Fredagen den 6 november (Riksdagens protokoll 1964:34)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 34

ANDRA KAMMAREN

1964

6—11 november

Debatter m. m.

Fredagen den 6 november

Sid.

Meddelande om enkla frågor av:

herr Hagberg ang. undersökning av omständigheterna i samband

med sprängningsolyckan i Gyttorp.......................... 4

fröken Elmén ang. tillämpningsföreskrifterna för bidrag till vård
av handikappat barn i hemmet............................. 4

Tisdagen den 10 november

Svar på frågor av:

herr Hedin ang. ratificering av överenskommelse om skyddsåtgärder
för laxbeståndet i Östersjön ............................ 5

herr Gustavsson i Alvesta ang. lättnader i fråga om vissa kostnader

för djur ägare............................................. 6

herr Hagberg ang. undersökning av omständigheterna i samband

med sprängningsolyckan i Gyttorp.......................... 6

Svar på interpellationer av:

herr Gustafsson i Borås ang. grunderna för tilldelning av statsanslag
till folkhögskolor...................................... 8

herr Heckscher ang. omläggningen av den brittiska handelspolitiken 12
Interpellationer av:

herr Gustavsson i Alvesta ang. vägförbindelserna inom kommunblocken
.................................................. 41

herr Heckscher ang. tidpunkten för framläggande av proposition

på grundval av allmänna skatteberedningens betänkande...... 42

1—Andra kammarens protokoll 196b. Nr 3b

Nr 34

Innehåll

Sid.

Meddelande om enkla frågor av:

herr Björkman ang. publicering av en sammanställning av remissyttrandena
över allmänna skatteberedningens betänkande..... 44

herr Nilsson i Bästekille ang. studiehjälpsreglementets bestämmelser
om resetillägg............................................ 45

Onsdagen den 11 november fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 185, angående riktlinjer

för en aktiv lokaliseringspolitik m. m........................ 45

Onsdagen den 11 november em.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 185, angående riktlinjer
för en aktiv lokaliseringspolitik m. m. (forts.)................... 124

Meddelande om enkla frågor:

herr Dickson ang. rösträtt för utlandssvenskarna................ 166

herr Dickson ang. ersättande av kvicksilverhaltiga betningsmedel
med annat preparat....................................... 166

Fredagen den 6 november 1964

Nr 34

Fredagen den 6 november

Kl. 14.00

§ 1

Justerades protokollet för den 29
nästlidne oktober.

§ 2

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet
en vid utskottets anmälan jämlikt
§ 21 riksdagsstadgan fogad, å bordet
vilande framställning från fullmäktige
i riksgäldskontoret angående ordinariesättning
av vissa tjänster i riksgäldskontoret
och vid riksdagens ekonomibyrå.

§ 3

Föredrogs och hänvisades till särskilda
utskottet den å bordet vilande motionen
nr 1038.

§ 4

Föredrogs var för sig följande, vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda men då bordlagda interpellationsframställningar,
nämligen av:

herr Vigelsbo, till herr statsrådet och
chefen för kommunikationsdepartementet
angående tillämpningen av det s. k.
knutpunktssystemet inom SJ :s stvekegodstrafik,
och

herr Rask, till herr statsrådet och
chefen för kommunikationsdepartementet
angående tillämpningen av det s. k.
knutpunktssystemet inom SJ:s stvekegodstrafik.

Kammaren biföll dessa framställningar.

§ 5

Till bordläggning anmäldes

utrikesutskottets utlåtande nr 7, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition

med anhållan om yttrande över vissa av
Europarådets rådgivande församling vid
dess femtonde ordinarie möte fattade
beslut;

statsutskottets utlåtanden:
nr 147, i anledning av väckta motioner
om utredning av frågor rörande
skolungdomens praktiktjänstgöring,
nr 148, i anledning av väckta motioner
om flyttning av LKAB:s huvudkontor,

nr 149, i anledning av väckta motioner
om rätt för justitieråd och regeringsråd
att åtaga sig skiljemannauppdrag
in. in.,

nr 150, i anledning av väckta motioner
angående prognoser för behovet av
arbetskraft, och

nr 151, i anledning av väckta motioner
om viss översyn av den offentliga
statistiken;

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 56, i anledning av väckt motion
angående efterlevandeskyddet för make
och barn,

nr 57, i anledning av väckta motioner
om giftorätt i pension samt de hemarbetande
kvinnornas ställning i socialförsäkringssystemet,

nr 60, i anledning av väckta motioner
om ökat stöd åt handikappade, i vad
motionerna hänvisats till lagutskott,
nr 65, i anledning av väckta motioner
angående bedömningen av invaliditetsgraden
inom den allmänna försäkringen,
och

nr 66, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 3 § sjukvårdslagen den
6 juni 1962 (nr 242) jämte i ämnet väckta
motioner;

tredje lagutskottets utlåtanden:
nr 37, i anledning av väckta motioner

Nr 34

G november 1964

Fredagen den

om obligatorisk stötfångare på lastbil
och släpfordon,

nr 38, i anledning av väckta motioner
angående kostnaderna för bevarande av
fast fornlämning,

nr 39, i anledning av väckta motioner
angående dels stopplikt vid järnvägsövergång,
dels varnings- och säkerhetsanordningar
vid järnvägsövergång,
m. in., och

nr 40, i anledning av väckta motioner
angående lagstiftningen om jordförvärv
m. m.; samt

allmänna beredningsutskottets utlåtande
nr 44, i anledning av väckta motioner
om utredning rörande jordförstöring.

§ 6

Anmäldes och godkändes följande förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

från bevillningsutskottet:

nr 322, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 32 § 3 mom. och punkt 7
av anvisningarna till 32 § kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr
370); samt

från andra lagutskottet:

nr 320, i anledning av väckta motioner
angående rätten till änkepension
inom ATP; och

nr 321, i anledning av väckta motioner
angående märkningen av livsmedel.

§ 7

Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj:ts propositioner överlämnats till
kammaren:

nr 167, angående godkännande av fiskerikonvention,

nr 170, rörande godkännande av Förenta
Nationernas konvention angående
statslösa personers rättsliga ställning,
och

nr 185, angående riktlinjer för en aktiv
lokaliseringspolitik m. m.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 8

Ordet lämnades på begäran till

Herr PERSSON i Heden (ep), som yttrade: Herr

talman! Jag tillåter mig hemställa,
att kammaren ville besluta, att
tiden för avgivande av motioner i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition
nr 185, angående riktlinjer för en aktiv
lokaliseringspolitik m. m., måtte med
hänsyn till ärendets omfattning utsträckas
till det sammanträde, som infaller
näst efter femton dagar från det propositionen
kom kammaren till handa,
d. v. s. första plenum efter lördagen den
21 november.

Kammaren biföll denna hemställan.

§ 9

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökan:

Till Riksdagens andra kammare

Härmed får jag för enskilda angelägenheternas
vårdande och en utlandsresa
i samband därmed anhålla om ledighet
från riksdagsarbetet under tiden
9—14 november.

Stockholm den 5 november 1964

Gunnar Hedlund

Kammaren biföll denna ansökan.

§ 10

Meddelande om enkla frågor

Meddelades, att herr talmannen tillställts
två enkla frågor, nämligen av:

herr Hagberg, till herr statsrådet och
chefen för socialdepartementet angående
undersökning av omständigheterna i
samband med sprängningsolyckan i Gyttorp,
och

fröken Elmén, till herr statsrådet och
chefen för socialdepartementet angående
tillämpningsföreskrifterna för bidrag
till vård av handikappat barn i hemmet.

Tisdagen den 10 november 1964

Nr 34

Si 11

På hemställan av herr talmannen beslöt
kammaren, att Kungl. Maj:ts proposition
nr 185, angående riktlinjer för en
aktiv lokaliseringspolitik m. m., skulle
uppföras sist å föredragningslistan för
kammarens nästkommande sammanträde.

$ 12

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 14.05.

In fidem

Sune K. Johansson

Tisdagen den 10 november

Kl. 15.00

§ 1

Svar på fråga ang. ratificering av överenskommelse
om skyddsåtgärder för
laxbeståndet i Östersjön

Ordet lämnades på begäran till

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena NILSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Hedin har frågat
mig om jag kan upplysa kammaren om
när Förbundsrepubliken Tyskland kan
väntas ratificera överenskommelsen den
20 december 1902 om skydd för laxbeståndet
i Östersjön.

Till svar vill jag framhålla att ratificeringen
försenats på grund av nödvändigheten
för de västtyska myndigheterna
att först lösa vissa juridiska
frågor som aktualiserats av överenskommelsen.
Enligt vad svenska ambassaden
i Bonn erfarit räknar man med
att en proposition skall framläggas i
höst och att förbundsdagen skall slutbehandla
frågan i februari 1965.

Vidare anförde

Herr HEDIN (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka utrikesministern
för svaret på min fråga.

Jag hade hoppats att ratificeringen
skulle ha skett i höst och beklagar att
den blivit försenad. Det innebär att
hela vinterfisket på lax inte kan bedrivas
enligt de nya bestämmelserna, därför
att det dröjer ytterligare två månader
efter ratificeringen innan denna
konvention kan träda i kraft.

Tyvärr har det fiskats ovanligt mycket
smålax i höst. Det är laxar som
släppts ut som smolt 1963 och som nu
är uppe i en vikt av 2 å 3 kilo. Enligt
konventionen kommer minimimåttet
för den lax som får fångas att höjas
från 50 till 60 centimeter, och tillsammans
med andra bestämmelser kommer
konventionen att medföra att smålaxen
skyddas i större utsträckning än vad
nu är fallet.

Det är en fråga av mycket stor nationalekonomisk
betydelse, ty om här
nämnda laxar får klara sig över denna
säsong kommer de nästa vinter att ha
uppnått en vikt av mellan 6 och 7 kilo.
Det är därför angeläget att en ratificering
kommer till stånd. Jag hoppas nu
att det blir såsom beskedet från Bonn
utlovar och att det önskvärda skyddet
kommer till stånd i varje fall till nästa
vinter.

Härmed var överläggningen slutad.

Nr 34

Tisdagen den 10 november 1964

Svar på fråga ang. undersökning av omständigheterna i samband med sprängningsolyckan
i Gyttorp

§ 2

Svar på fråga ang. lättnader i fråga om
vissa kostnader för djurägare

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST, som yttrade
:

Herr talman! Herr Gustavsson i Alvesta
har frågat vad som företagits med
anledning av riksdagens uttalande 1962
om översyn rörande lättnader i fråga
om veterinärkostnader dels för avlägset
boende djurägare, dels vid jourtjänst.

Till svar vill jag meddela att veterinärstyrelsen
den 6 juni 1962 fick i uppdrag
att överse bestämmelserna om
statsbidrag till veterinärkostnaderna för
vissa djurägare samt att inkomma med
de förslag som kunde föranledas av
översynen. Enligt vad jag inhämtat är
styrelsen ännu inte beredd att redovisa
sitt uppdrag. Styrelsen bär emellertid
upplyst att den i sin löpande verksamhet
på olika sätt beaktar den aktuella
frågan i ärenden rörande bl. a. veterinärdistriktsindelningen,
stationer^ gsorter
för distriktsveterinärer och veterinärers
jourtjänstgöring.

Vidare anförde

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
Holmqvist få framföra ett tack för
svaret på min fråga.

Frågan gäller de bestämmelser i veterinärtaxan
som avser reseersättning
vid jourtjänst. Som det nu är blir kostnaderna
många gånger mycket betydande
för djurägarna. I vissa delar av landet
är det inte ovanligt att de resor som
företas i samband med jourtjänsten
sträcker sig upp till både 20 och 25 mil
och kanske mera. Eftersom resekostnaderna
debiteras efter antalet körda kilometer,
kan kostnaderna upgå till mycket
betydande belopp.

Statsrådet säger nu i sitt svar att veterinärstyrelsen
»har emellertid upplyst
att den i sin löpande verksamhet
på olika sätt beaktar den aktuella frågan
i ärenden rörande bl. a. veterinärdistriktsindelningen,
stationeringsorter
för distriktsveterinärer och veterinärers
jourtjänstgöring». Det är ett något
svävande uttalande av veterinärstyrelsen.

När vi lade fram en motion i denna
fråga 1962 uttalade sig veterinärstyrelsen
mycket positivt till förmån för en
förnyad översyn i linje med motionens
syfte och anknöt därvid också till vad
veterinärutredningen kom fram till i
sitt betänkande 1957.

Jag vill här uttala önskvärdheten av
att vi snarast får ett förslag i denna
fråga. När riksdagen 1962 tog ställning
till motion 11:290 hette det: »Därför
finner utskottet skäligt, att Kungl. Maj :t
underkastar bidragsbestämmelserna, såvitt
nu är i fråga, en förnyad översyn
och i sinom tid framlägger de förslag
i ämnet, som kan anses därav vara betingade.
»

Jag hoppas att uttrycket »i sinom tid»
inte inrymmer alltför många år utan
att vi snart får klart besked i denna
fråga.

Jag ber att än en gång få tacka för
svaret.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3

Svar på fråga ang. undersökning av omständigheterna
i samband med sprängningsolyckan
i Gyttorp

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING, som yttrade:

Herr talman! Herr Hagberg har ställt
följande fråga till mig.

Överväger statsrådet att närmare un -

Tisdagen den 10 november 1964 Nr 31 7

Svar på fråga ang. undersökning av omständigheterna i samband med sprängningsolyckan
i Gyttorp

dersöka omständigheterna kring den
fruktansvärda sprängningsolyckan i
Gyttorp och huruvida en översyn av
gällande skyddsbestämmelser är av nöden? Utredning

rörande händelseförloppet
vid olyckan pågår genom statspolisens
försorg. Sprängämnesinspektionen ställer
härvid sin tekniska sakkunskap till
polisens förfogande.

Med anledning av att från arbetarnas
sida anmärkning framställts mot säkerhetsfrågornas
handhavande vid företaget
har inom detta tillsatts eu utredningskommitté
för säkerhetsfrågor med
representanter för företagsledning, ingenjörer
och arbetare. Kommittén kommer
att få biträde från sprängämnesinspektionen.
Enligt vad jag inhämtat
skall kommittén ha till uppgift att noggrant
gå igenom varje hus i fabriken.
Varje arbetare skall få tillfälle att vara
med när hans arbetsplats diskuteras,
varje arbetsrutin skall genomgås. Transporterna,
som varit ett problem i fabriken
på grund av den höga utnyttjandegraden,
skall undersökas. Alla som har
anmärkningar, ändringsförslag eller något
annat att anföra skall få tillfälle att
göra detta tillsammans med kommittén.

Frågan om ytterligare åtgärder får
bedömas mot bakgrunden av det resultat,
som utredningarna leder till.

Det är mig angeläget understryka att
då det gäller olyckor av detta slag får
ingen möda sparas av företagen, de anställda,
vederbörande inspektionsorgan
och myndigheter för att inte endast
söka klargöra orsakerna till det inträffade
utan så långt det är möjligt med
gemensamma ansträngningar söka förbättra
säkerhetsanordningarna.

Detta har jag understrukit vid samtal
med sprängämnesinspektören.

Vidare anförde

Herr HAGBERG (k):

Herr talman! Jag tackar socialminis -

tern för svaret på min enkla fråga. Den
har aktualiserat en gammal erfarenhet,
nämligen att sprängämnestillverkning
är en i ordets extremaste bemärkelse
livsfarlig hantering. I Gyttorp, där åtta
arbetare dödades och ett 30-tal skadades,
blev också ett 50-tal hus i samhället
skadade. Även på en halv mils avstånd
konstaterades skador, ja, explosionen
märktes på fem mils avstånd.

Gyttorp-katastrofen utlöste en diskussion
om huruvida nuvarande bestämmelser,
vilka är 30 år gamla och av arbetarna
ansedda som otidsenliga, är tillfredsställande.

Vid behandlingen av Gyttorp-katastrofen
har anklagelser framförts att säkerhetsbestämmelserna
kringgås. När samtliga
15 skyddsombud säger upp sig och
kräver att högste chefen för anläggningen
skall avgå och inte tilldelas någon
ledande befattning inom verksamheten,
är det kanske mindre en personfråga
än en systemfråga som attackeras.
Det handlar tydligen om missnöje
med förhållanden som är åratal gamla.

Det som nu inträffat har föregåtts av
mycken oro. Redan i somras hade arbetarna
förberett en räfst mot missförhållandena
och begärt förhandlingar
till någon dag efter katastrofen. Missnöjet
har bl. a. inriktats på allmän
vårdslöshet med skyddsföreskrifter,
stora och onödiga anhopningar av
sprängämnen,

farlig experimentverksamhet,
ackordsjäkt och tidsstudier som minskat
trygghet och säkerhet,

att ny arbetskraft utan tillbörlig utbildning
sättes in i livsfarligt arbete och
att företaget inte ställer medel till förfogande
för ledningen när det gäller
anläggningen som helhet, så att denna
på olika sätt kan motsvara säkerhetsoch
trygghetskrav.

I samband med de 15 skyddsombudens
avsägelsehot, som erhållit både
den lokala fackföreningens och fackförbundets
understöd, har svårigheten att

8 Nr 34 Tisdagen den 10 november 1964

Svar på interpellation ang. grunderna för tilldelning av statsanslag till folkhögskolor -

vinna förståelse för ombudens reformkrav
påtalats. Det är inte heller bra när
den statliga sprängämnesinspektören
anklagas för ett partiskt uppträdande
mot arbetarombuden eller när han vid
deras krav hotar med massåtal för att
de inte vill kvarstå, om kraven inte bifalles.
Det finns därför, herr talman,
alltför mycket i denna ohyggliga historia
som luktar skandal och nonchalans
med människoliv.

Jag har begärt att statsrådet själv
skall intressera sig för denna sak, eftersom
den tydligen innehåller sådana problem
som endast genom ingripande från
högsta ort kan påverkas. Jag tolkar svaret
på min enkla fråga så att ett sådant
intresse föreligger, och i det avseendet
kanske jag kan vara tillfredsställd.

Utöver insynen i själva olyckan och
de frågor som aktualiserats genom densamma
borde emellertid intresset inriktas
på ett upptagande av följande
problem:

1. att tillsynen över denna verksamhet
lägges under yrkesinspektionen och
att den får sortera under arbetarskyddsstyrelsen; 2.

att nuvarande bestämmelser för
sprängämnestillverkning och tillståndsgivningen
göres till föremål för en noggrann
översyn och att tillståndsgivningen
blir mer rigorös.

Om det finns något tredje i denna sak
måste det vara att försöka utöva inflytande
över företagets politik att komma
ifrån de anställdas säkerhetskrav, att
försöka eliminera det nuvarande systemet
med ackordsjäkt samt att man försöker
införa en ordentlig timlön. Jag
vet väl att den sistnämnda frågan sorterar
under en annan instans, men om
man på högsta ort verkligen försöker
undersöka dessa frågor — jag tolkar
statsrådets uttalande att så är fallet —
tror jag att man utöver de områden som
direkt kan beröras av vår lagstiftning
och våra bestämmelser också kommer
att finna annat som i detta samman -

hang måste påtalas. Jag tackar ännu en
gång för svaret.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Herr talmannen meddelade, att fröken
Elméns fråga angående tillämpningsföreskrifterna
för bidrag till vård
av handikappat barn i hemmet komme
att besvaras vid ett senare sammanträde.

§ 5

Justerades protokollen för den 3 och
den 4 innevarande november.

§ G

Svar på interpellation ang. grunderna
för tilldelning av statsanslag till folkhögskolor Ordet

lämnades på begäran till

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN, som yttrade:

Herr talman! I en interpellation har
herr Gustafsson i Borås frågat, dels
om jag vill redogöra för de grunder efter
vilka tilldelning av statsbidrag till
folkhögskolor sker, dels om jag anser
att dessa grunder iir tillfredsställande.

Antalet folkhögskolor, som erhåller
statsbidrag, har som bekant successivt
ökat. Budgetåret 1957/58 fanns 91 sådana
skolor. Under innevarande budgetår
uppgår antalet till 102. Sammanlagt
bär från den 1 juli 1958 statsbidrag beviljats
till 12 nya folkhögskolor. Tre av
dessa har landstingskommun som huvudman.
Bakom fem står religiösa organisationer
av skilda slag. En skola
ägs av föreningen Norden, en av den
svenska fackföreningsrörelsen och en
har startats av ett antal folkrörelser.
Slutligen har en skola, som under perioden
tilldelats statsbidrag, sedan upphört
med sin verksamhet.

För att en folkhögskola skall kunna

Tisdagen den It) november 19(i4 Nr 34

Svar pa interpellation ang. grunderna för tilldelning av statsanslag till folkhögskolor -

erhålla statsbidrag skall skolan uppfylla
vissa, i kungörelsen om statsbidrag till
driften av folkhögskolor stadgade allmänna
villkor. Sålunda skall skolan
vara anordnad och undervisningen bedrivas
i enlighet med gällande bestämmelser
— främst folkhögskolestadgan —
och av skolöverstyrelsen meddelade föreskrifter.
Skolan skall vidare vara underkastad
tillsyn, och den skall fylla
ett behov, som står i skäligt förhållande
till kostnaderna för skolans verksamhet.

Några mer detaljerade föreskrifter
om urvalet av de folkhögskolor som
skall få statsbidrag har inte meddelats.
Avgörandet har lagts hos Kungl. Maj :t
efter fri prövning. I regel har anciennitetsprincipen
varit vägledande, dvs.
skolorna har tilldelats statsbidrag i den
ordning de av skolöverstyrelsen förklarats
uppfylla villkoren för statsbidrag.
Vid ett tillfälle har avsteg skett från
denna princip, nämligen när den av
Svenska föreningen Norden ägda folkhögskolan
Biskops-Arnö år 1959 tilldelades
statsbidrag.

I det fall att anciennitetsprincipen
ej ger vägledning — nämligen när två
eller flera skolor av skolöverstyrelsen
samtidigt förklarats uppfylla villkoren
för statsbidrag — bör prioritet ges åt
huvudman som företräder en sektor av
samhällslivet, vilken ej är representerad
av någon statsunderstödd folkhögskola.

Vad den andra delen av herr Gustafssons
fråga beträffar — om jag anser
grunderna för tilldelning av bidrag
tillfredsställande — vill jag säga, att
jag inte tror att man kan finna någon
bättre väg än att låta Kungl. Maj :t pröva
ansökningarna på det sätt och enligt
de principer för vilka jag nyss redogjort.

Vidare anförde:

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp):

Herr talman! Först ett tack till stats1*—Andra
kammarens protokoll 196b. Nr

rådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
för svaret på min fråga.

Till svaret vill jag knyta några reflexioner
och då med anknytning till
det konkreta fall jag aktualiserat i motiveringen
till min interpellation.

Det är två saker i statsrådets svar
som jag särskilt fäster mig vid när han
berör vad som är vägledande för tilldelning
av statsbidrag till skola som i
övrigt uppfyller alla fordringar.

Den första regeln är anciennitets- eller
åldersprincipen och den andra är
att prioritet bör ges åt huvudman som
företräder en sektor i samhällslivet vilken
ej är representerad av någon statsunderstödd
folkhögskola.

Att Kaggeholms folkhögskola, som arbetat
sedan 1942, i år förbigicks när det
gäller tilldelning av statsanslag, väckte
—- jag kan väl säga det — berättigad
uppmärksamhet. Både jag och många
riksdagskamrater har under många år
följt denna skola med stor uppmärksamhet
och särskilt intresse. Vad gäller
schemat har skolan drivits som regelrätt
folkhögskola utan statsunderstöd,
och många har undrat hur detta
varit möjligt över huvud taget. Skolan
är ju en rörelseskola, och för skolan
har i pingströrelsens församlingar insamlats
2,5 miljoner kronor för skolans
drift under dessa år.

1958 hade jag en motion i denna
kammare med yrkande om statsbidrag
för skolan och ansåg då, att efter de
justeringar som skolans ledning gjort
sedan 1957 års inspektion den väl fyllde
folkhögskolestadgans föreskrifter
och borde få statsbidrag.

Att folkhögskolorna måste fylla stadgans
krav är självklart, men att de sedan
inbördes visar vissa olikheter ligger
väl i sakens natur och kan, som jag
ser det, enbart tjäna demokratiens syften.

Mot schemat och ämnesfördelningen
riktades vid skolöverstyrelsens inspektion,
enligt protokoll, ingen anmärk34 -

Nr 34

Tisdagen den 10 november 1964

Svar på interpellation ang. grunderna för tilldelning av statsanslag till folkhögskolor -

ning. Vad man anmärkte på var en viss
ensidighet i elevrekryteringen, kontakten
med andra folkhögskolor, bokbestånd
och uppsättning av tidningar och
tidskrifter. Inspektionen ger för övrigt
enligt protokollet intryck av stor sympati
och aktning för skolans arbete.
Skolans ledning gick i författning om
vissa ändringar för att söka förbättra
skolans verksamhet och utrustning. Detta
har sedan skett kontinuerligt alltsedan
1957, men en förnyad ansökan
om statsanslag för läsåret 1957/58 föranledde
ingen ny inspektion från skolöverstyrelsens
sida. Jag kan nämna att
biblioteket har 700—800 band, en rad
lexika, ett stort antal av våra främsta
författare, ett 50-tal tidskrifter från de
mest skilda områden samt dagspressen.

År 1962 sökte Kaggeholmsskolan på
nytt statsbidrag och förklarades efter
inspektion på våren 1963 berättigad till
statsbidrag från och med läsåret
1962/63.

Det är uppenbart, herr talman, att
skolöverstyrelsen ansåg skäl föreligga
att sätta Kaggeholms folkhögskola före
de andra skolorna som styrelsen förklarat
berättigade till statsbidrag från
arbetsåret 1962/63. Skolöverstyrelsen
gav sin mening till känna i en skrivelse
till konungen den 27 maj i år och förordade
då Jämshögs och Kaggeholms
skolor till statsbidrag. Det är då inte så
underligt om ledningen för Kaggeholms
folkhögskola, såväl som den rörelse, som
står bakom den, och många andra frågar
sig: Vilka avgörande skäl vägde så
tungt, att man måste desavouera skolöverstyrelsens
förord för Kaggeliolm?
Det är ju dock en statlig institution och
det organ som väl mest noggrant penetrerar
ärendena — den bör göra det i
varje fall — och på objektiva grunder
ger sitt förord. Borde inte anciennitetsprincipen
ha varit tillämplig här? Den
skola statsrådet valde har ju arbetat
bara ett par år mot Kaggeholms ett par
årtionden. Räknar statsrådet åter de

båda skolorna ur ålderssynpunkt som
jämställda, ställer sig saken annorlunda,
det skall jag villigt erkänna. Jag
undrar om detta är möjligt utan att
göra våld på verkligheten. Hur man än
resonerar har dock denna skola arbetat
som folkhögskola i många år ocli har
sammanlagt haft 900 elever. Ett par
hundra av dessa har blivit sjuksystrar,
ett 50-tal bar blivit lärare, 80 har gått
till u-länderna, 20 har blivit ingenjörer
och många har fortsatt till universiteten.
— Säkerligen var det bl. a. detta
skäl som kom skolöverstyrelsen att ge
sitt förord åt Kaggeholm. Hade inspektion
skett något år tidigare, skulle skolan
troligen ha fått förord tidigare. Man
får väl anta att skolöverstyrelsen rätt
noga väger sakskäl för och emot, varefter
den fattar sitt beslut. Och inte är
det väl så underligt om många efter
skolöverstyrelsens inspektion och vitsord
om en hög standard på skolan känner
en icke ringa olust och en viss
opposition när den blev förbigången.

Åkers-Runöskolan har fungerat i bara
två år. Jag unnar denna skola allt gott
i världen, men ekonomiskt sett var den
faktiskt inte i samma situation som
Kaggeholm. Den senare har inte haft
möjlighet att ge sina elever stipendier,
och detta är rätt hårt för skolungdom.
Jag har tagit del av Åkers-Runöskolans
annonsering, där det heter: »LO svarar
för resekostnader och stipendier enligt
för statsbidragsberättigade skolor gällande
normer.» Det tycker jag är mycket
förnämligt och prisvärt ur alla svnpunkter.
Ingen elev skulle alltså ha blivit
lidande. Jag tycker inte det är ofint
att föra in även denna sektor i bilden.

Hur blir det nu för de nittio eleverna
på Kaggeholm? Det är klart att man
kan säga, som det faktiskt stått i vissa
tidningar: De är ju pingstvänner, de
har ju sökt sig till skolan, då får de ta
konsekvenserna också. Men jag tycker
nog, herr talman, att det resonemanget
ur demokratisk synpunkt ter sig ganska

Tisdagen den 10 november 1901 Nr 31

Svar på interpellation ang. grunderna för tilldelning av statsanslag till folkhögskolor -

cyniskt. Jag skall inte anviinda det ord

— diskriminering — som ofta varit
synligt även i de stora dagstidningarna
när man debatterade detta, för två tre
månader sedan, men fråga är om det
inte snuddar därvid i alla fall. Kan man
undgå att här fråga, om inte detta är en
viss favorisering — och sådan är givetvis
inte önskvärd.

Personligen skulle jag ha varit glad,
om statsrådet Edenman hade kunnat ta
hänsyn till elevernas ekonomiskt ganska
prekära ställning vid Kaggeholmsskolan,
när han stöd inför valet vilken
skola som han borde ge statsbidrag.

Jag vill gärna uttala min tillfredsställelse
över att folkhögskolor med kyrklig
eller frikyrklig bakgrund får statens
hjälp till driftsutgifter och stipendier,
men jag undrar om det inte hade varit
riktigast att låta Kaggeholm företräda
eu sektor i samhällslivet — inte ställa
den skolan i raden av samfundsskolor

— och Åkers-Runö en annan sektor.

Jag antar att skolöverstyrelsen har argumenterat
så och handlat ungefär därefter,
då styrelsen beslutat vad den
skulle föreslå eller inte föreslå. Jag kan
därför inte helt dela statsrådets motiveringar
för statsbidragstilldelningen
på denna punkt utan anser att även
andra — utanför liggande — skäl kommit
till. Jag stöder detta på ett intervjuuttalande
i en stockholmstidning, där
statsrådet säger: »Om det suttit en

pingstvän som ecklesiastikminister, så
hade han väl i detta val tagit Kaggeholm
före LO-skolan.» Jag citerar detta
med all reservation för tidningsreferat

— som man kanske inte bör lita för
mycket på. Vad som för mig verkade
litet chockerande är att ett sådant uttalande
för in frågan på politiska linjer.
Jag anser att sådan politisering av
ett anslagsärende är högst olycklig för
folkhögskolans egen del.

Jag är livligt övertygad om att statsrådet
Edenman inte velat demonstrera
någon ovilja mot en kristen rörelsesko -

la, men på många har nog det val som
träffades verkat inte så litet underligt,
och jag ansåg det vara av värde att få
statsrådets motiveringar för detta handlande
belysta i riksdagen. Från mina
synpunkter kan jag alltså inte riktigt
godta de motiveringar som statsrådet
här har redovisat.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Herr Gustafsson i Borås
beklagar att den här frågan har politiserats
— och det kan han verkligen
göra. Jag har inte medverkat till det.
Däremot finns det ju andra grupper
och partier, som har betraktat det uteblivna
statsbidraget till Kaggeholm som
en väldigt stor och fin sak i den nyligen
avslutande valrörelsen. Jag har också
vid ett flertal tillfällen uttalat mig i
pressen, men det finns, herr talman,
ingen anledning att ytterligare upprepa
detta. Det är dock två faktiska saker,
som jag vill läsa in i protokollet.

Det framgår av herr Gustafssons inlägg,
att han tydligen lever i den föreställningen,
att detta är första gången
som regeringen har gått emot skolöverstyrelsen.
Det är det inte. Regeringen
har gått emot skolöverstyrelsen varje
gång som skolöverstyrelsen har gått
emot den här anciennitetsprincipen.
T. ex. 1962 föreslog skolöverstyrelsen,
att en landstingsskola som startades
1960/61 skulle tillerkännas statsbidrag
före en rörelseskola, som denna gång
också var en religiös rörelseskola och
som hade startats 1958/59. Vid det tillfället
fann jag för min del efter anciennitetsprincipen
inte anledning att föreslå
någon avvikelse. Jag gick alltså även
den gången emot skolöverstyrelsen.

I övrigt är det alldeles rätt, herr Gustafsson,
att jag måste — efter de principer
jag angett — betrakta LO-skolan
på Runö och pingströrelsens skola i
Kaggeholm såsom ur anciennitetssynpunkt
likvärdiga. Jag har klart sagt i

Nr 34

Tisdagen den 10 november 1964

Svar på interpellation ang. omläggningen av den brittiska handelspolitiken

mitt svar att det är i den ordning skolorna
av skolöverstyrelsen har förklarats
uppfylla villkoren för statsbidrag
som de över huvud taget blir aktuella
i departementet. Det förflutna existerar
inte i det sammanhanget. Den förhistoria
en skola kan ha kan vi omöjligt ta
hänsyn till.

När det gäller skolor av denna typ är
Sverige ett totalt fritt land. Vilken organisation
som helst får starta en skola
utan intrång. Det är först när man
vill komma i åtnjutande av allmänna
medel och statsbidrag som kungörelser,
kontroller och inspektioner kommer ip
i bilden. När de stipulerade villkoren
uppfyllts blir skolan sedan accepterad,
och den föres då upp på »kölistan».

Jag kan självfallet inte ur någon synpunkt
acceptera talet om diskriminering.
Om jag hade lämnat statsbidraget
till Kaggeholm kunde, mot den bakgrund
jag här har tecknat, LO med
samma dåliga skäl ha gjort gällande att
LO är diskriminerad när det gäller folkhögskolor
i detta land. Herr Gustafsson
inser säkerligen själv hur rosenrasande
den argumenteringen är.

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp):

Herr talman! Även om vissa pressorgan
i samband med denna debatt begagnat
både oriktiga och mindre lämpliga
uttryck, så vill jag dock förklara
för statsrådet Edenman, att jag för min
del aldrig använt en sådan argumentering.
1 valrörelsen tog jag aldrig någon
gång ens upp frågan till debatt. Vi sade
inte ett ord om den. Jag tycker att man
inte skall bära sig så illa åt i en valrörelse.

Men vad beträffar denna fråga är
det, som jag sade, åtskilliga saker som
jag tycker borde kunna väga över till
Kaggeholmsskolans förmån. Det är
pingströrelsens enda skola. Den har
dock arbetat som folkhögskola i ett tjugotal
år efter schemat för folkhögskola
och arbetat korrekt efter vad man kräver
av en sådan skola. Den har utbildat

hundratals unga människor, och eleverna
där har på grund av att skolan inte
har fått statsbidrag kommit i en annan
ställning än eleverna på Åkers-Runö
skulle kommit i. Dessa har nämligen vissa
garantier för att i alla fall få stipendier.
Skolöverstyrelsen har på goda
grunder förordat Kaggeholms folkhögskola.

Jag erkänner gärna att skolan skulle
ha tagit litet mera initiativ för egen
del för att få till stånd en inspektion.
I så fall tror jag att den tidigare hade
blivit inbokad som statsbidragsberättigad
skola. De förhållanden vid skolan
som föranlett att skolöverstyrelsen godkänt
den har nämligen varit rådande
minst tre år. Jag vill emellertid inte anklaga
statsrådet för att inte någon inspektion
har kommit till stånd tidigare.
Att skolan inte har hållit sig framme
får den stå för själv. Jag tycker likväl
nog att man av billighetsskäl borde ha
tagit med den i beräkningen och inte
straffat den på detta sätt, därför att den
inte tagit initiativ så att den vid bedömningen
haft längre tid att åberopa
i detta sammanhang.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 7

Svar på interpellation ang. omläggningen
av den brittiska handelspolitiken

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE, som yttrade:

Herr talman ! Herr Heckscher har bett
mig att lämna en redogörelse för dels
vilka verkningar de av den nya brittiska
regeringen vidtagna åtgärderna
på de handelspolitiska och ekonomiska
områdena kan beräknas få på handelsutbytet
mellan Sverige och Storbritannien,
dels deras förenlighet med EFTAavtalet.
Herr Heckscher har vidare frågat
vad regeringen hittills företagit eller
avser att företa för att begränsa olyckliga
verkningar på det svenska närings -

Tisdagen den 10 november 1964

Nr 31

Svar på interpellation ang. omläggningen av den brittiska handelspolitiken

livet av omläggningen av den brittiska
handelspolitiken.

Sent på kvällen söndagen den 25 oktober
underrättades den svenska regeringen
om att den brittiska regeringen
avsåg att vidta åtgärder med verkan
från och med tisdagen i syfte att bl. a.
begränsa importen och stimulera exporten.
För den som följt den ekonomiska
utvecklingen i Storbritannien
kom meddelandet icke oväntat. Sedan
mitten av 1950-talet har utvecklingen
varit klart ogynnsammare än i flertalet
västeuropeiska länder. Bruttonationalprodukten
har i Storbritannien sålunda
vuxit med endast omkring 2,5 °/c om
året, vilket är betydligt mindre än i
övriga länder i Västeuropa. Den brittiska
betalningsbalansen har vid upprepade
tillfällen under efterkrigstiden visat
kraftiga underskott beroende främst
på att exportökningen icke kunnat hålla
jämna steg med importökningen. Så
sent som 1961 tvangs den brittiska regeringen
att ta upp ett lån i internationella
valutafonden för att komma till
rätta med betalningssituationen. Efter
en förbättring under 1962 och 1963 har
därefter underskotten i handelsbalansen
gått upp till i medeltal 90 å 100 miljoner
pund i månaden. I jämförelse med
1963 har importen i år stigit med 16 %
medan exporten bara ligger 5 % över
1963 års nivå. Jag kan här nämna att
underskottet i bytesbalansen jämte de
långa kapitalrörelserna för de senaste
fyra kvartalen var resp. 73, 58, 147 och
194 miljoner pund. Om inte särskilda
åtgärder vidtagits skulle detta underskott
vid årets slut enligt brittiska regeringens
uppskattning ha kommit att
uppgå till mellan 700 och 800 miljoner
pund, motsvarande 10 å 12 miljarder
svenska kr.

Det är uppenbart att brittiska regeringen,
vilken den än varit, tvingats
försöka bryta denna utveckling. En
stark brittisk ekonomi är självfallet cn
förutsättning för en gynnsam utveckling
inom EFTA, för vår egen handel

och för världshandeln. Det måste därför
ligga i övriga länders intresse att
den brittiska regeringens ansträngningar
att snabbt komma till rätta med det
nuvarande krisläget blir framgångsrika.

Vad beträffar valet av åtgärder vet
vi att den brittiska regeringen övervägt
minst två alternativ, importavgifter och
kvantitativa importrestriktioner. Ur administrativa
synpunkter är det svårt att
på kort tid införa ett kvoteringssystem
som får omedelbar verkan. För att så
fort som möjligt nå den önskade effekten
— och därmed också underlätta en
snabb avveckling — valde därför britterna
att införa eu importavgift. Den
brittiska regeringen har förklarat att
avgiften, som svarar mot 15 % av varans
tullvärde, endast är temporär. Avgiften,
som ej träffar livsmedel och råvaror,
skall reduceras så snart betalningsbalansen
tillåter det och avskaffas
så snart som möjligt. Vidare har det
klart sagts ifrån att systemet med importavgifter
endast avser att fylla den
funktion som en kvantitativ importreglering
skulle ha gjort.

På herr Heckschers fråga om införandet
av en importavgift är förenligt
med EFTA-avtalet vill jag fastslå att
varken EFTA, GATT eller någon annan
internationell överenskommelse förutser
användandet av importavgifter som
medel vid allvarliga störningar i betalningsbalansen.
Enligt dessa överenskommelser
är däremot kvantitativa importrestriktioner
tillåtna.

Det avtalsbrott som britterna begått
mot EFTA-konventionen är allvarligt.
Samarbetet i EFTA vilar på ömsesidigt
förtroende, och brott mot reglerna kan
undergräva förtroendet mellan medlemsländerna.
Den bundenhet i ländernas
tullpolitik som GATT eftersträvat
kan också delvis gå förlorad, och man
riskerar därmed att intresset för allmänna
tullförhandlingar minskas. Om
ett land bryter mot ett internationellt
avtal kan senare andra länder följa
exemplet. Det är fara för att den han -

Nr 34

Tisdagen den 10 november 1964

Svar pa interpellation ang. omläggningen av den brittiska handelspolitiken

delspolitiska disciplin som vi lyckats
skapa under efterkrigstiden försvagas.
Jag delar uppfattningen att värdet av
internationella avtal blir ringa om avtalsreglerna
i olika situationer kan sättas
ur spel. Särskilt med hänsyn till
Storbritanniens betydelse för EFTA,
GATT och världshandeln är det förklarligt
att åtgärderna skapat en känsla av
oro och olust.

Det kan redan nu fastställas att den
brittiska importavgiften träffar svensk
export avsevärt hårdare än EFTA-exporten
i dess helhet. Den berör nämligen
ca 45 r/o av vår export till Storbritannien
mot 36 % i genomsnitt för
EFTA-länderna. För övrigt kan nämnas
att importavgiften enligt brittiska beräkningar
träffar 48 % av USA:s export,
57 % av EEC:s, 84 % av Västtysklands
och 66 % av Frankrikes export.

Uppenbart är att det blir särskilt bekymmersamt
för förhållandevis föga bearbetade
produkter som varor inom
pappersindustrien. Den brittiska pappersindustrien
— Europas största och
en av de effektivaste — får ett oproportionerligt
högt manufaktureringsskydd.
Sålunda höjs detta skydd för kraftpapper
från ca 12 % till mer än 40 %, en
för denna vara orimligt hög nivå. Avgiften
tas även ut på tidningspapper,
som i Storbritannien alltid varit en
tullfri vara.

Importavgiften kommer att få allvarliga
följder inte minst för de många
mindre företag som genom EFTA-konventionen
sett möjligheterna att sälja
till Storbritannien öka och därför investerat
kapital i uppbyggnad av försäljningsorganisation
o. d. Det är givet
att den brittiska ekonomiska politik,
som lett till den bristande balansen,
också bidragit till att ge svenska
företag större exportökningar på Storbritannien
än vad som eljest skulle ha
varit fallet. Det är belysande att den
svenska exporten av bearbetade varor
under den senaste tolvmånadersperioden
ökade med inte mindre än 33 %.

Verkningarna av den brittiska importavgiften
på vårt handelsutbyte med
Storbritannien undersöks för närvarande
av kommerskollegium. Avsikten är
att genom hearings kartlägga vilka industrigrenar
som kommer att drabbas
i särskilt hög grad.

Som jag redan anfört underrättades
regeringen om den brittiska åtgärden
på kvällen söndagen den 25 oktober.
Regeringen har därefter stått i kontinuerlig
kontakt med brittiska regeringen.
Redan på förmiddagen nästa
dag framförde vår ambassadör i London
allvarliga farhågor. Därvid fästes
britternas uppmärksamhet bl. a. på de
risker för EFTA-samarbetet som åtgärden
medförde och framhölls de nordiska
ländernas speciella intresse för vissa
varuområden.

Tisdagen den 27 oktober instruerades
på mitt initiativ ambassadören i London
att till den brittiska regeringen
framföra allvarliga föreställningar i
frågan. Dessa framfördes samma dag på
eftermiddagen direkt till den brittiske
handelsministern. Därvid upprepades
den svenska regeringens farhågor för
de risker för EFTA-samarbetet som den
brittiska åtgärden innebär och för de
skador den kam medföra för medlemsstaternas
ekonomi. Den svenska
framställningen är inte utformad som
en protest, och vi har följaktligen inte
begärt att det brittiska beslutet omedelbart
skall återkallas. Inte någon annan
stat har ansett detta vara realistisk politik.
Däremot har vi tagit fasta på brittiska
regeringens försäkran att importavgiften
— när den önskade effekten
uppnåtts — snabbt skall avskaffas. Vi
uppmanade brittiska regeringen att
snarast och senast till nästa ministermöte
i Geneve den 19 och den 20 november
lägga fram en plan för en accelererad
brittisk tullavtrappning snabbast
möjligt för hela EFTA-konventionens
varuområde i enlighet med vad
som angivits i det brittiska meddelandet.
Tyvärr tyder meddelanden som in -

Tisdagen den 10 november 1904

Nr 34

Svar på interpellation ang. omläggningen av den brittiska handelspolitiken

gått under de senaste dagarna på att
brittiska regeringen inte anser sig kunna
fullfölja denna linje.

Mot bakgrunden av de svårigheter
som uppstått för exportörerna av papper
bär vi hemställt att den brittiska
regeringen allvarligt måtte överväga att
komplettera undantagslistan med viktiga
positioner på pappers- och pappområdet.
Vi har därjämte förbehållit
oss rätten att återkomma med ytterligare
preciseringar såväl beträffande
dessa som andra varor sedan pågående
undersökningar om importavgiftens effekt
på svensk export avslutats.

Vi har från svensk sida hållit regeringarna
i såväl de andra nordiska länderna
som övriga EFTA-länder noga
underrättade om våra överväganden
och åtgärder. Detta har skett genom de
kontakter jag personligen haft med kolleger
i de andra länderna samt genom
utrikesdepartementet och den svenska
EFTA-delegationen i Geneve. Vid det
extra möte med EFTA-rådet som hölls
den 29 oktober uttrycktes förhoppningen
att brittiska regeringen så snart det
är möjligt vidtar åtgärder för importavgiftens
upphävande samt att Storbritannien
snarast avvecklar återstående
EFTA-tullar. Vid mötet tillsattes två
arbetsgrupper med uppgift att granska
de ekonomiska faktorer som motiverat
de brittiska åtgärderna och den brittiska
regeringens plan för lättnader för
de brittiska exportörerna.

Avslutningsvis vill jag erinra om att
den nya brittiska regeringen aviserat
en rad åtgärder som avser att på längre
sikt förstärka det brittiska näringslivets
konkurrensförmåga och främja en
bättre balanserad och snabbare ekonomisk
expansion. Det är av avgörande
betydelse för det framtida handelspolitiska
samarbetet att denna politik lyckas.
Omvärlden kommer att följa utvecklingen
med största uppmärksamhet.
Det är betecknande att inte bara EFTA
utan också GATT skyndsamt tillsatt eu
arbetsgrupp för att granska de brittiska
åtgärderna och deras ekonomiska

verkningar. Naturligtvis kommer andra
internationella organ som OECD och
Internationella valutafonden också att
hålla sig mycket noga underrättade om
utvecklingen. För vår egen del har vi
självfallet givit vår London-ambassad i
uppgift att ingående följa vad som i berörda
avseende händer i Storbritannien.
De brittiska åtgärderna kommer att bli
huvudämnet vid EFTA:s ministerrådsmöte
i Geneve den 19 och den 20 november.

Jag vill än en gång understryka att
alla dessa undersökningar naturligtvis
tar sikte på att få importavgiften avskaffad
så snart som möjligt. Detta är
vårt främsta krav.

Vidare anförde:

Herr HECKSCHER (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet och chefen för handelsdepartementet
för svaret på min interpellation.
Kanske jag bär understryka att
det är han själv som bär bestämt den
dag då detta svar skulle lämnas. När
jag läste svaret undrade jag dock ett
ögonblick om tidpunkten var den allra
bästa.

Först och främst är det uppenbart
att det ännu inte finns material i handelsdepartementet
för att fullt ut bedöma
förra delen av min första fråga,
d. v. s. den som gäller verkningarna på
handelsutbytet mellan Sverige och Storbritannien.
Statsrådet hänvisar därvidlag
till pågående undersökningar. Jag
vill bara hoppas att resultatet av dessa
undersökningar i någon form delges
kammaren så snart det föreligger.

Vi har dessutom en del annat material.
Det är ett slående förhållande att
vi just i går fick ta del av Industriförbundets
uttalande i dessa frågor, i vilket
man mycket starkt understryker
verkningarna på det svenska näringslivet
av vad som har inträffat. Jag skall
be att få citera ett stycke ur Industriförbundets
skrivelse till statsministern.
Man skriver så här:

Nr 34

Tisdagen den 10 november 1964

Svar pa interpellation ang. omläggningen av den brittiska handelspolitiken

»EFTA har fått allt större betydelse
som handelspartner för svensk industri.
Företagen har målmedvetet lagt om sin
produktionsapparat, specialiserat sina
tillverkningar och utsträckt sina distributionsnät
i syfte att anpassa sig till de
stormarknadsförhållanden som EFTAkonventionen
öppnar genom borttagandet
av tullarna mellan medlemsländerna.
Den brittiska regeringens beslut den 26
oktober att införa en importavgift om
15 procent som drabbar praktiskt taget
hälften av importen från Sverige har
därför medfört synnerligen allvarliga
återverkningar på svensk industri. Den
engelska åtgärden snedvrider den svenska
exportstrukturen till nackdel för
andra varor än råvaror och vissa halvfabrikat.
I vissa fall kommer därigenom
förädlingsskyddet för engelsk tillverkning
att få en närmast prohibitiv
karaktär. I vida kretsar av svensk industri
har tvivel uppstått på möjligheten
att i planeringen framgent bygga på
EFTA som marknadsorganisation. Att
EFTA:s största medlemsland har ansett
sig ensidigt kunna införa en tullbehandling
som för vissa varuslag till
och med ger högre skyddseffekt för brittisk
produktion än vad som varit fallet
före EFTA-konventionens ikraftträdande
har utlöst en kris i det förtroende
som den svenska industrien hittills har
kunnat hysa för EFTA och dess spelregler.
»

På ett annat ställe i skrivelsen påpekar
Industriförbundet att den svenska
exporten av industrivaror mellan budgetåren
1962/63 och 1963/64 ökade med
26 procent till EFTA-länderna men med
bara 14 procent till EEC-länderna. Importen
ökade med 19 procent från
EFTA-länderna och med 11 procent
från EEC-länderna. Det är alldeles uppenbart
att den skillnad i den tullpolitiska
behandlingen som föreligger
i fråga om våra relationer till EFTAländerna
respektive EEC-länderna är
av väsentlig betydelse för handelns inriktning,
och det är väl också alldeles

klart att denna brittiska åtgärd under
sådana omständigheter måste få vittgående
verkningar på den svenska utrikeshandeln.

Ett annat litet exempel, som kan belysa
innebörden av det hela, gäller ett
särskilt varuslag, kraftpapper. I detta
fall betyder den 15-procentiga importavgiften
en höjning av priset på den
importerade varan med ungefär 140
kronor. Genast har de inhemska producenterna
bestämt sig för att höja sina
priser, visserligen inte riktigt med detta
belopp utan med ungefär hälften
men i varje fall i påtaglig grad. Det
framgår alltså av detta att de brittiska
åtgärderna, vad som än var deras motivering,
i själva verket riskerar att få en
klart protektionistisk verkan.

Det finns ännu ett skäl, herr talman,
till att jag tror att en del ytterligare
kanske kunde ha sagts i detta interpellationssvar.
Statsrådet Lange har ju
tillsammans med utrikesministern just
kommit tillbaka från London. Jag tror
att det är mycket viktigt att kammaren
nu omgående får en redogörelse för resultatet
av de diskussioner som utrikesministern
och statsrådet Lange där har
fört. I själva verket är denna redogörelse
kanske väl så viktig som åtskilligt
av vad som står i interpellationssvaret.
Jag för min del väntar med mycket stor
spänning — huruvida det är med förhoppningar
eller inte skall jag inte yttra
mig om — på att få veta vad herrarna
har uppnått under detta besök i
London. Vi kanske får två interpellationsdebatter,
en debatt i anknytning
till det nu lämnade svaret och en annan
i anknytning till den redogörelse
som utrikesministern och statsrådet
Lange kan komma att ge för vad de har
uppnått under sina diskussioner i London.

Jag vill gärna instämma med statsrådet
Lange i att en engelsk återhämtning,
en förbättring av Storbritanniens
ekonomi, är ett gemensamt intresse för
alla EFTA-länder och — jag vill gå ett

Tisdagen den 10 november 1964

Nr 34

Svar på interpellation ang. omläggningen av den brittiska handelspolitiken

steg längre — för alla europeiska länder.
Detta gör att särskilt vi i de andra
EFTA-länderna bär alla skäl att visa
oss förstående till de åtgärder som man
i England vill vidta för att åstadkomma
en förbättring av de ekonomiska förhållandena.
Men just därför att man av
oss kan vänta en sådan förståelse har
vi också rättighet att fråga oss, om de
nu vidtagna åtgärderna är vad som behövs
för att på kort tid förbättra den
brittiska ekonomien.

Det verkliga problemet utgöres ju
inte av handelsbalansen utan av betalningsbalansen.
Försämringen i betalningsbalansens
saldo beror emellertid
till mindre än hälften på förskjutningar
när det gäller import och export. Till
ungefär 40 procent sammanhänger den
med enskilda kapitalrörelser och till
10 procent med osynliga kostnader.
Och den importökning, som man talar
om, avser bara till 20—25 procent färdiga
varor, medan 40—50 procent hänför
sig till livsmedel eller råvaror som
inte beröres av importavgifterna och
cirka 30 procent till halvfabrikat, beträffande
vilka importavgiften i varje
fall bär den biverkan att den ökar kostnaderna
för Storbritanniens egen produktion.

Det är också uppenbart att importökningen
till icke ringa del beror på en
ökad lagerhållning. Den har av allt att
döma föranletts av att man i England
väntat en importreglering av något slag.

Slutligen har det tydligen vid olika
tidpunkter funnits skilda bedömningar
av de förändringar som kunde komma
att ske i fråga om betalningsbalansen.
Denna skillnad kan möjligen — och jag
skulle gärna vilja höra statsrådets kommentar
till saken — bero på att kortsiktiga
placeringar, s. k. heta pengar,
har flyttats under den allra senaste tiden
och att detta har påverkat betalningsbalansen;
självfallet beröres inte
sådana kapitalomflyttningar av de åtgärder
som nu har aktualiserats.

Slutsatsen blir den att även med all

förståelse för att någonting måste ske
på handclsområdet, så är inte införandet
av importavgiften det väsentliga.
Avgörande är vad som händer på hemmaplan.
Statsrådet har också i sitt interpellationssvar
berört den saken och
talat om de åtgärder som brittiska regeringen
i detta avseende förbereder.

Då uppställer sig emellertid frågan:
Hur bråttom var det egentligen? Var det
angeläget att just de här åtgärderna
vidtogs snabbare än de andra?

Jag skall i detta sammanhang be att
få citera en intervju med förre finansministern
Maudling i Daily Telegraph
den 27 oktober, alltså dagen efter tillkännagivandet
av åtgärderna. Denna
intervju bär visserligen refererats i
den .svenska pressen men på ett ofullständigt
och därför missvisande sätt.
Jag vill återge en bit av vad mr Maudling
säger i intervjun: »Jag vidtog i
somras åtgärder för att man skulle undersöka
hela raden av möjliga åtgärder
för att begränsa importen eller stimulera
exporten. Alla de olika möjligheterna
innefattar svårigheter, men av
den som vi undersökte och utarbetade
tycktes importavgifter och ett system
med lättnad för exportörerna i samband
med den indirekta skattebördan

vara mest lovande. ----Själv skulle

jag nog ha väntat för att se nästa handelssiffror,
och kanske även de som
följer därefter, men om regeringen känner
att det är tid att handla nu skall
jag visst inte motsätta mig detta i princip.
»

Detta uttalande var alltså en, om jag
så får säga lojalitetsförklaring mot den
efterträdande regeringen, som mr Maudling
med ett naturligt engelskt sinne för
fair play fann sig föranlåten att göra.
Men att det brådskade framgick självfallet
inte av det uttalandet.

I sitt anförande i underhuset den 5
november sade Maudling bl. a. följande:

»Regeringens vitbok bekräftar---

att 1965, även utan omläggning av politiken,
kommer betalningsbalansens läge

Nr 34

Tisdagen den 10 november 1964

Svar på interpellation ang. omläggningen

att vara väsentligt förbättrat.---

Jag sade i budgeten klart ifrån att 1964
skulle visa underskott och att det var
riktigt att ta hand om detta genom lån.
Det hördes då inga protester från arbetarpartiet
---.»

Såvitt jag förstår bestyrkes också dessa
Maudlings uppgifter om större optimism
för 1965 av den .svenska konjunkturrapporten,
och man hör komma
ihåg att de åtgärder som nu beslutas
egentligen verkar först 1965.

Då kan man fråga om vi här i Sverige
över huvud bär anledning att diskutera
den sidan av saken. Jo, det har
vi. Ty man har sagt att vi av hänsyn
till vårt intresse av att den britiska ekonomien
förbättras i fortsättningen skall
bortse från de specifikt svenska intressena.
Om så är förhållandet, har vi
självfallet också anledning diskutera
huruvida de åtgärder som vidtagits av
England är av den arten att vi skall ta
de olägenheter som följer därmed för
den svenska ekonomien.

Men sakens andra sida är det brott,
som man från brittisk sida har begått
mot EFTA- och GATT-avtalen. Och
där vill jag åter tacka statsrådet Lange
för hans uttalande i dagens interpellationssvar,
som var klart, bestämt och
upplysande. Jag vill bara tillägga att
det hade varit mycket bra, om statsrådet
Lange redan från första början
då denna fråga berördes hade använt
formuleringar av denna klara, bestämda
och upplysande karaktär. Det finns
emellertid ingen anledning att fördjupa
sig i vad som har varit. Nu är det sagt,
och det är bra att så skett. Det är också
mera betydelsefullt än den noggranna
åtskillnad som gjorts mellan ordet »protest»
och uttrycket »allvarliga föreställningar».
Det är bara en intressant terminologisk
lek. Jag är glad över att jag
själv inte har använt ordet »protest»,
men i sak är skillnaden naturligtvis betydelselös.

Men kvantitativa restriktioner är tilllåtna
enligt avtalet, säger man, och en

av den brittiska handelspolitiken

kvotering skulle ha varit ännu värre.
Då är det väl också underförstått att vi
inte har någon anledning att beklaga
oss över den väg som här beträtts efter
valet. Jag vill för min del inte alls förorda
att man i stället skulle ha sökt sig
fram med kvoteringar. Däremot vill jag
erinra om att även om man följer vägen
med kvoteringar, så föreskrivs i EFTAavtalets
art. 19 att man såvitt möjligt
innan åtgärderna vidtages skall ha konsultationer.

Och vad innebär då uttrycket »såvitt
möjligt»? Ja, alla vet ju att konsultationer
kan komma till stånd inom fyrtioåtta
timmar eller mindre. Det är ingenting
som tyder på att dröjsmål av den
typen skulle vara förenade med risker.
Dessutom vet vi nu att den brittiska
regeringens avgörande träffades på fredag,
inte på måndag, då beslutet offentliggjordes.
Vi vet också att meddelandet
till den svenska regeringen kom

— för att citera statsrådet Langes egen
formulering i interpellationssvaret —
»sent på kvällen söndagen den 25».
Mellan den brittiska regeringens beslut
på fredag och meddelandet till den
svenska regeringen sent på kvällen söndagen
den 25 ligger mer än fyrtioåtta
timmar. Det kan inte ha varit någon
omöjlighet att få åtminstone en förberedande
konsultationskontakt, när man
tog så pass lång tid på sig mellan beslutet
och publiceringen.

Men allvarligast är att det största
EFTA-landet utan konsultationer och
utan att förvissa sig om hur de övriga
EFTA-länderna kommer att reagera anser
sig kunna vidta ensidiga åtgärder,
som innebär avvikelser från avtalet.
Tänk så annorlunda det hela skulle ha
varit, om alla de åtta EFTA-länderna

— jag räknar också in Finland — hade
enats om att medge undantag för viss
tid, låt oss säga ett par månader, med
möjlighet till förlängning under förutsättning
att konsultationerna ledde till
framgångsrika förhandlingar och överenskommelser.
Då hade man löst pro -

Tisdagen den 10 november 1904

Nr 34

Svar på interpellation ang. omläggningen av den brittiska handelspolitiken

bleiuet gemensamt, som EFTA-liinderna
borde göra, i stiillet för ull tillämpa ett
ensidigt förfarande, som i hög grad avviker
från vad man bar rätt att vänta
inom EFTA.

Vad sker nu från svensk sida? Jag
vill ta fasta på statsrådet Langes slutord,
att vårt syfte skall vara att importavgiften
skall bli avskaffad så fort som
möjligt. Javisst — men lmr snart kan
det tänkas bli? Kan man spekulera över
det? I varje fall kan man spekulera över
hur snart det inte tycks kunna bli. Vid
en presskonferens häromdagen avpressade
journalisterna den engelske regeringsmedlemmen
Anthony Crosland —
som framträtt som talesman i sådana
här sammanhang — uttalandet: »Att
importavgifterna---skall omprö vas

om sex månader, ja, det står utom
fråga, ehuru vad läget kommer att vara
och vad resultatet blir av omprövningen
kan man omöjligt säga innan man
sett hur effektiva de är.»

Om sex månader kan man sålunda
hoppas att regeringen i England omprövar
frågan, men något resultat av
omprövningen skall man inte i första
hand tänka sig. Alltså måste man tyvärr
räkna med möjligheten att åtgärderna
kommer att bestå under avsevärd tid.
Och då är det alldeles nödvändigt att
vi får i gång förhandlingar, .lag tror att
de nordiska EFTA-länderna i det sammanhanget
har en viss möjlighet att
uppträda gemensamt och att de har
vissa gemensamma intressen. Tilläggas
bör väl också att själva systemet med
undantagslista underlättar sådana förhandlingar.
En undantagslista kan utökas
särskilt med halvfabrikat eller färdigvaror
för industriell och liknande
konsumtion. Undantagslistan upptar nu
t. ex. obearbetad koppar och järnlegeringar
men inte stål; pappersmassa och
pappersavfall men inte tidningspapper;
obearbetat trä men inte bräder. På sådana
punkter kan man väl ändå, om
man verkligen får i gång en förhandling,
tänka sig att några jämkningar

kan komma till stånd. Ja, kanske har
de redan kommit till stånd. Jag väntar
med spänning på vad herrarna i den
delen har lyckats ordna under detta
Londonbesök.

Därutöver, herr talman, är det en sak
som jag skulle vilja tillägga. Det har
hörts en hel del rätt våldsamma uttalanden
i Sverige efter den här brittiska
ensidiga åtgärden. För min del hör jag
absolut inte till dem som anser att det
nu skulle vara slut på EFTA eller att vi
skulle vända oss till annat håll. Jag
tror tvärtom att vad som inträffat visar
hur viktigt det är att vi gör EFTA
starkare, att vi får mera av konsultation,
ett fastare samarbete inom EFTA
och får klarlagt att ensidiga åtgärder
inte bör vidtas inom en organisation av
denna typ. Det är inte alls så att vi skall
försvaga EFTA, tvärtom skall vi förstärka
EFTA.

Jag hör inte heller till dem som anser
att vi skall vidta s. k. repressalier.
Ett handelskrig i någon form mot vår
främste partner i EFTA skulle vara en
ren orimlighet. Det är andra vägar vi
har att gå för att uppnå resultat.

Men jag skulle vilja fästa uppmärksamheten
vid en punkt i det brittiska
programmet som blivit relativt litet diskuterat,
nämligen vägarna för stöd åt
exporten. Detta stöd åt exporten skall
enligt vitboken ske genom skatterabattering
för exportproducenter. I diskussionen
har från brittisk sida mycket
energiskt understrukits att detta icke är
exportsubventioner och att åtgärden
därför är helt tillåten enligt både
GATT- och EFTA-avtalen. Jag är benägen
att tro att den tolkningen är riktig.
En brittisk åtgärd av denna typ står
nog inte i strid mot avtalet. Men man
har anledning att fråga sig: Har inte
också vi i Sverige skäl att fundera på
möjligheter av den typen när det gäller
att underlätta verksamheten för vår
export? Har inte vi också skäl att tänka
på om skattesystemet kan begagnas i
exportfrämjande syfte? Det resultatet

Nr 34

Tisdagen den 10 november 1964

Svar på interpellation ang. omläggningen av den brittiska handelspolitiken

skulle i stort sett uppnås om man antog
skatteberedningens förslag att utbyta
omsättningsskatt och punktskatter
mot en mervärdeskatt. Denna fråga
berörs också av Industriförbundet i
dess skrivelse till statsministern, där
man konstaterar att det skulle vara viktigt
att förbättra den svenska industriens
ställning i ett läge då den har
det besvärligt med sin export. De
engelska åtgärderna innefattar därför
enligt mitt sätt att se ett nytt skäl att
påskynda handläggningen av skatteberedningens
förslag och att utnyttja de
möjligheter som detta förslag erbjuder
att förbättra läget för våra exportnäringar.

Herr WAHLUND (ep):

Herr talman! Det är ingen som menar
någonting annat än att Englands ekonomiska
situation är mycket svår just nu
och att svårigheterna har accentuerats
under den gångna delen av detta år.
England har importerat för mycket och
exporterat för litet. Därtill kommer vad
herr Heckscher här nyss påpekat, nämligen
att de privata kapitaltransaktionerna
har grävt hål i den engelska kassan.

Här har statsrådet Lange lämnat en
del uppgifter om den engelska betalningsbalansen.
Jag har också plockat
litet i den engelska statistiken. 1960
var ett besvärligt år för England i detta
hänseende. Men jag konstaterar att
betalningsbalansen 1961 uppvisade ett
överskott på 49 miljoner pund. 1962 var
det fortfarande ett överskott, men bara
på 8 miljoner pund. 1963 var det ett
underskott på 42 miljoner pund. Detta
kanske varslar om vad som komma
skulle, men det var fortfarande ingen
katastrofsituation. Men så kommer vi
fram till 1964. Den engelska regeringen
konstaterar att man räknar med att
när året är slut så kommer underskottet
i den engelska betalningsbalansen för
året att uppgå till 700—800 miljoner

pund, alltså mer än 10 miljarder svenska
kronor.

Det kan vara som herr Heckscher
sade att siffrorna för betalningsbalansen
har påverkats av att man väntade att
någonting skulle komma — jag vågar
inte ha någon bestämd uppfattning om
den saken. Men när det konstateras att
underskottet i Englands betalningsbalans
var 341 miljoner pund bara för det
första halvåret i år, lär man nog kunna
säga att de siffror den engelska regeringen
presenterat inte är orimliga.
Detta innebär alltså sedan förra året
en tjugodubbling av underskottet i den
engelska betalningsbalansen. Självfallet
måste varje land som kommer i eu sådan
situation vidta åtgärder. Varje regering
måste göra detta oavsett vilket
parti den representerar.

Det var alltså inte överraskande att
dessa åtgärder kom. Men utformningen
av åtgärderna var ändå något av en
chock liksom att de skulle bli sådana,
att Sverige så hårt som tydligen blir
fallet kommer i kläm. Något av en chock
var det väl också att den engelska regeringen,
såsom herr Heckscher nyss
nämnde, inte brydde sig om att konferera
i förväg med sina handelsvänner
inom EFTA — eller handelspartners
skall vi väl säga i den situation som föreligger.

Jag konstaterar också jag med tillfredsställelse
statsrådet Langes klara
uttalande, att den engelska regeringens
införande av dessa importavgifter innebär
ett brott mot ingångna avtal. Vid
ett par tillfällen har det verkat som om
man från regeringshåll i England ville
glida undan den saken. Man säger att
det är fråga om åtgärder utan fiskalisk
syftning och av temporär natur. Ja, det
må vara så, men detta ändrar inte faktum.
I EFTA-avtalet står det nämligen
klart uttalat i artikel 6 att nya avgifter
inte skall uttagas utöver dem som uttages
på inhemska varor. I artikel 3
står det dessutom, att alla tullar och
avgifter på importen skall avvecklas.

Tisdagen den 10 november 19G4

Nr 34

Svar på interpellation ang. omläggningen av den brittiska handelspolitiken

Det är bara att konstatera faktum.
Man bär inom EFTA lagt ned ett ofta
tålamodsprövande arbete, inte minst
från svensk sida, på att försöka undanröja
liandelshindren. Vi har väl alla
tyckt att det framkommit glädjande resultat
av detta arbete. Så kommer nu
England och bryter sig ut. Vi har från
svensk sida gjort eftergifter — och inte
så små eftergifter — på olika områden
i avsikt att få engelsmännen att gå med
på att sänka papperstullen till EFTA:s
basnivå, d. v. s. ungefär 14 procent. Och
nu kommer denna åtgärd, vilken såsom
det har sagts har dubbel verkan. Det
är inte bara avgiften som sådan som
träffar papperet, utan man får även
komma ihåg att de engelska papperstillverkarna
får sina råvaror tullfritt.

Också andra områden kommer naturligtvis
att drabbas. Jag skall inte upprepa
vad herr Heckscher har sagt, men
jag skall peka på en passus i statsrådet
Langes interpellationssvar, där denne
konstaterar, att »det är belysande att
den svenska exporten» —• d. v. s. till
England — »av bearbetade varor under
den senaste tolvmånadersperioden ökade
med inte mindre än 33 %» — alltså
med en tredjedel.

Jag kanske i detta sammanhang får
nämna Sveriges mekanförbunds snabbundersökning,
som konkret visar hur
förhållandena ter sig inom en sektor
av svensk export. Man uttalar i denna
undersökning, att exporten på det område
som Mekanförbundet representerar
— alltså mekaniska verkstäder o. d.
— till England har ökat. Exportörerna
har alltså under ofta stora kostnader
och stort arbete lyckats tränga sig in på
den engelska marknaden. Det är ofta
fråga om småföretag som gjort stora
uppoffringar. Man har litat på EFTA,
men nu finner man att konkurrenssituationen
plötsligt blivit en helt annan.

Man kan konstatera att den engelska
exporten till Sverige på detta område är
dubbelt så stor som vår export till England.
Engelsmännen kommer alltså in

på den svenska marknaden skyddade av
EFTA-bestämmelserna och konkurrerar
med de svenska företagen. Det är eu
konkurrens, men det är, herr talman,
inte en konkurrens på lika villkor. Och
det är stora saker det gäller. Inom verkstadsindustrien
representerar enligt
uppgift värdet av vår export till England
en halv miljard svenska kronor.

Vad skall man nu göra åt detta? Statsrådet
Lange säger att vi måste undersöka
saken. Det pågår inom kommerskollegeium
en serie hearings för att utreda
vilka som råkat mest illa ut. Jag förstår
att statsrådet Lange vill använda detta
material då det skall ackorderas med
engelsmännen om undantagslistan. Men
jag hoppas att statsrådet Lange också
skulle vilja använda detta material för
att se vilka delar av svensk företagsamhet
som kommer i kläm och överväga
åtgärder till stöd för dessa företag under
den period då de aktuella importavgifterna
kommer att uttagas.

Man kan ackordera om dessa undantagslistor.
Vad resultatet blir, det vet vi
inte. Jag skulle nog vilja rekommendera
att man vid de underhandlingar, som
förestår regeringen och dess medhjälpare,
för ett bestämt språk, till den verkan
det hava kan.

När vi fick del av nyheten att England
skulle genomföra importavgifter,
hoppades vi nog litet var att det skulle
finnas möjlighet att dämpa ned det hela
— dämpa ned det på så sätt att man fick
England att gå med på en forcering av
minskningarna av tullarna inom EFTA.
Detta skulle naturligtvis hjälpa upp situationen
för EFTA-länderna. Men vi
kunde i går ta del av ett direkt uttalande
från den engelska regeringen, att
man inte anser den vägen framkomlig.

Det är inte mycket att tillägga, herr
talman. Vi konstaterar att vissa delar
av svensk exportindustri kommer att råka
illa ut. Men värre än detta, herr talman,
anser jag vara att Englands åtgärder
inte är ägnade att stärka förtroendet
för internationella handelsövcrenskom -

Nr 34

Tisdagen den 10 november 1964

Svar på interpellation ang. omläggningen

melser, enkannerligen inte är ägnade att
inge förtroende för möjligheterna inom
EFTA. Jag är ledsen att behöva säga det,
men jag tycker att man skall konstatera
detta som ett faktum.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Det har ju redan från
så många håll i pressen och tidigare här
i dag framhållits, hur allvarligt det som
den brittiska regeringen har tillåtit sig
är ur handelspolitisk synpunkt, ur
EFTA-svnpunkt, ur GATT-synpunkt och
med avseende på det handelspolitiska
samarbetet över huvud taget. Inte mindre
allvarligt är det därför att man underlåtit
att konsultera de länder som är
partners i gällande avtal.

Likaså är det uppenbart — och jag
behöver inte utbreda mig om det — att
särskilt för den svenska exportindustrien
är detta en ytterst seriös affär:
för pappersindustrien, för verkstadsindustrien,
för bilindustrien. Det är rätt
naturligt att man på många håll reagerade
så som statsrådet Lange väl vet att
man gjorde, när svenska regeringen genom
handelsminister Lange i radio och
television gav en första kommentar. Det
måste sägas att herr Langes uttalande
hade ett klart ursäktande tonfall — han
sade, att vi skall inte protestera, tv vi
har inget bättre råd att ge engelska regeringen.
Jag tror att herr Lange skulle
göra klokt i att erkänna, att det var ett
missgrepp av honom att uppträda på det
sättet. Det hade varit motiverat att redan
från början klargöra, hur allvarligt
man på svensk sida ser på det inträffade.

Hurudan har den svenska regeringens
ställning blivit sedan? Jag tillåter mig
säga att det vore angeläget att handelsministern
här talade om, vilka instruktioner
svenska regeringen gav den
svenske ambassadören rörande hans
kommentar i London till den engelska
regeringen. Det finns väl inte utrymme
för någon hemlig diplomati i en fråga
av denna art, allra minst från socialde -

av den brittiska handelspolitiken

mokratisk sida, utan när framställningen
väl är gjord i London bör handelsministern
kunna tala om, vad den innebar.

Likaså utgår jag från att handelsministern
talar om, vad han har uppnått
i London, något som herr Heckscher efterlyste.
Det hade varit bra för debatten
om handelsministern, när han besvarade
interpellationen, givit besked om hurudan
situationen är. Annars får vi ju
föra denna debatt i två varv — såvida
handelsministern inte menar att vi skall
utgå från att regeringen inte uppnått
någonting alls i London. Kanske är det
förklaringen?

Alla är väl ense om att det är nödvändigt
att brittiska regeringens inre
politik ändras, eftersom de nu vidtagna
åtgärderna inte i och för sig hjälper ett
enda dugg på längre sikt. Jag tycker
att det från svensk sida skulle ha understrukits
redan från början, att man ju
inte kan säga att dessa åtgärder bara
behöver kompletteras med något annat.
Nej, importavgifterna hjälper inte ett
enda dugg på lång sikt. När de blir avskaffade,
blir det snarast en allvarligare
påfrestning under i övrigt lika omständigheter,
eftersom importavgifterna tenderar
att höja produktionskostnaderna
i England. Med hänsyn därtill blir den
intressanta frågan: Vilken politik tänker
brittiska regeringen använda, inte för
att få tillfälligt andrum ur likviditetssynpunkt
utan för att undanröja upphovet
till det onda? Skulle brittiska regeringen
inte vidta sådana radikala åtgärder,
kommer väl dessa importavgifter
att bestå ganska länge, och i så fall
blir det ytterst allvarligt.

Jag delar uppfattningen att det för
närvarande inte finns anledning att
komma med något hot om retaliation
från svensk sida mot den brittiska regeringen.
Men detta uttalande kräver ett
tillägg: skulle den brittiska regeringen
underlåta att vidta åtgärder som verkligen
hjälper och skulle därför dessa importavgifter
tendera att bli varaktiga,

Tisdagen den 10 november 19(54

Nr 34

Svar på interpellation ang. omläggningen av den brittiska handelspolitiken

är det alldeles självklart — och härvid
iir säkert handelsministern ense med
mig — att det i de internationella organisationerna
uppkommer fråga om motåtgärder
mot den brittiska regeringen
för dess nya politik, som står i strid
med alla ingångna avtal.

Om detta klargörs nu kan det bidra
till att den brittiska regeringen verkligen
räknar med att den endast har ett
relativt begränsat andrum och måste
handla energiskt på det inre planet.
Detta är betydelsefullt också ur den synvinkeln
sett, att andra länder inte skall
frestas säga: »Det gick ju bra för britterna
att göra så, och det skedde ingenting
allvarligt, ens på längre sikt.» Om
det däremot görs fullt klart att reaktionerna
på längre sikt skulle bli ännu allvarligare
än på kort sikt, då minskas
risken för att den här nya politiken
skall sprida sig som en smitta till andra
stater.

Det går ju att avhjälpa kriser av denna
art utan att använda sådana metoder
som den brittiska regeringen nu gjort.
Det är ytterligare ett skäl för påståendet
att handelsministerns kommentarer i radio
och TV inte var så lämpliga.

1960 var den brittiska betalningsbalanssituationen
ungefär lika svag som
nu. Det rättade till sig, och jag tror att
man bör dra en del slutsatser av det förhållandet.

Med anledning av handelsministerns
historieskrivning, som förefaller att vara
rätt ensidig, vill jag erinra handelsministern
om att man under den tid
man hade labourregering i England efter
kriget hade en finanskris och betalningsbalanskris
vartannat år — tre
gånger! Detta har i många kretsar —
vilket herr Lange onekligen vet — lett
till slutsatsen att en labourregering inte
är särskilt pålitlig när det gäller att
komma till rätta med en betalningsbalanskris.

I det läget kan det vara behövligt att
den svenska regeringen inte verkar undfallande
och ursäktande utan i stället

stramar upp den engelska regeringen att
tillgripa motåtgärder som verkligen
hjälper. Därför är det viktigt att Sverige
i de internationella organisationerna
redan från början hävdar synpunkter
av den art jag här antytt.

Enligt min mening är herr Langes
skildring av den brittiska betalningsbalanssituationen
tämligen ensidig och
något onödigt ursäktande. Herr Heckscher
har redan framhållit att kapitalrörelserna
förklarar större delen av
underskottet i betalningsbalansen; bytesbalansen,
som är långt viktigare än
handelsbalansen, visar ett underskott de
två första kvartalen i år på 52 respektive
73 miljoner pund. De siffrorna nämner
inte herr Lange, han nämner endast
siffror som ser oerhört mycket farligare
ut. Att nämna siffran för handelsbalansen
är inte lika rättvisande som att nämna
siffran för bytesbalansen. Av underskottet
på 147 miljoner kronor första
kvartalet hänför sig inte mer än en
tredjedel till underskott i bytesbalansen.
Det betyder att kapitalrörelserna spelar
eu väldigt stor roll i detta problem. Då
är det ju omöjligt — särskilt som det till
stor del är fråga om statliga kapitalrörelser
— att inte ställa frågan: Finns
det inga möjligheter att i en tillfällig
krissituation inskrida mot kapitalrörelserna,
något som kan vara ett för Englands
handelspartners vida mindre
otrevligt instrument, även om det i och
för sig inte är något som man vill rekommendera?
Har handelsministern
inte kommit att tänka på det, när han
talade om att han inte hade något råd
att ge och därför inte ville protestera.
I en nödsituation kan det i viss mån
vara fråga om att välja mellan två onda
ting, och då uppkommer frågan vad
man skall säga om kapitalrörelserna.

I varje fall blir bilden av den brittiska
betalningsbalansen en helt annan
om man nämner bytesbalansuppskattningen
än om man bara nämner de
siffror herr Lange anförde.

Med detta har jag inte velat ge för -

Nr 34

Tisdagen den 10 november 19G4

Svar på interpellation ang. omläggningen

ord för det ena eller andra. Jag har
bara velat påpeka att Sverige inte har
någon som helst anledning att godta
Storbritanniens val av metod.

Nu hade handelsministern hoppats
att brittiska regeringen skulle tillgripa
en accelererad tullsänkning gentemot
EFTA-liinderna. Detta hade antytts från
brittiskt håll, men därav blev intet, såvida
nu inte engelska regeringen i London
till den svenska regeringen bär
sagt något annat än engelska regeringens
representant bär sagt i Geneve, men
detta är ju inte troligt. Man kan inte
undertrycka reflexionen att det är mycket
tråkigt att brittiska regeringen har
funnit att den inte ens behöver visa
den lilla hänsynen till sina EFTA-partners
att den gör någonting på den front
där åtgärder hade övervägts. Möjligen
har den brittiska regeringen tänkt: när
Sverige som är en av de stora bland
Englands EFTA-partners är så välvilligt,
är det inte nödvändigt att göra någonting
mot de andra vad beträffar EFTAländerna.
Handelsminister Lange kan
därför möjligen ta åt sig en del av äran,
sådan den nu är, över att brittiska regeringen
inte tycks vara villig att göra
någonting. Men jag hoppas att brittiska
regeringen vid närmare övervägande är
villig att lämna ett besked på denna
punkt. I detta fall instämmer jag alltså
med herr Heckscher.

Om det som man säger är svårt för
brittiska regeringen att sänka eller borttaga
tullar inom ramen för EFTA helt
unilateralt, uppkommer frågan: Kan
möjligen övriga EFTA-partners inklusive
Sverige göra några mindre tullsänkningar
för den händelse Storbritannien
gör några mer betydande tullsänkningar
inom ramen för EFTA? Alla dessa
länder tar ju inte alltid precis lika
långa steg, och det skulle inte vara uteslutet
att en uppgörelse av den typen
vore möjlig. Jag vill inte rekommendera
detta utan bara säga att frågan är
så allvarlig att även denna möjlighet
bör prövas.

av den brittiska handelspolitiken

Det väsentligaste förefaller mig vara
att handelsministern på mera emfatiskt
sätt än tidigare klargör att den svenska
regeringen i alla tänkbara handelspolitiska
sammanhang, inte minst när
det gäller de internationella organisationerna,
kommer att kräva inte bara
att den brittiska regeringen rent allmänt
utfäster sig att ta bort importavgifterna
»så snart som möjligt» utan
också att brittiska regeringen vidtar
åtgärder som verkligen kan hjälpa mot
krisen så att det blir möjligt att avskaffa
avgifterna. Däremot bär jag inte
begärt att handelsministern skall uppträda
med ett i detalj utarbetat program.
Jag har bara föreslagit att regeringen
skall använda en metod som nu
är internationellt allmänt vedertagen
mellan partners i sådana handelspolitiska
överenskommelser som vi har i
detta fall och använda våra rättigheter
att framföra de synpunkter som jag
bär efterlyst och som jag tycker handelsministern
i alltför ringa utsträckning
har fört fram.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! Får jag nu när jag blivit
uppkallad först svara på vissa en
smula personligt färgade anmärkningar
som har riktats mot mig. Jag är angelägen
att göra detta för att förebygga
eu pågående mytbildning.

Jag vill börja med vad herr Ohlin
sade beträffande det tonfall jag har
använt i Sveriges Radio och TV. Jag
har litet svårt att bedöma tonfallet
själv, men dess bättre kan orden även
efter det anförandena hållits återges
från protokollet.

Jag har vid ett annat tillfälle som
herr Ohlin väl känner till haft anledning
att hänvisa till och på en punkt
läsa upp vad jag sade i ett radio-eko
måndagen den 26 oktober. Det verkade
på mig vid det samtalet som om herr
Ohlin i stället fäste större avseende
vid vad jag hade framhållit i televisio -

Tisdagen den 10 november 196-4

Nr 34

Svar på interpellation ang. omläggningen av den brittiska handelspolitiken

nen. Därför kanske jag kan nöja mig
med att nu upprepa vad jag svarade
på en fråga där.

Frågan ställdes till mig i televisionen
den 26 oktober och löd: »Kan de

engelska åtgärderna leda till svåra problem
för svensk export, handelsminister
Gunnar Lange?» Jag svarade: »Det
kan de göra. Vi skall komma ihåg att
vår export till England uppgår till
2 500 miljoner kronor om året och ännu
vet vi inte riktigt omfattningen av
varuområdet för de bär importavgiftshöjningarna,
men det kan i värsta fall
omfatta 60 procent av vår export till
England om trävarorna kommer med.
Det kan bli 40 procent.» Jag tycker inte
detta är att förringa allvaret för Sveriges
vidkommande av de svårartade
verkningarna av de engelska ingripandena,
och detta har aldrig varit min
avsikt. Om jag har använt ett tonfall
som herr Ohlin tycker vara för lent
kan jag inte göra så mycket åt detta
i efterhand, och jag tror inte att man
i alla situationer uppnår bästa resultatet
genom att höja rösten och ryta.
Detta om detta.

Herr Heckscher, och även herr Ohlin
tyckte jag mig höra, var litet bekymrad
över att interpellationssvaret gavs
just nu. Det är självfallet jag som är
ansvarig för valet av tidpunkt, men jag
har inte valt tidpunkten utan föregående
samråd med de båda herrarna.
När tidpunkten bestämdes fick jag i
varje fall inte några invändningar mot
att svaret skulle lämnas vid detta tillfälle.
Men då förutsåg jag inte att den
svenska regeringen dessförinnan skulle
få en inbjudan att sända representanter
till London. Därifrån kom jag hem för
knappt mer än tre timmar sedan, och
interpellationssvaret skall enligt praxis
vara interpellanten till handa dagen
innan det lämnas i kammaren. Det tycker
jag är en rimlig ordning. Jag hade
därför litet svårt, herr Ohlin, att innan
samtalen i London var avslutade lämna
någon redogörelse i interpellationssva -

ret för vad som förevarit vid dessa
samtal. Men jag har, om det kan vara
herrarna till någon tröst, i stället tagit
till orda litet tidigare i denna debatt
än vad jag kanske borde ha gjort; jag
är nämligen medveten om att det finns
flera talare antecknade på talarlistan.

Medan jag ändå uppehåller mig vid
denna aspekt — som jag vill lämna så
snart som möjligt — vill jag bara säga
att jag förutser att vi, hur vi än anstränger
oss, inte kommer att kunna
eller vilja undvika en debatt i dessa
viktiga frågor även i fortsättningen.

Vi hoppas att de åtgärder som den
brittiska regeringen vidtagit ganska
snabbt skall bli överflödiga. Men ingen
av oss kan i dag förutsäga tidpunkten
härför. Jag skall strax redogöra för de
samtal som fördes i London, i den mån
dessa inte var av förtrolig art. Jag fann
det så viktigt att en större svensk
opinion än den som finns samlad här i
denna kammare skulle få kännedom om
innehållet i dessa samtal, att jag redan
berört dem vid en presskonferens i
går på vår Londonambassad.

Ingen kan i dag förutse när den
brittiska regeringens åtgärder kan
komma att visa sig överflödiga. Jag försökte
verkligen inte, herr Heckscher,
att få ett definitivt besked av den
engelska regeringen om den avsåg att
upphäva dessa åtgärder exempelvis den
19 maj eller vid någon senare eller tidigare
tidpunkt. Jag tror inte att någon
regering i världen strax efter införandet
av sådana avgifter skulle kunna
lämna ett dylikt besked. I så fall är jag
rädd för att verkningarna inte skulle
bli de åsyftade, nämligen att hjälpa till
att förbättra den engelska betalningsbalansen.

När jag nu ändå vänder mig till herr
Heckscher vill jag gå in på en ytterligare
liten sak. Herr Heckscher menade
att införandet av den engelska regeringens
åtgärder borde ha föregåtts
av konsultationer. Han åberopade helt
riktigt att EFTA-avtalet innehåller en

Nr 34

Tisdagen den 10 november 1964

Svar på interpellation ang. omläggningen

bestämmelse om att konsultationer såvitt
möjligt skall äga rum innan importregleringar
införes. I avtalet står »såvitt
möjligt», och jag tror att det i de
flesta fall inte är möjligt att låta dylika
konsultationer föregå besluten.

•Tåg vill emellertid inte bestrida att
vi kanske hade kunnat underrättas litet
tidigare än vad som skedde. Herr
Heckscher sitter tydligen inne med uppgifter
som jag inte har hört talas om,
nämligen att den engelska regeringen
fattade sitt beslut på fredagen. Det är
möjligt, men jag bär som sagt inte hört
detta. Upplysningen är intressant. Den
innebär att möjlighet i varje fall förelegat
för den engelska regeringen att
den dagen underrätta sina EFTA-partner.
Men det är inte bara EFTA-partner
som en av världens ledande handelsnationer
måste ta kontakt med. England
måste också ta hänsyn till samväldet.
England är även angeläget om att upprätthålla
goda förbindelser med Amerikas
förenta stater. Det blir en hel
rad länder som på det sättet skulle behöva
konsulteras.

Det kanske är lättare att företa konsultationer
om man överväger att gå
fram på det sätt som engelska regeringen
gjorde än om man i stället infört åtgärder
som var förenliga med de handelspolitiska
avtalen. Jag tror till och
med att så kan vara fallet. Därför har
det från såvitt jag har mig bekant samtliga
EFTA-länders delegationer i Geneve
framförts en kritik mot engelsmännen
för att de inte tog till vara den tid som
kanske ändå stod dem till buds för att
litet tidigare informera och ge möjlighet
till konsultationer.

Men jag tror inte att vi skall hänga
upp oss alltför mycket på den saken.
Vad som är gjort är gjort. Det kan
kanske med rätt sägas att handläggningen
från brittisk sida av denna sak
inte varit den bästa. Herr Heckscher
framhöll att den engelska regeringen
måhända hade mycket god tid på sig
att handla tv Maudling hade på ett

av den brittiska handelspolitiken

ställe uttalat att även om man i princip
anslöt sig till dessa åtgärder var det
ingen brådska med att vidta dem.

Nej, tacka för afl den tidigare konservativa
regeringens finansminister
var tvungen att säga detta! Att åtgärderna
blivit så besvärande för omvärlden
och vållat något av en kris inom
EFTA beror inte minst, ärade kammarledamöter,
på att avgiftens höjd
är betydande. Detta i sin tur beror väl
i varje fall delvis på att man dröjt så
länge, och det får nog den föregående
regeringen ta på sitt ansvar. Den nya
engelska regeringen har ansett det nödvändigt
att omedelbart vidta åtgärder,
ty enligt regeringens uppfattning fanns
det inte möjlighet att vänta en dag längre.
I själva verket borde korrektiv ha
genomförts långt dessförinnan.

Jag delar helt herrar Ohlins och
Heckschers och jag tror även herr
Wahlunds uppfattning om att importavgifter
i och för sig ingalunda räcker
för att komma ur det krisläge, i vilket
den engelska ekonomien befinner sig.
Men det gäller — och såvitt jag har förstått
av mina samtal nyligen har jag fått
bekräftat att den engelska regeringen
är klart införstådd med detta — att
återupprätta den inre balansen i ekonomien
och samtidigt upprätthålla ett klimat
som är gynnsamt för fortsatt ekonomisk
tillväxt och expansion.

Innan jag går in på samtalen i London
kanske jag får ta upp en sak som
jag tror berördes av alla de tre föregående
talarna, nämligen den betydelse
man skall tillskriva den engelska importutvecklingen
och handelsbalansen
för de betalningssvårigheter, i vilka
England kommit. Man menade att det
inte bara var bristande balans i handeln
som förorsakat betalningssvåriglieterna.
Herr Ohlin har, om jag rätt
uppfattat honom, pekat på att de långfristiga
kapitalrörelserna spelat en mer
avgörande roll än till och med handelsutvecklingen.

Herr Ohlin angav några siffror för

Tisdagen den 10 november 1904

Nr 34

Svar på interpellation ang. omläggningen av den brittiska handelspolitiken

det första kvartalet. De sade inte så
mycket, tyckte jag. .lag har inte några
siffror för mera än första och andra
kvartalen, men de säger litet mer om
vad som har inträffat i England.

Under första halvåret 1964 visade
handelsbalansen ett underskott på 215
miljoner pund — jag är ledsen om jag
måste trötta kammarens ledamöter med
många siffror och att jag därför råkar
bli litet teknisk, men jag är mer eller
mindre uppfordrad att göra det. Ett år
tidigare fanns ett överskott på 36 miljoner
pund. Försämringen uppgår således
till 251 miljoner pund. Tar man
sedan hänsyn till övriga löpande betalningar,
transporter och försäkringar —
även turismen ingår där — så inbringade
dessa under första halvåret
i år bara 90 miljoner pund mot 126
miljoner under första halvåret 1963.
Här har vi då en försämringspost på
ytterligare 36 miljoner pund. Att döma
av den statistik som varit oss tillgänglig
resulterade de långfristiga kapitalrörelserna
första halvåret i år i ett
nettoutflöde på 216 miljoner pund, men
denna siffra kan jämföras med 73 miljoner
pund under samma period i fjol,
en försämring alltså med 143 miljoner
pund. Sammanlagt har dessa poster undergått
en försämring uppgående till
430 miljoner pund, och härav svarar
handeln med varor och tjänster för
287 miljoner pund eller två tredjedelar.
För det tredje kvartalet 1964 föreligger
ännu inte några fullständiga uppgifter
om betalningsbalansen, men underskottet
i handelsbalansen uppgick till cirka
330 miljoner pund mot 200 året dessförinnan.
Ett så stort underskott har
inte förekommit i England sedan 1951.

Herr Ohlin framhöll att vi, när vi nu
skulle tala om för den brittiska regeringen
hur den borde sköta sin ekonomi,
inte skulle försumma alt också påpeka
hur viktigt det var att man fick
en ordentlig kontroll över de långfristiga
kapitalrörelserna. Det var rätt
intressant, och det skulle kanske ock -

så vara intressant att höra om herr
Ohlin i vissa lägen skulle vilja rekommendera
den svenska regeringen att
också förfara på sådant sätt. Men det
skall jag inte spekulera i. Jag vill bara
fastslå, att den engelska regeringen förklarat
att den inte kommer att kunna
undgå ett ingripande på detta område.

Jag erkänner, herr Ohlin, att jag i
mitt interpellationssvar i varje fall inte
ingående diskuterade de interna brittiska
åtgärderna. Därvidlag följde jag
faktiskt interpellanten, tv i sin interpellation
säger han uttryckligen att i
den mån dessa åtgärder avser inre
brittiska förhållanden ligger de självfallet
utom ramen för vad vi i vårt
land har anledning att ta ställning till.
Riktigt så långt skulle jag inte vilja gå,
när jag i övrigt instämmer med herr
Heckscher, men det är väl för alla bekant
att den nya labourregeringen har
klart för sig att den måste föra en hård
ekonomisk politik med många av de
medel, vilka står till buds.

Man talar om inkomstpolitik. I pressen
kan vi läsa om att konsultationer
i detta sammanhang redan pågår mellan
fackföreningsrörelsen och ansvariga
regeringsledamöter för att man
om möjligt skall komma fram till en
återhållsamhet vid de förestående uppgörelserna
på arbetsmarknaden. Man
har redan signalerat att det kommer en
tilläggsbudget, i morgon, där den engelska
allmänheten kan vänta sig åtgärder
på skatteområdet och på det finanspolitiska
området. Jag vet inte — ingen
annan kan veta det — om dessa åtgärder
kommer att vara tillräckliga
för att den ekonomiska utvecklingen
inom England skall rättas till. Vi får
väl först se vad engelsmännen föreslår.

I de diskussioner, som utrikesministern
och jag själv nyligen haft i England,
har vi emellertid inte haft stor
anledning att diskutera de problemen
med de engelska regeringsrepresentanterna.
Jag hade en bestämd känsla av
att det sannerligen inte saknades för -

Nr 34

Tisdagen den 10 november 1964

Svar på interpellation ang. omläggningen av den brittiska handelspolitiken

ståelse hos den brittiska labourregeringen
för nödvändigheten av att ta
hårda tag och för att en besk medicin
måste sväljas. Jag kanske inte avslöjar
någon hemlighet, om jag säger att det
är en uppfattning som den nuvarande
brittiske premiärministern gav uttryck
åt redan i somras vid de två tillfällen
då jag sammanträffade med honom.

Jag är herrar Heekscher och Ohlin
mycket tacksam för att ni, ibland i
varje fall, hade en rätt realistisk syn
på vad som har hänt. Ni underströk
starkt att det inte fick bli fråga om
några repressalieåtgärder från svensk
sida. Den svenska regeringen har haft
samma uppfattning — och har den
alltjämt. Ni framhöll vidare ■— kanske
herr Heekscher klarast — att man i
varje fall i detta läge borde göra ytterligare
ansträngningar, så långt man
kunde det, för att stärka EFTA.

Jag kan helt ansluta mig till den uppfattningen.
Det är också med den utgångspunkten,
som ni skall se reaktionen
— och tonfallen, som herr Ohlin
klagar så mycket över — när vi första
gången konfronterades med de engelska
åtgärderna.

Men jag har också den uppfattningen
— trots att läget är ytterst allvarligt
och trots att förtroendet är hårt skakat
i EFTA, som ändå är en ganska löslig
organisation — att denna organisation
just av den anledningen också kan
fungera väl först om samarbetet vilar
på ett ömsesidigt förtroende.

Jag har inte underskattat de skadeverkningar
för EFTA-ländema som de
engelska åtgärderna kan ha medfört,
men jag tror inte att det lönar sig så
mycket för oss att syssla uteslutande
eller huvudsakligen med den sidan av
saken. Jag delar herr Heckschers uppfattning,
att vad vi än säger om vad
som har skett, så är det ofantligt mycket
viktigare att inrikta oss på vad vi
kan göra för att stärka en organisation,
som ändå hittills har visat sig vara av
betydande ekonomiskt värde för vårt

land — för vår industri och för vårt
näringsliv. Och nu kommer jag till
Englands-besöket.

Jag har redan antytt att den svenska
regeringen mottog en inbjudan från
den engelske premiärministern. Jag avslöjar
väl inte heller här någon hemlighet,
om jag säger att den svenska utrikesministern
ansåg att han borde resa
och påkallade att jag reste med honom.
Jag vill bara svara för den del
av samtalen, som jag hade att föra,
men det finns vissa ting i dem som
jag tror det skulle vara skadligt om
jag nämnde här i dag — trots herr
Ohlins varning för hemlig diplomati.
Förtroendefulla samtal kan inte gärna
föras vidare. Om man gör det, kan det
hända att man minskar möjligheterna
att få ut ett resultat, som kanske annars
skulle kunna uppnås.

Men vi for inte dit, herr Ohlin eller
herr Heekscher, för att förhandla. Vi
hade inte den ringaste avsikt att sitta
ned med den brittiske premiärministern
och den brittiske utrikesministern för
att tala om för dem vilka speciella åtgärder
som vi ansåg det vara rimligt att
engelsmännen vidtog för att inte t. ex.
vår pappersindustri skulle drabbas för
hårt. Det var inte uppgiften. De diskussionerna
kommer att få föras när
pågående utredningar, såsom jag sagt
i mitt interpellationssvar, är avslutade
och materialet föreligger. Då kommer
det också att via de vanliga kanalerna
tas upp med engelsmännen. Det
är klart att vi nämnde att det fanns sådana
ting, som vi på allvar måste få
tala med dem om. Det har vi ju redan
antytt förut.

Nej, jag trodde att min uppgift skulle
vara att starkt understryka för den engelska
regeringen hur pass allvarligt läget
var ekonomiskt med hänsyn till de
svårigheter som olika industrier — ingalunda
bara i Sverige utan även i andra
EFTA-länder — hastigt ställts inför. Men
än viktigare fann jag det vara att hos
engelska regeringen understryka och in -

Tisdagen den 10 november 1904

Nr 34

Svar på interpellation ang. omläggningen av den brittiska handelspolitiken

pränta, att de svårigheter som nu finns
för EFTA-samarbetet skulle vi kunna
övervinna endast om vi vore beredda
att verkligen göra någonting inom EFTA.

Jag har också för någon dag sedan
observerat, att en ensidig brittisk acceleration
av tullarna i dagens läge kanske
inte är möjlig. .lag skall inte gå in på
vad engelsmännen skulle kunna göra i
stället, men vi har utbytt tankar med
varandra, och jag kan i varje fall försäkra
kammarens ledamöter, att det
finns en genuin vilja och en stark önskan
hos den engelska regeringen att göra
vad som är möjligt från dess sida för
att övervinna krisen och kunna stärka
EFTA i fortsättningen. Detta underströks
på ett mycket bestämt sätt. Vad
den ensidiga accelerationen beträffar
vet ju herr Ohlin lika väl som jag, att
det var andra skäl än den engelska regeringens
vilja eller ändrade uppfattning
som gjorde att det erbjudande, som
kanske ställts i utsikt i några sammanhang,
inte kunde infrias.

Vad vi särskilt starkt understrukit,
vid sidan av hur viktigt det är att den
engelska ekonomien kommer i balans
snarast, är att de vidtagna åtgärderna
blir tillfälliga. Vi har framhållit att det
inom EFTA bör finnas ett maskineri för
att fortlöpande följa utvecklingen och
att importavgiften inte bör bibehållas en
enda dag längre än som kan vara nödvändigt.
Här kommer konsultationer att
äga rum.

Jag är litet tveksam om jag ändå skall
säga en annan sak — men jag gör det
väl ändå. Vi fann på ömse sidor att det
förelåg ett intresse för att vi skulle sätta
upp en speciell arbetsgrupp, en särskild
kommitté inom EFTA som skulle
syssla med finans- och ekonomiska frågor.
Vi gjorde det i belysning av att
hade förfaringssättet inte varit riktigt
det som vi skulle ha önskat och det som
förutsatts i vårt EFTA-avtal beträffande
konsultationer, så bör vi ändå just
därför se till att vi skapar bättre möjligheter
för sådana konsultationer i fram -

tiden. Jag kan tillägga att såväl den
danske statsministern som den danske
utrikesministern diskuterade denna sida
av saken och vilka åtgärder som skulle
kunna vidtagas för att stärka EFTA som
organisation, och de var för sitt vidkommande
positivt inställda till en sådan
idé.

Det är sant — jag återkommer till det
än eu gång — att det kanske inte är
realistiskt att räkna med att den brittiska
regeringen nu skall kunna påskynda
tullavvecklingen i EFTA, men det finns
ju en rad andra möjligheter att inte bara
i ord utan även i gärning från engelsk
sida visa den goda viljan och allvaret i
avsikterna att stärka EFTA. Men, som
jag började med att säga när jag redogjorde
för vår engelska resa, vår avsikt
var inte att träda i förhandlingar men
däremot att klargöra att någonting måste
göras samt att förbereda grunden för
att detta skulle kunna komma till utförande
när vi träffas i Geneve den 19 och
20.

Jag vet inte om damerna och herrarna
är nöjda med min redogörelse, men
för ögonblicket är det ungefär vad jag
anser mig kunna säga. Några avtal har
inte uppgjorts, några definitiva resultat
beträffande tillgodoseendet av bilaterala
svensk-engelska intressen i det här
handelspolitiska sammanhanget har inte
kunnat fixeras. Men också här tror jag
ändock att möjligheter föreligger att
fortsätta på ett sätt som leder till resultat.

Jag vill nämna ytterligare en liten
detalj, som jag kanske borde ha påpekat
förut. De siffror som jag har tillgängliga,
herr Ohlin, tyder inte på att
den brittiska betalningsbalansen var lika
svag 1960 som den är nu, men det kan
ju hända att man kan finna en lösryckt
månad när läget då var mycket bekymmersamt.
Däremot var utvecklingen ändå
så allvarlig, att England även den
gången tvingades gå till valutafonden
för att få en kredit, så som herr Ohlin
känner till. Men det hjälpte inte, kan -

Nr 34

Tisdagen den 10 november 1964

Svar pa interpellation ang. omläggningen av den brittiska handelspolitiken

ske på grund av bristen på kraftfulla
motåtgärder hemma i England. Jag tror
att den nuvarande brittiska regeringen
lärt sig av de erfarenheterna.

Jag vill också säga att det viktigaste,
som jag ser det nu, iir att vi försöker
övervinna de svårigheter som EFTA
ställts inför, att vi igen försöker att på
allvar satsa på att gå vidare i EFTA.
De vidtagna åtgärderna har nämligen
uttryckligen sagts vara tillfälliga. Som
jag sagt kan ingen uttala sig om hur
snabbt de kan bli överflödiga, men
EFTA :s liv bör inte sluta på grund av
en tillfällig och besvärlig kris. Att
svensk industri fått svårigheter inser
också jag. Att svensk industri kunnat
så framgångsrikt tränga in på EFTAmarknaden
även under 1964 är ur
många synpunkter glädjande, men det
kan samtidigt sägas att det också beror
på att den engelska ekonomien varit ur
balans. Det är den andra sidan av saken.

Vi räknar med att när det gäller att
övervinna vad man kallar krisen inom
EFTA — jag anser dock krisen vara ett
för starkt ord — och åter skapa förtroende
inom EFTA-kretsen, åter vidta åtgärder
som gör det möjligt att utveckla
vårt samarbete vidare där, så skall vi
kunna räkna från den svenska regeringens
sida på en jag hoppas lika stor uppslutning
kring vår politik som den vi
tidigare kunnat glädja oss åt i fråga om
EFTA-samarbetet.

Herr HECKSCHER (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill först med anledning
av det sista, som statsrådet
Lange sade och som det kanske finns
en antydan om också i interpellationssvaret,
säga att det väl inte kan vara
särskilt uppmuntrande för det svenska
näringslivet, om statsrådet har den uppfattningen
att den betydande svenska
exporten på England berodde på att
Englands ekonomi var ur balans. Jag
tycker det är ett besynnerligt uttalande,
men tiden tillåter inte någon närmare
kommentar.

Vad statsrådet Lange sade om sitt besök
i London var kort och gott att han
inte hade något att meddela kammaren
på denna punkt, vare sig det berodde
på att besöket varit rcsultatlöst eller på
att resultaten var av den art att de inte
kunde meddelas här i riksdagen. Jag har
litet svårt att förstå statsrådets uttalande
att han inte for till London för att
förhandla. Det förefaller vara ungefär
samma distinktion som skillnaden mellan
»protester» och »allvarliga föreställningar»,
som statsrådet fäste så stort
avseende vid i interpellationssvaret. Det
viktiga var väl att statsrådet följde med
till London för att försöka åstadkomma
bättre förhållanden för den svenska exportindustrien
i detta läge. För att endast
understryka hur allvarligt läget var
fanns det många andra möjligheter. För
det krävdes det ingen resa. Hade det
inte varit bättre, om statsrådet understrukit
det kraftigare i sina tidigare uttalanden?
Jag konstaterar att handelsministerns
uttalande i TV inte innehöll
något ord om att det var ett avtalsbrott,
som kunde undergräva förtroendet inom
EFTA, något som finns uttalat i dagens
interpellationssvar. Det hade varit bra,
om ett sådant uttalande kommit tidigare.

Jag vill emellertid helt ansluta mig
till tanken att det är möjligt att man vid
förhandlingarna i Geneve kan åstadkomma
mera konkreta resultat. Om man
den 19—20 i denna månad verkligen
åstadkommer en väsentlig förbättring,
har vi hunnit ett stycke på väg och får
ge oss till tåls. Skulle däremot inte heller
Genéveförhandlingarna föra till en
nämnvärd förbättring, vet vi att diskussionen
dock varit ett försök och att
den gemensamma viljan och starka önskan
att åstadkomma någonting av olika
skäl inte fört fram till någonting alls.

I detta sammanhang vill jag framhålla
en sak som också är litet överraskande.

I de nios klubb, som hade att göra en
förhandsbedömning av möjligheten för
engelsmännen att dra på sina tillgodohavanden
i den monetära fonden, sade

Tisdagen den 10 november 1964

Nr 34

Svar på interpellation ang. omläggningen av den brittiska handelspolitiken

man uttryckligen ifrån, att en förutsättning
var att man inte på något sätt gynnade
EFTA-liinderna. Sverige är — åtminstone
påstås detta i tidningsreferaten
— företrätt i den gruppen. Det är
kanske litet överraskande att man från
svensk sida inte protesterat mot ett sådant
ståndpunktstagande.

Herr Lange säger att vi inte vet hur
länge de engelska importavgifterna kommer
alt bibehållas, och han nämnde i
detta sammanhang den 19 maj. Jag vet
inte varför han valde just detta datum.
Jag förmodar att han menade att det i
varje fall inte lär bli någon förbättring
före den 19 maj. I så fall finns det all
anledning att göra allt vad man kan
under den relativt långa tid som är
kvar för att förhandla sig fram till någon
förbättring. Det måste vara av vikt
att man omedelbart tar itu med den uppgiften.
Det är riktigt att den viktigaste
uppgiften på lång sikt är att få bort importavgiften.
Men om man räknar med
att det inte kommer att ske inom den
närmaste tiden utan att avgiften kommer
att bibehållas ganska länge, så är
det inte oviktigt att åstadkomma någon
förbättring ur svensk synpunkt vad beträffar
det engelska beslutets tillämpning.

Jag vill beröra ytterligare ett par
punkter. Statsrådet Lange påpekade att
i EFTA-avtalet står det, vilket jag också
har sagt, att konsultationer såvitt möjligt
skall äga rum i förväg. Jag underströk
att det hade varit möjligt. Mr
Crosland framhöll att beslutet fattades
på fredagen. Uppgiften kommer alltså
från honom. Den är offentlig. Det är
då klart att man hade haft tid på sig
för åtminstone en förberedande konsultation.
Jag förmodar ändå att man
inte i England tror att de andra EFTAländernas
regeringar är så lösmynta, att
man inte vågar tala om vissa saker för
dem. I så fall är det dåligt med förtroendet
inom EFTA. Och förhåller det
sig inte på det sättet hade man haft tid
på sig för förberedande kontakter.

När jag citerade mr Maudling sade
herr Lange med stort förakt: »Tacka
för att han sade det, det måste han ju
säga!» Det var mycket intressant att
höra hur herr Lange uppfattar mr
Maudlings uttalanden nu. 1 tidigare sammanhang
har det låtit helt annorlunda.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Lange försökte tala
om att han visst inte varit undfallande
eller svag i tonen när han talade i TV.
Han omnämnde nämligen då att en stor
del av den svenska exporten berördes.
Ja, det gjorde herr Lange, men han underlät
att klargöra hur allvarlig den
brittiska åtgärden var ur handelspolitiska
synpunkter. Herr Lange sade däremot
ungefär så här: »Vi skall inte protestera,
ty jag vet inga bättre metoder
att föreslå.» Intrycket härav blev att
herr Lange var ursäktande. Utrikesdepartementets
pressbyrå skriver i en diplomatiskt
formulerad integrationsöversikt:
»Inom EFTA kom den kraftigaste
ögonblickliga reaktionen från Danmarks
utrikesminister. Norges handelsminister
reagerade också skarpt. I Sverige var
reaktionen starkast inom industrin.»
Nog tycker jag att detta är en fullständigt
korrekt skildring. Därmed kan vi
kanske avsluta debatten om den delen
av ämnet.

Herr Lange sade vidare att »herr
Ohlin tyckte att när vi nu skall tala om
för engelsmännen hur de skall göra skall
vi inte underlåta att tala om att de skall
ingripa mot kapitalrörelserna». När herr
Lange är trängd i en debatt, felrefererar
han alltid vad motståndarna sagt. Jag
sade uttryckligen att jag inte ville göra
några speciella rekommendationer. Men
jag ville påpeka att vid sidan om frågan
om utrikeshandeln var även frågan om
kapitalrörelsen betydelsefull. Får jag
komplettera herr Langes siffror med att
nämna, att under första kvartalet i år
berodde bristen i betalningsbalans till
52 miljoner pund på underskott i bytesbalansen
och till 95 miljoner pund på

Nr 34

Tisdagen den 10 november 1964

Svar på interpellation ang. omläggningen av den brittiska handelspolitiken

underskott i kapitalrörelsekontot. Motsvarande
siffror under andra kvartalet
var 73 miljoner pund respektive 121
miljoner pund. Detta är inte en förklaring
till vad som skett under det senaste
året; siffrorna ger endast den bild
av läget man behöver för att kunna ta
ställning till olika möjliga åtgärder. Men
herr Lange säger: »Jag vill inte säga
någonting, ty jag har inga bättre råd
att ge.»

Vad beträffar frågan om konsultationerna
skall sådana i dessa internationella
organisationer normalt äga rum
just beträffande frågan: »Vidtar detta
land, som har tillgripit extraordinära
åtgärder, tillräckliga motåtgärder på
hemmafronten?» Därvid hoppas jag
verkligen att herr Lange inte skall underlåta
att tala om hur allvarligt vi ser
på problemet. Jag menar inte att herr
Lange skall lägga fram något detaljerat
program för vad som skall göras, fastän
herr Lange nu låtsas att jag har sagt det.
Däremot anser jag att herr Lange skall
klargöra att tillräckliga åtgärder måste
tillgripas på hemmafronten.

Beträffande den hemliga diplomatien
hänvisade jag inte till herrarnas samtal
i London utan till den svenske ambassadörens
officiella framställning till
engelska regeringen. Herr Lange gick
inte in på denna i sitt svar. Vågar jag
därav dra den slutsatsen — det skulle
glädja mig mycket om jag kunde göra
det — att regeringen på någon punkt
har ändrat mening sedan framställningen
gjordes? Eller är förklaringen
till tystnaden någon annan? Att sedan
förtroliga samtal är något helt annat vet
vi alla.

Herr Lange sade att Storbritannien
lånade ur monetära fonden även 1960.
Ja, visst gjorde man det. Ingen hade
heller opponerat sig om engelska regeringen
hade gjort det även nu. Men, säger
herr Lange, det hjälpte inte. Ingen
människa menar att lån ur en fond hjälper.
Det kan inte herr Lange mena på
allvar. Vad som däremot skedde var, att

en del andra åtgärder vidtogs som medförde
den konsekvensen, att den brittiska
betalningsbalansen under de följande
tre åren blev väsentligt förstärkt.
Och det var inte något betydelselöst.
Herr Lange säger att den nuvarande
regeringen såg att lån ur fonden inte
hjälpte — herr Lange menar väl att det
inte definitivt för många år framåt löste
problemet — och verkar därför tillfredsställd
med att den nuvarande regeringen
kompletterat på annat sätt än
den föregående regeringen gjorde 1960.
Att en svensk handelsminister ger uttryck
för tillfredsställelse över att den
engelska regeringen i dag tillgriper
andra metoder än Macmillan-regeringen
gjorde 1960 tvekar jag inte att beteckna
som förvånande. Vad man än kan säga
om åtgärder som kan behöva vidtagas
eller inte vidtagas har vi sannerligen
ingen anledning att uttrycka tillfredsställelse
över labourregeringens politik
att vidta de nya åtgärderna, till på köpet
utan de konsultationer som borde ha
förekommit.

Vi är väl alla överens om att EFTA i
den mån det är möjligt bör stärkas. I
varje fall vill vi undvika att EFTA försvagas
mer än vad som är ofrånkomligt
på kort sikt, så att det skall bli möjligt
att på längre sikt återigen stärka denna
viktiga organisation. I likhet med handelsministern
inser jag till fullo, att
EFTA är en utomordentligt betydelsefull
sak. Och jag kanske får — eftersom
jag kritiserat handelsministern så mycket
— tillägga att han säkerligen många
gånger gjort ett gott arbete när det gäller
framstegen inom EFTA.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! I slutet av sitt anförande
ville herr Heckscher göra gällande,
att jag på ett oriktigt sätt skulle ha
angripit den förre engelske finansministern
Maudling. Men jag påpekade bara
att det var rätt naturligt att enligt
Maudlings mening åtgärderna inte hade

Tisdagen den 10 november 1904

Nr 34

Svar på interpellation ang. omläggningen av den brittiska handelspolitiken

behövt vidtas så skyndsamt som skedde.
Maudling hade själv av lättförklarliga
skäl — jag tror att både herr Heckscher
och jag kan förstå dem — ansett att åtgärderna
i varje fall inte borde komma
till stånd före det engelska valet.

Om inte mitt minne sviker mig, var
det, herr Ohlin, vid årsskiftet 19(51—-19(52 som engelsmännen tvingades att
anlita kreditmöjligheterna i valutafonden.
Det är riktigt att det under 19(52
och även delvis under 19(53 inträdde
en förbättring av den engelska ekonomien,
men denna förbättring var av
ganska kortvarig natur. Tydligen räckte
inte de vidtagna ekonomiska och politiska
åtgärderna för att skapa någon
mer bestående balans i ekonomien. Och
situationen blev inte bättre därför att
man dröjde så länge med att söka återställa
jämvikten. Allt sedan framläggandet
av budgeten i april månad detta år
har tidningar och tidskrifter i England,
vilka har en politisk färg som nära
överensstämmer med folkpartiledarens,
varit fyllda av artiklar om bristerna i
den engelska regeringens ekonomiska
politik. Detta vet herr Ohlin lika bra
som jag.

Jag skall inte trötta kammaren med
några ytterligare sifferuppgifter. Men
nog inser jag att ett lån i valutafonden
inte hjälper upp den engelska ekonomien
och jag har heller aldrig sagt detta.
Herr Ohlin har emellertid ibland en
märklig förmåga att missförstå vad som
yttras i denna talarstol.

Herr Ohlin var missnöjd med att jag
inte fullständigt återgivit innehållet i
instruktionen till den brittiska ambassadören.
Men de viktigaste delarna av
denna instruktion återfanns ju i den
presskommuniké, som publicerades dagen
efter det instruktionen lämnats, och
jag trodde därför inte att jag skulle
behöva trötta kammarens ledamöter
med att än en gång återge instruktionens
innehåll.

Vad beträffar mina uttalanden i radio
och TV — jag tycker egentligen att vi

borde kunna sluta med att diskutera den
saken, men jag måste bemöta ett direkt
angrepp — så kan jag inte svara på en
fråga, som gäller svårigheterna för den
svenska ekonomien, med att tala om ett
brott mot EFTA-avtalet. Och läs referaten
av dessa intervjuer i radio och TV!
I båda intervjuerna slår jag fast att
formellt bryter de engelska åtgärderna
mot EFTA-avtalet — det säger jag alltså
även i den intervju, ur vilken herr
Ohlin återgivit några ord. Jag har för
övrigt referaten av intervjuerna med
mig här i kammaren, och jag skall gärna
stå till tjänst med att visa herr Ohlin
dem. Däremot kanske det inte finns någon
anledning att läsa upp innehållet
för kammarens ledamöter.

Herr Ohlin ansåg att min ton i intervjuerna
hade varit för mild. Ja, jag
tyckte inte att det fanns skäl att ta till
några brösttoner. Men vi har ju inte
något intresse av att nu fördjupa oss i
en diskussion om den saken.

Herr Heckscher antydde att den 19
maj kanske var ett datum av betydelse
för bedömning av den engelska regeringens
uppfattning om importavgiftens
varaktighet. Det var kanske mitt eget fel
att jag tydligen blev missförstådd. Vad
jag avsåg att säga ville jag illustrera med
ett datum, helt gripet ur luften. Och när
jag i nästa andedrag talade om något
annan datum skedde det för att visa
orimligheten av kravet, att den engelska
regeringen i dag skulle ange när man
tänker avskaffa importavgiften.

Jag är glad åt att kunna försäkra herr
Heckscher att regeringarna i EFTAländerna
i allmänhet inte är lösmynta
— jag önskar att vi hade lika goda erfarenheter
beträffande vissa sammankomster
här i landet, t. ex. utrikesnämndens
sammanträden, vilket dess värre
inte alltid varit fallet. För de representanter,
som deltar i sammankomsten
med de tios klubb i Paris, har det inte
heller rått någon tvekan om hur man
skulle ställa sig i detta avseende. Det
finns en gemensam överenskommelse

2—Andra kammarens protokoll 1964. Nr 34

Nr 34

Tisdagen den 10 november 19G4

Svar på interpellation ang. omläggningen av den brittiska handelspolitiken

— jag vet inte om saken även formellt
är inskriven i bestämmelserna — att
överläggningarna skall vara absolut
sekreta och detta av skäl som är lätt
förståeliga med hänsyn till konsekvenserna
av de beslut som förberedes och
fattas i dessa sammanhang.

Under sådana förhållanden har jag
inte velat gå in på vad som förekommit
vid dessa överläggningar. Jag vill bara
säga till herr Heckscher — och jag hoppas
att han skall tro mig på mitt ord —
att det fanns fullgoda skäl för de svenska
delegaterna att inte rycka in när frågan
hade fallit.

Herr Heckscher får väl själv försöka
på annat håll skaffa sig uppgifter om
vad som ägt rum utöver de uppgifter
som jag är beredd att lämna honom.
Jag vill bara understryka att den svenska
oppositionen har en helt annan uppfattning
om hur de svenska delegaterna
reagerat inför de brittiska handelspolitiska
åtgärderna än vad man har i utlandet,
och jag skulle nästan vilja tilllägga:
dess bättre. Det stod att läsa för
inte så länge sedan i tidskriften L’Agence
Europé att den starkaste reaktionen
har kommit från EFTA-kretsar och att
den svenska regeringen har företagit en
demarche i London. Man nämner frän
alla håll att den svenska regeringen har
förklarat att de brittiska åtgärderna strider
mot stockholmskonventionen. Därför
tror jag att det är något av en myt
när man vill göra gällande, att vi från
svensk sida visat undfallenhet i dessa
sammanhang. Vi har emellertid — jag
upprepar det — ansett det vida viktigare
att vi får diskutera framtiden, vad
som bör och kan göras för att dessa åtgärder
får så kort varaktighet som möjligt
och vad som ytterligare kan ske för
att låta EFTA-samarbetet vidareutvecklas
längre fram.

Herr HECKSCHER (h) kort genmäle:

Herr talman! Statsrådet Lange gör
ibland sådana där uttalanden vid sidan,
och jag begriper inte riktigt vad de har

i sammanhanget att göra. Jag vet inte
av att det i dessa ärenden har förekommit
någon lösmynthet inom utrikesnämnden
och kan därför inte förstå
varför statsrådet Lange skall föra in
den saken i debatten.

Huruvida han har kommit att framstå
som undfallande eller ej i den tidigare
diskussionen skall jag inte nu
längre uppehålla mig vid. Jag konstaterar
dock med glädje att han låter bestämd
på ett helt annat sätt i dagens
interpellationssvar än vad han gjort i
något tidigare offentligt uttalande. Det
finner jag tillfredsställande, och därmed
kan den saken vara avklarad vad
mig beträffar.

Däremot skulle jag gärna, när statsrådet
Lange med rätta säger att man
nu har anledning att diskutera framtiden,
också vilja veta litet mera om vad
det är han tror att man kan åstadkomma
i framtiden. Jag ställde i interpellationen
frågan: Vad tänker regeringen
göra för att minska följderna för den
svenska exportnäringen av de svårigheter
som uppkommit? I mitt anförande
här tog jag upp i varje fall någon
aspekt på den saken. Detta har statsrådet
Lange inte svarat ett dugg på.
Vad tänker då regeringen göra för att
minska olägenheterna för exportnäringen
av att den engelska marknaden blivit
mera svåråtkomlig? Statsrådet svarar:
Vi hoppas att denna importavgift
skall komma bort. Ja, visst gör vi det,
men vad skall ske under mellantiden
medan vi väntar på att den kommer
bort? Vad skall man uppnå för påtagliga
resultat? Det har inte kommit fram
någonting i London om den saken. Vi
får vänta på EFTA-mötet den 19 och
20 november; låt oss hoppas på resultat
då!

Den andra frågan gällde vad vi kan
göra på hemmaplan. Vad finns det för
möjligheter här i landet att genom andra
åtgärder än handelspolitiska framställningar
sörja för att exportindustrien
blir mera konkurrenskraftig och

Tisdagen den 10 november 1904

Nr 34

Svar på interpellation ang. omläggningen av den brittiska handelspolitiken

får större chanser att göra sig gällande
i den svåra situation som uppstår när
den möter dels denna engelska importavgift,
dels det allmera vittgående förenhetligandet
av den andra stora handelsenheten,
nämligen EEG? Det är också
eu punkt där man skulle vilja ha litet
mera besked. Att vi sedan skall förstärka
EFTA är vi överens om. Att man
skall upprätta en kommitté för att behandla
finansiella och ekonomiska frågor
är ett glädjande om också, uppriktigt
sagt, tämligen blygsamt resultat av
statsrådet Langes londonresa.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag tillät mig att fråga,
huruvida handelsministern ville lämna
någon upplysning om den officiella
svenska hänvändelsen i London, och
statsrådet Lange vet mycket väl vad
det var jag därvid syftade på. Nu säger
herr Lange: Jag har skickat ut
meddelande till pressen, och därför är
det egendomligt att efterlysa detta besked.
Underförstått: Läser inte herr
Ohlin tidningarna?

Det är bara det att i det meddelande
som sändes till pressen förekom inte
den del av hänvändelsen som jag syftade
på. Om statsrådet Langes ovilja att
diskutera den saken beror på att regeringen
har ändrat mening är det så
mycket bättre. Jag har i så fall ingenting
att tillägga.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! Den instruktion som
herr Ohlin talar om har han läst själv.
Den behöver inte nu betraktas som hemlig,
vilket också framgår av att den i
huvudsak bär återgivits i en kommuniké.
Den innehåller emellertid åtta punkter,
och den sjunde punkten tar sikte på
det som herr Ohlin nu förfärligt gärna
vill diskutera i kammaren. Det är när
den svenska regeringen ifrågasätter, om
inte den nya importavgiften borde kun -

na beräknas på värdet med tullen påräknad.
Därigenom skulle EFTA-preferensen
förstärkas. Det står emellertid
klart angivet att då som bieffekt erhålles
ett något högre sammanlagt gränsskydd
med därav följande större importhämmande
verkan. Man ifrågasatte alltså
en diskussion.

Om herr Ohlin vill diskutera frågan
här i dag, så gärna det. Den var ingen
huvudpunkt i vår instruktion till brittiske
ambassadören. Såvitt jag förstår
efter att ha hört diskussionen i utrikesnämnden
bör den inte heller tillmätas
någon avgörande betydelse eller framföras
som något slags starkt önskemål
från svensk sida. Det har aldrig varit
meningen; då uttrycker man sig i annan
form än genom att säga »ifrågasätter».
Jag trodde att detta var en detalj som
knappast kunde intressera någon annan
än mig själv och herr Ohlin.

Sedan vill jag bara säga till herr
Heckscher, att jag inte vill göra något
uttalande om vad vi kan ha hjälpt till
att åstadkomma i London, förrän vi
har träffats och fortsatt diskussionerna.
Det kan ju också bli fråga om förhandlingar
i Geneve. Det trodde jag att
herr Heckscher förstod. Det betyder
ibland mycket att man träffas dessförinnan
och kommer överens om vad vi
kan diskutera och ser efter hur långt
den allmänna målsättningen och inriktningen
överensstämmer. Därefter kan
man övergå till mera seriösa diskussioner
och förhandlingar.

Herr Heckscher är ledsen för att jag
inte svarade på frågan vad vi skall göra
för den svenska industrien, som
råkar i svårigheter på grund av att den
drabbas av denna importavgift på den
engelska marknaden. Men, herr Heckscher,
för det första står det i mitt interpellationssvar,
att vi först måste ha
reda på omfattningen och arten av
svårigheterna. Och för det andra står
det uttryckligen, att om en industrigren
drabbas speciellt svårt, så är vi från
svensk sida beredda att stödja den och

Nr 34

Tisdagen den 10 november 1964

Svar på interpellation ang. omläggningen av den brittiska handelspolitiken

försöka åstadkomma modifikationer i
systemet.

Vad vi skall göra bär hemma — och
det var det som herr Heckscher närmast
tog sikte på — får vi väl i rimlighetens
namn ta ställning till detta när vi
sett vilka svårigheterna blir och vilken
verkan de får. Den saken kan vi inte säga
i dag, herr Heckscher. Jag tror också
att åtskilliga industrier väl kan bära
påfrestningarna, men jag är medveten
om att en del industrigrenar kommer
att få betydande svårigheter. Men jag
är för egen del inte alls säker på att de
som skriker värst är de som fått lida
mest.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Den rapport som EFTA
ganska nyligen publicerade över sitt
fjärde verksamhetsår hade en mycket
optimistisk grundton. Där sade man att
utvecklingen har varit sällsynt gynnsam
och att vid slutet av verksamhetsåret
— det var den 1 juli i år •—• EFTA
är i den gynnsamma positionen att
inte ha några svårigheter som omedelbart
pressar på. Man lyckönskade sig
till att vara i denna gynnsamma situation.
Och då är det ju naturligt att de
engelska åtgärderna fick chockverkan.
Den starka reaktion åtgärderna mötte
överallt i Europa är mycket förklarlig
mot bakgrunden av de stora förhoppningar
man på olika håll satt till EFTA.

Ju mer man studerar de engelska åtgärderna,
desto allvarligare visar de
sig vara. Det är en uppfattning, som jag
förstår att även handelsminister Lange
har kommit till. Importavgiften på 15
procent innebär att England i ett enda
slag fördubblar sin genomsnittliga tullnivå
gentemot länder utanför frihandelsområdet,
och för EFTA-länderna
är den reella tullhöjningen ännu större.
Med ett enda penndrag raderar
engelsmännen ut alla de tullsänkningar
som genomförts sedan EFTA:s tillkomst,
■och i många fall blir nu den reella

tullen avsevärt högre än den ursprungligen
var.

Om vi t. ex. tar en vara som ursprungligen
var åsatt en tull på 10 procent,
så har den genom de införda tullreduktionerna
i EFTA kommit ned till
4 procent. Men lägger man till de nya
15 procenten, så blir tullen 19 procent,
vilket är praktiskt taget en fördubbling
av vad som gällde innan EFTA
kom till och tullavvecklingarna började.

Självfallet drabbar denna höjning
oerhört hårt de många industrier som
speciellt har inriktat sig på den brittiska
marknaden och som t. ex. har velat
introducera nya artiklar där. De
har i många fall föregripit tullavvecklingen
och därför sagt att under den
korta tid som är kvar till dess tullarna
blir helt avvecklade kan vi ta på oss
vissa bördor för att få varorna introducerade.
Men när de nu dessutom får vidkännas
detta 15-procentiga tillägg, förstår
man att deras förtroende för EFTA
och deras intresse för att bygga upp en
handel med England har fått ett verkligt
grundskott.

Vad kan vi då göra här i Sverige i
det uppkomna läget? Ja, herr Heckscher
har här bl. a. talat om vad vi kan
göra på skatteområdet. För den händelse
att importavgiften blir mera långvarig
än man hoppas, kommer vårt näringsliv
den 1 januari 1966 att stå inför
både importavgifter i England och
kraftiga tullhöjningar i Västtyskland
och Beneluxländerna, och då är det
klart att de pålagor som industrien för
närvarande har i form av omsättningsskatt
på investeringsvaror, energiskatt
o. s. v. kommer att kännas mycket hårdare
än nu. De frågorna får vi emellertid
tillfälle att diskutera under remissdebatten
i morgon.

Frågan är vad vi kan göra för att
motverka de nackdelar som de brittiska
åtgärderna för med sig för det
svenska näringslivet. Det är redan klart
att statsrådet Lange anser att uppslaget

Tisdagen den 10 november 1904

Nr 34

Svar på interpellation ang. omläggningen av den brittiska handelspolitiken

att riikna importavgifterna på annat sätt
.— vilket skulle innebära en höjning
av avgifterna — inte längre anses som
någon lämplig åtgärd.

Men jag skall nu framför allt mycket
kortfattat ta upp en sak som jag tycker
är ännu viktigare än skadeverkningarna
för den svenska exporten i dagens
läge, och det är de skador denna åtgärd
medför när det gäller möjligheterna att
utveckla en friare handel på litet längre
sikt. Det är ett avtalsbrott som gjorts,
har handelsministern klart sagt ifrån.
Jag kan låna ett uttryck från EFTAts
generalsekreterare Frank Figgures och
säga, att England inte bara har internationella
förpliktelser i vanlig mening.
Man hade ju gått tillsammans med de
andra EFTA-staterna för att åstadkomma
en enda gemensam marknad inom
frihandelsområdet, och det är klart att
en sådan åtgärd som den engelska inte
skulle kunna vidtas inom en sådan
marknad. Frank Figgures sade också
nyligen, att en lag skall följas till dess
den ändras, och om man inte följer den
principen är det svårt att i längden
ha ett internationellt ekonomiskt samarbete.

Jag anser det vara utomordentligt
viktigt att den engelska åtgärden skall
betraktas som en exceptionell åtgärd,
förestavad av de alldeles speciella förhållanden
som rådde i England då man
av flera skäl, bl. a. valet, inte i tid kunde
vidta andra åtgärder. Vad som skett
har medfört så grava verkningar i det
internationella samarbetet, att man på
allt sätt måste se till att det inte upprepas.

Jag har varit en aning orolig sedan
det från brittiskt håll antytts att importavgifter
kanske egentligen är ett
ganska bra instrument att använda i
framtiden för att bota tillfälliga underskott
i betalningsbalansen. Man har liksom
sagt att ändringar i diskontot inte
kan göra någon effekt, och ändringar
i växelkursen kan man inte gå in på.
Man har liksom gjort gällande att fluk -

tuerande tullar skulle kunna vara ett
bra kortfristigt botemedel. Jag tror att
om man det allra minsta skulle ge efter
för denna argumentering, skulle man
vara ute på utomordentligt farliga vägar.

Därför får jag säga, framför allt som
jag anser att dessa importavgifter är
föga effektiva och ofta motverkar sitt
syfte, att den upplysning som handelsministern
gav om att man beslutat sig
för att tillsätta eu särskild arbetsgrupp
inom EFTA för ekonomiska konsultationer,
inte är en så betydelselös åtgärd
som herr Heckscher tydligen anser.
Jag menar att varje åtgärd för att
få till stånd ett internationellt maskineri,
som omöjliggör sådana avtalsbrott
i fortsättningen, måste man ta
fasta på.

Jag vill här framhålla en sak, som
påpekats i andra sammanhang: Vårt
EFTA-sekretariat är starkt underbemannat.
Skall EFTA-sekretariatet verkligen
kunna energiskt driva sitt arbete,
skall man verkligen kunna ha
ett maskineri som omöjliggör sådana
förödande avtalsbrott i fortsättningen,
måste verkligen EFTA-länderna inklusive
Sverige ta initiativ för att stärka
detta maskineri. På det sättet kan det
hända att denna kris, som jag betraktar
som allvarlig, ändå har det goda
med sig att man nu gemensamt kan
anstränga sig för att förhindra ett återupprepande
av dessa åtgärder, och kan
gemensamt arbeta för att få den fria
handel, som enligt vår övertygelse är
det enda som i längden kan vara till
gemensam nytta för vår världsdel.

Herr von SYDOW (h):

Herr talman! Det är mycket tacknämligt
att Sveriges riksdag redan i dag fått
tillfälle att diskutera denna mycket
uppseendeväckande och beklagliga händelse
på handelspolitikens område. Jag
ser att tiden är långt framskriden, men
jag hade ändå tänkt att kammarens

Nr 34

Tisdagen den 10 november 1964

Svar på interpellation ang. omläggningen av den brittiska handelspolitiken

ärade ledamöter kunde vara intresserade
av att jag gjorde ett litet försök
till sammanfattning av hur den svenska
industrien ser på vad som har inträffat.

Jag vill då först och främst säga, att
jag tror att det inte finns någon här i
landet som inte instämmer i vad handelsministern
i dag har sagt, nämligen
att det måste ligga i övriga länders
intresse att den brittiska regeringens
ansträngningar att snabbt komma till
rätta med det nuvarande krisläget blir
framgångsrika. I varje fall instämmer
helt säkert de svenska industriutövarna
i det uttalandet och den förhoppningen.
Man skulle kanske kunna säga, att den
svenska industrien kan uttrycka sin
åsikt i det avseendet på det sättet, att
man inte har någon större åstundan
att exportera till länder som inte har
råd att betala. Och bristande förmåga
att betala måste ju till slut bli konsekvensen
för varje land som i likhet
med England ser sitt deficit i handelsbalansen
oavbrutet växa.

Det brott mot F.FTA-avtalet, som
onekligen föreligger och som vi här så
många gånger redan påtalat, har hos
den svenska industrien rubbat förtroendet
för EFTA-institutionen. Detta är
desto mera beklagligt som den svenska
industrien i mycket stor omfattning
helhjärtat gått in för EFTA. Nu har
man blivit minst sagt besviken över att
EFTArs största och inflytelserikaste
medlem, som man betraktat som en
garant för en gemensam utveckling mot
fri handel i världen, över en enda natt
plötsligt blivit ett starkt protektionistiskt
land.

Med den reflexionen, herr talman,
har jag på intet sätt sagt, att den svenska
industrien skulle vilja göra slut på
EFTA med anledning av vad som inträffat.
Jag tror tvärtom att man också
på industrihåll instämmer i de synpunkter
som framförts om nödvändigheten
av att nu se till att inget händer
EFTA, utan att man måste anstränga

sig att ytterligare stärka denna mycket
betydelsefulla institution.

Den engelska åtgärden innebär vidare
liårda ingrepp i de traditionella handelsförbindelserna
med en av Storbritanniens
bästa handelspartners. Den innebär
också diskriminerande åtgärder
mot naturliga exportindustrier här i
Sverige, med risk för sysselsättningssvårigheter
respektive svåra ekonomiska
konsekvenser för sådana företag
som traditionellt har en stor — ja, kanske
övervägande — del av sin export
på England.

Under debatten har ytterligare understrukits
vad som sagts flera gånger från
industrihåll och även av handelsministern
i dag, att höjningen av tullskyddet
för den engelska industrien inte endast
annullerar hela EFTA-tullreduktionen
utan också ger ett väsentligt högre skydd
gentemot import från EFTA-länderna
än som gällde före EFTA:s tillkomst.
Detta måste ju vara något som de på
England exporterande svenska industriföretagen
i allra högsta grad känner
sig generade och träffade av. .Tåg tror
att handelsministern själv pekat på
följden av detta, nämligen en ökning
av tullskvddet för förädlingskostnaden
i England som är anmärkningsvärt hög.

Vi kan inte komma ifrån att här föreligger
en betydande risk för en ur vår
synpunkt sett strukturell och bestående
snedvridning av hela vår industris konkurrensläge
på den engelska marknaden,
om importavgifterna till äventyrs
inte skulle avskaffas inom mycket kort
tid.

Vad kan man då göra? har det frågats.
Ja, vad som skulle kunna göras
här i Sverige för att underlätta för de
industriföretag som nu kommer att
drabbas hårt av importavgifterna får
vi naturligtvis vid ett senare tillfälle
närmare diskutera i kammaren. Men
när man resor frågan vad som kan
göras tänker jag mera på vad som kan
komma att hända. Finns det någon
chans att det kan bli lindringar i den

Tisdagen den 10 november 1904

Nr 34

Svar på interpellation ang. omläggningen av den brittiska handelspolitiken

engelska åtgärden? På ett tidigt stadium
— jag tror t. o. m. att det var i
den engelska regeringsförklaringen -skymtade möjligheten att man skulle
kunna åstadkomma eu lindring av verkningarna
av den 15-procentiga importavgiften
genom att i hastigare takt avskaffa
de återstående EFTA-tullarna,
men den tanken tycks nu ha fallit, och
en lindring i denna form torde alltså
inte vara att emotse.

Det återstår då två andra möjligheter,
som den svenska regeringen också
fäst uppmärksamheten på. Den första
är en demarche hos engelska regeringen
med begäran om undantag för vissa
varugrupper från importavgiften. Det
är självfallet att jag med tillfredsställelse
hälsar att handelsministern härvidlag
placerat pappers- och pappindustrien
på första plats. Men även andra
undantag bör naturligtvis komma i
fråga, och jag är säker på att saken
aktualiseras.

Men vad som til syvende og sidst
framstår som allra viktigast är att med
all kraft arbeta intensivt på att den
engelska åtgärden så snabbt som någonsin
är möjligt blir avvecklad. Jag
har fattat dagens diskussion så, att handelsministern
och den svenska regeringen
på den punkten kan räkna med
allt understöd här i kammaren och helt
visst också från den svenska industriens
sida. Det gäller emellertid att
göra påtryckningarna på England så
kraftiga som någonsin är möjligt. Herr
Gustafson i Göteborg pekade på en
väg som naturligtvis bör tas upp till
övervägande. Och påtryckningarna på
England skall självfallet inte bara göras
den 19 och 20 november vid ministermötet
inom EFTA utan kontinuerligt
så snart lämpliga tillfällen erbjuder sig
i anslutning till utvecklingen.

Det är också av vikt — och jag noterar
även den passusen i handelsministerns
uttalande med tillfredsställelse
— att det hålls en mycket intim kontakt
med våra nordiska grannländer.

Finland t. ex. blir ju på skogsindustriens
område proportionsvis hårdare
drabbat än Sverige på grund av att
skogsindustriexporten för Finland betyder
så mycket mera än för oss.

Hänvisningen till kommande diskussioner
inom OECD ger mig anledning
framhålla, att man förvisso i sina påtryckningar
på England inte får försumma
att också använda sig av Kanada.
Kanada drabbas ju i allra högsta
grad av de engelska åtgärderna, och
detta bör kännas särskilt pinsamt på
grund av Kanadas ställning som medlem
av det engelska samväldet.

Herr HECKSCHER (h):

Herr talman! Det hör ju till egendomligheterna
i vår riksdagspraxis att man
t. o. in. i interpellationsdebatter är bunden
genom begränsningarna av replikrätten.
Jag skall därför be att få ta upp
ett par saker som jag tidigare i replikerna
inte hade möjlighet att utföra på
det sätt jag önskade.

Först och främst är det mig angeläget
att kortfattat beröra en sak som statsrådet
var inne på. Han ifrågasatte riktigheten
av mina siffror när det gäller
olika moments betydelse för försämringen
av den brittiska betalningsbalansen.
Jag vill bara framhålla att de siffror
jag anförde avsåg skillnaden mellan
andra kvartalet 1963 och andra kvartalet
1964, en jämförelse som enligt min
uppfattning är naturlig att göra.

Man kan naturligtvis även lägga upp
jämförelsen på annat sätt. Jag tror emellertid
att man hur man än räknar kommer
att finna, att andra moment än de
handelspolitiska spelar en mycket stor
roll för den brittiska betalningsbalansens
svårigheter.

Jag vill gärna understryka att jag tror
att det behövs en mycket kraftig insats
för att åstadkomma en förändring i den
brittiska politiken och för att minska
verkningarna av de aktuella åtgärderna.
Mitt bestämda intryck är nämligen att
det enda som i detta sammanhang gör

Nr 34

Tisdagen den 10 november 1964

Svar på interpellation ang. omläggningen av den brittiska handelspolitiken

något intryck på den brittiska regeringen
och den brittiska opinionen är just
påtryckningarna inom EFTA. Jag har
ett bestämt intryck av att engelsmännen
oavsett parti har en stark känsla av att
de ändå har en förpliktelse gentemot
sina små partners inom EFTA. I den
män man skulle kunna åstadkomma
några jämkningar och uppmjukningar
av dessa avgifter kommer dessa att vara
beroende av att man klargör för engelsmännen,
att det från samtliga EFTAländers
sida förekommer mycket bestämda
bekymmer över vad som förekommit
och att dessa länder därför räknar
med att England skall ta alldeles
särskild hänsyn till sina förpliktelser
gentemot dem.

Jag vill också gärna understryka vad
herr von Sydow nyss framhöll, nämligen
att detta är en av de punkter där
ett nordiskt samarbete skulle kunna spela
en viss roll, låt vara att danskarna
härvidlag har intressen av något annan
typ än vi och berörs på något annat sätt
än de övriga tre nordiska länderna. För
Sverige, Norge och Finland finns i detta
fall gemensamma intressen på mänga
punkter, på vilka vi i vars och ens intresse
har anledning att tillsammans
vända oss till engelsmännen och försöka
få till stånd sådana jämkningar och förbättringar
som eventuellt kan vara möjliga
och som — det vill jag understryka
— delvis är av sådan natur att de borde
kunna vara godtagbara även från den
brittiska ekonomiens egen synpunkt.

Den odifferentierade avgift som man
nu infört är nämligen inte heller från
brittisk synpunkt särskilt tillfredsställande,
eftersom den i många fall medför
ökade påfrestningar för den brittiska
industriens egna produktionskostnader.

Frågan vad regeringen tänker göra på
hemmaplan avvisar statsrådet på det
hånfulla sätt, som ibland utmärker regeringens
medlemmar. Han säger: Det
får man väl i rimlighetens namn se då!
Han är inte heller säker på att »de som

skriker högst är de som lider mest». Jag
tror, herr talman, att statsrådet skulle
göra klokt i att inte på detta sätt vifta
bort de mycket allvarliga problem som
uppkommit för en betydande del av den
svenska exportindustrien och för exportnäringen
över huvud taget i detta
sammanhang. Det är rätt egendomligt
att man säger att vi visserligen skall
göra påtryckningar på engelsmännen så
gott vi kan, men att vi inte från svensk
sida kan tänka oss att vidtaga åtgärder,
som svarar mot dem som man i England
just nu infört för att stödja exportnäringen.
Man har ingen lust att resonera
om åtgärder av denna typ!

Det var i detta sammanhang jag tog
upp frågan. I sina tidigare anföranden
gick statsrådet Lange inte alls in på
den. När herr Ohlin och jag kom tillbaka
med frågan viftade han bort den
på det sätt som jag redogjort för. Jag
tycker att detta är ganska bekymmersamt,
eftersom statsrådet Lange inte bara
är ansvarig för utrikeshandeln utan
även för en politik som skall vara till
gagn för det svenska näringslivet som
helhet.

Till slut är jag nog helt överens med
statsrådet och även med herr Gustafson
i Göteborg om vikten av ett fastare
EFTA-samarbete. Jag tror kanske inte
att den kommitté, som statsrådet talade
om, har så stor roll att spela. Men vad
som är viktigt i sammanhanget är ändå
att vi — vilka metoder vi än begagnar
— skall få ett sådant samarbete till
stånd inom EFTA, att de olika medlemsländerna
med förtroende vänder sig till
varandra i god tid när åtgärder är under
förberedelse, att de gemensamt samråder
om vilka åtgärder som skall vidtagas
och att vi på detta sätt får ett slut
på sådana ensidiga aktioner som denna
brittiska åtgärd inneburit.

Det har ofta sagts att EFTA är lösligt
i sin organisation, och det har från andra
länders sida uttalats att detta skulle
vara en svaghet. Vi har gjort gällande
att den formellt lösliga organisationen

Tisdagen den 10 november 1904

Nr 34

Interpellation ang. vägförbindelserna inom kommunblocken

inte iir något hinder, eftersom det ömsesidiga
förtroendet är så beskaffat att
man samarbetar mera än vad fördragets
förpliktelser ger anledning till. Nu
har det visat sig att man denna gång
samarbetat mindre än fördragets förpliktelser
ger anledning till, och det
finns under sådana förhållanden skäl
att rätt allvarligt tänka över vad man
kan göra för att få till stånd en fastare
samverkan. Jag tror dock att det kanske
inte finns anledning förmoda att vi någonsin
skall komma därhän, att statsrådets
felsägning skulle omsättas i praktiken,
då han talade om »vår instruktion
till den brittiske ambassadören».

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! Det skulle onekligen
vara intressant om vi kunde få ge en
instruktion till den brittiske ambassadören.
Jag har faktiskt någon gång känt
en viss lust till det men har aldrig kommit
i tillfälle därtill.

Jag begärde ordet för att i all korthet
säga någonting till herr Heckscher.

Jag avfärdade visst inte frågan om
kompensationsåtgärder hånfullt, herr
Heckscher. Det är en missuppfattning.
Men jag har sagt att vi inte kan uttala
oss om vare sig behovet av sådana åtgärder
eller utformningen av dem innan
vi närmare vet hur den engelska
importavgiften kan ha drabbat företag
i olika branscher.

För egen del har jag, herr Heckscher,
varit med om att i olika avseenden underlätta
den svenska exporten. Sedan
jag kom till handelsdepartementet har
ramen för exportkreditgarantierna höjts
från 200 miljoner till 3 000 miljoner
kronor. Vi har också gjort en del för
att främja kommersiell upplysningsverksamhet
beträffande vårt land, något som
kan vara till stöd för den svenska exporten.
Sedan jag kom med i regeringen
har Aktiebolaget Svenska exportkrediter
bildats, för att nämna ytterligare ett
exempel.

Däremot vill jag klart deklarera, att i
varje fall tills vidare det bästa sättet att
främja svensk export inte är att bevilja
vissa företag några speciella skattelättnader,
om det är något sådant herr
Heckscher har i åtanke. Men herr Heckscher
får väl lägga fram några förslag,
och vi skall då vara villiga att diskutera
och överväga dem, om vi tror att de är
nyttiga och har goda verkningar.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 8

Föredrogs var efter annan och hänvisades
till utrikesutskottet Kungl.
Maj:ts å bordet vilande propositioner:

nr 167, angående godkännande av fiskerikonvention,
och

nr 170, rörande godkännande av Förenta
Nationernas konvention angående
statslösa personers rättsliga ställning.

§ 9

Forcdrogs, men bordlädes åter utrikesutskottets
utlåtande nr 7, statsutskottets
utlåtanden nr 147—151, andra
lagutskottets utlåtanden nr 56, 57, 60,
65 och 66, tredje lagutskottets utlåtanden
nr 37—40 samt allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 44.

§ 10

Interpellation ang. vägförbindelserna
inom kommunblocken

Ordet lämnades på begäran till

Herr GUSTAFSSON i Alvesta (ep),
som yttrade:

Herr talman! I samband med riksdagsbeslutet
om indelningen av riket i
kommunblock underströks vikten av
goda kommunikationer. Därvid är självfallet
vägarna av grundläggande betydelse.
Förekomsten av bra vägar inom
kommunblocket och framför allt av goda
förbindelser mellan de olika kommunerna
och centralorten utgör viktiga
förutsättningar för kommunblockets

2*—Andra kammarens protokoll 1964. Nr 34

Nr 34

Tisdagen den 10 november 1964

Interpellation ang. tidpunkten för framläggande av proposition på grundval av all männa

skatteberedningens betänkande

funktion. Om inte kommunikationerna
till centralorten är tillfredsställande
ordnade saknas en av de viktigaste förutsättningarna
för utveckling i det område
som kommunblocket utgör.

Skolväsendet t. ex. är i allmänhet till
väsentliga delar koncentrerat till centralorten,
och för att resonera till och
från skolan skall kunna ordnas på bästa
sätt är det givetvis av utomordentlig
betydelse, att det finns bra vägar till
centralorten.

Emellertid finns det kommunblock,
där kommunikationerna med centralorten
är mycket undermåliga, vilket ur
skolans synpunkt medför långa och tröttande
restider. Det är därför angeläget,
att åtgärder vidtages för att eliminera
sådana missförhållanden, och enligt min
mening bör extra medelstilldelning
övervägas för en snar upprustning av
vägnätet i ovan berört avseende.

Med stöd av vad jag här har anfört
anhåller jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
ställa följande
frågor:

Har herr statsrådet uppmärksammat
de i vissa kommunblock förefintliga
problem som föranledes av undermåliga
vägar mellan centralorten och dess omland? Om

så är fallet, vilka åtgärder har
herr statsrådet för avsikt att vidtaga?

Denna anhållan bordlädes.

§ 11

Interpellation ang. tidpunkten för framläggande
av proposition på grundval av

allmänna skatteberedningens betänkande Ordet

lämnades på begäran till

Herr HECKSCHER (h), som yttrade:

Herr talman! I början av juni månad
i år avgav allmänna skatteberedningen
ett betänkande med förslag till nytt skattesystem
(SOU 1964: 25). Det har fram -

kommit att beredningen forcerat sitt arbete
för att kunna tillmötesgå ett önskemål
från finansministern att förslag rörande
fysiska personers beskattning
skulle föreligga under förra hälften av
1964.

Betänkandet liksom de utredningar på
vilka beredningen byggt sina ställningstaganden
är mycket omfattande. Beredningens
överväganden har lett till förslag
om en omfördelning av skattebördan
från direkt till indirekt skatt. Lättnader
i den direkta beskattningen förutsättes
ske genom höjning av dels ortsoch
förvärvsavdrag, dels skattepliktsgränsen
för förmögenhetsskatten samt
genom viss reducering av progressionen
i de statliga inkomst- och förmögenhetsskatteskalorna.
Härutöver föreslås speciella
förbättringar för barnfamiljerna
samt begränsning av de egenavgifter
varigenom viss del av socialförsäkringarna
finansieras. Enligt direktiven har
beredningen haft att hålla sina ändringsförslag
inom den inkomstram för
statens del som med nuvarande skattebestämmelser
skulle stå till förfogande.
Det inkomstbortfall som de ifrågasatta
lättnaderna i den direkta beskattningen
kan beräknas föra med sig har beredningen
därför måst kompensera genom
förslag till ökad indirekt beskattning.
Dessa går ut på en höjning av skattesatsen
för den generella konsumtionsbeskattningen
— vilken i samband härmed
föreslås omvandlad till s. k. mervärdeskatt
— samt införande av en arbetsgivaravgift,
avsedd att täcka vissa
socialförsäkringskostnader för anställda.
Skattesatsen för den generella konsumtionsbeskattningen
har avvägts även
med hänsynstagande till att ett flertal
punktskatter föreslås avskaffade.

Förslagen omfattas av en nära nog
fullständig majoritet i beredningen, och
avlämnade reservationer avspeglar i det
väsentliga mer önskemål på det tekniska
planet än principiella motsättningar.
Uppenbarligen är denna långt gående

Tisdagen den 1(1 november 1904

Nr 34

Interpellation ang. tidpunkten för framläggande av proposition pa grundval av all

männa skattcberedningens betänkande

enighet mellan olika representanter för
partier och för arbetsmarknadens parter
samt experter uttryck för en stark
vilja bland ledamöterna att nå fram till
ett samlat resultat. Detta har blott varit
möjligt genom ömsesidiga eftergifter
och hänsynstaganden.

Skattetrycket i vårt land är mycket
högt. Yad angår den direkta skatten
ligger Sverige avsevärt högre än andra
länder — enligt OECD-statistiken för
1962 representerar våra direkta skatter
17,9 procent av bruttonationalinkomsten
mot 14,1 procent för USA, 13,2 procent
för Holland, 12,6 procent för Norge
o. s. v. Även inberäknat de indirekta
skatterna intar Sverige topplatsen med
30,5 procent mot 27,3 procent för det
närmast liggande landet, Norge. Först
om man ytterligare medräknar socialförsäkringsavgifter
ger nämnda statistik
försteget åt något annat land. Siffrorna
blir då 35,4 procent för Västtyskland,

35,2 procent för Sverige och 35,1 procent
för Frankrike, varefter Österrike
följer med 34,0 procent.

Såsom nämnt avsåg denna statistik
året 1962. Det finns all anledning räkna
med att Sverige, efter de sedan 1962 genomförda
höjningarna av kommunala
och statliga skatter samt av socialförsäkringsavgifterna,
nu intar en obestridlig
tätplats. Det är, bl. a. mot denna
bakgrund, beklagligt att allmänna skatteberedningen
på grund av sina direktiv
varit förhindrad att föreslå någon sänkning
av den allmänna skattenivån.

De här redovisade siffrorna visar enligt
min uppfattning främst det angelägna
i att lättnader i vår direkta beskattning
med det snaraste genomföres.
I den mån dessa kompenseras genom
höjning av den indirekta beskattningen
framträder med samma styrka kravet på
en omläggning av denna. Beredningens
förslag härutinnan synes mig innebära
en klar förbättring i och med att flertalet
av de konkurrenssnedvridande
punktskatterna skulle avskaffas, samti -

digt som den nuvarande varuskatten
skulle ersättas av en mervärdeskatt utan
kumulativa drag och i övrigt av helt
konkurrensneutral konstruktion. Inte
minst de senaste händelserna på det
internationella handelspolitiska området
bör göra det angeläget att eliminera
sådana skatter som är ägnade att försämra
svenska företags konkurrensförmåga
jämfört med motsvarande utländska
företag.

Jag bar inledningsvis erinrat om att
allmänna skatteberedningen arbetat under
trycket av en från finansministern
framförd önskan att förslag rörande de
fysiska personernas beskattning skulle
föreligga under första hälften av 1964.
Att beredningen därvid utgått från att
frågan skulle behandlas av 1965 års
riksdag så att den nya ordningen kunde
börja tillämpas fr. o. m. ingången av
1966, står utan vidare klart och framgår
även av den tidsplan för de olika
förslagens ikraftträdande som beredningen
förordat. Denna beredningens
uppfattning bör tillmätas särskild betydelse,
eftersom den torde ha varit en
avgörande faktor bakom den inom beredningen
uppnådda enigheten i de stora
principfrågorna. Enigheten representerar
i och för sig ett värde som det
är skäl att söka bevara. Den bör också
underlätta de politiska instansernas
ställningstaganden till de framlagda
förslagen och därmed även möjligheterna
att i god tid under 1965 förelägga
riksdagen proposition i ärendet. Man får
även förutsätta att remissinstanserna så
till vida påverkas härav att de i huvudsak
ägnar förslagen en rent teknisk
granskning.

Med stöd av det anförda anhåller jag
om kammarens tillstånd att till statsrådet
och chefen för finansdepartementet
få framställa följande fråga:

Är Ni, herr statsråd, villig att göra
allt Ni kan för att proposition på grundval
av allmänna skattcberedningens betänkande
må kunna föreläggas 1965 års

Nr 34

Tisdagen den 10 november 1964

Interpellation ang. tidpunkten för framläggande av proposition på grundval av all männa

skatteberedningens betänkande

riksdag i så god tid att ändrade skattebestämmelser
kan börja tillämpas
fr. o. m. ingången av 1966?

Denna anhållan bordlädes.

§ 12

Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj :ts propositioner överlämnats till
kammaren:

nr 183, angående viss upprustning av
Djurgården, m. in.,

nr 184, angående godkännande av
ändrings- och tilläggsprotokoll till avtalet
mellan Sverige och Japan för undvikande
av dubbelbeskattning och förhindrande
av skatteflykt beträffande inkomstskatter,

nr 186, angående godkännande av avtal
mellan Sverige samt Storbritannien
och Nordirland för undvikande av
dubbelbeskattning och förhindrande av
skatteflykt beträffande skatter på kvarlåtenskap,

nr 188, med förslag till förordning om
ändring i tulltaxan den 12 september
1958 (nr 475), in. m.,

nr 189, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 12 § lagen den 28 maj
1937 (nr 249) om inskränkningar i rätten
att utbekomma allmänna handlingar,
samt

nr 191, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 § lagen den 28 september
1951 (nr 649) om straff för vissa
trafikbrott.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 13

Till bordläggning anmäldes bankoutskottets
anmälan jämlikt § 21 riksdagsstadgan,
att till utskottet från fullmäktige
i riksbanken inkommit framställning
angående Tumba pappersbruk,
m. m.

§ 14

Anmäldes, att följande motioner un -

der sammanträdet avlämnats till herr
talmannen:

i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 176, angående handläggningen
av frågor om lokala trafikföreskrifter
m. in., motionerna:

nr 1039, av herr Anderson i Sundsvall
ni. fl.,

nr 1040, av herr Börjesson i Falköping
m. fl., och

nr 1041, av herr Wiklund och fru
Forsling; samt

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 177, angående viss fråga rörande
prisregleringen på jordbrukets område,
motionerna:

nr 1042, av herrar Elmwall och Hedin,
samt

nr 1043, av herr Magnusson i Nennesholin
m. fl.

Dessa motioner bordlädes.

§ 15

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökan:

Till Riksdagens andra kammare

Härmed får jag anhålla om ledighet
från riksdagsarbetet den 12 och 13 ds.
Dessa dagar medverkar jag i Frankfurt
som föredragshållare i Tysk-svenska
Handelskammarens program för överläggningar
i aktuella frågor mellan tysk
och svensk byggnadsindustri.

Stockholm den 10 november 1964

Sten Källenius

Kammaren biföll denna ansökan.

§ 16

Meddelande om enkla frågor

Meddelades, att herr talmannen tillställts
två enkla frågor, nämligen av:

herr Björkman, till herr statsrådet
och chefen för finansdepartementet angående
publicering av en sammanställning
av remissyttrandena över allmänna
skatteberedningens betänkande, och

Onsdagen den 11 november 1964 fm.

Nr 34

hen'' Nilsson i Bästekille, till herr
statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
angående studiehjälpsreglementets
bestämmelser om resetill lägg -

g 17

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes här
efter kl. 18.20.

Tn fidem

Stine K. Johansson

Onsdagen den 11 november

Kl. 10.00

§ 1

Herr talmannen meddelade, att herr
Hammarsten enligt till kammaren inkommet
läkarintyg vore sjukskriven under
tiden den 9—den 22 innevarande
november.

Herr Hammarsten beviljades ledighet
från riksdagsgöromålen under angivna
tid.

§ 2

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition
nr 185

Föredrogs för remiss till utskott
Kungl. Maj :ts å bordet vilande proposition
nr 185, angående riktlinjer för en
aktiv lokaliseringspolitik m. in.; och
anförde därvid:

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Valutgången medförde
inte den socialdemokratiska framryckning,
som man inom regeringspartiet
väntade. Tvärtom blev det i förhållande
till det senaste valet ett allvarligt bakslag
genom minskad röstandel. Även
om man tar hänsyn till att socialdemokraterna
liksom andra förlorade en de]
röster till KDS, blev minskningen likväl
betydande. För folkpartiet medförde
valet, om man tar hänsyn till MBS’
och KDS’ framträdande, en inte ovä -

sentlig framryckning. Detta visade de
samlade siffrorna från kretsar där dessa
båda gruppbildningar inte framträdde.
Men det framträdde naturligtvis
även på annat sätt.

Även för centerpartiet blev valet såvitt
jag kan se en framgång. Man bör
beakta att centerpartiet till väsentlig
del hämtar sina röster från en jordbruksbefolkning,
som år efter år minskar
i antal. Mot den bakgrunden framstår
centerpartiets resultat såvitt jag
förstår som gott.

För högerpartiet blev tillbakagången
ingalunda så stor som de första valrapporterna
och kommentarerna tycktes
ange. Det är beklagligt att poströstningen
medför att den första bilden av valutgången
blir något vilseledande och
för högerns del överdrev bakslaget vid
detta val. Men det kan ändå inte bestridas
att det naturligtvis för högerpartiet
är allvarligt att tre val å råd ha
upplevt en tillbakagång. Jag tror att
man kan säga att det var lärorikt att så
skedde i betraktande av det försök som
högerpartiet gjorde genom att månaderna
före valet kasta in en helt ny
problematik på ett sätt som knappast
stod i god överensstämmelse med partiets
tidigare ståndpunkter. Jag skall
här inte närmare ingå på den saken
utan vill bara uttala en förhoppning
att högerpartiet nu skall vara villigt

Nr 34

Onsdagen den 11 november 1964 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj ds proposition nr 185

att stödja folkpartiet och centerpartiet
i deras arbete att till att börja med
uppnå en väsentlig förbättring av folkpensionen
år 1965.

Vad behovet av sparande beträffar —
det var en fråga som helt naturligt förekom
mycket under valkampanjen —
synes dagens läge med en extrem
knapphet på kapitalmarknaden på ett
utomordentligt effektfullt sätt belysa
frågans betydelse och visa hur viktigt
det är att man inte vidtar åtgärder som
minskar sparandet innan man på andra
sätt har tryggat en kompenserande ökning
eller helst mer än en kompenserande
ökning. Vi kan uppenbarligen
inte undvara den kapitalbildning bär i
landet, som äger samband med ålderstrygghetens
ordnande. Jag vet heller
inget annat land i världen där man har
kunnat undvara just en stor kapitalbildning
som äger samband med människornas
motiv att på ett eller annat
sätt ordna för sin ålderdom. Metoderna
kan skifta, men denna faktor tycks
överallt i industrialiserade länder ha
mycket stor betydelse. För oss i folkpartiet
framstår det som ytterst väsentligt
att om man vill ställa i utsikt ett
snabbare ekonomiskt framåtskridande
än det vi har haft i Sverige efter kriget,
är man också skyldig att medverka
till sådana åtgärder, som leder till att
kapitalbildningen blir tillräckligt stor,
ty utan en tillräcklig tillgång på kapital
under former som gör det möjligt
för människorna att ta egna initiativ
får man inte detta snabbare framåtskridande.
Därför vill jag öppet erkänna,
herr talman, att för mig personligen
framstår en medverkan till ett någorlunda
tillräckligt sparande rent ut sagt
som en hederlighetsfråga. Vi vill medverka
till ett snabbare framåtskridande
än det vårt land har haft efter kriget.
Det skall vara konsekvens mellan
ståndpunkterna om framåtskridandet,
den ekonomiska utvecklingen å ena sidan
och kapitalbildningen å den andra.

Det måste nog konstateras, att hö -

gerns utspel i fråga om ATP fick den
ur oppositionens synpunkt olyckliga
verkan att socialdemokraterna kunde
stimulera intresset bland sina väljare
och alltså uppnå bättre resultat än som
eljest skulle ha varit möjligt. Därvidlag
kan man dra en parallell mellan 1964
och 1960.

Herr talman! Efter varje val och inte
minst efter detta val blir det en tid av
prövning och omprövning inom alla
partier. Inom den offentliga debatten
har man särskilt ägnat sig åt att diskutera
relationerna mellan oppositionspartierna.
Det finner jag helt naturligt
i betraktande av det långa socialdemokratiska
maktinnehavet. Det förekommer
på alla håll, måhända särskilt inom
högerpressen, ivriga förord för att
man nu i snabb takt skall genomföra
radikala organisationsförändringar. Jag
måste säga att vad relationerna till högerpartiet
beträffar är stämningen inom
folkpartiet den att vi nu först vill
vänta och se hur högern kommer att
uppträda politiskt i riksdagen till att
börja med under motionstiden i januari
nästa år. Det förefaller inte naturligt
att innan de politiska riktlinjerna
klarnat diskutera valteknisk samverkan
vid ett val som äger rum om nära
två år. Valresultaten blir naturligtvis
beroende av väljarnas psykologiska
reaktioner, och därvidlag måste självklart
de politiska ståndpunkterna spela
den primära rollen. Därför är det
ofrånkomligt att man på vårt håll nu
till att börja med hoppas det bästa men
intar en avvaktande hållning i fråga
om högerns politiska ställningstagande.

Det finns naturligtvis ett annat slag
av samarbete inom oppositionen än det
jag här har åsyftat, nämligen samarbete
i riksdagen — och i utredningar — i
konkreta politiska frågor, där var och
en av dem tas för sig. Det gäller förberedande
av motioner, nära kontakt under
officiella eller andra utredningar
och villighet att göra upp genom kompromisser
i utskotten. På denna punkt

Onsdagen den 11 november 1904 fm.

Nr 31

Vid remiss av Kungl. Maj ds proposition nr 185

har vi i folkpartiet försökt att under
ett par år få såväl centerpartiet som
högerpartiet med, därför att vi har haft
och har den övertygelsen att det är genom
ett sådant konkret politiskt samarbete
som man skapar psykologiska
förutsättningar för ett fortsatt, längre
gående samarbete.

Tyvärr har det visat sig att medan
man inom centerpartiet haft en positiv
inställning till detta samarbete, har man
inom högerpartiet varit väsentligt mindre
intresserad. Det kommer nu att visa
sig huruvida högerpartiet, som en konsekvens
av sitt tal om samverkan, vill
inta en helt och hållet positiv hållning
till detta praktiskt politiska samarbete
som från mittenpartiernas sida, och dä
särskilt från folkpartiets sida, har erbjudits
i ett par års tid. Det erbjudandet
bör enligt min mening stå öppet
allt fortfarande.

Jag vill emellertid här slå fast, att det
är på högerhåll det varit tveksamhet
och i vissa fall avogliet till det praktiskt
politiska samarbete som legat inom
möjligheternas ram under de senaste
två åren.

Låt mig tillägga att frågan om valtekniskt
samarbete har förekommit så
mycket i debatten att det är nödvändigt
att klargöra att vi inte längre har den
gamla valmetoden, den d’Hondtska metoden,
där karteller med gemensamma
beteckningar gav fler mandat än när
partierna uppträdde var för sig. Vi bär
nu ett valsystem där karteller är förbjudna,
en uddatalsmetod som i många
fall betyder att om oppositionspartierna
går tillsammans får de ett färre antal
mandat. Det kan nämnas olika siffror,
men om man går igenom röstresultaten
vid 1960, 1962 och 1964 års val
och applicerar dem på ett tänkt andrakammarval
förhåller det sig faktiskt så
att ett framträdande under gemensam
beteckning för alla tre oppositionspartierna
skulle tillföra socialdemokratien
ett icke ringa antal extra mandat. Härom
tycks folk på många håll i vårt land

sväva i okunnighet. Jag vill konstatera
att man inom högerpartiet har visat
mycket litet intresse för att upplysa
folket om detta förhållande. Snarare
liar man sökt agera mot bakgrunden av
ett intryck att valteknisk samverkan
självklart ger fler mandat.

Enligt min mening vore det därför
önskvärt att frågan om de valtekniska
förhållandena gjordes till föremål fölen
sådan samlad framställning — och
då även med sikte på landstingsvalen
—- att Sveriges folk fick veta hur det
faktiskt förhåller sig med dessa valtekniska
frågor, så att det kunde bli slut
på den tron att ju fler som går tillsammans
valtekniskt, desto fler mandat får
man. Det är helt enkelt inte riktigt och
bör därför inte heller användas som
ett argument för att man redan nu
skulle engagera sig för allmän valteknisk
samverkan. Först gäller det att
klargöra förhållandena och avvakta de
politiska ståndpunkterna. Först därefter
aktualiseras spörsmålet om valteknisk
samverkan, och en samverkan inte
minst på det lokala planet, när det blir
fråga om ett kommunalval.

Vad relationerna mellan folkpartiet
och centerpartiet beträffar kan sägas
att de bär undergått en enligt min mening
mycket glädjande förbättring under
senare år. Det är helt naturligt därför
att det på vårt håll finns ett positivt
intresse för ett fortsatt närmande till
centerpartiet. Det gäller att pröva metoder
att komma vidare. Det gäller att
finna, tror jag, nya samarbetsformer.
Men jag tror inte att det tjänar någonting
till med en offentlig debatt om de
sakerna nu. Såsom jag har bedömt det
är stämningen i vårt parti — hur den
är inom centerpartiet får vi höra från
annat håll — den att det är bättre att
ha ingående kontakter mellan olika
kretsar inom partierna, där man gemensamt
söker sig fram till sådana arbetsformer
som kan ge resultat. Jag
tror det är alldeles för tidigt med en
närmare offentlig debatt om de saker -

Nr 34

Onsdagen den 11 november 1964 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 185

na, innan tankarna har utvecklats. Det
gäller nu inte så mycket att prata som
att skapa förutsättningar för ett senare
handlande.

Herr talman! På tal om valet så tilllägger
jag, att den kommunistiska ökningen
av andrakammarrepresentationen
med tre mandat till två tredjedelar
berodde på KDS’ framträdande vid valet.
Det belyser kanske i någon mån vad
som skedde och bör hindra vantolkningar.

Rent allmänpolitiskt kan man väl
säga att den svenska socialdemokratien
och de politiska gruppbildningar, som
inte är socialistiska, för närvarande är
ungefär jämnstarka. Det har varit så
tidigare, och man har återgått till det.
När man för resonemang av denna typ,
kan socialdemokraterna naturligtvis
säga att de vill inräkna kommunisterna,
och då blir de ju starkare. Men vill de
inte det, så kan jag konstatera att socialdemokratien
och de icke-socialistiska
grupperna är ungefär jämnstarka.

Frågan är: Bör detta ha någon konsekvens
för den socialdemokratiska politiken,
om man tillåter sig att bedöma
denna fråga utifrån allmänt demokratiska
synpunkter? Ja, herr talman, jag
måste säga att jag vidhåller den uppfattning
som jag tidigare framfört, att det
naturliga vore att socialdemokratien i
ett sådant läge strävade efter att i huvudsak
föra samma slag av politik som
en samlingsregering skulle föra; att den
lät sig vinnläggas av vittgående hänsyn
till synpunkter och önskemål från
andra folkgrupper än dem, som står
bakom det socialdemokratiska partiet.

Fn av de uppgifter, som då framstår
såsom bjudande och som bör klaras
utan onödigt uppskov, är naturligtvis
författningsfrågan. Jag måste säga uppriktigt,
om än med beklagande, att på
vårt håll har man intrycket, att regeringens
chef inte är intresserad av att
få en lösning av den stora grundlagsreformens
problem; att han snarare är
inställd på att försöka förhala eller för -

hindra en reform under 1960-talet. Jag
kanske kan få hänvisa till att herr Erlander
enligt vad som har meddelats
och inte bestritts inför en inte så liten
församling uttalat, att han inte var säker
på att vara med när författningsreformen
genomfördes. Detta föranledde
en journalist att dra den slutsatsen
att herr Erlander umgicks med tanken
att dra sig tillbaka under de närmaste
åren. Men det var tydligen inte alls fallet,
utan tankegången var i stället den
att kanske författningsreformen blir
uppskjuten långt in på ett kommande
årtionde.

Inom oppositionspartierna var man
angelägen att bevara möjligheten till
en stor uppgörelse i författningsfrågan.
Man har därför hållit en lång rad av
de viktigaste spörsmålen öppna. Man
har aktat sig för hårda bindningar. Men
det är klart att på en punkt, den principiellt
centrala — att tiden är inne att
övergå till enkammarsystem — där har
man preciserat. Det är rimligt att Sveriges
folk får på en gång i direkta val
utse hela riksdagen och att det blir slut
på systemet att en gammal folkopinion
skall kunna hindra en riksstyrelse, som
är uttryck för den rådande folkopinionen.
Det kan väl knappast bestridas, att
detta är ett naturligt krav. Jag hänvisar
bl. a. till våra nordiska grannländer.

I detta läge, vad är det då regeringen
har gjort? Jo, då skyndar man sig att
binda sig hårt just på den punkt, där
oppositionen har tagit ställning. Regeringen
antyder liksom, att det blir ingen
reform, om ni inte faller till föga här
och går med på någonting som kallas
kommunalt samband — ett kommunalt
samband som skulle förhindra att Sveriges
folk får direkt på en och samma
dag utse hela riksdagen. Det skulle innebära
indirekta val, där för övrigt väl
också en äldre folkopinion kommer att
få inflytande på en nyvald riksdag.

Motiveringen för detta kommunala
samband, den är som vi alla vet utomordentligt
diffus. Till att börja med ta -

Onsdagen den 11 november 1904 fm.

Nr 34

Vid remiss av Kung). Maj:ts proposition nr 185

lade man på socialdemokratiskt håll
mest om att det gällde att få ett tillräckligt
röstdeltagande vid de kommunala
valen, och det skulle man inte få om
inte väljarna visste, att de samtidigt
indirekt utsåg en del av första kammaren.
Om det nu är så, borde man kanske
kunna påvisa, att valdeltagandet är
mindre i den hälft av landet, där de nyvalda
landstingen inte utser någon del
av första kammaren, och större i den
hälft av landet, där landstingen kommer
att under fyraårsperioden utse en
del av första kammaren — men det har
man veterligen inte gett sig in på. Argumentet
om röstfrekvensen innebär att
man säger att det är så viktigt att väljarna
röstar vid de kommunala valen,
att den svenska riksdagen bör utses på
ett sätt som inte i och för sig är motiverat
av hänsyn till riksdagens arbete
och rikets styrelse. Själva reformerandet
av vår riksdag skulle vara ett hjälpmedel
för att på något sätt hålla uppe
röstfrekvensen vid kommunalvalen. Detta
tal kan väl ändå knappast vara allvarligt
menat.

Från socialdemokratiskt håll framfördes
också den synpunkten, att det
vore lämpligt med kommunalt samband
och en därmed följande överrepresentation
för socialdemokratien — detta
blir ju i allmänhet resultatet av de indirekta
valen -— ty man måste ha en
stark regering i en demokrati som vår.
Det har då betonats att det är självklart
att vårt land inte får en stark regering
genom att överrepresentera ett visst
parti, såvida inte det partiet alltid skall
sitta i regeringsställning. Under de tider
då andra partier sitter i regeringsställning,
försvagar man ju i stället regeringen
genom att överrepresentera
det största partiet. Att genomföra en
grundlagsreform på grundval av antagandet
att socialdemokratien alltid skall
sitta i regeringen förefaller inte mindre
orimligt än det argument jag nyss framförde.
Jag får lov att erkänna att resonemanget
om den starka regeringen

därför också så småningom har trätt i
bakgrunden — det är ju en erbarmligt
svag motivering som därvidlag har
framförts.

Det kan inte hjälpas, herr talman, att
jag måste ställa frågan: Är verkligen
talet om det kommunala sambandet något
annat än kamouflage för ett krav
på överrepresentation för socialdemokratien
i riksdagen? Om det är något
annat, kan man då inte få ett någorlunda
klart besked om vad det rör sig
om, så att man kan se vilka alternativa
lösningar som är möjliga? Det finns ju
bl. a. ett spörsmål som skulle kunna
diskuteras, nämligen samtidiga val till
de kommunala församlingarna och till
riksdagen. Även om jag inte vill ge något
förord för en sådan ordning, kan
den ju undersökas.

Mitt allmänna intryck är — efter
många år av debatter med regeringens
nuvarande chef — att han under dessa
två årtionden aldrig någonsin har intagit
en intellektuellt sett så svag position
i en viktig fråga som i argumenteringen
rörande det s. k. kommunala
sambandet och i argumenteringen mot
en enkammarreform av den art som
oppositionen enhälligt föreslår.

Det är klart att det finns många problem
berörande den kommunala styrelsen
som kan diskuteras. Själv har jag
sedan flera år intresserat mig för spörsmålet
om ökat inflytande åt länsadministrationen,
d. v. s. att landstingens
arbete skulle kunna samordnas med
länsstyrelsernas i viss mån, alltså utan
att detta samband hela tiden behövde
gå via Stockholm och regeringen. Det
finns ju sådana administrationsformer
på sina håll i utlandet. Jag hade tillfälle
att diskutera saken med en kommande
medlem av denna riksdag, Kaj Björk,
för en vecka sedan. Han ställde i utsikt
att socialdemokratien skulle mycket
starkt intressera sig för spörsmålet om
en vidgad länsdemokrati. Skulle detta
vara fallet, tror jag att man skall finna
att även på vårt håll finns det intresse

Nr 34

Onsdagen den 11 november 1904 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 185

för detta problemkomplex. Det innefattar
då enligt mitt sätt att se även frågan
om ett inrättande av särskilda officiella
länsorgan, som får syssla med de
ekonomiska utvecklingsproblemen —
lokaliseringsfrågor vilkas handläggning
hittills på lokalplanet tidvis har varit
en smula förvirrad. Skulle det vara så,
att man genom att förstärka — som det
heter nu — länsdemokrati skulle kunna
uppnå ett ökat intresse för kommunal-
och landstingsvalen, så kan ju detta
vara ett ytterligare skäl i och för sig,
även om man naturligtvis inte bara får
anlägga den synpunkten.

Vill regeringen tillsätta en utredning
som arbetar mycket snabbt och som
sysslar med dessa problem om länsdemokrati,
kommer man på vårt håll
gärna att delta i det arbetet. Men jag
skyndar mig att tillägga: Det får inte
vara någon manöver för att uppskjuta
hela reformarbetet när det gäller den
stora grundlagsreformen. Det borde vara
möjligt här i Sverige att pröva utredningsmetoder
som används på en del
andra håll — i andra länder — och att
åstadkomma skyndsamma utredningar
som därför inte blir mindre ingående
men som kan göras mera snabbt på
grund av att ett tillräckligt sekretariat
står till förfogande och därför att medlemmarna
av utredningen är villiga att
offra en betydande del av sin tid på
detta utredningsuppdrag.

Det måste vara bättre att ägna halva
sin tid åt en utredning under tolv månader
än en sjättedel av sin tid åt en
utredning under tre år, under förutsättning
att sekretariatfrågan ordnas. Jag
kan inte se annat än att en ganska
skyndsam utredning av det här berörda
spörsmålet skulle vara möjlig, om man
verkligen vill. Den kan inte behöva ta
mer iin tolv månader.

Herr talman! Om något kan komma
ut av denna tanke vet vi inte. Under
rådande ovisshet om regeringens inställning
på alla punkter i författningsfrågan
utom vad beträffar kravet på det

s. k. kommunala sambandet finns det
för oppositionspartierna, i varje fall för
folkpartiet, ingen annan väg att gå än
att pressa så hårt som möjligt för att
en grundlagsreform skall komma till
stånd under de närmaste åren. Vi tror
att debatten kring detta spörsmål är väsentlig.
Den kommer dessutom att ge
Sveriges folk en riktigare bild av de
olika partiernas sanna ansikte, av den
socialdemokratiska attitydens särart.
Det är oppositionen som står för den
demokratiska reformviljan, medan socialdemokratien
tycks vilja förhala en
reform. Den saken kommer att bli klar
för allt Sveriges folk, om socialdemokratien
fortsätter med sin nuvarande
hållning.

Det finns, herr talman, ett problem
som gäller riksdagen och dess arbete,
vilket jag länge har tyckt ägnas alltför
liten uppmärksamhet och som jag därför
tillåter mig att ånyo dra fram, nämligen
frågan om en rationell och rimlig
voteringsordning i denna och andra beslutande
politiska församlingar. Det
sägs att demokrati är styrelse genom
kompromiss, och det ligger väl mycket
i det, men vår voteringsordning möjliggör
att de som framför ytterlighetsförslagen
i en debatt kan först gemensamt
slå ut kompromissförslagen eller mellanförslagen,
de mera moderata förslagen,
och till slutvoteringen tvinga fram
endast de båda ytterlighetsförslagen.
Det är svårt att tänka sig någon konstruktion
som är mera ägnad att försvåra
styrelse genom kompromiss än
denna voteringsordning. Nog är det på
tiden att vi försöker pröva, om vi inte
skulle kunna övergå till en metod liknande
den som förekommer på så
många håll på kontinenten, där man
faktiskt tryggar att de mera moderata
förslagen får en chans; de mera extrema
förslagen blir utslagna först.

Detta är ju en fråga som riksdagen
själv kan ta upp. Men det är klart att
möjligheterna att därvidlag uppnå resultat
är beroende av det socialdemo -

Onsdagen den 11 november 1904 fm.

Nr 34

Vid remiss av Kungl. Maj ds proposition nr 185

kratiska partiets hållning. Därför kommer
även detta .spörsmål att bli en prövoslen
på socialdemokratiens reformvilja,
deras vilja att skapa förutsättningar
för eu bättre demokrati.

Herr talman! .Lag tänkte inte nu ta
upp någon mera ingående debatt om en
rad konkreta spörsmål. Det blir ju tillfälle
att återkomma till dem. Men låt
mig bara hänvisa till att jag under valrörelsen
ställde i utsikt att spörsmålet
om rimliga levnadsvillkor för handikappade
människor, både gamla och unga,
var en fråga som vi i folkpartiet skall
driva med all tänkbar energi intill dess
att någorlunda tillfredsställande förhållanden
har skapats i detta avseende.
Jag tänker därvidlag också på levnadsförhållandena
för de handikappades familjer.
Jag vill bara upprepa att vi ser
på saken på det sättet. Vi har under
förra riksdagen framlagt en lång rad
motioner om förbättringar för de handikappade.
De flesta motionerna blev tyvärr
avslagna, men jag hoppas att det
skall gå därvidlag som det ibland gör i
riksdagen, nämligen så att regeringen
kommer tillbaka med dessa våra förslag
nästa år och då helst förbättrar
dem ytterligare. Vad vi föreslagit i våras
har vi nämligen sett endast som ett
första steg. Socialpolitiska kommittén
har gjort en utomordentligt värdefull
utredning som väl bör göra det lättare
att uppnå enighet i fråga om krafttag
vad betriiffar denna viktiga sociala
fråga.

Jag behöver inte upprepa, herr talman,
att vår kamp mot kösamhället också
kommer att fortsätta. Jag tänker på
bostadsbyggandet, sjukvården, åldringsvården
och undervisningsväsendet. Vad
Sveriges folk härvidlag upplever är ett
utomordentligt exempel på den bristande
planmässighet hos de styrande i fråga
om de offentliga åtgärderna som så
ofta konstateras. Ryckigheten i fråga
om bostadsbyggandet har bland annat
medfört en kostnadsuppdrivning de senaste
två åren som alla måste beklaga.

Med fortsatt inflation kommer emellertid
bostadsfrågan att bli allvarlig ur
mer än eu synvinkel. Jag tänker på att
det blir växande olikheter mellan hyresnivåerna
i äldre och nyare hus. Vilket
grepp tänker regeringen ta för att klara
av denna fråga? När iir man beredd att
börja med värdefasta lån till lägre ränta
för att göra det möjligt att bygga nya
hus med bostäder till rimlig hyra, även
om man då får avstå från inflationsvinsten
av att när huset blir gammalt ha
orimligt låga hyror? Kan det verkligen
vara något intresse, t. ex. för den unga
generationen, att hyrorna skall artificiellt
pressas upp genom en hög räntenivå
under de första tio åren av husens
livslängd, medan hyrorna, när husen är
40, 50, 00 år gamla, genom inflation blir
utomordentligt låga?

Kan någon påstå att det är ett rationellt
sätt att ordna bostadsfrågan? Staten
har ju erbjudit sig att ta ledningen
av bostadspolitiken, men resultatet har
blivit beklämmande. Det går inte att
bara skjuta den sistnämnda sidan av
saken åt sidan och tala om något annat.
Bostadsfrågan har naturligtvis även
många andra aspekter. Bostadsbyggandets
omfattning — framför allt att det
blir en så jämn utveckling av bostadsbyggandet
att man får maximalt tillskott
av nya bostäder och inte en onödig
nedrivning av fullvärdiga bostäder
— är naturligtvis en central fråga.

Det talas om resurser i kampen mot
kösamhället. Men regeringen, som alltid
skyller ifrån sig genom att tala om resurser,
har i riksdagen fått de resurser
den begärt. När regeringen under valdebatten
framförde en av de värsta
osanningar som förekommit i en svensk
valkampanj, nämligen påståendet att
folkpartiet hade föreslagit bl. a. att omsättningsskatten
på investeringsvaror
skulle tagas bort, var denna osanning
naturligtvis en bekännelse att man förstod
att man hade en ohållbar ståndpunkt.
Herr Gustafson i Göteborg har i
denna kammare kraftigt understrukit

Nr 34

Onsdagen den 11 november 1964 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 185

att vi icke framlagt ett sådant förslag.
Men det hindrar inte regeringspartiet i
dess ansträngda försvar för bristande
förmåga att lösa kösamhällets problem
att helt enkelt kasta ut en oriktig beskyllning
att folkpartiet inte velat ställa
medel till förfogande. Jag konstaterar
att ingen i denna kammare på allvar
torde kunna påstå annat än att den förklaring
som givits genom folkpartiets
motioner, reservationer och herr Gustafsons
klara uttalande ger ett bindande
besked rörande den ställning vi intagit
och att den som påstår något annat
kommer med rena fantasier.

Herr talman! Efter gårdagens debatt
med handelsministern om de engelska
importavgifterna behöver jag inte här
närmare ingå på den frågan. Orsaken
till att jag ändå berör den på en punkt
är handelsministerns en smula ursäktande
hållning gentemot den tanke som
svenska regeringen tydligen framfört i
London, att den engelska regeringen
borde överväga att höja de nya importavgifterna
ytterligare genom att beräkna
dem på cifvärde i stället för på fobvärde.
Det är enligt min mening en alldeles
barock tanke. I en situation, där
alla länder är förfärade över att engelsmännen
brutit gällande avtal och pålagt
så hög avgift som 15 procent, föreställer
sig den svenska regeringen att det skulle
vara ett rimligt förslag till engelska
regeringen att den bör höja avgiften
ytterligare. Anledningen skulle då vara
att man på så sätt skulle kunna uppnå
en ur vår synpunkt fördelaktig diskriminering,
så att höjningen blir mindre
för EFTA-staterna än för andra stater.
Om denna idé får vila i glömska — så
mycket bättre. Att ett sådant förslag
över huvud taget kunnat framföras ger
emellertid anledning till viss oro i fråga
om handlaget inför de viktiga förhandlingar
som förestår.

Den stora skattereformen tycks regeringen
nu vilja uppskjuta. Detta måste
framstå som utomordentligt beklagligt.
Det är också ett bevis på ryckigheten i

regeringens politik. Först ger finansminister
Sträng skatteutredningen direktiv
att den skall skynda sig att bli
färdig med större delen av förslagen.
Jag vill inte bestrida att det fanns vissa
skäl härför — men det fanns även skäl
som talade emot det. När resultatet sedan
lagts fram vill han skjuta på hela
frågan. Förhållandet är ju emellertid
det, att tullarna inom den kontinentala
ekonomiska gemenskapen försvinner
1966, medan tullarna utåt kommer att
ligga högre än förut beträffande Tyskland
och Beneluxländerna. Skall då
svenska exportvaror dessutom möta sådana
skatteutjänmande importavgifter
på kontinenten, som nu användes i icke
ringa utsträckning, blir förhållandena
för vårt näringsliv mycket svåra. Nog
finns det därför anledning för vårt
land att söka påskynda övergången till
mervärdeskatt. Den skulle, såvitt man
nu kan se, göra det möjligt för oss att
slippa undan dessa extra importavgifter
på kontinenten.

På grundval av remissyttrandena kan
naturligtvis en del kompletterande utredningar
vara erforderliga, men även
dessa bör kunna göras mycket snabbt.
Jag skall inte här närmare ingå på dem,
men vill endast påpeka att det finns en
grupp av skattebetalare som man inte
bör tappa ur sikte vid skatteavvägningen
mellan ogifta och gifta, mellan familjer
med barn under 16 år och familjer
utan sådana barn. Det finns en grupp
av familjer som har haft barn och uppfostrat
dem med hjälp av mycket låga
barnbidrag men där barnen nu hunnit
växa upp. Dessa familjer framstår nu
statistiskt som barnlösa. I en i och för
sig erkännansvärd vilja att förbättra
förhållandena för barnfamiljerna, skall
man inte tappa bort det faktum att här
finns ett övergångsproblem av mycket
allvarligt slag. Ensamstående familjeförsörjare
som haft barn, vilka nu kommit
upp över 18-årsgränsen, har skattennissigt
under ett par årtionden blivit
hårdare behandlade än någon annan

Onsdagen den 11 november 19(54 fm.

Nr 31

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 185

grupp. Då dessa personer, sedan barnen
vuxit upp övergår till att bli ensamstående
utan barn, bör staten inte glömma
bort den tidigare hårda behandlingen.

ltätten till särbeskattning, som inom
utredningen föreslagits från folkpartihåll
och vissa löntagarhåll, är en sak
som enligt min mening bör skyndsamt
detalj utredas. Jag tror att utvecklingen
måste gå i den riktningen. Det gäller
inte minst att se skattepolitiken ur synpunkten
av dess förmåga att stimulera
till produktiva insatser. Detta har redan
i någon mån skett genom att regeringen
börjat acceptera skattelättnader exempelvis
för småsparare. Jag tror att samma
betraktelsesätt måste anläggas på
frågan om den statliga inkomstskatten
och dess progressivitet.

Det finns, herr talman, många som
tror — och ibland använder vi kanske
litet var i hastigheten detta uttryckssätt
— att progressiviteten hos vår statliga
inkomstbeskattning inte börjar
förrän vid en inkomst av cirka 20 000
kronor och att skatten under denna
nivå är proportionell. Detta är ju inte
riktigt, eftersom det skattefria grundavdraget
gör att skatten hela vägen blir
progressiv. Frågan är bara i vilken takt
progressiviteten skall ökas genom en
progressiv skatteskala. Progressiviteten
finns alltså redan genom det skattefria
bottenavdraget. Låt mig i ett enkelt exempel
räkna med att detta utgör 5 000
kronor. Det innebär att en familj med
15 000 kronors inkomst betalar ungefär
dubbelt så stor statsskatt som en familj
med 10 000 kronors inkomst.

Jag tycker att det är alldeles riktigt
med denna progressivitet hela vägen i
beskattningen. Men det var naturligt att
man vid utformandet av själva progressivitetsskalan
högre upp räknar med
önskvärdheten ur allmänna synpunkter
att stimulera till produktiva insatser.
Det skulle förvåna mig om Landsorganisationen
i längden skulle inta en så
avog hållning till sådana tankegångar

som tycktes skymta i herr Geijers yttrande
häromdagen.

Herr talman! Jug skall inte behandla
fler konkreta spörsmål, även om det vore
frestande att gå in på inflationsproblemet,
undervisnings- och forskningsfrågor
och många andra.

Valet bragte, som jag antydde i början,
en betydelsefull förändring i det politiska
klimatet. Socialdemokraterna fick
erfara sanningen av det gamla ordet att
det är sörjt för att träden inte växer in
i himlen. Det förefaller naturligt att
slutsatser dras i fråga om regeringspolitiken
och ökad vilja till hänsyn åt
olika håll.

För de tre nuvarande oppositionspartierna
ter det sig enligt min mening allt
klarare att bästa sättet att åter få socialdemokrater
och kommunister i minoritetsställning
bland väljarna och i andra
kammaren, vilket vi hade uppnått år
1956, inte är att fortsätta såsom hittills
med oförändrad struktur. I den offentliga
debatten hörs många röster som
ihärdigt ropar: Saken är så väldigt enkel!
Gör si! säger den ene. Gör så! säger
den andre. Men råden är olika och pekar
ofta på oförenliga åtgärder. Hänsyn
tas inte alltid till marginalväljare och
valsystem och till vad politiska partier
i verkligheten är för skapelser. Partierna
är folkrörelser med idéer, åsikter och
traditioner, inte handelsbolag.

Tvärs igenom myllret av rop i diskussionen
om oppositionens väg skär likväl
insikten att det finns perioder och tillfällen
då exceptionella handlingar bör
kunna väntas av de politiskt verksamma,
inte minst av dem som intar politiskt
ledande ställningar. Det är min
tro att 1960-talets mitt tillhör dessa undantagstillstånd,
då en utveckling kan
och måste börja som ger den nuvarande
oppositionen en ny struktur, en koncentration
av de krafter som vill verka
på social och liberal grund genom en
verkligt progressiv politik och som vill
ta avstånd från otidsenlig konservatism.

En socialdemokrati som med stelnan -

Nr 34

Onsdagen den 11 november 1964 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition

de händer håller fast vid privilegier och
orättvisor, en regering för vilken fortsatt
maktinnehav har blivit ett mål i
sig självt, kommer under 1960-talet att
möta hård strid. Liksom svensk socialdemokrati
alltsedan den förmenta skördetiden
efter kriget pressats steg för
steg bort från socialismens förstatligande,
regleringslust och klasstänkande
skall den — därom är jag övertygad —
inte i längden kunna motstå attacken
från en i vidsträckt mening liberal gruppering,
som vill i vårt land bygga en
fullödig demokrati. Författningsfrågan,
kösamhället, de handikappade, inflationen
och dess orättvisor, forskning enligt
tidens krav — se där några centrala
samhällsproblem som svensk socialdemokrati
har visat sig oförmögen eller
ovillig att klara. Hos den meningsriktning
som jag företräder finns det en
levande vilja att göra allt som göras kan
för att dessa problem skall bli lösta. Vi
tror oss därmed vara i takt med tiden.

Herr HECKSCHER (h):

Herr talman! Sedan vi senast hade en
allmän debatt här i kammaren har det
i en rad länder ägt rum viktiga politiska
förändringar eller avgöranden.

I Sovjetunionen har Nikita Chrustjov
fått avträda från scenen, bara helt kort
efter sitt besök i Sverige. Det är en sorglustig
poäng att hans framträdande i vårt
land hör till de ting som åberopas emot
honom. Mycket viktigare är dock att en
förändring av denna genomgripande betydelse
har genomförts utan att det egna
folket på något som helst sätt fått ge
uttryck åt sin mening. Det är eu erinran
om den grundläggande skillnaden mellan
hur det går till i en kommunistisk
diktatur och i ett demokratiskt land.
Men det betyder också att innebörden
av förändringen alltjämt är fullständigt
oklar. Vi hoppas alla att vad som inträffat
inte skall innebära några ökade
risker för världsfreden. Men vi vet ingenting
om den saken. Desto mera angeläget
är det att Sverige, liksom andra

nr 185

fria länder, inte av det tillfälliga lugnet
under vissa perioder låter intala sig att
släppa efter på styrkan i sitt försvar.
När som helst kan en omkastning av
maktförhållandena medföra att krigsriskerna
också för oss mångdubblas. Ett
svenskt försvar bygges inte upp lika enkelt
och hastigt som man avsätter en
partisekreterare i Sovjetunionen.

Vad beträffar valet i Storbritannien
hade vi i går tillfälle att diskutera valresultatets
ur svensk synpunkt viktigaste
följder. Det finns därför ingen anledning
att återkomma till den saken.

Slutligen skulle jag gärna vilja säga,
att utgången av det amerikanska presidentvalet
måste också i vårt land hälsas
med stor och allmän tillfredsställelse.
Det republikanska partiet framträdde
denna gång med en kandidat, som kallade
sig konservativ. Det är då särskilt
angeläget att säga ifrån att den »konservatism»,
som han representerade,
inte har något gemensamt med vad högerpartierna
i exempelvis Skandinavien
och England arbetar för. Vi vill på det
bestämdaste undanbe oss att bli komprometterade
genom att nämnas i sällskap
med Mr. Goldwater.

Valet i vårt land medförde ingen större
politisk omkastning. Vissa punkter
måste dock beröras. Det allvarligaste
och mest oroande draget i valutgången
var utan all tvekan framgången för kommunisterna.
Mot bakgrunden av vad som
sedermera hänt i Sovjetunionen är saken
speciellt allvarlig. Det kommunistiska
partiet är inte och lär inte någonsin
komma att bli ett parti som alla de
andra. Den slapphet gentemot kommunisterna,
som socialdemokraterna visade
under valrörelsen, inger farhågor för
framtiden. Det skulle verkligen vara
djupt bekymmersamt, om den svenska
allmänheten frestades att glömma bort
skillnaden mellan å ena sidan fria politiska
partier, å andra sidan en diktalurrörelse
sådan som kommunismen.

För de borgerliga partierna tillsammantagna
var valresultatet inte någon

Onsdagen den 11 november 1904 fm.

Nr 34

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 185

framgång. Förskjutningarna mellan dem
ter sig nr högerpartiets synpunkt beklagliga,
men jag förmodar att man i
centerpartiet känner sig desto lyckligare.
Det viktigaste är emellertid att det
blir alltmer uppenbart att det kommer
att fortsätta på detta sätt så länge vi
inte bar fått en ordentlig borgerlig trepartisamverkan.
De borgerliga väljarna
blir alltmera trötta på detta tillstånd.
Högerpartiet, dess medlemmar och väljare
har satsat hårt på en fast, konsekvent,
öppet redovisad borgerlig trepartisamverkan.
Det är en huvudlinje i vår
politik. Den släpper vi inte, trots att
särskilt centerpartiet efter sin valframgång
inte just nu vill vara med på eu
sådan förstärkning av den borgerliga
fronten.

För vår del håller vi fast vid förhoppningen
att det skall bli en avgörande
förändring och att det redan år 1906
skall kunna upprättas ett valförbund
mellan de tre borgerliga partierna, så
att de gemensamt bekämpar socialdemokrater
och kommunister i stället för
att offra tid på att sinsemellan diskutera
nyansskillnaderna i sina uppfattningar.
Vi tror att ett sådant valförbund
kan göra det möjligt att vinna
större anslutning till de borgerliga partierna.
För övrigt har ju teknisk valsamverkan
år 1964 avböjts av centerpartiet
och folkpartiet också där den
uppenbarligen skulle ha räddat borgerliga
mandat, t. ex. i Västernorrland.

När det gäller samarbetet i riksdagen
beror det ju inte bara på en part om
man blir överens. För högerpartiets del
tror jag mig kunna utlova att vi är beredda
att gå långt i tillmötesgående mot
de andra borgerliga partierna. Till detta
har vi varit beredda också tidigare. Påståendena
om att tvåpartisamverkan
mellan centerpartiet och folkpartiet på
senare tid skulle ha varit lättare att
uppnå än trepartisamverkan saknar i
själva verket all grund i verkligheten.
Vi vill dock självfallet fortsätta, och
det kan vi göra i allting utom i sådana

principfrågor där vi för vårt samvetes
skull inte kan avvika från den ståndpunkt
som bestäms av vår grundläggande
åskådning.

Också om remissdebatten hösten efter
ett val till en del blir en diskussion om
vad som varit, är det naturligtvis mycket
viktigare att se framåt. Under den
närmaste tiden bär vi i riksdagen att
ta ställning till många väsentliga frågor.

Vi håller på att arbeta med gymnasiefrågan,
vars viktigaste innebörd är att
åt det nya gymnasiet ge tillräckligt hög
kvalitet. Särskilt eftersom vi har anledning
räkna med att en allt större del av
den svenska ungdomen går till högre
skolutbildning måste vi sörja för att
denna blir verkligt förstklassig.

Det pågår en livlig diskussion om
skattefrågorna. Andra talare från vår
sida kommer att beröra dem i denna
debatt. För min del vill jag emellertid
betona hur angeläget det är att skatteberedningens
förslag tas upp i proposition
vid nästa års riksdag. Jag skall
villigt erkänna att det finns en del saker
i beredningens skattepaket som jag inte
tycker om. Vår representant har — antagligen
i likhet med andra ledamöter
av beredningen — gjort stora eftergifter
för att nå ett samlat resultat. Förmodligen
är ingen av ledamöterna riktigt
nöjd; så brukar det ju vara med en
kompromiss. Men när nu de olika representanterna
för partier och organisationer
kunnat enas, borde vi väl kunna
göra det i riksdagen också. Och framför
allt måste riksdagen få ta ställning
till principfrågorna, innan en skattehungrig
regering kommer med nya anspråk.

Att vi har det högsta direkta skattetrycket
i världen är vid det här laget väl
känt. Redan det bör innebära en maning
till oss att snarast sänka de direkta
statsskatterna. Progressiviteten i skatteskalorna
var för hård redan då skalorna
fastställdes, och den skärpes undan
för undan genom inflationen. Det är
nödvändigt att skatteskalorna utformas

Nr 34

Onsdagen den 11 november 1964 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 185

så att de inte, som nu sker, särskilt
drabbar gifta i mellanskikten. Men en
rejäl sänkning är angelägen även i övriga
progressionsskikt. Även ortsavdragen
måste höjas, bl. a. därför att inflationen
reellt liar sänkt deras värde.

Från den samlade oppositionens sida
har den nuvarande omsättningsskatten
blivit kritiserad flera gånger. Ett av
dess största fel är att även investeringar
drabbas och att skatten därför får en
kumulativ verkan. Den snedvrider också
konkurrensen genom att valet av
företagsform kan påverka omsättningsskattens
storlek. Att omsättningsskatten
på investeringsvaror försämrar våra
företags konkurrensförmåga gentemot
utlandet är ett ytterligare, mycket allvarligt
fel, vars betydelse vi i de yttersta
av dessa dagar har blivit påminda
om. Den mervärdeskatt som beredningen
föreslår har i samtliga dessa avseenden
fördelar. Jag räknar också som
en fördel att beredningen vill avskaffa
ett flertal punktskatter. Det vore en förenkling
och även i övrigt en sakligt
motiverad reform.

Skatteberedningen har — och det vill
jag beklaga — inte föreslagit återinförande
av barnavdrag vid beskattningen.
A andra sidan har beredningen undanröjt
en hel del vanföreställningar, som
tidigare har förgiftat debatten i denna
fråga. Jag skall inte här speciellt gå in
på de enligt min mening mycket starka
skälen för ett system med barnavdrag,
utan jag vill bara uttrycka den förhoppningen
att en kommande diskussion
kring barnavdragen skall kunna föras i
en sakligare anda än vad som hittills
i allmänhet har varit fallet.

Under valrörelsen ägnades stor uppmärksamhet
åt de äldre människornas
problem. Det får inte bli någonting som
sker bara en gång och i en enda valrörelse.
I vårt välstån dssamhälle har vi
både skyldighet och möjlighet att ordentligt
sörja för den generation, som
till så stor del har förtjänsten av det
välstånd i vilket vi nu lever. Detta mås -

te vara ett grundläggande krav i svensk

socialpolitik.

En viktig del av frågan om de gamla
gäller deras möjligheter att få vård. Det
ar någonting som den socialdemokratiska
regeringen under många år har varit
påfallande ointresserad av. Nu verkar
det emellertid som om det skulle börja
lossna litet grand. De tre borgerliga
partiernas arbete på att föra fram åldringsvårdsfrågorna
i debatten börjar
måhända bära frukt i ett ökat intresse
också från socialdemokratiskt håll. Att
det maktägande regeringspartiet sedan
kommer att försöka ta åt sig äran av
vad som sker överraskar självfallet inte
på något sätt. Så har det alltid brukat
gå till. Men det viktigaste är ju inte
vilket parti som tar hedern åt sig, utan
att de gamla får bättre vård.

Den andra sidan av saken gäller pensionärerna.
Den gångna valrörelsen
präglades i den delen väsentligen av högerpartiets
förslag i ATP-frågan. Betydelsen
av detta förslag framgår inte
minst av den iver med vilken våra politiska
motståndare försökte förvränga
det och intala folk att det skulle ha
inneburit någonting helt annat än vad
det gällde. Jag måste därför begagna
detta tillfälle att med några ord klargöra
innebörden i vår ståndpunkt.

Högerpartiet vidhåller att ATP-systemet
innehåller orättvisor, som måste
rättas till. Den miljon pensionärer, änkor
och invalider som ställts utanför
måste få pensionsrättvisa. Efter utredning
— varvid man givetvis skall överväga
frågan om en samordning mellan
ett pensionstillägg till dessa pensionärer
med folkpensionen och ATP-pensionen
— bör redan 1966 års riksdag kunna
fatta beslut om ett särskilt pensionstillägg
till dessa grupper.

Högerpartiet vidhåller likaledes att
en lägre tillväxttakt i AP-fonderna än
den socialdemokratien eftersträvar är
tillräcklig för att garantera att systemet
fungerar i överensstämmelse med riksdagens
beslut och ger de pensionsberät -

Onsdagen den 11 november 1904 fm.

Nr 34

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 185

ligade full trygghet. Den minskning av
tv&ngssparandet som härigenom åstadkommes
kan kompenseras med ett ökat
frivilligt sparande. Detta ger en bättre
grundval för fortsatta ekonomiska framsteg
och för en socialt ansvarsmedveten
politik. Även med ett sålunda begränsat
tvångssparande inom ATP kommer en
stor del av sparandet att äga samband
med ålderstryggheten. Men det är inte
likgiltigt vilka proportioner man har
mellan offentligt tvångssparande å ena
sidan och frivilligt, enskilt sparande å
andra sidan. Här ligger i själva verket
en av de grundläggande skillnaderna
mellan en socialistisk och en fri ekonomi.

Under diskussionen har vi hittills inte
hört av något förslag som tillgodoser
båda de angivna kraven, mer än det förslag
högerpartiet framförde under valrörelsen.
Men jag vet att det också inom
andra partier finns intresse för att lösa
detta rättviseproblem. Ett färskt uttalande
finns i den socialdemokratiska
tidskriften Aktuellt. Där konstateras att
inflationen har gått hårt ut över de
gamlas sparmedel, och man har tagit
upp högerpartiets gamla krav på att
»några tusen kronors inkomst vid sidan
av folkpensionen inte skulle beskattas
så hårt». Man talar där också om bristerna
i ATP och säger: »Där hittar vi
åter en tröskel för berörda grupper. De
har hunnit att bli för gamla---.»

Detta tyder kanske på att man på
socialdemokratiskt håll rent av börjat
intressera sig för saken. Om det nu, när
valrörelsen är över, kommer fram nya
förslag till lösningar, är vi självfallet
mer än villiga att diskutera dem. Det
viktiga är att man finner en väg att
lösa de gamla pensionärernas problem.
Men vi släpper inte arbetet på att båda
de här nämnda kraven skall bli tillgodosedda.

Årets remissdebatt är knuten till
Kungl. Maj:ts proposition nr 185 angående
lokaliseringsfrågorna. Och nog
är det ett område, som vi under åt -

skilliga år framåt måste ägna oss åt.
Avgörande är naturligtvis, att det under
efterkrigstiden skett en våldsamt snabb
omflyttning i värt land. Det är fråga
om en »urbanisering», eu snabbflyttning
från landsbygd till tätort. Denna
förändring kräver uppmärksamhet ur
två synpunkter: dels hur det skall bli i
de områden där befolkningen avtar,
dels hur tillvaron skall kunna göras
tillfredsställande i de områden där folk
flyttar in. Det är viktigt att hålla båda
dessa synpunkter i minnet och inte tro
att lokaliseringsfrågan hänför sig till
bara den ena av dem.

När det gäller utflyttningsområdena
vill jag till en början understryka, att
det gäller att sörja för en bärkraftig
ekonomi i dessa områden, inte låta dem
leva i ständigt behov av understöd. Det
allmänna kan göra en hel del på den
punkten. Inte minst är skattefrågorna
viktiga. Det finns skäl att utjämna det
kommunala skattetrycket, att reformera
företagsbeskattningen och särskilt att
slopa energiskatten. De kommuner som
producerar vattenkraft och råvaror bör
få en större skalteandel. Viktigt är också
att man organiserar arbetet så, att
den riksomfattande lokaliseringspolitiken
samordnas med den som bedrivs
regionalt och i kommunerna — inte
genom att man sätter kommunerna i
tvångströja, utan tvärtom på sådant sätt
att de statliga åtgärderna uppmuntrar
initiativ och självverksamhet på det
regionala och lokala planet. Vidare är
det angeläget att staten i all sin verksamhet
föregår med gott exempel, när
det gäller att undvika onödig koncentration
till de redan förut överbefolkade
tätortsområdena. En fråga i det sammanhanget
kommer upp till behandling
omedelbart sedan remissdebatten är
slut. Naturligtvis kan man inte hindra
att folk ändå i stor utsträckning flyttar,
och då får man vidtaga särskilda åtgärder
så att omställningen inte blir
alltför plågsam innan den nya bygdestrukturen
är färdig. Här bär det all -

Nr 34

Onsdagen den 11 november 1964 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 185

manna självfallet också viktiga uppgifter.

Man kan inte säga att regeringens lokaliseringsproposition
ger någon fullgod
lösning på lokaliseringsfrågan i
dess helhet. Det beror nog delvis på att
den tagit för litet hänsyn till önskemålen
under remissbehandlingen. Ännu
viktigare är kanske, att man alltför
ängsligt sneglat på hur opinionen på
olika orter skulle komma att reagera
inför den ena eller andra »skrivningen»
i propositionen i stället för att verkligen
gripa sig an med frågan utan alltför
mycket förutfattade meningar.

Dessutom måste man komma ihåg,
att lokaliseringsfrågan för utflvttningsområdenas
del står i mycket nära sammanhang
med jordbruksfrågorna. En
bärkraftig ekonomi i dessa områden förutsätter
ett bärkraftigt jordbruk. Därför
är det också ytterst beklagligt, att det
nya jordbruksavtalet fortfarande är
ställt på framtiden, och att det på sina
håll verkar som om man skulle släppa
den gamla målsättningen för vår jordbrukspolitik
: inkomstlikställigheten.

Den utgör nämligen den enda rimliga
utgångspunkten. Att det över huvud taget
behövs stödåtgärder för det svenska
jordbruket beror främst på att så många
andra europeiska länder på olika sätt
subventionerar sitt ofta mycket mindre
effektiva jordbruk. På en fri, gemensam
europeisk jordbruksmarknad skulle det
svenska jordbruket som helhet knappast
ha några svårigheter att klara sig i
konkurrensen. Men det finns ingen sådan
marknad, och därför måste vi liksom
andra folk vidta särskilda åtgärder
för att klara jordbruksbefolkningens
villkor.

En följd av omflyttningen är ett
växande behov av fritidsområden. För
de delar av landet, där befolkningen
minskar, öppnas härigenom nya möjligheter.
Vi bör då komma ihåg, att sökandet
efter fritidsområden inte begränsar
sig bara till vårt eget folk.
Tvärtom är de rent fysiska förutsätt -

ningarna större hos oss än i de flesta
andra länder, och därför skulle vi ha
möjlighet att bygga upp en turistnäring
av verkligt stor omfattning, inte bara
åt oss, utan för hela Västeuropa. Naturligtvis
går det inte av sig självt. Naturligtvis
får man inte resultat gratis eller
genom att bara sätta upp affischer med
dalkullor på. Det behövs bilvägar, hotell,
restauranter, bekväma anordningar
för både vintersport och sommarsport.
Sådant kostar otvivelaktigt pengar, om
också inte så förfärligt mycket i förhållande
till de vinster man kan göra
på att dra till sig stora mängder turister
från de verkligt tättbebyggda områdena
i Västtyskland, Belgien, Holland, England,
Frankrike o. s. v. Det kräver också
att man tar emot utländska turister ordentligt,
att man undviker onödigt
krångel med mat och dryck, och framför
allt att man ger dem verkligt förstklassig
service. Där hade svenskarna
på sin tid goda traditioner, och vårt anseende
har väl ännu inte gått alldeles
förlorat om vi bara ser till att vi vårdar
det i fortsättningen.

Detta har närmast samband med lokaliseringsspörsmålet
för utflyttningsområdenas
del. Men lika viktigt är att
se till problemets andra sida: inflyttningsområdena,
tätortsbefolkningens
villkor. Enligt de prognoser som finns
tillgängliga kommer befolkningen ända
fram till 1975 att fortsättningsvis strömma
in till de större och ur näringssynpunkt
mera differentierade tätorterna.
Länen kring Mälaren, vissa områden i
Norrland samt Göteborgs-, Malmö- och
Karlstads-områdena kommer årligen att
få ett befolkningstillskott på 1—2 procent.
Det betyder bl. a. att stockholmsregionen
fram till 1975 ökar med över
300 000 invånare.

Lokaliseringsutredningens betänkande
behandlar tätortsfrågorna med stor
försiktighet, men bl. a. följande slutsatser
kan dras ur denna utredning. I
centralorterna väntar man att det 1975
skall bo 4 065 000 människor, eller 23

Onsdagen den 11 november 1904 fm.

Nr 34

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 185

procent mer än nu. I tätbygder i övrigt
kommer att finnas 1 330 000, eller 13
procent mer än nu. I glesbygder bor
det kvar 2 370 000, 8 procent mindre än
nu. Som centralorter bär då räknats de
regionala huvudorterna i de 101 huvudregioner,
som prognosen uppdelats på.
Övriga tätorter med minst 500 invånare
har räknats som tätbygd, medan resten
av landet benämnts glesbygd.

Redan nu kan vi för övrigt konstatera
att storstadsområdena har allvarlig
växtvärk. Det beror naturligtvis på dålig
planering — eller rättare sagt på
brist på planering över huvud taget.
Samhällsplaneringen i stort kommer
att beröras av en annan av högerpartiets
talare, och jag skall därför inte
gå närmare in på den saken. Men det
finns också annat som är viktigt och
som inte blir mindre besvärligt därför
att den befolkning det här är fråga om
till så stor del består av inflyttade, unga
familjer.

Det måste bli en första rangens angelägenhet
att avhjälpa bostadsbristen
och kommunikationssvårigheterna i våra
tätorter, och vi måste även med en
kraftfull politik avskaffa köerna framför
utbildningsanstalterna, sjukhusen,
läkar- och tandläkarmottagningar
o. s. v. Det är karakteristiskt att allt
längre köer skall vara den lämpligaste
illustrationen på den samhällsform som
för varje år blir alltmer dominerande
i vårt land.

Man hör många gånger folk som säger:
Varför flyttar ni då in till tätorterna?
De som gör det kan gärna stå sitt
kast och trängas i köerna. Men utvecklingen
kan knappast hejdas, hur mycket
vi än satsar på glesbygdslokalisering.
Det måste därför vara samhällets
uppgift att skapa en harmonisk miljö i
tätorterna. Sådana frågor kommer tyvärr
i bakgrunden, när höghusen byggs större
och större i »sovstäderna». När vi
nu är på det klara med att utvecklingen
mot allt större tätorter kommer att fortsätta,
måste vi tänka betydligt mera

allvarligt på storstadslivets varaktiga
brister: långa resvägar till arbetsplatser
och fritidsområden, hög brottslighet,
vatten- och luftföroreningar, svårigheter
att skapa en för barnen lämplig
uppväxtmiljö, stora klassenheter i
skolorna.

Allra viktigast i sammanhanget är
utan all fråga bostadspolitiken. Så länge
man inte sörjer för tillräcklig tillgång
på bostäder åt de nyinflyttade och för
att bostäderna kan få någorlunda den
beskaffenhet de bostadssökande önskar,
så länge kan inte tätortsbefolkningens
villkor bli tillfredsställande.

Det socialdemokratiska misslyckandet
på bostadspolitikens område har
hårdast drabbat de människor som sökt
sig från glesbygden till de stora och
medelstora städerna. Det är de som råkat
ut för bostadsbrist, höga hyror, dålig
planering av de nybyggda bostadsområdena
och brist på serviceanordningar,
exempelvis för barnen. Vem har
för övrigt inte i de större städerna stått
inför problemet var man skall parkera
sin bil över natten, och vem har inte
sakta krupit fram i en till synes oändlig
bilkö för att komma till eller från
arbetet eller till någon annan plats.

Vi har från högerpartiets sida år efter
år betonat, att det inte finns någon
lösning på bostadsproblemet om man
inte är beredd att åter skapa friare
konkurrensförhållanden när det gäller
att bygga bostäder och att slopa den
priskontroll på bostäder som rått alltsedan
början av 1940-talet. Den allra
senaste tidens utveckling på bostadsområdet
bestyrker att detta är den
enda lösningen. Inte minst bostadsstyrelsens
förslag om bostadsbyggandet
för 1965 och 1966 visar hur det förhåller
sig. Man önskar nu bygga tillhopa
190 000 lägenheter under dessa två år.
Men uppenbarligen räcker detta inte
för att lösa bostadskrisen. Landets kommuner
och länsbostadsnämnder har för
sin del räknat med ett behov av cirka
240 000 nya lägenheter för de nämnda

Nr 34

Onsdagen den 11 november 1064 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition

två åren, alltså en ökning med inte
mindre än 37 procent för landets hela
bostadsbyggande under en tvåårsperiod.

Dessa siffror är avslöjande. De visar
hur omöjligt det är att med nuvarande
resurser klara framför allt de stora städernas
och centralorternas bostadsproblem
bara genom att göra upp program
för ökat bostadsbyggande.

Att få bort bostadsbristen är det viktigaste
momentet i bostadspolitiken. Att
debatten blivit så förvrängd som varit
fallet beror på att man stuckit huvudet
i busken, bortsett från detta faktum
och i stället resonerat som om det enda
viktiga skulle vara att undvika några
procents höjning av hyrorna. För
övrigt är det nog uppenbart att detta
är en fråga, som främst gäller de äldre
fastigheterna. I de nyare fastigheterna
är hyrorna redan nu så höga, att det
knappast finns någon möjlighet att de
skulle kunna gå upp ytterligare. De
mycket stora skillnaderna i hyror mellan
likvärdiga lägenheter i äldre och
nyare fastigheter är i själva verket ett
av de allra mest groteska dragen när det
gäller bostadsförhållandena i våra större
tätortsområden.

Men då säger man — och detta argument
tycks faktiskt ha sin verkan på
en del människor — att det skulle vara
så förskräckligt om fastighetsägarna i
de äldre fastigheterna skulle komma
att göra några vinster genom att hyrorna
i detta fastighetsbestånd gick
upp. Jag tror inte alls att frågan i verkligheten
har den vikt som man försöker
ge den i propagandan. Men skulle
nu detta verkligen vara ett problem,
finns det en lösning som ligger nära
till hands. De äldre fastigheterna har
till följd av hyresregleringen oftast inte
kunnat skötas på det sätt som varit
önskvärt, eftersom underhållskostnaderna
gått upp mycket snabbare än hyrorna.
De skulle dessutom i många fall
till måttlig kostnad kunna byggas om
på sådant sätt att de gav utrymme för

nr 185

flera familjer. Man skulle kunna införa
en anordning i stil med den som tilllämpas
i samband med investeringsfonderna
och exempelvis föreskriva,
att ökade hyresinkomster till en viss
del och under en viss tid — låt oss säga
under fem år — skulle avsättas till
fastighetsförbättring eller ombyggnad
men skulle steriliseras i den mån de
inte erfordrades för detta ändamål.

Omflyttningen medför också nya problem
på andra områden, och jag skall
till slut nämna ett enda av dem, som
gäller upprätthållandet av lag och ordning
samt trygghet mot brott. Det är
ganska naturligt att frestelsen till
brottslighet är större i tätorterna än på
landsbygden, där alla känner varandra.
Vi har i Sverige nog alltför mycket
koncentrerat oss på frågan om straffverkställigheten
och för litet på frågan
hur man skall förebygga brott. Jag hoppas
för min del att den nya organisationen
av polisväsendet skall kunna bli
en inkörsport till en förbättring i detta
avseende, så att ordningsmakten verkligen
blir effektiv när det gäller att hindra
att brott begås och att snabbt avslöja
den som trots allt förövar brott.
Det viktigaste när det gäller att vänja
svaga karaktärer vid laglydnad är inte
om straffet är beskaffat på det ena eller
andra sättet för den som blir fast utan
att risken att upptäckas skall vara så
stor, att brott inte lönar sig. Detta är
den väg som vi måste gå om vi skall
kunna komma över de oroande tendenser
till ökad brottslighet, som blivit en
följd av den våldsamt snabba omflyttningen
från landsbygd till tätort.

Herr talman! Det finns många saker
som man kunde ta upp i detta sammanhang.
Men debatten får inte bli hur
lång som helst, och jag ber därför att
få sluta med att hemställa att Kungl.
Maj:ts proposition nr 185 måtte remitteras
till vederbörligt utskott.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep):

Herr talman! Vi har väl alla hört hi -

Onsdagen den 11 november 1904 fm.

Nr 34

Öl

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 185

storien om tidningsläsaren som uttalade
sin förundran över att det alltid
hände precis så mycket att det stämde
överens med tidningens spaltutrymme.
När det gällt höstriksdagens remissdebatter
bär det ju ibland diskuterats huruvida
händelseutvecklingen över huvud
taget motiverat en remissdebatt under
hösten. Andra gånger har det ansetts
att frågorna varit så många och
så betydelsefulla att det förelegat motiv
för kanske ett par debatter i speciella
ämnesområden.

Vad man än må säga denna höst lär
det inte med fog kunna påstås att stoff
saknas, utrikespolitiskt och inrikespolitiskt
för en allmän debatt. Vi har ju
upplevt en i utrikespolitiskt avseende
synnerligen händelserik höst, och jag
tycker det kan finnas anledning att göra
några kommentarer till vad som
hänt, särskilt som vi alla blir varse att
förändringens vind ute i världen växer
i styrka och att vårt beroende av vad
som händer utanför våra gränser ökar.

Sovjetunionens mäktige parti- och regeringschef
har tvingats lämna sin
post. Kina har sprängt sin första atomladdning.
Valet i England har fört nya
män till makten. I Förenta staterna har
presidenten omvalts med en överväldigande
majoritet. Inom EEC föreligger
för närvarande starka motsättningar —
för alt inte säga att det råder en kris
— i fråga om jordbrukspolitiken, och
den franske premiärministern har ju,
med klar adress till sin västtyske kollega,
för några dagar sedan klargjort
att man på franskt håll anser att EEC:s
fortsatta existens hänger på en överenskommelse
i denna fråga.

Jag skall inte närmare gå in på de
motsättningar som föreligger inom den
västeuropeiska politiska unionen i fråga
om bedömningen av samarbetet
inom NATO o. s. v. Mera direkt svenskt
intresse har att förhandlingarna inom
GATT om tullsänkningar och allmän liberalisering
av världshandel tycks stå
och stampa på samma fläck och att den

nya engelska regeringens beslut att
lägga avgifter på importen kan — om
inte importavgifterna blir av mycket
kortvarig natur — få återverkningar
inte enbart på det handelspolitiska området.

När nyheten om mordet pa president
Kennedy spreds över världen för ungefär
ett år sedan åstadkom den en chockverkan.
Många människor trodde rent
instinktivt, att händelsen skulle bli signalen
till en tid av stor utrikespolitisk
oro, att avspänningen mellan USA och
Sovjet efter Kubakrisen skulle följas av
en period med skärpning av det kalla
kriget. Men det blev inte så.

Budet om Chrustjovs fall gav också
anledning till stark oro. Det förefaller
som om oron skulle ha varit större i de
östeuropeiska kommunistländerna än i
västvärlden, vilket kanske inte är så
underligt, eftersom man i flera östeuropeiska
kommunistländer under konflikten
mellan Sovjet och Kina helt tydligt
velat skaffa sig en större rörelsefrihet
inte bara ekonomiskt utan även
i viss mån politiskt. Ledarskiftet i Moskva
kunde innebära svårigheter för dessa
länder att fortsätta denna politik.

Det har lämnats många förklaringar
om orsakerna till Chrustjovs avgång.
Jag skall inte gå närmare in på dessa
— alla fakta lär världen troligen aldrig
få veta. Det må vara hur som helst med
orsakerna till ledarskiftet. Vad som
främst intresserar människorna i vår
värld är frågan vilken politik de nya
ledarna avser att föra. Lika litet som
Kennedys död medförde någon ändring
av huvudlinjerna i Förenta staternas
politik, lika litet lär maktskiftet i Moskva
komma att ge upphov till en radikal
förändring av Sovjetunionens politik.

Jag anser att vi har anledning att
med stor tillfredsställelse notera de ryska
ledarnas försäkringar om att man
skall fortsätta avspänningssträvandena
mellan öst och väst på hasis av principen
om fredlig samlevnad mellan länder
med olika politiska system.

Nr 34

Onsdagen den 11 november 1964 fm.

Vid remiss av Kung], Maj:ts proposition nr 185

Konflikten mellan Sovjet och Kina är
visserligen av ideologisk natur, men det
är nog riktigare att karakterisera den
främst som en intressekamp mellan två
stormakter under ideologisk förklädnad.
Man kan inte undgå intrycket av att man
på ömse håll nu vinnlagt sig om försonligare
argument och tonfall och att det
kinesiska ledarbesöket i Moskva markerar
ett försök till en försiktig normalisering
av relationerna. Huruvida detta
verkligen kommer att följas av en väsentlig
och varaktig klimatförändring
återstår att se.

Kina sprängde nyligen sin första
atomladdning. Sannolikt dröjer det åtskilliga
år innan Kina förfogar över ett
operationsdugligt kärnvapen, men bara
det faktum att Kina är på väg att bli
en atommakt ökar naturligtvis oron. Ju
fler stater som skaffar sig kärnvapen,
desto svårare måste det bli att hålla utvecklingen
under kontroll, så att ett
atomvapenkrig kan förhindras.

Men det finns alldeles oavsett detta
betydande risker för världsfreden. Riskerna
är redan nu påtagliga genom det
inflammerade läget i Sydostasien, och
man undrar om inte detta är den farligaste
oroshärden i världen för närvarande.
Möjligen skulle en lösning av
denna konflikt lättare uppnås om Kina
vore medlem av Förenta Nationerna. I
varje fall kan det inte vara rimligt att
världens folkrikaste stat skall stå utanför
världsorganisationen.

Utgången av presidentvalet i Förenta
staterna har ju utlöst känslor av lättnad
överallt — även inom svenska högerpartiet
såvitt jag har förstått. De amerikanska
väljarna har eftertryckligt sagt
ifrån att de inte vill styras av den urkonservativa
Goldwater utan önskar en
fortsättning på den förda utrikespolitiken
och den sociala reformpolitik som
Kennedy skisserade under förra presidentvalkampanjen
men som hittills bara
till ringa del kunnat förverkligas.

President Johnson får många och svåra
uppgifter att lösa på det utrikespoli -

tiska området. Av det arv han fått mottaga
från sin företrädare på det utrikespolitiska
området har de förhandlingar
om tullsänkningar och allmän liberalisering
av världshandeln som går under
namnet Kennedyronden åter kommit i
rampljuset på grund dels av jordbrukspolitiken
inom EEC och dels av den
engelska lahourregeringens ekonomiska
saneringsprogram.

För närvarande har man en akut
kris inom EEC: denna gång gäller det
försöken att fastställa för hela EECområdet
gemensamma spannmålspriser.
Mycket tyder på att man på amerikansk
sida anser det meningslöst att fortsätta
förhandlingar om tullsänkningar på industrivaror,
om inte EEC kan enas om
gemensam jordbrukspolitik och sänkning
av tullarna på amerikanska jordbruksprodukter.

Ett par ord också, herr talman, om
samarbetet inom EFTA-organisationen.
Detta har om jag bortser från den senaste
tidens händelser förlöpt friktionsfritt
och utan störningar. Det finns anledning
att med tillfredsställelse konstatera
den ökade handeln mellan de nordiska
länderna. När man tänker på alla
de svårigheter som hindrade en nordisk
tullunion, är det glädjande att utvecklingen
av den nordiska handeln
inom EFTA:s ram nu har gått så bra.
Mycket av det man avsåg att uppnå
inom ramen för en tullunion har redan
uppnåtts.

För samarbetet mellan EFTA-länderna
kom den 15-procentiga importavgift
som den nya engelska regeringen beslutat
införa mycket överraskande. Sverige
tillhör de länder som i hög grad drabbas
av importavgiften, om denna icke
blir av mycket kortvarig karaktär. Som
framhölls i gårdagens debatt står den
engelska labourregeringens åtgärder inte
i överensstämmelse med EFTA-avtalet.
Man hade väl, som vårt parti också
tidigare har framhållit, anledning antaga
att den svenska handelsministern
skulle ha reagerat mycket mer bestämt

Onsdagen den 11 november 1904 fm.

Nr 31

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 185

och beslutsamt än lian gjorde i sin första
kommentar.

Naturligtvis måste den engelska regeringen
försöka åstadkomma bättre betalningsbalans.
För Sverige liksom för
övriga EFTA-länder är det också självklart
ett stort intresse att den brittiska
ekonomien utvecklas gynnsamt. Men det
är också viktigt för ett förtroendefullt
samarbete att ett ingånget avtals anda
och bostav respekteras.

För den svenska exporten liksom för
det fortsatta samarbetet inom EFTA
och för strävandena över huvud taget
att i den västliga världen nå ökad grad
av liberalisering av världshandeln är
det av största vikt att de engelska importavgifterna
verkligen blir av kortvarig
karaktär. Det finns säkerligen dock
en och annan som på denna punkt hyser
pessimism.

Och så, herr talman, några reflexioner
om det politiska läget efter valet
och de frågor som nu står i förgrunden.

Vi har vid flera val kunnat konstatera
att socialdemokraterna har lyckats stärka
sin ställning. Detta var ju .särskilt
fallet 1962, då socialdemokraterna fick
över 50 % av valmanskåren och nådde
sin starkaste position sedan 1940-talets
början. Med årets val har socialdemokratins
frammarsch brutits och socialdemokratien
har pressats tillbaka till

47,3 procent av valmanskåren, vilket är
en tillbakagång inte bara i jämförelse
med 1962 års val utan även i jämförelse
med 1960 års val. Det beklagliga med
årets valresultat är den kommunistiska
framryckningen.

I och för sig förelåg flera faktorer
som inte var gynnsamma för oppositionen.
Vi hade i stort sett goda konjunkturer
i landet, vilket brukar favorisera
det parti som sitter i regeringen.
Vi hade också några nya inslag i svenskt
partiliv. KDS hade ingen större framgång
men denna nya partibildning bidrog
till att försvaga oppositionen och
ge socialdemokraterna och kommunisterna
mandat. Medborgerlig Samling,
splittringsaktionen i fyrstadskretsen,

var naturligtvis också till fördel för .socialdemokratien.
Jag är övertygad om
att denna aktion hade negativ effekt för
oppositionen i hela landet.

Men framför allt hade regeringspartiet
god hjälp av högerns ATP-manöver
som gav socialdemokraterna ett verkligen
gott propagandanummer, för att inte
säga deras bästa. Vi har fått vara med
om det förut, att högern satt propagandavapen
i händerna på socialdemokratien.
Jag erinrar om den välkända attacken
mot barnbidragen. ATP-utspelet
medförde ett nytt bakslag för högern,
men det hade också negativ effekt för
hela oppositionen.

Efter valet har man på socialdemokratiskt
håll sagt, att ATP-historien
skulle ha varit till nackdel för regeringspartiet,
därför att man måste ägna sig
så mycket åt denna sak, att man inte
hann med att förklara för väljarna vad
man menade med de »nya djärva mål»
man hade som affischtema. Det är nog
en efterhandskonstruktion. Har ett parti
verkligen nya djärva mål att satsa på,
så glömmer man inte bort dem därför
att ett annat parti för fram ett helt
orimligt förslag. Förmodligen satsade
socialdemokraterna så hårt på ATParguinenteringen
därför att de trodde
att den var en säkrare häst än de »nya
djärva målen».

Centern och även folkpartiet har i
årets val hävdat sin ställning ganska
väl. För centerns vidkommande får väl
valresultatet betraktas som det definitiva
genombrottet i städerna, manifesterat
inte minst genom mandatvinsten
i Stockholms stad.

Årets valresultat är framför allt att
betrakta som ett utslag för en social och
klart framstegspräglad politik. Centern
har i årets val, om man jämför med
1962 års val, vunnit över 40 000 röster.
Utan tvivel har partiet fått stöd av
många tidigare socialdemokratiska väljare.
Det förefaller också som om centern
stärkt sin ställning hos de yngre
väljarna.

Eftervalsdebatten har till stor del

Nr 34

Onsdagen den 11 november 1964 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition

gällt oppositionens interna organisation
och förhållanden. De tre oppositionspartierna
har gemensamt den uppfattningen,
att samhället måste bygga främst
på de enskilda människornas initiativ
och vilja till verksamhet och ansvar.
Därmed är det självklart ett gemensamt
intresse för de tre oppositionspartierna
att försätta socialdemokratien och socialismen
i minoritetsställning.

För oss i centerpartiet är det emellertid
lika självklart, att en ny regeringspolitik
måste bli klart framstegsbetonad.
Vi kan inte acceptera en socialistisk
utveckling, men vi kan inte
heller acceptera högerpolitiken. Det
vore värdefullt om man på alla håll
gjorde klart för sig, att frågan om ett
nära samarbete mellan oppositionspartierna
eller rent av en sammanslagning
av dem — den frågan har ju diskuterats
på sina håll —• först och främst är
en fråga om vad man vill och inte en
fråga om tekniska arrangemang. Det avgörande
är ju politikens inriktning och
innehåll.

Herr Heckscher sade, att väljarna
tröttnat på splittringen inom oppositionen.
Det finns visst skäl för en sådan
reflexion. Men vad väljarna mest tröttnat
på är väl högerns splittringspolitik,
om vi får döma av valresultaten de senaste
åren. Högern har valt att ivrigt
tala för ett samarbete mellan oppositionspartierna
men samtidigt i t. ex.
barnbidragsfrågan och ATP-frågan intagit
ståndpunkter som uppenbarligen
också för många inom högern framstått
som helt oförenliga med tanken på
ett närmare samarbete med centern och
folkpartiet. Det finns en del elaka människor
som gör den reflexionen, att
när högern så ivrigt talar för ett samarbete
och samtidigt lägger fram sådana
här förslag, så gör man det för
att ha en garanti för att det inte blir
något samarbete och därför kan fortsätta
att tala om samarbete. Jag skall
avstå från kommentarer på den punkten
men har velat notera vad som faktiskt
har hänt.

nr 185

Ett samlingsparti och en samlingspolitik,
vars profil skulle framstå med
tydliga eftergifter åt högerpolitiken
från centerns och folkpartiets sida,
skulle inte vara ett attraktivt alternativ
för socialdemokratiska väljare. Det är
ju främst väljarna i gränsskiktet mellan
socialdemokratien och mittenpartierna
som avgör den politiska maktfördelningen
här i riksdagen. Detta faktum
trollar man inte bort med MbS-listor
eller andra tekniska arrangemang. Jag
tror att också en stor del högermän förstår
detta resonemang. Låt mig tillägga
på tal om denna underliga debatt angående
ett samlingsparti, att jag inte
tror att man kan komma ifrån ett parti
på högerkanten som attraherar de mer
»mörkblå» väljarna.

Jag bär velat framhålla hur vi inom
centern bedömer samarbetsfrågorna
och att ett vidgat samarbete inom oppositionen
enligt vår mening är en fråga
som avgörs av samarbetspolitikens
reella syfte och innehåll och inte av
taktiska eller tekniska arrangemang.

Under de senaste riksdagarna har
det, som herr Ohlin framhöll, varit möjligt
att i praktiskt riksdagsarbete uppnå
enighet mellan folkpartiet och centern
i vissa betydelsefulla frågor. Vi
har redovisat detta samarbete i valrörelsen,
och vi tolkar valresultatet som
en önskan om att detta samarbete skall
fortsätta och om möjligt ytterligare utvecklas.
Jag hänvisar i detta sammanhang
till uttalandet vid centerns förtroenderådssammanträde
för ett par
veckor sedan.

De riktlinjer för vårt partis politik i
författningsfrågan, på de sociala och
kulturella områdena samt i fråga om
närings- och lokaliseringspolitiken, som
redovisats för väljarna under valrörelsen
och som vi fått väljarnas stöd för,
kommer centerpartiet självfallet att
följa.

I författningsfrågan bär vårt parti
som bekant angivit vissa huvudlinjer
för en reform. Vi vill ha

1. en direktvald enkammarriksdag,

Onsdagen den 11 november 19G4 fm.

Nr 34

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 185

tillräckligt stor för att medge en tillfredsställande
representation för (dika
meningsriktningar och landsdelar,

2. ett proportionellt valsystem utan
överrepresentation för det största partiet,

3. en förstärkning av folkrepresentationens
ställning och kontroll av regeringsmakten,

4. en vidgad självstyrelse på länsplanet,
och

5. en förstärkning av den enskilde
medborgarens rättssäkerhet.

Det enda som har hänt i författningsfrågan
de senaste månaderna är att
ingenting har hänt. Det är emellertid
angeläget att vi kan få en samlande lösning
av författningsfrågan och att en
reform inte försenas eller förhalas. Det
förefaller därför enligt vår mening som
nödvändigt att överläggningarna mellan
partiernas representanter snarast
tas upp på nytt. Jag skulle vilja rikta
den frågan till statsministern, om man
inom regeringen tänker ta upp fortsatta
överläggningar i författningsfrågan
inom den närmaste tiden och om man
inom regeringen gjort upp i varje fall
någon preliminär plan för arbetet med
författningsreformen.

Som bekant bär man från centerhåll
även i år tagit upp frågan om en vidgad
länsdemokrati i motioner i riksdagen.
Vi är det enda parti som aktualiserat
detta vid årets och även vid fjolårets
riksdag, men vi har det intrycket
att man också på andra håll börjat visa
större intresse för frågan, och det betraktar
vi som glädjande. Vi anser detta
vara ett viktigt spörsmål, men i likhet
med herr Ohlin vill jag understryka att
en utredning om hur vi bäst skall vidga
länsdemokratien varken bör eller på
något sätt behöver försena en lösning
av författningsfrågorna i övrigt.

Pensionsfrågan var en huvudpunkt
i valrörelsen, och jag vill säga några
ord om den. Debatten blev som alla vet
en smula snedvriden. Centern står givetvis
fast vid att folkpensionärerna

3—Andra kammarens protokoll 1964. Nr

måste få förbättringar genom höjningar
av folkpensionerna. Tidigare har man
från regeringshåll sagt nej till centerns
och folkpartiets förslag om inhämtning
av eftersläpningen och till en höjning
av folkpensionerna varje år. Men i valrörelsens
slutskede slöt regeringspartiet
upp på vår linje om en höjning 1965.
•lag utgår från att denna anslutning också
står fast när valet är över.

Ett av centerns huvudmål under den
kommande mandatperioden är en upprustning
av familjepolitiken. Vi konstaterade
under valrörelsen från alla håll
en viss välvillig hållning i denna fråga,
men man var obenägen att uttala sig för
ett mera konkret program och mera
konkreta riktlinjer. Men det är detta
som är en avgörande brist, som medverkat
till att familjepolitiken gång på
gång kommit på efterkälken och till att
den inte anpassats efter utvecklingen
— jag tänker då bl. a. på kvinnornas
berättigade krav på ökad valfrihet. Jag
behöver knappast upprepa våra riktlinjer
här: höjningar av de allmänna barnbidragen,
vårdnadsbidrag till mödrar
med barn upp till 3—4 år med särskilt
beaktande av ensamma barnförsörjares
situation, högre förvärvsavdrag, omläggning
av bostadsstödet till bättre
barnbidragsförmåner och en indexreglering
av de familjepolitiska förmånerna.
Man kan givetvis tänka sig olika
avvägningar inom denna ram och allt
kan inte genomföras på en gång. Men
först med ett program av denna typ
blir det bättre garantier för att vi inte
skall behöva riskera att familjepolitiken
skall komina efter i utvecklingen.

Så några ord om lokaliseringspolitiken,
som var en annan huvudfråga under
valrörelsen. Den promemoria om
en kommande lokaliseringsproposition,
som regeringen offentliggjorde i augusti,
blev en besvikelse för alla som önskade
en verkligt kraftfull lokaliseringspolitik.
Centern har fört fram krav på en
aktiv lokaliseringspolitik, som verkligen
kan stimulera till ökad företagsam34 -

Nr 34

Onsdagen den 11 november 1964 fm.

Vid remiss av Kung). Maj ds proposition nr 185

het och ökad sysselsättning i områden,
där man har brist på arbetstillfällen.
Valresultatet blev ett klart utslag för
detta centerkrav. Även den nu framlagda
propositionen innehåller formuleringar
med betydande risk för dirigering
från myndigheternas sida, och stödets
omfattning är även i propositionen
enligt vår mening alltför begränsad.

I promemorian förklarade regeringen
att de lokaliseringspolitiska åtgärderna
skulle inriktas på »de större tätortsbildningarna».
Den formuleringen har
man nu ändrat något i propositionen.
Det ändrade skrivsättet får man kanske
betrakta som ett uttryck för en viss
sinnesändring. Men därmed har inte
sagts att propositionen tillgodoser centerns
målsättning om ett nät av livskraftiga
tätorter över hela landet. Inrikesministern
säger att kommunblocken
skall bli de minsta regionala enheterna
för den lokaliseringspolitiska
verksamheten, men han är tydligen inte
beredd att godkänna alla kommunblockscentra
som lokaliseringsorter.

När det gäller de ekonomiska insatserna
kan sägas att också de var en
stridsfråga i valrörelsen. I propositionen
föreslås för den aktuella femårsperioden
800 miljoner kronor, varav
300 miljoner till investeringsbidrag och
500 miljoner för direkt långivning. Per
år blir det 60 miljoner i investeringsbidrag
och 1(T0 miljoner till lån. Samtidigt
skall nuvarande 50 miljoner kronor
per år i bidrag till statskommunala
industribyggen avvecklas, och regeringen
håller fast vid sin ståndpunkt
att investeringsfonderna inte längre
skall få utnyttjas i lokaliseringspolitiskt
syfte. Det betyder bl. a. att de direkta
lokaliseringspolitiska byggnadsbidragen
minskas från kanske 100 miljoner
till 60 miljoner kronor per år.
Dessutom tar man bort det lokaliseringspolitiska
syftet med nuvarande kreditstöd
till hantverk och småindustri.
Vi betraktar detta som en försämring
både jämfört med lokaliseringsutred -

ningens förslag och med vad som nu
gäller, och vi anser inte detta stöds utformning
godtagbar. I övrigt skall jag
inte, herr talman, närmare yttra mig
om propositionen. Vi får senare tillfälle
att från centerns sida precisera våra
synpunkter och krav.

Jag skulle dock, herr talman, i anslutning
till lokaliseringspolitiken också
vilja säga några ord om den räntepolitik
på toppnivå som vi fått uppleva
och som säkert bidragit till att fördystra
Fars dag och »den vänliga veckan»
för många här i landet.

Genom att de offentliga investeringarna
liksom bostadsbyggandet och de likvida
företagens investeringar endast i
mycket begränsad utsträckning påverkas
av en räntehöjning, blir det som
vanligt — bortsett från villaägare och
en del andra — de mindre och medelstora
företagen, som genomsnittligt sett
är mycket mera beroende av lånat kapital,
som drabbas hårdast av en räntehöjning.

Det är också naturligt att många finner
den ekonomiska politiken en smula
ryckig. I våras beslöt riksdagen att
man skulle medge en skattelättnad på
100 miljoner i form av extra avdrag för
att stimulera industriens investeringar.
Nu några månader efteråt genomför
man en räntehöjning för att dämpa industriens
investeringar. På bostadsbyggandets
område finns det också många
som reagerar och tycker att det brister
i planeringen. Men jag skall inte, herr
talman, närmare gå in på den saken.

Flera motiv har åberopats för riksbankens
räntehöjning. Man har sagt att
budgeten är för svag, att valutareservens
utveckling inte är tillfredsställande
och att det finns överhettningstendenser
av skilda slag. Men jag skulle vilja
ifrågasätta om det inte bland alla bovarna
i inflationsdramat finns en bov
som man inte talar om, nämligen bristen
på en tillräckligt aktiv lokaliseringspolitik.

Man har enligt centerns mening allt -

Onsdagen den 11 november 1904 fm.

Nr 34

Vid remiss av Kungl. Maj ds proposition nr 185

för ensidigt satsat på att flytta folk från
områden där arbete saknas men bostäder
finns till platser där det finns arbete
men där det saknas bostäder. Man
bär varit alltför ensidig i sin satsning
på att flytta arbetskraft dit kapitalet
efterfrågar den i stället för att söka stimulera
investeringsvilligt kapital att
söka sig dit arbetskraft och bostäder
finns.

Att flytta en familj till en storstadsregion
och där uppföra en ny bostad,
ordna vatten och avlopp, gator, nya
skollokaler etc. beräknas inklusive planeringskostnader
i genomsnitt kosta
över 100 000 kronor. Jag skall inte här
ta upp de viktiga mänskliga synpunkterna,
miljöfrågorna, individens valfrihet
etc., men jag vill ställa frågan: År
inte överhettningen i ekonomien i dag
en överhettning som mest gäller de s. k.
expansiva storstadsregionerna, och beror
inte överhettningen där på de väldiga
följdinvesteringar som folkomflyttningen
för med sig? Säkert är att
en aktivare lokaliseringspolitik skulle
minska riskerna för en överhettning i
samhällsekonomien och lätta trycket i
bostadsköerna. Det investeringsutrymme
som vi har inom ramen för de s. k. reala
resurserna skulle kunna användas på
ett annat och bättre sätt ur både företagsekonomiska
och samhällsekonomiska
synpunkter.

På tal om bostadsköerna skulle jag
vilja understryka de synpunkter som
dr Hedlund anförde i TV-debatten under
valrörelsen i fråga om det s. k. rivningsraseriet.
Klart är att det finns äldre
hus som måste rivas av olika skäl.
Men nog måste det vara fel i systemet
när man river hus som med måttliga
investeringar kunde ge en fullt tillfredsställande
bostadsstandard. I många fall
betalas fantastiska evakueringskostnader
i samband med tillkomsten av de
nya husen. Vad som kommer en i tankarna
är väl inte närmast schlagertexten
: »Nu skall hela rasket rivas, nu skall
hela rasket bort.»

Om jag vågar travestera Strindberg
skulle situationen kunna beskrivas så
här:

»Vad skall ni bygga här, min vän?

Skall här bli nya esplanaden?»

»Nej, här skall byggas upp igen.

Här röjs för nya husfasaden!»

»Ha! Tidens sed: att riva hus.

Sen bygga nytt. Det är förskräckligt!»

»Här rives ej för luft och ljus

•— men två hus’ hyror ger tillräckligt.»

Det kan inte vara rimligt att riva en
hel del hus som med fördel skulle kunna
rustas upp. Man tar därmed i anspråk
stora kapitalresurser, material
och arbetskraft. Detta kan inte försvaras
ur ekonomiska synpunkter och ännu
mindre försvaras med tanke på de
växande bostadsköerna och all den
mänskliga tragik som dessa rymmer.
Nog förefaller det som om inrikesministern
skulle ha goda skäl att försöka få
till stånd en förnuftigare ordning på
detta område.

Jag vill nu, herr talman, ta upp en
fråga som de tidigare talarna har förbigått,
nämligen frågan om en ny jordförvärvslag
— en fråga som aktualiserats
genom den promemoria som upprättats
i herr Holmqvists departement.

Förslagets innebörd och handläggning
av frågan över huvud taget är
ganska märkliga. Vi har varit vana vid
att man inte brukat fastställa den jordbrukspolitiska
målsättningen innan man
haft riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken
klara. Det brukar heller
inte gå till så i detta land att en parlamentariskt
sammansatt kommitté inte
får behandla en fråga av detta slag.
Men vi har nu en annan jordbruksminister
än tidigare och får tydligen vänja
oss vid sådana här saker.

Sedan 1900-talets början har vi haft
en bolagsförbudslag som i princip inneburit
att bolagsförvärv av jord och skog
inte tillåtits om inte bolagen lämnat viss
kompensationsmark på annat håll eller
det varit fråga om utpräglade arronderingsköp
av ganska små arealer.

Nr 34

Onsdagen den 11 november 19G4 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 185

Nu skall den här lagen avvecklas och
bolagen i en del fall ges samma möjligheter
till förvärv som jordbrukarna
själva, men i vissa viktiga avseenden
innebär förslaget en klar företrädesrätt
för bolagen. Jordbruksministern avvisar
tydligen principen om jordbrukarnas
förvärv av gemensamhetsskog liksom
bildandet av enskilda skogsbruk.
Nog är det uppseendeväckande —- inte
minst för en dalkarl som bor i ett län,
där det är relativt gott om bolagsskog
— att exempelvis en småbrukare, en
skogsarbetare eller en skogsförman inte
skall få förvärva en ren skogsfastighet
och ägna sig åt dess skötsel, utan att
bolagen skall ha förköpsrätt. Jag undrar
hur mycket folk det blir kvar i de
skogsbetonade glesbygderna på olika
håll i landet med en sådan politik. Hur
skall man lösa trivselfrågorna, hur skall
man lösa servicefrågorna och hur skall
man lösa arbetskraftsfrågorna, om det
endast är ett ytterst litet fåtal eller
kanske ingen alls kvar i bygden som är
knuten till den med någon äganderätt
till skog? Vilka blir konsekvenserna för
skogskommunernas finanser med på
sina håll avsevärda förskjutningar i
ägargrupperingen?

Den som är intresserad av att studera
skatteunderlagsförhållandena i sådana
kommuner kan göra mycket intressanta
iakttagelser — men det är en sak som
man inte har brytt sig om att över huvud
taget beröra i jordbruksdepartementets
promemoria. Detta kan ju ha
berott på att det är litet närmare till
skogskommunerna från andra utsiktspunkter
än kanslihuset.

De senaste åren har man bl. a. i mitt
hemlän visat mycket stort intresse för
och med framgång genomfört vissa
markbyten mellan olika ägarkategorier.
Även bolagen har i många fall visat ett
stort och positivt intresse för detta. Men
om nu principen om kompensationsmark
slopas, vad blir resultatet? Måste
man då inte, såsom även professor Gerhard
Larsson nyligen framhållit i en ar -

tikel i DN, befara att det blir tvärstopp i
denna bytesverksamhet? Det finns trakter
i vårt land, inte minst i mitt eget
län, där bolagen har ett mycket splittrat
ägoinnehav. Är det inte väl optimistiskt
att tro, att de bolag som äger dessa
skiften skulle vara lika intresserade av
att också i fortsättningen byta bort dessa
för att få bättre arrondering, om
man genomför en lagändring som innebär
att varje skifte på några kilometers
längd och några tiotal meters bredd är
av värde för att man skall få göra
kompletteringsköp av grannskiftena?
Jag undrar vilka konsekvenser det blir
ur arronderingssynpunkt. Det är saker,
som man tydligen inte har ägnat något
större intresse.

Även i de s. k. mellanbygderna och i
de utpräglade slättbygderna kan det
som föreslås i promemorian leda till
mycket genomgripande förändringar av
läget. Men det är saker, som jag tror
andra företrädare för centern kommer
att beröra, så jag skall inte närmare gå
in på det.

Låt mig till sist säga att vi inom
centern inte anser det rimligt att så
genomgripande förändringar i jordbrukslagstiftningen
aktualiseras utan
att konsekvenserna för den framtida
jordbrukspolitiken, för stora landsdelars
utveckling, för stora folkgruppers
trivsel och ekonomi och inte minst för
skogskommunernas finanser närmare
utreds.

Inte heller har det, herr talman, klargjorts
vilka konsekvenser som förslagets
genomförande skulle få vid en eventuell
framtida anslutning till EEC.

Herr HECKSCHER (h) kort genmäle:

Herr talman! I anledning av vad herr
Eliasson i Sundborn sade om pensionsfrågan
skulle jag bara vilja påminna
honom om ett par uttalanden som
gjordes under 1959 års pensionsdebatt.
Det första uttalandet lyder så här:

»Och regeringsförslaget ger mycket
litet åt dem som kommer att pensione -

Onsdagen den 11 november 1904 fm.

Nr 34

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 185

ras under de första åren av pensionssystemet.
Dessa människor kommer att
leva under många år framöver utan att
få någon nämnvärd förbättring.

Är det inte, herr Garbell, en underlig
form av samhällssolidaritet, när
man ger den största överkompensationen
inte bara åt dem som har de största
inkomsterna utan också till dem, som
i likhet med mig råkar vara födda 1914,
och bör ha åtminstone 20 år kvar att
arbeta och spara ihop en slant, medan
de som av åldersskäl lämnar arbetsplatsen
i morgon, inte får någonting?»

Det andra uttalandet är detta:

»Vidare innebär den omfattande fonderingen
av pensionsmedlen en finansiell
koncentration av sådan omfattning
som vi varken önskar hos det allmänna
eller i enskild hand. Centerpartiet
är motståndare till sådana finansiella
maktkoncentrationer. Vi vill ha
ett mera utbrett personligt ägande. Därför
vill vi också främja det personliga
sparandet.»

Herr talman! Det första uttalandet
fälldes av herr Eliasson, och det andra
fälldes av herr Hedlund, för vilken herr
Eliasson i dag vikarierar. Jag förstår
att herrarna nu ändrat uppfattning, och
det är ingenting att säga om det — vem
som helst har lov att ändra mening. Men
att kalla sina egna avlagda åsikter för
orimliga är kanske ändå att gå litet väl
långt.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep):

Herr talman! Jag vet inte om det var
från den här talarstolen eller från någon
annan som en person sade: »Att
ändra mening är väl i och för sig inte
så farligt. Även hjärnan är en mänsklig
organism som kan utvecklas.»

Men, herr Heckscher, jag har ingen
anledning att göra gällande att herr
Heckscher skulle ha rätt när han talar
om att vi ändrat mening o. s. v. Vi har
i valrörelsen klargjort centerns uppfattning:
vi är beredda att ge folkpensionärerna
en förbättring. Är herr

Heckscher också beredd till det nu när
hans förslag i anknytning till ATP har
underkänts?

Jag undrar om herr Hecksehers intresse
för folkpensionärerna bara har
sträckt sig till att lösa frågan via ATP.

I annat fall har herr Heckscher möjlighet
att vid nästa års riksdag visa om
han vill gå med på våra önskemål och
krav på en folkpensionsförbättring.

Jag vill också tillägga, herr Heckscher,
att inte behöver jag stå här och
tala om vad centern vill i pensionsfrågan.
Vad vi vill har vi klargjort under
valrörelsen. Om herr Heckscher
också har klargjort för de sina vad han
har menat med utspelet i Östersund,
som väl kom ganska överraskande för
både den ene och den andre, så är det
också bra. Jag tror inte att det fanns
någon överraskning bland centerns väljare
över vår hållning i valrörelsen.
Vi hoppas att det inte blir någon ny
överraskning från högerns sida när
folkpensionsfrågan vid nästa års riksdag
kommer att aktualiseras.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag hade inte tänkt ge
någon replik till herr Heckscher, men
hans senaste anförande gör att jag måste
säga ett par ord i frågan om den finansiella
maktkoncentrationen. Herr
Heckscher vill nu göra gällande — underförstått
— att inte bara centerpartiet
utan även folkpartiet skulle ha ändrat
åsikt i denna fråga. Men situationen är
ju tvärtom den, att det var folkpartiet
och centerpartiet som vid 1963 års riksdag
väckte en motion om utredning rörande
hur man skall undgå en icke
önskvärd finansiell maktkoncentration,
medan högerpartiet avstod från att väcka
någon sådan motion. Riksdagen antog
sedan denna motion. Såvitt jag
minns var det enhälligt som man gick
med på att utreda både detta spörsmål
och frågan om ATP-fondernas samhällsekonomiska
funktion. Den ståndpunkt
beträffande den finansiella makt -

Nr 34

Onsdagen den 11 november 1964 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition

koncentrationen som vi i folkpartiet
intog för fem, sex år sedan har vi intagit
konsekvent hela tiden. Detta vill
jag slå fast, eftersom herr Heckscher
under valkampanjen har påstått motsatsen.

Beträffande rättvisorna och orättvisorna
måste det konstateras, att folkpartiet
och centerpartiet hela tiden arbetat
för att folkpensionärerna skulle
få en förbättring, vilket däremot högerpartiet
— tyvärr — inte varit så intresserat
av. Ännu under vårriksdagen, i
maj, ville högern inte klart ta ställning
för att folkpensionärerna skulle få en
förbättring varje år. Även i Östersund,
när herr Heckscher i juni talade
vid det stora utspelet om ATP, hade
högerpartiet ännu inte bestämt sig för
om man skulle föreslå en sänkning av
pensionsavgifterna eller en förbättring
av pensionerna. Högerns huvudorgan
Svenska Dagbladet — vars åsikter jag
inte gör högern ansvarig för — talade
för att man skulle minska folkpensionsavgifterna.
Det var först vid en senare
tidpunkt som herr Heckscher kom till
sitt nya ställningstagande rörande pensionerna.

Jag vill här konstatera, att en konsekvent
hållning för att inom de praktiska
möjligheternas ram förbättra läget för
folkpensionärerna under senare år har
intagits av folkpartiet och centerpartiet,
medan högern har intagit en mera
vacklande hållning. Jag upprepar min
förhoppning att högern för framtiden
skall vara villig att stödja mittenpartierna
i denna verksamhet, så att det
kan bli praktiska resultat till pensionärernas
gagn.

Herr HECKSCHER (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall inte fullfölja
diskussionen om vad som har sagts tidigare.
Jag tror inte herr Ohlin använt
ordet orimligt, och därför har jag ingen
anledning att läsa upp några citat för
honom.

Däremot bör jag kanske svara på de

nr 185

två saker som han tog upp som var väsentliga.
Vi var ju alla överens om att
man borde ha en utredning i centraliseringsfrågan.
Herr Ohlin formulerade
det så, att högerpartiet avstod från att
väcka någon motion. Jag ber om ursäkt
för att vi inte alltid hinner väcka
motioner om allting, men vi understödde
folkpartiets motion utan minsta
tvekan när vi fick kännedom om dess
innehåll. På den punkten har riksdagen
alltså varit enig. Sedan har emellertid
denna fråga stoppats undan i det
s. k. planeringsrådet, som utmärks av
att där inte finns något parlamentariskt
inflytande. Det måste anses vara helt
otillfredsställande att utredningen drives
på det sättet. Jag tror att vi gemensamt
kan driva den saken, att utredningen
bör arbeta under parlamentariska
former och inte stoppas undan i
ett organ där de politiska oppositionspartierna
saknar inflytande.

Beträffande vår hållning till de
gamla pensionärerna tror jag att vad
jag sade förut i debatten var så klart,
att det inte kräver några tillägg.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Låt mig först konstatera
att debatten om den borgerliga samlingen
fortsätter under helt betryggande
former — betryggande för vem, det
överlåter jag åt kammaren att räkna ut.

Emellertid fanns det en sak i herr
Ohlins anförande om den borgerliga
samlingen som jag gärna skulle vilja
höra litet mera om. Herr Ohlin sade att
det kommer att hända märkliga saker
på detta område under 1960-talets senare
hälft eller hur orden föll. De saker
som skulle hända var emellertid av den
beskaffenheten, att de inte tålde en offentlig
diskussion. Jag tror att det skulle
vara mycket intressant att få klargjort
vilka märkliga ting man väntar skall
hända som är av den karaktären, att
man inte vill offentligt debattera dem.

I övrigt kan det vara av intresse att

Onsdagen den 11 november 1904 fm.

Nr 34

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 185

konstatera, att intresset för lyriken sprider
sig bland partiledarna. Den vikarierande
centerpartiledaren nöjer sig emellertid
inte med att bara läsa lyrik utan
som representant för ett mera progressivt
parti försöker han skriva den bättre
än vad Strindberg gjorde. Det är
kanske en liten antydan om de två partiernas
inbördes förhållande, en antydan
om vilken som är den pådrivande
kraften.

Jag finner det, herr talman, vara helt
naturligt att åtminstone två av partiledarna
har begagnat detta tillfälle till att
göra en utrikespolitisk översikt, naturligtvis
knapp med hänsyn till den begränsade
tid som står till vårt förfogande.
Men jag tror ändå att det har sitt
värde att vi, när vi träffas här, får en
aldrig så kort erinran om att vi lever
i en värld fylld av oro, fylld av snabba
scenförändringar och att vi inte i denna
värld kan undgå att få känningar av
det som händer.

Jag har ingen anledning att fördjupa
mig i detta efter herrar Heckschers och
Eliassons i Sundborn anföranden. Jag
vill bara konstatera, för att få med det
i andra kammarens protokoll, att den
svenska regeringen betraktar de förklaringar
som i samband med systemskiftet
i Moskva gjordes om att den nya
ryska regeringen har för avsikt att fullfölja
den avspänningspolitik gentemot
Väst, som var ett av de karakteristiska
dragen hos den avgångne ministerpresidenten
Chrustjov, som allvarligt menade
och tar fasta på dem och uttrycker
den förhoppningen, att man även
på andra håll uppfattar dem som allvarligt
avsedda.

Min andra reflexion är att de val som
har ägt rum i två andra av de fyra stora
makterna, valen i England och Förenta
staterna, har inneburit en uppslutning
kring en progressiv politik, som framför
allt syftar till ökade insatser i kampen
mot fattigdomen, såsom den amerikanske
presidenten uttryckte det, och
som avser att försöka komma till rätta

med det arbetslöshetsproblem som under
en så lång tid varit en belastning
inte bara för Förenta staterna utan också
för världsekonomien i dess helhet.
Vi betraktar båda dessa val som en seger
för progressiva, uppbyggande krafter.

Vad beträffar vårt eget val har åtminstone
någon av talarna uppehållit
sig tämligen utförligt vid det. Det kan
väl därför vara naturligt att också jag
säger några ord om det. Får jag först
säga att det är något gripande och samtidigt
beundransvärt i herr Ohlins ständigt
återkommande analyser av ett valresultat.
Vi drabbas ju alla av motgångar
och vi gläder oss ibland åt framgångar,
men såvitt jag kan erinra mig har
herr Ohlins analyser med ett enda undantag
alltid visat att folkpartiet har
klarat sitt val ganska bra. Det är ganska
intressant att konstatera, att han gjorde
en sådan jämförelse även vid 1962 års
val, men för att få en tillbörlig jämförelsepunkt
tog han då 1940 års enorma
segerval för socialdemokratien till utgångspunkt,
ett val under krigstid, alltså
under alldeles särskilda förhållanden.
Men praktiskt taget alltid har folkpartiet
enligt herr Ohlin dragit sig ur
valstriden som någon sorts segrare, och
vi har varit den förlorande parten hela
tiden. Det är bara att konstatera att den
förlorande parten är så envis, att den
sitter kvar och regerar, trots att segraren
i så många drabbningar leder oppositionen.
Det måste med andra ord vara
något misstag i herr Ohlins historieskrivning,
och det är det också.

Det val vi har bakom oss föranledde
utomordentligt små förskjutningar. Vi
gick ut i valet med 114 mandat, borgerligheten
hade 113. Vi kommer tillbaka,
när vi träffas i januari, med 113 socialdemokrater
och 112 borgerliga. Men den
skillnaden är kanske inte den mest intressanta.
Om man jämför socialdemokratiens
andel i väljarkåren före valet
och efter valet, så kommer man till det
ganska intressanta resultatet, att vid

Nr 34

Onsdagen den 11 november 1964 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition

1960 års val var det praktiskt taget jämvikt
mellan socialdemokratien och borgerligheten.
Vi låg över med ungefär
0,2 procent. Det val som nu förrättats
har ökat denna övervikt för socialdemokratien
till 1,6 procent — Medborgerlig
Samling är givetvis inräknad bland de
borgerliga. Nu kan man invända: Var
gör vi då av de kristnas röster? Vi har
inom socialdemokratiska partistyrelsen
gjort ett försök att genom att gå igenom
siffrorna ort för ort analysera fram var
de kristna har tagit sina röster. Det är
naturligtvis oerhört svårt att få fram
de siffrorna, men det förefaller som om,
ifall vi räknar lågt, socialdemokraterna
har förlorat omkring 20 000 röster och
de borgerliga omkring 55 000 röster till
de kristna. Med alla reservationer — jag
tror inte man kan komma mycket längre,
så länge vi har valhemlighet — skulle
man då kunna säga, och det är ganska
intressant för belysande av stabiliteten,
att de borgerliga partierna vid 1964
års val har förlorat 31 000 röster, medan
socialdemokraterna har förlorat
6 000 röster. Vid 1960 års val fick socialdemokraterna
5 500 fler röster än
det borgerliga blocket. I år fick vi
30 000 fler röster.

Kommunisterna har obestridligen
vunnit. De har ökat sitt röstetal, men
jag håller med herr Ohlin om att det är
en mycket beskedlig ökning, som inte
alls motsvarar den upphaussning som
i en viss del av den borgerliga pressen
kommunisterna är föremål för. De har
vunnit 31 000 röster och har därmed
åter kommit upp i den procentsiffra,
som var den normala för kommunisterna
under många år. De är sålunda nu
uppe i mellan 5,1 och 5,2 procent av
väljarkåren.

Jag tror, ärade kammarledamöter, att
även om varenda en av er är väl förtrogen
med dessa siffror kan det ändå
vara skäl i att man någon gång analyserar
vari den väldiga frammarsch, som
man talat om, skulle bestå och hur stort
det socialdemokratiska så kallade nederlaget
är.

nr 185

Ja, säger man — och herr Ohlin var
även inne på den tankegången — det
är klart att socialdemokraterna har förbättrat
sin ställning gentemot de borgerliga
sedan 1960. Det är uppenbart.
Men om man jämför med 1962 års val
är det ändå en kraftig tillbakagång. Ja,
vi hade en stor valseger 1962, det vill
jag gärna notera. Men vi vann den valsegern
mera på borgerlig valtrötthet och
mindre på en egen socialdemokratisk
framryckning. Även här tror jag det
kan vara nyttigt att till kammarens protokoll
läsa in siffror som är väl kända,
antar jag.

De borgerliga förlorade från 1960 till
1962 176 000 röster. Kommunisterna
förlorade 35 000 röster, alltså betydligt
mer än den vinst jämfört med 1960
som de fick i år. Socialdemokraterna
ökade med 12 000 röster. I en väljarkår,
där socialdemokraterna mobiliserar
cirka 2 000 000 röster, är dessa förskjutningar
— 6 000 rösters förlust i år,
12 000 rösters vinst 1962 — ingenting
annat än ett tecken på att förtroendet
hos de över 2 miljoner väljare som socialdemokratien
lyckades erövra vid
1960 års val är orubbat.

Även om förhållandena alltså är mycket
stabila i svensk politik, finns det
ändå dramatiska händelser som det kan
vara värt att notera. Herr Hedlund uppfann
för några år sedan det intressanta,
kanske numera bortglömda, slagordet
för högern och folkpartiet, »De förenade
högerpartierna». Utvecklingen och
användningen av hjärnan har väl numera
lett till att man inte längre hör
detta slagord, men det var i varje fall
vad herr Hedlund sade för några år
sedan. Om man granskar siffrorna för
»de förenade högerpartierna» från 1960
och 1964 års val får man inget intryck
av att de svenska politiska förhållandena
är absolut orörliga. Det visar sig
att »de förenade högerpartierna» under
denna tid förlorat nära en fjärdedel
av sin samlade röstestyrka från 1956.
Om vi räknar med MbS har de gått tillbaka
från 40,9 procent med 8,6 procent

Onsdagen den 11 november 1964 fm.

Nr 34

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 185

enheter. Först ramlar folkpartiet på en
katastrof 1958, som de långsamt håller
på att hämta sig från men ännu inte
lyckats med. Därefter råkar högern ut
för en liknande olycka 1960 och 1964.
Det hör också till bilden att så fastlåsta
är inte de politiska förhållandena som
de skulle te sig, om man endast gick ut
ifrån att socialdemokraterna i tre val
har samlat nästan på pricken 2 000 000
röster.

Jag skall inte ge mig in på någon
analys av mandatfördelningen, men det
märkliga är att medan vi med en förlust
på 6 000 röster förlorar ett mandat, klarar
sig onekligen de borgerliga mandatmässigt
något bättre. De har också förlorat
ett mandat, trots att de bär förlorat
fem gånger fler röster än socialdemokraterna.
Herr Ohlin hade kanske
rätt när han berömde valmetoden. Att
vi för närvarande har en valmetod som
ingalunda gynnar det största partiet
kan vi väl numera vara alldeles överens
om. Dess metodik är ju att om ett parti
bara kommer över spärreglerna är det
gynnat, om det är relativt litet. Vore
jag en verklig anhängare av borgerlig
samling, tror jag att det första jag skulle
göra vore att försöka få bort det valsystem
som så gynnar splittringen som
otvivelaktigt det nuvarande systemet
gör.

Efter vad herr Ohlin här har sagt
antar jag att det är slut på dessa ganska
kränkande beskyllningar, som har riktats
mot socialdemokratien också under
valrörelsen för att vi genom att konservera
det nuvarande systemet skulle vilja
slå vakt om några privilegier. Herr
Ohlins egna analyser visar, att om det
nuvarande systemet har några fel, icke
är det att det premierar det stora partiet.

Sedan kommer herr Ohlin in på författningsfrågan.
Jag vill gärna utan vidare,
herr talman, notera att det var en
annan och allvarligare ton i herr Ohlins
inlägg i författningsfrågan i dag än vad
jag har varit van att möta. Visserligen

framförde han de vanliga beskyllningarna
att mina ståndpunkter var de intellektuellt
mest undermåliga som han
hade hört mig prestera under hela tiden
och liknande älskvärdheter, men
herr Ohlin och jag brukar ju utbyta sådana
komplimanger med varandra, och
jag fäster mig inte vid dem, lika litet
som jag föreställer mig att herr Ohlin
fäster sig vid om jag råkar säga ett och
annat överord.

Om man tar bort utanverken var
emellertid herr Ohlins ord ganska intressanta.
Det föreföll som om han väl
skulle kunna tänka sig en diskussion
om exempelvis gemensamma valdagar,
vilket är ett sätt att trygga det kommunala
sambandet. Han var också — vilket
var ännu mera intressant — positivt
intresserad av en reell diskussion kring
frågan inte bara om länsförvaltningens
organisation, inte bara om landstingets
organisation utan också — om jag fattade
honom rätt —- om någonting som
liknar vad som på sistone har kallats
länsparlamenten. Det verkade nästan
som om herr Ohlin hade tagit intryck
av ett av de mest genomtänkta remissyttranden
som har kommit in beträffande
författningsfrågan, nämligen länsstyrelsens
i Göteborgs och Bohus län,
skrivet av landshövding Per Nyström,
som analyserar hela den problematik
som aktualiseras när en författning
skall nyskrivas, varvid detta arbete uppenbarligen
icke kan inskränkas till att
kodifiera den praxis som har utvecklat
sig i rikspolitiken utan också måste ta
upp till prövning den utveckling som
samtidigt har ägt rum inom vår kommunala
förvaltning. Landshövding Nyström
framför just dessa synpunkter i
sitt remissyttrande.

Jag skall gärna återkomma till vilka
konsekvenser som herr Ohlins för dagen
helt nya positioft när det gäller att
angripa författningsfrågan kan tänkas
komma att innebära. Innan jag gör det
skulle jag dock vilja erinra om att när
jag såg att de borgerliga partierna hade

3*—Andra kammarens protokoll I96ft. Nr 34

Nr 34

Onsdagen den 11 november 1964 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 185

bestämt sig för att utan kontakter med
socialdemokratien försöka utarbeta en
egen linje i författningsfrågan, tillät jag
mig säga till en tidning, att det väl
ändå vore rimligt om det parti som bär
majoriteten i Sveriges riksdag icke
ställdes vid sidan om. Att man alltså
försökte skapa ett borgerligt författningsförslag,
som därefter liksom skulle
pressas på majoritetslinjen, fann jag
redan på ett tidigt stadium — och jag
tillät mig också säga det — vara en
orimlig metodik, detta desto mer som
det i fråga om de grundläggande principerna
för hur författningen skall
skrivas finns betydande överensstämmelser.
Vi behöver här inte alls spilla
några ord på de demokratiska rättigheterna
o. s. v.; det är vi lyckligtvis numera,
i varje fall inom de demokratiska
partierna, fullständigt ense om. Men vår
enighet går längre. Vi är ense om att
vi bör försöka skriva in det parlamentariska
styrelsesättet i författningen.
Jag tror mig också våga säga, att många
av dem som bär deltagit i författningsdiskussionen
är ense om att det vore en
fördel, om man i författningen finge
garantier mot en för långt gående partisplittring.
Författningsutredningens
förslag var ju ett försök att lösa denna
senare fråga. Den behöll de nuvarande
spärreglerna för de små partierna och
gjorde ansträngningar för att finna ett
system, varigenom man kunde premiera
uppkomsten av större partier.

Inom författningsutredningen var
man alltså ense om att slå fast principer
som utgjorde en längre gående premiering
av det stora partiet än som för
närvarande gäller för valet av riksdagens
andra kammare. Men den metodik,
som man sålunda gick in för, bär utsatts
för en mycket hårdhänt kritik,
inte bara i pressen utan också från remissinstansernas
sida, och med all respekt
för försöket att uppnå ett resultat
vågar jag säga att på den vägen lär
inte lösningen av problemet kunna sökas.

Dagens Nyheter har kring dessa
spörsmål skrivit en artikel, vilken i likhet
med herr Ohlins anförande i dag
har mycket stort intresse och där man
påpekar att det finns en annan utväg
som på sätt och vis är enklare, nämligen
att minska valkretsarnas storlek.
Jag vill inte alls ge någon prioritet åt
en sådan lösning, men jag har velat
framhålla att v.i härvidlag möter ett
problem, beträffande vilket alla som
deltagit i diskussionen är överens att
det skall lösas. Däremot är man icke
ense om hur det skall lösas, utan detta
är en sak som får närmare övervägas.

Man är också överens om att parlamentarismen
skall skrivas in i författningen,
men det råder inte lika stor
enighet om metodiken för detta. Tingsten
och åtskilliga andra bär exempelvis
mycket hårt angripit de delar av
författningsutredningens förslag som de
anser innebära en förstärkning av statschefens
ställning. Jag vill inte bestrida
att förslaget, så som det är skrivet, kan
uppfattas på detta sätt och att vi nog
behöver söka oss fram till en lösning
även av det problem det här gäller.

Författningsutredningen har ägnat
stor uppmärksamhet åt frågan om att
i författningen införa bestämmelser, vilka
tolkar den utveckling av vårt statsskick
som på grundval av 1809 års författning
bar försiggått i demokratiskparlamentarisk
riktning. Däremot har
författningsutredningen — kanske delvis
beroende på de direktiv utredningen
erhöll — inte givit sig i kast med
uppgiften att i författningen låta komma
till uttryck en annan lika betydelsefull
utveckling inom vårt samhällsliv,
nämligen kommunernas växande roll.

Jag delar helt den mening som länsstyrelsen
i Göteborgs och Bohus län
framfört, när man hävdar att det inte
under 1960-talet är möjligt att skriva en
författning utan att ta upp den problematik
som den kommunala självstyrelsen
innebär. Genom den utveckling,
som pågått, har kommunerna undan för

Onsdagen den 11 november 1904 fm.

Nr 34

Vid remiss av Kungi. Maj:ts proposition nr 185

undan övertagit allt större delar av de
angelägenheter som förut helt handlagts
på det rikspolitiska fältet. Det har
mer och mer blivit så, att riksdagen
och regeringen anger de yttre ramarna
eller, om vi så vill uttrycka det, lägger
den grund på vilken kommunerna skall
arbeta när det gäller bostadspolitiken,
skolpolitiken och — jag är övertygad
därom — även beträffande lokaliseringspolitiken,
hur man än försöker
hindra kommunerna att medverka i detta
avseende. Och samma utveckling har
skett när det gäller arbetsmarknadspolitiken,
ja, över huvud taget alla frågor
som spelar en betydelsefull roll för
kommunerna. På alla dessa områden
har man blivit beroende av en nära
samverkan mellan riks- och kommunalpolitiken.

Det är därför en orimlig ståndpunkt
att säga, att kommunalvalen skall äga
rum utan något rikspolitiskt inslag.
Även om författningsutredningen intog
en sådan ståndpunkt, har den numera
överallt uppgivits. Jag tror inte det
finns någon som nu skulle vilja försvara
författningsutredningens ställningstagande
beträffande denna sak.
Det är väl också uppenbart, att den
kommunala väljaren inte bara skall äga
rätt att uttala sig om den lokala utformningen
av bostadspolitik, skolpolitik,
arbetsmarknadspolitik o. s. v., utan också
ha möjlighet att i sin valhandling ge
uttryck för sin bedömning av den rikspolitik
som drar upp gränserna eller
bildar fundamentet för den kommunala
verksamheten.

Vi kan sålunda aldrig undgå att kommunalvalen
får ett rikspolitiskt moment,
och jag är övertygad om att de politiska
partierna kommer att ägna stor uppmärksamhet
åt dessa val. Men är det då
inte mycket besynnerligt att man har
kommunala val, om vilkas rikspolitiska
innebörd alla är överens, samtidigt
som denna rikspolitiska innebörd icke
får komma till uttryck i riksdagens
sammansättning? För mig ter sig detta

såsom en ganska underlig historia, och
jag skulle kunna peka på en mängd intressanta
exempel som borde öppna
ögonen även på den som inte vill se.

Det senaste finska kommunalvalet
fick en rent rikspolitisk karaktär. Valrörelsen
utgjorde en kamp mellan olika
riktningar, dessvärre även inom arbetarrrörelsen
men också mellan borgerligheten
och socialdemokratien. Icke
ett enda riksdagsmandat blev emellertid
avkastningen av de mycket betydande
förskjutningar som ägde rum vid valet.
Vid de tyska kommunalvalen, som utgjorde
en stor framgång för socialdemokratien
— men det är icke av den
anledningen som jag erinrar om dessa
val — engagerade sig partiledarna mycket
hårt icke bara för lokala utan även
för rikspolitiska frågor. Är det inte underligt
att sådana val skall äga rum
utan att väljarna har möjlighet att uttala
en mening även om rikspolitiken?

Såsom damerna och herrarna kanske
vet kommer jag just från Italien. Det
var mycket intressant att bevittna den
valrörelse, som där försiggick och som
gällde ett lokalt val. Förr var ju de lokala
valen i Italien kanske inte av något
särskilt intresse. Vad händer nu?
Jo, rikspolitiska agitatorer kör igenom
landet, och man kämpar precis som om
det gällde ett riksdagsval. Men någon
inverkan efteråt, mer än att det har karaktären
av en gallupundersökning och
som en sådan intressant, har det icke
på rikspolitiken.

Medan författningsutredningen i stort
sett har konserverat den praxis som
uppstått under århundradenas lopp, så
innebär dess förslag på denna punkt
en mycket radikal förändring av ett
förhållande, som vi är tämligen ensamma
om i världen men som de svenska
väljarna satt värde på, vilket visas
av den mycket höga röstfrekvensen vid
våra kommunalval. Om man tar bort de
rikspolitiska inslagen från kommunalvalen,
som tydligen författningsutredningen
har drömt om, så blir ju kvar

Nr 34

Onsdagen den 11 november 1964 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 185

som utrymme för kommunalvalen ett
så litet antal frågor av mindre dimensioner,
att det är självklart att utvecklingen
här kommer att bli densamma som
i alla andra länder där man har försökt
att var för sig renodla rikspolitiken
och kommunalpolitiken: intresset
för kommunalpolitiken sjunker. Det beror
inte på att väljarna inte är intresserade
av de frågor det här gäller -—
skolfrågor och allt som jag räknade upp.
Det beror på att väljaren, när han går
till val, menar att dessa frågor, trots att
de är kommunalpolitiska, avgöres huvudsakligen
på riksplanet och att man
därför inte har någon möjlighet att genom
valhandlingen utöva något som
helst inflytande.

När nu herr Ohlin börjar se på denna
fråga, kan det vara nyttigt att vi rensar
bort ett missförstånd. Vi har icke
— jag upprepar det ännu en gång —
lagt fram detta förslag bakom vilket en
enhällig partikongress står för att trygga
eu socialdemokratisk överrepresentation.
Det finns andra metoder att
trygga en sådan. Om vi kan få en majoritet
i riksdagen för åtgärder för att
trygga den saken, är det självklart att
det kan ske utan att man går över denna
form som skulle vara egendomlig —
jag medger det villigt — om det bara
gällde att trygga innehavet av en riksdagsmajoritet.
Docent Sköld har gjort
vissa undersökningar som visar limpass
liten överrepresentationen faktiskt
är tack vare det dubbla valsystemet. Jag
rekommenderar hans utredning för studium
och ställer frågan: Skulle det vara
någon som helst svårighet att finna en
metodik, varigenom denna obetydliga
överrepresentation skulle kunna erövras
åt oss, om det är det vi är ute efter?
Låt oss rensa bort den historien och
låt oss bara komma ihåg, att vad vårt
förslag gäller är att ge väljarna en möjlighet
att säga sin mening om de kommunala
frågorna men även om den rikspolitik,
som ligger till grund för de
kommunala frågornas lösning.

Nu kommer till författningsdiskussionen
också dessa tankar om organiserandet
av den kommunala självstyrelsen.
Den nuvarande regeringen har ju lagt
ned en stor del av sitt arbete på att
skapa former för en effektiv kommunalförvaltning.
Två gånger har jag haft
glädjen att vara med i regeringen när
reformer beslutats som haft till syfte
att stärka kommunernas ställning. Nu
har här, precis som herr Ohlin säger,
vuxit upp en flora av regionala organ,
länsarbetsnämnd, bostadsnämnd, länsskolnämnd
och allt vad de heter, och
vi får ett nytt nu om regeringens förslag
i lokaliseringspropositionen beträffande
organisationen blir godkänt. Man
har räknat med att vi redan nu har ett
sjuttontal sådana nämnder, där formellt
lekmännen är med men där i stor utsträckning
riktlinjerna för politiken
måste utarbetas uppifrån. Skulle det inte
vara på tiden att man satte sig ned och
funderade på hur man skulle göra? Hur
skall det lekmannainslag som vi nu undan
för undan har fått fram i dessa 17
eller 18 olika nämnder, där landshövdingen
i regel sitter som ordförande,
organiseras för att man verkligen skall
komma fram till en kommunal självstyrelse
även på det regionala planet?
Jag hälsar med tillfredsställelse att dessa
tankar har kommit upp dels i en centerpartimotion
och dels i det anförande
som har hållits här nyss. Det är tankar
som indirekt aktualiserats av författningsutredningen
därigenom att flera
av remissyttrandena har tagit upp dem.

Som en sammanfattning av allt detta
vill jag säga: Gör inte samma misstag
som ni så ofta gör att tro, att vi här
resonerar utifrån rent taktiska synpunkter
utan hänsyn till realiteterna! Ni
kommer att råka ut för precis samma
historia som ni gjort varenda gång då
ni har trott att vi varit så utomordentlikt
taktiska. Tro oss när vi säger att vi
är engagerade av den kommunala självstyrelsen,
att vi vill skapa former för
den som effektivare än de nuvarande

Onsdagen den 11 november 1964 fm.

Nr 34

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 185

fyller behovet att låta lekmännen ha ett
inflytande, och tro oss när vi säger att
vi vill ge åt väljarna ett ökat och inte
ett minskat inflytande. Gå ut ifrån det
som en arbetshypotes i varje fall, och
sluta med det överlägsna talet om att
det bär är det enfaldigaste som man
hört talas om o. s. v. Det sårar inte mig,
men det kan försvåra en vettig debatt
kring spörsmålen, ty det är många som
tror att ni menar allvar när ni säger på
det viset. Jag tror det ju inte.

Detta tog lång tid, herr talman, men
när det för en gångs skull såg ut som
om vi skulle få en författningsdiskussion,
grep jag tillfället att få i gång en
sådan, ty detta är även för mig en betydelsefull
fråga. Det är också klart att
vi skall resonera om dessa ting nu. Efter
vad som förevarit här kommer jag
att så fort som möjligt ta en överläggning
med partiledarna om den rätta
handläggningen av dessa spörsmål. Det
är möjligt att den väg som herr Ohlin
antydde, alltså att göra en snabbearbetning,
är riktig. Någon tid är ännu inte
förspilld i så fall, ty remissvaren har
kommit in helt nyligen. De har inte
funnits tillgängliga tidigare. Justitieministern
har förklarat att tidigast någon
gång i mars månad kan den första genomgången
vara klar, men jag medger
villigt att det vore en fördel, om vi dessförinnan
kunde få seriösa överläggningar
om hur vi skall handskas med dessa
mycket betydelsefulla problem. Och jag
betonar än en gång att vi på den socialdemokratiska
sidan inte har bundit oss
för de former efter vilka vi skall trygga
det kommunala sambandet.

Härefter hade jag också velat säga
några andra saker, men jag kanske får
återkomma till dem litet senare. Redan
nu vill jag dock ge en liten antydan om
vad jag ville ha sagt.

Valrörelsen gav ett verkligt bestående
resultat, nämligen det att högerns attack
mot ATP-fonderna slogs tillbaka. Vad
man än säger om 1964 års val, så är
detta det avgörande, att högern där

misslyckades. Herr Ohlin menade alt
det av moraliska skäl var bra att så
skedde. Det kan hända att det var. Men
framför allt var det viktigt därför, att
det nu kanske kan bli slut med försöken
att angripa ATP.

Jag är mycket ledsen över att herr
Heckscher inte har förstått vad det var
som gjorde att striden blev så het. Det
var sannerligen inte det att högern hade
omvänt sig till en mera mänsklig syn
på de gamlas problem. Det hälsade vi
med största tillfredsställelse. Och jag
säger som övriga talare hittills i denna
debatt: Låt oss nu se att högern håller
denna linje och är med när vi går fram
med ett program för en förstärkning av
åldringarnas möjligheter att leva ett
hyggligt liv! Självfallet får förbättringarna
åt de gamla betalas skattevägen.
Man kan ju inte trolla med pengar. När
man aktualiserar en stor reform, måste
man också vara beredd att betala kostnaderna.

Nej, herr Heckscher, det var inte det
att ni ömmade för de gamla som oroade
oss. Tvärtom. Och det var inte heller
att högern gick till anfall mot ATPfonderna
som gjorde oss oroliga. Det
har hänt förut. Högern har tidigare visat
mycket litet intresse för ATP-fonderna.
Nej, det var sammankopplingen av stödet
åt de gamla och attacken mot ATPfonderna,
som rimligtvis inte kunde
uppfattas på annat sätt än som ett av
de mest demagogiska trick som förekommit
inom svensk politik, som gav
skärpa åt debatten. Vart och ett av dessa
problem, stödet åt de gamla och ATPfondernas
storlek, får diskuteras på vanligt
sätt i lugn och ro. Att koppla ihop
dem och därvid lita till att det finns
någon miljon människor, som kanske
inte kan se det sammanhang som finns
mellan ett starkt sparande och möjligheterna
att klara pensionerna; det var
det som var det demagogiska och fula!

Tv självfallet är vi ändå överens om
att om Sverige skall kunna klara de väldiga
åtaganden mot de gamla, som vi

Nr 34

Onsdagen den 11 november 1964 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj ds proposition nr 185

här tävlar om att göra, så måste vi ha
en kraftigt utbyggd produktionsapparat.
Och en sådan bygges inte ut av sig
själv. Den förutsätter ett kraftigt sparande.
Det var det som var grunden
till ATP-fondernas tillkomst, och det
är alltjämt det som är sambandet mellan
välfärdspolitiken gentemot de gamla
och ATP-sparandet. Jag trodde verkligen
att valrörelsen hade klargjort förhållandena
på den punkten, men till
min ledsnad finner jag nu att hem Heckscher
fortfarande tror att det där inte
finns ett samband. Herr Heckscher tror
eller inbillar sig att man kan minska på
det sparande som är nödvändigt för att
skapa de stora pensionsbelopp vi kämpar
för.

Vi fick ägna ATP-frågan mycket stor
uppmärksamhet under valrörelsen. Om
detta var till gagn eller till förfång för
partiet får man kanske inte bry sig så
mycket om. Vi fick ta den stridsuppgift
som kom och slåss för det vi ansåg
vara riktigt, alldeles oberoende av om
det gagnade eller skadade partiet. Det
var viktigt att slå tillbaka attacken och
att högern fick känna att svenska folket
har de ekonomiska sammanhangen klara
för sig bättre än vad högerns experter
hade. Därför ångrar jag inte att partiet
fick rikta sitt huvudanfall mot högern,
till försvar för ATP.

Men kammarens ledamöter förstår säkert
att det inte är lätt att skapa entusiasm
kring en försvarsstrid, där alla
argument redan tidigare är anförda och
där väljarna redan har tagit ställning
till frågorna. Då är det inte lätt att skapa
en entusiastisk stämning. Men striden
fick tas. Och jag kan försäkra herr
Heckscher, att den kommer att tas av
arbetarrörelsen varje gång som något liknande
dyker upp och alldeles oberoende
av vem som sitter i arbetarrörelsens
fackliga eller politiska ledning.

Vi befinner oss i en ganska egendomlig
situation. Vi har en högkonjunktur
vilken lett fram till en produktionsstegring
som vi aldrig upplevt maken

till — produktionsstegringen rör sig
sannolikt i år om cirka 6 procent. Vi
kan ta vilka siffror vi vill — t. ex.
siffrorna för exporten och för valutareserven
— och vi skall finna att
Sveriges ekonomiska ställning är starkare
än vid något tidigare tillfälle. Men
ändå talas det om kris, ändå tvingas vi
till räntehöjning, ändå talas det om återhållsamhet.
År det inte konstigt?

Ja, det beror ju på vad man vill göra.
Om man vill ha en snabbare framstegstakt
än vad t. o. m. dessa 6 procent möjliggör,
då finns risken för en överansträngning
av resurserna.

Vi är uppe i ett bostadsbyggande som
vi aldrig tidigare har uppnått: 90 000
lägenheter blir det sannolikt, ökningen
har varit jämn; den har inte präglats
av den ryckighet som man här talat om,
även om det är självklart att bostadsbyggandet
måste anpassas till konjunkturutvecklingen
och till säsongutvecklingen.
Vi ser hur kommunerna anstränger
sig med sina följ dinvesteringar.

Vi har gjort en skolpolitisk reform —
och årets höstriksdag kommer, hoppas
jag, att besluta om ett fullföljande av
den reformen — där enbart byggnadskostnaderna
under de närmaste åren rör
sig om cirka 800 miljoner kronor.

Fjolårets riksdag hade möjlighet att
genomföra en rad reformer. Alla känner
till dem: förbättringarna för folkpensionärerna,
barnfamiljerna, de handikappade,
den studerande ungdomen o. s. v.

Här har vi anledningen till att det,
trots ett snabbare framåtskridande inom
vår ekonomi än någonsin tidigare, ter
sig som om en krissituation skulle föreligga.
Den situationen kommer att vara
för handen så länge vi har så starka
ambitioner — ambitioner att skapa ett
nytt samhälle — som det socialdemokratiska
partiet har.

I detta läge förde vi under valrörelsen
fram 40-timmarsveckan, ungdomsskolan,
kravet och löftet om 1 miljon lägenheter
på tio år, långtgående krav på förbättringar
av sjukförsäkringen. Då sva -

Onsdugen den 11 november 1904 fm.

Nr 34

Vid remiss av Kung!. Maj:ts proposition nr 185

rar man: Detta iir ingenting — det är
inga nya djärva mål.

Men vi kan inte se det så. Redan det
reformverk vi utfört kräver eu anspänning
av svenska folkets resurser. Här
föreslås på väsentliga områden nya ting,
och vi för fram dessa förslag därför att
vi behärskas av en stark framtidsoptimism.
I annat fall skulle vi aldrig våga
satsa så hårt på den framtida utvecklingen
som vi gör.

Jag tillät mig att för omkring tio år sedan
i denna kammare utveckla den problematik
som uppstår när människorna
får det bättre och välståndet stiger —
arbetslösheten försvinner, tryggheten
finns där. Kammarledamöterna är väl
förtrogna med tankegången. Jag vill
bara erinra om att den slutsats jag då
drog av resonemanget var, att alla de
önskemål som medborgarna reser, när
de får det bättre, är önskemål som endast
kan tillgodoses av samhället. Det
är bara samhället som kan bygga skolorna
och sjukhusen, det är bara samhället
som kan hjälpa till med åldringsvården,
som kan klara vägbyggandet
o. s. v. Följaktligen finns det ingenting
som är mera dåraktigt än det gamla
konservativa talet om att när människornas
standard höjs, så minskas
samhällets uppgifter. Det förhåller sig
tvärtom.

En stor del av efterkrigsdebatten har
rört sig kring denna problematik. Jag
vågar påstå att det är vi inom socialdemokratien
som envist och målmedvetet
hävdat att det gäller att ge samhället
möjligheter att genomföra det som individerna
behöver för sin trivsel -— om
det också betyder att skattetrycket blir
högt. Högern har självfallet motsatt sig
detta. Men herr Ohlin skall inte försöka
komma förbi att i diskussionen kring
hela denna problematik under åren
1956—60 stod herr Ohlin och herr Wedén
troget vid högerns sida. Det är
innebörden i våra angrepp mot överbudspolitiken.

Vi har ingenting att ta tillbaka. Det

var vi som fick föra kampen — kampen
för ett »orimligt högt skattetryck»,
som ni sade. Vi förklarade: Vi för kampen
för att medborgarna skall få ett
.samhälle som orkar lösa deras väsentliga
problem.

Jag talade den gången för 10 år sedan
om ett »progressivt» missnöje, som driver
utvecklingen framåt. Men det finns
ett annat missnöje som vi inte skall
glömma bort. Det finns förväntningar
som är små men som nästan aldrig blir
förverkligade. Det är de många små
människornas förväntningar. Det är förväntningarna
hos dem som inte ställer
kravet att få en bil. Det är förväntningarna
hos dem som inte ställer kravet
att deras barn skall få en utbildning,
helt enkelt därför att de redan är så
gamla att den tiden är förbi. Det är förväntningarna
hos alla dem som bor i
avfolkningsbygderna — när alla andra
skaffat sig bil sitter där en minoritet,
som genom själva det tekniska framsteg
bilen innebär kommit i en mycket svårare
situation, därför att järnvägen lagts
ned och busslinjen dragits in på den
plats där de bor. Det är vidare alla de
som befinner sig i låglönegrupperna,
inte därför att de har för dåligt arbete
utan därför att de råkat hamna i en
industri, som inte haft samma konkurrenskraft
och konkurrensmöjligheter
som andra industrier haft. Och vi har
alla dem som det så riktigt talats om i
dag, nämligen de handikappade, åldringarna
och de partiellt arbetsföra. Vi
skall inte i välfärdsideologien glömma
bort dessa grupper och det är bara bra
om det kan åstadkommas en betydande
uppslutning kring deras problem.

Vi socialdemokrater tror att valutslaget
åt socialdemokratien ger en oförändrad
fullmakt att ge sig i kast med
välståndsproblematiken både när det
gäller människornas större och större
förväntningar på samhällsåtgärder och
när det gäller de undanknuffade minoriteternas
situation.

Det är så vi under nästa fyraårsperiod

Nr 34

Onsdagen den 11 november 1964 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition

kommer att använda den fullmakt
Sveriges väljare givit oss vid 1964 års
val.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Av de många saker jag
skulle vilja säga till statsministern måste
jag välja ut några. Vad beträffar valresultatet
tror jag inte att någon som
såg Tage Erlander under valnatten i
TV svävar i tvivelsmål om hans verkliga
bedömning av valresultatet sett ur
socialdemokratisk synvinkel.

När det gällde påståendet att vi bär
ett valsystem som inte skulle ge socialdemokraterna
några favörer hoppade
herr Erlander plötsligt över till att uteslutande
tala om andra kammaren. Men
vad vi framhållit är att det samlade resultatet
av valsystemet i Sverige ger en
överrepresentation för socialdemokraterna.
Socialdemokraterna har under
långa perioder haft 44—46 procent av
rösterna men har hela tiden efter kriget
haft majoritet i första kammaren
och har kunnat använda denna majoritetsställning
bl. a. till att förhindra ett
regeringsskifte år 1957. Nu uppträder
statsministern som om han glömt bort
detta förhållande.

Beträffande länsdemokratien vill jag
säga att jag var glad över att statsministern
ändå visade ett väsentligt positivt
intresse. Det är nu inte någon nyhet
på vårt håll — men låt oss inte närmare
strida om det — att vi är intresserade
av denna sak. Waldemar Svensson
skrev för ett tiotal år sedan en
skrift betitlad »Politiska tankelinjer»,
där han berörde detta ämne — några
sidor som jag faktiskt vill råda statsminister
Erlander att läsa om igen. Jag
tycker att de på ett utmärkt sätt ställer
problemet. Även Olle Dahlén har skrivit
om saken i en skrift som kom ut
vid årets början. Låt oss alltså vara
överens om att detta är ett spörsmål
som behöver tas upp.

Men statsministern uttalade på denna
punkt plötsligt ett missnöje över att

nr 185

oppositionspartierna hade varit i kontakt
med varandra i författningsfrågan
utan att låta socialdemokraterna vara
med. Vi förklarade uttryckligen att vi
stod till förfogande om statsministern
önskade överläggningar, men det gjorde
han inte. Så kommer han nu och är
missnöjd över att vi inom oppositionen
resonerat i detta spörsmål. Nej, herr
statsminister, det går inte att komma
ifrån att statsministern själv har visat
ett ganska ringa intresse för sådana
överläggningar.

När det gäller förhållandet att författningsutredningen
inte tagit upp kommunernas
växande roll etc. vill jag
framhålla, att utredningen hade sina
direktiv att gå efter och dessa hade
visst herr Erlander själv skrivit. Nu säger
statsministern att den kommunale
väljaren skall ha rätt att uttala sig om
den rikspolitik som bildar fundamentet
för den kommunala politiken. Men den
kommunale väljaren är ju samme person
som riksväljaren även om det ligger
två år mellan valtillfällena. Väljaren
har rätt att vid de rikspolitiska valen
uttala sig om rikspolitiken och att
vid de kommunala valen — även om
man tar bort det kommunala sambandet
— uttala sig om kommunalpolitiken.

Vad statsministern i detta sammanhang
så emfatiskt kräver är att man
skall beröva väljaren möjligheten att
vid ett val uttala sig uteslutande om
sin inställning till den kommunala styrelsen
och till vilka människor han
skall anförtro denna. Herr Erlander vill
tydligen indirekt beröva väljaren möjligheter
till ett renodlat kommunalval
vid det valtillfället. Den kommunale
/äljaren skall alltså inte få tillfälle att
rösta så att han kan uttala sitt gillande
av det sätt, på vilket ett landsting med
socialdemokratisk majoritet skött sjukvårdsfrågorna,
samtidigt som han uttalar
sitt ogillande av det sätt, på vilket
herr Erlander leder riksstyrelsen.

Varför skall han berövas denna rätt?
Han kanske gillar landstingets social -

Onsdagen den 11 november 1964 fm.

Nr 34

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 185

demokratiska grupp men ogillar regeringen.
Varför inte ge viiljaren en möjlighet
att ge ett differentierat uttryck
för sin politiska uppfattning och samtidigt
förhindra att de kommunalpolitiska
frågorna dränks i en rikspolitisk
debatt?

Statsministern säger att han vill ge
ett ökat inflytande åt väljarna. Nej,
herr statsminister, Ni sade inte ett enda
ord om att väljaren bör vara suverän
på valdagen, så att han kan bestämma
i ett enda val hur riket skall styras och
så att han slipper ifrån att en äldre
opinion utövar inflytande på riksdagens
sammansättning. Att beröva väljaren
rätten att på valdagen suveränt bestämma
över de beslutande församlingarnas
sammansättning är sannerligen
inte att öka hans inflytande. Det är att
inskränka hans inflytande när det gäller
ett regimskifte, om han skulle önska
ett sådant.

Herr talman! Tiden är strax ute för
min replik. Jag vill emellertid säga att
det viktiga i dagens läge i författningsfrågan
kanske inte är att vi nu i andra
kammarens plenisal ägnar oss åt en
polemisk debatt, hur nödvändig en sådan
i och för sig än är. Det viktiga är
att vi, vilket statsministern ställt i utsikt,
kan få överläggningar för att pröva
om ändå inte motsättningarna på
några punkter — som kanske genom en
tänjning av terminologien kan sägas
gälla det kommunala sambandet — är
mindre än vad de i den offentliga debatten
förefallit att vara. Det är med
den förhoppningen jag välkomnar statsministerns
förklaring.

Herr HECKSCHER (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall inte gå in på
någon diskussion av statsministerns valstatistik.
Jag vill bara säga att hans anförande
i den delen påminde om den
gamla beskrivningen av statistiken.

I slutet av sitt anförande gick statsministern
in på frågan om ATP. Han
sade att det inte var det att vi ömmade

för de gamla och inte heller tanken på
ATP-fonderna som var det allvarliga,
utan sammankopplingen. Om detta betyder
att man kan få båda problemen
lösta, så att den miljon änkor och invalider
som står utanför får pensionsrättvisa
och vi dessutom får en mindre tillväxttakt
när det gäller ATP-fonderna än
socialdemokratien hittills talat om, då
får statsministern gärna påstå att man
kan åstadkomma en lösning utan någon
sammankoppling. Men när statsministern
säger, att man självfallet skall betala
en förbättring av de gamlas pensioner
skattevägen, så är det mycket typiskt:
varje argument man kan hitta på
för att höja skatterna är ur socialdemokraternas
synpunkt gångbart. Jag skulle,
för att uttrycka mig med statsministerns
egen terminologi, vilja säga: som
motivering för höjda skatter är varje
demagogiskt trick tillåtet.

När statsministern talade om sparandet,
försökte han som vanligt ge intrycket,
att det enda sparande som spelar
någon roll är det som på ett eller annat
sätt dirigeras från regeringen, medan
man är totalt ointresserad av att främja
det enskilda sparandet.

På en punkt kan jag helt instämma
med statsministern, och det är när han
säger, att man får slåss för det man anser
vara riktigt, oavsett om det gagnar
eller skadar partiet.

För en gammal statsvetare var det
tillfredsställande att se hur statsministern
för en gångs skull verkligen tog
upp en debatt i författningsfrågan. Nu
efter valet är han intresserad av att diskutera
författningen. Att de borgerliga
partierna på sin tid försökte arbeta
fram en gemensam linje i författningsfrågan
på egen hand berodde på att det
vid den tidpunkten framstod som fullständigt
tydligt att socialdemokratiens
enda intresse var att förhala frågans
behandling. Nu säger .statsministern att
det aldrig varit fråga om taktiska synpunkter
utan hänsyn till realiteterna.
Jag är övertygad om att man har tagit

Nr 34

Onsdagen den 11 november 1964 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 185

hänsyn till realiteterna. Den enda frågan
är då, vilka realiteter som intresserar
de socialdemokratiska politikerna
när de diskuterar författningsfrågan.
Men när statsministern i dag ger en helt
annan innebörd åt uttrycket »det kommunala
sambandet» än tidigare och när
han helt och hållet lämnar tanken att
det betyder att en del av riksdagen skall
utses indirekt, får vi givetvis helt andra
möjligheter att också diskutera den sidan
av frågan. Den överläggning med
partiledarna som statsministern ställt i
utsikt förefaller rimlig. Jag vill bara uttala
den förhoppningen att dessa överläggningar
inte skall användas för en
ny nioårig utredning av författningsfrågan.

Herr ELIASSON i Sundhorn (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jag vill säga ett par ord
till herr Heckscher, som jag glömde i
mitt tidigare inlägg. Jag kan inte finna
att det är någon motsättning mellan min
uppfattning om ATP-systemets överkompensation
och det förhållandet att
centern vill förbättra folkpensionerna,
något som vi kämpat för här i riksdagen
och även argumenterat för i valrörelsen.
Därmed lämnar jag den frågan.

Statsministern började sitt anförande
med ett förtjust leende över den här
diskussionen mellan de tre oppositionspartierna.
Jag undrar vilket ansiktsuttryck
herr Erlander skulle ha haft, om
vi hade haft en MbS-aktion eller ett enhetligt
oppositionsparti med prägel av
högerpolitik. Jag tror inte att det finns
skäl att räkna med att herr Erlander i
så fall skulle ha sett lika glad ut, men
hans inre känslor hade kanske varit
ännu gladare än de som avspeglar sig i
hans leende i dag.

Beträffande valet skall jag bara göra
den kommentaren att vi väl alla — i det
fallet är vi nog lika — försöker hitta ett
valår som passar bäst i sammanhanget;
jag skall vidare inte fördjupa mig i statistikdiskussionen.
Men vad som är cen -

tralt i sammanhanget — och det ville
statsministern naturligtvis gärna glida
förbi — är ju valutslagets markering av
att den socialdemokratiska frammarschen
brutits. Det är en mycket väsentlig
sak. Jag vill erinra om att många
människor före valet hade den uppfattningen,
att socialdemokratien inte bara
skulle hålla 1962 års siffror utan kanske
få ytterligare röster. Det fanns pessimister
som talade om Sveriges fortsatta
utveckling efter valet mot en mera
utpräglad enpartistat. Man får väl då
konstatera, att socialdemokratien, jämfört
främst med 1962 men även med
1960, visar en tillbakagång. Hade regeringspartiet
hållit 1962 års siffror, skulle
det efter nvår haft ytterligare 8 mandat
i denna kammare.

Tillbakagången för socialdemokratien
hade varit ännu större om inte högerns
famösa ATP-utspel hade inverkat.

Herr Erlander tog inte närmare upp
en del frågor jag berörde i mitt anförande.
Tiden kanske inte medgav det.

Jag vill gärna begagna dessa snabbt
flyende minuter till att också säga något
om författningsfrågan. En hel del
punkter, t. ex. att parlamentarismen
skall skrivas in i författningen, är vi
överens om. De mest kontroversiella
problemen avser valsystemet och frågan
om enkammarriksdag. Jag föreställer
mig att vi i fråga om rättssäkerhetskraven
bör kunna komma på en gemensam
linje. Jag konstaterar med tillfredsställelse
att statsministern på min fråga
svarade med att utlova att vi inom en
nära framtid skall få tillfälle att fortsätta
överläggningarna i författningsfrågan.

Inom centerpartiet är vi tillfredsställda
över att man nu inom andra partier
med intresse har tagit upp våra synpunkter
på en mera utvidgad länsdemokrati.
Det har förut i kammaren varit
mycket litet intresse för den saken. Jag
vill gärna säga öppet att många av oss i
centerpartiet allvarligt bär beklagat att
författningsutredningen inte haft direk -

Onsdagen den 11 november 1964 fm.

Nr 34

Vid remiss av Kung). Maj:ts proposition nr 185

tiv att ta upp den viktiga frågan om den
regionala demokratien. Enligt vår mening
finns mycket starka skäl att förstärka
den regionala demokratien. Det
finns de som anser att man skall bygga
ut landstingen och ge dem ökade uppgifter
och minska de centrala verkens
dirigeringsmöjligheter och ge verken
mera rådgivande funktioner. Att bygga
ut den kommunala självstyrelsen och
decentralisera maktutövningen till länen
är en oerhört viktig sak. Men det
förutsätter att kostnadsfördelningsfrågan
mellan stat och kommun kan lösas.
Andra tankegångar som också har framförts
i debatten har varit att man inte i
så hög grad skall förändra landstingens
position men i stället stärka lekmannainflytandet
inom länsstyrelserna och
anpassa dessa efter utvecklingen.

Jag hälsar med tillfredsställelse att
dessa frågor nu kommit i förgrunden.
Men det finns ingen anledning att låta
frågan om en vidgad länsdemokrati försena
en reform av vårt statsskick, även
om det kan finnas ett visst samband
mellan den kommunala demokratien
och frågan om det parlamentariska styrelsesättet.

Det finns inte heller något motiv för
att behålla ett system med indirekta val
därför att det finns frågor av gemensamt
intresse för stat och kommun. Jag
har aldrig delat uppfattningen att vi
skulle eftersträva »rena kommunalval»
i den meningen att man inte vid kommunalvalen
skulle diskutera den bostadspolitik
och lokaliseringspolitik
o. s. v. som har ett klart kommunalt
samband. Det kan vi inte undgå, och det
vore inte lyckligt heller. En annan sak
är att vi inte önskar så stark rikspolitisk
dominans vid de kommunala valen.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Det kanske inte var så
många ting i de sexminutersinlägg vi
nyss har hört som föranledde mig att
förlänga diskussionen. Det är stora och

viktiga problem, och man hinner inte
säga så mycket på sex minuter.

Jag har fått påpekat för mig att jag
i mitt första anförande har sagt att socialdemokratien
samlade 2,2 miljoner
röster vid årets val. Det är självfallet
en felsägning. Två miljoner röster har
vi sandat; den siffran uppnådde vi med
en ökning på 350 000 vid 1960 års val
och vi har sedan dess hållit den positionen.
Så långt var herr Heckschers
anmärkning mot den bristfälliga statistiken
riktig men inte en bit längre.

Herrarna har så mycket bekymmer
för mitt utseende. Ibland ser jag så arg
ut, och då blir det så rörigt och besvärligt.
1961 års metailtal har granskats
och finlästs fram och tillbaka. Man kan
inte hitta något särskilt att kritisera,
men så säger man: Han har en så otrevlig
röst så det låter så illa när han talar.
Det är riktigt. Jag ser otrevlig ut
också ibland. Jag kan inte hjälpa det.
Men skulle man inte kunna göra så, att
man inte fäste sig så mycket vid vare
sig hur handelsministern eller jag ser
ut. Det är ju inte de frågorna som skall
bli föremål för diskussion. Jag fick den
uppfattningen av debatten i går, när
det talades om handelsministerns inlägg
i TV, att herrarna anmärkte på att
han inte såg bra ut. Vi får väl börja
bära mask, herr talman, för att tillfredsställa
herrarnas estetiska krav.

Allvarligt talat, herr Ohlin, är det
alldeles riktigt att jag inte tycker valutslaget
motsvarar mina förväntningar.
Det har jag inte heller sagt. Jag hade
mycket gärna sett att vi hade fått några
mandat till. Vi gick ut för att, ta de
mandaten; vi fick dem inte. En sak är
att konstatera detta. En annan sak är
att komma med den fullkomligt häpnadsväckande
propagadan att vi skulle
ha förlorat 1964 års val när vi i själva
verket har ökat avståndet till den borgerliga
fronten och bevisligen har starkare
ställning i folkopinionen i dag än
alla de tre borgerliga partierna tillsammans
och dessutom starkare än vi hade

Nr 34

Onsdagen den 11 november 1964 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj ris proposition nr 185

vid 1960 års val. Det skall vara måtta
på den borgerliga pessimismen: ni hade
tydligen trott att det skulle bli rena
mordet på herrarna vid 1964 års val,
och när ni överlevde tyckte ni det gick
riktigt fint. Vi trodde att vi skulle få
en måttlig framgång, men den uteblev
och det blev status quo. Vi har 2 miljoner
— nu rättar jag siffran en gång till
— väljare bakom oss. Det resultatet är
i alla fall betydligt bättre än de borgerligas.

Herr Heckscher säger att det nu först
kommer fram argument för det kommunala
sambandet. Jag hade en intressant
överläggning med herr Heckscher i Folkets
park i Malmö. Den var mycket intressant
i varje fall ur min och publikens
synpunkt. Hur herr Heckscher
kände sig vill jag inte yttra mig om.
Där lades precis denna uppfattning
fram. Jag hade en lugnare och stillsammare
överläggning med herr Ohlin i
Vasaparken — ovanligt lugn och stillsam
för att ha oss stadgade gentlemän
som talare — men även där presenterades
detta.

Hur kan man då säga att statsministern
nu presenterar en ny sak? Vad jag
har sagt under hela valrörelsen är följande:
Detta är egentligen inte i och
för sig en fråga, som skall avgöras vid
1964 års valrörelse, ty fortfarande är
remissbehandlingen pågående. Det finns
ingen anledning att binda sig definitivt
på någon punkt. Vad jag anmärkte på
de borgerliga partierna var inte att ni
träffats för att resonera utan att ni
svetsat ihop er till en ståndpunkt. Den
borgerliga minoriteten ville därefter
tvinga den socialdemokratiska majoriteten
till att ansluta sig till denna
ståndpunkt. Det var då jag tillät mig
att säga: »Vänta litet grand! Remissbehandlingen
är inte slutförd. Det finns
gott om tid. Vi lever inte i ett revolutionärt
skede, varför det finns gott om
tid till överläggningar i vanlig ordning.
Bind er inte i onödan, ni kommer bara
att försvåra det hela.»

Det var vad jag sade. Jag anmärkte
inte på att partierna hade träffats och
resonerat, ty det har jag inte att göra
med. Men att man skapar ett försök att
lösa frågan och därefter framställer det
som så självklart att denna lösning är
den enda tänkbara, det är det jag opponerar
mig emot. Herr Ohlin och jag får
många tillfällen att resonera om detta.
Vad som skänker väljaren det största
inflytandet kan det enligt min mening
inte vara någon diskussion om. Det får
väljaren enligt nuvarande system, där
han har möjlighet att vart fjärde år uttala
sig om enbart rikspolitiken och
vart fjärde år möjlighet att uttala sig
om kommunalpolitiken i dess beroende
av rikspolitiken. Det gäller att försöka
finna former för att bevara det som enligt
min mening är viktigt, väsentligt
och värdefullt i svensk författning. I
varje fall skall det inte kastas bort utan
att argumenten varit föremål för en
noggrann prövning.

Herr HECKSCHER (h) kort genmäle:

Herr talman! Vad statsministern säger
är nog riktigt så till vida att han
under hela valrörelsen och även tidigare
inhöljde sitt tal om det kommunala
sambandet i en sådan dimma, att
man för all del med någon ansträngning
kunde tolka in även vad han säger
i dag som något som inte står i direkt
motsättning till vad han sagt förut.
Så långt har statsministern rätt. Däremot
är det så, att hela diskussionen
om det kommunala sambandet från socialdemokratiskt
håll anknöts till tanken
att man inte skulle ha en riksdag
som var vald på en gång av väljarna,
utan man skulle ha en riksdag, där en
del utsågs indirekt av kommunalförsamlingar,
som utsetts vid ett annat val
än själva riksdagsvalet. Själva argumentationen
var bl. a. den att det skulle
vara alldeles utmärkt bra med en sådan
ordning: Väljarna skulle på det sättet
få tillfälle att uttala sig om rikspolitiken
två gånger, en gång när de valde

Onsdagen den 11 november 1964 fm.

Nr 34

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 185

riksdagsledamöter och en annan gång
når de valde kommunalmän.

Nu är emellertid statsministern inne
på en helt annan tanke, nämligen att ha
kommunalval och riksdagsval samtidigt.
Jag är i dag inte beredd att ta ställning
till denna möjlighet. Det är uppenbart
att den också måste ge anledning till
att vi överväger riksdagsperiodernas
längd, men det är en tanke som är möjlig
att diskutera på ett helt annat sätt
än den föregående ståndpunkten.

Statsministern har nu liksom tidigare
talat så mycket om remissyttrandena
i det sammanhanget, och det är
kanske bäst att klara ut den saken en
gång för alla. Det är klart att remissyttrandena
i författningsfrågan liksom
i så många andra frågor kan ha väsentlig
betydelse när det gäller de speciella
problem där remissmyndigheterna
har större möjlighet till bedömning
än politikerna har. Men orimligt är däremot
att tro att detta gäller frågor som
huruvida man skall ha enkammarsystem
eller tvåkammarsystem, om man skall
ha indirekta eller direkta val till riksdagen,
om man skall ha proportionellt
valsystem eller majoritetsval. Det är
frågor där det väl är alltför orimligt
att anta att de politiska partiernas bedömning
kan komma att påverkas i
större eller mindre utsträckning av remissyttrandena.
I frågor av den typen
har självfallet remissmyndigheterna
inte någon annan auktoritet än den som
vilken medborgare som helst har som
uttalar sig. Det är frågor av det slaget
som givit oss i högerpartiet och också
andra partiers representanter anledning
att ta upp en diskussion om principerna
i författningsfrågan.

När statsministern talar om bekymmer
för sitt utseende vill jag bara säga
att jag aldrig har uttalat några sådana
beträffande honom. Jag har nog med
bekymmer för mitt eget.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Statsministern talar om

att vi är intresserade av hans utseende,
vilket påstående kanske är en överdrift,
men ibland bär han en mycket
stor förmåga, jämförbar med framstående
skådespelares, att uttrycka sina
tankar och känslor. Den som såg honom
under valnatten förstod nog hur
han reagerade. Han hade då ännu inte
bestämt sig för om han skulle anse att
det var en relativt bra valutgång för
socialdemokraterna eller inte. Annars
brukar han vara rätt snabb i vändningarna,
men den gången dröjde det innan
han avslöjade sig.

Jag får erinra om att socialdemokraterna
har förlorat den gemensamma
omröstningsmajoriteten i riksdagen i
stället för att — som de hade hoppats
—■ vinna en egen majoritet i andra
kammaren. Förnöjsamhet är klädsam,
herr statsminister! Men inte tycker jag
att valresultatet är något att hänga i
julgranen, särskilt inte om man tillägger
att ni sedan senaste val förlorat
nära 3 procent av er väljarandel. Statsministern
talar hela tiden om 1960 och
1964. Man kan ju gå fram från ett val
till ett annat (1960—1962) och gå tillbaka
igen nästa val (1962—1964). Inte
blir det något annat än ett bakslag därför
att det uppvägs av en tidigare framgång!
Men det är innebörden av hela
herr Erlanders kommentar i dag.

Tillåt mig bara att beträffande landstingen
och den kommunala demokratien
påpeka att herr Erlander underlåter
att göra en alldeles avgörande distinktion
mellan landsting och kommunalfullmäktige.
Den som väljer vid ett
kommunalval utanför de större städerna
får inget inflytande på riksdagens
sammansättning. Herr Erlander talar
som om han trodde att det förhöll sig
så. Nej, det är de som väljer till landsting
som får inflytande på riksdagen.
Det är möjligt, om man så vill, herr talman,
att säga att väljaren får större inflytande
om man ger honom tillfälle
till distinktioner, så att han kan uttala
förtroende för en grupp, t. ex. lands -

Nr 34

Onsdagen den 11 november 1964 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 185

tinget, och misstroende för en annan
grupp, t. ex. regeringen. Eftersom vi
har ett trekropparproblem och inte ett
tvåkropparproblem, som herr Erlander
tycktes mena, tror jag att man får göra
en finare analys.

Herr talman! Herr Erlander vidhåller
att det var fel att de tre oppositionspartierna
hade en och samma ståndpunkt
i enkammarfrågan. Det förekom
inga förhandlingar därvidlag, utan vi
konstaterade bara att alla tre partierna
hade denna ståndpunkt. Det var en
ståndpunkt som socialdemokraterna
länge haft och som med sådan bestämdhet
företräddes av bl. a. herr Sandler
på den socialdemokratiska partikongressen.

Socialdemokraterna har emellertid nu
också en ståndpunkt. Vad är det för fel
att vi i oppositionen har en ståndpunkt,
när också ni tillåter er att ha en bestämd
sådan? Felet är tydligen att vi
tre är ense. Herr Erlander vill inte tilllåta
att de tre oppositionspartierna har
en och samma ståndpunkt. Det är väl
ändå att begära ett för stort inflytande.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Debatten visar vilka
centrala frågor vi sysslar med, t. o. m.
talarnas utseende. Jag får säga som
Conke Jonsson sade i en diskussion
med samma tema: »Hade jag vetat att
det skulle vara fråga om en skönhetstävlan,
hade jag inte ställt upp.»

Det var ett yttrande av statsministern
som föranledde mig att begära ordet
för replik. Han sade någonting om att
de tre oppositionspartierna i författningsfrågan
på förhand sökt svetsa ihop
sig mot socialdemokratien, det största
partiet. Jag kan inte finna att detta är
en riktig karakteristik, i varje fall inte
av centern och dess riksdagsgrupp. En
författningsreform är en alltför viktig
fråga för att taktiska bedömningar skall
få ligga till grund för ett ställningsta -

gande. Om statsministern hade känt till
diskussionerna både inom vår studiegrupp
och inom vår riksdagsgrupp,
tror jag att han skulle ha haft klart för
sig att det avgörande för vårt ställningstagande
i denna fråga helt enkelt är att
vi inte kan komma ifrån att det nuvarande
tvåkammarsystemet överlevt sig
självt och att väljaren på valdagen inte
är suverän.

För oss är det en annan sak som spelat
stor roll, nämligen att vi inte vill
behålla ett system med två kammare,
då detta innebär att regeringsfrågan i
vissa lägen inte kan få en tillfredsställande
lösning omedelbart efter ett val
enligt parlamentarismens principer. Vi
anser inte att man skall ha indirekta
val i vår tid. Det är detta som ligger
bakom vårt ställningstagande och inte
några försök att här svetsa ihop en
front mot socialdemokratien. Jag vill
betona det.

I övrigt skulle jag, herr talman, liksom
herr Ohlin tidigare gjort, vilja ge
uttryck åt den uppfattningen att vi
kanske inte vid detta tillfälle skall driva
en alltför polemisk debatt. Vad som är
viktigt just nu är helt enkelt att vi kan
få slå oss ned vid ett bord och diskutera
författningsfrågan och undersöka
om det finns möjligheter till mera gemensamma
ståndpunkter utan att klimatet
dessförinnan blir nerkylt. Jag
tror liksom herr Ohlin att det kanske
inte är utsiktslöst att på centrala punkter
komma varandra en bit närmare.
Det är viktigt att den känslan och det
intrycket får stå kvar även efter dagens
debatt.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! De sista orden som herr
Eliasson i Sundborn yttrade utgör just
motivet till att jag tyckte det var rätt
underligt att man först försökte svetsa
samman en borgerlig front och därefter
framställer de lösningar man kommit

Onsdagen den 11 november 1964 fm.

Nr 34

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 185

fram till som så självklara att socialdemokratien
bara bär att acceptera
dem.

Denna fråga är inte en fråga vilken
som helst. Det är en fråga om den demokratiska
metodiken i vårt styrelsesätt.
Det hade väl varit rimligt om den
attityd herr Eliasson intog i sitt senaste
anförande fått prägla även de
överläggningar som hölls mellan de borgerliga
partierna.

Ingen skall ett ögonblick få mig att
tro så vackert om de borgerliga partierna
att det inte hos någon av partiledarna
fanns den förhoppningen att
man i författningsfrågan funnit ett
partitaktiskt gångbart slagträ mot regeringen.
Jag kan inte hjälpa att jag
hade den uppfattningen efter att ha läst
bl. a. en artikel i en tidskrift som både
herr Ohlin och jag medarbetat i, nämligen
Vecko-Journalen, där det stod:
»Vill ni ha ny regering?» Sedan motiverade
herr Ohlin första kammarens
avskaffande med att om man bara fick
bort första kammaren, skulle man få
sin önskedröm uppfylld. Det fordras,
herr Eliasson i Sundborn, nästan den
övermänskliga godhet som jag besitter
för att inte av den artikeln få det intrycket
att det var ett partitaktiskt motiverat
drag.

Sedan måste jag i den allmänna omfamningsprocedur
som nu pågår påpeka
en sak. Jag har inte lanserat de
gemensamma valen som en lösning på
den problematik vi här diskuterar. Jag
har hela tiden, i Malmö, inför partikongressen
och i Vasaparken, sagt att
det finns tre lösningar. Den ena är att
bibehålla nuvarande system. Det önskade
sambandet finns nu. Det kan dock
tänkas modifieringar av första kammaren.
Det finns en andra lösning med
samtidiga val, och det finns en tredje
lösning som några yngre socialdemokrater
har lanserat, nämligen att ha en
inbyggd första kammare i andra kammaren.
Det finns de tre lösningarna.
Jag har hela tiden redovisat dessa tre

lösningar, så herr Heckscher skall inte
gå ifrån denna debatt med att säga, att
nu har jag kommit på en lösning, som
är lätt att acceptera. Nej, jag säger inte
att den är lätt att acceptera. Alla tre
lösningarna har sina nackdelar. Det är
bara fråga om vilken som man vinner
de största fördelarna med.

Jag har som sagt inte velat låta debatten
sluta med det att jag skulle ha uttalat
mig för en av dessa tre lösningar.
Lika litet nu som vid partikongressen,
lika litet nu som i valrörelsen vill jag
binda mig och mitt parti för någon av
dessa lösningar.

Herr HERMANSSON (k):

Herr talman! Sedan representanter
för alla de partier som gick tillbaka i
valet nu i en inbördes diskussion har
slickat sina sår och granskat varandras
utseenden, kan det ju vara lämpligt att
också ett parti som gick framåt i valet
får säga några ord.

Nu är jag förstås litet tveksam om
jag efter att ha hört den här debatten
vågar hävda att det kommunistiska partiet
gick framåt. Utav de övriga partiledarnas
tal bibringas man ju den uppfattningen,
att egentligen samtliga partier
har fått ett mycket gynnsamt valresultat.
Folkpartiet har gått framåt,
fick vi höra av herr Ohlin, och socialdemokratien
har egentligen aldrig haft
en bättre ställning än för närvarande.
Jag önskar de övriga partierna många
sådana segerval. Det har vi för vår del
ingenting emot. Men tills jag har övertygats
om något annat framhärdar jag
i att hålla mig till vad den officiella
statistiken säger på denna punkt.

Valutgången har öppnat intressanta
perspektiv. Jag vill naturligtvis inte på
något sätt överdriva de förändringar i
partiernas andel av valmanskåren och
av mandaten av andra kammaren som
valet medförde. Men det kommunistiska
partiet har verkligen ingen anledning
att klaga över valresultatet.
Tvärtom.

Nr 34

Onsdagen den 11 november 1964 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 185

Herr Ohlin menade i sitt inlägg att
vi egentligen hade Kristen demokratisk
samling att tacka för större delen av
våra nya mandat. Jag tror inte att det
är riktigt. Jag vill påpeka för honom att
vi fick 70 000 nya röster jämfört med
1962. Han kan väl ändå inte rimligen
mena att vi har Kristen demokratisk
samling att tacka för de nya väljarna.

Jag vill också påpeka att vid en rättvis
representation här i kammaren skulle
vi efter den 1 januari ha 12 mandat
mot de 8 som vi kommer att få.

Herr Heckscher menade att valutgången,
som han på den här punkten
naturligtvis fann beklaglig, skulle bero
på att socialdemokratien visat alltför
stor slapphet mot kommunisterna. Jag
tror inte att det stämmer. Herr Heckscher
skulle jag i det sammanhanget vilja
ge det rådet att han i fortsättningen
bör låta bli att använda de floskler som
han nu brukade om vårt parti. Jag tror
inte att det är en effektiv metod att bekämpa
kommunisterna att tala på det
sätt som han gjorde — och det är väl
ändå det han vill göra.

Allmänt erkänns det väl, i varje fall
utanför riksdagen, att det var vänstervind
som präglade andrakammarvalet
1964. Följden av en sådan valutgång
borde också bli vänsterkurs i den svenska
politiken. Hem Ohlin har emellertid
för sin del i en artikel och även i den
här debatten dragit den slutsatsen av
förändringarna i riksdagens sammansättning,
att regeringen Erlander i fortsättningen
borde ta ökad hänsyn till de
borgerliga partierna. Det är en ur
många synpunkter egendomlig slutsats.
Det är obestridligt att de borgerliga
partierna led ett nederlag i valet. Tv
det är väl inte herr Regnélls framgång
med MbS som folkpartiledaren åberopar?
Men varför skall en regering ta
ökad hänsyn till partier som går tillbaka
och förlorar stöd bland väljarna?
Det finns då större anledning att ta hänsyn
till det parti som gått framåt i valet.
Herr Ohlins förslag innebär emel -

lertid också en annan svårighet. Det
måste vara mycket svårt, för att inte
säga ogörligt, för en regering att ta
hänsyn till de borgerliga partiernas
uppfattningar, så splittrade som de är.
Skall herr Erlander rätta sig efter herr
Heckschers uppfattning om ATP-fonderna
eller någon annans? Skall herr
Rune Johansson utforma en lokaliseringspolitik
som tillfredsställer herr
Hedlund, eller skall han ta hänsyn till
folkpartiets storindustrikretsar? Nej,
herr Ohlins förslag är icke av denna
världen, i varje fall icke som den ser
ut i dag.

Det parlamentariska läget efter årsskiftet
blir ju att den socialdemokratiska
gruppen icke ensam förfogar över
majoriteten, vare sig i andra kammaren
eller vid gemensamma omröstningar.
För att majoritet skall uppnås för regeringens
förslag måste det stödjas av ett
eller flera av de borgerliga partierna
eller av den kommunistiska gruppen.
Regeringen Erlander är en minoritetsregering.
Den tycks inta attityden, att
den skall utforma sina förslag enbart
utifrån vad den själv anser vara riktigt;
därefter blir det de övriga partigruppernas
ansvar att godta eller fälla regeringsförslaget.
Det är möjligt att en
sådan metod för förhållandet mellan
regering och parlament kan fungera till
en viss tid. Det beror på arten av de
problem som möter, framför allt hur
kontroversiella dessa är.

Men kan det verkligen i längden vara
tillfredsställande för herr Erlander, som
ju är anhängare av en stark regering,
att på detta sätt nödgas driva vågmästarpolitiken
och kunna regera endast
med hjälp av hoppande majoritet?

Jag har inget färdigskrivet recept att
erbjuda för lösning av problemet. Fråga
är också om det i första hand är
min huvudvärk. Men jag vill uttrycka
min grupps uppfattning att vi inte godkänner
uttrycket att vi nu skulle vara
tungan på vågen i riksdagen. Detta
skulle ju förutsätta att vi vore ett po -

Onsdagen den 11 november 1964 fm.

Nr 34

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 185

litiskt parti som stode emellan de borgerliga
partierna och socialdemokratien,
vilket icke motsvarar verkligheten.
Det kommunistiska partiet är vänsterpartiet
i svensk politik inom arbetarrörelsen
och verkar i enlighet därmed
för en radikal reformpolitik, som inte
väjer för nödvändiga förändringar i
de bestående ägande- och maktförhållandena
i samhället.

Om jag inte har något färdigt recept,
så vet jag emellertid en sak: lösningen
av det aktuella problemet om en fastare
majoritet som möjliggör en långsiktig
regeringspolitik ligger i samverkan inom
arbetarrörelsen. Regeringen måste
också, oavsett hur den i sina offentliga
deklarationer ställer sig till detta problem,
i praktiken vid utformningen av
sina förslag ta hänsyn till möjligheten
att kunna vinna en majoritet i kamrarna.
Det är beklagligt att den kommunistiska
gruppen ännu icke har den
storlek att den är berättigad till utskottsplatser.
Det finns emellertid andra
vägar att dra in våra representanter
i det förberedande arbetet — i
utredningar, kommittéer o. s. v. — och
det skulle vara till allmänt gagn om
detta skedde.

Detta gäller särskilt den fortsatta
diskussionen om författningsfrågan, ty
det är väl meningen att den nya författningen
skall bli en hela folkets författning.
Jag anser, liksom herr Erlander,
som tagit upp den frågan till diskussion
här i dag, att det kommunala
sambandet är värdefullt. Jag förstår
också mycket väl vad de borgerliga
partierna är ute efter när de så frenetiskt
vänder sig mot detta samband.
De vill helst göra de kommunala valen
»opolitiska» som det heter, d. v. s. genom
förment opolitiska listor och sammanslutningar
återerövra den borgerliga
majoriteten. Den fällan skall man
inte gå i! Jag tror för min del — och
det är den uppfattning jag har, tills
jag övertygats om något annat — att
detta nödvändiga samband mellan riks -

dagsval och kommunala val mycket väl
kan klaras genom att man genomför
bägge valen samtidigt. Denna uppfattning
innebär inte att jag mycket bestämt
avvisar andra möjligheter att lösa
denna fråga. Frågan om en författningsreform
får enligt vår mening inte förhalas.
Målsättningen bör vara republik
och en riksdag, bestående av eu enda
kammare, baserad på direkta proportionella
val med rättvis mandatfördelning
och rösträtt från 18 år.

Kommentarerna till valutgången liksom
olika uttalanden som gjorts om
viktiga politiska frågor tyder på att
det inom regeringspartiet finns krafter,
som är beredda att ta hänsyn till vänstervinden.
Såsom särskilt glädjande vill
jag notera den likhet i ståndpunkter
som i flera väsentliga frågor framträtt
mellan det kommunistiska partiet och
företrädare för fackföreningsrörelsen.
Det gäller bostadpolitiken, prisfrågorna,
skattepolitiken, arbetstidsförkortningen
och öven stödet till u-länderna. Även
herr Erlanders tal här i dag är, tycker
jag, av stort intresse. I viss mån innebär
det en ändrad ton jämfört med
hans framträdanden under valrörelsen.
Jag betraktar ändringen som positiv och
väntar med stort intresse på de praktiska
förslag som kommer att framläggas.

Under valrörelsen var kommunistiska
partiet det enda som kritiserade det förslag
som framlagts av allmänna skatteberedningen,
där samtliga övriga partier
varit representerade. Det finns naturligtvis
enskildheter i detta förslag
som kan accepteras och som till och
med är utmärkta, såsom den föreslagna
höjningen av barnbidragen. Det är
också klokt att överföra vissa sociala
utgifter till företagen. Men om man
tar förslaget som en helhet kan det
inte godtas. Det innebär en förändring
av skattepolitiken i reaktionär riktning
och kommer att skärpa de redan bestående
stora ojämnheterna i inkomstoch
förmögenhetsfördelningen. Det kan

Nr 34

Onsdagen den 11 november 1964 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj.ts proposition nr 185

icke förenas med arbetarrörelsens traditionella
strävan till en jämnare fördelning
av inkomster och förmögenheter,
till ökad jämlikhet i samhället.
Det är mycket bra att nu även Landsorganisationens
ordförande Arne Geijer
kritiserar skatteberedningens förslag,
och det är klokt att finansministern tar
tid på sig att fundera över skatteproblemen
och sålunda, vill jag i varje
fall hoppas, inte med hull och hår
sväljer den krok som skatteberedningen
lagt ut.

Även när det gäller den fortsatta nödvändiga
arbetstidsförkortningen har
Arne Geijer liksom vi ställt sig kritisk
till förslaget, att denna skulle uppskjutas
till 1970-talet. Man måste givetvis
granska nationalekonomernas synpunkter
att en fortsatt förkortning av arbetstiden
är vansklig i en tid av minskande
arbetskraftstillgång. Jag tror emellertid
att de underskattar den stimulerande
inverkan på produktiviteten, som
en arbetstidsförkortning kan ha. Betydelsen
härav framgår ju för övrigt av
de undersökningar som gjorts om effekten
av nedskärningen från 48 till
45 arbetstimmar. Det avgörande i denna
fråga är emellertid den starka förslitning
av arbetskraften som äger rum
med det nuvarande systemet. Arbetstid
och restid tar tillsammans för
många arbetare 12 timmar och däröver.
Sådana förhållanden kan inte verka
stimulerande på arbetsproduktiviteten.
Var finns för övrigt tid över för deltagande
i föreningsliv, för kulturell aktivitet
och för samhällsarbete under sådana
förhållanden? Beslut bör kunna
fattas snarast om nedskärning av arbetstiden,
om nödvändigt i etapper, till
40 timmar per vecka. Det borde inte vara
omöjligt för den sittande utredningen
att slutföra sitt arbete i sådan takt
att förslag av regeringen kan framläggas
för nästa års riksdag.

En annan viktig arbetsmarknadsfråga
gäller karensdagarna i sjukförsäkringen.
Jag hoppas att riksdagen vid den

kommande behandlingen av den kommunistiska
motionen i denna fråga skall
finna vägar att snabbt undanröja den
orättvisa som nu finns mellan olika
grupper av löntagare när det gäller villkoren
under sjukdom liksom att allmänt
förbättra sjukförsäkringen.

Regeringen överväger, enligt vad som
meddelats i pressen, att till nästa riksdag
framlägga förslag om förbättring
av folkpensionerna. Det vore glädjande
om detta skulle stämma. Vi får då också
se om högerpartiet är berett att
låta sina väljare lämna bidrag till den
förbättring av folkpensionärernas läge,
som man så varmt talat för, eller om
man bara vill ha förbättringar åstadkomna
med andras pengar.

En fråga, där det däremot icke har
försports några kommande förslag från
regeringens sida, är prispolitiken. I en
riksdagsmotion krävde vi förra året en
översyn av prislagstiftningen, så att
denna skulle bli effektivare. Motionen
avslogs tyvärr. Det sades från utskottets
sida att frågan var viktig men att man
ville vänta med en översyn. Under vårriksdagen
tog jag upp prisfrågorna i
en interpellation och två enkla frågor,
men intresset var tyvärr ringa hos regeringen.
Den dåliga avtalsuppgörelsen
och den fortsatta prisuppgången har
gjort problemet mycket väsentligt.

I en skrivelse till regeringen har det
kommunistiska partiet föreslagit följande:
För det första att regeringen skall
tillämpa bestämmelserna i gällande
prisregleringslag, särskilt paragrafen
om maximipriser på vissa varor och
tjänster. För det andra att regeringen
skall undersöka möjligheten att föreskriva
sänkning av vissa priser främst
på importvaror från EFTA-länderna på
vilka tullarna minskats. För det tredje
att regeringen skall tillsätta en utredning
med uppgift att komplettera prisregleringslagen
med ett permanent system
för att ge de stora konsument- och
löntagargrupperna inflytande på prisbildningen.
Det bör enligt min mening

Onsdagen den 11 november 1964 fm.

Nr 34

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 185

kunna ske genom ett förfarande med
förhandlingar, varvid lokala organ kan
spela stor roll. Medan regeringen funderar
på dessa förslag fortsätter tyvärr
priserna att stiga.

Våra förslag om ytterligare åtgärder
i prisfrågorna innebär ingen underskattning
av den verksamhet som prisoch
kartellnämnden utövar, och vi ser
med tillfredsställelse att högerpartiet
inte lyckats i sina årliga ansträngningar
att i ägardemokratiens intresse ytterligare
minska prisövervakningens effektivitet.
Det är bra att pris- och kartellnämnden
nu begär att få utreda förhållandena
inom byggbranschen. Ökningen
av byggnadskostnader och hyror
är ett allvarligt problem. Den planerade
undersökningen kan ge ett fastare underlag
för bedömningen av vilka åtgärder
som kan vidtas för att hålla nere
kostnaderna. Enligt vår uppfattning
måste samhällsorganen för att bryta
monopolförhållandena inom byggbranschen
starta egen produktion såväl av
byggnadsmaterial som av bostäder och
andra byggnadsobjekt. Vi noterar med
stort intresse byggnadsarbetarförbundets
förslag om ett byggnadsföretag
med bl. a. staten och fackföreningsrörelsen
som intressenter och hoppas att
detta förslag snarast skall föranleda de
nödvändiga åtgärderna från regeringens
sida och inte gömmas i en flera år
lång utredning.

En ökad bostadsproduktion för att
snabbare avveckla köproblemen, som är
särskilt markanta i storstäderna, är en
angelägen uppgift, för vilken man måste
finna plats i avvägningen av olika
faktorer i den samhällsekonomiska balansen.
Det är helt orimliga förhållanden,
icke värdiga ett samhälle som vill
kallas välfärdsstat, när exempelvis i
Stockholm en familj med ett barn som
i dag anmäler sig till bostadsförmedlingen
får beskedet att väntetiden uppgår
till nio år. De krafter som nu föreslår
nedskärning av bostadsproduktionen
måste ges det eftertryckliga beske -

det att sådana profitegoistiska krav
icke kommer att tillmötesgås.

Men det bör också ges besked på en
annan punkt. En intensiv kampanj pågår
för att snabbt avveckla hyresregleringen.
Vi hörde även detta tidigare i
dag i högerledaren Heckschers tal. Man
förespeglar människorna att om bara
fastighetsägarna fritt får höja sina hyror
så kommer bostadsbristen simsalabim
att försvinna. Det är en oansvarig
agitation som inte kan styrka sina påståenden
med fakta eller godtagbara
hypoteser. Det kommer icke att bli en
bostad till därför att hyresregleringen
avskaffas. Vad som händer är att hyrorna
stiger och att därför stora grupper
av människor med låga inkomster
tvingas flytta till sämre bostäder. Jag
tror det skulle vara angeläget, att inrikesministern
här i riksdagen ånyo
ger en mycket klar deklaration att regeringen
icke tänker ge efter för de
krafter som söker inbilla allmänheten
att man kan »lösa bostadsbristen» genom
att avskaffa hyresregleringen.

Nej, problemet är verkligen inte att
hyrorna är för låga och att de under de
senaste åren stigit för litet. Problemet
är i stället att de under de senaste åren
stigit i så snabb takt. Genom riksdagens
beslut i våras att försämra räntebidragen
för stora grupper av fastigheter
blir det betydande hyreshöjningar för
många familjer. Höjningen av räntan
med sammanlagt en procent under året
kommer att också få effekt i form av
höjda hyror. Jag anser att regeringen
och riksbanken överskattar möjligheterna
att med ränteförändringar åstadkomma
önskade effekter. Vårt land har
nu i stället för den tidigare lågräntepolitiken
fått en högräntepolitik, men
går det därför lättare i år än tidigare
att motverka inflationstendenserna?
Snarast är det så att om man börjar
med en högräntepolitik, så är det risk
för att man drivs vidare undan för undan
i försök att få till stånd de effekter
man vill uppnå med en räntehöj -

Nr 34

Onsdagen den 11 november 1964 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 185

ning. Den höga räntan aktualiserar de
förslag vi upprepade gånger ställt att
man för allt kapital till bostadsproduktionen
skulle söka hålla en låg och fast
ränta, så att hyreskostnaderna icke
skulle behöva påverkas på sätt som nu
sker av förändringarna i marknadsräntan.
Detta förslag förutsätter troligen
en särskild statlig kreditanstalt för bostadsändamål
— ett förslag som också
nämnts inom fackföreningsrörelsen.

Markfrågan och markkostnaderna är
ett av de mest brännande problemen på
detta område. Man väntar med spänning
på att de arbetande utredningarna
skall bli färdiga med sitt arbete, så att
det äntligen kan bli ett generalangrepp
mot den alltmera hänsynslösa spekulationen
i mark och fastigheter. Markpolitiska
utredningens första betänkande
innehåller många positiva synpunkter
men täcker inte hela fältet. I detta sammanhang
vill jag notera att den nya
labourregeringen i Storbritannien har
kampen mot markspekulationen som en
viktig punkt på sitt program. Man tänker
skapa en särskild markfond med
uppgift att å samhällets vägnar inköpa
mark avsedd för byggnation eller ombyggnad.

Jag vill ställa frågan: Varför skall
den svenska socialdemokratien stå så
långt efter den brittiska när det gäller
att företa ingrepp i ägandeförhållandena
under kapitalismen? Labourregeringen
har redan fått sitt förslag om
nationalisering av stålindustrien godkänt
i första läsningen. När såg vi senast
regeringen Erlander lägga fram ett
nationaliseringsförslag eller den socialdemokratiska
gruppen i riksdagen rösta
för ett sådant? Här hör vi i stället de
socialdemokratiska statsråden i offentliga
debatter förklara, att ägandeförhållandena
inte spelar någon roll. Det är
tur att de inte lyckats smitta sina brittiska
partivänner med denna falska
teori.

Detta problem om ägandeförhållandena
är aktuellt också i samband med

lokaliseringspolitiken. Vi ställer oss positiva
till regeringens förslag i lokaliseringsfrågan.
Detta innebär i många avseenden
ett framsteg jämfört med den
Näslundska utredningen. Men det måste
sägas att det också lämnar problem
olösta. Jag vill i denna inledande debatt
endast helt kort nämna några huvudpunkter.
Lokaliseringspolitiken måste
enligt vår uppfattning sättas in i sitt
sammanhang i en allmän ekonomisk
plan för utveckling av vårt lands näringsliv.
För att lösa problemet om en
ekonomisk blomstring i de stora områden,
som nu är underindustrialiserade,
främst Norrland, räcker det inte med
samhälleligt stöd till privata företag.
Det är nödvändigt att samhället också
genom egna initiativ skapar nya stora
samhällsägda basindustrier, som kan bli
utgångspunkten för en allmän utveckling
av näringslivet genom underleverantörer,
serviceinrättningar o. s. v. De
privata intressena har tydligt visat att
de inte är intresserade av en satsning
av denna omfattning, och samhällets
egna initiativ är därför oundgängliga.

Jag övergår i denna allmänna debatt
till några problem som har samband
med vårt lands ställning i världen. Det
är ju nu närmast en truism att framhålla
att det varit en mycket dramatisk
höst. Alla de förändringar som skett
kan ännu inte helt överblickas till sina
verkningar. Det förefaller emellertid
som om ökade förusättningar nu skulle
finnas för att nå en fortsättning på
avspänningspolitiken och förverkliga
fredlig samlevnad mellan folken. Labours
seger i England och Goldwaters
markanta nederlag i det amerikanska
presidentvalet bör vara otvetydiga plusposter.
De nya männen i Sovjetunionens
ledning har försäkrat att landet
skall fortsätta sin hittillsvarande utrikespolitiska
kurs, vilket statsministern
tidigare bär erinrat om. Man gör
sig skyldig till en felsyn om man hävdar,
att ett nedtonande av den hårda
offentliga diskussionen mellan Sovjet -

Onsdagen den 11 november 1904 fm.

Nr 34

Vid remiss av Kungl. Majrts proposition nr 185

unionen och Kina skulle behöva resultera
i ökade motsättningar mellan Sovjetunionen
och västmakterna. Verkliga
vänner av avspänningspolitik kan inte
ha något intresse av ett spänt förhållande
mellan de bägge socialistiska
stormakterna.

Jag vill uttrycka förhoppningen att
det gynnsammare klimat, som jag vill
tro på, skall möjliggöra att ansträngningarna
för att nå resultat när det
gäller nedrustning, totalt förbud mot
kärnvapenprov och mot kärnvapen över
huvud taget skall krönas med framgång.
Vårt land har på detta område gjort
goda insatser och bör även i fortsättningen
kunna ta positiva initiativ.

Nedrustningen är nödvändig av flera
skäl. Den s. k. terrorbalansen kan
aldrig bli en säker garanti mot nya
krig. Men nedrustning är också nödvändig
för att tillräckligt med resurser
skall kunna friställas för ett verkligt
effektivt bistånd åt de fattiga länderna.
Vad som nu göres är otillräckligt för
att ens bevara det nuvarande läget, ännu
mindre för att åstadkomma en varaktig
förbättring och minska klyftan
mellan rika och fattiga nationer.

Vårt eget lands insatser är som bekant
inte särskilt imponerande. Trots
flera års ansträngningar har vi ännu
inte kommit längre än till att avstå
0,25 procent av nationalinkomsten till
biståndsverksamheten. Anslagen ökar
i en takt som gör att ingen med bestämdhet
kan säga om vi med den farten
når målsättningen en procent av
nationalinkomsten före år 2000. Det torde
fortfarande vara så, att vårt land förtjänar
mera på utplundringen av de fattiga
länderna genom låga råvarupriser,
höga priser på egna produkter o. s. v.,
än vi ger i bistånd. Det är ett tillstånd
som inte bör få fortsätta. Det finns en
stark opinion i vårt land, särskilt bland
ungdomen, för en betydande ökning av
biståndet till u-länderna. Varför går inte
regeringen denna opinion mera till mötes? -

Ett -särskilt problem är vårt förhållande
till länder där det råder ett brutalt
förtryck av andra raser. Förhållandena
i Sydafrika bär länge upprört
opinionen. För endast några dagar sedan
avrättades tre män och ytterligare
en dömdes till döden. De hårda domarna
i den s. k. förräderiprocessen är i
gott minne. Hur länge skall svenska företag
fortsätta att göra höga profiter
på den med våld genomförda utplundringen
av det sydafrikanska folket? Ett
stort antal svenska företag har som bekant
filialer i Sydafrika och omkring
ett halvt dussin har också produktionsföretag.
Det är några av de mest bekanta
svenska företagen — Asea, Avesta,
Sandviken, Fagersta o. s. v. — bakom
vilka står de största finansgrupperna
i vårt land. Denna ställning borde
också kräva ett särskilt ansvar. Jag anser
det befogat att från denna talarstol
rikta en uppmaning till dessa svenska
företag att avveckla sina investeringar
i Sydafrikanska unionen och att i varje
fall avstå från att utbygga sina engagemang,
så länge detta rasbarbari härskar
i Sydafrika.

Den avgörande delen av denna fråga
gäller emellertid vad den svenska staten
gör. Det är nu lång tid sedan
Förenta Nationernas generalförsamling
rekommenderade medlemsstaterna att
avbryta de diplomatiska och kommersiella
förbindelserna med Sydafrika. Det
kanske inte heller i dag går att få något
svar på frågan när regeringen tänker
efterkomma denna uppmaning. Men en
fråga borde det vara möjligt för utrikesministern
att besvara, nämligen denna:
Vilka initiativ avser regeringen att ta
vid instundande möte med Förenta Nationernas
generalförsamling för att mera
skall bli gjort i sydafrikafrågan?

Herr förste vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Efter en såväl in- som

Nr 34

Onsdagen den 11 november 1964 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 185

utrikespolitiskt ovanligt händelserik
höst finns det givetvis ett mer än vanligt
omfattande material att lägga till
grund för en politisk debatt. Att kalla
denna diskussion »remissdebatt» är
kanske ändå inte helt adekvat.

Det finns säkerligen inte många här
i vårt land som inte hälsade utgången
av det amerikanska presidentvalet med
den djupaste tillfredsställelse. Många,
om än inte så många, gladde sig säkert
också åt att det engelska arbetarpartiet
lyckades bryta det mångåriga högerväldet
i Storbritannien. Om det finns anledning
att känna någon tillfredsställelse
över maktskiftet i Kreml är väl mera
ovisst.

Vilka värderingar vi än gör utifrån
våra olika utgångspunkter och vilka
bedömningar vi än må lägga på det politiska
skeendet, är det klart att vi nu
återupptar vårt eget arbete i en värld
som förändrats. Vi vill väl gärna tro att
den förändrats till det bättre, att fredens,
avspänningens och samförståndets
krafter skall i ännu högre grad än hittills
få sätta sin prägel på den världspolitiska
utvecklingen. Men samtidigt
har höstens händelser gett oss en del
tankeställare. När ett politiskt program
som det Goldwater presenterade det
amerikanska folket i presidentvalet kan
samla över 25 miljoner röster, blir man
skrämd, och man frågar sig: Skall aldrig
mänskligheten lära sig någonting av tidigare
begångna misstag?

På det ekonomiska planet har vi på
ett handgripligare sätt än på länge fått
en påminnelse om vårt lands beroende
av omvärlden, men också en påminnelse
om vad det betyder vilka krafter
som regerar i länder med vilka vi har
nära ekonomiska förbindelser. Den nya
engelska regeringen fick ärva ett konkursbo.
Det blir säkerligen ingen lätt
sak att återigen sätta den engelska ekonomien
på fötter. Nu får också vårt land
vara med och bära bördan av vad det
kostar att reparera följderna av den tidigare
högerregeringens oduglighet.

De engelska åtgärderna kan givetvis
diskuteras och kritiseras, men att åtgärder
måste till för att så snabbt som möjligt
klara de akuta betalningsbalanssvårigheterna
är ställt utom varje tvivel.
Nu är väl inte mycket annat att hoppas
på än att åtgärderna blir kortvariga och
att labourregeringen under tiden skall
kunna genomföra den reorganisation och
effektivisering av det engelska näringslivet
som måste till för att detta skall
bringas in i en sund utveckling. Under
tiden får vi och det svenska näringslivet
betala ett högt pris — hur högt är
väl ännu inte fullt klart — för den engelska
högerns försummelser. Det kommer
utan tvivel att bli stora svårigheter
för vår export, men att i detta läge —
vilket har skett från en del håll inom
näringslivet — börja skria om repressalier
och motåtgärder är ändå att tappa
huvudet. Menar man att vi skall sätta i
gång ett handelskrig mot England?

Här liksom i alla besvärliga situationer
är det nog lugnast att hålla huvudet
kallt, att ha vad som populärt brukar
kallas »is i magen». Det svenska näringslivet
är väl heller inte helt utan
möjligheter att i varje fall mildra verkningarna
av de engelska åtgärderna. På
längre sikt är det ju lika nödvändigt för
oss som för England att vår näst största
handelspartner har sin egen ekonomi
i ett sådant skick att affärerna kan fortsätta.

Herr talman! Vad som nu i höst har
skett i världen runt omkring oss bör inte
helt få skymma bort det som hänt här
hemma. Vi har ju även här haft en politisk
kraftmätning, som visserligen kan
te sig idyllisk vid jämförelse med höstens
världspolitiska händelser men som
ingalunda saknar intresse och betydelse.

Först kan väl konstateras att det mest
utmärkande för höstens val är — jag
vet inte för vilken gång i ordningen -—
att borgerligheten återigen misslyckats
i sina strävanden att åstadkomma ett
regimskifte, detta trots feta löften, kritik
av det mesta och försök med nya

Onsdagen den 11 november 1904 fm.

Nr 34

Vid remiss av Kungl. Ma]:ts proposition nr 185

partischatteringar under kristna och
andra kapprockar.

Det därnäst mest utmärkande i valet
anser jag vara det kraftiga tillbakavisande
av försöken att plundra ATPfonderna.
Är det inte på tiden, herr
Heckscher, att löntagarna äntligen får
ha sina pensionsförmåner i fred för vidare
attacker?

Den tredje huvudlinjen i valet skulle
jag vilja beteckna som en klar förskjutning
åt vänster i väljaropinionen. Man
må nu tycka bra eller illa om denna utveckling,
men faktum kvarstår: kommunisterna
gjorde de största framgångarna
i höstens val. Herr Hermansson lyckades
— i varje fall delvis — med att
få folk att tro att kommunisterna nu
blivit ett helt igenom demokratiskt
svenskt parti, att man helt kastat loss
från bindningen till Moskva. Detta
konststycke är utan tvivel en prestation,
men med tanke på tidigare tvära omkastningar
i den kommunistiska politiken
återstår att se hur varaktig framgången
kan visa sig bli.

På kommunistiskt håll har man nu
blivit så kärvänlig inte bara mot socialdemokratien
utan också mot andra partier
att man erbjuder sig att samarbeta
med nära nog vem som helst. Här kanske
yppar sig en möjlighet för de borgerliga
att åstadkomma det hett åstundade
regimskifte de inte själva orkar
med. Det verkar också som om vissa
borgerliga politiker och tidningar i herr
Hermansson har fått en mycket god
rödrandig polkagris att suga på.

Det återstår väl också att se, huruvida
herr Hermansson skall lyckas med
att hålla ihop de heterogena skaror som
nu finns samlade i det kommunistiska
partiet och dem som i valet slutit upp
bakom herr Hermanssons nya giv. Säkert
blir det ingen lätt uppgift.

Riskerna för utbrytningar från grupper,
som fortfarande betraktar sig som
renläriga kommunister, är uppenbara.
Ju mer herr Hermansson fraterniserar
med andra partier, ju större blir dessa

risker. Det skall verkligen bli intressant
att se, hur han kommer att klara
detta dilemma.

I en del valkommentarer har ifrågasatts,
om inte valutgången skulle komma
att få inflytande på den framtida
politikens uppläggning — om inte de
kommunistiska framgångarna skulle
skrämma socialdemokratien till vad
som har kallats en »radikalare» politik.
Nu kan man alltid tvista om innebörden
i ordet »radikal». För egen del och
med den innebörd, som jag inlägger i
detta ord, kan jag inte finna att den
kommunistiska politiken skulle vara
särskilt radikal. Tvärtom, i vissa stycken
kännetecknas kommunisternas politik
av en konservatism och av bindningar
till förlegade föreställningar som
de flesta numera övergivit. Att dessa
föreställningar skulle få något inflytande
på den framtida politikens utformning
är väl inte tänkbart, i varje fall
inte för det parti jag representerar.

Herr Hermansson gjorde från denna
talarstol gällande att valutgången skulle
ge anvisningar om en närmare samverkan
inom arbetarrörelsen. Låt mig till
detta bara säga att vi på socialdemokratiskt
håll tyvärr har alltför dåliga erfarenheter
av den kommunistiska politiken
i sådant avseende. Även om herr
Hermansson i dag önskar få en samverkan
inom arbetarrörelsen, är det ingenting
som säger att situationen inte efter
en tid, längre eller kortare, är densamma
som många gånger tidigare och att
socialdemokratien återigen framställes
såsom kommunisternas huvudfiende.

Nej, herr Hermansson, socialdemokratien
kommer i framtiden liksom
hittills att utforma sin politik utifrån
de uppfattningar och värderingar som
den anser bärande och riktiga. Sedan
får andra själva avgöra, huruvida de
vill ansluta sig eller icke till denna politik.

Efter att ha sagt detta vill jag, herr
talman, gärna tillägga att visst kan även
kommunisterna — och för övrigt också

Nr 34

Onsdagen den 11 november 1964 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 185

andra partier — någon gång dra fram
företeelser i vårt samhälle som tarvar
ökad uppmärksamhet från statsmakternas
sida. Det var säkerligen nyttigt att
såväl i valdebatten som även i dag,
herr Hermansson, strålkastarna riktats
på vad som sker i fråga om prisutvecklingen.
Men det räcker inte med att
tala om att priserna stiger, att orsaken
därtill är de höga företagsvinsterna och
att EFTA-tullavvecklingen inte får slå
igenom i sänkningar av konsumentpriserna.
Inskränker man sin upplysningsverksamhet
omkring prisproblemen till
detta, då är det inte fråga om upplysning
utan om demagogi.

Prisbildningsproblematiken och prisbildningsmekanismen
är i själva verket
betydligt mer invecklade än så. Ingen
av de kommunistiska talare, som jag
under valdebatten hade tillfälle lyssna
på, gjorde ens något försök att bena
upp denna problematik. Men det var
val inte heller någon som väntade sig
detta.

Vad som presterades var, herr Hermansson,
en grov propagandas spekulation
i människors okunnighet, och den
fick tyvärr i stort sett stå oemotsagd.
Man utnyttjade på ett skickligt sätt —
det skall villigt erkännas — irritationen
över den senaste tidens prisstegringar.
Detta kombinerades sedan med förslag
som folk i gemen fann enkla och radikala.
Innan jag återkommer till dessa
förslag, som herr Hermansson även i
dag berörde, vill jag emellertid säga
några ord om själva prisutvecklingen.

Från december 1961 till juni i år har
konsumentprisindex i Sverige stigit
med 9 procent, och samma stegringstal
redovisas för Belgien och Schweiz.
I Västeuropa företer Finland, Italien
och Danmark de starkaste indexstegringarna
under perioden med 19, 17 och
15 procent. Därefter följer Holland och
Frankrike med 12 respektive 11 procent
och Norge med 10 procent. Om vi håller
oss enbart till livsmedlen, blir bilden
något annorlunda. Livsmedelsindex

steg under samma period med 15 procent
i Sverige, med 23 procent i Finland,
med 16 procent i Italien och med
14 procent i Norge och Danmark.

Det är alltså inte bara Sverige som
drabbats av konsumentprisstegringar,
vilka för övrigt till stor del förorsakats
av stigande partipriser. Av intresse i
sammanhanget är att livsmedelsindex
stigit betydligt kraftigare än konsumentprisindex
totalt. Här spårar man utan
vidare det samband som förefinns mellan
världsmarknadspriserna och den
svenska jordbruksregleringen. Världsmarknadspriserna
på jordbruksprodukter
ligger ju väsentligt lägre än prisnivån
exempelvis i Sverige. Låt mig i
detta sammanhang inskjuta att ungefär
hälften av den totala stegringen i konsumentprisindex
är föranledd av stigande
livsmedelspriser. Härvidlag är vi
emellertid låsta vad det gäller prissättningen
på råvarorna och i stor utsträckning
även förädlingsindustriernas produkter.
Det som återstår och som möjligen
kan påverkas är prissättningen i
handelsledet.

Dessa fakta passar det inte kommunisterna
att redovisa, och jag har heller
aldrig märkt att man från det hållet
velat rubba nu gällande jordbruksavtal.
I stället har man framställt sig som
stora vänner till jordbruket, och det
är inte mer än ett par år sedan kommunisterna
gjorde gemensam sak med
de borgerliga för att försena en klart
nödvändig, hårdare driven strukturrationalisering
av det svenska jordbruket.

Men för att återgå till herr Hermanssons
propaganda i prisfrågorna kan det
väl först ha sitt intresse att för den period
som jag här har sysslat med även
se hur löneutvecklingen har tett sig.
Jag nämnde att konsumentprisindex i
Sverige under tiden december 1961 till
juni 1964 stigit med 9 procent. Under
samma tid har den genomsnittliga timlönen
för industriarbetare ökat med 16
procent. Härtill kommer så de övriga

Onsdagen den 11 november 1964 fm.

Nr 34

Vid remiss av Kungi. Maj:ts proposition nr 185

förbättringarna i form av längre semester
och kortare arbetstid och andra
sociala anordningar som rimligtvis måste
räknas in i reallöneförbättringen. De
sakerna glömde herr Hermansson att
upplysa väljarna om.

Nu vill kommunisterna komma till
rätta med prisstegringarna genom att
sätta bestämmelserna i den allmänna
prisregleringslagen i kraft, i varje fall
delvis, då man begär att regeringen
skall utfärda föreskrifter om högstpriser
på vissa förnödenheter och tjänster.
Som jag redan har framhållit härrör
sig den största delen av den sammanlagda
prisstegringen från höjningen på
de prisreglerade livsmedlen. Är det dessa
varor herr Hermansson avser, då
måste hela det nuvarande prisregleringssystemet
på jordbrukets område
omprövas. Det kan hända att det i och
för sig kunde vara befogat.

Den andra åtgärden som kommunisterna
gjort stort nummer av och som
herr Hermansson också berört här i
dag är förslag om sänkning av vissa
priser. Här är det tydligen EFTA-tullavtrappningen
och de uteblivna prissänkningarna
som man tycker denna
avveckling borde ha fört med sig, som
spökat.

Nu skall det utan vidare erkännas att
det är tämligen svårt att med siffror
belägga den effekt på priserna som
EFTA-tullavvecklingen haft. En utebliven
prissänkning på en EFTA-vara kan
innebära att man sluppit ifrån en annars
av kostnadsskäl nödvändig prishöjning.
Man bör kanske också ha i
minnet, att varje enskild tullavveckling
på en EFTA-vara betyder relativt litet
för konsumentpriset. Låt mig här ta ett
exempel, även om jag är medveten om
att jag tröttar med siffror. Låt oss ta
en vara som kostar 10 kronor, och låt
oss anta att tullen på denna vara i dag
är 5 procent. Fem procent på 10 kronor
i inköpspris gör 50 öre. Priset är då
10:50. Om vi så lägger på fem kronor
i distributions- och försäljningskostna -

der får vi ett pris till konsumenten av
15 kronor och 50 öre. En 10-procentig
sänkning av tullen, som ju utgjorde
50 öre, gör 5 öre. Om denna tullsänkning
slår igenom i priset, skulle alltså
varan kunna säljas till konsumenten för
15 kronor och 45 öre i stället för 15
kronor och 50 öre. Det kan kanske bli
dyrare för affärsmannen att märka om
dessa varor än vad femöringen representerar,
och han har ju även rätt och
möjlighet att ta ut ersättning för ommärkningskostnaden
i sin kalkylering.

Om nu handlaren har ett inneliggande
lager av varor som han har köpt före
tullsänkningen, blir ju inte saken lättare.
Det torde då vara både billigare
och rationellare att, som ju även har
visat sig vid undersökningar som skett,
låta tullsänkningen slå igenom vid nästa
omkalkvleringstillfälle och då som en
prissänkande faktor. Men därmed är ju
inte sagt att man kan konstatera någon
sänkning av priset. Affärsmannen kan
ha haft lönestegringar eller andra kostnadsfördyrande
faktorer att räkna med
under tiden, och då kan resultatet bli
att denna tullsänkningseffekt aldrig
kommer till synes i varans pris.

Den tredje propån från kommunistiskt
håll som herr Hermansson tog upp
här, är om möjligt ännu dubiösare.
Man vill få till stånd »ett förfarande
med förhandlingar när det gäller företagens
priser» och »att niaximipriser
fastställs genom förhandlingar». Det är
nästan så att man med katekesen skulle
vilja utbrista: Vad är det? Man vill
fråga: Hur skall det här nu gå till? Om
löntagare, konsumenter och samhälle
skall förhandla om företagens priser,
måste man ju skapa en förhandlingsduglig
motpart. För herr Hermansson menar
väl ändå inte att man skulle sätta
sig och förhandla med varje enskilt
företag? Enda sättet att då få denna
förhandlingsdugliga motpart är väl att
genomföra en systematisk tvångskartellering
branschvis bland företagarna, så
att företrädare för dessa kunde träffa

4—Andra kammarens protokoll 1964. Nr 34

Nr 34

Onsdagen den 11 november 1904 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 185

för branschen bindande prisöverenskommelser.
Jag tror att ett dylikt förfaringssätt
är tämligen orimligt, och
risken för att resultatet skulle bli det
motsatta till vad man eftersträvar är
uppenbar. Ett förhandlingssystem av
detta slag är heller inte möjligt att tilllämpa
i ett samhälle där man eftersträvar
fri konkurrens och därmed sammanhängande
fri prisbildning.

Herr talman! Oberoende av vad jag
nu sagt kan jag utan vidare hålla med
herr Hermansson om att prisfrågorna
är viktiga och att vad som kan göras
för att förhindra oskäliga prisstegringar
också bör göras. Jag tror ändå att
man i stort sett får lita till den form
för övervakningsverksamhet som vi nu
bedriver och gärna se till att prisövervakningen
ges bättre resurser och därmed
görs effektivare. Men låt oss inte
låsa fast oss i någon överdriven tro på
priskontroll som något allena saliggörande.
Erfarenheterna — såväl våra
egna som andra länders -— visar att
inte ens den mest effektiva priskontroll
kan bemästra prisstegringsproblemet.
Man har t. ex. i våra nordiska grannländer
och i Frankrike prövat sig fram
med olika prisregleringsåtgärder, men
trots detta har inflationen i nämnda
länder — som framgår av de siffror jag
tidigare nämnde ■—• varit större än i
Sverige.

För att komma till rätta med problemet
— om man nu verkligen vill komma
till rätta med det — måste man nog
angripa orsakerna till prisstegringarna
och kanske främst då den brist på balans
i samhällsekonomien som högkonjunkturen
för med sig. Men det är en
annan historia, som jag inte här skal]
ingå på.

Jag skall nu inte fortsätta längre med
detta, herr talman, utan vill bara avslutningsvis
som min mening framhålla
att i ett marknadsläge av den typ vi nu
har i Sverige är systemet med fri konkurrens
parad med en övervakning för
att säkra denna fria konkurrens ett ef -

fektivare sätt att förhindra oskälig prissättning
än direkta prisreglerande åtgärder.

Så till sist några ord om en annan
företeelse i vårt samhälle, som är ägnad
inge allvarliga bekymmer. Statsministern
berörde också den saken tidigare
i dag. Jag avser här den mycket kraftiga
lönespridningen, som trots energiska
försök vid varje löneuppgörelse
att komma till rätta med problemet
bara tycks bli ännu mer markerad. Jag
bortser från de grupper, som i statistiken
redovisas med låga inkomster, men
där denna inkomst inte har någon större
betydelse för försörjningen och där
det kan ifrågasättas om vederbörande
egentligen borde vara med i inkomststatistiken.
Men även om vi rensar bort
dessa grupper, så har vi stora andra
grupper av löntagare som tvingas leva
på en orimligt låg standard — låg i
relation till andra grupper; det iir den
jämförelsen man gör i vårt välfärdssamhälle.
Den dåligt avlönade diversearbetaren
på en fabrik gör ju inte jämförelser
mellan sina egna och exempelvis
en asiatisk eller afrikansk löntagares
levnadsbetingelser, utan han gör
jämförelser med de bättre ställda svenska
löntagarna. När han sedan märker
att han vid avtalsuppgörelserna får en
i procent större höjning än högavlönade
grupper, men att han ändå år för år
alltmer halkar efter i utvecklingen,
skall man inte bli överraskad av att
missmod och missnöje inställer sig.

Jag tror att vi i längden inte kan
komma förbi den problematiken. Vi
kan måhända lösa problemet till en del
eller göra det till storleken mindre genom
en mera aktiv näringspolitik och
en hårdare strukturrationalisering, men
en återstående del av problemet kommer
vi inte åt med dessa medel. Där
måste vi söka oss fram efter andra linjer,
och jag är inte främmande för tanken
att staten på ett eller annat sätt
måste ingripa för att vi skall kunna
komma till rätta med ett av vår tids

Onsdagen (lön 11 november 1904 fm.

Nr 34

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 185

största sociala missförhållanden. En
möjlighet som bör prövas är väl att genom
skattepolitiska åtgärder söka förbättra
läget för de lågavlönade, om
detta är möjligt utan att samtidigt gynna
sådana som inte är i behov av någon
lättnad, över huvud taget anser jag
att vi, oberoende av alla doktriner,
måste pröva alla möjliga utvägar för
att få bort de mest stötande orättvisorna
på lönebildningens område. Här har
vi enligt mitt förmenande en uppgift
som kommer att kräva krafttag, fackligt
och politiskt, under den närmaste
framtiden.

Herr talman! Jag har nu lyckats med
att tala i nära en halv timme utan att
med ett ord beröra den proposition
som ligger till grund för dagens debatt,
men även det är ju tillåtet. Låt mig
ändå sluta med att yrka remiss på lokaliseringspropositionen
till vederbörande
utskott.

Herr HERMANSSON (k) kort genmäle: Herr

talman! Jag vill börja med att
instämma i vad herr Gustafsson i Stockholm
i slutet av sitt anförande sade om
betydelsen av att angripa låglönegruppernas
problem. Jag är ense med honom
om att det är en mycket väsentlig
fråga, som vi måste ägna mera uppmärksamhet
åt.

Sedan skall jag inte gå närmare in
på herr Gustafssons allmänna omdömen
om det parti jag representerar. De
var inte av politisk karaktär utan hade
mera med färgskalan att göra. Jag kunde
annars kvittera hans ord med att
fråga hur mycket rött som finns kvar
i herr Gustafssons egen fysionomi för
närvarande. Det skall jag dock inte
göra.

Men herr Gustafsson gjorde två påståenden,
som jag har svårt att förena.
Dels sade han att det kommunistiska
partiet var konservativt i sin politik
och dels att valutgången innebar en klar
förskjutning åt vänster. Hur får herr

Gustafsson dessa båda påståenden att
gå ihop? Kommunistiska partiet var ju
det enda parti som gick fram, och om
det är konservativt måste valutgången
betyda en förskjutning åt böger i stället
för åt vänster, som herr Gustafsson
anser. Det där stämmer alltså inte riktigt.

Jag är emellertid mycket tacksam för
att herr Gustafsson här tagit upp en
allvarlig sakdiskussion om lönefrågorna,
vilket man från socialdemokratiskt
håll inte ville göra i valrörelsen. Det är
en mycket väsentlig och även mycket
svår fråga.

Beträffande de siffror herr Gustafsson
i Stockholm anförde för utvecklingen
av löner och priser vill jag erinra
om att under de senaste tolv månaderna
konsumentprisindex stigit med
4 procent och att industriarbetarnas löner
under denna tid gått upp med något
över 6 procent. Lägger man därtill de
skattehöjningar som ägt rum, finner
man att det verkligen inte blivit någon
reallöneförbättring under det senaste
året. Detta har inträffat under en period,
när industriens produktion under
motsvarande tid ökat med över 8 procent.
Detta är bakgrunden till det stora
missnöje som råder över utvecklingen
av löner och priser.

Vi menar att man också skall ta upp
frågan om konstruktionen av jordbruksprisavtalet
till en översyn, och detta
kommer för övrigt såvitt jag kan se
helt automatiskt att ske nästa år. Det
nuvarande avtalet är inte av sådan art
att man i längden kan godkänna det.

Beträffande frågan om prissänkning
på EFTA-varorna kan jag erinra om att
summan för varje enskild vara visserligen
kan vara mycket liten, men att
samtidigt det sammanlagda beloppet av
tullsänkningarna på EFTA-varorna under
hela året hade uppgått till ca 250
miljoner kronor. Om man jämför denna
summa med vad LO-organisationerna
erhöll i löneförbättring genom avtalsrörelsen,
skall man finna att det

100

Nr 34

Onsdagen den 11 november 1964 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 185

icke är några oväsentliga belopp det rör
sig om.

Herr Gustafsson i Stockholm tog
framför allt upp vårt krav på förhandlingar.
Hur skall dessa förhandlingar
äga rum? Herr Gustafsson sade att det
inte är möjligt att ha sådana förhandlingar.
Han tycks inte erinra sig att vi
redan har ett system av förhandlingar
genom näringsfrihetsrådet, som tar upp
vissa fall av konkurrensbegränsningar.
Vi anser att man skall bredda och utveckla
detta system, så att det kan ta
upp alla priser som kan misstänkas
vara oskäliga. Vi anser även att man
skall inrätta lokala nämnder, så som
man t. ex. har i Norge.

Herr Gustafsson i Stockholm resonerar
som om vi hade ett tillstånd av fri
konkurrens, i vilket kommunisterna nu
föreslår en strikt statlig priskontroll.
Ingetdera är sant. Vi har ett samhälle
som ingalunda domineras av en fri
marknadsekonomi. Marknaden behärskas
tvärtom av mycket olikartade inslag.
Det förekommer en viss konkurrens
på en del områden. Vidare förekommer
det olika former av monopol
och så kallad monopolistisk konkurrens
av olika slag. Dessutom förekommer
statliga ingripanden av skiftande art.
Inom vissa sektorer bestämmer man
redan priserna genom olika former av
förhandlingar. Vad vi önskar är en utvidgning
av de sektorer, där samhället
kan påverka prisbildningen och framför
allt av den sektor, där olika former
av förhandlingar spelar en roll. Det går
inte att avfärda dessa förslag med så
enkla argument som herr Gustafsson i
Stockholm gör.

Vi anser självfallet inte att man kan
lösa alla problem i samband med prisutvecklingen
och inflationen med de åtgärder
som vi förelagit. Man måste på
bred front ingripa mot dessa företeelser.
Man måste angripa den kapitalistiska
spekulationen, hålla en låg och
fast ränta för kapitalet till bostadsbyggandet,
så att hyrorna kan hållas nere,

driva en skattepolitik som tar ut mera
av bolagsvinster och stora förmögenheter,
minska de improduktiva militära
rustningarna o. s. v. Men i denna serie
av nödvändiga åtgärder behövs det också
mera av inflytande för konsumenterna,
löntagarna och samhället över prisbildningen.

Jag tror att det skulle vara fel om
man från socialdemokratiskt håll avfärdar
de förslag vi lagt fram som orealistiska
och omöjliga att genomföra.
Jag hoppas att man skall pröva dem
och att vi snart skall få den förutsedda
granskning av priskontrollagen, som
jag tidigare nämnt och som alla var
överens om att vi måste ha, när lagen
hade fungerat en viss tid. Vid denna
granskning hoppas jag att man skall
ta hänsyn till de förslag vi framfört.

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s)
kort genmäle:

Herr talman! Egentligen kanske det
inte skulle finnas så stor anledning för
mig att fortsätta denna debatt, men jag
skall ändå ta upp ett par saker som herr
Hermansson anförde. Han frågade hur
det gick ihop när jag dels sade att det
ägt rum en förskjutning åt vänster i
väljaropinionen, dels beskyllde kommunisterna
för konservatism. Jag gjorde
inte detta påstående generellt, utan jag
sade att det fanns konservativa drag och
bindningar i det kommunistiska partiets
politik, vilka jag inte ansåg särskilt
radikala. Jag skall gärna exemplifiera
mitt påstående. Kommunisternas ståndpunktstagande
i prisfrågan, där de har
en överdriven tro på prisregleringsåtgärder,
betraktar jag som en konservativ
attityd. Deras, åtminstone tidigare,
demonstrerade inställning till jordbrukspolitiken
innebärande ett stöd
från kommunistiskt håll för tanken att
ge även nytillträdande småbrukare del
av småbrukstödet betraktar jag även
som ett konservativt drag i det kommunistiska
partiets politik.

Vidare kom herr Hermansson in på

Onsdagen den 11 november 19(14 fm.

Nr 34

101

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 185

löneutvecklingen och Arets dåliga löneuppgörelse.
Ja, det är klart att den avtalsmässiga
löneuppgörelsen inte gav
särskilt mycket, även om den gav en del
åt vissa grupper. Nu får vi en löneglidning
även i år, och enligt de senaste beräkningarna
som föreligger kommer vi
att få en större löneglidning än vi haft
under de senaste åren. Jag är fullt medveten
om att alla grupper inte får del av
denna löneglidning, men den siffra jag
nämnde för den period jag behandlade,
en 16-procentig stegring av lönerna
från december 1961 till juni 1964, var
ett genomsnitt av löneutvecklingen för
industriarbetarna.

Men när man resonerar om årets avtalsrörelse
bör man även komma ihåg,
att till de procentuella förhöjningarna
kommer tre dagars semester, permitteringslön
och avgångsvederlag, vilket ju
också innebär ganska stora kostnader
för företagen.

Beträffande EFTA-tullavvecklingen
säger herr Hermansson att den hittills
företagna avvecklingen totalt skulle röra
sig om något sådant som 250 miljoner
kronor. Det är mycket möjligt att
det ligger till på så sätt. Men varken
herr Hermansson eller jag kan göra
gällande att inte konsumenterna har fått
del av denna avveckling — måhända på
det sättet att man sluppit undan annars
ofrånkomliga kostnadsstegringar.

Jag tror inte, herr Hermansson, att
man kan jämföra de förhandlingar som
i vissa fall sker inför näringsfrihetsrådet
rörande kartellerade priser med de
förhandlingar som herr Hermansson
föreslår att man skall pröva på hela
prisområdet.

Herr HERMANSSON (k) kort genmäle: Herr

talman! De siffror jag anförde
för löneutvecklingen i år var hämtade
ur senaste utgåvan av Statistiska meddelanden,
som bara för några dagar
sedan kom på min bänk, och de rörde
löneutvecklingen för industriarbetare

från augusti 1963 fram till augusti 1964.
Där är sålunda också all löneglidning
som förekommit inräknad.

Jag tror att herr Gustafsson i Stockholm
borde erkänna att hans uttalande,
att vårt parti i vissa avseenden skulle
vara konservativt, nog är en smula
missvisande. Ifall herr Gustafsson tycker
att det är vår inställning till prisfrågorna
som berättigar omdömet vill
jag erinra om att högern i riksdagen
varje år begär att anslaget till statens
pris- och kartellnämnd skall minskas.
Det är en konservativ ståndpunkt. Vi
intar den motsatta ståndpunkten — vi
anser att verksamheten skall utökas. Jag
anser att det är en radikal ståndpunkt,
och jag tror att herr Gustafsson är överens
med mig härvidlag. Sedan tvistar
vi en smula om formerna för kartellnämndens
verksamhet, men det är inte
avgörande, utan det avgörande är vår
gemensamma grundsyn, att samhället
på detta område skall ha ett inflytande.

Det är en sak i herr Gustafssons i
Stockholm första anförande som jag
gärna vill återkomma till. Han sade,
att socialdemokratien utformar självständigt
sin politik och sedan får andra
partier ansluta sig eller inte. Ja, det
kanske låter sig sägas. Men ibland är
det litet svårt att veta vad som är socialdemokratiens
politik. Vad är exempelvis
socialdemokratiens inställning i dag till
skattefrågan? År det den ståndpunkt
som herr Arne Geijer ger uttryck för
eller är det den ståndpunkt de socialdemokratiska
ledamöterna av allmänna
skatteberedningen intog?

På det viset kan man ta upp fråga
efter fråga •— arbetstidsförkortningen,
bostadspolitiken o. s. v. -—- och visa att
det finns olika strömningar inom socialdemokratien.

Men så var det nästa led i herr Gustafssons
resonemang — att andra partier
får ansluta sig eller inte när regeringen
redovisat sin ståndpunkt. I själva
verket är det ju så att regeringen
måste söka vinna majoritet för sina för -

102

Nr 34

Onsdagen den 11 november 1964 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 185

slag. Regeringen har för närvarande
bara en minoritet att stödja sig på i
andra kammaren och vid gemensamma
omröstningar, och i praktiken blir det
naturligtvis så att regeringen kommer
att ta hänsyn till ställningen i riksdagen,
när förslagen utformas. Det är
inte oriktigt, ty en regerings strävan
måste ju vara att söka få igenom en viss
politik. Jag är mycket glad om regeringen
drar den slutsatsen av vänsterutvecklingen
i valet, att den inte följer
herr Ohlins råd att ta ökad hänsyn till
de borgerliga partierna.

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s)
kort genmäle:

Herr talman! Herr Hermansson anför
som exempel på vad han närmast skulle
vilja kalla obeslutsamheten i den socialdemokratiska
politiken en fråga som
jag är mycket tacksam för att han tar
upp, nämligen skattefrågan, och han
efterlyser socialdemokratiens ståndpunkt
i denna fråga. Jag vet inte om
herr Hermansson i sitt parti arbetar på
det sättet, att han oberoende av ett utredningsresultat
och av remissyttrandena
över detta utredningsresultat är
beredd att binda sig för en ståndpunkt
och sedan driva den. Vi har alltid arbetat
på det sättet, att vi vill ha allt
material på bordet innan vi tar definitiv
ståndpunkt, och det tänker vi göra
även när det gäller skattefrågorna.

Herr Hermansson kom vidare tillbaka
till att den socialdemokratiska
regeringen måste manövrera under
sneglande åt var majoriteten finns vid
varje tillfälle. Ja, herr Hermansson, vi
kan ju hänvisa till socialdemokratiens
föregående i detta hänseende. Jag är
inte främmande för att vi återigen kan
komma i den situationen att vi överlåter
åt kommunisterna att avgöra, om
de vågar fälla den socialdemokratiska
regeringen eller inte.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Herr Gustafsson i Stock -

holm sade nyss att det socialdemokratiska
partiet inte tagit någon definitiv
ställning i skattefrågan utan att man
tänker studera remissyttrandena och
därefter avgöra huruvida partiet skall
följa de socialdemokratiska ledamöterna
av skatteberedningen eller inte. Jag
skall be att få ägna några minuter åt
frågan om skattereformen; jag tycker
det finns anledning att göra det med
tanke på det hot mot reformen som vi
sett avteckna sig vid horisonten.

Det visar sig först och främst genom
den tidtabellsförändring som finansministern
ställde i utsikt vid den debatt
som jag hade nöjet att ha med honom
vid Sydsvenska TCO-stämman i Malmö
för några veckor sedan. Det fanns nämligen
en fast tidtabell för denna reform.
Finansministern sade till oss i skatteberedningen,
att vi borde vara färdiga
med vårt arbete i mitten av 1964. Detta
gjorde att beredningen fick arbeta under
utomordentligt pressade förhållanden
för att kunna efterkomma finansministerns
uppmaning. Meningen var
att förslaget sedan skulle gå ut på remiss,
att 1965 års riksdag skulle fatta
beslut och att reformen skulle kunna
träda i kraft med början från och med
år 1966.

Finansminister Sträng sade i debatten
i Malmö, att det mesta talar för att det
inte blir något förslag till riksdagen
1965. Det skulle i sin tur innebära att
det antagligen inte skulle kunna bli
någon skattereform förrän den 1 januari
1967. De skäl som anfördes för detta
uppskov var främst att man i finansdepartementet
måste utarbeta en statsverksproposition,
vilket gav finansministern
väldigt mycket att göra. Detta
imponerar inte särskilt mycket på en
riksdagsledamot som ju vet, att finansministern
har detta arbete varje år och
att det inte brukar hindra honom från
att lägga fram propositioner i viktiga
frågor.

Ett annat skäl som finansministern
angav var att remissyttrandena över

Onsdagen den 11 november 1904 fm.

Nr 34

103

Vid remiss av Kungl. Maj ds proposition nr 185

beredningens förslag var så omfattande
och i många hänseenden också så motstridande,
att man behövde extra tid på
sig för att gå igenom yttrandena. Men
något annat var väl inte att vänta. Om
eu statlig utredning lägger fram ett förslag
till den mest genomgripande förändring
av skattesystemet som någonsin
framlagts här i landet, är det helt
naturligt att många av de remissinstanser
som får tillfälle att yttra sig kommer
att ha litet olika uppfattningar. Det
har också visat sig att en del av de remissinstanser,
vilkas yttranden vi kunnat
ta del av, tycker att beredningen
gått för långt, medan andra anser att
den inte lagt fram tillräckligt radikala
förslag.

•lag skall nu försöka belysa de nackdelar
som är förbundna med ett uppskov
av skattereformen och då speciellt
de nackdelar ett uppskov har för löntagare.
Jag vill inom parentes tillägga
att ett uppskov faktiskt också kan innebära
en risk för att hela den stora reformen
äventyras.

På en del håll tycker man att beredningen
i sitt förslag om övergång från
direkt till indirekt beskattning gått för
långt. Till dem hör tydligen LO:s ordförande,
Arne Geijer, som vid Arosmässan
i Västerås påtalade de svårigheter
som kommer att uppstå vid en övergång
till mervärdeskatt. Beredningens
förslag innebär ju faktiskt en fördubbling
av den nuvarande omsättningsskatten,
och herr Geijer menade att detta
skulle kunna medföra svårigheter på
arbetsmarknaden och även för konjunkturpolitiken.
Så långt är jag ense
med Arne Geijer att jag anser att man
inte får ta lätt på de problem som uppkommer
under en övergångstid sedan
man infört den nya mervärdeskatten.

Men man skall inte tro att vi får en
prishöjning på 6 procent därför att vi
fördubblar omsättningsskatten. Samtidigt
skall ju nämligen en del punktskatter
tas bort, och de beräkningar
som beredningen gjort tyder på att

skattehöjningen kommer att medföra en
prisstegring på något mer än 3 procent.
Men detta kompenseras av en sänkning
av den direkta skatten. Självfallet är det
utomordentligt angeläget att man ser till
att borttagandet av punktskatterna verkligen
får ett genomslag i priserna. Jag
vill framhålla i anslutning till vad herr
Gustafsson i Stockholm sade, att det
här litet vulgära talet att om man sänker
en indirekt skatt med så och så
mycket, så måste priserna sjunka med
precis samma belopp, inte har någon
förankring i verkligheten. Om det samtidigt
finns prisstegrande faktorer, behöver
ett borttagande av punktskatterna
inte innebära en prissänkning med
samma belopp. Men vad man kan fordra
är att borttagandet av punktskatterna
skall få genomslag i prisutvecklingen.
Det är naturligtvis utomordentligt angeläget
att de samhälleliga organ vi har
för detta ändamål övervakar att de utfästelser,
som branschorganisationerna
gjort om att se till att det blir ett genomslag
i priserna, verkligen infrias och att
man verkligen får den konkurrens som
är nödvändig för att vi skall få så låga
priser som möjligt.

Arne Geijer menar alltså att det kanske
finns risk för att man tagit till för
mycket när man nu föreslagit en ökning
av den indirekta skatten. Det finns
andra som tycker att beredningen inte
gått tillräckligt långt. Redan i beredningen
föreslog representanterna för
Saco, TCO och LO, att man inte borde
nöja sig med en mervärdeskatt på 13
procent utan att man borde höja mervärdeskatten
till 14 procent.

Det var alltså bl. a. en LO-representant
som föreslog detta i en reservation
till beredningens betänkande. Avsikten
var att pengarna skulle användas
till att ytterligare sänka progressiviteten.
När nu TCO i sitt betänkande går
ett steg längre och föreslår en mervärdesbeskattning
på 15 procent för att
sänka progressiviteten ännu mera än
vad såväl majoriteten och reservanter -

104

Nr 34

Onsdagen den 11 november 1964 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 185

na har föreslagit i beredningen, så representerar
TCO en mycket stor löntagaropinion,
det iir ingen tvekan om den
saken. Men jag tror att majoriteten som
omfattar representanterna för samtliga
partierna i beredningen bär gått så
långt som det i dagens läge är möjligt
när det gäller den indirekta beskattningens
höjd.

De meningsyttringar som vi har fått
höra visar väl att det finns vissa spänningar
inom LO. LO har såvitt jag vet
ännu inte tagit definitiv ställning.
Kanske beredningen i alla fall har valt
den nivå på indirekt beskattning som
går att genomföra i vårt land för närvarande.

Vad sedan beträffar utformningen av
den direkta beskattningen föreslog beredningen
att man skulle sänka den
statliga skatten med över 20 procent
och därtill höja barnbidragen. Det finns
folk som tycker att man gjort alldeles
för mycket för att reducera progressiviteten
när det gäller grundavdragets storlek
och skatteskalornas utformning,
men det finns också folk som anser att
man gjort alldeles för litet. Arne Geijer
verkade vara litet betänksam mot beredningens
målsättning, som löntagarorganisationernas
representanter i beredningen
ytterligare hade understrukit,
nämligen att progressiviteten måste sänkas
både av rättviseskäl och för att stimulera
arbetsvilja och sparande.

Vi skall se litet närmare på frågan om
progressiviteten. Det finns alltför många
missförstånd på den punkten.

Medelinkomsten för en familj i år här
i landet är cirka 22 000 kronor. Med de
mycket försiktiga beräkningar som beredningen
har gjort beträffande inkomstutvecklingen
fram till 1970 kommer
man fram till att medelinkomsten
då skall bli cirka 30 000 kronor. Nu kan
man säga att i denna medelinkomst ingår
en massa stora inkomster som höjer
genomsnittet och att man inte bör använda
begreppet medelinkomst. Låt oss
då ta medianinkomsten, där de stora

inkomsternas inflytande väsentligen har
opererats bort. Medianinkomsten är nu

19 500 kronor för en familj och väntas
1970 vara minst 25 500 kronor. En
mycket väsentlig del av LO:s medlemmar
kommer alltså att under åren
1964—1970 vandra igenom skiktet

20 000—25 000 kronor.

Hur verkar progressiviteten i dessa
inkomstskikt? Mellan 20 000—25 000
kronor tredubblas den statliga marginalskatten
för familjer. Vid 20 000 kronors
inkomst har man för närvarande en
samlad marginalskatt för statlig och
kommunal skatt på 25 procent. Vid
25 000 kronors inkomst är den 42 procent.
I en familj med 20 000 kronors
inkomst betalar man alltså för varje
nyförtjänad hundralapp ungefär 25 kronor
till stat och kommun. I en familj
med 25 000 kronors inkomst betalar
man nära 42 kronor — 41: 50 närmare
bestämt — för varje nyförtjänad hundralapp.
Man ökar sin inkomst med 5 000
kronor och finner att man i stället
för 25 kronor får betala 41:50 i skatt
för varje extra hundralapp. Det är fullständigt
orimliga förhållanden. Löntagarna
kan inte finna sig i att beskattningen
skall vara sådan redan i de vanliga
löntagarnas inkomstlägen — många
ligger mycket högre i årsinkomst både
av LO:s och av TCO:s medlemmar. Jag
har nämnt dessa siffror förr, men jag
kommer att upprepa dem gång på gång
till dess att opinionen förstår hur orimligt
det nuvarande skattesystemet är.

Nu kan det väl hända att man säger:
All riglit, vi får väl ändra marginalskatteprocenten
i de där inkomstskikten,
men vi sänker inte i skikten ovanför.
Gör man det blir resultatet att progressiviteten
blir ännu starkare i skikten
strax ovanför 25 000 kronor. Det
blir då en oerhört brant stegring där
och oerhörda tröskeleffekter.

Det är enligt min uppfattning orimligt
att vanliga löntagarinkomster skall
drabbas av sådana marginalskattehöjningar.
Därför är det nödvändigt att en

Onsdagen den 11 november 1964 fm.

Nr 34

105

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 185

reform kommer till stånd utan dröjsmål
ocli alt den omfattar hela den progressiva
skalan.

En sak som också motiverar eu ändring
av skatteskalorna är inflationen
som ju med ett progressivt skattesystem
automatiskt skärper skattetrycket från
är till år för samma realinkomst. Det är
väl orimligt att inflationen skall avgöra
hur tungt skattetryck man har i ett land.
Det är väl riksdagen som skall besluta
om skatten, och sedan skall inte utomstående
krafter få bestämma hur hårt
en realinkomst skall drabbas.

Mot detta har en socialdemokratisk
tidning häromdagen gjort en ganska intressant
invändning. Det är inte alls
några utomstående krafter, hävdar man,
som bestämmer skattetrycket när detta
skärpes på grund av inflationen, utan
det är i själva verket riksdagen, ty om
riksdagen underlåter att justera skatteskalorna
med hänsyn till den pågående
penningvärdeförsämringen så är detta
ett politiskt ställningstagande från riksdagens
sida. När riksdagen underlåter
att besluta en ändring av skatteskalorna
gör den ett ställningstagande som innebär
att den inte vill justera skatten med
hänsyn till inflationen utan avser att
kraftigt skärpa skattetrycket för majoriteten
löntagare i landet. Det ligger
någonting i den socialdemokratiska invändningen.
Detta är ju ytterligare ett
argument för att riksdagen skall vidtaga
åtgärder och inte uppskjuta så
utomordentligt angelägna saker.

Också vad beträffar skatteskalornas
utseende, ortsavdragens storlek och progressiviteten
tror jag att majoriteten
har gått så långt som det för närvarande
är möjligt.

Det finns ganska starka skäl som talar
för att man ytterligare skulle sänka
progressiviteten. Det är helt naturligt
att de höga inkomsterna skall belastas
relativt sett hårdare än de lägre. Vi
skall ha ett progressivt skattesystem,
men det finns mycket som talar för att
man helst skall ha det så att vanliga
4*—Andra kammarens protokoll 190b. .V

löntagares inkomster inte drabbas av
någon ökning av marginalskatteprocenten
vid inkomsthöjning i samband med
övertidsarbete och sådant. Men det har
inte varit statsfinansiellt möjligt att genomföra
detta, och jag tror att beredningens
majoritet här gått så långt som
det är möjligt.

Vi har ett annat område där beredningens
förslag har väckt stor besvikelse
på många håll. Det gäller frågan om
familjebeskattningen. Man har här sagt
att sambeskattningen är orimlig. Vi bör
gå över till särbeskattning med en enda
gång. Jag skulle tro att man gör särbeskattningstanken
en otjänst genom att
försöka driva fram ett beslut omedelbart.
Sådana här stora revolutioner i
skattesystemet sker helt enkelt inte i
vårt land. En successiv övergång från
sambeskattning i riktning mot en särbeskattning,
som är i takt med den utveckling
kvinnornas emancipation nu
snabbt håller på att genomgå, möjliggöres
genom det förslag som beredningen
har lagt fram. Det finns ingen
i beredningen som föreslagit en omedelbar
övergång till särbeskattning, men
man har litet olika uppfattningar om i
vilken takt man skall ta det och hur
man skall lägga upp systemet för att i
framtiden möjliggöra en fortsatt övergång
i riktning mot en särbeskattning.
Enligt min uppfattning är majoritetens
förslag i kombination med reservanternas
yrkanden på rätt till frivillig
särbeskattning ett stort steg på vägen.
Ett beslut om rätt till frivillig särbeskattning
här i riksdagen skulle nämligen
innebära att ingen inkomsttagare
skulle beskattas hårdare för sin arbetsinkomst
därför att vederbörande är gift.
Kommer vi därhän, måste man säga att
vi här har tagit ett stort steg i rätt riktning.

Det är klart att vi också måste tänka
på produktionen vare sig vi är löntagare
eller företagare och se hur skattesystemet
påverkar denna, ty det är produktionens
utveckling som bestämmer
r 3b

106

Nr 34

Onsdagen den 11 november 1964 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 185

våra möjligheter till en bättre levnadsstandard
genom ökade inkomster. Vi
har många gånger påtalat, att den nuvarande
omsättningsskatten medför betydande
nackdelar, eftersom den också
drabbar investeringsvarorna. I lägen då
vår exportindustris konkurrenskraft är
hotad är det klart att denna pålaga på
näringslivet är en belastning. Ju högre
omsättningsskatt desto hårdare belastning.
Vi har så den engelska extra importavgiften,
och ingen människa vet
hur länge den kommer att vara. EEC
tänker slutföra sin tullunion den 1 januari
1966. Det kommer att innebära
mycket stora tullhöjningar i Västtyskland
och Beneluxländerna för vår exportindustri.
Jag tror att det är angeläget
för alla dem som arbetar inom
produktionen att vi den dagen har ett
nytt skattesystem, som kan stärka vår
konkurrenskraft gentemot utlandet.
Detta är en motivering för att man vid
denna tidpunkt övergår till mervärdeskatt.

Vi har tidigare här i riksdagen från
folkpartiets sida framhållit att omsättningsskatten
på investeringsvaror liksom
energiskatten har betydande nackdelar.
Vi har inte funnit det vara statsfinansiellt
möjligt att ta bort dem. Men
här har genom skatteberedningen givits
en möjlighet att ta bort dessa utan att
det medför några statsfinansiella nackdelar.

Om nu finansministern skulle besluta
sig för ett uppskov med skatteförslaget
till 1966 års riksdag, medför det den
nackdelen att hela det material som
beredningen har som underlag för sitt
betänkande blir osäkert. Den politiska
enighet man har vunnit kan givetvis
också vara svår att få igen efter en lid,
då helt nya omständigheter kommer till
som påverkar utvecklingen. Inget parti
är ju bundet av vad dess representanter
sagt i skatteberedningen, men det är
ganska anmärkningsvärt att det har varit
möjligt att samla de politiska partierna
inom beredningen till en så stor

enighet när det gäller socialavgifterna,
mervärdeskatten och också när det
gäller skatteskalorna och huvuddragen
för utformningen av den direkta beskattningen.
Jag hade trott att man på
socialdemokratiskt håll skulle ansett det
vara en fördel att en så genomgripande
skattereform, som givits kommer att
medföra problem under övergångstiden,
kunde beslutas i enighet.

Jag skulle faktiskt nu vilja vädja till
den frånvarande finansministern att
göra sitt yttersta för att få till stånd ett
beslut redan vid nästa års riksdag. Jag
tror att de synpunkter jag fört fram
här, framför allt hur frågan ter sig ur
löntagarsynpunkt men också hur den
ter sig ur hela vårt ekonomiska livs synpunkt,
borde kunna vara vägledande för
finansministern, därför att jag vet att
de omfattas av en bred opinion. Det
skulle bli en utomordentlig besvikelse,
om den skattereform man nu sett fram
emot skulle uppskjutas. Om man tillsätter
en ny skatteberedning som föreslagits
i vissa tidningar — det skulle
ta tre, fyra år — går det helt enkelt
inte att ha det ohållbara systemet i
kraft. Man skulle behöva göra ytterligare
improvisationer, som i sin tur allvarligt
skulle försvåra en verkligt rationell
lösning av detta problem.

Herr talmannen återtog ledningen av
förhandlingarna.

Herr CASSEL (h):

Herr talman! Jag skall inte gå in på
herr Hermanssons nyss uppspelade
triumfmarsch och hans friska anspråk
på att få dirigera sin storebror. Låt
mig bara tacka honom för att den kärvänlighet,
som någon kallat det, som
utströmmade från hans charmerande
person inte sträckte sig så långt som
till mitt parti.

Herr talman! Inför de engelska svårigheterna
synes det ligga nära till
hands för många svenskar att slå sig

Onsdagen den 11 november 1904 fm.

Nr 34

107

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 185

för sitt bröst oeli utropa: Sådant händer
inte här!

Men är det nu så alldeles säkert? England
är skolexemplet på de svårigheter
ett lands ekonomi råkar in i om det
inhemska näringslivet sackar efter och
tappar sin konkurrenskraft gentemot
yttervärlden.

I Sverige har utvecklingen hittills varit
en helt annan och mycket mera
gynnsam. Vi har kunnat glädja oss åt
en starkt expanderande ekonomi och
en relativt snabbt stigande levnadsstandard.
Men det är på intet sätt självklart
att denna utveckling kommer att
fortsätta i samma gynnsamma takt.
Snabbt stigande löner är, under förutsättning
av att det är fråga om en
verklig reallöneförbättring, vad vi alla
önskar. Det är just däri den allmänna
välståndsökningen ligger. Men dessa
löner måste kunna betalas. Skall vi i
Sverige, som är ett lågtulland och som
måste så förbli och ett land där vi är
hänvisade till att leva av export, kunna
hålla ett högre löneläge än det man
har i våra konkurrentländer måste vi
kunna ta fram samma vara som konkurrenterna
med mindre timåtgång per
enhet. Det finns även en annan väg,
kanske ännu svårare att gå, nämligen
den att vi inriktar oss på sådana tekniska
nyheter som våra konkurrenter
ännu inte är kapabla att tillverka. Båda
dessa vägar har det svenska näringslivet
beträtt och båda har lett till betydande
framgångar. Men gemensamt för
dem bägge är att det som vinnes alltid
måste åstadkommas genom ökad kapitalinsats.

Om man uttrycker saken mycket enkelt
kan man säga att varje anställd till
sitt förfogande måste få allt effektivare
och mera fulländade maskiner; annars
blir det omöjligt för den anställde att
med lika eller med sjunkande arbetstid
per vecka få fram de större produktionsresultat
—- som han måste prestera
om det skall finnas möjlighet för honom
att avsevärt höja sin arbetsför -

tjänst. Det är detta som är den rätta
metoden att råda bot på bland annat
nuvarande låglönegruppers problem.
Man måste ställa moderna maskiner och
teknisk utrustning till förfogande för
alt göra deras produktionsresultat
större.

Det betyder att ökade löner, vid bibehållen
konkurrenskraft, obönhörligen
och icke minst förutsätter höga industriinvesteringar
i anläggningar, maskiner,
transportanordningar, forskning
och utbildning.

Under 1950-talet och under första
åren av 1960-talet har allt också fungerat
på det sättet. Våra snabba löneökningar
har kunnat kompenseras bl. a.
genom högst betydande industriinvesteringar.
Vi har legat väl framme på bettet
och skaffat oss en teknisk utrustning
som ofta varit en hästlängd före
den som de konkurrenter förfogat över
som har kunnat räkna med en billigare
arbetskraft.

Men vad som inträffat de senaste
åren och särskilt det allra senaste året
— och det är rätt oroande — är att
denna sunda utveckling håller på att
brytas. Den stigande trenden i näringslivets
investeringar har upphört. Om
ärade kammarledamöter vill kontrollera
mina uppgifter går det bra att slå
upp sidan 96 i konjunkturinstitutets
rapport. Den kurva som återfinns där
visar exakt vad som håller på att hända.
Under 1963 har stegringen i investeringstakten
kommit av sig. Därmed
råkar vi in i den farliga situation som
innebär att lönerna på grund av minskat
utbud av arbetskraft och konkurrensen
om arbetskraften fortsätter att
stiga, medan mantimmarna per produktionsenhet
inte sjunker i motsvarande
grad. Och det förhållandet får obönhörligen
till följd att totalkostnaderna
för varans framställande ökar, och då
uppstår också behov av ökade priser.

Detta skulle till nöds kunna gå an,
om utvecklingen vore enahanda i våra
konkurrentländer, men så är inte för -

108

Nr 34

Onsdagen den 11 november 1964 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 185

hållandet. Tvärtom, där stiger kurvan
för näringslivets investeringar fortsättningsvis
och i relativt rask takt. Det
svenska försprånget i fråga om produktivitet
befinner sig därmed i riskzonen.

Detta är, herr talman, situationen i
grova drag. Men allmän enighet råder
förmodligen om att en sådan utveckling,
där vi håller på att sacka efter i
fråga om modernitet, på allt sätt måste
undvikas. Det borde då också råda allmän
enighet om vikten av att näringslivets
investeringar fortsättningsvis
kommer att öka. Det är ju just det
som är förutsättningen för vår internationella
konkurrenskraft och därmed
för den fortsatta välståndsökning, som
vi alla önskar. Om man nu är överens
så långt, så vore det naturligt att man
till att börja med försökte analysera
orsakerna till den nuvarande avsaktningen
i investeringstakten.

Vi kan då konstatera att bristen på
investeringsinitiativ under inga förhållanden
kan bero på att vi så att säga
tekniskt sett skulle vara framme, att vi
skulle ha uppnått en så högrationaliserad
produktion, att det inte skulle återstå
så värst mycket att göra. Tvärtom.
Vi befinner oss bara i början av en utveckling,
och vi kanske om några år
kommer att en smula medlidsamt leende
se på det som vi i dag betraktar som
toppmodernt.

Behov av investeringar finns, viljan
finns väl också. Men hur förhåller det
sig med förmågan? I nästan alla branscher
är det så, att de tidigare ganska
goda vinstmarginalerna har krympt och
att som en följd därav förmågan till
självfinansiering hos företagen blivit
avsevärt mindre än den var tidigare.
Företag som vill investera — kanske i
nya maskiner eller anläggningar —
blir därför piskade att gå ut på lånemarknaden
för att skaffa pengar. Redan
det är ett starkt avhållande moment,
åtminstone om investeringen bedöms
som förenad med risk. Det har uppenbarligen
sina sidor att göra ett miss -

lvckat försök och sedan stå där med
skulder.

Då kan någon säga: Ja, det är väl
bara bra det, att företagen inte ger sig
ut på några äventyrligheter utan håller
sig till de säkra affärerna. Men, ärade
kammarledamöter, vad blir det då av
det tekniska nydaningsarbetet, upparbetandet
av nya marknader och expansiviteten
i våra företag? Ett näringsliv,
där man inte tar risk, riskerar att tyna
bort.

Investeringar i ett företag måste planeras
på lång sikt, flera år i förväg.
Som kreditmarknaden har tilllåtits
fungera under senare år kan emellertid
inget företag vara säkert på att få de
lån som kommer att behövas på de
tidpunkter då betalningarna skall göras
— detta alldeles oavsett vilka säkerheter
företaget har att erbjuda.

För närvarande är det som bekant
utomordentligt trångt på lånemarknaden.
Ett av skälen till den trängseln
är de mycket stora belopp som bostadsbyggandet
och därmed förenade kommunala
investeringar tar i anspråk.
Därmed är vi framme vid en både känslig
och svår avvägning. Vi måste ställa
oss frågan om det verkligen är möjligt
att fortsättningsvis bygga skolor,
idrottsanläggningar och bostadskvarter
i den våldsamma takt och med den
utomordentliga ambition som stat,
landsting och kommuner redan nu lägger
i dagen. Jag medger att detta byggande
är nödvändigt, att det är viktigt
och att det är utomordentligt betydelsefullt.
Men frågan är: Hur skall vi
kunna skapa de reella möjligheterna
för att tillgodose alla dessa behov? Vi
kan inte utsätta oss för risken att investeringarna
i vårt näringsliv sackar
efter. Nuvarande kreditrestriktioner
och räntevapnet koncentrerar sig direkt
mot denna del av investeringsverksamheten,
medan övriga delar i
länga stycken lämnas fria.

Enligt min uppfattning kan det inte
vara förenligt med klok hushållning

Onsdagen den 11 november 1964 fm.

Nr 34

109

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 185

att i en situation, där näringslivets investeringar
är mer brådskande och mer
påträngande än på länge, stoppa just
dem. Samtidigt som dessa investeringar
stoppas, drivs nya lönekrav fram genom
ständigt stigande skatter, både till
landsting, kommuner och staten samt
genom ständigt stigande priser. Höjda
skatter och odrygare hushållspengar
tvingar de anställda att söka kompensation
genom högre löner. Vi är här
inne i en elak cirkel, som vi måste se
till att ta oss ur innan det blir för
sent. Med för sent menar jag då att
våra inhemska kostnader drivs upp i
ett läge, där vår konkurrenskraft är
uttömd både på export- och hemmamarknaden
— d. v. s. att vi hamnar i
Englands situation av i dag.

En stormakt som England kan till
nöds — jag säger till nöds — åtminstone
för en kort tid sluta sig bakom en
skyddsmur, men den möjligheten skulle
inte stå Sverige till buds om vi genom
oförsiktig hushållning skulle hamna i
ett liknande läge.

Herr talman! Konklusionen av dessa
funderingar kan inte bli mer än en.
Vi är tvungna — och det gäller samtliga
partier — att i fortsättningen väpna
oss med något av tålamod, att göra klart
för oss och göra klart för allmänheten,
att alla livets problem inte kan lösas
omedelbart och i ett sammanhang. Denna
lugnare takt måste gälla vissa av de
offentliga investeringarna, men den får
absolut inte smitta av sig på näringslivet,
där vi tvärtom med alla till buds
stående medel måste befrämja en intensiv
och snabbt fortskridande rationaliseringsprocess.
För att inte bli missförstådd,
herr talman, vill jag till slut
tillägga att det här är fråga om marginaleffekter,
och ganska små marginaleffekter.
Redan en relativt blygsam ökning
av industriinvesteringarna skulle
åstadkomma en mycket nyttig effekt.

Herr HANSSON i Skegrie (ep):

Herr talman! Vi tillämpar ju här i

riksdagen en mycket god praxis när vi
i allmänhet försöker undvika att föregripa
en pågående utrednings arbete, i
varje fall det arbete den bedriver inom
sina givna direktiv.

I den nu pågående 1960 års jordbruksutredning
heter det bl. a. i direktiven:
»Utredningen bör därvid vara oförhindrad
att upptaga frågan om jämkningar
i den jordpolitiska lagstiftningen, som
gäller eller kan komma att beslutas på
grundval av de förslag, som 1958 års
jordlagsutredning kommer att framlägga.
»

Denna utredning är nu framme i slutskedet,
och den skulle alltså nu kunna
ta upp den samordning som bör finnas
mellan jordbrukspolitiken och jordlagstiftningen.
Det är mot den bakgrunden
ganska märkligt att jordbruksministern
nu har brutit ut denna detalj om jordlagstiftningen
och efter en till synes
mycket bristfällig och knapphändig utredning
i departementet har avlämnat
ett PM, som förmodligen är avsett att
bilda underlag för en kommande proposition
om mycket betydande ändringar
i skog- och jordlagstiftningen. Man
frågar sig: Vad är det som ger anledning
till sådan brådska? Vi brukar ju,
som jag tidigare sade, i vanliga fall hänvisa
till pågående utredningar, och vi
tar detta som ett skäl för att inte föregripa
en sådan ens i någon detalj.

Verkningarna av denna uppluckring,
som jordbruksdepartementet nu föreslår
av framför allt bolagsförbudslagstiftningen,
kan inte i sin helhet överblickas,
men vissa konsekvenser kan man redan
nu anse som sannolika. Något mera ingående
försök att i likhet med andra utredningar
försöka penetrera de sannolika
verkningarna av sådana ändringar
ekonomiskt, lokaliseringspolitiskt eller
ur säkerhetssynpunkt för svenska naturtillgångar
har man inte gjort i denna
promemoria. Under min riksdagstid kan
jag inte erinra mig att man vid något
tillfälle föreslagit så genomgripande förändringar
i en lagstiftning på grundval

Nr 34

Onsdagen den 11 november 1964 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 185

av en så bristfällig utredning och framför
allt en så bristfällig redovisning som
i det här fallet. 1960 års jordbruksutredning,
som ju har till uppgift att pröva
detta område, har åstadkommit de mest
omfattande utredningar som hittills utförts
på jordens och skogens område.
Jag är övertygad att om denna utredning
fått kartlägga verkningarna av en sådan
uppluckring i dessa dagar, så skulle
denna utredning ha gått lika samvetsgrant
till väga härvidlag, och man skulle
ha fått en helt annan bild av resultaten
än man får i denna mycket kortfattade
promemoria.

Kontrasterna mellan det arbete som
liar gjorts i departementet och det arbete
som utförs inom jordbruksutredningen
i denna viktiga fråga är slående.
Därför måste man framställa det bestämda
kravet, att därest denna s. k. utredning
skall presenteras i form av en proposition
— och det är förmodligen meningen
— så måste alla de konsekvenser
den kan få klarläggas dessförinnan,
så att det tydligt framgår vad det hela
kommer att gälla. Som jag ser det kan
man i alla fall redan nu säga att det
gäller bl. a. så viktiga frågor som om
svenska naturtillgångar skall kunna bibehållas
i svensk ägo eller övergå till
utlänningar. Den passus vari denna fråga
behandlas är ganska kortfattad. Sålunda
sägs i PM: »Det synes emellertid
möjligt att genomföra reformen så att
den inte skall behöva hämma vår rörelsefrihet
vad det gäller eu vidgad europeisk
integration och inte heller stå i
vägen för en rationell lösning av vår
framtida jordbrukspolitik.»

Jag tycker att det knappast är opportunt
att begära att de många remissinstanserna
utan bättre analysering och
besked skall kunna bedöma de framtida
verkningarna av lagändringarna. Såvitt
jag kan förstå innebär förslagen att man,
om man också inte helt öppnar dörren
för utländska intressen, dock ställer den
på glänt för dessa. Det kan bli mycket
svårt, att inte säga omöjligt, att stänga
den senare.

Sannolikt kommer EEC och EFTA
att någon gång i framtiden bli ett förenat
handelsblock, i varje fall siktar vi
ju alla dithän. Vi är ense om att på allt
sätt främja detta handelssamarbete. Men
samtidigt som vi gör det, bör vi ha klart
för oss att vi också måste räkna med att
det blir fria kapitalplaceringar och fri
etableringsrätt länderna emellan.

Genom att medgiva aktiebolag praktiskt
taget fritt förvärv av svenska naturtillgångar,
framför allt skog, har vi
underlättat utländska förvärv framdeles
i vårt land. Med hänsyn till den relativt
ringa skogstillgången på det europeiska
fastlandet i förhållande till den
sannolika framtida efterfrågan får man
räkna med att de svenska skogstillgångarna
kan bli ett eftertraktat objekt.
Därför är det, som jag tidigare har sagt.
absolut nödvändigt att de s. k. internationella
konsekvenserna av dessa lagförslag
bättre klarläggs.

Förslaget innebär också, som vi ser
det, ett betydande hot mot en aktiv lokaliseringspolitik.
När bolagsförbudslagen
infördes år 1925 tillmättes de lokaliseringspolitiska
aspekterna stor betydelse.
Det var alltså 1925, då vi hade en helt
annan befolkningsfördelning än nu och
väsentligt mera folk i skogsbygderna
än vi har i dag.

Men även om man bortser ifrån att
man den gången bedömde de lokaliseringspolitiska
återverkningarna efter
den tidens förhållanden, så måste man
nog säga att ett återgående till ett nära
nog friare bolagsförvärv än före bolagsförbudslagens
införande kan få en utomordentligt
besvärande inverkan för en
aktiv lokaliseringspolitik, framför allt i
skogsbygderna och främst i Norrland,
men även överallt där bolagen kan komma
att få möjlighet att förvärva bondejord
och bondeskog. Det blir för att
tillspetsa uttryckssättet litet att sätta
yxan till roten på den verkligt bofasta
befolkning som varit och måste förbli
grunden för en bygds bestånd. Denna
rotfasta befolkning kommer, om lagförslaget
genomföres, att också återfinnas

Onsdagen den 11 november 1904 fm.

Nr 34

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 185

bland dem som man anser måste flyttas
bort från bygden.

Det praktiska genomförandet av den
proposition om lokaliseringsstöd som
regeringen nu avlämnat blir inte bara
försvårad utan det blir mer eller mindre
ett från början underminerat förslag,
om denna promemoria om jord- och
skogsförviirvslagarna genomföres.

Konsekvenserna på lokaliseringspolitikens
område bör därför också ordentligt
klarläggas framför allt för skogsbygdens
folk, innan beslut fattas om
lagarnas utformning och inte efteråt. På
litet längre sikt kan ändringarna innebära
otrygghet i vår livsmedelsförsörjning.
Men den saken är i viss mån analog
med verkningarna på skogsområdet,
och jag skall därför inte ta upp tiden
med att utveckla den saken nu. Jag vill
dock understryka att utvecklingen synes
gå emot en alltmera koncentrerad livsmedelsframställning,
d. v. s. den koncentreras
alltmer till vissa bestämda
områden. Men på samma gång måste det
innebära att vi får allt större intresse
av att verkligen bevara livsmedelsförsörjningen
där den slutgiltigt kommer
att lokaliseras. Bolagsförbudslagen gäller
ju också förvärv av åkerjord. Samma
möjlighet för utländska förvärv kan
komma att göra sig gällande i Fråga
om åkerjord som i fråga om skog. Jag
tror emellertid att verkningarna i fråga
om skog blir väsentligt allvarligare.

Man förmärker i promemorian en vilja
att försöka ge förslaget karaktären
av ett relativt blygsamt ingripande och
man söker ge intrycket av att verkningarna
för det vanliga bondejordbruket
och familjejordbruket blir relativt obetydliga.
Dessa formuleringar tycker jag
närmast har karaktär av en skenmanöver,
när de inte styrkes av utredningar
beträffande de sannolika konsekvenserna.
Efter de senaste direktiven till lantbruksnämnderna
tillämpar dessa gällande
lag ganska generöst, och skall det
finnas något syfte med ändringarna förmodar
jag att tillämpningsbestämmel -

serna kommer att ytterligare generaliseras.
Verkningarna blir dä ganska
kännbara för enskilda personer — jordbrukarsöner,
skogsarbetare etc. —- som
vill skaffa sig jordbruk eller skogsbruk
för att ha som sill enda eller väsentliga
inkomstkälla.

Förslaget, som enligt min mening ytterligare
skulle underlätta för stora
kapitalägare att placera sina förmögenheter
i jord och skog, går dåligt ihop
med den jordbrukspolitiska debatt som
i andra sammanhang föres just nu. Av
debatten har framgått att man gärna
vill kritisera småjordbrukarna för att
de inte lösgör sitt kapital ur gårdarna
genom att sälja dem och därmed underlättar
strukturrationaliseringen. Detta
går stick i stäv med åtgärder som vidtages
för att gynna de stora kapitalplacerarna
och möjliggöra för dem att flytta
över sina besparingar till värdebeständig
jord. Så länge vi har penningvärdeförsämring
får vi nog räkna med
att jordägarna är försiktiga med att sälja
sina fastigheter. Den dag vi kan bemästra
penningvärdet tror jag förhållandena
blir annorlunda. Då tror jag
också att uppluckringen av jordförvärvslagarna
blir mindre kännbar, eftersom
vid ett stabilt penningvärde
kapitalplacerarna inte kommer att bli
lika intresserade som nu av att flytta
över sina pengar till jord eller skog.

Det har framhållits att dessa förslag
är tillkomna för att gynna rationaliseringsarbetet.
För min del vill jag ifrågasätta
om de verkligen kommer att göra
det. Om ett bolag vill förvärva en enklav
som ligger inne i ett bondeskogsområde
finns det mycket goda möjligheter
för bolaget att göra det redan nu. Fördenskull
behöver vi inte denna möjlighet
att gå tämligen fritt fram över bondeskogarna.
Tyvärr kan nog dessa lagar,
om förslagen genomföres, i stället
bli ett hinder för en fortsatt rationalisering.
För min del har jag den uppfattningen
att vi i stället borde underlätta
de mycket vällovliga bytesaffärer

112

Nr 34

Onsdagen den 11 november 19C4 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 185

som bedrives mellan bondeskogsägarna
och bolagen.

Det påstås att bolagen inte kommer
att köpa så mycket skog. Jag har den
uppfattningen att storbolagen ingalunda
kommer att begränsa sina inköp av bondeskog
till de arealer, som de behöver
för en bättre arrondering. De kommer
säkerligen att köpa allt vad de kan komma
över. Det kan därför allvarligt ifrågasättas
om inte en sådan lagändring
som den föreslagna kan komma att
starkt beskära lantbruksnämndernas
verksamhet för att åstadkomma strukturrationalisering.
Jag tror att lantbruksnämnderna
får det ganska besvärligt
i fortsättningen genom konkurrens
med bolagen om skogsfastigheterna.
Framför allt torde det bli mycket svårt,
för att inte säga omöjligt, för en enskild
person, t. ex. en skogsarbetare, att
förvärva en skogsfastighet i konkurrens
med ett skogsbolag. Det är ju inte alldeles
otänkbart att en skogsarbetare,
som blir »utrationaliserad», som vi säger,
skulle vilja med hjälp av lantbruksnämnderna
skaffa sig en skogsfastighet
för att försörja sig på den. Men hans
möjligheter i det fallet blir sannerligen
inte stora om han måste konkurrera
med ett skogsbolag.

Situationen är onekligen något annorlunda
nu mot vad den var 1925, då
en annan socialdemokratisk regering
tillsammans med bondeförbundet och
med stöd av vissa frisinnade ledamöter
tog upp en strid mot bolagshögern om
bondeskogsägarnas intressen. Vi åstadkom
då det skydd som vi sedan ansett
nödvändigt för bondeskogsägarna. I dag
kommer en annan socialdemokratisk regering
arm i arm med dessa storbolag
för att stärka dessa redan ganska mäktiga
bolags ställning gentemot den bofasta
bondebefolkningen. Jag avundas
inte regeringen sällskapet, långt därifrån,
men jag är mycket förvånad över
det. Jag vill sannerligen inte heller gratulera
till det.

Jag tror att regeringen skulle vinna

på att vänta med att framlägga proposition
i denna fråga till dess jordbruksutredningen
hunnit pröva konsekvenserna
av en ändrad jordlag och se om
de går att samordna med den jordbrukspolitiska
målsättningen. Jag tror att man
skulle vinna på att skjuta på detta till
dess att alla de felande klarlägganden
som nu behövs har kunnat göras, så att
vi kan få en klar överblick över alla
konsekvenser, framför allt rörande utlänningars
eventuella framtida jordförvärv
och rörande lokaliseringspolitiska
återverkningar.

Jag antecknade ett yttrande i dag av
herr Gustafsson i Stockholm, som sade
att inom regeringspartiet arbetar vi efter
den principen att vi vill ha alla papper
på bordet innan vi beslutar. Jag anser
det vara alldeles riktigt att handla från
den utgångspunkten, herr Gustafsson,
och det är ett utomordentligt starkt motiv
när jag här framhåller att denna
bristfälliga promemoria icke bör vara
grunden för en proposition. Här finns
nämligen många papper som ännu inte
har lagts på bordet och som vi enligt
min mening skall be att också få titta på
innan vi tar ställning i fortsättningen.

Givetvis är det ofrånkomligt att även
jord- och skogsförvärvslagarna bör anpassas
efter samhällsutvecklingen. Det
har hänt mycket sedan år 1955 och ännu
mer sedan år 1925. Därför är det såvitt
jag förstår inte omöjligt att en nödvändig
modernisering och anpassning av
dessa lagar skulle kunna omfattas av en
vidare intressegrupp än den som kan
samlas kring förslaget som det ser ut
när det nu presenteras i promemorian.
Men om regeringen sätter större ära i
att — som jag sade — gå arm i arm med
storbolagen i syfte att tränga ut småbönderna,
vill den måhända inte invänta
möjligheten till en större förståelse för
och en bredare förankring av behövliga
ändringar i dessa förvärvslagar. .lag
tror emellertid att regeringen skulle
göra klokt i att allvarligt överväga, huruvida
inte denna sak tål att tänka på

Onsdagen den 11 november 1904 fm.

Nr 31

11.3

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 185

litet mer än man såvitt jag förstår har
gjort.

För vår del tillmäter vi de föreslagna
ändringarna mycket stor betydelse, det
vill jag understryka. Det är ingen överdrift
att säga att de ligger på gränsen
till att böra bli föremål för en folkomröstning
med hänsyn till den risk som
föreligger att de kan bli inkörsporten
till att svenska naturtillgångar går över
i utländsk ägo. .lag tvivlar på att det
svenska folket vill ta konsekvenserna av
lagändringar, som kan betyda att vi får
se utländska intressen ha inflytande
över en av de allra viktigaste råvarorna
i vårt land, nämligen skogen. Om vi inte
själva öppnar dörren för sådana utländska
intressen, kan EEC, såvitt jag
har kunnat tolka nuvarande bestämmelser,
icke tvinga oss därtill, även om vi
framöver skulle komma med där. Om
vi däremot själva tar initiativet och
gläntar på dörren, kan vi inte stänga den
sedan vi gått med i den framtida EECmarknaden.

Jag skall be att få tala litet även om
en annan sak. Herrar Gustafsson i Stockholm
och Hermansson var för en stund
sedan inbegripna i en diskussion om
priserna och kom naturligtvis ävenledes
in på jordbruksavtal och jordbrukspriser.
En av dem fällde ett yttrande om
att det nuvarande jordbruksavtalet inte
är sådant, att man i längden kan godkänna
det. Det är precis vad jordbrukarna
också tycker.

Vi har för en tid sedan gjort kontrollräkningar
beträffande jordbrukets
ekonomiska ställning. Därvid framgick
det att inkomsteftersläpningen är mer
än dubbelt så stor nu som den var när
avtalet ingicks. Jag har tidigare uttalat
att vi betraktar det som en hederssak
när två parter slutit ett avtal att se till,
att det beräknade resultatet nås, om inte
helt så i alla fall så nära som möjligt.
I stället har det signalerats att man vid
utformningen av det provisorium som
skall komma efter sexårsavtalets utgång
vill ta bort en av de viktigaste reglerna,

nämligen inkomstregeln, som mer än
någon annan bidrar till att målet kan
nås — d. v. s. likställighet med industriarbetare
i dyrorterna 2 och 3. Med den
inkomsteftersläpning som nu kan konstateras
är det ganska anmärkningsvärt
att man vill lägga fram ett sådant förslag.
Det måste betyda att inkomsteftersläpningen
i fortsättningen har alla utsikter
att bli ännu större. Vi har den
uppfattningen, att man i stället borde
se till att det under provisorietiden kunde
vidtas sådana förstärkningar, att vi
åtminstone kunde knappa in litet på
inkomsteftersläpningen.

Det finns tyvärr — jag understryker
ordet tyvärr — anledningar att tid
efter annan rätta till mer eller mindre
vilseledande uttalanden från auktoritativt
håll om det svenska jordbruket. För
att motivera kraftiga åtgärder i syfte
att snabbt få bort de mindre jordbruken
säger man att livsmedelspriserna
under en viss tidrymd har stigit så och
så mycket. Jag såg för en tid sedan en
uppgift då man påstod att priserna stigit
med 105 procent och att man ansåg
att strukturrationaliseringen gått alldeles
för sakta jämfört med EEC-länderna.
Men ett påstående om att livsmedelspriserna
stigit med 105 procent
utan en samtidig redovisning av fördyringarna
inom förädling och distribution
är minst sagt verklighetsfrämmande
och vilseledande. För min del har jag
talat med experter på området och därvid
fått den uppgiften, att under tiden
1951 till 1960 priserna på jordbrukets
råvaror stigit med 63 procent, medan
fördyringen inom förädling och distribution
utgjort 102 procent.

Det är typiskt att man vid en diskussion
av livsmedelspriserna går tyst förbi
de prishöjningar som förekommit
inom förädling och distribution och
bara slår ned på den mindre fördyring
som skett i jordbruksledet. Men det har
väl sina orsaker. Politiskt sett är det
måhända inte så känsligt att kritisera
en mindre faktor som en större. Jag vill

114

Nr 34

Onsdagen den 11 november 1964 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 185

emellertid uttala en förhoppning om att
vi i fortsättningen skall få höra mindre
vilseledande utläggningar av detta tema.

Vad gäller det andra påståendet, nämligen
att strukturrationaliseringen inom
det svenska jordbruket går så långsamt,
är det önskvärt att man tar hänsyn till
vissa omständigheter. För det första får
man inte förbise att inom vissa europeiska
länder inräknas i arealsiffrorna både
skog och jord, i andra länder däremot
bara åkerjorden. Redan detta gör att
siffrorna inte utan vidare blir jämförbara.
För det andra bör man egentligen
jämföra länder, där de topografiska
och klimatiska förhållandena är likartade.
Slutligen spelar, såsom jag tidigare
framhållit, penningvärdeförsämringen i
respektive länder en icke obetydlig roll
för strukturrationaliseringen.

Men frånsett detta vill jag anföra några
siffror för att belysa vederhäftigheten
i påståendet, att Sverige i fråga om
strukturrationalisering inom jordbruket
ligger så långt efter EEC-länderna. I
vårt land betraktas ett familjejordbruk
på, låt mig säga 20 hektar, såsom en
ganska eftersträvansvärd norm. För närvarande
ligger 11 procent av de svenska
jordbruksegendomarna över denna
gräns. Motsvarande siffror för vissa
EEC-ländcr är: för Holland 11 procent
— alltså samma siffra som för Sverige
— för Västtyskland 8,8 procent,
för Italien 5,7 procent och för Belgien

5.3 procent. För EFTA-länder som
Schweiz och Norge är siffrorna respektive
4,6 och 2,7 procent.

Det är anmärkningsvärt att sådana
länder som Belgien, Holland och Västtyskland,
där det finns stora slättbygdsområden,
ligger så långt efter Sverige,
som ändå har relativt få slättbygdsområden.

Den högsta siffran i Europa uppvisar
England, som ju sedan gammalt är ett
land med storbondejordhruk. Där har

37.3 procent av egendomarna en areal
på över 20 hektar. Närmast England
kommer Danmark med 31,5 procent. Det

är emellertid orealistiskt att jämföra
Danmark med Sverige, där den största
ytan upptages av skogsjordbruk, medan
Danmark nästan helt präglas av slättjordbruk.
Danmark skall jämföras med
den skånska slättbygden och inte med
norrländska, värmländska eller småländska
bygder. Och vid en jämförelse
mellan Danmark och den skånska slättbygden
står vi oss ganska hyggligt när
det gäller antalet jordbruk på över 20
hektar. Norge är det land, som närmast
kan jämföres med den övervägande delen
av Sverige när det gäller topografiska
ocli klimatiska förhållanden. Och
i Norge är antalet jordbruk av den nämnda
storleksordningen bara 2,7 procent,
medan siffran för vårt vidkommande är
11 procent.

I detta sammanhang kan det vara anledning
erinra om att när det gäller en
så framträdande rationaliseringsfaktor
som minskningen av de mänskliga arbetsinsatserna
inom jordbruket kommer
Sverige som nummer två i Västeuropa
— ja, jag tror att man skulle kunna utvidga
det till Europa över huvud taget.
Det är endast Tyskland som ligger före
oss.

Det finns också möjlighet till andra
jämförelser, som skulle visa sig lika
gynnsamma för det svenska jordbrukets
del. Jag bär emellertid med det sagda
bara velat framhålla, att när det göres
auktoritativa uttalanden i syfte att klassa
ned det svenska jordbruket, bör allra
största försiktighet iakttagas, så att inte
konsumenterna får en felaktig bild av
det hela. Konsumenterna har rätt att begära
så tillförlitliga upplysningar om
det svenska jordbruket som det över
huvud taget är möjligt att lämna dem.
Jordbrukarna själva har vant sig vid att
inte få höra några uppskattande ord, och
därför är inte förvåningen bland dem
så stor. På jordbrukarhåll skulle man bli
mer förvånad, om man någon gång fick
ett erkännande.

Jag vill, herr talman, sluta med att
framföra det mycket försynta önskemå -

Onsdagen den 11 november 196-1 fm.

Nr 34

115

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 185

let, att om man nu finner sig nödsakad
att klassa ned det svenska jordbruket,
detta åtminstone skall ske på ett så vederhäftigt
sätt som möjligt.

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s)
kort genmäle:

Herr talman! Herr Hansson i Skegrie
apostroferade mig i två avsenden, och
jag kanske kan få säga några ord med
anledning därav. Det första var när han
referade mitt uttalande att socialdemokratiska
partiet inte tar ställning
utan att ha alla papper på bordet. Där
vill jag göra det förtydligandet, att det
givetvis inte finns någon regel utan
undantag. Ibland kan det vara nödvändigt
att ta ställning, trots att man inte
har alla papper på bordet.

Nu tror jag emellertid inte att det
ligger så till i detta speciella fall. Jag
skall villigt erkänna, att jag ingenting
kan om jordförvärvs- och bolagsförbudslagarna.
Men om jag inte tar fel,
så har vi haft två utredningar om dessa
ting, och på basis av dem har det skickats
ut en promemoria på remiss. Och
såvitt jag förstår avser väl inte jordbruksministern
att lägga fram en proposition
förrän han har fått in remissvaren
och studerat dem. Och skulle de
innehålla någonting som han från sina
egna bedömningar anser bör påverka
behandlingen, så tar jag för givet att så
också kommer att ske. Till sist är det
ju ändå fråga om en bedömning av
remissvaren utifrån den uppfattning
man själv har i en fråga.

Beträffande den andra apostroferingen
vill jag säga till herr Hansson i
Skegrie, att jag inte i och för sig har
angripit det nuvarande jordbruksavtalet.
Om herr Hansson riktade den anmärkningen
till mig, så var den feladresserad.
Vad jag sagt, herr Hansson,
är att den största delen av konsumentprisstegringen
från december 1961 till
juni 1964 är förorsakad av höjningar
på de prisreglerade livsmedlen.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Jag har här blivit så
grundligt uppläxad av min företriidare i
ämbetet, att jag blev litet tveksam om huruvida
jag skulle ta till orda. Herr
Hansson i Skegrie angav ett stort antal
levnadsregler för en jordbruksminister
och lät ganska tydligt förstå, att jag
inte håller måttet i många av de frågor
jag sysslat och sysslar med samt att
jag inte fyller de anspråk på objektivitet
som bör uppställas. Slutligen uttryckte
herr Hansson det försynta önskemålet
— som han uttryckte det — att
om man skall angripa vårt sveska
jordbruk, så skall man göra det med
utgångspunkt från ett mera vederhäftigt
underlag är det som jag i vissa fall har
använt.

Nu vill jag redan från början tillkännage,
att jag inte här tänker ta upp
någon stor debatt i dessa frågor. Jag
ansluter mig till vad Hans Gustafsson
framhållit, att det är ett förslag som är
utskickat på remiss, och den vanliga
ordningen är väl att låta remissinstanserna
i lugn och ro och utifrån sina utgångspunkter
bedöma förslaget. Sedan
skall vi ta ställning till frågan, när remissyttrandena
har inkommit. Men jag
tycker ändå att herr Hanssons i Skegrie
inlägg ger mig anledning att erinra om
ett par saker.

År 1958 tillsattes jordlagsutredningen
och 1960 tillkom den jordbruksutredning
som herr Hansson i Skegrie tillhör.
I de direktiv som gäller för 1960
års jordbruksutredning står det ungefär
så, herr Hansson, att utredningen är
oförhindrad att föreslå ändringar i gällande
jordlagstiftning eller i den lagstiftning
som kan komma till på grund
av 1958 års jordlagsutredning. Vidare
vill jag tillägga, herr Hansson, att i
1960 års jordlagsutredning har ni inte
någon kompetens att bedöma lagstiftningen
i jordförviirvsfrågor. Ni har inte
vare sig experter eller några ledamöter
som är orienterade åt det hållet. Hur

116

Nr 34

Onsdagen den 11 november 1964 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 185

stora förtjänster kommitténs ledamöter
än får anses ha, så har vi dock haft en
speciell kommitté som sysslat med de
frågorna.

Jordlagsutredningens förslag kom
1961. Året därpå föreslogs en provisorisk
förlängning av gällande lagstiftning
under ett år för att invänta remissinstansernas
yttrande över förslaget. När
det året hade gått till ända och jag ånyo
hade att ta ställning till frågan, fanns
visserligen remissvaren, men vid genomläsningen
av dem fann vi det inte vara
möjligt att framlägga något ändringsförslag
för riksdagen. Vi sade då att om
två år är 1960 års utredning färdig,
och under tiden vinner vi kanske också
större klarhet om Sveriges förhållande
till en vidgad Europamarknad. Av det
skälet blev det en förlängning på två
år. Men jag vill också erinra om att
lagutskottet framhöll som angeläget att
det inte blev för långt uppskov i frågan.

Vid fortsatt granskning av materialet
till förvärvslagstiftningen har vi funnit
att det på vissa punkter finns anledning
att göra ändringar. Jag kan också gärna
erkänna att vi i departementet har
anlagt ett något annorlunda betraktelsesätt
på dessa frågor än vad utredningen
gjorde. När vi såg över det hela fann
vi det bäst att sammanfatta tankarna i
en promemoria, som nu remissbehandlas.

Vi vidhåller att denna lagstiftning
skall finnas även i framtiden och att
syftet med den skall vara att ge oss
möjlighet att rationalisera familjejordbruken
i landet. Och om det finns
jordbrukare, som behöver förstärka sina
jordbruk med åker eller skog, så
kommer de också att ha företräde. Där
kommer förvärv av andra att hindras.
Jag tycker det skulle ha varit angeläget
att herr Hansson hade markerat
att detta finns kvar, ty vad är alternativet?
Herr Hansson borde veta att det
finns yrkande om att vi skall slopa förvärvslagstiftningen.
Det är inte bara

högern som företräder den meningen.
Jag tror det var folkpartiledaren som i
fjol eller i förfjol i en skrift anförde
att man på folkpartisidan var beredd att
slopa denna lagstiftning. Vi har inte
gått så långt, herr Hansson, utan i det
förslag som föreligger är det fråga om
en som jag tycker mycket måttlig uppmjukning.
Jag tycker för min del att
vi lugnt kan avvakta de yttranden som
kommer. Liksom herr Gustafsson i
Stockholm kan jag gärna säga, att skulle
det visa sig att jag helt har felbedöint
situationen, att vår lösning inte vinner
anslutning från remissinstanserna, då
har vi bara att acceptera det, då är det
inte mycket att göra åt saken. Men jag
har tills vidare den föreställningen, att
det finns ett intresse för en reformering
av lagstiftningen.

Jag kanske ändå skall framhålla en
sak, som gör det angeläget att någonting
sker på detta område. Vi kan räkna
med att under de närmaste åren
nedläggningen av jordbruk kommer att
fortsätta. Det har gjorts beräkningar
som visar att man inom åtta—tio år får
räkna med att kanske 700 000—800 000
hektar åker kommer att tas ut ur växtföljd.
Det är inte säkert att allt detta kan
överföras till skog, men nog kommer en
betydande del av de nedlagda jordbruken
att lämpligen kunna skogsplanteras
och tas om hand av skogliga företag. Det
är fråga om hur man skall lösa detta
problem. Kan vi här sätta vår tillit helt
till att den krets av förvärvsberättigade
som finns i dag, d. v. s. jordbrukare,
kan ta hand om detta? Under den relativt
korta tid som jag har suttit i departementet
har jag upptäckt att det
förefinns en brist i detta avseende. Det
är inte alltid lämpligt att det som på
detta sätt blir över i bygder där jordbruket
viker, till varje pris skall tillföras
jordbruk i någon form. Det kostar
mycket pengar att ta hand om sådana
marker, plantera skog och över huvud
taget vidta de skogsvårdsåtgärder som
är nödvändiga.

Onsdagen den 11 november 19G4 fm.

Nr 34

117

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 185

1958 års jordlagsutredning har uppmärksammat
detta och föreslagit att
man skall tillåta andra kategorier att
bli förvärvare i sådana bygder där
jordbruket viker. Även bolag således,
herr Hansson, skulle få lov att vara med
här. Man har sagt att man även skulle
kunna upprätta speciella familjeskogsbruksföretag.
Man har tänkt sig att en
ytterligare utvidgning av gemensamhetsskogar
skulle kunna vara en lösning.
Jag skall inte helt avvisa någonting
av det. I promemorian har vi bara
sagt, att det inte är tillräckliga skäl som
talar för det. Vi har inte funnit att sådana
företag skulle ha ett speciellt stöd
av staten för att utvecklas. Trots allt
utredande vi har haft om svenskt jordbruk
saknar vi en belysning av hur ett
sådant familjeskogsbruk skall se ut. Vi
har aldrig någonsin diskuterat hur mycket
skog det behövs för att företaget
skall vara bärigt, om man inte har någon
anknytning till jordbruk. Det är en
ganska radikal åtgärd, om man plötsligt
skulle upprätta sådana små skogsbruksenheter,
som skulle lämpa sig för att
skötas av familjer. Särskilt med den
teknik vi kan ana framöver kommer det
att ställas stora anspråk på dessa människor.
Det kommer att behövas mycket
kapital för att man skall kunna driva ett
rationellt skogsbruk under sådana förutsättningar.

Är det så, herr Hansson — och jag
kanske även kan rikta mig till herr
Eliasson i Sundborn som berörde detta
— att det finns personer, skogsarbetare,
skogsförmän o. s. v., som vill förvärva
dessa marker och driva dem som
skogsbruk, så inte mig emot, ifall remissinstanserna
i likhet med herr Hansson
och andra hävdar att man skall gå
ett stycke längre än jag har gjort och
utvidga kretsen också till att gälla andra,
även fysiska personer som inte direkt
driver jordbruk.

Det har i promemorian sagts att de
som skall ha företrädesrätt är sådana
som driver ett jordbruk i kombination

med skogsbruk. Här har nu uttalats
önskemål om att man snarast skulle
ansluta sig till 1958 års utredning och
således tänka sig att även andra kategorier
skulle kunna bli förvärvsberättigade.
Mot detta har jag för min del anfört,
att det kommer att kosta för mycket
pengar. Det kan betyda att staten
skall engagera sig med lån- och bidragsgivning.
Jag har ansett att det inte
är nödvändigt att göra det, om det
finns andra som skulle kunna ta hand
om marken, exempelvis bolag som driver
förädlingsverksamhet med skogsprodukter
och som då skulle bli en ny
kategori som enligt promemorian skulle
vara förvärvsberättigad. Men jag gör
ingen stor sak av det, herr Hansson.
Vi får se hur remissinstanserna kommer
att bedöma problemet. Jag vidhåller
inte till varje pris den avgränsning
som finns i promemorian, om det finns
ett starkt önskemål om att man skall
vidga bestämmelserna så, att ytterligare
kategorier kan bli förvärvsberättigade.

Låt mig också säga om gemensamlietsskogar,
att visst är det en bra sak
i många fall. Men om man skall driva
gemensamhetsskogar som ligger långt
borta uppstår stora problem. Sådana
gemensamhetsskogar skall kanske ägas
av bönder på slätten som egentligen
inte känner till mycket om skog och
som redan på grund av avstånden inte
har möjlighet att göra några arbetsinsatser.
Är det rimligt att ordna det så
bara därför att skogen skall bevaras i
bondeliand och i enskild hand? Nog
tycker jag att det är ganska orimligt
att man under sådana förutsättningar
skulle säga att den enda möjligheten
att ta vara på skogen är att det är jordbrukare
som står som ägare av gemensamhetsskog.

Om vi på detta sätt kan finna några
lösningar, så gärna för mig, men jag
lämnar allt detta till remissinstansernas
bedömning. Skulle dessa komma till
andra slutsatser är det väl, såsom jag
redan sagt, inte värre än att man kan

118

Nr 34

Onsdagen den 11 november 1964 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 185

ta intryck av det. Det måste alltså, herr
Hansson, helt enkelt göras något om vi
skall kunna klara av dessa problem. Eljest
kommer man i lantbruksnämnderna
att ligga inne med en reserv, som ständigt
växer genom att de får åker- och
vissa skogslotter, som ingen är beredd
att ta hand om. Jag har den uppfattningen
att denna måttliga förändring
skulle kunna lätta upp problematiken
på detta område.

Herr Hansson tog vidare upp några
andra frågor, som har att göra med debatten
om jordbrukspriserna. Han talade
om en jämförelse mellan jordbruksarealerna
i vårt land och i andra
länder. Även om han inte sade det, är
det alldeles uppenbart att han polemiserade
mot ett anförande, som jag hållit
i ett par sammanhang. Jag vill gärna
säga till herr Hansson, att han inte bara
skall fästa sig vid vad som står i tidningarna.
Det är bättre om han själv är
närvarande när föredragen hålls, om
han har tillfälle till detta. I så fall får
han lättare att knyta an till vad som
sagts, så att det kan bli en meningsfylld
debatt.

När jag nämnde, att livsmedelspriserna
stigit med 105 procent, gjorde
jag detta bara för att visa, att detta
avsnitt av varuprisindex har stigit kraftigt.
Jag kan nämna samtliga siffror som
jag angav i föredraget. Kläder och skor
har sedan 1949 stigit med 37 procent,
inventarier och husgeråd med 49 procent,
bränsle och lyse med 57 procent
och bostäderna med 64 procent. Sprit
och tobak, för vilka det förekommit två
mycket kraftiga skattehöjningar, har
stigit med 98 procent och livsmedel har,
såsom jag redan påpekat, stigit med 105
procent.

Det enda jag sade i anslutning till
detta, herr Hansson, var att jag undrade
varför denna post stigit så kraftigt som
den gjort. Det finns flera orsaker till
detta, t. ex. höjningen av arbetarlönerna.
Om man jämför livsmedelsproduktionen
med produktionen av kläder och

skor är jag övertygad om att det ligger
en större del av arbetsersättning i höjningen
av livsmedelspriserna och att
lönehöjningen kan ha slagit igenom
starkare på detta område. Men självfallet
har det även spelat en viss roll
att vi haft ett regleringssystem, som givit
jordbrukarna följsamhet med industriarbetarna
i lönehänseende. Vi har
således gjort stadiga uppräkningar av
jordbrukspriserna för att tillförsäkra
jordbrukarna en levnadsstandard jämförlig
med industriarbetarnas, dessutom
i princip så, att jordbrukarna haft
möjlighet att därutöver ta ut rationaliseringsvinster.

På detta sätt användes siffrorna. Visst
kan vi sedan fortsätta en diskussion om
detta hur länge som helst. Om herr
Hansson emellertid vill förbjuda oss att
när vi tar upp en diskussion i jordbruksfrågor
använda officiell statistik
och göra jämförelser, tror jag inte att
han kommer att ha särskilt stor framgång
med detta, ty man måste använda
de faktiska uppgifterna för att belysa
utvecklingen på olika områden. Jag har
således inte vare sig i detta avseende
eller när det gäller jordbruksarealen anfört
uppgifterna i syfte att, såsom herr
Hansson antydde, klassa ned det svenska
jordbruket. Vi skall inte vara så känsliga
utan kunna medge, att om vi skall
föra en jordbruksdebatt måste vi också
ha ett underlag. Sedan kan vi försöka
korrigera varandra. Men utgå inte alltid,
herr Hansson, från att uppgifterna
anförs för att klassa ned svenskt jordbruk
—- det tycker jag är onödigt. Jag
tror inte vi behöver föra diskussionen
på det sättet.

Herr talman! Jag har kanske talat
längre än jag avsåg. Jag vill emellertid
rekommendera herr Hansson att läsa den
PM som är utskickad — den må vara
bristfällig, den må vara knapphändig
och inte ge herr Hansson tillräcklig
vägledning — jämsides med betänkandet
från år 1958. Herr Hansson torde
då få en helhetsbild som möjliggör en

Onsdagen den 11 november 1964 fm.

Nr 34

119

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 185

bedömning. Vi får så se vilken reaktionen
blir så småningom.

Herr HANSSON i Skegrie (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jag skall inte ta upp någon
debatt med herr statsrådet om det
han sist yttrade.

Jag har tagit noga reda på vad herr
statsrådet sade och vad tidningspressen
sedan återgivit av detta, och det är därför
jag vill uttala den försiktiga varningen
till herr statsrådet, att han åtminstone
inte gör sådana uttalanden,
att de kan bli föremål för misstolkningar
av dem som skall föra uttalandena
vidare. Det var min mycket försynta
anhållan.

Jag tror att kammarens ledamöter
märkte, att när det gäller jordförvärvslagen
höll sig herr statsrådet inom ett
helt annat område än det jag i huvudsak
gick in på. Statsrådet talar endast om
jordförvärvslagens och skogsförvärvslagens
betydelse beträffande de enskilda
personerna. Jag lade för min del huvudvikten
vid konsekvenserna internationellt
sett — möjligheterna att spela
över svenska naturtillgångar i utlänningars
ägo — och jag tog även upp de
lokalpolitiska aspekterna. Herr statsrådet
undvek sorgfälligt dessa ting. Det
vore emellertid intressant att höra hur
regeringen ser på de frågorna. Anser
man det betydelselöst att utlänningar
köper aktiemajoriteten i svenska företag
och efter dessa lagars tillkomst fortsätter
att förvärva skog?

Jag noterar dock med viss tillfredsställelse
att herr statsrådet framhöll,
att man endast skickat ut en PM för att
få remissyttranden. Jag tror, som jag
sade tidigare, att när herr statsrådet får
in remissyttrandena, så kommer det att
visa sig att det finns anledning att tänka
över frågorna mer än en gång och överväga,
om konsekvenserna inte bör bättre
klarläggas för hela svenska folket.

Den utredning man här alluderat på,
1958 års jordlagsutredning, gick aldrig

så långt att den föreslog frihet för bolagen
att förvärva skog i den omfattning
som förordas i promemorian.
Utredningen talade såvitt jag vet endast
om fastigheter som ligger i avfolkningsbygder,
och det skulle gälla företag
med lokal anknytning. Det är någonting
helt annat än att låta bolagen förvärva
skog fullt fritt.

Herr statsrådet säger att privatpersoner
mycket väl får köpa fastigheter,
om de bara vill. Men vilka konsekvenser
får friheten för bolagen att förvärva
skog? Jo, det blir en prisuppskruvande
effekt, varvid den enskilde kommer
till korta.

Herr NILSSON i Östersund (s):

Herr talman! På många håll i norrlandslänen
känner man stor oro därför
att direktiv utfärdats om att beredskapsarbetena
skall inställas. Jag förstår mycket
väl att anledningen till åtgärden är
de rådande kreditsvårigheterna. Följden
har emellertid blivit att man varit
tvungen att inställa flera stora vägbyggen
och att det blivit svårt att sysselsätta
den arbetskraft som man beräknat
skulle sysselsättas i dessa beredskapsarbeten.
Vi får komma ihåg att det i
stor utsträckning gäller ortsbundna arbetare.
Beredskapsarbetena i norrlandslänen
är faktiskt i många fall att betrakta
som ett slags skyddad sysselsättning,
och jag hoppas att det blir mjukare
riktlinjer för fullföljandet av beredskapsarbetena
inom den närmaste
tiden.

Jag vill gratulera inrikesministern
med anledning av den lokaliseringsproposition
han lagt på riksdagens bord.
Det är såvitt jag vet första gången en
regering eller ett parti försöker ta ett
samlande grepp om dessa frågor och
föreslår konkreta åtgärder, som till
skillnad mot tidigare ger en bestämd
inriktning och en bättre status åt lokaliseringspolitiken
såsom en integrerande
del av den arbetsmarknadspolitik
vi för. De angivna riktlinjerna för

120

Nr 34

Onsdagen den 11 november 1964 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 185

lokaliseringsstödet bör, rätt omsatta i
verkligheten, kunna medverka till att
bryta den onda cirkel som näringslivet
i våra utvecklingsområden råkat in i.

Det är nämligen på det sättet, att lokaliseringssträvandena
hittills spelat en
ganska underordnad roll inom ramen
för de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna.
Först under det senaste året har
verkningsfulla åtgärder satts in i utvecklingsområdena
genom statliga bidrag
till industrilokaler, utbildningsbidrag,
kreditgarantier o. s. v. Men vi har
ju alla i förfluten tid hyllat den liberala
principen om det fria näringslivets obetagna
rätt att självt bestämma platsen
för investeringar utan statlig dirigering
och statligt tvång. Byggnadsregleringen
inrymde på sin tid ett instrument för
viss styrning av företagsamheten i önskad
riktning genom tillståndsgivningen.
Detta betraktades emellertid som mindre
lämpligt, och regleringen upphävdes
så småningom, inte minst efter framstötar
från borgerligt håll.

Det är utan tvivel riktigt, såsom statsrådet
skriver i propositionen, att strukturförändringarna
skapat anpassningssvårigheter
för många av de utflyttade
samtidigt som svåra bristproblem uppstått
i storstäder och i industricentra.
Problemen finns i kanske ännu högre
grad hos dem som stannat kvar i avfolkningsregionerna
med dessas försämrade
service, höga kommunalskatter och vikande
skatteunderlag. Jag vill understryka
inrikesministerns uttalande att
storstadsproblemen närmare bör undersökas,
och jag hoppas att en utredning
på denna punkt snarast kan komma till
stånd.

De 800 miljoner i form av bidrag och
lån som under de närmaste fem åren
kommer att satsas i det s. k. norra stödområdet
innebär, att staten ger näringslivet
en rejäl chans att etablera sig inom
detta område. Skulle det visa sig under
försöksperioden att resultatet blir ringa
eller betydelselöst, måste sannolikt radikalare
åtgärder tillgripas exempelvis

på det sättet, att staten mera aktivt går
in som företagarpart. Det hade nog varit
önskvärt om utredningen om lokalisering
av statliga företag och inrättningar
hade kunnat behandlas samtidigt med
den nu aktuella propositionen, så att
man hade fått en samlad insats i stödområdena
från både den privata och
statliga sektorn. Vi får emellertid senare
tillfälle att ta ställning till dessa
spörsmål.

Vad vi länge saknat är en översiktlig
och samstämmig planering mellan den
offentliga sektorn och industrisektorn.
Propositionen ger på den punkten ett
positivt besked om utrednings- och planeringsfrågornas
betydelsefulla roll i
lokaliseringsarbetet. Det måste vara riktigt
att satsningen skall föregås av ett
noggrant planeringsarbete centralt, regionalt
och lokalt för att skapa en samlad
bild av var åtgärderna skall sättas
in för att avkastningen skall bli så produktiv
som möjligt. Detta kommer att
ställa stora krav på de planeringsorgan
som skall tillsättas. Dessa får många
grannlaga uppgifter, som dock är nödvändiga
att klara ut om lokaliseringsstödet
skall få åsyftad effekt.

Det sägs klart ifrån i propositionen,
att satsning skall ske endast på företag,
som kan bedömas såsom bärkraftiga
och som efter ett initialstöd beräknas
kunna klara sig själva utan driftsubventioner.
Principen är riktig; svårigheter
kommer att uppstå vid bedömningen.
Det är tydligt att man här inte kommer
ifrån en viss chanstagning, eftersom det
i första hand knappast blir de allra
största och livskraftigaste företagen som
kommer att ställa sig i kön för att få
lokaliseringspengar. Vad vi emellertid
får akta oss för är att satsa på lycksökare
som med kontoret på fickan nu
kanske vädrar morgonluft och kan tänkas
vilja driva spekulation med allmänna
medel.

Erfarenheten säger att det finns ett
klart samband mellan en god samhällsservice
och företagslokaliseringar. Vad

Onsdagen den 11 november 1904 fm.

Nr 34

121

Vid remiss av Kungl. Muj :ts proposition nr 185

företagarna i första hand frågar efter
när de planerar för ny- eller omlokaliseringar
är främst tillgången på arbetskraft,
men även vilka utbildningsmöjligheter
som finns på platsen, tillgången
på bostäder, goda kommunikationer,
hur affärsservicen är ordnad o. s. v. Det
är några av de krav som företagarna
ställer innan de över huvud taget börjar
fundera på att etablera sig på en
plats. Det är därför helt följdriktigt att
stödet koncentreras till platser som kan
erbjuda en sådan service.

Enligt förslaget skall i första hand
kommunblockscentra komma i fråga vid
satsningen, men inrikesministern förutskickar
att inte ens alla sådana centra
är självklara som stödorter på grund av
att de kanske saknar industriella förutsättningar
eller har ett alltför svagt
befolkningsunderlag. Det kan emellertid
finnas andra orter än dessa centra,
som genom sin belägenhet och sina allmänna
förutsättningar också kan bli
föremål för satsningar. Man kan dock
inte undgå reflektionen att det kanske
rentav är på det sättet, att en del av de
nybildade kommunblocken redan visat
sig vara alltför svaga befolkningsmässigt
och att den angivna minimisiffran
8 000 invånare var alltför lågt tilltagen.

Även om man förstår och accepterar
att lokaliseringsstödet måste koncentreras
till ett relativt begränsat antal orter
får man inte glömma bort, att vi alltid
måste ha folk kvar ute i bygderna
som sköter om våra råvarutillgångar.
Skogsbruket, jordbruket, kraftförsörjningen
kommer trots rationaliseringar
alltid att kräva sin tribut av arbetskraftstillgångarna,
människor som rimligen
bör få bo i en tätort med hygglig
service inte alltför långt från arbetsplatsen
— hur långt kan man alltid fråga
sig. Vissa utredare har angivit 4—5
mil som längsta avstånd mellan bostad
och arbetsplats, och det kan bli möjligt
när vi får bättre vägar och fortskaffningsmedel.

Möjligheter öppnas även i förslaget

alt erhålla statligt stöd till turistanläggningar
i vissa fall. Detta tror jag är värdefullt.
Mänga kommuner som inte kan
räkna med industrier har utomordentliga
möjligheter att utveckla turismen
som en betydande stödnäring. Den expansion
som sker på detta område gör
det önskvärt att inte bara satsa på själva
hotellnäringen utan även på andra former
av turistanläggningar, som utvecklingen
kommer att skapa ett behov av.

Till sist vill jag bara nämna att företagarföreningarna
i utvecklingsområdena
spelat en betydelsefull roll i lokaliseringssträvandena,
och jag hoppas
att de i fortsättningen kan räkna med
minst lika kraftigt stöd från statsmakterna
som tidigare.

Vi får tillfälle att efter utskottsbehandlingen
föra en mera detaljerad debatt
om lokaliseringspolitiken. Jag har
därför nu mera berört de principiella
linjerna i propositionen och inte gått in
på detaljerna. Jag har heller inte berört
det avsnitt i förslaget som handlar om
den s. k. jämtlandsutredningen. Det blir
tillfälle att senare, eventuellt motionsvägen,
återkomma också till detta avsnitt.
Vad jag i dag har velat säga är att
vi, enligt min uppfattning, har anledning
att hälsa lokaliseringspropositionen
med största tillfredsställelse. De
stora riktlinjerna i förslaget verkar realistiska
och noga genomtänkta samt väl
ägnade att bilda underlag för en aktiv
lokaliseringsinsats i berörda områden.

Herr NELANDER (fp):

Herr talman! 1960-talet kommer för
vårt lands vidkommande att gå till historien
bl. a. som det decennium, då
den svenska skolan helt omdanades. År
1962 fastställdes i detta hus huvudlinjerna
för den nya obligatoriska nioåriga
grundskolan. Och nu står vi inför behandlandet
av förslagen om det nya
gymnasiet och den nya fackskolan.

Åtskilliga tecken tyder på att man inte
bara här hemma utan också i andra
länder med stort intresse följer vad som

122

Nr 34

Onsdagen den 11 november 1964 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 185

händer på skolfronten i Sverige, som i
många avseenden har varit ett föregångsland.

Vart syftar då den svenska skolan? I
fråga om grundskolan talades det redan
i direktiven till 1957 års skolberedning
om de karaktärsfostrande och personlighetsdanande
uppgifterna som »uppfostrans
viktigaste». »Fostran» blev huvudordet
för undervisningen —• såväl
för den direkt kunskapsgivande som den
mera orienterande.

I sitt betänkande säger 1957 års skolberedning
bl. a.: »Genom den etiska
fostran skall eleven bibringas en klar
uppfattning om de moraliska normer,
som måste gälla i ett demokratiskt samhälle.
» Kring ett sådant uttalande tror
jag man har en ganska enhällig uppslutning
i vårt land, ty ett samhälle kan
över huvud taget inte bestå i längden
utan en moralisk normsättning.

I sin proposition om grundskolan till
1962 års riksdag har statsrådet Edenman
ett klart och riktigt uttalande som
jag tror det är anledning att här taga
fram. »Respekten för sanning och rätt,
för människolivets okränkbarhet och
därmed för rätten till odelad personlig
integritet representerar så omistliga
tillgångar, att de kan sägas utgöra några
av de grundvärden, som måste bestämma
skolans mål och inriktning. Även
om i övrigt det mesta är föränderligt i
utvecklingssamhället, ges det vissa
grundvärden som aldrig förlorar sitt
innehåll och sin giltighet. Det har avgörande
betydelse för skolans fortsatta
arbete att denna målsättning är allmänt
godtagen.»

Denna ecklesiastikministerns definition
av skolans mål har klart kommit
till uttryck också i grundskolans läroplan,
där det bl. a. heter: »Genom sin
etiska fostran skall skolan ge eleven en
god uppfattning om de moraliska normer,
som måste gälla i sammanlevnaden
mellan människor och som bär upp
rättsordningen i ett demokratiskt samhälle.
»

De citerade orden om grundvärdena
som aldrig förlorar sitt innehåll och sin
giltighet måste naturligtvis — åtminstone
menar jag så — ha sin tillämpning
också i fråga om de gymnasiala skolornas
mål — även om det här gäller eu
annan åldersgrupp av ungdomar. Det
är synpunkter liknande dessa, som vi
från riksdagens kristna grupp för fram i
en motion och som vi önskar skall komma
till klarare uttryck i målsättningen
för de gymnasiala skolorna. Visst har
det stor betydelse vilken tid som upplåtes
för ämnet religionskunskap, men
viktigast är att skolans målsättning blir
rätt utformad och att ämnets innehåll
får den riktiga uppläggningen.

Vilken vikt medborgaren i allmänhet
fäster vid just religionskunskapsämnet
framgår ju av den för ett år sedan givna
opinionsyttringen med dess 2,1 miljoner
namnunderskrifter.

Den etiska fostran som grundskolan
enligt riksdagsbeslutet skall lämna avser,
som det heter, att »ge eleven en
god uppfattning om de moraliska normer,
som måste gälla i samlevnaden
mellan människor och som bär upp
rättsordningen i ett demokratiskt samhälle.
Han måste bli fullt medveten om
innebörden av etiska begrepp som rättvisa,
ärlighet, hänsyn och tolerans och
om konsekvenserna av brott mot lagar
och föreskrifter .. .» Nog är vi väl
överens om att något av denna karaktärsfostran
måste också de gymnasiala
skolorna ge.

»Är det normalt att begå brott?» frågade
en kvällstidning häromdagen. Frågan
var föranledd av en undersökning
bland skolpojkar i åldern 9—14 år i
Stockholm, vars resultat publicerats i
Svensk Juristtidning. Rubriken var i
sanning inte ur vägen, när man tar del
av upplysningar sådana som att av dessa
pojkar skulle 92 procent ha gjort sig
skyldiga till minst fyra olika brottstyper.
En del av brotten var kanske
bagatellartade. Men mer än hälften av
pojkarna, 53 procent, hade varit med

Onsdagen den 11 november 1964 fm.

Nr 34

123

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 185

om minst tre allvarliga brott, såsom
häleri, butiksstölder och källarinbrott.
Problemet om laglydnad är förvisso
långt allvarligare än många tror. Den
gamla frågan om rätt och orätt får inte
nonchaleras.

Man behöver sannerligen inte vara
skräckmålare för att förstå att karaktärsfostran
har sin givna och stora uppgift
—- förutom i hemmen — i alla våra
skolformer. Det från visst kulturradikalt
håll drivna »normlöshetstänkandet»
bör rubriceras som ansvarslöshet.

Vi menar att just i kristendoms- och
religionskunskapsäinnet möter de unga
de kristna normerna, som står på ett
högre plan än några andra livsåskådningars.
Visst är det så, att normer och
bud bara är en del av det kristna budskapet.
Somliga människor uppfattar
kristendomen som en steril moralism
— intet kan vara felaktigare. Kristendom
är att leva efter maximer sådana
som »Allt vad I viljen att människorna
skola göra Eder det gören I ock dem»
och »Älska din nästa såsom dig själv».
Och kristendomen är främst en frälsningsreligion.
Det är de kristna kyrkornas
och samfundens uppgift att förkunna
det kristna budskapet och så
försöka påverka människorna och samhället.
Våra möjligheter att i riksdagen
påverka det moraliska och religiösa läget
i landet är ganska begränsade. Men
vi skall se till att våra skolor så utformas,
att ungdomen får en karaktärens
inriktning till det goda och det sanna,
det rätta och det hänsynsfulla.

Det är inga delade meningar om att
skolans undervisning — och detta gäller
naturligtvis inte minst dessa gymnasiala
skolor — skall vara objektiv
i den meningen, att den skall
vara saklig och vederhäftig och icke
öva någon påtryckning i konfessionellt
eller livsåskådningsmässigt avseende.
Men i religionskunskapsundervisningen
måste det betyda, att kristendomens
urkund Bibeln skall vara
grunden för kunskapsgivandet om vår
egen religion.

Vi har från fäderna fått ett värdefullt
etiskt arv, som vi ännu i dag har nytta
och glädje av i vårt land. Men detta
etiska arv kommer snart att försvinna
om det inte tid efter tid får förnyelse.
Till denna förnyelse skall våra skolor
— och då inte minst våra gymnasiala
skolor -— bidraga.

Jag skulle till sist gärna vilja citera
några ord av den danska undervisningsministern
Helveg Petersen angående
skolans målsättning. Det är utdrag ur
ett föredrag: »Skolen må opdrage til
demokrati. Dette er ikke blot en styreform,
det er en tilvserelseform, der förpligter
os på alle områder... Hvis vi kun
tilpasser bprnene til de bestående tilstande,
opretholder vi kun noget utilstrsekkeligt
og ufuldkomment. En tilpasning
til de ideale tilstande i vort folk
er der derimod god mening i. Vi kan
til syvende og sidst ikke komme uden
om skyldproblemet. Vi laerer bprnene
åt vedkende sig ansvaret for deres handlinger.
Skolen kan ikke slippe det etiske
af syne. Vi må udvikle en mennesketype,
der er moden til åt leve i rum- og
atomalderen med de enorme moraliske
krav den stiller til os, hvis den tekniske
udvikling ikke skal blive en forbandelse.
Vi t0r og vil ikke slippe troen på åt
kommende slsegter kan opleve sand
lykke, som den fpler der f0ler sig ansvarig.
»

Detta är i sanning kloka ord, som vi
gärna ville se överförda och förverkligade
i vårt folk och vår skola.

Som tiden nu var långt framskriden
och många talare anmält sig för yttrandes
avgivande, beslöt kammaren på förslag
av herr talmannen att uppskjuta
den fortsatta överläggningen till kl.
19.30, då enligt utfärdat anslag detta
plenum komme att fortsättas.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.02.

In fidein

Sill le K. Johansson

124

Nr 34

Onsdagen den 11 november 1964 em.

Onsdagen den 11 november

Kl. 19.30

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av herr
förste vice talmannen.

§ 1

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition
nr 185 (forts.)

Herr förste vice talmannen meddelade,
att överläggningen i samband med
remiss till utskott av Kungl. Maj :ts proposition
nr 185, angående riktlinjer för
en aktiv lokaliseringspolitik m. in., nu
komme att fortsättas; och lämnades därvid
ordet, i enlighet med förut gjord
anteckning, till

Herr REGNÉLL (h), som yttrade:

Herr talman! En stor del av den verksamhet
som bedrivs i detta hus har som
sin bakgrund det faktum, att samhällsutvecklingen
ständigt kräver ändringar
av lagar och regler och av organisationsformer,
som en gång kan ha svarat mot
behovet men som efter hand som de
faktiska förhållandena ändrats kommit
att bli mindre ändamålsenliga, ja kanske
rent av hindersamma för samhällets
goda funktion. Lokaliseringspropositionen,
som i dag remitteras, är ett exempel
på detta.

Medborgarna ställer med skäl det
kravet på statsmakterna att de skall
vara observanta på ändringar i faktiska
förhållanden. Men allmänheten har rätt
att fordra mer. Den har också rätt att
kräva av statsmakterna de initiativ som
behövs för att ta till vara de nya chanserna
och för att komma till rätta med
de nya svårigheterna.

Som riksdagsmän försöker vi, var
och en under den allmänna motionstidens
febrila veckor att komma med för -

slag i begränsade frågor. Men ansvaret
för att bevaka de stora frågorna ligger
naturligtvis främst hos regeringen. Den
regering som försummar att registrera
förändringar i behov och i åsikter och
att handla därefter, den regeringen drar
på sig folkets kritik.

På oppositionssidan brukar vi vilja
göra gällande, att oppositionen spelat
en väsentlig roll här i landet, när det
gällt att hålla regeringen på alerten.
Och det kan väl hända att oppositionen
ibland har varit en vänlig pådrivare,
som fått regeringen att uträtta en del
som annars blivit ogjort eller i varje
fall försenat.

Men om vi nu har varit så noga med
att av regeringen kräva ständig observans
och ständig aktivitet, hur har vi då
själva inom oppositionen betett oss, när
det gällt att se om vårt eget hus? Har vi
kartlagt de ändrade faktiska förhållandena
i levnadsvillkor och åsikter hos
väljarna? Och ■—- framför allt — har vi
i aktiv handling gjort något för att möta
det nya läget? Har vi försökt bemästra
nya svårigheter och ta vara på nya
chanser? Det måste erkännas att många
väljare anser sig ha skäl att förebrå
oppositionen för bristande analys av
läget och för bristande handlingskraft
i fråga om egna angelägenheter.

Det fanns en tid, när det var naturligt
med flera borgerliga partier. De svarade
mot sociologiska realiteter och mot
rivaliserande samhällsåskådningar. Målsättningarna
var i långa stycken skilda,
och där de sammanföll hade man ofta
olika uppfattningar om medlen att nå
målet. I det läget var skilda grupperingar
en naturlig sak. Ett samgående
hade varit förräderi mot idéer.

Nu är läget radikalt annorlunda. Partigrupperingarna
sammanfaller inte

Onsdagen den 11 november 1964 em.

Nr 31

125

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 185

längre med vissa befolkningsskikt eller
yrkesutövare. Tjänstemän och anställda
över huvud taget i allmän och enskild
tjänst, företagare av olika slag — vi
finner dem fördelade över de (dika partierna.
Och dessa väljare tänker i stort
sett lika, oberoende av om de hamnat
hos högern, hos folkpartiet eller hos
centerpartiet. De har en känsla av ett
gemensamt politiskt ansvar för en politik,
som kanske inte är så lätt att förse
med en etikett men som i korta ordalag
går ut på att hävda uppfattningen,
att samhället måste bygga främst på de
enskilda människornas initiativ och vilja
till verksamhet.

Den uppfattningen kallar vi inom
högern för »konservativ». Vännerna i
folkpartiet kallar den »liberal», centerpartiets
etikett är väl närmast »progressiv»
politik. Varför strida om ord, om
politisk fraseologi, när vi i stort sett är
ense i sak? I varje fall i Skåne har
högerfolket inget som helst emot att
deras politik kallas för liberal eller progresiv,
dessutom gärna för social. Allt
detta är väl ett utslag av att en långt
gående värdegemenskap utmärker hela
vårt folk och då naturligtvis i särskilt
hög grad utmärker dem, som står på
samma sida om socialismens rågång.
Några samvetsbetonade ideologiska motsättningar
existerar inte mellan partierna
på oppositionssidan. Samstämmigheten
i principprogrammen är ett besked
om detta.

De principiella skälen för skilda
grupperingar för de icke-socialistiska
väljarna har alltså sin plats i historieböckerna
och inte i dagens verklighet.
Då är man inte bara fri till utan rent
av skyldig att diskutera fördelar kontra
nackdelar hos vårt flerpartisystem ur
andra synpunkter. Man kan kanske systematisera
de synpunkterna under rubrikerna
»praktiska skäl» och »taktiska
skäl».

Praktiska skäl talar, efter vad jag
förstår, entydigt och samstämmigt till
förmån för samverkan. Jag vågar kanske

ta till det något krassa ordet »branschrationalisering».
Personliga resurser,
pengar, lokaler, propaganda —■ allt
skulle få förnuftigare användning och
större slagkraft om resurserna lades
samman. Nu används delar av otillräckliga
pekuniära och personella tillgångar
för att bevaka och bekämpa de konkurrerande
borgerliga partierna, och den
gemensamme motståndaren kan, som i
partiledardebatten den 18 september,
sitta lugnt medan oppositionen har sin
inbördes uppgörelse.

Svårare är det kanske att avgöra om
taktiska skäl talar för eller emot samverkan.
Taktiken går ju ut på att skapa
ett ökat förtroende bland väljarna som
ger grunden för regeringsställning. Det
gäller då att behålla tidigare väljare
och att vinna nya.

Här finns två uppfattningar. Den ena
— mest företrädd inom folkpartiet och
centerpartiet och där, om min uppfattning
är riktig, främst i de norra landsdelarna
och på ren landsbygd — räknar
med att nettoresultatet av en genomförd
samverkan skulle bli negativt. Andra
tror däremot att de marginalväljare som
möjligen skulle förloras till socialdemokratien
mer än väl skulle kompenseras
av de många som genom samverkan
skulle aktiveras till tro på oppositionen
som ett realistiskt alternativ —
och på så sätt också till röstning. Inte
minst gäller detta ungdomen, som nog
beskrivits riktigt av Gunnar Unger i
Svenska Dagbladet när han säger att
ungdomen känner »leda, äckel och förbittring
över de borgerligas ständiga inbördes
split och bristande förmåga att
med förenade ansträngningar bekämpa
och besegra socialdemokratin».

I Medborgerlig samling — som vi kallade
samlingslistan nere i fyrstadskretsen
—- fann ungdomen enighet, segervilja
och framtidstro. Ungdomen gjorde
därför också en helhjärtad och betydelsefull
insats i valarbetet där nere, och
den har visat att den är beredd att föra
det verket vidare. En ungdomskommitté,

126

Nr 34

Onsdagen den 11 november 1964 em.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 185

som i går bildades i Skåne, ger ett besked
om detta. Ungdomen är framtiden:
förverkar oppositionen sitt förtroende
hos ungdomen, ja, då har oppositionen
inte längre någon framtid.

En viktig sak: När vi spekulerar kring
svaret på frågan, huruvida samverkan
skulle ha negativ eller positiv nettoeffekt
på väljarsiffran, så får vi inte
glömma, att det svaret naturligtvis inte
är en gång för alla givet utan att det
kan påverkas av vårt eget handlande.
Om ett parti företar sig någonting som
står i dålig överensstämmelse med väljarviljan,
så blir naturligtvis samverkan
med det partiet en belastning för de
båda andra, men graden av belastning
blir beroende av den presentation som
övriga partier ger av ett sådant misstag.
Kommenteras det som ett av de många
missöden som vi människor alltid råkar
ut för, blir skadan begränsad. Klart avstånd
kan kritikerna ändå ta från misstaget.
Utmålas det däremot som ett typiskt
utslag av inneboende dåliga böjelser,
blir skadan väsentligt större, skadan
på det intresse för vilket vi har ett gemensamt
ansvar.

Försiktighet i ensidiga utspel och
återhållsamhet i kommentarer till eventuella
missämjor skulle öka utsikterna
för att samverkan skulle kunna få inte
bara praktiska utan också taktiska fördelar.

Avgörande för inflytande i riksdagen
och för partiernas regeringsduglighet
är ju den utdelning som röstsiffrorna
ger i mandat. Med i bilden hör därför
naturligtvis hänsyn till vårt sätt att
räkna fram mandat. Både herr Ohlin
och statsministern har varit inne på
ämnet och de har sagt det som alla intresserade
vet: att samverkan inte i
alla lägen skulle ge bättre utdelning i
mandat, utan att oppositionen i vissa
lägen vinner på att gå fram med flera
listor. Men i vissa sammanhang förefaller
det orimligt att inte samarbeta.
Man kan peka på Gotland, där i nuvarande
riksdag borgerligheten genom

splittringen på tre partier fått nöja sig
med ett mandat för 19 000 väljare år
1960, medan socialdemokraterna på
11 000 röster fick en utdelning på två
mandat. Genom enkel teknisk valsamverkan
vändes styrkeförhållandet vid
valet i år till det mera rättvisande: Två
borgerliga mot en socialdemokrat, trots
att borgerligheten just på Gotland gick
ovanligt starkt ner i väljarandel.

Spekulationen kring valmatematik leder
alltså i vissa fall till en klar rekommendation
av samverkan, i andra till
avrådan. I flertalet fall blir det ärliga
svaret: Vet icke. Man får förresten aldrig
glömma att vi också här har möjlighet
att påverka siffrorna: Om det är riktigt
att samverkan i sig verkar aktiverande
på borgerliga väljare, blir röstunderlaget
förstärkt, och det är ju i sista hand
avgörande för mandatutdelningen.

Herr talman! Det kan synas pretentiöst
av mig att här föra fram dessa
synpunkter på oppositionens handlande.
Men jag känner mig skyldig att göra
det som representant för en valkrets
— Malmö, Lund, Hälsingborg och
Landskrona — där just denna diskussion
i år stod i centrum för det politiska
intresset och där väljarna klart sagt
ifrån att oppositionspartierna enligt deras
uppfattning försummat sin skyldighet
att registrera förändringarna i de
faktiska förhållandena och att handla
därefter.

Precis som oppositionen här i riksdagen
inte bara har rätt utan också
skyldighet att klandra regeringen för
motsvarande underlåtenhet, så har också
borgerligheten inom fyrstadskretsen
ansett sig ha både rätt och skyldighet
att deklarera sin åsikt.

I korta ord kan jag referera åsikten:
Flertalet borgerliga väljare önskar ett
nära samarbete över partigränserna,
detta samarbete skall omfatta alla tre
partierna, detta samarbete får inte förhalas,
detta samarbete måste i tillämpliga
delar komma till stånd också om

Onsdagen den 11 november 1904 em.

Nr 31

127

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 185

partikanslier säger nej, och ett sådant
samarbete ökar oppositionens slagkraft.

Att flertalet borgerliga väljare i fyrstadskretsen
önskar trepartisamverkan,
realiserad nu, även om partikanslier säger
nej, dokumenterades genom att 65
procent av de borgerliga väljarna röstade
med den sedel, som upptog högermän,
folkpartister och centerpartister,
som alla uttalat sig för sådan samverkan.
Eu analys av siffrorna ger vid handen
att tre fjärdedelar av högerfolket,
drygt hälften av folkpartiet och drygt
en tredjedel av centerpartiet tog denna
ståndpunkt till samverkan. Och att vilja
rubricera återstående 35 procent av de
borgerliga i fyrstadskretsen som negativa
mot trepartisamverkan skulle säkert
vara orättvist: Många har röstat
»som vanligt», andra har röstat på de
rena partilistorna av lojalitet mot partiet
eller mot någon kandidat. Men siffran
behöver förvisso inte förbättras
genom förklaringar: Två tredjedelar av
de borgerliga väljarna har med Medborgerlig
samlings valsedel i hand redovisat
sitt krav på trepartisamverkan.

Visade aktionen i fyrstadskretsen också
något om nettoeffekten på röstfördelningen
mellan borgerlighet och socialdemokrati
?

Illa informerade personer har sagt
att borgerligheten inte vann några röster
från socialdemokraterna i fyrstadskretsen.
De faktiska siffrorna ger ett
helt annat besked.

I 1962 års val — då ingen Medborgerlig
samling fanns — ökade socialdemokraterna
med 5 800 röster i jämförelse
med riksdagsmannavalet 1960.
Samtidigt minskade den samlade borgerligheten
med i det närmaste 10 000
röster.

Årets val, då Medborgerlig samling
kommit med i bilden gav ett helt annat
resultat. I jämförelse med 1962 minskade
socialdemokraterna med 500 röster,
medan den samlade borgerligheten i
fyrstadskretsen för första gången kom
över 100 000-strecket genom att öka från

89 000 till 101 000, d.v.s. med 12 000 röster.
Ingen kan vid tro, att inte .socialdemokraterna
fått sin normala andel av
de ungefär 14 000 nytillkomna röstande
i fyrstadskretsen, alltså ungefär 7 000.
När socialdemokraterna nu i själva verket
föll tillbaka med 500 väljare, medan
borgerligheten ökade väsentligt mer än
vad som svarar mot normal andel i de
nytillkomna röstande, så måste detta
bero på att tidigare socialdemokratiska
väljare gått över till oppositionen. Om
man tycker att antalet av dem — siffrorna
tyder alltså på något mellan 7 000
och 8 000 — innebär ett fiasko eller en
god prestation, det är en fråga om anspråk.

Som ytterligare belägg för att Medborgerlig
samling trängt tillbaka socialdemokraterna
kan jag anföra siffrorna
från Lund, den stad där samlingstanken
längst varit verksam och bäst slagit igenom.
I 1962 års val hade socialdemokraterna
en svag röstmajoritet gentemot
den samlade borgerligheten. Hur såg det
då ut i år? Jo, socialdemokraterna fick
12 000 röster. Medborgerlig samling fick
10 000 och övriga borgerliga partilistor
fick tillsammans ungefär 3 000 röster.
Den samlade borgerligheten drog med
andra ord ifrån socialdemokraterna med
1 000 röster.

Man skall känna de lokala förhållandena
dåligt för att inte se, att den borgerliga
framgången berodde på den entusiasm
och segervilja, som präglade
Medborgerlig samlings valrörelse.

Naturligtvis vill vi inte i Skåne påstå,
att samlingstanken skulle ha samma
slagkraft överallt i landet. Det finns
fortfarande landsändar, där högermän,
folkpartister och centerpartister tittar
snett på varandra: Man har en gång
bildligt talat slagits med knogjärn och
blåmärkena minns man. Och visst finns
det fortfarande gammaltroende, som
ständigt mumlar partibesvärjelserna om
högerns bakåtsträveri eller mellanpartiernas
urvattnade program. Och det
finns kretsar, där partitraditioner om -

128

Nr 34

Onsdagen den 11 november 1964 em.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 185

huldas i romantikens tecken — en grogrund
för kulten av den egna ojämförliga
förträffligheten.

Men bra många väljare — jag tror
man vågar säga de flesta — är beredda
att kännas vid den gemensamma målsättningen
och erkänna den goda viljan
också hos dem som arbetar i de andra
oppositionspartierna. Den snävare partilojaliteten
har fått vika för den vidare
solidaritetskänslan.

Vi känner oss som ett lag med en gemensam
uppgift: att vinna ökat utrymme
för enskilt initiativ och enskilt ansvar.
Vi tror att den uppgiften löses bäst
genom samordnade ansträngningar. Vi
tror också att saken brådskar — ju längre
tid socialdemokratien får på sig att
konsolidera sina positioner, desto svårare
blir det för oppositionen att komma
framåt.

Valutgången i fyrstadskretsen är en
enträgen maning till partiledningarna:
Grip er genast an med verket! Skjut
inte ytterligare på saken! Opinionen
ger sig inte längre till tåls. Kanaliseras
den inte genom partierna kommer den
att bryta sig nya fåror.

En rad konkreta åtgärder kan vidtagas
redan nu: Sätt till programkommittéer
med representanter för alla partierna!
Kom överens om gemensamt motionsarbete
i riksdagen med sikte på
praktiska samförståndslösningar! Rekommendera
de lokala organisationerna
att börja förarbetet på gemensamma listor
i 1966 års val! Bygg upp ett kontaktsystem,
som finns i beredskap när
brydsamma frågor kräver snabba avgöranden! Visst

är det från sådana begränsade
åtgärder långt till målet, ett samlat ickesocialistiskt
parti. Men om de första
stegen tas, kommer väljarna att välkomna
detta som bevis på att partiledningarna
delar deras syn på att de faktiska
omständigheterna kräver organisatoriska
förändringar inom oppositionen. Då
skall inte heller resultaten utebli vid
kommande val. Den nya tilltron till op -

positionens förmåga kommer att skapa
en dynamik och en segervilja, som bör
kunna föra den samlade borgerligheten
till samma framgångar som Medborgerlig
samling har noterat i fyrstadskretsen.

Därefter anförde:

Herr ANTONSSON (ep):

Herr talman! Det var ju friska tongångar
om segervilja och framtidstro
som vi fick höra från herr Regnéll. Jag
gjorde endast den reflexionen att man i
sammanhanget ändå måste ta hänsyn
till vem som erövrade det nya mandatet
i fyrstadskretsen. Hade framtidstron
på ett borgerligt samlingsparti varit så
stort som herr Regnéll säger borde väl
inte socialdemokraterna vunnit detta
mandat.

Jag förstår att herr Regnéll alluderade
på högerns ATP-utspel, när han
talade om att »inneboende dåliga böjelser»
eller »missöden» som orsak till taktiska
säraktioner inom oppositionen.
Jag kan för min del inte betrakta det som
ett missöde. Hade herr Heckscher varit
ensam om detta utspel kunde det möjligen
ha betraktats så, men såvitt jag
kunnat finna fick partiledaren hela partistämman
bakom sig, när utspelet gjordes
i Östersund. Och efter valet har vi
fått bevittna hur högern slutit upp kring
partiledaren om den förda politiken i
valrörelsen. ATP-utspelet måste således
enligt herr Regnélls terminologi vara
ett utslag av »inneboende dåliga böjelser».

Jag kan inte underlåta att fråga herr
Regnéll, när han säger att Medborgerlig
samling representerar en social,
progressiv och framåtsyftande socialpolitik:
Varför fortsätter man då med den
partigruppering som herr Regnéll tillhör?
Vi har ju i realiteten redan den
grupperingen representerad i mellanpartierna,
som har just den inställning
som herr Regnéll gav uttryck för.

Men, herr talman, det var inte detta

Onsdagen den 11 november 1904 em.

Nr 31

129

Vid remiss av Kungl. Maj ds proposition nr 185
en ledare gav uttryck för. Man sade där

jag ämnade tala om. .lag skall återkomma
till Medborgerlig samling senare.

•lag bär under dagens lopp noterat
två hoppingivande inslag i debatten. Det
ena är den försonligare hållning i författningsfrågan
som kommit till uttryck
i partiledarnas anföranden och som väl
i bästa fall kan peka mot en samlande
lösning i denna mycket viktiga fråga
eller åtminstone tona ner de motsättningar
som hittills existerat. Det andra
är det uttalade intresse för förstärkning
av den regionala demokratien, den regionala
självstyrelsen, som flera talare
deklarerat. Jag tror att i ett samhälle,
där byråkratien starkt växer — vilket
i och för sig inte är egendomligt, eftersom
samhället blir alltmer komplicerat
och verksamheten utsträckes till allt vidare
fält — i ett samhälle med växande
central byråkrati och svällande statlig
administration är det av utomordentlig
vikt att man prövar nya vägar för att
stärka den regionala folkliga självstyrelsen.
Går man inför ett radikalt grepp
måste man pröva och undersöka en lösning
ungefär i stil med vad som skisserats
i en centerpartimotion. Man måste
då gå relativt mycket längre än direktiven
för länsförvaltningsutredningen och
länsindelningsutredningen medger. Jag
tror därför inte att man kan bygga så
mycket på dessa utredningars resultat.
Man bör väl nämligen rimligtvis klargöra
vilka uppgifter man vill lägga på
organ i en förstärkt regional demokrati
innan man tillskapar en ny länsindelning.

Jag skall inte störa friden i författningsfrågan.
Jag är helt på det klara
med alt det uppstår väsentliga svårigheter
när man ställs inför frågan att
förena kraven på en fungerande parlamentarism
med kravet på ett så rättvist
valsystem som möjligt. Men det bör väl
tillåtas mig att säga att om man skall
försöka nå den samlande lösning som
man tidigare i dag berört, kan man enligt
mitt sätt att se inte acceptera den
ståndpunkt som Aftonbladet nyligen i

att de indirekta valen till första kammaren
med den d’Hondtska metoden
ger något av den önskvärda orättvisan
i fråga om mandatfördelningen men inte
tillräckligt mycket av denna orättvisa,
och därför bör man söka ta ett radikalare
grepp. Jag tror att detta är eu
kardinalfråga, och då får man gå fram
efter andra linjer än de citerade.

Eftervalsdebatten och även debatten
här i dag har kretsat kring den framtida
partistrukturen och den demokratiska
oppositionens inbördes förhållanden.
Jag är medveten om att andra kammarens
talarstol kanske inte är den
lämpligaste plattformen för att föra
fram alla de funderingar man kan hysa
i dessa frågor, men det föres dock i dag
en öppen debatt kring dessa ting, och
därför kan det inte vara felaktigt att
redovisa några personliga synpunkter.
Jag har inte något mandat att tala för
mitt parti i detta avseende, utan reflexionerna
är mina privata.

Låt mig då säga att läget för den demokratiska
oppositionen efter valet
tycks mig relativt hoppingivande. Det
fanns många som före valet menade att
socialdemokratien skulle gå fram med
något av den ödesbetingade kraften i
en naturlag och efter några val komma
upp i ett röstetal som låg någonstans
vid 60—70 procent av valmanskåren.
Det hade väl inte i och för sig varit så
märkvärdigt, om socialdemokraterna
hållit siffrorna från 1962 års val, vilket
skulle ha inneburit åtta mandatvinster,
men det blev inte så. Trots att statsministern
försöker bolla med valsiffrorna
— de säger i och för sig inte så mycket,
utan det är procentandelen av valmanskåren
som ger det exakta utslaget —
måste vi konstatera som en realitet att
socialdemokratien gick tillbaka med 0,5
procent från år 1960 och med 3,2 procent
från år 1962. Jag skall inte spekulera
över orsakerna — det tillkommer
inte mig — men möjligen låg det något
i vad Aftonbladet skrev ett par dagar

5—Andra kammarens protokoll 1964. Nr 34

130

Nr 34

Onsdagen den 11 november 1964 em.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 185

efter valet om att »den konservativa
självbelåtenheten med vad som uträttats»
var en av huvudorsakerna. Många
har velat antyda att den tilltagande
maktfullkomligheten också spelat sin
roll. Det är alldeles uppenbart att i
Norrland missnöjet med arbetsmarknadspolitiken
och lokaliseringspolitiken
— eller rättare sagt frånvaron av
lokaliseringspolitik — har varit avgörande.

Vi har emellertid inte att syssla med
socialdemokratiens bekymmer, utan vi
har att tänka på våra egna inom den
demokratiska oppositionen. Jag nämnde
att jag är relativt förhoppningsfull, men
jag vill betona att oppositionen enligt
min uppfattning samtidigt står inför en
skiljeväg. Skall man gå in för en omgruppering
— en omformering av oppositionsstyrkorna
sådan som den herr
Regnéll här senast pläderade för — bör
man tänka noga igenom konsekvenserna.

Jag skall här ställa upp den mest negativa
hypotesen, nämligen att man
applicerar läget i fyrstadskretsen vid
årets val på, om inte alla dock ett stort
antal valkretsar vid nästa kommunalval,
d. v. s. att Medborgerlig samling
ställer upp i stort sett i hela landet i
konkurrens med de redan existerande
partierna. Då kommer oppositionen att
hamna i ett fullständigt kaos. Ponerar
man dessutom att KDS inte sträcker vapen
efter årets val utan kommer igen
år 1966, har man en bild av oppositionens
ökenvandring som ingalunda är
trevlig. Därför vill jag betona att en
eventuell samverkan, oavsett vilken
uppfattning man har om en sådan, måste
ske genom partierna och icke vid sidan
om dem. Jag skulle alltså vilja varna
MbS för att gå ut i landet bredvid
de traditionella partierna. Det skulle
kunna tillfoga de partier som tillhör
svensk opposition i dag ett nederlag
som de kan komma att få mycket svårt
att repa sig från.

I debatten har skymtat i huvudsak
tre alternativ för oppositionen. Det

första är att man fortsätter som förut.
Man bibehåller de tre partierna som
självständiga grupperingar och organisatoriska
enheter men söker måhända
tona ned motsättningarna. Det andra
är att man fullföljer tanken på en borgerlig
blockbildning, måhända i valförbundets
form. Den organisatoriska tekniken
skall jag inte här diskutera, men
i stort sett går den ut på att man tilllämpar
MbS-metodiken över hela landet.
Det tredje alternativet är en fastare organiserad
samverkan mellan de två mittenpartierna.
Jag skall i korthet granska
dessa alternativ, men granskningen
kan självfallet bara bli summarisk.

Om man fortsätter som förut kan det
ur en aspekt tyckas att åsiktsnyanserna
i eu modern demokrati bäst tillgodoses.
Partierna skulle kunna täcka ett bredare
intresseregister hos den svenska valmanskåren.
Systemet har emellertid den
svagheten — som vi alla känner — att
dessa tre partier lätt för det första lockas
att konkurrera om samma valmanskår
och för det andra frestas till sådana
strategiskt betingade schackdrag mot
varandra som herr Regnéll berörde.
Detta resulterar självfallet i att förskjutningarna
i valmanskåren i huvudsak
sker mellan de borgerliga partierna.
Man behöver inte vara någon större politiker
för att inse att vi inte kan emotse
någon framgång om vi skall leva på
att byta röster och mandat inom den
demokratiska oppositionen. Dessutom
kan socialdemokratien, som den gjort i
årets valrörelse och många gånger tidigare,
spela ut den borgerliga oenigheten.
Konklusionen blir därför att alternativet
har stora svagheter.

Det andra alternativet innebär det
borgerliga enhetspartiet, som herr Regnéll
tycks förespråka, eller den borgerliga
blockbildningen i valförbundets
form, som andra är inne på. Får jag
först säga att så som jag uppfattade
saken presenterade aldrig Medborgerlig
samling i fyrstadskretsen något idémässigt
program, än mindre något konkret

Onsdagen den 11 november 1904 em.

Nr 34

131

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 185

handlingsprogram, utan man gick till
val på samverkanstanken som sådan.
Det avgörande var »segerviljan» med
alla de attribut som herr Regnéll hår
räknade upp.

Enligt min mening var emellertid utslaget
i fyrstadskretsen av ganska ringa
intresse. Det har i eftervalsdebatten till
leda upprepats att Medborgerlig samling
misslyckades med sin huvudsakliga uppgift,
nämligen att göra de inbrytningar
i den socialdemokratiska valmanskåren
som man hade föresatt sig. Men det
finns ett annat förhållande som har
diskuterats mindre fastän det har stor
betydelse i detta sammanhang, nämligen
att förutsättningen för ett ordentligt
utslag av experimentet med Medborgerlig
samling måste vara att de traditionella
partierna inte arbetade vid sidan
om Medborgerlig samling. Jag tar
inte ställning till, om ett sådant experiment
skulle varit lyckat eller icke,
idan jag säger bara att detta skulle ha
varit en förutsättning, eftersom jag bedömer
saken på det sättet, att de väljare
som nu finns kvar inom de partier,
som herr Regnéll kallade för profilpartierna,
utgöres dels av de mycket partitrogna,
dels av — vilket är minst lika
viktigt — vänsterflyglarna inom folkpartiet
och centern, de som genom sitt
ställningstagande skulle ha avgjort om
samlingstanken har bärkraft, eller om
vänsterflyglarna inom folkpartiet eller
centern gått till socialdemokratien. Detta
är nyckelfrågan i det hela.

Tanken med Medborgerlig samling
har emellertid en allvarlig svaghet även
i ett annat avseende. Såvitt jag förstår
har man inte definitivt gjort klart för
sig, om vi här i landet vill ha ett tvåpartisystem
exempelvis efter klassiskt
engelskt mönster. Är den politiska värdegemenskapen
inom den borgerliga
halvan av vårt folk tillräckligt stark
för en så radikal omstrukturering av
partigrupperingarna?

Därtill kommer att ett tvåpartisystem
troligen skulle på lång sikt leda till ma -

joritetsval i enmansvalkretsar eller
möjligen i kretsar med två mandat. Det
skulle — såsom vi alla har diskuterat så
många gånger — innebära att man fick
en relativt ensidig socialistisk representation
i riksdagen från Mellansverige
och landsdelarna norrut. Detta måste
vara en betänklig svaghet ur rent principiell
synpunkt när det gäller att upprätthålla
intresset för demokratien, för
att nu inte tala om andra negativa
aspekter.

Systemet med ett borgerligt enhetsparti
har också mera näraliggande politiska
svagheter. För min del bedömer
jag tanken på ett sådant parti såsom
orealistisk av flera skiil. Ett hållbart
alternativ till den socialdemokratiska
politiken, vilket oppositionen enligt demokratiens
spelregler är skyldig att
framlägga — och som socialdemokratien
inte bör få någon anledning att förgäves
efterlysa — måste vara klart
framstegsvänligt präglat. Det betyder i
sin tur att striden mot socialdemokratien
måste vinnas — om vi nu vinner
den — i gränsskiktet mellan socialistiskt
och progressivt borgerligt tänkande
väljare. Det är folkpartiets och centerpartiets
vänsterflyglar som måste ytterligare
förstärkas dels genom sådana
erövringar från socialdemokratien, som
folkpartiet under 40-talet och en lång
bit in på 50-talet lyckades ganska bra
med, dels genom att centerpartiet har
fått många förutvarande socialdemokratiska
väljare vågar jag säga, radikaliserats
inte minst i Norrland, där troligen
en stor del av vinsterna konnner
från socialdemokratien.

Frågeställningen blir då: Är det möjligt
att bygga upp ett sådant parti genom
en partibildning där även högern
är involverad? Jag tror det inte. Detta
betyder inte att jag vill starkt kritisera
högern, som givetvis har rätt att hysa
sin egen mening i olika politiska frågor.
Jag säger bara detta för att visa
hur jag uppfattar konsekvenserna av
ett borgerligt enhetsparti. Jag tror att

132

Nr 34

Onsdagen den 11 november 1964 em.

Vid remiss av Kungl. Majrts proposition nr 185

det i alla tider och i alla länder har
funnits och kommer att finnas konservativt
tänkande människor som icke
gillar en progressivt borgerlig politik,
och det skulle därför med all sannolikhet
uppstå konservativt inriktade fraktionsbildningar
inom ett borgerligt enhetsparti.
Detta gäller dem som skulle
känna sig politiskt hemlösa, om inte
deras grundsyn fick komma till uttryck
i samhällsarbetet.

Rent allmänt måste det också hållas
för troligt att konservatismen skulle ha
kraft nog att färga av sig i ett borgerligt
enhetspartis politik åtminstone så
mycket, att det skulle ge näring åt socialdemokratiens
propaganda om ett
borgerligt konservativt block. Trots allt
herr Regnélls tal om en social och liberal
politik skulle socialdemokratien
inför valmanskåren — därom är jag
övertygad — peka ut ett borgerligt enhetsparti
såsom det konservativa alternativet.
Man skulle skrämma med, om
uttrycket tillåtes, det gamla högerspöket.

Såvitt jag förstår tar aldrig väljarna
steget över från socialdemokratien till
högern. Högern kan därför icke utgöra
något alternativ till socialdemokratien,
och enahanda gäller om ett borgerligt
enhetsparti.

Nej, jag tror att vi lever i ett samhälle
där det ur såväl åsiktsmässiga som
taktiska synpunkter är — om man vill
skapa ett alternativ — nödvändigt att
bygga på en centerpolitik med liberal
grund, på en progressiv borgerlig vänsterpolitik.
Jag tror att detta är den enda
möjligheten. Jag skall inte nu försöka
referera hur samverkanstanken
ligger till för centerpartiets och folkpartiets
del, men jag vill konstatera att
den strukturförändring som ägt rum
inom centerpartiets valmanskår har
gjort att båda partierna modererat sina
inställningar och åsiktsmässigt kommit
varandra närmare. Det kan ju i
framtiden leda till att den politiska
operationsbasen för dessa två partier

blir så smal att man kan ställa frågan
om det på längre sikt finns plats för
två mellanpartier.

För dagen och inom överskådlig tid
är självfallet ingen partisammanslagning
aktuell, men jag tror att den samverkan
som är inledd kommer att byggas
ut. Om det då frågas om man skall
sikta på ett sakta närmande eller försöka
ett radikalt grepp, så är min spontana
reaktion att vi inte skall gå snabbare
än opinionen mognar utan att vi
bör fortsätta som vi gjort hittills i riksdagen.
Men jag kan lika öppet säga att
risken för att MbS splittrar borgerligheten
ytterligare gör att man här kanske
måste ta ett radikalare grepp än
avsikten varit för att få ett klart positivt
alternativ. Praktiskt bör det ligga
väl till för samverkan, eftersom dessa
partier är ungefär lika stora. Man kan
mötas på ungefär likvärdig styrkebas.
Den liberala pressen är mycket stark i
detta land. Centerpartiet å sin sida har
en stark ungdomsorganisation, en stark
kvinnorörelse och en relativt stark partiapparat.
Men det är självfallet att det
mest positiva i mittensamverkan skulle
ligga i att tanken på ett alternativ till
socialdemokratien fick en helt annan
slagkraft än för närvarande. Svenska
folket skulle få klart för sig att en
centersamverkan på liberal grund —
om uttrycket tillåtes — med klart framstegsvänligt
program är den enda möjligheten
att skapa ett slagkraftigt alternativ.
Jag tror att det här skulle visa
sig finnas ett hittills outnyttjat kraftfält
i svensk politik som det sannerligen
är värt att pröva för framtiden.

Herr REGNÉLL (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Antonsson frågade
vem som erövrade det nytillkomna mandatet
i fyrstadskretsen. Svar: det gjorde
socialdemokraterna, som fick sju mandat.
Det var de snubblande nära att få
redan 1960, när det fanns ett mandat
mindre att dela. Nu räknade socialdemokraterna
före valet med att ta ett

Onsdagen den 11 november 1904 em.

Nr 31

133

Vid remiss av Kungl. Maj ds proposition nr 185

åttonde mandat. Det fick de emellertid
inte därför att de i jämförelse med 1902
års val förlorade 6,1 procent av sin
väljarandel.

I Hallands län, herr Antonssons liemlän,
klarade sig socialdemokraterna
bättre. På Gotland, där man hade mittensamverkan,
ökade socialdemokratien
rent av sin väljarandel.

Därmed är jag inne på mittensamverkan,
som herr Antonsson berörde.
Han talade om »högerspöket». Ja, jag
har redan sagt att det även i våra dagar
finns folk som tror på spöken. Det
väsentliga är väl ändå, herr Antonsson,
hur väljarna ser på saken, vad de
önskar. För egen del skall jag inte tala
om annat än stämningsläget i fyrstadskretsen.
Där har jag ett klart intryck
av att man ser tvåpartisamverkan som
en otillräcklig lösning. Att stämningen
är likartad på annat håll har jag tyckt
mig förstå när jag läst en rad uttalanden,
redaktionella och andra, i t. ex.
Dagens Nyheter. Att väljarna inte har
förtroende för tvåpartisamverkan beror
väl på att inte heller en sådan leder till
regeringsduglighet.

En mycket målande och förträfflig
bild av denna situation har skapats av
chefredaktören von Plåten i Idun-Veckojournalen.
Han har talat om mittensamverkan
som en tvåbent taburett. Att
sitta på den blir ett balans- och vingelnummer
som väljarna inte vill ha som
prov på borgerlig regeringskonst.

Herr HECKSCHER (h> kort genmäle:

Herr talman! Här föreligger ett missförstånd.
Jag har inte begärt något genmäle.
Men eftersom jag nu har ordet
skall jag bara be att få säga en enda sak.

När jag hörde herr Antonsson tala
om »högerspöket» blev jag påmind om
ett uttalande som fälldes av en betydligt
mera framstående konservativ partiledare
än jag, nämligen Winston Churchill,
när Hitler på sin tid sade att han
skulle vrida om nacken på England som
på en kyckling. Då sade Churchill: »Ja,

det är allt en kyckling, och det är allt
en nacke.» Så är det med »högerspöket».

Herr ANTONSSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill till både herr
Hecksclier och herr Regnéll säga, att
personligen tror jag ingalunda på spöken.
Men när de materialiseras och tar
form mitt i en valrörelse blir man verkligen
betänksam. Det är ju vad som har
skett inte bara i den här valrörelsen
med ATP-utspelet utan även i förliden
valrörelse, när man gick till attack mot
det första barnbidraget. Herr Heckscher
startade sin partiledarbana med att försöka
ena borgerligheten i stället för vad
som varit det naturliga, att försöka ena
ett djupt splittrat eget parti. Jag tror
att mycket i MbS-tanken är ett uttryck
för de ganska djupa åsiktsskillnader och
den förtroendekris som högerpartiet i
dag upplever. Men det är inte min sak.

Jag vill säga till herr Regnéll att jag
tror att många progressivt tänkande högerväljare
med stor sympati skulle hälsa
en mera fast uppbyggd mittensamverkan
och ansluta sig till den. Det är
inte fråga om att driva ut högern i öknen
på något sätt utan om att diskutera
fram de linjer som vi tror är de riktigaste
och som är de idémässigt och taktiskt
vettigaste för den demokratiska
oppositionen.

Jag är fullt på det klara med att vi
aldrig kommer ifrån ett litet högerparti,
men jag tycker uppriktigt sagt att
det bör vara så litet som möjligt.

Herr ADAMSSON (s):

Herr talman! Dagens debatt är egentligen
knuten till propositionen angående
riktlinjer för en aktiv lokaliseringspolitik.
Det var ju en av de frågor som
genom högerns ATP-utspel mer eller
mindre kom bort i valrörelsen, och det
är väl också det som är anledningen
till att flera talare här har knutit an
kommentarer till det senaste valet. Det
vill jag nu också göra, inte minst med
hänsyn till det anförande som herr

134

Nr 34

Onsdagen den 11 november 1964 em.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 185

Regnéll här höll i egenskap av företrädare
för Medborgerlig samling.

Under valrörelsen tilldrog sig valet i
fyrstadskretsen ett speciellt intresse genom
Medborgerlig samlings uppträdande,
men bilden var nog en liten smula
annorlunda än den som herr Regnéll
här försökte måla. Det har sagts, och
det kan vem som helst konstatera, att
socialdemokraterna gjorde sitt bästa val
inom Sydsvenska Dagbladets och Kvällspostens
spridningsområde. Om man undersöker
den saken, finner man att det
ligger mycken sanning i det påståendet.

Nu kan man förstås ha delade meningar
om orsak och verkan, men den
saken skall jag här inte ge mig in på.
I Skåne var det ändå så att socialdemokraterna
vann två mandat. Ett togs från
högern i Kristianstads län och ett i fyrstadskretsen.
Det var inte det nytillkommande
mandatet, herr Regnéll, utan
det var det elfte mandatet i kretsen som
togs av .socialdemokraterna.

För högern blev valet i Skåne ett
markant bakslag, och man förlorade där
inte mindre än tre mandat. Även för
centerpartiet var tillbakagången ganska
markant. Det gick något bättre för folkpartiet,
det skall erkännas, om jag bortser
från vad som hände i fyrstadskretsen.
Det valet har i olika sammanhang
och inte minst av herr Regnéll framställts
som en framgång och en seger
för MbS. Jag vill också erinra om att
radio och TV där medverkade till att
skapa en ganska snedvriden föreställning.
Deras reportage på valnatten var
ganska uppseendeväckande, och herr
Regnéll betecknades då som valets segrare.
Detta hade varit riktigt om MbS
hade varit ett parti, men den beteckningen
ville man inte på något sätt vidkännas.
Det är naturligtvis riktigt att
MbS var ett parti ur juridisk synpunkt,
sedan det blivit inregistrerat i inrikesdepartementet.
Jag lovar emellertid,
herr Regnéll, att litet längre fram studera
detta ärende i konstitutionsutskottet.
Det finns säkert anledning att göra

det. Den saken skall vi dock inte diskutera
i dag.

Medborgerlig samlings främsta mål
var att erövra mandat från socialdemokraterna,
och den erinran som herr
Antonsson gjorde var alldeles riktig.
Det var för övrigt deras enda program.
Jag hade själv tillfälle att närvara vid
ett av de spektakel man anordnade som
valmöte, men där fick jag faktiskt inte
reda på ett enda dugg om vad partiet
egentligen syftade till eller vad man
arbetade för — mer än detta eviga upprepande
av att man skulle ta mandat
från socialdemokraterna och att de borgerliga
skulle få sammanlagt sex mandat
i fyrstadskretsen. Detta skulle ske genom
att, som man uttryckte det, vinna
tveksamma socialdemokratiska marginalväljare.

Egentligen är det ganska uppseendeväckande
att herr Regnéll i dag försöker
göra gällande att MbS tog röster
från socialdemokraterna. Det har ingen
annan velat påstå i den eftervalsdiskussion
som förts. Och faktum är ju att de
som drabbades av förlusterna var de
borgerliga partierna, och det var socialdemokraterna
som tog mandat.
Värst gick det för högern.

Nu jämför herr Regnéll resultaten
med kommunalvalet 1962, inte med riksdagsmannavalet
1960. Jag vet inte hur
pass intresserad herr Regnéll är av valmatematik
och valstatistik, men om han
går igenom statistiken för partierna i
fyrstadskretsen, skall han finna att socialdemokraterna
har gjort bättre kommunalpolitiska
än rikspolitiska val. Jag
vill också erinra om att högern 1958
tog sig före att tala om hur många mandat
partiet skulle vinna i kommunalvalet
i september, när vi hade haft
extravalet i juni. Högern har tagit lärdom
efter det och har sedan inte försökt
vinka med sådana vinster.

Om man gör en jämförelse mellan vad
som inträffat i fyrstadskretsen sedan
1960, efter det senaste riksdagsmannavalet,
och räknar in MbS:s röster bland

Onsdagen den It november 1964 ein.

Nr 34

135

Vid remiss av Kungl. Mai:ts proposition nr 185

de borgerliga, finner man att de borgerliga
partierna bär minskat sin andel
från 44,4 procent år 1960 till 43,5 procent
År 1964 samt att socialdemokraterna
liar ökat sitt röstetal från 120 000
till 125 000 och vunnit ett nytt mandat.
Det är ett faktum som man inte kan
komma förbi.

Det närmaste målet för MbS var enligt
deras egen propaganda att försöka
vinna sex mandat åt de borgerliga partierna,
och det skulle — fortfarande
enligt propagandan — ske genom samling.
Men i praktiken skulle det ske genom
splittring av de borgerliga rösterna.
Det var den enda möjligheten att i
föreliggande läge nå vad man önskade.

Även i kommentarerna efter valet har
MbS i sin propaganda försökt göra gällande
att man om man hade fått maximal
utdelning för MbS — vilket väl
måste betyda att man hade tagit samtliga
borgerliga röster — skulle ha haft
sex mandat, som man uttryckte det,
»som i en liten ask». Nej, herr Regnéll,
det hade det inte blivit frågan om. Hade
man lyckats med att få samtliga borgerliga
röster samlade inom MbS, hade
resultatet ändå blivit att socialdemokraterna
med sina 125 000 röster hade fått
sju mandat och de borgerliga eller MbS
med sina 101 000 röster fem mandat.
Det kommer man inte ifrån.

Förverkligandet av det av MbS uppsatta
målet sex mandat åt de borgerliga
partierna är i föreliggande läge icke
möjligt att nå genom en samling utan
endast genom en splittring av de borgerliga
rösterna. Just detta hade man
hoppats på genom tillskapandet av
MbS men man räknade fel. Jag vill i
detta sammanhang erinra om vad statsministern
sade om vårt valsystem under
förmiddagens debatt.

Herr Regnéll känner mycket väl till
.—. eftersom valet hade föregåtts av ingående
valmatematiska beräkningar —
att MbS redan med 20 procent av de
avgivna rösterna hade fått tre mandat.
Nu blev resultatet bättre, nämligen 27,8

procent, men utdelningen stannade
ändå vid tre mandat.

Man skall visserligen inte tro på Sifoundersökningar,
men jag förstår att herr
Regnéll blev ganska optimistisk när den
s. k. juniundersökningens resultat framlades.
Denna undersökning visade att
högerpartiet hade kunnat behålla två av
sina fyra mandat, Medborgerlig samling
hade tagit tre och folkpartiet ett
mandat. Socialdemokraterna hade med
53—54 procent av rösterna fått sex mandat.

Det var väl ändå detta man syftade
till och framför allt var väl avsikten
från herr Regnélls sida att rädda så
många högermän som möjligt. I alla
händelser uppträdde under valrörelsens
elfte timme en kampanj, som framför
allt riktade sig mot folkpartiet och som
gick ut på att försöka få in ytterligare
en högerman mot bakgrunden av den
tillbakagång för detta parti som konstaterats
genom de valundersökningar man
företagit. Nu lyckades man inte med
detta. Jag skulle tro att det ändå var
detta som spekulationen med den borgerliga
spränglistan syftade till, att försöka
åstadkomma att högern skulle få
behålla tre av sina fyra mandat. Resultatet
känner vi alla.

I propagandan har MbS — och det
vill jag fästa uppmärksamheten på —
frenetiskt vänt sig mot att bli betecknad
som ett parti. MbS skulle bara vara en
valteknisk organisation. MbS gick så
långt i sin propaganda i detta avseende
att man använde sig av de borgerliga
partiernas partibeteckningar, trots att
dessa partier protesterade mot detta
förfarande.

Om MbS:s metoder har i dagarna en
framstående högerman i Malmö sagt
följande, vilket jag gärna vill nämna:
»Den propaganda som bedrevs från
Medborgerlig samlings sida var både
ensidig, felaktig och överdriven och
slutresultatet blev mycket beklagligt.
Det blir en högst betydande kvalitativ

136

Nr 34

Onsdagen den 11 november 1964 em.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 185

försämring i riksdagsbänken för de borgerliga
i Skåne.»

Omdömet om de nya riksdagsmännen
får stå för vederbörandes räkning.
Jag har inte anledning att göra någon
bedömning därvidlag.

Men när det gäller MbS:s metoder
och uppträdande i valrörelsen skulle
jag faktiskt vilja tillåta mig ett ännu
hårdare omdöme än det som gjorts av
denne högerman. Herr Ilecksclier sade
i förmiddags: Vi vill på det bestämdaste
undanbe oss att bli komprometterade
genom att nämnas i sällskap med
Goldwater. Jag vet nu inte att högern
på något sätt sökt göra gällande att man
i årets valrörelse använt sig av amerikanska
metoder. Men om några vill tillskriva
sig äran av att ha infört dessa
synnerligen tvivelaktiga metoder i vårt
land, tycker jag att MbS skall ha rätt
därtill utan att göras rangen stridig av
någon. MbS:s uppträdande i valrörelsen,
och inte minst dess stöd åt Radio Syddemonstrationen,
leder ofelbart tankarna
till vad vi sett och hört av Goldwaters
kampanj i det amerikanska presidentvalet.
Det är metoder som har
mycket litet med politisk upplysningsverksamhet
att göra men som vann stark
anklang i MbS:s högkvarter. Det blev
t. o. in. alldeles omöjligt för ett motståndarparti
att få in en annons i den
press som stödde MbS — det gick så
långt att man vägrade införa en vanlig
mötesannons. Jag vet att man efteråt
beklagat detta, men tyvärr vann dessa
propagandametoder en viss anklang hos
den s. k. Ribersborgsadeln i Malmö.

Herr talman! Vid jämförelser mellan
olika val kan olika metoder användas.
Det är svårt att göra jämförelser om
valkretsen undergått en förändring eller
om antalet mandat ändrats. Hade fyrstadskretsen
ej tillförts ett nytt mandat
från Västernorrland skulle valet ha
inneburit att socialdemokratien i fyrstadskretsen
erövrat ett mandat från de
borgerliga. Socialdemokratien hade då
fått sju mandat och de borgerliga sam -

manlagt fyra mot för närvarande sex
socialdemokrater och fem borgerliga.
Mandatet från Västernorrland -—• det
tolfte och sista — tillföll folkpartiet;
det hamnade alltså hos mittenpartierna,
om det nu kan vara någon tröst för
herrar Hedlund och Fälldin.

Därmed räddade de borgerliga partierna
sin nuvarande mandatställning
i fyrstadskretsen, även om Malmöhögern
blev utan mandat, såvida man inte anser
sig representerad av den politiska
vilde som under cp-beteckning invaldes
av MbS. Det var högerröster som möjliggjorde
hans inval — ifall det nu kan
vara någon centerpartist till glädje när
man på nyåret skall ta ställning till
hans partihörighet. Enligt uttalande av
herr Hedlund får vi ju lugna oss till
efter den 10 januari när det gäller ett
besked i den frågan. Nog finns det enligt
mina bedömningar anledning för
centerpartiet att hysa betänksamhet.
Mera klart förefaller det däremot vara
att vederbörande kommer att inväljas
i den kristna riksdagsgruppen — därvidlag
väntar jag inte att hans politiska
föregående kommer att utgöra någon
belastning. Men vi får väl vänta och se.

Herr RIMMERFORS (fp):

Herr talman! Det sades i samband
med TV-referatet från första kammaren
att dagens remissdebatt inte hör till de
stora debatterna men att den spänt över
mycket vida områden. Jag skulle vilja
bidra till den breddningen genom att
beröra ytterligare ett par områden.

I fråga om en rad folkmoraliska frågor
av stor vikt för vårt folks framtid
är jag förekommen av herr Nelander,
med vilken jag instämmer. Låt mig i
stället få fästa kammarens uppmärksamhet
på ett par sociala frågor.

Den första gäller de handikappade.
Som bekant har socialpolitiska kommittén
avlämnat ett betänkande i ärendet.
Utredningen har valt att ge sitt betänkande
formen av en kartläggning av
läget och dessutom några rekommenda -

Onsdagen den 11 november 1904 em.

Nr 31

1.17

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 185

tioner. Det ankommer på oss i riksdagen
och även på en del alltjämt arbetande
specialutredningar att dra konsekvenserna
av det material som framlagts.

Vad sägs då i det framlagda betänkandet
— vilket material redovisas i
huvudsak? Ja, det kan sammanfattas i
några väsentliga huvudlinjer.

Att ange det extra antalet handikappade
i vårt land har visat sig omöjligt.
De handikappade bildar ju inte någon
helt avgränsad eller enhetlig grupp.
Möjligen kan man tala om två större
grupper. Den första omfattar dem som
är invalidiserade på grund av mera bestående
fysiska defekter, såsom rörelsehindrade,
synskadade och hörselskadade.
Den andra kategorien utgörs av sådana
som på grund av sjukdomstillstånd
är handikappade, exempelvis epileptiker,
reumatiker, astmasjuka, hjärtsjuka,
sockersjuka samt vissa grupper
av mentalsjuka människor.

Socialpolitiska kommitténs sekreterare,
byrådirektören Birger Forslund, har
nyligen i en artikel gjort en utmärkt
sammanfattning av hur gruppen handikappade
är sammansatt, och i någon
mån även sökt ange dess omfattning.
Byrådirektör Forslund skriver:

»Någon fullständig inventering i syfte
att kartlägga de handikappade och deras
förhållanden har inte gjorts i landet.
Redan ett försök att avgränsa vilka
grupper som kan anses som handikappade
erbjuder stora svårigheter. Kommittén
pekar på att det finns över
800 000 ålderspensionärer. Många av
dem är handikappade i olika avseenden.
Det finns 150 000 förtidspensionärer,
som alla är handikappade. Många tiotusental
har liknande svårigheter på
grund av fysiskt eller mentalt invalidiserande
sjukdomar eller lyten utan alt
de fördenskull är berättigade till pension.
Tusentals barn tillhör de handikappades
krets.»

Med hjälp av en amerikansk undersökning,
applicerad på svenska förhål -

landen, har vi kommit fram till en approximativ
beräkning att antalet svårt
handikappade i vårt land skulle uppgå
till ca 250 000 och de lindrigt handikappade
till omkring 800 000. Även om
dessa siffror är tilltagna i överkant är
problemet tillräckligt stort för att motivera
en växande uppmärksamhet från
statsmakternas sida.

De handikappades situation uppvisar
stora olikheter vad beträffar olika delar
av landet. Det ligger i sakens natur
att glesbygderna och de mest avlägsna
landsdelarna, avfolkningsbygderna, är
värst utsatta. Fn av de närmaste uppgifterna
torde bli att eliminera dessa
åtskillnader genom extra stöd för dem
som har lång väg till hjälpen.

Fn annan iakttagelse som framgår av
kartläggningen är att de handikappade
i flertalet fall har svag ekonomi och
dåliga bostäder. Dessa båda omständigheter
betingar ofta varandra inbördes.

Inom ett 30-tal kommuner har man
gjort särskilda undersökningar om behovet
av invalidbostäder. Man har fått
fram ett totalbehov av 5 000—6 000 bostäder.
Man bör också försöka åstadkomma
särskilda inackorderingsmöjliglieter
för invalider i anslutning till
verkstäder för skyddad sysselsättning.

Jag har tidigare i denna kammare
talat för en större omsorg om rehabiliteringen
och påvisat, att sådan verksamhet
är lönande inte bara ur humanitär
utan också ur samhällsekonomisk
synpunkt. Detta gäller nu också de
handikappade. Stora grupper av dessa
kan bli lika samhällsnyttiga som de
friska om de bara får lämplig utbildning
och nödig teknisk utrustning. Socialpolitiska
kommittén har under ett
studiebesök i England konstaterat att
man genom relativt enkla hjälpåtgärder
kan återvinna handikappade människor
till produktionen och därmed — och
det är viktigast av allt — återge dessa
människor deras livsmod och något att
leva för.

Vi kommer väl så småningom att få

138

Nr 34

Onsdagen den 11 november 1964 em.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition

en ny vårdlag med särskild inriktning
på åldringarna och de handikappade.
Låt oss då med förenade ansträngningar
se till att våra länge försummade handikappade
får den hjälp de behöver — i
ordets verkliga mening: en hjälp till
självhjälp.

Folkpartiet har under en lång följd
av år sysslat med handikappfrågorna
och även motionsledes gång på gång
fört fram förslag i dessa frågor. Bland
annat framförde vi redan vid 1952 och
1953 års riksdagar kravet på indexreglering
av invaliditetstillägg och invaliditetsersättningar.
Dessa önskemål
har glädjande nog tillmötesgåtts av regering
och riksdag. Det betyder att åtskilliga
svårt handikappade från och
med den 1 juli i år fått en inkomstförstärkning
på mellan 240 och 400 kronor.
Genom att förtidspensionerna —
alltså även invalidpensionerna — höjts
med 300 kronor för ensam pensionär
och 450 kronor för äkta makar tas ytterligare
ett steg mot det mål som folkpartiet
angivit. Vi noterar dessutom med
tacksamhet, att regeringen nu är beredd
att acceptera folkpartiets och centerpartiets
förslag, att folkpensionerna och
därmed förtidspensionerna och invalidpensionerna
skall bli föremål för en
fortsatt standardhöjning. Detta är ju
också en långt viktigare och riktigare
lösning av pensionärernas problem i
stort än den som högern föreslog i årets
valrörelse. Men det är en annan historia,
som går vida utöver de handikappades
problem.

Ett lagförslag från folkpartihåll om
ersättning för vård i hemmet av neurosedynskadade
barn avslogs av 1963
års riksdag. Det förslaget avsåg att ge
de neurosedynskadade barnens föräldrar
en skyndsam hjälp till dess ersättningsfrågan
blivit mera slutgiltigt reglerad.
Nu har regeringen medverkat till
att vårdbidrag införes som ekonomiskt
stöd för vård i enskilda hem av svårt
handikappade barn. Det noteras med
tillfredsställelse.

nr 185

Folkpartiet har även i sin stora partimotion
i handikappfrågan vid årets
riksdag — en motion som redan till en
del är behandlad i kammaren -— påpekat
att många av de handikappades problem
trots allt inte kan lösas genom
enbart ekonomiska bidrag. Särskilt gäller
detta de problem som sammanhänger
med de handikappades behov av
kontakt med andra människor, av vilka
en del tyvärr är bekajade med betydande
fördomar mot de handikappade, fördomar
också beträffande deras användbarhet
i samhället. Samhället bör engagera
sig mer för att göra dessa kontakter
så friktionsfria som möjligt. Den
sociala och medmänskliga fostran som
ges i våra skolor — både i grundskolan
och i högre skolor — bör bibringa den
nya generationen en ny syn på de
handikappade. Vi som genom någon
underlig nåd undgått att själva bli
handikappade bör känna så mycket
större ansvar. Vi skall ge den kategorien
vårt stöd, inte som ett uttryck för samhällelig
barmhärtighet utan som en rättvisa
i fördelningen av vårt gemensamma
goda. Vi står i skuld till dessa våra
medmänniskor.

Jag sade i början att socialpolitiska
kommitténs utredning utmynnar i en
rad rekommendationer. Dessa tar sikte
på en ansvarsuppdelning mellan staten,
landstingen, kommunerna och de enskilda
hjälporganisationerna. Jag önskar
att den rekommendationen skall
uppmärksammas av samtliga här apostroferade.
För att inte uppta tiden i
onödan skall jag inte återge någon av
dessa rekommendationer, utan jag hänvisar
till utredningen. För oss i riksdagen
är det särskilt några uppgifter
som är av mycket stor vikt när det gäller
att komma de handikappade till
undsättning.

Vad jag här något utförligare sagt om
de handikappades problem och det
trängande behovet av att uppnå en snar
lösning gäller också åldringsvården. Där
är redan en förbättring på väg genom

Onsdagen den 11 november 1964 em.

Nr 31

139

Vid remiss av Kungl. i\laj:ts proposition nr 185

den inventering av de sämst lottade åldringarnas
bostadsförhållanden som företagits.
Jag avstår här från att gå i
detalj. Låt mig bara erinra om den stigande
trend i befolkningsutvecklingen,
som under de närmaste åren gör åldringsproblemet
verkligt brännande.
Från 1960 till 1980 beräknas antalet
personer över 67 år öka från 750 000
till 1 240 000, d. v. s. med närmare en
halv miljon människor. Vi lider brist
på åldringsbostäder och tillräcklig åldringsvård.
De äldre människornas situation
i vårt välfärdssamhälle påminner
mig osökt om två kända bibelord, ursprungligen
avsedda för helt andra situationer.

Det ena av dessa är ordet om Jesusbarnet
och hans föräldrar vid deras
besök i Betlehem: »För dem fanns icke
rum i härbärget.» Detta kan verkligen
sägas om många av våra gamla, som
fåfängt klappar på portarna till vårdhem,
pensionärshem eller hem för gamla.
Det är oftast trötta, utslitna och sjuka
folkpensionärer. Det var i det läget
eu klok åtgärd av riksdagen att i fjol
utlova ett ökat lånestöd även åt de enskilda
organisationer — kristna, ideella
och andra — som är villiga att bygga
hem för våra gamla. Det andra bibelord
som jag tänker på är den nödställde
mannens klagan vid Betesdadammen i
Jerusalem: »Jag har ingen som hjälper
mig.» Så säger många av våra ensamboende
gamla.

Om svaret på den första frågan är
flera och bättre åldringsbostäder, så är
svaret på ekot från Betesdadammen flera
medhjälpare i åldringsvården.

Detta, ärade kammarkamrater, är en
angelägenhet för oss alla. Vi bör och vi
kan även hjälpa till att lösa den frågan
med gemensamma ansträngningar. Vi
behöver fler hemvårdarinnor, hemsamariter,
diakonissor och församlingssystrar.
Vi behöver hjälpas åt i det värvet,
och vi behöver rikta en verklig rekryteringsdrive
till ungdomar med kristen,
ideell och humanitär inriktning, till

ungdom som är villig att gå in i de
människovårdande yrkena. Samhälle!
kan underlätta den utvecklingen genom
stöd till utbildningsanstalterna, genom
stipendiegivning och en bättre lönemässig
uppskattning av de sociala serviceyrkena.

U-landsproblematiken skall jag för
tids vinnande inte närmare gå in på.
Jag skall bara anknyta till det av herr
Hermansson uttalade tvivlet om våra
möjligheter att uppnå målet — en procent
av nationalinkomsten — före år
2000. Jag tror personligen att vi kommer
att nå det målet betydligt tidigare.
Sant är att vi under de gångna åren inte
nått högre än till V« procent. Å andra
sidan tar vi ett relativt stort steg framåt
genom de petita, som nämnden för
internationellt bistånd nu lämnat till
Kungl. Maj:t och som vi väl kommer att
få ta ställning till vid vårriksdagen.
Dessutom är utvecklingen kumulativ
genom den grundliga projektsplanering
som nu bildar underlag för varje nytt
projekt, av vilka somliga är mycket omfattande
och långtsyftande. Vi har kommit
in i en utveckling som kommer att
sluka mycket stora kostnader. Men vi
har också garantier för att det finns en
ordentlig utredning bakom. Storleken
av vår insats är betydelsefull, och den
synpunkten har hävdats inte minst av
folkpartiet i en rad motioner. Men minst
lika viktigt är dock, att varje anslagsökning
verkligen motsvaras av en garanti
för att pengarna kommer till god
användning.

Herr talmannen övertog ledningen av
förhandlingarna.

Herr REGNÉLL (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag har medan herr
Adamsson talade suttit och plockat i
siffertabellerna och funnit följande -—-jag anser fortfarande att jämförelsen
med 1962 års siffror är riktig. Socialdemokraternas
väljarandel i fyrstadskrctsen
sjönk från 57,5 till 53,9. Herr

140

Nr 34

Onsdagen den 11 november 1964 em.

Vid remiss av Kungi. Maj:ts proposition nr 185

Adamsson hade offentligen uttalat som
sitt mål att ta ett åttonde mandat, men
detta fick han inte. I Malmöhus län
sjönk socialdemokraternas andel från
50,8 till 50 procent och i Kristianstads
län från 45,5 till 44,8 procent. Det är
visserligen en betydligt mindre tillbakagång
än i fyrstadskretsen där medborgerlig
samling fanns men vad jag
förstår så blev det där för socialdemokratien
sämre siffror än de genomsnittliga.
I övrigt hänvisar jag till de siffror
som jag redan har läst in till riksdagens
protokoll.

»Propagandan var ensidig och överdriven»,
sade herr Adamsson efter en
högerman. Det är rörande av herr
Adamsson att med ens finna högermän
så vittnesgilla. Huvudsaken för oss var
att våra idéer vann genklang.

Herr Adamsson nämnde en kategori

— jag var inte riktigt med på noterna

— som han tydligen ansåg mindre omdömesgill,
och hans skäl för detta var
att denna kategori i så stor utsträckning
skulle ha röstat för Medborgerlig
Samling. Låt oss se på siffrorna från en
valkrets i Lund, en stad som är känd
för sin skepsis och ständigt kritiska
blick. Distrikt 1 A i Lund hade enligt
de siffror som inrapporterades under
valnatten följande resultat: högern 22,
centerpartiet 19, folkpartiet 46, medborgerlig
samling 539 och socialdemokraterna
159. Det betyder oförändrad
borgerlig styrka och minus 86 för socialdemokraterna,
en nedgång med ungefär
40 procent. Jag är helt nöjd med
sådana siffror; är herr Adamsson det
också, är belåtenheten tydligen gemensam.

Herr ADAMSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag skulle ha kunnat
säga att jag är ganska ense med herr
Regnéll i hans slutord. En sådan framgång
till för Medborgerlig Samling och
vi skall inte vara ledsna på socialdemokratiskt
håll. Det var vi som vann man -

dat på den här stora framgången som
Medborgerlig Samling gjorde.

Nu vill herr Regnéll envisas med att
nämna procentsiffror, och han biter sig
fortfarande fast i 1962 års siffror och
säger att socialdemokraterna då fick
57,5 procent. Herr Regnéll vet ju att
anledningen till att vår procentsiffra
1962 blev så stor i Malmö var att de
borgerliga väljarna stannade hemma.
Man kan få fram vilka siffror som helst
vid jämförelser i sådana sammanhang.

Som jag tidigare har sagt till herr
Regnéll finns det folk som seglat fram
i MbS’ spår som också gjort uttalanden
här. De nöjer sig emellertid med att
konstatera att MbS’ uppträdande i fyrstadskretsen
stoppat den socialdemokratiska
frammarschen. Att de tog några
röster vågar de inte göra gällande.
Man säger att anledningen till detta är
att man inte lyckats vinna tveksamma
socialdemokratiska marginalväljare. Det
är något som inte ens gamla borgerliga
partier lyckats med trots år av förberedelser,
säger man i ett uttalande.

Jag tror att det är ganska meningslöst
att fortsätta denna sifferlek. Man kan
endast inkassera det resultatet att socialdemokraterna
i fyrstadskretsen vann
ett nytt mandat, inte det 12 :e utan det
11 :e, och att man i Skåne gjorde ett av
sina bästa val. Jag står fast vid att socialdemokratien
har gjort ett betydligt
bättre val i Skåne än i övriga delar av
landet.

Herr von SYDOW (h):

Herr talman! Det lilla ordet »m. m.»
i rubriken på kammarens föredragningslista
i dag anger kammarens ledamöters
privilegium att på en remissdebatt
tala om vad som ligger var och
en om hjärtat. Herr Riinmerfors förde
oss alldeles nyss ut bland de ensamma
och bland alla dem som lever på livets
skuggsida och som förvisso är alltför
många även i vårt vackra s. k. välståndssamhälle.
Jag skall tillåta mig att
föra kammarkamraterna ut på ett snabb -

Onsdagen den 11 november 1964 em.

Nr 31

141

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 185

besök på vårt svenska näringslivs vidsträckta
verksamhetsområde för att ta
oss en titt på några av de problem som
där möter oss i dag och i den framtid
som ligger närmast framför oss.

Vi hade här i våras en ekonomisk
debatt. Vid den tidpunkten förelåg ännu
inte skatteberedningens väntade förslag,
ehuru dess konturer var i stort
sett skönjbara. Men inte långt efter vårsessionens
avslutande presenterades förslaget.
Det var en diger lunta med titeln
»Nytt skattesystem». Det är inte min
avsikt — kammaren behöver inte vara
rädd för det — att här penetrera detta
vittgående reformförslag, vars huvudlinjer
är allmänt bekanta och som förresten
redan berörts av flera talare.
Remissförfarandet är nyligen avslutat,
och vad Kungl. Maj:ts proposition kan
komma att innehålla vet vi ännu inte.
Jag finner det emellertid redan på detta
stadium angeläget att fästa uppmärksamheten
på att beredningens förslag
presenteras som en helhet, där de olika
komponenterna sammanvägts och att
förslaget omfattas av en nära nog fullständig
majoritet inom beredningen.
Det är också att observera att näringslivet
genom sin skattedelegation ansett
sig böra tillstyrka förslagen, sedda just
som en helhet, oaktat att förslagen inte
i alla avseenden motsvarar vad man
anser som önskvärda reformer. I själva
verket, och det är heller ingen hemlighet,
har man inom näringslivet fullt
klart för sig att genom den föreslagna
reformen kommer man att utsättas för
delvis mycket starka påfrestningar och
att företagen kommer att få påta sig en
betydande administrativ uppgift. Men
avgörande för näringslivets tillstyrkan
i princip av de framlagda förslagen är
att omläggningen av den indirekta beskattningen
i dess helhet sker snarast,
d. v. s. vid den tidpunkt beredningen
har föreslagit, den 1 januari 1966. Ett
uppskov anses inte försvarbart, och jag
skall återkomma till det om ett ögonblick.

Sedan den där nya skattesystemluntan
såg dagens ljus har en hel del inträffat,
som ur näringslivets synpunkt
i hög grad påkallar all skyndsamhet i
fråga om systemets införande. Den ena
händelsen debatterade vi ingående här
i går. Det var den engelska blixtoffensiven
att införa den 15-procentiga importavgiften
och de därav följande
högst påtagliga skadeverkningarna för
den svenska industriexporten.

Vi har sedan i våras emellertid också
fått ett par utredningsresultat som aktualiserar
skyndsamhet med skattereformens
genomförande. Konjunkturinstitutet
har nyligen i sin rapport förutsett
för detta år en nedgång av investeringsvolymen
om mer än 5 procent både
när det gäller byggnader och maskiner.
Det frapperande är därvid att nedgången
gör sig gällande inom flertalet
industribranscher. För nästa år räknar
institutet med en fortsatt nedgång med
några procent. Så mycket synes vara
säkert att investeringarna inom industrien
trots det förbättrade kapacitetsutnvttjandet
ännu inte visar några påtagliga
ökningstendenser.

För att den svenska industriens internationella
konkurrenskraft skall kunna
bevaras och stärkas krävs en förnyad
expansion på investeringssidan,
såsom herr Cassel tidigare i dag med
sådan kraft understrukit. Det är nödvändigt
bl. a. med hänsyn till den stagnation
i fråga om utbudet på arbetskraft
som kan väntas under det närmaste
decenniet.

Just i den frågan föreligger också en
utredning som är värd att observeras
och ges akt på. Arbetsmarknadsstyrelsens
s. k. prognosinstitut har gjort en
beräkning av arbetskraftssituationen
inom vårt land under de närmaste 10—
15 åren. Den situation som man där
beskrivit kännetecknas av ett praktiskt
taget konstant arbetskraftsutbud under
ifrågavarande tid, även om man räknar
med en fortsatt kraftig ökning av gifta
kvinnors yrkesintensitet och en fortsatt

142

Nr 34

Onsdagen den 11 november 1964 em.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 185

nettoimmigration av samma storleksordning
som hittills. Denna nettoimmigration
har man då räknat med skall
omfatta, liksom hittills, 10 000 personer
årligen.

Även om man skulle räkna med en
ökad yrkesverksamhetsgrad hos kvinnorna,
t. ex. 70 procent av de gifta kvinnorna
i åldern 40—49 år mot nu något
över 50 procent, visar det sig att hela
den antalsmässiga ökningen av arbetskraften
under den bedömda tiden faller
på de gifta kvinnorna, medan däremot
antalet män och ogifta kvinnor minskar.
Omräknas antalet sysselsatta till årsarbetare
och räknar man med att de
yrkesverksamma gifta kvinnornas antal
uppgår till 70 procent och de ogiftas
till 80 procent, får man under hela denna
tid ända fram till 1980 ett konstant
antal årsarbetare, nämligen 3,4 miljoner
personer.

Detta är naturligtvis ägnat att inge
delvis mycket svåra farhågor, allra helst
som det samtidigt kan förutses, såsom
allmänt bekant är, en betydande ökning
av den passiva delen av befolkningen,
främst pensionärer, innebärande en förskjutning
i ogynnsam riktning av relationen
mellan passiva och aktiva.

I ett sådant läge framstår med särskild
styrka det angelägna i att beskattningen
icke mera påtagligt dämpar arbetsviljan.
Arbetsinsatserna får inte
motverkas genom en progression som
stora grupper medborgare uppfattar
som inte rimlig. Försämringen av penningvärdet
har även medfört att progressionen,
också vid relativt måttliga
inkomster, uppnått en styrka som inte
varit avsedd vid tidpunkten för skatteskalornas
fastställande av riksdagen.

Jag skulle i detta sammanhang även
vilja erinra om något som jag tror att
herr Ohlin berörde i morse, nämligen
att det inom EEC diskuteras ett förslag
om att den europeiska gemenskapens
yttre tullmur skulle träda i kraft fem år
före den utsatta dagen eller redan den
1 januari 1966. Om det förslaget går

igenom innebär det att tullskyddet den
1 januari 1966 omkring Tyskland och
Benelux-länderna blir dubbelt så högt
som 1958 och 50 procent högre än 1965.

Nu såg man emellertid i morse i tidningarna
ett meddelande om att det
kanske är en smula ovisst om detta förslag
kan komma att gå igenom i EEC —
detta på grund av motstånd från Frankrikes
sida i jordbruksfrågan. Men man
måste under alla förhållanden likväl
räkna med att tullarna runt lågtulländerna
i EEC omkring 1970 kommer att
bli högre än vad de är i dag — och
detta även om den s. k. Kennedyrundan
skulle resultera i en allmän tullreducering
med en i dag oviss procentsats.
Det finns väl knappast någon som tror
på att det ursprungligen uppsatta målet
för Kennedyrundan, en 50-procentig
tullreducering, kommer att kunna uppnås.

Med vad jag i dag har sagt som nutids-
och framtidsperspektiv för ögonen
är det ytterst angeläget att statsmakterna
inte pålägger eller längre upprätthåller
pålagor som försämrar konkurrensmöjligheterna
för företag här i landet
jämfört med företag utomlands.

Jag är ledsen om jag kommer in på
ämnen som jag många gånger tidigare
har berört från denna talarstol. Men det
kan inte hjälpas. Den nu utgående omsättningsskatten
på näringslivets investerings-
och förbrukningsvaror samt
energiskatten medför en kraftig snedvridning
av konkurrensförhållandena
eftersom dessa skatter inte är avdragsgilla
vid export och inte heller läggcs
på vid import. Näringslivet finner det
därför nödvändigt att allmänna skatteberedningens
framlagda förslag om införandet
av bl. a. en mervärdeskatt från
den 1 januari 1966 snarast genomföres,
så att inte omnämnda skatter finns kvar
den dag då Gemenskapens yttre tulltaxa
träder i funktion. Det kan fortfarande
komma att ske redan vid 1966
års ingång.

Ett borttagande av dessa pålagor kan

Onsdagen den 11 november 1904 em.

Nr 34

143

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 185

oekså vara iignat att lindra de svårigheter
som vi nu iråkat genom Englands
nya importbeskattning.

Den kritik som från oppositionens
och näringslivets sida under inånga och
långa år framförts mot dessa avgifter
har nu också av skatteberedningen beaktats
genom förslaget om avgifternas
borttagande och ersättande med nyssnämnda
mervärdeskatt.

Det är med stor besvikelse, minst
sagt, som man erfarit att finansministern
kanske inte kommer att framlägga
någon proposition på basis av skatteberedningens
förslag till nästa års vårriksdag
utan först senare. Den försening
med de åberopade punktskatternas borttagande
som därigenom uppstår kan
särskilt i anslutning till de av mig inledningsvis
anförda omständigheterna
få mycket skadliga följder för hela vårt
näringsliv. Jag upprepar också att förutsättningen
för näringslivets tillstyrkande
av det nya skattesystemet är att
det införes redan den 1 januari 1966.

Även om en skattereform av denna
ingripande innebörd alldeles självfallet
tål ett grundligt övervägande och även
om lika självfallet många olika synpunkter
kan anläggas på förslagen, borde
med litet god vilja en proposition
kunna avlämnas vid nästa vårriksdag,
så att beslut då kan fattas och systemet
införas vid den tidpunkt som den allmänna
skatteberedningen själv föreslagit,
eller den 1 januari 1966.

Herr talman! Jag kan inte finna något
mera angeläget än att så sker.

Herr PERSSON i Heden (ep):

Herr talman! Det har varit ganska intressanta
ideologiska debatter i denna
remissdebatt. Det kanske i huvudsak
också varit sådana, med undantag för
någon konkret fråga.

Jag tänker också gå utanför vad som
har debatterats här i dag och framföra
några synpunkter på en speciell konkret
fråga. Det är också en sådan speciell
fråga som många gånger har varit

på tapeten i kammaren och diskuterats
i samband med remissdebatter och i
samband med förslag och äskanden från
departementen: det gäller frågan om
våra vägars upprustning och underhåll.

Det kanske kan tyckas vara förmätet
att även under höstens remissdebatt
fortsätta med samma saker. Jag hyser
dock den naiva förhoppningen att härigenom
få tillfälle att påtala vissa saker
som kanske kan ge något positivt framsteg
inför nästa års statsverksproposition
i vad det rör vårt vägväsende samt
resurserna för upprustning och underhåll
av våra vägar.

Ökade resurser har utlovats, men
ännu så länge har detta löfte i huvudsak
endast kommit till uttryck på det
teoretiska planet. Någon förbättring
av vägnätet kan väl knappast förmärkas,
i varje fall inte när det gäller förbättringar
på de mindre länsvägarna
och bygdevägarna. Självfallet kan invändas
att biltätheten ökar år från år
och därmed också slitaget på våra vägar.
Bilarnas lastkapacitet har också ökat,
och samtidigt därmed har naturligtvis
påfrestningarna på vägarna blivit större.
I gengäld liar inkomsterna kraftigt ökat
i form av motorfordonsskatt och bensinskatt,
och härmed har givetvis också resurserna
blivit bättre. Sålunda har från
budgetåret 1961/62 till budgetåret 1963/
64 inkomsterna ökat med nära 600 miljoner
kronor. Samtidigt har också behållningen
i budgetutjämningsfonden
uppräknats med nära 150 miljoner kronor.

Vägarnas eftersatta underhåll kan givetvis
inte lokaliseras till något speciellt
län eller till några speciella landsdelar.
Däremot kan man klart konstatera att
det vägnät som leder ut till den mera
landsortsbetonade bebyggelsen eller sådant
vägnät som inte kan betraktas såsom
direkt genomfartsled är i alldeles
särskild grad i dåligt skick. Detta kan
man inte skylla på de lokala vägmyndigheterna
ute i länen. De gör nog vad
som kan göras inom den ram som deras

144

Nr 34

Onsdagen den 11 november 1964 em.

Vid remiss av Kungi. Maj:ts proposition nr 185

resurser tillåter. Det som i huvudsak är
avgörande, det är medelsbrist. Jag tror
inte att det är förenat med sund ekonomi
att låta en sådan vägpolitik göra
sig gällande att vägarna nedslits till den
grad att de inte tillnärmelsevis kan betjäna
trafiken efter de förhållanden som
nu kan betraktas som rationella. Självklart
slukar de stora riksvägarna betydande
summor, men också de mindre
vägarna har en stor uppgift även sett
ur det gemensamma folkhushållets synpunkt.
När man t. ex. blir tvingad att
företaga omlastningar på lastbilar både
två och tre gånger för att från lastplatserna
utefter de mindre vägarna
kunna helt utnyttja bilens kapacitet när
den kommer ut på huvudlederna, då är
det inte särskilt väl beställt med vägtrafiken.

Inför grundskolans genomförande
som snart skall vara en realitet överallt
i landet, kommer skolbarnen att dagligen
färdas miltals på bygde- och länsvägar
fram till högstadiets centralskolor.
Det är då i högsta grad angeläget
att farliga trafikfällor borttages. Sådana
riskmoment måste undanskaffas så att
landets dyrbaraste egendom, våra barn,
inte utsättes för, kan vi kalla det onödiga
olyckor i trafiken. Föräldrar och
skolmyndigheter har all rätt att kräva
en intensifierad upprustning av dessa
vägar.

Den kommunblocksbildning som regeringen
har fastställt, mångenstädes emot
de lokala önskemålen, både inom kommunerna
och länsstyrelserna — har
gjort att vägnätet nu inte kan utnyttjas
på ändamålsenligt sätt — man får göra
många och långa omvägar för att komma
till centralorten. Vägnätet måste upprustas,
så att också de interna kommunikationerna
kan upprätthållas på ett mera
ändamålsenligt sätt.

Det är i sin ordning att de stora rikshuvudvägarna
upprustas, så att de kan
ta emot den alltmer ökade trafiken, inte
minst från andra länder. Jag vill också
minnas att vi inför den kommande tra -

fikomläggningen framhållit att våra vägar
då måste vara rustade på ett sådant
sätt, att olyckskurvan inte stiger därför
att vägarna är undermåliga. Detta gäller
lika visst de mindre vägarna, länsvägar
och bygdevägar. Låt mig säga att det
är fel, om huvudparten av vägmedlen
går till sådana vägar som kan betraktas
såsom något av motorvägar.

Om kommunikationsministern finge
tillfälle att öka anslagen, inte minst de

s. k. underhållsanslagen, skulle nog mycket
vara vunnet. Då fick vägförvaltningarna
möjligheter till punktförbättringar
och punktförstärkningar av vägarna,

t. ex. borttagande av livsfarliga kurvor,
backkrön och liknande.

I mitt län fördelas underhållsanslagen
ungefär så här: 50 procent går till servicearbeten,
25 procent till egentligt underhåll
och 25 procent till förstärkt underhåll.
Just anslaget till det förstärkta
underhållet behöver i hög grad skrivas
upp. Jag har en känsla av att de
lokala vägmvndigheterna då för ganska
ringa kostnad kunde göra rätt stora
förbättringsarbeten med egen arbetskraft,
t. ex. oljegrusbehandling o. d.

Herr talman! Jag har velat framföra
dessa synpunkter även i denna remissdebatt
i hopp om att ökade resurser
i kommande statsverksproposition måtte
ställas till de lokala vägmyndigheternas
förfogande.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND:

Herr talman! Jag skall bara säga några
ord i anslutning till vad herr Persson
i Heden hade att anföra om vårt vägbyggande
och vårt vägunderhåll. Han
uppehöll sig framför allt vid frågan om
trafikfarliga vägar. I det avseendet upprepar
jag vad som har sagts åtskilliga
gånger både från denna talarstol och i
tidningar, nämligen att vi för ett par år
sedan genom vägförvaltningarna företog
en inventering av sådana vägsträckor
eller delar av sådana som hade speciellt
hög olycksfrekvens. Vi har fått in resul -

Onsdagen den 11 november 1904 em.

Nr 34

145

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 185

tatet av denna inventering, och vi har Herr talman! Jag tar statsrådets inlägg

under det gångna året vidtagit en rad
åtgärder för att åstadkomma förbättringar
av vägarna i detta avseende.

Det är rätt intressant att konstatera
att största antalet olyckor, både dödsolyckor
och andra olyckor av allvarlig
art, inträffar på en relativt begränsad
sammanlagd vägsträcka. Under förra
året inträffade 4 500 trafikolyckor på
totalt 9 900 mil, därav 1 500 eller ungefär
35 procent på en vägsträcka av 200
mil. Det är det resultat som denna inventering
har givit oss. Det är med anledning
av det resultatet som vi har inriktat
och kommer att inrikta våra åtgärder
på att få bort just dessa utsatta
vägsträckor.

Beträffande den andra frågan, som
herr Persson aktualiserade, nämligen
angelägenheten av att få vägar från de
s. k. satellitkommunerna till centralorten,
så lät vi över väg- och vatten redan
för lialvtannat år sedan i cirkulär till
vägförvaltningarna påpeka nödvändigheten
av att man i sina planer och även
på annat sätt tog upp till utförande, till
ombyggnad eller till förbättring över
huvud taget just sådana vägar som leder
från ytterområden till en centralort. Det
är inte bara fråga om barnen som skall
in till högstadiets skolcentrum utan också
om mycket annat, kommunmedlemmarnas
besök vid sjukkassa, hos läkare,
kommunalkontor m. in.

Jag har, herr talman, funnit anledning
att, eftersom jag blev direkt apostroferad
av herr Persson i Heden, nämna
att detta arbete har igångsatts. Men
det är klart att jag liksom herr Persson
i Heden är i hög grad angelägen om att
det kan ske i ett forcerat tempo. Emellertid
är det härvidlag i många stycken
fråga om planering och projektering och
tillgång på arbetskraft och medel. Vi
står här också stundom inför rätt besvärliga
avvägningsfrågor.

Herr PERSSON i Heden (ep) kort genmäle: 6—Andra

kammarens protokoll 1964. Nr

till intäkt för att man förbereder åtgärder
för att ge större resurser åt våra vägförvaltningar,
så att möjligheterna att
göra förbättringar på detta område ökar.

I dagens läge är dessa resurser inte på
långt när tillräckliga. Jag kan från mitt
län omvittna att där är bristen på medel
för att avhjälpa i varje fall de mest
akuta bristerna i fråga om mindre vägar
och bygdevägar oerhört stor. Jag
vet att kommunikationsministern var i
mitt hemlän under valrörelsen, och jag
försporde att han då tog del av den
prekära situation som faktiskt föreligger
på detta område. Jag förväntar således,
inte minst med hänsyn till statsrådets
yttrande i dag, att vi kan räkna med
att väganslaget blir uppräknat i kommande
års statsverksproposition.

Herr HAGBERG (k):

Herr talman! Jag skall bara begränsa
mig till en enda fråga. Jag vill emellertid
nämna att såväl regeringspartiet som
två borgerliga partier har uttalat sin
förtjusning över idén om regional demokrati,
något slags länsparlament och
länsregeringar. Jag vill erinra om att
det, ifall mitt minne inte sviker mig, är
18 år sedan en kommunistisk motion
med detta innehåll avslogs i den svenska
riksdagen. Men vi vet att sådana idéer
skall ha lång tid på sig för att gro, och
det är bättre sent än aldrig.

Jag vill i motsats till herr von Sydow
uttala min stora tillfredsställellse över
att regeringen tar längre betänketid, innan
den framlägger proposition i anledning
av skatteberedningens förslag till
ny beskattning. Jag vill gärna registrera
detta som ett hänsynstagande till bl. a.
vår kritik. Därmed vill jag naturligtvis
inte förneka möjligheten av att regeringen
blivit betänksam över åtminstone
en del av inehållet i skatteutredningens
förslag, både med hänsyn till dess socialt
reaktionära linje och med hänsyn till
skatteperspektivet.

Skatteutredningen har fått en nästan
34

146

Nr 34

Onsdagen den 11 november 1964 em.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 185

enstämmigt god borgerlig press. När jag
tagit del av den Wallenbergska tidskriften
Sunt Förnufts extas över förslagen
gjorde jag bara en kommentar för mig
själv — den känner ni alla till, den återfinner
man i Anna Maria Lenngrens
Björndansen.

Det föreslås av skatteberedningen att
man skall ytterligare avveckla beskattningen
av förmögenheter och de kapitalistiska
företagen, att man skall fortsätta
övergången från direkt till indirekt
beskattning och att man skall ännu
mera förverkliga principen att beskatta
de enskilda medborgarnas utgifter i
stället för deras inkomster. 4,7 miljarder
kronor i skatter skall enligt utredningen
överflyttas från förmögenheter, från
företagen och de stora skatteobjekten
till de små skatteobjekten. Men detta
belopp är uteslutande nominellt, därför
att det kommer att röra sig om helt
andra siffror när vi kommer fram till
år 1970. Jag återkommer till denna fråga.
Kompensationen för en del genom
försäkringsavgifternas omföring och de
så småningom höjda barnbidragen skall
leda till begränsning av lönesträvandena.
Härom säger utredningen: »Beredningen
har utgått från att arbetsgivaravgifterna
övar inverkan vid förhandlingsuppgörelserna
om löne- och
arbetsvillkor.»

Inkomsttagaren med 100 000 kronor i
inkomst skall liksom den som har en
miljon kronor i förmögenhet få 5 000
kronor vardera i skattelättnad — inte
fullt 5 000 för inkomsttagaren. Den som
har 10 000 kronor in inkomst får i stället
170 kronor i höjd direkt skatt plus den
skärpta indirekta beskattningen genom
övergången till mervärdeskatt. Alla
mindre inkomsttagare, ensamstående
och gifta, får enligt utredningsmannen
professor Welinder höjd skatt.

Företagen, som jämfört med 1955
minskat sin beskattning till hälften i relation
till omsättningen, befrias från
skatterna för energi och investeringar,
en present på 1,2 miljarder kronor. För -

mögenlietsinnehavarna, som i år riskerar
att få betala cirka 260 miljoner
kronor i skatt till staten, alltså ungefär
1 procent av statens inkomstbehov,
skall 1970, när förmögenheterna blivit
väsentligt större, betala 200 miljoner
kronor.

Stora skattelättnader för rika, för företag
och för stora inkomsttagare å ena
sidan och ännu större skattehöjningar
för de mindre inkomsttagarna, det är
alltså vad utredningen föreslagit regeringen.
Denna har verkligen behov av
betänketid innan den slukar den illaluktande
soppa som utredningen har
lagat till.

Regeringens talesmän har i flera valrörelser
pekat på ATP och omsättningsskatten
som de två stora inrepolitiska
reformerna under den senaste femårsperioden.
Jag glömmer inte hur dåvarande
socialministern Torsten Nilsson
i TV prisade Gunnar Strängs mod
och förutseende när han genomdrev
omsättningsskatten. Jag undrar just om
finansministern känner sig övertygad
om att detta verkligen var en vettig och
nyttig linje?

1 direktiven för utredningen talades
det åtskilligt om en genomförd inkomstutjämning
och om att den s. k. välfärdspolitiken
åstadkommit ett sådant läge för
människorna, att man numera kan övergå
till den indirekta konsumtionsbeskattningen
utan att oroas av de tidigare
invändningarna om förmenta sociala
skadeverkningar.

Skatteutredningen har för sin del fastslagit
att om det tidigare funnits någon
liten tendens till inkomstutjämning bröts
denna år 1948, och ingenting tyder på
en förändrad trend fram till 1970. De
rika skall alltså bli rikare, skillnaden
mellan dem och massan av övriga medborgare
fortsätter att öka.

Hur är det exempelvis med förmögenhetsutjämningen?
En procent av folket
äger hälften av alla förmögenheter.
Fyra procent äger den andra hälften.
95 procent har ingen registrerad förmö -

Onsdagen de*» II november 1904 em.

Nr 34

147

Vid remins av Kungl. Maj:ts proposition nr 105

genhet. Enligt utredningen uppgår dessa
förmögenheter över 80 000 kronor till

33,4 miljarder kronor. År 1970 skall de,
trots att man bara räknar dem som är
minst 125 000 kronor, uppgå till 56 miljarder
kronor.

Hur är det med inkomstutjämningen?
10 procent av inkomsttagarna tar en
dryg fjärdedel av samtliga inkomster.
55 procent av inkomsttagarna med högst
15 000 kronor delar den andra styva
fjärdedelen. Den första kategorien har
alltså 5Vi gånger så hög individuell inkomst
som den undre kategorien.

Hur är det med demokratien på detta
område? 15 familjer bestämmer över näringslivet
och i realiteten över Sveriges
ekonomiska politik.

Och hur är det med det myckna talet
om att det svenska folket har det så bra?
I Sverige har 37 procent av de ensamstående
högst 6 000 kronor i inkomst.
En sjundedel av familjerna har högst
10 000 kronor. Det är vad utredningen
med all rätt kallar låga inkomster. Alla
vet för övrigt hur en miljon folkpensionärer
har det. Detta är klass-Sverige,
det rika Sverige å ena sidan, det fattiga
Sverige å andra sidan — efter så lång
tid av socialdemokratisk regeringsutövning.

Skatteutredningen har på ett område
utfört ett mycket nyttigt arbete. Den
har bl. a. kartlagt skattetrycket på olika
inkomsttagare. Det är ett oerhört skattetryck.
En arbetare med genomsnittlig
inkomst har efter kriget fått sin
direkta skatt fyrdubblad från 1 000 kronor
till 4 000 kronor. Detta gäller Stockholm,
i landsorten är skillnaden ännu
större. En ensamstående med 15 000
kronor i årsinkomst betalar enligt utredningen
38,3 procent av inkomsten i
skatter och med 18 000 kronor i inkomst
40,2 procent. Samma belopp betalar gift
vid 18 000 kronors inkomst när hustrun
inte förvärvsarbetar.

Av någon anledning har emellertid
utredningen glömt bort den fjärdedel av
statens skatteinkomster som erhålles ge -

nom beskattningen av tobak, sprit, bilar
och bränsle. Slås detta belopp ut på inkomster
om minst 10 000 kronor blir
det 1 666 kronor per skattebetalare. Det
betyder att många svenskar med relativt
små inkomster betalar hälften av
sin lön, i vissa fall kanske ännu mera,
i samlade direkta och indirekta skatter.

Det är i denna situation man får bedöma
årets ännu inte statistiskt registrerade
skattehöjningar just för dessa
inkomsttagare och inför botet om ny
skattehöjning nästa år. Detta har inte
med utredningens förslag att göra —
utredningen har tydligen resonerat som
gumman i fabeln som plockade på sig
ved: Orkar jag det, så orkar jag det.

Enligt utredningen skall arbetare med
vanliga inkomster, som nu alltså får
lämna bort halva avlöningen i skatter
av olika slag, plockas på 60 procent av
denna, kanske ännu mera, inom kort
tid. Man bör nämligen inte glömma bort
att skattekommitténs beräkningar är statiska
och inte alls anger det verkliga
samhälleliga inkomstbehovet år 1970.
Utredningens slutsiffror för behovet blir
därför betydligt lägre än de verkliga.
Det rör sig sannolikt om att man 1970
måste skaffa till staten 10 miljarder mer
i skatteinkomster än årets 17 miljarder.
Detta innebär samtidigt att beskattningen
av de lägre och de små inkomsterna
blir betydligt högre än vad utredningen
upptagit i sina kalkyler. Utredningen
är medveten därom, den har alltså endast
räknat efter sina direktiv. Det
handlar, skulle man kunna säga, om
ett beställt prognosbedrägeri.

Hurudant är då perspektivet för denna
skattepolitik? Man kan få en bild
därav genom att se tillbaka på 15 års
efterkrigsutveckling. Med denna trend
och förutsatt att inflationen fortsätter
och produktionen hålles uppe kan vi
1978 finna att nationalprodukten ökat
14 procent om året, medan det offentligas
andel av denna nationalprodukt
ökat 23 procent om året.

År 1978 kommer alltså statens och

148

Nr 34

Onsdagen den 11 november 1964 em.

Vid remiss av Kung). Maj:ts proposition nr 185

kommunernas inkomstbehov att utgöra
mer än hälften av hela nationalprodukten.
Det rör sig sålunda om en ökning
från 4,7 procent av nationalprodukten
vid sekelskiftet till 32,5 procent år
1963 och 35 procent i år för att år
1978 vara fråga om mer än 50 procent.

Det kan sägas vara en ekonomisk lag
att samhällsandelen av nationalinkomsten
oavlåtligt växer i alla utvecklade
samhällsbildningar, vare sig de är kapitalistiska
eller socialistiska. Samtidigt
måste man observera att huvuddelen av
det samhälleliga inkomstbehovet tillgodoses
från den privata konsumtionsandelen
av nationalprodukten. Denna andel
minskar nu med 0,75 procent om
året, och den har under åren 1946—
1963 sjunkit från 68 till 53 procent. Men
på denna relativt minskade andel av
nationalprodukten lägges tre fjärdedelar
av skatterna. Förmögenheterna ger
exempelvis bara 1 procent av statsskatterna,
företagen högt räknat 10 procent.
Inkomster under 30 000 kronor betalar
65 procent av skatterna förutom den tidigare
nämnda fjärdedelen av statsinkomsterna
som tas ut genom tobak,
sprit, bilar och bränslen.

Om vi alltså år 1978 ser tillbaka på en
period av 15 år efter 1963, skulle vi
med de angivna förutsättningarna kunna
konstatera att för privat konsumtion
återstår efter skatteuttaget endast 9 miljarder
kronor mot för närvarande 25
miljarder kronor. Någon gång omkring
år 1980 kommer det inte att finnas en
krona kvar för privat konsumtion. Och
denna köpkraft på 9 miljarder kronor
år 1978 skulle dessutom genom inflationen
ha minskat i värde på ett sådant
sätt att den motsvarar 6 miljarder kronors
köpkraft.

Denna utveckling eller kanske rättare
sagt denna avveckling av människornas
inkomster samtidigt med en fantastisk
ökning av nationalinkomsten borde
framtvinga en revision av hela det ekonomiska
tänkandet. Den är en följd av
en tanklös anpassning till vissa ekono -

miska lagar i stället för eu politik med
syfte att modifiera eller, kanske ännu
bättre, förändra dessa ekonomiska lagar.
Ytterst har den ett samband med
att regeringspartiet ersatt socialiseringslinjen
med den s. k. skattesocialiseringens
linje.

Varken vi eller regeringspartiet vill
hindra den nästan explosiva utvidgningen
av den offentliga sektorn. Om jag
bortser från den ur ekonomisk synpunkt
mycket vanskliga militärpolitiken, som
redan 1970 kommer att sluka 6 miljarder
kronor per år, är de statliga och
kommunala utgifterna i huvudsak inte
något uttryck för skilda meningar. Vi
måste förbättra skolundervisningen, familjepolitiken,
åldringsvården och andra
delar av socialpolitiken. Vi måste
satsa på sjukhusbyggande och sjukvård,
undervisning, forskning, vägar och samhällelig
service. Allt detta är självklart.

När samhället snart tar i anspråk mer
än hälften av nationalprodukten, är det
emellertid orimligt att förmögenheterna
och hela produktionsapparaten här i
landet skall disponeras av en bråkdel
av befolkningen, liksom att produktion
och ekonomisk politik skall bestämmas
av femton familjer och inte minst att
drivkraften för själva den produktiva
verksamheten skall vara denna minoritets
berikande i stället för samhällets
och folkets behov.

Det finns bara en verklig väg ur detta
dilemma, nämligen att socialisera
produktionen och dess avkastning i
stället för att samhället skall — såsom
skatteberedningen föreslagit — ytterligare
minska förmögenhetsägarnas och
företagens små bidrag till samhällets
behov.

Den s. k. skattesocialiseringens väg
är alltså oframkomlig, om man ser saken
på längre sikt; den leder in i en
återvändsgränd. Det förhåller sig verkligen
inte så som professor Gunnar
Myrdal skriver i den på många sätt
utmärkta boken »Vi och Västeuropa». Vi
är, säger Myrdal, genom den statliga

Onsdagen den 11 november 1964 em.

Nr 31

149

Vid remiss av Kungl. Maj ds proposition nr 185

skattepolitiken »i själva verket i färd
med att socialisera hela samhället, fastän
utan att på doktrinärt sätt rubba
alltför mycket på de juridiska formerna
för äganderätt och annat ... Vi har
kommit i det läget att äganderättens
överflyttning varken tett sig nödvändig
eller önskvärd.»

När herr Myrdal applåderar att socialiseringen
skjutits undan i program och
praktik och att den i detta land upphörde
när hans parti nådde politisk
makt, har han inte varit i stånd att se
perspektivet av denna flykt från gamla
målsättningar och ideal.

Socialiseringsidén är och förblir kärnan
i det socialistiska samhällsidealet.
Den skulle ge social och ekonomisk rättvisa,
bättre existensvillkor, en planmässig
hushållning och skydd mot kriser,
arbetslöshet o. s. v. Den har nu fått ett
nytt, mycket väsentligt motiv — den
måste ses som en betingelse för att klara
samhällets inkomstbehov och trygga
dess önskvärda utveckling.

Hela idén om att ersätta socialiseringslinjen
med skattelinjen har gett
företagen en ställning såsom vår tids
frälse med privilegier i skatteavseende
som åstadkommit förundran och avund
i kapitalistiska kretsar världen runt.
Den har prisats i kapitalistisk litteratur,
i press och i andra media och framställts
som ett föredöme för andra regeringar.
Därför har också Stockholms
handelskammare i en reklambroschyr
till utlandet kunnat citera Harvarduniversitetets
reklam, att den svenska företagsbeskattningen
är den från kapitalistisk
synpunkt bästa i världen.

De svenska kapitalisterna har numera
helhjärtat understött denna s. k. skattesocialisering,
och de är mycket samarbetsvilliga
i denna politik, såsom
Gunnar Myrdal utan vare sig sarkasm
eller cynism framhåller. De vet ju vad
som gagnar deras intressen. Att socialiseringen
upphörde när det socialdemokratiska
partiet blev regeringsparti och
att den samhälleliga andelen av produk6*—Andra
kammarens protokoll 1964. Nr

tionen sedan minskat — det är icke eu
ära utan en vanära för regeringspartiet,
och det förklarar eu del av skattepolitikens
konsekvenser.

Intet samhälle lär helt klara sig utan
skatteinkomster under nuvarande förhållanden.
Vi anser att samhället måste
ha inkomster för nödvändiga utgifter
och ökade inkomster i den mån detta
behövs.

Vi bedömer det inte heller som realistiskt
att bara lita till de direkta skatterna,
men fortfarande gäller den gamla
sanningen att den indirekta beskattningsformen
skadar de fattiga, de små
inkomsttagarna och de stora familjerna.
Vi måste under dessa betingelser vända
oss emot den ytterligare skärpning av
de indirekta skatterna som utredningen
föreslagit.

Vi kan lika litet vara med på föreslagna
lättnader åt förmögenheterna,
företagen och de stora inkomsttagarna.
Vi anser i stället att just dessa skatteobjekt
måste svara för en större andel
av samhällets skatter än för närvarande.

Ytterst handlar det alltså, herr talman,
om att åstadkomma en omfördelning
av skattetrycket. Man måste
skjuta problemet om inkomstutjämningen
i förgrunden. Man måste bryta trenden
mot ökade privilegier för det besuttna
fåtalet och hårdare skatteutplundring
av den egendomslösa folkmajoriteten
liksom av de mindre inkomsttagarna.
Men därtill har samhällets ökande
inkomstbehov ställt på dagordningen
frågan om hur man kan öka samhällets
inkomster. Här är socialiseringen av
produktionsföretagen en naturlig utvecklingsväg.
Det gäller att ersätta fåtalets
profitkrav med samhällets behov
som produktionens drivkraft.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Jag skall inte vid denna
sena timme låta mig lockas in i någon
debatt om de problem som herr Hag34 -

150

Nr 34

Onsdagen den 11 november 1964 em.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 185

berg nyss tog upp, även om det kan
vara väl värt att resonera om mycket
av vad han sade. Jag vill endast helt
kort uppehålla mig vid det som var
hans huvudangrepp mot socialdemokratien,
nämligen att vi hade vanärat den
socialistiska rörelsen genom att vi hade
fört eu ekonomisk politik som inte placerat
socialiseringsfrågan såsom ett
självändamål i centrum för denna politik.

Detta är en frågeställning, som vi
många gånger diskuterat med kommunisterna,
och jag känner bättre igen attackerna
från deras sida när de får
denna form än den som använts under
de allra senaste månaderna. Jag skall
emellertid nu bara erinra herr Hagberg
om det faktum att de medel, som vi är
överens om måste skaffas, endast kan
tas ur produktionsresultatet. Om man
tror att man genom ett så enkelt handgrepp
som att socialisera vissa näringsgrenar
kan lösa den skatteproblematik
som herr Hagberg rullade upp för oss,
så är det närmast fråga om grov vidskepelse.
Det innebär ingenting annat
än en ökning av möjligheterna till indirekt
beskattning, något som herr Hagberg
varnade för men alltså samtidigt
i sak pläderade för. Och detta är precis
vad som skett i de socialistiska länderna,
där man via statsmonopol och statsföretag
ansett sig kunna genom prissättningen
skapa möjligheter till betydande
inkomster för staten.

Jag skall emellertid inte nu ge mig
in på någon debatt om denna sak, som
har diskuterats vid så många tidigare
tillfällen under de senaste trettio åren.

Jag begärde, herr talman, emellertid
ordet för att till våra kommunister säga
något som kanske lika mycket riktar
sig till den föregående talaren som till
herr Hermansson. Jag skall begränsa
mitt inlägg till några få punkter, som
jag tror är av väsentlig betydelse.

Kommunismen upplever i hela västerlandet
för närvarande en mycket
svårartad kris. Den befinner sig i en

ytterligt besvärande försvarsställning,
och det kan man väl förstå. Jag skall
inte ge mig in på en skildring av hur
denna kris tar sig olika uttryck i olika
länder; jag vill bara konstatera att så
är förhållandet.

I den krissituation som kommunisterna
befinner sig har de kommit in i
en våg av vilja till samarbete med socialdemokraterna,
beordrade av Moskva.
Om herr Hermansson vill det, skall jag
gärna läsa upp vad man sagt på ledande
Moskvahåll, även före Chrustjovs avgång,
om lämpligheten av att de kommunistiska
partierna för närvarande
ansloge andra tongångar i förhållande
till socialdemokratien än de varit vana
vid.

Vi skall alltså inte tro att det försök
till att skapa nationella s. k. vänstersocialistiska
partier som har skymtat
bakom herr Hermanssons uppträdande
bär är någonting speciellt utmärkande
för Sverige. Ungefärligen samma ordalag
möter man numera exempelvis i det
norska kommunistiska partiets organ,
för att inte tala om den fräna kritiken
från den italienska kommunismen. .lag
har bara velat nämna detta i förbigående,
och jag är beredd att vid ett annat
tillfälle, då förhållandena är mera gynnsamma,
ta upp och utveckla dessa viktiga
frågor på nytt.

Närmast begärde jag dock ordet för
att erinra om att kommunisternas uppträdande,
exempelvis i årets valrörelse,
ingalunda har bidragit till en förstärkning
av det som de själva talar om,
nämligen den samlade arbetarrörelsens
möjligheter att göra sin vilja gällande.
Enbart den röstökning som kommunisterna
vunnit sedan valet 1962 tror jag i
fyra valkretsar skulle ha inneburit att
fyra borgerliga mandat övergått till socialdemokratien.
Detta visar hur valsystemet
har verkat och hur nära vi varit
att även med nuvarande röstsiffror vinna
en mycket betryggande majoritet i
denna kammare.

Och om man ser på kommunisternas

Onsdagen den 11 november 1904 em.

Nr 31

151

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 185

uppträdande i s. k. hopplösa valkretsar,
av vilka de bär mänga, är det uppenbart
att det där inte skulle ha blivit en socialdemokratisk
ökning med bara fyra
mandat utan med nftgot eller kanske
några därtill. Det är sålunda viktigt att
slå fast att kommunisternas uppträdande
i en mängd valkretsar ingalunda har
lett till en förstärkning av »fronten»
utan tvärtom medfört ett väsentligt sämre
utgångsläge för oss.

Men det intressanta är att herr Hermansson
tycker att detta är alldeles
utmärkt. Jag trodde inte mina öron i
morse, när jag lyssnade till vad herr
Hermanson tillät sig att säga om den
socialdemokratiska regeringen och det
socialdemokratiska partiet, som han säger
sig vilja samarbeta med. Han intog
då en överlägsen attityd, som tyder på
att de tiondels procent han vunnit måste
ha stigit honom åt huvudet. Eller
också är det Expressens reklamtrummor
som han inte tålt och som gjort att
han tror att han verkligen har vunnit
en betydande seger. Valutgången betydde
en inycket obetydlig framryckning,
men herr Hermansson talar nu om att
den socialdemokratiska regeringen, regeringen
Erlander, är en minoritetsregering
som får klara sig med hoppande
majoriteter och tvingas föra en
vågmästarpolitik. Den vill utforma sin
politik på egen hand. Det kan gå till en
tid, sade herr Hermansson, och hotade
med att i längden kan en sådan regering
inte fungera.

Ärade kammarledamöter, låt oss återföra
kommunisterna till verkligheten.
De har vunnit några tiondelar, det är
riktigt. De har vunnit 31 000 röster, det
är riktigt. Men fortfarande är det på det
sättet att socialdemokraterna inte behöver
stöd av en enda kommunist för
att behärska riksdagens majoritet. Alltjämt
har socialdemokraterna ensamma
en styrka, som är större än samtliga tre
borgerliga partiers, oavsett om man räknar
de gemensamma omröstningarna eller
rösterna i kamrarna. Vi behöver

verkligen inget stöd från kommunisterna
för att klara de borgerliga, och vi behöver
naturligtvis ännu mindre de borgerligas
stöd för att klara kommunisterna.

Under sådana omständigheter är det
självklart att socialdemokraterna kommer
att utforma sin politik så som vi
anser vara mest gagneligt för de människor
och grupper i samhället som
har satt oss på de poster vi bekläder.
Och i regel sammanfaller de intressena
med hela samhällets intressen. Det är
mycket sällan man kan upptäcka någon
intressekollision därvidlag. Den utformningen
av vår politik kommer vi att
fullfölja som förut.

Vågmästarpolitiken, som man här talar
om, har vi upplevat tidigare, nämligen
åren 1957—1962, då partiställningen
var likadan som nu eller kanske till
och med något sämre från socialdemokratisk
synpunkt. Och jag vill ännu en
gång betona att vi inte behöver stöd
vare sig från kommunisterna för att slå
de borgerliga eller från de borgerliga
för att slå kommunisterna.

Herr Hermansson lägger upp hela resonemanget
efter en principiell linje.
Han anknyter inte till någon bestämd
fråga utan säger bara att i längden kan
regeringen inte fortsätta med den vacklande
vågmästarpolitik som den nu för.
Då vill jag fråga herr Hermansson, om
det är en genomtänkt uppfattning att
kommunisterna, om vi vid utformningen
av vår politik inte tar hänsyn till
deras önskemål, efter någon tid ämnar
övergå till den borgerliga sidan? Om det
är meningen att det hot som herr Hermansson
uttalar skall uppfattas som
en realitet, måste det innebära att herr
Hermansson är beredd att efter en viss
tid — alltså inte på grund av en bestämd
fråga — ta under omprövning
om man inte skall fälla den socialdemokratiska
regeringen. Det kan man ju försöka
med. Det skulle vara en ganska
intressant åskådningsundervisning att
visa .svenska folket hur ni hanterar det

152

Nr 34

Onsdagen den 11 november 1964 em.

Vid remiss av Kungl. Maj ds proposition nr 185

förtroende ni lyckats uppnå i vissa kretsar.

Herr Ohlin har varit inne på samma
lema, men han spelar naturligtvis på
sitt eget sätt. Han har i en artikel i Dagens
Nyheter uttalat att han tillmäter
kommunisterna en så enorm betydelse
att vi vid utformningen av vår politik
alltid måste se till att vi har ett visst
avstånd till kommunisterna. När vi i
vår politik har kommit fram till en lösning
på en viss fråga, skall vi enligt
herr Ohlin i Dagens Nyheter fråga oss,
om det finns någon risk för att kommunisterna
kommer att rösta för denna
lösning. Och om det föreligger en sådan
risk, skall vi ögonblickligen störta
fram till herr Ohlin och säga: Detta är
eu förfärlig historia; kommunisterna
kommer att rösta med vårt förslag. Därför
söker vi samarbete med de borgerliga.

Detta är innebörden i denna den mest
besynnerliga form av parlamentarism
som jag hittills kunnat upptäcka. Men
len är inte främmande för herr Ohlin.
lag erinrar om att när vi hade den stora
pensionsstriden, så handlade herr Ohlin
jfter precis de reglerna. Man kan läsa
: Tingstens bok och konstatera att vad
som då var viktigt för honom var att
forma en politik i pensionsfrågan som
skilde sig från socialdemokraternas. Det
taktiska spelet dominerade helt, och det
ledde honom också fullkomligt fel.

Jag kan säga till herr Ohlin och även
till herr Hermansson: Vi kommer att
forma vår politik utan sidoblickar på
avståndstagande till kommunisterna och
till folkpartiet. Formar vi förslag som
kommunisterna stöder, så skall vi inte
hindra dem att göra det. Formar vi förslag
som folkpartisterna anser sig kunna
stödja, kommer vi inte att hindra
dem från det. Men att låta utformningen
vara beroende av vilken distans man
håller till det ena eller det andra politiska
partiet, det är och förblir en avart
av politiskt tänkande.

Herr HERMANSSON (k) kort genmäle
:

Herr talman! Det är mycket intressanta
problem som herr Erlander så
här sent på kvällen tagit upp. Det kunde
han ha gjort tidigare, eftersom han
nu inte anser sig kunna ta upp den
principiella frågan i hela dess vidd.

Vad först beträffar hans allmänna påståenden
om att de kommunistiska partierna
i Västeuropa skulle uppleva en
svårartad kris och att de skulle befinna
sig i en besvärande försvarsställning
vittnar ju i varje fall inte valutgången
i Sverige hösten 1964 om någonting sådant.
Att vi fick en viss framgång i valet
kan knappast vara resultatet av en
kris inom vårt parti, och det var verkligen
inte följden av att vi skulle ha
ställt oss i försvarsposition i valrörelsen.
Däremot var det ett annat parti
som ställde sig i försvarsposition i valrörelsen
och därför också fick ett relativt
dåligt resultat.

Jag tror också att det vore bra för
den fortsatta diskussionen om herr Erlander
äntligen slutade att sänka den
till den mycket låga nivå som kännetecknar
hans påstående — det är inte
första gången han upprepar det här -—
att vår politik skulle vara beordrad
från Moskva. Jag noterade med tillfredsställelse
att sådana påståenden inte
förekom —- inte heller från borgerligt
håll — under valrörelsen. Men herr Erlander
anser sig tydligen icke för god
att ta upp dem här i höstens remissdebatt.

Jag tror som sagt var att det kunde
vara befordrande för den politiska
atmosfären i vårt land och för den allmänna
diskussionen om herr Erlander
avstod från en sådan karikatyr som
han själv vet ingenting har med verkligheten
att göra. Eller är det kanske
våra kritiska synpunkter på det sovjetiska
regeringsskiftet som han anser i
speciell grad vara beordrade från
Moskva?

Onsdagen den 11 november 1904 em.

Nr 34

153

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 185

Han tog sedan upp frågan om valrörelsen
och ansåg att det kommunistiska
partiet ej bidrog till en förstärkning
av den samlade arbetarrörelsen.
Om de 70 000 röster vi vann i valet hade
placerats på lämpligt sätt för .socialdemokraterna,
hade det givit fyra mandat.
Det är mycket möjligt. Men om vi
hade fått låna 70 000 röster av socialdemokraterna
och placerat dem i lämpliga
valkretsar, hade det givit oss mycket
mer än fyra mandat, herr Erlander,
så ur den samlade arbetarrörelsens synpunkt
hade detta snarast varit en fördel.
Vi har ju beklagligtvis icke kunnat
få till stånd ett samarbete mellan arbetarpartierna
om en gemensam front
för att ta ut så många mandat som möjligt
i de olika valkretsarna till arbetarrörelsen
och därmed beröva de borgerliga
partierna dessa.

Läget är det, att i vissa kretsar går
kommunistiska röster förlorade, i andra
kretsar går socialdemokratiska röster
förlorade. Jag kan exempelvis nämna
Västmanland, där det fattades 5 000 röster
till ett kommunistiskt mandat. En
sådan ökning hade lett till mandatförlust
för högerpartiet. I Östergötlands
län fattades 4 300 röster för ett nytt
kommunistiskt mandat, och detta tillskott
hade gått ut över centerpartiet.
Det hade kanske varit möjligt för socialdemokraterna
att avstå från dessa
röster. Vi skall gärna diskutera möjligheten
att i gengäld avstå från röster i
andra valdistrikt.

Vad gäller frågan om den »överlägsna»
attityden så tror jag att herr Erlander
gör sig skyldig till en feltolkning.
Jag vill verkligen inte inta någon överlägsen
attityd gentemot socialdemokratien
eller regeringen. Jag är medveten
om att vi efter den 1 januari har åtta
mandat i andra kammaren. Det är inte
så mycket jämfört med socialdemokratiens,
men jag är också medveten om
att vi var det enda parti som gick framåt
i valet. Jag är medveten om att dessa
åtta mandat på grund av styrkeför -

hållandena här i kammaren spelar en
viss, icke oviktig roll.

•lag vill inte uttala någon hotelse mot
regeringen, och det har jag heller inte
gjort i mitt förra anförande. Jag ställde
bara en mycket hovsam begäran om
att man skulle bereda det kommunistiska
partiet plats i kommittéer och utredningar
därför att jag tror att det är
till nytta för den svenska demokratien
om vårt parti får komma med i det förberedande
arbetet på ett så tidigt stadium
som möjligt. Detta kan verkligen
inte vara någon hotelse mot regeringen.

Nu säger herr Erlander att han inte
behöver något stöd vare sig av kommunister
eller folkpartister eller av något
annat parti. Vi är så starka här i kammaren,
säger han. Vi är starkare än de
borgerliga grupperna tillsammans. Därmed
ger han en antydan om att han
skulle vara anhängare av samma linje
som herr Heckscher tidigare ville föreslå,
nämligen att man skulle låtsas inte
räkna de kommunistiska rösterna, vilken
ståndpunkt ett tag var utslag av
högsta demokratiska visdom i högerpartiet.

Jag hoppas att herr Erlander inte har
samma uppfattning. Man får nog lov att
räkna de kommunistiska rösterna i kammaren.
Herr Erlander kan inte rimligen
begära att vi skall låta bli att votera för
vad vi anser rätt och riktigt. Vi kommer
att använda våra röster på det sätt som
vi anser vara det bästa.

De synpunkter jag tidigare i dag anförde,
att det i längden måste vara otillfredsställande
för herr Erlander, som
är anhängare av en stark regering, att
behöva bedriva vågmästarpolitik var
naturligtvis inte bara principiella synpunkter,
utan de anknöt just till de
mycket viktiga frågor som kommer att
behandlas under nästa riksdagsperiod.
Jag vill för övrigt erinra herr Erlander
om att det rätt ofta förekommer att en
del av den socialdemokratiska andrakammargruppen
inte stöder regeringsförslag.
Det skapar eu intressant situa -

154

Nr 34

Onsdagen den 11 november 1964 em.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 185

tion, som herr Erlander inte ensam kan
bemästra.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Hörde jag verkligen
rätt när jag uppfattade att statsministern
sade att hans parti behärskade
riksdagen? Det behärskade riksdagen,
tyckte jag faktiskt att .statsministern
sade, och det hade partiet tydligen gjort
även när det var som svagast. Men efter
centerpartiets utträde ur koalitionsregeringen
hade ju socialdemokraterna 106
mandat i andra kammaren och oppositionen
119. Det socialdemokratiska
partiet befann sig alltså i minoritet, med
13 rösters undervikt. Visst hade ni en
väldigt stor överrepresentation i första
kammaren, herr statsminister, men det
var väl ändå inte 13 röster.

Herr Erlander hade sedan ett återfall
— - utom detta misstag alltså — i
sin gamla vana (jag skall väl vara vänlig
och inte säga ovana) att fullständigt
felreferera vad jag skrivit. Han påstod
att jag i Dagens Nyheter skrivit att det
var nödvändigt för socialdemokraterna
att alltid manövrera så att de kom att
inta en annan ståndpunkt än kommunisterna.
Men det har jag alls inte skrivit.
Jag har redovisat, att i Danmark
har den socialdemokratiska regeringen
— ibland har regeringen varit socialdemokratisk-radikal
— i många fall
haft den inställningen, och har det fortfarande,
att den inte vill lägga fram ett
förslag vars genomförande är beroende
på direkt eller indirekt stöd från kommunisterna
— den danska formen av
kommunism är ju nu Aksel Earsens
parti. Den danska regeringen vill alltså
inte på något sätt direkt eller indirekt
göra sig beroende av kommunistiskt
stöd utan vill i förväg veta att respektive
förslag har goda utsikter att gå
igenom utan sådant stöd. När det gäller
storpolitiska förslag vet man ju detta
genom förhandlingar.

Herr Erlander däremot har många

gånger genomfört förslag som han endast
kunnat få genomförda i den svenska
riksdagen genom kommuniststöd
eller genom indirekt kommuniststöd på
det viset att kommunisterna lagt ned
sina röster. Får jag bara lov att erinra
om en del skatteförslag. Vi vet hur
kommunisterna för några år sedan röstade
ned ett mycket viktigt skatteförslag
men däremot röstade igenom vissa
andra.

Det är uppenbart att kommunisterna
med herr Erlanders politik får en vågmästarställning,
när det socialdemokratiska
partiet inte har majoritet vid gemensamma
omröstningar — och det
kommer socialdemokratiska partiet inte
att ha nästa år. Kommunisterna får en
vågmästarställning med denna metod.
Men i Danmark har alltså socialdemokratien
inte velat ge kommunisterna en
sådan vågmästarställning, utan socialdemokraterna
gör hellre upp med något
av de demokratiska partierna. Kan verkligen
Tage Erlander inte fatta skillnaden
mellan den politik han för och den
som förs i Danmark, måste jag revidera
min uppfattning om hans intelligens.

Jag återkommer, herr talman, till vad
statsministern sade om att det socialdemokratiska
partiet behärskat riksdagen
även när det långa perioder var
svagt. Under långa tider har socialdemokraterna
haft 44, 46 och 47 procent
av rösterna, och nu säger statsministern
att de har behärskat riksdagen. Då
har han väl åtminstone erkänt att socialdemokraterna
haft en långvarig och
väsentlig överrepresentation och då
faller väl till 100 procent det intryck
han försökte ge tidigare i dag, att socialdemokraterna
inte alls var beroende
av eller hade någon överrepresentation
på grund av valsystem och därmed
sammanhängande frågor? I själva
verket har ju tvåkammarsystemet och
det gällande valsystemet mycket starkt
bidragit till överrepresentation för socialdemokraterna.
Men detta har inte
räckt, utan regeringen har gjort sig

Onsdagen <len 11 november 1904 em.

Nr 34

15.'')

Vid remiss av Rungl. Maj ds proposition nr 135

beroende av direkt eller indirekt stöd
från kommunisterna.

Jag vill verkligen betrakta detta som
en demokratisk fråga av stor räckvidd,
ett problem för socialdemokratien.
Skulle ni inte överväga att inta samma
ståndpunkt som edra danska partivänner
och inte ge kommunisterna den
vågmästarställning som de eljest kommer
att få den 1 januari 1965?

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Vad jag åsyftat med
följsamhet till Moskva är, herr Hermansson,
bara det enkla faktum, att
precis samma politik som herr Hermansson
här företräder är i högsta grad
gillad av Moskva. .lag kan exempelvis
anföra vad V. Sagladin skrivit, även
om jag måhända inte förmår uttala hans
namn lika bra som andra kammarledamöter: »I

dag anser vårt parti att ett enat
handlande från socialister och kommunister
är ett viktigt villkor för att påskynda
samhällsutvecklingen, särskilt i
de utvecklade kapitalistiska länder, där
de socialdemokratiska partierna innehar
en tämligen solid politisk position.»

Det är som om herr Hermansson själv
hade fört pennan! Det kan inte bestridas
att man, när man vet hur följsam
herr Hermansson varit under Stalinperioden
och under tidigare perioder, inte
kan bortse från möjligheten att de gamla
vanorna sitter i. Får man ett sådant här
direktiv kanske man gärna vill följa det.

Herr Hermansson var så stolt över
att han kritiserat det sätt, på vilket maktskiftet
i Moskva ägde rum. Detta är också
precis vad man gjort i vartenda kommunistiskt
parti för närvarande. Till och
med i Kadars Ungern har man gjort det.
De artiklar som skrivits i det norska partiorganet
är nästan på pricken desamma
som skrivits i det svenska partiorganet.
Något bevis för självständigt handlande
kan jag alltså inte finna i detta.

Men herrar Ohlin och Hermansson

skall inte kunna komma förbi den fråga
som jag kanske något forcerat ställde
och som ni tydligen inte alls uppfattade.
Den enda chans som kommunisterna har
att kunna utöva ett bestämmande inflytande
på den svenska politikens utformning
ligger i att de röstar med de borgerliga.
Det hot som herr Hermansson —
jag har hans yttrande här — uttalade i
dag var riktat mot den socialdemokratiska
regeringen för den händelse denna
inte tog hänsyn till kommunisterna.
Det skulle inte kunna gå i längden
att hålla på på detta sätt. Detta hot är
uttalat rent principiellt. Det betyder
alltså att ni går och funderar på hur
man skall få fram en situation, där ni
kan tvinga socialdemokratien att forma
sin politik efter önskningarna från den
minoritet som ni utgör.

Detsamma gäller herr Ohlin. Det är
en skillnad mellan den svenska och den
danska socialdemokratien. Det danska
socialdemokratiska partiet befinner sig
i en långt svagare position är det svenska.
Det danska socialdemokratiska partiet
har aldrig varit i den positionen
att det haft övervikt över de borgerliga
partierna. Det gör en väldig skillnad
mellan våra sätt att resonera — och jag
kritiserar inte alls deras sätt, eftersom
de inte har den politiska ställning och
styrka som vi har.

Men vad jag sagt och alltjämt vidhåller
är att Sveriges socialdemokratiska
arbetarparti kommer att forma sin politik
efter vad vi anser vara gagneligt
för landet för våra uppdragsgivare. Vill
sedan kommunisterna gå emot dessa
förslag är det deras sak. Vi kommer inte
att påstå att de inte har rätt att göra det.
Och det är rent nonsens att vi, såsom
tidigare antytts, skulle tänkas räkna bort
de kommunistiska rösterna. Det är fullkomligt
orimligt.

Detta är vad jag sagt och detsamma
gäller i svaret till herr Ohlin. Den
fråga jag ställt är alltså: Är det en levande
realitet att man både från herr
Ohlins och herr Hermanssons sida nu —■

156

Nr 34

Onsdagen den 11 november 1964 em.

Vid remiss av Kung]. Maj:ts proposition nr 185

eftersom man tillmäter det en så stor
vikt att man tillsammans kan skapa en
majoritet på en röst — går och funderar
på att detta skulle vara en vändpunkt
i den svenska politiken? Detta öppnar
i så fall onekligen mycket stora perspektiv
för herrar Ohlin och Hermansson.

Herr HAGBERG (k) kort genmäle:

Herr talman! Eftersom jag förstod att
herr Erlander begärde ordet efter mig
för att polemisera mot herr Hermansson
och mot kommunistiska partiet, tyckte
jag det var riktigt att herr Hermansson
fick ordet före mej. Jag vill bara säga
ett par ord om det som ändå herr Erlander
tyckte att han borde säga om mitt
anförande.

Vad vi diskuterar är inte frågan om
att skaffa pengar för att klara de samhälleliga
utgifterna. Jag har klart och
tydligt sagt ifrån att dessa är nödvändiga.
Det jag diskuterar är om man kan
fortsätta att anskaffa pengarna genom att
sänka skatterna för företagen och på
förmögenheterna och de stora inkomsterna
och höja dem på de små inkomsterna.
Det är den fråga som jag ställt.

Jag pekar på socialiseringen som en
enligt min mening oundviklig väg. vilken
man måste slå in på. På detta svarar
herr Erlander att det inte räcker —
vi måste ha skatter ändå — och att jag
inte anvisat någon väg ut ur det dilemma
vari vi befinner oss. Herr Erlander
har inte prövat att genom socialisering,
genom att låta samhället överta
produktionsmedlen, lösa samhällets inkomstbehov.

Jag är för min del övertygad om att
detta är den naturliga utvecklingsvägen
och på denna punkt befinner jag
mig i mycket nära samförstånd med herr
Erlanders partis tidigare ståndpunkter i
denna fråga. Vi står nu inför det perspektivet
att —■ om trenden blir densamma
under de kommande femton åren
som den varit under de gångna senaste
femton åren, så att 1978 nationalprodukten
ökat med, som jag tidigare nämnt,

14 procent och de offentliga utgifterna
med 23 procent om året — herr Erlander
kommer att mycket tidigare få ta
upp till mycket allvarligt övervägande
den varning som jag i dag har uttalat
mot att fortsätta på denna skatteväg.

Kanske får jag till slut, herr talman,
eftersom vår erövring av 67 000
röster jämfört med 1962 bagatelliserats
på det sätt som gjorts säga till herr Erlander,
att jag inte i och för sig tycker
att 67 000 röster är så förfärligt mycket
när det handlar om fyra miljoner röster.
Men det är dock en påtaglig förändring
uppåt, vilken inträffat medan
herr Erlanders parti förlorat 38 000 röster.

Det har nyss advocerats om de mandatförluster
som uppkommit för det
socialdemokratiska partiet på grund
av att kommunistiska partiet uppträder
i valet. Kanske detta vore en anledning
att revidera de nuvarande orättvisa bestämmelserna
för mandatfördelningen.
I så fall behövde herr Eländer inte göra
sådana invändningar.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Statsministern försöker
liär göra gällande att om kommunisterna
någon gång skulle rösta med oppositionen
—• om de t. ex. skulle rösta
ned ett socialdemokratiskt skatteförslag
— så skulle det vara väldigt komprometterande
för oppositionen. Däremot
ser han med välbehag när kommunisterna
stöder socialdemokratien antingen
genom att rösta för ett regeringsförslag
eller genom att lägga ner sina röster;
det tycker han inte alls är komprometterande.
Förklaringen måste vara
att han anser att det på något sätt är
mycket naturligt att kommunisterna stöder
socialdemokratien, vilket det däremot
inte är när de röstar med oppositionen.
Det vittnar om att han anser
att socialdemokraterna och kommunisterna
står varandra mycket närmare än
oppositionen och kommunisterna. Och
det kan han väl på sätt och vis ha rätt

Onsdagen den 11 november 1964 em.

Nr 34

157

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 185

i. Men att han blir så indignerad på oss
över detta faktum förstår jag inte.

Sedan talade statsministern om det
hot kommunisterna framställt. Herr Erlander
uppfattade det som ett hot därför
att det är en realitet att han lägger
sin politik så, att kommunisterna får en
vågmästarställning. Om kommunisterna
i Danmark — Aksel Larsens parti —
kommit med ett sådant hot, skulle statsminister
Krag ha svarat: Vad är detta
för löst prat, hota så mycket ni vill —
jag kommer inte att lägga fram något
förslag, för vars genomförande jag i
minsta mån är beroende av Aksel Larsens
stöd. Trots att man i Danmark varit
mycket nära en egen majoritet, har
man föredragit att inte ge kommunisterna
en vågmästarställning. Man har
föredragit att lägga sin politik så till
rätta, att man tagit hänsyn till opinionen
hos något demokratiskt parti framför
att riskera att göra sig beroende av
kommunisterna. Jag tillåter mig att påstå
att detta är ett demokratiskt styrelseproblem
som statsministern borde
gå in i sin kammare och begrunda en
gång till.

Herr HERMANSSON (k) kort genmäle
:

Herr talman! Som jag betonade i förmiddags
accepterar vi i mitt parti inte
det påstående, som herr Ohlin nu upprepade,
att vi skulle vara tungan på
vågen eller inta en vågmästarställning.
Det påståendet stämmer inte. Jag vill
också liksom i förmiddags säga, att det
är svårt för herr Erlander att ta hänsyn
till de borgerliga partierna vid utformningen
av sin politik. Det är ju
en skiftande regnbåge som han i så fall
skulle utforma sin politik efter.

Men, herr Erlander, vem är det egentligen
som är överlägsen i debatten?
Är det inte herr Erlander, som ju begär
att mitt parti inte skall ta saklig
ställning till de frågor som förs fram
i riksdagen?

Vem är det som hotar i denna debatt?

Är det inte herr Erlander, som ju hotar
att regeringen skall gå om vi på någon
punkt inte skulle acceptera hans förslag,
utan vilja ändra dem? Skulle mitt parti
verkligen vara så mäktigt, att regeringen
måste avgå därför att vi på någon punkt
vågar kritisera den eller ha eu annan
mening?

Den ryska artikel som här anförts har
jag i motsats till herr Erlander inte läst.
Det är möjligt att någon rysk författare
uttalat sig sfi. Jag vet att det kommunistiska
partiet i Sovjetunionen är eu mycket
varm anhängare av samarbete med
det socialdemokratiska partiet i Sverige.
Det är kanske närmast den frågan
som avhandlas i den upplästa artikeln.

Som jag sade i mitt föregående anförande
skulle det vara bra, om vi i
debatten kunde slippa påståenden att
mitt parti tar order eller får direktiv
från Moskva. Sådana påståenden drar
ner debatten på en gamängnivå som är
ovärdig Sveriges statsminister.

Herr Erlanders resonemang i övrigt i
dag i denna fråga står i strid med de
demokratiska principerna. De demokratiska
principerna kräver, att varje riksdagsmans
röst skall väga lika mycket,
att varje partigrupp och varje riksdagsman
skall ha rättighet och skyldighet
att ta saklig ställning till problemen.
Det är ett slags utpressningstaktik herr
Erlander söker utöva; det är ett maktresonemang
som är en smula cyniskt.

Jag tror att dessa frågor kommer att
lösas mycket bra i den följande praktiken,
och herr Erlander behöver inte
vara orolig. Det är inte mitt partis avsikt
att gå omkring med kniven lös och
när lämpligt tillfälle erbjuder sig stöta
den i ryggen på herr Erlander. Jag vill
lugna honom på den punkten, om han
till äventyrs skulle hysa någon oro. Vi
kommer även i fortsättningen att fullfölja
den politiken att vid varje tillfälle
när det är risk för att de borgerliga
erövrar makten stödja socialdemokratien.
Det har vi gjort förut i den gemensamma
arbetarrörelsens intresse.

158

Nr 34

Onsdagen den 11 november 1964 em.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 185

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Det är riktigt, herr Hermansson,
att denna artikel gav uttryck
för Moskvas uppfattning i dag. Jag kan
plocka fram hur många uttalanden som
helst som visar att detta är den allmänna
kommunismens syn just nu, och det
finns många goda motiveringar för den.
Men herr Hermansson skall inte göra
gällande, att detta är någonting som de
svenska kommunisterna har hittat på.
Tv då måste man säga att det är märkligt
vad de kan hitta på samtidigt som
samma upptäckter görs i Moskva. Jag
skulle tro att det enkla förhållandet är
det, och det är mycket glädjande, att
man i Moskva för närvarande är intresserad
av en allmän avspänning ute i
världen och att man därför inte har något
intresse av att alla dessa kommunistiska
partier försöker förgifta den politiska
atmosfären, såsom t. ex. har skett
i vårt land under vissa perioder, i Italien,
Frankrike o. s. v. På grund av att
man nu vill fullfölja avspänningssträvandena
har man just i dag den meningen,
att det är klok politik att uppträda
på det sätt som skett.

Det är ingenting annat jag har påpekat.
Det finns inget kränkande i mitt
påpekande, att herrarna och damerna
är känsliga för den vågrörelse som för
närvarande dominerar hela den kommunistiska
världen. Har man intagit sin
ståndpunkt genom självständigt tänkande
i Italien, Frankrike, Sverige, Norge
och Ryssland på en gång, så måste det
ju vara ett genialt tänkande som på
samma gång kan leda fram till samma
slutsatser på alla håll. Något annat har
det inte varit min avsikt att säga med
detta.

Den diskussion som har förts mellan
herr Ohlin, herr Hermansson och mig
är mycket intressant, därför att den har
klargjort åtskilligt. När herr Hermansson
drog upp frågan — det var inte jag
som drog upp den; nu framställer herr
Hermansson saken så som om det var

jag som plötsligt hade börjat på att hota,
men hans uttalande finns ju kvar från
protokollet i morse — var hans resonemang
att det kan gå bra till en tid för
socialdemokraterna att forma sin egen
politik men att detta inte i längden kan
vara tillfredsställande. Vad är det annat
än ett hot om att kommunismen, om den
inte får inflytande på socialdemokratiens
politik, kommer att begagna tillfället
att visa sin styrka? Den enda
chans kommunisterna har att visa sin
styrka är att gå samman med de borgerliga
och rösta ned regeringens förslag.

Jag har inte ett ögonblick ifrågasatt
att kommunisterna inte skall ha samma
rätt att rösta efter sitt förstånd som alla
andra riksdagsmän har. Jag har värjt
mig gång på gång mot dessa enligt min
mening enfaldiga teorier som har framförts
från de borgerliga — i viss utsträckning
också från herr Ohlin —•
och som innebär att man skall räkna
bort kommunisternas röster. De sitter
i denna församling som representanter
för Sveriges folk lika väl som alla andra
riksdagsmän och de skall då också naturligtvis
ha rätt att rösta. Jag har bara
slagit fast att vad som skulle möjliggöra
det hot som låg under herr Hermanssons
uttalande måste vara möjligheten
till en utpressning: om kommunisterna
inte får inflytande så kan kommunisterna
fälla regeringen genom att rösta
med de borgerliga. Det var bara detta
enkla påpekande jag ville göra.

Därmed har jag också svarat herr
Ohlin. Ni kan lita på kommunisterna i
den mån ni kan få dem att rösta för era
förslag, men det är ni som behöver stöd
och inte vi. Vi kommer att forma vår
politik efter bästa förstånd och lägga
fram våra förslag precis som vi har
gjort förut. Sedan får olika riksdagsmän
rösta efter bästa förstånd de också.
Kommer kommunisterna och de borgerliga
då till den uppfattningen, att de
skall gå samman i en viktig fråga, så
uppstår det politiska konsekvenser som

Onsdagen den 11 november 1964 em.

Nr 31

159

Vid remiss av Kungl. Maj ds proposition nr 185

vi självfallet på vår sida också har rätt
att bedöma mot bakgrunden av det politiska
läge som då har inträtt.

Vinsten av denna debatt är den, att vi
har sett att ni inte har velat ge direkt
svar på min fråga men ändå tvingats
erkänna att era möjligheter att uppnå
de resultat som ni talade om i ert förmiddagsanförande
beror på en samverkan
mellan borgerliga och kommunister,
och detta är ju en vinning av debatten.

Herr BROBERG (fp):

Herr talman! Om någon vecka går
.svenska riksdagen att ta ställning till
frågan om gymnasiets och fackskolans
utformning. Det är ingen tvekan om att
det beslut som riksdagen fattar kommer
att ge vårt samhälle ökade möjligheter
för en snabb utveckling. Det kan dock
kanske vara lämpligt att erinra om det
samband som bör finnas mellan utbildningen
och möjligheterna i vårt samhälle
för den enskilde att använda sitt
kunnande och sitt vetande. Det sägs
ibland att utbildning alltid är lönande,
och säkerligen ligger det mycket i detta
generella påstående. Men lönsamheten
beror dock i allt väsentligt på hur vi i
vårt samhälle kan tillgodogöra oss de
kunskaper och de handlag som vår nya
skola skall ge. Den arbetsmiljö som vi
kan skapa och den möjlighet som denna
arbetsmiljö ger att bygga vidare på skolans
grundkunskaper blir avgörande för
det resultat vi når, för investeringarnas
lönsamhet.

Jag skall här tillåta mig att något beröra
ett problem som i detta avseende
är av stor betydelse, nämligen våra möjligheter
att ge utrymme för tekniskt
kunnande och tekniska säranlag och att
därigenom även främja de tekniska
framstegen.

De olympiska spel som vi nyligen fått
följa i våra TV-apparater har visat att
ytterst få har de anlag och de förutsättningar
i övrigt som krävs för att bli
världsstjärnor. Vad som i det fallet gäl -

ler på idrottens område har säkerligen
sin motsvarighet på alla övriga områden
för mänsklig aktivitet. Det gäller även
den genialiska uppfinningen och forskarbragden
lika väl som idrottsprestationen.
Men lika litet som vår strävan
på idrottsområdet kan inriktas på de få
stjärnorna, lika litet kan den på övriga
områden begränsas till att få fram elitprestationer.
Vad vi främst skall söka
nå är en bredd i verksamheten, som ger
möjlighet för såväl större som mindre
begåvningar och för de mest skilda anlag
att göra sig gällande.

Under vårriksdagen kom forskningsfrågor
i långt större omfattning än tidigare
att bli föremål för riksdagens behandling.
Det har i samband därmed
redovisats de stora kostnader som forskningen
i dagens samhälle betingar och
den betydelse som forskningen har för
vårt industriella framåtskridande. Det
har sålunda angetts att statens kostnader
för närvarande uppgår till cirka 750
miljoner kronor per år och att industriens
insatser är av ungefär samma
storleksordning. Kostnaderna såväl för
staten som för industrien stiger snabbt.

I den debatt som förts i de industriella
utvecklingsfrågorna har också problemet
om effektiviteten av gjorda insatser
berörts. De stora forskningsorganisationernas
och forskarteamets roll för utvecklingen
har jämförts med den frie
uppfinnarens, kollektivets insatser har
man sökt att väga mot den enskildes.
Självfallet får man inte blunda för att
kollektivet här sysslar med andra och
mer komplicerade uppgifter än den enskilde,
att den enskilde aldrig med egen
kraft kan lösa annat än detaljuppgifter,
att många och för utvecklingen betydelsefulla
problem kräver ett omfattande
lagarbete för att kunna lösas. Men frågan
kan ändå ställas vilken betydelse
som mångfalden av i och för sig enkla
maskiner eller tillverkningsmetoder,
skapade av klara och produktiva hjärnor
hos kunniga fackmän, har i jämförelse
med de stora produkterna. Man

160

Nr 34

Onsdagen den 11 november 1964 em.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 185

kan även ställa frågan i vilken omfattning
inom våra stora företag impulser
och uppslag vid sidan av de fastställda
rutinerna påverkar utvecklingen.

Vi har hört talas om undersökningar
i USA som tyder på ineffektivitet i fråga
om kollektivets arbete och ett förvånansvärt
gott resultat från den enskilde
uppfinnarens sida i avseende på
kommersiellt värdefulla produkter. De
som sysslar med tekniskt arbete har
ofta även anledning till förvåning över
vad som kan presteras med enkla medel.
Vi skall självfallet ha klart för oss
att förhållandena i vårt land kan vara
annorlunda än i USA. Våra forskningsorganisationer
än ännu som regel små.
Man har här fortfarande möjlighet att ge
den enskilde lagmedlemmen möjlighet
till det individuella arbete och det personliga
engagemang som de stora organisationerna
ofta inte medger. Men det
finns skäl för att tro att vi i alltför hög
grad är benägna att bortse från värdet
av den frie uppfinnarens verksamhet.
Det kanske även är naturligt om vi gör
det, ty han har ofta inte håg och fallenhet
för PR-verksamhet. Vad statsmakterna
i dag ger de fria uppfinnarna är en
obetydlighet. Våra nya forskningsorgan
EFOR och INFOR är inte heller skapade
för dem. Möjligheterna för de fria
uppfinnarna blir särskilt begränsade
därigenom, att de i dag inte kan få sina
patentansökningar avgjorda inom rimlig
tid. Det är därför nödvändigt att
patentverket får sådana resurser, att
det kan klara sina uppgifter utan alltför
stora eftersläpningar.

Det vore emellertid även i hög grad
önskvärt att genom undersökningar få
veta mer om den betydelse som de
många och små insatserna haft och har
för utvecklingen i jämförelse med lagarbeten
där stora resurser satts in för
utvecklingsarbetet. Vem har skapat vad
i fråga om kommersiellt viktiga nya
produkter? Man kan naturligtvis ifrågasätta
om det är möjligt att klarlägga
detta. Ofta lär man inte kunna fast -

ställa varifrån alla de uppslag kommit
som resulterat i en komplicerad maskin,
en förnämlig produkt eller en
överlägsen metodik. Men det finns utan
tvekan även många exempel på fall där
såväl insatsens storlek som resultatet
är väl kända och skulle kunna redovisas.
De undersökningar som gjorts i USA
borde kunna vara till viss ledning vid
liknande undersökningar i vårt land.
Det borde därför vara möjligt att komma
ett stycke på vägen när det gäller
att vidga vår kunskap om effekten av
de olika drivande krafterna på den industriella
utvecklingens fält och att därigenom
få möjlighet till riktiga avväganden.

Den period av industriell strukturomvandling
som vi lever i gör att de
större företagen på vissa områden blir
mer dominerande än tidigare. I de större
företagen finns det risker för en utveckling
som gör att rutiner och formalism
verkar förkvävande på personligt
initiativ och personligt engagemang.
Men i de enskilda företagen kommer
alltid kravet på lönsamhet att tvinga
till uppmärksamhet i fråga om sådana
tendenser. Därför finns det skäl för att
tro, att vi alltid kommer att få utvecklingsavdelningar
inom våra enskilda företag
som väl söker tillvarata personliga
initiativ och tekniska säranlag.
Därigenom skapar de en stimulerande
arbetsmiljö och effektiva arbetslag. Men
kan en utveckling mot byråkrati och
ineffektivitet förhindras där lönsamhetsbromsen
inte finns? Återkommande
undersökningar, lika dem som jag efterlyst,
borde på sikt kunna ge svaret
även på en sådan fråga.

De kostnader som vi kommer att lägga
ned på teknisk utveckling rör sig
om mycket stora belopp. Lika väl som
vi i alla andra fall söker fa ett mått på
effektiviteten borde vi söka göra det
även i detta fall. Kostnaderna för effektivitetsmätningen
kan förutsättas bli
en ringa bråkdel av den totala koslnaden.

Onsdagen den 11 november 1964 em.

Nr 34

161

Vid remiss av Kungl. Maj ris proposition nr 185

Även om man inte vet har man ju
rätt att tro. Jag tror att i det utbildningssamhälle,
som vi nu är på väg att
dana, kan en skapande miljö lätt växa
fram överallt på våra större och mindre
arbetsplatser där förutsättningar för en
utveckling finns. Framåtskridandet bör
därför kunna ske på bred front och ge
utlopp för det tekniska intresse och
tekniska kunnande som är utmärkande
för svenska folket. Men det är mer genom
sådana generella åtgärder från
statsmakternas sida som ger industrien
goda arbetsbetingelser än genom punktvis
stöd och centraldirigering som utbildningens
resultat kan tillgodogöras
och vår produktion på snabbaste sätt
kan växa. Herr talman! Jag tror att det
finns risk för att de krafter som i dirigeringen
och den centrala styrningen
ser de verksammaste medlen blir alltför
mäktiga.

Herr BOHMAN (h):

Herr talman! Frågan om hur den
framtida svenska lokaliseringspolitiken
skall utformas har av naturliga skäl spelat
stor roll i den debatt vi haft här i
dag och kommer säkert att göra det
även i fortsättningen i morgon och
mera konkret senare då propositionen
i ämnet behandlats av vederbörande utskott.
Ett av de mera principiella problemen
på detta område har man emellertid
hittills gått förbi, och jag tycker
det kan vara skäl att avsluta dagens debatt
med att ta upp detta. Jag syftar på
samhällsplaneringens betydelse i lokaliseringspolitiken.

I propositionen understryker departementschefen
med rätta samhällsplaneringens
roll i lokaliseringshänseende.
En aktiv och förutseende samhällsplanering
är, säger departementschefen, en
av grundförutsättningarna för en lokalisering
som på bästa sätt skall främja
det ekonomiska framåtskridandet. Kraven
på samhällsplanering hänger intimt
samman med samhällets omvandling
och utveckling. Standardhöjning, änd -

rade distributionsformer, bilismens expansion
och den snabba urbaniseringen
bär under de senaste årtiondena varit
särskilt utmärkande för samhällsomvandlingen.
Till detta måste, det är underförstått
men det säges inte, samhällsplaneringen
ta hänsyn och anpassas.
Möjligheterna begränsas emellertid,
framhåller han, av att det är svårt att
förutskicka hur den framtida samhällsstrukturen
kommer att se ut.

Departementschefen påvisar vidare,
att den nya kommunindelningsreformen
kommer att utgöra ett värdefullt underlag
för den fortsatta samhällsplaneringen
i olika hänseenden. Inte minst, säger
han, är kommunernas bebyggelseplanering
av vital betydelse, och departementschefen
anser det därför angeläget
att en ytterligare samordning av
samhällsplaneringen åstadkommes. Han
understryker betydelsen av att samhällsbyggandet
samordnas i tid och rum
med förändringar inom näringslivet och
att planeringsorganen i kommunerna, i
länen och i den centrala förvaltningen
samordnar sitt arbete inte bara inbördes
och med den allmänna bebyggelseplaneringen
utan också med näringslivets
utvecklingstendenser.

Så slutar han med att åter understryka
att samhällsplaneringen som ett sammanfattande
begrepp för olika åtgärder
för samhällets utformning är av central
betydelse för lokaliseringsverksamheten.

Herr talman! Man hade kunnat förvänta
sig att dessa obestridligen alldeles
riktiga synpunkter skulle ha kommit
till motsvarande uttryck i konkreta
förslag i propositionen, men så är ingalunda
fallet. De förväntningar som man
må ha hyst i det hänseendet upplöses
i intet. De betydande brister som finns
i dagens samhällsplanering förbigås i
stort sett. När man läser propositionen,
får man lätt en känsla av att det har
varit så brådskande att lägga fram ett
förslag till lokaliseringspolitiska stödåtgärder
för en försöksperiod på fem

162

Nr 34

Onsdagen den 11 november 1964 em.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 185

år, att departementschefen inte haft
tid att ta upp de problem som kanske
är de mest väsentliga, nämligen problemen
om samhällsplaneringens uppgifter
och dess organisation. Att chefen
för kungl. inrikesdepartementet inte
rimligen kan sväva i okunnighet om hur
bristfällig den nuvarande planeringsverksamheten
i själva verket är och hur
famlande den på många håll bedrives,
är jag alldeles övertygad om.

Herr talman! Då huvudlinjerna i den
byggnadslagstiftning som vi alltjämt har
drogs upp i slutet av 1940-talet, hade
lagstiftningens upphovsmän vittsyftande
ambitioner att åstadkomma ett instrument,
som kunde användas inte bara
för detaljplanering utan också för en
längre syftande regional samhällsplanering.
Om detta bär förarbetena alldeles
tydliga spår. Men lagstiftningen har
inte visat sig kunna motsvara dessa intentioner,
och den överarbetning av
byggnadslagstiftningen, som skedde i
slutet av 1950-talet, får sägas ha varit
av mera teknisk natur. Det legala underlaget
för planeringsverksamheten är
därför, vågar jag påstå, otidsenligt och
i många hänseenden moget för en genomgripande
översyn. När allt kommer
omkring är det kanske inte möjligt att
i en lagstiftning av detta slag förena
två så vitt skilda syften som å ena sidan
att detaljreglera bebyggelsen inom
avrgänsade tätorter och kontrollera att
den sker i överensstämmelse med gällande
stadsplaner och i å andra sidan
att åstadkomma en översiktlig samordnande
planering för kommunikationer,
för samhälleliga servicefunktioner, för
bebyggelse och för näringslivet.

Den lokaliseringsproposition som vi
nu har framför oss syftar till att främja
en sådan lokalisering av näringslivet,
att vårt lands, som det heter, knappa
tillgångar på kapital och arbetskraft
blir fullt utnyttjade och så fördelade,
att ett snabbt ekonomiskt framåtskridande
främjas. Det är en målsättning
som vi alla kan vara överens om. Men

den fordrar uppenbarligen en nära samverkan
mellan samhällets basinvesteringar,
detta begrepp taget i dess vidaste
bemärkelse, och näringslivets insatser.
De olika konkreta lokaliseringsåtgärder
som föreslås i propositionen
räcker uppenbarligen inte alls till för
att förverkliga en sådan samverkan.
Det är insatser på samhällsplaneringens
område som i första hand erfordras.
Men för närvarande finns, som jag sade,
inga förutsättningar för att bedriva den
behövliga centrala planeringen. Inte
heller finns det några resurser eller någon
organisation för en häremot svarande
regional planeringsverksamhet.

Visst förekommer — det medger jag
gärna — såväl general- som regionalplanering
inom ramen för gällande
byggnadslagstiftning. Men de planerna
får i dag i stort sett sägas ge uttryck
mera för rent kommunala intentioner
än för medvetet samlande insatser i syfte
att förverkliga den i lokaliseringspropositionen
angivna målsättningen.
Något tillspetsat skulle man kanske kunna
göra gällande, att de regionplaner
som hittills utarbetats i allt väsentligt
utgör en redovisning av önskemål uppställda
av de kommuner, som ingår i
regionen — önskemål som kan vara
mer eller mindre realistiska och ibland,
det vågar jag påstå, kan vara förankrade
i rent prestigetänkande. Planerna
har alltså bara i begränsad omfattning
kommit att syfta till att inordna olika
aktiviteter inom regionen under en målmedveten
planering, som i sin tur är
koordinerad med en hela riket omspännande
planeringsverksamhet.

Som departementschefen själv har
framhållit, är uppenbarligen kommunindelningsreformens
genomförande ägnat
att leda till bättre samordning. Inom
ramen för de nya kommunblocken
finns det självfallet betydligt större
förutsättningar än för närvarande att
åstadkomma önskvärda sammanjämkningar
och önskvärd samordning. Men
detta är inte tillräckligt. De senaste

Onsdagen den 11 november 1904 em.

Nr 34

ll).''(

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 185

arens förändringar i samhällsstruktur
och de ytterligare omgestaltningar, som
kan förväntas till följd av accentuerad
ökning av bilinnehav och därav följande
mindre beroende av avstånd, ändringar
av kommunikationsnätet och nya
krav på fritidsbebyggelse och på strövområden,
har redan nu börjat radera
ut, och kommer i framtiden ännu mer
att upphäva gränserna mellan stad och
landsbygd och mellan olika städer och
tätorter inom regioner som hör samman
näringsgeografiskt sett. I det samhället
kan samhällsplaneringen inte bedrivas
i de former som för närvarande
tillämpas, i varje fall inte med den målsättning
som angivits i propositionen.
Skall samhällsplaneringen spela den
roll, som man nu enligt propositionen
vill tilldela den, måste den ges andra
resurser och bedrivas i andra former.
Det gäller då framför allt att lösa det
mycket svåra problemet att planera för
det mest effektiva utnyttjandet av våra
resurser utan att låsa eller hindra initiativ
och utveckling efter inte förutsebara
eller ändrade förhållanden. Och
vi vet att det inte går att förutse allt,
och vi vet att det kommer att inträda
förändringar.

Utbyggnaden av kommunikationsväsendet,
inte minst vägbyggandet, påverkar
— det är vi väl alla medvetna om —
direkt och indirekt utvecklingen inom
näringslivet, likaså lokaliseringen av
statliga anläggningar av olika slag, högstadieskolor,
gymnasier, yrkesskolor,
sjukhus in. in. På samma sätt kommer
lokaliseringen av näringslivets olika
enheter att påverka och påfordra samhälleliga
investeringar av olika slag.
Det växelspel som här föreligger kan
förutses, underlättas och främjas genom
centrala planerings- och samordningsåtgärder.

Motsvarande samband mellan samhälleliga
och enskilda investeringar föreligger
också på det regionala planet
inom näringsgeografiskt sammanhängande
områden, och motsvarande behov

av .samordning föreligger även här. Pa
länsplanet är för närvarande länsarkitektkontor,
viigförvaltning, länsbostadsnämnd,
överlantmätare och länsskolnämnd
på olika sätt engagerade i vad
man skulle kunna kalla för praktisk lokaliseringspolitik.
De brister i samordningshänseende,
som för närvarande
förekommer, avses visserligen kunna
botas genom de förslag som liar framlagts
i lokaliseringspropositionen. Men
det verkar, när man läser den, som om
den bättre lokaliseringsplaneringen inte
åsyftar att bli infogad som ett led i den
översiktliga samhällsplanering, som borde
föregå själva lokaliseringsverksamheten
och vilken i sin tur på det regionala
planet bör underordnas och komplettera
den mer översiktligt bedrivna
riksplaneringen.

Herr talman! Det ligger i sakens natur
att sådana här synpunkter, framförda
i en debatt av detta slag, blir
schematiska och allmänt hållna. Jag är
inte, det skall jag gärna erkänna, beredd
att nu precisera och konkretisera mina
synpunkter. Att förhållandena inom
svensk samhällsplanering för närvarande
är högst otillfredsställande, det är
vi alla medvetna om. Jag upprepar därför
att det är beklagligt, att departementschefen
inte ansett sig ha tid — det
är alltså min välvilliga tolkning -— att
gå djupare in i problematiken och att
lägga fram konkreta förslag till upprustning
och organisation av planeringsväsendet.

Under alla förhållanden är emellertid
en översyn av byggnadslagstiftningen
nödvändig. Den erbjuder många brister
i rättsskyddshänseende. Den möjliggör
inte en önskvärd översiktlig och
samordnande planering. Då det gäller
detaljplaneringen leder byggnadslagen
ibland till motsatta konsekvenser. Regleringen
blir lätt för detaljerad och för
hård och är ägnad att låsa i stället för
att främja utvecklingen.

Det är klart att det är många komplicerade
och besvärliga problem som

164

Nr 34

Onsdagen den 11 november 1964 em.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 185

aktualiseras vid en sådan översyn och
att avvägningen mellan olika intressen
kan bli ömtålig, inte minst med hänsyn
till den kommunala självstyrelsen och
det kommunala stadsplanemonopolet.
Det är som sagt möjligt att man bör
eftersträva en klar gränsdragning mellan
å ena sidan en översiktlig planering
över de kommunala gränserna och
å andra sidan den detaljreglering och
kontroll av byggandet som fortfarande
måste ligga kvar på rent kommunal
nivå. Men hur frågan skall lösas, det
bör under alla omständigheter utredas.

Herr talman, får jag ange ytterligare
några synpunkter som talar för en översyn
av byggnadslagstiftningen.

Då man — inte minst här i kammaren
— med rätta pekat på alla de olägenheter
som följer med den pågående
expansionen av våra större tätorter, har
man alltför ofta glömt bort, att olägenheterna
inte beror på tätorternas storlek
i och för sig. Svårigheterna är ofta
att betrakta som övergångsproblem, orsakade
av inte bara en alltför snabb expansion
utan även brister i planering
och brister i samordning. Utbildningen
av våra samhällsplanerare är helt otillräcklig,
kvantitativt och kvalitativt. Vi
saknar i många hänseenden kunskapsoch
erfarenhetsunderlag för planeringen.
Motsättningar mellan i olika regioner
ingående kommuner har också i stor
utsträckning försvårat den nödvändiga
samordningen.

Den kritik som har riktats mot dagens
stadsmiljö är i regel berättigad, överexploatering
och höghusbyggande utan
nämnvärd hänsyn till landskapsbild och
tidigare miljövården har präglat de senaste
årtiondenas nyproduktion. Skalan
och harmonien i våra tätorter har på
många håll brutits på ett, vågar jag påstå,
ofta skrämmande sätt. Slentrianmässigt
tillämpade stadsplaneprinciper
har lett till en likriktning av stadsbyggandet
som brutit lokala stadsbyggnadstraditioner.
Strävan att bygga nya stadsdelar
med bibehållen natur har lett till

bostadsområden som saknar både natur
och stadsmiljö. Det fria konsumtionsvalet
har genom krisårens alltjämt tilllämpade
hyresreglering upphävts, och
tvånget att producera så mycket som
möjligt har gått ut över miljökvaliteten.
Det finns uppenbar risk för att åtskilliga
husbyggnadskomplex, tillkomna under
de senaste årtiondena, inom kort
kan komma att betraktas som nästa generations
slum. Raseringen av det äldre
byggnadsbeståndet i våra stadskärnor
och den intensiva nyproduktionen med
hög exploatering i stadskärnorna är ägnad
att med växande bilism på lång
sikt öka — inte minska — de trafiksvårigheter
som på sina håll redan nu
är olidliga.

Även bristerna i dessa hänseenden
kan sägas delvis bottna i bristande planeringsresurser
och bristande planeringskunskaper,
ehuru dessa brister väl
kan sägas ligga på en annan nivå än den
översiktliga samhällsplaneringens.

Att strukturförändringen inom det
svenska näringslivet och utvecklingen
av bilismen gått så snabbt, att olägenheter
under alla förhållanden skulle ha
uppkommit, är sannolikt, men de skulle
säkert inte ha varit så allvarliga, om
samhället varit bättre rustat och bättre
berett att möta utvecklingen. Att kristidens
stelbenta hyresreglering varit eu
negativ faktor i det hänseende jag nyss
nämnde och även bidragit till att öka
trafiksvårigheterna i storstadsområdena
är väl obestridligt, vad man sedan än
tycker om hyresregleringen som sådan.

Utan att föregripa behandlingen av
lokaliseringspropositionen vill jag, herr
talman, med dessa allmänna synpunkter
som bakgrund vädja till statsrådet och
chefen för inrikesdepartementet Rune
Johansson att förutsättningslöst och
snabbt ge sig i kast med de problem
som jag här mycket översiktligt har
skisserat. De lokaliseringspolitiska stödåtgärder
som har förordats i propositionen
kan visserligen vara ägnade att
undanröja aktuella katastrofsituationer,

Onsdagen den ! 1 november 19(54 em.

Nr 34

105

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 185

men de är inte ägnade att i nämnvärd
mån undanröja den »stolta» målsättning
som anges i propositionen, nämligen att
»åstadkomma ett fullt utnyttjande av
landets tillgångar av kapital och arbetskraft
på ett sådant sätt, att snabbt ekonomiskt
framåtskridande främjas».

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND:

Herr talman! Jag har med stort intresse
lyssnat till herr Bohmans inlägg
i debatten. Det rymde många intressanta
synpunkter på den planering som
väl kan sägas vara dagens.

År 1958 framlade jag förslag till den
nu gällande byggnadslagstiftningen. Det
byggde på en utredning, tillsatt av
min företrädare, och denna utredning
hade i sina direktiv fått inskrivet att
handläggningen av stadsplaneärenden
borde decentraliseras i så hög grad som
möjligt. Endast i undantagsfall skulle
planer underställas Konungens prövning.
Det skulle i så fall gälla sådana
planer som länsstyrelsen menade var
så stora, att länsstyrelsen inte ville ta
dem på eget ansvar utan önskade underställa
dem Kungl. Maj:t.

Utredningen var alldeles enhällig. Remissyttrandena
var i hög grad överensstämmande
och förordade att man framlade
en proposition på basis av förslaget.
Det underställdes också riksdagen. .lag
vet inte om det väcktes någon motion
i ärendet — det är möjligt; minnet sviker
mig på den punkten — men den
antogs i varje fall med stor majoritet.

Vi har kanske litet till mans börjat
fundera över om den byggnadslagstiftning
vi har i dag är sådan som vi behöver.
Det visar hur snabbt utvecklingen
går i vårt samhälle. Ingen tänkte
ju 1958 på vad den starka utvecklingen
av bilismen skulle komma att betyda.
Ingen tänkte då på den befolkningskoncentration
till tätorterna som skulle
komma att inträda i början och mitten
av 19G0-talet. Vi levde då liksom i en
helt annan och lugnare värld och till -

varo. Det är den utveckling som liar
ägt rum under de senaste åren som förorsakat
många nya stora och svårbemästrade
problem, inte minst på planeringens
område.

.lag har, herr talman, endast velat göra
denna kommentar till herr Bohmans i
många stycken mycket intressanta inlägg.

Herr BOHMAN (h) kort genmäle:

Herr talman! Statsrådet Skoglund har
alldeles rätt, när han påvisar hur snabbt
utvecklingen har gått. Det är ett obestridligt
faktum, men statsrådets uppgift
om att den nuvarande byggnadslagstiftningen
enhälligt antogs av riksdagen är
inte alldeles riktig. Det fanns de som
hade en avvikande mening om lagstiftningen.
Till dem hörde bland andra jag
själv. Vad jag ville understryka i mitt
anförande var att, när man gjorde om
byggnadslagstiftningen år 1958, syftade
man inte till en förutsättningslös revidering
av lagstiftningen, utan avsikten
var närmast att undvika det krångel som
den tidigare byggnadslagstiftningen i
olika hänseenden fört med sig. Man
ville göra en teknisk översyn för att
minska krånglet och göra byggnadsnämnderna
till serviceorgan i större utsträckning
än vad de tidigare varit. Det
var ett gott syfte som låg bakom revideringen,
och det syftet har också förverkligats.
Men grunddragen i tidigare
lagstiftning fanns alltjämt kvar. Jag ville
i mitt anförande påvisa, att dessa grunddrag
i dag är mycket föråldrade och
att det verkligen finns behov av en annan
byggnadslag, kanske en helt annan
typ av byggnadslagstiftning, än den som
vi antog 1948 och reviderade 1958.

Det fanns nog, herr statsråd, åtskilliga
som 1958 förutsåg bilismens utveckling
och vad som skulle hända i tätorterna.
Själv medverkade jag 1958 i en broschyr,
som kallades »Rädda Storgatan»
och som hade till syfte att göra just
kommunalmän och politiker medvetna
om vad som skulle ske i våra städer,

166 Nr 34 Onsdagen den 11 november 1964 em.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 185

om man inte bedrev en mera förutseende
planering än vad man då gjorde.

Som tiden nu var långt framskriden
och många talare anmält sig för yttrandes
avgivande, beslöt kammaren på förslag
av herr talmannen att uppskjuta
den fortsatta överläggningen i detta
ärende samt behandlingen av övriga på
föredragningslistan upptagna ärenden
till morgondagens sammanträde.

§ 2

Anmäldes följande till herr talmannen
under sammanträdet avlämnade
motioner i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 171, angående reformering
av de gymnasiala skolorna m. m.,
nämligen

nr 1044, av herr Allard m. fl.,

nr 1045, av herr Anderson i Sundsvall
m. fl.,

nr 1046, av herr Dickson m. fl., samt
nr 1047, av herrar Nilsson i Bästekille
och Darlin.

Dessa motioner bordlädes.

§ 3

Meddelande om enkla frågor

Meddelades, att herr talmannen tillställts
två enkla frågor, nämligen av:

herr Dickson, till herr statsrådet och
chefen för justitiedepartementet angående
rösträtt för utlandssvenskarna, och
herr Dickson, till herr statsrådet och
chefen för jordbruksdepartementet angående
ersättande av kvicksilverhaltiga
betningsmedel med annat preparat.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 23.18.

In fidem

Sune K. Johansson

ESSELTE AB. STHLN S4
414985