Fredagen den 8 december (Riksdagens protokoll 1950:34)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1950

ANDRA KAMMAREN

Nr 34

8—20 december.

Debatter m. m.

Fredagen den 8 december.

Sid.

Svar på interpellation av herr Ohlin ang. framläggande av ett samlat
program för en politik, som har utsikt att hindra en fortgående
prisstegring och skapa stabilitet hos penningvärdet............ 3

Lördagen den 9 december.

Förordning om tillfälligt upphävande av skatten å motorsprit, m. m. 37

Forcering av vissa materielanskaffningar för försvaret m. m....... 40

Tull- och skattefrihet för vissa varor i samband med proviantering
av flottans fartyg ...................................... 81

Tisdagen den 12 december.

Svar på fråga av herr Ståhl ang. befrielse från tilläggsskatt å bensin

för vissa lager hos förbrukare.............................. 83

Svar på interpellationer av:

Herr Pettersson i Dahl ang. avstyckning av tomter och uppförande

av bostäder inom icke planlagda områden.................. 84

Herr Hansson i Skediga ang. utarrenderingen av vissa gårdar, tillhörande
Uppsala akademi .............................. 104

Svar på fråga av herr förste vice talmannen Skoglund med anledning
av att det bland personalen inom Bodens fästning finnes personer,
som tillhöra en politisk riktning, vars nationella pålitlighet ifråga -

sattes ................................................ 106

Svar på interpellationer av:

Herr Nyberg ang. befordrings- och löneförhållandena vid de militära

musikkårerna ........................................ 107

Herr Karlsson i Stuvsta ang. vissa spörsmål rörande värnpliktsut bildningcn

.......................................... 108

1 —Andra kammarens protokoll 1950. Nr 34.

Nr 34.

Innehåll.

Onsdagen den 13 december.

Sid.

Svar på interpellationer av:

Herr Senander ang. kompensation till folkpensionärerna för dyrtiden 113
Herr Mårtensson i Smedstorp ang. livräddningsväsendets effektivitet 113
Svar på fråga av herr Häckner ang. viss gottgörelse åt personal vid
Hårsfjärdens örlogsdepå, som nödgas vara bosatt å ort, tillhörande

högre ortsgrupp ........................................ 120

Höstsessionens avslutning .................................. 125

Samtliga avgjorda ärenden.

Fredagen den 8 december.

Bevillningsutskottets memorial nr 68, med föranledande av kamrarnas
skiljaktiga beslut rörande bemyndigande för Kungl. Maj:t att förordna
om restitution av tilläggsskatt å bensin, använd i jordbruksdrift,
in. m. (proposition för gemensam omröstning godkänd) 35

Lördagen den 9 december.

Bevillningsutskottets betänkande nr 67, ang. tillfälligt upphävande av

skatten å motorsprit, m. m............................... 37

Statsutskottets utlåtande nr 227, ang. forcering av vissa materielanskaff ningar

för försvaret m. m................................. 40

— nr 228, ang. tull- och skattefrihet för vissa varor i samband med

proviantering av flottans fartyg .......................... 81

Tisdagen den 12 december.

Jordbruksutskottets memorial nr 62, ang. skiljaktiga beslut om lönereglering
vid lantbruksundervisningsanstalter (proposition för
gemensam omröstning godkänd) .......................... 112

Onsdagen den 13 december.

Jordbruksutskottets memorial nr 62 ang. lönereglering för statsunderstödda
lantbruksundervisningsanstalter. (gemensam omröstning) 113

Utrikesutskottets utlåtande nr 17, ang. anslutning till en europeisk

betalningsunion........................................ 124

Statsutskottets utlåtande nr 229, ang. utvidgning av det skandinaviska

luftfartssamarbetet inom SAS............................ 124

— nr 230, ang. utgifter å tilläggsstat I (avskrivning av nya kapitalinvesteringar)
.......................................... 124

— memorial nr 231, ang. allmän beredskapsstat ................ 125

— — nr 232 ang. tilläggsstat 1.............................. 125

Bankoutskottets memorial nr 31, ang. arvodestillägg åt viss riksdags personal.

............................................. 125

Fredagen den 8 december 1950.

Nr 34.

Fredagen den 8 december.

Kl. 2 em.

§ 1.

Justerades protokollet för den 2 innevarande
december.

§ 2.

Svar på interpellation ang. framläggande
av ett samlat program för en politik, som
har utsikt att hindra en fortgående prisstegring
och skapa stabilitet hos penningvärdet.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD, som yttrade: Herr

talman! Med andra kammarens tillstånd
har herr Ohlin frågat mig om jag är
villig att för kammaren framlägga ett
samlat program för en politik som har
utsikt att hindra en fortgående prisstegring
och skapa stabilitet hos penningvärdet.

Som svar får jag anföra följande.

Regeringen har för kort tid sedan, i
proposition nr 255 till årets riksdag,
angivit de riktlinjer för den ekonomiska
politiken, som — med bevarande av
målsättningen full sysselsättning och
samhällsekonomisk jämvikt — enligt
regeringens mening böra följas i rådande
situation. Någon anledning att nu
ånyo från regeringens sida deklarera
sin allmänna ståndpunkt beträffande
den fortsatta ekonomiska politikens utformning
synes icke föreligga, då något
nytt material för bedömning av det
ekonomiska läget knappast tillkommit
sedan propositionen avlämnades. Som
bekant pågår nu inom Kungl. Maj:ts
kansli arbetet med statsverkspropositionen
och finansplanen för nästa budgetår.
Fn förnyad diskussion i riksdagen
av den ekonomiska politiken kan
därför knappast fylla något väsentligt

ändamål, förrän 1951 års statsverksproposition
föreligger.

Herr Ohlin har i sin interpellation
omnämnt ett par speciella frågor, som
jag dock icke anser mig höra underlåta
att beröra i detta sammanhang.

Vad beträffar herr Ohlins tanke på
införandet av s. k. värdefasta obligationer
torde — med ett speciellt undantag

— erfarenheter icke föreligga från något
land av en sådan anordning. En
undersökning av frågan kan naturligtvis
ha sitt intresse, men det förefaller
mig som om detta i nuvarande ovissa
läge mest skulle vara av teoretisk natur.
Det är dessutom uppenbart, att en
åtgärd som den antydda hänför sig till
ett mera långsiktigt ekonomiskt övervägande.
Jag vill i detta avseende erinra
om att frågan om långtidsplaneringen
på det ekonomiska och statsfinansiella
området för närvarande utredes
av 1950 års långtidsutredning, vars resultat
avses skola föreläggas nästa riksdags
vårsession.

Herr Ohlin uttalar vidare, att som ett
led i en politik, som skapar tilltro till
att prisstegringen ej skall tillåtas fortsätta,
ingår en deklarerad villighet att

— om inflationen fortsätter utomlands

— ändra den svenska kronans kurs,
hur stora betänkligheter en sådan åtgärd
än möter. Herr Ohlin inser nog
vilka konsekvenserna skulle bli av en
sådan deklaration från regeringens
sida. Frågan om behovet av och förutsättningarna
för en framtida revalvering
av den svenska kronan kan väl diskuteras
offentligt som ett akademiskt
problem men torde icke lika väl lämpa
sig för en behandling av en ansvarig
regering på det sätt herr Ohlin synes
åsyfta.

Herr Ohlin antyder slutligen behovet
av ett »organisatoriskt tillrättaläggan -

Nr 34.

Fredagen den 8 december 1950.

Svar på interpellation ang. framläggande av ett samlat program för en politik, som

har utsikt att hindra en fortgående prisstegring och skapa stabilitet hos penning värdet.

de» av fortlöpande kontakter mellan representanter
för fackliga och politiska
organisationer i anslutning till uppgörelserna
på arbetsmarknaden om inkomstbildningen
i samhället. Hur herr
Ohlin tänker sig detta är icke närmare
angivet. Det kan dock, såvitt jag förstår,
icke innebära annat än skapandet av ett
parlamentariskt inslag i avtalsförhandlingarna,
som måste leda till en politisering
av den fackliga lönepolitiken och
inkomstbildningen över huvud. Mot ett
dylikt förfarande möta principiella betänkligheter.
Det skulle i nuvarande
läge enligt mitt förmenande icke heller
underlätta en ur samhällelig synpunkt
tillfredsställande utgång av avtalsrörelsen.

Härefter anförde:

Herr OHLIN: Herr talman! Det är ett
mycket magert svar, som herr statsrådet
och chefen för finansdepartementet
har varit vänlig att lämna på min interpellation.
Han har tydligen själv haft
en känsla av detta, då han inte låtit
distribuera sitt svar till pressen i vanlig
ordning dagen före eller till kammarens
ledamöter, som ju brukar ske,
när det gäller ting av mera allmänt intresse.

Jag har i min interpellation efterlyst
en redogörelse för riktlinjerna, för metoderna
att bevara penningvärdet, undgå
inflation, i en ekonomi med full sysselsättning.
På denna fråga, om regeringen
vill lägga fram en sådan redogörelse,
kan man säga att finansministern
i dag svarar, i varje fall tills vidare,
nej. Regeringen skjuter frågan
ifrån sig. Likväl torde det stå klart, att
detta spörsmål knappast är mindre viktigt
än problemets andra sida, att undgå
depression och arbetslöshet.

Denna nya form, som penningvärdestabilitetsproblemet
tagit, att hindra
överkonjunktur och inflation, är ju inte

ny. Man kan säga att här i Sverige har
den varit mer eller mindre aktuell alltsedan
1946.

Nu synes det framgå av finansministerns
svar, särskilt första stycket, som
är det allmänna svaret — i senare delen
behandlar han vissa specialfrågor
— att finansministern har intrycket att
jag skulle önska en ny diskussion kring
den dagsaktuella ekonomiska politiken.
Det är nämligen på den punkten finansministern
svarar, att vilken politik som
bör föras i rådande situation tycker han
är diskuterat nyligen och kan diskuteras
igen i januari. Men det som jag
efterlyst är ju någonting annat, nämligen
metoderna, tillvägagångssättet för
ett försvar av penningvärdet på längre
sikt.

Finansministern har själv i annat
sammanhang skilt på vinterns, som han
kallar det, engångsinflation och den
därefter följande önskvärda stabiliteten.
Frågan hur vi skola få trygghet för
att efter denna engångsanpassning under
vintern — som alla hoppas skall
bli en engångsanpassning — få en rimlig
stabilitet är verkligen en central
fråga, och ju förr den diskuteras dess
bättre. Att det inte är lämpligt att taga
upp den i remissdebatten tillsammans
med hundra andra frågor torde nog
finansministern vara ense med mig om.
Det kunde bara finnas ett enda skäl att
uppskjuta denna debatt till remissdebatten,
nämligen om man menar att det
då är så många andra ting som diskuteras,
att denna fråga skulle drunkna i
sammanhanget och kunna förbigås efter
en mera flyktig behandling. Vill man
ägna den mera tillbörlig uppmärksamhet,
får det säkerligen ske i en särskild
debatt.

Nu undrade jag, om finansministern
möjligen skulle hänvisa till 1950 års
s. k. långtidsutredning och säga, att den
studerar i alla fall vissa sidor av detta
spörsmål. Det gör finansministern inte,

Fredagen den 8 december 1950.

Nr 34.

Svar på interpellation ang. framläggande av ett samlat program för en politik, som

har utsikt att hindra en fortgående prisstegring och skapa stabilitet hos penning värdet.

vilket jag ger honom mitt erkännande
för. Han gör det endast i samband med
ett mera speciellt spörsmål, nämligen
om de s. k. värdefasta obligationerna.
1950 års långtidsutredning har som allmän
målsättning ett bevarat penningvärde,
vilket vi haft som allmän målsättning
mycket länge. Vi ha t. o. in.
haft det i strängare form, ty under åren
1944—1947 betonades det många gånger,
att man skulle eftersträva en viss
prissänkning, när varutillgången blev
rikligare. Men denna allmänna målsättning
har inte hindrat att utvecklingen
blivit en annan.

Jag har noga läst instruktionerna för
1950 års långtidsutredning och har då
funnit, att man inte där på något sätt
ställt fram frågan om metoderna att
hevara penningvärdets stabilitet i blickpunkten
utan riktar uppmärksamheten
på det statsfinansiella och samhällsekonomiska
utrymmet för olika önskvärda
ting.

Jag vill börja med att slå fast, att det
måste vara en central uppgift för de
styrande i varje land att så vitt möjligt
åstadkomma stabilitet i penningvärdet,
men att behandlingen av våra ekonomisk-politiska
spörsmål inte tyder på
att regeringen till fullo inser, hur central
denna fråga är.

Även om det är ett spörsmål på längre
sikt, har det återverkningar omedelbart.
Det gäller att ge folket förtroende
för penningvärdet. Skall man ge
ett sådant förtroende, kan man hänvisa
till den omedelbart aktuella politiken,
men där är det tyvärr så, att den aktuella
utsikten är eu icke ringa prisstegring.
Men förtroende kan också baseras
på en känsla, att när denna sak
iir klarad, sättas alla krafter in på att
söka bevara penningvärdets stabilitet.
Känslan att den långsiktiga uppgiften
behandlas som central är av mycket
stor betydelse redan för det omedelbara
förtroendet, som kan komma att

påverka de närmaste månadernas utveckling.

Att en inflation, som äger rum med
den hastighet vi upplevt under kriget
och uppleva nu, medför stora orättvisor
är klart. Hur stora orättvisor t. ex.
för spararna som uppstått genom den
sammanlagda effekten av inflationen
under krigstiden och under efterkrigstiden,
står nog inte klart för alla. Man
bör komina ihåg, att under denna period
från 1939 till 1950 har svenska
folket i allmänhet fått en reell standardhöjning.
Men de människor, som
till väsentlig del äro beroende av sparkapital
och dess värde, ha fått eu standardsänkning.
Det kan vara personer
som pensionerat sig själva med hjälp
av ett litet sparkapital, det kan vara
efterlevande till en bortgången, som till
stor del ha att lita på hans livförsäkring.
Det är många som ha låga pensioner
och ha kompletterat dem med ett
litet sparkapital, det är sådana som tagit
pensionsförsäkring och många andra.
Uppenbarligen gäller det här till
stor del människor, som tillhöra de relativt
fattiga i vårt samhälle. När man
tar ifrån denna grupp en del av dess
inkomster och tillgångar, så är det säkerligen
inte att utjämna inkomstfördelningen.
Det betyder att man gör inkomstfördelningen
ännu ojämnare än
den varit hittills. Det finns inte några
ingående uppskattningar rörande storleken
av dessa förluster, men jag kan
hänvisa till en mera flyktig, som kommer
till resultatet att de, som ha tillgångar,
vilkas nominella avkastning inte
stigit sedan förkrigstiden, ha förlorat
ett sparkapital, vars värde i dag är
ungefär 10 000 miljoner kronor. Vederbörande
räknar nämligen med eu
40-procentig förlust av det kapital, som
fanns före 1939. Nu har emellertid där
inräknats ett visst fastighetskapital,
som jag hellre vill hålla utanför. Å
andra sidan iir det stora besparingar,

Nr 34.

Fredagen den 8 december 1950.

Svar på interpellation ang. framläggande av ett samlat program för en politik, som

har utsikt att hindra en fortgående prisstegring och skapa stabilitet hos penning värdet.

som skett under och efter kriget, vilkas
värde gått ned genom inflationen. Jag
tror att det inte är någon överskattning
om man säger, att de som sparat kapital
och ha det i penningform, ha förlorat
åtminstone 10 000 miljoner kronor
under de senaste 12 åren.

Det vore av värde, om man från det
allmännas sida ville göra mera exakta
uppskattningar av dessa förluster. Det
skulle kanske bidraga till att öppna
ögonen hos folk för frågans betydelse.
Man kan också uttrycka det på följande
sätt: Antag att levnadskostnaderna under
en kortare period stiga med sex
procent. Hur mycket förlora då innehavarna
av nominellt penningkapital?
Jo, de förlora här i landet, även om jag
ser bort från vissa kortfristiga checktillgodohavanden
och sådant, säkerligen
inte mindre än 1 500 miljoner kronor,
kanske mera. Det är uppenbart att till
dessa orättvisor mot spararna komma
orättvisor mot löntagare och pensionärer,
som inte få full kompensation för
prisstegringen. Jag träffade härom dagen
en pensionerad kommunaltjänsteman,
som fått endast fyra procent i
kompensation sedan tiden före kriget.
Inför sådana fakta som dessa är det
uppenbart, att man måste resa frågan:
Kan samhället göra något för att minska
orättvisorna till följd av inflationen?
Även om det primära är att undgå inflation,
blir det sekundära, om detta
inte lyckas, hur man skall kunna minska
orättvisorna och olägenheterna. Det
är där jag har framfört tanken på s. k.
värdefasta obligationer, vilkas värde
och avkastning justeras t. ex. vart femte
år. Detta bör även undersökas, trots de
uppenbarligen mycket stora svårigheter,
som åtgärder av denna art skulle
medföra. Om detta säger finansministern,
att i nuvarande ovissa läge synas
åtgärder av denna art vara mest av teoretisk
natur. Herr finansminister, det

är inte fråga om att lösa några speciella
frågor för nuvarande ovissa läge, det
är ju fråga om en åtgärd som eventuellt
på längre sikt kan åstadkomma ett minskande
av prisstegringens orättvisor.
Då kunde man väl börja intressera sig
för en sådan fråga ju förr dess hellre.

Det är möjligt att en utredning skulle
visa, att de praktiska svårigheterna bli
så stora, att det inte går att komma
fram den vägen, men då har man åtminstone
gjort så gott man kan och
kan måhända påvisa andra vägar. Att
undvika inflation bör vara vår främsta
strävan, men går det inte bör man
minska dess olägenheter. Jag vore tacksam
om man på regeringshåll ville ta
upp dessa spörsmål, inflationens orättvisor
och möjligheterna att minska
dem, till utredning. Jag tror det är
många utredningar här i landet som
iiro mindre viktiga. Skola vi minska på
utredningarnas antal, skola vi hellre
göra det på andra punkter.

Jag tror det är av värde att dessa
ting tagas upp till belysning, därför att
det kommer som en biprodukt att underlätta
ett klargörande för allmänheten,
hur inflation hindrar planmässighet
i det ekonomiska livet. Regeringspartiet
berömmer sig av att mer än
andra eftersträva planmässighet i det
ekonomiska livet. Skulle man inte då
kunna vänta från detta parti ett särskilt
intresse för att motverka något så
irrationellt och mot all planmässighet
stridande som en ändring av värdemätaren
i det ekonomiska livet faktiskt
är? Belysning av detta problem skulle
också klargöra för allmänheten, att inflation
uppmuntrar till spekulation och
möjliggör spekulationsvinster, som
egentligen ingen önskar. Inflation leder
till en regleringsekonomi, som vi
veta inte minst från talrika bedyranden
från regeringspartiet att ingen önskar,
åtminstone av det slag vi förut

Fredagen den 8 december 1950.

Nr 34.

Svar på interpellation ang. framläggande av ett samlat program för en politik, som

har utsikt att hindra en fortgående prisstegring och skapa stabilitet hos penning värdet.

haft. Vilka andra slag som man eventuellt
önskar införa, därom vet man ju
intet.

Det är ganska många medborgare
som ha en känsla av att få vi bara
kompensation för vår del, är det kanske
inte så allvarligt med lite inflation.
Sådana tankegångar böra bekämpas.

Att inflationen på grund av de verkningar
jag omnämnt måste vara skadlig
för sparandet är uppenbart. Vilja vi
ha ett betydande enskilt sparande,
måste vi i främsta rummet undvika inflation.
Men därnäst, i den mån en
viss prisstegring inte undvikes, måste
vi ha möjlighet för även de enskilda
spararna att skydda sig mot förluster
genom inflation.

Det är tyvärr mycket dåligt beställt
med statistiken över det enskilda sparandet
här i landet, men de bristfälliga
metoder som finnas tyda på en oroväckande
tendens, att privatpersoners
sparande avtar i relativ betydelse. Försäkringsrörelsens
och bolagens sparande
spelar utan tvivel en mycket större
roll iin det gjort tidigare. Man kan naturligtvis
sätta sin lit till försäkringsrörelsens
sparande, som emellertid
också mycket skadas av inflation, och
till bolagssparandet, som är ett sparande,
vilket inte så mycket lider av
inflation utan i vissa fall tvärtom tjänar
på den. Men det vore mycket intressant
om en socialdemokratisk regering
skulle i hög grad sätta sin lit til!
de stora bolagens sparande, vilket förutsätter
att dessa bolag under långa perioder
ha mycket stora vinster, som
nog varit fallet i stort sett under åtskilliga
år. Vill man inte sätta sin lit
till detta, är det anledning att intressera
sig för om man kan återigen
bringa upp privatpersonernas sparande.
Det kan förutsätta bland annat en
översyn av sådana förslag, som blivit

framlagda till skattelättnader beträffande
sparade inkomster. Det är möjligt
att 1949 års skattekommitté kan ta upp
den saken. Jag avundas inte kommitténs
ordförande, om den kommittén
skall klara alla skatteproblem, men det
är möjligt att det kan tas upp i något
annat sammanhang.

Det finns ett med det enskilda sparandet
nära sammanhängande problem,
som jag här nämner bara i förbigående.
Hur tänker sig finansministern
för framtiden att klara problemet
att få köpare till alla de obligationer,
som staten och hypoteksinrättningar av
olika slag vilja sälja? Det tycks ha gått
därhän, att det numera huvudsakligen
är försäkringsföretag och vissa kassor
och offentliga institutioner, som köpa
obligationer. Sparbankerna göra det i
varje fall inte för närvarande. Hur det
blir på längre sikt veta vi ingenting
om. Om den källa till efterfrågan på
obligationer, som kommer från försäkringsrörelsen
och vissa kassor, är t. ex.
50 å G0 procent av det obligationsbelopp,
som staten och hypotekskassorna
vilja sälja normalt, vem skall köpa de
andra obligationerna? Skall staten
övergå till att permanent använda
skattkammarväxlar till kortfristig finansiering,
där vi förut använt långfristiga
obligationer? Kunde man komma
till att enskilda köpa en del obligationer,
vilket de nog skulle göra, om
det funnes värdefasta obligationer, då
klarades nog även detta problem. I annat
fall kan det bli svårt nog.

.lag har i min interpellation förordat,
att man skall ställa bevarandet av
det inre penningvärdet främst. Det
yttre värdet, kronans värde i förhållande
till andra valutor, skall ändras
så sällan som möjligt men dock vara
sekundärt. Är det nödvändigt för att
hindra inflation får man inte rygga tillbaka
för att ändra valutakurserna. Det

Nr 34.

Fredagen den 8 december 1950.

Svar på interpellation ang. framläggande av ett samlat program för en politik, som

har utsikt att hindra en fortgående prisstegring och skapa stabilitet hos penning värdet.

är enligt min mening viktigt att detta
klargöres såsom den svenska penningpolitikens
ståndpunkt, tv inflationsförväntningarna
i dag bero nog till icke
ringa del på att man väntar prisstegringar
i utlandet, och då säger man, att
priserna komma att stiga även här.
Myndigheterna kunna dämpa denna inflationsförväntan
genom att framhålla
att man inte skall låta en fortgående
inflation i utlandet smitta över till den
svenska ekonomien utan att man hellre
skall ändra valutakurserna. Det är av
stor vikt att detta klargöres utan dröjsmål.

Till detta svarar finansministern någonting
som är ganska förbluffande.
Han säger, att en sådan deklarerad villighet
att, om inflationen fortsätter
utomlands, möta denna med en ändring
av den svenska kronans kurs inte
torde lämpa sig för behandling av en
ansvarig regering. Men, herr finansminister,
1944 års penningpolitiska program,
som upprepats och godkänts av
riksdagen och regeringen vid flera tillfällen,
innehåller ett uttryckligt uttalande
av den art som jag här har begärt.
Det står till och med ett utdrag i
min interpellation — kanske finansministern
inte hunnit läsa den i dess helhet;
den var ju litet lång. Det heter i
programmet: »Valutastabilitet bör eftersträvas,
även om det skulle innebära
att den interna målsättningen för penningpolitiken
i någon mån finge eftersättas.
1 händelse Sverige skulle utsättas
för ett kraftigt inflytande i depressiv
eller inflatorisk riktning från utlandet,
bör dock en justering av växelkurserna
tillgripas som medel att möta
detta inflytande i den mån en dylik
justering är förenlig med Sveriges internationella
åtaganden.»

Det är just ett sådant betonande av
att den inhemska penningvärdesstabiliseringen
går först och att man inte
skall rygga tillbaka för en ändring av

valutans yttre värde som jag har begärt.
Finansministern tycks ha glömt,
att detta är den erkända penningpolitiken
under flera år, fastän den kanske
har råkat i glömska även hos andra än
finansministern. Samma princip har
för övrigt varit erkänd här i Sverige
ända sedan 1931, i det man har klargjort
att med vissa mindre reservationer
det inre penningvärdets stabilitet
var det primära och att den yttre valutastabiliteten,
ehuru viktig i och för
sig, var det sekundära.

Jag resonerade för en stund sedan
med en bekant om detta och sade, att
det är litet förbluffande att finansministern
har varit medlem av regeringen
här i landet under praktiskt taget hela
den tid som detta program med olika
variationer har gällt, men han tycks ha
glömt det och förklarar nu, att ingen
ansvarig regering kan uttala sig på det
sättet. Då sade den jag talade med:
Det var 1931 det började, och finansministern
kom inte in i regeringen
förrän på hösten 1932, så han har inte
haft 19 år på sig utan endast 18.

Jag vågar för min del uttala den förhoppningen,
att finansministerns uttalande,
att ingen ansvarig regering funderar
på att diskutera denna sak, av
honom själv betraktas som någonting
som tillkommit litet för hastigt och
som han är villig att modifiera eller
också att närmare motivera varför han
vill göra ett sådant brott mot den
grundläggande penningpolitiska tankegång,
som har varit accepterad så länge.

Beträffande sedan frågan om överläggningar
mellan de olika folkgrupper,
som på ett eller annat sätt ha inflytande
på priser och penningvärde, har
jag tillåtit mig framhålla, att det i en
demokrati där man särskilt vill undvika
att staten får för stort inflytande
är naturligt att representanter för dessa
organisationer och andra komma
tillsammans och resonera. Eftersom

Fredagen den 8 december 1950.

Nr 34.

Svar på interpellation ang. framläggande av ett samlat program för en politik, som

har utsikt att hindra en fortgående prisstegring och skapa stabilitet hos penning värdet.

problemet är permanent krävs det också
en fortlöpande kontakt, naturligtvis
inte varje dag, i något inte helt tillfälligt
organ. Jag har föreslagit, att även
riksdagen skulle bli representerad vid
sådana överläggningar, men det vänder
sig finansministern nu emot. I ett sådant
stabiliseringsråd som jag tänkte
mig med representanter för ekonomiska
och fackliga organisationer samt
riksdag och regering skulle man naturligtvis
inte hara diskutera inkomstbildningens
problem, vilket finansministern
tycks tro, utan även de andra sidorna
av problemet om penningvärdets
stabilisering. Man skulle kunna
klargöra för de olika gruppernas företrädare
i hur hög grad det finns ett
gemensamt intresse av en penningvärdesstabilitet
och hur begränsade möjligheterna
äro för den ena gruppen att
tillskansa sig fördelar på den andras
bekostnad.

Nu säger finansministern, att detta
skulle innebära ett parlamentariskt inslag
i avtalsförhandlingarna. Finansministern
kan inte använda uttrycket
politiskt inslag, ty regeringen förhandlar
ju i hög grad med organisationerna
om olika problem som beröra penningvärdet,
men han anser att det skulle
vara olämpligt om parlamentets representanter
finge vara med vid avtalsförhandlingarna.

När dessa problem skola diskuteras,
inte med tanke på en aktuell avtalssituation,
där ett sådant stabiliseringsråd
säkerligen inte skulle finna lämpligt
att ingripa, utan med sikte på inkomstbildningsproblemet
och annat på längre
sikt, undrar jag vad det är som gör
att representanter för riksdagen skulle
vara så ohyggligt farliga. Äro vi som
sitta här i kammaren så farliga att resonera
med, medan däremot herr Sköld
och andra äro älskvärda personer som
organisationernas representanter gärna
umgås med? Jag tror att finansminis -

tern även denna gång har låtit sig leda
av en tro, att det gällde ett ingripande
i dagens avtalssituation, vilket, såsom
framgår av interpellationen, inte är
fallet. I stället är det fråga om en
fortlöpande kontakt mellan representanter
för organisationer och organ
som ha inflytande på utvecklingen, och
det är fråga om eu kontakt som skulle
tillkomma just för att det politiska inflytandet
inte skulle bli större än som
är absolut nödvändigt. Jag tror risken
för det blir större om man lämnar saken
att driva och regeringen därför
sedermera kan tvingas till plötsliga
och häftiga ingripanden.

Ett sådant stabiliseringsråd skulle
kunna söka sig fram till sådana former,
att den sakkunskap som finns på
ett håll skulle komplettera den sakkunskap
som finns på ett annat. Man skulle
få en sådan förståelse för problemets
natur och de olika parternas synpunkter,
att det skulle vara lättare att
komma till en frivillig samordning,
och det skulle i själva verket minska
riskerna för politiska ingripanden.

På 1920-talet fanns det i åtskilliga
länder ekonomiska råd, rätt olika sammansatta,
men med både politiska och
ekonomiska representanter. Jag har
inte i detalj studerat utvecklingen för
dem alla, men jag har mig inte bekant
att man fann några stora risker av den
art, som finansministern tycks räkna
med. Jag undrar därför om man inte
skulle kunna pröva en sådan sak. Jag
konstaterar med glädje, att statsministern
i debatten i höstas inte avvisade
den a priori. Jag hoppas att finansministern,
även om han i dagens avtalssituation
ställer sig avvisande, anser
att saken på längre sikt kan prövas.

Herr talman! Frågan om penningvärdets
stabilitet gäller egentligen huruvida
man mest skall inrikta sig på den
aktuella ekonomiska politiken, gå från
den ena ekonomiska situationen till

Nr 34.

Fredagen den 8 december 1950.

Svar på interpellation ang. framläggande av ett samlat program för en politik, som

har utsikt att hindra en fortgående prisstegring och skapa stabilitet hos penning värdet.

den andra med huvudsakligen kortfristiga
program, eller om man skall sätta
uppgiften att åstadkomma en rimlig
stabilitet hos penningvärdet i centrum
och försöka lösa de organisatoriska
problem, som där kunna vara till nytta.
Det förefaller mig som om svaret på
frågan inte borde vara tvivelaktigt.

Herr HEDLUND i Rådom: Herr talman!
I sitt svar avböjer finansministern
i stort sett att diskutera den fråga, som
herr Ohlin har ställt till honom. Finansministern
menar att man bör skjuta upp
debatten till ett senare stadium, när man
har fått ta del av den kommande statsverkspropositionen.
Det ligger naturligtvis
mycket i ett sådant resonemang, i
all synnerhet om man avser just det aktuella
läget. Är det däremot fråga om ett
långtidsprogram, kan ju saken komma
att ställa sig annorlunda.

Med ett långtidsprogram i ett sådant
här sammanhang kan man mena olika
saker. Av herr Ohlins anförande fick
jag den uppfattningen, att han önskar
att man skall ta ställning till vilka åtgärder
som skola vidtas sedan avtalsförhandlingarna
ha slutits och läget har
klarnat. Jag tycker att en sådan debatt
bör man ta upp så fort det över huvud
taget finns möjligheter till det och så
fort man anser sig kunna göra det utan
att ingripa ogynnsamt i förutsättningarna
för avtalsförhandlingarna.

Emellertid har finansministern i svaret
gått in på vissa punkter i herr Ohlins
interpellation, och därmed kommer
man redan i dag in på en debatt om
vissa dagsaktuella ekonomiska problem.
I det sammanhanget anse vi oss oförhindrade
att även beträffande andra
problem ställa en eller annan fråga och
göra vissa kommentarer.

Jag skulle vilja fråga finansministern,
vad han i propositionen nr 255 menar
med en inflatorisk engångsförskjutning.

Det är naturligtvis inte fråga om en
enda förskjutning för evärdlig tid, och
det kan väl inte heller gärna vara fråga
om en engångsförskjutning bara för ett
år. Finansministern måste väl ha någon
längre tidrymd i tankarna. Jag utgår
alltså från att han menar att det inte
skall vara nödvändigt med en sådan
här engångsförskjutning vartenda år en
tid framöver utan att det skall dröja ett
tag innan vi på nytt få vara med om ett
sådant fall i penningvärdet och en sådan
varufördvring.

Men om nu detta är finansministerns
mening, undrar jag, vilka medel han
ämnar använda för att säkerställa en sådan
utveckling. Jag förbiser då inte, att
det i propositionen nr 255, som vi ju
diskuterade häromsistens och som är
omnämnd i svaret, har angivits åtskilliga
åtgärder som äro ägnade att dämpa den
inflatoriska utvecklingen. Jag tillåter
mig emellertid hysa den kätterska uppfattningen,
att de ingalunda komma att
bli tillräckliga. Jag förstår att finansministern
kommer att säga, att man ännu
inte vet någonting bestämt om det;
de kanske också komma att räcka. Det
må vara finansministerns sak om han
är så optimistisk, men jag kan inte dela
en sådan optimism. Jag utgår från att
man är tvungen att vidta åtskilliga andra
åtgärder, såvida man verkligen vill
se till att denna engångsinflation inte
upprepas varje år.

Man får alltså utgå från att de vanliga
ekonomiska skruvarna som äro omnämnda
i proposition nr 255 komma att
dras till. Man försöker således att begränsa
de offentliga investeringarna så
långt det är möjligt — vi ha ju ett aktuellt
förslag om en begränsning även
av de privata — och man tillgriper även
några andra åtgärder, som äro omnämnda
där. Men det är den kommande
inkomstutvecklingen som skapar de
verkligt svårbemästrade problemen, där
enligt min mening de åtgärder som hit -

Fredagen den 8 december 1950.

Nr 34.

Svar på interpellation ang. framläggande av ett samlat program för en politik, som
har utsikt att hindra en fortgående prisstegring och skapa stabilitet hos penning -

värdet.

tills antytts äro otillräckliga. Eller tror
man verkligen, att de olika parterna inför
exempelvis nästa års avtalsförhandlingar
av sig själva skola iaktta all den
moderation som är nödvändig för att
deras krav inte skola bli större än att
den gemensamma kakan räcker till?
För egen del har jag ytterligt svårt att
tro det. I en avtalssituation ser var och
en på sina egna förhållanden och tycker
att hans intressen väga nog så tungt
som andras. Dessutom kommer han att
se på förhållandena inom sin näringsgren
och säga, att inkomstfördelningen
där inte är sådan som den borde vara.
Sådana resonemang äro mycket förklarliga,
och man måste se situationen sådan
den är och överväga vad som kan
göras åt saken. Jag återkommer till
denna fråga om en liten stund.

Att det är nödvändigt att verkligen
bereda sig på krafttag tycks man vara
införstådd med på åtskilliga håll. Man
kunde för en tid sedan läsa i MorgonTidningen,
att det var stor risk för att
svårigheterna skulle bli övermäktiga,
eller vilket ord som nu användes, såvida
inte kraftåtgärder sattes in.

Även från Kooperativa förbundets
styrelse har det försports ungefär samma
tongångar. Den har tagit upp spararnas
dilemma och konstaterat, att
stora förluster ha drabbat spararna under
årens lopp på den grund att vi inte
ha lyckats hålla penningvärdet stabilt.
Kooperativa förbundets chef har i rörelsens
tidning Vi gjort ett uttalande och
kommit fram till att sparbanksspararna
och personer med insättningar på affärsbankernas
sparkassekonton på ett
tiotal år ha åsamkats förluster som röra
sig om ett par, tre miljarder kronor.
Det är inga småsmulor för dessa människor
i relativt blygsam ställning. Och
det är naturligtvis inte den enda grupp
av sparare som fått sitta emellan när
penningvärdet försämrats. Vi ha t. ex.
sådana som sparat i en livförsäkring.

De pengar som där falla ut bli helt
andra än de som satts in. Vi ha folk som
försökt pensionera sig genom att avtala
med sina arbetsgivare om avsättning av
ett litet belopp. Där blir det också helt
andra pengar som de få ut. Jag tror inte
det finns behov att närmare utveckla
alla de olägenheter och skador för
hundratusentals, för att inte säga miljoner
av landets befolkning, som uppkommit
genom att man inte kunnat hålla ett
fast penningvärde.

Man ställer sig frågan: Hur kommer
det sig att människorna ändå äro villiga
att spara? Sparandet tycks ju avtaga,
men hur är det möjligt att folk
över huvud taget vill spara, när penningvärdet
minskas på detta sätt? Ja,
självbevarelsedriften är lyckligtvis ganska
stark, och vi svenskar ha dess bättre
en viss benägenhet att tänka på morgondagen.
Trots att man vet att en stor
del av vad man sparar kommer att ätas
upp genom en kronvärdeförsämring, är
sålunda intresset för morgondagen fortfarande
så pass starkt att ett visserligen
otillräckligt men dock sparande
äger rum. Men jag föreställer mig att
sparviljan, om denna utveckling får
fortsätta, kommer att avtrubbas. Det gäller
att försöka hindra detta.

Herr Ohlin har kommit med ett mycket
intressant uppslag i detta sammanhang.
I vad mån det är praktiskt realiserbart
undandrager sig mitt bedömande.
Jag tycker nog att finansministern
har avfärdat den där saken litet
väl lättvindigt. Han säger att det egentligen
är mera ett teoretiskt problem. Det
kan man naturligtvis säga. Men man får
väl också tillägga att det är ett ganska
praktiskt grepp på tingen att utgå från
att de nuvarande svårigheterna inte
bara äro ett ont för dagen utan komma
att sträcka sig över eu lång tidrymd. Då
kan det finnas anledning att undersöka
även herr Ohlins uppslag om viirdebestiindiga
obligationer i syfte att friimja

Nr 34.

Fredagen den 8 december 1950.

Svar på interpellation ang. framläggande av ett samlat program för en politik, som

har utsikt att hindra en fortgående prisstegring och skapa stabilitet hos penning värdet.

den för all såväl enskild som offentlig
hushållning nödvändiga sparsamheten.

Glädjande nog ha vi under de gångna
åren haft en mycket väsentlig ökning
av produktionen per arbetstimme. Detta
beror ju ytterst på de nya investeringarna,
och de i sin tur ha berott just på
att det funnits folk som trots allt velat
spara. Investeringarna kunna som bekant
inte gå utöver vad som sparas här
i landet. Vilja vi att den utvecklingen
skall fortsätta, det vill säga att mekanisering
och rationalisering främjas och
större utbyte av varje arbetstimme på
skilda områden möjliggöres, blir det
också nödvändigt att se till att ett tillräckligt
sparande verkligen kommer till
stånd.

.lag tror att man redan gjort så mycket
på det psykologiska området när det
gäller sparandet, att det inte nyttar
längre att gå ut med någon ny sparpropaganda,
såvida man inte kan ställa i
utsikt att värdet av vad som sparas
kommer att bli något mera beständigt
än det nu tycks vara och komma att bli
med hänsyn till de prisstegringar som
vi ha att vänta.

Av alla de åtgärder som finansministern
har redovisat i propositionen nr
255 är det ingen som förefaller onödig.
Skall man fälla ett omdöme om åtgärderna
blir det att de inte äro tillräckliga.
.lag vill understryka vad jag sade
om den saken för en stund sedan. Det
är därför glädjande att man håller på
att överväga vilka möjligheter som finnas
att spara på statens medel. Vi äro
på det klara med att skattetrycket nått
en sådan höjd att en ökning av skatterna,
vare sig de direkta eller de indirekta
skatterna, knappast är möjlig.
Åtminstone är man ju fullt på det klara
med att man inte kan tänka sig en ökning
av den direkta beskattningen utan
ganska allvarliga vådor för arbetsviljan,
för produktiviteten över huvud. Och
nog förefaller det — jag vill minnas att

bevillningsutskottet är av den uppfattningen
— som om även den indirekta
beskattningen börjat närma sig topppunkten
och att man inte kan tänka
sig att gå mycket längre på den vägen
heller. Samtidigt ha vi klart för oss att
ganska stora automatiska utgiftsstegringar
vänta staten, och man frågar sig
hur det skall bli möjligt att klara upp
det hela. Det skall bli synnerligen intressant
att få se den statsverksproposition
som presenteras oss i januari, få
se hur man lyckats få debet och kredit
att gå ihop. Men till den saken få vi
återkomma då.

I herr Ohlins interpellation har talats
om något slags rundabordskonferens,
inte för att bemästra dagens situation
utan väl närmast för att bemästra det
läge vari vi komma sedan avtalsförhandlingarna
äro avslutade. Den skulle
alltså syfta till att kontrollera att den
här engångsinflationen — »engångsförskjutning»
tror jag den kallas — inte
blir en engångsförskjutning varje år
utan att man får en liten paus också.
Det är emellertid möjligt att man redan
i dagens läge skulle kunna ha eu viss
nytta av en sådan gemensam konferens.
1 så fall skulle den väl vara av rent informatorisk
art. Det skulle bli en informationskonferens,
där man satte de
olika grupperna in i situationen så pass
grundligt som det över huvud taget var
möjligt och där naturligtvis överläggningar
om situationen kunde förekomma.
Jag tror mig emellertid inte om
att kunna bedöma, huruvida en sådan
konferens i dagens läge skulle betyda så
förfärligt mycket. Men det är värt, förefaller
det mig, att överväga saken. Närmast
beror det på det intresse man kan
spåra hos olika organisationer för en
sådan tanke. Finns det intresse, borde
en konferens också fylla någon uppgift.

Vad sedan beträffar frågan om betydelsen
av en konferens på längre sikt

Fredagen den 8 december 1950.

Nr 34.

Svar på interpellation ang. framläggande av ett samlat program för en politik, som

har utsikt att hindra en fortgående prisstegring och skapa stabilitet hos penning värdet.

har jag för min del i likhet med herr
Ohlin den uppfattningen att den skulle
kunna ge en hel del. Men jag är skeptisk
på eu punkt — det är kanske en
detaljfråga — nämligen beträffande
lämpligheten av att på det stadiet engagera
politikerna i arbetet.

Herr HJALMARSON: Herr talman! Jag
delar herr Hedlunds uppfattning om
önskvärdheten av att vi få till stånd en
debatt om våra ekonomiska långsiktsproblem.
Det är emellertid tydligt att
regeringen för närvarande inte är särskilt
intresserad av en debatt vare sig
kring våra långsiktiga eller våra kortsiktiga
ekonomiska frågor. .Tåg förstår
mer än väl att finansministern inte är
särskilt angelägen om att i höstriksdagens
tolfte timme anordna en stor debatt.
Det är inte bara i butikerna julbrådskan
har börjat, utan också i
Kungl. Maj:ts kansli, och naturligtvis
särskilt inom finansdepartementet.

Å andra sidan måste jag hävda, att
om vi över huvud taget skola hålla oss
med månadslånga höstriksdagar, så borde
dessa åtminstone få tillfälle att granska
regeringens planer i ekonomiskt
hänseende, så att vårriksdagarna icke
ställas inför fullbordade fakta, om vilka
riksdagen på förhandlings- och planläggningsstadiet
icke haft någon vetskap.
Den moderna samhällsekonomiska
arbetsmetoden är så beskaffad, att
den som får de färdiga resultaten icke
bär någon egentlig möjlighet att påverka
utvecklingen. När regeringen hösten
1949 kom med sitt väldiga anspråk på
statsanslag för subventionsändamål, försattes
folkrepresentationen i ett tvångsläge.
Det är numera ingen hemlighet,
att denna jättelika spekulation i hoppet
om fallande världsmarknadspriser
hade föregåtts av intensiva förhandlingar,
där regeringen lämnat preciserade
subventionserbjudanden. Dessa erbju -

danden ställde riksdagen inför nödvändigheten
att bevilja miljonbelopp —-inom parentes sagt ganska illa beräknade
miljonbelopp. Någon alternativmöjlighet
förelåg inte. Riksdagen hade
bara att säga ja och amen, och vad mera
var, den måste åtlyda en förmaning,
som den utmärkta tidningen Gåsblandaren
en gång gav uttryck åt, då den
tillät sig följande uttalande: »Mina kära
åhörare. Det räcker icke att säga amen.
Vi måste göra det också.»

Högern begärde hösten 1949 en plan
för den ekonomiska politiken ■— en
plan för övergången till en fri ekonomi.
Denna begäran upprepade vi våren
1950 — då med stigande eftertryck. I
båda dessa sammanhang framhöllo vi
det ofrånkomliga behovet av en samordnad
ekonomisk politik, som toge
hänsyn till alla det ekonomiska livets
väsentliga faktorer. Vi underströko
kraftigt, att en sådan politik måste sätta
in i så god tid, att övergången från
lönestoppsåren till de fria avtalsrörelsernas
period blev så mjuk och smidig
som möjligt. Vi fäste uppmärksamheten
vid att passivitet från statsmakternas
sida skulle kunna skapa ett svårt läge
med kraftiga brytningar och risker för
hela den ekonomiska stabiliteten.

Jag skall endast be att här i allra
största korthet få erinra om några av
huvudpunkterna i vår ekonomiska politik.
Vi ha önskat en skattepolitik, som
medgivit en väl balanserad statsbudget
i en högkonjunktur men samtidigt utformats
på så sätt, att den uppmuntrat
det produktiva livet och främjat en
riktig avvägning mellan investeringar
och sparande. Vi ha begärt en plan för
avveckling av subventionerna, bland
annat i det klart uttalade syftet att i
god tid skapa ett vederhäftigt underlag
för parterna på arbetsmarknaden för
bedömning av deras problem. Vi ha
framlagt konkreta förslag för att bidraga
till att bringa den automatiska utgifts -

Nr 34.

Fredagen den 8 december 1950.

Svar på interpellation ang. framläggande av ett samlat program för en politik, som

har utsikt att hindra en fortgående prisstegring och skapa stabilitet hos penning värdet.

stegringen under kontroll. Vi ha vid
upprepade tillfällen velat få till stånd
en översikt och angelägenhetsgradering
av de offentliga investeringarna, icke
minst inom det sociala fältet. Vi ha yrkat
på en aktiv penningpolitik, där ett
huvudtema varit kravet på att den statliga
upplåningen i riksbanken skulle
vara maximerad och endast tillfällig
samt förenad med bestämda återbetalningsföreskrifter.
I konsekvens härmed
ha vi på ett tidigt stadium förordat en
rörlig ränta — rörlig både uppåt och
neråt men utan i förväg fastställda marginaler,
detta för att med små räntevariationer
kunna nå största möjliga effekt.
Vi ha förordat en planmässig avveckling
av den statliga priskontrollen
för att återställa konsumenternas direkta
inflytande över produktionen och
främja en verklig konkurrenshushållning.
Vår linje kan kanske kortast sammanfattas
i förhoppningen, att statsmakterna
skulle förekomma händelseutvecklingen,
icke förekommas av händelseutvecklingen.

Något som kan kallas en ordentlig
plan ha vi icke erhållit på hela denna
tid. Regeringen har satt sig i efterhand
och handlat som om var dag hade nog
av sin plåga. De sammanfattningar av
konjunkturinstitutets i och för sig intressanta
analyser av konjunkturläget
som presterats kunna icke kallas en
plan för den ekonomiska politiken —
ej heller de spridda antydningar om
regeringens planer på enstaka punkter
som i olika sammanhang kommit fram.

Under dessa förhållanden upprepade
vi vid första möjliga tillfälle under höstriksdagen
vår begäran om en ekonomisk
planering. Den återfinnes i det
.särskilda yttrande, som från vårt håll
är avgivet till det bevillningsutskottsbetänkande,
vari utskottet hemställer
om bifall till förslaget om skärpning i
den indirekta beskattningen. Vår motivering
var denna gång precis densam -

ma som tidigare. Utvecklingen hade så
starkt understrukit vår syn på saken,
att vi icke själva behövde göra det.

Regeringen hade alltså haft all anledning
att inför riksdagen precisera
sina handlingslinjer. Tillfälle därtill har
sannerligen icke saknats. Ingen kan påstå,
att denna höstriksdag har varit
överansträngd eller saknat tid för nödvändiga
debatter.

Det finns väl, herr talman, icke någon
som riktigt vet vad som håller på
att hända på avtalsmarknaden. Kraven
iiro högt ställda, och de olika organisationerna
förefalla vara mest intresserade
av att bevaka varandra, så att
ingen av dem kommer i efterhand. Regeringen
har lovat informera organisationernas
medlemmar. Om detta är ingenting
att säga. Man kunde kanske bara
uttala den blyga förväntan, att i framtiden
riksdagen skall få samma möjlighet
till information som fackföreningarna
och tjänstemannaorganisationerna.
Det kan inte vara särdeles nyttigt
för folkrepresentationens anseende,
att dess ledamöter måste gå till organisationernas
män för att få reda på regeringens
avsikter. Även om det endast
är en formell synpunkt, tillåter jag mig
erinra om att regeringen är ansvarig
inför riksdagen — inte bara inför l,0:s
representantskap.

Redan i höstens remissdebatt tilläto
vi oss från högerhåll påminna om att
det icke är regering eller riksdag utan
arbetsmarknadens parter, som skola
taga ansvaret för lönebildningen, när
det gäller andra grupper än de .statsanställda.
Detta påpekande bör måhända
upprepas liksom de tvivel vi då anmälde
på effekten av faderliga förmaningar,
riktade till arbetsmarknadens
organisationer. Det är regeringen som
har skyldighet att skydda penningvärdet.
Det är varken arbetsgivare- eller
löntagareorganisationerna. Det är sina
avsikter i det syftet regeringen skall

Fredagen den 8 december 1950.

Nr 34.

Svar på interpellation ang. framläggande av ett samlat program för en politik, som

har utsikt att hindra en fortgående prisstegring och skapa stabilitet hos penning värdet.

anmäla för den allmänna opinionen —-icke vissa lösa siffror om tillgängligt
utrymme för löneökningar. Hade regeringen
lagt fram ett program — ett sådant
program som vårt läge kräver —
så hade organisationerna haft utgångspunkt
för sitt ståndpunktstagande och
skulle säkerligen komma fram till uppgörelser
som motsvara vad som är rimligt
och möjligt. Så stort förtroende bör
man ha för dessa organ i samhällsnyttans
tjänst. Men detta har man inte
gjort. Och jag måste, herr talman, på
grundval av ganska lång erfarenhet
från den svenska arbetsmarknaden
säga, att sällan har en stor lönerörelse
varit så oskickligt underbyggd i statsmakternas
allmänna ekonomiska politik
som den lönerörelse som vi nu stå inför.
När lönestoppet för två år sedan
genomfördes, så innebar det att ett
stort förtroendekapital ställdes till regeringens
förfogande. Det har verkligen
inte förvaltats på det sätt som kapitalgivarna
gjort sig förtjänta av. Jag tilllåter
mig fråga finansministern: Varför
har inte regeringen på ett tidigt stadium
genom sin allmänna ekonomiska
politik sörjt för att de stora löneförhandlingarna
vid årsskiftet varit på
lämpligt sätt förberedda?

Herr talman! Tillåt mig att mera i
förbifarten påminna om ett exempel på
den planlöshet, som kännetecknar de
olika statsinstitutionernas handlande.
Som vi alla veta emitterade riksgäldskontoret
i november ett statslån med en
riinta på 314 procent. Någon dag efter
det att teckningstiden utgått tillkännagav
riksbanken sina nya räntesatser,
och därvid fann man en genomsnittsränta
på 3’/•> procent. Slutresultatet måste
vara, att tecknarna på statslånet på
någon dag gjorde en avsevärd kapitalförlust.
Så kan man naturligtvis förfara.
Det är ett nytt exempel på hur
man åsidosätter de många småspararnas
intressen. Ty det är ju främst små -

spararna, som stå bakom statslånetecknarna.
Men frågan är om metoden är
att rekommendera på längre sikt —
med hänsyn till statens absoluta behov
att få till stånd ett starkt sparande. Är
det ändå inte så att staten inom kort
måste vända sig till marknaden med ett
erbjudande om ett nytt statslån? Vad
som tecknades i november räcker väl
så vitt jag förstår knappast till mer än
alt täcka november månads behov. Hur
tänker regeringen i fortsättningen klara
upplåningen? Det kan väl ändå inte
vara meningen att man skall taga nya
lån i riksbanken samtidigt som man
ämnar draga in betydande kapitalbelopp
från näringslivet för s. k. sterilisering.

I det läge som nu uppkommit tjänar
det emellertid inte mycket till att alltför
mycket fördjupa sig i den ekonomiska
politiken. Regeringen vill ju inte
vara med och leka —• det har framgått
av finansministerns svar — och hur angenämt
det än kunde vara får jag erkänna,
att jag inte har någon särskild
lust att leka tillsammans med herrar
Ohlin och Hedlund ensamma.

Regeringen har hävdat att Koreakriget
skulle ha skapat ett nytt läge i
världen i ekonomiskt hänseende. Så är
icke fallet. Koreakriget har endast tillspetsat
en utveckling som satte i gång
redan långt före dess utbrott. Konjunkturinstitutet
har konstaterat, att redan
på sensommaren 1949 började den ekonomiska
konjunkturen i Förenta staterna
att vända, .lag anför icke detta
för att diskutera regeringens felbedömning,
endast för att fastslå den risk för
felbedömningar, inför vilken man alltid
står i ett planhushållarsamhälle.
Detta iir i själva verket ett avgörande
skäl för alt vi skola arbeta för en fri
hushållning, där följderna av felbedömningar
bli mindre och där möjligheterna
till en smidig anpassning äro väsentligt
större.

Nr 34.

Fredagen den 8 december 1950.

Svar på interpellation ang. framläggande av ett samlat program för en politik, som

har utsikt att hindra en fortgående prisstegring och skapa stabilitet hos penning värdet.

Om regeringen vill skapa en legend,
som kan ursäkta dess felbedömningar,
får den alltså tillgripa något annat
än Koreakriget. Den får också förklara
varför man icke manövrerat
så, att vi hade kunnat möta väntade
påfrestningar med en naturlig balans
i vår ekonomi. Hade vi handlat
på ett sådant sätt skulle ju ändå våra
utsikter att med rimliga uppoffringar
och rimliga svårigheter kunna handskas
med det nya läget ha varit vida större
än vad de nu äro. Nu gå vi in i en
kris med en krishushållning — med
utomordentligt små marginaler, med
under åratal uppdämda förväntningar
och med hårt ansträngda, särskilt statsfinansiellt
hårt ansträngda resurser. Vi
möta en svår tid utan att i förväg ha
skapat tillräcklig rörelsefrihet både i
vår inre ekonomi och i förhållande till
utlandet. Detta läge föreligger samtidigt
som vi befinna oss på toppen av en
högkonjunktur, där de enskildas inkomster
flöda och statens inkomster
borde flöda.

I ett avseende har situationen utvecklats
på ett sätt som säkerligen hela
svenska folket begriper. Jag tänker på
hur den har mognat ut när det gäller
bostadsfrågan. Den promemoria, som
har utarbetats inom socialdepartementet,
är i själva verket den mest fruktansvärda
kritik, som regeringens bostadspolitik
någonsin har kunnat utsättas
för. Jag förutsätter att riksdagen
nästa år får tillfälle att ordentligt behandla
hela detta frågekomplex, och jag
skall därför nu inskränka mig till att
här endast i korthet deklarera, att vi
för vår del icke tro på en ransonering
som ett botemedel.

Högern har gång efter annan klargjort
sin syn på den ekonomiska politik,
som borde föras. Vi vidhålla i allt
vår målsättning. Utvecklingen har givit
denna ökad aktualitet och även ökad
genomslagskraft. Långsamt och tvekan -

de synes regeringen vara på väg åt
det håll vi förordat. Detta är naturligtvis
glädjande, men det räcker inte med
att använda riktiga metoder, man måste
också använda dem i rätt tid. I annat
fall blir ju läget dels att man riskerar
att de icke ge väntat resultat, dels
att man kan tvingas tillgripa dem i
långt kraftigare doser än om man handlat
i tid.

I remissdebatten i höstas tillät jag
mig fråga finansministern, när propositionen
om utvidgad sedelutgivningsrätt
skulle komma på riksdagens bord.
Jag fick intet svar på denna fråga och
skulle väl inte heller få något om jag
upprepade den i dag. Därför nöjer jag
mig här med att fastslå, att den uppgift,
inför vilken regeringen och vi alla
stå, är att få ordning på svensk ekonomi
utan regleringar, utan sedelinflation
och utan låneinflation. Endast under
dessa förutsättningar kan man få till
stånd det ökade frivilliga sparande som
i grunden icke är någonting annat än
ett uttryck för medborgarnas förtroende
för statsmakternas vilja och förmåga
att hävda penningvärdet. Det har, herr
talman, under årens lopp sagts många
vackra ord både till spararna och om
spararna. Det har även under denna
debatt sagts många ord både till dem
och om dem, och det kommer säkerligen
att sägas många sådana ord även i
fortsättningen. Det enda som ännu inte
har sagts är hur man tänker bära sig
åt för att få ett slut på den sedan åratal
pågående konfiskationen av småspararnas
medel, som här förut påtalats både
av herr Ohlin och herr Hedlund, och
hur man tänker ge dessa människor den
känsla av säkerhet och framtidstro,
utan vilken de väl ändå i längden komma
att upphöra med sin samhällsnödvändiga
och samhällsgagnande gärning.
Vi måste helt enkelt göra det lönande
att spara och göra det säkert att spara.
Den första lilla rationaliseringsåtgärden

Fredagen den 8 december 1950.

Nr 34.

Svar på interpellation ang. framläggande av ett samlat program för en politik, som

har utsikt att hindra en fortgående prisstegring och skapa stabilitet hos penning värdet.

skulle måhända kunna vara att avskaffa
den sparpropaganda, som kostar staten
hundratusentals kronor och ger
spararna affischer och tomma löften i
stället för trygghet och saklig uppmuntran.
Ty det är ändå det som de främst
behöva.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD: Herr talman! Jag vill
först säga till herr Ohlin att han väl
ändå missuppfattat meningen med den
nya ordningen för interpellationers besvarande
i riksdagen. Det har väl aldrig
avsetts att interpellationsssvar skulle utdelas
till riksdagsledamöterna i andra
fall än när svaret är så vidlyftigt att det
är förenat med vissa svårigheter att
föredraga det. I dylika fall skall ju statsrådet,
när han uppträder i kammaren,
inte läsa upp svaret utan endast i korthet
referera det. Detta passar ju emellertid
inte in på det svar jag avgav. Jag
läste upp det på fem minuter. Därför
menar jag att herr Ohlins kritik på den
punkten inte är befogad.

Jag förstår naturligtvis att herr Ohlin
kände sig besviken över att jag inte var
beredd att i dag lägga fram ett ekonomiskt
program. Jag vet inte om herr
Ohlin fick en viss tröst, då herr Hjalmarson
nyss i stället framlade sitt ekonomiska
program. Det har han visserligen
gjort förr, och det var intet nytt
i det. Vi ha till och med diskuterat det
förut under denna höstriksdag. Jag finner
därför inte nu någon anledning att
i detta avseende vidare ingå på herr
Hjalmarsons anförande.

Herr Hjalmarson ställde till mig en
fråga. Han ville veta varför inte regeringen
underbyggt den avtalsrörelse som
nu pågår. Han sade också att det aldrig
förekommit att en avtalsrörelse varit så
dåligt underbyggd som denna. Jag står
mycket tvivlande och tveksam inför innebörden
av dessa båda yttranden. .lag

skulle därför vilja hemställa att herr
Hjalmarson närmare förklarar sig, talar
om hur han tänker sig att regeringen
skulle underbygga den nu pågående avtalsrörelsen.
Efter en sådan närmare
förklaring kanske jag litet mer kan förstå
vad han syftar på.

Jag vill också säga att diskussionen
om det sista lånet som riksgäldsfullmäktige
givit ut liksom om diskontoförändringen
väl lämpligen bör anstå
till dess bankoutskottet granskat riksbankens
och riksgäldskontorets åtgöranden.
I det sammanhanget skola vi från
regeringens sida inte på något sätt undandraga
oss debatt eller taga det ansvar
som vi utan vidare känna med oss
att vi ha.

Jag återgår härefter till herr Ohlin.
Han förklarade att jag hade missuppfattat
interpellationen, i det jag trott att
han ville ha ett samlat program för det
akuta läget, alltså det läge som råder nu
och som vi ha efter genomförandet av
avtalsrörelserna. Herr Ohlin säger alltså
att jag missuppfattat honom, och då
får jag väl tro honom. Jag läste interpellationen
på nytt pu under debatten,
och jag vill visst inte utesluta att man
kan tolka den så som herr Ohlin vill
att den skall tolkas. Men jag vill påstå
att det inte är alldeles nödvändigt utan
att man kan göra även den tolkning jag
har gjort. Detta skall jag i ett par avseenden
gå in på.

Till en början vill jag säga att om det
var så att det gällde ett långtidsprogram,
vad fanns det då för anledning att taga
upp frågan om valutapolitiken? Om det
inte var herr Ohlins mening att de deklarationer,
som tidigare i det avseendet
gjorts från riksdagens sida skulle upphöra
att gälla, då är det väl onödigt att
komma med detta om en deklarerad villighet
att ändra kurserna. Ger man sig
in på en diskussion i det hänseendet,
måste ju, hur man än väljer sina ord,
den tanken uppkomma, om regeringen

Andra kammarens protokoll 1950. Nr 34.

Nr 34.

Fredagen den 8 december 1950.

Svar på interpellation ang. framläggande av ett samlat program för en politik, som

har utsikt att hindra en fortgående prisstegring och skapa stabilitet hos penning värdet.

tänker föra en annan politik beträffande
våra valutakurser än vi hittills fört.
Därför är det väl oerhört svårt att ur
herr Ohlins framställning på den punkten
draga andra slutsatser än att han
ville ha en deklarerad villighet till ändring
i kurserna i det nuvarande läget,
så mycket mer som det ju är den saken
som varit föremål för en viss offentlig
diskussion, mest av professorer. Någon
diskussion om en omläggning av våra
långtidssynpunkter i detta avseende har
ju icke förts. Men, som sagt, man får väl
tro att herr Ohlin har menat något annat
än jag trott mig kunna utläsa ur
interpellationen.

Jag skall härefter säga några ord om
de tre partiledarnas djupt kända inlägg
rörande de kapitalförluster som uppkomma
genom ett försämrat penningvärde.
Jag förstår inte riktigt vad det
där fyller för ändamål i en debatt som
denna. Tv det är väl ingen människa
som förnekar detta förhållande. Och det
är väl ingen människa som helt tycker
att det är bra. Tvärtom äro vi väl alla
överens om att vi skola göra vad som
kan göras för att motverka en försämring
av penningvärdet. Det är klart att
dessa yttranden kunna ha en viss agitatorisk
innebörd, men i en saklig debatt
tycker jag inte de fylla någon uppgift.

Herr Hjalmarson frågar vad jag menar
med en engångsförskjutning. Detta
har jag förklarat förr i kammaren. Det
finns ingen anledning för mig att fördjupa
mig i detta, ty var och en förstår
säkert vad meningen är. Vad jag menar
är att de prisstegringar, som äro en
följd av förra årets devalvering och som
dämts upp av subventionerna, tillsammans
med de prisstegringar som Koreakrisen
medfört äro så stora att vi inte
kunna räkna med att hindra dem från
att slå igenom. Därför få vi låta dem
slå igenom och söka ett nytt balansläge,
där vi ha större möjlighet att från den
nya linjen försvara penningvärdet.

Herr Ohlin tog illa upp att jag tyckte
hans uppslag om de värdebeständiga
obligationerna mest var ägnat för en
teoretisk diskussion. Jag kan förstå hans
missnöje, men det är ett faktum att det
är så. Jag skall inte nu taga upp tiden
med att söka belysa olika sidor av konsekvenserna
av en sådan åtgärd. Det
skulle föra mig för långt. Jag vill endast
tala om att Finland har ett exempel.
Det var vissa obligationer som utgåvos
med anledning av den ersättning som
de karelska flyktingarna fingo. Erfarenheterna
av dem ha inte varit gynnsamma.
Jag skall inte gå in på det kapitlet.
Men det är klart att när man gjort ett
försök har det blivit diskussion huruvida
man skulle fortsätta att gå samma
vägar. Institutet för ekonomisk forskning
i Finland har med anledning av
denna diskussion avgivit ett utlåtande,
som jag citerar efter ett referat. Utlåtandet
kan ge en viss belysning av de
väsentliga problem som man här ställes
inför. Det gick i avstyrkande riktning.
I referatet av utlåtandet heter det: »I
första hand framhölls risken för att privata
företag, som skulle vara tvungna
upptaga indexbundna lån, redan på förhand
komme att höja priserna på sina
lager, varigenom indexbundenheten
skulle verka inflationsdrivande. Förslaget
skulle vara svårt att genomföra i
praktiken. Man erinrade om att intet
annat land tidigare praktiserat denna
utväg. En viss differentiering skulle vara
nödvändig i fråga om kort- och långfristig
utlåning. Även i fråga om inlåningen
skulle svårigheter uppstå därest
även denna enligt förslaget bands vid
index. Sålunda skulle sparbankerna
komma i en avgjort ogynnsammare
ställning än affärsbankerna, eftersom
checkräkningarna enligt förslaget skulle
undantagas från bindning vid index.»

Man kan ju sammanfatta huvudsynpunkterna
här på så sätt att om jag
släpper ut värdebeständiga obligationer

Fredagen den 8 december 1950.

Nr 34.

Svar på interpellation ang. framläggande av ett samlat program för en politik, som

har utsikt att hindra en fortgående prisstegring och skapa stabilitet hos penning värdet.

rullar det vidare. Även andra obligationsutgivare
än staten måste ha samma
rätt, sparbanksinsättningar måste indexregleras
o. s. v. Allt detta måste ske,
såvida man inte skall skapa en fullständig
omvälvning av landets kapitalförsörjning
och fördelningen av landets
kapital. Jag tror att det är ett så stort
och invecklat och tvivelaktigt problem,
att det nog tills vidare bäst lämpar sig
för en teoretisk diskussion.

Jag skall vidare säga ett ord inte om
den här rundabordskonferensen på lång
sikt — den skall jag kanske snudda vid
litet längre fram — utan med anledning
av vad herr Hedlund i Rådom sade
om en rundabordskonferens i nuvarande
läge. Jag vill därvidlag bara erinra
om att jag tidigare sagt, att om läget
skulle visa sig erfordra detta, så är inte
jag och inte regeringen heller blinda
för att detta bör göras, utan vi äro fullt
införstådda med att en situation kan
uppstå, där det kan bli nödvändigt. I
dagens läge har det emellertid ännu inte
förekommit någonting, som tyder på att
ett sådant ingripande skulle vara lämpligt.
Men det kan bli det. Det vilja vi
icke förneka.

Jag kommer så fram till frågan om
det där långtidsprogrammet. Jag medger
alltså, att jag har missuppfattat herr
Ohlins intentioner. Det är nämligen
klart att det är en litet annan sak, om
det här gäller att göra en undersökning
på betydligt längre sikt. Men jag tror
att man även därvidlag skall göra klart
för sig begränsningen av möjligheterna.
Man kan väl inte komma ifrån, att om
man vill motverka inflation i ett samhälle
sådant som vårt, så är det givet,
inom vilka områden åtgärderna böra
sättas in och vilket syfte de måste ha.
Syftet måste ju vara att hålla konsumtion
och investeringar inom ramen för
tillgångarna. Det är ju alldeles uppenbart.
Sedan kan man naturligtvis i varje

läge diskutera, om man kan göra mest
genom att gripa sig an med uppgiften
att hålla tillbaka konsumtionen eller
om man i vissa lägen måste inrikta sig
på att hålla tillbaka investeringarna.
Men det är väl klart, att man här står
inför en utgångspunkt, som väl för alla
får anses vara självklar.

Jag frågar: Inom vilka områden ha vi
i ett samhälle med full sysselsättning
att i huvudsak finna de medel, som erfordras
för att hålla konsumtion och investeringar
inom resursernas ram? Jag
kan inte se, att det finns andra områden
än finanspolitik och regleringar. Nu äro
vi alla överens om att vi i allra största
utsträckning skola försöka att undgå
direkta regleringar, framför allt detaljregleringar,
och följaktligen måste det
bli så, att tyngdpunkten får läggas på
det finanspolitiska området. Men det är
alldeles uppenbart, att när det sedan
gäller att sätta dessa principer i tilllämpning,
så kan man där använda och
måste använda olika metoder. Det är
alldeles riktigt.

Jag skulle emellertid vilja säga, att
metoderna trots allt få väljas efter
varje föreliggande situation. Och jag
tror att det är rätt så meningslöst tal,
när man säger, att åtgärder tillgripas
slumpvis, att åtgärderna inte komma till
efter en viss bestämd plan. Jag vill bara
säga, att den som skulle försöka ingripa
i det ekonomiska skeendet efter ett
schema i en lärobok skulle snart ställa
till ganska betydande besvärligheter.
Det måste finnas en rörelsefrihet att i
varje läge tillgripa de åtgärder, d. v. s.
använda de metoder, som äro lämpligast
inom de områden, där man har möjlighet
att genom åtgärder vinna syftet.
Men jag vill för min del gärna säga, att
det naturligtvis kan ges skäl för att man
sätter sig ned och går igenom vilka metoder
man över huvud taget kan använda
och kanske också de enskilda meto -

Nr 34.

Fredagen den 8 december 1950.

Svar på interpellation ang. framläggande av ett samlat program för en politik, som

har utsikt att hindra en fortgående prisstegring och skapa stabilitet hos penning värdet.

der, som finnas att tillgripa för ett samhälle
med full sysselsättning för att motverka
en penningvärdeförsämring.

Jag skall för min del inte undandraga
mig detta. I det avseendet vill jag säga,
att jag länge har tänkt gå herr Ohlin
till mötes vid ett lämpligt tillfälle, inte
bara på det mera begränsade område,
som vi här i dag diskutera, utan även
på det vidsträcktare område, som herr
Ohlin åtminstone flera gånger varit inne
på, nämligen just frågan, hur man
skall skydda penningvärdet i ett samhälle
med full sysselsättning. Man kanske
t. o. m. får ställa frågan så: Kan
man och hur skall man i praktiken
skydda penningvärdet i ett samhälle
med full sysselsättning? I det avseendet
tror jag visserligen, som sagt, att resultatet
kommer att bli en kartläggning av
de metoder, som kunna stå till buds
inom de områden, där vi redan nu äro
fullt på det klara med att vi ha att välja
våra åtgärder.

Jag medger att om jag hade fått det
intrycket, när jag läste herr Ohlins interpellation,
att herr Ohlin närmast tog
sikte på en undersökning av vår ekonomiska
politik på litet längre sikt,
skulle jag nog givit mitt svar en något
annan prägel än det fått. Jag ber om
förlåtelse, om jag missförstått interpellationen.
Jag måste bara säga, att jag
har läst den två gånger och inte kunnat
tro, att det var den saken det gällde.

Herr HJALMARSON (kort genmäle):
Herr talman! Finansministern begärde
att få upplysning av mig om vad jag
avsåg, när jag yttrade, att regeringens
sätt att genom sin allmänna ekonomiska
politik förbereda höstens avtalsförhandlingar
lämnade mycket övrigt att
önska. Jag skall be att få efterkomma
finansministerns uppmaning. Sanningen
att säga är det inte svårt att göra
det.

Jag skall be att få ta fasta på två
väsentliga faktorer. Jag begränsar mig
till dessa två, därför att finansministern
i fråga om dessa omöjligt kan påstå,
att vad jag här anför är ett uttryck
för efterklokhet. De bygga nämligen på
de yrkanden och förslag, som framlagts
från vår sida redan i våras.

Jag tänker först på kreditpolitiken.
Finansministern vet mycket väl, att vi
redan i våras önskade, att en åtstramning
skulle ske på kreditmarknaden.
Det var vid en tidpunkt, då finansministern
ansåg, att det var ett problem,
som kanske kunde diskuteras om ett eller
annat år men som inte då hade så
stor aktualitet.

Varför ville vi ha den åtstramningen?
Jo, därför att man redan vid denna
tidpunkt kände till konjunkturutvecklingen
i Förenta staterna. Vi visste, att
de interna förberedelserna för avtalsförhandlingarna
i stor utsträckning ske
redan på våren, och därför önskade vi
få till stånd en sådan politik från regeringens
sida, som ingåve parterna på
arbetsmarknaden en bestämd känsla av
att nu hade regeringen tagit ledningen,
nu hade regeringen givit de signaler,
som kunde vara vägledande. Jag konstaterar
att dessa signaler uteblevo. De ha
kommit sedermera i ett sakta och dröjande
tempo.

Jag tänker för det andra, herr talman,
på frågan om subventionerna. Vi
önskade i våras, att man skulle ha lagt
upp en verklig plan för avveckling av
subventionerna. Vi önskade det därför
att man därigenom skulle kunna skapa
klarhet för parterna på arbetsmarknaden
om vad de hade att vänta sig under
den närmaste tiden. Finansministern
har ju utomordentligt goda kontakter
med parterna på arbetsmarknaden.
Låt mig fråga, herr finansminister:
Hur tror finansministern, att det påverkar
förhandlingarna mellan parterna på
den svenska arbetsmarknaden, när man

Fredagen den 8 december 1950.

Nr 34.

Svar på interpellation ang. framläggande av ett samlat program för en politik, som

har utsikt att hindra en fortgående prisstegring och skapa stabilitet hos penning värdet.

snart sagt dag efter dag läser i tidningarna,
hurusom frågan om avveckling av
än den ena och än den andra subventionen
aktualiseras, och vilka återverkningar
detta kan tänkas få beträffande
priserna? Hur tror finansministern, att
detta inverkar? Det är självfallet att det
kan bara verka på ett sätt. Det verkar
därhän, att alla skynda sig att skärpa
sina anspråk för att så att säga vara på
den säkra sidan.

Jag skall bara be att få belysa det
med ett exempel. Landsorganisationens
vice ordförande förklarade för inte så
länge sedan, att anspråk på löneförhöjningar
på 30 procent måste anses ligga
i överkant. Ja, herr finansminister, om
man tar hänsyn till värdet av de sociala
förmåner som man vill förbättra i samband
med avtalsförhandlingarna, äro
anspråk motsvarande låt mig säga 25 å
40 procents förhöjning vanliga i dag.
Och finansministern vet också precis
lika bra som jag, att vad man i bästa
fall kan hoppas på är, att vi skola stanna
vid en nivå, som ungefär motsvarar
begynnelsebudet vid avtalsförhandlingar
under mera normala förhållanden.

Sådan är situationen, och därför, herr
talman, är detta bättre än alla utredningar
ett bevis för att regeringen genom
sin politik på ett otillfredsställande
sätt förberett höstens avtalsförhandlingar.
Jag förstår, att finansministern
tyckte, att det var ett hårt omdöme, när
jag sade, att sällan ha några avtalsförhandlingar
varit så illa underbyggda i
statsmakternas allmänna ekonomiska
politik som de nu förestående. Jag medger,
att det är ett hårt omdöme, men
tyvärr, herr finansminister, måste jag
säga, att jag tror att det är ett rättvist
omdöme.

Till sist, herr talman, ironiserade finansministern
eu liten smula över att
vi inom högerpartiet lagt fram ett ekonomiskt
program. Det är alldeles riktigt,
herr finansminister, att vi ha gjort

det, och vi ha diskuterat det tidigare
i riksdagen. Jag skulle bara vilja säga,
att jag tror, att man har en sakligt starkare
position, om man försöker att ärligt
redovisa ett samlat program än om
man inte har något sådant program.

Herr HEDLUND i Rådom (kort genmäle):
Herr talman! Till en början vill
jag tacka herr Hjalmarson för hans deklaration
angående högerns räntepolitiska
linje. Det var alltså endast små
variationer i räntan, som ingick i det
programmet. Jag tar fasta på det och
noterar det med en viss tillfredsställelse,
därför att det stämmer nära överens
med vår uppfattning på denna
punkt.

Vad skall det tjäna till, säger finansministern,
att understryka alla de förluster,
som spararna drabbas av genom
penningvärdets fall? Ja, jag skulle kunna
tänka mig, att det kan fylla en viss
uppgift att tala om för alla och envar,
att det gäller ganska stora belopp och
att det bland annat med hänsyn just till
spararnas intressen kan vara angeläget
att sätta in en så verkningsfull inflationsbekämpande
politik som över huvud
taget är möjlig. Jag säger det mot
bakgrunden av de uppgifter, som lämnats
av Kooperativa förbundets direktör
Albin Johansson i förbundets tidskrift
»Vi», där han säger att av de
sparmedel, som äro samlade på sparkasseräkning
ute i landet, äges ungefär
hälften av personer med inkomster,
som icke överstiga 6 000 kronor om
året. Jag tycker att det är ganska viktigt
att tala om för småfolket, att det
kommer att förlora på en inflation och
därför bör vara intresserat så långt det
är möjligt av en inflationsbekämpande
politik. Ty hur det är, så måste man
väl ändå vara på det klara med att
möjligheterna att bekämpa inflationen
bero i mycket hög grad på huruvida

Nr 34.

Fredagen den 8 december 1950.

Svar på interpellation ang. framläggande av ett samlat program för en politik, som

har utsikt att hindra en fortgående prisstegring och skapa stabilitet hos penning värdet.

man lyckas få den stora allmänheten
med på noterna.

Finansministern var sedan inne på
frågan om vad han menade med en engångsinflation
och sade då, att han därmed
avsåg, att vi skulle fånga upp en
prisstegring utifrån och att vi sedan
skulle fånga upp de prisstegringar, som
uppkomma genom subventionernas
bortfallande. Ja, det var ungefär vad
jag trodde, nämligen att det var fråga
om en engångsinflation inte bara för
1951 utan för en något längre tidrymd.
Men om det är på det sättet, inställer
sig osökt frågan: Tror finansministern,
att man har möjlighet att se till att det
inte blir en engångsinflation om året,
om man nöjer sig med endast de åtgärder,
som äro angivna i propositionen
nr 255, och, om så inte är fallet, vilka
ytterligare åtgärder kunna vara avsedda,
eventuellt förberedda, för att garantera
penningvärdet?

Herr OHLIN: Herr talman! Finansministern
frågade mig, om jag kände
mig tröstad av att herr Hjalmarson så
pass utförligt hade talat om högerns
program, som vi ju hade fått höra en
del om förut. Jag vill smickra finansministern
med att säga, att jag visserligen
alltid med stort intresse lyssnar
på herr Hjalmarson, särskilt när han
talar programmatiskt, men att jag i dagens
läge hyser ännu större intresse för
finansministerns program. Så mycket
tröstad har jag alltså inte blivit av den
delen av vad som förekommit här i dag.
Jag skall återkomma till finansministerns
slutpunkter sedan.

Beträffande detta att finansministern
fattat min interpellation på ett annat
sätt än jag avsåg, så måste jag naturligtvis
erkänna, att när finansministern
har kunnat missförstå denna, måste det
givetvis bero på att jag inte uttryckt
mig tillräckligt tydligt. Jag vill emeller -

tid utan att trötta kammaren nämna, att
jag trodde, att den endast kunde tolkas
på ett sätt. Jag börjar interpellationen
med att säga, att »sedan århundraden

— för att icke säga årtusenden — har
det ansetts som ett kriterium på en god
styrelse» etc. och går sedan över till
andra långsiktsresonemang. Det är
klart, att man kan se finansministerns
politik under de närmaste månaderna
under seklernas och årtusendenas synvinkel.
Ingalunda skall jag bestrida, att
detta kan visa sig berättigat, men själva
anslaget antyder väl kanske ändå ett
vidare perspektiv.

Om man fortsätter och läser nästa
sida, finner man, att jag där säger, att
»det är mycket möjligt — om ett storkrig
undgås kanske t. o. m. sannolikt

— att 1950-talets stora uppgift på det
ekonomisk-politiska området blir att
bemästra överkonjunkturens och inflationens
problem liksom 1930-talets var
att komma till rätta med deflationens
och arbetslöshetskrisernas». Sedan kommer
jag efter en hel del resonemang av
exemplifierande natur fram till en sammanfattning
på s. 6: »Yad jag med
det föregående exemplifierande resonemanget
åsyftat att påvisa är att den
ekonomiska politiken under de närmaste
åren måste taga på allvar uppgiften
att undvika inflation och därmed
följande regleringar, orättvisor, ineffektivitet
och otrivsel — lika stort allvar
som alla partier oberoende av meningsskiljaktigheter
i fråga om metoderna visade
under 1930-talets behandling av
depressions- och arbetslöshetsproblem.
Att uppskjuta en diskussion av denna
fråga till remissdebatten i januari nästa
år synes mig icke lämpligt. Det är ej
osannolikt, att frågan om avtalsuppgörelserna
för 1951 då är brännande och
i så hög grad drar till sig uppmärksamhet
och intresse att det skadar en huvudsakligen
principiell behandling på
något längre sikt.»

Fredagen den 8 december 1950.

Nr 34.

Svar på interpellation ang. framläggande av ett samlat program för en politik, som

har utsikt att hindra en fortgående prisstegring och skapa stabilitet hos penning värdet.

Jag skjuter alltså direkt åt sidan de
aktuella avtalsuppgörelserna och säger
i stället att det gäller en huvudsakligen
principiell behandling på längre sikt.
Men jag skall sedan gärna erkänna, att
det kanske finns andra ställen i interpellationen,
som kunna tolkas på det
sätt finansministern gjort. Nog nu om
den saken efter det att finansministern
har sagt vad han yttrade i slutet av sitt
anförande.

Innan jag kommer till det, skall jag
emellertid utan att bli mångordig svara
på finansministerns fråga: Varför ta
upp valutapolitiken, frågan om valutans
värde, om det gäller ett långsiktsprogram?
Jo, herr finansminister, därför
att det är ett faktum, att vårt penningpolitiska
program i olika variationer
ända sedan 1931 har slagit fast den
inre penningvärdesstabiliteten som det
primära. Detta faktum, att man alltså
räknar med möjligheten att variera det
yttre värdet, om det är nödvändigt för
att förhindra större variation i prisnivån,
har råkat i glömska på en hel
del håll, och det verkar, när man läser
interpellationssvaret, som om finansministern
själv inte hade det så aktuellt
för sig. Jag tror att det är mycket betydelsefullt,
att det göres klart för folk,
att detta långtidsprogram finns ännu i
dag, om inte regeringen vill lägga fram
ett förslag om en ändring på den punkten,
vilket inte skett, därför att detta
har en omedelbar återverkan på de inflationsförväntningar,
som eljest kunna
uppkomma och som kunna vara det
första stora hindret för framgång i den
strävan, som finansministern tidigare
förklarat sig företräda, nämligen att
man efter en engångsanpassning under
vintern skall få stabilitet. Det förnämsta
hindret för denna stabilitet är väl en
allmän förväntan att om priserna stiga
i utlandet komma de att stiga även här.
Det största hindret mot stabilitet under
1951 är eu sådan förväntan, och den

bör man om möjligt få bort genom att
inge så mycket förtroende som möjligt
för att de svenska statsmakterna äro
överens om att de verkligen betrakta
bevarandet av penningvärdet som en
central uppgift, och då ingår detta med
valutapolitiken som ett led i långtidsprogrammet.

Finansministern säger, att ingen tycker
att inflation är bra och att vi äro
överens om att göra vad göras kan för
att förhindra densamma. Ja, vi ha kanske
olika meningar där. I varje fall
får man det intrycket, när man läser
finansministerns svar, att han själv vill
koncentrera sig på mera aktuella ting
och skjuta långtidsplaneringen åt sidan.

Beträffande de värdebeständiga obligationerna
har jag redan i interpellationen
framhållit de utomordentliga
svårigheter, som där föreligga. Jag
tror emellertid att man skall akta
sig för att hysa så stor respekt för
en kommitté i Finland, med Finlands
och våra ganska olikartade
förhållanden, att man därmed anser
denna fråga vara tillräckligt utredd.
Det enda krav jag ställt är att denna
fråga, som är viktigare än många andra
frågor, som vi ägna uppmärksamhet
åt, tas upp till noggrann prövning, så
att vi få se vad den ger för resultat.

Herr talman! Min utgångspunkt har
varit att under åren 1946—1951 — vi
kunna ju förutsätta att priserna komma
att stiga under de närmaste månaderna
— har prisnivån tydligen i stort
sett haft en stigande tendens. Hänger
detta samman med fullsysselsättningssamliället?
I så fall skapar detta nya
problem, eftersom vi ju alla äro överens
om att sträva efter full sysselsättning.
Vad beror det på att prisnivån
bär stigit? Det ser ut som om någonting
fattades i vår ekonomiska politik
eller på någon punkt i samhället, vilket
gör, att vi under dessa förutsättningar
få en stigande prisnivå. Om så

Nr 34.

Fredagen den 8 december 1950.

Svar på interpellation ang. framläggande av ett samlat program för en politik, som

har utsikt att hindra en fortgående prisstegring och skapa stabilitet hos penning värdet.

är, får man söka efter det som fattas
och komplettera de åtgärder, som redan
äro välbekanta. Hittills ha vi icke
fått veta om regeringens framtidsplaner
till sin karaktär avvika från de åtgärder,
som ha redovisats under senare
år. Möjligen behövs det här en viss
omläggning och komplettering. Jag är
rädd för att vi annars bara få mera
tillfälliga stabiliseringsaktioner med
extraordinära åtgärder och då och då
en sådan inflation, som finansministern
här har ställt i utsikt för kommande
vinter.

Det är nog tyvärr så, att ingen grupp
i samhället med större berättigande än
spararna kan säga: »Förliten eder icke
för mycket på furstar; förliten eder
icke för mycket på de styrande.» Det
ankommer på oss alla, både i regering
och riksdag, att se till att det moderna
samhället icke i samma grad som
många äldre tiders samhällen utmärkes
av en fortskridande penningvärdesförsämring.

Jag är glad för att finansministern i
slutet av sitt anförande här intog en
mera positiv hållning än vad jag av
hans första svar hade väntat.

När finansministern säger, att det är
givet inom vilka områden man får försöka
vidta åtgärder, och som exempel
nämnde begränsad konsumtion och begränsad
investering, så vill jag säga att
det finns ett tredje område, som tydligen
inte är så centralt i finansministerns
medvetande som de båda andra,
nämligen det valutapolitiska, som gäller
frågan om kronans yttre värde och
dess anpassning efter rådande världsekonomiska
förhållanden, med beaktande
av våra avtal med andra länder.

Jag tror dessutom, att finansministern
kanske ser konsumtionsfrågorna
litet för mycket ur statsfinansiella synpunkter
och att han inte sätter inkomstbildningens
problem och dess
förutsättningar i centrum så mycket

som de förtjäna vid sidan av de andra.
Det är alldeles klart att man får välja
metoderna efter varje särskild situation
och inte efter några långt i förväg tillrättalagda
riktlinjer, men man kan
dock gå igenom vilka metoder som finnas
och se efter om de inte behöva
modifieras och kompletteras, om det
inte behövs organisatoriska förändringar
i samhället på den ena eller andra
punkten och om inte politiken därigenom
kan få ökad effektivitet.

Finansministern sade —• och det är
jag glad för — att han inte skulle motsätta
sig en undersökning, men han
trodde att det skulle bli en kartläggning
och ingenting annat. Jag tror
dock att det kan leda till en komplettering
och en modifikation av åtgärderna.
Jag skall där bara ta ett enda
exempel —- om kammarens ledamöter
ursäkta att jag begränsar mig till det.
Hela frågan om indexregleringsmetodernas
plats i det moderna samhället
är egentligen aldrig systematiskt prövad.
Man har använt indexmetoder för
statstjänstemän och folkpensionärer
men inte lika mycket för andra grupper.
Är det kanske rationellt att inte
alls ha sådana metoder eller skall man
ha dem över större områden? Det är
en sådan metodfråga, som man skulle
kunna pröva.

Jag skall inte polemisera mera mot
finansministern, sedan han här — om
jag fattade honom rätt — har förklarat
sig villig att inom en icke alltför avlägsen
framtid medverka till att en
prövning av här påtalat slag kommer
till stånd. Jag skall heller inte upprepa
några klagomål över vad som kunde ha
gjorts tidigare, ty det tjänar inte mycket
till. Jag vill bara säga, att frågan,
även om det gäller ett program på
längre sikt, är så viktig även för den
omedelbara utvecklingen för nästkommande
år, att man inte får vika undan
för nödvändigheten att pröva sådana

Fredagen den 8 december 1950.

Nr 34.

Svar på interpellation ang. framläggande av ett samlat program för en politik, som

har utsikt att hindra en fortgående prisstegring och skapa stabilitet hos penning värdet.

åtgärder, som ligga litet på sidan om
vad vi ha varit vana vid, och måste
handla mycket snabbt.

Herr HEDLUND i Rådom (kort genmäle):
Herr talman! För egen del har
jag ingen anledning att fördjupa mig
i vilken tolkning av herr Ohlins interpellation
som kan vara mest befogad.
Det räcker väl med att jag klargör hur
jag har fattat den.

Jag har inte utgått ifrån att frågan
gällde just det dagsaktuella läget, men
jag har heller inte trott att det här var
fråga om någon spekulation på lång
sikt över vilka möjligheter som kunna
tänkas stå till buds. Jag har alltså inte
utgått ifrån att det var en teoretisk, nationalekonomisk
spekulation man skulle
ge sig in på, utan jag har fattat att herr
Ohlin har menat detsamma som jag,
nämligen att när vi nu icke vilja att
finansministerns engångsinflation skall
upprepas varje år, så måste vi vidtaga
lämpliga åtgärder för att förhindra
fortsatt inflation.

Sedan tar jag fasta på vad finansministern
sade om regeringens beredvillighet
att även i dagens situation ta
initiativet till något slags rundabordskonferens,
om omständigheterna ge vid
handen att en dylik konferens skulle
kunna vara till nytta. Jag gör detta
därför att det ger vid handen att man
från regeringens sida är beredd att ingripa
även på sådana punkter, som i
nuvarande situation kunna vara litet
känsliga, och att regeringen alltså inte
tänker dra sig för den saken, om det
visar sig vara nödvändigt med hänsyn
till penningvärdet. Har man sådana
planer i tankarna är det svårt att förstå
finansministerns ringa intresse här
för att klargöra bl. a. spararnas förluster
på inflationen. .lag tror tvärtom
att det kan vara av vikt att ägna sin
uppmärksamhet just åt spararnas för -

luster. Det skulle säkerligen inte heller
skada, om man från finansdepartementet
talade om vad spararna förlora
på inflationen.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD: Herr talman! Det kan
inte vara lika nödvändigt nu, herr
Hedlund i Rådom, att vi säga ifrån det
om spararna från finansdepartementet,
sedan herr Hedlund själv nu har
gjort det.

Jag fick den misstanken att avsikten
med det myckna talet om sparandet
och spararna mera hade ett agitatoriskt
syfte än att belysa interpellationssvaret.
Herr Hedlund i Rådom medgav
också att så var fallet, när han sade,
att småfolket behövde få veta hur förhållandena
lågo till. Där blev min uppfattning
om huvudändamålet med herr
Hedlunds anförande bestyrkt.

Vad sedan herr Hjalmarsons anförande
beträffar skall jag inte ingå på
någon lång utläggning om det. Jag vill
bara säga, att när herr Hjalmarson talade
om vad vi hade underlåtit att göra,
så var det ju ändå så, att det grundläggande
beslutet om den ändrade kreditpolitiken
fattades den 19 juli i år.
Vid den tiden hade icke någon avtalskonferens
hållits, varför det följaktligen
måste vara felaktigt när herr Hjalmarson
säger att det beslutet inte kunde
påverka de avtalsslutande parternas
bedömning av framtiden.

Vidare sade herr Hjalmarson, att om
högerns förslag om en plan för subventionernas
avveckling hade antagits,
så skulle läget nu ha varit ett annat.
Men läget hade väl inte kunnat bli något
annat än det att folk hade fått besked
om att då och då upphör en subvention
och då och då stiger en vara
i pris. Även om vi inte hade haft några
subventioner, så hade ändå uppgifter
om prisstegringar kommit att hagla

Nr 34.

Fredagen den 8 december 1950.

Svar på interpellation ang. framläggande av ett samlat program för en politik, som

har utsikt att hindra en fortgående prisstegring och skapa stabilitet hos penning värdet.

över svenska folket ända från förra
hösten och till den dag som är.

Jag har för min del ansett det vara
av betydelse för avtalsrörelsen att få
veta vilka prisstegringar man hade att
räkna med. Enligt mitt sätt att se är
detta bättre än att det skulle bli vilda
spekulationer, och jag gav i huvudsak
denna mening till känna redan när
LO:s representantskap var samlat. Konjunkturinstitutet
har också varit inne
på denna fråga, och det har skett därför
att allmänheten skulle beredas på
de kommande prisstegringarna. Men
jag kan givetvis medge, att det inte
nyttar mycket till att meddela sådant,
tv människorna glömma så lätt, och
när sedan en kvällstidning i Stockholm
med decimeterhög rubrik meddelar en
prishöjning, så får ju meddelandet sin
verkan. Men det hade det säkert fått,
även om vi icke hade haft några subventioner,
ty prisstegringarna hade ju
inträffat ändå. De hade bara blivit utspridda
över litet längre tid, men om
detta hade medfört någon dämpande
verkan skall jag inte diskutera.

Så vill jag säga till herr Hjalmarson,
att han kanske ändå överdriver de krav
som ställas i de nya avtalen. Jag vet
faktiskt inte om någon mera organisation
än SACO — som väl står herr
Hjalmarson närmare än mig —■ som har
begärt en löneförhöjning på bortåt 40
procent. Jag tycker inte att herr Hjalmarson
bara skall ta intryck av detta
enda bud.

Jag har sedan inte någonting att säga
med anledning av herr Ohlins senaste
anförande. Jag vill bara konstatera, att
herr Ohlin ger mig rätt i att det i hans
interpellation finns yttranden, som
kunna förklara att jag har tolkat interpellationen
något annorlunda än vad
herr Ohlin har avsett. Vad det där om
årtusendena beträffar vill jag säga, att
alla mera framstående offentliga publikationer
ju börja med en historik, och

ju förnämligare publikationen är, desto
längre tillbaka i tiden går man. Men
när historiken är avverkad, går man
över till det, som man vill ha sagt, och
då börjar herr Ohlin med att säga:
»Inför den förestående pris-, kostnadsoch
inkomststegringen under den kommande
vintern ha dessa spörsmål i än
högre grad aktualiserats.»

Där är sålunda själva utgångspunkten
för det aktuella resonemang, som
skall följa. Jag vill inte säga att detta
absolut behöver betyda, att herr Ohlin
har uttryckt sig annorlunda än han har
tänkt. Det kan tolkas på olika sätt, och
jag vill inte fästa mig särskilt vid detta
uttryck, men jag vill så att säga sätta
årtusendena i deras rätta sammanhang.

Herr HJALMARSON (kort genmäle):
Herr talman! Jag tror, att finansministern
överskattar människornas förmåga
att uppfatta statsmakternas avsikter, om
finansministern menar att det beslut,
som fattades den 19 juli om upphörande
av stödköp på obligationer m. m., skulle
av arbetsmarknadens parter ha uppfattats
som den stora och samlande signalen.
Detta beslut skedde uppenbarligen
under stor tveksamhet, medan vad
vi önskat var att det på ett tidigare stadium
redovisats ett verkligt program,
som hos parterna på arbetsmarknaden
skapat klarhet om statsmakternas bestämda
avsikter att genom en allmänt
förebyggande politik bidraga till att
bringa balans i vår samhällsekonomi.

Vad sedan subventionerna beträffar
vill jag erinra om att de ju ha införts
för att hålla levnadskostnadsindex nere,
och finansministern vet naturligtvis
lika bra som jag att den fråga, som ideligen
står i förgrunden vid avtalsförhandlingarna,
gäller hur levnadskostnadsindex
kan komma att förändras.
Jag tycker, herr talman, att det ändå
är ganska märkligt att jag, såsom fö -

Fredagen den 8 december 1950.

Nr 34.

Svar på interpellation ang. framläggande av ett samlat program för en politik, som

har utsikt att hindra en fortgående prisstegring och skapa stabilitet hos penning värdet.

respråkare för en friare linje i vår ekonomi,
skall behöva stå här och försöka
övertyga finansministern, som representerar
en socialistisk meningsriktning,
om önskvärdheten av att man från
regeringens sida iakttar större planmässighet
vid behandlingen av subventionsproblemen.
Om finansministern
inte vill tro på mig, så vill jag bara be
honom att ta kontakt med sina vänner
inom fackföreningsrörelsen, ty jag är
övertygad om att de komma att säga
precis detsamma som jag, nämligen att
det har varit synnerligen olyckligt att
man inte i förväg har känt till hur regeringen
har tänkt förfara, när det gäller
subventionspolitiken i stort.

Slutligen, herr talman, skall jag bara
säga, att det förvånar mig att finansministern
icke har kännedom om att det
på många områden har framställts förslag
om lönehöjningar av den storleksordning,
som jag förut har angivit. Jag
tänkte verkligen inte i första hand på
SACO utan jag grundade mitt uttalande
på erfarenheter från flera olika områden.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD: Herr talman! Jag vill
bara säga, att det väl inte kan vara
någon brist på klarhet beträffande subventionspolitiken,
när vi ha sagt ifrån,
dels att devalveringssubventionerna
skola upphöra senast vid utgången av
år 1950 och dels att åtskilliga av livsmedelssubventionerna
komma att avskaffas
samtidigt. Då ha vi väl givit
ganska klart besked. Jag skulle också
bli mycket förvånad, om man bland
dem, som ha ansvaret för avtalsrörelsen,
har sviivat i någon okunnighet på
den punkten.

Sedan vill jag fästa uppmärksamheten
på att en av de anmärkningar, som
herr Hjalmarson här framställde för att
regeringen icke hade underbyggt av -

talsrörelsen, var, att vi icke i tid hade
givit klart besked om kreditpolitiken.
Den 19 juli träffades ett avgörande, att
lagen om skärpning av bestämmelserna
angående affärsbankernas kassareserver
skulle sättas i kraft. Det meddelades att
riksbanken med stöd av detta skulle
uppta förhandlingar med affärsbanker
och andra kreditinstitut om en åtstramning
av kreditpolitiken, och det gavs
meddelande om att riksbanken för att
möjliggöra denna stramare kreditpolitik
icke längre skulle stödja några obligationskurser.
Detta var det grundläggande
beslutet om en ändring av kreditpolitiken,
och det träffades den 19 juli
innan någon avtalskonferens hade hållits.
Nu kommer herr Hjalmarson i sin
sista replik och talar om en allmänt
förebyggande ekonomisk politik, när
hans anmärkning just var att avgörandet
i kreditpolitiken icke kom tillräckligt
tidigt.

Herr SVENSSON i Ljungskile: Herr
talman! Jag skall först be att få säga
ett enda ord om att svaret inte har
distribuerats till kammarens ledamöter.
Finansministern säger att detta inte är
nödvändigt när det är ett kort svar som
lätt kan läsas upp, och en av anledningarna
till att man förordade att skriftliga
svar skulle lämnas även till andra
än till interpellanterna var väl att man
inte skulle behöva läsa upp långa svar.
Ett annat motiv var emellertid att kamrarnas
ledamöter skulle ha tillgång till
de exakta formuleringarna i svaret för
den händelse de ville delta i interpellationsdebatten.
Det har många gånger
lämnats skriftliga interpellationssvar till
kammarens ledamöter, som varit kortare
än svaret i dag. — Det är nu en
liten detalj.

I likhet med finansministern och säkerligen
också i likhet med herr Ohlin
tror jag att en utredning om indexregle -

Nr 34.

Fredagen den 8 december 1950.

Svar på interpellation ang. framläggande av ett samlat program för en politik, som

har utsikt att hindra en fortgående prisstegring och skapa stabilitet hos penning värdet.

rade obligationer kommer att visa, att
åtgärden skulle få vittgående konsekvenser
på olika områden av det ekonomiska
livet. Men om man gör den utredningen
och det därvid visar sig, att
en indexreglering av skuldförbindelser
medför sådana konsekvenser att den
är omöjlig, har man därmed å andra sidan
klarlagt hur nödvändig en strävan
efter stabilt penningvärde är. I så fall
har man ju praktiskt taget konstaterat,
att det över huvud taget inte finns något
alternativ till strävan att hålla penningvärdet
någorlunda stabilt, såvida
man inte vill acceptera de ständigt fortgående
orättvisor som ett förändrat
penningvärde medför.

Vi ha nu bakom oss fem krigsår och
fem fredsår med växlande erfarenheter,
och jag tror att det just nu finns mycket
som kunde mana oss till att pröva
om åtskilligt i ljuset av tidigare erfarenheter,
den situation vi befinna oss i
och det framtidsperspektiv, som möjligen
kan skönjas. Jag vill erinra om förkunnelsen
i början på 1940-talet, då
framför allt finansministern men även
många andra gång på gång uppmanade
Sveriges folk att låna ut sina pengar
till staten. Det stående och mest effektiva
argumentet var: »Spara pengarna
tills de bli mera värda. Nu är det varubrist,
nu få ni inte mycket för dem.
Spara dem tills vidare och låna ut dem
till efter kriget. Efter kriget blir det
bättre tillgång på varor och ett bättre
reellt värde på pengarna.» Det var det
främsta argument, med vilket man vädjade
till svenska folket att låna staten
pengar. Beträffande utvecklingen därefter
kan man bara upprepa vad herr
Ohlin nyss sade: Spararna ha ingen anledning
att förlita sig på furstar.

Efter kriget ha alla som intressera
sig för svensk politik och inte minst
regeringen strävat att lösa de sociala
problemen. Efter förra kriget var det
8-timmarsdagen och författningsänd -

ringarna som lade beslag på intresset,
och de åtgärderna fick man sedan försvara
under rätt lång tid. Efter detta
krig ha förbättringar i den sociala lagstiftningen
varit huvudlinjen. Ett sjunkande
penningvärde urholkar emellertid
hela denna politik.

Låt oss se på barnbidragen. När de
infördes höjdes de från först planerade
200 kronor till 260 kronor. Jag förmodar,
att när den nu förutsedda »engångsinflationen»
har ägt rum, är barnbidragets
reella värde inte större än
200 kronor hade varit när bidraget infördes.

De kommunala ortsavdragen, som
äro beslutade men inte genomförda, äro
planerade i ett visst penningvärde. Redan
när de genomföras, komma de att
ha åtskilligt lägre reellt värde än när
de beslutades. Så blir det på det ena
området efter det andra. Hela den socialpolitiska
strävan, som har varit ett
av de viktigaste inslagen i den svenska
efterkrigspolitiken, äventyras.

Dessutom ha vi det stora problem,
som har diskuterats i politiska tidskrifter
och som har omnämnts här i
dag, nämligen frågan hur man skall
kunna förena den fulla sysselsättningen
med ett stabilt penningvärde. Inte
minst i socialdemokratiska tidskrifter
har man gång efter annan kommit tillbaka
till detta centrala problem i dagens
politik, utan att debatten egentligen
har fått någon större bredd i dagstidningarna.
Den frågan kan man inte
komma förbi. Det finns därför just nu
starka motiv för att tänka igenom de
ekonomiska problemen på nytt, sedda
på litet längre sikt.

Jag skall inte exemplifiera ytterligare
vad som har hänt, det är känt för
oss alla.

Debatten i dag har inte precis blivit sådan
som man kanske från början hade
tänkt, eftersom finansministern hade
missuppfattat professor Ohlins fråga.

Fredagen den 8 december 1950.

Nr 34.

Svar på interpellation ang. framläggande av ett samlat program för en politik, som

har utsikt att hindra en fortgående prisstegring och skapa stabilitet hos penning värdet.

Jag tycker nog att det fanns många formuleringar,
som pekade på att det här
gällde problemen efter den nu akuta
årsskifteskrisen, och det är rätt underligt
att de gingo finansministern förbi.
I varje fall kunde det ha funnits anledning
att fråga interpellanten var tyngdpunkten
låg. Nu är det emellertid som
det är, och det lönar sig inte att säga
mer om den saken.

Herr FAST: Herr talman! Jag måste
också bekänna, att jag tillhör dem som
ha missuppfattat avsikten med herr
Ohlins interpellation, men jag befinner
mig ju i gott sällskap, till och med
en del ur den folkpartistiska pressen
har tydligen fattat saken på samma
sätt som finansministern. Dessutom
skulle jag vilja säga, att det ju har framgått
av den nu förda diskussionen, att
nuets problem ha varit de överskuggande,
och det måste nog också vara
på det sättet.

Det är givetvis önskvärt med ett samlat
ekonomiskt program på längre sikt,
men ett ekonomiskt program måste ju,
om det skall ha något värde, alltid vara
anpassat efter det ekonomiska livets
växlingar, inte bara nationella utan
även internationella. Sådant som läget
nu tecknar sig måste man räkna med
snabba växlingar som eventuellt måste
mötas med åtgärder, vilka stå i motsättning
till uttalanden som tidigare
gjorts från både regeringen och oppositionen
och således även komma i motsättning
till ett nu uppgjort långsiktsprogram.

Låt oss anta, att de internationella
motsättningarna trots alla ansträngningar
och trots flertalets av de stora
folken fredsvilja leda oss in i ett nytt
krig eller för en längre tid i ett tillstånd
som närmar sig rent krigstillstånd. I så
fall är det väl sannolikt, att vi trots vår
starka vilja att hålla exempelvis
ingångna frihandclsöverenskommelscr

måste möta de åtgärder, som man vidtar
i de ekonomiskt ledande länderna,
där man har tillgång till de viktigaste
råvarorna, med deras egna metoder. I
förväg gjorda uttalanden kunna i sådana
lägen inte gärna fylla någon annan
uppgift än att den som har lust
kan peka på att det deklarerade programmet
inte har genomförts, och sådana
uttalanden ha också gjorts vid
åtskilliga tillfällen. På en del håll är
man ju mycket angelägen att säga: Så
sade finansministern då och statsministern
då, men nu handla de på ett annat
sätt.

Det dröjer ju inte så värst länge innan
riksdagen på nytt samlas, och då
har regeringen att lägga fram en finansplan
och redogöra för de ytterligare åtgärder,
som vid den tidpunkten anses
erforderliga och möjliga att genomföra.
Vi få hoppas att regeringen vid den tiden
något klarare än som nu är möjligt
skall kunna bedöma även det internationella
läget och de konsekvenser, som
detta kan få på det ekonomiska och
handelspolitiska området. Teoretiska
spekulationer, som inte ta hänsyn till
vårt heroende av den internationella
politikens olika faser även på det ekonomiska
området, äro verklighetsfrämmande.

Att nu göra deklarationer, även om
det är med sikte på framtiden, om vår
villighet att i vissa lägen ändra den
svenska kronans kurs är väl ändå föga
lämpligt. Även om detta endast skulle
gälla långtidsprogrammet, är den svenska
allmänheten inte skickad att göra
skillnad mellan uttalanden som kunna
tillämpas på den närmast liggande tiden
och sådana som endast äro akademiska
spekulationer. Uttalanden som
kunna tolkas som mer eller mindre sannolika
utvecklingslinjer skulle sålunda
enligt mitt förmenande inte medföra någon
nytta utan endast kunna utgöra underlag
för spekulationer, som ofta rikta

Nr 34.

Fredagen den 8 december 1950.

Svar på interpellation ang. framläggande av ett samlat program för en politik, som

har utsikt att hindra en fortgående prisstegring och skapa stabilitet hos penning värdet.

sin udd mot det svenska folkhushållet.
Så har skett vid tidigare tillfällen, då
man genom uttalanden har trott sig
kunna skönja en viss utvecklingslinje.

I övrigt vill jag understryka vad jag
har sagt tidigare i ett annat sammanhang,
nämligen att Sverige är ett för
litet land för att ensidigt utan hänsyn
till förhållandena i världen kunna bestämma
vår valutas kurs. Om de utrikespolitiska
förhållandena skulle påkalla
överväganden av annat slag, är det väl
mindre lämpligt att nu göra några uttalanden
därom.

I frågan om de nu pågående lönerörelserna
och behovet av upplysning
angående möjligheterna till löneökningar
vill jag framhålla, att sådana upplysningar
redan ha lämnats i den mån de
kunna ges. Det har ju framgått här, att
dessa uppgifter ha lämnats och att de
ha kommit till vederbörande parters
kännedom.

Att representanter för samhället —
här menas väl i första hand riksdagen
—- skulle delta i överläggningarna mellan
arbetsmarknadens parter betraktar
jag icke som något framsteg ens ur de
synpunkter, som interpellanten har velat
företräda. Jag har under åtskilliga
år och i olika sammanhang haft olägenheten
eller nöjet att sitta vid förhandlingsbordet
på olika sidor, och jag känner
sålunda rätt väl tankegångarna hos
parterna.

Jag undrar vad de akademiska resonemangen
inom en rundabordsrepresentation,
som skulle sammanträda med
vissa mellanrum då inga lönerörelser
äro aktuella, skulle få för verkan när
den akuta situationen sedermera inträder.
Herr Ohlin medgav själv, att det
icke är lämpligt att vi sitta vid förhandlingsbordet
och förhandla mellan
parterna.

Jag vill erinra om att statsmakterna
med godkännande från arbetsmarknadens
parter ha lagt till rätta sin med -

verkan när det gäller att i svåra lägen
vinna uppgörelse. Vi ha först möjligheten
att tillkalla en opartisk ordförande
som leder förhandlingarna. Vi ha
vidare förlikningsmän och slutligen
eventuellt av Kungl. Maj:t utsedda förlikningskommissioner.
Jag vill också erinra
om den möjlighet till samordning
som ligger däri, att de stora huvudorganisationerna
til syvende og sidst själva
måste ingripa för att sammanbinda lönerörelserna
och åstadkomma enhetlighet.
Samhället har alltså möjligheter att
stöda viljan till uppgörelse, men det
förutsätter att det finns en sådan vilja
till ömsesidiga uppgörelser.

Regeringen har också stora möjligheter
att följa de olika faserna i underhandlingar
och medan förhandlingarna
pågå hålla arbetsmarknadens parter informerade
om vilka lönestegringar som
i olika situationer kunna medges, därest
parterna själva vilja undgå en penningvärdesförsämring.
Jag har redan erinrat
om de metoder som därvidlag stå
till buds, och det är självklart att man
här kan använda mellanhänder som
både lämna och motta informationer.

Jag tror inte jag säger för mycket om
jag framhåller, att arbetsmarknadens
parter betrakta statliga ingripanden på
detta område med stor misstro. Kanske
riksdagen själv därvidlag har bidragit
till att bibringa dem denna uppfattning,
att den inte kan taga hänsyn till den
översiktlighet och den likartade behandling
av de olika grupperna som
skulle vara önskvärd. Jag tvekar inte,
herr talman, att redan i dag säga ut, att
jag skulle anse det vara en fördel om
man kunde finna andra lämpliga former
för behandling av de statsanställdas
lönefrågor än avgörandet här i riksdagen,
där man mera sällan har möjlighet
att överblicka konsekvenserna och
göra en rättvis löneavvägning mellan de
många grupper av befattningshavare,
som påverkas av ett beslut.

Fredagen den 8 december 1950.

Nr 34.

Svar på interpellation ang. framläggande av ett samlat program för en politik, som

har utsikt att hindra en fortgående prisstegring och skapa stabilitet hos penning värdet.

Jag vill också framhålla att riksdagen
har varit fullt enig om att arbetsmarknadens
parter i höst skola träffa sina
uppgörelser efter fria förhandlingar.
Det är i dag för tidigt att uttala sig om
hur dessa parter komma att motsvara
det förtroende, som regeringen och riksdagen
ha lämnat dem genom att lönestoppspolitiken
har slopats. Jag vill
också påpeka, herr talman, att framställda
krav ingalunda äro detsamma
som uppgörelser vid förhandlingsbordet.

Jag vill här även passa på tillfället
att säga, att den svenska tidningspressen
kunde fylla en betydelsefull uppgift,
om den ville lämna opartiska upplysningar
av ekonomisk art och undvika
att i förväg taga ståndpunkt till
förmån för den ena eller andra av förhandlingsparterna.
I varje fall borde
tidningspressen lämna utrymme, vilket
ibland inte skett, även för motpartens
synpunkter.

Som regel tror jag nog, att man från
arbetsmarknadens parter helst ser att
man får förhandla i fred utan att störas
av vare sig tidningsartiklar eller andra
ingripanden. Efter en förhandling i
lugn och ro brukar också resultatet bli
det bästa.

Det går enligt mitt förmenande inte
att särskilja ett långtidsprogram från
ett aktuellt ekonomiskt program, som
måste tillämpas i dagens läge, ty om
man har ett långtidsprogram uppgjort,
måste det vara sådant att det kan tilllämpas
även i situationer sådana som
de vilka nu hålla på att utveckla sig. I
annat fall har ett sådant långtidsprogram
egentligen inte så särskilt stort
värde, åtminstone inte för den närmast
liggande tiden.

Jag vill i detta sammanhang erinra
herr Hjalmarson om att de prisökningar,
som ägt rum på speciellt vissa nyckclvaror,
ha icke uppkommit väsentligen
till följd av devalveringen av kro -

nan, utan de ha uppstått sedermera i
samband med koreakonflikten och dess
utveckling. Jag kan här hänvisa till en
statistik, som säkerligen finns tillgänglig
i handelsdepartementet. Denna statistik
utvisar klart hurusom de nyckelvaror,
som jag här hänvisar till utan
att ange, utsatts för verkligt stora prisstegringar
i samband med koreakonflikten.

När herr Hjalmarson uppträdde med
en sådan pondus och gjorde en insinuation
som är rätt sällsynt i denna kammare
— han sade, att regeringen har
att redovisa inför riksdagen och inte
inför LO:s representantskap — så vill
jag säga att detta hans uttalande står i
klass med de uttalanden, som göras från
kommunistiskt håll om att regeringen
är beroende av Arbetsgivareföreningen.
Därmed tycker jag, att det kan vara tillräckligt
sagt om detta uttalande från
herr Hjalmarsons sida. Jag vill dock
erinra om att sådana klyschor bör man
söka undvika i en allvarlig debatt, framför
allt i en debatt om så pass viktiga
ämnen som det här är fråga om.

Sedan gladde jag mig emellertid åt
ett uttalande av herr Hjalmarson. Jag
tänkte, när jag hörde honom, eja vore
vi där. Herr Hjalmarson sade, att det
gäller inte bara att säga amen utan det
gäller nu även att börja tillämpa teorierna
i praktiken. Han åsyftade sparsamhet
med statsutgifterna. Ja, herr Hjalmarson,
jag hoppas att detta hans resonemang
kommer att visa sig liållfast åtminstone
över morgondagens debatt och
beslut. Jag vet, att herr Hjalmarson kan
komma med den invändningen, att de
frågor, som jag nu åsyftar, nämligen
försvarsfrågorna, måste hållas alldeles
å sido. Nej, vill man slå in på en verklig
sparsamhetspolitik, går det inte att
undantaga vissa speciellt heliga områden,
utan man måste se till att vara
sparsam även där. Jag är fullt medveten
om ■— och det äro vi väl alla —-

Nr 34.

Fredagen den 8 december 1950.

Svar på interpellation ang. framläggande av ett samlat program för en politik, som

har utsikt att hindra en fortgående prisstegring och skapa stabilitet hos penning värdet.

att vi inte kunna göra på det sätt som
vi skulle önska i fråga om försvarsutgifterna.
Men det är nödvändigt med
en viss återhållsamhet även där.

Denna skillnad mellan å ena sidan
teoretiska deklarationer och å andra sidan
det praktiska handlandet har ådagalagts
här i kammaren under de senaste
dagarna på ett ganska underligt sätt,
inte minst när det gäller det lönepolitiska
fältet. Jag vill erinra om att denna
kammare i går beslutade i en lönefråga,
där regeringen hade föreslagit en
ökning av lönen med inte mindre än
66 procent. Jag skall för att inte göra
mig skyldig till någon överdrift — jag
brukar försöka undvika överdrifter —
medge att det var fråga om en eftersatt
grupp i lönehänseende. Man ansåg emellertid
här i kammaren, att de löneökningar,
som Kungl. Maj:t föreslagit, inte
voro tillräckliga, utan man gick utöver
Kungl. Majrts förslag och höjde ganska
väsentligt regeringens bud, som dessutom
även i andra avseenden hade fått
modifikationer i vederbörande utskott.

Ja, herr Hjalmarson, vi skulle kanske
kunna enas om att inte bara låta
våra uttalanden bli fraser, som man använder
vid högtidliga tillfällen, då det
gör sig, utan att vi i verkligheten även
måste öva denna sparsamhet på skilda
områden. Då tror jag, att vi skulle komma
väsentligt längre än vad som är
möjligt med aldrig så vackra uttalanden
och aldrig så långa diskussioner.

Herr förste vice talmannen SKOGLUND:
Herr talman! Jag har med mycket
stort intresse lyssnat till dagens debatt
och därvid gjort några jämförelser
mellan tidigare uttalanden av den förutvarande
finansministern, herr Wigforss,
och uttalanden, som gjorts här i dag av
den nuvarande finansministern, herr
Sköld.

Herr Sköld har i dag ställt frågan hur

man i ett samhälle med full eller snarare
överfull sysselsättning skall kunna
bevara penningvärdet. Om det är möjligt.
Ja, det tror jag är en oerhört central
fråga. Jag erinrar mig åtskilliga debatter
här i riksdagen och inte minst
ett par stora debatter i Konserthuset
mellan herr Wigforss och herr Ohlin,
där man alltid förde debatten fram till
just denna punkt, nämligen hur man i
ett samhälle med full och kanske t. o. m.
överfull sysselsättning skulle kunna bevara
penningvärdet. Herr Wigforss förklarade
då alltid, att han hoppades att
i ett samhälle med allt större medbestämmanderätt
för de stora folkgrupperna
finge man förutsätta, att ingen
grupp skulle komma med längre gående
anspråk än sådana som voro överensstämmande
med bevarandet av penningvärdet.

Jag måste säga, att varje gång jag hörde
detta argument upprepas, tyckte jag
det lät otroligt verklighetsfrämmande
att våga antaga, att ingen grupp skall
gå längre i sina anspråk än som är överensstämmande
med bevarandet av penningvärdet.
Den allmänna motiveringen
från olika grupper när de komma med
ökade krav på inkomster är i regel att
de endast vilja ha rättvisa i förhållande
till andra grupper, och man verkställer
då jämförelser med något högre stående
grupper och åberopar olika förmenta
orättvisor. På det sättet saxar man vidare.
För mig är det uppenbart, att
man i dylika fall inte verkställer någon
avvägning mot några större gemensamma
samhälleliga intressen.

Det var därför med mycket stor tillfredsställelse
som jag hörde finansminister
Sköld här i dag anslå ett helt
annat och mer verklighetsbetonat språk
än sin företrädare herr Wigforss. Herr
Sköld sade, om jag uppfattade honom
rätt, att han var villig vara med om att
både utreda och diskutera vilka medel
som måste till för att i ett samhälle med

Fredagen den 8 december 1950.

Nr 34.

Svar på interpellation ang. framläggande av ett samlat program för en politik, som

har utsikt att hindra en fortgående prisstegring och skapa stabilitet hos penning värdet.

full sysselsättning skydda penningvärdet.
Jag hoppas som sagt att jag rätt
uppfattat herr Sköld. Jag vet att han
var förhindrad att stanna under debattens
slutskede. Jag förutsätter emellertid,
att finansministern vid ett annat
tillfälle skulle kunna bekräfta den återgivning
av hans uttalande som jag här
gjort.

Även om man inte skulle få någon mer
behållning av debatten här i dag än enbart
detta uttalande av finansminister
Sköld, tycker jag att en del är vunnet
med denna diskussion. Om man dessutom
i detta herr Skölds uttalande får
lägga in den tolkningen, att han verkligen
är beredd att sätta i gång och
verkställa denna prövning beträffande
de medel, som man tror sig kunna använda
för att skydda penningvärdet i
ett samhälle med full eller överfull sysselsättning,
då anser jag att vi kunna
tacka herr Ohlin för att han givit upphovet
till denna debatt här i dag.

Herr HEDLUND i Rådom: Herr talman!
Jag skulle vilja säga ytterligare
ett par ord till finansministern. Han
hade visserligen inte tid att stanna här
i kammaren men då det inte är så långt
härifrån till kanslihuset, kan det hända,
att någonting av vad jag här kommer
att säga blir känt för finansministern i
alla fall. Skulle det nu inte bli på det
sättet, må det vara hänt.

Finansministern bemödade sig om att
forska efter oppositionens avsikter, när
man från vårt håll talat om spararnas
stora förluster av en inflation. Ilan
tycktes ha kommit fram till att dessa
avsikter voro rätt så illvilliga. Jag har
väldigt svårt att förstå detta. Det finns
väl tillräckligt med lovvärda motiv för
att tala om spararnas stora förluster
utan att man skall behöva tillgripa den
utvägen att tillvita oppositionen en viss
illojalitet. Fn dylik uppläggning skulle

kunna vara berättigad i sådana fall, dä
man inte kan leta upp några sakliga motiv.
Men jag kan för min del absolut inte
finna att det saknas tillräckligt med välgrundade
motiv för oss inom oppositionen
att taga upp spararnas ställning till
debatt.

Jag vill sedan med några ord beröra
arbetsfördelningen mellan finansdepartementet
samt mig i min ringhet och övriga
av dem som talat här om spararna.
Finansministern framhöll ju att det
knappast var behövligt för departementet
att ägna någon tanke på denna propaganda
om spararnas förluster, när nu
särskilt jag hade tagit mig an den saken.
Jag vill i anledning därav bara
säga, att är det så att finansministern
tycker att det är tillräckligt att jag gör
det, då är allt gott och väl. Då har man
väl från finansdepartementets sida ingen
anledning att lägga ned något arbete
på den saken. Men skulle finansministern
tro att det till äventyrs kunde behövas
något mer, då vill jag ännu en
gång rekommendera departementet att
ägna den frågan större uppmärksamhet.

Herr HJALMARSON: Herr talman! Jag
har begärt ordet med anledning av finansministerns
sista inlägg. Då finansministern
inte är kvar här i kammaren,
skall jag begränsa mig till några huvudsynpunkter.

Herr Sköld ville göra gällande, att
beslutet om stödköpens upphörande
in. m. av den 19 juli i år skulle ha varit
den signal till näringslivet, som man
hade haft rätt att begära. Jag har alltid
haft den uppfattningen, alt finansminister
Sköld är en verklig kraftkarl, för
vilken vi alla ha den största respekt
och aktning. Men man har väl i detta
fall all rätt att fråga sig, om den åtgärd
som vidtogs den 19 juli verkligen redovisades
från regeringens sida och från

3 — Andra kammarens protokoll 1050. Kr 34.

Nr 34.

Fredagen den 8 december 1950.

Svar på interpellation ang. framläggande av ett samlat program för en politik, som

har utsikt att hindra en fortgående prisstegring och skapa stabilitet hos penning värdet.

de i valrörelsen deltagande socialdemokraterna
liksom från den socialdemokratiska
pressen på ett sådant sätt, att
man därav kunde få det intrycket att
det nu skett en avgörande förändring i
den penningpolitik, som bedrivits här i
landet under de senaste åren.

Jag tror inte, att man kan påstå att
man av det ifrågavarande beslutet fick
en känsla av att man från regeringens
sida slagit in på en väsentligt ny linje,
där vi kunde vänta att fortsättning
skulle följa. Tvärtom försökte man från
socialdemokratiskt håll tona ned de
vidtagna åtgärderna. Man försökte redovisa
dem så, som om det närmast varit
fråga om åtgärder på ett mer tekniskt
plan. Man, kunde verkligen inte få det
intrycket, att detta beslut utgjorde inledningen
till en sådan förebyggande
politik på det penningpolitiska området,
som högern hela tiden eftersträvat.

När det gäller frågan om subventionerna,
har finansminister Sköld givetvis
rätt i att vi hela tiden känt till att
de s. k. devalveringssubventionerna
skulle avvecklas vid årsskiftet. Men det
är inte detta som saken nu gäller, utan
läget är ju i stället att hela subventionspolitiken
ställts i centrum för debatten,
att m. a. o. hela subventionsfloran
kommit i skottgluggen. De som skola
taga ställning till löneproblemen veta
f. n. icke vad de ha att rätta sig efter.
Denna känsla av osäkerhet måste ju i
nuvarande läge vara utomordentligt
olycklig.

Jag vill även säga ett par ord till min
ärade vän herr Fast. Jag är mycket
ledsen över att ha gjort honom ledsen.
Det hade jag verkligen inte velat. Jag
undrar emellertid, om inte herr Fast
missuppfattat mig en liten smula.

Vad var det jag syftade på? Jo, att regeringen
har talat om att den tänker informera
parterna på arbetsmarknaden
om den aktuella ekonomiska situationen.
Då sade jag, att det är tillfredsstäl -

lande att regeringen gör detta, men det
är ju inte bara parterna på arbetsmarknaden,
som vilja ha informationer, utan
även vi här i den svenska riksdagen,
inför vilken regeringen är ansvarig.

Jag får väl nu bara hoppas att det
uttalande från min sida som gjorde herr
Fast glad var så pass accentuerat, att
han till sist blev mera glad än ledsen.

Frågan om sparsamhet i försvaret
skola vi kanske inte närmare diskutera
här i dag. Jag vill dock erinra herr Fast
om att det delbetänkande, som i juli i
år avgavs av 1949 års försvarsutredning
och som innefattade vissa bestämda
sparsamhetsrekommendationer, det betänkandet
var enhälligt. När det gäller
morgondagens frågor, måste man hålla
i minnet, att det var två områden, som
av regeringen liöllos öppna vid försvarskonferensen
den 14 september i år.
Dessa områden avsågo dels frågan om
den personella beredskapen och dels
frågan om befästningsanläggningarna.
Där skulle man alltså bereda utrymme
för ytterligare överväganden. Våra förslag
ha icke tagit sikte på någonting annat
än dessa två punkter.

Herr FAST: Herr talman! Jag kan
göra min replik mycket kort. Om det
förhåller sig så att jag kan uppfatta
herr Hjalmarsons deklaration på det
sättet, att hans tal om sparsamhet skall
omsättas även i handling, blir jag mycket
gladare åt den deklarationen än jag
blev ledsen över det uttalande från
hans sida, som jag mer i förbigående
nämnde i mitt förra anförande. Jag tror
emellertid, att herr Hjalmarson, då han
får se protokollet, måste finna att det
uttalande från hans sida, som jag här
sist åsyftar, måste ges en annan tolkning
än den något välvilliga utläggning,
som han nyss försökte göra.

Beträffande försvaret har herr Hjalmarson
naturligtvis rätt i att man vid

Fredagen den 8 december 1950.

Nr 34.

Svar på interpellation ang. framläggande av ett samlat program för en politik, som

har utsikt att hindra en fortgående prisstegring och skapa stabilitet hos penning värdet.

försvarskonferensen i höstas uteslöt
dessa båda punkter och att varje riksdagsparti
därvidlag fick sin frihet. Ingen
människa kan väl säga någonting om
den saken. Vad jag emellertid ville
framhålla var att det inte går att helt
och hållet undantaga ett visst område,
även om det området är aldrig så viktigt,
om man vill göra konsekventa försök
att föra en verklig sparsamhetspolitik.
Även på det försvarspolitiska området
kommer det nämligen att kunna
verka på det sättet, att åtgärder, som
man vidtager till försvarets förstärkning,
med hänsyn till sina ekonomiska
återverkningar kunna leda till sådana
resultat, att de lända de intressen man
vill främja mer till skada än till nytta.
Det var detta jag ville framhålla.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 3.

Föredrogs bevillningsutskottets memorial
nr 68, med föranledande av kamrarnas
skiljaktiga beslut rörande utskottets
betänkande nr 66 i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr 178
med hemställan om bemyndigande för
Kungl. Maj:t att förordna om restitution
i vissa fall av tilläggsskatt å bensin,
som användes vid jordbrukets drift,
jämte i ämnet väckta motioner.

Kammaren beslöt till en början, i
enlighet med utskottets hemställan, att

memorialet skulle företagas till avgörande
efter endast en bordläggning.

Härefter blev den i memorialet föreslagna
voteringspropositionen av kammaren
godkänd.

Herr talmannen meddelade, att gemensam
omröstning över den nu godkända
voteringspropositionen komme
att äga rum vid morgondagens plena
kl. 11 fm.

§ 4.

Anmäldes och godkändes särskilda
utskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 403, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa riktlinjer
för enhetsskolans ledning och lokala
organisation jämte i ämnet väckta motioner;
och

nr 404, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående riktlinjer för lärarutbildningens
ordnande jämte i ämnet
väckta motioner.

§ 5.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 5.04 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Nr 34.

Lördagen den 9 december 1950.

Lördagen den 9 december.

Kl. 11 fm.

§ 1.

Anställdes, jämlikt § 65 riksdagsordningen,
omröstning över följande av
bevillningsutskottet i dess memorial nr
68 föreslagna, av riksdagens båda kamrar
godkända voteringsproposition:

»Den, som i likhet med första kammaren
vill, att riksdagen skall bifalla
den vid bevillningsutskottets betänkande
nr 66 fogade reservationen och
alltså

A) med förklarande att Kungl. Maj:ts
förevarande proposition nr 178 icke
kunnat av riksdagen oförändrad bifallas,
bemyndiga Kungl. Maj:t att —- i
huvudsaklig överensstämmelse med de
grunder som tillämpats vid restitution
av tilläggsskatten å bensin, som förbrukats
vid jordbruket till bensindrivna
traktorer under första halvåret 1950 ■—
förordna om restitution av tilläggsskatt
å sådan bensin, som förbrukas vid jordbruket
till bensindrivna traktorer under
andra halvåret 1950;

B) i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att Kungl. Maj :t måtte skyndsamt
föranstalta om en allmän översyn
av bestämmelserna om rätt till restitution
av skatt å bensin som förbrukas
för andra ändamål än för trafik på
allmän väg — därvid i första hand
restitutionsrätten i fråga om vid jordbruket
använd bensin bör omprövas —•
samt för riksdagen framlägga de förslag,
vartill denna översyn kan föranleda; C)

i anledning av de likalydande
motionerna I: 456 (av herrar Hällgren
och Spetz) samt II: 551 (av herr Utbult
m. fl.) ävensom de likalydande
motionerna I: 457 (av herr Karl Persson
in. fl.) och 11:550 (av herr Hansson
i Skegrie m. fl.) uppdraga åt
Kungl. Maj:t att vidtaga erforderliga

åtgärder för genomförande av kollektiv
restitution av tilläggsskatten å bensin,
som använts vid yrkesmässigt bedrivet
fiske under tiden den 1 april
1948—den 31 december 1950; samt

D) lämna följande motioner, nämligen
de likalydande motionerna I: 164
av herrar Wehtje och Carl Eric Ericsson
samt II: 198 av herr Edström, de
likalydande motionerna I: 456 av herrar
Hällgren och Spetz samt II: 551 av
herr Utbult m. fl., de likalydande motionerna
I: 457 av herr Karl Persson
m. fl. och II: 550 av herr Hansson i
Skegrie m. fl. samt motionen 1:458 av
herr Falk, i den mån de härigenom
icke kunna anses besvarade, utan åtgärd,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har riksdagen, i likhet
med andra kammaren, bifallit vad bevillningsutskottet
hemställt i betänkande
nr 66 och alltså beslutat att

A) med förklarande att Kungl. Maj:ts
förevarande proposition nr 178 icke
kunnat av riksdagen oförändrad bifallas,
bemyndiga Kungl. Maj:t att — i
huvudsaklig överensstämmelse med de
grunder som tillämpats vid restitution
av tilläggsskatten å bensin, som förbrukats
vid jordbruket till bensindrivna
traktorer under första halvåret 1950
— förordna om restitution av tilläggsskatt
å sådan bensin, som förbrukas
vid jordbruket till bensindrivna traktorer
under andra halvåret 1950;

B) bemyndiga Kungl. Maj:t att — i
huvudsaklig överensstämmelse med de
grunder som tillämpats vid restitution
av tilläggsskatten å bensin, som förbrukats
vid jordbruket till bensindriv -

Lördagen den 9 december 1950.

Nr 34.

Förordning om tillfälligt upphävande av skatten å motorsprit, m. m.

na traktorer under första halvåret 1950
— förordna om restitution av den enligt
1929 års förordning utgående skatten
å bensin, som från och med den
1 januari 1951 och tills vidare förbrukas
vid jordbruket till bensindrivna
traktorer, ävensom i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t
måtte, med beaktande av vad i berörda
betänkande anförts, skyndsamt föranstalta
om en allsidig och förutsättningslös
utredning angående rätten till restitution
av skatt å bensin samt för riksdagen
framlägga de förslag vartill utredningen
kan föranleda;

C) i anledning av de likalydande
motionerna 1:456 (av herrar Hällgren
och Spetz) samt 11:551 (av herr Utbult
in. fl.) ävensom de likalydande
motionerna 1:457 (av herr Karl Persson
in. fl.) och 11:550 (av herr Hansson
i Skegrie in. fl.) uppdraga åt Kungl.
Maj:t att vidtaga erforderliga åtgärder
för genomförande av kollektiv restitution
av tilläggsskatten å bensin, som
använts vid yrkesmässigt bedrivet fiske
under tiden den 1 april 1948—den 31
december 1950; samt

D) lämna följande motioner, nämligen
de likalydande motionerna 1:164
av herrar Wehtje och Carl Eric Ericsson
samt 11:198 av herr Edström, de
likalydande motionerna 1:456 av herrar
Hällgren och Spetz samt 11:551 av
herr Utbult m. fl., de likalydande motionerna
1:457 av herr Karl Persson
in. fl. och 11:550 av herr Hansson i
Skegrie in. fl. samt motionen 1:458 av
herr Falk, i den mån de härigenom
icke kunna anses besvarade, utan åtgärd.
»

Sedan efter given varsel kammarens
ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
blivit uppläst,
verkställdes omröstningen medelst omröstningsapparat,
och utföll densamma
med 94 Ja och 101 Nej, varjämte 2 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Den omröstning över ovan intagna
voteringsproposition, som enligt ankommet
och nu uppläst protokoll blivit
av första kammaren samtidigt anställd,
hade utfallit med 65 Ja och 53 Nej,
vadan, då därtill
lades andra
kammarens röster
eller ...... 94 Ja och 101 Nej,

sammanräkningen

visade ........ 159 Ja och 154 Nej,

och hade alltså beslut i denna fråga
blivit av riksdagen fattat i överensstämmelse
med ja-propositionens innehåll.

§ 2.

Förordning om tillfälligt upphävande av
skatten å motorsprit, m. m.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 67, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning
om tillfälligt upphävande av
skatten å motorsprit, m. m., jämte i
ämnet väckta motioner.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
anförde

Herr SJÖLIN: Herr talman! Då jag
tillsammans med herr Äqvist har motionerat
i denna sak och dessutom har
reserverat mig i utskottet, hoppas jag få
ta kammarens tid i anspråk några ögonblick
för att belysa de utgångspunkter,
som ha varit bestämmande för vår bedömning
av denna sak.

Av propositionen liksom också av utskottsutlåtandet
få vi en ganska klar
bild av denna frågas utvecklingsgång.
Det är tydligt att motorspriten är mycket
dyr, man kan rentav säga att användningen
av den iir oekonomisk. Men
det är ett förhållande soin såvitt jag
kan se inte har kommit fram, nämligen
att det för framställning av eu liter motorsprit
fordras en kvantitet bränsle,
som kostar ungefär lika mycket som

Nr 34.

Lördagen den 9 december 1950.

Förordning om tillfälligt upphävande

en liter bensin kostar fritt hamn, cirka
15 öre.

Nu är det så att Spritcentralen årligen
köper ungefär 40 000 kubikmeter
motorsprit från Aktiebolaget Svensk
sprit. Om man tänker sig att importera
samma kvantitet bensin i stället, kostar
det 0 miljoner kronor. Det gör man
emellertid inte utan importerar en
kvantitet bränsle till samma belopp, 6
miljoner kronor, för att framställa
40 000 kubikmeter motorsprit och lägger
därutöver ned ytterligare 12 miljoner
kronor på denna framställning. Om
man räknar med att skillnaden mellan
priset på motorsprit och priset på bensin
i svensk hamn är 30 öre, kan man
sålunda säga, att det svenska folkhushållet
förlorar 12 miljoner kronor på
denna affär.

Man kan också se saken på ett annat
sätt och säga, att svenska staten förlorar
10 miljoner kronor genom att den
inte får skatt för denna bränslekvantitet.

Nu är det så att svenska staten har
avtal med Aktiebolaget Svensk sprit
som garanterar spritfabrikerna en avsättning
av för närvarande ungefär
20 000 kubikmeter per år. Det tas alltså
ut dubbelt så mycket som man enligt
avtalet skulle vara skyldig att ta ut. Jag
frågar mig, om det verkligen kan vara
nödvändigt att förfara på detta sätt.
Skulle det inte kunna tänkas, om det
inte går att få avtalet med fabrikerna
modifierat, att man inskränker uttagen
till de kontraktsbundna 20 000 kubikmeterna?
I så fall skulle statsverket tillföras
ett belopp av 5 miljoner kronor i
skatteintäkter, om samma kvantitet bensin
användes. Här finnas faktiskt möjligheter
till inkomster respektive besparingar
för statsverket, som jag tycker
finansministern har anledning att
beakta.

Ur valutasynpunkt kan det inte heller
vara någon fördel att inköpa bränsle,
kol och olja i stället för bensin till samma
belopp.

av skatten å motorsprit, m. m.

Nu invändes det mot ett sådant resonemang,
att man måste beakta beredskapssynpunkten,
och jag för min del
är den förste att erkänna det. Emellertid
tycks riksnämnden för ekonomisk
försvarsberedskap icke tillmäta den
frågan så stor betydelse. Av finansministerns
uttalande i propositionen nr
261 kunna vi nämligen inhämta, att
riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap
har uttalat, att några stödåtgärder
för produktionen av motorsprit
icke synts behövliga ur beredskapssynpunkt.
Detta yttrande avser helt säkert
icke bara fredstid utan också krigstid,
vilket man kan inhämta ur uttalandena
av spritutredningen.

Nu menar jag emellertid, att man inte
skall pressa saken för hårt. Jag tror
ingen vill, att spritfabrikerna skola slopas
och att vi skola avhända oss möjligheterna
att tillverka motorsprit. Det
kan dock erinras om, vilket också riksnämnden
har gjort, att den kvantitet
motorsprit som tillverkas är relativt liten
jämförd med den stora förbrukningen
av bensin. Om man går ut från att
förbrukningen av bensin är 800 000 å

1 000 000 kubikmeter per år, betyda
dessa 40 000 kubikmeter endast 5 resp.
4 procent av hela förbrukningen.

Jag tror inte det är någon risk för att
spritfabrikerna skola behöva läggas ned.
Det är nämligen så att spriten finner
allt större användning för tekniskt bruk.
Jag kan som exempel nämna, att fabrikerna
för närvarande själva använda
inte mindre än 15 000 kubikmeter, och
denna förbrukning kommer inom kort
att stiga till det dubbla. Det är sålunda
enligt min tanke ingen risk för att inte
spritfabrikerna skola finnas tillgängliga
även i fortsättningen. För hushåll och
tekniskt bruk går det för närvarande åt
20 000 kubikmeter och för förtäring

2 000 kubikmeter, en kvantitet som för
övrigt sannolikt kommer att ökas högst
väsentligt nästa år.

Det förefaller mig alltså vara motiverat
att man söker uppnå en sådan över -

Lördagen den 9 december 1950.

Nr 34.

Förordning om tillfälligt upphävande av skatten a motorsprit, m. m.

enskommelse mellan Spritcentralen och
Aktiebolaget Svensk sprit, att det inte
tas ut mera sprit än som har bestämts
i avtalet.

Jag vill också tillägga, att man knappast
behöver vara rädd för att sulfitluten
skall rinna bort till ingen nytta
eller kanske rent av till skada. Den torde
kunna komma till användning även
för andra ändamål än för tillverkning
av sprit. Det pågår nämligen en intensiv
forskning på detta område, och det
finns stora utsikter att även andra nyttigheter
skola kunna utvinnas ur sulfitluten.

Herr talman! Jag har velat framföra
dessa synpunkter, då jag anser, att de
inte ha kommit till tillräckligt klart uttryck
i utskottsbetänkandet. Å andra sidan
äro motionärerna tacksamma mot
utskottet för att det har ägnat frågan så
välvillig behandling. Jag vill till slut
uttrycka den förhoppningen, att Kungl.
Maj:t skall beakta det förslag, som utskottet
förutsätter skall tas under övervägande
av Kungl. Maj:t.

Herr OLSSON i Gävle: Herr talman!
Detta är en gammal historia som härstammar
från den tid för 20—25 år sedan,
då riksdagen beslöt införa det s. k.
uppfostringsskyddet för de gamla cellulosafabrikerna.
Vid världskrigets utbrott
kommo vi sedan in i ett läge, där
vi på grund av avstängningen måste
skapa ökad tillgång till bränsle i detta
land. Det byggdes då upp en del nya
fabriker, som träffade avtal med staten
om en kort amorteringstid, så att de
tämligen snart skulle vara avskrivna.
För närvarande finnas 12 av dessa fabriker
kvar. Med dem har staten ett
kontrakt, som den åtminstone i nuvarande
läge säkerligen inte kommer
ifrån. Amorteringstiden, som således är
innesluten i kontraktet, utgår för 3 av
de 12 fabrikerna år 1951, för 8 år 1952,
och så är det 1 kvar till längre fram.

De synpunkter, som motionärerna

lägga fram, hade jag tillfälle att själv
framföra i denna kammare för mer än
20 år sedan när vi slogos om uppfostringsskyddet.
Även om motionärerna ha
rätt — jag skall inte tvista med dem om
det — så är ett kontrakt ett kontrakt.
Statsverket är bundet av kontraktet, och
när fabrikanterna inte vilja resonera
om en avlösning är det ingenting att
göra, såvitt utskottet kan se. Men utskottet
har ju, såsom herr Sjölin tacksamt
erkände, velat framhålla för Kungl.
Maj:t, att man om möjligt bör söka
åstadkomma en överenskommelse med
dessa fabriker, och jag tänker mig att
tidpunkten för det kanske kan vara inne
redan under det kommande året.
Kungl. Maj :t skall alltså enligt utskottets
önskan ha sin uppmärksamhet på detta
problem och söka komma till en lösning.
Det föreligger således i verkligheten
inte någon avgörande skillnad mellan
vad utskottet föreslår och vad de
ärade motionärerna och reservanterna
föreslå. I realiteten äro vi i stort sett
på samma linje. Jag hoppas liksom motionärerna
att det skall vara möjligt att
föra denna sak i hamn. Är det inte möjligt,
har varken riksdagen eller Kungl.
Maj :t någon möjlighet att rubba industriens
inställning.

Jag har, herr talman, med dessa ord
velat belysa bakgrunden till vad som
kan förefalla att vara en tvist men som
i verkligheten inte är det.

Herr SJÖLIN: Herr talman! Jag vill
endast tillägga, att vi inte ha yrkat att
avtalet skall annulleras. Den främsta avsikten
med vår framställning är att det
i framtiden inte skall tas ut mer motorsprit
än som är nödvändigt enligt avtalet.
Den kvantitet som avtalsenligt
måste tas ut minskar år för år. År 1952
uppgår den till endast 8 000 kubikmeter.
Att i sådant fall fortfarande eventuellt
ta ut 40 000 kubikmeter är i högsta
grad oekonomiskt, och det borde
förhindras att så sker. Till 1954 skall

Nr 34.

Lördagen den 9 december 1950.

Porcering av vissa materielanskaffningar för försvaret m. m.

man sedan vara skyldig ta ut endast
750 kubikmeter per år. Det finns alltså
anledning till en tankeställare, i all synnerhet
som vi väl kunna komma överens
om att motorspritens konkurrenskraft
är dålig i jämförelse med bensinens
trots att meningen nu är att ta
bort den skatt på motorsprit som hittills
utgått, nämligen 15 öre per liter, under
det att bensinskatt fortfarande utgår
från och med nästa år med 25 öre per
liter.

Herr OLSSON i Gävle: Herr talman!
Herr Sjölin har fullkomligt rätt i detta
sitt uttalande, men man måste i detta
sammanhang också ta hänsyn till den
roll lättbentylen spelar. Om man kunde
förmå alla som köra bil att inte skapa
någon opinion för att det skall tillhandahållas
lättbentyl, tror jag det vore
enkelt att lösa frågan på det sätt som
herr Sjölin förordar. Men om vi nu här
fatta ett beslut i överensstämmelse med
herr Sjölins förslag och därigenom skapa
en opinion i landet emot riksdagen
därför att det inte finns möjligheter att
få lättbentyl, tror jag ingen av oss kan
betrakta det som någonting fördelaktigt.

Herr SJÖLIN: Herr talman! Jag vill
endast påpeka, att jag inte har gjort något
annat yrkande än utskottet.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren vad utskottet hemställt.

§ 3.

Forcering av vissa materielanskaffningar
för försvaret m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 227, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående forcering av vissa
materielanskaffningar för försvaret
m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

I propositionen nr 251 hade Kungl.
Maj :t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över för -

svarsärenden för den 13 oktober 1950,
föreslagit riksdagen att

I. bemyndiga Kungl. Maj:t att i enlighet
med i berörda statsrådsprotokoll
angivna grunder medgiva utläggande
av beställningar inom följande kostnadsramar,
nämligen för

a) Armén: Anskaffning av tygmateriel
in. m. 34 000 000 kronor,

b) Marinen: Fartygsbyggnader
8 000 000 kronor,

c) Marinen: Anskaffning av artillerimateriel
m. m. 6 000 000 kronor samt

d) Flygvapnet: Anskaffning av flygmateriel
m. in. 8 000 000 kronor;

II. å tilläggsstat I till riksstaten för
budgetåret 1950/51 under fjärde huvudtiteln
anvisa följande reservationsanslag,
nämligen till

a) Försvarsstaben: Engångsanskaff ning

av viss materiel in. in. 2 000 000
kronor;

b) Armén: Beklädnad in. in. 500 000
kronor;

c) Armén: Hemvärnets övningar

100 000 kronor;

d) Armén: Frivilliga befälsutbild ningsrörelsen

m. in. 675 000 kronor;

e) Marinen: I’artygsbyggnader
10 000 000 kronor;

f) Marinen: Anskaffning av artillerimateriel
m. m. 10 000 000 kronor;

g) Flygvapnet: Anskaffning av flygmateriel
m. m. 45 000 000 kronor;

li) Engångsanskaffning av sjukvårdsmateriel
m. in. 500 000 kronor; samt

i) Lottaorganisationen 225 000 kronor; III.

a) till Krigsmaterielverket: Engångsanskaffning
av vissa maskiner
in. m. å tilläggsstat I till riksstaten för
budgetåret 1950/51 under fjärde huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag av
3 000 000 kronor;

b) bemyndiga Kungl. Maj:t att medgiva
att därutöver beställningar å maskiner
in. m. måtte få utläggas inom en
kostnadsram av 3 000 000 kronor;

IV. till Vissa flygfältsarbeten m. in.
å tilläggsstat I till riksstaten för bud -

Lördagen den 9 december 1950.

Nr 34.

Forcering av vissa materielanskaffningar för försvaret m. m.

getåret 1950/51 under försvarets fastighctsfond,
flygvapnets delfond, anvisa
ett investeringsanslag av 5 000 000
kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Veländer m. fl. (1:533) och den
andra inom andra kammaren av herr
Hjalmarson m. fl. (11:638), i vilka
hemställts,

att riksdagen måtte beakta vad i motionerna
anförts rörande dels prioritet
för försvaret i fråga om viss materielleverans,
dels anskaffning av nattjaktflygplan,

att riksdagen måtte bemyndiga
Kungl. Maj:t att under budgetåret
1950/51 beställa ytterligare materiel för
att möjliggöra ökning av den svenska
flygindustriens produktionstakt inom
en kostnadsram av 13 miljoner kronor,

att riksdagen måtte för samma ändamål
på tilläggsstat för budgetåret
1950/51 anvisa ett anslag av 11,5 miljoner
kronor,

att riksdagen på tilläggsstat för budgetåret
1950/51 måtte under titeln Armén:
Ekiperingsersättningar anvisa ett
förslagsanslag på 210 000 kronor,

att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte framhålla önskvärdheten
av att vad i motionerna anförts angående
behovet av kompletterande gruppchefsutbildning
beaktades samt

att riksdagen på tilläggsstat för budgetåret
1950/51, kapitalbudgeten, måtte
bevilja ett investeringsanslag på 25 miljoner
kronor för påbörjande av ytterligare
befästnings- och flygfältsarbeten
i enlighet med av överbefälhavaren avgivet
förslag;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Bergvall m. fl. (1:534) och den andra
inom andra kammaren av herr Sjölin

m. fl. (11:633), i vilka hemställts, att
riksdagen måtte medgiva,

att en engångsantagning innevarande
budgetår skedde av 150 reservfänrikar
vid armén bland det rekryteringsmaterial,
som på grund av platsbrist måst
avvisas åren 1948, 1949 och 1950,

att antalet under år 1951 i sedvanlig
ordning antagna fänrikar i reserven vid
armén måtte ökas till 350, samt

att vederhörliga förslagsanslag för
ändamålet ökades med 130 000 kronor;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Lundqvist m. fl. (I: 535) och den
andra inom andra kammaren av herrar
Slaxäng och Edström (II: 637);

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Emil Petersson m. fl. (I: 536) och
den andra inom andra kammaren av
herr Fröderberg m. fl. (11:635);

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Ohlon m. fl. (I: 537) och den andra
inom andra kammaren av herr Ohlin
m. fl. (11:634), i vilka hemställts, att
riksdagen måtte besluta

att för en månads kompletterande utbildning
av gruppchefer i armén, tillhöriga
åldersklasserna 1947 och 1948,
anvisa ett förslagsanslag å 3 miljoner
kronor,

att för motsvarande utbildning av
gruppchefer inom samma åldersklasser
i kustartilleriet anvisa ett förslagsanslag
av 400 000 kronor,

att för anskaffande i utlandet av för
marinen oundgänglig materiel, vilken
icke kunde tillverkas i vårt land lämna
ett beställningsbemyndigande av 1 miljon
kronor, samt

att för ökning av den inhemska flygindustriens
leveranskapacitet till anskaffande
av extra verktygssats medgiva ett
beställningsbemyndigande av 2 miljoner
kronor samt å tilläggsstat för inneva -

Nr 34.

Lördagen den 9 december 1950.

Forcering av vissa materielanskaffningar för försvaret m. m.

rande budgetår för enahanda ändamål
anvisa likaledes 2 miljoner kronor;

dels en inom andra kammaren av
herr Johansson i Stockholm m. fl. väckt
motion (II: 63C), vari hemställts, att
riksdagen måtte avslå Kungl. Maj:ts
proposition nr 251;

dels ock en inom andra kammaren av
herr Rylander m. fl. väckt motion
(II: 639), vari hemställts, att riksdagen
måtte till anskaffning av nya nattjaktflygplan
medgiva utöver tillgängliga bemyndiganden
och anslag ett beställningsbemyndigande
å 24,7 miljoner kronor
samt såsom tilläggsanslag under löpande
budgetår för samma ändamål
anvisa 4 miljoner kronor.

Utskottet hemställde,

I. att riksdagen måtte

a) beträffande komplettering av nattjaktflottiljens
flygplansbestånd avslå
motionerna I: 533 och II: 638, i vad de
hcrörde detta ämne, samt motionen
II: 639;

b) beträffande materielanskaffning i
övrigt för flygvapnet med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 533 och II: 638 samt
1:537 och 11:634, såvitt nämnda motioner
avsåge ökning av flygindusiriens
leveranstakt, ävensom med avslag ä motionen
II: 636, såvitt nu vore i fråga,

1) bemyndiga Kungl. Maj:t att i enlighet
med i statsrådsprotokollet över
försvarsärenden för den 13 oktober
1950 angivna grunder medgiva utläggande
av beställningar för anskaffning
av flygmateriel m. m. inom en kostnadsram
av 8 000 000 kronor;

2) till Flygvapnet: Anskaffning av
flygmateriel m. m. å tilläggsstat I till
riksstaten för budgetåret 1950/51 under
fjärde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 45 000 000 kronor;

II. att riksdagen måtte beträffande
anskaffning av artillerimateriel in. m.
för marinen

a) avslå motionerna I: 535 och II:
637 angående skrivelse till Kungl. Maj:t
i fråga om teleteknisk materiel;

b) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 537 och II: 634, i vad de avsåge anskaffning
av teleteknisk materiel, ävensom
motionen II: 636, såvitt nu vore i
fråga,

1) bemyndiga Kungl. Maj:t att i enlighet
med i statsrådsprotokollet över
försvarsärenden för den 13 oktober
1950 angivna grunder medgiva utläggande
av beställningar för anskaffning
av artillerimateriel m. m. för marinen
inom en kostnadsram av 6 000 000 kronor; 2)

till Marinen: Anskaffning av artillerimateriel
m. m. å tilläggsstat 1 till
riksstaten för budgetåret 1950''51 under
fjärde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 10 000 000 kronor;

III. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionen II: 636, såvitt nu vore i fråga,
bemyndiga Kungl. Maj :t att i enlighet
med i statsrådsprotokollet över försvarsärenden
för den 13 oktober 1950
angivna grunder medgiva utläggande av
beställningar inom följande kostnadsramar,
nämligen för

a) Armén: Anskaffning av tygmatericl
m. m. 34 000 000 kronor,

b) Marinen: Fartygsbyggnader
8 000 000 kronor;

IV. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionen II: 636, såvitt nu vore i fråga,
å tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret
1950/51 under fjärde huvudtiteln
anvisa följande reservationsanslag, nämligen
till

a) Försvarsstaben: Engångsanskaff ning

av viss materiel m. m. 2 000 000
kronor;

b) Armén: Beklädnad in. m. 500 000
kronor;

c) Armén: Hemvärnets övningar

100 000 kronor;

Lördagen den 9 december 1950.

Nr 34.

Forcering av vissa materielanskaffningar för försvaret m. m.

d) Armén: Frivilliga befälsutbild ningsrörelsen

m. m. 075 000 kronor;

e) Marinen: Fartygsbvggnader
10 000 000 kronor;

f) Engångsanskaffning av sjukvårdsmateriel
m. m. 500 000 kronor; samt

g) Lottaorganisationen 225 000 kronor; V.

att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag å
motionen II: G36, såvitt nu vore i fråga,

a) till Krigsmaterielverket: Engångsanskaffning
av vissa maskiner m. m. å
tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret
1950/51 under fjärde huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag av 3 000 000
kronor;

b) bemyndiga Kungl. Maj:t att medgiva
att därutöver beställningar å maskiner
m. m. finge utläggas inom en
kostnadsram av 3 000 000 kronor;

VI. att riksdagen måtte med bifall till
Ivungl. Maj :ts förslag samt med avslag å
motionerna 1:533 och 11:638 samt
It: 636, samtliga motioner såvitt nu vore
i fråga, till Vissa flygfältsarbeten m. m.
å tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret
1950/51 under försvarets fastighets1''ond,
flygvapnets delfond, anvisa ett investeringsanslag
av 5 000 000 kronor;

VII. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:533 och 11:638, såvitt de avsåge
anslag till befästningsarbeten;

VIII. att riksdagen ville avslå motionerna
1:536 och 11:635 angående anslag
till frivilliga skytterörelsen;

IX. att riksdagen måtte beträffande
utökning av antalet reservfänrikar vid
armén avslå motionerna I: 533 och
11:638, såvitt de avsåge detta ämne,
samt I: 534 och II: 633;

X. att riksdagen måtte beträffande
kompletterande utbildning av gruppchefer
avslå motionerna 1:533 och
II: 638 samt I: 537 och II: 634, samtliga
motioner såvitt de avsåge detta ämne;

XI. att motionerna I: 533 och It: 638,
i vad de avsåge förtursrätt för leveran -

ser till försvaret, skulle anses besvarade
med vad utskottet anfört.

Reservationer hade avgivits:

A. av herrar Gränebo, Mannerskantz,
Ohlon, von Heland, Alfred Nilsson,
Lundgren, Malmborg i Skövde, Svensson
i Grönvik, Boman i Kieryd, Svensson
i Ljungskile, Rnbbestad, Ståhl, Kyling
och Hjalmarson, vilka ansett, att
utskottet i punkten I. bort hemställa, att
riksdagen måtte

a) beträffande komplettering av nattjaktflottiljens
flygplansbestånd i anledning
av motionerna I: 533 och II: 638, i
vad de berörde detta ämne, samt motionen
11:639 i skrivelse till Kungl. Maj:t
giva till känna vad reservanterna i motiveringen
anfört;

b) i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt motionerna I: 533 och II: 638,
med bifall till motionerna I: 537 och
11:634, samtliga nämnda motioner såvitt
de avsåge ökning av flygindustriens
leveranstakt, ävensom med avslag å motionen
II: 636, såvitt nu vore i fråga,

1) bemyndiga Kungl. Maj:t att i enlighet
med av reservanterna angivna
grunder medgiva utläggande av beställningar
för anskaffning av flygmateriel
m. m. inom en kostnadsram av 10 000 000
kronor;

2) till Flygvapnet: Anskaffning av
flygmateriel m. m. å tilläggsstat I till
riksstaten för budgetåret 1950/51 under
fjärde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 47 000 000 kronor;

B. av herrar Mannerskantz, Lundgren,
Kyling och Hjalmarson, vilka ansett, att
utskottet i punkten VII. bort hemställa,
att riksdagen måtte med bifall till motionerna
1:533 och 11:638, såvitt nu
vore i fråga, till Ytterligare befästningsarbeten
å tilläggsstat I till riksstaten för
budgetåret 1950/51 under försvarets fastighetsfond,
befästningars dclfond, anvisa
ett investeringsanslag av 20 000 000
kronor;

G. av herrar Gränebo, Mannerskantz,
Ohlon, von Heland, Alfred Nilsson,

Nr 34.

Lördagen den 9 december 1950.

Forcering av vissa materielanskaffningar för försvaret m. m.

Lundgren, Malmborg i Skövde, Svensson
i Grönvik, Roman i Kieryd, Svensson
i Ljungskile, Rubbestad, Ståhl, Kyling
och Hjalmarson, vilka ansett, att
utskottet i punkten IX. bort hemställa,
att riksdagen måtte beträffande utökning
av antalet reservfänrikar vid armén
i anledning av motionerna I: 533
och II: 638, såvitt nu vore i fråga, samt
motionerna I: 534 och II: 633

a) medgiva, att engångsantagning
finge under innevarande budgetår ske
av 200 reservfänrikar vid armén bland
det rekryteringsmaterial, som på grund
av platsbrist måst avvisas under åren
1948—1950;

b) medgiva, att antalet under år 1951
i sedvanlig ordning antagna fänrikar i
reserven vid armén måtte ökas till 350;

c) till Armén: Ekiperingsersättningar
å tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret
1950/51 under fjärde huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av 140 000
kronor;

D. angående kompletterande utbildning
av gruppchefer

1) av herrar Gränebo, Ohlon, von
Heland, Alfred Nilsson, Malmborg i
Skövde, Svensson i Grönvik, Boman i
Kieryd, Svensson i Ljungskile, Rubbestad
och Ståhl, vilka ansett, att utskottet
i punkten X. bort hemställa, att riksdagen
måtte beträffande kompletterande
utbildning av gruppchefer i anledning
av motionerna 1:533 och 11:638
samt I: 537 och II: 634, samtliga motioner
såvitt de avsåge detta ämne, i skrivelse
till Kungl. Maj:t giva till känna vad
nämnda reservanter i motiveringen anfört; 2)

av herrar Mannerskantz, Lundgren,
Kyling och Hjalmarson, vilka ansett, att
utskottet i samma punkt bort hemställa,
att riksdagen måtte beträffande kompletterande
utbildning av gruppchefer
med bifall till motionerna I: 533 och
II: 638 samt i anledning av motionerna
1:537 och 11:634, samtliga motioner
såvitt de avsåge detta ämne, i skrivelse

till Kungl. Maj:t giva till känna vad dessa
reservanter i motiveringen anfört.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr STÅHL: Herr talman! Om man
skall söka erhålla en någorlunda riktig
proportion på innehållet i det statsulskottsutlåtande
rörande lorsvarsförstärkningarna,
som här föreligger till
behandling, är det naturligtvis nödvändigt
att se det mot bakgrunden av de
senaste månadernas skakande världshändelser.
Det heta krig, som nu utkristalliserat
sig efter det långa, kalla
kriget, visar inte några tecken till avmattning.
Man kan alltefter läggning
och åskådning ha olika meningar om
graden av riskerna för att branden i
öster skall slå upp på olika håll i världen,
men ingen vaken människa kan
undgå att inse, att det tredje världskriget
tyvärr aldrig varit närmare än nu.

Det såg för ett par dagar sedan ut
som om de utslagsgivande makterna i
Förenta Nationerna, vårt organ för värnande
av freden, skulle vara villiga att
ge upp motståndet emot angriparna för
att rädda freden. De allra senaste dagarnas
händelser ha omkastat sådana
prognoser. Dagens underrättelser tyda
på att FN-truppernas motstånd mot angriparna
i Korea skall fortsätta. Motsidan
har inte heller yppat några planer
på att göra halt. Den kinesiska massaktionen
fortsätter att rulla fram, och
Sovjetunionen ger i olika former sitt
stöd åt dessa operationer. Därmed förlänges
också perspektivet. Vi kunna i
detta nu icke se något slut på det krig,
som rasar ute i världen.

Men därmed kommer också enligt
dagens bedömning den brand som tänts
i olika delar av det väldiga Asien att
fortsätta, och sålunda ökas också riskerna
för världen i övrigt. Liksom freden
är en och odelbar så är även kriget
i våra dagar totalt och globalt. Att
slå i väster för att lätta trycket i öster

Lördagen den 9 december 1950.

Nr 34.

Forcering av vissa materielanskaffningar för försvaret m. m.

är endast led i en och samma strategi.
Reaktionen i hela Västeuropa har blivit
en kraftig förstärkning av försvaret.

Jag skall, herr talman, inte gå in på
några detaljer, hur de andra staterna
ha reagerat, jag vill här bara påpeka
att de försvarsförstärkningar, som blivit
ett resultat av de senaste månadernas
och veckornas händelser, medfört
en mycket stark ökning av försvarsutgifterna
i förhållande till nationalinkomsten.
Det är få länder som därvidlag
stannat för en så låg siffra, som vi
vågat nöja oss med. Jag vill poängtera
att i Förenta staterna kommer man på
detta sätt, sett i andel av nationalinkomsten,
upp till det fyrdubbla, i
Frankrike till det tredubbla och i Storbritannien
betydligt över det dubbla,
jämfört med oss.

Under sådana förhållanden är det
klart att även vi måste tänka på förstärkningar
och detta inte minst av
det skälet, att vi måste säkra vårt hus,
eftersom vi stå ensamma för den händelse
något skulle hända, medan de
andra staterna ju ha förpliktat sig att
hjälpa varann. Det är därför inte heller
av någon slump utan såsom ett led
i strävandena att värna vår fred som
både regeringen och de militära myndigheterna
i dagarna beslutat att helt
inrikta disponibla krafter på aktuella
planläggningsuppgifter för att hålla
vårt territorium tryggat.

Naturligtvis finns det utrymme, som
jag nyss sade, för olika bedömning av
riskmomenten. Detta framgick också
under utskottsbehandlingen av denna
försvarsproposition, där omdömena varierade
inom en rätt vid skala. Även
den som inte anser situationen direkt
katastrofal för vårt vidkommande måste
dock konstatera, att den är mera
hotfull än någon gång sedan krigets
slut. Därpå tyda också Nothinkommitténs
i samråd med regeringen nyss
meddelade ändrade dispositioner för
försvarsledningen. Utskottets ledamö -

ter ha oberoende av partier haft i huvudsak
samma ståndpunkt: en för stärkning

måste ske.

Detta förklarar, herr talman, att
fjärde huvudtiteln nu kan ökas med
det betydande totalbelopp, som här
föreslås, utöver vad som gjordes vid
vårriksdagen, medan man samtidigt på
andra utgiftstitlar måste inrikta sig på
kännbara inskränkningar och prutningar.
Delade meningar i detaljer få
inte undanskymma det väsentliga faktum
—- det vill jag särskilt poängtera
— att dessa ökade bördor föreslagits
av regeringen och godkänts av partierna
i enighet. Det rör sig här om bemyndiganden
av olika slag av en storleksordning,
som efter utskottsbehandlingen
i samförstånd med regeringen
är uppe i en summa på i runt tal 80
miljoner kronor utöver den ram, som
fastställdes vid vårriksdagen. Jag tycker
det är angeläget att — såvitt som
det är möjligt att intressera kammarens
ledamöter för detta ämne —
slå fast, hur väsentlig denna ökning
ändå är.

Samtidigt som jag vill konstatera
enigheten om det stora program som
jag här antytt, vill jag understryka att
strävan till enighet även kännetecknat
arbetet i utskottet. Det har under den
offentliga diskussionen riktats eu ganska
hård kritik mot utskottets arbete för
att det skulle ha dragit alltför långt ut
på tiden. Jag vill därför vitsorda att
i den mån man här kan tala om en utdragen
behandling, har denna berott
på de ingalunda lätta överväganden,
som ha erfordrats för att bilda sig en
verkligt konkret uppfattning om detta
stora program. Och jag vågar tillägga
att bondeförbundets och folkpartiets
representanter i utskottet, som ju i sitt
ställningstagande — såsom framgår av
utlåtandet — alltigenom följts åt på
samma linje, kanske alldeles särskilt
ha bemödat sig om att uppnå enighet.
Vi ha häri sett ett värde i och för sig,
inte mindre betydelsefullt än själva

Nr 34.

Lördagen den 9 december 1950.

Forcering av vissa materielanskaffningar för försvaret m. m.

förstärkningarna. Varför dessa strävanden
inte över hela linjen krönts
med framgång skall jag strax återkomma
till.

Det finns emellertid, herr talman,
även en annan orsak till det dröjsmål
det här talats om, nämligen önskemålet
att fullfölja vissa undersökningar rörande
överhängande materielbeställningar,
särskilt för marinen. Om dessa
beställningar ställts på framtiden är
det sannolikt, för att inte säga säkert,
att de gått oss ur händerna. Här ha
departementet och statsutskottets första
avdelning kunnat arbeta parallellt, och
det är glädjande att båda instanserna
kommit till samma resultat. Detta innebär
en anskaffning utöver propositionens
förslag — det är alltså vad som
har gjorts under utskottsbehandlingen
— på i runt tal 15 miljoner kronor.
Om utskottsarbetet hade avslutats innan
klarhet förelåg på denna punkt
bara för att vara färdigt i god tid,
skulle försvaret enligt min uppfattning
ha vållats en betydande skada. Motionerna
i denna del ha alltså kunnat
frånfallas helt enkelt av det skälet, att
de i extra ordning blivit bifallna över
hövan.

Samtidigt har utskottet givetvis måst
fästa uppmärksamheten vid den överenskommelse
om försvarsförstärkningarna,
som träffades mellan partiledarna
den 14 september, några dagar före
valet. Sedan dess har det allmänna läget
i världen avsevärt försämrats, men
oavsett detta har det varit en strävan
hos utskottet att inte genom alltför stora
anslagshöjningar spränga den uppgörelse,
som då träffades.

Vad jag här sagt torde visa, att även
om reservationerna till detta utskottsutlåtande
äro relativt talrika, råder
dock enighet på det ojämförligt största
antalet punkter, och skiljaktigheterna
äro, i pengar räknat, relativt små. Denna
enighet innefattar även den omskrivna
frågan om prioritet för försvarets
beställningar. Utskottet säger sig

under vissa förhållanden icke kunna
bortse från detta alternativ, alltså att
tillgripa prioritet. »Tvångsingripandcn
böra dock---såvitt möjligt und vikas.

Ansträngningarna måste främst
inriktas på att på andra vägar nå fram
till en tillfredsställande lösning. Utskottet
förutsätter att Kungl. Maj:t har
sin uppmärksamhet riktad på denna
fråga och därvid i tvångsmål icke lämnar
prioritetsalternativet obeaktat.» Så
långt utskottet.

Till komplettering av detta enhälliga
uttalande vill jag säga, att man även
på detta område står sig mycket slätt,
om man söker tillgripa tvång mot industrierna
utan att ha dem på sin sida.
Inte minst på militärt håll, där man
har praktisk erfarenhet av dessa förhållanden,
vitsordar man detta. Det är
först när industrierna själva önska
prioritet för att få utrymme för givna
order till försvaret i förhållande till
andra beställningar, det är först då
som prioritetsmetoden kan rekommenderas
och bör tillgripas. Utskottets
skrivning på denna punkt har till avsikt
att ge departementet stöd, för den
händelse sådana kraftåtgärder skulle
visa sig erforderliga.

Går man sedan till den materiella
beredskapen så föreligger, som jag nyss
påpekade, i allt väsentligt enighet. De
punkter på vilka folkpartiet och bondeförbundet
reserverat sig liksom de
punkter, där samtliga de demokratiska
oppositionspartierna anmält reservation
— alltså både högern, bondefö*-bundet och folkpartiet — ha vi betraktat
som i hög grad angelägna.

Jag vill börja med frågan om anskaffningen
av en verktygssats för
ökad flygplanstillverkning, därest importen
av flygplan skulle bli avbruten.
Tyvärr är detta en utsikt som kan bli
allvar när som helst. Västmakterna, det
veta vi, komma snart att få hela sin
industriella produktionskapacitet tagen
i anspråk för beställningar för egen
räkning, och då kan följden för vårt

Lördagen den 9 december 1950.

Nr 34.

Forcering av vissa

vidkommande bli den, att våra flygplan
bli för gamla och inte hinna bytas
ut i den takt som riksdagen själv bestämt.
De 2 miljoner kronor som det
här gäller påyrkades i en motion av
bondeförbundet i våras, och sedan dess
har läget blivit betydligt mera akut.
Dessa 2 miljoner kronor utgöra därför
en mycket viktig försäkringspremie,
inte minst viktig för civilbefolkningens
trygghetskänsla. Utskottsmajoriteten
vitsordar detta. Det råder inga delade
meningar om behovet av denna summa
— men man avstyrker detta anslag det
oaktat med den motiveringen, att det
kommer att bli svårt att anskaffa arbetskraft
för utnyttjande av den ökade
tillverkningskapaciteten. Denna invändning
förefaller emellertid vara
verklighetsfrämmande. Skulle det bli
ett så allvarligt läge, att vi behöva sätta

1 gång den ökade tillverkning det här
är fråga om, måste självfallet erforderlig
personal anskaffas liksom också bostäder
åt denna. Så måste det ju gå
till, herr talman, men då är det sannolikt
för sent att skaffa verktygssatsen.
Möjligen kan man från utskottsmajoritetens
sida säga, att vi redan lämnat så
stora belopp att vi inte ha råd till dessa

2 miljoner kronor ytterligare. För att
underlätta anskaffningen just ur dessa
synpunkter framfördes den tanken, att
man möjligen skulle kunna göra motsvarande
besparing på någon annan
post. Detta gick emellertid inte, och
jag tror nog att man kan vara ense om
att beloppet 2 miljoner kronor inte spelar
någon avgörande roll i den stora
budget det här gäller. Jag hemställer
därför till kammarens ledamöter, om
det inte vore välbetänkt att på denna
punkt ansluta sig till reservationen under
punkt A, till vilken jag alltså, herr
talman, ber att få yrka bifall.

•lag vill fästa uppmärksamheten på
att beloppet 2 miljoner kronor, som
nämnts under både 1) och 2) av punkten
b) i denna reservation, gäller ett
och samma belopp, och att det alltså

materielanskaffningar för försvaret m. m.

inte rör sig om 4 miljoner utan om 2
miljoner kronor, vilket också framgår
vid uppmärksam läsning.

Den andra delen av denna reservation
gäller också ett vitalt önskemål för
flygvapnet, nämligen en snabbare ersättning
för de flygplan, som ingå i
nattjaktflottiljen i Västerås, än den som
är tänkt av departementschefen. Dessa
plan äro inte fullt stridsvärdiga och
inte heller fullgott flygvärdiga. Haverifrekvensen
hos dessa plan ligger betydligt
högre än för övriga jaktplan,
och det förklarar varför personalen
självfallet inte kan undgå att känna en
viss misstro mot dessa plan. Om nu
regeringens takt för utbyggnad av nattjakten
följs, innebär detta att man inte
kan få en nyuppsättning förrän omkring
1957 mot såsom förutsatts 1954.
Avsikten är nämligen att av kostnadsskäl
endast förnya det antal plan, som
behövs för att hålla flottiljen uppe i
stridsmässig storlek. Reservanterna ha
ansett, att man inte står till svars med
ett sådant dröjsmål, men det oaktat har
man i reservationen inte, såsom påyrkats
i herr Rylanders m. fl. motion,
kunnat sträcka sig till att begära omedelbar
medelsanvisning utan inskränkt
sig till en begäran att i skrivelse till
Kungl. Maj :t uppmärksamhet fästes på
denna viktiga angelägenhet. Även till
denna del av reservationen under A
ber jag sålunda att få yrka bifall.

De 2 miljoner kronor, som skulle gå
till den begärda verktygssatsen för
flygplantillverkning, är faktiskt hela
den ökning beträffande materielbercdskapen,
som folkpartiets och bondeförbundets
representanter ansett sig vilja
och kunna yrka i nuvarande läge utöver
regeringens förslag, detta sedan
regeringen höjt anslaget till marinen.
Högern har därutöver krävt ökning av
anslaget till bergrum och andra befästningar
med 20 miljoner kronor över av
regeringen föreslagna 5 miljoner. Folkpartiet
och bondeförbundet ha helt bchjärtat
behovet av detta anslag, men av

•18

Nr 34.

Lördagen den 9 december 1950.

Forcering av vissa materielanskaffningar för försvaret m. m.

ekonomiska skäl ha vi icke ansett oss
kunna sträcka oss så långt. Om en
skärpning av situationen skulle ske,
finns det ju möjlighet att redan om en
månad återkomma till detta ärende,
när riksdagen då sammanträder, ifall
departementet skulle anse detta erforderligt.

Då jag sedan övergår till den personella
beredskapen, ber jag att först få
fästa uppmärksamheten, på frågan om
reservofficerarna. De militära myndigheterna
hade begärt att årligen få knyta
350 kvalificerade värnpliktiga officerare
till armén såsom reservofficerare.
Reservanterna biträda detta förslag men
endast för ett år framåt, då man därigenom
i någon mån skulle kunna utfylla
de avsevärda luckor, som vi alltjämt ha
i befälskadern. Då skulle vi dessutom
ha tillfälle att ta ställning år efter år
till denna fråga utan att nu behöva ta
definitiv ställning. Av samma skäl har
arméchefen begärt att ur årsklasserna
1948, 1949 och 1950 få anta 100 värnpliktiga
reservofficerare per årsklass,
d. v. s. 300, som reservofficerare, men
det förslaget ha regeringen och nu utskottsmajoriteten
avhöjt. Reservanterna
ha här gått en medelväg och stannat vid
200 i stället för arméchefens 300 reservofficerare.
Den styrka, som ligger i att
kontinuerligt kunna inkalla reservofficerarna
till utbildning, får inte underskattas.
Den motsvarar mer än väl den
blygsamma merkostnad som det här är
fråga om, d. v. s. 140 000 kronor. Jag
ber sålunda kammarens ledamöter överväga
även denna linje, och jag ber, herr
talman, att få yrka bifall till reservationen
under C.

Slutligen kommer jag till den mest omstridda
frågan, den som gäller förbättrad
utbildning av gruppcheferna. Med
hänsyn till att denna fråga upprepade
gånger har diskuterats här i riksdagen,
senast under höstriksdagens remissdebatt,
skall jag inte gå in på själva sakfrågan.
Behovet av en förbättrad utbildning
för gruppcheferna bestyrktes ju av

majoriteten i 1948 års värnpliktskommitté,
och frågan har sedan denna kommitté
avslutat sin verksamhet varit föremål
för undersökning av en enmansutredning.
Nu räknar denna enmansutredning
med att bli färdig ungefär i
mitten av nästa år, och man får då ta
definitiv ställning till utbildningen av
gruppcheferna tillhörande kommande
årsklasser. Därmed har emellertid ingenting
gjorts åt gruppcliefcrna i de senare
åldersklasserna, och det är därför
på dem, närmare bestämt 1947- och
1948-orna, som motionärerna tagit sikte.
Högern har i denna punkt gått på en
egen reservation, i vilken man kräver
dylika övningar för dessa båda årsklasser
redan våren 1951 i enlighet med
överbefälhavarens förslag.

Eftersom det i den offentliga diskussionen
från högerhåll har riktats hårda
anmärkningar särskilt mot folkpartiet
för att vi i denna punkt frångått vår
motion, skall jag be att något närmare
få beröra vad som härvidlag inträffat.
När frågan var under behandling på
första avdelningen, meddelades det, att
departementschefen var beredd att föranstalta
om sådana övningar, som det
här är fråga om under hösten 1951. Departementschefen
hade alltså bär väsentligen
tillmötesgått de krav, som rests
från deras håll som påyrkat en förbättrad
gruppchefsutbildning. Men därmed
var också uppenbart att utskottsmajoriteten
skulle acceptera ett sådant anbud.
Det gällde då att vinna majoritet för en
förbättrad utbildning även av gruppcheferna
i åldersklasserna 1947 och
1948, vilka motionärerna tagit sikte på.
Från bondeförbundets och folkpartiets
sida i utskottet, som även på denna
punkt försökte uppnå enighet, framfördes
då ett försök till kompromisslösning,
nämligen den tanken att reservanterna
skulle frånfalla sitt uttalade krav
på övningar våren 1951, om socialdemokraterna
i gengäld ginge med på en
skrivelse till Kungl. Maj :t med begäran
om en förbättrad utbildning jämväl av

Lördagen den 9 december 1950.

Nr 34.

Forcering av vissa materielanskaffningar för försvaret m. m.

gruppcheferna av 1947 och 1948 års
klasser. Var och en som har erfarenhet
av utskottsarbete torde kunna vitsorda,
att detta var ett skäligt försök till kompromiss
i enighetens tecken i denna
viktiga och omstridda punkt. Om den
lyckats hade vi vunnit både förbättrad
gruppchefsutbildning och enighet.

Jag tror mig inte avslöja något
ogrannlaga, om jag säger, att utsikterna
för att få socialdemokraterna med på
en sådan kompromisslösning voro ganska,
för att inte säga mycket gynnsamma.
Vad vi närmast fruktat var motstånd
ifrån dem, men det övervanns, såvitt
vi kunde bedöma saken. Det var i
den situationen som högern omöjliggjorde
en enhetlig lösning av frågan genom
att vägra acceptera kompromissen,
trots att högern därigenom skulle vunnit
långt mera än vad den kunde få genom
ett uttalande i en reservation, som inte
hade utsikt att vinna riksdagens bifall.
Inom utskottet fälldes nu kompromissen,
då socialdemokraterna förklarade att
då högern inte kunde ge sin anslutning
till densamma den finge helt förfalla.
Enligt min mening hade högern gjort
försvaret mycket större tjänster genom
en lösning i enighetens tecken, som
skulle medfört bättre utbildning för
gruppcheferna. Men jag riktar icke något
angrepp mot högern för detta dess
ställningstagande; jag har bara velat
lämna denna redogörelse för det faktiska
händelseförloppet därför att i högerpressen
riktats angrepp mot oss för
vårt ställningstagande. Jag hoppas också
att genom denna skildring av vad
som passerat kunna bidra till att hindra
mytbildningen i detta ämne. Om man
möjligen säger sig ha väntat att först få
veta innebörden av det förslag, som
skulle komma från departementschefen
om omfattningen av gruppchefsutbildningen,
måste det svaras, att detta är eu
fråga, som man får tillfälle ta ställning
till, när det konkreta förslaget lagts på
bordet. Då blir det god tid att pröva

om man kan godkänna ett sådant förslag
eller inte.

Jag vill bara tillägga här, herr talman,
att då kompromissen en gång
framförts, fanns det självfallet ingen anledning
för vare sig bondeförbundets
eller folkpartiets representanter att gå
ifrån detta förslag. Vi trodde oss gagna
saken genom att försöka få till stånd en
enhällig lösning, och jag hoppas att det
skall bli möjligt för försvarsministernatt
när förslaget kommer om förlängd
gruppchefsutbildning för årsklasserna
1947 och 1948 överväga samma sak beträffande
några av de övriga åldersklasser,
som enligt vad vi äro på det klara
med också behöva en kompletterande
utbildning. Jag ber alltså, herr talman,
att på denna punkt få yrka bifall till
reservationen D av herr Gränebo m. fl.

Härmed har jag gått igenom vad jag
hade att säga beträffande det föreliggande
utskottsförslaget. Låt mig till sist,
herr talman, bara anlägga en allmän
synpunkt. Jag såg i tidningarna i går
ett referat av en försvarsdiskussion här
i Stockholm, där en talare stått upp och
ordat om hur uselt allt är ställt i
det svenska försvaret, hur enorma bristerna
äro, hur alla anslag äro för små,
hur dålig ammunitionsförsörjningen är
o. s. v. Jag måste säga, herr talman, att
en försvarspropaganda av detta slag
sannolikt är den allra största otjänst
man kan göra det svenska försvaret. Ty
dels är sådant tal inte sant, dels måste
det inge allmänheten den bestämda
uppfattningen, att alla uppoffringar för
det svenska försvaret måste vara fullständigt
meningslösa och bortkastade.
Folk måste vid ändå säga sig, att när vi
anslagit så många miljoner till försvaret
under dessa år och det ändå ingenting
är värt, då är väl det hela meningslöst.
Vill man på allvar odla defaitistiska
stämningar här i landet tror jag att
man skall driva den sortens försvarsagitation.
Sanningen torde man komma
bra mycket närmare om man konstate -

1 - Andra kammarens protokoll 1950. Nr ,‘i''i.

Nr 34.

Lördagen den 9 december 1950.

Forcering av vissa materielanskaffningar

rar, att vår beredskap i detta läge är avsevärt
bättre än exempelvis 1940, att
den materiella sidan skötts långt effektivare
än då och att beväpningen är
ofantligt mycket bättre — det senare
fingo väl inte minst de kammarledamöter
intryck av, som deltogo vid uppvisningarna
vid Rosersberg för en tid sedan.
Jag tror också att andan i stort sett
är god.

Till bilden hör självfallet också, att
det finns brister som inte äro obetydliga
och som framträda inom alla vapenslag
— utom vad jag tidigare berört
särskilt inom artilleriet och luftvärnet
— och som ha sin grund dels i eftersläpningen
och dels i den tekniska utveckling
som pågår, varför det sannerligen
inte är lätt att hålla takten. Men
det är givet att de betydande tilläggsanslag,
som i dag komma att beviljas,
naturligtvis innebära förbättringar, och
förbättringar ske ju också kontinuerligt.
Det finns också åtskilliga människor,
som anse — jag tyckte att detta märktes
av ett anförande i interpellationsdebatten
här i går av ordföranden i den
socialdemokratiska gruppen — att anslagen
till dessa ändamål äro alldeles
för stora. Men man bör då betänka, att
vårt land står utanför alla allianser. Vi
äro hänvisade till att själva sörja för
vårt försvar, och vi ha valt den positionen
fullt frivilligt. Jag kan inte förstå
annat än att detta måste medföra konsekvenser
för den talare, som jag syftar
på och som mycket energiskt gått in
just för den linjen. Om vi inte med försvarsmaktens
stöd kunna hävda vår frihet
och självständighet, äro ju alla andra
uppoffringar värdelösa. Den synpunkten
bör man tänka på, när man
är färdig att kräva nedskärningar och
besparingar i ett så allvarligt och farofyllt
läge som det nuvarande.

Nu har utskottet, som jag tidigare
sagt, anslutit sig till en betydande förstärkning
av försvarsprogrammet, och
jag är, herr talman, tacksam för att
kunna konstatera, att det råder enighet

för försvaret m. m.

om alla väsentliga delar i detta program.
Jag yrkar bifall till de delar i utskottets
förslag, där jag inte tidigare
ställt särskilda yrkanden om bifall til!
reservationerna.

Herr HJALMARSON: Herr talman!

Den nye nobelpristagaren Bertrand Russell
yttrade nyligen i ett uttalande för en
amerikansk tidning, att han ansåg ett
krig mellan öst och väst oundvikligt.
Men ingen av oss vill tro detta. Alla önska
lika intensivt, att det skall bli möjligt
att med fredliga medel bemästra
krigshotet inom ramen av den internationella
rättsordning, som byggts upp
av Förenta Nationerna. Och vårt hopp
om freden knyta vi framför allt till den
förstärkning av demokratiernas försvarsresurser,
som nu pågår i accelererat
tempo världen runt. Ingen av oss
kan emellertid, som också den förre
ärade talaren framhöll, bortse ifrån att
vikterna i krigets vågskål i denna stund
väga tyngre än de i fredens. Katastrofen
i Korea, angreppet mot Indokina, krigsföretaget
i Tibet, den kommunistiska
infiltrationen i Burma och Indien, trycket
mot Jugoslavien, upprustningen i
Östtyskland, ingen kan ju undgå att i
allt detta se resultatet av en målmedveten
världsstrategisk planläggning med
klart aggressivt syfte. Hotet om ett
tredje världskrig har ryckt oss avsevärt
närmare in på livet. Det är ju i detta
perspektiv som diskussionen om det
svenska försvarets problem måste ses.

Vad är det då läget kräver? Jo, först
och främst: vi behöva fasthet, kraft och
beslutsamhet hos försvarets främste
målsman inom regeringen, varigenom
skapas förtroende hos alla medborgare,
oavsett partitillhörighet, för lösningarna
av de centrala försvarsuppgifterna.
Allmänna talesätt, obestämda löften och
glidande besked inge däremot inte förtroende.
Vi måste vidare låta militärerna
helt få koncentrera sig på de omedelbart
förestående uppgifterna. På

Lördagen den 9 december 1950.

Nr 34.

Forcering av vissa materielanskaffningar för försvaret m. m.

samma sätt som herr Ståhl hälsar också
jag med tillfredsställelse den överenskommelse,
som i samförstånd mellan
regeringen, överbefälhavaren och försvarsutredningen
träffats om ett uppskov
med den militära långtidsplaneringen.
Den Nothinska försvarsutredningen
har i sitt den 4 juli 1950 avgivna
delbetänkande yttrat följande:
»Försvarsutredningen vill framhålla, att
det vid övervägande av utgifterna för
olika militära försvarsändamål gäller
att tillse, att vapenutrustning (materielen),
förmågan att använda densamma
(värnpliktsutbildningen) samt befälstillgång
äro i erforderlig omfattning tillgodosedda.
Föreligga avsevärda brister i
ett avseende, kunna de ej uppvägas av
att i de båda övriga avseendena nu angivna
synpunkter bättre tillgodoses.»

Jag ber att få understryka detta uttalande.
Vi ha då först materielen. Jag är
glad över den betydande enighet som
här föreligger, glad över den värdefulla
anskaffning som nu tillstyrkes och även
över den komplettering, som skett på
en mycket viktig punkt; jag tänker på
anskaffningen av viss radar- och stridsledningsmateriel.
Vi önskade för vår
del eu utökning av radaranslaget redan
i våras med hänsyn till den ovissa internationella
situationen. Det är kanske
flera än vi som i dag anse, att det hade
varit bra, om denna utökning hade
kommit till stånd redan då.

I fråga om önskvärdheten av att förstärka
flygindustriens kapacitet och påskynda
nattjaktflygets utbyggnad ansluter
jag mig för min del till den klara
och övertygande argumentering, som
framlagts av herr Ståhl. Låt mig bara
tillägga en sak: Ter det sig ändå icke i
dagens läge ganska orimligt, att vi först
under senare hälften av 1950-talet skola
få en fulltalig krigsduglig nattjaktflottilj? Jag

är därmed inne på den utomordentligt
viktiga frågan om forceringen
av materielanskaffningen. Denna måste
kraftigt påskyndas. Vi äro överens om

att tvångsingripanden icke skola ske i
onödan. Jag är också övertygad om att
man ute i näringslivet kan påräkna den
största förståelse för försvarets behov.
Prioritetsförelägganden betraktar jag
för min del i första hand som ett medel,
som i vissa fall behövs för att göra
det möjligt för företagen att bereda erforderligt
utrymme för försvarets beställningar.
Jag vädjar till regeringen
och till försvarsministern att begagna
sin auktoritet för att giva uttryck för
detta önskemål men att heller icke tveka
att tillgripa prioritetsförfarande när
så kräves.

Det kanske även må tillåtas mig att
uttrycka en förhoppning, att i början
av nästa års riksdag statsutskottet skall
kunna få en fullständig redovisning
över resultaten av regeringens ansträngningar
i detta hänseende.

Ett led i den materiella upprustningen
är befästningsarbetena. När vi
den 16 mars 1949 diskuterade denna
fråga här i kammaren, yttrade försvarsministern,
att Sverige tack vare det program
vi genomfört under kriget och sedan
dess fullföljt på detta område befinner
sig obetingat främst bland alla
länder i världen, vartill naturligtvis bidrager
att vi ha så mycket berg att
spränga in oss i. Man kan naturligtvis
fråga, hur det är möjligt att göra exakta
internationella jämförelser i denna
punkt. Men under alla förhållanden var
detta ett tämligen lugnande besked, som
försvarsministern gav. Jag blev, måste
jag bekänna, därför ganska förvånad,
när jag i försvarsutredningen konfronterades
med det verkliga liiget. Det belyses
i utredningens julibetänkande. Det
framgår därav, att under den närmaste
tioårsperioden skulle enligt myndigheternas
beräkningar 600 å 700 miljoner
kronor erfordras enbart för vissa angelägna
befästningsarbeten. Detta har
även föranlett försvarsutredningen all
enhälligt understryka vikten av atl utrymme
beredes för ökad byggnadsverksamhet
framför allt beträffande berg -

Nr 34.

Lördagen den 9 december 1950.

Forcering av vissa materielanskaffningar för försvaret m. m.

rum och liknande anläggningar. Det är
också befästningsarbeten av denna typ
som överbefälhavaren främst tagit sikte
på i sin framställning, till vilken högern
i sin partimotion anslutit sig.

I remissdebatten i höstas underströk
försvarsministern vikten av att ritningar
och planer färdigställas, innan
tillverkningen sättes i gång. Av en militär
föredragning i statsutskottet har
framgått, att man icke behöver hysa bekymmer
i detta avseende, när det gäller
de av överbefälhavaren nu föreslagna
arbetena, och att större delen av
det begärda anslaget skulle bli konsumerat
före den 1 juli 1951, om det nu
beviljas och byggnadstillstånd lämnas.
Varför skall man då vänta med saken,
när det är fara i dröjsmål?

När herr Ståhl säger, att man från
folkpartiets sida här främst tänkt på
de ekonomiska konsekvenserna, skulle
jag vilja framhålla, att saken väl helt
enkelt ligger så till, att vi skola avgöra,
om dessa arbeten skola sättas i gång
redan nu eller om de skola igångsättas
efter, låt oss säga några månader. Om
läget är detta, vilket jag har anledning
förmoda, förefaller det mig som om de
ekonomiska motiven knappast kunna
vara utslagsgivande utan som om i stället
den aktuella utrikespolitiska situationen
borde göra det angeläget för oss
alla att påskynda befästningsarbetenas
fullföljande.

Så till de personella frågorna! Försvarsministern
och jag hade i remissdebatten
den 25 oktober eu liten uppgörelse
kring dessa frågor. Försvarsministern
vände sig mycket kraftigt
mot mig, när jag talade om en godtycklig
nedsättning av utbildningstiden,
trots att jag mycket väl visste, att han
kunnat åberopa de erfarenheter som
gjorts under andra världskriget. Jag
var emellertid tvungen att erkänna min
okunnighet härom och undrade, i vilket
sammanhang dessa erfarenheter
redovisats. Härpå fick jag aldrig något
svar. Nu har jag emellertid begagnat

mellantiden till att forska i handlingarna.
Jag har läst igenom propositioner
och kammardebatter i ämnet både från
1947 och från 1948, men jag har icke
kunnat träffa på någon redovisning av
krigserfarenheterna, icke ens i det stora
anförande som försvarsministern höll
den 21 juni 1948 här i kammaren. Det
upptar ändå i utbildningsavsnittet 20
spalter i riksdagstrycket. Icke ens här
har jag kunnat finna någon antydan om
lärdomarna från andra världskriget.
Kanske är det emellertid något som här
har förbigått mig. Jag vore därför tacksam,
om försvarsministern ville informera
mig om var framställningen av
dessa lärdomar återfinnes. Jag utgår
också självfallet ifrån att de i vanlig
ordning varit bearbetade från de militära
myndigheternas sida. Jag behöver
icke säga, att denna punkt om krigserfarenheterna
givetvis är av den mest
centrala betydelse för våra överläggningar
på detta område och att jag därför
med stort intresse avvaktar försvarsministerns
besked.

Vad de aktuella problemen beträffar
ser jag för min del saken så här. Erfarna
ledande militärer ha i dagarna
uttalat, att höstens repetitionsövningar
trots många positiva företeelser ha visat,
att den första tjänstgöringen ej har
givit en tillräckligt fast grund. Stora
brister förekomma framför allt hos den
lägsta befälskategorien, gruppcheferna.
Så allvarligt som det utrikespolitiska
läget är synes det angeläget, att en kompletterande
gruppchefsutbildning kommer
till stånd snarast möjligt. Det är
detta vi tagit sikte på i högerreservationen,
i vilken upptagits förslaget om en
sådan kompletterande utbildning redan
instundande vår. Härigenom lägger man
den grund som behöves för att få ut det
bästa möjliga resultatet av repetitionsövningarna.
År det internationella läget
i vår alltjämt lika kritiskt, vilket vi
väl ha anledning att befara, bör man
vidare enligt mitt förmenande söka genomföra
repetitionsövningar i större

Lördagen den 9 december 1950.

Nr 34.

Forcering av vissa materielanskaffningar för försvaret m. m.

omfattning än man eljest tänkt sig. Jag
är medveten om att de kunna föranleda
besvärliga samordningsproblem med
den ordinarie rekrytutbildningen, problem
som myndigheterna emellertid
måste söka finna någon lösning på.

I statsutskottet har upplysts, att försvarsministern
skulle ha för avsikt att
till våren framlägga ett förslag om provisorisk
komplettering av gruppchefsutbildningen,
ett förslag som skulle
kunna tillämpas hösten 1951. Vi ha från
vårt håll i utskottet deklarerat, att om
försvarsministern lägger fram ett bättre
förslag än det som överbefälhavaren
presenterat, vilja vi gärna ansluta oss
till det. Men det har ej varit möjligt att
få någon som helst upplysning om vad
försvarsministern egentligen har tänkt
sig att komma med. I valet mellan ett
väl utarbetat militärt förslag och försvarsministerns
till sitt närmare innehåll
okända propå ha vi föredragit alt
hålla fast vid det första alternativet.

I herr Ståhls anförande låg en aning
av kritik gentemot oss inom högern för
att vi icke hade velat biträda den så
kallade kompromisslinje, som folkpartiet
och bondeförbundet förordat. .lag
vill bara svara herr Ståhl följande. När
man skall diskutera en kompromiss, så
måste man väl ändå, i varje fall enligt
vårt förmenande, först och främst ha
något slags uppfattning, vad man egentligen
kompromissar om. Men det är
detta som det ej varit möjligt att, i varje
fall på utskottsstadiet, få någon klarhet
i.

Det är ett litet problem, herr talman,
som jag i förbigående vill beröra i
detta sammanhang. Försvarsminister
Vougt har förmodligen rätt i sin uppfattning,
att värnpliktslagen i sin nuvarande
utformning lägger hinder i vägen
för inkallelser till extra utbildning annat
än i samband med ett allmänt beredskapsläge.
Den utbildning, som kan
ske i ett sådant läge, blir emellertid enligt
vad all erfarenhet hittills visat både
mindre god och synnerligen kostsam.

Att man betecknar detta tillstånd som
otillfredsställande får ingalunda tolkas
som bristande förståelse för önskemålet,
att värnpliktslagen skall vara så pass
fast i sin konstruktion, att de värnpliktiga
ej skola behöva gå i ständig ovisshet
om vilka fordringar staten egentligen
kan ställa på dem. Det bör dock
icke vara ett alldeles olösligt problem
att göra en sådan avvägning av lagen,
att detta önskemål kan tillgodoses utan
att försvarsmakten helt betages möjligheten
att annat än i en beredskapssituation
ordna en kompletterande utbildning.
Där denna utbildning är av
hög angelägenhetsgrad, bör försvarets
behov tillerkännas prioritet framför det
enskilda intresset.

I fråga om reservfänrikarna kan jag
för min del helt ansluta mig till herr
Ståhls argumentering.

Till sist, herr talman! Pulsen i det
internationella händelseförloppet slår
ju utomordentligt hastigt i våra dagar.
Det är många som ha en känsla av att
det under de sista veckorna skett en
ganska väsentlig förskjutning vid bedömningen
av detta händelseförlopp.
Det gör att Kungl. Maj:ts i och för sig
förtjänstfulla men dock för ett par månader
sedan avlämnade proposition
kanske icke är riktigt »up to date» just
nu. Det är möjligt — jag skall gärna erkänna
det — att ej heller reservationerna
äro det i alla avseenden, men
jag tror i alla fall att de bättre motsvara
lägets fordringar.

När jag nu yrkar bifall till de gemensamma
borgerliga reservationerna och
de särskilda högerreservationerna är
jag också medveten om att det måhända
är ett annat yrkande, som formellt
ej kan ställas men som i sak eventuellt
hade varit det riktigaste. Den förre
engelske utrikesministern Anthony Eden
yttrade nyligen, att den utrikespolitiska
situationen i dag är vida allvarligare
än den var 1938. Det var det
året som Per Albin Hansson yrkade
återremiss på högerns försvarsmotioner

Nr 34.

Lördagen den 9 december 1950.

Forcering av vissa materielanskaffningar för försvaret m. m.

till statsutskottet. Det riktigaste i dag
hade möjligen varit att yrka återremiss,
icke till statsutskottet utan till Kungl.
Maj:t på hela detta ärende för att få till
stånd erforderlig justering och komplettering.

New York Times yttrade i en mycket
anmärkningsvärd artikel den 3 december
— jag ber att få sluta med detta citat
— följande: »De FN-makter, som på
ett eller annat sätt äro delaktiga i
Korea-situationen, stå inför en fruktansvärd
kris.» Herr talman! Till dessa
makter hör även Sverige.

Häruti instämde herrar Håstacl, Fugerholm,
Birke, Nilsson i Bästekille,
Braconier, Nolin, Dickson, Staxäng, Hagård
och Larsson i Karlstad, fru Hellström
och fru Boman samt herrar Östlund
och förste vice talmannen Skoglund.

Herr WARD: Herr talman! Om man
håller sig strikt till innehållet i den
kungl. propositionen, till de väckta
motionerna och till statsutskottets utlåtande,
borde denna debatt kunna bli
ganska kort. Såsom det förut sagts av
de föregående ärade talarna, råder
inom utskottet och naturligtvis också
inom riksdagen i övrigt en mycket god
samstämmighet i väsentliga hänseenden.
Det har också sagts mycket om
att detta beslut fattas under intrycket
av krigshändelserna i Fjärran Östern.
Vad som där sagts om riskerna har jag
för min del ingen anledning att vända
mig mot. Men jag anser å andra sidan,
att man knappast behöver närmare
syssla med den saken för att övertyga
riksdagen om behovet av de förstärkningsanslag
som dagens debatt i alla
fall gäller.

Jag skall strikt hålla mig till vad utskottet
här sysslat med. Jag vill då till
en början framhålla, att det inom utskottet
råder en allmän glädje över att
det kunde komma till enighet i den
mycket viktiga punkt, som gäller radar -

anskaffningen o. s. v., en sak som ju
är av utomordentligt stor betydelse för
att, som utskottet skriver, man skall
kunna effektivt utnyttja våra försvarskrafter.

Det är ju ett gott framsteg, kan man
säga, som nu har gjorts. Men det bör
också samtidigt framhållas, att det utnyttjande
av äldre reserverade anslag,
som nu förekommer, betyder icke, att
man framdeles kan undkomma de ändamål,
för vilka anslagen ursprungligen
äro avsedda. Följaktligen innebär
detta anskaffande av radarmateriel
m. in. en ganska betydelsefull utvidgning
i ekonomiskt hänseende av den
kungl. propositionen. Vi få framdeles
söka täcka dessa utgifter genom att
komplettera de anslag, av vilka man
nu får taga medel för att anskaffa denna
materiel.

Vad sedan nattjaktflyget beträffar, så
äro ju alla överens om att detta är av
en synnerligen stor betydelse, men utskottsmajoriteten
har inte velat gå
utanför den kostnadsram eller den
kvot, som redan är fastställd. Vi ansluta
oss därvid till den mening, som
regeringen anfört i propositionen.

Nu anföres här, att det råder stor
risk för den flygande personalen vid
denna flottilj på grund av att man alltjämt
måste använda materiel, som inte
är fullt modern. Utskottet har för sin
del anfört, att åt denna sida av saken
självfallet måste ägnas den allra största
uppmärksamhet, men vi ha utgått ifrån
att det skall kunna skapas en god säkerhet
utan att nu behöva gå till några
utvidgningar utöver kostnadsramen.
Departementschefen framhåller ju i
propositionen, att med den anskaffning,
som nu sker, kan man få till
stånd krigsmässiga övningar i fullgoda
maskiner, och jag tycker att man med
detta bör kunna låta sig nöja och i
varje fall inte överdriva de risker, som
man här har talat om.

Beträffande befästningsarbetena, som
herr Hjalmarson var inne på, så ha vi

Lördagen den 9 december 1950.

Nr 34.

Forcering av vissa materielanskaffningar för försvaret m. m.

bedömt saken inom utskottsmajoriteten
på det sättet, att det knappast är tänkbart
att just nu forcera dessa arbeten.
På s. 19 i utskottets utlåtande framhålla
vi: »I fråga om de till befästningsfonden
hänförliga byggnadsarbetena
har departementschefen framhållit.
att förefintliga reservationer och
odisponerade belopp av de för budgetåret
1950/51 anvisade anslagen medge
igångsättande av byggnadsarbeten till
väsentligt högre belopp än som kan inrymmas
i den för försvaret för år 1950
avsedda byggnadskvoten. Förutsättningar
synas enligt departementschefen
föreligga att genom extra kvottilldelning
öka försvarets byggnadsvolym för
sistnämnda år med mellan 15 och 20
miljoner kronor, inklusive f lygfältsbyggen.
»

Alltså: kan man få till stånd en ökning
av försvarets byggnadskvot, finns
det tillgångar nog att fortsätta byggena
mera än vad hittills varit fallet, och
jag kan därför inte se att det i realiteten
föreligger någon större skillnad
mellan den ståndpunkt, som utskottet
företräder, och den ståndpunkt som
herr Hjalmarson har intagit. Därmed
tror jag att man kan lämna också denna
sak.

Alltså kan man, som herr Ståhl så
starkt underströk, konstatera att vad
gäller den materiella beredskapen finns
det ingen större skillnad mellan utskottsmajoriteten
och reservanterna.
Man är i allt väsentligt enig. De två
miljoner kronor, som herr Ståhl talade
om och som skulle vara avsedda att användas
för anskaffande av en verktygssats,
som det heter, för flygindustriens
utbyggande, är i själva verket inte någon
stor anslagsfråga, men den bör
nog inpassas i ett annat sammanhang
■in det vi för närvarande ha att syssla
med. Man bör nog därvid också beakta
den icke obetydliga synpunkten,
atl det redan nu, med den maskinella
utrustning som vår flygplansindustri
förfogar över, iir oerhört svårt att skaf -

fa tillräcklig arbetskraft för att hålla
produktionen i gång så långt som denna
tekniska utrustning medger. Skall
man utöka produktionen ytterligare,
om det går med hänsyn till läget på
arbetsmarknaden, får man också taga
i beaktande andra materialintressen än
att skaffa denna verktygssats. Visserligen
ha vi fabrikslokaler, men det gäller
inte minst att få till stånd en bostadsproduktion,
som kan bereda andra
arbetare bostäder på den plats, där industrien
är förlagd. Jag förutsätter
emellertid att departementschefen ägnar
denna sak all möjlig uppmärksamhet,
och jag hoppas att om de svårigheter,
som jag nu här har berört, kunna
övervinnas, riksdagen då mycket
snart skall kunna taga ställning till
denna detalj.

Jag skall också yttra något om den
personella beredskapen. Den har ju
diskuterats mycket livligt i pressen,
och de föregående ärade talarna ha,
kan man säga, ägnat huvudparten av
sina anföranden just åt den sidan avsaken,
något som icke förvånar mig,
eftersom, vilket jag nyss nämnde, samstämmigheten
är så god i fråga om den
materiella upprustningen.

Nu har det stått att läsa i tidningarna,
om jag fattat det riktigt, att Nothinkommittén,
som den brukar kallas,
sannolikt kommer i gång med sitt planeringsarbete
senare än man har räknat
med, och då kunna naturligtvis
vissa av dessa angelägenheter komma i
ett delvis annat läge. Jag tänker därvid
framför allt på reservofficerarna.
Vi ha ju skrivit i utskottsutlåtandet, att
en ökning av antalet reservofficerare
utöver vad regeringen redan har fattat
beslut om skulle innebära alt man började
ändra själva organisationen, och
det resonemanget måste vara riktigt.
Vi ha därför framhållit all man av försiktighet
bör vänta på utredningens resultat.
Dröjer den allt för länge, vill
jag emellertid förutsätta att regeringen
ägnar frågan om reservofficerarna upp -

Nr 34.

Lördagen den 9 december 1950.

Forcering av vissa materielanskaffningar för försvaret m. m.

märksamhet och att riksdagen inom
kort måhända bör kunna få ett förslag
till ordnande av denna angelägenhet.
Det förefaller mig som om ett beslut
nu i december månad inte kan vara
värdefullare i det hänseendet än ett beslut
någon gång i början av nästa år,
om en sådan utveckling kan vara tänkbar,
och nog bör man kunna även på
den punkten ge sig till tåls en smula.

Vad beträffar gruppcheferna, så ha
vi försökt kompromissa, men det misslyckades.
Jag är inte obehagligt berörd
av att kompromissen inte gick i
lås. Jag tror att vad man än åtgör i
denna sak, kommer man i själva verket
till precis samma resultat. Herr
Ståhl och även herr Hjalmarson nämnde,
att det hade upplysts att man inom
försvarsdepartementet övervägde vissa
åtgärder i fråga om en tidigare gruppchefsutbildning
än den som kan bli
möjlig efter det att utredningen, som
syftar för framtiden, har blivit slutförd.
Om man har fått sådana upplysningar,
betyder det i sak ingenting, om
man gör som herrarna på herr Ståhls
sida föreslagit, skriver till departementet
och talar om, att denna uppfattning
ha vi hört att departementschefen
hyser. Veta vi att sådana diskussioner
pågå, bör man väl kunna utan vidare
överlämna till Kungl. Maj:t att pröva
frågan och framlägga en proposition så
snart som möjligt. Då få ju herr
Ståhl och andra, om de äro missnöjda,
tillfälle och anledning att motionera
om de ändringar, som man anser påkallade.

Går man sålunda igenom den ena
punkten efter den andra, kommer man
till den slutsatsen, att här finns i själva
verket inte mycket att strida om,
och vi borde nog ha kunnat förklara
oss nöjda med vad som föreslagits
ifrån regeringens sida med de kompletteringar,
som vi redan ha nämnt och
som var och en har ansett önskvärda
och erforderliga.

Jag ber, herr talman, att med vad

jag nu anfört få yrka bifall till samtliga
punkter i statsutskottets hemställan.

Under detta anförande övertog herr
förste vice talmannen ledningen av
kammarens förhandlingar.

Chefen för försvarsdepartementet, herr
statsrådet VOUGT: Herr talman! När jag
tar till orda för att beröra några av de
punkter, som inbegripas i statsutskottets
utlåtande nr 227, så sönderslites
jag, om jag får uttrycka mig på det
kanske något dramatiska sättet, av två
olika känslor. Den ena är tillfredsställelsen
över att utskottsmajoriteten i allt
väsentligt har stött Kungl. Maj:t, för
vilket jag tackar, och ytterligare tillfredsställelsen
över att enigheten bakom
utskottsutlåtandet i själva verket är
större än vad man kan utläsa, om man
sätter sig att räkna reservanter och reservationer;
det är en känsla av tillfredsställelse
alltså, men jag måste säga,
att jag också har en känsla av beklagande
därför att man ansett nödvändigt
att blåsa upp de små meningsskiljaktigheter,
som alltjämt finnas, så att
utskottsutlåtandet har blivit så här tämligen
kraftigt dekorerat med reservationer.

Nu har det emellertid från den förste
talesmannen för reservanterna, herr
Ståhl, liksom av herr Hjalmarson framhållits,
att det kanske ändå finns vissa
punkter, i vilka man är mera enig än
vad som framgår av utlåtandet, och det
skulle jag gärna vilja bekräfta. Jag vill
i första hand med mitt inlägg försöka
påvisa det.

Vi befinna oss ju för närvarande, när
det gäller försvarets anslag, i ett skede,
där det blir möjligt för de militära
myndigheterna, vilka på grund av svårigheterna
att få fram konstruktioner
o. s. v. i någon mån ha släpat efter, att
inhämta, gå i kapp de anslag, som riksdagen
under en följd av år beviljat
men som under tidigare år kunnat ta -

Lördagen den 9 december 1950.

Nr 34.

Forcering av vissa materielanskaffningar för försvaret m. m.

gas i anspråk endast i begränsad omfattning.
Sistnämnda förhållande har
gjort, att vi fått stora reservationer, som
vi nu ha redovisat och som riksdagen
inte minst i nu avhandlade proposition
lått en redovisning för. Detta gör att
det för närvarande är utomordentligt
svårt att överblicka samstämmigheten
mellan beställningar och tillgängliga
medel. Att få klart för sig i vilken mån
det finns tillgängliga medel, som Kungl.
Maj:t kan taga i anspråk, är förfärligt
svårt för myndigheterna. Jag skulle därför
önska att i fortsättningen, när dessa
besvärliga frågor komma upp till behandling,
det skall vara möjligt att i all
behövlig utsträckning från försvarsdepartementets
sida tillhandahålla utskottet
allt det material som vi ha. Faktum
är att det är endast i försvarsdepartementet
som man för närvarande fullt
kan överblicka, hur dessa saker skola
avvägas mot varandra. Jag säger det
för att få bakgrunden till den första
fråga, som jag skall beröra. Det är frågan
om de 2 miljoner kronor, som en
del reservanter begära utöver vad
Kungl. Maj:t äskat av riksdagen. Med
den saken ligger det till på följande vis.

Vi tillverka en ny konstruktion av
ett svenskt flygplan, som bär namnet
.129, vid SAAB i Linköping. SAAB i
Linköping kämpar sedan åtskilliga år
tillbaka med mycket stora arbetskraftsvårigheter.
Vi ha försökt att på olika
sätt hjälpa bolaget att komma över dessa
svårigheter genom att bevilja extra
byggnadskvot för bostäder o. s. v., och
jag tror man kan säga att bolaget har
bemästrat de värsta svårigheterna. Det
befinner sig alltså på andra sidan om
den mest kritiska punkten. Men det är
alltjämt mycket svårt att få arbetskraft
för tillverkningen av detta flygplan och
för övrigt även till arbete med nya konstruktioner.
För närvarande tas all arbetskraft,
som kan avses för militär
flygplanstillverkning, i anspråk för det
redan pågående arbetet med det flygplan
som jag nämnde.

Nu har man emellertid föreslagit, att
vi skulle ge SAAB möjlighet genom penninganslag
att tillverka en ny verktygssats.
Vad betyder det? Jo, det skulle
tillverkas verktyg och vad man på flygfabrikationsspråk
kallar för jiggar,
d. v. s. de nödvändiga mojängerna —
jag skall inte använda något annat uttryck
än detta, ty jag kan inte tekniskt
beskriva vad det är fråga om — så att
man, om den import av flygplan från
utlandet, som vi för närvarande glädjande
nog ha, skulle avbrytas, skulle
kunna med dessa verktyg och jiggar öka
den kommande produktionen av det
svenska flygplanet. Men vad betyder
det? Jo, det betyder, eftersom vi för
närvarande icke kunna i tillräcklig utsträckning
få arbetskraft till den redan
pågående produktionen, att vi måste
taga arbetare från den pågående produktionen
för att avsätta för tillverkning
av jiggar och verktyg i syfte att
dessa jiggar och verktyg i ett senare
skede eventuellt skola kunna hjälpa till
att bredda produktionen. Det har från
flygvapnets sida icke begärts, att detta
skulle göras omedelbart. Man har tänkt
sig, att det skulle finnas pengar för att
göra detta, om läget med hänsyn till
våra importmöjligheter blir så hotfullt,
att vi anse oss nödsakade att minska
den pågående produktionen för att i
stället kunna bredda den kommande
produktionen. Det är närmast detta
som saken gäller.

Jag har i propositionen utgått från
att eftersom arbetskraftsvårigheterna
äro så stora, det icke är skäligt att nu
begära av riksdagen dessa 2 miljoner
med risk att de komma att bli liggande
utan att kunna användas. Men jag vill
tillägga, herr Hjalmarson, att därest
omständigheterna skulle bli sådana under
innevarande budgetår, att vi böra
göra denna operation, att vi böra beställa
dessa verktyg och jiggar, om
flygförvaltningen skulle komma med
ett sådant förslag och Kungl. Maj:t anser
skiiligt biträda det, ha vi pengar,

Nr 34.

Lördagen den 9 december 1950.

Forcering av vissa materielanskaffningar för försvaret m. m.

d. v. s. vi ha möjlighet att göra beställningar
genom små förskjutningar inom
de medel, som ha ställts till disposition.
Därför är uppriktigt sagt denna
fråga om de 2 miljoner kronorna absolut
icke någon fråga som bör vara
föremål för meningsskiljaktighet mellan
oss. Det är helt och hållet en bedömningsfråga,
om detta skall göras
eller icke. Bedöms det böra göras, finns
det pengar till det.

Den andra fråga, som jag skulle vilja
beröra i anslutning till problemet om
materielanskaffning, är frågan om att
den svenska nattjakten skulle få nya
flygplan. Som jag erinrat om förut i år
skaffade vi oss 1948 genom inköp utifrån
flygplan för att uppsätta den första
nattjaktflottiljen. Vid 1948 års riksdag,
när den första förstärkningen avflygvapnet
beslöts, trodde man i allmänhet
inte att det skulle vara möjligt
att få några nattjaktflygplan förrän
1953, 1954 eller 1955. Sedan visade det
sig, att det fanns flygplan att köpa i utlandet.
Vi köpte dem. De ha sedermera
icke visat sig vara fullt så goda och pålitliga
som flygvapnet den gången förmenade.
Det är riktigt att det förekommit
en del olyckor, vilka varit förbryllande.
Man har svårt att finna den tekniska
orsaken till dessa olyckor. Man
har gjort en utomordentligt minutiös
genomgång av flygplanen för att komma
på orsakerna till dessa olyckor, och
medan denna undersökning pågått har
chefen för flygvapnet i mycket hög grad
begränsat flygning med dessa plan för
att antalet olyckor inte i onödan skulle
ökas. Detta plan har följaktligen inte
helt motsvarat förväntningarna, och det
är därför naturligt att man säger i första
hand, att dessa flygplan inte kunna
räcka så länge som flygvapnet tänkt
sig. Vidare frågar man sig då: Finns
det möjlighet att utifrån köpa andra
flygplan i stället för dessa? Denna möjlighet
undersöks för närvarande, och
det är i det läget som Kungl. Maj:t har

äskat av riksdagen 25 miljoner kronor
i beställningsbemyndigande för att möjliggöra
detta köp från utlandet, ifall
detta köp över huvud taget kan genomföras.
Men jag har då i första hand velat
sikta på att förse denna jaktflottilj med
ett första antal flygplan, som möjliggör
afl flottiljens verksamhet kan hållas i
gång i full utsträckning. Huruvida det
är möjligt att göra detta köp vet jag för
dagen icke. Om det är möjligt att göra
köpet av flygplan för 25 miljoner, är
det kanske också möjligt att göra ett
köp av ytterligare flygplan för de 35
miljoner, som Kungl. Maj:t icke velat
nu begära av riksdagen. Jag ber de ärade
kammarledamöterna erinra sig, att
när det gäller vår flygplansmaterielanskaffning,
vår anskaffning av materiel
till flygvapnet, röra vi oss med en
sjuårsplan och med en summa som ligger
över miljarden. Tyvärr har det
inom denna plan skett en viss uttänjning
på grund av svårigheter med arbetskraft
här hemma och på grund av
i vissa fall förseningar av leveranser
från utlandet. Jag har sagt mig, att
skulle möjlighet att inköpa för ytterligare
35 miljoner kronor flygplan i utlandet
för vår nattjaktflottilj verkligen
stå till buds, vill jag i första hand undersöka,
om det inte finns rum för
detta på grund av den uttänjning som
ägt rum. Jag skall följa denna sak med
den uppmärksamhet som den är värd.
Man har särskilt understrukit nödvändigheten
härav från reservanternas
sida, och jag lovar att anmäla för riksdagen,
hur det ligger till. Skulle det inte
bli möjligt att i nu uppgjorda planer
pressa in detta köp, skall jag be att få
återkomma till saken inför riksdagen,
därest regeringen anser det möjligt och
skäligt att taga upp den.

Det var egentligen vad jag skulle säga
om materielanskaffningen. Sedan skall
jag säga några ord om befästningsarbetena.

Herr Hjalmarson refererade till ett

Lördagen den 9 december 1950.

Nr 34.

Forcering av vissa materielanskaffningar för försvaret m. m.

uttalande av mig, där jag sagt att vi
ligga ganska bra framme, när det gäller
att spränga oss in i berg, och det vet
väl kanske hela världen, men, säger
herr Hjalmarson, jag blev chockerad

— jag tror han använde det uttrycket

— när jag kom till försvarsutredningen
och fann, att vi ha framför oss en plan
pa 000 å 700 miljoner kronor.

Ja, herr Hjalmarson, tyvärr är det
så att önskemålet att kunna krypa in i
berg med ett land och ett folk och ett
samhälle, som hotas av krig, känner ju
inga gränser. Varför kan man inte lika
väl göra upp en plan på 1 å 2 miljarder?
Det är klart att allting skulle ned
i berg, om man skulle kunna tänka sig
att såsom man önskar skydda ett samhälle
mot ett krigiskt angrepp, som tar
i anspråk alla de tekniska hjälpmedel,
som luftkrigföringen no har till sin disposition.
Varför 600 å 700 miljoner?
Varför inte det dubbla? På detta område
liksom på andra befinna vi oss i
det läget, att ju mera krigshotet växer,
ju mera vi skönja tekniska möjligheter
att försvara och skydda oss, desto större
blir behovet. Men man måste ju iindå
alltid göra en avvägning mellan det
önskvärda och det möjliga, och jag tror
jag vågar stå för det omdömet, att vi ha
kommit bra fram vad gäller att spränga
sig in i berg.

f den konkreta fråga som vi nu behandla
ligger det till på följande sätt.
Efter att beredskapsläget skärptes i
somras med anledning av Koreakrisen
fick försvaret efter överläggningar inom
regeringen en extra byggnadskvot på
17..'', miljoner kronor, avsedd all användas
för befästningsarbeten och flygfält
och tänkt att ställas till förfogande på
sådana håll i landet, där det finns möjlighet
att under vinterhalvåret få fram
ledig arbetskraft. Denna kvot användes
nu till åtskilliga mindre befästningsarbeten
runt om i landet. Däri ingå också
bergrum av olika storlekar, och vidare
har Kungl. Maj:t, eftersom flyg -

fältsmedlen redan voro förbrukade, begärt
5 miljoner kronor för flygfältsarbeten
inom denna kvot, vilket nu av
utskottet förordas inför riksdagen.

Under innevarande vinterhalvår bygga
vi för en extra summa av någonting
mellan 15 och 20 miljoner kronor,
och det är dessa pengar som enligt herr
Iljalmarsons mening redan nu borde beviljas
på tilläggsstat. Men Kungl. Maj:t
har för närvarande icke behov av
dessa pengar, och Kungl. Maj:t tänker
återkomma om en månad eller
något mer i den första tilläggsstat som
framlägges vid vårriksdagen för att begära
ett tilläggsanslag för innevarande
budgetår just motsvarande den summa
och det ändamål, som herr Hjalmarson
syftar på. Jag måste därför säga, att
den reservation, som har framlagts på
denna punkt, hör till de kära besvär
som man kan beteckna som tämligen
onödiga. Som det nu är behöva vi alltså
inte vänta på någonting, utan alla de
arbeten sättas redan nu i gång utan
dröjsmål, till vilka det finns arbetskraft
tillgänglig och ritningar färdiga.

Jag vill så övergå till de personella
frågorna. Jag börjar då med frågan,
huruvida riksdagen redan nu bör fatta
beslut om en utökning av det antal reservofficerare,
som för framtiden anställas
för varje år som fänrikar, och
vidare huruvida vi böra gripa tillbaka
och erbjuda anställning som reservofficer
åt 100 värnpliktiga officerare som
gått ut från sin kadettskola under de
senaste tre åren. Jag har redan upplyst
inför riksdagen, att min tveksamhet i
denna fråga har hänfört sig till den
hänsyn, som ett statsråd anses böra
visa för eu pågående utredning. .lag
sade redan vid remissdebatten, att om
det framträder ett starkt önskemål i
riksdagen, att saken skali tas upp till
omprövning, vill jag göra det. 1 anslutning
till vad utskottets ärade talesman,
herr Ward, sade vill jag anföra, att sedan
del nu har visat sig sannolikt, att

Nr 34.

Lördagen den 9 december 1950.

Forcering av vissa materielanskaffningar för försvaret m. m.

den pågående försvarsutredningens arbete
blir försenat, har jag ytterligare
en anledning att undersöka, huruvida
denna sak bör tas upp redan nu. Jag
är alltså beredd att ta upp den inom
regeringen, och jag skall sedermera
låta riksdagen veta, vilket resultat regeringen
har kommit till.

Jag kommer så till den gamla stridsfrågan
mellan herr Hjalmarson och mig
om utbildningen av värnpliktiga i allmänhet
och alldeles särskilt av gruppchefer.
I remissdebatten frågade herr
Hjalmarson mig, hur jag kunde säga, att
det fanns utländska yttranden som pekade
på att man under kriget utbildade
värnpliktiga för krig under nio månader.
Skälet till att herr Hjalmarson inte
fick svar på sin fråga var, att det fanns
så många andra frågor som vid den tidpunkten
togo kammarens uppmärksamhet
i anspråk, och jag ville inte störa
debatten med att ta upp en sådan fråga.
Sedan inträffade det att jag höll ett föredrag
i Karlstad och där till svar på
något yttrande från annat håll sade, att
jag aldrig hade gjort gällande, att nio
månaders utbildning skulle vara en absolut
norm och att detta vore vad som
behövdes för att utbilda en soldat. Men,
sade jag, när regeringen efter kriget föreslog
nio månaders utbildning, gjorde
den det med ledning av krigserfarenheterna
i olika länder. Tre tidningar frågade
mig då, varifrån jag fått den siffran.
Jag tillät mig ringa till redaktören
för den tidning, som först publicerade
frågan, och sade, att jag gärna ville
lämna honom några upplysningar. Han
kom upp till mig, och vi hade ett långt
resonemang, där jag gav honom del av
mina upplysningar i saken. Efter ungefär
en vecka publicerade tidningen
dessa upplysningar, men tror någon att
detta mitt svar gav något som helst eko
i de andra pressorgan, som hade intresserat
sig för frågan?- Jag kunde i
varje fall inte finna det, utan det drogs
samma tystnadens slöja framför detta
problem som har undanhållit frågan

från den allmänna diskussionen under
praktiskt taget hela tiden efter kriget.
Nu skall jag svara herr Hjalmarson på
samma konkreta sätt som jag svarade i
den tidningsintervju, som jag nyss berörde.

I det engelska underhuset ha officerare
och politiker, som under kriget
sutto i ansvarig ställning, vid de olika
tillfällen — de ha varit ganska många
— då man efter kriget har diskuterat
värnpliktstidens längd redovisat, att 8
till 10 månader, vari inberäknas den tid,
som gick åt för att transportera soldaten
till krigsskådeplatsen, var den tid
man använde under kriget för att utbilda
soldaterna, och då gjordes de färdiga
att sättas in i krig. Vid ett par tillfällen,
då frågan har diskuterats, ha vissa
talare i underhuset bestritt dessa uppgifter.
Man har sagt, att detta var riktigt
men att den tid som användes inte
var tillräcklig. Vid ett tillfälle var det
en ledamot av parlamentet som säkerligen
talade med stor auktoritet som sade,
att den tiden var alldeles för kort. Han
frågade om någon ville påstå, att man
kunde lära en ung man att bli flygare
på nio månader. Jag vet inte om man
verkligen försökte utbilda flygare på
nio månader, men herr Hjalmarson vet,
att det aldrig varit tal om att utbilda
flygare under den tid, som står till förfogande
för första tjänstgöringen — det
skulle inte räcka ens med 18 månader.
En annan mycket auktoritativ brittisk
militär åberopade sin erfarenhet och
sade, att det inte går att utbilda soldater
på 8 till 9 månader. Han hade under
kriget fått i uppdrag att utbilda en
bataljon för tjänstgöring i ökenkriget,
och han frågade, om någon trodde det
var möjligt att på nio månader utbilda
en engelsman till att föra krig i öknen.
Om det kan man i varje fall säga, att
det är ett argument, men frågan är om
det är ett argument mot tanken, att vi
här i Sverige skola kunna utbilda soldater
med effektiva metoder och intensivt
arbete på en tid som i England,

Lördagen den 9 december 1950.

Nr 34.

Öl

Forcering av vissa materielanskaffningar för försvaret m. m.

Frankrike, Förenta staterna och annorstädes
genomsnittligt användes under
kriget.

.lag kommer sedan till dagens erfarenheter,
som förefalla mig att i varje
fall i någon mån bestyrka denna uppfattning,
att nio månader skulle vara en
skälig tid. Tyvärr äro förhållandena i
världen sådana, att stora länder ha nedrustat
på ett allvarligt sätt och överraskats
av snabba händelser, som ha nödgat
dem att ta sin ungdom i anspråk för
kriget. Det har gått så snabbt, att det
uppenbarligen i många fall har fört till
olyckliga resultat. Det är väl bekant att
det vid Koreakrigets utbrott fanns amerikanska
soldater i Japan som inte ens
hade sex månaders utbildning och som
ändå fingo sättas in i kriget. Det gjorde
att chefen för Army Field Forces —
jag skulle tro det kan översättas med
chefen för de krigförande arméernas
utbildning — general Clark vid ett tillfälle
ansåg sig böra försäkra den amerikanska
allmänheten, att ingen enda
soldat skulle komma att skickas utanför
Förenta staterna som hade mindre
än 14 veckors utbildning. Jag har försökt
få reda på varför han talade om
14 veckor, och jag tror det är emedan
man anser, att den grundläggande utbildning
soldaten skall få hemma skall
omfatta den tiden. Det är ingen som
drar den slutsatsen, att en soldat skall
skickas ut i krig efter 14 veckor, men
det är möjligt att det har hänt.

Ett annat uttalande av samme general
Clark förefaller mig böra tillmätas
stort värde. När han i september kom
till den europeiska kontinenten för att
undersöka möjligheterna att få fram
trupper, därest en politisk uppgörelse
skulle komma till stånd om en upprustning
av Tyskland, sade han följande:
Om fyra månader komma nya amerikanska
trupper att stå här i Tyskland.
Vi färdigställa de nya divisionerna på
nio månader, men jag anser att om det
blir fråga om en tysk upprustning bör

det kunna gå fortare, emedan tyskarna
äro närmare elden än vad vi äro.

I Amerika använder man emellertid
i viss utsträckning det systemet, att man
sätter in nya rekryter i förband där
det finns äldre föregångsmän. Det är
naturligtvis många faktorer som försvåra
jämförelser mellan utbildningen
hos oss, där den sker med fasta utbildningsmetoder,
som ha utarbetats mycket
omsorgsfullt, och där den byggs
upp efter en rytm som följs år efter år,
och utbildningen i andra länder, där
man under krigshotets tryck nödgats
hastigt mobilisera stora styrkor. Jag
vill inte dra för långt gående slutsatser,
men jag vill bestämt göra gällande, att
ingenting har framkommit som hör föranleda
oss att betrakta engelsmännens
och andra nationers erfarenheter under
världskriget rörande möjligheten att
utbilda soldater på 8 till 10 månader
som kullkastade av senare rön.

Jag kommer därefter till frågan om
gruppcheferna. Den ordning jag har
tänkt mig beträffande gruppchefsutbildningen
är denna. Sedan jag fått
kännedom om att den nu pågående utredningen
rörande gruppchefernas utbildning
lett till resultatet, att gruppcheferna
behöva något längre tjänstgöring
än övriga värnpliktiga, och sedan
jag fått kännedom om att utredningens
ledare anser sig med all sannolikhet
komma att förorda, att denna
längre tjänstgöring inlägges före gruppchefernas
repetitionsövningar, är det
min avsikt att för vårriksdagen framlägga
förslag om en fullmakt för Kungl.
Maj:t att få ta ut en sådan kompletterande
utbildning av gruppcheferna från
och med hösten. Jag tänker mig att det
får läggas så, att riksdagen ger Kungl.
Maj:t en fullmakt därvidlag, och när
sedan utredningen är färdig, vilket icke
kan inträffa förrän en tid efter den ordinarie
värnpliktsklassens utryckning
den 15 mars, får det bli Kungl. Maj:ts
uppgift att efter de militära myndighe -

Nr 34.

Lördagen den 9 december 1950.

Forcering av vissa materielanskaffningar för försvaret m. in.

ternas hörande bestämma längden av
den utbildning, som gruppcheferna
skola få underkasta sig. Jag är medveten
om att man på det sättet knappast
kan komma fram till annat än en provisorisk
lösning, men jag tycker det vore
värdefullt om riksdagen ville ge Kungl.
Maj:t fullmakt att åstadkomma en sådan
provisorisk lösning för att vi skola
kunna få en definitiv lösning senare.

Såvitt jag kan förstå ha alla hittills
gjorda undersökningar bekräftat, att
det är riktigt att på detta sätt bygga
den kompletterande utbildningen icke
på en förlängning av första tjänstgöringen
utan på en utvidgad tid i anslutning
till repetitionsövningarna.

Det har i detta sammanhang gjorts
gällande, att man särskilt borde sikta på
att förbättra utbildningen för vissa åldersklasser
av gruppchefer. Jag förstår
mycket väl vad man syftar på där: man
tänker sig att de, som bara haft nio månaders
utbildning, måste vara sämre
utbildade än de som haft elva eller tolv
månaders. Jag vill dock säga till herr
Hjalmarson, att erfarenheterna från repetitionsövningarna
under den gångna
hösten icke ha bestyrkt detta antagande.
Jag har haft tillfälle att se en hel
del trupprapporter, rapporter av trupputbildarna
vid de olika förbanden, inte
avsedda för mig utan avgivna i tjänsten
över den verkställda utbildningen, och
jag bär fäst mig vid att betygen i många
fall ha varit mycket låga för sådana
gruppchefer, som fått sin utbildning
exempelvis 1947, när utbildningen omfattade
elva månader, eller 1946, när
den omfattade tolv månader. Nu kan
det sägas, att det beror på att det fanns
en viss reaktion efter kriget som tog sig
det uttrycket, att utbildningen inte bedrevs
så intensivt. Det må vara hänt,
men jag kan i varje fall icke finna, att
detta på något sätt skulle bevisa, att
man vinner ett bättre resultat om utbildningen
omfattar längre tid.

Jag tror inte jag skall fördjupa mig
ytterligare i denna fråga. Jag stannade

emellertid för ett uttryck av herr Hjalmarson.
Han sade att jag inte får förvåna
mig över att han och hans meningsfränder
i valet mellan ett väl utarbetat
militärt förslag och det, som jag
nu ställer i utsikt, välja det förstnämnda.
Vad herr Hjalmarson syftar på är det
militära förslaget, att man skulle ta in
gruppcheferna till en månads extra
tjänstgöring, ehuru han själv synes vidgå,
att detta inte går att göra på grundval
av de paragrafer i värnpliktslagen,
som man på militärt håll tänker sig
tillämpa. Men herr Hjalmarson menar,
att detta skulle kunna tillgodoses genom
en ändring i värnpliktslagen. Däri ger
jag honom fullständigt rätt. Det är möjligt
att detta förslag är bra, herr Hjalmarson,
och att förslaget är riktigt.
Dock kan man väl inte påstå att det är
»väl utarbetat». Det är naturligtvis inte
riktigt lämpligt att en departementschef
kritiserar myndigheterna, men jag tror
väl inte att de militära myndigheterna
tänka sig, att man skulle ge dem det betyget
att förslaget är »väl utarbetat».
Det är ju helt enkelt ett improviserat
förslag, att man skulle i stora flockar,
för en månad i sänder, skyffla in de
värnpliktiga gruppcheferna till tjänstgöring.
Sedan skulle givetvis de militära
myndigheterna utarbeta planer för
hur utbildningen skulle bedrivas. Men
just detta, att utbildningen skulle taga
en månad, tyder ju inte på att saken
kunnat ägnas någon särskild uppmärksamhet.
För de militära myndigheterna
är sedan gammalt — och det är kanske
i och för sig riktigt — en månad ett
slags enhetsmall, som man använder till
allting. När det är fråga om att tjänstgöringen
behöver utökas, säger man att
det behövs en månad eller två månader
eller tre månader. Den utredning vi nu
göra beträffande gruppcheferna syftar
till att få fram en verklig kalkyl. Den
tid som är nödvändig kanske är 27 dagar
eller kanske 22 dagar eller 13 dagar.
Tiden måste uträknas från den principiella
utgångspunkten, att vi skola ha

Lördagen den 9 december 1950.

Nr 34.

Forcering av vissa materielanskaffningar for försvaret m. m.

respekt även för den civile unge mannens
arbetskraft och inte ta honom i anspråk
längre tid än som är oundgängligen
nödvändigt. .lag tror, herr Hjalmarson,
att man får säga att även i det avseendet
tiderna äro brvdsamma. Även
om läget i världen är sådant, att vi
kanske nödgas frångå vår önskan att
alltid taga hänsyn till de olika saker
och ting, som kunna komma i blickfånget,
och alla de intressen som göra
sig gällande från civilt håll, tror jag
ändå inte att vi böra uppge denna princip.
Vi böra alltså, när vi mäta ut de
militära bördorna, även ta skälig hänsyn
till de enskilda människornas intressen
och till det värde för landets
produktion som det dock innebär att
människor inte dragas från sina civila
sysslor mer än vad som är oundgängligen
nödvändigt.

Med detta, herr talman, tror jag att
jag gått igenom de punkter som i dag
äro föremål för debatt. Jag upprepar att
jag är tacksam för att utskottet i allt
väsentligt har givit Kungl. Maj:t sitt
stöd. Jag är också glad över att meningsskiljaktigheterna
inte äro så stora
som de skulle kunna synas, om man
inte går dem närmare in på livet. Jag
hoppas i varje fall att andra kammaren
vill bifalla vad utskottet har förordat.

Herr HJALMARSON (kort genmäle):
Herr talman! Jag vet inte om jag behöver
taga i anspråk de sex minuter
som stå till mitt förfogande. Jag har
antecknat mig på talarlistan på nytt
för att taga upp försvarsministerns i
mitt tycke ganska anmärkningsvärda
svar på min fråga om hur krigserfarenheterna
från andra världskriget redovisats
i samband med att vi i den
svenska riksdagen beslöto om nedsättning
av utbildningstiden. .lag tar alltså
inte upp saken nu.

Jag tar fasta på försvarsministerns
löfte att ge oss i statsutskottet utförli -

gare informationer för att det skall bli
möjligt för oss att få en bättre överblick
över hur det ligger till med förbrukningen
av reservationsmedlen och
anslagen till beställningsbemyndigandena.
Jag tror att vi alla sätta värde på
detta löfte, ty svårigheterna att på detta
område få en klar överblick äro verkligen
för närvarande mycket stora.

Beträffande frågan om anskaffning av
verktygssatser för flygindustrien uppgav
försvarsministern — jag hoppas att
jag nu inte missuppfattat honom — att
flygledningen inte skulle ha ansett att
detta är en åtgärd som är omedelbart
påkallad. — Jag ser att försvarsministern
bekräftar detta. — Då vill jag bara
kort och gott konstatera, att representanter
för flygledningen under denna
frågas behandling i statsutskottet ha
lämnat ett rakt motsatt besked.

Försvarsministern upplyste om att
försvaret på grund av konstruktionsförseningar
inte alltid hunnit i kapp anslagsbeviljandet
vad gäller materielanskaffning.
Detta gäller emellertid icke
om de 20 miljoner kronor till befästningsarbeten
som upptagits i överbefälhavarens
framställning. Är den uppgift
jag här lämnar oriktig, äro alla de
informationer vi fått i statsutskottet
oriktiga. Jag kan inte hjälpa att jag
måste fästa ett väsentligt avseende vid
de upplysningar som militära representanter
under ämbetsmannaansvar lämnat
oss.

I fråga om hur långt vi hunnit när
det gäller befästningsanläggningar modifierade
försvarsministern sitt uttalande
från år 1949 därhän, att han nu
menar, att vi kommit bra fram när det
gäller insprängning i berg. Det är möjligt
att det är så; jag skall inte yttra
mig om det. .lag bara ställer det uttalandet
i relation till försvarsutredningens
enhälliga konstaterande av att det
nu iir nödvändigt att ställa just frågan
om ett forcerat byggande av bergrum
i förgrunden för befästningsarbetena.

Försvarsministern frågade varför

Nr 34.

Lördagen den 9 december 1950.

Forcering av vissa materielanskaffningar för försvaret m. m.

myndigheterna stannat inför just 600 a
700 miljoner kronor för befästningsanläggningar.
Varför inte lika gärna begära
dubbelt så mycket, undrade han.
Jag vill bara på den frågan svara, att
bakom myndigheternas förslag ligger
en noggrann militär planläggning, av
vars olika detaljer vi haft tillfälle att
taga del i försvarsutredningen. Försvarsministern
framhöll, om jag fattade
honom rätt, att han skulle återkomma
om en månad till frågan om detta
tilläggsanslag på 20 miljoner kronor
till befästningsarbeten. När denna fråga
behandlades i utskottet upplystes det,
att om man inte nu skyndar på och
lämnar det anslag som behövs — vare
sig det nu skall ske i den formen att
myndigheterna få taga i anspråk reserverade
medel eller i annan form — betyder
det, att man fördröjer igångsättandet
av dessa arbeten åtminstone till
april månad, medan det däremot är
möjligt att få en väsentligt större forcering
om man sätter i gång dem nu.

Till sist, herr talman, ett par ord i
frågan om gruppcheferna. Om försvarsministern
uppmärksamt läst vår reservation,
har han funnit att vi inte ha
påstått, att behovet av kompletterande
utbildning begränsar sig till årsklasserna
1947 och 1948. Vi ha tvärtom uttryckligen
sagt ifrån, att det finns behov
av kompletterande utbildning för
de äldre årsklasserna över huvud. Man
kan nu göra som försvarsministern och
påtala att här ha somliga gruppchefer
fått en utbildning av 11 månader, somliga
9 och somliga 12, utan att man
kunnat se, att de som fått längre utbildning
ha bättre kvalifikationer än
de andra. På detta svarar jag inte bara
med en hänvisning till vad försvarsministern
nämnde om att den längre utbildningen
skedde under ett tillstånd av
beredskapströtthet. Jag vill även påpeka
att vi då hade otillräcklig befälstillgång,
och vidare hade vi inte kommit
fram till den modernisering i fråga
om utbildningsmetoder och övningsma -

teriel som vi nu ha gjort. För det tredje
utnyttjades i själva verket inte den
längre utbildningstid som försvarsministern
talade om effektivt för militära
uppgifter, ty den avbröts ju dessa år
ideligen av vedhuggning, skördehjälp
och andra liknande civila sysslor.

Chefen för försvarsdepartementet, herr
statsrådet VOUGT: Herr talman! För att
inte något missförstånd skall kvarstå
vill jag upplysa om att jag inte sade
eller i varje fall inte avsåg att säga att
inte flygförvaltningen gärna skulle vilja
ha dessa verktygssatser och jiggar
beställda nu, om det kunde ske utan
att man tog arbetare från den pågående
flygplansproduktionen. Men flygledningen
är lika medveten som jag om att
detta icke går och har icke kommit med
något förslag att man skulle beställa
verktygssatserna, om det innebär att
man får bromsa upp arbetet på flygplanen.
Det var det jag avsåg att säga, och
jag hoppas att jag verkligen sade det.

Beträffande anslaget på 20 miljoner
kronor till befästningsarbeten vill jag
ånyo försäkra herr Hjalmarson att
ingenting kommer att stoppas eller fördröjas
genom att det tilläggsanslag som
är nödvändigt kommer att begäras i
januari i stället för att riksdagen beviljar
det nu.

Till sist bara ett enda ord beträffande
gruppcheferna. Herr Hjalmarson har
alldeles rätt när han säger, att det var
åtskilliga ogynnsamma omständigheter
som behäftade utbildningen åren 1946
och 1947. Vi hade sämre utbildningsmetoder
då. Vi ha fått bättre nu, därför
att de militära myndigheterna ställts
inför tvånget att åstadkomma resultat
på kortare tid. Ett av mina syften var
att få fram bättre utbildningsmetoder.
Vidare stördes utbildningen under de
åren i hög grad av civila anspråk på de
värnpliktiga, såsom vedhuggning, betplockning
och åtskilligt annat. Det
fanns nämligen på den tiden inte till -

Lördagen den 9 december 1950.

Nr 34.

Forcering av vissa materielanskaffningar för försvaret m. m.

räcklig respekt för den militära utbildningstiden.
På grund av denna bristande
respekt för utbildningstiden var man
beständigt framme och ruckade på den.
Det var mycket svårt att värja sig mot
de där anspråken därför att de ofta
nog under dessa tider kunde vara skäliga.
Det klagades bittert från de militära
myndigheterna över att man inte
respekterade utbildningstiden. Detta
var en av de synpunkter jag anlade på
frågan, när jag inom regeringen förordade
förslaget till riksdagen om nedsättning
av övningstiden. Syftet var att
få en övningstid som verkligen var
effektiv.

Herr talmannen återtog nu ledningen
av förhandlingarna.

Herr STÅHL (kort genmäle): Herr
talman! I försvarsministerns sista anförande
ber jag få fästa uppmärksamheten
på den passus, där försvarsministern
sade att förutsättningen för inköpet
av verktygssatserna är, att det icke
inkräktar på flygplanstillverkningen.
Härav framgår att försvarsministern i
angelägenhetsgrad ställer den nu pågående
flygplanstillverkningen före anskaffningen
av dessa jiggar för en blivande
flygplanstillverkning. Jag frågar
då: För den händelse vi nu, vilken dag
eller vilken månad som helst, skulle
få importen av flygplan avspärrad, hur
skall då försvarsministern taga på sitt
ansvar, att vi icke anskaffat dessa för
oss i det läget oundgängliga verktvgssatser
för en blivande tillverkning-? Här
måste försvarsministern ovillkorligen
taga ett bedömande på sitt ansvar, .lag
erkänner att det iir svårt och mycket
obehagligt, men det är hans oavvisliga
plikt. Här ställes frågan, vilket som
skall komma i första rummet, vilket som
är det mest angelägna. Det är det beskedet
vi inte fått.

I övrigt tror jag, herr talman, att jag
i likhet med herr Hjalmarson måste
återkomma med ett icke tidsbegränsat

anförande. Jag skulle dock nu vilja
konstatera, att det är ganska intressant
att iakttaga, hur försvarsministern på
punkt efter punkt — om vi skola uttrycka
det vackert — är på väg att tillmötesgå
reservanterna i utskottet. Vilja
vi uttrycka det mindre vackert, kunna
vi säga, att han konsekvent är på glid
från alla sina ståndpunkter. Det gäller
befästningsarbetena,'' det gäller reservofficersanskaffningen,
gruppchefsutbildningen
o. s. v.

Det är ju ändå ganska anmärkningsvärt,
att försvarsministern nu resonerar
om utbildningstiden på ett helt annat
sätt än vid remissdebatten för inte fullt
två månader sedan. Då åberopades en
anonym auktoritet, som vi inte visste
något om. Han skulle ha sagt, att vårt
utbildningssystem är det bästa i världen.
Nu säger försvarsministern att det
under kriget gick bra med en utbildningstid
av 8 å 10 månader i England
och att ingenting ryggat erfarenheterna
från den tiden. Men jag vill konstatera
— jag skall försöka undvika överord —
att fackmännen anse, att det är en
ofantlig skillnad mellan att utbilda
trupp under det tryck som ett krig utgör
och att utbilda trupp under djupaste
fred. Hr Vougts resonemang är på
glid även i detta viktiga ämne.

Chefen för försvarsdepartementet, herr
statsrådet VOUGT: Herr talman! Jag bcr
om ursäkt att jag ytterligare en smula
återkommer till frågan om beställningen
av verktygssatser och jiggar. Men
jag skall strax gå över till första kammaren
och vill därför säga ett par
ord nu.

Jag är fullt på det klara med att vi
ha behov av dessa verktygssatser och
jiggar, om importen blir avbruten. Jag
har inte ansett att risken för avbrott
av importen för närvarande är så stor,
att skäl föreligger att nu göra en minskning
av den pågående produktionen av
våra egna flygplan i syfte att kunna

5 — Andra kammarens protokoll 1!).r>0. AV 34.

Nr 34.

Lördagen den 9 december 1950.

Forcering av vissa materielanskaffningar för försvaret m. m.

bredda produktionen i händelse importen
uteblir. Jag hoppas verkligen att så
inte skall bli förhållandet.

Sedan bara ett par ord i anledning av
vad herr Ståhl yttrade om soldatutbildningen
i krig och fred. Det är sant att
det under krig är många faktorer som
driva på utbildningen. Det är särskilt
soldatens egen känsla av att han måste
sätta till hela sin kraft. Men nog är det
också under krig ofantligt många omständigheter
som äro ogynnsamma för
utbildningen i jämförelse med förhållandena
under fred. Under krig har
man mörkläggning och primitiva förhållanden
i övrigt, det är stor brist på
befäl, kanske dålig kost och mycket
annat som är ogynnsamt för uppnående
av goda resultat. Jag tror nog att de
där olika faktorerna ta ut varandra.

Herr HAGBERG i Luleå: Herr talman!
Utskottet uttalar sin stora belåtenhet
med att Sverige har vidmakthållit och
planmässigt utvecklat den försvarsorganisation,
som skapats under det andra
världskriget. Ja, så mycket är nog
säkert, att om Sveriges militära styrka
skall mätas med penninganslag, kanoner
och flygmaskiner och andra materiella
stridsmedel, nådde Sverige aldrig
under det andra världskriget den
militära styrka, som Sverige har i dag.
Den Sköldska femårsplanen, som antogs
1942, skulle kosta genomsnittligt
650 miljoner kronor om året. Den Levinsonska
försvarsutredningens bud
var 800 miljoner kronor om året. Detta
budgetårs utgifter komma inte att understiga
1 200 miljoner kronor. Om det
förslag som nu behandlas antages, blir
konsekvensen en sannolik ökning av
nästa års militärutgifter med ett par
hundra miljoner kronor, vartill väl de
nya lönerna för officerare och andra
komma att driva upp utgifterna med
åtskilliga tiotal miljoner kronor.

Så långt ha vi hunnit fem år efter
det andra världskrigets slut. Tanken

svindlar inför det perspektiv i fråga
om rustningsutgifter, som nu öppnar
sig. Om Sverige, såsom skett, på tre år
ökat försvarsutgifterna från 700 miljoner
kronor till som jag antar nära det
dubbla nästkommande år, behöver man
inte ens vara misstrogen mot försvarets
klassmässiga inriktning för att bli
djupt bekymrad. 1 400 miljoner kronor
utom utgifterna för de militära pensionerna
— alltså vad man nu kan se
fram mot — gör 200 kronor per medborgare
och år. Betydligt mer än cn
feintilapp i månaden skall alltså en
svensk familj betala för detta försvar
med utsikt att få bördan ytterligare
ökad. Ja, det behöver väl inte sägas
att familjen för en sådan summa skulle
kunna få åtskilliga goda ting: en bättre,
rymligare bostad, bättre mat och
kläder, en större trygghet. De senaste
skattehöjningarna och de drastiska
förslagen från den Wärnska utredningen
i syfte att försämra folkets sociala
standard och att rasera de reformer,
som skapades efter krigets slut, vittna
om vilka som komma att få betala de
nya rustningarna och hur högt priset
för dem blir. Vi anse att Sverige inte
kan fortsätta på denna äventyrliga väg.
Det är således icke alls några försvarsnihilistiska
synpunkter som varit vägledande
för oss, när vi för vår del ha
avhöjt regeringens nya upprustningsförslag.

En gammal erfarenhet har också besannats,
nämligen att militär upprustning
under kapitalistiska förhållanden
för inre politisk reaktion i släptåg.
Det är känt att krigsårens förhatliga
hemliga polis återuppbygges och redan
erhållit hälften av det maximianslag,
som den fick under andra världskriget.
Det är ju betecknande, att när
högerledaren herr Hjalmarson i somras
krävde nya jätteanslag till försvaret
kompletterade han detta med krav
på höga anslag för den hemliga polisen.
Riksdagen ville inte vara med om
regeringens förslag till återinförande

Lördagen den 9 december 1950.

Nr 34.

Forcering av vissa

av ståndrätt, men det hindrar inte våra
officerare att nu öva in ett slags ståndrättsförfarande
mot fingerade flygbladsspridare
vid militära manövrer.
Om det är för att skrämma våra egna
värnpliktiga eller förmenta fiender,
som utbildningen även börjat inkludera
tekniken vid exekutioner är icke
fullt klart.

Utanför exercisreglementena praktiseras
numera nya metoder, som väl ursprungligen
ha haft japanerna som
upphovsmän, som metoden att sticka
ut ögonen på motståndare, att knäcka
ryggraden, att skära av halsen med
pianotråd och mycket annat. Särskild
uppmärksamhet har ju utlärandet av
den folkrättsstridiga metoden att koppla
fast fångar vid träd med deras egna
ben väckt. Den leder som bekant till
att ryggraden knäckes. Redan efter en
stund åstadkommer metoden smärtor,
som kunna göra en människa vansinnig,
varjämte fysiska skador, som skapa
långvarig invaliditet, uppstå. Sådana
råheter tyckas våra militära ledare
nu finna vara i sin ordning. Det har
ju framställts en interpellation i denna
sak, som försvarsministern ännu inte
har besvarat. Efter vad jag kan förstå
tycks han ju inte, för att citera hans
egna ord, sönderslitas av någon känsla
av beklagande över sådana nya metoder.
Här är det ju inte fråga om pennalism
— allt tyder på att det mera är
organiserad sadism som nu kan praktiseras.

Den ökade militariseringen ökar samtidigt
på andra områden det reaktionära
inflytandet över landets politik.
Jag skulle vilja ge ett exempel på hur
ovidkommande krafter tillåtas dirigera
utnämningspolitiken. Exemplet har
lämnats av förre arméchefen generallöjtnant
Douglas. Han ville, berättar
han, till varje pris sätta den bekante
överste Meyerliöffer på nyckelposten
som infanteriinspektör. Då emellertid
en del av regeringens medlemmar med
kännedom om opinionens känslighet

materielanskaffningar för försvaret m. m.

på denna punkt hotade att reservera
sig mot ifrågavarande utnämning, gick
generalen bara upp till kungen och
ordnade saken. Det räckte för att övervinna
alla demokratiska hämningar
inom den socialdemokratiska regeringen.
Detta är bara några exempel på
hur det blir när det militära yrkestänkandet
börjar få alltför stort svängrum
i ett land.

Vi ha på kommunistiskt håll vänt oss
mot den överenskommelse, som träffats
mellan regeringschefen och de borgerliga
partiledarna i juli månad och som
avsåg en ytterligare militär upprustning
av vårt land. Som en konsekvens
därav ha vi också yrkat avslag på propositionen
nr 251, som står i direkt anslutning
till nämnda överenskommelse.
Sådana förslag som avsett en viss förstärkning
av civilförsvarets resurser ha
vi däremot inte vänt oss emot, helt enkelt
därför att det på detta område
verkligen finns brister i fråga om en
rent elementär beredskap.

Det handlar sålunda inte om att vi
skulle ha omprövat vår hållning till
frågan om behovet av ett svenskt försvar.
Ett sådant behov föreligger så
länge vi leva i en kapitalistisk värld,
där kriget, för att citera den tyske strategen
von Clausewitz, blott är en fortsättning
av politiken med andra medel
och där de mest utslagsgivande kapitalintressena
äro direkt förbundna
med behovet av stora rustningar och
krig. Nuläget på detta område klarlädes
1940 i några ord av den brittiske
generalen Fuller, som från vårt håll redan
förut citerats i riksdagen. Han
skrev: »Kriget behöver industrien, javisst,
men det nya är att industrien behöver
kriget.» Det är dess intresse som
får diktera upprustningen. Ja, det är
verkligen en kanske omedveten men
obetalbar humor, som borde ha inspirerat
herr Hjalmarson, när han här talade
om näringslivets förståelse för
nödvändigheten av ytterligare militära
rustningar.

Nr 34.

Lördagen den 9 december 1950.

Forcering av vissa materielanskaffningar

Den nya upprustningsvåg, som utlösts
av den amerikanska regeringen,
nu genomströmmar hela världen och
som har inspirerat dagens rustningsförslag,
har detta direkta samband med
en kapitalistisk industris behov av att
finna avsättning för en produktionskapacitet
som inte kan tillgodoses av tillgängliga
marknader. Krigsrustningar
ge alltid bättre profiter än den mest
lysande fredskonjunktur, medan kriget
självt naturligtvis ger de allra
högsta profiterna. Men denna metod att
med våldsamma rustningar ge ny stimulans
åt en produktion, som börjar
lamslås och hotas av ruinerande prisfall,
kan bara ge ett kortsiktigt uppsving.
Den hotas ganska snart av ett
ännu värre bakslag, såvida den inte får
kriget som resultat. Och ett nytt världskrig
—■ det skulle jag vilja säga inom
parentes, herr talman —- är, såsom de
båda senaste världskrigen visa, en fullständigt
livsfarlig medicin för det kapitalistiska
systemet. Därför betyder
också en forcerad upprustning för att
upprätthålla en hög produktion alltid
en stimulans för krigets krafter, en ökning
av krigsfaran, ett hot om en ny
katastrof. En upprustning i ett land
leder till att andra länder följa exemplet.
Den skapar en atmosfär av osäkerhet,
oro och spänning, försvårar de
progressiva och fredsvänliga krafternas
verksamhet. Den dränker maningarna
till besinning och fredliga uppgörelser
i vapnens och hotelsernas gny.
Upprustning leder till kapprustning,
kapprustning leder till krig. Uppgiften
borde väl i stället vara att bryta
trollcirkeln. Herr Hjalmarsons förklaring
för en stund sedan, att upprustningen
ger hopp om fred, är precis att
ställa saken på huvudet. Den fortsatta
upprustning, som nu igångsatts, aktualiserar
förr eller senare det tredje
världskriget, som vi väl alla ändå
frukta.

Även de som erkänna det riktiga i
detta resonemang bruka kapitulera

för försvaret m. m.

med en hänvisning till att ett land som
Sverige inte kan öva något inflytande
internationellt och följaktligen bara
har att anpassa sig till de härskande
tendenserna i den internationella politiken.
Men dessa tendenser äro dock
långt ifrån enhetliga. Det finns överallt,
även i det inaktberusade Amerika,
många kretsar, som föredraga fred
framför krig, som tro på att mellanfolkliga
tvister kunna avgöras genom
överenskommelser i stället för med
vapenmakt och arbeta härför. Ja, i
verkligheten är det väl mycket svårt
att uppleta en enda arbetande människa
— jag bortser naturligtvis från profitörerna
— som tror att han eller hon
har något att vinna på ett nytt krig.
Vanliga enkla människor ha ju tvärtom
i allmänhet den riktiga uppfattningen,
att de ha allt att förlora och
ingenting att vinna ^å ett nytt krig.
Dessa människor tillsammans med de
folk, som befriat sig från kapitalismen,
äro tillräckligt starka för att bevara
freden. Uppgiften är att samordna deras
krafter, att skapa en världsomfattande
fredsrörelse. Genomföres den,
kunna krigets krafter oskadliggöras.
Den spricka, som har uppstått i det
imperialistiska lägret och som drastiskt
åskådliggjorts genom premiärminister
Attlees resa till Washington,
vittnar också om de aggressiva krafternas
inneboende svaghet.

Det amerikanska äventyret i Korea,
som nyss har apostroferats från andra
utgångspunkter, står inför ett världshistoriskt
sammanbrott, som kan ge
besinningens och de fredliga uppgörelsernas
anhängare nya möjligheter. Det
kalla krigets organisatörer ha nått ett
vägskäl, där den ena vägen leder till
en realistisk omprövning av hela deras
politik i syfte att acceptera principen
om de båda skilda ekonomiska systemens
fredliga samlevnad, medan den
andra vägen bara kan leda till katastrofen.
Så mycket är redan klart, att det
inte lönar sig att med krig försöka

Lördagen den 9 december 1950.

Nr 34.

Forcering av vissa materielanskaffningar för försvaret m. m.

hindra den nationella frigörelseprocess,
som sedan lång tid pågått i Asien och
alltjämt fortsätter.

Vi ha i andra sammanhang ingående
berört en del frågor, som göra att den
nuvarande svenska militärpolitiken
kan ställas under debatt. Regeringen
har under de reaktionära krafternas
tryck skapat tvivel huruvida det
svenska försvaret kommer att tjäna det
angivna syftet att försvara landets frihet.
Regeringens följsamhet gentemot
den amerikanska utrikespolitiken i
Förenta Nationerna, genom anslutningen
till Marshallorganisationen och deltagandet
med en svensk ambulans i det
amerikanska kolonialkriget i Korea ha
vi redan kritiserat. Dess medverkan i
besluten att förvandla Förenta Nationerna
till ett redskap för det s. k. västblocket
mot de folk som beträtt socialismens
väg liksom förberedelserna att
uppsätta en särskild svensk FN-styrka
har skapat en djup klyfta emellan regeringens
tal om alliansfrihet och dess
faktiska gärningar. Den accepterar de
militära åtgärderna för att ställa kommunisterna
på sidan, när det gäller det
nationella försvaret. Den vet väl, att
de militära myndigheternas motivering
för detta är, att de räkna med svensk
medverkan i västblockets propagerade
krig mot Sovjetunionen och folkdemokratierna
och att kommunisterna vilja
att vårt land skall leva i fred med dessa
länder. Vi veta sedan det andra
världskriget hur mycket våra svenska
myndigheter — inte minst de militära
— gjorde för att fascismen skulle segra.

Allt detta gör, att vi äro mycket reserverade
och misstrogna mot den
svenska militärpolitiken liksom mot
utrikespolitiken som sådan. Vi räkna
dock inte lika kortsiktigt som våra
motståndare. Vi ha freden som arbetshypotes.
Vi tro icke alls att det nya
krig, som man skrämmer oss med, är
oundvikligt. Vi vilja icke att vårt land
skall bidraga till krigshysterien. Vi
anse, att det svenska folket redan off -

rar mer än det förmår och att det icke
har råd att ytterligare öka sin redan
så tunga militära börda.

På denna grundval, herr talman, yrkar
jag bifall till vår motion nr 636 i
andra kammaren, i den mån denna innebär
avslag på utskottets förslag. I
den votering, som väl oundvikligen
kommer att följa mellan utskottets förslag
och reservationerna, komma vi
för vår del att rösta mot ytterligare
upprustningskrav.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER: Herr talman! Det var en
punkt i herr Hagbergs anförande, som
jag trots allt inte vill låta stå oemotsagd
i kammarens protokoll, även om vi
veta, att det icke är någon idé att försöka
diskutera dessa ting med herr
Hagberg, som har sin uppfattning så
fastlåst, att sakskäl inte spela någon
roll för honom.

Jag vill fästa herr Hagbergs uppmärksamhet
på att det givetvis är en
tragedi för alla framstegets krafter runt
om i världen, att man nu får taga på
sig ökade rustningsbördor. Jag tillåter
mig att säga, att det är en tragedi inte
bara för arbetarna, inte bara för bönderna
utan också för det näringsliv,
som herr Hagberg karakteriserade som
profitör på kriget. Att vi, i likhet med
folken runt om i världen, få taga på
oss ökade bördor ger ju en befogad anledning
till missnöje — därmed kunna
vi ju alla vara missbelåtna — och i den
mån herr Hagbergs propaganda bidrager
till att sprida detta missnöje, är det
bara gott och väl. Men vi skola, herr
Hagberg, lägga ansvaret för vad som
har skett på rätt plats. Herr Hagberg
skall veta, att den proposition om ökade
rustningsbördor, som riksdagen i
dag behandlar, icke hade legat på riksdagens
bord, om icke det kommunistiska
överfallet på Korea hade kommit.
1 det fallet är ansvarsfördelningen klar,
och det skola vi icke försumma att göra

Nr 34.

Lördagen den 9 december 1950.

Forcering av vissa materielanskaffningar

klart för vårt folk. Och det koinmer
säkerligen också att göras klart för folken
runt om i den demokratiska världen.

Annars fanns det många saker i herr
Hagbergs anförande, som på det hela
taget äro riktiga. När han t. ex. säger,
att rustningar hos en makt drager rustningar
med sig hos andra makter, så är
det riktigt. .lag vill återigen fråga herr
Hagberg: Var har rustningspsykosen
börjat? Bara av den frågan framgår
det ju klart, att de demokratiska staternas
upprustning är ett svar på vad
som förut har skett på annat håll.

I förbigående nämnde herr Hagberg,
att general Douglas hade lämnat en
skildring om ett obehörigt inflytande
på ett utnämningsärende. Jag har inte
läst general Douglas’ skildring. Jag skall
göra det. Men är det referat riktigt som
herr Hagberg lämnat, så har generalen
väsentligt överdrivit den roll hans uppvaktning
skulle ha spelat. Jag kan inte
yttra mig utförligare förrän jag tagit
del av handlingarna i målet.

Herr talman! När jag nu ändå tagit
till orda vill jag gärna uttrycka min
tillfredsställelse över att Sveriges riksdag
i en kritisk situation har kunnat
ena sig om att ta på sig för vårt folk så
betydande bördor till våra rustningar,
som det här gäller. De flesta av oss göra
det väl inte med glatt hjärta men i medvetande
om att det, genom att vi taga
på oss dessa bördor, skall vara möjligt
att hindra någonting ännu värre. Sveriges
folk tog under kriget 1939—1945
stora bördor på sig för att skydda vår
fred eller för afl skydda vårt oberoende,
om vi skulle bli angripna av en
diktaturstat. Läget är exakt detsamma
i dag. Vi taga på oss rustningsbördor, i
första hand för att skydda vår fred och
i andra hand för att skydda vår frihet
och vårt oberoende.

Det är glädjande, att detta åtagande
kan ske utan nämnvärda partistrider.
Men när jag tagit del av reservationerna
och ser, hur pass obetydliga ting

för försvaret m. m.

rneningsskiljaktigheterna gälla, och efter
att ha åhört den debatt, som har
föregått det beslut som vi komma att
fatta, kan jag icke hjälpa att jag tycker,
att man kunde ha gett den enighet, som
råder i allt det väsentliga, en form som
utan någon tveksamhet hade gjort klart
även för den yttre iakttagaren, hur
stark enigheten är. När detta inte har
kunnat ske, utan alla dessa reservationer
ha tillkommit, tror jag dock att
dagens debatt har varit klarläggande.
Reservationerna betyda icke splittring i
huvudsaken, utan nyanser i omdömet
på vissa låt vara icke oväsentliga punkter.
Jag har, herr talman, med tillfredsställelse
velat konstatera detta från regeringens
sida.

Herr HAGBERG i Luleå (kort genmäle)
: Herr talman! Till frågan om general
Douglas’ uttalande vill jag bara
konstatera, att innebörden i statsministerns
förklaring här måste vara, att
Meverhöffer har blivit utnämnd till inspektör
för infanteriet alldeles utan
kungens ingripande. Men det är ju inte
vidare hedrande för en socialdemokratisk
regering att fastslå någonting sådant.

I fråga om var rustningspsykosen har
börjat skulle jag vilja erinra om några
fakta som äro väl kända för de flesta.
Förenta staterna hade 1938/39 en rustningsbudget
på sammanlagt 1 400 miljoner
dollar. Under sistförflutna budgetår
hade den stigit till nära 14 miljarder
dollar, och i de planer man nu har,
talar man om en budget för samma
ändamål på bortåt 50 miljarder dollar.

Talet om att det var överfallet på
Korea som var anledningen till att propositionen
nr 251 framlades känner jag
igen. Det har alltid skett någonting,
som man kunnat åberopa, när man lagt
fram förslag till nya rustningar. Så
skedde också när man beslöt att återinföra
den hemliga polisen. Den gången
hade man Tjeckoslovakien att skylla

Lördagen den 9 december 1950.

Nr 34.

Forcering av vissa materielanskaffningar för försvaret m. m.

på. Det finns alltid någonting att skylla
på för dem som vilja motivera nya rustningar.
Men det enkla faktum att vi nu
ha en försvarsbörda, som är dubbelt så
stor som den riksdagen fattade beslut
om 1942 — och som nu ser ut att ta än
större dimensioner — borde ändå vara
tillräckligt för att säga ifrån, att det här
måste finnas vissa gränser för rustningsanslagen,
även om det sker saker och
ting ute i världen. När man ser vilka
drakoniska nedskärningar som föreslås
i den Wärnska utredningen, så tycker
jag ändå att det måste vara någon måtta
på miljonrullningarna till militära ändamål.

Till slut får jag tacka statsministern
för att han sade, att han tycker det är
bra att missnöjet med upprustningarna
hålles vid makt. Jag skulle bara önska
att regeringen inte nöjde sig med att
komma med sådana sympatideklarationer,
utan att den också i handling visade
förståelse för att det gives gränser,
över vilka man icke kan gå utan
att åsamka folket allvarlig skada, varigenom
man i ännu högre grad skadar
hela frågan om landets försvar.

Herr THAPPEIt: Herr talman! Samtliga
föregående talare ha — med undantag
av herr Hagberg i Luleå — vitsordat
den enighet, som trots de avgivna
reservationerna har rått vid behandlingen
av de frågor, som beröras i statsutskottets
förevarande utlåtande. Men
jag har ändå ett behov av att understryka
denna enighet, eftersom jag annars
kanske riskerar att bli missförstådd,
när jag säger det som jag här
kommer att säga, när det gäller frågan
att stärka vårt försvar.

Denna enighet om att stärka försvaret
kom också till uttryck vid partiledarkonferensen
i september månad i
år. Det är ju för övrigt växlarna därifrån
som vi nu skola gå att lösa in.

.lag säger inte detta som någon kritik
av den överenskommelse som då

träffades. Vi äro ju alla — vilket också
omvittnats tidigare i denna debatt —
medvetna om den spänning som rått
och alltjämt råder i de utrikespolitiska
förhållandena. Men även om vi känna
oro inför förhållandena sådana de nu
äro ute i världen får ju detta inte medföra,
att inte också anslagen till försvaret
måste granskas ur synpunkten
vad vi anse oss ha råd med ytterligare
och vad som ur effektivitetssynpunkt
kan anses vara oundgängligen nödvändigt;
detta därför att det ju ingalunda
är säkert att besparingar alltid måste
betyda minskad effektivitet. Dessutom
äro våra försvarskostnader redan av
sådan storleksordning, att vi måste tillvarataga
alla möjligheter till besparingar
på redan beslutade utgifter och stor
återhållsamhet vid beviljandet av nya
sådana, där detta kan ske utan att för
försvaret vitala intressen eftersättas.

Jag är också övertygad om att majoritetens
ståndpunkt i statsutskottet från
dessa utgångspunkter väl kan försvaras.
På de punkter, där både försvarsministern
och utskottsmajoriteten ansett
dels att man kan avvakta resultaten av
pågående utredningar och dels att man
av andra skäl för närvarande icke behöver
öka utgifterna, är det fråga om
sådana ting, som i och för sig äro önskvärda,
men där man utan att i högre
grad åsidosätta försvarets intressen kan
ta hänsyn till den ekonomiska situationen
och till möjligheterna att spara
något. Detta är fallet med de punkter
i utskottsutlåtandet, där de borgerliga
ha reserverat sig, t. ex. när det gäller
de två miljoner kronorna till en extra
verktygssats för flygindustrien. Även
om man beslutar om den utgiften är det
nämligen, som avdelningens ärade ordförande
framhållit, mer än problematiskt
om arbetskraft och bostäder åt
densamma kunna ställas till förfogande.

Vad beträffar de ytterligare befästningsarbeten
för 20 miljoner kronor,
som ha föreslagits i högerreservationen,
ha både departementschefen och ut -

Nr 34.

Lördagen den 9 december 1950.

Forcering av vissa materielanskaffningar för försvaret m. m.

skottsmajoriteten enligt min mening
goda skäl för ståndpunkten att avvakta
resultaten av pågående undersökningar
om igångsättande av ytterligare sådana
byggnadsarbeten med anlitande av tillgängliga
medel och att därefter pröva
dessa saker i ett sammanhang vid 1951
års riksdag. Det är ju inte alltför lång
tid dit.

Vad sedan beträffar det som herr
Hjalmarson anförde om den rekommendation,
som försvarsutredningen i somras
avgav rörande byggande av bergrum,
får jag säga, att även om vi äro
överens om att arbetet med dessa bergrum
bör påskyndas, så innebär detta
enligt mitt bedömande inte något slutligt
ställningstagande till dessa problem
ens från försvarsutredningens sida, ty
även den saken måste väl prövas ytterligare
i hela sitt sammanhang. Från
myndigheternas sida har man också tagit
hänsyn till att det är bråttom, när i
varje fall utsprängning av bergrum för
närvarande sker i ganska stor utsträckning.

Jag skall inte gå närmare in på frågan
om gruppcheferna, eftersom den saken
redan så utförligt har diskuterats.
Även där vill jag säga detsamma som
jag sade om bergrummen, nämligen att
man inte heller där bör ha mera bråttom
än att man ger sig tid att avvakta
resultaten av de pågående utredningarna.

Hur positivt inställd man än är till
vårt försvar kommer man ändå inte
ifrån, att man även på detta område
måste tillvarataga alla besparingsmöjligheter.
Jag har dock gjort den iakttagelsen,
att alla tala så vackert om
sparandet och om »de stackars spararna»
—- det hörde vi inte minst i går —
och detta är kanske alldeles speciellt
fallet från oppositionens sida. Men när
man sedan skall gå från ord till handling,
har man redan glömt bort de
vackra talesätten. Det är tydligen så
med sparandet, att det är mycket bra
och nyttigt, om det bara är andra som

verkställa det. Jag tycker att riksdagen
under denna höst, och inte minst under
den senaste veckan, har handlat efter
den principen.

Nu är emellertid den ekonomiska situationen
otvivelaktigt så allvarlig, att
riksdagen, såvitt jag begriper, inte kommer
ifrån nödvändigheten att spara
även på för medborgarna i och för sig
mycket önskvärda och nödvändiga ting.
Är det då någon av de ärade ledamöterna
i denna kammare som tror, att
försvaret i detta hänseende skulle vara
absolut oantastligt? Jag är övertygad
om att det icke minst av psykologiska
skäl skulle vara i högsta grad olyckligt
för försvaret självt om medborgarna
skulle få den uppfattningen.

Nu kanske det till mig, såsom varande
ledamot av den sittande försvarsutredningen,
riktas den frågan: »Varför
kommer man inte med något förslag i
denna riktning från försvarsutredningen?»
Jag vill då säga, att ett om också
begränsat förslag i detta avseende framlades
i somras, men att den ogynnsamma
utvecklingen i världen har fördröjt
och, efter vad vi tidigare hört, ytterligare
kommer att fördröja dess genomförande.
Enligt mitt förmenande bör
man dock under väntetiden söka rätt
på alla möjligheter till besparingar,
även om det kanske rör sig om relativt
små belopp.

Jag är ledsen över att försvarsministern
inte är kvar i kammaren. Jag blev
mycket glad över det löfte som försvarsministern
gav om en bättre redovisning
av de medel, som stå till förfogande för
försvarsändamål, alltså reservationer
och bemyndiganden. Jag har nämligen,
i likhet med herr Hjalmarson, i den
sittande försvarsutredningen fått ett
mycket starkt intryck av hur svårt det
är att få en riktig bild av våra verkliga
årliga försvarsutgifter. Jag har för övrigt
fått samma intryck när jag läst propositionen
nr 251, som vi nu behandla.
Det är därför glädjande att man i försvarsdepartementet,
enligt vad försvars -

Lördagen den 9 december 1950.

Nr 34.

Forcering av vissa materielanskaffningar för försvaret m. m.

ministern sade, har denna överblick
över reservationerna, men det skulle
vara ännu mera glädjande om denna
överblick också redovisades på sådant
sätt, att det blir begripligt även för vanliga
lekmän.

Jag kanske också, trots att försvarsministern
icke är närvarande, får tilllägga
— det kan också gälla herr Hjalmarson
—- att jag blev mycket glad över
att försvarsministern i varje fall gjorde
ett försök att besvara herr Hjalmarsons
fråga vid remissdebatten, när det gällde
de utländska erfarenheterna av de värnpliktigas
utbildningstid. Orsaken varför
jag blev glad för det är att herr Hjalmarson
i en diskussion, som tidigare
omnämnts i annat sammanhang av herr
Stålil, faktiskt har frågat mig om denna
sak, varvid jag blev tvungen att replikera,
att vilka egenskaper jag än kan
besitta, så tankeläsare är jag i alla
händelser inte. Nu återstår att se om
herr Hjalmarson, när han kommer tillbaka
i debatten, är nöjd med det besked,
som försvarsministern lämnade
på denna punkt. I annat fall skulle jag
vilja uppmana honom att få svaret förtydligat,
så att inte jag råkar ut för
risken att få komplettera uppgifterna
ytterligare.

Detta var en sak mera i förbigående.

Det beslut, som vi nu inom kort skola
fatta i denna kammare, betraktar jag
trots allt som ett bevis på att det finns
en vilja till sparande, även om det rör
sig om inte alltför imponerande belopp.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets utlåtande.

Herr HJALMARSON: Herr talman! Det
är alldeles riktigt som herr Thapper
säger, att vi alla sträva efter att iaktta
sparsamhet i statsförvaltningen, men
denna sparsamhet måste ju ske bl. a.
med hänsyn till att vi stå inför nödvändigheten
av ökade utgifter för försvaret.

Jag begärde ordet, herr talman, spe -

ciellt med anledning av försvarsministerns
uttalande om de utländska erfarenheterna
från andra världskriget, som
försvarsministern har åberopat som
stöd för sitt ställningstagande när det
gäller frågan om utbildningstidens
längd. Jag är ledsen över att göra min
ärade vän herr Thapper något mindre
glad genom att säga, att det besked som
försvarsministern gav verkligen var
mycket otillfredsställande. Jag kan inte
heller underlåta att framhålla, att det
väl ändå är ganska besynnerligt att innebörden
av den synpunkt, som försvarsministern
anfört som väsentlig för
sitt ställningstagande till utbildningstiden
för de värnpliktiga, nämligen erfarenheterna
från andra världskriget,
tycks vara alldeles obekant även för
de medlemmar i det socialdemokratiska
partiet, som i alldeles speciell grad ägna
sin tid åt att utreda försvarsproblemen.

Jag tillåter mig, herr talman, att här
citera vad försvarsministern sade till
mig under remissdebatten i höstas. Han
yttrade ordagrant följande:

»Han», d. v. s. undertecknad, »talade
om en godtycklig nedsättning av denna
utbildningstid, trots att han mycket väl
vet att vid de diskussioner, som förts i
saken, har jag kunnat åberopa de erfarenheter
som gjorts under andra världskriget,
när det gäller den tid som är
nödvändig för att kunna utbilda fältdugliga
soldater.»

Detta uttalande måste ju innebära att
till grund för försvarsministerns förslag
1948 låg en analys av erfarenheterna
från andra världskriget. Men vad
sade försvarsministern 1948? Jo, han
anförde som skäl för sitt förslag fyra
huvudpunkter. Den första var nödvändigheten
av att ta hänsyn till den civila
opinionen, som ansåg övningstiden
vara för lång. Den andra var hänsynen
till de värnpliktigas egen uppfattning
att utbildningstiden var för lång. Den
tredje var att försvarsministern ansåg
sig ha fått stöd hos vissa enskilda militärer
för sitt förslag — en uppfattning

Nr 34.

Lördagen den 9 december 1950.

Forcering av vissa materielanskaffningar för försvaret m. m.

som kraftigt bemöttes, bl. a. från socialdemokratiskt
håll bär i riksdagen. Den
fjärde var att försvarsministern ansåg
en kortare utbildningstid önskvärd för
att framtvinga ökad effektivitet i utbildningsarbetet.

Jag tillåter mig då fråga, herr talman:
Var finns i detta sammanhang
redovisningen för de utländska krigserfarenheterna?
Denna redovisning, som
försvarsministern åberopar, existerar
icke i verkligheten!

Försvarsministern talade här om general
Clarks uttalande, som jag strax
skall återkomma till. Det gjordes såvitt
jag vet 1950, men det kan väl inte vara
så, att ett uttalande som gjordes 1950
kan ha inspirerat försvarsministerns
förslag av år 1948.

Försvarsministern hänvisade till att
han hade företagit vissa studier i de
engelska parlamentsprotokollen från debatter,
där frågan om de värnpliktigas
utbildningstid behandlats. Tillåt mig
fråga: Ge nu sådana personliga studier
en tillräcklig grund för den ansvarige
departementschefens ståndpunktstagande
till ett av vårt lands viktigaste försvarsproblem?
Låt oss göra det tankeexperimentet,
att något liknande gjordes
på andra områden. Hur skulle man
då reagera? Antag t. ex. att ecklesiastikministern
vid sina studier av de engelska
parlamentsprotokollen anser sig
kunna dra den slutsatsen, att man kan
genomföra en minskning av utbildningstiden
i gymnasiet. Antag vidare
att departementschefen diskuterar denna
sak med sina regeringskolleger och
säger, att han på grundval av dessa sina
studier ämnar föreslå, att utbildningstiden
i gymnasiet avkortas med 25 procent.
Detta förslag tänker han framlägga
för den svenska riksdagen under
åberopande av att det för det första
finns en civil opinion för kortare skoltid
i gymnasiet, t. ex. en föräldraopinion,
att för det andra gymnasisterna
själva äro av den uppfattningen
att man kan avkorta utbildningstiden

och att för det tredje departementschefen
själv tror att man kan åstadkomma
ökad effektivitet i arbetet genom
att på detta sätt begränsa utbildningstiden.
Jag undrar vad ecklesiastikministerns
regeringskolleger skulle säga om
en sådan propå — i synnerhet om denna
propå gjordes utan att saken i förväg
på vanligt sätt förberetts av vederbörande
myndigheter? Vore något sådant
tänkbart? Naturligtvis inte! Men
det är ju detta och ingenting annat som
skett inom försvarsdepartementet.

Jag tror för min del inte, att något
liknande skulle kunna vara tänkbart på
något annat område. Bakom försvarsministerns
inställning i dessa frågor
finns ingen verklig inarbetning av erfarenheterna
från andra världskriget.

Vad beträffar de engelska erfarenheterna
skall jag be att först få stryka
under en sak. Vi måste väl alla vara
på det klara med att under krigstid kan
det inträffa situationer, då nöden inte
har någon lag, då det gäller att till varje
pris på kort tid utbilda personal och
skicka ut den till fronterna. Så har
skett, och så kommer förmodligen att
ske, men icke är detta något eftersträvansvärt.
All erfarenhet visar, att en
utbildning av det slaget framkallar stora
förluster både i fråga om döda och sårade.
En utbildning av den typen drabbas
för visso av det omdöme, som den
amerikanske pansargeneralen, general
Patton, fällde här i Sverige vid ett besök,
om jag inte missminner mig, på
krigsskolan i Karlberg. Han yttrade då:
»Ni skall här i Sverige komma ihåg att
det är liktydigt med mord att skicka ut
otillräckligt utbildad personal i det moderna
kriget.»

Försvarsministern fäste tydligen ett
väsentligt avseende vid general Clarks
uttalanden. Jag skulle då bara vilja
framhålla följande. General Clark har i
Amerika ungefär samma ställning som
arméinspektören hade i den svenska
armén tidigare. Hans ansvarsområde är
utbildning av arméförband. General

Lördagen den 9 december 1950.

Nr 34.

Forcering av vissa materielanskaffningar för försvaret m. m.

Clark har framhållit, att de s. k. nationalguard-fördelningarna
i Förenta staterna
kunna väntas vara färdiga att sättas in
i strid efter åtta månaders utbildning
samt att nyuppsatta fördelningar, i vilka
reservister och utskrivna värnpliktiga
ingå, kunna vara stridsberedda efter
nio månaders utbildning. Det är detta
som försvarsministern åberopar. Tillåt
mig lämna följande kommentar till försvarsministerns
uppgift.

National-guard-fördelningarna äro organiserade
i fredstid och omfatta frivillig
personal. De bestå för närvarande
i betydande utsträckning, sannolikt huvudsakligen,
av folk, som deltagit i andra
världskriget. I maj månad 1949 hade
dessa fördelningar en styrka, som uppgick
till nära nog exakt 50 procent av
fältstyrkan, och det är rimligt att anta,
att siffran för närvarande är något
högre. Mig veterligen ha vi här i Sverige
icke några krigsveteraner att sätta in
i de svenska förbanden. Om nu en sådan
här national-guard-fördelning mobiliseras,
tillföres den utfyllnadspersonal,
så att full fältstyrka erhålles. Dessa
s. k. fillers kunna vara såväl personal
med viss föregående utbildning som
outbildad personal. När general Clark
anser, att åtta månaders utbildning kräves,
innan en sådan fördelning kan sättas
in i strid, måste man observera, att
förbandet redan före dessa åtta månader
till hälften består av utbildad personal.

Förhållandet är likartat beträffande
fördelningar, som uppsättas ur de s. k.
reserve corps och för vilka en övningstid
av nio månader skulle krävas enligt
Clarks uttalande. 1 jämförelse med
national-guard-fördelningarna är dock
den ursprungliga tillgången på utbildad
personal något mindre, vilket förklarar,
att något längre utbildningstid erfordras.
Dessa siffror för utbildningstiden
måste ses mot bakgrunden av det amerikanska
mobiliseringsprogrammet. Så
sent som i maj månad 1950 räknade
man inom amerikanska armén med alt

national-guard-fördelningarna och reserve-fördelningarna
efter mobilisering
skulle ha nio månaders utbildning i
hemlandet före avtransport till krigsskådeplatsen.
Efter ankomsten till krigsskådeplatsen
krävdes två månader för
komplettering av utrustning och utbildning,
innan vederbörande fördelning
ansågs kunna sättas in i strid.

Det är uppenbart, att de amerikanska
förhållandena icke kunna jämföras med
de svenska. För det första ingår alltså
i ifrågavarande förband i betydande utsträckning
krigsvan personal. För det
andra hänföra sig siffrorna åtta eller
nio månader till den utbildning, som
äger rum kort tid före insättandet i
strid, d. v. s. inlärda kunskaper och
färdigheter hinna icke glömmas. I Sverige
är situationen en annan. Den utbildning,
som de värnpliktiga erhålla,
måste vara sådan, att de lång tid efter
värnpliktstjänstgöringen kunna sättas in
i strid utan kompletterande utbildning.

Försvarsministern säger, att den utbildning,
som äger rum medan ett land
är i krig, påverkas av många ogynnsamma
faktorer. Det är naturligtvis riktigt.
Men vad är det som här är det
väsentliga? Jo, naturligtvis det, att när
man undergår militär utbildning och
vet, att resultatet av denna utbildning i
bokstavlig mening kan vara avgörande
för ens liv eller död, när man vet, att
man inom kort kommer att skickas ul
till fronten och konfronteras med det
blodiga allvar, som det moderna kriget
representerar, då går det att driva eu
utbildning i vida mera forcerat tempo
än eljest.

Försvarsministern tycks också förgäta
vad det är för utbildningsmetoder,
som begagnas under dessa betingelser.
Det har t. ex. upplysts om att de amerikanska
förband, som nu utbildas, få öva
förflyttning i terräng samtidigt som området
beskjutes med kulspruteeld, med
skarpa skott givetvis. Är det tänkbart
att bedriva utbildning här i Sverige under
liknande förhållanden? Försvars -

Nr 34.

Lördagen den 9 december 1950.

Forcering av vissa materielanskaffningar för försvaret m. m.

ministern brukar säga, att han vill ha
en utbildning, som kan åtnjuta respekt
hos den civila opinionen. Tror försvarsministern,
att han kan få det med en
utbildning efter dessa linjer? Jag tvivlar
på den saken. Jag vill därför, herr
talman, endast understryka, att försvarsministern
inte heller i efterhand
har kunnat prestera den motivering,
byggd på krigserfarenheterna, som han
åberopat till stöd för sitt tidigare ställningstagande
i utbildningsfrågorna.

Till sist, herr talman, bara en liten
detalj. Det gäller frågan om gruppcheferna.
Försvarsministern omtalade, att
vi skola avvakta resultatet av en utredning,
som skall kunna klargöra, om vi
behöva en kompletterande gruppchefsutbildning
på 27 dagar eller 17 dagar
eller 13 dagar. Man skall precis exakt
på dagen, kanske på timmen, kanske på
klockslaget, kunna avgöra hur stort behovet
av kompletterande utbildning för
gruppcheferna är. Jag förstår, att försvarsministern
tänker på den pågående
Lindholmska gruppchefsutredningen,
denna utredning, som ju skall vända ett
blad i det svenska försvarsväsendets
historia. Jag tillåter mig, herr talman,
att i all blygsamhet uttala mina tvivel
på att det är möjligt att prestera en utredning
efter de linjer, som här tecknats.
Låt oss i varje fall inte börja redan
nu åberopa en utredning, vars resultat
ännu inte på något sätt har kommit
till offentlighetens kännedom.

I den för dagen mest aktuella frågan
när det gäller gruppchefsutbildningen
har försvarsministern icke lämnat någon
närmare upplysning om hur han
tänker sig, att den provisoriska utbildning,
som skulle äga rum under hösten
1951, skall gestalta sig. Jag bara slår
fast detta, samtidigt som jag här understryker,
att om man följer den linje,
som de militära myndigheterna ha förordat,
så har man ändå ett utarbetat
förslag att gå efter, som bygger på fackmännens
erfarenheter och som möjliggör
en kompletterande utbildning redan

i vår. Jag tror, att det är bättre att ta
det säkra för det osäkra och därför
här följa de rekommendationer, som de
ansvariga myndigheterna ha givit. Därför
nödgas jag, herr talman, att på denna
punkt vidhålla vår ståndpunkt, som
kommit till uttryck i reservationen till
det föreliggande utskottsutlåtandet.

Herr HÄCKNER: Herr talman! Vi hörde
nyss ett utmärkt tal av herr Hagberg
i Luleå. Jag förstår, att det redan ligger
tryckfärdigt i Pravda. Det är ganska
belysande för hans sätt att argumentera,
att herr Hagberg i Luleå med anledning
av statsministerns uttalande, att det väl
ändå inte vore Amerika, som började
upprustningen, hänvisade till att den
amerikanska upprustningen hade förstärkts
mycket under sista åren men
förteg, att den ryska upprustningen
uppnått vida högre siffror.

Jag kan inte underlåta att i denna
stund, när faran för ett tredje världskrig
är överhängande, göra en liten reflexion,
rent personligt. Jag har ju för
min del sedan länge varit anhängare av
den tanken, att en solidarisk försvarssamverkan
mellan västerns stater utgör
den bästa garanti mot faran för isolerade
Koreaangrepp liksom för ett nytt
världskrig. Vår s. k. alliansfria ställning
synes mig i det läge, som uppkommit
genom Koreakonflikten, bli alltmer
dubiös. Vi äro redan så engagerade i
den pågående försvarskampen för de
fria demokratierna, att Moskva inte
längre kan låta dupera sig av att vi stå
utanför Atlantpakten. Det borde då bl. a.
just för upprustningens påskyndande
vara ytterst angeläget, att vi genom anslutning
till Atlantpakten snabbast möjligt
försökte förskaffa oss den bästa
möjliga vapenutrustning och detta utan
att belasta vår ekonomi på ens tillnärmelsevis
samma sätt, som om vi skulle
skaffa oss dessa vapen stående isolerade.
Det är ju en tankeställare för alla
dem, som i dag stå betänksamma inför
våra ökade rustningsutgifter.

Nr 34.

Lördagen den 9 december 1950.

Forcering av vissa materielanskaffningar för försvaret m. m.

I det rådande livsfarliga läget måste
vi emellertid, om vi allt fortfarande
skola stå alliansfria till formen, göra
allt vad vi kunna för att på egen band
stärka vårt försvar så fort som möjligt;
och det avgavs ju redan när de nordiska
försvarsförhandlingarna bröto
samman ett löfte härom från regeringens
sida. Men den försvarsförstärkning,
som man då tänkte sig, räcker på långt
när inte i dagens farofyllda läge.

Herr THAPPER: Herr talman! Det var
egentligen bara en enda replik till herr
Hjalmarson, som jag skulle vilja ge,
nämligen med anledning av herr Hjalmarsons
uttalande om det drastiska yttrande
general Patton fällde, när han
besökte Stockholm. Jag tror, att man
skall akta sig för att i detta sammanhang,
alltså när det gäller utbildningstiden,
använda uttrycket mord, ty varken
herr Hjalmarson eller jag vet, huruvida
9, 10 eller 11 månaders övningstid
eller vilken utbildningstid man än
förordar kommer att hindra något dylikt.
Herr Hjalmarson kan säga, att risken
är mindre ju längre utbildningstiden
är, men för mig står det klart, att
krig alltid är en fråga om mord, en
fråga om att mörda eller mördas, men
därför bör man inte använda det uttrycket
alltför mycket, när man går att
bedöma frågan om vår utbildningstid.

Detta resonemang skulle kanske kunna
leda till att kammarens ledamöter
få det intrycket, att jag har en liknande
uppfattning som den herr Hagberg i
Luleå gjort sig till tolk för. Låt mig
emellertid säga, att den avviker mycket
väsentligt från hans i ett stycke.
Herr Hagberg försökte för oss göra gällande,
att det skulle ha eu viss betydelse,
om vi så att säga ginge i spetsen
med att inte öka rustningarna. Herr
Hagberg i Luleå, jag tror, att det skulle
ha en oerhört mycket större och en
verklig betydelse, om herr Hagbergs
idealland i stället ville gå i spetsen i

detta avseende. Då tror jag inte, att vi
över huvud taget just nu skulle behöva
ha någon debatt här i landet om en förstärkning
av vårt försvar.

Herr HEDLUND i Rådom: Herr talman!
Det är naturligtvis utomordentligt
viktigt, att Sverige liksom andra länder
i de här stormiga tiderna ser om sitt
hus, så långt det över huvud taget är
möjligt. I det hänseendet skulle jag
vilja deklarera, att någon betänksamhet
ifrån vår sida inför de utgifter, som
man nu står inför att besluta, alltså utgifter
av den storleksordningen, ingalunda
förefinnes.

Med glädje konstaterar man att svenska
folkets representanter i riksdagen
så pass enigt ha slutit upp kring tanken
på en förstärkning av vårt försvar.
Redan partiledarkonferensen i höstas
med regeringen gav ju vid handen, att
det rådde en praktiskt taget enhällig
uppfattning i det demokratiska lägret
om vad som borde göras. Det hade varit
en värdig fortsättning på denna
enighet om även utskottet hade kunnat
samlas på en linje. Här föreligger ju
ett flertal reservationer till utskottets
förslag, och den omständigheten kan
ju ge anledning att tro, att meningarna
divergera väsentligt mer än vad de i
själva verket göra. Den som gör sig besvär
med att närmare titta igenom reservationerna
kommer emellertid snart
till klarhet om att meningsskiljaktigheterna
inte gälla särskilt väsentliga ting.
Visserligen kan det vara rätt så viktiga,
jag skulle vilja tillåta mig säga detaljer
i försvarsordningen, som det rör sig
om, men sedda i det stora sammanhanget
kommer det ändå att bli fråga
om detaljer. Jag beklagar, att man inte
har lyckats att i utskottet genom ömsesidiga
jämkningar på dessa punkter
komma fram till ett enhälligt utlåtande.
Vem som bär skulden här är svårt för
en utomstående att fastställa, men nog
tycks det vara befogat att tala om skuld

Nr 34.

Lördagen den 9 december 1950.

Forcering av vissa materielanskaffningar för försvaret m. m.

i detta sammanhang, eftersom meningsskiljaktigheterna
ändå äro, relativt sett
naturligtvis, så pass små som de i själva
verket äro.

Bondeförbundet och folkpartiet företräda
ju en gemensam linje i dessa frågor,
och denna skiljer sig ifrån majoritetsståndpunkten
beträffande materielanskaffning
för flyget, utökning av reservfänrikar
och gruppchefsutbildning,
men på var och en av dessa tre punkter
äro divergenserna inte särskilt framträdande.
Vad anslagsbeloppen beträffar
så rör det sig om en 3—4 miljoner kronor,
och sett i förhållande till samtliga
utgifter för försvarsändamål är det ju
cn inte alldeles överväldigande summa.

Beträffande gruppchefsutbildningen
ligger det ju så till, att det är en fråga,
som i dag är föremål för speciell utredning.
Och i fråga om reservfänrikarna
gäller ju ökningen inte något särskilt
stort antal. Det är fråga om en årlig
ökning av hundra stycken. Så nog tycker
man, att det med uppbjudande av
litet energi från skilda håll horde varit
möjligt att komma fram till ett gemensamt
utskottsförslag. Jag tycker också,
att man borde kunnat sträcka sig så
långt, att man försökt fånga in även
högerns särlinje här.

Det är uppenbart, att vi på vårt håll
ha den meningen, att det skulle varit
synnerligen önskvärt, om man vid utskottsbehandlingen
hade kunnat samla
majoritet för den linje, som vi ha företrätt.
Men jag vill också säga, att vi äro
på det klara med vikten av ett enhetligt
uppträdande här i så pass hög grad, att
vi kunnat tänka oss vissa eftergifter
och kompromisser för att komma fram
till ett enhälligt utskottsutlåtande, om
det funnits förutsättningar för detta.
Men när det nu har blivit på detta sätt,
att man går fram med en mängd reservationer,
så anser jag det vara rätt viktigt,
att man reducerar de skillnader
som finnas till deras verkliga proportioner.
Jag säger det därför att jag har
den uppfattningen, att det är värdefullt

med en så långt som möjligt enhetlig
attityd just i en fråga av denna beskaffenhet.

Med dessa få ord tillåter jag mig, herr
talman, att instämma med dem, som yrkat
bifall till reservationerna A, C och
D 1.

Herr OHLIN: Herr talman! Jag känner
ett behov av att i likhet med herr
Hedlund i Rådom understryka, att de
ståndpunkter som redovisas i utskottets
utlåtande ju dock innebära en enighet,
som går mycket långt, och att det visserligen,
som herr Hedlund framhöll, är
beklagligt, att man inte kunnat vinna
fullständig enighet, för vilket förutsättningarna
borde varit ganska goda.

Jag begärde ordet, herr talman, för
att framhålla bara en enda synpunkt av
något annat slag. När man nu går att
fatta beslut rörande vissa åtgärder för
den återstående delen av detta finansår,
åtgärder, vilka sträcka sig delvis ganska
långt fram i tiden, så tror jag, att
vi böra vara beredda på att det måhända
i en ganska nära framtid, om det
skulle gå så illa, att det utrikespolitiska
läget ytterligare försämras, kan bli nödvändigt
att ta dessa frågor under omprövning
och acceptera långt mera radikala
krav. Jag skulle vilja vädja till
regeringen att, om ett sådant extraordinärt
läge skulle uppkomma under de
närmaste månaderna, vilket — jag upprepar
det — alla naturligtvis hoppas
inte skall komma att inträffa, inte rygga
tillbaka för extraordinära krav på omedelbar
försvarsförstärkning. Jag tror
det finns anledning för oss hör i riksdagen
att psykologiskt sätta oss in i
detta, ha denna möjlighet i sikte, även
när vi fatta dagens beslut. Jag tror att
det finns anledning för regeringen att
— om den inte redan gjort det — i
tysthet utarbeta riktlinjer för ett sådant
mera radikalt program, så att det i sina
huvuddrag finns färdigt för den händelse
det skulle gå så, att det blir nöd -

Lördagen den 9 december 1950.

Nr 34.

Forcering av vissa materielanskaffningar för försvaret m. m.

vändigt att av folket begära de offer,
som dess förverkligande skulle innebära.

Ja, herr talman, jag har velat understryka,
att tidsläget tyvärr är så allvarligt,
att jag tror att en beredskap både
med avseende på planerna och vår allmänna
inställning är av behovet påkallad.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen framställde till en början
propositioner beträffande utskottets
hemställan i punkten I., nämligen
på l:o) bifall till utskottets hemställan
i denna del; 2:o) bifall till den av herr
Gränebo m. fl. beträffande denna punkt
avgivna, med A. betecknade reservationen;
samt 3:o) avslag å utskottets berörda
hemställan; och fann herr talmannen
den förstnämnda propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Ståhl begärde emellertid votering,
i anledning varav och sedan till kontraproposition
antagits den under 2:o) anmärkta
propositionen, efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
I. i utskottets förevarande utlåtande nr
227, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

VinnerjNej, bär kammaren bifallit den
av herr Gränebo m. fl. beträffande denna
punkt avgivna, med A. betecknade
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Ståhl begärde likväl rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsap -

parat anställdes. Därvid avgåvos 96 ja
och 82 nej, varjämte 7 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan i punkten I.

På därå av herr talmannen givna
propositioner biföll kammaren härefter
vad utskottet i punkterna II.—VI. hemställt.

Beträffande punkten VII. framställde
herr talmannen propositioner dels på
bifall till utskottets däri gjorda hemställan
dels ock på bifall till den av herr
Mannerskantz m. fl. beträffande nämnda
punkt avgivna, med B. betecknade
reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Hjalmarson
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten VII.
i utskottets förevarande utlåtande nr
227, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den av herr Mannerskantz m. fl. beträffande
denna punkt avgivna, med B. betecknade
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu eu gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Ifjalmarson begärde likväl rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos
154 ja och 20 nej, varjämte It av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från alt rösta.

Nr 34.

Lördagen den 9 december 1950.

Porcering av vissa materielanskaffningar för försvaret m. m.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan i punkten VII.

Utskottets i punkten VIII. gjorda hemställan
blev härefter på därå given proposition
av kammaren bifallen.

I fråga om punkten IX. gav herr talmannen
propositioner dels på bifall till
utskottets hemställan i denna del dels
ock på bifall till den av herr Gränebo
in. fl. beträffande denna punkt avgivna,
med C. betecknade reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Ståhl begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten IX.
i utskottets förevarande utlåtande nr
227, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den av herr Gränebo m. fl. beträffande
denna punkt avgivna, med C. betecknade
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, vadan votering
medelst omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 97 ja och 83 nej, varjämte
5 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
i punkten IX. gjorda hemställan.

Beträffande punkten X. framställde
herr talmannen propositioner på 1 :o)
bifall till utskottets däri gjorde hemställan;
2:o) bifall till den av herr
Gränebo m. fl. beträffande denna punkt

avgivna, med D. 1) betecknade reservationen;
samt 3:o) bifall till den av herr
Mannerskantz m. fl. beträffande samma
punkt avgivna, med D. 2) betecknade
reservationen; och fann herr talmannen
den förstnämnda propositionen
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Ståhl begärde emellertid votering,
i anledning varav herr talmannen
för bestämmande av kontrapropositionen
ånyo upptog de båda återstående
propositionerna, av vilka herr talmannen
nu fann den under 2:o) anmärkta
propositionen hava flertalets mening för
sig. Beträffande kontrapropositionen
begärde emellertid herr Hjalmarson votering,
i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren till
kontraproposition i huvudvoteringen
angående punkten X. i statsutskottets
förevarande utlåtande nr 227 antager
den av herr Gränebo m. fl. beträffande
denna punkt avgivna, med D. 1) betecknade
reservationen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
den med D. 2) betecknade reservation,
som i fråga om denna punkt avgivits
av herr Mannerskantz m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, vadan votering
medelst omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 83 ja och 75 nej, varjämte
26 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit den

Lördagen den 9 december 1950. Nr 34.

Tull- och skattefrihet för vissa varor i samband med proviantering av flottans fartyg.

av herr Gränebo m. fl. avgivna, med
D. 1) betecknade reservationen.

I enlighet härmed blev nu efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten X.
i utskottets förevarande utlåtande nr

227, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den av herr Gränebo m. fl. beträffande
denna punkt avgivna, med D. 1) betecknade
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser samt sistnämnda
voteringsproposition blivit
ännu en gång uppläst, anställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen
tillkännagav, att han funne
flertalet av kammarens ledamöter hava
röstat för ja-propositionen. Herr Ståhl
begärde emellertid rösträkning, vadan
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 99 ja och
82 nej, varjämte 6 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan i punkten X.

På därå given proposition biföll slutligen
kammaren utskottets i punkten
XI. gjorda hemställan.

§ 4.

Tull- och skattefrihet för vissa varor i
samband med proviantering av flottans
fartyg.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr

228, i anledning av riksdagens år 1950
församlade revisorers särskilda berättelse
angående tull- och skattefrihet för
vissa varor i samband med proviantering
av flottans fartyg.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
anförde

Herr HELLBACKEN: Herr talman! Innan
kammaren beslutar i föreliggande
utlåtande anhåller jag att få göra några
erinringar och kommentarer.

Som kammarens ledamöter funnit, ha
riksdagens revisorer gjort vissa erinringar
angående tull- och skattefrihet
för vissa varor i samband med proviantering
av flottans fartyg. Som känt är
finns för proviantering av fartyg en
särskild tullagerinstitution, provianteringsfrilager.
Från dessa provianteringsfrilager
må gods för proviantering
av fartyg utlämnas tullfritt bland annat
under villkor att fartyget utklarerats till
utrikes ort — direkt eller via en eller
flera andra svenska hamnar — eller ock
befinner sig på resa mellan utrikes
orter.

Nu ha riksdagens revisorer uppmärksammat,
att vissa varor uttagits tull- och
skattefritt utan att ovan angivna bestämmelser
förelegat. Anmälan har därför
gjorts till statsutskottet, och utskottet,
som tagit denna anmälan under
övervägande, säger för sin del, att
Kungl. Maj:t bör ägna denna fråga uppmärksamhet
och framkomma med förslag
i ämnet. .lag har, herr talman, inte
velat låta denna fråga passera utan att
några ord sägas, ty saken är av stor
betydelse, och det är rätt stora belopp
som här gå skattemyndigheterna och
statskassan förbi. Riksdagens revisorer
meddela — detta finner man av den
berättelse, som är överlämnad och som
statsutskottet behandlat —- att under år
1949 ett beräknat belopp på ungefär
1 100 000 kronor på detta sätt undandragits
staten.

Sedan riksdagens revisorer gjort dessa
påpekanden och vederbörande parter
haft tillfälle att yttra sig skulle man
haft anledning att tro, att en bättring
skulle inträda härvidlag. Forhållandena
fortgå emellertid alltjämt, något som
inte kan vara i överensstämmelse med

0 — Andra kammarens protokoll 1950. Nr 34.

Nr 34.

Lördagen den 9 december 1950.

Tull- och skattefrihet för vissa varor i samband med proviantering av flottans fartyg.

den tolkning, som bör göras för sådan
proviantering, och det är närmast därför
jag begärt ordet. Från tulltjänstemannahåll
har jag hört berättas, att vederbörande
inte tycks förstå, att detta
är någonting som icke bör få fortsätta.

Jag skall inte draga upp någon lång
debatt här, men jag kan inte underlåta
att nämna några siffror från ett par
fartyg. Jag vid passa på att inskjuta,
att de flesta av dessa varor utgå ifrån
Göteborg, en del även ifrån Stockholm
och andra orter. — En mindre undervattensbåt
har under något över fyra
månader tagit ut 262 liter sprit, 48 liter
vin, 667 liter exportöl och 69 075 cigarretter
m. in. Detta har överlämnats tulloch
skattefritt med förlorad skatt och
tull å kronor 12 870: —. Om jag undersöker
förhållandena på en mindre minsvepare
— det gäller här sådana båtar,
som gå i inrikesfart — som inte är
större än att där endast finns en officer,
en underofficer och sju mans besättning
— sammanlagt nio man alltså — så
har den på sju månader tagit ut 179
liter sprit, 39 liter vin, 96 495 cigarretter
och 6 kilo tobak för att inte nämna
konfitvrer, kortlekar etc. På denna lilla
minsvepare har staten på dessa sju månader
i tull och skatt förlorat inte
mindre än 14 542 kronor. Detta måste
naturligtvis bli ett dolt lönetillägg för
dessa besättningar, ty arméns och det
övriga försvarets officerare och tjänstemän
kunna inte komma i åtnjutande av
dessa förmåner.

På ifrågavarande provianteringsomområde
måste med det snaraste rättelse
komma till stånd. Jag vill, herr talman,
uttrycka den önskan, att chefen för marinen,
amiral Strömbäck, borde medverka
till bättre förhållanden så att endast
flottans fartyg som gå till utrikes
ort få dessa förmåner. Jag skulle även
vilja rikta en uppmaning till den frånvarande
försvarsministern, att även han
medverkar till att avsedda bestämmelser
tillämpas. I det ekonomiska läge vi
för närvarande befinna oss i, där vi på

alla sätt försöka minska statsutgifterna
och finna nya skattekällor, är det på
sin plats att man undersöker dessa
saker.

Jag har, herr talman, intet yrkande,
men jag skulle önskat att det i utskottets
utlåtande hade stått, att Kungl.
Maj :t med det snaraste borde rätta till
dessa nu tillämpade här anförda orimliga
bestämmelser.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 5.

Till bordläggning anmäldes:

utrikesutskottets utlåtande nr 17, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
angående godkännande av Sveriges anslutning
till en överenskommelse angående
upprättande av en europeisk betalningsunion; statsutskottets

utlåtanden och memorial: nr

229, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående utvidgning av det
skandinaviska luftfartssamarbetet inom
SAS;

nr 230, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1950/51, i vad propositionen avser avskrivning
av nya kapitalinvesteringar;

nr 231, angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1950/51; och

nr 232, angående tilläggsstat 1 till
riksstaten för budgetåret 1950/51;

bankoutskottets memorial nr 31, angående
tillfälligt arvodestillägg åt den
hos riksdagen tillfälligt anställda personalen;
och

jordbruksutskottets memorial nr 62,
med anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om lönereglering för lärare
vid statsunderstödda lantbruksundervisningsanstalter.

Tisdagen den 12 december 1950. Nr 34.

Svar på fråga ang. befrielse från tilläggsskatt å bensin för vissa lager hos förbrukare.

§ 6.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 419, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om tillfälligt upphävande av skatten å
motorsprit, m. in.; och

nr 420, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med hemställan om bemyndigande
för Kungl. Maj:t att förordna
om restitution i vissa fall av tilläggsskatt
å bensin, som användes vid jordbrukets
drift, jämte i ämnet väckta motioner.

§ 7.

Justerades protokollsutdrag.

§ 8.

Upplästes följande till kammaren inkomna
läkarintyg:

Uppsala den 8 december 1950.

Riksdagsmannen K. E. Hansson, Skediga,
är på grund av luftvägsinfektion
förhindrad att deltaga i riksdagsarbetet
under de närmaste dagarna.

Axel Petterson
leg. läkare.

Kammaren beviljade herr Hansson i
Skediga ledighet från riksdagsgöromålen
från och med den 8 innevarande december
tills vidare.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 3.15 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Tisdagen den 12 december.

Kl. 3 em.

§ 1.

Justerades protokollen för den 5 och
den 6 innevarande december.

i 2.

Herr talmannen meddelade, att herrar
Lundberg och Hansson i Skediga,
som med läkarintyg styrkt sig tills vidare
vara hindrade att deltaga i riksdagsgöromålen,
herr Lundberg vid
sammanträdet den 6 och herr Hansson
vid sammanträdet den 9 innevarande
december, denna dag åter intagit sina
platser i kammaren.

§ 3.

Svar på fråga ang. befrielse från tillläggsskatt
å bensin för vissa lager hos
förbrukare.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD, som anförde: Herr
talman! Herr Ståhl har riktat följande
fråga till mig: Är herr statsrådet villig
att med hänsyn till beredskaps- och
rättviseskäl föranstalta om sådan komplettering
av kungörelsen rörande tillläggsskatt
å bensin, att skattebefrielse
får åtnjutas ej blott för lager över 200
liter hos återförsäljare utan jämväl för
större lager, exempelvis 1 000 liter och
däröver, hos förbrukare?

I anledning härav får jag anföra följande.

Vid framläggande för vårriksdagen
av förslaget om sänkning av bensinskatten
från 45 till 25 öre för liter underströk
jag, att någon rätt till restitution
av erlagd bensinskatt icke borde införas
för enskilda förbrukare utan endast
för återförsäljare. Mot den sålunda föreslagna
begränsningen i restitutionsrät -

Nr 34.

Tisdagen den 12 december 1950.

Svar på interpellation ang. avstyckning av tomter och uppförande av bostäder inom

icke planlagda områden.

ten gjordes ingen erinran från riksdagens
sida.

Därefter har kungörelse utfärdats
den 2 juni 1950 om restitution av tillläggsskatt
enligt dessa grunder.

Sedermera har riksnämnden för ekonomisk
försvarsberedskap i skrivelse
den 17 oktober 1950 hemställt, att restitutionsrätt
måtte införas även för industriföretag
och vissa andra förbrukare,
vilka normalt bruka ligga med avsevärda
bcnsinlager. I samma syfte har Skånes
handelskammare ingivit en skrift
den 9 november 1950. Dessa båda framställningar
ha avslagits av Kungl. Maj:t
den 24 november 1950.

Jag vill tillägga, att jag vid beredningen
av nämnda ärende kom till den
uppfattningen, att den ökning av beredskapen,
som skulle vunnits genom en
utvidgad restitutionsrätt, skulle varit
av så ringa omfattning och av så tidsbegränsad
natur, att jag ej fann anledning
förorda proposition till riksdagen
med förslag om utvidgning av restitutionsförfarandet.

Vidare yttrades ej.

§ 4.

Svar på interpellation ang. avstyckning
av tomter och uppförande av bostäder
inom icke planlagda områden.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet NILSSON, erhöll
på begäran ordet för att besvara herr
Petterssons i Dahl interpellation angående
avstyckning av tomter och uppförande
av bostäder inom icke planlagda
områden.

Svaret hade före sammanträdet i
stencilerad form tillställts kammarens
ledamöter, och herr statsrådet Nilsson
lämnade nu endast en kort sammanfattning
av huvudpunkterna i svaret.

Det i kammaren utdelade svaret var
av följande lydelse:

Herr talman! I en till socialministern
riktad interpellation, vilken för besvarande
överlämnats till kommunikationsdepartementet,
har herr Pettersson i
Dalil framställt följande frågor.

Har statsrådet observerat de förhållanden,
som starkt försvåra möjligheterna
att avstycka tomter och uppföra
bostäder inom icke planlagda områden?

Anser statsrådet att tillämpningen av
gällande bestämmelser på byggnadsverksamhetens
område står i god överensstämmelse
med bestämmelsernas anda
och mening?

Om så inte är fallet är statsrådet beredd
att vidtaga åtgärder i avsikt att
fä en bättre tillämpning till stånd, så
att byggenskapen på den rena landsbygden
icke, som nu är fallet, starkt
försvåras?

Interpellanten har särskilt vänt sig
mot tillämpningen av de bestämmelser
i byggnadslagen och jorddelningslagen,
som reglera avstyckning och bebyggande
av fastighet för bostadsändamål
inom sådana områden på den egentliga
landsbygden som avses för s. k. glesbebyggelse.
Interpellanten har i detta sammanhang
även berört tillämpningen av
bestämmelserna om statliga lån. Han
håller före att de organ, som handlägga
ärenden rörande byggnadsverksamheten,
tillämpa en alltför restriktiv tillståndsgivning
inom dylika glesbebyggelseområden.
Han påpekar att myndigheterna
synas ha svårt att avgöra huruvida
i visst fall glesbebyggelse eller »tätortsbebyggelse»
skall anses föreligga
och framhåller att i åtskilliga fall myndigheterna
oriktigt karakteriserat viss
planerad bebyggelse såsom »tätortsbebyggelse»,
vilket haft till följd att bebyggelsen
försvårats eller förhindrats.
Interpellanten förmenar, att den ifrågavarande
lagstiftningen och andra statliga
åtgärder skulle tillsammans medverka
till att flykten från landsbygden
påskyndades, och framhåller att detta
inte varit lagstiftarens mening. Han ut -

Tisdagen den 12 december 1950.

Nr 34.

Svar på interpellation ang. avstyckning av tomter och uppförande av bostäder inom

icke planlagda områden.

talar vidare att det förefaller som om
samarbetet mellan de organ som svara
för byggnadsverksamheten icke varit
tillfredsställande.

Interpellanten har här berört ett komplex
av frågor av stor betydelse och
räckvidd.

De myndigheter som på ett eller annat
sätt svara för byggnadsverksamheten
äro ju — det framgår redan av interpellationen
— ganska många. I allmänhet
kräves för att få till stånd ett
hygge medverkan av lantmäterimyndighet
för avstyckning, vidare av de byggnadskontrollerande
organen, alltså den
lokala byggnadsnämnden eller länsstyrelsen,
och dessutom av de myndigheter
som förmedla statliga lån och lämna
arbetstillstånd, d. v. s. i första hand
länsbostadsnämnd och länsarbetsnämnd.

Det är ju så, att om någon enda av
dessa myndigheter ställer sig avvisande
så kan byggnadsföretaget icke komma
till stånd. Reservation måste naturligtvis
göras för sådana fall där statligt
lån icke sökes. Att samverkan måste
ske mellan alla dessa myndigheter
framstår därför som en naturlig sak.
En sådan samverkan har redan åstadkommits
i viss utsträckning, och den
kommer med säkerhet att ytterligare
utvidgas.

Interpellanten har själv berört sammanhanget
i detta fall mellan byggnadsoch
jorddelningslagarna samt de bestämmelser,
som normera den statliga
långivningen.

Till interpellantens redogörelse för
byggnadslagens bestämmelser har jag
— om jag förstått honom rätt — intet
att tillägga. För att undvika varje missförstånd
vill jag dock erinra om att
även den rena glesbebyggelsen på landet
under vissa omständigheter kan bli
föremål för byggnadskontrollerande åtgärder
genom utomplansbestämmclser
och att bebyggelse för jordbrukets, fiskets
och skogsskötselns eller därmed

jämförligt behov principiellt icke faller
under det i byggnadslagen införda begreppet
tätbebyggelse. Vidare vill jag
erinra om att interpellanten sätter »tätortsbebyggelse»
i motsats till glesbebyggelse,
medan man i lagstiftningen
skiljer mellan tätbebyggelse och glesbebyggelse.
Jag måste givetvis utgå från
att interpellanten med »tätortsbebyggelse»
avser samma sak som lagens beteckning
tätbebyggelse.

Den av 1947 års riksdag antagna
byggnadslagen trädde i kraft den 1 januari
1948. Redan vid lagens tillkomst
förutsåg man, att det till en början
skulle bli svårt att vid tillämpningen
draga upp en klar gränslinje mellan de
i lagen införda begreppen tätbebyggelse
och glesbebyggelse. Byggnadslagen
själv är på denna punkt mycket kortfattad.
Lagens 6 § lyder: »Med tätbebyggelse
förstås i denna lag sådan samlad
bebyggelse som nödvändiggör särskilda
anordningar för tillgodoseende
av gemensamma behov. Annan bebyggelse
benämnes glesbebyggelse.» I propositionen
med förslag till lagen erinrade
justitieministern att det mången
gång kunde bliva svårt att avgöra, huruvida
tätbebyggelse skulle anses föreligga.
Det torde därför, anförde justitieministern
bl. a., vara lämpligt att
närmare anvisningar rörande vad som
skall förstås med tätbebyggelse utarbetades
och ställdes till myndigheternas
och allmänhetens förfogande. Arbetet
därmed ansågs böra ankomma på byggnadsstyrelsen,
vilken med hänsyn till
frågans stora betydelse borde med särskild
uppmärksamhet följa utvecklingen
av praxis på området.

Enligt vad jag inhämtat har byggnadsstyrelsen
ägnat denna fråga fortlöpande
uppmärksamhet, och det är
styrelsens avsikt att, när tillräcklig
erfarenhet vunnits, utarbeta erforderliga
anvisningar.

Att de speciella förhållandena i varje
särskilt fall måste tillmätas avgörande

Nr 34.

Tisdagen den 12 december 1950.

Svar på interpellation ang. avstyckning av tomter och uppförande av bostäder inom

icke planlagda områden.

betydelse vid bedömandet av frågan
om tätbebyggelse föreligger eller icke
är uppenbart, .lag har ingen anledning
att betvivla interpellantens uppgift att
det i enstaka fall kan ha förekommit
en alltför sträng tolkning av begreppet
tätbebyggelse. Ofta torde det emellertid
förhålla sig så, att den enskilde markägaren,
som förvägras byggnadstillstånd,
har svårt att sätta sig in i de
synpunkter, som för myndigheterna varit
avgörande i lians fall. Att härvidlag
göra jämförelser med andra fall är inte
så lätt, eftersom det är svårt att påvisa
fall, där omständigheterna äro fullständigt
likartade. Men det är givet att likartade
fall ovillkorligen måste bedömas
lika. Detta är en självklar grundprincip.

Vad därefter angår tillämpningen av7
jorddelningslagstiftningen vill jag erinra
om följande.

Bedömningen av fastighetsbildninggenom
avstyckning sker vid glesbebyggelse
enligt reglerna i 19 kap. 2 § jorddelningslagen.
Dessa regler omfatta dels
ett allmänt lämplighetskrav, som innebär
att styckningsdel skall till omfång
och beskaffenhet i övrigt samt med
hänsyn till belägenheten vara sådan, att
den bildar fastighet som är varaktigt
lämpad för sitt ändamål, dels ett aktualitetsvillkor.
Sistnämnda villkor innebär
att avstyckning ej må äga rum,
om det ej kan antagas att styckningsdel
inom nära förestående tid skall ha
erhållit varaktig användning för avsett
ändamål. Vidare gälla vissa regler i
3 § jorddelningslagen för jordbrukets
skydd och för förhindrande av olämplig
parcellering av skogsmark m. m.
Skulle alltså såsom interpellanten framhållit
ansökningar om avstyckning
inom rena glesbebyggelseområden ha
avslagits av materiella skäl, så är det
med stöd av bestämmelserna i 2 och
3 §§ jorddelningslagen. Av stor betydelse
är emellertid, att avstycknings
tillåtlighet på grund av det berörda

aktualitetsvillkoret i vissa fall kan bli
beroende av om statligt egnahemslån
erhålles. De krav i fråga om fastighets
kreditvärde samt möjligheter för ordnande
av vattenförsörjning och avlopp,
som de bostadspolitiska organen uppställa,
bli därigenom indirekt normerande
för en betydande del av fastighetsbildningen
för bostadsändamål.

Särskilt svårbedömbara fall i avstyckningsverksamheten
kunna uppkomma,
då tätbebyggelse föreligger eller förväntas
men plan ej upprättats. I 19 kap.
13 § 3 mom. jorddelningslagen stadgas,
att avstyckning i sådant fall icke må
ske så, att områdets ändamålsenliga bebyggande
försvåras eller olämplig tätbebyggelse
eljest kan föranledas eller
lämplig planläggning av området motverkas.
Efter utredning av planfrågan
bedömer lantmätaren i dessa fall om
ifrågasatt fastighetsbildning är tillåtlig.
Skulle vid planutredningen framkomma
att exempelvis avloppsfrågan
icke på ett tillfredsställande sätt kan
lösas, utgöra bestämmelserna såväl i
19 kap. 2 § som 13 § 3 mom. jorddelningslagen
hinder mot fastighetsbildning.

Beträffande låneverksamheten i vad
avser glesbebyggelseområdena kan jag
erinra om följande.

Enligt egnahemslånekungörelsen 1948
gälla som villkor för lån bland annat,
att vederbörande bostadshus kan beräknas
få stadigvarande användning för
bostadsändamål och — i fråga om hus,
som icke är beläget på tätort — att
vatten- och avloppsledningar anordnas,
där så kan ske för rimlig kostnad. Syftet
med de bostadspolitiska strävandena
har av riksdagen (riksdagens skrivelser
nr 369/1946 och 493/1947) angivits vara
höjd utrustningsstandard, så att huvudparten
av alla lägenheter kommer att
fylla de anspråk, som för närvarande
uppställas vid nybyggnad i städerna.
En utjämning avses av den skillnad i
standard, som föreligger främst mellan

Tisdagen den 12 december 1950.

Nr 34.

Svar på interpellation ang. avstyckning av
icke planlagda områden.

stadssamhällenas och landsbygdens bostadsbestånd.
I fråga om bebyggelsens
lokalisering har socialministern i proposition
nr 235: 1947 (s. 10—11) gjort
följande uttalande: »Vid beviljande

av statliga lån och bidrag för höjande
av landsbygdens bostadsstandard
måste i fortsättningen stor uppmärksamhet
ägnas frågan om bebyggelsens
lokalisering. Det är självklart att jordbrukspolitiska
synpunkter därvid måste
komma att tillmätas stor betydelse,
men man måste också tillse att bebyggelsen,
där det över huvud taget är
möjligt, koncentreras till områden, inom
vilka en hög utrustningsstandard —
främst i fråga om vatten och avlopp —
kan åstadkommas till rimliga kostnader.
» Detta uttalande har av riksdagen
lämnats utan erinran.

Beträffande frågan om vatten och avlopp
för egnaliemsbelånade fastigheter
har socialministern dessutom gjort följande
uttalande: »Den omständigheten,
att undantag från kravet på vatten- och
avloppsledning inom lägenheten i vissa
ombyggnadsfall kan framstå som motiverat,
utgör ej tillräckligt skäl att utan
särskild prövning godkänna byggandet
av nya egnahem där tillgången på god
vattentäkt endast finnes på sådant avstånd,
att vatten- och avloppsledning
inom lägenheten icke kan anordnas
utan orimliga kostnader. Kravet på anslutning
till gemensamhetsanordning för
vattenförsörjning och avlopp gäller
icke sådana glest bebyggda delar av
den egentliga landsbygden, där förutsättningar
för dylika anordningar saknas
och sanitära olägenheter icke behöva
uppkomma av att vatten- och avloppsfrågan
löses individuellt.»

Av bostadssociala skäl och med hänsyn
till kreditvärdet bör vid bedömningen
av lokaliseringsfrågan hänsyn
tagas ej endast till möjligheterna att
ordna vatten och avlopp utan iiven till
sådana omständigheter, som belägenheten
i förhållande till elektriska led -

tomter och uppförande av bostäder inom

ningar, telefon, vägar, kommunikationer,
avstånd till skola, inköpsställen,
fritidsanordningar och andra för bekvämlighet
och trivsel önskvärda anordningar.

När en ny bostad skall tillskapas på
den rena landsbygden, bör av olika
lägesalternativ det väljas, som ur anförda
synpunkter ger det bästa resultatet.

Tillfredsställande kreditvärde förutsätter,
att bostadsbehovet icke knytes
enbart till den aktuella lånesökanden
utan att det i händelse av dennes frånfälle
eller avflyttning från orten även
under tid, då bostadsbrist ej råder, finnes
ett permanent behov av bostad på
platsen, så att ej statens lån går förlorat
och kanske investeringen över huvud
taget helt eller delvis blir värdelös.
För glesbebyggelse tillämpa bostadsstyrelsen
och länsbostadsnämnderna sammanfattningsvis
följande synpunkter.
Lånesökande, som har sin utkomst inom
jordbruk, skogsbruk, fiske o. s. v.
samt serviceyrken i anslutning härtill,
kan få lån, om tomtkostnad, möjligheten
att ordna separat vatten- och avloppsanläggning
till rimlig kostnad (undantagsvis
torrklosett) samt kreditvärde
äro tillfredsställande. Lånesökande,
som har sin utkomst i tätort men redan
tidigare är bosatt inom glesbebyggt område,
får likaledes lån, varvid kreditvärdet
blir föremål för en grundligare
prövning och väges mot lånesökandens
skäl att välja bostad på annan plats än
där han har sin utkomst.

De här i största korthet berörda principerna
för den statliga bostadspolitiken
beträffande landsbygden innebära
icke, att prövningen av enskilda låneärenden
till alla delar kan verkställas
på grundval av entydiga, för hela landet
gällande bestämmelser. Bebyggelseförhållandena
växla från en kommun
till en annan. Särskilda omständigheter
kunna mången gång vara av stor betydelse
för ett ärendes avgörande. Några

Nr 34.

Tisdagen den 12 december 1950.

Svar på interpellation ang. avstyckning av tomter och uppförande av bostäder inom

icke planlagda områden.

i detalj bindande föreskrifter beträffande
långivningen ha ej heller utfärdats.
Den decentraliserade behandlingen
av låneärendena med därav följande
möjligheter till samarbete med
förmedlingsorganen och kontakt med
sökande torde ge goda förutsättningar
för att all rimlig hänsyn skall tagas till
de lokala förhållandena och lånesökandes
synpunkter. Det har ofta visat sig,
att sökandena, sedan de av vederbörande
förmedlingsorgan eller länsbostadsnämnd
gjorts uppmärksamma på de
skäl, som motivera bostadsorganens
ståndpunkt, funnit denna förenlig med
sina egna intressen.

Den ur arbetsmarknadspolitiska synpunkter
betingade tillståndsgivningen
beträffande byggnadsföretag torde vara
alltför väl känd för att jag i detta sammanhang
skulle behöva gå närmare in
härpå.

Vad som i det nu föreliggande spörsmålet
ändock är det viktigaste problemet
är enligt min mening att söka åstadkomma
en effektiv samverkan mellan
alla de organ, som ha inflytande över
byggnadsverksamheten. Allmänhetens
rättssäkerhet är i fara, om icke snabba
och klara besked kunna erhållas från
de statliga myndigheterna. Såsom jag
redan omnämnt har en viss samverkan
redan åstadkommits. Jag kan som
exempel nämna att lantmäteristyrelsen
och bostadsstyrelsen i samråd med
byggnadsstyrelsen i maj i år utfärdat
och distribuerat tryckta s. k. »råd och
anvisningar angående samverkan mellan
lantmäteri- och bostadsmyndigheter
m. m.» Årliga konferenser hållas i
Stockholm med representanter för de
berörda myndigheterna, varvid samarbetsfrågorna
ingående dryftas. Jag kan
vidare erinra om de inofficiella s. k.
länsråd, som numera förekomma i åtskilliga
länsstyrelser. Dessa länsråd
sammanträda under ordförandeskap av
landshövdingen och avse just att få
t. ex. ett bvggnadsärende belyst ur alla

de synpunkter som här angivits. I dessa
länsråd deltaga bl. a. överlantmätaren
och länsarkitekten, länsarbetsdirektören
och länsbostadsdirektören. Erfarenheterna
från detta samarbete äro på
många håll gynnsamma.

Slutligen kan jag erinra om det betänkande,
som nyligen avgivits av 1948
års länsstyrelseutredning. En huvudtankegång
i utredningens förslag är att
så organisera länsstyrelserna, att samordning
av de olika länsmyndigheternas
verksamheter uppnås. Utredningen
har bl. a. föreslagit att länsarbetsnämnd
och länsbostadsnämnd skola inordnas
i länsstyrelsen, överlantmätaren skulle
dock såsom hittills intaga en fristående
ställning i förhållande till länsstyrelsen,
vilket torde betingas bl. a. av hans befattning
med fastställelse av avstyckningar.

Självfallet är byggnads- och jorddelningslagstiftningen
icke avsedd att påskynda
flykten från landsbygden. Jag
tror icke heller att denna lagstiftning
eller de andra här avsedda åtgärderna
ha en sådan verkan. Denna flykt från
landsbygden har nog helt andra orsaker.
Däremot är jag övertygad om att
flykten från landsbygden i viss mån
dämmes upp genom de bostadspolitiska
åtgärder, som avse att åstadkomma likhet
i bostadsstandard mellan städer och
landsbygd. För att åstadkomma detta
till en rimlig kostnad kräves en kritisk
granskning av vederbörande byggnadsprojekt
ur lokaliseringssynpunkt. Genom
kontakt med de särskilda länsbostadsnämnderna
söker bostadsstyrelsen
också verka för en utjämning av de
olikheter i tillämpningen av de härför
avsedda anvisningarna, som kunna uppkomma
som en följd av decentraliseringen
av handläggningen av låneärendena.

Byggnadslagen och de samtidigt med
denna lag genomförda ändringarna i
jorddelningslagen hava varit i kraft
alltför kort tid, från den 1 januari 1948,

Tisdagen den 12 december 1950.

Nr 34.

Svar på interpellation ang. avstyckning av tomter och uppförande av bostäder inom

icke planlagda områden.

för att jag skulle våga fälla några generella
omdömen om dessa lagars tilllämpning.
Visst kan det hända att här
— liksom ofta eljest vid tillkomsten av
en ny lagstiftning —■ vissa friktioner
uppkomma och kanhända även misstag
göras. I sådana fall kan ju den enskilde
anlita den utväg att söka ändring genom
besvär, som lagarna anvisa. Jag
vill då erinra om att dylika besvärsmål
i allmänhet icke komma under prövning
av Kungl. Maj:t i statsrådet. De
egentliga avstyckningsmålen avgöras i
sista instans av högsta domstolen eller
hittills i vissa fall av regeringsrätten.
Besvär över byggnadsnämnds vägran
att medgiva tillstånd till uppförande av
byggnad, som skulle innebära .tätbebyggelse,
avgöras liksom övriga besvär
över vägrat byggnadslov slutligen av regeringsrätten.
Till Kungl. Maj:t i statsrådet
komma följaktligen i det särskilda
fallet blott sådana besvärsmål, där en
enskild markägare klagar över att länsstyrelse
avslagit hans ansökan om
dispens för att bygga utan hinder av
rådande förbud mot tätbebyggelse. Besvär
över länsstyrelsens tidigare beslut
att utfärda tätbebyggelseförbudet skola
också avgöras av Kungl. Maj:t i statsrådet,
men dessa förbud äro generella
och taga icke sikte på något enstaka
byggnadsföretag. Såvitt jag kunnat utröna
har Kungl. Maj :t i statsrådet icke
prövat dylika dispensbesvär inom område
för tätbebyggelseförbud annat än
i två eller högst tre fall.

Med hänsyn till vad jag nu sist anfört
lär väl någon fast praxis rörande
innebörden av begreppet tätbebyggelse
knappast ha kunnat utveckla sig. De få
rättsfall som hittills avgjorts av högsta
domstolen och regeringsrätten hava
emellertid genom lantmäteristyrelsen
och byggnadsstyrelsen bringats till
överlantmätarnas och länsarkitekternas
och därmed även till länsstyrelsernas
kännedom.

Byggnadslagen är ju så utformad att

bedömandet av vad som är att hänföra
till tätbebyggelse i det speciella fallet
ofta blir en ren omdömesfråga. Även
utan den besvärliga och tidsödande omgång,
som ett dispens- eller besvärsförfarande
medför, kunna emellertid åtskilliga
fall klaras upp på ett enkelt
sätt genom samråd mellan de tjänstemän
eller myndigheter, som i första
hand skola handlägga frågor om tillstånd
till avstyckning och nybyggnad.
Därvid kunna givetvis i åtskilliga fall
tillstånd lämnas även där eljest i allmänhet
tätbebyggelse skulle anses vara
för handen. Ett sådant praktiskt förfarande
torde vara avsett såväl i byggnadslagen
som med de i samband med
denna lag vidtagna ändringarna i jorddelningslagen.

Då jag nu till slut förklarar att det är
min avsikt att fortfarande med oavlåtlig
uppmärksamhet följa utvecklingen
på detta område och tillämpningen av
de lagar, som reglera dessa frågor, anser
jag mig, så långt det varit mig möjligt,
ha besvarat den framställda interpellationen.

Efter svarets avgivande anförde:

Herr PETTERSSON i Dahl: Herr talman!
Jag ber att till herr statsrådet och
chefen för kommunikationsdepartementet
få frambära mitt tack för hans svar
på min interpellation. .Tåg tackar särskilt
för att statsrådet har gjort sig så
stor möda att svara så utförligt, och jag
tar detta som ett bevis för att också
statsrådet anser att denna fråga är av
utomordentligt stor betydelse och stor
räckvidd.

Jag har tagit upp denna fråga — jag
vet att den har diskuterats här flera
gånger förut — därför att det är med
mycket stor förvåning som man sett hur
byggnadslagen tillämpas ute i våra olika
län. Jag hävdar bestämt att det inte var
riksdagens avsikt, när vi 1947 antog
denna byggnadslag, att den skulle till -

Nr 34.

Tisdagen den 12 december 1950.

Svar på interpellation ang. avstyckning av tomter och uppförande av bostäder inom

icke planlagda områden.

lämpas så som faktiskt många gånger
sker. Meningen med denna byggnadslag,
som jag fattat den och jag skulle tro
att de flesta riksdagsledamöter också
fattat den, var att man skulle få ordning
på bebyggelsen och förhindra bostadsbyggande
på sådana ställen, där detta
vore klart olämpligt när det gäller att
ordna med avlopp och vatten eller annat.
Man skulle alltså inte gå in för en
stor bebyggelse på sådana platser, där
man praktiskt taget i förväg kunde inse
att detta var olämpligt. Men det har aldrig
såvitt jag förstår varit riksdagens
eller lagstiftarnas avsikt att man medelst
denna lag skulle förhindra bebyggelse
inom rena glesbebyggelseområden
och sålunda se till att det blir bebyggelse
enbart på tätorter.

Herr statsrådet började sitt svar med
att erkänna att detta var ett mycket
stort frågekomplex, och han sade att
det var många myndigheter som skulle
fatta beslut i denna fråga. Han räknade
upp dem allesammans, och det var fem
myndigheter som skulle yttra sig, d.v.s.
om vederbörande inte begärde lån eller
statsbidrag, så räckte det med fyra. Det
är ju riktigt, när statsrådet säger, att
om någon av dessa myndigheter sätter
sig på tvären eller säger nej, blir det
ingenting av.

Det är klart att det kan vara värt att
precisera vad som skall menas med
tätbebyggelse och glesbebyggelse. Man
kan många gånger inte riktigt vara säker
på vad som är det ena eller det
andra. Enligt vad man klart kan läsa ut
ur byggnadslagen har länsstyrelse eller
annan myndighet möjlighet att förhindra
bebyggelse inte bara där de anse att
det kan bli tätbebyggelse utan även
inom områden, som på grund av säregna
naturförhållanden eller av kulturhistoriska
eller konstnärliga skäl borde
skyddas från vandalisering genom
olämplig bebyggelse. Jag tror emellertid
inte att detta förekommer så mycket,
utan jag tror att det är andra skäl

som göra att dessa frågor komma mer
i blickpunkten.

Jag förstår mycket väl att man bör
se till att inte hus uppföras på sådana
platser där investerat kapital, antingen
eget eller statens, får dåligt kreditvärde.
Men jag tror också att det i detta fall
kan vara ganska besvärligt att veta vad
som i en framtid blir det största kreditvärdet.

Det heter ju att avstyckning skall ske,
när man tror att det avstyckade området
kan komma till varaktig användning
för avsett ändamål. Nu är det väl ändå
så i detta land, att en bostad eller ett
bygge kan komma till varaktig användning
för lång eller kanske all framtid,
även om de inte passas in i en tätbebyggelse.
Om man tar södra Sverige, där
avstånden inte äro så stora, tror jag att
det är mycket svårt för en myndighet
att i förväg säga, om en byggnad om 25
år kommer mer till sin rätt inom en tätbebyggelse
än på en annan plats. Jag
tror nog att den, som vill uppföra en
bostad åt sig eller en byggnad, i förväg
väljer platsen så att åtminstone han
själv tror att det blir ordnat på bästa
sätt. Som väl är vilja inte alla människor
bo inom en tätbebyggelse. Vi måste
väl ändå ha det så, att människorna ha
lite möjlighet att själva bedöma och besluta
på vilken plats de vilja bo. Det
får inte vara så, att myndigheterna
praktiskt taget kunna förbjuda dem att
avstycka en tomt eller att uppföra en
byggnad på en plats som de själva ha
valt ut.

Jag vill alltså med vad jag sagt framhålla,
att jag tror att det är ganska
vanskligt att i dag slå fast framtidsvärdet
på byggnaden inom en ort, antingen
inom ett planlagt område eller utanför
detta eller ett gott stycke vid sidan av
området. Jag förutsätter nämligen att
det är möjligt att ordna med vatten och
avlopp där till rimliga kostnader. Det
är som sagt också mycket svårt att bestämma
var en fastighets kreditvärde

Tisdagen den 12 december 1950.

Nr 34.

Svar på interpellation ang. avstyckning av tomter och uppförande av bostäder inom

icke planlagda områden.

blir bättre eller sämre. Men jag tror att
man många gånger tryggt kan påstå, att
en byggnad, som uppföres på eu plats
utanför en tätort, i framtiden får större
kreditvärde än den som rangeras in i en
tätbebyggelse med alla de fel och brister
som detta för med sig.

Statsrådet har här anfört, att det vid
riksdagsförhandlingarna sades att man
skulle försöka att få en utrustningsstandard
på byggnaderna, som var jämförbar
med den som finns i nybyggnader
i städerna. Det är jag helt och hållet
med om. Jag har inte fattat detta på något
sätt så, att den omständigheten att
man bygger inom ett planlagt område
eller inom en stad i och för sig skall
medföra, att det då blir en högre utrustning
än om man bygger inom en
glesbebyggelse. Jag måste säga att jag
inte förstår, varför inte de, som bo i
ett glesbebyggt område, ha rätt att få
samma utrustningsstandard som de som
bygga i tätorter. Det borde åtminstone
vara så. Jag tror nog också, herr statsråd,
att man numera genom bostadsorganen
och på annat sätt försöker ordna
så att detta blir fallet.

Jag är fullt överens med statsrådet
när han säger, att när en bostad skall
tillskapas på rena landsbygden, bör man
bland de olika lägesalternativen välja
så, att vissa synpunkter komma till sin
rätt. Vid bedömande av lokaliseringsfrågan
bör man alltså se till att bostäder
inte byggas på en plats som blir
fullständigt isolerad, så att säga, från
all ära och redlighet, utan man måste ta
hänsyn till att det finns möjligheter att
få elektrisk ström och telefon, att det
finns kommunikationer etc. samt att
man kommor i närheten av skola, inköpsstiillen,
fritidsanordningar o. s. v.
Det iir självklart att jag också tror att
man i dessa avseenden bör taga så mycket
hänsyn till detta som över huvud
taget är möjligt.

Här säger statsrådet i svaret,att många
gånger iir del inte alltid så säkert alt

den som avstyckat ett område för att
där uppföra ett hus, vare sig det skall
ske för egna medel eller med hjälp av
bostadssubvention o. d., i början inte
riktigt förstår innebörden av detta, men
att han kanske, när han sedan kommer
i kontakt med dessa organ eller myndigheter,
blir överbevisad om att den av
dem föreslagna platsen är den lämpligaste.
Jag är inte riktigt säker på att
jag i detta fall kan instämma med statsrådet.
Jag tror att det i många fall ligger
till på ett annat sätt och att dessa
länsbostadsdirektörer och länsarkitekter
ha större möjligheter att argumentera
mot den bostadssökande eller den
som vill avstycka en tomt och, om jag
vågar använda uttrycket, prata ikull
honom, så att han går med på att vad
de föreslå kanske är det bästa. Jag är
inte alldeles övertygad om att han i själ
och hjärta är med om det de föreslå
utan kanske inånga gånger i ren resignation
ger med sig.

Jag vet också att det förekommer, att
om en tomt tidigare har avstyckats i
enlighet med den gamla byggnadslagens
och jorddelningslagens bestämmelser
och alltså avstyckning har skett och bostadsbygge
är påbörjat, kan en nitisk
tjänsteman anse, att när det är emot lagen
skall han inte få subvention eller
bostadsbidrag. Man kan visserligen inte
förbjuda att huset uppföres, men genom
att vägra att ge hjälp enligt de bostadssociala
bestämmelserna har man
möjlighet att förhindra bebyggelsen.

I statsrådets svar sägs det att allmänhetens
rättssäkerhet är i fara, om icke
snabba och klara besked kunna erhållas
från de statliga myndigheterna. Jag
kan hålla med om det, ty jag tror att
allmänheten i detta fall knappast vet
vad den skall rätta sig efter. I varje fall
vet man knappast om man vågar sig på
experimentet att köpa en tomt och betala
den, när man inte vet om man någonsin
kan fullfölja projektet.

Jag har själv varit med om att hand -

Nr 34.

Tisdagen den 12 december 1950.

Svar på interpellation ang. avstyckning av tomter och uppförande av bostäder inom

icke planlagda områden.

lägga ärende, där en hantverkare hade
utsett en tomt som han ansåg vara
lämplig. Det var mycket lätt att ordna
med vatten och avlopp; den saken var
för resten klar. Han skulle emellertid
komma att bo fem kilometer från arbetsplatsen.
Det var bra kommunikationer,
så att han hade lätt att förflytta sig, och
han ville bo där ute i bygden. Men såväl
länsorganet som de andra myndigheterna,
som skulle yttra sig härom,
ansågo att detta var alldeles i strid med
lagens mening och att han inte skulle
bo där. Det blev i alla fall så, att han
fick det som han ville. Det ansågs av
de lokala myndigheterna, också av den
länsbostadsnämnd som handlade ärendet,
att man inte finge avfolka bygden
helt och hållet utan att man borde se
till att det bor människor där ute.

Statsrådet framhåller att det på en
del ställen har bildats länsråd. Dessa
sammanträda under ordförandeskap av
landshövdingen, och i länsråden äro närvarande
överlantmätaren och länsarkitekten,
länsarbetsdirektören och länsbostadsdirektören,
och han framhöll att
erfarenheterna från detta samarbete på
många håll äro gynnsamma. Jag vill
inte bestrida att de kunna vara gynnsamma,
men, herr statsråd, det beror på
hur man ser på detta problem. Om det
är så att dessa experter sammanträda i
förväg med landshövdingen för att genomgå
de ärenden som det är fråga om
— och i detta fall äro inte bara dessa
fyra experter utan jag tror även lantbruksdirektören
närvarande — och bestämma
om hur ärendena skola handläggas,
då får jag säga att de rent praktiska
synpunkter, som ju lekmannainslaget
i dessa nämnder skulle tillvarataga,
på det sättet aldrig kunna komma
till sin rätt. Det är ju tämligen meningslöst
att dra dessa ärenden i länsbostadsnämnden,
länsarbetsnämnden eller lantbruksnämnden,
sedan alla dessa experter
med landshövdingen i förväg ha bestämt
att så och så skall det ordnas, att

där skall man bygga och där får man
inte bygga. Jag vill här, i den mån det
är mig möjligt, reagera mot detta tillvägagångssätt,
och jag tror inte att det
är gagneligt, därför att då blir ärendenas
handläggning så teoretisk som det
över huvud taget är möjligt, och de
praktiska synpunkterna, som otvivelaktigt
böra få komma till sin rätt, bli helt
och hållet eliminerade.

Det är riktigt att i det sakkunnigutlåtande,
som nyligen har avlämnats av
1948 års länsstyrelseutredning, föreslås
bl. a. att länsarbetsnämnd och länsbostadsnämnd
skola inordnas i länsstyrelsen.
Men det är ganska betecknande
att de länsbostadsnämnder, som ha
yttrat sig över betänkandet, ha med ett
undantag när samtliga avstyrkt förslaget
under den motiveringen, att ärendenas
behandling skulle bli mycket
mera tungrodd än förut och att de
praktiska synpunkterna, som man tidigare
satt så stort värde på, skulle, även
om lekmännen också i fortsättningen
få vara med, helt och hållet elimineras.
Även bostadsstyrelsen bär gått
emot förslaget. Jag tycker att detta är
ett bevis så gott som något för att man
när det gäller just denna detalj är rädd
för att det i fortsättningen bara skall
bli den rent teoretiska bedömningen
med ledning av paragrafer och lagtext,
som skall göra sig gällande, och
att de praktiska synpunkterna inte
skola få komma till uttryck.

Men det finns ju, säger man, möjlighet
att överklaga besluten och få besvären
prövade av regeringsrätten som
högsta instans. Ja, det är riktigt att en
del besvärsärenden ha gått till högsta
instans. Jag har inte reda på hur bedömningen
över lag har utfallit, men
jag vet att i en del fall har den högsta
instansen dömt så, att vederbörande
måste bygga inom en tätbebyggelse.

Det talas vidare om att bedömningen
inte bara skall ske under hänsynstagande
till att bostadsfrågan i det en -

Tisdagen den 12 december 1950.

Nr 34.

Svar på interpellation ang. avstyckning

icke planlagda områden.

skilda fallet får en praktisk lösning
och till att det icke skapas mindervärdiga
bostäder o. s. v., utan att man också
måste se till att vederbörande icke
får alltför dryga kostnader för de sanitära
anordningarna. Jag kan helt instämma
häri, men jag tror att om man
tar några praktiska exempel och jämför
kostnaderna i det fall, att byggnaden
uppföres utanför planlagt område
inom s. k. glesbebyggelse, där det av
naturliga skäl är mycket lätt och förhållandevis
billigare för vederbörande
själv att ordna med både vatten och
avlopp, och i det fall att byggnaden
skulle inpassas i en tätbebyggelse, så
skall man finna att kostnaderna i glesbebyggelse
många gånger äro mycket
lägre. Det är möjligt att i något fall
förhållandet kan vara det motsatta —
det vill jag inte förneka — men man
kan inte generellt säga, att kostnaderna
för sanitära anordningar bli högre, när
det bygges på områden som ligga utanför
de planlagda områdena.

Det är väl inte heller nödvändigt
eller riktigt att så snart ett område
planlagts, vare sig det nu är stadsplanelagt
eller underkastat utomplansbestämmelser,
och det har ordnats med
gemensamma anläggningar, bebyggelsen
tvingas in där, så att området mycket
snabbt blir utbyggt. Dessa frågor
böra väl i stället handläggas på längre
sikt och så att det även i framtiden
finns tomter att bygga på.

Jag är mycket tacksam för att statsrådet
slutar sitt interpellationssvar
med att säga, att han med oavlåtlig
uppmärksamhet kommer att följa utvecklingen
på här ifrågavarande område.
Jag vill gärna taga detta som en
borgen för att det skall vara möjligt att
få till stånd en annan tillämpning av
byggnadslagen. Jag har tidigare vid
samtal med statsrådet sagt honom, att
jag iir övertygad om att det, med hänsyn
till att det här gäller eu för hela
vårt samhällsliv mycket viktig fråga,

av tomter och uppförande av bostäder inom

är alldeles nödvändigt att lagen tillämpas
mildare än som nu, såvitt jag känner
till, i de flesta fall sker. Jag är
däremot inte alldeles säker på att man
från regeringens sida kan åstadkomma
den tillämpning, som behövs, utan att
det sker en ändring av lagtexten. Det
kanske här behövs ett både — och, och
i så fall får ju även riksdagen tillfälle
att ta ställning till saken.

Herr talman! Jag vill till slut uttala
min stora tacksamhet för att herr statsrådet
så grundligt tagit sig an det problem
som det här gäller, och jag hoppas,
efter de uttalanden som nu gjorts
i frågan, att det skall bli en annan tilllämpning
av byggnadslagen.

Herr ONSJÖ: Herr talman! När det
gäller den nya bostadspolitiken, äro väl
alla eniga om att syftet var det allra
bästa. Vad vi syftade till var ju att
höja den allmänna bostadsstandarden
och att lyfta upp landsbygdens bostadsstandard
i nivå med tätorternas. Men
ibland kan ju det bästa vara det godas
fiende, och jag tror att de konsekvenser
av den nya bostadspolitiken, som
interpellanten här tagit upp, utgöra ett
mycket allvarligt problem. Även de erfarenheter,
som jag för min del gjort,
äro sådana att man måste fråga sig om
bostadspolitiken, sådan den nu bedrives,
ur landsbygdens synpunkt är enbart
lycklig.

Vad som tillmätts stor betydelse när
det gäller att höja bostadsstandarden
är ju framför allt att vatten- och avloppsfrågan
kan ordnas. Detta har gjort
att de, som syssla med bostadsfrågorna,
huvudsakligen tänka och tala i vatten
och avlopp, så att säga, och att allting
rör sig om denna sak. Ingen skall
förneka att det är av utomordentligt
stor betydelse att även vatten- och avloppsfrågan
ordnas, men det finns gudskelov
också andra värden här i livet
än vatten och avlopp. Ett stort värde

Nr 34.

Tisdagen den 12 december 1950.

Svar på interpellation ang. avstyckning av tomter och uppförande av bostäder inom

icke planlagda områden.

är t. ex. att människorna, i den mån
det är möjligt, få bygga och bo på den
plats, där de själva tro att de komma
att trivas.

Statsrådet har på s. 6 i interpellationssvaret
citerat ett uttalande, som
gjordes av socialministern i 1947 års
proposition och som riksdagen lämnade
utan erinran. Det lyder på följande
sätt: »Vid beviljande av statliga lån
och bidrag för höjande av landsbygdens
bostadsstandard måste i fortsättningen
stor uppmärksamhet ägnas frågan
om bebyggelsens lokalisering. Det
är självklart att jordbrukspolitiska
synpunkter därvid måste komma att
tillmätas stor betydelse, men man måste
också tillse att bebyggelsen, där det
över huvud taget är möjligt, koncentreras
till områden, inom vilka en hög
utrustningsstandard — främst i fråga
om vatten och avlopp — kan åstadkommas
till rimliga kostnader.»

Det var kanske olyckligt att från
riksdagens sida gjordes ett sådant uttalande
som att bebyggelsen skall koncentreras
till områden, där det över
huvud taget är möjligt att ordna vattenoch
avloppsfrågan, ty detta kan ju nästan
pressas hur långt som helst. Oftast
finns det väl kanske på en eller två
mils avstånd en tätort, där vatten- och
avloppsfrågan kan ordnas, men det kan
väl inte vara rimligt att alltid begära
av dem, som vilja bygga sig en bostad,
att de skola flytta till en sådan tätort.
Jag har sett exempel på vart detta kan
leda, och jag vill här i korthet relatera
ett sådant fall som jag helt nyligen
har stött på — jag har inte varit i
tillfälle att kontrollera uppgifterna,
men jag har inte någon anledning att
betvivla deras riktighet, då jag har sett
liknande fall på annat håll.

Mitt emellan två stationssamhällen,
som ligga på åtta, nio kilometers avstånd
från varandra, finns en liten
kyrkby. Den ligger intill allmän väg,
och där finns kyrka, skola, prästgård

etc. En arbetare köpte en tomt i denna
kyrkby för att där bygga sig en bostad.
När han begärde att få tomten
avstyckad, fick han det beskedet att
man inte kunde medgiva någon sådan
avstyckning, därför att det med hänsyn
till vatten- och avloppsfrågan inte
var lämpligt att bygga någon bostad
på platsen i fråga. Man tillrådde honom
i stället att skaffa sig en tomt i
ettdera av de stationssamhällen, som
jag här talat om och som alltså ligga
ungefär fyra kilometer från kyrkbyn.

Är det rimligt att människor skola
tvångsdirigeras på detta sätt? Jag tror
att interpellanten har rätt, när han säger
att om byggnadslagen skall tillämpas
så som nu sker, kommer avfolkningen
av landsbygden att påskyndas.
Det har aldrig enligt min mening någonsin
riktats ett så dödligt hot mot
landsbygden som vad här är fallet.

Statsrådet säger att det är felaktigt
att påstå, att den förda bostadspolitiken
kommer att påskynda landsbygdens
avfolkning. Enligt statsrådets mening
är förhållandet det rakt motsatta,
ty allteftersom man kan åstadkomma
bättre bostäder på landsbygden, komma
människorna att stanna kvar där.
Ja, men om det inte får byggas några
bostäder alls på landsbygden, är det
självklart att människorna tvingas att
fly därifrån. I det fall som jag här
talat om — och jag har sett många sådana
— hänvisades ju vederbörande
till en tätort, därför att vatten- och avloppsfrågan
där kunde ordnas. Men
det kanske tar tio, femton eller tjugo
år och kanske mera innan denna fråga
kan ordnas, och det kan väl inte vara
riktigt att man då tvingar människorna
att söka sig till tätorter.

Jag har alltså velat understryka vad
interpellanten sagt om att det är ett
mycket allvarligt problem som här möter.
Jag vill också tacka statsrådet för
att han i slutet av sitt svar lovar att
med uppmärksamhet följa utvecklingen

Tisdagen den 12 december 1950.

Nr 34.

Svar på interpellation ang. avstyckning av tomter och uppförande av bostäder inom

icke planlagda områden.

och se, om det kanske inte blir nödvändigt
att ändra de föreskrifter som
finnas. Jag tycker att interpellationssvaret
på ett mycket sympatiskt sätt
tar upp det problem, som interpellanten
fört fram, och jag har också det
intrycket att statsrådet själv inte är
främmande för betydelsen av detta
problem.

Jag har härmed, som sagt, velat understryka
de synpunkter som interpellanten
anfört.

Herr ANDERSSON i Dunker: Herr talman!
Jag kan helt instämma i vad de
båda föregående talarna här yttrat. Jag
har samma erfarenhet som de, att med
nu gällande bestämmelser är det möjligt
för vederbörande myndigheter, i
första hand länsbostadsnämnden, att påverka
eller nära nog tvinga personer,
som vilja bygga sig en bostad ute på
rena landsbygden, att i stället bygga
inne i ett samhälle eller annan tätort.
Jag är ledamot av mitt hemläns länsbostadsnämnd,
och jag har där vid flera
tillfällen måst reagera mot att man försöker
hindra folk att bygga sig en bostad
på den plats, där de helst vilja
göra det, och i stället vill förmå dem
att bygga i en tätort. Denna ståndpunkt
har av vederbörande tjänstemän motiverats
just med vad den föregående
talaren här sagt, nämligen att det skulle
bli för dyrt att ordna vatten- och avloppsfrågan,
om det bygges en enstaka
bostad ute på den glesbebyggda landsbygden
i stället för att man bygger i ett
samhälle. Men om det nu finns människor
— och det är glädjande att det
gör det — som vilja bo en smula för
sig själva och som vilja påtaga sig de
ökade kostnader detta eventuellt kan
medföra, så böra viil också de rimligen
komma i åtnjutande av det stöd i form
av lån och bidrag, som man får när
man bygger i eu tätort.

Jag måste således helt instämma med

de föregående talarna i att bostadspolitiken,
sådan den nu bedrives, kan få
mycket olyckliga verkningar för landsbygden,
något som väl alla måste finna
i hög grad beklagligt.

Vid det ståndpunktstagande, som från
myndigheternas sida gjorts och som jag
här också berört, har man stött sig på
de anvisningar som utfärdats. Jag tror
att det mera är dessa anvisningar än
de egentliga lagbestämmelserna, som
lägga i länsmyndigheternas hand att
dirigera bebyggelsen på det sätt som nu
sker. Det skulle därför vara synnerligen
önskvärt, att det utfärdades nya anvisningar,
som inte leda till sådana konsekvenser
som de nuvarande göra.

I interpellationssvaret har statsrådet
uttalat sin sympati, om jag så får säga,
för de länsråd som inrättats. Jag har
nog liksom interpellanten en annan
uppfattning än statsrådet om dessa länsråd.
Jag har vid ett tillfälle haft möjlighet
att som åhörare deltaga i ett sammanträde
som hölls med länsrådet inom
ett sydsvenskt län, och jag fick då den
bestämda uppfattningen, att länsråd, i
varje fall om de ha den sammansättning
som de nu ha och om de utöva
sin rådgivande uppgift på sätt som nu
sker, inte utgöra någon lycklig lösning,
därest man inte menar att all makt härvidlag
skall läggas i vederbörande länsstyrelses,
för att inte säga landshövdings
hand. Ty vad är det som sker vid
dessa länsråds sammanträden? Jo, där
samlas inför landshövdingen och andra
chefstjänstemän inom länsstyrelsen cheferna
för olika länsorgan, lantbruksnämnden,
länsbostadsnämnden, länsarbetsnämnden
m. fl. och vidare länsarkitekten,
överlantmätaren och andra. Man
diskuterar olika frågor av större intresse,
som föreligga till avgörande i något
av dessa länsorgan, och man tar principiell
ståndpunkt till hur dessa frågor
skola behandlas och avgöras. Länsrådet
fattar inget formellt beslut, men vad
blir det sedan kvar för de andra orga -

Nr 34.

Tisdagen den 12 december 1950.

Svar på interpellation ang. avstyckning av tomter och uppförande av bostäder inom

icke planlagda områden.

nen när de skola fatta det formella beslutet?
Reellt är ärendet avgjort i lagrådet
genom dess ställningstagande, och
sedan skola de olika länsorganen fatta
det formella beslutet. Dessas chefer ha
varit med vid länsrådet och där tagit
ståndpunkt till hur ärendena skola avgöras,
och vad få sedan ledamöterna av
dessa nämnder och styrelser i verkligheten
för inflytande? Praktiskt taget
intet. Vill man att länsstyrelsen i realiteten
på förhand skall avgöra ärendena
genom länsrådet, då skall man skapa sådana
länsråd överallt. Jag tror emellertid
inte det vore en lycklig utveckling.

Däremot tror jag det är ett lyckligt
och riktigt förfarande som tillämpas i
jag skulle tro flertalet län, nämligen att
de olika nämnderna och styrelserna
under hand ha ett visst samråd rörande
ärenden, som kunna beröra olika nämnder
och styrelser. Liksom interpellanten
ställer jag mig däremot mycket tvekande
till länsråden.

Jag har, herr talman, med detta bara
velat understryka vad de båda föregående
talarna ha sagt.

Herr SVENSSON i Stenkyrka: Herr
talman! Även jag ber att få instämma i
de synpunkter, som interpellanten har
framfört.

Jag begärde ordet närmast för att till
herr statsrådet framföra en del klagomål
beträffande tillämpningen av dessa
bestämmelser som ha framförts i mina
bygder. Utan tvekan finns det en rätt
stark opinion bakom interpellantens
synpunkter. När jag under den senaste
tiden har blivit vidtalad om dessa ting,
har jag hänvisat till den interpellation,
som herr Pettersson i Dahl tidigare har
framställt, och följaktligen väntade jag
med intresse på statsrådets svar.

Byggnadslagens bestämmelser ha naturligtvis
haft till syfte att leda bebyggelsen
på lämpligt sätt. Jag tycker dock
man bör vara försiktig och inte i alltför

hög grad uniformera samhället, utan
man bör ge medborgaren en viss frihet.
Senast i går hörde jag talas om en person
som hade begärt bidrag och byggnadstillstånd
till en fastighet, som låg
inte alls långt från ett samhälle, men
han fick avslag och blev hänvisad att
flytta in i samhället. Jag tror inte en
sådan restriktiv tillämpning av gällande
bestämmelser är lycklig, och jag vill
hemställa till herr statsrådet och dem
det vederbör att tillse, att dessa bestämmelser
inte tillämpas så restriktivt som
synbarligen hitintills har skett.

Herr ANDERSSON i Ronneby: Herr
talman! Denna fråga är självfallet av
genomgripande betydelse för den fortsatta
bebyggelsen över hela landet. När
man diskuterar den bör man hålla i
minnet, att vi ha bestämt oss för en ny
samhällsplanering och en ny bostadspolitik,
och de åtgärder som därvidlag
vidtagas komma naturligtvis att innebära
ingrepp i människornas förutvarande
förhållanden.

Jag tycker inte det bör sägas, att man
genom att ge landsbygden samma bostadsförhållanden
som städer och tätorter
hjälper till att avfolka landsbygden.
Jag tycker det är riktigare att ställa
problemet så: Kunna vi inte ge landsbygden
samma bostadsförhållanden som
städer och tätorter, komma vi att avfolka
landsbygden på ett säkrare sätt.

I alla län har man erfarenhet av att
myndigheterna komma i konflikt med
människor, som vilja bygga på ur lokaliseringssynpunkt
olämpligt sätt. Jag
tror inte det finns någon länsbostadsnämnd
som inte har haft sådana konflikter,
men jag tror det är en styrka
att vi ha länsbostadsnämnderna med
folkvalda representanter, som ha möjlighet
att tillvarata olika intressen. När
man är tveksam om en lokalisering reser
länsbostadsnämnden i regel dit och
talar med människorna, och i allmänhet
kommer man till resultat.

Tisdagen den 12 december 1950.

Nr 34.

Svar pa interpellation ang. avstyckning av tomter och uppförande av bostäder inom

icke planlagda områden.

Het är givetvis svårt att samordna
alla de myndigheter, som skola träffa
avgöranden vid dessa frågors handläggning,
och därför tror jag det har varit
lyckligt, åtminstone i Blekinge län, att
länsrådet har inrättats. Där har man
möjlighet att samordna de olika organen
och låta lekmannarepresentanter
säga sin mening om förhållandena, och
jag tror det har betytt en viss avslipning.
Detta länsråd har en frivillig ställning;
det är byggt på landshövdingens
initiativ och stöder sig inte på lagen.
Det är därför tvivelsamt om institutionen
kan utvecklas, men i Blekinge ha vi
haft goda erfarenheter av dess arbete.
Självfallet hänger mycket på om lekmännen
kunna hävda sig i länsstyrelsen,
och det kan man ju ha rätt att
tvivla på.

Det väsentligaste för lösningen av
dessa frågor — det gäller även landsbygden
— är det kommunala initiativet.
Det är på kommunalmännen det kommer
att hänga om landsbygden skall få
eu riktig bebyggelse, och jag tror det
iir det man bör stödja sig på, om man
vill ha en samordning och planering.
Vi kunna inte stillatigande åse att markvärdena
oavbrutet stiga och att man på
många ställen betalar högre jordpriser
på landsbygden än i tätorterna, där man
bär alla möjligheter att få ordnad bebyggelse
med vatten, avlopp, elektricitet
och allt vad man för övrigt behöver.
Kunna vi inte förse landsbygdens bostäder
med vatten och avlopp är det
inte mycket med talet om att landsbygden
skall få samma bostadsförhållanden
som tätorterna. Det är emellertid
inte någon ovillkorlig föreskrift att det
skall finnas vatten och avlopp på landsbygden,
men det skall vara planerat
och utrett innan bebyggelse sker.

Om bebyggelsen skall omgestaltas,
tror jag vi måste komma i konflikt med
människor ute i landet som vilja gå sina
egna vägar. Kanske det är ett par, som
sill bosätta sig där de möttes första

7 Andra kammarens protokoll HtäO. Nr

gången. Det kan vara trevligt under
sommaren, men det kan vara svårt att
komma dit på vintern när ovädret sätter
in. Det kanske går bra när man är
ung men blir svårt när barnen skola gå
i skola. Vi träffade en kvinna i skogsbygden,
som berättade, att hon vintertid
många gånger måste trampa väg
flera kilometer för att barnen skulle
komma fram till skolan. Hon hade härigenom
i förtid blivit värkbruten.

Jag talade en gång med en egnaliemsbyggare
som ville bygga vid en sjö. Det
var tre kilometer dit genom skogen, och
han arbetade en halv mil därifrån. Vi
frågade varför han ville bygga där uppe,
och han svarade, att han tyckte om att
fiska och jaga. Då frågade vi hans hustru
om hon ville bo där. Nej, svarade
hon, men jag får finna mig i vad han
vill. Hade man givit honom byggnadslån
för ett hus i ödemarken, hade det
givetvis blivit svåra förhållanden för
barnens skolgång och stora kostnader
för kommunen.

Man kan inte alltid ge avkall på samhällets
skyldighet att se till dels att
människorna ordna det någorlunda
rimligt för sig själva och dels att ett
bygge är lämpligt ur gemensamhetssynpunkt.
Det kan bli vissa konflikter, men
jag hoppas de konflikterna skola kunna
lösas i samförstånd.

Jag tycker man bör lägga de synpunkter
jag här har anfört på denna
fråga, ty vi äro ju alla överens om att
landsbygden skall ha samma förhållanden
som tätorterna för att den skall
kunna leva vidare.

Herr PETTERSSON i Dahl (kort genmäle)
: Herr Andersson i Ronneby har
kanske missförstått denna fråga litet.
.lag är väl medveten om att vi ha gått
in för eu ny samhällsplanering och en
ny bostadspolitik som han säger, men
jag har inte fattat detta så att planeringen
och bostadspolitiken innebära,

98 Nr 34. Tisdagen den 12 december 1950.

Svar på interpellation ang. avstyckning av tomter och uppförande av bostäder inom

icke planlagda områden.

att man ovillkorligen skall bygga bara
inom planlagt område. Beträffande det
exempel som herr Andersson i Ronneby
drog upp om mannen som ville bygga
vid en sjö vill jag framhålla, att jag redan
i mitt första anförande sade, att det
kan vara olämpligt att bygga på en del
ställen. Men den nya bostadspolitiken
och den nya samhällsplaneringen böra
väl lika bra kunna genomföras utanför
planlagt område som innanför. Det var
på den punkten som interpellationen
satte in.

Beträffande det kommunala initiativet
vill jag säga, att de kommunala organen
nog många gånger inte vilja att
alla skola tvingas bo inom planlagt område,
vilket förorsakar stora besvärligheter
just för de kommunala organen.
Om då vederbörande har möjlighet att
ordna med vatten och avlopp på ett
praktiskt sätt och till lägre kostnad än
inom det planlagda området, förstår jag
inte varför man ovillkorligen skall
tvinga honom att flytta in i detta område.

Herr JANSSON i Kalix: Herr talman!
Jag är något främmande för interpellantens
frågeställning, ty den erfarenhet
jag har från mitt läns bostadsnämnd
säger mig, att länsbostadsnämnderna i
dessa frågor ha ett avgörande inflytande
på var bebyggelsen skall läggas.
Även om vi ha ett s. k. länsråd inom
Norrbotten, där en tjänsteman i länsstyrelsen
sitter som ordförande och där
alla de ledamöter finnas med som herr
Pettersson i Dahl har räknat upp plus
direktören för lantbruksnämnden, så
är det dock i sista hand länsbostadsnämnden
som avgör huruvida bebyggelse
skall komma till stånd inom ett
visst område, därest meningarna bland
tjänstemännen äro delade eller till och
med om tjänstemännen äro eniga om
att man inte bör gå med på en bostadsbebyggelse.
På den punkten tror jag

därför inte man behöver ändra den
nuvarande lagstiftningen.

Vårt land är ju inte bedömbart efter
en enahanda mall. Det råder ju så vitt
skilda förhållanden i söder och norr
och i Mellansverige, att vi inte kunna
använda samma mall. Min erfarenhet
säger mig emellertid, att man bör medge
en bostadsbebyggelse där det finns
rimlig anledning att skapa en sådan
och där man inte behöver räkna med
att det för framtiden skall uppstå familjekonflikter
på grund av avståndet
till skola, affär och andra sådana samhällsfunktioner,
som vi människor ha
lärt oss att sätta värde på.

Jag har ett exempel på att de statliga
myndigheterna, inte de statliga
bostadsmyndigheterna och därmed länsrådet
men väl de statliga skolmyndigheterna,
ha gått emot de kommunala
myndigheterna. I ett ärende som vi ha i
Norrbotten och som inte är avgjort
ännu ha de statliga skolmyndigheterna
begärt att det skall läggas en skola mitt
emellan två byar. Avståndet är kanske
sex kilometer till vardera, och man vill
placera skolan mitt i ett skogsområde.
Länsrådet har haft saken uppe till diskussion
och har avstyrkt förslaget. Vi
ha diskuterat det ett par gånger inom
länsbostadsnämnden och varit eniga
om att det inte bör planeras en skola
där — man skall inte uppamma en bebyggelse
där det inte finns några naturliga
förutsättningar för att människor
i framtiden skola kunna skapa
sig en försörjning. Det är skolan som
sådan som är huvudsaken i det fallet,
och vi kunna inte garantera att det inte
i framtiden kommer att åsamkas statsmakterna
nya utgifter för skolskjutsar
och sådant. Vi anse det vara bättre att
skolan förlägges till en av de båda
byarna — vilken det blir lägga vi oss
inte i, det må de kommunala myndigheterna
avgöra.

Där ha vi således ett exempel på att
det ingalunda är de bostadssociala läns -

Tisdagen den 12 december 1950.

Nr 34.

Svar på interpellation ang. avstyckning av tomter och uppförande av bostäder inom

icke planlagda områden.

organen som ha påtvingat kommunerna
en viss bostadsbebyggelse, utan tvärtom
kan det vara de centrala statliga myndigheterna
som ha önskat den.

Går jag sedan vidare till länsbostadsnämndernas
arbetsuppgifter måste jag,
trots vad herr Pettersson i Dahl sade, i
de flesta stycken instämma med herr
Andersson i Ronneby. Hans synpunkter
voro riktiga, och de voro allmängiltiga.
Vi måste se till att inte bara bygga för
den enskilda människan. Jag vill understryka
att detta gäller Norrbotten,
det gäller inte de sydliga länen, även
om herr Andersson i Ronneby talar om
en ödemarksbebyggelse i Rlekinge, vilket
vi inte förstå i Norrbotten. I Norrbotten
få vi helt enkelt inte tänka på de
enskilda människor, som av olika orsaker
vilja bosätta sig utom den normala
bebyggelsen och slå sig ned i mer eller
mindre ensliga bygder. Vi måste se till
att de plockas ihop och hållas ihop, om
inte i en tätbebyggelse så i varje fall
i en bebyggelse, som så småningom kan
ge dem samma förmåner som tätbebyggelsen.
Detta är riktmärket för vårt arbete
inom länsbostadsnämnden i Norrbotten.

Jag tror det är betydelsefullt att man
försöker lära människorna tänka på
litet mer än det personliga jaget. Vi ha
skyldighet att göra det eftersom vi skola
använda statens medel för att skapa
vissa bostadspolitiska betingelser, och
vi ha skyldighet mot de efterkommande
att göra det. I Norrbotten har ofta
vår strävan att åstadkomma en försörjningsmöjlighet
åt människorna misslyckats
inte minst därför att människorna
ha slagit sig ner i en gles bebyggelse,
där det är omöjligt att skapa
vare sig försörjningsmöjligheter eller
sociala förmåner som nu skola komma
landsbygden till del. Med anledning av
vad som bar sagts bär i interpellationsdebatten
om betydelsen av vatten och
avlopp vill jag framhålla, afl vatten och

avlopp spela en avgörande roll inte
minst för glesbebyggelsens människor.

Om vi kunde få till stånd en diskussion
mellan dem som vilja bygga och
dem som ha att svara för de statliga åtgärderna
i samband med bygget och få
till stånd en förnuftig lösning, torde
ingen kunna vända sig emot en sådan
anordning. Jag vidhåller vad jag sade
tidigare, att det ligger i länsbostadsnämndernas
möjligheter att åstadkomma
dessa arrangemang. Att sedan länsbostadsnämnden
liksom lantbruksnämnden,
överlantmätaren och övriga organ,
som ingå i detta länsråd, önska få till
stånd en mera centraliserad bebyggelse
kunna vi inte sätta oss emot i Norrbotten.

Våra erfarenheter i Norrbotten äro
av den art, att vi äro till freds med det
svar, som statsrådet har lämnat, och
med hans löfte att följa den fortsatta
utvecklingen. Jag vill endast än en gång
understryka, att länsbostadsnämnden
har skyldighet att hävda sin rätt att
slutgiltigt bestämma om statsbidraget
till bostadsförsörjningen i dessa fall.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet NILSSON: Herr
talman! Jag har egentligen ingen anledning
att ingå i polemik mot de talare
som ha uppträtt här. Antingen de ha
argumenterat i den ena eller andra
riktningen har jag ett intryck att samtliga
äro praktiska karlar, och oavsett
till vilket resultat de ha kommit med
sina exempel ha de ansett det vara naturligt,
att man inte skall avkoppla sitt
sunda förnuft, när man tar ställning till
dessa problem och tillämpar bestämmelserna.
Kontentan av mitt svar är också,
atl man när det gäller alt tillämpa dessa
bestämmelser och att definiera begreppen
tätbebyggelse och glesbebyggelse
måste komma fram till praktiskt godtagbara
resultat och så småningom ut -

100 Nr 34.

Tisdagen den 12 december 1950.

Svar på interpellation ang. avstyckning'' av

icke planlagda områden.

veckla en praxis, som sedermera kan
ligga till grund för bedömningen av
dessa angelägenheter.

Jag har emellertid ett intryck av att
herr Onsjö i någon mån missförstått
interpellanten och den polemik, som
denne levererade gent emot interpellationssvaret.
Det kan i och för sig vara
retoriskt gånghart att som herr Onsjö
säga, att det finns andra värden här i
livet än vatten och avlopp. Det är självklart,
och ingen skulle väl heller önska,
att det vore annorlunda. Uttrycket är
dock, som jag säger, endast retoriskt
användbart, eftersom vi inte kunna
komma ifrån det mycket reella, hårda
arbete som exempelvis landsbygdens
husmödrar måste utföra, därest de inte
ha tillgång till vatten och avlopp. Det
finns ingenting som hindrar, herr Onsjö,
att man på rena landsbygden kan
uppföra byggnader, om man inte fäster
så stort avseende vid frågan om vatten
och avlopp. Men om vi verkligen vilja
förhindra en inflyttning från landsbygden
till tätbebyggelsen, böra vi tillse att
det inte blir så stor standardskillnad
i fråga om bostadsförhållandena, som
nu otvivelaktigt i många fall är för
handen.

Herr Onsjö citerade ett uttalande
av socialministern vid propositionens
framläggande, men jag vill understryka
att vad herr Möller sade i detta sammanhang
gällde frågan om beviljande
av de statliga lånen. Det var sålunda i
samband med bidragsbestämmelserna
som han yttrade sig. Om någon vill
sätta sig över detta och bygga på rena
landsbygden, utan att fråga efter om
han får vatten och avlopp, finns det
intet hinder för honom att handla så.

.Tåg har fäst mig vid en sak i interpellationen
som har ett mycket stort intresse
och det är ett påpekande av förhållanden,
som kunna ge anledning till
berättigad kritik. Interpellanten gör
gällande att det inte rått tillräckligt
samarbete emellan de olika beslutande

tomter och uppförande av bostäder inom

organen. Det är därför som jag har
hänvisat till de praktiska försök, som
gjorts med hjälp av länsråden, att åstadkomma
ett sådant samarbete för att man
verkligen skall kunna komma fram till
en ordning, där den ena handen vet
vad den andra gör.

Nu har det emellertid under debatten
gjorts anmärkningar — jag vet inte om
de äro befogade — emot de länsråd,
som redan börjat fungera. Man har sagt
att experterna där skulle komma att få
ett så dominerande inflytande, att lekmännen
skulle bli försatta ur spel. Jag
tror inte att detta skall behöva vara
fallet. Man behöver inte utgå ifrån att
de s. k. experterna skola vara alldeles
renons på praktiskt förnuft, när de
skola ta ställning till sådana här problem.
Eftersom vi alla äro angelägna
om att det skall åstadkommas ett bättre
samarbete än som hittills ägt rum, måste
vi finna en väg till ett sådant. Om man
inte skulle kunna uppnå detta genom
länsråden — vilket är ett försök — bör
man söka anvisa någon annan väg så
att vi kunna komma till rätta med de
missförhållanden interpellanten har påpekat.

Det är detta som gjort att jag i mitt
interpellationssvar hänvisat till länsrådet
såsom en utväg. Jag hoppas fortfarande
att man med hjälp härav skall
lyckas. Till sist kan jag bara såsom i
mitt interpellationssvar än en gång understryka,
att jag skall följa denna fråga
med största uppmärksamhet.

Herr ONSJÖ (kort genmäle): Herr talman!
Det sista statsrådet sade, att man
bör använda sunda förnuftet, ber jag på
det livligaste få instämma i. 1 den mån
detta sker skall det inte bli föremål för
kritik från min sida.

Att jag skulle ha missförstått interpellationen
förstår jag inte riktigt. Att
man har rätt att bygga på rena landsbygden,
om man inte begagnar sig av

Nr 34. 101

Tisdagen den

Svar på interpellation ang. avstyckning av
icke planlagda områden.

statens lån, vet jag är riktigt, men det
gäller endast i den mån man liar tomt,
och med det samarbete som nu finns
mellan länsbostadsnämnden och lantmätaren
avstyckas inte några tomter.

I det exempel jag nämnde stoppades
detta just hos lantmätaren.

Sedan kan jag medge att jag spetsade
till det där uttrycket om vatten och
avlopp. Vad jag menade var att även i
detta avseende kan man ha olika anspråk.
Men skali man ha de anspråken
att det är nödvändigt, att vatten och avlopp
anslutes till gemensamma anläggningar,
då finns det inte några möjligheter
att lösa landsbygdens bostadsproblem
på annat sätt än genom att göra
landsbygden till tätort, och det är väl
inte meningen.

Herr JANSSON i Kalix (kort genmäle):
Herr talman! Herr Onsjö talade om lösande
av vatten- och avloppsfrågan genom
anslutning till gemensamma anläggningar.
Det är dock intet tvång detta
— någon dimbildning skola vi inte
åstadkomma i en riksdagsdebatt. Det
förhåller sig ju så att den enskildes vatten-
och avloppsfråga kan lösas genom
länsbostadsnämnden, och så ha vi tilllämpat
det. Jag tror att vi lagt ned nästan
ett par miljoner i år på enskilda
vatten- och avloppsanläggningar i Norrbottens
län, för upp till fyra å sex i
byalaget. Det kan man inte kalla centraldirigcring
av frågan.

Detta ankommer på länsbostadsnämnderna
i oerhört hög grad, och härvidlag
kan man inte skylla på vare sig lantbruksnämnden
eller länsarkitekten eller
länsarbetsnämnden eller någon av de
andra ledamöterna i länsrådet — i varje
fall inte på länsrådet i Norrbotten. År
det så att länsbostadsnämnden faller
undan på denna punkt, då skall man
skylla på länsbostadsnämnden och inte
på statsmakterna, det är min erfarenhet.

12 december 1950.

tomter och uppförande av bostäder inom

Herr ONSJÖ (kort genmäle): Herr talman!
Jag har all möjlig respekt för herr
Jansson i Kalix och hans sunda förnuft,
men jag tror att vi, som han för
övrigt själv säger, ha svårt för att tala på
samma våglängd, alldenstund förhållandena
är o så olika i norra och södra
Sverige. I norr har man stora avstånd
och bebyggelsen ligger mera samlad.
Jag tror att problemet inte ligger till
på samma sätt i Norrland som det gör
längre söderut.

Herr BOMAN i Stafsund: Herr talman!
Det är med anledning av ett uttalande
av herr Andersson i Ronneby som jag
begärt ordet. Han säger, att han var
tillfredsställd med dessa länsbostadsnämnder
och länsarbetsnämnder på
grund av deras folkvalda ledamöter,
som skulle företräda de olika yrkesgrupperna
inom länen. I Stockholms
län ha vi icke en enda jordbrukare
som ledamot vare sig i länsarbetsnämnden
eller länsbostadsnämnden. Detta
ha vi påtalat men någon ändring har
det inte blivit ännu. Inte för att vi ha
något direkt att erinra emot dessa två
nämnder i Stockholms län, men jordbrukarna
voro nog litet förvånade över
alt inte någon jordbrukare kom med
vare sig i länsbostadsnämnden eller
länsarbetsnämnden. Många av de problem,
som dessa nämnder arbeta med,
ha ju en viss samhörighet med jordbruket,
med bebyggelsen, med frågan
om vatten och avlopp vid bostäder och
gårdar.

Det var detta, herr talman, jag ville
säga. Samtidigt ber jag få instämma i
de synpunkter som interpcllanten
framfört beträffande nämnderna och
som även gäller länsrådet i Stockholms
län. Vi jordbrukare känna inte alls till
och ha inte någon kontakt med dessa
nämnder. Vi ha rätt starka jordbrukarorganisationer
i länet men ha inte den
minsta kontakt med vederbörande på

102

Nr 34.

Tisdagen den 12 december 1950.

Svar på interpellation ang. avstyckning av tomter och uppförande av bostäder inom

icke planlagda områden.

detta område. Några allvarligare klagomål
ha som sagt inte framkommit,
men ett visst missnöje uppstod när vi
fingo se i tidningarna, vilka som voro
ledamöter i dessa nämnder. Att dessa,
som herr Andersson i Ronneby säger,
skulle vara folkvalda, är därför ett uttryck
som jag inte riktigt förstår.

Herr ANDERSSON i Ronneby (kort
genmäle): Jag vill bara säga till herr
Boman i Stafsund att vi i Blekinge län
ha en bondeförbundare med i nämnden
och det kanske är därför som vi ha ett
gott förhållande även med landsbygdens
folk.

Herr BOMAN i Stafsund (kort genmäle):
Herr talman! Jag tror inte det
hade spelat någon roll, herr Andersson
i Ronneby, om vi i Stockholms län fått
in någon bondeförbundare -—- det hade
nog varit bättre med en jordbrukare.
Vi ha mycket gott samarbete med bondeförbundare
som äro med i andra
nämnder och styrelser, men i Stockholms
län, som jag talade om, ha vi
inte fått in någon jordbrukare som ledamot
i dessa nämnder. Att vederbörande
i Blekinge län dessutom var bondeförbundare
var ju så mycket bättre!

Herr ANDERSSON i Ronneby (kort
genmäle): Jag kan tyvärr inte glädja
herr Boman med att mannen är jordbrukare,
men han är bondeförbundare.
Till yrket är han folkhögskollärare
men det gör inte saken sämre — han
representerar landsbygden ändå.

Herr förste vice talmannen SKOGLUND:
Herr talman! Det är ett aktuellt
spörsmål vi här diskutera — det visar
de många inläggen — och hithörande
frågor äro säkerligen under debatt i de
flesta län. Jag tror därför att den diskussion,
som här förts, enbart skall
vara till nytta.

Det är klart att en bebyggelse inte

bör få komma till hur som helst, och
jag utgår ifrån att man numera överallt
är överens om att det skall ordnas
med vatten och avlopp och i övrigt vad
som hör till en god bostad. Men så blir
det frågan om var vederbörande skall
få bygga, ensamt för sig själv, eller
hänvisas till tätort. Därvidlag har jag
den uppfattningen och flera med mig
—- många ha givit uttryck åt den här
i dag — att från början kungl. bostadsstyrelsen
var alltför förmyndaraktig i
sina anvisningar. Med den erfarenhet
jag haft på detta område har jag kommit
till den slutsatsen att man bör taga
stor hänsyn till var människorna själva
önska bo.

Jag skulle vilja säga att jag uppfattar
statsrådets svar som ett tillmötesgående
i icke ringa grad av just de
synpunkter, som flera av oss ute i länen
gjort oss till tolk för. Jag har också
det intrycket — det har jag kanske
delvis fått på annan plats än här i dag
— att även bostadsstyrelsen håller på
att revidera sin uppfattning och söker
ta mer praktiskt på dessa uppgifter.
Det är klokt gjort, ty det går inte vare
sig med författningar eller ens med någon
ytterligare upplaga av de många
hektograferade råd och anvisningar,
som strömma ut, att reglera alltför
långt. Däremot tror jag att man i kvistiga
fall med ett fritt och öppet samarbete
mellan de olika myndigheterna
och länens representanter kan nå rätt
så goda resultat.

Varför jag, herr talman, närmast begärde
ordet, var för att påpeka att det
är i ett hänseende som landsbygdens
bostadsbyggande kommer att sitta illa
till, och det är vid bedömandet av kreditvärdigheten.
Statsrådet säger i sitt
svar och det säges även i föreskrifterna
i övrigt, vilket jag tycker är mycket
riktigt, att man skall se till att krediterna
inte lämnas på sådant sätt, att
det kan medföra en uppenbar risk för
statens utlånade pengar.

Nr 34.

103

Tisdagen den 12

Svar på interpellation ang. avstyckning av

icke planlagda områden.

Därmed är man framme vid frågan,
om denna kanske mer enstaka bebyggelse
skall bedömas som mindre kreditvärdig
än bebyggelse i tätorter. Och
i så fall, kan man då samtidigt vidhålla
att staten skall gå upp till 90 procent
av produktionsvärdet? Byggnadskostnaderna
äro, som vi veta, i regel inte
billigare — många gånger är det tvärtom
— på landsbygden än i de tätbebyggda
samhällena. Blir då ett sådant
bygge helt visat åt sidan därför att
man anser, att det inte går att lämna
lån på samma villkor som i tätorterna?
,1a, då blir det glest med landsbygdens
nybyggnader.

.lag har i samtal med representanter
för bostadsstyrelsen, och jag skulle
vilja föra den därvid framförda synpunkten
vidare, framhållit att vi måhända
måste ompröva vissa låneformer
och kanske i vissa hänseenden återgå
till en kreditprövning mera likartad
med den som tillämpades vid utlämnandet
av de gamla egnahemslånen.
Om folk, som själva både vilja och kunna
ta en viss ekonomisk risk, få möjlighet
att göra detta, skulle staten i många
fall inte behöva sträcka sig längre än
att den kan ha sina pengar tämligen
säkert placerade, och då skulle vi inte
ur denna synpunkt till varje pris behöva
stoppa dessa byggen.

Det är kanske litet för mycket begärt
att kommunikationsministern skall
ha sin uppmärksamhet riktad just på
denna senare angelägenhet, ty den hör
väl hemma under ett annat departement,
men jag skulle vilja föreslå den
ärade interpellanten, herr Pettersson i
Dahl, som ju finns i statsutskottet där
man sysslar med bostadsfrågorna, att
vi där tillsammans söka rikta vederbörande
utskottsavdelnings uppmärksamhet
på de problem som i dag diskuterats.

Herr PETTERSSON i Dahl: Herr talman!
Det spörsmål som herr förste

december 1950.
tomter och uppförande av bostäder inom

vice talmannen senast berörde, frågan
om kreditvärdigheten, har jag redan
varit inne på i mitt tack till herr statsrådet.
Jag tror att det många gånger
är mycket svårt att bedöma var den
största kreditvärdigheten ligger, inom
det planlagda området eller utanför.
Ofta kanske det ligger till så att ett
hus är mer värt, när det ligger mer
fristående än inom ett planlagt område,
och jag är fullt medveten om att man
härvidlag får döma från fall till fall.

Jag begärde inte ordet för att säga
detta, utan jag gjorde det då herr Jansson
i Kalix sade, att det är länsbostadsnämnden
som beslutar. Herr statsrådet
påpekar dock på andra sidan i sitt
svar, där han talar om de olika organen,
att om någon enda av dessa myndigheter
ställer sig avvisande, kan
byggnadsföretaget icke komma till
stånd. Jag kan också nämna, herr
Jansson, att jag är ledamot av länsbostadsnämnden
och vet, att det många
gånger är lekmännen som besluta emot
en teoretisk tjänsteman, om jag får
använda detta uttryck. Därmed har jag
inte sagt att en tjänsteman har gjort
något fel, ty han bedömer saken ur
sina tjänstemannasynpunkter. Men vi
böra bedöma den litet mer praktiskt
och inte vara bundna av tjänstemannasynpunkter.

Jag är också ense med herr förste
vice talmannen då han säger, att han
är mycket tacksam för svaret; denna
känsla har jag betygat tidigare. Även
jag tror att bostadsstyrelsen är liksom
på glid mot att bedöma dessa frågor
litet mera praktiskt än den gjort förut.

Det är givet att herr Jansson i Kalix
måste se på dessa frågor något annorlunda
än vi i södra Sverige. I Norrland
måste det vara tätbebyggelse för
att människorna skola kunna klara sin
försörjning. I södra Sverige ha vi en,
skola vi säga spridd tätbebyggelse,
många gånger över stora områden. Det
är där jag menar att man inte ovill -

104 Nr 34. Tisdagen den 12 december 1950.

Svar på interpellation ang. utarrenderingen av vissa gårdar, tillhörande Uppsala
akademi.

korligen behöver bestämma, att folk
skall bo inom ett planlagt område. Jag
har naturligtvis ingenting att invända
emot att man ser till att folk får sin
försörjning ordnad på bästa sätt, men
att man därför skulle sätta den enskilda
människan alldeles ur spel, som herr
Jansson i Kalix ville göra gällande, det
vill jag ändå reagera emot.

Herr JANSSON i Kalix: Herr talman!
Jag har ingalunda avsett att sätta den
enskilda människan ur spel. Jag tror
tvärtom att vi uppe i Norrbotten komma
mycket väl överens, länsbostadsnämnden
och de bostadssökande. Det
har i varje fall inte kommit till min
kännedom att länsbostadsnämnden har
satt den enskilda människans försörjningsmöjligheter
eller initiativrätt ur
funktion. Men mellan detta och ett
förnuftigt samhällsplanerande är dock
en betydande skillnad. Och därvid sätter
jag det förnuftiga samhällsplanerandet,
försörjningsmöjligheterna, i
förgrunden såsom varande en av de
primära uppgifterna vid bostadsanskaffningen,
även om det inte är den
absolut främsta uppgiften.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 5.

Svar på interpellation ang. utarrenderingen
av vissa gårdar, tillhörande Uppsala
akademi.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet WEIJNE, som yttrade:
Herr talman! Med andra kammarens
tillstånd har herr Hansson i Skediga
frågat mig, om Uppsala akademis jordbruksförvaltnings
beslut att utarrendera
akademigårdar till privata bolag står
i överensstämmelse med gällande jord -

lagstiftning. Om så icke är fallet frågar
interpellanten vidare, huruvida jag
är villig att medverka till att åtgärder
vidtagas, så att för framtiden utarrendering
kommer att ske endast till jordbrukare.

De fall interpellanten avser torde
vara Upsala-Ekeby Aktiebolags arrendering
av akademigårdarna Flogsta och
Kvarnbo. överlåtandet av Flogsta-arrendet
skedde redan år 1904 och synes
i detta sammanhang kunna förbigås.
Frågan om utarrenderingen av akademigården
Kvarnbo vill jag däremot i
korthet stanna inför. Jag stöder mig
därvid på uppgifter, som departementet
inhämtat från universitetsförvaltningen.

Då framställning gjordes om överlåtelse
av Kvarnboarrendet, var drätselnämnden
vid Uppsala universitet av
den uppfattningen, att en sådan överlåtelse
icke stode i god överensstämmelse
med de riktlinjer, som tillämpades för
jordbruksplaneringen. Då dåvarande
arrendatorn var mycket ivrig, att överlåtelsen
skulle komma till stånd, hänsköts
frågan genom akademifogden till
länets lantbruksnämnd för hörande av
dess principiella inställning. Lantbruksnämnden
hade visserligen ej att formellt
ta ställning till en fråga om utarrendering,
men då denna myndighet
inom länet har att bevaka jordbrukets
intressen, ansåg drätselnämnden dess
mening vara av betydelse såsom normgivande
vid bedömandet av frågan.
Lantbruksnämnden meddelade som
svar på denna förfrågan i skrivelse
den 17 december 1949, att den fann den
ifrågasatta arrendeöverlåtelsen icke
vara förenlig med jordbrukets intresse
eller vara i överensstämmelse med de
riktlinjer, soin uppställts för jordbruksplaneringen.
Drätselnämnden beslöt då
den 19 december 1949 att icke medgiva
den begärda arrendeöverlåtelsen.

Den 7 januari 1950 gjorde emellertid

105

Tisdagen den 12 december 1950. Nr 34.

Svar på interpellation ang. utarrenderingen av vissa gårdar, tillhörande Uppsala
akademi.

arrendatorn en förnyad anhållan om
överlåtelse av arrendet på Upsala-Ekeby
Aktiebolag, varvid även förelåg en
den G december 1949 dagtecknad skrivelse
från Upsala-Ekeby, med motivering
av dess önskan att få arrendera
Kvarnbo. Vid sitt sammanträde den 23
januari 1950 beslöt drätselnämnden
efter yttrande av akademifogden att
vidhålla sitt beslut den 19 december

1949 och att alltså icke medge arrendeöverlåtelsen.
I skrivelse den 11 mars

1950 återkom arrendatorn ännu cn gång
i detta ärende, och framställningen var
nu åtföljd av ett utdrag ur lantbruksnämndens
protokoll den 30 januari
1950, utvisande att lantbruksnämnden
ändrat sin uppfattning och förklarat
sig — under vissa förutsättningar — ej
ha något att erinra mot den ifrågavasatta
arrendeöverlåtelsen. Det må framhållas,
att anledningen till att lantbruksnämnden
ånyo upptagit frågan icke
var någon förnyad framställning från
universitetets sida. Drätselnämnden ansåg
frågan om överlåtelse vara avgjord
i och med beslutet om avslag deu 19
december 1949. Då ärendet vid sammanträde
den 20 mars 1950 åter upptogs
av drätselnämnden och då sålunda
lantbruksnämnden nu förklarat sig ej
längre ha någon principiell invändning
mot överlåtelsen, fann sig drätsel nämde
kunna medge densamma.

Som skäl för sin önskan att arrendera
Kvarnbo gård anförde bolaget
bland annat, att brukets arbetare vore
i behov av att erhålla mjölk och andra
lantbruksprodukter av bästa kvalitet
samt att lergrävningen mer och mer
inkräktat på åkerarealen av bolagets
eget jordbruk. Dessa skäl äro givetvis
värda beaktande men synas mig icke
vara av den art, att de rubba den av
såväl drätselnämnden som lantbruksnämnden
först intagna principiella
ståndpunkten, att ifrågavarande utarrendering
icke är i överensstämmelse

med de riktlinjer, som uppställts för
jordbruksplaneringen, och ej heller står
i god överensstämmelse med de synpunkter,
som legat till grund för nu
gällande jordlagstiftning. Enligt min
mening borde följaktligen universitetets
drätselnämnd ha vidhållit sitt beslut
från den 19 december 1949. Några .särskilda
åtgärder för att förhindra att
akademigårdar i framtiden skola utarrenderas
till andra än jordbrukare
anser jag, efter vad som i detta ärende
förevarit, icke behövliga.

Härmed anser jag mig ha besvarat
herr Hanssons i Skediga interpellation.

Härefter anförde

Herr HANSSON i Skediga: Herr talman!
Jag skall be att till herr statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet
få framföra mitt tack för det
klarläggande svar jag erhållit på min
interpellation.

Många unga jordbrukare, som år efter
år försökt få en gård, ha känt sig illa
berörda av det sätt på vilket akademien
gått tillväga, då man arrenderat
ut till ett bolag en gård som Kvarnbo,
som är mycket bra bebyggd och har
mycket god jord. Vad beträffar 1''logsta
anser herr statsrådet, att den saken
kan sättas åsido, men även därvidlag
är det fråga om eu mycket bra gård,
som väl skulle lämpa sig för jordbruk.

Jag är emellertid som sagt mycket
tacksam för de klarläggande synpunkter
statsrådet anlagt på frågan i det
svar som här givits, och jag tror inte
att vad som härvidlag inträffat kommer
att upprepas en gång till. För (ietta
her jag alt få framföra mitt varma tack
inte bara för egen del utan även för de
många unga jordbrukares, som behöva
eu gård för sill försörjning. Hjärtligt
tack!

Härmed var överläggningen slutad.

10ö

Nr 34.

Tisdagen den 12 december 1950.

§ 0.

Svar på fråga med anledning av att det
bland personalen inom Bodens fästning
finnes personer, som tillhöra en politisk

riktning, vars nationella pålitlighet
ifrågasattes.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för försvarsdepartementet, herr
statsrådet VOUGT, som yttrade: Herr
talman! Herr förste vice talmannen
Skoglund har den 30 november frågat
mig, huruvida jag har min uppmärksamhet
riktad på det förhållandet att,
enligt uppgift, bland den personal —
främst de civilanställda — som är sysselsatt
inom Bodens fästning, icke så få
tillhöra en politisk riktning vars nationella
pålitlighet på goda grunder ifrågasatts.

1 anledning av denna fråga får jag
här framhålla, att det icke varit möjligt
alt under den korta tid som stått till
buds för svarets utformande erhålla
detaljerade upplysningar rörande de av
interpellanten berörda förhållandena i
Bodens fästning. Av preliminära upplysningar
har jag emellertid bibragts
den uppfattningen, att de i dagspressen
redovisade uppgifterna äro betydligt
överdrivna såväl i vad avser antalet
som i fråga om avsedda personers
möjlighet att erhålla insyn i militära
förhållanden.

Jag kan för dagen endast uttala att
jag har min uppmärksamhet riktad på
de berörda förhållandena och att jag
begärt närmare informationer rörande
dem.

Härpå anförde

Herr förste vice talmannen SKOGLUND:
Herr talman! Jag ber att få tacka
herr statsrådet för svaret.

Då jag med min fråga syftade till att
åstadkomma svar och få en försäkran
från försvarsministern, att han gjort
sig underrättad angående säkerhetsåt -

gärderna vid olika befästnings- och
försvarsanläggningar, kom jag att knyta
denna min fråga till förhållandena i
Boden. Det är möjligt att det som varit
synligt i pressen angående Boden gått
något i överkant, men jag ber återigen
att få säga, att Boden i detta fall ingalunda
är den enda plats, där förhållandena
tarva all möjlig uppmärksamhet.
Det är likartat, skulle jag tro, vid en
rad andra försvarsanstalter, där det är
all anledning att hålla god uppsikt;
kanske gäller detta inte minst våra
varvsanläggningar.

Herr statsrådet säger, att han inte
har möjlighet att i dag ge någon mera
detaljerad upplysning rörande förhållandena
i Bodens fästning, och det kanske
jag i någon mån förstår. Jag kanske
också skulle kunna göra det tilllägget,
att en alltför detaljerad redogörelse
i detta avseende av flera olika
skäl inte torde vara så alldeles lämplig.

Det avgörande spörsmålet härvidlag
är emellertid, om det finns möjlighet
för de militära myndigheterna att förflytta
civilanställd personal, vars pålitlighet
vid ett krigstillfälle man kan ha
anledning ifrågasätta. Jag har bibringats
den uppfattningen att anställningsvillkor
och författningsbestämmelser ge
en förbandschef mycket begränsade
möjligheter att ingripa. Den saken tror
jag att det vore anledning för försvarsministern
att söka reda upp med det
snaraste. En frånkoppling av olämpliga
personer inom försvarsväsendet är
en fråga, som först och främst ankommer
på Kungl. Maj :t att söka ordna.
Det har gjorts försök i det avseendet
på andra håll, jag tänker då närmast
på hemvärnet, där man har skapat en
möjlighet att sålla ut icke önskvärda
personer, sådana nämligen som bekänna
sig till en ideologi, vilken vi här i
landet ha föga till övers för.

Jag skall, herr talman, nöja mig med
att säga, att jag utgår ifrån att försvarsministern
i detta fall fortsätter införskaffandet
av informationer och, såsom

107

Tisdagen den 12 december 1950. Nr 34.

Svar på interpellation ang. befordrings- och löneförhållandena vid de militära
musikkårerna.

han lät förstå i svaret, med uppmärksamhet
kommer att följa denna fråga.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 7.

Svar på interpellation ang. befordringsoch
löneförhållandena vid de militära
musikkårerna.

Chefen för försvarsdepartementet, herr
statsrådet VOUGT, erhöll på begäran
ordet för att besvara herr Nybergs interpellation
angående befordrings- och
löneförhållandena vid de militära musikkårerna.

Svaret hade före sammanträdet i
stencilerad form tillställts kammarens
ledamöter, och herr statsrådet Vougt
lämnade nu endast en kort sammanfattning
av huvudpunkterna i svaret.

Det i kammaren utdelade svaret var
av följande lydelse:

Herr talman! I en med andra kammarens
tillstånd framställd interpellation
har herr Nyberg till mig riktat följande
frågor:

1) Har herr statsrådet för avsikt att
åvägabringa en snabb lösning av frågan
angående befordrings- och löneförhållandena
vid de militära musikkårerna,
och

2) vilka åtgärder anser herr statsrådet
i så fall böra ifrågakomma?

•lag får till en början erinra om att
1915 års försvarskommitté vid sina
överväganden rörande militärmusiken
ifrågasatte, huruvida icke militärmusikens
uppgifter inom försvaret skulle
kunna fyllas genom anordningar av
mindre kostnadskrävande beskaffenhet
än musikkårsorganisationen. Frågan
därom vore enligt kommitténs mening
förtjänt att närmare undersökas. Utredas
borde även om militärmusiken ur
allmänkulturcll synpunkt borde tilliniilas
sådan betydelse, att organisationen

redan ur denna synpunkt borde bibehållas.
Kommittén ansåg sig vid angivna
förhållanden icke kunna föreslå förändrad
musikkårorganisation i vidare mån
än som sammanhängde med av kommittén
förordad minskning av antalet
förband.

Vid anmälan av 1948 års proposition
i försvarsfrågan anslöt jag mig till kommitténs
uppfattning. I avvaktan på utredning
i berörda avseenden borde enligt
min mening den nuvarande organisationen
av militärmusiken tills vidare
bibehållas och med avgörande av frågan
om förbättringar i större utsträckning
i musikpersonalens befordringsförhållanden
tills vidare anstå. Jag förordade
dock en viss omfördelning av
de lägre beställningarna. Riksdagen biträdde
förslagen och fann försiktigheten
bjuda att avslå motionsvis gjorda
yrkanden om längre gående provisoriska
omfördelningar av de lägre beställningarna.
Jämväl innevarande års
riksdag har förklarat sig i avvaktan på
omprövningen av militärmusikorganisationen
icke kunna tillstyrka motionsvis
framställda förslag till omfördelning
av de lägre beställningarna.

Frågan om militärmusikens organisation
samt om musikpersonalens ställning
och löneförhållanden är för närvarande
föremål för överväganden
inom 1947 års musikutredning. F.nligt
vad jag inhämtat kommer utredningen
att avgiva förslag i ämnet under 1951.
Jag hyser alltjämt den uppfattningen
att det är nödvändigt avvakta detta förslag
innan ställning kan tagas till musikpersonalens
krav på förbättrade befordringsförhållanden.

Efter svarets avgivande yttrade

Herr NYBERG: Herr talman! .lag skall
be att få till herr statsrådet och chefen
för försvarsdepartementet uttala ett
tack för svaret på min interpellation.

Statsrådets svar bestyrker vad jag i

108 Nr 34.

Tisdagen den 12 december 1950.

Svar på interpellation ang. vissa spörsmål rörande värnpliktsutbildningen.

interpellationen framhållit, nämligen
att detta är en fråga som varit aktuell
under åtskilliga år. Det hade ju enligt
min mening — och jag förstår även enligt
dessa musikkårers mening — varit
önskvärt att frågan vid detta laget varit
löst på ett tillfredsställande sätt. Det är
för personalen vid de berörda musikkårerna
en angelägenhet av stor vikt att
denna sak blir ordnad. Detta bestyrkes
bland annat av de meddelanden, som
jag vid olika tillfällen fått från militärmusiker
i Karlskrona, där jag ju bäst
känner till förhållandena, och speciellt
då vid kustartilleriet, som har en musikkår
av typ III, alltså den typ som
måhända är allra sämst ställd. Jag tror
mig också veta, att ledningen för detta
regemente liksom för andra regementen
i samma ställning har samma mening
som den som kommit till uttryck inom
musikkårerna. Som belysande för läget
för personalen vid dessa kårer kan jag
utöver vad som framhållits i interpellationen
nämna, att vid KA 2 i Karlskrona
ett par furirer, som gått igenom musikunderofficersskolan,
om ingenting speciellt
inträffar, knappast kunna räkna
med att bli sergeanter förrän vid 49, respektive
50 års ålder; de skulle alltså
behöva lita till dispens i inte mindre än
15 respektive 1C år. Att de rådande förhållandena
inte alls äro bra framgår ju
också av en skrivelse från underbefälsförbundet,
där man bl. a. framhåller att
man inte kan underlåta »att fästa för
anställning intresserade personers uppmärksamhet
på rådande förhållanden
och noggrant informera dem om de
otillfredsställande befordrings- och löneförhållandena».
En dylik åtgärd kan
givetvis leda till att rekryteringsmöjligheterna
försvåras.

Jag skall, herr talman, i övrigt inte
uppta någon sakdebatt i denna fråga,
eftersom den ju ligger under utredning.
Jag var också på det klara med att statsrådet
skulle hänvisa till denna utredning,
och saken kom alltså för mig inte
som någon överraskning. Av statsrå -

dets svar framgår, att man inte kan
räkna med några provisoriska åtgärder
och inte heller med att frågan kommer
att bli föremål för någon särskild
snabbutredning, varom man från dessa
musikkårers sida har uttalat önskemål.
Det är väl också så att behovet därav
reducerats väsentligt sedan statsrådet
upplyst om att musikutredningens förslag
i detta ämne är att vänta under år
1951, alltså nästa år, till vilket det ju
inte är så lång tid kvar. Jag tackar för
denna upplysning, som jag betraktar
som en positiv detalj i svaret, och som
jag tror är ägnad att undanröja en väsentlig
del av det missnöje, för att inte
säga den resignation, som just nu råder
inom dessa musikkårer. Jag vill sluta
med att uttala en förhoppning om att
förslag i ämnet måtte framläggas i god
tid nästa år, och att alltså ett beslut i
ärendet — ett beslut som jag hoppas
kommer att bli till fromma för militärmusikerna
— kan fattas inom en inte
alltför avlägsen framtid.

Härmed var överläggningen slutad.

S 8.

Svar på interpellation ang. vissa spörsmål
rörande värnpliktsutbildningen.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för försvarsdepartementet, herr
statsrådet VOUGT, som anförde: Herr
talman! I en med andra kammarens tillstånd
framställd interpellation har herr
Karlsson i Stuvsta till mig riktat följande
frågor.

Har herr statsrådet observerat att metoder
i strid med folkrätten och tidigare
praxis börjat tillämpas i den svenska
värnpliktsutbildningen?

Överväger statsrådet några åtgärder
och i så fall vilka för att göra slut på
detta?

Enligt gällande reglementen, instruktioner
och anvisningar skall värnpliktsutbildningen
avse att bibringa den värn -

Nr 34. 109

Tisdagen den 12 december 1950.

Svar på interpellation ang. vissa spörsmål rörande värnpliktsutbildningen.

pliktige god färdighet i närkamp avseende
grepp, parader, användning av
kniv, bajonett, verktyg, kolv m. in. vid
handgemäng. Föreskrifterna kunna uppenbarligen
icke göras så preciserade
att icke något utrymme beredes instruktörerna
att lämpa utbildningsmetoderna
efter senaste erfarenheter på området. I
reglementena och utbildningsanvisningarna
inarbetas fortlöpande dylika pa
erfarenheter utifrån grundade metoder.
Rent principiellt kan enligt min mening
någon erinran icke resas mot att våra
soldater bibringas färdighet i sådana
stridsmetoder som enligt erfarenhet användas
inom främmande krigsmakter
och att de värnpliktiga erhålla kännedom
om de motmedel som kunna ifrågakomma.

Det är uppenbart att vid utbildningen
hänsyn måste tagas till soldatens säkerhet,
vilket ock framliålles i våra reglementen.
Vad särskilt gäller den av interpellanten
påtalade utbildningen i
s. k. benkoppling har enligt uppgift huvudvikten
icke lagts vid hur fastkopplingen
skall verkställas utan vid hur en
fastkopplad bör uppträda för att icke
komma till skada. Om en fastkopplad
gripes av panik eller med en kraftansträngning
söker bryta sig loss kan han
nämligen skada sig allvarligt. Om han
däremot förhåller sig lugn och vet vilka
ställningar han bör intaga för att vila
ansträngda muskler, anses han kunna
uthärda kopplingen under ganska lång
tid. Då kopplingsmetoden användes
utomlands böra svenska soldater ha
kännedom om metoden, vilket var övningens
främsta ändamål. Utredning pågår
emellertid för närvarande på medicinskt
håll rörande de risker för individen
som metoden kan tänkas innebära.
Det är min avsikt att ägna frågan
fortsatt uppmärksamhet.

Härefter yttrade:

Herr KARLSSON i Stuvsta: Herr talman!
.lag ber att till statsrådet och chefen
för försvarsdepartementet få fram -

föra mitt tack för att jag fått svar på
min interpellation; det finns så mycket
större anledning härtill som jag framställde
interpellationen i riksdagssessionens
elfte timme.

Beträffande svarets innehåll kan jag
tyvärr inte vara lika belåten; det är
dels dunkelt och dels undvikande. Vilken
avsikten med denna utformning av
svaret kan vara vet jag inte, men jag
drar den slutsatsen att statsrådet inte
på allvar ville diskutera denna sak, i
vart fall inte nu. Jag tror mig emellertid
kunna förmoda, att denna fråga
kommer att diskuteras även framgent
utanför dessa väggar och inte minst då
som följd av statsrådets undvikande
svar.

Det rör sig här, som jag ser saken,
om två ting. För det första rör det sig
om s. k. nya metoder för närkamp — i
verkligheten gäller det gamla japanska
metoder, av allt att döma förmedlade
via Amerika. Det rör sig exempelvis om
frågan att för likvideringen av en man
på post med en tunn tråd skära halsen
av honom eller att med halskoppling
knäcka nackkotan eller att med konstgrepp
bakifrån knäcka ryggen o. s. v.
Att sådana stridsmetoder utläras i den
svenska krigsmakten har inte bestritts
i statsrådets svar, och jag får väl ta
detta som en bekräftelse på riktigheten
av vad som anförts i interpellationen.
Statsrådet säger på tal om detta helt
allmänt, att enligt hans mening kan
principiellt ingen erinran resas »mot
att våra soldater bibringas färdighet i
sådana stridsmetoder som enligt erfarenhet
användas inom främmande krigsmakter
och att de värnpliktiga erhålla
kännedom om de motmedel som kunna
ifrågakomma». Att våra värnpliktiga få
kännedom om de motmedel, alltså de
medel att värna sig gentemot de stridsmetoder,
som kunna komma att användas
av utländsk krigsmakt, behöva vi
inte diskutera. Det synes mig också behövligt.
Men den andra sidan av saken
gör att jag skulle vilja fråga försvars -

Ilo Nr 34.

Tisdagen den 12 december 1950.

Svar på interpellation ang. vissa spörsmål rörande värnpliktsutbildningen.

ministern: Är det försvarsministerns
mening att våra värnpliktiga, som ha
till uppgift att vid behov försvara vårt
lands integritet och som inte ha till
llPPgift afl vara ett redskap för imperialistiska
syften för erövrandet och underkuvandet
av andra folk, skola behöva
erhålla utbildning i varje slag av
stridsmetoder, som händelsevis förekomma
i en utländsk krigsmakt någonstans
på jordklotet? Är det, med andra
ord, meningen, att de skola bibringas
färdighet i vilka som helst stridsmetoder,
bara de förekomma någonstans?
Skall man tolka första stycket i statsrådets
svar på detta sätt?

Det rör sig för det andra om så kallade
nya metoder för omhändertagande
av fångar. Metoden med benkoppling
består ju egentligen i att man avlivar
fången, då chansen för honom att få
överleva göres beroende av en tillfällighet.
Det motiveras med att man icke
har tid att taga hand om fången. Försvarsministern
svarar direkt undvikande.
På tal om den behandling denna
fråga har fått i pressen säger statsrådet,
att huvudvikten icke lagts vid hur fastkopplingen
skall verkställas utan vid
hur en fastkopplad bör uppträda för
att icke komma till skada. Statsrådet
menar väl, att man skall förstå detta
så, att svenska värnpliktiga skola lära
sig, hur de skola klara sig, om de bli
fastkopplade av andra. Men vad menas
med att huvudvikten icke lagts vid hur
man fastkopplar? För att få ett sakligt
svar i saken skulle jag vilja fråga: Lära
sig svenska värnpliktiga att fastkoppla
i akt och mening, att denna metod skall
användas i ett eventuellt krig? Den frågan
tycker jag att det är tillbörligt åt!
man får svar på. Det är intet tvivel om
att dylika metoder för krigföring strida
mot gängse folkrätt och tidigare praxis.
En rad bemärkta människor, icke minst
läkare, har vänt sig speciellt mot benkopplingen,
liksom också de, som utbildats
i denna och liknande metoders
användning.

Statsrådet avslutade sitt anförande
med att tala om benkopplingens medicinska
aspekt och sade att han hade för
avsikt att ägna frågan fortsatt uppmärksamhet.
Detta meddelande är också ganska
dunkelt. Jag måste konstatera, att
statsrådets svar på min fråga tyckes
giva vid handen en inställning, som,
om den verkligen är försvarsministerns
egen, icke kommer att avskaffa den
olust och den upprördhet, som kommit
till uttryck bland allmänheten i fråga
om dessa nya och förråande ting, som
införts i utbildningen av svenska värnpliktiga.

Chefen för försvarsdepartementet, herr
statsrådet VOUGT: Herr talman! Jag
tycker nog, att det är litet besvärande
att med herr Karlsson i Stuvsta diskutera
denna sak såsom det humanitära
problem han har velat göra den till.
Ty när jag läste herr Karlssons i Stuvsta
interpellation, fick jag ju den känslan,
att han i varje fall åsyftade att
ställa sina frågor på ett sådant sätt, att
han ville få fram det intresse han hyste
för att icke svenska värnpliktiga skola
lära sig metoder, som han betecknar
som sadistiska; men herr Karlsson i
Stuvsta ursäktar mig nog, om jag har
mycket svårt att tro, att detta i själva
verket är huvudmotivet med hans
fråga. Skulle det vara så, tycker jag, att
herr Karlsson skulle ha varit försiktigare,
så att han icke tagit upp detta
problem själv utan överlåtit framställandet
av interpellationen till någon
riksdagskollega, som ej behövt misstänkas
för att handla i andra ärenden.

Nu har herr Karlsson ställt ett par
frågor till mig. Jag skall icke undandraga
mig att svara på dem, så att jag
icke efteråt får höra, att jag icke
djärvts göra det. Det gäller i första
hand, huruvida svenska värnpliktiga
böra erhålla utbildning i varje metod,
som tillämpas någonstans av en främmande
krigsmakt någonstans på jorden.

Tisdagen den 12 december 1950. Nr 34. 111

Svar på interpellation ang. vissa spörsmål rörande värnpliktsutbildningen.

Jag svarar: Det är klart, att det är ett
militärt bedömande, huruvida en metod
skall inläras i den svenska armén.
Jag finner i varje fall icke någon anledning
att säga, att det varit en felaktig
bedömning, när man sagt, att det
kan tänkas, att metoder, som det här
är fråga om, i krig skulle kunna användas
mot svenska soldater, varför det
kan vara erforderligt att lära dem motmedel.

Sedan frågade herr Karlsson i Stuvsta
följande: Är metoden med fastkoppling
av en fånge vid ett träd med den
sammanknytning av benen, som han
skildrat i sin interpellation, en metod
avsedd att inläras för att användas av
svensk krigsmakt i ett krig, där man
tar fångar? På det vill jag svara, att i
den punkten får den medicinska utredning,
som nu pågår, bli avgörande. Om
det är riktigt som det sagts, att en fånge
kan för en kort stund oskadliggöras genom
denna metod, utan att det medför
skada för honom, då blir det naturligtvis
en bedömning av i vilken mån man
kan göra det vid ett tillfälle, då man
säger sig, att fången kommer att inom
mycket kort tid tagas till vara.

Jag ber emellertid kammarens ledamöter
vara övertygade om att vi icke
försumma någonting för att, samtidigt
som vi försöka utbilda soldaterna i effektiva
stridsmetoder, hålla i helgd den
respekt för humanitetens ideal, som är
helt naturlig i ett demokratiskt land.
.lag är icke heller medveten om alt vi
på något sätt kommit i konflikt med
folkrätten. Jag vill icke här gå in på
det vidlyftiga kapitlet om folkrätten.
Men jag tror icke att det finnes några
internationella överenskommelser, som
vi genom denna utbildningsmetod
skulle riskera att komma i konflikt med.

Herr KARLSSON i Stuvsta: Herr talman!
Det var faktiskt icke någon avsikt
från min sida att provocera, när
jag framställde mina frågor, utan av -

sikten var endast att få litet klarare besked.
Jag tycker icke att det fanns någon
anledning att taga i så hårt som
statsrådet gjorde, när han återigen kom
över till kapitlet om min politiska hemvist.
Jag måste säga, att när jag diskuterar
i vanliga fall, brukar jag sluta,
när den ena parten faller ur rollen. Då
tycker jag icke att det är lönt att diskutera
mera. Det tycker jag icke att
man behöver göra i en sådan fråga som
denna.

Sedan skulle jag alltjämt vilja säga,
att det är klart att våra värnpliktiga
skola utbildas i användningen av effektiva
stridsmetoder. Men jag kan icke
vara med om att man sätter likhetstecken
mellan effektiv krigföring och användningen
av alla möjliga råa och brutala
krigföringsmetoder. Tv att sätta
likhetstecken här är att giva sig ut på
mycket farlig is. Det finnes potentater
som gjort det, och jag vet, att användningen
av sådana metoder spelat sin
roll för nederlaget. Det är klart att man
kan säga, att krig är krig. Men i föreliggande
fall syftar ett sådant resonemang
till att komma förbi sakens kärna.

Min mening är, att utbildning i dylika
krigföringsmetoder bara kan ha
till syfte att göra manskapet till råa och
känslolösa sällar, som förlora all respekt
för liv och människovärde. Eu sådan
utbildning behöva enligt min mening
icke våra värnpliktiga. De ha icke
till uppgift att underkuva och förslava
andra folk. För den uppgiften kanske
sådana människor behövas. Men våra
värnpliktiga skola strida för en rättvis
sak, bevarandet av vårt lands oberoende.
Det är min övertygelse, att den moral
som behövs härför har Sveriges folk
och dess ungdom, i varje fall den överväldigande
majoriteten, och man behöver
inga nya och brutala metoder för
att på ett effektivt sätt fylla sin uppgift
i den händelse så kräves. Vad saken gäller,
är, såvitt jag kan se, att en dylik
mentalitet nu håller på att framskapas
bland svenska värnpliktiga och att lan -

112

Nr 34.

Tisdagen den 12 december 1950.

Svar på interpellation ang. vissa spörsmål rörande värnpliktsutbildningen.

dets försvarsminister icke vill taga
ställning mot detta utan snarast söker
komina ifrån det hela. Det tycker jag
är både överraskande och beklagligt.

\ ad benkopplingen och behandlingen
av fångar beträffar, talar försvarsministern
om fortsatt medicinsk undersökning.
Ja, när frågan behandlats i
pressen, har det ju sagts, att det icke är
alltid man har tid att taga hand om
en fånge. Men det märkliga är att man
har tid att leta upp ett lämpligt träd
och binda fast honom. Jag tror att
sunda förnuftet säger, att det icke rör
sig om tidsspörsmål utan om metoder
att förråa ungdomar i ett mycket dunkelt
syfte. Det är kanske ingen tillfällighet
att dylika stridsmetoder börjat
utläras just nu. Jag tror mig emellertid
kunna förmoda, att stora skikt av det
svenska folket, icke minst av ungdomen,
komma att betacka sig för dylik
importvara.

överläggningen var härmed slutad.

9 §.

Föredrogos, men bordlädes åter utrikesutskottets
utlåtande nr 17, statsutskottets
utlåtanden och memorial nr
-29—232 samt bankoutskottets memorial
nr 31.

§ 10.

Föredrogs jordbruksutskottets memorial
nr 62, med anledning av kamrarnas
skiljaktiga beslut i fråga om lönereglering
för lärare vid statsunderstödda
lantbruksundervisningsanstalter.

Kammaren beslöt till en början, i enlighet
med utskottets hemställan, att
memorialet skulle företagas till avgörande
efter endast en bordläggning.

Härefter blev den i memorialet föreslagna
voteringspropositionen av kammaren
godkänd.

Herr talmannen meddelade, att ifrågavarande
gemensamma omröstning
komme att äga rum vid morgondagens
plena kl. 11 fm.

§ 11.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 413, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående forcering av vissa
materielanskaffningar för försvaret
in. m. jämte i ämnet väckta motioner;
och

nr 414, i anledning av riksdagens år
1950 församlade revisorers särskilda
berättelse angående tull- och skattefrihet
för vissa varor i samband med proviantering
av flottans fartyg.

§ 12.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 5.08 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Onsdagen den 13 december 1950.

Nr 34. 113

Onsdagen den 13 december.

Kl. 11 fm.

§ 1.

Anställdes, jämlikt § 65 riksdagsordningen,
omröstning över följande av
jordbruksutskottet i dess memorial nr
62 föreslagna, av riksdagens båda kamrar
godkända voteringsproposition:

Den, som i likhet med första kammaren
vill, att riksdagen må, med bifall
till Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:502 och 11:599
ävensom 1:503 och 11:600, godkänna
de av Kungl. Maj:t framlagda grunderna
för en lönereglering för lärarpersonalen
vid de statsunderstödda lantbruksundervisningsanstalterna,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har riksdagen i likhet
med andra kammaren beslutat att, med
anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt med bifall till motionerna 1:502
och II: 599 ävensom I: 503 och II: 600,
godkänna de grunder för en lönereglering
för lärarpersonalen vid de statsunderstödda
lantbruksundervisningsanstalterna,
vilka framgå av den vid
jordbruksutskottets utlåtande nr 61 fogade
reservationen.

Sedan efter given varsel kammarens
ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
blivit uppläst,
verkställdes omröstningen medelst omröstningsapparat;
och utföll densamma
med 103 ja och 108 nej, varjämte 2 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Den omröstning över ovanintagna voteringsproposition,
som, enligt ankommet
och nu uppläst protokoll, blivit av

första kammaren samtidigt anställd,
hade utfallit med 78 ja och 61 nej,
vadan, då därtill
lades andra
kammarens röster
eller ...... 103 ja och 108 nej,

sammanräkningen

visade ........ 181 ja och 169 nej,

och hade alltså beslut i denna fråga
blivit av riksdagen fattat i överensstämmelse
med ja-propositionens innehåll.

§ 2.

Upplästes och lades till handlingarna
följande till kammaren inkomna
läkarintyg:

Att riksdagsledamoten Karin Wetterström
lider av akut lunginflammation
och att denna sjukdom utgör ett bestämt
hinder för hennes inställelse till
plenum den 13 dec. 1950, intygas.
Linköping den 12 december 1950.

O. Gellin,
leg. läkare.

§ 3.

Svar på interpellation ang. kompensation
till folkpensionärerna för dyrtiden.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet MÖLLER, som yttrade: Herr
talman! Med kammarens tillstånd har
herr Senander frågat, om jag har för
avsikt att i anledning av levnadskostnadernas
stegring föranstalta om åtgärder
i syfte att snarast tilldela folkpensionärerna
kompensation för dyrliden.

8 — Andra kammarens protokoll 1950. Nr 34.

114

Nr 34.

Onsdagen den 13 december 1950.

Svar på interpellation ang. kompensation till folkpensionärerna för dyrtiden.

Interpellationen berör två frågor,
nämligen dels huruvida den av årets
vårriksdag beslutade indexregleringen
av folkpensionerna i och för sig kompenserar
folkpensionärerna för inträffade
prisstegringar och dels huruvida
åtgärder kunna vidtagas för en snabbare
utbetalning av indextilläggen.

Indexregleringen bygger på att folkpensionärerna
i princip skola erhålla
full täckning för den levnadskostnadsökning,
som inträffat efter det folkpensioneringslagen
antogs i juni 1946. På
grundval av socialstyrelsens beräkning
av förhållandet mellan de allmänna levnadskostnaderna
under årets andra
kvartal och levnadskostnaderna i juni
1946 skall Kungl. Maj:t senast den 20
juli varje år fastställa det pensionspristal,
som skall gälla för året, d. v. s. det
tal efter vilket indextilläggen skola utgå.

För juni 1950 uppgick allmänna levnadskostnadsindex
till 166,S7 med 1935
som basår, vilket motsvarar ett pensionspristal
av 108. De olika folkpensionärskategorierna
ha därför erhållit
indextillägg för innevarande år med
resp. 30, 40 och 50 kronor. Tillägget
skulle icke ha blivit högre om levnadskostnaderna
i september 1950 lagts till
grund för beräkningarna. För denna
månad uppgick nämligen allmänna levnadskostnadsindex
till 167,07, vilket
motsvarar ett pensionspristal av 109.
Senare siffror föreligga icke.

Enligt den nu gällande lagstiftningen
skola indextilläggen utbetalas endast en
gång om året nämligen i samband med
pensionen för november månad. Så
länge tilläggen uppgå till relativt ringa
belopp är denna anordning enligt min
mening förenad med påtagliga fördelar.
Riksdagen anslöt sig till denna min
uppfattning. Emellertid insåg man redan
när indexregleringen genomfördes
att indexsystemet kunde behöva omprövas
vid väsentligt ändrade förhållanden,
t. ex. vid en mera avsevärd stegring
av levnadskostnaderna. Huruvida
en sådan omprövning kan visa sig nöd -

vändig redan med avseende å indextillläggen
för 1951, är jag icke beredd att
redan nu uttala mig om. Jag vill emellertid
framhålla, att jag låtit företaga
vissa förberedande undersökningar om
möjligheterna att vid stigande pensionspristal
verkställa utbetalning av
indextilläggen mer än en gång om året.

Härefter anförde:

Herr SENANDER: Herr talman! Jag
ber att till herr socialministern få uttala
ett tack för det lämnade svaret på
min interpellation.

Tyvärr måste jag konstatera, att det
är hållet i en mycket torr och formalistisk
ton. Bakom det spårar man faktiskt
inte så värst mycket av förståelse
för folkpensionärernas svåra läge, som
man ofta tidigare har deklarerat. Statsrådet
gömmer sig hakom den av riksdagen
antagna lagen om indexreglering
av folkpensionerna, och det är
klart att om man enbart skall se till
denna lag, så ha folkpensionärerna
ingenting att fordra. Meningen med
min interpellation var emellertid —
och det framgår klart av den —■ att
statsmakterna på annan väg skulle bereda
folkpensionärerna kompensation
för nu inträdda och förutsedda prisstegringar.
Jag har inte begärt att statsrådet
nu skulle lägga fram förslag om en
ändring av lagen om indextillägg. Vad
jag begärt är att möjlighet skulle bereras
folkpensionärerna till kompensation
vid sidan av lagen. En sådan begäran
anser jag vara helt berättigad och motiverad.
Bristerna i lagen äro nämligen
så uppenbara, att särskilda ingripanden
borde vara befogade. Redan vid lagens
antagande påtalade den kommunistiska
gruppen dessa brister i en ganska utförligt
motiverad motion. Vi framhöllo
bland annat, att den betydande eftersläpning,
som komme att ske genom bestämmelsen
att pristalet inte skulle fastställas
mer än en gång varje år, skulle
leda till att prisstegringen kunde fort -

Onsdagen den 13 december 1950.

Nr 31.

115

Svar på interpellation ang. kompensation till folkpensionärerna för dyrtiden.

gå nära nog ett lielt år utan att folkpensionärerna
erhöllo kompensation. Har
verkligen inte statsrådet för avsikt att
på ett eller annat sätt rätta till detta
missförhållande, då vi nu stå inför
mera omfattande levnadskostnadsstegringar
än vi haft på länge? Om inte så
sker, hur kan man då tala om att man
strävar efter att bevara folkpensionernas
realvärde?

I svaret säger nu statsrådet försiktigt
nog, att indexregleringen bygger på att
folkpensionärerna i princip skola erhålla
full kompensation för den levnadskostnadsökning,
som inträtt efter
det att folkpensionslagen antogs i juni
1946. Jag måste säga att det knappast
ens i princip är fråga om full kompensation
för levnadskostnadsökningen enligt
lagen om indextillägg på folkpensionerna.
För det första har man vid
denna lagstiftning — som vi också påtalade
i vår motion — inte tagit hänsyn
till den levnadskostnadsfördyring,
som inträtt genom livsmedelsrabatternas
slopande. Denna åtgärd betydde
som bekant en levnadskostnadsstegring
för folkpensionärshushållen med inte
mindre än sju procent. För det andra
utgår indextillägg inte på de inkomstprövade
beloppen, vilket betyder en allvarlig
försämring för just de folkpensionärer,
som helt eller delvis äro beroende
av folkpensionen för sin existens.
För det tredje betyder eftersläpningen
därigenom att pristalet endast
fastställes en gång om året en allvarlig
försämring av folkpensionernas realvärde.
Slutligen innebar det en klar
nackdel redan vid fastställandet av indexlagen,
att man där bestämde femårsintervaller
för utlösning av indexförhöjningar.
Hade man fastställt exempelvis
vad som gäller för statstjänarna,
nämligen fyraårsintervaller, skulle folkpensionärerna
redan från början ha fått
icke fem procent utan åtta procent. Under
sådana förhållanden anser jag det
vara oriktigt att ens tala om att folkpensionärerna
i princip få full kom -

pensation för levnadskostnadsstegringen.

Nu stå vi emellertid inför den situationen,
att en betydande prisstegring
har påbörjats. Det finns ingenting som
motsäger det påstående, som framkastats
från visst håll, att prisstegringen
redan i början av nästa år kommer att
uppgå till cirka 10 enheter. Skall man
nu hålla sig enbart till lagen om indextillägg,
så kunna folkpensionärerna
inte få någon som helst kompensation
för dess prisstegringar förrän om nära
ett år.

Jag har i min interpellation sökt ta
ett initiativ i syfte att utan att avvakta
en ändring av lagen bringa hjälp åt
folkpensionärerna. Statsrådet har ansett
sig icke böra svara med annat än
en hänvisning till att han låtit företa
vissa undersökningar om möjligheten
att vid stigande pensionspristal — jag
understryker stigande pensionspristal
— verkställa utbetalning av indextiiiläggen
mer än en gång om året. Så vitt
jag förstår är det sålunda statsrådets
mening att först om pristalet i juni månad
fastställs till 110 företa en ändring.
Är detta fallet finner jag det dubbelt
berättigat att ett ingripande ganska
snabbt sker på annat sätt än genom en
ändring av lagen om indextillägg.

Jag behöver knappast fästa uppmärksamheten
på att det blir allt svårare för
folkpensionärerna att nu påräkna hjälp
från kommunerna och detta särskilt
med den motivering, som anförts, att
man nu har indexreglerade folkpensioner.
Folkpensionärerna i Göteborg ha
genom sin organisation ganska nyligen
gjort en framställning om all staden
skulle träda emellan för att åstadkomma
en bättre kompensation för prisstegringen.
Denna framställning har
emellertid avslagits. Interpellationen är
därför enligt min mening i hög grad befogad
och dess syftemål har fullt stöd
hos de olika folkpensionärsorganisationerna.

Men skall det göras något, måste det

116

Nr 34.

Onsdagen den 13 december 1950.

Svar på interpellation ang. livräddningsväsendets effektivitet.

göras snart. Formella skäl böra inte få
stå hindrande i vägen, då det gäller att
bringa hjälp åt folk, som befinner sig
i nödläge, och där befinna sig i dag
stora delar av landets folkpensionärer.

Herr JACOBSSON i Igelsbo: Herr talman!
Jag vill endast erinra om att från
folkpartiets sida framförts ett förslag
just i fråga om indexreglering av folkpensionerna.
Såvitt jag kan bedöma utvecklingen
blir det genom den prisstegring,
som inträder vid årsskiftet, faktiskt
ohållbart med detta tvårigssparande,
att man skall få ut indextillägget
endast en gång årligen, i slutet av
året.

Jag förmodar att de undersökningar,
som herr statsrådet har ställt i utsikt,
skola ske så fort som möjligt, så att vi
kunna förvänta ett förslag, som på ett
bättre sätt tillfredsställer folkpensionärerna
i den situation som redan har inträtt
och som naturligtvis kommer att
bli starkare accentuerad allteftersom
tiden lider.

Enligt vad jag har mig bekant är den
tekniska utrustningen hos pensionsstyrelsen
sådan, att det kan komma att gå
väsentligt lättare att få utbetalningen
fördelad på flera gånger om året. Indextalet
bör då fastställas oftare än en
gång om året.

Jag har, herr talman, endast velat
framföra dessa synpunkter.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 4.

Svar på interpellation ang. livräddningsväsendets
effektivitet.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet ERICSSON erhöll på begäran
ordet för att besvara herr Mårtenssons
i Smedstorp interpellation angående
livräddningsväsendets effektivitet.

Svaret hade före sammanträdet i
stencilerad form tillställts kammarens
ledamöter, och herr statsrådet Ericsson

lämnade nu endast en kort sammanfattning
av huvudpunkterna i svaret.

Det i kammaren utdelade svaret var
av följande lydelse:

Herr talman! Med andra kammarens
tillstånd har herr Mårtensson i Smedstorp
— i anledning av den danska lastångaren
J. P. Suhrs förlisning vid Sandhammaren
— frågat mig om jag anser
den nuvarande beredskapen inom livräddningsväsendet
fungera på ett fullt
tillfredsställande sätt. Vidare har herr
Mårtensson velat veta, om jag, därest så
ej skulle vara fallet, är beredd vidtaga
åtgärder för en snar effektivisering av
beredskapen, främst genom att förbättra
radiotrafikförhållandena i de skånska
farvattnen.

Till en början må i korthet erinras
om organisationen av det svenska livräddningsväsendet.
Detta handhaves
dels av lotsverket och dels av Sjöräddningssällskapet.
Genom särskilda, av
Kungl. Maj :t och riksdagen i princip
godkända överenskommelser mellan
lotsstyrelsen och sällskapet ombesörjes
sjöräddningsverksamheten från 52 livräddningsstationer,
varav 22 äro underställda
lotsverket. Verksamheten vid den
här aktuella stationen i Kåseberga på
Skånes sydkust handhaves av sällskapet.
I sjöräddningstjänsten deltaga också
samtliga lotsplatser och fyrplatser
samt fyrskeppen ■— fyrplatserna dock
endast i den mån de äro utrustade med
sjögående båtar —• vidare kustradiostationerna,
tullverkets kustbevakning,
flygvapnet genom sin flygräddningstjänst
samt marinen med sina motortorpedbåtar.

Sedan den 1 juli 1947 föreligger ett
närmare samarbete mellan de i sjöräddningstjänsten
deltagande räddningsorganen.
Samarbetet har kunnat komma
till stånd på två vägar. Dels har telegrafstyrelsen
förklarat att begäran om
hjälp kan ske hos kustradiostationerna,
där s. k. räddningscentraler inrättats.
Dels har mellan sjöräddningssällskapet,

Onsdagen den 13 december 1950.

Nr 34.

117

Svar på interpellation ang. livräddningsväsendets effektivitet.

lotsstyrelsen, generaltullstyrelsen, flygvapnet
och marinen träffats en underhandsöverenskommelse
av innehåll, att
hjälp omedelbart skall lämnas då rapporter
om olycksfall erhållas från kustradiostation.

Såväl lotsstyrelsen som Sjöräddningssällskapet
ha konstaterat, att — sedan
livräddningsväsendet till sjöss blivit till
fullo utbyggt enligt de förut angivna
överenskommelserna ■—- rikets kuster
komma att bli försedda med ett tillfredsställande
antal stationer för räddning
av skeppsbrutna. Från sällskapets
sida har emellertid framhållits, att den
svenska sjöräddningstjänsten dock lider
av svagheter, speciellt såvitt angår tillgången
på snabbgående båtar.

Sällskapet har i en skrivelse till handelsdepartementet
anhållit, att sammanlagt
8,6 miljoner kronor måtte beviljas
från krigsförsäkringsnämndens överskottsmedel
för byggande och drift av
tio snabbgående undsättnings- och ambulansbåtar.
Ärendet ligger f. n. på remiss
hos kommerskollegium. Anledningen
till att kollegium ännu icke avgivit
svar torde bland annat vara att ämbetsverket
vill avvakta resultatet av en
inom marinen och försvarets sjukvårdsförvaltning
pågående utredning rörande
båtar av delvis annan typ än de av
sällskapet föreslagna. Ändamålsenligheten
av den föreslagna båttypen har
nämligen ifrågasatts.

Vidare har riksdagen i .skrivelse den
22 april 1950 hemställt, att spörsmålet
om kustbevakningens och därmed jämväl
livräddningsväsendets effektivisering
måtte prövas inom handelsdepartementet.
Det kan nämnas, att starkt
motsatta åsikter gjort sig gällande om
möjligheten och lämpligaste sättet att
få till stånd denna effektivisering. Frågan
är föremål för fortsatt utredning
inom handelsdepartementet. Utredningen
är delvis beroende på vissa till ämnet
hörande frågor, som f. n. behandlas
i andra departement.

Vad angår det i interpellationcn be -

rörda speciella spörsmålet om radiotrafikförhållandena
runt Skånes kuster
må framhållas följande. Det förefaller
måhända egendomligt, att de från det
sjunkande danska fartyget vid Sandhammaren
utsända nödsignalerna icke
uppfattades av svenska eller danska
kustradiostationer utan förmedlades av
en norsk radiostation över eu dansk station
till Malmöstationen. Enligt kommentarer
i dagspressen skulle orsaken
härtill troligen vara, att telegrafisten
ombord i det förtvivlade läget icke förmått
att på föreskrivet sätt sända nödanrop.
Såvitt telegrafverkets radiobyrå
har kunnat konstatera, ha dock det
danska fartygets nödsignaler sänts på
en mycket frekventerad internationell
våglängd, som är avsedd för såväl nödanrop
som vanliga anrop. Enligt byråns
uppfattning torde anledningen till att
Malmöstationen och de danska radiostationerna
icke kunnat uppfatta fartygets
nödanrop sannolikt ha varit, att
dessa anrop för nyssnämnda radiostationers
del överröstats genom störningar
från andra, samtidigt anropande fartyg.
För att förhindra störningar av
detta slag rekommenderades vid Internationella
rådgivande radiokommitténs
möte i Stockholm år 1948 att konstruera
en automatisk alarmapparat för radiotelefoni,
vilken skulle reagera för en
viss karakteristisk signal avsedd att
skära igenom störningarna. I Sverige,
Danmark och Norge provas f. n. gemensamt
tre olika typer av dylika alarmapparater.
Resultaten av dessa prov
och av liknande prov i utlandet skola
redovisas vid radiokommitténs möte i
Geneve i juni 1951. Därvid skall beslut
fattas om vilken alarmapparat som
skall bli internationellt antagen.

Beträffande omständigheterna kring
själva förlisningen av det danska fartyget
må anföras, att den norska radiostationen
icke kunnat uppfatta fartygets
position. Så liingc man icke kände till
var haveristen befann sig, var det meningslöst
att skicka ut den i Kåseberga

118

Nr 34.

Onsdagen den 13 december 1950.

Svar på interpellation ang. livräddningsväsendets effektivitet.

stationerade livbåten eller begära hjälp
från de i närheten befintliga högsjötrålarna.
Räddningsarbetet sattes i gång
så snart man visste var man skulle söka
haveristen. Även om fartygets position
genom nödanropen omedelbart kunnat
fastställas, torde erforderlig hjälp ändock
icke ha kunnat lämnas i tid, enär
anropen första gången uppfattades så
sent som tolv minuter innan fartyget
sjönk. Det må betonas, att de medverkande
hjälporganen icke kunna lastas
för den beklagliga utgång förlisningen
erhöll. Över huvud förhåller det sig
ju på detta område liksom inom andra
avsnitt av samhällelig säkerhetstjänst
dess värre så, att stundom olyckor inträffa
trots i och för sig riktiga och väl
planerade förebyggande anordningar.

Jag vill slutligen framhålla, att jag
har min uppmärksamhet riktad på de
problem, som beröras i interpellationen;
i möjligaste mån kommer jag att
understödja åtgärder för att främja de
berättigade krav, som kunna ställas i
fråga om livräddningsväsendets effektivitet.

Efter svarets avgivande anförde:

Herr MÅRTENSSON i Smedstorp:
Herr talman! Jag vill till herr statsrådet
och chefen för handelsdepartementet
framföra ett tack för svaret på min
interpellation.

Främsta avsikten med densamma var
självfallet inte att rikta någon som helst
kritik mot de åtgärder eller rättare sagt
brist på åtgärder, som från härför närmast
ansvariga myndigheters eller organs
sida vidtogos i samband med den
fartygskatastrof, vartill jag hänvisat i
min interpellation. Det var väl snarast
olyckliga omständigheter som gjorde,
att olyckan fick den svåra omfattning
som den nu fick, att av 22 ombordvarande
endast en blev räddad under det
att 21 omkommo.

Vad jag syftat till med min interpellation
är att fästa uppmärksamheten på
de svåra förhållanden, som äro rådan -

de vid vissa avsnitt av våra kuster,
samt att taga upp till diskussion frågan
om vilka åtgärder som kunna vidtagas
för undvikande i möjligaste mån av ett
återupprepande.

Men när jag understrukit detta nödgas
jag ändå konstatera, att det enligt
min uppfattning — och denna uppfattning
delas av en ganska enhällig ortsopinion
— ändå måste på något sätt ha
klickat, när det gällt att bispringa det
förolyckade fartygets nödställda besättning.
Om detta främst berott på radiotekniska
svårigheter och störningar —
vilket torde vara det mest sannolika —
eller andra omständigheter, torde väl
aldrig kunna bli till fullo utrett.

Sandhammaren — kuststräckan mellan
Skillinge och Kåseberga fiskehamnar
i sydöstra delen av Skåne — har ju
i alla tider haft dåligt rykte i sjömanskretsar
och betecknas inte utan skäl
som en fartygskyrkogård, där otaliga
sjömän under årens lopp funnit sin
grav. Farleden mellan denna kuststräcka
och den danska ön Bornholm var
ju i forna tider, innan fyren uppfördes
på Sandhammarstranden, så fruktad,
att de ryska sjömän, som hade att färdas
här förbi på sin väg ut till världshaven,
i sin litania hade infört en särskild
bön till havens Herre att han
skulle föra dem lyckligt förbi den svenska
Sandhammaren.

Vad den nu inträffade fartygskatastrofen
på denna farliga plats beträffar,
så torde det efter den redogörelse, som
lämnats av den överlevande besättningsmannen,
nu stå klart, att all tanke
på räddning av fartyget var utesluten.
Däremot torde utsikterna att rädda besättningen
varit goda, om effektiva åtgärder
kunnat vidtagas i tid. Den räddade
har ju uppgivit, att sjösättningen
av fartygets livbåt gick friktionsfritt
samt att besättningen i god ordning
gick i denna, varefter man tog sig bort
från det sjunkande fartyget, som kort
därefter försvann i vågorna. Den överlevande
hade ju endast de omständig -

Onsdagen den 13 december 1950.

Nr 34. 119

Svar på interpellation ang. livräddningsväsendets effektivitet.

heterna att tacka för sin räddning, att
han lyckades taga sig över i den mindre
livbåten, som man inte lyckats sjösätta
men som kommit loss och flutit upp,
när fartyget sjönk, samt att denna livbåt
därefter drev längre ut till havs och
inte in bland bränningarna vid kusten.

Omständigheterna kring den större
livbåtens och dess besättnings olycksfärd
från det sjunkna fartyget torde
aldrig bli till fullo kända, men sannolikt
är att befälhavaren beslutat sig för
att snarast möjligt söka nå land samt
därvid kommit in bland de väldiga
brottsjöar som uppstå kring de sandrevlar,
vilka här gå långt ut i havet.

När det sedan gäller frågan om vilka
åtgärder som kunna vidtagas för en
snar effektivisering av vår beredskap
på hithörande område, så förefaller det
mig angeläget att man anstränger sig
att komma till rätta med de besvärliga
radioförhållanden, som synas vara rådande
i dessa farvatten, genom vidtagande
av åtgärder, ägnade att eliminera
de föreliggande störningarna.

En annan betydelsefull åtgärd vore
otvivelaktigt att vid särskilt utsatta och
livligt trafikerade farleder som den nu
berörda stationera sjösäkra snabbgående
livbåtar, vilka även skulle ha till
uppgift att vid ogynnsam väderlek avpatrullera
kringliggande farvatten. Dessutom
anser jag mig även böra påpeka,
att man i vissa sjömanskretsar synes
hysa den uppfattningen, att den förflyttning
av Sandhammarens livräddningsstation
till Kåseberga, som ägde
rum för något år sedan, var ett missgrepp.
Den borde enligt sjömännens
uppfattning ha fått stanna kvar på sin
forna plats eller också ha förlagts till
Skillinge fiskehamn.

•lag noterar slutligen med tillfredsställelse
den positiva inställning till föreliggande
spörsmål, som herr statsrådet
har deklarerat i sitt svar. Jag
vill uttala den förhoppningen, att de
ytterligare åtgärder för livräddningsväsendets
effektivisering som han där

har ställt i utsikt skola kunna genomföras
inom en ej alltför avlägsen
framtid.

Herr STAXÄNG: Herr talman! Jag vill
endast med några få ord understryka
ett par punkter i statsrådets svar.

Jag noterar med tillfredsställelse, att
statsrådet i slutet av interpellationssvaret
framhåller, att han kommer att
understödja de berättigade krav som
kunna ställas på livräddningsväsendets
effektivisering. Det har ju gjorts vissa
förbättringar under de senaste åren på
grund av framstötar som i denna fråga
ha gjorts i riksdagen. Inte minst beträffande
förbättringar i rapportverksamheten
har det, som statsrådet omnämner
i sitt svar, åstadkommits vissa
framsteg, bland annat genom ökat .samarbete
mellan tullstyrelsen och andra
statliga organ.

Det är en sak som jag tycker är särskilt
viktig i detta fall. Såsom här framhållits
var det vid den olycka, som
aktualiserade denna interpellation,
knappast tänkbart att man skulle kunna
hinna undsätta de nödställda, men det
tyder ju i alla fall på att framgången
i denna verksamhet hänger på hur
snabbt man kommer de nödställda till
hjälp. Det är det gamla kravet att få
fram snabbgående undsättnings- och
ambulansbåtar som är mest trängande i
detta spörsmål. Det har också omtalats
av sällskapet i dess skrivelse till handelsdepartementet,
och där omnämnas
också de överskottsmedel från riksförsäkringsnämnden
som nu stå till
buds. Jag kan inte komma ifrån den
personliga uppfattningen, att riksförsäkringsnämndens
verksamhet står i
god samklang med det ändamål del här
är fråga om.

Statsrådet omnämnde i sitt svar den
skrivelse, som riksdagen förra året avlät
till handelsdepartementet om att
kustbevakningens och därmed livräddningsväsendets
effektivisering måste
prövas inom handelsdepartementet. Jag

120

Nr 34.

Onsdagen den 13 december 1950.

Svar på fråga ang. viss gottgörelse åt personal vid Hårsfjärdens örlogsdepå, som

nödgas vara bosatt å ort, tillhörande högre ortsgrupp.

uttalade, då frågan behandlades, min
tacksamhet över att det inte tillsattes
en stor kommitté, som skulle arbeta under
många år, utan att departementet
självt handlade denna sak. Jag är också
glad över att statsrådet har följt denna
fråga. Jag skulle emellertid också, och
det är därför jag har tagit till orda,
vilja rikta den vädjan till statsrådet, att
prövningen av denna ytterst viktiga
fråga göres så snabbt som möjligt, så
att vi inte på nytt behöva ta upp denna
fråga när kanske en ännu allvarligare
katastrof inträffar på detta område. Utredningar
ha visat, att utlandet har ordnat
denna verksamhet bättre än vi, även
om det har gjorts stora insatser, inte
minst på frivillig väg, i vårt land.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet ERICSSON: Herr talman! För
att det inte skall uppstå något missförstånd
vill jag utöver vad jag har
framhållit i interpellationssvaret nämna,
att orsaken till att fartyget och besättningen
inte kunde räddas i det aktuella
fallet var, att kustbevakningsorganisationen
för sent fick meddelande om
fartygets svåra belägenhet. Det framgår
av ett meddelande till fartygets rederi
redan på eftermiddagen, att fartyget
arbetade i mycket svårt väder. Hade
man uppfattat radioanropen tidigare,
hade det säkerligen funnits vissa möjligheter
även med den utrustning vi
nu ha att rädda besättningen.

Jag vill betona, att det kan inträffa
olyckor med hänsyn till alldeles speciella
förhållanden, såsom i detta fall
att anropen per radio inte kommo fram,
vilket gjorde att organisationen kom i
arbete alldeles för sent. Även om jag är
tacksam för det intresse, som visats här
i kammaren för denna angelägenhet,
måste jag säga, att man aldrig kan
komma därhän, att vi kunna uppnå
hundraprocentig säkerhet till sjöss.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5.

Svar på fråga ang. viss gottgörelse åt
personal vid Hårsfjärdens örlogsdepå,
som nödgas vara bosatt å ort, tillhörande
högre ortsgrupp.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LINGMAN, som anförde: Herr
talman! Herr Häckner har frågat mig
om jag anser det möjligt att ge skälig
gottgörelse åt sådan personal vid Hårsfjärdens
örlogsdepå, som icke kunnat
beredas bostad å tjänstgöringsorten
utan nödgas vara bosatt å ort, som tillhör
högre ortsgrupp.

Med anledning härav får jag anföra
följande. Hårsfjärdens örlogsdepå utgör
en basorganisation för till Hårsfjärden
förlagda sjöstyrkor. Huvudanläggningarna
äro uppförda på ön Märsgarn
inom Muskö kommun. Denna kommun
är i lönehänseende placerad i ortsgrupp
3, under det att den på fastlandet närmast
örlogsdepån belägna kommunen,
Västerhaninge, liksom de därtill angränsande
kommunerna Österhaninge,
Huddinge, Botkyrka och Grödinge, tillhöra
ortsgrupp 4. Övriga grannkommuner
till Västerhaninge, nämligen Sorunda
och ösmo, äro däremot placerade i
ortsgrupp 3. Från och med den 1 januari
1952 kommer Muskö kommun att
införlivas med Västerhaninge kommun.

Av den civila personalen vid Hårsfjärdens
örlogsdepå — vilken herr
Häckner väl närinast haft i åtanke —
bo 2 på stationeringsorten, 7 i Västerhaninge
och 1 i Österhaninge samt 5 i
Stockholm. Största delen av denna personal
är således bosatt å ort, som tillhör
högre ortsgrupp än tjänstgöringsortens.

Här ifrågavarande tjänstemän skola
enligt huvudregeln i 26 § statens allmänna
avlöningsreglemente åtnjuta lön
efter den ortsgrupp, till vilken deras
stationeringsort blivit hänförd, alltså i

Onsdagen den 13 december 1950.

Nr 34.

121

Svar på fråga ang. viss gottgörelse åt personal vid Hårsfjärdens örlogsdepa, som

nödgas vara bosatt å ort, tillhörande högre ortsgrupp.

detta fall 3-ort. Kungl. Maj:t må emellertid
enligt samma författningsrum —
där särskilda skäl det föranleda -—• göra
undantag från denna huvudregel beträffande
viss tjänsteman eller viss grupp
av tjänstemän och sålunda bestämma,
att lön skall utgå efter annan ortsgrupp.

I propositionen nr 225 till 1948 års
riksdag med förslag till nya avlöningsreglementen
in. in. uttalade dåvarande
chefen för finansdepartementet i fråga
om motsvarande stadgande i 1947 års
avlöningsreglemente, att Kungl. Maj:t
under budgetåret 1947/48 iakttagit stor
restriktivitet vid bedömandet av frågor
om sådana undantag och att detsamma
förutsattes skola gälla för framtiden.
Detta uttalande föranledde icke någon
erinran från riksdagens sida.

Vad särskilt personalen vid Hårsfjärdens
örlogsdepå angår bär i viss utsträckning
medgivits att lönen får utgå
efter högre ortsgrupp än stationer! ngsortens.
Senast genom beslut den 26 maj
1950 har Kungl. Maj:t medgivit att
bland andra de tjänstemän vid Hårsfjärdens
örlogsdepå, fastighetsförvaltning,
verkstäder och materialförråd,
som ej lyckats erhålla bostad å förläggningsorten,
tills vidare till och med
den 31 december 1950 få uppbära lön
efter högre ortsgrupp än den till vilken
stationeringsorten är hänförd. Vid
prövning av frågan vilken ortsgrupp,
som bör ifrågakomma, har man i fallet
Hårsfjärden valt ortsgrupp 4, därför
att den närbelägna Västerhaninge kommun
— som redan sagts — tillhör denna
grupp. Principen bar i detta och
liknande fall varit att man gått efter
den ortsgrupp, till vilken stationeringsortens
närmaste tätort eller eljest mera
bebyggda samhälle hör. Det är också
att märka, att flertalet av den personal
som här berörts är bosatt på 4-ort, nämligen
i Väster- och österhaningc. Det
förhållandet att vissa av tjänstemännen
vid örlogsdepån äro bosatta i Stock -

holm, som ju tillhör ortsgrupp 5, har
i förevarande fall icke ansetts böra föranleda
undantag från den av Kungl.
Maj:t intagna principiella ståndpunkten,
att lönen högst må utgå efter den
närmaste tätortens ortsgrupp.

Härefter yttrade:

Herr HÄCKNER: Herr talman! Jag ber
att till herr statsrådet och chefen för
civildepartementet få framföra mitt
tack för svaret på min enkla fråga.

Jag vill till en början framhålla, att
statsrådet inte omnämnde en sak, som
kan ha viss betydelse i detta sammanhang,
nämligen att lönen för arbetarna,
som tjänstgöra under motsvarande förhållanden
och som äro anställda enligt
kollektivavtal, skall beräknas efter
Stockholms dyrort. Där är alltså full
rättvisa skipad. Men här gäller det
tjänstemän, och då tycks saken ställa
sig på annat sätt.

Av svaret har redan framgått, att de
flesta bland den civila personalen vid
Hårsfjärdens örlogsdepå ha fått sin lön
beräknad efter den dyrortsgrupp, där
de faktiskt äro bosatta. De flesta bo i
den tätort, som ligger närmast tjänstgöringsorten,
och då få de, som statsrådet
mycket riktigt anmärkte, lön efter
denna orts dyrortsgrupp, nämligen
4. Man skulle då kunna vara böjd att
säga, att full rättvisa är skipad, emedan
de som bo i Stockholm få skylla sig
själva att de ha valt alt bo på dyrare
ort. Men vid ett närmare betraktande
av detta problem finner man, att det
ingalunda är så enkelt. De fem som
nödgas bo kvar i Stockholm ha inte
haft frihet att välja mellan att bo i
Stockholm och i den tätort, som ligger
närmast tjänstgöringsorten, ty de ha
inte kunnat få någon bostad där. Det är
av den anledningen som jag har framställt
min fråga. De tjänstemän som bo
i Stockholm göra det av rent nödtvång
i avvaktan på att staten skall bereda

122

Nr 34.

Onsdagen den 13 december 1950.

Svar på fråga ang. viss gottgörelse åt personal vid Hårsfjärdens örlogsdepå, som

nödgas vara bosatt å ort, tillhörande högre ortsgrupp.

dem lämplig bostad närmare tjänstgöringsorten.
Det är alltså staten som inte
har kunnat bereda dessa sina tjänstemän
lämplig bostad i tjänstgöringsorten
eller i den närmast denna belägna tätorten.

Man tycker under dessa förhållanden,
att de som ha blivit oskyldigt lidande
på att staten inte har kunnat fullgöra
denna sin förpliktelse borde få gottgörelse
för sina merutgifter. Det är en
ringa tröst att staten kunnat bereda ett
flertal bland den civila personalen vid
denna örlogsdepå lämplig bostad, men
det är väl ändå en tröst för ett tigerhjärta,
ty full rättvisa borde också skipas
mot det mindretal, fem tjänstemän,
som det här är fråga om.

Det förefaller så mycket egendomligare
att man här anser sig böra hålla
på en stel princip, vilken kränker rättvisekravet,
som personalen vid marinens
underofficersskola, vilken är förlagd
till Berga i Västerhaninge, får åtnjuta
lön efter ortsgrupp 5. Den får
dessutom dagtraktamenten, varigenom
den kommer i ett ännu bättre läge i förhållande
till den civila personalen. Nu
har man lagt lök på laxen genom att
ställa de fem tjänstemännen i en strykklass.
Jag tror för min del det är farligt
att på detta sätt brista i övlig hänsyn
till civilpersonalen ocli låta det
bero på en ren sinkadus om de skola
få lön efter den dyrortsgrupp, som deras
bostadsort tillhör, eller om de skola
få lön efter en lägre dyrortsgrupp. Det
kan inte vara ägnat att skapa trevnad
i arbetet, och det kommer att vålla
missnöje bland personalen att den på
detta sätt blir behandlad olika på grund
av rena tillfälligheter och beroende på
att staten inte har fullgjort sina skyldigheter.
Det är alldeles riktigt, att det
stadgande som här kommer i fråga ger
vid handen, att det skall finnas särskilda
skäl, om det skall beredas en sådan
rättvisa i lönehänseende, men jag menar
att det måste anses föreligga sär -

skilda skäl därigenom att staten inte har
kunnat bereda de anställda tjänstemännen
bostad på lämplig ort. Det finns
skäl som tala för att man här borde
kunna rätta till ett missförhållande, och
det är detta jag har velat fästa uppmärksamheten
på.

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LINGMAN: Herr talman! Herr
Häckner har berört ett par frågor som
jag inte hade tagit med i mitt svar. Han
påpekade bland annat att lön enligt
högre dyrortsgrupp än den som gäller
för stationeringsorten utgår till befattningshavarna
vid marinens underofficersskola
vid Berga. Jag skall gärna lämna
upplysning om skälen för detta särskilda
medgivande, tv det kan på sitt
sätt vara av intresse. Detta tillkom i
samband med en annan diskussion,
som fördes i riksdagen för inte så länge
sedan. När denna skola upprättades
förutsåg man, att det skulle vara förenat
med vissa svårigheter att få dit
lämpliga lärare. Kungl. Maj:t lämnade
därför det medgivandet, att lön till befattningshavare
vid denna skola skulle
få utgå enligt den för Stockholm gällande
dyrorten. Detta beslut skulle
emellertid anses vara motiverat av speciella
förhållanden, som inte skulle få
vara prejudieerandc och inte kunna
åberopas av andra grupper. Det händer
ju mycket ofta att man, när man vill
åstadkomma en löneförbättring för en
viss grupp, poängterar, att denna löneförbättring
inte får åberopas, därför att
det gäller ett alldeles speciellt fall. Men
vi få dagligen exempel på hur lätt det
är att åberopa även dessa speciella fall,
någonting som tyvärr även går igen här
i dag.

I anledning av vad herr Häckner sade
om den kollektivavtalsanställda personalen
får jag kanske redogöra litet närmare
för hur saken ligger till för dess
vidkommande. Det fanns ute vid Hårs -

Onsdagen den 13 december 1950.

Nr 34.

123

Svar på fråga ang. viss gottgörelse åt personal vid Hårsfjärdens örlogsdepå, som

nödgas vara bosatt å ort, tillhörande högre ortsgrupp.

fjärden tidigare en mindre verkstadsrörelse,
där arbetarna voro anställda enligt
det avtal, som gällde för verkstadsarbetarna
ute på den enskilda marknaden.
Detta avtal var inte dyrortsgrupperat
på samma sätt som de statliga
kollektivavtalen, utan stockholmsavtalet
gällde inom en vid räjong. När staten
sedan skulle övertaga dessa arbetare för
att foga in dem i den organisation, som
man då byggde upp inom marinlörvaltningen,
och i samband därmed överföra
dem till det avtal, som gällde för
de statliga marinverkstäderna, så visade
det sig att de skulle ha fått vidkännas
en betydande lönesänkning. De hade
enligt det enskilda avtal, som baserades
på den dyrortsgrupp som gällde för
Stockholm, en timlön för yrkesarbetare
på 2:73. Vid överförandet till det dyrortgrupperade
systemet skulle de ha
fått en timlön på 1: 85. Det är då ganska
naturligt, att berörda arbetare sade
ifrån, att de under sådana förhållanden
inte ville stanna kvar och godkänna
denna lönesänkning. Lika naturligt är
det, att man då ifrån marinmyndigheternas
sida förklarade, att de voro beredda
skydda dem mot eu sådan lönesänkning.
Det räckte då inte med att
medge lön enligt högsta dyrortsgrupp,
utan man måste också lämna ett personligt
tillägg som utfyllnad för att de
skulle komma upp till sin förutvarande
lön. Den löneförhöjning, som sedan
ägde rum för de avtalsanställda statliga
arbetarna, räckte inte heller till för att
täcka övergångslönen helt, men man
kunde taga bort en del av de personliga
tilläggen. Därefter har det naturligtvis
förelegat formell möjlighet att hänföra
dessa arbetare till eu lägre dyrortsgrupp.
Nu har man emellertid från sialens
sida förfarit på det sättet, alt man
inte har velat göra dylika manipulationer
under den tid, då inkomsterna
ha stått stilla på grund av stabiliseringsöverenskommclsen.
I de fall särskilda
förmåner ha förekommit ha dessa för -

måner fått kvarstå orubbade under denna
tid. Detta sammanhänger också med
en övergångsbestämmelse, som hänvisar
till att de, som ha medgivits rätt att åtnjuta
lön enligt högre dyrortsgrupp före
1 juli 1948, fortsättningsvis skulle kunna
få bibehållas vid denna rätt.

Sedan är det då fråga om de särskilda
skäl, som kunna åberopas för att i lönehänseendc
gå ifrån den dyrortsgruppering,
som egentligen skulle följa av stationeringsorten.
Vid Hårsfjärden skulle
vederbörande således ha placerats i dyrortsgrupp
3, men Kungl. Maj:t har medgivit
lön efter dyrortsgrupp 4. Herr
Häckner säger, att staten inte uppfyller
sina förpliktelser, när den gör på det
sättet. Man skulle skaffat bostäder i
stället, menar han.

Här kommer man in på en betydligt
större fråga, som gäller i vilken omfattning
staten har förpliktelser att skaffa
bostäder åt sina tjänstemän ute på de
olika platserna här i landet. Frågan är
av sådan storleksordning, att den borde
tagas upp i annat sammanhang. Men jag
vill också erinra om att de förhållanden
vid Hårsfjärden, som här ha berörts,
inte äro någon isolerad företeelse.
Det finnes motsvarighet till detta förhållande
på många håll ute i landet,
där arbetsplatsen är belägen på en dyrort
men där både tjänstemän och arbetare
nödgas vara bosatta inom en annan
dyrort. Härpå kunna många exempel
anföras. Jag vill som exempel på av
Kungl. Maj:t tidigare fattade, med beslutet
om Hårsfjärden analoga avgöranden
hänvisa till att tjänstemännen vid
försvarets forskningsanstalt i Sorunda
— vilka äro bosatta i Stockholm — i de
flesta fall ha lön efter en dyrortsgrupp
högre än den som gäller för Sorunda.
Detsamma är förhållandet för personal
vid Stavsnäs radiostation, liksom för
viss personal vid Alnarps lantbruksinstitut,
vars personal i mycket stor utsträckning
är bosatt i Lund och Malmö.
Man har försökt taga hänsyn till dessa

124

Nr 34.

Onsdagen den 13 december 1950.

Svar pa fråga ang. viss gottgörelse åt personal vid Hårsfjärdens örlogsdepå, som

nödgas vara bosatt å ort, tillhörande högre ortsgrupp.

förhållanden genom en lönesättning,
som motsvarar en dyrortsgrupp högre
än den som gäller för den ort, där arbetsplatsen
är belägen. Att finna en form
att anpassa lönesättningen för varje enskild
tjänsteman med hänsyn till den
plats, där han är bosatt, stöter på många
svårigheter. Det skulle bli nästan omöjligt
att med en sådan lönesättning hålla
samman en arbetsplats. Det är av den
anledningen Kungl. Maj:t ansett sig böra
följa vissa principer, när Kungl. Maj:t
frångått systemet att tjänslgöringsortens
dyrortsgruppering skall vara grundläggande
för lönesättningen. Dessa principer
ha, som jag tidigare nämnde, bl. a.
inneburit, att om det har funnits ett
gammalt medgivande har det förlängts;
i andra fall har man medgivit en beräkning
av lönen enligt en dyrortsgrupp
högre än den som skulle följa av stationeringsorten.

Herr HÄCKNER: Herr talman! Jag
skall be att i anslutning till vad herr
statsrådet har sagt få framhålla, att det
även beträffande den här ifrågavarande
personalen gäller, att den har fått en
löneminskning. Ty tidigare var det faktiskt
så, att dessa tjänstemän fingo lön
med hänsyn till den dyrortsgrupp, inom
vilken de voro bosatta. När man nu säger,
att man i andra fall kan befara, att
personalen inte längre är nöjd utan kanske
ger sig i väg, då kan det ju också
vara naturligt att tjänstemän av detta
slag känna sig missnöjda och söka sig
till annan plats. Man kan ju fråga sig,
om detta verkligen är förenligt med
statsnyttans krav.

Det är ju alldeles uppenbart, att man
alltid kan säga som herr statsrådet har
gjort, att det är en mycket omfattande
fråga i vad mån staten är skyldig att
skaffa bostäder åt sina anställda. Men
jag tror ändå inte att man behöver lösa
den frågan i hela dess vidd i detta sammanhang.
Om man kan konstatera, att

en statens tjänsteman, som tvingas att
tjänstgöra på en viss ort, icke kunnat
skaffa sig bostad på den för honom
lämpliga tätorten och att han själv är
oskyldig till detta förhållande, borde
det inte vara omöjligt att i detta fall
följa rättviseprincipen.

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LINGMAN: Herr talman! Jag
vill bara så till vida bekräfta herr Häckners
uttalanden, att de tjänstemän det
här gäller till den 1 oktober 1947 hade
medgivande att få lön enligt högre dyrortsgruppering.
Detta medgivande förlängdes
inte. Sedan fingo de gå ned i
ortsgrupp 3, men senare fattade Kungl.
Maj :t beslut om att förbättra deras lönegruppering
till ortsgrupp 4. Det är så
förhållandena ligga till.

Beträffande bostadsfrågan, som herr
Häckner ville komma litet lättare ifrån,
så tror jag inte att man löser den med
att bygga bostäder enbart vid Hårsfjärden,
utan man får nog se saken i något
större sammanhang.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 6.

Föredrogos vart efter annat

utrikesutskottets utlåtande nr 17, i
anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående godkännande av Sveriges anslutning
till en överenskommelse angående
upprättande av en europeisk betalningsunion; statsutskottets

utlåtanden och memorial: nr

229, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utvidgning av
det skandinaviska luftfartssamarbetet
inom SAS;

nr 230, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1950/51, i vad propositionen avser avskrivning
av nya kapitalinvesteringar;

Onsdagen den 13 december 1950.

Nr 34.

125

nr 231, angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1950/51; och

nr 232, angående tilläggsstat I till
riksstaten för budgetåret 1950/51; samt

banko utskottets memorial nr 31, angående
tillfälligt arvodestillägg åt den
hos riksdagen tillfälligt anställda personalen.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa
utlåtanden och memorial hemställt.

§ 7.

Anmäldes och godkändes utrikesutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 421, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen
angående godkännande av Sveriges
anslutning till en överenskommelse
angående upprättande av en europeisk
betalningsunion.

Vidare anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen, nämligen

från statsutskottet:

nr 415, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utvidgning av det
skandinaviska luftfartssamarbetet inom
SAS;

nr 416, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tillläggssstat
I till riksstaten för budgetåret
1950/51, i vad propositionen avser
avskrivning av nya kapitalinvesteringar; nr

417, angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1950/51; och

nr 418, angående tilläggsstat I till
riksstaten för budgetåret 1950/51; samt

från jordbruksutskottet:

nr 422, med anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående lönereglering
för lärare vid statsunderstödda
folkhögskolor och lantbruksundervisningsanstalter
m. m. — i den del propositionen
hänskjutits till jordbruksutskottet
— jämte i ämnet väckta motioner.

§ 8.

Anmäldes och godkändes riksdagens
kanslis förslag till Sveriges riksdags
beslut å riksdagens vår- och höstsessioner
1950.

§ 9-

Justerades protokollsutdrag.

§ 10.

Herr TALMANNEN anförde: Årets

riksdag, som i dag avslutas, har varit
lugn och saklig samt präglats av god
medborgaranda och sammanhållning.
Främst bland de ärenden som riksdagen
i år haft att behandla har varit den
stora skolreformen. Beslutet i den frågan
fattades i det bästa samförstånd.

Sammanträdena i höst ha huvudsakligast
rört ärenden som blevo bordlagda
under vårsessionen. Men härtill kom
Kungl. Maj:ts förslag till förstärkning
av försvaret, föranledd av kriget i
Korea och den rådande oron i världen.
Läget kännetecknas fortfarande av politisk
och ekonomisk osäkerhet. Så
länge det tillståndet råder, få vi känna
oss beroende därav.

Innan vi åtskiljas vill jag till kammarens
ledamöter och till mina kamrater
i presidiet uttala mitt varma tack för
den välvilja och det överseende som
kommit mig till del under den gångna
riksdagstiden.

Ordet lämnades härefter på begäran
till

Herr HALLÉN, som yttrade: Herr talman!
Såsom ålderspresident vid detta
lillfälle tillåter jag mig att göra mig till
tolk för kammarens känslor i uppbrotlets
stund.

Herr talmannen talade om det lugn
och den saklighet, varmed viktiga beslut
under denna höstsession ha fattats.
Kammaren har den uppfattningen, att
i detta lugn och denna saklighet har
vår ärade talman en stor andel genom
det osvikligt säkra och lugna sätt, var -

126 Nr 34.

Onsdagen den 13 december 1950.

på han leder och alltid har lett våra
förhandlingar. För detta vill kammaren
vid detta tillfälle betyga och uttala
sin tacksamhet, och i detta tack önska
vi också innesluta hela presidiet och
kammarens sekreterare och kansli.

Om det må tillåtas mig, herr talman,
att göra en reflexion över vårt arbete
vid denna riksdag, skulle jag vilja säga,
att ännu har kanske inte höstsessionen
funnit sin rätta form. Det förekommer
alltjämt en viss snedbelastning i vårt
arbete, som man väl får hoppas att inte
minst talmanskonferensen med sina
ökade befogenheter skall ägna speciell
uppmärksamhet.

Vi ha ju redan ute i korridorerna och
i bänkarna börjat tillönska varandra en
god jul, och jag vill sluta med att säga,
att samma önskan vilja vi rikta till vår
aktade talman.

Jag måste emellertid tillägga, att när
vi i år skola gå att fira jul, så sker det
under säregna förhållanden. Vi bruka
ju allesamman komma samman till
årets största samling på juldagsmorgonen
under höga kyrkovalv och få då
lyssna till de gamla kända orden om

att skon, som krigaren bar i stridslarmet,
och manteln, som sölades i blod,
skall uppbrännas och förtäras av eld.
Men de orden te sig ju egendomliga
mot en bakgrund av fallande bomber,
sårades jämmer och brinnande städer.
Det är en skärande dissonans emellan
allt detta elände och de klockor, som
skola ringa in Fridsfurstens högtid.
Men trots detta veta vi, att hoppet, det
odödliga hoppet är vår evige följeslagare,
och förhoppningen att de destruktiva
och nedbrytande krafterna
alla till slut skola övervinnas av de
uppbyggande och fredsälskande goda
krafter, som finnas i tillvaron, den vill
icke lämna oss. I dess tecken vilja vi
begå den förestående högtiden, och i
den andan vilja vi också tillönska vår
avhållne talman en god och signad julhelg.

Herr talmannen förklarade höstsessionen
vid innevarande års riksdag avslutad,
varefter kammarens ledamöter
åtskildes kl. 12.08 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Onsdagen den 20 december 1950.

Nr 34. 127

Onsdagen den 20 december.

Kl. 10 fm.

Jämlikt bestämmelse i § 5 riksdagsstadgan
hade tillkännagivande blivit
vederbörligen utfärdat därom, att justering
av de kammarens protokoll, vilka
vid höstsessionens slut återstode ojusterade,
komme att denna dag kl. 10 fm.
försiggå i kammarens justeringsrum;
och tillstädeskommo därvid följande
ledamöter:

herr Dickson,

» Johnsson i Stockholm,

fröken Vinge och

herr Wiklund i Stockholm.

Protokollen för den 8, den 9, den 12
och den 13 innevarande december upplästes
för justering och blevo av kammarens
tillstädesvarande ledamöter
godkända.

In fidem
Gunnar Britth.