa operationerna.
Det är ju en mycket allvarlig
sak när sjuka människor på det sättet
tvingas att färdas kanske sex, åtta mil
extra för att komma till centrallasarettet
och få en erforderlig operation utförd.

Det är klart att man kan diskutera vad
soin har försummats under gången tid
och att det därvidlag kan finnas utrymme
för kritik, men det mest angelägna
är ju att komma till rätta med den akuta
bristsituationen och att på längre sikt
skapa balans mellan behovet av och tillgången
på personal. Om man ser tillbaka
på vad som varit är det uppenbart
att på alla håll har — även vi i riksdagen
har anledning att betänka detta —
utbildningsbehovet underskattats både
med hänsyn till antalet sjuksköterskor
som inte fortsätter i aktiv tjänst och den
starka utbyggnaden av antalet vårdplatser.
Men det tjänar ju inte mycket
till att träta om den snö som föll i fjol,
särskilt som sjukvårdens huvudmän nu
är intensivt sysselsatta med att både
söka klara den akuta krisen och att lösa
problemen framöver.

Glädjande nog tycks alla vara överens
om att det finns ett behov av ökad utbildning.
Därmed är emellertid inte sagt
att man klarar krisen bara genom en
ökad utbildning. Saken har åtskilliga
aspekter, som jag inte här skall ta upp.
Lönefrågan spelar givetvis en roll i
detta sammanhang, men jag skall inte

ingå på denna fråga, eftersom den utgör
något som parterna har att förhandla
om. Jag vill emellertid understryka att
man i den akuta bristsituationen bör
mer än hittills söka åstadkomma deltidstjänster
speciellt för de gifta sjuksköterskor
som nu inte står i aktivt arbete.
Jag är inte övertygad om att i tid gjorts
vad som kunde göras i detta avseende
liksom inte heller att man i dag på allt
sätt söker stimulera dessa icke yrkesverksamma
sjuksköterskor att ta framför
allt deltidstjänster, t. ex. genom att
ordna det så att två sjuksköterskor kan
samsas om en tjänst och göra den uppdelning
av arbetstiden sinsemellan som
bäst passar dem själva.

Låt mig tillägga att arbetstidsförhållandena
säkerligen spelar en ganska väsentlig
roll, om vi framöver skall kunna
klara krisen på detta område, detta
inte minst med tanke på de gifta sjuksköterskor
som nu inte är i aktiv tjänst.
Det är klart att arbetstidsförhållandena
i allra högsta grad sammanhänger med
fördelningen av arbetsuppgifter mellan
olika personalgrupper — beträffande
den saken föreligger nu ett utredningsförslag
— men dessa förhållanden har
också samband med den arbetsrutin, om
jag får använda detta ord, som finns på
olika sjukhus. För min del tror jag att
man inte heller härvidlag har gjort vad
som kan göras. Jag har ett intryck av
att det fortfarande finns en del konservatism
som måste ge vika för nödvändiga
rationaliseringssträvanden. Självfallet
får inte sådana åtgärder på något
sätt innebära en försämrad vård för
patienterna.

Jag är övertygad om att man vid de
pågående undersökningarna skall komma
fram till ytterligare en del åtgärder
som kan underlätta personalrekryteringen.
Det är säkerligen en riktig tanke att
genom utbildning av speciell personal
avlasta sjuksköterskorna en del laboratorie-
och röntgenarbete liksom att befria
dem från en del skrivgöromål.

Slutligen vill jag framhålla att vid

Fredagen den 8 december 1961

Nr 34

Svar på interpellation och frågor ang. åtgärder mot sjuksköterskebristen

våra större sjukhus borde man försöka
åstadkomma en betydligt större differentiering
av patienterna efter deras
vårdbehov. Det borde finnas avdelningar
av olika typ, alltifrån intensivvårdavdelningar
med mycket stor tillgång
till kvalificerad personal ned till
avdelningar för observationsfall och dylikt,
där behovet av kvalificerad personal
är mycket ringa. Även åtgärder av
detta slag skulle i sin tur bidra till att
arbetskraftsproblemet blir lättare att
lösa.

Herr KELLGREN (s):

Herr talman! Genom de upprepade debatterna
i denna fråga har väl inrikesministern
vid det här laget serverats så
många goda råd och uppslag, att han
knappast är konfunderad över vad som
sägs och som för honom inte innebär
någonting nytt. Jag tror ändå det förtjänar
påpekas att i den allmänt mörka
bild, som bär målats upp, finns vissa
ljusa inslag.

Till dessa inslag hör att den Thapperska
utredningen äntligen — vågar
man väl säga — är färdig. Denna utredning
har bl. a. tänkt sig att sjuksköterskebristen
skulle delvis kunna elimineras
genom att undersköterskor och i
viss utsträckning även sjukvårdsbiträden
skulle överta en del av de uppgifter
som traditionellt ålegat sjuksköterskorna.
Man är nu i full gång med att
förbereda det praktiska genomförandet
av utredningens förslag, och jag finner
detta utomordentligt värdefullt. Väsentligt
för att komma till rätta med sjukhuskrisen
är nämligen att de olika personalkategorierna
— läkare, sjuksköterskor,
undersköterskor, sjukvårdsbiträden
— börjar samarbeta med varandra.
Kanske måste man räkna det till
de mera glädjande i dagens läge att något
av den sociala högfärd, om uttrycket
tillätes, som ofta varit förenad med
sjuksköterskeyrket har börjat vika till
förmån för uppfattningen av sjukvårdsarbetet
som en laguppgift som skall ut -

föras av personal ur samtliga kategorier,
varvid ingen kategori egentligen står
»högre» än någon annan. Det är den
samfällda insatsen som gör det möjligt
att lösa de föreliggande uppgifterna.

Kanske skulle man också kunna räkna
till de ljusare inslagen i dagens
bild att landstingsmännen har börjat få
ökad insikt om utredningsarbetets betydelse
och om vikten av att de själva inom
sina respektive områden kan bedöma
utbyggnadsbehovet och de faktiska resurser
man förfogar över. Jag tror nämligen
att ett av de viktigaste framstegen
skulle göras om Landstingsförbundet offrade
låt oss säga mellan en halv och en
miljon kronor för att skapa ett utredningsinstitut,
som kunde ta reda på vilka
avdelningar inom sjukvården som
fungerar bra och undersöka varför verksamheten
fungerar bra där men fungerar
illa på andra håll. Hittills har sjukvårdsfrågorna
ofta avgjorts av varje
landsting enskilt och många gånger har
en lösning som visat sig vara förmånlig
inom ett landstingsområde inte kommit
att prövas i angränsande landstingsområden.

En sak som försummats i denna debatt
är att påpeka att vi måste på ett helt annat
sätt än hittills ägna uppmärksamhet
åt den öppna hälso- och sjukvården.
Det är där man skall göra de verkligt
stora insatserna för framtiden om man
vill avlasta den slutna sjukvården. Jag
kan glädja med att nämna att det för
1962 planeras en utbyggnad av hemsamaritverksamheten
i stor skala. Redan

1 vår skall utbildning kunna komma i
gång av hemsamariter till ett antal av

2 500 till 3 000. Utbyggnaden skall fullföljas
under hösten så att man under
1962 kanhända hinner utbilda en kader
på 5 000—6 000 hemsamariter som
kan ge speciellt åldringsvården en behövlig
avlastning. Man måste nog pröva
sig fram med snabba initiativ. Vi måste
också kräva av kommunerna att de själva
gör större ansträngningar för att skapa
lämpliga anställningsformer och även

Nr 34

Fredagen den 8 december 1961

Svar på interpellation och frågor ang. åtgärder mot sjuksköterskebristen

betalar denna personal bättre. I dagens
läge är detta nog den snabbaste vägen
att avlasta den slutna sjukvården.

Jag vill till sist göra ett litet påpekande
av dyster natur. Inom arbetsmarknadsstyrelsens
prognosavdelning sammanställes
för närvarande en prognos
som gäller det framtida behovet av sjuksköterskor.
Den prognosen är inte färdig
än, men den pekar i varje fall i den
riktningen att tidigare gjorda beräkningar
beträffande behovet av utbildade
sjuksköterskor är för snävt tilltagna. Det
visar sig nämligen att sådana faktorer
som ökad äktenskapsbildning och
minskad yrkesfrekvens framkallar ännu
större behov av utbildning av sjuksköterskor.
Kanhända de antaganden
som man i dag lägger till grund för utbildningsplaneringen
måste korrigeras
nu snarast. Ingenting får sålunda försummas
för att snabbast möjligt öka
kapaciteten hos denna utbildning. Så
länge man har flera kvalificerade sökande
till sjuksköterskeskolorna än som
kan bli antagna, så länge finns det positiva
åtgärder att vidtaga för att relativt
snart komma till rätta med bristen.

Herr BRACONIER (h):

Herr talman! Det är anmärkningsvärt
att interpellationssvaret inte delats
ut i förväg när det gäller en så central
och betydelsefull fråga som denna.

Det har många gånger förvånat mig
att interpellationsdebatterna skall nedklassas
i jämförelse med debatterna
över utskottsutlåtandena, som ju ofta
gäller mindre viktiga frågor. I den fråga
vi nu behandlar finns det stor sakkunskap
i riksdagen hos landstingsmän
med mångårig erfarenhet. Vi borde inte
behöva sitta här och lyssna spänt till
varje ord från statsrådsbänken, i synnerhet
inte när det lämnas sifferredovisningar.
(Nu har vi dessutom av herr
Kellgren fått veta att läget är ännu värre
än vad som framgick av inrikesministerns
svar.)

Här uppstod vidare en debatt mellan
inrikesministern och herr Ohlin, huruvida
interpellanterna fått del av allt
material. Jag vill rent konstitutionellt
uttrycka den förhoppningen att alla
dessa handlingar är diarieförda. Jag
vill erinra om JO:s påpekande i detta
avseende. Konstitutionsutskottet har
visserligen rätt att pröva dylika ting,
men om handlingarna inte är diarieförda,
hur skall man då över huvud taget
veta vad som skett?

Jag vill till slut säga att detta uppenbarligen
är ett område där ett prognosinstitut
skulle vara av mycket stor betydelse.
Riksdagen behöver tydligen ideligen
få redovisning av fakta, varigenom
debatterna kanske skulle kunna bli kortare.
Det finns ingen anledning till att
inte riksdagsledamöterna överlag i förväg
skall få del av interpellationssvaren
när det gäller sådana stora och centrala
frågor.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Jag begärde ordet närmast
med anledning av herr Ohlins anklagelser
mot inrikesministern. Jag har
haft möjlighet att följa utvecklingen
inom hälso- och sjukvården på nära håll
i en styrelse för hälso- och sjukvård
inom ett län, och jag måste säga att vi
har väl aldrig upplevt en sådan aktivitet
och ett sådant varmt intresse för
hälso- och sjukvård som för närvarande.
Det skulle vara oriktigt att ge allmänheten
den uppfattningen att den
nuvarande inrikesministern och hans
medhjälpare skulle vara syndarna i
detta fall. Jag vill till herr Ohlin säga
att det är andra som har syndat. Det har
förekommit underlåtenhetssynder under
en lång följd av år, men dem har
den nuvarande inrikesministern inte
någon del i.

Från huvudmännens sida har vi anledning
att tacka för detta intresse, och
vi hoppas att det intresset skall finnas
kvar även framöver.

Fredagen den 8 december 1961

Nr 34

Svar på interpellation och frågor ang. åtgärder mot sjuksköterskebristen

Yi skall komma ihåg att det varit en
expansiv utveckling inom hälso- och
sjukvården, även när det gäller människornas
möjligheter att kunna utnyttja
den. Kärnfrågan här är dock ekonomien.
Vi har under senare år haft ett
skattetänkande, som ur olika synpunkter
helt enkelt varit brottsligt. Vem som
stimulerat detta behöver jag inte gå in
på! Men när det i landsting, kommuner
och här i riksdagen gällt att skaffa tillräckliga
ekonomiska resurser för att
driva en aktiv politik på detta område,
har vissa politiska partier alltid försökt
pruta.

Vi får i vårt land se den ena bensinmacken
efter den andra växa upp, stora
flotta anläggningar, där personalen icke
kan fullt utnyttjas. Jag skulle vilja fråga
herr Ohlin, om han nu vill medverka
till att vi nästa vecka från dessa bensinbolag
tar ut tillräckligt med pengar för
att kunna bromsa upp deras oerhörda
investeringar. Jag förutsätter att herr
Ohlin i nästa veckas debatt kommer att
förorda höjd bensinskatt och vilja medverka
till att den femöring som man
föreslår i höjd bensinskatt inte tas ut
av bensinköparna utan att den får betalas
av bensinbolagen. Jag tackar herr
Ohlin på förhand för det stöd han vid
det tillfället kommer att ge hälso- och
sjukvården. Kommunikationsministern
vill ha pengar till vägar, men eftersom
trafikolyckorna till stor del förorsakar
de svårigheter vi har på sjukhusen, så
kommer även dessa in i detta sammanhang.

Vi har en expansiv utveckling. Man
har angivit flera orsaker till de svårigheter
vi här diskuterar. Det är riktigt
att läkare och sjuksköterskor har motsatt
sig en i tid insatt utbyggnad av utbildningsmöjligheterna,
därför att man
väntat, att vid den och den tidpunkten
det och det skulle inträffa. Men vi vet
hur det har gått. Vi har brist på läkare
och sjuksköterskor, vi har brist på sjukhus
inom distriktsvården, och inte
minst är möjligheterna att ordna eu

lämplig hemsjukvård bristfällig, ehuru
vi nu håller på att bygga ut hela denna
vårdgren.

Nu sägs det att vi skall ha ytterligare
utredningar. Jag har emellertid den
uppfattningen, att vi nu inte behöver
fler utredningar, utan riksdagen måste
ställa mera pengar till inrikesministerns
förfogande om han skall kunna tillgodose
de önskemål som finns. Herr Ohlin
säger vidare att han på förhand skulle
vilja ta del av materialet. Jag undrar
om man inte i så fall skulle komma bort
från de principer som gäller för interpellationsdebatterna
och frågeinstitutet;
att dela ut materialet i förväg vore
väl att gå litet för långt, ty då skulle
man ju inte behöva ha detta värdefulla
institut kvar. Om herr Ohlin menar att
partiledarna skulle få ännu fler förmåner
än vad de har, då skulle jag i allra
högsta grad protestera.

När det nu visats så stort intresse för
dessa frågor på olika håll i riksdagen,
så borde vi väl — trots att vi i nästa
vecka tar bort en del om skatterna, beklagligtvis!
— kunna anslå tillräckligt
med medel för att lösa denna fråga.

Visst vet vi som är huvudmän och sitter
i sjukhusdirektioner, att det dör
människor i brist på vård. Men innan
man aktualiserar denna fråga är det angeläget
att politikerna förstår att vi
måste ha möjlighet att ge hjälp, så att vi
inte skapar förhoppningar som vi inte
kan infria.

Jag vill också säga några ord till dem
som menar att den slutna vården skulle
kunna liksom stoppas upp till förmån
för hemsjukvård in. in. Vi har nyss hört
talet om hur svårt det är att få gifta
sjuksköterskor att vara kvar i sjukvården.
Men vi skall komma ihåg att i arbetslivet
över huvud taget är numera
den gifta kvinnan engagerad, och det
gör att hemmen inte på samma sätt som
förr kan utföra denna vård. Ilur god
hemsjukvården än är måste vi betona
att det är angeläget för oss att få sjuka
människor tillbaka i produktionen så

Nr 34

Fredagen den 8 december 1961

Svar på fråga ang. olägenheter av anhopning av avfallsbark

snabbt som möjligt, och även om dagskostnaderna
är stora inom den slutna
vården har jag nog det intrycket, att det
är den vården som kommer att bli framtidens.

Låt mig också säga något till dem som
talar om att bredare folklager nu tack
vare sjukkassan får möjlighet att söka
sjukvård. Förr dolde vi behovet av sjukvård
genom att många människor inte
hade möjlighet att söka den. Nu har vi
inom detta område utfört en demokratisk
gärning så att alla oavsett ekonomi
har möjlighet att söka vård. Fattigdomen
dolde problemen förut, och att vi
nu har fått dem frammanade i blixtljus
skall vi hälsa med tillfredsställelse.

Det är också självklart att staten,
landsting och kommuner måste tänka
om i fråga om arbetskraftens betalning
m. m. för att kunna konkurrera med
andra om arbetskraften. Här möter vi
kärnpunkten: Är de olika instanserna
beredda att ge de pengar som skall skapa
möjlighet att lösa detta problem? Om
de är det, är jag den förste att hälsa
det med tillfredsställelse.

tighet har hon presterat mer än nog av.
Det är ju på det sättet att bensinångor
som går upp i luften inte ger någon
prestation. Jag har ett intryck av att
både herr Ohlin och den föregående talaren
har givit alltför mycket bensinångor
men glömmer bort att vi skall
kunna prestera något. Vi som verkligen
har problemet inpå oss, vi som är huvudmän
för hälso- och sjukvård, ser
som det centrala att vi kan prestera
något.

Att jag nämnde bensin är väl ganska
naturligt, eftersom vi dagligdags — jag
är själv bilägare -— kan se hur bensinmackar
växer upp utan att vi har något
behov av dem. Men se efter, fru Nettelbrandt,
hur många av Era partivänner
som är lika aktiva när det gäller att
bygga t. ex. sjukhus!

Jag skall inte ta någon se^ltur denna
vecka, men jag har ett utdrag ur protokollet
från förra veckans debatt om
regalskeppet Wasa, och jag vet att fru
Nettelbrandt då seglade på ett visst sätt.

Härmed var överläggningen slutad.

Fru NETTELBRANDT (fp):

Herr talman! Herr Lundberg har här
i slutet av debatten ställt en rad frågor
till den nu icke närvarande herr Ohlin.
Jag är angelägen att protokollet inte
skall sluta med att han skulle ha blivit
herr Lundberg svaret skyldig.

Jag skall inte svara på de frågor som
inte är ställda till mig, men jag vill
fråga herr Lundberg var det finns skrivet
eller över huvud taget sagt att de
bestämda inkomsterna i budgeten skall
gå till vissa bestämda utgifter. Det är
väl månne inte det flyktiga ämnet bensin
som förlett herr Lundberg till den
flyktighet i tankegången som här spårar
ett samband mellan bensinskatterna
och sjukvårdsproblemet?

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Låt mig bara till den
ärade föregående talaren säga, att flyk -

§ 6

Svar på fråga ang. olägenheter av anhopning
av avfallsbark

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST, som yttrade: Herr

talman! Herr Magnusson i Jönköping
har frågat mig om statsmakterna
uppmärksammat de risker ur naturvårds-,
grundvattens- och skadeinsektssynpunkt,
som är förenade med de från
den nyare skogsavverkningsteltniken
härrörande stora anhopningarna av avfallsbark.

Ur naturvårdssynpunkt torde maskinbarkningen
ännu ej ha medfört några
nämnvärda olägenheter. Inom exempelvis
kronoskogarna transporteras barkhögarna
bort om de ligger på ur naturvårdssynpunkt
olämpliga platser. Nå -

Fredagen den 8 december 1961 Nr 34

Svar på fråga ang. olägenheter av anhopning av avfallsbark

gon inverkan på grundvattnet har mig
veterligen inte påvisats.

De av herr Magnusson i övrigt berörda
problemen studeras bl. a. av skogsforskningsinstitutet.
Där anser man sig
ha funnit att barkanhopningar inte inverkar
på förekomsten av andra skadeinsekter
än snytbaggen. Barkhögar efter
maskinbarkning sägs ej på långt när
erbjuda sådana betingelser för denna senare
insekt som högar efter handbarkning.
Även om dessa insekter i större
mängder skulle sprida sig från barkavfall
till närliggande ungskog föreligger
inte risker för någon mera omfattande
skadegörelse, eftersom skogsplantor i
regel vid distributionen är preparerade
med effektiva skyddsmedel. För närvarande
bedriver skogsforskningsinstitutet
bekämpningsförsök med kemiska medel.

Härmed, herr talman, anser jag mig
ha besvarat herr Magnussons fråga.

Vidare anförde:

Herr MAGNUSSON i Jönköping (ep):

Herr talman! Jag ber att till herr statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet
få uttala ett tack för svaret på
min fråga.

Jag är överens med herr statsrådet,
när han säger att maskinbarkningen
ännu inte har medfört några nämnvärda
olägenheter i form av anhopning av
bark vid barkningsstationerna. Men det
beror på i varje fall i mitt län att
maskinbarkningen är relativt ny. Och
det är därför som jag på detta tidiga
stadium har velat fästa uppmärksamheten
på frågan. Jag hade tänkt att staten
tillsammans med andra berörda parter
skulle i tid vidta lämpliga åtgärder, som
kan eliminera olägenheterna för framtiden.

Maskinbarkningen innebär en utomordentlig
arbetsrationalisering, som vi
hoppas mycket av i framtiden. Men man
måste se upp så att det inte på ett par,
Itc ställen i ett län uppstår områden, där
barken blir liggande och skapar olägen -

heter. I mitt hemlän har vi nyligen tillsatt
en barkkommitté, där även representanter
för skogsvårdsstyrelsen, bruken,
sågverksägarna och skogsägarföreningarna
är med. Där försöker man
hitta på ett sätt att få bort barken på
ett mindre kostnadskrävande sätt än det
som anges i statsrådets svar. En sådan
bortforsling som statsrådet talar om är
ju förbunden med vissa kostnader, som
tar bort en del av den vinst man får
genom rationaliseringen med maskinbarkning.

Barken har ett ganska högt bränslevärde.
Det påstås att när våra massaindustrier
är fullt utbyggda, så kommer
barken från dem att ha ett sammanlagt
bränslevärde som svarar mot cirka
600 000 kubikmeter olja eller i pengar
räknat 80 miljoner kronor — och det
är ju inga småsummor!

Danmark är i motsats till Sverige inte
något skogland, men där har man faktiskt
kommit längre än vi på detta område.
I Sydjylland har man sålunda anlagt
ett fjärrvärmeverk, där man tillvaratar
sågavfall och bark till uppvärmning
av bostäder som inte kostar mer
än två tredjedelar av kostnader för olja.
I anslutning till den tidigare debatten
i dag om bränslekostnaderna vill jag
framhålla, att om vi på något sätt kunde
tillvarata avfallsbarken, så skulle
dels barken komma bort ur markerna
med transportkostnaderna till värmeverket
betalda, dels skulle vi samtidigt
kunna bringa ned bränslekostnaderna
för konsumenterna. Man skulle med andra
ord kunna slå två flugor i en smäll.

Även ur beredskapssynpunkt borde
ett fjärrvärmeverk vara av stor betydelse.
Det är denna sak som jag hade hoppats
att statsmakterna tillsammans med
andra berörda parter skulle undersöka
och sedan diskutera, huruvida inte samma
möjligheter därvidlag kan stå öppna
för oss som för danskarna. I dag är situationen
inte så farlig, men olägenheterna
blir större med åren. Därför är det
viktigt att ta itu med frågan redan nu.

Nr 34

Fredagen den 8 december 1961

Svar på interpellation ang. ytterligare medel till fiskerilånefonden

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Herr Magnusson i Jönköping
har frågat om statsmakterna har
uppmärksammat de vådor, som anhopningen
av avfallsbark kan föra med sig.
I sitt inlägg har han emellertid fört
över frågan på andra områden och anlagt
ekonomiska aspekter på problemet.

Som framgår av det svar jag lämnat
har vissa åtgärder redan vidtagits: barken
transporteras bort eller brännes i
kronoskogarna. Men det spörsmål som
herr Magnusson i Jönköping nu drar
upp får väl närmast företagen själva
försöka hitta de tekniska lösningarna på
och finna användningssätt som ger ekonomiskt
utbyte. Där har vi nog ingen
anledning räkna med att samhället skall
kunna ingripa.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 7

Svar på interpellation ang. ytterligare
medel till fiskerilånefonden

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST, som yttrade: Herr

talman! Med kammarens tillstånd
har herr Eriksson i Bäckmora
frågat mig dels om jag vill lämna en
redogörelse för den aktuella medelssituationen
i fiskerilånefonden, dels om
jag avser att genom anslagsäskande på
tilläggsstat medverka till att fiskerilånefonden
får för innevarande budgetår erforderliga
medel, dels om jag avser att
vid upprättande av förslag till riksstat
för nästkommande budgetår uppta en
kraftigt vidgad låneram för fiskerilånefonden
och äska härför erforderliga
medel.

Med anledning av den första frågan
får jag anföra följande.

Vid början av innevarande budgetår
förelåg å fiskerilånefonden en behållning
av i runt tal 700 000 kronor. Under

innevarande och nästa budgetår kan såsom
amortering å tidigare utlämnade
lån till fonden beräknas inflyta sammanlagt
omkring 6 700 000 kronor. Tillsammans
med det för innevarande budgetår
anvisade investeringsanslaget om
850 000 kronor utgör den sammanlagda
medelstillgången budgetåren 1961/62 och
1962/63 omkring 8 250 000 kronor.

Av de till fiskeristyrelsen från hushållningssällskapen
inkomna ansökningarna
om fiskerilån framgår, att lånebehovet
under innevarande budgetår är
något mindre än under förra budgetåret
eller 14 980 000 kronor i år mot
15 080 000 kronor förra året. I år föreligger
en markant minskning av ansökningarna
från västkusten, samtidigt som
emellertid låneansökningarna fortsatt
att öka från syd- och ostkusten.

Vad därefter gäller frågorna om ramen
för utlåning från fiskerilånefonden
och om det härför erforderliga medelsbehovet
under såväl innevarande som
nästa budgetår får jag meddela, att dessa
spörsmål för närvarande är föremål
för prövning inom jordbruksdepartementet
i samband med behandlingen av
anslagsäskandena för nämnda budgetår.

Med det anförda anser jag mig ha besvarat
herr Erikssons interpellation.

Vidare anförde:

Herr ERIKSSON i Bäckmora (ep):

Herr talman! Jag ber att få framföra
mitt tack till jordbruksministern för
det svar som han nu har lämnat på min
interpellation. Av svaret noterar jag
med viss tillfredsställelse, att de frågor
jag ställt om medelsbehovet i fiskerilånefonden
är föremål för prövning
inom jordbruksdepartementet.

Med hänsyn till den aktuella medelssituationen
hade det väl varit önskvärt
att jordbruksministern i dag kunnat ge
något klarare besked om framför allt
möjligheten till tilläggsanslag för innevarande
år.

Jordbruksministern konstaterar själv

Fredagen den 8 december 1961

Nr 34

Svar på interpellation ang. ytterligare medel till fiskerilånefonden

att låneansökningarna på syd- och ostkusten
fortsätter att öka. Det är mot
bakgrunden av detta förhållande som
jag också har ställt min interpellation.
Inom Gävleborgs läns hushållningssällskap
— som jag bäst känner till — är
situationen för dagen den, att endast en
fjärdedel av antalet sökande kan erhålla
några lån. Pengarna räcker inte
längre än så.

Denna ökade efterfrågan på lån ur
fonden, som nu gör sig gällande inom
yrkesfisket på hälsingekusten och ostkusten
i dess helhet sammanhänger till
stor del med den tvingande nödvändigheten
av övergång till trålfiske. De försök
som gjorts med trålfiske, bl. a. på
hälsingekusten, har gett goda resultat.
Fångstmöjligheterna har väsentligt förbättrats,
vilket är glädjande och en förutsättning
för att yrkesfisket skall kunna
bestå i framtiden. Utvecklingen på
detta område torde därför tvinga fram
en mera allmän övergång till trålfisket,
som visat sig ha stora förutsättningar
och dessutom bidrar till att förlänga
fiskesäsongen åtskilliga månader.

Fn sådan övergång ställer dock stora
krav på investeringar i större och bättre
båtar samt redskap. Så viktig som
fiskerinäringen är bör den också på
allt sätt stödjas och uppmuntras. Fn
väg att göra detta går via fiskerilånefonden.
Men fondens medelsresurser är
helt otillräckliga. Det aktuella lånebehovet
tycks för dagen vara cirka 15
miljoner kronor. Endast hälften av detta
belopp synes stå till förfogande för
innevarande och nästa budgetår enligt
jordbruksministerns upplysningar, och
då är i detta belopp på cirka 8 miljoner
kronor även beräknade amorteringar
på tidigare utlämnade lån inräknade.

Det belopp som sedan behövs för att
fylla det aktuella lånebehovet är enligt
min mening inte av den storleksordningen
att det på något sätt äventyrar
landets finanser, om det beviljas i sin
helhet. Med hänsyn till fiskerinäringens
framtid tror jag det är nödvändigt att

statsmakterna ställer erforderliga medel
till förfogande som hjälp till fiskets
upprustning. I det sammanhanget vill
jag också hänvisa till jordbruksutskottets
och riksdagens beslut i våras med
anledning av väckta motioner om ökad
medelstilldelning till fiskerilånefonden.
Med det budgetöverskott som finansministern
fått och får torde det väl heller
inte föreligga något underskott i
statskassan som skulle omöjliggöra att
de få miljoner det här är fråga om kunde
ställas till förfogande. Vi får ju inte
heller glömma den omständigheten, att
alla de pengar som staten genom fiskerilånefonden
ställer till fiskets förfogande
får staten tillbaka -— vartenda
öre, t. o. m. med ränta.

Jag skulle därför vilja vädja till jordbruksministern
att han, när han nu är
i färd med att pröva dessa anslagsfrågor,
tar med i bilden den helt nya situation
som fisket åtminstone efter ostkusten
står inför — den omläggning av
fiskemetoden som trålfisket innebär och
som kräver väsentligt dyrare redskap
än tidigare. För att kunna tillmötesgå
detta behov måste vi få en kraftigt vidgad
låneram för fiskerilånefonden, och
för att kunna möta det dagsaktuella behovet
måste fonden få ett kraftigt tillskott
på tilläggsstat. Mina frågor i interpellationen
låter jag således gå tillbaka
till jordbruksministern, och jag hoppas
självfallet på ett positivt tillmötesgående
från jordbruksministerns sida.

Herr STAXÄNG (h):

Herr talman! Det är ett uttalande i
statsrådets svar som tarvar någon förklaring.

Statsrådet sade att det i år föreligger
en markant minskning av låneansökningarna
från västkusten. Detta är riktigt,
men jag anser mig böra meddela
att antalet låneansökningar 1960 var
mycket högt jämfört med de närmast
föregående årens, och även de begärda
lånebeloppen var mycket höga. Åren
före 1960 hade det rört sig om 60 an -

Nr 34

Fredagen den 8 december 1961

Svar på interpellation ang. ytterligare medel till fiskerilånefonden

sökningar per år med ett lånebelopp
ungefärligen motsvarande årets. För
1960 däremot var antalet låneansökningar
114, och antalet har nu nedgått
till 80. År 1960 betecknar alltså en topp
såväl i fråga om antalet ansökningar
som i fråga om lånebehovet.

Då jag är med och fördelar dessa lån
i landstinget bör jag kanske säga några
ord även om den rådande situationen.

De 80 låneansökningar vi för närvarande
har representerar ett lånebehov
av omkring 8 337 000 kronor. Vi räknar
om detta efter vissa regler och får då
fram en summa på omkring 4 975 000.
Vi har emellertid endast erhållit ett belopp
på 1 996 000 kronor.

När vi skulle fördela dessa pengar
för de nyanskaffade båtarna — jag
nämner detta endast som ett exempel
— vilka ju går på 500 000—600 000 kronor,
kunde vi endast lämna lån på omkring
52 200 kronor. Jämfört med föregående
års belopp framstår denna summa
såsom ganska ofördelaktig, ty 1960
kunde vi för nyanskaffning av liknande
båtar lämna cirka 80 900 kronor. Att
vi kunde lämna ett så pass stort belopp
berodde på att vi erhållit pengar via
tilläggsstat. Jag skall nu inte gå in på
saken i annan mån än att jag hemställer
till statsrådet att vi även detta år
skall ges möjlighet att få ett belopp via
tilläggsstat, ty därigenom skulle vi kunna
lämna ungefär samma lånebelopp
som förra året.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Herr Eriksson i Bäckmora
upprepade sina frågor om hur det
skall förfaras med tilläggslån och vad
det kan tänkas bli för uppräkning nästa
år. Jag är inte beredd att ge något
svar härpå.

Nu har både herr Eriksson och herr
Staxäng framhållit hur angeläget det är
att det anvisas medel till ifrågavarande
ändamål. Om ett större antal av kammarens
ledamöter hade varit här i dag,

skulle uppenbarligen många av dem
kunnat stå upp och vittna om angelägna
medelsbehov, var och en på sitt område.
Just nu håller man i kanslihuset
på att pröva alla dessa önskemål och
väga dem mot varandra. Därför är det
faktiskt omöjligt för mig att i denna
stund säga något om hur det slutliga
resultatet kommer att se ut för fiskerilånen.
Jag är alltså inte i stånd att nu
ge något svar på de frågor som ställts.

Herr STIERNSTEDT (h):

Herr talman! Jag kan i allt väsentligt
instämma i vad herr Eriksson i Bäckmora
säger om lånebehovet för just ostkustens
fiskare. Jag begärde ordet för
att säga, att vi inom hushållningssällskapet
i Stockholms län med dess långa
kust har mycket stora bekymmer för
hur vi skall kunna hjälpa dem av våra
fiskare som behöver köpa större fiskebåtar.
Nu hörde jag av statsrådet i hans
senaste inlägg, att man i kanslihuset är
sysselsatt med denna fråga. Då vill jag
bara skicka med en hälsning från mellersta
delen av ostkusten, att vi har stora
behov av lånemedel. Vi hoppas att
våra förhoppningar kan infrias och att
vi får möjlighet att hjälpa fiskarna, så
att inte hela skärgården blir avfolkad
— den är tyvärr på god väg att bli det.
Men kan fiskemetoderna bli rationella,
blir också utsikterna större att få behålla
de fiskare som nu finns där.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 8

Till bordläggning anmäldes
utrikesutskottets utlåtande nr 10, över
väckta motioner i anledning av sprängningen
av den ryska superatombomben;

konstitutionsutskottets memorial nr
19, angående uppskov med behandlingen
av vissa ärenden;
statsutskottets utlåtanden:
nr 180, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående medelsanvisning

Fredagen den 8 december 1961

Nr 34

för iståndsättande av Sydostbrottens fyranläggning
jämte i ämnet väckt motion,
nr 181, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ökning av det
högsta belopp intill vilket staten må
åtaga sig betalningsansvar i form av
statsgaranti för exportkredit,

nr 182, i anledning av väckta motioner
om utredning rörande en mera ändamålsenlig
försvarsorganisation med
successiv minskning av försvarskostnaderna,

nr 183, i anledning av väckta motioner
angående utbildningen av samhällsplanerare,

nr 184, i anledning av väckta motioner
om inrättande av ett internationellt
engelskspråkigt universitet för samhällsvetenskapliga
studier,

nr 185, i anledning av väckta motioner
om åtgärder för att fylla behovet
av gymnastiksalar vid skolorna,

nr 186, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående hälsovård och öppen
sjukvård i landstingsområdena
m. m. jämte i ämnet väckta motioner,
nr 187, i anledning av väckt motion
om anordnande av hälsoundersökningar,
m. m.,

nr 188, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående avtal med Örebro
läns landsting om driften av Mellringe
sjukhus i Örebro jämte i ämnet väckt
motion,

nr 189, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående befrielse för städer
och stadsliknande samhällen, där
kronan är väghållare, att inbetala vissa
ersättningar för gatumark, och

nr 190, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående ändrad organisation
av postbanken;

bevillningsutskottets betänkanden:
nr 74, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om brännoljeskatt, m. m., jämte i ämnet
väckta motioner, och

nr 79, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. in., såvitt pro4
— Andra kammarens protokoll 1961. Nr

positionen hänvisats till bevillningsutskottet,
jämte i ämnet väckta motioner;

bankoutskottets utlåtanden och memorial: nr

33, i anledning av riksdagens revisorers
framställning angående ändring
av instruktionen för riksdagens revisorer,

nr 34, angående uppskov med behandlingen
av vissa till bankoutskottet hänvisade
motioner, och

nr 35, i anledning av framställning
från fullmäktige i riksgäldskontoret angående
lönesättningen m. m. för viss personal
vid riksdagens ekonomibyrå;
andra lagutskottets utlåtanden:
nr 59, i anledning av väckta motioner
angående bidrag från de allmänna sjukkassorna
till undersökningar för hälsokontroll,

nr 71, i anledning av väckta motioner
angående bemyndigande för Kungl.
Maj :t att i vissa fall utfärda förbud för
svenska rederier att utlämna dokument
till utländska myndigheter,

nr 72, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändring i kommunalskattelagen den
28 september 1928 (nr 370), m. m., dels
ock i ämnet väckta motioner, såvitt propositionen
och motionerna hänvisats till
lagutskott,

nr 73, i anledning av dels Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 1 § lagen den 26 juli 1947
(nr 529) om allmänna barnbidrag, dels
ock i ämnet väckta motioner, samt

nr 74, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om undanförsel
och förstöring, m. m.; ävensom jordbruksutskottets

utlåtande nr 42, i
anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående anvisande av medel till jordfonden
å tilläggsstat I till riksstaten för
budgetåret 1961/62, m. m.

§ 9

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

Nr 34

Tisdagen den 12 december 1961

nr 384, i anledning av väckta motioner
om åtgärder till främjande av rekryteringen
av läroverkslärare i Norrland; nr

385, i anledning av väckta motioner
angående fördelningen av statsanslagen
till forskningsbiblioteken; och
nr 386, i anledning av väckta motioner
om byggande av en mellanriksväg
från Sädvaluspe i Sverige till Graddis i
Norge.

Vidare anmäldes och godkändes andra
lagutskottets förslag till riksdagens
skrivelser till Konungen:

nr 390, i anledning av väckta motioner
om ändring av vissa stadganden i
vägtrafikförordningen, m. m.; och

nr 391, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 2 § lagen den 26 februari
1960 (nr 22) om statlig krigsförsäkring
m. m.

§ 10

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 15.59.

In fidem

Sune K. Johansson

Tisdagen den 12 december

Kl. 11.00

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes till en början av herr andre
vice talmannen.

§ 1

Justerades protokollen för den 5 och
den 6 innevarande december.

§ 2

Herr andre vice talmannen meddelade,
att herr Hammarberg, som vid kammarens
sammanträde den 21 nästlidne
november med läkarintyg styrkt sig tills
vidare vara hindrad att deltaga i riksdagsgöromålen,
denna dag åter intagit
sin plats i kammaren.

§ 3

Herr ANDRE VICE TALMANNEN
yttrade:

Beträffande vissa av de ärenden —
bl. a. frågan om verksamheten vid Svenska
skifferoljeaktiebolagets anläggningar
i Kvarntorp -— som i dag kommer att

bordläggas första gången, har vederbörande
utskott hemställt att de måtte företagas
till avgörande efter allenast en
bordläggning. Med den ordning, som
tillämpas för föredragningslistans uppställning,
kommer sålunda dessa ärenden
att behandlas vid början av morgondagens
sammanträde.

§ 4

Svar på interpellation ang. de mindre
och medelstora företagens lånemöjligheter Ordet

lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! I en interpellation har
herr Hedlund frågat, om jag är beredd
att skyndsamt införskaffa erforderliga
uppgifter för att bedöma lånemöjligheterna
för de mindre och medelstora företagen
samt om jag vidare är beredd
att skyndsamt vidtaga de åtgärder, var -

Tisdagen den 12 december 1961 Nr 34

Svar på interpellation ang. de mindre och medelstora företagens lånemöjligheter

till en sådan undersökning rimligen kan
ge anledning. Jag vill svara följande.

I interpellationen hänvisas till det
statliga kreditstöd som i olika former
numera utgår till mindre och medelstora
företag. Trots den ökade omfattning
som detta stöd erhållit under senare
år, kan frågan om de mindre företagens
kreditförsörjning ännu icke anses
ha fått en helt tillfredsställande lösning.
Såsom interpellanten även framhåller
har i anledning härav utredningar
tillsatts i syfte att få dessa kreditbehov
tillgodosedda på ett bättre sätt.
Interpellanten förutsätter att det kommer
att dröja avsevärd tid innan detta
utredningsarbete, framför allt 1960 års
företagskreditutredning, kommer att resultera
i konkreta åtgärder. I anledning
härav får jag meddela, att jag av utredningen
inhämtat att dess betänkande
har justerats och torde komma att överlämnas
inom någon vecka. Jag räknar
med att efter sedvanlig remissbehandling
till nästa års riksdag kunna framlägga
de förslag i ärendet som utredningens
betänkande och de däröver avgivna
remissutlåtandena kan göra påkallade.

Med det anförda torde, herr talman,
interpellationen få anses vara besvarad.

Vidare anförde:

Herr HEDLUND (ep):

Herr talman! Jag tackar för svaret.
Det är uppenbart att något ändå kommer
att ske till förmån för de mindre
och medelstora företagarnas kreditmöjligheter
under 1962. Om vad som kommer
att vidtas är tillfredsställande eller
inte är det naturligtvis omöjligt att nu
förutse. Det beror på vad som kommer
att ske. Sannolikt kommer det att
framläggas ett förslag om att de mindre
företagen skall få tillträde till obligationslånemarknaden,
och detta är mycket
tacknämligt.

Det är en åtgärd som vi i centerpartiet
under många år har arbetat för att

få till stånd. Enligt direktiven för den
utredning som sysslar med dessa frågor
skulle det vara en huvuduppgift för
utredningen just att försöka åstadkomma
ett förslag på denna punkt, vilket
gör att jag tror man kan vara tämligen
optimistisk i detta avseende. Svaret är
emellertid tämligen allmänt hållet, och
detta är naturligt. I dag kan man inte
säga så mycket mer på denna punkt, och
jag hyser den förhoppningen att finansministern
kommer att visa denna fråga
tillbörligt intresse.

Det finns dock ett men. Det beror
också på när detta förslag kommer att
träda i kraft. Detta är ganska svårt att
förutse nu. Om det skulle dröja så länge
som till den 1 juli nästa år, tycker jag
att det skulle behövas en del åtgärder
under mellantiden. Det är svårt för dem
som nu behöver pengar att få någon
kredit, även om de har guldkantade säkerheter
i form av statsgarantier.

Jag har här ett brev till Västernorrlands
företagarförening — en företagarförening
som jag har särskild anledning
att följa, eftersom den verkar i ett län,
vars förhållanden jag någorlunda väl
känner till. Handelsbanken skriver:
»Med anledning av Eder skrivelse av
den 25 ds med förfrågan ang. lånemöjligheterna
hos oss för ett antal företag,
få vi härmed meddela att vi för dagen
tyvärr ej ha möjlighet tillgodose de
gjorda framställningarna om kredit.»
Skandinaviska Banken skrev litet senare:
»Åberopande Edert brev av 25
pto får vi härmed meddela, att vi i dagens
läge ej anser oss kunna bevilja några
krediter till i ovanstående brev omnämnda
lånesökande.» Sundsvallsbanken
skrev följande: »Till svar å Eder
skrivelse av den 25 ds få vi härmed
meddela att vi f. n. icke ha möjlighet att
ta definitiv ställning till däri omförmälda
låneansökningar.»

Detta gäller som jag sade krediter
med mycket goda säkerheter i form av
statlig garanti. Det går alltså inte att få
låna ens mot cn sådan säkerhet. Inte

52 Nr 34 Tisdagen den 12 december 1961

Svar på interpellation ang. de mindre och medelstora företagens lånemöjligheter

heller bär företagarföreningar i dessa
län för närvarande pengar tillgängliga
för egen utlåning. Vad detta betyder för
dem som vill låna pengar är uppenbart
för envar. Läget förorsakar stora bekymmer,
och det finns företagare som
säger att de måste lägga ned driften. Vi
skall då särskilt komma ihåg att det här
ofta är fråga om avfolkningslän. Vill
man påskynda avfolkningen är ett effektivt
medel att underlåta att ställa
krediter till förfogande.

De brev som jag nämnde kom från
banker, vilka ju är privata inrättningar.
Det sägs ofta att stora kunder får gå
före, inte minst därför att de i stort sett
har bättre säkerheter. Det är inte uteslutet
att det förhåller sig så. Men oavsett
om så är fallet vet man att både
obligationsmarknaden och aktiemarknaden
ligger utanför den mindre företagsamhetens
möjligheter. Det måste
därför vara angeläget att det allmänna
ser till att svårigheterna i sådana situationer
som avspeglar sig i de brev jag
nyss läst upp mildras. Därför skulle jag
vilja hemställa att finansministern ■—•
för den händelse att det kan dröja innan
detta i och för sig vällovliga förslag,
baserat på det betänkande som
skall avlämnas om någon vecka, avsätter
praktiskt resultat — försöker att
mildra törnarna för de mindre företagarna.
Jag vill rikta en vädjan i denna
riktning till finansministern, och jag
hoppas den inte skall behöva göras förgäves,
särskilt som jag tror att finansministern
har en viss förståelse för den
mindre företagsamhetens speciella svårigheter.

Herr CARLSSON i Stockholm (fp):

Herr talman! Att hantverk, småindustri
och handel, särskilt då detaljhandeln,
i dagens läge har behov av krediter
är vi alla överens om. Finansministern
har i sitt svar också ställt i utsikt vissa
förbättringar av dessa lånemöjligheter.

De mindre och medelstora företagen
måste ha möjlighet att planera sin verk -

samhet på längre sikt, och för denna
planering måste de kunna räkna med
en jämnt fungerande kreditmarknad, en
kreditmarknad som alltså inte alltför
mycket förrycks av kortfristiga ingrepp.
Det är just med anledning av den
saken som jag i anslutning till den fråga
som ställts och det svar som lämnats
vill säga några ord.

Det skulle vara önskvärt att småindustrien
och handeln fick möjligheter
att erhålla bundna lån, så att de på
längre sikt än vad nu många gånger är
fallet kunde planera sin verksamhet.
Här kommer ATP-fonderna in i bilden.
Hittills har endast cirka 20 procent av
de medel som influtit till ATP-fonderna
gått tillbaka till näringslivet i form av
lån. önskvärt vore enligt mitt sätt att
se att en betydligt större del av dessa
medel kom näringslivet till godo. Mot
detta kan invändas att man redan har
möjligheten till återlån i fonderna att
ta till. Det är emellertid en ringa del av
fondernas totala belopp som har gått
tillbaka den vägen, för närvarande endast
en tiondels procent. Det ringa intresset
torde bero på att återlånerätten
ännu inte gått in i det allmänna medvetandet
bland företagarna. Många av dem
kanske inte ens känner till möjligheten.

En annan väsentlig orsak är att återlånen,
i varje fall under de första åren,
är så små att de får ringa betydelse för
företagarnas kapitalförsörjning. Detta
gäller givetvis i första hand de mindre
företagen. När premierna höjs, kommer
återlånerättens betydelse att successivt
öka, och det är möjligt att återlånen då
blir mera attraktiva. Från vårt håll har
vi föreslagit att man skulle utreda huruvida
återlånerätten kunde ackumuleras,
så att en företagare skulle kunna slå
ihop sin återlånerätt under en tid av
upp till fem år och sedan utnyttja den
på en gång. En sådan ackumulationsrätt,
i framtiden kombinerad med ökade
premier, skulle innebära att företagen
kunde ta lån av den storleken att
de skulle vara av verklig betydelse för

Tisdagen den 12 december 1961 Nr 34

de mindre och medelstora företagens lånemöjligheter

Svar på interpellation ang.

finansieringen av exempelvis nya maskiner
och verkstadsbyggnader eller för
andra ändamål.

Mot tanken på denna ackumulationsrätt
reser man invändningen, att den
skulle innebära att fonderna skulle vara
tvungna att hålla en hög betalningsberedskap
för att kunna möta eventuella
krav på ackumulerad återlånerätt. I ett
läge då ingripanden på penningmarknaden
begränsar bankernas utlåningsmöjligheter
skulle företagarna i stor utsträckning
använda sig av sin återlånerätt,
och det skulle vara svårt för fonderna
att beräkna den därför nödvändiga
betalningsberedskapen. Därmed
skulle fonderna hindras i sin placeringspolitik.

Det finns mycket som talar för att
detta motargument är bärande, men
man skulle väl kunna motverka sådana
svårigheter genom att sammanbinda rätten
till ackumulation med en anmälningsplikt,
som skulle ge en förvarning
hos fonderna när ackumulerade lån
önskas av företagen. Det är lika angeläget,
att fonderna håller sig med viss
likviditet, som kan bidra till att möta sådana
här svårigheter, som att andra ■—•
både penningmarknaden och institut på
kapitalmarknaden — får göra så.

Det vore lämpligt, synes det mig, att
sammanbinda denna ökade återlånerätt
med ökat användande av förtroendekrediter
i bankerna. Som bekant medger
svensk banklag användandet av förtroendekredit
till företagarna. När det gäller
dessa krediter kan konstateras, att
de är mycket sällsynta inom det svenska
bankväsendet. Det beror väl till
viss del i våra dagar på de restriktioner,
som finns på penningmarknaden
och som gör att bankerna naturligtvis,
när de liar begränsade utlåningsmöjligheter,
tar de lån som är mest attraktiva,
dvs. de som kan prestera de bästa säkerheterna.
Man skulle också kunna
tänka sig, att återlånerätten kombinerades
med en ändring av bestämmelserna
om förlagsinteckningsinstitutet, så att

t. ex. handelns representanter skulle
kunna få lämna inteckningar mot säkerheter
i varulager. Det är också angeläget,
anser vi från hantverkets, handelns
och den mindre industriens sida, att förlagsinteckningsinstitutets
bestämmelser
moderniseras och anpassas efter vår
tids situation inom näringslivet. De bestämmelser
som finns tillkom i slutet
av förra århundradet. Detta instituts
bestämmelser är därför synnerligen
omoderna.

Jag tror emellertid, att fondernas utlåning
till de mindre företagen inte enbart
eller ens huvudsakligen skall ske
återlånevägen utan det är nödvändigt
att nya metoder skapas för att hantverket,
handeln och den mindre industrien
skall komma i åtnjutande av sin del av
samhällets växande resurser.

Jag nämnde i detta sammanhang också
handeln, som ju vanligtvis är förbisedd
och en näringsgren, som man sällan
räknar med när det gäller kapitalanskaffning.
Strukturförändringen inom
handeln t dag mot större enheter gör
emellertid att de mindre, självägande
detaljhandelsföretagen har mycket svårt
att leva vidare och anskaffa det kapital
som behövs för olika ändamål vid denna
strukturförändring. Dessa företag behöver
alltså hjälp med kapitalanskaffningen
för att klara sina problem. Här synes
det mig som om man skulle kunna tänka
sig instiftande av någon sorts nytt
institut, från vilket de mindre företagarna
— inte minst inom detaljhandeln
— kunde få låna pengar mot förtroendekredit.
Det är sällan som detaljhandelsföretagen
har några realsäkerheter att
lämna i form av inteckningar i fastigheter
etc. ATP-fonderna kunde då låna
ut pengar till detta institut, som i sin
tur hade utlåningen om hand till dessa
mindre företag, handelsföretag och
andra.

I det arbete som pågår med saneringen
av våra innerstadskärnor är det
hundratals småföretag, som blir av med
sina lokaler och sina företag. Dessa fö -

54 Nr 34 Tisdagen den 12 december 1961

Svar på interpellation ang. de mindre och

retagare måste, om företagen skall kunna
leva vidare, få tillgodosett just det
ökade kapitalbehov som uppstår för att
täcka alla de kostnader som blir vid
inflyttning i nybyggda fastigheter i respektive
områden. Samma är förhållandet
vid utbyggnaden av våra tätorter,
där det också i dag ställs mycket större
krav i kapitalhänseende än tidigare
på handeln liksom även på hantverket
och småindustrien för att dessa näringsgrenar
skall kunna leva vidare. Det
åtgår betydligt större kapital nu än förr
för att anskaffa inredningar och annan
erforderlig utrustning etc. Men även för
att lösa ett sådant problem som att i
dag över huvud taget få förhyra en lokal
i ett nybygge är det nödvändigt att
ha tillgång till kapital. Byggmästarna
och byggnadsföretagarna fordrar nämligen
i regel att den som hyr lokalen skall
satsa kapital för att hjälpa till med belåningen
av fastigheten.

Jag tror alltså att statsmakterna måste
hjälpa till med kapitalanskaffningen i
snabbare takt än hittills, om man vill
att de mindre företagen inom såväl hantverk,
handel som småindustri skall leva
vidare och utvecklas i takt med tidens
krav. Det är nödvändigt att samhällets
samlade resurser ställs till förfogande
för detta ändamål i betydligt större utsträckning
än vad som nu är fallet.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Jag måste bekänna att
jag är ganska tveksam om jag skall replikera
de båda föregående talarna, därför
att det kanske kan uppfattas som en invit
till en mera allmän ekonomisk debatt.
Vi har ju möjligheter att »tala av
oss» på den punkten under de närmaste
dagarna, föreställer jag mig. Men jag
tycker ändå att en reflexion kan vara på
sin plats.

Herr Hedlund säger att det är svårt
att nu låna ut pengar till dem, som behöver
sådana. Även herr Carlsson i Stockholm
uttalade önskvärdheten av att man

medelstora företagens lånemöjligheter

på ett eller annat sätt möjliggjorde för
den speciella småföretagsamheten att
lättare få låna pengar.

Problemet gäller naturligtvis vilka
tillgångar på kapital, som vi för närvarande
har. Och där kommer in hela frågan
om den konsumtion vi kostar på
oss och det sparande vi vill underkasta
oss. Man kanske kan våga hoppas, att
möjligheterna till att kunna ge låntagarna
en bättre tillgång på kapital skall
uppenbara sig på litet längre sikt, när
ATP-fonderna — som jag tror ger ett
nettotillskott på lånemarknaden — kommer
i funktion i större utsträckning än
vad de är i dag. Men för närvarande är
situationen den, att det inte bara är
inom småföretagsamheten utan inom
praktiskt taget alla områden, som man
liar en påtaglig känning av den knappa
kapitalmarknaden.

Då kan man fråga sig: Är kapitalmarknaden
för knapp för närvarande? Ser
man på sysselsättningen och på konjunkturen
i stora drag, präglas den fortfarande
av en mycket kraftig aktivitet.
Man kan spekulera över möjligheten till
en dämpning nästa år, men det blir bara
spekulationer; det är mycket som talar
för att den goda konjunkturen fortsätter.

Jag hörde till min förvåning klockan
8 i dag i dagsnyheterna, att de permitteringar
som man under den kommande
helgen räknar med att få göra inom
massaindustrien är mindre än de permitteringar
som massindustrien genomförde
under fjolårets helg, vilka representerade
den minsta permitteringsgraden
inom denna industri under hela
1950-talet. Detta rimmar rätt illa med de
allmänt dystra prognoser som har presenterats
för den industriens del.

I den mån man försöker fundera över
hur investeringslusten fortfarande uppehälles
inom svensk industri kommer
man snarast till den slutsatsen att den
oförändrat är optimistisk. I den mån vi
vill bygga bostäder vill vi också göra
det på en toppnivå, och det råder ingen

Tisdagen den 12 december 1961

Nr 34

Svar på interpellation ang. de mindre och medelstora företagens lånemöjligheter

tvekan om att våra kommuner är i en
situation i fråga om sin kapitalförsörjning,
som är ytterst besvärlig. Men allt
detta är företeelser som man ständigt
möter i en högkonjunktur, där våra ambitioner
att göra det och det sammantaget
alltid blir större än de reella möjligheterna
representerar. Det blir en
trängsel, trängsel på arbetsmarknaden
och trängsel på kapitalmarknaden, och
dessa båda viktiga element är kommunicerande
kärl. Släpper man på kapitalmarknaden,
så är det riktigt att göra det,
om man vet med sig att man har ökade
arbetskraftsresurser att sätta in. Så länge
man inte har garantier för detta, talar
det mesta för eu fortsatt försiktighet.

Men jag är medveten om att det finns
vissa avsnitt när det gäller småföretagens
kreditförsörjning som är värda att
uppmärksammas. Det gäller bl. a. den ur
affärsekonomiskt betraktelsesätt ogynnsamma
finansieringsform som småföretagen
i så stor utsträckning ännu
dras med när man på korta och dyra
växelkrediter är tvingad att hålla verksamheten
i gång. Vad de behöver är naturligtvis
en möjlighet till sanering av
sin kredit, och det kan man väl inte nå
på andra vägar än genom att skapa just
det kreditinstitut jag i interpellationssvaret
till herr Hedlund varslat om, ett
institut som får möjlighet att gå ut med
obligationslån såväl som alla andra institut
och därmed skapa möjlighet för småföretagen
att sanera sin kredit. Det är
väl ett av de viktigaste avsnitten just nu.

Till herr Hedlund vill jag vidare säga
att jag inte tror mig om att kunna utlova
någon verkställighet i fråga om det annonserade
nya kreditinstitutet före 1 juli
1962. Jag får in de sakkunnigas betänkande
om någon vecka. Remisstid, propositionsarbete
och beslut i riksdagen
ligger där emellan. Det är inte praktisk
politik att dessförinnan tala om att man
kan få ut någonting av de tänkta förslagen.
Under tiden där emellan är jag inte
— liksom inte heller för dagen — beredd
att skissera upp några speciella

förslag. Vi har de konventionella och
traditionella formerna, och det är bidragsgivningen
till våra småföretagsföreningar
och kreditgarantierna, som
sköts via kommerskollegium. I den mån
riksdagen har beviljat dessa belopp har
de hittills på det hela taget visat sig tillräckliga.
Jag skall inte ta upp någon
diskussion om huruvida prövningen är
för intensiv och för hård, men i varje
fall är den kassamässiga belastningen
icke sådan, att det finns några egentliga
skäl som talar för några aktuella
åtgärder.

Ja, det var ett par andra intressanta
reflexioner i herr Hedlunds inlägg, där
han redovisade de negativa svaren från
Svenska Handelsbanken, Skandinaviska
Banken och Sundsvallsbanken. Herr
Hedlund tar dem som ett uttryck för en
viss ovänlighet mot småföretagsamheten,
om jag fattade honom rätt. Herr
Hedlund gjorde gällande att det kanske
är de stora kunderna man i första hand
värnar om och att de mindre kunderna
får bli strykpojkar i församlingen. Ja,
detta öppnar naturligtvis vissa perspektiv,
om man med utgångspunkt från dessa
reflexioner skall dra den slutsatsen
att det vore önskvärt och erforderligt
med en hårdare dirigering av kreditrörelserna
på den inhemska kapitalmarknaden.
Jag vet inte, herr talman, om
det kanske är olämpligt att just i en interpellationsdebatt
ta upp dessa frågor,
men onekligen ger en sådan här sekundär
reflexion mig anledning att säga
detta. Herr Hedlund har ju möjlighet att
»inside» få kännedom just om dessa
frågor i en av de åberopade bankerna.

Tycker man att krediterna nu fördelas
på oriktigt sätt, är jag självfallet lyhörd
för förslag från herr Hedlund på
den punkten. Jag brukar inte vara så
rädd av mig, när det är fråga om regleringar
på den svenska kapitalmarknaden,
om jag tycker det finns skäl härför.

Faktum kvarstår emellertid, att vi
har ett allmänt slagsmål om krediterna.
Industrien kommer väl att behöva kapi -

Nr 34

Tisdagen den 12 december 1961

Svar på interpellation ang. de mindre och medelstora företagens lånemöjligheter

taltillförsel, eftersom dess investeringar
mänskligt att döma kommer att ligga
på oförändrat hög nivå och eftersom vi
förmodligen kommer att få möta en hårdare
konkurrens i den europeiska ekonomiska
integrationsverksamhet, som
vi har framför oss. Bostadsbyggandet
kommer att behöva sitt, och vi har under
de allra senaste månaderna haft
stora svårigheter att skaffa det kapital,
som det av riksdagen fixerade bostadsbyggandet
kräver. Varje praktisk bostadsbyggare
är beredd att ge mig rätt
häri. Jag får dagligdags uppvaktningar
i denna fråga, och jag kommer så småningom
att svara på en interpellation
rörande kommunernas besvär att klara
sin kapitaltillförsel med hänsyn till —
låt mig gärna säga det — skolbyggandet
men framför allt till de sekundärinvesteringar,
som det bostadsbyggande som
vi har beslutat för med sig. Och härtill
kommer sedan småföretagens och hantverkets
behov av krediter.

Vi slåss alla om en kaka, som kanske
inte egentligen kan betraktas som för
liten — vi har väl aldrig haft en sådan
aktivitet inom vårt ekonomiska liv, som
vi har i dag. Men våra ambitioner och
önskemål tillsammans går längre än resurserna
ger oss möjlighet att tillfredsställa.
Och då gäller den gamla regeln,
att man gärna tycker att ens nästa får
för mycket och man själv för litet. Kommande
diskussioner, framför allt när
statsverkspropositionen blir presenterad,
och riksdagens beslut får väl avgöra,
hur den slutliga fördelningen av
de knappa medlen skall ske.

Herr HEDLUND (ep) kort genmäle:

Herr talman! Vi har ju en allmän
kreditåtstramning nu, det är allom välbekant.
Men som finansministern själv
betonade befinner sig de mindre företagen
i en ogynnsammare ställning, eftersom
de inte har tillgång till obligationsmarknaden
och heller inte gärna kan
emittera aktier. Det är det handikappet,
herr finansminister, som måste bort

och som delvis kommer bort, om detta
påtankta institut blir verklighet. Men
detta kan inte ske förrän tidigast den 1
juli, det förstår jag mycket väl. Men medan
gräset gror dör kon ibland, och situationen
är besvärlig nu.

Jag skulle inte tro, att affärsbankerna
medvetet missgynnar de små företagen,
men dessa måste kompenseras för de
mindre möjligheter de har på obligations-
och aktiemarknaden. Detta skulle
kunna ske med hjälp av de statsgaranterade
lånen ungefär som med bostadslånen
genom att prioritera dem i bankernas
kvotberäkning och lägga dem utanför
denna. Jag förstår inte, att det skulle
behöva inge några allvarligare betänkligheter.
Det är inte fråga om några
större summor, som kan rubba den samhällsekonomiska
balansen. Beloppen är
bagateller i det sammanhanget. Men för
de personer det gäller är beloppen
stora.

Finansministern säger vidare, att
småföretagen via företagarföreningarna
tycks ha ungefär de möjligheter som kan
anses rimliga och att det nog är ganska
bra ordnat. Jag undrar det! Är det verkligen
så? Jag har här en hel del papper,
men för att inte ta upp tiden alltför
mycket skall jag endast beröra ett av
dem. Det är från Västerbottens företagarförening,
som skriver, att föreningen
för 1 å IV2 månad sedan hade beviljat
44 lån till småindustrier, avseende ett
belopp på 835 000 kronor — alltså ingenting
som har någon som helst inverkan
på den samhällsekonomiska balansen
men som kan betyda ruin för dem
det gäller — men att beviljade lån dock
ej har kunnat och ej kan utbetalas, förrän
ytterligare tillskottsmedel erhållits.
Så står det till i Västerbottens län. I
Västernorrlands län är förhållandet likadant,
och jag tror det finns möjlighet
att leta upp flera län, där samma förhållande
råder.

Jag hade trott, att finansministern
genom en rundskrivelse skulle ta reda
på, hur det förhåller sig på denna punkt.

Tisdagen den 12 december 1961 Nr 34

Svar på interpellation ang. de mindre och medelstora företagens lånemöjligheter

Jag hoppas ännu i dag, att finansministern
gör det och ser till att småföretagarna
får sina pengar.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Endast ytterligare en
mycket kort kommentar.

Man kan naturligtvis ställa anspråk
på att vid sidan av bostadskrediterna
även andra avsnitt av vårt ekonomiska
liv bör ligga inom den prioriterade sektorn.
Jag måste ändå i sanningens intresse
säga, att jag är alldeles övertygad
om att om man utbygger den prioriterade
sektorn utöver det mycket begränsade,
konkreta begreppet statens upplåning
och bostadslån, så har man mycket
svårt att klara en gränsdragning.

Jag är livligt övertygad om att tillräckligt
många ledamöter i denna kammare
kommer att ställa sig upp och säga
att det är lika angeläget att man prioriterar
den kommunala sektorn som någon
annan sektor. Man kan emellertid
inte prioritera alla sektorer, om man
vill ha begreppet prioritering kvar. Jag
vill därför redan nu säga att jag inte
tror på någon möjlighet att bygga ut
prioriteringen.

Emellertid kan jag ändå glädja herr
Hedlund med — jag hoppas att han har
samma uppfattning som jag på den
punkten — att jag skall göra vad jag
kan för att den statliga upplåningen under
kommande budgetår inte skall behöva
tränga ut den upplåning som herr
Hedlund och de som talar för kommunerna
är angelägna om.

Herr HEDLUND (ep) kort genmäle:

Herr talman! Vad beträffar den sista
frågan har vi ju, herr finansminister,
tillkännagivit en likartad uppfattning.
Det gjorde vi i våras, när vi gick in för
en betydande överbalansering av budgeten
just i ifrågavarande syfte. Vi kommer
att fullfölja den politiken, därför
att vi anser den klok ocli förnuftig i nuvarande
läge. Utan tvekan kommer vi

att göra det, så länge det behövs, sedan
får man från andra håll säga vad man
vill.

Emellertid var det inte för att säga
detta som jag steg upp i talarstolen utan
för att framhålla att om man med bostadslån
skulle i prioriteringshänseende
jämställa sådana lån till småföretagarna
som staten har ställt sig i borgen för —
alltså de statsgaranterade lånen — så
tror jag inte man öppnar någon sluss
och ger sig ut på äventyr. Beloppet med
statsgaranti är nämligen ganska begränsat,
och riksdagen har ständigt i sin
hand att bestämma, hur stort detta belopp
skall bli.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Finansministern sade
nyss att vi får tillfälle att diskutera allmänna
aspekter på kapitalmarknaden
de närmaste dagarna. Han övergick
emellertid sedan till att göra en hel del
reflexioner kring detta ämne. Det kan i
och för sig vara väl motiverat, ty under
morgondagens debatt kan ett problem
så lätt drunkna i det stora antalet synpunkter
som då framförs. Jag vill därför
också framföra en reflexion kring
dagens tema.

Herr Hedlund påpekade, vilket även
jag har observerat, att åtskilliga företagare
som fått statsgaranti ändå inte kunnat
erhålla lån, därför att kreditinstituten
under inflytande av rådande kreditrestriktioner
inte anser sig ha erforderliga
medel. Finansministern gjorde
härtill den reflexionen att vi har en
viss knapphet på kapitalmarknaden.
Det kan växla, men man vet inte så
mycket om framtiden. Han uppfattade
»trängseln» här såsom varande helt
naturlig, en trängsel, som innebär att
inte alla som vill låna kan få möjlighet
därtill. Man kan inte undertrycka
den reflexionen att herr Sträng
så levat sig in i regleringssamhällets
speciella atmosfär, att han uppfattar det
som självklart att man skall ha eu kapitalmarknad
med starka regleringsin -

58 Nr 34 Tisdagen den 12 december 1961

Svar på interpellation ang. de mindre och medelstora företagens lånemöjligheter

slag, så att det inte alls skall vara fråga
om säkerhet och villighet att betala priset,
d. v. s. räntan, utan att det skall
råda en sådan här trängsel. Hela frågan
om den samhällsekonomiska balansen,
som finansministern eljest talar så mycket
om, tycks ha förbigått honom, när
han finner detta tillstånd vara det naturliga.
I en verkligt samhällsekonomisk
balans borde det framstå som möjligt
att få till stånd en kapitalmarknad utan
denna karaktär.

För min del drar jag av den omständigheten
att kapitalmarknaden även nu
förefaller vara en smula ansträngd två
slutsatser vad dagens problem beträffar.
Det är till att börja med viktigt att
den svenska staten tillåter fria kapitalrörelser
och har en positiv inställning
till inströmning av utländskt kapital.
Det har inte den svenska regeringen.
Det har den såvitt jag kunnat bedöma
inte heller haft under de senaste 10—15
åren. Den har visat en iögonfallande
brist på intresse för att underlätta inströmning
av utländskt kapital. För min
del tror jag att det är ett misstag av
regeringen att ha denna inställning. Det
har funnits och finns måhända ännu
någon sorts allmän aversion mot utländsk
företagsamhet i Sverige, och vissa
uttalanden av finansministern pekar
också i den riktningen. Man beaktar
inte att även utländsk företagsamhet i
Sverige, förenad med utländskt kunnande,
kan utgöra ett värdefullt tillskott
till det svenska näringslivets utveckling
och minska trycket på kapitalmarknaden.

Jag tror alltså att man inte kan diskutera
detta problem om önskemål om
större resurser på kapitalmarknaden
utan att erinra om betydelsen av vår utåtriktade
politik i detta avseende. När
man nu börjar överväga förberedelser
för Sveriges anslutning i en eller annan
form till den europeiska stormarknaden,
så har man verkligen anledning att
ta upp detta problem, hellre i dag än i
morgon.

Så till den andra slutsatsen, densamma
som herr C. W. Carlsson drog, nämligen
att organisatoriska åtgärder som
ger den mindre företagsamheten dess
naturliga kreditförsörjningsmöjligheter
är angelägna. Herr Carlsson hänvisade
bl. a. till att ATP-fonderna bör kunna
användas för krediter till näringslivet
i större utsträckning än som har skett.
För min del kan jag ingalunda anse att
den fördelning på olika slag av krediter
som hittills har kommit till stånd skulle
vara den enda riktiga och naturliga.
Jag undrar efter vilka principer finansministern
anser att dessa fonder bör
nyttjas.

Jag skjuter här in, herr talman, att
finansministern inte gärna kan ha menat
att ATP-fonderna i sin helhet utgjorde
ett nettotillskott till kapitalmarknaden,
även om han fällde ett yttrande
som möjligen kunde tolkas i den
riktningen. Jag tror att ATP-fonderna
tills vidare inte alls medfört något nettotillskott
till kapitalmarknaden under
år 1961. År 1960 var speciella förhållanden
rådande. ATP-fonderna ersätter
ju i rätt hög grad den eljest ökande kapitalbildningen
inom den enskilda försäkringsrörelsen
inklusive SPP, som
var starkt växande och alltså skulle ha
tillfört kapitalmarknaden betydande
belopp — sannolikt större än ATP vad
1961 och de närmaste åren beträffar.

Enligt min mening bör det vara möjligt
— jag instämmer här med herr C.
W. Carlsson — att på olika vägar utan
att det kan kallas en privilegieposition
sörja för att den mindre företagsamheten
får ökade kreditmöjligheter.

Herr talman! Herr Hedlund slutade
sitt första anförande med att säga att
han hyste förtroende för finansministerns
förståelse för att åtgärder behöver
vidtas på detta område. Jag tyckte
mig där spåra ett varmare tonfall i herr
Hedlunds röst än vi varit vana vid när
han tidigare diskuterat regeringens inställning
till småföretagsamhetens finansiering.
Det är att lägga märke till

Tisdagen den 12 december 1961 Nr 34

mindre och medelstora företagens lånemöjligheter

Svar på interpellation ang. de

att finansministern dock har avvisat
inte bara centerpartiets förslag om i
runt tal en femdubbling av de kreditmöjligheter
som företagarföreningarna
skulle kunna förfoga över utan även
mera blygsamma förslag om höjningar
från andra oppositionspartier.

Herr Sträng tycks vara nöjd med detta
tillstånd. Han tilläde att om herr
Hedlund önskade att han skulle gå in
och detaljreglera affärsbankernas kreditgivning
till olika ändamål var han
inte rädd av sig. Jag vet inte om herr
Hedlund fortfarande har samma förståelse
för herr Strängs villighet att
sörja för de intressen som herr Hedlund
själv talade för. Jag tror att småföretagsamheten
i landet inte har någonting
att vinna på en detaljreglering
av bankernas kreditgivning av sådan
art utan att det tvärtom skulle vara ett
betydande framsteg även ur den mindre
företagsamhetens synvinkel, om man
började att bestämt och målmedvetet
arbeta för en friare kapitalmarknad.

Vid sidan av de organisatoriska åtgärder
som herr C. W. Carlsson har
varit inne på och ett sådant kreditinstitut
som finansministern nu äntligen
ställer i utsikt samt andra dylika
åtgärder är nog en fri kapitalmarknad
och en positiv inställning hos regeringen
till företagssparandet och till inströmning
av utländskt kapital de viktigaste
bidrag som kan ges till en lösning
av den mindre företagsamhetens
betydelsefulla finansieringsproblcm.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! När nu herr Ohlin å ämbetets
vägnar hade ett behov av att gå
in i debatten måste jag av artighetsskäl
bemöta honom. Jag skall göra det
mycket kort.

Herr Ohlin försökte göra gällande
att finansministern går och bär på den
uppfattningen att en trängsel på kapitalmarknaden
skulle vara något slags

tillstånd av permanent natur. Man kan
inte tänka sig någon annan situation
enligt finansministerns allmänna inställning
till detta problem.

Jag tror att jag redan i mitt första
anförande försökte klara ut de allra
enklaste nationalekonomiska teorierna,
som inte bör vara alldeles okända för
en professor, nämligen att det finns
kommunikation mellan arbetskraft och
kapital. Det är denna goda balans man
alltid får se till att försöka vårda, om
man vill ha stabilitet i det ekonomiska
livet.

Från denna utgångspunkt får man
också se frågan om importen av utländskt
kapital och de fria kapitalrörelserna
över huvud taget. Innebär dessa
att man dels exporterar och dels
importerar kapital så att resultatet blir
ungefär plus minus noll, har dessa
operationer ingen konsekvens för arbetsmarknaden.
Men ser man dem ensidigt
så att det gäller att importera
kapital och därmed också importera
de ekonomiska resurser som frågar efter
arbetskraft, kommer man tillbaka
till det gamla problemet om avvägningen
mellan kapital och tillgänglig
arbetskraft.

Om således herr Ohlin kompletterar
sitt anförande med att deklarera att
han är intresserad av att man samtidigt
med att man importerar kapital
också importerar utländsk arbetskraft
vid en högkonjunktur då man inte har
någon egen arbetskraft att sätta in,
skall jag hålla med om att hans resonemang
blir mera logiskt och förståeligt.

Jag har inte velat ta upp någon längre
debatt såsom replik på herr Cai Issons
i Stockholm inlägg om ATP-fonderna.
Jag uppfattade det som ganska
intressant, och det gav en hel del uppslag
i fråga om den framtida tekniska
utformningen av utlåningen från ATP
när det gäller den mindre företagsamheten.
Självfallet kan jag inte uttala
någon mening om dessa saker. Jag bar
uppfattat det hela som ett diskussions -

Nr 34

Tisdagen den 12 december 1961

Svar på interpellation ang. de mindre och medelstora företagens lånemöjligheter

inlägg, vilket det väl också är avsett
att vara.

Däremot drog herr Ohlin den slutsatsen
att ATP-fonderna bör i större
utsträckning kunna användas för utlåning
åt företagsamheten. Om man sätter
sig ner och ser efter — och det har
väl herr Ohlin gjort — hur ATP-fonderna
har disponerats, så finner man
att utlåningen har gått till bostadsändamål
samt i viss utsträckning till
statliga lån på den tid staten behövde
låna, och det kan ju komma sådana tider
på nytt. Vidare har utlåningen gått
till kommunerna och till företagsamheten.
Om man då bara kastar ut det
allmänna påståendet att företagsamheten
har fått för litet, kräver minsta
anspråk på logik och konsekvens att
vederbörande talare också nämner vilka
sektorer som har fått för mycket.
Varenda krona i ATP-fonderna har ju
utlånats till ändamål och sektorer av
mycket viktig samhällsekonomisk art.
Om man anser att det på något håll
föreligger en orättvisa, måste man tala
om var pengarna skall tas för att åstadkomma
en enligt ens egen mening riktig
och rättvis utlåning.

Jag tillät mig också säga att såvitt
jag förstår kommer kapitalmarknaden
genom ATP-fonderna att tillföras ett
netto. Jag tror inte att man med ett försök
till objektiv tolkning kan dra någon
annan slutsats av mitt första anförande.

Konklusionen av den här debatten —
och jag får väl däri innefatta praktiskt
taget alla inlägg — är att man tycker
att det ges ut för litet pengar, och därvid
har man talat både om småföretagen
och företagsamheten i allmänhet.
Men om man vill lossa på skruvarna,
måste det ju innebära en lättare
penning- och kreditpolitik. Och är
det detta man önskar, har man möjlighet
att rekommendera det både i dag
och under de kommande dagarna när
vi skall resonera ekonomi. Men jag vill
påpeka att man inte gärna kan rekom -

mendera en lättare penning- och kreditpolitik
samtidigt med en väsentlig lättnad
i finanspolitiken, och i det senare
avseendet har ju både herr Heckscher
och herr Ohlin givit klart besked: de
vill ha till stånd en avsevärd lättnad i
finanspolitiken. Lägger man till detta
lättnader i penningpolitiken, då skulle
inte jag vilja ta ansvaret för den ekonomiska
utvecklingen framöver.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! De sista meningarna i
finansministerns anförande, då han talade
om en lättare penningpolitik, förefaller
mig utgöra ett försök att föra
över debatten från dagens ämne till de
mera allmänna perspektiv som vi måste
diskutera de närmaste dagarna. Jag
väntar därför med min replik i detta
avseende. Jag vill bara säga att jag underkänner
utgångspunkten för finansministerns
reflexioner.

Herr talman! Om man gör en reform
som innebär minskade möjligheter till
företagssparande — såsom onekligen
är fallet med ATP-reformen -— bör man
då inte samtidigt sörja för att företagen
kan i väsentlig utsträckning erhålla
lån ur de pensionsfonder som tillskapas,
nämligen ATP-fonderna? Staten
och kommunerna har redan som det
nu är, herr finansminister, bättre organisatoriska
möjligheter att uppträda på
kapitalmarknaden med långa lån. Finansministern
har också själv erkänt
att det behövs ytterligare åtgärder för
att den mindre företagsamheten skall
kunna skaffa sig tillräckligt med långfristiga
krediter. Detta har finansministern
bl. a. gjort genom att inta en
positiv hållning till tanken på ett realkreditinstitut
för den mindre företagsamheten.
Då kan man väl inte bestrida
att det kan vara naturligt att — särskilt
innan ett sådant nytt institut har
kommit till stånd — inom ramen för
vår nuvarande kapitalmarknad öppna
utvägar för de mindre företagen att
ordna sin finansiering.

Tisdagen den 12 december 1961 Nr 34

mindre och medelstora företagens lånemöjligheter

Svar på interpellation ang. de

Finansministern talar i ena stunden
som om det inte alls behövdes några
sådana reformer på kapitalmarknaden,
i nästa ögonblick erkänner han att det
behövs reformer. Om finansministern
alltså erkänner att det i dag föreligger
sådant behov till förmån för den mindre
företagsamheten, så frågar jag —
och på den punkten kan jag instämma
i vad herr Hedlund sagt — vilka praktiska
slutsatser som finansministern
drar av detta för den närmaste tiden.
Och vore det inte rimligt att dra sådana
slutsatser just beträffande ATPfonderna? Vidare

säger finansministern att om
herr Ohlin samtidigt med att han förordar
en ökad kapitalimport också
önskar import av utländsk arbetskraft,
så kan finansministern eventuellt vara
med på saken; annars inte. Nu skall
jag inte alls här diskutera frågan om
utländsk arbetskraft, men jag vill säga
en sak i detta sammanhang. Vi är väl,
herr finansminister, överens om att vi
i och för sig önskar en rikligare kapitaltillgång
här i landet, alltså även
med nuvarande tillgång på arbetskraft?
Nåväl, då är det väl naturligt att man
ställer sig positiv även till en ökning
av kapitaltillgången genom inströmning
av kapital från utlandet? Jag är helt
övertygad om att finansministern vid
närmare övervägande finner, att den
invändning han nyss framförde är fullständigt
ohållbar. Med utgångspunkt
från de synpunkter som vi har gemensamma
framstår det som önskvärt med
en rikligare kapitaltillgång vid oförändrad
tillgång på arbetskraft. Och
denna rikligare kapitaltillgång kan delvis
tänkas komma till stånd genom inflöde
från utlandet. Tanken på att det
skulle vara ogynnsamt om vi inte samtidigt
får in utländsk arbetskraft står
fullständigt i strid med finansministerns
övriga i dag framförda tankar.

Herr REGNÉLL (h):

Herr talman! Som herr Ohlin nyss
sade i början av sitt anförande har

diskussionen kanske kommit att bli litet
mera vittsvävande än vad interpellanten
egentligen hade tänkt sig. För
min del ber jag att få gå tillbaka till
den mera begränsade frågeställningen.
Herr Hedlund berörde i en del av sitt
anförande fall, då affärsbanker avböjt
att lämna kredit till små företag. Som
finansministern uttryckte sig fann herr
Hedlund detta vittna om en viss ovänlighet
gentemot småföretagen hos bankerna.
I sitt anförande nr 2 modifierade
herr Hedlund sig genom att säga,
att han inte skulle tro att bankerna
medvetet missgynnar de små företagen.

I rättvisans namn skall man nog vara
tacksam för att den korrigeringen gjordes.
Som det nu är, är det svårt för
både stora och små företagare att låna
pengar. Men om man konstaterar det,
så borde man kanske vara mera angelägen
om att rätta till de politiska beslut
som lett till bankernas oförmåga
att hjälpa småföretagen. Som sådana
politiska beslut kan nämnas lagstiftningen
om bankernas likviditetskvoter
och riksbanksfullmäktiges beslut om
den straffränta på 9 procent, som bankerna
drabbas av i vissa lägen. Vid sådana
beslut har vi varken sett herr
Hedlund eller hans parti i första ledet
när det gällt att skydda bankernas faktiska
utlåningsmöjligheter. Att i efterhand
komma med kritik är kanske då
inte helt på sin plats. Småföretagsamheten
— jag tänker då inte minst på
jordbruket — skulle ha varit betjänt
av att centerpartiet agerat annorlunda
i de frågor jag nämnt.

För övrigt får man säga som herr
Ohlin, att ett totalt ökat kreditutbud
och en mindre grad av dirigering av
marknaden är den rätta vägen att på
lång sikt nå fram till bättre kreditmöjligheter
för alla och därmed också för
småföretagarna.

Herr IIEDLUND (ep):

Herr talman! Jag fann att herr Ohlin
var ense med mig om att under tiden
fram till dess det förslag som väntas

62 Nr 34 Tisdagen den 12 december 1961

Svar på interpellation ang. de mindre och medelstora

kan komma att ge resultat, borde provisoriska
insatser komma i fråga. Naturligtvis
är det tillfredsställande att
också herr Ohlin är av den uppfattningen,
men det vore ännu mer värdefullt,
om finansministern, efter att ha
tagit del av de konkreta uppgifter som
jag har lämnat, kommer till samma resultat
som vi.

Vad jag förordat för att nu tala om
den saken, herr Ohlin, är en prioritering
av statsgaranterade lån och mera
pengar till företagarföreningarna. Men
någonting om detaljreglering av kreditmarknaden
har jag inte alls talat om.
Jag tror inte det egentligen går an, att
staten skall detaljreglera på det sättet.
Just därför är det så mycket mera angeläget
att staten sätter in särskilda resurser
till dem som annars kommer i
kläm.

Vad jag läste upp i fråga om bankernas
avböjanden att lämna krediter finns
det ingen anledning att taga tillbaka
något av, ty vad som är skrivet talar
sitt tydliga språk. Däremot har jag inte
sagt något om missgynnande. Jag har
sagt att de små företagen behöver kompenseras.

Herr Regnéll talade om att skydda
bankerna. Vi skall skydda svenska folket,
herr Regnéll, mot inflation. Vi
skall se till att kronan behåller sitt
värde. Om det måste ske genom att
man stramar åt krediterna, då tycker
jag att herr Regnéll också borde vara
med om det. Det är just det saken gäller,
och jag tror — om man gör litet
utblickar utanför lundakontorets disk
— att också herr Regnéll skall finna,
att det där är något som praktiseras i
stora delar av världen. Jag hade inte
väntat mig att få höra tongångar av
det slaget från en man, som ändå borde
ha någon kännedom om sådana här
saker.

Herr REGNÉLL (h):

Herr talman! Herr Hedlunds senaste
inlägg gav ett nytt exempel på herr

företagens lånemöjligheter

Hedlunds sätt att i ett sammanhang
plädera för vad vi alla anser vara önskvärt
och i ett annat sammanhang klaga
på konsekvenserna av dessa åtgärder.
Herr Hedlund talar om att jag
skulle ha siktat till att skydda bankerna.
Jag tror inte att man skall kunna
utläsa någonting sådant ur mitt anförande,
när man ser det i protokollet.
I stället för detta ville herr Hedlund
skydda svenska folket genom att strama
åt krediterna. Vad jag har förstått
föreligger ju full enighet om åtstramningen
av krediterna; det är endast
graden som har diskuterats. Men att
det i nuvarande konjunkturläge behövs
en åtstramning av krediterna, torde vi
väl vara helt ense om. Detta är alltså
också herr Hedlund ense om.

Men sedan vänder herr Hedlund på
saken och klagar på de faktiska resultaten
av kreditåtstramningen. Kreditåtstramningen
sker via bankerna, och när
herr Hedlund här läser upp bankernas
avböjande brev sker det i en ton som
inte bara jag utan även finansministern
uppfattar som kritisk. Herr Sträng sade
att herr Hedlund hade funnit en viss
ovänlighet hos bankerna gentemot småföretagarna.
Jag reagerar emot att man
skall använda avböjanden från bankernas
sida som ett vapen emot bankerna
och att man sedan, när detta påtalas,
talar om försök från en bankanställds
sida att skydda bankerna. Det är väl
ändå så, herr Hedlund, att avböjandet
är ett praktiskt utslag av den kreditåtstramning,
som vi alla anser behöver ske
och som också herr Hedlund anser behöver
ske. Detta praktiska utslag bör
man icke ha rätt att ta till utgångspunkt
för angrepp på banksystemet
som sådant.

Herr HEDLUND (ep) kort genmäle:
Herr talman! Sakll vi hålla på en
stund till med denna diskussion, kanske
vi blir överens på många punkter.
Nu säger herr Regnéll, att kreditåt -

Tisdagen den 12

Svar på interpellation ang. skärpning av

säljning

stramningen behövs. Tack för det! Det
har inte alltid låtit så från högerhåll,
herr Regnéll.

Vidare säger herr Regnéll emellertid
någonting som — om jag skulle vilja
vara välvillig — närmast skulle kunna
tolkas som beroende på att herr Regnéll
inte varit inne i kammaren under hela
denna debatt — hur det är med det vet
jag inte. Han säger nämligen, att herr
Hedlund först talar om kreditåtstramning
och sedan klagar över konsekvenserna.
Har jag rent allmänt klagat över
konsekvenserna? Vad jag klagat över är
att det just är den lilla sektorn av mindre
företagare, som kommer i kläm på grund
av omständigheter jag nyss här berört.
Jag vill att de skall få kompensation även
med bibehållen kreditåtstramning. Jag
har ingalunda klagat över kreditåtstramningen
som sådan. Om man inte sedan
kan tala om att det är svårt för småföretagarna
att låna pengar och om man
inte får visa upp brev, där bankerna säger
att de inte har några pengar åt dem,
utan att detta skall betraktas som ett angrepp
mot bankerna, då får det bli så.

Herr NORDGREN (h):

Herr talman! Finansministern var
vänlig nog att medge, att de mindre företagen
inte fått sitt kreditbehov tillfredsställande
ordnat. Dessutom sade
han att vissa svårigheter för de mindre
företagen inom hantverk, industri, jordbruk
och handel föreligger. Från vårt
håll har vi tidigare under året haft tillfälle
att framföra dessa synpunkter till
finansministern dels genom en uppvaktning
och dels i en del andra samtal.
Det är därför vi med stora förhoppningar
emotser den utredning, som finansministern
inom en mycket snar framtid
tydligen kommer att presentera. Jag
hade därför inte tänkt ta till orda,
ty jag trodde att vi i detta sammanhang
kunde lita på lians löfte och jag hoppas
att vi kan göra det även i fortsättningen.

Jag blev emellertid litet betänksam då

december 1961 Nr 34

straffpåföljden för olaga rusdrycksför finansministern

mycket kort svarade
herr Carlsson i Stockholm och betraktade
hans inlägg — i vilket framfördes
synpunkter som i stort sett överensstämde
med vad vi talade om — endast
såsom ett diskussionsinlägg. Jag hoppas
innerligt, herr finansminister, att de
synpunkter, som Sveriges hantverksoch
industriorganisation framförde då
vi hade tillfälle att tala om detta, inte
kommer att betraktas bara som ett diskussionsinlägg,
utan att i den utredning,
som kommer att presenteras, verkligen
avspeglar sig den förståelse, som finansministern
då visade för den mindre företagsamheten
här i landet, speciellt
inom hantverket och industrien. Jag
hoppas därför att ett beslut i anledning
av utredningsresultatet kommer att
öppna möjligheter för ökade lånemöjligheter
för de mindre företagen, möjligheter
till ackumulerad återlånerätt och
vidgade lånemöjligheter från ÅR Industrikredit
o. s. v., så att finansministern
och vi alla så småningom med gott samvete
kan säga att även de mindre företagen
har samma möjligheter som övriga
intressenter på lånemarknaden här
i landet. Då tror jag att vi kan vara nöjda.
Jag ber att få återkomma till frågan
då utredningen presenteras.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5

Svar på interpellation ang. skärpning
av straffpåföljden för olaga rusdrycksförsäljning Ordet

lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! Fröken Elmén har i en
interpellation frågat mig, om jag är beredd
att medverka till att straffarbete
införes såsom påföljd för olaga rusdrycksförsäljning
i de fall, då brottet

Nr 34

Tisdagen den 12 december 1961

Svar på interpellation ang. skärpning av straffpåföljden för olaga rusdrycksförsäljning -

är att betrakta som grovt. Jag vill svara
följande.

I ett interpellationssvar i första kammaren
den 28 november redogjorde jag
för olika åtgärder som vidtagits i syfte
att motverka bl. a. langningen av rusdrycker.
Som jag därvid framhöll är jag
självfallet beredd att även framdeles
medverka till de åtgärder som kan visa
sig erforderliga i kampen mot alkoholmissbruket.
Vissa hithörande frågor
kommer att bli föremål för prövning vid
ställningstagandet till utskänkningsutredningens
nyligen avlämnade betänkande,
som nu är föremål för remissbehandling.
Min avsikt är att därvid även
taga ställning till frågan om straffpåföljderna
för langningsbrotten, en fråga
som bl. a. aktualiserats genom en framställning
av riksåklagarämbetet.

Med dessa ord, herr talman, får interpellationen
anses besvarad.

Vidare anförde:

Fröken ELMÉN (fp):

Herr talman! Jag ber att till herr statsrådet
och chefen för finansdepartementet
få framföra ett tack för svaret på min
interpellation.

Svaret är lugnande så till vida som
finansministern säger, att han snart
kommer att ta ställning till frågan om
straffpåföljderna för langningsbrott.
Därav följer väl att även riksdagen snart
kommer att få ta ställning till frågan.
Som framgår av svaret har riksåklagarämbetet
också gjort framställning i detta
ärende.

På grund av våra nuvarande ansvarsbestämmelser
kan häktning inte vidtagas
mot langare, och därför kan yrkeslangare
efter väckt åtal helt enkelt fortsätta
med hanteringen. Vidare är den
nya rusdrycksförsäljningsförordningen
sådan, att langningsbrotten inte lägges
tillsamman, vilket skulle skärpa straffet,
utan de olika förseelserna betraktas
som ett enda brott. Den förändring som

vidtagits i rusdrycksförsäljningsförordningen
innebär även att langarna bara
kan dömas till straff på högst ett år
mot tidigare två år. Den nya förordningen
har därmed kommit att spela langarna
i händerna.

I Göteborg hade vi nyligen ett fall,
som visar vad som kan hända på detta
område. Det var en yrkeslangare —
kvinnlig för övrigt — som åtalades och
dömdes men överklagade domen först
i hovrätten och sedan i högsta domstolen.
Och under hela överklagningstiden
fortsatte hon langningen, som huvudsakligen
skedde till ungdomar. Hennes
största kundkrets bestod av ungdomar
och minderåriga.

I ett fall, som gick genom pressen häromdagen,
sökte en 15-årig flick upp denna
langare, som dock inte var hemma.
Den 15-åriga flickan expedierades därför
av en langarens anhörig, som samtidigt
sade: »Du verkar väl ung.» När
flickan svarade att hon var 15 år, fick
hon bara den enda förmaningen att se
till att polisen inte fick reda på affären.
Men polisen fick ändå ta hand om henne
senare, då hon var svårt alkoliolförgiftad.

När motboken avskaffades var vi alla
övertygade om att vi skulle bli befriade
från langningen, som är den stora faran
för ungdomen och för dem, som på
grund av alkoholbesvär kräver samhällets
skydd. Men det har visat sig att
langningen efter spritens frisläppande
har blivit värre än förut. Därför är det
nödvändigt att vi ser till att lagstiftningen
snarast justeras, så att samhället
skyddas bättre mot dessa brottslingar.
För min del anser jag att yrkeslangningen
bör betraktas som grovt brott,
för vilket straffarbete skall kunna utdömas
och häktning företagas. Vidare
anser jag att en langare bör ha förverkat
inte bara inneliggande spritlager
utan även den inkomst han haft av sin
olagliga hantering. Det tillåter inte vår
nuvarande lagstiftning. Då emellertid

Tisdagen den 12 december 1961

Nr 34

dessa frågor kommer upp till diskussion
litet senare här i kammaren i samband
med debatten om ungdomens alkoholmissbruk,
skall jag inte orda vidare om
detta.

Jag ber att än en gång få tacka herr
statsrådet för svaret och hoppas att vi
snart får ta ställning till ett förslag om
lagändring.

Herr WIKLUND i Stockholm (fp):

Herr talman! Jag känner ett behov av
att få anföra ytterligare en synpunkt på
langningsproblemet.

Jag tror faktiskt att vi har relativt
gott om resurser att möta langningsbrottet
med straffpåföljder och jag tycker
därför att man inte skulle behöva utöka
straffsatsen med straffarbete. Om
man införde den möjligheten, borde detta,
som jag ser det, ske mera för att få
en teknisk möjlighet att snabbt beröva
vederbörande friheten i sådana flagranta
fall som det av fröken Elmén nyss
berörda än för att öka straffreaktionen.
Jag anser att behovet av praktiska möjligheter
till upptäckt av langningen är
mycket större. Det gäller alltså helt enkelt
att göra polisbevakningen mera effektiv
för att man i högre grad än nu
skall kunna beivra langningsbrotten.

Langningen är ett utomordentligt besvärligt
problem — det är vi alla överens
om — och den för med sig verkningar
på alla möjliga områden; jag tänker
t. ex. på olika sorters samhällsbesvärliga
människor, kriminella o. s. v. Om vi
skulle kunna komma till rätta med langningen,
tror jag att vi indirekt också
skulle komma till rätta med åtminstone
en del av den övriga kriminaliteten.
Därför är det min bestämda uppfattning,
att det är viktigare att vi får en effektivare
polisverksamhet för att upptäcka
langningen än att vi får större möjligheter
till bestraffning av detta brott.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 6

Svar på interpellation ang. ungdomens
alkoholmissbruk och på fråga ang. utvecklingen
i fråga om nykterhetstillståndet Ordet

lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet NILSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Ohlin har till statsministern
ställt följande frågor, som
överlämnats till mig för besvarande:

1. Är regeringen beredd att inför den
allvarliga situation, som råder när det
gäller ungdomsfylleriet, utreda och
överväga olika slag av registrering av
spritinköpen för att hindra minderåriga
från inköp och effektivisera kampen
mot langning av spritdrycker till dem?

2. När väntas den av riksdagen 1959
begärda utredningen av försöksverksamhet
på ungdomsvårdens område ha
slutfört sitt arbete så att förslag på
grundval härav kan föreläggas riksdagen? 3.

Är regeringen beredd att nästa år
inför riksdagen framlägga förslag om
inrättande av ett behandlingshem för
unga alkoholister, utrustat med specialutbildad
läkare och vårdpersonal?

4. Vill statsministern i övrigt redogöra
för de planerade åtgärder som syftar
till att skyndsamt och väsentligt öka
nykterhetsvårdens resurser i kampen
mot den alltjämt pågående allvarliga ökningen
av ungdomsfylleriet?

Vidare har herr Hamrin i Jönköping
frågat statsministern, om regeringen
överväger att låta verkställa en ny, allsidig
utredning rörande olika åtgärder
till motverkande av den alltmer oroväckande
utvecklingen i fråga om nykterhetstillståndet.

Även enligt min uppfattning är spritmissbruket
bland ungdom en oroväckande
företeelse i det moderna samhället.
Detta kan illustreras med en enda
siffra: år 1960 dömdes inte mindre än
2 300 förstagångsfyllerister i åldern 15

—17 år.

5-—Andra kammarens protokoll 1961. Nr 34

Nr 34

Tisdagen den 12 december 1961

Svar på interpellation ang. ungdomens alkoholmissbruk och på fråga ang. utveck''

lingen i fråga om nykterhetstillståndet

Herr Ohlin har i sin interpellation
lämnat några statistiska uppgifter rörande
utvecklingen av ungdomens alkoholmissbruk
efter motboksreformen.
Siffrorna är hämtade från den s. k. polisstatistiken.
Denna statistik avser enbart
städer. Fram t. o. in. 1960 omfattar
den emellertid inte de två största städerna.
Detta innebär att hälften av landets
ungdom faller utanför statistiken.
Dessutom registrerar polisen antalet
omhändertaganden och inte antalet personer
som tagits om hand en eller flera
gånger. Inte heller beaktas det förhållandet,
att vi har ca 200 000 fler ungdomar
1961 än vi hade 1954.

För att erhålla en riktigare bild av
ungdomsfylleriet har jag från kontrollstyrelsen
låtit inhämta uppgifter, som
bygger på domstolsstatistiken och sålunda
avser avdömda fylleriförseelser.
På grund av en registeromläggning saknas
vissa uppgifter för 1954, varför jämförelserna
anställts med 1952 som utgångspunkt.

År 1952 dömdes 0,66 procent av alla
ungdomar i åldern 15—20 år för fylleriförseelser.
År 1956 var motsvarande siffra
1,10 procent, 1959 1,04 och 1960 1,08
procent. Av landets vuxna befolkning
dömdes 1952 0,61 procent för fylleriförseelser.
Motsvarande siffror var för
1956 0,93 procent, för 1959 0,79 och för
1960 0,77 procent. Medan fylleriförseelserna
för den vuxna befolkningen ökade
med mindre än en tredjedel från 1952
till 1960 steg det relativa talet för ungdomar,
som dömdes för fy^lleri, med två
tredjedelar från 1952 till 1960. Siffrorna
för 1961 kommer av allt att döma att
ligga högre än 1956 års siffror, som hittills
är de högsta.

Man kan ställa frågan, om statistiken
över omhändertaganden eller domar för
fylleri är en pålitlig mätare av förändringar
i fylleriet. Statistiken har bland
annat samband med polisens resurser.
Sedan 1954 har antalet poliser i landet
ökat med 25 procent.

Jag har med detta velat komplettera
de uppgifter som herr Ohlin lämnat.
Avsikten har inte varit att förringa det
allvarliga problem som han har tagit
upp.

Till svar på frågan om registrering av
spritinköp och langning av spritdrycker
vill jag erinra om att anordningar för
avstängning av missbrukare och för legitimationskontroll
vid systembolagets
butiker infördes år 1957. Samtidigt
skärptes bestämmelserna mot langning.
Ytterligare åtgärder mot langningen har,
efter beslut av årets riksdag, blivit genomförda.
Med hänvisning till finansministerns
interpellationssvar i första
kammaren den 28 november vill jag vidare
erinra om att särskilda sakkunniga
tillkallats för utredning av alkoholreklamens
omfattning och verkningar
samt av möjligheterna att motverka
spritmissbruk genom en registrering av
rusdrycksinköpen. I direktiven uttalas,
att utredningen i frågan om registreringen
bör bedrivas skyndsamt samt att
uppmärksamhet bör ägnas åt frågan om
ungdomens möjligheter att genom vuxna
personers medverkan anskaffa spritdrycker.
Med hänsyn härtill är jag inte
nu beredd att ta ställning till om man
bör sätta i gång utredning av det slag,
som herr Hamrin efterlyst.

Beträffande herr Ohlins fråga rörande
utredning om försöksverksamhet på
ungdomsvårdens område vill jag erinra
om att denna utredning i juni 1959 uppdrogs
åt de parlamentariska sakkunniga,
som då var sysselsatta med en översyn
av åtgärderna mot ungdomsbrottsligheten.
Sedan de sakkunniga i november
1959 avlämnat ett betänkande om ungdomsbrottsligheten
har arbetet med den
nya uppgiften pågått, i första hand inom
en av utredningen tillsatt arbetsgrupp.
Utredningens ordförande har meddelat
mig, att de sakkunniga kan vara färdiga
med detta arbete först nästa år. I några
städer, såsom Hälsingborg och Västerås,
har det dock pågått förebyggande verk -

Tisdagen den 12 december 1961

Nr 34

Svar på interpellation ang. ungdomens alkoholmissbruk och på fråga ang. utveck lingen

i fråga om nykterhetstillståndet

samhet av delvis den typ som utredningen
har att närmare undersöka. Det förefaller
som om försöken med en intensifierad
förebyggande verksamhet i dessa
städer givit så lovande resultat, att
utredningen bör kunna hämta värdefulla
impulser därifrån.

Herr Ohlins tredje fråga gäller inrättandet
av ett behandlingshem för unga
alkoholister.

De unga alkoholmissbrukare, som har
behov av annan anstaltsvård än sjukhusvård,
placeras på ungdomsvårdsskola.
Platssituationen är där för närvarande
sådan, att någon väntetid för intagning
i praktiken inte behöver förekomma
på grund av platsbrist. Endast sällan
sökes plats på ungdomsvårdsskola
för en ung pojke eller flicka uteslutande
på grund av spritmissbruk. Nästan utan
undantag finns annan asocialitet med i
bilden. Under innevarande år har endast
beträffande 2—3 i ungdomsvårdsskola
intagna pojkar eller lika många
flickor under 21 år enbart alkoholmissbruk
angivits såsom slcäl för omhändertagandet.
Det kan därför knappast vara
angeläget att uppföra ett särskilt behandlingshem
för det fåtal, som omhändertagits
uteslutande på grund av alkoholism.
I den mån behandling inom
sjukvården, t. ex. vid alkoholpoliklinikerna,
inte kommer i fråga, bör de fall
av asocialitet bland ungdom, där spritmissbruk
ingår i bilden, liksom hittills
få tas om hand vid ungdomsvårdsskolorna.
Vid en av skolorna för pojkar finns
två avdelningar särskilt avsedda för dessa
fall, och behandlingen ges under ledning
av särskild psykiatrisk, medicinsk
och psykologisk sakkunskap. Den pågående
utbyggnaden av skolorna är avsedd
att kunna ge ytterligare vårdmöjligheter
för fall av detta slag både för
pojkar och flickor.

I detta sammanhang kan nämnas, att
en kommitté för utredning angående
forskningen om vård- och behandlingsmetoderna
inom ungdomsvården i som -

ras tillsattes på mitt initiativ. Såsom
framgår av direktiven avser utredningen
ren behandlingsforskning. Ungdomsvårdsskolornas
unga alkoholmissbrukare
är självfallet ett viktigt föremål för
denna forskning.

Herr Ohlins fjärde fråga gäller förstärkning
av nykterhetsvårdens resurser
för att bekämpa ungdomsfylleriet.

I det nyligen avgivna betänkandet
från nykterhefsvårdsutredningen återfinns
intressanta och värdefulla synpunkter
på nykterhetsvårdens område.

De föreslagna åtgärderna avser emellertid
huvudsakligen vuxna alkoholmissbrukare.
Utredningen finner det sakligt
motiverat, att behandlingen av de
yngsta alkoholmissbrukarna skall ske
inom barnavården och inte inom nykterhetsvården.
Utredningen har därför
inte specialbehandlat ungdomsalkoholismens
problem.

Enligt den gamla barnavårdslagen utgjorde
alkoholmissbruk inte i och för
sig grund för ingripande av barnavårdsnämnd
beträffande ungdom i åldern 18
—21 år. I den fr. o. m. i år gällande lagen
har detta ändrats så till vida, att
barnavårdsnämnd skall vidtaga förebyggande
åtgärder eller besluta omhändertagande
för samhällsvård, om någon
som ej fyllt 21 år på grund av alkoholmissbruk
är i behov av tillrättaförande
åtgärder.

Nykterhetsvårdsutredningen uttalar,
att man i första hand bör sikta på en
effektiv förebyggande ungdomsvård.
Jag delar helt denna uppfattning. Det
skulle föra för långt att i delta sammanhang
närmare gå in på de olika aspekterna
av en positiv ungdomspolitik. Vid
flera tillfällen har kammaren under de
senaste åren behandlat ungdomsfrågan
i stort. Jag vill erinra om att i årets budget
sammanlagt ca 25 miljoner kr. anslås
till ungdomsverksamhet över olika huvudtitlar.
Därtill kommer anslagen till
direkt studie- och utbildningsverksamhet
och till verksamhet direkt bland

Nr 34

Tisdagen den 12 december 1961

Svar på interpellation ang. ungdomens alkoholmissbruk och på fråga ang. utveck lingen

i fråga om nykterhetstillståndet

ungdom med olika slag av missanpassningssymtom.
Vidare kan nämnas, att
större delen av bidragen ur allmänna
arvsfonden numera avser främjande av
den förebyggande ungdomsverksamheten.

Särskilt betydelsefull och förtjänt av
stöd anser vi i detta sammanhang den
verksamhet för ungdomens fostran till
goda samhällsmedlemmar vara, som
ungdomens egna organisationer och föreningar
bedriver. Statens ungdomsråd
har till syfte att samordna och stimulera
de frivilliga organisationernas arbete.
Inom rådet finns en arbetsgrupp,
som direkt sysslar med frågan om ungdomsorganisationerna
och den missanpassade
ungdomen. Gruppen beräknas
avsluta sitt arbete kring årsskiftet 1961/
62. Vid vårriksdagen i år anvisades
600 000 kr. för innevarande budgetår
till upplysningsverksamhet i ungdomsfrågor.
Härav har 100 000 kr. ställts
till förfogande för samarbetsnämnden i
alkoholfrågan att användas till den nyss
startade kampanjen »Skaffa inte sprit
till ungdomen».

Jag vill understryka betydelsen av en
positiv ungdomspolitik på utbildningens,
arbetsmarknadens och fritidssysselsättningens
områden. Ungdomens alkoholmissbruk
reser krav på motåtgärder
från samhällets sida. Men det ger
ingen grund för allmänna negativa omdömen
om svensk ungdom av i dag. Ty
det berör, trots allt, endast en liten del
av ungdomen. Den överväldigande majoriteten
av svensk ungdom är sund, ambitiös
och målmedveten. Det är dessa
unga människor vi måste engagera i arbetet
på ått komma till rätta med de
missförhållanden, som spritmissbruk
och social urspåring ger uttryck för.

Vidare anförde:

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Jag tackar socialministern
för svaret på min interpellation.

Vi är överens om att spörsmålet om
ungdomens alkoholmissbruk tillhör de
verkligt allvarliga frågorna i vårt land.
I betraktande därav behöver jag inte ta
upp någon diskussion med statsrådet
rörande olika statistiska seriers större
eller mindre förmåga att belysa vad som
här sker. Det räcker att konstatera, att
alla siffror ändå är sådana, att de ger
anledning till ett betonande av hur allvarlig
frågan är. Jag hänvisar särskilt
till att — som även statsrådet påpekar
— antalet fall av konstaterat alkoholmissbruk
bland ungdomar väntas bli
större 1961 än 1956, vilket var det tidigare
rekordåret.

Får jag därtill foga bara en enda
siffra. Antalet fall av omhändertagande
av ungdomar under 21 år väntas i år bli
ungefär 11 500. Man beräknar att detta
innebär, att ungefär 9 000 ungdomar i
år blir omhändertagna för fylleri. Det
är nästan bara pojkar. Var fyrtionde
pojke i åldern 15—21 år väntas alltså
bli omhändertagen för fylleri under ett
enda kalenderår. Jag finner den siffran
skrämmande hög.

För att diskutera vad som praktiskt
kan göras har jag dels anfört synpunkter,
dels ställt en del frågor till statsministern,
vilka socialministern nu
kommenterar.

För det första har jag undrat, om regeringen
vill utreda och överväga olika
slag av registrering av spritinköp utan
kvantitetsbegränsning. Detta förslag
framfördes från folkpartiets sida i början
av detta år men avslogs i våras av
riksdagsmajoriteten. Nu har emellertid
denna anhållan blivit bifallen genom
att finansministern har tillsatt en utredning.
Jag beklagar endast att denna
utredning inte innehåller några representanter
för riksdagen. Jag kan inte
undertrycka den reflexionen, herr talman,
att det är litet egendomligt, att regeringspartiet
skall anse sig tvunget att
avslå en framställning på våren, när frågan
ändå ligger så till, att regeringen

Tisdagen den 12 december 1961

Nr 34

Svar på interpellation ang. ungdomens alkoholmissbruk och på fråga ang. utveck lingen

i fråga om nykterhetstillståndet

sedan beslutar att utreda den några månader
senare. Skulle det inte vara möjligt
i en fråga av denna art att i någon
mån glömma vad som förefaller vara en
viss önskan som då och då framträder

— långt ifrån alltid, det vill jag medge

— nämligen benägenheten att avvisa
förslag som kommer från oppositionshåll.
I detta fall tycker jag att det verkligen
funnits anledning att gå med på
en skrivelse till regeringen om en sådan
utredning — utan att därför ta ställning
till åtgärden i och för sig.

För det andra har jag efterlyst det
förslag till förbättrad ungdomsvård,
som en utredning är sysselsatt med, och
får nu veta att betänkandet kommer
nästa år. Socialministern säger att försök
med en intensifierad förebyggande
verksamhet i Hälsingborg och Västerås
givit gynnsamma resultat. Ingen kan begära
att statsrådet skall ta ställning till
ett betänkande som ännu inte framlagts.
Men i betraktande av dessa gynnsamma
erfarenheter skulle jag ha väntat mig,
att socialministern hade gjort ett positivt
uttalande att han, så snart förslagen
lagts fram, är villig att överväga dem i
positiv anda.

Den tredje frågan gällde behandlingsavdclningar
för unga alkoholister, utrustade
med specialutbildad läkare och
vårdpersonal. Socialministern hänvisar
här främst till alkoholpoliklinikerna
och går i detta sammanhang förbi, att
man tyvärr alltjämt vet alltför litet om
de problem som man har att lösa. Enligt
min mening är det angeläget att väl
utrustade behandlingsavdelningar för
unga alkoholister tillkommer, bl. a. därför
att större forskningsmöjligheter härigenom
kan skapas än vad fallet är vid
alkoholpoliklinikerna.

Statsrådet har intrycket att jag talat
för särskilda behandlingshem utan
förbindelse med ungdomsvårdsskolorna
och hävdar, i viss mån i polemik mot
min interpellation, att denna sak även
fortsättningsvis bör handhas av ung -

domsvårdsskolorna. Men jag har i interpellationen
just krävt specialavdelningar
vid ungdomsvårdsskolorna, inte några
fristående hem. Detta lilla missförstånd
från socialministerns sida bör ju
inte på något sätt föranleda vidare
missförstånd i debatten.

Men socialministern går vidare och
påpekar, att vid en ungdomsvårdsskola
har man två avdelningar, närmast då
för asociala, där spritmissbruk ingår i
bilden. Vad jag måste fråga är: Räcker
detta? Det är ju rätt små avdelningar —-rör det sig inte om 7—8—9 platser på
en sådan avdelning? Är för övrigt båda
dessa avdelningar redan i funktion?

Det förefaller mig som om man här
skulle behöva en upprustning som ökar
forskningsmöjligheter na. Socialministern
talar om den kommitté för utredning
angående forskningen om vårdoch
behandlingsmetoderna inom ungdomsvården
som tillsattes i somras. Det
är bra i och för sig, men området blir
ju av jätteformat när hela ungdomsvårdsproblemet
skall behandlas, och tiden
går. Nog måste det väl ändå erkännas,
att ökade forskningsmöjligheter behövs
just för den del av ungdomsvården
som avser alkoholmissbrukarna.

Min fjärde fråga var, om regeringen
vill redogöra för de planerade åtgärder
som syftar till att skyndsamt och väsentligt
öka ngkterhetsvårdens resurser
i kampen mot den alltjämt pågående,
allvarliga ökningen av ungdomsfylleriet.
Jag förutsatte att regeringen planerade
sådana åtgärder. Man kan knappast
säga att redogörelsen för regeringens
planer i interpellationssvaret är vidare
fyllig. Nykterhetsvårdsutredningen,
som statsrådet hänvisar till, sysslar
ju huvudsakligen med de vuxnas alkoholproblem,
vilket statsrådet också nämner.
Barnavårdsnämnderna får nu till
uppgift att ta hand om alkoholmissbrukare
inte bara i åldern upp till 18 år
utan från början av detta år ända upp
till 21 års ålder. De får alltså en större

Nr 34

Tisdagen den 12 december 1961

Svar på interpellation ang. ungdomens alkoholmissbruk och på fråga ang. utveck

lingen i fråga om nykterhetstillståndet

och mera maktpåliggande uppgift än
den de haft tidigare, och den var stor
redan den.

Är barnavårdsnämndernas resurser
nu tillräckliga för att de snabbt och på
bästa möjliga sätt skall kunna ingripa
där det behövs? Har barnavårdsnämndernas
resurser undergått en väsentlig
ökning från och med 1961? Om detta
inte är fallet, har då regeringen för avsikt
att sörja för en sådan väsentlig ökning
under nästa år?

Jag kan också nämna, att det inte vidtas
några särskilda åtgärder för sådana
unga alkoholmissbrukare som passerat
21-årsstrecket. Det kan anföras goda
skäl för att det yngre klientelet i denna
grupp borde tarva en särskild uppmärksamhet.

Till sist säger socialministern, att det
är den förebyggande ungdomsvården
som är den viktigaste. Det kan man naturligtvis
säga, och jag är helt ense med
socialministern om att det måste göras
mer för att t. ex. mobilisera ungdomsorganisationernas
verksamhet och att
det som redan skett under senare år i
förstärkande riktning är värdefullt. Å
andra sidan är jag alltid en liten aning
på min vakt när man säger att det förebyggande
arbetet är det viktigaste. Bakom
detta tal kan ligga den attityden,
att man i någon mån skjuter åt sidan
vårduppgifterna när det gäller de fall
som redan föreligger. Jag menar inte att
statsrådet skjuter dem åt sidan, men
jag menar att det finns anledning betona,
att både det förebyggande arbetet
och själva vården av de akuta fallen är
så viktiga, att man inte på något sätt
får ge intryck av att de direkta vårdåtgärderna
skulle vara av relativt mindre
betydelse. Alla jämförelser är för övrigt
överflödiga, eftersom båda sakerna är
så oerhört betydelsefulla.

Socialministern nämner att statens
ungdomsråds avdelning för ungdomsorganisationerna
och den missanpassade
ungdomen arbetar men slutar sin

verksamhet vid kommande årsskifte.
Svaret är mycket kortfattat på denna
punkt. Är det alltså endast en utredning,
som slutar nu vid årsskiftet? Vad
sker sedan med den verksamhet det här
gäller? Kan vi få litet närmare upplysningar? Statsrådet

berör liksom jag gjorde i
interpellationen kampanjen under mottot
»Skaffa inte sprit till ungdomen!».
Jag finner liksom han, att detta är ett
mycket värdefullt inslag i den upplysande
verksamhet som det allmänna kan
och bör bedriva.

Låt mig när det gäller de förebyggande
åtgärderna säga några ord om ett
spörsmål, som statsrådet inte vidrörde
men som aktualiserats genom en utredning
av en av finansdepartementets s. k.
expertkommittéer. Jag tänker på frågan
om den alkoholhaltiga cidern. Expertkommittén
har ju tillstyrkt att man
skulle släppa fram alkoholhaltig cider,
även om den finner det angeläget betona,
att den inte tror att frågan har större
betydelse för avsättningen av frukt. Personligen
har jag den uppfattningen, att
cidern på grund av sin karaktär och sin
smak mycket lätt kan komma att verka
som en tillvänjningsdryck för ungdomar
av båda könen till och med i de
lägre tonåren. Om man släpper fri alkoholhaltig
cider kan man komma att bidra
till en tillvänjning i mycket unga
årsklasser av svensk ungdom, vilket väl
vore i hög grad beklagligt. Man kan inte
här jämföra med ölet och säga att ölet
säljs fritt, ty jag tror inte att ölet medför
samma risker för de yngre grupperna
av ungdom, särskilt inte när det gäller
den kvinnliga ungdomen men inte
heller den manliga.

Enligt min mening är det knappast
riktigt tillfredsställande att regeringen,
i detta fall finansdepartementet, anförtror
utredningar om sådana spörsmål
som jag här nämnt åt experter utan närmare
kontakt med folkrepresentationen
och folkrörelserna. Jag har tyckt mig

Tisdagen den 12 december 1961

Nr 34

Svar på interpellation ang. ungdomens

lingen i fråga om nykterhetstillståndet

spåra en tendens att särskilt finansdepartementet
i växande utsträckning tillkallat
utomstående s. k. experter. Med
uttrycket »s. k.» vill jag inte bestrida att
ifrågavarande personer har expertkunskap,
utan jag använder denna term för
att skilja dem från företrädare för allmänna
medborgerliga erfarenheter inom
folkrepresentation och folkrörelser, personer
som sedan länge har intresserat
sig för de spörsmål som skall utredas.
Vi har i Sverige en god tradition att utnyttja
denna sakkunskap, som kanske
inte brukar kallas expertbetonad men
som många gånger kan vara även det vid
sidan av vad den betyder i form av levande
kunskap om de sociala spörsmål
det gäller. Det finns en god tradition
att denna sakkunskap utnyttjas på utredningsstadiet,
och jag tror att det i
sådana frågor som just nykterhetsfrågan
är angeläget att denna tradition icke
försvinner.

Jag tänker inte här diskutera den stora
frågan om beskattningen, vilken ju
var uppe i första kammaren för några
veckor sedan. Jag tillåter mig bara en
speciell reflexion. Enligt min mening
har beskattningen givetvis icke endast
till uppgift att tillföra statskassan inkomster
utan också att reducera alkoholmissbruket.
Under sådana omständigheter
finns det nog anledning att pröva,
huruvida inte beskattningens konstruktion
i viss mån borde läggas om i den
riktningen, att man mera konsekvent
sökte anpassa beskattningens höjd efter
olika alkoholhaltiga dryckers berusningseffekt,
så att man finge en relativt
högre beskattning av drycker med stark
berusningseffekt. Jag tror att detta problem
förtjänar närmare prövning. Jag
vill inte här i dag ta definitiv ställning
till frågan utan vill bara uttala det önskemålet,
att regeringen tar upp spörsmålet.

Till sist, herr talman, visst är det
riktigt som statsrådet säger, att den alldeles
överväldigande delen av den sven -

alkoholmissbruk och på fråga ang. utveck ska

ungdomen är sund, vaken och energisk
och att det är viktigt att få med
denna ungdom i kampen mot alkoholmissbruket
och i ansträngningarna att
stödja sådana ungdomar som eljest skulle
komma på glid i här berörda och
andra avseenden. Jag vill dock tillägga,
att det finns en uppgift som staten i samarbete
med just ungdomsorganisationerna
kanske skulle kunna angripa med
något större intensitet, nämligen att försöka
få fram metoder för skapande av en
festlig miljö för ungdomar utan användande
av spritdrycker. Nog kunde samhället
göra mer för att få fram t. ex. alkoholfria
fruktdrycker, som effektivt
kunde tävla med vinet. Det allmänna anordnar
ju lotterier för de lönsparande
ungdomarna. Nog kunde staten göra
mera än den gör för att skapa större
möjligheter till alternativ för det alkoholhaltiga
vinet.

Jag är för min del — även om jag inte
skall diskutera detta i dag — på en
punkt skeptisk mot den statliga propagandan,
nämligen beträffande reklamen
för större konsumtion av vin. Det är
mycket tveksamt om man netto vinner
något på att söka framkalla en övergång
från konsumtion av spritdrycker till
vin. Propaganda för viner, som i många
fall innehåller så pass mycket alkohol,
att de för ungdomarna — och det är
dem det handlar om här — kan förorsaka
en olycklig tillvänjning till alkoholkonsumtion
vid unga år. Om staten nu,
herr statsråd, i alla fall bedriver denna
propaganda för vin, är inte då det
minsta man kan begära att det allmänna
också försöker intressera sig litet mera
aktivt för att få fram konkurrerande
drycker till vinet, alkoholfria eller ytterst
alkoholsvaga. Jag tycker för min
del absolut att staten kan göra mer på
detta område.

Herr talman! Min interpellation uppbars
av den känslan, att en samordning
mellan forskningen och behandlingen
av alkoholmissbrukare samt upp -

Nr 34

Tisdagen den 12 december 1961

Svar på interpellation ang. ungdomens alkoholmissbruk och på fråga ang. utveck lingen

i fråga om nykterhetstillståndet

lysningsverksamheten och annan förebyggande
verksamhet är önskvärd. Jag
vill därför här bara upprepa, att jag
knappast tycker det är tillfredsställande
att härtill hörande spörsmål handläggs
av fem olika departement, något
som statsrådet förbigår i sitt svar. En
bättre samordning härvidlag och en ökning
av resurserna — bl. a. på några
punkter som jag vidrört — förefaller
vara en naturlig slutsats.

Jag såg med stor tillfredsställelse, att
socialstyrelsen i ett yttrande för en tid
sedan förklarade, att nykterhetsvårdens
angelägnaste uppgift för närvarande är
att med alla medel som står till förfogande
stävja spritmissbruk bland de
unga samt att sörja för goda rehabiliteringsmöjligheter
för de ungdomar som
redan hemfallit åt alkoholmissbruk. Detta
uttalande har ett välgörande tonfall av
en aktiv inställning. Jag har en känsla
av att det svenska samhället, även om
mycket göres, ändå inte gör på långt när
tillräckligt. Problemet om ungdomen och
alkoholen är inte bara en viktig fråga.
Jag erkänner gärna, herr statsråd, att
det av det svenska samhället behandlas
som en viktig fråga. Enligt min mening
är det inte bara en viktig fråga utan en
av våra största sociala frågor — på
grund av de ödeläggande konsekvenser
spritmissbruket för med sig för
många människor under hela deras liv.
Det är alltså, som jag sade, en av våra
största sociala frågor. Som sådan har
den hittills knappast behandlats, eftersom
staten många gånger har visat en
viss njugghet när det gäller att ställa resurser
till förfogande. Det är därför som
jag livligt hoppas, att det varma intresse
vi alla hyser — och jag är övertygad
om att herr statsrådet också hyser detta
intresse — skall ta sig uttryck i att vi
enas om att samhällets åtgärder när det
gäller forskning, vård och upplysning
bör ytterligare väsentligt ökas.

Herr HAMRIN i Jönköping (fp):

Herr talman! Jag ber att få uttala ett
tack till socialministern för svaret på
min fråga, som gällde, om regeringen
övervägde att ta ett mera samlat grepp
på detta område. Svaret inrymmer emellertid
ett besked som knappast täcker
önskemålen hos dem som av flera skäl
livligt hade hoppats, att man vid det här
laget, helst ganska omgående, skulle
samla sig till ett bokslut eller, låt mig
kanske hellre säga, en kartläggning av
alla de erfarenheter som har gjorts, sedan
nvkterhetspolitiken lades om för
sex år sedan.

På grundval av detta bokslut, denna
kartläggning, skulle man sedan söka finna
rimliga lösningar på ännu olösta
problem.

Den enkla fråga jag framställde, var
till sina konturer rätt avgränsad, och
jag skulle i stort sett kunna hålla mig
inom den ramen. Eftersom här ändå pågår
en interpellationsdebatt och det sålunda
öppnas en väg till ett inlägg även
under den rubriken, skall jag med herr
talmannens medgivande tillåta mig göra
några reflexioner i detta ämne också i
vidare bemärkelse.

Får jag då först säga, att kraven på
en ny översyn av hela fältet, när det
gäller de samhälleliga åtgärderna på alkoholfrågans
område, i och för sig inte
behöver grunda sig på någon generell
förkastelsedom över det steg som togs,
när ransoneringssystemet avvecklades.
Tillståndet då var verkligen bekymmersamt
och innebar sådana risker, att det
måhända var naturligt och nödvändigt
att ett försök med en annan metod prövades.
Men jag vill skynda mig att säga,
att man i dag likafullt med bestämdhet
kan hävda, att utvecklingen också efter
1955 är så pass oroande, att den motiverar
just en ny genomgång av hela den
aktuella problematiken. Det är klart, att
man kan plåstra litet här och litet där.
Man kan partiellt utreda vissa sidor av
problemet, såsom nu också sker. Men låt

Tisdagen den 12 december 1961

Nr 34

Svar på interpellation ang. ungdomens alkoholmissbruk och på fråga ang. utveck lingen

i fråga om nykterhetstillståndet

mig säga, att den metoden inte kan vara
ändamålsenlig i dagens läge och inte
heller lycklig. Det tycks mig för övrigt
som om hela den offentliga debatten i
dessa frågor — jag inrymmer då också
den debatt som helt nyligen fördes i
medkammaren — just bekräftar den
iakttagelsen, att man tror, tycker och
anser så mycket, men faktiskt alltjämt
vet så litet. Påstående ställs mot påstående.
Man rör sig med hypoteser och
med antaganden. Men man vet under
alla förhållanden en sak, nämligen att
alkoholbruket alltjämt sätter sina ohyggliga
spår bland vårt folk och att skadeverkningarna
breder ut sig, fördjupas
och förvärras.

I debatten här i dag har speciellt situationen
i ungdomsvärlden belysts. Jag
delar uppfattningen, att vi här har den
kanske allra sjukaste punkten, men det
kan omöjligen vara riktigt — och det
har väl heller ingen menat, såvitt jag
förstår — att se alkoholfrågan uteslutande
som en ungdomsfråga. Ett faktum
är ändå, att på område efter område
slår skadorna igenom, inte minst i otaliga
svenska hem, där familjefadern i
stället för att vara ett stöd förvandlas
till ett beklagansvärt socialvårdsfall. Det
kan, herr socialminister, som jag ser
det, ifrågasättas om man alls har rätt
att tala om ett välfärdssamhälle i fullaste
bemärkelse, när vi så kapitalt har misslyckats
med att finna en väg, som definitivt
bryter den nuvarande trenden på
detta område. Men så länge stat och
kommun — jag kan inte underlåta att
peka på denna dubbelbottnade attityd —■
fortsätter att bruka skattemedel både
till nvkterhetsupplysning och till spritrepresentation,
är det kanske inte så
underligt, att många människor, och
inte minst unga människor, efterlyser
konsekvensen och fastheten i vårt nvkterhetspolitiska
handlande. Man kan ju
också, herr talman, fråga sig, om det
för sex år sedan verkligen togs med i
kalkylerna, att våra mentalsjukhus skul -

le få en sådan dominans av rena alkoholistfall
som de har fått. Nyligen framgick
av en uppgift i pressen, att vid
psykiatriska kliniken i Uppsala en tredjedel
av sjukhusets vårdplatser på manliga
avdelningen beläggs med alkoholsjuka
patienter. På storstädernas mentalsjukhus
dominerar fallen av alkoholism
och alkoholpsykoser stort över andra
diagnosgrupper. Jag har stött på siffrorna
i mitt arbete i 1957 års sinnessjukhuslagstiftningskommitté.
Efter 1956
beräknas fallen av alkoholism på de
sjukhus som jag nyss nämnde, uppgå till
40 procent eller mer. Man kan utan vidare
beteckna läget i detta avseende som
direkt skrämmande och allmänheten
känner sig verkligen djupt oroad av en
utveckling som till den grad ökar belastningen
på våra sjukhus, där man samtidigt,
som det så ofta omvittnats, kämpar
med oerhörda personalsvårigheter.

Allt tyder på att det försäljningssystem
som vi nu har, måste kombineras med
genomtänkta reformer och ingripanden
utöver dem som vi hittills praktiserat,
och här skulle, menar jag, en samlad ny
översyn kunna ge den vägledning, som
vi så väl behöver.

över huvud taget måste det vara en
illusion att tro, att samhället någonsin
kan få utvecklingen på det här området
under kontroll utan tillgripande av
någon form av spärrmekanism. Underkänner
man en mekanism av en konstruktion,
t. ex. individuell kontroll
och maximering av inköpen, måste man
tänka sig att ersätta den med en mekanism
av annan konstruktion. För min
del är jag övertygad om att vi inom
räckhåll har just ett sådant instrument,
nämligen beskattningsinstrumentet,
och man kan bara förvåna sig
över att man på många håll, dock inte
allmänt — frågan har redan tagits upp
här i debatten av föregående talare —
med så stor tveksamhet och så stor
förlägenhet nalkas detta problem. Ett
visst erkännande för det berättigade i

Nr 34

Tisdagen den 12 december 1961

Svar på interpellation ang. ungdomens alkoholmissbruk och på fråga ang. utveck lingen

i fråga om nykterhetstillståndet

kravet på att prispolitiken får sin plats
här i bilden, fann man i en mycket
intressant ledare i den regeringen närstående
Stockholms-Tidningen för den
29 september i år, där det hette: »Sedan
motboken försvann, har vi inte
några andra instrument än priset och
upplysningen att arbeta med.» Jag tror,
att det är en mycket riktig teckning av
läget.

Det är nu inte min avsikt att närmare
gå in på de argument, som kan
åberopas i detta sammanhang. Låt mig
bara få påminna om, utan att jag gör
anspråk på att tala å nykterhetsrörelsens
vägnar eller på att ha några uppdrag
från det hållet — jag bär här i
debatten över huvud taget bara fram
min personliga mening och övertygelse
— att man från nykterhetsrörelsens
sida har rest kravet på en så kraftig
skärpning av spritpriserna, att den pågående
konsumtionsökningen hejdas.
Men inte nog därmed; man vill också,
att en klart nedåtgående tendens i inköpskurvan
åstadkommes. Detta är i
dagens läge realistisk nykterhetspolitik,
och det måste vara ett legitimt och
centralt intresse att verka för att prisinstrumentet
verkligen blir officiellt
accepterat som ett medel — ett medel
bland andra — i arbetet på ökad folknykterhet.

Nu vet jag, att meningarna är delade
på den här punkten. Det är ett i hög
grad kontroversiellt ämne. Jag vill till
det bara säga: så mycket större anledning
borde det då vara att låta en
snabbt arbetande utredning ta sig an
också den aspekten. Ty det kan väl
ändå inte förhålla sig så, att frågan om
prisfaktorn och dess betydelse i detta
sammanhang, till skillnad från alla
andra faktorer som hör till bilden, skulle
ligga utom räckhåll för analys och
för objektiv bedömning. Det kan väl
ändå ingen vilja påstå.

Men det finge då rimligtvis inte bli
en ny variant av den säregna utred -

ningsform — jag instämmer i det fallet
helt med herr Ohlin — som på
sistone har lanserats på detta område,
där man utestänger alla företrädare för
det politiska livet och för folkrörelserna
och låter några få experter på
tjänstemannaplanet svara för både den
tekniska och den organisatoriska undersökningen,
liksom för de mycket
intrikata och känsliga allmänna värderingarna.
Här är det dock fråga om
ställningstaganden med vittgående sociala
och politiska konsekvenser.

Får jag så bara allra sist säga, att
även om vi en dag till nöds skulle lyckas
komma i nivå med det tillstånd,
som rådde före den fria spritens tillkomst,
är detta en alldeles för begränsad
och otillräcklig målsättning. Spriten
bryter fortlöpande dag för dag ner
människor i alla åldrar och är, herr
socialminister, roten och upphovet till
vår för närvarande största olösta sociala
fråga, det är den kallhamrade
sanningen. Regeringen har här ett stort
ansvar, när det gäller att verkligen ta
ledningen och genom en planmässig
samordning sörja för att åtgärderna
på detta område blir ändamålsenliga
och effektiva.

Herr förste vice talmannen övertog
nu ledningen av förhandlingarna.

Herr RIMMERFORS (fp):

Herr talman! Det har här sagts, att
nykterhetsläget är oroande. Låt mig
tillägga, att det är ett hälsotecken att
vi kan oroas. Det skulle vara ännu mer
oroande, om vi inte hyste bekymmer
över utvecklingen i ett fall som detta.
Det skulle kanske inte skada, om denna
fråga oroade oss ännu mer, så att
den ibland hölle oss vakna om nätterna
och det bleve som en eld i våra ben
till dess att vi hade åstadkommit en
bättre tingens ordning än den vi i dag
har. Det finns, vi är alla medvetna om
det, tiotusentals svenska alkoholist -

Tisdagen den 12 december 1961

Nr 34

Svar på interpellation ang. ungdomens
lingen i fråga om nykterhetstillståndet

hustrur och hundratusentals barn i alkoholiserade
hem, som ofta störs i sin
nattsömn av den skrämmande och
glädjedödande realitet som spriten utgör.
Och nu inför julen är dessa människors
bävan dubbelt stor. Man önskar
att den delades av litet fler även
bland dem som inte behöver gå i ångest
för sina egna familjemedlemmar. Jag
tänker på alla dem, som genom sin
ansvarslösa medverkan bringar olycka
över andra människor, människor som
kanske är svagare än de själva.

Låt mig, innan jag kommer fram till
ett par försök till rekommendationer,
citera ett uttalande, som jag läste i Göteborgs
Handels- och Sjöfarts-Tidning
och som ytterligare understryker betydelsen
av ett av de områden, som herr
Ohlin berörde, nämligen det särskilda
ansvaret för vår ungdom: »Numera ingår
det i polisrutinen att ta hand om
barn som påträffas berusade. Den tragiska
sanningen, är att alkoholismen
griper allt längre ned i åldersgrupperna;
ungdomar går överstyr innan
livet egentligen har börjat för dem.
— — —» »Allmänheten är ännu så
länge tämligen likgiltig och riktar sin
indignation i första hand mot den förvildade
ungdomen. Men vem skaffar
egentligen spriten åt dessa minderåriga?
Jo, de vuxna, de som har inköpsrätt
på systemet. Ibland gör de
det kanske av enfald och missriktad
vänlighet mot arbetskamrater — och i
sådana fall kan måhända upplysning
och propaganda göra nytta. Men så
finns det de snikna — de som utan betänkande
gör en extraförtjänst på att
utnyttja ungdomens nyfikenhet inför
det okända och förbjudna. Polisen har
efter hand skärpt kontrollen och domstolarna
dömer allt oftare langarna till
frihetsstraff.» — Vi har hört detta tidigare
i debatten i dag. — »Detta gäller
yrkeslangarna. Mot de otaliga tillfällighetslangarna
står däremot lagen
nästan maktlös. Här måste medborgar -

alkoholmissbruk och på fråga ang. utveck na

själva ingripa genom att reagera
mot alla former av spritlangning, inte
minst på arbetsplatserna. Att dra det
lilla strået till stacken är helt enkelt
vår skyldighet.» Så långt den anförda
tidningen.

Jag har citerat detta uttalande därför
att det sätter fingret på en mycket
om punkt och anvisar en faktisk möjlighet
till sanering. Låt oss i fråga om
yrkeslangarna, dessa samhällets marodörer,
tillämpa den lag vi har. Den
stadgar som bekant upp till ett års
fängelse för upprepade fall av langning.
Vi har ont om platser på våra
fängelser, det är sant, men där hör i
alla fall denna kategori hemma. Och
beträffande vänskapslangarna — som
jag tror är på ett sätt en ännu större
fara i detta sammanhang — torde det
bli nödvändigt med hårdare tag i kamratkretsen,
arbetslaget, fackföreningen,
firman. Låt den, som inte har bättre
förstånd än att han skaffar sprit åt
ungdom och åt avstängda alkoholister,
få känna hela tyngden av den skam
och skuld, som han eller hon ådrar sig
inför opinionens domstol. En undantagslös
bojkott är i det fallet på längre
sikt den barmhärtigaste medicinen.
Här kan pressen göra åtskilligt, allmänheten
kan göra ännu mer, och jag
anknyter till vad som redan sagts om
kampanjen »Skaffa inte sprit åt ungdom».

Gäller det sedan en eventuell spritskattehöjning,
som naturligtvis hör diskuteras
utförligare i annat sammanhang,
vill jag endast säga, att jag inte
har ändrat mening i den frågan. Jag
har från denna talarstol tidigare hävdat,
att höga spritpriser har en konsumtionshämmande
effekt. När denna
fråga diskuterades i första kammaren,
hävdades att den åtgärden drabbar
andra grupper än dem som man här
vill komma åt. Man säger att ungdomarna
bär så gott om pengar, att de
kommer att köpa, även om spriten blir

Nr 34

Tisdagen den 12 december 1961

Svar på interpellation ang. ungdomens alkoholmissbruk och på fråga ang. utveck lingen

i fråga om nykterhetstillståndet

dyrare. De alkoholskadade måste ha
sprit till varje pris, och deras ökade
alkoholkonto går då ut över nödvändigare
varor för dem själva och deras
familjer. Detta är endast delvis sant.
Man har glömt två saker. De verkliga
alkoholisterna använder ändå inte sina
pengar för sitt och familjens behov.
Jag känner detta klientel rätt väl sedan
många årtionden och vet att alla åtkomliga
pengar går åt till sprit. Eftersom
det mest skadade klientelet antingen
har sjukkassehjälp eller socialhjälp,
är det i själva verket på statens
bekostnad man super. Om spriten blir
dyrare, betyder det för dessa kategorier
bara att de tvinags att nöja sig
med något mindre kvantiteter, vilket
ju ingalunda skadar. Familjerna underhålles
ändå av socialvården. Det fick
vi klara belägg för i socialpolitiska
kommittén, när vi begynnelsevis tittade
något på den svenska fattigdomens
orsaker.

För det andra tror jag att en spritskattehöjning,
i varje fall om den sker
på en gång och inte kryper upp så där
fint och omärkligt, begränsar konsumtionsvanorna
hos en mycket stor del,
exempelvis hos unga människor, som
har att tänka på sin utbildning och sin
hembildning samt ännu inte är förslavade
under spriten utan har kvar
sitt sunda omdöme. Varje begränsning
av alkoholkonsumtionen vid de åren
minskar riskerna för alkoholisering senare
i livet. Jag tycker det är utomordentligt
värdefullt, om vi kan medverka
aldrig så litet till det. Vi skall
minnas att det är just nu som 1970-talets
alkoholister håller på att grundlägga
sina alkoholvanor. Missbrukets väldiga
arméfördelning rekryteras ur den kategori
som i dag dricker relativt måttligt.
Det är en mänsklig och nationell vinst,
om den gruppen av omsorg om sin ekonomi
finner det klokt att inskränka sin
konsumtion. Jag skulle således i likhet
med tidigare talare, senast herr Hamrin,

vilja vädja till finansministern att överväga
att ta ett rejält tag när det gäller
beskattningen av dessa verkligt umbärliga
varor och att han då inte glömmer
bort att höja vinpriserna.

Det är emellertid, herr talman, en del
av den pågående allmänna nykterhetsdebatten,
som gör mig något konfunderad.
Det är det motsägelsefulla i samhällets
egna attityder. Nästan alla står
upp och talar om det allvarliga nykterhetsläget.
Av förstakammardebatten i
denna fråga den 28 november framgick
det att till och med brännvinsbrännarna
är bekymrade. Finansministern har i
första kammaren och socialministern i
andra kammaren givit uttryck för en
allvarlig önskan att komma till rätta
med problemet. Vi noterar det med tacksamhet.

Vissa andra ting som här redan delvis
har redovisats förefaller oss emellertid
litet underliga. Vad jag nu skall nämna
är kanske bara en bagatell men på sitt
sätt typiskt. Ny Tid berättade häromdagen
att Vin- och spritcentralens inköpschef
varit nere i Göteborg och förhöjt
stämningen vid en s. k. vinprovning
bland de göteborgska »munskänkarna»
genom att »kåsera intressant om de aktuella
vinerna». Göteborgs-Posten reagerade
mot detta förhärligande av alkoholkulturen
med orden: »Det är jul om
några veckor. Få vi be att Vin- och spritcentralens
inköpschef håller inne med
sina intressanta kåserier. Helgerna är
en sådan påfrestning för dem som har
svårt att umgås med alkohol, att vi betackar
oss för en statlig föredragsturné
i spritens tecken.»

Nu vet jag mer än väl att våra statliga
spritmyndigheter fått för sig att
nykterhetstillståndet förbättras, om folk
lär sig att dricka vin. Jag har tidigare
från denna talarstol sagt, att jag kan
hålla med om att det åtminstone vore ett
steg i rätt riktning, om man kunde förmå
starkspritkonsumenterna att dricka
vin i stället för starksprit. Men ännu

Tisdagen den 12 december 1961

Nr 34

Svar på interpellation ang. ungdomens
lingen i fråga om nykterhetstillståndet

finns det inga säkra tecken på att en
sådan övergång i någon större utsträckning
har skett. Man dricker mera vin
än förr, kopiöst mycket mera vin, och
ändå i runt tal nästan lika mycket starksprit
som förut. Minskningen i starkspritskonsumtionen
sedan 1954 är futtiga
4 procent, medan vinkonsumtionen
under samma tid ökat med 66 procent.
Så nog har Nya systemaktiebolagets
vinpropaganda burit frukt. Att den också
har sin stora andel i ungdomsfylleriets
ökning är belagt med klara siffror.
Tag exempelvis den intervjuundersökning
av manliga ungdomsfyllerister som
utfördes hösten 1958. Samtliga undersökta
var under 25 år. Bland de fyllerister,
som var skrivna i Stockholm,
hade 27 procent av 15—20-åringarna
berusat sig enbart på vin. När det gäller
en genomsnittligt ännu yngre grupp,
ungdomar i åldern 15—17 år, hade inte
mindre än 37 procent av dem, som greps
för fylleri i Stockholm, använt enbart
vin som berusningsmedel. Nog är vinproblemet
en integrerande del av denna
sociala fråga. Brännvin jämte vin blir
vanligare med stigande ålder. Vi behöver
uppmärksamma detta, och jag ifrågasätter
i likhet med herr Ohlin, om
man inte borde granska hela detta problem
litet närmare.

Vad vi, herr talman, behövde komma
fram till, är vad vi drömde om år 1954,
nämligen att både myndigheter och enskilda
under denna nya frihetstid skulle
vara överens om att tränga tillbaka alkoholens
roll i det svenska samhället. Vi
talade om att avdramatisera spriten. I
stället har jag en känsla av att man gärna
ser att dryckessederna utbredes, att
man får rikare sortiment, exempelvis
ciderdrycker, som med framgång kan
konkurrera ut läskedryckerna, att den
statliga och kommunala representationen
envist fasthåller vid att det skall
vara spritrepresentation, att samhället
fortsätter att propagera för alkoholförtäring
samtidigt som vi naturligtvis i

alkoholmissbruk och på fråga ang. utveck ökad

omfattning måste ta hand om offren
för alla dessa njutningsmedel.

Herr Ohlins förslag om speciella behandlingshem
eller avdelningar av hem,
där man kunde hjälpa de unga alkoholisterna,
har mitt helhjärtade stöd. Jag
har funderat över om de möjligen kan
samordnas med de planerade anstalterna
för narkotikatrafikens offer. Hela
detta område väntar på utredning och
åtgärder.

Låt oss alltså, ärade kammarledamöter,
gå in för att vidta alla de vård- och
lagstiftningsåtgärder som kan rätta till
de värsta skavankerna! Man kan gärna
pröva någon form av registrering eller
åtminstone inköpslegitimation. Huvudangelägenheten
är i alla fall en strömkantring
i hela den svenska opinionsbildningen
när det gäller dessa frågor,
så att spritbruket som sådant mera definitivt
kan trängas tillbaka, till lycka
för hela vårt folk.

I detta anförande instämde herr Nelander
(fp).

Herr ENGKVIST (s):

Herr talman! Om den totala konsumtionen
av alkohol i vårt land kan man
väl säga att den för närvarande inte ger
anledning till en omprövning av nykterhetspolitikens
allmänna riktlinjer. Jag
tillhör inte dem som med tanke på de
svårigheter vi här debatterar skulle vilja
kräva en omprövning av det beslut
som vi fattade om motbokens avskaffande.
Efter att ha konstaterat detta
finner jag ändock skäl för den oro som
i olika omgångar har framförts från
talarstolen i denna debatt. Jag delar
också de bekymmer som inte minst socialministern
gjorde sig till tolk för beträffande
vissa grupper av vårt folk,
framför allt ungdomen och — måste
jag tillägga — alkoholmissbrukarna.
Även den ökande konsumtion som har
förmärkts bland kvinnorna inger farhågor.

Nr 34

Tisdagen den 12 december 1961

Svar på interpellation ang. ungdomens alkoholmissbruk och på fråga ang. utveck lingen

i fråga om nykterhetstillståndet

Jag skulle främst vilja säga något om
ungdomen. Jag delar också socialministerns
uppfattning att ungdomarna i vårt
land till den övervägande och mycket
stora delen är både skötsamma och rejäla.
Vi vet ändå att alkoholbruket går
allt längre ned i åldersgrupperna. Vi
får allt fler exempel på att något är på
gång som vi inte kan stå likgiltiga inför.

Naturligtvis inställer sig frågan om
vad som kan göras. Jag tror inte att lagstiftningen
ensam kommer åt alla avarter.
Här måste de s. k. förebyggande
åtgärderna sättas in. Nykterhetsrörelsen
har en självklar arbetsuppgift både
som bärare av helnykterhetstanken och
genom sitt aktiva ungdomsarbete. Lyckligtvis
är den inte ensam i denna förebyggande
verksamhet. Allt frivilligt
ideellt ungdomsarbete främjar enligt
min mening nykterheten bland de unga.

Man kan naturligtvis inte avstå från
lagstiftningsåtgärder, även om man inte
tror att dessa ensamma kan åstadkomma
den förbättring som är önskvärd.
De måste emellertid kompletteras med
llPPlysning i alkoholfrågan, samtidigt
som de organisationer som vänder sig
till ungdomen får tillräckliga resurser
för ett aktivt ungdomsarbete. Utöver
detta skulle vi nog hos de äldre behöva
en stramare attityd mot alkoholbruket,
ty deras hållning är utan tvivel ett värdefullt
exempel för de unga.

Skulle då en allmän översyn av nykterhetspolitiken
nu vara nödvändig?
Det är svårt att lämna ett bestämt besked
om den saken. Ett argument för en sådan
uppfattning skulle vara att vi inte
riktigt vet hur situationen kan utvecklas.
Herr Hamrin i Jönköping har också
tidigare framhållit att vi vet alldeles
för litet om vad som håller på att ske.
Det kan vara riktigt. Här bör man tilllägga
att vi inte heller säkert vet, om
den siffra, som har anförts för år 1961
och betecknats som toppen på den hittillsvarande
utvecklingen, anger den
verkliga slutpunkten.

Beträffande missbrukarna vill jag också
säga att man inte bör betrakta dem
som en strängt avgränsad grupp. I kanten
på denna grupp finns såvitt jag förstår
en tyvärr ökande skara människor,
som visserligen ännu inte är missbrukare
men som befinner sig rätt nära
gränslinjen till missbruk. Det finns anledning
anta att denna senare grupp
kommer att öka i omfattning. Utöver en
förbättring av nykterhetsvårdens resurser
för tidiga åtgärder närmast i frivillig
form, borde därför samhället även i
andra avseenden sätta in större resurser
till förebyggande av ett ökat alkoholmissbruk.

Det kan också bli nödvändigt med en
s. k. attitydundersökning. Ett sådant
material, som vi för närvarande inte har
tillgång till, skulle ge oss möjligheter att
bättre bedöma frågan om vilka åtgärder
som är nödvändiga och vilka till buds
stående medel som kan visa sig mest
effektiva.

Slutligen skulle jag vilja föra in en
annan synpunkt i denna diskussion. Det
har tillkommit vissa nya bestämmelser
som gör det lättare för ungdomen att tillägna
sig alkoholvanor. Denna utveckling
är enligt min mening rätt bekymmersam
och bör inte förbigås i detta
sammanhang. Man kan t. ex. sätta ett
stort frågetecken för all utskänkning i
samband med offentlig dans.

När det gäller nya alkoholdrycker
har jag självfallet samma mening som
herr Ohlin i sitt anförande gjort sig
till tolk för.

Herr Ohlin tog också upp en annan
sak, nämligen frågan om en översyn eller
omprövning av formerna för beskattning
av alkoholdrycker efter berusningseffekt.
Jag har i och för sig ingenting
att invända mot att också denna
fråga blir föremål för övervägande, men
jag vill inte gärna vara med om att för
drycker med lägre alkoholprocent skulle
tillämpas mildare beskattning än för
närvarande. Sedan får man ordna det

Tisdagen den 12 december 1961

Nr 34

Svar på interpellation ang. ungdomens alkoholmissbruk och på fråga ang. utveck lingen

i fråga om nykterhetstillståndet

andra hur man vill; det yttrar jag mig
inte om. Men en beskattning efter alkoholprocent
får inte medföra en minskning
av den nuvarande beskattningen
på alkoholdrycker med lägre alkoholprocent.
Med ungdomens relativt goda
inkomster skulle en sådan lägre beskattning
kunna öppna nya möjligheter till
ökning av ungdomens alkoholvanor, och
det är knappast vad vi i dagens läge
eftersträvar.

Herr talman! Det skulle vara åtskilligt
ytterligare att tillägga, men jag skall
nöja mig med de anförda synpunkterna.
Låt mig bara sluta med att uttala min
förhoppning om att de krafter både från
samhällets och de frivilliga organisationernas
sida, som är inriktade på att
vända den nuvarande utvecklingen, vilken
ju inger bekymmer särskilt med
tanke på ungdomen, skall visa sig mäktiga
att åstadkomma ett bättre tillstånd.

Herr WIKLUND i Stockholm (fp):

Herr talman! När det gäller alkoholproblemet
är det liksom beträffande en
rad andra frågor vi diskuterar här i
kammaren fråga om ett samspel mellan
människan med hennes olika reaktionssätt
och hennes miljö. Man måste arbeta
med utgångspunkt från båda dessa faktorer
för att nå det mål som man uppställt
för sig i nykterhetspolitiken och
som man nog litet oftare borde fundera
över och söka närmare precisera för
sig. Är det t. ex. i längden möjligt att
bibehålla en alkoholkonsumtion, som
ligger på så hög nivå som här i Sverige,
när det svenska samhället undergår en
så hastig och genomgripande förändring
åt det tekniska hållet med växande
krav på anpassning hos den enskilda
människan? I ett sådant samhälle måste
utrymmet för alkoholkonsumtion krympa
och även en måttlig konsumtion allt
oftare bli riskabel — herr Engkvist tror
jag nyss var inne på den saken. Vi behöver
bara tänka på biltrafiken och den
alltmer mekaniserade arbetsmiljön och

även hemmiljön. I ett samhälle av denna
typ måste målsättningen vara att minska
alkoholkonsumtionen som sådan. Det
räcker inte med att bara ägna sig åt
att bekämpa alkoholmissbruk, hur man
nu vill definiera detta begrepp.

Den parlamentariskt sammansatta
nykterhetskommittén av år 1944 med
statsrådet Danielson som ordförande
var också av den uppfattningen att ansträngningarna
även måste inriktas på
att minska alkoholkonsumtionen. Man
grundade denna uppfattning på den stora
och unika undersökning, som gjorts
beträffande sambandet mellan alkoholbruk
och vissa sociala förhållanden. Av
denna undersökning kunde konstateras
att även måttlighetsförbrukarna uppvisade
en viss social belastning, där alkoholfaktorns
roll inte kunde uteslutas.

Om man nu vill undvika restriktiva
och förbudspräglade åtgärder — som
alltid tenderar till att skapa motstånd,
väcker motkrafterna och sålunda verkar
kontrasuggestivt — tror jag man
bör gå den väg som interpellanten, herr
Ohlin, nämnde, nämligen att skapa alternativ
till alkoholen, alternativ till fritidsmiljöerna
och till de alkoholvanor
som enligt gammal stel konvention nödvändigtvis
skall höra till svensk fest.
Med sådana positiva åtgärder skulle
man säkert komma mycket längre i fråga
om nykterhetssträvandena än man hittills
gjort. Ett fastare grepp med generösare
hand efter dessa linjer efterlyses.

Låt oss göra tankeexperimentet att ett
lika stort belopp som nykterhetsvården
nu fär — alltså runt 50 miljoner kronor
— kunde gå till positivt ungdomsvårdande
åtgärder. Statsrådet nämnde
beloppet 25 miljoner kronor för detta
syfte. Det är ett aktningsvärt belopp,
och mycket har faktiskt gjorts för att
förverkliga den s. k. ungdomsvårdsgiven.
Men om man som sagt gör det tankeexperimentet
att detta belopp fördubblades
— det är väl inte alldeles
orealistiskt — skulle vi t. ex. kunna få

Nr 34

Tisdagen den 12 december 1961

Svar på interpellation ang. ungdomens alkoholmissbruk och på fråga ang. utveck lingen

i fråga om nykterhetstillståndet

ungdomsledare och lokaler i ökad och
tillräcklig omfattning och även i övrigt
på väsentliga punkter häva de brister,
som nu vidlåder de olika organisationers
verksamhet, vilka arbetar mera förebyggande
med ungdomsfrågorna.

Men man måste också försöka nå fram
till en helt annan inställning till alkoholbruket
som sådant, om det skall vara
möjligt att påtagligt förbättra nykterhetsläget.
Jag håller helt med Dagens
Nyheter, när denna tidning nyligen som
en kommentar till upplysningsarbetet
angående missbruk av tobak och alkohol
bland ungdomen fann sig föranlåten
att påpeka att det är något av hyckleri
och något ganska verkningslöst att utföra
allt detta aktiva och i och för sig
värdefulla upplysningsarbete för ungdomen,
om inte de äldre föregår med
gott exempel. Det är allt skäl i världen
att folk allmänt vaknar upp och börjar
inse, att det pedagogiskt och psykologiskt
ligger till så, att om vi skall komma
till ett i hög grad önskvärt, radikalt
bättre läge, måste den personliga inställningen
till alkoholen i grunden
ändras hos hela folket.

Kanske alkoholproblemet f. ö. har ännu
djupare liggande orsaker än dem vi
har rört vid här i debatten. Det kan
hänga samman med personlig disharmoni
och otillfredsställdhet hos många,
många människor i olika skikt av vårt
folk. Särskilt kanske detta är fallet i tätorterna.
Det kan vara så att alkoholfrågan
är en avspegling av de stora frågorna
om mening och innehåll i livet. Utan
att utlägga detta närmare vid detta tillfälle
tror jag personligen att det ligger
till på detta sätt.

Sedan skulle jag gärna vilja ta upp
prisfrågan. Den har redan berörts av
flera talare och jag skall inte ta upp
tiden länge, även om det vore mycket
att tillägga, till klarläggande av var t. ex.
nykterhetsrörelsen står. Vi har nämligen
inom denna rörelse inte använt ordet
»chockprishöjning», som det i den of -

fentliga debatten och jag tror också i
första kammaren har gjorts gällande.
Inte ens socialstyrelsen har vid sin hänvändelse
till regeringen i denna fråga
rörande behovet av en uppjustering av
alkoholpriserna använt den termen,
även om verkets chef begagnat detta
ord i en del debattinlägg.

Vi bär begärt två saker. För det första
att priset skall målmedvetet användas
som medel mot alkoholmissbruket bland
övriga medel. Alkoholproblemet är de
många orsaksfaktorernas problem och
behöver därför angripas med många
olika metoder, och prisjusteringar är en
metod man behöver använda mera övertygat
och avsiktligt. Det har gått alltför
lång tid — och spritköparna har blivit
allt köpstarkare — utan att någon justering
uppåt av priserna på sprit och vin
företagits, alltså utan att man har utnyttjat
detta medel målmedvetet. För
det andra har vi begärt att priset höjs
så mycket, att dels den uppåtgående
konsumtionskurvan bryts och dels kurvan
böjs av nedåt. Därutöver har vi hos
regeringen hemställt om en utredning
angående hela prisinstrumentets användning.
En stor förbistring råder
nämligen i uppfattningarna om hur priset
verkar på olika konsumentgrupper.
Det behöver analyseras ingående hur
olika prishöjningar verkar på olika slag
av konsumenter.

Vad beträffar själva sättet att bedriva
nykterhetspolitik har interpellanten,
herr Ohlin, varit inne på önskvärdheten
av att denna politik leddes från ett
departement, så att hela den nykterhetsfrämjande
verksamheten kunde
samordnas. Jag är av samma åsikt att
det är i hög grad önskvärt att så sker.
Jag har varit i tillfälle att studera nykterhetspolitiken
i USA och kunnat konstatera
att effekten av ett sammanförande
av de olika slagen av nykterhetsvårdande
verksamhet till ett topporgan
för varje delstat visat sig värdefull. Ett
sådant organ ägnar sig åt tre aktivite -

Tisdagen den 12 december 1961

Nr 34

Svar pa interpellation ang. ungdomens alkoholmissbruk och på fråga ang. utveck

lingen i fråga om nykterhetstillståndet

ter. Forskning bedrivs inom en avdelning,
undervisning och upplysning för
olika grupper av folket omhänderhas av
en annan avdelning, och i en tredje avdelning
ägnar man sig åt behandlingen
av alkoholskadade. Ett forskningsresultat,
som uppnåtts i avdelningen för
forskning, kan därför omedelbart användas
i upplysningsverksamheten och
i behandlingsarbetet, och vad som iakttagits
på behandlingssidan kan genast
granskas och analyseras av vetenskaplig
personal på forskningsavdelningen. Man
har alltså på detta sätt tagit ett samlat
grepp. En liknande samordning har man
nyligen också genomfört i Polen. Där
har man gjort detta t. o. m. på lagstiftningsområdet
genom att sammanföra
reglerna om gatufylleristers behandling,
om rusdrycksförsäljning, prissättningen
etc. Det vore som sagt önskvärt, om man
även i Sverige kunde sammanföra den
nykterhetsvårdande verksamheten till
ett departement.

Till sist, herr talman, vill jag i anslutning
till flera anföranden, som har
berört alkoholreklamen, fråga: Skall det
under utredningsarbetets gång verkligen
vara nödvändigt att systembolagsreklamen
även nu inför julhelgen får
fortsätta?

Herr LINDKVIST (s):

Herr talman! Det kanske kan ha sitt
intresse i denna diskussion att ta del
av en del statistiskt material, som vi har
sammanställt i Stockholm. Under årets
tre första kvartal har barnavårdsnämndens
sociala avdelning sammanställt ett
material, som i ett nötskal ger en trist
bild av storstaden och ungdomsfylleriet.
Under dessa tre nämnda kvartal
har i Stockholm 736 ungdomar under
21 år anmälts till barnavårdsnämnden
för fylleri. 40 av dessa ungdomar har
tidigare varit aktuella i liknande sammanhang.
Det största antalet anmälningar
för fylleri drabbar åldersgruppen
17 år med en avtrappning såväl
uppåt som nedåt. Av de 736 anmälda
6 — Andra kammarens protokoll 1961. N

ungdomarna är ett nittiotal flickor. Den
yngste till barnavårdsnämnden i Stockholm
för fylleri anmälde var född 1949,
således inte mer än 12 år gammal. Nästa
i ålder var 13 år, och därefter sker en
successiv ökning upp till 17-årsåldern.

Detta material, som man kanske ändå
inte skall dra alltför stora växlar på,
säger oss två väsentliga ting: 1) att ungdomsfylleri
förekommer i allt lägre åldrar;
2) att ungdomsfylleri ofta sker i
kombination med brottslig verksamhet.
Det finns i många fall ett klart samband
mellan ungdomsfylleri och den
efterföljande brottsliga verksamheten.

Nu säger socialministern •— om jag
hörde alldeles riktigt — att av de på
ungdomsvårdsskolor intagna är det endast
två ä tre elever under 21 år vilkas
intagning har dikterats enbart av alkoholskäl.
Av den orsaken torde det inte
vara behövligt, säger socialministern,
att bygga en särskild klinik för detta fåtal
ungdomar. Där tror jag att socialministern
begår ett utomordentligt stort
misstag i sina slutsatser.

Jag har sedan år 1957 varit verksam
inom Stockholms stads barnavårdsnämnd.
Under dessa år har jag sett åtskilliga
ungdomar börja med alkoholförtäring
och så småningom förena
detta med brottslig verksamhet. Dessa
ungdomar, som oftast kommer från
splittrade hem, råkar lätt på drift, hamnar
i gängbildningar, är oftast lättledda
och utan karaktär. Vi kan inte skicka
dessa ungdomar till ungdomsvårdsskolorna,
ty de hör inte hemma där. Jag
tycker personligen att det är beklagligt
att man skall behöva placera alkoholskadade
ungdomar på ungdomsvårdsskolor,
bara därför att samhället
uraktlåter att skaffa behövliga medicinska
resurser för den behandling som
dessa ungdomar behöver. Om vi får resurser
att snabbt ta hand om dessa ungdomar,
so till att de får en behövlig
medicinsk och klinisk behandling, så
besparar vi samhället åtskillig brottslig
.‘Ut

Nr 34

Tisdagen den 12 december 1961

Svar på interpellation ang. ungdomens alkoholmissbruk och på fråga ang. utveck lingen

i fråga om nykterhetstillståndet

verksamhet och vi besparar ungdomsvårdsskolorna
åtskilliga av deras elever.
Om alkoholbruket kunde stoppas
på ett tidigt stadium, skulle även en
omprövning av dessa frågor vad det
gäller samhället och ungdomsfylleristerna
komma i en mera positiv miljö.

Vi behöver alltså resurser, och jag
skulle mycket bestämt vilja vädja till
statsrådet Nilsson att på denna punkt
göra en omvärdering av den ståndpunkt
som han redovisade i sitt interpellationssvar.

Jag skall vidare, herr talman, ta upp
en fråga som jag anser vara väsentlig i
detta sammanhang. Jag noterade med
utomordentlig tillfredsställelse statsrådets
positiva uttalande om den svenska
ungdomen. Jag tror att en sådan deklaration
kan behövas. Den som följer
dagstidningar och debatter kanske får
för sig, att den svenska ungdomen befinner
sig i förfall. Så är emellertid inte
det verkliga förhållandet.

Den ungdomsgeneration som nu växer
fram är kanske den bästa som vi någonsin
har haft i detta land. Det skadar
inte att man på denna ungdom satsar
större resurser för åtgärder i förebyggande
syfte. Många talare har just efterfrågat
detta i denna debatt.

Jag skall kanske göra det tillägget, att
många av de ungdomar som misslyckas
— framför allt de som kommit i kontakt
med sprit på ett tidigt stadium —
gör detta därför att äldre och på ansvar
och hänsyn fullständigt utblottade personer
har skyndat till och hjälpt dem
med spritinköp. Jag vågar också påstå
att många föräldrar visar dåligt omdöme,
när det gäller barnens beröring
med alkohol.

Slutligen tillåter jag mig, herr talman,
att beröra en annan fråga, som är parallell
med den vi här diskuterar men
som möjligen — jag reserverar mig för
det — bör kopplas ihop med ett annat
departement.

I samband med utlandsresor får rese -

närerna köpa sprit billigt på flygplanen
— i varje fall är det så vid charterflygningar.
Den spriten är befriad från tull.
För vuxna passagerare är detta kanske
inte något problem, och det är heller
inte dem saken gäller. Men när mycket
unga resenärer, kanske på sin första utlandsresa,
erbjudes att köpa sprit billigt,
så måste man reagera. Många av
dessa ungdomar är mycket oerfarna och
lättpåverkade.

Nu kanske den ansvarige departementschefen
säger att detta är gällande
internationell praxis, som vi bara har
att följa. Låt vara att det är praxis, men
hur skall man då förklara det som sker
på vissa flygplatser, bl. a. på Bulltofta
i Malmö. Där har från den 1 juli i år
upprättats s. k. Free Taxe Shops, där
passagerarna får en förteckning över
den sprit som kan köpas, uppgifter om
hur billig den är och den kvantitet som
får införas i det land dit resenären har
för avsikt att resa. Dessutom har det under
sommarens lopp — och det finner
jag synnerligen anmärkningsvärt — utbrutit
ett priskrig mellan nämnda försäljningsställen
och vissa charterflygbolag,
vilket medför att resenärerna kan
köpa sprit på flygplatserna före utresan
avsevärt förmånligare än på flygplanen.
Jag reagerar mot detta, och jag
tycker i likhet med herr Wiklund i
Stockholm, att om vi skall ta ett samlande
grepp på dessa frågor, så får vi inte
glömma de många ungdomar som flygledes
reser ut på sin första utlandsresa.

Jag skulle också önska att någon ansvarig
i departementet granskade denna
fråga litet närmare. Dessutom hemställer
jag till socialministern att han omprövar
sitt ställningstagande beträffande
behovet av klinisk behandling för alkoholslcadade
ungdomar. Med den erfarenhet
jag har från förhållandena i
Stockholm kan jag försäkra, att vi här
tyvärr har ett stort och akut behov av
sådan klinisk behandling.

Tisdagen den 12 december 1961

Nr 34

Svar på interpellation ang. ungdomens alkoholmissbruk och på fråga ang. utveck

lingen i fråga om nykterhetstillståndet

Herr ANDERSSON i Knäred (ep):

Herr talman! Socialministern slutar
sitt interpellationssvar med att tala om
vilken fin och präktig ungdom vi har
här i landet, och jag vill gärna instämma
i det. Den övervägande delen av
ungdomen är självklart sådan, att vi alla
har anledning glädjas åt den. Så är även
förhållandet i storstäderna. Men med de
siffror för ögonen som herr Lindkvist
drog fram och med tanke på de siockholmsbilder
han skisserade, måste man
ändå konstatera att det råder svåra missförhållanden
på detta område. Och eftersom
spritkonsumtionen är högst i
Stockholm och andra storstäder, så blir
missförhållandena där givetvis svårast.
De är dock ingalunda okända på mindre
orter eller ute på landsbygden. Vi kan
notera ökat ungdomsfylleri och ökat
spritmissbruk bland kvinnorna litet
varstans i vårt land.

Under några år efter det att den värsta
spritfloden vällt förbi hade vi en utveckling,
som ingav vissa förhoppningar.
Då sjönk konsumtionen och man
kunde hoppas att missbruket skulle gå
tillbaka i det långa loppet. Men den utveckling
vi noterat under det senaste
året, då vi haft en icke oväsentligt ökad
spritkonsumtion månad för månad, är
djupt oroande och fordrar verkliga
krafttag. Spritmissbruket går allt längre
ner i åldrarna och breder ut sig även
i sådana skikt, där konsumtionen tidigare
varit obetydlig. Jag tänker här närmast
på spritkonsumtionen bland kvinnorna.
Ännu så länge är den ganska liten,
men tecken på ökning är dock mycket
märkbara.

Numera skall barnavårdsnämnderna
behandla uppkommande fall av spritmissbruk
bland ungdomar. Jag tror dock
i likhet med herr Ohlin att barnavårdsnämnderna
inte är rustade härför. Nykterhetsnämnderna
har varit och är dåligt
rustade, men barnavårdsnämnderna
är ännu sämre som helhet sett. Om de

skall kunna klara upp problemen, måste
de få helt andra resurser än de nu har.

Vidare nämnde socialministern att
man på systembolagen kan avstänga
missbrukare från spritinköp, enligt en
lagändring som vidtogs för något år
sedan. Den möjligheten är emellertid endast
teoretisk. I varje fall har den inget
som helst värde när det gäller att utestänga
ungdomar. Ty om personalen vid
systembolagsbutikerna skall kunna känna
igen en sådan kund — särskilt i en
storstad, där det finns många butiker
— måste det vara fråga om en gammal,
notorisk missbrukare, som sedan länge
är känd för spritmissbruk då det ju inte
är frågan om någon form av legitimation.
I annat fall kan personalen inte
vägra vederbörande att köpa sprit. Vi
som har någon kontakt med dessa frågor
har väl alla gjort den erfarenheten
att den inskränkning som där föreligger
bara finns på papperet. Det har jag
konstaterat ute i länsnykterhetsnämnderna,
och vid samtal med tjänstemän
på systembolagen har jag fått bekräftat
att deras samstämmiga uppfattning är
densamma.

Herr Ohlin förde in ciderfrågan i debatten.
Jag hoppas verkligen att här
inte kommer någon proposition i den
frågan. När vi har speciella bekymmer
för ungdomarnas och kvinnornas missbruk
av alkoholhaltiga drycker, är det
inte lämpligt att lansera nya drycker
som skulle vara speciellt attraktiva för
dessa grupper.

Prisfrågan har berörts. Där bör väl
ändå rimligen nykterhetspolitiska synpunkter
bli bärande i stället för de fiskaliska
synpunkter, som tidigare praktiskt
taget alltid blivit de främsta. Skall
man i dagens läge åstadkomma en konsumtionsbegränsning,
så tror jag inte
man får vara rädd för att radikalt höja
spritpriserna och också vinpriserna.
Vissa lättvinssorter är nu faktiskt billigare
än de alkoholfria vinerna. Delta
har påtalats i tidningsartiklar de senaste

Nr 34

Tisdagen den 12 december 1961

Svar på interpellation ang. ungdomens alkoholmissbruk och på fråga ang. utveck lingen

i fråga om nykterhetstillståndet

dagarna, vilket lär ha resulterat i vissa
sänkningar av priserna på de alkoholfria
vinerna i systemaffärerna, så att
de kanske kommit i paritet med priserna
på lättviner. Lättvinerna är dock så billiga
att man säkerligen, även på de alkoholsvagaste
vinerna får ta till vissa prishöjningar.

Vi är väl egentligen överens om att
bekymret finns, men vi är tveksamma
om de riktiga vägarna att lätta på bekymren,
alltså tränga tillbaka konsumtionen
och minska missbruket och de
svåra avarterna. Det är klart att det
måste bli fråga om en rad olika åtgärder,
både prishöjning och upplysning.
Det gäller att infria en väsentligt större
del av vad man vid 1954 års beslut betecknade
som förebyggande åtgärder.
Däri ingick utbyggnad av ungdomsverksamheten
på skilda fält i sådan omfattning
och av sådan art att spriten inte
längre skulle bli ett problem. Vi har tyvärr
fått bevittna att detta i stor utsträckning
har stannat på papperet.

Det är kanske nödvändigt att tillsätta
en ny utredning, även om det väl ur vissa
synpunkter vore önskvärt att få litet
längre perspektiv innan en vittomfattande
utredning sätts i gång. Jag tror
att tiden snart är inne. Problemet är så
allvarligt att det säkerligen är nödvändigt
att ta radikala grepp på frågan.

Herr NILSSON i Bästekille (h):

Herr talman! Jag har inte haft tillfälle
att lyssna till hela denna debatt
— jag kom in i kammaren när herr
Rimmerfors höll sitt anförande. Vissa
saker har emellertid framförts, som jag
skulle vilja kommentera litet.

Låt mig först säga, herr talman, att
vi är fullt överens i denna kammare om
att det problem som langarna utgör är
det allvarligaste vi har i detta land. Vi
hade också i våras, om jag inte minns
fel, anledning att understryka att det
innebar en kräftskada i vårt samhälle
att dessa langare kan fortsätta sin för -

därvbringande verksamhet utan alltför
stora påföljder.

När man skildrar nykterhetstillståndet
från denna talarstol eller i pressen,
har man vissa avskräckande exempel att
komma med. Enligt min bestämda uppfattning
gäller det emellertid här i stor
utsträckning ett storstadsproblem. Man
har fått fast pojkar, kanske t. o. m.
flickor, i 12- å 13-årsåldern, som varit
spritpåverkade, och det säger sig självt
att detta är alldeles förskräckligt.

Man ställer sig omedelbart frågan: Var
får dessa ungdomar pengar ifrån till
sprit? De är ju inte själva ute i förvärvslivet,
och de tjänar inte några pengar.
Är föräldrarna så pass ansvarslösa att
de överlämnar pengar till dessa barn
— ty de är ju inte annat än barn — så
att de får tillfälle att köpa sprit?

Att langarna håller sig framme både
när det gäller dessa barn och när det
gäller människor i övrigt som inte skulle
använda sprit, det känner vi alltför
väl till. Enligt min bestämda uppfattning
är straffet för langarverksamhet
alltför lågt i dag. Här fordras att riksdagen
utan tvekan antar ett förslag som
stadgar betydligt strängare straff.

För mig skulle den tanken inte vara
på något sätt främmande att en langare,
som t. ex. påträffas med spritlager i sin
bil, helt enkelt får denna förverkad —
att man tar ifrån honom den. Detta låter
sig inte göra i dag. Men det finns
vissa möjligheter att utdöma maximistraff
— ett straff som enligt min uppfattning
är alldeles för lågt. Sätt in en
ordentlig stöt på detta område, så blir
det nog möjligt att i viss mån sanera det
träsk som onekligen existerar!

I detta sammanhang ligger det nära
till hands att beröra även andra förslag.
Här har åter framförts det gamla förslaget
om chockprishöjning. Men en sådan
chockprishöjning drabbar praktiskt taget
inga andra än de människor som redan
nu kan sköta spriten. Rör det sig
om en önskan att få in mer pengar till

Tisdagen den 12 december 1961

Nr 34

Svar på interpellation ang. ungdomens alkoholmissbruk och på fråga ang. utveck

lingen i fråga om nykterhetstillståndet

statsverket i form av höjd spritskatt,
så säg det rent ut! Men låt oss inte försöka
inbilla oss själva eller andra att en
sådan åtgärd skulle innebära någon
större förbättring i här berörda avseende.
Det blir de skötsamma människorna
som kommer att minska sina inköp —
detta blir kontentan av det hela. Det
kan ej bestridas hur gärna man än vill.
Jag är själv inte absolutist, men jag vågar
påstå att jag levt mitt liv nyktert
och ordentligt, så jag vet vad jag talar
om.

Jag ser med allvar på detta problem.
Vad vi alla kan göra här är att sträva
efter ökad upplysning om faran av att
missbruka sprit. Att använda tobak eller
sprit är inte farligt, men missbruk av
dessa varor kan bli farligt, för att inte
säga katastrofalt. Därför vore det lämpligt
att samhället intensifierade sin upplysningsverksamhet.
Jag har vid mer än
ett tillfälle i denna kammare röstat för
ökade möjligheter att upplysa om faran
av att missbruka sprit.

Vidare har man här vänt sig mot alkoholreklamen.
Vi får naturligtvis räkna
med att så länge samhället betraktar
spritbruket som legalt, så länge har naturligtvis
de som står för försäljningen
viss rätt att göra reklam. I sanningens
namn bör väl ändå framhållas att denna
reklam på sista tiden har minskats. Den
var betydligt mer omfattande för ett par
år sedan.

I samband med motbokens slopande
1954 framlades förslag om att försöka
minska försäljningen av starksprit och
i stället stimulera försäljningen av lättare
spritsorter, framför allt vin. Jag
anser fortfarande denna tankegång vara
riktig. Starkspriten behöver trängas tillbaka
ännu mer. Den vägen bör vi fortsätta
på.

Såvitt jag kan bedöma i dag, var det
inget fel i det beslut som riksdagen fattade
1954. Varför slopades motboken
då? Jo, därför — det visste var och en
som har studerat problemet närmare —

att langarna sålde motbokssprit illegalt.
De kunde komma över så mycket motbokssprit
de ville ha. Följaktligen fyllde
motboken inte längre sitt ändamål.

Vi måste se klart på det här problemet
och inte, som jag nyss sade, försöka
inbilla oss att vi kan lösa det med
relativt enkla metoder.

Jag håller med de talare som har sagt
att de äldre bör visa ett gott föredöme
i fråga om spriten. Därigenom är mycket
att vinna. Om barnen bibringas hyfsade
vanor i hemmen, har de nytta därav
när de kommer ut i livet — det säger
sig självt, även om man kan se exempel
på motsatsen.

Jag hade begärt ordet, herr talman,
innan man förde in den farliga cidern
i debatten. Kanske någon tror att det
var på grund av det yttrandet som jag
kände mig uppkallad. Så var inte fallet,
men jag vill i detta sammanhang säga
att jag har svårt att förstå den beskrivning
som lämnades på cidern. Herr
Rimmerfors tyckte att det var någonting
förskräckligt att tänka sig. Jag tilllåter
mig säga åtminstone till dem som
satt i denna kammare 1954, då vi fattade
beslutet om motbokens slopande
och starkspritens frisläppande, att om
man kan vara med om att släppa starkspriten
fri och att öka vininköpen från
utlandet, tycker jag knappast att man
skall försöka utmåla en oskyldig sak
som cidern såsom någonting som skulle
kunna bli en fara för framtiden. Vad
skulle det innebära att vi tillät cidertillverkning?
Herr Rimmerfors trodde,
att läskedryckerna skulle trängas ut.
Detta tror jag inte ett ögonblick. Däremot
tror jag att en del av vinimporten
skulle trängas undan. Detta skulle
inte vara till någon skada. Men det
skulle vara till en smula hjälp för den
svenska fruktodlingen om det funnes
möjlighet att avyttra en del av den
frukt, som nu går till spillo, för cidertillverkning.
Jag kan klart deklarera,
herr talman, att en sådan tillverkning

Nr 34

Tisdagen den 12 december 1961

Svar på interpellation ang. ungdomens alkoholmissbruk och på fråga ang. utveck lingen

i fråga om nykterhetstillståndet

inte skulle få någon stor omfattning.
Det har jag många gånger tidigare
framhållit. Men den kan vara till nytta.
Den kunde ha varit till nytta i fjol. Låt
oss vara ense om att så länge vi låter
starkspriten strömma fritt över landet,
kan vi inte måla ut cidern som någonting
förskräckligt. Det påminner om
det gamla talesättet, att man målar en
viss potentat på väggen för att få nöjet
att piska honom.

Nej, vi skall se klart på problemet och
inte hänge oss åt illusioner. Nykterheten
har dock ökat i landet, inte minst tack
vare bilismens snabba utveckling. Straffen
för rattfylleri är så stränga numera,
att de flesta människor tänker sig för,
innan de använder sprit och därefter
sätter sig vid ratten. Detta har betytt
mycket, och det skall vi vara glada och
tacksamma för.

Herr talman! När jag ibland får mig
vissa tidningar tillskickade och hör vissa
tal om spritproblemet, förstår jag
precis det ärliga uppsåt man har. Men
ibland undrar jag om man verkligen
tror att man når målet med de metoder
som rekommenderas. Jag anser för min
del inte att man på detta sätt når målet.
Det är dock så, att den svenska ungdomen
av i dag i stort sett är en präktig
ungdom. Ibland hör man sådana beskrivningar
att man kan bli mörkrädd
mitt på ljusa dagen, t. ex. att svenska
folket och enkannerligen dess ungdom
skulle vara nersupet och på väg mot
undergången, men så är inte förhållandet.
Tvärtom: den svenska ungdomen
är hyfsad och ordentlig i de flesta fall.
De avskräckande exempel som nämns
skall inte uppfattas som någon stämpel
på helheten. Låt oss klart säga ifrån,
att vår ungdom har vi möjlighet att tro
på för framtiden. Vi bör hjälpa den genom
upplysning och gott föredöme. Använder
vi det sunda förnuftet tror jag
att vi skall kunna få bort de avarter som
finns. Men vi bör nalkas problemen med

försiktighet — då uppnås det bästa resultatet.

Herr RIMMERFORS (fp) kort genmäle: Herr

talman! Det var herr Nilssons i
Bästekille uttalande att ciderproblemet
inte är någon stor sak som uppkallade
mig.

Jag har fått den uppfattningen av inlägg
från herr Nilsson i Bästekille vid
tidigare tillfällen, att cidertillverkningen
är en mycket angelägen sak bl. a.
ur fruktodlarnas synpunkt och att man
på det hållet kalkylerat med att få en
cidertillverkning här i landet på cirka
15 miljoner liter om året. Jag anser inte
detta vara så litet i betraktande av att
det betyder lika mycket som hela lättvinsförsäljningen
och en och en halv
gång starkölsförsäljningen.

Nu menar naturligtvis inte herr Nilsson
att man kommer att slå ut lättvinet
och starkölet med denna goda dryck.
Det tror inte ens 1959 års utskänkningsutredning.
Utredningen säger att detta
delvis är spekulation — utredningen
anser det orealistiskt att tänka sig att
cidertillverkningen skulle dels lösa
fruktodlarnas avsättningsproblem, dels
leda till att starkare drycker slogs ut.
Däremot kan det enligt utredningen befaras,
att cidern skulle komma att slå
ut en del av lättvinet men framför allt
att den skulle bli allvarlig för läskedrycksförsäljningen.

Trots detta har utskänkningsutredningen
nu rekommenderat cidertillverkning.
Jag tycker det verkar som om man
gjort det i trötthetens tecken för att
äntligen tillmötesgå fruktodlarintresset.
Men utredningen hyser som sagt starka
dubier.

Låt mig i sammanhanget framhålla att
jag inte har någonting emot att vi försöker
hjälpa fruktodlarna. Först och
främst är det behov av mera must, så
de 25 miljoner ton äpplen som finns i
överskott kan säkerligen till stor del

Tisdagen den 12 december 1961

Nr 34

Svar på interpellation ang. ungdomens alkoholmissbruk och på fråga ang. utveck lingen

i fråga om nykterhetstillståndet

göras till must. Sedan tror jag, att bättre
än att i rådande läge kasta in en ny
alkoholdryck på marknaden vore att
vidtaga andra åtgärder till stöd för en
trängd näringsgren.

Herr NILSSON i Bästekille (li) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Rimmersfors sade,
att han vid tidigare tillfällen fått uppfattningen
att jag framställt cidern som
ett mycket stort problem. Jag vet nu
inte vilket tillfälle herr Rimmerfors syftade
på. Jag fordrar inte att alla ständigt
skall sitta i kammaren och lyssna,
men hade herr Rimmerfors studerat
protokollen skulle han ha funnit att jag
förklarat, att i jämförelse med musten
är cidern det mindre problemet. I fjol
tvangs vi emellertid att kasta bort frukt,
därför att musterierna inte kunde ta
emot all den frukt som fanns. Det är
just när det gäller sådana stora överskottslager,
vilka inte kan avsättas på
något annat sätt, som vi anser att vi
skulle ha rättighet att tillverka cider.

Märk väl, herr Rimmerfors: det var
ingen som nekade musterierna att köpa
frukt i fjol. Faktum var att de inte kunde
köpa den frukt som fanns. Det är i
sådana fall jag anser att det skulle vara
till stor fördel om den rätt att tillverka
cider fanns, som vi begärt i många år.

Jag kan inte med bästa vilja i världen
begripa, att man anser det gå bra att
importera viner, men så fort det gäller
en produkt, tillverkad av svensk vara,
säger: Detta kan vi inte vara med om,
ty det måste leda till äventyrligheter.
Jag har min tro och herr Rimmerfors
har sin. För min del anser jag att lättvinet
kommer att trängas tillbaka och att
läskedryckerna kommer att vara kvar.

Jag skall nöja mig med detta och höra
vad herr Rimmerfors har att säga i sin
nästa replik.

Herr RIMMERFORS (fp) kort genmäle: Herr

talman! Om endast det motivet

återstår, att en trängd näringsgren skall
stödjas, så får ju saken tas upp i annat
sammanhang. Det kan inte få vara så,
att socialt tvivelaktiga åtgärder vidtas
enbart med en sådan motivering. Vi får
som sagt i stället ta upp saken i annat
sammanhang och söka lösa den i samförstånd.

Men låt mig tillägga att cidern har en
speciell karaktär, som ytterligare förvärrar
det läge vi talat om i dag och
där även herr Nilsson i Bästekille yppat
bekymmer för vår ungdom. I England
tillverkas cider och man har lyckats driva
upp försäljningen av ciderdrycker
mycket högt — den har vuxit lavinartat.
Med insats av stort kapital skulle förhållandet
kunna bli detsamma i Sverige.
I England har cidern blivit en dryck
för ungdomen och kvinnorna, och i alkoholhanteringens
fackpress i England
har man annonserat och påmint om att
det är så värdefullt för krogägare att ta
in cider, ty därigenom får de en ny
kundkrets, bestående av kvinnor som
tidigare aldrig besökt krogar. Man har
unga, vackra flickor i annonserna och
på affischerna och säger: »Detta är
drycken för damerna». Låt oss slippa
detta.

Herr NILSSON i Bästekille (h) kort
genmäle:

Herr talman! Nu fick vi reda på hur
det står till i England. Herr Rimmerfors
säger, om jag fattar honom riktigt:
»Tänk om vi fick hjälp av starkt kapital
för ciderproduktion! Då skulle vi få
en lavinartad ökning av alkoholkonsumtionen
här också.» För att herr Rimmerfors
skall kunna sova gott kan jag lugna
honom med att säga att vi här i landet
inte har sådana tillgångar att det kan
bli på det sättet. Det måste nämligen
finnas råvaror också. Annars går det
inte att få någon sådan där lavin.

Jag vet att herr Rimmerfors liksom
jag dricker mycket must. Han vet också
att det inte går att svälja hur mycket

Nr 34

Tisdagen den 12 december 1961

Svar på interpellation ang. ungdomens alkoholmissbruk och på fråga ang. utveck lingen

i fråga om nykterhetstillståndet

som helst. Fruktsyran tar emot. Herr
Rimmerfors har givetvis inte druckit
cider. Det har däremot jag gjort, och
jag tycker att det är en alldeles utmärkt
middagsdryck, betydligt bättre än de viner
som importeras, men den verkar
precis på samma sätt som must.

Vi bör kunna nalkas detta problem
utan att måla allting i svart. Jag tror att
det kommer att lösa sig betydligt mycket
lättare än vad vissa herrar i kammaren
tror. Jag känner så pass stort ansvar
för vad jag gör här i kammaren
och annorstädes att jag kan försäkra
att jag inte skulle vilja medverka till att
cidern släpps fri om jag trodde att det
skulle medföra sådana besvärligheter
som här har skisserats.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Herr Hamrin talade om
den kallhamrade sanningen. Jag skulle
vilja ställa frågan: Vad är sanning i fråga
om alkoholproblemet? Vad vi kan
konstatera är att alkoholfrågan nu liksom
förr är ett problem. Det gäller att
försöka komma åt det. Vi beklagar allesammans
de verkningar spritmissbruket
har i vårt samhälle, och som gammal
absolutist beklagar jag självfallet alldeles
särskilt att vi inte har kommit närmare
alkoholproblemets lösning än vi
gjort.

Det är emellertid inte säkert att statistiska
undersökningar är lämpliga som
mätare på det läge vi har. Det heter att
ungdomen super så och så mycket, men
jag som har passerat femtioårsgränsen
har en känsla av att det supes betydligt
mycket mindre nu än förr. Men eftersom
missbruk beivras i många flera fall
nu än tidigare, får vi en statistik som
är missvisande i allra högsta grad, inte
minst när det gäller ungdomen. Skulle
vi som växte upp på landsbygden ha
kunnat tänka oss att det skulle komma
någon och stämma in oss till tinget för
det och det bagatellövertrampet som nu
görs? Kommunikationerna var dåliga

och pressen var inte lika inflytelserik
som nu, och vi hade därför ett alkoholelände
på landsbygden men även i städerna
som var oerhört men det syntes
inte som nu. Lyckligtvis håller vi på att
sanera det på en del håll. Det är troligen
sanningen i dag.

Jag begärde ordet också därför att jag
anser att man i alltför hög grad talat
bara om ungdomen. Ett annat problem
som vi bör uppmärksamma är kvinnorna
som börjat använda sprit i allt större
utsträckning. Där har vi en fullständigt
ny fara. Förr var det naturligt att
kvinnan i ett hem skulle både skydda
barnen för den fulla familjefadern och
hålla dem borta från spriten. Vi bör försöka
se mera nyktert på den här frågan.

Jag har en känsla av att när nykterister,
men även andra, vill rekommendera
en medicin för att komma till rätta
med problemet, så tar de oftast fram de
gamla vanliga homeopatiska medlen,
nämligen utredningar och höjda spritpriser.
Efter att ha lyssnat till dem som
talat sig varma för höjda spritpriser
vill jag säga till socialministern och regeringen:
Nu behöver vi inte mera utredningar,
och vi behöver inte högre
spritpriser, ulan nu gäller det att försöka
göra något för att verkligen komma
åt det spritmissbruk vi har kvar, ty
samhället blir mer och mer komplicerat,
och därför blir det farligare och
farligare med spritmissbruk. Jag vill
därför vädja till regeringen att mera
stödja folkrörelserna så att de i ökad
utsträckning kan ge upplysning om alkoholproblemet.

Vi skall också vara på det klara med
att alkoholismen i många fall är en
sjukdom som det gäller att bota. Å landstingens
och kommunernas vägnar vill
jag därför också göra denna vädjan: Ge
oss medicinska och vårdmässiga möjligheter
att ta itu med alkoholproblemet
på ett vettigt och riktigt sätt. Vi behöver
flera miljoner, men jag tror att vi
med dem skulle kunna göra en hel de!.

Tisdagen den 12 december 1961

Nr 34

Svar på interpellation ang. ungdomens alkoholmissbruk och på fråga ang. utveck

lingen i fråga om nykterhetstillståndet

Man kan naturligtvis, som någon nyss
gjorde, tala om harmonien i samhället.
Man kan också fråga: Varför super folk?
Det är självklart att man kan få olika
svar på frågan, men handen på hjärtat
— är det inte så att många här i landet
talar mycket ont om ungdomen men ändå
gör som prosten som först talade så
att menigheten blev rörd men sedan
slutade med orden: »Välkomna till maten
och supen!» Den äldre generationen
måste tänka om och försöka göra spriten
mera överflödig och ta den för vad
den är, ett problem som måste angripas
på ett realistiskt sätt. Jag tror inte att
medicinen är högre priser och att vi
skall fortsätta att samla utredningar
på hög. Det gäller mera att i praktisk
handling omsätta de anvisningar som
redan givits av olika utredningar,
d. v. s. vi behöver mera pengar till
dem som har ansvaret för att det blir
ett praktiskt resultat.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep):

Herr talman! Jag skall endast säga ett
par ord i denna fråga, vilken har väckt
en så livlig diskussion både i pressen
och här i riksdagen. Jag vill framhålla
en synpunkt, som jag tycker borde komma
med i denna debatt.

När riksdagen ställdes inför förslaget
att avveckla motboken tillhörde jag dem
som var mycket tveksamma inför denna
åtgärd. Jag erinrar om att jag tillsammans
med ett par kamrater inom centerpartiet
motionerade om att motboken
skulle behållas under en övergångstid,
men att man samtidigt skulle införa fri
inköpsrätt för alla motboksinnehavare
utom för dem som varit föremål för
nykterhetsanmärkning.

Vi tillät oss i denna motion påpeka att
det var speciellt två grupper som skulle
kunna komma att utsättas för påfrestningar
i samband med denna reform.
Det gällde vissa grupper av ungdomar
samt personer som var alkoholiserade
eller niira griinsen till alkoholism. Med

hänsyn till de 10 000-tals familjer som
redan förut hade stora problem på grund
av spritmissbruket frågade vi oss om det
inte vore klokt att gå en försiktigare
väg, behålla en viss handlingsfrihet för
framtiden och se vad denna reform skulle
kunna medföra. Men det rådde, herr
talman, vid detta tillfälle en allmän frihetspsykos
— om jag så får kalla det

— inom riksdagen och det fanns inte
något gehör för sådana eller liknande
tankegångar.

Nu har vi haft ett i varje fall i princip
fritt försäljningssystem under några
år, och nu börjar kraven komma på att
vi skall ha något slags kontroll i form
av legitimering, registrering eller dylikt.
Man frestas här att citera Hamlet: »Så
går beslutsamhetens friska hy i eftertankens
kranka blekhet över!» Detta behöver
inte, herr talman, betyda att jag
har något emot dessa tendenser. Tvärtom
hälsar jag med tillfredsställelse att
finansministern nu har tillkallat en utredning
för att pröva huruvida man kan
införa ett registreringsförfarande eller
på annat sätt försöka minska framför
allt missbruket men också den trafik i
form av överlåtelse av sprit till ungdom
som förekommer.

Jag anser att det finns mycket liten
konsekvens i ett system som har en åldersgräns
vid 21 år för utminutering av
spritdrycker men en helt annan åldersgräns
för försäljning av dessa drycker
till ungdomar på restaurant.

Jag skulle till sist, herr talman, vilja
säga att jag visserligen välkomnar det
initiativ som regeringen tagit för att
söka komma till rätta med en del av
dessa problem. Sedan vi nu fått en del
erfarenheter av det nya systemet och
vet i varje fall något mer om vilka möjligheter
som finns att bemästra svårigheterna
genom nykterhetsvård och i
begränsad utsträckning också genom
medicinsk verksamhet på detta område

— dessa möjligheter har kanske överskattats
—- frågar jag dock om inte ti -

Nr 34

Tisdagen den 12 december 1961

Svar på interpellation ang. ungdomens alkoholmissbruk och på fråga ang. utveck lingen

i fråga om nykterhetstillståndet

den nu är inne för att — i stället för att
hålla på med det lapptäcke man nu har
— göra en ny översyn av hela denna
frågeställning. Man borde ta initiativet
till en ny utredning, som skulle få studera
vår alkoholfråga i hela dess vidd
och med alla dess aspekter beträffande
spritdryckerna, spritmissbruket, nykterhetsvården
och andra hithörande spörsmål.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet NILSSON:

Herr talman! Det har varit en stillsam
och allvarlig debatt i denna fråga
om jag undantar det ögonblick cidern
kom in i diskussionen och den omedelbart
hettade till.

Jag har fått en hel del råd av de i
debatten deltagande talarna. När jag bär
suttit och reflekterat över dessa råd har
jag kommit att tänka på Mark Twains
uttryck, att alla klagar över vädret men
ingen gör något åt det. Vi befinner oss
kanske i en liknande situation. Vi har
svårt att komma till rätta med de innersta
bevekelsegrunderna till människans
handlande, vilka gör att hon använder
sig av alkohol i en utsträckning
som medför skadeverkningar till
kropp och själ. Jag skall inskränka mig
till att bara göra några förtydliganden.

Herr Ohlin undrade, om jag inte kunde
säga något positivt beträffande de
förslag, som eventuellt kan komma att
framläggas rörande försöksverksamheten.
Jag kan då utan vidare säga, att jag
kommer att överväga dessa förslag i positiv
anda, precis i enlighet med herr
Ohlins önskemål.

Jag skall sedan i huvudsak förbigå
det missförstånd, som han ansåg hade
uppstått oss emellan beträffande avdelningarna
för alkoholskadade vid ungdomsvårdsskolorna.
Det enda jag kan
säga är att regeringen är beredd att låta
bygga ut dessa avdelningar, om så skulle
visa sig erforderligt, liksom att vidta

alla andra önskvärda åtgärder i denna
riktning.

Jag vill i detta sammanhang försöka
lägga till rätta ett missförstånd från herr
Lindkvists sida. Han drog av vad jag
hade sagt den slutsatsen, att vi inte
ämnade göra någonting beträffande
ungdomen och dess omhändertagande,
när den hade råkat ut för alkoholskador.
Jo, visst skall vi det. Men jag vill,
precis som herr Lindkvist, att åtgärderna
i första hand skall sättas in på sjukvårdens
område. Jag har inte yttrat mig
om den kliniska behandlingen av dessa
ungdomar, utan vad jag har sagt är att
vi inte behöver göra någonting utöver
det som redan gjorts på ungdomsvårdens
område med anledning av alkoholskador,
som detta ungdomsklientel
har råkat ut för. Å andra sidan är det
självklart, att ungdomar, som endast har
alkoholskador, inte skall tas in på ungdomsvårdsskolor
utan i första hand tas
om hand av sjukvården. På den punkten
är herr Lindkvist och jag helt överens.

Herr Lindkvist hade sedan också en
annan anmärkning, som gällde försäljningen
av spritdrycker till ungdomar
i samband med flygresor. Jag kan till
hans upplysning nämna, att förslag håller
på att utarbe? «s, avsedda att förhindra
att ungdomar under 21 år får
tillfälle att inköpa spritdrycker vid de
s. k. Free Tax Shops, som finns vid flygplatserna.

Sedan berörde någon talare, jag tror
det var herr Rimmerfors, den verksamhet,
som bedrivs ute på arbetsplatserna
för att komma till rätta med alkoholmissbruket.
Jag är i likhet med honom övertygad
om att fackföreningsrörelsen och
arbetsgivarna gemensamt redan har uträttat
åtskilligt. Vi vet också att de är
beredda att uträtta mera för att försöka
förhindra människorna att i varje fall
på arbetsplatserna konsumera alkohol.

Vad vi egentligen diskuterat och skulle
diskutera här i dag var alkoholmissbruket
bland ungdomen. Jag vill då

Tisdagen den 12 december 1961

Nr 34

Svar på interpellation ang. ungdomens alkoholmissbruk och på fråga ang. utveck lingen

i fråga om nykterhetstillståndet

ännu en gång understryka, att denna
fråga inte enbart gäller alkoholförtäring;
vi står snarare inför ett ungdomsproblem
i vidare bemärkelse. Man frågar
sig varför ungdomen beträder en
väg, som leder till omåttlig alkoholkonsumtion.
Svaret härpå är att vi inte kan
göra en hänvisning till de stela klichéer,
som man stundom har en benägenhet
att använda. Jag skulle här närmast vilja
knyta an till vad herr Wiklund i Stockholm
sade. Han utgick ifrån att det kan
vara fråga om ett utslag av disharmoni
och svåranpassning hos de unga människorna.
Då står vi inför problem, som
ligger på det rent individuella planet.
Jag vill påstå, att om olika människor
begår samma handling, kan det ha sin
grund i helt skilda avvikelser ifrån det
normala. Behandlingen bör följaktligen
följa skilda scheman för att en återanpassning
till normalt liv skall möjliggöras.
Egentligen vill vi helst se till det
individuella fallet och den konkreta situationen.

Det kan vara intressant att studera
den undersökning, som för någon tid
sedan gjorts av SIFO och som åberopades
av finansminister Sträng i den debatt
i första kammaren för någon vecka
sedan vari han deltog. Undersökningen
gäller ungdomar, som har gripits
för fylleri. Man frågade dem, varför de
hade börjat att dricka alkohol i sådan
utsträckning, att polisen gripit dem. Följande
svar kan ge oss en viss vägledning.

Man sade att det är lättare att ha roligt
tillsammans med andra, om man
konsumerat en viss kvantitet alkohol.
Man sade vidare, att det är naturligt att
man dricker vid festliga tillfällen. »Jag
drack därför att det är så ont om andra
nöjen.» »Jag drack därför att jag inte
trivs i sta’n.» »Jag drack därför att jag
inte hade något att göra om kvällarna.»
»Jag drack därför att det är trist att
ligga i militärtjänst.» »Jag drack därför
att allting verkar så trist.» »Jag drack

därför att det är lättare att få kontakt
med jämnåriga flickor och med jämnåriga
pojkar.»

Vad säger oss dessa svar? Om inte annat
speglar de en viss vilsenhet i tillvaron.
De visar vidare, att ingen särskild
åtgärd kan komma tillrätta med
det mänskliga livets mångfald av problem
och att ingen reform kan försäkra
oss emot oförutsedda och av ingen önskade
konsekvenser. Följaktligen kommer
jag även här till samma slutsats
som herr Wiklund i Stockholm, nämligen
att detta problem måste angripas
ifrån många utgångspunkter och differentieras
på ett sätt, som inte står i
överensstämmelse med den benägenhet
till scliematisering och materialisering
av frågorna, som jag tycker i viss mån
har kommit till uttryck i denna debatt.

Men jag tror att dessa låt mig kalla
dem anpassningsfrågor till en del kan
förklaras av de stora folkomflyttningarna
från land till stad. Vi skall veta att
befolkningsrörelserna lett till att i dag
åtminstone 70 procent av landets befolkning
bor och arbetar i tätorter.
Detta har för det svenska samhället inneburit
en genomgripande strukturell
förvandling. Vi har klarat den ekonomiska
anpassningen förvånansvärt bra
men vi har inte varit lika välutrustade
på sociologiska sidan och när det gällt
att klara den enskildes anpassning till
en ny miljö. Vi får inte glömma bort,
att majoriteten av de människor som
ryckts upp med rötterna ifrån sin hembygd
just är ungdomar i åldern 15—25
år. De har att på egen hand söka sig
till riitta i en för dem främmande miljö.
De har inte hemmets trygghet att ty sig
till. De är ovana vid de nya förhållandena
och en del av dem klarar inte påfrestningarna
utan kommer på glid i
samhället både i det ena och det andra
avseendet. Samhället som har klarat det
ekonomiska problemet i omställningsprocessen,
har inte, det skall jag villigt
erkänna, lyckats lika väl när det gäller

Nr 34

Tisdagen den 12 december 1961

Svar på interpellation ang. ungdomens alkoholmissbruk och på fråga ang. utveck lingen

i fråga om nykterhetstillståndet

den kanske viktigaste faktorn, den enskilda
människan. Man kan exempelvis
mycket väl föreställa sig att de unga
vill ut, vill bort från de trista inackorderingsrummen
där de känner sig mer
eller mindre påpassade. De vill ut och
roa sig med kamrater av båda könen,
och stundom kommer då alkoholen in
i bilden. Det kan i viss mån vara en förklaring
till den företeelse som vi nu
diskuterar. Därtill förbiser vi äldre
andra element i ungdomens sätt att reagera,
vilka vi med våra utgångspunkter
— det skall jag själv erkänna — har
svårt att förstå. För oss äldre har ju
tryggheten ett egenvärde så att säga.
Människor med dystra hågkomster från
sociala missväxtår tycker att tryggheten
är ett ankarfäste i tillvaron.

Men det är inte alla unga som upplever
det så. Det finns sådana — jag
har träffat dem — som till och med
betraktar tryggheten som ett band och
som därför skall avbördas. De kan väl
sällan förklara varför de känner det så,
men vi skall därför inte underskatta en
upplevelse som tar sig så irrationella
uttryck. Likgiltighetens och sysslolöshetens
gängbildning bubblar sedan upp
ur denna fatala syn på samhället och
omgivningen, och tyvärr är det nog så
alt ett samhälle utan aggressivitet, utan
vantrivsel och verklighetsflykt inte är
av denna världen. Vår uppgift är emellertid
och måste vara att bejaka även
de avvikandes människovärde och rätt
till mänsklig behandling. I vår politik
på detta som på så många andra områden
har vi att värna om de enskilda
människornas intressen, inte bara om
de normalas utan också de skyddsbehövandes.

Nu går det väl ofta så med dessa ungdomar
att de med åren växer ifrån osäkerhet,
tristess, aggressivitet och nervositet.
Dessa psykiska besvärligheter brukar
i regel gå över med ålder och erfarenhet.
Därför skall vi inte teckna läget
alltför mörkt. Mycket talar för att

missbruket av alkohol kan vara ett
övergående problem i dess mera extrema
form, men icke förty — det vill jag
understryka — är problemet tillräckligt
allvarligt för att vi skall söka oss fram
till metoder, med vilkas hjälp vi kan
få en ändring till stånd. Mest av allt förtröstar
jag kanske på ungdomens egen
aktiva medverkan.

Herr Ohlin och jag har själva under
en tid av vårt liv stått i spetsen för
var sin politiska ungdomsorganisation,
en riksorganisation. Av erfarenhet vet
vi sålunda vad denna verksamhet betyder
och innebär för ungdomens fostran.
Om jag ser ut över församlingen när jag
deltar i diskussionerna i denna kammare
upptäcker jag ofta en rad medlemmar
tillhörande min ungdomsorganisation,
och jag förmodar att herr
Ohlin gör detsamma. Vidare kan jag
säga att närlielst jag kommer ut i landet
möter jag bland de mest ansvarskännande
aktiva f. d. medlemmar av denna
ungdomsorganisation, och här är jag
inne på — jag tror att det var herr Rimmerfors
som också påpekade det — betydelsen
av alternativ när det gäller fritidsmiljön,
alternativ som ungdomen
själv skall vara med om att skapa.

Efterkrigstidens arbete har givit oss
många erfarenheter, vilka kommer att
bli värdefulla för 60-talets verksamhet.
Det är önskvärt med en intensifiering
av arbetet när det gäller ungdomsorganisationerna,
framför allt i storstäderna
där de har en relativt sett betydligt svagare
andel än i övriga delar av landet.
Klart är att detta är ett arbete på lång
sikt. Man vänder inte på missförhållanden
på en dag. Vi har många ungdomsorganisationer
som länge arbetat bland
de unga och som för visso nått mycket
goda resultat. Här vill jag understryka
vad herr Engkvist påpekade, nämligen
att allt ideellt arbete främjar nykterheten,
ty just i organisationerna finns
hundratusentals människor som är beredda
att utan annan ersättning än till -

Tisdagen den 12 december 1961

Nr 34

Svar på interpellation ang. ungdomens alkoholmissbruk och på fråga ang. utveck

lingen i fråga om nykterhetstillståndet

fredsställelsen över att ha utfört en god
gärning offra sin framtid för att hjälpa
andra; de må sedan verka på det ideella,
det politiska, det ekonomiska, det
idrottsliga eller det religiösa fältet.

Man kan med fog ställa frågan: Hur
skulle det ha sett ut i detta land, om
inte föreningslivet hade tagit hand om
och fostrat hundratusentals ungdomar
varje år? Min egen erfarenhet från en
ungdomsrörelse säger mig, att vi inte
skall i första hand klanka på ungdomen
utan vädja till ungdomarnas egen aktivitet,
alldeles oavsett om denna aktivitet
ligger på det idrottsliga, religiösa,
politiska eller något annat plan.

I övrigt bestyrker denna debatt för
mig bara vad jag tidigare hade på känn,
nämligen att vi måste pröva oss fram i
fråga om dessa ting. Vi kan gissa, vi kan
beräkna, vi kan förutse och vi kan hoppas
på framtiden. Men vi är här — det
vet envar av oss — inne på så subtila
ting i det mänskliga beteendemönstret
att vi inte vågar ange bestämda recept
för vårt handlande. Såvitt jag kan döma
av den förda debatten är det ingen som
är säker på att någon åtgärd har en
väsentlig effekt.

Vi rör oss, som herr Hamrin påpekade,
med hypoteser. Vi känner en allmän
osäkerhet. Låt oss helt enkelt erkänna
att vi bara kan skissa upp det handlande
som vi hoppas på. Låt oss också
erkänna och se den risken i ögonen att
åtskilliga av dessa skisser en dag kan
komma att kasseras, därför att de inte
stämmer med den verklighet vi under
mycket diskuterande kommit fram till.
Men låt mig säga att detta inte utan vidare
behöver betraktas som ett misslyckande.
I själva den omständigheten
att man inser misstagen kan också ligga
ett framsteg och därav kan väl även
komma fram uppslag som kan resultera
i praktiska och hållbara åtgärder.

Herr Eliasson i Sundborn tycktes vilja
antyda, att vi, när man avskaffade
motboken, gjorde ett misstag. Det är

klart att man kan diskutera detta. Jag
fick emellertid inte det intrycket att
han vågade frejdigt stiga fram och säga
att det var ett misslyckande. Även i det
avseendet känner vi en viss osäkerhet.
Det kan ligga något betydelsefullt också
i att man vädjar till människornas frihet
och ansvar, och i det som är förbjudet
kan också ligga något av en lockelse.

Jag skulle även vilja knyta an till vad
herr Lundberg sade. Han underströk
att han som gammal absolutist givetvis
är en anhängare av att vi skall främja
nykterhetsarbetet och folknykterheten.
Men han påpekade också att detta i stor
utsträckning är en fråga om tålamod,
en fråga om utveckling på lång sikt.
Han hade säkerligen rätt när han påstod,
att folknykterheten har årtionde
för årtionde förbättrats.

Jag skulle ytterligare vilja knyta an
till vad herr Wiklund sade, när han
ställde frågan, om vi har möjlighet att
uppehålla vår nuvarande alkoholkonsumtion
i ett samhälle med den tekniska
utveckling, tror jag han formulerade
det, som vi nu upplever. Jag vill understryka
vad han sagt. Det finns många
faktorer i vårt samhälle som tyder på
att förbättringen kommer att fortsätta,
ty den innebär ändå, om man ser det på
lång sikt en förbättring i hälsotillståndet.
Sådana faktorer som arbetslivets
mekanisering, kraven på större noggrannhet
och skicklighet samt motorismen
är bundsförvanter i kampen mot
alkoholmissbruket. Det befrämjar en
nyktrare utveckling. Även dessa ting bör
ha utrymme i dagens debatt.

Herr talman! Jag skulle slutligen bara
vilja säga att på den väg, kantad av frågetecken,
som jag ser framför oss, en
väg som förvisso aldrig tar något slut,
tror jag främst på upplysning, forskning
samt en ökad uppmuntran till fria organisationer.
Sanningen är nog den att
penningbrist inte är det allvarligaste

Nr 34

Tisdagen den 12 december 1961

Svar på interpellation ang. ungdomens alkoholmissbruk och på fråga ang. utveck lingen

i fråga om nykterhetstillståndet

problemet. Det är främst personliga insatser
och en vettig uppslagsända som
behövs.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Jag skall alls inte framföra
någon polemik mot vad socialministern
här sagt. I det allra mesta av
det kan jag instämma. För övrigt lämnar
ju de tidigare yttranden som har
hållits av andra talare och mig själv en
belysning på de punkter där framställningen
möjligen skulle kunna nyanseras
något annorlunda.

Jag tillåter mig därför, herr talman,
bara göra en kort slutreflexion för min
del. Socialministern säger att ingen är
riktigt säker på att en viss åtgärd kommer
att ha en väsentlig betydelse för
motverkan av ungdomens alkoholmissbruk.
Det är riktigt. Men det är naturligtvis
ytterst väsentligt, att den i viss
mån frågande attityd som vi alla har
vad beträffar det djupare orsakssammanhanget
inte tas till intäkt för passivitet,
så att man låter det bero med
nuvarande omfattning av åtgärder och
avstår från att pröva sig fram med en
något mera energisk politik än vi har
fört hittills. Mer av forskning, mer av
vårdresurser, mer av upplysning och
bättre samordning av sådan verksamhet
kan trots ovissheten med stor sannolikhet
ändå ge väsentliga och betydelsefulla
resultat. Det är min förhoppning
att debatten här i dag skall komma
att, redan när regeringen lägger fram
sina förslag på riksdagens bord under
vårriksdagen, visa sig ha bidragit till
att man här under — som jag hoppas
— ganska stor enighet befinner sig
på marsch framåt när det gäller det
svenska samhällets villighet att sätta in
all rimlig energi på behandlingen av ett
visserligen mycket svårt och mycket
ovisst men framför allt mycket allvarligt
socialt problem.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep):

Herr talman! I anledning av social -

ministerns senaste yttrande vill jag endast
säga, att jag inte har velat söka
gräl med dem, som stod bakom förslaget
1954 om motboksreformen. Jag ville
redovisa, att jag den gången hade en
avvikande mening och att jag inte har
haft anledning att ändra mig på den
punkten. Erfarenheten har bekräftat,
att de farhågor var riktiga, som jag och
många andra hyste, att man inte klarat
dessa problem med en utbyggd nykterhetsvård,
med medicinska landvinningar
o. s. v., för de grupper som närmast
stod i förgrunden i debatten, nämligen
ungdomen och de mera grava fallen av
alkoholmissbruk. Vad soin nu slår mig
är kontrasten mellan det frihetspatos,
som fanns den gången, och de krav
som nu reses på att man med olika
regleringar, registreringsåtgärder o. s. v.,
skall söka komma till rätta med problemet.

Socialministern sade, att man vet alltför
litet om orsakerna till den missanpassning,
som alkoholmissbruket är
ett uttryck för. Detta skulle jag vilja
understryka mycket kraftigt. Vi vet alldeles
för litet härom. Men är det inte
så, att vi här i riksdagen beslutar en
mängd åtgärder utan att tillräckligt undersöka
vilken effekt de har? Vi skall
senare i dag diskutera bostadsbyggandet,
och jag bara tar det som ett exempel,
utan att här komma med någon kritik
av hur byggandet bedrives. Vi satsar
3—4 miljarder på bostadsbyggande, men
kostar vi på ett par tre miljoner för att
göra en sociologisk undersökning av vilka
verkningar den ena eller den andra
miljön har på människornas trivsel och
anpassning? Det är samma sak med
spritmissbruket. Man måste konstatera,
att statens rusdrycksförsäljning är något
av en nödens grosshandel. Om vi
skulle fortsätta på socialministerns tankegång,
kanske vi kunde säga: Tar vi
in så många hundra miljoner på alkoholhaltiga
drycker, kanske vi skulle
kunna kosta på en och annan krona

Tisdagen den 12 december 1961

Nr 34

Svar på interpellation ang.

mera för att undersöka orsakerna till
de problem vi har i fråga om alkoholmissbruket
i vårt land.

Socialministern talade om anpassningsproblemet,
och jag vill tillägga att
vi under ett par årtionden har haft en
oerhörd folkomflyttning. Människor har
ryckts loss från sin miljö och hamnat
i trista inackorderingsrum eller i förorter
till Stockholm med den tristess
det kan bjuda, hamnat i ny miljö utan
traditioner. Det är inte så underligt, om
de får en känsla av rotlöshet och otrygghet,
som inte kan helt undvikas men
som kanske skulle kunna minskas med
vissa åtgärder.

Beträffande ungdomen vill jag betona,
att det i diskussionerna om ungdomsproblemet
gärna förekommer överdrifter.
Jag undrar, om vårt land någonsin
haft — om man ser till det stora
flertalet — en så ambitiös och framåt
ungdom som just nu. Det intrycket störs
inte av att smärre grupper, nu som
förr, missbrukar friheten. Men det allvarliga
problemet är den sjunkande åldern
hos dem, som hamnar inför rätta
eller tas av polisen för ungdomsfylleri.

Jag hoppas, att socialministerns uttalande
är en svala, som varslar om sommar,
och att statsmakterna kommer att
ägna större uppmärksamhet åt problemet
om miljöns betydelse. I kommuner,
landsting och städer bör vi tänka på att
vi fattar beslut på en råd områden utan
en tillräcklig sociologisk forskning beträffande
hur denna politik påverkar
människornas anpassningsmöjligheter.
Man bör även söka utforska, om man
med en annan miljö, än den vi skapar
med nuvarande politik, skulle kunna
öka människornas känsla av frihet och
trygghet, som inte bara är en fråga om
pensioner och atombomber utan ligger
djupare än så.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 7

Svar på interpellation ang. folkpensionärernas
medicinkostnader, m. m.

folkpensionärernas medicinkostnader, m. m.

Ordet lämnades på begäran till
Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet NILSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Nilsson i Gävle
frågar om jag överväger åtgärder i syfte
att tillerkänna i första hand folkpensionärerna
full ersättning för läkar- och
medicinkostnader. Vidare frågar herr
Nilsson om jag har för avsikt att låta
införa en statlig kontroll av läkemedelspriserna.

Till svar på den första frågan vill jag
erinra om att strävandena inom socialpolitiken
sedan åtskilliga år går ut på
att ersätta behovsprövade förmåner av
olika slag med generella förmåner. På
detta sätt vill man allmänt höja standarden
för dem som uppbär sociala förmåner
och medverka till att öka den
enskildes fria konsumtionsval. Vad gäller
folkpensionärerna är det regeringens
avsikt att förelägga 1962 års riksdag förslag
som innebär betydande höjningar
av folkpensionerna. En sådan allmän
standardhöjning för pensionärerna anser
jag bättre motsvara principerna för
modern socialpolitik än att införa specialförmåner
inom sjukförsäkringen för
folkpensionärer.

Herr Nilsson har i sin interpellation
lämnat vissa uppgifter om sjukkassetaxan
som inte är rättvisande. De belopp
som enligt sjukkassetaxan skall läggas
till grund för ersättningen från sjukkassan
vid läkares hembesök hos patienten
utgör, så snart läkaren åkt bil, minst
19 kronor för Stockholmsområdet och
15 kronor för landet i övrigt. I åtskilliga
fall, såsom då läkarbesöket krävt en
längre resa, innefattat tidskrävande behandling
eller varit förlagt till s. k. obekväm
tid, är beloppen avsevärt högre.

I fråga om läkemedelspriserna har vi
i Sverige en statlig priskontroll. Sedan
länge tillämpas den ordningen att regeringen
på förslag av medicinalstyrelsen
fastställer s. k. medicintaxegrunder,
efter vilka apotekens försäljningspriser
uträknas. I fråga om den största delen
av apotekens varusortiment, de s. k. far -

Nr 34

Tisdagen den 12 december 1961

Svar på interpellation ang. folkpensionärernas medicinkostnader, m

maceutiska specialiteterna, äger dessutom
en särskild granskning rum. Innan
en specialitet registreras av medicinalstyrelsen
— och registrering är i
princip villkor för att varan skall få
försäljas — tar medicinalstyrelsen ställning
till prisets skälighet.

Läkemedelsförsörjningens organisation
och läkemedelslagstiftningens utformning
är givetvis av stor betydelse
för läkemedelspriserna. Dessa frågor har
utretts och prövas för närvarande i inrikesdepartementet.

Frågor av betydelse för den enskildes
utgifter för läkemedel har också behandlats
i ett betänkande om läkemedelsrabatteringen
som avlämnades häromåret.
Sedan betänkandet remissbehandlats
fann jag det inte möjligt att lägga fram
förslag i ämnet utan ytterligare bearbetning
av materialet. Denna bearbetning
blir en av uppgifterna för de utredningsmän
som jag nyligen erhållit bemyndigande
att tillkalla för att verkställa
en översyn av sjukförsäkringslagstiftningen
i vissa delar.

Av vad jag nu sagt torde framgå att
regeringen vaksamt följer utvecklingen
på läkemedelsområdet och därvid ägnar
särskild uppmärksamhet åt prisutvecklingen
och dess betydelse för de
sjuka.

Vidare anförde:

Herr NILSSON i Gävle (k):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet och chefen för socialdepartementet
för svaret. Naturligtvis skulle
jag ha föredragit att kunna säga att
jag är helt till freds med detta. Jag tillhör
kanske inte dem som besvärar så
ofta, och det skulle därför för mig personligen
vara trevligt att någon gång
vara överens med ett statsråd. Det har
sällan givits mig möjlighet till det, allra
minst i dag.

Att »allmänt höja standarden för dem
som uppbär sociala förmåner och medverka
till att öka den enskildes fria
konsumtionsval» är naturligtvis en god

målsättning. Jag finner emellertid denna
formulering i statsrådets svar på
min första fråga mycket ansträngd. Min
fråga rör inte folkpensionärer i allmänhet
utan sjuka folkpensionärer. Trots
den höjning av folkpensionerna som
statsrådet talar om kommer de att befinna
sig i ett svårt ekonomiskt läge. Att
min beskrivning av situationen för de
sjuka foikpensionärerna är riktig framgår
också av det faktum att många borgerliga
kommuner genom socialnämnderna
utbetalar den uppkomna skillnaden.
I en mindre kommun med 5 000 invånare
i Gävleborgs län uppgår sådana
utgifter till cirka 15 000 kronor om året.
Detta förhållande har aktualiserat frågan
om varför folkpensionärerna skall
behöva hämta en del av ersättningen för
läkararvodet på sjukkassan och en annan
del hos socialvården.

Statsrådet vet säkert att vägen till socialvården
är mycket tung för de gamla.
Det vill till en stark självprövning innan
många tar det steget. För samhället
kan det inte heller bli fråga om någon
merutgift totalt sett, emedan det bör vara
egalt om utgiften bestrids av sjukkassan
eller av socialvården. Samhället säger
sig ha skyldighet att hjälpa de gamla
när de råkar i svårigheter av något slag.
Här är ett område där hjälp verkligen
är påkallad, oavsett hur det blir med
folkpensionshöjningar i framtiden. Man
kan därför enligt min mening inte tala
om fritt konsumtionsval, framför allt
inte för fattiga människor som enbart
uppbär folkpension och därtill är sjuka.

Det är inte trevligt för en interpellant
att få skrivet på ett papper från ett
statsråd att han lämnar icke rättvisande
uppgifer. Jag har här taxan och jag
har i dag på förmiddagen hos berörda
myndigheter sökt kollationera uppgifterna.
Det rör sig ju om en krona. Jag
har nämnt, 18 respektive 14 kronor,
medan statsrådet säger 19, respektive
15 kronor. Frågan gäller alltså inte
några stora pengar, men ändå kan en
interpellant vara angelägen om att få

Tisdagen den 12 december 1961

Nr 34

Svar på interpellation ang. folkpensionärernas medicinkostnader, m. m.

hävda att hans uppfattning är riktig. Jag
har i min interpellation sagt: »Som
exempel kan anföras att när läkare kallas
till hembesök uttager denne som
regel 25—35 kronor per hembesök. Vid
större avstånd, vid obekväm tid eller
vid mera krävande undersökningar stiger
beloppet. Om vi emellertid utgår
från hembesök av läkare enligt 4 §
mom. 1 i Taxa för beräkning av ersättning
för läkarvård, stadgar sjukkassetaxan
18 kronor för Stockholmsområdet
och 14 kronor för riket i övrigt.»

Kanske man inte skall bråka om en
krona, men om man nu skall vara så där
noga som statsrådet vill vara, ber jag
att få fråga: Var har statsrådet hämtat
sina uppgifter?

Jag talar inte om bil, utan om 4 §

1 mom. Skall man ta med bilkostnader,
blir inte statsrådets uppgifter bättre
för det, ty då blir ersättningen 21 kronor,
respektive 17 kronor. Jag har som
nämnt försökt få dessa uppgifter bekräftade
i dag och det har jag fått. Det
skulle för mig vara värdefullt, om statsrådet
också ville bekräfta dem.

Min andra fråga, som gällde medicinkostnaderna,
hade följande lydelse:
»Har socialministern för avsikt att med
hänvisning till de höga läkemedelspriserna
låta införa en statlig kontroll av
dessa priser?» Nu säger statsrådet att
en sådan kontroll redan finns. Det heter
i interpellationssvaret: »I fråga om
läkemedelspriserna har vi i Sverige en
statlig priskontroll. Sedan länge tillämpas
den ordningen att regeringen på förslag
av medicinalstyrelsen fastställer
s. k. medicintaxegrunder, efter vilka
apotekens försäljningspriser uträknas.»

Jag skulle naturligtvis ha krävt en
skärpt statlig priskontroll. Men om det
nu är så att medicinalstyrelsen skall, innan
olika specialiteter registreras, ta
ställning till prisets skälighet, så tycker
jag att statsrådet borde ha sagt någonting
om de siffror som jag anfört i
interpellationen. Såsom jag där fram7
— Andra kammarens protokoll 1961. Nr

höll har Astra Läkemedel i Södertälje
under 1960 noterat en ökning av sin
omsättning med 19,8 miljoner kronor
till totalt 181 miljoner kronor. Vinsten
var under samma år 5,5 miljoner kronor.
Apotekarnas Kemiska Fabriker räknar
11 inhemska företag och 16 utländska
företag. Koncernens vinst 1960 utgjorde
7,2 miljoner kronor.

När läkemedelsfabrikanterna kan
uppvisa sådana vinster på att sälja mediciner,
tycker då inte statsrådet att
de priser som regeringen fastställt efter
uttalande av medicinalstyrelsen är för
höga? 5,5 respektive 7,2 miljoner kronor
är inte några små vinster. Det tycks
vara lukrativt att tillverka och sälja mediciner.
Många av dem som köper dessa
mediciner är ju fattiga folkpensionärer,
och miljonvinsterna har alltså i rätt
stor utsträckning kommit även från
folkpensionärernas magra inkomster.

Jag har här ett knippe brev som jag
har fått från pensionärsföreningar i mitt
hemlän, vilka alla uttalar en förhoppning
om att frågan om läkar- och medicinkostnader
skall kunna lösas så
snabbt som möjligt. Folkpensionärerna
skulle säkerligen, herr statsråd, ha varit
betydligt nöjdare, om det lämnats
ett något mera positivt besked när det
gäller kravet på full ersättning för utlagda
läkarkostnader och full ersättning
för vad de får betala för mediciner. Dessa
krav framfördes även på den kongress
som folkpensionärernas riksförbund
höll i Malmö och i vilken — om
jag inte är oriktigt informerad — även
statsrådet deltog.

Jag tror sålunda att de önskemål som
framförts i min interpellation är befogade,
och samtidigt som jag ännu en gång
tackar för att statsrådet besvarat denna
interpellation hoppas jag på ett besked
om varifrån statsrådet har fått de siffror
som anförts i interpellationssvaret.

Herr andre vice talmannen återtog
nu ledningen av förhandlingarna.

Nr 31

Tisdagen den 12 december 19G1

Svar på interpellation ang. belåningsvärdena för småhus

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet NILSSON:

Herr talman! Jag vill bara påpeka att
när interpellanten talar om läkararvoden
på 25—35 kronor, så är inte bilden
rättvisande, om man inte tar med det
förhållandet att det sedan utbetalas en
ersättning på 15—19 kronor från sjukkassan.

Herr NILSSON i Gävle (k):

Herr talman! Om det bara rörde sig
om en krona, skulle jag inte vara elak,
men läkaren bestämmer ju själv sin
taxa, och även om han inte åker bil, kan
han ta ut 25 kronor, ja t. o. m. 35 kronor.
När de privata läkarna själva fastställer
sina taxor, får man ju betala litet
olika, och det kan vara förståeligt, om
det exempelvis är fråga om konsultationer
på obekväm tid. Men enligt § 4
mom. 1, som jag åberopat, måste mina
siffror vara riktiga.

Jag har också citerat dem i min interpellation.
Det var kanske bara för
nöjet att ge en kommunist en spark som
statsrådet anmärker på den uppgiften.
Jag vill inte påstå det bestämt, men det
ligger nära till hands att antaga att statsrådet
även genom ett kort interpellationssvar
vill visa att man inte skall besvära.
Den 24 oktober lämnade jag in
denna interpellation. Mig förefaller det
som om svaret vore skrivet i sista stund.
Det har i varje fall funnits god tid att
skriva det och då läsa rätt och använda
riktiga siffror. Jag är inte nöjd med den
förklaring som statsrådet lämnat på
denna punkt.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet NILSSON:

Herr talman! Om en läkare tar 35
kronor för ett besök, beror det nästan i
samtliga fall på att han har använt bil,
och i så fall finns det all anledning att
han skall redovisa detta, så att den han
har gjort ett sjukbesök hos kan få ut
ersättning för de extra bilkostnader som
denne är berättigad till. Detta tror jag

inte läkare i allmänhet uraktlåter att
göra.

Om man har denna utgångspunkt kan
man inte anse det rättvisande att ge en
annan bild av förfarandet än den verkliga.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 8

Svar på interpellation ang. belåningsvärdena
för småhus

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet NILSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Lindkvist har frågat,
om jag har för avsikt att göra en
sådan justering av belåningsvärdena för
småhus, att de vanliga inkomsttagarnas
möjlighet att förvärva en småhuslägenhet
underlättas.

Utan tvivel finns det många människor
i vårt land, som föredrar småhus
framför hyreslägenheter i flerfamiljshus
som bostadsform. För många hushåll,
särskilt barnfamiljer, är småhus dessutom
ofta en från olika synpunkter
lämpligare bostadsform än hyreslägenheten.
De statliga egnahemslånen har
till syfte att underlätta för sådana hushåll
att förverkliga sina bostadsönskemål.

Från flera håll har hävdats att vi i
Sverige bygger färre småhus än som
motsvarar inriktningen av bostadskonsumenternas
efterfrågan. Bl. a. har man
hänvisat till att gällande regler för beräkning
av högsta belåningsvärde för
småhus är för snäva i förhållande till
de verkliga produktionskostnaderna,
varigenom kravet på egen kapitalinsats
från de byggandes sida har blivit för
stort. Stundom har regeringens kritiker
velat tolka detta förhållande som ett uttryck
för småhusfientlighet från regeringens
sida.

Jag har upprepade gånger framhållit
och begagnar detta tillfälle att på nytt
understryka, att den förda bostadspoli -

Tisdagen den 12 december 1961 Nr 34

Svar på interpellation ang. belåningsvärdena för småhus

tiken inte avser att bromsa eller hämma
småhusbyggandet. Produktionen av småhus
inom den för statens bostadslångivning
årligen fastställda ramen har
tidigare varit begränsad till det antal
statsmakterna varje år bestämt som produktionsmål.
Från och med innevarande
budgetår har emellertid riksdagen på
regeringens förslag beslutat, att småhusbyggandet
skall få utvecklas fritt
inom den totala låneramen. Det betyder,
att den begränsning av kreditmöjligheterna,
som låneramen innebär, i
praktiken har försvunnit för småhusens
del.

Det s. k. lånetaket för småhusen tillkom
i syfte att bromsa takten i byggnadskostnadsstegringen.
Säkert har lånetaket
fyllt en viktig uppgift härvidlag,
en uppgift som fortfarande är lika angelägen.
Det har också medverkat till att
förenkla handläggningen av låneärenden
hos myndigheterna. Däremot har
det aldrig varit avsikten, att lånetaket
skulle bromsa själva småhusbyggandet
eller styra bostadsproduktionens inriktning.
För att få belyst om lånetaket hade
haft någon sådan inte avsedd effekt
lämnade regeringen i april i år ett uppdrag
åt bostadsstyrelsen att se över bestämmelserna
och komma in med förslag
till ändringar. Bostadsstyrelsen lade
fram förslag till nya lånetaksregler för
regeringen i slutet av september.

Regeringen har för avsikt att fatta
ståndpunkt i denna fråga i sådan tid, att
nya regler kan bli gällande från årsskiftet.
Min förhoppning är, att de blivande
bestämmelserna skall visa sig lämpliga
för att medge ett rimligt stöd till småhusbyggandet.

Vidare anförde

Herr LINDKVIST (s):

Herr talman! .lag vill först tacka statsrådet
Nilsson för det vänliga svaret på
min interpellation. I motsats till föregående
interpellant är jag helt nöjd med
att svaret har dröjt tills nu.

De stigande byggnadskostnaderna —
sedda i förhållande till det statliga belåningsvärdet
för småhus — ställer ökade
krav på den egna kontantinsatsen.
För folk i stora inkomstklasser betyder
detta föga, men för den vanliga inkomsttagaren
innebär det ofta oöverstigliga
hinder. Min interpellation avsåg att få
fram besked om de åtgärder som sosialministern
ämnade vidtaga för att
underlätta de vanliga inkomsttagarnas
möjligheter att förvärva en småhuslägenhet.
På den primära punkten hänvisar
statsrådet Nilsson dels till hostadsstyrelsens
förslag till nya lånetaksregler
för småhus och dels till att regeringen
har för avsikt att fatta ståndpunkt i
denna fråga i sådan tid, att nya regler
kan bli gällande från årsskiftet.

Om socialministern tänker överraska
det svenska folket med nya lånetaksregler
för småhus som en lämplig julgåva»
hoppas jag att han inte binder sig vid
bostadsstyrelsens förslag till kostnadsjusteringar
— de täcker nämligen inte
de stegrade kostnaderna och kommer
inte att avsevärt underlätta de vanliga
inkomsttagarnas förvärv av småhus.
Det är ett alldeles för lamt försök att
komma till rätta med problemet.

Vad är det då bostadsstyrelsen föreslår?
Jo, man följer i långa stycken fullt
riktiga tankegångar. I förslaget sägs att
småhuslånetaket och flerfamiljshuslånetaket
bör stå i ett sådant inbördes förhållande,
att produktionsinriktningen
ej påverkas av lånetaken, varav följer
att belåningsvärdena bör vara i möjligaste
mån kostnadsanpassade. Så föreslås
en differentiering av belåningsvärdena
med hänsyn till skillnaden i
bygg- och tomtkostnader mellan olika
delar av landet samt med hänsyn till
bostadstyp och hustyp, där detta visar
sig befogat.

Det är alltså en välmotiverad principiell
ståndpunkt som innebär, att belåningsvärdena
i möjligaste män bör anpassas
till produktionskostnaderna. Bostadsstyrclsen
föreslår cn genomsnittlig,

100 Nr 34 Tisdagen den 12 december 1961

Svar på interpellation ang. bostadsbyggandets fördelning på egnahem och flerfamiljshus,
m. m.

lyftning av lånetaket med 2 500 kronor.
Det är — nära nog — en stor förväntans
upplösning i praktiskt taget intet. För
att komma till rätta med problemet behövs
det en rejäl lyftning till de vanliga
inkomsttagarnas fördel. Reellt innebär
det nämligen ingen väsentlig förbättring.

För en normal villa på 90 kvadratmeter
ökar belåningsvärdet på normalort
(ortindex 100) med 1 250 kronor om
villan är källarlös och med 4 000 kronom
om den har källare. Denna ökning
skall täcka det sista och kommande
årets kostnadsstegringar, där också den
ökade omsättningsskatten på varor och
tjänster kommer att pressa produktionskostnaderna
uppåt. Ändå kostar en normalvilla
på 4 rum och kök med hög kvalité
cirka 10 000 å 15 000 kronor i insats,
i Stockholm åtskilligt mera. Sett i
förhållande till detta enda konstaterande
ter sig bostadsstyrelsens förslag till
höjning närmast generande blygsamt i
synnerhet som man i förslaget säger sig
vilja anpassa belåningsvärdet till produktionskostnaderna.

Det är ett par saker till som spelar en
stor roll vid bedömningen av denna
fråga. Det är stor efterfrågan på småhus.
Relationerna är alltjämt cirka 75
procent flerfamiljshus- och 25 procent
småhusbyggande. Vi måste öka andelen
småhus. Många barnfamiljer vill — som
statsrådet själv antyder i sitt svar —-förvärva ett eget hem medan barnen är
under uppväxt. Man kan konstatera en
rakt motsatt utveckling. De stigande
kontantinsatserna har medfört en förskjutning
uppåt i inkomstlägena. En
barnfamilj med genomsnittlig industriarbetarinlcomst
orkar inte med detta kapitaltillskott
— många gånger inte ens
om man själv utför betydande arbetsinsatser
eller har förmånen att bo i en
kommun som är engagerad i bostadsfrågan.
De alltför snäva lånegränserna
utgör en diskriminering av de vanliga
inkomsttagarna. Det framgår också av

statsrådet Nilssons svar att förhållandet
är uppmärksammat.

De höga insatserna bar medfört en
sänkt utrymmesstandard. För en genomsnittlig
småhuslägenhet 1955 var
lägenhetsytan 97 kvadratmeter —• 1959
är den med samma beräkning 85 kvadratmeter.

Jag har, herr talman, velat kommentera
avigsidorna i det nuvarande belåningsvärdet
för småhuslägenheter och
också kommentera bostadsstyrelsens förslag
till nya låneregler. Nu ruvar regeringen
på detta förslag fram till årsskiftet.
Eftersom vi är i princip överens
om bostadsproblemets — enkannerligen
småhusens —- sociala betydelse, hoppas
jag på en glad och stimulerande överraskning
från socialministerns sida i
form av betydligt högre höjning än den
bostadsstyrelsen ger föraningar om. Det
är ju en tidigare praktiserad metod att
skickliga spelare sparar trumfkorten till
sista omgången.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 9

Svar på interpellation ang. bostadsbyggandets
fördelning på egnahem och flerfamiljshus,
m. m.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet NILSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Eliasson har frågat,
om jag har uppmärksammat de med
höghusbebyggelse och hård markexploatering
följande verkningarna ur miljösynpunkt
och, om jag vill vidta åtgärder
i syfte att tillgodose behovet av en familje-
och barnvänlig boendemiljö. Vidare
frågar han om jag avser att förelägga
1962 års riksdag förslag angående
höjning av lånetaket för egnahem eller
annan åtgärd i syfte att främja egnahemsbyggandet.

Som herr Eliasson själv framhållit har
bostadsbyggnadsutredningen att utreda

Tisdagen den 12 december 1961 Nr 34 101

Svar på interpellation ang. bostadsbyggandets fördelning på egnahem och flerfamiljshus,
m. m.

de allmänna förutsättningarna för det
framtida bostadsbyggandet. Uppdraget
innefattar även spörsmålet om produktionsinriktningen.
Om utredningens
överväganden kommer att leda till sådana
ändringar i villkoren för statslån,
som herr Eliasson åsyftar, kan jag inte
uttala mig om nu.

Helt allmänt kan jag emellertid säga,
att man bör eftersträva en sådan ordning,
att de kvalitetskrav som samhället
av omsorg om de boendes hälsa och
trivsel anser sig böra uppställa i fråga
om bostädernas yttre miljö, i allmänhet
blir tillgodosedda redan i samband med
att stadsplan fastställes. Dessa krav bör
nämligen vara desamma vare sig byggnaderna
kommer att bli finansierade
med statslån eller på annat sätt. En sådan
ordning har riksdagen uttalat sig
för i samband med behandlingen av bostadslåneanslagen
vid vårsessionen i år.

Vad härefter angår bestämmelserna
om högsta lånevärden för småhus får
jag hänvisa till det svar jag tidigare i
dag lämnat på en interpellation i samma
ämne av ledamoten av denna kammare
herr Lindkvist.

Eventuella förslag i övrigt, som rör
småhusbyggandet, kommer att redovisas
i 1962 års statsverksproposition.

Vidare anförde

Herr ELIASSON i Sundborn (ep):

Herr talman! Jag ber att till herr
statsrådet och chefen för socialdepartementet
få framföra mitt tack för svaret
på de frågor jag har ställt. Jag har i interpellationen
velat understryka vikten
av att större uppmärksamhet ägnas den
yttre boendemiljön. Vi har under senare
år enligt min mening haft en påtaglig
tendens till byggande av allt större huskolosser
— somliga kallar dem till och
med »folksilos». Vanligen har de formen
av höghus. Det har ju blivit något
av en modesak i detta land att man skall
ställa husen på kant. Även i en del mind -

re orter ser man i dag en höghusbebyggelse
som man har svårt att riktigt förstå
motiven för.

Vad jag här främst har velat påtala
är att höghusbebyggelsen i vissa fall är
mycket extremt utformad med hus på
15—17 våningar och med en mycket
hård markexploatering, som enligt min
mening inte ger tillräckligt utrymme för
trafikskyddade lek- och fritidsplatser,
sammanhängande grönområden och
parkeringsplatser, som den växande bilismen
ställer anspråk på. För egen del
har jag därför i interpellationen ifrågasatt
om sådana företeelser verkligen är
förenliga med vår allmänna, socialt inriktade
bostadspolitik med tanke på
boendemiljöns betydelse för barnfamiljerna
och ungdomen.

Det förefaller mig vara en bristande
samstämmighet i kraven på den inre och
den yttre bostadsstandarden. När det
gäller den inre standarden ställs det
mycket bestämda krav i fråga om lägenhetsyta,
köksinredning, sanitära anordningar,
biutrymmen o. d. Men när det
gäller att åstadkomma en god yttre boendemiljö
synes man inte behöva ta
hänsyn till lika bestämda krav. Givetvis
är det i första hand allmänna sociala
synpunkter som talar för mera bestämda,
generellt utformade krav i detta
hänseende. Men man kan också lägga
ekonomiska synpunkter på denna fråga.
Man kan ju t. ex. befara att det i framtiden
vid fritt val på bostadsmarknaden
inte kommer att finnas tillräcklig efterfrågan
på lägenheter i den mest extremt
utformade höghusbebyggelsen, som jag
särskilt här har velat uppmärksamma.

Självfallet hör dessa frågor i hög grad
samman med samhällsplaneringen och
lokaliseringspolitiken i stort. Genom bilismens
och kommunikationernas utveckling
liksom naturligtvis och framför
allt den allmänna standardutvecklingen
skapas ökade förutsättningar för
en god boendemiljö, och det gäller att
ta till vara dessa möjligheter. Jag skall

102 Nr 34 Tisdagen den 12 december 1961

Svar på interpellation ang. bostadsbyggandets fördelning på egnahem och flerfamiljshus,
m. m.

inte fördjupa mig i detta stora problem,
men jag har här velat peka på
sammanhanget.

Nu har bostadsbyggnadsutredningen,
som statsrådet påpekar, i uppdrag att
utreda de allmänna förutsättningarna
för det framtida bostadsbyggandet, och
den utredningen skall också uppmärksamma
en del av de frågor som berörts
i interpellationen. Men som jag har
framhållit är utredningens uppdrag
utomordentligt omfattande, och det kommer
att dröja åtskillig tid innan hela
arbetet har avslutats. Enligt min mening
borde man då ha kunnat överväga vissa
åtgärder för att tillgodose de mest angelägna
yttre miljöbehoven innan hela
utredningsarbetet är avslutat. Den vägen
har emellertid socialministern inte
velat gå, och det får jag med beklagande
notera.

I sitt svar framhåller socialministern,
att de kvalitetskrav som samhället av
omsorg om de boendes hälsa och trivsel
anser sig böra uppställa i fråga om
bostädernas yttre miljö, bör i allmänhet
bli tillgodosedda i samband med att
stadsplan fastställes. Jag kan dela denna
uppfattning, men åtskilliga stadsplaner
är ju föråldrade, och det synes mig
också som om man vid stadsplanernas
uppgörande följer mycket skiftande normer
på olika orter. Givetvis beror även
den yttre boendemiljön i hög grad på
vederbörande kommuners intentioner,
men jag har ett intryck av att arkitekter
och stadsplanerare skulle behöva ha
generella och mera bestämda krav att
ta hänsyn till när det gäller den yttre
standarden.

Om nu socialministern inte vill vara
med om några provisoriska normer i
detta sammanhang i avvaktan på att utredningen
skall bli färdig, skulle jag
dock vilja rikta en vädjan till socialministern:
Skulle det inte vara välbetänkt
om socialministern toge kontakt
med sin kollega kommunikationsministern,
som har hand om byggnadsstyrel -

sen, för att se efter vad som vore att
göra i denna sak inom en nära framtid?
Skulle man inte kunna tänka sig
att bostadsstyrelsen och byggnadsstyrelsen
gemensamt lade upp en stor upplvsningskampanj
för att verkligen —
mer än man gjort hittills — rikta uppmärksamheten
på dessa frågor och stimulera
till en ännu livligare debatt om
dessa spörsmål bland stadsplanerare
och arkitekter och kanske inte minst
politiker.

En synnerligen viktig fråga i detta
sammanhang är egnahemsbyggandets
villkor. Det är obestridligen så — det
anser också socialministern — att egnahemsbebyggelsen
har särskilda fördelar
ur barnfamiljesynpunkt. Denna bebyggelse
bör därför verksamt främjas — i
varje fall är detta enligt min mening
alldeles uppenbart. Det bör kunna ske
bl. a. genom en förbättring av kreditvillkoren.
Jag tänker här främst på en
höjning av lånetalcet, eftersom det blivit
allt svårare för egnahemsbyggarna
att hålla sig under detta.

Socialministern framhöll att avsikten
med lånetaket inte har varit att motverka
egnahemsbyggandet på något sätt.
Nej, det är sant, men i realiteten har
ändå effekten blivit denna på senare
tid på grund av utvecklingen. Nu ställer
socialministern i utsikt en reform av
lånebestämmelserna redan från årsskiftet,
och jag hälsar detta med stor tillfredsställelse,
naturligtvis i förhoppning
om att det blir en reform som undanröjer
de nuvarande svårigheterna.

Socialministern nämnde också någonting
om kritiken mot egnahemsbyggandets
relativt ringa omfattning i vårt
land. Den saken berörde också herr
Lindkvist. Det är väl ganska naturligt
att man blir förvånad, när man i pressen
ser uppgifter om att 80 procent av
hela antalet nybyggda lägenheter i Förenta
staterna utgöres av småhus, medan
vi här i landet ligger på bara 25 å 30
procent. Detta har väl många orsaker,

Tisdagen den 12 december 1961 Nr 34 103

Svar på interpellation ang. svenska missionärers medlemskap i allmän sjukkassa

som jag inte här närmare skall ingå på.
Det är väl också ett finansieringsproblem.
Men jag har nog ändå en känsla
av — om jag får vara en smula kritisk
— att det också kan bero något på att
de stora byggfirmorna här i landet och
vissa organisationer samt åtskilliga
kommuner och många andra parter hittills
har haft påtagligt större intresse
för flerfamiljshus- än egnahemsbebyggelse.
Där tycker jag dock att en ändring
har inträtt och att intresset för
egnahemsbyggandets problem nu blir
allt större, vilket vi har anledning att
hälsa med tillfredsställelse.

Herr talman! Jag ber att än en gång
få uttala mitt tack till socialministern
för svaret.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 10

Svar på interpellation ang. svenska missionärers
medlemskap i allmän sjukkassa Ordet

lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet NILSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Rimmerfors har
frågat, om jag vill lämna en redogörelse
för motiven till en lagtillämpning, som
lett till att svenska missionärer under
vistelse i Sverige inte blivit medlemmar
i allmän sjukkassa, och om jag vill medverka
till ändrade bestämmelser härvidlag.

Svenska medborgare är enligt gällande
bestämmelser omfattade av den obligatoriska
sjukförsäkringen, både vad
gäller rätt till förmåner och skyldighet
att erlägga avgifter, under tid då de är
bosatta i Sverige.

Den centrala sjukförsäkringsmyndigheten,
riksförsäkringsverket och tidigare
riksförsäkringsanstalten, har bedömt
saken så att missionärer, som vistas i
Sverige under tiden mellan två perioder
på missionsfältct utomlands, inte kan
räknas som bosatta här i sjukförsäk -

ringslagens mening. De har alltså inte
blivit medlemmar i allmän sjukkassa.

Spörsmålet om bosättningsbegreppets
tolkning, som föreligger även på beskattningssidan,
är av invecklad natur.
Något slutligt avgörande i frågan om
missionärernas sjukkassetillhörighet under
Sverigevistelse har inte träffats. Enligt
vad jag erfarit har ett par fall av
detta slag dragits under försäkringsdomstolens
prövning. Jag följer frågan
med stort intresse men är med hänsyn
till domstolsprövningen inte beredd att
nu uttala någon mening.

Vidare anförde

Herr RIMMERFORS (fp):

Herr talman! Jag tackar herr statsrådet
och chefen för socialdepartementet
för svaret på min interpellation.

Om detta vore hela svaret, skulle jag
naturligtvis inte förklara mig helt nöjd.
Men nu uppfattar jag svaret som ett positivt
löfte om ett slutgiltigt besked, sedan
försäkringsdomstolen prövat några
överklaganden från missionärer som
vägrats medlemskap i sjukkassan. Jag
inser mer än väl att socialministern inte
gärna kan uttala någon mening om ett
ärende som ligger under försäkringsdomstolens
prövning. För mig som interpellant
är det nog att för dagen kunna
konstatera följande:

1. Socialministern har lovat att följa
frågan med stort intresse. Jag försäkrar,
herr socialminister, att mitt intresse
inte är mindre och att den missionsintresserade
svenska allmänheten också
följer frågan med uppmärksamhet. Skulle
det mot all förmodan inte bli någon
ändring i de påtalade förhållandena, så
lovar jag att komma igen.

2. Jag konstaterar att åtskilligt har
klarnat redan genom socialministerns
svar i dag. Socialministern erkänner att
trasslet med missionärernas avvisande
från sjukkassorna beror på bosättningsbegreppets
tolkning och att den frågan
är invecklad. Ja, det är riktigt att den är

104 Nr 34 Tisdagen den 12 december 1961

Svar på fråga ang. spriten såsom orsak till trafikolyckor

invecklad. Det har våra missionärer fått
erfara, inte minst därigenom att man
uppenbarligen tillämpat och tillämpar
olika praxis i olika delar av landet. Jag
nämnde några exempel härpå i min interpellation
och jag kan fatta mig mycket
kort nu.

Jag vill bara erinra om att när en
svensk missionär kommer hem för i regel
18 månaders verksamhet i Sverige
och skall förbereda sig för ytterligare
en tre- eller fyraårsperiod i tropikerna,
så sker vissa förändringar som lagstiftningen
ännu inte hunnit med att
reglera. Under vistelsen på missionsfältet
förblir missionären svensk medborgare
utan att betala skatt här hemma,
eftersom han är skattskyldig i det
land där han arbetar. Efter hemkomsten
börjar emellertid skatteinbetalningen till
det svenska statsverket. Från och med
första månaden på svensk mark utgår
källskatt på missionärens lön från vederbörande
missionsexpedition. Har
missionären —- vilket ofta är fallet —-under hemmavistelsen arbete i allmän
tjänst, som lärare, läkare eller sjuksköterska,
betalar han eller hon källskatt
på denna inkomst.

Missionären åtnjuter såvitt jag förstår
i stort sett samma förmåner som
övriga svenska medborgare med undantag
för medlemskap i allmän sjukkassa.
Där stadgar nämligen lagen, som statsrådet
här anfört, att man skall vara »bosatt
i riket» för att få medlemskap. Sjukkassemyndigheterna
anser att en hemmavarande
missionär inte är bosatt i riket,
trots att han är mantalsskriven i
Sverige och har fast anställning och fast
bostad samt betalar skatt och sjukförsäkringsavgift.

Jag har här en uppgift, tagen på en
slump ur ett missionssällskaps mapp för
missionärernas debetsedlar, enligt vilken
en Indienmissionär som kom hem
den 4 juni 1960 har betalat 194 kronor i
sjukförsäkringsavgift för den del av året
som han varit skattskyldig i Sverige.
På vissa orter har missionärerna erhål -

lit medlemskap i sjukkassa, men de har
uteslutits ur kassan när detta har blivit
känt på högre ort. Det är uppenbart att
saken måste omprövas. Efter socialministerns
till hela sin tendens positiva
svar räknar jag med att så blir fallet.

Jag ber än en gång att få tacka herr
socialministern för svaret.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 11

Svar på fråga ang. spriten såsom orsak
till trafikolyckor

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND,
som yttrade:

Herr talman! Herr Spångberg har
frågat mig, om jag har någon möjlighet
att lämna kammaren en redogörelse
över spritbrukets andel i och orsak till
trafikolyckorna.

Det är väl känt, att intagandet av även
relativt små mängder alkohol inverkar
ofördelaktigt på reaktionstid och omdömesförmåga
och därigenom under viss
tid gör en person olämplig som bilförare.
Den svenska trafiknykterhetslagstiftningen
är som bekant föranledd
bl. a. av detta förhållande. Att kvantitativt
bestämma alkoholens betydelse för
uppkomsten av trafikolyckor möter
emellertid vissa svårigheter. För att något
belysa detta kan jag nämna, att den
officiella svenska statistiken anger antalet
polisundersökta motortrafikolyckor,
i vilka en alkoholpåverkad motorfordonsförare
varit inblandad, till ca
3 procent av det totala antalet motortrafikolyckor.
Detta säger oss emellertid
i och för sig ingenting bestämt om alkoholens
betydelse som olycksorsak. I
vissa fall kan olyckan ha framkallats av
helt andra faktorer. Alkoholen kan å
andra sidan ha haft betydelse för vissa
olyckor utan att man kunnat konstatera
påverkan. För att på ett tillfredsställande
sätt utreda frågan om alkoholens roll

Tisdagen den 12 december 1961 Nr 34 105

Svar på fråga ang. spriten såsom orsak till trafikolyckor

skulle erfordras ett ingående studium
av varje enskilt olycksförlopp, varefter
uppgifterna finge underkastas en rättsmedicinsk
och statistisk analys.

Sådana systematiska undersökningar
har hittills inte företagits i Sverige. Frågan
uppmärksammas dock för närvarande
av såväl statens trafiksäkerhetsråd
som 1957 års trafiknykterhetskommitté.
Kommittén, som har till huvuduppgift
att företa en översyn av trafiknykterhetslagstiftningen
i dess helhet, väntas
lägga fram sitt betänkande under loppet
av år 1962. Enligt vad jag erfarit kommer
i betänkandet att redogöras för vissa
undersökningar som företagits i utlandet
angående sambandet mellan alkoholförtäring
och trafikolyckor. Ehuru
dessa utländska undersökningar ej torde
ha givit något entydigt resultat avser
trafiknykterhetskommittén om möjligt
att ange vissa riktlinjer, efter vilka liknande
undersökningar skulle kunna bedrivas
i Sverige.

Det är alltså ännu inte möjligt att
lämna en sådan redogörelse som herr
Spångberg önskar. Jag vill emellertid
understryka, att ett effektivt trafiksäkerhetsarbete
förutsätter ökad kännedom
om trafikolyckornas uppkomst och den
relativa betydelsen av olika olycksorsaker.
Härvid måste givetvis stor uppmärksamhet
ägnas alkoholförtäringens
andel i trafikolycksfallen.

Vidare anförde:

Herr SPÅNGBERG (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
för svaret på min
fråga. Jag har ställt denna fråga för att
fästa uppmärksamheten vid sambandet
mellan spritförtäring och trafikolyckor.
Under perioderna av hastighetsbegränsning
i biltrafiken har mycket intressanta
iakttagelser gjorts, vilka delvis har
redovisats, men man saknar, som statsrådet
också framhåller, en mera omfat -

tande undersökning av spritens andel i
trafikolyckorna. Av trafikundersökningen
framgår exempelvis, att det inträffar
åtskilligt flera olyckor lördagar och
söndagar än andra dagar i veckan. Då
vi vet att det konsumeras mer sprit under
dessa dagar, har man anledning fråga
efter sambandet mellan spritpåverkan
och trafikolyckor. Jag förstår mycket
väl — detta framgår av den formulering
som min fråga fått, där jag begagnat
orden om statsrådet »har någon
möjlighet att lämna kammaren en redogörelse»
— att det inte är möjligt att
komma till statistiskt sett exakta uppgifter.
Jag noterar emellertid med tillfredsställelse
kommunikationsministerns
uttalande, då han understryker att
ökad kännedom om trafikolyckornas
uppkomst och den relativa betydelsen
av olika olycksorsaker är nödvändig
samt att man måste fästa stor uppmärksamhet
vid alkoholförtäringens andel i
trafiklolyckorna.

Statsrådet hänvisar till den statistik
vi har rörande de undersökningar polisen
gör i samband med de trafikolyckor
som den får hand om. Det gäller
bilar i första hand. Jag vill erinra om
en annan, mera begränsad, intressant
undersökning som gjorts av tre skåneläkare.
De har analyserat något över
4 000 fall av trafikolyckor i Malmöhus
län. Deras undersökning visar att spritpåverkan
hos förolyckade cyklister och
mopedåkare är mera vanlig än hos förolyckade
bilister och lastbilsförare. Jag
har givetvis med min fråga syftat även
på andra trafikanter än bilåkare. Om
dessa läkares undersökning kan man
göra samma reflexion som kommunikationsministern
gör om polisundersökningarna,
nämligen att man naturligtvis
inte kan dra några absoluta slutsatser
rent statistiskt. Detta att det är
fler cykelåkare och mopedister än förare
av person- och lastbilar som råkar
ut för olyckshändelser — jag tror det
är 3—4 gånger så många — säger inte
så mycket. Bilisten kan klara sig i en

106 Nr 34

Tisdagen den 12 december 1961

olycka, då cyklisten förolyckas, beroende
exempelvis på fordonens olika beskaffenhet.

Jag tror det vore värdefullt att få
hela detta område kartlagt så långt det
över huvud taget är möjligt. En god
hjälp därvidlag skulle erhållas om läkare
och sjukhus förde statistik över
de fall, då spritmissbruk kan anses vara
orsaken till en trafikolycka som resulterat
i sådana olycksfall, att läkare eller
sjukhus måste kontaktas.

Till sist, herr talman, uttalar jag min
tillfredsställelse med svaret, som jag
tycker innebär ett bestämt löfte att
statsrådet kommer att ta möjliga initiativ
och medverka till att problemet så
långt möjligt klaras ut.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND:

Herr talman! Jag vill anknyta något
till de reflexioner som interpellanten
gjorde.

Jag angav i svaret, att enligt den officiella
statistiken hade i 3 procent av
samtliga polisundersökta motortrafikolyckor
en alkoholpåverkad förare varit
inblandad. Men om man håller sig
till olyckor med stor svårighetsgrad blir
siffran givetvis högre. Jag kan nämna
att en undersökning avseende år 1952
visar, att i 6 procent av totala antalet
motortrafikolyckor det året, som krävde
dödsoffer, var en spritpåverkad motorförare
inblandad. Detta gällde alltså
1952. Med hänsyn till att man i en del
andra länder gjort undersökningar, vilkas
resultat inte är helt entydiga i detta
hänseende, menar jag att vi t. v. bör
avvakta 1957 års trafikkommittés förslag
rörande den metodik man skall
tillämpa, när man går att kartlägga detta
område, för att så säkert som möjligt
kunna spåra alkoholens verkliga roll i
olyckssammanhanget.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 12

Svar på interpellation ang. medel för
vissa vägprojekt i skärgården

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND,
som yttrade:

Herr talman! I en interpellation har
herr Grebäck frågat mig,

1) om jag avser att — utöver de medel
som enligt gällande flerårsplan för
åren 1961—1965 skall utgå till länsvägar
— begära särskilda vägmedel för
ifrågavarande ändamål i Stockholms
skärgård att användas för perioden i
fråga;

2) om jag anser att anslaget för anläggande
av ödebygdsvägar efter framställning
av länsstyrelserna i varje särskilt
fall bör kunna tas i anspråk för
vissa vägprojekt i skärgården;

3) om jag finner det motiverat att
statsbidraget till anläggande respektive
underhåll av enskilda vägar bör utgå
med ett till förslagsvis 90 procent höjt
bidragsbelopp för de speciella fall varom
i interpellationen är fråga.

Med anledning härav får jag meddela
följande.

I december 1958 fick länsstyrelsen i
Stockholms län Kungl. Maj:ts bemyndigande
att utreda och genom praktiska
åtgärder söka förbättra försörjningsoch
därmed sammanhängande förhållanden
för den bofasta befolkningen i
länets skärgård. Som ett led i detta arbete
har länsstyrelsen den 17 maj i år
inkommit med en redogörelse för behovet
av vägar inom länets kust- och
skärgårdsområden och framlagt vissa
därav föranledda förslag. Länsstyrelsens
förslag avser just de tre frågor,
som berörts av interpellanten.

Remissbehandlingen av länsstyrelsens
skrivelse har nyligen avslutats och
ärendet beredes f. n. inom kommunikationsdepartementet.
Då förslagen är av
tämligen vittgående natur och bland annat
förutsätter ändringar i gällande väglagstiftning
är jag ännu inte beredd

Tisdagen den 12 december 1961

Nr 34 107

Svar på interpellation ang. godstransporterna på den s. k. Trondheimsleden

att taga ställning till dem. Det kommer
att ske så snart beredningen slutförts.

Jag vill även erinra om att de frågeställningar,
som upptagits av interpellanten,
är av den art att de berör
inte enbart Stockholms skärgård. Liknande
problem finnes också i Bohusläns
och Östergötlands kustområden och
säkerligen även på åtskilliga andra håll.
Det finns skäl att noga följa utvecklingen
även i dessa landsdelar.

Med det anförda anser jag mig, herr
talman, ha besvarat herr Grebäcks trenne
frågor.

Vidare anförde

Herr GREBÄCK (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka herr
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
för svaret på min
interpellation. Den fråga det här gäller
är av vital betydelse inte bara för
den fast boende befolkningen i våra
skärgårdsområden utan även för de
många tusenden av människor, som där
har sina sport- eller sommarstugor, liksom
också för övriga som i skärgårdarna
söker rekreation och vederkvickelse
under längre eller kortare tid av
året. Goda kommunikationer betyder vidare
ökade möjligheter för skärgårdskommunerna
att motverka den ständigt
fortskridande avfolkningen och nya
chanser att dra till sig serviceanläggningar
och nya småföretag för att därigenom
skapa ett bättre skatteunderlag.

Herr statsrådet säger att de förslag
som länsstyrelsen i Stockholms län
framlagt i sin utredning är av vittgående
natur ocli förutsätter ändring
av gällande väglagstiftning. Detta är
helt säkert riktigt, ty det går av allt
att döma inte att komma till rätta med
vägproblemen i skärgården inom den
ram som de nuvarande bestämmelserna
för de olika väganslagen anvisar. Jag
är dock — inte minst med tanke på
det stora intresse som herr Skoglund

alltid visat för skärgårdsbornas speciella
problem — övertygad om att
statsrådet så snart beredningen av dessa
frågor slutförts skall finna utvägar,
som så snabbt som möjligt skall leda till
bättre förhållanden inom skärgårdsområdenas
kommunikationer. I denna förhoppning
ber jag att än en gång få
tacka herr statsrådet för det korta och
koncisa svaret på mina frågor.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 13

Svar på interpellation ang. godstransporterna
på den s. k. Trondheimsleden

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND,
som yttrade:

Herr talman! Herr Jönsson i Ingemarsgården
har frågat mig, om jag observerat
de olägenheter för godstransporterna
på den s. k. Trondheimsleden,
som är förbundna med att olika regler
beträffande axeltryck tillämpas i Norge
och Sverige, och om man i så fall
inom kommunikationsdepartementet
övervägt möjligheterna att i förhandlingar
med de norska myndigheterna
få dessa att för den norska delen av
Trondheimsleden medge samma högsta
axel- och boggitryck, som gäller för
den svenska delen.

På den svenska sträckan av Trondheimsleden,
d. v. s. riksväg 14 mellan
Östersund och norska gränsen, medges
nu eller kommer inom kort att medges
ett axeltryck av högst 8 ton och
ett boggitryck av högst 12 ton. På
norsk sträcka medges högst 7 resp. 9
ton. Detta innebär självfallet vissa olägenheter
för den genomgående svenska
lastbilstrafiken. Enligt vad jag erfarit
från vederbörande norska myndigheter
finns emellertid möjligheter att få dispens
för axeltryck av högst 8 ton och
boggitryck av högst 12 ton på sträckan
från norska gränsen till hamnen

108 Nr 34

Tisdagen den 12 december 1961

Svar på interpellation ang. godstransporterna på den s. k. Trondheimsleden

i Hommelvik, 23 km från Trondheim.
Beträffande återstoden av vägen måste
de norska vägmyndigheterna företaga
undersökningar av vissa broars bärighet
innan besked om dispensmöjligheterna
kan lämnas.

Det problem som interpellanten tagit
upp förekommer även vid andra
gränspassager mellan Sverige och Norge,
eftersom den medgivna belastningen
på det norska vägnätet i allmänhet är
lägre än på svensk sida. Det är naturligtvis
ett starkt svenskt intresse att på
de viktigaste mellanriksvägarna få fram
enhetliga bestämmelser eller åtminstone
utvidgade dispensmöjligheter. Jag
förutsätter, att samråd fortlöpande kommer
att äga rum mellan de svenska och
norska vägmyndigheterna i frågan. Jag
vill även erinra om att en samnordisk
kommitté för närvarande utarbetar förslag
till gemensam vägtrafiklagstiftning
för Danmark, Finland, Norge och Sverige.

Med det anförda, herr talman, anser
jag mig ha besvarat herr Jönssons i
Ingemarsgården interpellation.

Vidare anförde

Herr JÖNSSON i Ingemarsgården (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
för svaret på min
interpellation. Även om jag hade hoppats
få ett löfte om mera direkta åtgärder,
får jag väl ändå förklara mig
nöjd med svaret. Jag vill stryka under
vad statsrådet sade om att det är
ett starkt svenskt intresse att på de viktigaste
mellanriksvägarna få fram enhetliga
bestämmelser eller åtminstone
utvidgade dispensmöjligheter, och att
detta givetvis gäller alla förbindelser
som är av större betydelse för kommunikationerna
mellan Sverige och Norge
och även förbindelserna med Finland.
Det har sina speciella orsaker att jag tagit
upp just Trondheimsleden. Debatten
har varit lång i dag, men jag vill ändå

trötta kammarens ledamöter med att
anföra några synpunkter.

Staten satsade stora summor för att
få fram denna väg, vilket väl skedde
därför att den ansågs vara så betydelsefull.
Medel tilldelades också just denna
vägsträcka i särskild ordning. Detta
skapade på både norskt och svenskt
håll stora förväntningar om att vägen
skulle innebära utvecklingsmöjligheter
på båda sidor om gränsen. I Tröndelag
gjorde man bl. a. utvidgningar av
hamnanläggningen speciellt med tanke
på de möjligheter denna väg skulle ge.
Även för Jämtlands län skulle den naturligtvis
ha stor betydelse. När leden
nu i stort sett är färdigbyggd vill man
givetvis också ha bestämmelserna sådana,
att vägen kan helt utnyttjas. Det
var av den anledningen jag tog upp
frågan.

Det förekommer på denna väg ganska
stora transporter av sågade trävaror
från småsågarna i Jämtlands län som
exporterar till Norge och andra länder.
På grund av de olika bestämmelserna
beträffande axeltryck och det besvärliga
vägnings- och mätningsförfarandet
vid gränsen försvåras dessa
transporter. Jag hoppas statsrådet ser
till att de utlovade kontakterna mellan
de svenska och de norska vägmyndigheterna
verkligen leder till resultat. De
dispensmöjligheter som funnits åtminstone
fram tills nu har nämligen inte
varit fullt tillfredsställande. Låt mig anföra
ett exempel.

En person har sökt licens för en bil
med släp. Enligt besiktningsinstrumentet
var i Sverige den tillåtna lasten på
bilen 9 560 kilo, men enligt den licens
vederbörande fått från de norska vägmyndigheterna
var den tillåtna lasten
på bilen 3 600 kilo. För släpet gällde
i Sverige en tillåten last av 11 110 kilo,
men enligt dispensen tilläts på släpet
endast en last av 8 960 kilo.

Antingen måste det bli en betydligt
generösare dispensgivning eller också
måste enhetliga bestämmelser skapas.

Nr 34 109

Tisdagen den 12 december 1961
Svar på interpellation ang. godstransporterna på den s. k. Trondheimsleden

Det senare vore det allra bästa. Det står
dessutom på dispensen: »Det må medbringes
veieseddel som viser lastens
vekt ved hver tur.» Det är besvärligt att
varje gång man passerar gränsen ha
skaffat en sedel som visar lastens vikt.

Jag vill alltså vädja till kommunikationsministern
att han ser till att man
vid de fortlöpande kontakterna mellan
de svenska och de norska vägmyndigheterna
verkligen försöker få fram så
enhetliga bestämmelser som möjligt, så
att vi slipper dispensförfarandet. Om
detta skall finnas kvar bör det som
sagt tillämpas generöst. Detta är även
ett norskt intresse, åtminstone lokalt i
Tröndelag.

Jag ber än en gång att få tacka för
svaret.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 14

Föredrogos, men bordlädes åter utrikesutskottets
utlåtande nr 10, konstitutionsutskottets
memorial nr 19, statsutskottets
utlåtanden nr 180—190, bevillningsutskottets
betänkanden nr 74 och
79, bankoutskottets utlåtanden och memorial
nr 33—35, andra lagutskottets
utlåtanden nr 59 och 71—74 samt jordbruksutskottets
utlåtande nr 42.

§ 15

På förslag av herr andre vice talmannen
beslöt kammaren, att bevillningsut -

skottets betänkande nr 74 samt andra
lagutskottets utlåtanden nr 72 och 73
skulle i angiven ordning uppföras närmast
efter bevillningsutskottets betänkande
nr 79 bland två gånger bordlagda
ärenden på morgondagens föredragningslista.

§ 16

Till bordläggning anmäldes statsutskottets
utlåtanden:

nr 191, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående verksamheten vid
Svenska skifferoljeaktiebolaget och därmed
sammanhängande spörsmål jämte i
ämnet väckt motion,

nr 192, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående nytt undervisningssjukhus
i Stockholm m. m.,

nr 193, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående en kampanj för
allmänt lönsparande jämte i ämnet väckta
motioner, och

nr 194, i anledning av väckta motioner
om återställande av viss tidigare
kostnadsfördelning mellan staten och
kommunerna, m. m., i vad motionerna
avse åtgärder för begränsning av statsutgifterna
för budgetåret 1961/62.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.29.

In fidem

Sune K. Johansson