Fredagen den 7 december (Riksdagens protokoll 1956:33)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1956

ANDRA KAMMAREN

Nr 33

7—20 december

Debatter m. in.

Fredagen den 7 december

Svar på interpellationer av:

herr Svensson i Ljungskile ang. bostadsbebyggelsen på landsbygden
samt bostäders och sanitetsanläggningars utformning vid glesbebyggelse
.............................................

herr Severin i Stockholm ang. åtgärder för att i Sverige förverkliga
Nordiska rådets rekommendation om likställighet för nordiska
medborgare beträffande sportfiske med handredskap längs havskusterna
.............................................

Sid.

Tisdagen den 11 december

Svar på interpellationer av:

herr Ohlin ang. ökade möjligheter för äldre personer till förvärvsarbete
............................................... 20

herr Holmberg ang. de skadliga verkningarna av statens järnvägars

taxepolitik för de avlägset liggande landsdelarna ............ 36

herr Pettersson i Dahl ang. frågan om nedläggande av trafiken på

bandelen Falkenberg—Limmared......................... 40

fru Sjöstrand ang. viss ändring av tidtabellerna för expresståget

»Skåningen».......................................... 42

herr Rylander ang. den planerade atomreaktordrivna fjärrvärme anläggningen

i Västerås................................. 44

Svar på frågor av:

herr Helén ang. trafikrestriktionerna under jul- och nyårshelgerna 49
herr Cassel ang. förhandlingar rörande samfärdseln mellan Norge

och Sverige .......................................... 51

herr Kilsmo ang. de nya prisbestämmelserna på ved............ 53

1—Andra kammarens protokoll 1956. Nr 33

Nr 33

Innehåll

Onsdagen den 12 december

Sid.

Svar på frågor av:

herr Senander ang. åtgärder i syfte att hejda prisstegringen...... 55

herr Cassel ang. dispens från gällande bestämmelser om besiktnings tvång

i samband med återregistrering..................... 56

herr Ekdahl ang. vissa spörsmål beträffande järnvägsnedläggelser . 57

Svar på interpellationer av:

herr Jönsson i Rossbol ang. markersättning för elektriska hög- och

lågspänningsledningar för detaljdistributionen............... 61

herr Lundberg ang. tillämpningen av jaktlagen................ 64

Svar på fråga av herr Nilsson i Bästekille ang. åtgärder i kredit- och
försäkringshänseende med anledning av de förluster, som den senaste
stormen vid skånska ostkusten förorsakat vissa fiskare..... 69

Ytterligare understöd till båttrafiken i Stockholms skärgård jämte i
ämnet väckt motion; tillika svar på interpellation av herr Stiern stedt

ang. kommunikationerna inom Stockholms skärgård....... 70

Användande av marinens egna varv vid utförande av planerade nybyggen
för marinens räkning samt utvidgning av marinverkstäderna
i Karlskrona......................................... 73

Utbyggnad av juristutbildningen m.m......................... 79

Skolkuratorsverksamheten m. m............................... 91

Försäkringsväsendets förstatligande och rationalisering............ 96

Anslag till företagareföreningar m. fl........................... 99

Ersättning till vissa markägare för skada och intrång genom avsättning
såsom fornminne av ett område vid Böckersboda i Lyrestads
socken................................................ 103

Torsdagen den 13 december

Svar på frågor av herrar Hjalmarson och Ohlin ang. försvarsberedningens
fortsatta arbete och ställningstagande till ÖB-planen .... 107
Svar på interpellationer av:

fru Andrén ang. medelsanvisningen till byggandet av vägar och gator
inom städer och stadsliknande samhällen................ 118

herr Nihlfors ang. modifiering av gällande bestämmelser för oljetill delningen

till bostadsfastigheter.......................... 121

herr Widén ang. möjligheterna för lantbrukarna i Nöttja att komplettera
jordbruken med skog från Nöttja kronopark, m.m..... 127

herr Rimmerfors i anledning av vissa rättskränkningar mot egyptiska
medborgare av judisk börd.......................... 134

Skolstyrelselag m.m........................................ 137

Höstsessionens avslutning................................... 172

Innehåll

Nr 33

Samtliga avgjorda ärenden

Fredagen den 7 december Sid.

Val av ordförande i riksgäldskontoret med suppleant............. 5

Onsdagen den 12 december

Bevillningsutskottets betänkande nr 60, om inom ramen för det allmänna
tull- och handelsavtalet lämnade tullkoncessioner m.m... 70

Statsutskottets utlåtande nr 213, ang. ytterligare understöd till båttrafiken
i Stockholms skärgård............................ 70

— nr 214, om användande av marinens egna varv vid nybyggen för

marinen m.m......................................... 73

-— nr 215, rörande den akademiska forskningen och undervisningen i

internationell politik.................................... 79

— nr 216, ang. utbyggnad av juristutbildningen m.m............ 79

— nr 217, om ändring i folkskolestadgan...................... 90

— nr 218, om inrättande av skolpsykologbefattningar............ 90

— nr 219, om skolkuratorsverksamheten m.m.................. 91

— nr 220, ang. ökning av nykterhetsvårdens anstaltsorganisation .. 96

— nr 221, ang. överskridande av kontrollstyrelsens avlöningsanslag 96

Bankoutskottets utlåtande nr 39, om försäkringsväsendets förstatligande
och rationalisering.................................... 96

— nr 40, om pension åt T. Vide............................. 99

Andra lagutskottets utlåtande nr 59, rörande de sociala förmånerna till

invalider.............................................. 99

— nr 60, ang. sjukkasseersättning för alkoholister.............. 99

Jordbruksutskottets utlåtande nr 43, om inrättande av en vattenvårds styrelse.

.............................................. 99

Statsutskottets utlåtande nr 222, ang. transittraflken över hamnar i

Trondheimsfjorden...................................... 99

— nr 223, ang. anslag till företagareföreningar m.fl.............. 99

— nr 224, om ersättning till markägare för avsättning av fornminne
vid Böckersboda.................................. 103

— nr 225, om inrättande av professurer i vattenrätt m.m......... 106

— nr 226, om ändringar i dyrortssystemet..................... 106

— memorial nr 227, ang. allmän beredskap sstat................ 106

Jordbruksutskottets utlåtande nr 44, ang. supplementär jordbrukskredit 106
Statsutskottets memorial nr 228, ang. tilläggsstat I till riksstaten .... 106

Torsdagen den 13 december

Sammansatta konstitutions- och statsutskottets utlåtande nr 1, ang. skolstyrelselag
m.m........................................ 137

Fredagen den 7 december 195G

Nr 33

Fredagen den 7 december

Kl. 14.00

§ 1

Justerades protokollet för den 30
nästlidna november.

§ 2

Upplästes följande till kammaren inkomna
protokoll:

År 1956 den 6 december sammanträdde
kamrarnas valmän för att jämlikt
§§ 70 och 71 riksdagsordningen
utse ordförande i riksgäldskontoret efter
herr Erik Herman Kling, som från
och med den 6 december 1956 erhållit
entledigande från sitt uppdrag att vara
ordförande i riksgäldskontoret, jämte
en suppleant; och befunnos efter valets
slut hava blivit utsedda till
ordförande

från och med den 6 december 1956 för
återstående delen av valperioden 1955
—1958:

herr Nordlander, Michael Inge CarlHenrik,
generaldirektör
........ med 43 röster;

suppleant för herr Nordlander:

herr Hedqvist, Anders Sven,
ledamot av andra

kammaren ...... med 43 röster;

Adolv Olsson K. G. Ewerlöf

O. Malmborg Gustaf Elofsson

Protokollet lades till handlingarna;
och skulle riksdagens kanslideputerade
genom utdrag av kammarens protokoll
underrättas om dessa val samt anmodas
låta uppsätta och till kamrarna ingiva
förslag till dels förordnanden för de
valda dels oek skrivelse till Konungen
med anmälan om de försiggångna valen.

§ 3

Svar på interpellation ang. bostadsbebyggelsen
på landsbygden samt bostäders
och sanitetsanläggningars utformning
vid glesbebyggelse

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Herr statsrådet HJALMAR NILSON,
som yttrade:

Herr talman! I en till statsministern
riktad interpellation, vilken för besvarande
överlämnats till mig, har herr
Svensson i Ljungskile framställt följande
frågor.

Vill statsministern medverka dels till
att nu gällande författningar, tillämpningsföreskrifter
och administrativa
anvisningar modifieras i syfte att skapa
en friare bostadsbebyggelse på landsbygden,
och dels till att praktiska alternativ
skapas i fråga om bostäder och
sanitetsanläggningars utformning vid
glesbebyggelse.

Interpellanten hänvisar till sin motion,
nr 359, till vårriksdagen, där han
tagit upp i huvudsak samma frågeställningar
som i denna interpellation. Han
ställer där frågan hur man skall kunna
undanröja de hinder, som från myndigheternas
sida hade skapats då det gällde
möjligheterna för dem som inte är
yrkesverksamma inom jordbruket, att
stanna kvar på landsbygden eller att
återflytta dit. Han anser att det obestridligt
är så, att en friare bebyggelse
på landsbygden för närvarande motverkas
genom utformningen av en rad
nu gällande författningar, tillämpnings -

Nr 33

Fredagen den 7 december 1950

Svar på interpellation ang. bostadsbebyggelsen på landsbygden samt bostäders och

sanitetsanläggningars utformning vid glesbebyggelse

föreskrifter och administrativa anvisningar.

Beträffande själva sakfrågan — de
berörda lagarnas och författningarnas
innehåll — kan jag inskränka mig att i
stort sett hänvisa till de utlåtanden
över herr Svenssons motion, som lantinäteristyrelsen,
bostadsstyrelsen och
byggnadsstyrelsen avgav till statsutskottet
(intagna som bilagor till utskottets
uti. nr 127).

Beträffande tillämpningen av byggnadslagen
och jorddelningslagen — de
lagar som väl närmast åsyftas i interpellationen
— vill jag framhålla att dessas
tillämpning i stor utsträckning kan
bli föremål för överprövning vid domstol.
Det ankommer sålunda i sista hand
på domstol att avgöra om viss bebyggelse
är att hänföra till tätbebyggelse
eller till glesbebyggelse eller om en avstyckning
för egnaheinsändamål skall
tillåtas eller ej. Byggnadslagen reglerar
i huvudsak blott tätbebyggelsen och
lämnar glesbebyggelsen i vad avser dess
lokalisering helt utanför. Emellertid
kan — såsom interpellanten själv framhållit
— frågan om vad som är att hänföra
till det ena eller andra slaget av
bebyggelse i viss mån påverkas av den
praktiska tillämpningen av andra lagar
och författningar.

Jag vill erinra om att ett flertal av de
spörsmål, som beröres av interpellanten,
omfattas av det utredningsuppdrag,
som redan anförtrotts åt särskilda sakkunniga
för utredning av frågan om ny
fastiglietsbildningslagstiftning, 1954 års
fastighetsbildningskommitté. Dessa sakkunniga
är bl. a. sysselsatta med en
allmän översyn av reglerna om fastighetsbildning
på landsbygden och de behandla
i samband därmed även det för
denna fråga så viktiga aktualitetskravets
närmare utformning. Aktualitetskravet
i jorddelningslagen, som ju innebär
att avstyckning icke får ske med
mindre det kan antagas, att den avstyckade
marken kommer till varaktig

användning för avsett ändamål inom
nära förestående tid, syftar till att motverka
en onödig och olämplig splittring
av fastighetsbeståndet. Det har
gjorts gällande att detta avstyckningsvillkor
i praktiken föranledde svårigheter
för egnaliemsbyggandet, vilka ej
betingades av önskemålet att — såsom
jag nyss nämnde — förhindra mindre
önskvärd splittring av fastighetsbeståndet.
Denna fråga är som sagt under
prövning av 1954 års fastighetsbildningskommitté.

Interpellanten gör gällande att bostadsbebyggelsen
på landsbygden i
många fall skulle hindras av nuvarande
praxis, enligt vilken lån till nybyggen
av egnahem endast skulle ges i den mån
bostäderna behövs för jordbruk, fiske,
skogsbruk eller servicenäringar.

I anledning härav vill jag erinra om
att bestämmelserna angående de statliga
egnahemslånen inte innefattar några
föreskrifter om en sådan begränsning
av långivningen i fråga om landsbygden.
Principen är den att egnahemslån
beviljas för bostadsföretag på landsbygden
utan annan inskränkning än
den, att om en uppenbart olämplig plats
för liuset valts, lån bör vägras. I det
av statsutskottet förut omnämnda utlåtandet
har statsutskottet erinrat om
denna av riksdagen intagna ståndpunkt
till egnaliemsbyggandet på landsbygden.
I anslutning härtill förklarade statsutskottet,
att man inte kunde uppställa
några allmängiltiga normer för bedömning
av i vilka fall lån inte borde utgå.

Även om sålunda vissa av interpellanten
åsyftade förhållanden redan är
föremål för undersökning medan andra,
exempelvis principerna för den statliga
långivningen till egna hem, tvärtemot
vad interpellanten hävdat, icke utgör
ett hinder för att egnahemsbebyggelse
skall komma till stånd utan innebär
ett generöst och viktigt stöd för förbättring
och utbyggnad av bostadsbeståndet
på landsbygden, så finnes likväl ett

Fredagen den 7 december 1950

Nr 33

Svar på interpellation ang. bostadsbebyggelsen på landsbygden samt bostäders och

sanitetsanläggningars utformning vid glesbebyggelse

område där det kanske är möjligt att
praxis sådan den utvecklat sig kan motivera
en omprövning av gällande bestämmelser.
Jag åsyftar gränsdragningen
mellan tätbebyggelse och glesbebyggelse.

Frågan om rätt till bebyggelse inom
område, där tätbebyggelse föreligger
eller är att vänta, men där plan ännu
ej upprättats, uppkommer oftast vid
förrättning för fastighetsbildning (avstyckning).
Enligt byggnadslagen förutsättes
viserligen att mark för att få användas
till tätbebyggelse skall vid planläggning
ha befunnits lämpad för ändamålet,
men detta krav att bebyggelsen
skall föregås av en planering kan mången
gång ej upprätthållas i praktiken.
Jorddelningslagens regler om avstyckning
har också utformats på sådant sätt
att fastighetsbildning för bebyggelse i
viss utsträckning skall vara möjlig inom
område med redan uppkommen eller
med väntad tätbebyggelse, ehuru detaljplanering
ej ägt rum. Avstyckning
inom sådant område må enligt jorddelningslagen
icke ske så att områdets
ändamålsenliga bebyggande försvåras
eller olämplig tätbebyggelse eljest kan
föranledas eller lämplig planläggning
av området motverkas. På grund av vad
sålunda gäller enligt jorddelningslagen
har frågan huruvida tätbebyggelse föreligger
kommit att i stor utsträckning
prövas i avstyckningsärenden. I den
rättspraxis, som därvid utbildat sig,
har tätbebyggelsebegreppet, för vars
bestämmande byggnadslagen ger vissa
allmänna riktlinjer, fått en vidsträckt
innebörd. Även ett fåtal bostadsfastigheter
i närheten av varandra har ansetts
utgöra tätbebyggelse. Vidare har som
tätbebyggelse räknats det förhållandet
att byggnad ligger i närheten av ett område,
för vilket detaljplan fastställts,
s. k. rand- eller kransbebyggelse. Frågan
om avgränsning av tätbebyggelsebegreppet
är en fråga om avvägning
mellan enskilda och allmänna intressen.

läka självfallet som det är att en tätort
bör bli föremål för planläggning,
lika klart torde det vara att, om sådan
planläggning skett, en randbebyggelse
omedelbart utanför planområdet icke
kan tillåtas. — Detta förhållande har
herr Svensson även funnit riktigt. — Å
andra sidan föreligger icke samma allmänna
intresse av att mindre bebyggelseklungor
med ett fåtal byggnader regleras.
Erfarenheten visar ju att plan i
sådana fall mera sällan upprättas. På
samma sätt föreligger icke heller något
väsentligt allmänt intresse av en reglering
av bebyggelsen på någorlunda betryggande
avstånd från ett planområde.
Det kan därför ifrågasättas om icke en
uppmjukning av tätbebyggelsebegreppet
skulle vara möjlig och lämplig. Denna
fråga synes böra bli föremål för utredning.
Någon mera genomgripande omreglering
torde därvid icke böra komma
i fråga. De grundprinciper, på vilka
byggnadslagen i dessa avseenden vilar,
har i praktiken visat sig vara av stort
värde för ett sunt och ändamålsenligt
samhällsbyggande. Endast om det befinnes
att de åsyftade lättnaderna för
bebyggelsen icke kan vinnas genom
ändrad utformning av reglerna om fastighetsbildning,
bör jämkningar av
byggnadslagens bestämmelser komma
under övervägande. Jag kan nämna att
avsikten är att den här avsedda undersökningen
skall ankomma på 1954 års
fastighetsbildningskommitté, som i detta
hänseende skall erhålla särskilda tillläggsdirektiv.

Slutligen vill jag blott tillägga att då
interpcllanten efterlyser praktiska alternativ
i fråga om bostäders och sanitetsanläggningars
utformning har han
säkert alla med sig. I detta hänseende
behöver jag blott erinra om de utlåtanden
som avgavs över interpellantens
motion i våras. Jag kan sålunda framhålla
att denna fråga ingår såsom ett
led i den nu bedrivna forskningsverksamheten.
Dock vill jag erinra om att

Nr 33

Fredagen den 7 december 1956

Svar pa interpellation ang. bostadsbebyggelsen på landsbygden samt bostäders och

sanitetsanläggningars utformning vid glesbebyggelse

vattenvårdskommittén ännu icke framlagt
betänkande angående skyddsbestämmelser
för grundvattentillgångar.

Herr talman! Jag anser mig härmed
ha — så långt det varit mig möjligt —
besvarat den framställda interpellationen.

Härefter anförde:

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet Hjalmar Nilson för svaret på
min interpellation. Den var riktad till
hans excellens statsministern av den
anledningen att det här är frågor som
berör flera olika departement, och jag
visste ju inte vem som skulle svara.

Anledningen till att jag har kommit
tillbaka till den här frågan i höst är
att det enligt min uppfattning är en
mycket stor fråga. Jag tror att det är
av väsentlig betydelse för vårt fortsatta
samhällsbygge, hur man påverkar
avvägningen mellan tätorterna och
landsbygden i övrigt. Jag har också fått
erfara, att intresset för dessa frågor är
mycket stort ute i bygderna. Allmänhetens
intresse där är i hög grad inriktat
på dessa problem, och det är inte
så underligt, därför att den ene efter
den andre kommer i direkt beröring
med dessa frågor. Härtill kommer att
det i det nya regeringsprogrammet i
höst finns en del uttalanden, som är av
den art, att jag räknar med att ett resonemang
här skulle få positiva inslag.

Vad beträffar byggnadslagen och
jorddelningslagen säger statsrådet, att
dessas tillämpning kan i stor utsträckning
bli föremål för prövning av domstol
och att det alltid i sista hand ankommer
på domstolarna att avgöra de
fall, då tvistigheter uppstår. Det är givetvis
i och för sig riktigt, inen hur
många människor är det, som har vare
sig lust eller tid eller tillräcklig kunskap
att gå vidare och processa om
huruvida de får bygga på en viss plats

eller inte? Det är ju i vissa fall ett
stort antal tjänstemän, som marscherar
upp i en sådan här fråga och lägger
sin auktoritet samman och säger gemensamt,
att så där bör det inte vara,
på den där piatsen bör man inte bygga.
Jag vill erinra om förekomsten av det
stora länsrådet. Det finns visserligen
inte upptaget i författningarna, men
det finns däremot i hög grad i verkligheten.
På ett sätt är det givetvis praktiskt
att alla de myndigheter, som kan
ha med ett ärende av detta slag att
göra, träffas och tar ståndpunkt i stället
för att skicka ärendet emellan sig.
Då kan man få ett snabbare avgörande.
Men metoden har den olägenheten att
myndigheterna då kanske påverkar varandra,
och när de sedan lägger samman
sin auktoritet, så är det verkligen inte
lätt för en vanlig medborgare ute i
bygderna att föra ärendet vidare, såvida
vederbörande inte får hjälp från något
håll.

Jag har i en motion i våras relaterat
ett exempel på den saken. Det var en
bondpojke och byggnadssnickare, som
ville avstycka en tomt från föräldragården,
som brodern ägde, och bygga en
villa på den. Då sade en hel rad tjänstemän
att detta var olämpligt, och länsbostadsdirektören
förklarade att bygget
kunde anses utgöra »en ur allmänna
synpunkter diskutabel spridning av bebyggelsen»
— enligt min mening en
mycket diskutabel formulering över huvud
taget. Distriktsingenjören sade ungefär
detsamma; det var enligt hans
uppfattning en olämplig spridning avtätbebyggelsen
i samhället Sjuntorp.
Därefter sade länsarkitekten bl. a. följande:
»Sakägaren som förvärvat området
är, enligt uppgift, byggnadssnickare
och därför icke absolut hänvisad till
bostad utanför byggnadsplaneområde.»
Länsarkitekten fick sedan landshövdingens
underskrift på detta. Det förefaller
sålunda som om man skulle ha någon
sorts bevisplikt varför man vill bo

Fredagen den 7 december 1950

Nr 33

Svar på interpellation ang. bostadsbebyggelsen på landsbygden samt bostäders och

sanitetsanläggningars utformning vid glesbebyggelse

utanför en tätort. Den snickare, som
det här var fråga om, var inte absolut
hänvisad till att bo utanför samhället,
och därför borde han inte heller bo
utanför. På grund härav sade länsarkitekten
precis detsamma som de två föregående
tjänstemännen, att bygget var
att betrakta som »en olämplig spridning
av en bebyggelse».

Avslagsbeslutet blev emellertid sedan
överklagat, därför att det fanns en för
saken intresserad distriktslantmätare,
som ansåg att ärendet hade behandlats
felaktigt. När frågan därför kom till
ägodelningsrätten och denna instans
hade tagit del av vad dessa funktionärer
framhållit, förklarade ägodelningsrätten
att de omnämnda tjänstemännens
yttranden i frågan icke förtjänade
avseende; de hade ingen grund i gällande
lag.

Men bakom det, som sålunda en hel
rad tjänstemän hade uttalat, låg ju ändå
så mycken auktoritet att en sökande
givetvis i de allra flesta fall skulle ha
böjt sig för deras uppfattning, och under
sådana förhållanden blir det ju
aldrig någon rättslig prövning av fallen.
Själva formuleringen att det »ur allmänna
synpunkter är olämpligt» möter
man för övrigt i många sådana här
sammanhang. Det är en mycket elastisk
formulering, som grundar sig på personligt
omdöme.

Jag skall be att här få läsa upp några
rader ur de administrativa anvisningar,
som myndigheterna i Stockholm har
sänt ut och som gäller frågan om bostadens
lämplighet och belägenhet. Där
står bl. a. följande: »Kravet på varaktig
lämplighet innebär nämligen att det
skall vara troligt, att även framtida
ägare skall finna med sin fördel förenligt
att utnyttja den tilltänkta fastigheten
för samma ändamål. Belägenheten
skall alltså vara acceptabel med hänsyn
till de anspråk, som i allmänhet uppställas.
Däremot torde man med stöd av
jorddelningslagens bestämmelser icke

vara berättigad vägra avstyckning endast
på den grund, att köparen av en
tomtplats kan förväntas göra en kanske
relativt betydande förlust vid en
framtida försäljning av tomtplatsen med
därå uppförd byggnad. I begreppet belägenhet
torde icke blott läget i terrängen
(i backe, på kulle, i dalsänka
o. s. v.) anses böra ingå utan även läget
i vidare bemärkelse, varvid kommer
under bedömande avstånd till allmän
väg, till järnvägsstation, busshållplats,
skola, affärer o. s. v.»

Det är klart, att om vederbörande,
som skall bygga, själv inte tillmätes vitsord
i någon högre grad, utan man även
skall bedöma vad nästa ägare tror och
tycker om saken, så blir det oerhört
svårt att få någon botten i det hela.

För att avsluta denna avdelning vill
jag säga, att denna möjlighet som finns
att få saken rättsligen prövad naturligtvis
är tacknämlig, men att de faktiska
förhållandena är sådana att det
i många fall inte kan bli en sådan prövning
utan att tillämpningen i de flesta
fallen blir sådan som de administrativa
myndigheterna bestämmer. Och det kan
ju tilläggas att om många människor
den ena efter den andra i en bygd genom
uttalanden från myndigheternas
sida får en uppfattning om vad som är
tillåtet så blir denna uppfattning avgörande
för vad som sker och detta kan
speciellt på landsbygden i hög grad påverka
den fortsatta utvecklingen i en
mycket ogynnsam riktning.

En annan fråga som tages upp i interpellationssvaret
och som jag varit
inne på i interpellationen gäller aktualitetskravets
roll för att få en tomt
avstyckad. Utanför stadsplanelagt område
måste man klargöra att tomten
kommer att användas inom en snar
framtid. Själva ordet aktualitetskravet,
finnes om jag minns rätt ej i lagen, men
har använts och tolkats som om tomten
inom ett ä två år skulle tas i användning.
Man förstår givetvis meningen

Nr 33

Fredagen den 7 december 1956

Svar på interpellation ang. bostadsbebyggelsen på landsbygden samt bostäders och

sanitetsanläggningars utformning vid glesbebyggelse

med detta, och det är också relaterat i
interpellationssvaret. Man vill undvika
en splittring i fastighetsbildningen som
inte är nödvändig. Men här är en direkt
skillnad mellan landsbygd och
stadsplanelagt område, och detta är
inte minst ogynnsamt för landsbygdens
ungdom. Det är ju något av det mest
stimulerande och mest önskvärda för
unga människor som vuxit upp på
landsbygden, även om de inte har arbete
inom jordbruket, att få avsöndra
en tomt, ofta kanske från familjegården,
att glädja sig åt att ha den att börja
bygga på. Det är en hel rad av positiva
värden som följer med att två unga
människor kan få köpa en tomt utan
att behöva tala om för lantmätaren hur
de tänkt sig att finansiera byggandet
och vad de har för möjligheter till det.
Jag vet inte om det är någon större fara
för tomtjobberi på den glesbebyggda
landsbygden, och jag tror inte att en
sådan spekulation tjänar mycket till om
det finnes tillräckligt med tomter. För
övrigt kan man köpa tomter i spekulationssyfte
på de stadsplanelagda områdena.

Nu skall väl denna sak också ses
över av fastighetsbildningslagstiftningskommittén,
och det noteras tacksamt.
Det är bara det att jag är rädd för
att det skall ta alltför lång tid med
hänsyn till den snabba utveckling som
pågår. Fastighetsbildningslagstiftningskommittén
tillsattes 1939 och arbetade
i fjorton år, tror jag, och sedan avlöstes
den och fick en efterträdare 1954, och
de* lär nog ta sin tid innan den blir
färdig med sitt arbete, ja kanske så
lång tid, att därunder mycket hinner
hända.

Eftersom här är fråga om tillämpning
av gällande lag i stor utsträckning tycker
jag att något borde kunna göras
även på nuvarande stadium. Därför
att utformningen av den tillämpning, vi
nu har, skett på administrativ väg, skulle
man väl också kunna tänka sig att

en förändring av denna tillämpning
ägde rum på samma sätt, även om nu
detta inte är så lätt att åstadkomma.

Vad sedan angår kreditmöjligheterna
säger statsrådet, att bestämmelserna inte
innefattar någon begränsning i föreskrifterna
för lånegivningen på landsbygden.
Ja, det kan ju hända, men även
där hamnar man i tillämpningsföreskrifterna.
Det är ju direkt utsagt i ett
nitton sidors cirkulär att man inte
skall räkna med något nytt bostadsbestånd
på landsbygden. Jag skall be att
få läsa några rader:

»På grund av den förutsebara befolkningsutvecklingen,
jordbrukets rationalisering
och den fortsatta dragningen
till tätorterna torde antalet hushåll på
den egentliga landsbygden icke komma
att öka, såvida icke landsbygdsbefolkningen
erhåller nya förvärvsmöjligheter
genom förläggning till landsbygden
av industri och hantverk samt serviceverksamhet.
Behovet av nya bostäder
på den egentliga landsbygden torde
därför i huvudsak komma att tillgodoses
genom förbättring och ombyggnad
av befintliga bostäder samt ersättningsbyggnader
i anslutning till tidigare bosättningar.
— En följd av den sålunda
förutsebara utvecklingen blir också att
investeringar i bostäder, vilka i förhållande
till tätorter och kommunikationer
eller på rena landsbygden belägna småföretag
äro mindre välbelägna, sannolikt
komma att vara förenade med betydande
risker därest det aktuella bostadsbehov,
som skall tillgodoses, icke
föranledas av sysselsättning inom de
primära näringarna jordbruk och skogsbruk
samt därav betingad serviceverksamhet.
»

Den allmänna tendensen — jag vill
inte påstå att det rör sig om något direkt
förbud — som ligger i anvisningarna
är, att så fort man kommer utanför
landsbygdens primära näringar —
jordbruk, skogsbruk, fiske och därtill
anknuten servicenäring — skall man

Fredagen den 7 december 1956 Nr 33 11

Svar på interpellation ang. bostadsbebyggelsen på landsbygden samt bostäders och
sanitetsanläggningars utformning vid glesbebyggelse

vara mycket restriktiv. Detta motiveras
med riskerna vid kreditgivning, vilket
i och för sig naturligtvis är riktigt. Den
som lånar ut pengarna skall naturligtvis
beakta riskerna, men frågan är bara,
om det som man trodde sig kunna förutse
1950, när man skrev detta, alltjämt
är riktigt. .lag tror personligen inte det.

Jag kan nämna ett exempel. Det var
eu sjöman hemma i Bohuslän, som hade
vuxit upp på en av de två stora öarna
där. Han ville bygga en bostad vid
stranden på en vackert belägen tomt,
alls inte i någon obygd (det var på
Tjörn, och där finns det egentligen inga
obygder), och han sökte lån. Hans fru
trivdes också på landet. Länsbostadsnämnden
förklarade emellertid, att han
som var sjöman hade väl ingen anledning
att bo där, utan han skulle bo i
ett samhälle — det var i Rönnäng eller
kanske någon annanstans — och det
blev avslag. Jag har inte kontrollerat,
huruvida han lyckades få beslutet ändrat
i en senare omgång, men i första
omgången blev det avslag med denna
motivering.

Det är sådana här faktiska fall som
man själv träffar på och hör så mycket
om — man kan ju inte relatera allt, ty
då skulle man behöva ha samtliga akter
med sig. Det gör att man gärna vill, att
det skall bli en ändring i förhållandena.
När statsrådet i interpellationssvaret
säger, att förhållandena är rakt motsatta
mot vad jag hävdat, är detta kanske
formellt riktigt, men i praktiken
ligger mycket helt i linje med vad jag
anfört.

En tredje fråga gäller spörsmålet,
när det är tätbebyggelse eller risk för
tätbebyggelse. Där är svaret mycket positivt,
och jag tackar för det. Statsrådet
medger, att begreppet tätbebyggelse fått
en för vidsträckt innebörd. Man åberopar
allmänna intressen mot enskilda
intressen, och det måste man givetvis
göra i många fall; frågan är bara hur
flitigt man skall göra det. .lag har förut

sagt, att allmänna synpunkter inte borde
åberopas gentemot den enskilde
medborgaren annat än i frågor av verklig
tyngd. Till dessa hör naturvården —
inte minst vården av våra vatten och
skogar — underlaget för vår livsmedelsproduktion
samt bevarandet av
samhällets elasticitet och dess anpassning
till rådande förhållanden ute i
världen. Fattar man det allmänna intresset
så, måste emellertid till detta allmänna
intresse också räknas en rimlig
balans mellan tätorter och landsbygd.
Nu skall den saken utredas av fastighetsbildningskommittén,
och det är
tacknämligt. Jag gör bara samma reflexion
som jag gjorde nyss, nämligen
att jag är rädd för att det tar för lång
tid och att utvecklingen går så fort, att
en hel del ogynnsamma ting hinner
hända under tiden.

När det gäller sanitetsanläggningarna
och utformningen av byggnaderna tycks
vi vara helt och hållet överens i själva
sakfrågan, och remissvaren i våras gav
ju också det bästa stödet på denna
punkt. Statsrådet åberopar de utredningar
som pågår, bland annat vattenvårdskommittén,
som skall avge betänkande
om skyddsbestämmelser för
grundvattentillgång. Jag undrar om inte
ännu mer borde göras. Frågan om
skydd för grundvatten kan ju inte stå
i vägen för ytterligare ansträngningar
på detta område. Något sämre alternativ
till den allmänna vattenvården än
de anläggningar, som nu är vanliga,
kan väl ingen ingenjör uppfinna, och
dessutom har man ju prövningsrätt, om
det blir flera alternativ.

Vad som slagit mig, när jag funderat
över dessa saker, är att man lägger ned
så oerhört mycken tankemöda på utformningen
av bebyggelse i städer och
tätorter och i grunden så litet när det
gäller landsbygden. Skall man bygga
en bro eller en teater eller ett stadshus
eller ett sjukhus är det ju vanligt att
ganska mycket offras på en arkitekttäv -

Nr 33

Fredagen den 7 december 1956

Svar på interpellation ang. bostadsbebyggelsen på landsbygden samt bostäders och

sanitetsanläggningars utformning vid glesbebyggelse

lan, säkerligen ofta med viss rätt. Men
även om frågorna rörande landsbygden
inte är stora, när man tar ett hus i
sänder, blir de ju väldigt omfattande,
när man lägger samman dem. Det rör
sig här om mycket stora värden. Jag
tycker, att om regeringen, ifall det inte
finns medel på någon huvudtitel som
kan användas, skulle begära riksdagens
tillåtelse att begagna en miljon till en
forsknings- och ingenjörstävlan om sanitetsanläggningar
för glesbebyggelsen,
så vore detta mycket rimligt. Planering,
tänkande och opinionsbildning har så
starkt anknutits till tätorterna och så
litet till glesbebyggelsen, att balansen
håller på att gå förlorad. Landsbygdens
folk har i inte ringa mån bidragit härtill
genom att onyanserat kräva likställighet
mellan stad och land. Det är en
av mina käpphästar, att man skall inte
kräva likställighet utan likvärdighet.
Det går inte att göra land och stad lika,
men det går att göra dem likvärdiga.
När det gäller utformningen av byggnader
och sanitetsanläggningar tror jag
att mycket skulle kunna göras, om man
lade ned endast en procent av de kostnader
och den tankemöda, som nu läggs
ned på tätorternas utformning, och jag
tycker verkligen, att landsbygden vore
värd en procent av denna tankemöda.

Herr talman! Till detta skall jag bara
be att få knyta några allmänna reflexioner.

De administrativa anvisningar, som
jag åberopat, är skrivna 1950. Sedan
dess har det väl hänt en hel del, och
det allmänna perspektivet har förskjutits
rätt mycket. Vi hade t. ex. den 31
december 1949 194 000 personbilar, medan
vi den 31 december i år beräknas
ha 730 000. Personbilsbeståndet har
alltså ökat högst betydligt sedan 1949,
och bakgrunden vad motoriseringen
beträffar har blivit en annan. Men det
är ju inte heller mot bakgrunden av
årets siffra som man skall göra beräkningar
utan med tanke på den siffra,

som kommer att vara aktuell efter ytterligare
ett antal år. Hela frågan om
möjligheterna att bo på landsbygden
har kommit i ett delvis nytt läge genom
den oerhörda motoriseringen.

Vidare har vi planerna på fem dagars
arbetsvecka. Om det inte hiinder några
olyckor, får vi väl inom en rätt nära
framtid femdagarsvecka — det är ju
både regeringens och oppositionens
program. Har folk en weekend på två
hela dygn, blir landsbygden mera
attraktiv, och fördelarna med att bo
på landet blir större.

Dessutom ar väl perspektivet något
annorlunda nu, när det gäller möjligheterna
att hastigt avskaffa bostadsbristen
i tätorterna. Problemet har visat sig
svårare att lösa än man trodde år 1950.

Vi har också vattenvården. Alla de
problem, som hör samman med denna,
har fått en aktualitet och en omfattning,
som är större än vi tidigare trodde att
de skulle bli. För min personliga del

— där är jag kanske tämligen ensam

— tror jag även att frågan om vår
livsmedelsproduktion blir aktuell i ett
längre perspektiv. I varje fall kan en
levande landsbygd inte bevaras, om
inte även människor, som inte är direkt
engagerade i livsmedelsproduktionen,
i största möjliga utsträckning bosätter
sig där.

Vi befinner oss för närvarande i ett
sådant utvecklingsskede att vi å ena
sidan har en mycket stor grupp av gamla
människor på landsbygden, särskilt
vid de små jordbruken, som inom loppet
av några år faller undan, medan
vi å andra sidan under den tid som vi
närmast har framför oss har mycket
stora grupper av ungdom, som skall gå
ut i förvärvslivet och som skall sätta
bo. Om inte en avsevärd del av dessa
stora ungdomskullar kan slå sig ned på
landsbygden utan de i sin helhet eller
nästan helt dras till tätorterna och sedan
den överåriga befolkningen faller
bort, har vi nått ett stadium i utveck -

Fredagen den 7 december 1950

Nr 33

Svar på interpellation ang. bostadsbebyggelsen på landsbygden samt bostäders och

sanitetsanläggningars utformning vid glesbebyggelse

lingen, då det blir mycket svårt att reparera
vad som tidigare brustit. Framförallt
är det naturligtvis den ungdom,
som vuxit upp på landsbygden, som har
föräldrar och syskon där och som har
anknytningar till de små gårdarna, som
har förutsättningar att bosätta sig på
landet och trivas där. Att då ha sådana
bestämmelser, att man inte ens av sina
föräldrar kan köpa en tomt på den
gamla gård, där man arbetat och slitit,
i fall man inte är beredd att bygga tämligen
omgående, är enligt min mening
alldeles orimligt.

Jag har inte anfört detta för att tvista
med statssrådet Nilson — jag tror att vi
i stort sett är överens i den allmänna
inställningen — men jag har velat säga
vad jag anser behöver sägas. Det fordras
nog en ännu större aktivitet ifrån
kanslihusets och de centrala myndigheternas
sida än vi hitintills har sett.

Herr statsrådet HJALMAR NILSON:

Herr talman! Jag vill till en början
framhålla, att när det gäller en utökad
bebyggelse på landsbygden tror jag att
alla vi, som önskar att landsbygden
skall utvecklas, i huvudfrågorna har
alldeles samma uppfattning. I anslutning
till detta vill jag också här gärna deklarera,
att jag anser det alldeles klart,
att varken byggnadslagen eller jorddelningslagen
syftar till att försvåra egnahemsbyggandet
på landet. Vad det fall
beträffar, som riksdagsman Svensson
här har anfört såsom exempel på aktivitet
från länstjänstemännens sida i fråga
om vissa anvisningar o. s. v., liar ju
redan domstolen vid ett tillfälle — som
herr Svensson också omnämnde — klart
sagt ifrån vad den anser vara den riktiga
tolkningen av lagarnas bestämmelser.
Därom torde det väl inte råda någon
egentlig meningsskiljaktighet.

Jag tror vidare alt de nya direktiv,
som är under utarbetande för jorddelningssakkunnigas
arbete på detta spe -

ciella område, redan då de kommer ut
skall kunna medföra att praxis omprövas
i en del fall, beträffande vilka man
måhända är beredd att säga, att den är
ganska långt ute.

Vad det gäller aktualitetskravet — jag
använder detta ord, även om det kanske
inte har laga erkännande — skulle jag
vilja framhålla att om unga människor
vill förvärva en tomt på sin föräldragård
för att börja arbeta på den omedelbart
och så småningom, när möjligheter
ges, låta dessa förarbeten utmynna
i ett byggnadsarbete, vore det rätt
förvånande, om man vägrar avstyckning,
ifall omständigheter av detta slag
ordentligt redovisas när en sådan angelägenhet
bringas under vederbörlig
myndighets prövning.

Jag tror, att vi i fråga om dessa ting
skall komma ihåg en annan sak som
enligt min mening väger över, inte
minst när det gäller den diskussion som
i lantmäteristyrelsens cirkulär av år
1950, fördes om kreditmöjligheterna,
nämligen vad som uttalades av riksdagen
år 1953 i en kanske ibland förbisedd
men — som jag betraktar den —
mycket viktig deklaration, att egnahemslån
för nybyggnad på landsbygden
endast borde vägras i de fall, då en
uppenbart olämplig plats för huset
valts. Till denna deklaration kanhända
jag också får foga vad som torde vara
känt, att när sådana resonemang som
de, vilka tycks ha förekommit i fallet
om sjömannen, har förts upp till Kungl.
Maj:t i socialdepartementet, har argumenten
mycket ofta underkänts. Det
kanske inte skadar att också detta framhålles
här.

Vad beträffar sanitetsanläggningarna,
som ju är ett av vår tids allra största
problem, pågår det inom statens institut
för folkhälsan ett forskningsarbete
för att öka effektiviteten bl. a. av olika
typer av smärre avloppsanläggningar.
Man försöker sålunda diir på olika linjer
komma fram till en lösning av detta

Nr 33

Fredagen den 7 december 1956

Svar på interpellation ang. åtgärder för att i Sverige förverkliga Nordiska rådets

rekommendation om likställighet för nordiska medborgare beträffande sportfiske

med handredskap längs havskusterna

problem för glesbygdens vidkommande.
Över huvud taget utvecklas det inom
detta område också på enskilt initiativ
i både stora och små sammanhang en
oavlåtlig tankemöda för att komma fram
till tillfredsställande lösningar när det
gäller både landsbygdens mindre tätorter
och den rena glesbygden. Det
går inte månad utan att det kommer
människor som med mig eller med
de tjänstemän i departementet, som
sysslar med dessa frågor, vill diskutera
skisser, idéer eller genomtänkta anordningar
för avloppsanläggningar. Bland
den tekniska sakkunskap som finns i
departementet och på andra håll inom
statsförvaltningen är man överens om
att detta är ett område, där varje lösning
som kan medföra positiva resultat
bör beaktas. Jag tror också att vi så
småningom med hjälp av vår högtstående
teknikerkår skall kunna åstadkomma
lösningar som visar sig hålla i de enskilda
fallen.

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp):

Herr talman! Det är ju glädjande att
man har börjat att tänka litet varstans
på frågan om sanitetsanordningarna.
Jag vill gärna här understryka, att jag
tror att man skulle få ökad livaktighet i
detta spel, i fall man satsade litet pengar
på att här få en tävlan till stånd.
Det blir ju fråga om så oerhört små
summor i förhållande till vad saken
gäller, hela den stora svenska landsbygden.
Det skulle vara en ynkedom, om
inte vår tids teknik kunde skapa mer
än ett alternativ i sanitetsfrågan. Kunde
man få en annan ordning på detta
område skulle både bebyggelsefrågorna
och vattenproblemen komma i ett bättre
läge.

Vad jag begärde ordet för var emellertid
närmast aktualitetskravet. Det står
i lagen: »Kan ej antagas att styckningsdel
skall inom nära förestående tid
hava erhållit varaktig användning för

det avsedda ändamålet må avstyckning
ej äga rum.» Tiden är visserligen icke
fixerad, men det står »inom nära förestående
tid». Jag har exempel på hur
nödvändiga industrier på landsbygden
— jag har återgivit ett i min motion —-har fått flytta in till samhällen på grund
av den praxis, som vi nu fått. Med
tanke på den tröghet, som alltid gör
sig gällande på sådana områden, undrar
jag, om det går att vända strömmen
utan en direkt omformulering av lagen.
Det vore önskvärt att en sådan inte
dröjde alltför länge.

Herr statsrådet HJALMAR NILSON:

Herr talman! Jag vill bara tillägga
att den paragraf i jorddelningslagen
som herr Svensson här citerat utgör ett
typiskt exempel på sådana fall som
jorddelningssakkunniga enligt min mening
bör ta under omprövning.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 4

Svar på interpellation ang. åtgärder för
att i Sverige förverkliga Nordiska rådets
rekommendation om likställighet för
nordiska medborgare beträffande sportfiske
med handredskap längs havskusterna Ordet

lämnades på begäran till

Herr statsrådet HJALMAR NILSON,
som yttrade:

Herr talman! Med andra kammarens
tillstånd har herr Severin i Stockholm
frågat mig

1) om jag är beredd att tillstyrka förslag
om åtgärder i syfte att i Sverige
förverkliga en av Nordiska rådet gjord
rekommendation om likställighet för
nordiska medborgare beträffande sportfiske
med handredskap längs havskusterna;
samt

2) vilka åtgärder som från Sveriges
sida företagits i anledning av att Sve -

Fredagen den 7 december 1956

Nr 33

Svar på interpellation ang. åtgärder för att i Sverige förverkliga Nordiska rådets
rekommendation om likställighet för nordiska medborgare beträffande sportfiske

med handredskap längs havskusterna

rige åtagit sig att vara koordinerande
land i denna fråga i förhållande till
övriga nordiska länder.

Med anledning härav får jag anföra
följande.

Såsom interpellanten framhållit måste
utländsk medborgare ha särskilt tillstånd
av Kungl. Maj:t för att fiska på
svenskt vatten. Det torde icke kunna
bestridas, att detta krav mången gång
kan förefalla vara både onödigt strängt
och omständligt. Särskilt synes detta
gälla det av interpellanten berörda fallet,
nämligen då medborgare i något av
de övriga nordiska länderna önskar bedriva
sportfiske med handredskap vid
havskusterna. Oftast är det här fråga
om turister, vilka skulle vilja begagna
möjligheten till dylikt fiske under sin
ofta kortvariga vistelse i landet. Från
fiskarhåll har man anfört vissa betänkligheter
mot att lämna utlänning möjlighet
till fritt fiske. Även vissa försvarssynpunkter
måste läggas på frågan.
För min del är jag av den uppfattningen,
att det föreligger skäl att
överväga en sådan uppmjukning av de
nuvarande bestämmelserna, att i fråga
om fiske av nyssnämnda art medborgare
i övriga nordiska länder blir jämställda
med svenska medborgare.

Emellertid sammanhänger förevarande
spörsmål med en annan fråga. Det
förhåller sig nämligen så, att det för
närvarande pågår en utredning inom
fiskeristyrelsen om skyldighet för svenska
medborgare att erlägga fiskevårdsavgift.
Om sådan skyldighet skulle införas,
bör uppenbarligen denna även
gälla utlänning, som bedriver fiske här
i landet med samma rätt som svensk
medborgare. Detta innebär sålunda, att
sportfiskefrågans lösning i viss mån
är beroende av resultatet av nyssnämnda
utredning.

Beträffande den andra frågan, nämligen
vilka åtgärder som vidtagits från
svensk sida i ärendet, kan jag upplysa

att överläggningar har ägt rum i såväl
Oslo som Stockholm och senast vid det
nordiska fiskeriministermötet i Helsingfors
i augusti i år. Något större intresse
från de övriga nordiska länderna
har frågan icke tilldragit sig. Jag vill
också erinra om att en norsk delegat
vid Nordiska rådets sammanträde den
31 januari i år framhöll, att frågan är
bagatellartad och att det icke bör vara
nödvändigt med ytterligare utredningsarbete
eller konferenser i saken. I stället
bör enligt hans mening vederbörande
departement i varje särskilt land
taga upp frågan och sörja för erforderlig
ändring i fiskelagstiftningen.

Av vad jag nu anfört torde framgå,
att jag för närvarande icke är beredd
att föreslå några åtgärder i det av interpellanten
angivna syftet. Så snart
fiskeristyrelsens berörda utredning föreligger,
torde det emellertid bli anledning
att återkomma till frågan och söka
lösa denna för Sveriges del.

Härpå anförde:

Herr SEVERIN i Stockholm (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet Nilson för svaret. Att jag
riktat denna fråga till honom beror
därpå, att den svenska regeringen är
s. k. samordnande vid behandlingen av
ärendet inom det nordiska samarbetet.

Det framgår av statsrådets anförande
av citatet från Nordiska rådets möte
att han anser frågan om sportfisket vara
en bagatell, och jag är beredd att livligt
instämma med honom däri, men
just därför att saken är en bagatell borde
det också vara en bagatell att lösa
den. Jag håller med den norske delegat
vid Nordiska rådet som sade att det
härvidlag inte behövs några ytterligare
utredningar. Just på grund av sin bagatellartade
karaktär bör frågan kunna
lösas utan några vidare utredningar.
Därför bör inte heller det förhållande,

Nr 33

Fredagen den 7 december 1956

Svar på interpellation ang. åtgärder för att i Sverige förverkliga Nordiska rådets

rekommendation om likställighet för nordiska medborgare beträffande sportfiske

med handredskap längs havskusterna

vartill statsrådet här hänvisade, nämligen
att det inom fiskeristyrelsen pågår
en utredning om skyldighet att erlägga
fiskevårdsavgift när man skall ut och
meta, utgöra något hinder för att lösa
frågan. Om en sådan fiskevårdsavgift
för svenska medborgare infördes, skulle
den självfallet också komma att gälla
för danska, norska och finska medborgare.
Nordiska rådet har ju satt som
ett av målen för sina strävanden att
söka i möjligaste mån skapa lika rättigheter
för samtliga nordiska medborgare
när de besöker varandras länder.
I det komplex av ärenden, som det härvidlag
gäller, ingår också frågan om
rätten till sportfiske.

Det är egentligen löjligt att vi skall
behöva ha ett sådant system, så att om
exempelvis en norsk medborgare besöker
Sverige och han får lust att för en
dag sätta sig med sitt metspö vid den
svenska kusten och begrunda livets
problem, så kan han visserligen få lov
att göra detta men endast efter Kungl.
Maj:ts medgivande. Och det har, såsom
anfördes vid Nordiska rådets möte, inträffat
att en person i ett sådant fall på
försommaren ansökt om rätt att få meta
men inte har fått detta tillstånd förrän
vid jultiden. Då var hans semester slut,
och han hade rest hem till sitt eget
land ocli hade säkerligen inte någon
lust att resa tillbaka till Sverige för att
utnyttja den av Kungl. Maj:t medgivna
rättigheten att sitta och meta vid en
sjö.

Efter det att statsrådet med, såvitt
jag förstår, instämmande citerat den
norske delegat i Nordiska rådet som
ansåg att det hela är en bagatell och
att något ytterligare utredningsarbete
eller några konferenser i saken inte är
behövliga, säger statsrådet i sitt interpellationssvar:
»Av vad jag nu anfört
torde framgå att jag för närvarande
icke är beredd att föreslå några
åtgärder i det av interpellanten angiv -

na syftet.» Det var trist att höra. Skall
det nordiska samarbetet och strävandena
att skapa lika rättigheter för medborgarna
i de olika nordiska länderna
bedrivas med samma fart i alla andra
frågor så ser det inte vidare lovande
ut. Det är betecknande att statsrådet,
sedan han instämt däri att det inte
behövs några utredningar, motiverar sin
egen ståndpunkt med att hänvisa till en
pågående utredning. Skall man inte
kunna lösa denna fråga utan vidlyftigare
utredning, hur skall det då gå med
de större frågorna? Då tror jag att inte
ens de sex månader, som behövdes för
att bevilja fisketillståndet i det fall
som jag talade om, räcker långt. Det
blir nog då fråga om sekler, innan vi
har nått fram till ett sådant likaberättigande
mellan nordiska medborgare som
Nordiska rådet eftersträvar.

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp):

Herr talman! Jag vill lägga ett vittnesbörd
till det föregående. För en
månad sedan fick jag ett brev från en
dansk medborgare, som är bosatt i
Strömstad och har arbetat i Sverige i
nio år. Han ville också någon gång
fånga en torsk men blev mycket förvånad,
när det visade sig att detta inte
gick för sig. På Västkusten är fisket annars
fritt, och Danmark, Norge och
Sverige har sedan gammalt haft i stort
sett likartad lagstiftning därom. Han
vände sig först till polisen och sedan
till länsstyrelsen men fick veta, att en
så stor fråga inte kunde avgöras av
denna. Han måste gå till Kungl. Maj:t,
och det ville han inte göra, säger han.
Det undrar jag inte på, ty det är egentligen
inte mycket att komma till Kungl.
Maj:t med, huruvida man skall få fiska
en torsk vid Strömstad eller inte.

Den danske medborgaren säger sedan,
att han inte ville komma i konflikt
med rättvisan, och det är även begrip -

Fredagen den 7 december 1956

Nr 33

Svar på interpellation ang. åtgärder för att i Sverige förverkliga Nordiska rådets

rekommendation om likställighet för nordiska medborgare beträffande sportfiske

med handredskap längs havskusterna

ligt. Denna fråga tillhör väl i alla fall
dessa mikroskopiskt små problem, som
ändock kan åstadkomma mycket mer
irritation än de är värda. Det vore önskvärt
att förhållandena bleve annorlunda.

Herr statsrådet HJALMAR NILSON:

Herr talman! Eftersom herr Severin
här tog upp ett fall, där det dröjde sex
månader innan ett tillstånd beviljades
— vilket dock inte berodde på att ärendet
tryggt vilade hos Kungl. Maj:t utan
på helt andra omständigheter — så kan
jag upplysa om att det finns flera exempel
på att tillstånd beviljats av Kungl.
Maj :t inom mindre än en vecka efter
det ansökan ingivits.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5

Föredrogs den av herr Rimmerfors
vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation
till hans excellens herr ministern för
utrikes ärendena i anledning av vissa
rättskränkningar mot egyptiska medborgare
av judisk börd.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 6

Till bordläggning anmäldes
statsutskottets utlåtanden:
nr 213, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare understöd
till båttrafiken i Stockholms skärgård
jämte i ämnet väckt motion,
nr 214, i anledning av väckta motioner
om användande av marinens egna
varv vid utförande av planerade nybyggen
för marinens räkning samt om
utvidgning av marinverkstäderna i
Karlskrona,

nr 215, i anledning av väckta motioner
om utredning rörande organisationen
av akademisk forskning och undervisning
i ämnet internationell politik,
nr 216, i anledning av väckt motion
angående utbyggnad av juristutbildningen
m. m.,

nr 217, i anledning av väckta motioner
om viss ändring i folkskolestadgan,
nr 218, i anledning av väckta motioner
om inrättande av skolpsykologbefattningar,

nr 219, i anledning av väckta motioner
om skolkuratorsverksamheten m. m.,
nr 220, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag å tilläggsstat
I för budgetåret 1956/57 till utökning
av nykterhetsvårdens anstaltsorganisation,
och

nr 221, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om investeringsavgift för år 1957 m. m.,
i vad propositionen avser överskridande
av den i avlöningsstaten för kontrollstyrelsen
upptagna anslagsposten
till Avlöningar till icke-ordinarie personal; bankoutskottets

utlåtanden:
nr 39, i anledning av väckt motion
angående utredning om försäkringsväsendets
förstatligande och rationalisering,
och

nr 40, i anledning av väckt motion
om pension åt kanslisten, tillika registratorn,
hos första kammaren T. Vide;

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 59, i anledning av väckta motioner
om översyn rörande de sociala förmånerna
till invalider, och

nr 60, i anledning av väckt motion
angående rätt till sjukkasseersättning
för alkoholister som genomgår av läkare
ordinerad behandling; samt

jordbruksutskottets utlåtande nr 43,
i anledning av väckta motioner om inrättande
av en statens vattenvårdsstyrelse.

Andra kammarens protokoll 1956. Nr 33

Nr 33

Fredagen den 7 december 1956

§ 7

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen
från utrikesutskottet:
nr 419, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
tilläggsprotokoll nr 8 till överenskommelsen
den 19 september 1950 angående
upprättande av en europeisk betalningsunion;
samt
från statsutskottet:
nr 392, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ett extra bidrag
till den verksamhet, som bedrives av
Förenta Nationernas flyktingkommissarie; nr

393, i anledning av väckta motioner
om ökat statligt stöd för rationaliserings-
och forskningsverksamheten
inom hantverk och småindustri;

nr 394, i anledning av väckta motioner
om vissa socialpedagogiska anordningar
beträffande barn med beteenderubbningar; nr

395, i anledning av väckta motioner
om statsbidrag till skolhem för studerande
vid seminarier;

nr 396, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställning angående ändrade riktlinjer
beträffande kontantunderstöd till
arbetslösa; och

nr 397, i anledning av väckta motioner
om en effektiv kommunal skatteutjämning.

Vidare anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen, nämligen

från första lagutskottet:
nr 401, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till allmän ordningsstadga,
m. m.; och

nr 402, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om
skydd för vissa kartor, m. m.;
från andra lagutskottet:
nr 400, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om erkända arbetslöshetskassor m. m.,
såvitt propositionen hänvisats till lagutskott;
samt

från jordbruksutskottet:
nr 398, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning av
vissa kronoegendomar m. m., såvitt avser
Kattarp Östra 51 i Malmöhus län,
jämte i ämnet väckta motioner.

§ 8

Herr talmannen meddelade, att herr
Haeggblom, som vid kammarens sammanträde
den 16 sistlidna oktober med
läkarintyg styrkt sig tills vidare vara
hindrad att deltaga i riksdagsgöromålen,
den 5 december åter intagit sin
plats i kammaren.

§ 9

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 15.12.

In fidem
Gunnar Britth

Måndagen den 10 december 1956

Nr 33

Måndagen den 10 december

Kl. 14.00

§ 1

Justerades protokollet för den 4 innevarande
december.

§ 2

Upplästes följande till kammaren inkomna
läkarintyg:

Att riksdagsman Jerker Svensson,
född den 18 juli 1897, på grund av sjukdom
är oförmögen att deltaga i riksdagsarbetet
före den 15 december 1956
intygas härmed.

Göteborg den 5 december 1956

Bengt Heister,
leg. läkare

Kammaren beviljade herr Svensson i
Göteborg ledighet från riksdagsgöromålen
från och med den 5 december
tills vidare.

§ 3

Föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets
utlåtanden nr 213—221, bankoutskottets
utlåtanden nr 39 och 40,
andra lagutskottets utlåtanden nr 59 och
60 samt jordbruksutskottets utlåtande
nr 43.

§ 4

Till bordläggning anmäldes

sammansatta konstitutions- och statsutskottets
utlåtande nr 1, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till skolstyrelselag m. m. ävensom
i ämnet väckta motioner;

statsutskottets utlåtanden och memorial: nr

222, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
viss ändring i avtalet mellan Sverige
och Norge rörande transittrafiken över
hamnar i Trondheimsfjorden,

nr 223, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag å tilläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1956/57 till Bidrag till företagareföreningar
m. fl. och till Fonden för lån
till företagareföreningar m. fl. jämte i
ämnet väckta motioner,

nr 224, i anledning av väckta motioner
om ersättning till vissa markägare
för skada och intrång genom avsättning
såsom fornminne av ett område vid
Böckersboda i Lyrestads socken,

nr 225, i anledning av väckta motioner
om inrättande av professurer i vattenrätt
m. m.,

nr 226, i anledning av väckta motioner
om vissa ändringar i dyrortssystemet,

nr 227, angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1956/57, och

nr 228, angående tilläggsstat I till
riksstaten för budgetåret 1956/57; samt
jordbruksutskottets utlåtande nr 44, i
anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående anslag till supplementär jordbrukskredit.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 14.02.

In fidcm
Gunnar Britth

Nr 33

Tisdagen den 11 december 1956

Tisdagen den 11 december

Kl. 14.00

§ 1

Justerades protokollen för den 5 innevarande
december.

§ 2

Upplästes följande till kammaren inkomna
läkarintyg:

Riksdagsman Ivar Jansson, Kalix, har
vårdats å Badhotellet i Tranås 17/11—-10/12 1956 för hjärtsjukdom. Riksdagsman
Jansson är nu åter arbetsförmögen
och kan återupptaga sitt arbete den 11
december 1956, vilket härmed intygas.

Tranås den 10 december 1956.

Lars Wrigstad
Bitr. överläkare

Herr talmannen meddelade, att herr
Jansson i Kalix, som vid sammanträdet
den 16 november beviljats ledighet från
riksdagsgöromålen från och med den
17 november till och med den 21 december,
ävensom fru Lindskog, som
vid nämnda sammanträde med läkarintyg
styrkt sig tills vidare vara hindrad
att deltaga i riksdagsgöromålen, denna
dag åter intagit sina platser i kammaren.

§ 3

Svar på interpellation ang. ökade möjligheter
för äldre personer till förvärvsarbete Chefen

för socialdepartementet, herr
statsrådet ERICSSON erhöll på begäran
ordet för att besvara herr Ohlins interpellation
angående ökade möjligheter
för äldre personer till förvärvsarbete.

Svaret hade före sammanträdet i stencilerad
form utdelats till kammarens ledamöter,
och herr statsrådet Ericsson

lämnade nu en kort sammanfattning av
dess innehåll. Det inom kammaren utdelade
svaret var av följande lydelse:

Herr talman! Herr Ohlin har till mig
riktat följande fråga:

Vill socialministern ge arbetsmarknadsstyrelsen
sådana direktiv och för
ändamålet tillräckliga anslag, att en
omfattande utredning utan dröjsmål kan
ske om ökade möjligheter för personer,
som befinner sig i åldern några år före
eller efter folkpensionens inträdande,
att delta i arbetslivet under former, som
motsvarar deras krafter, kapacitet och
personliga önskemål?

I interpellationen beröres flera problem,
som nyligen prövats eller i en
nära framtid kommer att prövas i olika
sammanhang. Sålunda tar herr Ohlin
upp vissa frågor om anpassningen i arbetslivet
för åldrande personer, om
sysselsättning för åldringar och om
folkpensionernas utformning, som behandlats
av åldringsvårdsutredningen i
dess i år avlämnade betänkande. Till
nästa års riksdag förberedes en proposition
med anledning av denna utredning,
och det blir då anledning återkomma
till vissa av dessa frågor. Pensionsfrågorna
aktualiseras på nytt genom
den allmänna pensionsberedningens
förslag, som kan väntas föreligga i
början av nästa år. Vidare har problemet
om den äldre arbetskraftens förmåga
att delta i arbetslivet något berörts
av utredningen om kortare arbetstid,
och då ett förslag om arbetstidsförkortning
enligt regeringens planer
framlägges nästa år, torde denna
fråga kunna diskuteras utifrån delvis
ändrade förutsättningar.

Emellertid vill jag inledningsvis göra
ett par påpekanden.

Tisdagen den 11 december 1956 Nr 33

Svar på interpellation ang. ökade möjligheter för äldre personer till förvärvsarbete

Vid åldringsvårdsutredningens intervjuundersökning
1954 uppgav 17 procent
av de tillfrågade, vilka alla hade
fyllt 67 år, att de alltjämt hade förvärvsarbete,
om i löntagar- eller företagarställning
anges inte. I absoluta tal skulle
detta motsvara 102 000 personer.
Bland männen var siffran så hög som
30 procent, bland kvinnorna 5 procent.
Åtta procent av alla tillfrågade uppgav
sig fortsätta sitt tidigare arbete ännu
sedan de fått ålderspension. Drygt hälften
av de förvärvsarbetande pensionärerna
uppgav sig ha deltidsarbete. Äldringsvårdsutredningen
konstaterar, att
siffrorna kan sägas visa, att åldringarnas
arbetskraft i rätt betydande utsträckning
redan tillvaratages, men finner
det likväl önskvärt att åtgärder vidtages
för att ge åldringarna ökade möjligheter
att stanna kvar i yrkesarbete.

I anslutning till ett uttalande i interpellationen
om önskemålet att mildra
eller ta bort en del avdragsregler inom
folkpensioneringen vill jag erinra om
följande. De regler om inkomstprövning
av vissa folkpensionsförmåner, som nu
gäller, har ännu inte varit i kraft i
fullt två år; de blev gällande vid 1954
års ingång efter ett beslut av 1952 års
riksdag. Genom de nya reglerna höjdes
det s. k. avdragsfria beloppet med 150
procent, nämligen för en ensamstående
från 400 till 1 000 kronor och för makar
från 600 till 1 500 kronor. Dessutom
mildrades den s. k. avdragsfaktorn rätt
väsentligt. Särskilt betydelsefull blev
denna mildring med hänsyn till den omläggning
av bostadstilläggen som samtidigt
ägde rum; på grund av systemet
med dels statliga och dels kommunala
bostadstillägg hade nämligen tidigare
en inkomst utöver det avdragsfria beloppet
i en del kommuner föranlett
mycket stora minskningar av folkpensionsförmånerna.
Min företrädare uttalade
i sammanhanget bl. a., att det under
då rådande förhållanden otvivelaktigt
förhöll sig så, att en pensionstagare,
som skaffade sig ökade inkomster

vid sidan av pensionen, kunde få sina
pensionsförmåner minskade i så hög
grad, att hela eller större delen av inkomstökningen
föll bort. Sammansatta
stats- och andra lagutskottet betonade,
att en lämpligt avvägd avdragsfaktor
uppenbarligen var av stor betydelse för
att stimulera pensionstagarna till att utnyttja
sin arbetsförmåga. Det framhölls
även, att en ytterligare mildrad inkomstprövning
skulle medföra starkt ökade
kostnader, och riksdagen godtog det
framlagda förslaget.

Vad som hänt sedan denna reform
trädde i kraft 1954 är dels, att de icke
inkomstprövade folkpensionsförmånerna
höjts avsevärt och att även de inkomstprövade
förmånerna i betydande
omfattning höjts. Dessa höjningar har
syftat till en allmän standardförbättring
för pensionärerna och berör i och
för sig inte det problem, som herr Ohlin
tagit upp i sin interpellation. Jag
tror emellertid, att man har skäl att
avvakta pensionsberedningens förslag
innan frågan på nytt diskuteras. Redan
dessförinnan kommer frågan om de
s. k. förmögenhetsgriinserna att prövas
med hänsyn till den senaste fastighetstaxeringen.

Emellertid har herr Ohlin särskilt
uppehållit sig vid arbetsmarknadsstyrelsens
utredande och verkställande arbete
till förmån för den äldre arbetskraften.
Jag vill därför gå närmare in
på vissa sidor av denna verksamhet och
därtill hörande frågor. Ehuru interpellanten
begränsat sig till personer, som
befinner sig i åldern några år före
eller efter ålderspensionens inträdande,
tillåter jag mig att vidga begreppet, då
det i den praktiska arbetsmarknadspolitiken
är omöjligt att isolera problemet
endast till åren omkring pensionsåldern.

Den äldre och medelålders arbetskraftens
problem på arbetsmarknaden
har sedan flera år tillbaka varit uppmärksammat
av arbetsmarknadsmyndigheterna.
Problemet är i nuvarande arbetsmarknadsläge
kvantitativt icke säl -

22 Nr 33 Tisdagen den 11 december 1956

Srar på interpellation ang. ökade möjligheter för äldre personer till förvärvsarbete

skilt stort och inskränker sig i regel
till personer, som en längre tid haft
stadigvarande anställning i ett företag
men som av en eller annan anledning
blivit avskedade. Det är övervägande
vissa grupper av äldre tjänstemän, som
har svårigheter att återknyta kontakten
med arbetsmarknaden. Bland kroppsarbetarna
är svårigheterna för den äldre
arbetskraften mindre, men de förekommer
t. ex. bland äldre byggnadsarbetare.

Även om den äldre arbetskraftens
problem f. n. är kvantitativt begränsat
förekommer även under full sysselsättning
individuella svårigheter att få ett
lämpligt arbete, och samhället måste
därför vara berett att vidta särskilda åtgärder
för att söka inpassa arbetskraft
med dylika svårigheter i arbetslivet.

Flera åtgärder har redan vidtagits.
Arbetsanskaffning åt äldre arbetskraft
ingår i arbetsförmedlingens normala
verksamhet. Arbetsförmedlingstjänstemännen
har instruerats att i det dagliga
förmedlingsarbetet särskilt ge akt på
den äldre arbetskraftens placeringsmöjligheter.
Svårplacerade fall hänvisas till
de särskilda arbetsvårdsavdelningarna.

På regeringens förslag beslöt 1955
års riksdag'' som en försöksverksamhet,
att medelålders och äldre arbetskraft,
för vilken fortsatta försörjningsmöjligheter
inom det egna yrket icke föreligger
och som är svårplacerade på arbetsmarknaden,
skall kunna erhålla omskolning
eller utbildning efter samma bestämmelser
som partiellt arbetsföra.

Också på annat sätt har den äldre arbetskraftens
sysselsättning befrämjats.
1 anslutning till byggnadstillståndslagstiftningen
gäller som allmän regel, att
vid varje tillfälle minst en fjärdedel av
de av varje arbetsgivare i arbete sysselsatta
skall utgöras av arbetare som fyllt
50 år. Länsarbetsnämnderna har bemyndigats
att under hänsynstagande till
arbetsmarknadsläget och ålderssammansättningen
av de olika byggfackens kårer
på respektive orter bestämma, huru -

vida en större andel äldre arbetskraft
skall sysselsättas vid olika byggnadsarbeten.
I vissa fall har byggnadstillståndet
förknippats med villkoret, att hela
arbetsstyrkan skall utgöras av äldre arbetskraft.
Det har allmänt omvittnats,
att gällande bestämmelser om ålderssammansättningen
i byggnadsverksamheten
betytt mycket för den äldre arbetskraftens
sysselsättning.

För den grupp äldre, som ej är konkurrensduglig
på den öppna arbetsmarknaden
eller som temporärt har svårigheter
att finna en lämplig anställning,
har särskilda anordningar vidtagits.
De i beredskapsarbeten sysselsatta
är sålunda övervägande äldre eller medelålders
arbetskraft. I arkivarbete och
musikerhjälp är av de cirka 800 där
anställda 91 procent över 50 år (därav
57 procent över 60 år). För många utgör
detta arbete en skyddad sysselsättning.

Skyddade arbetsmiljöer för den äldre
arbetskraften erbjudes också genom de
s. k. arbetscentralerna, som inom arbetsvärdens
ram håller på att utbyggas
med kommuner, landsting och enskilda
organisationer som huvudmän. I dylika
sysselsättes f. n. cirka 500 personer.

I anledning av riksdagens beslut 1955
på grundval av motioner angående den
äldre arbetskraften har Kungl. Maj:t den
17 juni 1955 uppdragit åt arbetsmarknadsstyrelsen
att vid den verksamhet,
som styrelsen bedriver för att tillvarataga
den arbetskapacitet, som förefinnes
hos personer i medelåldern eller
högre åldrar, iakttaga, vad allmänna beredningsutskottet
anfört över dessa motioner.
Jag har inhämtat uppgifter över
arbetsmarknadsstyrelsens åtgärder i anledning
härav.

I anslutning till uppdraget har inom
styrelsens kansli insamlats fortlöpande
material, som belyser den äldre arbetskraftens
anpassning till arbetslivet. Materialet
är emellertid än så länge ganska
knapphändigt, främst beroende på att
forskningen om de äldres arbetsförmåga

Tisdagen den 11 december 1956 Nr 33

Svar på interpellation ang. ökade möjligheter för äldre personer till förvärvsarbete

befinner sig i sin första början. Kunskaperna
är därför begränsade. Ett visst
material föreligger dock, som håller på
att bearbetas. Publicitet om den äldre
arbetskraftens problem har genom arbetsmarknadsstyrelsens
försorg getts i
radio och press. För närvarande förberedes
inom arbetsmarknadsstyrelsen att
också i annan lämplig form publicera
kända fakta om den äldre och medelålders
arbetskraften för att fästa arbetsgivarnas,
arbetsledarnas och arbetskamraternas
uppmärksamhet på frågan.
Samarbete sökes därvid med huvudorganisationerna
på arbetsmarknaden.

Arbetsmarknadsstyrelsen har vidare
ansett det angeläget att medverka i de
försök till arbetsanalysering, som pågår
i vårt land. Industrifysiologiska avdelningen
vid gymnastiska centralinstitutet
har numera på sitt arbetsprogram
också upptagit arbetsanalytisk forskningsverksamhet.
I denna verksamhet
har arbetsmarknadsstyrelsen medverkat
genom att temporärt ställa en med arbetsanalysmetoder
förtrogen befattningshavare
till förfogande. Verksamheten
liar försökskaraktär. Vissa resultat
har dock kunnat utvinnas. Arbetsmarknadsstyrelsen
konstaterar, att undersökningsmetoderna
numera utvecklats så,
att det torde vara möjligt att erhålla
sådana fysiologiska data, att de, sammanställda
på ett praktiskt sätt, direkt
kan tillämpas vid arbetsplacering. Kunskaper
om sådana data skulle utan tvivel
på ett avgörande sätt underlätta såväl
inplacering i arbetslivet som omplacering
inom företagen av personer,
som på grund av sjukdom eller ålder
eller av andra skål måste erhålla nytt
arbete. Centralinstitutet och arbetsmarknadsstyrelsen
överväger nu lämpligaste
sättet för materialets publicering.

In format ions verksamhet beträffande
de äldres arbetskapacitet liksom också
faktisk kunskap om de krav, som olika
sysselsättningar ställer på arbetskraften,
är givetvis av betydelse för alt motverka
benägenheten hos arbetsgivarna

att överbetona ålderns roll. Framför allt
synes detta kunna få betydelse i fråga
om lämplig sysselsättning före och efter
pensionsålderns inträdande för redan
anställd personal. Men enbart dylika
åtgärder är inte tillräckliga. En mera
aktiv insats av dem som har arbetskraft
anställd är erforderlig. Och jag
vill i detta sammanhang kraftigt understryka,
att enligt min mening är det
arbetsgivarna som har det primära ansvaret
för den äldre arbetskraftens sysselsättning.
Mycket kan göras genom att
större intresse ägnas åt personalproblemen.
Industriläkarkåren har här en stor
uppgift att fylla. I tid vidtagna lämpliga
omplaceringsåtgärder inom ett företag
bör i stort sett kunna garantera den anställda
äldre arbetskraften arbete. Interpellanten
tycks mena att arbetsgivarna
redan gjort sitt men att staten förhållit
sig passiv, då han i sin interpellation
säger: »Åtskilliga företag här i landet
har på ett föredömligt sätt sökt
finna arbetsformer, som ger de äldre
arbetstagarna möjligheter att utan alltför
härd press utnyttja sin speciella kapacitet
och sin långa erfarenhet. Från
samhällets sida har emellertid detta viktiga
problem hittills inte blivit föremål
för tillräcklig uppmärksamhet.» .lag delar
inte denna uppfattning. Vissa företag
har ägnat den äldre arbetskraftens sysselsättning
uppmärksamhet, men det
finns alltför många arbetsgivare, som
inte anser sig ha skäl alt befatta sig
med denna sak. Ej sällan händer det att
arbetsmarknadsmyndigheterna får ta
hand om avskedad äldre arbetskraft, där
en omplacering inom företaget i stället
hade varit rätta lösningen. Genom olika
samhällsåtgärder, för vilka jag tidigare
redogjort, försöker man bereda nytt arbete
åt denna arbetskraft. .lag vill också
erinra om de åtgärder för ett bättre
tillvaratagande av partiellt arbetsföras
— inklusive de äldres — arbetskrafter
inom statsförvaltningen, som på regeringens
förslag beslutades av vårriksdagen
och som bl. a. ledde till inrät -

Nr 33

Tisdagen den 11 december 1956

Svar på interpellation ang. ökade möjligheter för äldre personer till förvärvsarbete

tandet av statens nämnd för partiellt
arbetsföra. Jag understryker emellertid
än en gång arbetsgivarnas stora ansvar
för den äldre arbetskraften.

Frågan om den äldre arbetskraftens
sysselsättning är en viktig fråga, som
måste följas med ständig uppmärksamhet.
Jag har redogjort för en hel del
åtgärder, som redan vidtagits. Erfarenheten
såväl i vårt land som i andra
länder visar, att av de åtgärder, som
vidtagits eller föreslagits i olika länder,
de aktiva arbetsförmedlingsåtgärderna
— såväl inom ett företag som av samhällets
arbetsförmedlingsorgan — i förening
med lämplig omskolning och
fortbildning är de som givit de bästa
resultaten. Jag anser det därför viktigt,
att den arbetsförmedlingspersonal som
sysslar med dessa frågor förstärkes. Av
den förstärkning av arbetsförmedlingspersonalen
på 15 tjänster, som beslutats
vid årets riksdag, har cirka två tredjedelar
tillfallit de avdelningar inom arbetsförmedlingen,
som bl. a. tar hand
om den äldre arbetskraften. Regeringens
ställningstagande till frågan om ytterligare
förstärkningar inom arbetsförmedlingsorganisationen
kommer att redovisas
i statsverkspropositionen till
1957 års riksdag.

Härefter anförde:

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Jag tackar herr statsrådet
för svaret, som belyser en rätt
mångsidig verksamhet från allmänt och
enskilt håll till lösning av det här behandlade
spörsmålet. Man kan väl säga,
att åtskilligt av detta har kommit i gång
först under de allra senaste åren och
att mycket återstår att göra. Ett framträdande
drag i alla undersökningar om
äldre människors egna önskemål är att
många önskar arbete även efter det att
de passerat en formell pensionsåldersgräns.
Alla gör det inte — och det är
inte tal om att någon skall påtvingas ett
arbete — men väldigt många gör det.

Jag kan nämna, att enligt en av SIFO
gjord undersökning svarade av dem,
som var mellan 68 och 73 år, 43 procent
bland kvinnorna och 70 procent
bland männen att de kunde och ville
ha förvärvsarbete. Om man jämför detta
med den siffra som redovisas i socialministerns
svar, d. v. s. att ungefär
17 pocent av dem som passerat 67 års
ålder enligt en nyligen gjord undersökning
hade arbete, kan man — även
om siffrorna inte är fullständigt jämförbara
— ändå draga slutsatsen, att det
endast är en mindre del av dem som
önskar arbete efter pensionsåldern som
har sådant. Jag skulle också kunna
nämna, att av dem som är över 73 år
anser sig ungefär en fjärdedel kunna ta
arbete och utföra sådant.

Jag behöver inte upprepa vad statsrådet
sade, nämligen att det här gäller
en nationalekonomiskt mycket viktig
fråga, även om den förnämsta motiveringen
till att den ägnas uppmärksamhet
mera ligger på det mänskliga än på
det ekonomiska planet. Det har många
gånger omvittnats, att den äldre arbetskraften
är värdefull, därför att den
kombinerar erfarenhet, noggrannhet
och stabilitet. Utom det betydande bidrag
till produktionen som den kan ge
får man också i en ekonomisk kalkyl
på plussidan sätta den omständigheten,
att riskerna för sjukdomar, särskilt
mentala, blir mindre om äldre människor
kan ha arbete i den utsträckning
de önskar. Men jag upprepar ännu en
gång, att huvudmotivet är hänsynen till
äldre människors möjlighet att leva ett
fullgott liv.

Om man nu frågar efter vad som
gjorts och göres, verkar det som om
statsrådet var väsentligt mera nöjd med
det allmännas insatser än med de enskildas.
Får jag därför först resa frågan
om företagens uppgifter och insatser.

Den utredning, som gjorts av Industriens
utredningsinstitut, tycks peka
på att de företag utredningen omfattar,
vilka ju ingalunda utgör något genom -

Tisdagen den 11 december 195C Nr 33

Svar på interpellation ang. ökade möjligheter för äldre personer till förvärvsarbete

snitt, i mycket stor utsträckning genomfört
en omplacering av äldre arbetskraft.
I många fall behövs ingen omplacering;
man skall således inte vänta
att 100 procent blir omplacerade, men
det är, vill jag minnas, ungefär en tredjedel
av kroppsarbetarna i de äldre åldersgrupperna
som är omplacerad.

Jag hade väntat mig, att statsrådet
som motivering för sitt påstående, att
det allmänna gör allt som göras kan,
skulle redovisat att de offentliga företagen
härvidlag hade gjort en pionjärinsats
och att de gjort väsentligt mer än
enskilda företag för sina anställda. De
offentliga företagen kan ju inte underlåta
att ta många andra hänsyn än bara
till vinstintresset — det gör för övrigt
även de enskilda företagen — och det
vore därför naturligt, om de offentliga
företagen visade alldeles särskilt stort
intresse för denna sak. Det verkar
emellertid som om statsrådet har gått
förbi hela frågan om vad de offentliga
företagen gör. Skulle kanske statsrådet
kunna upplysa kammaren om detta, så
att vi kunde få en föreställning om huruvida
de offentliga företagen har fått
instruktioner — som naturligtvis inte
kan vara detaljerade — om att de bör
ägna mycket stor uppmärksamhet åt
hithörande problem?

Jag hänvisar till den siffra jag nyss
nämnde om den omplacering som skett
i enskilda företag och vill säga, att det
vore av intrese att få höra, om statsrådet
kan ange någon motsvarande siffra
för offentliga företag, vilken visar att
dessa i större utsträckning har gjort en
omplacering. Om statsrådet inte kan
redovisa detta, förefaller det mig som
om en del av statsrådets reflexioner
skulle sväva i luften.

Nästa fråga blir väl denna: Vad gör
sluten såsom samhällsorgan åt denna
fråga? Uppenbarligen åvilar det samhället
väsentliga uppgifter, som ingen
enskild kan utföra. Därvidlag har socialministern
kunnat redovisa en hel
del saker som arbetsmarknadsstyrelsen

har påbörjat. Jag vill emellertid uttrycka
den uppfattningen, att de resurser
som arbetsmarknadsstyrelsen har
till sitt förfogande för omskolning och
utredning, tillsammans cirka 100 000
kronor, knappast kan anses motsvara
frågans vikt och betydelse. Jag tror det
skulle vara fördelaktigt även av andra
skäl än de ekonomiska, om ett något
större anslag ställdes till arbetsmarknadsstyrelsens
förfogande. Det betonas
ju från alla håll, att det svenska och
internationella undersökningsmaterialet
är ytterst omfattande. Redan att bearbeta
och tillgodogöra sig erfarenheterna
från olika håll på detta område
är en så stor uppgift, att den måste
kräva en icke ringa insats av arbetsmarknadsstyrelsens
tjänstemän. Nu är
det möjligt att de i viss mån utför sådant
arbete utan att det belastar ett
särskilt anslag, men jag tror i alla fall
att det allmänna borde ge arbetsmarknadsstyrelsen
något större resurser.

Sedan kommer jag till frågan om arbetsförmedlingen.
Jag finner det utomordentligt
glädjande att arbetsförmedlingen
— vilket ju inte är någon nyhet
— har utbyggts år efter år, så att den
kan ägna ökad uppmärksamhet år denna
fråga, men jag tror att arbetsförmedlingen
behöver mera arbetskraft,
så att den i större utsträckning kan
följa, hurudant resultatet blir av omskolningen
av den äldre arbetskraften
och dennas inplacering i arbetslivet,
hur den klarar sig, vilka svårigheter
den har och andra sådana ting. Jag tror
man får säga, att arbetsförmedlingens
resurser ännu är något otillräckliga
trots den ökning som statsrådet redovisar.
.lag tar fasta på sista meningen i
svaret, som väl får tolkas så, att statsrådet
i diskussionen med finansministern
påyrkat ökade resurser åt arbetsförmedlingarna,
men att statsrådet ännu
inte har fått sådant besked, att statsrådet
vågar utlova någonting. Det skulle
vara värdefullt, om den sista meningen
fick tydas så, att statsrådet kun -

26 Nr 33 Tisdagen den 11 december 1956

Svar på interpellation ang. ökade möjligheter för äldre personer till förvärvsarbete

de utlova någonting som innebar en
förstärkning.

Må man inte här säga, att även anslag
som rör sig om 10 000 eller 100 000
kronor är pengar och att vi måste ekonomisera.
Det är klart att svenska staten
måste ekonomisera i hög grad, men
när det gäller saker och ting, som säkert
är ytterligt produktiva och därför
på lång sikt är investeringar med mycket
stor avkastning, och när dessutom
finns så bärande allmänmänskliga skäl
som det finns här, tror jag man gör
klokt i att inte vara fullt så återhållsam
som hittills.

Tillåt mig sedan att säga bara ett par
ord om deltidsarbete.

Det har ju tidigare förelegat motstridiga
uppgifter, huruvida äldre människor
önskar deltidsarbete i större utsträckning,
men den s. k. SIFO-undersökningen,
som publicerades i somras,
pekar på att intresset för deltidsarbete
är väsentligt större än man förut trodde.
Exempelvis i gruppen mellan 57
67 år, som alltså är förfolkpensionsåldern,
skulle inte mindre än ungefär en
fjärdedel önska deltidsarbete. Under sådana
omständigheter är det svårt att
undvika slutsatsen, att frågan om deltidsarbete,
som många gånger berörts i
förbigående här i kammaren, framför
allt i samband med kvinnornas speciella
arbetsproblem, även förtjänar undersökas
med tanke på även de äldre
människor av båda könen som ännu
inte nått folkpensionsåldern.

Herr talman! Man kommer sedan till
frågan, huruvida något kan göras som
ger de äldre en känsla av att samhället
uppskattar, att de arbetar på gamla dar.
De tycker nu många gånger — och detta
inte helt utan rätt — att utformningen
av de sociala avdragsbestämmelserna,
när det gäller de kommunala bostadstilläggen
till folkpensionärer t. ex.,
lika väl som vår vanliga skattelagstiftning
inte vittnar om någon särskild
lust att uppmuntra de äldre människor -

na att skaffa sig extra inkomster genom
eget arbete.

För min del har jag inte utan svårighet
böjt mig för de skäl, som tidigare
anförts i fråga om folkpensioneringens
utformning, för att man skulle behandla
en folkpensionärs lilla sparkapital så
hårdhänt som man gör. Jag tycker att
det framstår som snarast avskräckande
från sparande, att bostadstillägg i så
hög grad uteblir, som fallet är för den
som samlat ett litet sparkapital. Att
lära folk att snabbt leva upp sitt kapital
är på något sätt att gå emot en naturlig
sparinstinkt hos folket. Människor
drar en gräns mellan inkomst och kapital,
och skulle vi få bort den gränsen
i folkets medvetande är jag rädd för att
det allmänna sparproblem, som vi så
ofta diskuterar här i riksdagen, skulle
bli ännu mycket mera allvarligt än det
är.

Jag vill emellertid hålla med statsrådet
om att tidpunkten i dag knappast
är den rätta för att gå in på en närmare
diskussion av detta spörsmål, som närmast
sammanhänger med folkpensionen,
och jag lämnar det därför. Men jag vill
hoppas att statsrådet är villig att när
folkpensionsfrågan kommer upp till behandling
redan nästa år, förmodar jag,
ägna den frågan uppmärksamhet, om
inte det allmänna kunde vara litet mindre
hårdhänt i sin avdragspolitik gentemot
pensionärer. Samma synpunkter
gäller också i fråga om den vanliga beskattningen,
men där vill jag nöja mig
med att i förbigående nämna den fråga,
som från vårt håll rests i annat sammanhang,
nämligen denna: Kan man
möjliggöra något lindrigare beskattning
av extrainkomster? För en stor del av
de äldre, som kommit över pensionsåldern,
har en rätt stor del av deras inkomster
karaktären av extrainkomster
och skulle möjligen kunna ges en något
välvilligare behandling än den ordinarie
delen av människornas inkomster.
Även den saken hoppas jag att vi får
tillfälle att återkomma till.

Tisdagen den 11 december 1956 Nr 33

Svar på interpellation ang. ökade möjligheter för äldre personer till förvärvsarbete

Herr talman! Vi har från vår sida redan
i en motion i början på fjolåret,
som behandlats relativt välvilligt av utskottet
och som väl ligger bakom en del
av de åtgärder, som regeringen redan
vidtagit, försökt att göra vårt för att
den nu diskuterade frågan skall ägnas
tillräcklig uppmärksamhet. Jag vill
ingalunda bestrida, att det gått framåt
på detta område. Jag tror att socialministern
och jag inte har någon olika syn
på detta problem utan säkert är lika intresserade
av saken. Men jag har inte
velat dölja, att jag tycker att även utvecklingen
de senaste åren ger vid handen,
att det behövs att det från olika
håll visas intresse för att driva regeringen
att avancera inte alltför långsamt
med åtgärderna på detta område.
Det finns utrymme allt fortfarande för
väsentligt ökade insatser från det allmännas
sida.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ERICSSON:

Herr talman! Av de sista meningarna
i herr Ohlins anförande framgick ju,
att vi kanske i stort sett ser ungefär lika
på dessa ting. Jag vidhåller emellertid
den mening jag i mitt interpellationssvar
har givit uttryck åt, nämligen att
enskilda arbetsgivare oftare än det allmänna
icke utnyttjar möjligheten att
omplacera äldre arbetskraft inom företagen
utan ställer sådan arbetskraft
utanför. Inom den statliga och samhälleliga
verksamheten är det i regel så,
att om personer blir partiellt arbetsföra,
kan de pensioneras, om de inte
kan beredas fortsatt sysselsättning. De
får då förtidspension, och försörjningsfrågan
klaras på det sättet. Däremot
förekommer det ofta alt enskilda företagare
tycker, att de inte kan bereda en
sådan person fortsatt anställning, utan
han får lämna företaget. Då kommer
han ut på arbetsmarknaden, där han
ofta får det svårt att finna en anställning.
Häri ligger en mycket väsentlig

del av svårigheterna för dessa medelålders
människor, som söker arbete och
som alltså inte uppnått folkpensionsåldern.
Det är besvärligt att placera dem
i ny arbetsanställning. Det är detta
faktiska sakförhållande, som motiverar,
att jag uttryckte mig på det sätt som
jag gjorde i mitt interpellationssvar,
därmed icke sagt, att det inte är många
arbetsgivare, som använder möjligheten
till omplacering i sitt företag. Detta
sker nu i större utsträckning än tidigare,
och det är i och för sig glädjande.

Både herr Ohlin och jag är överens
om att det är önskvärt, att man kan ge
dessa äldre människor sysselsättningsmöjligheter.
Denna åstundan att ge dem
arbetstillfällen är så mycket naturligare
som det råder brist på arbetskraft.
Dessa äldre motar inte undan några
yngre, som de gjorde på 1930-talet. Då
var det bekymmersamt, därför att då
gick de yngre och väntade på arbetstillfällen.
Nu har vi en radikalt annan
situation.

Jag redovisade en serie åtgärder, som
dels är verkställda, dels satta i gång.
Jag vill liksom herr Ohlin uttrycka den
meningen, att här händer det någonting.
Jag kan också betyga mitt intresse
för att fullfölja de uppslag, som kommit
fram att eventuellt finna nya vägar.

Med anledning av herr Ohlins direkta
fråga vad som egentligen ligger
bakom den sista meningen i interpellationssvaret
om att man tänker förstärka
arbetsmarknadsstyrelsens resurser
kan jag inte vid detta tillfälle säga annat
än att om jag inte haft förhoppningen
att kunna få flera tjänstemän,
så hade jag inte uttryckt mig som jag
gjort.

Fru EWERLÖF (li) :

Herr talman! För oss som har suttit
med i 1952 års åldringsvårdsutredning
är de frågor som har tagits upp i denna
interpellation välbekanta. Jag vill emel -

Nr 33

Tisdagen den 11 december 1956

Svar pa interpellation ang. ökade möjligheter för äldre personer till förvärvsarbete

lertid begagna tillfället att uttrycka
några önskemål i anledning av interpellationssvaret.

Vi gjorde i åldringsvårdsutredningen
1954 en intervjuundersökning, som
statsrådet också har omnämnt i sitt
svar. Man konstaterar i denna undersökning,
att 17 procent av personer över
67 år som tillfrågats hade förvärvsarbete.
För männen var siffran så hög som
30 procent, under det att den endast var
5 procent för kvinnorna. Med den nya
giv på det socialpolitiska området, som
innebär att man vill försöka flytta över
vården av människorna från den slutna
vården, från anstaltsvården, till vården
i hemmen, kommer kvinnornas arbetsinsatser
att behövas i mycket hög
grad. Detta gäller kanske i första hand
den medelålders kvinnliga arbetskraften
men även den äldre. Det blir ofta
fråga om deltidsarbete. Jag skulle vilja
uttrycka den förhoppningen, att man
gör allt för att öka möjligheterna för
kvinnorna att göra en insats härvidlag
till fromma för både de värnlösa kategorier,
som behöver deras hjälp, och
för dem själva. Detta är ett mänskligt
problem av hög angelägenhetsgrad,
men det är också ett ekonomiskt problem.
Inte bara för människorna själva
utan också för samhället och näringslivet
spelar det stor roll, att de kan få
fortsätta att arbeta.

Mitt andra önskemål är, att arbetsvårdsavdelningarna
inom arbetsförmedlingen
verkligen skall få tillräckligt
stöd. De arbetscentraler, som nu
håller på att byggas ut med kommuner,
landsting och enskilda organisationer
som huvudmän, bör få allt stöd och all
uppmuntran som är möjlig. Detta gäller
icke bara den äldre arbetskraften,
den manliga och den kvinnliga, utan
också de partiellt arbetsföra.

Jag skall inte gå in på den sak herr
Ohlin nyss tog upp, nämligen frågan
om att mildra eller ta bort avdragsreglerna
inom folkpensioneringen. Jag
skall bara konstatera, att vi i åldrings -

vårdsutredningen framhöll som ett
stort önskemål, att forskningen skall
kunna bedrivas på ett sådant sätt när
det gäller den äldre arbetskraften, att
man verkligen kunde få fram hur denna
arbetskraft skulle kunna fylla en
uppgift på bästa möjliga sätt och näringslivet
därigenom kunna tillgodogöra
sig densamma på ett riktigt sätt.

Herr talman! Jag vill sluta med att
konstatera, att detta är den hjälp till
självhjälp, som vi inom högerpartiet
alltid har ansett vara a och o, när det
gällt att hjälpa människorna till rätta.

Herr ANDERSSON i Ronneby (s):

Herr talman! Det problem, som herr
Ohlin här har aktualiserat, har ju delvis
varit föremål för behandling inom
åldringsvårdsutredningen. Det är också
en fråga, som efter hand blir mer och
mer aktuell i vårt samhälle.

Här gäller det inte bara den nytta
samhället har av ett större antal arbetande
människor i produktionen, utan
här är det också fråga om vilken nytta
människorna själva har av sysselsättning
och aktivitet. Den frågan ingår som
en betydande del i den nya syn vi har
på de äldre människornas placering
och sysselsättning i samhället.

Tiden är väl i dag ännu inte inne att
diskutera igenom detta problem i hela
dess vidd. Det blir tillfälle till det under
vårriksdagen, enligt vad statsrådet
här har meddelat. Jag skall därför nu
begränsa mig till några få ord. Jag tror
att de äldre människornas inplacering
i produktionen är i hög grad beroende
av hur vi lyckas ordna upp en framtida
pensionsförsäkring. Redan nu
slår vi ut ett stort antal medelålders
och äldre människor ur produktionslivet
på grund av att vårt pensionssystem
är felaktigt utformat. Och det
problemet är lika stort för de medelålders
som för de äldre. Vi har t. ex.
ute i kommunerna mycket stora svårigheter
med den deltidsanställda arbets -

Tisdagen den 11 december 1950 Nr 33

Svar på interpellation ang. ökade möjligheter för äldre personer till förvärvsarbete

kraftens pensionering. Man har där anställt
äldre personer i skolmåltidsverksamlieten
och för städning av skolorna
och liknande arbeten, som är speciellt
lämpade för medelålders och för äldre
kvinnor, och med de nya pensionsbestämmelserna
ställes man i kommunerna
nu inför nödvändigheten att erlägga
ökade pensionsutgifter för den äldre arbetskraften
i förhållande till den yngre.

Detta gör det svårare att inplacera
arbetskraften i den produktion, som
ter sig naturligast för dem och som ur
samhällets synpunkt måste anses vara
den mest önskvärda. Om vi kunde få
en framtida pensionsförsäkring av det
slaget, att pensionerna följer människorna
oavsett anställningen, så har
vi vunnit betydande framgångar i vår
strävan att få människorna att göra sin
insats i produktionen oavsett ålder eller
yttre förhållanden.

Den äldre arbetskraftens inplacering
på arbetsmarknaden är givetvis också i
hög grad beroende av den konjunktur
som råder. Fastän vi i dag i stort sett
har full sysselsättning i samhället, har
vi ändå en del orter, där man har det
utomordentligt besvärligt i det avseendet,
besvärligheter som för med sig att
de äldre får lämna sina anställningar
tidigare än de annars skulle ha behövt
göra. De blir utslagna, trots att deras
vigör och deras möjligheter alt stå kvar
i produktionen är fullt tillfredsställande.
Detta är ett problem, som i hög
grad griper in i hela arbetsmarknaden,
och det gör att man inte kan anvisa
generella framgångslinjer. Från samhällets
sida, alltså från stat och kommun,
har vi givetvis möjligheter att
skapa biittre förhållanden därvidlag,
skapa ett system som bättre anpassar
sig efter förhållandena, men möjligheterna
därvidlag är mindre i den privata
sektorn. Trots detta har vi i dag
ändå ett betydande antal människor
över pensionsåldern, vilka står kvar
i produktionen, och det måste ur sam -

hällets synpunkt anses vara utomordentligt
betydelsefullt.

Vidare gäller det här att få en allmän
upplysning om vad sysselsättning
och aktivitet betyder för att hålla äldre
människor friska, och vad aktiviteten
betyder när det gäller för människorna
att kunna leva kvar i sin vanliga miljö.

Herr talman! Detta var endast några
synpunkter. Jag hoppas att vi skall få
tillfälle att diskutera dessa frågor mera
ingående, när det ligger ett utförligare
material på kammarens bord.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! I sin kommentar till
mitt anförande nyss valde socialministern
att gå förbi den springande punkten
i min fråga och att i stället upprepa
vad som framhållits i interpellationssvaret,
nämligen att det finns många
enskilda arbetsgivare, som inte gör tillräckligt
i här ifrågavarande avseende.
Ja, det tror jag visst att statsrådet har
rätt i. Jag ställde emellertid frågan huruvida
statsrådet kunde redovisa, att
statsägda företag i detta fall gör vad
statsrådet anser bör göras. Finns det
något material som motiverar statsrådets
tal om att enskilda företagare inte
gör vad de bör göra, samtidigt som
statsrådet tiger med vad de offentliga
företagen underlåter att göra? Även efter
direkt fråga framhärdar statsrådet
i tystnad på den punkten. Jag blev
onekligen en smula överraskad av det.
Här gäller det ju att få problemen klarlagda,
och då tycker jag att vi skall
kunna objektivt diskutera även sådant,
som man på det statliga hållet har underlåtit
att göra. Kan herr statsrådet
lägga fram material, som visar att de
offentliga företagen är pionjärer i dessa
avseenden — vilket naturligtvis
skulle vara högst önskvärt om de vore?

Det är ytterst angeläget med en upplysningsverksamhet
i hithörande spörsmål
och det allmänna måste organisera
den. Denna upplysningsverksamhet

Nr 33

Tisdagen den 11 december 1956

Svar på interpellation ang. ökade möjligheter för äldre personer till förvärvsarbete

måste grundas på ett faktiskt material
rörande den äldre arbetskraftens lämplighet
för olika arbetsuppgifter, något
som endast kan åstadkommas genom en
utbyggd forskning, detta ord taget i dess
vidsträcktaste betydelse, både vetenskaplig
forskning och den forskning
som arbetsmarknadsstyrelsen själv kan
utföra. Det är väl då alldeles klart, att
det allmänna hittills i alltför liten grad
understött denna forskning och att det
är önskvärt att så sker i större utsträckning.
I den mån så sker får vi
även fram ett bättre material och kan
då bedriva en bättre upplysningsverksamhet
och få både enskilda och offentliga
företag att vidta mera omfattande
åtgärder.

Men det är inte bara de offentliga företagen,
herr statsråd, utan även staten
själv som arbetsgivare det härvidlag
gäller. Är det statsrådets mening, att
staten gör allt vad som göras kan och
göras bör för att pensionerade statsanställda
skall få fortsätta ett arbete
som de är lämpade för? Det är ju så,
att pensionerade statsanställda får en
ganska liten ersättning utöver pensionen.
Om man tar hänsyn till marginalskatten
uppbär en sådan pensionerad
statsanställd netto kanske endast en
fjärdedel av den vanliga lönen. Är det
klokt av staten att fortsätta med en sådan
politik? Det har visserligen skett
någon höjning, men inte någon väsentlig
sådan. Den frågan har fröken Löwenhielm
för någon tid sedan tagit upp
i en interpellation, i vilken hon utgick
från att skolorna i dag har behov av de
arbetsdugliga äldre lärarna. Hon har
också ifrågasatt, om inte staten skulle
kunna gå litet längre i uppmuntran för
att få denna arbetskraft att stanna kvar.
Jag tycker att den frågan är väl värd
att ägnas stor uppmärksamhet. Det gäller
ju i alla fall inte bara att ordna det
så, att arbetsgivarna gör den ena eller
den andra omplaceringen eller omskolningen,
även om det är viktigt i och
för sig, utan också att skapa sådana för -

hållanden, att den enskilde känner ett
incitament att ta arbete när förutsättningar
därför finns. Detta incitament
hålls tillbaka, om inte den offentliga
löne-, social- och skattepolitiken tar
tillräcklig hänsyn härtill. Jag tror därför,
herr talman, att det vore klokt, om
statsrådet ville tala med sina kolleger
i denna sak; då kanske det funnes möjligheter
till en samlad översyn angående
vad som kan göras på den offentliga sidan
för att skapa ett incitament i form
av tillräcklig ekonomisk fördel för personer,
som vill arbeta efter det de har
inträtt i pensionsåldern. Även gruppen
mellan 57 och 67 år förtjänar sin uppmärksamhet.
Också där finns det stort
intresse för deltidsarbete, men den saken
skall jag för dagen inte behandla
och därigenom förlänga debatten.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ERICSSON:

Herr talman! Herr Ohlin begärde besked
av mig om vad statens egna företag
gör eller inte gör för att ge äldre
personer arbetsanställning. Det kanhända
var ett misstag att inte svara på
den frågan i min tidigare replik; svaret
skulle då ha blivit, att vi har ingen
samlad översikt över vad som sker inom
statens företag på detta område.
Jag vet inte vad herr Ohlin inbegrep i
sitt tal om statens verksamhet i allmänhet,
om det gällde också ämbetsverk
och liknande, men om man fattar det i
vidsträckt mening såsom allt som faller
på både den statliga och den kommunala
sektorn, har man i varje fall inte
dragit någon snäv gräns. Då tror jag
att det i allmänhet är så — jag hoppas
det åtminstone — att verkstvrelser och
företagsledningar tar hänsyn till möjligheten
att utnyttja arbetskraften så
länge den vill ha arbete. Vissa saker är
ju besvärliga att ordna — det blir förhandlingsfrågor
— men tendensen i
det avseendet har under senare år bli -

Tisdagen den 11 december 1956 Nr 33

Svar på interpellation ang. ökade möjligheter för äldre personer till förvärvsarbete

vit alltmer tydlig och klar. Man höjer
pensionsåldrarna, och därvidlag har
praxis blivit den, att staten vidtar olika
åtgärder för att använda den arbetskraft
som står till förfogande. Det är
väl ytterst sällan, som man inte kunnat
tillmötesgå rimliga önskemål från anställda
att få stå kvar. I stort sett vågar
jag tro, att man försöker tillvarata den
arbetskraft som finns att tillgå.

Beträffande den kategori människor
herr Ohlin syftar på i sin interpellation,
alltså personer som inte uppnått
pensionsåldern eller som befinner sig
strax över densamma, är det självklart
att staten inte kastar ut sina anställda så
där utan vidare. Statens och i regel också
kommunernas anställda har en större
trygghet än de enskilda arbetsgivarna
bjuder; det är ett ofrånkomligt faktum.
Om vi kan komma därhän, att vi får en
pensionering för alla, så att det inte
belastar arbetsgivarna alltför hårt att
ta in anställda i högre ålder, skulle ju
förhållandet bli mera gynnsamt för
denna arbetskraft.

Vi måste hålla med herr Ohlin när
han säger, att vi vet så litet om det vi
talar om nu. Vi grundar vårt resonemang
på tro och önskan och inte på
fakta, vetenskap och exakthet. Det är
kanske något som är felaktigt, därför
att folkräkningarna 1945 och 1950 visar,
att antalet åldringar i förvärvsarbete
minskade under denna tid. Det
kan ju sammanhänga med att pensionerna,
särskilt folkpensionerna, blivit
bättre och att det finns människor, som
tycker att när de kommer upp till pensionsåldern
skall de inte ha förvärvsarbete
längre. De vill sluta då. En annan
kategori däremot vill fortsätta, och
den kategorien skall vi försöka ta vara
på. Framför allt gäller det dock människor,
som av en eller annan anledning
ställts utanför produktionen före
pensionsåldern, och där finns det åtskilligt
att göra. Där bör staten så långt
det är möjligt hjälpa till att ordna dessa
människors försörjningsförhållanden.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill endast konstatera,
att socialministern inte haft något
material att lägga fram för kammaren,
som visar vad de statliga affärsverken
eller de statligt ägda bolagen
gör på detta område och som skulle
bevisa att de gör mer än enskilda företag
när det gäller t. ex. att möjliggöra
för äldre arbetskraft att stanna kvar i
arbetet efter omplacering. Jag har redovisat
ett material, som tyder på att
omplacering sker i betydande utsträckning
inom det enskilda näringslivet.
Jag vet inte, om det sker mer eller
mindre än inom de offentligt ägda företagen.
Tydligen vet inte socialministern
det heller. Då bortfaller ju grunden
för en del av de reflexioner, som
statsrådet gjorde i sitt ursprungliga
svar på min interpellation.

Vad sedan beträffar staten själv som
arbetsgivare för sina tjänstemän vill
jag endast hänvisa till vad jag nyss
sade, att den statliga lönepolitiken ju
är sådan, att den väl inte får anses i
väsentlig grad uppmuntra dem som
passerat pensionsåldern att stanna kvar
i arbetet, inte ens när det råder myckel
allvarlig brist på arbetskraft. Även
på detta område finns det mycket som
staten har anledning att ägna uppmärksamhet
åt. Jag tror inte man skall
försöka komma bort från de frågeställningarna
genom att tala om — vilket
utan tvivel är riktigt — att det är
mycket som försummas även inom del
enskilda näringslivet.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ERICSSON:

Herr talman! Det är ju inte första
gången som herr Ohlin slår fast vissa
fakta och därav sedan drar slutsatser
på sätt som skedde nyss, nämligen att
det inte fanns någon grund för det jag
sade i mitt svar. Som herr Ohlin vet
har man genom t. ex. arbetsmarknadsstyrelsen
en klar överblick över var -

32 Nr 33 Tisdagen den 11 december 1956

Svar på interpellation ang. ökade möjligheter för äldre personer till förvärvsarbete

ifrån de människor kommer, som i
medelåldern blivit utan arbete och med
arbetsförmdlingens hjälp söker ny anställning.
Det är beträffande dessa kategorier
som jag sagt, att åtskilligt
skulle ha kunnat göras för att omplacera
dem vid de företag de kom ifrån.
Men detta har inte skett.

Jag sade vidare nyss att jag känner
inget fall, där staten eller kommunerna
har avskedat personer och därmed
ställt dem inför det problem som herr
Ohlin interpellerat om, nämligen att
de inte får möjlighet att utnyttja sin
arbetsförmåga ens fram till pensionsåldern
och ännu mindre att få arbete
efter pensionsålderns inträde.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr statsrådet begränsar
sig nu till att tala om förpensionsåldern
och till statliga och kommunala
tjänster. Min fråga till statsrådet gällde
emellertid statliga affärsverk och statligt
ägda bolag.

Frågan gäller ju i hög grad dem
som passerat pensionsåldern. Vi har
därvidlag diskuterat möjligheterna för
äldre människor att få behålla sitt arbete
i lämplig utsträckning och arbete
av lämpligt slag när de så önskar.
Statsrådet har inte kunnat lämna några
som helst upplysningar om t. ex. åtgärder
av denna art som vidtagits av
offentligt ägda företag. Det är väl den
jämförelsen som man bör göra, när
man jämför med enskilt ägda företag.
Att sedan tala om att de som är i vanlig
offentlig tjänst behandlas på annat
sätt är att gå förbi den för jämförelsen
i fråga relevanta sidan av spörsmålet.
För statstjänstemän gäller frågan om
den statliga lönepolitiken är sådan, att
den stimulerar de arbetsvilliga att vilja
stanna kvar även efter pensionsåldern.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! När jag lägger mig i

den här debatten är det för att jag är
ansvarig för en hel rad statliga affärsverk.
Jag har mycket svårt att förstå
vad herr Ohlin menar. De statliga affärsverken
behåller ju sina anställda
till pensionsåldern och inte bara till
pensionsåldern utan numera genom
överenskommelser med de fackliga organisationerna
längre än pensionsåldern.
De som vill kvarstå ett visst antal
år har rätt att göra det. Där har
alltså utvecklingen ändrat sig från 30-talet, då man sänkte pensionsåldern för
stationskarlar, brevbärare och andra
till 60-årsåldern. Det skedde under en
arbetslöshetsperiod, alltså i en särskild
konjunktur. Men nu har ju utvecklingen
gått åt motsatta hållet, och även om
pensionsåldern bibehållits vid 60 år,
med rätt alltså att avgå då, har tekniskt
möjligheten öppnats — och också
utnyttjats av många — att kvarstå
längre. De statliga affärsverken kastar
inte heller ut på arbetsmarknaden några
äldre anställda, som socialministern
sagt att enskilda företag gör, och därför
uppstår inte för våra arbetsförmedlingsorgan
några problem med att
placera om folk, som kastats ut i förtid
från de statliga affärsverken. Skillnaden
mellan statliga affärsverk och
enskilda företag är således väsentlig.

Kan vi sedan komma därhän — och
det föreställer jag mig blir i första
hand en fråga om överenskommelser
mellan staten å ena sidan och fackliga
organisationer å andra sidan — att vi
kan utnyttja dem som är anställda i
statens tjänst ännu längre, så har väl
ingen något emot det. Men den avgörande
skillnaden är ju den som socialministern
har pekat på, nämligen den
större osäkerheten i enskild tjänst. Det
faktiska förhållandet, att arbetsförmedlingarna
och samhället från det privata
näringslivet får folk före pensionsåldern,
som skall omplaceras, skapar
mycket svåra problem, men sådana
problem åsamkar icke de statliga affärsverken
våra myndigheter.

Tisdagen den 11 december 1956

Nr 33

Svar på interpellation ang. ökade möjligheter för äldre personer till förvärvsarbete

Fröken VINGE (fp):

Herr talman! Herr Andersson i Ronneby
sade, att det var svårt att anställa
äldre arbetskraft och arbetskraft
med deltidsarbete, innan vi fått den
allmänna pensionsförsäkringen ordnad.

Jag tycker inte att det uttalandet skall
stå oemotsagt vad offentlig tjänst beträffar.
Vi diskuterade dessa frågor för
ungefär tio år sedan i 1944 års deltidstjänstutredning,
och vi ansåg i kommittén,
att pension skall kunna ordnas för
sådan arbetskraft i förhållande till arbetsprestationen
per tidsenhet och det
antal år vederbörande tjänstgjort.

En del arbetsgivare och en del särskilt
kommunala organ har för sig, att
det är så pinsamt att anställa medelålders
personer, därför att man inte
kan ge dem full pension, när de avgår.

Men frågar man en sådan person, blir
nog svaret, att hon hellre vill ha arbete
nu med avlöning i förhållande till
det presterade arbetet och sedan en
pension i förhållande till vad hon tjänat
in, än ingen anställning nu, ingen
lön nu och ingen pension sedan.

Jag vet att herr Andersson i Ronneby
är mycket intresserad av åldringsproblemen,
men just därför tycker jag
det är beklagligt, om herr Andersson
låter sig förledas av de fördomar, som
tyvärr ofta finns på arbetsgivarhåll,
inte minst i kommunerna, mot att anställa
medelålders arbetskraft. Kommunerna
har dock arbetsuppgifter som
kan vara av den arten, att de nästan
bättre utförs av en något äldre person
än av alltför unga och oerfarna människor,
och jag skulle vilja vädja till
herr Andersson att bidra till att få bort
dessa på arbetsgivarhåll vanliga fördomar.

Jag vet inte, om jag behöver rikta
en liknande vädjan till socialministern.

Nu när det är ont om arbetskraft har
man åtminstone i vissa fall möjlighet
att anställa även medelålders personer,
men tyvärr har åtskilliga verk fortfarande
för sig, alt man under alla om3
—Andra kammarens protokoll 1951*. Nr 33

ständigheter skall föredra den yngre
arbetskraften. Jag tror att detta ofta
är en missuppfattning — det beror på
arbetets art. Åtminstone jag för min del
har så utomordentligt goda erfarenheter
av de många medelålders änkor,
frånskilda och andra, som vi vid olika
tillfällen anställt i det ämbetsverk, där
jag tjänstgör, att jag skulle vara mycket
glad om socialministern ville bidra
till att sprida uppfattningen, att den
medelålders och äldre arbetskraften är
en värdefull tillgång, som vi skall ta
vara på.

Herr ANDERSSON i Ronneby (s) kort
genmäle:

Herr talman! Det är vänligt av fröken
Vinge att vädja till mig att jag skall
hjälpa till, men det är ganska obehövligt.
Det råder väl ingen tvekan om
nödvändigheten, som jag sade, att anställa
medelålders och äldre personer
i kommunal tjänst. Detta är vi överens
om, och jag propagerar livligt för det
ur samhällets och framför allt ur de
enskilda människornas synpunkt. Kvar
står emellertid, att när vi nu får in de
deltidsanställda i pensionssystemet, så
innebär det större pensionsavgifter för
den äldre arbetskraften, och det är
detta jag menar bör rättas till i den
framtida pensionsförsäkringen. Arbetsvilliga
arbetsföra, i synnerhet kvinnor,
skall inte utestängas från arbetsmarknaden,
därför att pensionssystemet inte
är riktigt ordnat. — Om fröken Vinge
tänker närmare på saken tror jag som
sagt att hon inser, att det råd hon gav
mig var ganska obehövligt, ty i fråga
om nödvändigheten av att anställa den
äldre arbetskraften är vi ense.

Till herr Ohlin vill jag säga, att har
man sysslat med den privata arbetsmarknaden
vet man, vilka problem som
där råder inte bara i fråga om att få
den äldre arbetskraften omplacerad
utan också i fråga om att kunna ge vederbörande
de inkomster de haft tidi -

34 Nr 33 Tisdagen den 11 december 1956

Svar på interpellation ang. ökade möjligheter för äldre personer till förvärvsarbete

gare. Att förhållandet och andan härvidlag
är helt annorlunda i statliga och
kommunala verk är alldeles uppenbart,
såsom också redovisats i debatten.

Vi får säkert anledning att återkomma
till de problem som här diskuterats.
Det är för tidigt att i dag försöka ange
några definitiva lösningar av dem. Vi
har nog en mycket lång och mödosam
väg att gå för att kunna förbättra åldringarnas
ekonomiska läge och därmed
deras möjligheter att lämna sitt förvärvsarbete,
men man bör inte bortse
ifrån att den förbättrade folkpensionen
har gjort det möjligt för människor,
som inte längre vill fortsätta sitt förvärvsarbete,
att lämna detta. Förr kunde
det hända att man stannade kvar
på arbetsplatserna till 70—75 års ålder,
och det gjorde man helt enkelt därför
att man behövde inkomsten för att
kunna leva. Man fortsatte alltså inte
med sitt arbete därför att man önskade
göra det, utan på grund av tvång.

Det gäller att ta hänsyn till människornas
önskningar, och samhället bör
se till att det inte finns några pensioneringshinder
för den äldre arbetskraften,
och det är sådana hinder som enligt
min mening föreligger.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Det förefaller mig som
om talarna på regeringsbänken velat
vrida över debatten från att omfatta en
rad punkter i detta mycket centrala
och viktiga spörsmål till att gälla en
enda punkt, nämligen frågan om de i
statlig tjänst anställda som har så att
säga tjänstemannaställning. Om den
gruppen har jag redan från början sagt
att problemet är, huruvida staten bedriver
en klok lönepolitik när man betalar
så litet utöver pensionen till dem
som eventuellt är hågade och lämpade
att stanna kvar efter pensionsåldern.
Jag kan inte finna att staten har löst
detta problem. Vad kommunikationsministern
nu sade innebar att han gick
förbi frågan.

Vad beträffar den andra gruppen,
de som inte intar en sådan ställning
utan är jämförliga med anställda i enskilda
företag, d. v. s. de i statliga bolag
och väl även delvis inom statens
affärsverk anställda, så känner jag inte
till att det offentligt skulle ha framlagts
något material som visar i vad mån det
skett omplaceringar på grund av ålder
och dylikt. Jag har sagt att jag inte vet,
om det i större eller mindre utsträckning
förekommer en sådan omplacering
inom de enskilda företagen, och
jag har frågat socialministern om han
har något material som visar att man
inom dessa företag måhända gör mera
för att lösa sysselsättningsproblemet,
men han har inte lämnat något sådant
material.

Totalintrycket av den debatt som bär
förts måste bli att det både för staten
som arbetsgivare och för staten som
representant för samhället finns många
och stora arbetsuppgifter som måste
angripas med all tänkbar energi. Även
om det på slutet av debatten uppstått
en liten dispyt, så misströstar jag inte
alls om att regeringen skall — under
välvilligt bistånd av den offentliga debatten
i denna fråga, som vi för vår
del kommer att hålla vid liv — sträva
att vidtaga allt effektivare åtgärder.

Herr SENANDER (k):

Herr talman! Herr Ohlin har här med
en energi som vore värd en bättre sak
pläderat för att staten borde vidta särskilda
åtgärder för att stimulera statstjänstemännen
att kvarstå i tjänst ututöver
pensionsåldern. Jag kan försäkra
kammaren att majoriteten av statstjänarna
icke står bakom herr Ohlin i
denna sak. Det system med pensioneringsperioder,
som nu tillämpas och
som möjliggör för statstjänare att kvarstå
viss tid utöver den nedre pensionsgränsen,
har utlöst ett synnerligen stort
missnöje bland de statstjänare som befinner
sig i tjänst och framför allt
bland de yngre av dem, eftersom detta

Tisdagen den 11 december 1956 Nr 33

ökade möjligheter för äldre personer till förvärvsarbete

Svar på interpellation ang.

kvarstående i tjänst stoppar möjligheterna
hela vägen nedåt för befordran.
Det är detta som har utlöst det starka
missnöjet bland statstjänarna.

Den rätta lösningen av frågan är att
man tilldelar statstjänstemännen ordentliga
pensioner.

Vi kan för övrigt vara förvissade om
att ett fastlåsande av ett system, som
ytterligare skulle stimulera till ett
kvarstående i tjänst ännu längre tid,
skulle vara synnerligen olyckligt, särskilt
med tanke på att nuvarande marknadspolitiska
läge säkerligen inte kan
bli bestående för all framtid. Det måste
bli föremål för rubbningar, och därför
vore det ytterst beklagligt, om man
ginge på den linje, som herr Ohlin föreslår.
Jag vill emellertid ännu en gång
understryka, att majoriteten av statstjänarna
icke är anhängare av det tillvägagångssätt,
som herr Ohlin rekommenderar.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Får jag bara svara herr
Senander, att jag inte har sagt annat än
att staten borde erbjuda sig att betala
bättre åt dem, som vill stanna kvar.
Det är naturligtvis inte fråga om att
utöva något direkt eller indirekt tvång.

Herr SENANDER (k) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill bara till herr
Ohlin säga, att om man begär alt staten
skall betala de statstjänstemän, som
står kvar i tjänst, mer än vad de nu
kan få, är detta väl en sådan åtgärd,
som stimulerar till kvarstående i tjänst.

Herr HJALMARSON (h):

Herr talman! Jag begärde ordet med
anledning av de uttalanden som de
bägge statsråden gjorde om förhållandena
ur anställningstrygghetens synpunkt
inom det enskilda näringslivet.
Både socialministern och kommunikationsministern
pekade på att tryggheten
skulle vara mindre god inom den
enskilda sektorn. Om det, herr talman,

förhåller sig på det viset, beror det
helt enkelt på skillnaden i karaktär
mellan enskild och offentlig företagsamhet.
Den senare har ju i väsentlig
utsträckning ren monopolkaraktär, medan
däremot den förra måste arbeta
under konkurrens. Det ligger i sakens
natur, att det inom den enskilda sektorn
av näringslivet måste ske oavbrutna
förändringar, nedläggningar av företag
och startande av nya, allt detta
som vi inbegriper i grundvalen för det
ekonomiska framåtskridande vi alla
vill ha.

Man skulle möjligen, herr talman,
särskilt av statsrådet Anderssons inlägg
kunna draga den slutsatsen, att
han menade att enskilda företag skulle
entlediga äldre arbetstagare och samtidigt
behålla yngre eller remplacera
äldre med yngre. Om något dylikt har
legat bakom de ärade statsrådens betraktelsesätt,
vill jag på det bestämdaste
vända mig häremot, eftersom handläggningen
av dessa frågor sedan flera
år tillbaka är reglerad enligt liuvudavtalet
mellan parterna på arbetsmarknaden,
det s. k. saltsjöbadsavtalet. När
det sker förändringar, som berör olika
grupper av arbetstagare och i synnerhet
den äldre arbetskraften, vet inte
minst herr socialministern, att dessa i
regel föregås av mycket omsorgsfulla
överläggningar. Det förekommer undantag
— det är jag medveten om —
då en arbetsgivare inte gör vad en ansvarskännande
företagsledning bör göra,
men sådana fall är verkligen undantag.
Just genom att man har det instrument,
som huvudavtalet utgör, kan man
tillrättalägga dessa ting på ett sätt,
som anses stå i överensstämmelse med
bägge parters uppfattning om en god
ordning på arbetsmarknaden. De principer,
som här berörts för reglering av
anställningsförhållandena för de arbetstagargrupper,
som faller under
Landsorganisationens och Arbetsgivareföreningens
domän, har i realiteten
också kommit att tillämpas för tjänste -

Nr 33

Tisdagen den 11 december 1956

Svar på interpellation ang. de skadliga verkningarna av statens järnvägars taxe politik

för de avlägset liggande landsdelarna

män och andra löntagare utanför denna
domän. Därför kan jag inte se, att
det finns något fog för den kritik, som
framskymtade från de ärade statsrådens
sida gentemot den enskilda företagsamheten.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 4

Svar på interpellation ang. de skadliga
verkningarna av statens järnvägars

taxepolitik för de avlägset liggande
landsdelarna

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON,
som yttrade:

Herr talman! I en interpellation har
herr Holmberg tagit upp spörsmålet
om taxorna för statens järnvägars
transporter på Norrland. Efter att ha
berört norrlandskommitténs förslag till
förbilligande av godstransporter och
personbefordran på långa avstånd efterlyser
interpellanten resultatet av en
hemställan av riksdagen år 1949, att de
av norrlandskommittén framställda förslagen
måtte upptas till behandling utan
avvaktande av järnvägstaxekommitténs
undersökningar. Slutligen framhåller
herr Holmberg, att järnvägstaxorna sedan
dess höjts fyra gånger och att
taxehöjningarna lett till en försämring
av de stora folkskiktens levnadsstandard
och drabbat de längst avlägsna
bygderna hårdast.

Mot denna bakgrund har herr Holmberg
frågat mig, vilka åtgärder jag tänker
vidta för att skydda avlägset liggande
landsdelar från de skadliga
verkningarna av statens järnvägars
hittillsvarande taxepolitik.

Riksdagens nämnda hemställan har
vid de olika taxerevisionerna beaktats
så långt det ansetts möjligt, utan att
man skulle föregripa det ställningstagande
till taxeproblemet i stort, som

1948 års järnvägstaxekommitté har att
bereda. Tarifferna för såväl gods- som
persontrafiken på de längre avstånden
har genom taxehöjningarna fr. o. m.
1948 höjts relativt mindre än på de
kortare. Vidare har norrlandskommitténs
viktigaste förslag i fråga om persontaxan,
nämligen införandet av turoch
returbiljetter på alla avstånd med
viss rabatt, genomförts i samband med
dessa taxerevisioner.

I övrigt kan nämnas följande förbättringar
för den långväga trafiken
under senare år. En avsevärd förlängning
av tur- och returbiljetternas giltighetstid
har genomförts på järnvägsstyrelsens
förslag. På förslag av järnvägstaxekommittén
har på försök införts
semesterbiljetter med en giltighetstid
av tre månader. Vid köp av
denna biljettyp, som är särskilt betydelsefull
för Norrland, lämnas under
vissa förutsättningar 25 procent rabatt
på den i sig själv redan rabatterade
avgiften för vanlig tur- och returbiljett.
Semesterbiljetten gäller även för
familjebiljetterna, vilka redan i och för
sig har stor rabatt. Likaså på förslag
av järnvägstaxekommittén pågår sedan
1 maj 1952 försök med billiga
s. k. endagsbiljetter för resor till sex
huvudorter i Norrland. Dessa försök
har den 1 april 1955 utsträckts till att
gälla endagsbiljetter för ytterligare fem
huvudorter. På dessa endagsbiljetter
kan den resande göra tur- och returresa
för enkel biljett.

Genom införandet av de här nämnda
rabatteringarna har de långa resorna
numera förbilligats i väsentligt högre
grad än vad som motsvarar norrlandskommitténs
förslag av år 1946.

Jag vill också framhålla, att fraktstegringarna
vid SJ varit förhållandevis
måttliga jämfört med kostnadsstegringen
i övrigt. Medan grosshandelspriserna
stigit från 1935 till september 1956 med
223 procent och levnadskostnaderna under
samma tidsperiod gått upp med 131

Tisdagen den 11 december 1956

Nr 33

Svar på interpellation ang. de skadliga verkningarna av statens järnvägars taxe politik

för de avlägset liggande landsdelarna

procent har befordringsavgifterna på
järnväg stigit med 116 procent i godstrafik
och 120 procent i persontrafik.
Härvid är då beaktad stegringen i taxan
den 1 november 1956.

Den utveckling jag här skisserat ger
enligt min mening inte fog för påståendet
att statens järnvägars hittillsvarande
taxepolitik haft skadliga inverkningar
för avlägset liggande landsdelar.

Frågan om ytterligare uppmjukningar
i taxorna till förmån för norrlandsintressena
bör enligt min mening anstå,
tills den kan bedömas mot bakgrunden
av 1948 års järnvägstaxekommittés undersökningar.
Enligt vad jag inhämtat
framlägger kommittén sitt betänkande
inom den allra närmaste framtiden.

Härpå anförde:

Herr HOLMBERG (k):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet för svaret. Innan jag går in
på ett par detaljer i svaret, så kan det
vara skäl att vidröra den grundläggande
skillnad som råder mellan statsrådets
uppfattning av de norrländska kommunikationsfrågorna
och den mening som
bl. a. jag företräder. Statsrådet anser
nämligen, att det inte finns fog för påståendet
att statens järnvägars hittillsvarande
taxepolitik haft någon skadlig
inverkan för de avlägset liggande
landsdelarnas vidkommande. Den som
har en sådan uppfattning kan naturligtvis
inte inse att det behövs några
genomgripande förändringar, men det
är just om detta som diskussionen stått
och fortfarande står. Från norrlandshåll
vidhålles med stor skärpa — och det
gäller för övrigt också statsmakternas
syn på norrländska kommunikationsfrågor
i andra avseenden -— att denna
taxepolitik är sådan, att den hämmar
Norrlands ekonomiska och kulturella
utveckling, med andra ord att den
haft skadliga verkningar för de avlägset
liggande landsdelarna. Jag trodde

egentligen att den saken var notorisk
efter alla de utredningar som gjorts
och alla de bevis som har anförts av
regeringens egna sakkunniga och av
myndigheter i Norrland. Det kan därför
finnas anledning att erinra om att norrlandskommittén,
som grundligast sysslat
med denna sak, har kommit till det
resultatet, att en förbättring och ett förbilligande
av transporterna är grundläggande
förutsättningar för näringslivets
utveckling i denna landsdel.

Av transportförhållandena beror, enligt
kommitténs mening, i avgörande
grad hur näringslivet skall lokaliseras,
och i bristerna på det här området ser
kommittén huvudanledningarna till näringslivets
ensidighet i Norrland. Jag
betonar än en gång, att det är regeringens
egna sakkunniga som använder dessa
formuleringar, »grundläggande förutsättningar»,
»i avgörande grad», »huvudanledningar»
o. s. v., när de bland
många företeelser som hämmar Norrlands
utveckling ställer taxe- och transportfrågorna
i förgrunden.

Statsrådet pekar på en del förändringar
till det bättre som faktiskt har
skett; det gäller rabatter för vissa kategorier
resande. För att visa att vi
norrlänningar inte är ouppmärksamma
när statsmakterna förändrar någonting
till förmån för vår landsdel, vill jag
gärna komplettera statsrådets uppräkning
på den här punkten med att också
erinra om den fina idén med Rundtur
100, som säkert har varit en av de
starkast bidragande orsakerna till den
stimulans för turismen, som var tydligt
skönjbar under den senaste sommaren
och som också enligt beräkningar tillfört
Norrland betydande inkomster.
Men det som hittills skett är ju tyvärr
inte av sådant slag att det i nämnvärd
grad förändrar bilden.

Statsrådet har kanske också velat
understryka att det förhåller sig på det
siittet, och att det enligt hans mening
inte behövs några grundläggande för -

Nr 33

Tisdagen den 11 december 1956

Svar på interpellation ang. de skadliga verkningarna av statens järnvägars taxe politik

för de avlägset liggande landsdelarna

ändringar, när han bland reformerna
pekar på förbättringarna för dem som
bär så lång semester, att de kan få nytta
av en tur och returbiljett med tre månaders
giltighetstid. Detta är ju inte något
som är vanligt för folk i allmänhet.
Att sådana förändringar egentligen bara
snuddar vid hela frågan framgår också
av de nya framställningar som inkommer
av och till.

När vi under vårriksdagen behandade
den orättvisa som Norrland är utsatt
för när det gäller priset på flytande
drivmedel, inkom länsstyrelsen i
Norrbottens län med ett yttrande som i
allt väsentligt innebar ett understrykande
av den ståndpunkt som norrlandskommittén
intog. Problemet kvarstår
alltså efter de många år som gått,
sedan norrlandskommittén framlade
sina synpunkter och förslag. Länsstyrelsen
har nämligen bifogat färska sifferuppgifter
om de höga transportkostnaderna,
som utgör ett besvärande handikapp
för Norrland jämfört med andra
landsdelar.

Till slut kan jag inte underlåta att
peka på den märkliga inställning statsrådet
intar till riksdagens klart uttalade
mening om behandlingssättet för de
här frågorna. På två ställen i svaret
förklarar statsrådet, att han inte velat
ta itu med dessa saker förrän han
fått se vad 1948 års taxekommitté skriver
om hela sitt utredningsuppdrag.
Betyder det då ingenting för statsrådet
vad riksdagen anser om dessa saker?
För sju år sedan förklarade statsutskottet
och riksdagen enhälligt, att
statsrådet icke borde avvakta taxekommitténs
utredning i dess helhet utan
giva de norrländska taxefrågorna förtur.
Därvidlag pekades särskilt på det
förslag som framlagts av norrlandskommittén.
Nu skall taxekommittén framlägga
sitt slutbetänkande inom den
närmaste tiden, som det anges i statsrådet
Anderssons svar. Det kan alltså
inte dröja många veckor innan stats -

rådet får alltsammans på sitt bord. Jag
vill diirför fråga statsrådet, om han
åtminstone då är beredd att följa riksdagens
intentioner, nämligen att ge
förtursrätt och snabbast möjliga behandling
åt den del av kommittéförslaget
som gäller taxepolitiken för avlägset
liggande landsdelar.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Jag skall först taga upp
den fråga, som herr Holmberg berörde
sist, nämligen i vad mån statsutskottets
och riksdagens uttalande 1949 avsåg
längre gående åtgärder än dem som
Kung], Maj:t och järnvägsstyrelsen redan
har vidtagit. Jag har i interpellationssvaret
erinrat om att de senaste
årens taxeförändringar på de långa avstånden
har förbilligat resorna till och
med i högre grad än vad som motsvarar
norrlandskommitténs förslag av år
1946. Riksdagens uttalande 1949 avsåg
ju i första hand vad norrlandskommittén
föreslagit. De övriga frågor som
riksdagsskrivelsen 1949 möjligen kan
anses innefatta kan så långt vi ser inte
behandlas förrän vi får järnvägstaxekommitténs
utredning.

Herr Holmberg har inte kunnat förneka
att taxorna på de längre avstånden
undan för undan sänkts. Jag skall
med några siffror visa hur snabbt fraktavgifter
och personbefordringsavgifter
förändrats till förmån för de längre avstånden.
Om den relativa frakten per
tonkilometer för fem-tons sändningar år
1940 var 100 vid transportavstånd på
tio mil, var den samma år 64 på 100
mil och 50 på 200 mil. I dag, 1956, är
motsvarande siffror 53 på 100 mil och
41 på 200 mil. Detta är alltså en utveckling,
som klart ligger i linje med den
som norrlandskommittén och riksdagen
uttalade sig för. Personbefordringsavgiften
har haft en motsvarande utveckling.
Hur långt man kan jämka förhål -

Tisdagen den 11 december 1956

Nr 33

Svar på interpellation ang. de skadliga verkningarna av statens jarnvagars taxe politik

för de avlägset liggande landsdelarna

landet mellan fraktpriset för korta och
för långa avstånd kan jag inte uttala
mig om. Jag är själv nyfiken på vad
järnvägstaxekommittén kommer att uttala
på dessa punkter. Men jag tror, herr
Holmberg, att det är orimligt att vidhålla
att den taxepolitik som vi nu har
på något sätt försämrar förhållandena
för Norrland. Utvecklingen gynnar de
långa avstånden och därmed Norrland.
Att det trots detta fortfarande råder
missnöje däruppe och på andra håll,
där man har långa transportavstånd, är
ganska naturligt. Men utvecklingen går
ju åt rätt håll.

Herr HOLMBERG (k):

Herr talman! Vad beträffar riksdagens
enhälliga uttalande om behandlingsgången
för denna fråga, är det
tydligt att riksdagen uttalat ett och
statsrådet gjort ett annat, ty riksdagen
har uttryckligen sagt ifrån, att statsrådet
bör tillse, att åt dessa frågor ges
förtursrätt, och inte avvakta taxekommitténs
hela utredningsarbete. Den saken
är alldeles obestridlig.

Vad sedan de förbilligade resorna beträffar,
säger statsrådet att jag inte
kunnat förneka hans uppgifter därvidlag.
Det har jag ingen anledning till.
Tvärtom har jag kompletterat hans
framställning för att påvisa att vissa
förbättringar skett. Men var och en kan
utläsa ur svaret, att dessa bara gäller
vissa kategorier som därtill är relativt
små. Jag nämnde som exempel dem som
har så lång semester, att de kan få nytta
av tur och returbiljetter, som har en
giltighetstid av tre månader. Av liknande
slag är de andra förbättringarna. Det
är ingen tvekan om att detta är fördelar,
som vi tacksamt noterar, men jag
har också sagt att de inte berör problemet
i dess helhet och inte dess viktigaste
delar. Statsrådet Andersson försökte
framställa saken så, att man redan
hade gått längre än vad norrlands -

kommittén på sin tid föreslog. Detta kan
bara gälla för dessa mycket begränsade
kategorier. Huvudfrågan är i alla fall
den stora allmänhetens resor och, kanske
i ännu högre grad, befraktningen
av gods. Därvidlag är Norrland handikappat
jämfört med andra landsdelar.

Jag vill i detta sammanhang också
taga upp statsrådets omskrivning av
vad jag har sagt. Han säger att jag inte
kan vidhålla, att den politik som regeringen
genomför försämrat förhållandena
i Norrland. Jag har aldrig sagt det.
Jag har frågat statsrådet, vilka åtgärder
han tänker vidtaga mot den taxepolitik,
som skadar de avlägset liggande bygderna.
Jag skall åtaga mig att draga
fram massor av nya bevis för att den
nuvarande taxepolitiken skadar Norrlands
ekonomiska och kulturella utveckling
och ställer Norrland i ett underläge
i relation till landet i övrigt.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Bara till slut ett par
ord om den skrivelse som riksdagen
sände till Kungl. Maj:t år 1949. Den har
behandlats sålunda, att Kungl. Maj:t i
samband med de taxeförändringar som
skedde den 30 mars 1951, då man fastställde
en ny taxa för befordran av resande,
resgods och gods vid statens järnvägar,
»har funnit att med hänsyn till de
sålunda vidtagna ^ändringarna av statens
järnvägars person- och godstaxor
riksdagens ifrågavarande skrivelse i nu
förevarande avseenden icke föranlett
någon Kungl. Maj:ts ytterligare åtgärd».
Alltså, redan år 1951 ansåg Kungl.
Maj:t att riksdagens skrivelse från år
1949 var besvarad i och med den vridning
av taxorna som då åstadkoms. Ty
riksdagens skrivelse av år 1949 anknyter
till norrlandskommitténs förslag, och
såsom jag hiir har redovisat har man
vid de gjorda taxerevisionerna sett till
att taxorna för de längre avstånden har

Nr 33

Tisdagen den 11 december 1956

Svar på interpellation ang. frågan om nedläggande
berg—Limmared

höjts relativt mindre än för de kortare.
Därigenom har man gynnat de längre
avstånden och därmed också Norrland.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5

Svar på interpellation ang. frågan om
nedläggande av trafiken på bandelen
Falkenberg—Limma red

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON,
erhöll på begäran ordet och yttrade:

Herr talman! Herr Pettersson i Dahl
har frågat mig om jag med hänsyn till
bygdens krav på goda kommunikationer
är beredd att medverka till att bandelen
Falkenberg—Limmared inte nu
nedlägges.

Då någon framställning om att lägga
ned järnvägstrafiken på denna bana ännu
inte kommit in till kommunikationsdepartementet,
saknar jag f. n. underlag
för att bedöma det av interpellanten
berörda spörsmålet.

Härefter anförde:

Herr PETTERSSON i Dahl (bf):

Herr talman! Jag får tacka kommunikationsministern
för svaret, som ju
emellertid inte säger så mycket. Jag vill
inte kritisera kommunikationsministern
för att han inte säger någonting i detta
fall. Jag kan i viss mån förstå detta med
hänsyn till att han Jnte har fått något
förslag från järnvägsstyrelsen.

Det förvånar mig emellertid att han
inte har fått något sådant förslag. Jag
framställde interpellationen den 16 oktober,
och den grundade sig på att
distriktschefen för statens järnvägars
sjätte distrikt två gånger har föreslagit
att bandelen Falkenberg—Limmared
skall nedläggas. Enligt det första förslaget
skulle den nedläggas den 1 april
1956 och enligt det andra förslaget den
1 maj 1957. Han har dessutom tillställt
de anställda en varning för att stanna

av trafiken på bandelen Faiken kvar

vid järnvägen och uppmanat dem
att försäkra sig om andra platser. När
distriktschefen är så angelägen om
detta skulle man ju tro att han stode i
kontakt med järnvägsstyrelsen, så att
ärendet i viss mån vore förberett.

Om det nu inte är på det sättet skall
jag och andra intresserade inte alls gråta
för den saken. Men jag kanske ändå
får lov att ge en liten kommentar.

Med anledning av detta eventuella
nedläggande har vägförvaltningen i Hallands
län gjort vissa utredningar. Man
antar nämligen såsom någonting självklart
att vägnätet måste upprustas om
järnvägen skall läggas ned. De gjorda utredningarna
visar att den del av det berörda
vägnätet som motsvarar bandelen
i Hallands län — vilken handel omfattar
ungefär 5 mil eller knappt hälften
av järnvägens längd — skulle kräva en
investering för vägupprustning med 12
miljoner kronor, och jag skulle tänka
mig att de vägar som motsvarar västgötadelen,
vilken är litet längre än hallandsdelen,
blir minst lika dyra och
kanhända litet dyrare.

Vägförvaltningen i Hallands län har
vidare sagt att denna sak är av sådan
storleksordning att den inte kan komma
i fråga under den närmaste femårsperioden
utan måste skjutas på framtiden.

Järnvägen har ju inte gått med vinst,
utan tvärtom förorsakat en förlust, men
om man tänker på den investering som
här skulle behövas för vägarnas del,
alltså 12 miljoner för Hallands läns vidkommande
och minst samma summa för
västgötadelen plus vad som behövs i
fråga om bussar, annan rullande materiel
o. d., finner man att det gäller en
ganska hög siffra. Skulle det räknas
ränta och amortering på den investeringen
tror jag nog att underskottet på
denna järnväg i det perspektivet inte
ter sig så avskräckande.

Man får väl också säga att frågan nu
har kommit i ett annat läge på grund

Tisdagen den 11 december 1956 Nr 33

Svar på interpellation ang. frågan om nedläggande av trafiken på bandelen Falkenberg—Limmared -

av svårigheterna med bensin och olja
samt svårigheterna att investera, och
därför har vi väl all anledning att
slå vakt om de kommunikationsmedel
vi har och inte spoliera dem för att
göra det onda ännu värre.

Jag ser alltså inte med något bekymmer
på att jag har fått detta interpellationssvar.
Det innebär väl i stort sett
att frågan skjutes ännu längre i framtiden,
och om den åter blir aktuell tror
jag att man då kan komma igen och ta
upp saken i riksdagen på nytt.

Herr SVENINGSSON (h):

Herr talman! Liksom herr Pettersson
i Dahl representerar den bygd i Hallands
län, där bandelen Falkenberg—
Limmared går fram, så representerar
jag motsvarande bygd i Älvsborgs län.
Järnvägen går fram genom min egen
kommun, och jag ber därför att vid
detta tillfälle få instämma i vad herr
Pettersson i Dahl här anfört och att
därutöver få säga ett par ord.

Även om statsrådet vid besvarandet
av denna interpellation inte kunnat giva
något klart besked om hur det kommer
att bli med denna järnväg, så är
frågan i alla fall aktuell på grund av
de framställningar som gjorts i ärendet
och de besked som de vid järnvägen
anställda har fått. Som saken nu
ligger till är det väl ganska naturligt
att man i de socknar och samhällen,
där denna järnväg går fram, känner
oro och bekymmer för hur det skall
bli med järnvägen i framtiden.

.lag vill särskilt framhålla att de nuvarande
allmänna vägarna är i ett
mycket dåligt skick i de bygder det
här är fråga om på västgötasidan i
den södra delen av Kinds härad. Jag
tror det är svårt att finna något område
i Älvsborgs län där de allmänna vägarna
är i ett sämre tillstånd än just i
dessa socknar. Denna uppfattning tror
jag delas av vägförvaltningen och läns -

styrelsen i Älvsborgs län. I den mån
man kan tala om att det här finns några
vägar som knyter samman de platser
och kommuner det gäller, samhällena
Holsljunga, Överlida, Mjöbäck och Älvsered,
är dessa vägar båda smala och
krokiga, och de går fram genom en
mycket kuperad! terräng. På många
platser är vägarna i ett sådant skick
att två lastbilar inte kan mötas utan
stora svårigheter.

Den oro och de bekymmer befolkningen
här känner har, som herr Pettersson
i Dahl nyss framhöll, inte blivit
mindre då vi nu på grund av oroligheterna
ute i världen får finna oss
i trafikrestriktioner och inskränkningar
i biltrafiken. Hur det i detta avseende
kommer att bli i framtiden och
vilka bekymmer vi då kommer att få,
är det väl ingen som bestämt kan uttala
sig om i dag. Vad som nu inträffat med
bensinen och bilarna är ju bara ett bevis
för vilket trygghetsmoment det är
för en bygd att järnvägen går fram
genom densamma. Bygden blir, som i
interpellationen framhållits, fattigare,
och man bidrager sannerligen inte till
att skapa en levande landsbygd genom
att nedlägga en järnvägslinje sådan som
den det här är fråga om.

Nu har det inom Hallands län gjorts
utredningar om vad det kommer att
kosta att ordna godtagbara vägförbindelser,
som skall ersätta järnvägen, och
gjorts uttalanden om den tid, inom vilken
man skulle kunna iordningställa
sådana vägar. Vi har hört att det rör
sig om mycket betydande belopp. Jag
tror inte man har gjort motsvarande utredningar
inom Älvsborgs län, men om
järnvägen skall nedläggas är det ju angeläget
att det även där undersöks när
man kan bygga sådana allmänna vägar
som i någon mån kan ersätta järnvägen.
Ett mycket angeläget önskemål
och ett krav, som jag tycker bygdens
folk har rätt att framställa, är att berörda
myndigheter samarbetar, så att inte

Nr 33

Tisdagen den 11 december 1956

Svar på interpellation ang. viss ändring av tidtabellerna för expresståget »Skåningen»

järnvägen blir nedlagd innan godtagbara
vägar är färdigställda.

Från de år på 1940-talet, då jag var
ledamot av riksdagen, erinrar jag mig
ett uttalande som riksdagen vid ett tillfälle
gjorde med anledning av nedläggandet
av en järnväg i någon annan del
av landet, jag tror det var i Blekinge elle
Kronobergs län. Statsutskottet uttalade
då — och riksdagen godkände i vanlig
ordning detta uttalande — att när någon
järnväg här i landet skall nedläggas
gäller det att tillse att den berörda
bygden inte får sina kommunikationer
försämrade. Jag hoppas att detta uttalande
inte fallit i glömska utan alltjämt
är gällande och att, om järnvägen Falkenberg—Limmared
skulle komma att
nedläggas, den kringliggande bygden
då inte kommer att få försämrade kommunikationer.
Jag önskar liksom herr
Pettersson i Dahl att denna järnväg om
möjligt bevaras för framtiden, men det
är, som sagt, angeläget att, om ett nedläggande
skulle ske, detta inte leder
till försämrade kommunikationer för
den bygd det här gäller.

Överläggningen var härmed slutad.

På linjen Stockholm—Malmö förekommer
en stor trafik även efter kontinentala
mått. Det är därför naturligt,
att järnvägens ledning strävar efter att
på en sådan linje erhålla en tågplan,
som kan tillfredsställa olika trafikbehov.
För befolkningen i stockholmsområdet
och i Sydsverige liksom för trafikanterna
till och från kontinenten är
det givetvis av avgörande betydelse i
valet mellan järnväg och andra transportmedel
vilka restider järnvägen kan
erbjuda. Ur järnvägsföretagets synpunkt
måste därför snabba och bekväma resor
för de långväga trafikanterna oundgängligen
tillskapas, om järnvägen inte
skall sacka efter i konkurrensen.

Vad beträffar förbindelserna mellan
Jönköpings län och Stockholm synes de
mig f. n. vara relativt goda. En ytterligare
förbättring kommer att inträda
i och med sommartidtabellen 1957 genom
att den s. k. Stockholmaren får en
anslutningsförbindelse med Jönköping.

Med hänsyn till vad jag anfört finner
jag inte anledning att ta upp något resonemang
med järnvägsstyrelsen i den
riktning fru Sjöstrand åsyftat.

§ 6

Svar på interpellation ang. viss ändring
av tidtabellerna för expresståget
»Skåningen»

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON,
som yttrade:

Herr talman! Fru Sjöstrand har frågat
mig, om jag vill medverka till en
sådan förändring av de uppgjorda tågtidtabellerna,
att expresståget »Skåningen»
gör ett kort uppehåll i Nässjö, varigenom
mer tillfredsställande tågförbindelser
med Stockholm skulle vinnas för
befolkningen i Jönköpings län.

Härefter anförde:

Fru SJÖSTRAND (fp):

Herr talman! Jag vill tacka chefen för
kommunikationsdepartementet för det
svar jag har fått. Jag tackar också för
den lilla förbättring som utlovades i
svaret, men människan är ju sällan
nöjd, och jag vill i anledning av detta
löfte om en förbättring i sommartidtabellen
fråga, om förbättringen blir permanent
eller om den endast skall gälla
under sommarmånaderna. Jag hoppas
statsrådet vill svara på den frågan senare.
Om förbättringen skall bli permanent,
måste väl vissa ändringar vidtas i
förbindelserna mellan Jönköping och
Falköping, men det blir en senare fråga.

Det sägs också i svaret att statens
järnvägar måste göra det bekvämt för

Tisdagen den 11 december 1956 Nr 33

Svar på interpellation ang. viss ändring av tidtabellerna för expresståget »Skåningen»

de långväga resenärerna, och det är naturligtvis
riktigt med hänsyn till konkurrensen,
men vi har under alla år
fått höra att SJ är hela svenska folkets
järnväg, och stora områden inom Sverige
med betydande industrier får inte
eftersättas för konkurrensens skull. Att
t. ex. Jönköpings läns industriområden,
som har stor betydelse inte minst från
exportsynpunkt, är missgynnade med
kommunikationer torde vara ganska
klart.

Sedan ber jag att få återkomma till
»Skåningen» trots löftet om den nya
anslutningen till Jönköping för »Stockholmaren».
Givetvis innebär anslutningen
en förbättring för den delen av länet,
men vårt län är vidsträckt. Jönköping
ligger i västra delen av länet
nära länsgränsen, men vi har i de mellersta
och östra delarna av länet stora
orter såsom Nässjö, Eksjö, Vetlanda och
Tranås, som fortfarande kommer att
vara missgynnade.

Enligt vad jag förstår är det främsta
önskemålet att folk får en förbindelse
efter arbetstidens slut från Nässjö till
Stockholm, och det skulle gå att ordna
om »Skåningen» med avgång från
Malmö kl. 16.30 också stannade i Nässjö.
Jag vill understryka att Nässjö är
den största järnvägsknutpunkten i södra
Sverige, med anslutning från många
håll. Man tycker att det inte skulle vara
omöjligt att låta tåget stanna i Nässjö
när man vet att tåget kan få stanna i
Katrineholm. Om SJ inte skulle vilja
öka gångtiden — det gäller högst tre,
fyra minuter, som mycket väl borde
kunna köras in igen — kunde väl ett av
uppehållen i Skåne, förslagsvis i Eslöv
eller Lund, utgå; jag förmodar att jag
inte får skåningarna med på det förslaget.

Mellan Malmö och Lund går det 2—5
tåg per timme och mellan Malmö och
Eslöv 1—3 tåg per timme. Sträckan
Malmö—Lund avverkar »Skåningen» på
13 minuter och sträckan Lund—Eslöv
på 13—14 minuter. Skulle det vara

otänkbart att låta lundaborna stiga på
eller av »Skåningen» i Malmö eller Eslöv
i stället för i Lund?

Vi smålänningar tycker att järnvägsstyrelsen
visar Lund alltför stor hänsyn
men nonchalerar förbindelserna till
Norrahammar, Gränna, Nässjö, Eksjö,
Vetlanda, Tranås, Sävsjö m. fl. orter.
De som skall till Värnamo och Gislaved
kan möjligen använda »Skåningen» och
resa via Alvesta, men de som bor i den
östra länsdelen mot gränsen till Kalmar
län, där det är stora avstånd och
dåliga förbindelser, har inte nytta av
den utlovade förbindelsen med »Stockholmaren»
vare sig på nedresan eller
på uppresan.

Jag är angelägen att i detta sammanhang
få skjuta in en sak. Den som reser
ofta blir ibland tvungen att använda
nattåget från Jönköping kl. 21.34, men
den möjligheten använder man bara i
nödfall med hänsyn till de dåliga sovvagnar
som SJ sätter in på denna sträcka.
Jag har rest mycket i landet de senaste
åren, och jag får säga att de sovvagnar
som går från Jönköping och
Nässjö är de sämsta jag åkt med. Jönköpingsvagnen
går sist i tåget, och den
skakar så att man håller på att falla
ned.

Vi skulle också vilja utnyttja »Skåningen»
vid resa från Stockholm. Detta
tåg, som har beteckningen Xt 45, avgår
från Stockholm kl. 16.40, och det skulle
vara en utomordentligt lämplig förbindelse
för oss. Visserligen går det ett
snälltåg från Stockholm kl. 18.45 som
kommer till min hemstad Eksjö ungefär
vid midnatt och till Jönköping kl.
0.28, men för dem som måste börja arbetet
tidigt nästa morgon är det tröttsamt
att åka med detta tåg.

Om nu inte »Skåningen» kan stanna
i Nässjö — det förslaget har statsrådet
avslagit mycket kategoriskt —- skulle jag
vilja föra fram ett annat alternativ.
Från Stockholm går ilsnälltåg 83 kl.
16.15, men det går inte längre än till
Mjölby. Om det nu inte går att låta

Nr 33

Tisdagen den 11 december 1956

»Skåningen» stanna i Nässjö, skulle det
då inte vara möjligt att föra fram detta
ilsnälltåg till Nässjö? Som smålänning
reagerar jag när jag ser att t. ex. Linköping
och Norrköping har två snabba
förbindelser med Stockholm inom mycket
kort tidrymd. Till Norrköping kommer
»Skåningen» kl. 18.33 och ilsnälltåget
kl. 18.43, alltså med bara 10 minuter
emellan. Till Linköping kommer
»Skåningen» kl. 19.06 och ilsnälltåget
kl. 19.20. Det är detta sistnämnda tåg,
som fortsätter till Mjölby men eventuellt
borde kunna föras ned till Nässjö.

Jag skulle vilja nämna en liten sak
till. Det är givet, att detta inte är ett intresse,
som har kommit upp just nu,
utan det har förelegat sedan länge från
vårt län. Många framställningar har
gjorts under åren och senast förra året,
som herr statsrådet säkert är medveten
om, då kungl. järnvägsstyrelsen fick
framställningar i ärendet från Jönköping,
Huskvarna, Nässjö, Norrahamma
och Forserum samt från Smålands
och Blekinge handelskammare. Det är
således en stark opinion bakom dessa
krav, och det gäller ett mycket vitalt
intresse för länet. Om vi inte kan få
en ändring denna gång, hoppas jag att
vi skall kunna få en dylik vid ett senare
tillfälle. Och jag vill särskilt peka
på alternativet med ilsnälltåget.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Fru Sjöstrand ställde en
fråga till mig, vilken jag tror mig kunna
besvara nu, även om jag inte önskar
diskutera tågtidtabellen här i kammaren.
Det gällde om den tågförbindelse,
SJ redan beslutat skall tagas upp i sommartidtabellen
nästa år är avsedd att
vara permanent.

Jag kan bara säga, att jag fått den
uppfattningen av SJ:s skrivelse, att det
är fråga om en permanent förbindelse
och inte en sommarförbindelse.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 7

Svar på interpellation ang. den piano*

rade atomreaktordrivna fjärrvärmeanläggningen
i Västerås

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON,
som yttrade:

Herr talman! I en interpellation har
herr Rylander frågat mig, om jag är villig
verka för att den av vattenfallsstyrelsen
planerade atomreaktordrivna
fjärrvärmeanläggningen i Västerås kommer
till stånd senast år 1960. Som svar
härpå vill jag anföra följande.

I vattenfallsstyrelsen äskande av investeringsanslag
för budgetåret 1957/58
upptages anslag med 40 miljoner kronor
till atomenergianläggningar. Därav avser
22 miljoner kronor den av interpellanten
åsyftade fjärrvärmecentralen i
Västerås och 18 miljoner kronor begynnelseanslag
för ett atomkraftverk. Västeråsreaktorn
beräknas totalt komma
att kosta omkring 42 miljoner kronor,
varav 11 miljoner kronor åtgår till
tungt vatten.

AB Atomenergi har för nästa budgetår
gjort framställning om anslag för
atomenergiverksamhet från tionde huvudtiteln
med 68,5 miljoner kronor.
Dessutom äskar bolaget 15 miljoner
kronor på tilläggsstat för innevarande
budgetår. I AB Atomenergis äskande
upptages anslag till den kombinerade
kraft- och värmecentralen i Farsta med
4 miljoner kronor på tilläggsstat för
innevarande budgetår, 9,5 miljoner kronor
för 1957/58, varjämte hemställes om
beställningsbemyndigande för återstående
7,5 miljoner kronor. Därtill kommer
anskaffning av tungt vatten för omkring
14 miljoner kronor.

Över vattenfallsstyrelsens och AB
Atomenergis här nämnda anslagsäskanden
har delegationen för atomenergifrågor
nyligen avgivit utlåtande varvid
bl. a. tillstyrkts, att vattenfallsstyrelsen
beviljas 10 miljoner kronor för budgetåret
1957/58 till uppförande av atom -

Nr 33

Tisdagen den 11 december 1956

Svar på interpellation ang. den planerade atomreaktordrivna fjärrvärmeanläggningen
i Västerås

värmeverket i Västerås. Därvid förutsättes,
att fortsatta överväganden sker beträffande
projektets lämpligaste utformning
ur reaktorteknisk utvecklingssynpunkt.

Det är, som framgått av vad jag här
xinfört, förhållandevis mycket betydande
insatser från statsmakternas sida det
här ställes anspråk på.

Resultaten av regeringens prövning
av föreliggande planer på atomenergiens
utbyggnad kommer att i vanlig ordning
redovisas i statsverkspropositionen om
ungefär en månad och jag anser mig
därför förhindrad att nu närmare ingå
på den direkta frågan rörande det anslag,
som är föremålet för interpellationen.

Härefter anförde:

Herr RYLANDER (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka
herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
för att min interpellation
blivit besvarad, fastän den
framställdes ganska sent under riksdagen.

Det är mig emellertid omöjligt att uttrycka
någon tillfredsställelse med svarets
innehåll. Jag har frågat statsrådet,
om statsrådet ville verka för att den
planerade atomreaktordrivna fjärrvärmeanläggningen
(Adam) i Västerås
kommer till stånd enligt av vattenfallsstyrelsen
uppgjorda planer, d. v. s. senast
år 1960. Jag hade verkligen inte
drömt om att statsrådet skulle lätta på
den slöja, som ännu en månad skall omge
statsverkspropositionen, men jag
hade föreställt mig, att statsrådet, såsom
den där i regeringen företräder vattenfallsstyrelsen
och bör ha stort intresse
för dess projekt, just innan sista ordet
blir sagt i statsverkspropositionen skulle
vilja begagna det tillfälle, som här gavs,
alt något tala om den fråga, jag dragit
upp och visa sitt intresse för den — så

mycket mer som den genom världshändelserna
tillspetsade bränslesituationen
och bränsleutredningens nyligen avlämnade
betänkande ger en osökt anledning
därtill. Jag är övertygad om att
statsrådet skulle haft förmåga att förse
sina uttalanden med sådana reservationer,
att ingen skulle kommit på tanken
att draga några växlar på framtiden
på grund av statsrådets uttalanden. Här
i kammaren vet vi alla, att det vid delandet
av statens kaka är stor konkurrens
mellan olika i och för sig viktiga
önskemål och att intet statsråd väl får
igenom allt vad han vill. Jag får säga,
att statsrådet lagt ned stor omsorg på
att inte visa någonting av vad statsrådet
tänker i saken. Av det ytterst knappa
svaret kan man snarast få den uppfattningen,
att statsrådet är ganska ljum
eller kanske helt negativ till den fråga,
jag ställt. Trots att statsrådet valt att
vara till den grad försiktig, att han inte
vill yppa det minsta om sina tankar i
den fråga jag dragit upp, skall jag i alla
fall tillåta mig att göra några reflexioner
kring densamma. Jag får nöja mig
med ett helt allmänt resonemang, då
jag inte är vare sig ekonom eller tekniker.

Vårt lands bränsleförsörjningsläge är,
som vi alla vet, allt annat än ljust. Det
är kanske svårare än någon annan industristats
i världen. Detta har framträtt
i blixtbelysning genom de senaste veckornas
händelser. Bränsleutredningen
har åberopat några siffror, som är talande.
Landets årsförbrukning av primär
energi för närvarande beräknas sålunda
av utredningen till i runt tal omkring
24 miljoner »stenkolston», och
man bör vänta en ökning av energiförbrukningen
under de närmaste tio åren
fram till 1956 med inemot 40 %. Förbrukningen
väntas även därefter stiga i
ungefär samma takt. Det mest framträdande
draget i vår bränsleförsörjning
är det starka inslaget av importerat
bränsle, som nu täcker nära tre fjärde -

Nr 33

Tisdagen den 11 december 1956

Svar på interpellation ang. den planerade atomreaktordrivna fjärrvärmeanlägg
ningen i Västerås

delar av behovet. Bränsleimporten har
oavlåtligen ökats och under de senare
åren konsumerat uppemot 20 % av hela
exportinkomsten. Importen beräknas
medföra en belastning av vår handelsbalans,
som årligen ökas med 100 milj.
kronor. Oljeimporten har ökats hastigare
än totalförbrukningen. Det anses, att
vi för framtiden måste räkna med att
täcka våra importbehov, direkt eller indirekt,
från utomeuropeiska marknader.
I höst har det besannats att, som bränsleutredningen
säger, oljemarknadens
stora krux är dess utomordentliga känslighet
för politiska förvecklingar. Mot
denna bakgrund är det naturligt, att
tankarna på att kunna utnyttja inhemskt
atombränsle kommit i förgrunden mera
än någonsin tidigare.

Bränsleutredningen har funnit, att
Sveriges enda inhemska energikälla med
förutsättningar för uthållig produktion
av sådan ständigt växande omfattning,
att den på ett avgörande sätt kan begränsa
bränsleimporten, utgöres av våra
urantillgångar. Det torde — säger utredningen
— knappast finnas något
annat industriland, som av behov och
tillgångar så entydigt som Sverige hänvisas
till att för en tryggad energiförsörjning
snabbt utveckla atomvärme och
atomkraft. Enligt utredningen kan
bränsleimportens tillväxt snabbast begränsas
genom användning av atomvärme
för industriella ångpannor och
för värmedistribution inom större tätorter.
Användningen av atomreaktorer
bör därför enligt utredningen i första
hand inriktas på värmealstring. Atomvärmeområdet
med dess förutsedda
mindre kapitalbehov bör emellertid
också kunna utnyttjas som ett värdefullt
experimentalfält för reaktorutvecklingen
också för andra ändamål. Beträffande
elkraftområdet säger utredningen,
att det innebär en mycket hög målsättning
att med bibehållen prisnivå
genomföra den successiva övergången
till atomkraft, men påpekar det till -

fredsställande i att vi här åtnjuter förmånen
att ännu under ett par decennier
kunna täcka behovsökningen väsentligen
med vattenkraft. Allt tyder på att
utredningen anser ganska onödigt att
nu i början bygga atomverk för framställning
av elkraft i en eller annan
form.

Nu är det så att vattenfallsstyrelsen
sedan flera år levererar värmeenergi till
Västerås stad. De prognoser, som upprättats
för den fortsatta värmeförsörjningen,
visar tydligt, att styrelsen senast
till 1960 måste vidtaga åtgärder
för en avsevärd utökning av denna
värmeleverans. Avtal om en sådan utökning
har också träffats med staden.
Omfattningen av styrelsens värmeleverans
kommer att vara så stor, att en
avsevärd besparing av importerad eldningsolja
kan ske genom tillkomsten av
en atomreaktordriven fjärrvärmeanläggning,
Adam, och styrelsen har alltså
velat gå in för detta projekt. Det har
också från styrelsens sida behandlats
som en rent kommersiell anläggning,
eftersom den planerade reaktorn representerar
en teknik, som i alla väsentliga
avseenden är så känd, att konstruktionen
i god tid kan hinna färdigställas.
Ett nödvändigt villkor för det ekonomiska
resultatet är emellertid, att Adams
storlek väljes optimal under hänsynstagande
till stadens värmedistributionssystem.
Om en försening av Adam skulle
framtvingas, skulle detta nödvändiggöra,
att andra åtgärder finge vidtagas
för att säkerställa stadens värmebehov.
Dessa sistnämnda åtgärder måste i så
fall baseras på importbränsle. En senareläggning
av Adam skulle dessutom betyda,
att man skulle behöva tillgodose
stadens värmebehov med hjälp av anläggningar,
som är avsedda för kraftproduktion,
med därav följande ekonomiska
konsekvenser och återverkan på
kraftförsörjningen. Det är därför av
största betydelse för Västerås stads värmeförsörjning
att Adam kommer till

Tisdagen den 11 december 1956 Nr 33

Svar på interpellation ang. den planerade atomreaktordrivna fjärrvärmeanläggningen
i Västerås

stånd inom den med staden avtalade
tiden.

Man kunde tycka, att i vårt nuvarande
läge utförandet av ett atomdrivet värmeverk
borde ligga närmast till. Det måste
vara en stor fördel att kunna förlägga
det första atomverket i vårt land till en
plats, där det redan finns ett stort kraftverk,
baserat på fossilt bränsle. Delegationen
för atomenergifrågor har emellertid
förordat, att ett s. k. mottrycksverk
skall anläggas redan i samband
med det första atomvärmeverket för
samtidig elproduktion. Delegationen
har därför förordat, att det s. k. farstaprojektet
först kommer till utförande.
Delegationen har visserligen också tillstyrkt
ett atomvärmeverk i Västerås,
men detta skall tydligen enligt dess mening
komma i andra hand, och det förutsättes,
att det skall förskjutas, som det
heter, »något framåt i tiden». Delegationen
vill, att det andra verket skall
vara olika det första till konstruktionen,
och den är tydligen tveksam, huruvida
tillgängliga personresurser räcker
till för genomförande av västeråsprojektet
helt samtidigt med farstareaktorn.

Först vill jag säga att jag inte vet,
vilka synpunkter man statsfinansiellt
lägger på frågan om att bygga två atomverk
samtidigt eller så gott som samtidigt.
Det synes mig emellertid som om
man får fästa största avseende vid att
det här är fråga om ett slags katastrofförsäkring.
Detta gäller i varje fall såvitt
avser de rena värmereaktorerna.
Man får ju en tankeställare, när man
hör, att enbart prisstegringen på oljeprodukter
i samband med Suezkrisen
för bara ett par månaders förbrukning
drabbar folkhushållet med belopp av en
storleksordning, som väl kan nämnas
som en jämförelse med de anläggningskostnader
det här är fråga om.

Att delegationen vill, att utförandet
av de båda verken skall förläggas något
olika i tiden och göras olika, beror tyd -

ligen på att man förmenar sig kunna
göra erfarenheter av det första verket
till nytta för det andra och vidare för
framtida nya verk. Det bör emellertid
enligt min mening starkt ifrågasättas,
om man i nu rådande bränsleförsörjningsläge
och med hänsyn till beredskapssynpunkter
av den anledningen
bör uppskjuta igångsättandet och fullbordandet
i varje fall av Adam-verket,
som skulle kunna utföras efter en känd
teknik och beräknas bli fullt räntabelt.

Det bör vidare observeras, att om
verkligen erfarenheter från Farsta skall
kunna tillgodogöras vid konstruktionen
av Adam, måste förskjutningen i leveranstidpunkt
dem emellan vara åtminstone
3 å 4 år, varav grovt räknat
ett år för vinnande av några säkra
drifterfarenheter från Farsta och 2 å 3
år för färdigkonstruktion, tillverkning,
montage och idriftsättning av Adam.
Atomdelegationens uttryck »någon förskjutning
i tiden» måste ses i belysning
av dessa fakta.

Inom AB Atomenergi synes man för
övrigt vara av den uppfattningen, att
Adam kan och bör utföras tämligen
parallellt med Farsta. I bolagets petita
säges sålunda, att även rena värmeverk
kommer att intaga en viktig plats i
reaktorprogrammet och att bolaget anser
det angeläget att även ett dylikt färdigställes
till omkring år 1960. Denna
uppfattning underströks också av bolagets
direktör Brynielsson i hans uttalande
i radio och i pressen den 27 november.
Han framhöll då betydelsen av
att vi så snart som möjligt även får i
gång ett rent värmeverk.

Vad beträffar delegationens tvivel på
att personresurserna skulle räcka till
för båda projekten samtidigt, påpekar
delegationen på andra ställen i sitt yttrande,
att tvivlet gäller AB Atomenergis
egna personalgrupper i relation till det
arbetsprogram bolaget uppställt för den
egna verksamheten. De konferenser som
atombolaget haft dels med sina aktie -

48 Nr 33 Tisdagen den 11 december 1956

Svar på interpellation ang. den planerade atomreaktordrivna fjärrvärmeanläggningen
i Västerås

ägare, dels med för reaktorarbetena
intresserade industriföretag i allmänhet,
har emellertid, efter vad jag erfarit,
givit ett mycket positivt resultat i fråga
om resursernas tillräcklighet. Inom de
industriföretag, som ägnat sig åt hithörande
frågor, har man den erfarenheten,
att tillgången på tekniskt kvalificerad
personal för såväl kärnfysikaliskt
forskningsarbete som för andra uppgifter
för utveckling och konstruktion av
atomreaktorer är överraskande god och
att många sökande anmäler sig till lediga
platser. Detta beror tydligen på det
stora intresse som det nya arbetsområdet
väcker hos framåtsträvande tekniker.
Det nya området hävdar sig uppenbarligen
väl i konkurrensen med
andra arbetsområden. Finns det pengar
till ett visst atomprogram, så finns även
de personella resurserna.

Efter vad jag hört hemma i Västerås
har Asea i samband med dessa diskussioner
lämnat den uppgiften att om
Asea skulle anförtros konstruktionsarbetet
på Adam, så kan bolaget med egna
resurser genomföra detta utan annan
ansträngning av atombolaget än vad
detta bolag anser sig behöva sätta in
för att utöva sin kontrollfunktion.

Det är att märka, att vattenfallsstyrelsen
också har egna icke oväsentliga
resurser, och stor rationalisering kan
ernås genom att på angränsande områden
erfarna företag engageras för
ifrågavarande uppgifter. Till en mycket
avsevärd del består ju arbetet i konventionellt
konstruktions- och utvecklingsarbete.
Om man så vill, kan man rent av
vända på denna fråga och säga, att om
Adam skulle förskjutas framåt i tiden,
så kommer inom vattenfallsstyrelsen
och industrien att finnas personella resurser
på reaktorområdet som icke blir
fullt utnyttjade, och det skulle väl vara
ett slöseri om något på tröskeln till
atomåldern.

Atomdelegationen ansåg, som sagt,
önskvärt, att den andra reaktorn i ut -

vecklingsprogrammet skulle få en från
den första avvikande konstruktion och
angav, att övervägande av ändringar
borde ske i tre närmare angivna hänseenden.
I två hänseenden rör det sig
om rent tekniska förhållanden, och dem
skall jag som icke tekniker akta mig
för att gå in på. I ett hänseende gäller
det emellertid en sak, som man inte behöver
vara tekniker för att säga något
om. Atomdelegerade har nämligen ansett,
att det bl. a. borde övervägas att
basera konstruktionen på importerat
låganrikat uran. Ett sådant förfarande
skulle, synes det mig, stå i direkt strid
med de av atomenergiutredningen föreslagna
och av statsmakterna på sin tid
antagna riktlinjerna för den första delen
av det inhemska atomenergiprogrammet.
Där framhölls det som naturligt
med hänsyn till den rikliga förekomsten
inom landet av naturligt uran
att främst inrikta intresset på anläggningar,
i vilka kombinationen naturligt
uran—tungt vatten kommer till användning.
Atombolaget har också föreslagit
en sådan utbyggnad av uranverket i
Kvarntorp, att detta skulle kunna täcka
behovet för såväl Farsta som Adam, om
båda projekten färdigställdes till 1960.
Det skulle väl för övrigt vara egendomligt,
om man nu med färska erfarenheter
av importsvårigheter skulle gå in
för eller ens överväga en konstruktion,
som baserades på importbränsle av något
slag. Är det inte självfallet, att i en
situation, då vi som bäst är beroende
av varje minskning av bränsleimporten,
bör man inte laga så att man blir hänvisad
att i Amerika, England eller Ryssland
köpa anrikat uran.

Sedan jag ställde min fråga till statsrådet
har jag fått höra, att atomdelegationen
har tänkt sig att om fredag bege
sig till Västerås för att närmare ta i
ögonsikte den plats som man har tänkt
sig för Adam. Jag vill hoppas och tro
att detta besök skall föra med sig, att
man om möjligt försöker att få fram

Tisdagen den 11 december 1956

Nr 33

Svar på fråga ang. trafikrestriktionerna under jul- och nyårshelgerna

Adam så tidigt som man någonsin kan
tänka sig och helst jämsides med
farstaprojektet. Jag tror jag kan försäkra
att man från industriens sida
kommer att på allt sätt vara samarbetsvillig,
när det gäller lösandet av detta
projekt.

Herr EDSTRÖM (li):

Herr talman! Det vore förvisso ganska
olyckligt, om uppförandet av Adam
skjutes alltför långt på framtiden. Med
utnyttjande av de resurser vi har borde
båda reaktorerna kunna komma till
stånd samtidigt. Jag vill emellertid inte
på något sätt tala för ASEA. Jag vet att
också där finns resurser. Men jag tror
att vattenfallsstyrelsen har tillräckligt
med resurser för att själv kunna tillsammans
med atombolaget samtidigt utföra
dessa bägge reaktorer.

Orsaken till att jag tog till orda var
egentligen att herr Rylander för ett uppskjutande
av frågan androg skäl av teknisk
natur, som jag tyckte var litet
konstiga för att förekomma i atomdelegationens
skrivelse. Det första skälet
förstår jag, nämligen att man skall ha
bränsleelement av uranmetall i stället
för uranoxid. Det är ju ett problem som
måste övervägas, men som man skulle
kunna överväga tämligen snart. Men så
talas det om gaskylning i stället för
vätskekylning. Det är kanske dumt att
här tala om tekniska detaljer, men för
oss tekniker som intresserar oss för
dessa frågor, framstår detta förslag som
tekniskt felaktigt. Det torde för envar
tekniker stå klart att en värmereaktor
för de låga temperaturer som kommer
i fråga för husuppvärmning med betydligt
större fördel kan utföras för kylning
med vatten under tryck än för kylning
med gas. Däremot kan man ju
tänka sig att använda gaskylning vid
teaktorer för mottrycksdrift, en driftart
som är avsedd att användas för
Farsta-projektet, där högre temperatur
skall användas i reaktorn för uttagning
av ånga till en turbin i och för elkraft -

alstring i samband med värmealstringen.

Detta skäl synes vara framfört för att
få en liten förskjutning i tiden. Det kan
knappast godtagas på teknikerhåll, och
man ställer sig där undrande till vad
atomdelegationen menar med detta sitt
påpekande.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 8

Svar på fråga ang. trafikrestriktionerna
under jul- och nyårshelgerna

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE, erhöll på begäran ordet
och yttrade:

Herr talman! Herr Helén har bett mig
meddela, om nu gällande trafikrestriktioner
kommer att upprätthållas över
jul- och nyårshelgerna.

Till svar härpå vill jag meddela följande.

Handels- och industrikommissionens
bränslenämnd, som är den myndighet
som i första hand har att ansvara för
den nuvarande regleringen av oljeförbrukningen,
har enligt vad jag inhämtat
haft överläggningar beträffande helgtrafiken
såväl med oljebolagen som med
en rad centrala organisationer för motorismen
och bilväsendet. Bränslenämnden
har vid sitt ställningstagande i denna
fråga givetvis haft att ta hänsyn till
inte bara angelägenheten av olika trafikbehov
under helgen utan också vårt
försörjningsläge i fråga om bensin. Situationen
på försörjningssidan kan
ännu icke med säkerhet bedömas annat
än för den allra närmaste tiden. Så
mycket kan emellertid fastslås, alt en
betydande nedskärning av bensinförbrukningen
under december månad är
ofrånkomlig. Uppenbart är också all
möjligheterna att i fortsättningen få gehör
föi- våra önskemål om tillförsel av
olja utifrån blir beroende av att vi un -

Aiulra kammarens protokoll 1956. AV 33

Nr 33

Tisdagen den 11 december 1956

Svar på fråga ang. trafikrestriktionerna under jul- och nyårshelgerna

derkastar oss en sträng sparsamhet i
förbrukningen. Bränslenämnden har
med hänsyn till dessa förhållanden inte
ansett sig kunna ta på sitt ansvar att i
större grad uppmjuka restriktionerna
under de instundande jul- och nyårshelgerna
utan har i dag för sin del beslutat
att begränsa lättnaderna till att
avse trafiken under julafton och juldagsmorgon
till kl. 10. Oaktat man inom
regeringen har full förståelse för de
motiv som ligger bakom nämndens beslut,
är jag nu i tillfälle meddela att —
om än med stor tvekan — regeringen
avser att något ytterligare lätta på
restriktionerna. Körning kommer sålunda
att tillåtas under julafton, juldagen
och annandag jul. Under söndagen
före jul och under nyårshelgen kommer
däremot gällande restriktioner att vidmakthållas.
Jag vill understryka att det
är ytterst angeläget att allmänheten,
oaktat de lättnader som kommer att
medges, lojalt medverkar till att begränsa
körningarna under julhelgen till
vad som är oundgängligen nödvändigt
och särskilt att bensinkrävande långresor
med bil undvikes.

Härpå anförde:

Herr HELÉN (fp):

Herr talman! När jag här tackar handelsministern
för svaret på min fråga,
har jag samtidigt den angenäma och litet
ovana uppgiften att gratulera statsrådet
och regeringen till ett lyckosamt
beslut. Jag utgår då från att den bedömning
av tillgången på och åtgången
av bensin, som ligger till grund för regeringens
ställningstagande och som
innebär en mera generös uppskattning
än den som bränslenämnden kostat på
sig, verkligen är realistisk.

Det är givetvis omöjligt för mig att
här uttala någon mening i sakfrågan, i
synnerhet som handelsministern ännu
inte till kammaren har lämnat den tidigare
utlovade redogörelsen för åtgärder
för att förbättra vårt lands lagerhåll -

ning av flytande bränslen. Det både
varit önskvärt att en dylik redogörelse
lämnats före dagens debatt.

När jag alltså här lyckönskar statsrådet,
gör jag det därför att han tagit
lärdom av erfarenheterna från krigsårens
regleringsväsende och dragit den
riktiga slutsatsen, att när man ställes
inför avvägningsproblem, så är det
klokt att, så långt detta över huvud
taget är praktiskt möjligt, tillmötesgå
allmänhetens önskemål i sådana fall
som känslomässigt och personligt betyder
mycket för dem som drabbas av
restriktionerna. Jag tror att man har en
hållfast grund att stå på, om man väntar
sig en betydligt större offervilja av människorna,
om de inte känner sig utsatta
för onödig kitslighet från myndigheternas
sida. Mot den bakgrunden vill jag
starkt understryka att det hade varit
oändligt välgörande, om det meddelande
som lämnats här hade kunnat lämnas
litet tidigare. Det kan inte förnekas att
många människor under de senaste veckorna
och dagarna har klandrat myndigheterna
för alltför stor senfärdighet,
och man har kanske därför inte nu det
allra bästa utgångsläget, när man vädjar
till allmänheten om återhållsamhet.

Jag tror, herr talman, att den nuvarande
situationen — som är utomordentligt
intressant — borde studeras
också med tanke på eventuella restriktioner
framdeles. Vi har här i landet
tillskapat en institution, som förefaller
att för närvarande ha mycket små uppgifter.
Det är beredskapsnämnden för
det psykologiska försvaret. Om den över
huvud taget har de ekonomiska och personella
förutsättningarna härför, tror
jag det vore klokt att man där begagnade
tillfället att nu studera allmänhetens
reaktioner i ett känsligt läge. Då
kunde man där få en grund, utifrån
vilken man i fortsättningen skulle kunna
lämna regeringen rekommendationer
om det bästa tillvägagångssättet i
tider med svåra avvägningar i restriktionsfrågor.
Jag vet att beredskapsnämn -

Tisdagen den 11 december 1956 Nr 33

Svar på fråga ang. förhandlingar rörande samfärdseln mellan Norge och Sverige

den icke har några sådana uppgifter
för närvarande, men en undersökning
av det slag jag här syftar på tror jag
skulle kunna inrymmas i dess forskningsprogram.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! Det framgår ju redan
av mitt svar att det sannerligen kan råda
en viss tvekan om möjligheten att
tillmötesgå de önskemål den svenska
allmänheten haft att få lättnad i körförbudet
under julhelgen. Men just på
grund av denna tveksamhet har man
också fått vänta en smula på beskedet.
Senfärdigheten, herr Helén, sammanhänger
ju med att man ville ha en så
god överblick över läget som möjligt,
och jag vill inte dölja, att när regeringen
nu för sin del gått något längre
än bränslenämnden ansett klokt att göra,
tar man också vissa risker. Under
sådana omständigheter tror jag för min
del, att det bör vara angeläget att alla
bilägare iakttar den sparsamhet, varpå
jag i slutet av svaret på den enkla frågan
var inne.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 9

Svar på fråga ang. förhandlingar rörande
samfärdseln mellan Norge och
Sverige

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE, som yttrade:

Herr talman! Herr Cassel har till
statsrådet Lindell i egenskap av t. f.
chef för utrikesdepartementet riktat frågan,
om — med anledning av det förbud
som norska myndigheter utfärdat mot
busstrafik till Sverige — förhandlingar
kommer att upptas med norska regeringen
i syfte att samfärdseln mellan
Norge och Sverige inte skall inskränkas

i högre grad än kommunikationerna
inom eget land. Statsrådet Lindell har
överlämnat frågan till mig för besvarande.

Med anledning härav får jag meddela
följande.

De åsyftade norska bestämmelserna,
som utfärdats av samfärdseldepartementet
med stöd av gällande författning rörande
förbrukning av mineraloljor, innebär
förbud mot sådan busstrafik till
utlandet, som inte bedömes nödvändig
för näringslivet. Enligt vad på norsk
sida uppgivits har man numera infört
motsvarande förbud även för icke reguljär
busstrafik inom Norge. Inskränkningar
har även vidtagits i fråga om den
reguljära norska busstrafiken. Jag vill
i sammanhanget erinra om att enligt
gällande svenska föreskrifter överlåtelse
av motorbränsle till fordon registrerat
i något av de nordiska grannländerna
förutses skola ske endast i undantagsfall
när det gäller gränslandskapen. Därav
följer bl. a. att norska bussar på besök
i Sverige måste räkna med att i
dessa områden icke få någon tilldelning
av drivmedel.

I ett läge som det nuvarande, där
med kort varsel ransoneringsbestämmelser
måst införas i såväl Sverige,
som Danmark och Norge, kan det svårligen
undvikas att också gränstrafiken
mellan våra nordiska länder drabbasav
inskränkningar. Så snart försörjningsläget
kan bättre överblickas och
större klarhet vunnits rörande behovet
på litet längre sikt av nedskärningar i
trafiken och formerna härför, kommer
frågan om busstrafiken över den svensknorska
gränsen liksom andra problem i
samband med trafiken till och från de
nordiska grannländerna att övervägas
närmare. Det är härvidlag naturligt att
genom kontakter med myndigheterna i
resp. länder söka åstadkomma bästa
möjliga samordning.

Härefter anförde

52 Nr 33 Tisdagen den 11 december 1956

Svar på fråga ang. förhandlingar rörande samfärdseln mellan Norge och Sverige

Herr CASSEL (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka herr
statsrådet och chefen för handelsdepartementet
för det både intressanta
och snabba svaret.

Anledningen till att jag ställde min
fråga förra tisdagen var meddelandet
— som just då hade kommit till svensk
kännedom — att den svensk-norska
gränsen på norska sidan hade spärrats
för trafik med norska bussar. Man
måste förstå de svenska köpmännens
reaktion inför denna åtgärd. De var
sedan många år vana vid att en betydande
del av kundkretsen kom från
Norge. Det var norska husmödrar, som
brukade komma med bussar och göra
sina inköp av textil- och konfektionsvaror
samt sydfrukter och en del finare
specerier — en trafik, som varit av inte
så ringa omfattning. Enligt en uppgift,
som jag emellertid inte vid kontroll har
kunnat få med säkerhet bestyrkt men
som jag tror är riktig, har man vid
tidigare julhandel kunnat räkna till
uppemot 60 norska bussar samtidigt
parkerade på torget i Arvika, vilken
stad är typisk för nämnda handel. Nu
är den trafiken som sagt stoppad från
och med förra måndagen. I stället har
de norska järnvägarna ordnat med speciella
resor för norska husmödrar och
andra, som vill handla i Sverige. Dessa
järnvägsresor är emellertid av mycket
mindre omfattning än de tidigare bussresorna.

Medan de norska inköpsresorna till
Sverige sålunda har reducerats till ett
minimum, pågår de svenska inköpsresorna
med bussar i motsatt riktning
för fullt. Det går busslast efter busslast
av svenska resenärer till Norge för inköp
av margarin, mjöl, socker m. m.,
som är billigare i Norge än här. De
svenska köpmännen i gränsdistrikten
har därmed kommit i en ledsam situation,
när deras så att säga inhemska,
naturliga kunder far dem förbi för att
handla i Norge, medan de norska kunder
de borde få i stället har uteblivit.

Det är ju ganska naturligt att man reagerat
surt inför detta och att man till
och med gått så långt, att man velat
ropa på förbud mot margarinresorna
till Norge.

Låt mig omedelbart deklarera, att jag
under inga förhållanden vill vara med
om att de svenska myndigheterna skulle
svara de norska myndigheterna med att
stoppa svenska bussar på väg till Norge.
Alla våra strävanden måste ju inriktas
på att sudda ut gränserna, inte på att
markera dem ytterligare. Den nordiska
parlamentariska kommitténs arbete för
friare samfärdsel och nedlagda möda
på att få bort pass och på att få bort
tullkontroll har varit ett led i dessa
strävanden liksom arbetet på att skapa
en gemensam nordisk marknad. Det
vore ju mycket olustigt om de framgångar,
som redan kunnat inregistreras
på denna liberaliseringens väg, skulle
göras om intet på grund av knappheten
på bensin och olja.

Jag vill gärna erkänna, att saken kommit
i ett bättre läge i och med det meddelande,
som vi fått av herr statsrådet
i dag, att de norska myndigheterna numera
infört motsvarande förbud även
för icke reguljär busstrafik inom Norge.
Så var emellertid inte förhållandet, när
frågan ställdes för en vecka sedan, om
jag är riktigt underrättad, utan då gällde
förbudet mot just överskridande av
den svenska gränsen. Man kunde alltså
färdas tämligen fritt med buss inom
Norge, men så fort det blev fråga om
att överskrida den svenska gränsen, inträdde
förbudet. Det var detta som
innebar en diskriminering och ett markerande
av gränsen på otillbörligt sätt.

Jag är mycket tacksam för herr statsrådets
löfte att han, som det heter, så
snart situationen kan överblickas och
så snart klarhet vunnits är villig att
ta kontakt med myndigheterna i våra
grannländer för att få till stånd bästa
möjliga samordning. Det är emellertid
angeläget att detta sker snart och att
den svenska regeringen inte väntar för

Tisdagen den 11 december 195G

Nr 33

Svar på fråga ang. de nya prisbestämmelserna på ved

länge med att ta initiativ till förhandlingar.
För varje vecka som går, särskilt
nu mitt i julhandelstiden, får de
svenska köpmännen i gränstrakterna
vidkännas mycket stora förluster genom
att de befinner sig i den skeva
situation som uppkommit efter de norska
myndigheternas åtgöranden.

överläggningen var härmed slutad.

§ 10

Svar på fråga ang. de nya prisbestämmelserna
på ved

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE, som yttrade:

Herr talman! Herr Kilsmo har frågat
mig om jag anser att de nya prisbestämmelserna
på ved kommer att befrämja
en önskvärd tillgång på vedbränsle.

De prisbestämmelser, som avses i frågan,
torde vara statens priskontrollnämnds
beslut den 24 november att
prisstopp åter skall gälla för brännved
och transport av brännved. I samband
med beslutet har nämnden förordnat
att varje säljare — således även producenterna
— äger rätt att uttaga högst
de priser han tillämpade den 1 augusti
i år.

I nuvarande situation på bränsleområdet
torde nämndens beslut att ingripa
med en prisreglering, innan vedmarknaden
på grund av extraordinär efterfrågan
kommit alltför mycket ur balans,
vara välmotiverat. Åtgärden avser
att tillgodose de normala vedköparnas
berättigade krav på att erhålla sin ved
till rimliga priser. De priser som gällde
den 1 augusti i år har i stort sett stått
sig under en hel säsong, då god balans
rått mellan tillgång och efterfrågan på
ved. Dessa priser torde både för producenterna
och för vedhandeln få anses
rimliga. Tillverkningen av brännved
var under fjolåret större än tidigare,
och utbudet i år bör således vara tillräckligt
för att täcka det normala be -

hovet. De undersökningar, som nämnden
gjort på marknaden efter införandet
av prisstoppet, tyder icke på någon
minskning i leveranserna eller några
svårigheter för köparna att erhålla önskade
kvantiteter.

Härpå anförde:

Herr KILSMO (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet och chefen för handelsdepartementet
för det snabba svar jag fått
på min enkla fråga.

Det synes emellertid vara statsrådets
uppfattning att — såsom också framgår
av priskontrollnämndens ingripande ■—•
den anspråkslösa prishöjning på ved,
som skett under hösten, skulle vara föranledd
av den nya bränslesituationen.
Men var och en av oss som är inne i
dessa problem vet, att prishöjningen
skett successivt och att den började
långt innan den prekära bränslesituationen
inträdde. I viss utsträckning har
prishöjningen motiverats av de högre
priserna på drivmedel — det är alltså
frakterna som här spelat in.

Statsrådet synes också, liksom priskontrollnämnden,
vara av den meningen,
att de nuvarande priserna på ved
skulle vara rimliga. Jag hyser en annan
uppfattning på denna punkt — priserna
är orimliga. Den prishöjning, som under
hösten skett inom skogsägarorganisationerna,
har för Södermanlands
vidkommande rört sig om 2 kronor.
När priskontrollnäninden ingrep, måste
priserna sänkas med 2 kronor.

Man frågar sig nu: Vad kostar veden?
För producenten är arbetskostnaden
för pannved för närvarande 15 kronor.
Det är precis vad skogsägarföreningen
och veduppköparna betalar för pannved,
möjligen kan man få IG kronor.
Men skogsägaren har ju inte fått den
där pannveden gratis. Han har köpt sin
skogsmark, och det vore väl rimligt att
han finge något litet mer på denna produktion.
Det iir detta pris, som sammanfaller
med produktionskostnaderna,

Nr 33

Tisdagen den 11 december 1956

Svar på fråga ang. de nya prisbestämmelserna på ved

som både statsrådet och priskontrollnämnden
anser vara ett rimligt pris.
Det är ett orimligt pris, ty det är förlustbringande.

Vad beträffar den prima barrveden
så sammanfaller i stort sett dess kvalitet
med massavedens, i varje fall den
sekunda massavedens. Den prima barrveden
betalas för närvarande med 20
å 22 kronor, sekunda massaved med 36
kronor. Finns det någon normal skogsägare,
som då producerar prima barrved?
Uppköparna säger, att den enda
prima barrvedsproducent som finns är
ägarna av statens skogar.

Här kommer också ett annat problem
in. Det säges, att man skall skydda de
vanliga köparna, så att de får veden till
ett rimligt pris. Det finns inte prima
barrved att köpa i tillräckligt stor utsträckning.
Då får de som önskar prima
barrved köpa massaved att elda med.
Det blir inte billigare. Den prima björkveden
är för närvarande inte förlustbringande
för producenten, men att få
fram den prima björkveden är ett kapitel
för sig, ty arbetet med den är så
tungt att det är svårt att få huggare.
Och andra sortiment av björk börjar
ju att framgångsrikt tävla med den prima
björkveden.

På kort sikt kan nog en mindre förbrukning
tillfredsställas med det nuvarande
priset, men på längre sikt är
prisnedjusteringspolitiken mot vedproducenterna
en mycket oklok åtgärd.
Veden skulle mycket väl kunna användas
som komplement till oljan.

Till sist kan jag inte underlåta att
framställa en nyfiken fråga. Jag undrar,
hur regeringens skogsexpert, statsrådet
Hedlund, ser på de här vedpriserna? Chefen

för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! På längre sikt, säger
herr Kilsmo, kan den av priskontrollnämnden
vidtagna åtgärden att införa
prisstopp på veden få mycket allvar -

liga verkningar. Men, herr Kilsmo, den
här oljekrisen kommer väl såvitt vi
förstår inte att behöva sträcka sina
verkningar längre än över detta bränsleår,
och varje prisjustering uppåt saknar
betydelse för tillgången på vedbränsle
under innevarande bränsleår.
Dessutom har jag i mitt svar på herr
Kilsmos enkla fråga påpekat, att priserna
på ved fram till augusti varit tillfredsställande
både ur producenternas
och ur konsumenternas synpunkt. Det
har funnits tillräckliga kvantiteter för
den normala förbrukningen till det priset,
och jag tror att det finns alla skäl
att i det läge vi nu har framför oss se
till att inte konsumenterna över huvud
taget drabbas oskäligt av prisstegringar,
som skulle kunna följa hastigt nog på
grund av oljekrisen.

Beträffande herr Kilsmos sista ord
vill jag bara säga, att frågan är ju riktad
till mig, och herr Kilsmo får väl
välja ett annat tillfälle att rikta en enkel
fråga till en av mina kolleger i regeringen.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 11

Föredrogos, men bordlädes åter sammansatta
konstitutions- och statsutskottets
utlåtande nr 1, statsutskottets utlåtanden
och memorial nr 222—228
samt jordbruksutskottets utlåtande
nr 44.

§ 12

På förslag av herr talmannen beslöt
kammaren, att statsutskottets memorial
nr 228 skulle uppföras sist bland två
gånger bordlagda ärenden på morgondagens
föredragningslista samt sammansatta
konstitutions- och statsutskottets
utlåtande nr 1 uppföras på föredragningslistan
för torsdagen den 13
december.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.42.

In fidem
Gunnar Britth

Onsdagen den 12 december 1956

Nr 33

Onsdagen den 12 december

Kl. 10.00

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes till en början av herr förste
vice talmannen.

§ 1

Svar på fråga ang. åtgärder i syfte att
hejda prisstegringen

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE, som yttrade:

Herr talman! Herr Senander har frågat
statsministern vilka åtgärder, prisstopp
eller andra, som regeringen överväger
i syfte att hejda den fortgående
prisstegringen. Statsministern har överlämnat
frågan till mig för besvarande.
I anledning härav vill jag meddela följande.

Enligt riksdagens beslut upphör den
nuvarande prisregleringslagen att gälla
och priskontrollnämnden att verka vid
instundande årsskifte. Detta innebär
dock icke att man därefter kommer att
sakna möjligheter att ingripa mot oskäliga
prisstegringar. Särskilda åtgärder
har vidtagits för att pris- och kartellnämnden
i det rådande läget skall kunna
med skärpt vaksamhet följa prisutvecklingen.
Vid sidan av nämndens utredningsbyråer
kommer sålunda tills
vidare att finnas viss personal avdelad
för prisövervakning och eventuell priskontroll.
Den nya prisregleringslagen
innefattar befogenheter till ingripande
under i lagen angivna villkor. Skulle
behov av sådana ingrepp visa sig föreligga,
kommer dessa befogenheter att
utnyttjas.

Härefter anförde:

Herr SENANDER (k):

Herr talman! Jag ber att få tacka

statsrådet för svaret på min fråga. Även
om svaret inte kan betecknas som negativt,
tycker jag i alla fall att det med
hänsyn till omständigheterna borde ha
varit mera positivt. Ett känt faktum är
att prisstegringarna redan nu är anmärkningsvärda.
Till årets slut beräknas
index ha stigit med 4 eller 5 procent.
Förra året var som bekant prisstegringen
6 procent. På två år har alltså
priserna stigit med sammanlagt 10
eller 11 procent.

De åtgärder som statsmakterna vidtagit
för att, såsom det heter, hindra
inflationen har alltså haft dålig effekt.
Prisstegringarna har inte hejdats. Oljepriserna
har under året stigit med 32,7
procent. Detta var före avspärrningen
av Suezkanalen. Efter avspärrningen
har bensinpriset höjts med 3 å 4 öre
per liter utan att man har kunnat prestera
några som helst skäl för denna
höjning. Andra prisstegringar har förekommit
och ytterligare kan väntas. Det
förefaller faktiskt som om regeringen
inte längre hade utvecklingen på detta
område under kontroll.

Detta är emellertid, när allt kommer
omkring, inte så märkvärdigt. Någon
verklig, effektiv priskontroll har ju inte
tillämpats. Därtill kommer att staten
själv gått i spetsen när det gällt prisstegringar
eller vidtagit åtgärder, som
lett till prisstegringar. Staten har engagerat
sig för konststycket att söka hindra
inflationen genom prisstegringar.
Sålunda har SJ-taxorna höjts, och i
princip har redan fastställts att cltaxorna
skall avsevärt höjas. Spritpriserna
undergick nyligen en väsentlig höjning,
detta inte enbart av nykterhetspolitiska
skäl, och likaså har sockerpriserna
kraftigt höjts. Räntehöjningarna har
emellertid kanske haft den mest prisuppdrivande
effekten. Hyror och varu -

Nr 33

Onsdagen den 12 december 1956

Svar på fråga ang. dispens från gällande bestämmelser om besiktningstvång i samband
med återregistrering

priser har allvarligt påverkats av denna
åtgärd, som horribelt nog påstås vara
tillkommen såsom ett led i bekämpandet
av prisstegringarna eller inflationen.

Staten är följaktligen ett dåligt föredöme
i kampen mot prisstegringarna.
Men är det då omöjligt att komma till
rätta med prisstegringsproblemet? Jag
kan inte finna att så är fallet. En förutsättning
är emellertid att det tas krafttag.
Ett prisstopp är kanske nu mera
motiverat än tidigare, men efterlevnaden
måste övervakas betydligt effektivare
än vad som var fallet då vi senast
hade prisstopp.

De förestående avtalsuppgörelserna
blir säkerligen utan effekt på reallönerna
om prisutvecklingen uppåt får fortsätta.
Bland arbetare och tjänstemän
börjar nu prisfrågorna spela en allt
större roll. Tack vare anarkien på området
har det varit så, att löneförhöjningarna
knappt hunnit träda i kraft
förrän priserna ätit upp förhöjningarna.

Vi är inte ensamma om denna uppfattning.
Inom det socialdemokratiska
partiet börjar röster alltmer energiskt
höjas för att det måste ske ett ingripande
mot prisstegringarna. Socialdemokratiska
kvinnoförbundets ordförande,
fru Inga Thorsson, yttrade bl. a.
följande tänkvärda ord i söndags vid
ett möte i Trelleborg: »Men vad som
måste hindras är försök att utnyttja läget
till att göra omotiverade extrainkomster
på konsumenternas bekostnad.
Vi hoppas att maningen från näringslivets
organisationer om ansvar inför
situationen hörsammas, och vi vill gärna
uttrycka vår besvikelse över att statliga
verk inte föregår med bättre exempel.
Men samhället måste nu ha lagliga
möjligheter och en organisatorisk apparat
för de ingripanden på prisfronten
som kan bli nödvändiga. Ingen situation
kan vara sämre än den nuvarande
för att helt avrusta samhället på denna
front, vilket vi löper risk att göra när
priskontrollnämnden upphör vid års -

skiftet. Den trygghet som det går alt
åstadkomma åt löntagarna och konsumenterna
för att inga oberättigade prishöjningar
blir möjliga måste statsmakterna
också skapa förutsättningar för.»

Jag anser mig i allt väsentligt kunna
instämma med fru Inga Thorsson.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! Som jag sagt i mitt svar
till herr Senander kommer läget att följas
med uppmärksamhet av den nya
pris- och kartellnämnden. Jag tror i
själva verket, alt detta organ från årsskiftet
kommer att ha bättre förutsättningar
att övervaka utvecklingen än
kanske tidigare varit förhållandet.

Jag vill bara tillfoga, att på en del
av de prisstegringar som ägt rum —
vilket herr Senander riktigt påpekat —
följt av Kungl. Maj:t och myndigheterna
vidtagna dispositioner och åtgärder.
Det kan väl inte vara herr Senanders
uppfattning, att myndigheterna skall
ingripa mot denna typ av prisstegringar,
t. ex. den höjning av spritpriset, som
statsmakterna och riksdagen beslutat?

Herr SENANDER (k):

Herr talman! Jag vill bara för herr
statsrådet framhålla, att jag inte begärt
att myndigheterna skall ingripa, utan
jag har endast kritiserat det faktum, att
staten gått i spetsen för prisstegringarna
och själv tillämpat dem vid sina
egna företag samt också vidtagit en del
åtgärder, som lett till prisstegringar.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 2

Svar på fråga ang. dispens från gällande

bestämmelser om besiktningstvång i
samband med återregistrering

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON,
erhöll på begäran ordet och yttrade:

Herr talman! Herr Cassel har frågat

Onsdagen den 12 december 195(3

Nr 33

Svar på interpellation ang. vissa spörsmål beträffande järnvägsnedläggelser

mig, om jag med hänsyn till rådande
bränslesituation vill vidtaga åtgärder
för att — som herr Cassel säger — »stimulera
ett överförande av bilar till bilreservregistret
genom att — så länge
bensinransoneringen upprätthålles —
tillfälligt dispensera från gällande bestämmelser
om besiktningstvång i samband
med återregistrering».

Lättnader i besiktningstvånget gäller
redan nu för bilar av senare årsmodell,
som tillfälligt avställs. En förordning
av den 25 mars 1955 medger sålunda
eftergift från besiktningstvång vid återregistrering
av personbil, som är högst
fem år gammal och varit avregistrerad
i högst sex månader. Jag har i proposition
nr 95 till 1955 års riksdag redovisat
skälen för dessa lättnader.

Den omfattande olycksfallsfrekvensen
på biltrafikens område gör det nödvändigt,
att bilarna underkastas en fortlöpande
kontroll. Detta är ett nödvändigt
led i vårt arbete för att öka trafiksäkerheten.
När avsteg från denna riktlinje
gjordes år 1955, var det därför att
bilinspektionens besiktningskapacitet —
som var relativt begränsad —• måste
sättas in på de kontrollåtgärder, som
var de angelägnaste ur trafiksäkerhetssynpunkt.
De mindre angelägna kontrollerna
fick eftersättas, vilket gjorde
det möjligt att medge vissa lättnader.

Av trafiksäkerhetsskäl är jag ej benägen
att vilja rekommendera ytterligare
uppluckring av besiktningskontrollen.
Emellertid torde, så vitt jag kan
bedöma, de redan givna möjligheterna
till lättnader vid återregistrering kunna
gagna vad herr Cassel åsyftat — nämligen
att spara på bränslen. Kanske också
den omständigheten att frågan kommit
upp här i kammaren kan medverka
till ökad kännedom om de möjligheter
som står till buds, något som givetvis
enbart det är en god sak.

Härpå anförde

Herr CASSEL (h):

Herr talman! .lag ber alt fä tacka herr

statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
för det mycket positiva
svaret. Det är klart att det är en
avvägningsfråga, hur långt man vågar
gå. Nu har man släppt tvånget på återbesiktning
av bilar, som är mindre än
fem år gamla och varit ute ur registret
mindre än sex månader. Det kan tänkas,
att man inte skall gå så mycket
längre, men det är också möjligt, att
man utan att eftersätta trafiksäkerheten
skulle kunna ta med ytterligare några
årgångar bakåt i tiden. Vi har ju inte
någon fortlöpande kontroll av våra bilar,
utan de som står kvar i bilregistret
kan vara både tio och femton år gamla
utan att behöva ombesiktigas. Så länge
de finns där får de rulla. Man har vissa
möjligheter att de råkar ut för flygande
kontroll, dock i alltför ringa omfattning,
och sådan kontroll tror jag är av mycket
stor betydelse för att hålla motorfordonen
i stånd.

Jag har med min fråga bara velat
fästa uppmärksamheten på detta problem,
och har den kunnat vara till någon
nytta för att sprida kännedom om
möjligheterna att ställa undan bilarna
under nuvarande bensinkris är jag tacksam.
Det är möjligt att man i departementet,
när man får litet mera tid på
sig, kan fundera ytterligare på saken
och se, om man kan vidta några lättnader
utöver dem som redan gjorts.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3

Svar på interpellation ang. vissa spörsmål
beträffande järnvägsnedläggelser

Herr förste vice talmannen lämnade
på begäran ordet till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON,
som yttrade:

Herr talman! Herr Ekdahl har frågat

mig».

Nr 33

Onsdagen den 12 december 1956

Svar på interpellation ang. vissa spörsmål beträffande järnvägsnedläggelser

1) om jag anser det skäligt och möjligt
att i förspelet till mera avgörande
bedömningar inför frågan om en järnvägsnedläggelse
tillfälle beredes dels åt
den vid berörda järnvägslinje tjänstgörande
personalen, dels åt en representativ
allmänhet att på tillräckligt tidigt
stadium få vara med i rådslagen, och
om jag i så fall anser mig kunna medverka
till att så blir fallet;

2) om jag är i tillfälle att inför kammaren
lämna upplysningar som verifierar,
att en till nedläggande ifrågasatt
handel dels tillgodoräknas de inkomster,
som verkligen intjänas genom på
densamma förekommande trafik, dels
icke belastas med tillfälliga utgifter,
som borde slås ut på längre perioder;

3) om jag finner det möjligt att medverka
till sådana revisioner av anslutningstiderna
vid SJ :s knutpunkter, att
ökade möjligheter till samtrafik mellan
anknytande järnvägslinjer — och i
förekommande fall busslinjer — kan bidraga
till bättre driftsresultat; samt
slutligen

4) om jag anser att, när avgöranden
träffas beträffande järnvägsnedläggelser,
nödig hänsyn tages till det avvägningsproblem,
som överflyttning av
tung trafik från en befintlig järnvägslinje
till landsväg innebär.

I juni i år offentliggjorde järnvägsstyrelsen
sina planer rörande vilka bandelar,
som under de närmaste 5 till 10
åren kommer att bli föremål för prövning
om de skall läggas ned. I samband
därmed föreskrev styrelsen bl. a. hur
personal, trafikanter och berörd befolkning
skall informeras då en närmare
undersökning om nedläggning aktualiseras.
Jag kan inte finna annat än
att genom dessa åtgärder betryggande
garantier givits för att den som önskar
framföra synpunkter på frågan om nedläggande
av någon handel verkligen får
tillfälle att göra detta redan på ett tidigt
stadium av ärendets handläggning.
De i herr Ekdahls första fråga framställda
önskemålen är därför enligt min

uppfattning redan tillgodosedda. Lönsamhetskalkyler
för bandelar, som föreslås
till nedläggning, utföres enligt principer
och metoder, som föreslagits av
1942 års järnvägskostnadsutredning.
Inom denna utredning var national- och
företagsekonomiska synpunkter väl företrädda
genom framstående experter.
Dessutom vet jag, att järnvägsstyrelsen
lägger ned stor möda på att få fram så
realistiska och noggranna kalkyler som
möjligt. Järnvägsstyrelsen är medveten
om att misstag av den art herr Ekdahl
åsyftar i sin andra fråga i något fall
har blivit begånget under ett skede, då
kalkylmetoderna ännu icke var tillräckligt
utformade. Detta har medfört
skärpt vaksamhet vid den kalkylering
som nu sker.

Mot herr Ekdahls i hans tredje fråga
uttryckta önskemål om anslutningstiderna
vid SJ :s knutpunkter har jag i
princip intet att erinra. Någon anledning
från min sida att ingripa anser
jag dock inte föreligga. Det ligger självfallet
i järnvägsstyrelsens intresse att
se till, att anslutningarna mellan tågen
på olika järnvägslinjer samt mellan tåg
och vägbussar blir så goda som möjligt.
Det är emellertid här fråga om ett
avvägningsproblem, där det i första
hand gäller att upprätthålla goda förbindelser
i de mest frekventa relationerna.
ökat antal anslutningar torde i
allmänhet icke kunna inrättas utan att
antalet turer på den ena eller andra
järnvägs- eller busslinjen ökas. Detta
leder i sin tur till att redan befintliga
förbindelser utnyttjas mindre än tidigare
med ytterligare försämring av det
ekonomiska resultatet som följd.

Vad slutligen herr Ekdahls fjärde
fråga beträffar så är regeln vid järnvägsnedläggningar
den, att i sådana fall
där tung trafik av någon omfattning
och betydelse förekommer på en trafiksvag
handel, lägges endast person- och
styckegodstrafiken ned. Bandelen kan
alltså trafikeras vid behov som industrispår
för vagnslaster. I de fall då

Nr 33

Onsdagen den 12 december 195G
Svar på interpellation ang. vissa spörsmål beträffande järnvägsnedläggelser

trafiken helt lagts ned och spåret rivits
upp, har den tunga trafiken antingen
varit obefintlig eller haft så ringa omfattning,
att det inte medfört något problem
att föra över den till landsväg.
Samråd sker regelmässigt mellan järnvägs-
och vägmvndigheterna i dessa frågor.
För att lösa vägfrågorna i de fall
då svårigheter kan tänkas uppstå, har
i höst ett samrådsorgan inrättats mellan
järnvägsstyrelsen och väg- och vattenbvggnadsstyrelsen.

Härefter anförde

Herr EKDAHL (s):

Herr talman! Jag har givetvis anledning
att vara mycket tacksam beträffande
väsentliga delar av det svar jag
här fått av statsrådet och chefen för
kommunikationsdepartementet. Särskilt
tacksam är jag över att statsrådet under
den hårt belastade tid regeringen
nu har, ägnat detta problem så mycken
uppmärksamhet.

Dess bättre har det visat sig att järnvägsstyrelsen
på den allra sista tiden —
när det gäller en viss fråga kan man
säga under de allra yttersta av dessa
dagar — har slagit in på de vägar,
som jag i min interpellation betraktat
som önskvärda. Vi har alltså varit samtidigt
ute järnvägsstyrelsen och jag.

Det som jag har betraktat såsom synnerligen
viktigt och som jag nu hoppas
att jag fått till den verkliga innebörden
ett verkligt tillfredsställande svar på
gäller kontakten mellan å ena sidan
åkande järnvägspersonalen och den personal
som tjänstgör vid stationer och
hållplatser samt å andra sidan de järnvägsmyndigheter
som har att utföra det
förberedande arbetet när det gäller undersökningen
beträffande en järnvägs
ifrågasatta nedläggande. Om kommunikationsministern
kan lägga den innebörden
i sitt svar att en tillräckligt effektiv
kontakt verkligen förekommer
här, då är jag mycket tillfredsställd. SJ
har i så fall i detta avseende satt i sy -

stem den företagsdemokrati, som vi alla
betraktar såsom synnerligen önskvärd.
Det förefaller också som om järnvägsstyrelsen
från och med de sista månaderna
även gått ifrån bokföringsmetoder,
som i åtskilliga fall har åstadkommit
rätt missvisande resultat när det
gäller de av mig apostroferade lönsamhetskalkylerna.

På en punkt har nog kommunikationsministern
och jag inte riktigt förstått
varandra. Det förefaller som om
vi i viss mån talade om litet olika problem.
Det gäller de mycket otillfredsställande
anslutningar som förekommer
här och var vid SJ :s knutpunkter. Kommunikationsministern
tycks ha uppfattat
mina ord så, att jag skulle ha önskat
liera turer på järnvägarna. Det är inte
den tankegången jag varit inne på. I
stället är det de för en vanlig vardagsmänniska
alldeles obegripliga förhållanden
som vi har på en massa anknytningsstationer
som jag haft tillfälle att
undersöka. Ett tåg kan gå tre eller fyra
och till och med två minuter innan ett
annat kommer in. Det är detta som folk
i allmänhet betraktar såsom orimligt.
Hemma i Skåne förekommer det t. ex.
när man kommer åkande med ett tåg in
mot en station och passerar korsningen
mellan järnvägen och en landsväg, att
det står en SJ-buss, i sitt slag en »långtradare»,
och väntar på att få köra så
fort bommarna lyft och innan tåget
hunnit riktigt in på stationen. Finns det
inte några möjligheter för de lokala
myndigheterna som sysslar med detta
pussel att åstadkomma vettiga förhållanden
på detta område?

Jag tror att kommunikationsministern
kan erkänna att min interpellation är
skriven på ett sådant sätt, att den avspeglar
mitt stora förtroende för järnvägsstyrelsens
och järnvägsmyndigheternas
goda vilja alt rykta sina ämbeten
på bästa sätt. Det iir min övertygelse att
det förhåller sig så. Jag vill uttryckligen
säga ifrån att jag inte på något sätt
delar den uppfattning som kommit till

Nr 33

Onsdagen den 12 december 1956

Svar på interpellation ang. vissa spörsmål beträffande järnvägsnedläggelse

synes ute i landet att järnvägsstyrelsen,
när den har en trafiksvag handel som
den vill bli av med, ordnar det så, att
förbindelserna blir svårare för att det
skall se så mycket tråkigare ut. Om man
utan tvingande skäl låter missförhållanden
bestå som på något sätt kan inge
allmänheten en sådan föreställning, då
riskerar man att rubba förtroendet för
statens företag i allmänhet och för SJ i
synnerhet. Jag har därför velat vädja
till kommunikationsministern att intressera
sig för detta problem. Jag vet mycket
väl att det är mycket begärt och
kanske för mycket att ett statsråd, som
har ett så vidsträckt fält att överblicka,
skall ägna uppmärksamheten åt en sådan
här detalj. Jag kan dock försäkra
statsrådet att om han kunde finna tid
att genom kontakt med järnvägsmyndigheterna
göra sig övertygad om att det
här görs vad som bör göras, då skulle
allmänheten vara synnerligen tacksam
för det.

På ett ställe tycks vi tala om litet olika
ting. Det är när det gäller den tunga
trafiken. Jag vill deklarera, herr statsråd,
att till den tunga trafiken räknar
jag också varenda en av SJ:s personbussar,
inte bara lastbilstrafiken. Jag
föreställer mig att bussarna inte är så
lätta att lyfta i bakkärran. Det var därför
jag ifrågasatte att man borde se till
att trafiken, där det finns järnväg som
fortfarande är trafikabel, inte utan avgjort
vägande skål flyttas över till
landsväg.

När jag sade att järnvägsstyrelsen under
de yttersta av dessa dagar i visst
avseende har kommit in på samma linje
som jag, avsåg jag särskilt detta att
järnvägsstyrelsen för att lösa frågor
av detta slag har organiserat ett samarbete
med väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.
Man har givetvis alla skäl att
hoppas att detta bör kunna verksamt
bidraga till att problemen blir allsidigt
belysta.

Herr statsråd! Jag är tacksam för svaret.
Jag talar i dag för sista gången i

denna plenisal och får därför inte flera
tillfällen att göra framställningar till
vare sig statsrådet Sven Andersson eller
någon följande kommunikationsminister
om förhållanden som min interpellation
rör sig om. Jag känner mig emellertid
övertygad att statsrådet ägnar dessa
frågor den uppmärksamhet som behövs
för att vi skall komma fram till en så
tillfredsställande ordning som möjligt.

Herr RUBBESTAD (bf):

Herr talman! Jag ber att få understryka
de synpunkter som herr Ekdahl
här nyss framförde. Jag har lagt märke
till krav på indragningar av järnvägar
även i andra trakter än dem som herr
Ekdahl berörde. Jag tänker framför allt
på en järnväg som ligger mig varmt om
hjärtat, Uddevalla-Lelångens järnväg.
Distriktschefen. Swartling där har lagt
in en framställning om att en viss
sträcka av denna järnväg skall indragas
med hänsyn till att man därigenom
skulle minska bensinåtgången. Var
och en som har litet erfarenhet bör
kunna förstå, att det tvärtom går åt
mycket mera bensin för landsvägsbussar
än för bussar på räls. Därför
hoppas jag att kommunikationsministern,
om denna framställning skulle
föranleda järnvägsstyrelsen att vidta
någon som helst ändring i de förhållanden
som vi nu har, inte vill gå med
på något dylikt. Vi har därifrån bygderna
gjort en framställning om att
denna järnväg i stället skall breddas,
så att man skall kunna få samtrafik från
Uddevalla upp till Arvika. Gjorde man
det, skulle denna handel säkerligen
bära sig ganska bra. Jag skulle vilja
vädja till statsrådet att inrikta ansträngningarna
på detta i stället för att
biträda eventuella krav på nedläggande.

I detta anförande instämde herrar
Dahl (s) och Sjölin (fp).

Överläggningen var härmed slutad.

Onsdagen den 12 december 1956

Nr 33

§ 4

Svar på interpellation ang. markersättning
för elektriska hög- och lågspänningsledningar
för detaljdistributionen

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON,
erhöll på begäran ordet för att besvara
herr Jönssons i Rossbol interpellation
angående markersättning för elektriska
hög- och lågspänningslcdningar för detaljdistributionen.

Svaret hade före sammanträdet i
stencilerad form utdelats till kammarens
ledamöter, och herr statsrådet Andersson
lämnade nu en kort redogörelse
för dess innehåll. Det inom kammaren
utdelade svaret var av följande lydelse:

Herr talman! Herr Jönsson i Rossbol
har frågat jordbruksministern, om
han är beredd att låta verkställa en undersökning
om markägares rätt till ersättning
för elektrisk ledning över honom
tillhörig mark.

Då det närmast tillkommer mig att besvara
frågan, får jag — efter samråd
med jordbruksministern — anföra följande.

Ersättning lämnas i regel för bestående
skador, som orsakats av stam-,
lands- ocli bygdclinjer efter särskilda
normer, utarbetade av genom Kungl.
Maj:t utsedda sakkunniga — 1948 års
åkernormer och 1950 års skogsnormer.
För övriga ledningar — ortslinjer (1,5
—20 kW) och gårdslinjer (220—380 V)
-- lämnas vanligen icke någon ersättning.
och som regel fordrar kraftleverantörerna
fri mark. I vattenfallsverkets
reglemente för leverans av lågspänd
elektrisk kraft ålägges sålunda abonnent
att låta kraftverket över fastighet,
som av abonnent äges eller inncliaves,
avgiftsfritt framdraga och för all framtid
bibehålla kraftledning av orts- och
gårdslinjekaraktär till såväl abonnenten
som andra avnämare inom kraftverkets
distributionsområde. Enligt särskilda
regler lämnas dock ersättning vid extra
stort markintrång och beträffande vissa
ledningar för speciella ändamål. Stort
markintrång anses föreligga om abon -

nenten tvingas upplåta fri mark för mer
än två stolpar per tariffenhet som hans
abonnemang omfattar. För det överskjutande
antalet stolpar skall utgå engångsersättning
med 45 kronor per
stolpe i Mellansverige och 25 kronor
per stolpe i övre Norrland. Liknande
regler återfinnes i taxa gällande för distribution
av kraft inom Sydsvenska
Kraftaktiebolagets m. fl. bolags distributionsområden.

Spörsmålet om ersättning för markintrång
genom orts- och gårdslinjer har i
olika sammanhang uppmärksammats.
Sålunda har elkraftutredningen i sitt
huvudbetänkande (SOU 1954: 12) framhållit
att bestämmelser i reglementen
och taxor om leverantörens rätt att
framdraga och bibehålla kraftledningar
över abonnentens fastighet kan bli betungande
för abonnenten och att frågan
om markägares medgivande till
dragning av elektriska ledningar och
hans rätt till ersättning bör undersökas
särskilt. Frågan har ytterligare berörts
vid behandlingen under 1954 års riksdag
av den i första kammaren väckta
motionen (nr 20) om upplåtande av fri
mark för elektriska ledningar över kronans
fastigheter och ecklesiastika fastigheter
och däröver av jordbruksutskottet
avgivet utlåtande (nr 18).

I skrivelse den 25 juni 1954 till
Kungl. Maj:t har Riksförbundet Landsbygdens
folk hemställt, att bl. a. frågan
om markersättning för orts- och gårdslinjer
blir utredd. I yttranden över
framställningen har vattenfallsstyrelsen
och Svenska elverksföreningen ställt sig
avvisande till RLF:s begäran och framhållit,
alt de för jordbruket fastställda
taxorna avpassats efter det förhållandet
att markägarna lämnar fri mark för stolpar,
att taxorna därigenom kunnat sättas
lägre än för andra grupper av abonnenter
samt att en ersättning i enlighet
med RLF:s förslag skulle medföra en
taxehöjning för jordbruksabonnenterna,
bl. a. genom elt övervältrande på dem
av ökade administrationskostnader för
företagen och genom en penningomför -

Nr 33

Onsdagen den 12 december 1956

Svar på interpellation ang. markersättning för elektriska hög- och lågspänningsledningar
för detaljdistributionen

delning mellan jordbrukskonsumenterna
inbördes. Vattenfallsstyrelsen har
emellertid förklarat sig beredd att överlägga
med RLF om lämpliga åtgärder.
Sedermera har RLF upprepat sin hemställan.

Som framgår av den nu lämnade redogörelsen
finns bestämmelser om ersättning
för markintrång genom elledning
vanligen intagna i kraftleverantörernas
reglementen eller taxor. Åtminstone
såvitt gäller intrång genom ortsoch
gårdslinjer synes crsättningsmöjligheterna
dock vara ganska begränsade.

Utformandet av ersättningsreglerna
får ses bland annat mot bakgrunden av
den historiska utvecklingen. Detaljdistributionen
på landsbygden ordnades
från början i stor utsträckning genom
kooperativa distributionsföreningar, till
väsentlig del bestående av jordbrukare,
vilka föreningar själva stod för utbygnaden
av orts- och gårdslinjerna och
över dessa distribuerade gemensamt inköpt
kraft. För en sådan förening var
det av ringa intresse att lämna särskild
ersättning till markägarna-medlemmarna
för det markintrång, som föreningens
ledningar förorsakade, då ersättningsbeloppen
i alla fall fick lov att
gäldas så gott som helt av medlemmarna
själva. Med hänsyn härtill avstod man
från kravet på individuell rättvisa medlemmarna
emellan och nedbringade i
stället kostnaderna för föreningen i dess
helhet.

Via landsbygdens distributionsnät betjänas
emellertid numera icke blott
jordbruksabonnenter utan även avnämare
inom tätorter, industriabonnenter
och abonnenter inom sommarbostadsoch
sportstugeområden. De ledningar,
som framgår över jordbruks- och skogsfastigheter,
betjänar således även andra
personer än sådana som har sin sysselsättning
inom jordbruk och skogsbruk.
Frågan om ersättning för markintrång
genom orts- och gårdslinjer torde härmed
ha kommit i ett delvis annat läge

än tidigare. Ur rättvisesynpunkt kan
det därför synas skäligt att ersättning i
princip ges för ledning, som betjänar
andra fastigheter än dem, varöver ledningar
är dragna. För en ersättning i
berörda fall synes vidare tala jordbrukets
på senare år allt starkare mekanisering,
som kan göra intrånget genom
stolpar i åkrar mera kännbart. I princip
är jag därför ense med interpellanten
därom att sådana fall kan förekomma,
som torde böra föranleda en ökad
möjlighet till ersättning för ledningsintrång.

I de inledningsvis nämnda 1948 års
åkernormer och 1950 års skogsnormer
finns riktlinjer för ersättning vid fall
av intrång genom ledning, vilka normer
tillämpas vid intrång genom ledning
tillhörande någon av kategorierna
slam-, lands- eller bvgdelinjer. Däremot
tillämpas normerna icke för fall av intrång
genom elledningar med lägre
spänning än de nyssnämnda. Att så är
förhållandet torde emellertid, enligt
mitt förmenande, icke bero på att dessa
normer är konstruerade för intrång genom
blott vissa kategorier ledningar.
Fastmer synes normerna enligt sitt innehåll
vara ägnade att tillämpas för
varje slags ledningsintrång i mark, tillhörande
jordbruk och skogsbruk. Enligt
min åsikt behövs därför i första
hand knappast någon utredning för tillskapande
av nya ersättningsregler, utan
synes den i motionen berörda frågan
närmast kunna lösas genom att förhandlingar
mellan berörda intressenter
kommer till stånd i syfte att undersöka
möjligheterna att utsträcka tillämpningen
av de förutnämnda normerna.

I detta sammanhang torde böra uppmärksammas,
att de regler för ersättning
vid extra stora markintrång — varom
jag förut talat — tillkommit på grundval
av en preliminär övenskommelse år
1950 mellan vattenfallsstyrelsen och
RLF, låt vara att överenskommelsen ej;
blivit definitiv.

Nr 33

Onsdagen den 12 december 1956

Svar på interpellation ang. markersättning för elektriska hög- och lågspänningsledningar
för detaljdistributionen

Vidare torde böra beaktas, att elkraftutredningen
i sitt huvudbetänkande
i 1902 års lag om elektriska anläggningar
föreslagit införande av särskilda
regler om bl. a. distributionsskyldighet
för kraftföretag inom ett bestämt område.
Utredningens förslag är f. n. föremål
för överarbetning inom vederbörande
departement. Förslag till ändringar
i lagen på grundval av betänkandet
torde komma att underställas 1957
års riksdag. Därest berörda regler om
distributionsskyldighet införes, torde
frågan om framdragande av ledningar
eller om leverans av elektrisk kraft
inom det fastställda området näppeligen
längre kunna göras beroende av
villkor i reglementen eller taxor om rätt
för strömleverantören att kostnadsfritt
framdraga ledningar över abonnents
mark. Om elkraftutredningens förslag
antages av statsmakterna, synes en tvist
om rätten till kostnadsfri ledningsframdragning
närmast få betraktas som en
fråga om priset för den elektriska
strömmen. Jag vill därför förorda, att
en lösning av de i interpellationen angivna
spörsmålen närmast sökes genom
förhandlingar mellan företrädare för
förbrukar- och leverantörsintressen, sedan
riksdagen tagit ställning till nyssnämnda
lagstiftningsfrågor. För dagen
synes därför icke något initiativ från
min sida vara erforderligt.

Härefter anförde

Herr JÖNSSON i Rossbol (bf):

Herr talman! Jag ber att till herr
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
få framföra mitt
tack för det svar jag har fått på min
interpellation. Jag är alldeles särskilt
tacksam för de positiva synpunkter som
nu framkommit i detta svar, synpunkter
som är mera positiva än någon gång
tidigare.

Denna fråga har, såsom i svaret framhålles,
tidigare varit föremål för riksdagens
uppmärksamhet. Jordbrukets

fackliga organisation, RLF, har år efter
år fått framställningar från olika delar
av landet, där det krävts rättvisa och
skälighet på detta område. Det är därför
så mycket mera glädjande att det nu
verkligen ifrågasättes en åtgärd som
kan föra frågan framåt.

Vad man särskilt fäst sig vid tidigare
är att remissinstanserna avrått från ett
tillmötesgående av de framförda önskemålen
om skälighet och rättvisa. De har
tillbakavisats med påståendet att jordbrukarna
åtnjuter billigare taxa som
kompensation för intrånget. Detta kan
enligt min mening diskuteras. Jag tror
att det behövs en rätt omfattande utredning
för att ådagalägga om detta
förhållande gäller någon större procent
av abonnenterna. Enligt min erfarenhet
är det en mycket liten procent som
möjligen kan åtnjuta lägre taxa som
kompensation för intrång. Över huvud
taget har ju abonnenterna numera inom
dessa olika elektriska distributionsföretag
samma taxa antingen de är jordbrukare
eller andra fastighetsägare. Det
enda undantaget är att industrier som
ligger insprängda i bebyggelse som regel
har en lägre taxa.

Ett annat skäl för avvisandet av tanken
om ersättning till markägare för
framdragande av elektrisk »bygdeledning»
över hans mark har varit att det
nuvarande förhållandet är historiskt
betingat. Det kan ju ligga något i detta,
men då de elektriska distributionsföreningarna
kom till för 30—40—50 år sedan
var bygden mera enhetlig, det var
oftast en ren jordbruksbygd. Dessa ledningsstolpar
och stag och allt annat
som hör till en elektrisk ledning var
inte till så stort besvär på den tid då
man slog med lie och räfsade med
handräfsa. Av svaret har dess bättre
framgått att kommunikationsministern
observerat den väsentliga förändring
som inträtt i brukandet av jorden och
som i hög grad ändrat förhållandena i
dessa avseenden.

Nr 33

Onsdagen den 12 december 1950

<61

Svar på interpellation ang. tillämpningen

Vi har inom RLF, närmare bestämt
Jämtlands länsförbund av RLF, träffat
en uppgörelse med ett elektriskt distributionsföretag
om ersättning för stolpintrång
å odlad jord, nämligen Hallens
Elektriska, och det har visat sig gå alldeles
utmärkt. Det har bl. a. av vattenfallsstyrelsen
förmodats, att en sådan
lösning skulle föranleda väldiga administrationskostnader
o. s. v., men så har
icke blivit fallet. Vi hade räknat med
att kostnaden kanske skulle komma att
hli 80—90 öre per normal tariffenhet
om skälig ersättning skulle utges för
-slolpintrång m. ni. Sedan systemet nu
fungerat till mycket stor belåtenhet för
samtliga abonnenter och icke minst för
jordbrukarna, har det visat sig att ökningen
uppgått till 59 öre per normal
tariffenhet, sålunda en mycket obetydlig
stegring. Den är så obetydlig att den
icke nödvändiggjort taxeändring för
detta företag, som ändå arbetar inom
ett område med synnerligen långa ledningar.
Man kan gott säga att Hallens
Elektriska i stor utsträckning har sin
verksamhet förlagd till ett område med
långa avstånd och totalt sett gles bebyggelse.

Detta förhållande säger oss att remissinstanserna
tidigare framfört alltför
pessimistiska synpunkter. Det gläder
mig som sagt att statsrådet nu förbereder
en lagstiftning, som förutsättes
kunna komma till stånd redan nästa år
och som skall möjliggöra underhandlingar
mellan parterna på detta område.
Jag ber än en gång att få tacka för
svaret.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5

Svar på interpellation ang. tillämpningen
av jaktlagen

Herr förste vice talmannen lämnade
på begäran ordet till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NORUP, som yttrade:

av jaktlagen

Herr talman! Med andra kammarens
tillstånd har herr Lundberg frågat mig,
om jag uppmärksammat att lagen om
rätt till jakt otillbörligt utnyttjades för
att monopolistiskt gynna bolag och
större markägare, och att myndigheter,
bolag och enskilda genom tillämpning
av en generell arealbedömning, som
icke kunde ha sin grund i lagen, utestängde
bönder, småbrukare och arrendatorer
från att få disponera över och
bedriva jakt på egna marker under likvärdiga
former som de större markägarna
samt om jag i så fall kommer att
vidtaga erforderliga åtgärder för att
tillämpningen av denna lag i fortsättningen
icke skall ensidigt gynna de
större markägarnas intressen, och att
jämväl demokratiska, sociala och andra
för mindre jordägare och arrendatorer
väsentliga intressen vederbörligen blir
tillgodosedda.

Som motiv för dessa frågor har herr
Lundberg anfört, att ett bolag till vederbörande
landsfiskal anmält, att jakt
med drivande hund under december
1954 företagits av ägarna till två fastigheter,
vilka tillsammans förfogade över
ca 134 tunnland mark, oaktat markerna
var av sådan beskaffenhet att jakt
med drivande hund inte fick företagas
inom dessa. Herr Lundberg har vidare
anfört, att det av viss skriftväxling syntes
framgå, att länsstyrelsen utfärdat
förbud mot jakt med drivande hund på
bl. a. en av dessa fastigheter, vilket beslut
syntes ha delgivits bolagets representanter
men ej de närmast berörda
jordägarna.

Vad först angår det ifrågasatta länsstyrelseförbudet
vill jag framhålla, att
länsstyrelse ej har någon befogenhet att
utfärda förbud mot jakt med drivande
hund på den grund att ett jaktområde
är för litet. Något sådant förbud har ej
heller utfärdats.

I 19 § tredje stycket jaktlagen stadgas:
»Idkas jakt med drivande hund å
område som är av sådan beskaffenhet,
att drevet måste antagas komma att hu -

Onsdagen den 12 december 1956

Nr 33

Svar på interpellation ang. tillämpningen av jaktlagen

vudsakligen framgå över annans jaktområde,
och framgår av omständigheterna
uppenbarligen, att syftet är att
åtkomma villebråd från sistsagda område,
vare ansett som om olovlig jakt
ägt rum.»

Då interpellanten vill göra gällande,
att jaktlagen otillbörligen utnyttjas så,
att bönder, småbrukare och arrendatorer
förhindras att »disponera över och
bedriva jakt på egna marker under likvärdiga
former som de större markägarna»,
synes han ha missförstått syftet
med jaktlagens bestämmelser.

Innehavarna av jakträtten å ifrågavarande
jaktområde har icke blott jakträtten
utan även jaktutövningsrätten å
dessa marker orörd. Spörsmålet är allenast,
vilka jaktmetoder som med hänsyn
till markområdets areal och arrondering
är lämpliga och vilka som är så
olämpliga, att deras tillämpning kan
komma att medföra ansvar för olovlig
jakt. Jag vill härvid framhålla, att för
tillämpningen av 19 § tredje stycket
jaktlagen icke erfordras, att den drivande
hunden verkligen inkommit på
det främmande jaktområdet. Det räcker
att området är så beskaffat, att det
måste antagas, att en drivande hund,
som slappes där, huvudsakligen kommer
att driva på annans mark.

Frågan, om jakt bedrivits i strid mot
stadgandet i detta lagrum, avgöres av
domstol och ej av administrativ myndighet.
Det ankommer på jakträttsinnehavaren
själv att bedöma, om han på
sitt jaktområde kan utöva drevjakt utan
att handla i strid mot bestämmelsen. Vid
denna bedömning kan han hämta ledning
av tidigare rättsavgöranden, vilka
refererats i rättsfallssamlingar, jakttidskrifter
och lagkommentarer. Syftet
med stadgandet är att skydda grannarnas
jakträtt och viltvårdsarbete och ej
att utestänga innehavare av små jaktområden
från att fritt utöva jakt med
användande av sådana metoder, som
lämpar sig för jaktområdet. Enligt min
mening har domstolarnas tillämpning

av ifrågavarande stadgande ej givit någon
anledning till att överväga ändring
av stadgandet.

Herr talman! Med dessa ord anser jag
mig ha besvarat interpellationen.

Härefter anförde

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Jag ber att till herr
statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
få framföra ett tack för svaret.
Jag vill från början erkänna att jag
delar hans principiella syn, att jakträtten
inte behöver ingå i jordäganderätten,
men om man har denna principiella
syn, herr statsråd, så bör detta gälla
för bolag såväl som för bönder, arrendatorer
och andra.

Man måste ställa sig ganska undrande
när en mindre jordägare, som går ut på
sina marker och jagar med hund, stäms
av Högfors och Persbo AB därför att
han jagar med drivande hund på egen
mark, och man måste förstå att han
blir upprörd över sådant.

Jag är glad att det understrykes i svaret
att länsstyrelsen ej har någon befogenhet
att utfärda förbud mot jakt
med drivande hund på den grunden
att ett jaktområde är för litet. Orsaken
till att jag tog upp den saken i min interpellation
var att det i Högfors AB:s
skrivelse uttryckligen står att jakt med
drivande hund förekommit på denne
mans mark — Broarna l3 — efter det
att länsstyrelsen utfärdat förbud mot
dylik jakt inom detta område. Jag är
glad att höra att det är en felaktig uppgift
som bolaget här har kommit med.

Jag vill emellertid framhålla att 19 §
tredje stycket jaktlagen icke säger, att
en person som utövar jakt på egen mark
med drivande hund skulle kunna stämmas
med stöd av lag. Något sådant sägs
varken i lagen eller i jaktstadgan. Det
kan ju hända att de jaktkonsulenter,
som givetvis står till de större jordägarnas
förfogande, gör någon arealbedömning,
men efter vad jag kan förstå kan

5 — Andra kammarens protokoll 1956. Nr 33

Nr 33

Onsdagen den 12 december 1956

Svar på interpellation ang. tillämpningen av jaktlagen

varken en domstol, en länsstyrelse eller
någon annan med utgångspunkt i den
formulering som lagen har stämma någon
som jagar på egen mark med drivande
hund.

Enligt den tolkning som herr statsrådet
anför skall det för tillämpningen
av 19 § tredje stycket jaktlagen icke erfordras
att den drivande hunden verkligen
inkommit på det främmande jaktområdet.
Det räcker att området är så
beskaffat, att det måste antas att en
drivande hund, som släpps lös där, huvudsakligen
kommer att driva på annans
mark. Det är en tolkning, som
icke har sin grund i lagen utan möjligen
i någon dom, som en domstol kan ha
fällt.

Om nu bolaget släpper sina hundar i
rågången till dessa jaktmarker, är det
ju givet, att bolaget har full rätt till att
låta hundarna jaga ut villebrådet från
småbrukarnas område. Detta sker utan
att åtal kan följa. Domstolarna bör enligt
min mening försöka att döma efter
lag och icke efter hänsyn till om området
tillhör en stor eller en liten jordbrukare.
Jag vill också här säga ifrån
att om det kan förfaras på det sättet,
anser jag att jordbruksministern borde
förstå att något måste göras för att råtta
till det som brister på detta område.

Jag vill också understryka, att det i
allra högsta grad är omdömeslöst av ett
bolag att utnyttja sina s. k. rättigheter
för att stämma en mindre jordägare,
därför att han har jagat på egen mark.
Jag är medveten om att dessa marker
ligger insprängda i Högfors och Persbos
störa markområden och att bolaget
har allt intresse av att försöka göra livet
så surt som möjligt för dessa småbrukare
som bor där. Men det kan väl
inte vara så, att herr jordbruksministern
menar att vissa rättigheter skall följa
arealen och att intresset för att bevaka
de människors intressen, som ligger under
en viss arealgräns, icke skulle vara
till finnandes. Det brukar väl ändå
vara på det sättet, att lag och förord -

ning söker skydda den svagare parten;
här är det annorlunda.

Jag vill också anföra, att vi har en
tidning som heter Svensk Jakt. I decembernumret
av denna talar man om
jakten i mycket lyriska ordalag. Man
säger: »För den jaktintresserade landsortsbon
är tillgången till jaktmark en
förmån, som i viss mån binder honom
vid den bygd, där han har sin gärning.
För stadsbon, som fått jaktlusten i
blodet, är utflykterna till den egna jaktmarken
en källa till avkoppling och
vederkvickelse, vars betydelse ej bör
underskattas. En erfaren läkare har
framhållit, att det här helt enkelt är
fråga om en form av förebyggande hälsovård
i en tid då jäkt och missriktad
effktivitetsävlan tar en alltför stor tribut
bland män i medelåldern.» Och så
tillägger tidningen: »Naturligtvis gäller
vad här sagt om jakten i viss mån också
om friluftsliv över huvud taget, sportfisket
ej att förglömma. Men för jägaren
i gemen finns i regel ingenting, som
går upp mot vistelsen med hund och
bössa i skog och mark. Han må vara
tax-, drever- eller stövarebiten, ''långhårig
eller korthårig’ fågelhundsvän
— smakriktningarna är många! — men
för de flesta av oss är hösten — ''den
vår de svaga kalla höst’ — den bästa
tiden på året.» Tidningen önskar med
tanke på det här »God Jul och God
Jakt!».

Här i vårt land håller vi nu på att
komma tillbaka till feodaltidens syn på
markområden m. m., och jag skulle vilja
uttala en förhoppning om att herr jordbruksministern
trots allt har förståelse
även för de arrendatorer och småbrukare,
som får hålla djuren med betesmarker.
Men sedan kommer dessa stora
bolag, som enligt mitt sätt att se icke
borde ha rätt till jakt på sina marker,
och skall lägga beslag även på den
mindre jordägarens mark. Jag tycker
verkligen, herr jordbruksminister, att
man i detta fall skulle kunna ha litet
hjärta även för de mindre jordbrukar -

Onsdagen den 12 december 1956

Nr 33

Svar på interpellation ang. tillämpningen av jaktlagen

na, även om hela vår jaktutövning i
övrigt går hän emot ett monopol för
stora jordägare, och att i första hand ta
till vara deras intresse.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NORUP:

Herr talman! Jag vill bara säga till
herr Lundberg, att jag kan inte här gå
in för en subjektiv, personlig åsikt. Det
finns ju lag, som reglerar detta förhållande,
och jag har i mitt interpellationssvar
hänvisat till lagens paragrafer.

Nu säger herr Lundberg, att jag har
tolkat det si och så, men i 19 § står
det ändå, att när det gäller ett jaktvårdsområde,
krävs icke för stadgandets tilllämpning,
att hunden bevisligen inkommit
på främmande jaktområde.

När det gäller jaktvårdsområde är
det väl så, om vi tar det fall som herr
Lundberg påpekade, att det området är
så beläget, att det inte torde vara så
lätt för hundens ägare att garantera,
att inte hunden när den släpps lös
springer in på grannens område och
där kanske hämtar villebråd. Detta är
tydligt angivet i mitt interpellationssvar,
där jag citerat vad som ytterligare
står i paragrafen, nämligen att »idkas
jakt med drivande hund å område som
är av sådan beskaffenhet, att drevet
måste antagas komma att huvudsakligen
framgå över annans jaktområde,
och framgår av omständigheterna uppenbarligen,
att syftet är att åtkomma
villebråd från sistsagda område, vare
ansett som om olovlig jakt ägt rum».

Nu är det naturligtvis svårt att bedöma
sådana saker, och det får ske
från fall till fall. Det har också förts
rättegångar om detta inför olika domstolar,
och det har fällts domar.

Det av herr Lundberg påtalade fallet
gällde ett jaktvårdsområde som omfattar
67 hektar. År 1940 fälldes en dom i
ett mål där det var fråga om 73 hektar,
ett område som var 1 300 meter
långt och 600—800 meter brett. Det

ansågs vara ett sådant område, där man
inte får bedriva drevjakt. År 1945 fördes
upp till högsta domstolen ett mål
som gällde ett område på 130 hektar,
1 600 meter långt och 360—500 meter
brett. År 1947 dömde en häradsrätt i ett
mål som avsåg ett område på 35 hektar,
som var 2 300 meter långt och 25—300
meter brett. År 1950 förekom ett mål
i högsta domstolen som gällde 71 hektar.
I samtliga här nämnda fall ansåg
domstolarna att det var områden, där
man inte får bedriva drevjakt.

Det är naturligtvis lätt att slå på
känslosträngarna i sådana här frågor,
men jag vill påpeka att ärendena inte
avgörs på administrativ väg utan av
domstolarna och att man har möjlighet
att gå till domstol om man vill ha förhållandena
ändrade.

Jag menar att det inte kan ges något
annat svar på frågan än det som har
givits i interpellationssvaret. Även om
man, såsom jag sade, kan ha vissa personliga
omdömen, har dock lagstiftarna
i varje fall än så länge inte ansett de
omdömena hålla måttet.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Jordbruksministern talar
om att man inte kan ha någon personlig
åsikt i detta sammanhang, men
både herr statsrådet och riksdagen måste
väl anse det vara av största betydelse
att se till att lagarna icke ges ett annat
innehåll än det lagstiftaren har åsyftat.
I lagen sägs det uttryckligen: »Idkas
jakt med drivande hund å område som
är av sådan beskaffenhet, att drevet
måste antagas komma att huvudsakligen
framgå över annans jaktområde,
och framgår av omständigheterna uppenbarligen,
att syftet är att åtkomma
villebråd från sistsagda område, vare
ansett som om olovlig jakt ägt rum.»

I det fall jag har nämnt har bolaget
icke sagt, att jakten med drivande hund
har skett på dess område utan på den
jaktutövandes eget område. Har icke

Nr 33

Onsdagen den 12 december 1956

Svar på interpellation ang. tillämpningen av jaktlagen

drivande hund till huvudsaklig del varit
inne på annans område så har enligt
vad jag kan förstå, oavsett vilken
uppfattning man har om prejudicerande
domar, domstolen icke rätt att med stöd
av denna lag ta hänsyn till andra omständigheter
än lagen avser.

De domar som här har nämnts visar
ju att man tillämpar en arealbedömning,
och jag har hört talas om att jaktvårdskonsulenterna
håller på att man
skall ha 200 hektar jaktmark för att få
jaga på detta sätt. I varje fall i Uppland
anser vi ett jordbruk på 50 hektar vara
relativt stort, men för att få jaga skall
man alltså ha några hundratal hektar
mark. Det innebär de facto att en
mindre jordägare måste förvärva mera
mark för att få jaga under likvärdiga
former med ett bolag eller en storgodsägare.
Under tiden 1946—1947 hade
jag den uppfattningen, att det inte skulle
vara lyckligt att ta mark från större
egendomar för att lägga till mindre,
men jag undrar om herr statsrådet just
i detta sammanhang vill medverka till
att aktiebolag, som missbrukar sin ställning
som jordägare, får överlåta sin
mark till annan så att man kan utverka,
att ett bolag som inte visar
hut och hyfsning gentemot grannar
också får ta vissa konsekvenser.

Jag skall ärligt erkänna att bolagen
numera icke i så stor utsträckning förfar
på detta sätt, eftersom de har lärt
av utvecklingen, men det är ju tydligt
att några åtgärder måste vidtagas
för att inte de mindre jordägarnas och
arrendatorernas rätt skall kränkas i alltför
stor utsträckning. Till vilken dom
ett åtal i sådana här saker nu leder vet
man på förhand.

Herr SKÖLDIN (s):

Herr talman! Jag begärde ordet med
anledning av att herr Lundberg i början
av debatten och även nu gjorde
gällande att man tog ifrån folk jakträtten,
att jakten generellt förbjöds,

därest man hade mark, som inte var
tillräckligt vidsträckt. Denna fråga om
små markägares jaktutövning och jakt
med skarpsprungna hundar har varit
ett tvisteämne på jaktens område så
långt tillbaka i tiden jag kan erinra
mig. Ett av skälen till att man införde
lagstiftningen om jaktvårdsområden var
väl, att man skulle samorganisera de
små markägarna för att på så sätt bereda
vederbörande tillfälle att utöva
jakt utan några sådana begränsningar,
som avhandlas i det lagrum, som här
är föremål för överläggning. Det är
uppenbart, att det inte är möjligt att
säga, att en människa inte får jaga på
mark av den eller den storleken, ty det
måste helt och hållet vara beroende av
hur marken är arronderad.

Herr Lundberg sade, att jaktvårdskonsulenterna
drivit den meningen, att
när ett markområde har en areal, som
understiger 400 tunnland, är det olämpligt
att släppa hundar, framför allt drivande
hundar och skarpsprungna hundar
på detta område. Man har visserligen
haft den meningen i vissa fall,
men i andra fall har man godtagit ännu
mindre arealer än dem som omnämnts
i interpellationen. Det kan mycket väl
tänkas, att en människa har ett markområde,
som består av en ö i en skärgård
eller i en sjö och som har en
mycket liten areal. Med hänsyn därtill
vore det orimligt, om man i lagen skulle
stadga, att den och den arealen ger rätt
till jakt men den och den arealen gör
det inte.

Frågeställningen är, om man utövar
jakten på ett sådant sätt, att man skadar
grannens intressen. Detta är ett
grannelagsproblem icke enbart mellan
små jordägare och bolag utan också
i mycket hög grad mellan små jordägare
inbördes.

Att, såsom herr Lundberg här har
sagt, toleransen mot sådan här jaktutövning
från bolagens sida har blivit
åtskilligt större än den har varit i ett
tidigare skede får man väl hälsa med

Onsdagen den 12 december 1956

Nr 33

Svar på fråga ang. åtgärder i kredit- och försäkringshänseende med anledning av

de förluster, som den senaste stormen vid skånska ostkusten förorsakat vissa fiskare

tillfredsställelse. Men vi måste alla göra
klart för oss, att det gäller inte jakträtten
som sådan, utan det gäller ett
visst slag av jaktutövning. Därför är jag
övertygad om att detta lagrum är nödvändigt
att lia, om man skall kunna få
någon ordning på detta område. Det
gäller inte minst hur förhållandet mellan
de små jordägarna skall regleras.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Jag vill påpeka för herr
Sköldin, att jag aldrig har sagt, att jakten
är förbjuden, utan vad jag har sagt
är, att jakten på mindre jordbruk icke
får ske under likvärdiga former med
jakten på bolagens jord. I detta av mig
särskilt berörda fall har de mindre
jordägarna tillåtit dem som nu har blivit
anmälda att jaga på deras marker.
Ur den synpunkten är nog allting bra.
Herr Sköldin talade om skarpdrivande
hundar. Här var det en dreverhund
man använde. Jakten pågick i 15 minuter,
och jag måste säga, att på 15
minuter driver inga dreverhundar så
långt. Bolaget har inte heller påstått,
att drevet skulle ha varit inne på dess
område. Men man kanske efter den diskussion
som nu har varit ändrar denna
uppgift.

De arrendatorer och småbrukare som
det här gäller bor ofta i glesbebyggda
trakter. De kommer inte så ofta till bygden,
och de har därför nöje av att ha
hund som sällskap. Är det nu meningen
-— med hänsyn till vad som stått i
Svensk Jakt — att påstå, att dessa arrendatorer
och småbrukare inte har behov
av hund som sällskap eller som
jaktkamrat på samma sätt som exempelvis
bolagspatroner eller större jordägare?
.lag har den uppfattningen, att
om någon skulle behöva ha hund som
kamrat i skogen, så är det de små jordägarna
och inte de större.

Jag förvånar mig över att man kan
så likgiltigt se på de här sakerna. Ut -

trycket »skada grannens intresse» är
mycket vagt, och jag skall inte gå in
på det i detta sammanhang. Men, herr
Sköldin, om vi tillämpar den av mig
påtalade principen blir följden, att jakten
i framtiden kommer att ske under
liknande förhållanden som den skedde
under adelsväldet före 1770-talet. Det
har dock, herr Sköldin, skett en demokratisering
på andra områden, och
eftersom demokratien där har accepterats,
varför kan inte Svenska Jägarförbundet
också acceptera demokratiseringen? överläggningen

var härmed slutad.

§ 6

Svar på fråga ang. åtgärder i kredit- och
försäkringshänseende med anledning av
de förluster, som den senaste stormen
vid skånska ostkusten förorsakat vissa
fiskare

Ordet lämnades på begäran till

Herr statsrådet HJALMAR NILSON,
som yttrade:

Herr talman! Herr Nilsson i Bästekille
har frågat om jag har för avsikt
att med anledning av de förluster, som
den senaste svåra stormen vid skånska
ostkusten förorsakade vissa fiskare vidtaga
några åtgärder i kredit- och försäkringshänseende.

Med anledning härav kan jag upplysa
följande. Så snart det kommit till min
kännedom att vissa ålfiskare lidit anmärkningsvärt
stora materiella skador
genom den svåra stormen i slutet av
oktober månad i år, lät jag genom vederbörande
hushållningssällskap företaga
en preliminär undersökning av
förhållandena. De uppgifter, jag därvid
erhöll, har föranlett mig att uppdraga
åt länsstyrelserna i de berörda
områdena att närmare utreda skadornas
omfattning och betydelse. Först när
denna detaljerade utredning kommer
mig till banda, är jag beredd att taga

Nr 33

Onsdagen den 12 december 1956

Ytterligare understöd till båttrafiken i Stockholms skärgård; tillika svar på inter pellation

ang. kommunikationerna inom Stockholms skärgård

ställning till frågan om åtgärder för
att hjälpa de skadelidande.

Härpå anförde

Herr NILSSON i Bästekille (h):

Herr talman! Jag ber att få framföra
mitt tack till statsrådet Hjalmar Nilson
för svaret på min enkla fråga.

När jag ställde min fråga i slutet av
oktober, hade de sedvanliga höststormarna
på kusten varit betydligt svårare
än vanligt. En särskilt svår storm
började fredagen den 26 oktober. I vanliga
fall brukar stormen gå över på ett
par dagar. Fiskarbefolkningen trodde,
att det skulle gå så även denna gång,
och styrktes däri av att väderlekstjänsten
uppgav, att vinden skulle slå om
från nordost till sydväst. Därför var det
ingen som gick ut och bärgade sina
redskap. Hade man fått klart för sig,
att man skulle få ihållande nordostlig
storm, hade man försökt rädda vad som
räddas kunde redan från början.

Stormen fortsatte ytterligare två dagar,
och resultatet har blivit förfärande
för många. Det är ingen överdrift
att säga, som man gör där nere, att
man drabbats av sådana skadeverkningar
denna gång, att man aldrig hittills
har varit utsatt för något dylikt.

Det gläder mig att statsrådet vidtagit
åtgärder för att lösa denna fråga. För
en hel del av yrkesfiskarna betyder det
inträffade helt enkelt att de i dag är utblottade.
Det finns människor som sysslat
med fiske i 45 år och som för mig
förklarat, att de aldrig drabbats av så
svåra skadeverkningar som denna gång.

Det är angenämt att höra, att statsrådet
ämnar försöka göra något åt saken.
Jag vill uttala den förhoppningen,
att herr statsrådet även försöker att se
till, att länsstyrelserna i respektive län
blir färdiga så fort som möjligt med sin
utredning, och att statsrådet sedan i
sin tur vidtar de åtgärder som är erforderliga.
Hjälpåtgärder är nödvändiga

för denna befolkning, som lidit så stora
skador, att den inte anser sig själv kunna
stå för desamma.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 7

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande,
nr 60, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition om godkännande av
vissa inom ramen för det allmänna
tull- och handelsavtalet (GATT) lämnade
tullkoncessioner jämte därav föranledda
ändringar i gällande tulltaxa,
m. m.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 8

Ytterligare understöd till båttrafiken i
Stockholms skärgård; tillika svar på
interpellation ang. kommunikationerna
inom Stockholms skärgård

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
213, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående ytterligare understöd
till båttrafiken i Stockholms skärgård
jämte i ämnet väckt motion.

Chefen för handelsdepartementet,
herr statsrådet Lange, hade tillkännagivit,
att han hade för avsikt att i samband
med behandlingen av detta ärende
besvara herr Stiernstedts interpellation
angående kommunikationerna inom
Stockholms skärgård.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! Herr Stiernstedt har i
en den 16 oktober 1956 dagtecknad interpellation
till mig riktat följande frågor,
nämligen

1) om jag vill ge kammaren en redogörelse
för hur långt 1952 års riksdagsbeslut
beträffande ordnandet av förbindelserna
i Stockholms skärgård genomförts; -

Onsdagen den 12 december 1950

Nr 33

Ytterligare understöd till båttrafiken i Stockholms skärgård; tillika svar på inter pellation

ang. kommunikationerna inom Stockholms skärgård

2) huruvida jag anser att genomförandet
av nämnda beslut hittills skett
planenligt, samt

3) vilka åtgärder jag ämnar vidtaga
för att genomföra beslutet inom avsedd
tid samt för att på tillfredsställande sätt
lösa trafikproblemen under övergångstiden.

I anledning därav vill jag efter samråd
med vägministern anföra följande.

Interpellationens frågor torde i väsentlig
mån få anses besvarade genom
vad jag anfört i statsrådsprotokollet
den 26 oktober 1956 vid anmälan av
frågan om ytterligare understöd till
båttrafiken i Stockholms skärgård för
innevarande seglationsår. Anförandet
finns fogat vid propositionen nr 196,
vari på tilläggsstat begäres ett reservationsanslag
av 134 000 kronor för ändamålet.
Förslaget har tillstyrkts av statsutskottet
i det utlåtande, som nu ligger
på kammarens bord. Till vad sålunda
framgår av riksdagstrycket vill jag endast
foga vissa anmärkningar.

I propositionen anmälde jag min avsikt
att utverka Kungl. Maj :ts bemyndigande
att få tillkalla företrädare för
staten att deltaga i förhandlingar med
Stockholms stad och Stockholms läns
landsting rörande frågan hur båttrafiken
i Stockholms skärgård bör ordnas
efter den 1 oktober 1957. Med stöd av
erhållet dylikt bemyndigande har jag
sedermera tillkallat sådana företrädare
för staten. Förhandlingar i ämnet har
påbörjats.

Beträffande spörsmålet om genomförandet
av det av 1949 års skärgårdstrafikkommission
föreslagna vägprogrammet,
som varit föremål för beslut av
1952 års riksdag, vill jag erinra, att
detta vägprogram, som omfattar vägbyggnadsföretag
och anskaffande av
vissa färjor att utföras under en sexårsperiod,
av skärgårdstrafikkommissionen
uppskattades draga en kostnad i
1950 års prisnivå av ca 12 milj. kronor.
Programmet — med vissa av utveck -

lingen betingade kostnads- och standardhöjningar
jämte kompletteringsarbeten
— är numera kostnadsberäknat
till ca 24 milj. kronor. Såsom i propositionen
nr 196 antytts har programmet
hittills icke kunnat helt genomföras i
avsedd omfattning. Av de i programmet
ingående företagen har färdigställts
arbeten för sammanlagt ca 8 miljoner
kronor. Härjämte har under år 1956 påbörjats
ytterligare företag för en beräknad
kostnad av drygt en miljon kronor.

Den takt, varmed återstående del av
programmet kan förverkligas, blir givetvis
i allt väsentligt beroende på den
omfattning, som ur samhällsekonomiska
synpunkter i fortsättningen kan komma
att tillåtas för den statliga väg- och
brobyggnadsverksamheten.

Med det anförda anser jag mig ha besvarat
interpellationen.

Herr STIERNSTEDT (h):

Herr talman! Jag ber att till herr
statsrådet och chefen för handelsdepartementet
få framföra ett tack för svaret
på min interpellation angående skärgårdstrafiken.

Svaret har som statsrådet påpekat
egentligen delgivits mig tidigare genom
proposition nr 196. I den har redogjorts
för åtgärden att anslå 134 000 kronor
av statsmedel till understöd åt båttrafiken
i Stockholms skärgård, varför jag
inte har anledning att här gå in på den
frågan.

Jag vill emellertid något beröra vad
som gjorts i anledning av riksdagens
beslut 1952 om vägprogrammet i skärgården.
Av svaret framgår att byggnadsföretag
fiir drygt 9 milj. kronor avslutats
eller är under utförande. Det
betyder att ungefär en tredjedel av den
nu beräknade totalkostnaden tagits i
anspråk när två tredjedelar av utbyggnadstiden
förflutit. Skall arbetet hinna
utföras under den planerade sexårs -

Nr 3:

Onsdagen den 12 december 1956

Ytterligare understöd till båttrafiken i Stockholms skärgård; tillika svar på inter pellation

ang. kommunikationerna inom Stockholms skärgård

perioden måste en mycket forcerad utbyggnad
igångsättas, vilket kan komma
att inverka menligt i flera avseenden.
Här behöver jag endast peka på svårigheterna
att erhålla lämplig arbetskraft.

Det låg mycket starka motiv till grund
för riksdagens beslut 1952. Det var fråga
om att åstadkomma, för framförallt
den bofasta skärgårdsbefolkningen, så
tillfredsställande kommunikationer att
avfolkningen hejdades eller åtminstone
dämpades. Den utbyggnad som skett har
inte varit tillräcklig och den långsamma
takten har skapat den föreställningen
hos befolkningen att skärgården
glömts bort eller skjutits åt sidan eller
att kommunikationerna i första hand
är till för stadsbefolkningen. Får den
föreställningen breda ut sig riskerar vi
att avfolkningen accentueras i stället
för att minskas.

Jag tar för givet att vi alla är överens
om nödvändigheten att skapa tillfredsställande
kommunikationer i skärgården.
Inte minst bör förståelsen härför
vara stor hos herr statsrådet som
själv är en god kännare av skärgården.

När det därför i interpellationssvaret
hänvisas till att samhällsekonomiska
synpunkter i fortsättningen är avgörande
för utbyggnadsprogrammets realiserande
vill jag betona dels att det ju
ingalunda föreligger någon brist på
automobilskattemedel, dels att investeringarna
mycket väl kan dirigeras till
här berörda avsnitt. Det är ju ändå inte
fråga om några alltför stora belopp om
man jämför med hela vägbyggnadsprogrammet.
Jag vill följaktligen vädja till
herr statsrådet att i samråd med vägministern
försöka genomföra 1952 års
riksdagsbeslut.

Jag får också hoppas att de förhandlingar
som nu skall börja — om de inte
redan gjort det — mellan representanter
för staten, staden och landstinget
bedrives så skyndsamt att förslag kan
framläggas i god tid före den 1 oktober
nästa år.

Herr JOHANSSON i Stockholm (k):

Herr talman! Ännu en gång skall nu
alltså riksdagen betala en tilläggspremie
till de subventioner på över 2,5 miljoner
kronor som redan utbetalats till Waxholmsbolaget
för dess vanskötsel av trafiken
i Stockholms skärgård. De som
talar mot socialisering vid varje tillfälle
och är mycket noga med att bolagen
skall få behålla sina vinster i görligaste
mån ograverade är lika angelägna
om att socialisera förlusterna. Då
någon del av ett företag går dåligt får
skattebetalarna vara med och betala
förlusten. Waxliolmsbolaget är numera
ett dotterbolag till en mycket mäktig
och givande rederikoncern, som på
Waxholmsbolaget delar av ett lämpligt
belopp av förluster, som skattebetalarna
skall få svara för. Den dåliga driften
som väckt så mycket protester från såväl
sommargäster som skärgårdsborna
beror inte minst på att man trafikerar
skärgården med ett tonnage som byggdes
omkring sekelskiftet för transporter
av groggdrickande grosshandlare till
skärgårdsvillorna, med snäva däcksutrymmen
för skärgårdsbor och tjänstefolk.
Det är ett mycket trögtgående och
omodernt tonnage. Hela skärgården ropar
efter en modern transportflotta i
förbindelse med av stat och kommun
dirigerade färjor och bussar. Detta är
den enda hållbara lösningen och det är
synd att den fördröjts så länge genom
dessa subventioner till Waxholmsbolaget.
Jag hoppas att denna gång skall
vara den sista. Det har sedan många år
pågått ett samarbete mellan Stockholms
stad, Stockholms läns landsting och staten
i fråga om dessa subventioner. Detta
bör nu — jag tycker mig läsa ett
löfte härom i handelsministerns uttalande
— vidgas så att man på samma sätt
tar hand om den kommande trafiken
och även den privatägda busstrafiken
omkring Stockholm.

Förstatligandet av Nynäsbanan måste
verka i samma riktning. Det är helt

Nr 33

Onsdagen den 12 december 1956

Användande av marinens egna varv vid utförandet av planerade nybyggen för

marinens räkning samt utvidgning av marinverkstäderna i Karlskrona

naturligt att Stockholms stad och Stockholms
läns landsting har stort intresse
av att de förstadsbor och stadsbor, som
söker sig ut till skärgårdens fritidsnöjen,
också får sina önskemål väl tillgodosedda.
Även om det har framställts
många anmärkningar mot de statliga
och kommunala bussföretagen i Stockholm,
har det ändå visat sig att de privata
företagen blivit mycket dyrare.
Ett förstatligande bör därför kunna möjliggöra
en modernisering av transportmedlen,
så att kommunikationerna blir
snabba och trafiksäkra. Genom rationaliseringar
bör man också kunna göra
driften mera räntabel och få ned kostnaderna
för dem som anlitar skärgårdens
kommunikationsmedel.

Utskottet skriver bland annat, att de
tre man som staten tillsatt för att utreda
hur dessa frågor skall ordnas i
fortsättningen, givetvis också får ta de
av mig i motionen berörda synpunkterna
under bedömning, och därmed
anser jag att motionens yrkande blir
tillgodosett.

Herr talman! Jag har därför icke något
yrkande.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 9

Användande av marinens egna varv vid
utförandet av planerade nybyggen för
marinens räkning samt utvidgning av
marinverkstäderna i Karlskrona

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
214, i anledning av väckta motioner om
användande av marinens egna varv vid
utförande av planerade nybyggen för
marinens räkning samt om utvidgning
av marinverkstäderna i Karlskrona.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr KARLSSON i Olofström (s):

Herr talman! Den fråga vi nu behandlar
är ingalunda ny. Den har varit

föremål för behandling av riksdagen
vid flera tillfällen, och sista ordet kommer
säkerligen icke att sägas i dag heller,
speciellt med hänsyn till att sådana
frågor som sammanhänger med de marina
varven är föremål för en statlig
utredning.

De problem som berörts i de motioner
vi här behandlar har från utskottets
sida rönt synnerligen stor förståelse.
Som motionär vill jag därför uttala
ett tack till utskottet, speciellt till
dess första avdelning, för det intresse
man visat i samband med behandlingen
av motionerna samt för att avdelningen
på ort och ställe har tagit del av förhållandena
vid Karlskronavarvet. Vid besöket
därstädes fastslogs det som nödvändigt
att företa en ganska allsidig
upprustning vid varvet, inte minst med
hänsyn till de störa brandrisker som
där föreligger, bl. a. på grund av att
både den stora maskinverkstaden och
kontoret är inrymda i gamla byggnader
av trä. Då varvsfrågorna emellertid är
föremål för utredning, skall jag icke här
ingå på några detaljspörsmål. Det blir
väl tillfälle till det senare, när utredningen
är klar.

Jag har närmast begärt ordet nu för
att påtala varvschefens nonchalanta
uppträdande gentemot personalorganisationerna
i anslutning till avdelningens
besök i Karlskrona. När det besöket aviserades,
var det helt naturligt att såväl
arbetarnas som tjänstemännens representanter
i personalorganisationerna
gjorde framställningar till varvschefen
om att få deltaga i kommande överläggningar.
Man kan väl anse att det hade
varit naturligt, om dessa framställningar
bifallits. Men i stället blev det blankt
avslag från varvschefen. Sedan fick visserligen
personalorganisationerna via
stadens myndigheter till stånd en sammankomst
med avdelningen, men det
var nu inte varvschefens förtjänst.

Det skall här villigt erkännas att personalorganisationernas
representanter

Nr 33

Onsdagen den 12 december 1956

Användande av marinens egna varv vid utförandet av planerade nybyggen för

marinens räkning samt utvidgning av

inte hade några revolutionerande synpunkter
att komma med vid det sammanträde
som hölls, men det de anförde
var ändå utan undantag mycket positivt
ur varvets synpunkt. De var villiga
att samarbeta, och de hade en positiv
inställning till frågan om varvets
framtid. Men varvschefens beteende mot
dessa representanter kan icke skapa
någon god atmosfär inom företaget utan
bidrar endast till att en onödig irritation
och olust uppkommer. Nu får vi
hoppas att detta är ett undantag inom
den marina ledningen, så att man där i
allmänhet har en bättre förståelse för
nutida krav i det svenska näringslivet
och att de inte uppträder som varvschefen
i Karlskrona.

Herr ANDERSSON i Ronneby (s):

Herr talman! Trots den grundliga redovisning
och behandling som statsutskottet
ägnat föreliggande motioner
ber jag att få ta kammarens tid i anspråk
några minuter.

Personalen vid örlogsvarvet i Karlskrona
är synnerligen tacksam mot statsutskottets
första avdelning, som gjort
sig mödan att besöka varvet och därvid
skaffat sig en överblick över varvets
tillstånd och behov. Att denna överblick,
som herr Karlsson i Olofström
framhållit, också kunnat bli allsidig gör
inte tacksamheten mindre.

När utskottet konstaterar att varvet
är i stort behov av teknisk upprustning,
om det skall kunna hävda sig i konkurrensen
med övrig varvsindustri inom
landet, sammanfaller utskottets mening
helt med motionärernas. För de anställda,
som självklart söker att följa med
vad som sker inom den övriga varvsindustrien,
har det varit en källa till
ständig oro för framtiden, när de kunnat
konstatera att statens företag — deras
arbetsplats — ständigt fått komma
på efterkälken i den hastiga tekniska
utveckling som skett inom varvsindu -

marinverkstäderna i Karlskrona

strien och som fört vårt land fram till
en rangplats inom modernt skeppsbyggeri.
De privata varvens långa leveranstider,
fyra till fem år, förlängs nu ytterligare
genom den tonnagebrist, som
blivit en följd av rådande världsläge
och som aktualiserar fartygsbyggen av
en sådan storleksordning, att de bara
för några år sedan inte skulle ha ansetts
möjliga att genomföra. Knappast
någon industriell verksamhet har så
goda och stabila framtidsutsikter som
skeppsvarven, och det nedlagda kapitalet
lämnar en mycket tillfredsställande
förräntning. Det borde i detta läge vara
angeläget för statsmakterna att inte belasta
de privata varven mera än vad
nödvändigt samarbete och naturlig arbetsfördelning
mellan statliga och privata
varv kräver.

1953 års varvsutredning har tagit god
tid på sig för att framlägga förslag om
örlogsvarvens framtida organisation.
Dess förslag, som nu utlovats bli lämnat
inom den närmaste tiden, avvaktas med
stort intresse. Jag är införstådd med
alt försvarsministern inte vill komma
med mera genomgripande förslag innan
utredningen avlämnat sitt betänkande,
men inga avgörande hinder bör möta
för att redan nu påbörja den starkt eftersatta
tekniska upprustningen.

Den av riksdagen beslutade utflyttningen
av örlogsvarvet i Stockholm till
Muskö synes medföra en rad av negativa
ställningstaganden från marinförvaltningens
sida vad gäller örlogsvarvet
i Karlskrona. Det synes mig oförklarligt
att så kan ske, då Muskövarvet i en
framtid inte avses få samma kapacitet
som varvet i Stockholm nu har. Följdriktigt
borde Karlskronavarvet få ökad
betydelse för marinen som det enda
marina varv, där nybyggen och större
ombyggnadsarbeten kan ske i framtiden.
Statsmakterna bör därför ha allt intresse
av ett effektivt arbetande varv, där
rättvisande kostnadsberäkningar kan göras
för de örlogsfartyg, som också i

Nr 33

Onsdagen den 12 december 195G

Användande av marinens egna varv

marinens räkning samt utvidgning av

framtiden kommer att byggas vid de
privata varven.

Problemställningen belyses klart av
de yttranden till statsutskottets utlåtande,
som avgivits av chefen för och verkstadsdirektören
vid varvet i Karlskrona.

I sitt yttrande framhåller chefen, som
närmast är ansvarig för varvets tillstånd
och angelägenheter, att man med tillfredsställelse
skulle se att örlogsvarvets
i Karlskrona resurser kunde förstärkas,
därest detta kan ske utan eftersättande
av Musköprojektet. Hur angeläget Musköprojektet
synes för marinförvaltningen
och varyschefen i Karlskrona, får inte
Muskövarvet bli den mur, där alla förnuftiga
ansträngningar att effektivisera
Karlskronavarvet och ge det en lämplig
struktur ur såväl marin som samhällelig
synvinkel stoppas upp.

Det särskilda yttrande, som verkstadsdirektören
bifogar, innefattar en
aktuell och trängande målsättning för
varvets framtida funktion. Med hänsyn
till de stora värden som står på spel är
investeringsbehovet trots allt ganska
måttligt. Statsutskottets utlåtande ger
ett starkt stöd åt meningen att statens
företag skall kunna arbeta och konkurrera
under likvärdiga villkor. Vi anser
oss ha rätt att av alla företagsformer
fordra, att de söker anpassa sig efter
arbetsmarknadens möjligheter och krav.
Detta förhållande gör att vi, som representerar
ett landskap, där näringsutvecklingen
är otillfredsställande och
som därför även i den fulla sysselsättningens
samhälle har arbetslösheten
som ständig gäst, ständigt och ihärdigt
måste besvära riksdagen.

För oss ter det sig inte särskilt uppmuntrande
att skicka i väg de unga till
andra delar av landet som kan ge dem
arbete och utkomst. Vi har sett örlogsvarvet
stagnera, när möjlighet till expansion
enligt vår mening har förelegat
för länets största industriella anläggning.
Här ges elt tillfälle för statsmakterna
att visa, att man menar allvar med

vid utförandet av planerade nybyggen för
marinverkstäderna i Karlskrona

talet om näringslivets lokalisering och
om att en förstärkning bör ske av redan
i gång varande industriers kapacitet,
där arbetsmarknadsförhållandena
så kräver. Det är en förnuftig samhällsplanering
att redan gjorda investeringar
fullt utnyttjas, i synnerhet när så
goda naturliga förutsättningar finns för
en effektiv varvsdrift som vid marinverkstäderna
i Karlskrona, där klimat,
mark- och vattenförhållanden är gynnsamma
och tillgången på arbetskraft
liksom rekryteringen av ny arbetskraft
är mycket god.

Herr talman! Jag har intet annat yrkande
än om bifall till utskottets förslag.

Herr NYBERG (fp):

Herr talman! Jag skulle kanske kunna
nöja mig med att instämma i de
båda föregående talarnas yttranden,
men av ett par orsaker vill jag också
säga några ord. För det första står jag
bakom en av de motioner, som statsutskottets
utlåtande avser, och för det andra
torde jag inte bli i tillfälle att deltaga
i riksdagsbehandlingen av varvsutredningens
förslag, när detta en gång kommer.
Att jag redan nu anför några synpunkter
på detta ärende — det skall
bara bli i ett par detaljer — beror också
på att frågan om örlogsvarvets framtid
har en utomordentligt stor betydelse
för den stad, där jag hör hemma.

Motionerna har ju fått en välvillig behandling;
såväl min motion som den
som väckts av mina bänkkamrater har
i vissa delar tillstyrkts. Vi motionärer
önskar ju att riksdagen skall i skrivelse
till Kungl. Maj:t anföra vissa synpunkter
på verksamheten vid marinverkstäderna
i Karlskrona. Vi har då närmast
avsett att få betydelsen av ökad nybyggnadsverksamhet
vid varvet understruken.
Så långt har utskottet icke velat
sträcka sig, men det har i alla fall
föreslagit riksdagen att avlåta en skri -

76 Nr 33 Onsdagen den 12 december 1956

Användande av marinens egna varv vid utförandet
marinens räkning samt utvidgning av

velse till Kungl. Maj:t, och det skall ske
»med hänsyn till frågans vikt och betydelse».
Redan denna formulering i
utskottets utlåtande tycker jag är mycket
värdefull, och jag vill i likhet med
herr Karlsson i Olofström uttala ett tack
till statsutskottets första avdelning och
speciellt dess ordförande för vad som
här åstadkommits. Jag vill också gärna
understryka den tillfredsställelse som
utskottets uttalanden har väckt i Karlskrona,
såväl hos varvets personal som
hos stadens myndigheter.

Visserligen vet man, att det vore förhastat
att se läget i alltför ljusa färger
■mot bakgrunden av enbart detta utskottsutlåtande,
men å andra sidan har
ju utskottet anfört vissa synpunkter och
önskemål som, därest de leder till avsett
resultat, måste innebära en avsevärd
förbättring av arbetsförhållandena
på örlogsvarvet. De är ägnade att skapa
en optimism, som kan vara rätt välkommen
som motvikt till all den pessimism,
som uppstått under de senaste
åren.

I utskottets utlåtande heter det bl. a.:
»Vidkommande örlogsvarvet i Karlskrona
har utskottet vid nyligen företaget
besök därstädes blivit övertygat
om att varvet är i stort behov av teknisk
upprustning, om det skall ha möjligheter
att hävda sig i konkurrensen
med övrig varvsindustri inom landet.»

Det är så sant och riktigt som det är
skrivet. Det kan emellertid ha sitt intresse
att konstatera, att en nästan exakt
likadan formulering förekom i ett utlåtande
av statsutskottet till 1953 års
riksdag. Den gången hade vi blekingska
riksdagsmän avgivit en motion rörande
örlogsvarvets upprustning och även då
hade utskottet gjort en resa till Karlskrona
för att närmare studera förhållandena
på varvet. Efter den resan
skrev utskottet i utlåtandet nr 34 till
1953 års riksdag följande: »Utskottet
har vid sitt förberörda besök i Karlskrona
blivit övertygat om att varvet är

av planerade nybyggen för
marinverkstäderna i Karlskrona

i stort behov av teknisk upprustning,
om det över huvud taget skall ha möjligheter
att hävda sig i konkurrensen
med övrig varvsindustri inom landet.»

Som man finner är det i vissa stycken
exakt samma formulering nu som
för tre år sedan. Men jag vill genast
tillägga att det också föreligger en avsevärd
skillnad mellan statsutskottets
hemställan 1953 och den av i år, som
det nu skall beslutas om. Den gången
föranledde motionerna ingen åtgärd •—
utskottet förutsatte endast att Kungl.
Maj :t inom ramen för tillgängliga medel
tillgodosåg de mest angelägna byggnadsbehoven.
Den här gången har utskottet
pekat på några konkreta ting,
såsom verkstadsbyggnadernas bristfälliga
skick och de otillfredsställande sanitära
anordningarna, varför utskottet
framhåller såsom angeläget, »att åtgärder
snarast vidtagas för att avhjälpa
dessa brister». Man får verkligen hoppas,
att dessa önskemål från utskottets
sida utan dröjsmål förverkligas. Det kan
icke vara lämpligt — det underströk
också herr Karlsson i Olofström — att
som nu är fallet vid Karlskronavarvet
ha miljonvärden förvarade i träskjul —
en eldsvåda skulle ju innebära en fullständig
katastrof — eller att personalen
under kaffe- och lunchrasterna får
tränga ihop sig i toalettrummen med
sina matboxar placerade på tvättställen.
Man skulle önska att man här i
kammaren kunde på film visa de bilder,
som statsutskottets första avdelning
fick ta del av vid sitt karlskronabesök.
Jag tror, att det då icke skulle
dröja länge förrän en verklig sanering
och modernisering sattes i gång vid örlogsvarvet.

Jag vill ännu en gång uttala en förhoppning
om att den av utskottet förordade
skrivelsen till Kungl. Maj :t icke
måtte avlåtas förgäves.

Med detta vill jag icke ha sagt, att
investeringarna vid örlogsvarvet i
Karlskrona varit eller är helt obefint -

Onsdagen den 12 december 1956

Nr 33

Användande av marinens egna varv vid utförandet av planerade nybyggen för

marinens räkning samt utvidgning av marinverkstäderna i Karlskrona

liga. Det har tvärtom skett rätt betydande
förbättringar i olika avseenden.
Vid statsutskottets besök omtalade
verkstadsdirektören, att man under 10
år gjort investeringar på ungefär 15
miljoner kronor, d. v. s. 1,5 miljoner
kronor per år. Detta har emellertid icke
varit tillräckligt. Statsutskottet skrev ju
— som jag tidigare nämnt —• för tre år
sedan att »varvet är i stort behov av
teknisk upprustning», och exakt samma
formulering görs nu. Bristerna har
ingalunda undanröjts. Det finns enligt
uppgift ett investeringsbehov på ett par
tiotal miljoner kronor.

Herr talman! Jag har sagt, att vi motionärer
givetvis får känna oss tillfredsställda
med den skrivelse till regeringen,
som utskottet föreslår, och påpekandet
om att varvet behöver upprustas
beträffande vissa lokaler o. d.
Så långt är allt gott och väl. Emellertid
har själva huvudsyftet med våra motioner
icke helt nåtts. Vad vi särskilt
tagit fasta på är ju behovet av sådana
anordningar som möjliggör nybyggen i
ökad omfattning. För min del har jag
speciellt fäst uppmärksamheten på att
varvet behöver en nybyggnadsbädd, som
möjliggör byggen av större jagare, d. v. s.
sådana av hallandstyp. Här har man
emellertid kommit in på frågan om örlogsvarvens
målsättning och produktionsinriktning.
När det gäller den saken
-—- och den är i sammanhanget
ojämförligt viktigast —- hänvisar utskottet
till 1953 års örlogsvarvsutredning
och anser, att motionerna därmed
är besvarade. Detta är en här i riksdagen
vanlig formulering, och jag skall
icke polemisera mot utskottet beträffande
dess ställningstagande på den
punkten. Jag gör det så mycket mindre
som jag tycker mig kunna läsa mellan
raderna, att utskottet även när det gäller
en utökning av varvets nybyggnadsmöjligheter
ser ganska positivt på frågan.
Det är också tacknämligt, att utskottet
vill ha fram donna utredning

och förslag till riksdagen snarast möjligt.

Eftersom jag — vilket tidigare
nämnts — icke torde bli med vid riksdagsbehandlingen
av örlogsvarvsutredningens
betänkande, vill jag nu uttala
en förhoppning om att den länder till
beslut, som blir till nytta för örlogsvarvet
i Karlskrona och därmed för
själva staden och bygden däromkring.
I detta lägger jag då in att önskemålen
angående större möjlighet till nybyggnadsarbeten
blir tillgodosedda. Statsutskottet
har ju starkt understrukit —
jag citerar det ännu en gång — att »varvet
är i stort behov av teknisk upprustning,
om det skall ha möjligheter att
hävda sig i konkurrensen med övrig
varvsindustri inom landet». Bakom
denna formulering ligger väl hos utskottet
och därmed hos riksdagen en
önskan om att varvet verkligen skall
kunna hävda sig i konkurrensen. För
att detta skall vara möjligt räcker det
dock inte med att man avhjälper de nu
nämnda bristerna, utan man måste också
se till, att varvet i alla avseenden
är konkurrenskraftigt. Den logiska följden
av utskottets skrivning måste sålunda
vara den, att även möjligheterna
till ökad nybyggnadsverksamhet tillgodoses.
Om detta icke sker, blir det
dåligt med konkurrensförmågan. Ett av
de krav som då främst anmäler sig är
det, som jag tagit upp i min motion,
nämligen att man ger marinverkstäderna
möjlighet att bygga större fartyg
än nu är fallet — åtminstone i sådan
utsträckning, att jagare av hallandstypen
kan komma med bland varvets arbetsprojekt.

Jag är väl medveten om att detta är
en komplicerad fråga. Marinförvaltningens
yttrande över motionerna talar
sitt tydliga språk.

Jag skall icke heller söka att förenkla
problemet och jag skall icke ingå på
någon polemik med remissinstanserna.
Det är emellertid självklart, att vi i

Nr 33

Onsdagen den 12 december 1956

Användande av marinens egna varv vid utförandet av planerade nybyggen för

marinens räkning samt utvidgning av marinverkstäderna i Karlskrona

Karlskrona icke gärna kan med armarna
i kors åse hur varvet — som ju är stadens
och en av länets största arbetsplatser
— trängs allt mer tillbaka i
konkurrensen med andra varv och detta
i en tid då varvsindustrien har högkonjunktur.
Vi är naturligtvis inte heller
särskilt glada åt att varvet i Karlskrona
sättes i efterhand i konkurrensen med
musköprojektet. Vi tror icke att detta
är en riktig avvägning. Såväl ur försvarstekniska
som ekonomiska synpunkter
måste det vara motiverat —
jag vill säga angeläget ■— att varvet i
Karlskrona icke eftersättes. Det kan väl
ändå inte ur saklig synpunkt bestridas
att det varit till fördel även ur försvarssynpunkt
att Karlskronavarvet haft resurser
nog att konkurrera om de här
nämnda jagarbyggena, vilket nu är
omöjligt på grund av att varvets nybyggnadsbädd
är för kort.

Det har sagts att min motion icke
skulle vara realistisk i det stycke, där
jag yrkar på att en ny större nybyggnadsbädd
eventuellt skulle anläggas vid
varvet i Karlskrona, ty vi vet ju inte
hurudan utvecklingen inom krigstekniken
kommer att bli och vilken roll flottan
kommer att spela i en framtida försvarsorganisation.
Det finns en hel del
obekanta i denna stora och svårhyfsade
ekvation. Helt allmänt talar man om att
utvecklingen går mot en lättare flotta.
Skulle det nu anläggas en större nybyggnadsbädd
eller docka i Karlskrona,
så kanske den inte kunde, säger man,
tas i bruk förrän de båda jagarna av
hallandstyp är färdigbyggda. Jag tror
inte alls på ett sådant resonemang. Såsom
verkstadsdirektören anfört i sitt
yttrande över motionerna kunde man
för de nu aktuella fartygsbyggena,
d. v. s. hallandsjagarna, använda en ny
docka innan denna är fullt färdig. Den
senare delen av dockbygget och fartygsbygget
kan bedrivas parallellt. En ny
docka kommer visserligen att kosta rätt
mycket pengar — låt oss säga något

tiotal miljoner kronor — men med hänsyn
till varvets därigenom ökade kapacitet
och konkurrensförmåga på längre
sikt måste det anses nödvändigt att man
inte dröjer alltför länge med denna investering.
Om vi skall hålla oss med ett
flottvapen, så får vi väl också räkna
med att flera fartygsbyggen av den
storleksordning det här gäller kommer
att bli erforderliga. Jag vill hänvisa till
marinförvaltningens yttrande beträffande
dessa båda jagarbyggen, vilket
refererats i årets statsverksproposition.
Det har där anförts vissa synpunkter
som tyder på att man även i framtiden
bör bygga jagare av ungefär samma
storleksordning som jagaren Halland.

Det kanske kan sägas att detta är ett
resonemang i skuggan av varvsutredningen.
Jag har emellertid som sagt velat
anföra dessa synpunkter, eftersom
jag kanske inte får tillfälle att längre
fram göra det här i kammaren. Men jag
har också velat anföra dem därför att
frågan har så stor betydelse för Karlskrona
stads framtida utveckling.

Till vad jag nu sagt skulle kunna fogas
många andra synpunkter. Jag skulle
t. ex. kunna peka på den yrkesskickliga
arbetarkår som finns vid varvet, varvets
utmärkta läge o. s. v., men jag skall
inte beröra dessa synpunkter, särskilt
som herr Andersson i Ronneby här tidigare
i viss mån varit inne på dem.

Jag vill slutligen referera till verkstadsdirektörens
yttrande över motionerna,
till vilket jag i alla avseenden
ansluter mig. Jag vet också att Karlskrona
stads myndigheter och personalen
vid varvet helt instämmer i detta
yttrande. Vi hoppas att Karlskrona skall
få ett varv som, enligt vad statsutskottet
säger, »skall ha möjlighet att hävda
sig i konkurrensen med övrig varvsindustri
inom landet».

Herr talman! Jag har givetvis inte
något annat yrkande än om bifall till
utskottets hemställan.

Onsdagen den 12 december 1956

Nr 33

Överläggningen var härmed slutad.
Utskottets hemställan bifölls.

§ 10

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr

215, i anledning av väckta motioner om
utredning rörande organisationen av
akademisk forskning och undervisning
i ämnet internationell politik.

Utskottets hemställan bifölls.

Herr talmannen övertog nu ledningen
av kammarens förhandlingar.

§ 11

Utbyggnad av juristutbildningen m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr

216, i anledning av väckt motion angående
utbyggnad av juristutbildningen
m. m.

I en inom andra kammaren av herr
Lundberg väckt motion (II: 38) hade
hemställts, att riksdagen måtte besluta
att hos Kungl. Maj:t anhålla att i kommande
förslag om en utbyggnad av juristutbildningen
rättsreglernas samspel
med övriga sociala och ekonomiska faktorer
i samhällslivet måtte beaktas i
undervisningen och rättsvetenskapen
och förslag om inrättandet av en professur
i detta ämne, förslagsvis benämnt
»funktionell rättsvetenskap»,
föreläggas riksdagen, samt att i samband
därmed en utredning av frågorna
om allemansrätterna, återkrävande till
staten av de enskilda ockuperade markområdena
m. m. måtte skyndsamt verkställas
och att Kungl. Maj :t i övrigt ville
bevaka och aktualisera allemans och
samhällets intressen samt förelägga
riksdagen de förslag, vartill utredningen
och åtgärder i övrigt kunde föranleda.

Utskottet hemställde, att motionen
11:38 icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Utbyggnad av juristutbildningen m. m.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! När jag i motion nr 38
till årets riksdag föreslagit, att riksdagen
måtte besluta att hos Kungl. Maj :t
anhålla att i kommande förslag om en
utbyggnad av juristutbildningen rättsreglernas
samspel med övriga sociala
och ekonomiska faktorer i samhällslivet
beaktas i undervisningen och rättsvetenskapen
m. m., så var det inte själva
skrivningen i lagen utan lagens inriktning
och praktiska tillämpning som jag
i första hand avsåg. Detta ville jag även
understryka därigenom, att motionen så
utformades, att den måste komma under
granskning av statsutskottet, som ju har
den största förutsättningen att överblicka
denna fråga ur samhällets synpunkt
men jämväl måste ha intresse
av undervisningsväsendets utgestaltning.

Tyvärr förefaller det, som om statsutskottet
skulle sakna intresse för denna
för samhällsarbetet grundläggande
fråga. I varje fall önskar statsutskottet
icke anmäla någon uppfattning med anledning
av den kommande propositionens
utformning. Utskottet har i anledning
av den motion som väcktes i januari
möjligen svarat jaså och ingenting
mer. Jag beklagar detta, ty riksdagen
har under vårt lands demokratiska skede
utan protester låtit rättstillämpningens
lära och utformning bli beroende av
en grupp juridiskt inriktade människor,
som måhända kan betecknas som den
mäktigaste politiska faktor vi har i dagens
samhälle. Det är ingen överdrift
när en framstående juris doktor konstaterar,
att akademikerna relativt väl hållit
sin ställning i politiken. Han tilllägger
att det nog är riktigt, att experternas
växande betydelse över huvud
kommer akademikergruppen till godo.

I olika sammanhang har jag protesterat
mot att vi alltmer accepterat den
romerska rätten som ett ledmotiv i fråga
om äganderättens innehåll. I det äldsta
romerska samhället var väl hela samhällsordningen
baserad på prästerskapets
maktvilja. De gav sken av att de

Nr 33

Onsdagen den 12 december 1956

Utbyggnad av juristutbildningen m. m.

bestämde i egenskap av gudarnas omedelbara
representanter. Det är nog riktigt
som någon sagt, att »romarna icke
hade förnuftet att tacka för sin ursprungliga
rätt». Den romerska rättens
utformning och tillämpning var då, liksom
senare rättsfilosofi, ett uttryck för
den makt som en grupp med viss politisk
uppfattning hade för att tillmötesgå
sina intressen och uppfattningar.
Något gudomligt har aldrig funnits vare
sig i juridiken eller i rättsfilosofien.
Det är intressefrågor som anpassats efter
samhällsutvecklingen.

Tack vare den feodala rättsdoktrinen
och adelns makt under 1600- och 1700-talen kunde adeln inte bara göra gällande
utan även praktiskt tillämpa
principen, att endast kronan och frälsemännen
kunde ha full äganderätt till
jord, medan bönderna, vare sig de var
skatte- eller frälsebönder, endast kunde
ha en underäganderätt. Adeln var riksomedelbara
undersåtar, bönderna var
blott medelbara sådana. Vad arbetare
och backstugesittare hade för rättsställning
är svårt att säga, om de nu över
huvud taget betraktades som samhällsmedlemmar
som hade någon rätt.

Under merkantilismens tid överskattade
man guldet så att hela samhällssynen
förvrängdes. Samhällslivets utformning
var ett uttryck för en ensidig
maktställning.

Liberalismen med dess lyckomoral
och dess tro på konkurrensens gudomliga
egenskaper innebar även, att den
enskilda äganderätten sköts i förgrunden
som social och ekonomisk organisationsform.
Dåtidens politiska dominans
drev fram ett rättssystem, där civilrättens
utformning och tillämpning
blev hörnstenarna i den nya politiska
förkunnelsen.

Det torde vara svårt att bestrida, att
lagutformningen såväl som lagtillämpningen
alltid varit ett uttryck för maktintressen
under de olika rättsfilosofiska
skedena. Juridiken var en spegelbild
av den maktkoncentration, som de sty -

rande hade under olika skeden. Alla
dessa system utformades under ett tidsskede,
då demokratien icke var folkets
egendom. Samtidigt fördelades nyttigheterna
mellan de makthavande.

Den politiska demokratien genomfördes
i vårt land efter första världskriget.
Med hjälp av medborgarrätten har vi
så småningom kunnat få inte bara en
politisk maktförskjutning utan jämväl
en ändring när det gäller samhällssynen
på både människovärde och medborgarrätt.
Detta gäller speciellt på socialrättens
område. Tyvärr måste man
konstatera, att den gamla civilrättens
syn på äganderätten har bevarats oinskränkt.
I vissa fall förefaller den att
ta sikte på en ytterligare skärpning.

Det demokratiska skedet har icke, i
likhet med de gångna politiska och
rättsfilosofiska skedena, påverkat civilrättens
äganderättsbegrepp i demokratisk
anda. Det förefaller i dag, som om
de juridiska fakulteterna och rättstilllämpningen
alltmer blivit en politiskt
bestämmande faktor i vårt samhällsliv.
Vi har upplevt en omvänd maktfördelning
mellan de politiska och juridiska
församlingarna, trots att den demokratiska
utvecklingen — men jämväl industri
och produktionsinriktning — alltmer
pockar på att rättsutformning och
rättstillämpning i allt större utsträckning
tar hänsyn till det gemensamma.

Vi tillåter enskilda att utnyttja den
snabba industriella och samhälleliga utvecklingen
för enskild vinning — en
vinning, som inte har någon som helst
grund i en prestation utan blott och
bart i ett mer eller mindre legalt åtkommet
ägande. Samhället, som av utvecklingen
drivs framåt, har blivit den
enskilda äganderättens nästan outtömliga
mjölkko. De som talar om att man
inte skall ge samhället ökad makt och
ökade ekonomiska resurser utnyttjar
oftast sin äganderätt för att hänsynslöst
suga ut miljoner och miljarder
från samhället. Hur många miljarder
som tomtjobbare tjänat i städer och tät -

Onsdagen den 12 december 195G

Nr 33

orter genom jordvärdestegringen torde
vara svårt att säga, men att dessa asociala
individer i rättens hägn kunnat
bedriva sin mot samhället och människorna
skadliga verksamhet är både
tragiskt och skrämmande. I min motion
anför jag även andra exempel på
hur äganderätten till värden av sådan
natur, att de i ett modernt demokratiskt
samhälle måste anses som självklart
gemensamma, av enskilda utnyttjas
på ett otillständigt sätt.

Tekniken och produktionsinriktningen
liksom samhällsutvecklingen i övrigt
har ju gått hän mot en koncentration
på gemenskapens grund. Våra aktiebolag
och storindustrier är ett uttryck för
nödvändigheten av de stora enheterna.
Samhällsinflytandets växt är även ett uttryck
för nödvändigheten av en gemenskap
för att säkra människornas trygghet,
frihet och människovärde. Man har
återigen insett nödvändigheten av gemenskapens
styrka gentemot krafter,
som enskilda icke förmår att skydda
sig mot eller bemästra. Att både juridikens
utformning av äganderätten och
fostran av den ungdom, som skall handha
tillämpningen och i stor utsträckning
jämväl utformningen av våra lagar, därför
är av grundläggande betydelse för
hela samhället torde knappast kunna
bestridas.

En juris professor säger: »De problem,
som rättsvetenskapen sysslar med,
ha i allmänhet karaktären av tekniska
detaljspörsmål» — utan avgörande betydelse
för samhällets trivsel har någon
tillagt. »Det är ej underligt att det
kan vara svårt att rekrytera en vetenskap
med så blygsam målsättning, med
så låg himmel över sitt arbete». Han tilllägger
även: »Det ser således ut som
om den moderna samhällsutvecklingen
medför, att rättsvetenskapens betydelse
mer och mer avtager. Utvecklingen
tycks leda till att de juridiska fakulteterna
med tiden endast bli ett slags juristseminarier
— som sådana nog så
betydelsefulla, eftersom det i juridik

Utbyggnad av juristutbildningen m. m.

är särskilt svårt att utarbeta undervisningsmetoder
och läroböcker, som äro
utvecklande och stimulerande. Men dithän
behöver det enligt min mening inte
gå. Viktiga forskningsuppgifter vänta
på en rättsvetenskap, som kan uppge
sin traditionella särställning och inrangera
sig som en bland övriga samhällsvetenskaper.
Det har redan skett en
viss nyorientering inom rättsfilosofi
och rättshistoria. Men vad som framför
allt saknas är undersökningar av rättsreglernas
samspel med övriga sociala
och ekonomiska faktorer i samhällslivet.
Just den nya, politiskt betonade
lagstiftningen gör behovet av sådana
undersökningar trängande.»

När en juris professor kan göra dessa
uttalanden om den undervisning han
företräder, är detta ett uttryck för att
en professor med blicken öppen för vad
som sker i ett demokratiskt samhälle inser,
att utbildningen inte motsvarar de
krav man i dag ställer.

Att juridiska fakulteten i Uppsala
inte finner något behov av en ändring
torde väl nästan få anses självklart; dess
skrivelse är ett uttryck för en intellektuell
högfärd gentemot lekmännen, som
lyckligtvis numera i allt mindre utsträckning
har annat än historisk förankring.
Man skulle nästan tro, att fakultetsskrivelsen
underskrivits av en
praktiserande jurist och inte av en professor.
Även om man under valet ställde
sig frågande inför det politiska pekoral,
som bl. a. en professor och docent
inom denna disciplin i en grupp
eller studiecirkel producerat för storfinansen,
så förstår jag efter genomläsandet
av remissvaret från Uppsala juridiska
fakultet, att vett, vetande, hut
och hyfsning, som enligt Carl Cederblads
uttalande utgör bildning, inte behöver
utmärka en fakultet, och att studiecirkelverksamhet
även där kan vara
behövlig.

I motsats till juridiska fakulteten i
Uppsala synes samma fakultet i Lund
glädjande nog ha tagit upp själva sak -

G— Andra kammarens protokoll 1953. Nr 33

Nr 33

Onsdagen den 12 december 1956

Utbyggnad av juristutbildningen m. m.

frågan till en ingående diskussion. Fakultetens
protokoll utvisar mer än den
av utskottet redovisade fakultetsskrivelsen,
att en stark minoritet inom fakulteten
intar en mycket positiv inställning
till motionens resonemang och
förslag.

Professor Stjernquist anför bl. a.:
»Motion nr II: 38 sätter enligt min mening
fingret på en ytterst svag punkt
hos den juridiska utbildningen, både
den som siktar på juris kandidatexamen
och den som sker inom ramen för juris
politices magisterexamen. Den juridiska
utbildningen är väsentligen en utbildning
i dogmatik. Den går till största delen
ut på inlärning av regelsystemets
innehåll och därtill kommer något, som
ibland kallas juridisk metod och ibland
juridisk argumentationsteknik och som
egentligen består av traditionella resonemang
för att tolka reglerna och utbilda
regelsystemet vidare. Såväl inom regelsystemet
som i argumentationstekniken
förekomma en rad allmänna äganderättssynpunkter
— som hämtats från
romersk rätt, den högliberala samhällsåskådningen
eller andra förgångna tider.
Det är därför förklarligt, att juristerna
kommit att i viss mån stå utanför
det moderna samhällsarbetet och att
de juridiska synpunkterna, i domstolar
eller eljest, ofta komma att framstå som
antingen oförnuftigt irrationella eller
konserverande ett äldre samhällstillstånd
i strid med de demokratiska statsorganens
intentioner. Många konkreta
exempel skulle kunna anföras härpå
och motionen bär vittne därom.»

Han tillägger: »Däremot få studenterna
ej lära sig att se rättsreglerna
som samhällsfenomen, hur rättsordningen
faktiskt fungerar och samspelar
med politiska, sociala och ekonomiska
faktorer. Det är en mängd praktiskt
synnerligen viktiga frågor som därmed
utelämnas. Som exempel kan nämnas:
den nuvarande rättsordningens
förhållande till åskådningar och strävanden
i vårt moderna samhälle, lag -

stiftningens användbarhet som medel
att genomföra politiska mål, transformeringen
av lagens målsättningar genom
de tillämpande myndigheterna,
spridningen av kunskap om beteenderegler,
laglydandens beroende av den
socialpsykologiska och ekonomiska situationen,
verkningssättet av olika rättsliga
instrument ensamma eller i kombination
med ekonomiska och psykologiska
åtgärder, de rättsliga instrumentens
effektivitet under olika förutsättningar,
rättsreglernas icke avsedda
fjärrverkningar o. s. v.»

Avslutningsvis framhåller professor
Stjernquist: »Av det sagda — som ju
delvis endast är synpunkter parallella
med dem i motionen — framgår att jag
livligt instämmer i motionens hemställan
om åtgärder för att komplettera
den vetenskapliga forskningen och den
juridiska utbildningen i angiven riktning.
Ur social synpunkt måste dessa
åtgärder vara lika viktiga som juristutbildningsreformen
i övrigt.»

Om vi nu till nästa år kan vänta en
proposition om en utbyggd juristutbildning
anser jag de av mig anförda synpunkterna
på dess inriktning vara så
viktiga, att om dessa icke blir beaktade
är det bättre att skjuta på denna proposition
till dess man hinner med att
även klara denna för vårt samhällsliv
så viktiga fråga, såvida nu inte vårt
demokratiska tidsskede nekar att fullfölja
de av folkstyret skapade förväntningarna
i fråga om en del för land
och folk viktiga rättsprinciper, byggda
på den gamla nordisk-germanska gemensamhetsgrunden
i fråga om äganderätt
till vissa för alla människor livsviktiga
nyttigheter.

Nekar lagstiftaren och lagtillämparen
att ta hänsyn till att politisk demokrati,
i vad det gäller vissa för land
och folk livsviktiga ekonomiska och
andra värden, även måste kompletteras
med ekonomisk demokrati och vissa inskränkningar
i den enskilda äganderätten,
kan detta föra till att respekten för

Onsdagen den 12 december 1956

Nr 33

lag uttunnas och viljan att upprätthålla
lagen genom samhällsauktoritetens
maktmedel sättes i fråga. Jag vågar tro
att demokratien, om den vill leva vidare,
i likhet med alla andra gångna
politiska maktkoncentrationer, måste se
till att lagstiftning och lagtillämpning
samt äganderättsprinciper står i samklang
med samhället av i dag, där den
politiska demokratien numera inte bara
begär skyldigheter av de bredare folkmassorna
utan även måste visa att de
mångas rättigheter och förväntningar
blir beaktade.

I en bok, skriven av en f. d. hög ämbetsman
och socialdemokrat, lär författaren
söka ge sken av att vårt land förvandlats
från rättsstat till tvångssamhälle
och att undersåtarna i äldre tid
både visade och hade anledning att
visa ämbetsmännen aktning. I motsats
till detta försöker han att i dagens läge
få folk att känna förakt för de politiker,
som nu dirigerar samhället. Någon
har sagt, att denna bok skrivits för
att värna lag och rättvisa och bekämpa
godtycke och oredlighet. Det är väl
tvärtom mera troligt att författarens
nuvarande ekonomi, ålderdom och tilltagande
egoism gör, att han i det förgångna
ser ett ideal, som aldrig funnits.
Vid en jämförelse av i olika tider
gjorda maktövergrepp finner man nog
tyvärr, att det inte funnits någon gammal
god tid. I detta avseende torde direktören
vid Uppsala läns hushållningssällskap
ha rätt, då han i en årsskrift
i år konstaterar att »de epoker,
som sjunkit i tidens hav, voro förvisso
ingalunda förtjänta av att kallas goda.
Riktigare vore att beteckna dem svåra
och pressande med stora krav på människans
förmåga att tåla nöd, sjukdom,
svält och kroppsliga ansträngningar av
i våra dagar okända mått.»

Men då bör vi också tillägga, att under
dessa tider medborgarrätt hette
pengar och att rikedom och makt var
detsamma som rätt. Vid sidan av denna
s. k. rätt levde i de kuvade folken en

Utbyggnad av juristutbildningen m. m.

gammal rättstradition, som födde längtan
och hopp om att penningmakt och
medborgarrätt icke ständigt skulle vara
knutna till varandra. Detta upprätthöll
viljan till frihet och krav på människovärde
hos de många, och under massans
och tidshändelsernas tryck drevs
det fram en lösning där begreppet
»medborgarrätt heter pengar» skulle
mönstras ut. Men vi skall inte tro, att
rättigheter och materiella fördelar som
skapades under fåtalets glanstid och
maktsamhälle därmed gick i graven.
Hela äganderättsprincipens innehåll
och tillämpning är i dagens samhälle
det förnämsta vapnet för dem, som aldrig
i hjärta och sinnelag har accepterat
demokratien som skapande samhällsform.
Att bromsa eller sätta ur spel
demokratiens handlingskraft när det
gäller att skapa det demokratiska samhället
har i stället varit deras uppgift.

Men inte heller juridiken har hunnit
med att anpassa sig till den ekonomiska
och industriella utvecklingen i övrigt
eller följa med den förändring av samhället,
som har skett när det gäller
exempelvis bolags övertagande av bondejord.

Lagstiftningen och lagtillämpningen
måste även ta hänsyn till exempelvis
den praktiska expertisen inom industrien
och annorstädes. I gårdagens tidningar
nämns det, att en åklagare har
gått till kungs för att få resa utomlands
i syfte att kontakta teknisk expertis i
anledning av en sprängämnesolycka,
trots att vår expertis har avrått. Ett
sådant förfarande måste inge betänkligheter.
Expertisen inom industrien
och inom de myndigheter, som har att
handlägga frågorna om de säkerhetsanordningar
som det här gäller, måste
väl ändå ha blicken öppen för de praktiska
konsekvenser som ett sådant förfarande
kan ha.

Jag vill också erinra om att den nya
fiskerättslagen har inneburit ett ekonomiskt
eldorado för vissa personer och
har möjliggjort för dessa att klå sta -

Nr 33

Onsdagen den 12 december 1956

Utbyggnad av juristutbildningen m. m.

ten på pengar. 140 fiskerättsinnehavare
i Mälaren har från staten kunnat håva
in 2 366 000 kronor i poster från
250 000 kronor och nedåt. Man måste
väl förutsätta, att de tandläkare och
andra personer som har fått av håvorna
har kunnat bevisa existensen av
motsvarande inkomster i sina tidigare
skattedeklarationer m. m., men nog
måste man säga att följderna av en
tillägnelse av vattenområden i jämförelse
med följderna av att någon tillägnar
sig litet mat för att stilla sin
hunger ger åtskilligt att tänka på.

Jag tror också att de kammarledamöter,
som i söndagens radioprogram
åhörde spelet om marsjödramat, måste
ha fått en känsla av att händelser kan
tima som upprör människorna, och när
man samtidigt kan läsa om att någon
annan kan gå in och ut på en fångvårdsanstalt,
så kanske man säger sig
att det ofta är på det sättet, att samma
rätt och rättsregler kan få olika uttryck
i praktisk tillämpning.

Om vi ser på människor, som har
lagt beslag på gamla grusimpediment
eller som har sysslat med tomtjobberi,
måste vi konstatera att dessa människor
har kunnat prestera en laglig stöld och
beskatta tusentals familjer och industrier
på miljarder kronor till egen
vinning. För dessa pengar skulle vi ha
kunnat bygga oerhört mycket i vårt
land. Men från juridiskt håll är det
ingen som har reagerat.

Det är en underlåtenhetssynd, som
har tillfogat vårt land och folk nästan
oersättlig skada, att lagens anda och
tillämpning icke har bringats att stå
i samklang med samhällets demokratiska
utveckling i övrigt. Den kristna
synen på medmänniskor har aldrig slagit
igenom i våra juridiska fakulteter
eller i kretsar där egen vinning och
pengar är allt. Den har tyvärr endast
betraktats som ett av de viktigaste medlen
för ernående av ekonomisk vinning
och makt för ett fåtal människor, som
har haft maktmedel till att rå på andra.

Även om nu juridiken och rättstilllämpningen
bygger på makt, så måste
det väl vara rimligt, att man i ett demokratiskt
samhälle ser till att den demokratisk-politiska
förändring, som har
skett i samhällslivet, jämväl kommer till
uttryck i lagskrivning såväl som lagtolkning.
Här har jag den bestämda
uppfattningen, att regeringen, om något
skall kunna ske på detta område,
både måste ha ansvar för en sådan
ändring och ta de initiativ som är erforderliga
för densamma. Man måste
väl ändå säga, att lagspråk och lagtolkning
redan nu är så tillkrånglade, att
lekmännen i stort sett står frågande inför
djungeln av paragrafer och deras
praktiska tillämpning.

För att belysa hur svårt det kan vara
för en lekman, som kanske har två, tre
år i folkskolan, att läsa det juridiska
språket skall jag anföra ett citat ur en
artikel om juristspråket. Citatet lyder:
»Har i fall, som avses i 1 och 2 inom.,
för det förvärv, som tidigare förelegat
till beskattning, annan skatteklass varit
tillämplig än den som gäller beträffande
det förvärv, om vars beskattning
är fråga, skall skatten för sammanlagda
värdet av förvärven utgöra summan av
vad som vid uträkning av skatt för
nämnda värde enbart enligt den lindrigast
beskattade av ifrågavarande klasser
belöper å det till denna klass hörande
förvärvet efter förhållandet mellan
detta och det sammanlagda värdet
samt vad som vid uträkning av skatt
för samma värde enbart enligt den
högst beskattade av klasserna belöper
å det till denna klass hörande förvärvet
efter förhållandet mellan detta och
det sammanlagda värdet.»

När man läser denna mening, som
ingår i en skrivelse, tycker man att vi
skulle behöva ha kvar den professur i
vältalighet — man skulle även vilja
tillägga skrivkunnighet — som inrättades
i Uppsala 1622 och som om jag inte
tar fel avskaffades någon gång på 1700-talet. Skall vi få till stånd en ändring

Onsdagen den 12 december 1956

Nr 33

i fråga om både lagstiftning och rättstillämpning,
måste regeringen — speciellt
justitiedepartementet, men jämväl
ecklesiastikdepartementet — vidta de
åtgärder som behövs. Man kan ju inte
begära att de juridiska fakulteterna i
allmänhet skall ta något initiativ.

Hur tråkigt, hur arbetsamt och hur
svårt det än kan vara att försöka
tränga in i den djungel, som vårt demokratiska
samhälles rättsgrunder bildar,
tror jag det är nödvändigt att riksdagen
och regeringen i framtiden ägnar
större uppmärksamhet än hittills åt
dessa frågor. Jag känner inte till att
man någonsin under några politiska eller
samhälleliga skeden har ägnat just
lagstiftningen och rättstillämpningen så
litet uppmärksamhet som man gör i
dagens samhälle, och detta är måhända
demokratiens akilleshäl.

Gustav Möller har utfört stordåd på
arbets- och socialrättens område, men
på sakrättens och civilrättens område
har vi inte ens orkat röra på dammvippan,
trots att det behövs både
dammsugning och en storrengöring.

Jag är medveten om att herr talmannen
kommer att höra för bifall till utskottets
förslag — det är ju en gammal
god tradition — men eftersom nu utskottet
inte har velat säga mer än jaså,
finner jag det från min synpunkt angeläget
att vädja till justitieministern
och ecklesiastikministern att företa en
grundlig översyn även av dessa frågor,
innan propositionen om juristutbildningen
läggs på kammarens bord.

Jag tror det var herr Håstad som i
något sammanhang citerade uttrycket:
»Ni får göra vad ni vill, men ni måste
veta vad ni gör.» För egen del vill jag
citera ett gammalt professorsord till
studenterna: »Forskningen vill inte dirigera,
kan inte taga ansvar för handlandet.
Dess uppgift är att veta och efter
förmåga lägga fram sitt vetande för
dem som har att besluta och bära ansvaret
för vad som beslutas.» Den dag
svensk demokrati fått juridisk forsk -

Utbyggnad av juristutbildningen m. m.

ning, lagskrivning, rättstolkning och
rättstillämpning att fungera i denna
anda, den dagen har även demokratien
förankrats i det svenska samhällslivet
mer än annars.

Herr talman! Man anser att lekmän,
även om de kan träffas av lagens verkningar,
icke skall syssla med dessa ting
utan överlåta det åt andra. Även om
det kanske blir en ropandes röst i öknen
måste jag för att understryka min
mening yrka bifall till min motion nr
38. Jag ställer detta yrkande i förhoppningen
att svensk demokrati och
svenskt rättsväsen skall finna de former,
som är nödvändiga för att demokratien,
friheten och människovärdet
för de svenska medborgarna skall kunna
leva vidare.

Herr MUNKTELL (h):

Herr talman! Jag skall fatta mig mycket
kort och inte alls gå in på herr
Lundbergs rättshistoriska utläggningar.
Men angreppen på de juridiska fakulteterna
bör kanske inte stå helt oemotsagda.

Först vill jag ge motionären fullständigt
rätt däri, att rättsreglerna skall utformas,
användas och studeras med
hänsyn såväl till den historiska utvecklingen
som till dagens sociala, ekonomiska
och andra förhållanden; det är
cn sak som är helt accepterad inom
modern juridisk forskning, och det är
så självklart, att det inte är någonting
att tala om över huvud taget. Att sedan,
som Stockholms högskola mycket riktigt
framhåller, den arbetsmetoden
framträder tydligare på somliga områden
och mindre tydligt på andra beror
helt enkelt på de olika områdenas juridiska
och reella struktur. Det är självklart,
att det i fråga om rent formella
regler, som vi för övrigt behöver en
mängd av, t. ex. om vi skall gå till höger
eller till vänster när vi möts o. s. v.,
framträder inte behovet av sådana
forskningar på samma sält som låt oss

Nr 33

Onsdagen den 12 december 1956

Utbyggnad av juristutbildningen m. m.

säga beträffande socialrätten, arbetsrätten
o. s. v.

Jag ber också få försäkra, herr Lundberg,
att forskningarna numera bedrives
efter dessa riktlinjer. Jag skulle
kunna ta exempel från pågående forskningar
i Uppsala, vilka är rent rättsligtsociologiskt
upplagda. För att få fram
dessa utomordentligt viktiga fakta om
rättsreglernas rättsligt-sociala funktion
är det nödvändigt med teamwork mellan
jurister och sociologer. Sådant har
vi också haft exempel på i vissa av professor
Segerstedts undersökningar, för
att nu bara ta ett enda exempel.

Jag kommer därefter över till de
kanske litet kraftigare angreppen på de
juridiska fakulteterna. De var litet underligt
formulerade, ty i ena ögonblicket
hette det, att de juridiska fakulteterna
var en politisk faktor och i andra
ögonblicket att de juridiska fakulteterna
numera endast är juridiska seminarier.
Ja, är de nu politiskt bestämmande
faktorer, är de, om jag så får
uttrycka mig, i varje fall inte enhetliga
i politisk färg. Herr Lundberg tycktes
anse, att de är kolossalt reaktionära. I
samband med detta vill jag bara beträffande
min egen fakultet hänvisa till
herrar Östen Undén och Vilhelm Lundstedt.

Det är väl alldeles uppenbart, att det
inte är de juridiska fakulteterna, som
bestämmer lagstiftningens innehåll,
utan det är de lagstiftande myndigheterna.
Det är inte de juridiska fakulteterna,
som har tillskapat den djungel
av paragrafer och bestämmelser, som
herr Lundberg talade om. Det är inte
heller de juridiska fakulteterna, som
har skapat den s. k. kurialstil, vilken
herr Lundberg gav ett mycket bra exempel
på. Jag skulle kunna nämna många
andra exempel, om jag här hade tillgång
till ett par band av Svensk författningssamling.

Det är alldeles uppenbart, att det
finns en mängd viktiga uppgifter för
den juridiska forskningen, vilka inte är

tillgodosedda. Vi inom de juridiska fakulteterna
är de som är mest medvetna
om detta, och vi har gång efter annan,
år efter år begärt att få en reformering
av de juridiska studierna. Jag vill erinra
kammarens ledamöter om att den
juridiska examensstadgan är av 1907.
Vi har i yttranden och remisser tjatat
om det nödvändiga i att här få till stånd
ändringar.

Herr Lundbergs förslag om en professur
skulle i mycket stor utsträckning
kunna tillgodoses, om de professurer i
allmän rättslära, som det har fattats
principbeslut om, verkligen blev tillsatta.
Jag kan inte exakt ange vilket år
det var, som det första principbeslutet
om en professur i allmän rättslära fattades,
men jag tror det var 1936. Enligt
detta skulle innehavaren som en av sina
huvuduppgifter ha att studera dessa
rättsligt-sociologiska förhållanden, alltså
rättsreglernas praktiska funktion
mot bakgrunden av samhällsutvecklingen
i dess helhet. Än har vi inte fått
en enda av dessa professurer.

Jag tror att jag med allra bästa samvete
kan tillbakavisa herr Lundbergs
påstående, att den juridiska fakultetens
i Uppsala yttrande är ett uttryck för
intellektuell högfärd. Det är det inte
alls! Det säges att dessa av herr Lundberg
angivna frågor behandlas inom de
ämnen dit de hör, och det talas också
om att spörsmålen rörande rättsreglernas
funktion för närvarande måste behandlas
inom de olika ämnena. De skall
enligt de förslag som föreligger bli föremål
för behandling som »en huvudsak».
Det står inte »en huvudsak» men
det är det man menar när man säger
»en mera översiktlig behandling» i det
avsedda nya ämnet allmän rättslära.
Det är ingen som helst intellektuell högfärd
som där framträder. Vad som ligger
bakom dessa tre fakulteters yttranden
är det beklagande som alla vi jurister
vill göra över att vi inte har större
möjligheter till mera vidsträckta forskningar.

Onsdagen den 12 december 1956

Nr 33

Det är inte så förfärligt lätt att hinna
med allt, när man i Uppsala räknar
med att det kan gå mellan 50 och 75
studenter på varje professor, medan det
t. ex. vid Oxford-universitetet går 8 studenter
på 1 professor. Jag skulle vara
oerhört glad, om herr Lundberg kan
åstadkomma, att vi fick en utbyggnad
inte bara på detta område utan öven beträffande
undervisningen i övrigt. Det
är nämligen så sant som det är sagt i
lundafakultetens yttrande, när den citerar
en amerikansk redogörelse som
säger, att de studenter, som ådagalagt
de bästa insikterna i de funktionella
problemen, fått den bästa träningen i
gällande rätt. Det är det grundläggande.

Jag skall emellertid, herr talman, inte
mera uppehålla mig vid detta. Jag tänker
inte gå in på en mängd andra frågor.
Jag vill bara sluta med att citera
ett gammalt uppsalaoriginal, som en
gång sade, att alla docenter är bovar,
alla professorer skurkar. Det förefaller
nästan som om herr Lundberg skulle
vilja omskriva det till att alla jurister
är bovar, alla juris professorer är skurkar.

Herr BRACONIER (h):

Herr talman! Man kan inte komma
ifrån att herr Lundherg i sin motion berört
vissa grundläggande frågor av stör
betydelse. Jag kan i det sammanhanget
hänvisa till Karl Olivecrona och i viss
mån Vilhelm Lundstedt, och jag skulle
också kunna hänvisa till Östen Undéns
arbete då han var professor i juridik i
Uppsala.

Jag vill emellertid säga, att herr
Lundberg har minskat möjligheten att
vinna förståelse för sin motion genom
att ge uttryck för vissa tankegångar,
vilka, om de fullföljdes, såvitt jag kan
se är antidemokratiska. Herr Lundberg
talar i sin motion om att sedvanerätten
är av högre valör än den skrivna lagen.
Vad innebär det, om man drar ut konklusionen
av detta resonemang? Jo, om

Utbyggnad av juristutbildningen m. m.

sedvanerätten är av så speciell valör,
att den skall gälla oberoende av den
skrivna lagen, som beslutats av den i
demokratisk ordning tillkomna svenska
riksdagen, innebär detta, att man återgår
till naturrätten. Jag skulle till nöds
kunna förstå herr Lundberg, om det
gällde den tiden, då förstakammarhögern
hade absolut majoritet och antog
lagar, som för herr Lundberg kunde te
sig främmande. Det är riktigt, att naturrätten
delvis låg till grund för den
amerikanska författningen och för de
franska revolutionsförfattningarna, men
det motiverade understundom ett försvar
för slaveriet.

Jag tycker det är olyckligt, att herr
Lundberg använder en sådan motivering
för sin strävan att komma fram till
ett samspel mellan rättsregler och juridiska
normer å ena sidan och den verklighet
som vi lever i å den andra. Det
är ingenting som kännetecknar speciellt
den juridiska vetenskapen, att man diskuterar
karaktären av vetenskapens omfång.
Det gör man i en rad vetenskaper.
Det finns för närvarande inte en vetenskap
med undantag kanske för matematik,
där man kan säga, att så och så
förhåller det sig absolut. När det gäller
de juridiska normerna kan man inte
göra en sådan klar gränsdragning, att
man skulle kunna säga, att en fakultet
är så försjunken i spetsfundigheter, att
den inte tillgodoser det allmänna livets
krav. Men vad är riksdagen till för?
Den är väl till för att varje år pröva,
att den gällande lagstiftningen står i
överensstämmelse med rättsmedvetandet.
Vad skulle det innebära, om vi följde
herr Lundbergs tankegång, att professorerna
skulle skriva anvisningar för
hur den gällande rätten skulle vara?
Visserligen är det en sak, som man diskuterar
i Amerika när det gäller högsta
domstolens prövningsrätt.

Herr Lundberg citerade en bok av
herr Nothin om det svenska rättssamhället.
.lag har själv recenserat herr
Nothins bok och funnit, att den inne -

Nr 33

Onsdagen den 12 december 1956

Utbyggnad av juristutbildningen m. m.

håller mycket stora brister. Men varför
inte citera Gunnar Myrdals bok »Kontakt
med Amerika». Alva Myrdal har visserligen
varit med om att skriva boken,
men jag förmodar, att Gunnar Myrdal
har skrivit slutkapitlet i den. Det är
sålunda skrivet av en framstående socialdemokratisk
professor, som ägnat
många års forskning åt denna fråga.
Han säger där, att rättssäkerheten håller
på att undermineras. Men vad beror
det på? Inte beror det på juristprofessorerna.
Det beror på att lagstiftarna
icke har tagit sig tid att skriva
lagarna så pregnanta som de borde vara,
att kommissioner fått för stor makt. Det
är alltså Gunnar Myrdals uppfattning.

Det är riktigt att juridiken ofta kan
komma till ett resultat, som förefaller
stå i strid med vad vi beslutat i en fråga
i riksdagen. I det sammanhanget skulle
jag kunna hänvisa till herr Herlitz’
nya upplaga av den svenska statsrättens
grunder, där han diskuterar vad det är
som riksdagen egentligen beslutar. Han
tar t. ex. upp frågan i vad mån motiveringarna
för en lagstiftning skall vara
bindande. Den frågan har vi nog all
anledning att i den svenska riksdagen
ta upp till självprövning.

Sedan vill jag bara, herr talman, sluta
med att säga, att det är ett oberättigat
angrepp mot den svenska juridiska
forskningen att påstå, att den inte skulle
vara intresserad av de sociologiska problemen.
Inom parentes vill jag säga, att
det är ingen sociologisk vetenskapsman
i detta land förmenat att ta upp vartenda
ett av de problem, som herr Lundberg
belyst i sin motion.

Riksdagen beslöt ju i våras, att det
skulle företas en utredning om ungdomsbrottsligheten.
Där kommer man
också in på den mycket svåra frågan,
hur man skall kunna tillgodose den allmänna
laglydnaden och samtidigt vara
human mot de ungdomar, som växt
upp i ytterst bristfälliga hem. I sådana
fall har man många gånger anledning
säga, att den skrivna rätten inte står i

överensstämmelse med vårt rättsmedvetande.
Det är svårt att i allmänna generella
rättsnormer få fram det som är
tillämpligt i det enskilda fallet, så att
ingen orättvisa vederfares vederbörande.

Men, herr talman, den svenska juridiken
har verkligen under senare år tagit
upp stora och centrala problem. Jag
skulle kunna hänvisa till en avhandling,
som skrevs för två år sedan i Uppsala
om bevisbördan, där författaren
behandlar grundläggande frågor om
rättstillämpningen. Jag skulle kunna
nämna professor Schmidts kommentarer
till arbetsrätten och de många arbeten
som under senare år skrivits om
kollektivavtalslagen, som ju som vi alla
vet kan vara mycket brännbara frågor.

Det visar sig sålunda, att på en
mängd områden är den svenska forskningen
sysselsatt med de sociologiska
problemen. Det är att beklaga, som professor
Munktell mycket riktigt påpekade
i sitt anförande, att vi icke fått
den professur i allmän rättslära, som
man redan på 1930-talet begärde, och
där man klart fastslog vikten av att vi
får en sådan sociologiskt betonad forskning.

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Vad jag nämnde om de
juridiska seminarierna var ett citat från
en juris professor. I fråga om den politiska
makten yttrade jag, att det är
tydligt att den svenska riksdagen, om
inte lagtillämpningen förändras, icke är
den politiskt mest bestämmande i det
här landet.

Att jag så kraftigt understrukit undervisningens
betydelse beror, vilket också
en hel del professorer och andra har
uttalat, på att hela andan i den juridiska
undervisningen ligger kvar i det
förgångna i stället för att anpassa sig
efter den tid som vi i dag lever i. Här
gäller det inte bara den personella förstärkningen,
även om jag är mycket in -

Onsdagen den 12 december 1956

Nr 33

tresserad för den, utan också och framförallt
själva andan och inriktningen.

Jag har aldrig, som av herr Munktells
yttrande kan missförstås, sagt att
alla docenter är bovar och alla professorer
skurkar. Det lär väl vara där som
på alla andra håll, att det finns bättre
och sämre folk.

Herr Braconier tog upp mitt uttalande
om att den oskrivna lagen har
högre valör än den skrivna. Jag trodde
att herr Braconiers intresse för allemansrätten
och sedvanerätten var så
stort, att han visste, att dessa rättigheter
icke är skrivna rättigheter, och juristerna
är eniga om att allemans rättigheter
är av högre valör än den skrivna
rätten. Detta har även professor Undén
i sin sakrätt mycket tydligt givit
till känna.

Herr Braconier jämför rätten till
svensk natur, rätten till skogsbär, blommor
m. m., rätten att andas och rätten
att få nyttja vatten med slaveriet. Dessa
saker, herr Braconier, ligger dock
mycket långt ifrån varandra. Det är helt
olika ting.

Att jag inte citerade Myrdal är naturligtvis
en brist, men jag trodde att han
var professor i nationalekonomi och
inte i juridik. Jag beklagar att jag inte
uppmärksammat, att han även var professor
i juridik.

Herr BRACONIER (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag måste vidhålla, att
om man fullföljer herr Lundbergs resonemang
i fråga om hans »sedvanerätt»,
leder det till orimliga konsekvenser.
Jag bortser från att vi alltid har olika
meningar om vad som bör vara gällande
rätt; annars skulle vi inte ha några
politiska partier. Men om det är på
det sättet, att sedvanerätt och praxis är
av högre valör än den skrivna rätten, så
innebär ju det att sedvanerätten står
över rikets grundlagar. Jag skulle anse
det vara en mycket underlig tolkning,
om den svenska riksdagen idötsligt skul -

Utbyggnad av juristutbildningen m. m.

le anse, att vi i sedvanerätten har som
herr Lundberg tolkar den fått en högsta
norm, som går utöver gällande författningar.
Herr Lundbergs tolkning av
mycket omstridda frågor kan inte vara
det, som vi alla skall hålla oss till, när
en klar majoritet i denna kammare och
i första kammaren har uttalat en annan
mening.

Jag förbiser inte det rättspatos som
ligger bakom herr Lundbergs uttalanden
om allemansrätten, men det är dock
ostridigt, att det är en omstridd fråga,
som vi här i kammaren år efter år diskuterar,
och där herr Lundberg har
en annan mening än riksdagsmajoriteten.

Anmärkningen om Gunnar Myrdal
förvånar mig, därför att vad herr Lundberg
ofta hävdar är, att det ekonomiska
livet och juridiken gör att vi skriver
lagar som möjliggör för människor att
sko sig på andra människors bekostnad.
I det fallet citerade jag Gunnar Myrdal
för att visa vilket ansvar riksdagen har.

Han ger för resten mycket beröm åt
den svenska pressen. Han säger, att det
är i hög grad tack vare den svenska
pressen som vi har ett rättssamhälle.
Det var under andra världskriget, som
Myrdal skrev denna bok.

Jag tror att herr Lundberg får vara
försiktig med att i en tid som denna,
när rättsstatens existens står på spel
bl. a. på grund av hotet från det totalitära
förtrycket och när t. ex. vissa
åskådningar säger att staten har en naturlig
rätt att förtrycka och döda miljoner
människor, hävda att vad han anser
vara sedvanerätt och som strider
mot gällande lag, står över den skrivna
rätten.

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag skulle vilja fråga
herr Braconier: Var i svensk lagstiftning
återfinns bestämmelser om rätt
att beträda annans mark att plocka
skogsbär och att plocka blommor? Jag

Nr 33

Onsdagen den 12 december 1956

Utbyggnad av juristutbildningen m. m.

skulle också vilja säga att det finns
värden i samhället som är så självklara,
att den svenska lagstiftaren inte behövt
bestämma därom, och då har inte heller
lagstiftaren gjort något ingrepp. Jag
har den uppfattningen att herr Braconier
spelar på strängar, som är helt
främmande för vad som ligger bakom
allemansrätten. Jag förstår honom ur
politisk synpunkt, ty ur politisk synpunkt
är väl hans ståndpunktstagande
förklarligt, men ur praktisk-demokratisk
synpunkt kan jag, herr Braconier, inte
förstå Er, när Ni talar om ett ansvar
utanför riksdagen. Det är väl ändå så
att när riksdagen inte lagstiftat på detta
område, har det berott på att den ansett,
att man skall söka nå en för den
svenska allmänheten fri och obunden
ordning. Jag är medveten om att om
en lagstiftning kommer, kommer gamla
rättigheter att tas ifrån de breda folklagren,
ty så är det tyvärr med rättsreglerna
och rättstillämpningen.

Herr BRACONIER (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag anser det angeläget
att slå fast, att har man inte den uppfattningen,
att den skrivna rätten, som
vi varje år har möjlighet att revidera
genom propositioner och motioner i
enlighet med den svenska grundlagen,
inte skulle ha valör som rättspraxis, leder
det i vissa situationer till ett odemokratiskt
betraktelsesätt, ty det reducerar
statsorganens insatser för hävdandet
av den svenska rättsstaten. Det
är detta, herr Lundberg, som jag finner
ytterst betänkligt i denna tid.

Herr JOHANSSON i Mysinge (bf):

Herr talman! Jag skall för min del
inte blanda mig i den akademisk-juridiska
debatt som här försiggår med anledning
av herr Lundbergs motion, jag
är nämligen inte kompetent till det, och
det finns för övrigt knappast någon
större anledning därtill såsom ärendet
ligger till.

Anledningen till att jag begärde ordet
var att herr Lundberg ansåg att
statsutskottet vid behandlingen av denna
motion inte visat denna samhällsfråga
tillräckligt intresse och att det
skulle ha besvarat motionen med »jaså».
Som vi alla hört och kunnat uppfatta är
motionen vittomfattande, och jag vågar
dessutom hävda att de allra väsentligaste
delarna av densamma ligger utanför
statsutskottets kompetensområde.
Då vi dessutom väntar förslag om juristutbildningen
från Kungl. Maj:t redan
nästa år, är det tämligen meningslöst
att nu besluta en utredning på en
gammal organisations grund, när vi
inte vet hur den nya organisationen på
detta område kommer att utformas och
vilka resurser som kommer att ställas
till förfogande.

Då ligger det nära till hands att fråga
så här: Hade det inte då varit rimligt
att bordlägga motionen och uppskjuta
dess behandling till nästa år? Tyvärr
har på grund av nyvalen till andra
kammaren av formella skäl detta inte
varit möjligt. Utskottet har därför på
grund av omständigheterna måst avstyrka
motionen. Jag vill då rekommendera
motionären att ånyo aktualisera
dessa frågor när Kungl. Maj:ts proposition
i ämnet nästa år tas upp.

Herr talman! Jag vill med dessa enkla
och korta ord i ämnet hemställa om bifall
till utskottets förslag.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till den i ämnet
väckta motionen; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

§ 12

Föredrogos vart för sig statsutskottets
utlåtanden:

nr 217, i anledning av väckta motioner
om viss ändring i folkskolestadgan,
och

nr 218, i anledning av väckta motio -

Onsdagen den 12 december 1956

Nr 33

ner om inrättande av skolpsykologbefattningar.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 13

Skolkuratorsverksamheten m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
219, i anledning av väckta motioner om
skolkuratorsverksamheten m. m.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Lindblom m. fl. (I: 421) och den andra
inom andra kammaren av herr Ohlin
m. fl. (II: 513), hade, såvitt här var i
fråga, yrkats, att Kungl. Maj :t vid framläggandet
av åttonde huvudtiteln vid
1957 års riksdag måtte lämna en översiktlig
framställning av hittills vunna
erfarenheter av kuratorsverksamheten
vid de högre skolorna.

Vidare hade i två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av fru Gärde Widemar m. fl.
(I:101) och den andra inom andra
kammaren av fru Andrén m. fl. (II:
100), yrkats, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa att en
utbyggnad av skolkuratorsverksamheten
i huvudsaklig överensstämmelse med av
skolöverstyrelsen den 7 februari 1953
framlagt förslag i ämnet måtte föreläggas
1957 års riksdag.

Utskottet hemställde,

a) att riksdagen måtte i anledning av
motionerna 1:421 och 11:513, såvitt
här vore i fråga, i skrivelse till Kungl.
Maj:t giva till känna vad utskottet anfört; b)

att motionerna I: 101 och II: 100
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Reservation hade avgivits av fröken
Elmén, herr Nihlfors, fröken Vinge och
herr Helén, vilka ansett att utskottets
motivering hort ha den lydelse, som i
reservationen angivits.

Skolkuratorsverksamheten m. m.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Fröken VINGE (fp):

Herr talman! Skolkuratorsverksamheten
växer fram trots det motstånd
som rests emot densamma från riksdagens
sida. Kommunerna tar i allt större
utsträckning saken i egna händer och
inrättar kuratorsbefattningar. Man kan
fråga sig om den rätta vägen är att göra
detta till en kommunal angelägenhet.
Jag tror att det ligger en viss fara i att
lita på att kommunerna själva sköter
denna sak. Vi har ju rätt tråkiga erfarenheter
från skolmåltidsverksamheten
vid läroverken på sådana orter där
man har många elever från främmande
kommuner. Kommunalmännen där är
betänksamma mot att vidta åtgärder
som kommer att belasta den egna kommunens
kassa; man vill i stället att
kostnaderna skall fördelas mellan elevernas
hemkommuner, och så länge
det ekonomiska samarbetet är svårt att
ordna, avstår man från att ordna skolmåltider.

Jag hoppas att det beslut, som jag
förmodar att riksdagen kommer att fatta
i morgon, skall bidraga till att underlätta
en sådan interkommunal samverkan
och att det problemet därigenom
blir lättare att lösa framdeles. Än så
länge tror jag emellertid inte att vi vågar
ta risken att överlåta skolsocial
verksamhet av denna art bara på kommunerna.
Staten måste säkerligen räkna
med att där ta sin del av ansvaret.

Statsutskottet har bifallit det avsnitt
i folkpartiets stora skolmotion, i vilket
vi begär att Kungl. Maj :t skall för riksdagen
lägga fram en redogörelse för erfarenheterna
av skolkuratorsverksamheten.
Jag är mycket glad över det, och
jag har givetvis anslutit mig helt och
fullt till utskottets förslag på den punkten.
Jag anser det vidare vara riktigt
att avvakta niimnda redogörelse, innan
man lägger fram förslag till åtgärder.
Jag är fullt på det klara med att vi

Nr 33

Onsdagen den 12 december 1956

Skolkuratorsverksamheten m. m.

behöver bygga ut skolkuratorsverksamheten,
men när det gäller frågan hur
detta exakt skall ske, anser jag som
sagt att vi måste avvakta nämnda redogörelse,
innan vi kommer med konkreta
förslag. Vi reservanter har därför anslutit
oss till utskottets hemställan, men
vi har reserverat oss beträffande motiveringen.
Den är inte direkt negativ,
men jag tror att Svenska Morgonbladet
har rätt, när tidningen i sin gårdagsledare
säger att motiveringen är i
knarrigaste laget.

Reservanterna har framför allt tryckt
på följande resonemang: Vi vet alla att
inkörsporten till våra läroverk är oerhört
trång. Ett mycket stort antal elever
måste avvisas. Den spärren är mycket
besvärande, och den vållar både
föräldrar och barn stora bekymmer.
Men det underliga är att vi trots denna
spärr ändå har mycken kvarsittning
och direkt utkuggning från läroverken.
Varpå beror det? Ja, delvis beror det
säkerligen på att våra intagningsinstrument
är ofullkomliga. Den saken har
folkpartiet också berört i skolmotionen.
Enligt många lärares uppfattning
beror kuggningen långt ifrån alltid på
att eleverna saknar studiebegåvning utan
ofta på att de har att brottas med personliga
svårigheter, konflikter i hemmet
o. s. v. Under sådana förhållanden
är det inte försvarligt att låta det gå
därhän att eleverna måste sitta kvar
eller kuggas ut. Det är inte försvarligt
med hänsyn till eleverna själva. Men
man kan också lägga mera krassa synpunkter
på frågan och säga, att det inte
är försvarligt heller ur skolpolitiska
och ekonomiska synpunkter.

Eleverna behöver någon att vända sig
till i sådana fall, en person med tid och
förståelse och med särskilt uppdrag att
ta sig an dem. Utskottet säger, att det
skall klassföreståndaren göra. Ja, visst
skall han göra allt vad han kan, men
det är orealistiskt att tänka sig att
klassföreståndaren skall ha tid att göra
det i erforderlig utsträckning.

Jag vill sluta med att återge vad
Svenska Morgonbladet slutade sin gårdagsledare
med: »Vad som inte snabbt
rättas till under skoltiden kan medföra
skador för livet. Däri ligger frågans
allvar.»

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Under detta anförande övertog herr
förste vice talmannen ånyo ledningen
av förhandlingarna.

Fru ANDRÉN (fp):

Herr talman! I fyra år har jag motionerat,
och i fyra år har jag stått här
och talat för en utbyggnad av kuratorsverksamheten
med utgångspunkt från
skolöverstyrelsens enträgna framställningar
därom, vilka också har upprepats
år efter år. Utskottet har varje
gång avslagit mina motioner med samma
motivering, nämligen att vi inte
skall ta ifrån lärarna deras skyldigheter
att taga personlig vård om eleverna.

Detta är enligt min uppfattning en
orealistisk syn på saken, ty lärarna är
i nuvarande skolsituation till bristningsgränsen
pressade av sina pedagogiska
uppgifter. De har därför ytterligt
liten tid över för att utöva någon
personlig omvårdnad av eleverna. På
grund av rådande brist på lärare och
skollokaler går utvecklingen också mot
allt större skolenheter och klassavdelningar.
Många barn har svårt att hävda
sig i dessa stora skolkollektiv. Vidare
är rektorer, överlärare och klasslärare
— som så många andra — slavar under
pappersexercisen och får ägna mycken
tid åt rutinarbetet, en tid som hade
kunnat ägnas åt eleverna.

I den nya skola, som vi nu skall
bygga upp, kommer eleverna att stanna
under en period, då skolledan ofta
sätter in. Det gäller därför att stimulera
deras verksamhetslust och att bl. a. inrikta
den på fritidssysselsättningar, som
utvecklar deras kunnande, fantasi och
känsloliv. Inom enhetsskolans försöks -

Onsdagen den 12 december 1956

Nr 33

verksamhet har det redan visat sig att
den personliga omvårdnaden där kommer
att bli om möjligt ännu viktigare
än i den gamla skolan, ty eleverna på
högstadiet kommer många gånger att
gå i en skola, som inte ligger på hemorten.

Rektorn vid en lantmannaskola, där
man i år tagit emot elever från 9 y,
berättar att han, som han säger, fuskat
i skolkuratorsyrket. Han framhåller, att
han haft det bästa tänkbara elevmaterial,
men trots detta har han fått ägna
mycken tid åt eleverna och deras personliga
problem — han säger skämtsamt,
att det kostat honom mycken tid
men minst lika mycket bullar och kaffe.
I gengäld har han emellertid fått en utmärkt
kontakt med sina elever och haft
möjlighet att påverka dem så, att de
fått mera ut dels av sitt skolarbete,
dels av sitt kamratliv. Kommer vi så
långt i den blivande enhetsskolans utformning,
att man kan få ut mera av
undervisningen och av kamratlivet, har
vi vunnit något väsentligt. Med dessa
erfarenheter som bakgrund säger denne
rektor, att kuratorsverksamheten måste
räknas som lika betydelsefull för elevernas
inställning till skolarbetet som
den påverkan de röner av lärarna under
lektionerna.

Jag konstaterar med glädje, att utskottet
har begärt en redogörelse av
Kungl. Maj:t till nästa års riksdag över
skolkuratorsverksamheten. Då kanske
denna församling kommer att inse nödvändigheten
av att den försöksverksamhet
med skolkuratorer, som pågått i
över tio år, äntligen får en fastare
grund — att man bl. a. får de två ordinarie
befattningar, som år efter år
begärts, och att ökade möjligheter skapas
att på deltid anställa skolkuratorer
framför allt vid de stora skolorna.

Herr talman! Med avseende på själva
motiveringen till den här begärda utredningen
vill jag yrka bifall till den
reservation, som är fogad till statsutskottets
utlåtande nr 219.

Skolkuratorsverksamheten m. m.

Häruti instämde fröken Löwenhielm
(fp), herr Nestrup (fp) och fru Sjöstrand
(fp).

Herr JOHANSSON i Mysinge (bf):

Herr talman! Jag har för min del
synnerligen svårt att förstå den uppgift,
som reservationen till detta utlåtande
skall fylla. Vi är, som fröken
Vinge sade, överens såväl om yrkandet
i utskottets utlåtande, som, vågar jag
säga, om det väsentligaste av motiveringen.
Vi är överens om att kuratorsverksamheten
kan vara till nytta, och
vi är överens om att innan vi tar några
vidare steg på detta område, skall vi
invänta en redogörelse från Kungl.
Maj :t.

Vad vi således är oense om är den
formulering, som rör själva uppfattandet
av kuratorsinstitutionen. Men finns
det egentligen någon anledning att avge
en reservation i det stycket, innan vi
får en redogörelse, som vi kan bygga
på vid bedömandet av frågan? Vi har
inom utskottsmajoriteten ansett, att någon
sådan anledning inte finns. Det går
inte att komma ifrån, att, i varje fall
såsom det nu förhåller sig, detta är en
fråga för de stora städerna och de stora
läroverken. Men är verkligen behovet
större där än i t. ex. landsorten? Man
ställer sig också den frågan: Är kuratorsinstitutionen
endast en fråga för
läroverken? Har inte realskolan, folkskolan
m. fl. också behov av kuratorer?

Anses då skolkuratorsverksamheten
vara så värdefull, att den bör genomföras
allmänt, måste man fråga sig: Varifrån
skall personalen tas och vilka blir
kostnaderna? Detta tarvar ett ingående
bedömande. Jag har för min del för
övrigt svårt att se, att behovet är så
överväldigande stort som man ibland
vill göra gällande.

De som ivrar för skolkuratorsvcrksamhetens
snabba utbyggande tycks fästa
mindre vikt vid lärarnas omvårdnad
om eleverna och vad som bestämmes

Nr 33

Onsdagen den 12 december 1956

Skolkuratorsverksamheten m. m.

härom i läroverksstadgan än om kuratorernas
möjligheter att bistå eleverna.
Även om det skulle behövas fler kuratorer
är jag övertygad om att lärarnas
medverkan är av än större betydelse.
Såvitt jag förstår har lärarna, även om
de många gånger är ansträngda, kanske
t. o. m. överansträngda, med sina klasser
på omkring 30 elever större möjligheter
att förstå och hjälpa än en kurator
med kanske tusentals lärjungar att
betjäna. Jag är väl medveten om att det
kan finnas lärare som inte är lämpade
för en sådan uppgift, men det kan också
finnas kuratorer som å sin sida inte är
lämpade att hjälpa i varje enskilt fall.

Allt detta har gjort, herr talman, att
vi från utskottets sida velat vara litet
försiktiga i våra uttalanden och vid
vårt ställningstagande. Därför har vi
skrivit som vi gjort. Jag yrkar alltså
bifall till utskottets hemställan.

Fröken VINGE (fp) kort genmäle:

Vi underskattar ingalunda betydelsen
av lärarnas omvårdnad i detta avseende;
den bör givetvis utövas så mycket
som det finns möjligheter till. Vad
vi påpekat är dels detta att lärarna icke
kan hinna med dessa uppgifter i så
stor utsträckning som kan vara nödvändigt,
dels att det ofta är fråga om
grannlaga uppgifter, när en elev har
skolsvårigheter. Det kan exempelvis
gälla en konflikt med en lärare. Det är
då inte så lätt för en elev att vända sig
till kanske samma lärare eller en annan
lärare och lägga fram sina bekymmer.
Det är lättare för eleven att gå till en
kurator, en person som han har att göra
med också i andra sammanhang
inom skolverksamheten.

Herr NESTRUP (fp):

Herr talman! När jag hörde talesmannen
för utskottet här från talarstolen
fann jag mig föranlåten att begära
ordet i detta ärende, vilket jag annars
inte hade tänkt.

Först några ord om möjligheten för

lärarna att kunna tjänstgöra i stället
för kuratorer. Herr Johansson i Mysinge
säger att när en klassföreståndare
inte har mer än ett 30-tal elever så bör
han hinna med att ta hand om även
dessa spörsmål. Vi har klassföreståndare-
och ämneslärarsystem, men det
inträffar inte alltför sällan att en klassföreståndare
inte undervisar i sin egen
klass mer än två eller tre timmar i
veckan. I sådana fall får han sannerligen
inte tillfälle att lära känna eleverna
särskilt bra, i all synnerhet får han
inte tillfälle att kunna tränga in i frågan,
på vilken punkt eleven behöver
hjälp. I ett sådant fall kan en skolkurator
uträtta betydligt mera.

Skolkuratorer blir nödvändiga förr
eller senare, ty vi måste ha folk som
kan ta hand om alla dessa elever som
vi ju kostar på skolutbildning men som
kanske av en eller annan orsak inte kan
klara sig i en klass. Så blir de tvungna
att gå om och så kommer svårigheterna.
Samhället bör få igen de pengar som
läggs ned på eleverna. Det borde alltså
vara nyttigt och bra om en eller flera
—- ett kuratorskollegium, som jag har
föreslagit — kunde göra undersökningar
inom klasserna, för att med hjälp
av klassföreståndare, med hjälp av ämneslärare
och lärarna i övningsämnena
ta reda på sådana pojkar eller flickor,
som av någon anledning sackar efter.
Det är inte alls säkert att klassföreståndaren
kan göra detta. Särskilt i de stora
läroverken och de andra större skolorna
är detta naturligtvis svårt.

Jag har i Halmstads läroverk gjort
en undersökning. Förra året gick jag
igenom klasskonferens- och kollegieprotokollen
samt klassböckerna. Enbart
ur detta material plockade jag bland
de numera 1 300 eleverna fram närmare
ett 80-tal, som man skulle behöva hjälpa
på något sätt. Och jag är övertygad om
att det i själva verket rör sig om betydligt
flera. Jag vill inte säga att man inte
har gjort något åt dessa fall, det är
möjligt att man har gjort det. En för -

Onsdagen den 12 december 195G

Nr 33

ändring kan ha skett inom familjen,
kanske det är en morfar eller farfar som
ligger för döden. Hur inverkar detta på
barnen i den känsliga åldern? Min erfarenhet
är att pojkar och flickor i 12—
15-årsåldern under sådana förhållanden
inte kan göra skäl för sig i skolan på
samma sätt som tidigare. Men vem skall
upptäcka anledningen? Och när upptäcker
man i regel saken? Jo, först när underbetygen
kommer, men då är det
litet sent att komma med hjälpen. Det
bör finnas någon som barnen har möjlighet
att vända sig till med dylika
spörsmål — de vill faktiskt inte vända
sig till andra än dem som de har alldeles
speciellt förtroende för, och det behöver
inte vara en klassföreståndare.

Nu är det tyvärr på det sättet i de stora
läroverken, att klassföreståndarskapet
skiftar alldeles för mycket på grund
av den stora omflyttningen av lärare.
Det är så många extra lärare som inte
är kvar vid skolan år efter år utan bara
stannar en eller två terminer, vare sig
de är klassföreståndare eller inte. I ett
läroverk som det i Halmstad blir det
ett par, tre hundra elever som inte får
behålla sin klassföreståndare mer än
en eller annan termin. Man förstår att
under sådana omständigheter det skulle
vara en oerhörd styrka om man hade
en institution, en skolkurator eller ett
kuratorskollegium, som kunde liksom
hålla tyglarna i sin hand och söka upp
fallen. Faktum är att det behövs någon
som undersöker, hur man skall kunna
komma åt orsaken till besvärligheterna
på ett så tidigt stadium som möjligt.
Detta kan inte lärarna med sin nuvarande
tjänstgöring hinna med, särskilt
inte med de mycket stora klasser som
vi nu har. Rektorerna har heller inte
stor möjlighet, särskilt vid större skolor.
Det kommer hela tiden nya bestämmelser
ifrån Stockholm, inte minst
på det sociala området, som lärare, rektorer
och skolledare skall sätta sig in i.
Detta sker kanske på bekostnad av vad
som åtminstone enligt min mening är

Skolkuratorsverksamheten m. m.

ändå mycket viktigare, nämligen den
personliga omvårdnaden.

Jag fäste mig också vid att herr Johansson
i Mysinge ställde frågan, varför
det inte skulle finnas några kuratorer
vid folkskolorna och deras överbyggnader.
Visst skall det det. Det finns
möjligheter, om man går efter systemet
med kuratorskollegier, ty för sådana
existerar egentligen ingen gräns nedåt,
utan de kan mycket väl inrättas vid
en så liten skolenhet som en med 200
elever eller kanske ändå färre. Detta
är något som man bör pröva. Utskottet
har också skrivit mycket positivt i
den riktningen, och jag är glad över
det.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till reservationen.

Herr JOHANSSON i Mysinge (bf):

Herr talman! Herr Nestrup måtte ha
missförstått mig. Jag har ju framhållit,
att vi alla är överens om det väsentliga
i den skrivning och de yrkanden som
föreligger i detta förslag. Det finns således
ingen anledning att diskutera den
saken. Vi som står för utskottets utlåtande
vill dock invänta Kungl. Maj :ts
redogörelse i frågan, innan vi slutgiltigt
vill yttra oss om en utvidgning av
kuratorsinstitutionen eller ta ställning
till densamma. I denna redogörelse som
utskottet förväntar har vi enligt tidigare
skrivningar från statsutskottets sida också
önskat få med de av herr Nestrup förut
föreslagna kuratorskollegierna av lärare,
vilka kanske också kan bli en mycket
värdefull del av ett kuratorsystem.
Jag tror att olika åtgärder behöver prövas.
Jag har emellertid inte för egen del
tagit ställning till frågan, om en eventuell
kuratorsinstitutions utveckling, om
den skall omfatta flera kategorier skolor
etc. Den frågan tränger sig dock fram i
sammanhanget: Var skall vi ta personal,
var skall vi få materiella och ekonomiska
resurser för att genomföra alltför
vittgående önskemål på detta område?

Nr 33

Onsdagen den 12 december 1956

Försäkringsväsendets förstatligande och

Det är en frågeställning som man inte
kommer undan; den måste göras i detta
sammanhang.

Jag ville också påpeka, att vi i riksdagen
ibland får ta ställning till motioner
och förslag om en inskränkning
och rationalisering av statsapparaten,
som då anses överdimensionerad. Det
är den således när det passar, men i
detta hänseende är man inte rädd för
utökning av tjänster. Vad jag, herr talman,
vill framhålla är, att utskottets
motivering i detta ärende och som frågan
nu ligger till enligt min mening är
fullt tillräcklig. Jag anser således, att
reservationen knappast fyller någon
uppgift.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr förste vice talmannen framställde
propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till utskottets
hemställan med den ändring av
motiveringen, som föreslagits i den vid
utlåtandet fogade reservationen; och
fann herr förste vice talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Fröken Vinge begärde
emellertid votering, i anledning
varav följande voteringsproposition efter
given varsel upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 219, röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets
hemställan med den ändring
av motiveringen, som föreslagits i den
vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av

rationalisering

kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Fröken Vinge begärde
likväl rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 133 ja och 58 nej, varjämte
8 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan med oförändrad motivering.

§ 14

Föredrogos vart efter annat statsutskottets
utlåtanden:

nr 220, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag å tilläggsstat
I för budgetåret 1956/57 till utökning
av nykterhetsvårdens anstaltsorganisation,
och

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 15

Försäkringsväsendets förstatligande och
rationalisering

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 39, i anledning av väckt motion angående
utredning om försäkringsväsendets
förstatligande och rationalisering.

I en inom andra kammaren under nr
14 väckt motion, som hänvisats till bankoutskottet,
hade herrar Johansson i
Stockholm och Hagberg hemställt, »att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställer om skyndsam utredning om
försäkringsväsendets förstatligande och
rationalisering i syfte att avkoppla det
privatkapitalistiska vinstintresset och
den privatkapitalistiska administrationen
av fondmedlen och att koncentrera,

Onsdagen den 12 december 1956

Nr 33

Försäkringsväsendets förstatligande och rationalisering

avbyråkratisera och förbilliga administrationen
av de samordnade försäkringsformerna,
så att det önskade försäkringsskyddet
kan erhållas till väsentligt
lägre premier».

Utskottet hemställde, att motionen
11:14 icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr JOHANSSON i Stockholm (k):

Herr talman! Utskottet har tämligen
snävt behandlat vår motion, och den
parlamentariska djungeltelegrafen, i
viss mån refererad av tidningen Expressen,
har satt detta i samband med att
vår motion skapat vissa bryderier inom
koalitionen.

Redan i arbetarrörelsens efterkrigsprogram
framfördes kravet på försäkringsväsendets
förstatligande. I olika
programutkast inom socialdemokratiska
partiet har detta krav ideligen kommit
igen, och vid den socialdemokratiska
partikongressen detta år förelåg det tre
motioner i denna fråga, vilka fick ett
mycket positivt mottagande, något som
måste betraktas som en anvisning till
partiets riksdagsgrupp.

Nu säges det enligt djungeltelegrafen
att socialdemokraterna hade haft för
avsikt att visserligen avstyrka motionen
men att föreslå en departementsutredning
i frågan. Då framträdde, enligt
Expressen av den 29 november bondeförbundets
riksdagsgrupp och herr
Hedlund, vilken lär ha upplyst om att
det ansågs otänkbart att bondestatsråden
gick med på en ny utredning; socialiseringsfrågor
kunde enligt överenskommelsen
inte tas upp så länge koalitionen
bestod. Bondeförbundets riksdagsgrupp
var enig om att det betydde
en uppsägning av koalitionen, om de
socialdemokratiska statsråden ville utreda
frågan om försäkringsväsendets
förstatligande. Socialdemokraterna i utskottet
stod då inför valet alt antingen

helt tillstyrka eller avstyrka motionen.
Att hänvisa till någon förestående utredning
inom handelsdepartementet
kunde de knappast göra. Det talas nu i
utskottets utlåtande bara om en teknisk
översyn inom departementet.

Jag har svårt att förstå bondeförbundets
hållning i denna sak, ty det kan
knappast här vara fråga om något verkligt
bondeintresse. Jag förstår bönderna,
därest de slår vakt om äganderätten till
sina gårdar, sin skog och jord. Men kan
det vara något allmänt bondeintresse
att väldiga kapitalfonder domineras och
behärskas av storfinansen? Det är ju
här fråga om drygt 11 miljarder kronor,
som förvaltas och dirigeras av storfinansens
spetsar. Det finns väl också
inom bonderörelsen vissa tendenser till
att vilja bryta detta storfinansens välde.
Borde det vidare inte vara ett jordbrukarintresse
att i största möjliga mån
få ned försäkringspremierna för de risker
man löper? Det är ju inte minst
detta som vårt förslag avser.

Utskottet hänvisar till 1945 års försäkringsutredning
vilken trodde att man
genom att försäkringstagarna blivit representerade
i försäkringsbolagens styrelser
skall kunna få mer inflytande än
hittills över försäkringsväsendet. Under
den tid som gått har detta visat sig
vara en illusion. Själva grundvalen för
1945 års utrednings betänkande har fallit
bort. Även denna utredning måste
konstatera storfinansens maktposition.
Utredningen talar om »personalunionen
mellan storbankernas, storindustriernas
och de stora försäkringsbolagens ledningar,
vilka rekryteras ur kretsar som
till stor del är engagerade i vår finansvärld
i övrigt och samtidigt i hög grad
samarbetar i styrelser utanför försäkringsföretagen.
Härigenom har otvivelaktigt
en ytterligare koncentration av
de enskildas ekonomiska inflytande
inom näringslivet ägt rum». Så långt
1945 års utredning.

En av grunderna för storfinansens
välde i vårt land är dess makt över de

Andni kammarens protokoll l!)5<>. Nr 33

Nr 33

Onsdagen den 12 december 1956

Försäkringsväsendets förstatligande och rationalisering

stora försäkringsbolagens miljardfonder.
Det ger den en enastående maktposition
som kapitalförvaltare och kreditgivare.
Varje strävan att bryta storfinansens
välde i vårt land måste riktas
mot deras välde inom försäkringsföretagen.
Inom socialdemokratien har man
ansett det vara en av de frågor som
man i första hand skulle ta itu med.

Vi har nu fått en hel rad statliga försäkringsformer.
Vi har sjukförsäkringen,
yrkesskadeförsäkringen, moderskapsförsäkringen
och arbetslöshetsförsäkringen.
Det är tal om en obligatorisk
dödsfallsförsäkring, och man förbereder
en allmän pensionsförsäkring. Det
brukar sägas att de privata bolagen kan
bilda ett komplement till denna statliga
försäkringsverksamhet. Vi tycker att
det är mera angeläget att koncentrera
dessa företagsformer och att de statliga
företagen — befriade från byråkrati
och samordnade i en gemensam förvaltning
— också tar hand om den försäkringsverksamhet
som nu utövas av
de privata bolagen.

Dessa privata bolag har i inte ringa
utsträckning ägnat sig åt det vi brukar
kalla för skatteflyktsförsäkring. För
några år sedan måste riksdagen ingripa
mot de engångsbetalda livräntorna, som
var de mest använda medlen för förmögna
människor att undandra sig beskattning.
Alltjämt pågår sådan skatteflykt
i mera raffinerade former. Strax
innan motionen väcktes måste finansministern
ingripa mot försäkringsbolaget
Thule, som ville utnyttja premiesparmedlen
genom att till de nya försäkringstagarna
ge lån med premiesparmedel
som pant och komplettera detta
med smygagitation för omvandling av
obligationer till premiesparande.

Genom en avbyråkratisering och centralisering
av de statliga försäkringsformerna
samt deras övertagande av de
privata försäkringsföretagens verksamhet
skulle oerhört mycket vinnas. Det
är klart att försäkringarna för de olika
risker människorna kan löpa blir oer -

hört dyra genom de nuvarande formerna.
Vi kan erinra om att inte mindre
än 40 000 människor är sysselsatta med
vad man kallar att sälja livförsäkringar.
I denna tid av arbetskraftsbrist borde
en del av dessa människor kunna ägna
sig åt någonting annat. Denna verksamhet
har lett till att inte mindre än en
sjättedel av premierna går till administration
och anskaffningskostnader.
Det har vidare lett till att 15 procent
av försäkringstagarna annullerar sina
försäkringar inom loppet av två år. De
får betala de dyra anskaffningskostnaderna
utan att få någonting i gengäld.

Detta är en tydlig anvisning om att
det här finns väldiga möjligheter att
sänka premierna för försäkringstagarna
och samtidigt få en administrativ förenkling,
så att vi kan minska ned den
svällande byråkratien och få mera folk
över till samhällsnyttiga uppgifter. Det
finns en väldig byråkrati även i de statliga
företagen, exempelvis inom yrkesskadeförsäkringen.
Vi menar att denna
skulle kunna arbetas bort. Vidare skulle
man finna former för ett samarbete
mellan den statliga och den kooperativa
försäkringsverksamheten.

Försäkringstagarna får nu betala
mycket höga premier baserade på högre
risker och lägre ränteinkomster än i
verkligheten. En annan sak som vi tog
upp i vår motion var inflationens verkan
på försäkringarna. Under alla dessa
år har just försäkringstagarna fått lida
mest av penningvärdeförsämringen. De
har betalat in sina premier i goda kronor,
men när de en gång får ut några
belopp blir det i mycket dålig valuta.
Det är naturligtvis en mycket svår
fråga, som hänger samman med mycket
annat, hur man skall kunna göra försäkringar
värdebeständiga. Vi har velat
att denna fråga skulle ingå i den utredning
vi föreslog.

Vi anser kort och gott, att ett förstatligande
av försäkringsverksamheten kan
tillhandahålla försäkringsskydd i alla
önskvärda former till mycket lägre pre -

Onsdagen den 12 december 1956

Nr 33

inier än nu. Genom en samordning av
nuvarande försäkringsformer skulle arbetsgivarna
kunna åläggas betala en avsevärt
större del av kostnaderna för försäkringsskyddet.
Vi beklagar att bondeförbundets
motstånd tydligen omöjliggjort
denna utredning nu. Vi tror att
den starka opinion som finns bland
försäkringstagarna så småningom skall
göra det klart, att arbetare, bönder,
tjänstemän och andra grupper skulle ha
stor fördel av att nuvarande byråkratiska
former kommer bort och att storfinansens
väldiga maktresurser i egenskap
av förvaltare av försäkringsfonderna
brytes. Vi vet att frågan faller,
men jag yrkar, herr talman, bifall till
motion II: 14.

Herr SEVERIN i Stockholm (s):

Herr talman! Jag skall inte ingå i någon
diskussion om denna fråga utan
nöja mig med att med hänvisning till
vad utskottet skrivit yrka bifall till utskottets
förslag.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr förste vice talmannen framställde
propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till
den i ämnet väckta motionen; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 16

Föredrogos vart för sig
bankoutskottets utlåtande nr 40, i anledning
av väckt motion om pension åt
kanslisten, tillika registratorn, hos första
kammaren T. Vide;

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 59, i anledning av väckta motioner
om översyn rörande de sociala förmånerna
till invalider, och

nr 60, i anledning av väckt motion
angående rätt till sjukkasseersättning
för alkoholister som genomgår av läkare
ordinerad behandling;

jordbruksutskottets utlåtande nr 43, i
anledning av väckta motioner om inrät -

Anslag till företagareföreningar m. fl.

tande av en statens vattenvårdsstyrelsc;
samt

statsutskottets utlåtande nr 222, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
godkännande av viss ändring
i avtalet mellan Sverige och Norge rörande
transittrafiken över hamnar i
Trondheinisf jorden.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 17

Anslag till företagareföreningar m. fl.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
223, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående anslag å tilläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1956/57
till Bidrag till företagareföreningar
m. fl. och till Fonden för lån till företagareföreningar
m. fl. jämte i ämnet
väckta motioner.

I propositionen nr 197 hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över handelsärenden
för den 2 november 1956,
föreslagit riksdagen att dels till Bidrag
till företagareföreningar m. fl. å tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1956/57 under tionde huvudtiteln anvisa
ett reservationsanslag av 250 000
kronor dels ock till Fonden för lån till
företagareföreningar m. fl. å tilläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1956/57
under kapitalbudgeten: Statens utlåningsfonder
anvisa ett investeringsanslag
av 30 000 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling föreliaft ett antal motioner.

Utskottet hemställde,

I. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:040 och 11:837,

a) till Bidrag till företagareföreningar
m. fl. å tilläggsstat I till riksstaten
för budgetåret 1956/57 under tionde

100 Nr 33

Onsdagen den 12 december 1950

Anslag till företagareföreningar m. fl.

huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 250 000 kronor;

b) till Fonden för lån till företagareföreningar
in. fl. å tilläggsstat I till
riksstaten för budgetåret 1956/57 under
kapitalbudgeten: Statens utlåningsfonder
anvisa ett investeringsanslag av
30 000 000 kronor;

II. att motionerna 1:641 och 11:838
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Reservationer hade avgivits:

1) av herrar Ragnar Bergh, Skoglund
i Doverstorp och Hjalmarson, vilka
ansett att utskottet bort hemställa,

I. att riksdagen måtte med bifall till
Ivungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:640 och 11:837,

a) till Bidrag till företagareföreningar
m. fl. å tilläggsstat I till riksstaten
för budgetåret 1956/57 under tionde
huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 250 000 kronor;

b) till Fonden för lån till företagareföreningar
m. fl. å tilläggsstat I till
riksstaten för budgetåret 1956/57 under
kapitalbudgeten: Statens utlåningsfonder
anvisa ett investeringsanslag av
30 000 000 kronor;

II. att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna 1:641 och 11:838, uttala,
att en kreditpolitik, grundad på effektiva
åtgärder till främjande av det enskilda
frivilliga sparandet, en rörlig
ränta och erforderlig elasticitet i kreditsystemet,
borde genomföras;

2) av herr Pålsson, utan angivet yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr GUSTAFSSON i Skellefteå (fp):

Herr talman! Vi har ifrån vårt håll i
flera år motionerat om ökade låneanslag
till företagarföreningarna. Vi anser att
även i tider, när det är väsentligt lättare
än nu att få lån i de vanliga kreditinstituten,
finns det ett visst behov av
kreditgivning av det slag, som nu ges

av företagarföreningarna. Den är inte
avsedd att konkurrera med bankernas
kreditgivning utan att komplettera den.
Företagarföreningarna biträder de lånsökande
vid underhandlingar med bankerna.
Det är ju i föreningarnas intresse,
att bankerna tar så stor del av lånen
som möjligt och att endast den i vissa
fall nödvändiga påfyllnaden av dessa
lån behöver ske genom företagarföreningarna.
Dessas lånegivning har betytt
en hel del, inte minst för nyetableringen
i områden med svagt utvecklad
industri. Det är säkert inte bara en tillfällighet
att föreningarna arbetat längst
och byggts ut mest just i norrlandslänen.

Om det alltså alltid finns visst behov
av kompletterande kreditgivning,
är naturligtvis behovet större under en
hård kreditåtstramning. De mindre företagen
har stark känning av åtstramningen,
inte därför att de missgynnas
av bankerna utan främst därför att nya
och små företag har mindre förmåga
till självfinansiering än de stora företagen.

Vi har som sagt vid flera tillfällen
motionerat om höjning av låneanslaget
och därvid -—• särskilt i den motion
som avlämnats till årets riksdag — åberopat
kreditrestriktionerna som skäl för
en uppräkning av anslaget. Detsamma
gör man i den proposition vi nu behandlar.
Underligt nog har emellertid
kreditrestriktionerna vid tidigare riksdagsbehandling
av våra förslag såväl
av utskottsmajoriteten som från regeringsbänken
åberopats som skäl mot
en uppräkning.

Den 13 april i vår behandlade kammaren
frågan om anslag till företagarföreningarna,
och en reservation om en
uppräkning av anslaget med 1,5 miljon
kronor förelåg. Det hette då i utskottets
skrivning, att »med hänsyn till
nödvändigheten av att i rådande samhällsekonomiska
läge begränsa investeringsverksamheten
är utskottet icke berett
att förorda en så avsevärd höjning

Onsdagen den 12 december 195G

Nr 33

101

av anslaget, som föreslagits i de i ämnet
väckta motionerna».

I det utlåtande som vi behandlar
i dag heter det: »Erfarenheterna har givit
vid handen, att hantverks- och småindustriföretagen
till följd av den förda
kreditpolitiken behandlats hårdare än
andra delar av näringslivet. Detta har
medfört allvarliga farhågor för småföretagen
och deras fortsatta utveckling.
Utskottet finner därför i likhet
med departementschefen skäl föreligga
att bereda ifrågavarande grupp av företagare
ytterligare stöd av statsmedel.»

Den avsevärda höjning som man i
våras inte kunde gå med på utgjorde
3 miljoner kronor. Nu, 8 månader senare,
går man med på en höjning av
anslaget med 30 miljoner kronor, och
samma kreditrestriktioner, som i våras
åberopades som skäl för avslag på en
anslagsökning, åberopas nu som skäl
för bifall.

Även på regeringsbänken har man
tänkt om på detta område. Handelsministern
säger i propositionen, att såvitt
nu kan bedömas skäl finns för den
uppfattningen, att den art av företag
det här gäller har drabbats hårdare av
kreditrestriktionerna än andra delar av
näringslivet och därigenom blivit utsatta
för ett tryck som är hårdare än
som avsetts med de av staten vidtagna
åtgärderna.

Så lät det emellertid inte alls när
statsrådet Lange yttrade sig i första
kammaren den 13 april i år. Handelsministern
erinrade då om att utlåningen
från affärsbankerna minskat med ungefär
6 procent sedan april månad i fjol,
men —- sade han — småföretagarna hade
fått ökade lånemöjligheter genom
företagarföreningarna och genom garantilånen.
Detta är alltså, fortsatte
handelsministern, ett av de få områden
av ekonomisk verksamhet som under
det närmast framförliggande året har
möjlighet att expandera; andra områden
har inte liknande finansiella möjligheter.
I våras var alltså småföreta -

Anslag till företagareföreningar in. fl.

gen de enda som hade möjlighet att expandera.
I höst får vi höra, att de drabbas
hårdare av kreditrestriktionerna än
andra delar av näringslivet. Dessa uppfattningar
härrör från samme bedömare.

Handelsministern vände sig också
mot reservationen om anslagshöjning.
»Jag tror», yttrade han, »att man kan,
om man befinner sig i oppositionsställning,
föra resonemanget om att en miljon
hit och en miljon dit inte spelar
någon roll. Men om man verkligen har
ansvaret och får räkna med att sådana
förslag kan komma att medföra återverkningar,
så får man nog resonera
på ett något annat sätt.» Det var alltså
i april i våras som handelsministern
var så ansvarsmedveten.

Ett halvår senare var regeringen beredd
att gå med på en höjning av anslaget
till företagarföreningarna, inte med
1,5 miljon, utan med 30 miljoner och
dessutom ett låneanslag till jordbruket
på 50 miljoner. Om någon ville begagna
handelsministerns målande sätt att uttrycka
sig, kunde han säga att regeringen
kastar 30 miljoner hit och 50
miljoner dit. Vi vet att socialdemokraterna
i regeringen gått med på detta
för att därigenom få bondeförbundets
fortsatta medverkan i regeringen. Man
kan säga att socialdemokraterna betalar
80 miljoner kronor för att få hjälp att
behålla just den ansvarsställning, som i
våras hindrade dem från att gå med
på en höjning med 1,5 miljon.

Vi blev också kritiserade för att vi
föreslagit en större höjning av anslaget
än företagarföreningarna själva genom
sitt förtroenderåd hade begärt. Herr
Johansson i Torp sade: »Vi anser att
man inte bör skjuta över målet och i
nuvarande läge gå längre än vad vederbörande
föreningar själva begärt. Att
bjuda över är en förfärligt enkel konst,
men jag tror inte att det lönar sig i
längden.»

Herr Skoglund i Umeå, den socialdemokratiske
andrakammarledaren, be -

102 Nr 33

Onsdagen den 12 december 1956

Anslag till företagareföreningar m. fl.

handlade frågan i ett valföredrag, och
han betraktade det avsnittet som så
viktigt, att lian tog med det i ett TTreferat.
Han sade där att folkpartiet
föreslog 6 miljoner trots att företagarföreningarnas
förtroenderåd hade stannat
vid 4 miljoner; folkpartiet ville sålunda
gå långt utöver vad de anslagskrävande
själva hade begärt. Herr Skoglund
kom till följande slutsats: »Folkpartiet
har en blind fläck, och det gör
att folkpartiet aldrig upptäcker konsekvenserna
av sin överbudspolitik.»

Nå, hur förhåller det sig nu med det
förslag vi i dag behandlar? Ja, företagarföreningarna
begärde, som herr
Skoglund mycket riktigt angav, fyra
miljoner kronor. Av dessa har riksdagen
redan i våras anvisat tre miljoner.
Det återstår alltså endast en miljon.
Om vi i dag anslår 30 miljoner kronor
innebär det, om vi skall använda herr
Skoglunds uttryckssätt, ett överbud i
förhållande till vad förtroenderådet begärt
med inte mindre än 29 miljoner
kronor. Det skulle vara intressant att
höra vad herr Skoglund i Umeå, som
i september alltså ansåg ett anslag på
två miljoner mer än företagarföreningarna
begärt vittna om en blind fläck i
omdömet, nu i december kan ha för
uppfattning om ett överbild på 29 miljoner.

Herr talman! Jag har i korthet velat
påpeka dessa motsägelser, inte för att
motsätta mig det anslag det här gäller
utan för att få fastslaget att talet om
ansvarslösa överbud i samband med de
blygsamma anslagshöjningar vi begärt
varit helt opåkallat. Det är troligt att
ett engångsanslag på 30 miljoner kronor
inte är det bästa sättet att öka
företagarföreningarnas möjligheter att
bedriva en större utlåningsverksamhet.
Det hade förmodligen varit bättre om
denna verksamhet fått utökas successivt,
det kan inte vara alldeles rationellt
att företagarföreningarna skall
skaffa sig en apparat för utlåning som
de sedan inte har bruk för. Jag anser

emellertid att fördelen av att resurserna
ökas så pass kraftigt uppväger den
olägenhet som den nu förda ryckiga
politiken medför, och jag ber därför,
herr talman, att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr HJALMARSON (li):

Herr talman! Till detta utskottsutlåtande
har från vårt håll fogats en reservation
med anledning av en motion
som väckts av ett par högerrepresentanter.
Syftet med denna reservation är
att understryka bl. a. följande.

Det kan inte vara ett allmänt intresse
att kreditmarknaden splittras upp i
olika sektorer. Härigenom försvåras en
effektiv produktion. En enhetlig kreditmarknad
måste vara bäst för både
små och stora företag. De nu aktuella
låneanslagen kan endast uppfattas som
en tillfällig åtgärd som beror på att vi
hamnat i en återvändsgränd till följd
av den förda skatte- och kreditransoneringspolitiken.
Särskilt sett på någon
sikt är det ytterligt svårt att bedöma
vilken nettoeffekt de nya låneanslagen
kan få på den vanliga kreditmarknaden.
I vilken utsträckning utrymmet
ökas för den mindre företagsamheten
eller om det över huvud taget ökas, är
vanskligt att profetera om. Jordbrukets
och över huvud taget den mindre företagsamhetens
kreditproblem kan för
framtiden rationellt lösas endast om vi
kommer över till en normalt fungerande
kreditmarknad igen. För att nå detta
mål måste vi driva en kraftig sparstimulerande
politik med tillräcklig rörlighet
i räntan både uppåt och nedåt.
Då kan vi få den elasticitet i kreditsystemet,
som är förutsättningen för
dess funktionsduglighet.

Herr talman! Med dessa korta ord
ber jag att få yrka bifall till den till
utlåtandet fogade reservationen nr 1,
som inte går emot Kungl. Maj:ts proposition,
men i vilken föreslås att riksdagen
i anledning av Kungl. Maj:ts

Onsdagen den 12 december 1956

Nr 33

103

Ersättning till vissa markägare för skada och intrång genom avsättning såsom fornminne
av ett område vid Böckersboda i Lyrestads socken

proposition gör ett kompletterande uttalande
om kreditpolitiken efter de här
antydda linjerna.

Under detta anförande övertog lierr
andre vice talmannen ledningen av
kammarens förhandlingar.

Herr WARD (s):

Herr talman! Eftersom ingen yrkat
avslag på statsutskottets hemställan i
detta ärende har jag knappast någon
anledning att uppehålla mig vid detta
ämne. Med anledning av vad herr Hjalmarson
nyss yttrade vill jag emellertid
säga, att det ju finns åtskilliga specialfonder
inom den svenska statsförvaltningen
och att jag anser det vara något
opåkallat att just i detta sammanhang
föra fram frågan om kreditväsendet
i allmänhet.

Jag har endast velat framhålla detta
och yrkar bifall till utskottets förslag,
ingalunda med den motivering som herr
Gustafsson i Skellefteå framförde utan
med hänvisning till vad utskottet anfört
i sin motivering.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till den
av herr Ragnar Bergh m. fl. avgivna
reservationen; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

§ 18

Ersättning till vissa markägare för skada
och intrång genom avsättning såsom
fornminne av ett område vid Böckersboda
i Lyrestads socken

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
224, i anledning av väckta motioner om
ersättning till vissa markägare för skada
och intrång genom avsättning såsom
fornminne av ett område vid Böckersboda
i Lyrestads socken.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr

Birger Andersson (I: 17) och den andra
inom andra kammaren av herrar Severin
i Stockholm och Sundström (II: 20),
hade hemställts, att riksdagen måtte
till ersättning åt vissa markägare i Lyrestads
socken, Skaraborgs län, anvisa
ett belopp, motsvarande vad som upptagits
i vid motionerna såsom bilaga
fogade, genom länsstyrelsens i nämnda
län försorg upprättade värderingsinstrument.

Utskottet hemställde, att motionerna
I: 17 och II: 20 icke måtte av riksdagen
bifallas.

Reservation utan angivet yrkande hade
avgivits av herr Rubbestad.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr ELIASSON (h):

Herr talman! De som sett den förnämliga
skeppssättningen vid Böckersboda
i Lyrestads socken har nog bara
en uppfattning om värdet av densamma,
och de anser också att den bör bevaras.
Frågan gäller här huruvida kostnaden
för dess bibehållande skall bestridas
av de enskilda markägarna eller
om det är det allmännas sak att bära
dessa kostnader. Kostnaderna för den
enskilde vållas ju av att detta fornminne
ligger på en grusås med mycket
stor grustillgång. Av det i motionerna
framlagda förslaget framgår att man
tänkt sig ett bidrag till markägarna på
7 000 kronor. Denna summa grundas på
en värdering som verkställts genom
länsstyrelsens försorg, men de av länsstyrelsen
anlitade värderingsmännen säger
från början klart ifrån att de inte
har tagit hänsyn till vare sig kvantiteten
eller kvaliteten av gruset. På
markägarnas initiativ har därför en
ingenjörsfirma i Karlstad gjort en ny
värdering, där man genom kvantitativa
uppmätningar, genom borrningar och
framför allt genom att ta reda på hur
materialet lämpar sig för cementvaru -

104

Nr 33

Onsdagen den 12 december 1956

Ersättning till vissa markägare för skada och intrång genom avsättning såsom fornminne
av ett område vid Böckcrsboda i Lyrestads socken

tillverkning, kommit fram till att grusåsen
har ett värde av ungefär 150 000
kronor. Det är ju så stor skillnad i de
två värderingarna, att man mycket väl
kan förstå att människorna som berörs
av desamma vill ha en annan tingens
ordning.

Riksantikvarieämbetet förklarar i sin
skrivelse, att det under åren 1951—1955
borttagits 1 363 fornlämningar med ämbetets
tillstånd. Vi kan alltså konstatera,
att vissa av dem som haft fornlämningar
fått dessa borttagna och uppenbarligen
inte haft någon nackdel av detta. Andra
däremot, som har förnämliga fornlämningar,
måste ha dem kvar. Då bör det
också anses riktigt, att det allmänna
bestrider kostnaderna härför.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län har
kommit till det resultatet, att markägarna
bör ha ersättning och ur deras synpunkt
givetvis efter den värdering som
deras värderingsman gjort. Markägarna
har också gjort framställningar om att
en sådan ersättning skall utgå, men
dessa har avslagits, och motiveringen
har varit den att fornlämningarna är
mycket gamla och sedan länge skyddade.
Enligt uppgift har en av jordägarna
kunnat konstatera, att vid ett laga skifte
1948 åsattes marken ett mycket lågt
värde, därför att det var en uråldrig
tingsplats, men i handlingarna från en
lantmäteriförrättning 1935 finns ingenting,
som talar för detta. Marken är
där upptagen till ett väsentligt högre
värde, och varför? Ja, det skulle möjligen
kunna förklaras med att man då
börjat exploatera grustäkten och att vederbörande
lantmätare ansåg, att marken
representerade ett stort värde. Jag
har själv skaffat ett gravationsbevis för
en av fastigheterna. I gravationsbeviset
finns noterat inteckningar, som är gjorda,
och där finns också uppgifter om
kraftledningsservitut, men det finns inte
med ett ord antytt om någon inskränkt
förfoganderätt på grund av fornminnet.
Som kammarens ledamöter förstår är

den inskränkningen det väsentliga för
samtliga småfastigheter som finns där.
Det måste vara en lucka i lagstiftningen
som gör att en begränsning av äganderätten
av sådant slag, med så stor betydelse,
inte framträder i gravationsbeviset.
Enligt riksantikvarieämbetet
går det visserligen att få alla upplysningar,
men hur många känner till eller
tänker på detta, när de skall förvärva
en fastighet.

Slutligen kan väl, herr talman, alla
vara överens om att skyddandet av
fornminnen är ett allmänt intresse. Utskottet
liksom riksantikvarieämbetet talar
om de ekonomiska konsekvenserna
av att här utge ersättning. Men rättvisekravet
och det framtida intresset dels
för nu kända och dels för eventuellt
nya fornminnesmärken skulle nog gagnas
av att samhället t. ex. i fallet Böckersboda
betalar ersättning för intrånget.
Det är ett allmänt intresse att fornminnena
bevaras, och följaktligen bör
det allmänna ge ersättning för det intrång
den enskilde markägaren får vidkännas.

Herr SEVERIN i Stockholm (s):

Herr talman! Jag är medveten om att
det gentemot ett enhälligt statsutskott
inte tjänar mycket till att argumentera
för motionen. Jag kan inte desto mindre
underlåta att säga några ord i denna
fråga.

Den principiella sidan av saken kan
ju inte upptas till behandling i detta
sammanhang, eftersom den är beroende
av lagstiftningen. Det föreligger förslag
om att ändra denna lagstiftning. Det bör
emellertid tillåtas mig, herr talman, att
säga att i princip måste det vara rimligt
att samhället, om det vill ha en fornlämning
bevarad, också bestrider kostnaderna
därför och icke lägger dem på
enskilda människor. Detta är sagt i
princip.

Motionärerna har i medvetande om

Onsdagen den 12 december 1956

Nr 33

105

Ersättning till vissa markägare för skada och intrång genom avsättning såsom forn -

minne av ett område vid Böckersboda i

gällande lagstiftning i motionen bl. a.
sagt, att oavsett vilken uppfattning man
kan hysa beträffande frågans principiella
sida, synes billighetsskäl tala för
att ersättning bör utgå i föreliggande
fall. De berörda markägarna är väsentligen
människor, som inte har något
överflöd på ägodelar. Att beloppen i och
för sig kan synas små betyder icke att
förlusten inte är kännbar för den enskilde,
men däremot att ersättningen
från det allmänna måste betraktas som
ringa. Det är ju oftast så, att ett belopp
som för det allmänna är en bagatell —
här rör det sig om en sådan på ungefär
1 000 kronor — för en enskild människa
kan vara ett stort belopp, därför
att hon inte har samma fond att hämta
ur som staten. Det var naturligtvis denna
synpunkt, som länsstyrelsen fäste avseende
vid, då den tillstyrkte markägarnas
anhållan om ersättning.

Utskottet har i sin avslagsmotivering
lämnat en massa upplysningar av större
eller mindre betydelse för detta ärendes
behandling. Där meddelas att dylika
fornlämningar är skyddade sedan
1666 och att skeppssättningarna vid
Böckersboda har varit tecknade och avbildade
sedan tiden omkring 1670. Jag
vet inte, huruvida utskottet menar, att
markens ägare år 1670 upplystes om
vilka förluster som skulle uppstå 1956,
men det måste väl vara meningen, ty i
annat fall finns det ingen anledning att
lämna denna upplysning. Det är möjligt
att man 1670 borde ha kunnat räkna ut
vilka förluster som uppstod på grund
av att de råkade vara ägare till denna
mark. Jag tillåter mig tvivla därpå. Jag
tillåter mig tvivla på att man över huvud
taget har ägnat denna sak något
intresse. Först nu har man väl kommit
underfund med vilka förluster områdets
karaktär av fornminne medför, delvis
på grund av omöjligheten att utnyttja
området för grustäkt.

Nå, det är utan all tvekan ett betydande
intresse att dessa fornlämningar

Lyrestads socken

bevaras. Men är det rimligt att påbörda
dessa fattiga människor kostnaderna
därför? Är det rimligt att så att säga ta
änkans sista skärv för att staten skall
bevara fornlämningarna? Jag tycker
inte att man i detta fall behöver vara
så rädd för konsekvenserna. Utskottet
uttalar att ett bifall till motionen skulle
vara prejudicerande och säkerligen få
ekonomiska konsekvenser av betydande
räckvidd. Jag skulle vilja framhålla att
den omständigheten, alt denna motion
avslås och att markägarna inte beviljas
någon ersättning, inte på något sätt
minskar eller förändrar de ekonomiska
konsekvenserna. Det förändrar bara
frågan om vem som skall bära dem.
Konsekvenserna är precis lika stora,
och därför innebär det av utskottet anförda
inte något skäl för avstyrkande
av motionen.

Som jag förut sade, lagstiftningen kan
inte ändras — den saken får bli en senare
riksdags uppgift, därest förslag
därom framlägges och riksdagen så vill
besluta —- men i detta fall, eftersom
det är så pass fattiga människor det gäller,
talar billighetsskäl för att ersättningen
beviljas, och jag tror icke att
ett beviljande i dag av detta anslag
skall medföra några konsekvenser för
statens finanser av den art att man av
denna anledning bör avslå motionen.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till motionen.

Herr JOHANSSON i Mysinge (bf):

Herr talman! Såsom här har framhållits
av de föregående talarna betraktas
detta minnesmärke av de ansvariga
myndigheterna som mycket framstående
och därför värt att bevaras, och diskussionen
rör sig ju inte heller om frågan,
huruvida man skall bevara minnesmärket
eller inte, utan den gäller
om markägarna skall få skälig ersättning
för området på grund av att detta
inte kan exploateras för ett av dem
önskat ändamål.

106 Nr 33

Onsdagen den 12 december 1956

Ersättning till vissa markägare för skada

minne av ett område vid Böckersboda i

Det är ju vidare, såsom här har framhållits,
ett gammalt servitut som åvilar
dessa fastigheter. Fornlämningen finns
också förtecknad, avbildad och skyddad
sedan år 1670. Meddelandena om karaktären
av forlämningsområde har ju också
upprepats flera gånger, även på 1900-talet.

De föreskrifter som har föranletts av
områdets karaktär av fornlämningsområde
innebär ju inte någon inskränkning
i ägarnas rätt att använda marken
för samma ändamål som tidigare, nämligen
som bete. Det är först nu, när det
har blivit fråga om utvinning av grus,
som saken har blivit aktuell och minnesmärket
som sådant skulle kunna
vara hotat.

Jag skall villigt medge att vi, om våra
känslor skulle ha fått tala, obetingat
skulle ha varit på motionärernas linje.
Det gäller människor som inte har något
överflöd av denna världens goda,
det är vi fullt medvetna om, och summornas
storlek, åtminstone enligt de
värderingshandlingar som vi har haft
tillgång till, är ju inte sådan att den i
och för sig borde avskräcka. Å andra
sidan har vi ju dock en fornminneslag
som av riksdagen antogs 1942 och som
lämnar anvisningar för lösande av frågor
som denna. Det är väl då rätt svårt
att gå ifrån denna lag och genom ett
bifall till den förevarande motionen
riskera de prejudicerande verkningar
som ett sådant ställningstagande kunde
leda till. Vi har dock ungefär 400 000
fornminnesmärken här i landet, och om
en intressent eller några få intressenter
får möjlighet att genom riksdagens
medverkan för ett område, som inte får
utnyttjas, få en sådan ersättning som
inte medges i den allmänna lagstiftningen,
blir det naturligtvis fler som
kommer att anmäla sig. Det är ofrånkomligt,
och det har just varit på denna
grund som vi inte har ansett oss
kunna tillmötesgå motionärerna.

Men jag vill understryka att det är

och intrång genom avsättning såsom fornLyrestads
socken

med beklagande som vi har intagit denna
ståndpunkt, då det nu såsom här tidigare
har framhållits gäller människor
som inte har synnerligen mycket av
detta livets goda. Man kan naturligtvis
hålla med herr Severin om att dessa
belopp är en bagatell för det allmänna
men att de för de enskilda är av stor betydelse.
Man kan också hålla med om
att det kan diskuteras, vilka som skall
bära kostnader som är ofrånkomliga.
Det är så rätt som det är sagt. Men då
bör ju den riktiga vägen vara att gå
ifrån början och ändra lagstiftningen.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till de i
ämnet väckta motionerna; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 19

Föredrogos vart efter annat

statsutskottets utlåtanden och memorial: nr

225, i anledning av väckta motioner
om inrättande av professurer i vattenrätt
m. m.,

nr 226, i anledning av väckta motioner
om vissa ändringar i dyrortssystemet,
och

nr 227, angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1956/57;

jordbruksutskottets utlåtande nr 44, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående anslag till supplementär jordbrukskredit;
samt

statsutskottets memorial nr 228, angående
tilläggsstat I till riksstaten för
budgetåret 1956/57.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda utlåtanden och memorial hemställt.

Nr 33 107

Torsdagen den 13 december 1956

§ 20

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 414, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition om godkännande
av vissa inom ramen för det
allmänna tull- och handelsavtalet
(GATT) lämnade tullkoncessioner jäm -

te därav föranledda ändringar i gällande
tulltaxa, m. m.

§ 21

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 14.35.

In fidem
Gunnar Britth

Torsdagen den 13 december

Kl. 10.00

§ 1

Justerades protokollet för den 7 innevarande
december.

§ 2

Svar på frågor ang. försvarsberedning ens

fortsatta arbete och ställningstagande
till öB-planen

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för försvarsdepartementet, herr
statsrådet TORSTEN NILSSON, som
yttrade:

Herr talman! Herrar Hjalmarson och
Ohlin har frågat mig om jag vill meddela
kammaren hur jag tänkt planera
försvarsberedningens fortsatta arbete
och ställningstagande till ÖB-planen.

Försvarsberedningens arbete har under
året fortgått med föredragningar
på de olika delarna av ÖB-planen och
överläggningar mellan beredningens ledamöter
i anslutning därtill. I maj i år
beslöts enhälligt, att beredningens sammanträden
skulle återupptas först till
hösten. Det uppdrogs samtidigt åt beredningens
sekretariat att under tiden
utarbeta ett antal kostnadsexempel med
lägre kostnadsramar än öB-planens.
Härvid skulle de organisatoriska och

operativa konsekvenserna av de lägre
kostnadsramarna belysas. Sekretariatets
arbete har redovisats inför beredningen
vid sammanträde i början på november.
Härefter har ytterligare ett sammanträde
i slutet av november hållits. Inom
försvarsberedningen förelåg då enighet
om att de olika partierna internt skulle
på grundvalen av lämnade föredragningar
söka sig fram till en allmän uppfattning
om sin syn på försvarsorganisationen
och försvarskostnadernas storlek
som underlag för ett ställningstagande
inom beredningen till ÖB-planen.
Dessa partiöverläggningar bör enligt min
mening föras så långt, att läget hinner
klarna i fråga om de olika partiernas
allmänna inställning i försvarsfrågan
samt hur långt de är villiga att sträcka
sig beträffande kostnaderna. Det fortsatta
arbetet inom beredningen blir sedan
beroende på resultatet av överläggningarna
inom partierna.

Med detta, herr talman, anser jag mig
ha besvarat herrar Hjalmarsons och
Ohlins frågor.

Härefter anförde:

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Jag tackar herr statsrådet
för svaret.

108 Nr 33 Torsdagen den 13 december 1956

Svar på frågor ang. försvarsberedningens fortsatta arbete och ställningstagande till
ÖB-planen

Riksdagen har begärt att få tillfälle
att på lämpligt sätt genom representanter
få delta i överläggningarna rörande
ÖB-planen innan definitivt ställningstagande
till denna sker. Det är då
uppenbart, att ingenting får lov att ske
som skulle innebära att i praktiken ÖBplanen
skjuts åt sidan utan att försvarsbercdningen,
vars tillsättning väl utgör
ett tillmötesgående från regeringens
sida av en av riksdagen uttryckt önskan,
fått tillfälle inte bara att studera
utan även ta ställning till väsentliga
problem som ÖB-planen rest. Det är
lika uppenbart, herr talman, att tillfälle
till ställningstagande av denna art ännu
inte givits försvarsberedningen. Under
dessa omständigheter förefaller det mig
självklart, att försvarsberedningen och
därmed indirekt riksdagen bör kunna
få en förvissning om att ingenting kommer
att ske t. ex. i samband med försvarsbudgeten
för nästkommande finansår,
som innebär ett föregripande
av ett beslut rörande ÖB-planen, att ingenting
sker som innebär att ÖB-planen
skjuts åt sidan. Jag skulle förmoda, att
försvarsministern är villig att avge en
sådan försäkring.

Vad försvarsberedningens arbete beträffar
har försvarsministern nyss hänvisat
till att beredningen haft tillfälle
åhöra en stor mängd, jag vill gärna vitsorda
mycket skickligt förberedda föredragningar,
som belyst vårt försvars
problem och försvarets olika sidor. Men
det är uppenbart, att en beredning inte
skall vara bara en studiecirkel som får
informationer, varefter dess medlemmar
går till respektive partier och försöker
tjänstgöra som något slags vidarebefordrare
av valda delar av vad de hört
till partikamraternas eventuella upplysning
— det var tydligen något sådant
som föresvävade försvarsministern —
utan att en beredning bör vara en institution,
vars medlemmar söker genom inbördes
debatt komma till klarhet om de
förelagda problemen och söker uppnå

största möjliga enighet om lösningen av
dessa. Det gäller att såvitt möjligt uppnå
enighet om målsättningen för försvaret
med därav betingade konsekvenser
för försvarets omfattning och avvägningen
mellan försvarets olika grenar,
äldre och nyare utrustning och en
del andra centrala problem. Det är
först efter det att man gjort allvarliga
ansträngningar att härvidlag komma så
långt som möjligt, som det enligt min
mening kan vara naturligt, att beredningens
medlemmar går till sina partigrupper
och redovisar de resultat man
preliminärt kommit till för att på grundval
av denna preliminära men dock rätt
mångsidiga utredning få till stånd diskussion
inom partierna och ett ställningstagande
exempelvis till den summa,
som ett visst parti eller dess majoritet
kan vara villigt acceptera, och till
en del andra frågor.

Försvarsministern har tydligen haft
den uppfattningen, att hela detta arbete,
det andra stadiet där beredningen efter
föredragningar och studiekurser försöker
diskutera sig fram till en ståndpunkt,
är ett arbete, som man kan hoppa
över och gå direkt till partiledamöterna
för att söka få ett belopp för de
totala kostnaderna fixerat. Sedan skall
man arbeta vidare på grundval av denna
siffra.

Efter att från oppositionens sida
framförts önskemål om överläggningar
rörande det som jag här betecknat som
det andra stadiet, så att beredningens
ledamöter skulle få känna varandra på
pulsen och diskutera problemen inbördes
och inte bara lyssna till föredragningar,
fick vi till stånd en enda sådan
diskussion omfattande en timmes tid.
Det överenskoms att denna överläggning
skulle fortsätta. Det är detta, som
är anledning till den nu debatterade
frågan vad mig beträffar, att denna
överläggning avbrutits utan att någon
ny sådan sammankomst kommit till
stånd, fastän det var överenskommet

109

Torsdagen den 13 december 1956 Nr 33

Svar på frågor ang. fiirsvarsberedningens fortsatta arbete och ställningstagande till
öB-planen

att en sådan skulle ske i god tid före
riksdagens slut.

Enligt min mening är det ytterst väsentligt,
att arbetet i beredningen får
fortsätta på sådant sätt, att man kan
säga, att det blir en verkligt arbetande
beredning. Det är för att främja en utveckling
i denna riktning, som jag valt
att tillsammans med herr Hjalmarson
ställa denna fråga, sedan de mera interna
ansträngningarna inte lett till någon
framgång. Men det är också väsentligt,
herr talman, att försvarsministern i dag
kan ge en försäkring på den punkt som
jag först berörde, nämligen att ingenting
sker som i praktiken innebär ett ställningstagande
till ÖB-planen innan beredningen
haft tillfälle att för sin del
komma till några slutsatser.

Herr HJALMARSON (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka försvarsministern
för svaret på denna fråga.
Det är ju underligt att man skall behöva
gå denna väg för att få klarhet i
en sådan sak som denna, men det har
tydligen varit nödvändigt.

Även jag skall be att med några ord
få beröra bakgrunden till försvarsberedningens
arbete. Det var på vårsessionen
1955, som riksdagen tog upp frågan
om den fortsatta behandlingen av ÖBplanen.
Man förklarade då, att det måste
läggas stor vikt vid denna sak och att
det därför var angeläget att representanter
för riksdagen redan på ett förberedande
stadium fick tillfälle att göra
sin mening gällande i dessa spörsmål.

Så började försvarsberedningen sitt
arbete på hösten 1955. Det inleddes med
föredragning över bl. a. hur oförändrade
anslag 1956/57 skulle påverka möjligheterna
att framdeles koppla in på
ÖB:s riktlinjer. Det framgick därvid,
att en förutsättning härför var vissa anslagsjustcringar
bl. a. för att trygga
attackflygets framtida förstärkning. Dessa
anslagsjusteringar kom som bekant

sedermera till stånd. Försvarsberedningen
beslöt då att grundligt studera
försvarsproblemen, innan man tog ställning
till ÖB:s förslag.

Det klargjordes vid föredragningarna,
att det inte skulle bli möjligt i fortsättningen
att bygga på 1954 års riktlinjer,
alltså ÖB-planen, om inte fjärde huvudtiteln
för budgetåret 1957/58 nära anslöt
sig till den ekonomiska ram, som
ÖB förutsatt för detta år. Det är den
utgångspunkten man hela tiden måste
ha klart för sig.

I förbigående kanske jag kan få lov
att erinra om att våra försvarskostnader,
räknade i 1953 års penningvärde,
har sjunkit från 2 027 miljoner kronor
1953/54 till 1 864 miljoner kronor innevarande
budgetår. Samtidigt har reallönerna
stigit och den tekniska utvecklingen
gjort materielen dyrare än vad
som svarar mot penningvärdeförsämringen.

Sedan fortsatte förhandlingarna på
det sätt försvarsministern redogjort för,
och den 7 maj i våras hade vi sista sammanträdet
för den sessionen. Vid detta
sammanträde beslöts emellertid inte bara
att beredningen skulle återuppta arbetet
i oktober, utan det framgick klart
och tydligt, att meningen var att beredningen
då på allvar skulle sätta i gång
med alt söka lösa sin huvuduppgift,
nämligen att ta ställning till ÖB-planen.

Vad är det, herr talman, som sedan
inträffat? Jo, för ett par månader sedan
—• alltså efter det att försvarsberedningen
kommit överens om att återuppta
arbetet på hösten — fick vi så
läsa i bladen, att försvarsministern
tänkte bege sig till Förenta Nationerna
i höst. Försvarsberedningen blev aldrig
underrättad därom, icke på något sätt.
Nu blev den resan inte av, men det berodde,
såvitt jag har förstått, inte alls
på någon hänsyn till beredningen utan
på förhållandena ute i världen, som
gjorde det nödvändigt att försvarsministern
stannade i Sverige.

Nr 33

110

Torsdagen den 13 december 1956

Svar på frågor ang. försvarsberedningens fortsatta arbete och ställningstagande till
ÖB-planen

Höstens första sammanträde med beredningen
ägde, som försvarsministern
nämnde, rum den 6 november. Vi fick
då ta del av de förut begärda kostnadsberäkningarna.
Försvarsministern meddelade
oss därutöver några högst summariska
synpunkter -— för att, herr talman,
använda en mycket, mycket vänlig
omskrivning — på det fortsatta arbetet,
och så bestämdes det, att medlemmarna
av beredningen, väl främst med adress
till herr Ohlin och mig, under de
närmaste dagarna skulle delge försvarsministern
sina synpunkter på detta arbete.
Så skedde också, och vår inställning
formulerades ungefär så här:

För det första måste vi vara överens
om att vi alltjämt måste ha en långsiktig
försvarsplanering. Detta är nödvändigt
både av utrikespolitiska skäl och
av ekonomiska hänsyn. Vi vet att förutsättningen
för att kunna få ut högsta
möjliga effekt av våra militära anslag
är att man bygger på en planering för
längre perioder. Det är bland annat insikten
härom, som ligger bakom våra
s. k. rullande materielplaner.

För det andra borde man enligt vårt
förmenande undersöka, huruvida det i
de godkända målsättningarna finns
punkter, där till äventyrs målen måste
skärpas respektive kan begränsas. Samtidigt
härmed borde vi diskutera frågan
om kostnaderna för de olika målsättningarnas
förverkligande. Diskussionen
om målen och kostnaderna måste
föras parallellt. Det är fullkomligt omöjligt
att från varandra isolera målsättningarna
och kostnadsfrågorna.

För det tredje underströks från vår
sida, att vi redan nu principiellt borde
besluta oss för att anskaffa de moderna
vapen — atom- och robotvapnen — så
att produktionen effektivt kan inriktas
på att lösa denna uppgift.

Slutligen framhölls det från vår sida,
att om det skulle vara någon mening
med att i försvarsbercdningen diskutera
ett ställningstagande till ÖB-planen,

måste givetvis förutsättningen vara, att
regeringen icke ensidigt på ett sådant
sätt ingriper i det fortsatta arbetet genom
sina förslag till riksdagen, att genomförandet
av en försvarsplanering
efter ÖB-planens huvudlinjer helt enkelt
omöjliggöres. Bland annat med
hänsyn härtill framhöll vi det angelägna
i att arbetet i försvarsberedningen
påskyndades; detta har jag sedermera
haft tillfälle att också under hand stryka
under ytterligare för försvarsministern.

Vid nästa sammanträde, den 20 november,
diskuterades en del allmänna
frågeställningar. Vi skildes emellertid,
herr försvarsminister, då åt med beskedet
att träffas på nytt vid månadsskiftet
november—december. Härefter, herr
talman, har över huvud taget ingenting
inträffat. Under hand har vi försökt
utröna hur det skulle bli i fortsättningen,
men det har varit fullkomligt omöjligt
att kunna få någon klarhet härom.
Detta är bakgrunden till den fråga som
nu är framställd.

Nu säger försvarsministern — vilket
är ett för mig ganska förvånande besked
— att vi hade kommit överens om
i försvarsberedningen, att tidpunkten
nu skulle vara inne för att ordna interna
överläggningar i de olika partierna.
Vid sammanträdet den 6 november
förklarade försvarsministern, att
han menade att arbetet skulle gå till så,
att vi skulle tala om vad vi ville bjuda
i kostnadsfrågan, var och en skulle
framföra sitt bud till försvarsministern.

För min del framhöll jag, när detta
besked kom, att jag omöjligen kunde
ta denna propå på allvar. Vad innebär
nämligen denna propå? Jo, den innebär
ingenting mer eller mindre än att man
begär av de enskilda deltagarna, och
kanske i detta fall de olika partigrupperna,
att de så att säga skulle ta ställning
inte bara i kostnadsfrågan utan i
frågan om hela försvarsorganisationens
uppläggning, eftersom man ändå rimligtvis
inte kan skilja kostnadsfrågan

111

Torsdagen den 13 december 195G Nr 33

Svar på frågor ang. försvarsberedningens fortsatta arbete och ställningstagande till
ÖB-planen

från vad man kan få för pengarna. I
realiteten innebar denna propå, att vi
var och en skulle undersöka, hur vi
skulle bygga upp en försvarsordning.
Även om vi vill visa vår goda vilja så
långt som det över huvud taget är möjligt,
är det väl ändå ganska klart, att
det överstiger krafterna för ett enskilt
parti att gå i land med den uppgiften,
i synnerhet mot bakgrund av vad försvarsministern
själv förklarat i försvarsberedningen,
nämligen att om några
ändringar av betydelse skulle göras
i ÖB-planen, kunde detta endast ske
efter ingående samråd med försvarsledningen.

Dessa synpunkter framfördes också
i beredningen, och såvitt jag erinrar
mig var vi fullt på det klara med att
för att vi skulle komma någon vart arbetet
måste tillgå så, att vi i beredningen
parallellt diskuterade målsättningarna
och kostnaderna. Jag kan därför inte
annat än beklaga, att försvarsministern
endast har haft detta som jag ser det
ganska negativa besked att lämna här i
dag.

Men, herr talman, det är faktiskt
också en annan fråga, som jag skulle
vilja be att få beröra med ett par ord.
Jag undrar om försvarsministern eller
andra ärade ledamöter av regeringen
någon gång har reflekterat över följande
spörsmål: hur skulle det egentligen
gå om man ute i det civila livet betedde
sig som försvarsministern har
gjort i detta sammanhang och som regeringen
tyvärr har gjort också tidigare?
Låt oss göra ett tankeexperiment!
Antag att Arbetsgivareföreningen och
LO skall förhandla om ett nytt saltsjöbadsavtal.
Det är också en viktig fråga;
den rör ju den inre freden i landet till
produktionens tryggande. Låt oss säga
att det uppdragits åt Sven Schwartz,
Arbetsgivareföreningens ordförande, att
leda förhandlingarna och att dessa bestämts
att äga rum i höst. Så en vacker
dag får förhandlingsdelegatcrna läsa i

tidningarna, att herr Schwartz på uppdrag
av sitt företag tänker bege sig
utomlands för en längre tid just då förhandlingarna
skulle upptagas, något
varom han över huvud taget inte brytt
sig om att underrätta delegaterna. Han
stannar sedermera visserligen hemma,
men det beror på omständigheter, som
inte hänger samman med de planerade
förhandlingarna. När dessa äntligen
kommer i gång visar det sig snabbt, att
ordföranden är högst ointresserad av
att föra förhandlingarna framåt, utan
att parterna kan få någon egentlig klarhet
om orsaken härtill.

Hur tror försvarsministern att herrar
Strand och Geijer och Kugelberg skulle
ha reagerat i en sådan situation? Ja,
hänsynen till herr talmannen förbjuder
mig att återge de uttryck, som de med
säkerhet skulle ha begagnat, uttryck
hämtade från ett område, där det svenska
språket är särskilt rikt på expressiva
formuleringar i många variationer.
En sak kan vi dock vara förvissade om:
förtroendet för den som uppträtt på
detta sätt i det fackliga arbetet skulle
bli mycket allvarligt rubbat, och vederbörande
skulle få göra störa ansträngningar
för att återvinna förtroendet.

Då kanske någon säger: Så kan det
aldrig gå till på arbetsmarknaden eller
över huvud taget i det privata livet.
Nej, det kan det inte. Varför kan det
då gå till så i det politiska livet? Jag
har många gånger gjort den frågan till
mig själv, och jag kan inte finna någon
annan förklaring än att det kan gå till
så, därför att våra statsråd oavbrutet
handlar utifrån maktens position. Det
tycks vara någon underlig naturlag som
gör, att hos de människor, som suttit
mycket länge vid makten, trubbas känslan
mer och mer av för de villkor, som
ter sig självklara för umgänget mellan
människor ute i de vanliga civila förhållandena.
Där är man tvungen att ta
hänsyn, eljest skulle tillvaron bli ganska
outhärdlig i längden.

112 Nr 33 Torsdagen den 13 december 1956

Svar på frågor ang. försvarsberedningens fortsatta arbete och ställningstagande till
ÖB-planen

Och nu, herr talman, är frågan helt
enkelt denna: Vilken hänsyn tänker
försvarsministern ta? Eller för att göra
frågan ännu mera preciserad -— och
där anknyter jag till herr Ohlins synpunkter,
som jag helt och hållet delar:
Ämnar försvarsministern lägga fram en
huvudtitel, om vilken försvarsministern
med stöd av de militära fackmännen
vet sig kunna säga, att den inte hindrar
försvarsberedningens arbete med att ta
ställning till ÖB-planen?

Blir svaret ja, erkänner jag gärna, att
ett delvis nytt läge har uppstått. Jag
behöver förvisso inte understryka, att
jag innerligt hoppas, att försvarsministern
skall ge ett positivt och tillmötesgående
svar på frågan, så att det verkligen
blir möjligt — såsom från början
var tänkt och som försvarsministern
själv vältaligt utvecklade, när försvarsberedningen
startade — att fortsätta
det konstruktiva samarbetet mellan regeringen
och oppositionen på försvarets
område. Det är ett av de mycket få
områden, där ett sådant samarbete förekommer,
men det är ett område, där
samarbetet nu borde vara mera angeläget
än någonsin.

Chefen för försvarsdepartementet, herr
statsrådet TORSTEN NILSSON:

Herr talman! Jag skulle först vilja
vända mig till kammaren i dess helhet
och säga ett par ord med anledning av
tonen i herr Hjalmarsons anförande.
Han använde tillfället till att än en gång
söka skapa den föreställningen, att så
snart det är fråga om en representant
för regeringen skulle denne uppträda
maktfullkomligt och inte låta tala med
sig. Jag förmodar, att kammarens ledamöter
av herr Hjalmarsons anförande
har fått den uppfattningen, att arbetet
inom försvarsberedningen skulle ha
präglats av denna maktfullkomliga dominans
ifrån ordförandens sida. Eftersom
det finns flera ledamöter av för -

svarsberedningen i denna kammare än
herr Hjalmarson, dristar jag mig utan
vidare säga, att han verkligen har målat
med vårdslös penselföring. Jag kan
nämligen försäkra, att det snarare varit
så, att ordföranden med ett mycket stort
tålamod har försökt anpassa sig efter
alla önskemål beträffande uppläggningen
av arbetet, beträffande viljan att få
nya områden av försvaret belysta, beträffande
möjligheterna att få sammanträden
till stånd. Jag har svårt att tänka
mig, att herr Hjalmarson kan bestrida
detta.

Med utgångspunkt härifrån kan jag
också personligen i ett avseende vara
ense med honom; jag finner det nämligen
vara en underlig väg att gå över
riksdagen när det gäller att diskutera
försvarsberedningens fortsatta arbete.
Möjligheten har funnits att gå direkt till
mig. Det har också skett, och jag har
givit de besked, som man rimligen kan
begära.

Beredningen har fått ta del av väsentliga
problem, sade herr Ohlin, och det
är väl riktigt. Det är också riktigt, att
den i stor utsträckning har fått arbeta
som en studiecirkel, där man i anslutning
till de föredragningar som givits
har vid varje tillfälle haft möjlighet att
diskutera de ting, för vilka redogörelser
lämnats. Sedan har herr Ohlin emellertid
av detta dragit den slutsatsen, att
det skulle föresväva mig, att beredningen
endast skulle fungera som en studiecirkel.
Nej, det har det förvisso inte
från min sida varit tal om, men herr
Ohlin själv har — det kan jag intyga —
varit en nyfiken och vetgirig cirkelmedlem
i det att han, när vi belyst ett område,
ofta har hemställt till ordföranden,
att vi borde få ännu ett annat område
belyst. Resultatet har blivit, att
denna studieverksamhet har vuxit ut,
allteftersom föredragningarna fortsatt.

Nu har vi så småningom kommit fram
till den tidpunkt, då man enligt mitt
förmenande äntligen bör ha möjliglie -

Torsdagen den 13 december 1956 Nr 33 113

Svar på frågor ang. försvarsberedningens fortsatta arbete och ställningstagande till
ÖB-planen

ter att nå resultat, då man efter alla
dessa föredragningar, efter de diskussioner
som har förts och de frågor som
framlagts i anslutning därtill borde vara
någorlunda klar med sina ståndpunkter
och med utgångspunkt ifrån studieverksamheten
kunna komma fram till mera
avgörande ting. Eftersom jag personligen
— hur stort värde jag än tillmäter
överbefälhavarens utredning — anser
att försvarsfrågan inte kan lösas
isolerad från alla andra politiska problem,
som vi har att brottas med, från
de skattesänkningsförslag, som kommer
från olika håll, eller från statens
inkomster och utgifter i övrigt, menade
jag, att tidpunkten var inne, då vi verkligen
skulle kunna säga till varandra:
»Nu vet vi, hur det förhåller sig med
vårt försvar och dess möjligheter och de
krav, som det ställer på oss i olika avseenden.
Det gäller nu för oss att bestämma
oss, hur långt vi kostnadsmässigt
är beredda att gå.» Jag framkastade
tanken, att vi i fortsättningen borde få
till stånd denna diskussion om mål och
kostnader parallellt — såsom herr Hjalmarson
själv har uttryckt önskemålet
— därför att det inte kan vara någon
mening med att vi i det oändliga sitter
och diskuterar i det blå utan att
samtidigt ha klart för oss, hur långt vi
är redo att gå också beträffande kostnaderna.
Om vi kommer till den slutsatsen,
att vi måste hålla oss inom en lägre
kostnadsram, är tidpunkten inne att
kontakta militärledningen och få ett
besked om hur den anser att försvaret
bör se ut med utgångspunkt ifrån det
bud, som kommer ifrån parlamentarikernas
sida.

Detta anses emellertid som ett bevis
för att försvarsministern inte vill diskutera.
Till yttermera visso kom vi faktiskt
vid beredningens senaste sammanträde
överens om att vi skulle gå var
och en till sig och sedan komma tillbaka
och känna varandra på pulsen ■—
för att använda herr Ohlins uttryck —-8 — Andra kammarens protokoll 1956. Nr

beträffande hur långt vi var beredda att
sträcka oss med kostnaderna.

Sedan skall jag villigt medge, att herr
Ohlin uttryckt önskemål om att vi skulle
ha ett nytt sammanträde vid månadsskiftet.
Jag förklarade att detta skulle
vålla mig vissa svårigheter. Herr Ohlin
kanske har bäst om tid vid denna del
av året, men för mitt vidkommande är
det den mest pressande tiden, eftersom
vi då befinner oss mitt uppe i budgetarbetet.
Jag reserverade mig alltså beträffande
möjligheterna att hålla ett sådant
sammanträde just då och sade, att jag
inte var övertygad om att jag dessförinnan
skulle kunna få till stånd de överläggningar
med mina egna, som jag för
min del ansåg nödvändiga, om vi på
allvar — och någonting annat vore ju
rätt meningslöst — skulle kunna känna
varandra på pulsen beträffande kostnaderna.

Vad jag har gjort mig skyldig till är
således, att jag inte har fått till stånd
det sammanträde vid månadsskiftet som
herr Ohlin önskat, och fördenskull skall
nu ordförandens göranden och låtanden
nagelfaras här i riksdagen. Det har av
herr Hjalmarson sagts att jag tänkt åka
till Förenta Nationerna och inte tagit
hänsyn till försvarsberedningens arbete.
Jag skulle kunna lämna kammarens
ledamöter exempel på hur jag gång
efter annan har måst skjuta på sammanträden
av olika anledningar, som jag för
min del har hyst förståelse för. Vid två
tillfällen har på grund av ledamöters
utlandsresa sammanträden måst uppskjutas
ganska lång tid, men inte har
det fallit mig in att jag skulle inför riksdagen
beklaga mig över detta. Jag har
tvärtom, som sagt, med yttersta tålamod
försökt anpassa mig därefter, eftersom
jag ansåg det önskvärt att framför
allt de mest framstående ledamöterna,
representerande olika partiledningar,
var närvarande vid försvarsberedningens
sammanträden. Men när herr Ohlin
och herr Hjalmarson just nu har tid och
33

Nr 33

114

Torsdagen den 13 december 1956

Svar på frågor ang. försvarsberedningens fortsatta arbete och ställningstagande till
öB-planen

är beredda att spänna scoutbältet på
sig, då anser man det vara upprörande
att inte ordföranden på samma sätt är
redo.

Jag anser fortfarande, att vi borde ha
haft alla möjligheter att klara upp denna
sak sinsemellan. Jag har ju vid resonemang
med herrar Ohlin och Hjalmarson
redogjort för orsakerna till att jag
inte kunde få till stånd ett sammanträde
vid månadsskiftet.

Herr Hjalmarson gjorde en liknelse
med de förhandlingar, som föres för att
få till stånd ett avtal mellan två parter
på arbetsmarknaden, och frågade, hur
det skulle gå därest dessa parter handlade
på samma sätt som ordföranden
inom försvarsberedningen hade gjort.
Ja, jag har inte på det fackliga området
den förhandlingsvana som herr Hjalmarson
har, men jag har för mig, att
om parterna där kommit överens om
att man vid ett kommande sammanträde
skall känna varandra på pulsen och
lämna vad de kallar för underhandsbud,
vilka sedan kunde ligga till grund
för diskussionerna, så är förutsättningen
för ett sådant sammanträde, att det
verkligen lämnas bud från de olika parternas
sida. Jag skall erkänna, att jag
vet att herr Hjalmarson för sin del är
beredd att komma med ett bud angående
försvarskostnaderna. Med den lätthet,
som han klarar alla politiska och
ekonomiska svårigheter, har han tydliligen
omedelbart haft sitt bud klart,
nämligen att man skall gå på den kostnadsram
som angivits i öB-utredningen.
För herr Hjalmarson, som samtidigt har
lagt fram de mest långtgående skattesänkningsförslag,
som innebär det största
inkomstbortfall för staten som över
huvud taget någon har föreslagit, ställer
sig saken ganska enkel. För mitt
vidkommande anser jag, att anständigheten
bjuder att jag skall kunna framlägga
ett bud, då vi träffas för att känna
varandra på pulsen, och då måste jag
först ha haft tillfälle att diskutera sa -

ken med mina kommittenter. Jag föreställer
mig, att det även på det fackliga
området går till så, att man vänder
sig till sina respektive uppdragsgivare
för att få en föreställning om hur långt
dessa är beredda att sträcka sig och
att man sedan med utgångspunkt härifrån
för diskussionerna vidare.

Detta var vad jag hade att säga om
själva gången av det hela. Slutligen vill
jag söka besvara den fråga, som både
herr Ohlin och herr Hjalmarson ställt
till mig. Budgetarbetet beträffande fjärde
huvudtiteln är ännu inte avslutat,
men så mycket kan jag avslöja som att
det inte är min avsikt att ge fjärde huvudtiteln
en sådan utformning, att det
skulle utesluta för försvarsberedningen
att i fortsättningen diskutera ÖB-planen
och så småningom komma fram till ett
resultat. Om detta resultat sedan kommer
att innebära, att ÖB-utredningen
avföres eller att man i viss mån ansluter
till dess förslag, vilka är så utformade
att de ger ganska rika möjligheter i
skilda riktningar, kan jag inte nu avgöra.
I varje fall står den senare utvägen
under alla omständigheter öppen
för försvarsberedningen.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Jag ser ingen anledning
till att dra ut på denna debatt, eftersom
jag redan i mitt första anförande sagt
vad jag hade att säga, men försvarsministern
uppkallar mig i alla fall till en
kort kommentar.

Herr statsrådet säger, att det nu passar
herrar Hjalmarson och Ohlin att arbeta.
Men, herr försvarsminister, vi
var alla i våras överens i beredningen
om att vi skulle bedriva ett intensivt
arbete under höstmånaderna, därför att
vi tidigare inte påbörjat något arbete
utöver åhörande av föredragningar och
ställande av frågor till experterna. Det
har inte, såsom försvarsministern säger,
varit någon diskussion i anslutning till

115

Torsdagen den 13 december 1956 Nr 33

Svar på frågor ang. försvarsberedningens fortsatta arbete och ställningstagande till
ÖB-planen

frågorna. Den skulle komma under hösten,
det var vi överens om. Men försvarsministern
planerade plötsligt att
i stället resa till FN!

För det andra gav försvarsministern
åtminstone mig det intrycket, att försvarsministern
accepterade att vi skulle
ha höstens tredje sammanträde — ett
andra diskussionssammanträde —■ någon
gång vid månadsskiftet. Detta har
bara uteblivit trots påstötningar. Det är
detta som har påtalats. Att försvarsministern
hela tiden varit mycket beredvillig
att ordna expertframställningar
vill jag gärna betyga, men det är en helt
annan sak. Spörsmålet är då: Räcker
det med sammanlagt en timmes överläggning
efter det att experterna framställt
sina synpunkter — en timme som
framtvingats från oppositionens håll —
för att man sedan skall kunna gå till
partierna och få bestämda siffror för
vad de anser att vårt land kan satsa
på försvaret? Vi har, herr försvarsminister,
icke varit överens i beredningen
om att man skulle gå till partierna
nu utan bestämt opponerat oss mot att
tiden var inne för detta. Vi har ansett,
att det behövs en diskussion rörande
målen och avvägningsproblemen och
att det är önskvärt att beredningens ledamöter
söker komma fram så långt det
går till en samstämmig uppfattning.
Först när man gjort ett sådant försök
att verkligen arbeta och inte bara delta
i en studiecirkel, då är tiden inne att
gå till partierna. Men försvarsministern
har på sistone av någon anledning inte
önskat att vi skulle få fortsätta den debatten,
trots att han gett åtminstone mig
det bestämda intrycket att vi skulle få
göra det. Det är detta jag måste beklaga.
Jag tycker detta innebär ett avsteg från
vad som varit vanligt här i landet när
det gällt att bereda utredningar av denna
karaktiir arbetsmöjligheter.

Det är för att ge eftertryck åt dessa
önskemål, som jag tillsammans med
herr Hjalmarson har framställt denna

fråga. Jag tror att det är nyttigt, att det
blir en offentlig redovisning på denna
punkt. Jag kan inte tänka mig annat än
att försvarsministern villigt skall tillmötesgå
dessa önskemål om att beredningen
får arbeta som en beredning innan
det politiska ställningstagandet
skall ske inom de olika partierna.

Herr HJALMARSON (h):

Herr talman! Herr försvarsministern
menade att jag hade målat med vårdslös
pensel, som orden föll, och frågade
om inte han hade varit villig att tillmötesgå
alla möjliga önskemål under
den tid då de olika experternas redogörelser
pågick. Jo, herr talman, det är
jag gärna villig att vitsorda. Försvarsministern
var en synnerligen tillmötesgående
ordförande på detta stadium
och ledde förhandlingarna då med både
den skicklighet och den vänlighet som
brukar i många sammanhang utmärka
hans framträdande. Men det är en sak,
herr försvarsminister, och vad vi pekat
på är en annan. Försvarsministern
ville komma förbi den centrala frågan
genom att tala om något annat än vad
jag tog upp.

Det är sättet att bedriva höstens arbete
som jag har vänt mig mot. Meningen
var ju efter vad vi kom överens
om i våras, att vi skulle ägna höstarbetet
åt att ta ställning till ÖB-planen. Då
skulle arbetet på allvar komma i gång,
och vi skulle se om vi kunde komma
fram till enighet, framför allt i de
grundläggande principfrågorna. Då får
försvarsministern ursäkta mig om jag
säger, att det är mot denna bakgrund
verkligen ett uttryck för maktfullkomlighet
från försvarsministerns sida att
vi plötsligt bara får läsa ett meddelande
i tidningarna, att försvarsministern helt
enkelt tänker vara bortrest under hösten.
Om inte händelserna ute i världen
inträffat utan försvarsministern fullföljt
sin ursprungliga avsikt, skulle över liu -

116 Nr 33 Torsdagen den 13 december 1956

Svar på frågor ang. försvarsberedningens fortsatta arbete och ställningstagande till
ÖB-planen

vud taget inget arbete alls ha kommit
till stånd i försvarsberedningen i höst.
Försvarsministern kan väl inte heller
om han tänker över vad som inträffat
göra gällande, att de sammanträden vi
haft i höst på något sätt motsvarat vad
vi tänkte oss i våras när höstens arbete
planerades.

Försvarsministern blandar i detta
sammanhang in skattefrågan. Den hör,
herr talman, inte hit. Eftersom jag
emellertid förstår, att detta på något
sätt är för försvarsministern ett problem,
som han gärna vill ta upp i detta
sammanhang, vill jag erinra om vad jag
underhand framhållit för försvarsministern,
nämligen att försvarsministern
måste, om det är allvar med hans avsikt
att vi skall koppla ihop försvarsfrågan
och skattefrågan, precisera sin
inställning. Gäller det bara att upplysa
oss i oppositionen om att om ni vill ha
ett ordentligt försvar ni också får se
till att skaffa pengarna? Det inser nog
också vi, herr talman. I själva verket
förhåller det sig emellertid så, att trots
att jag försökt fråga försvarsministern
vad han syftade till har jag omöjligen
kunnat få någon klarhet i det.

Försvarsministern vet mycket väl att
det är två centrala områden i skattedebatten
som särskilt aktualiserats. Det
ena gäller företagsbeskattningen, det
andra barnbidragen kontra skattesänkningen.

När det gäller företagsbeskattningen
ligger saken helt enkelt så till, att hela
diskussionen gäller vilket som är samhällsekonomiskt
riktigast — att spara
dessa medel i företagen eller att ha
dem steriliserade i riksbanken. Vare sig
man går den ena eller den andra vägen
påverkas inte försvarsutgifterna alls. Vi
har ju, vilken väg vi än väljer, precis
samma belopp kvar att röra oss med
när det gäller kostnaderna för försvaret.

På samma sätt är det när det gäller
barnbidragen. I fjol sade regeringen,

att man ville återställa barnbidragens
realvärde. Det beräknades att detta
skulle kosta cirka 230 miljoner kronor.
Vi sade, att vi föredrog att använda
dessa medel för att möjliggöra en allmän
skattesänkning. Vare sig man höjer
barnbidragen eller sänker skatten
med motsvarande belopp så är försvarsministerns
och våra utgångspunkter
när det gäller att förse försvaret
med erforderliga medel precis desamma.

Om det är så, herr talman, att dessa
uttalanden från försvarsministerns sida
får tolkas som ett uttryck för en önskan
om att få till stånd ett bredare samarbete
i det politiska arbetet vid lösningen
av olika och betydande frågor, då
vet försvarsministern att vi från oppositionens
sida så sent som vid höstens
remissdebatt deklarerade vår goda vilja
att medverka till sådana överläggningar.
Detta möttes vid denna tidpunkt
— det var bara en eller annan
månad sedan — inte alls med någon
förståelse. Har man nu ändrat inställning
från regeringens sida, så ser jag
detta med glädje. Då får man emellertid
också från regeringens — och närmast
försvarsministerns — sida närmare
klargöra vad man egentligen vill.

Jag tar emellertid nu fasta på det
besked, som försvarsministern slutade
sitt andra inlägg med. Han meddelade,
att han avser att för nästa års riksdag
framlägga en fjärde huvudtitel så utformad,
att den icke kommer att utgöra
ett hinder för att försvarsberedningen
skall kunna fullgöra sitt planenliga arbete
på det sätt som riksdagen tidigare
har förutsatt. Det beskedet, herr talman,
tackar jag för. Som jag redan sade
i mitt första inlägg betyder det beskedet,
att den fråga vi nu ventilerat delvis
kommer i ett nytt läge. Gör försvarsministern
så, då hoppas jag verkligen
att det skall bli möjligt för oss att
komma fram till den reella och ingående
diskussion i fråga om målsätt -

117

Torsdagen den 13 december 1956 Nr 33

Svar på frågor ang. försvarsberedningens fortsatta arbete och ställningstagande till
ÖB-planen

ningar och kostnader, som ju också försvarsministern
har förklarat sig beredd
att medverka till. Då tycker jag för min
del, herr talman, att det varit möjligt
att få fram något positivt och värdefullt
för försvaret ur denna debatt.

Chefen för försvarsdepartementet, herr
statsrådet TORSTEN NILSSON:

Herr talman! Ja, så blev då slutet på
denna pompöst upplagda attack — enligt
de slutsatser jag kan dra — att man
är bekymrad och litet förtörnad över
att det där sammanträdet, som skulle
ha ägt rum vid månadsskiftet novemberdecember,
den 13 december ännu inte
ägt rum. Herr Hjalmarson var ju så tillmötesgående
i sitt senaste anförande,
att han till och med talade om, att jag
varit ytterst angelägen att låta beredningens
ledamöter få sina önskemål tillgodosedda
beträffande föredragningarnas
utseende, beträffande tiden för sammanträdena
samt arbetets uppläggning.
Jag måste säga, att herr Hjalmarson
enligt mitt förmenande beströk sin dolkspets
med litet för mycket honung i
sitt senaste anförande.

Beträffande min FN-resa tycker jag
inte att det är mycket att diskutera, eftersom
jag stannade hemma.

Sedan har man sagt att avsikten var
att arbetet skulle bedrivas nu under
hösten med större intensitet än någonsin
tidigare. Ja, jag är helt ense med de
ärade ledamöterna i beredningen om
att man nu bör gå in på de avgörande
diskussionerna. Såvitt möjligt har ledamöterna
också blivit i tillfälle att göra
detta. Jag har avslutat sammanträdena
först när inga fler ledamöter velat begära
ordet i anslutning till våra diskussioner.
Om det nu är så, att man rent
allmänt vill börja diskutera på nytt, så
är jag beredd att kalla till ett sådant
sammanträde. Jag har emellertid i min
enfald tänkt mig att det — för att vi
inte skulle silla och diskutera i all oänd -

lighet — hade en viss betydelse, att
man någorlunda fixerade hur långt de
olika partierna var beredda att gå beträffande
kostnaderna. I annat fall kommer
man enligt mitt förmenande ingen
vart. Vad jag egentligen har velat framtvinga
är ett påskyndande av arbetet,
så att man kan uppnå praktiska resultat.

Vidare är det så, herr Hjalmarson, att
en försvarsminister, när han skall gå
till sitt budgetarbete, inte kan bortse
ifrån de inkomster som finns och de
utgifter man kan kosta på sig. Därför
kan inte en försvarsminister bortse från
de olika förslag beträffande utgifter och
inkomstbortfall som framläggs. Det skall
till och med herr Hjalmarson komma
att märka om han till äventyrs någon
gång kommer att bli försvarsminister.
Det hela är inte så enkelt att man kan
isolera försvarsfrågan från all annan
statlig verksamhet.

Men när jag nu lyssnade på herr
Hjalmarson blev jag också förvånad
över att han talade om att vad som
egentligen skilde oss av betydelse bara
var denna lilla avgränsade del av statsinkomsterna,
som rör företagsbeskattningen,
och denna lilla avgränsade del
av utgifterna som gäller familjebidragen.
Om jag sedan tänker på det sätt,
på vilket herr Hjalmarson i den senaste
valrörelsen vädjade till de enskilda
människorna om att de borde se
till att de fick förfoga över sina egna
pengar och att överheten inte bara skall
ha rätt att ha hand om dessa, och när
jag jämför detta med de synnerligen
ljumma vindar som nyss utströmmade
från herr Hjalmarson, måste jag säga,
att han själv stack hål på en av de stora
ballonger som högern släppte upp under
denna valrörelse.

Herr HJALMARSON (h):

Herr talman! Om försvarsministern
vill göra den här debatten till en skattedebatt,
så gärna för mig. Jag tycker

118

Nr 33

Torsdagen den 13 december 1956

Svar på interpellation ang. medelsanvisningen till byggandet av vagar och gator

inom städer och stadsliknande samhällen

uppriktigt sagt att försvarsministerns
synpunkter i den vägen har mycket litet
att göra med de saker som vi nu diskuterar.

Vad försvarsministern senast sade
vittnade bara om att han inte har varit
intresserad av att nämnvärt sätta sig in
i vare sig våra eller över huvud taget
oppositionens utgångspunkter i själva
skattefrågan. Jag kan faktiskt, herr talman,
inte fatta detta resonemang från
försvarsministerns sida på annat sätt än
så att det måste vara ett uttryck för
ettdera av tre ting. Om det inte är ett
utslag av dåligt humör efter valet eller
bottnar i ett missförstånd om själva
den allmänna uppläggningen av skattefrågan
från oppositionens sida måste
det bakom försvarsministerns uttalanden
— eftersom han så ofta kommer
tillbaka till saken — ligga en obestämd
önskan att skapa förutsättningar för ett
bredare politiskt samarbete. Jag är inte
i stånd att avgöra vilketdera som är fallet.
Om det är det senare hoppas jag att
försvarsministern närmare vill precisera
vad han åsyftar.

Jag vill, herr talman, sluta med att
säga till försvarsministern, att det som
för oss i beredningen just har varit det
märkliga är att försvarsministern, i och
med att vad man skulle kunna kalla
själva det tekniska föredragningsarbetet
i beredningen var avslutat, på något
sätt har varit som en omvänd hand.
Det har varit omöjligt att reellt komma
någon vart när det har gällt att ta ställning
till problemen. Och när försvarsministern
framhåller att han endast har
haft ett enda intresse, nämligen att så
mycket som möjligt påskynda arbetet i
beredningen, så måste jag tyvärr säga
honom att det sätt, varpå han nu i höst
har visat detta, enligt min uppfattning
har stått i omvänd proportion till hans
obestridliga förmåga just på detta område.

överläggningen var härmed slutad.

Svar på interpellation ang. medelsanvisningen
till byggandet av vägar och gator
inom städer och stadsliknande samhällen

Ordet lämnades på begäran till

Herr statsrådet HJALMAR NILSON,
som yttrade:

Herr talman! Fru Andrén har frågat
mig om jag vid prövningen av medelsförbrukningsramen
för byggandet av
vägar och gator inom städer och stadsliknande
samhällen vill medverka till
att större hänsyn tas till den eftersläpning
som inom detta område uppstått
under senare år och bättre anpassa
nämnda ram till det faktiska medelsbehovet.

I anledning härav får jag, efter samråd
med socialministern, på vars föredragning
den av interpellanten åsyftade
byggnadstillståndskvoten årligen fastställes,
anföra följande:

Städernas investeringar i statsbidragsberättigade
vägar och gator får
behandlas som en del av hela investeringsverksamheten
och kan icke ses
som en isolerad företeelse, som helt
följer den statliga bidragstilldelningen
till dessa investeringar. Redan den omständigheten,
att statsbidraget delvis utbetalas
i efterhand, gör det klart att
medelstilldelning och byggnadstillstånd
icke behöver synkroniseras för varje
år. Städerna och andra kommuner har
stora byggnads- och anläggningsbehov
på flera områden, bostäder, skolor, förvaltningslokaler,
samlingslokaler etc.
Anspråken att få bygga överskrider väsentligt
de tillgängliga resurserna. Behovet
av bättre vägar och gator får
vägas mot dessa andra angelägna önskemål.

Byggnadstillståndsgivningen har under
alla efterkrigsåren fram till och med
1953 legat i nivå med eller överskridit
de ordinarie anslagen till statsbidragsberättigade
vägar och gator. I syssel -

Torsdagen den 13 december 1956

Nr 33

119

Svar på interpellation ang. medelsanvisningen till byggandet av vägar och gator

inom städer och stadsliknande samhällen

sättningsutjämnande syfte har även tillläggsanslag
å beredskapsstat anvisats
för dylika arbeten.

Medelstilldelningen har för de tre sista
budgetåren varit 80, 90 respektive
110 miljoner kronor. Under de senaste
årens spända arbetsmarknadsläge har
det icke varit möjligt att i motsvarande
grad öka byggnadstillståndsgivningen
utan att detta skulle allvarligt inkräktat
på andra investeringar. Härigenom har
en icke obetydlig kassamässig reservation
uppstått som vid detta budgetårs
ingång uppgick till 131,6 miljoner kronor.
Till en del är denna dock redan
disponerad för igångsatta företag, som
erhåller statsbidrag i efterhand. Då det
i nuvarande konjunkturläge ställer sig
svårt att tillåta en mera väsentlig ökning
av städernas gatu- och väginvesteringar
synes förevarande reservation
för dagen vara väl stor. Hänsyn har
härvid emellertid ej tagits till de ökade
medelsbehov, som framdeles kan
uppstå såsom resultat av nu pågående
utredning rörande ändrade regler för
bidrag till städernas väghållning.

Jag vill också framhålla att investeringar
i städernas gator och vägar bör
ses i ett något längre tidsperspektiv än
enstaka år. Dessa arbeten är i stor utsträckning
väl lämpade som beredskapsarbeten
i händelse av försämrad sysselsättning.
Då arbetslösheten hotade stiga
under åren 1952 och 1953, var det möjligt
att hålla den nere bl. a. tack vare
att beredskapsarbeten på vägar och gator
snabbt kunde sättas i gång. De två
senaste åren med en viss spänning på
arbetsmarknaden har kvottilldelningen
varit 30 miljoner per år — vartill kommer
av arbetsmarknadsstyrelsen och
länsarbetsnämnderna givna tillstånd
utanför kvot — men i år då balans i
stort sett uppnåtts på arbetsmarknaden
har byggnadstillstånd i icke oväsentligt
ökad utsträckning kunnat ges, så att totalsumman
för givna tillstånd i år torde
uppgå till 45—50 miljoner kronor.

Skulle sysselsättningsläget bli sämre
kommer väg- och gatuarbeten att ökas,
och i ett dylikt läge torde den nu relativt
stora balansen mellan anslag och
tillståndsgivning icke längre vara något
större problem.

Härmed anser jag mig ha besvarat interpellationen.

Härpå anförde:

Fru ANDRÉN (fp):

Herr talman! Herr statsråd, jag ber
att få tacka för statsrådets tillmötesgående
att så här i elfte timmen besvara
min fråga och ge denna redogörelse
för en för städerna så brännande fråga.

Min interpellation gällde speciellt huruvida
statsrådet skulle kunna ge större
utrymme åt gatubyggnadsarbeten
inom städer och samhällen genom att
öka medelsförbrukningsramarna så att
man dels kan komma ifatt den eftersläpning
som uppstått och dels något
bättre kan möta de stigande anspråk
på trafikleder som bilismen numera
ställer. Sedan 1949 har antalet bilar i
landet ökat från cirka 200 000 till över
700 000, och denna expansion kommer
säkerligen att fortsätta. Detta ställer ju
enorma krav på städernas investering i
gatubyggnader, vilket riksdagen också
visat förståelse för genom att under de
senaste åren bevilja ökade anslag till
gatuhållning. 1954/55 beviljades 80 miljoner
kronor, 1955/56 90 miljoner och
1956/57 110 miljoner. Emellertid har
Kungl. Maj:t genom att göra medelsförbrukningsramarna
mycket snäva i verkligheten
ställt till förfogande för kalenderåret
1955 endast 37,5 procent av
anslaget och för kalenderåret 1956 endast
33,3 procent av det av riksdagen
beviljade anslaget. Det är ju av många
skäl omöjligt att uppskjuta ett gatubygge,
då trafiken och bostadsbyggandet
fordrar nya gatuanläggningar. När
t. ex. ett nytt bostadsområde kommer
till måste självfallet också den huvud -

120 Nr 33

Torsdagen den 13 december 1956

Svar på interpellation ang. medelsanvisningen till byggandet av vägar och gator

inom städer och siadsliknande samhällen

led iordningställas, som skall förena
det nya området med stadens centrum.
Städerna har därför vid upprepade tillfällen
varit tvingade att utföra gatubyggnader
som inte kunnat ställas på
framtiden. Jag ber, herr statsråd, att
få understryka att det inte är någon
utebliven byggnadstillståndsgivning som
har förorsakat städerna bekymmer. Man
har fått byggnadstillstånd, då anläggningarna
tydligen bedömts såsom viktiga,
men man har inte fått statsbidragen
trots att projekten varit statsbidragsberättigade
enligt väg- och vattenbyggnadsbestämmelsen,
på grund av
att regeringens kvot för statsbidrag till
gatuhållning varit så begränsad. Svenska
stadsförbundet har i en skrivelse
till Konungen för någon vecka sedan påpekat
det orimliga i att de ur investeringssynpunkt
fastställda förbrukningsramarna
skall vara så bestämda, att ett
i och för sig statsbidragsberättigat arbete
kan få utföras utan men ej med
statsbidrag.

Likaså har den snäva tolkningen av
begreppet »för biltrafik viktig gata»,
vilket ju är förutsättningen för att statsbidrag
skall utgå, visat sig inte svara
mot de faktiska förhållanden som uppstår
då motorismen ökar. När trafiken
blir så stor att det är svårt för
bilisterna att komma fram på huvudleden,
söker de sig till andra gator där
de kommer fortare fram, och på så sätt
blir nästan alla gator »för trafiken viktiga
gator». Städerna har också blivit
tvungna att utan statsbidrag anlägga
gator, som skulle varit statsbidragsberättigade
om bedömningen bakom statsbidragsgivningen
varit mera realistisk.

Västerås stad är exempelvis tvingad
att under 1957 iordningställa en gata
som blir en av de viktigaste genomfartslederna
och sålunda borde vara berättigad
till 95 procent statsbidrag. Staden
får emellertid ensam bära hela kostnaden,
600 000 kronor, då väg- och vattenbvggnadsstyrelsen
ännu inte hunnit

upptaga denna gata som genomfartsled.
Hade den kunnat registreras som en
genomfartsled, så hade kostnaderna för
stadens del varit 5 procent, d. v. s.
30 000 kronor, och statens del 95 procent,
d. v. s. 570 000 kronor. Under åren
1953, 1954 och 1955 har staden för gatuarbeten
av samma karaktär fått bestrida
kostnader lika stora utan statsbidrag.

Jag vill stryka under att städerna
på så sätt tvingas bygga statsbidragsberättigade
gator utan statsbidrag. För
att få slut på detta uppenbara missgynnande
av städernas gatubyggen måste
man i första hand öka det faktiska statsbidraget
till de bidragsberättigade gatorna.

Det är inte försvarligt att städerna
på detta sätt försättes i så svåra lägen
som nu sker. Erfarenheten visar också
att om det statsbidrag som städerna
får för dessa ändamål kunde ges på
sådant sätt, att städerna själva kunde
få avgöra till vilka objekt bidragen skulle
användas, så skulle dessa kunna utnyttjas
på ett rationellare sätt än nu.
Den uppfattningen tycker jag skymtade
fram i statsrådets svar. Detta utesluter
naturligtvis inte en kontroll från statens
sida att medlen verkligen har
använts för viktiga vägar och gator.

Det ökade antalet bilar har också
medfört ett ökat behov av parkeringsplatser,
som städerna nu ensamma får
svara för. En utredning som gjorts i
Göteborg visar att anordnandet av parkeringsplatser
för bilar i rätt ringa grad
är ett tekniskt problem utan i första
hand en ekonomisk fråga. Med siffror
har man visat, att om man får marken
gratis kostar en parkeringsplats 700—
800 kronor, men skall marken betalas
med 200 kronor per kvadratmeter, kostar
en parkeringsplats 5 000 kronor. För
sådana investeringar har i längden ingen
stad tillräckligt med kommunala
skattemedel.

Det är naturligt om städerna nu bör -

Torsdagen den 13 december 1956

Nr 33

121

jar anse sig kunna ställa krav på att bli
delaktiga av de enormt stora belopp som
bilismen varje år tillför statskassan. För
budgetåret 1956/57 kommer intäkterna
av de olika bilskatterna att uppgå till
1 030 miljoner kronor, och bilskattemedelsfonden
är nu uppe i 750 miljoner.
Eftersom den största posten av dessa
skattemedel kommer från städernas bilister,
måste det väl synas rättvist att
städerna också får en större tilldelning
till sina gaturegleringar och parkeringsplatser
av dessa medel.

Jag vill sluta med att instämma i den
vädjan som Svenska stadsförbundet har
riktat till statsrådet att kvoten för gatubyggande
1957 måtte prövas med sikte
på en verkligt effektiv anpassning till
byggnadsbehovet beträffande gator och
vägar inom städerna.

Herr statsrådet HJALMAR NILSON:

Herr talman! Jag vill endast säga ett
par ord för att klargöra situationen.

Först vill jag meddela, att vi inte har
någon medelsförbrukningsram för de
anslag det här gäller, utan såsom framgår
av mitt svar fastställs den kvot för
statsbidrag som reglerar byggnadstillstånden
i socialdepartementet. Jag föreställer
mig också att den skrivelse från
stadsförbundet som fru Andrén talade
om har den innebörden att den bör
prövas av socialministern och inte av
mig.

När fru Andrén sedan talar om vilka
gator som skall bedömas vara viktiga
för biltrafiken, kostnaderna för parkeringsplatsers
anordnande o. s. v., vill
jag erinra om att det sedan något år
tillbaka finns en utredning som sysslar
med frågan om städernas statsbidrag i
detta avseende och som har i uppdrag
att överväga nya regler för statsbidrag
till städernas väghållning.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Svar på interpellation ang. modifiering
av gällande bestämmelser för oljetilldelningen
till bostadsfastigheter

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE, erhöll på begäran ordet
och yttrade:

Herr talman! Herr Nihlfors har i en
interpellation frågat mig om jag har för
avsikt att söka åstadkomma en sådan
modifiering av nu gällande bestämmelser
för oljetilldelningen till bostadsfastigheter
att en mera rättvis fördelning
kunde ske.

Till svar på interpellationen får jag
meddela följande.

Med den omfattning som användningen
av olja för uppvärmning av bostäder
numera har i vårt land är det självfallet
förenat med stora svårigheter
att på ett rättvist sätt genomföra en nedskärning
av förbrukningen. I all synnerhet
gäller detta när, såsom nu varit
fallet, en ransonering måste införas
snabbt och mitt under pågående bränslesäsong.
För att åtgärden över huvud
taget skulle få någon effekt måste väljas
en schematisk och administrativt funktionsduglig
metod. Vi har hittills utgått
från att restriktionerna beträffande
eldningsolja till bostadsfastigheter inte
skall behöva sträcka sig in på nästa
bränslesäsong. Något ur rättvisesynpunkt
bättre underlag än förbrukningen under
föregående bränslesäsong har under sådana
förhållanden inte stått till buds.
Huvudregeln om tilldelning i visst förhållande
till föregående års förbrukning
har emellertid kompletteras med möjligheter
till jämkning i sådana fall där
väsentliga avvikelser föreligger från vad
som kan anses som normal årsförbrukning.
Oljebolagen kan själva tillämpa
denna jämkningsregel, och jag vill understryka
att det sålunda redan med
det nuvarande systemet finns ett verksamt
instrument för att rätta till uppenbara
orättvisor och orimligheter i enskilda
fall.

Härefter anförde:

122

Nr 33

Torsdagen den 13 december 1956

Svar på interpellation ang. modifiering av gällande bestämmelser för oljetilldel ningen

till bostadsfastigheter

Herr NIHLFORS (fp):

Herr talman! Jag tackar för svaret,
ehuru jag måste konstatera, att statsrådet
ställt sig avvisande till att vidta
effektiva åtgärder för att lätta situationen
på detta område. Det blir alltså
tyvärr inte något värmebringande luciadagsbudskap
från handelsministerns sida
— men det hade kanske ingen väntat
sig. Svaret kunde faktiskt ha lämnats
långt tidigare. Interpellationen
väcktes den 27 november, och vad vi
i dag fått höra från statsrådet är ju
ingenting nytt.

Jag skall inte belasta kammarens protokoll
med att exemplifiera de olika,
minst sagt penibla situationer, som uppstått
genom den hastiga övergången till
denna schablonransonering av oljetilldelningen
till bostadsfastigheterna. Vi
vet alla, framför allt genom dagspressen
men kanske även genom egna erfarenheter,
hur situationen på sina håll
blivit katastrofal. Den kalla hösten medförde
ju bl. a. en onormalt hög oljeåtgång
redan från början. Den i bestämmelserna
fastställda nedsättningen
av tilldelningen för denna kategori av
förbrukare, som inte hade något lager
att bygga på när ransoneringen infördes,
blev i själva verket en miniminedsättning.

För de fastighetsägare, som, ibland
med hjälp av sina hyresgäster, i fastigheter,
där värmemätning är installerad,
kunnat ekonomisera sitt bränsle, blev
läget också från början synnerligen
riskfyllt. Man fann, att man illa lönats
för de insatser som tidigare gjorts för
att rationalisera skötseln av dessa värmeanläggningar.
På detta område är det
ju tyvärr så, att det ges samma dåliga
belöning för sparsamhet som när det
gäller sparande i övrigt i det här landet
med dess osäkra penningvärde.

Statsrådet Lange nämnde i sitt svar,
att huvudregeln om tilldelning kompletterats
med möjlighet till jämkning, och
att oljebolagen själva kan tillämpa den -

na jämkningsregel, vilken därför skulle
kunna vara ett verksamt instrument för
att rätta till uppenbara orättvisor.

Vid de undersökningar, jag företagit,
har jag fått den uppfattningen, att dessa
föreskrifter om jämkning redan från
början inte blev uppfattade på det sätt
som allmänheten kunde kräva. Det var
inte tillräckligt tydliga föreskrifter. På
oljebolagsliåll har man varit i behov
av kompletterande muntliga föreskrifter
för att få klarhet i hur man skulle
handla. Och den stora allmänheten fick
inte, som jag nämnde, från början tillräckligt
klara besked. På denna punkt
vill jag rikta den första kritiken mot
det nuvarande ransoneringssystemet.

Jag skulle också vilja fråga, om denna
jämkningsmöjlighet i uppenbart
orimliga fall även kan tillämpas, när det
gäller sådana fall, där just sparsamheten
med bränsle vid tidigare tillfällen
gjort, att vederbörande inte har några
marginaler att spara på. De stora kommunalt
ägda fastighetsbolagen i Stockholm
är ju exempel på hur bränslebesparingar
kunnat uppnås genom rationell
skötsel men även med hjälp av hyresgästerna
genom att värmemätare installerats
i bostäderna. Man har kommit
så långt ned i botten i fråga om
bränsleförbrukningen, att det inte finns
några marginaler. Jag ställer alltså frågan:
Vilka jämkningsföreskrifter kan
där tillämpas?

Det är över huvud taget många som
undrar, hur det egentligen är med vår
beredskap och om det funnits någon
beredskapsplan inför en sådan oljebristsituation
som den föreliggande.
Suezkrisen har ju inte uppkommit först
i höst; den har funnits latent sedan flera
år och alltsedan Nasser tog makten i
Egypten. Man borde alltså våga ställa
den frågan till herr statsrådet, om han
kan uppge orsaken till att vi har denna
uppseendeväckande brist på planering
i fråga om oljeförbrukningen i ett kris -

Nr 33

123

Torsdagen den 13 december 1956
Svar på interpellation ang. modifiering av gällande bestämmelser för oljetilldel -

ningen till bostadsfastigheter

läge, och vem som bär ansvaret för dessa
brister.

I diskussionen här har man sagt, att
man måste gå över till en bättre och
rättvisare ransonering än den nuvarande.
Man har pekat på att det redan finns
bestämmelser, som kan appliceras även
på detta område, nämligen de föreskrifter
som reglerar bränsletilläggen. Där
är det ju antalet kvadratmeter golvyta
som ligger till grund, och man har olika
normer för olika hustyper. Detta system
torde, anser expertisen på detta område,
kunna tillämpas även på oljeförbrukningsområdet.
Det är min övertygelse,
att om krissituationen varar längre,
måste vi gå över till ett rättvisare
ransoneringssystem än det nuvarande.
Jag vill därför fråga, om det nu planeras
ordentligt för en sådan övergång,
om den visar sig nödvändig.

Jag har i dagens läge, och det vill
jag sluta med, ett konkret förslag att
ställa. Jag kan gott erkänna, att jag
inte kommit på det själv; det är framfört
till mig från fastighetsskötarhåll,
det är så att säga folkets röst. Förslaget
går helt enkelt ut på att man med hänsyn
till den nuvarande situationen och
till att ransoneringen började sedan
bränsleåret begynt borde kunna avkorta
den första perioden med exempelvis
tio dagar, kanske något mera, och i
stället lägga över besparingsåtgärderna
på den andra perioden. Då tar man
visserligen en ökad risk, men å andra
sidan säger expertisen, att det är lättare
att spara på bränsle under vårvintern.
Det är då även psykologiskt lättare
att göra besparingar, därför att alla
vet, att sommaren kommer. Varmare
årstid närmar sig, och man kan alltså
så att säga genomlida en rumskyla, vilken
man nu har svårt att fördra. Det
betyder alltså en avkortning av perioden
från den 20 januari till den 10 eller
tidigare och i stället en överflyttning
av motsvarande dagar till nästa period.

Chefen för handelsdepartementet, lierr
statsrådet LANGE:

Herr talman! Avsikten med restriktionsåtgärderna
på detta område vet ju
herr Nihlfors lika väl som jag är att
åstadkomma en begränsning av oljeförbrukningen.
Den har framtvingats av
omständigheter utanför vår egen kontroll.
Det kan inte hjälpas, att vår ekonomi
och vår försörjning är mera känslig
för begränsning i oljetillförseln än
många andra länders. Vi befinner oss
i det hänseendet — det vill jag upprepa,
jag tror jag har sagt det tidigare
i kammaren — i ett mera ömtåligt läge
än vi gjorde vid det senaste världskrigets
utbrott. Vi har för närvarande
säkerligen över 100 000 oljeeldade fastigheter.
Vi hade då dylika fastigheter,
som kanske kunde räknas i några tusental.
Det kan inte undvikas, att en
begränsning, hur den än genomförs
och vilket system man än tillämpar,
kommer att få kännbara följder och
verka i hög grad besvärande.

Jag lyssnade med en viss förvåning
till herr Nihlfors’ anförande, då han
framhöll, att hösten varit onormalt kall,
varför bränsleåtgången hade varit onormalt
stor. Förhållandet är enligt vad
som upplysts mig precis det motsatta.
Hösten fram till ransoneringsåtgärdernas
vidtagande hade i själva verket
haft en högre medeltemperatur än den
normala. Det kan ha funnits andra orsaker
till att mera olja förbrukats, men
man kan i varje fall inte säga, att skälet
varit en onormalt kylig väderlek.

Sedan anser herr Nihlfors, att beredskapen
på detta område är dålig och
att hela planläggningen och de åtgärder
som vidtagits inte är de som borde
ha genomförts. Man borde få ett
rättvisare ransoneringssystem. Jag har
hört det där talet många gånger förut.
Men trots att jag med stort intresse
tagit del av de många uppslag, som
jag har kunnat läsa i pressen och fått i
brev till mig, har jag inte kunnat finna,

124 Nr 33

Torsdagen den 13 december 1956

Svar på interpellation ang. modifiering av gällande bestämmelser för oljetilldel ningen

till bostadsfastigheter

att något system kunnat medföra mindre
orättvisor på detta speciella område än
det nu tillämpade.

Man skall komma ihåg, att när man
ransonerar olja, är det inte samma sak
som att ransonera livsmedel. Man skall
dessutom göra klart för sig, att det inte
går att bara säga, att en fastighet skall
ha en i förhållande till kvadratmeter
yta eller kubikinnehåll eller värmepanna
avpassad bränslekvantitet. Det
är många andra faktorer, som spelar in
samtidigt. Fastigheterna är exempelvis
olika värmeisolerade. Det sägs till och
med av vissa experter, herr Nihlfors,
att av två fastigheter med samma storlek,
samma värmepanna och samma
isolering kan den ena, som ligger i ett
visst väderstreck, vid samma bränsleförbrukning
ge en inomhustemperatur
som med några grader understiger temperaturen
i den andra fastigheten, som
är belägen på ett annat sätt. Jag har
nämnt detta endast som en liten illustration
till att vilka restriktionsåtgärder
som på detta område än vidtas,
kommer det att medföra svårigheter,
som för många människor framstår såsom
orättvisor, förorsakade av ransoneringssystemet.

Herr Nihlfors ställde också frågan,
huruvida de större kommunalägda fastighetskomplex,
som vidtagit rationella
anordningar för bränslebesparing, skulle
kunna erhålla jämkning i sin oljetilldelning.
Det har upplysts mig, att
resonemang ägt rum mellan sådana
fastighetsägare i Stockholm och bränsdenämnden
samt att denna åtminstone
i vissa fall kunnat medge kompletterande
bränsletilldelning från andra källor.
Bland annat har kol kunnat anvisas
såsom ersättningsbränsle, när man velat
spara olja. Det är bara ett exempel
på vad jag sade redan i mitt interpellationssvar
om att sådan jämkning
kan förenas med det nuvarande schablonartade
systemet. Det borde också
vara klart för herr Nihlfors, att skulle

man gå in på en individuell prövning
av över 100 000 fastigheter, fordras en
administrativ apparat, som inte kan
byggas upp i en handvändning.

Herr Nihlfors kan väl inte mena att
på grund av att Nasser sedan några
år regerat i Egypten skulle vi ha hållit
en beredskap på detta område med
många människor sysselsatta bara för
att planera för den kris, i vilken vi
nu kommit. Jag tyckte nog, att herr
Nihlfors’ anförande bra mycket påminde
om de rätt illa genomtänkta artiklar
i pressen, där en rad experter
i redaktionsstolarna lägger fram förslag,
som sannerligen inte skulle ge
bättre effekt än det nuvarande systemet.

Herr NIHLFORS (fp):

Herr talman! Statsrådet gjorde gällande
att hösten varit synnerligen behaglig.
Det har sagts mig, utan att jag
direkt gjort någon kontroll hos väderlekstjänsten,
att man kan ha behov av
att elda i bostadshus, även om det
skulle vara värmegrader ute, nämligen
om vädret är fuktigt eller regnigt. Jag
tror inte man kan gå enbart efter antalet
plusgrader.

När statsrådet ironiserade över att
jag tydligen krävde, att vi skulle haft
något slags beredskapslagring i och
med att Nasser trädde till, är det en
förvrängning som kan vara roande i
och för sig, men i detta allvarliga sammanhang
tycker jag inte att man skall
uttala sig på det. sättet. Jag menar, att
varje beredskapsplan måste ta hänsyn
till de utrikespolitiska faktorerna —
det är en självklarhet — och när det
gäller oljetillförseln borde handelsministern
i Sverige även förstå, att man
måste ta hänsyn till de politiska skiftningarna
på de centrala punkterna i
de trakter, varifrån vi får vår olja.
Den planering som behövs och den
plan som jag efterlyste får jag alltså
fortfarande efterlysa.

Torsdagen den 13 december 195G

Nr 33

125

Svar på interpellation ang. modifiering av gällande bestämmelser för oljetilldel ningen

till bostadsfastigheter

När lierr statsrådet kom in på att det
inle skulle gå att ha en individuell ransonering,
därför att det skulle fordras
er. oerhört stor stab av människor, som
skulle granska vartenda hus, så har jag
utgått ifrån att vi inte behövde en sådan
oproportionerlig anordning. Jag
antydde att vi för bränsletilläggens beräkning
hade vissa normer att gå efter
och att dessa borde kunna appliceras
på ett oljeransoneringssystem utan alltför
stora svårigheter. Men det är ju
så, att när man inte vill göra någonting,
drar man upp exempel av de
mest extrema slag, som nu de där två
husen, som var exakt likadant byggda
och hade exakt samma värmepanna,
men det ena låg i ett sådant väderstreck,
att det gick åt mera olja än i
det andra. Det är ju en taktik att alltid
dra upp sådana extrema fall för att
visa, hur omöjligt det är att vidta någon
ändring.

Vad sedan jämförelsen mellan mitt
anförande och tidningspressen beträffar,
så vill jag till herr statsrådet bara säga,
att i den mån han anser att tidningspressens
redovisning av den allmänna
opinionen är felaktig, bör han
ordna en kontakt med pressen, som —
det tror jag mig förstå — har en bättre
kontakt med allmänheten än herr statsrådet.

Under detta anförande övertog herr
förste vice talmannen ledningen av
kammarens förhandlingar.

Herr SEVERIN i Stockholm (s):

Herr talman! Det var en praktisk fråga
i sammanhang med oljetilldelningen
som jag skulle vilja beröra.

Varje ransonering medför alltid en
viss stelhet, men man har inte någon
anledning att överdriva stelheten. Den
stelhet som kan undvikas bör man
söka undgå.

Nu har man bestämt att ransoneringsperioden
skall räcka till den 20 janu -

ari. Man får under denna tid förbruka
40 procent av förra årets inköp. För
alla de smärre fastigheter, vilkas oljeförbrukning
inte är stor, kan detta
medföra, att vid sista leveransen före
den 20 januari får de kanske nöja sig
med 400 eller 500 liter i stället för
1 000 liter, som alltid är den minimikvantitet
oljebolagen önskar leverera,
åtminstone med hänsyn till det pris som
de säljer oljan till. Skall oljebolagen
leverera en mindre kvantitet, vill de
ha mera betalt för oljan.

Nu vet jag inte, om det är möjligt
att undgå denna stelhet och överlåta
åt människorna att själva ombesörja
den kontroll som kräves om de nu
skulle få något mera än 40 procent av
förra årets förbrukning före den 20 januari
men trots detta ha kvar tillräckligt
med olja för att hålla varmt även i
mars, om denna månad skulle bli kall.
Jag tycker det vore värt att överväga att
försöka åstadkomma en sådan större
smidighet vid leveranserna.

Jag menar inte, att oljetilldelningen
skall bli större — den är beroende på
tillgången -— men att den skall levereras
under så smidiga former som möjligt.

Herr DAHLÉN (fp):

Herr talman! Statsrådet sade inte ett
enda ord om den allmänna bränslesituationen.
Det ger mig anledning att
erinra om den fråga som ställdes till
handelsministern för en månad sedan,
vilka åtgärder man vidtagit för att säkra
tillgången och lagringen på olika
slag av bränsle och olja för vårt land.
Det var under debatten, när regeringen
fick fullmakt att sätta i kraft den
allmänna förfogandelagen.

Handelsministern svarade, att han
inte kunde lämna några sådana detaljsiffror
vid detta tillfälle, men han lovade
att återkomma till kammaren.

Nu undrar jag: När tänker handels -

126 Nr 33

Torsdagen den 13 december 1956

Svar på interpellation ang. modifiering av gällande bestämmelser för oljetilldel

ningen till bostadsfastigheter

ministern göra detta? Det är framför
allt intressant att få ställa frågan mot
bakgrunden av att det i tidningarna
har meddelats, att på Harpsund har
man kunnat diskutera den allmänna
bränslesituationen, men inte på Helgeandsholmen.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! Det är riktigt, herr
Dahlén, att i den debatt som ägde rum
i anslutning till förslaget att sätta beredskapsåtgärderna
i kraft begärde herr
Ohlin, att en sådan redovisning över
vårt beredskapsläge skulle delges kammaren.
Jag sade också i detta sammanhang,
att jag skulle överväga, vad jag
härutinnan borde kunna redovisa inför
riksdagen. Men herr Dahlén vet
lika väl som jag, att detta ämne inte
är ägnat för offentlig debatt. Så mycket
vill jag emellertid säga till herr
Dahlén, att partiledarna hela tiden har
informerats om vårt läge.

Jag hade vid tillfället i fråga i åtanke
att i samband med ett ställningstagande
till det riksstatsanslag, på vilket
medel för åtgärder för oljelagring redovisas,
också lämna fylligaste möjliga
redovisning för vårt nuvarande läge
och vad som planeras. Våra beredskapsåtgärder
på detta område är helt beroende
av de medel som riksdagen på
Kungl. Maj :ts förslag anvisar, och frågan
har behandlats vid varje riksdag.
Det finns ett särskilt anslag under tionde
huvudtiteln för den saken; så pass
elementära ting trodde jag inte jag behövde
upplysa herr Dahlén om.

Jag beklagar, herr talman, att herr
Nihlfors har ett något egendomligt sätt
att citera och återge vad som sägs. När
jag korrigerar honom och säger, att enligt
vad som upplysts mig, så har det
inte varit någon överdriven kyla under
den tid av hösten som gått innan denna
bränsleransonering fick sättas i

kraft, så säger han, att jag finner klimatet
behagligt. Jag tycker det är betecknande
för den vederhäftighet med
vilken herr Nihlfors argumenterar. Detta
har jag sålunda aldrig sagt, och
inte heller har jag gjort gällande, att
man inte bör ha beredskapsplaner inför
avspärrningar eller andra inträffade
händelser utomlands. Jag har bara
sagt att det inte är rimligt att hålla en
avsevärd administrativ apparat för att
möta sådana här situationer, utan man
bör försöka ta sig fram med enklare
metoder. Än så länge har jag inte
funnit att jag fått något förslag av herr
Nihlfors som skulle kunna tillfredsställa
den svenska allmänheten mer än
det restriktionssystem som nu tillämpas.

Herr Severin ställde frågan om det
var lämpligt att på detta sätt fastställa
ett datum, den 20 januari, innan nästa
bränsletilldelning kan äga rum. Jag vill
säga att, såvitt jag är rätt underrättad,
bränslenämnden sedan en längre tid
har undersökt och övervägt om möjligen
någon jämkning kan ske i det hänseendet.

Herr D/\HLÉN (fp):

Herr talman! Statsrådet glider undan
från den frågeställning som var
aktuell vid tillfället. Det hade inte begärts
någon redovisning över det aktuella
bränsleläget, vilket statsrådet torde
varit medveten om. Hade den frågan
ställts, hade svaret måst vara avvisande.
Även jag har här samma uppfattning
som statsrådet, att det behöver vi
inte tvista om.

Frågan gällde i stället vilka åtgärder
som myndigheterna vidtagit med de
medel som riksdagen hade ställt till
förfogande. När vi kommit i en svår
krissituation, borde det varit rätt naturligt
för den ledamot i regeringen,
som har ansvaret för dessa saker, att
snabbt för riksdagen, folkrepresentationen,
redovisa hur det verkligen lig -

Torsdagen den 13 december 1956

Nr 33

127

Svar på interpellation ang. möjligheterna för lantbrukarna i Nöttja att komplettera

jordbruken med skog från Nöttja kronopark, m. m.

ger till. Det var, herr statsråd, detta
frågan gällde och inte att lämna ut
siffror som jag mycket väl förstår kan
vara besvärliga att i dagens läge redovisa.
Vi har väl ändå ett livligt minne
av hur det var under kriget, då man
fick försöka dela upp spörsmålen i
dels det aktuella läget och dels vad
man gjort för att skapa bästa möjliga
reglering på längre sikt.

Jag ber återigen att få understryka
att det är mer angeläget att riksdagen
får reda på detta, än att det lämnas besked
därom vid olika i och för sig mycket
aktningsvärda överläggningar på
andra ställen i detta land.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! Jag vill framhålla för
herr Dahlén, att om det var ett sådant
besked som efterlystes, så lämnades det
också i den av mig förut berörda debatten.
Jag framhöll då att vår lagersituation
är förhållandevis tillfredsställande
och att våra lager är av större
omfattning än de var ett år tidigare.
Även om de inte kunde anses ha nått
en så betryggande storleksordning att
vi kunde stå till svars med att uppskjuta
restriktionsåtgärderna, var vi ändå
inte särskilt dåligt lottade. Men det
var inte det beskedet, herr Dahlén, som
herr Ohlin efterlyste av mig, utan såvitt
jag fattade rätt var det en mera
specificerad redovisning av vilka åtgärder
som vidtagits.

Herr NIHLFORS (fp):

Herr talman! Herr statsrådet och jag
har tydligen svårt att förstå varandra,
men så är det ju ofta, när man utgår
från olika ståndpunkter.

Jag skall inte diskutera dessa frågor
vidare i annan mån än att jag konstaterar
att jag i mitt anförande — hur
statsrådet än vill benämna det -— kom
med två förslag, dels ett om avkortning
av första ransoneringsperioden från

den 20 januari till den 10 januari eller
tidigare, och dels ett om övergång till
ett ransoneringssystem byggt på de
grunder vi tillämpat när det gäller
bränsletillägget.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 5

Svar på interpellation ang. möjligheterna
för lantbrukarna i Nöttja att komplettera
jordbruken med skog från
Nöttja kronopark, m. m.

Herr förste vice talmannen lämnade
på begäran ordet till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NORUP, som yttrade:

Herr talman! Med andra kammarens
tillstånd har herr Widén frågat mig om
jag vill medverka till

1) att lantbrukarna i Nöttja snarast
får besked om vilka möjligheter som
föreligger för dem att komplettera sina
jordbruk med skog från Nöttja kronopark,

2) att normerna för försäljning av
skog från domänverket för komplettering
av ofullständiga jordbruk fastställes.

Som svar på herr Widéns första fråga
vill jag anföra följande.

Den 3 juni 1946 inkom till jordbruksdepartementet
en formell hemställan
från ett 30-tal jordbrukare i Nöttja socken
att få förvärva skog från Nöttja
kronopark. Sedan ifrågavarande ärende
remitterats till egnahemsnämnden i
Kronobergs län och från denna övertagits
av lantbruksnämnden, har genom
lantbruksnämnden och iantbruksstyrelsens
försorg frågan om komplettering
av jordbruksfastigheterna i socknen
med skog tagits upp till närmare
undersökning. År 1955 uppdrog lantbruksstyrelsen
åt dåvarande byrådirektören
i styrelsen, numera professorn
vid kungl. tekniska högskolan, Gerhard
Larsson, att närmare utreda de fas -

128

Nr 33

Torsdagen den 13 december 1956

Svar på interpellation ang. möjligheterna för lantbrukarna i Nöttja att komplettera

jordbruken med skog från Nöttja kronopark, m. m.

tighetsbildningsmässiga förutsättningarna
för komplettering av jordbruken i
Nöttja socken med skogsmark. De resultat
Larsson kommit till har sammanfattats
i en den 19 september 1955
dagtecknad promemoria med tillhörande
tvenne kartserier, den ena återgivande
hittillsvarande indelning i
brukningsenheter, den andra redovisande
ett förslag till ny indelning, under
förutsättning att skogsmark för
komplettering avdelas från kronoparken.
Nämnda promemoria och kartor
har den 27 oktober 1956 inkommit till
jordbruksdepartementet. I en samtidigt
ingiven skrivelse har lantbruksstyrelsen
framhållit, att för att man skall få
en uppfattning om den prisnivå, som
kan komma att tillämpas vid eventuella
försäljningar för kompletteringsändamål,
och i vad mån det är realistiskt
att räkna med ett allmänt intresse för
skogskomplettering på dessa villkor,
lantbruksstyrelsen efter samråd med
lantbruksnämnden och vederbörande
RLF-organisationer ansett önskvärt att
man till en början skall begränsa sig
till att pröva framställningar från två
jordbrukare, Åke Tideman och Allan
Pettersson, om rätt för dem att inköpa
skogsmark från kronoparken för komplettering
av deras fastigheter Balkarp
2° och Bolmaryd l7, vilka framställningar
anses lämpade att användas som
typfall. Domänstyrelsen har i yttrande
över dessa ansökningar även tagit upp
till bedömande hela frågan om skogskomplettering
från kronoparken. Frågan
är emellertid föremål för fortsatta
överväganden.

Vad härefter angår interpellantens
andra fråga torde jag få erinra om att
den av mig efter Kungl. Maj:ts bemyndigande
tillsatta 1951 års jordbruksrationaliseringsutredning
i enlighet
med sina direktiv bl. a. har att med
hänsyn till den centrala ställning, som
frågan om förstärkning av ofullständiga
jordbruk med skog intar, då det

gäller att lösa jordbrukets problem i de
skogrikare delarna av landet, överse nu
gällande bestämmelser i syfte att undersöka
om dessa i något avseende
behöver ändras eller kompletteras för
att underlätta en sådan förstärkning. Ur
mitt anförande till statsrådsprotokollet
vid utredningens tillsättande torde jag
få återgiva följande.

»Vid en dylik översyn torde man såväl
i fråga om den utsträckning, i vilken
förstärkning med skog bör ske,
som beträffande medlen för genomförandet
av densamma böra utgå från de
år 1947 fastställda allmänna riktlinjerna
för rationaliseringsverksamheten.
Med hänsyn ej minst till de svårigheter,
som det nu rådande prisläget å
skogsprodukter visat sig medföra i nu
ifrågavarande avseende, bör det emellertid
undersökas, huruvida de nuvarande
reglerna om statligt ekonomiskt
stöd vid kompletteringsförvärv av skog
är lämpligt utformade. Vidare bör övervägas
möjligheten att förenkla förfarandet
i sådana fall, då skogsmark i allmän
ägo anses böra disponeras för rationaliseringsändamål.
Ett annat problem,
som även bör uppmärksammas,
gäller möjligheterna att genomföra
önskvärda förstärkningar genom byte
av skogsmark. Utredningen bör emellertid
ej begränsas till enbart de spörsmål
som nu berörts utan bör avse en
allmän och — frånsett vad nyss sagts
om själva utgångspunkterna — förutsättningslös
prövning av problemet i
hela dess vidd.»

Vid behandlingen av utredningens
förslag torde sålunda få förutsättas, att
även vad interpellantan kallar »normerna
för försäljning av skog från
domänverket för komplettering av
ofullständiga jordbruk» kommer under
prövning.

Härmed anser jag mig ha besvarat
interpellationen.

Härpå anförde:

Torsdagen den 13 december 1950

Nr 33

129

Svar på interpellation ang. möjligheterna för lantbrukarna i Nöttja att komplettera

jordbruken med skog från Nöttja kronopark, m. m.

Herr WIDÉN (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka herr
statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
för svaret på min interpellation.
Jag tycker emellertid att innehållet
i detsamma är rätt magert och
intetsägande.

Det som främst frapperar i fallet
Nöttja är den långa tid, som statsmakterna
ansett sig behöva för att handlägga
detta ärende. Det var den 3 juni
1946 som framställning gjordes till
jordbruksdepartementet av ett 30-tal
jordbrukare i Nöttja om att få återköpa
skog från domänverket. Ärendet
remitterades då till egnahemsnämnden
och senare till lantbruksnämnden i
Kronobergs län. Sedan typjordbruksplanering
verkställts, inventeringar rörande
jordbruks- och fastighetsförhållanden
genomförts, den ekonomiska
kartan för länet färdigställts, utredning
rörande förekomst av rotrötesvamp inom
kronoparken blivit klar och en på
skogstaxering grundad beräkning av
värdet av de till återköp begärda fastigheterna
slutförts, var lantbruksnämnden
beredd att återuppta ärendet
till fortsatt utredning.

Dåvarande byrådirektören hos lantbruksstyrelsen,
numera professorn i
fastighetsteknik vid kungl. tekniska
högskolan Gerhard Larsson slutförde
sedan utredningen, vilken överlämnades
till lantbruksstyrelsen den 19 september
1955. Vid denna tid förelåg givetvis
risk för att inte alla dessa 30
bönder var intresserade av det planerade
köpet. En del gårdar hade under
tiden försålts eller av annan anledning
bytt ägare, och det var inte säkert att
de nya ägarna hade samma intressen
som de förutvarande. Samtidigt hade
givetvis det stora antalet framställningar
som gjorts komplicerat handläggningen
av ärendet. Fördenskull ingavs
en ny framställning från två av
jordbrukarna i Nöttja om att få köpa
skogsmark för att på det sättet få själva

principfrågan knäckt. Lantbruksstyrelsen
översände dessa båda ansökningar
jämte professor Larssons uttalande, vilket
ur Nöttjaböndernas synpunkt var
mycket positivt, till domänverket den
28 december 1955 och begärde en
skyndsam behandling av ärendet och
med angivande av bl. a. pris å respektive
skogsområden.

Domänverkets avstyrkande yttrande
överlämnades den 9 april 1956, dock
utan att något pris vid eventuell försäljning
angavs. Lantbruksstyrelsens
tillstyrkan av försäljning överlämnades
till jordbruksdepartementet den 27 oktober
—• vilket jag inte kände till, när
jag framställde min interpellation den
31 oktober.

Jag konstaterar nu att i dag, 10 år,
6 månader och 10 dagar efter Nöttjaböndernas
framställning till jordbruksdepartementet,
förklarar jordbruksministern
att frågan är föremål för fortsatt
övervägande.

När jag framställde denna interpellation
och hänvisade till Nöttja, hade jag
även ett fall från Värmland i åtanke,
ett fall som herr statsrådet känner till.
Där finns en egendom inte långt från
Karlstad, som 1934 såldes av staten.
Den består av 10 hektar åker och 9
hektar skogsmark. En kraftledning har
framdragits över skogsmarken, vilket
försvagat egendomens bärkraft. Ett
jordbruk av denna storleksordning måste
räknas till de ofullständiga jordbruken.
I mars 1952 gjorde nuvarande ägaren
av denna brukningsdel en framställning
till domänverket om att få
köpa ett skogsområde om 10 hektar.
Framställningen avslogs. Beslutet överklagades
hos Kungl. Maj:t i maj 1952.
Lantbruksnämnden hade i detta fall
tillstyrkt klagandens framställning om
inköp. Den 6 juli anbefalldes domänstyrelsen
av Kungl. Maj :t att upprätta en
avstyckningsplan. Först den 12 september
beslöt domänstyrelsen om verkställighet.
Vintern 1952—53 avverkade do -

9 — Andra kammarens protokoll 1956. Nr 33

130 Nr 33

Torsdagen den 13 december 1956

Svar på interpellation ang. möjligheterna för lantbrukarna i Nöttja att komplettera

jordbruken med skog från Nöttja kronopark, m. m.

mänverket på detta område cirka 800
m3 virke som såldes på auktion i Karlstad
för cirka 40 000 kronor. Efter detta
kraftiga uttag anhöll den tilltänkte köparen
om utökning av arealen, vilket
domänverket gick med på. Avstyckningen
omfattade nu drygt 13 hektar, och
domänverket begärde 27 300 kronor för
denna skogsmark. Vederbörande ansåg
sig inte kunna betala så högt pris och
gjorde en framställning till Kungl.
Maj:t om nedsättning. På begäran av
lantbruksstyrelsen har skogsvårdsstyrelsen
i Värmlands län avlämnat ett utlåtande
om denna skogsmark. Den
framhåller däri att det område det gäller
om 13,19 hektar skogsmark, som
föreslås till inköp, visar sig vara övergånget
relativt nyligen med en ganska
stark avverkning i den äldre skogen.
Virkesförrådet uppges efter avverkningen
vara 1 010 m3 eller 76 m3 skog per
hektar, vilket måste betraktas som lågt.
Till jämförelse må nämnas att medelförrådet
i Värmland är 107 m3. Detta
torde vara en genomsnittstyp för länet.
Lantbruksstyrelsen önskade utlåtande
om det uttag som omedelbart skulle
kunna göras enligt skogsvårdslagens bestämmelser
under förutsättning att de
två områdena vore sammanlagda till en
fastighet. »Med hänsyn till det låga
virkesförrådet, 76 m3 per hektar, samt
till den nu befintliga stora liyggesarealen
— 18 procent av ytan — komme»,
heter det i nämnda utlåtande, »skogsvårdsstyrelsen
att tillämpa en restriktiv
avverkningsplan, innebärande en
ransonering av kvarvarande äldre skog.
Omedelbart synes dock en utglesning
av fröträden på avdelning 3 (å en utlåtandet
bifogad karta) kunna ske samt
vidare mindre uttag av bestånden 2
och 7, vilket sammanlagt beräknas ge
cirka 75 m3 skog. Därefter komme den
äldre skogen att successivt avvecklas i
lämpliga poster samtidigt som vederbörande
markägare verkställde erforderliga
röjningar i ungskogen, vilket

densamma är i stort behov av. Vidare
tarvas en hel del nya diken, enär en
rätt stor del av marken är försumpad.»

Lantbruksnämnden har i en sammanställning
av sina synpunkter, som den
tillställt lantbruksstyrelsen, för sin del
kommit till att värdet på denna skogsmark
skulle vara drygt 15 000 kronor.
Anledningen till att domänstyrelsen har
kommit till så hög värdering som den
gjort är, att man räknar med ett högre
uttag omedelbart, ett uttag på cirka
300 m3, på vilket är räknat ett pris av
50 kronor per kubikmeter. Den har också
räknat med en kortare avverkningstid
än vad lantbruksnämnden hade
gjort. Lantbruksstyrelsen lät även här
göra en värdering av denna skogsmark
genom jägmästare Kallstenius, som i sin
värdering kom till beloppet 21 000
kronor.

Här förelåg alltså tre bud: 27 300
kronor från domänverket, 21 000 från
lantbruksstyrelsen och 15 300 från lantbruksnämnden.
Den 25 februari 1955
fastställdes priset av Kungl. Maj:t till
27 300 kronor.

Jag vill här påpeka att i Nöttja-fallet
har det gått tio och ett halvt år och
Kungl. Maj:t kan ännu inte säga hur
den försäljningen kommer att utfalla.
I det här fallet tog det tre år från framställningen
till domänverket tills Kungl.
Maj :t fastställde priset till 27 300 kronor.
Eftersom vederbörande inte har
tillgång till kapital utan måste låna
pengar, anser han sig inte kunna betala
det pris som här begärs, och en
ny framställning om nedsättning ligger
sedan februari hos Kungl. Maj :t, där
man kommer med vissa nya synpunkter
på frågan.

Det finns två sätt att förhindra en
försäljning av en vara som man inte
vill sälja. Det ena är att gå den vägen
som domänverket i första hand gjort,
nämligen att helt enkelt säga nej. När
man inte kan säga nej längre, har man
ytterligare en möjlighet att förhindra

Torsdagen den 13 december 1956

Nr 33

131

Svar på interpellation ang. möjligheterna för lantbrukarna i Nöttja att komplettera

jordbruken med skog från Nöttja kronopark, m. m.

köp, och det är genom prissättning. Jag
måste säga att jag kan icke finna annat
än att i detta fall har man tillämpat det
senare systemet. Man begär ett pris,
som efter vad jag kan förstå vederbörande
inte kan betala, om han skall
klara sig på den brukningsdel han har.
Jag kan inte finna att det finns några
möjligheter för honom att betala 27 300
kronor. För en köpare, som har kapital
och kan betala kontant, kan det möjligen
— särskilt om han ser på lång
sikt — bli en god affär, men knappast
för den som inte har tillgång till kapital.

Nu hänvisar statsrådet till direktiven
för 1951 års jordbruksrationaliseringsutredning
när det gäller dessa frågor.
Ja, resultatet av den utredningen skulle
kunnat föreligga nu, om inte herr statsrådet
någon gång i våras givit denna
utredning utvidgade direktiv.

Enligt 1947 års beslut med anledning
av den proposition, som då förelädes
riksdagen, skulle ju här finnas möjligheter
till skogskoinplettering. Jag vill
läsa upp vad dåvarande jordbruksministern,
statsrådet Sköld, framhöll i
propositionen: »Jag är sålunda av den
uppfattningen, att innehavet av egen
skog till en början regelmässigt är av
betydande värde för jordbrukarna ur
sysselsättningssynpunkt. Det torde väl
vara riktigt, att jordbrukarna nu i stor
utsträckning ha möjlighet att få arbete
hos andra skogsägare och att så åtminstone
i viss omfattning kan väntas
bliva fallet även i fortsättningen. Enligt
min mening måste det dock, bland annat
med hänsyn till den bundenhet, som
skötseln av jordbruket medför, och därmed
följande svårighet för brukaren
att begagna sig av arbetstillfällen på
längre avstånd från hemmet, anses vara
av väsentligt värde för en jordbrukare
att för den tid, då han ej har sysselsättning
i själva jordbruket, ej vara huvudsakligen
beroende av arbetstillfällen
utanför den egna brukningsdelcn. I

detta sammanhang må även pekas på
den utveckling som skett inom skogsbruket
i riktning mot årsarbetare och
som, om den fortsätter, kan medföra
en betydande minskning av de egentliga
jordbrukarnas möjligheter att få
arbete utanför den egna brukningsdelen.
»

Något längre fram i propositionen säger
departementschefen:

»Vad särskilt angår frågan om behandlingen
av kronans mark må framhållas,
att kronan ej bör undandraga
sig att, i den mån så kan anses behövligt,
med sin mark medverka till den
yttre rationalisering av det svenska
jordbruket, som här förordats och för
vilken även förutsättas andra statliga
åtgärder av betydande omfattning. Denna
medverkan bör enligt min mening
följa de allmänna riktlinjer för den
yttre rationaliseringen, som uppdragits
i det föregående. Kronans jordbruksjord
bör sålunda ställas till förfogande för
stärkande av ofullständiga jordbruk i
de fall, då en dylik åtgärd framstår
som lämplig enligt dessa riktlinjer.»

I 1951 års regeringsprogram heter
det: »Där småbrukets komplettering
lämpligast åstadkommes genom tillskott
av skog, möjliggöres detta genom statens
medverkan.»

Går vi till det aktuella regeringsprogrammet,
står där att läsa: »Inom ramen
för i 1947 års riksdagsbeslut i frågan
anförda synpunkter framläggs förslag
till åtgärder för komplettering av
ofullständiga jordbruk med skog även
från bolag och med dem i gällande lagstiftning
på förevarande område jämställda
samt från staten, varvid även
bytesfrågan uppmärksammas. Staten
medverkar till att jordbrukarna kan erhålla
för ändamålet avpassad kredit.»

Det är en rätt allmän uppfattning, att
bolagen är mera tillmötesgående än staten
när det gäller att ställa skog till förfogande
för kompletteringsiindamål, och
jag måste fråga mig: Hur sammanfaller

132 Nr 33

Torsdagen den 13 december 1956

Svar på interpellation ang. möjligheterna för lantbrukarna i Nöttja att komplettera

jordbruken med skog från Nöttja kronopark, m. m.

det praktiska handlandet i detta fall
med det regeringsprogram och de intentioner
som föreligger? För min del
kan jag inte finna annat än att det råder
en högst beklaglig dissonans härvidlag.

Herr andre vice talmannen övertog
nu ledningen av förhandlingarna.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NORUP:

Herr talman! Interpellanten har redovisat
olika värderingar — en part har
sagt att priset skall vara 15 000 kronor,
en andra att det skall vara 21 000 och
en tredje att det skall vara 27 000. Det
tycks följaktligen vara rätt svårt att avgöra,
vilket priset som är det rätta.

Nu håller ju en utredning på och
arbetar med att fastlägga de normer,
som skall vara rådande för sådan prissä*tning.
Jag kan instämma med herr
Widén att väntan på utredningens resultat
blivit lång. Men jag skulle tro
att det går att finna en förnuftig lösning
på frågan, sedan den utretts, och
att det kommer regler, som bättre tillgodoser
de olika synpunkterna och intressena.

Herr WIDÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill bara konstatera,
att Kungl. Maj:ts uppfattning i detta
fall varit, att domänverket, som kom
med den högsta värderingen, också
kom med den rätta.

Herr JANSSON i Benestad (bf):

Herr talman! Det är klart att denna
fråga har väckt uppseende och att folket
i bygden frågar sig, varför det skall
ta sä lång tid att ordna saken. Den har
varit aktuell sedan länge. På 1890-talet,
då denna kronopark tillkom, rådde ju
en allmän kris, och det var vanligt att
man avhände sig skog till kronan till
för kronan mycket förmånliga priser
även enligt dåvarande penningvärde.

Man har rätt att ställa frågan, om
inte ärendet kunnat forceras. Jag vill
inte lasta jordbruksministern för dröjsmålet,
ty jag skulle tro, att även om
herr Widén suttit som jordbruksminister,
så hade Nöttjabönderna nog varit
utan skog. Men jag vill slå fast att det
väsentliga i denna fråga är vilket pris
jordbrukarna i Nöttja skall betala för
skogen. Jag är alldeles på det klara
med att staten inte kan sälja skogen så
billigt att det blir fråga om en förmögenhetsöverföring
till fördel för jordbrukarna
i Nöttja, och det begär de
inte heller. Å andra sidan vill de inte
betala mer för skogen än att de genom
årliga avverkningar och genom att hugga
och köra virke kan få en sådan ersättning,
att den täcker arbetslönen och
möjliggör en förräntning och amortering
av det kapital som nedlagts i skogen.
Det måste vara en rimlig och riktig
uppläggning av denna fråga.

Den värdering av skogen i Nöttja
som nu sker har nog väckt en viss
misstro hos de blivande köparna. Man
har fått den uppfattningen, att värderingsmännen
i första hand vill tillgodose
statens intressen. Det gör att jag vågar
förutskicka att det efter den värdering,
som nu pågår och som så snart
som möjligt bör avslutas, måste företagas
ytterligare en värdering, vare sig
den kommer att ske i RLF :s regi eller
på annat sätt. De blivande köparna har
nämligen fått den uppfattningen -— och
det är inte utan att jag också har fått
den — att man från statens sida inte
vill avhända sig dessa skogsskiften, och
då ligger det också i tjänstemännens
intresse att värdera på ett sådant sätt,
att det kan ifrågasättas om det inte
borde visas större generositet mot de
blivande köparna.

Jag vill vädja till statsrådet att, oavsett
koalitionsprogram och annat, försöka
lösa denna fråga på ett tillfredsställande
sätt. Skall det vara någon
mening med 1947 års beslut om skogs -

Torsdagen den 13 december 1956

Nr 33

133

Svar på interpellation ang. möjligheterna för lantbrukarna i Nöttja att komplettera

jordbruken med skog från Nöttja kronopark, m. m.

komplettering, så bör man i ett fall
som detta se till, att det kan ske en sådan
komplettering av jordbruken. Det
är bär fråga om en rad jordbruk som
inte är bärkraftiga, om de inte får skog.
De gamla skogsskiftena finns kvar, och
det är en enkel lantmäteriteknisk fråga
att lägga ut dem på nytt och att värdera
dem. Det finns kanske inte i hela
vårt land ett så typiskt exempel på vad
som avsågs med 1947 års beslut om
skogskomplettering. Kan man inte lösa
denna fråga tycker jag att vi skall stryka
hela tanken på komplettering med
skog. Då är det tydligen ingen som vill
ge bönderna den skog som de behöver.

Herr MAGNUSSON (h):

Herr talman! Denna fråga har redan,
såsom interpellanten nämnde, sin tioåriga
historia i jordbruksdepartementet,
och efter så lång tid hade man förväntat
att jordbruksministern nu skulle
ha haft utredningen klar och kommit
till en lösning av problemet. Svaret på
interpellationen blev emellertid synnerligen
negativt, och ärendet ställes alltjämt
på framtiden. Visserligen har herr
statsrådet antytt, att frågan skall komma
under prövning, men någon omedelbar
lösning har inte ställts i utsikt.

Säkerligen kommer de jordbrukare,
som det här gäller, att känna besvikelse
över att herr statsrådet inte kunnat
lämna dem något besked. Det är nämligen
i detta fall fråga om en synnerligen
viktig yttre jordbruksrationalisering.
Såsom av interpellationen framgått
har dessa jordbrukare avsevärt
mindre tillgång till egen skog än vad
som i genomsnitt är fallet för jordbrukarna
i Kronobergs län. Om dessa småbruk,
som har stor betydelse för orten,
skall kunna bestå, är en komplettering
med skog nödvändig. Onekligen har
den förhalning av frågan som skott varit
till förfång för bönderna i fråga.
Penningvärdeförsämringen och den

kraftigt ökade fastighetstaxeringen har
inte förbättrat deras situation.

Jag vill med hänsyn till ärendets
brådskande natur vädja till herr statsrådet
att han måtte vidtaga sådana åtgärder,
att prövningen av ärendet påskyndas
så att en snar lösning kan komma
till stånd, och det är, herr statsråd,
min förhoppning att denna fråga skall
gå i positiv riktning för bönderna i
Nöttja, ty endast därigenom kan bygden,
som nu kraftigt avfolkas, hållas
levande.

Herr PERSSON i Appuna (s):

Herr talman! Jag skulle inte yttra mig
om Nöttja-fallet, ty jag tror att det är
riktigt som jordbruksministern här sagt,
att man bör avvakta den utredning som
igångsatts. Jag vill bara något beröra
ett annat fall, eftersom herr Widén kom
in på ett ärende, som man haft i Värmland
och där priset enligt hans mening
satts så högt att vederbörande jordbrukare
inte kunde köpa skogen. Om jag
uppfattade siffrorna riktigt, hade domänstyrelsen
kommit fram till ett värde
av 27 300 kronor, lantbruksstyrelsen till
ett värde av 21 300 och lantbruksnämnden
till ett värde av 15 000 kronor.

Jag skulle vilja fråga herr Widén hur
han skulle ha handlat i ett annat fall,
som gällt Närke. Det kom till lantbruksnämnden
i Närke en framställning från
domänstyrelsen om att få förvärva två
skogsfastigheter. Lantbruksnämnden
ville emellertid inte vara med därom,
ty man hade tänkt använda området för
att komplettera ett par jordbruksfastigheter
med skog och hade hittat två
jordbrukare, som var beredda att överta
området. Lantbruksnämnden gjorde en
mycket schablonmässig värdering av
området och korn fram till att det skulle
vara värt cirka 90 000 kronor.

Då sade jordbrukarna: »Nej, det kan
vi inte betala. Vi kan endast sträcka oss
till 55 000 kronor, inte längre.» Under

134 Nr 33

Torsdagen den 13 december 1956

Svar på interpellation i anledning av vissa rättskränkningar mot egyptiska med borgare

av judisk börd

sådana förhållanden blev vi i lantbruksstyrelsen
tvungna att låta domänverket
köpa området; det är nog således riktigt,
att även lantbruksnämnden och
vederbörande jordbrukare inte helt
kunde komma överens. Jag tar ett sådant
fall för att visa, att prisfrågorna
enligt min mening i många fall kan
ställa hinder i vägen.

Till slut ber jag att få yttra ett par
ord om Nöttja. Jag har inte läst 1947
års jordbruksbeslut så ingående, men i
den mån jag studerat det tror jag, herr
Widén, att en hel del av dessa 30 jordbrukare
som inkommit med ansökan om
köp kommer att falla bort. Man skall
nog inte göra frågan större än den i
själva verket är.

Herr SKÖLD (s):

Herr talman! Det föreföll som om
herr Persson i Appuna hade den meningen,
att herr Widén hade uttryckt
en egen åsikt i Nöttja-fallet. Såvitt jag
har fattat det hela, har herr Widén
icke uttryckt någon åsikt alls.

Herr PERSSON i Appuna (s):

Herr talman! Nej, herr Sköld, det
har jag inte gjort, ty jag visste, att herr
Widén inte hade någon åsikt. Jag ställde
en fråga till honom om hur han
skulle ha handlat i den händelse han
skulle ha avgjort närkefallet, eftersom
han ändå var på det klara med hur han
skulle ha handlat i värmlandsfallet.

Herr WIDÉN (fp):

Herr talman! Det verkar som om herr
Persson i Appuna anser, att den värdering
av dessa bägge egendomar i Närke
som lantbruksstyrelsen gjort var den
riktiga. Jag har kommit till det resultatet,
att också den värdering som lantbruksstyrelsen
gjorde i värmlandsfallet
var riktig eller i det närmaste riktig.
Om den är exakt kan jag inte bedöma.
I detta fall har emellertid jordbruksministern
gått på domänverkets värde -

ring, som är avsevärt högre. Det är på
den punkten jag är tveksam.

Med anledning av herr Skölds yttrande
vill jag framhålla, att jag inte är
rädd för att deklarera min uppfattning;
jag tror, att den i viss mån kom fram
i själva interpellationen. I många fall,
bland dem även Nöttja- och värmlandsfallen,
vore det nog värdefullt, om man
kunde få den komplettering, som krävs
för att de jordbruken skall bli bärkraftiga.

Herr PERSSON i Appuna (s):

Herr talman! Herr Widén missuppfattade
mig. Det var inte lantbruksstyrelsen
som gjort värderingen i Närke
utan lantbruksnämnden som gjort värderingen
av området och kommit fram
till 90 000 kronor, medan vederbörande
jordbrukare ville betala 55 000 kronor.

Herr WIDÉN (fp):

Herr talman! Jag vill inte neka till
att det finns jordbrukare som vill göra
goda skogsaffärer. Kanske det också gäller
dem, som i detta fall eventuellt var
spekulanter.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 6

Svar på interpellation i anledning av
vissa rättskränkningar mot egyptiska
medborgare av judisk börd

Ordet lämnades på begäran till

Herr statsrådet LINDELL, som yttrade
:

Herr talman! Herr Rimmerfors har
med kammarens tillstånd ställt följande
frågor till utrikesministern:

Har den svenska utrikesledningen riktat
Förenta Nationernas uppmärksamhet
på de rättskränkningar som den
egyptiska regeringen enligt uppgift begått
mot tiotusentals egyptiska medborgare
av judisk börd?

Om så icke är fallet, avser Ers Excel -

Torsdagen den 13 december 1956

Nr 33

135

Svar på interpellation i anledning av vissa rättskränkningar mot egyptiska med borgare

av judisk börd

lens att, eventuellt i samråd med de övriga
nordiska staterna, hos Förenta Nationerna
påkalla skyndsamma åtgärder
med anledning av det inträffade?

I excellensen Undéns frånvaro vill jag
såsom t. f. utrikesminister besvara interpellationen.

Uppgifterna om deportationer av judar
i Egypten och andra åtgärder riktade
mot mosaiska trosbekännare är
givetvis ägnade att inge oro. Att få
fram fullt klara uppgifter om innebörden
och räckvidden av vad som förekommit
är emellertid för närvarande
omöjligt. Som bekant förnekar den
egyptiska regeringen, att någon allmän
aktion mot judarna i Egypten såsom
sådana skulle ägt rum.

Excellensen Undén yttrade den 29 november
i ett anförande i Förenta Nationernas
generalförsamling följande:

»Under de senaste dagarna ha förekommit
uppgifter om deportationer av
judar från Egypten. Jag vill uttala min
allvarliga förhoppning om att dessa
uppgifter äro ogrundade eller överdrivna.
Generalsekreteraren kommer utan
tvekan att betrakta det som sin plikt
att undersöka vad som verkligen inträffat.
Det skulle vara ett fruktansvärt
slag mot Förenta Nationerna och mot
de principer, som denna organisation
representerar, om vi ännu en gång nödgas
konstatera förekomsten av antisemitiska
känslor och handlingar vilka
skulle mångdubbelt förstora den tragedi
som vi nu bevittna i Mellersta östern.
»

Jag kan till detta uttalande tillägga,
att frågekomplexet redan är under behandling
av Förenta Nationernas organ
i anledning av framställningar till
generalsekreteraren samt till följd av
dennes egna initiativ i saken. Under
dessa förhållanden är något svenskt initiativ
icke aktuellt, men det är givet
att den svenska regeringen med all
uppmärksamhet följer utvecklingen i
denna sak.

Härefter anförde:

Herr RIMMERFORS (fp):

Herr talman! Till den tillförordnade
utrikesministern, statsrådet Lindell, vill
jag framföra mitt tack för dagens interpellationssvar.
På en väsentlig punkt
ger svaret klart och entydigt besked.
Sveriges utrikesminister har, som det
anstår och ägnar en representant för
ett fritt och demokratiskt folk som vårt,
inför FN påtalat de egyptiska rättskränkningarna
mot egyptiska medborgare
av judisk börd och statslösa samt
påyrkat en undersökning. Detta skedde,
enligt uppgift i interpellationssvaret,
redan den 29 november. Mig veterligt
har det inte kungjorts i svensk press.
Det förefaller mig som om UD:s presstjänst
borde ha meddelat en så betydelsefull
nyhet. Det är emellertid värdefullt
att den kommer i detta sammanhang,
och vi är tacksamma att orden
blev sagda, att de kom på ett så tidigt
stadium och att de uttalades med så
pass mycket skärpa som fallet tycks
ha varit.

Säkerligen har utrikesministerns uttalande
tillsammans med andra opinionsyttringar,
inte minst från de nordiska
länderna, bidragit till att dämpa
det egyptiska hotet mot här ifrågavarande
folkgrupper. Av rapporter från
Kairo under gårdagen framgick också,
att opinionsstormen i utlandet synes ha
tvingat fram en mera besinningsfull och
korrekt behandling av dessa olyckliga
människor. Mycket tyder sålunda på att
världssamvetets snabba reaktion mot
rättskränkningarna inte varit utan betydelse.

Att hotet mot rättslösa människor varit
blodigt allvar, visar de siffror som
nu redovisas av objektiva iakttagare.
Det gäller dock åtskilliga tusen som
har arresterats. Andra har utvisats, sedan
deras ägodelar berövats dem eller
de tvingats att underteckna en förklaring
att de frivilligt lämnar landet. Rap -

136

Nr 33

Torsdagen den 13 december 1956

Svar på interpellation i anledning av vissa rättskränkningar mot egyptiska med borgare

av judisk börd

porter från svenska tidningsmän i dagens
tidningar visar dock, att läget alltjämt
är elakartat.

Den egyptiska regeringen förnekar att
grymheter begåtts på order från högsta
ort. Man skyller på den upphetsade
folkstämningen och underordnade myndigheter.
Det är möjligt att det är riktigt
att statsledningen inte tagit initiativet
till dessa händelser, men i alla fall
måste ansvaret läggas på en statsledning
som i press och radio hetsar till
folkhat. I de egyptiska samhällena med
upp till 60 procent analfabeter är det
lätt att genom radio och gatupropaganda
skapa folkstämningar som kan utlösa
våldsdåd. Jag upplevde själv
för fyra år sedan i Kairo ett sådant
utbrott av främlingshat, och det var
icke minst erfarenheterna från de dagarna
som låg bakom intresset för dessa
människor och framkallade frågan
till utrikesledningen. Det var den våren
då ett par av de större främlingsliotellen
brändes ned och bland annat
svenska generalkonsulatet förstördes i
Kairo, där de upphetsade folkmassorna
skriade »Inglese, inglese!» — engelsmän,
engelsmän — så fort de fick se
ett vitt ansikte, och ungefär vad som
helst kunde hända. Jag fann det därför
särskilt angeläget att FN denna gång
snabbt skulle sätta den internationella
rättsordningen i kraft som skydd kring
förföljda människor. Jag har den uppfattningen,
herr talman, att Sverige och
Norden har en särskild uppgift att
fylla i de internationella sammanhangen
just nu, inte minst på det humanitära
området. Vår alliansfrihet och det förhållandet,
att vi själva saknar kolonier,
ja, saknar varje uns av det slags ambition
som en del stormakter har att med
våld lägga sig till med andra folks territorier
och ägodelar, gör oss här i
Norden skickade att försvara rätten och
att gå i bräschen för förtryckta minoriteter
och förrådda folk.

FN sätts på hårda prov i dessa dagar.

Allt som kan stärka dess auktoritet och
göra det till ett instrument för mellanfolklig
rättfärdighet bör fördenskull
hälsas med glädje. Det är en livsfråga
för den fria världen att FN verkligen
fungerar. I Mellersta Östern gäller det
ju i dessa dagar ett par alldeles speciella
uppgifter som sammanhänger med
denna fråga. Det gäller att försöka garantera
den unga staten Israels gränser
i enlighet med stilleståndsbestämmelserna
och att lösa det arabiska flyktingproblemet.
Båda dessa frågor är så sammanvävda
med frågan om oron i Egypten,
att jag här måste beröra dem. Jag
har själv i Jordanien sett detta oerhörda
flyktingproblem på nära håll. Ingrid
Segerstedt-Wiberg har i tisdagens nummer
av Göteborgs-Posten framlagt ett
förslag till lösning av dessa flyktingproblem
som förtjänar beaktande. Hon
menar att ett visst flykting- och krigsfångeutbyte
mellan Egypten och Israel
skulle kunna ske i linje med de
störa aktionerna under Nansen och
Folke Bernadotte.

Slutligen, herr talman, vill jag uttala
min tillfredsställelse över statsrådets
löfte att svenska regeringen alltjämt
skall följa frågan med uppmärksamhet.
Något utförligare uttalade sig
den danske vice utrikesministern
Christiansen i går i Folketinget. Han
säger att de skandinaviska FN-delegationerna
håller på att undersöka möjligheterna
att sända FN-observatörer
till Egypten. Detta är bra. Nordens
stämma får inte tystna när det gäller
kampen för människovärdet. Det kan
synas som om den judiska och statslösa
folkspillrans öde i Egypten vore en
relativt bagatellartad angelägenhet i
jämförelse med det ryska folkmordet på
Ungern. Det är rätt naturligt att ropet
från Egypten drunknar i ångestskriet
från Budapest. Likväl, herr talman, menar
jag att det för västerländsk och
kristen uppfattning inte finns något
obetydligt när det gäller människor i

Torsdagen den 13 december 1956

Nr 33

137

nöd. Det har den Mästare lärt oss att
inse, vars födelse vi nu snart går att
fira. Han var själv en gång ett flyktingbarn
i Egypten.

Jag ber än en gång att få tacka för
svaret.

Herr BRACONIER (h):

Herr talman! Jag hade nog i likhet
med herr Rimmerfors hoppats på att få
ett utförligare svar, liksom man fick i
danska Folketinget. Världspressens korrespondenter
är ju, i den mån de haft
möjlighet att följa händelserna i Egypten,
enstämmiga om att man där förbrutit
sig mot internationella rättsprinciper.
Herr Rimmerfors sade att händelserna
där kan synas obetydliga i jämförelse
med vad som sker i Ungern,
men att hävdandet av den internationella
rätten är en livsfråga för Förenta
Nationerna. Här måste vi också säga
ifrån. Den fruktansvärda propaganda,
som är innesluten i den egyptiske härskarens
propagandaskrifter, visar ett förakt
för de rättigheter, som FN har att
bevaka. Skulle FN svika sin uppgift
här, skulle detta betyda att vi inte slår
vakt om de mänskliga rättighetsdeklarationer,
som den svenska riksdagen har
antagit och är förpliktad att följa.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 7

Skolstyrelselag m. m.

Föredrogs sammansatta konstitutionsoch
statsutskottets utlåtande nr 1, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till skolstyrelselag m. m.
ävensom i ämnet väckta motioner.

Genom en av Kungl. Maj:t till riksdagen
avlåten proposition, nr 182, hade
Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för
den 7 juni 1956, föreslagit riksdagen att

dels antaga genom propositionen
framlagda förslag till

1) skolstyrelselag; samt

Skolstyrelselag m. m.

2) lag angående fortsatt giltighet av
lagen den 6 juni 1952 (nr 434) om särskild
skolstyrelse i vissa fall;

dels ock

1) i fråga om skolväsendets lokala
fackliga ledning

a) godkänna av departementschefen
förordade riktlinjer för denna lednings
organisation;

b) godkänna av departementschefen
förordade grunder för fördelning mellan
stat och kommun av kostnaderna
för skolledarnas och de biträdande
skolledarnas avlönande;

c) bemyndiga Kungl. Maj:t att i huvudsaklig
överensstämmelse med vad
departementschefen i olika hänseenden
anfört utfärda de författningsföreskrifter
och övriga bestämmelser, som kunde
föranledas av besluten under a)
och b);

2) i fråga om skolväsendets regionala
ledning

a) besluta, att länsskolnämnder skulle
inrättas med i huvudsak de uppgifter
och den organisation, som departementschefen
förordat;

b) besluta, att länsskolnämnderna
skulle börja sin verksamhet den 1 juli
1958;

c) godkänna av departementschefen
förordade grunder för ledningen av
skolväsendet i Stockholm;

d) bemyndiga Kungl. Maj:t att i anslutning
till vad departementschefen
anfört fatta de beslut och vidtaga de
åtgärder i övrigt, som erfordrades för
upprättande av en regional skolledning
av i propositionen angivet slag.

Propositionen, vilken den 17 oktober
1956 av båda kamrarna hänvisats till
konstitutionsutskottet såvitt anginge
lagförslagen och i övrigt till statsutskottet,
hade enligt överenskommelse
mellan konstitutionsutskottet och statsutskottet
hänskjutits till sammansatt
konstitutions- och statsutskott.

I anledning av propositionen hade
väckts ett flertal motioner, vilka behandlats
av sammansatta utskottet.

138

Nr 33

Torsdagen den 13 december 1956

Skolstyrelselag m. m.

I de likalydande motionerna I: 618 av
herrar Bergman och Åman samt II: 804
av fru Eriksson i Stockholm och herr
Gustafsson i Stockholm hade hemställts,
att riksdagen måtte besluta att hemställa
om förnyad utredning om yrkesskolväsendets
ledning i större kommuner
med beaktande av i motionerna anförda
synpunkter.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

A. i fråga om de lokala skolstyrelserna 1)

— med förklaring att riksdagen
funnit vissa ändringar böra vidtagas i
Kungl. Maj :ts förslag till skolstyrelselag
— för sin del antaga ett av utskottet
framlagt förslag till skolstyrelselag;

2) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
i förevarande del antaga i utskottets
hemställan intaget förslag till lag
angående fortsatt giltighet av lagen den
6 juni 1952 (nr 434) om särskild skolstyrelse
i vissa fall;

3) beträffande frågan om överflyttande
av de allmänna läroverkens ekonomiska
förvaltning till skolstyrelserna i
anledning av Kungl. Maj:ts förslag och
motionerna 1:613 samt 1:616 och II:
814 godkänna vad utskottet anfört;

4) beträffande fackrepresentationen i
skolstyrelserna finna motionerna I: 613,
1:614 och 11:813 samt 11:808, den
förstnämnda och den sistnämnda såvitt
här vore i fråga — i den mån de ej
blivit besvarade genom vad utskottet
anfört — icke föranleda någon riksdagens
åtgärd;

5) beträffande eforus- och inspektorsinstitutionerna
finna motionen
II: 805 icke föranleda någon riksdagens
åtgärd;

6) finna motionerna 1:612 och
11:810, 1:613, 11:803, 11:808 samt
I: 618 och II: 804, de fem förstnämnda
såvitt här vore i fråga — i den mån
de icke blivit besvarade genom vad utskottet
hemställt — icke föranleda någon
riksdagens åtgärd;

B. i fråga om skolväsendets lokala
fackliga ledning

1) i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
och motionen II: 808 samt med
bifall till motionen I: 619 och avslag å
motionen II: 803, såvitt här vore i fråga,
godkänna av departementschefen
förordade riktlinjer för denna lednings
organisation med de ändringar och tilllägg
som utskottet förordat;

2) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
godkänna av departementschefen
förordade grunder för fördelning mellan
stat och kommun av kostnaderna
för skolledarnas och de biträdande
skolledarnas avlönande;

3) i anledning av Kungl. Maj:ts föP
slag bemyndiga Kungl. Maj:t att i huvudsaklig
överensstämmelse med vad
departementschefen i olika hänseenden
anfört och utskottet uttalat utfärda de
författningsföreskrifter och övriga bestämmelser,
som föranleddes av besluten
under B. 1) och 2);

4) finna motionen II: 806 icke föranleda
någon riksdagens åtgärd;

C. i fråga om skolväsendets regionala
ledning

1) i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
1:612 och 11:810, 1:613, 11:808, 1:615
och 11:811, 1:617 och 11:812, 11:807
samt II: 809, de fyra förstnämnda såvitt
här vore i fråga, besluta, att med beaktande
av vad utskottet uttalat länsskolnämnder
skulle inrättas med i huvudsak
de uppgifter och den organisation, som
departementschefen förordat;

2) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
besluta, att länsskolnämnderna skulle
börja sin verksamhet den 1 juli 1958;

3) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
godkänna av departementschefen
förordade grunder för ledningen av
skolväsendet i Stockholm;

4) i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
bemyndiga Kungl. Maj:t att i anslutning
till vad departementschefen
anfört och utskottet uttalat fatta de be -

Torsdagen den 13 december 1956

Nr 33 139

slut och vidtaga de åtgärder i övrigt,
som erfordrades för upprättande av en
regional skolledning av angivet slag.

Reservationer hade avgivits:

I. Beträffande utskottets utlåtande i
dess helhet:

av herrar Ragnar Bergh och Nilsson
i Göingegården, vilka ansett att utskottet
bort hemställa att riksdagen måtte

A. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
i förevarande del antaga ett i reservationen
intaget förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 6
juni 1952 (nr 434) om särskild skolstyrelse
i vissa fall;

B. — med avslag å Kungl. Maj:ts förslag
i övriga delar ävensom å motionerna
I: 614 och II: 813, I: 615 och II: 811,
1:616 och 11:814, 1:617 och 11:812,
I: 618 och II: 804, I: 619, II: 803, II: 805,
11:806, 11:807, 11:808 samt 11:809 —
i anledning av motionerna I: 612 och
II: 810 samt I: 613 i skrivelse till Kungl.
Maj:t dels i princip uttala, att i kommun
skulle inrättas skolstyrelse, som
förutom för det obligatoriska skolväsendet
vore styrelse även för åtskilliga skolor
inom kommunen, samt att inom
varje län skulle inrättas en s. k. länsskolnämnd,
som förutom för det obligatoriska
skolväsendet vore regional mellaninstans
även för åtskilliga andra skolor
inom länet, dels ock hemställa, att
Kungl. Maj :t efter ytterligare utredning
i ärendet, innefattande även förslag till
skolstadgor, reglementariska föreskrifter
och instruktioner samt förslag till
ordning för tillsättande av lärare och
förslag till lag om kommunalförbund,
måtte snarast möjligt förelägga riksdagen
förslag till lag om skolstyrelse samt
förslag till lag om länsskolnämnd;

II. Beträffande särskilda delar av utskottets
utlåtande:

A. i fråga om de lokala skolstyrelserna 1)

beträffande förslaget till skolstyrelselag -

Skolstyrelselag m. m.

a) beträffande 5 § av herr Ragnar
Bergh;

b) beträffande 6 § av herr Ragnar
Bergh;

2) beträffande fackrepresentationen
i skolstyrelserna av herrar Ragnar
Bergh och Nilsson i Göingegården;

3) beträffande eforus- och inspektorsinstitutionerna
av

a) herr Wahliind;

b) herrar Nilsson i Göingegården
och Ragnar Bergh;

B. i fråga om skolväsendets lokala
fackliga ledning av herr Ragnar Bergh;

C. i fråga om skolväsendets regionala
ledning

1) beträffande handläggningen av
disciplinärenden och sammansättningen
av länsskolnämnderna av

a) herr Ragnar Bergh — därest yrkandet
under I icke skulle vinna bifall
— samt

b) herr Widén,

vilka ansett att utskottet i punkten

C. 1) bort hemställa, att riksdagen måtte
i anledning av Kungl. Maj :ts förslag
och motionerna 1:613, 1:615 och II:
811, 1:617 och 11:812 samt 11:808, såvitt
dessa avsåge handläggningen av
disciplinärenden och sammansättningen
av länsskolnämnderna, samt med
avslag å motionerna 1:612 och 11:810,
såvitt här vore i fråga, 1:613 samt II:
808 i övriga delar såvitt här vore i fråga,
samt II: 807 och II: 809 besluta, att länsskolnämnder
skulle inrättas med i huvudsak
de uppgifter och den organisation,
som reservanterna förordat;

2) beträffande sammansättningen av
länsskolnämnderna av

a) herrar Englund och Sunne samt

b) herr Nilsson i Göingegården —
därest yrkandet under I icke vunne
bifall —

vilka samtliga anslutit sig till herrar
Ragnar Berghs och Widéns under C. 1)
gjorda uttalanden och hemställan såvitt
avsåge sammansättningen av länsskolnämnderna.

140 Nr 33

Torsdagen den 13 december 1956

Skolstyrelselag m. m.

Sedan herr andre vice talmannen anmält
ärendet till handläggning, begärdes,
beträffande föredragningsordningen,
ordet av

Herr FAST (s), som yttrade:

Herr talman! I avseende å föredragningen
av sammansatta konstitutionsoch
statsutskottets utlåtande nr 1 hemställes 1)

att utlåtandet må företagas till avgörande
punktvis och punkten A 1) på
det sätt, att först föredrages Kungl.
Maj:ts i denna punkt behandlade lagförslag,
sådant det av utskottet förordats
till antagande, därest så erfordras paragrafvis
med ingress och rubrik sist,
varefter utskottets hemställan föredrages; 2)

att vid behandlingen av 1 § under
A 1) överläggningen må omfatta utskottets
utlåtande i dess helhet; samt

3) att lagtext ej må behöva uppläsas
i vidare mån än sådant av någon kammarens
ledamot begäres.

Denna hemställan bifölls.

I enlighet härmed föredrogs nu punkten
A 1), utskottets förslag till skolstyrelselag,
1 §; och anförde därvid:

Herr FAST (s):

Herr talman! Jag har tänkt ge en koncentrerad
redogörelse för innehållet i
detta utlåtande samt därtill foga några
kommentarer.

Behovet av förbättrade organisatoriska
resurser på skolans område är i hög
grad förknippat med riksdagsbeslutet
om den obligatoriska enhetsskolan.
Detta behov har emellertid också gjort
sig gällande bortsett från denna skolreform.
När riksdagen fattade sitt beslut
om den nioåriga enhetsskolan var
man nog överens om att det skulle tarvas
en rätt lång övergångstid innan reformen
i sin helhet kunde genomföras.
Man igångsatte försöksverksamhet inom
åtskilliga skoldistrikt, en verksamhet
som ännu pågår. Denna verksamhet är

till för att vinna erfarenhet i vidsträckt
mening rörande såväl skolans inre liv
som de lämpligaste organisationsformerna,
detta med särskild hänsyn till
bl. a. det erforderliga befolkningsunderlaget
för skolans högstadier. Det är inte
minst i sistnämnda avseenden som det
har visat sig föreligga behov av lagregler,
vilka möjliggör och i sista hand
framtvingar ett erforderligt samgående
mellan näraliggande skoldistrikt. Samma
behov av samordning föreligger
även i fråga om yrkesutbildningen,
därest denna skall kunna erhålla en
tillfredsställande utbyggnad. Det föreligger
sålunda ett aktuellt behov av en
enhetlig skolledning över hela fältet.

I dag står vi, herr talman, färdiga att
fatta beslut om en skolstyrelselag, som
ger förutsättningar för en enhetlig ledning
av kommunens hela undervisningsväsende,
däri inbegripet även den lokala
yrkesskoleutbildningen. Yi har också
att i dag ge direktiv för utformningen
av en ny mellaninstans, som skall
ersätta domkapitlens bestyr på skolans
område. Det är de nya länsskolnämnderna
som här träder till. Dessa länsskolnämnder
får viktiga arbetsuppgifter
men också stora befogenheter, inte
minst när det gäller samordningen av
skolväsendet inom respektive län.

Tillåt mig, herr talman, att få uttala
min personliga uppskattning av skolutredningens
förtjänstfulla arbete, vilket
i stort sett har kunnat godtas av Kungl.
Maj:t och av det sammansatta utskottet
godtagits med några mindre jämkningar.
Det är min och utskottets förhoppning,
att de organisationsformer
på skolans område som här föreslås
skall visa sig ändamålsenliga och ägnade
att påskynda utbyggandet av hela
vårt undervisningsväsende, så att en
full demokratisering på undervisningsväsendets
område kan komma till stånd.
Att detta är ägnat att vara klassutjämnande,
det är vi väl alla i denna kammare
ganska överens om.

I föreliggande motioner och i en re -

Torsdagen den 13 december 1956

Nr 33

141

servation av herrar Bergh och Nilsson i
Göingegården föreslås, att riksdagen nu
endast i princip skulle ge sin anslutning
till Kungl. Maj :ts förslag och att
ett nytt förslag skulle föreläggas riksdagen,
sedan ytterligare utredningar i
ämnet verkställts och förslag till skolstadgor
och instruktioner m. m. föreligger.
Jag erkänner gärna att det skulle
ha varit av värde om exempelvis kommunalförbundslagen
i år hade kunnat
föreläggas riksdagen, att utredningen
angående lärartillsättningen varit färdig
och att statsbidragsreglerna i vissa nu
oklara fall hade varit mera klarlagda.

Detta utgör emellertid enligt utskottets
bestämda uppfattning icke fullgoda
skäl för att nu företa ett, eller kanske
ännu säkrare, flera års uppskov i ett
ärende där det enligt utskottets mening
brådskar med avgörandet. Under uppskovstiden
skulle man väl ute i kommunerna,
liksom nu har varit fallet,
ställa sig avvaktande i fråga om åtskilligt
som hänger samman med organisationsformerna.
Kungl. Maj:ts förslag
bygger ju i stort sett på ett godtagande
av utredningsförslaget rörande kommunalförbund
och samarbete i övrigt kommunerna
emellan. Detta utredningsförslag
har rönt stor förståelse hos remissmyndigheterna,
och man kan sålunda
med goda skäl förvänta att riksdagen
i stort sett kommer att godta detsamma.
Skulle från formella synpunkter några
jämkningar i det kommande lagförslaget
vara påkallade, får väl en anpassning
ske i överensstämmelse med förslaget
om ny skolstyrelselag och reglerna
för länsskolnämndernas arbete.

Spörsmålet om lärartillsättningen kan
icke i detta sammanhang ha en sådan
avgörande betydelse att ett uppskov är
oundgängligen påkallat. Här gäller det
ju egentligen bara en fråga om vilket
organ som skall tillsätta lärarna. Utfärdandet
av skolstadgor och instruktioner
bör väl ske först sedan riksdagen
antagit skolstyrelselagen och givit direktiv
för uppbyggandet av liinsskol -

Skolstyrelselag m. m.

nämnderna. I vissa ting, där riksdagens
mening bör fortsättningsvis inhämtas,
har utskottet för övrigt ganska tydligt
givit sin mening därom till känna.

Ett bifall till det motionsvis framställda
yrkandet, att skolstyrelselagen
endast skulle få tillämpning på försöksdistrikten,
medan för övriga distrikt
och skolformer särskilda planeringsoch
samarbetsorgan borde tillskapas,
måste väl ändå anses leda till en föga
lämplig organisationsform och skulle
på intet sätt innebära någon lösning av
de trängande organisationsproblemen.

Beträffande vilka skolformer som
skall beröras av den gemensamma skolstyrelsen
har utskottet helt kunnat ansluta
sig till Kungl. Maj-.ts förslag och
till den motivering som bär upp detta
förslag. Utskottet har sålunda måst avstyrka
de motionsvis framförda förslag
som går ut på en ny utredning rörande
yrkesskolväsendets ledning i vissa kommuner
eller på att vissa yrkesskolor och
högre skolor skulle undantas från bestämmelserna
om bland annat gemensam
skolstyrelse. Jag tror att utskottets
rätt fylliga motivering för en centralisering
av kommunens hela skolväsende
är bärkraftig och visar, att en sådan
centralisering kommer att vara till gagn
för utvecklingen av kommunens samtliga
skolformer.

Ett av de väsentligaste inslagen i enhetsskolereformen
var ju ett tillgodoseende
av önskemålet om en lämpligare
avvägning av de teoretiska och praktiska
utbildningsvägarna. Avsteg från
huvudregeln om en gemensam skolstyrelse
bör sålunda endast medges då
mycket starka skäl kan anföras, men
för dessa fall finns det också möjlighet
till sådana undantag.

I fråga om den motion som påyrkar
att även de tekniska gymnasierna borde
ingå under skolstyrelsen finner utskottet
att skäl talar för en sådan anordning,
och utskottet förordar därför,
att, dör verkliga skäl kan anges, Kungl.
Maj:t på anmodan av kommun må in -

142

Nr 33

Torsdagen den 13 december 1956

Skolstyrelselag m. m.

ordna även sådant gymnasium under
den kommunala skolstyrelsen.

Även vissa statsunderstödda privatläroverk
bör kunna inordnas under
skolstyrelsen.

Lärarutbildningsanstalter har icke inordnats
under skolstyrelsen med undantag
för vissa externa övningsskolor,
som givetvis bör inordnas under denna.

Utskottet har inte kunnat biträda motionsyrkandet
om att yrkesskolor och
vissa andra skolor, som förvaltas av
flera kommuner, borde undantas från
den gemensamma skolstyrelsen. Utskottet
anser att ett generellt undantagande
icke bör ifrågakomma. I fall där för
flera kommuner gemensamma förvaltningsorgan
bedöms såsom önskvärda
bör kommunalförbund bildas.

Jag har anledning att här säga, att
kommunalförbundslagskommittén ganska
länge umgicks med planer på att
försöka komma fram till två skilda lagar
på detta område, nämligen en sådan
lag som den som föreslås i kommittéutlåtandet
och en av enklare beskaffenhet,
men ganska snart kom till den uppfattningen,
att det var en orimlighet att för
reglering av likartade frågor ha två lagar
att välja emellan. Det skulle ha
åstadkommit en mycket stor förvirring.
Om man vidare vill hålla fast vid vad
som jag tror att riksdagen är tämligen
överens om, att vad som gäller den offentliga
insynen och kommunallagens
alla regler om besvär o. s. v. skall ha
tillämpning även i sådana här fall, är
det icke möjligt att gå fram på enklare
sätt än vad kommunalförbundslagskommittén
i detta sammanhang har gjort.

I anledning av en här väckt motion
vill jag framhålla, att då man anser det
vara nödvändigt att de kommuner, som
skall samverka på detta område, får
inflytande, så finns det väl knappast
någon lämpligare form för detta än just
ett kommunalförbund, ty i lagen om
kommunalförbund har det klart utsagts
att varje kommun skall vara representerad
i förbundsfullmäktige, och där -

med får ju samtliga kommuner inflytande.
I denna lag har vidare stadgats
att vederbörande kommuner skall vara
väl underrättade om vad som händer
och sker inom kommunalförbundet.

Utskottet har inte heller kunnat biträda
motionsyrkandet om en närmare
precisering av Kungl. Maj:ts möjligheter
att medgiva inrättande av särskild
styrelse för viss läroanstalt. Utskottet
finner det föga lämpligt att för läroanstalt,
som icke tillhör det obligatoriska
skolväsendet, binda Kungl. Maj:ts fria
prövning på detta område.

I fem motioner har man tagit upp
frågan om läroverkens ekonomiska förvaltning
och hemställer, att förslag om
överförande av denna förvaltning till
skolstyrelsen skall efter utredning underställas
riksdagen. Utskottet anser att
rektor bör, efter närmare utredning och
om det därvid visar sig framkomligt
och lämpligt, befrias från denna arbetsuppgift,
vilken då skall överföras på
skolstyrelsen. Sådant förslag bör givetvis
underställas riksdagens prövning.
Därmed synes vederbörande motionärer
böra vara ganska till freds.

I såväl en motion som i reservationer
av herr Wahlund m. fl. yrkas att
eforus- och inspektorsinstitutionerna
skulle bibehållas i vad gäller de representativa
uppgifterna. Utskottet anser
liksom Kungl. Maj:t att tillräckliga skäl
inte har framlagts för ett bibehållande
av dessa institutioner. Jag vill framhålla
att det ju står skolstyrelserna fritt att
vid mera högtidliga tillfällen kalla
utomstående personer att medverka. På
det sättet vidgas i stället för begränsas
kretsen av dem skolstyrelsen har
att vända sig till vid val av medverkande.

I fråga om de i vissa motioner och
i reservation av herrar Ragnar Bergh
och Nilsson i Göingegården framförda
synpunkterna rörande fackrepresentationen
i den lokala skolledningen, erkänner
utskottet villigt att fackrepresentationen
är ett värdefullt inslag i sty -

Torsdagen den 13 december 1956

Nr 33

143

relsearbetet, men ett fackmannadeltagande
skulle särskilt i större kommuner
bli en alltför tyngande och vidlyftig
representation. Här har man alltid
skolchefen att tillgå liksom också de ordinarie
representanterna. Dessutom förutsättes
att man i fråga om viktigare
ärenden, avseeende viss skola, alltid
skall se till att rektor eller någon av
lärarna kallas att närvara. Låt mig dessutom
tillägga att det vid en fullgod beredning
i våra kommunala institutioner
givetvis också bör tillses att erforderlig
sakkunskap får tillfälle att medverka,
sålunda redan på beredningsstadiet.
Detta är en mycket viktig synpunkt.

I fråga om skolväsendets lokala fackliga
ledning har utskottet ansett sig i
stort sett kunna följa propositionen. Vad
tillsättandet av skoldirektörstjänst i
kommun med kommunal inspektör beträffar
har utskottet ansett utredningens
förslag ha goda skäl för sig. Utskottet
uttalar därför sin förväntan att de ömtåliga
placeringsfrågor som här kan
uppkomma skall behandlas på ett smidigt
sätt och med nödigt hänsynstagande.

Med avseende på dispens från behörighetsreglerna
vid tillsättande av skoldirektör
har utskottet ansett att undantag
från dessa regler bör ske endast då
synnerliga skäl därtill föreligger. Här
har utskottet företagit en skärpning i
förhållande till Kungl. Maj:ts skrivning,
och därmed har utskottet tillmötesgått
den i detta ämne väckta motionen.

Detsamma kan väl i stort sett sägas
om motionen angående undantag från
normalregeln vid tillsättande av skolledartjänst.
Här har motionen tillstyrkts
av utskottet.

I fråga om tillsynslärare förmenar utskottet,
att det bör vara Kungl. Maj:t
obetaget att lämna statsbidrag även om
den i regeln om minsta antal läraravdelningar
angivna siffran 3 skulle i särskilda
fall underskridas.

I avvaktan på ett definitivt ställningstagande
beträffande statens bidrag

Skolstyrelselag m. m.

till kommunerna anser utskottet Kungl.
Maj:ts förslag nu kunna godtagas. Utskottet
uttalar emellertid mycket bestämt,
att statsbidragssystemet bör byggas
upp efter så enkla regler som över
huvud taget är möjligt. Utskottet betonar
vidare att funktionsdugligheten hos
dessa nya skolstyrelser till stor del kommer
att bero på om tillräcklig och väl
kvalificerad kameral hjälp står till skolstyrelsernas
förfogande. Detta bör också
uppmärksammas när det gäller avvägningen
av statsbidragens storlek.

När det gäller avfattningen av skolstyrelselagen
föreslår utskottet vissa
mindre ändringar. Dessa är till övervägande
del av formell beskaffenhet.

I fråga om andra paragrafen har utskottet
gjort en omskrivning, som mera
översiktligt klargör, vilka åtgärder av
tvångsnatur som får vidtas. Man skiljer
där på åtgärder av detta slag och de
åtgärder som vidtas genom tvångsvis
tillskapade kommunalförbund.

I sjätte och åttonde paragraferna är
det ju endast fråga om omformuleringar.

I nionde paragrafen göres den ändringen,
att det i stället för på Konungen
må ankomma på skolöverstyrelsen att
lämna dispens från skyldigheten att,
då skäl därtill finnes, besluta om att
skolchef ej skall finnas i kommunen.
Utskottet anser, att man här utan några
risker och olägenheter skall kunna göra
en decentralisering ifrån Kungl. Maj:t
till skolöverstyrelsen.

I tionde paragrafen har gjorts den
ändringen, att bestämmelsen om maximiantalet
ledamöter i kommunens skolstyrelse
har borttagits. Utskottet tror
att antalet ledamöter härigenom kommer
att genomsnittligt bli färre än om
ett maximiantal är angivet. Utskottets
förslag på denna punkt stämmer också
väl överens med motsvarande bestämmelser
i kommunallagen.

Detsamma kan sägas om utskottets
ändringsförslag i tolfte paragrafen. Här
föreslår utskottet den ändringen, att

144

Nr 33

Torsdagen den 13 december 1956

Skolstyrelselag m. m.

delegation skall kunna ske jämväl till
ledamot av skolstyrelsen. Utskottet tror,
att behov härav föreligger, särskilt i
mindre kommuner. Genom utskottets
ändring blir det överensstämmelse mellan
innehållet i kommunallagen och i
socialvårdslagen. Riksdagen har vid antagandet
av kommunallagen uttalat, att
endast verkligt starka skäl skall vara
gällande vid utformningen av speciallagar,
då dessa skall avvika ifrån kommunallagarnas
principer. Sådana starka
skäl föreligger icke i detta fall. Jag
vill vidare erinra om att delegation endast
får ske i fråga om sådana grupper
av ärenden, som angivits i beslut som
fattats av kommunens fullmäktige, d.v. s
i regel endast rutinbetonade ärenden.

I fråga om skolväsendets regionala
ledning föreligger reservation av herrar
Bergh och Widén.

Enighet har inom utskottet rått därom
att det föreligger ett stort behov av
inrättandet av ett länsorgan, utrustat
med befogenheter och möjligheter att
komma till rätta med de problem som
den nya skolan aktualiserar jämväl på
länsplanet. Det gäller nu att skapa en
skolorganisation, som såväl på det lokala
som på länsplanet hänger organisatoriskt
samman. Detta syfte skulle
förfelas, om icke jämväl de kommunala
gymnasierna och de kommunala
yrkesskolorna sammanfördes under en
enhetlig lokal ledning men även under
en enhetlig regional ledning, som tar
hand om de svårbemästrade samordningsproblemen.

Utskottet har ägnat ganska stor uppmärksamhet
åt länsskolnämndernas
sammansättning. Enighet tycks råda
därom, att länsskolinspektören icke bör
vara medlem av nämnden. Utskottet
anser med ledning av erfarenhet från
andra kommunala områden att inspektörens
ställning blir friare och kanske
också starkare, om han icke tillhör
nämnden som ledamot. Däremot anser
utskottet det lämpligt, att inspektören
inte bara skall ha rätt utan även vara

skyldig att anmäla avvikande mening,
därest han icke delar nämndens uppfattning
vid ett besluts fattande.

I fråga om länsskolnämndens sammansättning
i övrigt har utskottet, i
likhet med utredningen och Kungl.
Maj :t, ansett att antalet ledamöter bör
vara sju och att sålunda antalet bör
hållas inom ganska snäva gränser men
också vara udda. Med hänsyn till länsskolnämndens
arbetsuppgifter kan det
vara föga lämpligt att antalet ledamöter
bestämmes på sådant sätt att ordföranden
ofta skall behöva använda sig av
sin utslagsröst.

I reservationen av herrar Bergh och
Widén yrkas, att länsskolnämndens
ledamöter skall vara åtta, varav två
skall utses av skolöverstyrelsen, en av
yrkesskolöverstyrelsen och fyra av
landsting, samt att juristen skall utses
av länsstyrelsen. Meningsskiljaktigheterna
angående länsskolnämndernas
sammansättning bottnar givetvis i frågan
huruvida skolöverstyrelsen skall
utse en eller två ledamöter. I likhet
med Kungl. Maj:t anser utskottet det
angeläget, att länsskolnämnderna konstrueras
med tonvikt på lekmannainflytandet.
Många skäl talar härför, och
icke minst bör beaktas, att nämnden
utrustas med tvångsbefogenheter som
starkt griper in i den kommunala självstyrelsen
på ett sätt, som vi icke tidigare
haft någon erfarenhet av. Det kan
då inte anses orimligt, att nämnden får
en sådan sammansättning, att majoriteten
av ledamöterna har en kommunal
förankring och är väl förtrogna med
de lokala orternas förhållanden och
behov.

I likhet med Kungl. Maj.t förmenar
utskottet att det bör räcka med två
pedagoger i länsskolnämnden. Den ledamot
som utses av yrkesskolöverstyrelsen
bör vara väl skickad att tillvarata
yrkesskolans intressen. När det gäller
undervisningsväsendet i övrigt bör man
komma ihåg, att länsskolinspektören
har en stark ställning i nämnden, ehuru

Torsdagen den 13 december 1956

Nr 33

145

han inte är ledamot av denna, och att
även övriga inspektörer inom länet har
rätt att närvara vid nämndens sammanträden.

Länsskolinspektören får väl anses
vara väl skickad att i länsskolnämnden
företräda den skolform som han på
grund av utbildning och föregående
verksamhet väl behärskar, men utskottet
betonar att när skolöverstyrelsen
utser en ledamot i nämnden bör det
givetvis tillses att denne ledamot och
länsskolinspektören kompletterar varandra
med avseende å utbildning och
erfarenhet inom olika skolformer.

I övrigt kan det framhållas, att det
icke här bör vara fråga om någon kårrepresentation,
utan man bör söka erhålla
en sådan sammansättning av länsskolnämnden,
att pedagogisk erfarenhet
från hela undervisningsväsendet
kan erhållas. Utskottet har sålunda icke
kunnat tillstyrka de i detta ämne väckta
motionerna eller den föreliggande reservationen.

Utskottet tillstyrker att länsskolnämndernas
verksamhetsområden får sammanfalla
med länen. Områdena bör
göras så stora, att en differentierad
inspektion i görligaste mån kan äga
rum. Av dessa men jämväl av andra
skäl, som tiden inte tillåter mig att gå
in på, avstyrker utskottet motionen om
inrättandet av två länsskolnämnder i
Kalmar län.

Vidare tillstyrker utskottet, att länsskolnämnderna
förläggs till residensstäderna,
men utskottet uttalar att Kungl.
Maj :t bör äga rätt att, då särskilda skäl
därtill föranleder, besluta om en annan
placering än i residensstaden.

Ytterligare tillstyrker utskottet förslaget
om att inspektörerna i län med
flera inspektörer efter en övergångstid
samtliga placeras på nämndens kansliort.
Härigenom blir det större möjligheter
till denna differentierade inspektion
som jag nyss talade om.

Utskottet finner det väl motiverat att
nu fyra nya inspektörstjänster tillsätts,

Skolstyrelselag m. m.

varigenom inspektionen kan intensifieras.
Utskottet har inte heller någon
erinran mot förslaget till ordnande av
nämndens kanslifråga. Tvärtom anser
utskottet att det måste vara betydelsefullt
att inspektörerna inte onödigtvis
belastas med arbetsuppgifter av rent
kameral art, vilka hindrar den inspektionsverksamhet
som, enligt vad vi alla
är överens om, bör komma till stånd i
intensifierad form.

I reservationen av herrar Bergh och
Widén yrkas bland annat, att disciplinärenden
rörande lärare skall handläggas
av vederbörande centrala skolmyndighet.
Alla är nog överens om att
sådana disciplinärenden inte bör handläggas
av vederbörande skolstyrelse.
Utskottet anser att länsskolnämnden är
bäst skickad att handha dessa ärenden.
Länsskolnämnden bör äga större lokaloch
personkännedom än som är möjlig
för en central myndighet. Härtill kommer
att vederbörande lärare kan ha
behov av att inställa sig personligen
och muntligen föra sin talan, vilket väl
är lättare att ordna om länsskolnämnden
får handlägga dessa ärenden. Även
andra skäl, som jag nu inte skall gå
närmare in på, talar för detta ståndpunktstagande.

I fråga om övriga punkter i propositionen,
vilka nu ej berörts, hänvisar
jag till utskottets motivering eller till
av utskottet gjorda särskilda uttalanden.

Herr talman! När jag nu yrkar bifall
till utskottets hemställan, gör jag det i
förhoppningen att de föreslagna organisationsformerna
skall visa sig vara
väl användbara vid utbyggandet och
demokratiseringen av vårt undervisningsväsende
— en angelägenhet av
första ordningen i vårt moderna samhälle.
Jag uttalar också en förhoppning,
att de samhälleliga resurserna
måtte räcka till för denna viktiga samhällsuppgift,
som tillsammans med en
förbättring och ytterligare utbyggnad
av sjukvård och åldringsvård bör ges
en framträdande plats bland de sam -

10 — Andra kammarens protokoll 1956. Nr 33

146 Nr 33

Torsdagen den 13 december 1956

Skolstyrelselag m. m.

hälleliga problem som i dag är aktuella
eller kommer att bli aktuella under den
närmaste tiden.

Herr talman! Jag ber att med dessa
ord få yrka bifall till utskottets hemställan
i den föredragna punkten.

I detta anförande, under vilket herr
talmannen återtog ledningen av förhandlingarna,
instämde herrar Andreasson
(s), Lund qvist (s), Bark (s), Andersson
i Linköping (s), Andersson i
Ronneby (s) och Almgren (s), fru Wallin
(s) samt herr Jonsson i Haverö (s).

Herr NILSSON i Göingegården (h):

Herr talman! Jag har en känsla av
att den fråga som vi i dag går att fatta
beslut i är en både allvarlig och viktig
fråga, en fråga som givetvis i allra första
hand och i hög grad berör vårt skolväsende
men som också kommer att ute i
bygderna landet över sätta spår efter sig
då det gäller administrationen av vårt
skolväsen. Jag föreställer mig också att
det var detta som föranledde det sammansatta
utskottets ärade ordförande
herr Fast att göra denna som jag tycker
utförliga föredragning av detta ärende.

Litet var är vi väl överens om att utvecklingen
här i vårt land, bland annat
det pågående reformarbetet på skolans
område, framtvingar nya former för
skolans lokala och regionala ledning
och dess administration över huvud taget.
Såsom departementschefen säger i
sin proposition är denna skolstyrelsereform
välmotiverad av skäl, som i och
för sig inte har med enhetsskolereformen
att skaffa. Jag vill i detta sammanhang
i likhet med herr Fast gärna säga
att jag med tillfredsställelse läst skolstyrelseutredningens
förslag, och liksom
han vill jag också ge denna utredning
ett erkännande för ett gott arbete. Men
i samma andetag vill jag säga, att jag
inte kan uttala samma uppfattning om
här föreliggande Kungl. Maj:ts förslag.

En förnyad skolstyrelselag, en ny
skolstadga, nya mellaninstanser och en

mera enhetlig regional ledning av vårt
skolväsen och de reformer som därav
följer är enligt min mening något, som
har blivit en naturlig följd av utvecklingen
på skolans område, såsom jag
nyss nämnde. Då vi reservanter reserverat
oss mot det här föreliggande betänkandet
beror det inte på att vi anser,
att den föreslagna reformen är onödig
eller felaktig. Nej, herr talman, jag vill
för min del från början ha sagt ifrån att
jag är mycket positivt inställd till förslaget
som sådant. Det är emellertid
alltför många obekanta faktorer, som
anmäler sig i samband med Kungl.
Maj :ts förslag, och därvidlag finns det
enligt min uppfattning så stora luckor,
att vi reservanter i likhet med motionärerna
har menat, att det vore klokare
att nu endast i princip godkänna den
föreslagna organisationen av skolväsendets
lokala och regionala administration.
Vad som i första hand har föranlett
oss reservanter att ta denna ställning
till frågan är framför allt tre huvudfrågor,
om vilka Kungl. Maj :t i sitt
förslag icke enligt vår uppfattning ger
klart besked. Det är tre frågor av sådan
vital betydelse i sammanhanget, att vi
har ansett oss inte kunna biträda Kungl.
Maj:ts förslag, innan dessa problem har
klarats upp.

Det gäller för det första vilka organ,
som skall handha tillsättandet av lärare,
för det andra kommunalförbundslagen,
som ännu inte har redovisats inför riksdagen,
och för det tredje en omarbetad
skolstadga eller om man så vill skolstadgor.
Det är enligt vår uppfattning
trenne problem, som pockar på sin lösning
i samband med eller helst innan
man tar slutgiltig ställning till en reform,
som binder såväl Kungl. Maj :t
som riksdagen i och med denna nya lag,
som i sin tur i stort sett måste bli bestämmande
och normgivande för kommande
beslut och författningar på förenämnda
område. Till dessa problem
anmäler sig även en hel del andra, som
inte Kungl. Maj :ts förslag i ärendet ger

Torsdagen den 13 december 1956

Nr 33 147

besked om, bland annat frågan om kostnaderna
för kommunerna för uppgifter,
som för närvarande gäldas av statsmedel,
och frågan om huvudmannaskapet
för vissa läroanstalter inom kommunerna,
där det är fråga om att de kommunala
organen skall överta administrationen
över statliga eller till och med
landstingsdrivna läroanstalter. Vidare
kan det ju starkt ifrågasättas, om inte
riksdagen, med hänsyn till vikten av de
uppgifter som de här föreslagna länsskolnämnderna
skall få att handlägga,
bort fastställa en särskild lag för dessa
nämnder. Då de här berörda frågorna
är under utredning och bearbetning för
förslag att underställas riksdagen, synes
det oss reservanter att den lag som här
föreslås inte är så överhängande och
brådskande, att man inte skulle ha kunnat
vänta ännu ett år, innan man slutgiltigt
fastställer densamma — i synnerhet,
som det ju finns en provisorisk lag
av den 6 juni 1952, som väl utan svårighet
skulle kunna förlängas. I propositionen
föreslås för övrigt förlängning
av lagen tills den nya skollagen skall
träda i kraft.

Vi har ansett, att först då de här berörda
spörsmålen hade klarnat, så att
riksdagen hade kunnat ta ställning till
dem, borde tidpunkten ha varit inne för
riksdagen att ta ställning till frågan i
dess helhet.

Lärartillsättningen har varit den
verkligt svåra frågan att knäcka för de
utredningsmän, som under flera år har
sysslat med skolfrågor. Framför allt en
förändring av skolans lokala och regionala
ledning har varit en stötesten, som
varit väldigt svår att komma förbi. Utredningen
har för sin del givit besked,
men även den har varit väldigt vankelmodig,
och Kungl. Maj :t glider i sitt förslag
absolut förbi densamma. Jag anser
för min del att det hade varit klokt, att
denna mycket besvärliga fråga blivit
uppklarad i sammanhanget.

Den andra frågan var kommunförbundslagen.
För att den nu föreslagna

Skolstyrelselag m. m.

skollagen skall kunna tillämpas i sin
fulla utsträckning är det enligt min uppfattning
nödvändigt att det finns en
kommunförbundslag att falla tillbaka
på. Nu sägs det visserligen i Kungl.
Maj :ts förslag, att man hoppas att denna
lag skall bli färdig att redovisas för
riksdagen, innan den nya skollagen
kommer att träda i kraft. Jag anser för
min del, att detta är en omvänd ordning.
Det borde varit tvärtom. Kommunförbundslagen
skulle varit först antagen
och därefter den nya skollagen. Jag tycker
att det blivit något av beställningsskrädderi,
då det gäller utformningen
av kommunförbundslagen, så att den i
tillämpliga delar följer vad som föreslås
i den nya skollag, som vi i dag går att
besluta om.

Jag tänkte på detta när jag hörde utskottets
ordförande, herr Fast, som ju
sannerligen då det gäller lagar och förordningar
brukar vara talesman för just
den tingens ordning som jag här har
nämnt, nämligen att man skall ha klarhet
på övriga berörda områden innan
man beslutar om allvarliga lagar. Måhända
är hans ställningstagande i dag
dikterat av att den dag då kommunalförbundslagen
redovisas inför riksdagen
för fastställelse, behöver herr Fast
inte vara här och ta ställning till den.
Då har han fullgjort sitt långa värv i
riksdagen, då behöver han inte ha det
bekymret längre. Men jag tycker nog
att detta är väldigt olikt herr Fast. Han
brukar alltid vara raklinjig, då det gäller
de lagar som här skall fastställas,
och han brukar vara snar till att säga,
att det och det måste vi ha klarhet i
först, innan vi antar denna nya lag. Jag
tycker att han i dag avvikit från det
enligt min uppfattning kloka sätt, på
vilket han alltid tidigare företrätt lagstiftarna
i denna kammare.

Den tredje fråga som vi reservanter
anser hade bort klaras upp, innan vi antar
denna skollag, är skolstadgan. Av
de tre sakerna är kanske denna den
minst viktiga, men det är så väldigt

148 Nr 33

Torsdagen den 13 december 195G

Skolstyrelselag in. m.

inånga detaljer, som anmäler sig i detta
sammanhang, att det enligt min uppfattning
icke råder någon tvekan om
att skolstadgan borde varit överarbetad,
så att den kunnat tillämpas i enlighet
med den nya skolstyrelselag som
här föreslås.

Herr talman! Jag har med dessa få
ord velat redovisa de tre enligt reservanternas
uppfattning viktiga faktorer,
som föranlett oss att reservera oss för
att riksdagen här i dag i princip skulle
godkänna det föreliggande förslaget
men i avvaktan på förslag i de tre berörda
ärendena icke slutgiltigt godkänna
denna lag.

I vad gäller 1 § ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till den reservation,
som har avgivits av herr Bergh och mig.

I den mån vårt yrkande i reservation
I icke bifalles, har herr Bergh och jag
samt i vissa stycken även några andra
kammarledamöter reserverat oss på ytterligare
tre punkter, som jag också
här med några ord vill beröra. Det gäller
dels en reservation om fackrepresentationen
i skolstyrelsen, dels en beträffande
eforus- och inspektorsinstitutionerna
och dels en reservation beträffande
antalet ledamöter i länsskolnämnderna.

Vad först gäller fackrepresentationen
i skolstyrelserna har motionärerna
krävt att bestämmelser måtte utfärdas,
innebärande att frågor rörande skola av
visst slag eller dess lärarkår icke må
behandlas vid sammanträde med skolstyrelsen
eller dess avdelningar, med
mindre än skolans rektor eller representant
för lärarkåren beretts tillfälle
närvara och ge sin mening till känna.
Enligt 1952 års provisoriska skolstyrelselagstiftning
är det inte på det sättet
nu. Jag vill där biträda motionärernas
uppfattning och yrkar därför bifall
till reservation II.

Beträffande eforus- och inspektorsinstitutionen
är den saken givetvis inte
någon stor fråga, och den är inte heller
någon hjärtesak för mig. Men å andra

sidan tycker jag det är onödigt att avskaffa
denna gamla institution. Jag tror
nämligen att den även framdeles vid
många tillfällen kommer att ha en viss
uppgift att fylla.

Frågan om antalet ledamöter i länsskolnämnderna
är däremot mera betydelsefull
för mig. Jag är ense med
Kungl. Maj :t beträffande lekmannarepresentationen,
men jag tror att det
skulle vara värdefullt att i skolnämnderna
få också representanter för de
olika skolformerna. Jag vill med andra
ord förorda att två representanter väljes
av skolöverstyrelsen och att en representant
utses av överstyrelsen för yrkesutbildning
samt att nämnden vidare innehåller
fyra lekmannarepresentanter
och en jurist, alltså tillsammans åtta
ledamöter. Länsskolnämnderna kommer
helt säkert att få mycket viktiga
och många gånger mycket besvärliga
problem att handlägga, och jag tror därför
det är värdefullt om nämnden representerar
en så stor facklig och lekmannamässig
kompetens som möjligt.
Jag anser därför som sagt att det är viktigt
att de olika skolformerna blir representerade
i nämnderna.

Herr talman! Detta är några kommentarer
till de reservationer jag underskrivit
i förevarande utlåtande.

Så vill jag i likhet med utskottets
ärade ordförande sluta med att uttala
den förhoppningen om riksdagen i dag
antar det föreliggande förslaget till ny
skolstyrelselag, att det kommer att innebära
ett stöd för vårt skolväsende och
att förslaget skall lända undervisningen
till gagn under kommande tider och för
kommande generationer.

Herr FAST (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Nilsson i Göingegården
sade, att eftersom jag nu lämnar
riksdagen, så har jag icke något
ansvar för kommunalförbundslagen. Jag
kan emellertid försäkra kammarens ledamöter
att ingenting skulle vara mig

Nr 33

149

Torsdagen den 13 december 1956

kärare än att med liv och lust få försvara
både detta utredningsförslag och
det förslag till ny sjukhuslag, som senare
väl kommer på riksdagens bord.
Jag uttalar dock den förhoppningen att
resultaten av dessa båda utredningar
skall vara sådana, att det skall föreligga
starka skäl att godkänna dem, även
om jag inte är med här och kan försvara
dem.

Herr Nilsson i Göingegården sade vidare,
att enhetsskolan ju inte har någonting
att göra med den nya skolstyrelselagen.
Om herr Nilsson hade lyssnat
på mig, skulle han emellertid ha
uppmärksammat att jag förklarade, att
behov av förbättrade organisationsformer
förelåg redan tidigare, men att det
har aktualiserats i hög grad genom beslutet
angående enhetsskolan.

Vidare sade herr Nilsson att vi här
skall besluta i en principfråga och att
det väl inte är någon ko på isen — för
att använda ett gammalt talesätt. Vad
skall vi egentligen med ett principbeslut?
Det kommer ju inte att hända någonting
under den tid dessa saker ligger
på is medan utredning pågår. Det är väl
så, att man ute i bygderna väntar på att
få lagliga möjligheter att göra en nödvändig
samordning. Men om vi antar ett
förslag i princip, så saknas förutsättningarna
för denna samordning. Det är
detta jag tycker är så väsentligt, och det
är däri som utskottet förmenar, att starka
skäl talar för att det inte nu blir
längre uppskov än som redan har varit.
Jag tror man kan säga, att de försök
som har gjorts ute i olika län, även i
mitt län, i regel har strandat på att man
är ganska ovillig att träda in i verkliga
förhandlingar innan man ser hur utrustad
man blir med fullmakter i händelse
av att en rimlig uppgörelse inte
är möjlig och man inte får tvångsåtgärder
till sitt förfogande.

Jag skall passa på tillfället att uttrycka
min förhoppning om att de
tvångsåtgärder som inlägges i skolstyrelselagen
inte skall behöva användas,

Skolstyrelselag m. m.

utan att de kommunala myndigheterna
skall ta dem som den sista utvägen när
allt förhandlingsarbete över huvud har
strandat. Jag tror att blotta tillvaron av
dessa tvångsmedel gör att det kommer
att bli mycket liten användning av dem.

Herr NILSSON i Göingegården (h)
kort genmäle:

Herr talman! Till detta sista som herr
Fast yttrade vill jag bara säga att vi ju
nu har en provisorisk skolstyrelselag
som tillämpas i alla de orter där försöksverksamhet
pågår. Man har inte
från vare sig herr Fasts sida eller i
Kungl. Maj:ts förslag sagt, att denna lag
är besvärande på något sätt, utan tvärtom
säger man, att man vill ha den förlängd
till dess att den nya lagen träder
i funktion.

Om det nu skulle dröja ytterligare
ett år innan de förslag kommer fram,
som framför allt kommunalförbundskommittén
kommer att redovisa, så tror
jag inte, herr Fast, att det kommer att
ske någon katastrof.

När herr Fast sedan vidrör just
tvångsmöjliglieterna som denna skollag
för med sig, rättigheten att med tvång
ålägga kommuner att bilda gemensamma
förbund för att klara skolfrågan,
så vill jag säga att det är rent önsketänkande
att tro, att dessa tvångsåtgärder
inte skall behöva tillgripas. Jag är
för min del ledsen att behöva säga att
jag tror att det är fara värt att man i
många fall kommer att falla tillbaka på
vad tvångsmöjligheterna hänvisar till.

Herr WIDÉN (fp):

Herr talman! Jag skulle vilja börja
med ett litet påpekande, närmast med
anledning av herr Fasts anförande. Han
sade att när det gäller reservationen,
som berör länsskolnämnderna, det endast
är herr Bergh och jag som är reservanter.
Genom den utformning som
reservationen fått kan det kanske tyckas
vara på det sättet, men på reservationen
står även herrar Englund, Sun -

150

Nr 33

Torsdagen den 13 december 1956

Skolstyrelselag m. ra.

ne och Nilsson i Göingegården, men deras
namn står i slutet. Jag vill bara understryka
det för att missförstånd skall
undvikas.

Det är klart att det här förslaget till
ny skolstyrelselag är rätt genomgripande
på skolans område, och det är väl
inte att undra på om det finns och har
funnits betänksamma röster. Dessa kommer
speciellt från det högre skolväsendet,
gymnasiestadiet, och från yrkesskolehåll.
Jag tror inte att man får bortse
från att detta skolstyrelseförslag speciellt
för våra läroverk innebär att man
bryter med en gammal tradition.

Yrkesskolväsendets representanter är
rädda för att de skolfrågor, som de företräder,
skall drunkna i de andra skolärenden
som våra skolstyrelser har att
syssla med.

Enligt min mening är Kungl. Maj :ts
proposition på flera punkter bättre än
utredningen, och jag skulle också tro
att det förslag som här föreligger är
bättre än Kungl. Maj:ts proposition. De
påpekanden som kommit fram genom
motioner, och som på flera punkter har
påverkat utskottets skrivning, innebär
att det föreliggande förslaget har fått
en bättre utformning än det ursprungliga.
Jag skulle dock vilja understryka,
att jag i likhet med herr Nilsson i Göingegården
anser — och däri instämde
ju även herr Fast i viss mån — att det
är en brist att vissa andra frågor icke
kunnat behandlas samtidigt. Det hade
varit värdefullt, om vi i detta sammanhang
kunnat lösa också frågan om lärartillsättningen.
Här beslutar vi om ett
kansli i den nya instansen, vars arbetsuppgifter
för dagen inte är klarlagda.
Nästa års riksdag kanske pålägger organet
en större arbetsbörda. Dessa frågor
borde ha behandlats på en gång, så
att arbetsbördan varit fastställd.

Det hade också varit av värde, om lagstiftningen
rörande kommunalförbund
behandlats nu. Det kan ju verka egendomligt
för den som studerar trycket att
konstatera, att utskottet har nödgats

använda en sådan formulering som att
utskottet »förutsätter, att kommunalförbundskommitténs
förslag till ny kommunalförbundslag
(SOU 1956:19) lägges
till grund för proposition, som framlägges
innan skolstyrelselagen träder i
kraft».

Ytterligare ett spörsmål, som jag gärna
skulle sett att vi kunnat ta ställning
till, är yrkesundervisningens centrala
ledning. Riksdagen har begärt en
utredning, och Kungl. Maj:t har även
tillsatt en sådan men på ett alltför sent
stadium. På denna punkt hade en bättre
samordning varit till fördel.

Att jag trots dessa i viss mån kritiska
synpunkter icke kunnat ansluta mig till
herrar Berghs och Nilssons i Göingegården
reservationer beror på att jag
anser, att här finns saker och ting som
måste lösas. Uppskovslinjen är enligt
min mening inte hållbar. Det råder intet
tvivel om att här krävs ett samarbete
mellan de olika skolformerna — mellan
folkskolan, yrkesskolan, realskolan
och även gymnasiet. Man har gemensamma
intressen att bevaka. Man kommer
ofta att ha behov av gemensamma
lärare, t. ex. i övningsämnen och praktiska
läroämnen, av gemensamma lokaler,
t. ex. för skolmåltider, slöjd och
hushållsgöromål, samt av gemensam materiel
i dessa lokaler. Läsårets planläggning
— lovdagar, skoldagens början
och slut m. m. — bör bland annat också
samordnas.

De stora organisatoriska frågorna
måste lösas på det kommunala planet,
och jag tycker detta är av så stor betydelse
för skolväsendet i våra kommuner,
att här måste ske en samordning.
Det är mot den bakgrunden som jag inte
kunnat ansluta mig till den linje herrar
Bergh och Nilsson i Göingegården företräder.
Jag tror inte att vi kan skjuta på
ställningstagandet, utan det är nödvändigt
att fatta beslut nu.

Det finns på vissa håll en misstro mot
den gemensamma skolstyrelsen. Jag vill
liksom i utskottet understryka, att jag

Torsdagen den 13 december 1956

Nr 33 151

tror att denna beror på att man är rädd
för att vid tillsättandet av den nya gemensamma
skolstyrelsen i stort sett den
nuvarande folkskolstyrelsen skall komma
att omväljas, varför man fruktar att
vissa skolformer icke skall bli företrädda
på önskvärt sätt. Jag vet inte om
det finns någon reell grund för denna
misstro, men det är naturligtvis nödvändigt
att man ser till, att de olika skolformerna
blir väl företrädda, när den
gemensamma skolstyrelsen väljs. Detta
är ett villkor för ett gott samarbete och
för att den gemensamma skolstyrelsen
skall kunna fylla sin uppgift. Såsom
framgår av väckta motioner är man
framför allt rädd för att yrkesskolornas
speciella problem kommer att drunkna
bland alla andra i denna gemensamma
skolstyrelse. Här finns dock en säkerhetsventil.
Såväl departementschefen
som utskottet framhåller ju, att det finns
möjligheter för vissa skolor att efter
framställning från kommunal- eller
stadsfullmäktige erhålla rätt att ha en
egen styrelse. Jag vädjar till Kungl.
Maj:t att man verkligen beaktar denna
möjlighet och inte är alltför njugg vid
tolkningen av utskottets formulering
»när särskilda skäl kan åberopas».

Herr Fast var inne på frågan om det
kommunala samarbetet. När jag gick
till utskottsarbctet hoppades jag att man
där skulle kunna finna ytterligare en
form för samarbete utöver de två som
här redovisats. Jag har blivit övertygad
bl. a. av herr Fasts argumentation att
det finns inga andra möjligheter. Man
kan inte ha en mera löslig samarbetsform
än genom kommunalförbund, såsom
föreslås, eller de andra former som
bär talas om. Jag har kommit till den
uppfattningen, att man på många håll
kommer att överlasta mera av yrkesundervisningen
på landstingen. Det blir
kanske så att landstingen blir den naturliga
samarbetsformen över kommungränserna,
i varje fall när det gäller
de kommuner som inte tillhör de större.
Det behöver inte vara något fel i den

Skolstyrelselag m. m.

utvecklingen, och jag tror att man på
många håll kommer att välja den utvägen
framför samarbetet via den nya
kommunalförbundslag som vi kommer
att få.

Det finns en punkt, vilken för övrigt
herr F"ast också var inne på, där jag
beklagar att man måste gå så hårt fram
som man gjort, nämligen när det gäller
den möjlighet som länsskolnämnden här
fått att tvinga fram ett interkommunalt
samarbete. Här har man skrivit
mjukt och menat att det är i sista hand
som den utvägen skall tillgripas. Jag
hoppas att den skall tillämpas på det
sättet, och jag hoppas för skolans skull
att tvångsåtgärder inte skall behöva tillgripas.
På den punkten är jag litet bekymrad
ty man vet ju inte hur utvecklingen
blir. Jag accepterar detta men
jag vill understryka att jag är mycket
betänksam.

Jag har här anslutit mig till två av
de reservationer som är anslutna till
detta utskottsutlåtande. Det ena gäller
behandlingen av disciplinärendena. Inom
det obligatoriska skolväsendet är det
för närvarande skolstyrelserna som
handlägger disciplinärendena. Kungl.
Maj:t och utskottet föreslår att dessa
flyttas över till den nya länsskolnämnden.
Det är utan tvekan ett steg åt rätt
håll. I läroverken har disciplinärenden
behandlats av överstyrelsen. Där föreslår
Kungl. Maj :t och även utskottet att
dessa flyttas ner till mellaninstansen.
Jag anser att det är lämpligt att vi här
får en enhetlig behandling av dessa frågor.
Jag vill dock understryka att det
vore lyckligast om dessa ärenden behandlas
av resp. överstyrelser. Disciplinfrågorna
är lyckligtvis mycket få.
Enligt en undersökning, som gjordes
för en 1 O-årsperiod av skolstyrelseutredningen,
visade det sig att man inom
folkskol väsendet haft 68 fall. Det innebär
att inom varje län disciplinfall förekommer
ungefär vart tredje år. Med den
frekvensen vore det bättre att samtliga
disciplinärenden handlades av översty -

152

Nr 33

Torsdagen den 13 december 1956

Skolstyrelselag m. m.

relsen. Även om mellaninstansen har
tillgång till jurist får den dock ingen
praktisk erfarenhet om den skall handlägga
ett sådant ärende vart tredje år,
ibland med ännu större mellanrum. När
ärendena är så få skulle de dessutom
inte utgöra någon arbetsbelastning för
överstyrelsen. Ur rättssäkerhetssynpunkt
anser jag — vilket även rent praktiska
skäl talar för — att dessa frågor
bör handläggas av överstyrelserna och
icke av länsskolnämnderna.

Den andra reservationen som jag står
för är angående länsskolnämndernas
sammansättning. Frågan har ju varit
diskuterad här förut. Anledningen till
att vi här gått in för en utökning av antalet
ledamöter är att vi anser det synnerligen
viktigt att de tre olika skolformer
som är underställda länsskolnämnderna
får var sin representant i länsskolnämnden.
Yrkesskolorna kommer
att få detta automatiskt genom att överstyrelsen
för yrkesutbildning skall utse
en ledamot. När det gäller den obligatoriska
skolan och dess överbyggnad
kommer överstyrelsen enligt Kungl.
Maj :ts och utskottets förslag att utse endast
en ledamot. Detta innebär att antingen
kommer den obligatoriska skolan
att bli företrädd eller också det högre
skolväsendet. Nu säger utskottet —
och på den punkten avviker man från
Kungl. Maj:ts förslag — att den representant
som överstyrelsen skall utse
skall komplettera den förste skolinspektör
som finnes, så att om förste skolinspektören
företräder folkskolväsendet
skall den representant som utses av
överstyrelsen företräda det högre skolväsendet
eller tvärtom. Vad får den bestämmelsen
för konsekvens? Det är en
fråga som åtminstone för mig inte blivit
klar förrän efter utskottssammanträdet.
Enligt Kungl. Maj:ts förslag finns inte
den preciseringen. Enligt både utskottets
och Kungl. Maj:ts förslag är det ju
meningen, att man så småningom skall
införa en omläggning av inspektörsväsendet,
så att det inte såsom nu kommer

att finnas bestämda inspektörsområden
utan att man skall ha inspektörer som företräder
olika skolformer. Vi kommer
att få en inspektör för yrkesskolväsendet,
en för folkskolväsendet och en för
de högre stadierna i våra skolor. Den
bestämmelse, utskottet föreslagit, utesluter
emellertid efter vad jag kan förstå
att en inspektör som företräder yrkesskolväsendet
kan bli förste skolinspektör.
Skulle nämligen en yrkeslärare bli
förste skolinspektör, har även skolöverstyrelsen,
såsom här förut sagts, att tillsätta
en inspektör, som kommer att företräda
det teoretiska skolväsendet, och
han kommer att fungera som förste skolinspektör.

Frågan har inte diskuterats i utskottet,
men jag kan inte finna annat än att
konsekvensen av den föreslagna bestämmelsen
är, att en yrkesskollärare
icke kan utses till förste skolinspektör.
Jag beklagar att man skall fatta ett beslut,
som har en sådan innebörd. Naturligtvis
kan det invändas att saken inte
är aktuell, eftersom vi ännu så länge
inte har några speciella inspektörer för
yrkesskolväsendet utan bara områdesinspektörer,
men jag har i alla fall velat
framföra dessa synpunkter.

Jag vill när de gäller länsskolnämnderna
yrka bifall till den reservation,
som herrar Ragnar Bergh, Englund,
Sunne, Nilsson i Göingegården och jag
själv står för.

Herr AHLSTEN (fp):

Herr talman! Tillsammans med herr
Kristensson i Osby har jag avgivit en
motion beträffande ett visst avsnitt av
föreliggande betänkande, nämligen det
som avser möjligheterna för kommunerna
att i samband med skolreformen
åstadkomma ett samarbete på skolans
område.

Utskottet har i detta samamnhang endast
hänvisat till att de kommuner, som
har samarbetat under friare former än
kommunalförbund, efter kommunrefor -

Torsdagen den 13 december 1956

Nr 33 153

mens genomförande skall ta upp ett
samarbete i sådan form. När jag har
motionerat i denna fråga och i dag tar
till orda, så är det, herr talman, av två
anledningar.

Jag vill påminna om att det inte är så
värst länge sedan Sveriges riksdag beslöt
att genomföra en kommunreform,
varvid man såsom det huvudsakliga argumentet
anförde just det förhållandet,
att kommunalförbunden inte utgjorde
någon lämplig arbetsform för våra kommuner.
Jag var själv kammarkollegiets
ombud på Gotland, och i denna egenskap
gjorde jag med den nämnda motiveringen
allt vad jag kunde för att förvandla
Gotlands 93 kommuner till 13.
Jag fick också kommunalmännen att acceptera
den uppfattningen, att kommunalförbunden
inte gav kommunerna den
möjlighet att överblicka sina statförslag
som är önskvärd ur den kommunala
självstyrelsens synpunkt.

När jag sedan två år därefter medverkade
till att få till stånd en realskola
för södra Gotland i Hemse kommun,
så var det kanske inte så underligt,
att jag inte vågade säga till kommunalmännen:
»Visserligen har jag försökt
få er att slå ihjäl edra kommuner
med den motiveringen, att kommunalförbund
inte är den riktiga formen för
ett samarbete, men nu måste jag ändå
be er här på södra Gotland att samarbeta
just under den formen.» Om jag
hade gjort det, hade vi nog inte fått
någon kommunal realskola, utan det
var helt enkelt nödvändigt att söka sig
andra vägar för ett kommunalt samarbete
för att få skolan till stånd. Nu
har skolan varit i verksamhet under tre
år och har visat sig fylla ett mycket
stort behov. Skolan har i dag 171 elever,
och det är med förfäran jag tänker tillbaka
på de år, då ungdomen där nere
på Gotland inte på nära håll hade någon
möjlighet till högre skolutbildning.

Hur gick vi då till väga för att åstadkomma
ett samarbete mellan kommunerna
i skolfrågan? Jo, den kommun

Skolstyrelselag m. m.

där jag själv bor, Hemse, åtog sig att
skaffa skollokaler och sedan träffade vi
ett avtal som innebar, att kommunerna
skulle gemensamt bestrida driftkostnaderna
på så sätt, att hälften av driftkostnaderna
fördelades på kommunerna
efter antalet skattekronor och den
andra hälften efter det antal barn från
varje kommun som kom till skolan. Vidare
innebar avtalet, att Hemse socken,
som i detta fall var huvudkommun,
skulle ha tre ledamöter i styrelsen, medan
de andra fem kommunerna skulle
ha en ledamot vardera. Följaktligen fick
de kommuner, som inte var huvudkommun
för skolan, majoritet i styrelsen,
och detta var egentligen det enda som
gjorde skolöverstyrelsen litet betänksam.
När vi kom och ville ha överenskommelsen
godkänd och få statsbidrag,
så undrade man, om vi verkligen skulle
vara så generösa, att vi som dock hade
ansvaret lät de andra kommunerna få
majoritet. Jag minns att jag då sade till
vederbörande i skolöverstyrelsen: »Låt
dem få majoritet, så går det dubbelt så
bra. Låt oss vara generösa mot varandra.
Då kommer vi att få en skola,
som fortlever och blir till gagn för
alla.» Jag måste säga till skolöverstyrelsens
favör att den förstod mig, och det
är jag faktiskt tacksam för.

Nu hävdar man, att det här finns två
former för samarbete. En kommun kan
ställa sig som huvudkommun, d. v. s.
skolkommun, medan de andra kommunerna
får betala till denna för varje
elev. Beräkningarna skall göras efter
vissa grunder, och det uppdras åt Kungl.
Maj :t att utarbeta anvisningar och normer
därför. Detta system kan dock tilllämpas
bara i sådana fall, då man inom
ett visst område på landsbygden har en
mycket stor, skattekraftig kommun, som
kan åta sig huvudmannaskapet. Är kommunerna
likvärdiga i fråga om skattekraft,
som förhållandet är hemma i våra
sex kommuner, blir det inte möjligt att
komma fram den vägen, utan då måste
man gå kommunalförbundsvägen.

154 Nr 33

Torsdagen den 13 december 1956

Skolstyrelselag m. m.

När jag nu reser hem från denna
riksdag måste jag alltså säga till de sex
kommunerna: »Nu är det slut på vårt
nuvarande samarbete. Nu skall vi åstadkomma
ett kommunalförbund här, och
vill ni inte, får ni andra fem sannerligen
ingenting att säga till om när det
gäller administrationen av denna skola.
Ni skall bara betala.»

Varför, herr talman, skall de bara
betala? Just emedan jag själv representerar
huvudkommunen anser jag det så
orimligt, att de andra inte skall få vara
med och att man inte med litet generositet
och god vilja skulle kunna finna
någon friare form för kommunalt samarbete,
så att även dessa kommuner
utan att ingå i ett kommunalförbund
kunde få möjlighet att ha ledamöter i
den styrelse, som har översynen över
den administrativa förvaltningen. Jag
är övertygad om att det skulle finnas
möjlighet att komma fram på en sådan
linje, om man hade visat verkligt god
vilja. Det blir enligt min mening alltför
besvärligt, herr talman, med så många
bestämmelser, som binder småkommunerna,
med tanke på vilken oerhört
stor del av den kommunala förvaltningen
skolan ändå utgör. Lägges en skolfråga
in under ett kommunalförbund
får man inte samma grepp över den
från kommunens sida som man hade
tidigare, när varje kommun ordnade sitt.

Jag måste ge kommunerna ett verkligt
erkännande för det sätt, på vilket de
efter kommunreformen har tagit hand
om sina skolor. Våra kommuner hemma
på Gotland har rustat upp sina skollokaler,
de har investerat så mycket
pengar i dem och ägnat så mycket intresse
åt dem, att man måste säga att
det varit ett livsintresse för dem. Enligt
min uppfattning vore de förtjänta av ett
bättre öde än att nu få gå ihop i ett
kommunalförbund och på det sättet avhända
sig eller i varje fall i mycket hög
grad begränsa den kommunala självstyrelsen
på detta för kommunerna mycket
viktiga område. Man tycker nästan

att det är att dra till snaran så pass, att
patienten får svårt att andas. Man vill
protestera emot att ens status som människa
försämras och man bara görs till
en prick inom en cirkel, som ritas upp
av ett statligt ämbetsverk i Stockholm.
Vi känner det, som om just det personliga
initiativet och den fria kommunala
självstyrelserätten håller på att komma
i fara. Jag riktar ingen kritik mot skolreformen,
och jag vet, att herr Fast, som
sitter framför mig här, nog har samma
känsla för självstyrelse, men denna reform,
vars konsekvenser vi kanske inte
ordentligt kunde överblicka, när vi beslöt
den, tvingar nu utan vidare fram
nya förhållanden på det kommunala
området, som i högsta grad oroar mig.

Detta anförande, herr talman, håller
jag inte för att yrka bifall till
min motion — det vore inte realistisk
politik — eller till högerns reservation.
Jag vill i stället hänvisa till vad utskottet
skriver när det gäller att ge
statsrådet vissa möjligheter till dispens
i fråga om skolstyrelser och den utformning
av tilläggsbestämmelserna, kommunalförbundsordningen
och skolchefsinstruktionen,
som senare kommer att
presenteras här. Om herr statsrådet
ville ha i tankarna dessa synpunkter
på ett tillvaratagande av den kommunala
självstyrelsen i så stor utsträckning
som det är möjligt i framtiden, när han
planerar för våra skolfrågor, skulle jag
vara tacksam. Jag hoppas verkligen, att
vi kommer att handla på det sättet och
inte utövar större våld mot den kommunala
självstyrelsen än vad som är
absolut nödvändigt. Vi bör verkligen
vara i besittning av litet fantasi när det
gäller att ordna dessa frågor, så att vi
inte får så benhårda bestämmelser, att
kommunerna inte får vissa möjligheter
att tänka självständigt och försöka finna
vägar till positivt samarbete till skolans
bästa.

Ilerr FAST (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag tror jag har gjort

Torsdagen den 13 december 1956

Nr 33 155

mig känd för att vilja värna om den
kommunala självstyrelsen, som jag betraktar
som en av hörnstenarna i vårt
samhällsskick, men jag kan försäkra,
att vi i utredningskommittén har försökt
alla utvägar som kunde vara framkomliga.
Jag märkte att herr Ahlsten
inte hade några anvisningar att ge till
en lösning av problemet. Det är detta
som är svårigheten, herr Ahlsten. Jag
är livligt övertygad om att om vi i kommunalförbundskommittén
hade haft den
intelligente man som herr Ahlsten visar
sig vara, skulle vi där ha kommit överens,
och vi skulle kanske också ha kommit
överens i det sammansatta utskottet.

Det finns egentligen endast två vägar.
Den ena är att genom kontrakt låta en
skolstyrelse, en kommun, ta hand om
uppgiften och låta de andra medverkande
betala. Men då, herr Ahlsten, har de
andra inte något egentligt inflytande
utan har bara att betala efter vissa av
KungL Maj:t uppgjorda grunder. Detta
är ur den kommunala självstyrelsens
synpunkt ett mycket större ingrepp än
vad ett kommunalförbund innebär. I
kommunalförbundet har nämligen varje
kommun, hur liten den än är, en representant
i styrelsen. Jag kan inte se att
detta egentligen är något intrång i den
kommunala självstyrelsen. Det är bara
en annan form för den kommunala
självstyrelsen.

Detta är något man inte är van vid
anen blir tvungen att vänja sig vid, om
vi inte nu är beredda att omedelbart
■efter kommunsammanslagningen ta upp
kommunindelningen till omprövning.
Jag var ju ledamot av den kommitté,
som sysslade med kommunindelningsfrågorna,
och vet vilka oerhörda besvärligheter
man då hade. Folk tyckte att
man gjorde större våld än nöden krävde.
Nu tror jag att alla är eniga om att
det var ett misstag att man inte gjorde
kommunerna ännu större. Men vi är
nog inte beredda att nu på nytt ta upp
den frågan. Den får vid komma fram

Skolstyrelselag m. m.

som ett resultat av de erfarenheter man
gör på skolans område.

Herr AHLSTEN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag kan inte se att skillnaden
mellan de gamla formerna för
kommunalförbund och de nya blir så
stor. I de gamla kommunalförbunden
hade ju också varje kommun en man i
styrelsen. Denne hade fullständig inblick
i kommunalförbundets verksamhet
och kunde ge sin syn på saken hemma
i vederbörande kommun. Nu blir
det en mellaninstans. Herr Fast sade att
varje kommun här får in en fullmäktig,
och det är riktigt. Men detta hade de
andra kommunerna också i den styrelse,
som då skötte kommunalförbundets
angelägenheter, så det blir i stort
sett inte någon väsentlig skillnad i jämförelse
med vad vi hade tidigare.

Det är skönt att kunna glömma, men
jag tycker nog att riksdagen rätt hastigt
har glömt de synpunkter den hade
på nyordningen för åtta år sedan. Jag
är inte så säker på att de kommunalgubbar
hemma, som jag försökt och lyckats
övertala att acceptera kommunreformen,
har glömt argumenteringen
lika lätt som den svenska riksdagen
gjort. Därför är det litet besvärligt för
den, som haft ansvaret att få död på de
gamla kommunerna, att nu återupptaga
samarbete, trots att man ger dem samma
medicin som man förut använde för
att ta död på dem.

Fröken VINGE (fp):

Herr talman! Åtskilliga av kammarens
ledamöter har i åtskilliga sammanhang,
i sina hemorters skolstyrelser, vid behandlingen
av skolfrågor här i kammaren,
i kommittéer och i allmänna
debatter stött på frågor, som man helt
enkelt inte har kunnat lösa så länge allting
flyter på skoladministrationens område.
Man har sagt sig, att vi först måste
få klarhet i inellaninstansernas organisation
innan vi kan lösa dessa andra
problem. Det giiller folkskolestadgan

156 Nr 33

Torsdagen den 13 december 1956

Skolstyrelselag m. m.

som behöver en grundlig översyn. De
flesta har fullt klart för sig, att det
vidare gäller det interkommunala samarbetet
i fråga om gymnasier och yrkesskolor.

Jag skulle också vilja peka på en annan
sak — jag är mycket glad att vid
detta tillfälle se undervisningsrådet Nygren
i kammaren, eftersom jag vet att
dessa frågor ligger henne varmt om
hjärtat — nämligen möjligheten att göra
något för de handikappade barnen i
glesbygderna. I tätorterna, åtminstone
där det finns ett hyggligt ordnat skolväsen,
kan man finna specialklasser för
syn- och hörselsvaga barn, läskliniker
eller läsklasser för barn med läs- och
skrivsvårigheter, skolmognadsklasser
och kanske också skolkuratorer och
skolpsykologer. Men vad har man i glesbygderna?
Man kan ju i allmänhet inte
åstadkomma sådana anordningar i de
små kommunerna. Men någonting av allt
detta skulle mellaninstanserna kunna
organisera för åtminstone vissa grupper
av kommuner. Jag vill särskilt understryka
möjligheten att förordna regionala
konsulenter hos mellaninstanserna,
hos länsskolnämnderna, som
skulle kunna ta sig an åtskilliga av dessa
problem.

Jag är glad åt att vi äntligen kan tillryggalägga
denna etapp i den skolreform,
som vi en gång betecknat som en
fortlöpande skolreform. Vi har fått
vänta länge, alltför länge, på denna proposition.
Jag beklagar att ecklesiastikministern
inte lyckades lägga fram den
vid vårriksdagen, men jag vill gärna
säga, att när han inte lyckades med
detta anser jag det mycket värdefullt att
vi på det informella sätt som vi alla
känner till fick möjlighet att sätta oss
in i problemet under sommaren. Jag
är fullkomligt oförstående för den kritik
som i första kammaren riktats mot
detta förfaringssätt då den verkliga propositionen
remitterades till utskottet.
Däremot vill jag säga, att jag givetvis
ger de kritiker rätt som säger, att detta

ärende på vissa punkter är ofullständigt
förberett. Detta har ju emellertid även
utskottets ärade ordförande vitsordat,
och jag behöver inte uppehålla mig vid
den saken.

Viktigare än detta är hänsynen till de
många barn, som redan nu går över till
högstadierna och som vi måste ordna
för. Det är kanske en banal sanning
men en sanning som vi måste upprepa,
att en reform på skolans område, som
man uppskjuter ett antal år, inte kommer
dem till godo som vid det laget
redan hunnit lämna skolan. Därför är
det fara med dröjsmål på detta område.
Jag tror emellertid, att vi måste vara beredda
att modifiera det system vi i dag
tänker besluta om. Vi får modifiera det
efter hand som vi får nya erfarenheter.
Jag hoppas att vi inte skall behöva uppleva,
att en del människor är lika fromma
och snälla som de var när det gällde
1950 års skolbeslut. En del människor
betraktade då utskottets utlåtande som
en kanonisk skrift, som det var synd
mot den Helige Ande att kritisera på
en enda punkt. Tvärtom måste vi hjälpas
åt att efter hand hyfsa ekvationen
när vi märker att det finns anledning
därtill.

Jag skulle vilja säga ett ord till herr
Nilsson i Göingegården. Han säger, att
vi tills vidare kan klara oss med den
provisoriska lagen. Han tycks ha glömt
eller i varje fall förbisett, att den provisoriska
lagen bara gäller lokala styrelser
och vidare att den endast gäller
försöksdistrikten. Vi behöver ett ökat
samarbete även i de övriga kommunerna
och ett ökat samarbete på det regionala
planet.

Något som givetvis bekymrar mig
ganska mycket är den oro, som förslaget
väckt hos representanter för nästan
alla olika skolformer utanför det obligatoriska
skolväsendet. Jag tänker för
dagen alldeles speciellt på de farhågor,
som kommit fram från yrkesskolehåll
och som väl kommer att ytterligare
behandlas i denna debatt. Jag vill gärna

Torsdagen den 13 december 1956

Nr 33

157

säga, herr talman, att det här är fråga
om farhågor, som knappast kan vara
grundade på några negativa erfarenheter.
Vi har ju ännu ytterst få erfarenheter
av detta samarbete i gemensamma
skolstyrelser, i vilka yrkesskoleväsendet
är inordnat. Jag vågar emellertid
påstå, att på vissa av de håll där man
redan prövat detta system har det varit
till gagn för de övriga skolformerna,
både yrkesskolorna och gymnasierna.
Är det inte så, att representanter för det
allmänna skolväsendet, inte minst enhetsskolans
målsmän, i en hel del fall
lyckats få gehör hos drätselkammare,
kommunalnämnder och fullmäktigeförsamlingar
för sådana synpunkter, som
visserligen förut med stor sakkunskap
framförts av ortens lokala yrkesskolstyrelse
men som denna kanske inte alltid
lyckats få gehör för?

I varje fall skulle jag vilja säga, att
det finns ett par saker som är viktiga
att slå fast. Vad jag här säger gäller både
yrkesskolor, gymnasier och flickskolor
m. fl.

Det första är, att det för både lokala
skolstyrelser och mellaninstanser gäller,
att lekmännen inte skall lägga sig i pedagogiska
frågor. Jag hänvisar till s. 59
i propositionen. Vad som där säges är
en nyttig tankeställare för oss i de lokala
skolstyrelserna. Det är någonting
som vi skall komma ihåg och som de
olika fackmännen måste bevaka att vi
verkligen kommer ihåg.

För det andra skulle jag vilja påpeka,
att skolchefen i en kommun visserligen
är administrativ chef för hela skolväsendet
men inte pedagogisk ledare över
de områden han inte har utbildning för.

För det tredje skulle jag på tal om
det regionala planet vilja peka på att
den pedagogiska inspektionen av gymnasierna
ligger hos överstyrelsen. Inte
heller beträffande yrkesskolorna har
länsskolnämnderna sådana befogenheter
som man på vissa håll fruktar.

Niir jag sagt detta vill jag tillägga, att
en sak är vad som står i denna propo -

Skolstyrelselag m. m.

sition och som vi beslutar om, en annan
sak hur vi för ut detta beslut i
praktiken. Vi måste givetvis se till, att
både de lokala och de regionala organen
blir allsidigt sammansatta. Jag vill understryka
vad herr Widén anförde här
i debatten, och jag vill redan nu säga,
att jag ansluter mig till hans reservation
när det gäller mellaninstanserna.

Jag tror också, att vi måste se till att
vi får ett effektivt arbetande yrkesråd i
våra kommuner. Jag vill där peka på
någonting som står i motion nr 808, som
herr Rimås och jag tillåtit oss väcka.
Jag misstänker att det blivit ett tryckfel
i den — i varje fall har en sak blivit
litet otydlig. Vad vi velat säga är,
att det i dessa yrkesråd bör ingå bland
annat företrädare för företagare och
anställda, som verkligen har direkt kontakt
med arbetet inom vederbörande
yrke, så att han eller hon har erfarenhet
av de problem som kan uppstå rörande
handledning och undervisning
inom detsamma. Utskottet har inte velat
göra något uttalande på denna punkt,
men jag vill uttala den förhoppningen,
att man i de olika kommunerna i alla
fall beaktar dessa synpunkter, som jag
tror är viktiga för yrkesskolväsendet.

Sedan tror jag att vi rent realistiskt
får räkna med att arbetet åtminstone i
de någorlunda stora kommunerna måste
ske på det sättet, att beslutanderätten
i stor utsträckning delegeras på de olika
avdelningarna — i viss utsträckning kanske
också på enstaka ledamöter — och
att dessa avdelningar verkligen har
fackrepresentanter närvarande vid sina
överläggningar, så att den gemensamma
skolstyrelsen huvudsakligen sysslar
med samordnings- och planeringsfrågor.

Detta är bland annat nödvändigt därför,
att den gemensamma skolstyrelsen
i stora kommuner annars skulle få så
otroligt långa föredragningslistor att ettdera
av två ting måste inträffa: antingen
skulle flertalet lekmän, alltså folk som
ännu står kvar i sitt yrkesliv, inte ha
möjlighet att delta i sammanträdena,

158 Nr 33

Torsdagen den 13 december 1956

Skolstyrelselag nt. m.

eller också skulle man bli tvungen att
ägna frågorna en alltför summarisk behandling.
Om man skall kunna behålla
ett verkligt lekmannainflytande, måste
man på kommunalt håll delegera åtskilligt
av beslutanderätten till avdelningarna.

Jag tror i alla fall, att det kan bli
nödvändigt i några av de största städerna
att använda den dispensmöjlighet
som öppnas i 6 §, så att man låter någon
del av sitt skolväsen stå utanför en
gemensam skolstyrelse.

Herr talman! Jag vill sluta med att
säga, att utskottet på åtskilliga punkter
har tillmötesgått synpunkterna i den motion
som herr Rimås och jag har väckt,
och jag vill med tacksamhet notera
detta. Tyvärr gäller detta inte en sak
som jag finner mycket viktig, nämligen
disciplinärendenas handläggning. Inom
det obligatoriska skolväsendet har här
skett någonting, som jag tror både skolstyrelser
och lärare anser vara en förbättring,
nämligen att disciplinärendenas
handläggning flyttats upp från det
lokala till det regionala planet. Som
herr Widén påpekade har det emellertid
i fråga om bland annat läroverkslärarna
skett en nedflyttning från överstyrelsen
till mellaninstansen. Detta har
väckt åtskillig irritation på läroverkslärarhåll.

Om den del av skolreformen skall
lyckas, som vi just nu håller på med,
så hänger mycket på handläggningen
av olika frågor på det lokala, regionala
och centrala planet. Vi behöver ett gott
samarbete mellan representanter för
olika skolformer. Det gäller både lekmän
och lärare. Är det då inte onödigt
att irritera en lärarkår med en förändring,
som den betraktar såsom en allvarlig
försämring?

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till herr Widéns reservation.

Häri instämde herr Nestrup (fp).

Fröken LILJEDAHL (fp):

Herr talman! Med anledning av ett
yrkande i motion 808 i denna kammare
vill jag säga några ord. Det gäller länsskolnämnderna
och deras sammansättning.
I nämnda motion begäres bland
annat, att förste provinsialläkaren skall
äga rätt närvara vid nämndens sammanträden
och få sin mening antecknad till
protokollet. Utskottet anser sig inte
kunna biträda detta yrkande utan skriver
i sin motivering någonting om att
utskottet i likhet med departementschefen
finner det självklart, att länssskolnämnd
såsom närmare utvecklats i motion
11:808 »på det förberedande stadiet
vid behandling av skolplaneringsfrågor
och andra betydelsefulla frågor
vid behov bör taga kontakt med berörda
andra länsorgan och experter på
länsplanet. Däremot anser utskottet det
inte påkallat att förste provinsialläkaren
reguljärt kallas till nämndens överläggningar.
»

Ja, det är nog gott och väl att både
departementet och utskottet finner det
självklart, att man tar kontakt med andra
länsorgan, men uttrycket »vid behov»
förefaller mig mycket vagt och
kan nog leda till icke önskade konsekvenser.
Jag kan inte förstå varför man
då inte i denna samordnande nämnd
kan sätta in en representant för skolhygienen
och därmed sammanhängande
frågor. Det finns ju en mängd problem
där medicinsk sakkunskap är erforderlig.

Barnen och ungdomen blir föremål
för många omsorger och mycket experimenterande
— jag ber om ursäkt att
jag säger det, men jag tycker faktiskt
att det många gånger företas experiment
i fråga om deras utbildning. Det har
många gånger påpekats av skolöverläkaren,
att skolungdomens arbetsdag är
orimligt lång och ansträngande. De lokaler
där de har att utföra sitt arbete,
d. v. s. skolan och hemmet, är inte alltid
sådana man skulle önska att de
vore. Beträffande 9 y blir det ju också

Torsdagen den 13 december 1956

Nr 33 159

fråga om skolning i olika slag av industriarbete.
Här kan det förekomma svårbedömda
frågor om skydd och hälsorisker
inte bara då det gäller arbetets utförande
utan också beträffande lokalerna.

Frågor om skolbespisningen med dess
många problem, skolresor mellan hemmet
och skolan eller mellan olika skolor
som det också kan bli fråga om, är
ärenden, vid vilkas handläggning förste
provinsialläkarens sakkunskap skulle
vara en värdefull tillgång. Så har vi
skolhälsovården och dess utbyggnad.
Här finns fortfarande mycket övrigt
att önska.

Det är beklagligt, att man nu liksom
tidigare måste konstatera, att det är så
svårt att i vårt undervisningsväsen vinna
gehör för skolhygieniska frågor. Man
räknar ut allt vad barn och ungdom
skall tillägna sig under en viss tidsperiod,
men man lägger mycket liten
vikt vid under vilka förhållanden och
vilka påfrestningar för den enskilde
eleven detta måste ske.

Jag tror att det skulle vara värdefullt,
om man i länsskolnämnderna vid planeringen
av skolfrågorna alltid kunde
diskutera sådana saker med förste provinsialläkaren.
Även då det gäller disciplinära
frågor, som nämnden har att
handlägga, torde den medicinska sakkunskapen
vara en stor tillgång.

Herr talman! Jag anser mig inte nu
kunna ställa något yrkande i denna
fråga. Jag vill endast uttala den förhoppningen,
att i de författningar, som
kommer till stånd med anledning av
detta förslag, och i de anvisningar beträffande
länsskolnämndernas verksamhet,
som skolöverstyrelsen kommer att
lämna, klart måtte uttalas vikten av
samarbete med förste provinsialläkaren
i de frågor jag här berört.

Herr DAHL (s):

Herr talman! Jag ber att helt få ansluta
mig till de synpunkter, som herr

Skolstyrelselag m. m.

Fast i sitt anförande här förde fram.
Han rörde vid en liten detalj, som jag
med några få ord ytterligare vill understryka.
Det gäller kansliorten för länsskolnämnderna.

I skolutredningens förslag gick man
på länsalternativet, men ett undantag
gjordes möjligt med hänsyn till förhållanden
som kunde inverka på lämpligheten
av att förlägga länsskolnämnden
till residensstaden. Kungl. Maj :t
ansåg inte skolutredningens synpunkter
därvidlag vara bärande utan gick helt
på att residensstaden skulle vara kansliort.
Utskottet har emellertid i sitt
utlåtande nu givit Kungl. Maj:t en befogenhet,
som jag anser mig böra understryka.
Utskottet skriver:

»Beträffande länsskolnämndens förläggning
förordar departementschefen,
att nämnden i samtliga fall placeras i
vederbörande residensstad. Utskottet delar
i princip denna uppfattning. Icke
minst samarbetet med övriga länsorgan
torde påkalla, att nämnden erhåller en
dylik placering. Emellertid kan andra
synpunkter -— främst kommunikationsoch
näringsgeografiska förhållanden —
i vissa fall anföras för en annan förläggning
inom länet. Utskottet vill i detta
sammanhang endast framhålla, att
Kungl. Maj:t bör äga rätt att då det i
visst fall kan vara lämpligt besluta annan
placering av nämnden än i residensstaden.
»

I stort sett torde länsalternativet självfallet
vara både lämpligast och mest
praktiskt. Jag tänker emellertid närmast
på det län som jag representerar
och de förhållanden vi kommer att få
genom detta riksdagens beslut. I enlighet
med propositionens förslag skall
Göteborg vara kansliort för mellaninstanscn
i Göteborgs och Bohus län och
alltså folkskolinspektörernas stationeringsort.
Göteborg ligger emellertid
utanför själva landskapet och i södra
kanten av länet på cirka 20 mils avstånd
från Bohusläns nordgräns. Det
torde knappast kunna sägas, att det ur

160 Nr 33

Torsdagen den 13 december 1956

Skolstyrelselag m. m.

vare sig praktiska eller ekonomiska
synpunkter är lämpligt att skolväsendets
centralort ligger utanför landskapet,
speciellt som Göteborg heller inte
hör till landstingsområdet. Göteborg har
dessutom cirka 400 000 invånare, medan
den övriga delen av länet har 200 000.
Såväl med hänsyn till Bohusläns geografiska
struktur som ur kommunikationssynpunkt
är faktiskt Uddevalla den naturliga
centralorten för länet och landskapet.
Detta har också varit avgörande,
då 1. ex. hushållningssällskapet, lantbruksnämnden,
länsbostadsnämnden,
skogsvårdsstyrelsen, arbetsvårdsstyrelsen,
centrala verkstadsskolorna, jordbrukets
ekonomiska organisationer
m. m. förlagts till Uddevalla.

Om länsskolnämndens kansli för länet
utom göteborgsregionen förlägges
till Uddevalla, innebär detta utan tvivel
ett förbilligande av hela administrationen.
Det är en synpunkt, som Göteborgs
stadsfullmäktige också framfört
i sitt remissyttrande angående förläggningen.
Även landstingets förvaltningsutskott
i Göteborgs och Bohus län har
uttalat sig för att Uddevalla skulle bli
förläggningsorten för länsskolnämndens
kansli.

Som ett exempel kan jag nämna, att
besökande från 17 av det norra inspektionsområdets
24 skoldistrikt måste passera
Uddevalla för att landsvägen komma
till Göteborg. De får sålunda sin
resväg förlängd med 9 mil. Tjänsteresorna
för inspektörerna fördyras av
samma skäl, vartill kommer en tidsspillan
i restider som självfallet minskar
arbetseffektiviteten.

Kontakten mellan skoldistrikten och
mellaninstansen är av utomordentlig
vikt. Denna kommer otvivelaktigt att
avsevärt försvåras om Göteborg blir
kansliort för hela länet. I all synnerhet
gäller detta de norra delarna av länet,
som redan nu anser sig tillbakasätta.
Det kan befaras att detta kommer att
leda till en ytterligare avfolkning av
den bohuslänska landsbygden och skär -

gården, vilket man ju försöker förhindra
och motverka på olika sätt.

Skolproblemen i å ena sidan Göteborg
med omnejd och å andra sidan
övriga delar av Göteborgs och Bohus
län är av helt olika art. Göteborgsregionen
har en mängd läroverk och högre
undervisningsanstalter, och orterna omkring
Göteborg är i fråga om sådana
skolor helt beroende av Göteborg och
organisationen av dess skolväsen. Det
torde därför vara mest praktiskt och ur
alla synpunkter lämpligast, att Göteborg
med sitt omfattande och rikt differentierade
skolväsen i likhet med Stockholm
bildar en enhet för sig, icke lydande
under skolöverstyrelsen, ty Göteborg
ligger för långt från Stockholm,
men med egen länsskolnämnd och egen
mellaninstans.

Den övriga delen av länet har problem,
som aldrig blir aktuella i Göteborg,
exempelvis rörande skolväsendets
centralisering, skolskjutsorganisationen,
yrkesutbildning och liknande saker.
Och det är självklart, att Göteborg inte
kan ha samma intresse för landsbygdens
skolproblem som en mellaninstans
i exempelvis Uddevalla skulle ha. Det
kan vara fara värt, menar jag, att en
mellaninstans i Göteborg till huvudsaklig
del kommer att syssla med storstadens
och regionens många problem och
att därför skolväsendet i övriga delar
av området kommer i efterhand.

Jag har velat få dessa synpunkter antecknade
till protokollet och därmed
också understryka de möjligheter, som
utskottet i sitt betänkande har givit
Kungl. Maj:t att förlägga länsskolnämnderna
där det från praktiska och andra
synpunkter kan vara lämpligast.

I övrigt, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till utskottets utlåtande.

I detta yttrande, under vilket herr
förste vice talmannen övertog ledningen
av kammarens förhandlingar, instämde
herr Johansson i Torp (s).

Torsdagen den 13 december 195G

Nr 33

1G1

Herr BLIDFORS (s):

Herr talman! Jag skall bara ta upp
ett par saker till närmare kommentar.

Herrar Bergh och Nilsson i Göingegården
har avgivit en reservation, där
det yrkas att vi i riksdagen skall nöja
oss med att förlänga giltigheten av lagen
om särskild skolstyrelse i vissa fall
och nu endast fatta ett principbeslut i
avvaktan på vissa ytterligare förslag.

Reservanterna menar — det framgick
av herr Nilssons anförande här i dag —-att det inte är så bråttom. Jag skulle
vilja säga, att det är bråttom i två avseenden.
Dels gäller det samordningen,
dels och i ännu högre grad planeringen
för den kommande enhetsskolan. Ett
uppskov skulle — jag gör mig nog inte
skyldig till någon överdrift när jag säger
detta — skapa ganska stor osäkerhet,
för att inte säga förvirring, bland
många kommunalmän ute i landet. Och
det gäller inte bara planeringen för enhetsskolan,
utan i minst lika hög grad
planeringen för övergångstiden, tills vi
kommer i gång med enhetsskolan. Jag
har en känsla av att herr Nilsson i
Göingegården såg bort ifrån den saken.

Detta planeringsarbete för övergångstiden
behöver verkligen komma i gång,
och det ganska snart. Tidigare har det
ofta anförts klander mot att åtgärder
på skolans område har kommit för sent
— det har vi hört många gånger i denna
kammare — men nu, när en åtgärd
föreslås bli snabbt genomförd, heter det
att det väl ändå inte är så bråttom.

De stora årskullarna väntar inte på
att anmäla sina utbildningsbehov i teoretiskt
och praktiskt avseende. De kommer
vår bön förutan. Den planering som
det här är fråga om gäller ganska invecklade
problem. Samverkan måste,
såsom här har understrukits av utskottets
ärade ordförande, ofta sträcka sig
över kommungränserna. Våra kommuner
är ganska små. I mitt hemlän t. ex.
är det inte mindre än 72 procent av
kommunerna, som har en lägre folkmängd
än 4 000 invånare. För den ut11
— Andra kammarens protokoll 1956. Nr

Skolstyrelselag m. m.

bildning, som ligger ovanför den obligatoriska
skolan, måste vi räkna med en
planering som görs gemensamt för flera
kommuner.

Det är många planeringsfrågor som
inte kan lösas bara på det lokala planet
utan som måste lösas gemensamt för
en större region. Det brådskar också
här, framför allt då det gäller yrkesutbildningen.
Skyndar man inte på, riskerar
man att antingen ingenting blir
gjort eller att det görs ganska stora felinvesteringar,
och det tycker jag är en
ganska allvarlig sak.

Jag skall sedan bara ta upp två enskilda
punkter i de övriga reservationerna.

Beträffande den fackliga representationen
på den lokala fronten har här
talats om att representationen borde utvidgas
vid behandlingen av ärenden
som rör en bestämd skola. Man menar,
att rektor eller någon annan representant
för vederbörande skola i sådana
fall borde kallas till skolstyrelsens sammanträde.
Herr talman! Med den organisation
som nu föreslås kommer vi i
de större kommunerna ofta att ha inte
mindre än sju fackrepresentanter, nämligen
en skolchef, en representant för
varje skolledargrupp och en representant
för varje lärarkategori. Jag har
den uppfattningen, att dessa sammanträdesdeltagare
i stort sett mycket väl
•kan bevaka de olika skolornas intressen.
Många frågor är för övrigt av den
beskaffenheten, att de inte isolerat kan
hänföras till en bestämd skola utan griper
över flera skolor. Vad skulle då bli
följden, om man skulle bifalla reservanternas
förslag? Som exempel kan vi
tänka på en sådan fråga som skolmåltiderna.
Vid ett sammanträde om dessa
skulle man exempelvis i en stad av
Malmös storlek förvänta deltagande av
alla överlärarna — de är tretton stycken
— och ett antal rektorer. Ett sådant
sammanträde skulle få karaktären av
ett folkmöte, och jag tror knappast att
styrelsen bleve arbetsduglig.

•J 9
O O

162 Nr 33

Torsdagen den 13 december 1956

Skolstyrelselag m. m.

I en annan reservation yrkas, att antalet
fackmän i länsskolnämnden skall
vara tre, nämligen två från skolöverstyrelsen
och en från yrkesskolöverstyrelsen.
Det verkar som om man i det
sammanhanget hade glömt bort närvaron
av länsskolinspektören. När det
gäller att ta vara på expertsynpunkterna
måste vi väl i alla fall räkna med
hans närvaro.

Jag skall inskränka mig till dessa påpekanden.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr NILSSON i Göingegården (h)
kort genmäle:

Herr talman! Jag tillät mig i mitt första
anförande att återge vad departementschefen
säger med avseende på
denna skolstyrelselags antagande kontra
problemet enhetsskola. Jag tror det är
ganska många, som i likhet med herr
Blidfors har den uppfattningen, att man
nu är väldigt angelägen om att få denna
skolstyrelselag och att den framtvingas
just med hänsyn till enhetsskolan. Departementschefen
har en annan uppfattning,
och jag vill i likhet med honom
säga, att jag tror inte att det enbart
är enhetsskolan som sådan som här
spelat in.

Enligt utskottet (s. 17) säger departementschefen:
»En skolstyrelsereform i
den riktning utredningen föreslår är
enligt departementschefens mening välmotiverad
av skäl som i och för sig
icke har med enhetsskolreformen att
skaffa. Departementschefen anser därför,
att den från vissa remissmyndigheter
framförda meningen att ett förverkligande
av utredningens förslag skulle
innebära ett föregripande av beslutet
om enhetsskola knappast är hållbar
såsom argument mot en större enhetlighet
i den kommunala ledningen av skolväsendet.
»

Detta är också min uppfattning i denna
fråga. Det är klart, att skolstyrelselagen
ger stöd åt enhetsskolan såsom

sådan och även ger stadga åt utformningen
av densamma. Men i och för sig
är det inte denna reform, som har
framtvingat skolstyrelselagen.

Sedan menar herr Blidfors, att ett
förverkligande av enhetsskolan måste
spänna över flera skoldistrikt och att
det därför är nödvändigt att få denna
lag. Ja, det är jag också villig medge
med hänsyn bland annat till det minskade
befolkningsunderlaget. Men just
därför, herr Blidfors, vore det värdefullt,
om kommunförbundslagen först
blev en verklighet innan vi tar denna
skolstyrelselag, och inte tvärtom.

Herr BLIDFORS (s) kort genmäle:

Herr talman! Nej, det är inte min
uppfattning, att denna lag har framtvingats
endast av hänsyn till enhetsskolan.
Vi måste planlägga för de stora
årskullarna, som inger oss bekymmer
oberoende av vår inställning till enhetsskolan.
Herr Nilsson i Göingegården
känner ju väl till dessa problem. I utskottet
framkom ganska klart en rad av
olika skäl, som talade för denna reform
och som låg vid sidan av enhetsskolreformen.
Visserligen försökte herr
Bergh i utskottet den gången bagatellisera
dessa förhållanden, vilket herr
Nilsson i Göingegården torde komma
ihåg, men de finns det oaktat. Jag vill
emellertid inte trötta kammaren med
att räkna upp de olika skälen i detta
sammanhang.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Jag har till proposition
nr 182 lämnat en motion om en fortsatt
utredning av yrkesskolväsendets ledning
i de större kommunerna.

Hela utformningen av skolstyrelsclagen
har nog skett i huvudsak med tanke
på en demokratisering av den högre och
teoretiska skolan. I det vällovliga syftet
har kanske ordet »enhet» så helt fascinerat,
att man liksom inte orkat med
att ha tillräcklig känsla för den lägre
och praktiska undervisningen. Kanske

Torsdagen den 13 december 1956

Nr 33

1G3

är det rent av för att inte äventyra en
gemensam ledning för den teoretiska
skolan, som man nu är så ytterst ängslig
för att göra avkall på enheten i ledningen,
när det gäller yrkesskolundervisningen.
Yrkesskolan är inte nu i paritet
med de teoretiska utbildningsvägarna.
Motionen syftar till att få jämställdhet
mellan de teoretiska och praktiska
utbildningsvägarna. Det är detta,
som man vill vinna genom att få en ledning,
som är mer inriktad på yrkesundervisning
än vi befarar, att en gemensam
skolledning kommer att bli.

Yrkesskolan har ju nyligen fått resurser
att utvecklas. Det reglemente och
den författning, som nu gäller, håller
man som bäst på att anpassa sig till; de
kom så sent som i fjol. Nu skulle man
åter få anpassa sig till något nytt, om
dagens proposition går igenom i den
form som utskottet har tillstyrkt.

Hur man än samordnar måste emellertid
en stor del av yrkesundervisningen
falla utanför den centrala skolledningens
område. I motionen har påpekats,
att många yrkesutbildande skolor
lyder under andra departement än ecklesiastikdepartementet.
Som exempel
kan nämnas lantmannaskolor, skogsskolor,
sjäbefälsskolor o. s. v. De tekniska
gymnasierna och de centrala verkstadsskolorna
kommer inte heller in under
den gemensamma skolledningen.

Att de kommunala yrkesskolorna har
ansetts böra falla under skolstyrelsen
beror på att man till dessa skolor skall
förlägga 9 y. Men 9 y kommer också att
förläggas till skolor, som inte lyder under
den gemensamma skolstyrelsen,
t. ex. de tidigare nämnda lantmannaskolorna.
Vidare gäller ju yrkesskolornas
verksamhet ett klientel, som till
mer än 50 procent har kommit ur skolåldern.
Man får alltså inte yrkesundervisningen
samlad under en ledning.
Även de enskilda skolorna faller utanför.

Det finns naturligtvis orter, för vilka
det betyder en hel del, att man får en

Skolstyrelselag m. m.

gemensam skolledning. Detta gäller orter,
där man inte har ett utvecklat yrkesskolväsende
men nu kan stimuleras
på ett annat sätt genom en gemensam
skolledning. I fråga om orter, där man
redan har en omfattande verksamhet,
även om denna är otillräcklig, finns en
viss fara för att utvecklingen på yrkesundervisningens
område kommer att
hållas tillbaka därigenom att yrkesskolorna
får samma administration som
lärdomsskolorna. Detta sker just på de
orter, där man har mycket ungdom som
vållar problem. Problemen finns därför
att man har brist på utbildningsmöjligheter
för ungdomen och inte därför att
man har brist på ungdom. Det är här
fråga om orter, där man samtidigt har
en stark tillströmning till lärdomsskolorna.
Skolstyrelsernas största intresse
blir att se till, att alla de som tränger
på och vill få teoretisk utbildning också
får sådan. Det blir en alltför gigantisk
uppgift för de gemensamma skolstyrelserna
att klara alla olika intressen.
Det är att anta att yrkesskolorna inte
blir företrädda på samma starka sätt
som de nu kan bli. Man kan inte i ledningen
få tillräckligt utrymme för de
speciellt yrkesskolintresserade som man
skulle vilja från yrkesskolehåll. Risken
finns, att man kommer att lösa yrkesskolärendena,
medan man tar på sig
rockarna i farstun. Det är att vänta, att
enlietsskolan och förberedelsen för
gymnasiet blir kärast för skolstyrelsen.
Det blir bara högst ett år, nämligen
klass 9 y, av hela yrkesundervisningen,
som kommer att angå styrelsen i allmänhet.
Det skulle varit lyckligt, om
man bundit företagarnas intresse för
yrkesutbildningen vid någon form av
representation i en särskild skolstyrelse
åtminstone i de stora städerna. Det är
det, som motionen bl. a. går ut på. Man
borde kunnat avvakta en förnyad utredning,
innan man skrotar ner de nuvarande
kommunala ledningarna. Då hade
man smidigare kunnat få alla intressen
tillgodosedda.

164

Nr 33

Torsdagen den 13 december 1956

Skolstyrelselag m. m.

Det är synnerligen viktigt för yrkesutbildningens
ställning bland de unga
och hos föräldrarna, att den har säkra
anknytningar till näringslivet, så att
bästa möjliga resultat av utbildningen
kan uppnås.

Utskottet har förordat att man får
göra avsteg från ordningen, när särskilda
skäl åberopas. Det avgörande blir
alltså, vilken inställning Kungl. Maj :t
har och vilka dispenser man vågar medge.
Jag vill bara hoppas, att yrkesskolefolkets
enträgna kamp för att säkra yrkesutbildat
folk åt näringslivet respekteras,
om nu utskottsutlåtandet bifalles,
så att det verkligen blir företrädare för
yrkesskolundervisningen i styrelserna.
Vidare får man hoppas, att dispens skall
ges generellt i de stora kommuner, där
detta blir av väsentlig betydelse.

Eftersom jag har en annan uppfattning
än utskottets ordförande — han
ansåg, att yrkesutbildningen bäst vore
betjänt av en gemensam styrelse för skolan
— ber jag, trots uppbrottsstämningen
och trots att man inte har en
reservation till utlåtandet på denna
punkt, att få yrka bifall till motionen
nr 804 om en förnyad utredning av
yrkesskolväsendets ledning.

Herr FAST (s) kort genmäle:

Herr talman! Den föregående talaren
har tydligen förbisett, att utskottet har
vidgat Kungl. Maj:ts befogenheter när
det gäller både tekniska gymnasier och
till och med enskilda skolor. Vi förutsätter,
att Kungl. Maj:t också följer de
anvisningar, som i detta sammanhang
har givits. Samtliga de vittnesbörd som
gavs i utskottet gick ut på att för yrkesskolorna
var det nuvarande tillståndet
långt ifrån tillfredsställande. Först om
yrkesskolorna kommer in såsom en del
av det gemensamma undervisningsväsendet
kommer dessa skolor att få den
ställning i svenskt samhällsliv som de är
berättigade till. Vi skall låta en del av
ungdomarna gå till de teoretiska skolorna,
de andra skall vi ge en fullgod

yrkesutbildning. Men det kan inte ske,
om man låter yrkesskolorna få en särskild
representation, i vilken — låt mig
säga det, herr talman — det hittills har
visat sig, att man ingalunda har valt in
de krafter som ur yrkesutbildningens
synpunkt varit mest behövliga. Nu är
det meningen att så skall bli fallet, eftersom
vi förutsätter att de skall sättas in
i skolstyrelserna.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag undrar, om herr
Fast tror, att man får en starkare ledning
för yrkesskolorna i Stockholm
t. ex., om man tar bort en del av det intresserade
folket, som inte kommer att
kunna placeras i den gemensamma skolstyrelsen.
Det måste vara mycket olika
förhållanden i orter, där man inte har
en sådan utvecklad yrkesutbildning som
i de större städerna. Jag tror inte, att en
styrelse blir starkare, därför att den får
fler uppgifter, ty den rår nog inte med
mycket mer än den har. Kan man få
flera krafter intresserade för det pedagogiska
arbetet — det är det, vi är
ängsliga för inte blir tillräckligt företrätt
— tror jag, man tvärtom stärker
yrkesundervisningen. Den uppfattningen
har vi fått från de större städerna.
Anledningen är således inte att vi velat
gå ifrån enhetsskoletanken, ty enhetsskoletanken
för skolväsendet kan man
i alla fall vara lika varm anhängare av,
utan det är för att vi ser, att uppgifterna
kan bli så stora, att de kan behöva
delas upp på flera människor. Frågan
är, om man inte som jag tidigare sagt
varit så ängslig för att få delade meningar,
när det gäller de högre skolorna
och deras samorganisation, att man
därför ställt sig avvisande även mot
yrkesskolväsendet. Jag tror inte, att det
är fakta, som skrämmer mest, när man
värjer sig mot en särskild styrelse för
de mycket stora kommunernas yrkesundervisning.

Torsdagen den 13 december 1956

Nr 33

165

Fröken AGER (fp):

Herr talman! Jag är i princip inte
emot skolstyrelseförslaget, när det gäller
de små kommunerna, men när det
gäller de större kommunerna ställer
jag mig mycket betänksam, och jag vill
helt ansluta mig till det som sagts av fru
Eriksson i Stockholm i dag.

Yrkesskolväsendet har från och med
den 1 juli 1955 fått helt nya bestämmelser,
som i allt väsentligt överensstämmer
med 1952 års yrkesutbildningssakkunnigas
förslag. För närvarande pågår
en omläggning och omorganisation för
att få överensstämmelse mellan skolorna
och de nya bestämmelserna. Ny
yrkesskolstadga har tillkommit, likaså
nya författningar om statsbidrag, skolledningarna
har utarbetat nya förslag
till reglementen, den centrala myndigheten
har utsänt cirkulär och andra föreskrifter
till skolorna och ett omfattande
arbete har redan utförts och kommer
att utföras för att anpassa skolor och
kurser till de nya bestämmelserna.

Om nu skolstyrelsepropositionen går
igenom, måste åtskilligt ändras på nytt.
Yrkesskolförfattningen och reglementenas
bestämmelser om den lokala styrelsen,
rektor och yrkesnämnder måste
helt omarbetas. Ett nytt förvaltningsorgan,
länsskolnämnden, tillkommer,
varigenom såväl den lokala styrelsens
som yrkesskolöverstyrelsens befogenheter
påverkas. Proceduren beträffande
ärendenas handläggning blir ny. Man
kan fråga sig, om det ens var lämpligt
att genomföra yrkesskolreformen av år
1955, när man år 1956 lägger fram en
proposition om gemensam skolstyrelse,
varigenom de nyligen utfärdade yrkesskolförfattningarna
och andra föreskrifter
måste ändras.

För yrkesutbildningssakkunniga låg
saken så till, att man räknade med en
jämförelsevis lång prövnings- och övergångstid,
innan frågan om den gemensamma
skolstyrelsen skulle vara definitivt
avgjord.

Man liar tydligen haft en helt annan

Skolstyrelselag m. m.

uppfattning i departementet, och man
frågar sig nu, om det var riktigt att man
genomförde denna reform 1955, när
man lägger fram detta nya förslag 1956.
Man undrar, hur samordningen över
huvud taget är inom departementet.

Beträffande det förslag till ny skolstyrelselag,
som vi nu skall ta ställning till
i dag, har man en mycket stark känsla
av att utformningen skett på så sätt, att
man tänkt på folkskolan och enhetsskoleväsendet
och kanske haft en sidoblick
på realskolan, men man har inte
tänkt på yrkesskolorna och inte heller
på t. ex. liandelsgymnasierna. Det är
ändå en helt annan administrativ omläggning
för dessa skolor än vad det är
för folkskolan och enhetsskolan. De
har t. ex. inga regionala mellaninstanser.

För de kommunala skolorna i Stockholm
skall skolöverstyrelsen och yrkesskolöverstyrelsen
dels fungera som
centralmyndigheter, dels vara mellaninstanser.
Hur detta skall ske är inte
lätt att säga utan föregående utredning,
och Stockholms stadsfullmäktige har
också för sin del påpekat behovet av
att en utredning sker beträffande skolväsendets
ledning i Stockholm.

Trots att man i propositionen har
strävat efter att få skolväsendets ledning
centraliserad till en gemensam
styrelse, har man måst ställa åtskilliga
skolor utanför den gemensamma skolstyrelsen
eller länsskolnämnden. Alla
yrkesutbildande skolor, som lyder under
annat departement än ecklesiastikdepartementet,
såsom lantmannaskolor,
lanthushållsskolor, lantbruksskolor,
jordbrukets yrkesskolor, skogsskolor,
sjöbefälsskolor m. fl. har ställts utanför.
Det gäller även de centrala verkstadsskolorna,
eftersom de icke sorterar
under ecklesiastikdepartementet.

Man måste också fråga sig, hur det
blir med de statsunderstödda enskilda
skolorna och de enskilda skolorna över
huvud taget. Det är ju synnerligen
oklart på detta område. Det gäller gan -

16G

Nr 33

Torsdagen den 13 december 1956

Skolstyrelselag m. m.

ska störa skolor, som spelar stor roll
inom kommunerna. Flera av dem har
statsbidrag och arbetar på ungefär samma
villkor som de kommunala skolorna.
Skall de lyda under länsskolnämnden
eller skall de lyda direkt under överstyrelsen
för yrkesutbildning?

En av motiveringarna för att lägga
de kommunala yrkesskolorna under den
gemensamma skolstyrelsen har varit,
att de kommunala yrkesskolorna kommer
att medverka vid enhetsskolans
förberedande yrkesutbildning, men denna
uppgift kommer också att åvila de
centrala verkstadsskolorna och de övriga
av mig uppräknade skolorna. Detta
samarbete har redan börjat. En överenskommelse
har träffats med vederbörande
skolledning att 9 y-elever skall
tas emot vid dessa skolor.

Just nu pågår ett omfattande arbete
med att ordna yrkesskolor vid företag.
I den mån dessa organiseras utan kommunal
medverkan, blir skolorna enskilda
och lyder direkt under egen styrelse
och under överstyrelsen för yrkesutbildning.
De kan också ordnas som
kommunala skolor, inbyggda i företagen,
och skulle således enligt den nya
ordningen komma att lyda direkt under
den gemensamma skolstyrelsen. Denna,
som får hand om alla de allmänna skolorna,
torde bli mindre skickad för en
sådan samverkan än en yrkesskolstyrelse
med särskild inriktning på näringslivet.

Klass 9 y i enhetsskolan kan förläggas
till en yrkesskola, och därför synes
skolstyrelseutredningen och ecklesiastikministern
ha ansett det nödvändigt,
att yrkesskolan kommer under samma
ledning som enhetsskolan. Som jag tidigare
påpekat kan emellertid 9 y förläggas
till andra skoltyper utan att dessa
inrangeras under en gemensam skolstyrelse.
Därtill kommer att klass 9 y,
även om den allmänt skulle förläggas
till yrkesskolorna, alltid kommer att
utgöra en mindre del av yrkesskolornas
verksamhet. Dess elevklientel är ju van -

ligtvis under 16 år, och yrkesutbildningen
är ju inte avslutad med 9 y. Det
är ju bara ett påbörjat stadium. Den
verkliga yrkesutbildningen sätter ju in
långt senare. Oftast får den bedrivas
vid sidan av arbetet ute i näringslivet
eller i kombination med praktik ute i
företagen. Det är ett misstag att tro,
att 9 y blir den framtida yrkesutbildningen.
Den blir i bästa fall en förberedelse
till denna.

Det är ganska märkligt, att man inte
tycks ha inhämtat erfarenheter beträffande
skolornas ledning i främmande
länder. I utlandet är det i regel så, att
yrkesskolväsendet icke lägges under
samma styrelse som de allmänna skolorna.
I många fall ligger det också under
ett annat ministerium än skolministeriet.
I de fall, då ett flertal skolor
lagts under en gemensam ledning, som
t. ex. i England och USA, har man varit
mån om att låta varje skola ha sin speciella
ledning och endast hänskjutit
frågor av principiell karaktär till den
gemensamma skolledningen. Skolorna
skiljer sig nämligen från företag och
övriga samhälleliga institutioner. Det
är viktigt, att de enskilda ledamöterna
i skolstyrelserna kan skaffa sig en personlig
kännedom om skolans arbete.
Det kan inte vara tillfredsställande, som
förhållandet kan bli i en större stad
med en mängd skolor, att skolstyrelseledamöterna
inte ens känner till skolornas
organisation och än mindre har
någon kontakt med rektorer och överlärare.
En skola bör väl ledas personligt.

Det är en allmän erfarenhet att man,
när man vill främja en viss verksamhet,
särskilt en som är under uppbyggnad,
ger den en egen ledning. Att hänskjuta
verksamheter, som är i vardande,
till myndigheter som redan är överhopade
med andra uppgifter visar sig
i allmänhet ge mycket dåligt resultat.
Yrkesskolorna är just nu under en mycket
stark utveckling, och de behöver
särskilda styrelser, som kan främja

Torsdagen den 13 december 1956

Nr 33 167

deras olika uppgifter. I skolstyrelseutredningen
och i propositionen tillämpar
man faktiskt det motsatta förfaringssättet;
flera olika skoltyper centraliseras
alltså till samma ledning. Det
är betecknande, att Stockholms stadsfullmäktige,
som i princip har uttalat
sig för en gemensam styrelse, samtidigt
sett sig böra uttala, att den gemensamma
skolstyrelsen inte bör komma
till stånd i Stockholm under skolväsendets
omorganisation och den kraftiga
utbyggnad därav, som nu pågår.

År 1943 utbröts skolöverstyrelsens
yrkesskoleavdelning från skolöverstyrelsen
och ombildades till ett särskilt
ämbetsverk, överstyrelsen för yrkesutbildning.
Skälet härtill var bland annat
att man ville främja yrkesskolväsendet
och få erforderlig kontakt med näringslivet,
vilken kontakt konstaterades vara
bristfällig inom den dåvarande skolöverstyrelsen.
Man måste väl ändå säga,
att yrkesskoleväsendet under yrkesöverstyrelsens
ledning, trots de begränsade
medel som har ställts till dess förfogande,
har utvecklats avsevärt under det
senaste decenniet.

Då man för den centrala ledningen
får två ämbetsverk, synes det icke
lämpligt att nu gå in för enhetlig ledning
på det regionala och lokala planet.
Man får i det här sammanhanget inte
glömma, att en kommunal självständighet
är önskvärd på de allra flesta områden.
Jag tycker inte det överensstämmer
med denna skolstyrelselag,
som inför en tvingande bestämmelse
om skyldighet för kommuner att sammanföra
vitt skilda skoltyper under
gemensam ledning. Visserligen har den
möjligheten lämnats öppen för respektive
fullmäktige att hos Kungl. Maj:t
anhålla om rätt att för viss skoltyp få
tillsätta särskild styrelse, men vore det
inte mera tilltalande, om den kommunala
beslutande församlingen själv finge
ta initiativet och själv avgöra huruvida
gemensam styrelse skall tillsättas eller
inte?

Skolstyrelselag m. m.

Jag ansluter mig till den motion som
fru Eriksson i Stockholm har avlämnat,
där man alltså begär en förnyad utredning,
som skall ta sikte på att skolväsendet
behöver ett gemensamt lokalt
organ för planering i byggnads-, ekonomiska
och socialpedagogiska frågor,
men att varje skolenhet och skoltyp får
sin speciella styrelse med personligt
intresserade ledamöter, vilka styrelser
inom ramen för de uppdragna riktlinjerna
för skolväsendets utveckling och
den fastställda staten har befogenhet
att besluta om respektive skolas förvaltning.
Med de synpunkter som fru
Eriksson har framfört och med de tilllägg
jag gjort här yrkar jag bifall till
motion nr 804.

Fröken EAmén (fp) instämde häruti.

Fröken LÖWENHIELM (fp):

Herr talman! Inför många punkter i
utskottets utlåtande är jag mycket tveksam.
Jag skall emellertid inte gå in på
dem utan bara be att få ta upp en liten
detalj.

Sedan gammalt finns vid de högre
allmänna läroverken eforusinstitutionen;
respektive stifts biskop är eforus.
Nu för tiden har eforus endast få administrativa
uppgifter. Vid samtliga statliga
och kommunala högre skolor finns
en inspektor, som har till uppgift att
söka följa undervisningen och som har
rättighet att närvara vid kollegier.
Praxis är, att de som företräder dessa
institutioner i mån av tid infinner sig
vid skolans högtider av olika slag, framför
allt vid terminsavslutningar, där de
håller högtidstalet. Nu föreslår utskottet,
att dessa ämbeten skall avskaffas.

Herr talman! Vi har få traditioner i
vårt land, och vi bör slå vakt om dem
som är värdefulla. Jag tycker att man
får en känsla av att vi likriktar och utjämnar,
så att allt blir ett grått enahanda.
En högtid, där rektor eller någon
av skolans lärare högtidstalar, blir just
inte något avbrott mot vardagen i sko -

168

Nr 33

Torsdagen den 13 december 1956

Skolstyrelselag m. m.

lan. Jag tror inte heller, som herr Fast,
att man så lätt får någon utomstående
att åtaga sig de uppgifterna.

Vi är här i landet måna om att bevara
alla gamla papper i landsarkiven,
där arkivarierna och riksarkivarien bestämmer
att nästan ingenting får kastas
bort. Vi har riksantikvarien, som bestämmer
att inte minsta lilla historiska
sten får flyttas — men vi har ingen som
slår vakt om historiska traditioner på
samma sätt. Jag tror inte att det är utan
betydelse att vi håller traditionerna och
kedjan bakåt i tiden obrutna.

Det som eforus och inspektor har uträttat
för skolorna har kanske inte alltid
uppskattats utanför skolan såsom
det varit förtjänt av. Jag skulle emellertid
vilja betyga, att man inom skolan
har uppskattat deras tjänster. Om man
nu från dessa institutioner överför de
administrativa uppgifterna till skolstyrelser
och länsskolnämnder, bör man
ändå få behålla dem i vad gäller deras
representativa del. Skolan skulle då åtminstone
någon gång kunna få hjälp
med tal vid avslutningar och andra högtider.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen
av herr Wahlund m. fl., under
punkt A 5.

Herr talmannen återtog nu ledningen
av förhandlingarna.

Herr JOHANSSON i Södertälje (s):

Herr talman! Vid denna sena tidpunkt
skall jag inte uppta kammarens
tid alltför mycket. Jag kan avstå från
att fördjupa mig i dessa frågor, så mycket
hellre som jag konstaterar -— vilket
för övrigt har gjorts tidigare i dag — att
1951 års skolstyrelseutredning, som jag
har haft nöjet tillhöra, i allt väsentligt
har fått sina förslag med i det utskottsutlåtande
vi nu behandlar. Ur den synpunkten
har jag sålunda ingen anledning
att här bli mångordig.

Då jag emellertid nu har ordet, vill
jag passa på att anknyta till vad fru

Eriksson i Stockholm inledningsvis
nämnde i sitt anförande. Hon sade att
utredningen hade stirrat sig så blind
på enhetsskolan, att den inte hade haft
några tankar till övers för den praktiska
utbildningen. Ja, den som inte närmare
känner till utredningens sätt att arbeta
och vilka kontakter man där haft åt
olika håll, kan ju göra ett dylikt påstående.
Men både när det gäller frågan
om gemensam skolstyrelse och när det
gäller mellaninstansen, länsskolnämnden,
har utredningen inte en utan flera
gånger haft gemensamma överläggningar
med 1952 års yrkesutbildningssakkunniga.
Ja, jag vill säga att det är i
samråd med dessa sakkunniga som vi
har löst de egentliga yrkesutbildningsfrågornas
inordnande under den gemensamma
skolstyrelsen och i mellaninstanscn.
Det kan måhända också förtjäna
framhållas i sammanhanget att
ordföranden i 1952 års yrkesskolesaklcunniga
vid den tidigare ordförandens
i 1951 års skolstyrelseutredning frånfälle
övertog ledningen av dess arbete.
Det bör ju vara en garanti för goda kontakter
i det sammanhanget.

Sedan sade fröken Ager att man i 9 y
icke kan meddela någon egentlig yrkesutbildning.
Det kan möjligen där bli en
förberedande sådan, menade hon. Ja,
jag trodde inte att man för en i skolfrågor
så välbevandrad ledamot som fröken
Ager skulle behöva påpeka att det
i 9 y endast kan bli fråga om en förberedande
yrkesutbildning. Enhetsskolans
tillskyndare har heller aldrig gjort gällande
att man i 9 y skall meddela någon
egentlig yrkesutbildning. Men just därför
att denna förberedande yrkesutbildning
skall förekomma och redan förekommer
i våra nuvarande försöksdistrikt,
har man velat skapa denna kontakt
med yrkesskolan, alltså med den
skola som sedan drar till sig de elever,
vilka i den förberedande skolan erhållit
utbildning, d. v. s. enhetsskolans
praktiska linje.

Om den egentliga yrkesutbildningen

Torsdagen den 13 december 1956

Nr 33

169

behöver kontakterna med näringslivet,
med arbetsmarknadens organisationer
och med den samhälleliga arbetsförmedlingen
— vilket jag tror att den behöver
— så är det lika nödvändigt att dessa
kontakter etableras redan på den förberedande
yrkesutbildningens stadium.
Det är för övrigt så att eleverna i 9 y —
i den mån de är deciderat yrkesbestämda,
som det heter — skall kunna fullgöra
nionde året i yrkesskolan. Bara
den omständigheten säger ju att det härvidlag
måste föreligga ett kontaktbehov.

Såväl Kungl. Maj:t som utredningen
och utskottet har framhållit att det på
vissa orter kan vara lämpligt att inte
bara yrkesundervisningen utan även
andra skolformer får en särskild ledning,
men att den saken i så fall skall
ordnas efter Kungl. Maj:ts bedömande.
Detta torde väl innebära att Stockholms
stad kan anses vara en av de kommuner,
där ett sådant system skall kunna
tillämpas. Jag vill då tillägga att Stockholms
stadsfullmäktige i sitt yttrande
över utredningens betänkande har förklarat,
att man beträffande yrkesundervisningen
anser principiella och praktiska
skäl tala för att även den inordnas
under den gemensamma skolstyrelsen.

Her talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Herr Johansson i Södertälje
sade, att skolstyrelseutredningen
hade haft otaliga konferenser med
yrkesutbildningssakkunniga, och han
menade, att man där hade fått alla informationer
och var väl överens.

Det är riktigt att yrkesutbildningssakkunniga
sagt, att i ett stort antal
kommuner kan utbildningsintresset bäst
tillvaratagas, om yrkesskolorna ställs
under samma styrelse som de allmänbildande
skolorna. Men detta uttalande
gällde de kommuner, där yrkesskolan
skulle få »en kanske begränsad deltidsundervisning
och någon enstaka två -

Skolstyrelselag m. m.

eller flerårig heltidskurs». Men det står
vidare, »att systemet med gemensam
skolstyrelse får givetvis inte tillämpas
i kommuner, där man skulle få en så
stor styrelse, att den nästan aldrig kunde
samlas in pleno». De sakkunniga
har ansett, att en fortsatt tillämpning
av den särskilda skolstyrelselagen borde
ske, innan definitiva bestämmelser utfärdas.
De sakkunniga underströk också
behovet av »att i varje särskilt fall
ingående pröva lämpligheten av en gemensam
eller fristående styrelse».

Det är nog riktigt, att det finns ett
behov av kontakter mellan yrkesskolornas
företrädare och de allmänna skolornas
företrädare, men ingen har ansett,
att detta skulle vara omöjligt även
om man hade en särskild styrelse. Jag
tycker inte att man skall markera skillnaden
mellan uppfattningarna alltför
mycket, och jag hoppas, att om riksdagen
nu, såsom troligt är, tar beslutet
om en gemensam skolstyrelse, man skall
komma att vara lyhörd för det behov
som finns på vissa håll, även om Stockholms
stadsfullmäktige yttrat sig så
som nyss lästes upp. Dispenserna bör
ges frikostigt och med all förståelse
för de särskilda problemen i de stora
städerna.

Efter härmed slutad överläggning
framställde herr talmannen propositioner
dels på godkännande av 1 § i utskottets
förslag till skolstyrelselag dels
ock på avslag därå; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Nilsson i Göingegården begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner
1 § i sammansatta konstitutionsoch
statsutskottets föreliggande förslag
till skolstyrelselag, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

170 Nr 33

Torsdagen den 13 december 1956

Skolstyrelselag m. m.

Vinner Nej, har kammaren avslagit
paragrafen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Därvid befanns, att flertalet av
kammarens ledamöter röstat för ja-propositionen,
vadan kammaren godkänt
utskottets förslag till lydelse av paragrafen.

Återstående delar av lagförslaget

Godkändes.

Utskottets hemställan i punkten Al)

Förklarades besvarad genom kammarens
beslut beträffande lagförslaget.

Punkterna A 2)—A 5)

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten A 6) föredrogs; och yttrade
därvid:

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Jag yrkar bifall till motion 804.

Herr FAST (s):

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets i punkten
gjorda hemställan dels ock på bifall
till utskottets berörda hemställan
med den ändring däri, som föranleddes
av bifall till den i ämnet väckta motionen
II: 804; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Punkten B

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten Cl) föredrogs; och anförde
därvid:

Ilerr WIDÉN (fp):

Jag yrkar bifall till reservationen av
herr Ragnar Bergh och mig själv.

Herr FAST (s):

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav till en början propositioner
beträffande utskottets uttalanden
rörande handläggningen av disciplinärenden
(s. 120 i det tryckta utlåtandet),
nämligen dels på godkännande
av dessa uttalanden dels ock på godkännande
av den ändrade avfattning
av nämnda uttalanden, som förordats
i den av herrar Ragnar Bergh och Widén
därom anförda reservationen; och
godkände kammaren utskottets uttalanden
i denna del.

Vidare gav herr talmannen propositioner
beträffande utskottets uttalanden
rörande sammansättningen av länsskolnämnderna
(s. 121—123 i det tryckta
utlåtandet), nämligen dels på godkännande
av dessa uttalanden dels ock på
godkännande av den ändrade avfattning
av nämnda uttalanden, som förordats i
de av herrar Ragnar Bergh och Widén
samt herr Englund m. fl. vid utlåtandet
sist avgivna reservationerna; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Widén begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som beträffande motiveringen
i sammansatta konstitutions- och statsutskottets
utlåtande nr 1 vill att kammaren
godkänner utskottets å s. 121—
123 gjorda uttalanden rörande sammansättningen
av länsskolnämnderna, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt
den ändrade avfattning av nämnda uttalanden,
som förordats i de av herrar
Ragnar Bergh och Widén samt herr
Englund m. fl. vid utlåtandet sist avgivna
reservationerna.

Torsdagen den 13 december 1956

Nr 33

171

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Därvid befanns, att flertalet av
kammarens ledamöter röstat för japropositionen,
vadan kammaren godkänt
utskottets ifrågavarande uttalanden.

Härefter biföll kammaren, på därå
given proposition, utskottets hemställan
i punkten Cl), såvitt den ej besvarats
genom kammarens redan fattade
beslut i fråga om motiveringen.

Punkterna C 2)—C 4)

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 8

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 403, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare understöd
till båttrafiken i Stockholms skärgård; nr

404, i anledning av väckta motioner
om användande av marinens egna
varv vid utförande av planerade nybyggen
för marinens räkning samt om utvidgning
av marinverkstäderna i Karlskrona; nr

405, i anledning av väckta motioner
om utredning rörande organisationen
av akademisk forskning och undervisning
i ämnet internationell politik;

nr 406, i anledning av väckta motioner
om skolkuratorsverksamheten
m. m.;

nr 407, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående anslag å tilläggsstat
T för budgetåret 1956/57 till utökning
av nykterhetsvårdens anstaltsorganisation; nr

408, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om investeringsavgift för år 1957 m. m.,
i vad propositionen avser överskridande
av den i avlöningsstaten för kontroll -

Skolstyrelselag m. m.

styrelsen upptagna anslagsposten till
Avlöningar till icke-ordinarie personal;

nr 409, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
viss ändring i avtalet mellan Sverige
och Norge rörande transittrafiken över
hamnar i Trondheimsfjorden;

nr 410, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag å tilläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1956/
57 till Bidrag till företagareföreningar
m. fl. och till Fonden för lån till företagareföreningar
m. fl.;

nr 411, i anledning av väckta motioner
om vissa ändringar i dyrortssystemet; nr

412, angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1956/57; och

nr 413, angående tilläggsstat I till
riksstaten för budgetåret 1956/57.

Vidare anmäldes och godkändes andra
lagutskottets förslag till riksdagens
skrivelser till Konungen:

nr 415, i anledning av väckta motioner
angående viss ändrad tillämpning
av 18 § lagen om allmän sjukförsäkring; nr

416, i anledning av väckt motion
om viss ändring av 18 § sjukförsäkringslagen; nr

417, i anledning av väckta motioner
angående översyn av lagstiftningen
om allmän sjukförsäkring;

nr 418, i anledning av väckta motioner
om införande av en obligatorisk
dödsfallsförsäkring; och

nr 423, i anledning av väckt motion
angående rätt till sjukkasseersättning åt
alkoholister som genomgår av läkare
ordinerad behandling.

Härefter anmäldes och godkändes
jordbruksutskottets förslag till riksdagens
skrivelse, nr 421, till Konungen
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående anslag till supplementär
jordbrukskredit.

Ytterligare anmäldes och godkändes
riksdagens kanslis förslag

172

Nr 33

Torsdagen den 13 december 1956

Höstsessionens avslutning

dels till riksdagens skrivelse till Konungen
:

nr 422, angående val av ordförande i
riksgäldskontoret med suppleant;

dels ock till riksdagens förordnanden: nr

424, för herr Michael Inge CarlHenrik
Nordlander att vara ordförande
i riksgäldskontoret; och

nr 425, för herr Anders Sven Hedqvist
att vara suppleant för ordföranden
i riksgäldskontoret.

Slutligen anmäldes och godkändes
sammansatta konstitutions- och statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 420, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till skolstyrelselag m. m. ävensom
i ämnet väckta motioner.

§ 9

Anmäldes och godkändes riksdagens
kanslis förslag till Sveriges riksdags beslut
under riksdagens vår- och höstsessioner
år 1956.

§ 10

Justerades protokollsutdrag.

§ 11

Höstsessionens avslutning

Herr TALMANNEN yttrade:

Ärade kammarledamöter! De arbetsuppgifter,
som årets höstsession haft sig
förelagda, är med detta plenum fullgjorda.
Därmed är vi också färdiga att
avsluta årets riksdag, även om den formellt
är samlad fram till årets slut.

Även denna riksdag har haft att fullgöra
sitt arbete med iakttagande av all
den återhållsamhet och omsorg beträffande
den ekonomiska politiken, som
karakteriserat de senaste årens riksdagsarbete.
Riksdagsdebatterna har också
i mycket stor utsträckning rört sig
om dessa ting. Även om meningarna
ofta varit starkt delade, har debatterna
hållits på ett högt plan, och samför -

ståndslösningar har ofta kunnat uppnås.
Vi har anledning att vara stolta över
den höga kultur, som kännetecknar
svenskt parlamentariskt liv.

Under vårsessionens slutskede var
riksdagsarbetet särskilt pressande, vilket
gav ny näring åt det ganska monotona
talet om riksdagens dåliga arbetsformer.
Det mera begränsade arbetsmaterialet
under höstsessionen har varit
lättare att bemästra. Den utrikespolitiska
spänningen och vissa inrikespolitiska
förhållanden har gett höstsessionen
till uppgift att träffa snabbavgöranden
i några sammanhang. Med tillfredsställelse
kan vi notera, att vår riksdagsordning
möjliggör en sådan anpassning
till skiftande dagssituationer.

Som en följd av de under hösten förrättade
andrakammarvalen kommer ej
mindre än 43 ledamöter av kammaren
att med årets utgång lämna riksdagsarbetet.
Bland de avgående finns några
som under en mycket lång tid tillhört
kammaren och vilkas namn knutits till
betydande riksdagsinsatser: herr Fast
med 43 riksdagar, herr Ward med 38,
herr Andersson i Löbbo med 34, herr
Andersson i Malmö med 30, herr vice
talmannen Olsson med 27, herrar Andersson
i Dunker, Severin i Stockholm,
Lindberg och Orgård med vardera 26.
Jag finner det berättigat att särskilt
nämna dessa riksdagskamraters namn,
när jag nu vänder mig till alla de avgående
och tackar dem för goda arbetsinsatser
till landets fromma och för ett
gott kamratskap under de gångna åren.

Till herr vice talmannen Olsson vill
jag rikta ett personligt tack för gott
samarbete i presidiet. Under sex riksdagar
har han fungerat som vice talman
på ett sätt, som jag vet att kammarledamöterna
högt uppskattat.

Slutligen vill jag framföra mitt tack
till kammarens presidium och tjänstemän
i olika ställningar för det gångna
årets samarbete. Jag riktar mig också
till kammarens ledamöter med ett tack
för visat överseende med presidiet och

Nr 33

173

Torsdagen den 13 december 1956

särskilt med mig själv. Jag ber att få
tillönska alla en angenäm helg.

Ordet lämnades härefter på begäran
till

Herr HALLÉN (s), som anförde:

Herr talman! Alla är fullkomligt eniga
i sin lust och åstundan att vid detta
tillfälle betyga talmannen sin erkänsla
för hans sätt att sköta förhandlingarna.
“Vi besjälas alla av en känsla av trygghet
och säkerhet, då herr talmannen
för klubban. Att det är fråga om att
opartiskt och med oväld leda förhandlingarna
har kammaren en stark förvissning
om. Jag vill betyga herr talmannen
kammarens varma tacksamhet för
detta och önska honom en god och vilsam
helg.

Herr talmannen har här erinrat om
den sällsynt stora skara av kamrater
som nu försvinner från den politiska
arenan, vad andra kammarens plenisal
beträffar. Många av dem kan, såsom
han nämnde, se tillbaka på decennier
av politisk kamp och arbete. Under
dessa år har många hugg skiftats och
understundom har striden gått het. Men
samtidigt har en växande förståelse utvecklat
sig. Man har insett att även meningsmotståndarna
har rikets och medborgarnas
välfärd för ögonen, och man
har funnit att det som enar är större
än det som skiljer. Och så har under
åren vänskapsband knutits såväl inom

Höstsessionens avslutning

det egna lägret som ovan partigränserna.
Det är en tillgång för Sveriges demokrati,
och jag instämmer helt i det
höga betyg som herr talmannen här givit
vårt demokratiska liv och dess institutioner.

Nu famnar hembygden snart oss alla.
Minnen från barndomen, gamla seder
och bruk får nytt liv. Högtiden tar gestalt
med sina ljusfloder, gamla kära
toner och ord. Vi vill önska varandra
en god jul.

Men — julottans ord om att skon som
krigaren bar i stridslarmet och manteln
som sölades i blod, allt sådant skall
uppbrännas och av eld förtärt varda,
dylika ord låter så tomma och verklighetsfrämmande
när vi hör dem mot
bakgrunden av exekutionssalvorna,
flyktingarnas och de hemlösas jämmer.
Skall de orden bara bli som en hägring,
som lockar ökenvandrarna?

Nej, ju tätare mörkret faller, desto
klarare brinner stjärnorna. Släktets eviga
följeslagare, hoppets genius, sviker
oss aldrig. Vi tror, vi hoppas att tidsmörkret
skall följas av dagning. I den
andan tillönskar vi varandra med trotsigt
sinne en god jul — trots allt.

Herr talmannen förklarade höstsessionen
vid 1956 års riksdag avslutad,
varefter kammarens ledamöter åtskildes
kl. 15.51.

In fidem
Gunnar Britth

174

Nr 33

Torsdagen den 20 december 1956

Torsdagen den 20 december

Kl. 12.00

Jämlikt bestämmelse i § 5 i riksdagsordningen
hade tillkännagivande blivit
vederbörligen utfärdat därom, att justering
av de kammarens protokoll, som
vid höstsessionens slut återstode ojusterade,
komme att denna dag kl. 12.00
försiggå i kammarens justeringsrum;
och tillstädeskommo därvid följande
ledamöter:

Herr Orgård,

» Johnsson i Kastanj egården,

» Persson i Växjö,

» Antby och
» Jacobsson i Sala.

Protokollen för den 10, den 11, den
12 och den 13 innevarande december
upplästes för justering och blevo av
kammarens tillstädesvarande ledamöter
godkända.

In fidem
Gunnar Britth