Fredagen den 7 december Sid (Riksdagens protokoll 1962:35)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 35

FÖRSTA KAMMAREN

1962

7—11 december

Debatter m. m.

Fredagen den 7 december Sid.

Svar på interpellation av herr Dahlberg ang. vattenfallsstyrelsens

personalpolitik vid utbyggande av kraftverk i Norrland ...... 3

Svar på fråga av fru Segerstedt Wiberg om tillgång för forskare
till källmaterial om Sveriges ställning under andra världskriget 7

Svar på interpellationer:

av herr Lager ang. information och medbestämmanderätt vid vä -

sentliga förändringar i företagens drift .................. 8

av herr öhman ang. utredning i fråga om vissa ärenden avseende
yrkesskadeersättning .................................... It

Tisdagen den 11 december
Svar på interpellationer:

av herr Magnusson ang. åtgärder för att öka trafiksäkerheten vid

passerande av rikets gränser .............................. 16

av herr Kronstrand ang. ändrad tidpunkt för kyrkofullmäktigeval 18
av herr Larsson, Thorsten, ang. polismyndighets rätt och plikt

att ingripa vid hot om våld .............................. 19

av herr Sundin om statlig medverkan för bevarande av äldre

dokumentär- och journalfilm ............................ 22

av herr Hjorth om en revision av församlingsindelningen...... 23

av herr Nilsson, Ferdinand, ang. den danska exporten av jordbruksprodukter
till Sverige, m. m......................... 26

Omorganisation av statens jordbruksnämnds råd ................ 29

Beredskapslagring av olja...................................... 42

Ersättningen för riksdagsmannauppdragets fullgörande .......... 60

Rätt för kommun att bistå utländska studerande ................ 63

Om en effektivare budgetbehandling inom riksdagen ............ 64

Om viss utredning rörande luftfartsverket ...................... 70

Överenskommelser rörande ömsesidiga tullmedgivanden .......... 73

Förslag till läkemedelsförordning, m. m......................... 74

1 Första kammarens protokoll 1962. Nr 35

Nr 35

Innehåll

Sid.

Samtliga avgjorda ärenden

Tisdagen den 11 december

Jordbruksutskottets utlåtande nr 34, ang. omorganisation av statens

jordbruksnämnds råd ...................................... 29

Andra lagutskottets utlåtande nr 45, ang. beredskapslagring av olja 42
Bevillningsutskottets betänkande nr 68, ang. beredskapslagring av

olja ...................................................... 60

Konstitutionsutskottets betänkande nr 20, ang. ändring i stadgan
om ersättning för riksdagsmannauppdragets fullgörande, m. m. 60

— utlåtande nr 21, om rätt för kommun att bistå utländska studerande
.................................................. 63

— nr 22, om införande i riksdagsstadgan av bestämmelser i syfte

att ernå en effektivare budgetbehandling .................... 64

Statsutskottets utlåtande nr 187, ang. pansartruppernas och pansarinfanteriets
fredsorganisation .............. 70

— nr 188, om viss utredning rörande luftfartsverket ............ 70

— nr 190, ang. lönegradsplaceringen för vissa tjänster in. m. .... 72

— nr 191, ang. utgifter å tilläggsstat I: försvarsdepartementet .... 72

— nr 192, ang. utgifter å tilläggsstat I: socialdepartementet...... 72

— nr 193, ang. utgifter å tilläggsstat I: kommunikationsdepartementet
....... 72

— nr 194, ang. utgifter å tilläggsstat I: finansdepartementet...... 72

—- nr 195, ang. utgifter å tilläggsstat I: ecklesiastikdepartementet.. 72

— nr 196, ang. utgifter å tilläggsstat I: inrikesdepartementet .... 72

— nr 197, ang. utgifter å tilläggsstat I: civildepartementet........ 72

Bevillningsutskottets betänkande nr 63, ang. godkännande av överenskommelser
inom ramen för det allmänna tull- och handelsavtalet
(GATT) rörande ömsesidiga tullmedgivanden, m. m. .. 73

Bankoutskottets utlåtande nr 36, ang. den s. k. Uppsala-eddan .... 74
—- memorial nr 37, ang. instruktion för nästkommande riksdags
bankoutskott ........................................... 74

— utlåtande nr 38, ang. inrättande av vissa ordinarie tjänster i riks gäldskontoret

och vid riksdagens ekonomibyrå .............. 74

Andra lagutskottets utlåtande nr 43, ang. förslag till läkemedels-...
förordning, m. m................. . ........................... 74

Fredagen den 7 december 1962

Nr 35

Fredagen den 7 december

Kammaren sammanträdde kl. 14.00;
och dess förhandlingar leddes av herr
förste vice talmannen.

Justerades protokollet för den 30
nästlidne november.

Ang. vattenfallsstyrelsens personalpolitik
vid utbyggande av kraftverk i Norrland

Herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
SKOGLUND,
som tillkännagivit, att han hade för avsikt
att vid detta sammanträde besvara
herr Dahlbergs interpellation angående
vattenfallsstyrelsens personalpolitik vid
utbyggande av kraftverk i Norrland, erhöll
ordet och anförde:

Herr talman! Herr Dahlberg har frågat
mig dels om jag är beredd att ge
kammaren en utförlig redogörelse för
det aktuella läget på kraftverksområdet,
dels om jag anser att vattenfallsstyrelsen
tagit tillbörlig arbetsmarknadsmässig
hänsyn till de anställda när styrelsen
planerade Luleälvsarbetena, dels om jag
är beredd att lämna en närmare definition
av chefens för vattenfallsverket ord
i tidningen Vi i Vattenfall »att tills vidare
vid byggandet av vattenkraftstationer
i Norrland som huvudlinje fasthålla vid
egenregisystemet med delentreprenader».

För att den aktuella situationen på elkraftområdet
skall kunna rätt bedömas
vill jag först sätta den i ett något längre
tidsperspektiv.

Under praktiskt taget hela efterkrigstiden
har utbyggnaden av landets resurser
för produktion av elkraft släpat efter
i förhållande till efterfrågan på elenergi.
Visserligen har under normala
vattenförhållanden elefterfrågan kunnat

tillgodoses, men risk har förelegat för
ransonering vid svårare grader av torrår.
En särskild beredskapslagstiftning
om elkraftransonering gällde under det
senaste världskriget och flera år därefter
men upphävdes år 1954. Med stöd av
denna lagstiftning ransonerades elförbrukningen
vid flera tillfällen; bl. a.
gjordes djupt ingripande regleringar under
vintern 1947/1948. När vattenförhållandena
blev ogynnsamma åren
1955/56 och 1959/60, tillskapades på
nytt särskilda tidsbegränsade elransoneringslagar.
Tvångsmässiga ingripanden
behövde dock icke tillgripas under dessa
år, tack vare kontraktsenliga avkopplingar
av vissa elkonsumenter, frivilligt
sparande samt olika kostnadskrävande
snabbåtgärder inom kraftindustrien.
Störningar inom vissa delar av näringslivet
kunde dock icke helt undvikas. Avkopplingarna
förde med sig bl. a. permitteringar
av arbetskraft.

Från kraftindustriens och statsmakternas
sida inriktades strävandena tidigt på
att successivt bygga ifatt eftersläpningen.
Bl. a. på grund av att efterfrågan under
många år utvecklade sig snabbare än
enligt de prognoser, som låg till grund
för utbyggnaden, uppnåddes emellertid
icke den eftersträvade torrårssäkerheten
under hela 1950-talet.

Jag vill i detta sammanhang såsom ett
karakteristiskt drag för kraftindustrien
peka på den långa tid, som förflyter mellan
den tidpunkt då en kraftstation börjar
planeras och den tidpunkt då kraftstationen
kan tas i drift. Kraftförsörjningsläget
ett visst år beror med hänsyn
härtill av beslut, som fattats 4—6 år tidigare,
och av planeringsåtgärder ännu
flera år tillbaka i tiden. Om efterfrågans
utveckling avviker mera väsentligt i ena
eller andra riktningen från upprättade
prognoser, kan alltså brist eller överskott
på elkraft uppkomma temporärt för en -

Nr 35

Fredagen den 7 december 1962

Ang. vattenfallsstyrelsens personalpolitik
staka år eller flera år i följd. Kraftindustriens
prognoser grundar sig bl. a. på
bedömningar, som göres inom de större
elkonsumerande industriföretagen om
deras egen framtida elförbrukning. Självfallet
föreligger bär liksom för all prognosverksamhet
på det företagsekonomiska
området en viss osäkerhet i framtidsbedömningen.
Prognoserna revideras
också fortlöpande med hänsyn till den
faktiska utvecklingen samt ändrade konjunkturer
och framtidsbedömningar. Till
följd av de långa utbyggnadstiderna för
kraftstationerna kan emellertid justeringar
i prognoserna endast långsamt påverka
dimensioneringen av kraftproduktionsapparaten.

Dagens situation på kraftförsörjningens
område kan sägas vara ett resultat av
i huvudsak de prognoser, som kraftindustrien
gjorde år 1957, och statsmakternas
och den enskilda kraftindustriens
beslut på grund av dessa prognoser. Utbyggnadspolitiken
under de senaste åren
har varit inriktad på att genom kraftfulla
insatser inhämta den tidigare eftersläpningen,
och som en bestämd riktpunkt
har satts upp att torrårssäkerhet
skulle uppnås till budgetåret 1962/63.

Till följd härav har utbyggnadstakten
inom vattenfallsverket under flera år
varit större än vad som motsvarat ökningen
i efterfrågan på elkraft. Det är
helt naturligt och har också förutsetts
att, sedan eftersläpningen väl inhämtats,
byggnadsverksamheten måste inskränkas
och inriktas på en lägre nivå än för den
närmast föregående tidsperioden. Sådana
variationer i investeringsomfattningen
torde inte kunna undgås i ett dynamiskt
samhälle, och de negativa verkningarna
neutraliseras av en aktiv arbetsmarknadspolitik
med bl. a. starka
inslag av rörelsestimulerande åtgärder.

Den faktiska situationen är nu den, att
torrårssäkerhet har uppnåtts och att
neddragningen av byggnadsverksamheten
till en lägre nivå har påbörjats. Flera
stora lcraftstationsbyggen avslutas i
höst, medan för vattenfallsverkets del
några nya projekt ej behöver påbörjas
under det närmaste året. Två samverkande
omständigheter har emellertid gjort,

vid utbyggande av kraftverk i Norrland
att verkningarna på arbetsmarknaden
blivit mera negativa än vad som tidigare
förutsetts.

Den ena omständigheten är, att efterfrågan
på elkraft under den senaste tiden
ökat långsammare än enligt de prognoser,
som legat till grund för utbyggnadsprogrammet.
Vattenfallsstyrelsen har
nyligen utarbetat en reviderad prognos
för sitt distributionsområde. Denna prognos
visar en icke obetydlig avmattning
i tillväxttakten. För budgetåret 1967/68
reduceras sålunda konsumtionen i förhållande
till tidigare prognos med ca
1 300 miljoner kWh — motsvarande behovet
av två nya, medelstora kraftstationer.

Till följd av avmattningen i efterfrågan
kommer kraftproduktionssystemet
inom vattenfallsverkets avsättningsområden
att för en tid framåt ha en viss överkapacitet
även vid svårare torrår under
förutsättning att den nya prognosen slår
in. Jag vill framhålla att en sådan begränsad
och temporär överkapacitet i
och för sig kan vara berättigad i vissa
lägen. Orsakerna till den minskade efterfrågeökningen
är främst konkurrensen
från den f. n. billiga oljan. Därjämte redovisar
vissa industrigrenar f. n. en något
mera dämpad optimism än tidigare
i vissa långtidsbedömningar.

Den ändrade situationen på kraftförsörjningsområdet
har föranlett vattenfallsstyrelsen
att vidta åtgärder för att
dämpa utbyggnadstakten för fyra anläggningar,
av vilka tre är belägna i Norrland.
Härigenom har neddragningen av
verkets arbetsstyrka blivit mer accentuerad
än vad som tidigare var förutsatt.

Den andra ur arbetsmarknadssynpunkt
ogynnsamma omständigheten är,
att den nu aktuella minskningen av byggnadsverksamheten
inträffar under en period,
då svårigheterna att sysselsätta arbetskraften
i Norrland är mer framträdande
än tidigare. Jag kan nämna att
vattenfallsstyrelsen förra vintern friställde
ungefär lika många arbetare, som
det nu rör sig om. Sysselsättningsläget
var emellertid bättre då än i dag och åtgärden
väckte ej särskild uppmärksamhet.

Fredagen den 7 december 1962

Nr 35

Ang. vattenfallsstyrelsens personalpolitik

De aktuella personalinskränkningarna
har naturligtvis väckt oro i det nu rådande
arbetsmarknadsläget. Jag har därför
haft överläggningar med representanter
för vattenfallsstyrelsen och arbetsmarknadsstyrelsen
om åtgärder för
att så långt möjligt mildra verkningarna
på personalsidan. Resultatet av överläggningarna
har blivit, att vissa ytterligare
arbeten skall bedrivas vid Letsi och Seitevare
kraftstationer. Härigenom kommer
ca 150 man, som eljest skulle ha
permitterats, att sysselsättas under innevarande
vinter. Vad gäller den permitterade
arbetskraften kommer arbetsmarknadsmyndigheterna
att på allt sätt medverka
till att nya arbetstillfällen erbjuds.

Med det anförda anser jag mig ha svarat
på interpellantens två första frågor.
Eftersom herr Dahlberg i motiveringen
till sin interpellation särskilt berört Messaure
kraftstation, vill jag tillägga att
den arbetsplan som följts varit en förutsättning
för att torrårssäkerhet skulle
uppnås för instundande vinter. Denna
bedömning har inte rubbats av den oväntat
låga belastningsökningen under senare
tid.

Vad gäller interpellantens tredje fråga
om uttalandet i personaltidningen Vi
i Vattenfall har chefen lämnat mig besked
om att det enligt hans mening i vad
gäller fördelningen mellan egen regi och
entreprenad inte föreligger anledning för
vattenfallsverket att i Norrland bedriva
arbetena på annat sätt än tidigare.

Herr DAHLBERG (s):

Herr talman! Jag ber först att få tacka
kommunikationsminister Skoglund för
svaret på min interpellation.

Statsrådet lämnar en redogörelse över
elförsörjningen under 1940—1950-talet
och framhåller att det varit en strävan
från vattenfalls sida att uppnå s. k. torrårssäkerhet.
Man har nu uppnått inte
enbart torrårssäkerhet utan också en
viss överkapacitet även vid svårare
torrår. Vidare påpekas en minskad efterfrågan
på elkraft.

Vad det gäller efterfrågan på elkraft

vid utbyggande av kraftverk i Norrland
har ju inte prognosen slagit särskilt fel.
Man har ju räknat med en belastningsökning
med 6,5 procent per år. År 1961
blev det 5,8 procent ökning eller 0,7
jmocent mindre än vad som beräknats.
Det ligger nästan inom felmarginalerna.
För industrien har vattenfall beräknat en
leveransökning med 7,3 procent fram till
1965. Nu säger vattenfall att ökningen
blir 0,9 procent lägre än beräknats eller
6,4 procent. Inte heller detta kan ju betecknas
som någon avsevärd felkalkyl.
Hur ökningen blir för detalj distributionen
har inga siffror nämnts, men tar
man hänsyn till den ökning som sker på
bostadsbyggandet kan väl inga större
störningar uppstå. De nya bostäderna
förses med kylskåp-frysskåp och elutrustning
av allehanda slag.

Att vattenfall fått mindre avsättning
för sin elkraft beror väl i högre grad på
att flera av kraftköparna övergått till
oljebaserad kraftproduktion, samt att
många av vattenfalls kunder bygger ut
egen vattenkraft.

Här brister det i samordning på kraftbyggnadssidan.
Jag såg i 1961 års statsverksproposition
att vattenfall skulle
bygga om ångkraftverket i Västerås. Men
vid närmare undersökning fann man att
Västerås stad själv byggde ett verk, och
vattenfall behövde inte bygga om sitt
eget verk. Säkert finns det liknande fall
på andra håll. I mellersta Norrland pågår
inom industrien utbyggnad av vattenkraften,
medan det totalt finns överskott
inom vattenfall.

Jag skall nu övergå till det aktuella läget
i övre Norrland. Enligt arbetsmarknadsstyrelsens
PM av den 26 november
1962 kommer statens vattenfallsverk att
friställa 870 anläggningsarbetare från oktober
i år fram till maj 1963. Huvuddelen
faller på fjärde kvartalet 1962. Utöver
de 870 arbetarna blir 100 tjänstemän
friställda. I Västerbottens län friställes
600 anläggningsarbetare och 35
tjänstemän.

Statsrådet säger att man i fjol vinter
friställde lika många som det nu rör sig
om och att åtgärden inte väckte särskild
uppmärksamhet. Det är ju sant att man
varje år har friställt folk på grund av

Nr 35

Fredagen den 7 december 1962

Ang. vattenfallsstyrelsens personalpolitik
arbetenas art. Man kan exempelvis inte
bygga jorddammar under vintern. En del
av de friställda har emellertid kunnat
komma tillbaka fram på våren året efteråt.
Så kan det inte ske i fortsättningen.

I Luleälvsarbetena kommer inte fler
än 1 300 man att sysselsättas under 1963.
Som jämförelse vill jag nämna att enbart
Messaures kraftverk sysselsatte 1 200
man i juli 1961.

Jag hävdar därför att man inte tagit
tillräcklig arbetsmarknadsmässig hänsyn
till de anställda när man planerade Luleälvsarbetena.
Detta understrykes också
av arbetsmarknadsstyrelsen i yttrande
över kommunikationsverkets petita innevarande
år s. 165. Jag citerar: »Det är
därför enligt styrelsens mening viktigt,
att ramarna för verkens investeringar
bestäms på sådant sätt att investeringarna
kan anpassas till olika arbetsmarknadssituationer.
Planeringen bör redan
från början inriktas på alternativa investeringsprogram,
dels för ett arbetsmarknadsläge
i huvudsak liknande det
som förelegat under år 1961, dels för
ett läge där från arbetsmarknadssynpunkt
utrymme finns för ökning av investeringarna
upp till en väsentligt högre
nivå än för närvarande.»

Jag anser att man här inte har utnyttjat
dessa alternativa möjligheter med
hänsyn till arbetsmarknadssituationen.
Det kan inte var riktigt att planlägga arbetena
så att praktiskt taget tre stora
kraftverk, Porsi, Laxede och Messaure,
blir färdiga under ett och samma år. Enligt
de ursprungliga planerna skulle Messaure
vara färdigt hösten 1963. I 1957
års statsverksproposition förklarades, att
man räknade med en 6-årig utbyggnadstid
för att klara belastningsökningen efter
1962. Man utgick ifrån att man skulle
genomföra en reducerad dämning på
hösten 1962 och full dämning hösten
1963. Nu har man forcerat arbetena trots
att detta ur kraftsynpunkt inte kan ha
varit nödvändigt, eftersom vi ju nu hatett
stort överskott på elenergi.

I min interpellation påtalar jag också
att man anlitat en hel del entreprenadfirmor,
som bedrivit sina arbeten samtidigt
med vattenfalls anläggningsarbeten.

vid utbyggande av kraftverk i Norrland
Dessa entreprenadfirmor har bl. a. byggt
väg efter Stora Lulevattnet. I oktober
1962 var 218 man sysselsatta där. Dessa
entreprenadfirmor har sin hemort i Göteborg
och Malmö. Det kunde inte vara
nödvändigt att förfara på det sättet, när
man ändå visste inför vilken situation
man stod på arbetskraftssidan. Man
kunde ha byggt denna väg med anlitande
av verkets egna maskiner och arbetare.
Det hade även varit möjligt att
skjuta upp arbetena i Messaure till nästa
sommar, eftersom det ju nu blivit en
dämpad konjunktur i fråga om efterfrågan
på elkraft. I höst kan man ju skjuta
på Letsi, Ajaure, Stenungsund och Gallejaure,
i de tre förstnämnda fallen ett
helt år och i fråga om Gallejaure ett
kvartal. Man borde även haft möjlighet
att inte forcera arbetena vid Messaure
med tanke på de permitteringar som
man visste skulle bli nödvändiga senare.

Jag vill i alla fall tacka för det positiva
svar som statsrådet har givit mig i
fråga om de överläggningar som statsrådet
haft med vattenfallsstyrelsen och arbetsmarknadsstyrelsen
om åtgärder för
att så långt som möjligt mildra verkningarna
på personalsidan. 150 man har fått
arbete vid Letsi och Seitevare kraftstationer
och har således inte behövt permitteras,
utan arbete har nu säkerställts
för dem under kommande vinter. Jag vill
särskilt tacka statsrådet för den åtgärden.
Framför allt är Jokkmokks kommun
ytterst beroende av att sysselsättningen
vid kraftverksarbetena kan upprätthållas.
Ungefär hälften av kommunens skatteunderlag
kommer från vattenfalls arbeten.

Jag tackar även statsrådet för beskedet,
att vattenfallsstyrelsen också i fortsättningen
kommer att bedriva sina arbeten
i övre Norrland i egen regi.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Fredagen den 7 december 1962

Nr 35

Om tillgång för forskare till källmaterial
om Sveriges ställning under andra världskriget Jämlikt

§ 20 av kammarens ordningsstadga
hade fru Segerstedt Wiberg till
hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena framställt följande fråga:
»Är Eders Excellens villig medverka till
att forskare gives viss tillgång till källmaterial
om Sveriges ställning under
andra världskriget?»

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena NILSSON, som meddelat,
att han ämnade vid detta sammanträde
besvara nämnda fråga, fick nu ordet
och yttrade:

Herr talman! Fru Segerstedt Wiberg
har frågat mig om jag är villig att medverka
till att forskare ges viss tillgång
till källmaterial om Sveriges ställning
under det andra världskriget.

För allmänhetens orientering har utrikesdepartementet
bl. a. tid efter annan
publicerat aktsamlingar i centrala utrikesfrågor.
Vad gäller utrikespolitiken under
andra världskriget kan nämnas de
publikationer, som utgivits rörande förbindelserna
mellan lantförsvarets kommandoexpedition
och tyske militärattachén
i Stockholm 1939—1945, förspelet
till det tyska angreppet på Danmark och
Norge den 9 april 1940, transiteringsfrågan
s. å., frågor i samband med norska
regeringens vistelse utanför Norge 1940
—1943, hjälpexpeditionen till Tyskland
1945 och förhandlingarna s. å. om svensk
intervention i Norge och Danmark. Jag
erinrar vidare om den löpande serie aktstycken,
som utrikesdepartementet sedan
flera år utger i aktuella utrikesfrågor.

En del aktstycken publiceras sålunda
av utrikesdepartementet självt. För att
tillgodose enskilda forskares intressen
kan Kungl. Maj:t medge undantag från
sekretesslagens bestämmelser om förbud
mot att utlämna handlingar, yngre än 50
år, i ärenden som angår rikets förhållande
till främmande makt. Att vi inte, lika
litet som något annat land i världen, kan
ge fri tillgång till det utrikespolitiska
aktmaterialet, är dock uppenbart. Hän -

synen till andra länder och vårt förhållande
till dem och hänsynen till ännu levande
och kanske fortfarande verksamma
statsmän och politiker kan spela in.
Regeringen kan tvingas till försiktighet
att offentliggöra bedömningar och upplysningar
som berör såväl Sveriges som
andra länders intressen, även när det
gäller förhållanden som ligger ett 10-tal
år eller mera tillbaka i tiden. Med hänsyn
till aktuella eller framtida förhandlingar,
som berör svenska intressen, kan
det ibland vara olämpligt att låta motparten
få taga del av tidigare bedömningar
i samma eller analoga ärenden.
Det hör vidare till arbetet på det internationella
området att ge och mottaga
förtroenden, som inte kan ensidigt utan
vidare uppoffras.

Släpper vi in en forskare i utrikesdepartementets
arkiv, vill vi naturligtvis
helst ge honom allt material i ämnet.
Detta förhållande och svårigheten att på
förhand bedöma, utan ett noggrant studium
av ett ofta mycket omfångsrikt aktmaterial,
vad som utan skada för svenska
intressen kan lämnas ut, tvingar till
viss försiktighet med generella medgivanden.

Jag sammanfattar: Regeringen vill beträffande
tidigare svensk utrikespolitik
lika väl som i aktuella utrikesfrågor tillhandahålla
upplysningar och material
så långt detta är förenligt med svenska
intressen och rimliga internationella
hänsyn. Ansökningar från företrädare
för den vetenskapliga forskningen om
tillgång till hemliga handlingar i utrikesdepartementets
arkiv — sålunda även
till handlingar från andra världskriget
— kommer att mot bakgrunden av vad
jag nu har sagt prövas från fall till fall.

Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka hans
excellens herr utrikesministern för det
utförliga svaret.

Av svaret framgår tydligt, att man
inom utrikesdepartementet eller genom
dess försorg har publicerat och publicerar
åtskilligt som kan belysa Sveriges politik
under det andra världskriget. Detta

Nr 35

Fredagen den 7 december 1982

Ang. information och medbestämmanderätt vid väsentliga förändringar i företagens

drift

är givetvis tillfredsställande. Det är även
uppenbart att hänsynen till 50-årsregeln
manar till restriktivitet vid utlämnandet
av handlingar. Huruvida denna regel
verkligen är berättigad i våra dagar kan
däremot diskuteras, men jag har i min
fråga inte berört detta problem, eftersom
det skulle föra alltför långt.

Jag hade nog hoppats att utrikesministern
skulle ha givit mig ett något positivare
svar än jag erhållit. Ty även om
det är uppenbart att vi inte kan lämna
fri tillgång till det utrikespolitiska källmaterialet,
kan forskningen behöva erhålla
tillgång till detta material efter mer
eller mindre liberala regler. I Norge är
man exempelvis betydligt liberalare då
det gäller att till forskning utlämna källmaterial
som berör andra världskriget,
och man är det även på andra håll. Sålunda
finns på utrikesdepartementet fotostatkopior
av åtskilligt material, berörande
Sverige under andra världskriget,
ett material som erhållits tack vare tillmötesgående
från de allierade. Detta material
är, såvitt jag vet, inte tillgängligt
för forskare här i landet, men om de reser
till Bonn eller till London, kan de
där utan större svårighet få studera det.
Mig förefaller detta förhållande inte så
litet utmana löjet.

Det har sagts mig av svenska vetenskapsmän,
att de ges goda möjligheter
att få tillgång till material om Sveriges
förhållande till Tyskland under andra
världskriget — det är ju detta förhållande
som forskarna mest sysslat med —
om de beger sig till Bonn. För det tillmötesgående
som visats dem och för det
arbete som nedlagts på ett främjande av
de vänskapliga förhållandena mellan
Sverige och Tyskland har chefen för utrikesdepartementets
arkiv där erhållit
en svensk utmärkelse, om jag inte är fel
underrättad. Det är då beklagligt, att när
denne man sänder hit forskare, så nekas
dessa tillgång till det svenska material
som de önskar studera.

Min fråga var närmast föranledd av
ett arbete om den tyska propagandan i
Sverige under andra världskriget. Den
svenska författaren beklagade i sitt för -

ord att framställningen delvis kunde vara
missvisande, eftersom han inte haft
tillgång till svenskt material. Tack vare
sin strävan efter vetenskaplig objektivitet
förefaller han att ha givit en god bild
av läget ändå, men det är uppenbart att
det här föreligger risk för en snedvridning
i beskrivningen, om man huvudsakligen
måste hålla sig till vad de tyska
rapportörerna meddelat från vårt land.
Säga vad man vill om dessa nazister —
man kan i varje fall inte beskylla dem
för att vara särskilt anspråkslösa!

I detta fall gällde det som sagt en kvalificerad
forskare, och man kan inte
heller säga att han är ensam om att ha
fått avslag på sin begäran. Sedan 1945
har 20 framställningar gjorts till utrikesdepartementet
av vetenskapmän, och 16
av dessa framställningar har avslagits.

Jag hoppas att den sammanfattning
som utrikesministern slutade sitt anförande
med skall innebära, att denna
prövning nu, sedan många år förflutit
efter andra världskriget, skall kunna göras
mera liberal, så att man kommer bort
från den ensidighet som vetenskapsmännen
nu betecknar såsom plågsam.

Med dessa ord ber jag att än en gång
få tacka för svaret.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Ang. information och medbestämmanderätt
vid väsentliga förändringar i företagens
drift

Herr statsrådet och chefen för socialdepartementet
ASPLING, som förklarat
sig ämna vid detta sammanträde
besvara herr Lagers interpellation angående
information och medbestämmanderätt
vid väsentliga förändringar i företagens
drift, erhöll ordet och anförde:

Herr talman! Herr Lager har frågat,
om arbetsmarknadsmyndigheterna blev
underrättade om Stal-Lavals flyttningsplaner
tidigare än de anställda och Nacka
stad, samt om jag avser att vidtaga åtgärder
som i framtiden garanterar de lö -

Fredagen den 7 december 1962

Nr 35

Ang. information och medbestämmanderätt vid väsentliga förändringar i företagens

drift

neanställda och kommunerna rätt till information
och medbestämmanderätt vid
väsentliga förändringar i företagens
drift.

Innan ett företag flyttar sin verksamhet
till en annan ort torde företaget göra
utredningar av teknisk och ekonomisk
natur. Därvid måste också arbetskraftsfrågorna
undersökas. För att undvika en
från samhällelig synpunkt ogynnsam omlokalisering
är det angeläget, att arbetsmarknadsorganen
inkopplas redan på
utredningsstadiet. Så har också skett i
det fall som behandlas i interpellationen.

I augusti 1962 begärde Stal-Laval Turbin
Aktiebolag att få del av de synpunkter,
som arbetsmarknadsstyrelsen och
länsarbetsnämnden i Stockholms län
kunde ha på en eventuell förflyttning av
rörelsen från Nacka till Finspång. Länsarbetsnämndens
ordförande i Östergötlands
län hade kontaktats i juni 1962.
Sedan utredningarna slutförts beslöt bolagsstyrelsen
den 27 september, att förflyttning
skulle ske. Följande dag underrättades
personalorganisationer, företagsnämnder,
kommunala myndigheter
och arbetsmarknadsmyndigheter om beslutet.
Av den information som lämnades
framgick, att rörelsen skulle flytta
successivt under en tid av två år. Några
uppsägningar skedde inte vid detta tillfälle
och har fortfarande inte ägt rum.
Enligt vad jag erfarit är några uppsägningar
över huvud taget inte aktuella
förrän allra tidigast under andra kvartalet
1963. Personalen har erbjudits arbete
dels i Finspång, dels i ASEA-företag på
andra orter.

Sedan år 1952 gäller en överenskommelse
mellan å ena sidan arbetsmarknadsstyrelsen
och å andra sidan Sveriges
industriförbund, Svenska arbetsgivareföreningen
samt dessa båda organisationers
gemensamma organ, Industriens
produktionsråd, angående förhandsinformationer
vid driftsinskränkningar
och driftsnedläggelser. överenskommelsen
innebär bl. a., att vid definitiv nedläggelse
arbetsmarknadsmyndigheterna
skall underrättas i god tid och under al -

la förhållanden senast två månader före
nedläggelsen. När det gällt mer omfattande
driftsnedläggelser har företagen
som regel lämnat förhandsbesked längre
tid i förväg.

Som framgår av redogörelsen har varseltiden
iakttagits i det nu aktuella fallet.

Frågan om information till och medbestämmanderätt
för de anställda vid väsentliga
förändringar i företagens drift
är av den arten, att den enligt min mening
bäst löses genom överenskommelse
mellan arbetsmarknadsparterna. Jag vill
erinra om att problemet ägnades stor
uppmärksamhet vid Landsorganisationens
kongress år 1961 i samband med
att fackföreningsrörelsen och företagsdemokratien
behandlades.

Det är angeläget att näringslivet och
kommunerna samverkar i frågor som rör
företagslokalisering''. Ett sådant samarbete
har tagits upp på senare år. Det bör
utvecklas för att gemensamma intressen
skall kunna tillvaratagas, och detta bör
enligt min mening få ske utan lagstiftningsåtgärder.

Herr LAGER (k):

Herr talman! Jag ber att till chefen för
socialdepartementet få framföra mitt
tack för det svar, som han har givit på
mina frågor.

Statsrådet anför, att innan ett företag
flyttar från en ort till en annan så gör
man undersökningar av olika slag. Bland
de undersökningar som görs ingår också
-— som det litet kyligt heter •— arbetskraftsfrågorna.
I det konkreta fall som
jag interpellerat om, Stal-Lavals flyttning
från Nacka till Finspång, har uppenbarligen
också en sådan undersökning
skett. Statsrådet upplyser oss nu
om att företaget i fråga tog kontakt med
länsarbetsnämndens ordförande i Östergötlands
län redan i juni månad. Denna
kontakt kan väl inte ha haft något annat
syfte än att sondera möjligheterna att
skaffa folk till Stal-Lavals planerade
verksamhet i Finspång. De i företaget nu
anställda, cirka 700 arbetare och tjänstemän,
fick emellertid inte några upplys -

Nr 35

Fredagen den 7 december 1962

Ang. information och medbestämmanderätt vid vasentnga förändringar i företagens

drift

ningar förrän i slutet av september. Ur
företagets synpunkt var det tydligen
mest angeläget att utröna, hur det skulle
bli med möjligheterna att skaffa folk till
det nya företaget. Hur det skulle bli för
dem som redan var anställda var tydligen
mindre angeläget. Anbud gick till
dem att få följa med verkstadsutrustningen
till den nya platsen eller att få
anställning på annat håll inom samma
koncern. Därmed anser sig företaget tydligen
ha uppfyllt all rättfärdighet. Detta
vittnar om att man i bolags- och koncernledningen
uppenbarligen anser att
de anställda människorna skall vara lika
följsamma som maskinerna. Det är emellertid
inte så, gudskelov, och bolagsledningen
har fått erfara det.

Anmärkningsvärt är också att de statliga
myndigheterna, länsarbetsnämnderna
i Stockholms län och i Östergötlands
län samt arbetsmarknadsstyrelsen, i veckor
och månader hemlighållit för de anställda
vilka planer bolaget hade. Det
kan väl inte vara dessa statliga myndigheters
uppgift att spela under täcket med
bolagsledningarna i för hundratals löntagare
så allvarliga frågor som det här
gäller. Ett sådant handlingssätt medför
möjligen ett ökat förtroende från bolagsledningarnas
sida gentemot arbetsmarknadsorganen,
men det skapar motsvarande
misstroende från de anställdas
sida gentemot dessa myndigheter.

Tillåt mig också att med några ord beröra
herr statsrådets uppfattning om
att frågor av den här arten bäst regleras
genom frivilliga överenskommelser. Herr
statsrådet hänvisar till att sådana överenskommelser
redan finns och att lagstiftning
därför är överflödig. Jag delar
inte denna uppfattning, och jag vill anföra
ett par skäl för denna min ståndpunkt.

För det första berör de frivilliga överenskommelserna
endast sådana företag
och deras anställda, som är anslutna till
de centrala organisationer som ingått i
överenskommelsen. Det har i liknande
sammanhang beräknats att endast ungefär
hälften av landets fackligt organiserade
löntagare omfattas av dessa frivil -

liga avtal. Den andra hälften står utanför.
Jag tycker att detta är ett mycket
tungt vägande skäl för att ersätta de frivilliga
avtalen med en generellt verkande
lagstiftning.

För det andra är det företagen obetaget
att strunta i de överenskommelser
som gjorts. Om ett företag sätter sig över
den gjorda överenskommelsen, så händer
egentligen ingenting annat än att
lite indignation luftas i vissa tidningsspalter.
Det är nog riktigt att man på
arbetsgivarsidan är rätt angelägen om
att de anslutna företagen skall iaktta
vad som finns stadgat i de frivilliga
överenskommelserna om information
och varselplikt. I ett cirkulär — föranlett
av de bekanta Suchard-permitteringarna
i Alingsås för tio år sedan —
från Svenska arbetsgivareföreningen och
Sveriges industriförbund heter det:
»Det är sålunda av största betydelse,
icke minst ur industriens egna synpunkter,
att varselsystemet fungerar friktionsfritt.
» Det ansågs alltså vara mycket
angeläget att de till dessa organisationer
anslutna skulle rätta sig efter
överenskommelserna. Det är sålunda ett
starkt företagarintresse att lagstiftning
inte kommer till stånd. Jag tycker i all
enkelhet att detta måste tala till förmån
för sådan lagstiftning, sett ur löntagarnas
synvinkel.

Det finns ytterligare en part, en tredje
part, som är starkt intresserad när det
gäller omflyttning av företag, permitteringar
och avskedanden, nämligen de
kommuner som berörs. De kommunala
myndigheterna bör väl ändå få laglig rätt
att begära information om de privata företagens
planer, såväl när det gäller inskränkning
och nedläggning av driften
som när det gäller utvidgning av driften,
vilket också kan skapa för de kommunala
myndigheterna rätt svårbemästrade
situationer.

1 fallet Stal-Lavals flyttning från Nacka
har enligt min mening de kommunala
myndigheterna behandlats på ett allt annat
än korrekt sätt. Tillåt mig att göra
ett citat ur det svar, som drätselkammarens
ordförande i Nacka gav på en in -

Fredagen den 7 december 1962

Nr 35

Ang. utredning i fråga om vissa ärenden avseende yrkesskadeersättning

terpcllation i slutet av oktober i år. Han
yttrade bland annat: »Olika förvaltningsorgan
inom staden har haft ett flertal
olika ärenden att överlägga med bolagets
ledning om under månaderna före beslutet
om flyttning. Det har gällt de lokaler
som staden hyr för brandkåren,
det har gällt trafikanslutningarna från
verkstadsområdet till Järlaleden, det har
gällt samarbetet rörande yrkesskolan,
och det har gällt vissa avloppsproblem.
I intet fall har stadens representanter
fått någon antydan om att planer på en
förflyttning av företaget var på gång.
När företagsledningen kraftigt framhållit
önskvärdheten av att staden snarast
möjligt bör flytta från brandkårens lokaler
har som motiv härför uppgivits, att
dessa lokaler behövdes för företagets eget
bruk och dess expansion. När anslutningsvägarna
till Järlaleden diskuterats
har det från bolagets sida skett i syfte
att för framtiden trygga framkomligheten
för särskilt tunga och höga transporter
från verkstäderna.»

Egentligen behövs inga kommentarer
till detta. Herr statsrådet säger att företaget,
det här gäller, har iakttagit den i
de frivilliga överenskommelserna stadgade
varselplikten. Det må vara formellt
riktigt. Men snyggt är det inte.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Ang. utredning'' i fråga om vissa ärenden
avseende yrkesskadeersättning

Ordet lämnades ånyo till herr statsrådet
och chefen för socialdepartementet
ASPLING, som tillkännagivit, att han
ämnade vid detta sammanträde besvara
jämväl herr Öhmans interpellation angående
utredning i fråga om vissa ärenden
avseende yrkesskadeersättning, och
nu yttrade:

Herr talman! Herr öhman har, närmast
med tanke på yrkessjukdomen silikos,
frågat, om jag ämnar vidta åtgärder
för att åstadkomma en sakkunnig och
förutsättningslös utredning av vissa fall

då krav om yrkesskadeersättning avslagits.

Vid sjukdom och invaliditet kan en
person bli berättigad till ersättning från
sjukförsäkringen och till förtidspension
från folkpensioneringen och tilläggspensioneringen.
Han kan också ha rätt till
ersättning enligt lagstiftningen om yrkesskadeförsäkring.
Inom sjukförsäkringen
och pensioneringen är det utan
betydelse vad som är anledningen till
sjukdomen eller invaliditeten. För rätt
till ersättning från yrkesskadeförsäkringen
krävs däremot att det föreligger
ett samband mellan arbetet och skadan
eller sjukdomen.

En prövning av detta samband måste
alltså göras. I allmänhet möter det inga
svårigheter att avgöra om en yrkesskada
föreligger eller inte. I en del fall kan
sambandsfrågan vara svår att bedöma,
inte minst då det gäller att ta ställning
till om en yrkessjukdom föreligger.

Det är sörjt för att frågorna om samband
mellan arbete och skada skall få en
så omsorgsfull prövning som möjligt och
för att de skadades intressen skall bli
tillvaratagna. I tveksamma fall gäller enligt
yrkesskadeförsäkringslagen en bevisregel,
som är till den skadades förmån.
Om en skadad arbetstagare varit utsatt
för olycksfall i arbetet eller för inverkan
av ett ämne eller liknande, som kan
medföra yrkessjukdom, skall nämligen
orsakssammanhang mellan arbetet och
skadan anses föreligga, såvida inte övervägande
skäl talar däremot.

Vid bedömningen av sambandsfrågorna
måste medicinsk sakkunskap anlitas.
Riksförsäkringsverket har en egen överläkare
jämte biträdande läkare att tillgå.
Deras yttrande inhämtas i första hand.
Anser dessa läkare det inte möjligt att
komma till en säker uppfattning på
grundval av insända läkarintyg från behandlande
läkare, infordrade röntgenbilder
o. d., kan undersökning ordnas vid
specialklinik, t. ex. karolinska sjukhusets
yrkesmedicinska central. Vidare kan
yttrande inhämtas från sakkunnig utom
verket. Skulle tveksamhet ändå uppkomma,
kan medicinalstyrelsens yttrande inhämtas.

Nr 35

Fredagen den 7 december 1962

Ang. utredning i fråga om vissa ärenden

För silikosärenden och vissa andra
ärenden tillämpas i riksförsäkringsverket
ett särskilt förfarande. Dessa ärenden
föredrages för en speciell sakkunnig.
I många ärenden inhämtas även yttrande
av en röntgenolog. Avslagsbeslut
meddelas aldrig utan att någon av dessa
läkare hörts. I vissa fall har yttranden
inhämtats från båda. Undantagsvis låter
riksförsäkringsverket också en patolog
yttra sig.

Riksförsäkringsverkets och övriga försäkringsinrättningars
beslut i yrkesskadeärenden
kan överklagas hos försäkringsrådet,
och från rådet kan man numera
gå vidare till försäkringsdomstolen.
Såväl rådet som försäkringsdomstolen
brukar inhämta utlåtande från andra
medicinskt sakkunniga än de experter
som anlitas av försäkringsinrättningen.

Med den grund, som yrkesskadeförsäkringen
vilar på, är det oundvikligt att
ersättning vägras om samband mellan arbete
och skada inte kan anses föreligga.
Det förefaller å andra sidan vara rimligt
att karakterisera prövningsmetoden
så, att prövningen i tveksamma fall snarare
utfaller till den skadades förmån än
tvärtom. Någon ny metod för prövningen
anser jag inte böra övervägas.

Hittills har de ersättningar som utgått
vid en yrkesskada i regel varit betydligt
större än vid eu skada som ådragits
utanför arbetet. Det är därför naturligt
att anmälan gjorts om alla skador där
samband med arbetet kan tänkas föreligga.
Det är också förståeligt att en
svårt skadad eller sjuk person känner
stor besvikelse om resultatet av prövningen
i hans fall blir att det inte är fråga
om yrkesskada. Den nya lagen om allmän
försäkring ger vid mera betydande
nedsättning av arbetsförmågan god ersättning
även då yrkesskada inte föreligger.
Även om den nya lagen inte medför
så stor förbättring för dem som skadats
tidigare, innebär den att det för
framtiden blir av avsevärt mindre betydelse
om nedsättningen av arbetsförmågan
beror på yrkesskada eller ej.

avseende yrkesskadeersättning

Herr ÖHMAN (k):

Herr talman! När jag nu tackar statsrådet
för svaret på min interpellation,
innebär det inte att jag kan förklara mig
nöjd med svarets innehåll.

I praktiken är det ju inte så väl beställt
med möjligheterna för den enskilde
att få en yrkessjukdom fastställd och
därmed komma i åtnjutande av de förmåner
som yrkesskadeförsäkringen stadgar
som statsrådet tycks förutsätta i svaret.
Det är ofta — ja, mycket ofta — så
att arbetare som drabbats av yrkessjukdom,
exempelvis silikos, har det synnerligen
besvärligt när det gäller att få fastställt
sambandet mellan arbetet och sjukdomen.

Om en arbetare vid sidan av silikos
har andra besvär som hjärtfel, tuberkulos,
astma eller liknande, skyller riksförsäkringsverkets
experter ofta på dessa
sjukdomar och nekar ersättning för silikos.
Det är tydligt att vi på detta område
måste införa nya bestämmelser och ny
praxis. Den stora restriktivitet — för att
använda ett milt uttryck — som riksförsäkringsverkets
experter ådagalägger och
som många drabbade anser vara ett resultat
av instruktioner från högsta ort
kan i många fall inte betecknas med annat
ord än »omänsklighet».

Det fall som jag tog till utgångspunkt
för min interpellation är typiskt för tillståndet.
I över fyra år fick en 45-årig
arbetare vid Iföverken kämpa med riksförsäkringsverkets
expertis för att få
rätt. Sannolikt skulle han inte lyckats få
rättelse, om inte fackförbundet så aktivt
gått in för saken. I det här fallet lyckades
det att få rättelse, men hur många är
det inte som helt nonchaleras?

Jag vill erinra om att silikos är en
mycket utbredd yrkessjukdom, framför
allt vid gruvor, stenindustrier, gjuterier
och järnbruk. Professor Ahlmark vid
folkhälsoinstitutet gjorde för ett par år
sedan en undersökning, som omfattade
2 217 fall, och sedan dess har man påträffat
ytterligare 200 fall bland gjutarna.
Man konstaterade också vid denna
undersökning att det på nuvarande stadium
inte finns något botemedel för denna
sjukdom, utan man får inrikta sig på

Fredagen den 7 december 1962

Nr 35

Ang. utredning i fråga om vissa ärenden avseende yrkesskadeersättning

att behandla symtomen. Av de statistikförda
fallen har också under de senaste
två åren 400 lett till döden.

Jag har velat erinra om dessa förhållanden
för att ytterligare understryka betydelsen
av att man vidtar åtgärder, dels
för att göra alla de fall när riksförsäkringsverkets
expertis vägrat medge ersättning
till föremål för en ny prövning,
dels för att pröva om nuvarande praxis
kan anses motsvara rimliga mått av
mänsklighet på detta område.

Jag anser också att det bör undersökas
huruvida nu gällande lagstiftning är hållbar.
I Norge har man exempelvis bestämmelser
som möjliggör att man kan lägga
ihop flera samtidigt uppträdande invalidiserande
sjukdomar och fastställa invaliditetsfall,
oberoende av om man anser
den nedsatta arbetsförmågan vara
orsakad av den ena eller andra sjukdomen.
En sådan humanisering av lagstiftningen
liksom en grundlig översyn av
hela industrisjukvården är enligt min
mening verkligen nödvändig.

överläggningen ansågs härmed slutad.

Anmäldes och bordlädes
konstitutionsutskottets betänkande och
utlåtanden:

nr 20, med förslag till lag angående
ändring i stadgan den 21 februari 1941
(nr 98) om ersättning för riksdagsmannauppdragets
fullgörande, m. m.;

nr 21, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om rätt
för kommun att bistå utländska stude-i
rande jämte i ämnet väckta motioner;
samt

nr 22, i anledning av väckta motioner
om införande i riksdagsstadgan av
bestämmelser i syfte att ernå en effektivare
budgetbehandling;

statsutskottets utlåtanden:
nr 187, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående pansartruppernas
och pansarinfanteriets fredsorganisation; nr

188, i anledning av väckta motio -

ner om viss utredning rörande luftfartsverket
;

nr 189, i anledning av väckta motioner
om dels utredning angående kommersiell
TV i Sverige och dels utnyttjandet
av televisionens sändningsmöjligheter; nr

190, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående lönegradsplaceringen
för vissa tjänster m. m. jämte i
ämnet väckt motion;

nr 191, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1962/
63, i vad propositionen avser försvarsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 192, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1962/
63, i vad propositionen avser socialdepartementets
verksamhetsområde;

nr 193, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1962/
63, i vad propositionen avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde; nr

194, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1962/
63, i vad propositionen avser finansdepartementets
verksamhetsområde;

nr 195, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1962/
63, i vad propositionen avser ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde;

nr 196, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1962/
63, i vad propositionen avser inrikesdepartementets
verksamhetsområde; samt
nr 197, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1962/
63, i vad propositionen avser civildepartementets
verksamhetsområde;

bevillningsutskottets betänkanden:
nr 63, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
överenskommelser inom ramen för det
allmänna tull- och handelsavtalet

Nr 35

Fredagen den 7 december 1962

(GATT) rörande ömsesidiga tullmedgivanden,
m. m.; samt

nr 68, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag rörande beredskapslagring
av olja, såvitt propositionen
hänvisats till bevillningsutskottet,
jämte i ämnet väckta motioner;

bankoutskottets utlåtanden och memorial: nr

36, i anledning av fullmäktiges i
riksgäldskontoret framställning angående
den s. k. Uppsala-eddan;

nr 37, angående instruktion för nästkommande
riksdags bankoutskott; samt
nr 38, i anledning av framställning
av fullmäktige i riksgäldskontoret angående
inrättande av vissa ordinarie tjänster
i riksgäldskontoret och vid riksdagens
ekonomibyrå;

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 43, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till läkemedelsförordning,
m. m., dels ock i ämnet
väckta motioner;

nr 44, i anledning av väckta motioner
angående arbetslöshetsförsäkring för
fiskare; samt

nr 45, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag rörande
beredskapslagring av olja, i vad propositionen
hänvisats till lagutskott, dels
ock i ämnet väckta motioner;

tredje lagutskottets utlåtanden:
nr 44, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om bekämpande av hönstyfus; samt
nr 45, i anledning av dels Kungl.

Maj:ts proposition med förslag till lag
om vissa åtgärder för utnyttjande av
vattenkraft vid krig m. m., dels ock i
ämnet väckta motioner;

jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 29, i anledning av väckta motioner
angående avskrivning, m. m., av
stödlån till jordbrukare;

nr 34, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående omorganisation av
statens jordbruksnämnds råd jämte i
ämnet väckta motioner;

nr 35, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående statligt stöd till
förbättrad torrläggning av Kvismaredalen
m. fl. områden i Örebro län;

nr 36, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1962/
63, såvitt propositionen avser jordbruksärenden,
jämte i ämnet väckta motioner;
samt

nr 37, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående överförande av
fiskprisregleringsmedel till försäkringsfond
för en erkänd arbetslöshetskassa
för yrkesfiskare; ävensom

allmänna beredningsutskottets utlåtande
nr 55, i anledning av väckta motioner
angående den svenska socialpolitikens
inriktning m. m.

Kammarens sammanträde avslutades
kl. 14.58.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Måndagen den 10 december 1962

Nr 35

Måndagen den 10 december

Kammaren sammanträdde kl. 14.00.

Justerades protokollet för den 4 innevarande
månad.

Föredrogos och bordlädes ånyo konstitutionsutskottets
betänkande nr 20
samt utlåtanden nr 21 och 22, statsutskottets
utlåtanden nr 187—197, bevillningsutskottets
betänkanden nr 63 och
68, bankoutskottets utlåtanden och memorial
nr 36—38, andra lagutskottets utlåtanden
nr 43—45, tredje lagutskottets
utlåtanden nr 44 och 45, jordbruksutskottets
utlåtanden nr 29 och 34—37
ävensom allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 55.

På framställning av herr talmannen
beslöts att jordbruksutskottets utlåtande
nr 34, andra lagutskottets utlåtande nr

45 och bevillningsutskottets betänkande
nr 68 skulle i nu angiven ordning uppföras
främst bland två gånger bordlagda
ärenden på föredragningslistan för morgondagens
sammanträde samt att statsutskottets
utlåtande nr 189 skulle sättas
sist på samma lista.

Anmäldes och bordlädes
konstitutionsutskottets memorial nr
23, angående uppskov med behandlingen
av vissa ärenden; och

första lagutskottets memorial nr 45,
angående uppskov med behandlingen
av visst ärende.

Kammarens sammanträde avslutades
kl. 14.03.

In fidem
Fritz af Petersens

Nr 35

Tisdagen den 11 december 1962

Tisdagen den 11 december

Kammaren sammanträdde kl. 11.00.

Justerades protokollet för den 5 innevarande
månad.

Ang. åtgärder för att öka trafiksäkerheten
vid passerande av rikets gränser

Herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
SKOGLUND,
som tillkännagivit, att han hade för avsikt
att vid detta sammanträde besvara
herr Magnussons interpellation angående
åtgärder för att öka trafiksäkerheten
vid passerande av rikets gränser, erhöll
ordet och anförde:

Herr talman! Med anledning av två
trafikolyckor i Bohuslän under sensommaren
då utländska bilister, efter att ha
passerat svensk-norska gränsen vid Holtets
tullanstalt, fortsatte att köra på höger
sida av vägen har herr Magnusson
bett mig redogöra för de åtgärder som
vidtagits för att öka trafiksäkerheten vid
passerandet av våra gränser. Vidare har
herr Magnusson frågat mig om jag anser
behov föreligga av ytterligare säkerhetsbefrämjande
åtgärder i det angivna hänseendet
och, om så är fallet, huruvida
jag avser att anmoda vederbörande myndigheter
att vidtaga sådana åtgärder.

Beträffande vägmärken för upplysning
om övergång till vänstertrafik vid våra
gränser har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
till berörda vägförvaltningar utfärdat
vissa föreskrifter. Enligt dessa
skall upplysningstavla uppsättas dels vid
den punkt där växling av trafikriktning
skall ske, dels på minst ett ställe inom
en å två kilometer från gränsen. Skyltarna
skall vara försedda med text och piltecken
enligt av styrelsen uppgjorda ritningar.
Från början upptog bestämmelserna
föreskrift om text endast på svens -

ka språket. Sedermera skedde efter styrelsens
hörande under hand byte till tavlor
med text även i engelsk, tysk, fransk
och i förekommande fall finsk översättning,
företrädesvis där mer omfattande
trafik från utomnordiska länder förekommer.

Mot bakgrund av de nämnda olyckorna
i Bohuslän anmodade styrelsen i
skrivelse den 9 november 1962 vägförvaltningen
i de län och väghållaren i de
städer, där inpassering till riket sker,
att verkställa översyn av förefintliga anordningar
för utmärkning. Styrelsen anbefallde
härvid vederbörande att, där
vägmärken med endast svensk text ännu
förekom, låta byta ut dessa till tavlor
med text också på de tidigare angivna
språken. Redan kort tid efter de båda
olyckorna hade styrelsen under hand
givit vägförvaltningen i Göteborgs och
Bohus län motsvarande bemyndigande.

Utöver utmärkning som nu nämnts har
vid gränspassager, där större trafik förekommer,
mer eller mindre omfattande
förändringar av vägsektionen utförts.
Oftast inskränker sig dessa åtgärder till
uppsättande av trafikdelarmärke på särskilt
anordnad refug.

Upplysning om det i Sverige tillämpade
trafiksystemet har också lämnats
från utlandet inkommande förare genom
broschyrer, innehållande i text på svenska
eller i engelsk, tysk, fransk eller finsk
översättning en redogörelse för vägtrafikförordningen
i erforderliga delar och
en förteckning på här i landet förekommande
vägmärken. Broschyrerna har utarbetats
av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
och skall, enligt Kungl. Maj:ts beslut
den 18 april 1952, överlämnas till
förarna genom vederbörande tullmyndighets
försorg i samband med tullbehandling
för införsel av vederbörande
fordon.

Genom det sedan ett par år inledda
och på senare tid utvidgade tullsamar -

Tisdagen den 11 december 1962

Nr 35

Ang. åtgärder för att öka trafiksäkerheten vid passerande av rikets gränser

betet mellan Norge och Sverige har överlämnandet
av dessa broschyrer emellertid
i vissa fall försvårats eller praktiskt
omöjliggjorts. Samarbetet har nämligen
bl. a. inneburit att bemanningen indragits
på ett antal tullstationer och dessutom
har anmälningsskyldigheten slopats
för resande, som medför endast avgifts-
och införselfria varor. Information
om gällande trafiksystem kan således inte
längre lämnas i önskvärd utsträckning.
Genom det nya förfarandet har
också bortfallit den praktiska påminnelse
om övergången till ett nytt lands
trafiksystem, som uppehållet vid en tullstation
i och för sig inneburit. Detta
har givetvis skärpt kraven på en tydlig
markering genom vägmärken. Metoderna
härför är f. n. föremål för undersökning.
Enligt vad jag inhämtat från vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen utredes sålunda
inom styrelsens trafikbyrå, i samråd
med vederbörande norska och även
finska myndigheter, frågan om ytterligare
åtgärder för utmärkande av gränserna
mellan respektive länder.

Frågan om vägmärken angivande ombyte
av trafiksystem vid gränserna överväges
också av Nordisk vägtrafikkommitté.
En av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
till Kungl. Maj :t ingiven framställning
har nämligen överlämnats till kommittén.

Jag är helt ense med herr Magnusson
om att upplysning om vänstertrafiken till
trafikanter, som kommer från utlandet,
måste lämnas på så klargörande sätt att
sådana olyckor, som herr Magnusson påtalat,
i möjligaste mån undvikes. Förhållandena
vid den av herr Magnusson
berörda platsen synes i fråga om utmärkning
ha utgjort ett olyckligt undantagsfall.
Särskilda åtgärder har också,
som jag tidigare påpekat, vidtagits för
att i detta fall åstadkomma rättelse. Någon
kritik i övrigt emot det sätt, varpå
upplysningar om vänstertrafiken lämnas
vid våra gränser, har inte kommit till
min kännedom. Enligt vad väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
upplyst på min
förfrågan har inte i något fall tidigare
gjorts gällande, att trafikolycka av motsvarande
art inträffat till följd av att

2 Första kammarens protokoll 1962. Nr 35

övergången till vänstertrafik otydligt utmärkts.
Med hänvisning till vad jag anfört
om styrelsens åtgärder i saken finner
jag något ingripande från min sida
inte påkallat i dagens läge. Jag kommer
emellertid att ägna frågan fortsatt uppmärksamhet.

Herr MAGNUSSON (s):

Herr talman! Till herr statsrådet och
chefen för kommunikationsdepartementet
Skoglund ber jag att få framföra mitt
tack för svaret på min interpellation angående
trafiksäkerhetsfrämjande åtgärder
vid landets gränser.

Vi är alla medvetna om att svåra trafikolyckor
inträffar på grund av att vårt
land och våra grannländer har olika trafikriktningar.
Tyvärr är dessa olyckor
svåra att undvika, så länge vi har denna
skillnad i trafikbestämmelserna. Däremot
bör vi vidtaga effektiva åtgärder för att
påminna trafikanterna om vänsterregeln.
När det gäller att upplysa våra utländska
trafikanter om var trafikväxling skall
ske bör detta göras på ett sådant sätt,
att någon tvekan om trafikriktningen
icke kvarstår. Jag vill innerligt hoppas
att de åtgärder som väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
vidtagit och kommer att
vidtaga skall visa sig effektiva. Jag vill
dock göra ett tillägg till de uppräknade
åtgärderna. Varför inte införa obligatorisk
stopplikt vid passerandet av gränsen?
Vi har tusentals platser i detta land,
där trafikanterna måste stanna vid infarten
till en huvudled. När vi åker över
gränsen till ett grannland, som dessutom
har andra trafikbestämmelser än vi har,
finns det inte någon stopplikt. Ålägg trafikanterna
att stanna och genomläsa texten
på upplysningstavlan, så att de icke
sedan behöver sväva i okunnighet om
på vilken sid av vägen de i fortsättningen
skail färdas! Det är möjligt att Holtets
tullanstalt utgjort ett olyckligt undantagsfall
och att gränsmarkeringen på
andra infartsvägar till Sverige är bättre,
men detta undantagsfall har utgjort en
mycket stor trafikfara. Olyckstillbuden
har varit många, och vi får vara tack -

Nr 35

Tisdagen den 11 december 1962

Ang. ändrad tidpunkt för kyrkofullmäktigeval

samma för att dödsolyckorna stannat vid
två fall.

Jag får ännu en gång tacka för svaret
på interpellationen och för statsrådets
löfte att ägna frågan fortsatt uppmärksamhet.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Ang. ändrad tidpunkt för kyrkofullmäktigeval Ordet

lämnades härefter till herr statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet
JOHANSSON, som meddelat, att
han ämnade vid detta sammanträde besvara
herr Kronstrands interpellation
angående ändrad tidpunkt för kyrkofullmäktigeval,
och nu yttrade:

Herr talman! Herr Kronstrand har
frågat mig, om jag vill medverka till
ändringar i gällande bestämmelser angående
tidpunkten för kyrkofullmäktigvalen,
så att dessa val i överensstämmelse
med församlingsstyrelsekommitténs
förslag hålles på samma dag som kommunal-
och landstingsvalen men vid skilda
förrättningar.

Till svar på frågan får jag anföra följande.

Enligt kommunala vallagen skall val
av landstingsmän, kommunalfullmäktige
och stadsfullmäktige förrättas tredje
söndagen i september, val av municipalfullmäktige
första söndagen i oktober
och val av kyrkofullmäktige tredje söndagen
i oktober.

Frågan om lämpligaste tidpunkten för
kyrkofullmäktigvalen har varit under
övervägande åtskilliga gånger alltsedan
kyrkofullmäktiginstitutionen inrättades
1930. I motioner vid 1935, 1949 och 1952
års riksdagar framfördes tanken att i tiden
sammanföra dessa val med landstingsmannavalen
och kommunalfullmäktig-
respektive stadsfullmäktigvalen. Vid
samtliga tillfällen avvisades denna tanke
av riksdagen. Frågan om en samordning
av de kyrkliga och de borgerliga
kommunalvalen aktualiserades även genom
motioner vid 1955 års riksdag. Med

anledning av dessa motioner hemställde
riksdagen, att frågan om en lämpligare
tidpunkt för kyrkofullmäktigvalen skulle
överlämnas till församlingsstyrelsekommittén
för övervägande. I det utlåtande
av konstitutionsutskottet, som låg
till grund för denna hemställan, framhöll
utskottet, att det inte borde komma
i fråga att sammanföra kyrkofullmäktigvalen
med landstingsmannavalen och
kommunal- respektive stadsfullmäktigvalen.

I enlighet med riksdagens hemställan
uppdrogs 1956 åt församlingsstyrelsekommittén
att vid fullgörandet av dess
utredningsuppdrag också överväga den
här berörda frågan. Kommittén framlade
1958 betänkande om ändrad tidpunkt
för kyrkofullmäktigvalen (SOU 1958:
42). I betänkandet anförde kommittén,
att övervägande skäl talar för att de
kyrkliga valen förläggs till samma valdag
som de borgerliga kommunalvalen
samt att kyrkofullmäktigvalen därvid
förrättas åtskilt från de övriga valen, såvitt
möjligt i särskilt rum.

Församlingsstyrelsekommitténs betänkande
har varit föremål för en omfattande
remissbehandling. Därvid visade
det sig, att flertalet huvudremissinstanser
och ungefär en tredjedel av antalet
hörda kommunala organ ställde sig avvisande
till den av kommittén förordade
lösningen. De väsentligaste invändningarna
var att man finge befara en i hög
grad ökad kassation av valsedlar samt
att de åtskilda förrättningarna skapade
behov av ytterligare lokaler och kompetent
personal, som inte kunde tillgodoses.
I Stockholm skulle sålunda behöva
anskaffas ca 300 nya lokaler och engageras
ytterligare 1 500 deputerade och
vaktmästare. Men även i mindre kommuner
har förslaget ansetts praktiskt taget
ogenomförbart framför allt på grund
av det ökade lokalbehovet. I åtskilliga
remissyttranden föreslås, att prövningen
av frågan om ändrad tidpunkt för kyrkofullmäktigvalen
får anstå i avbidan
på att de överväganden rörande tidpunkten
för landstingsmannavalen presenteras,
som ansetts ingå såsom ett led
i författningsutredningens arbete.

Tisdagen den 11 december 1962

Nr 35

Ang. polismyndighets rätt och plikt att ingripa vid hot om våld

Riksdagen har redan så till vida tagit
ställning till församlingsstyrelsekommitténs
betänkande som riksdagen godkänt
konstitutionsutskottets utlåtande
1960:25, vari uttalas en förväntan att
det i betänkandet redovisade materialet
överarbetas innan förslag framläggs till
ny lagstiftning på området, vilket utskottet
jämväl förväntade skulle ske.

Efter att sålunda ha redovisat vad
som förevarit i den av interpellanten
upptagna frågan vill jag gärna uttala,
att jag delar interpellantens uppfattning,
att det ständigt minskande deltagandet i
kyrkofullmäktigvalen är otillfredsställande
från allmän synpunkt. Samtidigt
nödgas jag dock konstatera, att de förslag
som hittills framlagts för att råda
bot härpå inte kunnat accepteras. I
denna situation bör man enligt mitt bedömande
avvakta slutförandet av författningsutredningens
arbete för att se
om detta kan öppna nya vägar för lösningen
av ifrågavarande problem.

Herr talman! Härmed anser jag mig
ha besvarat interpellationen.

Herr KRONSTRAND (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka inrikesministern
för svaret på min fråga.

Jag har efter det senast hållna kyrkofullmäktigvalet
fått många belägg för
att en reform av det slag som jag har
angivit i min interpellation är önskvärd.
Vad mina sagesmän då närmast har syftat
till är att kyrkofullmäktigvalet borde
hållas på samma dag som valet till
den borgerliga kommunen. Kanske bör
jag i klarhetens tecken säga att miria
erfarenheter i stort sett är hämtade från
valdistrikt på landsbygden.

Personligen skulle jag med stor tillfredsställelse
hälsa åtgärder som medverkar
till att kyrkofullmäktigvalen
komme att omfattas med ett mera allmänt
intresse bland väljarna. Det nu på
många håll praktiserade och i och för
sig ganska lovvärda systemet med gemensamma
listor, baserade på resultatet
av det strax förut hållna valet, för ju
helt naturligt med sig att antalet röstande
inte blir särskilt stort. Men detta i

sin tur har den konsekvensen, som ur
demokratisk synpunkt inte är särskilt
rolig, att man med hemliga listor och
skumraskmanövrer kan påverka valet i
sådan riktning, att kyrkofullmäktiges
sammansättning under en fyraårsperiod
inte alls blir representativ för väljarkåren.

Även om jag tror att de farhågor som
remissinstanserna hyst beträffande de
av församlingsstyrelsekommittén föreslagna
åtgärderna är betydligt överdrivna,
så är jag ändå väl medveten om
att det inte är lätt att åstadkomma en
lagstiftning som ger en ur alla synpunkter
godtagbar lösning av frågan.

Kanske var jag alltför optimistisk när
jag gick och hoppades att nästa kyrkofullmäktigval
skulle kunna förrättas enligt
en annan och bättre ordning än vi
har varit vana vid. Detta gör givetvis
att svaret har gjort mig något besviken,
men de skäl som inrikesministern har
anfört allra sist i svaret är sådana att
jag böjer mig för dem, och jag hoppas
att författningsutredningen, till vilken
man knyter så inånga förhoppningar,
skall lyckas också med denna detalj i
det stora frågekomplex den sysslar med.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Ang. polismyndighets rätt och plikt att
ingripa vid hot om våld

Herr statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
JOHANSSON, som förklarat
sig ämna vid detta sammanträde
besvara jämväl herr Thorsten Larssons
interpellation angående polismyndighets
rätt och plikt att ingripa vid hot om
våld, fick ånyo ordet och anförde:

Herr talman! Herr Thorsten Larsson
har frågat mig, vilka bestämmelser som
gäller rörande polismyndighets rätt och
förpliktelse att ingripa då någon hotas
med våld och om jag anser dessa bestämmelser
till fyllest för att bereda den
hotade tillräcklig säkerhet.

Som svar på frågan får jag anföra
följande.

Nr 35

Tisdagen den 11 december 19(52

Ang. polismyndighets rätt och plikt att ingripa vid hot om våld

Enligt allmänna polisinstruktionen åligger
det polisen bl. a. att söka förebygga
brott och att lämna allmänheten skydd.
Polisen är alltså skyldig att, då någon
hotas med våld, ingripa för att söka avvärja
den befarade våldshandlingen. De
åtgärder som kan komma i fråga är antingen
att omhändertaga den som uttalat
hotet eller att sörja för den hotades
säkerhet genom bevakning eller andra
liknande skyddsåtgärder. Möjlighet för
polisen att omhändertaga personer som
utgör ett hot mot sin omgivning föreligger
vidare enligt sinnessjuklagen och
nykterhetsvårdslagen.

Innan åtgärder av här angivet slag
vidtas måste polisen emellertid bilda
sig en uppfattning om huruvida det över
huvud taget finns anledning att ingripa.
Det alldeles övervägande antalet hotelser
är erfarenhetsmässigt inte allvarligt
menade utan mera att betrakta som utslag
av en människas tillfälliga förtvivlade
eller uppretade sinnesstämning. Då
anmälan görs om hot mot någons säkerhet
måste polisen därför i första hand
skyndsamt utreda de närmare omständigheterna
i samband med det påstådda
hotet. Vid denna utredning måste polisen
söka utröna, om hotet verkligen har uttalats
och om det är allvarligt menat.
Det ligger i sakens natur att det många
gånger kan vara en svår uppgift för polisen
att få en tillförlitlig utredning i
dessa hänseenden. Parternas uppgifter
strider inte sällan mot varandra, och
vittnen finns ofta inte till de händelser,
som har utspelats. Särskilt svårt kan det
vara för polisen att bedöma, om hotet
kan antas komma att verkställas. För
denna bedömning är det särskilt viktigt
för polisen att bilda sig en uppfattning
om sinnesbeskaffenheten hos den som
uttalat hotelsen, hans skötsamhet i nykterhetshänseende
och de personliga förhållandena
i övrigt som har betydelse
för bedömningen av hans farlighet och
vilka åtgärder som lämpligen bör vidtagas.
Erfarenheten visar nämligen att
det främst är psykiskt abnorma och alkoholmissbrukare
som utgör en verklig
fara för andra människors personliga
säkerhet.

Om utredningen ger polisen anledning
befara att den hotade kommer att
bli utsatt för våldshandling, kan polisen
som jag nyss sagt i vissa fall ingripa
med stöd av bestämmelserna i sinnessjuklagen
och lagen om nykterhetsvård.

Visar utredningen att den som uttalat
hotelsen är sinnessjuk, äger polismyndigheten
sålunda enligt sinnessjuklagen
ansöka om hans intagning å sinnessjukhus
för vård. Härvid kan ett mera
summariskt förfarande än eljest komma
till användning då fråga är om person
som är farlig för annans personliga
säkerhet. Intagning på sjukhuset kan då
ske på grundval endast av ett kortfattat
läkarintyg att den undersökte på grund
av sinnessjukdom representerar en farlighet
av detta slag. Intagning kan alltså
i dessa fall ske snabbare än i andra
fall. — Föreligger anledning antaga att
vederbörande är sinnessjuk och finner
polisen det uppenbart att han är farlig
för annans personliga säkerhet, äger polismyndigheten
ansöka om hans intagning
för observation. Till ansökan skall
i sådant fall fogas av läkare utfärdad
observationsattest, innefattande en försäkran
att det finns anledning till antagande
att vederbörande är sinnessjuk.

När fråga uppkommer om intagning
på sinnessjukhus för vård eller för observation
av någon som uppenbarligen
är farlig för annans personliga säkerhet
och/eller eget liv, äger polismyndigheten
omhändertaga vederbörande i avbidan
på beslut i ärendet.

Enligt lagen om nykterhetsvård kan
polismyndighet hos länsstyrelsen göra
ansökan om att alkoholmissbrukare
tvångsintages å allmän vårdanstalt för
alkoholmissbrukare. En förutsättning är
att missbrukaren till följd av sitt missbruk
är farlig bl. a. för annans personliga
säkerhet eller kroppsliga eller själsliga
hälsa. År alkoholmissbrukaren farlig
för annans personliga säkerhet och
är faran så överhängande, att länsstyrelsens
beslut inte utan våda kan avvaktas,
skall polismyndigheten ofördröjligen
på lämpligt sätt tills vidare omhänderta
honom.

I de fall då någons farlighet för an -

Tisdagen den 11 december 1962

Nr 35

Ang. polismyndighets rätt och piikt att ingripa vid hot om våld

nan inte har sin grund i sinnessjukdom
eller alkoholism kan omhändertagande
ske med stöd av den förut nämnda föreskriften
i allmänna polisinstruktionen,
som ger polisen en generell rätt att omhänderta
person om det erfordras för
att avvärja straffbelagd gärning. Den
omhändertagne får dock i dessa fall
kvarhållas blott under en mycket begränsad
tid, i allmänhet endast under
några timmar. Ett så kort frihetsberövande
kan måhända i någon mån dämpa
en tillfällig aggressivitet hos den som
uttalat hotet men är givetvis i allmänhet
inte ägnat att undanröja hans farlighet.

Enligt strafflagen kan den, som hotar
annan med misshandel eller annan
brottslig gärning, i vissa fall dömas till
böter eller fängelse i högst sex månader.
Brottet är dock inte lagt under allmänt
åtal. ökade möjligheter att inskrida till
skydd för hotade personer kommer
emellertid att finnas, sedan det av riksdagen
nyligen godkända förslaget till
brottsbalk trätt i kraft.

Enligt brottsbalken skall den som hotar
med brottslig gärning på sätt som
är ägnat att hos den hotade framkalla
allvarlig fruktan för egen eller annans
säkerhet till person eller egendom, dömas
för olaga hot till böter eller fängelse
i högst två år. Brottet är lagt under
allmänt åtal, vilket innebär, att förundersökning
alltid skall inledas vid misstanke
om att sådant brott förövats och
att straffprocessuella tvångsmedel kan
tillgripas. Den misstänkte kan hämtas
till och kvarhållas för förhör. Finns anledning
att antaga, att den misstänkte
kommer att fortsätta sin brottsliga verksamhet,
kan han gripas, anhållas och
häktas.

Att omhänderta den som uttalat hot
mot annan är självfallet det effektivaste
sättet att skydda den hotade. I de fall
då sådant omhändertagande inte kan
komma till stånd, kan polisen som
nämnts sörja för den hotades säkerhet
genom att polisiär bevakning lämnas
den hotade. Sådan bevakning kan emellertid
inte fortgå kontinuerligt under
längre tid utan i regel endast när faran
bedömes överhängande och akut.

Såsom framgår av det anförda kan
polisen bereda hotad person ett effektivt
skydd i de ofta förekommande fall,
då farligheten har sin grund i sinnessjukdom
eller alkoholmissbruk hos den
som uttalat hotelsen. I de fall, då farligheten
inte beror av sådana tillstånd, är
polisens möjligheter att skydda den hotade
begränsade. Genom brottsbalken
kommer dock enligt min mening möjligheterna
att inskrida till skydd för
personer som hotats med våld att öka
så långt man rimligen kan nå.

Herr talman, härmed anser jag mig
ha besvarat interpellationen.

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep):

Herr talman! Til! statsrådet och chefen
för inrikesdepartementet vill jag
gärna framföra mitt tack för det utförliga
svaret och redogörelsen för polismyndighets
möjligheter att skydda människor
vilka hotats av annan till liv och
lem.

Svaret belyser mycket väl de svårigheter
som polisen har med nuvarande
bestämmelser. Jag är även medveten om
att de allra största svårigheterna ligger
i att avgöra om hotet verkligen är allvarligt
menat eller eventuellt rent av
endast ett inbillat sådant.

Statsrådet anför att skyddet mot hot
är effektivt då ingripande kan ske på
grund av att sinnessjukdom föreligger
eller då lagen om nykterhetsvård är tilllämplig.
Måhända är det så. Vi får förutsätta
att undersökningar som härvidlag
görs blir utförda på ett riktigt sätt.

I alla andra fall, då inte dessa förhållanden
föreligger, är svårigheterna
större, menar statsrådet. Jag är medveten
om att så är fallet och vill därför
med tillfredsställelse notera att statsrådet
i sitt svar här konstaterar att polisens
möjligheter att ingripa ökas genom
den nya brottsbalk som riksdagen antog
häromdagen.

Herr talman! Det är tryggt för den
stora allmänheten att få ta del av detta
statsrådets konstaterande, tv alltför ofta
får man läsa i tidningarna att det mitt
ibland oss i vårt lugna och för rättssä -

Nr 35

Tisdagen den 11 december 1962

Om statlig medverkan för bevarande av äldre dokumentär- och journalfilm

kerhet berömda samhälle har gått personer
som en längre tid varit utsatta för
hot, ett hot som slutat med fullbordad
våldshandling.

Mången har då fått en känsla av att
polisen inte handlat på ett tillräckligt
effektivt sätt utan varit litet för tvehågsen
med att ge den hotade tillräckligt
skydd, och ibland har kanske detta även
varit fallet. Jag vill hoppas att vad statsrådet
här har sagt skingrar en del oklarheter
på detta område, och jag vill ännu
en gång tacka statsrådet för svaret.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Om statlig medverkan för bevarande av
äldre dokumentär- och journalfilm

Ordet gavs nu till herr statsrådet och
chefen för ecklesiastikdepartementet
EDENMAN, som tillkännagivit, att han
hade för avsikt att vid detta sammanträde
besvara herr Sundins interpellation
om statlig medverkan för bevarande av
äldre dokumentär- och journalfilm, och
nu yttrade:

Herr talman! Herr Sundin har i en interpellation
frågat, om jag är villig att i
enlighet med vad i interpellationen anförts
pröva förutsättningarna för statlig
medverkan vid säkerställande och bevarande
av äldre dokumentär- och journalfilm,
som är av värde från historisk och
annan allmän synpunkt.

Det material interpellanten i första
hand avser gäller eu speciell samling
dokumentär- och journalfilm, som f. n.
ägs av ett enskilt filmföretag. Enligt herr
Sundin är risken stor att materialet —
som utgörs av icke tidsbeständig s. k.
nitratfiim — skall spolieras. I inlerpellationen
framhålles att en kopiering på
tidsbeständig film är nödvändig men att
vederbörande företag, med hänsyn till
bl. a. kostnaderna, inte ltan förväntas i
tid få möjlighet att säkerställa materialet.

Frågan berör ett arkivproblem av
stort allmänt intresse. De tekniska landvinningarna
har snabbt förändrat strukturen
av det källmaterial som bildar utgångspunkten
för historisk forskning.

Från att fram till början av vårt århundrade
ha till allra största delen bestått
av skriftligt stoff utgör urkundsmaterialet
i dag till väsentlig del bild- och
ljudupptagningar. Jag vill i detta sammanhang
nämna att jag f. n. hav att pröva
ett par framställningar — av vilka en
från riksarkivet — som gäller det allmännas
medverkan i arkiveringen av
just bild- och ljudupptagningar. Riksarkivet
erinrar i sin framställning om att
vissa initiativ på området tagits, t. ex.
inom biblioteksväsendet, men ämbetsverket
anser att de många frågor som
utvecklingen reser bör övervägas i ett
sammanhang. Till detta vill jag foga den
anmärkningen, att möjligheter naturligtvis
föreligger att inom ramen för givna
och kommande anslag till arkiv- och
biblioteksväsendet vidtaga sådana dispositioner
som successivt beaktar de krav
vilka den förändrade utvecklingen på
området ställer.

Vad så beträffar det speciella problem,
som avses i interpellationen, är jag inte
ense med herr Sundin om att den förordade
lösningen utan vidare skulle vara
den lämpligaste. Herr Sundin finner för
sin del att staten borde bidraga till kopieringskostnaderna
under förutsättning
att en filmsamling av detta slag utan ersättning
upplåtes för forsknings- och undervisningsändamåi.
Enligt min mening
gäller det här ett så allmänt samhällsintresse,
att både forsknings- och undervisningsändamålen
och allmänhetens önskemål
att på lämpligast sätt få kontakt
med de epoker, som skildrats, bör kunna
tillgodoses. Det synes då naturligt att
bl. a. televisionen kan ha anledning att
intressera sig för en lämplig medverkan
för att detta material skall bevaras och
komma samtliga de intressen till godo,
som jag nyss berörde. Enligt min mening
bör möjligheterna till ett sådant arrangemang''
först undersökas och klarläggas.
Om förutsättningar inte föreligger att
den vägen lösa denna aktuella och enligt
min mening för samhällsintresset
viktiga fråga, är jag naturligtvis beredd
att på nytt överväga problemet.

Därmed, herr talman, anser jag mig ha
besvarat interpellationen.

Tisdagen den 11 december 1962

Nr 35

Herr SUNDIN (ep):

Herr talman! Jag ber att till herr statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet
få framföra mitt tack för det svar
som han här har lämnat på min interpellation.

Av svaret framgår att statsrådet delar
min uppfattning om det gamla filmmaterialets
dokumentära värde samt om nödvändigheten
av att detta för framtiden
bevaras. Jag uttalar min förhoppning att
den framställning, som gjorts från riksarkivet
i en närliggande fråga, skall såväl
i sak som när det gäller ekonomiska
åtaganden få den reella prövning som
vår tids utveckling kräver.

När det gäller journal- och dokumentärfilmen
vet vi dess värde för forskning
och undervisning samt från allmän synpunkt.
Vi vet också att betingelserna för
filmföretagen inte är sådana att de kan
säkerställa dessa värden för den tid som
kommer. Jag har i min interpellation
ifrågasatt om inte det allmänna borde
pröva förutsättningarna för en medverkan
för bevarande och säkerställande av
dessa värden.

Herr statsrådet säger att han inte delar
min uppfattning. Av svaret framgår
dock att statsrådet inte är främmande
för en medverkan även från staten. Statsrådet
säger i svaret: »Enligt min mening
gäller det här ett så allmänt samhällsintresse,
att både forsknings- och undervisningsändamålen
och allmänhetens
önskemål att på lämpligt sätt få kontakt
med de epoker, som skildrats, bör kunna
tillgodoses.» Detta måste väl innebära
att åtgärder som leder till det som
sägs i det citerade uttalandet är nödvändiga.

Statsrådet anser att televisionen bör
intressera sig för saken. Mot detta har
jag ingenting att invända. Jag ifrågasätter
dock om inte utöver televisionens
programkostnader också staten med sin
känsla för forskningens och undervisningens
behov och med sitt ansvar här
bör träda in och dela de moraliska och
ekonomiska åtagandena för att för framtiden
bevara detta källmaterial. Men,
herr statsråd, det väsentliga i detta sammanhang
är inte vem som gör det, utan

Om eu revision av församlingsindelningen
att det blir gjort. I svarets slutvinjett
finns en garanti för att de i interpellationen
framförda frågorna skall bli tillgodosedda.
Det sägs nämligen att om förutsättningar
inte föreligger att på den av
statsrådet tänkta vägen lösa den aktuella
frågan, så är ecklesiastikministern beredd
att lösa den efter andra riktlinjer.
Av detta förstår jag att den aktualiserade
frågan kommer att få en god lösning till
gagn för forskning och undervisning
samt att även det allmänna kommer att
få sina önskemål tillgodosedda.

Med dessa ord ber jag att än en gång
få tacka herr statsrådet för svaret.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Om en revision av församlingsindelningen Herr

statsrådet af GEIJERSTAM, som
förklarat sig ämna vid detta sammanträde
besvara herr Hjorths interpellation
om en revision av församlingsindelningen,
erhöll ordet och anförde:

Herr talman! I en interpellation har
herr Hjorth frågat, om inom ecklesiastikdepartementet
planeras någon utredning
om eu ny församlingsreform samt när i
så fall en sådan utredning kan påbörjas.
Planeras inte någon utredning, önskar
herr Hjorth veta, om jag vill medverka
till att en församlingsrevision verkställes
i syfte att åstadkomma större församlingar.

Jag viil inledningsvis erinra om att
en riktpunkt just nu för reformer på
det kyrkliga området får anses vara att,
så länge det viktiga arbetet inom utredningen
kyrka—stat pågår, såvitt möjligt
förändringar av stor principiell betydelse
eller eljest djupt ingripande art
inte bör äga rum. Frågan om en allmän
nyindelning av kyrkoförsamlingarna
i riket i syfte att skapa större församlingar
är förknippad med åtskilliga
problem rörande formerna för den
lokala kyrkliga verksamheten och dennas
förhållande till samhället i övrigt

Nr 35

Tisdagen den 11 december 1962

Om en revision av församlingsindelningen

— problem som i vissa fall är av principiell
natur. Vad man enligt min mening
därför i dagens läge bör inrikta sig
på är att om möjligt på de partiella reformernas
väg söka nå den i interpellationen
åsyftade anpassningen av den
kyrkokommunala verksamheten till redan
genomförda eller nu aktuella kommunindelningsreformer.

Såsom herr Hjorth antytt är frågan
inte ny, hur en ändamålsenlig organisation
av församlingarnas verksamhet
bör vara beskaffad. Den har i olika
sammanhang diskuterats i riksdagen,
bl. a. i samband med att frågor om ny
kommunindelning och ny pastoratsindelning
behandlats. Ofta har just det av
herr Hjorth upptagna önskemålet att
åstadkomma en gemensam skattesats,
som är lika för hela den borgerliga kommunens
område, kommit i blickpunkten.
Denna och andra av herr Hjorth berörda
frågor om formerna för den kyrkokommunala
verksamheten har ingående diskuterats
år 1960 i ett utlåtande (nr 25)
av konstitutionsutskottet. Utlåtandet utmynnade
i en hemställan, att frågorna
skulle beaktas bl. a. i samband med
den revision av församlingsstyrelselagsfiftningen,
som just då var aktuell.

Till grund för den nya lagen om församlingsstyrelse,
som träder i kraft den
1 januari 1963, låg ett förslag av församlingsstyrelsekommittén,
vari ingående
behandlades formerna för samverkan
mellan församlingar i större enheter.
Kommittén förordade främst att sådana
samfälligheter skulle bildas, som
skötte angelägenheter av ekonomisk natur.
Förslaget förestavades av å ena
sidan omtanken om lokalförsamlingen,
som i möjligaste utsträckning borde fortleva
kring församlingskyrkan, samt å
andra sidan de fördelar, som en större
ekonomisk gemenskap medförde.

I 1961 års proposition underströks, att
stora fördelar står att vinna genom samfällighetsbildning.
Genom att utnyttja
ett större skatteunderlag kan en mera
långsiktig planering ske på grundval
av dessa förslag och skattemedlen bli
mera rationellt utnyttjade. En väg för
samordning av planeringsverksamheten

med den borgerliga kommunens intressen
har öppnats genom att obligatoriskt
samråd i budgetarbetet nu har föreskrivits.
Också i utskottsutlåtande! (KU 16)
framhölls vikten av att samfällighetsbildning
kommer till stånd i vidgad utsträckning.

Genomförandet av den ordning jag nu
berört följs för närvarande med uppmärksamhet
inom ecklesiastikdepartementet
och jag är beredd att på olika
vägar söka stimulera till ökad samfällighetsbildning.
Efter den nya pastoratsin
delningen underlättas ett sådant förfarande,
eftersom pastoratets gränser nu
i mindre utsträckning än förr skär kommunens.
Inom de kommande större kommunenheterna
kan man mycket väl tänka
sig att pastoraten i många fall går
samman i en samfällighet, vars gränser
sammanfaller med kommunens. Jag
vill framhålla det lämpliga i att frågor
av förevarande art diskuteras vid det
årligen återkommande samrådet mellan
församlingarna och kommunerna. Skulle
av skäl, som inte nu kan överblickas,
bildandet av samfälligheter inte få önskvärd
omfattning, får givetvis ytterligare
ansträngningar göras att underlätta
samgåendet i denna form eller också
andra åtgärder övervägas, som kan
bedömas lämpliga. Jag vill slutligen
nämna, att sedan församlingsstyrelselagen
antogs våren 1961, har ett trettiotal
ärenden om samfällighetsbildning handlagts
inom ecklesiastikdepartementet.

Därmed, herr talman, anser jag mig
ha besvarat herr Hjorths interpellation.

Herr HJORTH (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet af Geijerstam för svaret på
min interpellation. Även om svaret inte
är så positivt som jag önskat, så noterar
jag med tillfredsställelse statsrådets
intresse för saken och hans beredvillighet
att stimulera till ökad samfällighetsbildning.

Utvecklingen på det kyrkliga området
har inte stått stilla, men det hade
varit önskvärt med en raskare takt.
Den nya församlingsstyrelselagen ger

Tisdagen den 11 december 1962

Nr 35

församlingarna en mera tidsenlig organisation.
Likaså kan pastoratsreformen
hälsas med glädje. Att de föga populära
pastoratskyrkostämmorna försvinner
gråter nog ingen över. Systemet med församlingsdelegerade
i stället tror jag blir
bra mycket bättre.

Dessa åtgärder är dock enligt min mening
otillräckliga. Inför de nya kommunala
blockbildningarna gör sig också behoven
av vidgade församlingsgränser påminda.
Skillnaden i den kyrkliga utdebiteringen
inom kommunen är för all
del inte av någon avgörande betydelse
men orsakar i alla fall vissa besvär och
irritation. Det finns t. ex. tätorter som
delas mitt itu av församlingsgränser. Anställda
vid samma företag kan därigenom
få källskatteavdrag enligt olika tabeller.
Ändringar i en på sina håll
otymplig och orationell valdistriktsindelning
skulle också underlättas genom
en reform här. Får vi så åter, med större
kommuner, flera pastorat med skilda
utskylder, blir det nog många varianter
i den sammanlagda skattesatsen.

En tänkbar lösning är ju, som statsrådet
i sitt svar framhåller, att församlingarna
och pastoraten inom de nuvarande
eller blivande kommunbildningarna
går samman i kyrkliga samfälliglieter.
Jag betraktar detta som visserligen
ett steg i rätt riktning men ändå
som eu mera provisorisk lösning. Beklagligt
nog innebar också den nya församlingsstyrelselagen
en viss skärpning
när det gäller samfälligheterna. Tidigare
har församlingarna kunnat bilda en
kyrklig samfällighet, antingen total för
handhavande av samtliga församlingsangelägenheter
eller också partiell, varvid
den handhaft vissa, vanligen ekonomiska
angelägenheter. För att som det heter
»bevara den specifikt kyrkliga verksamheten
inom församlingens krets» kan
hädanefter en samfällighetsbildning endast
avse frågor av ekonomisk natur.
De nuva-ande totala samfälligheterna får
dock be tå.

Denna omtanke om lokalförsamlingen,
så att den i möjligaste utsträckning får
fortleva kring församlingskyrkan, anser
jag överdriven. Härför talar bl. a. erfa -

Om eu revision av församlingsindelningen
renheten från 1952 års kommunindelning,
där nu de små socknarna väl sammansmält
i större kommunala enheter.
För att på allvar komma till rätta med
de små församlingarnas problem är nog,
sett på lång sikt, en mera genomgripande
församlingsreform av nöden.

Som jag nämnde i min interpellation
talar också det vikande intresset för kyrkan
och de kyrkliga frågorna till förmån
för en rationalisering. Koncentrationen
av människorna till tätorter
bär val bidragit till detta förhållande.
Sockenkyrkan ligger ofta i en glesbygd
långt från samhället och industrierna.
Tiden är kanske ännu inte mogen för
mera radikala förändringar. Annars förefaller
det mest rationella vara att helt
överföra de kyrkliga angelägenheterna
till de borgerliga kommunerna. Ett särskilt
kyrkokommunalt förvaltningsorgan
skulle nog bli mindre arbetstyngt än
t. ex. en socialnämnd eller en skolstyrelse.
Man talar ofta i vår tid om överorganisation
och förenings- och mötesleda.
Det måste väl mot den bakgrunden
vara i överkant när det i en kommun
som står mig nära, med drygt 4 000 invånare,
finns tre kyrkoråd, ett pastoratskyrkoråd,
två kyrkostämmor, tjugo ledamöter
i kyrkofullmäktige och en pastoratskyrkostämma
som nu från årsskiftet
avlöses av tjugo församlingsdelegerade.
Att sedan själva kyrkolivet med
fåtaligt besökta gudstjänster skulle behöva
en renässans är en annan sak som
jag i detta sammanhang ej vågar gå in
pal.

Nu förstår jag av statsrådets svar att
frågan om en församlingsreform är för
tidigt väckt. Jag hade hoppats att avslutandet
av pastoratsindelningssakkunnigas
arbete skulle följas av en utredning
med sikte på en ny församlingsindelning.
Jag kan dock hålla med statsrådet
om att man bör avvakta kyrka—stat-utredningen
och först se, till vilket resultat
den kommer. När jag nu än en gång
tackar statsrådet för svaret får jag uttala
den förhoppningen, alt denna viktiga
utredning snart blir klar med sitt
arbete och att den tar upp spörsmålet i
hela dess vidd. Framför allt praktiska

Nr 35

Tisdagen den 11 december 1962

Ang. den danska exporten av jordbruksprodukter till Sverige, in. in.

skäl talar för genomgripande och långt
gående åtgärder härvidlag. Den dynamiska
utvecklingen i hela vårt samhällsliv
innebär annars risker för att man
liksom tidigare kommer på efterkälken.
Bl. a. behandlingen av dessa frågor vid
flera olika tillfällen samt anslutningen
till en samverkan mellan församlingar
i större enheter vittnar om ett stort
positivt intresse för saken.

överläggningen ansågs härmed slutad.

Ang. den danska exporten av jordbruksprodukter
till Sverige, in. m.

Ordet lämnades härpå till herr statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet
HOLMQVIST, som meddelat, att
han ämnade vid detta sammanträde besvara
herr Ferdinand Nilssons interpellation
angående den danska exporten av
jordbruksprodukter till Sverige, m. m.,
och nu yttrade:

Herr talman! Ledamoten av denna
kammare herr Ferdinand Nilsson har
bett mig lämna en redogörelse för utvecklingen
av frågan om den danska exporten
av jordbruksprodukter till Sverige
liksom om storleken av de belopp
som avses skola från svensk sida erläggas
till det danska jordbruket.

Med anledning härav får jag anföra
följande.

En redogörelse för tillkomsten av och
innehållet i det svensk-danska jordbruksavtalet
i anslutning till EFTA har
lämnats i proposition till 1960 års riksdag.

Såsom framgår härav var man på
dansk sida inte beredd att medverka i
EFTA, såvida inte väsentliga lättnader
kunde beredas den danska jordbruksexporten.
Eftersom själva konventionen endast
skulle innehålla bestämmelser av
mer generell natur på detta område, förutsattes
ytterligare medgivanden i form
av bilaterala avtal. Det avtal som efter
överläggningar under år 1959 träffades
mellan Sverige och Danmark innebar
bland annat, att Danmark årligen skulle

tillföras ett visst belopp. Arrangemanget
får ses mot bakgrunden av att det danska
jordbruket — i motsats till exempelvis
den danska industrien —- inte kunde
räkna med någon fortgående reducering
av importländernas gränsskydd.

Låt mig här inskjuta, att särskilda
jordbruksavtal även träffats mellan Danmark
och andra EFTA-länder, exempelvis
Storbritannien. Eftergifter till förmån
för den danska jordbruksexporten
har därvid gjorts.

Det belopp som enligt det svenskdanska
avtalet skulle tillföras Danmark
för tiden 1/7 1960—30/6 1961 fixerades
i avtalet till 10 miljoner svenska kronor.
Samtidigt uttalades att beloppet för tiden
därefter skulle kunna jämkas, om
storleken av den danska jordbruksexporten
till Sverige eller nivån för det svenska
importskyddet skulle undergå någon
mera påtaglig förändring.

Den danska exporten av viktigare jordbruksvaror
uppgick under den första
ettårsperioden till cirka 58,3 miljoner
svenska kronor. Det för denna tid överenskomna
beloppet om 10 miljoner kronor
utbetalades genom beslut den 30
juni 1961. Under perioden 1/7 1961—-30/6 1962 uppgick den danska exporten
till ett inte oväsentligt högre belopp,
samtidigt som det svenska gränsskyddet
ytterligare något förstärktes. Exporten
av viktigare jordbruksprodukter slutade
på sammanlagt 77,9 miljoner kronor.
Efter förhandlingar i Stockholm i augusti
i år beslöts att 20 miljoner kronor
skulle överföras till Danmark för det
förflutna året. Beslut att överföra medlen
fattades den 6 september 1962. I
båda dessa fall har man på dansk sida
förklarat, att man inte avsåg att använda
medlen för att stödja den danska exporten
till Sverige.

Det belopp, sammanlagt 30 miljoner
kronor, som sålunda utbetalats till Danmark,
har bestritts av medel, som influtit
såsom regleringsavgift och accis å
fettvaror m. m.

Jag kan självfallet inte nu uttala mig
om vilket belopp som kan bli aktuellt
för innevarande period, överläggningar
härom kan förutses efter periodens slut.

Tisdagen den 11 december 1962

Nr 35

Ang. den danska exporten
Härmed, herr talman, anser jag mig
ha besvarat interpellationen.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet
få framföra ett varmt tack för att
han varit vänlig att besvara denna interpellation
trots att den framställdes
mot slutet av riksdagen, vid en tid då
givetvis arbetsbördan på olika händer
är hårt pressande. Jag tycker att detta
var utomordentligt vänligt av honom,
och jag ber att särskilt få understryka
det.

Naturligtvis hänvisade jag redan i min
interpellation till händelserna 1960 och
gjorde det så mycket hellre som jag tillsammans
med ledamoten av denna kammare,
herr Eric Carlsson, väckte en
motion just i samband med det danska
handelsavtalet. De allmänna principerna
för uppläggningen var mig alltså välbekanta.

Nu konstaterar man att vi har genomgått
eu utveckling. Det ursprungligen fixerade
beloppet 10 miljoner kronor har
numera fördubblats. Det är fråga om 20
miljoner. Detta sammanhänger med att
exporten av danska produkter hit har
vuxit, såsom statsrådet säger, från 58,3
miljoner kronor det första året till att
under förflutet budgetår vara uppe i
77,9 miljoner kronor. Det är således en
kraftig utveckling. Samtidigt har vissa
justeringar skett beträffande importavgifterna,
såsom också påpekas i svaret,
och detta tillsammans har lett till att
beloppen höjts.

Jag konstaterar det och är medveten
om sammanhanget. Jag vill inte bestrida
den formella riktigheten av den danska
förklaringen, att dessa medel direkt
användes för att stödja den danska exporten
till Sverige. De står dock i viss
relation ej mindre till exportens omfattning
än även till våra importavgifter,
och från Danmark säger man att dessa
medel har fördelats mellan danska jordbruksorganisationer.
De har alltså gett
det danska jordbruket resurser som gör
det lättare för danskarna att sälja sina

av jordbruksprodukter till Sverige, m. m.
produkter till ett facilare pris. Det innebär
att dessa pengar kan utgöra ett
medel att till en del reducera verkningarna
av det skydd som genom våra importavgifter
tillförsäkrats svenskt jordbruk
i sexårsavtalet. Pris- och kostnadsutvecklingen
har även gjort vårt jordbruk
särskilt känsligt också för relativt
mindre varuposter som kan trycka på
marknaden, så pass labil som den är.

En annan sak som vi berörde i motionen
år 1960 — den väcktes för övrigt
också i andra kammaren — var att man
måste se detta i belysning av jordbrukets
betydelse för tillgodoseende av
svensk folkförsörjning. Uppenbart är att
ett växande beroende av livsmedelsimport
från ett A-paktsland kan medföra
konsekvenser vid en av krigsfara vållad
avspärrning. I början av förra sommaren
— och det var så att säga den första
anstöten som för mig åter aktualiserade
denna fråga — hade vi besök av en
dansk statsman, som gjorde uttalanden
angående Sveriges anslutning till EEC.
Enligt tidningsreferat — jag hörde honom
inte utan bär bara dem att gå efter
— berörde han då möjligheten av att
Danmark skulle befordra en svensk anslutning
till EEC i någon form. Men han
förutsatte därvid som ett villkor eller
önskemål, hur man vill se saken, att
då också skulle beredas vidgat utrymme
för import av danska jordbruksprodukter
till Sverige. Vi kanske bara står
i början av en utveckling.

På mig gjorde detta uppslag ett pinsamt
intryck. Det bör dock vara gränser
för de kommersiella kraven av denna
art broderfolken emellan. Men kanske
har man anledning att även på detta
område av nordiskt samarbete erinra
sig de vackra orden, som var och en
som är äldst i en syskonskara känner
till: »Var kärleksfull, var vänlig mot
dina syskon små, ... och äro de ej snälla,
var snäll mot dem ändå.» Jag vill
bara beklaga att just det svenska jordbruket,
som sitter så illa till, skall få
bära utslaget av denna vackra syskonkärlek.

Herr talman, innan jag slutar ber jag
att få uttala ett beklagande av att talar -

Nr 35

Tisdagen den It december 1962

Ang. den danska exporten av jordbruksprodukter till Sverige, in. m.

stolen har flyttats över till denna sida i
kammaren, och jag gör det därför att
det lätt medför att den som talar och
vänder sig till statsrådsbänken frestas
att vända ryggen till talmannen, vilket
ju är mycket illa gjort.

Herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Herr Ferdinand Nilsson
sade att det kan vara en fara i att göra
sig beroende av import från vad han
kallar ett A-paktsland. Det är alldeles
tydligt att man i ett sådant här sammanhang
kan välja vilka uttryck man
vill. Vi har dock inte, herr Nilsson,
gjort oss beroende av någon import,
utan vid de tillfällen då inte det svenska
jordbruket självt kan förse marknaden
med produkter sker det en import, bl. a.
från Danmark. Vi har ju i princip under
vanliga förhållanden fri import och
intet annat hinder än de importavgifter
som vi lägger på varorna. Därför har
importen från Danmark varierat; den
var större under perioden från den 1
juli 1961 och fram till den 1 juli 1962
än den var ett år tidigare. Om jag har
förstått rätt, berodde det på att vi då
inte hade möjligheter att själva få fram
de produkter, som konsumenterna efterfrågade,
utan i ökad utsträckning fick
ta in danska varor. Det är mycket möjligt
att det har blivit en förändring av
det förhållandet i dag — det har jag
inte kontrollerat — men det har ju ständigt
förutsatts att det uppenbarligen kan
vara en fördel för oss att också ha vissa
möjligheter att importera.

Jag lyssnade kanske inte så noga till
vad herr Ferdinand Nilsson citerade,
trots att han vände sig emot mig, men
jag tror inte att han själv tagit intryck
av maningen om kärleksfullhet. Det förefaller
åtminstone inte så när man läser
hans interpellation.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):
Herr talman! Det allra sista ber jag
att få replikera genom hänvisning till
ett uttalande av en av mina kammar -

kamrater och partikamrater, som talade
om den känsla som är djup i hjärtat.

Men det var inte därför jag begärde
att få replikera. Jag vill inte på något
sätt bestrida riktigheten av jordbruksministerns
synpunkter på importen från
Danmark. Jag ber emellertid att få hänvisa
till traktaten med Danmark och till
ett uttalande i propositionen nr 25 år
1960. Det uttalandet ger, såvitt jag kan
bedöma, inte intryck av att det är rena
tillfälligheter att man importerar danska
produkter. I propositionen sägs nämligen
— jag har tagit mig friheten att
återge det i min interpellation, och
statsrådet hänvisar också till det, så det
är honom väl bekant: »På dansk begäran
har i avtalet gjorts ett uttalande från
svensk sida angående den svenska jordbrukspolitiken.
Det förklaras att denna
icke syftar till någon ökning av den
svenska jordbruksproduktionen och att
den blivande produktions- och konsumtionsutvecklingen
kan förväntas göra det
möjligt för de danska producenterna att
bevara sin marknad i Sverige för varor
av intresse för det danska jordbruket
och för andel i en ökad förbrukning i
Sverige av sådana varor.»

Såvitt jag förstår innebär detta att
traktaten syftar till att de danska produkterna
skall fylla en uppgift på den
svenska marknaden som icke är av tillfällig
natur. Jag har fått det bestämda
intrycket.

När man säger att det rör sig om begränsade
belopp, så vill jag gärna medge
det. Det rör sig om mindre poster,
men det rör sig om en växande och kanske
ständigt växande del av den svenska
marknaden. Det innebär således ett
kanske ständigt växande hot mot en betryggad
svensk folkförsörjning. Inte så
att huvudparten av folkförsörjningen
skulle beröras, men den svenska produktionen
är känslig för denna import
som verkar som ett tryck. Så känns det
för många jordbrukare som i klartext
sagt sin mening om hur de uppfattar
detta att pengar som går in till statsverket
i samband med jordbruksregleringen
disponeras över till de danska
jordbrukarorganisationerna och därige -

Tisdagen den 11 december 1962

Nr 35

Ang. omorganisation av statens jordbruksnämnds råd

nom bereder dem ekonomiska möjligheter
till en ökad konkurrens med det
svenska jordbruket på livsmedelsmarknaden.
Ökade möjligheter till konkurrens
skapas, och den danska uppgiften
är därför bara formellt riktig. Därigenom
reducerar man även värdet av det
prisskydd som importavgifterna innebär
för svenskt jordbruk och som tillförsäkras
det svenska jordbruket genom
ett ännu gällande avtal. Detta är en sak
som svenska jordbrukare har fäst sig
vid.

10 miljoner kronor har ansetts vara
ett mindre belopp i det här sammanhanget.
När det gällde att öka det svenska
småbrukarskyddet med ungefär 10
miljoner så var det stridigheter från
riksdag till riksdag om det beloppet. Nu
är vi hux flux uppe i det dubbla. Jag
är mycket tacksam för att statsrådet har
velat lämna dessa uppgifter. En dansk
journalist som ringde mig berättade att
i de danska tidningarna har dessa 20
miljoner blivit i hög grad uppmärksammade
och omtalade, när de kom och
hur de fördelades. Men i svensk press
bär det stått väldigt litet om den saken.
Jag har följt med ganska hyggligt
och sett mycket litet om detta. Möjligen
beror det på att detta inte hör till de
mest lysande bladen i vår historia.

Herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Jag vet mycket väl att
denna fråga följs med ganska stort intresse,
och detta är också anledningen
till att jag ytterligare en gång tar till
orda.

Det förhåller sig inte på det sätt som
herr Nilsson sade. Ökningen av den
danska exporten av kalvkött till Sverige
var 8 miljoner kronor mellan de två
år som jag nämnde i mitt interpellationssvar.
I fråga om potatis hade vi
en betydande ökning på 14 miljoner
kronor. Herr Ferdinand Nilsson vet väl
för resten själv hur det var ställt med
den svenska potatisen under denna tid.
Vi skall alltså tvärtom vara mycket glada
över att vi hade möjlighet att köpa
potatis från Danmark vid detta tillfälle.

Det finns inte eu utveckling i den riktning
som herr Nilsson talade om, nämligen
att importen från Danmark skulle
utgöra något allvarligt hot mot det svenska
jordbruket och dess avsättning av
sina egna produkter. Det finns i detta
sammanhang ingenting som gör att man
behöver oroa sig över ett sådant perspektiv.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Jag vitsordade nyss att
jag var ense med jordbruksministern i
vad han sade på dessa punkter. Men
jag hade då också väntat att han skulle
vitsorda vad jag anförde om att man
inte kan komma ifrån avtalets stationella
karaktär. Det är fråga om, låt vara
begränsade kvantiteter, men dessa är av
sådan art att de kan verka prispressande
och försvårande i den situation som
svenskt jordbruk för närvarande befinner
sig i. Jag betonar ännu en gång att
många människor känner sig faktiskt
upprörda vid tanken på att regleringsmedel
som influtit i samband med den
svenska jordbruksregleringen skall vandra
över till konkurrenterna därborta på
andra sidan sundet.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Föredrogos och bordlädes ånyo konstitutionsutskottets
memorial nr 23 och
första lagutskottets memorial nr 45.

Ang. omorganisation av statens jordbruksnämnds
råd

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets
utlåtande nr 34, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående omorganisation
av statens jordbruksnämnds råd
jämte i ämnet väckta motioner.

I en till riksdagen den 2 november
1962 avlåten, till jordbruksutskottet hänvisad
proposition, nr 193, hade Kungl.
Maj:t hemställt, att riksdagen måtte be -

Nr 35

Tisdagen den 11 december 1962

Ang. omorganisation av statens jordbruksnämnds råd

sluta att, i överensstämmelse med vad i
propositionen förordats, statens jordbruksnämnds
råds avdelning för frågor
på jordbrukets område skulle upphöra
från och med den 1 januari 1963 samt
att jordbruksnämndens konsumentdelegation
skulle inrättas från och med
nämnda dag.

Konsumentdelegationens viktigaste
uppgift skulle enligt Kungl. Maj:ts förslag
vara att bistå jordbruksnämnden
med råd och upplysningar, bland annat
som remissorgan, därigenom kompletterande
motsvarande arbetsuppgifter för
jordbrukets förhandlingsdelegation. Delegationen
hade föreslagits bestå av ett
tiotal av Kungl. Maj :t förordnade ledamöter.
Vid valet av dessa borde enligt
propositionen eftersträvas en så allsidig
representation som möjligt från förbrukarna
av jordbrukets produkter. Departementschefen
hade sålunda funnit det
rimligt, att såväl enskilt som kooperativt
näringsliv utanför den rena jordbrukssektorn
skulle kunna erhålla representation
i delegationen.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat motionerna 1:764, av herr
Andersson, Torsten, in. fl., och 11:925,
av herr Hansson i Skegrie m. fl., i vilka
likalydande motioner hemställts, att
riksdagen vid behandlingen av propositionen
nr 193 måtte besluta, att statens
jordbruksnämnds råds avdelning för
frågor på jordbrukets område den 1 januari
1963 skulle ersättas av jordbruksnämndens
allmänna råd för rådgivningsoch
upplysningsverksamhet enligt de
grunder som angivits i motionerna samt
att härvid i det nya rådet skulle ingå
representanter även för jordbruket och
dess livsmedelsindustri.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte

I. med bifall till Kungl. Maj ds förslag
besluta, att statens jordbruksnämnds
råds avdelning för frågor på jordbrukets
område skulle upphöra från och
med den 1 januari 1963;

II. med bifall till Kungl. Maj ds förslag

och med avslag å motionerna I: 764 och
11:925, såvitt nu vore i fråga, besluta,
att ett till jordbruksnämnden knutet rådgivande
organ, benämnt jordbruksnämndens
konsumentdelegation, skulle inrättas
från och med den 1 januari 1963;

III. med bifall till Kungl. Maj ds förslag
och med avslag å motionerna I: 764
och II: 925, såvitt nu vore i fråga, besluta,
att konsumentdelegationen skulle
hava den sammansättning som i utlåtandet
förordats;

IV. med bifall till Kungl. Maj ds förslag
och med avslag å motionerna I: 764
och 11:925, såvitt nu vore i fråga, besluta,
att omorganisationen i övrigt skulle
ske i överensstämmelse med vad i
utlåtandet förordats.

Reservation hade avgivits av herrar
Nord, Hermansson, Nils Hansson, Ringaby,
Isacson, Hansson i Skegrie, Antby,
Eliasson i Moholm, Hamrin och Hedin,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
i viss angiven del hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet
bort under III hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av Kungl. Maj ds förslag
och motionerna 1:764 och 11:925,
såvitt nu vore i fråga, besluta, att konsumentdelegationen
skulle innefatta en
representant för jordbrukets förädlingsindustri
samt i övrigt vara sammansatt
i enlighet med Kungl. Maj ds förslag.

Herr HANSSON, NILS, (fp):

Herr talman! Jordbruksutskottets föreliggande
utlåtande nr 34 behandlar
Kungl. Maj ds förslag att ersätta jordbruksnämndens
råds avdelning för jordbruksfrågor
med en jordbruksnämndens
konsumentdelegation.

Som kammaren nog erinrar sig ersattes
livsmedelskommissionen vid dess
upplösning år 1950 av statens jordbruksnämnd,
som i stort sett övertog livsmedelskommissionens
uppgifter, och då
främst den prisreglerande verksamheten
på jordbrukets område samt avsättningsfrågorna.
Nämnden ålades också att
samråda med näringslivets organisationer
inom nämndens verksamhetsområde.
Vi har alltså i dag ett ämbetsverk, den -

Tisdagen den 11 december 1962

Nr 35

Ang. omorganisation av statens jordbruksnämnds råd

na jordbruksnämnd, som i spetsen har
en generaldirektör och fem ledamöter
av vilka två representerar producenterna,
två enskild och kooperativ handel
och en den största löntagarorganisationen.
Men under jordbruksnämnden har
vi å ena sidan jordbrukets förhandlingsdelegation,
som består av representanter
för producenterna, representerade av
Lantbruksförbundet och RLF. Denna
förhandlingsdelegation för, som namnet
säger, förhandlingar i alla viktiga
prisregleringsfrågor. Samtidigt fungerar
den som ett rådgivande organ och som
ett remissorgan.

Statsrådet understryker nu särskilt i
propositionen att han framdeles vill göra
den rådgivande verksamheten mera
omfattande än den kanske hittills har
varit. Under jordbruksnämnden har vi
alltså å ena sidan detta förhandlingsorgan
och å andra sidan finns för närvarande
jordbruksnämndens råd, vilket i sin
tur sönderfaller i två avdelningar, dels
en avdelning för jordbruksfrågor, dels
en avdelning för fiskefrågor. Avdelningen
för fiskefrågor skall enligt förslaget
bestå i framtiden, medan avdelningen
för jordbruksfrågor skulle omorganiseras
till en jordbruksnämndens konsumentdelegation.

Man förefaller vara rätt enig om att
jordbruksnämndens råd efter flerårsavtalens
tillkomst 1956 kommit att spela
en alltmer underordnad roll. Därmed
har också konsumentgruppernas inflytande
på jordbrukets prisregleringsfrågor
begränsats på ett sätt, som nog inte
kan sägas vara till fördel för vare sig
jordbruket eller samhället i övrigt.
Statsrådet liksom det övervägande antalet
remissinstanser finner det därför
angeläget att konsumentintresset bereds
tillfälle att följa utvecklingen på jordbrukets
område bättre än för närvarande
och bidra till utformningen av
jordbrukspolitiken. Man föreslår också
att rådet omorganiseras till en konsumentdelegation
av ungefär samma storleksordning
som förhandlingsdelegationen,
d. v. s. med ett tiotal ledamöter och
suppleanter för dessa. Dessutom skall
finnas ett sekretariat.

Av remissinstanserna har, som jag redan
antytt och som kammarens ledamöter
torde ha funnit av jordbruksutskottets
utlåtande, den övervägande delen
ställt sig förstående till förslaget att reorganisera
rådet och därigenom bereda
konsumentintresset ökade möjligheter
att följa utvecklingen samt att — som
jag redan framhållit — ge sin medverkan
vid utformningen av jordbrukspolitiken.

Det vore i detta sammanhang naturligtvis
inte oberättigat att belysa jordbrukets
aktuella problem, som är både
stora och svårbemästrade. Jag skall dock
inskränka mig till att framhålla den inkomsteftersläpning
som jordbrukarna
bevisligen har råkat in i, alla de problem
som landsbygdens avfolkning säkerligen
kommer att medföra samt det
ovissa läge som en associering till EEC
kommer att skapa. Vi vet i dag inte
vilken prispolitik för jordbruksprodukter
som kommer att bedrivas inom den
europeiska gemenskapen och därför inte
heller varken om vi kan få målsättningen
för vår jordbrukspolitik godtagen
i EEC eller om vi kan få handlingsfrihet
och praktiska möjligheter att efter
en associering över huvud taget genomföra
en politik med vår målsättning.
Dagsläget är såvitt jag förstår bekymmersamt,
och framtiden är för vårt
jordbruk höljd i dimma.

Med hänsyn härtill har vi inom det
parti jag företräder med viss sympati
sett departementschefens varsamma —
i betydande mån försöksbetonade — förslag
till förändring av jordbruksnämndens
struktur. Vi vill nämligen, och jaghoppas
med rätta, tyda förslaget som ett
försök inte bara att skapa jämnvikt mellan
producent- och konsumentintressen
utan även — och kanske viktigast — att
genom den tilltänkta konsumentdelegationens
upplysningsverksamhet skapa eu
mera allmän förståelse för »jordbrukets
problematik och ställning i Sverige och
i internationellt perspektiv», som statsrådet
uttrycker det.

Vi vill med andra ord tyda statsrådets
intentioner så, att han genom jordbruksnämndens
konsumentdelegation vill gö -

Nr 35

Tisdagen den 11 december 1962

Ang. omorganisation ay statens jordbruksnämnds råd

ra ett försök att lyfta jordbrukets problem
över partier och gruppintressen
och därmed skapa förståelse för och om
möjligt enighet kring de lösningar som
vi måste söka oss fram till på de ytterst
intrikata problem, som vi redan står inför
och som vi kan räkna med att efter
hand bli ställda inför inom vårt jordbruk
under detta årtionde och kanske
längre fram.

Statsrådets varsamhet framträder också
därigenom att konsumentdelegationen
under de återstående tre åren av
det nuvarande sexårsavtalets giltighetstid
beräknas »genom interna diskussioner
kunna skaffa sig de insikter som
erfordras för att kunna ta ställning till
de väsentliga huvudfrågorna». Efter
denna inkörs- eller försökstid finner
statsrådet naturligt »att delegationens
ställning och arbetsuppgifter kan komma
att prövas på nytt».

Det kan naturligtvis diskuteras om
denna prövo- och utbildningstid om tre
år är nödvändig. För egen del tror jag
att den årliga kostnaden om 50 000 kronor
är värd sitt pris, om delegationen
rätt bedriver sina överläggningar och
sin informationsverksamhet bland konsumenterna,
så att svenska folket allmänt
blir berett att ta ställning till de
djupt ingripande förändringar i vårt
samhällsliv, som vi — såvitt jag kan se
— kommer att ställas inför. Inom parentes
vill jag därtill som en personlig
uppfattning framhålla att det synes mig
lämpligt att även handeln ingår i denna
delegation.

Herr talman! Jag förmodar att vi alla
inom utskottet har sett på detta ärende
ungefär som jag nu antytt min bedömning
vara. Men en meningsskiljaktighet
föreligger inom utskottet, och den beror
närmast på en varierande uppfattning
om vad statsrådet avser med »förbrukare
av jordbrukets produkter»,
d. v. s. vilka som bör räknas till kategorien
konsumenter och vara representerade
i jordbruksnämndens konsumentdelegation.
En riktning inom utskottet
har velat att enbart ett »finslipat» —
som ordet föll; jag anser det här vara
detsamma som renodlat — konsument -

intresse skall vara representerat i delegationen.
Den andra riktningen har ansett
att konsumentintresset i alla dess
former, alltså även jordbrukets egen
livsmedelsindustri, bör vara representerat.
Därigenom, har man menat, skulle
vi vinna, att överläggningarna inom delegationen
fritt skulle omspänna hela
konsumtionens skala av åsikter och erfarenheter.
Först efter denna allsidiga
friktion mellan olika meningar och erfarenheter
kan, anser vi reservanter,
delegationen rätt fylla sin uppgift som
rådgivande och upplysande konsumentorgan.

En gränsdragning mellan konsumenter
och producenter innebär numera en
rätt känslig avvägning. Jordbrukaren är
i dag i stor utsträckning även konsument.
En person som exempelvis driver
ett kreaturslöst jordbruk köper praktiskt
taget alla sina livsmedel i samma
ordning som den rene konsumenten.
Trots detta bör han givetvis hänföras
till producentsidan. Men annorlunda
ställer det sig med jordbrukarnas kooperativt
drivna livsmedelsindustri. Den
bör väl —• liksom annan kooperativ livsmedelsindustri
— hänföras till förbrukarsidan.
Denna inställning synes även
departementschefen dela. Statsrådet säger
nämligen — uttalandet återfinns mitt
på sidan 3 i utlåtandet —• att vid valet
av ledamöter i delegationen »bör eftersträvas
en så allsidig representation som
möjligt från förbrukarna av jordbrukets
produkter». Statsrådet fortsätter: »Jag
finner det sålunda rimligt, att såväl enskilt
som kooperativt näringsliv utanför
den rena jordbrukssektorn skall kunna
erhålla representation i delegationen.
»

Vi reservanter vill alltså i anledning
av de föreliggande motionerna ha denna
vår tolkning fastslagen, och det är därför
som reservationen har kommit till.
Jag efterlyser därför, herr talman, ett
klarläggande av statsrådets inställning.
Det är väl närmast en tolkningsfråga det
rör sig om. Jag förväntar med tillförsikt
statsrådets stöd för mitt yrkande om bifall
till reservationen.

Tisdagen den 11 december 1962

Nr 35

Ang. omorganisation av statens jordbruksnämnds råd

Herr HERMANSSON (ep):

Herr talman! Efter herr Hanssons anförande
kan jag fatta mig mycket kort.
Jag vilt i stora delar instämma i vad
han har sagt och yrka bifall till reservationen.
Men jag skulle med hänsyn
till den motion som centerpartiet har
väckt i denna fråga vilja understryka
behovet av att det blir en mera breddad
representation i konsumentdelegationen.
Jag tror att det skulle vara av värde.

Vi har i motionen begärt, att både
jordbruket och dess livsmedelsindustri
skall få representanter i delegationen
liksom de har i jordbruksnämndens råd,
men för att få en i möjligaste mån enhetlig
linje har vi tillsammans med övriga
reservanter begärt att det skulle bli
eu representant för jordbrukets livsmedelsindustri,
dess förädlingsindustri.
Den är ju så stor och omfattande och
rationaliserad, att jag tror att det skulle
vara av mycket stort värde för konsumentdelegationen
att inom sina led
fä tillgång till de synpunkter och erfarenheter
som en sådan representation
skulle kunna medföra. Om man skulle
kunna få fram en sådan ordning, skulle
givetvis även konsumenterna kunna bli
informerade ur objektiva och allsidiga
synpunkter på ett tidigt stadium i debatten.

Utöver detta vill jag beröra en fråga.
Det är ett spörsmål som har ingett oss
en liten smula oro. Jag vill gärna liksom
herr Hansson erkänna, att det tydligen
finns stora förutsättningar för att
delegationen skall kunna verka i en
sådan riktning, att konsumenterna blir
introducerade i jordbrukets problematik.
Jag tycker också att man har anledning
att vara tacksam för att såväl jordbruksministern
som jordbruksutskottet har
understrukit, att det här är fråga om
rådgivande verksamhet och inte om en
förhandlande verksamhet. Men då kommer
min oro in i bilden. Jag har läst
vad departementschefen har anfört —
det har återgetts också i jordbruksutskottets
utlåtande — och tyckt mig märka
vissa glidande formuleringar, som förefaller
oroande. Sålunda säger statsrådet:
»Åtskilliga remissorgan har uttalat, att

8 Första kammarens protokoll 1962. Nr 35

det av departementspromemorian inte
klart framgått, vilka arbetsuppgifter som
skulle åvila det reorganiserade rådet och
vilka befogenheter det skulle utrustas
med. En tämligen enhällig opinion har
därvid ansett, att rådet inte bör uppträda
som förhandlingspart gentemot
jordbrukets förhandlingsdelegation. Något
sådant har heller inte direkt åsyftats
i promemorian.» Det är detta som jag
tycker är en smula oroande med tanke
på den närmaste framtiden. På s. 3
i utskottsutlåtandet citeras vidare ur
propositionen: »Under återstående period
av nu löpande sexårsavtal, bör delegationen
genom interna diskussioner
kunna skaffa sig de insikter som erfordras
för att kunna ta ställning till de
väsentliga huvudfrågorna. I samband
med att förhandlingar upptas om ett
nytt avtal synes det mig naturligt, att
delegationens ställning och arbetsuppgifter
kan komma att prövas på nytt.»

Det är dessa båda uttalanden som verkar
oroande med hänsyn till framtiden.
Yi är i dag alla överens om konsumentdelegationens
värde som rådgivande
part, men dessa glidande formuleringar
gör som sagt att jag ställer mig frågan,
hur man har tänkt sig att det skall bli
i framtiden. Jag tror, herr talman, att
det skulle vara av stort värde, om jordbruksministern
ville med ett lugnande
uttalande skapa klarhet i denna fråga.

Jag ber också, herr talman, att få
yrka bifall till reservationen.

Herr ISACSON (h):

Herr talman! När jordbruksministern
i juni månad presenterade departementspromemorian
om den tilltänkta konsumentdelegationen,
kom detta mycket rabalder
åstad, och det skrevs mycket därom.
Man frågar sig: Vad menar egentligen
herr Holmqvist med detta? Det
var väl så, att man vid läsningen av
promemorian kanske kunde fundera
över om inte jordbruksministern avsåg
att skapa en njr förhandlingspart gentemot
jordbruket. Det är alldeles klart,
att i en sådan situation värjde sig framför
allt den fackliga organisationen mycket
starkt.

Nr 35

Tisdagen den 11 december 1962

Ang. omorganisation av statens jordbruksnämnds råd

Nu har departementspromemorian varit
ute på remiss, och remissvaren har
glädjande nog givit värdefulla bidrag
till debatten. Man har också på konsumenthåll
sagt ifrån, att man inte är intresserad
av någon ny förhandlingspart.
Vid läsningen av propositionen står det
också klart, att jordbruksministern inte
nu menat att skapa någon sådan.

Jag tror, att man måste vara glad över
den utformning som propositionen har
fått, och jag vill för egen del hälsa
med tillfredsställelse, att här skapas en
delegation som dels utåt, gentemot konsumenterna
liksom gentemot jordbruksnämnden,
kan bedriva rådgivande och
upplysande verksamhet, dels kan föra
en intern sakdebatt.

Vi vet, att jordbrukets ställning i dag
är mycket svår. Det har framgått av de
siffror som diskuterats under senare tid
i anslutning till jordbruksavtalet och de
prisberäkningar som gjorts, men jag
tror att jordbrukets ställning kommer att
vara minst lika besvärlig i framtiden.
Vi står inför en omställningsprocess,
som kommer att bli genomgripande i
många avseenden. Vi skönjer kanske bara
en del vid horisonten men vi är medvetna
om att jordbruket i den allmänna
strukturomvandling som vårt samhälle
genomgår kommer att ställas inför
en rad olika problem, som det inte
går att lösa så enkelt och lätt. Prisfrågorna
är kanske bara en, men en mycket
betydelsefull del i detta stora sammanhang.
Det är emellertid enligt min
mening utomordentligt betydelsefullt, att
just konsumenterna får möjlighet att föra
en verklig sakdebatt kring jordbruket
och livsmedelsfrågorna över huvud
taget. Därför är sammansättningen av
delegationen mycket betydelsefull. Hur
sammansättningen blir vet vi inte med
säkerhet, men frågan har antytts i propositionen.

Den fråga, som herr Hansson har
stält, är enligt min uppfattning mycket
intressant. Jag avvaktar med stort intresse
besked om hur jordbruksministern
tolkar uttrycket »den rena jordbrukssektorn».
I avvaktan på detta besked
vill jag redan innan jag hört stats -

rådets svar framföra några argument,
som ytterligare stärker reservanternas
ståndpunkt.

Det måste uppstå betydande gränsdragningsproblem
för jordbruksministern,
när han skall tillsätta delegationen,
om han inte låter också jordbrukets
livsmedelsindustri bli representerad på
något sätt. Vi har ju en utveckling, där
enskild handel och enskilda företag liksom
konsumentkooperationen börjar
alltmera intressera sig för själva basproduktionen
inom livsmedelsbranschen. Vi
har t. ex. broileruppfödning i stor skala,
fläskfabriker o. s. v. Man frågar sig
då, var gränsen går mellan renodlad
jordbruksproduktion och förädlingsindustri.
När Kooperativa förbundet och
den enskilda handeln startar sådan livsmedelsproduktion,
blir de då kvalificerade
till representation i jordbruksnämndens
konsumentdelegation? För att
undvika dylika gränsdragningsproblem
skulle det därför vara lämpligt att låta
jordbrukets livsmedelsindustri få ingå i
delegationen. Vi bör vidare hålla i minnet,
att förädlingsproduktionen alltmer
tränger in på animaliesidan. Frågan blir
då om man vid gränsdragningen skall
vara bunden till växtodlingen.

Jag har bara velat framlägga dessa
synpunkter för att ytterligare komplicera
frågan för den som skall svara.

Förädlings- och handelsleden är i dag
mycket viktiga för livsmedelspriserna.
Den senaste höjning av livsmedelspriserna,
som skett i detta land, har t. ex. nästan
uteslutande stannat inom handelsoch
förädlingsleden, medan jordbruket
praktiskt taget inte fått någonting. Det
är en utveckling, som är att beklaga ur
jordbrukets synpunkt. Jag har därmed
inte avsett att kritisera handelsmellanledet.
Även detta har fått vidkännas ökade
kostnader och har haft betydande
svårigheter att rekrytera sin arbetskraft,
som utgjort en låglönegrupp. Vi vet att
tack vare de lönehöjningar, som skett
inom detta avtalsområde, har det åtminstone
för mejeriindustrien blivit möjligt
att mera tillfredsställande lösa sin
arbetskraftsfråga.

Herr talman! Med de anförda synpunk -

Tisdagen den 11 december 1962

Nr 35

Ang. omorganisation av statens jordbruksnämnds råd

terna har jag velat än en gång framhålla,
att det för en sakdebatt är mycket
värdefullt att den föreslagna konsumentdelegationen
kommer till stånd. Sakdebatten
måste dock bli mer givande enligt
min mening, om även jordbrukets
livsmedelsindustri får bli representerad
i delegationen. Det måste framstå som
uppenbart, att en sådan representant
skulle i delegationen kunna lämna många
upplysningar om handelsmellanledets,
förädlingsindustriens och handelns problem
och vad därmed sammanhänger.
Det är därför dubbel anledning att yrka
bifall till den till utlåtandet fogade reservationen.

Herr NILSSSON, HJALMAR, (s):

Herr talman! I föreliggande förslag
från jordbruksministern, vilket har tillstyrkts
av jordbruksutsokttet, föreslås
en reorganisation av det tidigare jordbruksnämndens
råd. I propositionen föreslås
inrättande av en jordbruksnämndens
konsumentdelegation. Om man läser
igenom propositionen, kan man av
denna få en uppfattning om de uppgifter,
som denna konsumentdelegation avses
få. Delegationens viktigaste arbetsuppgifter
är att bistå jordbruksnämnden
med råd och upplysningar och att vara
ett remissorgan åt nämnden. Därigenom
kan man komplettera motsvarande arbetsuppgifter
för den redan befintliga
jordbrukets förhandlingsdelegation. Konsumentdelegationen
skall även äga rätt
att överlägga med nämnden i frågor,
som kan vara av större vikt eller ha prejudicerande
betydelse. Konsumentdelegationen
skall slutligen kunna ta initiativ
till överläggningar med jordbruksnämnden.
Till jordbruksnämndens konsumentdelegation
skall knytas ett sekretariat.

Genom inrättande av delegationen avser
man framför allt att vinna ökade
möjligheter till upplysningsverksamhet
bland konsumenterna och att därigenom
få till stånd en ökad förståelse för det
svenska jordbruket. Dessutom skulle
skapas bättre förutsättningar för överläggningar
mellan olika representanter.

Flertalet remissyttranden över förslaget
har varit positiva. De inlägg, som
gjorts av de tre föregående ärade talarna
får väl också anses ha varit i
stort sett positiva, ehuru man på en enda
punkt haft en avvikande mening, till
vilken jag ber att få återkomma något
senare i mitt anförande.

Först måste jag säga, att jag är förvånad
över undertecknandet av reservationen,
som avgivits av tio ledamöter, vilket
skulle betyda att jordbruksutskottet
i denna fråga skulle ha avgjort röstningen
med lottens hjälp. Så har dock inte
skett, ty vid röstningen i utskottet blev
det tio ledamöter för propositionen och
åtta för den här föreliggande reservationen.
Jag vet inte vad som har hänt under
tiden mellan justeringen av utskottsutlåtandet
och reservationens tillkomst,
men jag undrar om det är ett riktigt förfaringssätt
att man efter en omröstning i
utskottet på det sättet samsas om en reservation,
som kan ge sken av att utskottet
varit delat i två hälfter.

Här kräver nu reservanterna i stort
sett att det skali utses en representant
för jordbrukets förädlingsindustri i denna
delegation. Jag tror att man, innan
man avgör den frågan, bör ha klart för
sig den sammansättning som framför allt
jordbruksnämnden för närvarande har.
Där finns en representant för landsorganisationen,
en representant för Kooperativa
förbundet, en representant för Sveriges
lantbruksförbund och dessutom en
representant för RLF. Det kan alltså sägas,
att i jordbruksnämnden finns alla
dessa organ representerade, som i och
för sig företräder både handeln och producenterna.
De har alltså där möjligheter
att framföra sina meningar i de olika
frågorna. Sedan har vi jordbrukets förhandlingsdelegation,
som består av tio
ledamöter. Av dem utses fyra från Sveriges
lantbruksförbund och fyra från RLF,
varjämte RLF:s ordförande är med samt
ordföranden i Lantbruksförbundet. Vi
har alltså här en förhandlingsorganisation,
som uteslutande består av representanter
för Lantbruksförbundet och RLF,
vilket innebär att delegationen representerar
jordbrukets samtliga olika grenar

Nr 35

Tisdagen den 11 december 1962

Ang. omorganisation av statens jordbruksnämnds råd

även när det gäller förädlingsindustrien
som sådan. Jordbruket har här alltså i
denna förhandlingsorganisation fått en
representation som har möjligheter att
företräda hela jordbruket. Denna förhandlingsorganisation
har dessutom remissrätt,
och den har eget sekretariat lika
väl som jordbruksnämnden. Departementschefen
har ansett, att man genom
tillkomsten av en konsumentdelegation
på tio ledamöter skulle få en bättre balans
mellan dessa olika organ och få möjligheter
att diskutera och överlägga på
jämbördig fot.

Om nu denna reservanternas framställning
om att få utse en ledamot från jordbrukets
förädlingsindustri skall villfaras,
kan ju de andra samtidigt ha samma önskemål
och samma krav, och då kan man
fråga: Varför då inte gå med på att —
såsom det ändå i viss mån antydes i
promemorian — utse en representant för
LO, en för TCO och en för andra organisationer
och säga att var och en av dessa
olika intresseorganisationer skall ha en
representant i den här konsumentdelegationen?
Jag tror att samma krav kan resas
från de andra stora landsomfattande
organisationerna när det gäller denna
representation. Det är därför som departementschefen
har gått på den linjen att
regeringen skall få utse de olika representanterna
och ha möjligheter att avväga
de olika intressena på ett så rättvist
sätt som möjligt.

Dessutom kan man väl fråga: Varför
kan inte landsorganisationen kräva en
representant i jordbrukets förhandlingsdelegation
för att där lämna informationer
om konsumenternas uppfattningar
och intressen i dessa olika frågor? Jag
tror att man kan ha samma krav på den
punkten. Det enda skäl, som här anförts
när det gäller denna representant i delegationen,
är — något som kanske framför
allt herr Isacson var inne på i slutet
av sitt inlägg och som även herr Hansson
berörde — att representanten skall kunna
lämna uppgifter i denna konsumentdelegation
om hur jordbrukets företrädare
och förädlingsindustrien ser på de
olika frågorna. Jag tillät mig — när detta
skäl anfördes i utskottet — säga att jag

inte brukar undervärdera någon människa,
men jag ställde frågan: Hur är den
man eller kvinna beskaffad, som ensam
skall kunna sitta i en delegation och lämna
upplysningar om jordbrukets olika
frågor, om förhandlingsläget och hela
denna problematik, som det är fråga om
när det görs upp om jordbrukets priser
och prispolitik? De olika organen har
egna sekretariat, som lämnar dessa uppgifter,
men reservanterna menar att en
enda person skall kunna klara den uppgiften
i en delegation. Detta är otänkbart,
hur duktig person man än kan leta
fram, och det är ett av skälen till att vi
inte kan acceptera förslaget i detta sammanhang.

Jag tror att departementschefen i detta
avseende kommit fram till ett förslag,
som är väl avvägt och som säkerligen
skall bli till fromma för både konsumenterna
och producenterna när denna
verksamhet kommer i gång.

Jag ber med detta, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets förslag.

Herr ISACSON (h) kort genmäle:

Herr talman! När herr Hjalmar Nilsson
gör en jämförelse mellan förhandlingsdelegationen
och den tilltänkta konsumentdelegationen,
gör han sig skyldig
till en stor felaktighet. Förhandlingsdelegationen
bekostas inte på något sätt av
statsmedel utan av jordbrukets egna organisationer.
Konsumentdelegationen däremot
skall bekostas av statsmedel, och
för detta ändamål anvisas 50 000 kronor.
Det är en väldigt stor skillnad i detta
sammanhang. Vi kan också säga, att jordbruksnämnden
är ett rent statligt organ,
där jordbruket har två representanter av
sex. Så den parallellen håller inte, herr
Hjalmar Nilsson!

Herr Hjalmar Nilsson tycker synd om
den person som skulle representera jordbrukets
förädlingsindustri i konsumentrådet,
men det är väl ändå onödigt för
herr Hjalmar Nilssons del att tycka synd
om någon i detta sammanhang. Jag tror
det finns folk inom jordbrukets föreningsrörelse
som klarar den uppgiften.
Representanten kan också ha bakom sig

Tisdagen den 11 december 1962

Nr 35

Ang. omorganisation av statens jordbruksnämnds råd

det kansli han behöver för att få fram de
siffror som behövs för att få en sakdebatt.
Det är för denna sakdebatt som det
är så betydelsefullt att man också har
representanter från detta håll.

Herr NILSSON, HJALMAR, (s) kort

genmäle:

Herr talman! Herr Isacson sade, att
denna person skulle ha ett sekretariat
bakom sig. Vilket sekretariat då? Skall
han ha ett eget sekretariat, förhandlingsdelegationens
sekretariat eller jordbruksnämndens
sekretariat? Konsumentdelegationen
kommer att få ett eget sekretariat
till sitt förfogande. Skall en ledamot
av denna delegation ha eget sekretariat?
Vad får man då för balans i
de olika organisationsformerna?

Och vem skall bekosta hans sekretariat?
Skall staten eller jordbrukets förhandlingsdelegation
eller jordbrukets
ekonomiska föreningsrörelse betala? Det
är en fråga man kanske bör ställa.

Herr ISACSON (h) kort genmäle:

Den saken är ganska enkel att klara.
Om man tänker sig, att jordbrukets organisationer
är intresserade av att det
finns en sådan representant för att kunna
lämna upplysningar till sakdebatten,
kommer de naturligtvis inte att gå till
statsverket för att få hjälp till ett sekretariat
bakom denna representant. Den
personen blir så värdesatt, att man är
beredd att satsa vad det kan kosta för
att han skall få de medhjälpare han
behöver. Den saken behöver inte diskuteras
ur några som helst aspekter.

Herr HANSSON, NILS, (fp) kort genmäle
:

Herr talman! Herr Hjalmar Nilsson
tog upp behandlingen i utskottet, och
den är onekligen intressant. Den motion
som förelåg förvillade kanske begreppen
en del. Som herr Nilsson sade blev
det 10—8 i utskottet, och det var mitt
förslag som fick åtta röster Det gick i
viss mån emot motionen. Mitt yrkande
sammanföll med den tolkning jag hade

gjort av propositionen. — Att det sedan
blev tio namn på reservationen
finns ingen anledning att rikta erinran
emot.

Motionen skapade en viss förvirring,
därför att det visade sig när motionerna
behandlades, att man tolkade statsrådet
olika. Jag och mina partivänner
har lagt in i statsrådets skrivning just
den tolkning som vi har i reservationen.
Statsrådets yttrande mitt på sid.
3 i utskottsutlåtandet, som jag citerade
förut — »att såväl enskilt som kooperativt
näringsliv utanför den rena jordbrukssektorn
skall kunna erhålla representation
i delegationen» — tolkade vi
så, att även jordbrukarnas så att säga
egen livsmedelsindustri — som är någonting
annat än det rena jordbruket —
skulle gå in i konsumentdelegationen,
vilken enbart har en rådgivande uppgift.
Därför var vårt ställningstagande rätt
naturligt.

Hade inte motionerna förelegat, hade
antagligen herr Hjalmar Nilsson och jag
varit eniga i dag om den tolkningen.
Jag efterlyser fortfarande statsrådets
dom i vår lilla tvist. Enligt min mening
är det vi reservanter som tolkar honom
rätt. Därför är denna fråga för oss egentligen
en bagatell, men vi vill ha klart
bevis för att vi tolkar honom rätt.

Det skulle nog vara en del att säga
bl. a. om herr Hjalmar Nilssons märkliga
förslag att sätta en LO-representant i
jordbrukarnas förhandlingsdelegation.
Det förefaller mig så egendomligt att jag
föredrar att dra en slöja över det.

Herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Den jordbrukspolitik
som vi har i det här landet är ju inte
endast en angelägenhet för jordbrukarna.
När man lyssnar på den offentliga
debatten — jag kan gärna säga också
den debatt som förekommer i riksdagen
— får man ibland ett intryck att åtminstone
vissa av jordbrukets representanter
uppfattar detta som en sak som inte
angår andra medborgare i samhället.
Jag skulle i denna debatt vilja erinra
om, att när vi ingick det nu löpande sex -

Nr 35

Tisdagen den 11 december 1962

Ang. omorganisation av statens jordbruksnämnds råd

årsavtalet — ett avtal som är så hårt
kritiserat från olika håll i dag — då
hade vi en prissättning på de svenska
jordbruksprodukterna, som låg väsentligt
under andra europeiska länders.
Man kan räkna med att de svenska producentpriserna
vid det tillfället låg i genomsnitt
ungefär 5 procent under vad
som gällde i övriga europeiska länder.
Nu har vi under dessa år haft eu anordning
för vår jordbrukspolitik som
hårt kritiserats men som ändå lett till
att när vi i dag jämför jordbrukspriserna
här hemma med vad som gäller i
Europa i övrigt, finner vi att vi i genomsnitt
ligger sex till sju procent över.
Detta säger väl något om att de svenska
konsumenterna, trots att avtalet kritiseras,
har varit med om att ta på sig
betydande ökningar av livsmedelskostnaderna.

Jag har velat betona detta därför att
man, som sagt, i diskussionen ibland velat
bortse ifrån det mycket väsentliga
förhållandet, att jordbrukspolitiken med
den utformning den nu har fått inte är
en angelägenhet och aldrig kan få bli en
angelägenhet enbart för jordbrukarna i
vårt land. Det kan finnas anledning att
erinra om detta när vi i dagens tidningar
kan läsa vad jordbrukets organisationer
kräver av regeringen och av samhället
i olika avseenden. Det kan finnas
anledning att säga, att även konsumenterna
bör ha rätt att kräva en del saker
i den diskussion som nu förestår.

Det var därför en naturlig åtgärd, när
denna promemoria utarbetades att en
förstärkning av konsumentinflytandet
inom jordbruksnämnden, skulle eftersträvas.
Det är ju som herr Hjalmar
Nilsson påpekade, ett oriktigt förhållande,
att vi där har en nämnd på fem personer,
varav två jordbrukare, som har
att sätta sig ned och förhandla med en
delegation på 25 personer representerande
Lantbruksförbundet, RLF och hela
området inom det svenska jordbruket.
Det vore orimligt att tänka sig att herrarna
Lindskog och Odhner ensamma,
även om de är duktiga karlar, skulle
kunna föra en uttömmande argumentering
för konsumentsidans intressen.

Jag skall gärna erkänna att jag, när
denna promemoria utarbetades, siktade
till att få en annan balans i förhandlingsorganen,
när vi i ett nytt förhandlingsläge
skall bestämma utformningen
av jordbrukspolitiken för framtiden.
Som också står i promemorian siktade
vi till att få en motvikt till jordbrukarnas
representanter i förhandlingsdelegationen.

Jag vill betona att jordbruksnämnden
inte har någon förhandlingsskyldighet
enligt sin instruktion. Den har, som det
heter, i frågor där det är möjligt att
samråda med organisationer inom nämndens
verksamhetsområde möjlighet att
inleda sådana överläggningar, och dessa
har efter hand fått en sådan karaktär att
de kan kallas förhandlingar. Vi får anta
att när vi kommer i ett läge, där vi
skall utforma den framtida jordbrukspolitiken
och prisregleringssystemet, är
det naturligt att nämnden också tar upp
ett motsvarande samråd med konsumentdelegationen
och därigenom förvissar
sig om att de åtgärder som man tänker
föreslå har förankring hos dessa grupper
i vårt samhälle.

Det är riktigt att vid remissbehandlingen
har det erinrats om att vi nu
har ett sexårsavtal och att det inte kan
vara så lämpligt att under avtalsperioden
föra in ett nytt moment, en ny part
i detta sammanhang. Vi har tagit intryck
av detta och sagt att när det gäller
att tillämpa det löpande avtalet, behåller
vi den nuvarande ordningen. Men
det finns många andra frågor. Vi känner
till att det väcks motioner i riksdagen,
och dessa skickas till jordbruksnämnden
för yttrande. I ett sådant läge tycker jag
att jordbruksnämnden, när den begär
jordbrukets förhandlingsdelegations mening,
även skall begära att få konsumentdelegationens
mening. Vi har respekterat
önskemålet att man inte skal!
föra in en ny part beträffande det löpande
avtalet, men när vi kommer i ett
sådant läge att det blir förhandlingar
om en ny ordning, är det givet att man
vill ompröva delegationens uppgift. Efter
vad jag nu har sagt bör det väl inte
vara svårt att föreställa sig vad vi från

Tisdagen den 11 december 1982

Nr 35

Ang. omorganisation av statens jordbruksnämnds rad

regeringens sida har tänkt oss att förändringen
skall bestå i, nämligen att
nämnden även skall få samråda med
denna konsumentdelegation. Som framgår
av promemorian bör även konsumentdelegationen
ha rätt att begära företräde
för nämnden och få lov att
framföra sina synpunkter.

Det är riktigt, som det har betonats
här, att konsumentdelegationen under
återstående delen av sexårsavtalet sannolikt
i rätt hög grad får lov att inrikta
sig på att studera den jordbrukspolitik
vi har och fundera över de stora problem
som här finns. Jag har i flera
sammanhang framhållit att jag för min
del tror att det för jordbruket kan vara
mycket värdefullt om en grupp på ett
tiotal personer representerande de stora
konsumentorganisationerna och andra
på detta sätt får tillfälle att tränga in i
hela problematiken.

Det har frågats vad som är menat
med det som är skrivet. I den mån jag
inte givit svar med det sagda menar jag,
att om det löpande sexårsavtalet helt skulle
omprövas och rivas upp för att genomföra
en ny politik, kommer jag inte att
känna mig hindrad att förorda att denna
konsumentdelegation skall få en aktivare
roll. Då det gäller åtgärder som
ligger utanför avtalets ram, bör det inte
finnas hinder för att delegationen skall
kunna kopplas in och mera aktivt deltaga
i arbetet.

Det har vidare undrats, varför inte
representanter för jordbrukets egna industrier
får vara med. Dessa tar ju emot
en del av jordbruksprodukterna och det
kunde vara rimligt att de får vara representerade
i konsumentdelegationen.

Jag måste säga att det vore att uttunna
begreppet konsument alltför mycket. Jag
har en förteckning som visar vilka som
sitter med i jordbrukets förhandlingsdelegation.
Jag skall inte läsa upp den,
men jag kan säga att där finns flera
som samtidigt är framstående representanter
för jordbrukarnas industrier. Det
finns folk i denna kammare som sitter
med i förhandlingsdelegationen och som,
om reservationen skulle bifallas, även
skulle kunna placeras in såsom repre -

sentanter för jordbrukets industrier i
konsumentdelegationen. Nog tror jag det
skulle verka litet underligt, om en människa
ena året satt på den ena sidan, för
att nästa år kanske möta upp på den
andra sidan.

Jag tror det är angeläget att vi skiljer
på de båda grupperna. Jag utgår från
att det i vissa fall kan finnas skilda intressen,
och jag tror inte jordbruket
skulle vara betjänt av att man i konsumentkretsar
satte in en person som av
de övriga ledamöterna i delegationen
skulle uppfattas som ett påhäng. I den
mån konsumentdelegationen behöver informationer
kan den be jordbrukets organisationer
att skicka folk som kan tala
om hur det förhåller sig med den ena
eller andra saken. Det vore märkligt om
inte jordbrukets organisationer skulle ta
vara på ett sådant tillfälle att orientera
delegationen om sina synpunkter. Man
behöver alltså ingalunda ha med en
medlem i delegationen för att få värdefulla
och riktiga informationer. När jag
i propositionen talat om verksamhet
utanför den rena jordbrukssektorn, menar
jag således att jordbrukets organisationer
— vare sig det gäller industriföretag
eller någonting annat — inte bör
vara representerade.

Jag tror att jag med detta har svarat
på de frågor som har ställts. Jag vill
gärna ännu en gång erinra om att man
kan komma att företa en omprövning av
delegationens uppgifter, därest vi kommer
i en ny situation. Jag hoppas vi inte
skall behöva stå i en sådan ny situation
innan det finns möjlighet att i en eller
annan form anmäla detta för riksdagen.

Herr HANSSON, NILS, (fp):

Herr talman! Jag tror att statsrådet
gjorde jordbrukarna en stor orätt när
han påstod att de anser att jordbruket
inte angår några andra än jordbrukarna
själva. Jag tycker åtminstone att mitt
anförande, i den mån jag får anses representera
jordbrukare, visade att vi
reservanter ser positivt på konsumentdelegationen.
Jag vill understryka att
utskottet är enigt om det uttalande som

Nr 35

Tisdagen den 11 december 1962

Ang. omorganisation av statens jordbruksnämnds råd

står på sid. 4: »Utskottet finner det vara
angeläget att konsumentintresset beredes
ökade möjligheter att följa utvecklingen
på jordbrukets område och bidra
till utvecklingen av jordbrukspolitiken.»

Om detta uttalande är alltså vi reservanter
och de övriga ledamöterna helt
eniga, och jag kan vitsorda att det inom
jordbruksutskottet också rådde stor
enighet om att vi bör ha en konsumentdelegation
som en motvikt mot förhandlingsdelegationen,
så att det blir bättre
balans. Jag ville dessutom tyda statsrådets
intentioner så välvilligt, att de vore
ett försök att genom upplysning och på
andra sätt bringa de synnerligen intrikata
jordbruksfrågor vi står inför över
gruppintressen och över partiintressen.

Jag kan emellertid inte dela statsrådets
uppfattning om att det vore att
»uttunna» konsumentdelegationen alltför
mycket, om man där placerade någon
representant för jordbrukets egen
livsmedelsindustri. Jag kan inte se det
på det sättet, och jag har inte tolkat
statsrådets egna ord på det sättet. Jag
tror att vi alla skulle vinna på att få
någon representant, som statsrådet själv
kan finna lämplig att som företrädare
för jordbrukets egen livsmedelsindustri
diskutera med de övriga företrädarna
för konsumentintresset. Det är min uppfattning,
och därför kan jag inte förstå
statsrådets mening, att den personen
skulle utgöra ett »påhäng» för konsumentdelegationen.
Jag tror att han genom
sina synpunkter och initiativ skulle
bli ett salt i konsumentdelegationen.

Nu kan man naturligtvis lösa problemet
på det sätt som statsrådet föreslog
och tillkalla en särskild person, när konsumentdelegationen
behöver information
från jordbrukarnas förädlingsindustri.
I det fallet intar vi reservanter en
annan ståndpunkt, och därför vidhåller
jag yrkandet om bifall till reservationen.

Herr ISACSON (h):

Herr talman! Jordbruksministerns
svar på vår fråga var ju klartext: han
betecknade en sådan representant som

det talats om såsom »elt påhäng», och
därmed har man alltså avsågat möjligheterna
att låta frågan stå öppen. Vi
måste beklaga ett sådant ställningstagande.
Jag tror för min del att representanten
inte skulle vara ett påhäng
utan kunna vara av betydelse för sakdebatten,
men så vill alltså inte statsrådet
se saken.

Herr Holmqvist nämnde inledningsvis
en sak som kanske ger en felaktig bild
av jordbrukets situation just nu. När
man säger att våra jordbrukspriser år
1959 låg 5 procent under priserna ute
i Europa och nu ligger 6 å 7 procent
över, skulle man kunna fatta detta såsom
ett bevis för att vårt jordbruk är
dåligt och svagt och över huvud taget
har svårt att klara sig. Det måste emellertid
tilläggas att löneutvecklingen i
vårt land sedan 1959 har gått fort. Lantarbetarlönerna
ligger väl i dag 25 å 30
procent högre än år 1959. Likaså har
det skett en mycket stark stegring av industriarbetarlönerna
bär i landet jämfört
med det övriga Europa. När det gäller
lantarbetarlönerna har det faktiskt
inte ute i Europa förekommit på långt
när samma stegring som här i Sverige.

Jag vill, herr talman, erinra om dessa
fakta för att klargöra att det i vårt
land i stor utsträckning är löneutvecklingen
som skapar problem för jordbruket.
Dessutom har ju sedan 1959 tillkommit
en omsättningsskatt, vilken i dag
utgår med 6,5 procent och som ytterligare
belastar jordbrukets omkostnadssida.

Det kan, herr talman, väl inte bli tal
om att här föra en jordbruksdebatt, men
jag har som sagt velat erinra om dessa
väsentliga fakta för att belysa jordbrukets
situation.

Herr HERMANSSON (ep):

Herr talman! Jag tackar herr statsrådet
för svaret. Det har dock inte i
väsentlig mån kunna skingra den oro
som jag gav uttryck för i mitt förra anförande.
Tonen i statsrådets svar var
nämligen, tycker jag, sådan att svaret
inte innebär någon absolut garanti för

Tisdagen den 11 december 1962

Nr 35

Ang. omorganisation av statens jordbruksnämnds råd

att det inte också kan bii omprövningar
av konsumentdelegationens uppgifter.
Jag hoppas dock, om jag nu uppfattade
statsrådet rätt, att det i så fall endast
skall ske i formen samråd med jordbruksnämnden.

Liksom föregående talare anser jag
nog också att det var ett otrevligt ord
då jordbruksministern ville karakterisera
representanten för jordbrukets livsmedelsindustri
som ett »påhäng». Jag
och säkerligen samtliga reservanter anser
att om man låter en representant
för jordbrukets livsmedelsindustri ingå
i konsumentdelegationen, skulle denne
representant, såsom jag sade i mitt förra
anförande, redan på ett tidigt skede
kunna åstadkomma en hel del positivt
och verka berikande och befruktande
på konsumentdelegationens uppfattning
i olika frågor. Följaktligen tycker jag
att det skulle vara värdefullt att få med
en sådan representant i konsumentdelegationen.
Vid sidan av den rent reella
insatsen skulle det vara av stort psykologiskt
värde med tanke på den allmänna
opinionen på både konsument- och
producentsidan.

Herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Jag skall inte ta upp någon
jordbruksdebatt med herr Isacson.
Jag vill bara erinra om att det knappast
är till fyllest med den förklaring som han
här gav om bakgrunden till jordbrukets
svårigheter, nämligen att vi här i landet
haft en lönestegring och infört en omsättningsskatt.
Det förklarar inte de förhållanden
jag pekade på. Det väsentliga
för mig var att poängtera hur angeläget
det är att vi verkligen har konsumenterna
med på den jordbrukspolitik som förs
i vårt land. Det var för att erinra härom
som jag anförde dessa uppgifter.

Vad sedan gäller talet om att jag skulle
ha använt ett otrevligt ord vill jag bara
säga, att det kanske inte spelar så
stor roll vilka ord man använder, bara
det blir klart vad man avser. Det är
möjligt att jag råkade använda uttrycket
»påhäng». Låt vara att det kanske inte

är så vackert, men det uttrycker i alla
fall att jag anser att denne representant
för jordbrukets livsmedelsindustri inte
riktigt har i konsumentdelegationen att
göra. Skall vi ha en konsumentdelegation,
bör den utgöra en grupp som representerar
de intressen och uppfattningar
som är förhärskande bland konsumenterna,
även om de intressena naturligtvis
kan sägas vara ensidiga i viss
riktning''. På samma sätt företräder ju
jordbrukets representanter jordbrukets
speciella intressen, som också från den
synpunkten måste anses vara ensidiga.
Om man här anser, att vi inom konsumentdelegationen
bör söka skapa harmoni
på så sätt att allt där blir så balanserat
och avvägt i fråga om representationen
för olika intresseriktningar, vore det väl,
som herr Hjalmar Nilsson påpekade, lika
angeläget att ställa motsvarande krav
för jordbrukets förhandlare, d. v. s. att
det vore värdefullt för dem att veta hur
löntagarna ser på frågorna, varför de i
sin delegation borde ha med en representant
för löntagargruppen. Ingen bestrider
väl att detta från vissa synpunkter
kunde vara ganska värdefullt. Vi ser
dock inte frågan på det sättet, utan vi
har utgått ifrån att det här är två olika
parter, vilkas intressen skall bli tillgodosedda.
Jag kan då inte finna att det finns
skäl för den framstöt som gjorts i motionen.

När man sedan försöker hävda, att det
här inte är fråga om någon representant
för jordbruket utan för jordbrukets livsmedelsindustri,
tror jag nog att man, om
man tänker igenom problemet närmare,
måste finna att det är omöjligt att göra
en dylik boskillnad. Jordbrukets företrädare
inom den fackliga och ekonomiska
rörelsen sitter nämligen också ofta som
framstående representanter inom jordbrukets
livsmedelsindustri. Jag tror helt
enkelt inte att man på detta sätt kan
plocka ut en sektor inom jordbrukets hela
verksamhetsområde som är helt fri
från de intressen som jordbruket företräder.

Om jag med dessa ord ytterligare har
kunnat förtydliga min förra framställning
är jag nöjd.

Nr 35

Tisdagen den 11 december 1962

Ang. beredskapslagring av olja

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
först särskilt beträffande punkterna
I och II av utskottets i förevarande utlåtande
gjorda hemställan samt därefter
särskilt angående vardera punkten III
och IV.

På gjord proposition bifölls vad utskottet
i punkterna I och II hemställt.

I fråga om punkten III, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats dels att utskottets
hemställan skulle bifallas, dels ock
att det förslag skulle antagas, som innefattades
i den vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen på
bifall till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Hansson, Nils, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 34 punkten
III, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Hansson, Nils, begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 72;

Nej — 64.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Slutligen bifölls på gjord proposition
vad utskottet i punkten IV hemställt.

Herr TALMANNEN yttrade:

Jag ber att få erinra om den i tamburen
utlagda listan från Rädda Barnen för
insamling till Algeriets barn och ungdom.
Listan indrages i morgon.

Jag vill vidare meddela att jag avser
att senare i dag föreslå kammaren att,
om ej samtliga på föredragningslistan
upptagna ärenden då genomgåtts, avbryta
förhandlingarna omkring kl. 17.

Ang. beredskapslagring av olja

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande
nr 45, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag rörande
beredskapslagring av olja, i vad propositionen
hänvisats till lagutskott, dels ock
i ämnet väckta motioner.

Genom en den 19 oktober 1962 dagtecknad
proposition, nr 194, hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över handelsärenden, föreslagit riksdagen
att

dels godkänna av föredragande departementschefen
enligt samma protokoll
förordade riktlinjer rörande beredskapslagring
av olja;

dels ock antaga vid propositionen fogade
förslag till

1) förordning om ändring i förordningen
den 31 maj 1957 (nr 343) om
oljelagring m. m.;

2) förordning om ändring i förordningen
den 31 maj 1957 (nr 344) om oljeavgift
m. m.; samt

3) förordning om ändring i förordningen
den 5 december 1958 (nr 575)
om avskrivning å vissa oljelagringsanläggningar,
m. m.

I propositionen hade framlagts ett program
för fortsatt beredskapslagring av

Tisdagen den 11 december 1962

Nr 35

mineraloljor under sjuårsperioden 1963
—1969. Liksom under innevarande lagringsperiod
skulle ansvaret för programmets
genomförande åvila oljebranschen
och storkonsumenterna av olja. Den för
jordbrukets traktorer erforderliga lagringen
hade föreslagits inordnad i lagringsprogrammet.
Bindande regler skulle
införas beträffande lokaliseringen av de
skyddade lagringsutrymmena.

Den genomsnittliga årskostnaden för
ifrågavarande beredskapslagring hade i
1961 års priser beräknats till 112 miljoner
kronor. Av dessa hade 53 miljoner
kronor förordats böra finansieras prisvägen.
Återstående 59 miljoner kronor
skulle utgå till de lagringsskyldiga i form
av statliga ränte- och amorteringsfria
lån, vilka föreslagits indexreglerade.

Propositionen hade hänvisats till bevillningsutskottet
i vad den avsåge ändring
i förordningen om oljeavgift in. m.
och ändring i förordningen om avskrivning
å vissa oljelagringsanläggningar
m. m. samt i övrigt till lagutskott. I vad
propositionen hänvisats till lagutskott
hade den behandlats av andra lagutskottet.

I samband med propositionen hade utskottet
behandlat följande motioner,
nämligen

A. Vid riksdagens början väckta motioner: de

likalydande motionerna nr 310 i
första kammaren av herr Larsson, Thorsten,
in. fl., och nr 391 i andra kammaren
av herr Wahrendorff m. fl., angående
ökad beredskapslagring av motorbrännolja
hos förbrukare;

B. I anledning av propositionen väckta
motioner:

de likalydande motionerna nr 766 i
första kammaren av herr Hagberg m. fl.
och nr 927 i andra kammaren av hem
Bohman m. fl.,

de likalydande motionerna nr 767 i
första kammaren av herrar Isacson och
Virgin samt nr 928 i andra kammaren
av herr Stiernstedt m. fl., ävensom

de likalydande motionerna nr 768 i
första kammaren av herr Stefanson m. fl.

Ang. beredskapslagring av olja
och nr 929 i andra kammaren av herr
von Sydow in. fl.

I motionerna 1:766 och 11:927 hade
hemställts, att riksdagen måtte, med ändring
av de riktlinjer rörande beredskapslagring
av olja som föreslagits i proposition
nr 194, uttala,

att staten borde helt svara för investeringskostnaderna
för skyddade lagringsanläggningar; att

staten, oavsett hur kostnaderna
komme att fördelas, i varje fall borde stå
risken för kostnader överstigande 200
kronor per kubikmeter skyddat utrymme; samt

att investeringskostnaderna för
oskyddade lagringsanläggningar borde
fördelas så, att staten liksom hittills svarade
för 60 procent och de lagringsskyldiga
för 40 procent.

I motionerna I: 768 och It: 929 hade
föreslagits, att riksdagen vid behandlingen
av Kungl. Maj:ts proposition nr 194
skulle besluta en sådan utformning av
finansieringssystemet, att ränte- och
amorteringsfria lån för tvångslagringen
av tunga och lätta eldningsoljor utginge
liksom hittills med 60 procent av de beräknade
lokala kapitalkostnaderna.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,

A. att riksdagen med avslag å följande
motioner, nämligen

1) motionerna I: 766 och II: 927 samt

2) motionerna I: 768 och II: 929,
måtte bifalla förevarande proposition, nr
194, såvitt densamma hänvisats till lagutskott; B.

att följande motioner, nämligen

1) motionerna I: 310 och II: 391 samt

2) motionerna I: 767 och II: 928,

i den mån de icke kunde anses besvarade
genom vad utskottet i sitt utlåtande
anfört, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade anförts av herrar
Enarsson, Nyman, Per Jacobsson, Axe!
Emanuel Andersson, Anderson i Sundsvall,
Hamilton, Gomér och Tobé, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort i viss
del erhålla den lydelse, som i reservatio -

Nr 35

Tisdagen den 11 december 1962

Ang. beredskapslagring av olja
nen angivits, samt att utskottet bort under
A hemställa, att riksdagen i anledning
av följande motioner, nämligen

1) motionerna I: 766 och II: 927 samt

2) motionerna 1:768 och 11:929,
måtte, med förklaring att förevarande
proposition såvitt avsåge frågan om finansieringen
icke kunnat oförändrad bifallas,
för sin del antaga propositionen,
såvitt densamma hänvisats till lagutskott,
med de ändringarna, att staten helt
skulle svara för investeringskostnaderna
för skyddade lagringsanläggningar, samt
att investeringskostnaderna för oskyddade
lagringsanläggningar skulle fördelas
så, att staten liksom hittills svarade för
60 procent och de lagringsskyldiga för
40 procent.

Herr ENARSSON (h):

Herr talman! Till andra lagutskottets
utlåtande nr 45 har fogats en reservation
av de borgerliga ledamöterna, vilken går
ut på en annan kostnadsfördelning mellan
staten och de lagringspliktiga för beredskapslagring
av olja än som föreslås
i Kungl. Maj:ts proposition nr 194.

Huvudprincipen i reservationen är att
den skyddade lagringen enligt reservanternas
uppfattning till väsentlig del avser
försvarsberedskap och sålunda är en
statlig angelägenhet och uppgift. Detta
förhållande framstår ännu klarare, sett
mot bakgrunden av departementschefens
förslag att staten skall bestämma lokaliseringen
av dessa anläggningar. Såsom
även framhållits motionerna 1:766 och
II: 927 är den skyddade lagringen i princip
att anse som en statlig uppgift, varav
konsekvensen helt logiskt måste bli
att staten bör bestrida kostnaderna härför
i deras helhet.

Denna uppfattning har framförts också
av reservanterna i 1961 års oljelagringskommitté
och fått stöd av flertalet remissinstanser.
Jag vill här fästa uppmärksamheten
vid ett bland de statliga
remissinstansernas yttranden, avlämnat
av fullmäktige i riksgäldskontoret, där
det sägs att uppehållandet av en hög beredskap
på förevarande område måste i
rådande läge anses vara en statlig angelägenhet
av utomordentlig vikt. Fullmäk -

tige anser dock att det är vanskligt att
utan en grundlig penetrering av problemkomplexet
ange en lösning när det
gäller kostnadsfördelningen. Detta uttalande
av ett auktoritativt statligt organ
ger dock starkt stöd för riktigheten av
vår principiella uppfattning i denna fråga Det

föreslagna lagringsprogrammet
kommer ju att medföra en stark ökning
av lagringskvantiteterna och vidare att
de lagringspliktiga inte som hittills får
bestämma lagringsplatserna. Dessa ändrade
förhållanden innebär minskat hänsynstagande
till de lagringspliktigas legitima
kommersiella intressen jämfört
med vad som gällt under innevarande
period. Propositionens förslag medför i
detta avseende ökade insatser utan motsvarande
fördelar.

Utskottsmajoriteten ansluter sig till departementschefens
uppfattning att finansieringsförslaget,
sett mot bakgrunden
av den ökade konsumtionen, inte medför
någon ökning av lagringskostnaderna per
förbrukad liter olja. Från den angivna
utgångspunkten är ju det påståendet riktigt.
Totalt visar dock våra beräkningar
att de lagringsskyldiga enligt vårt förslag
skulle få bidraga med 35 miljoner per år
mot propositionens 53 miljoner per år.
Det är sålunda en väsentlig skillnad i
fråga om fördelningen av kostnaderna,
och jag vill understryka att detta spelar
mycket stor roll för förbrukarna, särskilt
storförbrukarna som i betydande utsträckning
säljer sina varor på export
och i det alltmer hårdnande konkurrensläget
har svårigheter att få någon täckning
för de ökade kostnaderna.

Fn sak som från vår sida framhållits
och som ytterligare bör understrykas är
svårigheten att kalkylmässigt beräkna investeringskostnaderna
för de skyddade
lagringsutrymmena. Detta osäkerhetsmoment
gör att ett fastlåsande av dessa
kostnader till vissa årsbelopp kan medföra
obehagliga överraskningar för de lagringspliktiga.
Det är inte minst med hänsyn
härtill som vi ansett det rimligt att
staten påtar sig det ekonomiska ansvaret
för ifrågavarande anläggningar.

Jag vill sammanfattningsvis sålunda

Tisdagen den 11 december 1902

Nr 35

framhålla, att vi reservanter anser det
principiellt riktigt och rimligt att staten
skall svara för den skyddade beredskapslagringen
samt att investeringskostnaderna
för den oskyddade lagringen skall
fördelas som hittills med 60 procent på
staten och 40 procent på de lagringsskyldiga.

Med detta ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till den vid utlåtandet fogade
reservationen.

Herr STEFANSON (fp):

Ilerr talman! Jag tar till orda i denna
fråga med anledning av en motion,
som jag och några medmotionärer inlämnat
i denna kammare och som är
likalydande med den motion, vilken
väckts i andra kammaren av herr von
Sydow m. fl.

Jag vill till att börja med uttala min
tillfredsställelse över att departementschefen
i proposition nr 194 framlägger
förslag till en sådan utbyggnad av
beredskapslagren av olja, att vår försörjning
av denna för vårt näringsliv
och för vårt försvar liksom för samhällslivet
i övrigt mycket viktiga förnödenhet
är tryggad under en relativt
lång period av avstängning från eller under
ojämnheter i importen.

I vår motion har vi begränsat oss till
att ta upp storkonsumenternas problem
inför de vidgade skyldigheter och kostnader,
som staten skulle komma att ålägga
dem enligt förslaget. Liksom under
nu rådande lagstiftning på området ålägger
staten även enligt det nya förslaget
oljehandeln och storkonsumenterna att
svara för beredskapslagringen såväl när
det gäller uppförande av lagringsutrymmen
som när det gäller uppläggning av
lager. Enligt nu gällande bestämmelser
fördelas kostnaderna för oljelagring mellan
de lagringsskyldiga och staten så,
att de förra svara för 40 procent av
kostnaderna och staten bidrar med cirka
00 procent i form av ränte- och amorteringsfria
lån. När den nuvarande förordningen
om oljelagring infördes år
1957, åtog sig oljehandeln att svara för
40 procent av kapitalkostnaderna för

Ang. beredskapslagring av olja
den beredskapslagring, som då ålades
den enligt förordningen. Oljehandeln
fick ju möjlighet att kompensera sig för
dessa kostnader genom ett pristillägg
vid försäljning av olja. Även vissa storkonsumenter,
främst industriföretag,
ålades lagringsplikt och samma skyldighet
att deltaga i kostnaderna för investerings-
och lagerhållning som oljehandeln.
Dessa lagringsskyldiga konsumenter
skulle ha möjlighet att få kompensation
för sina kostnader för oljelagringen
genom att erhålla billigare priser
på oljan än andra konsumenter. De
skulle slippa betala det förut nämnda
pristillägget, som oljehandeln skulle få
ta ut för sitt deltagande i uppbyggnaden
av oljelagren. På så sätt skulle alla konsumenter
få vara med och dela kostnaderna
för beredskapslagringen, de
vanliga konsumenterna genom pristilllägget
och storkonsumenterna genom att
slippa pristillägget men genom att i stället
deltaga i de direkta lagringskostnaderna.

Vid den utökade beredskapslagringen
och därmed utökade lagringsskyldigheten,
som även enligt det nu behandlade
förslaget skall åligga oljehandeln och
storkonsumenterna, föreslås att en större
andel av kostnaderna skall övertagas av
de lagringsskyldiga och storkonsumenterna.
Andelen för oljekonsumenterna
ökar enligt förslaget från 40 procent till
över 50 procent.

Den tidigare omtalade förutsättningen
om ett lägre pris för de lagringsskyldiga
konsumenterna, betingad av deras
lagringsplikt, har inte kunnat upprätthållas.
Enligt remissutlåtandet från industriförbundet
har denna möjlighet till
lägre pris inte kunnat utnyttjas. Den hårda
konkurrensen på oljemarknaden med
rabatter och pressade priser har enligt
industriförbundet ofta inte lämnat något
utrymme över för en sänkning av
priset genom slopande av pristillägget.
Storkonsumenterna har därför ofta fått
vidkännas en högre kostnad för sin oljeförsörjning
än den marknadsmässiga.
De har således dels fått betala ett marknadspris
som betingas av konkurrensen
på marknaden och dels utan särskild

Nr 35

Tisdagen den 11 december 1962

Ang. beredskapslagring av olja
kompensation i pris fått överta betydande
kapital- och underhållskostnader för
uppförande av cisterner och lagerhållning.

Vid en ökning av lagringsplikten torde
det i ännu högre grad än hittills bli
så, att de på företagen vilande kostnaderna
helt får bäras av dessa utan möjlighet
til! kompensation i form av lägre
oljepriser, betingade av lagringsplikten.
Konkurrensen på oljemarknaden
torde inte under normala förhållanden
bli mindre i framtiden.

Dessa ökade kostnader utgör en kännbar
ekonomisk belastning för företagen.
Det finns inte heller möjlighet för våra
industrier i rådande konkurrensläge —
både inom landet men framför allt på
exportmarknaden — att ta ut merkostnaderna
för beredskapslagringen av kunderna.
Vårt näringsliv arbetar under ett
högt kostnadsläge, som försvårar våra
konkurrensmöjligheter och gör det nödvändigt
för näringslivet att använda alla
metoder för att pressa ner produktionskostnaderna.

Det är också så, att den nuvarande
konjunkturbilden är rätt osäker. Vi har
för närvarande avsättningssvårigheter
för våra basindustrier. Det beror på en
överkapacitet ute i världen av dessas
produkter, och det tar sin tid innan konsumtionen
kommer i kapp produktionen.
Bland dessa industrier finns de
som i sin produktion är mycket beroende
av oljan och för vilka oljepriset också
spelar en viss roll i produktionen. I
den ökade priskonkurrensen är det nödvändigt
att pressa ned kostnaderna på
alla områden. I ett sådant läge spelar
varje litet kostnadspålägg en rätt stor
roll och så också ökade kostnader för
oljeförsörjningen.

Ett tidigare skäl för oljekonsumenternas
deltagande i dessa kostnader bär varit
att konsumenterna skulle ha en viss
kommersiell nytta av lagren. Det skälet
har kanske ett visst fog för sig och kan
naturligtvis motivera att oljehandeln och
storkonsumenterna bör delta i dessa
kostnader, så länge lagren är av sådan
storlek att kostnaderna för investeringar
och lagerhållning i någon mån mot -

svarar det ekonomiska värdet av denna
nytta. Blir lagringsskyldigheten och därmed
kostnaderna för betungande, blir
denna nytta relativt sett mindre. Den
väsentligt större lagringsskyldighet, som
nu föreslås för oljehandeln och storkonsumenterna,
kan inte sägas på något sätt
öka den kommersiella nyttan av lagerhållningen,
och den föreslagna ökningen
av de lagringsskyldigas relativa kostnader
för utbyggnaden kan således inte
motiveras ur nyttosynpunkt.

Vi har i vår motion inte tagit upp oljehandelns
problem i annat avseende
än i vad de sammanfaller med övriga
lagringsskyldigas problem. Jag vill dock,
herr talman, ansluta mig till vad som i
en annan motion och i den till utskottsutlåtandet
avgivna reservationen säges
om kostnaderna för den skyddade lagringen,
som jag anser bör bestridas av
staten. Det måste vara fel att en lagring
varöver den lagringsskyldige ej har något
inflytande — inte ens vad beträffar
förläggningen — till övervägande del
bekostas av denne. De skyddade utrymmenas
tillkomst, såväl ifråga om storlek
och konstruktion som lokalisering,
bestämmes helt av rent samhälleliga faktorer
och överväganden, främst då av
försvarssynpunkter.

Jag vill, herr talman, med det sagda
yrka bifall till den till utlåtandet avgivna
reservationen.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s):

Herr talman! Som framgår av andra
lagutskottets utlåtande nr 45 är man inom
utskottet helt överens beträffande
själva lagringsprogrammet, och det föreligger
följaktligen både ett önskemål
om och ett behov av en ökad beredskapslagring.

När frågan senast behandlades för cirka
fem år sedan var oljeförbrukningen i
landet omkring 9 miljoner kubikmeter.
Den har nu stigit till 12 miljoner och
beräknas under den lagringsperiod det
är fråga om, d. v. s. sju år, stiga till 19
miljoner kubikmeter, således en ökning
med en miljon kubikmeter om året.

Tisdagen den 11 december 1962

Nr 35

Det är självklart att detta är en god
illustration till oljans segertåg över världen
och i vårt land. Oljan är en energikälla
som tydligen är förmånligare än
alla andra både i fråga om hanterlighet
och i fråga om pris. Det kan i detta avseende
inte dras upp någon skillnad
mellan statens intresse och konsumenternas
intresse; de måste vara ganska
överensstämmande. Är det någonting
som är fördelaktigt, måste det ligga både
i statens och konsumenternas intresse
att man sörjer för att den bästa och för
närvarande billigaste energikällan också
står till förfogande i en situation, där
en avspärrning eller en kris skulle avstänga
världsmarknaden för vårt land
under kortare eller längre tid.

Det kan ju heller egentligen inte vara
någon principfråga, om kostnaderna för
en lagring skall tas ut på det ena eller
andra sättet. Staten är ju vi och vi är
också konsumenterna.

Emellertid slog man för fem år sedan
in på en väg som innebar, att kostnaderna
skulle delas mellan de lagringsskyldiga
och staten. Jag vet inte om det
fanns någon särskild markering av att
det kunde vara rimligt. Det kan vara
betingat av de särskilda förhållanden,
som rådde vid den tidpunkten i fråga
om möjligheterna att skaffa kapital för
de investeringar, som måste till för att
man skulle kunna klara själva lagringen.

Den överenskomna fördelningen innebar
en belastning på de lagringsskyldiga
med cirka 40 procent och för staten
60 procent av kostnaderna. Vid tidpunkten
för överenskommelsen innebar det
någonting mellan 0,5 och 0,6 öre per liter
eller 5 å 6 kronor per kubikmeter
lagrad olja, men på grund av den ökade
konsumtionen blir det i dag cirka
0,4 öre per liter eller 4 kronor per kubikmeter
lagrad olja. Nu har kommittén
funnit, att man lika gärna kan följa
den senare fördelningsprincipen, d. v. s.
den lagringsskyldige skall bestrida kostnaderna
med en summa som svarar mot
0,4 öre per liter eller 4 kronor per kubikmeter.
Eftersom konsumtionen stiger
avsevärt under de närmast följande sju

Ang. beredskapslagring av olja
åren, som lagringsprogrammet nu i första
hand avser, så kommer kostnaden förmodligen
att understiga de nämnda 0,4
örena per liter eller 4 kronorna per kubikmeter.

I kommittémajoritetens förslag har hela
lagringskostnaden inräknats, således
även investeringskostnaden för de skyddade
utrymmena, varvid kostnaderna för
dessa beräknats till 200 kronor per kubikmeter
lagringsutrymme mot 100 kronor
per kubikmeter för de oskyddade
utrymmena. I den situationen kommer
frågan upp, huruvida staten skall svara
för hela kostnaden för de skyddade utrymmena
eller i varje fall för den del
av kostnaden som översteg de 200 kronor,
som var den beräknade kostnaden
för sådant utrymme.

Nu har departementschefen i propositionen
sagt, att eftersom lokaliseringen
av de skyddade utrymmena blir sådan,
att de lagringsskyldiga inte får möjlighet
att utöva inflytande på den, så finner
han det skäligt att staten övertar
merkostnaderna för dessa utrymmen,
d. v. s. kostnaderna utöver de 100 kronor
per kubikmeter, som är den beräknade
kostnaden för de oskyddade utrymmena.

Under sådana förhållanden kan det i
dagens debatt inte spela någon roll om
kostnaderna är för lågt beräknade för de
skyddade utrymmena eller ej, eftersom
departementschefens uttalande väl ändå
får tolkas så, att han är beredd att ta
merkostnaderna inte bara upp till 200
kronor utan de totala merkostnaderna
utöver kostnaderna för de oskyddade
utrymmena. Så har i varje fall jag tolkat
uttalandet i propositionen.

Det var någon av talarna, herr Stefanson
eller lierr Enarsson, som sade att
den fördelning som blir resultatet av
propositionen — och i den delen tillstyrker
utskottet förslaget — skulle innebära
att de lagringsskyldiga får betala mer
än 50 procent av kostnaderna mot tidigare
40 procent. Det är felaktigt. Förslaget
innebär, att av de 112 miljonerna i
beräknade årskostnader övertar staten
59 miljoner kronor och de lagringsskyldiga
53 miljoner kronor. Det blir unge -

Nr 35

Tisdagen den 11 december 1962

Ang. beredskapslagring av olja
fär 53 procent för staten och 47 procent
för de lagringsskyldiga, avseende även
de oskyddade utrymmena till ett pris av
100 kronor per kubikmeter, om det kostar
så mycket att åstadkomma oskyddad
lagring.

Jag kan delvis förstå herr Stefansons
resonemang om storkonsumenternas situation
som lagringsskyldiga. Konsumenterna
är lagringsskyldiga under förutsättning
att de konsumerar minst 1 000
kubikmeter om året. På grund av den
fluktuation i oljepriserna, som ägt rum
under de senaste åren, kan det mycket
väl inträffa att en storkonsument köpt
in lagringskvantiteter till ett högre pris
än dagspriset. Följaktligen har han inte
möjlighet att dra nytta av det som han
egentligen skulle ha nytta av, nämligen
att ha rätt att köpa in olja 4 kronor billigare
per kubikmeter än den som köper
direkt hos oljebolagen, som också är lagringsskyldiga.
Men det är väl sådana
förhållanden som man liksom inte kunde
ta med i bilden, eftersom det ju också
har inträffat, att oljan har inköpts av
storkonsumenten till ett pris som var
lägre än det som gällde något år senare.
Sådana fluktuationer får man alltid räkna
med.

Däremot kan jag inte hålla med herr
Stefanson om att storkonsumenterna,
även om de representeras av exportindustrier,
är särskilt missgynnade. Eftersom
oljan är den billigaste energikällan
och det stora flertalet har övergått till
olja, måste storkonsumenterna ha lika
stort intresse som alla andra av en beredskapslagring,
om någonting skulle inträffa.
Jag tror att vår uppmärksamhet
fästes på detta under Suezkrisen 1956.
Man fann då att det var nödvändigt med
beredskapslager, och många storkonsumenter
beklagade att de inte hade större
egna resurser som de kunde ta i anspråk.

Sedan kan man väl inte dela upp konsumenterna
med hänsyn till deras möjligheter
att ta ut den kostnad, som ligger
i själva beredskapslagringen. För en del
är det väl inte förenat med några svårigheter
att betala de där 4 kronorna
per kubikmeter. För andra kan det vara

svårt, men jag tror inte att man kan ta
hänsyn till sådana förhållanden heller.

Herr Stefanson säger också, att oljebolagen
ur rent kommersiella synpunkter
egentligen knappast kunde ha något intresse
av en ökad beredskapslagring. Jag
är inte säker på att ett sådant uttalande
håller. Det är väl ändå på det sättet,
att oljebolagen har inte bara rätt att sälja
olja i landet, utan också skyldighet att
svara för sådana anordningar som fordras
för att de skall kunna tillgodose behovet
av olja i landet.

Såvitt jag känner till importerar staten
inte själv den olja, som fordras för
dess konsumtion, och den olja som lagras
för statens räkning. Det skulle alltså inte
kunna betraktas som orimligt, att oljebolagen
hade skyldighet att svara för
all lagring och hade rätt att ta ut kostnaden
härför. Men nu har man gjort en
uppdelning — och jag tror att det ligger
i oljebolagens iniresse liksom konsumenternas
— för att få en så stor beredskapslagring,
att vi i varje fall klarar oss
under så lång tid som behövs för att, om
så skulle bli nödvändigt, ställa om till
andra bränslen. Det kommer som sagt
inte att bli billigare, utan i stället medföra
ökade kostnader, om man skulle
tvingas till en omställning.

Den stora oro man kan hysa gäller inte
kostnaden i samband med lagringen,
utan hur vi skall kunna klara vår energiförsörjning
i landet om det skulle bli
en sådan avstängning, att beredskapslagren
av olja inte räcker till. Det är nämligen
förenat med oerhörda svårigheter
att åstadkomma den energi, som behövs i
landet, om oljan skulle tryta.

I de av herr Stefanson åberopade motionerna
1:768 och II: 929 föreslås en
uppdelning av de olika oljor som skulle
lagras på så sätt, att de lätta och tunga oljorna,
som är de enda oljor som storkonsumenterna
lagrar och konsumerar, skulle
få tillämpa den fördelaktigare procentsatsen
beträffande sitt bidrag, medan
man för all annan lagring — alltså oljebolagens
lagring av bensin, fotogen etc.
— skulle tillämpa den princip som föreslås
i propositionen.

Tisdagen den 11 december 19(52

Nr 35

Utskottet bär inte funnit sig kunna vara
med om en sådan åtskillnad i fråga
om lagringsskyldigheten. Det skulle bara
krångla till det hela. Därför har dessa
motioner inte varit föremål för några
närmare överväganden, och de har som
synes inte heller kommit med i någon reservation.

Herr talman! Vi har inom utskottet
ägnat ett ganska stort intresse åt denna
fråga. Jag tror jag kan säga att vi måhända
skulle ha försökt komma fram till
ett resultat, som var litet gynnsammare
för de lagringsskyldiga, vilket riksgäldskontoret
också förordat i sitt yttrande
över kommittéförslaget, om vi inte hade
funnit att departementschefen faktiskt
har varit litet generösare mot de lagringsskyldiga
genom att låta staten betala
merkostnaden för de skyddade utrymmena
utöver de 100 kronor per kubikmeter,
som är den kostnad till vilken
de oskyddade utrymmena är beräknade.
Vi har inte funnit något skäl eller någon
möjlighet att förorda något längre gående
förslag.

Herr talman! Jag yrkar med dessa ord
bifall till utskottets hemställan.

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep):

Herr talman! Låt mig först säga att
jag i stort sett delar de synpunkter, som
herr Strand här framförde när han talade
om det gemensamma ansvaret och intresset
för den ökade beredskapslagringen.
Jag tror att jag i varje fall i det avsnittet
kan instämma med herr Strand.

Jag vill med detta ha sagt, att det är
med stor tillfredsställelse som jag från
min sida konstaterar att vi har fått ett
förslag till en bättre oljelagring än vi
hittills haft. Den oljelagring vi har haft
hittills motsvarar ju egentligen inte mer
än några månaders behov med nuvarande
konsumtion, och det måste betraktas
som otillfredsställande.

När jag tar till orda här gör jag det
inte som utskottsledamot, utan närmast
som motionär i frågan. Vi har några
stycken som i våras motionerade i denna
fråga, då vi lade fram några synpunkter

4 Första kammarens protokoll 1062. Nr 35

Ang. beredskapslagring av olja
på den eventuella möjligheten att utöka
lagringsberedskapen vid jordbruket. AU
förslaget var motiverat framgår av att
chefen för handelsdepartementet som
svar på en enkel fråga i denna kammare
kunnat meddela, att vår beredskap på
gengasförsörjningens område, när det
gällde dieselmotorer, inte var riktigt tillfredsställande,
i det att man där även
måste använda 25 procent olja.

Detta föranledde några reflexioner
om att den tunga trafiken, lastbilstrafiken
och traktordriften, här i landet skulle
stå sig ganska slätt i händelse av en
avspärrning.

Denna motion ville alltså väcka förslag
om en bättre beredskap på oljelagringens
område. Jag får säga, att man
från motionärernas sida är ganska nöjd
med den relativt välvilliga skrivning som
utskottet här presenterat om denna motion
liksom även om den motion som är
betecknad med nr 766 i denna kammare.

Det är dock ett par saker, som utskottet
anför och som enligt min uppfattning
behöver sin förklaring. Man säger på tal
om jordbrukets oljelagring, att de sedan
rätt lång tid befintliga s. k. tanklånen inte
utnyttjats i någon nämnvärd utsträckning.
Det är riktigt, men jag tror, att man
här måste vara på det klara med att man
samtidigt varit ganska osäker från jordbrukets
sida — och de eventuella lastbilsägare
som använder sig av samma
system — huruvida myndigheterna vid
en avspärrning kunde rekvirera dessa
lager. Det är en osäkerhetskänsla som
gjort, att man från enskilt håll inte varit
intresserad av denna förmån. Jag tror
att man med litet större generositet och
litet större garantier från statens sida
skulle kunna animera denna enskilda
mindre lagerhållning bland de mindre
förbrukarna. Vad utskottsreservationen
här mest diskuterar är ju faktiskt lagerhållningen
hos storförbrukarna och försäljarna.

Man skulle kunna få en ytterligare effektivisering
av lagerhållningen genom
att använda dessa många och små farmaggregat,
som ligger ute runt om i bygderna,
om man hade en viss organisation

Nr 35

Tisdagen den 11 december 1962

Ang. beredskapslagring av olja
och plan över det hela. Jag tillät mig i
denna motion peka på att man härvidlag
kunde utnyttja blockorganisationen för
att få en effektiv lagerhållning.

Sedan bör naturligtvis staten bidra
ekonomiskt till denna lagerhållning. I
den principen må jag instämma med reservanterna,
ty principiellt sett kan man
fråga sig, varför denna lagerhållning i
beredskapssyfte skall vara missgynnad i
förhållande till annan motsvarande lagerhållning
här i landet, där staten bekostar
alltsammans.

Herr talman! Det är bara dessa funderingar
jag velat anföra med anledning
av dagens debatt. Jag kan alltså här i
stort sett instämma i den föreliggande
reservationen, men jag vill sluta med att
uttrycka den förhoppningen att vi skall
få se förslag, som på ett smidigare sätt
lindå kan tillgodose de mindre förbrukarna,
exempelvis vid jordbruket och
vid den tunga lastbilstrafiken.

Herr HAGBERG (h):

Herr talman! Beträffande en sak är
alla här i kammaren ense, föreställer jag
mig, nämligen om att vi måste ha beredskapslagring
av olja. Den saken behöver
vi följaktligen inte här närmare diskutera.
Men, när man sedan kommer till
de s. k. modaliteterna, går ju meningarna
något isär.

Grunden för den föreliggande kungl.
propositionen nr 194 och för utskottets
utlåtande är ju ett betänkande från 1961
års oljelagringskommitté. Jag vet inte,
om så värst många av kammarens ledamöter
varit i tillfälle att studera detta
betänkande, men det är rätt intressant
ur olika synpunkter, i varje fall den del
som man får se på. En del är som bekant
hemligstämplad, och den har man
inte haft tillgång till, men den del som
man fått lov att ta del av, ger på ett
oförtydbart sätt vid handen, att meningsskilj
aktigheterna inom kommittén
varit avsevärda.

Det antydes att vissa kompromissförslag
framkommit under kommittébehandlingen.
De ledde inte till något resultat,
utan följden blev att kommittén,

när den skulle avge sitt utlåtande, delade
sig på mitten — fyra mot fyra. Vad
som här i propositionen och även i andra
lagutskottets utlåtande kallas för
kommittémajoriteten är alltså den halva,
som blev majoritet inom kommittén
genom ordförandens utslagsröst.

Emellertid finner man, om man studerar
den offentliga delen av kommitténs
betänkande, att kommittén gång
på gång understryker oljelagringens betydelse
ur försvarets synpunkt. Det är
helt naturligt, att man gör detta. Det är
en dominerande synpunkt på problemet.
Det har ju sagts att för ett modernt försvar
är oljan lika viktig som ammunitionen
— och det ligger kanske någonting
i detta.

Nu har ju meningarna gått isär mycket
starkt under remissbehandlingen av
denna fråga. Dessa dissonanser har ju
skildrats i de anföranden, som här liar
hållits, och jag skall inte fördjupa mig
så mycket i dem. Det är bara på ett par
punkter, som jag skulle vilja göra några
reflexioner.

Det är ju så att handelsministerns förslag
i realiteten innebär att beredskapslagringen
av brännoljor i stor utsträckning
skulle komma att finansieras genom
tillägg på konsumentpriserna eller i varje
fall leda till ökade kostnader för storkonsumenterna
av oljor. Det är ju ingen
som vill bestrida att så är fallet.

Men, herr talman, med anledning därav
skulle jag gärna vilja erinra om att
konsumenterna — det har inte påpekats
här tidigare, såvitt jag kunnat finna —
för närvarande erlägger över 600 miljoner
kronor per år i energiskatt. Denna
energiskatt var dock från början avsedd
bl. a. — det kan vara av ett visst intresse
att erinra om detta i denna debatt
— för finansieringen av oljelagringen. I
propositionen uttalar departementschefen,
att energiskatten efter införandet av
den allmänna varuskatten skulle ännu
klarare än tidigare framstå som en integrerad
del av systemet med indirekta
skatter. Jag måste nog säga, att grunden
för detta uttalande av statsrådet förefaller
mig minst sagt något oklar, men
alldeles bortsett därifrån skulle jag nog

Tisdagen den 11 december 1962

Nr 35

Öl

vilja säga, att frågan om energiskatten
lämpligen bör stå öppen i avvaktan på
de undersökningar rörande den indirekta
beskattningens utformning vilka —
som vi alla vet — verkställes av allmänna
skatteberedningen.

Såvitt jag kan förstå, utgör detta av
tnig refererade uttalande av statsrådet
på denna punkt ett föregripande av den
allmänna skatteberedningens arbete,
vilket jag tyvärr inte kan anse vara alldeles
riktigt. Jag har också fäst mig vid
att detta inte oviktiga avsnitt av propositionen
över huvud taget icke beröres av
andra lagutskottet i dess motivering för
dess ståndpunktstagande. Frågan är förvisso
i varje fall för de skattskyldiga
ingalunda av någon obetydlig storleksordning.
Det förhåller sig tvärtom, och
detta förhållande har ju också understrukits
i en lång rad av de remisser,
som utförligt och korrekt som alltid i
propositionerna är redovisade.

Jag vill här bara bringa till kammarledamöternas
erinran, att Sveriges industriförbund
självfallet uppehållit sig vid
denna sak och framhållit det oriktiga i
att lagringspliktiga konsumenter tvingas
bidraga till lageruppbyggnaden med såväl
energiskatt som direkta utgifter för
sin andel i lagringsplikten. En rad andra
organisationer, som har samma eller
liknande uppfattning, redovisas också i
propositionen, nämligen Kooperativa
förbundet, RLF, Svenska stenkolsimportörers
förening, Svenska petroleum institutet
och Sveriges lantbruksförbund.
Institutet påpekar, att skatten vid dess
införande beräknades komma att ge årliga
intäkter på omkring 375 miljoner
kronor, varav omkring en femtedel skulle
disponeras för oljelagring. Enär energiskatten
för budgetåret 1962/63 beräknas
till 620 miljoner kronor, skulle en
femtedel av densamma täcka kostnaderna
även för det dyraste lagringsmålet i
kommittébetänkandet.

Jag tycker — med all aktning för
andra lagutskottet — att man kunde ha
skänkt litet uppmärksamhet även åt detta
avsnitt i propositionen och de motioner,
som väckts i anslutning till propositionen.

4f Första kammarens protokoll 1962. Nr 35

Ang. beredskapslagring av olja

Sedan vill jag göra ytterligare en liten
reflexion, och den gäller konjunkturbedömningen
och den belastning av näringslivet,
som här kommer i fråga. Alla
känner väl här i kammaren till den situation,
som för ögonblicket råder på
åtskilliga håll inom exportindustrien.
Inte minst på norrlandsbänkarna har
man anledning att vara rätt väl informerad
i detta avseende. Jag tror, att jag
kan tillägga, att utformningen av och innehållet
i det senaste skogsavtalet vittnar
om hur situationen för närvarande
gestaltar sig på vårt kanske viktigaste
exportområde.

Nu är det ju så att på sistone har —
som herr statsrådet givetvis själv observerat
—■ konjunkturförsämringen börjat
sprida sig till nya områden. På annat
sätt kan i varje fall inte jag tolka arbetsmarknadsstyrelsens
tillkännagivande
häromdagen att begära ett beredskapsanslag
på ytterligare 200 miljoner
kronor. Jag tycker, att detta är ett beaktansvärt
tecken på att konjunkturdämpningen
ingalunda avstannat utan
snarare är av en sådan typ att man kanske
kan ha anledning att räkna med en
fortsättning.

Till detta skulle jag bara vilja foga,
att redan under den nuvarande lagringsperioden
— den gäller under fem
år —- har för övrigt storkonsumenternas
utgifter för oljeberedskapen inneburit
en kännbar ekonomisk belastning. De
lagringspliktiga industriföretagen har
nämligen i de flesta fall inte haft någon
möjlighet att ta ut kostnaderna för lagringen
av sina köpare — vilket skulle
vara meningen — då den utomordentligt
hårda konkurrensen på exportmarknaden
helt omöjliggjort en sådan kostnadsövervältring.
Men det intressanta är
att även på hemmamarknaden har konkurrensläget
försvårat kostnadsövervältringen.
Jag vill fästa uppmärksamheten
på att departementschefen själv i propositionen
har uttalat, att industrien inte
prisvägen kunnat kompensera sig för
kostnaderna för beredskapslagringen.

Det har visserligen anförts tidigare,
men jag anser det inte vara ur vägen att
ännu en gång understryka, att vi inte

Nr 35

Tisdagen den 11 december 1962

Ang. beredskapslagring av olja
får glömma att i förhållande till det tidigare
lagringsprogrammet propositionens
förslag främst innebär, att de lagringspliktiga
skall åläggas en relativt
större del av investeringskostnaderna
för lagringsanläggningar samt att de
skyddade anläggningarna skall lokaliseras
utan hänsyn till vad som ur kommersiell
synpunkt är lämpligt.

I fråga om de skyddade anläggningarna
fäste jag mig vid vad andra lagutskottets
ordförande yttrade, när han
berörde detta spörsmål. Han erinrade
om att departementschefen i någon mån
tagit ad notam ett uttalande från riksgäldsfullmäktiges
sida. Det är ju ett riktigt
påpekande, och det är naturligtvis
tacknämligt att så skett, men statsrådet
godkänner ju därmed inte uppfattningen
att den skyddade lagringen till hundra
procent är en försvarets, d. v. s. en statens,
angelägenhet. Försvaret betalas av
oss alla, men denna beredskapsåtgärd
skall ju delvis betalas av ett begränsat
antal skattskyldiga. Jag vet inte, om
kammarens ledamöter observerat, att
antalet lagringsskyldiga inte är högre än
ungefär 130. Det är de 30 oljehandelsbolagen
och de cirka 100 s. k. storkonsumenterna
av olja, som är de lagringsskyldiga.

Herr ordföranden i andra lagutskottet
var, som nämnts, inne på frågan om
den skyddade lagringen och kostnaderna
härför. Departementschefen utgår
som bekant från att bergrum för lagring
skall kunna byggas för en kostnad
av 200 kronor per kubikmeter, medan
reservanterna inom kommittén vid sin
kalkyl kommit fram till ett överslagspris
av 230 kronor per kubikmeter skyddat
utrymme. I remissyttrandena har
framhållits, att det är synnerligen svårt
att beräkna kostnaderna för utrymmen
för skyddad lagring, innan närmare undersökningar
vidtagits på de olika platser,
där lagringen skall äga rum. Det
kan man väl förstå, ty även under byggnadsarbetena
kan helt naturligt oförutsedda
omständigheter medföra kostnader,
som förrycker förhandskalkylen.
Det är ju en mängd ting, som kan tillkomma
och om vilka man inte haft kän -

nedom, när man påbörjade arbetena. Innan
en pålitlig kostnadsberäkning kan
utföras, måste man utreda frågor som
bergets kvalitet, erforderligt grundvattenskydd,
kommunikationsleder o. s. v.

Nu föreföll herr ordföranden i andra
lagutskottet tolka departementschefsuttalandet
om ökat stöd åt de skyddade
anläggningarna så, att departementschefen
skulle vara beredd att tillstyrka en
statlig hjälp till de kostnader, som överstege
kostnaderna för de oskyddade utrymmena,
d. v. s. 100 kronor per kubikmeter.
Jag är tveksam om herr
Strands tolkning på den punkten är riktig.
Det är kanske något som herr statsrådet
kan klargöra, när han — som jag
antar — innan debatten är avslutad, tar
till orda.

Jag ber, herr talman, att få hemställa
om bifall till reservationen.

Herr NYMAN (fp):

Herr talman! De skäl, som herrar
Enarsson, Stefanson och Hagberg anfört
gentemot utskottet när det gäller ansvarsfördelningen
mellan staten och oljebranschen
jämte oljekonsumenterna,
d. v. s. de lagringsskyldiga, vill jag också
i egenskap av reservant biträda. Jag
har inte mycket mer att tillägga än som
redan anförts i motiveringen för reservationen.
Tillåt mig emellertid, herr talman,
att endast understryka redan framförda
skäl för reservationen.

Beträffande den skyddade lagringen
av bränslen är det för oss en principfråga,
utöver de ekonomiska aspekterna,
att staten övertar huvudansvaret för
kostnaderna. Att som utskottet och departementschefen
se kostnaden för skyddad
beredskapslagring av olja som en
del av kostnaderna för den produktivitetsvinst,
som användningen av olja medför,
och att kostnaden därför bör kunna
belastas oljeförbrukarna är alltså en
åsikt som vi principiellt icke vill godtaga
som motiv för den ekonomiska ansvarsfördelningen.
Genom att de skyddade
lagren måste förläggas till bestämda
områden blir, såsom framhållits i
reservationen, de lagringsskyldigas kom -

Tisdagen den 11 december 1962

Nr 35

mersiella och ekonomiska intressen icke
utslagsgivande vid val av lokaliseringsområde.
Visserligen ges någon kompensation
men långtifrån hel sådan. Det
återstår härför minst ett femtiotal miljoner
kronor, om beräkningarna nu är riktiga.

Beträffande de oskyddade lagringsanläggningarnas
kostnader har det anförts,
att oljeförbrukarna icke skall åläggas
en större del av lagringskostnaderna per
förbrukad liter räknat vid ökad beredskap
än som för närvarande är fallet.
Detta har ansetts vara ett något osäkert
antagande. Reservanterna föreslår därför
bibehållande av nuvarande kostnadsfördelning
såsom varande enligt vår mening
en rättvisare fördelning av ansvaret
än vad departementschefen föreslagit.
Jämfört med nuvarande ansvarsfördelning
innebär departementschefens
förslag en kostnadshöjning med c:a 7
procent för de lagringsskyldiga.

.Tåg ber, herr talman, att med det anförda
få yrka bifall till reservationen.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s):

Herr talman! Jag hade först några
ord att säga till herr Thorsten Larsson.
Beredskapslagring för jordbrukets behov
skall ske i enlighet med det lagringsprograin
som finns angivet i propositionen.
Men redan under vårriksdagen — och
det har upprepats i en motion i samband
med propositionen — har upptagits
frågan om utnyttjande av de lagringsmöjligheter
som jordbrukarna själva
förfogar över ute på gårdarna, de
s. k. farmaggregaten.

Vi har inte kunnat ta upp den frågan
i utskottet såsom en fråga, som på ett
eller annat sätt skulle kunna lösas inom
ramen av lagringsskyldigheten. De utrymmen
som finns omfattar cirka
170 000 kubikmeter, fördelade på 73 000
aggregat, medan det stora programmet,
som propositionen omfattar, rör endast
cirka 100 lagringsskyldiga. Det finns
ingen möjlighet att hålla kontroll över
eller att inom programmet inordna den
lagring, som skulle kunna ske i dessa

Ang. beredskapslagring av olja

farmaggregat, eftersom varje aggregat
inte rymmer mer än genomsnittligt tre
kubikmeter.

Det var heller ingen i utskottet som
tog upp frågan ur dessa synpunkter.
Man har bara understrukit önskvärdheten
av att dessa möjligheter att lagra
olja utnyttjas. Men det framfördes önskemål
om att denna lagring kunde ske
under sådana betingelser, att jordbrukarna
skulle vara säkra på att få behålla
den lagrade oljan om det skulle
bli en krissituation. Detta ville föredragandena
i utskottet inte ge någon garanti
för. I eu krissituation kunde oljan
behövas för annat ändamål. Men jordbrukarna
har naturligtvis större chanser
att få använda oljan om de faktiskt har
den — det kan vara svårare att få den
levererad om det har inträffat en krissituation.

Vi var således allmänt ense om att
det fanns ett stort intresse av att dessa
möjligheter till lagring utnyttjades, i all
synnerhet som man därigenom på ett
ganska naturligt sätt kunde ordna med
omsättningen. Men vi kunde inte gärna
ta upp frågan, under vilka villkor detta
kunde ske. Vi har därför begränsat oss
till ett uttalande i utlåtandet, som går
ut på att man på allt sätt bör stimulera
den lagringen. Om denna stimulans skall
ske genom att ställa lån till förfogande
eller genom garantier för att jordbrukarna
får behålla oljan i en krissituation,
det kunde vi inte ta ställning till.

Beträffande herr Hagbergs åberopande
av remissyttrandena till kommittébetänkandet
har vi observerat att praktiskt
taget alla, som kan betecknas som
näringsorganisationer, har uttalat sig till
förmån för en lägre andel av de totala
kostnaderna. Därvid har samtliga bland
annat också åberopat energiskatten. Men
energiskatten fanns väl redan vid den
tidpunkt, då det nuvarande oljelagringsprogrammet
och fördelningen av kostnaderna
gjordes. En del tog storkonsumenterna
och oljebolagen och en del
föll på staten, och så skall ju ske också
i fortsättningen.

Vi har inom andra lagutskottet faktiskt
inte känt oss kompetenta att ta

Nr 35

Tisdagen den 11 december 1982

Ang. beredskapslagring av olja
upp en diskussion om energiskatten och
dess betydelse i detta sammanhang. Vi
har alltså förbigått den med tystnad,
vilket inte behöver betyda att man inte
i departementet eller i annat sammanhang
kan ta upp den frågan, när
skattekommittén kommer med sitt betänkande,
vilket vi väl inte behöver
vänta alltför länge på.

Herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Jag hade uppriktigt sagt
knappast tänkt ingripa i denna debatt.
Det mesta som kan sägas har redan i
korthet framförts såväl från utskottets
talesman som från reservanterna. Det är
ändå ett par påpekanden, som jag skulle
vilja göra i anslutning till diskussionen.

Först och främst vill även jag konstatera
min tillfredsställelse över att alla
tillmäter frågan om det framtida oljeprogrammet
en mycket stor vikt. Hur
stora oljelager vi håller här i landet
är ju, som betonats i debatten, av avgörande
betydelse för hela vår ekonomiska
beredskap. Det är glädjande att
enigheten så långt är fullständig.

Det är egentligen i spörsmålet hur
kostnaderna skall fördelas, som meningarna
gått i sär och alltjämt gör det. Jag
vill ändå tillåta mig påpeka, att även
härvidlag råder en viss samstämmighet
i uppfattningarna. Ingen vill bestrida att
oljeliandeln och de större konsumenterna
skall vara med om att bidra till
finansieringen. I själva verket anser väl
också de flesta att det knappast blir företagen
— jag skall komma tillbaka till
det senare — eller oljeliandeln som själva
bär dessa kostnader på sina marginaler.
Dessa kostnader övervältras i sista
hand på konsumenterna.

Den kontroversiella frågan har varit
sättet för fördelningen av kostnaderna
mellan å ena sidan staten och å andra
sidan oljeliandeln och de större konsumenterna.
Som utskottets ordförande
framhållit kan naturligtvis delade meningar
råda härom. Det kan ju inte bli
fråga om att finna en absolut given
norm för en sådan fördelning. Det är

heller ingen verklig principfråga. Jag
vill i detta avseende gärna instämma i
vad herr vice talmannen framhöll i sitt
anförande. Tillåt mig bara att i detta
sammanhang göra en liten återblick.

Fram till 1957 var det allmänt godtaget
att förutsättningen för att man skulle
få driva handel med olja här i landet
var att man bar det ekonomiska ansvaret
för beredskapslagringen. Detta ansvar
skulle åvila de lagringsskyldiga.
Det är visserligen sant, att för särskilt
skyddade utrymmen utgick i annan
ordning än hittills varit fallet, och
i annan ordning än som föreslås för
framtiden, ett visst begränsat stöd från
statsmakternas sida. Detta var emellertid
inriktat på vissa statliga projekt. I
övrigt förutsattes i princip att man åtog
sig de ekonomiska konsekvenserna av
lagringen för att man skulle få vara
verksam inom oljehandeln. Att statsmakterna
alltså i sista hand bär ansvaret
för att vi upprätthåller en beredskap
på detta område — då liksom nu
— ansågs icke utgöra något hinder för
att finansieringen i huvudsak ålåg oljehandeln.

Emellertid ansåg man, särskilt med
hänsyn till den utomordentligt starka
ökning som oljekonsumtionen undergick,
det vara nödvändigt att stärka
beredskapen på detta område. Det gällde
att påskynda lagerutbyggnaden. Det
gällde att få en bättre beredskap än den
vi tidigare haft och än den vi tidigare
trodde skulle vara nödvändig. Det var
ingen i slutet av 1940-talet, som kunde
förutse den explosionsartade utveckling
som ägt rum under 1950-talet och därefter.
Det blev nödvändigt att tillgripa
särskilda åtgärder för att snabbt få till
stånd en förstärkning på detta känsliga
område av beredskapen.

Även en annan omständighet talade
för vikten av att stärka beredskapen,
och det var att industrierna i ökad utsträckning
började att övergå från fasta
fossila bränslen till olja. Detta gjorde
att man ansåg det likaledes rimligt
att överväga vilka åtgärder som kunde
erfordras ur beredskapssynpunkt för att
hålla lager även hos de större förbru -

Tisdagen den 11 december 1962

Nr 35

karna. Det var med denna utgångspunkt
den kommitté, som avgav sitt betänkande
1956, hade tillsatts. Detta var också
anledningen till att det program, som
då framlades som ett resultat av kommitténs
arbete, innebar ett avsteg från
den princip som tidigare rått att oljehandeln
själv borde bära de ekonomiska
konsekvenserna av lagringen som
förutsättning för rätt att driva handel
med olja.

När man sökte efter principer för fördelningen,
om staten nu skulle ge något
stöd, stannade man som här har
betonats inför en viss procentsiffra. Man
kom fram till att staten borde svara för
60 procent av kostnaderna och att resterande
40 procent borde åvila större konsumenter
och oljehandeln. Denna avvägning
framkom såsom en kompromiss
inom en kommitté. Det var inte fråga
om någon helig princip. Som herr vice
talmannen här har understrukit betraktades
detta ingalunda som en principfråga.
När det gällde att snabbt åstadkomma
en ökad beredskap på detta område
var alla riktningar inom kommittén
och sedermera inom riksdagen intresserade
av att få så stor enhet som
möjligt omkring det nya programmet.
Som ett resultat bland annat av dessa
ansträngningar fixerades siffrorna till
40 respektive 60 procent, siffror som
sedermera också kommit att tillämpas
vid låne- och bidragsgivningen. Jag vill
understryka, att principen ju i och för
sig inte är orubblig och inte heller bör
vara det.

I det förslag som här behandlats i
riksdagen har man ansett det vara rimligt
att i stället utgå från en annan beräkningsgrund
än den man tillämpat
för den ännu gällande lagringsperioden.
Man har sagt, att det är rimligt att se
efter hur principen i verkligheten har
utfallit när det gäller kostnadsbelastning
och prissättning. Man har då kommit
fram till att kostnaden i allmänhet
har uppgått till ungefär 0,5 eller kanske
0,6 öre per lagrad liter. Det förslag
som majoriteten i utskottet för sin del
kunnat godtaga innebär inte att kostnaden
höjs, utan kostnaden blir i själva

Ang. beredskapslagring av olja
verket lägre än den har varit tidigare,
nämligen 0,4 öre.

Det har inte tillräckligt starkt understrukits
i denna debatt, att detta är det
verkliga förhållandet. Vad som här föreslås
är sålunda icke något som kommer
att få en kostnadsstegrande effekt vare
sig för oljehandeln eller storkonsumenterna.
Visserligen blir effekten under sådana
omständigheter— det erkänner jag
— en annan procentuell fördelning än
den som tillämpats i stort sett under
den gångna perioden, således inte 40—
60, utan 50—50. Men man har i stället
anledning att fästa avseende vid priset,
det vill jag understryka. Det är priset
och inte fördelningsprincipen, som ingår
i företagens kalkyler och som är avgörande
för företagens dispositioner.

Det har sagts i debatten och det liar
gjorts gällande från reservanternas sida
i utskottsutlåtandet, att de av utskottsmajoriteten
nu förordade grunderna
skulle medföra en besvärande kostnadsfördyring
för storkonsumenterna. Jag
tror att jag redan har visat att så inte
kommer att bli fallet när det gäller kostnader
i förhållande till den förbrukade
kvantiteten. Därtill kommer, att vi under
de gångna åren har haft ganska
väsentliga reduktioner i prissättningen
på dessa produkter. Det kan inte heller
göras gällande att exportföretagen kommer
att drabbas orättvist hårt om detta
förslag skulle vinna riksdagens godkännande.
Deras konkurrensläge skulle så
vitt jag förstår inte bli ogynnsammare
än vad det har varit eller vad andra
företag ute i Europa har.

Det kan i detta sammanhang ha sitt
intresse att nämna — nu är mina siffror
en smula föråldrade, men även om
priserna i dag är lägre tror jag att proportionen
alltjämt är riktig — att år
1959 var priset för tjock eldningsolja
från raffinaderi: i Frankrike något över
127 kronor per kubikmeter i svenska
kronor omräknat, i Västtyskland något
över 102 kronor, i Italien 106, Nederländerna
111, Belgien 125 och Luxemburg
161. Motsvarande pris vid denna tidpunkt
i vårt land inklusive energiskatt
rörde sig mellan 70 och 90 kronor. Man

Nr 35

Tisdagen den 11 december 1962

Ang. beredskapslagring av olja
kan således inte säga att den svenska
industrien i den mån den nu skulle få
bära en kostnad av 0,4 öre per liter
skulle komma i ett mycket ogynnsamt
konkurrensläge gentemot motsvarande
industrier på den europeiska kontinenten.

Därtill kommer att industrien borde
ha alla möjligheter att slippa ifrån denna
kostnad för sin del. Det har förutsetts
att en storkonsument befinner sig
i en förhandlingssituation i förhållande
till sin oljeleverantör, som bör göra det
möjligt för industrien i fråga att vid
köp av stora kvantiteter också få priset
rabatterat med hänsyn till att man själv
tar på sig den kostnad som följer med
lagringen. Jag tror att rätt många exempel
skulle kunna framletas, som visar
att industrierna sannerligen försökt att
tillvarata denna möjlighet att inte få en
kostnadsbelastning på grund av sin medverkan
i oljelagringsprogrammet. De har
inte fått denna kostnadsbelastning förut,
och det finns ingen anledning att tro
att de skall få det i framtiden.

Slutligen vill jag, herr talman, även
om mitt anförande kanske redan blivit
alltför långt, beröra även en annan sida
av beräkningsgrunderna. Det gäller det
cisternpris, från vilket man bör utgå när
det gäller frågan om stödet för skyddad
lagring. Där har majoriteten i oljelagringskommittén
räknat med ett cisternpris
av 200 kronor per kubikmeter. Reservanterna
har ansett att 230 kronor är
en riktigare beräkning och har begärt,
att staten skall ikläda sig merkostnaderna
över 200 kronor för skyddad lagring.

Nu hör det emellertid till saken att
när reservanterna kommit fram till ett
pris, som avviker från det som kommittémajoriteten
angett, har de räknat
med vissa anordningar vid lagringen,
som kommittémajoriteten anser icke erforderliga
ur beredskapssynpunkt. I
själva verket förhåller det sig på det
sättet att ett fast pris, om man överenskommer
om ett sådant, kan medföra
vinster eller förluster för de lagringsskyldiga.
Det fasta pris som gäller under
nu löpande period, 200 kronor per

kubikmeter, har otvivelaktigt lett till
vinster för bolagen. Man har kunnat bygga
till åtskilligt lägre priser. Exempel
finns på att de av byggnadsentreprenörerna
offererade kubikmeterpriserna vid
en del av de anläggningar, som byggts
under perioden 1958—1962, har legat
under halva detta belopp på 200 kronor.

Det kan också nämnas att i den utredning
som riksnämnden — numera
överstyrelsen — för ekonomisk fösvarsberedskap
gjorde 1960 och som legat till
grund för oljelagringskommitténs förslag,
räknar man med ett pris av 150
kronor per kubikmeter. Priset 200 kronor
per kubikmeter måste därför betraktas
som ett kompromissförslag inom oljelagringskommittén.
Det bör också erinras
om att det förslag som nu ligger på
riksdagens bord innebär, att de statliga
lånen skall indexregleras. Redan däri
ligger ett skydd för intressenterna.

Herr HAGBERG (h):

Herr talman! Andra lagutskottets aktade
ordförande tog upp den erinring
jag hade framfört, att de lagringsskyldiga,
det här är fråga om, också har att
betala energiskatt. Nu invände herr
Strand att detta är riktigt men att så
är förhållandet redan nu. Javisst, men
att detta förhållande enligt min mening
är mindre lämpligt i fortsättningen beror
helt enkelt på den ändrade fördelningen
av ansvaret för investeringarna,
vilken såvitt jag förstår ställer frågan i
en annan dager.

Sedan vill jag nämna ytterligare en
sak, när man talar om det ändrade ansvaret
i detta sammanhang. Jag delar
herr statsrådets uppfattning, att det här
icke är fråga om en princip, utan att
det är fråga om en skälighetsbedömning
hur långt man skall gå åt det ena
hållet eller åt det andra, men man ändrar
nu den hittills tillämpade ordningen
och lägger en större del av ansvaret på
de lagringsskyldiga och en i motsvarande
mån mindre del på staten.

Varför han gör så är väl ganska
oklart, men jag vill fästa uppmärksamheten
vid att det har inträffat en helt

Tisdagen den 11 december 1962

Nr 35

ny omständighet, som man bör beakta
när man bedömer läget nu och tidigare,
nämligen att enligt den ordning, som
man nu föreslår riksdagen att godta, betages
de lagringsskyldiga varje som helst
möjlighet att öva inflytande på lokaliseringen
av de skyddade utrymmena. Detta
anges klart i propositionen, så på den
punkten lär ingen tvekan råda.

Jag bestrider inte, och har inte heller
gjort det i mitt tidigare inlägg, att det är
rimligt att de lagringsskyldiga är med
om att betala beredskapslagringen, ty
beredskapslagringen innefattar givetvis
i sig ett visst kommersiellt element. Det
är en fördel även ur handelns synpunkt
och ur näringslivets synpunkt, att en beredskapslagring
förekommer. Ett sådant
konstaterande måste ju konstituera en
uppfattning, att de lagringsskyldiga bör
vara med om att betala. Men detta förhållande
föreligger inte alls, när det
gäller den skyddade lagringen, som ju i
allt väsentligt är en lagring för försvarets
räkning — hur man skall kunna
anlägga kommersiella synpunkter på
den, har jag för min del en smula svårt
att förstå.

Sedan kommer jag till den fråga, som
jag berörde i mitt förra anförande —•
det gäller det ökade bidrag till den skyddade
lagringen, som herr statsrådet har
gått med på bl. a. i anslutning till de
rekommendationer som anförts i riksgäldsfullmäktiges
uttalande, och hur
man nu skall tolka den saken — jag
trodde herr statsrådet skulle klargöra
detta, men han glömde kanske bort saken
i sitt anförande.

Kostnaden för den oskyddade lagringen
är alltså beräknad till 100 kronor
per kubikmeter, och för den skyddade
har man räknat med 200 kronor per
kubikmeter. Meningarna går där isär,
men detta är den uppfattning som kommittémajoriteten,
alltså ena halvan av
kommittén, står för.

Nu menade herr Strand, om jag inte
missuppfattade honom, att herr statsrådets
utfästelse går ut på att det ökade
bidraget till de skyddade anläggningarna
gäller alla kostnader ovanför 100
kronor per kubikmeter — så tolkade i

Ang. beredskapslagring av olja
varje fall herr förste vice talmannen
propositionen. Jag vet inte om denna
tolkning är riktig. Är den riktig, så innebär
den ju en väsentlig upplysning;
är den inte riktig, ja, så vill jag inte
fälla något omdöme därom, men jag tror
de! vore angeläget för kammaren att
herr statsrådet lämnade ett klarläggande
på denna punkt.

Herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Det finns en gammal god
regel som brukar följas och som befriar
ett statsråd från att svara på mycket hypotetiska
frågor.

Jag räknar uppriktigt sagt inte med att
kostnaden skall behöva överstiga 200
kronor. De beräkningar som gjorts tyder
på att det priset till och med kan vara
tilltaget i överkant. Det väsentliga är
emellertid att hela oljelagringsprogrammet
beräknas kosta 112 miljoner kronor
per år. Därav går 7 miljoner till den
skyddade lagringen, och de återstående
105 miljonerna fördelas med 53 miljoner
på staten och 52 miljoner på de enskilda.

Jag tror att det önskemål som herr
Hagberg här sist framförde kommer att
kunna tillgodoses inom ramen för dessa
anslag. I varje fall på den punkten tror
jag inte alls det råder någon meningsskiljaktighet
mellan mig och herr Strand.

Herr HAGBERG (h):

Herr talman! Jag delar herr statsrådets
uppfattning, att man inte skall svara på
hypotetiska frågor, men detta är inte en
hypotetisk fråga utan en fråga om olika
beräkningsgrunder. En expertgrupp har
räknat med 200 kronor per kubikmeter
vid inrättandet av skyddade utrymmen,
en annan med 230 kronor per kubikmeter
och en tredje med ännu högre kostnader.
Vem som har rätt vågar jag inte
ha någon mening om. Frågan är emellertid
om det utökade statliga stödet räcker
även för mera långtgående beräkningar,
ty ingen —- det måste väl herr statsrådet
medge — kan i dag säga hur stor den
exakta kostnaden blir. Vi vet inte var vi
står, och ett statsrådsuttalande att staten

Nr 35

Tisdagen den 11 december 1962

Ang. beredskapslagring av olja
kommer att under alla omständigheter
stå för kostnaderna för skyddade utrymmen,
i den mån de överstiger 100 kronor
per kubikmeter, vore ju värdefullt.

Herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Jag vill göra alldeles
klart, så att det inte föreligger något
missförstånd på den punkten, att avgörande
för beräkningen måste vara det
anslag som riksdagen ger på Kungl.
Maj :ts förslag. Skulle det visa sig att
kostnaderna kommer att väsentligt överstiga
200 kronor, så kan det enligt min
uppfattning inte åberopas som stöd för
att staten skall ikläda sig kostnader som
går över det anslagsbelopp som beräknats
för ändamålet.

Herr STEFANSON (fp):

Herr talman! Herr statsrådet påpekade
i sitt första anförande att den ursprungligen
gällande principen för rätten
att bedriva oljehandel i vårt land
var att oljehandeln skulle bära kostnaderna
för oljelagringen även när det gäller
beredskapslagren. Den principen har
man nu i viss mån gjort avsteg från, säger
statsrådet, enär man på grund av
det så starkt utökade lagringsprogrammet
har ansett det vara lämpligt och
erforderligt att fördela kostnaderna mellan
oljehandeln, storkonsumenterna och
staten. Personligen tycker jag att det är
en riktig utveckling, inte minst ur en
synpunkt som tidigare inte har berörts
här i kammaren. Vi vet att oljehandeln
i vårt land i mycket stor utsträckning
är beroende av utländska intressen
och även av utländskt kapital. Om
därför oljehandeln helt skulle bära
kostnaderna för beredskapslagringen
och det samtidigt under den tid, som
denna beredskapslagring bygges upp, råder
en betydande knapphet på medel
på den svenska kapitalmarknaden —
som har varit fallet under de senaste
åren — skulle det betyda att utländska
företag skulle medverka till anskaffande
av kapital för uppbyggande av vår oljelagring.
Jag tycker inte att detta är rikt -

tigt och hälsar därför med tillfredsställelse
den utveckling som nu kommit till
stånd. Jag skulle emellertid liksom reservanterna
vara ännu mera tillfredsställd
ifall staten helt tog ansvaret för
beredskapslagringen, i varje fall den
som skall ske i skyddade lagringsutrymmen.

Statsrådet säger att det är en ny fördelningsmetod
som ligger till grund för
det förslag, som i dag behandlas av
riksdagen, nämligen att lagringskostnaderna
kan beräknas till 0,4 öre per liter,
och på basis av detta tal har sedan beräknats
hur stor andel i kostnaderna
som skall ligga på oljekonsumenterna
och oljehandeln. Det skulle inte innebära
några ökade kostnader för oljehandeln
och de stora oljekonsumenterna,
säger statsrådet. Det betyder i varje fall
minskade relativa kostnader för staten.
Har man i ett tidigare läge fastställt eu
skälig relativ fördelning av kostnaderna,
finns det väl ingen anledning att vid
en utökning av beredskapen göra avsteg
från denna metod. Nog medför väl ändå,
herr statsråd, storkonsumenternas lagringsåtaganden
en högre kostnad per liter
konsumerad olja? Om man, såsom industriförbundet
påpekar, inte har möjlighet
att få priset nedsatt genom slopandet
av det pristillägg som oljehandeln
får ta ut för oljelagringen, måste
det leda till att ju större lagringsskyldighet
en storkonsument har i förhållande
till sin förbrukning av olja, desto högre
blir också priset och kostnaderna per
liter olja.

När det gäller fördelningen av kostnaderna
mellan staten, oljehandeln och
storkonsumenterna sade jag i mitt första
anförande, att de lagringsskyldiga skulle
få överta mer än 50 procent av lagringskostnaderna.
Utskottets aktade ordförande
påstod att jag hade fel när jag
angav denna procentsats och sade att
staten tar den större delen av lagringskostnaderna.
Ja, det beror alldeles på
hur man räknar. Statsrådet har medgivit
att lagringen i skyddade lagerrum bör
få ett extra anslag på 7,3 miljoner kronor.
Drar man dessa 7,3 miljoner från
de ränte- och amorteringsfria lån om

Tisdagen den 11 december 1962

Nr 35

sammanlagt 59 miljoner kronor som de
lagringsskyldiga skall få under lagringsperioden,
kommer man fram till att statens
insats för den icke skyddade lagringen
blir mindre än de lagringsskyldigas;
och då kommer man till något
över 50 procent för de senare.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s):

Herr talman! Det är inte alltid man
vinner på att vara alltför envis i sin
önskan att få saker och ting fullständigt
klarlagda.

Jag har i mitt anförande sagt att frågan
om merkostnaden utöver 200 kronor
inte varit aktuell inom utskottet eftersom
departementschefen i propositionen
förklarat att han har funnit det
skäligt att staten tar merkostnaden för
de skyddade utrymmena. Eftersom priset
för de oskyddade beräknas till 100
kr. per m3 och för de skyddade till 200
kr. per m3 har staten åtagit sig att betala
den merkostnaden, och de överskjutande
kostnaderna är därmed borta ur bilden.

Kostnadsberäkningen har kommittéledamöterna
tvistat om —• majoriteten har
funnit sig kunna godtaga 200 kronor,
minoriteten har sagt att kostnaderna
antagligen blir 230 kronor. Men om priset
blir 230 kronor beroende på kostnadsstegringar
under den period som
programmet avser så är dock beloppen
indexreglerade. Därför kan det mycket
väl inträffa att kostnader över 200 kronor
blir täckta av den anledningen att
det rör sig om kostnadsstegringar vilka
är garanterade genom indextillägget.

Jag kan sålunda inte finna annat än
att även om man är aldrig så misstänksam
mot innebörden i vad som sagts
eller skrivits så borde man kunna vara
nöjd med ett uttalande som går ut på
att staten tar merkostnaden för de skyddade
utrymmena, när det sedan tillägges
att merkostnaden är beräknad till
så och så mycket och att det blir 7,3
miljoner kronor per år. I verkligheten
är de totala kostnaderna beräknade till
112 miljoner, varav de lagringsskyldiga
skall erlägga ett visst belopp och staten

Ang. beredskapslagring av olja
ett visst belopp. Kostnaden 0,4 öre per
liter bygger ju också på en beräkning,
och jag förmodar att när konsumtionen
når upp till medeltalet av den beräknade
-— alltså mellan 15 och 16 miljoner
m3 per år — så blir merkostnaden per
liter lägre än de 0,4 örena, vilket kommer
de lagringsskyldiga till godo.

Jag kan därför inte se att det finns
någon anledning att ifrågasätta ytterligare
garantier mot att de skyddade utrymmena
kan komma att belasta de lagringsskyldiga
utöver en kostnad som
svarar mot kostnaden för de oskyddade
utrymmena; i båda fallen kan de ju
överstiga 100 kronor.

Sedan kan herr Stefanson och jag
alltid diskutera vilket procenttal för bidragsskyldigheten
som det kan bli fråga
om. Tar man hänsyn även till den
totala kostnaden så svarar staten för
mer än de lagringsskyldiga. Räknar man
bort de skyddade utrymmena och merkostnaden
för dem, som staten svarar
för, blir det en miljon mera på de lagringsskyldiga
än på staten. När jag ser
denna fråga ur min synpunkt är det
klart att jag tar hänsyn till det hela, men
jag kan också finna det förklarligt att
herr Stefanson gärna räknar bort en
del för att få procenttalet litet fördelaktigare
ur sin synpunkt. Jag tycker dock
inte, herr talman, att det spelar så stor
roll i detta sammanhang.

Herr STEFANSON (fp):

Jag skulle bara vilja säga att herr
Strand och jag talar om två olika saker.
I mitt första anförande berörde jag
storkonsumenternas problem, och det
var då jag sade att oljekonsumenternas
andel av lagringskostnaderna är något
mer än 50 procent. Det är också riktigt.
Herr förste vice talmannen tänker på oljelagringen
i dess helhet, och då kommer
frågan i ett helt annat läge.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas särskilt
beträffande vardera punkten av utskot -

Nr 35

Tisdagen den 11 december 1962

Ang. ersättningen för riksdagsmannauppdragets fullgörande, m. m.

tets i förevarande utlåtande gjorda hemställan.

Därefter gjorde herr talmannen i enlighet
med de rörande punkten A förekomna
yrkandena propositioner, först på
bifall till vad utskottet hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som
innefattades i den vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarade herr
talmannen, efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Enarsson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 45 punkten
A, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Enarsson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 73;

Nej — 64.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Sedermera bifölls på gjord proposition
vad utskottet i punkten B hemställt.

Vid förnyad föredragning av bevillningsutskottets
betänkande nr 68, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag rörande beredskapslagring

av olja, såvitt propositionen hänvisats
till bevillningsutskottet, jämte i ämnet
väckta motioner, bifölls vad utskottet i
detta betänkande hemställt.

Ang. ersättningen för riksdagsmannauppdragets
fullgörande, m. m.

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets
betänkande nr 20, med förslag till
lag angående ändring i stadgan den 21
februari 1941 (nr 98) om ersättning för
riksdagsmannauppdragets fullgörande,
m. m.

I de likalydande, till konstitutionsutskottet
hänvisade motionerna I: 38, av
herr Strand m. fl., samt II: 68, av herrar
Torsten Fredriksson och Waldemar
Svensson, hade, med hänvisning till de
år 1960 i konstitutionsutskottets utlåtande
nr 27 föreslagna och samma år antagna
övergångsbestämmelserna till stadgan
om ersättning för riksdagsmannauppdragets
fullgörande, anförts, att en
översyn av övergångsbestämmelserna
borde komma till stånd, och hemställts,
att konstitutionsutskottet måtte företaga
omförmälda översyn och därefter för
riksdagen framlägga de förslag i ärendet
som kunde finnas påkallade.

Konstitutionsutskottet hade dels i anledning
av vad sålunda hemställts, dels
bland annat i anledning av de nya regler
angående rätt till tilläggssjukpenning
m. m. som införts genom den nya lagen
om allmän försäkring, vilken komme att
träda i kraft den 1 januari 1963, låtit
inom sitt kansli företaga en översyn av
stadgan och nämnda övergångsbestämmelser.
På grundval av översynen hade
utskottet, med begagnande jämväl av sin
initiativrätt i fråga om nämnda bestämmelser,
för riksdagen framlagt förslag
till ändringar av stadgan och övergångsbestämmelserna
i enlighet med vad i betänkandet
anförts. Förslagen vore avsedda
att utgöra en preliminär lösning
av hithörande frågor i avvaktan på resultatet
av författningsutredningens ar -

Tisdagen den 11 december 1962

Nr 35

Ang. ersättningen för riksdagsmannauppdragets fullgörande, m. in.

bete i vad det berörde riksdagens arbetsformer.

Utskottet hade i det nu föredragna betänkandet
med stöd av § 38 mom. 1 riksdagsordningen
hemställt,

A) att riksdagen måtte för sin del antaga
i betänkandet införda två lagförslag,
nämligen

I) förslag till lag angående ändring i
stadgan den 21 februari 1941 (nr 98)
om ersättning för riksdagsmannauppdragets
fullgörande; och

II) förslag till lag angående ändrad
lydelse av övergångsbestämmelserna till
lagen den 16 december 1960 (nr 701)
angående ändring i stadgan den 21 februari
1941 (nr 98) om ersättning för
riksdagsmannauppdragets fullgörande,

med de ändringar av gällande bestämmelser,
som framginge av i betänkandet
angivna lydelser; samt

B) att motionerna I: 38 och II: 68 måtte
anses besvarade genom vad utskottet
i betänkandet anfört och hemställt.

Vid betänkandet fanns fogat ett särskilt
yttrande av fru Segerstedt Wiberg,
som anfört följande:

»Stadgan om ersättning för riksdagsmannauppdragets
fullgörande ändrades
senast år 1960. Viss därefter tillkommen
lagstiftning har emellertid, som utskottet
framhållit, motiverat den nu gjorda
översynen. En sådan översyn har även
begärts i motionerna I: 38 och II: 68.

Jag kan emellertid inte finna, att den
åberopade lagstiftningen gör en översyn
av reglerna för arvodenas storlek erforderlig.
Inte heller har en sådan begärts
av motionärerna. Skall en omreglering
av arvodena ske, anser jag, att den bör
anknytas till det förslag om riksdagens
arbetsförhållanden, vilket inom kort torde
avlämnas av författningsutredningen.
»

Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp):

Herr talman! Jag skulle vilja göra
några reflexioner i anslutning till mitt
särskilda yttrande. Jag tror att då utskottet
beslutat föreslå kamrarna en höjning
av riksdagsmännens arvoden, gör
det sig skyldigt till en allvarlig felbe -

dömning. Jag tror också att det är fel
att man frångått det tidigare beslutet
att låta arbetsmarknadens parter yttra
sig innan ändringar företas beträffande
arvodena. Jag beklagar detta, samtidigt
som jag vet att jag är ganska ensam om
mitt beklagande. Det har sagts att partigrupperna
varit överens om höjningen.
Även om jag är ensam om mitt ställningstagande,
har jag känt ett behov
av att ge uttryck för detta.

I utskottets betänkande finns en nyhet
som jag vill passa på att fästa kammarens
uppmärksamhet på. Man har
bytt ut ordet änka mot make och därmed
avskaffat könsdiskrimineringen. För oss
som i annat sammanhang tidigare motionerat
om ändringar i detta avseende
är ändringen givetvis till stor glädje.
För mig som varit ensam kvinna i utskottet
är det särskilt glädjande, eftersom
det inte är jag som tagit initiativet,
utan detta har kommit från den delegation
som arbetat med frågan. Jag är
övertygad om att beslutet måste tillskrivas
prejudicerande verkan.

Slutligen, herr talman, har sådana
ändringar vidtagits att det skall bli möjligt
att förbättra de pensioner som lämnas
till män, vilka tidigare varit verksamma
här, eller till deras efterlevande.
Det är en ändring som bär kunna förbättra
ställningen för dem som närmast
befinner sig i ett ekonomiskt nödläge,
till följd av att de offrat mycken tid på
riksdagsarbete. Jag anser detta v''ara en
glädjande och väsentlig förbättring.

Jag skall, herr talman, avstå från att
framställa något yrkande.

Herr ANDERSSON, TORSTEN, (ep):

Herr talman! Fru Segerstedt Wibergs
framställning i denna fråga tycker jag
tarvar några kommentarer, även om det
inte är min mening att på något sätt
polemisera mot hennes uppfattning i
och för sig. Jag tror att jag kan tala å
övriga utskottsledamöters och i varje
fall å den delegations vägnar, som jag
haft äran arbeta tillsammans med och
som utarbetat formerna för den nya
stadgan. Anledningen till att frågan togs

Nr 35

Tisdagen den 11 december 1962

Ang. ersättningen för riksdagsmannauppdragets fullgörande, m. m.

upp är dels de motioner som har väckts
i anledning av att vårt tidigare försök
att ordna upp pensionsfrågan delvis
misslyckades och att man alltså måste
reparera det misstag som då gjordes,
dels är det ett resultat av den initiativrätt
som utskottet har och som har kommit
till uttryck bl. a. i sådana punkter,
som fru Segerstedt Wiberg omnämnde
i andra delen av sitt anförande.

Jag vill gärna ha sagt ifrån, att den
korrigering som nu ägt rum och som är
föremål för särskilt yttrande från fru
Segerstedt Wiberg, såvitt jag kan förstå
icke har något att göra med den
allmänna princip som riksdagen för sin
del har uttalat sig för, nämligen att man
skall höra arbetsmarknadens parter, då
man korrigerar riksdagsmännens arvoden.
Det har i delegationen och även
inom utskottet inte bara nu utan även
vid andra tillfällen framförts mycket
starka betänkligheter mot att den ersättning,
som utgår för fördyringen genom
stockholmsvistelse i samband med riksdagsmannaskapets
fullgörande, icke har
tillgodosetts på ett riktigt sätt.

När vi försökt bedöma frågan om lönesättningen
och därmed sammanhängande
problem, har vi utgått från den
riksdagsman, som icke har möjlighet att
vid sidan av riksdagsmannaskapet förvärva
någon form av inkomst av nämnvärd
omfattning, d. v. s. de riksdagsmän
som tvingats lämna sin borgerliga
gärning på grund av riksdagsmannaskapet.
Det är för mig uppenbart att
man måste bedöma detta med utgångspunkt
från de förhållanden under vilka
sådana riksdagsledamöter lever. Vi kan
inte gå ut ifrån den som vid sidan av
sitt riksdagsmannaskap kan upprätthålla
en borgerlig gärning och förvärva en
inkomst som kanske i och för sig skulle
vara tillräcklig för att utgöra underlag
för försörjningen.

Det har som sagts framställts kritik
mot att ersättningen för fördyringen i
samband med stockholmsvistelsen är för
låg. Vi har då haft att angripa dagtraktamentena.
Det har gjorts på ett sådant
sätt att man tagit ut vad det allmänna
statliga reglementet kan medge. Vi kan

inte gå längre, ty det är alldeles uppenbart
att det skulle medföra komplikationer
på olika områden. Man har då
att ta hänsyn till lönefrågan och det utgående
arvodets höjning.

Då har två saker varit klara dels kritiken
mot att man inte får full ersättning
för stockholmsvistelsen, dels det
förhållandet, som enligt min uppfattning
icke är oviktigt, att det jämförelsemått
som man tidigare haft när det gällt att
fastställa riksdagsmännens arvode under
de senaste två åren eller kanske
rättare sagt under det senaste året har
undergått en väsentlig förändring utöver
den förändring som omfattas av det rörliga
tillägget, alltså ersättningen för det
försämrade penningvärdet. Det har ägt
rum en allmän lönestegring som gjort
att varje jämförelse blir omöjlig, för
såvitt man inte företar en korrigering.
Den situation som nu uppstått har vi
ansett vara av den arten att den icke
kan anses ingå i de allmänna förutsättningarna
för en omprövning av riksdagsarvodets
storlek. Det är uttryckligen
sagt i utskottets betänkande att vad
som nu föreslås är ett provisorium i avvaktan
på den sittande stora utredningens
förslag om riksdagens arbetsformer
och att man när den utredningens betänkande
föreligger har helt fria händer
på detta område.

Därmed anser jag, herr talman, att
fru Segerstedt Wibergs betänkligheter
på den här punkten är undanröjda.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Jag skall lova att vara
lika föredömligt kort som de tidigare
talarna, kanske något kortare.

Jag är av den uppfattningen att det
för riksdagsarbetet och för en lycklig
utveckling av vår självstyrelse är värdefullt
att riksdagsmän skall ha möjlighet
att resa hem, d. v. s. att lämna sina
uppdrag. Det kan man i den mån man
har möjlighet falla tillbaka på en verksamhet
eller liknande resurser. Jag anser
att det är en styrka, kanske inte så
mycket i arbetet mellan som inom partierna.
Jag är därför betänksam gente -

Tisdagen den 11 december 1962

Nr 35

Ang. rätt för kommun att bistå utländska studerande

mot en utveckling sådan som den nuvarande.

En god vän till mig — han tillhör inte
den här kammaren utan den andra
kammaren — sade en gång på tal om de
här sakerna: »Det är alldeles klart att
åtminstone i min grupp så är det väl
ingen av ledamöterna som inte gör skäl
för en byråchefslön. Om man räknar arvodet
på en effektiv arbetstid av åtta
månader per år så blir det ungefär så.»
Detta innebär just beräkningen med två
tredjedelar av den lön, varmed utskottet
jämför och stämmer således. Sedan tilllade
han: »Det är ju en annan sak att
somliga riksdagsmän inte kan sköta
pengar, och därför utbetalas arvodet per
månad under tolv månader.»

Jag har, herr talman, ingen anledning
att närmare ingå på problemet. Jag har
den bestämda inställningen att det i föreliggande
läge med en ihoppiskad majoritet
i konstitutionsutskottet — en enhällighet
som jag vet är något konstlad
—- väl heller inte lönar sig att göra något
bestämt yrkande. Jag har dock starka
betänkligheter mot detta sätt att utveckla
riksdagens sammansättning i en
riktning som knappast kan vara tjänlig
för ett självständigt handhavande av
uppdragen.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i det nu ifrågavarande
betänkandet hemställt.

Ang. rätt för kommun att bistå utländska
studerande

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 21, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen
med förslag till lag om rätt för kommun
att bistå utländska studerande jämte i
ämnet väckta motioner.

Till konstitutionsutskottet hade båda
kamrarna den 13 november 1962 hänvisat
en av Kungl. Maj:t till riksdagen
avlåten proposition, nr 191, däri Kungl.
Maj :t föreslagit riksdagen att antaga i

propositionen intaget förslag till lag om
rätt för kommun att bistå utländska studerande.

Kungl. Maj:ts förslag innebar, att borgerliga
primärkommuner och landstingskommuner
i särskild lag skulle bemyndigas
från och med den 1 januari 1963
att bistå stipendiater från utvecklingsländerna
genom att vidtaga åtgärder som
väsentligen toge sikte på att ordna stipendiaternas
levnadsförhållanden under
deras vistelse i kommunen för studier
eller annan utbildning. Dylika kommunala
åtgärder skulle enligt lagförslaget
kunna avse stipendiater som komme till
Sverige inom ramen för våra samordnade
hjälpinsatser och som vistades i kommunen.

I samband med propositionen hade utskottet
till behandling förehaft de i anledning
av densamma väckta, till utskottet
hänvisade likalydande motionerna I:
763, av herr Yngve Nilsson och herr
Ringaby, samt 11:924, av herrar Palm
och Nilsson i Bästekille.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen, med bifall till Kungl.
Maj :ts förevarande proposition nr 191
samt med avslag å motionerna I: 763 och
11:924, måtte antaga i utlåtandet infört
förslag till lag om rätt för kommun
att bistå utländska studerande.

Reservation hade anförts av herrar
Sveningsson, Magnusson i Tumhult och
Braconier, vilka likväl ej antytt sin åsikt.

Herr SVENINGSSON (h):

Herr talman! Till detta konstitutionsutskottets
utlåtande nr 21 om kommunernas
rätt att lämna stipendier till studerande
från utvecklingsländerna har
högerns ledamöter i utskottet vid behandlingen
av denna fråga gemensamt
avgett en blank reservation. Anledningen
till att vi antecknat denna reservation
är den tveksamhet vi känner inför
tanken att öka ut den kommunala kompetensen
av de skäl som redovisas i utlåtandet.

Det råder från vår sida ingen tvek -

Nr 35

Tisdagen den 11 december 1962

Om en effektivare budgetbehandling inom
samhet inför hjälpen till utvecklingsländerna
i allmänhet, och det har rått en
god enighet när beslut här i riksdagen
fattats de senaste åren om mycket betydande
belopp till detta ändamål. Vi
reservanter anser att denna angelägenhet,
vilken hjälpform som än bör komma
i fråga, bör vara en rent statlig angelägenhet.
Nog borde det kunna ordnas
lika förmånligt och trivsamt för dessa
utländska studerande, om kommunerna
står utanför alla ekonomiska åtaganden
och denna hjälp får vara en rent statlig
angelägenhet även i fortsättningen.

Man kan också säga att det såväl från
kommunalrättskommitténs sida som
från departementschefens och konstitutionsutskottets
råder en mycket betydande
olust och tveksamhet inför det
tillägg till den kommunala kompetensen
som här föreslås. Det är sällan man träffar
på så mycket tveksamhet till ett förslag
som just i detta fall. Mot förslaget
har från en rad remissinstanser också
gjort kraftiga erinringar och avstyrkanden.

Utan tvekan finns det också rent konstitutionella
betänkligheter. Det hade
här funnits anledning för konstitutionsutskottet
att såsom det grundlagsvårdande
utskottet uppmärksamma detta
förhållande, att uppmärksamma t. ex.
vad länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus
län har uttalat i sitt avstyrkande remissyttrande.
I detta uttalande framhålles
att förslaget inte torde vara förenligt
med § 57 regeringsformen och därtill
anslutande bestämmelser i kommunal-
och landstingslagarna. Vad som där
är stadgat är som bekant att det bara är
för kommunens eget lokala behov som
kommunerna har beskattningsrätt. Någonstans
måste gränsen gå för den kommunala
kompetensen, och den gräns som
här är fastslagen torde vara en riktig
gräns. Departementschefen erkänner
också att förslaget inte kan göras fritt
från principiella invändningar. Han klarar
emellertid av detta bekymmer med
§ 57 regeringsformen på det enkla sättet
att kommunerna genom en i vanlig
ordning av Kungl. Maj:t och riksdagen
antagen lag får en rättighet som inte

riksdagen

finns i regeringsformen. Detta sätt att
tolka grundlagen kan inte godtas av
alla.

Utskottet har också understrukit den
uppfattning som kommit till uttryck
både från kommunalrättskommittén och
från departementschefen, nämligen att
det bara är fråga om detta lilla avsteg
från kommunernas lokalt begränsade
verksamhet, och att det inte kan komma
i fråga att de principer som annars
gäller skall uppgivas.

Utskottet har klart sagt ut att stor försiktighet
bör iakttas då det är fråga om
att göra avsteg från nu gällande principer
för kommunernas uppgifter. Alla
partier har en välvillig inställning till
tanken på en så god hjälp som möjligt
till människorna i utvecklingsländerna
efter måttet av vår förmåga. Då förslaget
fått den starka begränsning som det
har, har vi emellertid, även om det föreligger
betydande betänkligheter mot att
på detta sätt för en viss fråga utöka den
kommunala kompetensen, ändå inte yrkat
avslag på förslaget. Jag har därför,
herr talman, inte heller här i kammaren
något särskilt yrkande.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, bifölls vad utskottet i
förevarande utlåtande hemställt.

Om en effektivare budgetbehandling
inom riksdagen

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 22, i anledning av väckta
motioner om införande i riksdagsstadgan
av bestämmelser i syfte att ernå en
effektivare budgetbehandling.

I de vid 1961 års riksdag väckta, till
konstitutionsutskottet hänvisade likalydande
motionerna nr 179 i första kammaren
av herr Sveningsson m. fl. samt
nr 205 i andra kammaren av herrar von
Friesen och Braconier, vilkas behandling
uppskjutits till innevarande riksdags
höstsession, hade hemställts, att riksdagen
måtte besluta att i 19 § 1 mom. riks -

Tisdagen den 11 december 1962

Nr 35

Om en effektivare budgetbehandling inom riksdagen

dagsstadgan införa kompletterande bestämmelser
i syfte att ernå en effektivare
budgetbehandling.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
förevarande vid 1961 års riksdag väckta
motioner 1:179 och 11:205, vilkas behandling
uppskjutits till innevarande
höstsession, ej måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Reservation hade avgivits av herr
Torsten Andersson, fru Segerstedt Wiberg
samt herrar Sveningsson, Kronstrand,
Enarsson, von Friesen, Magnusson
i Tumhult, Hammar, Braconier och
Larsson i Borrby, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort erhålla den lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen med
anledning av förevarande motioner måtte
besluta, med verkan från 1963 års
riksdags början, att antaga i reservationen
infört förslag till ändrad lydelse av
19 § 1 mom. riksdagsstadgan.

Reservanternas förslag avsåg att stärka
de av de fyra budgetbehandlande utskotten
vid varje riksdag utsedda deputerades
ställning genom att komplettera
den nuvarande bestämmelsen om att
budgetdeputerade skulle verka för största
möjliga enhetlighet vid budgetbehandlingen
med regler om att de skulle
fungera som ett slags remissinstans i
viktigare budgetfrågor.

Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp):

Herr talman! Under de senaste årtiondena
har riksdagens budgetarbete
varit föremål för kritik. Krav på en omläggning
har framförts gång på gång.
Ju mer dominerande plats finanspolitiken
kommit att inta, desto mer har
behovet av en omläggning av budgetarbetet
gjort sig gällande. Det är ju
ganska naturligt att också ökningen av
den offentliga sektorn givit budgetarbetet
en allt större betydelse.

Den senast tillsatta budgetkommittén
försökte i sitt betänkande 1959 att analysera
bakgrunden till alla kraven på en
reform. Den kom till slutsatsen att man

i riksdagen saknade en instans som fyllde
samma uppgifter som finansministern
fyller vid regeringens budgetarbete,
med andra ord att riksdagen saknar
en samordnande instans. Det behövs
bättre förbindelser mellan utgifts- och
inkomstsidan av budgetbehandlingen.
Det behövs också en bättre avvägning
av anslagstilldelningen för skilda ändamål.
Samtliga dessa brister har medverkat
till sådana svagheter i riksdagens
budgetprövning att enligt de sakkunnigas
åsikt riksdagens självständighet reducerats
så kraftigt gentemot Kungl.
Maj:t, att riksdagens möjligheter att hävda
andra budgetalternativ än regeringens
blivit nära nog obefintliga.

Iakttagelsen klargör skälen till det
ständigt återkommande missnöjet inom
riksdagen med budgetarbetet. Frågan
gäller helt enkelt om riksdagen vill och
kan hävda sin bestämmanderätt eller om
riksdagen vill nöja sig med att åtlyda
regeringens önskningar. Ju större den
offentliga sektorn blir, desto klarare
blir dessa förhållanden. Det gäller alltså
i dag att besvara frågan, om riksdagen
vill hålla på möjligheten att utöva
inflytande.

I det sammanhanget har det sitt intresse
att studera vad konstitutionsutskottet
sagt tidigare och säger nu.

Under 1930-talet förekom ständigt
missnöje med riksdagens budgetbehandling.
År 1943 uttalade sig utskottet starkt
kritiskt mot formerna för budgetarbetet,
och 1956 upprepade utskottet sin kritik.
Till följd härav tillsattes år 1957
budgetkommittén. Sedan kom nya motioner
och även kommitténs utlåtande.
Kommittén framlade vissa förslag som
vann anklang och andra som väckte kritik.
Kvar stod fortfarande missnöjet
med den nuvarande ordningen för budgetarbetet.
Då tog konstitutionsutskottet
på eget initiativ upp frågan 1960. År
1961 fullföljdes arbetet genom att de
nu behandlade motionerna lades fram.

Motionerna bygger huvudsakligen på
en inom utskottets kansli utarbetad PM.
Under behandlingen av motionerna har
utskottet gått allt annat än brådstörtat
till väga. Man har i det längsta väntat

Nr 35

Tisdagen den 11 december 1962

Om en effektivare budgetbehandling inom riksdagen

med att ta ställning. Studieresor bär
företagits till Danmark, Norge och Finland
för att man skulle lära känna budgetarbetet
där. Flera föredragningar har
skett. Resultatet har för utskottet blivit
detsamma som för budgetkommittén och
för författningsutredningen — man har
funnit att riksdagens budgetarbete inte
bedrives ändamålsenligt. Man skall inte
i sammanhanget glömma bort, att de
budgetdeputerade tidigare själva efterlyst
en annan ordning, en ordning som
kan ge dem större möjligheter att överblicka
hela budgetarbetet. Enligt deras
samfällda mening, heter det i en skrivelse
från dem, kan deputationen inte
utgöra ett sammanhållande och normgivande
organ.

Läser man det utlåtandet som med
lottens hjälp blivit utskottets åsikt, finner
man att nuvarande olägenheter redovisats
ingående. Men då lottmajoriteten
skall dra slutsatsen av sin egen
redovisning, finner den plötsligt att det
nog är bäst att vänta. Med en icke helt
originell uppslagsrikedom säger den sig
inte vilja föregripa författningsutredningens
slutsatser och förslag.

Sådant kan man säga, om man inte
tycker att en sak brådskar, men alla
påpekanden om nu bestående olägenheter
visar behovet av en snar ändring.
Reservanterna har för sin del valt att
konsekvent fortsätta resonemanget. Slutsatsen
har då blivit att man inte bör
vänta längre än nödvändigt med att ge
budgetdeputerade större möjligheter att
samordna sitt arbete, och för att de
skall kunna göra det bör man låta dem
fungera som en sorts remissinstans. Det
finns så mycket mindre orsak att vänta
som man genom omläggningen av arbetet
nu får en ändring, som kan förbereda
och underlätta den mera genomgripande
förändring, som sannolikt kommer
när författningsutredningen är färdig
med sitt förslag.

Man går då alltså inte i vägen för den
kommande revisionen, men man kommer
bort från ett läge som gör det svårt
för riksdagen att verkligen göra sig gällande.
Den fråga som nu ställts är således,
herr talman, om riksdagen har

vilja att göra sig gällande eller om man,
trots alla påpekanden om svårigheterna
för riksdagen att nu påverka budgetarbetet,
orkeslöst skall låta allt fortgå som
hittills.

Herr talman! Jag drar slutsatsen av
utlåtandet och ber att få yrka bifall till
reservationen.

Herr SVENINGSSON (h):

Herr talman! Som fru Segerstedt Wiberg
här redan har sagt är denna fråga
inte ny. Den har aktualiserats denna
gång genom en motion som väckts i andra
kammaren av herr von Friesen och
herr Braconier och i denna kammare av
mig. Motionen väcktes som sagts redan
vid vårriksdagen 1961.

Som framgår av detta utlåtande nr 22
av konstitutionsutskottet, har detta ärende
varit föremål för behandling i riksdagen
vid rätt många tillfällen. Det har
varit föremål för behandling sedan början
på 1930-talet. Ja, redan år 1915 motionerades
det första gången om en mer
effektiv budgetbehandling. Många försök
har gjorts under årens lopp för att
få vad som saknas i riksdagen, nämligen
ett organ som kan behandla de budgetpolitiska
frågorna ur enhetliga synpunkter.

Av såväl det utskottsutlåtande, som i
dag föreligger — där majoriteten som fru
Segerstedt Wiberg talat om tillkommit
genom lottning — som reservanternas
mening och tidigare behandling av detta
ärende framgår, att meningarna i sakfrågan
inte är så mycket delade. Varken
utskottets majoritet eller reservanterna
anser att den nuvarande ordningen med
budgetarbetet i riksdagen är tillfredsställande,
utan menar att det borde vara
ett bättre samarbete mellan de budgetbehandlande
utskotten. Som det nu är behandlas
budgetfrågorna i flera utskott
utan den samordning i arbetet som borde
förekomma, och konstitutionsutskottet
är enigt om att denna behandling av
dessa så viktiga ekonomiska frågor icke
är lämplig utan bör bli föremål för en
ändring. Riksdagsledamöterna har inte
möjlighet till någon överblick över den

Tisdagen den 11 december 1962

Nr 35

<37

Om en effektivare budgetbehandling inom riksdagen

ekonomiska situationen i statsregleringsarbetet,
allteftersom arbetet pågår och
beslut fattas i olika frågor. Vid olika tillfällen
har också denna fråga, som redan
här sagts, varit föremål för utredning.

Redan 1930 års utredning av frågan
om riksdagens arbetsformer uttalade att
det i synnerhet i svåra budgetlägen kunde
vara behövligt med en behandlingsform,
som skapade större garantier fölen
tillfredsställande prövning av budgetärendena
och särskilt budgetens slutliga
fastställande. Ingen kan förneka att riksdagen
många gånger har fått uppleva ansträngda
och bekymmersamma budgetlägen
under senare år. Hur var det inte
1959, då det när statsverkspropositionen
avlämnades i den inte kunde slutgiltigt
anges, hur statens utgifter skulle täckas
utan det först vid höstriksdagen blev beslut
om nya skatter och klarhet därmed
kunde vinnas hur riksstaten skulle regleras.

De uttalanden som gjordes och de förslag
som framlades av utredningskommittén
i början på 1930-talet ledde redan
vid 1932 års riksdag till det beslutet
att deputerade för behandling av budgetfrågor
skulle tillsättas. Men det har allteftersom
åren har gått blivit allt klarare
att de budgetdeputerades arbete inte blivit
vad riksdagen menat. Man måste säga
att detta kommer klart till uttryck i
utskottsmajoritetens uttalande denna
gång, då utskottet framhåller att de förväntningar
utskottet tidigare haft inte
blivit infriade.

Efter att ha skildrat den nuvarande
budgetdeputationens arbetssätt framhåller
utskottet att budgetdeputerade själva
— vilket är fullt riktigt och som också
fru Segerstedt Wiberg redan talat om —
har uttalat som sin mening att budgetdeputationen
icke i sin hittillsvarande
form fyllde sitt ändamål att främja ökad
sammanhållning av och bättre överblick
över riksdagens budgetarbete, utan att
här erfordrades en fastare och bättre organisation.
Dessa synpunkter har också
av deputerade anförts till författningsutredningen.
Även den utredning, vars resultat
avlämnades 1959, ansåg att det i
riksdagen behövdes en verkligt samord -

nande instans vid budgetbehandlingen.

Nu är skillnaden mellan reservanternas
och utskottets uppfattning bara den
att utskottet anser att denna fråga inte
bör lösas, innan författningsutredningen
har lagt fram sitt förslag och detta förslag
kan läggas till grund för beslut i
riksdagen. Här kan sägas att författningsutredningen
fyller en väsentlig uppgift.
Under de många år den arbetat har det
varit så att om majoriteten inte velat besluta
om en sak, har det varit så lätt att
bara hänvisa till den utredningen. Detta
har förekommit många, många gånger.
Men samtidigt tror jag inte att det finns
någon som vill utfärda några garantier
för vare sig i vad mån eller vid vilken
tidpunkt som förslag från författningsutredningens
sida blir föremål för behandling
i riksdagen. Enligt min mening kan
det komma att dröja rätt länge.

Konstitutionsutskottet har tagit god tid
på sig denna gång när det gällt att behandla
den föreliggande motionen, och
en liten grupp av utskottets ledamöter
har vid olika tillfällen — som det redan
här sagts — varit på besök i grannländernas
parlament för att studera dessa
frågor. När vi var i Finland tyckte jag
att ett uttalande, som gjordes vid vårt
besök i den finska riksdagen, var synnerligen
tungt vägande. Det var när representanter
för den finska riksdagen
uttalade att det system som tillämpades i
Sverige kunde man inte tänka sig i Finland,
nämligen att ett eller flera utskott
skulle besluta och lämna förslag om utgifterna
och sedan ett annat utskott behandla
och lämna förslag till hur alla
inkomster skulle komma till för att täcka
utgifterna. I den finska riksdagen har
man den ordningen, att de som behandlar
och lägger fram förslag om utgifter
också har att lägga fram förslag till hur
utgifterna skall finansieras. Detta måste
tolkas så att det är ytterligt angeläget
att största möjliga enhetlighet tillämpas
vid budgetbehandlingen.

Det bör även uppmärksammas att det
förslag, som reservanterna har utformat
i sin reservation, inte innebär att någon
grundlagsändring behöver vidtagas, utan
förslaget kan börja tillämpas — säkert

Nr 35

Tisdagen den 11 december 1962

Om en effektivare budgetbehandling inom riksdagen

med fördel — redan från och med nästa
års riksdag.

Reservanternas förslag utgör inte heller
på något sätt ett hinder för genomförande
av framtida förslag från författningsutredningen.
När frågan varit behandlad
så många gånger och när alla synes
vara eniga om att en bättre och mer
effektiv budgetbehandling är behövlig, så
torde alla skäl tala för att antaga reservanternas
förslag i avbidan på resultatet
av framtida förslag och reformer rörande
riksdagsarbetet.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr ANDERSSON, TORSTEN, (ep):

Herr talman! Bara några ord till förklaring
varför jag och min partikamrat
i utskottet anslutit oss till reservationsyrkandet.

Den fråga det här gäller har ju varit
aktuell i drygt 30 år. Man har i varje instans
— det må gälla utskott, utredningar
eller andra tillfälliga institutioner —
varit ense om att nuvarande system för
budgetbehandlingen i Sveriges riksdag
inte är tillfredsställande. Därtill kommer
att de bestämmelser, som finns utfärdade,
inte alltid helt efterkommes. Man har sålunda
klart för sig att man borde försöka
få rätsida på det tillstånd som råder.
Varje gång som konstitutionsutskottet behandlat
frågan, har utskottet varit enigt
om att lägga fram olika förslag i förbättrande
riktning. När frågan nu gjorts aktuell
och utskottet dessutom verkligen
ansträngt sig för att skaffa fram material
som kan belysa problemställningen,
stannar utskottet för att blott och bart
yrka avslag på föreliggande framställning
under hänvisning till att författningsutredningen
kommer att lägga fram
sitt betänkande under nästkommande år.
Jag har inte kunnat förstå varför man
har kommit fram till en sådan ståndpunkt,
när man i den tidigare delen av
utlåtandet refererat en nästan enbart positiv
inställning till försöken att nå en
förbättring av budgetarbetet. Det är en
inkonsekvens som man försöker försvara
genom att återfalla på författningsutred -

ningens snara nedkomst med sitt betänkande.
Frågan är emellertid, herr talman,
av den art, att ett beslut i dag i enlighet
med reservationen inte på något sätt, efter
vad jag kan se, kan eller vill föregripa
författningsutredningens och riksdagens
fortsatta behandling av frågan. Vad det
nu gäller är knappast mer än att man
verkligen skulle försöka följa de riktlinjer,
som riksdagen en gång har antagit,
för ett mer intensivt och mer rätlinjigt
budgetarbete. Ett genomförande av reservationens
förslag skulle också, vilket
tidigare framhållits, ge kamrarnas ledamöter
möjligheter att mer ingående följa
statbehandlingen här i riksdagen och i
dess utskott.

Jag har, herr talman, med hänsyn till
dessa omständigheter anslutit mig till reservationen.
Jag ber även få ansluta mig
till yrkandet om bifall till densamma.

Herr DAMSTRÖM (s):

Herr talman! Reservanterna har besparat
mig mödan att göra en historisk
återblick i denna fråga. Om man granskar
utskottsmajoritetens skrivning och
reservanternas, så finner man att denna
är gemensam fram till det sista stycket
i reservationen. I detta stycke uttalas
att man förordar ett utskottsinitiativ
till revision av bestämmelserna i
19 § riksdagsstadgan. Man önskar således
provisoriska bestämmelser, som skall
gälla från och med nästa år till dess författningsutredningen
lägger fram sitt
förslag. Utskottsmajoriteten har ju en
annan mening. Vi anser att man bör avvakta
författningsutredningens förslag.
Författningsutredningen har ju bl. a. yttrat
att det spörsmål det här gäller är en
integrerande del av frågan om riksdagens
arbetsformer. Frågorna bör följaktligen
behandlas i ett sammanhang.

Då fru Segerstedt Wiberg refererat
till 1955 års budgetdeputerades skrivelse
till författningsutredningen, vill jag,
herr talman, också referera till de nuvarande
budgetdeputerade. Konstitutionsutskottet
valde vid sitt januarisammanträde
en delegation, som hade
att behandla dessa motioner innan ut -

Tisdagen den 11 december 1962

Nr 35

Om en effektivare budgetbehandling inom riksdagen

skottet skulle fatta sitt beslut. Vid ett av
dess sammanträden hade kallats representanter
för de anslagsgranskande utskotten.
Närvarande var ordföranden i
statsutskottet, ordföranden och vice ordföranden
i bevillningsutskottet, ordföranden
i bankoutskottet och vice ordföranden
i jordbruksutskottet. Där behandlade
man bl. a. den här frågan.
Det gjordes bara ett — enstämmigt —
uttalande ifrån de nuvarande budgetdeputerade.
De hade ingen förståelse för
att nu tillskapa provisoriska bestämmelser
utan uttalade sig för att avvakta
författningsutredningens förslag. Jag
förmodar att utskottets ärade ordförande,
som tillhörde denna delegation, kan
bekräfta att vad jag har uppgivit är
riktigt. Jag tillhörde nämligen inte själv
denna delegation.

Med dessa korta erinringar, herr talman,
ber jag att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr ELMGREN (s):

Herr talman! Med anledning av herr
Damströms fråga vill jag bara bekräfta
att ett sammanträde ägde rum mellan
representanter för konstitutionsutskottet
och de budgetbehandlande utskotten.
Det började med att bevillningsutskottets
ärade ordförande med hänvisning till
författningsutredningen yrkade att ingenting
nu skulle göras åt motionerna,
utan att de skulle avslås. I detta yrkande
instämde bevillningsutskottets vice
ordförande herr Hagberg, statsutskottets
ordförande herr Staxäng och bankoutskottets
ordförande, herr Regnéll.

Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp):

Herr talman! Det är riktigt och har
rapporterats inför utskottet att man har
haft detta sammanträde, men vad som
rapporterats från det sammanträdet vittnar
egentligen bara om vad jag sade i
slutet av mitt förra anförande, nämligen
att man inte längre orkar hävda
riksdagens ställning. Man har inte längre
samma intresse att markera riksdagens
makt och betydelse som man hade

5 Första kammarens protokoll 1962. Nr 35

tidigare. Samtidigt vittnar alla om att
budgetarbetet inte är ändamålsenligt
skött som det nu är.

Jag skall inte säga mer om delegationen,
utan jag vidhåller mitt yrkande,
herr talman.

Herr ELMGREN (s):

Herr talman! Jag skulle vilja anmäla
en avvikande mening. Jag tror att bevillningsutskottets
ordförande och vice
ordförande samt statsutskottets ordförande
och bankoutskottets ordförande
har både kraft och möjlighet att hävda
riksdagens intressen.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr förste vice talmannen,
som för en stund övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar,
jämlikt föreliggande yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet i
det nu föredragna utlåtandet hemställt
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarade
herr förste vice talmannen, sedan han
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Andersson, Torsten, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad konstitutionsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 22,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
förste vice talmannen förklarade, att en -

Nr 35

Tisdagen den 11 december 1962

Om viss utredning rörande luftfartsverket
ligt hans uppfattning flertalet röstat för
ja-propositionen.

Då emellertid herr Andersson, Torsten,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 71;

Nej — 61.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 187, i anledning av
Kungl. Maj ds proposition angående pansartruppernas
och pansarinfanteriets
fredsorganisation, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Om viss utredning rörande luftfartsverket

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 188, i anledning av väckta motioner
om viss utredning rörande luftfartsverket.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Lundström och Stefanson (1:442)
samt den andra inom andra kammaren
av herr Kollberg m. fl. (11:521), hade
hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla om tillsättandet
av en parlamentarisk utredning
av det svenska luftfartsverkets ekonomiska
målsättning och kostnadsansvar
samt att utredningen måtte bedrivas
med skyndsamhet.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att motionerna 1:442 och 11:521
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Den fråga som behandlas
i föreliggande motioner om luftfartverkets
ekonomiska målsättning och behov
har varit uppe till dryftande i riks -

dagen flera gånger tidigare. Senast för
ett par år sedan var statsutskottet liksom
nu ense med motionärerna om att
en utredning av den betydelsefulla frågan
borde ske. Men man hade då en utredning
på gång i ett närliggande ämne,
och med hänvisning därtill kunde utskottet
1960 förorda att motionen inte
skulle föranleda någon riksdagens åtgärd.
I år fanns ingen sådan utredning,
som direkt anknöt till ämnet. Även
om det ser litet underligt ut, vill jag
nu inte tro att detta varit skälet till att
motionen, som vi väckte den 26 januari,
kommer upp till avgörande först sedan
regeringen i mitten av november hunnit
besluta att en utredning skall tillsättas.
Därtill har regeringen också beslutat
om en höjning av passageraravgiften
— en sak som motionärerna hade
hoppats skulle få anstå till dess den
begärda utredningen blivit klar.

De remissvar som avgivits i anledning
av motionen, är praktiskt taget entydiga.
På ett undantag när understryks däri
den uppfattning som motionären har givit
uttryck åt, nämligen att en utredning
är erforderlig. Förmodligen är det
denna starka uppslutning bakom motionen
från sakkunniga organ — inte
minst luftfartsstyrelsen själv och statskontoret
samt naturligtvis de stora
svenska flygbolagen — som har förmått
regeringen att föregripa riksdagsbehandlingen
med beslutet om utredning.
Motionen har ju därmed gjort sin
tjänst. Utredning kommer att ske.

Att jag ändå, herr talman, tar till
orda beror framför allt på att den av
regeringen beslutade utredningen såvitt
jag vet ännu inte är tillsatt. Jag vill
nämligen passa på tillfället att ytterligare
understryka vikten av det i motionen
framförda men av utskottet inte
särskilt beaktade kravet på att det blir
en parlamentarisk och icke blott en expertutredning
eller en utredning inom
departementet. Det finns starka skäl för
denna motionärernas önskan. Först och
främst har vi det skälet, att det är riksdagen
som 1947 fastställt den hittills
gällande ekonomiska målsättningen för
luftfartsverket. Därtill kommer att fly -

Tisdagen den 11 december 1962

Nr 35

gets utveckling här i landet i så hög
grad kommit att bli en folkets angelägenhet
att inte bara staten utan även
lokala intressenter, kommuner och
landsting runt om i landet, lagt ned betydande
summor för att möjliggöra en
snabb och vidsträckt utveckling av flygförbindelserna.
Detta gäller naturligtvis
främst inrikesflyget, men svenska folket
är som bekant inte heller alldeles
utan erfarenhet av vad svensk konkurrens
med internationellt flyg kan kosta.

Om de pålagor, som i form av olika
slags avgifter pålägges civilflyget, nödvändiggör
alltför höga biljettpriser kan
resultatet bli ett sådant passagerarbortfall,
att trafikinskränkningar eller rentav
nedläggande av flyglinjer blir följden.
Det är min absoluta övertygelse att
om den nuvarande trafik- och avgiftspolitik,
som statsmakterna via luftfartsverket
för, får fortsätta är just detta
vad som kommer att ske.

När vi skrev vår motion i januari uttalade
vi farhågor för en sådan utveckling
och framhöll önskvärdheten av att
inga nya pålagor skulle införas förrän
man fått omfattningen av luftfartsverkets
kostnadsansvar klarlagt. Som jag
nyss nämnt har emellertid regeringen
beslutat att från nästa år fördubbla den
s. k. passageraravgiften, som för ett par
år sedan infördes även på inrikeslinjerna.
Den femma, som varje passagerare
nu skall erlägga till staten för rätten
att få kliva ombord på ett flygplan,
skall bli en tia. Inbakat i biljettpriset
med tillkommande uppbördskostnader,
resebyråprovisioner o. d., lär det betyda
en höjning från 7 till 14 kronor
per enkel biljett och från 14 till 28 kronor
för en tur och returbiljett, hur kort
resan än är och nästan hur liten passageraren
än är. Det kan i praktiken betyda
att för ett tvåårigt barn som åtnjuter
90 procent rabatt å ordinarie biljettpriset
går så gott som hela biljettintäkten
åt till att betala passageraravgiften
till staten. Jag misstänker starkt att
de rationaliseringar som vi häromdagen
kunde läsa om i tidningarna, innebärande
att Linjeflyg beslutat sammanslå vissa
flyglinjer och indraga andra, får ses

Om viss utredning rörande luftfartsverket
bl. a. mot bakgrunden av dessa statliga
avgiftshöjningar. Till dessa måste också
läggas de fördyringar av biljettpriserna
som förorsakas av andra, så att säga
normala kostnadsstegringar för flygbolagen:
höjda löner in. m.

Det passagerarbortfall som kan följa
av dessa sammanlagda höjningar av biljettpriset
resulterar således i en försämrad
service, en inskränkning av flygtrafiken
i stället för en fortsatt utveckling.
De farhågor som motionärerna uttryckte
i januari har tyvärr redan i viss utsträckning
blivit en realitet.

Här kommer de lokala intressena in,
menar jag. De städer, kommuner och
landsting som har offrat betydande summor
för att få flygförbindelse till sina
landsdelar har anledning att fråga hur
deras miljoner förvaltas, om flygförbindelserna
försämras i stället för att förbättras.
För vissa flygplatser har de lokala
intressenterna betalat betydande belopp
— 40, 50, 60 procent av anläggningskostnaderna.
Dessa lokala intressenter
räknar inte med någon förräntning
av det nedlagda kapitalet, och de
räknar inte heller med att få igen pengarna.
Statsverket lär däremot åtminstone
i vissa fall av flygföretag ta ut förräntning
och amortering även på anläggningar
som kommuner och landsting
har bekostat. Förutom att dessa lokala
intressenter har deltagit i anläggningskostnaderna
har också i åtskilliga fall
kommuner i samverkan med industrier
på orten lämnat garantier för flygplatsens
drift.

Det bör mot bakgrunden härav te sig
naturligt att den utredning som har föreslagits
av motionärerna och sonj regeringen
nu har beslutat skall ske, får
bredast möjliga förankring, vilket lämpligast
sker om den får karaktären av
parlamentarisk utredning. Såsom jag inledningsvis
nämnde är detta naturligt
också av det skälet, att luftfartsverkets
hittillsvarande ekonomiska målsättning
har fastställts genom ett riksdagsbeslut
år 1947, då verkets ställning som affärsdrivande
verk speciellt markerades. Den
utredning som skett sedan dess visar
emellertid att en omprövning av den

Nr 35

Tisdagen den 11 december 1962

Om viss utredning rörande luftfartsverket

ekonomiska målsättningen är nödvändig.
Det har t. ex. när det gäller utrikestrafiken
visat sig omöjligt att införa avgifter
för täckning av vissa delar av
statsverkets kostnader för luftfarten.
Därtill kommer — som ju mycket tydligt
framgår av flera remissvar —• att
luftfartsstyrelsen har många centrala administrativa
uppgifter och utför en
mängd tjänster, som samhället för ringa
eller ingen kostnad ställer till förfogande
för andra transportmedel och andra
näringsgrenar.

Låt mig till sist, herr talman, understryka
den betydelse som ett rikt utvecklat
inrikesflyg har ur lokaliseringspolitikens
synpunkt. Skälet till de uppoffringar
som kommuner och landsting har
gjort för att få flygtrafik är i regel en
önskan att därmed stimulera näringslivet
i orten. Man ser emellanåt företag
annonsera efter arbetskraft med tillägget:
»Obs! Reguljär flygförbindelse

finns»! Det är ett vitalt intresse för näringslivet
att ha tillgång till snabba kommunikationer.
För en levande landsbygd
krävs ett utbyggt, ett expanderande och
inte ett stagnerande inrikesflyg.

Jag har ansett mig böra passa tillfället
att understryka dessa saker. För övrigt
har jag, herr talman, inget yrkande.

Herr PERSSON, FRITZ, (s):

Herr talman! Det framgår av det föreliggande
utlåtandet att statsutskottet har
varit enigt. Vi har varken på fjärde avdelningen
eller i utskottet velat ta ställning
till huruvida det skall vara en parlamentarisk
eller annan utredning. Vi
har ansett att det borde vara tillräckligt
att Kungl. Maj:t nu fattat beslut om
en utredning i samma syfte som innefattas
i den motion herr Lundström talat
för.

Jag kan i övrigt med hänvisning till
vad herr Lundström här sagt bara uttala
min tillfredsställelse över att det
blir en utredning. I övrigt yrkar jag, herr
talman — likaledes med hänvisning till
vad herr Lundström anfört — bifall till
utskottets utlåtande.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i det nu ifrågavarande
utlåtandet hemställt.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

190, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående lönegradsplaceringen
för vissa tjänster m. m. jämte i
ämnet väckt motion;

nr 191, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående utgifter å tilläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1962/
63, i vad propositionen avser försvarsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 192, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående utgifter å tilläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1962/
63, i vad propositionen avser socialdepartementets
verksamhetsområde;

nr 193, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående utgifter å tilläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1962/
63, i vad propositionen avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde; nr

194, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående utgifter å tilläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1962/
63, i vad propositionen avser finansdepartementets
verksamhetsområde;

nr 195, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående utgifter å tilläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1962/
63, i vad propositionen avser ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde;

nr 196, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående utgifter å tilläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1962/
63, i vad propositionen avser inrikesdepartementets
verksamhetsområde; och
nr 197, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående utgifter å tilläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1962/
63, i vad propositionen avser civildepartementets
verksamhetsområde,

varvid utlåtandena nr 191 och 195—
197 företogos punktvis till avgörande.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Tisdagen den 11 december 1962

Nr 35

Ang. överenskommelser rörande ömsesidiga
tullmedgivanden

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 63, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående godkännande
av överenskommelser inom ramen för
det allmänna tull- och handelsavtalet
(GATT) rörande ömsesidiga tullmedgivanden,
m. m.

I detta betänkande hade utskottet av
angivna orsaker hemställt, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts proposition
nr 186,

1) antaga vid propositionen fogat förslag
till förordning om ändring i tulltaxan
den 12 september 1958 (nr 475);

2) godkänna de överenskommelser rörande
ömsesidiga tullmedgivanden som
för Sveriges del träffats vid den inom
ramen för det allmänna tull- och handelsavtalet
(GATT) anordnade allmänna
tullförhandlingskonferensen 1960—1962;
samt

3) bemyndiga Kungl. Maj:t att, vad
anginge enligt förenämnda förslag på
grund av överenskommelserna sänkta
tullar, därest omständigheterna det påkallade
och bestämmelserna i berörda
överenskommelser det medgåve, helt eller
delvis återställa tullen till nuvarande
höjd, i den mån icke andra avtal lade
hinder i vägen därför.

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (h):

Herr talman! I utskottsbetänkandet behandlas
de två skilda omgångarna av
den senaste tullförhandlingskonferensen
inom GATT-organisationens ram, dels
den förra delen avseende s. k. återförhandlingar,
dels den senare delen avseende
de s. k. Dillon-förhandlingarna.
De tulländringar som föreslås i den
kungl. propositionen såsom resultat av
förhandlingarna är rena bagateller, andra
saker är så mycket mer intressanta.
Dillonförhandlingarna kan motivera några
korta kommentarer utöver det knapphändiga
omnämnandet i utskottets betänkande.

Utskottet uttalar här •—• i anslutning
till vad som säges i propositionen —- att
förhandlingarna i denna omgång för Sve -

riges vidkommande blivit av begränsad
omfattning, vilket sammanhänger med
vårt lands ställning som lågtulland och
med att vår handlingsfrihet blivit relativt
kringskuren genom tidigare tullöverenskommelser.
I anslutning därtill konstaterar
utskottet torrt och sakligt, att de
utan tvekan viktigaste förhandlingarna
för Sveriges del i denna omgång, nämligen
de med EEC, ännu inte har avslutats;
dessa förhandlingar avses bli återupptagna
senare.

Översatt till mera realistiskt vardagsspråk
är innebörden härav uppenbarligen
den att våra egna förhandlingar med
EEC helt enkelt misslyckats, i det att våra
förhandlare inte vunnit någon som
helst förståelse för de svenska önskemålen
om sänkningar i den yttre gemensamma
tulltariff som de sex håller på att
bygga upp. En annan sak är att vi fått
vissa fördelar indirekt genom andra länders
förhandlingar. Utgången är så mycket
mer att beklaga som genom den prisförsämring
vilken inträtt för vissa svenska
exportvaror, framför allt skogsprodukter,
papper m. m., tullbelastningen
i utlandet på dessa produkter efter hand
blivit och kommer att bli alltmera kännbar
och försämrar våra konkurrensmöjligheter.
Förhandlingsklimatet var uppenbarligen
kärvt i Geneve; orimliga
kompetenskrav ställdes från EEC-staternas
sida.

Att den låga svenska tullnivån varit
till gagn för vårt lands inre ekonomi,
därom torde ingen tvekan råda. Men
otvivelaktigt har den inneburit avsevärda
nackdelar i samband med internationella
tullförhandlingar. Till följd av våra
låga tullar har vi ofta befunnit oss i ett
förhandlingsmässigt underläge. Uppenbarligen
hade vårt läge varit ett annat
och bättre om vi haft en förhandlingstulltaxa,
en dubbeltariff så att säga, som
exportindustrien på sin tid önskade;
man har en sådan på ett mindre avsnitt
i Danmark. Nåja, däråt är ingenting att
göra nu. Men trots allt står vi inte utan
förhandlingsobjekt, om vi verkligen utnyttjar
dem. Och det är dit jag vill komma.
Vi har nämligen möjligheter att höja
importtullarna på vissa viktiga produkter
upp till de s. k. GATT-bindningarna.

Nr 35

Tisdagen den 11 december 1962

Ang. förslag till läkemedelsförordning, m. m.

Jag föreställer mig att om inte förhandlingarna
lyckas i nästa omgång så kommer
Kungl. Maj:t att begära riksdagens
medgivande till sådana höjningar som
GATT-bindningarna medger. Vid tullförhandlingar
får vi ingenting för våra
vackra ögons eller våra höga och ädla
principers skull — där räknar man endast
med realiteter.

Herr talman! Jag har intet annat yrkande
än om bifall till utskottsbetänkande!.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, bifölls vad utskottet i
förevarande betänkande hemställt.

Föredrogos ånyo bankoutskottets utlåtanden
och memorial:

nr 36, i anledning av fullmäktiges i
riksgäldskontoret framställning angående
den s. k. Uppsala-eddan;

nr 37, angående instruktion för nästkommande
riksdags bankoutskott; samt
nr 38, i anledning av framställning av
fullmäktige i riksgäldskontoret angående
inrättande av vissa ordinarie tjänster
i riksgäldskontoret och vid riksdagens
ekonomibyrå.

Vad utskottet i dessa betänkanden
hemställt bifölls.

Ang. förslag till läkemedelsförordning,
in. m.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande
nr 43, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till läkemedelsförordning,
m. m., dels ock i ämnet
väckta motioner.

Genom en den 28 september 1962 dagtecknad
proposition, nr 184, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
andra lagutskottet, hade Kungl. Maj:t

dels anhållit om riksdagens yttrande
över vid propositionen fogade förslag
till

1) läkemedelsförordning,

2) förordning om gifter och andra
hälsofarliga varor (giftförordning),

3) bekämpningsmedelsförordning,

4) narkotikaförordning,

5) kungörelse om ändrad lydelse av
63 § hälsovårdsstadgan den 19 december
1958 (nr 663) samt

6) kungörelse om ändrad lydelse av
7 § livsmedelsstadgan den 21 december
1951 (nr 824),

dels föreslagit riksdagen att antaga
vid propositionen fogat förslag till förordning
om ändring i förordningen den
4 juni 1954 (nr 519) angående kostnadsfria
eller prisnedsatta läkemedel.

Genom propositionen hade framlagts
förslag till ny författningsreglering för
läkemedel, gifter och andra häsofarliga
varor, bekämpningsmedel samt narkotika.
Den nuvarande starkt splittrade
lagstiftningen hade ersatts av fyra
grundläggande förordningar, till vilka
sedermera skulle fogas vissa tillämpningsförfattningar.

Kungl. Maj :ts förslag innebar bland
annat, att läkemedelsområdet skulle avgränsas
så, att läkemedelskontrollen
koncentrerades till de egentliga läkemedlen.
Till dessa skulle räknas även
diagnostiska medel. Preparat, som stode
på yttersta gränsen till läkemedelsområdet,
skulle bliva föremål för blott hygienisk
kontroll. Homeopatiska medel, som
hittills varit apoteksvaror, skulle bliva
fria handelsvaror. Som generell fordran
på varje läkemedel skulle gälla, att det
vore av fullgod beskaffenhet och att det
vid normal användning icke medförde
skadeverkningar, som stode i missförhållande
till den avsedda effekten. Vid
den prövning, som skulle föregå registrering
av farmacevtiska specialiteter,
skulle tyngdpunkten läggas på frågan
om medlets medicinska ändamålsenlighet.
Den analytiska efterkontrollen
skulle intensifieras.

Den nuvarande möjligheten för sjukhus
att förvärva vissa läkemedel direkt
från fabrikant skulle bibehållas. Större
sjukhus, främst undervisnings- och regionsjukhus,
skulle få möjlighet att inrätta
sjukhusapotek i egen regi.

Tisdagen den 11 december 1962

Nr 35

Ang. förslag till läkemedelsförordning, m. m.

Samtliga bekämpningsmedel, varmed
avsåges växtskyddsmedel, råttgifter, maloch
flugmedel in. m., skulle bliva registreringspliktiga.
De farligaste bekämpningsmedlen
skulle endast få användas
av den som erhållit särskilt tillstånd.
För tillstånd skulle krävas kortare
utbildning, som förutsattes huvudsakligen
komma till stånd i hushållningssällskapens
regi. Användning av
några enstaka av de allra farligaste bekämpningsmedlen
skulle förbehållas
personer, som utbildats vid växtskyddsanstalten
och statens institut för folkhälsan.
Tillstånd för verksamhet som
huvudsakligen berörde jordbruk, skogsbruk
och trädgårdsskötsel, skulle meddelas
av lantbruksstyrelsen samt eljest
av medicinalstyrelsen.

I samband med propositionen hade utskottet
behandlat följande i anledning
av densamma väckta motioner, nämligen 1)

de likalydande motionerna 1:759,
av herr Lundström m. fl., och 11:919,
av herr Carlsson i Stockholm in. fl.,

2) de likalydande motionerna I: 760,
av herr Isacson och herr Nilsson, Yngve,
samt II: 922, av herr Nilsson i Bästekille,

3) de likalydande motionerna 1:761,
av herr Jacobsson, Gösta, och 11:921,
av herr Bohman m. fl.,

4) de likalydande motionerna I: 762,
av fröken Mattson, och 11:923, av fru
Sjövall, samt

5) motionen 11:918, av herr Hagberg
in. fl.

I motionen II: 918 hade hemställts,

att riksdagen med bifall till de i proposition
nr 184 ställda förslagen måtte
besluta att hemställa till Kungl. Maj :t om
en utredning i syfte att åstadkomma eu
betryggande kontroll av läkemedelsindustrien,
vilket torde nödvändiggöra ett
förstatligande, samt

att rätten för sjukhus att inrätta apotek
i egen regi måtte utvidgas i enlighet
med vad i motionen föreslagits.

Sistnämnda förslag avsåge, att denna
rätt skulle utvidgas att gälla samtliga

sjukhus i landstingens och kommunernas
regi.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

A. att riksdagen i anledning av de
genom förevarande proposition, nr 184,
framlagda förslagen till

1) läkemedelsförordning,

2) förordning om gifter och andra
hälsofarliga varor (giftförordning),

3) bekämpningsmedelsförordning,

4) narkotikaförordning,

5) kungörelse om ändrad lydelse av
63 § hälsovårdsstadgan den 19 december
1958 (nr 663), samt

6) kungörelse om ändrad lydelse av
7 § livsmedelsstadgan den 21 december
1951 (nr 824),

måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t som
sin mening giva till känna vad utskottet
i utlåtandet anfört;

B. att riksdagen måtte antaga det genom
propositionen framlagda förslaget
till förordning om ändring i förordningen
den 4 juni 1954 (nr 519) angående
kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel;
samt

C. att förevarande motioner, nämligen

1) motionerna 1:759 och 11:919,

2) motionerna 1:760 och 11:922,

3) motionerna 1:761 och 11:921,

4) motionerna I: 762 och II: 923 samt

5) motionen 11:918,

i den mån de icke kunde anses besvarade
genom vad utskottet i utlåtandet
anfört och hemställt, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Thorsten Larsson och Gustavsson i Alvesta,
vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss angiven del erhålla den
lydelse, reservationen visade.

Enligt reservanternas mening borde
beträffande utbildning för erhållande av
auktorisation för användning av de allra
farligaste bekämpningsmedlen möjligheten
hållas öppen att i den mån behovet
så påkallade förlägga denna till hushållningssällskapens
verksamhetsområden.
Tillståndsgivningen såvitt gällde
verksamhet, som huvudsakligen berörde

Nr 35

Tisdagen den 11 december 1962

Ang. förslag till läkemedelsförordning, m. m.

jordbruk, skogsbruk och trädgårdsskötsel,
borde enligt reservanterna anförtros
lokal myndighet, lämpligen länsstyrelsen.

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep):

Herr talman! Den föreliggande reservationen
har i sak intet att invända mot
de förordningar som läkemedelspropositionen
föreslår. Den gäller endast en detalj
i avsnittet om bekämpningsmedlen
mot trädgårdarnas och lantbruksodlingarnas
ogräs och skadedjur. Reservanternas
avsikt är inte heller att minska på
vare sig kontrollen eller upplysningen
om dessa giftiga medels rätta handhavande;
tvärtom är vi nog ganska betänksamma
mot att utskottsmajoriteten lämnar
vissa praktiska tillämpningsfrågor
odiskuterade i utlåtandet.

Yi fäster mycket stor vikt vid att alla
kurser rörande bekämpningsmedlen förlägges
regionalt, exempelvis inom hushållningssällskapens
verksamhetsområden.
Om växtskyddsanstalten skall ordna
dessa kurser, så som det säges i propositionen,
är vi inte säkra på att de blir
regionalt förlagda. Man måste ha klart
för sig att kurserna kommer att genomgås
av ett mycket stort antal deltagare —
vi behöver bara tänka på alla som själva
besprutar sina frukt- och trädgårdsodlingar
eller alla jordbrukare och lantarbetare
som handhar bekämpningen på
de mera fältmässiga odlingarna. Det gäller
därför att göra kurserna så lättillgängliga
som möjligt för alla dessa och
att få ut upplysningen på ett så vidsträckt
område som möjligt.

Efter kursen är det meningen att vederbörande
av lantbruksstyrelsen skall
erhålla ett auktorisationsbevis. Man
kan fråga sig, om lantbruksstyrelsen är
den rätta myndigheten. Skall det vara
nödvändigt att denna centrala myndighet
överhopas med mängder av ansökningar,
vilka ändå måste bli föremål för
någon form av yttrande från lokal myndighet,
som känner vederbörande och
kan bedöma honom? År det inte i stället
möjligt att låta länsstyrelsen efter yttrande
från kursanordnaren utfärda dessa bevis
om kompetens? Jag tror att ett sådant

förfarande vore mycket bättre än en
central bedömning.

Vidare vill vi reservanter framhålla,
att brist på utbildad personal, som har
ett sådant auktorisationsbevis, tillfälligt
kan föreligga på gårdarna, enär bekämpningsåtgärderna
måste insättas med endast
en dags eller några timmars tidsfrist,
om de skall lyckas. Sättes de in
för sent, vet man att det blir skördeskador.
Det måste innebära, att det kan bli
svårt för vederbörande jordbrukare att
få bekämpningsåtgärden utförd på rätt
tidpunkt. Om han själv har ett sådant
tillstånd, kan han låta utföra detta arbete
under eget överinseende. Vi anser alltså
att auktorisafionen borde vara av den
innebörden, att om den auktoriserade
har ansvaret och överinseendet över arbetet,
skall han kunna låta under honom
stående personal utföra arbetet.

Hittills har vi dess bättre sluppit olyckor
på detta område. Det har gått ganska
bra, och det beror väl på att man är så
pass klar över att det är farliga saker
man här använder, att man inte nonchalerar
riskerna. Jag tror inte heller att
riskerna skulle nonchaleras, ifall auktorisationsbeviset
hade utvidgats till att
omfatta vad vi avser med reservationen.
Vi anser att vårt förslag skulle leda till
ett smidigare förfarande och en smidigare
tillämpning i det praktiska arbetet.

I övrigt har vi, herr talman, inte något
som helst att invända mot de kontrollåtgärder
som föreslås. Vi tror att de är
riktiga, och det är som sagt endast när
det gäller den praktiska tillämpningen
som vi är en smula rädda för att de människor,
som har att utöva denna sysselsättning,
kommer att sitta litet i kläm,
om inte den praktiska sidan av denna
sak ordnas smidigare.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till föreliggande reservation.

Herr LAGER (k):

Herr talman! I likhet med den föregående
talaren skall jag yttra mig bara
om en detalj i detta frågekomplex, låt
vara att denna detalj kanske är litet mera
vittsyftande än den som den föregående
ärade talaren berörde.

Tisdagen den 11 december 1962

Nr 35

Ang. förslag till läkemedelsförordning, m. m.

1 en motion i andra kammaren, nr 918,
har föreslagits, att riksdagen hos Kungl.
Maj :t skall begära en utredning, som tar
sikte på läkemedelsindustriens förstatligande
och vidare på en vidgning av ramen
för sjukhusens möjligheter att öppna
egna apotek.

Utskottet säger i sin argumentering för
avslagsyrkandet beträffande den första
punkten i framställningen, att den svenska
läkemedelsindustrien har uppnått en
inte oväsentlig export samt att den genom
tillverkning i dotterföretag eller genom
iicensgivning kunnat introducera
svenska preparat på den internationella
marknaden. Om jag läser utskottets skrivning
rätt, anser utskottet att just det faktum
att svensk läkemedelsindustri kan
exportera talar mot ett förstatligande av
denna industri. Jag förstår inte riktigt
detta, ty även statliga företag här i landet
bör ju kunna uppträda på den internationella
marknaden med sina varor.
Om jag inte minns alldeles fel, arbetar
vissa statliga svenska företag redan nu
på export. Jag har för mig att LKAB i
huvudsak arbetar på export, och även
det statliga ASSI, ehuru kanske inte i
samma proportioner, har väl också vissa
exportvaror, andra företag att förtiga.
Jag tror alltså inte att detta är ett bärande
skäl för avslagsyrkandet på den här
propån.

Man säger vidare att man kan befara
att varken exporten eller ens forskningsarbetet
skulle kunna omhuldas på samma
sätt av ett statligt företag som av de privata
företagen i branschen. Jag kan inte
finna något skäl som talar för ett sådant
antagande. Den statliga forskning som
redan bedrivs här i landet på andra områden
och kanske också på det här, är
väl kvalitetsmässigt inte sämre än den
som bedrivs av de Wallenbergska företagen.

Det finns ytterligare ett skäl som talar
för att man borde förstatliga läkemedelsindustrien,
och det är att läkemedel kunde
göras billigare än vad som görs för
närvarande av de privata firmorna. Jag
tänker då inte så mycket på de läkemedel
som är receptbelagda utan på andra.
I höst har det i Stockholm bedrivits en

mycket intensiv annonskampanj i de stora
tidningarna med helsidesannonser och
halvssidesannonser, i vilka något företag
har propagerat för att folk skall använda
mera Dispril och ett annat företag
har agiterat för att man skall använda
mera Magnecyl o. s. v. Jag förstår egentligen
inte meningen med att genom annonskampanjer
försöka få folk att äta
mer av dessa preparat, som även om de
inte bevisligen är alltför skadliga i varje
fall inte är till nytta. De tillför ju inte
människokroppen någonting, såvitt jag
begriper, som kan vara uppbyggande.
Det finns väl också en mängd sådana här
preparat som är mycket lika varandra
till sammansättning och verkningar, och
man skulle möjligen genom en koncentration
under statlig överhöghet kunna få
ner priserna. I varje fall kunde man få
bort reklamkostnaderna till väsentlig de],
och de är inte så små. I en tidskrift som
heter Information från LIF — det är uttytt
Läkemedelsindustriföreningen, samarbetsorgan
för svenska läkemedelsindustrier
— lämnades för några veckor sedan
vissa uppgifter om reklam- och informationskostnaderna.
Dessa kostnader
har stigit från 2,1 miljoner kronor år
1950 till 12,5 miljoner 1960, vilket för år
1950 motsvarar 5,4 procent av försäljningsvärdet
i grosshandelns inköpspris
för apoteksförsålda varor respektive 11,2
procent för år 1960. Det är alltså rätt avsevärda
summor, som jag tycker att man
kastar bort i onödan på reklam för läkemedel
och som skulle kunna användas
för att sänka priserna till gagn både för
de enskilda och för statsverket som ju
itår för en del av kostnaderna för läkemedlen.

Så till den andra propån bara några
ord om en utvidgning av gränsen för rätten
åt sjukhusen att upprätta egna apotek.
Det är ett framsteg såsom det här föreslås
från utskottets sida, nämligen att
de stora regionssjukhusen och universitetssjukhusen
skall få inrätta egna apotek.
Jag tycker att man kunde gå längre.
Här medger man i denna del av utskottsutlåtandet
att upprättandet av sådana
sjukhusapotek kan komma att bli en stimulans
för forskningen på området, allt -

Nr 35

Tisdagen den 11 december 1962

Ang. förslag till läkemedelsförordning, m.

så raka motsatsen till det som man säger
i den tidigare delen beträffande läkemedelsindustrien.
Det är väl också mycket
möjligt att forskningen skulle kunna
förbättras genom att den samlades under
i huvudsak en hand. Rätteligen borde hela
apoteksväsendet förstatligas eller kommunaliseras
eller på elt eller annat sätt
frigöras från de privata vinstintressen
som nu finns inom denna för folket rätt
väsentliga verksamhet, som har betydande
summor i årsomsättning.

Jag ber med dessa ord, herr talman,
att få yrka bifall till motionen nr 918
i andra kammaren.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s):

Herr talman! Föreliggande förslag till
läkemedelsförordning m. m. har tillkommit
efter ett par utredningar och efter
ytterligare överarbetning i departementet,
och det berör områden som utskottet
har funnit vara ganska känsliga: läkemedel,
gifter, bekämpningsmedel och narkotika.
Yi har nog i allmänhet utgått
ifrån att det var bättre att säga något för
litet än något för mycket i ett ärende, där
så mycken omsorg har lagts ner för att
få fram någonting som skulle vara ändamålsenligt
både för dem som skall handha
verksamheten och för allmänhetens
del.

Det är klart att den motion som herr
Lager talar om i många stycken går vid
sidan av själva propositionen. Utredningarna
har i varje fall tagit upp frågan om
ett förstatligande av läkemedelsindustrien
men tydligen funnit att det inte var
lämpligt att komma med ett förslag i den
riktningen, beroende på inte enbart exporten
utan många andra förhållanden
som utskottet inte har åberopat men som
jag förmodar att utredningen har haft
som stöd för sin slutliga ståndpunkt i frågan
om förstatligandet.

Det är väl ett faktum att en fråga av
den här beskaffenheten berör läkemedelstillverkningen,
apoteken och läkarna
i ungefär samma utsträckning. Att förstatliga
t. ex. läkemedelsindustrien måste
väl föra med sig att man också fick in -

ni.

rätta något slags monopol på försäljningen,
eftersom apotekarna och läkarna i sin
receptskrivning eljest skulle kunna föredra
utländska preparat framför dem som
tillverkas av den svenska läkemedelsindustrien.
Dessutom är det fortfarande ett
faktum att det tillverkas ganska mycket
läkemedel på apotek, som tillhandahålles
både med och utan recept. Jag är inte
säker på att apotekarna i och för sig
skulle ha något emot en inskränkning av
de olika preparat, som tillhandahålles
genom läkemedelsindustrien. Det är möjligt
att läkarna också skulle finna det ändamålsenligt
att inskränka utbuden, eftersom
många preparat har samma verkan.
De har bara olika namn, och ibland
har de annan smak och luktar olika. Men
man kan inte heller förbise att allmänheten
är litet underlig när det gäller sjukdomar.
Skriver läkaren ut ett recept på
något som kostar mycket, även om han
är medveten om att ett billigare preparat
skulle ha samma effekt, så får den sjuke
liksom en känsla av att läkaren har ägnat
ett större intresse åt sjukdomen än han
nog skulle tycka, om läkaren rekommenderade
något billigare preparat.

Jag tror följaktligen att man inte i detta
sammanhang kan ta upp frågan om ett
förstatligande. Propositionen avser riksdagens
yttrande om en förordning i de
berörda frågorna. Tycker herr Lager att
det finns anledning att driva frågan om
ett förstatligande längre av såväl läkemedelsindustrien
som apoteken, så finns
det möjlighet att återkomma i ett annat
sammanhang.

Beträffande sjukhusapoteken är det
inte utskottet som har rekommenderat
en viss begränsning i fråga om övergång
till självständiga apotek vid sjukhusen.
Det är propositionen som innehåller
förslag i detta avseende, som går
ut på att de självständiga apoteken till
att börja med i varje fall skall begränsas
till att finnas vid de stora sjukhusen.
Då förutsättes att både forskning och
apoteksverksamhet skall kunna bedrivas
vid dessa sjukhus till gagn för patienterna
i ekonomiskt avseende under fullständig
farmaceutisk kontroll. Utskottet
har tolkat det så, att sådana möjligheter

Tisdagen den 11 december 1062

Nr 35

Ang. förslag till läkemedelsförordning, m. m.

inte föreligger vid de mindre sjukhusen.
Forskning kan naturligtvis äga rum och
har ägt ram även där, men dessa sjukhus
kan inte upprätthålla ett ekonomiskt
försvarbart apotek, som skulle ställa sig
billigare än den nuvarande ordningen.

Representanter för apotekarna har varit
uppe hos utskottet och talat något
om de olika frågor som de är intresserade
av. Det är helt naturligt att de inte
är intresserade av någon alltför stor utbyggnad
av systemet med sjukhusapotek.
På en direkt fråga huruvida de inte
skulle ha möjlighet att vid sjukhus utan
självständigt apotek ordna en service
som innebar att patienterna skulle bli
expedierade där ehuru apoteken sörjde
för läkemedlen, förklarade de, att det i
och för sig inte fanns något hinder för
detta, såvida ett sådant system vore erforderligt
med hänsyn till att det vore
långt till närmaste apotek. I de tättbebyggda
samhällena är det väl inte nödvändigt
att sjukhusen står till tjänst annat
än för dem som besöker sjukhusen,
eftersom det finns apotek som ligger bra
till. Om inte ett särskilt sjukhusapotek
expedierar patienterna, kan lika väl en
receptexpedition på apoteken göra det,
om vederbörande inte har så långt dit.

Vi har alltså funnit oss inte böra föreslå
riksdagen något i avseende på tanken
att anordna självständiga sjukhusapotek
vid vissa sjukhus, men vi har
framhållit att detta bör ske med en viss
begränsning och en viss försiktighet.
Frågan hör också i mycket stor utsträckning
samman med det privilegiesystem
som gäller för apoteken. Apoteken har
inte självständiga vinstintressen i så
stor utsträckning. De utgör numera ett
ganska stort kollektiv med kollektiva
åtaganden både i fråga om avlöningen
till farmaceuterna med hänsyn till priserna
på läkemedel och i fråga om vinstfördelningen
mellan de olika apoteken.
De svarar för att de mindre, icke räntabla
apoteken ändå skall kunna ha service
ungefär i samma utsträckning som
de större. Det är alltså många intressen
förknippade med apoteken, läkemedlen
och allt annat som hör samman med den
proposition vid nu behandlar.

Den till utskottsutlåtandet fogade reservationen
betraktar jag närmast som
ett begagnat tillfälle att till departementschefen
få uttala vissa farhågor för
att den föreslagna ordningen skulle
åstadkomma olägenheter för sådana
mindre företagare framför allt inom
trädgårdsnäringen, som skulle under
kortare eller längre tid vara förhindrade
att själva utföra besprutning med medel
som hänförs till de mest giftiga ämnena.
Utskottet har understrukit, om inte
precis nödvändigheten så i varje fall
önskvärdheten av att man tillämpar en
ganska generös ordning med tillståndsgivningen
under övergångstiden. De utbildningsanordningar
som skall vidtagas
måste hinna verka, så att ingen kommer
i svårigheter genom de bestämmelser
som kommer att gälla, när det hela har
genomförts.

Jag tror inte att man i en förordning
och långt mindre i ett uttalande från
riksdagens sida av den anledningen att
frågan genom proposition underställts
dess yttrande skall vara alltför preciserad.
Förordningen skall ju byggas ut
med tillämpningsföreskrifter, och de får
väl överbrygga de brister som för en
lekman kan synas ligga i själva förordningen,
när han ur den skall läsa ut
något som skall vara vägledande för de
olika personer som i fortsättningen skall
handha vad som där finns reglerat.

Det är ett faktum att mycket farliga
gifter används vid besprutning. Det är
nödvändigt att den som handhar dem
är medveten om detta och kan sköta sin
uppgift på ett sådant sätt att inga onödiga
risker uppkommer vare sig för honom
själv, för andra människor eller för
djur som kommer i beröring med det
som undergått behandlingen. Vi har i
utskottet inte velat skriva bort något av
det som är nödvändigt för att undvika
skadeverkningar i den näring som det
här närmast är fråga om: jordbruket och
trädgårdsskötseln, kanske framför allt
fruktodlingen. Men vi är fullt medvetna
om att man under en övergångstid får
vara litet generös och kanske släppa efter
något på det som måste bli vägledande
i framtiden. Framför allt kan man

Nr 35

Tisdagen den 11 december 1962

Ang. förslag till läkemedelsförordnir.g, m.
vara det om det varit så att ett flertal
av dem som det nu är fråga om själva
har handhaft besprutningen med dessa
farliga ämnen under någon längre tid.

Inom utskottet tror vi emellertid att
det är tillräckligt med vad utskottet uttalar
i sitt utlåtande. Vi tycker att reservationen
kan begränsas till att ha blivit
en möjlighet för reservanterna att
understryka de synpunkter som utskottet
också — fastän i litet kortare ordalag
— anfört i sitt utlåtande.

Jag hemställer om bifall till utskottets
utlåtande.

Herr statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Denna proposition har
ju fått en mycket välvillig behandling
av utskottet, och jag har egentligen inte
mycket att säga. Men det är på en punkt,
där det framdeles kanske kan bli någonting
av en tolkningsfråga, och på den
punkten ser jag mig ändå nödsakad att
göra en kommentar. Det är den fråga
som herr förste vice talmannen nämnde.
Han talade nämligen om sjukhusapoteken.
I den frågan har utskottet skrivit
bl. a. följande: »En kraftig inkomstminskning
för apoteken skulle otvivelaktigt
rubba avgiftsuttaget och kanske göra
en höjning av läkemedelspriserna
nödvändig, en utveckling som enligt utskottets
mening måste undvikas.»

Om man läser detta ordagrant — att
varje höjning av läkemedelspriserna
måste undvikas — och sätter detta i samband
med förhållandet att de nuvarande
apoteken förlorar en del av sina inkomster
om man inrättar sjukhusapotek, finner
man att denna åtgärd skulle kunna
föranleda en mindre justering av en del
läkemedelspriser. Om man då tolkar detta
alltför snävt — nu hoppas jag att man
inte skall göra det och att det inte heller
är utskottets mening att man skall
göra det — skulle det i framtiden kunna
innebära att man begränsar tillståndsgivningen,
när det gäller inrättande av
sjukhusapotek. Det är därför som jag
menar att man inte bara får se detta
som en prisfråga. De nuvarande privata
apoteken inom våra sjukhus omsätter 3

procent av de totala läkemedelsutgifterna
eller ungefär 16 miljoner kronor. Det
kan självfallet bli något mer, om dessa
apotek får möjlighet till försäljning. Men
vad är det då som vi i vårt arbete med
propositionen velat åstadkomma, när vi
har förordat inrättande av huvudmannaägda
sjukhusapotek?

Jo, det är inte bara fråga om en service
till den allmänhet som besöker våra
läkare och får konsultation på sjukhusen,
en service som möjliggör att man
skall kunna köpa sina läkemedel där,
utan det syftar något längre, nämligen
att man på detta sätt skall kunna få ytterligare
en part in i prövningen av läkemedel,
i det man får en samordning
av ekonomiska, medicinska och farmaceutiska
problem, och man får också
jämförelser mellan olika fabrikanters
och därmed också privatapotekens produkter,
jämförelser som är nödvändiga
om en i vidsträckt bemärkelse ekonomisk
läkemedelsbehandling skall kunna
äga rum. Det kan vidare bli fråga om
samordning av upplysningar om nya
läkemedel. Sådan upplysning lämnas nu
av de olika firmornas läkarbesökare, oftast
inför de skilda läkarna enskilt. Genom
huvudmannaägda farmaceutiska avdelningar
erhålles ett kvalificerat forum
inom sjukhuset, där upplysningsverksamheten
kan samordnas och olika fabrikanters
uppgifter kritiskt kan granskas.
Uppslag från läkarna om nya medikamentösa
behandlingsmetoder kan
inom sjukhuset diskuteras med farmaceutisk
expertis. Man kan få teknisk
medverkan vid kliniska läkemedelsprövningar.
Farmaceutiskt-kliniska

forskningsuppgifter kan bearbetas. Farmaceutiska
och farmakologiska uppgifter
av betydelse för den praktiska sjukvården
kan snabbt framskaffas. Det är
en rad fördelar som man på detta sätt
kan vinna och som är av väsentlig betydelse
för hela läkemedelsproblematiken,
där man på detta sätt kopplar bort
intressenten ur denna del av diskussionen.
Därför tycker vi att det skulle vara
litet besvärligt, om utskottets skrivning
avser att så begränsa tillskapandet av
de huvudmannaägda sjukhusapoteken,

Tisdagen den 11 december 1982

Nr 35

Ang. förslag till läkemedelsförordning, m. m.

att den som i framtiden skall handlägga
dessa frågor känner sig praktiskt taget
förhindrad att medverka till inrättandet
av dessa apotek.

Jag tror att man skall se det här problemet
mindre som ett problem om handeln
med läkemedel och mer som en
fråga om möjlighet till diskussion mellan
medicinare och farmaceuter. Diskussionen
om kontrollen av läkemedel kan föras
direkt mellan medicinarna och de
farmaceuter som är anställda vid sjukhusen.
Ur den synpunkten, herr talman,
hade det varit önskvärt, att utskottet inte
skrivit så begränsande. Jag är medveten
om att vi i princip är överens om att
man skall inrätta sjukhusapotek, men
det är utskottets skrivning som jag är
bekymrad över.

Jag skulle sedan, herr talman, vilja säga
till herr Lager, att vi inom departementet
mycket försiktigt diskuterat frågan
om läkemedelsindustrien. Vi har undersökt
prisbildningen där och de möjligheter
som finns att kontrollera prisbildningen,
och vi tycker nog att dessa
är någorlunda tillfredsställande. Vi har
följt prisutvecklingen under 1950-talet
och kunnat konstatera, att de svenska
läkemedelspriserna ligger på en relativt
hygglig nivå och att prisutvecklingen
inte ger anledning till ett så långtgående
ingripande som herr Lager här
talat om.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s) kort genmäle:

Ilerr talman! Jag har ofta varit i tillfälle
att konstatera att det inte är lätt
att tala så att folk förstår vad man har
menat. Ibland kan det vara lika svårt att
skriva så att meningen blir fullt tydlig.
Det är klart att utskottet har menat, att
man måste undvika en sådan konsekvens
av inrättande av sjukhusapotek, att sjukhusen
visserligen fick lägre läkemedelskostnader
men kunderna vid de vanliga
apoteken fick betala skillnaden. Det skulle
nämligen bli högre läkemedelspriser,
om apoteken — vi har nu något över 500
apotek — skulle trots minskad omsätt -

ning upprätthålla samma service som
för närvarande.

Jag vill bara begagna detta tillfälle att
i replikform säga att utskottet funnit ett
uttalande i propositionen som utskottet
tyckt vara obegripligt med hänsyn till
rådande ordning i fråga om prissättningen.
Departementschefen •—• jag är inte säker
på att han skrivit det själv — har
anfört: »Däremot syns det mig skäligt att
en apoteksinnehavare, vars inkomst väsentligt
påverkas av att sjukhusleveransen
bortfaller, beredes kompensation härför.
Detta kan ske inom ramen för gällande
avgiftssystem, varigenom några
statliga eller kommunala anslag inte behöver
belastas för ändamålet.»

Vi har fått uppgifter från Apotekarsocieteten
om den clearing man där har
för att garantera en viss minimiinkomst
till de apotek som inte är bärkraftiga.
Garantien skall de mera bärkraftiga apoteken
bekosta genom särskilda avgifter.
Om ett apotek på en plats mister en stor
del av sin omsättning på grund av att
ett särskilt sjukhusapotek inrättats, skall
inte apoteket skaffa sig kompensation
genom höjda priser, eftersom överenskommelsen
mellan apotekarna stadgar
att det skall vara samma läkemedelspriser
över hela landet. Detta skall regleras
genom clearingen inom apoteksväsendet.
Vet man det, är vad som sägs i propositionen
precis lika obegripligt som det
som vi skrivit i utskottets utlåtande.

Herr statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Jag har inte sagt, att vad
utskottet har skrivit är obegripligt. Det
är i högsta grad begripligt, och det är
det som är risken med yttrandet. Den
som i fortsättningen läser detta och följer
det till punkt och pricka blir rädd
för att medge inrättandet av sjukhusapotek.
Med mitt inlägg har jag velat säga,
att det inte bör vara så. När man inrättar
sjukhusapotek, kan det komma att inträffa,
att det blir nödvändigt att något
höja läkemedelspriserna. Det har jag inte
velat bestrida. Men jag har sagt, att det
är så många fördelar förenade med att
inrätta sjukhusapotek — alla de fördelar

Nr 35

Tisdagen den 11 december 1962

Ang. förslag till läkemedelsförordning, m.
som jag räknade upp i mitt förra inlägg
— att fördelarna väl uppväger den mindre
justering av läkemedelspriserna som
eventuellt kan komma i fråga. Det är
därför som jag har velat säga, att det
hade varit önskvärt, om inte utskottet
skrivit så hårt.

Om utskottet hade tänkt sin skrivning
som en förklaring till vad jag skrivit i
propositionen, har den i varje fall inte
blivit klarare för mig.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill bara till inrikesministern
lämna det beskedet, att
han synes ha tolkat utskottets utlåtande
rätt. Det kan enligt utskottet inte finnas
någon mening i att vidta åtgärder som
innebär att läkemedlen visserligen blir
billigare på sjukhusen men den sjuke
genom ett högre pris på apoteken ändå
får betala samma totalkostnad. Utskottet
förmenar att man inte bör vidta åtgärder
som innebär att läkemedlen blir
billigare på ett ställe och dyrare på ett
annat ställe — det är ju ändå samma
människor, som använder sig av båda
systemen.

Herr LAGER (k) kort genmäle:

Herr talman! Jag är inrikesministern
mycket tacksam för hans inlägg här och
varningar mot att man drar gränserna
alltför snävt när man lämnar tillstånd
till sjukhus att inrätta egna apotek.

Inrikesministern säger att prissättningen
på läkemedel i stort sett är tillfredsställande.
Jag vet inte vilka utgångspunkter
och vilka jämförelsepunkter
man har för att komma fram till den
slutsatsen. Men i de nu gällande läkemedelspriserna
ingår ju exempelvis också
reklamkostnader, som jag nämnt tidigare
och som jag för min del tycker är fullkomligt
överflödiga. I dessa priser ingår
också vinster till ägarna av de fabriker,
som tillverkar läkemedlen. Jag har inte
tillgång till siffrorna just nu men lovar
att återkomma längre fram i annat sammanhang.
Jag vill minnas att vinsterna

inte är så små. Med kännedom om våra
industriägares och finanshus’ sinne för
affärer förutsätter jag att de icke driver
läkemedelstillverkning av humanitära
och altruistiska skäl utan med vinstintresset
som den starkaste drivfjädern.

Herr SÖDERBERG (s) :

Herr talman! Eftersom jag helt delar
de synpunkter, som inrikesministern har
framfört angående huvudmannaägda
sjukhusapotek, vore det en överloppsgärning
att här upprepa de argument
han framfört. Jag skall därför inskränka
mig till att ställa det yrkandet att följande
mening i utskottsutlåtandet å s. 70
utgår: »En kraftig inkomstminskning för
apoteken skulle otvivelaktigt rubba avgiftsuttaget
och kanske göra en höjning
av läkemedelspriserna nödvändig, en utveckling
som enligt utskottets mening
måste undvikas.»

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade, att
med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
särskilt beträffande utskottets i förevarande
utlåtande gjorda hemställan och
särskilt rörande utskottets motivering.

I fråga om utskottets hemställan, fortsatte
herr talman, hade yrkats dels att
densamma skulle bifallas, dels ock att
utskottets hemställan skulle bifallas med
den ändring, som föranleddes av bifall
till motionen 11:918.

Härefter gjordes propositioner enligt
dessa båda yrkanden och förklarades
propositionen på bifall till utskottets
hemställan vara med övervägande ja besvarad.

Vidkommande motiveringen, anförde
vidare herr talmannen, komme propositioner
att framställas först särskilt angående
utskottets motivering t. o. m. sid.
70 andra stycket i det tryckta utlåtandet
och därefter särskilt rörande motiveringen
fr. o. m. s. 70 tredje stycket.

I vad anginge utskottets motivering
t. o. m. s. 70 andra stycket, yttrade herr
talmannen, hade yrkats

Tisdagen den 11 december 1962

Nr 35

Ang. förslag till läkemedelsförordning, m. m.

dels att utskottets motivering skulle
godkännas oförändrad,

dels ock, av herr Söderberg, att utskottets
motivering i denna del skulle godkännas
med den ändringen, att följande
mening å s. 70 i det tryckta utlåtandet
utginge: »En kraftig inkomstminskning
för apoteken skulle otvivelaktigt rubba
avgiftsuttaget och kanske göra en höjning
av läkemedelspriserna nödvändig,
en utveckling som enligt utskottets mening
måste undvikas.»

Därpå gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på
godkännande av utskottets motivering
oförändrad vara med övervägande ja besvarad.

Herr Söderberg begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som godkänner motiveringen i
andra lagutskottets utlåtande nr 43 t. o.
in. s. 70 andra stycket oförändrad, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes utskottets motivering
i denna del med den ändring,
som under överläggningen föreslagits av
herr Söderberg.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Söderberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 78;

Nej — 35.

Därjämte hade 18 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Såvitt gällde utskottets motivering
fr. o. m. s. 70 tredje stycket, anförde nu

herr talmannen, hade yrkats dels att
densamma skulle godkännas oförändrad,
dels ock att utskottets motivering i denna
del skulle godkännas med den ändring,
som föreslagits i den vid utlåtandet
avgivna reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen på
godkännande av utskottets motivering
oförändrad vara med övervägande ja besvarad.

Herr Larsson, Thorsten, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som godkänner motiveringen i
andra lagutskottets utlåtande nr 43 fr. o.
m. s. 70 tredje stycket oförändrad, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes utskottets motivering
i denna del med den ändring, som
föreslagits i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

På framställning av herr talmannen
beslöts att handläggningen av återstående
ärenden på föredragningslistan skulle
uppskjutas till morgondagens sammanträde.

Anmäldes och godkändes allmänna beredningsutskottets
förslag till riksdagens
skrivelser till Konungen:

nr 392, i anledning av väckta motioner
angående landsbygdens avfolkning
och angående vissa landsbygdsproblem;
samt

nr 393, i anledning av väckta motioner
dels om utredning rörande befolk -

Nr 35

Tisdagen den 11 december 1962

ningsfrågans olika aspekter och dels angående
vissa familjepolitiska åtgärder.

Anmäldes statsutskottets förslag till
riksdagens skrivelser till Konungen:

nr 401, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående pansartruppernas
och pansarinfanteriets fredsorganisation; nr

402, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående lönegradsplaceringen
för vissa tjänster m. m.;

nr 403, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1962/
63, i vad propositionen avser försvarsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 404, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1962/
63, i vad propositionen avser socialdepartementets
verksamhetsområde;

nr 405, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1962/
63, i vad propositionen avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde; nr

406, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1962/
63, i vad propositionen avser finansdepartementets
verksamhetsområde;

nr 407, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1962/
63, i vad propositionen avser ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde;

nr 408, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1962/
63, i vad propositionen avser inrikesdepartementets
verksamhetsområde; och
nr 409, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1962/
63, i vad propositionen avser civildepartementets
verksamhetsområde.

Skrivelseförslagen godkändes under
förutsättning beträffande vart och ett av
dem, att andra kammaren i avseende å
motsvarande utskottsutlåtande fattade
samma beslut som första kammaren.

Anmäldes bevillningsutskottets förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen:

nr 417, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
överenskommelser inom ramen för det
allmänna tull- och handelsavtalet (GATT)
rörande ömsesidiga tullmedgivanden,
m. m.; samt

nr 418, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag rörande beredskapslagring
av olja, såvitt propositionen
hänvisats till bevillningsutskottet.

Skrivelseförslagen godkändes under
förutsättning beträffande vartdera av
dem, att andra kammaren i avseende å
motsvarande utskottsbetänkande fattade
samma beslut som första kammaren.

Anmäldes och bordlädes
statsutskottets memorial:
nr 198, angående tilläggsstat I till riksstaten
för budgetåret 1962/63; och
nr 199, angående uppskov med behandlingen
av visst ärende.

På framställning av herr talmannen
beslöts att de denna dag för första gången
bordlagda ärendena, statsutskottets
memorial nr 198 och 199, skulle på föredragningslistan
för morgondagens sammanträde
uppföras efter de två gånger
bordlagda ärendena.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 17.16.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Stockholm 1962. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

621193