Fredagen den 7 maj Sid (Riksdagens protokoll 1965:22)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 22

FÖRSTA KAMMAREN

1965

7 maj

Debatter m. m.

Fredagen den 7 maj Sid.

Svar på interpellationer:

av herr Dahlberg om ökat antal fria resor till hemorten för

vissa värnpliktiga, m. m................................. 5

av herr Carlsson, Eric, ang. möjligheterna att sänka kostnaderna
för försvaret, m. m................................... 8

Förlustutjämning, progressionsutjämning och allmän öppen resultatutjämning
............................................ 15

Om vidgad rätt till avsättning till investeringsfonder för konjunkturutjämning,
m. m....................................... 19

Kommunalt stöd åt ungdomens föreningsliv.................... 22

Arbetsgivares uppgifts- och uppbördsskyldighet................ 43

De mindre och medelstora företagens finansieringsproblem ---- 46

Om främjande av de mindre företagens exportmöjligheter...... 48

Den enskilda handelns kreditförsörjning...................... 49

Om inrättande av en statlig utlåningsfond för tillgodoseende av
kommunernas investeringsbehov för vatten- och avloppsanläggningar
.................................................. 50

Om översiktlig riksplanering av kusttrakterna.................. 52

Företagshälsovård m. m..................................... 54

Om en utbyggnad av Vindelälven ............................ 57

Om uppskov med behandlingen av förslag angående det högsta
medgivna antalet statsråd utan departement ................ 71

I Första kammarens protokoll 1965. Nr 22

Nr 22

Innehåll

Samtliga avgjorda ärenden

Fredagen den 7 maj Sid.

Bevillningsutskottets betänkande nr 25, ang. förlustutjämning, progressionsutjämning
och allmän öppen resultatutjämning .... 15

— nr 27, om vidgad rätt till avsättning till investeringsfonder för

konjunkturutjämning, m. m............................... 19

Andra lagutskottets utlåtande nr 43, ang. ändrad lydelse av 3 §
barnavårdslagen ........................................ 22

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 30, ang. arbetsgivares
uppgifts- och uppbördsskyldighet.......................... 43

Bankoutskottets utlåtande nr 23, ang. de mindre och medelstora
företagens finansieringsproblem .......................... 46

— nr 24, om främjande av de mindre företagens exportmöjligheter
.................................................... 48

— nr 25, ang. den enskilda handelns kreditförsörjning ........ 49

—■ nr 26, ang. användningen av allmänna pensionsfondens medel 50

— nr 27, ang. Aktiebolaget Företagskredits utlåningskapacitet . . 50

— nr 28, om inrättande av en statlig utlåningsfond för tillgodo seende

av kommunernas investeringsbehov för vatten- och avloppsanläggningar
...................................... 50

— nr 29, om anslag till utvidgning av verksamheten hos Sällskapet
riksdagsmän och forskare ............. 51

— memorial nr 30, ang. kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga om

servicestöd till befolkningen i vissa glesbygder ............ 51

— nr 31, ang. ändrad lydelse av § 1 reglementet för Nordiska rådets
svenska delegation ......................... 51

Första lagutskottets utlåtande nr 23, ang. utställande av check
utan täckning ........................... 51

— nr 24, ang. ändring i lagen om rätt för utländsk försäkrings anstalt

att driva försäkringsrörelse bär i riket, m. m......... 51

Jordbruksutskottets utlåtande nr 9, ang. bemyndigande att försälja
viss staten tillhörig fast egendom, m. m............... 52

— memorial nr 10, ang. departementsvis uppgjorda förteckningar

över försäljningar av viss staten tillhörig fast egendom...... 52

— utlåtande nr 12, ang. ytterligare utgifter å tilläggsstat II: jord bruksärenden

.......... 52

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 29, ang. § 21 i riksdagens
revisorers berättelse över granskning av statsverket,
m. m................ 52

— nr 31, om åtgärder för att förbättra företagshälsovården, angående
företagshälsovård, yrkéshygien och yrkesmedicin, m. m. 54

— nr 32, ang. Vindelälvens utbyggnad .................... 57

— nr 33, om en undsättningskår för hjälpinsatser vid naturkatastrofer
.................................;............... 70

Konstitutionsutskottets memorial nr 24, ang. uppskov med behandlingen
av vissa ärenden ...v............................... 70

— nr 25, ang. återlämnande av visst ärende .................. 70

— utlåtande nr 26, om uppskov med behandlingen av förslag till

lag om antalet statsdepartement och statsråd utan departement 71

Fredagen den 7 maj 1965

Nr 22

Fredagen den 7 maj

Kammaren sammanträdde kl 11.00.

Justerades protokollen för den 29
och den 30 nästlidne april.

Upplästes följande till kammaren inkomna
skrivelse:

Till riksdagens första kammare

Undertecknad, som den 15 maj 1963
valts till riksbanksfullmäktig för valperioden
1963—-1966, får av hälsoskäl anhålla
om entledigande från och med
den valförrättning som företages under
maj månad 1965.

Stockholm den 6 maj 1965.

Ragnar Persson
ledamot av första kammaren

På gjord proposition beslöts att val
av en fullmäktig i riksbanken i herr
Ragnar Perssons ställe skulle i föreskriven
ordning äga rum.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades
fröken Mattson under tiden
den 10—den 14 innevarande månad för
deltagande som svensk delegat i
UNICEF-överläggningar i Montreux.

Upplästes följande till kammaren inkomna
läkarintyg:

Härmed intygas att Per Hilding,
23.09.18, på grund av gallstensbesvär
och allmän trötthet är oförmögen att
deltaga i riksdagens arbete den 5/5—
14/5 1965.

Gävle den 5/5 1965.

N. Gewalli

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades
herr Hilding för den i läkarintyget
angivna tiden.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 177, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1965/66, i vad
propositionen avser allmänna frågor
och bemyndigande för Kungl. Maj:t att
besluta om arbeten inom viss kostnadsram; nr

178, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1965/66, i vad
propositionen avser justitiedepartementets
verksamhetsområde;

nr 179, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1965/66, i vad
propositionen avser försvarsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 180, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1965/66, i vad
propositionen avser socialdepartementets
verksamhetsområde;

nr 181, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1965/66, i vad
propositionen avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 182, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1965/66, i vad
propositionen avser finansdepartementets
verksamhetsområde;

nr 183, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1965/66, i vad
propositionen avser ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde;

nr 184, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1965/66, i vad
propositionen avser handelsdepartementets
verksamhetsområde;

Nr 22

Fredagen den 7 maj 1965

nr 185, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1965/66, i vad
propositionen avser inrikesdepartementets
verksamhetsområde;

nr 186, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
på tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1964/65, i vad propositionen
avser justitiedepartementets verksamhetsområde; nr

187, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
på tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1964/65, i vad propositionen
avser försvarsdepartementets verksamhetsområde; nr

188, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
på tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1964/65, i vad propositionen
avser socialdepartementets verksamhetsområde; nr

189, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
på tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1964/65, i vad propositionen
avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 190, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
på tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1964/65, i vad propositionen
avser inrikesdepartementets verksamhetsområde; nr

194, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
avtal med Stockholms stad rörande vissa
markbyten m. m.;

nr 192, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag för budgetåret
1965/66 till skolväsendet;

nr 193, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1965/66 till byggnadsarbeten vid
universiteten och vissa högskolor
m. m.;

nr 194, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag inom eckle -

siastikdepartementets verksamhetsområde
;

nr 195, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
på tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1964/65, i vad propositionen
avser ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde;

nr 196, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre reservationsanslag
inom socialdepartementets verksamhetsområde; nr

197, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1965/66 till vissa byggnadsarbeten
vid statens mentalsjukhus m. m.;

nr 200, i anledning av Kungl. Majrts
proposition angående anslag för budgetåret
1965/66 till barnmorskeläroanstalterna
och statens sjuksköterskeskolor
m. m.;

nr 201, i anledning av Kungl. Majrts
proposition angående bidrag till handelshamnar
och farleder för budgetåret
1965/66 m. m.;

nr 202, i anledning av Kungl. Majrts
proposition med förslag till vissa kreditgarantier
åt svensk varvsindustri
in. m.;

nr 203, i anledning av Kungl. Majrts
proposition angående försäljning av
vissa allmänna arvsfonden tillfallna
fastigheter; och

nr 204, i anledning av Kungl. Majrts
proposition angående inköp av vissa
kulturföremål.

Anmäldes och godkändes tredje lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 211, till Konungen i anledning
av Kungl. Majrts proposition med förslag
till jordförvärvslag in. m. jämte i
ämnet väckta motioner.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 213, till Konungen i anledning
av väckta motioner angående beskatt -

Fredagen den 7 maj 1965

Nr 22

Om ökat antal fria resor till hemorten för vissa värnpliktiga, m. m.

ningen av skytteorganisationer, de handikappades
organisationer m. fl.

Om ökat antal fria resor till hemorten
för vissa värnpliktiga, m. m.

Herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
ANDERSSON, som
tillkännagivit, att han hade för avsikt
att vid detta sammanträde besvara herr
Dahlbergs interpellation om ökat antal
fria resor till hemorten för vissa värnpliktiga,
m. m., erhöll ordet och anförde: Herr

talman! Herr Dahlberg har frågat
mig om jag är beredd att medverka
till en utökning av antalet fria hemresor
för värnpliktiga inom II. och VI. milo i
Norrland samt om jag är villig att föreslå
en höjning av anslaget till fritidsverksamheten
för värnpliktiga och därmed
bereda dem en meningsfylld fritid
inom garnisonsområdet.

Vad beträffar de fria resorna har jag
i ett interpellationssvar till herr Boo
den 9 mars i andra kammaren meddelat
min avsikt att låta 1965 års försvarsutredning
pröva frågan om antalet fria
resor bör utökas av sociala skäl. Detta
gäller inte minst i fråga om de värnpliktiga
från de mellersta och södra
delarna av Sverige, vilka fullgör sin
militärtjänst i Norrland.

På den andra frågan vill jag först
hänvisa till riksdagens beslut att, efter
förslag i årets statsverksproposition,
höja anslaget för fritidsverksamhet av
här aktuellt slag med 130 000 kronor.
Verksamheten och dess betydelse är
alltså uppmärksammad.

Vad angår de av interpellanten omnämnda
garnisonerna i Boden, Luleå,
Kiruna och Umeå liar förbanden där
enligt vad jag inhämtat i stort sett erhållit
begärda bidrag. I medvetande om
de speciella behoven där har vid bidragsfördeln
ingen norrlandsförbanden
prioriterats. Enbart för Bodens garnison
har hittills under innevarande budgetår
utanordnats följande belopp för den

egentliga fritidsverksamheten: fritidsundervisning
18 500 kronor, föreläsningsverksamhet
3 400 kronor och förbandsbibliotek
18 650 kronor, eller sammanlagt
40 550 kronor.

Beloppen är större än vad interpellanten
angivit, beroende på senare tillläggsanslag.
Därutöver disponerar förbandscheferna
lägerkassemedel för fritidsändamål.
Jägarskolan har t. ex. även
erhållit ett särskilt tillskott av s. k. utjämningsmedel
med 6 000 kronor årligen.

Behovet av anslag till fritidsverksamheten
ökar dock oavbrutet, vilket bl. a.
sammanhänger med det ökade antalet
värnpliktiga söderifrån och med det
alltmer stegrade intresset för studier.
Innevarande år pågår därför särskild
försöksverksamhet i Umeå för att få
fram lämpliga former för stöd till bl. a.
akademiska studier per korrespondens.
Jag anser att disponibla medel i stort
är tillräckliga under det närmaste året
för att tillgodose de behov som interpellanten
behandlar. Jag är dock väl
medveten om att de speciella problem,
som uppstår genom att ett stort antal
värnpliktiga får fullgöra sin tjänstgöring
långt ifrån hemorten och därför
har behov av ökade möjligheter till
meningsfylld fritidssysselsättning, kommer
att kräva ökade insatser.

Herr DAHLBERG (s):

Herr talman! Jag ber först att få tacka
försvarsministern för det positiva
svaret på min interpellation.

Anledningen till att jag ställde interpellationen
är det förhållandet, att befolkningsutvecklingen
i övre Norrland
medför, att man inte helt kan fylla
de militära förbanden inom området
med värnpliktiga enbart från Norrland.
Drygt ett tusental värnpliktiga från
stockholmsområdet och mellersta Sverige
får fylla luckorna. Detta medför att
rekryterna på grund av långa reseavstånd
och höga kostnader inte kan utnyttja
sin fritid i form av hemresor. Un -

Nr 22

Fredagen den 7 maj 1965

Om ökat antal fria resor till hemorten för vissa värnpliktiga, m. m.

der sommaren tillämpas fria lördagar
som de värnpliktiga får tillbringa på
garnisonsorten.

Inom Bodens garnison bär Bodens
stad och överluleå kommun tillsammans
anslagit 6 000 kronor att användas till
resor inom Norrbotten. Det är en verksamhet
som livligt uppskattats av de
inkallade från mellersta Sverige.

Det är denna fritidsverksamhet som
de personalvårdande myndigheterna vid
VI. milo vill utvidga. Jag tar fasta på
försvarsministerns svar i detta avseende,
att han är medveten om att detta
kommer att kräva ökade insatser från
försvarsmaktens sida.

Beträffande de fria hemresorna har
försvarsministern hänvisat till ett interpellationssvar
i andra kammaren den 9
mars. Avsikten är att 1965 års försvarsutredning
skall pröva frågan, och jag
nöjer mig med det beskedet. Jag hoppas
livligt att utredningen ställer sig
positiv till utökat antal resor för de
värnpliktiga under deras första tjänstgöring.

Vi lever i ett samhälle där fritiden
betyder alltmer, och det är därför på
sin plats att även de ungdomar som gör
sin värnplikt skall få del av fritiden i
den utsträckning som förhållandena
medger.

Jag ber än en gång att få tacka för
svaret.

Herr STRANDBERG (h):

Herr talman! Må det vara mig tillåtet
att med hänsyn till personlig erfarenhet
i hithörande problem få framföra
några synpunkter i berörd frågeställning.
De av interpellanten framförda
problemen har jag i närmare 20 års tid
varit personligen inblandad i.

Till en god personalvård hör att skapa
bästa möjliga trivsel och anda. Kan
detta uppnås når man också automatiskt
ett gott utbildningsresultat. Under
årens lopp har vi fått den erfarenheten
att kontakten med hemorten är av mycket
stor betydelse. Efter en och en halv

till två månaders frånvaro från hemorten
har märkbar irritation och minskad
trivsel kunnat förmärkas. Ett väsentligt
steg till bättre förhållanden
skapades då antalet fria resor till hemorten
ökades från tre till fem, och jag
tror att man med vissa kompletteringar
till nuvarande resebestämmelser i stort
bär löst frågan om de värnpliktigas
fria resor.

Det finns emellertid en annan fakttor
som i hög grad har påverkat trivseln.
Det torde vara osannolikt att ungdom
från Mellansverige i någon större
grad frivilligt söker sig till förband i
norra Sverige. Även om man vid inskrivningsförrättningen
tar största möjliga
hänsyn till individens önskemål,
måste således flertalet mot sin vilja placeras
till tjänstgöring vid förband långt
från hemorten.

Med nuvarande inskrivningssystem
förflyter ganska lång tid från det att
den värnpliktige inskrives och till dess
att han rycker in till sin första tjänstgöring.
Under denna tid förändras ofta
livsbetingelserna för den värnpliktige.
Detta framgår av den stora mängd ansökningar
om förflyttning som årligen
inlämnas. I motiven åberopas ofta sociala
skäl, såsom ingånget äktenskap,
faderskap, försörjningsplikter o. s. v.
Då det kan taga ganska lång tid innan
sådana ärenden blivit undersökta och
realbehandlade uppstår hos den sökande
irritation, vilket i sin tur ofta fört
med sig icke önskvärda konsekvenser
i fråga om andan och trivseln vid förbandet.

För att något komma till rätta med detta
problem vill jag framkasta tanken att
överrekrytering borde äga rum till de
perifera förbanden i samband med inskrivningsförrättningarna.
De sedvanliga
inskrivningarna borde därefter
kompletteras strax före inryckningen,
varvid hänsyn kunde tagas till inträffade
personliga förändringar i vederbörandes
sociala status och föranleda
eventuellt ändrad uttagning och tjänstgöringsplacering.
En sådan komplet -

Fredagen den 7 maj 1965

Nr 22

Om ökat antal fria resor till hemorten för vissa värnpliktiga, m. m.

terad inskrivning borde kunna anordnas
på ganska enkelt sätt genom frågeformulär
eller liknande. Jag tror för
min del att en sådan skisserad åtgärd
skulle vara en god personalvårdsinsats.

Bara, herr talman, ytterligare några
ord i anslutning till försvarsminsterns
svar, vilket också jag personligen tycker
var mycket positivt till sitt innehåll.
Det är ganska naturligt, att en hel
del frågor nu måste bli lösta, och jag
fattade svaret så, att också försvarsministern
är inställd på detta. Jag har noterat
några sådana frågor.

Antalet fritidslokaler måste väsentligt
ökas — jag tror att man inom departementet
är på det klara med detta. Det
torde också bli nödvändigt med en
uppräkning av anslaget till soldathemsverksamheten,
som i dag dras med stora
bekymmer. Vidare bär ifrågasatts
om man inte på nytt kunde införa systemet
med turnerande fältartistgrupper,
som kunde ställas till förbandens förfogande
för anordnande av kamrataftnar
och liknande. Den teaterverksamhet,
som på garnisonsorterna bedrivs
av de civila organisationerna, borde
kunna samordnas så att man kunde
köra dubbleringsföreställningar m. m.
Jag känner inte till att något sådant hittills
skett, men här borde en ändring
kunna ske i samband med att allt fler
teaterlokaler tillkommer. Det borde finnas
möjligheter att anställa flera frivilliga
instruktörer, både civila och militära,
för kursverksamhet — jag är
medveten om att detta också kommer
att kräva mera pengar. Härvid borde
kronans materiel ställas till förfogande
t. ex. för körkortsutbildning, trafikkortsutbildning
och liknande.

Jag vill understryka att en väsentlig
faktor är att all den personal, militär
eller civil, som frivilligt ägnar sin fritid
till sysselsättning av de värnpliktiga,
skall erhålla skälig ekonomisk gottgörelse
härför.

Det sagda utgör bara ett axplock
bland alla de åtgärder som torde bli
nödvändiga för ernående av en god

personalvård och därmed också — som
inledningsvis sades — ett gott utbildningsresultat.

Herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Det är en viktig fråga
vi diskuterar, men det skulle föra för
långt att gå in på allt det som man nu
förbereder på dessa områden och som
herr Strandberg pekat på.

Jag begärde ordet närmast för att
säga två saker.

För det första vill jag uttala mitt stora
erkännande till kommunerna i norr
för all den hjälp de lämnar oss, alla de
anslag som utgår till bl. a. fritidsverksamhet
bland de värnpliktiga.

För det andra vill jag säga något om
herr Strandbergs uppslag — om jag fattade
rätt skulle man genom överuttag
för dessa regioner få större möjligheter
att flytta om värnpliktiga, som kanske
helst borde stanna kvar i mellersta och
södra Sverige. Det förekommer redan
nu ett mycket stort överuttag vid inskrivningarna
— 25 procent totalt för
landet. Många av de värnpliktiga nerifrån
Sverige, som placeras upp i några
av våra garnisoner i norr, begär att få
stanna kvar i Stockholm eller Mellansverige.

Det finns nu ingen möjlighet att utan
vidare gå med på detta, men ett mycket
stort antal — ungefär tio procent
av dem som ansöker — får dock efter
uttagningen ändrad tjänstgöringsort.
De skäl som man då beaktar är i första
hand, om vederbörande har bildat familj
eller har företag — ofta är det
fråga om jordbrukare. Tyvärr bär vi
inte möjlighet att tillgodose alla önskemålen
från de många som vill utnyttja
värnpliktstiden till studier och därför
gärna vill vara i närheten av Uppsala
eller Stockholm.

Det är möjligt att man kan göra ännu
mer för att hjälpa de värnpliktiga, som
har svårigheter, med omplacering, men
det görs alltså redan nu många framställningar,
och ganska inånga får ändrad
tjänstgöringsort.

Nr 22

Fredagen den 7 maj 1965

Ang. möjligheterna att sänka kostnaderna för försvaret, m. m.

Herr STRANDBERG (h):

Herr talman! Det är fullständigt riktigt
som försvarsministern säger, men
jag förmenar att det borde vara möjligt
att undersöka, om man kunde vidtaga
sådana åtgärder, att man slapp
dessa många prövningar sedan de värnpliktiga
väl har ryckt in. Jag är väl
medveten om att många ansöker om
omplacering innan de ryckt in, men
flera tycks inte känna till denna möjlighet.

Jag känner till de rekryteringsprinciper
vi har i dag, men kunde man
komplettera dem och tillfråga de värnpliktiga,
om det inträffat någon ändring
i deras sociala status, kanske vi skulle
slippa dessa flyttningar från en ort
till en annan.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Ang. möjligheterna att sänka kostnaderna
för försvaret, m. m.

Ordet lämnades ånyo till herr statsrådet
och chefen för försvarsdepartementet
ANDERSSON, som meddelat, att han
ämnade vid detta sammanträde besvara
jämväl herr Eric Carlssons interpellation
angående möjligheterna att sänka
kostnaderna för försvaret, in. in., och
nu yttrade:

Herr talman! Herr Eric Carlsson har
frågat mig om jag har för avsikt att
genom tilläggsdirektiv till 1965 års försvarsutredning
låta utreda

1) möjligheterna att med bibehållen
effektivitet avsevärt sänka försvarskostnaderna,

2) hur försvarsviljan skall bibehållas
och stärkas hos de värnpliktiga,

3) kraven på styrkan hos totalförsvarets
olika verksamhetsområden.

De frågor som herr Carlsson tar upp
under första och tredje punkten kommer
försvarsutredningen enligt min
mening in på utan några tilläggsdirektiv.
Utredningen skall nämligen bedöma
Sveriges säkerhetspolitiska situation

mot bakgrund av den internationella
utvecklingen och studera vilka former
eventuella aggressiva handlingar mot
vårt land kan tänkas få. Utredningen
har sedan att forma ut sina förslag beträffande
två huvuddelar av totalförsvaret
— krigsmakten och civilförsvaret
— med hänsyn till sin bedömning
av sannolika aggressionsformer och
de krav dessa ställer på våra försvarsanstalter
under beaktande av de ekonomiska
konsekvenserna och förutsättningarna.
I direktiven för utredningen
sägs också att det ankommer på utredningen
att föreslå de principer som bör
tillämpas vid bestämmandet av försvarskostnaderna.
En självklar riktpunkt
härvid är att få ut största möjliga
effektivitet ur de resurser som
ställs till förfogande. Principerna för
försvarskostnadernas bestämmande bör
därför utformas så att de stimulerar
till rationaliseringar och besparingar.
Jag vill i sammanhanget erinra om att
en icke oväsentlig rationalisering förutsatts
vid bestämmandet av gällande
kostnadsram för det militära försvaret.
Den omständigheten att utgångspunkten
för planeringen anges i en för viss
tid bestämd ekonomisk ram framtvingar
en fortlöpande anpassning av organisationen
till realistiska ekonomiska förutsättningar.
Systemet bör också stimulera
myndigheterna att undvika onödiga
utgifter och ta till vara alla möjligheter
till rationaliseringar. Jag vill
också peka på att gällande ordning förutsätter
att kostnadsramen för det militära
försvaret skall minskas om krigsmakten
åvilande fredsuppgifter faller
bort eller till följd av rationaliseringar
som genomförts på statsmakternas initiativ
kan lösas på billigare sätt.

I sin andra delfråga tar herr Carlsson
upp försvarsviljan hos de värnpliktiga.
Som interpellanten själv konstaterar
är utredningen oförhindrad att
ta upp även i direktiven ej särskilt
nämnda frågor som den anser motiverade
av kostnadsskäl eller för att vinna
ökad effektivitet hos krigsmakten,

Fredagen den 7 maj 1965

Nr 22

Ang. möjligheterna att sänka kostnaderna för försvaret, m. m.

civilförsvaret eller totalförsvaret i övrigt.
Försvarsviljan har utan tvivel betydelse
för försvarets effektivitet. Försvarsutredningen
kan alltså ta upp frågor
om åtgärder för att stärka försvarsviljan
hos de värnpliktiga. En saklig
upplysning om vårt försvars förutsättningar
och möjligheter är onekligen
av stor betydelse. Man får ej heller
bortse från att de värnpliktigas ekonomiska
och sociala förmåner kan inverka
på deras vilja och förmåga att göra
sin insats i det aktiva försvarsarbetet.
Jag vill i sammanhanget också erinra
om att jag — som jag tidigare meddelat
— är beredd att låta 1965 års försvarsutredning
pröva frågan, om antalet fria
resor för värnpliktiga bör utökas av
sociala skäl. Vissa förändringar i de
värnpliktigas förmåner kan redan dessförinnan
komma att aktualiseras i samband
med ändringar i värnpliktsutbildningen
till följd av förslag av 1960 års
värnpliktsutredning.

Avslutningsvis vill jag tillägga att jag
i likhet med herr Carlsson finner det
värdefullt med en debatt om väsentliga
försvarsfrågor. Jag kan dock inte dela
interpellantens uppfattning att en sådan
debatt skulle förhindras eller försvåras
om man har eu fixerad kostnadsram
som utgångspunkt för den militära
planeringen. Som exempel på frågor
som debatterats under den senaste
tiden vill jag nämna utformningen av
totalförsvarets regionala ledning samt
utvecklingen av flygplan 37 och motorkanonbåtar.
För min del är jag övertygad
om behovet att, oberoende av vilka
principer som tillämpas för att bestämma
de totala försvarskostnaderna,
debattera och pröva förutsättningarna
för bl. a. dylika viktiga organisationsoch
anskaffningsproblem.

Herr CARLSSON, ERIC, (ep):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för försvarsdepartementet
få framföra ett tack för svaret på
min interpellation. Jag ber också att
få rikta ett speciellt tack till statsrådet

för det uttalande han gjorde om att vi
behöver en debatt om väsentliga försvarsfrågor.
En dylik debatt kan ge underlag
för en diskussion som kan främja
rationaliseringar och effektiviseringar
på den militära sidan och därmed
ge utrymme för besparingar.

Det finns anledning för försvaret att
lära av näringslivet, där man tvingas
pressa kostnaderna och sörja för effektivitet
och sparsamhet, emedan man
har en konkurrens utifrån som mätare
på den färdiga produkten. En sådan
konkurrens finns inte på den militära
sidan, men jag tror det är angeläget att
man där gör klart för sig, att man lever
i en ny tid och måste ta vara på alla
möjligheter till rationaliseringar och
besparingar. Gör man inte det, är det
risk för en reaktion som innebär att
militärerna återigen kan få leva under
knapphetens kalla stjärna.

Försvarets uppgift är att värna vår
frihet och vårt oberoende, att ge skärpa
och tyngd åt vår utrikespolitik, att
hävda och värna den alliansfria neutraliteten.
Vårt land är på alla sidor
omgivet av öst och Väst, liksom det
neutrala Finland, och detta läge ger oss
självfallet speciella problem. I norr är
baser och stödjepunkter vid Atlantkusten
och på Nordkalotten av väsentlig
betydelse för stormakterna, och i söder
är tillfarterna till Östersjön genom
sunden säkerligen av stort intresse för
alla parter. Detta är ett par exempel på
hur känsligt vårt geografiska läge är.

Från den utgångspunkten torde det
stå utom allt tvivel att vi behöver ett
starkt försvar, och vi har också tagit
på oss en stor börda. Under kommande
år ligger våra försvarskostnader vid
nära 600 kronor per invånare. Det är
mer än de flesta länder ger ut, och det
finns knappast något land av var storlek
som har så stora försvarsutgifter
som vi.

Det räcker emellertid inte med att
bara lägga ned stora kostnader, utan
man måste också fråga sig, vilken valuta
vi får för dessa kostnader ocli de

Nr 22

Fredagen den 7 maj 1965

Ang. möjligheterna att sänka kostnaderna för
pengar som vi här anslår. Till omfattningen
har vi fått det försvar som av
1962 års försvarsberedning, av regering
och riksdag bedömdes erforderligt med
hänsyn till de krav som vi då ansåg oss
ha råd med att tillgodose i fråga om
försvarets omfattning. 1965 års försvarsberedning
har nu att pröva kostnadsramen
för tiden efter budgetåret
1966/67, då nuvarande långtidsperiod
utgår.

Den fråga som jag här ställt gällde
om statsrådet hade för avsikt att genom
tilläggsdirektiv till 1965 års försvarsberedning
låta utreda möjligheterna att
med bibehållen effektivitet avsevärt
sänka försvarskostnaderna. Man har på
något håll frågat vad jag menar med
»avsevärt». Det kan naturligtvis diskuteras,
men jag vill endast säga att om
man kunde reducera försvarskostnaderna
med bara tio procent skulle det innebära
en besparing på 450 miljoner
kronor. Och 450 miljoner kronor måste
betecknas som en avsevärd besparing
med hänsyn till våra ekonomiska möjligheter.

På detta svarar statsrådet: »En självklar
riktpunkt härvid är att få ut största
möjliga effektivitet ur de resurser
som ställs till förfogande.»

Jag delar herr statsrådets uppfattning
att det borde vara så. Men, herr
statsråd, är det verkligen så att man
riktigt lyckats övertyga militärerna om
detta''? Den »högkonjunktur» som rått
på det militära området alltsedan andra
världskrigets slut har knappast befrämjat
rationalisering, effektivitet och
sparsamhet. Alltför många inkallade
värnpliktiga med gott omdöme och stor
erfarenhet av civil verksamhet har omvittnat
den ineffektivitet, som fortfarande
präglar den militära verksamheten
på många områden. För att låna ett
uttryck som använts i något sammanhang
finns det nog här utrymme för
både tidsstudier, MTM och insatser från
statskontoret samt — om jag får skämta
med en allvarlig sak — också från
Skattebetalarnas förening.

försvaret, m. m.

Situationen är nämligen den att vi
går mot en utveckling med minskade
ungdomskullar och ökade påfrestningar
på vår ekonomi. I ett sådant läge
finns det anledning för 1965 års försvarsberedning
att allvarligt pröva ett
rationaliserings- och besparingsalternativ.
Jag tolkar statsrådets svar som
ett observandum till försvarsberedningen
att ägna uppmärksamhet åt ett besparings-
och effektivitetsalternativ.

Min andra fråga var, såsom statsrådet
riktigt påpekade, en följdfråga,
nämligen om försvarsviljan hos de
värnpliktiga.

Statsrådet tar där upp några åtgärder
till gagn för de inkallade: ökat antal
fria hemresor, bättre ekonomiska förmåner
o. s. v. Allt detta är viktiga frågor
som nyligen diskuterats från denna
talarstol. Till detta vill jag också lägga
tryggheten för de hemmavarande, familjebidrag,
liksom en rad åtgärder
som gör att avbrottet i den civila verksamheten
ej blir alltför betungande för
den inkallade och hans anhöriga.

Men, herr statsråd, det finns också en
rad av åtgärder på det rent militära
området. Värnpliktstjänstgöring är ju
beredskap i vissa skeden, men främst
utbildning under militära förhållanden
och under ganska lång tid. Hur bedrivs
denna utbildning? Hur är det med introduktionen
för den nyinryckte, hur
är det med psykologien och pedagogiken
i utbildningen? Hur är det med informationen
om olika övningars betydelse
och uppgift? Modern pedagogik är
inte bara ett hur utan också ett varför.

Nåväl, nu skall ju här bli förbättringar
— om jag läst dagens tidningar rätt
har 1960 års värnpliktsutredning observerat
dessa frågor och föreslår vissa
förbättringar av utbildningen för de militära
handledarna, främst bland det
värnpliktiga befälet. Tyvärr tror jag
att det också bland yrkesmilitärerna
behövs litet mera av psykologisk och
pedagogisk insikt. En utbildning som
ger mening åt inkallelserna, som gör
värnpliktstiden till någonting annat än

Fredagen den 7 maj 1965

Nr 22

Ang. möjligheterna

»lumpen» har också möjlighet att skapa
en positiv inställning till försvaret hos
de inkallade. Bristande psykologiskt
handlag av befäl i olika kategorier, dåligt
planlagda övningar — tyvärr förekommer
sådana —■ har skapat inte bara
en kritisk inställning till försvaret utan
också på många händer en negativ inställning.
En negativ inställning ger dålig
effekt, en positiv inställning ger god
effekt och underlag för både besparingsmöjligheter
och effektivisering.

För det kommande budgetåret har
svenska folket att satsa nära nog 4 500
miljoner kronor på försvaret. Det är
50 000 ungdomar, som skall fullgöra sin
första värnpliktstjänstgöring, och 90 000
mannar, som skall lämna sina olika arbetsuppgifter
i vardagens arbetsliv för
att fullgöra repetitionsövningar. Denna
insats av kapital och arbetskraft är delvis
att betrakta som en försäkringsavgift.
För den avgiften har vi rätt att
fordra ett effektivt och rationellt försvar,
där alla besparingsmöjligheter utnyttjas.
Ansvaret därför åvilar de militära
myndigheterna i alla instanser.

Så några ord i anledning av min
tredje fråga, som gällde kraven på styrkan
hos totalförsvarets olika grenar. I
min interpellation motiverade jag denna
min fråga med att jämsides med det
militära försvaret bör också tagas i
betraktande totalförsvarets möjligheter
och styrka.

Totalförsvaret omfattar en rad områden
— det miltära försvaret, civilförsvaret,
del psykologiska försvaret, ett
ekonomiskt och försörjningsmässigt försvar.
Det hade varit tacknämligt om
statsrådet hade velat ge några synpunkter
på totalförsvarets olika grenar,
främst mot bakgrunden av att direktiven
till försvarsberedningen är ganska
kortfattade på denna punkt. Här lägger
vi för kommande budgetår 4 500 miljoner
kronor på ett militärt försvar. Försvarsdepartementet
har tecknat sig för
en långtidsplan, »utvecklingen av flygplan
37», som drar en summa av 7 000
miljoner kronor. Vi liar i år tillsatt en

att sänka kostnaderna för försvaret, m. m.

»specialriksdag», därest särskilda förhållanden
skulle inträda, liksom vi i
fjol beslutade om en lag om kommunal
beredskap att sättas i praktisk tillämpning
vid ett krigshot. Alla dessa åtgärder
är delar av totalförsvaret.

Ändock, herr statsråd, känner jag mig
allvarligt oroad inför framtiden, med
tanke på vår försörjningsberedskap på
livsmedelsområdet. Vad tjänar det till
med alla våra försvarsåtgärder på olika
områden, om vi inte har mat? Den
svagaste länken i totalförsvaret avgör
ändå kedjans styrka.

Även om det andra världskriget ligger
drygt 20 år tillbaka i tiden, vet vi,
som var med då, vilken stor roll livsmedelsförsörjningen
spelade för vårt folk
under dessa år. Jag vill minnas att vid
något tillfälle statsrådets företrädare
från krigsåren uttalade, att utan den
livsmedelsproduktion, som vi då hade
inom landet, hade vi knappast ridit ut
den storm som rasade omkring oss.
Även om mycket förändrats i vår tillvaro
har vi ingen anledning att bortse
från gångna dagars lärdomar.

Till detta skall också fogas att det
är viktigt att vår livsmedelsförsörjning
sker inom så vida områden som möjligt.
Dagens moderna teknik i förstörelsens
tjänst kan lätt radiakbelägga viktiga
produktionsområden för vår livsmedelsförsörjning.

Det är mot den bakgrunden jag ställt
min fråga om totalförsvarets möjligheter
och styrka, och det är med hänvisning
till vad jag senast anfört som jag
upprepar min fråga till herr statsrådet:
Är det inte anledning för försvarsberedningen
att ordentligt pröva frågan
om vårt totalförsvar, detta just med anledning
av vår försörjningsberedskap
på livsmedelsområdet?

Jag ber än en gång att få tacka herr
statsrådet för svaret på min interpellation.

Herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Det skulle kunna bli
en mycket stor försvarsdebatt efter det -

Nr 22

Fredagen den 7 maj 1965

Ang. möjligheterna att sänka kostnaderna för försvaret, m. m.

ta anförande av herr Carlsson, men jag
tror inte att han har avsett att den debatt
om vår försvarspolitik, som vi är
eniga om, skall föras just i anslutning
till denna interpellation. Därför skall
jag bara i korthet göra några kommentarer.

Jag skall börja med en kommentar
till det sista som herr Carlsson talade
om, nämligen vår livsmedelsförsörjnings
roll i det svenska försvaret.

Vi följer regelbundet upp beredskapen
på detta område, och den är, om
jag ser på totalläget, mycket tillfredsställande.
Men det är inte det herr
Carlsson syftar på, utan det är naturligtvis
framtiden. Då vill jag säga, att
det nog i första hand inte är den sittande
försvarsutredningen som skall
syssla med denna fråga, utan jag föreställer
mig att det, på samma sätt som
det har varit under hela tiden efter det
andra världskriget, är de sittande jordbruksutredningarnas
sak att ta upp den
frågan. I varje fall utgår jag ifrån att
1960 års jordbruksutredning också skall
lägga dessa aspekter på behandlingen
av jordbruksfrågan. Den ordning som
vi har på jordbrukets område — i varje
fall efter det andra världskriget —
garanterar såvitt jag förstår vår livsmedelsförsörjning
vid en eventuell avspärrning.
Trots det säger mig försvarsutredningens
ordförande, att de här
frågorna redan har aktualiserats inom
utredningen. Han anser att direktiven
medger, att också dessa problem tas
upp där om så visar sig önskvärt. Men
i första hand är det den parlamentariska
försvarsutredningens uppgift att
syssla med krigsmakten och civilförsvaret,
ehuru naturligtvis en mängd
andra s. k. totalförsvarsfrågor kommer
in i bilden och enligt direktiven kan
tas upp till behandling inom utredningen.

Sedan, herr talman, skulle jag gärna
privat med herr Carlsson vilja gå igenom
det resonemang han började sitt
anförande med, nämligen att försvarets
verksamhet skulle vara högst in -

effektiv i jämförelse med civil verksamhet.
Sådana påståenden hör man
ofta, men de bygger för det mesta på
missförstånd. Man kan självklart inte
jämföra försvarets verksamhet vare
sig i fred eller i krig med normal civil
verksamhet. Försvarets uppgift är att
förbereda sig för de mest absurda och
ovanliga förhållanden som tänkas kan,
nämligen krig. Vi tvingas utbilda och
öva svenska medborgare för deras uppträdande
just under de förhållanden,
som krig innebär, och det medför helt
naturligt mycket ovanliga övningar.
Det får slösas — som man brukar säga
— med ammunition. Våra värnpliktiga
måste övas med skarp ammunition, vilket
kostar stora pengar, men detta är
ju nödvändigt om vi skall kunna utnyttja
de vapen och den ammunition
vi skaffat oss, i den händelse vi skulle bli
angripna. Man kan alltså inte jämföra
försvarets verksamhet totalt med civil
verksamhet.

Menar man då att försvarets verkstäder,
förvaltningar och staber — där en
jämförelse med arbetsmetoder och arbetsförhållanden
på motsvarande civila
områden är möjlig — skulle vara ineffektivare
än sina civila motsvarigheter? Det

vill jag bestämt förneka. Jag vågar
påstå att försvarets stora förvaltningar
förfogar över modernare arbetsanordningar
och tekniska resurser än
de flesta civila. Försvaret var först med
datamaskiner och har de flesta datamaskinerna
i landet — försvaret arbetar
alltså med de allra modernaste maskinella
hjälpmedel som står att få i vår
tid. Försvarets verkstäder ligger heller
ingalunda efter i fråga om rationalisering.
I våra underhållsverkstäder tilllämpas,
trots protester på sina håll bland
de anställda, MTM-systemet. Genom ett
otal utredningar under senare år har
vi också rationaliserat vår förvaltningsverksamhet,
och fortfarande pågår en
mängd sådana utredningar som avser
delar av försvaret.

Om herr Carlsson hade tillfälle att

Fredagen den 7 maj 1965

Nr 22

Ang. möjligheterna att sänka kostnaderna för försvaret, m. m.

fa en inblick här och göra verkliga jämförelser
— jag talar fortfarande om förvaltningarna
-— är jag alldeles säker
pa att han också skulle erkänna att
man har gjort så mycket som för närvarande
kan göras. Inget annat område
av var samhällsverksamhet är ju så påpassat
av tidningar, allmänhet och riksdag
som just den militära verksamheten
— man utgår från att där alltid förekommer
slöseri —- och därför är vi
ständigt pressade att vara så effektiva
och rationella som möjligt.

Jag har inte möjligheter att gå djupare
in i kommentaren av detta problem
utan att ha fått några preciseringar, något
konkret påpekande från herr Carlssons
sida.

I övrigt, herr talman, tror jag inte att
jag skall gå närmare in på frågor som
avser de värnpliktiga, utbildningen

o. s. v. Jag vågar hävda att utbildningen
är så effektiv som vi i nuvarande situation
kan göra den. Det råder brist
på befäl, och skulle vi göra utbildningen
ännu effektivare måste vi, herr Carlsson,
öka antalet trupputbildare vid våra
förband och därmed de totala försvarskostnaderna.
Men jag har utgått från
att den utvägen är stängd. Bristen på
befäl är tyvärr ett faktum, och jag vill
erinra kammarens ledamöter om att vi
för närvarande har så många officerare,
underofficerare och underbefäl i
FN:s tjänst, att det motsvarar antalet
trupputbildare vid två regementen. En
massa regementen får varje år till FN
avstå befäl som vi sedan inte har möjligheter
att ersätta här hemma, utan det
befäl som stannar kvar på förbanden
far bära en ökad börda vid utbildningen.
Jag kan erkänna att brister ibland
förekommer just på det område herr
Carlsson berörde, men då sammanhänger
det med knappheten på befäl och till
följd av att vi lånar ut så mycket befäl
till FN.

Herr CARLSSON, ERIC, (ep):

Herr talman! Min avsikt var ju inte
att vi skulle fiira någon stor försvars -

debatt i detta sammanhang — därvidlag
delar jag försvarsministerns syn —
men vad jag ville med min interpellation
var att skapa ökat utrymme inom
försvarsberedningen för diskussion beträffande
de problem och frågeställningar
som berörs i interpellationen.
Och jag tolkar statsrådets uttalande så,
att dagens debatt stryker under att försvarsberedningen
skall ägna dessa frågor
all möjlig uppmärksamhet.

Får jag sedan beträffande min tredje
fråga om vår livsmedelsförsörjning säga,
att även om den ligger under jordbruksutredningen
är den dock en väsentlig
faktor i totalförsvaret. Frågan
hur vi skall kunna klara livsmedelsproduktionen
i en beredskapssituation
sammanhänger nämligen med om jordbruket
kommer att förfoga över tillräckligt
med folk.

Jag skall här inte gå in på detaljer,
men jag kan säga att när man i en
kommun har fått syssla med fördelning
av personal för olika uppgifter, och
fått ta hänsyn till dem som är engagerade
i krigsmakten och i civilförsvaret,
så har man frågat sig vilka som blir
kvar för att över huvud taget kunna
klara den livsmedelsproduktion som är
nödvändig. Det är sådana förhållanden
som gör, att det finns anledning
för försvarsberedningen att inom totalförsvarets
ram söka samordna dessa
frågor. Det gäller alltså här ingen isolerad
fråga för jordbruksutredningen,
utan det gäller en väsentlig fråga inom
totalförsvaret. Hur man skall få den
arbetskraft som erfordras inom olika
produktionsgrenar måste vara en angelägenhet
för försvarsberedningen.

Jag skall inte säga mera på den punkten.
Låt mig bara nämna, att jag blir
orolig när det pekas på att vi har ett
hyggligt läge i dag. Det har gjorts prognoser
om att vi under en tioårsperiod
skall lägga ned ungefär 25 procent av
den odlade arealen i vårt land. På
skogsveckan sades det, att på tio år
skall 700 000 hektar åker planteras med
skog. Det innebär, om man skulle tiinka

Nr 22

Fredagen den 7 maj 1965

Ang. möjligheterna att sänka kostnaderna för försvaret, m. m.

sig att denna skogsplantering lokaliseras
till ett visst område i landet, att allt
jordbruk norr om Kopparbergs län,
Gävleborgs län och Värmlands län skulle
komma att ersättas av skogsproduktion
i fortsättningen. Om man lägger
ihop åkerarealen i Norrbottens län, Västerbottens
län, Jämtlands län, Västernorrlands
län, Gävleborgs län, Kopparbergs
län och Värmlands län, kommer
man ändock inte upp i 700 000 hektar
åker. Man kommer bara upp till 683 000
hektar. Det innebär att man måste plantera
skog också på en del jordbruk söder
om de områden jag har räknat
upp. Det gör att jag är orolig för den
fördelning och omfattning vi skall få avlivsmedelsproduktionen
i olika delar
av vårt land.

Det finns en interpellation i andra
kammaren som gäller frågan om Norrbottens
försvar med hänsyn till en rad
faktorer, bl. a. försörjningsläget. Det
finns anledning att fundera på den problematiken.

Jag ämnar inte ta upp frågan om tillförseln
utifrån i en avspärrningssituation.
Jag vill bara säga att den import
som i dag diskuteras knappast finns
att räkna med vid ett sådant tillfälle.
Ett av de strategiskt mest viktiga områden
vi har är, som jag förut sade, vid
infarten till Östersjön. Vilka möjligheter
kommer det i ett trängt läge att finnas
för den mycket stora livsmedelsproduktion
som vi har i Skåne att fungera
som leverantör för landet i dess helhet?

Det är sådana faktorer som gör att jag
tagit upp dessa frågor. Jag tror att det
finns anledning att erinra om vad jag
läste nyligen i en norsk tidning, nämligen
att det kan komma dagar då både
statsråd och andra kan bli glada åt att
vi har ett så starkt jordbruk som möjligt
just med tanke på försörjningen.
Det konstaterandet är ganska väsentligt
i det här sammanhanget.

Statsrådet och försvarsberedningen
får inte tolka mitt inlägg på det sättet,
att jag vill ge mig in på en jordbruksdebatt.
Jag ser emellertid jordbruket

som en del av totalförsvaret. Jag känner
mig, som sagt, allvarligt oroad, och jag
anser att försvarsberedningen verkligen
bör fundera på dessa frågor.

Statsrådet tog upp en rad intressanta
synpunkter i fråga om effektiviteten
inom försvaret. Jag vill understryka, att
det finns anledning att man tar kontakt
med de värnpliktiga som fullgör
sin utbildning. På det sättet kan man
få ganska mycket av information. Jag
har försökt att pejla stämningarna
bland de värnpliktiga och jag kan säga
till statsrådet och kammarens ledamöter,
att jag därvid har försökt akta mig
för kverulans; det finns ju människor
som har en avog inställning redan från
början. Det finns många värnpliktiga
som är verkligt intresserade och som
vill uträtta någonting, men som åker
hem och säger att de hade väntat sig
något annat. De hade väntat sig större
effektivitet och att tiden skulle utnyttjas
bättre. Det finns anledning att lyssna
på dessa röster.

Jag tror också att kammarens ledamöter
är ense om att svenskens kynne
är sådant, att uniformen i och för sig
inte väcker någon entusiasm hos den
som bär den. Självfallet kan detta också
medföra problem och svårigheter.

Låt mig sluta med att säga, att min
interpellation har tillkommit — jag sade
det också inledningsvis i mitt inlägg —
också för att man i försvarsberedningen
skall få möjlighet att diskutera dessa
frågor. Med de erfarenheter vi har av
att vi lever i en oviss värld behöver vi
ett försvar framöver. Frågan är hur vi
skall få det så starkt som möjligt utan
att vi skall behöva lägga ned alltför stora
kostnader på det och hur det skall
utformas med hänsyn till den utveckling,
som sker i vårt samhälle både befolkningsmässigt,
politiskt och ekonomiskt.

Herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Jag vill bara lämna en
enda uppgift.

Fredagen den 7 maj 1965

Nr 22

Herr Carlssoia talade bl. a. om att
hålla kontakt med de värnpliktiga och
ta reda på hur de tänker och hur de
ser på sin situation. Det gör vi ständigt,
herr talman! Vårt militärpsykologiska
institut låter de värnpliktiga varje
år fylla i formulär. Det förekommer
också personliga samtal. De värnpliktiga
får tala om hur de ser på sin utbildning,
vilka önskemål de har o. s. v.
Det finns en mängd utredningar och
undersökningar om detta numera. Denna
verksamhet har byggts upp under
fem å tio år, och jag skulle tro att vi
har en ganska god kontakt med de
stämningar som finns bland de värnpliktiga.

Detta är, som herr Carlsson sagt, en
mycket angelägen fråga, och med ledning
av de resultat vi fått från undersökningarna
har vi också kunnat genomföra
reformer och förbättringar.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Vid föredragning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 125, angående komplettering
av riksstatsförslaget för budgetåret
1965/66 m. m., hänvisades propositionen,
såvitt anginge det procenttal
av grundbeloppet, varmed statlig inkomstskatt
för vissa skattskyldiga föreslagits
skola ingå i preliminär skatt, till
bevillningsutskottet samt i övrigt till
statsutskottet.

Föredrogs bankoutskottets anmälan
jämlikt § 21 riksdagsstadgan, att till utskottet
inkommit framställningar angående
vissa lönegradsuppflyttningar
in. in. från dels riksdagens justitieombudsman,
dels riksdagens militieombudsman,
dels ock styrelsen för riksdagsbiblioteket.

Framställningarna hänvisades till
bankoutskottet.

Ang. förlustutjämning, progressionsut jämning

och allmän öppen resultatut jämning Föredrogs

ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 25, i anledning av väckta
motioner angående förlustutjämning,
progression sutjämning och allmän öppen
resultatutjämning.

I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade likalydande
motionerna 1: 92, av herr Mattsson
m. fl., och II: 121, av herr Nilsson i
Svalöv m. fl., hade hemställts, att riksdagen
måtte

1) antaga i motionerna infört förslag
till förordning angående ändring av 2,
8 och 9 §§ förordningen den 8 april
1960 (nr 63) om rätt till förlustutjämning
vid taxering för inkomst;

2) antaga i motionerna infört förslag
till förordning om rätt till utjämning
i vissa fall av statlig inkomstskatt i samband
med inkomststegring eller inkomstminskning; 3)

i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att skyndsam utredning måtte företagas
om möjligheterna till en fullständig resultatutjämning,
varvid i första hand
borde prövas frågan om resultatutjämning
genom den s. k. kontometoden,
samt att förslag i detta syfte snarast
måtte föreläggas riksdagen.

Det i motionerna framlagda förordningsförslaget
om rätt till förlustutjämning
avsåg, att såsom villkor för rätt till
förlustavdrag borde räcka, att deklarationsskyldighet
förelegat för förluståret
eller för något av de två beskattningsåren
omedelbart före förluståret. Därjämte
hade yrkats sådana ändringar i
förordningen om förlustutjämning, att
i fråga om fåmansbolag rätten till förlustutjämning
skulle kvarstå, om den
som övertagit aktier på grund av arv,
testamente eller bodelning överläte dessa
till tidigare ägare av aktier i företaget.
Vidare hade motionärerna förordat,
att ett av 1957 års skatteutredning framlagt
förslag till förordning om rätt till
utjämning av statlig inkomstskatt å mer -

Nr 22

Fredagen den 7 maj 1965

Ang. förlustutjämning, progressionsutjämning och allmän öppen resultatutjämning

inkomst i vissa fall måtte — med vissa
ändringar — antagas av riksdagen.

Ftskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet på anförda skäl hemställt,
att de likalydande motionerna 1:92, av
herr Mattsson in. fl., och II: 121, av herr
Nilsson i Svalöv in. fl., angående resultatutjämning
vid beskattningen, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Yngve Xilsson, Elof sson, Billman, Enarsson,
Skårrnan och Magnusson i Borås,
fru Xettelbrandt samt herrar Eriksson
i Biickmora, Boo och Sterne, vilka, under
åberopande av innehållet i de likalydande
motionerna 1:92 och 11:121,
ansett, att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte

1) antaga det vid motionerna fogade
förslaget till förordning angående ändring
av 2, 8 och 9 § § förordningen den
8 april 1960 (nr 63) om rätt till förlustutjämning
vid taxering för inkomst;

2) antaga det vid motionerna fogade
förslaget till förordning om rätt till utjämning
i vissa fall av statlig inkomstskatt
i samband med inkomststegring
eller inkomstminskning; samt

3) i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa,
att skyndsam utredning måtte
företagas rörande möjligheterna till
en fullständig resultatutjämning, varvid
i första hand borde prövas frågan om
resultatutjämning genom den s. k. kontometoden,
och att förslag i detta syfte
snarast måtte föreläggas riksdagen.

Herr NILSSON, YNGVE, (h):

Herr talman! De frågor som behandlas
i detta betänkande har under många
år varit föremål för riksdagens prövning
men inte vunnit dess gillande.
Icke desto mindre förhåller det sig så,
att för personer med skiftande inkomster
nnder olika år spelar det progressiva
skattesystemet en mycket stor roll,
alldenstund vederbörande på grund av
progressiviteten drahbas av en hård
skattebelastning. Vid olika tillfällen har

därför framförts krav på införande av
resultatutjämning i beskattningen. I någon
mån blev detta krav tillgodosett
vid 1960 års riksdag, då ett förslag om
förlustutjämning bifölls. För att avdrag
skall kunna medgivas, måste emellertid
deklaranten ha varit deklarationsskyldig
under det år förlusten uppkommit.
Motionärerna och även reservanterna
anser emellertid att det borde räcka
med att sådan skyldighet har förelegat
under ett av de tre senaste åren.

Det har även framställts yrkande om
en annan ändring i denna förordning,
nämligen då det gäller familjebolagen.
Det förhåller sig på så sätt, att rätten
till förlustavdrag kvarstår för företaget
så länge det är ungefär samma äganderättsförhållande,
men om en delägare
i ett sådant företag måste sälja sina aktier
till en annan delägare i företaget,
försvinner rätten till förlustavdrag. Det
kanske inte rör sig om så många fall,
men det kan vara av utomordentlig betydelse
för dem som råkar bli berörda.
Därför är det angeläget att få en ändring
till stånd även på denna punkt.

Detta betänkande behandlar också ett
förslag om progressionsutjämning, som
bygger på ett utredningsförslag, vilket
har lagts fram av 1957 års skatteberedning
men inte blivit föremål för proposition.
Den lagtext som intagits i motionerna
är också hämtad från utredningsförslaget
men försett med de ändringar,
som föranletts av motionernas
ändringsförslag. Jag vill gärna understryka
att vi anser det vara synnerligen
betydelsefullt och till gagn för berörda
parter om ett förslag om öppen
resultatutjämning mellan olika beskattningsår
kunde genomföras.

Slutligen vill jag nämna, att motionärerna
på nytt har fört fram frågan
om en allmän öppen resultatutjämning
varvid den s. k. kontometoden borde
prövas. Motionerna utmynnar på denna
punkt i ett utredningsyrkande och till
detta har även reservanterna anslutit
sig.

Jag ber med detta, herr talman, att

Fredagen den 7 maj 1965

Nr 22

Ang. förlustutjämning, progressionsutjämning och allmän öppen resultatutjämning

få yrka bifall till den reservation som
är bifogad till detta betänkande.

Häri instämde herr Mattsson (ep).

Herr SKÄRMAN (fp):

Herr talman! Samtidigt som jag ber
att få instämma i herr Yngve Nilssons
anförande, får jag tillstyrka reservationen.

Herr WÄRNBERG (s):

Herr talman! På en punkt är jag fullständigt
överens med herr Yngve Nilsson,
nämligen i påståendet att denna
fråga har förekommit ofta i kammaren
och att det inte finns så mycket nytt
att tillägga. Både herr Nilssons anförande
och mitt kommer väl att ungefär
likna de anföranden som herr Jacobsson
och jag höll vid samma tidpunkt i
fjol. Man kan alltså inte klaga på motionärernas
ihärdighet i denna fråga —
det är väl åtminstone sjätte året i rad
motionerna förekommer.

Reservanternas första punkt gäller
förlustutjämning. I motsats till reservanterna
hävdar utskottsmajoriteten att
deklarationsplikt måste ha förelegat förluståret,
d. v. s. att nuvarande bestämmelser
bör stå kvar och inte liberaliseras
så att deklarationsskyldigheten kunnat
inträffa förluståret eller något av
två andra år. Utskottsmajoriteten har intagit
denna ståndpunkt därför att den
anser att det endast är de förvärvsverksamma,
som bör komma i fråga när det
gäller förlustavdrag, medan det enligt
reservanternas förslag är flera människor
än de yrkesverksamma, som kan
komma i fråga. Vi föreslår det också
därför att vi tycker att beskattningsårets
slutenhet bör gälla.

Beträffande fåmansbolagen anser utskottet
att förlustutjämning inte bör
komma i fråga, eftersom det föreligger
risk för att ett bolag i ett sådant fall
kan bli en handelsvara. Man köper ett
förlustbolag och använder det för att

2 Första kammarens protokoll 1965. Nr 22

dra av vinster från ett annat företag
som man äger.

Principen om beskattningsårets slutenhet
är också en orsak till att utskottsmajoriteten
inte heller vill vara med om
en progressionsutjämning, liksom också
principen om skatt efter bärkraft. Så
länge vi har ett progressivt skattesystem
— och personligen hoppas jag att
vi kommer att ha det så länge vi har så
kolossalt stora inkomstolikheter —- finns
det enligt utskottsmajoritetens mening
ingen anledning att ta bort denna progressivitet
genom resultatutjämning. Det
år man har stora inkomster har man
också den större bärkraften, och progressiviteten
är inrättad därefter.

Mot mitt här förda resonemang kan
givetvis anföras, att en resultatutjämning
redan föreligger hos företagare genom
de generösa avskrivningsreglerna
för maskiner och lager, där driftresultatet
kan ändras genom olika stora avskrivningar
under de olika åren. Jag
måste dock i det fallet erinra om att meningen
med lagernedskrivningarna är
att skydda företagaren för prisfallsrisker
och, när det gäller maskiner och
inventarier, för den nedslitning som
uppstår.

Beträffande det sist framförda kravet
på en skyndsam utredning rörande en
fullständig resultatutjämning framgår
av det tidigare sagda, att utskottet inte
är positivt inställt till en sådan. Den negativa
inställningen kan i stort sett beskrivas
i tre punkter:

1. Skatt efter bärkraft det år inkomsten
förtjänas.

2. Beskattningsårets slutenhet.

3. En fullständig resultatutjämning
berör i första hand företagare, och där
måste frågan ses i samband med övriga
skatteregler för företag. Då företagsbeskattningen
ligger under utredning, bör
resultatet av utredningens arbete avvaktas.

Med det anförda, herr talman, ber
jag att få yrka bifall till utskottets hemställan
i dess helhet.

Nr 22

Fredagen den 7 maj 1965

Ang. förlustutjämning, progressionsutjämning och allmän öppen resultatutjämning

Herr NILSSON, YNGVE, (h):

Herr talman! Herr Wärnberg motiverade
vad utskottet sagt med att man bör
slå vakt om beskattningsårets slutenhet.
Då vill jag erinra om att man tidigare
gjort vissa inbrytningar däri, nämligen
då det gäller skogskontona, då det gäller
ackumulerad inkomst och då det gäller
förlustutjämning. Det förslag som motionärerna
och reservanterna framlagt
är egentligen ingenting annat än att vi
vill gå ett steg längre på denna väg.

Jag vågar hävda den uppfattningen,
att det skulle vara till stort gagn för alla
berörda parter om man på det sättet
kunde åstadkomma en jämnare beskattning.

Herr WÄRNBERG (s):

Herr talman! Jag kan gå med på att
man på en av dessa punkter har gjort
avsteg från beskattningsårets slutenhet.
Det gäller i första hand förlustutjämningen,
förlustavdragen. Men i de andra
fallen som herr Nilsson nämnde ifrågasätter
jag om man gjort ett avsteg. När
det gäller skogskonto är det fråga om
att skjuta upp beskattning av inkomster,
men det beror på att dessa inkomster
avser mer än ett års tillväxt. Man har
alltså försökt dela upp den avverkning,
som skett under ett år, på de år under
vilka tillväxt skett. I princip är det inget
avsteg.

Vad gäller ackumulerad inkomst är
det principiellt likadant. Där kan man
inte på ett år beskatta exempelvis fem
års inkomster. Har man haft inkomster
under flera år, skall man också kunna
dela upp beskattningen på ett antal år.

Herr ELOFSSON (ep):

Herr talman! Jag begärde ordet när
jag hörde herr Wärnberg säga, att man
köper förlustbolag för att på så sätt kunna
göra av med skatt. Det är väl ändå
en något långsökt motivering för ett avslag,
herr Wärnberg? Jag tror ingen är
så förfärligt angelägen om att satsa på

ett företag, som inte har bärkraft, att
han vill riskera sitt eget företag genom
att köpa det. Jag anser att sådana långtgående
spekulationer finns det inte anledning
att ta med i denna debatt.

Jag skall, herr talman, inte vidare
förlänga denna diskussion. Jag vill bara
yrka bifall till reservationen.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den vid
betänkandet avgivna reservationen; och
förklarade herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Nilsson, Yngve, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 25,
röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid betänkandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Nilsson, Yngve,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 66;

Nej — 58.

Fredagen den 7 maj 1965

Nr 22

Om vidgad rätt till avsättning till investeringsfonder för konjunkturutjämning, m m.

Herr talmannen lät anteckna, att han, de möjligheterna att medgiva rörelseidsom
avsett att rösta nej, å talmännens kare rött till skattefria avsättningar till
omröstningsanordningar i talmansbor- särskilt riskkonto i enlighet med de alldet
av misstag nedtryckt herr förste männa riktlinjer som motionärerna anvice
talmannens nej-knapp. givit.

Om vidgad rätt till avsättning till investeringsfonder
för konjunkturutjämning,
m. m.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 27, i anledning av väckta
motioner om vidgad rätt till avsättning
till investeringsfonder för konjunkturutjämning,
m. in.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande inom riksdagen väckta, avutskottet
till behandling i ett sammanhang
upptagna motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:206,
av herr Mattsson m. fl., och 11:265, av
herr Nilsson i Svalöv m. fl., vari hemställts,
att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte anhålla om prövning
och förslag till riksdagen om sådana
ändringar i förordningen om investeringsfonder
för konjunkturutjämning,
att rätten till avsättning till sådana
fonder utsträcktes även till andra
företagsformer än aktiebolag och ekonomiska
föreningar;

2) de likalydande motionerna 1:310,
av herr Virgin m. fl., och 11:368, av
herr Heckscher m. fl., vari anhållits, att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t hemställa om förslag senast till
1966 års riksdag angående rätt för rörelseidkare
och jordbrukare att vid inkomsttaxeringen
åtnjuta avdrag för avsättning
till självfinansieringsfond i
huvudsaklig överensstämmelse med av
motionärerna uppdragna riktlinjer;
samt

3) de likalydande motionerna 1:480,
av herr Stefanson in. fl., och II: 579, av
herr Nordgren in. fl., vari föreslagits, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
skulle hemställa om utredning angåen -

Utskottet hade i det nu föredragna betänkandet
på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen i anledning av de
likalydande motionerna 1:206, av herr
Mattsson m. fl., och 11:265, av herr
Nilsson i Svalöv m. fl., de likalydande
motionerna I: 310, av herr Virgin m. fl.,
och 11:368, av herr Heckscher m. fl.,
samt de likalydande motionerna 1:480,
av herr Stefanson m. fl., och II: 579, avherr
Nordgren m. fl., måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa om utredning
och förslag angående rätt för näringsidkare
till skattefria avsättningar till investeringsfonder
för konjunkturutjämning
samt till andra självfinansieringsfonder
och riskkonton.

Reservation hade anförts av herrar
John Ericsson och Einar Eriksson, fröken
Ranmark samt herrar Wärnberg,
Tage Johansson, Brandt, Allard, Kärrlander,
Engkvist och Asp, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort i viss angiven
del hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort hemställa,
att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:206,
av herr Mattsson m. fl., och II: 265, av
herr Nilsson i Svalöv m. fl., om vidgad
rätt till avsättning till investeringsfond
för konjunkturutjämning,

2) de likalydande motionerna 1:310,
av herr Virgin in. fl., och 11:368, avherr
Heckscher in. fl., om rätt till avdrag
vid beskattningen för avsättning
till självfinansieringsfond, samt

3) de likalydande motionerna 1:480,
av herr Stefanson in. fl., och 11:579, av
herr Nordgren m. fl., om rätt för rörelseidkare
till skattefri avsättning till
riskkonto,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Nr 22

Fredagen den 7 maj 1965

Om vidgad ratt till avsattmng till investeringsfonder för konjunkturutjämning, m m.

Herr ERICSSON, JOHN, (s):

Herr talman! Bevillningsutskottet har
kommit i den situationen att vi varje år
har att behandla en serie frågor som
väcks år efter år. Det är klart att det
inte kan finnas möjlighet att samla
kammarens intresse för dessa frågor
varje år. Ibland händer det dock något
nytt. En sådan nyhet är att den meningsriktning
jag företräder den här
gången har kommit i minoritet, men
det beror på att man inom utskottet använder
lottningsinetoden. Vi klagar inte
över att vi nu har förlorat en lottning,
tv vi har vunnit åtskilliga tidigare.

Beträffande förslagen till ändring av
beskattningsreglerna för konsolidering
och självfinansiering vill vi reservanter
säga, att det redan finns en hel del åtgärder
som verkar i den riktning som
utskottet föreslår. Det finns investeringsfonder
för konjunkturutjämning.
Men skulle vi börja använda den metoden
när det gäller fysiska personer
och handels- och kommanditbolag, så
kommer vi ut på helt andra vatten.

Utskottets majoritet framhåller, att
»utvecklingen inom näringslivet har
under senare år i många fall medfört
minskade vinstmarginaler för företagen
inom så gott som alla branscher».

Utvecklingen »under senare år» står
det verkligen. Ärade kammarledamöter,
vi har väl haft den mest lysande högkonjunktur
under senare år! Minskade
vinstmarginaler har ingalunda kännetecknat
näringslivets utveckling.
Tvärtom har man tjänat mera pengar,
och i och för sig är väl alla glada över
att det finns möjligheter inom vår
skattelagstiftning att plöja ned delar
av vinsterna i företagen och därmed
få till stånd den stabilisering som motionärerna
anser vara önskvärd.

I övrigt, herr talman, skall jag bara
tillägga, att hela företagsbeskattningsfrågan
ligger under utredning och att
det är att förvänta ett resultat från utredningen
inom en inte alltför avlägsen
framtid.

Jag hemställer om bifall till reservationen.

Herr ENARSSON (h):

Herr talman! Såsom herr Ericsson
nyss har sagt har den borgerliga hälften
av bevillningsutskottet med lottens
hjälp kommit att stå för utskottets betänkande.
Detta bär då utmynnat i ett
förslag till hemställan hos Kungl. Maj:t
angående utredning och förslag om
rätt för näringsidkare till skattefria avsättningar
till investeringsfonder för
konjunkturutjämning samt till självfinansieringsfonder
och riskkonton.

Det är ju här fråga om företag som
drives av fysiska personer under enskild
firma, och för dessa begär utskottet
nu samma rättigheter som för
närvarande gäller för aktiebolag och
ekonomiska föreningar.

I motionsparet 1:310 och 11:368 yrkas
att man skall ge dessa förstnämnda
företag rätt att ur rörelsens överskott
avsätta medel till i bokföringen
öppet redovisad självfinansieringsfond.
Detta avdrag bör enligt vår mening
medges företag som redovisar rörelsens
resultat enligt bokföringsmässiga grunder,
dock med en viss maximerad avsättningsmöjlighet.

Vi hyser den uppfattningen, att det
ur samhällssynpunkt borde vara riktigt
dels att medverka till att de producerande
företagen får möjlighet till en
ekonomisk konsolidering, dels att olika
företagsformer blir lika behandlade ur
skattesynpunkt.

I ett växande företag uppstår med
nödvändighet alltid behov av kapitalinsats.
Den nästan överallt fortskridande
rationaliserings- och mekaniseringsprocessen
verkar i samma riktning.
Möjligheten att avsätta vinstmedel till
självfinansieringsfond underlättar direkt
en ökning av företagets eget kapital.
Detta stärker också företagets rörelsefrihet,
och dess möjligheter att erhålla
krediter ökar. Det är ju av avgö -

Fredagen den 7 maj 1965

Nr 22

Om vidgad ratt till avsättning till investeringsfonder för konjunkturutjämning, m m.

rande betydelse för långivarens bedömande,
om lånatgarens vilja och förmåga
att sätta in eget kapital är god.
Fördelen med en sådan fond är också
att den kan byggas upp, oberoende av
företagets avskrivningsbara tillgångar.
Speciellt för företag utan nämnvärt avskrivningsunderlag,
t. ex. vissa serviceföretag
och andra, är dylik fondbildning
angelägen.

Vi är från liögerpariets sida inte ensamma
om denna uppfattning. Finansministern
har nog själv varit inne på
samma tankegångar, inte minst när han
i en debatt i andra kammaren i en
replik till herr Heckscher bland annat
sade: »Det är alldeles naturligt, att jag
har anledning att uttala min tillfredsställelse,
om de svenska företagen ökar
sin självfinansiering. När man är medveten
om hur pass besvärligt det är på
den svenska kapitalmarknaden för bostadsbvggare
och för kommuner, anser
jag att det är ytterligt tacknämligt,
om näringslivet i större utsträckning
klarar sig självt och inte behöver anlita
kapitalmarknaden.» Finansministern
utvecklade något ytterligare dessa sina
synpunkter, som jag inte här skall
tynga protokollet med att upprepa.

Herr talman! Jag anser inte att det
behöver vara en nämnvärt kontroversiell
fråga att försöka skapa ett system,
som underlättar självfinansieringen
även för de företag, som f. n. drives
i form av enskild firma av fysiska personer.
Även inom relativt små företag
förekommer i dag planering på längre
sikt för såväl tillverkningen som utbyggnaden
av produktionsapparaten,
och i denna planering utgör ju den ekonomiska
delen en viktig faktor. En avsättningsmöjlighet
via självfinansieringsfonder
skulle här utgöra ett väsentligt
komplement till gagn inte bara
för företagsägaren utan enligt vårt sätt
att se även för samhället, som i dag i
stor utsträckning är beroende av en
väl utvecklad produktionsapparat för
att kunna upprätthålla och förbättra
vår standard.

Herr Ericsson anförde att denna fråga
liksom flera andra, som vi har behandlat
i bevillningsutskottet, har varit
föremål för riksdagens prövning vid
ett flertal tillfällen, och jag skall därför
inte heller fördjupa mig i någon
ytterligare argumentation.

Jag ber, herr talman, att med vad
jag här i korthet anfört få yrka bifall
till bevillningsutskottets förevarande betänkande.

I detta anförande instämde herr Stefanson
(fp).

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
enligt därunder framkomna yrkanden
propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på godkännande
av den vid betänkandet avgivna
reservationen; och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Ericsson, John, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
27, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den vid betänkandet
avgivna reservationen.

Då emellertid herr Enarsson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och be -

Nr 22

Fredagen den 7 maj 1965

Ang. kommunalt stöd åt ungdomens föreningsliv

funnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —52;

Nej -— 66.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Herr Mattsson anmälde, att han vid
den nu företagna voteringen avsett att
rösta ja men av misstag nedtryckt båda
voteringsknapparna.

Ang. kommunalt stöd åt ungdomens
föreningsliv

Föredrogs ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 43, i anledning av dels
Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till lag om ändrad lydelse av 3 § barnavårdslagen
den 29 april 1960 (nr 97),
dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 26 februari 1965 dagtecknad
proposition, nr 69, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
andra lagutskottet, hade Kungl. Maj:t
föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen
fogat förslag till lag om ändrad
lydelse av 3 § barnavårdslagen den
29 april 1960 (nr 97).

I propositionen hade föreslagits sådan
ändring i barnavårdslagen, att barnavårdsnämnd
uttryckligen bleve ålagd
att stödja ungdomens föreningsliv. Av
lagändringen följde, att kommunalt stöd
i fortsättningen kunde lämnas också till
de politiska ungdomsorganisationerna.

I samband med propositionen hade
utskottet till behandling förehaft följande
i anledning av propositionen
väckta motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna nr 667
i första kammaren av herr Sveningsson
och herr Ohlsson, Ebbe, samt nr 787 i
andra kammaren av fröken Ljungberg
m. fl.;

2) motionen nr 788 i andra kammaren
av herr Wedén.

I samtliga motioner hade hemställts,
att riksdagen måtte avslå Kungl. Maj :ts
förslag om ändrad lydelse av 3 § barnavårdslagen
den 29 april 1960 (nr 97).

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen med avslag å följande motioner,
nämligen

1) motionerna I: 667 och II: 787 samt

2) motionen II: 788,

måtte bifalla förevarande proposition,
nr 69.

Reservation hade avgivits, utom av
annan, av fru Hamrin-Thorell, herr
Hubinette och fröken Wetterström, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort
erhålla den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort
hemställa, att riksdagen med bifall följande
motioner, nämligen

1) motionerna I: 667 och II: 787 samt

2) motionen II: 788,

måtte avslå förevarande proposition, nr
69.

Herr HtiBINETTE (h):

Herr talman! Den proposition, nr 69,
som riksdagen i dag har att ta ställning
till och som är signerad av statsrådet
Ulla Lindström, innebär i sak intet överraskande.
Den är ett konsekvent uppföljande
av en socialdemokratisk tanke
att med alla tänkbara medel säkra ett
fortsatt maktinnehav.

Vi högermän har alltid reagerat mot
att skattebetalarnas pengar skall gå till
politisk verksamhet. Nu sker det via
statsbidrag, och det har också gjorts
möjligt i vissa län att kanalisera landstingsmedel
till denna verksamhet. Men
om man sträcker sin ambition så långt
att man t. o. m. ålägger barnavårdsnämnderna
ute i kommunerna att ekonomiskt
stödja ungdomsorganisationerna,
enkannerligen de politiska, bör vi
reagera synnerligen kraftigt. Det är naturligtvis
de negativa utslag som regeringsrättens
ställningstagande inneburit,
då den prövat kommuns rätt att

Fredagen den 7 maj 1965

Nr 22

Ang. kommunalt stöd åt ungdomens föreningsliv

lämna bidrag till politiska ungdomsorganisationer,
som nu kompenseras genom
en ändring i en speciallag. Denna
ändring har dessutom gjorts utan att
lagrådets yttrande inhämtats, vilket
måste anses synnerligen betänkligt.

Ingen vill väl heller göra gällande att
dessa skattemedel enbart kommer att
gå till — som föredragande statsrådet
så fint uttrycker saken —• personlighetsoch
samhällsfostrande arbete. Nej, sanningen
är väl snarare den, att den grupp
som kommer i åtnjutande av de största
anslagen genom politiska tjänsteinnehavare
kommer att ytterligare stärka
sin position.

Statsrådet förväntar sig att stödet
skall ske på objektiva grunder och att
inte en viss politisk riktning gynnas.
Någon uttrycklig bestämmelse härom i
den omskrivna lagen har därför inte ansetts
nödvändig.

När politik kommer med i spelet brukar
objektiviteten många gånger få ge
vika. Det finns gott om exempel på detta.
Låt mig bara, herr talman, ta ett! Till
1964 ars lagtima landstingsmöten förelåg
en motion från socialdemokratiskt
håll, inspirerad av det centrala partiorganet,
om anslag till folkpensionärernas
fritidsverksamhet. Men i de län där socialdemokraterna
har majoritet i landstinget
— och till dem hör Uppsala län
— sträckte sig inte objektiviteten längre
än att endast pensionärer tillhöriga
den av partiet influerade och styrda organisationen
erhöll hela bidraget. Alla
andra pensionärer blev utan. Beslutet
fattades med endast ett par rösters majoritet.
Är det detta som statsrådet kallar
objektivitet, då tycker jag i motsats
till statsrådet att det hade behövts uttryckliga
bestämmelser i det nya lagförslaget
som hade reglerat detta.

Fn annan anmärkningsvärd sak med
denna proposition är att förslaget inte
har remissbehandlats i vanlig ordning.
Vid utskottsbehandlingen underrättades
ledamöterna om att endast underhandskontakt
tagits med tjänstemän i stadsoch
kommunförbunden av departemen -

tet. Tjänstemännen sade sig inte ha något
att invända och drog förslaget i efterhand
för styrelserna. I stadsförbundets
styrelse reserverade sig då högermännen.
Detta har inte framkommit i
propositionen eller i utskottsutlåtandet.
Denna synnerligen förenklade form av
remissbehandling kan vi reservanter
inte acceptera.

Jag ber således, herr talman, att få
yrka bifall till den vid detta utskottsutlåtande
fogade reservationen.

Häri instämde herr Ohlsson, Ebbe,
(h).

Fru HAMRIN-THORELL (fp):

Herr talman! Jag har anslutit mig till
reservationen vid andra lagutskottets
utlåtande nr 43 och skall därför med
några ord motivera min ståndpunkt.

För att inte denna debatt skall behöva
ta onödig tid i anspråk tar jag mig
friheten, herr talman, att föreslå dem
som eventuellt ämnar deltaga i den i
fortsättningen —- jag förmodar att det
åtminstone blir utskottets talesman och
kanske även statsrådet Ulla Lindström
— att de under alla förhållanden utmönstrar
ur diskussionen frågan om
värdet av de politiska ungdomsorganisationerna.
Vi kan utan vidare komma
överens om att dessa gör en obestridligt
samhällsnyttig insats, till vilket parti de
än är anslutna. Ingen vill väl bestrida
deras samhällsfostrande betydelse, i
varje fall inte jag. Ju fler ungdomar som
är anslutna till dessa organisationer,
desto bättre är det, eftersom ungdomarna
där fostras till allmänt samhällsintresserade
individer. De fostras också
till en viss politisk åskådning, eftersom
en av ungdomsorganisationernas främsta
upgifter är att bedriva propaganda
för den politiska åskådning de företräder.
Låt oss alltså ur denna diskussion
från början utmönstra värderingar av
deras verksamhet, eftersom vi alla är
överens på den punkten.

Jag anser det inte heller vara tillbörligt
att påstå att det förhållandet att de

Nr 22

Fredagen den 7 maj 1965

Ang. kommunalt stöd åt ungdomens föreningsliv

politiska ungdomsorganisationernas arbete
ej bör understödjas av kommunala
medel innebär att dessa organisationer
diskrimineras. Då har det verkligen gått
troll i ord. Att diskriminera är — om
man slår upp ordet i en uppslagsbok —
att behandla ogynnsamt eller särbehandla.
Det gäller inte de politiska ungdomsorganisationerna
i förhållande till
andra ungdomsorganisationer, utan det
gäller i detta fall självfallet de politiska
ungdomsorganisationer som inte uppfyller
villkoret att som statsrådet Ulla
Lindström och även utskottet uttrycker
det »vara uppbyggda och fungera enligt
vedertagna demokratiska principer eller
öppet tar ställning till dem». Det
är dessa ungdomsorganisationer som
diskrimineras. I detta förhållande har
varken utskottet eller statsrådet Ulla
Lindström velat göra någon ändring. ''

I detta sammanhang kan man också
ställa frågan hur den kommun skall
handha den föreslagna kompetensen att
ge ett stöd, där ett parti har makt och
majoritet, vilket inte självt fungerar efter
demokratiska principer. Kan då minoriteten
överklaga ett beslut och få
rätt? Någon säkerhet för en sådan besvärsmöjlighet
föreligger inte enligt
kommunallagen, eftersom den nya föreskriften
om stöd åt ungdomsorganisationer
är inskriven i en speciallag.

Den närmaste anledningen till denna
nya giv från kommunerna anses vara
regeringsrättens utslag i tre besvärsärenden
rörande klander mot olika
kommunala organs beslut om ekonomiskt
bidrag till lokala politiska ungdomsorganisationer.
I samtliga fall ansåg
regeringsrätten att den kommunala
kompetensen överskridits. Detta utslag
kom den 20 februari 1965. Omedelbart
trädde 1962 års ungdomsutredning
fram med ett aktstycke som delvis
är rätt intressant. Det är ställt till inrikesministern,
och där framhålles som
ett märkligt faktum att statens och
kommunernas stöd till den barn- och
ungdomsfostrande verksamheten grundar
sig på skilda målsättningar, vilket

utredningen finner högst otillfredsställande
och olyckligt.

Alla samhälleliga insatser från statens,
landstingens och primärkommunernas
sida måste kännetecknas av en
helhetssyn, där olika stöd- och stimulansåtgärder
syftar till att komplettera
varandra. Bristande samstämmighet
i det grundläggande betraktelsesättet
kan leda till att verkan förfelas eller
uteblir. Vad menar man egentligen med
detta? Ungdomsutredningen anser alltså
att här måste något göras.

Inrikesministern skyndade sig att effektuera
ungdomsutredningens order,
och statsrådet Lindström fick plocka in
stödet i barnavårdslagen — en lag som
man knappast trodde ämnad för understöd
åt de unga herrar och damer
som nu med ofta klädsam säkerhet uttalar
sig om samhälleliga problem. Inget
ont i det i och för sig, men jag måste
säga att konstellationen med stöd enligt
barnavårdslagen åt herrar Hagård, Lindencrona
och Ingvar Carlsson och deras
propaganda ter sig ganska märklig En

vecka efter det att propositionen
lagts fram kommer också nya direktiv
för den kommunala rättskommittén alt
göra en översyn av reglerna om den
kommunala kompetensen. Utgångspunkten
för denna översyn bör vara, sägs
det i de nya direktiven, att reglerna
alltjämt måste vara grundade på huvudprincipen
att kommunala åtgärder
skall tillgodose allmänna, till kommunen
knutna intressen — märk väl allmänna!
Huruvida preciseringen av den
kommunala kompetensen bör ske i
kommunallagen eller genom specialreglering
eller på båda dessa vägar får
prövas av utredningen. Redan dessförinnan
hade emellertid inrikesministern
alltså hunnit plocka in denna nya kompetensförklaring
för kommunerna i barnavårdslagen.
Varför denna brådska?
Det brinner väl ändå inte i knutarna
så att man inte hade kunnat sansa sig
något. Nu har man märkligt nog inte
ens hunnit inhämta lagrådets mening.

Fredagen den 7 maj 1965

Nr 22

Ang. kommunalt stöd åt ungdomens föreningsliv

Det förefaller mig också som om statens
ungdomsråd anser det så självfallet
att riksdagen skall ge kommunal
anslagsrätt att rådet i god tid rustat
sig för framtiden. I en PM rörande anslagsgivning,
lokalkommunal och i
landsting, för främjande av fritidsliv
och fritidsfostran uppställer de sina
krav. Lokalkommunalt räknar man med
grundbidrag, startbidrag, rörligt bidrag
etc. Jag skall inte räkna upp summorna,
men de är inte särskilt snålt tilltagna.

Fn fråga ligger självfallet nära till
hands. Om nu staten beviljar anslag till
de politiska ungdomsorganisationerna,
varför skall då inte kommunerna få
samma kompetens? Även om man anser
att ett statligt stöd är berättigat,
och jag delar inte den åsikten, så är
skillnaden väsentlig. I fråga om statligt
stöd kan en enhetlig bedömning
ske över hela landet, och någon godtycklighet
behöver knappast ifrågasättas.
Men, ärade kammarledamöter -—•
nu vet jag att jag måste tassa på lätta
fötter, ty ingenting är så farligt som
att råka trampa på kommunala tår —
är det inte förenat med all mänsklig
skröplighet att ibland låta förståndet
vila medan hjärtat verkar när det gäller
att hjälpa sina egna? Det var väl,
herr talman, ett fint uttryck för vad
jag menar, att hur objektiva och renhjärtade
kommunala förtroendemän vi
än har i detta land, så lämnas här utrymme
för ett godtycke som kan vålla
betänkligheter. Redan nu kan kommunerna
i skilda former stödja ungdomsorganisationerna
genom studieförbunden
och då gå efter principen vad som
är förenligt med allmänna intressen.

Det mest väsentliga skälet för min anslutning
till den reservation som avgivits
är emellertid rent principiellt.
Genom att stat eller kommun, i detta
fall kommun, ger bidrag till ungdomarnas
politiska verksamhet, har vi tagit
ett steg in på en väg där vi inte kan
skönja slutmålet. Det sker en bindning
till de politiska partierna, vare sig de

består av unga eller äldre medlemmar
från stat respektive kommun och dem
som där har makten, vilken inte är ett
hälsotecken i ett demokratiskt samhälle.
Friheten för de politiska partierna är
enligt min uppfattning en vinning som
är värd att värna för all framtid. Jag
anser att det enda riktiga för den som
bär en liberal åskådning är principen
att ett politiskt parti bör stå helt fritt
från understöd från stat, kommun och
landsting. En beroendeställning till dem
måste inverka på handlingsfriheten,
och det vill åtminstone inte jag medverka
till.

Det är lätt att säga att vad det nu
gäller är ett litet fjät på vägen som rakt
ingenting betyder. Även om gamla ordspråk
sällan täcker realiteter kan jag
inte underlåta att citera att om man
börjar knycka en knappnål så blir det
snart en silverskål — för att inte erinra
om ordspråket att det är bättre att
stämma i bäcken än i ån! Vi bäddar
för ett tillstånd av beroende och ofrihet
för de politiska partierna, som är helt
oförenligt med den roll som dessa skall
spela i en modern demokrati, och det
gör ingen skillnad vilken åskådning
som det statsbärande partiet har. Om
ett förslag som detta hade väckts i en
tid då balansen varit en annan, hade
man kunnat spekulera över utgången
av dessa beslut.

Jag ber, herr talman, alt få instämma
i det yrkande om bifall till reservationen
som redan har framställts.

I detta yttrande instämde fru Segerstedt
Wiberg (fp) och herr Hansson,
Xils, (fp).

Herr SVENINGSSON (h):

Herr talman! Jag kunde naturligtvis
ha nöjt mig med att instämma i vad
herr Hiibinette och fru Hamrin-Thorell
här har sagt, men då jag är motionär
i detta sammanhang kan det kanske
tillåtas mig att säga några ord.

Jag för min del betecknar denna
fråga, som innebär att alla barnavårds -

Nr 22

Fredagen den 7 maj 1965

Ang. kommunalt stöd åt ungdomens föreningsliv

nämnder i hela landet skall åläggas att
lämna bidrag till de politiska ungdomsorganisationerna,
som en betydelsefull
och rätt stor fråga.

Det här uttrycket »ålägga», som förekommer
på första sidan i den kungl.
propositionen, tycker jag verkar stötande.
När några, som gått med i demonstrationståget
den 1 maj efteråt
fick tillfälle att ställa frågor i radio till
statsministern, var det, tror jag, en ung
kvinna som frågade: Kan inte regering
och riksdag fatta ett sådant beslut, att
man alägger kommunerna att betala ut
högre bostadstillägg? Nej, svarade statsministern,
ålägga kommunerna detta,
det kan vi inte. Och det svaret var naturligtvis
riktigt.

Men då det nu gäller att lämna bidrag
till de politiska ungdomsorganisationerna
är det enligt statsrådet Lindströms
och regeringens förslag meningen att
kommunerna skall åläggas denna uppgift.

Helt nyligen har här i riksdagen diskuterats
om statligt stöd till de politiska
ungdomsorganisationerna. Detta har
också diskuterats vid andra tillfällen.
Detta är en fråga där meningarna, såsom
redan framgått, är starkt delade.
Om nu kommunerna skall få tillstånd,
och inte bara få tillstånd utan åläggas,
att lämna bidrag till de politiska organisationerna,
så är detta egentligen samma
ärende som när det gäller det statliga
stödet — om det är statliga eller
kommunala skattemedel som här används
tycker jag inte har någon avgörande
betydelse.

Herr Hiibinette har redan sagt att högerpartiet
är motståndare till att skattemedel
på detta sätt direkt skall användas
i politisk verksamhet, och vi
har i motion yrkat avslag på denna
proposition.

Av fru Hamrin-Thorell fick vi här
rådet att i den fortsatta debatten lägga
alla förmånliga uttalanden om ungdomsorganisationerna
åt sidan. Det var
onödigt, tyckte hon, att diskutera den
saken. Jag vill ändå säga att vi alla

uppskattar det arbete som våra ideella
organisationer i regel utför, vare sig de
är politiska eller opolitiska. Något litet
undantag kan ju förekomma, men i stort
råder inga delade meningar. Dessa organisationer
bedriver, som statsrådet
Lindström anser, en personlighetsutvecklande
och samhällsfostrande verksamhet.

Vad som här kan tyckas anmärkningsvärt,
ja rent av upprörande, är
att när man vill ändra den kommunala
kompetensen, föreslår man inte en ändring
i kommunallagen utan går en omväg
och föreslår en ändring i 3 § barnavårdslagen.
Förslaget är utarbetat i
kanslihuset. Det har blivit alltmer vanligt
att det går till på det sättet utan utredning
utanför kanslihuset och utan
remissbehandling i vanlig ordning.

En sak kan vi vara överens om: det
finns en hel del ungdom, som av stat
och kommun behöver uppmärksammas.
Den är missanpassad, har spårat ur eller
är på väg att spåra ur. Den är på väg
ut i samhällets träskmarker, och det är
en stor uppgift att här rädda vad som
räddas kan. Visst har samhället stora
besvär och många bekymmer med den
missanpassade ungdomen. Men även
om nu riksdagen öppnar vägen för bidrag
av kommunala skattemedel till de
politiska ungdomsorganisationerna, är
jag inte säker på att den insats ungdomsorganisationerna
här kan göra
kommer att få någon nämnvärd betydelse
för att vägleda den missanpassade
ungdomen. När det gäller värdet
och resultatet kanske det med detta
förslag inte blir mycket bättre än med
den hårt utvattnade raggarparagraf,
som statsrådet Lindström lämnade förslag
till riksdagen om för något år sedan.
Den gången var det ju, som vi vet,
kanske inte statsrådet Lindström som
var orsaken till att den paragrafen blev
så utvattnad. Det var andra krafter i
rörelse vid detta tillfälle.

Även om våra politiska och opolitiska
ungdomsorganisationer blir halvstatliga
eller halvkommunala organ för att

Fredagen den 7 maj 1965

Nr 22

Ang. kommunalt stöd åt ungdomens föreningsliv

klara av den uppgift som samhället hittills
inte lyckats klara av, har jag ingen
större förhoppning om att det därav
blir ett betydelsefullt resultat. Jag är
ganska tveksam om dessa organisationer
ens med kommunalt stöd kommer
att orka med att påverka och ta hand
om missanpassad ungdom i någon större
omfattning.

Denna min uppfattning är grundad
på att dessa missanpassade ungdomar
som befinner sig i eller är på väg ut i
samhällets träskmarker inte har något
spår av politiskt intresse, inte har några
som helst ideella intressen och inte sätter
värde på verksamhet av det slaget.

När det gäller att finna en motivering
för detta förslag har regeringen i
den kungl. propositionen skrivit, som
vi har sett så många gånger förr, att
vårt samhälle är byggt på folkstyre
och och att barnavårdsnämnderna och
kommunerna därför bör få den här
hjälpen. Men även i ett samhälle med
folkstyre kan makten missbrukas, och
även i ett sådant samhälle fordras lagbestämmelser
och riktlinjer för att människorna
skall trivas i sin tillvaro och
i sin samvaro med varandra.

Det kan även framhållas — såsom
också redan har gjorts — att det säkerligen
inte är många kommuner som
inte indirekt lämnar stöd till ungdomsorganisationerna
genom att ordna möteslokaler,
genom att stödja studiearbete
och på många andra sätt.

Det finns de som anser det vara
självklart att allmänna medel skall användas
även i våra politiska organisationer.
Inom högerpartiet har vi kvar
den uppfattningen att direkt ekonomiskt
stöd till politiska organisationer
inte är en kommunal angelägenhet. Fn
gräns som bör bibehållas är att skattemedel
inte skall användas till politiskt
arbete. Av den orsaken har vi
inom högerpartiet, såsom jag redan har
sagt, yrkat avslag på detta förslag, och
jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till den vid utskottsutlåtandet fogade
reservationen.

Herr LARSSON, LARS, (s):

Herr talman! I andra lagutskottets
utlåtande nr 43 med tillstyrkan av proposition
69 om ett tillägg till barnavårdslagen
presenteras egentligen inte
någon nyhet. Frågan gäller närmast
om de beslut som kommuner har fattat
om stöd åt ungdomsverksamhet och i
vilka man inte gjort någon åtskillnad
mellan politiska och andra ungdomsorganisationer
skall vara lagliga eller
inte.

Som det redan har framgått av debatten
har regeringsrätten i tre fall
vid prövning av dylika beslut, med anledning
av besvär, funnit att den nuvarande
lagstiftningen inte formellt
medger beslut av den innebörden. De
kommunala fullmäktigeförsamlingarna
har å sin sida genom sina ställningstaganden
visat att det reellt finns en bred
opinion för att inte undanta någon ungdomsverksamhet
från kommunernas
stöd.

Jag tycker det är en naturlig och riktig
reaktion. När man har att bedöma
behovet av speciella kommunala insatser
för att den ungdom, som växer upp
inom kommunens gränser, på sin fritid
skall finna sig till rätta och utvecklas
till så goda samhällsmedborgare
som möjligt, finner man att föreningslivet
är den säkraste vägen att först
satsa på, och då graderar man inte
ungdomsföreningarna efter deras målsättning,
utan som huvudregel får gälla
att söka uppnå en så rik differentiering
av föreningslivet inom kommunen
som möjligt, liksom att i den mån resurser
står till förfogande tillgodose
föreningarnas behov av ekonomiskt
och annat stöd. Verksamheten inom
ungdomarnas olika organisationer har
därför från skilda utgångspunkter alltmer
kommit att betraktas som en uppgift,
vilken det är angeläget att på olika
sätt stimulera. Varken stat eller
kommun har därvid velat undandra sig
sitt ansvar.

Nu önskade fru Hamrin-Thorell att
vi skulle föra frågan om de poli -

Nr 22

Fredagen den 7 maj 1965

Ang. kommunalt stöd åt ungdomens föreningsliv

tiska ungdomsorganisationernas betydelse
ut ur debatten, men herr Sveningssons
uppfattning var närmast den,
att de politiska ungdomsorganisationerna
inte skulle kunna uträtta särskilt
mycket positivt för gruppen ungdomar
med svårigheter att anpassa sig
till samhället, och därför dristar jag
mig ändå att ta upp frågan om ungdomsorganisationernas
arbete.

De snabba och genomgripande förändringar
som ger karaktär åt vår samhällsutveckling
påverkar inte minst
attitydbildning och allmän inställning
bland de unga gentemot väsentliga
grunder i vårt på demokrati uppbyggda
samhällsskick. Den utvecklingen
ger i sig två anledningar till överväganden
om hur ungdomens fritid i och
uianför dess egna organisationer skall
kunna ges ett så rikt innehåll som möjligt.

Det första motivet till övervägande
är vetskapen om att organisationstillhörighet
kan vara personlighetsdanande
och är kamratfostrande. Den antydda
snabbheten i utvecklingen på olika
områden gör att föreningslivet måhända
är mindre attraktivt nu än förr och
framför allt i konkurrens med inaktiva
fritidsförströelser svårare att bedriva
nu än tidigare.

Det andra motivet för att utifrån stimulera
till aktivitet och fostran bland
ungdomen under dess fritid är helt enkelt
att debatten, informationen och
åsiktsbrytningarna kring själva den idé
som vårt samhällssystem bygger på
och de idéströmningar som ryms därinom
särskilt bör uppmärksammas i en
tid av snabb föränderlighet.

Herr talman! Vill man vara med om
att verkligen bygga upp olika samhällsfunktioner
under dessa förutsättningar,
då får man ta hänsyn till de faktiska
förhållanden som råder och räkna med
att det finns behov av såväl alltmänt
förebyggande åtgärder och individuellt
anpassade insatser som möjliggörande
av en fördjupad, målmedvetet inriktad
ungdomsfostran inom organisationerna.

Redan då den nuvarande barnavardslagen
antogs 1960 fanns det i över 300
av landets kommuner särskilda organ
tillsatta för att ta hand om denna verksamhet,
att administrera och organisera
kommunernas stöd till ungdomsföreningarna
och andra aktiviteter inom
ungdomarnas fritidsverksamhet. Sedan
dess har den typen av lokal organisation
vidgats, liksom stödet i allmänhet
har byggts ut.

I barnavårdslagen infördes 1960 eu
bestämmelse att det är en primärkommunal
uppgift att svara för »den allmänt
förebyggande verksamheten».
Statsrådet uttalade då att även om uttrycket
inte var riktigt adekvat, så ingick
i detta även »omsorgen om den
normala, den friska ungdomen».

I högermotionen har man nu den
uppfattningen att det förekommer en
tendens till att genom statliga beslut
och direktiv försvaga den kommunala
självstyrelsen. Det är motionärernas
uppfattning att kommunerna själva
skall få bestämma vad de anser vara
kommunens åligganden, och därför yrkar
man avslag på propositionen. Nu
är emellertid förhållandet det att de
kommuner, som ansett det vara förenligt
med deras åligganden att stödja
alla slag av ungdomsverksamhet och
även beslutat därom, fattat beslut som
inte är lagliga. Denna slutsats har ju
regeringsrätten vid prövning kommit
till, då man ansett att stöd till de politiska
ungdomsorganisationerna ligger
utanför den kommunala kompetensen.
Inte kan väl den kommunala självstyrelsen
försvagas därför att beslut, som
nästan undantagslöst i olika kommuner
fått samma innebörd, nu genom det
föreslagna tillägget till barnavårdslagen
inte bara återspeglar kommunernas
uppfattning utan också har stöd i lagtexten;
härvidlag har lagreglerna kommit
att släpa efter den utveckling som
ägt rum.

Den andra motionen, väckt av en enskild
medlem av folkpartiet, har eu inte
särskilt uttömmande motivering. Yr -

Fredagen den 7 maj 1965

Nr 22

Ang. kommunalt stöd åt ungdomens föreningsliv

kandet är detsamma. Man vill inte ha
stöd från kommunerna till politiska organisationer.
Tillägget till barnavårdslagen
gäller faktiskt stöd till ungdomsorganisationer
över lag, och motionen
är sålunda inte särskilt väl anpassad
till propositionen, även om den trots
sin knappa motivering uttrycker en
principiell uppfattning.

Jag utgår emellertid från att precis
som fru Hamrin-Thorell antydde reservanternas
avslagsyrkande innebär att
även de vill främja de politiska ungdomsorganisationernas
verksamhet, inte
försvåra eller omöjliggöra den. Men
vad jag då inte kan förstå är vilka faror
man ser i att kommunerna stöder
de lokala organisationerna, liksom staten
stöder de centrala. Det blir ju som
regel fråga om en rad olika former för
att stödja ungdomsarbete av skilda slag,
utan att man fördenskull från kommunens
sida kräver någon motprestation.
Om andra villkor än det att verksamheten
skall bedrivas uppställes och
om dessa villkor skulle innebära att
kommunen skulle vilja ha ett inflytande
över de enskilda föreningarnas verksamhet
och inriktning, är jag övertygad
om att anslagen fick stå outtagna.

När reservanterna nu önskar bryta
den praxis som råder i flertalet av de
kommuner som beviljar anslag till ungdomsarbete
av olika slag, så innebär
det att man ställer en stor grupp av
ungdomar utanför möjligheterna till
en fritidsverksamhet för vilken de är
intresserade, eller i varje fall betydligt
försvårar denna för dem. Det har beräknats
att genom idrottsrörelsen når
man varannan ungdom i åldern 12—25
år, genom de kristna organisationerna
var tredje och genom de politiska och
nvkterhetsorganisationerna var sjätte
ungdom. Detta anger angelägenheten i
förslaget.

Det har även framförts kritik mot
det sätt varpå lagändringen presenterats.
Både herr Sveningsson ocli herr
Hubinette liar vänt sig mot att lagrådets
yttrande över detta tillägg ej inhämtats.

Såvitt jag förstår finns det ingen formell
erinran mot det föreslagna tillägget.
Det strider inte i något avseende mot
andra bestämmelser i lagen, i vilken
själva principen dock finns angiven.
Som jag redan påpekat infördes nämligen
i den nya barnavårdslagen i motsats
till 1924 års lag ett stadgande av mera
förpliktande karaktär beträffande kommuns
skyldighet att svara för »allmänt
förebyggande verksamhet». Statsrådets
uttalande liksom stadgandet i detta avseende
har granskats av lagrådet. Det
förtydligande — eller låt oss kalla det
för den mera detaljerade beskrivning
a\ innebörden i detta avsnitt —- som nu
föreslås infört är sålunda inte något
egentligt nytt, varför det icke nödvändigtvis
måste underställas lagrådet.

Nu har andra lagutskottet i sitt utlåtande
med hänsyn till dels vad som
anfördes 1960 och dels med hänsyn till
att den utveckling beträffande den lokala
organisationen, som då kunde uppmärksammas,
har fortsatt, upprepat att
det icke nödvändigtvis behöver vara
barnavårdsnämnden som svarar för den
lokala organisationen av kommunernas
stöd till ungdomsföreningarna. Det står
helt i överensstämmelse med statsrådets
uttalande i propositionen såväl 1960
som nu. Att uttalandet införts är närmast
för att understryka att vad som
här föreslås är mera ett fastställande av
praxis än en förändring av denna.

Herr talman! Jag nöjer mig i denna
omgång med det anförda och ber att få
yrka bifall till utskottets förslag.

Statsrådet fru LINDSTRÖM:

Herr talman! Fru Hamrin-Thorell gav
oss rådet att för att spara tid inte upprepa
argumenten om de politiska ungdomsorganisationernas
värde. Det talades
mycket riktigt åtskilligt om den saken
när vi för ett år sedan dryftade
statsbidraget till politiska ungdomsorganisationer.
Men då diskuterades också
samma invändningar som har framförts
i dag; dessa bemöttes, varefter

Nr 22

Fredagen den 7 maj 1965

Ang. kommunalt stöd åt ungdomens föreningsliv

statsbidraget beslöts av en stor majoritet
i denna kammare, med bela — jag
har just tittat i trycket — 101 röster
mot 32. Man skulle ju då kunna tycka
att vi kunde spara tid i dag även genom
att inte upprepa samma invändningar
som sist framfördes. Men det vore väl
för mycket begärt, och jag'' vill självfallet
inte medverka till att den fria debatten
inskränkes utan deltar gärna i
den. Jag skall emellertid villfara fru
Hamrin-Thorells önskan att inte upprepa
vad jag redan sagt i propositionen
om ungdomsorganisationernas utomordentliga
värde.

Jag har begärt ordet för att ta upp
några av de sakfrågor som har förts
fram i den för övrigt ganska känsloladdade
debatt som förekommit här i denna
fråga. Ett par av reservanterna har
i sina anföranden sagt att de funnit det
anmärkningsvärt att inte lagrådets yttrande
har inhämtats om detta nya lilla
tillägg till 3 § i barnavårdslagen. De anser
att det inte bara hade varit angeläget,
att lagrådet hade hörts, utan finner
det — som herr Hiibinette sade — synnerligen
»betänkligt» att så inte skett,
eftersom den föreslagna lagändringen
anses begränsa både den kommunala
självbestämmanderätten och den kommunala
besvärsrätten.

Jag kan ju erinra om att vid barnavårdslagens
tillkomst inhämtades yttrande
från lagrådet över lagen i dess
helhet. Lagrådet avstyrkte den gången
— till det stora flertalets förvåning ■—
att barnavårdslagen över huvud taget
skulle föreläggas riksdagen. Lagrådet
gjorde det på vissa rent formella grunder,
som riksdagen strax efteråt underkände
då den med enighet i allt väsentligt
antog och stadfäste lagen. En av de
få punkter där det av riksdagsdebatten
den gången framgick att en klarare
skrivning hade varit önskvärd gällde
just barnavårdsnämndernas samarbete
med de lokala ungdomsorganisationerna.
Man ville särskilt betona vikten av
att nämnderna tar väl vara på de erfarenheter
och frivilligkrafter som dessa

organisationer förfogar över samt att
kommunerna ger organisationslivet ett
praktiskt stöd. Huruvida lagrådet i dagens
läge skulle av formella grunder ha
någon invändning att göra mot denna
paragraf kan jag inte bedöma, men jag
tror inte att rådet skulle ha det, eftersom
ändringsförslaget — såsom herr
Larsson fullt riktigt framhöll — ligger
i linje med den tidigare debatten om lagens
innehåll. Vad jag anser vara viktigare
i detta sammanhang ur det praktiska
livets synpunkt är att de två berörda
kommunförbunden, Svenska stadsförbundet
och Svenska kommunförbundet
— vad herr Hiibinette här har sagt
beträffande interiörer vid remissbehandlingen
inom dessa förbund känner
jag inte till — har gett sin anslutning
till den ståndpunkt som propositionen
och även utskottsmajoriteten intar. Även
dessa förbund vill alltså undanröja de
hinder som ansetts föreligga för kommunalt
stöd åt de politiska ungdomsorganisationernas
verksamhet. De betraktar
inte förslaget som något statligt
förmvnderskap över kommunerna. Att
ett dylikt undanröjande av eventuella
hinder av reservanterna kallas för ber/ränsning
av den kommunala självbestämanderätten
förefaller åtminstone
mig att vara ett uppochnedvändande av
begreppen. Det är ju ändå inte fråga
om att tvinga kommunerna att ge bidrag
till politiska ungdomsorganisationer.
Man har här ondgjort sig över ordet
»ålägga» när det är fråga om att stödja
ungdomens föreningsliv. Det är ett mycket
allmänt åläggande att stödja ungdomens
föreningsliv. Ingen kommer att
tvinga någon kommun att ge understöd
åt politiska ungdomsorganisationer. Det
är endast fråga om att ge kommunerna
rätt att besluta om sådana anslag, om
det inom kommunen finns en stark
opinion för detta och en majoritet i de
kommunala beslutande församlingarna
som önskar det. I propositionen sägs det
f. ö., att man lämnar öppet för kommunerna
att själva välja och anpassa det
stöd, som kommunerna vill ge till loka -

Fredagen den 7 maj 1965

Nr 22

Ang. kommunalt stöd åt ungdomens föreningsliv

la ungdomsorganisationer, efter behoven
på orten och efter kommunens resurser
att kunna hjälpa. Men om kommunerna
skulle förhindras att stödja de
politiska ungdomsorganisationerna, medan
staten nu får möjlighet att ge dessa
organisationer stöd, kan stödeffekten bli
ganska förvirrad. Mot dessa praktiska
skäl till förmån för lagändringen står
bara de formella skäl, som reservanterna
beskriver så, att en utvidgning av
den kommunala kompetensen principiellt
inte bör ske genom en ändring i
en speciallagstiftning.

Herr Sveningsson talade om att »gå
en omväg» över barnavårdslagen, alltså
över en speciallagstiftning, när man vill
vidga denna kompetens, och han tycktes
mena att det var särskilt anmärkningsvärt
att göra så. Jag vill ju säga
att visst regleras den kommunala kompetensen
rent allmänt i kommunallagstiftningen,
men denna kompetens är
ingalunda uttömmande behandlad där,
och på en lång rad områden har kommunerna
tillagts uppgifter och befogenheter
just genom speciallagstiftning. Jag
behöver bara peka på de sociala vårdlagarna:
nykterhetsvårdslagen, social hjälpslagen

och, som här, barnavårdslagen.
Vad som nu föreslagits i propositionen
innebär därför ingenting principiellt
nytt i det avseendet. Jag vill
återigen betona att det redan nu åligger
barnavårdsorganen att stödja det frivilliga
föreningslivet. Detta har kommit
till klart uttryck i förarbetena till barnavårdslagen.
Och som nämnts i propositionen
lämnas faktiskt kommunalt stöd
till ungdomens föreningsliv i stor utsträckning.

Enligt min mening är det här bara
fråga om en precisering med anledning
av regeringsrättens praxis i de tre fall
som redovisats i propositionen, och jag
tycker att man inte skall behöva diskutera
denna sak så vidlyftigt och med så
långa tentakler som skett här, då man
börjat tala om »makthavande partis positioner
som skall bevaras» etc. Här rör
det sig om en konsekvens av fjolårets

beslut angående statsstöd till ungdomsorganisationer,
och jag tycker att man
skulle kunna se frågan på det sättet.

Herr SVENINGSSON (li) kort genmäle: Herr

talman! Det var ju ett ganska
intressant uttalande av statsrådet Lindström
att ordet »ålagd» på första sidan
i propositionen inte skall fattas som ett
åläggande utan bara så att det ger kommunerna
rätt att bevilja anslag till
de politiska ungdomsorganisationerna.
Men är detta meningen hade det ju
varit fullt ut lika bra att skriva på det
sättet i propositionen.

När det gäller den kommunala kompetensen
tycker jag för min del att detta
är en mycket viktig fråga och att det
rör sig om en stor avvikelse från den
uppfattning som tidigare rått. Jag tror
inte att det i varje fall under första
hälften av 1950-talet, alltså vid den tidpunkt
då nu gällande kommunallag antogs,
hade varit möjligt att få med i den
kommunala kompetensen en rätt att
lämna bidrag till politiska organisationer.
Er den synpunkten finner jag att
det hade varit riktigare att här begära

— om man nu vill ha det på detta sätt

— en ändring i kommunallagen.

Jag begärde närmast ordet för att i
någon mån bemöta herr Lars Larssons
synpunkter. Jag tror att vi allesammans
skulle kunna tala mycket vackert
om ungdomsorganisationerna och lovsjunga
deras arbete. Men det vore onekligen
av intresse att här också få höra
någonting om vilka resultat man räknar
med av den möjlighet som nu skall
ges åt kommunerna. På den punkten
har vi inte fått någon klarhet.

Herr Larsson gjorde sig skyldig till
ett felaktigt uttalande — jag sade i mitt
första inlägg ingenting om att det var
min uppfattning att detta ärende borde
ha remitterats till lagrådet. Jag delar
uppfattningen — även om det tyvärr
har blivit sagt något annorlunda i
den motion jag lämnat — att någon

Nr 22

Fredagen den 7 maj 1965

Ang. kommunalt stöd åt ungdomens föreningsliv

formell skyldighet i det avseendet kanske
inte föreligger; och om jag är kvar
i konstitutionsutskottet nästa år kan
jag nog lova statsrådet Lindström att
det inte kommer att bli någon dechargeanmärkning
på den punkten.

Herr Lars Larsson sade att det här
Fara gäller att genom en lagändring
godgänna vad kommunerna redan tilllämpar.
Ja, det skulle vara intressant
att få veta, vid detta tillfälle liksom i
en del andra sammanhang, hur långt
man vill driva den linjen. Skall vi ha en
sådan ordning här i landet att när kommunerna
fattar olagliga beslut som blir
upphävda därest de överklagas, då rusar
man omedelbart åstad och vill ändra
kommunallagen? I så fall, herr Larsson,
är det ju enklare och bättre att
avskaffa kommunallagen. Men det tror
jag att han lika litet som jag vill vara
med om — hur vackert vi än talar om
demokrati och folkstyre måste vi ändå
ha en lagstiftning som ingående reglerar
olika förhållanden i det sammanhanget;
detta säger oss en omfattande
erfarenhet.

Jag anser vidare för min del att man
inte på något sätt stärker den kommunala
självstyrelsen genom att ge kommunerna
denna rättighet. Även talet om
kommunal självstyrelse kan uteslutas
ur den här debatten.

Om tiden medger det, herr talman,
vill jag återkomma till att varken jag
eller någon annan torde vänta några
underverk eller eljest några storslagna
resultat om kommunerna får rätten att
lämna direkt ekonomiskt stöd till ungdomsorganisationerna.

Vilka resultat kan man räkna med?
Jag har ställt den frågan tidigare, och
jag ställer den om igen. Vad har man
för garantier för att det blir resultat av
värde? Räknar man verkligen med att
ungdomsfylleriet, ungdomsbrottsligheten,
narkotikamissbruket och andra
fula vanor, som missanpassade ungdomar
har i så stor utsträckning, skall
minska? Kommer det att ha väsenltig
betydelse i dessa avseenden att ung -

domsorganisationerna får den här möjligheten?
Jag tror inte att vi får tillfälle
att konstatera det, när vi framdeles
kommer att diskutera den här saken.

Herr LARSSON, LARS, (s) kort genmäle: Herr

talman! Herr Sveningsson har
haft vänligheten att ställa några frågor
till mig, och jag skall försöka besvara
åtminstone ett par av dem.

Det står i högerns motion att »grundtanken
i vår kommunala självstyrelse är
att kommunen skall tillåtas att självständigt
sköta vad som kan anses vara kommunens
åliggande». Jag tolkade faktiskt
det uttalandet så att då man i
kommunerna utifrån barnavårdslagens
bestämmelser har velat stödja ungdomens
föreningsverksamhet och ungdomens
fritidsfostran, så har man handlat
med den utgångspunkten att all ungdomsverksamhet
har samma betydelse
och att det därför är viktigt att den
ges det stöd som behövs. När kommunerna
har fattat beslut och inte undandragit
de politiska ungdomsorganisationerna
beslutets innehåll, har man
alltså, enligt vad regeringsrätten kommit
fram till, fattat beslut som inte
stämmer överens med lagstiftningen i
övrigt. Om man försöker få lagen att
stämma mot praxis, betyder det ju
inte att lagstiftningen drivs så att säga
från kommunernas synpunkt, utan jag
tycker att man gör en naturlig justering.

Det ger svaret på herr Sveningssons
andra fråga, nämligen vad man tänker
vinna härvidlag. Vad kommer att ske
när man gör det möjligt att ge bidrag?
Enligt min uppfattning sker inte särskilt
mycket. De flesta kommuner har
ju redan utövat den här verksamheten.
I tre fall har det förekommit att ledamöter
i kommunen har besvärat sig
över besluten och att besluten undanröjts.
I alla större kommuner —- jag
vill påstå i över 80 procent av samtliga
— finns ett eller flera speciella or -

Fredagen den 7 maj 1965

Nr 22

Ang. kommunalt stöd åt ungdomens föreningsliv

gan som handlägger uppgifter rörande
ungdomens fritidsliv eller fritidsfostran.
Det beräknas att i hela landet,
Stockholms stad ej medräknad, satsas i
år från kommunernas sida ungefär 300
miljoner kronor på denna verksamhet.
1961 var motsvarande siffra 171 miljoner
kronor. Siffrorna visar att kommunerna
har funnit denna verksamhet värdefull
och nödvändig.

Jag kan inte ge annat besked till herr
Sveningsson om vad man kommer att
vinna än att om riksdagen skulle bifalla
den reservation som herr Sveningsson
förordar så kan man sannolikt utgå
ifrån att de politiska organisationerna
framgent inte längre kommer att nå var
sjätte person i åldern 12—25 år utan
färre.

Herr SVENINGSSON (h) kort genmäle: Herr

talman! Bara några få ord!

Jag kan inte vara med på vad herr
Larsson läser ut ur vår motion när han
säger att vi har föreslagit kommunerna
att bryta mot gällande kommunallag.
Inte heller går det att uttolka ur motionen
att vi begär ändring av den
kommunala kompetensen.

Herr HJORTH (s):

Herr talman! Vid förra årets vårsession
frågade jag i en interpellation inrikesministern
om han var beredd att
genom en lagändring ge kommunerna
möjlighet att ekonomiskt stödja även
de politiska ungdomsföreningarna.
Statsrådet ansåg för sin del i sitt svar
att kommunala bidrag borde kunna utgå
till all ungdomsverksamhet. Han signalerade
därvid en utvidgning av den
kommunala kompetensen för att möjliggöra
detta.

Bakgrunden till min interpellation var
dels de då föreslagna ändrade grunderna
för den statliga bidragsgivningen till
ungdomsorganisationernas centrala
verksamhet, dels regeringsrättens un 3

Första kammarens protokoll 1065. Nr 22

derkännande av kommunala beslut om
bidrag till politiska ungdomsorganisationer.
Jag ansåg att det principiellt
inte borde vara någon skillnad i bedömningen
mellan de statliga och kommunala
anslagen.

Genom den nu föreliggande propositionen
angående ändring i barnavårdslagen
får kommunerna möjlighet att
stödja ungdomens föreningsliv, däri inräknat
de politiska organisationernas
ungdomsverksamhet.

Jag hälsar den föreslagna ändringen
med stor tillfredsställelse, och jag noterar
också med glädje andra lagutskottets
positiva och framsynta inställning
i frågan. Man blir dock beklämd när
man läser vad reservanter men främst
motionärer anför som skäl för ett avslag
på propositionen. Den principiella
grundsyn som där förs fram är inte
mörkblå, den är snarare svartblå, om
det över huvud taget finns någon ljus
nyans i detta aktstycke. I motionen II:
787 säger man på ett ställe mycket riktigt:
»Grundtanken i vår kommunala
självstyrelse är att kommunen skall tilllåtas
att självständigt sköta vad som kan
anses vara kommunens åliggande.» I
meningen före klagas dock över att den
kommunala självstyrelsen uttunnas genom
statliga direktiv och ålägganden.
Tvärtom vill jag säga, vilket herr Lars
Larsson också framhållit, att här får
kommunerna själva bestämma om ett
eventuellt stöd till sina ungdomsföreningar
utan att någon enstaka högerman
kan kullkasta beslutet med sitt
överklagande. Vidare sägs i nämnda motion:
»Inom ramen för nuvarande kommunala
kompetens har betydande stödåtgärder
i olika former åt ungdomens
föreningsliv kunnat ske.»

»Gällande lagstiftning», sägs det vidare
i motionen, »har således inte lagt
något hinder i vägen för ett kommunalt
stöd till föreningslivet — utom i fallet
politiska organisationer.» Just det ja,
»utom i fallet politiska organisationer».
Nu kan man fråga sig varför just de
skall sättas i strykklass. De utför ett

Nr 22

Fredagen den 7 maj 1965

Ang. kommunalt stöd åt ungdomens föreningsliv

minst lika värdefullt ungdomsfostrande
arbete som någon annan ungdomsförening.
Kommunerna har också all anledning
att värdesätta den medborgarskolning
som ungdomsklubbarna utför.
Det är ju nästan barockt att kommunerna
skall anses överskrida sina befogenheter
genom att bevilja politiska ungdomsorganisationer
anslag. Den kommunala
verksamheten bygger ändock
på de politiska partiernas verksamhet.

Vad är man då rädd för? De fall som
regeringsrätten i februari i fjol ansåg
ligga utanför den kommunala kompetensen
gällde hyresbidrag, bidrag till
ungdomsverksamhet samt anslag till en
förenings allmänna ungdoms- och fritidsverksamhet.
Det kan väl inte ligga
något farligt och samhällsomstörtande
i detta? För den som har sysslat både
med ungdomsverksamhet och kommunalt
arbete verkar det hela verklighetsfrämmande.
Här talas ju så mycket om
ungdomens fostran och om alla de åtgärder
som bör sättas in i förebyggande
syfte för att motverka asociala tendenser,
för att inte tala om alla de ungdomar
som av olika orsaker har kommit
på glid och är i behov av särskilda
tillrättaförande åtgärder från samhällets
sida. Sedan skall det enligt reservanterna
inte vara rätt att kommunerna
ger ett handtag åt en idogt arbetande
ungdomsorganisation. All aktivitet ifrån
ungdomen bör enligt min mening vid
behov understödjas. Den har större värde
än kanske många tror.

Riksdagen undanröjde förra året de
politiska ungdomsorganisationernas särställning
i bidragshänseende. Det gällde
då deras centrala verksamhet. I år fullföljdes
denna tanke i fråga om utbildning
av ungdomsledare, och därigenom
har den tidigare diskrimineringen av de
politiska ungdomsföreningarna upphört.
Det är på tiden att dessa hinder faller
bort även på det kommunala planet. Jag
noterar tacksamt att det kommunala stödet
inte enbart knytes till barnavårdsnämndernas
bestämmandesfär. I en rad
kommuner handhas nämligen ungdoms -

frågorna av andra organ såsom ungdomsnämnd,
fritidsnämnd, idrottsstyrelse
o. d. Det är ordnat på olika sätt
ute i kommunerna och det är ju bra om
den inrättade organisationen får fortsätta
att handlägga även denna form av
ungdomsfrämjande verksamhet.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till andra lagutskottets förslag.

De yttranden som nu har fällts av
herr Hiibinette och herr Sveningsson,
emot den föreslagna ändringen av barnavårdslagen,
vittnar väl knappast om
någon större kännedom om de politiska
ungdomsföreningarnas verksamhet.
Det rent politiskt agitatoriska arbetet
utgör ju dock en mindre del av
deras mångsidiga aktivitet. Man försöker
engagera medlemmarna i studier,
diskussioner, kamratlig samvaro och en
god fritidssysselsättning. De får lära sig
den demokratiska styrelseformen och
självständigt handlande. De får ta ansvar
och lära sig samarbete och hänsyn.
De politiska ungdomsföreningarna utför
ett synnerligen värdefullt bildnings- och
upplysningsarbete i fråga om samhällskunskap,
något som vi har anledning att
vara tacksamma för.

Det demokratiska samhället måste
stödja demokratisk fostran. Jag vill understryka
att de politiska föreningarnas
verksamhet är likartad den som förekommer
inom andra ideella föreningar
än de politiska, alltså en rent allmän
ungdomsverksamhet. Vi får heller inte
glömma bort organisationernas egenvärde
såsom kultur- och bildningsfaktor
i samhället. Jag tror att vi lugnt kan
överlämna till kommunerna att själva
bestämma om föreningsstödet åt sina
ungdomsorganisationer. Kommunerna
känner de lokala förhållandena och
kan se till att bidragen följes av en aktiv
insats. Det blir även en stimulans
för de ungdomsledare som offrar större
delen av sin fritid för denna ideella
verksamhet, kanske i huvudsak med arbete
genom lotterier o. d. för att kunna
finansiera det hela. Att ge stöd till
de aktivt arbetande ungdomsorganisa -

Fredagen den 7 maj 1965

Nr 22

Ang. kommunalt stöd åt ungdomens föreningsliv

tioner som verkligen gör en samhällsinsats
av betydelse måste vara en angelägen
uppgift för kommunerna. Riksdagen
bör ge kommunerna förtroendet
att på egen hand sköta denna angelägenhet.

Herr Hubinette trodde att det var
fråga om ett medel för att säkra ett socialdemokratiskt
maktinnehav, och han
tvivlade på objektiviteten. Han kom
även in på folkpensionärerna, vad det
nu har med barnavårdslagen att göra.
Jag vill endast säga att landstingsbidraget,
som han berörde, har givits till den
organisation som har verksamhet över
hela länet, och det gäller pensionärernas
fritidssysselsättning. Det bör väl
inte ge anledning till sådan misstänksamhet
som den som herr Hubinette gav
uttryck åt.

Jag skall inte polemisera med fru
Hamrin-Thorell utan vill endast beklaga
och säga att det gör mig ont, att
min bänkkamrat har hamnat i detta
sällskap.

Högerns representanter säger sig av
principiella skäl vara emot anslag till
politiska partier. Med särskilt stort intresse
lyssnade jag på debatten för ett
par veckor sedan om det statliga ungdomsstödet.
I fråga om bidraget till utbildning
av ungdomsledare, där de gällande
särbestämmelserna för de politiska
organisationerna togs bort, yrkade
högermannen herr Scliött t. o. in. bifall
till reservationen om högre bidrag.
Vid omröstningen röstade, såvitt jag
kunde uppfatta det, alla övriga högerledamöter
för utskottet. Både utskottets
förslag och reservationen innefattade
emellertid bidrag även till de politiska
ungdomsorganisationerna.

I fråga om anslag till ungdomsorganisationernas
centrala verksamhet vidhöll
man däremot de föregående år uttalade
betänkligheterna och röstade
mot denna form av bidrag till de politiska
ungdomsorganisationerna. Jag
kan inte finna någon konsekvens i så
olika uppfattningar i två i stort sett likartade
frågor. Om högern är så prin -

cipfast som den säger sig vara, borde
den ha reserverat sig mot båda dessa
ungdomsanslag. Det kanske ändå är så
att högern håller på att ge upp sitt
motstånd. I så fall betraktar jag detta
— trots invändningarna av herrar Hiibinette
och Sveningsson — som ett hälsotecken.

I herr Hjorths anförande instämde
herrar Paul Jansson (s), Dahl (s) och
Rönnberg (s).

Herr HBBINETTE (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag trodde att jag i mitt
första anförande tydligt hade klarlagt
för herr Hjorth min inställning till detta
problem, så att det inte hade behövt
föreligga något missförstånd. Jag har
aldrig sagt att de politiska ungdomsorganisationerna
eller ungdomsorganisationer
över huvud taget inte sköter sin
verksamhet ordentligt. Det gör de visst.
Vad jag har gått emot är den bristande
objektivitet som jag tror många gånger
vidlåder de beslutande församlingarna.
Jag tog ett exempel, och herr Hjorth
förvånade sig över att jag blandade in
folkpensionärer i sammanhanget. Jag
tyckte att det var ett likartat fall, där
man tydligt kunde visa att det brast i
objektiviteten. Jag har flera exempel,
som jag kan lämna under hand så att
vi slipper ta upp kammarens tid.

De talare som varit uppe från socialdemokratiskt
håll har skjutit in sig på
föreningsarbetets kvalitet och sagt att
detta är så bra att vi till varje pris måste
stödja det. Nej, tänk i stället litet på
vad som kan beslutas i församlingarna
och hur man ibland gör. Som fru Hamrin-Thorell
sade är det så att man
många gånger kopplar av hjärnan och
låter hjärtat tala. Det är ingen tvekan
om det. Det tycker jag att herr Hjorth
som gammal pålitlig kommunalman
kunde verifiera. Visst är det väl så att
ni koppar bort hjärnan ibland när det
gäller anslag till era egna organisationer? -

Fredagen den 7 maj 1965

36 Nr 22

Ang. kommunalt stöd åt ungdomens föreningsliv

Herr HJORTH (s) kort genmäle:

Herr talman! Det sista som herr Hubinette
sade om att koppla bort hjärnan
får stå helt för hans egen räkning.

Sedan tycker jag att det är en allvarlig
anklagelse mot våra landstingsmän
och kommunalmän att säga att de brister
i objektivitet.

Herr SÖRENSON (fp):

Herr talman! Sedan jag i höstas hade
äran att träda in i denna illustra församling
har jag tvingats att mera på
nära håll begrunda aktuella politiska
problem. Jag har då upptäckt att jag
ur politisk synpunkt har en mycket besvärande
ålder. Jag är tillräckligt gammal
för att ha upplevt ett tidigare skedes
syn på hur organisationer och politiker
skall bedriva sitt arbete, d. v. s.
den grund som de skall arbeta på. Jag
fångades själv i min ungdom av tanken
att det i en demokrati skall finnas män
och kvinnor som, drivna av ideal, tro
och offervilja, är beredda att gå in i
organisationslivet och samhällslivet
och där offra tid och pengar för att
samhället skall leva fritt och sunt och
starkt. Jag kan aldrig glömma den synen.
Utan den tror jag att en demokrati
är dömd till undergång.

Å andra sidan är jag tillräckligt ung
—- även om jag inte är särskilt ung —
för att uppleva den enorma strukturförändring
som har ägt rum och som
äger rum i vårt samhälle. Och jag har
levat tillräckligt nära arbetet i ungdomsorganisationer
för att veta vilka
enorma problem som det är att i ett
modernt samhälle, i så hög grad bestämt
av ekonomiska synpunkter och
värderingar som vårt är, med bortseende
från sådana skäl driva ett någorlunda
effektivt arbete. Här saknas inte
idealitet eller offervilja. Många av ledarna
i våra ungdomsorganisationer
utför i dag en föredömlig gärning, men
den allmänna situationen är sådan att
kostnaderna, svårigheterna att klara lokalfrågor
och liknande är så stora att

man inte längre på rent frivillig grund
kan komma till rätta med dessa problem.
Det är mot denna bakgrund som
jag vård beredd att gå på en något annan
linje än den motion som emanerar
från en representant för det parti som
jag tillhör.

Här har talats om vikten av arbete
bland unga människor genom organisationerna
i vårt land. Därom skall jag
inte orda. Men det finns en sak som jag
har behov av att vid detta tillfälle säga.

Jag har länge känt mig ganska störd
av den mentalitet som varit rådande,
att de som kommer i åtnjutande av
samhälleligt stöd för allt i världen inte
får överträda sina gränser. De får inte
vara för aktiva när det gäller att vinna
ungdomen eller andra för det som de
egentligen arbetar för. Nej, de skall
hålla tillbaka! Det är en felaktig inställning
ur demokratisk synpunkt. Har vi
eu gymnastikklubb, skall den fostra bra
gymnaster. Har vi en nykterhetsförening,
vill den fostra ungdomen till
kunnighet och ansvar i nykterhetspolitiskt
avseende. Har man en kristen organisation,
vill den vinna människor
för kristen livssyn och kristen tro. Har
man en socialdemokratisk eller folkpartistisk
eller annan ungdomsorganisation,
vill den naturligtvis vinna ungdomen
för de ideal som den arbetar för.
Vad är det för fel i det? Är det inte riktigt
att det i vårt samhälle existerar
olika tankelinjer, olika idéer, olika
synpunkter? Är vi inte glada över att
det finns organisationer som är beredda
att med tro och hängivenhet satsa
på detta? Jag förstår inte denna objektivitetsinställning,
som återspeglas på
så många områden i vårt samhälle —
som om det skulle vara något fel att
demokratien fungerar fullt ut. Om den
fungerar tillfredsställande, skall staten
då inte stödja den? Jag tycker det är
riktigt att vi stöder både en kristen
ungdomsorganisation som studerar bibeln
och en politisk ungdomsorganisation
som studerar sina politiska doktriner,
ty vi ser ett grundläggande vär -

Fredagen den 7 maj 1965

Nr 22

Ang. kommunalt stöd åt ungdomens föreningsliv

de i att ungdomen inte bara hänger på
popkonserter — som i och för sig kan
vara intressanta — utan i sitt personliga
liv på något sätt också blir engagerade
för väsentliga värden i vårt
samhälle. Jag tycker att det är riksdagens
och kommunernas uppgift att se
till att detta personliga engagemang
genom fri åsiktsbildning verkligen
kommer till stånd. Jag tycker att enkel
generositet kräver att man här inte
drar gränser mellan det ena och det
andra. Mot denna bakgrund menar jag,
att det inte finns någon anledning att
undanhålla de politiska organisationerna
samhällets stöd.

Här har framförts en synpunkt som
jag inte tar lätt på. Herr Hiibinette har
upprepade gånger drivit den, likaså
herr Sveningsson, och min ärade partikollega
fru Hamrin-Thorell har varit
inne på den tankegången: Är det tänkbart
alt man kan räkna med objektivitet
när det gäller att fördela de anslag
det kan bli fråga om?

Jag har varit i kommunalt arbete tillräckligt
länge — för övrigt i den förkättrade
staden Stockholm — för att
sannerligen inte ha någon ljusblå optimism
angående människans väsen. (En
sådan optimism stämmer f. ö. inte med
min kristna grundsyn, men det hör inte
hit.) Jag kan emellertid inte komma
ifrån något som för mig är centralt i
det demokratiska spelet och det demokratiska
livet, och det är frågan om ömsesidig
respekt och tro på varar.dra
och framför allt tron på att moralisk
integritet verkligen kan upprätthållas i
samhället. Om vi går omkring och ständigt
misstänker att de makthavande
har om inte mer eller mindre skumma
avsikter så dock avsikter som ligger
på gränsen till det icke tillåtna,
tror jag att vi hamnat i ett klimat där
det blir mycket svårt att på ett skapande
sätt bedriva ett framgångsrikt
arbete i vår demokrati.

Kommunalmän och andra är sannerligen
inte några idealmänniskor och att
de är renhjärtade är inte heller säkert.

Visst förekommer det övertramp. Herr
Hiibinette har påvisat ett fall, och jag
skulle kunna bidra med många sådana.
Men vi skall av den anledningen inte
säga att vi skall ha en paragraf som
ser till att det inte blir några övertramp.
Då är det i stället en uppgift för
män och kvinnor som känner ett socialt
ansvar att träda fram och skapa
opinion för att på den vägen åstadkomma
en reaktion mot de övertramp som
förekommer. Jag tror att det demokratiska
livet blir mycket friskare, om vi
på detta personliga plan kan få fram
en högre nivå såväl i det riksdagsmässiga
arbetet som i det arbete som bedrivs
på det kommunala planet. Jag
menar alltså att de missgrepp som vi
har att räkna med även i fortsättningen,
när denna lag blir antagen, skall
korrigeras mindre genom nya lagar
och förordningar än genom att de män
och kvinnor som sitter i de olika kommunala
instanserna med inre kraft,
klokhet och övertygelse och med stark
förankring i känslan av vikten och betydelsen
av sanning och renhet och
enkel redbarhet skall träda fram och
se till att dessa värden skapas och får
verka i samhället.

Jag vill också säga ett par ord till
herr Sveningsson. I två anföranden har
han frågat vad som kommer att hända
genom detta beslut. Han frågar om
ungdomsfyllerister, narkotikamissbrukare
o. s. v. nu kommer att försvinna
ur vårt samhälle. Jag vill svara att det
vet jag inte. Jag tror inte att så många
av dem kommer att fångas upp av vare
sig politiska eller andra organisationer,
Jag har varit med tillräckligt mycket
för att veta vilken oerhörd problematik
som inryms i frågorna om de missanpassade
i vårt samhälle. Å andra sidan
skulle jag vilja fråga: Är det bara dessa
som är vär ungdom och är det bara
dem det nu gäller? Vi har ju den stora
gruppen av sunda, normala och riktiga
ungdomar, som brottas med stora svårigheter
i våra organisationer för att
kunna bedriva sitt arbete. Är det inte

Nr 22

Fredagen den 7 maj 1965

Ang. kommunalt stöd åt ungdomens föreningsliv

ett fullt legitimt krav att ett rimligt stöd
till dessa ungdomar kommer till stånd?

Jag tycker att den frågeställning
som har aktualiserats av herr Sveningsson
är oriktig. Det är att föra åt
sidan en väsentlig del av det förslag
som det här är fråga om att genomföra.
Jag skulle vilja tillägga, att varken herr
Sveningsson eller jag eller någon annan
vet vad som indirekt kan komma
att ske genom ett starkare föreningsarbete.
Det kan hända att man därigenom
kan fånga upp än fler ungdomar,
som på det sättet inte hamnar i miljöer
och situationer där de missförhållanden
som herr Sveningsson talade om
blir akuta och aktuella. Jag har alltså
svårt att förstå den negativa hållning
som talar ur herr Sveningssons kommentarer
i detta avseende.

Herr talman! Det vore mycket mer
att säga, men jag vill inte tala alltför
länge. Jag nöjer mig med att mot denna
bakgrund yrka bifall till utskottets
hemställan.

Häri instämde herrar Dahl (s) och
Kilsmo (fp).

Herr SVENINGSSON (h) kort genmäle: Herr

talman! Efter detta anförande
kan man nästan ifrågasätta om herr
Sörenson har läst propositionen och
motiveringen till densamma. Jag har
fattat hela motiveringen så att detta
stöd skall vara en hjälp till ungdomsorganisationerna
att ge stöd åt den
missanpassade ungdomen, och det var
med den utgångspunkten som jag efterlyste
vad detta stöd skulle komma att
leda till. Skall vår sunda och friska
ungdom, som är i så stor majoritet,
verkligen behöva kommunalt stöd för
att hålla liv i ungdomsorganisationerna?
Då tycker jag uppriktigt sagt att
läget är beklagligt.

Herr HCBINETTE (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Sörenson sade
omedelbart han kom upp i denna talar -

stol, att han var tillräckligt ung för att
stå nära ungdomen eller barnen. Men
jag blev förskräckt när han hade sin
barnatro kvar på all politisk verksamhet.

Herr SVENSSON, AXEL, (s):

Herr talman! Av herr Hiibinettes första
anförande kunde jag inte förstå annat
än att han byggde hela sin motivering
på någonting som han tyckte
var maktfullkomlighet. Han nämnde
också vad den bestod av, nämligen av
ett beslut i landstinget om ett anslag till
folkpensionärernas fritidsverksamhet.
Just från hans liemlän har vi fått ett
överklagande. I alla övriga lön, där
ärendet har behandlats, har man sluppit
överklagande. Jag tycker det är något
besvärande för det fina län som det
här är fråga om att behöva skilja sig
från mängden av län i övrigt genom
detta överklagande.

Vad är det nu som har hänt, herr
Hiibinette? I många år har vi haft ett
kommunalt anslag till våra föreningars
verksamhet för fritidsändamål. Vi har
byggt ut detta och gått till landstinget
för att få hjälp. Landstinget har beslutat
att anslaget skall användas för alla
pensionärer, oavsett om de tillhör våra
föreningar eller icke. I herr Hiibinettes
hemlän har man tydligen ändrat det
förslag som en gång framfördes, ty i
alla övriga län är motiveringen att anslaget
skall användas för alla pensionärer,
och vi har hälsat dem välkomna till
vår verksamhet, i varje fall så långt
jag är underrättad.

Nu menar herr Hiibinette att man
skall ta detta som intäkt för att någonting
nu skall hända med den föreslagna
ändringen i barnavårdslagen. Jag
tycker att vi åtminstone hade kunnat
bli besparade att detta exempel skulle
inblandas i ett ärende som gäller barnavård.
De gamla har icke någon traktan
att i någon diskussion komma in i
det sammanhanget. Jag hoppas att herr
Hiibinette medverkar till att undanröja

Fredagen den 7 maj 1965

Nr 22

Ang. kommunalt stöd åt ungdomens föreningsliv

de besvär som är inlämnade till landstinget
i oktober månad. Ärendet har
ännu icke behandats, medan verksamheten
är i gång i alla övriga län. Ni
ståtar ensamma med att på grund av
detta överklagande icke kunna bedriva
verksamheten.

Herr Ht)BINETTE (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall upplysa herr
Axel Svensson om att detta anslag inte
gick till alla folkpensionärer utan till
dem som herr Svensson från denna talarstol
kallade »våra» pensionärer.
Dessutom vill jag framhålla, vilket jag
också försökte tidigare, att detta var
en ren maktfråga. Jag skall inte ta upp
tiden med att i detalj redogöra för den,
men jag kan tala om, herr Axel Svensson,
att socialdemokraterna här spelade
ett högt maktspel, och det är ingen
tvekan om att de tog hem potten, överklagandet
kommer naturligtvis att undanröjas,
och herr Svenssons pensionärer
får säkert de 30 000 kronor som föreslogs
i motionen. Vi från borgerligt
håll föreslog 40 000 kronor under villkor
att de skulle gå till alla pensionärer.
Det är den bleka sanningen, herr
Axel Svensson!

Fru NILSSON (s):

Herr talman! Jag ber först att få instämma
i vad herrar Lars Larsson och
Hjorth sade samt även tacka herr Sörenson.
Det herr Sörenson sade har
vunnit anklang hos många, även över
partigränserna. Jag tror att den anda
han tog fram finns hos många av oss
som arbetar inom barnavården och ungdomsvården.

FJfter att ha lyssnat till vad högerpartiets
representanter och även till en
del av vad fru Hamrin-Thorell har sagt,
blir man beklämd, ja, man blir förskräckt.
Det verkar som om de ser
spöken på ljusan dag. Ungdomsföreningarna,
naturligtvis de socialdemokratiska,
är som ett rött skynke för dem. Jag

tycker det är tråkigt att man har den
inställningen, ty dessa föreningar är i
alla falla demokratiska ungdomsorganisationer
som vill något för framtiden
och som skall kunna ta vid i det arbete
vi lämnar efter oss.

Om den proposition och det lagförslag
som vi i dag diskuterar har det
sagts mycket, och det mesta av det behöver
jag inte upprepa. Jag blev mycket
glad och tacksam över att den nya
paragraf som här föreslås kom. Det
har från denna talarstol sagts många
ord om att det inte görs något för den
förvildade ungdomen. Så kommer det
ett förslag, som ger kommunerna det
handtag som de länge har väntat på för
att kunna göra någonting. Som ordförande
i en barnavårdsnämnd i många
år vet jag vad det betyder för den, om
den vill arbeta och göra vad den egentligen
är satt till att göra.

I mitt hemlän har vi under ett tiotal
år överträtt våra befogenheter i detta
fall. Det var fråga om ett förslag
som vi ansåg måste genomföras, och
vi var alla ense därom. Alla demokratiska
partiriktningar fanns också representerade.
Förslaget gick ut på att vi i
vårt statförslag upptog en summa för
den ungdomsvårdande verksamhet som
vi skulle handha. Under de senaste tio
åren har också sådan verksamhet bedrivits.
Vi har kunnat ge anslag till
ungdomsorganisationer, som tagit hand
om tonåringar och ungdomar. Det första
anslaget vi gav var till idrottsföreningen,
som fick 1 000 kronor för att
iordningställa en ishockeybana för tonåringar.
Det skrevs ganska mycket om
den saken, men detta vårt beslut blev
inte överklagat. Däremot var det många
som sade att det var ett bra tag. Jag
vet att barnavårdsnämnderna kommer
att kunna göra mycket mera i och med
att denna proposition, som jag innerligt
hoppas, blir antagen i dag.

Man bör inte tro, som det verkar bär,
att ungdomsorganisationerna utan vidare
kan rekvirera pengar — några hundra
kronor eller en tusenlapp eller vad

Nr 22

Fredagen den 7 maj 1965

Ang. kommunalt stöd åt ungdomens föreningsliv

det är de önskar — till ett ändamål
som inte är godtagbart för en ungdomsverksamhet.
De pengar som skall lämnas
till ungdomsorganisationerna lämnas,
som jag tänkt mig, genom barnavårdsnämnderna,
och barnavårdsnämnden
måste naturligtvis godkänna det
ändamål för vilket pengarna avses.
Därigenom tror jag att medlen kommer
till nytta för oss alla. Jag tycker faktiskt
att det är vår skyldighet att försöka
hjälpas åt inom alla partier, så
att ungdomsvården och ungdomsorganisationerna
får möjlighet att fostra ungdomarna
till ett bättre liv än det som
vi dagligen kritiserar dem för.

Jag vill, med dessa ord yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr ANDERSSON, TORSTEN, (ep):

Herr talman! Det var aldrig min avsikt
att delta i den här debatten, men
jag tycker att det var litet skuggor, inte
från fornstora men från forna dagar,
som här kom fram. Jag har när denna
fråga diskuteras alltid samma känsla
av att när man vill diskriminera en politisk
verksamhet, då kackar man i eget
bo här i huset, ty detta är ju ändå det
politiska arbetets högborg. Det är hit
vi skall försöka få dem som arbetar i
våra politiska ungdomsorganisationer.
Det är närmast orimligt om man skall
diskriminera den ungdom, som arbetar
i det arbete vi själva är försvurna till.
Jag vill säga att om det hävdas att man
i landsting och kommuner kopplar bort
hjärnan genom att syssla med sådana
saker, tycker jag — om jag får använda
ett milt uttryck — att skam går på
torra land. Det inneiär att vi som här
utför vår dagliga gärning och tror att
vi representerar den högsta politiska
kunskapen, plötsligt skulle när vi kommer
till vår hembygd ha förlorat vårt
omdöme att behandla dessa frågor. Det
sägs mycket orimligt här i kammaren,
men detta är något av det mest orimliga
jag hört.

Vad är det för problem vi brottas med

i våra kommuner och i våra länsavdelningar
i dag? Jo, det är frågan om rekryteringen.
Det är ett mycket stort
problem att intressera ungdomen för
kommunal verksamhet och att vända
deras håg åt det hållet. Var skall det
ske någonstans? Jo, det skall ske i de
ungdomsorganisationer, där de är politiskt
verksamma. Kan det inte vara värt
att ge dessa organisationer en hacka?
Vad är det för andra rekryteringsprobiem
vi har? Jo, vi har rekryteringsproblem
till all annan verksamhet ute
i bygderna.

Nu säges det här att man beskär den
kommunala självstyrelsen, men vad gör
man egentligen? Jo, man ger kommunerna
frihet. Är detta att beskära den
kommunala självstyrelsen? Här har
många kommuner gett pengar till ungdomsorganisationerna
i förvissningen
att göra en god och hugnesam gärning
—- men det är lagstridigt! När man söker
undanröja dessa hinder, skulle detta
då innebära att den kommunala självstyrelsen
minskas? Det har sagts många
orimligheter här, men detta är det mest
orimliga över huvud taget.

Jag trodde, herr talman, att vi hade
vuxit ifrån en debatt som denna, men
det liar vi tydligen inte gjort, och jag
beklagar djupt detta faktum. Det är sällan
jag med så stor glädje yrkar bifall
till ett utskottsförslag som till det som
här föreligger.

Herr DAHLÉN (fp):

Herr talman! Jag hade bestämt mig
för att rösta med utskottsmajoriteten,
och jag skall göra det trots något inlägg
från socialdemokratiskt håll, som jag
tycker varit alltför ljusblått när det gäller
objektiviteten i anslagsgivningen.
Jag skall be att med ett par ord få motivera
min uppfattning.

Jag har under tio år suttit som ordförande
i ett riksstudieförbund och har
fått uppleva de svårigheter som förelegat
att verkligen skilja på det som man
enligt de dåvarande bestämmelserna

Fredagen den 7 maj 1965

Nr 22

Ang. kommunalt stöd åt ungdomens föreningsliv

skulle få ge även till de politiska ungdomsorganisationerna
när det gäller deras
verksamhet. Man skulle få informera
om de ämnesområden som berörde
ungdomsorganisationen. Men frågan
var, som herr Sörenson sade, om man
verkligen kunde tala om vad det var
man ville med organisationen. Det var
inte ett politiskt studieförbund som jag
var ordförande i utan ett studieförbund
av annan karaktär, nämligen Frikyrkliga
studieförbundet. Man fick inte tala
om vad som låg utöver det rena kunskapsmeddelandet,
men alla som sysslade
med detta, oavsett vilket riksstudieförbund
det var fråga om, kom
snart fram till att det var omöjligt att
på detta sätt spalta upp en organisations
verksamhet. Ekonomien är ju ett kommunicerande
kärl, och om man fyller
på på ett håll, fyller man därigenom
också på på det andra hållet. Det finns
ingen möjlighet, herr talman, att spalta
upp en organisations arbete på detta
sätt.

I fjol tog också riksdagen — som
statsrådet Lindström anförde — konsekvensen
av detta genom att ge direkta
bidrag även till de politiska ungdomsförbunden.
Enligt min erfarenhet förhåller
det sig på precis samma sätt på
det kommunala planet.

Det är fråga om ett antingen — eller.
Jag skulle inte ha röstat med utskottsreservanterna,
om man här hade velat
göra gällande att inga anslag över huvud
taget skall kunna ges till politiska
ungdomsorganisationer. Jag hade röstat
emot detta, men, herr talman, jag
hade haft mycket större förståelse för
den argumentering, som skulle ligga
bakom ett sådant yttrande, än för denna
argumentering, som går ut på att det
finns möjligheter att skilja på en organisations
verksamhet när det gäller det
kommunala stödet. Den argumentationen
förstår jag inte, och det beror kanske
inte framför allt på intellektuella
svårigheter utan på min erfarenhet från
tio års arbete på detta område. Man
kan inte, om man skall vara hederlig,

säga att jag ger pengar till detta men
att det inte påverkar en annan del av
organisationens verksamhet, t. ex. den
politiska. Om man över huvud taget
skall ha någon respekt för sig själv, har
man ingen möjlighet att säga: Nu har
jag gjort den riktiga fördelningen här,
och det jag gör på den ena kanten verkar
inte på den andra.

Mot den bakgrunden, herr talman, har
jag samma uppfattning som utskottet,
och jag kommer alltså att rösta på utskottsmajoritetens
förslag.

Fru HAMRIN-THORELL (fp):

Herr talman! Det vore mycket att
säga från min sida, eftersom jag har
intagit en ståndpunkt som avviker även
ifrån en del av mina partikamraters,
men jag skall försöka att fatta mig
kort.

Till herr Larsson vill jag säga, att nog
är det väl ändå en egendomlig inställning,
att en kommun först fattar ett beslut
och anslår pengar och sedan tar
reda på om beslutet är lagligt! Är inte
det en märklig ordning? Om sådant blev
vanligt, skulle det leda till ganska egenartade
konsekvenser.

I anledning av statsrådet Lindströms
anförande vill jag säga, att det är klart
att barnavårdsnämnderna skall byggas
ut och få större resurser för att stimulera
ungdomsorganisationerna till att
kunna ta hand om sina egna. Men det
är ju inte detta det gäller. Den saken
kan vi göra redan nu, och det finns väl
ingenting som hindrar att man höjer
anslagen om så behövs. Jag tycker att
diskussionen liar förts långt utöver de
gränser inom vilka detta förslag ryms.
Ingen har väl ifrågasatt att inte ungdomsorganisationerna
skall ha stöd
för sin verksamhet. Det är här fråga om
de politiska ungdomsorganisationerna.
Det är inte ens fråga, om de har uträttat
ett bra arbete eller inte. Yi är alla
överens om att de uträttar ett bra arbete.

Fredagen den 7 maj 1965

42 Nr 22

Ang. kommunalt stöd åt ungdomens föreningsliv

Det är ändå inte så enkelt att se detta
beslut som en konsekvens av fjolårets
beslut. Försiktigtvis har varken statsrådet
eller någon annan i denna diskussion
gett sig in på om det är en riktig
utveckling, att de politiska ungdomsorganisationerna
kommer i ett direkt
beroende av stat och kommun. Om en
ungdomsorganisation bedriver ett arbete
som inte passar vederbörande kommunalmän
eller kommunalkvinnor,
drar man in anslaget då? I en annan
kommun kan samma ungdomsorganisation
bedriva samma arbete och få
ett anslag. Man måste fråga sig, om inte
ett visst godtycke kan komma in. Jag
kan inte förstå att min fridsamma bänkkamrat
herr Hjorth blir så sittlich
entriistet över att jag ifrågasätter om
alla kommunala beslut är absolut objektiva.
Vi har i alla fall sett exempel
på bristande objektivitet, som gör oss
mycket betänksamma. Jag skulle vilja
citera ännu ett ordspråk; det står i
Gamla Testamentet: Allt kött är hö. Det
täcker just den mänskliga skröplighet
som även finns hos kommunalmän.

Jag kan inte förstå att herr Andersson
i Brämhult blir så ytterligt upprörd
över att man ifrågasätter om alla beslut
är absolut objektiva, som fattas i
kommunerna. De beslut vi fattar här i
huset är inte heller alltid objektiva, eftersom
vi allesammans har subjektiva
värderingar, som återspeglar sig i de
beslut vi fattar.

Dessutom måste jag be att få på det
bestämdaste protestera, när herr Hjorth
stämplar reservanterna som mörkblå.
Jag skulle vilja citera Carl Jonas Love
Almquist: »Så jag målar, donna Bianca,
ty så roar mig att måla». Jag känner
mig mer mörkröd än mörkblå, och jag
finner det ytterst egendomligt, att inte
några i socialdemokratiska partiet vill
kämpa för en princip, som jag tycker
vi inte får rubba på, den att de politiska
partierna — vare sig de vänder sig
till unga eller gamla — skall stå oberoende
av stat och kommun, vilka politiska
åskådningar som än är företrädda

i staten eller kommunen. Det är denna
principiella inställning som gör att jag
sällar mig till reservanterna, även om
jag kanske inte till fullo delar de motiveringar
som kommit fram här i diskussionen.
Det hindrar ändå inte att jag
tycker principen är riktig, att man inte
skall skapa en beroendeställning emellan
de politiska partierna och stat och
kommun.

Herr LARSSON, LARS, (s>:

Herr talman! Flera talare har stått
upp och frimodigt bekänt, ifrån vilka
utgångspunkter de fattar beslut i landsting
och andra kommunala församlingar.
Den bekännelsen får väl stå för deras
egen del. Emellertid har inte inläggen
tillfört debatten så mycket, att jag
vill ta upp dem på nytt och därigenom
riskera att debatten ytterligare förlängs.

Fru Hamrin-Thorell ställde en direkt
fråga till mig, och jag har funnit anledning
att försöka besvara den. Hon
sade att hon fann det vara en bakvänd
ordning att kommunerna först fattade
beslut, som de sedan fann olagliga, och
därefter begärde att lagen skulle ändras.
Kritiken mot det framlagda lagförslaget
har bestått i att kommunernas organisationer
inte har fått höras i tillräcklig
omfattning i detta sammanhang.
Kommunerna har helt enkelt fattat sina
beslut från den utgångspunkt som jag
angav i mitt första anförande, nämligen
att man där anser att all ungdomsverksamhet,
oavsett om den sysslar
med politiska ting, idrott, religiös verksamhet,
scoutverksamhet eller nykterhet,
är väsentlig, betydelsefull och nyttig I

det sammanhanget vill jag slutligen
säga att jag har förvånats över att
debatten om att det skulle saknas objektivitet
när man skall göra fördelning
av anslag har förts in på dessa spår,
därför att all erfarenhet säger ju — och
i en replik gav jag några siffror som
uppenbarligen har gått talarna efter

Fredagen den 7 maj 1965

Nr 22

Ang. arbetsgivares uppgifts- och uppbördsskyldighet

mig förbi — att i 80 procent av landets
kommuner har man särskilda organ
som handlägger dessa ärenden, antingen
under barnavårdsnämnden eller fullmäktige.
Jag har i min bänk en knippe
regler för bidrag från olika kommuner.
Dessa regler har fastställts av fullmäktige,
men verkställigheten ligger hos
särskilda organ eller hos barnavårdsnämnderna.
I fullmäktige fattar man
inte beslut punkt för punkt, utan detta
är ting som uppdrages åt nämnderna —
barnavårdsnämnder eller andra särskilda
organ — att behandla. Vi vet var
och en att i de kommunala styrelserna
och nämnderna har man en sammansättning
som återspeglar den politiska
situationen i kommunerna. Är inte
det nog för att man skall åstadkomma
objektiva bedömanden?

Med detta, herr talman, vill jag än
en gång yrka bifall till andra lagutskottets
utlåtande.

överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr förste vice talmannen,
som för en stund övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar,
jämlikt föreliggande yrkanden gjorde
propositioner, först på bifall till utskottets
i förevarande utlåtande gjorda
hemställan samt vidare på godkännande
av den av fru Hamrin-Thorell m. fl.
vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr förste vice talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Fru Hamrin-Thorell begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes ocli godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 43,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den av fru
Hamrin-Thorell m. fl. vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen förklarade,
att enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid fru Hamrin-Thorell begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 93;

Nej — 27.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Ang. arbetsgivares uppgifts- och uppbördsskyldighet Föredrogs

ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 30, i anledning
av väckta motioner angående arbetsgivares
uppgifts- och uppbördsskyldighet.

I de likalydande, till allmänna beredningsutskottet
hänvisade motionerna I:
346, av herr Stefanson m.fl., och II:
416, av herr Nordgren m. fl., hade hemställts,
att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte anhålla om utredning
och förslag beträffande samordning
och förenkling av de uppgifts- och
uppbördsskyldigheter, som av det allmänna
ålades företagen, samt att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte
anhålla om utredning och förslag till
bestämmelser, genom vilka arbetsgivare
medgåves rätt till ersättning för de
uppbörds- och uppgiftsskyldigheter till
det allmänna, vilka för närvarande icke
vore ersättningsgrundande.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

Nr 22

Fredagen den 7 maj 1965

Ang. arbetsgivares uppgifts- och uppbördsskyldighet

1) att riksdagen i anledning av de
likalydande motionerna 1:346 och II:
416 i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte
anhålla om utredning beträffande samordning
och förenkling av de uppgiftsoch
uppbördsskyldigheter, som av det
allmänna ålades företagen, samt

2) att motionerna i övrigt ej måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade anförts av herrar
Eric Gustaf Peterson och Nyman, fru
Hultell samt herrar Blomquist, Rimås,
Börjesson i Glömminge, Nilsson i Bästekille,
Hyltander och Thylén, vilka ansett,
att utskottet bort under 2 hemställa,
alt riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t i anledning av motionerna 1:346
och II: 416 i motsvarande del måtte anhålla
om utredning och förslag genom
vilka arbetsgivare medgåves rätt till
ersättning även för de uppbördsskyldigheter
till det allmänna, vilka för närvarande
icke vore ersättningsgrundande.

Herr PETERSON, ERIC GUSTAF,
(fp):

Herr talman! Efter den mycket intressanta
debatt som nyss avslutats har
vi nu att övergå till att tröska s. k. serie-motioner.
I nu föreliggande motioner
hemställes för det första om utredning
och förslag beträffande samordning
och förenkling av de uppgiftsoch
uppbördsskyldigheter som av det
allmänna ålägges företagen, och för det
andra om utredning och förslag till
bestämmelser genom vilka arbetsgivare
medgives rätt till ersättning för de uppbörds-
och uppgiftsskyldigheter till
det allmänna, vilka för närvarande icke
är ersättningsgrundande. I utskottets
hemställan punkt 1 har utskottet yrkat
bifall till motionärernas krav. I
punkt 2, som gäller ersättningen, har
dock utskottet yrkat avslag.

I motionerna meddelas att företagare
har att erlägga avgifter vid inte mindre
än 17 olika tillfällen varje år. Till
detta kommer redovisning för eventu -

ell kvarskatt. Vidare framhåller motionärerna,
att det för branscher med
punktskatter tillkommer därav betingade
redovisningsterminer, för guldsmedsvaror
varje månad. Vidare skall
uppgifter lämnas till socialstyrelsen
angående omsättningen, till kommerskollegium
angående industristatistik,
till riksförsäkringsanstalten beträffande
löneuppgifter m. m. Uppgifter skall
också lämnas till taxeringsmyndigheter,
länsarbetsnämnder, sjukkassor
m. in.

Alla dessa uppgifter, vilka det enligt
lag och författning åvilar företagarna
att lämna, är mycket tidsödande och
kostnadskrävande. Särskilt gäller detta
de mindre företagen. För uppbörd av
allmän varuskatt erhålles viss ersättning,
men för de övriga åliggandena
utgår ingen som helst ersättning.

Riksskattenämnden har i sitt remisssvar
till utskottet bland annat sagt:
»Emellertid har viss ersättning tillerkänts
företagarna för redovisning och
uppbörd av varuskatt, och det ter sig
därför i viss mån inkonsekvent att någon
ersättning icke utgår för redovisning
och uppbörd av källskatt och
kvarstående skatt. Nämnden finner de
skäl som talar för sådan ersättning starkare
än de skäl som talar för ersättning
för bestyret med den allmänna varuskatten».
Riksskattenämnden avstyrker
trots detta kravet på ersättning.

1 den till utskottets utlåtande knutna
reservationen hemställes om bifall
även till motionskravets andra del, och
jag yrkar, herr talman, bifall till utskottets
förslag under punkt 1 och till reservationen
under punkt 2.

Herr CARLSSON, OSCAR, (s):

Herr talman! Som herr Peterson alldelels
riktigt påpekade är utskottet ense
på den första punkten i de föreliggande
motionerna. Vi har med andra
ord vitsordat, att den företagarna åliggande
skyldigheten att lämna en rad
uppgifter till olika myndigheter kan

Fredagen den 7 maj 19G5 Nr 22 45

Ang. arbetsgivares uppgifts- och uppbördsskyldighet

föra med sig vissa besvärligheter, speciellt
för mindre företagare, som inte
har särskild arbetskraft avdelad för
detta ändamål. Vi är också fullt överens
om att man må göra vad som göras
kan för att förenkla uppgiftsskyldiglieten
och rationalisera bort det som kanske
inte är helt nödvändigt.

Vad beträffar den andra delen i yrkandet
har utskottsmajoriteten nu liksom
tidigare avstyrkt bifall. Jag vill erinra
om att detta inte är någon ny fråga.
Den diskuterades i riksdagen 1961,
1962, 1963 och 1964. År 1963 gällde motionsyrkandet
endast ersättning, men
då avstyrkte ett enhälligt beredningsutskott
bifall till motionen. Nu har vi
dock yrkat avslag endast på den sista
delen av den föreliggande motionen.

Herr Peterson citerade en del av riksskattenämndens
yttrande. Jag kan också
citera ur riksskattenämndens yttrande:
»Beträffande ifrågasatt ersättning
framhåller nämnden, att det föreligger
en skillnad mellan skyldigheten att
lämna uppgifter och skyldigheten att
för det allmännas räkning tjänstgöra
som uppbördsmän. Uppgiftsskyldigheten
torde allmänt betraktas som en
medborgerlig plikt».

Utskottet har med hänsyn till detta
sagt att företagen erhåller en viss ersättning
för uppbörd av varuskatt och
att denna ersättning torde komma att
stiga, om man följer de beräkningsgrunder
som hittills har gällt. Man kan
väl också säga, som riksskattenämnden
påpekar, att en viss ersättning utgår
även för uppbörd av källskatt, eftersom
företagen under en viss tid disponerar
dessa skattemedel och kan göra
dem räntabla.

Vi har sålunda inte funnit skäl att
tillstyrka den punkt i motionen där
det yrkas på utredning angående ersättning.
Jag ber, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets hemställan i
dess helhet.

Herr MATTSSON (ep):

Herr talman! Båda förslagen i dessa
motioner är viktiga. Jag har dock vid
utskottsbehandlingen inte kunnat ansluta
mig till restervationen. Anledningen
är att vi under många år har
begärt att få till stånd en utredning
om blankettraseriet, men detta krav
har inte gått igenom vid votering i
denna kammare. När man nu i utskottet
kunnat få till stånd en majoritet
på denna punkt, har vi ansett att det
är viktigt för företagarna att få en utredning
beträffande samordning och
förenkling av de uppgiftsskyldigheter
som åligger företagen, och den utredningen
kan kanske också komma in på
frågan om förenkling av blanketterna.
När denna utredning är klar får man
sedan komma tillbaka till problemet
hur företagen skall gottgöras för de
uppgiftsskyldigheter, vilka för närvarande
icke är ersättningsgrundande.

Jag kommer således, herr talman, att
under punkt 2 avstå från att rösta för
reservationen. Skälet är helt enkelt att
jag tror att jag genom mitt ställningstagande
medverkar till att den andra
viktiga frågan hänskjuts till en utredning.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr förste vice talmannen,
att med anledning av vad därunder
yrkats propositioner komme att
framställas särskilt beträffande vardera
punkten av utskottets i förevarande utlåtande
gjorda hemställan.

På gjord proposition bifölls vad utskottet
i punkten 1 hemställt.

Därefter gjorde herr förste vice talmannen
i enlighet med de rörande
punkten 2 förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den vid
utlåtandet avgivna reservationen; och
förklarade herr förste vice talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig

Nr 22

Fredagen den 7 maj 1965

Ang. de mindre och medelstora företagens
finna denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Peterson, Eric Gustaf, begärde
votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad allmänna beredningsutskottet
hemställt i sitt utlåtande
nr 30 punkten 2, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositiorien
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen förklarade,
att enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid herr Peterson, Eric
Gustaf, begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 65;

Nej — 48.

Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Ang. de mindre och medelstora företagens
finansieringsproblem

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 23, i anledning av väckta motioner
angående de mindre och medelstora
företagens finansieringsproblem.

I två till bankoutskottet hänvisade likalydande
motioner, nr 493 i första
kammaren av herr Sundin m. fl. och nr
594 i andra kammaren av herr Hedlund
m. fl., hade hemställts, att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla
om en utredning av de mindre och me -

finansieringsproblem
delstora företagens finansieringsproblem
med särskild hänsyn till självfinansieringen
och dess effekt på investeringsviljan
samt om möjligheterna till
en mera fullständig och kontinuerlig
statistik beträffande kapitalanskaffningen
i dessa företag i enlighet med vad i
motionerna anförts.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att motionerna 1:493 och 11:594
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Hilding, Gustaf Henry Hansson, Mattsson,
Lundberg, Berglund, Regnéll, Larsson
i Umeå och Börjesson i Glömminge,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
i viss angiven del erhålla den lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen med bifall
till motionerna I: 493 och II: 594 måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om en
utredning av de mindre och medelstora
företagens finansieringsproblem med
särskild hänsyn till självfinansieringen
och dess effekt på investeringsviljan
samt om möjligheterna till en mera fullständig
och kontinuerlig statistik beträffande
kapitalanskaffningen i dessa
företag.

Herr MATTSSON (ep):

Herr talman! Kapitalfrågorna för näringslivet
har under de senare åren flera
gånger varit föremål för riksdagsbehandling.
Det skall villigt erkännas att
kapitaltillförseln till de mindre och medelstora
företagen har förbättrats. Särskilt
tillkomsten av AB Industrikredit
och AB Företagskredit har verksamt bidragit
till bättre lånemöjligheter. Tyvärr
är för tillfället väntetiden på lån
i AB Företagskredit och AB Industrikredit
troligen på grund av organisatoriska
problem mycket lång. Man får
hoppas att det skall kunna ordnas så att
väntetiden vid behandlingen av låneansökningar
och utbetalande av lån
skall kunna förkortas.

Fredagen den 7 maj 1965

Nr 22

Ang. de mindre och

Ökad kännedom om företagarföreningarnas
lånemöjligheter har väl också
verksamt medverkat till att företagens
finansieringsproblem underlättats.

Jag vill också ge ett erkännande till
affärsbankerna för det sätt på vilket
de nu samarbetar med företagarföreningarna.
Man hade kanske tidigare
den erfarenheten att samarbetet mellan
affärsbankerna och företagarföreningarna
inte var så bra som det borde vara,
men min erfarenhet är att detta samarbete
numera fungerar på ett synnerligen
tillfredsställande sätt.

I motionerna har vi tagit upp de
mindre och medelstora företagens kapitalfrågor
och finansieringsproblem
med särskild hänsyn till självfinansieringen
och effekten på investeringsviljan
i dessa företagstyper. Vi begär i motionerna
att dessa frågor skall utredas.
Vi tror att detta är mycket viktigt inte
bara för företagen själva utan för hela
samhället. Det råder nämligen inom
denna företagstyp stor okunnighet på
detta område, och detta kan kanske
många gånger påverka företagens investeringsvilja.

Många remissinstanser har också vitsordat
önskvärdheten av att få till stånd
en fullständig statistik över företagens
olika finansieringsmöjligheter. Gävle
handelskammare påpekar angelägenheten
av att en upplysningsbroschyr
upprättas över befintliga stöd- och lånemöjligheter.
Redan 1962 beslutade
riksdagen på bankoutskottets förslag
att ge regeringen i uppdrag att låta utarbeta
en sådan broschyr. Intresset
tycks dock ha varit ganska svalt, ty någon
sådan broschyr har ännu inte kommit
företagen till handa. Enligt vad
jag under hand erfarit, pågår i kommerskollegium
ett arbete med broschyren
och jag hoppas, herr talman, att
den äntligen skall bli klar — den skulle
säkert fylla ett mycket stort behov.

Jag vill därför yrka bifall till reservationen
vid bankoutskottets utlåtande,
i vilken anhålles om en utredning av de

medelstora företagens finansieringsproblem
mindre och medelstora företagens finansieringsproblem
och om en fullständig
och kontinuerlig statistik beträffande
kapitalanskaffningen i dessa företag.

Herr STÅHLE (s):

Herr talman! Det framgår mycket
klart av skrivningen i bankoutskottets
föreliggande utlåtande nr 23 angående
de mindre och medelstora företagens
finansieringsproblem, att de flesta remissinstanserna
avstyrkt den utredning
som man har begärt i motionen. Riksbanksfullmäktige
understryker i sitt remissyttrande
behovet av en förbättrad
statistik just över de mindre och medelstora
företagens finansieringsförhållanden
— även herr Mattsson nämnde
det i sitt anförande — och utskottet delar
fullmäktiges uppfattning. Statistiska
centralbyrån arbetar emellertid redan
med denna statistik och bedriver även
ett utvecklingsarbete som bl. a. tar sikte
på en förbättrad information när det
gäller företag av den mindre storleken.
Enligt utskottets uppfattning bör detta
arbete få fortsätta, men det bör fortsätta
inom statistiska centralbyrån.

Med det påpekandet, herr talman, ber
jag att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed sjutad, gjorde herr talmannen
enligt därunder framkomna yrkanden
propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den
vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen, sedan
han upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig anse denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Mattsson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Nr 22

Fredagen den 7 maj 1965

Om främjande av de mindre företagens exportmöjligheter

Den, som bifaller vad bankoutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 23, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Mattsson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 63;

Nej _ 49.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Herr talmannen lät anteckna, att han,
som avsett att rösta nej, å talmännens
omröstningsanordningar i talmansbordet
av misstag nedtryckt herr förste
vice talmannens nej-knapp.

Om främjande av de mindre företagens
exportmöjligheter

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 24, i anledning av väckta motioner
om främjande av de mindre företagens
exportmöjligheter.

Till bankoutskottet hade hänvisats
två likalydande motioner, nr 219 i första
kammaren av herr Mattsson m. fl.
och nr 272 i andra kammaren av herr
Sjönell m. fl., i vilka motioner hemställts,
att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte anhålla om utredning
angående de mindre företagens
möjligheter att tillgodose behovet av exportkrediter
samt beträffande småföre -

tagens möjligheter till en aktiv försäljningspolitik
å exportmarknaderna i enlighet
med vad i motionerna anförts.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att motionerna 1:219 och 11:272
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade anförts av herrar
Mattsson och Börjesson i Glömminge,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
erhålla den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen med bifall till motionerna
I: 219 och II: 272 måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla om utredning
angående de mindre företagens
möjligheter att tillgodose behovet av exportkrediter
samt beträffande småföretagens
möjligheter till en aktiv försäljningspolitik
på exportmarknaderna.

Herr MATTSSON (ep):

Herr talman! Med hänvisning till motiveringen
i motionerna och i reservationen
av undertecknad och herr Börjesson
i Glömminge vill jag yrka bifall
till denna reservation. Jag vill särskilt
framhålla angelägenheten av att Småindustriens
exportbyrå och kommerskollegium
tar kontakt, så att den i tidigare
ärende nämnda broschyren kommer
att lämna företagarna upplysning
om de råd byrån kan ge företagarna i
alla exportangelägenheter.

Herr STÅHLE (s):

Herr talman! Jag ber att få inskränka
mig till att yrka bifall till utskottets
hemställan.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden gjorde
propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i
den vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen

Fredagen den 7 maj 1965

Nr 22

Ang

på bifall till utskottets hemställan, sig
finna denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Mattsson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad bankoutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 24, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Mattsson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —92;

Nej —16.

Därjämte hade 9 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Ang. den enskilda handelns kreditförsörjning Föredrogs

ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 25, i anledning av väckta
motioner angående den enskilda handelns
kreditförsörjning.

I två till bankoutskottet hänvisade likalydande
motioner, nr 491 i första
kammaren av herr Sundin m. fl. och
nr 596 i andra kammaren av herr Hedlund
m. fl., hade hemställts, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte
anhålla om skyndsam utredning av möj 4

Första kammarens protokoll 1965. Nr 22

den enskilda handelns kreditförsörjning

ligheterna till en snabb förbättring av
den enskilda handelns kreditförsörjning
i enlighet med vad i motionerna anförts.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
motionerna I: 491 och II: 596 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits, utom av
annan, av herrar Mattsson, Berglund,
Larsson i Umeå och Börjesson i Glömminge,
vilka ansett, att utskottets yttrande
bort erhålla den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen med bifall
motionerna 1:491 och 11:596 i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte anhålla
om skyndsam utredning av möjligheterna
till en snabb förbättring av den enskilda
handelns kreditförsörjning.

Herr MATTSSON (ep):

Herr talman! Hur intressant det än
skulle vara att hålla ett anförande om
en för den enskilda handeln så viktig
angelägenhet som denna skall jag avstå
från att göra det. Jag vill bara uttrycka
den förhoppningen att kammarens
ledamöter har läst de positiva remissyttrandena
i detta ärende, där man
framhåller angelägenheten av att denna
fråga uppmärksammas.

Förra året hemställde vi att den då
arbetande utredningen om företagarföreningarnas
organisationsformer skulle
få i uppdrag att behandla även frågan
om rätt för enskild handel att låna
genom företagarföreningar. Denna hemställan
vann inte bifall.

Jag hoppas nu att kammaren skall
bifalla den av mig m. fl. avgivna reservationen,
som jag ber att få yrka bifall
till.

Herr STÅHLE (s):

Herr talman! De motioner som behandlas
i bankoutskottets utlåtande nr
25 utmynnar i yrkande om en skynd -

Fredagen den 7 maj 1965

50 Nr 22

Om inrättande av en statlig utlåningsfond för tillgodoseende av kommunernas
investeringsbehov för vatten- och avloppsanläggningar

sam utredning beträffande möjligheterna
till en snabb förbättring av den enskilda
handelns kreditförsörjning.

Flertalet av remissorganen avstyrker
motionärernas förslag. Riksbanksfullmäktige
pekar i sitt yttrande på den utbyggnad
av kreditmarknaden som numera
har skett. Härvidlag må i första
hand nämnas tillkomsten av AB Industrikredit
och AB Företagskredit. Under
senare tid har vidare Lantbruksnäringarnas
Sekundärkredit AB begynt
sin verksamhet, som också i icke ringa
mån bidrar till en förbättring av kreditläget
för de institutioner som det här
är fråga om. Samtliga nämnda kreditinstitut
företar upplåning i bland annat
allmänna pensionsfonden och har handeln
som sin huvudsakliga kundkrets.
Vidare torde kunna nämnas de särskilda
kreditinstitut som bildats på initiativ
av olika branscher inom handeln,
såsom AB Handelskredit, AB Järnhandelskredit
och AB Textilkredit. Som
flera remissinstanser framhållit synes
dessa olika institut verksamt bidra till
en smidig kreditförsörjning även för
detaljhandeln.

Med hänvisning till den utveckling
som sålunda ägt rum ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen i enlighet
med därunder framkomna yrkanden
propositioner, först på bifall till utskottets
i förevarande utlåtande gjorda hemställan
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den av herr
Mattsson m. fl. vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Mattsson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bankoutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 25, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Mattsson m. fl
vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Mattsson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —78;

Nej — 32.

Därjämte hade 7 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Föredrogos ånyo bankoutskottets utlåtanden
:

nr 26, i anledning av väckt motion
angående användningen av allmänna
pensionsfondens medel; och

nr 27, i anledning av väckt motion
angående Aktiebolaget Företagskredits
utlåningskapacitet.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Om inrättande av en statlig utlåningsfond
för tillgodoseende av kommunernas
investeringsbehov för vatten- och
avloppsanläggningar

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 28, i anledning av väckta motioner
om inrättande av en statlig utlåningsfond
för tillgodoseende av kommunernas
investeringsbehov för vattenoch
avloppsanläggningar.

Nr 22

Fredagen den 7 maj 1965

Om inrättande av en statlig utlaningsfond för tillgodoseende av kommunernas
investeringsbehov för vatten- och avloppsanläggningar

I två till bankoutskottet hänvisade likalydande
motioner, nr 8 i första kammaren
av herrar Johan Olsson och Wikberg
samt nr 18 i andra kammaren av
herr Eriksson i Bäckmora m. fl., hade
hemställts, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte anhålla om en utredning
rörande möjligheterna att inrätta
en statlig utlåningsfond i syfte att underlätta
tillgodoseende av kommunernas
investeringsbehov i fråga om vatten-
och avloppsanläggningar.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att motionerna I: 8 och II: 18 icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Wikberg och Börjesson i Glömminge,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
erhålla den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen med bifall till motionerna
1:8 och 11:18 måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhålla om utredning rörande
möjligheterna att inrätta en statlig
utlåningsfond i syfte att underlätta
tillgodoseende av kommunernas investeringsbehov
i fråga om vatten- och
avloppsanläggningar.

Herr WIKBERG (ep) :

Herr talman! Jag skall inte bli mångordig.
Den fråga som har behandlats i
bankoutskottets utlåtande nr 28 har varit
uppe till behandling under tidigare
riksdagar. Dess handläggning i bankoutskottet
i år visar ju att positionerna
tycks vara helt låsta.

Jag skall därför inte upptaga tiden
med något längre inlägg utan nöjer mig
med att yrka bifall till den reservation
som är fogad till utlåtandet.

Herr STÅHLE (s):

Herr talman! Jag ber att få inskränka
mig till att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes enligt därunder
förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Vid förnyad föredragning av bankoutskottets
utlåtande nr 29, i anledning
av väckt motion om anslag till utvidgning
av verksamheten hos Sällskapet
riksdagsmän och forskare, bifölls vad
utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogos ånyo bankoutskottets memorial
:

nr 30, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om motionsvis
väckta förslag om utredning rörande
servicestöd till befolkningen i vissa
glesbygder.

Lades till handlingarna.

nr 31, med förslag till ändrad lydelse
av § 1 reglementet för Nordiska rådets
svenska delegation.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Föredrogos ånyo första lagutskottets
utlåtanden:

nr 23, i anledning av väckt motion
angående utställande av check utan
täckning; samt

nr 24, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändring i lagen den 9 juni
1950 (nr 272) om rätt för utländsk försäkringsanstalt
att driva försäkringsrörelse
här i riket, m. m., dels ock i ämnet
väckta motioner.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Fredagen den 7 maj 1965

52 Nr 22

Om översiktlig riksplanering av kusttrakterna

Vid förnyad föredragning av jordbruksutskottets
utlåtande nr 9, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
bemyndigande att försälja viss
staten tillhörig fast egendom, m. m. jämte
i ämnet väckta motioner, bifölls vad
utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo och lades till handlingarna
jordbruksutskottets memorial
nr 10, angående departementsvis uppgjorda
förteckningar över försäljningar
av viss staten tillhörig fast egendom.

Vid ånyo skedd föredragning av jordbruksutskottets
utlåtande nr 12, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
angående ytterligare utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1964/65, såvitt propositionen avser jordbruksärenden,
bifölls vad utskottet i
detta utlåtande hemställt.

Om översiktlig riksplanering av kusttrakterna F’öredrogs

ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 29, med anledning
av dels § 21 i riksdagens revisorers
berättelse över den år 1964 av dem
verkställda granskningen av statsverket,
dels väckta motioner om översiktlig
riksplanering av kusttrakterna.

Under kommunikationsdepartementet,
§ 21, beträffande planering för fritidsändamål,
hade revisorerna föreslagit,
att möjligheterna för upprättande
av en översiktsplan för landet eller för
stora delar därav, innefattande en uppdelning
mellan olika intresseområden,
skulle tagas under övervägande.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling upptagit de vid riksdagens
början väckta, till allmänna beredningsutskottet
hänvisade likalydande
motionerna I: 111, av herrar Skärman
och Eric Gustaf Peterson, samt II: 137,
av fröken Elmén m. fl., i vilka motioner

hemställts, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte anhålla om utredning
och förslag rörande en översiktlig
riksplanering av i första hand våra
kusttrakter.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen i anledning av dess revisorers
ifrågavarande uttalande samt de
likalydande motionerna 1:111 och II:
137 i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte
giva till känna vad utskottet i utlåtandet
anfört.

Herr SKÄRMAN (fp):

Herr talman! När jag vid förra årets
vårriksdag i en enkel fråga efterhörde,
när kommunikationsministern tänkte
taga initiativet till en översiktlig riksplanering,
fick jag såsom svar en hänvisning
till att planeringsinstituten i
huvudsak var en kommunal angelägenhet
med byggnadslagens regionplan som
överbyggnad till den kommunbegränsade
generalplanen. Man hade dock
bl. a. i fråga om vägväsendet, den högre
undervisningen och sjukvården tvingats
gå över till en mer landsomfattande
riksplanering.

När jag i år återkommer tillsammans
med ett antal medmotionärer med en
anhållan om utredning och förslag rörande
en översiktlig riksplanering av
i första hand våra kusttrakter, sker det
av flera skäl. Främst har jag under ett
tredjedels sekel såsom tjänsteman inom
lantmäteriet kommit i kontakt med dessa
frågor och de många gånger onödiga,
men alltid hårda motsättningarna mellan
olika intressen, som har uppstått
när den enskilde, som kanske har satsat
allt sitt intresse, sin fritid och sina
besparingar på en fristad för sig och
sin familj undan jäktet, plötsligt finner
allt grusat av mäktigare intressen, vilka
pockar på sin företrädesrätt med ekonomiska
eller samhälleliga motiv. Jag
har själv varit personligt engagerad i
fråga om pansarskjutfältet vid Ravlunda
i det skånska Österlen. På nära håll

Fredagen den 7 maj 1965

Nr 22

har jag följt striderna nere i Bohuslän
och Halland, där motsättningarna varit
och fortfarande är mycket hårda. Jag
behöver endast nämna namn som Stenungsund,
Kode, Hisingen, Tjolöholm,
Värö och nu senast Biskopshagen för
att alla skall veta vad det rör sig om.

Det är därför synnerligen uppmuntrande,
att riksdagens revisorer, med utgångspunkt
från det alltmer ökade fritidsintresset
och människornas behov
genom ett ökat välstånd och större frihet
av att ha någon plats att ty sig till,
även har tagit upp dessa frågor till
skärskådande.

Ännu mer uppmuntrad blir man av att
läsa raden av tillstyrkanden från myndigheter,
som beretts tillfälle att yttra
sig. Arbetsmarknadsstyrelsen är positiv
och förutsätter att fritidsutredningen
tar hand om saken. Naturvårdsnämnden
betonar de självklara svårigheterna
med att åstadkomma och framför
allt att genomföra en planering av
detta slag men tillstyrker oreserverat
utredning. Svårigheter är ju till för att
övervinnas. Byggnadsstyrelsen är positiv
men vill avvakta fritidsutredningens
betänkande. Svenska naturskyddsföreningen
tillstyrker livligt och framhåller
det självklara i att en sådan planering
inte får motverka sig själv genom
att gå in i detaljrotande. Samfundet för
hembygdsvård är litet mer konturlöst
i sitt ställningstagande, men talar om att
en vidare överblick numera är nödvändig,
då planerna ofta skär över flera
län. Man betonar att det dock framför
allt är samordningen som för dagen är
mest önskvärd, och det är ju detta som
är ett av huvudargumenten för den avsedda
riksplaneringen. Alltså föreligger
även här en klart positiv inställning.

Vad sedan beträffar utskottets utlåtande
framgår det därav att även utskottet
»finner påkallat att samhällsinsatser
inriktas på att snarast möjligt få
till stånd en översiktlig riksomfattande
planering för fritidsändamål, som samordnas
med annan samhällsplanering i

översiktlig riksplanering av kusttrakterna
syfte att vägleda den fortsatta bebyggelseplaneringen».

Utskottet kommer sedan in på propositionen
nr 97 med förslag om en gemensam
organisation för naturvården,
vattenvården och luftvården och talar
om »goda organisatoriska förutsättningar
för en framtida planering för fritidsändamål
och för en därmed samordnad
samhällsplanering av kusttrakter och
andra delar av landet».

Har måhända av tekniska skäl ordet
»framtida» här hamnat fel? Det är ju
nu en explosionsartad utveckling håller
på att ske. Skall jästen, som så ofta sker
i sådana här sammanhang, kastas efter
i ugnen? Skall inte i stället planeringen
ske nn för framtida ändamål?

Jag trodde — som sagt — att ordet
»framtida» hade hamnat i fel ände tills
jag kom till utskottets slutkläm, där jag
som resultat av utskottets alla positiva
uttalanden fann att utskottet »anser sig
icke böra tillstyrka motionärernas förslag
om utredning», men hemställer att
riksdagen skall sätta upp motionen på
allmänna beredningsutskottets exklusiva
lista över tillkännagivanden. Då förstod
jag att ordet »framtida» inte kommit
fel.

Herr talman! Efter övervägande har
jag beslutat mig för att fatta utskottets
utlåtande så, att man anser de av riksdagens
revisorer och motionärerna
framförda synpunkterna så angelägna,
att man utgått ifrån att Kungl. Maj:t
utan vidare beställning kommer att gå
i författning om denna angelägna riksplanering.
Det är därför man blott menlöst
»givit till känna». Jag skall underlåta
att ställa ett, som erfarenheten visat
mig, lika menlöst säryrkande utan låter
ärendet ha sin gilla gång.

Herr MÖLLER (s):

Herr talman! Jag tycker att herr
Skärmans yttrande var onödigt pessimistiskt.
Utskottet har behandlat motionen
mycket tillmötesgående, och i

Nr 22

Fredagen den 7 maj 1965

Ang. företagshälsovård m. m.
sakfrågan har motionärerna nått sitt
väsentliga syfte därigenom att utskottet
besvarat statsrevisorernas och motionärernas
hemställan mycket positivt.

Att utskottet inte vill tillstyrka den
särskilda utredning, som motionärerna
hemställer om, beror dels på att ett betänkande
alldeles nyligen, i februari
månad, avgivits av fritidsutredningen
och att där bl. a. behandlas den översiktliga
planeringen av fritidsbebyggelse
och fritidsanläggningar, dels på att
en organisatorisk reform för naturvården,
vattenvården och luftvården föreslås
i proposition 97.

Utskottet har framhållit att dessa
frågor är under behandling av Kungl.
Maj:t och inom kort kommer att avgöras,
och utskottet har ansett att det
i detta läge inte finns motiv för att
tillstyrka en särskild utredning. Vi har
alltså förutsatt att de önskemål statsrevisorerna
och motionärerna uttalat
kommer att positivt prövas.

Med detta hemställer jag om bifall
till utskottets utlåtande.

Herr SKÄRMAN (fp):

Herr talman! Jag kanske kan hålla
med herr Möller om att det är min
ovana vid allmänna beredningsutskottets
formuleringar, som gör att jag ser
litet pessimistiskt på detta utlåtande.
När man gjort en framställning som
tillstyrkes över hela fältet hade man
tänkt att det skulle resultera i en positiv
beställning av en utredning. Riksdagsrevisorerna
talar ju mest om fritidsförhållandena,
om fritidsbebyggelsen,
men vi alla som sysslar med planeringsfrågor
vet att allt hänger samman.
Man kan knappast utreda den ena
saken utan att samtidigt utreda eller i
varje fall binda andra problem i samband
med en vettig användning avmarkområdena.

Det gamla vanliga skrivsättet från beredningsutskottet
att »för Kungl. Maj:t
giva till känna» betraktar jag alltså som
litet negativt, när alla andra frågor har

behandlats så positivt. Jag fattade kanske
inte riktigt vad som menas med
att »för Kungl. Maj:t giva till känna».
Kungl. Maj:t har, som vi vet, ganska
goda kontakter med riksdagen, och om
man inte tydligt säger vad man vill,
blir tillkännagivandet ett rätt menlöst
uttryck.

Herr MÖLLER (s):

Herr talman! Jag vill gärna skriva
detta sista yttrande på herr Skärmans
relativa obekantskap med dessa formuleringsfrågor
och med relationerna
mellan de två statsmakterna. Det finns
ingen anledning från riksdagens sida
att nedvärdera betydelsen av ett uttalande
i form av en skrivelse från
riksdagen till Kungl. Maj:t; det är en
allvarlig hemställan som icke på något
sätt skall nedvärderas.

Herr SKÄRMAN (fp):

Herr talman! Jag tackar för den förklaringen.
Den kanske säger en hel del
om de yttranden som man får från allmänna
beredningsutskottet — man skall
inte tolka dem efter ordalydelsen utan
mera som en vänlig gest.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Ang. företagshälsovård m. ro.

Föredrogs ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 31, i anledning
av väckta motioner om åtgärder för att
förbättra företagshälsovården, angående
företagshälsovård, yrkeshvgien och
yrkesmedicin samt om åtgärder mot yrkesskador
och yrkessjukdomar.

I de likalydande motionerna I: 109,
av herr Lundström m.fl., och 11:139,
av herr Ohlin m. fl., hade föreslagits,

att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t skulle hemställa om förslag för

Fredagen den 7 maj 1965

Nr 22

genomförande av i utredningen »Arbetsforskning»
inom statens medicinska
forskningsråd framlagda mest angelägna
projekt jämte erforderliga anslagsäskanden
därför, samt

att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t skulle hemställa om utredning beträffande
organiserat samarbete mellan
statliga, landstingskommunala och övriga
institutioner för yrkesmedicin, yrkeshvgien
och företagshälsovård inom
landet.

I de likalvdande motionerna 1:594,
av herr Siindin m. fl., och 11:695, av
herr Hansson i Skegrie m. fl., hade
hemställts, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte anhålla

1) om skyndsam prövning och förslag
angående en sådan förstärkning av
resurserna för den vetenskapliga forskningen,
att förhållanden, som framkallade
yrkesskador och yrkessjukdomar
inom olika yrkesområden, kunde effektivt
motverkas;

2) om vidtagande av sådana åtgärder,
att ökad utbildning i företagshälsovård
snarast möjligt komme till stånd i fråga
om såväl läkare som övrig erforderlig
personal;

3) om vidtagande av åtgärder, som
kunde befinnas möjliga för sådan samordning
inom företagshälsovården samt
mellan denna och övrig sjukvård och
arbetsvärd, att hela näringslivet och
därmed även mindre företag, jordbruk
och skogsbruk m. fl. kunde få möjligheter
till en god företagshälsovård;
samt

4) om skyndsamt vidtagande av åtgärder,
som kunde befinnas möjliga och
lämpliga i syfte att genom radio och
TV samt genom undervisning vid yrkesskolor
och annan kursverksamhet
öka upplysningen om yrkesskadors och
yrkessjukdomars förebyggande och botande.

I en inom andra kammaren väckt motion
II: 21, av herr Holmberg in. fl., hade
yrkats, alt riksdagen i skrivelse till

Ang. företagshälsovård m. m.
Kungl. Maj:t skulle hemställa om en
skyndsam utredning rörande åtgärder i
syfte att öka utbildningen respektive vidareutbildningen
av läkare och sjuksköterskor
för företagshälsovårdens behov,
samt om att åtgärder måtte vidtagas
med syfte att omedelbart börja utvidga
landstingens och de landstingsfria
städernas hälso- och sjukvård i enlighet
med synpunkterna i motionen.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att motion II: 21, de likalydande motionerna
1:109 och II: 139 samt de likalydande
motionerna 1:594 och 11:695
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits, utom avannan,
av herr Nyman, som ansett, att
utskottets yttrande bort erhålla den lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen i
anledning av motion 11:21, de likalvdande
motionerna I: 109 och II: 139
samt de likalydande motionerna 1:594
och 11:695 i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte giva till känna vad i reservationen
anförts.

Herr NYMAN (fp):

Herr talman! Till detta utlåtande
från allmänna beredningsutskottet har
fogats en enmansreservation, som jag
här ber att få närmare motivera.

Arbetet är det centrala i livet för de
flesta av oss. Trots detta kanske man
kan säga att arbetsforskning här i landet
är ganska eftersatt, men vi hoppas
att det skall bli en ändring och att
det nu så småningom skall bli bättre
fart på denna forskning.

Ett flertal vetenskapligt arbetande
institutioner i vårt land är visserligen
sysselsatta med arbetsforskning, men
endast tre av dem har forsknings- och
utredningsarbete som huvuduppgifter.
Inom näringslivet föreligger emellertid
ett mycket starkt behov av kunskaper
på detta område. Det gäller arbetshygien,
arbetsinedicin, arbetsfysiologi och

Nr 22

Fredagen den 7 maj 1965

Ang. företagshälsovård m. m.

arbetspsykologi. Till arbetspsykologien
bör frågor som berör arbetsanpassning,
anställningsproblem, arbetsanalyser,
stressfaktorer och deras orsaker,
frågor som berör den äldre arbetskraften,
för att nämna några exempel.

De motioner som behandlats i allmänna
beredningsutskottets utlåtande
har bl. a. gällt nämnda arbetsforskning
samt utbildning av personal för
företagens hälsovård och ett organiserat
samarbete och en bättre samordning
inom områdena för yrkesmedicin,
yrkeshygien och företagshälsovård.

Utskottet har i sitt utlåtande framhållit
att de rådande förhållandena inte
kan anses i alla avseenden tillfredsställande,
men det har pekat på de utredningar
som finns, bl. a. arbetarskyddsstyrelsens
utredning om företagshälsovården
och utredningen om ett
arbetsmedicinskt institut, för vilken i
dagarna lagts fram riktlinjer i ett betänkande.

Utskottet anser att frågan om arbetsforskning,
utbildning och samordning
på ett tillfredsställande sätt i framtiden
kommer att lösas genom dessa utredningar
och de åtgärder, som skall vidtas
med anledning av dem. Vad som
skiljer utskottets majoritet och reservantens
är emellertid att den senare
inte är lika säker därpå utan velat ge
till känna att samordningen av företagshälsovård
och övrig samhällelig hälsovård
är en synnerligen angelägen fråga,
som inte tillräckligt beaktats.

Därvid stöder sig reservanten på
ILO:s rekommendation nr 112. Jag skall
inte närmare gå in på vad den säger.
När det gäller forskning hänvisas till
det särskilda institut för arbetshygien
och arbetsfysiologi, som vi väntar framöver.
Reservanten vill därvid åberopa
vad det tekniska forskningsrådet yttrat
i sitt remissvar när det gäller detta
institut. Rådet har nämligen funnit, att
institutet inte planterats för den forskningskapacitet
som är erforderlig vare
sig för forskningen inom den egna institutionen
eller när det gäller resur -

ser för uppdragsforskning. Rådet menar
att frågan borde bli föremål för
kompletterande utredning.

Jag vill också peka på att LO sagt,
att man i framtiden vid detta institut
bör inrätta en avdelning för arbetspsykologi
och arbetssociologi. Det är
med andra ord mycket som återstår att
göra.

Herr talman! Jag har med detta anförande
velat yrka bifall till min reservation.

Herr MÖLLER (s):

Herr talman! Vad som skiljer reservanten
och utskottets majoritet är närmast
att reservanten önskar att riksdagen
nu skall begära en kompletterande
utredning om forskning i arbetshygien
och arbetsfysiologi.

Utskottsmajoriteten har inte ansett
sig kunna tillstyrka detta. Under fjolåret
blev den särskilda utredning klar,
varom reservanten nyss talat, och den
föreslog att man skulle upprätta ett
särskilt institut för arbetshygien och
arbetsfysiologi. Vad resultatet av utredningens
förslag blir är ännu inte avgjort,
men det har fått ett mycket gynnsamt
mottagande vid remissbehandlingen
och är f. n. föremål för Kungl. Maj :ts
prövning.

När så är fallet skulle det se egendomligt
ut, om riksdagen skulle hemställa
om en kompletterande utredning
just nu, innan huvudfrågan är avgjord.
Det kan inte vara en rationell arbetsprocedur
att så förfara.

Reservanten har byggt upp sin hemställan
på statens tekniska forskningsråds
remissuttalande. Jag anser inte att
detta är något avgörande skäl för att
man skall följa förslaget. I övrigt har
utskottet intagit en mycket positiv hållning
till dessa frågor i vad det gäller
dels arbetsforskningen och dels frågan
om företagshälsovårdens uppbyggnad.
Riksdagen kan med gott mod och god
tillförsikt anta utskottets utlåtande, till
vilket jag yrkar bifall.

Fredagen den 7 maj 1965

Nr 22

Herr NYMAN (fp):

Herr talman! Det var en synpunkt
till, som inte herr Möller nämnde och
som jag ansåg vara mycket väsentlig,
nämligen samordningen av företagshälsovården
och övrig sjuk- och hälsovård.
Denna fråga är synnerligen angelägen.
Nu kanske man kan hoppas att arbetarskyddsstyrelsens
utredning skall ta upp
den. Jag har själv sökt komma underfund
med om detta är avsikten, men
har inte kunnat få ett tillfredsställande
svar.

Sedan har jag också tagit upp arbetsforskningen
i remissyttrandet för att
peka på att mycket återstår där att
göra. Man kan därför inte vara säker
på att allt är välbeställt. Denna reservation
får därför betraktas som ett tillkännagivande.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt därunder förekomna
yrkanden propositioner, först
på bifall till utskottets hemställan samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herr Nyman vid
utlåtandet avgivna reservationen; och
förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med övervägande
ja besvarad.

Om en utbyggnad av Vindelälven

Föredrogs ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 32, i anledning
av väckta motioner angående Vindelälvens
utbyggnad och angående ifrågasatt
reglering av Vindelälven.

I de likalydande, till allmänna beredningsutskottet
hänvisade motionerna I:
254, av fröken Stenberg m. fl., och II:
316, av herr Larsson i Umeå m. fl., hade
hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla, att frågan
om Vindelälvens utbyggnad måtte
göras till föremål för utredning inom
1964 års naturresursutredning.

Om en utbyggnad av Vindelälven

Vidare hade i de likaledes till allmänna
beredningsutskottet hänvisade likalydande
motionerna 1:599, av herr
Åkerlund, och II: 705, av herr Nilsson
i Agnäs, föreslagits, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t skulle anhålla
om skyndsam utredning angående möjligheterna
att för framtiden bevara
Vindelälven oreglerad samt att, i avvaktan
på utredningen, förbud skulle meddelas
för ingrepp i det berörda naturområdet.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att de likalydande motionerna I:
254 och II: 316 samt de likalydande motionerna
1:599 och 11:705 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade anförts

1) av herrar Rimås och Nilsson i Agnäs,
vilka ansett, att utskottets yttrande
bort erhålla den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen i anledning
av de likalydande motionerna I:
254 och II: 316 samt de likalydande
motionerna 1:599 och II: 705 i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte anhålla om utredning
beträffande frågan om en utbyggnad
av Vindelälven; samt

2) av herrar Enarsson och Hiibinette,
vilka likväl ej antytt sin åsikt.

Fröken STENBERG (h):

Herr talman! Allmänna beredningsutskottet
har i sitt utlåtande nr 32 behandlat
ett par motioner beträffande
utredning av frågan om utbyggnad av
Vindelälven, och det är med anledning
av först och främst motionsparet
I: 254 och II: 316 som jag begärt ordet.

Det är med glädje jag som motionär
konstaterar, att utskottet understryker
sin förståelse för problemställningen —
alltså avvägningen av behovet av elkraft
mot behovet av naturområden för
fritidsverksamhet och vetenskaplig
forskning. Jag är också tacksam för att
problemkomplexet av utskottet förut -

Nr 22

Fredagen den 7 maj 1965

Om en utbyggnad av Vindelälven

sättes bli upptaget till förnyad överläggning
mellan vattenfallsstyrelsen och
naturvårdsnämnden. Men när utskottet
sedan i princip, efter vad jag förstår,
ansluter sig till utbyggnadsplaneringen
och skriver, att denna förutsättes ske
med beaktande av de olika därav berörda
intressena, anser jag vara på sin
plats att ge kammarens ledamöter en
liten orientering i frågeställningen.

Det har hänt en hel del i den här
frågan, men historiken skall bli kortfattad.
Vindelälven, som är 45 mil lång
och den åttonde i storleken av de sydligaste
fjällälvarna, som ännu ej byggts
ut, är den älv som 1955 enligt vattenfallsstyrelsens
representanter ej skulle
byggas ut bl. a. på grund av älvens värde
för vandringsfisk —- särskilt lax. Älven
föreslogs ändå enligt vattenfallsstyrelsen
1957 byggas ut med tio stationer,
och år 1961 vid den s. k. »freden
i Sarek» träffades en överenskommelse
mellan vattenfallsstyrelsen och naturvårdens
representanter beträffande den
framtida utbyggnaden av vattenkraften
i vissa norrländska vattensystem, vilket
innebar en kompromiss mellan vattenfallsintresset
och naturvårdsintresset.
Detta betydde att älven från Storvindeln
och nedåt kustlandet skulle lämnas
ut till utbyggnad. I juni 1962 kom
vattenfallsstyrelsens regionplan på utbyggnad,
som skulle betyda investeringar
på 900 miljoner kronor. Det är den
plan som avstyrktes av Norrbottens
länsstyrelse beträffande Laisälvens reglering.

I början av april innevarande år ingavs
ansökan till vattendomstol för utbyggnad
av det första kraftverket i Vindelälven,
Långforsen.

Det allmänna intresset kring vattenutbvggnadsfrågor
är ju alltid stort, och
i detta fall visar detta sig bl. a. genom
den kommitté med representanter för
vetenskap, naturvård, turism och fiske
som i november 1964 bildades. Med anledning
av Vindelälvens eventuella utbyggnad
inlämnades en framställning
till statens naturvårdsnämnd om skynd -

samma överläggningar för justering av
1961 års överenskommelser. Detta avtal
har tio punkter, och punkt 6 lyder så
här: »Vattenfallsstyrelsen och natur skyddet

reserverar sig beträffande verkan
av denna överenskommelse för helt
oförutsedda omständigheter, som väsentligen
förändra den allmänna avvägningen
som varit syftet med överenskommelsen.
Inträffar fall som i denna
punkt avses skall förnyade överläggningar
äga rum.»

Vad är det då för nytt som inträffat
som motiverar en justering av överenskommelsen?
Bland annat har inträffat,
att konventionell ångkraft ger elenergi
billigare än vad tidigare beräknats, vilket
framhållits av såväl teknisk som
ekonomisk expertis. Ett flertal storförbrukare
går ju också enligt uppgift över
till egna ångkraftverk — vattenfallsstyrelsen
har ju byggt ut Stenungsund till
600 mega-watt. Som jämförelse kan nämnas
att vårt största vattenkraftverk,
Stornorrfors, ger 375 megawatt. Utan
regleringsmagasin för den planerade
Långforsen i Vindelälven kan enligt
uppgift tas ut 50—70 megawatt vid full
vattenföring. En utbyggd Vindelälv skulle
ge ett effektuttag av 600 megawatt
för 900 miljoner i anläggningskostnad
— enligt uppgift alltså ungefär hälften
av Karlshamnsverkets utbyggda anläggning.
Kan det mot den bakgrunden anses
att — utan förnyad förutsättningslös
utredning — fortsatt exploatering
av ännu en fjällälv, en av de fyra sista
stora, är en väl avvägd åtgärd?

I denna avvägning kommer också
atomkraften in. Den har väl framtid
i Sverige liksom t. ex. i USA. Jag såg
nyligen en uppgift om att under 1980-talet kommer just i USA atomkraftverk
att svara för 13—14 procent av landets
elkraftproduktion, vilket får ses mot
bråkdelen av 1 procent i dag.

1 diskussionen har det också pekats
på den vetenskapliga betydelsen av att
spara värdefullt biologiska och geografiska
forskningsobjekt — inte minst för
det nya universitetet i norr. I det fallet

Fredagen den 7 maj 1965

Nr 22

liar älven av en rad svenska och utländska
forskare karakteriserats som
omistlig.

Fiskesynpunkterna bör ocksä beaktas.
Vindelälven är ju erkänd som eu
fin laxälv och är ytterst betydelsefull
för regenerationen av lax och havslaxöring.
Sverige har en miljon fritidsfiskare
enligt 1962 års fritidsutredning,
som ju också gjort veterligt att svenska
folket lägger ner 10 miljarder kronor på
sin fritid. Då gäller det också att ha rekreationsområden
med levande vatten

— Sverige och inte minst Norrland har
låtit tala om sig som snart sagt det enda
naturreservatet för Europa. Och turistströmmen
mot norr ökar stadigt. Och i
detta sammanhang kan väl också lokaliseringspolitiska
synpunkter anläggas.

Detta skulle alltså vara några av de
skäl, som skulle motivera en utredning
beträffande dels en justering av 1961
års överenskommelse mellan vattenfallsstyrelsen
och representanter för naturvården,
dels vad som här är aktuellt
och en följdverkan av 1961 års överenskommelse,
nämligen en utredning av
frågan om utbyggnad av Vindelälven.
Denna fråga bär inte bara ett riksintresse
— på den kan också anläggas internationella
aspekter ur såväl forsknings-
som turistsynpunkt.

Det är också mycket intressant att ta
del av remissutlåtandena. De är alla —
med undantag av vattenfallsstyrelsens

— helt positiva till ett bevarande av
Vindelälven såsom en ej utbyggd älv.
Utlåtandena finns ju också i sammandrag
i utskottsutlåtandena, men det må
tillåtas mig att understryka vad statens
naturvårdsnänind, inrättad den 1 juli
1963 och obunden av 1961 års överenskommelse
— »freden i Sarek» — anför,
nämligen att skälen för att bevara Vindelälven
enligt nämndens mening är så
starka, att man bör välja en investering
i värmekraft för att erhålla motsvarande
effekt, även om eu sådan investering blir
ekonomiskt ofördelaktigare. Nämnden
anser att en närmare utredning är värdefull
och ifrågasätter även, huruvida

Om en utbyggnad av Vindelälven
det inte vore lämpligt att avvakta en
sådan, om den nu kommer till stånd,
innan vattendomstolens prövning av
tillåtligheten. Nämnden vill också livligt
förorda en utredning i det syfte
motionärerna anger.

Svenska naturskyddsföreningen har
också i ett utlåtande framhållit, att den
i flera sammanhang behandlat frågan
om Vindelälvens utbyggnad, och understryker
bl. a. att total utbyggnad av de
stora älvarna med hänsyn till bl. a. turistnäringen
kan bli ett katastrofalt
misstag. Man menar att älvens undantagande
från utbyggnad skulle — om
vattenfallsstyrelsen och staten kunde
medverka därtill — innebära en storartad
manifestation av öppet sinne för
nya värderingar.

I detta ärende finns också många fler
framställningar än som presenterats i
utskottsutlåtandet. Konsistoriet vid
Umeå universitet har t. ex. uttalat sig
för statens naturvårdsnänind och bl. a.
framhållit, att älven ger rikt material
till botanisk, zoologisk, mikrobiologisk,
geografisk och geologisk forskning, inte
minst i fråga om jämförande biologiska
undersökningar av den snart helt reglerade
Umeälven — undersökningar
om vattenregleringens biologiska effekter.
Konsistoriet talar för ytterligare
uppskov av Vindelälvens reglering och
önskar en allsidig utredning som även
beaktar den biologiska och geografiska
forskningens intressen.

Xorrlandsförbundet har i detta ärende
till statens naturvårdsnänind bl. a. anfört:
»I den spänning som uppstår mellan
företagsekonomiska och vetenskapliga
intressen anser förbundet att i
detta fall företräde bör ges åt de sistnämnda.
Det kan inte sägas vara klok
politik att redan före starten undergräva
möjligheterna till vetenskaplig forskning
vid ett nyupprättat universitet.»

Västerbottens läns naturvårdsråd anför
i en promemoria med förslag till
framställningar till länsstyrelsen, kammarkollegiet
och statens naturvårdsnänind
bl. a. följande: »Enligt 1963 års

Nr 22

Fredagen den 7 maj 1965

Om en utbyggnad av Vindelälven
riksdagsbeslut skall de nya naturvårdsorganen
säkra naturobjekt för framtiden».
De anser också att detta bör göras
inom en tioårsperiod. Detta har alltså
igångsatts i Västerbotten, och länets
naturvårdsråd anser att en exploatering
av Vindelälven i stort sett tillför bygden
endast:

»1. Tillfälliga arbetsinkomster i den
mån bygdens folk får arbete i utbyggnaden,
vilket kan vara tveksamt.

2. Tillfälligt uppsving i bygdens affärer
under arbetstiden.

3. Engångsersättning för skador å
fastigheter och dylikt.

4. Skatteinkomster för kraftverkskommuner
— dock begränsat till att det
här rör statliga kraftverk.»

Naturvårdsrådet säger vidare, att som
en nackdel av exploateringen, bestyrkt
av erfarenheter från Vojmån, Ume älv
och Skellefte älv, kommer att framstå
den skadade och befolkningsmässigt uttunnade
bygd som lämnas efter genomförd
exploatering. Direkta verkningar
är alltså för bygdens närings- och samhällsliv
kortsiktiga fördelar, som följs
av långsiktiga nackdelar.

Indirekta verkningar blir det för fisket
och turismen. Vindelälven är en av
rikets bästa laxälvar, och älven följes i
hela sin längd på nära avstånd av allmänna
vägar och kronoparker. Goda
rekreationsområden omger den på
många ställen, och vattnet är ovanligt
litet förorenat på grund av den glesa
bebyggelsen.

Eftersom naturvårdsråden alltså borde
kunna handla förutsättningslöst, har
Västerbottens naturvårdsråd anlagt
bl. a. följande synpunkter, nämligen att
Vindelälven är det enda orörda vattendraget
av betydelse i länet. Så gott som
hela värdet i älven tillhör staten, som
enligt naturvårdens principer i högre
grad än den enskilde skall beakta samhällets
behov av hushållning med naturen.

Om exploatering av Vindelälven underlåtes,
motverkas inga enskilda eller
kommunala intressen av betydelse. En

utbyggnad innebär däremot att fiskeoch
turistintressena helt kommer att
lamslås. Naturrådet anser sig därför böra
företa en aktion för bevarandet av
Vindelälven som naturvårdsobjekt inför
stundande ansökan om utbyggnad av
Eångforsens kraftverk i älvens nedre
del. Naturvårdsrådet framför också betänkligheter
mot ett sådant beslut om
utbyggnad och säger, att det för rådet
framstår som ett klart avsteg från den
lagfästa naturvårdspolitiken.

Kung], Vetenskapsakademiens naturskyddskommitté
har också till statens
naturvårdsnämnd bl. a. framhållit beträffande
reglerings- och utbyggnadsobjektet
Långforsens kraftstation, där
forssträckan inspekterats av utsänd vetenskapsman,
att sedan alla övriga sydländska
älvar av denna typ exploaterats,
torde denna en halv mil långa sträcka
vara unik i vårt land samt att det är
särskilt önskvärt att bevara minst en
nordlig och en sydlig norrlandsälv. Vetenskapsakademien
understryker slutligen,
att om den i oktober 1961 haft
kunskap om Vindelälvens stora naturvärde,
skulle den ha hävdat älvens undantagande
från utbyggnad.

Västerbottens länsstyrelse slutligen
tillstyrker en allsidig och förutsättningslös
utredning beträffande frågan om
Vindelälvens utbyggnad och reglering,
innan man påkallar vattendomstolens
prövning av tillåtligheten av att bygga
Långfors kraftstation. I utredningen
föreslås ingå representanter för bl. a.
kraftverksföretag, kommuner, vetenskap,
naturvård och turism.

Trots alla dessa för ett förnyat utredningsförfarande
inställda remissutlåtanden
och framställningar -— det finns
många fler sådana också av internationellt
ursprung —- så håller vattenfallsstyrelsen
på 1961 års överenskommelse
och avstyrker ett ganska rimligt utredningsyrkande.

Herr talman! Naturresursutredningen,
som också ställer sig positiv till förslaget
om en outbyggd Vindelälv, har
ansett att det faller utanför dess kom -

Fredagen den 7 maj 1965

Nr 22

petens att göra en avvägning av Vindelälvens
bevarande gentemot samhällsintresset
och hänvisar till statens naturvårdsnämnd,
som också klart säger
ifrån, att dess strävan är att få utbyggnaden
av Vindelälven uppskjuten i avvaktan
på bl. a. ytterligare kännedom
om utvecklingen av de ekonomiska förutsättningarna
för värmekraft och
atomkraft i förhållande till vattenkraft.
Detta är ju och för sig glädjande ur
motionärernas synpunkt. Men utskottet
talar dock om utbyggnadsplanering,
och ansökan om utbyggnad är inlämnad
och deldom är begärd. Det synes
mig därför troligt att ett riksdagsuttalande
om utredningsförfarande i detta
fall även rent allmänt skulle vara av
värde för naturvårdsnämndens fortsatta
strävanden att verkställa de arbetsuppgifter
som den givits av riksdagen.

Det må till slut — så här i maj —-tillåtas mig att citera en tysk vetenskapsman,
professor Steiniger, som
skrivit om fågellivet i den dalgång som
nu står inför utbyggnad: »Jag känner
många naturområden i hela Europa,
Afrika och främre Asien, men Vindeldalen
och Laisadalen har tjusat mig
mest!»

Jag kan inte kommentera detta uttalande
på annat sätt än genom att understryka,
att ett kultursamhälle bör
slå vakt om omistliga värden som skall
förvaltas till kommande släkten.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den reservation som är fogad
till allmänna beredningsutskottets utlåtande
nr 32.

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! För något år sedan presenterades
en statlig utredning angående
energiförsörjningen i Sverige. Jag
kan inte säga om dessa siffror gäller lika
bra i dag som då, men det har sitt
stora intresse att utredningen konstaterar,
att energiförbrukningen per invånare
i Sverige var betydligt lägre än

Om en utbyggnad av Vindelälven
t. ex. i England och framför allt i Förenta
staterna. Man förmodade i utredningen
att det kommer att bli en kraftig
ökning av energiförbrukningen i
vårt land, och så gjorde man prognoser
om hur energiförsörjningen skulle kunna
ordnas i framtiden. Man kom till resultatet,
att även när vi har byggt ut all
vår vattenkraft, så kommer detta ändå
inte att ge mer än ungefär 14 procent
av all den energi som vi behöver.

Det finns alltså ingen som helst möjlighet
för oss att på den vägen bli självförsörjande
i fråga om energi i framtiden.
Vi måste förlita oss på andra
energikällor, om det nu blir olja eller
något annat. Jag skulle tänka mig att
man från svensk synpunkt närmast kan
sikta på att atomkraften kommer att
betyda mest.

Inför dessa perspektiv blir man ännu
mer betänksam. När vi ändå inte kan
förse vårt land med på långt när tillräcklig
energi genom vattenfallens utbyggande,
borde vi vara litet försiktiga
när det gäller att bygga ut alltför mycket.
Det betyder ändå inte så stor del
av hela vår energiförsörjning.

Jag väckte tillsammans med en del
riksdagskamrater en motion för några
år sedan, där vi just påpekade att man
inte borde gå alltför hastigt fram och
eventuellt förstöra naturvärden, som
man sedan inte gärna kan återställa.
Därför har jag förmodat, att man när
det gäller Vindelälven kommer att ta
hänsyn och diskutera frågan noga. Även
om jag tycker att reservationen inte
gått så särskilt långt i sina krav, anser
jag dock att den bättre fyller anspråken
på den försiktighet man bör ha i fråga
om utbyggandet av några av de sista älvarna
vi har i vårt land.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr SöRLIN (s):

Herr talman! När jag lyssnade till
fröken Stenberg fick jag närmast in -

Nr 22

Fredagen den 7 maj 1965

Om en utbyggnad av Vindelälven
tryck av att det skulle inträffa en naturkatastrof
i vårt land om Vindelälven
skulle utbyggas. Och fröken Stenberg är
inte ensam om att dramatisera denna
fråga och göra gällande, att det är en
så värdefull älvdal att man bör bevara
den för framtiden.

Det konstaterande som görs nu av fröken
Stenberg och andra har varit enahanda
då det gällt andra norrländska
älvar. När man byggde ut Ångermanälven
och Umeälven kom representanter
för de åsikter, som här företrätts, bl. a.
av fröken Stenberg, och förklarade att
det också då skulle hända en nationell
olycka, inte minst för de människor
som bodde i de berörda bygderna. Det
skulle komma något av en flodvåg och
skölja bort dem till evig olycka i framtiden.

När nu utbyggnaderna för de här
närliggande älvdalarna är klara kan jag
konstatera att befolkningen är tillfredsställd.
Befolkningen har funnit att utbyggnaden
har gett mycket goda arbetsinkomster
under en lång följd av
år, och de ingrepp i naturen som skett
genom utbyggnaden har inte besannat
de pessimistiska tongångarna för framtiden
om att bygden därmed skulle förlora
väsentliga ting av det vackra och
värdefulla i naturen.

När det gäller Vindelälven, som är
aktuell i föreliggande utskottsutlåtande,
är det bara att konstatera, att inom det
området råder en mycket stor svårighet
för människorna att få arbete och
därmed inkomster. De människor som
frågar efter arbete och inkomster och
därmed daglig försörjning kan inte leva
på att titta på de forsar som porlar som
de har gjort sedan årtusenden tillbaka.
Dessa människor vill få en sysselsättning
och en inkomst, och vattenfallsstyrelsen
räkna med att genom utbyggnaden
kommer flera hundra man att
sysselsättas under en lång följd av år.

Riksdagen beslutade i december månad
1964 om en aktiv lokaliseringspolitik.
Frukterna av den lokaliseringspolitiken
har ännu inte börjat tränga ige -

nom i de norrländska bygderna, men
vi som bor där är tämligen övertygade
om att efter hand som åren går så kommer
vi att få dra fördel av den beslutade
lokaliseringspolitiken. Kan man
genom denna utbyggnad sysselsätta dessa
människor under en följd av år och
bereda dem trygghet under den tiden,
så hoppas och tror vi att nya företag sedan
skall ta vid och ge människorna
sysselsättning och inkomster.

Det är bara att konstatera att den berörda
ortsbefolkningen i allmänhet är
positivt inställd. Det är berörda kommuner
också. De som talar mest i frågor
som gäller utbyggnad av en älvdal
är i regel människor, som bor på mycket
långa avstånd från älvdalen. Jag
kan väl förstå, att människorna i vårt
land gärna vill ha tillgång till orörd
natur, men å andra sidan måste ortsbefolkningens
intressen också i görligaste
mån tillgodoses.

Jag skulle här vilja fråga dem som talar
emot denna utbyggnad: Vad vill
fröken Stenberg och herr Bengtson ge
denna bygd i stället?

Vi kan bara konstatera att i de älvdalar
som tidigare utbyggts frodas turismen
på ett alldeles utomordentligt
sätt just nu. Turismen är en enorm tillgång,
och turisterna kommer trots denna
utbyggnad. Det visar sig t. o. m. att
många av de anläggningar som vattenfallsstyrelsen
har byggt uppe i norr har
precis samma skönhetsvärden som älven
hade på den tiden då den porlade i
sin ensamhet.

Jag vill erinra om att överläggningar
pågår mellan vattenfallsstyrelsen och
statens naturvårdsnämnd. Det finns för
riksdagen inte anledning att på detta
stadium fatta beslut på sätt som förordats
i de här föreliggande motionerna.

Utskottet har för sin del med mycket
stark majoritet avvisat dem och hemställt
att de icke skall föranleda någon
riksdagens åtgärd, och jag ber, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Fredagen den 7 maj 1965

Nr 22

Fröken STENBERG (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Sörlin talar om
naturkatastrof, men om någon sådan
har jag inte talat. Jag har velat understryka
att remissinstanserna över lag
varit positiva till en utredning. Bland
dessa är Västerbottens länsstyrelse, och
man får väl ändå utgå ifrån att Västerbottens
länsstyrelse menar, att den uttalar
sig till det bästa för sitt Jän. Länsstyrelsen
säger, att det fordras en påtaglig
samhällsnytta för att materiella intressen
skall gå före ideella, och den säger
vidare, att turismen och fisket för
närvarande representerar och i framtiden
säkerligen kommer att representera
ett betydande ekonomiskt värde även
om detta är svårt att beräkna någorlunda
exakt.

Herr Sörlin talade också om kommunerna.
Det är klart att dessa frågor kan
vara i viss mån kontroversiella. Men det
gäller att avväga kortsiktiga fördelar
mot långsiktiga nackdelar. Man måste
naturligtvis ta ställning och sedan ta
kritiken.

I Sorsele 1962 var det ungefär 200 närvarande
på ett informationsmöte. Där
fanns säkerligen många kommunrepresentanter
också, men man var i alla fall
föga entusiastisk för utbyggnad.

Vid ett informationsmöte i Umeå 1964
sade en representant för inlandskommunerna,
att vi i dagens läge måste räkna
med att turismen blir en betydande industri
för framtiden, men för att utnyttja
den fordras att vi har någonting
att ge turisterna.

Herr Sörlin talar vidare om arbetskraft
och lokaliseringspolitiska synpunkter.
När det gäller arbetskraften
vill jag citera vad länsstyrelsen säger:
Byggandet av kraftverk och regleringsdammar
bereder endast en temporär
sysselsättning även om denna i och för
sig är värdefull.

Vattenvärnet har i sin skrivelse till
Konungen den 5/2 1965 sagt: Känt är
att sysselsättningen under anläggningstiden
troligen skulle bli så ringa att

Om en utbyggnad av Vindelälven

inte stort fler än verkets fast anställda
personal kan tänkas få arbete.

Sedan frågar herr Sörlin vad vi kan
ge i stället. Jag skulle vilja satsa mer på
turismen. Tillgången på orörd natur
drar turister upp till Norrland, och de
stora älvarna är en mycket väsentlig
del av landskapsbilden. Sverige betraktas
på kontinenten inte bara som ett
socialt högtstående land, utan också
som exotiskt med tillgång till orörda
marker och strövområden. En kraftstation
lockar till ett besök eller kanske
två, men till forsarna kommer man alltid
igen.

Man skulle kunna säga mycket om turistnäringen.
Det är i alla fall en näringsgren,
som ligger på åttonde plats
som exportnäring. Enligt riksbanken
gav den 1963 inte mindre än 630 miljoner
kronor från utländska turister -—
det året en 11-procentig ökning. Jag tycker
att detta låter som någonting som
man kan satsa på. Det är intressant att
se hur turistbeläggningen uppe i Ammarnästrakten,
där källsjöarna ligger,
enligt statistiken på gästnätter har sexdubblats
på ett decennium. Det är ett
mycket stort antal utländska gäster ■—
ornitologer och fiskare — som har kommit
och kommer igen.

Herr SÖRLIN (s) kort genmäle:

Herr talman! Fröken Stenberg åberopar
det remissvar som länsstyrelsen
i Västerbottens län avgivit. Men, fröken
Stenberg varför inte tala om vad det
remissvaret egentligen innehåller? Det
går närmast ut på en förutsättningslös
utredning. Denna förutsättningslösa utredning
skulle närmast syssla med vårt
lands framtida behov av elkraft.

Det tycks i detta sammanhang vara
på det sättet, att det bara är kungl. vattenfallsstyrelsen
som inte förstår detta
problem. Alla andra organ och föreningar,
som fröken Stenberg citerade
i sitt tidigare anförande, förefaller vara
trädda på ett och samma snöre. Jag

Nr 22

Fredagen den 7 maj 1965

Om en utbyggnad av Vindelälven

undrar vad vårt lands industriproduktion
skulle ha stått om de representanter,
som ständigt motverkat utbyggnaden
av vattenkraften, skulle ha vunnit
framgång för sina yrkanden? Man har
ständigt och ideligen ställt avslagsyrkanden
från en rad sådana institutioner
för vattenvård och fritid, eller vad de
nu kan heta. Man har ansett att vattnet
skall rinna såsom det alltid har gjort.
Varifrån skulle vi då ha tagit elkraften,
fröken Stenberg?

Det finns, i varje fall såsom allmänna
beredningsutskottet sett saken, ingen
anledning att i dag från riksdagens sida
begära en utredning om Vindelälvens
framtida exploatering. Utskottet har vid
sin behandling övertygats om att de berörda
parterna, vattenfallsstyrelsen och
statens naturvårdsnämnd, håller på att
förhandla om och penetrera frågorna.
Parterna bör komma fram till en uppgörelse.
Så småningom kommer riksdagen
att presenteras förslag till en utbyggnad
av Vindelälven. Vid det tillfället
är det ju möjligt att återkomma och
ställa avslagsyrkande beträffande den
föreslagna utbyggnaden av Vindelälven.

Herr HttBINETTE (h):

Herr talman! För att i någon mån ge
en bakgrund till den av herr Enarsson
och mig avgivna blanka reservationen
vill jag säga att frågan för oss på intet
sätt förefaller enkel och entydig. Det
ligger säkert en hel del i vad en norrlandstidning
skrev i veckan, nämligen
att »Vindelälven ligger tydligen alltför
långt borta från Helgeandsholmens horisont
för att problematiken kring dess
exploatering skall kunna göras fattbar
på riksdagsspråket». Här har vi å ena
sidan naturvårdsintressen att beakta,
men å andra sidan har vi de för vårt
fortsatta välstånd så viktiga kraftkällorna
att ta hänsyn till.

Ja, herr talman, jag vill på intet sätt
ånyo dra upp en debatt om den objektivitet
som sägs föregå beslut både i
detta hus och ute i kommunerna, men

nog tycker jag mig ha funnit mycken
subjektiv påverkanskonst i denna Vindelälvsfråga.

För att nu inte falla offer för något
som vi inte är absolut säkra på har vi
funnit det relativt tillfredsställande, att
vattenfallsstyrelsen och statens naturvårdsnämnd
har överläggningar om hur
Vindelälven i framtiden skall komma
att se ut. Vi har ju tillskapat en naturvårdsnämnd
och får väl lita på dess
objektivitet.

Herr talman! Det är mot bakgrunden
av detta som vi inte har ställt något
särskilt yrkande utan bara lämnat en
blank reservation.

Herr ÅKERLUND (li):

Herr talman! Jag skall be att med ett
par ord få motivera varför jag motionerat
i denna fråga.

Utbyggnaden av vattenkraften i de
norrländska älvarna var inte så långt
framskriden för 30 år sedan. Då rann
älvarna ganska fritt. Det var andra
världskriget och dess brist på kol och
olja som gav den verkliga skjutsen åt
utbyggnaden, och det har väl varit utvecklingens
ofrånkomliga krav att det
skulle bli en utbyggnad. Man skall dock
inte bortse från att denna utbyggnad
betytt ingripanden och säkerligen också
personligt lidande för många av de människor
som blivit berörda av kraftstationernas
tillkomst och vattenregleringarna.
Å andra sidan kan det väl sägas
att många arbetstillfällen och goda förtjänster
följt med utbyggnaden.

Utbyggnaden har fortgått under hela
efterkrigstiden, kanske till dels av egen
tyngd. Jag misstänker att det redan
finns kraftstationer, vilkas ekonomi inte
är särskilt stark och som kanske inte
tål en närgången företagsekonomisk
granskning. Jag har emellertid inga bevis
för min misstanke. Insynen i de
statliga affärsverken är som bekant inte
särskilt välkommen.

Nu finns det av de norrländska älvarna
kvar egentligen bara Pite, Kalix

Fredagen den 7 maj 1965

Nr 22

och Torne älvar, vilka inte utbyggts,
förmodligen för att de ligger så långt
norrut så att avsättningen är besvärlig
för elkraften. Sedan är det Vindelälven.
Den ligger inte så långt bort från avsättningsorterna,
och det är möjligt att
den kan utbyggas med ekonomiskt tillfredsställande
resultat. Vad som talar
mot utbyggnaden är å andra sidan naturvårdsintressena.
Det är en vacker
dalgång det gäller med geologiskt, arkeologiskt
och kulturellt intressanta inslag.
Fisket har också ett betydande
värde, såsom fröken Stenberg här sade.
Därtill kommer turistintressena. Skadan
och nyttan av bygge i vatten skall
enligt vattenlagen prövas av vattendomstol,
men lagen är ju ganska diffus när
det gäller utbyggnad av detta slag. Det
är inte lätt att i kronor värdera en sådan
sak som turism, naturskönhet, kulturvärden
och dylikt. Vattenfallsstyrelsen
har därför här faktiskt ett visst
övertag.

I medvetande —■ skulle jag tro — om
detta förhållande har också en överenskommelse
träffats mellan vattenfallsstyrelsen
och naturvårdsintressena, ehuru
meningarna nu går i sär om vad den
ena och den andra parten har lovat.
Jag skall inte gå in på den tvistiga frågan.

I korthet uttryckt tycker jag kanske
— men det är bara ett tyckande, ingenting
annat —• att vi kan ha råd med att
ha en älv kvar i mellersta Norrland i
dess naturliga skick, oreglerad och outbyggd,
eftersom det finns möjlighet att
erhålla en tillfredsställande kraftförsörjning
i dagens läge på andra vägar. I
varje fall borde en utredning vara motiverad.
Det är inte förrän i mitten på
1970-talet som elkraft från Vindelälven
skulle behövas, och det finns därför tid
att ta sig en funderare på saken. Det är
väl i och för sig inte så farligt om riksdagen
skulle begära att få en sådan utredning
till stånd.

Herr Sörlins rekommendation att vi
skall återkomma med ett avslagsyrkande
när anslag begärs till kraftstationen

5 Forsla kammarens protokoll 1965. Nr 22

Om en utbyggnad av Vindelälven
är väl inte särskilt realistiskt. Skall
man få någon ändring till stånd eller
någon annan inriktning av utbyggnadsprogrammet,
måste man nog ta upp saken
i god tid. När en gång förslag föreligger
med begäran om pengar är det
ganska säkert att alla positioner är
låsta, och då är det inte mycket att
göra åt saken.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till reservationen.

Herr JACOBSSON, PER, (fp):

Herr talman! Jag hade inte planerat
att delta i den här diskussionen, men
när jag nu råkar vara den ende i riksdagen
som är bosatt i denna underbara
älvdal, kanske det ändå kan tillåtas mig
att säga några ord.

Vindelälven har ett gynnsamt geografiskt
läge och är lättillgänglig för turister
och andra, och den är synnerligen
■välbelägen som strövområde, fritidsområde
och framför allt som studieområde
för den expanderande universitetsstaden
Umeå.

Frågan är emellertid i hög grad kontroversiell,
och jag vill för min personliga
del gärna medge att den är synnerligen
svårbedömd. Många aspekter kan
läggas på den. I anledning av vad herr
Sörlin har sagt vill jag medge att de arbetsmarknadspolitiska
synpunkterna
för all del inte är betydelselösa i sammanhanget,
men vi bör komma ihåg att
det gäller tillfälliga arbets- och inkomstmöjligheter,
och man bör väl ändå inte
företa så betydande ingrepp i naturen,
som det här är fråga om, enbart med
sikte på tillfälliga fördelar och tillfälliga
möjligheter att skaffa arbetsinkomster.

När man haft tillfälle att följa pressdebatten
och den lokala diskussionen i
denna oerhört kontroversiella fråga,
förstår man hur starkt meningarna bryter
sig mot varandra. Detta tycker jag
för min personliga del är ett skäl till att
man bör noga överväga frågan och

Nr 22

Fredagen den 7 maj 1965

Om en utbyggnad av Vindelälven

grundligt utreda olika aspekter innan
man fattar ett slutligt avgörande.

Fröken Stenberg har redan återgivit
vad länsstyrelsen i Västerbottens län
har sagt, att det inte är möjligt att jämföra
de ideella intressena och materiella
värdena, eftersom det är svårt att
mäta dessa storheter och ställa dem
emot varandra. När länsstyrelsen fortsätter
och säger, att en förutsättningslös
utredning bör komma till stånd, så
tycker jag det är en sak som vi har anledning
att fästa avseende vid.

Utskottet säger: »Mellan vattenfallsstyrelsen
och statens naturvårdsnämnd,
vilken tillkommit efter det överenskommelsen
träffades, pågår emellertid sedan
en tid överläggningar angående den
planerade utbyggnaden, överläggningarna
lär ännu icke ha lett till något slutgiltigt
resultat, men enligt vad utskottet
erfarit är dörren öppen för vidare förhandlingar.
»

Det är bra att man där har en möjlighet
till ytterligare prövning, men jag
vill nog ifrågasätta, huruvida vi kan våga
anta att en sådan prövning i det
läge vari frågan nu befinner sig blir
helt förutsättningslös. Utskottet säger
att det har erfarit, att vattenfalsstyrelsen
redan har lagt ned omkring 16 miljoner
på projektering och planering för
den utbyggnad av Vindelälven som man
räknar med. Vidare har vattenfallsstyrelsen
redan ingivit ansökan till vattendomstolen
om den första utbyggnadselappen.
Jag vill därför starkt sätta i
fråga, om vi har anledning anta att den
vidare utredning, som väl vattenfallsstyrelsen
i huvudsak skall verkställa,
kan anses bli helt förutsättningslös. Jag
tror att frågan har kommit i det läget,
att vattenfallsstyrelsens ställning är låst
och att styrelsen i fortsättningen inte
kommer att ägna något avgörande intresse
åt de synpunkter som har framlagts
på olika håll.

Jag är ingalunda blind för att det kan
förebringas samhällsekonomiska och företagsekonomiska
skäl som talar för en
utbyggnad. Å andra sidan finns det så

många andra starkt vägande skäl som
talar emot en utbyggnad, att jag tycker
att en grundlig och förutsättningslös utredning
är nödvändig för att alla parter
skall kunna känna att frågan verkligen
har ägnats den uppmärksamhet och den
grundliga beredning som ett ärende av
denna art förtjänar. Jag kommer därför
att vid en eventuell votering rösta
för reservationen, även om jag kanske
inte är beredd att till alla delar underskriva
reservationens formulering.

Herr ANDERSSON, AXEL, (fp):

Herr talman! Vi ägnade i denna kammare
rätt mycket tid åt att diskutera
jordförvärvslagen. Det talades då om
riskerna av att enskilda och bolag här
och där i vårt land skulle få förvärva
en liten plätt jord och skog. Man ansåg
det oerhört riskabelt att släppa loss
den möjligheten. Men när det gäller detta
område är det ingen som talar om
någon jordförvärvslag, och det behövs
inte heller. Här uppträder nämligen en
ockupationsmakt som inte frågar efter
hur mycket man lägger beslag på och
hur mycket man förstör. Det är ju så
typiskt här — herr Jacobsson var inne
på den saken — att vattenfallsstyrelsen
redan har lagt ned 16 miljoner kronor
på förberedande arbeten. Innan styrelsen
har haft några som helst kontakter
och fått tillstånd att tillträda detta område
har den, i detta fall liksom i alla
andra fall då det har gällt kraftverksbyggen,
betraktat sig som en ockupationsmakt
som har rätt att bestämma
utan att fråga de människor som bygger
och bor i dessa trakter vad de tycker.

Här har det talats om turism och fiske
och allt möjligt, men man glömmer
i detta sammanhang bort en sak, som
jag tycker är rätt viktig, nämligen de
människor som av hävd har rätt till
dessa marker. Här har vi de finaste renbetesmarker
som finns i detta land. De
människor som har utnyttjat dessa mar -

Fredagen den 7 maj 1965

Nr 22

ker under många hundra år struntar
man i. Man frågar inte efter vad som
händer dem när man gör ett sådant här
ingripande.

Herr Sörlin gjorde gällande att det
här inte var fråga om någon naturkatastrof,
men det är just vad det är. Det
är fråga om en naturkatastrof när
många hundra kvadratkilometer bygd
sätts under vatten. Jag skulle tro att om
Ångermanälven steg så att man på herr
Sörlins fastighet i Åsele bara såg skorstenen
skulle han betrakta det som en
naturkatastrof. När de människor som
bor i dessa trakter inte längre har tillgång
till de visten, som de sedan långliga
tider har innehaft, är det i varje
fall för dem något av en naturkatastrof.

Om herr Sörlin skulle skaffa sig nr
10—12 av »Samefolket» skulle han där
kunna läsa vad en mycket sakkunnig
person, Susanna Kuhmunen i Vaisaluokta,
skriver. Hon berättar om hur
det var när hon var flicka och var ute
på vandringar och vad som hände när
kraftverksbyggare började härja i dessa
trakter. Det värsta är ju inte att det försvinner
några vackra forsar, utan det
verkligt ohyggliga i detta sammanhang
inträffar när alla dessa stora områden
sätts under vatten. Hon talar om hur
skönt det var på den tiden, men så omkring
1940 inträffade naturkatastrofen.
Hon skriver: »Vattnet stiger. Allt blir
annorlunda. Den vackra skogen försvann.
Björkskogen, som skyddade landet
(kåtaplatsen, hjortronmyrarna),
som man hittade raka, släta kåtastänger
i, som hade slöjdvirket, som hade det
fina nävret för kåtabygget» o. s. v. När
hon efter denna naturkatastrof vandrade
i dessa marker hade det bildats en
jättestor sjö. Förr räckte det med att
man i älven lade ut ett par, tre bomullsnät
för att få sin försörjning — herr
Sörlin talar ju så mycket om betydelsen
av försörjningen — men nu, säger hon,
lägger man ut 20—30 nylonniit, och ofta
blir en hel del av dessa nät kvar därför
att man ju dränkt björkskogen ocli

Om en utbyggnad av Vindelälven

näten fastnar i denna skog i botten på
sjön.

.lag vidhåller alltså att det är fråga
om en naturkatastrof för de människor
som drabbas av dessa intrång.

Jag anser, och det har sagts tidigare
här i dag, att vi har all anledning att
tänka en smula på framtiden; att vi,
som har så många älvar, ändå skall få
ha en enda älv kvar där inte vattenkraftsbyggarna
har fått härja. Jag hade
förmånen att för ett par år sedan kunna
resa till Island. Där hade också
svenska vattenkraftsbyggare varit och
byggt, men gudskelov hade de inte samma
fria händer där, utan på Island
fanns fortfarande kvar många tjusiga
forsar och fall att visa upp för turisterna.
Om vi, som sagt, får en enda älv
kvar, är det väl inte för mycket begärt.

Herr Sörlin påstår att befolkningen
i dessa bygder har varit så nöjd och är
så nöjd. Jag tycker det verkar mycket
egendomligt då man har läst om alla
protester från befolkningens sida i de
bygder som har råkat ut för dessa uppdämningar.
Det förhållandet att det
kommer dit några hundra man, oftast
utifrån, som under ett par år bor i hus
som vattenfallsstyrelsen slår upp och
som tas ned när bygget är färdigt tror
jag inte är till något större gagn för den
kommun som det gäller.

Vi har en sång som handlar om Norrland,
där det påstås att det var ljus dit
upp vi skulle sprida; folk skulle komma
söderifrån och göra det. Sången slutar
med orden: »...och vid dina älvar
strida stå som skyddsvakt stolt och
stark». Ja, vattenfallsstyrelsen har i varje
fall inte varit någon skyddsvakt för
Norrlands älvar strida — den har tagit
bort det strida i älvarna och i mycket
stor utsträckning dränkt tjusiga trakter
under vatten. Jag har själv i 32 år
både vandrat och rott i och flugit över
just de här trakterna av Västerbotten
och tycker att det skulle vara synd om
inte folk i framtiden fick möjlighet till
samma fantastiska skönhctsupplevelser
som jag har haft i denna älvdal.

Fredagen den 7 maj 1965

68 Nr 22

Om en utbyggnad av Vindelälven

Herr SöRLIN (s) kort genmäle:

Herr talman! Sedan herr Andersson,
Axel, nu har biktat sig för kammaren
i sina känslostämningar tillåter jag mig
konstatera att nog var väl hans anförande
ändå fyllt av rätt mycket dramatik

— jag tror att protokollet kommer att
ge vittnesbörd om detta.

Men nu till sakfrågan: jag förstår inte
varför man skall kritisera vattenfallsstyrelsen
så kraftigt här. Förutsättningen
för att Vattenfall skall kunna ge industrien
mer elkraft är ju en utbyggnad
i våra vattendrag. Här tycks man resonera
så att vi skall bygga ut kraftverken
men ändå ha våra älvar orörda

— det är ju en praktisk omöjlighet.
Vill vi ha fram mer vattenkraft i landet
måste den tas någonstans. Nu är
det fråga om Vindelälven, som ligger
nära till. Varför då inte se över det
hela? Jag har under hand fått den upplysningen
att Vattenfalls ledning har
ett starkt intresse av att vid sina förhandlingar
med statens naturvårdsnämnd
nå fram till en rimlig lösning.

Herr Andersson talade också om mig
och min hembygd. Nu kanske herr Andersson
och jag skulle haft enskild
överläggning om de problemen i fortsättningen,
herr talman, men det må
vara hänt: jag kan försäkra herr Andersson
att vårfloden i Ångermanälven
före utbyggnaden vållade stora översvämningar
i min hembygd så att
många gårdar blev kringflutna av vatten,
men tack vare Vattenfall har topparna
numera kommit bort — vi har
fått en någorlunda jämn och rimlig
vattenföring. När herr Andersson, Axel,
nästa gång kommer till min hembygd
skall jag gärna visa honom på de uppenbara
fördelar som utbyggnaden av
vattenkraften där har medfört.

Till allra sist ber jag att få citera slutet
av utskottets yttrande: »Utskottet,
som anser det kunna förutsättas att utbyggnadsplaneringen
sker med beaktande
av de olika därav berörda intressena,
får med hänvisning till det
ovan anförda hemställa», och så kom -

mer avslagsyrkandet. År inte detta tillräckligt
för att bevisa att i vart fall
utskottet inte vill vara med på några
oskäligheter i detta sammanhang? Det
skall gå till här ungefär som i andra
sammanhang — allting skall ske med
lag och rätt i detta vårt land.

Herr ANDERSSON, AXEL, (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Sörlin var tydligen
ledsen över att det fanns så mycket
dramatik i vad jag hade att säga.
Men min avsikt var just att visa att detta
är ett drama för de människor som
drabbas. Det är en naturkatastrof för
dem när de platser där de brukat bo
och de marker där de brukat ströva
omkring sätts under vatten. För dem
är det ett dramatiskt skeende, sannerligen
ingenting av en behaglig upplevelse.

Herr Sörlin säger att det tack vare
Vattenfall har blivit bättre i hans trakter
just vid vårfloden i Ångermanälven.
Ja, om man sätter stora områden ovanför
Åsele under vatten genom att bygga
dammar som samlar upp vattnet och
man sedan släpper fram det på lämpligt
sätt så måste detta självklart innebära
en fördel för de traktar som ligger
nedanför de nybildade stora sjöarna;
det medger också jag. Men jag
talade för de människor som får obehag
av utbyggnaden, inte för dem som
hade gagn av den.

Herr HANSSON, NILS, (fp):

Herr talman! Jag vet ju inte om en
person från andra änden av landet vågar
yttra sig i denna fråga —- herr Sörlin
sade att de som bor längst bort från
Vindelälven tycks ha största intresset
för denna sak, och det ligger kanske
något i detta — men jag skulle ändå
gärna vilja säga några ord i anledning
av debatten, som jag har följt med stort
intresse.

Vad jag i första hand skulle vilja

Fredagen den 7 maj 1965

Nr 22

reagera mot är talet om att man har
tid att vänta, att man kan ta tid på sig
för ett ställningstagande, o. s. v.

Såvitt jag kan bedöma, är det nu i
allra sista stund som riksdagen har tillfälle
att ingripa till skydd för Vindeliilvens
eller andra norrländska älvars
bestånd. Projekteringen beträffande
Vindelälven bar hunnit så långt, att
vattenfallsstyrelsen redan har begärt
deldom rörande Långforsens utbyggnad.
Kammaren vet kanske att av många
älvar återstår bara fyra oexploaterade,
nämligen Torne-Muonio, Kalix och Pite
älvar samt Vindelälven. Skall vi för
framtiden bevara några älvar oexploaterade,
är det hög tid att vi verkligen
beslutar om att så skall ske och vilken
älv vi skall ägna oss åt. Torne älv är
ju gränsälv med speciella förhållanden.
Den är bara till hälften svensk, så den
skall vi kanske lämna åt sidan vid diskussionerna.
Då återstår Muonio, Kalix
och Pite älvar samt Vindelälven. Jag
vill visst inte göra anspråk på att kunna
bedöma dessa fyra älvars värde, men
jag vill säga, herr Sörlin, att jag har
följt Vindelälven förbi Sorsele upp till
Ammarnäs och källorna i fjällen däromkring.
Jag vågar nog säga — jag har
även sett de andra älvarna — att jag
förstår att man sätter ett mycket stort
värde på denna rika och vackra älvdal
och att man vill bevara den även ur
rent geografisk synvinkel, d. v. s. därför
att den är lättillgänglig. En annan
sak är att den ligger inom räckhåll för
vårt nya universitet i Umeå. För vetenskap
och forskning samt såsom demonstrationsobjekt
är den speciellt
lämpad.

Naturskyddsföreningen säger — det
har fröken Stenberg anfört — att en
lotal utbyggnad av Norrlands älvar
skulle med tanke på inkomsterna från
turismen vara ett totalt missgrepp. Jag
tror att detta påstående är riktigt. Herr
Sörlin skakar på huvudet, men jag har
kanske en viss erfarenhet, herr Sörlin.
Vi har i Blekinge län en älv som heter
Mörrumsån. Det är kanske för mycket

Om en utbyggnad av Vindelälven
att kalla den älv, men den har många
vattenfall, vilka till mycket stor del är
exploaterade. — Vi skall, inom parentes
sagt, naturligtvis inte kritisera Vattenfall
eller andra företag för att de exploaterar
vår vattenkraft. Det är ju
helt naturligt att så måste ske. Hela vårt
välstånd grundar sig ju till stor del just
på detta. Där ligger inte problemet,
utan frågan är: Skall vi ha råd att bevara
en älv och är det ekonomiskt vettigt? .

lag talade alltså om Mörrumsån. För
några år sedan stred vi som ni vet rätt
mycket om den, inte minst med vår
landshövding. Han ville exploatera även
de sista fallen ned mot havet. Det blev
dock inte så. Man åberopade även då
sysselsättningssynpunkten o. s. v. Nu
efteråt kan vi säga att det var en välsignelse
att exploateringen inte blev av,
ty Mörrumsåns fria nedre fall betyder
så mycket för länet och dess invånare.
Läser ni något om Blekinge i
svensk rikspress eller i utlandspressen
kanske bortåt hälften av artiklarna
handlar just om Mörrumsån, om dess
fiske och skönhet!

I utskottsutlåtandet åberopas de överläggningar
som pågår mellan statens
naturvårdsnämnd och vattenfallsstyrelsen.
Det sägs att frågan bör avgöras
vid dessa överläggningar. Jag vågar
dock påstå att det är en utopi att tro
att statens naturvårdsnämnd såsom ett
mindre, statligt verk skall kunna hävda
sig mot den stora och mäktiga vattenfallsstyrelsen.
Naturvårdsnämnden behöver
ett stöd vid det betydelsefulla avgörandet
om en svensk älv skall bevaras
i sitt ursprungliga skick eller inte.
Sedan freden i Sarek ingicks, har, som
naturvårdsnämnden framhåller, frågan
kommit i ett annat läge. Jag tror därför
att en förutsättningslös utredning,
som länsstyrelsen i Västerbotten begär
och som nästan alla remissmyndigheter
anser befogad, är synnerligen angelägen.
Jag vill därför, herr talman, även
om jag inte hor i dessa bygder, ge min
bestämda uppfattning till kiinna, näm -

Nr 22

Fredagen den 7 maj 1965

Om en utbyggnad av Vindelälven
ligen att en förutsättningslös utredning
bör ske. Jag kommer följaktligen att instämma
med reservanterna.

Herr SVANSTRÖM (ep):

Herr talman! Jag har anslutit mig till
utskottsmajoriteten, men eftersom jag
vågar påstå att jag har betydande naturvårdsintressen
ber jag att få förklara
mitt ställningstagande.

Såsom anförts i vattenfallsstyrelsens
remissyttrande, träffades 1961 mellan
vattenfallsstyrelsen och dåvarande
främsta företrädare för landets naturvårdsintressen
en överenskommelse, enligt
vilken man från naturvårdshåll gick
med på att Vindelälven skulle utbyggas
mot att man fick behålla vissa delar av
norrländska älvar outbyggda och vissa
norrländska älvar helt oexploaterade.
Den organisation som jag tillhör på
det här området var med bland dem
som deltog i denna uppgörelse, och jag
anser det därför vara riktigt att den
står fast. Det är, herr talman, motivet
till att jag delar utskottsmajoritetens
mening i det här fallet. Jag kan alltså
inte gå med på alla de synpunkter som
herr Sörlin har anfört för utskottets
räkning, men jag kommer att stödja utskottets
förslag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
jämlikt därunder framkomna yrkanden
propositioner, först på bifall till utskottets
i förevarande utlåtande gjorda
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den
av herr Rimås och herr Nilsson i Agnäs
vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen, sedan
han upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig anse denna
proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Fröken Stenberg begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes

en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad allmänna beredningsutskottet
hemställt i sitt utlåtande
nr 32, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Rimås och herr
Nilsson i Agnäs vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
små platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid fröken Stenberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 69;

Nej — 43.

Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av allmänna
beredningsutskottets utlåtande nr
33, i anledning av väckta motioner om
en undsättningskår för hjälpinsatser
vid naturkatastrofer, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Föredrogos ånyo konstitutionsutskottets
memorial:

nr 24, angående uppskov med behandlingen
av vissa ärenden; och
nr 25, angående återlämnande av
visst ärende.

Vad utskottet i dessa memorial hemställt
bifölls.

Fredagen den 7 maj 1965

Nr 22

Om uppskov med behandlingen av förslag
angående det högsta medgivna antalet
statsråd utan departement

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 26, i anledning av motion
om uppskov med behandlingen av
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om antalet statsdepartement och
statsråd utan departement.

Till konstitutionsutskottet hade hänvisats
propositionen nr 85, vari Kungl.
Maj:t föreslagit riksdagen att antaga ett
vid propositionen fogat förslag till lag
om antalet statsdepartement och statsråd
utan departement.

I propositionen hade föreslagits, att
det högsta medgivna antalet statsråd
utan departement skulle ändras från
fem till sex.

I anledning av propositionen hade
väckts motionen nr 688 i första kammaren
av herrar Torsten Andersson
och Dahlén. I denna motion hade hemställts,
att behandlingen av propositionen
måtte uppskjutas till höstsessionen
av innevarande års riksdag.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till motionen
I: 688, besluta om uppskov med
behandlingen av proposition nr 85 till
höstsessionen av innevarande års riksdag.

Reservation hade avgivits av herrar
Georg Pettersson, Damström, Erik Olsson,
Sörlin, Dahlberg och Adamsson,
fru Thunvall samt herrar Andersson i
Billingsfors, Mossberg och Henrikson,
vilka på anförda skäl ansett, att utskottet
bort hemställa, att motionen 1:688
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Herr PETTERSSON, GEORG, (s):

Herr talman! Förevarande utlåtande
har redan tagits upp till avgörande i
andra kammaren. Avgörandet har fallit
på det sättet att ärendet kommer att
upptagas till behandling under våren,

men jag vill ändock yrka bifall till reservationen
för att även första kammaren
skall få tillfälle att säga sin mening.

Herr ANDERSSON, TORSTEN, (ep):

Herr talman! Jag skall fatta mig lika
kort. Med hänsyn till att ärendet har
mist sin boquet ber jag endast att få
yrka bifall till utskottets förslag.

Herr DAHLÉN (fp):

Herr talman! Jag skall be att få vara
något mera utförlig. Med anledning av
att statsministern för en stund sedan i
andra kammaren framförde en del synpunkter
på bl. a. författningsutredningen
skulle jag, eftersom jag var ledamot
av den, vilja göra en kommentar. Det
är möjligt att jag skulle kunna få ett
svar från regeringsbänken.

Statsministern hade för ovanlighetens
skull ett par positiva ord att säga
om författningsutredningen, och det
gladde givetvis mig. Jag förmodar att
det också gladde de andra ledamöterna
i utredningen. Statsministern förklarade
att regeringen hade tagit enormt intryck
av vad utredningen anfört just beträffande
denna punkt om hur många
statsråd man skulle ha. Enligt utredningen
skulle statsministern ha stor frihet
att agera därvidlag. Det som nu föreligger
är ju att riksdagen har fått en
proposition om utökning av antalet
statsråd, och i den propositionen bryter
man en praxis som är hur gammal som
helst, såvitt jag vet. Aldrig förr har
nämligen en proposition om förändring
i departementsindelningen eller ökning
av antalet statsråd lagts fram utan att
det funnits en motivering. Vad som står
i propositionen är att om man skulle
behöva utöka statsrådskretsen — man
har inte bestämt sig för att göra det,
tycks det — skulle det nya statsrådet
kunna syssla med t. ex. det eller det.
Något lösligare, herr talman, kan man
ju inte tänka sig som motivering!

Statsministern försvarade detta med

Fredagen den 7 maj 1965

72 Nr 22

Om uppskov med behandlingen av förslag angående det högsta medgivna antalet

statsråd utan departement

att författningsutredningen ju har sagt
så många kloka ord att det räcker och
att hela riksdagen bör ha tagit intryck
av detta. Utredningens ledamöter måste
naturligtvis bli rörda av detta yttrande,
men ur riksdagens synpunkt kan det
inte vara tillfredsställande. Det måste
anföras en ordentlig motivering.

Det intressanta i den motion som herr
Torsten Andersson och jag har avgivit
med förslag till uppskov med behandlingen
av propositionen är ju att vi motionärer
i princip redan har gått med
på propositionens förslag. Om det fanns
en motivering för vad det nya statsrådet
skall syssla med — underförstått:
Vilka förändringar blir det i övrigt inom
regeringen? — så är det naturligt
att man bifaller propositionen.

Vidare skulle jag nog vilja rikta en
fråga till utskottets ärade ordförande på
en punkt. När herr Georg Pettersson i
fjol skrev nnder konstitutionsutskottets
utlåtande om en motion som föreslog
att vi skulle få en utredning om fördelningen
av ärendena på statsdepartementen,
så skrev han också under att hör
skulle en utredning komma att ske och
därför behövde riksdagen inte begära
en utredning. Hela den argumentation
som förts i andra kammaren från regeringsbänken
blir mot denna bakgrund
ohållbar. Nu vill jag inte göra herr
Georg Pettersson ansvarig i det sammanhanget.
Det är möjligt att han har
en annan mening, och det vore ganska
värdefullt att i så fall få den redovisad.

Statsministern har i andra kammaren
såvitt jag kan förstå rätt refererat
författningsutredningens synpunkter i
detta sammanhang av innebörd att en
statsminister verkligen bör ha stor frihet
att fördela ärendena på ett sätt som
han, som är personligen ansvarig mer
än någon annan i statsrådskretsen, anser
lämpligt. Det gäller då för det första
givetvis en riktig uppsättning av statsråd
och för det andra en riktig fördelning
av ärendena. Men, herr talman, vad
han glömde att referera är att författ -

ningsutredningen understrukit att fördelningen
av ärendena på enskilda statsråd
måste vara sådan att — om jag nu
uttrycker mig mycket kort — det blir
en rimlig arbetsbörda, att vederbörande
hinner med alla de saker som är anförtrodda
ett statsråd.

Där finns remissinstanser som verkligen
uttryckt synpunkter på denna sak.
Riksdagens egna revisorer ifrågasatte
också för några år sedan en ändring av
departementsindelningen. Var det fel
att riksdagens revisorer gjorde det? Ja,
med den av statsministern tillkännagivna
åsikten måste det ha varit fel. Det
skulle alltså också ha varit fel att socialdemokraterna
i konstitutionsutskottet
i fjol ansåg att en utredning i princip
mycket väl kunde begäras av riksdagen.

Vad var det sedan i sammanhanget
som statsministern ytterligare glömde
bort? Jo, det är ju så att statsråden också
har förvaltningsrättsliga uppgifter.
Det kan inte ur riksdagens synpunkt vara
likgiltigt om ett statsråd får så mycket
uppgifter att det finns risk för att
den förvaltningsrättsliga sidan av saken
glöms bort. Om statsministern hade
kompletterat med detta, skulle det givetvis
inte varit riktigt samma känsla i den
argumentation som han hade.

Jag är ledsen att jag nu måste polemisera
mot statsministern när han inte
är inne i kammaren, men eftersom han
drog in oss motionärer och mig i egenskap
av ledamot av författningsutredningen
i debatten har jag ansett det vara
nödvändigt att göra ett tillrättaläggande.

Jag ber att få summera: Min personliga
uppfattning är att statsministern
skall ha stora befogenheter. Han måste
då också kunna utöva dem. Enligt min
bestämda mening, enligt riksdagens revisorers
mening, enligt författningsutredningens
mening, enligt vad t. ex.
Landsorganisationen vid flera tillfällen
framfört är den nuvarande fördelningen
inte ändamålsenlig. Det hade därför

Fredagen den 7 maj 1965 Nr 22

Om uppskov med behandlingen av förslag angående det högsta medgivna antalet

statsråd utan departement

varit rimligt att några av de tankar som
statsministern hade i dag och som vi
kanske på annat sätt kan få del av här
i kammaren hade redovisats i stället
för att man nöjt sig med en och en halv
rad där man sade att om det behövs ett
statsråd, kanske vederbörande skulle
syssla med det eller det.

Herr PETTERSSON, GEORG, (s):

Herr talman! Jag förmodar att herr
Dahlén har observerat att det finns en
proposition nr 65 som berör departementen.
Den propositionen och de förslag
som finns där ingår i den utredning
som pågår beträffande departementen
och deras arbete. Den nu föreliggande
propositionen nr 85 bör läsas
i samband med den. Det är anmält att
utredningen beträffande departementen
inte är slutförd.

Det var inte något fel att vi skrev
under i fjol, tv det är eu annan situation
i år. Jag hoppas att herr Dahlén
har tillfälle att observera sambandet
mellan dessa två propositioner.

Herr DAHLÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag kan med tillfredsställelse
konstatera att herr Georg Pettersson
och jag är överens om att riksdagen
bär ett visst ansvar och ett visst
intresse när det gäller hur regeringen
är sammansatt. Vi står på samma sida.
Hans uttalande tyder ju på detta. Jag
noterar detta inlägg med tillfredsställelse.
Motiveringen i den proposition
som herr Pettersson talar om är ju lika
lång som i den proposition som nu behandlas,
en och en halv rad.

Herr statsrådet KLING:

Herr talman! Efter de två första inläggen
hade jag tänkt att jag inte skulle
behöva säga någonting med hänsyn till
den utgång som ärendet har fått i medkammaren
och med hänsyn till den se -

na timmen. Men efter herr Dahléns inlägg
är det nödvändigt att till kammarens
protokoll få anteckna regeringens
principiella synpunkt på denna fråga.

Den strid som oppositionen här har
tagit initiativet till gäller ett par problem
av principiell art.

För det första förhåller det sig ju
så som reservanterna säger, att uppskov
med ett ärende skall beslutas av arbetstekniska
skäl och icke på sådana grunder
som utskottsmajoriteten har åberopat.
Det framgår alldeles klart av förarbetena
till gällande lagregler. För övrigt
bör kammarens ledamöter kunna lita
mera på konstitutionsutskottets ordförande,
när han tillsammans med övriga
reservanter säger att någon svårighet
för utskottet att under vårsessionen
hinna behandla propositionen inte föreligger,
än på motionärerna när de erinrar
om det ansträngda arbetsläget, inte
minst inom konstitutionsutskottet,
som kunde omöjliggöra det inträngande
i problemställningen som vi anser
nödvändigt.

För det andra gäller detta s. k. inträngande
i problemställningen eller,
som utskottsmajoriteten kallar det, de
vanskligheter som utskottet måste finna
förknippade med propositionens behandling,
egentligen frågan om avsikten
med införandet av de nu gällande
grundlagsbestämmelserna på området.
De är från år 1941. Dessförinnan var
statsrådens antal fastslaget i grundlag.
Då gällde enligt regeringsformen att
statsdepartementen skulle vara lägst
åtta och högst tio och statsråden utan
departement skulle vara tre.

Vad var då anledningen till att man
1941 bröt ut dessa detaljbestämmelser
ur grundlagen och i stället i regeringsformen
endast stadgade att statsråden
utan departement skall vara minst tre,
medan antalet departement och en övre
gräns för antalet statsråd utan departement
skall anges i en av Konungen och
riksdagen gemensamt stiftad lag? Jo,
grunden för denna författningsändring

Fredagen den 7 maj 1965

74 Nr 22

Om uppskov med behandlingen av förslag angående det högsta medgivna antalet

statsråd utan departement

var helt enkelt den att man ville göra
det möjligt att lättare anpassa statsrådens
antal, vare sig det gällde statsråd
med eller statsråd utan departement, efter
de vid varje tillfälle rådande omständigheterna.
Anledningen till att den
särskilda lagen om antalet statsdepartement
och statsråd utan departement
fick den principiella utformning den
har haft allt sedan grundlagsändringen
var den att man ansåg en viss rörelsefrihet
i fråga om regeringens konstruktion
önskvärd.

Enligt min mening kan det inte råda
något tvivel om att regeringschefenstatsministern
i ett parlamentariskt
statsskick måste ha åtminstone det måttet
av rörelsefrihet när det gäller att
bestämma statsrådens antal. Jag tror
inte att det i något annat demokratiskt
land skulle falla oppositionen in att
begära att få vara med och i detalj bestämma
om — som det heter i utskottsmajoritetens
motivering — något omedelbart
behov föreligger av en utökning
av statsrådens antal och vilka uppgifter
som skulle ankomma på det sjuttonde
statsrådet. Det är någonting som
det principiellt sett bör ankomma på
.statsministern ensam att under konstitutionellt
ansvar bestämma.

Det förhåller sig alltså inte så, herr
Dahlén, att vi med denna proposition
anteciperat den mening som herr Dahlén
har uttalat sig för i författningsutredningen
i de citat som statsministern
läste upp i andra kammaren — de var
från 1963 års betänkande. Ännu tydligare
har kanske denna princip om statsministerns
rörelsefrihet kommit till uttryck
i författningsutredningens betänkande
om regeringsarbetet år 1958. Vi
har inte anteciperat detta. Vi tillämpar
den princip som lagfästes i 1940/41 års
grundlagsändring.

Sedan mer än ett år tillbaka är ju det
i lag stadgade inaximiantalet statsråd
utnyttjat. Eftersom detta förhållande
kan antas komma att bestå är det bara
naturligt att regeringen bär ansett sig

böra föreslå en sådan lagändring, att
den av lagstiftarna avsedda rörelsefriheten
för statsministern återställes. Möjligen
skulle oppositionen kunna förebrå
regeringen för att den inte har föreslagit
en ytterligare utökning av denna
marginal, men några sådana förebråelser
har vi inte hört.

Ett uppskov med behandlingen av
propositionen skulle komma att innebära
ett uppskov med rörelsefrihetens
återställande med minst sju månader.
Det skulle betyda, att regeringen först
efter det att budgetarbetet hade avslutats
skulle kunna tillföras ytterligare
en ledamot. Utskottets ordförande har
försäkrat att det inte föreligger några
svårigheter för utskottet att under vårsessionen
hinna behandla propositionen,
och för behandlingen i kammaren
bör det kunna bli tid över efter den
principdebatt som i dag ägt rum i frågan.

Behovet att utnyttja den möjlighet att
öka statsrådens antal som föreslås i propositionen
och tidpunkten för detta utnyttjande
är ett annat spörsmål. Statsministern
har tidigare i dag gjort ett
uttalande därom i medkammaren, men
med hänsyn till den sena tidpunkten
skall jag inte gå in på det, i varje fall
inte i detta sammanhang.

Herr ANDERSSON, TORSTEN, (ep):

Herr talman! Eftersom det nu ändå
har öppnats debatt i denna fråga, kan
det vara anledning för mig att säga
några ord utöver vad jag tidigare har
sagt.

Jag skulle kanske börja med att med
hänsyn till hans excellens statsministerns
yttrande i andra kammaren för
det första be om ursäkt för att jag existerar
och för det andra be om ursäkt
för att motionen kommit till. Men jag
vägrar enständigt. Såvitt jag kan avgöra
har jag ett tungt vägande skäl för mitt
ställningstagande. Här har nu regeringen
sysslat — har det sagts — i två år

Nr 22

Fredagen den 7 maj 1965

Om uppskov med behandlingen av förslag angående det högsta medgivna antalet

med denna sak. Hade det då inte varit
möjligt att ge konstitutionsutskottet ytterligare
någon dag eller någon vecka?

Jag har inte, herr talman, ett ögonblick
vänt mig emot den reform man
förutser inom regeringen beträffande
fördelning av statsrådens uppgifter.
Tvärtom vill jag betona att jag anser den
vara ytterligt angelägen, ty inte minst i
konstitutionsutskottet har vi i år fått lära
oss bur svårt det varit för kanslihuset
att pressa fram det arbetsmaterial
som vi är beroende av. Det har varit
föremål för mycket diskussion i utskottet.

Men, herr talman, det må vara hur
som helst med statsministerns rätt att
fördela arbetsuppgifterna. Jag förmodar
att ingen är beredd att ens ifrågasätta
att han skulle berövas den rätten. Men
om det nu en gång för alla i våra förordningar
står att antalet statsråd är beroende
av en gemensamt av Kungl.
Maj :t och riksdagen stiftad lag —- och
det gäller ju ännu — är det väl så, herr
talman, att i varje fall vederbörande utskott
bör veta vad det skall göra, även
om regeringen till slut har avgörandet.

Jag vill bara säga en sak till. Här har
åberopats författningsutredningen. Jag
skall inte diskutera den. Men det må,
herr talman, förlåtas en ledamot av denna
kammare och ledamot av konstitutionsutskottet,
om han är litet tveksam.
Vilka punkter i författningsutredningens
förslag bar regeringens gillande?
Det finns ingen debatt i detta land som
är mera flytande än debatten om författningsutredningen,
och vi har länge väntat
på några ledande synpunkter. Vågar
man hemställa, herr talman, att vi
i så fall i vårt utskottsarbete tilldelas en
bruksanvisning om vilka punkter regeringen
önskar hålla på och vilka den
inte önskar hålla på. Jag tycker nästan
det vore rimligt, om man nu vill åberopa
att detta är heliga saker för oss.
Det överraskar mig med hänsyn till att
ingen från regeringssidan i utskottet
ens ett ögonblick har låtit göra gällande

statsråd utan departement
att det fanns en sådan uppfattning inom
regeringskretsen.

Jag är glad över att ha medverkat till
motionens tillkomst, ty den har sannerligen
fyllt sin uppgift, nämligen att
vi skulle få veta vad det rörde sig om.
Det började i Aftonbladet i går, och jag
utgår inte från att det är något auktoriserat
uttalande, ty det skall man inte
göra. Det var dock intressant att höra
att det fanns någon bakgrund till det
resonemanget. Vi har i dag lyssnat till
statsministern och justitieministern.
Båda två har i någon mån lyftat på den
förlåt som hittills i varje fall har dolt
det mesta i denna fråga.

Låt mig till sist, herr talman, försäkra
att när frågan beträffande reformen i
stort återkommer till konstitutionsutskottet,
det från min sida i varje fall
icke ett ögonblick kommer att resas något
motstånd mot reformen. Det har
aldrig varit meningen, men jag ville veta
litet mer om vad vi pratar om.

Herr DAHLÉN (fp):

Herr talman! Det var egentligen justitieministerns
inledningsord som gjorde
att jag begärde ordet igen. Han talade
om »den strid som oppositionen tagit
initiativet till». Det undgick tydligen
justitieministern att det i motionen står
— och jag har redan en gång påpekat
detta — att det icke är frågan om ifall
det behövs ytterligare ett statsråd eller
ej, utan det gäller frågan om att riksdagen
har rättighet att få reda på motiveringen
för detta, eftersom denna fråga
har diskuterats så många gånger.
Vad skall detta statsråd användas till?
Sker i det sammanhanget någonting av
alla de saker som har diskuterats i detta
hus.

Om justitieministern kallar detta den
strid som oppositionen tagit initiativet
till, då får man kalla allt som vi sysslar
med i detta hus för en strid. Men det
iir ju en smakfråga, och var och en får
tala på sitt eget sätt. För egen del skul -

Fredagen den 7 maj 1965

76 Nr 22

Om uppskov med behandlingen av förslag angående det högsta medgivna antalet

statsråd utan departement

le jag i varje fall inte använda sådana
ord.

Justitieministern försäkrade sedan,
att nu har konstitutionsutskottets ärade
ordförande förklarat att det inte skulle
ha varit några svårigheter för utskottet
att hinna med detta av arbetstekniska
skäl, men då vill jag sätta ett frågetecken.
Det måste nämligen innebära att
konstitutionsutskottet skulle ta på sig
bördan av att verkligen undersöka vad
som har sagts på detta område de senaste
tio åren, och det kan jag försäkra
kammarens ledamöter är mycket det.
Yad är det då som verkligen framstår
som en motivering till att nu utöka statsrådskretsen
mot bakgrunden av alla förslag
som har kommit? Regeringen gjorde
ingenting för att upplysa riksdagen
på denna punkt.

1 någon mån har jag något mer känsla
för vad justitieministern här har sagt
än för vad statsministern sade i andra
kammaren. Beträffande hela hans sätt
att argumentera ur författningssynpunkt
tycker jag justitieministern har rätt i
långa stycken. På en punkt blev jag
emellertid något fundersam. Han förklarade
att vi i och med ändringen
år 1940/41 införde denna princip. Statsministern
gjorde gällande, om jag hörde
honom rätt, att det var författningsutredningen
som hade lagt grunden för
detta, men detta spelar ju inte så stor
roll, herr talman.

Efter inläggen i andra kammaren, där
jag hörde alla anförandena, och efter
debatten här kvarstår dock följande fråga:
Varför gav regeringen icke riksdagen
en redovisning för detta. Vilken
princip man än hyllar i detta sammanhang,
vare sig man tar beslutet 1940/41,
författningsutredningen eller något annat
som utgångspunkt, så är väl inte
spörsmålet om ett nytt statsråd och de
förändringar som alltid inträder därmed
av så underordnad betydelse att det på
något sätt skulle vara opassande om regeringen
gav riksdagen eu redovisning.
Den frågan kvarstår fortfarande obesva -

rad. Det är möjligt, som någon talare i
andra kammaren antydde, att det var
rena olyckshändelsen att ingen redovisning
skedde. Sådant händer på alla
håll, och då finns det ingenting att tilllägga.
Jag tycker ändå denna fråga svävar
i luften.

Herr statsrådet KLING:

Herr talman! Både herr Torsten Andersson
och herr Dahlén var inne på
frågan om det inte hade varit möjligt
att ge konstitutionsutskottet, som herr
Andersson formulerade det, något tillfälle
att få veta litet mer om den föreslagna
reformen. Jo, men ville ni veta
någonting mera, mina herrar? Var det
inte så att ni genom motionen och genom
att ställa uppskovsyrkande i utskottet,
där ni segrade med lottens hjälp,
klippte av och undanskaffade all sakdiskussion?
Var det inte det som var
meningen med motionen och ert yrkande
i utskottet? Då vet jag tydligen mycket
litet om hur det går till i ett utskott,
trots att jag har tjänstgjort som
utskottssekreterare.

Herr Dahlén sade också att statsministern
hade gjort gällande att författningsutredningen
hade hittat på den
princip som vi har grundat oppositionen
på. Jag måste vara en dålig pedagog,
ty jag försökte nyss leda i bevis att
författningsutredningens förslag ingalunda
innefattar någon nyhet. Det är
principiellt sett samma sak som man
införde med 1940/41 års grundlagsändringar,
även om konstruktionen kanske
är litet annorlunda nu. Jag kan försäkra
herrarna att hade ni gjort den minsta
lilla antydan om att ni ville få veta något
mera, då hade ni mycket gärna fått
det. Här gällde det ju för regeringen att
på grundval av de principer som vår regeringsform
vilar på återställa de mått
av rörelsefrihet, som Konung och riksdag
genom samfällt beslutad lag hade
givit statsministern.

Fredagen den 7 maj 1965 Nr 22

Om uppskov med behandlingen av förslag angående det högsta medgivna antalet

statsråd utan departement

Herr ANDERSSON, TORSTEN, (ep):

Herr talman! Jag hade inte väntat mig
att en ledamot av Kungl. Maj:ts regering
skulle kasta ut insinuationer av det slag
som statsrådet Kling här gjorde — jag
tar det som en insinuation, när han frågar:
Ville ni veta någonting? Det är en
ganska allvarlig beskyllning, ty det betyder
att jag för min del skulle ha medverkat
till någon politisk-taktisk manöver
som sålunda inte skulle ha någonting
med sakfrågan att göra. Det är,
herr talman, en allvarlig beskyllning,
och jag har velat slå fast att beskyllningen
utslungats, så att det inte går att göra
en retusch i protokollet.

Jag har alltid under min tid här i
huset försökt att vinnlägga mig om att
föra en någorlunda hederlig vandel,
vilket innebär att man får försöka behandla
varje fråga såsom man tror sig
bäst gagna den, och, herr talman, jag
önskar försäkra justitieministern om att
ingen invändning från hans sida ändrar
min uppfattning att jag på denna punkt
ville veta mer. Jag ber att få erinra om
att man alltid väcker motioner, innan
frågan kommer upp på utskottsplanet.
Jag var tvungen att ta ställning till frågan
på det sättet och såg ingen annan
utväg än att begära detta uppskov för
att vi skulle få tid med behandlingen av
frågan.

Utskottets ärade ordförande har försäkrat
att utskottet inte hade tidsbrist.
Jag vågar dock invända att jag på den
punkten har en något annan uppfattning.
Tidsschemat har i konstitutionsutskottet
i år varit ett alldeles genomgående
debatterna. Men jag böjer mig
för hans försäkran i och för sig, och
jag hoppas att det skall bli tillfälle att
behandla frågan ordentligt. Vad visste
jag om detta, herr talman, när motionen
på sin tid skrevs? Det är därför som insinuationen
förefaller mig vara mycket
malplacerad.

Herr DAHLÉN (fp):

Herr talman! Jag skall inte gå in på
de värdeomdömen justitieministern fällt
i detta sammanhang, eftersom herr Andersson
gett den kommentar som jag
tycker är tillräcklig. Jag ber bara att
få slå fast att det i propositionen står
att om det skulle behövas ett nytt statsråd,
vill man nu ha en lagändring.

Nu förklaras det att det är så kolossalt
bråttom med att denna ändring
skall ske. Det fanns ingen i riksdagen
som hade någon aning om detta, i varje
fall ingen av oss vanliga dödliga, och
socialdemokraterna i konstitutionsutskottet
hade tydligen inte någon aning
om detta heller, ty de anförde ingenting
på den punkten. Vi hade inom utskottet
en mycket kort debatt, och det
hade då varit naturligt om det hade
sagts någonting, ty propositionen ger
ingen redovisning alls.

Vidare har socialdemokraterna i utskottet
i sin reservation anfört att anledning
saknas till antagande att förutsättningarna
för en bedömning skulle
vara bättre vid höstsessionen. Planerna
inom regeringen på vad man skulle använda
detta statsråd till skulle alltså
inte vara klarare under hösten. Om det
var någonting som verkligen gav intryck
av att det inte rådde någon brådska,
var det ett sådant här uttalande
som — eftersom det gjordes av socialdemokraterna
— enligt vad vi föreställde
oss var ett relativt auktoritativt besked
från regeringen. Visst ville regeringen
ha ytterligare ett statsråd, men
vad detta statsråd skall användas till
visste man inte för tillfället. Då tycker
jag att justitieministerns senaste inlägg
med omdömena om herr Andersson och
mig ter sig ännu egendomligare. Regeringen
har verkligen sig själv att skylla.

Hem förste vice talmannen STRAND

(s):

Iferr talman! Jag undrar om man inte
i debattens hetta glömmer bort vad

Nr 22

Fredagen den 7 maj 1965

Om uppskov med behandlingen av förslag angaende det högsta medgivna antalet

statsråd utan departement

som egentligen är det väsentliga. Jag
tror att det skulle ha varit alldeles tillräckligt
om det i propositionen hade
stått att regeringen utnyttjat den yttersta
marginalen när det gäller antalet
statsråd och att det är troligt att arbetsuppgifterna
blir av den omfattningen
att det kommer att behövas ytterligare
ett statsråd. Då borde riksdagen utan
några som helst bekymmer för vilka
konsekvenser detta skulle föra med sig
kunnat fatta ett sådant beslut.

Vidare vet jag inte, herr talman, om
principerna i utskotten är olika. Det
kan mycket väl hända alt man inom
konstitutionsutskottet är så känslig att
man inte vill ställa frågor till statsråden
om någonting som i en proposition
skulle vara oklart eller som skulle behöva
kompletteras. Inom andra lagutskottet
är det en mycket vanlig ordning
att om det är någonting i debatten som
behöver ytterligare belysas och om sådana
uppgifter kan inhämtas i vederbörande
departement, får kansliet i uppgift
att inhämta sådana kompletteringar
— och alla i utskottet tycker att detta
är ganska naturligt.

Det är vidare klart att man i en debatt
alltid kan förivra sig. Herr Andersson
säger att han skulle önska en bruksanvisning
från regeringen till konstitutionsutskottet
om vilka punkter — författningsutredningen
eller möjligen den
nuvarande grundlagen — regeringen är
inställd att hålla på. Skulle konstitutionsutskottet
kunna anse en sådan
bruksanvisning vara likvärdig med stiftad
lag?

Herr ANDERSSON, TORSTEN, (ep):

Nej, det skulle inte konstitutionsutskottet,
i varje fall inte i den mån jag
kunde medverka.

Men jag hoppas herr Strand vill förstå
mig när jag säger, att jag tycker det
är märkligt att man i debatten, när det
passar, åberopar ett förslag från författningsutredningen.

Herr Strand har sagt att det fallit förflugna
ord, och om nu detta kan anses
vara ett förfluget ord, går jag gärna
med på det.

Som bruksanvisning skulle vi inte ta
detta ad notam. Den frågan är ju inte
aktuell än, ty den bar ju inte kommit.

Herr DAHLÉN (fp):

Herr talman! I vad herr förste vice
talmannen sade om möjligheten att få
besked ifrån regeringen ber jag att få
instämma. Jag kan göra det så mycket
hellre som i herr Anderssons och
min motion står följande: »Riksdagen
bör därför bordlägga propositionen till
höstriksdagen och därigenom bereda regeringen
tillfälle att närmare klargöra
sina motiv för förslaget.»

Avsikten var att vi verkligen ville ha
reda på vad det var fråga om. Det är på
den punkten som socialdemokraterna i
utskottet har sagt att regeringen inte
vet mer vid höstriksdagen.

Herr PETTERSSON, GEORG, (s):

Herr talman! Det är att märka att det
kom en motion med begäran om uppskov,
och utskottet hade att behandla
den frågan i första hand. Det innebar
att det skulle fattas beslut om uppskov
eller inte. Det blev alltså icke fråga om
någon sakbehandling. Hade det blivit
en annan majoritet, om lotten hade fallit
på ett annat sätt, då hade frågan blivit
sakbehandlad och då hade utskottet
också fått tillfälle att ställa de frågor
som varit erforderliga. Det har alltså
icke givits utskottet någon möjlighet att
behandla frågan på det sättet därför att
uppskovsyrkandet var det som vann.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen enligt de
därunder förekomna yrkandena gjorde
propositioner, först på bifall till utskottets
i förevarande utlåtande gjorda
hemställan samt vidare på godkännande
av den vid utlåtandet avgivna re -

Fredagen den 7 maj 1965 Nr 22

Om uppskov med behandlingen av förslag angående det högsta medgivna antalet

statsråd utan departement

servationen; och förklarade herr talmannen
sig anse den senare propositionen
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Wallmark begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som godkänner den vid konstitutionsutskottets
utlåtande nr 26 fogade
reservationen, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns
därvid, att flertalet röstade för ja-propositionen.

På framställning av herr talmannen
beslöts att handläggningen av återstående
ärenden å föredragningslistan
skulle uppskjutas till ett annat sammanträde.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

129, med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. m.; och
nr 130, angående höjning av postpaketportot
m. in.

Anmäldes och bordlädes av bankoutskottet
jämlikt § 21 riksdagsstadgan
gjorda anmälningar, att till utskottet inkommit
framställningar

dels från fullmäktige i riksgäldskontoret
angående ändrad lönegradsplacering
m. m. beträffande vissa befattningar
i riksgiildskontoret och vid riksdagens
ekonomibyrå,

dels från styrelsen för riksdagsbiblioteket
angående vissa lönegradsuppflyttningar,

dels ock från Nordiska rådets svenska
delegation angående lönegradsplaceringen
av delegationens kanslichef.

Anmäldes och bordlädes

konstitutionsutskottets memorial nr
27, angående granskning av de i statsrådet
förda protokollen;

statsutskottets utlåtanden:

nr 78, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående kommunal skatteutjämning,
in. m., jämte i ämnet väckta
motioner, såvitt propositionen och
motionerna hänvisats till statsutskottet;

nr 79, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1965/66 till bidrag till uppförande
eller inrättande av barnhem m. m.;

nr 80, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1965/66 till statistiska centralbyrån,
m. in., jämte en i ämnet väckt
motion;

nr 81, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1965/66 till bostadsstyrelsen
m. m.;

nr 82, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående den framtida
verksamheten vid Törefors aktiebolag
med flera statliga företag jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 83, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa byggnadsoch
markfrågor inom kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde;
samt

nr 84, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående naturhistoriska
riksmuseets ställning och organisation
m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

bevillningsutskottets betänkande nr
29, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående kommunal skattcutjäm -

Nr 22

Fredagen den 7 maj 1965

ning, m. m., såvitt propositionen hänvisats
till bevillningsutskottet;

första lagutskottets utlåtanden:
nr 25, i anledning av väckt motion
om en mera tidsenlig utformning av
reglerna om gäldränta; samt

nr 26, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
om ändrad lydelse av 72 § växellagen
den 13 maj 1932 (nr 130) in. in., dels
ock väckta motioner om viss utsträckning
av fatalietider;

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 41, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändring i lagen den 25 maj
1962 (nr 381) om allmän försäkring,
m. m., utom såvitt avser lag angående
ändring i lagen om finansiering av folkpensioneringen
och förslagsanslag till
folkpensioner, dels ock i ämnet väckta
motioner; samt

nr 44, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition angående kommunal
skatteutjämning, m. m., i vad propositionen
hänvisats till lagutskott, dels
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändring i lagen den
25 maj 1962 (nr 381) om allmän försäkring,
m. m., såvitt avser lag angående
ändring i lagen om finansiering av folkpensioneringen,
dels ock i ämnet väckta
motioner;

tredje lagutskottets utlåtanden:
nr 23, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
med särskilda bestämmelser om allmän
folk- och bostadsräkning år 1965 m. m.;
samt

nr 25, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 18 april 1952
(nr 152) om sammanföring av samfälld
vägmark med angränsande fastighet
m. m., m. m. jämte i ämnet väckta motioner;
ävensom

allmänna beredningsutskottets utlåtanden
:

nr 35, i anledning av väckta motioner
om bättre skydd för medborgarnas
politiska integritet;

nr 36, i anledning av väckt motion
angående rådgivningsverksamheten
inom nykterhetsvården; samt

nr 37, i anledning av väckta motioner
om obligatorisk medicinsk kontroll
av barn.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 17.11.

In fidem
K.-G. Lindelöw

KUNGL BOKTR. STHLM 1965