Fredagen den 6 maj Sid (Riksdagens protokoll 1955:17)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1955

FÖRSTA KAMMAREN

Nr 17

6—11 maj

Debatter m. m.

Fredagen den 6 maj Sid.

Kommuns skyldighet att tillhandahålla bostad åt läroverksvakt mästare

.................................................. 3

Reservationsvis framställda anmärkningar mot vissa statsråd 15

Tisdagen den 10 maj

Svar på interpellation av herr Svärd ang. spritcentralens åtgärder
för begränsning av alkoholreklamen.......................... 29

Onsdagen den 11 maj

Svar på interpellation av herr Elofsson, Gustaf, ang. sänkning av

sockerpriset ..............................................

Folkomröstning ang. kyrkans skiljande från staten

Folkskolans tjänstebostäder ....................................

Hamnavgiften för lustfartyg i vissa fiskehamnar..................

Beskattningen av vissa livräntor ................................

Förvärvsavdraget vid sambeskattning............................

Lagförslag om sparbanker m. m.................................

Utredning ang. statlig metallindustri i Ådalen

Ändringar i hyresregleringslagen in. m...........................

Statligt stöd till trädgårdsnäringens rationalisering
Interpellation av herr Mogård om semesterrätt för komministern
P. J. Gyberg ..............................................

46
48
50
61
85
88
91

Samtliga avgjorda ärenden

Frodagon don 6 maj

Utrikesutskottets utlåtande nr 3, ang. ratifikation av konsularkonvention
mellan Sverige och Frankrike 3

Konstitutionsutskottets memorial nr 16, ang. granskning av de i statsrådet
förda protokoll.........................................*

1 Första kammarens protokoll 1955. Nr 17

Nr 17

Innehåll

Sid

Statsutskottets utlåtande nr 107, ang. åtgärder för att främja rekryteringen
till polisen m. m.................................. 26

— nr 108, ang. riksdagens revisorers uttalanden rörande de statliga
avlöningsförfattningarna ................................ 26

— nr 109, ang. tjänstårsberäkningen för lärare vid statsunderstödda

svenska skolor i utlandet.................................. 26

— nr 110, ang. livränta åt f. d. lokomotiveldaren Axel Leonard

Ekman .................................................. 26

— nr 111, ang. pension åt Hilda Fastrup........................ 26

— nr 112, ang. ersättning till S. E. Y. Jansson för skada under militärtjänstgöring
.......................................... 26

Första lagutskottets utlåtande nr 32, ang. ändrad lydelse av 5 §

1 mom. och 8 § lagen om polisväsendet i riket................ 26

Onsdagen den 11 maj

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 17, ang. mandatfördelningen
mellan valkretsarna vid val till första kammaren ............ 41

— nr 18, ang. utredning om taxeringsmäns straffrättsliga ansvar

m. m. ..................................................... 41

— nr 19, om folkomröstning ang. kyrkans skiljande från staten. ... 41
Statsutskottets utlåtande nr 113, ang. folkskolans tjänstebostäder. ... 45

— nr 114, ang. anslag till byggnadsarbeten vid statens sinnessjukhus
m. m................................................ 45

— nr 115, ang. vissa anslag till universitetssjukhusen m. m......... 45

— nr 116, ang. fortsatt garanti till Aktiebolaget Aerotransport. ... 45

— nr 117, ang. ytterligare utgifter å tilläggsstat II: staten för statens
allmänna fastighetsfond ................................ 45

—- nr 118, ang. ytterligare utgifter å tilläggsstat II: avskrivning av

nya kapitalinvesteringar .................................... 45

—- nr 119, i anledning av riksdagens revisorers berättelse ang. statsverket
m. m............................................... 46

— nr 120, ang. statstjänstemännens löner under år 1955 m. m.....48

Bevillningsutskottets betänkande nr 42, ang. ändrad lydelse av 32 §

2 mom. kommunalskattelagen m. m......................... 48

— nr 47, ang. förvärvsavdraget för gift kvinna .................. 50

— nr 48, ang. beskattning av rörelse som bedrives i flera kommuner 61
Bankoutskottets utlåtande nr 19, ang. förslag till lag om sparbanker

in. in..................................................... 61

—nr 21, ang. ändring i förordningen om Konungariket Sveriges
stadshypotekskassa och om stadshypoteksföreningar m. m.....85

— nr 22, ang. decentralisering av företagsamhet och förvaltning i

storstäderna .............................................. 85

— nr 23, ang. utredning om anläggande av metallindustri i Ådalen 85

—- nr 24, ang. obekvämhetstillägg för tjänstemän vid riksdagens verk 88
Första lagutskottets utlåtande nr 33, ang. förslag till lag om avstängning
av domare .......................................... 88

Tredje lagutskottets utlåtande nr 20, ang. ändringar i hyresregleringslagen
m. m................................................. 88

— nr 21, ang. stävjande av den illojala förmedlingsverksamheten i

fråga om uthyrning av lägenheter och möblerade rum........ 91

Jordbruksutskottets utlåtande nr 23, ang. statligt stöd till trädgårdsnäringens
rationalisering .................................... 91

Fredagen den 6 maj 1955

Nr 17

Fredagen den 6 maj

Kammaren sammanträdde kl. 13.00.

Justerades protokollet för den 29
nästlidne april.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 253, i anledning av väckta motioner
om förordnande av civila medlare i
äktenskapsmål; och

nr 254, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 9 § lagen den 17
oktober 1900 (nr 82 s. 1) om straffregister.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 196, med förslag till förordning angående
ändrad lydelse av 10 § 2 mom.
förordningen den 26 juli 1947 (nr 576)
om statlig inkomstskatt, m. m.

Föredrogs och lades till handlingarna
den av bankoutskottet jämlikt § 21 riksdagsstadgan
gjorda anmälan, att utskottet
till fullmäktige i riksgäldskontoret
beslutat återlämna fullmäktiges framställning
av den 31 mars 1955 angående
ny strandskoning i form av en stenkaj
vid »Puckeln» i Stora Norrström.

Vid förnyad föredragning av utrikesutskottets
utlåtande nr 3, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen
angående ratifikation av konsularkonvention
mellan Sverige och Frankrike,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets
memorial nr 16, angående granskning
av de i statsrådet förda protokoll.

Till konstitutionsutskottet hade på
därom hos vederbörande gjord framställ -

ning blivit överlämnade de under tiden
från och med den 11 januari 1954 till
och med den 9 januari 1955 i statsrådet
förda protokoll.

Därjämte hade på därom gjorda framställningar
till utskottet överlämnats tre
utdrag av protokoll, förda under tiden
efter sistnämnda dag.

Utskottets nu föreliggande memorial
var indelat i två särskilda, med A och
B betecknade punkter.

I punkten A hade utskottet anmält,
att vid den granskning av nyss omförmälda
protokoll och övriga handlingar,
som i överensstämmelse med grundlagens
föreskrift av utskottet företagits,
anledning icke förekommit att mot någon
ledamot av statsrådet tillämpa § 106
regeringsformen.

I punkten B hade utskottet anmält, att
utskottet däremot vid granskningen funnit
ett under denna punkt upptaget
ärende vara av beskaffenhet att böra
jämlikt § 107 regeringsformen hos riksdagen
anmälas.

På framställning av herr talmannen
beslöts att memorialet skulle företagas
till avgörande punktvis.

Punkten A

Lades till handlingarna.

Punkten B

Ang. kommuns skyldighet att tillhandahålla
bostad åt läroverksvaktmästare

Det av utskottet under förevarande
punkt omförmälda ärendet avsåg en av
Kungl. Maj:t den 19 november 1954 på
föredragning och hemställan av statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet
Persson utfärdad kungörelse om
ändring av förnyade stadgan den 17
mars 1933 (nr 109) för rikets allmänna
läroverk.

Nr 17

Fredagen den 6 maj 1955

Ang. kommuns skyldighet att tillhandahålla bostad åt läroverksvaktmästare

Efter att ha lämnat en redogörelse för
vad i detta ärende förekommit hade utskottet
anfört:

»Såsom framgår av den ovan lämnade
redogörelsen har Kungl. Maj:t den 19
november 1954 utfärdat kungörelse om
ändring av förnyade stadgan den 17
mars 1933 (nr 109) för rikets allmänna
läroverk. Enligt föreskrift i ii 215
andra stycket nämnda stadga i dess nya
lydelse skall kommun, där allmänt läroverk
är eller framdeles blir inrättat, såvida
icke annorlunda i särskilt fall är
föreskrivet, anskaffa och underhålla
tjänstebostäder åt innehavare av ordinarie
och extra ordinarie statliga vaktmästar-
och värmeskötartjänster vid läroverket;
fråga om rätt för kommun att,
i stället för att tillhandahålla dylik tjänstebostad,
utgiva ersättning till statsverket
skall underställas Kungl. Maj:t. Förevarande
bestämmelse trädde i kraft
den 1 januari 1955. Något stadgande om
undantag från densamma hade då icke
utfärdats och har för övrigt ännu icke
meddelats. Emellertid finnas — såsom
framgår av riksräkenskapsverkets ovan
nämnda skrivelse — ett flertal kommuner,
som icke åtagit sig sådan skyldigdighet,
varom nu är fråga. I anledning
härav vill utskottet framhålla, att Kungl.
Maj :t icke kan i administrativ ordning
ålägga dessa kommuner den i förevarande
stadgande angivna skyldigheten.
Sådant åläggande kan endast meddelas
efter samtycke från riksdagen. Något beslut
av dylik innebörd från riksdagens
sida föreligger icke. I det ovan nämnda
riksdagsuttalandet år 1911 framhölls endast,
att framdeles vid ändringar i läroverksorganisationen
borde ''uppställas
villkor om formliga åtaganden’ från
kommunernas sida att tillhandahålla bostad
åt vaktmästarpersonalen. Senare
har riksdagen intagit samma ståndpunkt.
Vad som sagts i förevarande fråga från
riksdagens sida kan således icke åberopas
som stöd för ifrågavarande bestämmelse
i läroverksstadgan. Ehuru föreskrifter
om undantag från bestämmelsen
äro under utarbetande, har utskottet med
hänsyn till ovan angivna förhållanden
ansett sig böra göra anmälan enligt § 1U7

regeringsformen mot föredragande departementschefen,
statsrådet Persson.»

Enligt en vid punkten avgiven reservation
hade herrar Pettersson i Norregård,
Fritiof Karlsson och Sigfrid Larsson
av angivna orsaker ansett, att utskottet
icke bort göra ifrågavarande anmälan.

Herr statsrådet NORDENSTAM:

Herr talman! Eftersom ecklesiastikministern
är upptagen av debatt i andra
kammaren, har det uppdragits åt mig
att framföra några synpunkter med anledning
av den anmälan, som gjorts mot
statsrådet Persson.

Den 19 november 1954 utfärdade
Kungl. Maj:t på ecklesiastikministerns
föredragning en kungörelse, genom vilken
1933 års läroverksstadga i stora
delar ändrades och stadgan i sin helhet
omtrycktes. En av ändringarna avsåg
§ 215, som ingår i stadgans kapitel om
läroverkens ekonomiska förvaltning, och
det är denna ändring som nu är utgångspunkten
för konstitutionsutskottets
anmälan.

I § 215, som tidigare handlade om
kommuns skyldighet att tillhandahålla
rektorsbostad, gjordes ett tillägg om
motsvarande skyldighet beträffande
vaktmästarbostad. Den nya bestämmelsen
utformades efter mönster av den
gamla. Enligt tillägget skall sålunda kommun,
där allmänt läroverk är eller framdeles
blir inrättat, såvida icke annorlunda
i särskilt fall är föreskrivet, anskaffa
och underhålla lämpliga tjänstebostäder
åt vaktmästarpersonalen vid
läroverket. Denna bestämmelse har trätt
i kraft den 1 januari 1955, utan att det
dessförinnan meddelats några särskilda
undantagsföreskrifter, som bestämmelsens
egen lydelse förutsätter.

I fråga om det stora flertalet läroverk
förhåller det sig så, att vederbörande
kommuner genom formliga åtaganden
förbundit sig att hålla vaktmästarbostäder.
Det är anledning att antaga att liknande
åtaganden inom en ganska snar
framtid skall föreligga även beträffande
övriga läroverk. För närvarande finns

Fredagen den 6 maj 1955

Nr 17

Ang. kommuns skyldighet att tillhandahålla bostad åt läroverksvaktmästare

det emellertid en grupp läroverkskommuner,
som inte har någon skyldighet i
förevarande hänseende. När konstitutionsutskottet
nu framhåller att Kungl.
Maj:t inte i administrativ ordning kan
ålägga dessa kommuner att hålla vaktmästarbostäder,
är detta självfallet alldeles
riktigt. Det må endast understrykas,
att det heller aldrig varit meningen
att göra något sådant. Såsom torde framgå
av bestämmelsens ordalydelse har avsikten
i stället varit den, att särskilda
föreskrifter om undantag skulle meddelas
beträffande sådana fall, då skyldighet
att hålla vaktmästarbostad inte föreligger.
Strax efter kungörelsens utfärdande
— närmare bestämt den 22 november
1954 — skrev ecklesiastikministern
till riksräkenskapsverket och anmodade
verket att inkomma med förslag
till undantagsföreskrifter. Ecklesiastikministern
räknade då med att föreskrifterna
skulle kunna meddelas omkring
den 1 januari. Ärendets handläggning
visade sig emellertid taga längre tid än
väntat, och riksräkenskapsverkets förslag
inkom till ecklesiastikdepartementet
först den 10 januari. Påföljande dag
remitterades förslaget till skolöverstyrelsen,
som avgav sitt utlåtande den 26
april. Undantagsföreskrifter —- avseende
23 läroverk och gällande från och med
den 1 januari 1955 —• har nu meddelats.
Detta har skett den 29 april. Fortfarande
står frågan om vissa ytterligare undantag
öppen. I dessa fall krävs ytterligare
utredning.

Här har alltså förekommit ett beklagligt
dröjsmål med utfärdandet av undantagsföreskrifter.
Det bör emellertid
starkt framhållas, att detta dröjsmål sakligt
sett har haft mycket litet att betyda.
Något för riket skadligt har absolut inte
hänt; inte heller något som har skadat
de berörda kommunerna. Möjligen har
frånvaron av undantag vållat en eller
annan läroverksrcktor bekymmer. Vid
en stickprovsundersökning omfattande
drygt hälften av de 23 läroverk, som
numera undantagits, har det kommit
fram att en rektor på grund av den nya
bestämmelsen i § 215 läroverksstadgan
ansett sig förhindrad att till vederbö -

rande kommun inleverera hyresersättning
för första kvartalet. Detta går ju
lätt att rätta till. Den stad det här gällde
har för resten åtagit sig att hålla vaktmästarbostad
från och med den 1 juli
1955.

Herr talman! Detta är i korthet några
ord till försvar med anledning av konsitutionsutskottets
anmälan.

Herr LARSSON, SIGFRID, (bf):

Herr talman! Vi, som reserverat oss
mot konstitutionsutskottets anmälan, har
gjort det av skäl, som jag i korthet skall
redogöra för.

Av den förklaring, som vi fått av herr
statsrådet Nordenstam, har ju framgått,
att någon orsak till anmälan knappast
förelåg. Att det här gäller en fråga av
ringa storleksordning är väl vid det här
laget allmänt bekant. Men det är å andra
sidan givet, att konstitutionsutskottet
bör göra en anmälan för riksdagen, om
det har funnit att ett fel har begåtts,
även om felet är av ringa storleksordning.
Vi reservanter menar emellertid,
att man inte kan säga att Kungl. Maj:t
i detta fall har förfarit felaktigt.

Såsom herr statsrådet Nordenstam
framhöll, rör det sig om ett nytt stycke,
som fogats till § 215 i läroverksstadgan.
Bestämmelsen innebär i korthet, att läroverkskommun
har skyldighet att hålla
tjänstebostad för vaktmästare. Att till
stadgan gjorts ett dylikt tillägg har, att
döma av utlåtandet, utskottet inte haft
något att invända mot. Det nya stycket
i paragrafen innebär ju endast, att Kungl.
Maj:t kungör vad riksdagen regelbundet
under fjorton år beslutat skall gälla för
läroverken. Riksdagsbesluten har fattats
i samband med ändringar i läroverkens
organisation. Under den tid, som förflutit
sedan 1941, har sådana beslut kommit
att beröra cirka tre fjärdedelar av
landets läroverk. För dessa är således
stadgebcstämmelsen i klar överensstämmelse
med riksdagens beslut.

Det bör framhållas, att riksdagen, samtidigt
med att den föreskrivit att kommunerna
skall hålla vaktmästarbostad,
ålagt kommunerna att hålla läroverkshus

Nr 17

Fredagen den 6 maj 1955

Ang. kommuns skyldighet att tillhandahålla bostad åt läroverksvaktmästare

och rektorsbostad. Riksdagsbesluten har
under alla år sedan 1941 samma formulering,
nämligen att riksdagen går med
på organisationsändringen under villkor
att vederbörande kommuner åtager sig
att tillhandahålla för respektive läroverk
erforderliga undervisningslokaler jämte
inredning och möbler, bostad åt rektor
eller motsvarande kontant ersättning
samt bostad åt erforderlig vaktmästarpersonal.
De båda första åläggandena,
beträffande läroverkshus och rektorsbostad,
har sedan gammalt varit införda i
stadgan. Det måste därför vara följdriktigt
att även medta skyldigheten för läroverkskommunerna
att hålla vaktmästarbostad.

Det som konstitutionsutskottet anmärker
på är uppenbarligen att ett antal
kommuner med läroverk, för vilka någon
ändring i organisationen de sista
14 åren inte varit föremål för riksdagsbehandling
och som därför ej formligen
åtagit sig att hålla vaktmästarbostad, nu
genom den nya bestämmelsen skulle bli
tvingade härtill. Ingenting är emellertid
felaktigare, något som också framgick
av statsrådets anförande. En undantagsbestämmelse
i stadgan, som lyder: »Där
Kungl. Maj:t ej annorlunda föreskriver»,
är avsedd just för att undanta dessa
kommuner. Det rör sig sammanlagt om
58 eller 59 läroverkskommuner. Av dessa
har flertalet, fastän något formligt
åtagande ej föreligger, hållit vaktmästarbostad,
och detta beror sannolikt på att
det sedan gammalt alltid varit så. Det
är bara 23 kommuner, som för närvarande
är fria från denna pålaga. Vid utfärdandet
av stadgan beaktades detta genom
införandet av nyssnämnda undantagsbestämmelse.

Av handlingarna framgår, att Kungl.
Maj :t omedelbart efter stadgans utfärdande
satte i gång en undersökning om
vilka läroverkskommuner som inte kunde
åläggas denna skyldighet. Men undersökningen
tog lång tid. Skolöverstyrelsens
svar kom, som redan nämnts,
först den 26 april. Det var därför omöjligt
för Kungl. Maj:t att kungöra, vilka
läroverkskommuner som kunde hänföras
till undantagsbestämmelsen i samband

med att stadgan trädde i kraft. Som vi
alla vet, har i dagarna fattats beslut om
att utfärda en dylik kungörelse, men
det var således först efter det att konstitutionsutskottet
träffat sitt avgörande.
Men utskottet hade i alla fall kännedom
om att det var departementschefens avsikt
att utfärda en dylik föreskrift. Om
man nu hade blivit klar med utredningen
och kungörelsen om undantagsföreskrifterna
i så god tid, att kungörelsen
kunde kommit låt oss säga den 1 mars -—
således innan konstitutionsutskottet hade
träffat sitt beslut — skulle konstitutionsutskottet
då i alla fall anmält statsrådet
Persson? Det synes mig vara en
fråga av intresse att få besvarad.

Kungl. Maj :t har vid utfärdandet avstadgan
följt riksdagens beslut och genom
undantagsbestämmelsen tillsett, att
kommunernas självbestämmanderätt inte
trätts för nära. Genom de nya stadgebestämmelserna
har skapats klarhet
kring ett förhållande, rörande vilket både
läroverkskommuner, rektorer och i
viss mån även statliga myndigheter svävat
i ovisshet.

Herr talman! Av de skäl, som jag här
anfört, har reservanterna inte kunnat
komma till någon annan slutsats än den,
att konstitutionsutskottet saknat anledning
att framställa någon anmärkning
mot statsrådet Persson.

Herr ELMGREN (s):

Herr talman! I anledning av herr Sigfrid
Larssons anförande, som jag inte
närmare skall gå in i debatt om, vill jag
bara hänvisa till den förklaring som
statsrådet Nordenstam gjorde och vari
det sades, att det påpekande konstitutionsutskottet
gjort var riktigt. Sedan
kan man naturligtvis diskutera, hur detta
påpekande i detalj skulle ha utformats.
Jag kan helt instämma i vad statsrådet
Nordenstam sade, nämligen att det
skedda berott på ett beklagligt dröjsmål.
Att i sak ingenting skadligt har inträffat,
det kan jag också helt instämma i.

För mig personligen har konstitutionsutskottets
påpekande aktualiserat frågan
om hur man rätteligen skall kunna lägga

Fredagen den 6 maj 1955

Nr 17

Ang. kommuns skyldighet att tillhandahålla bostad åt läroverksvaktmästare

fram ett påpekande av denna art utan
att det skall behöva misstolkas, såsom
har skett i detta fall. Den pressreaktion,
som har förekommit, har ju varit oerhört
överdriven, och uppgifterna på det
tidiga stadium, då pressen inte hade officiell
tillgång till konstitutionsutskottets
uttalande, var också mycket missvisande.
Jag får för min del säga, att
jag har haft mycken känsla för vad professor
Herlitz så många gånger sagt i
utskottet och i andra sammanhang, nämligen
att en omförmälan — som ofta
förekommer — finns det strängt taget
inte grund för i grundlagen, utan det är
en sak som konstitutionsutskottet hittat
på. Den enda form man har för ett påpekande,
låt vara att det kan gälla ett
litet misstag, är att använda § 107. Detta
aktualiserar för mig, herr talman, frågan
om man inte bör tillskapa en möjlighet
att göra ett dylikt påpekande på
ett annat sätt än genom en hänvisning
till § 107.

Det har också gjorts försök att inlägga
en politisk betydelse i denna sak,
men i dag torde det vara alldeles klart,
att sådana försök inte kommer att lyckas.
Jag vill säga, att om man skulle ha
sökt efter frågor, som hade mera politiskt
brännbar karaktär, hade sådana
funnits, men i dessa fall har konstitutionsutskottets
socialdemokratiska ledamöter
och bondeförbundarna befunnit
sig på enig front. Att man på något sätt
skulle kunna inlägga någon politisk betydelse
i detta konstaterande om vaktmästarbostäder
vid de allmäna läroverken,
det kan jag absolut inte förstå. Men,
herr talman, för att undanröja alla tvivel
i den vägen, vill jag på de socialdemokratiska
ledamöternas vägnar deklarera,
att denna sak har vi hedömt
som en mycket liten fråga, och den har
inte på något sätt rubbat det förtroende,
som de socialdemokratiska ledamöterna
hyser för ecklesiastikministern.

Herr HERLITZ (h):

Herr talman! Jag gick till denna debatt
— om jag ärligen får bekänna det —
i avsikt att något litet ironisera över

bondeförbundsreservationen, om vilken
jag var färdig att säga, att den verkade
så initierad, som om den skulle ha kommit
ifrån själva kanslihuset, i det den innehöll
varjehanda upplysningar som inte
för utskottet har varit tillgängliga.
Denna avsikt kan jag inte på något vis
fullfölja, sedan jag hört statsrådet Nordenstams
anförande och konstaterat den
utomordentligt betydelsefulla skillnad,
som föreligger mellan hans uppläggning
och den som förekommer i bondeförbundsreservationen
och nu har utvecklats
av herr Sigfrid Larsson. Hade jag
bara haft att ta ståndpunkt till vad statsrådet
Nordenstam sade, kunde jag fatta
mig mycket kort, men herr Sigfrid Larssons
resonemang föranleder möjligen
några kommentarer till.

Låt oss fastslå det, som med tilltalande
öppenhet erkändes från statsrådsbänken,
nämligen att det här är fråga om
en ny pålaga på kommunerna, en pålaga
på sådana kommuner, som inte förut frivilligt
har åtagit sig att hålla vaktmästarbostad,
en pålaga, pålagd utan riksdagens
medgivande. Det är alldeles att försöka
förvilla synen på sammanhangen, om
man här åberopar det förhållandet, att
riksdagen har sagt ifrån att man i samband
med omorganisation av skolväsendet
kan ställa det villkoret till kommunerna
att de skall anordna vaktmästarbostäder.
Här är det ju inte fråga om
detta, utan det är fråga om en generell
skyldighet, alldeles oberoende av en sådan
nyorganisation, och jag tillåter mig
att fastslå, att det helt enkelt är fullkomligt
felaktigt att som herr Sigfrid
Larsson säga, att beslutet härom är fattat
i överensstämmelse med vad riksdagen
har beslutat.

Det har nu från statsrådsbänken bekräftats
att då ifrågavarande författning
utfärdades, var det från början meningen
att i kraft av det undantagsstadgande,
som förekommer i författningen,
skulle undantag göras för de kommuner
som inte hade åtagit sig att hålla vaktmästarbostad.
Jag har egentligen litet
svårt att förstå meningen med att utfärda
ett sådant stadgande, om det inte
skall gälla för andra än dem som redan

Nr 17

Fredagen den 6 maj 1955

Ang. kommuns skyldighet att tillhandahålla bostad åt läroverksvaktmästare

är förbundna, men det lämnar jag därhän;
jag håller mig till statsrådet Nordenstams
uppgift härutinnan. Men, herr
Sigfrid Larsson, inte innebär detta att,
såsom det står i reservationen — jag har
nu inte antecknat herr Sigfrid Larssons
ord här i kammaren — ändringen i läroverksstadgan
är av den innebörden,
»att de kommuner, som icke åtagit sig
nämnda skyldighet, undantages genom
stadgandet, att skyldigheten endast gäller,
''såvida icke annorlunda i särskilt
fall är föreskrivet’». Nej, låt oss fasthålla
det för utskottet väsentliga förhållandet
att intill dess den nya författningen
utfärdades — den utfärdades
just i dagarna, nämnde statsrådet Nordenstam
— hade enligt Kungl. Maj :ts
förklaring alla kommuner utan undantag
skyldighet att hålla vaktmästarbostad.

Vilken praktisk betydelse nu detta har
vågar jag inte döma om. Statsrådet hade
gjort sig underrättad om att den där
lilla felaktigheten inte hade vållat så
stora besvärligheter, och det är ju möjligt.
Jag kan bara nämna, att jag fick en
påringning från en kommunalman i en
läroverkskommun, som ställde sig den
frågan, om den nya författningen verkligen
förpliktade hans kommun, fastän
den inte hade åtagit sig någonting. Ja,
så står det i varje fall, svarade jag. Vore
det inte, menar jag, naturligare att
skriva författningar på det sättet, att
man inte ens för någon kortare tid låter
en skyldighet omfatta andra än dem,
som man verkligen åsyftar? Det är väl
en naturlig ordning för lagstiftandet.

Jag skall inte, herr talman, uppehålla
mig längre vid denna punkt, men herr
talmannen tillåter mig säkert -— om jag
mycket noga iakttar att jag inte kommer
in på reservationerna •— att begagna tillfället
att säga några allmänna ord om
konstitutionsutskottets granskning och
dess arbete över huvud taget. Jag är visserligen
medveten om att jag flera gånger
förut har besvärat kammaren med
sådana utläggningar, men då detta torde
vara den sista, kan det kanske ursäktas.

Så länge jag har varit med i riksdagen,
har jag satt värde på och intresse -

rat mig för den granskning av regeringens
verksamhet med tillhjälp av statsrådsprotokollen
som medges i vår författning
och som är så utomordentligt
egenartad, som har så djupa rötter i vårt
författningsliv sedan bortåt tre hundra
år tillbaka och som ju inte har någon
motsvarighet i andra länder än några
av våra nordiska broderländer, som i någon
mån har efterbildat detta institut.
Det är nu inte bara detta historiska inslag,
som tjusar mig, utan det är också
det att detta förhållande, att regeringsmaktens
verksamhet göres tillgänglig för
en kontroll i alla dess enskildheter genom
tillgång till de handlingar, som den
bygger på, är någonting som så utomordentligt
väl stämmer med •— och bildar
ett sådant naturligt led i ■— de anordningar,
som vi över huvud taget har
i vårt land för folklig inblick i, diskussion
av och kritik emot allmänna organs
verksamhet.

Det är ganska självklart att denna
granskning i konstitutionsutskottet
ibland får en klart politisk prägel. Det
är självfallet att det ibland förekommer
frågeställningar, där vår ståndpunkt bestämmes
av vår politiska uppfattning.
Jag har aldrig kunnat förstå den besynnerliga
drömmen om att då vi går in i
konstitutionsutskottet, skulle vi avkläda
oss vår politiska varelse och iföra oss
skinande vita kläder av sträng objektivitet.
Nej, vi är naturligtvis politiker.
Vårt bedömande präglas där såsom eljest
av vår politiska åskådning, det vore
skräp med den åskådningen annars. Jag
har själv många gånger varit med om att
föra politiska resonemang om de anmärkningar
som har gjorts i konstitutionsutskottet
av majoritet eller reservanter.

Men det kan ju ställa sig olika; det
finns dock mängder av spörsmål, i fråga
om vilka de politiska åskådningarna
i och för sig inte spelar in — frågor,
om vilka partiprogrammen helt och hållet
tiger. I sådana fall, jag får bekänna
det, har det varit min dröm att den saklighet,
som sedan gammalt har präglat
den svenska riksdagen, skulle kunna
bryta fram och skapa en enkel, saklig

Fredagen den 6 maj 1955

Nr 17

Ang. kommuns skyldighet att tillhandahålla bostad åt läroverksvaktmästare

samverkan till granskning och kritik av
åtgöranden i sådana frågor. Det har ju
skett en gång i år, låt mig med tillfredsställelse
konstatera det, även om bondeförbundet
då inte kunde vara med.
Men det är så ytterst sällan det sker.

Varför kommer det då så litet ut av
konstitutionsutskottets granskning?

Jag får säga att det kanske har kommit
alldeles särskilt litet i år. Det kunde
ju självklart, om granskningsarbetet dreves
längre, finnas oerhört mycket att
ställa under kritik och diskussion. Detta
påpekande har i och för sig inte någon
särskild partipolitisk prägel, tv det ligger
i sakens natur, att vilken regering
som än sitter, skall varjehanda av dessa
åtgärder kunna bli föremål för kritik
såsom icke överensstämmande med allmänna
intressen.

Men varför bär det då blivit så litet?
Får jag framhålla, att grundfelet förefaller
mig vara — jag upprepar vad jag
sagt många gånger förut — en skev syn
på granskningsarbetets innebörd och
syften, en skev syn som sedan gammalt
har inrotat sig, som jag har försökt efter
fattig förmåga att bekämpa, men som
tycks vara fullkomligt outrotlig. Skevheten
består däri, att konstitutionsutskottets
ingripande ter sig som någonting
så utomordentligt högtidligt och allvarligt.
Då jag säger detta vill jag tillägga,
att jag nog har ögonen öppna också för
ironien bakom högtidligheten och allvaret.
Den finns med. Men, som sagt, det
görs till någonting stort, och den dag
någon gång i maj månad då det meddelas
i tidningarna, att dechargebetänkandet
innehåller det och det, så är det som
en studentexamensdag eller någonting
liknande, så dramatiskt är det.

Konstitutionsutskottet är självt inte
alldeles utan skuld därtill genom att, om
jag får säga så, ta en smula högtidligt på
sitt arbete, bl. a. så till vida att det skall
vara en sådan hemlighetsfullhet omkring
vad konstitutionsutskottet sysselsätter
sig med. Jag förstår inte varför konstitutionsutskottet
skall vara mera hemligt
än andra utskott. Vidare är det detta
som herr F.lmgren var inne på att man
är så angelägen om att anmälningar skall

göras i en annan form eller rättare sagt
med betonande av att man nu inte anmärker
enligt grundlagens bud, utan omtalar
en sak ändå. Om jag har ständigt
varit emot den där formen, har jag varit
det därför att den, som herr Elmgren
antydde, inte har något stöd i grundlagen,
men också av det politiska skälet,
att det ständiga hemfallandet till den
s. k. ingressanmälan eller vad det nu
kallas oavlåtligen röjer konstitutionsutskottets
egen känsla av att en anmälan
enligt § 107 är någonting så märkvärdigt,
så ohyggligt och så förfärligt att
man för all del inte vågar sig på det. Vi
skall inte tala om hur pressen har bidragit
till att dramatisera. Det avstånd, på
vilket även en politiskt intresserad allmänhet
står ifrån våra arbetsförhållanden
och våra arbetsuppgifter, blev ju på
ett strålande sätt dokumenterat i skriverierna
om årets blivande dechargebetänkande.

Med denna stora högtidlighet och med
detta stora allvar följer naturligtvis också
en oerhörd ömtålighet för anmärkningar,
som gör många obenägna att
vara med om sådana.

Jag menar, att denna högtidlighet och
detta allvar vilar på en felsyn. Det är
ett ord som har fått makt över tanken
här. Det är ordet »anmärka», som fått
liksom prägeln av eu skolmagisters verksamhet.
Var och en som tänker en liten
smula språkhistoriskt, skall ge mig rätt
i att då ordet »anmärka» står i regeringsformen
betyder det ingenting annat
än »märka», »iakttaga». Men det hör
inte hit. Ordet »anmärkning» har faktiskt
fått en prägel av att vederbörande
fått en fläck, en klick på sig. Jag ser det
helt enkelt så, att detta att anmäla ett
.statsråd är att bära fram en sakligt
grundad kritik. Likaledes — det fick vi
ju alldeles särskilt erfara genom tidningsskriverierna
för någon vecka sedan

_ blandar sig in den föreställningen,

att en anmälan innebär ett slags misstroendevotum,
som man därför drar sig
för att gå med på. Det är ju inte alls
grundlagens mening. Grundlagen säger,
atl kamrarna eventuellt kan hemställa
om statsrådets entledigande, men ingen -

Nr 17

Fredagen den C maj 1955

ng. kommuns skyldighet att tillhandahålla bostad åt läroverksvaktmästare

ting säger att utskottets anmälningar
skall ha en sådan färg. Jag kan gott i anslutning
till herr Elmgren betyga, att det
förtroende som jag har haft för statsrådet
Persson inte har blivit rubbat genom
vad som hänt i detta ärende.

lag skulle vilja tillägga en sak. Det är
en outrotlig föreställning att då konstitutionsutskottet
anmärker, är det genomgående
så att det då har begåtts ett »konstitutionellt
fel», att statsrådet bär gjort
något så förfärligt att han har brutit mot
grundlagen. Nej och åter nej! Det är ju
inte det vi sysselsätter oss med här. Det
gör vi genom att möjligen anmäla statsrådet
till riksrättsåtal, men det är nu mer
än hundra år sedan det skedde. Då vi använder
§ 107 anmäler vi ju endast att
statsrådet icke har iakttagit rikets sannskyldiga
nytta. Om nu också de orden
i våra öron låter högtidliga och allvarliga,
vill jag återigen appellera till en
känsla för språkets växlande uttrycksformer.
Då de orden skrevs år 1809, betydde
de väl ungefär detsamma som att
statsrådet inte har gjort vad som ur allmän
synpunkt är önskvärt och nyttigt
och lämpligt.

Men, som sagt, alla dessa föreställningar
har gjort att det blir så klent med det
hela. Det blir så ytterst sällan tillfälle
för de skilda partiernas representanter
att förena sig om en saklig bedömning
av regeringens åtgärder. Jag upprepar,
att jag innerligen väl förstår, att inte en
socialdemokrat går med på en anmälan,
som hänför sig till själva nerven i regeringens
politik i den mån den skiljer sig
från oppositionens. Men då betänksamheten
inte beror av att de anmärkande
sakligt har orätt, utan därav, att man är
så bekymrad för den allvarliga fläck som
de herrar man har förtroende för skulle
få inför allmänheten, då reagerar jag.
Jag tycker att det är någonting som vi
förlorar här. Vi berövar det politiska livet
ett friskt inslag av saklighet, som vi
skulle ha gott av, och vi grumlar det förtroende
för en rent saklig bedömning av
allmänna angelägenheter som allmänheten
kanske har för oss, oberoende av vilket
parti vi tillhör.

Jag har glädjen att kunna för mina

funderingar åberopa några ord, uttalade
för länge sedan av en ledamot av konstitutionsutskottet.
De orden uttrycker i expressiv
form just vad som efter min mening
har misslyckats i fråga om statsrådsprotokollens
granskning och hur det
egentligen borde vara. Det är S. A. Hedin
som en gång sade, att han hoppades
att utvecklingen skulle gå så, att dechargebetänkandet
blev »till grundval för en
politisk debatt, som skall tillintetgöra
den småaktiga och småsinnade uppfattning
av utskottets granskningsuppdrag,
som nu råder till höger och till vänster,
upptill och nedantill. Konungens rådgivare
skola på den förändringen vinna,
vad de böra vinna: Nämligen att de gå
till diskussionen om en ''anmärkning’
icke så, som skulle de hava att bemöta
en personlig förnärmelse utan som till
en ärlig strid om rätta uppfattningen av
det allmänna bästas krav.»

Nu skall det erkännas, herr talman,
att vad jag här anfört inte är det enda
skälet till att det har blivit futtigt med
arbetsresultatet, t. ex. i år. Visst kunde
det ha gjorts mera reservationsanmälningar,
även om vi inte hade fått några
av regeringspartiernas medlemmar med.
Jag är för min personliga del djupt och
— om det inte låter för högtidligt —
smärtsamt medveten om att jag inte har
kunnat göra vad jag skulle ha velat i år
i konstitutionsutskottet. Men det är ju ett
väldigt material, ett ganska mödosamt
arbete. Tiden vill inte räcka till. Låt mig
påpeka en liten detalj, som kan intressera
första kammaren. Åtminstone har jag
djupt känt den svårighet för allt utskottsarbete
som har uppkommit på
grund av att antalet utskottsplatser som
står till denna kammares förfogande har
blivit så överväldigande stort, att det inte
varit möjligt att få krafterna att räcka
till för ett fullödigt arbete i alla utskott.

Men så är det naturligtvis också det,
att man kanske under årens lopp har
kommit att dämpas och hämmas av hågkomsten
av de otaliga tillfällen, då man
har misslyckats inom konstitutionsutskottet,
då man har gått med naiva drömmar
om ett samarbete på rent sakliga
grunder och har mödat sig med argu -

Fredagen den 6 mai 1955

Nr 17

Ang. kommuns skyldighet att tillhandahålla bostad åt läroverksvaktmastare

mentationer och undersökningar som har
varit ärligt sagt uddlösa, men då man
oavlåtligen har stött på denna mur som
bildas av omvårdnaden om den regering,
vars parlamentariska stöd utskottskamraterna
tillhör.

Hur det blir i framtiden är det svårt
att döma om. Man får önska herr Sandler
och den under hans ledning arbetande
författningsutredningen all lycka, då
de tar upp ett av statsrådet Zetterberg givet
uppslag, innebärande att man måhända
skulle kunna åstadkomma någon
rationell klyvning av de nuvarande reglerna
om statsrådsgranskningen och på
ett eller annat sätt skilja ut det politiska
element, som till den grad förvirrar det
hela, och sålunda få en mera saklig kritik
i släkt med den som utövas exempelvis
av statsrevisorerna.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN:

Herr talman! Jag har inte kunnat underlåta
att begära ordet i anledning av
den allmänna värdering av dechargeförfarandet
som kom till uttryck i herr Herlitz’
anförande. Hans reflexioner formade
sig till en hyllning åt detta dechargeförfarande,
inte bara såsom ett historiskt
vördnadsbjudande och värdefullt led i
den konstitutionella granskningen utan
också såsom ett alltjämt modernt och användbart
instrument. Jag har liksom han
en ganska långvarig erfarenhet av konstitutionsutskottets
verksamhet, ända
från det jag år 1916 var sekreterare i utskottet
och sedan under åtskilliga perioder
som statsråd. Efter en sådan period
hade jag också tillfälle att i skrift ge uttryck
åt min kritik av dechargeförfarandet,
en kritik som jag då stödde på en
hel del faktiskt material.

Man kan nämligen inte komma ifrån
att det svenska dechargeförfarandet är
ganska bristfälligt. Jag skall belysa det
med de ord varmed herr Herlitz började
sitt anförande. Han sade, att han hade
kommit hit i tanke alt ironisera över
herr Sigfrid Larssons reservation, och
han antydde att de initierade upplysningarna
i densamma kanske härstam -

made från kanslihuset. Jag vet inte personligen
om reservanterna fått kompletterande
upplysningar från kanslihuset
eller inte, men om de bär fått det vore
detta i hög grad naturligt och förklarligt.
Konstitutionsutskottet bedriver ju sin
verksamhet med att anklaga och eventuellt
döma ett statsråd utan att någonsin
under sitt förfarande ge detta statsråd
tillfälle att yttra sig, att ingå i svaromål.
Det är ett rent skriftligt förfarande,
sådant som vi kommit ifrån när det
gäller det vanliga domstolsväsendet, där
vi har gått över till en mera muntlig
procedur. Till konstitutionsutskottet får
statsrådet inte ens komma med skrivelser
i saken, sedan han fått reda på anklagelserna,
utan utskottet sitter inom
stängda dörrar och tar ståndpunkt på
grundval av de handlingar som kan föreligga.

Det är väl alldeles självklart, vilket
också verifieras av erfarenheten, att dessa
handlingar mycket ofta är synnerligen
ofullständiga. Förfarandet i Kung].
Maj :ts kansli är inte sådant att man lägger
upp ett dokument som anger all den
argumentation som kan tala till förmån
för ett visst beslut. Därför kan det mycket
väl hända, och det förekommer ytterligt
ofta, att herrar ledamöter av konstitutionsutskottet
gör sin anmärkning
och formulerar sin ståndpunkt utan att
alls känna till den plädering som skulle
kunna förekomma, ifall vederbörande
anklagade statsråd hade tillfälle att först
få höra vad det är man anmärker på.
Nu kan han inte föra fram sin egen
ståndpunkt förrän frågan kommer inför
kammaren.

Nu kan det sägas, att i en del politiska
frågor behövs det inte några särskilda
informationer, tv saken ligger ganska
klart till, det är ofta olika politiska meningar.
Annorlunda ligger det till när
det gäller bl. a. eu del administrativa
frågor. Det har frapperat mig mångfaldiga
gånger, när utskottet uttalat sig om
administrativ praxis, att konstitutionsutskottet
säkerligen aldrig gjort ifrågavarande
uttalande, om utskottet haft tillfälle
att få frågan belyst mot bakgrunden
av den administrativa praxis som

Nr 17

Fredagen den 6 maj 1955

Ang. kommuns skyldighet att tillhandahalla bostad åt läroverksvaktmästare

förekommit i departementen. Utskottet
sitter och bedömer på grundval av de
handlingar som finns och den erfarenhet
som till äventyrs enstaka medlemmar
av utskottet kan ha. Men det kan
också vara så, att ingen av utskottets ledamöter
någonsin varit ledamot av en
regering och ingen har närmare kännedom
om hur regeringsarbetet går till. Det
kan leda till att bedömandena kan bli
mycket ofullkomliga och mycket missvisande.

Herr Herlitz citerar med gillande ett
uttalande av Hedin om värdet av dechargebetänkandet
och om vad han hoppades
av dess framtid. Det var mycket
naturligt att Hedin högt uppskattade
möjligheten att få fram en politisk opposition
via konstitutionsutskottet. På hans
tid blev det visserligen sällan möjligt
för en opposition att få fram anmärkningar
med majoritet bakom, men såsom
reservant i utskottet bidrog han i mycket
hög grad till att stimulera oppositionen
och att rikta angrepp mot den sittande
regeringen, angrepp som ofta hade
en rent politisk bakgrund. Jag tror emellertid
att förhållandena efter Hedins tid
har ändrat sig radikalt, framför allt därigenom
att vi nu har ett parlamentariskt
statsskick, som ju medför att den sortens
specialanmärkningar mot statsråden
ter sig mindre naturliga än tidigare.

Jag har inte något program för egen
del att lägga fram i fråga om dechargeförfarandet,
men jag tycker det är mycket
lämpligt att den sittande författningskommissionen
bland annat har i
uppdrag att se över de regler som gäller
dechargen. Jag hoppas för min del att
man skall komma fram till i varje fall
mycket radikala förändringar i det nuvarande
dechargeförfarandet.

Herr LARSSON, SIGFRID, (bf):

Herr talman! Jag skall inte alls gå in
på de allmänna reflexioner som herr
Herlitz gjorde beträffande konstitutionsutskottets
arbete. De har ju hans excellens
utrikesministern för övrigt svarat
på.

Det var en sak i det herr Herlitz sade,

som slog mig. Det var när han talade om
hemlighetsfullheten. Jag har gjort den
erfarenheten under den korta tid jag har
suttit i konstitutionsutskottet, att vad vi
har sysslat med på förmiddagen ofta står
i kvällstidningarna samma dag. Jag tycker
ingalunda att detta är ett önskvärt
förhållande.

Jag skall inte heller gå in på den lilla
älskvärdhet, som herr Herlitz gjorde sig
skyldig till, när han lät förstå att reservanterna
naturligtvis inte själva kan ha
skrivit reservationen. Kan det bero på
att innehållet i densamma har varit något
irriterande för herr Herlitz? Det var
nu inte så märkvärdigt att skriva reservationen,
ty så gott som allt vad som står
i den kunde man hämta ur den promemoria,
som gjordes upp på konstitutionsutskottets
kansli. Om vi beträffande någon
punkt har förhört oss hos departementet
för att vara säkra på vår sak, kan
det väl inte vara något fel.

Jag är förvånad över, för att nu återgå
till själva sakfrågan, att herr Herlitz
tydligen går längre än utskottsmajoriteten.
Han anser att skyldighet att hålla
vaktmästarbostad ej skulle intagits i
stadgan. På sidan 5 i utskottsbetänkandet
skriver emellertid utskottsmajoriteten, att
»Kungl. Maj:t icke kan i administrativ
ordning ålägga dessa kommuner», alltså
de som inte har åtagit sig att hålla
vaktmästarbostad »den i förevarande
stadgande angivna skyldigheten». Därmed
får anses underförstått att utskottet
inte hade någon erinran mot att för
de 160 kommuner, för vilka riksdagen
föreskrivit skyldighet att hålla vaktmästarbostad,
införes en bestämmelse i stadgan
om denna skyldighet.

Jag fick också det intrycket, att det
som herr Herlitz mest vände sig emot
och som var det väsentliga i anmärkningen
var att Kungl. Maj:ts kungörelse
om undantagsbestämmelserna kom för
sent. Hade den kommit i tid, så hade det
kanske inte varit så farligt, men om det
nu är så, frågar jag mig: Varför skulle
konstitutionsutskottet ha så bråttom?
Kunde konstitutionsutskottet inte teckna
sig till minnes att det kommit ut en stadga,
som trädde i kraft den 1 januari

Fredagen den 6 maj 1955

Nr 17

Ang. kommuns skyldighet att tillhandahålla bostad åt läroverksvaktmastare

1955? I stadgan talas det om vissa undantag,
som naturligtvis helst borde
meddelats på samma gång, men det var
inte möjligt av skäl som vi alla känner
till. Dessa saker hade ännu inte kommit
när konstitutionsutskottet fattade sitt beslut.
Kunde inte utskottet då ha sagt, att
man får se efter 1956 hur det är med kungörelsen
om undantagen? Undantagen
beslutas ju i konselj och kommer följaktligen
in i statsrådsprotokollet, varför utskottet
hade fått tillfälle att se detta, när
utskottet granskar protokollen 1956.
Skulle statsrådet ha glömt att utfärda en
dylik kungörelse eller om han till äventyrs
skulle ha givit denna kungörelse en
sådan form att kommunernas självbestämmanderätt
hade trätts för nära,
skulle jag, herr Herlitz, ha varit den förste
att vilja göra anmärkning på statsrådets
förfaringssätt.

Ett litet påpekande till. I konstitutionsutskottets
memorial på sidan 4 står det
i mellersta stycket, att staten »vid ändringar
i läroverksorganisationen regelmässigt
föreslagit vederbörande kommuner
att åtaga sig att tillhandahålla erforderliga
vaktmästarbostäder». Jag tycker
att detta är ett ganska egendomligt sätt
att redogöra för fakta. Alltsedan 1951 har
riksdagen i samband med organisationsändringar
undantagslöst — jag har gått
igenom trycket för dessa år — uppställt
som villkor att läroverkskommunerna
håller vaktmästarbostad. Att uppställa
ett villkor och att föreslå någonting är
väl ändå inte riktigt detsamma. Det senare
ger en antydan om att det gäller
förhandlingar, men det är det inte alls
fråga om, såvitt jag förstår, när det gäller
denna detalj. Det ligger helt enkelt
så till, att om kommunerna vill ha den
önskade organisationsändringen, får de
också ta de av riksdagen uppställda villkoren.

Inledningen till det stycke på sidan 4
i utskottsutlåtande t, som börjar med »Enligt
inhämtade upplysningar», tycker jag
är anmärkningsvärd. Det verkar som om
man hade ringt eller skrivit till någon
person och frågat hur det ligger till. Inhämtandet
kunde emellertid enklast ske
genom att studera riksdagstrycket för

åren 1942—1953 — jag antar att konstitutionsutskottet
har tillgång till det. Gör
man sig sedan mödan att studera propositionerna
om läroverksändringar under
dessa år, finner man att riksdagen regelmässigt
som villkor för dessa ändringar
uppställt att kommunerna håller vakmästarbostad
och inte, som konstitutionsutskottet
säger, föreslagit att de skall hålla
bostad.

Herr HERLITZ (h):

Herr talman! Jag begär ordet för att
svara något på vad utrikesministern sade,
men först vill jag säga ett par ord i
anledning av herr Sigfrid Larssons anförande.

Jag har inte riktigt klart för mig hur
jag uttryckte mig, men det är alldeles
självklart att jag inte kritiserade den utfärdade
författningen i vidare mån än
den gällde de kommuner som ännu inte
var skyldiga att hålla vaktmästarbostäder.
Även om jag kanske uttryckte mig
summariskt i mitt anförande, menade
jag naturligtvis inte något annat än
detta.

Herr Sigfrid Larsson menade att konstitutionsutskottet
skulle ha väntat till
nästa år, och att nu egentligen allting är
gott och väl, då kungörelsen med undantagen
har kommit ut. Jag anser dock
att inte allt är riktigt väl, ty under fyra
månader, eller vad det var, har föreskriften
gällt och studerats ute i landets
kommuner utan att däri funnits någon
utväg att komma undan för de kommuner
som faktiskt ännu inte bort åläggas
att hålla vaktmästarbostäder.

Sedan var det påståendet att utskottets
recit skulle vara ofullständig. Jag
skall inte diskutera enskildheter i skrivningen,
men det står ju där i klara verba
anfört, att riksdagen år efter år upprepat,
att det skall uppställas villkor om
formligt åtagande. I tredje stycket andra
raden på sid. 4 står att riksdagen
»vid olika tillfällen intagit samma ståndpunkt
i frågan». Det tycker jag är klara
verba.

Vad som emellertid, herr talman, särskilt
lockat mig att säga några ord är

Nr 17

Fredagen den 6 maj 1955

Ang. kommuns skyldighet att tillhandahålla bostad åt läroverksvaktmästare

ett par uttalanden av hans excellens
herr utrikesministern.

Utrikesministern sade att det är otrevligt
att konstitutionsutskottet, som hans
ord föll, »anklagar och dömer» med ett
så ofullständigt material. Har man inte
anledning att reflektera något över detta
uttryckssätt: anklaga och döma? Tanken
glider där från ett område till ett
helt annat, nämligen från åklagarens
verksamhet till domarens. Det har alltid
hört till mina käpphästar i konstitutionsutskottet
och riksdagen att hävda
den synen på vår verksamhet, att vi icke
är en domstol och icke avsedda att vara
det. Grundlagstiftarna har icke givit oss
det förtroendet att fungera som domare.
Det skulle för mig vara ytterligt motbjudande
att fullgöra ett domarkall under
de förutsättningar som utrikesministern
angav, därför att vi naturligtvis
inte har tillfälle att höra motparten —
om jag så får uttrycka mig -— eller att
över huvud taget få ett tillfyllestgörande
utredningsmaterial. Nej, skall man
beskriva vår verksamhet med någon
bild, borde konstitutionsutskottet i detta
sammanhang snarare betecknas som
åklagare, om man nu skall fasthålla vid
att vad konstitutionsutskottet sysslar
med har karaktären av brottmål — fast
det vill jag ju inte gärna — ty det är
inte så jag vill se saken. Vi dömer nämligen
icke, utan lägger endast fram våra
iakttagelser med det material som enligt
grundlagen står till vårt förfogande. Skall
man tala om något som liknar en domstol,
är det i så fall riksdagens kamrar,
där våra anmärkningar får vägas mot de
svar som kommer från den andra sidan,
statsrådsbänken, i den mån det nu kommer
några sådana svar.

Sedan är det ett annat perspektiv i
detta sammanhang som mycket fängslar
mig, nämligen det som utrikesministern
antydde om att man kanske kunde ombilda
vår verksamhet på något sätt. Man
kanske skulle kunna skapa helt nya former.
Det behöver ju inte vara något i
stil med de berömda undersökningskommissionerna
i Förenta staterna, men det
kunde vara något i stil med vad som
finns i åtskilliga andra länder, där riks -

dagens utskott har rätt att höra både den
ene och andre. På den vägen skulle ju
konstitutionsutskottet kunna skaffa sig
ett mera tungt vägande och säkert omdöme
än vad det nu kan ha. Det framtidsperspektivet
är onekligen intressant.

Utrikesministern sade vidare, att förutsättningarna
för mitt betraktelsesätt i
dessa frågor nu var helt andra än de
förutättningar som S. A. Hedin hade på
sin tid. Utrikesministern underströk att
det har hänt något avgörande nytt i och
med att vi har fått på parlamentariskt
förtroende byggda regeringar. Det är
obestridligen riktigt att situationen har
ändrats. Men vad jag har att invända
mot det resonemanget kommer ur djupet
av mitt hjärta. Jag menar att det är
till fördärv för parlamentarismen, om
man driver det förtroende som består
mellan regeringen och en riksdagsmajoritet
därhän, att man utdriver
den sunda kritiken, den växelverkan
mellan folkrepresentanternas och regeringens
åskådning, som jag under alla
förhållanden, således även de under parlamentarismen
rådande, betraktar som
något utomordentligt väsentligt i en
sund folkstyrelse.

Herr HÄLLGREN (s):

Herr talman! Jag har inte fattat denna
anmärkning mot statsrådet Persson, som
understötts även av en del socialdemokratiska
ledamöter av konstitutionsutskottet,
på det sättet att man från det hållet
skulle ha inlagt någon politisk betydelse
i den. Men jag misstänker att det
bland de ledamöter från vårt parti, som
har understött detta anmärkningsvrkande,
finns många kommunalmän, som anser
att förfarandet här borde ha varit
ett annat från statsrådets sida. Jag tror
sålunda att det är dessa kommunala synpunkter,
om jag så får säga, som bär spelat
in då de socialdemokratiska ledamöterna
i utskottet anslutit sig till anmärkningsyrkandet.

Vad sedan beträffar professor Herlitz’
allmänna reflexioner om konstitutionsutskottets
dechargearbete vill jag säga,
att även jag åtskilliga år har deltagit i

Fredagen den 6 maj 1955

Nr 17

Ang. reservationsvis framställda anmärkningar mot vissa statsråd

detta arbete. Jag har funnit det utgöra
en belastning för konstitutionsutskottet
i dess granskningsarbete, om jag så får
uttrycka mig, att ett partipolitiskt bedömande
inlägges i regeringsformens
§ 107 som säger, att ett statsråd, som
icke iakttar »rikets sannskyldiga nytta»,
skall anmärkas på. Det blir således en
omdömesfråga, då en högerman och en
socialdemokrat kan ha olika åsikter i bedömningen,
om den eller den vidtagna
åtgärden är till rikets sannskyldiga nytta.
Om en högerman exempelvis säger,
att han anser att en socialdemokratisk
regering icke kan iaktta rikets sannskyldiga
nytta, får han inte klaga över att
socialdemokraterna i församlingen ur
politiska synpunkter inte gillar hans
åsikt.

Jag tror sålunda att dechargearbetet
skulle vinna på, om man höll sig till det
rent sakliga och försökte i största möjliga
utsträckning koppla bort de politiska
synpunkterna. Det sker inom statsrevisionen
— jag har också varit statsrevisor
i tre år — och tack vare den
ordningen vinner man att man kan komma
fram till en i många fall välgörande
kritik. Statsråden blir allt mer tränade
i att kunna undvika att kollidera med
reglerna, när det gäller deras uppdrag
— de lämnar inte så många hugg på sig
numera.

När man finner inom utskottet, att en
anmärkning inte har saklig grund, utan
endast är gjord av politiska skäl, får ingen
förvåna sig över att utskottets majoritet
reagerar. Av den karaktären är en
mängd av de anmärkningar, som gjorts
inom konstitutionsutskottet under senare
år. I flertalet fall råder det till och med
icke överensstämmelse inom det parti,
varifrån anmärkningen härstammar,
utan partiet har delat sig på olika linjer.
Beträffande flera av de i år reservationsvis
framförda anmärkningarna förekommer
det att en ledamot av ett parti har
röstat för och en annan ledamot av samma
parti röstat mot. När man sålunda
trots partiinställningen icke kunnat finna
några sakliga grunder för anmärkning,
är det ingenting att förvåna sig
över att det inte kommit flera anmärk -

ningsyrkanden, ty det visar helt enkelt
att det inte finns så mycket att anmärka
på.

Frågan angående statsrådens ansvarighet
och dechargeförfarandet för framtiden
ligger under utredning. Den ingår i
direktiven för den författningskommitté
som är tillsatt. Vi får väl vänta och se
i framtiden, huruvida man kan komma
fram till andra och bättre former än för
närvarande.

Hans excellens, herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN:

Herr talman! Jag beklagar, att jag måste
komma med klander mot herr Herlitz’
testamente, men min mening var,
när jag hänvisade till den ändring som
skett sedan S. A. Hedins tid, att påpeka
det obestridliga faktum, att på den tiden
var dechargedebatten i andra kammaren
ett ganska effektivt vapen för de oppositionsriktningar
som fanns i riksdagen,
under det att dechargeförfarandet efter
parlamentarismens tillkomst har blivit
alltmer och mer rostat som vapen. Det
ser man också därav att dechargedebatten
ingalunda tilldrar sig den uppmärksamhet,
som den gjorde förr. Men det
innebär ingalunda att man berövar riksdagen
andra metoder för att framföra
sin kritik och för att följa regeringens
åtgärder i olika avseenden. Det finns ju,
som herr Herlitz vet, en hel del metoder
vid sidan om dechargeförfarandet
att framföra sådan kritik.

Efter härmed slutad överläggning lädes
den nu föredragna punkten till
handlingarna.

Ang. reservationsvis framställda anmärkningar
mot vissa statsråd

Vid memorialet funnos även fogade
åtskilliga reservationer beträffande dels
avslagna yrkanden om anmälan enligt
§107 regeringsformen, dels ock avslagna
yrkanden om anmälan utan åberopande
av nämnda paragraf.

Enligt en med II betecknad reservation
hade herrar Englund, Weiland,

Nr 17

Fredagen den 6 maj 1955

Ang. reservationsvis framställda anmärkningar mot vissa statsråd

Herlitz, Swedberg, Olsson i Mora och
Hammar samt fröken Wetterström med
anledning av ett av Kungl. Maj:t i tillförordnad
regering den 13 augusti 1954
fattat beslut om nedsättning av straffet
i ett rattfyllerimål ansett anmälan enligt
§ 107 regeringsformen böra göras
mot den tillförordnade regeringens ledamöter,
statsråden Sträng, Norup, Lindell
och Ulla Lindström.

Enligt en annan reservation, betecknad
med V, hade herrar Håstad, Nordkvist
i Kalmar, Hammar och Stenberg
ansett, att utskottet bort göra anmälan
jämlikt § 107 regeringsformen mot statsrådet
Norup med anledning av ett i protokollet
över jordbruksärenden för den
21 januari 1955 oförmält ärende rörande
medgivande för Aktiebolaget Statens
skogsindustrier att förvärva aktierna
i Aktiebolaget Åry manufakturverk.

Enligt en med VI betecknad reservation
hade herr Håstad yrkat anmälan
jämlikt § 107 regeringsformen mot statsrådet
och chefen för handelsdepartementet
med anledning av Kungl. Maj:ts
den 28 januari 1955 fattade beslut att
avslå en av Svenska droskbilägareförbundet
gjord framställning om höjning
av drosktaxan i Stockholm.

Enligt en med VIII a betecknad reservation
hade herr von Friesen ansett,
att utskottet bort göra vissa uttalanden
angående ett av Kungl. Maj:t den 8 oktober
1954 på föredragning och hemställan
av statsrådet och chefen för handelsdepartementet
Ericsson fattat beslut,
varigenom visst aktiebolag medgivits
rätt att, utan hinder av gällande utförselförbud,
före den 1 februari 1955
ur riket till en mellanamerikansk stat
utföra 25 flygplan jämte reservdelar. Det
av reservanten föreslagna yttrandet avslutades
med en förklaring, att utskottet
velat låta bero vid enbart en omförmälan.

Enligt en med VIII b betecknad reservation
hade herrar Englund, Weiland,
Håstad, Olsson i Mora och Hammar i
likhet med herr von Friesen ansett, att
vederbörande statsråds handläggning av

ifrågavarande ärende bort föranleda omförmälan.

Angående dessa reservationer yttrade
nu

Herr ENGLUND (fp):

Herr talman! Det förekommer några
reservationsanmärkningar i betänkandet.

Eftersom jag inte deltog i den föregående
debatten kanske jag får börja med
att säga, att det inom den del av oppositionen
som jag tillhör icke finns någon
avvikande mening om den anmärkning,
som riktats mot statsrådet Persson.
Även om vi betraktar den som en bagatell,
har vi funnit det nödvändigt att
göra anmärkningen av ungefär samma
skäl som en domstol måste handla, när
den sättes inför ett bagatellmål, där det
finns en tydlig bestämmelse om att en
åtgärd skall ske.

Bland de reservationsanmärkningar
som förekommer skulle jag vilja ett ögonblick
uppehålla mig vid två. Den ena
gäller kravet på en omförmälan i anledning
av en vapenleverans till en centralamerikansk
stat. Jag och de som biträtt
reservationen har varit fullkomligt
medvetna om de vanskligheter, som
är förbundna med avgöranden rörande
dessa vapenleveranser. Vi har varit fullkomligt
medvetna om att det inom regeringen
måste vara en sådan arbetsfördelning
mellan departementen, att informationer
och bedömningar av läget ute
i världen väsentligen måste ankomma på
utrikesdepartementet, och att handelsdepartementet
måste godta de informationer
som lämnas av utrikesdepartementet.
Även om handelsministern är föredragande
i ett sådant här ärende om
vapenleverans, kommer den reella tyngden
av en felbedömning att ligga på utrikesdepartementet
och en anmärkning
mot handelsministern sålunda inte komma
att träffa den verkligt skyldige. Med
hänsyn till de vanskligheter, som förelåg
på detta område, fanns således icke
tillräcklig grund för en anmärkning.
Men vi har med hänsyn till den allmänna
uppmärksamhetens inriktning på

Fredagen den G maj 1955

Nr 17

Ang. reservationsvis framställda anmärkningar mot vissa statsråd

spörsmål av detta slag funnit det ändamålsenligt,
om i utskottets yttrande
gjorts en omförmälan.

Den andra punkt, där en bred reservationsanmärkning
har gjorts, gäller ett
rattfyllerimål. Jag kanske på den punkten
får börja med en allmän reflexion
över det svenska rättsväsendets sätt att
fungera.

Inom en domstol ägnas en utomordentlig
uppmärksamhet åt uppgiften att klargöra
i alla detaljer, hur brottet har gått
till. Polisutredningen avser detta, åklagaren
ger en utförlig redogörelse, och
var och en av de åtalade — om det exempelvis
är en liga på tio personer —
avpressas enligt rättegångsordningen en
redogörelse i det avseendet. När man
emellertid sedan kommer över till orsakskedjan
bakom brottet, ägnar domstolen
inte särskilt intresse åt att analysera
denna. Den anklagade och hans försvarsadvokat
kan göra vilka påståenden
som helst, om vilkas sanningsenlighet
det icke görs någon undersökning. Inte
heller förundersökningarna ger en tillräcklig
kontroll över uppgifterna rörande
bakgrunden till brottet, något som ju
är en stor nackdel både när det gäller
att påverka det allmänna rättsmedvetandets
bedömning av fallet och när det
gäller den kriminalpolitiska behandlingen
av brottslingen.

Det finns också anledning att i detta
sammanhang göra en reflexion beträffande
utövningen av nåd. För min del
uppfattar jag nådeinstitutet såsom ett
samhällets instrument för att korrigera
en brist på förmåga hos lagstiftaren att
ge rättsnormerna tillräcklig nyansering
för att de skall kunna täcka alla i verkligheten
uppkommande fall. Lagboken
skulle för övrigt bli alldeles oformlig,
om man skulle så nyansera rättsreglerna.
Det kommer därför alltid att finnas
fall i det praktiska livet, där straffminimum
inte är tillräckligt lågt för afl
det skall överensstämma med det allmänna
rättsmedvetandet. Nådeinstitutet
är däremot enligt min mening icke ett
institut för en justitieminister till att
ändra en lagstiftning i den riktning, i
vilken han finner att den bör ändras,

2 Första kammarens protokoll 1955. Nr 17

innan riksdagen har tagit ståndpunkt till
denna lagändring.

Ser jag nu på det särskilda fall, som
här har blivit föremål för anmärkning,
är det inte på något sätt ett fall, där man
är övertygad om att nåd borde ha givits.
Det är snarare ett fall, där det föreligger
en utpräglad frånvaro av omständigheter,
som skulle kunna betinga nåd.
Mannen i fråga har inga barn, och hans
hustru försörjer sig själv. Det finns således
ingen omtanke om familjen, som
kan betinga en mildare behandling. Han
påstår, att han natten före brottet hade
ett njurstensanfall, som gjorde honom
sömnlös och uttröttad. I försvarsadvokatens
försiktigare formulering i hovrätten
heter det, att det var en början till
ett sådant anfall. Den medicin, som han
använde, har inga verkningar dagen efter,
och ett sömnmedel gav honom möjlighet
att sova fem eller sex timmar. Han
arbetade hela dagen och badade en hel
timme, innan han gick på middag. Allt
tyder således på att hans av rätten eller
andra okontrollerade påstående, att han
var uttröttad, förefaller föga antagligt.
Han säger vidare att han var nedslagen
över ett meddelande han fått under dagen,
att han inte kunde få en bostad i
Göteborg, där han kunde sammanflytta
med sin hustru, som vistades på annan
ort. Rättegångsprotokollet meddelar att
han i bilen, när sammanstötningen skedde,
hade en annan kvinna, som sedermera
smet och vars namn han vägrar
att uppgiva. Denna konstellation tyder
knappast på en särskild nedslagenhet av
den typ han anger. Han påstår att han
blev upprörd av olyckan, men rättegångshandlingarna
maler om att han till
att börja med inte upptäckte att kollisionen
hade ägt rum.

Han gör vidare enligt vittnens utsago
försök att smita från platsen, vilket
emellertid förhindras. Han försöker
överföra skulden till kollisionen på kvinnan,
som enligt hans påstående skulle
ha kört, något som emellertid vederlägges.
Han säger själv att farten var låg
— vittnen uppger den dubbla. Han försöker
i domstolen göra troligt att den
alkoholförtäring, som iigt rum mellan

Nr 17

Fredagen den 6 maj 1955

Ang. reservationsvis framställda anmärkningar mot vissa statsråd

kl. 6 och senast kl. 10 på kvällen, skulle
ha föranlett en blodalkoholhalt som ännu
kl. Va 2 på natten, då blodprovet tas,
skulle befinna sig i stigande.

Hans uppgifter är sålunda på flera
punkter felaktiga och vederlagda. Det
hade således funnits all anledning för
den nådeprövande instansen att fråga
sig, om inte de uppgifter, som ges på
andra punkter, är lika felaktiga.

Från dessa utgångspunkter och då detta
fall ingalunda präglas av några ömmande
omständigheter utan snarare av
en exceptionell frånvaro av sådana, har
jag i likhet med ett stort antal andra
reservanter ansett, herr talman, att
handläggningen av detta nådeärende
borde ha föranlett en anmärkning gentemot
den semesterregering som avgjorde
ärendet.

Herr HERLITZ (h):

Herr talman! Jag har begärt ordet för
att göra några helt korta deklarationer
rörande ett par reservationer, som jag
inte har kommit att bli med på.

Den första är reservationen nr V, som
angår förfogandet över Åry manufakturverk.
Jag hade inte tillfälle att närvara,
då utskottet beslöt i saken, men vill deklarera
att jag helt ansluter mig till anmärkningen.
Jag kan inte se annat än att
det var oriktigt, att ett arrendekontrakt
ingicks mellan Statens skogsindustrier
och den förre ägaren av Åry. Det var
oriktigt, först och främst därför att det
stred mot de förut av riksdagen godkända
grunderna för Statens skogsindustriers
verksamhet, nämligen att den
skulle inriktas på förädlande av virke
från statens skogar. Vidare tycks det
mig alldeles tydligt framgå av handlingarna,
att motivet för övertagandet åtminstone
till väsentlig del låg i arbetslöshetspolitiska
skäl; det gällde att ta
hand om en arbetarstam som befann sig
i ett nödläge. Ett sådant syfte var i och
för sig helt främmande för Statens skogsindustriers
uppgift, övertagandet ledde
också till att verksamheten fick drivas
med förlust — att denna sedermera på
annat sätt blev ersatt, spelar ingen roll
i saken.

Man har nu invänt, att bolaget ensamt
bär ansvaret för allt detta, och jag har
någonstans sett en uppgift om att statsrådet
Norup inte kände till dessa förhållanden
förrän i slutet av mars. Den
senare uppgiften måste väl bero på något
missförstånd i återgivandet; vad som
skedde i fråga om Åry var ju föremål
för en så utomordentligt allmän uppmärksamhet,
att statsrådet inte gärna
kan ha undgått att uppmärksamma det.
Och uppmärksammade han vad som
skedde på gården, hade han givetvis med
hänsyn till statens ställning i bolaget
möjligheter att ingripa.

Den andra anmärkning, som jag ville
säga några få ord om, är reservationen
nr VI; den handlar om fastställande av
drosktaxa i Stockholm. Jag var mycket
tveksam, huruvida jag skulle ansluta mig
till den eller inte. Anledningen till att
jag inte biträdde den var helt enkelt,
det får jag bekänna, brist på tid och tillfälle
att tränga in i de utredningar angående
drosktrafikkalkylerna som låg
till grund för Kungl. Maj:ts beslut. Jag
kunda inte tränga in i dem på ett
sådant sätt, att jag kände mig helt överblicka
saken, ehuru det tycktes mig att
den argumentering, som herr Håstad läde
fram, var fullkomligt övertygande. En
sak var emellertid för mig allldeles klar:
jag stod ytterligt frågande inför det förhållandet,
att priskontrollen arbetar med
punktmässiga ingripanden och ingriper
mot drosktrafiken just i Stockholm utan
att det finns skymten av en generell bedömning
för landet i dess helhet angående
drosktrafikens ekonomiska förhållanden.
Särskilt pinsamt tyckte jag det
var att höra, att detta föranletts av det
förhållandet, att vissa droskägare i
Stockholm hade blivit fast för falskdeklaration.
Man fick av handlingarna ett
obehagligt intryck att kåren såsom sådan
hade fått lida för vad sålunda enstaka
medlemmar hade kunnat låta komma
sig till last.

Jag var alltså rätt nära att ansluta
mig till reservationen, och jag har känt
ett behov av att här anmäla detta för
kammaren.

Fredagen den 6 mai 1955

Nr 17

Ang. reservationsvis framställda anmärkningar mot vissa statsråd

Herr WAHLUND (bf):

Herr talman! Jag vill säga några ord i
anledning av herr Herlitz’ uttalande rörande
Åryärendet. Herr Herlitz har, såvitt
jag förstår, biträtt reservationen,
även om det för honom inte var formellt
möjligt att göra det i föreliggande memorial.

Vad reservanterna där framhåller, är
flera ting. De börjar med att säga att de
»fäst sig» vid att propositionen avlämnades
till riksdagen först den 7 februari.
Jag kanske då skall redogöra något för
tidsföljden. Köpekontraktet mellan major
Gisle och Statens skogsindustrier undertecknades
den 21 och den 27 december
1954, och propositionen kom alltså
drygt en månad efteråt. Detta kontrakt
gjorde man upp litet sangviniskt »under
förutsättning av Kungl. Maj :ts godkännande»
och tänkte sig, förmodar jag, att
hela saken skulle vara klar den 1 februari.

Statsrådet Norup ansåg att ärendet var
av den art, att det borde föreläggas riksdagen,
och det är ingen som anmärker
på honom för den saken. Följden blev
naturligtvis, att det uppstod tidsförskjutningar.
Det måste ju sägas, att statsrådet
Norup har handlat anmärkningsvärt
snabbt, då han en dryg månad efter det
att kontraktet var upprättat var färdig
att framlägga en proposition. Jag skall
gärna medge, att reservanterna i fråga
om denna första detaljanmärkning inte
uttryckt sig kategoriskt. Men när det gäller
nästa detaljanmärkning, säger de att
det är »mest anmärkningsvärt», att i
propositionen inte omnämndes att Statens
skogsindustrier redan den 1 februari
arrenderat Åry. Propositionen lades
ju fram en vecka efter den tidpunkt -—
den 1 februari — då Statens skogsindustrier
tillträdde arrendet.

Herr Herlitz ansåg det anmärkningsvärt
att statsrådet Norup först i slutet av
mars kände till arrenderingen av Åry.
Men det är inte detta som är det viktiga.
Det väsentliga för ett bedömande
av frågan är att statsrådet Norup inte
visste om saken vid det tillfälle då han
avlämnade propositionen. Reservanterna
kan säga, att statsrådet hade bort följa

detta ärende i bolagsstyrelsen. Jag är
inte av den meningen, herr talman, utan
jag anser att vi har fuller nog av centraldirigering.
När det gäller ett statligt bolag
bör styrelsemedlemmarna kunna få
handla på eget ansvar utan att ett statsråd
blandar sig i det löpande arbetet.

Reservanterna kan då säga att statsrådet
Norup ändå skulle ha kunnat ta
reda på vad som hände inom styrelsen
för Statens skogsindustrier. Ja, då kommer
vi in på en tredje reservantanmärkning.
Reservanterna menar, att propositionen
var mycket torftigt motiverad
och att där exempelvis inte stod någonting
om statsköpets bärighet och att där
inte stod någonting om de sociala eller
arbetsmarknadspolitiska motiven för köpet.
Det är klart, att visst kan man ha
den åsikten, att propositionen borde ha
motiverats bättre. Hur ofta händer inte
dylikt i fråga om propositioner? Men,
i rimlighetens namn, inte kan man rikta
en konstitutionsanmärkning mot ett
statsråd för att en proposition är torftigt
motiverad. Det händer ju ofta att man
inom utskotten får skaffa in ytterligare
uppgifter, som man många gånger tycker
borde ha varit med i propositionerna.

Jag anser alltså, herr talman, att det
sist sagda inte kan läggas till grund
för en anmärkning från konstitutionsutskottets
sida. Jag kommer över till eu
fjärde punkt. Reservanterna säger, att
förfarandet med arrendekontraktet från
och med den 1 februari inte får betraktas
såsom en fristående åtgärd. De menar
alltså att riksdagen genom detta
kontrakt inte skulle ha fått »fullt fria
händer», som det heter i reservationen.
Ja, men hade inte riksdagen fullt fria
händer? Vi konstaterar — det framgår ur
reciten till föreliggande memorial — att
arrendeavtalet innehöll, att Statens
skogsindustrier skulle arrendera Årybolaget
till »den dag, som Statens skogsindustrier
hade rätt att bestämma». Här
hade alltså Statens skogsindustrier rätt
att när som helst säga, att det nu får
vara slut med detta arrendeavtal.

Men även om man till äventyrs skulle
bestrida vad jag här senast sagt, kan

Nr 17

Fredagen den 6 maj 1955

Ang. reservationsvis framställda anmärkningar mot vissa statsråd

man rimligen inte, anser jag, herr talman,
rikta någon anmärkning mot statsrådet,
ntan om det skulle vara någon anmärkning,
måste den riktas mot styrelsen
för Statens skogsindustrier.

Det gäller här ett bolag, där man kan
ha möjligheter att ingripa mot styrelsen,
naturligtvis genom revisorerna, men
också framför allt vid bolagsstämma. Jag
kan alltså inte på något sätt finna att anmärkningsyrkandet
i fråga är befogat.

De andra anmärkningsyrkanden, som
framställts när jag deltog i förhandlingarna
inom utskottet, är de som herr
Englund berört. I fråga om vapenleveransen
var herr Englund mycket återhållsam
i sina omdömen. Han sade —•
och däri ger jag honom rätt — att det
här gäller ett ärende, där handelsministern
formellt får ta ansvaret men där
han reellt inte har något sådant: det
blir för handelsministern ett ställföreträdande
lidande. Herr Englund medgav,
att han var medveten om vanskligheterna
då det gäller att träffa ett avgörande
i fråga om vapenleveranser till
utländsk makt. Jag är här förhindrad att
ingå på några detaljer, men jag tror att
också herr Englund ger mig rätt då jag
säger, att föreliggande ärende var utomordentligt
väl förberett av utrikesministern
och att utrikesministern här har
gått fram med den berömvärda försiktighet,
som alltid karakteriserar hans
handlande.

Sedan gäller det frågan om anmärkning
i ett nådefall, som rör en rattfylleriförseelse.
Jag vet att en talare efter
mig kommer att beröra detta ärende,
och jag skall därför inte ingå på något
annat än en detalj, som jag vet att både
herr Englund och jag är intresserade
av.

Jag har den uppfattningen att nådeärenden
i vårt land blir mycket omsorgsfullt
behandlade, och när det då framkommer
en anmärkning i ett nådeärende,
måste detta representera ett gränsfall.
Det är sällan man kan konkret demonstrera
den saken, men i det fall,
som reservanterna här tagit upp, kan
man händelsevis göra det.

Jag tänker på en sak, som ju alltid an -

ses vara mycket betydelsefull vid bedömandet
i föreliggande sammanhang,
nämligen den promillehalt av alkohol,
som vederbörande har i blodet. I det
rattfyllerifall, vi diskuterar, hade vederbörande
1,41 promille vid det tillfälle,
då undersökningen gjordes, d. v. s. två
timmar efter olyckshändelsen. Vid beräkning
av promillehalten brukar man
ju lägga till 0,1 promille för varje timme
som gått mellan den inträffade förseelsen
och undersökningen. Det är alldeles
klart att det härvidlag kan föreligga
slumpartade variationer och att
man inte kan vara absolut säker på den
verkliga siffran. Men det är också klart
att i föreliggande fall promillehalten
vid förseelsen låg något, men obetydligt
över den i lag fastställda kritiska
punkten 1,5. Domstolarna måste döma
efter den gräns som är fastlagd i lagstiftningen,
men Konungen bör ha möjlighet
till att just i ett gränsfall som det
vi diskuterar av nåd göra en rättelse.

Jag skall gärna, herr Englund, erkänna
att det finns fall i den dossier vi
tittat på, där man kan peka på att övriga
omständigheter är mera förmildrande
än i det fall vi diskuterar, men detta
ändrar icke mitt ståndspunktstagande.

Herr PETTERSSON (s):

Herr talman! Det var just med tanke
på denna punkt angående ett rattfyllerifall
som jag begärt ordet.

Jag vill därvid först säga att jag givetvis
helt delar herr Englunds uppfattning
beträffande den fara som rattfylleristen
utgör för trafiken. Man kan ju
säga, att det fall det här gäller i och
för sig inte är så fruktansvärt graverande.
Vederbörande fick en månads fängelse.
Han bär bytt anställning och skulle
kanske förlora den nya, om han får
sitta i fängelse. I varje fall skulle det
uppstå besvärligheter. Då har Kungl.
Maj :t av nåd, inte befriat honom från
straffet utan förändrat detta från en månads
fängelse till 100 dagsböter å 10
kronor. Med hänsyn till mannens ekonomiska
förhållanden måste det sägas,
att detta inte var något särskilt milt

Fredagen den 6 mai 1955

Nr 17

Ang. reservationsvis framställda anmärkningar mot vissa statsråd

straff. Man kan också säga att den förändring
i straffet, som här skett av nåd,
inte kan ha någon betydelse, om man
ser saken ur allmän laglydnadssynpunkt,
och det är väl framför allt den man vill
slå vakt om när det gäller rattfylleriet.

De arbetsbetyg som vi fick ta del av
— det var alltså inte intyg, utan betyg
från arbetsanställningar som denne man
innehaft — omvittnade allesamman att
han var en skötsam man och att det
fanns all anledning antaga att han inte
framdeles skulle komma att göra sig
skyldig till en liknande förseelse.

Med hänsyn till dessa omständigheter
kan jag inte komma fram till någon
annan slutsats än att Kungl. Maj:t i detta
fall har handlat riktigt och att det
således icke har förelegat någon som
helst anledning till anmälan enligt § 107
regeringsformen.

Herr HÄLLGREN (s):

Herr talman! Jag begärde ordet med
anledning av reservationen angående Aktiebolaget
Åry manufakturverk. Den frågan
har ju redan i förväg diskuterats i
andra kammaren, men jag tycker att det
inte skadar att här lämna litet faktiska
uppgifter därom, så långt jag har kunnat
skaffa sådana — dock inte genom
departementet — beträffande tidsföljden
och behandlingssättet och orsakerna till
att denna fråga har kommit på riksdagens
bord.

Det var major Hakon Gisle i Ärvd,
Kronobergs län, som innehade samtliga
aktier i Aktiebolaget Åry manufakturverk,
som ägde 1 327 hektar produktiv
skogsmark, sågverksanläggning, snickerifabrik
in. m., och samtliga aktier i fastighetsakliebolaget
Valhalla. Han hade
förklarat att han inte kunde fortsätta
driften. Åry bruk är en industriplats,
lämplig för skogsindustri, och major Gisle
kontaktade Aktiebolaget Statens skogsindustrier.
Svenska träindustriarbetareförbundets
ledning, som befarade driftsinställelse
och arbetslöshet, uppvaktade
arbetsmarknadsstyrelsen och statsrådet
Sträng för vidtagande av åtgärder till
undvikande av befarad arbetslöshet. Bo -

laget hade ett 80-tal anställda. Förre justitieministern,
landshövding Bergquist i
Växjö, inkopplades på ärendet. Företaget
ligger ju i hans län, och det tillhör
hans skyldigheter att se till att näringslivet
inte blir stört, utan i stället utvecklas.
Jämväl domänverket deltog i överläggningarna.
Förhandlingarna ledde till
att Aktiebolaget Statens skogsindustrier
enligt preliminärt köpekontrakt, undertecknat
den 21 resp. den 27 december
1954, skulle av majoren Gisle
förvärva samtliga aktier i Aktiebolaget
Åry manufakturverk för en summa av
500 000 kronor — det nominella värdet
var 1 050 000 kronor — allt under förbehåll
av Kungl. Maj :ts godkännande.
Tillträdet skulle ske den 1 februari 1955.
Domänstyrelsen förklarade sig i skrivelse
av den 23 december 1954 vara villig
att för kronans räkning inköpa skogsfastigheterna,
det s. k. Attsjökomplexet,
av Aktiebolaget Statens skogsindustrier
för 1 800 000 kronor efter verkställd
skälig värdering.

Man kan ju tycka att ett aktieförvärv
för 500 000 kronor, varigenom domänverket
skulle tillföras tillgångar på
1 800 000 kronor m. in., vore en fin affär,
men till saken hör ju att man i och med
aktieförvärvet fick överta också de skulder,
som bolaget hade.

Enligt Aktiebolaget Statens skogsindustriers
bolagsordning har bolagets verksamhet
till föremål att idka skogsindustriell
rörelse ävensom handel jämte annan
därmed förenlig verksamhet. Bolagets
aktier bär ett värde av nominellt
44 miljoner kronor. Kungl. Maj:t ansåg
att Statens skogsindustriers utvidgade
verksamhet genom ifrågavarande köp
jämväl borde underställas riksdagen. Då
statsmakternas beslut kunde dröja och
för att förhindra driftsnedläggelse, ingicks
den 20 och 27 januari 1955 ett arrendeavtal
gällande från och med den
1 februari 1955, enligt vilket Statens
skogsindustrier arrenderade Årybolagets
anläggningar. Propositionen avlämnades
sedermera till riksdagen, daterad den 21
januari 1955.

Spekulanter på Åry manufakturverks
egendom hade uppträtt, men det fanns

Nr 17

Fredagen den 6 maj 1955

Ang. reservationsvis framställda anmärkningar mot vissa statsråd

inga garantier för att dessa skulle komma
att fortsätta den industriella verksamhet,
som skogstillgångarna utgjorde
en grund för. Emellertid upptogs en offentlig,
politisk debatt i frågan, och så anmälde
sig Sydöstra Sveriges skogsägareföreningars
förbund som spekulant, och
när detta förklarade sig vilja hålla Aktiebolaget
Statens skogsindustrier skadeslöst
för den drift, som pågått, och
var villigt att anlägga en fabrik i Åryd

o. s. v., beslöt Kungl. Maj:t att återkalla
propositionen i denna del — den gällde
ju även frågan om en annan industri.

Vad jag vill komma till med denna redogörelse
är att påvisa att anledningen
till det omfattande arbete, som utförts
innan frågan kom så långt som till behandling
inom jordbruksdepartementet
och det blev tal om att lägga fram proposition
i ärendet, var de sociala hänsynen.
Jag fick bekräftelse på detta i onsdags,
då jag i detta hus sammanträffade
med landshövding Bergquist. Det var av
sociala skäl som man inledde de förhandlingar,
vilka resulterade i det förslag
som framlades för riksdagen i den
omförmälda propositionen. Då Skogsägareföreningarnas
förbund förvärvat
egendomen, åtagit sig att fortsätta driften
vid industrien, ävenså uppförande av
en ny fabrik, har ju det syfte nåtts, som
man hade då man började underhandla i
den här saken.

Sedan kan ju skilda uppfattningar råda
om vad som för framtiden hade varit
lämpligast — att Statens skogsindustrier
hade fått överta verksamheten eller att
Skogsägareföreningarnas förbund gjorde
det. Men därvidlag rör det sig ju om profetior
för framtiden, i vilka konstitutionsutskottet,
som har att granska vad
som ligger bakom, inte kan engagera sig.

Majoriteten inom konstitutionsutskottet
har därför ansett att det inte finns
fog för att rikta någon anmärkning mot
statsrådet Norup i detta ärende.

Herr HERLITZ (h) kort genmäle:
Herr talman! Jag vill bara med några
få ord konstatera, att argumenteringarna
på något sätt här går förbi varandra.

Herr Hällgren underströk med stort
eftertryck, att Åry-engagemanget motiverades
av sociala skäl. Ja, då kvarstår
just min anmärkning, vilken — det vil!
jag säga till herr Wahlund — egentligen
riktar sig mot det förhållandet, att Sta
tens skogsindustrier utan stöd av något
riksdagsbeslut engagerades i Åry genom
ett arrendekontrakt. Min anmärkning
gick bl. a. just ut på att hur behjärtansvärda
de sociala och arbetslöshetspolitiska
skälen än månde vara, så bör
de föranleda andra slags åtgärder än ingripanden
av Aktiebolaget Statens skogsindustrier,
som icke är bildat för tillgodoseendet
av det syftet.

Herr HÄLLGREN (s) kort genmäle:

Herr talman! Hur ofta inträffar det
inte i det samhälleliga livet, att man
skriver ett preliminärt kontrakt om ett
fastighetsköp, som man senare avser att
fullfölja? Köpekontraktets förverkligande
är beroende av om vederbörande uppdragsgivare
sedermera godkänner det
preliminära köpet. Här skulle då klandret
rikta sig mot alt ett statligt bolag,
under tiden till dess att statsmakterna
hade fattat beslut i ärendet och godkänt
det preliminära köpet, genom ett arrendeavtal
drivit verksamheten. Ja, det var
de sociala skälen, som låg bakom, och
del är klart att om inte riksdagen och
Kungl. Maj:t hade godkänt det preliminära
köpet, hade givetvis Statens
skogsindustrier icke blivit ägare — så
blev ju inte heller fallet, eftersom Skogsägareföreningen
trädde in. Uppgiften att
det var av sociala skäl Statens skogsindustrier
drev rörelsen på arrende emanerar
från landshövding Bergquist i
Växjö, representanter för arbetsmarknadsstyrelsen
och representanter för arbetarorganisationerna.
Som socialdemokrat
kan jag inte anse, att detta är någonting
att hänga vare sig Statens skogsindustrier
eller statsrådet Norup för. Vidare
har Skogsägareföreningarnas förbund,
som sedermera onödiggjorde godkännandet
av köpekontraktet, fullständigt
hållit Aktiebolaget Statens skogsindustrier
och därmed staten skadelöst
för den tid det drivit verksamheten.

Fredagen den 6 maj 1955

Nr 17

Ang. reservationsvis framställda anmärkningar mot vissa statsråd

Herr PERSSON, HELMER, (k):

Herr talman! Jag begärde ordet för
att även jag säga någonting i anledning
av reservation nr 5, som handlar om
handläggningen av den s. k. Årv-affären.

Jag vill inledningsvis erinra om vad
professor Herlitz sade i sitt första anförande,
nämligen — om jag inte förstod
honom fel — att när vi går in i konstitutionsutskottet,
avkläder vi oss inte vår
politiska uppfattning. Det är mycket riktigt,
och det besannas framför allt i utskottsminoritetens
uppfattning, att anmälan
skulle göras mot statsrådet Norup
i anledning av Åry-affären.

Jag vill tillägga, att det här blottas ett
mycket bjärt förhållande i högerns och
folkpartiets allmänna politiska linje. Det
är ju så, att det är en högerman och tre
folkpartister, som i reservationen vill att
en anmärkning skall riktas mot statsrådet
Norup för hans sätt att handlägga
förvärvet av Åry manufakturverk. Vad
är det, som i realiteten ligger bakom denna
reservation? Ja, jag vill erinra kammaren
om att högern har lämnat fram
en motion, där den yrkar avslag på att
Statens skogsindustrier skulle förvärva
Åry manufakturverk. I den motionen är
de verkliga skälen angivna, och jag skall
därför citera ett kort avsnitt ur denna
högerns motion. Det lyder: »Av principiella
skäl instämmer vi i den tvekan
Statens skogsindustrier anfört mot det
föreslagna förvärvet av aktier. Det kan
inte anses vara en statens angelägenhet
åt börja en industriell verksamhet inom
områden som väl täckes av den privata
företagsamheten. Allra minst synes detta
böra äga rum i ett konjunkturläge då
en investeringsavgift införts för att hålla
tillbaka nya investeringar.»

Här finns, som sagt, de verkliga skälen
angivna. Herr Hällgren har ju även
angett några av orsakerna till att detta
regeringsförslag kom att läggas på riksdagens
bord.

Utgångsläget var detta: man planerade
att nedlägga driften vid Åryverken,
och aktierna i detta bolag hade i många
år utbjudits till olika intressenter, men
inga accepterade. För befolkningen och
därmed också för samhället framstod

det som ytterst nödvändigt att rörelsen
inte nedlades. Jag måste här deklarera
att i den situation som förelåg gjorde regeringen
en ansats till en god gärning,
när den föreslog att Åryverken skulle
övertas av Statens skogsindustrier. Först
då vaknade högern och det s. k. privata
initiativet. Tidigare var det tyst som i
graven, även om man mycket väl kände
till de sociala följderna av att nämnda
verk skulle nedlägga driften. Högerns
heliga princip är att slå vakt om det
s. k. privata kapitalet och strunta i om
folket lever eller dör. Nå, den borgerliga
pressen liksom reservanterna söker
elda upp sig till ett heligt patos i denna
fråga. Man säger och skriver att här
föreligger ett brott mot konstitutionen.
Tillåt mig i anledning därav säga att det
också bland folkets breda massor finns
någonting som jag skulle vilja benämna
moralisk konstitution, en konstitution
som storkapitalet varje månad bryter
mot. Jag kunde rada upp en massa exempel
på detta. Jag vill här fråga högerns
och folkpartiets representanter: Varför
teg ni i riksdagen, när den behandlade
bl. a. tändstickskoncernens cyniska
framfart i Torpshammar? Ja, jag frågar:
Varför? Varför är inte ni de första, ni
som åberopar er på konstitutionen, att
i densamma inskriva att hela socknar
inte får förvandlas till industrikyrkogårdar?
Ni vill inte detta, ty hela er existens
är beroende av nuvarande ordning, eller
rättare sagt beroende av nuvarande
anarki och oordning.

Ja, högern och folkpartiet lyckades
tyvärr att stjälpa hela projektet. Delvis
har de ju haft nytta, det måste jag säga,
av den vacklan som förekom inom bondeförbundet.
Kampanjen gäller i verkligheten
inte bara Åryverken, den gäller
också Statens skogsindustriers planerade
företag bland annat i Västerbottens inland.
Det hela har ett folkfientligt ursprung
och ingenting annat.

Till detta vill jag lägga att hade inte
så starka opportunitetsskäl förelegat, så
hade förvisso högern yrkat avslag också
på förslaget att Statens skogsindustrier
skulle förvärva Töreverken.

Det är nog uppenbart, att om eu rad

Nr 17

Fredagen den 6 maj 1955

Ang. reservationsvis framställda anmärkningar mot vissa statsråd

professorer mobiliseras, så kan formella
fel påvisas i regeringspropositionen om
Åryverken, men sett mot bakgrunden av
den situation, som förelåg, fanns det
inga skäl till en anmälan mot statsrådet
Norup.

Jag betraktar högerns och folkpartiets
aktion som ett fullföljande av en framgångsrik
men reaktionär offensiv. Den
har tillbakavisats, ty den förestavas inte
av omtanke om konstitutionen, inte
av omtanke om folkets bästa. Den är
helt enkelt och i korthet sagt ett led i
en reaktionär politik.

Herr ENGLUND (fp):

Herr talman! Herrar Wahlund och
Pettersson i Visby försökte göra gällande
att det rattfyllerimål, där en anmärkning
har framställts, var ett gränsfall
och därigenom ett ärende, där nåd
var försvarlig. Jag vill då meddela att
den straffade icke dömdes efter lagpresumtionen
utan på grund av vittnesmålet
om hans höggradiga berördhet omedelbart
efter sammanstötningen och på
läkarens omdöme, givet utan kännedom
om alkoholhalten i blodet, att den dömde
var så berörd, att han icke kunde
föra bil. Han skulle med andra ord ha
dömts för detta brott, även om vi inte
hade haft något blodprov att stödja oss
på. Detta står heller inte i strid med
blodprovets resultat. Det förflöt mer än
två timmar mellan tagandet av blodprovet
och olyckshändelsen. Med tanke på
den vid mångfaldiga undersökningar
konstaterade regelbundna sänkningen av
blodalkoholhalten kan antas att vederbörande
vid själva olyckstillfället sannolikt
haft en blodalkohollialt som avsevärt
översteg den gräns som är stadgad
för rattfylleri.

Herr Pettersson gick också in på de
intyg som lämnats av mannens arbetsgivare
och andra. Herr Pettersson har
tydligen inte tillräckligt observerat den
allmänna kritik av intygs värde som jag
anförde i mitt inledande inlägg. Det är
en mycket vidsträckt erfarenhet att intyg
av detta slag icke är pålitliga. Detta
är också en mening som biträddes av

flera av dem i konstitutionsutskottet,
vilka icke anslöt sig till reservationen.
Det är en allmän erfarenhet att de intyg,
som domstolarna får i sådana här fall,
måste läsas med mycket stor kritik. När
man har tillfälle att kontrollera dem,
visar det sig att de ofta är opålitliga. Det
är över huvud taget en brist i nådepraxis
att det inte sker en ingående kontroll
av värdet av sådana här intyg. Dessa
nådeärenden utgör på sätt och vis
en ganska grotesk läsning. Fallen presenteras
som otroligt ömmande. En läkare
intygar t. ex. att en rattfyllerist
har så många sjukdomar, att han inte
utan livsfara kan uthärda en månads
»semester» på Bogesund. Samtidigt underlåter
läkaren naturligtvis att påpeka
att den anklagade, med hänsyn till denna
svit av sjukdomar, i fortsättningen
inte lämpligen bör köra bil. På samma
sätt är det med de andra intygen. De är
mycket litet rättvisande. De bedömer ju
inte vederbörandes hela livsföring över
huvud taget, de talar inte om vad han
gör på sin fritid. Ett pålitligt omdöme
om en mans nykterhetsförhållanden kan
ju inte gärna lämnas av den, som bara
ser honom under arbetstid.

Även om detta, herr talman, vore ett
gränsfall, så ligger i alla fall den långt
efteråt konstaterade alkoholhalten i blodet
så nära gränsen, att man har fullt utrymme
för tillämpningen av den grundsats
som den föredragande i detta nådeärende,
statsrådet Lindell, gjort sig till
tolk för i trafiknykterhetsutredningen,
där han var ordförande och där jag hade
tillfälle att vara ledamot under hans mycket
angenäma ordförandeskap. Han hävdade
där mycket bestämt att det inte bör
finnas någon absolut gräns i straffmätningen
mellan rattonykterhet och rattfylleri.
Straffmätningen omkring denna
gräns bör tvärtom förete ett continuum,
så att de högre alkoholhalterna i den
undre skalan bör föranleda ett straff av
en storleksordning som är jämförlig med
straffen i den övre skalan.

Utifrån alla de mer ingående överväganden,
som har skett på denna punkt,
bör således nåd icke beviljas i ett ärende
som detta.

Fredagen den 6 maj 1955

Nr 17

Ang. reservationsvis framställda anmärkningar mot vissa statsråd

Jag skulle, herr talman, inte ha fäst
mig så mycket vid dessa ärenden, om
de inte blottat en sak som man har anledning
att med beklagande iaktta. Det
är, att när det kommer till kritan och
man skall bedöma ett enskilt fall, så
har man i sitt synfält bara den man, som
bär gjort brottet, och de förmildrande
omständigheter som förmenas föreligga
för honom, men man glömmer de människor
som ligger lemlästade utefter vägarna
efter rattfylleristernas framfart.
De har inga förespråkare när dessa nådeärenden
behandlas. Yi har funnit det
angeläget att rättsskipningen tar hänsyn
även till dem.

Herr PETTERSSON (s) kort genmäle:

Jag vill bara säga några ord om dessa
intyg som herr Englund talade om.

Det var inte intyg som blivit infordrade
för detta tillfälle, utan det var arbetsbetyg
som utfärdats, då mannen i
fråga slutat sina anställningar. Det innebär
en väsentlig skillnad. Det var inte
någonting som skrivits för att bifogas
en nådeansökan, utan det var som sagt
betyg som hade givits mannen när han
slutat sina anställningar. Det var dessa
betyg som låg till grund, när man hade
att bedöma, huruvida han var en i övrigt
skötsam man.

Herr HANSSON (fp):

Herr talman! Här har fällts några yttranden
i fallet Åry bruk, som ger mig anledning
att göra ett par smärre tillrättalägganden.
Vi bär ju, som kammaren
känner till, fått detta ärende föredraget
i jordbruksutskottet. Därvid framgick —
och det torde också framgå av andra
handlingar — att AB Statens skogsindustrier
snarast motvilligt gav sig in på affären
Åry. Bolaget framhöll, att det hade
fullt upp med annat arbete, framför allt
norrut, och jag har det bestämda intrycket,
att det var först efter viss övertalning
som bolaget gav sig in på Åryaffären.
Därför anser jag att herr Wahlund
inte kan flytta över något ansvar från
statsrådet Norup till styrelsen för Sta -

tens skogsindustrier när det gäller engagemanget
i Åryd. Jag tar emellertid
inte detta som någon större anmärkning,
utan jag betraktar det bara såsom ett
tillrättaläggande. Statens skogsindustrier
har säkerligen fattat det så, att de —
trots sin tvekan — skulle träda in här
och försöka skapa en lycklig lösning på
situationen.

Så vill jag också — kanske i första
hand av personliga skäl men även å mitt
partis vägnar — säga att vi mycket väl
fattar de sociala skälen för ett ingripande
i detta fall. Här tangerar vi den stora
frågan om Statens skogsindustriers uppgift,
som ju är att förädla virke från egna
skogar, och vilken följd det kunde få,
om Statens skogsindustrier frånträdde
detta syfte med sin verksamhet och gav
sig in på att även förädla virke från enskilda
skogar. Det skall jag emellertid
inte gå in på här.

Det är alldeles riktigt att bruket har
hembjudits åt olika köpare, och det pikanta
i denna affär är ju, att Sydöstra
Sveriges skogsägareföreningars förbund
tidigare varit erbjudet att köpa Åry men
avböjt. Först när Statens skogsindustrier
förvärvade det, kvicknade man till och
kom med ett nytt anbud. Den detaljen
skall nog inte glömmas bort i detta sammanhang.

Jag tror det var herr Persson som
sade, att det var oppositionen som stjälpte
projektet att Statens skogsindustrier
skulle förvärva Åry, och någon annan
som, om jag fattade det rätt, antydde alt
oppositionen ville »hänga» statsrådet
Norup. Men är det realiter så? Mitt parti
har ingen motion i detta ärende, det har
endast kommit en formell anmärkning
nu i detta sammanhang. Jag vill återigen
understryka att vi inte har varit
blinda för de sociala skälen. Vi vet här i
kammaren att ärendet efter föredragning
på anmodan från regeringshåll bordlädes
i jordbruksutskottet intill dess propositionen
återtogs. Det är väl då för
mycket sagt åtminstone att folkpartiet
skulle ha stjälpt projektet. År det inte
statsrådet Norup mycket mera närstående
kretsar som hållit i repet vid »hängningen»
av herr Norup?

Nr 17

Fredagen den 6 maj 1955

Ang. reservationsvis framställda anmärkningar mot vissa statsråd

Herr WAHLUND (bf) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill säga till herr
Hansson att jag inte alls har försökt mig
på att flytta över något ansvar från statsrådet
till styrelsen för Statens skogsindustrier.
Ansvaret har hela tiden legat
hos denna styrelse. Statens skogsindustrier
är ett bolag, och dess bolagsordning
är av sedvanligt slag. Enligt denna
har styrelsen ansvar för vad som sker
inför bolagsstämman, inte inför konstitutionsutskottet
och Sveriges riksdag.

Herr WEILAND (fp):

Herr talman! Jag tror att vi är överens
om att bilen är ett fruktansvärt mordvapen,
då den kommer i händerna på personer,
som inte känner sitt ansvar. Någon
sade här att vederbörande, som hade
fått nåd, var en skötsam och ansvarskännande
person. Jag vill bara fråga, om
någon, som använder rusdrycker i samband
med eller omedelbart innan han
kör bil, kan vara en skötsam och ansvarskännande
person. Det tycker i varje
fall icke jag. Jag har många gånger
sett resultatet av spritförtäring i dylika
sammanhang.

För inte så länge sedan hörde jag en
läkare utlåta sig på ungefär följande sätt,
då någon tillfrågade honom, om han blivit
absolutist: »Nej, det är jag visst inte,
men jag använder inte en droppe sprit
i samband med eller före bilkörning, ty
om det skulle hända en olycka, skall inte
någon kunna finna en droppe sprit i milt
blod. Jag anser det vara ansvarslöst att
köra bil under sådana förhållanden.» Jag
tror att vi kan instämma med denne läkare,
och jag har för min del den uppfattningen,
att man inte hade bort bevilja
nåd i något av de fall det här har gällt.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

107, i anledning av Ivungl. Maj:ts
proposition angående vissa åtgärder för
att främja rekryteringen till polisen
m. m.;

nr 108, i anledning av riksdagens år
1954 församlade revisorers berättelse angående
verkställd granskning av statsver -

ket, i vad berättelsen avser de statliga
avlöningsförfattningarna;

nr 109, i anledning av väckta motioner
om rätt till viss tjänstårsberäkning
för lärare vid statsunderstödda svenska
skolor i utlandet;

nr 110, i anledning av väckta motioner
om årlig livränta åt f. d. lokomotiveldaren
Axel Leonard Ekman;

nr 111, i anledning av väckt motion
om pension åt Hilda Fastrup; och
nr 112, i anledning av väckt motion
om ersättning till parkettläggaren S. E.
V. Jansson för skada uppkommen under
militärtjänstgöring.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Vid förnyad föredragning av första
lagutskottets utlåtande nr 32, i anledning
av dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående ändrad lydelse
av 5 § 1 mom. och 8 § lagen den
6 juni 1925 (nr 170) om polisväsendet
i riket, dels ock i ämnet väckt motion,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 233, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1954/55, i vad propositionen
avser ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde
;

nr 234, i anledning av väckta motioner
om anslag till ett register till arbetet
Noraskogs arkiv;

nr 235, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag för budgetåret
1955/56 till avlöningar till landsfogdarna
in. fl.;

nr 236, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag för budgetåret
1955/56 till avlöningar till häradsskrivarna
m. fl.;

nr 237, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1954/55, i vad propositionen av -

Fredagen den 6 maj 1955

Nr 17

ser justitiedepartementets verksamhetsområde; nr

238, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1954/55, i vad propositionen avser
socialdepartementets verksamhetsområde; nr

239, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1954/55, i vad propositionen avser
inrikesdepartementets verksamhetsområde; nr

240, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1954/55, i vad propositionen avser
finansdepartementets verksamhetsområde; nr

243, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1954/55, i vad propositionen avser
utrikesdepartementets verksamhetsområde; nr

244, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1954/55, i vad propositionen avser
försvarsdepartementets verksamhetsområde; nr

245, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1954/55, i vad propositionen avser
handelsdepartementets verksamhetsområde; nr

246, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till anskaffning
av en ny statsisbrytare;

nr 247, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till undeisökningar
m. m. till främjande av varutrafiken
över trondheimsområdet;

nr 248, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1955/56, i vad
avser socialdepartementets verksamhetsområde; nr

249, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående hörselvårdens organisation
m. in.;

nr 250, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående avtal rörande
verksamheten vid allmänna barnbördshuset
i Stockholm; och

nr 251, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1955/56 till Svenska sjukhuset i
Korea.

Anmäldes och bordlädes Kungl. Maj :ts
till kammaren överlämnade proposition
nr 190, angående komplettering av riksstatsförslaget
för budgetåret 1955/56,
in. m.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen
avlämnade motioner:

nr 527, av herr Norling och herr Persson,
Helmer, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående eftergifter
beträffande ränta och amortering å vissa
bostadsbyggnadslån;

nr 528, av herr Andersson, Alvar,
in. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående eftergifter beträffande
ränta och amortering å vissa bostadsbyggnadslån; nr

529, av herr Eiverlöf m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning om premiering
av frivilligt sparande under åren
1955 och 1956;

nr 530, av herr öhman och herr Persson,
Helmer, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning
om premiering av frivilligt sparande
under åren 1955 och 1956; samt
nr 531, av herr Anderson, Carl Albert,
in. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning om
premiering av frivilligt sparande under
åren 1955 och 1956.

Anmäldes och bordlädes:
konstitutionsutskottets utlåtanden:
nr 17, i anledning av väckta motioner
angående viss ändring i grunderna för
mandatfördelningen mellan valkretsarna
vid val till riksdagens första kammare; nr

18, i anledning av väckt motion
angående utredning om taxeringsmäns
straffrättsliga ansvar in. m.; samt

Nr 17

Fredagen den 6 maj 1955

nr 19, i anledning av väckta motioner
om en rådgivande folkomröstning angående
ett lösande av de organisatoriska
banden mellan kyrka och stat;

statsutskottets utlåtanden:

nr 113, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar angående vissa frågor
rörande tjänstebostäderna för folkskolans
lärare jämte i ämnet väckta motioner; nr

114, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till vissa
byggnadsarbeten vid statens sinnessjukhus
m. m. jämte i ämnet väckta motioner; nr

115, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1955/56 till universitetssjukhusen
m. in.;

nr 116, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt garanti till
Aktiebolaget Aerotransport;

nr 117, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1954/55, i vad propositionen
avser staten för statens allmänna fastighetsfond; nr

118, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1954/55, i vad propositionen
avser avskrivning av nya kapitalinvesteringar; nr

119, i anledning av riksdagens år
1954 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverket
m. in.; samt

nr 120, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående statstjänstemännens
löner under år 1955 m. in.;

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 42, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 32 § 2 inom. och anvisningarna
till 19 § kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370) jämte
en i ämnet väckt motion;

nr 47, i anledning av väckta motioner
om ändringar av bestämmelserna
rörande det s. k. förvärvsavdraget för
gift kvinna; samt

nr 48, i anledning av väckt motion om
ändrade grunder beträffande beskattning
av rörelse som bedrives i flera kommuner; bankoutskottets

utlåtanden:

nr 19, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om sparbanker, m. m., dels ock i ämnet
väckta motioner;

nr 21, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i förordningen den 27 mars
1953 (nr 95) om Konungariket Sveriges
stadshypotekskassa och om stadshypoteksföreningar,
m. m.;

nr 22, i anledning av väckt motion om
decentralisering av företagsamhet och
förvaltning i storstäderna;

nr 23, i anledning av väckta motioner
angående utredning och förslag om anläggande
av metallindustri i Ådalen;
samt

nr 24, i anledning av delegerades för
riksdagens verk skrivelse angående obekvämhetstillägg; första

lagutskottets utlåtande nr 33, i
anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag om avstängning av
domare;

tredje lagutskottets utlåtanden:

nr 20, i anledning av väckta motioner
angående ändringar i lagen den 19 juni
1942 (nr 429) om hyresreglering m. m.
jämte därmed sammanhängande lagstiftning;
samt

nr 21, i anledning av väckta motioner
om åtgärder för stävjande av den illojala
förmedlingsverksamheten i fråga om
uthyrning av lägenheter och möblerade
rum; ävensom

jordbruksutskottets utlåtande nr 23,
med anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående statligt stöd till trädgårdsnäringens
rationalisering jämte i
ämnet väckta motioner.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 15.27.

In fidem
Per Bergsten

Tisdagen den 10 maj 1955

Nr 17

Tisdagen den 10 maj

Kammaren sammanträdde kl. 16.00.

Justerades protokollen för den 3 och
den 4 innevarande månad.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 257, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa åtgärder för
att främja rekryteringen till polisen
m. m.;

nr 258, i anledning av riksdagens år
1954 församlade revisorers berättelse angående
verkställd granskning av statsverket,
i vad berättelsen avser de statliga
avlöningsförfattningarna; och
nr 259, i anledning av väckt motion
om ersättning till parkettläggaren S. E.
V. Jansson för skada uppkommen under
militärtjänstgöring.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 261, till Konungen, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändrad lydelse av 5 §
1 mom. och 8 § lagen den 6 juni 1925
(nr 170) om polisväsendet i riket.

Ang. spritcentralens åtgärder för begränsning
av alkoholreklamen

Herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet
ZETTERBERG, som
tillkännagivit, att han hade för avsikt
att vid detta sammanträde besvara herr
Svärds interpellation angående Spritcentralens
åtgärder för begränsning av
alkoholreklamen, erhöll ordet och anförde: Herr

talman! I en med kammarens tillstånd
framställd interpellation har herr
Svärd frågat mig.

1. om jag anser att avfattningen av en
av Aktiebolaget Vin- och spritcentralen

den 25 augusti 1954 till leverantörer
av alkoholhaltiga drycker utsänd cirkulärskrivelse,
innefattande temporärt förbud
för och framtida begränsning av alkoholreklamen,
står i överensstämmelse
med tryckfrihetslagens anda; samt

2. om jag anser att de förhandlingar
som förekommit mellan å ena sidan Vinoch
spritcentralen och å andra sidan
vinsektionen av Svenska handelsagenters
förening angående den framtida utformningen
av alkoholreklamen förts på
sådant sätt från Vin- och spritcentralens
sida, att de icke kommit i konflikt med
de intressen tryckfrihetslagen skall bevaka.

Då herr Svärd har riktat dessa frågor
till mig och icke till chefen för finansdepartementet,
som Vin- och spritcentralens
verksamhet närmast angår, tolkar
jag herr Svärds frågor på det sättet, att
han önskar ställa de tryckfrihetsrättsliga
spörsmålen rörande inskränkningarna
i alkoholreklamen under debatt.
Därför skall jag till svar på herr Svärds
frågor utveckla några synpunkter på dessa
ganska komplicerade rättsfrågor. Att
ur rena lämplighetssynpunkter närmare
granska de särskilda åtgärder som kan
ha vidtagits av Vin- och spritcentralen,
torde däremot icke vara min uppgift.

Såsom kammarens ledamöter vet, beslöt
riksdagen förra året i samband med
reformen av nykterhetslagstiftningen att
vissa inskränkningar skulle göras i reklamen
för vin och sprit. Det borde enligt
riksdagens beslut eftersträvas, att
all alkoholreklam skulle upphöra under
ett halvår i samband med övergången
till den nya ordningen och att därefter
reklamen skulle få omfatta endast
märke, ursprung, typ och pris. Dessa
begränsningar av reklamen skulle enligt
riksdagens mening åstadkommas genom
att Vin- och spritcentralen uppställde
såsom en förutsättning för affärsförbindelse
med leverantörer, att dessa följde
önskemålen beträffande reklamen. Det

Nr 17

Tisdagen den 10 maj 1955

Ang. spritcentralens åtgärder för begränsning
upptogs ett särskilt stadgande härom i
rusdrycksförsäljningsförordningen. Enligt
detta är Vin- och spritcentralen
skyldig att vid avtal med leverantör verka
för att reklam för rusdrycker och
därmed jämförlig verksamhet icke bedrives
på sätt som finnes stå i strid mot
föreskriften, att all försäljning av rusdrycker
skall ordnas och handhavas så,
att därav uppkommer så ringa skada som
möjligt. Riksdagen förutsatte att Vin- och
spritcentralen skulle minska sina inköp
eller helt upphöra med dem från leverantör,
som icke på avsett sätt inskränkte
sin reklam. För att möjliggöra detta
gjordes samtidigt ett särskilt undantag
i den skyldighet Vin- och spritcentralen
eljest har att på begäran tillhandahålla
varor som icke hålles i lager.

Att denna begränsning av alkoholreklamen
ansågs vara mycket starkt motiverad
ur nykterhetssynpunkt är ju
ganska självklart. De tryckfrihetsrättsliga
synpunkterna vållade emellertid
vissa svårigheter och föranledde en ingående
utredning och diskussion både i
den av chefen för finansdepartementet
anmälda propositionen och i utskottets
utlåtande samt även en reservation, vilken
dock avvisades av kamrarna.

Ur den diskussion av frågan, som alltså
förekom vid förra årets riksdag, bör
främst observeras att varken departementschefen
eller utskottet ville tillstyrka
en allmän förbudsbestämmelse, riktad
mot en ur nykterhetssynpunkt olämplig
reklam. Det föreligger alltså icke någon
inskränkning av den medborgerliga
yttrandefriheten på denna punkt.

Om t. ex. en tidning skulle taga sig för
att i samband med övergången till den
nya försäljningsordningen propagera för
ökad spritkonsumtion, så strider detta
icke mot några lagbestämmelser, utan
tidningen kan använda sin yttrandefrihet
på sådant sätt. Dess meningsyttring
får naturligtvis bemötas, men den kan
inte förbjudas.

Tryckfrihetsförordningens uppgift är
att skydda yttrandefriheten såsom grundval
för ett fritt samhällsskick. Däremot
bör tryckfrihetsförordningen inte tolkas
på det sättet, att den reglerar varje för -

av alkoholreklamen
farande, vari tryckt skrifts innehåll, taget
i bokstavlig mening, kommit till användning.
Den hindrar därför icke tilllämpningen
av bestämmelser, som icke
ingriper i yttrandefriheten, utan har ett
annat syfte, t. ex. är av näringsrättslig
natur. Den principfråga som det här
gäller har vid åtskilliga tillfällen varit
under debatt. Tidigare ställde man sig
mera tveksam till möjligheterna att i
olika hänseenden reglera förfaranden
som sålunda berörde tryckt skrift. Det
förekom till och med, att man i tryckfrihetsförordningen
införde stadganden
som uppenbarligen är ganska främmande
för tryckfriheten, t. ex. straffbestämmelser
rörande inbjudningar till otillåtet
lotteri. Sedermera har emellertid en
ändrad uppfattning slagit igenom på denna
punkt. Ett principiellt ställningstagande
av den innebörd som jag här antytt
kom sålunda till stånd vid antagandet
av 1931 års lagstiftning om illojal
reklam. Bestämmelser därom ansågs icke
hindras av tryckfrihetsförordningen,
oaktat reklamen kunde förekomma i
tryckt skrift. Frågan om tryckfrihetens
innebörd undersöktes närmare av 1944
års trvckfrihetssakkunniga, och de kom
till samma resultat som riksdagen hade
gjort år 1931. Den nya tryckfrihetsförordningen
bygger alltså på den nu angivna
principuppfattningen.

Med denna uppfattning om tryckfrihetens
innebörd kan de av riksdagen förra
året beslutade bestämmelserna om inskränkningar
i alkoholreklamen icke anses
strida mot tryckfriheten. Detta ställningstagande
är grundat därpå, att det
här icke är fråga om någon inskränkning
i den medborgerliga yttrandefriheten,
utan allenast om en skyldighet för
vissa näringsidkare att visa återhållsamhet
i sina ansträngningar att få avsättning
för varor som de saluför. I enlighet
härmed skulle det ej heller vara
grundlagsstridigt, om Vin- och spritcentralen
i enlighet med riksdagens beslut
skulle nödgas att vidtaga repressalier i
form av minskade eller uteblivna inköp
från en leverantör. Riksdagen har genom
sitt ställningstagande förra året givit ett
klart uttryck åt denna tolkning av

Tisdagen den 10 maj 1955

Nr 17

Ang. spritcentralens åtgärder
grundlagen. I det av riksdagen godkända
utskottsutlåtandet anfördes sålunda,
att det ur tryckfrihetssynpunkt icke torde
föreligga något hinder för Vin- och
spritcentralen att redan nu vidtaga de
åtgärder som i förslaget ålagts bolaget.
Riksdagens beslut innebär alltså icke,
såsom interpellanten menar, att reklaminskränkningar
skulle kunna påfordras
endast i sådana fall då de berörda parterna
är beredda att positivt medverka
därtill.

Däremot uttalade riksdagen, att Vinoch
spritcentralen vid sina förhandlingar
med leverantörerna skulle äga viss
handlingsfrihet och att det självfallet
borde eftersträvas att vinna berörda parters
positiva medverkan. Detta uttalande
innebär uppenbarligen icke att en
överenskommelse är nödvändig för att
skyldighet att begränsa reklamen skall
föreligga. Om ett förfarande är grundlagsstridigt,
blir det ju inte mera förenligt
med grundlagen genom att man
vid utförandet så att säga tar silkesvantarna
på. Riksdagens principiella ståndpunkt
är tvärtom alldeles klar. Därtill
har riksdagen endast fogat vissa anvisningar
om det lämpliga förfaringssättet.

Med det angivna har jag besvarat herr
Svärds principfrågor. För klarläggande
av de tryckfrihetsrättsliga spörsmålen
saknar jag anledning att ingå på de praktiska
åtgärder som Vin- och spritcentralen
har vidtagit. Jag vill emellertid
tillägga att dessa åtgärder synes överensstämma
med riksdagens beslut. Därjämte
kan lämnas den upplysningen att
det numera föreligger en överenskommelse
mellan Vin- och spritcentralen och
vinsektionen av Svenska handelsagenters
förening, enligt vilken en rådgivande
samarbetsnämnd skall tillsättas
samt vissa riktlinjer för reklambegränsningen
uppgjorts.

Slutligen vill jag understryka att det
principiella ställlningstagande, som här
återgivits, icke får så förstås, att varje
organiserad reklambegränsning skulle
vara tillåten. En sådan kan nämligen
överensstämma med tryckfrihetsförordningen
endast under de givna betingelserna,
att den icke ingriper i yttrandefriheten.

för begränsning av alkoholreklamen

Herr SVÄRD (b):

Trots allt är det, herr talman, betydligt
varmare i luften i dag när justitieministern
besvarar min interpellation,
än vad det var den kulna februaridag då
jag framställde den. Och ändå är våren
i år starkt försenad. Våren är senare i
år än den varit på 25 år —• det har en
statlig myndighet upplyst om, så det
måste väl vara riktigt.

Jag hyser tacksamhet för och beundran
över justitieministerns svar på
min interpellation — tacksamhet för att
jag har fått svar, beundran över den
skicklighet med vilken justitieministern
utför sin balansritt på de juridiska finessernas
tämligen sediga fåle.

Om jag fattade justitieministern rätt
— i den mån jag har lyckats tränga igenom
den expertis, åt vilken svaret ger
uttryck — anser statsrådet att vad som
bär har förekommit, då ett statligt monopolbolag
under hot om att omöjliggöra
näringsutövningen för ett antal människor
hindrar dom att begagna sig av
tryckt skrift för att sprida kunskap om
sina varor, är fullkomligt all right. Det
är alltså den ena ytterligheten och den
ytterlighet som står i full överensstämmelse
med svensk tryckfrihetslagstiftnings
anda. Det är om den saken jag
har frågat.

Den andra ytterligheten kommer justitieministern
till i de allra sista meningarna
i sitt svar. Där konstateras att
det tidigare principiella ställningstagandet,
som justitieministern har refererat,
inte får tolkas på det sättet, att varje
organiserad reklambegränsning skulle
vara tillåten. En sådan kan nämligen
överensstämma med tryckfrihetsförordningen
endast under den givna betingelsen,
att den icke ingriper i yttrandefriheten.
Får jag göra den måhända en
aning näsvisa framställningen att av
statsrådet få reda på vilka organiserade
reklambegränsningar, praktiskt sett, som
med denna utgångspunkt är tillåtna och
vilka som är otillåtna! Var går gränsen?
Vad finns det för rekvisit för att avgöra
det tillåtna och det icke tillåtna? Såvitt
jag kan förstå, företräder statsrådet
närmast den uppfattningen, att tryckfrihetsförordningen
inte kan tolkas på det

Nr 17

Tisdagen den 10 maj 1955

Ang. spritcentralens åtgärder för begränsning av alkoholreklamen

sättet, att man skulle vara förhindrad
att tillämpa bestämmelser, som inte ingriper
i yttrandefriheten utan har annat
syfte, exempelvis av näringsrättslig
natur. Är det alltså syftet som är avgörande
för huruvida en åtgärd från t. ex.
ett statligt monopolbolag ingriper i yttrandefriheten
eller inte? Om jag inte
alldeles har missuppfattat tryckfrihetslagens
anda, är tryckfrihetsförordningen
ett sätt av grundlags natur, på vilket man
utkräver ansvaret för tryckt skrift. Här
införs nu, då syftet är näringspolitiskt
eller näringsrättsligt, ett helt nytt moment,
en helt ny möjlighet, nämligen
möjligheten att utnyttja regleringar, ransoneringar
och andra tillfällen att ingripa
i näringsutövningen för att utkräva
ett visst ansvar. I realiteten är det ju
detta det är fråga om.

Jag skall för närvarande nöja mig med
att ställa ytterligare en fråga till justitieministern.

Principerna för tryckfriheten är ju,
kan man säga, internationellt reglerade.
Vi har en konvention om tryckfriheten,
och jag förmodar att den i stort sett
motsvarar vad man från svensk sida anser
vara rimligt och riktigt. Om nu en
främmande regering — vi kan ta vilken
som helst — förbjuder den svenska verkstadsindustrien
att göra reklam för sina
produkter på det sättet, att den förklarar
att för den händelse en sådan reklam
utövas, kommer den att vägra licens för
införsel av den svenska verkstadsindustriens
produkter, är detta då, herr statsråd,
förenligt med tryckfrihetens anda?

Herr statsrådet ZETTERBERG:

Herr talman! Jag var litet orolig för
att mitt svar på interpellationen var för
långt, men när jag nu hört herr Svärds
inlägg, förstår jag att det var nödvändigt
att försöka bidra till utredningen av dessa
problem. Jag beklagar att jag, trots
det långa svaret, inte har kunnat klarlägga
för intcrpellanten, hur det ligger
till. Detta är ju onekligen också ett ganska
svårt rättsområde.

Innan jag ännu en gång försöker klarlägga
problemställningen, skulle jag vil -

ja säga att jag inte riktigt förstår vad
herr Svärd menar med den internationella
regleringen av tryckfriheten. Det
finns väl ingen sådan, om han inte möjligen
tänker på konventionen om de
mänskliga rättigheterna, som i största
allmänhet talar om yttrandefrihet, tryckfrihet
och andra sådana ting. Denna
konvention kan emellertid inte alls ge
någon ledning för så svåra gränsdragningar,
som kan uppstå i ett fall som
det vi här diskuterar.

Såsom jag har försökt att tala om i
mitt svar, är tryckfrihetsförordningen
till för att värna yttrandefriheten. Men
det betyder inte att så fort någonting är
satt på pränt är detta en sak som så att
säga lyder under tryckfrihetsförordningen.
Det kan röra sig om helt andra ting.
Jag tror att jag såsom exempel nämnde
det fall, då någon genom en annons eller
genom en tidningsartikel utövar ett bedrägeri
— det kan man ju göra genom
att lämna de felaktiga uppgifterna i
tryck — men det faller inte under tryckfrihetsförordningen.
Det kan bedömas
och bestraffas såsom ett vanligt brott.
Eller låt oss ta den lagstiftning om illojal
reklam, som jag hänvisade till i mitt
svar. Kommittén, som lade fram förslaget,
tänkte sig där, att i den del, som eu
reklam sker i tryckt skrift, faller handlingen
under tryckfrihetsförordningen.
Därför föreslog kommittén att det skulle
ske en reglering av den frågan i
tryckfrihetsförordningen. Men det godtog
inte statsmakterna, utan enligt den
nyare tolkning av tryckfrihetsförordningen,
som jag här har refererat och
som vid flera tillfällen blivit accepterad
av regering och riksdag, faller inte ett
sådant förfarande inom tryckfrihetsförordningens
ram. Om man ingriper i dylika
fall, är det inte fråga om att inskränka
den medborgerliga yttrandefriheten,
utan det rör sig om t. ex. begränsningar
i näringsfriheten genom att man
inskrider mot illojal reklam.

Denna fråga var naturligt nog senast
uppe när vår nya tryckfrihetsförordning
antogs. Jag har här det betänkande, på
vilket denna tryckfrihetsförordning är
grundad, och jag får kanske till slut, för

Tisdagen den 10 maj 1955

Nr 17

Ang. spritcentralens åtgärder för begränsning av alkoholreklamen

att söka ytterligare klarlägga detta problem
och den gränsdragning soin herr
Svärd talade om, läsa upp ett stycke ur
betänkandet, som i den delen har godtagits
vid frågans behandling både i regeringen
och i riksdagen. De sakkunniga
säger:

»Såsom av den nu» — d. v. s. förut i
betänkandet — »lämnade redogörelsen
framgår har den i tryckfrihetsförordningen
uttryckta principen, att denna
lag ensam reglerar brottsligheten av
tryckt skrifts innehåll, en begränsad
räckvidd. Den gäller icke i fråga om
varje förfarande, i vilket skriftens innehåll,
taget i bokstavlig mening, ingår
som ett led. Vissa brott, vid vilka tryckt
skrift kommit till användning, bedömas
omedelbart enligt bestämmelser i annan
lag. I praktiken har den uppdelning som
skett mellan tryckfrihetsbrott och brott,
vilka sålunda falla under allmän lag,
vunnit en viss stadga.

Förklaringen till att det måste anses
naturligt och riktigt att omedelbart under
straffbud i annan lag än tryckfrihetsförordningen
hänföra vissa förfaranden,
som ske genom eller med tillhjälp
av yttrande eller meddelande i tryckt
skrift, ligger såsom Alexanderson framhållit»
— det är inte vår ärade kammarledamot,
utan hans fader, vår främste
kännare av tryckfriheten — »däri att
dessa förfaranden äro brottsliga i annat
avseende än såsom ett överskridande av
yttrandefrihetens gränser. Det är alltså
tryckfrihetens innebörd och syfte som
här måste vara avgörande. Tryckfriheten
har i första rummet till uppgift att
säkerställa en fri nyhetsförmedling och
en obeskuren politisk debatt, och det är
denna uppgift som föranlett att tryckfriheten,
såsom en förutsättning för ett fritt
samhällsskick, reglerats i grundlag. I nära
samband med tryckfrihetens politiska
uppgift står dess betydelse ur en mera
vidsträckt kulturell synpunkt såsom
grundval för en allmän upplysning. Som
missbruk av tryckfriheten upptagas yttranden
eller meddelanden, som äro menliga
för staten eller samhällslivet eller
som kränka den enskilde medborgaren.
Däremot har tryckfrihetsförordningen

8 Första kammarens protokoll 1955. Nr 17

icke tagit som sin uppgift att i alla avseenden
reglera bruket av tryckta skrifter.
Begagnandet av trycket såsom ett
medel i den enskilda näringsverksamhetens
tjänst kräver ej grundlagsskydd.
Därför böra ej heller oredliga eller illojala
yttranden och meddelanden kriminaliseras
såsom tryckfrihetsbrott. Teoretiskt
vore det tänkbart att tryckfrihetsförordningen
finge anses reglera allt
bruk av tryckta skrifter och att däri såsom
missbruk av tryckfriheten upptoges
varje brottsligt förfarande, vid vilket
tryckt skrift kommit till användning. Något
praktiskt syfte skulle en dylik utsträckning
av tryckfrihetsförordningens
ram dock icke tjäna.»

På grundval av bl. a. denna de sakkunnigas
motivering har statsmakterna
godtagit den begränsning av tryckfrihetens
innehåll, som jag här sökt redogöra
för.

Herr SVÄRD (h):

Herr talman! Det förhållandet, att justitieministern
inte lyckats klargöra dessa
komplicerade problem för mig, behöver
ju inte bero på svaret — det kan
också bero på mig. Och ju mera jag får
höra, desto mera övertygad blir jag om
att så är fallet. Jag ber därför om ursäkt
för att jag återkommer med några mera
praktiska funderingar.

Justitieministern hänvisar till att
tryckfrihetsförordningen, enligt fadern
till en av kammarens nuvarande ledamöter,
inte skall användas som grund
för beivrande av sådant som är brottsligt
i annat avseende. Inte heller skall
samma förordning användas för att
hindra eljest oredliga eller illojala åtgärder.
Men det är ju inte den saken vi
här diskuterar. Nu gäller det användningen
av tryckt skrift för att sprida
kunskap om vissa varor. Naturligtvis kan
man ha delade meningar om dessa varors
nödvändighet och förmåga att bereda
tillfredsställelse, men det är inte
heller den saken vi här diskuterar.

Jag har därför litet svårt att se att
det förhållandevis långa uttalande, som
justitieministern här återgav, är av nå -

Nr 17

Tisdagen den 10 maj 1955

Ang. spritcentralens åtgärder för begränsning av alkoholreklamen

gon betydelse i detta sammanhang. Jag
har svårt att inse att man kan använda
det för att hävda, att ett statligt monopolbolag
—- såsom jag säger — geno-m
hot om direkta ingrepp i människors
rätt att utöva sin näring skall kunna
hindra dem att annonsera i vanlig ordning.
Och det är ju detta vi diskuterar.

Sedan beklagar jag i mycket hög grad,
att justitieministern inte vill något närmare
belysa den praktiska innebörden
i och konsekvenserna av de sista meningarna
i sitt svar, där tryckfrihetens
princip hävdas, även med avseende på
reklamen. På den punkten är jag på
grund av uteblivet svar lika okunnig som
jag var tidigare.

Herr statsrådet ZETTERBERG:

Herr talman! I slutet av mitt svar har
jag, efter att ha konstaterat att vissa
slags åtgärder är grundlagsenliga, framhållit
att det finns andra, som strider mot
tryckfrihetsförordningen. Herr Svärd
undrar då var gränsen går. Jag har försökt
klarlägga den gränsdragningen två
gånger förut, och jag har för att klargöra
saken dragit fram ett par fall —
jag kan ju inte nämna alla tänkbara fall
utan måste dra en principiell gräns, tv
det var väl meningen att vi skulle ha
en principdiskussion här — men jag har
alltså angivit ett par fall, som varit uppe
och som är knäckta genom statsmakternas
beslut i lagstiftningsärenden. Det
gällde då frågor om bedrägeri och illojal
reklam. För sådana brott har straffbestämmelser
i vanlig lag införts, alltså
oberoende av tryckfrihetsförordningen.
Herr Svärd säger, att han inte förstår,
vad frågan om begränsning av alkoholreklamen
kan ha att göra med detta,
eftersom det nu inte gäller brottsliga
handlingar såsom bedrägeri och illojal
reklam, som faller under strafflagen.

Saken är den, att tryckfrihetsförordningen,
som är grundlag, griper över
vanliga lagar. Om man alltså vill införa
t. ex. straff för illojal reklam, som förut
inte var straffbar, gäller det att ta reda
på om det går för sig enligt tryckfrihetsförordningen
eller om tryckfrihetsförordningen
lägger hinder i vägen för det -

ta i sådana fall, då den illojala reklamen
sker exempelvis genom en annons, eftersom
den är tryckt. Man kom till det
resultatet, att det inte förelåg något hinder,
utan att så kunde ske. Detta blev
fastslaget, och varför? Jo, därför att
det här inte är fråga om ingrepp i yttranderätten
utan om en begränsning i
näringsfriheten. Sådana begränsningar
kan alltså göras oberoende av tryckfrihetsförordningen.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Vid föredragning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 190, angående komplettering
av riksstatsförslaget för budgetåret 1955/
56, m. m., hänvisades propositionen, såvitt
angick det procenttal av grundbeloppet,
varmed statlig inkomstskatt för
vissa skattskyldiga föreslagits skola ingå
i preliminär skatt, till bevillningsutskottet
samt i övrigt till statsutskottet.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
nedannämnda motioner:

nr 527, av herr Norling och herr Persson,
Helmer, samt

nr 528, av herr Andersson, Alvar,
m. fl.,

båda i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående eftergifter beträffande
ränta och amortering å vissa bostadsbyggnadslån.

Föredrogos och hänvisades till bankoutskottet
nedannämnda motioner:
nr 529, av herr Ewerlöf m. fl.,
nr 530, av herr Öhman och herr Persson,
Helmer, samt

nr 531, av herr Anderson, Carl Albert,
m. fl.

alla i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till förordning om
premiering av frivilligt sparande under
åren 1955 och 1956.

Föredrogos och bordlädes ånyo konstitutionsutskottets
utlåtanden nr 17-—19,
statsutskottets utlåtanden nr 113—120,

Tisdagen den 10 maj 1955

Nr 17

bevillningsutskottets betänkanden nr 42,
47 och 48, bankoutskottets utlåtanden nr
19 och 21—24, första lagutskottets utlåtande
nr 33, tredje lagutskottets utlåtanden
nr 20 och 21 samt jordbruksutskottets
utlåtande nr 23.

Anmäldes och bordlädes Kungl. Maj:ts
till kammaren överlämnade proposition
nr 197, med förslag till lag om skiljedom
i viss arbetstvist.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen
avlämnade motioner:

nr 532, av herr Ohlon m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
statens inlösen av Trafikaktiebolaget
Grängesberg—Oxelösunds aktier i
Luossavaara—Kiirunavaara aktiebolag;

nr 533, av herr Ewerlöf m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
statens inlösen av Trafikaktiebolaget
Grängesberg—Oxelösunds aktier i
Luossavaara—Kiirunavaara aktiebolag;

nr 534, av herr Ewerlöf m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
eftergifter beträffande ränta och
amortering å vissa bostadsbyggnadslån;

nr 535, av herr Alexanderson, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
eftergifter beträffande ränta och
amortering å vissa bostadsbyggnadslån;

nr 536, av herr Persson, Johan, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning om premiering
av frivilligt sparande under åren
1955 och 1956; samt

nr 537, av herr Ewerlöf m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning om premiering
av frivilligt sparande under åren
1955 och 1956.

Anmäldes och bordlädes:

utrikesutskottets utlåtande nr 4, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
vissa av Europarådets rådgivande
församling år 1954 vid dess sjätte
ordinarie möte fattade beslut;

statsutskottets utlåtande nr 121, i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning -

ar angående vissa byggnadsfrågor m. m.
inom ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde
jämte i ämnet väckta
motioner;

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 43, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående Sveriges anslutning
till deklaration om fortsatt tillämpning
av tullkoncessioner inom ramen
för allmänna tull- och handelsavtalet
(GATT) jämte i ämnet väckta motioner;
samt

nr 44, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående reglering av sockernäringen
i riket m. m.;

bankoutskottets memorial och utlåtande: nr

20, angående pension åt redaktören
Nils Andersson; samt

nr 25, i anledning av dels väckta motioner
om skrivelse till Kungl. Maj:t rörande
tillstånd för International Broadcasting
Association AB (IBRA) att inköpa
viss utländsk valuta, dels ock väckt
motion om vissa lättnader i valutaregleringen; första

lagutskottets utlåtande nr 34, i
anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående ändrad
lydelse av 1 § lagen den 30 maj 1952
(nr 317) om tillfällig ökning av regeringsrådens
antal, dels ock i ämnet
väckta motioner;

andra lagutskottets utlåtande nr 28, i
anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående ändring
i lagen den 3 januari 1947 (nr 1)
om allmän sjukförsäkring, m. m., dels
ock i ämnet väckta motioner; ävensom

jordbruksutskottets utlåtande nr 24,
med anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående anslag till statens försöksgårdar
för budgetåret 1955/56 m. m.
jämte i ämnet väckta motioner.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.36.

In fidem
Per Bergsten

Nr 17

Onsdagen den 11 maj 1955

Onsdagen den 11 maj

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Herr talmannen yttrade, att han efter
samråd med andra kammarens talman
finge tillkännagiva, att gemensam omröstning
komme att anställas vid kamrarnas
sammanträden onsdagen den 18
innevarande månad.

Upplästes en till kammaren inkommen
ansökning, som jämte därvid fogat läkarintyg
var så lydande:

Till riksdagens första kammare

Under hänvisning till bifogade läkarintyg
anhåller undertecknad om ledighet
från riksdagsarbetet under den tid, läkarintyget
utvisar.

Vimmerby den 10 maj 1955

Lars V. Linden
Riksdagsman

Härmed intygas, att riksdagsman Lars
V. Linden, Vimmerby, sedan den 4 maj
1955: åter är intagen å sjukstugan i Vimmerby
för recidiv av febersjukdom samt
är i behov av ledighet från riksdagsarbetet
t. o. m. maj månad 1955.

Sjukstugan i Vimmerby den 10 maj

Sjukstuguläkare

Den begärda ledigheten beviljades.

Ang. sänkning av sockerpriset

Herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
NORUP, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att vid
detta sammanträde besvara herr Gustaf
Elofssons interpellation angående sänkning
av sockerpriset, erhöll ordet och
anförde:

Herr talman! Med första kammarens
tillstånd har herr Gustaf Elofsson frågat

mig dels om jag anser att de av statens
jordbruksnämnd för år 1955 föreslagna
priserna på sockerbetor respektive socker
står i rimlig proportion till varandra,
dels — om jag anser, att så inte är
fallet — huruvida jag är beredd medverka
till att den i villkoren för sockerbetsodlingen
under år 1955 föreslagna
sänkningen av grundpriset på sockerbetor
från 7 kronor 20 öre till 7 kronor —
därest denna sänkning genomföres —
kommer att följas av en motsvarande
sänkning av priset på socker.

Vid besvarandet av denna fråga vill
jag först framhålla, att priset på sockerbetor
icke ensamt är bestämmande för
den inhemska prisbildningen på socker,
även om det är en avgörande faktor för
prisutvecklingen. Detta kan bäst belysas
av den utveckling, som ägt rum under
senast förflutna år. Vid de förhandlingar,
som fördes förra våren och som avsåg
1954 års betodling och sockertillverkning,
beslöts en sänkning av betpriset
med 15 öre per deciton. Sockerpriset,
d. v. s. sockerbolagets priskurantpris på
krossmelis, sänktes i tre etapper med
sammanlagt 6 öre per kilogram, varav 3
öre från och med den 1 oktober 1953, 2
öre från och med den 3 maj 1954 samt
ytterligare 1 öre från och med den 1
juli 1954. Samtidigt med den sista prissänkningen
på opaketerat strösocker genomfördes
den 1 oktober förra året vissa
ändringar av prisspänningen mellan
olika sockermärken. Dessutom skedde en
övergång från försäljning brutto för netto
till nettoviktsförsäljning av vissa paketförpackningar.
För konsumenterna innebar
dessa ändrade försäljningsvillkor
en ytterligare genomsnittlig prisreduktion
på omkring 0,15 öre per kilogram.
De nu nämnda prissänkningarna, tillhopa
över 6 öre per kilogram, var framför
allt betingade av sänkta priser vid importen.
Mot sänkningen av betpriset svarade
endast cirka 1 öre per kilogram rå -

Onsdagen den 11 maj 1955

Nr 17

socker, vilket ju endast är en obetydlig
del av den totala prissänkning för socker,
som ägde rum. Genom den relativt
kraftiga sänkningen av sockerpriset hade
man enligt statens jordbruksnämnds
uppfattning före årets prisförhandlingar
kommit så långt ned, som de rådande
förhållandena medgav.

Den nu överenskomna sänkningen av
betpriset med 20 öre per deciton innebär
i och för sig en kostnadsminskning, som
motsvarar 1,4 öre per kilogram råsocker.
Den höjning av den s. k. inultipeln från
40,15 till 41,50 öre, som vidtagits, är i
huvudsak skenbar och sammanhänger
hland annat med att nya poster har intagits
i den s. k. låsta kostnadsposten.
Vid den nu överenskomna multipeln räknar
man med att statsregleringens konto
per den 30 april nästa år kommer att
visa ett överskott av närmare 3 miljoner
kronor, vilket motsvarar nära 1 öre per
kilogram raffinad. Den möjlighet till
sänkning av sockerpriset, som därigenom
uppkommer, kan — om man så vill
— ses såsom ett resultat av prissänkningen
på betor. Emellertid är den förut
omnämnda multipeln icke fixerad annat
än vid en råsockerkvantitet av 300 000
ton. Multipeln kommer att variera enligt
vissa regler, om den inhemska produktionen
över- eller understiger denna
kvantitet. För övrigt vill jag framhålla,
att sockerbolaget vid förhandlingarnas
början ville lägga en råsockerproduktion
av 255 000 ton till grund för produktionskostnaderna,
medan den slutliga uppgörelsen
kom att avse 300 000 ton råsockervolym,
d. v. s. samma volym som föregående
år, då man fick en betareal av nära
60 000 hektar. Detta innebär, att bolaget
står en icke obetydlig ekonomisk
risk, om produktionen till följd av minskad
areal blir mindre än beräknat. I dylikt
fall kommer också multipeln och
därmed även statsregleringens kostnader
för .socker alt bli högre.

På grund av det anförda har vid årets
förhandlingar ansetts, att det beräknade
överskottet på statsregleringens konto
bör kvarstå som eu säkerhetsmarginal.
Skäl synes mig icke föreligga att frångå
vad därvid överenskommits. Detta bety -

Ang. sänkning av sockerpriset
der givetvis icke, att sockerindustrien
till någon del får behålla ifrågavarande
belopp för egen räkning. Jag vill i detta
sammanhang tillägga, att sockerbolaget
vid årets uppgörelse icke — såsom
interpellanten synes förutsätta — fått
alla kostnadsökningar täckta. Den ökning
av arbetskostnaderna vid sockertillverkningen,
som man har att emotse under
1955/56, har sålunda icke kompen
serats i uppgörelsen. Bolaget erhöll inte
heller begärd kompensation för vissa
fraktökningar i fråga om betor och betmassa.
Vid uppgörelsen förutsattes det,
att dessa kostnadsökningar skulle bäras
av bolaget självt, som har att neutralisera
verkningarna därav genom fortsatt
rationalisering av driften. För undvikande
av missförstånd vill jag slutligen
påpeka, att den höjning av detaljhandelspriserna
på socker, som ägt
rum den senaste tiden, icke beror på någon
ändring i bolagets utförsäljningspriser
utan helt hänför sig till ökad detaljhandelsmarginal.

Med det anförda anser jag mig ha besvarat
herr Elofssons interpellation.

Herr ELOFSSON, GUSTAF, (bf):

Herr talman! Jag skall be att få till
herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
framföra mitt tack för
svaret.

När jag framställde min interpellation
var det med tanke på att få klarhet om
vilka metoder man använde vid underhandlingar.
Det torde inte vara jordbruksministern
obekant, att man från
jordbruksnämndens sida framhöll, att
det var omöjligt att täcka hela produktionskostnaden
för sockerbetsodlingen i
år på grund av det låga sockerpris som
var rådande i landet. Underhandlarna
sade, att svenska folket krävde en sänkning
av sockerpriset och att man för att
åstadkomma detta också måste sänka
sockerbetsodlingens priser. När detta
väl är gjort och underhandlingarna är
klara och avtalet underskrivet, skickar
man ut direktiv från jordbruksnämnden,
där man förklarar att någon sänkning
av sockerpriset inte kan åstadkommas

Nr 17

Onsdagen den 11 maj 1955

Ang. sänkning av sockerpriset

därför att pengarna behövs ändå. De

skall »ligga i reserv», som det står.

Det är ju självklart att det inte verkar
förtroendeingivande på sockerbetsodlarna,
när en statlig nämnd använder sådana
påtryckningsmedel, som sedan visar
sig vara rena bluffen, när man säger
att det inte kan bli någon sänkning av
sockerpriset på grund av de sänkta betpriserna.
Det är ju självklart, och jag
har vid flera tillfällen påpekat att det
sagts från betodlarföreningens sida, att
de inte alls skulle ha något emot att få
samma avtal med staten som de svenska
sockerfabrikerna har. Jag trodde att
jordbruksministern delade de synpunkterna.
Sockerfabrikerna har garanti mot
förluster och vissa möjligheter att få behålla
en del av ett eventuellt överskott.
Det har aldrig lyckats för betodlarna
att få ett sådant avtal, men jag skall lämna
den saken åt sidan. Jag vill bara påpeka,
att man ville pressa ned priserna
inte som här står angivet med 20 öre,
utan därutöver har betodlingen fått bära
de ökade arbetskostnaderna, som beräknas
till 50 öre, och om man ser på det
hela har priset alltså sänkts med 70 öre
per hundra kilogram.

I interpellationssvaret sägs det, att
sockerbolaget inte heller har fått sina
kostnader täckta. Det kan ju hända -—■
det vill jag inte alls bestrida — att dess
kostnader beräknas också ha stigit. Men
sedan tillägger man här, att man bör utnyttja
mekaniseringen. Ja, det torde väl
inte vara obekant för jordbruksministern,
att mekanisering utnyttjas på de
svenska sockerbetsfälten så långt det
finns möjlighet, men tyvärr har man ännu
inte kunnat finna något som kan ersätta
den mänskliga arbetskraften där,
och då är det ju alldeles omöjligt att
genomföra en sådan mekanisering att
man kan få fram ett pris som motsvarar
de verkliga produktionskostnaderna.

Den uppgörelse, som skett i år, har
väl träffats under förutsättning av en
normal skörd. Huruvida det kommer att
bli en sådan, vågar jag inte uttala mig
o-m, men jag tror att det med hänsyn till
den försenade våren ändå hade varit
mera tillfredsställande, om jordbruksmi -

nistern hade kunnat deklarera att de
pengar, som nu skall gå till en statlig
fond, hade kunnat användas även till
att täcka förlusterna för den svenska
sockerbetsodlingen, om dessa skulle bli
alltför stora.

Jag drar, herr talman, den slutsatsen,
av interpellationssvaret att man från
statsmakternas sida accepterar det system,
som innebär att man utövar påtryckning
på betodlarna för att få fram
ett betpris, som ingalunda täcker produktionskostnaderna.
Jag tycker knappast
att det är värdigt staten att slå vakt
om ett sådant tillvägagångssätt gentemot
den svenska sockerbetsodlingen.

Herr statsrådet NORUP:

Man kan ju, herr talman, ha olika meningar
om dessa ting. Jag är emellertid
egentligen ganska förvånad över att denna
interpellation framställts.

Jag kan försäkra herr Elofsson att
statsmakterna under det år som gått säkerligen
har varit lika hårda mot sockerbolaget
som mot betodlarna. Uppgörelsen
med båda dessa parter sker varje
år efter mycket långvariga och mycket
hårda förhandlingar. Att vi i år inte har
kunnat genomföra den prissänkning på
socker, som man från början räknade
med, beror på att det har tillkommit kostnadsmoment
som man inte kunde beräkna
när jordbruksnämnden gjorde sitt
uttalande att priset skulle kunna sänkas.
I varje fall är det uppenbart att om inte
det avtal med sockerbolaget hade träffats,
som nu är gällande, hade sockerpriset
blivit ännu högre. Jag talade senast
i går med generaldirektör Söderström
och frågade, hur det låg till med det
avtal, som staten träffat med sockerbolaget
i år i jämförelse med avtalen tidigare
år. Han svarade mig, att man inte
något föregående år farit så hårt fram
mot sockerbolaget som man gjort i år.

Jag har ingen anledning att på något
sätt försvara sockerbolaget, men å andra
sidan bör man ju döma opartiskt. Sockerbolaget
försöker bevaka sina intressen
och betodlarna sina. Och staten måste
i det sammanhanget bevaka sina in -

Onsdagen den 11 maj 1955

Nr 17

tressen. Jag tror följaktligen att den
överenskommelse, som till sist träffas,
väl inte är sådan som någon av de tre
parterna egentligen hade önskat, men de
anser dock att den kan accepteras.

Vidare har det sagts här, att jordbruksnämnden
framhållit att betpriset
inte täcker produktionskostnaderna. Jag
har ingen anledning att betvivla det; som
sockerbetsodlare vet jag själv att det
pris som är antaget i år icke täcker kostnaderna.
Men sockerbetsodlingen ingår
för många jordbrukare i cirkulationen,
det är mycket svårt för jordbrukarna
att skaffa utsäde, och det är givetvis nödvändigt
att bedriva växelbruk. Det är
detta som har gjort att jordbrukarna intagit
sin ståndpunkt trots sänkt pris och
trots ökade kostnader. Jag får säga att
jag gärna skulle se att ett något högre
pris accepterades för sockerbetorna, varigenom
odlarnas kostnader täcktes.

När interpellanten nu säger, att bolaget
har fått sina kostnader täckta, så
måste jag svara, att det har bolaget inte
fått. Man har i år en multipel som är
höjd från 40,15 till 41,50. Där har bolaget
fått en höjning, men i multipeln
har också intagits en del kostnader som
inte tidigare hört dit.

I mitt interpellationssvar tillkännagav
jag att man från bolagets sida sagt: Vi
vill beräkna våra kostnader på en betydligt
lägre skörd, och när vi då slår ut
våra fasta kostnader på denna låga skörd,
kommer vi till de och de utgifterna 6om
vi måste ha täckta. Till detta har man
sagt nej från jordbruksnämnden. Denna
har i stället sagt att kostnaderna skall
beräknas på en skörd av 300 000 ton, och
då blir kostnaderna per ton betor så
och så mycket mindre. Detta har bolaget
fått acceptera.

Allting talar väl i dag för att vi ingalunda
i år kan få en skörd på 300 000
ton. Det är mycket mer som talar för att
vi får en skörd på omkring 255 000 ton.
Väderleken, den sena våren, kommer alldeles
säkert att inverka på den betskörd
som vi får i höst. Det är klart att
detta kommer att försämra kalkylerna
för båda parter, såväl jordbrukarna som
sockerbolaget.

Ang. sänkning av sockerpriset

Interpellanten har framställt frågan,
huruvida sockerbolaget inte fått proportionsvis
högre pris än betodlarna. Jag
tror mig kunna säga, att det har bolaget
icke fått, utan man har från statsmakternas
sida för att försöka få ned sockerpriset
pressat ned de ersättningar som
ges. Om man är part har man kanske —
såsom jag har sagt tidigare — en annan
mening, men här gäller det att se till
det hela. De ökade priser som inträtt
faller bland annat på handeln, och huruvida
handelns ökade kostnader är berättigade
får priskontrollnämnden kontrollera.

Vidare säger herr Elofsson, att betodlarna
inte skulle ha någonting emot att
få ersättning för betorna efter samma
villkor som sockerbolaget har. Jag erinrar
mig en liten episod från i höstas.
Sockerbolagets ärade ordförande — jag
vet inte om han just nu är närvarande
här i kammaren — tillät sig vid Arosmässan
att säga, att han önskade att
svensk industri skulle komma i samma
belägenhet som det svenska jordbruket.
Jag tillät mig då att replikera, att jag
hoppades att den svenska industrien
aldrig skulle behöva arbeta under samma
villkor som det svenska jordbruket i
regel gör. Jag får i detta fall dock säga,
att jag för min del inte tror, att betodlarna
skulle komma i en gynnsammare
situation om de komme i sockerbolagets
kläder och fick odla betor på samma
villkor som sockerbolaget får producera
socker. Jag tror att båda parter
är strängt efterhållna.

Herr Elofsson sade också, att den fond
som fanns borde kunna användas för
att stödja betodlarna. Ja, fonden utgör
3 miljoner kronor. Jag skulle tro att den
fonden inte räcker till att ge mycket
stöd. Det är nog välbetänkt att man i
någon mån garderat sig och inte gett
konsumenterna allt vad de fordrade när
de ville att vi skulle sänka sockerpriset.
Därmed har man sett till att även konsumenterna
fått ta på sig någon del av
bördan. Följaktligen har ingen av parterna
fått vad den önskat utan måst gå
med på en jämkning.

Nr 17

Onsdagen den 11 maj 1955

Ang. sänkning av sockerpriset

Herr ELOFSSON, GUSTAF, (bf):

Herr talman! Jordbruksministern säger,
att han förvånade sig över att jag
har framställt min interpellation. Det behöver
han inte göra, ty han vet nog själv
hur stor olust det uppstått bland sockerbetsodlarna
på grund av de former av
påtryckningar som använts för att få
ned priset. Detta framhöll jag, men jordbruksministern
svarade inte alls därpå.
Man gick från början ut ifrån att sockerbetspriset
skulle sänkas, detta eftersom
man kunde importera sockret billigare.
Detta var temat, och när förhandlingarna
avbröts, innan regeringen började lägga
sig i saken, skildes prisbuden åt med
50 öre. Senare nalkades de olika ståndpunkterna
varandra så att skillnaden
blev endast 20 öre. Jag skall inte ta upp
någon debatt om den ena eller andra
prisskillnaden, men jag vill framhålla,
att när man i kontraktet ser att multipeln
ökats, så undrar man ju var den
ökningen sattes in, samtidigt som det
blev en sänkning för sockerbetsodlarna.

Jag har med detta, herr talman, endast
velat framhålla, att det skulle vara mera
sympatiskt om man vid underhandlingar
inte använde sig av påtryckningsmedel
som ingalunda är avsedda att tillämpas
längre än tills förhandlingarna är
slutförda.

Herr statsrådet NORUP:

Herr talman! Jag vill bara lämna den
upplysningen, att anledningen till att
multipeln ökats är att i de låsta kostnaderna
intagits melassfrakt och civilförsvarskostnader
samt räntor under sammanlagt
0,48 öre. Vidare har man gått
ut ifrån att mera socker än tidigare skall
paketeras, och det kommer att medföra
en ökad kostnad på 0,65 öre. När man
lägger detta till den tidigare multipeln,
40,15, får man 41,28. Sedan har man höjt
detta till 41,50 för att därmed få en säkerhetsmarginal,
ifall del skulle komma
några oberäknade kostnader. När jag här
talat om att man här kommit med ytterligare
låsta kostnader, som ingått i multipeln,
så är det dessa ting som tillkommit.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 255, med anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bostadslån till domänverkets
fast anställda arbetare; samt
nr 256, med anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1955/56 till statens jordbruksnämnd
och statens kommission för krisuppgifter
på livsmedelsområdet jämte i ämnet
väckt motion.

Anmäldes och godkändes tredje lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 262, till Konungen i anledning av
dels Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till lag om allmänna vatten- och avloppsanläggningar,
m. m., dels ock en i
anledning av propositionen väckt motion.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 197, med förslag till lag om
skiljedom i viss arbetstvist.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
nedannämnda motioner:

nr 532, av herr Ohlon m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
statens inlösen av Trafikaktiebolaget
Grängesberg—Oxelösunds aktier i
Luossavaara—Kiirunavaara aktiebolag;

nr 533, av herr Ewerlöf m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
statens inlösen av Trafikaktiebolaget
Grängesberg—Oxelösunds aktier i
Luossavaara—Kiirunavaara aktiebolag;

nr 534, av herr Ewerlöf m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition angående
eftergifter beträffande ränta och
amortering å vissa bostadsbyggnadslån;
samt

nr 535, av herr Alexanderson, i anledning
av Kungl. Maj.ds proposition angående
eftergifter beträffande ränta och
amortering å vissa bostadsbyggnadslån.

Onsdagen den 11 maj 1955

Nr 17

Om folkomröstning ang. kyrkans skiljande från staten

Föredrogos och hänvisades till bankoutskottet
nedannämnda motioner:
nr 536, av herr Persson, Johan, och
nr 537, av herr Eiverlöf m. fl.,

båda i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning om
premiering av frivilligt sparande under
åren 1955 och 1956.

Föredrogos och bordlädes ånyo, utrikesutskottets
utlåtande nr 4, statsutskottets
utlåtande nr 121, bevillningsutskottets
betänkanden nr 43 och 44, bankoutskottets
memorial nr 20 och utlåtande nr
25, första lagutskottets utlåtande nr 34,
andra lagutskottets utlåtande nr 28 samt
jordbruksutskottets utlåtande nr 24.

Föredrogos ånyo konstitutionsutskottets
utlåtanden:

nr 17, i anledning av väckta motioner
angående viss ändring i grunderna för
mandatfördelningen mellan valkretsarna
vid val till riksdagens första kammare;
och

nr 18, i anledning av väckt motion angående
utredning om taxeringsmäns
straffrättsliga ansvar m. in.

Om folkomröstning ang. kyrkans skiljande
från staten

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 19, i anledning av väckta
motioner om en rådgivande folkomröstning
angående ett lösande av de organisatoriska
banden mellan kyrka och
stat.

I de likalvdande, till konstitutionsutskottet
hänvisade motionerna nr 41 i
första kammaren av herrar Weiland och
Osvald samt nr 48 i andra kammaren
av herrar Helén och Smedberg hade anhållits,
att riksdagen måtte besluta att i
skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om
proposition beträffande anordnande år
1957 av rådgivande folkomröstning angående
ett lösande av de organisatoriska
banden mellan kyrka och stat under be -

tingelser, som vore betryggande för
kyrklig verksamhet och kristet kulturliv.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
på åberopade grunder hemställt,
att motionerna I: 41 och II: 48 icke måtte
till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Herr WEILAND (fp):

Herr talman! Under riksdagen år 1950
motionerade riksdagsman Ture Nerman
om upplösande av bandet mellan stat
och kyrka. Frågan om statens och kyrkans
inbördes organisatoriska förhållanden
har även tidigare vid flera tillfällen
varit föremål för riksdagens behandling.
Åren 1909 och 1918 biföll andra kammaren
motioner, vari yrkats utredning av
frågan om upplösning av de organisatoriska
banden mellan stat och kyrka. Motionerna
avslogs emellertid vid båda dessa
tillfällen av första kammaren. Samtidigt
som herr Nerman år 1950 framförde
sin motion om »utredning rörande
statskyrkosystemets avskaffande» framförde
J. W. Johnsson en motion om undersökning
utifrån såväl statliga som
kyrkliga synpunkter, huruvida en helt
ny reglering av förhållandet mellan stat
och kyrka nu vore möjlig och önskvärd.
Båda dessa motioner avslogs under hänvisning
till att dissenterlagskommitténs
förslag skulle komma på riksdagens bord
följande år.

Nu har den nya religionsfrihetslagen
några år varit gällande och dess verkningar
har varit goda, men det vore nog
för mycket sagt om man ville påstå att
alla är fullt tillfredsställda med densamma,
och detta gäller såväl statskyrkligt
som frikyrkligt orienterade. Härtill kommer
den grupp, som har ringa intresse
för kyrklig verksamhet av vad slag det
vara må.

Det var i detta sammanhang av stort
intresse att lägga märke till en passus i
herr Ncrmans anförande i samband med
behandlingen av hans motion i riksdagen.
Han säger: — -— — »och kyrkan
skulle naturligtvis ha rätt till sin egendom,
hur mycket det är vet ingen, det

Nr 17

Onsdagen den 11 maj 1955

Om folkomröstning ang. kyrkans skiljande från staten

är just en sak som behöver utredas. Staten
liar ju inte utan vidare rätt till de
av församlingarna byggda kyrkorna. Här
får jag be partiprogrammet om ursäkt,
om jag har en avvikande mening».

Ja, så löd det då och så lyder det förmodligen
även nu, men det är icke säkert
att det kommer att lyda så om några
år, om sekulariseringen kommer att
fortsätta i samma takt som nu. Det är
därför, enligt mitt förmenande, på tiden
att kyrkan börjar se om sitt hus innan
det blir för sent. För min del anser jag
att kyrkan skall ha all sin egendom. Ja,
jag går så långt att jag anser, att det
skulle vara staten ovärdigt, om den lade
beslag på någon del av kyrkans egendom,
som inte tillhör staten. Frågan om
t. ex. kyrkans äganderätt till kyrkojorden
har på senare tid gång efter annan
aktualiserats. Grundliga undersökningar
har gjorts av framstående juridiska experter,
som i olika sammanhang redovisat
sina resultat, och man har härigenom
nått ett stycke fram mot frågans lösning.
En mycket stor del av den kyrkliga jorden
kom i kyrkans ägo redan under medeltiden.
Det lär t. o. m. förhålla sig så,
att omkring fyra femtedelar av de s. k.
prästboställena är av medeltida ursprung.
Endast i ett fåtal fall finns det
emellertid urkunder i behåll, som visar
huru dessa boställen kommit till. Man
var på den tiden icke så noga med att
avfatta sina uppgörelser skriftligen. Andra
vägar måste därför sökas för att få
klarhet i denna fråga.

För att en kyrka skulle kunna invigas
av biskopen fordrades enligt gällande
rätt, att kyrkans ekonomiska bestånd var
tryggat och att tillräcklig egendom fanns
för prästens underhåll. Det kunde vara
enskilda, som donerade jord, men ibland
hände det att sockenmännen skjutit ihop
pengar till inköp av en gård eller rent av
lämnat ett stycke var till denna gård.

Staten har tidigare icke varit så noga
med att låta kyrkan behålla sin egendom.
Under Gustav Vasas tid indrogs åtskilliga
tusental hemman till kronan. För den
sålunda konfiskerade jorden skulle visserligen
lämnas vederlag, men detta blev
i praktiken mycket godtyckligt, säger de

som forskat i hävderna på detta område.

Den under 1800-talet frambrytande liberalismen
hade som bekant en helt ny
syn på de samhälleliga problemen. Dess
insats ligger inte minst däri, att den underminerade
den grund, på vilken det
feodala systemet byggde. Liberalismen
lyckades så småningom genomsyra det
allmänna tänkesättet med sina idéer. Redan
1812 uttalade allmänna besvärs- och
ekonomiutskottet den meningen, att »då
kyrkor och akademien fått sig hemman
förlänte, dels av framlidna konungar,
dels av enskilda personer, samt tillförsäkrade
om sådana nyttiga inrättningars
bestånd, innebure detta genom konungs
och ständers senare bekräftelser att inrättningarna
erhållit full äganderätt av
slika hemman och lägenheter».

Genom flera rättsfall har denna rätt
sedan i olika sammanhang fastslagits.
Det har dock under den senaste tiden
icke saknats ansatser till att rucka på
denna av många såsom obestridlig ansedda
rätt. I högsta domstolen avgjordes
den 18 oktober 1952 ett ärende, som säkerligen
kommer att tillmätas stor betydelse
i den fortsatta diskussionen om stat
och kyrka. Förhållandet var i korthet
följande.

Den 30 juni 1944 hade regeringen till
vattenfallsstyrelsen överlåtit halva andelen
av Nämforsen i Ångermanälven, vilken
tillhör Ådalslidens prästboställe,
utan att församlingen hade givit sitt
samtycke därtill. Det blev rättegång om
saken, och församlingen bestred regeringens
befogenhet till en sådan överlåtelse.
Församlingen vann i häradsrätten
men förlorade i hovrätten. I högsta domstolen,
där ärendet, som tidigare angivits,
avgjordes den 18 oktober 1952, följde
tre av dess ledamöter regeringens
linje, medan två biträdde församlingens
uppfattning.

Jag har här anfört detta rättsfall därför
att det ju på sitt sätt klarlägger, att
det behövs utredning på hithörande område,
men också därför att det kanske
säger något mera. Det varslar nämligen
något om att det är på tiden att kyrkan
ser om sitt hus, så att icke staten

Onsdagen den 11 maj 1955

Nr 17

Om folkomröstning ang. kyrkans skiljande från staten

lägger allt större och större hinder i
vägen för den att utföra sin betydelsefulla
gärning i vårt land. Erfarenheten
från de länder, där man icke bär någon
statskyrka, vittnar också om att kyrkan
där utövar ett större inflytande än
vad den kunde göra om hon vore bunden
vid statens vagn.

I motionen framhålles också att om
de organisatoriska banden mellan stat
och kyrka skall lösas, bör detta ske under
betingelser som är betryggande för
kyrklig verksamhet och kristet kulturliv.
För närvarande torde det finnas majoritet
i riksdagen för att dessa i motionen
framförda synpunkter skall beaktas, men
hur det kan komma att gå i framtiden
är det säkerligen ingen som nu med säkerhet
kan uttala sig om. Dessa tankar
har även framförts från inom svenska
kyrkan på olika områden verksamma
personer. Den motion, som vid årets
riksdag framförts av ett mycket stort
antal riksdagsledamöter med förslag om
att kyrkans representativa organ, kyrkofullmäktige,
skall försvinna och dess uppgifter
övertagas av den borgerliga kommunens
beslutande myndigheter, är ju
ett tidens tecken som svenska kyrkan
icke verkar alldeles oberörd av, om man
får fästa något avseende vid uttalanden,
som gjorts från kyrkligt håll i anledning
av denna motion. En »reform» efter
i motionen uppskisserade linjer skulle
bl. a., heter det i ett av dessa uttalanden,
sätta punkt för kyrkoförsamlingens
självständighet i vårt land och
inleda ett nytt skede i vår svenska kyrkas
historia. Detta är också min mening,
och därför röstade jag emot denna
motion med motivering att jag ei
vill vara med om att sätta en ny tvångströja
på kyrkan utan hellre vill vara med
om att ge kyrkan större frihet än vad
den nu har. Det är min fasta övertygelse,
att .svenska kyrkan såsom en fri folkkyrka
skulle kunna utföra en ännu betydelsefullare
gärning inom vårt land
än vad den kan under nuvarande förhållanden.

Läget på den kyrkliga fronten synes
också driva dithän, att kyrkan själv, såsom
jag förut framhållit, måste värna

om sin självständighet för att kunna fungera
såsom kristet samfund, säger pastor
Johnsson i sin motion vid 1950 års
riksdag. Han säger vidare, att kyrkans
hittillsvarande organisationsformer uppenbarligen
gömmer stora faror. Han
redovisar vidare åtskilliga av de olägenheter,
som är förenade med den nuvarande
organisationsformen. Prästerna är
djupast sett inga statstjänstemän och bör
ej heller vara det. Kyrkan har ingen
åstundan att stå som tiggare vid statens
dörr, framhåller pastor Johnsson vidare.
Och jag skulle för min del vilja tillägga:
hon behöver det säkerligen ej heller om
hon blir en fri folkkyrka, ty därigenom
skulle krafter utlösas som skulle göra
kyrkan ekonomiskt oberoende. Därmed
är inte sagt att staten ej skulle ekonomiskt
stödja kyrkan. Detta sker ju åtminstone
i något av de länder, där man
icke har någon statskyrka. Man lämnar
där stöd på grund av att man anser att
den kyrkliga verksamheten är så betydelsefull
även för staten, att den är värd
det stöd som lämnas -— om jag icke är
fel underrättad — till flera olika religiösa
samfund.

Jag vill sålunda icke »avskaffa» statskyrkan
utan i stället vara med om att
medverka till att den såsom fri folkkyrka
må leva ett ännu djupare och rikare
liv än vad den nu kan göra.

Herr talman! Jag har intet yrkande
utan har endast med några ord velat
redovisa hur jag ser på problemet statskyrka—frikyrka.

Herr ELMGREN (s):

Herr talman! Då herr Weiland inte
hade något yrkande, kan jag fatta mig
rätt kort. Det må emellertid ursäktas
mig, om jag efter hans anförande har
lust att så att säga ställa kyrkan mitt i
byn. Motionen, som herr Weiland inte
talade så mycket om, handlar inte främst
om statens skiljande från kyrkan, utan
den går ut på att man begär en folkomröstning
om statens skiljande från kyrkan.

Vad utskottet bär reagerat emot är
att man vill lägga följande formel till

Nr 17

Onsdagen den 11 maj 1955

Om folkomröstning ang. kyrkans skiljande från staten

grund för en folkomröstning: »De organisatoriska
banden mellan stat och
kyrka böra lösas under betingelser, som
äro betryggande för kyrklig verksamhet
och kristet kulturliv.» Sedan tillägger
motionärerna: »Det är dock självfallet
att en sådan formel kräver en
grundläggande precisering inom de olika
utredningsområden som ovan blivit
nämnda.»

Det får väl anses ganska klart, att
om man skall gå till folkomröstning om
en sak, bör den saken först vara tillfredsställande
utredd, både därför att
folk skall kunna ta ställning till den och
därför att den upplysningsverksamhet,
som bör bedrivas i samband med en
folkomröstning, skall ha något att hämta
material ur. Utskottet tycker därför att
motionärerna ställer saken på huvudet
när de först vill ha folkomröstning och
sedan en utredning. Det är detta som
gör att jag inte behöver gå in på någon
utförligare diskussion, utan kan inskränka
mig till att säga, att utskottet om det
haft initiativrätt inte på basis av en sådan
motion kunnat ta något initiativ eller
vara med på något yrkande, utan endast
hemställt om avslag på motionerna.
Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottsutlåtandet.

Herr WEILAND (fp):

Herr talman! Jag medger att herr
Elmgren i viss mån har rätt. Det har
dock diskuterats åtskilligt och även rått
olika meningar om huruvida utskottet
inte hade kunnat gå på den linjen att
undersöka också möjligheterna att utreda
frågan.

Jag är inte tillräckligt kunnig på detta
område för att veta hur man hade kunnat
förfara i detta avseende. Likväl är
det klart att dessa saker hör samman
med varandra, så att vad jag här sagt i
dag sålunda enligt mitt förmenande inte
hänger i luften.

Herr NÄSGÅRD (bf):

Herr talman! Jag skulle liksom utskottets
företrädare kunna säga, att det är
rätt egendomligt att motionärerna vill

ha en folkomröstning i frågan men inte
ansett sig kunna begära en utredning.
Detta förslag har av olika skäl blivit avvisat
förut.

Vad jag framför allt vill säga är emellertid
att jag helt och hållet ansluter
mig till den mening, som herrar Swedberg
och Hammar givit uttryck åt i ett
särskilt yttrande. Ehuru de ansett att
det skulle vara betydelsefullt med en
folkomröstning i frågan, har de avstått
från att göra något yrkande därom. De
förklarar sig på följande sätt: »Som

emellertid meningarna i förevarande
fråga visat sig vara synnerligen delade
och vi anser, att ärenden av denna och
liknande art så vitt möjligt bör handläggas
i en anda av enighet och samförstånd,
har vi ansett oss för närvarande
böra stanna vid att ge vår här angivna
mening till känna.»

Jag tycker att också herr Weiland
skulle ha kunnat ansluta sig till detta
yttrande.

Herr Weiland erinrade om vår värderade
kamrat Ture Nermans motion år
1950 och den debatt som blev följden
av denna motion. Men jag måste ju säga,
att herrar Weiland och Ture Nerman
har helt olika utgångspunkter i denna
fråga, och deras meningar sammanfaller
inte, såvitt jag förstår, i fråga om syftet.

För övrigt tror jag, att herr Weiland
är en smula efter sin tid. Det torde inte
bland frikyrkofolket råda någon enig
mening om att man vill ha kyrkan skild
från staten. När vi diskuterade den frågan
år 1950 motsatte sig exempelvis
pingströrelsens ledare bestämt kravet på
att kyrkan skulle skiljas från staten, vilket
han ansåg skulle bli ett led i nationens
avkristning. När det året därpå
blev möjligt att fritt utträda ur statskyrkan
utan några som helst ceremonier
var det också en mycket liten procent
bland de frikyrkliga som verkligen begärde
utträde.

Jag ber, herr talman, att med dessa
ord få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr ELMGREN (s):

Herr talman! Om jag fattade herr Weilad
rätt ville han göra gällande, att ut -

Onsdagen den 11 maj 1955

Nr 17

skottet skulle ha övervägt att ta initiativ
till en utredning. I förbigående vill
jag säga, att herr Weiland inte var närvarande
i utskottet. Han kunde därför
inte, såsom herr Näsgård förutsatte, ansluta
sig till det särskilda uttalande, som
avgivits. Men, herr Weiland, om utskottet
haft initiativrätt och velat taga ett
initiativ, hade väl en förutsättning varit,
att den av motionärerna som var
närvarande i utskottet skulle ha yrkat
detta eller åtminstone yrkat bifall till
sin motion. Så skedde inte. Då är det väl
för mycket begärt att kräva att andra
skulle beträda den linjen.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Ang. folkskolans tjänstebostäder

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 113, i anledning av Kungl.
Maj :ts framställningar angående vissa
frågor rörande tjänstebostäderna för
folkskolans lärare jämte i ämnet väckta
motioner.

I delta utlåtande hade utskottet hemställt,
utom annat, att riksdagen måtte
med bifall till Kungl. Maj :ts förslag samt
med avslag å motionerna I: 314 och II:
316, såvitt här vore i fråga, till Folkskolor
m. m.: Byggnadsbidrag till tjänstebostäder
för budgetåret 1955/56 under åttonde
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 5 500 000 kronor.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Samtidigt som jag ber
att få yrka bifall till statsutskottets utlåtande
vill jag påpeka, att det har råkat
insmyga sig ett par tryckfel i utlåtandet
på s. 41, vilka jag ber att få rätta.

Första meningen i andra stycket som
börjar med »Den av de sakkunniga föreslagna»
bör lyda på följande sätt: »Den
av de sakkunniga föreslagna, av departementschefen
förordade övergångsbestämmelsen
åsyftar uppenbarligen endast
de fall, där hyresmarknad icke förefunnits
och därmed tjänstebostadsskyl -

Ang. folkskolans tjänstebostäder

dighet ansetts föreligga vid upplåtelsen»
o. s. v. I utskottets text har alltså orden
»icke förefunnits» bortfallit.

Nästa mening i utskottets utlåtande lyder:
»Däremot inbegripes icke sådana
fall, där vid upplåtelsen hyresmarknad
förelegat och sålunda tjänstebostadsskyldighet
ej förefunnits, men där läkaren»
etc. Ordet »läkaren» skall naturligtvis
vara »läraren». Slutet på meningen skall
alltså lyda: »men där läraren likväl på
grund av hittillsvarande bestämmelser
fått bostaden förklarad för tjänstebostad».

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i det nu ifrågavarande
utlåtandet hemställt med rättelse
av de av herr Näsström anmärkta
tryckfelen.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

114, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till vissa
byggnadsarbeten vid statens sinnessjukhus
m. m. jämte i ämnet väckta motioner; nr

115, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1955/56 till universitetssjukhusen
m. m.;

nr 116, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt garanti
till Aktiebolaget Aerotransport;

nr 118, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1954/55, i vad propositionen
avser avskrivning av nya kapitalinvesteringar.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Nr 17

Onsdagen den 11 maj 1955

Ang. hamnavgiften för lustfartyg i vissa fiskehamnar

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 119, i anledning av riksdagens år
1954 församlade revisorers berättelse angående
verkställd granskning av statsverket
m. m.

Statsutskottet, tills vars förberedande
behandling riksdagens år 1954 församlade
revisorers berättelse jämte de i anledning
därav från vederbörande ämbetsverk
och myndigheter till Kungl.
Maj :t avgivna utlåtanden och förklaringar
blivit hänvisad, hade efter tagen kännedom
av vissa handlingar och inhämtande
av för ärendenas utredning i övrigt
erforderliga upplysningar, i det föreliggande
utlåtandet underställt riksdagens
prövning de av revisorerna gjorda
framställningar, som ansetts från utskottets
sida påkalla yttranden.

Punkten 1

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 2—4

Lades till handlingarna.

Punkterna 5 och 6

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 7 och 8

Lades till handlingarna.

Punkten 9

Ang. hamnavgiften för lustfartyg i vissa
fiskehamnar

Under kommunikationsdepartementet,

§ 18, hade revisorerna upptagit frågan
om den befrielse från sjöfartsavgifter
vid angörande av rikets hamnar, som
enligt gällande bestämmelser åtnjötes av
lustfartyg, tillhörande vissa s. k. privilegierade
segel- och båtsällskap. Revisorerna,
som undersökt verkningarna av
ifrågavarande privilegium såvitt gällde
de statliga och statsunderstödda fiskehamnarna,
hade på anförda skäl föreslagit,
att ifrågavarande avgiftsbefrielse
skulle upptagas till omprövning.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten yttrat:

»Inledningsvis torde få erinras om att
Kungl. Maj:t, med anledning av vad utskottet
under punkten 14 i sitt av fjolårets
riksdag godkända utlåtande nr 6
hemställt, uppdragit åt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
att utreda frågan om
underhållet av sådana fiskehamnar som
uppförts med anlitande av bidragsmedel
från anslaget till byggande av fiskehamnar.
Enligt utskottets mening bör vid
denna utredning jämväl den i förevarande
sammanhang aktualiserade frågan
upptagas till övervägande. Då emellertid
en individuell avgiftsbeläggning av de
av revisorerna åsyftade nöjesbåtarna synes
ägnad att ingiva vissa betänkligheter
ur både principiell och framför allt
praktisk synpunkt, torde därvjd närmast
böra prövas om icke vederbörande huvudmän
kunde genom en kollektiv överföring
av automobilskattemedel ekonomiskt
gottgöras för de tjänster båtägarna
åtnjuta i fiskehamnarna.

Under åberopande härav hemställer
utskottet, att riksdagen må i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl.
Maj :t ville föranstalta om åtgärder i det
av utskottets angivna syftet.»

Herr HÄLLGREN (s):

Herr talman! Riksdagens revisorer har
i denna punkt föreslagit, att den befrielse
från erläggande av hamnavgift, som
vissa segelsällskap åtnjuter i våra hamnar,
skall upptagas till omprövning. Revisorernas
förslag har tillstyrkts av vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen, kommerskollegium,
Västkustfiskarnas centralförbund
och Svenska sydkustfiskarnas centralförbund,
under det att de organisationer,
som representerar sportseglingen,
har yrkat avslag.

Avgiftsbefrielsen för sportseglare är ett
gammalt privilegium, varom även finns
internationella överenskommelser. Det
åstadkommer dock en viss irritation i
hamnarna. Om en i samhället boende
person har en båt, som användes för nöje
eller rekreation, skall han betala
hamnavgift. En sportseglare däremot,
som tillhör ett segelsällskap, är befriad
från avgift.

Utskottet har nu föreslagit, att man

Onsdagen den 11 maj 1955

Nr 17

Ang. hamnavgiften för lustfartyg i vissa fiskehamnar

skall överväga möjligheten att överföra
automobilskattemedel till hamnarna för
att gottgöra de förluster som uppkommer
genom det nuvarande systemet. 1
inkomsthänseende kan dessa avgifter
visserligen inte betyda så mycket för
hamnarna, men de nu gällande reglerna
skapar en viss irritation, som man förr
eller senare måste försöka komma ifrån.
Avgiftsbefrielse i hamnarna gäller för
sådana båtar och fartyg, som söker hamn
i situationer av trängande nöd eller som
av andra orsaker, såsom proviantering,
reparation o. s. v., måste anlita hamn.
Nöjesbåtarna kan utan hänsyn härtill
koimna och gå hur de vill utan att erlägga
avgift. De vållar dock en hel del besvär
genom den statistik över dessa båtar
som måste uppgöras av dem som
skall sköta hamnarna.

Jag bär inget yrkande, herr talman.
Jag vill endast säga att detta problem
icke är ur världen med vad utskottet har
föreslagit, utan problemet kommer förr
eller senare tillbaka till riksdagen.

Herr HESSELBOM (s):

Herr talman! Det är ingalunda någon
stor fråga som revisorerna här tagit
upp; den gäller ju huruvida de s. k. nöjesbåtarna
skall tvingas erlägga hamnavgift
när de angör t. ex. en fiskehamn.

Vissa båtsällskap här i landet har fått
en privilegierad ställning i detta avseende
genom att de är befriade från avgiften,
och dessutom har -— och det vill
jag särskilt understryka — vissa utländska
båtsällskap genom internationella
överenskommelser fått rätt att angöra
svenska hamnar utan att erlägga hamnavgift.

Utskottet anser att den nuvarande ordningen
inte är tillfredsställande. Del
finns ingen som helst anledning till att
vissa båtägare skall ha privilegier framför
andra. Men av praktiska skäl anser
vi det lämpligast att lösa detta problem
på så sätt, att man befriar alla mindre
båtar, som tillfälligt angör en hamn, från
att erlägga sådana avgifter. Det är ofta
fråga om bagatellbelopp — en hamnavgift
kan väl röra sig om en 50-öring eller
en krona — och vi befarar att uppbör -

den av dessa hamnavgifter kommer att
kosta betydligt mer än man kan räkna
med att få in i form av avgifter. Detta
kan ju inte vara någon förnuftig ordning.

Men man kan även lägga andra synpunkter
på denna fråga. Åtminstone i
den del av landet, där jag har min hemvist,
brukar vi alltid visa gästfrihet när
vi får främmande. Vi tycker inte att det
är riktigt honnett, om en främmande båt
angör en vänernhamn eller en västkusthamn,
att säga till våra gäster, att det
kostar 50 öre eller en krona. Vi vill
vara generösa och i stället säga: »Du är
välkommen!» Vi tror att det ligger i de
enskilda orternas intresse, om man genom
att visa gästfrihet kan dra till sig
besökare som kommer sjöledes från andra
håll.

Utskottet har nu velat peka på en
möjlighet att lösa denna fråga till alla
parters belåtenhet. Många motorbåtar
använder ju bensin som drivmedel, och
för den får de erlägga bensinskatt. Vid
behandlingen av sjätte huvudtiteln framhöll
utskottet det rimliga i att dessa båtägare
på något sätt får återbäring för
den erlagda bensinskatten; de bör inte
i sin egenskap av motorbåtsägare bidraga
till vägunderhållet mer än andra
skattebetalare i samhället. Utskottet har
alltså velat visa på utvägen, att man genom
kollektiv restitution av bilskattemedel
kunde använda en del av dessa
pengar till underhåll av fiskehamnar
liksom andra småhamnar. På det sättet
skulle frågan kunna lösas till båtnad för
alla parter.

Det är dessa synpunkter som legat till
grund för utskottets ställningstagande,
herr talman, och jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag i ärendet.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, bifölls vad utskottet i
den under behandling varande punkten
hemställt.

Punkten 10

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 11 och 12

Lades till handlingarna.

Nr 17

Onsdagen den 11 maj 1955

Ang. beskattningen av vissa livräntor
Punkten i3

Utskottets hemställan bifölls.
Punkten 14

Lades till handlingarna.

Punkten 15

Utskottets hemställan bifölls.
Punkten 16

Lades till handlingarna.

Punkten 11

Utskottets hemställan bifölls.
Punkterna 18—23
Lades till handlingarna.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 120, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående
statstjänstemännens löner under år 1955
m. m., bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Anmäldes statsutskottets förslag till
riksdagens skrivelse, nr 260, till Konungen
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående statstjänstemännens löner
under år 1955 m. m.

Skrivelseförslaget godkändes under
förutsättning att utskottets hemställan i
utlåtande nr 120 bifölles även av andra
kammaren.

Ang. beskattningen av vissa livräntor

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 42, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändrad lydelse av 32 § 2 mom. och
anvisningarna till 19 § kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370)
jämte en i ämnet väckt motion.

I en den 18 mars 1955 dagtecknad, till
bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 166, hade Kungl. Maj:t, under
åberopande av propositionen bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över finansärenden
för samma dag, föreslagit riksdagen
att antaga vid propositionen fogat
förslag till lag om ändrad lydelse av 32 §

2 mom. och anvisningarna till 19 § kommunalskattelagen
den 28 september 1928
(nr 370).

I propositionen hade föreslagits, att
livränta, som utgått på grund av försäkring
enligt lagen om yrkesskadeförsäkring,
i sin helhet skulle utgöra skattepliktig
intäkt och således icke — såsom
bland annat livränta enligt 1916 års lag
om olycksfall i arbete — beskattas allenast
till reducerat belopp. Detsamma hade
föreslagits skola gälla livränta, som
utginge enligt militärersättningsförordningen
och vissa andra författningar på
grund av skadefall, som inträffat efter
utgången av år 1954.

Till utskottets behandling hade hänvisats
den i anledning av propositionen
väckta motionen I: 481 av herrar A7orling
och Helmer Persson, vari hemställts,
att riksdagen måtte besluta antaga i motionen
infört förslag till lag om ändrad
lydelse av 32 § 2 mom. kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370).

Det av motionärerna framställda lagförslaget
innebar, att livränta, som utginge
på grund av den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen,
i samtliga fall
skulle beskattas med 80 procent av livräntans
belopp.

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet av angivna orsaker hemställt,

A) att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förevarande proposition
nr 166, för sin del antaga det vid propositionen
fogade förslaget till lag om ändrad
lydelse av 32 § 2 mom. och anvisningarna
till 19 § kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370); samt

B) att motionen I: 481 av herrar Norling
och Helmer Persson icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Herr NORLING (k):

Herr talman! I anslutning till denna
proposition har jag tillsammans med
min partikamrat Helmer Persson avlämnat
en motion, vari vi yrkat viss ändring
av beskattningen av livränta enligt
lagen om yrkesskadeförsäkring.

Onsdagen den 11 maj 1955

Nr 17

Även om livräntan enligt den nya lagen
avsevärt förbättrats genom att inkomstläget
blivit höjt och följaktligen
även livräntan kommer att utgå efter
yrkesskadelagens högre belopp, verkar
den nya beskattningen dock betungande
för dem som drabbats av invaliditet. Det
är naturligtvis riktigt att invaliden kommer
att få ungefär samma ersättning efter
beskattning, som han erhållit i sjukersättning
efter den reducerade ersättningsskala,
vilken utgår efter de första
90 dagarna. Man får dock komma ihåg
att sjukersättningen är skattefri. Invalider,
som erhåller invalidersättning för
skador vilka drabbat dem före utgången
av år 1954, erhåller förutom ersättning
enligt gamla olycksfallslagen vid sådan
invaliditet, att hjälp för vård behövs, en
s. k. hjälpvårdsersättning av 1 800 kronor
per år. Det sker just med tanke på
att särskild vård i många fall är av behovet
påkallad. Därför borde vid beskattning
av invalidersättningen hänsyn
tagas till detta. Till detta kommer att
en person, som drabbats av invaliditet,
alltid måste räkna med att viss vård
måste bekostas av den ersättning som
erhålles. Med hänsyn härtill kan en invalid
inte anses vara lika bärkraftig i
skattehänseende som en frisk människa.

Vi delar således inte departementschefens
och utskottets mening, att man ej
skall ta hänsyn till sociala skäl eller
andra liknande omständigheter när det
gäller invalidens beskattning. Därför har
vi också i motionen föreslagit, att viss
del av invalidräntan skall vara fri från
beskattning, nämligen 20 procent av
räntan.

Utskottet, som avstyrkt motionen, finner
dock, att situationer kan uppstå då
frågan måste betraktas även ur social
synpunkt. Utskottet säger nämligen i sin
skrivning: »Tilläggas bör emellertid att
i ömmande fall möjlighet föreligger att
tillämpa de i kommunalskattelagen givna
reglerna om avdrag för nedsatt skatteförmåga.
Därvid torde finnas anledning
framhålla att vid ett genomförande
av det föreliggande förslaget beskattningsnämnderna
synes böra iigna särskild
uppmärksamhet åt sådana fall där

4 Första kammarens protokoll 1955. Nr 17

Ang. beskattningen av vissa livräntor
skäl för tillämpning av nyssnämnda bestämmelser
kan föreligga, ehuru formligt
yrkande därom icke framställts av
den skattskyldige.»

Utskottet har således understrukit just
den tankegång, som vi varit inne på när
vi begärt att en viss del av invalidräntan
skall vara skattefri. Utskottet pekar
ju självt på att fall kan inträffa, som
kan vara så ömmande, att beskattningsnämnderna
böra ta hänsyn till sociala
skäl även om den skattskyldige inte begärt
skattelindring.

Jag skulle naturligtvis, herr talman,
med hänsyn till detta uttalande av utskottet
kunna avstå från att göra något
yrkande, men då jag finner att motionen
trots allt är av mycket stor betydelse
när det gäller att åstadkomma
lindring i beskattningen för dessa invalider,
hemställer jag om bifall till motionen.

Herr SJÖDAHL (s):

Herr talman! Denna fråga gäller ju
livräntorna enligt yrkesskadeförsäkringslagen.
Jag vill erinra kammaren
om att när riksdagen antog denna lag
var det under den förutsättningen, att
livräntorna var så högt uppräknade, att
de skulle kunna tåla beskattning. Häremot
gjordes inte några invändningar
från riksdagens sida — jag tror inte ens
att den saken diskuterades inom riksdagen.
Det är därför bara andra akten, som
här utspelas, då man efter denna höjning
av livräntorna kommer med ett förslag
om att de skall beskattas.

Jag vill vidare framhålla, eftersom
motionärerna särskilt har pekat på dem
som har inkomster upp till 7 200 kronor,
att vid full livränta utgår ju inte
mindre än 11/12 av detta belopp, alltså
praktiskt taget hela beloppet. Det innebär
att det finns en liel del individer
ute i arbetslivet, som inte har större inkomster
men som ändå beskattas. Jag
kan också erinra om att ålderspensionärerna,
som oftast har lägre inkomst,
får skatta för sina pensioner.

Nu förstod jag på motionärernas talesman,
att lian var tveksam, om han

Nr 17

Onsdagen den 11 maj 1955

Ang. förvärvsavdraget vid sambeskattning
skulle yrka bifall till sin motion. Utskottet
har sagt, att i ömmande fall kan man
få ytterligare avdrag efter framställning
till taxeringsnämnden och att, om vederbörande
livräntetagare inte gör framställning
därom, taxeringsnämnderna
bör kunna självmant bevaka livräntetagarnas
intressen.

Utskottet har alltså pekat på att detta
förslag är en följd av riksdagens förut
fattade beslut, och tillika anbefallt, att
man i ömmande fall bör vidta en jämkning
av skatten.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets förslag.

överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter i enlighet med de därunder förekomna
yrkandena gjordes propositioner,
först på bifall till vad utskottet i
det nu föredragna betänkandet hemställt
samt vidare på bifall till utskottets hemställan
med den ändring, som föranleddes
av bifall till den i ämnet väckta motionen;
och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med övervägande
ja besvarad.

Anmäldes bevillningsutskottets förslag
till riksdagens skrivelse, nr 263, till Konungen
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag om ändrad
lydelse av 32 § 2 mom. och anvisningarna
till 19 § kommunalskattelagen den
28 september 1928 (nr 370).

Skrivelseförslaget godkändes under
förutsättning att utskottets hemställan i
betänkande nr 42 bifölles även av andra
kammaren.

Ang. förvärvsavdraget vid sambeskattning

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 47, i anledning av väckta
motioner om ändringar av bestämmelserna
rörande det s. k. förvärvsavdraget för
gift kvinna.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande inom riksdagen väckta, av
utskottet Lill behandling i ett sammanhang
upptagna motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 28 av
herr Anderberg m. fl. och II: 39 av herr
Engkvist m. fl.;

2) de likalydande motionerna I: 140
av fru Svenson m. fl. och II: 428 av herr
Larsson i Luttra m. fl.; samt

3) motionen II: 93 av herr Andersson
i Essvik.

I motionerna hade yrkats vissa ändringar
i gällande beskattningsregler, syftande
till en utvidgning av rätten till
avdrag vid s. k. faktisk sambeskattning.
Sålunda hade i de likalydande motionerna
1:28 av herr Anderberg m. fl. och
II: 39 av herr Engkvist m. fl. yrkats, att
det avdrag, vilket kunde vid den statliga
taxeringen medgivas gift man som
haft inkomst av jordbruksfastighet eller
rörelse, skulle kunna få åtnjutas jämväl
därest han haft inkomst av odlingar på
jord, taxerad som annan fastighet. Motionärerna
hade därvid i främsta rummet
syftat på de tobaksodlingar, vilka bland
annat i Skåne i viss utsträckning anlagts
på fastigheter taxerade såsom annan fastighet.
I de likalydande motionerna I:
140 av fru Svenson m. fl. och 11:428 av
herr Larsson i Luttra m. fl. hade yrkats
en sådan utvidgning av ifrågavarande avdrag,
att detsamma skulle kunna medgivas
även då gift man deltagit i hustruns
förvärvsarbete inom jordbruk eller
rörelse samt att avdraget skulle utsträckas
till att avse jämväl den kommunala
taxeringen. I motionen 11:93 av herr
Andersson i Essvik hade yrkats, att det
gift man vid taxeringen till statlig inkomstskatt
medgivna avdraget skulle få
åtnjutas jämväl i det fall att hustrun ägt
jordbruksfastighet och deltagit i skötseln
av densamma.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
betänkandet anfört bland annat:

»Det synes utskottet kunna förutsättas,
att de nu föreliggande yrkandena
kommer att bli behandlade vid den av
1954 års riksdag begärda översynen av
reglerna om förvärvsavdraget, vilken enligt
departementschefens uttalande avses
att verkställas i samband med en prövning
av ortsavdragens utformning. Ut -

Onsdagen den 11 maj 1955

Nr 17

Öl

skottet anser, att resultatet av denna
översyn bör avvaktas innan ställning tages
till de nu aktualiserade spörsmålen,
och kan således icke tillstyrka lagstiftningsåtgärder
i anledning av motionerna.
Med hänsyn till att nämnda översyn
begärdes av riksdagen i skrivelse till
Kungi. Maj:t så sent som den 24 november
1954 finner utskottet ej heller anledning
att förorda skrivelse till Kungl.
Maj:t i ämnet. Utskottet avstyrker sålunda
de förevarande motionerna.

Under åberopande av vad sålunda anförts
får utskottet hemställa,

1) att de likalydande motionerna I: 28
av herr Anderberg m. fl. och II: 39 av
herr Engkvist in. fl. om viss ändring
av bestämmelserna rörande det s. k. förvärvsavdraget
för gift kvinna icke mätte
föranleda någon riksdagens åtgärd;

2) att de likalydande motionerna I:
140 av fru Svenson m. fl. och II: 428 av
herr Larsson i Luttra m. fl. om viss ändring
av bestämmelserna rörande det s. k.
förvärvsavdraget för gift kvinna vid beskattning
icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd; samt

3) att motionen 11:93 av herr Andersson
i Essvik om viss ändring av 4 §
2 mom. andra stycket av förordningen
om statlig inkomstskatt icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.»

Reservationer hade anförts

I) av herrar Veländer och Hagberg i
Malmö, som ansett, att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte, med bifall
till de likalydande motionerna 1:28
av herr Anderberg in. fl. och 11:39 av
herr Engkvist m. fl., de likalydande motionerna
1:140 av fru Svenson m. fl.
och 11:428 av herr Larsson i Luttra
m. fl. samt motionen 11:93 av herr Anderssson
i Essvik,

1) för sin del antaga i reservationen
infört förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928
(nr 370);

2) antaga i reservationen infört förslag
till förordning om ändring i förordningen
den 26 juli 1947 (nr 576) om
statlig inkomstskatt;

Ang. förvärvsavdraget vid sambeskattning

II) av herrar Söderquist, Anders Johansson,
Kristensson i Osby, Sjölin och
Strandh, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort hava den ändrade lydelse,
reservationen visade, och avslutas med
en hemställan, att riksdagen måtte, i anledning
av de likalydande motionerna I:
28 av herr Anderberg m. fl. och II: 39
av herr Engkvist m. fl., de likalydande
motionerna I: 140 av fru Svenson m. fl.
och II: 428 av herr Larsson i Luttra
m. fl. samt motionen 11:93 av herr Andersson
i Essvik i skrivelse till Kungl.
Maj :t hemställa om en översyn av reglerna
om det s. k. förvärvsavdraget vid
taxering till skatt, så att förslag i ärendet
snarast kunde föreläggas riksdagen.

Herr VELANDER (h):

Herr talman! De spörsmål, som behandlas
i det föreliggande utskottsbetänkande!,
sammanfaller i allt väsentligt
med dem, som förelåg till behandling
under nästlidet års riksdags höstsession.
Det var den 24 november, som
de spörsmålen diskuterades, och skedde
detta i anslutning till bevillningsutskottets
då föreliggande betänkande nr 62.
Den diskussionen var ganska uttömmande,
och jag kan tänka mig att det i dag
kan vara lämpligt åtminstone för mig
såsom en av högerreservanterna vid både
det tillfället och nu att begränsa mig
till vissa erinringar från den debatten.

Utgångspunkten för den då förda diskussionen
och den diskussion, som kommer
att föras här i dag, kan sammanfattas
i två frågor. Den ena är: Bör inte
rätten till förvärvsavdrag för gift kvinna
vara densamma vid inkomst av jordbruk
som vid inkomst av rörelse eller
eget arbete? Och den andra: Bör inte
gift man, som haft inkomst av jordbruk
eller rörelse och som vid den statliga
beskattningen åtnjuter förvärvsavdrag
för hustru, som utfört arbete i förvärvskällan,
vara berättigad till motsvarande
avdrag vid den kommunala beskattningen?
Det är dessa två frågor som bevillningsutskottet
haft att ta ställning till
och som riksdagens kamrar nu skall söka
besvara.

Svaret är med högerreservanternas

Nr 17

Onsdagen den 11 maj 1955

Ang. förvärvsavdraget vid sambeskattning
ståndpunkt tämligen givet. På högerhåll
har vi utan tvekan städse besvarat de
frågorna jakande. Det har för oss varit
en självklar sak, att förvärvskällan jordbruk
skall i angivet hänseende vara likställd
med förvärvskällan rörelse, och vi
finner det anmärkningsvärt, att utskottsmajoriteten
inte velat medverka till ett
hävande av den nu gällande, jag kan väl
säga, diskrimineringen av förvärvskällan
jordbruk. Att avdragsrätten vid den kommunala
beskattningen principiellt sett
bör vara densamma som vid den statliga
beskattningen, finner vi lika självfallet.

Man kan fråga sig, vilka erinringar
som göres mot den sålunda angivna högeruppfattningen.
Yad beträffar den förra
frågan — alltså, om inte rätten till
förvärvsavdrag för gift kvinna bör vara
densamma vid inkomst av jordbruk som
vid inkomst av rörelse eller eget arbete
— säger man, att det skulle bli så krångligt,
att man därigenom skulle få en
»ohanterlig» lagstiftning och att man
måste beklaga taxeringsmyndigheterna
med hänsyn till det merarbete, som skulle
drabba dem vid ett bifall till högerståndpunkten
i förevarande hänseende.
Jag har för min del mycket svårt att
förstå, vari detta beklagande ytterst bottnar.
Det kan väl inte bli någon komplicering
av beskattningsförfarandet, såvitt
jag förstår, därav. Högerståndpunkten
innefattar dock på sitt sätt en rationalisering
av beskattningen, eftersom
vad därmed åsyftas utgör en naturlig
och logisk konsekvens av förvärvsavdragens
nuvarande oenhetliga konstruktion.
Att förvärvsavdragen i och för sig, särskilt
om de ges denna avsedda enhetliga
konstruktion eller utformning, innefattar
någon nämnvärd komplicering
av beskattningsreglerna, vars undanröjande
skulle framstå såsom synnerligen
angeläget, torde näppeligen heller kunna
göras gällande.

Beträffande den andra frågan har utskottets
talesman under diskussionen
förliden höst gjort ett uttalande, som jag
vill något kommentera. Utskottsmajoriteten
resonerar enligt denne sin talesman
på följande sätt. Den avdragsrätt,

som man avser att vidga gäller nu endast
den statliga beskattningen, och så
heter det: »Det är inte så, att det härvidlag
råder någon principiell skillnad
mellan statlig och kommunal beskattning,
utan det är fråga om en typisk
riksdagskompromiss, som saknar allt
vad principer heter. Man har bitit huvudet
av principerna och, skulle jag nästan
vilja tillägga, ytterligare någonting!»

Detta är en bekännelse och en karakteristik
av utskottsmajoritetens skäl,
som kammarens ärade ledamöter inte
kan anse innefatta någonting av relevans
för ett ståndpunktstagande i ämnet.
Jag tycker, att dessa »skäl» närmast
ger vid handen, att de inte utgör några
skäl alls, och följaktligen inte kan utgöra
någon motivering för att icke bifalla
det förslag, som högerreservanterna
ställde i fjol och som de också ställt

1 år.

Utskottets talesman fortsatte: »Man säger
nu, att denna avdragsrätt vid den
statliga beskattningen kräver, att man
får göra samma avdrag i den kommunala
beskattningen» — så är det enligt
vår mening. »Det är inte alls säkert»,
heter det vidare. »Vi har t. ex. ett ortsavdrag
på 4 000 kronor för gifta personer
vid den statliga beskattningen och

2 000 kronor för ogifta. Varför säger
man inte, att detsamma också skall gälla
vid den kommunala beskattningen,
där dessa avdrag för familjerna endast
är hälften så stora?» Från denna utgångspunkt
kommer så utskottets talesman
fram till att schablonavdraget med
300 kronor kan mycket väl gälla vid den
statliga beskattningen utan att konsekvensen
bjuder, att det skall gälla jämväl
vid den kommunala beskattningen.
Detta måste nu vara ett mycket svagt
skäl.

Men även ur en annan synpunkt saknar
denna parallell betydelse, eftersom
det ligger så till — om jag inte missförstått
de uttalanden, som i olika sammanhang
har gjorts av finansministern och
även från andra håll — att man är i
färd med att förbereda en sådan ordning,
enligt vilken ortsavdragen vid den
kommunala beskattningen om möjligt

Onsdagen den 11 maj 1955

Nr 17

skall bestämmas till samma belopp som
vid den statliga beskattningen, och kanske
resultatet också blir — vad vet jag?
— att både de statliga och de kommunala
ortsavdragen kan komma att ytterligare
höjas. Men det är nu en sak. En
annan sak är att jag inte förstår, vad
detta förvärvsavdrag har att göra med
frågan om hur ortsavdragen har reglerats
vid den statliga beskattningen och
vid den kommunala beskattningen eller
hur de inom den närmaste framtiden
kommer att regleras.

Utskottets talesman sade vidare, att
den gällande ordningen är en kompromiss
och att den är en ohelig kompromiss,
och han fortsätter: »Alla kompromisser
är mer eller mindre oheliga, men
de är ofta nödvändiga i det praktiska
politiska arbetet. Vad är det nu som ligger
bakom detta? Jo, vi har ett förslag
om förenklad taxering och förenklade
deklarationer. — Man vet inte vad det
blir av det förslaget, men uppenbarligen
är det möjligt, att man i det sammanhanget
för att förenkla deklarationsoch
taxeringsförfarandet vill företa en
vidsträcktare prövning och att man då
kan kasta sina blickar även på denna
punkt.»

Nu har vi ju genomfört denna förenklade
taxering. Den har behandlats vid
årets riksdag, och när högerreservanterna
förra året sade, att de inte förstod,
varför frågan om förvärvsavdraget kunde
sättas i samband med denna schablonisering
av beskattningen, bekräftas riktigheten
av denna inställning, om vi söker
göra klart för oss innehållet av den
schablonisering av taxeringen, som vi
för kort tid sedan varit med om att besluta.

Sedan är utskottsmajoriteten inne på
frågan om den skattesänkning, som förestår,
och att det på grund därav skulle
föreligga skäl för att inte positivt angripa
de spörsmål, som genom de föreliggande
motionerna och högerreservationen
har aktualiserats. Den synpunkten
skulle möjligen kunna ha någon betydelse,
i fall man ansåge sig kunna utgå
ifrån att man vid fullföljandet av tanken
på en skattesänkning hade att räkna

Ang. förvärvsavdraget vid sambeskattning
med att dessa förvärvsavdrag skulle
komma att bortfalla. Denna tanke har
man dock inte sökt hävda, och så länge
man inte kan göra det, förefaller det
mig, som om den logiska och den praktiska
konsekvensen — och detta även ur
rättvisesynpunkt —- bör bli, att förvärvsavdragen
regleras på sätt som hävdades
under fjolåret och på sätt som högerreservanterna
i förevarande sammanhang
tar sikte på.

Jag skall inte fortsätta att rota i vad
som förekom vid fjolårets behandling av
denna fråga och som har aktualiserats
genom utskottets ståndpunktstagande nu.
Jag vill dock erinra om en sak som är
rätt intressant.

I bevillningsutskottets betänkande
från höstriksdagen innefattade klämmen
att »riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhålla att Kungl. Maj :t ville,
med beaktande av vad i detta betänkande
anförts, i lämpligt sammanhang
låta verkställa en översyn av reglerna
om det s. k. förvärvsavdraget vid taxering
till skatt samt så snart förutsättningar
därför föreligger för riksdagen framlägga
det förslag i ämnet som härav må
föranledas». Om en sådan formulering
uttolkas så som vi är vana vid här i
riksdagen, betyder den, att man har velat
skjuta undan dessa spörsmål, att man
i själva verket inte velat biträda en positiv
lösning av dem, att man inte velat
säga någonting som vore till något förbindande.
Det medförde också, att utskottets
uttalanden i fjolårets debatt karakteriserades
såsom en såpad gris.

Det förelåg emellertid då utom högermotionerna
även motioner från bondeförbundshåll,
och det fördes en diskussion
här i kammaren mellan mig å ena
sidan samt fru Svenson och herr Niklasson
å den andra, i vilken jag hävdade,
att bondeförbundet var mäktigt en utomordentlig
grad av förnöjsamhet, då det
godtog den skrivning, som bevillningsutskottet
hade presterat, och ansåg, att
denna innebar ett tillmötesgående av
motionärernas ståndpunkt, som dessa
kunde känna sig belåtna med. Det förvånar
mig därför att delvis samma motionärer
nu har återkommit och motions -

Nr 17

Onsdagen den 11 maj 1955

Ang. förvärvsavdraget vid sambeskattning
ledes upprepar ungefär samma synpunkter,
som de framförde förra året. Inte
heller dessa motioner har lett till något
positivt ställningstagande från bevillningsutskottets
sida, och det är med
stort intresse som jag avvaktar ett uttalande
från motionärerna hur de ser på
den saken i belysning av vad som förekom
vid höstriksdagen.

Även folkpartiets representanter i utskottet
var nöjda med utskottets ställningstagande
förra året. I år har däremot
det partiets utskottsrepresentanter
avgivit en särskild reservation. Mot den
reservationen har jag ingen anledning
att här rikta några erinringar. Jag vill
blott deklarera, att, för den händelse högerreservationen
skulle komma att slås
ut vid en eventuell votering och folkpartireservationen
alltså bli kontraproposition,
jag ämnar för min del biträda folkpartiets
reservation.

I anslutning till det anförda ber jag,
herr talman, att få hemställa om bifall
till den med I) betecknade, vid utskottsbetänkande!
fogade reservationen.

Herr SöDERQUIST (fp):

Herr talman! Reservation nr II) vid
det nu behandlade betänkandet innehåller
yrkande om en skrivelse till Kungl.
Maj :t med hemställan om översyn av
reglerna för det s. k. förvärvsavdraget
för gift kvinna. Och man önskar, att denna
översyn skall ske så snabbt, att förslag
i ärendet snarast kan föreläggas
riksdagen. Det är främst för att understryka
ordet »snarast» och för att yrka
bifall till denna reservation, som jag begärt
att få yttra mig.

Såsom av utskottsbetänkandet framgår
hemställde bevillningsutskottet förra
året — t. o. m. så sent som vid höstriksdagen
— att riksdagen måtte hos Kungl.
Maj :t anhålla om översyn av de nämnda
reglerna. Det därav föranledda förslaget
i ärendet borde, ansågs det då, framläggas
för riksdagen, så snart förutsättningar
därför förefunnes. Folkpartiets
representanter i bevillningsutskottet biträdde
denna hemställan, som godtogs
av riksdagen. Det kunde då möjligen tyc -

kas vara överflödigt, att man nu på nytt
skriver till Kungl. Maj:t i denna angelägenhet.
Och det kan väl förmodas, att
utskottets talesman här i dag framhåller
detta såsom sin och utskottsmajoritetens
uppfattning.

Nu är det emellertid så, herr talman,
att denna fråga i viss mån har kommit
i ett nytt läge. Utskottet uttalar nu som
sin mening, att resultatet av en prövning
av de s. k. ortsavdragens omfattning bör
avvaktas, innan ställning tages till frågan
om förvärvsavdragen. Utredningen
beträffande ortsavdragen synes emellertid
knappast komma att ske inom den
allra närmaste tiden. I varje fall lär den
väl inte bli slutförd så snart. Och en lösning
av förvärvsavdragsproblemet ställs
alltså därigenom tämligen mycket på
framtiden.

Reservanterna anser emellertid, att
frågan om förvärvsavdragen bör kunna
lösas för sig utan hinder för den avsedda
prövningen av ortsavdragsproblemet.
Och vi menar vidare, att försvärvsavdragsfrågans
lösning är så angelägen, att
förslag snarast bör utarbetas för att utan
dröjsmål föreläggas riksdagen. Alla är vi
väl för övrigt ense om att frågan är synnerligen
betydelsefull. Så som ärendet
nu ligger till, kan en ny skrivelse till
Kungl. Maj:t därför inte anses vara obefogad.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservation II).

Herr SJÖDAHL (s):

Herr talman! Här föreligger tre grupper
av motioner, som allesamman berör
frågan om förvärvsavdraget. De berör
egentligen vad man brukar kalla
den faktiska sambeskattningen. Det är
för det första ett förslag rörande gift
mans avdrag. Gift man får enligt den
nuvarande lagstiftningen göra avdrag för
hustru, som arbetar i jordbruk eller rörelse,
med upp till 300 kronor. Nu föreslår
man från ett håll, att gift man även
skall få lov att göra avdrag för hustru
som arbetar på odlingar på jord av annan
fastighets natur. Man har här närmast
tänkt på tobaksodlingen i Skåne.

Onsdagen den 11 maj 1955

Nr 17

Gift man skulle då få göra avdrag med
300 kronor för hustru under den förutsättningen
och den presumtionen att hon
deltar i arbetet på tobaksodlingen. Det
kan ju sägas, att eftersom det är än si
och än så med omfattningen av hustrurnas
arbete i jordbruket, så kan man lika
gärna utsträcka avdraget till sådana fastigheter,
där man odlar tobak eller grönsaker
eller frukt eller vad det nu må
vara, men som är av annan fastighets
natur. Man måste här arbeta med schabloner.
Det finns ingen taxeringsnämnd
som kan värdera det arbete en jordbrukarhustru
utför och beräkna; det till
200 kronor eller 300 kronor, utan avdraget
medges i de flesta fall schablonmässigt.
När det inte finns en bestämd anledning
att anta motsatsen, medger man
ett schablonavdrag på 300 kronor, och
det bär sagts att detta innebär detsamma,
som om det statliga ortsavdraget för
gifta jordbrukare hade höjts med 300
kronor.

Det är uppenbart, att om man skall
ha denna schablon för jordbrukare och
deras hustrur, kan man också ha den
för dem som har ett litet hem av annan
fastighets natur och som bär en odling
av tobak, frukt eller grönsaker, men hur
utomordentligt svårt blir det inte att
kontrollera detta! Det blir också där ett
schablonavdrag. Och varför skall man
egentligen stanna där? Det kan ju hända,
att en man har en hyresfastighet
och att hustrun sköter hyresuppbörden
och övervakar reparationerna. Varför
skulle inte han få göra avdrag med 300
kronor för hustruns insats i den verksamheten?
Man skulle också kunna ifrågasätta,
varför man inte skall ta med
dem som har inkomst av tjänst. Jag
kände för några år sedan eu lärare, vars
hustru rättade hans uppsatslag, så att
han kunde ägna sig mera åt vetenskapligt
arbete. Om detta var regelvidrigt
eller inte, skall jag lämna därhän. Hon
bidrog emellertid på det sättet till förvärvandet
av hans inkomst. Man kan
också tänka sig att en författares hustru
renskriver hans manuskript; det bär
sagts mig att det ofta är fallet. Varför
skall icke författaren då få göra avdrag

Ang. förvärvsavdraget vid sambeskattning
för hustrus insats, vars värde säkerligen
ofta överstiger de där 300 kronorna? Hela
saken är så besvärlig att klara, att
man knappast bör gå till en lagstiftning
som utbreder området för detta avdrag
obesett och utan verklig undersökning.

De nuvarande bestämmelserna har tillkommit
som en kompromiss. De tillkom
ju 1952. Vi hade då ett förvärvsavdrag
för hustru som arbetade i rörelse eller
som tjänsteman. Det avdraget var beroende
på att hon var borta från hemmet
och att detta måste medföra ökade kostnader.
Man opponerade sig från jordbrukarhåll,
kanske med visst fog, och
så ingick man en kompromiss; låt oss
medge ett schablonavdrag för jordbrukarhustrur
på 300 kronor — och så kom
rörelseidkarna också med. Det är samma
sak där. Om en handlande gör ett
schablonavdrag på 300 kronor, är det
möjligt att hustrun ibland går ned och
expedierar i affären någon gång i veckan
eller någon timme om dagen eller
att hon sköter en del av bokföringen.
Vem kan kontrollera det? Schablonavdraget
medges i alla fall, och nu vill
man utvidga det med alla de svårigheter
man har att kontrollera detta avdrag.

Ett par andra motioner går ut på att
gift kvinna, som för närvarande får göra
avdrag för inkomst av rörelse och
inkomst av tjänst -— av eget arbete, som
det heter i lagen —- också skulle få göra
avdrag för inkomst av jordbruk. En gift
kvinna kan äga ett jordbruk. Hon skulle
då få göra avdrag. Motiveringen därtill
är väl att på grund av sitt arbete i jordbruket
kan hon inte sköta familjen i
samma utsträckning som annars. Motiveringen
kan väl inte rimligen bara vara
den att hon har en man. Men faktiskt
är högerns förslag skrivet på det sättet
att om gift kvinna levt tillsammans med
sin man och har inkomst av jordbruk
så får hon göra det där avdraget. Om
hon alltså har en sig djupt älskande man
på jordbruket, så är det tillräcklig motivering
för att hon skall få göra ett avdrag
på 300 kronor. Där har reservanterna
gått så långt i sitt förslag att de
vill alt om dessa varandra djupt älskande
makar — man får förutsätta att för -

Nr 17

Onsdagen den 11 maj 1955

Ang. förvärvsavdraget vid sambeskattning
hållandet är detta — har hemmavarande
barn så får avdrag göras upp till 1 000
kronor. Det där förvärvsavdraget som
en hustru får göra när hon har arbete
utanför hemmet skulle hon alltså även
få åtnjuta om hon äger eget jordbruk.
Hur skall man kontrollera om hon utför
arbetet där eller inte, om det är
mannen som är anställd som hennes inspektor
eller om han gör någonting
annat?

Nå, det är i alla fall detta förslag som
föreligger. Det förefaller mig vara tämligen
orimligt att man skulle kunna anta
det utan en närmare undersökning.
Denna borde nog begränsas på något
sätt. Om en kvinna äger och driver ett
jordbruk och är gift med en folkskollärare
på orten eller — om jag nu tittar
i riksdagskatalogen — skulle kunna tänkas
vara gift med en rådman, så är det
ändå litet egendomligt om hon skulle få
göra ett avdrag på upp till 1 000 kronor,
som det skulle kunna bli här. Saken
borde åtminstone först omprövas.

Sedan har vi en tredje fråga. Det gäller
om avdraget på 300 kronor för hustru
som arbetar i jordbruket också skulle
kunna avse kommunalskatten. Kom ihåg
att 1 000-kronorsavdraget är uteslutande
statligt. I det mest ömmande och mest
motiverade av dessa fall, när vederbörande
utför ett arbete utanför hemmet,
får man göra avdrag vid den statliga
taxeringen men inte vid den kommunala.
Detta manar väl ändå till en viss betänksamhet
innan man utvidgar rätten
till förvärvsavdrag och låter det gälla
inte bara den statliga beskattningen utan
även den kommunala.

Utskottet har funnit, vilket folkpartiets
talesman här ansåg vara föga motiverat,
att det inte är lämpligt att göra någon
ny framställning om översyn av hela
denna lagstiftning. En sådan begärdes
ju så sent som den 24 november förra
året. Men trots detta var folkpartiet piggt
på att redan i år kort efter den 10 januari,
alltså sedan bara en och en halv
månad hade gått, komma med ett förslag
om en omläggning av den lagstiftning
för vilken man just begärt en översyn.
Nog tycker jag, herr talman, att på

det språk som herr talmannen och jag
behärskar man skulle kunna kalla denna
folkpartiets hållning mycket »hialös».
Man har inte kunnat vänta mer än en
och en halv månad innan man återkommit.
Detta gör att det finns skäl att misstänka
att det nog inte är rent sakliga
hänsyn och motiveringar som ligger
bakom. Det är också litet grand av politisk
lusta, låt mig kalla det lusta, som
ligger bakom detta.

Vi begärde som sagt den 24 november
1954 en utredning härom. Sedan har det
meddelats att man håller på med en undersökning
om skatteskalorna, vilken
skall bli underlag för den stora reform
som består i att sänka den statliga skatten.
Vi räknar med att detta kommer
att framläggas till nästa riksdag. Man
hoppas att kanske också till dess kunna
komma fram med en granskning av ortsavdragen,
och nog är det rimligt att man
låter dessa två ytterst betydelsefulla ting
gå före eller i varje fall parallellt med
den översyn av förvärvsavdragen som
man här har begärt. Jag finner alla skäl,
herr talman, tala för att man med gott
samvete kan biträda utskottets förslag,
som avstyrker motionerna men på samma
gång förutsätter att denna fråga kommer
upp till behandling i ett större
sammanhang.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr BENGTSON (bf):

Herr talman! Det besvärliga problemet
om undanröjande av sambeskattningens
olägenheter är inte löst. Vi kan lätt konstatera
att det är mycket svårt att ordna
detta på ett tillfredsställande sätt. Jag
vill inte påstå att förvärvsavdragen löser
problemet, men de skapar dock en
något större rättvisa. Vi har under en
följd av år framfört krav på att förvärvsavdrag
skulle få göras också för jordbrukarhustru
som deltar i mannens arbete.
Vid 1952 års riksdag fick vi detta
genomfört i vad gäller statsbeskattningen,
och det trädde i kraft först vid 1954
års taxering. Detta är kanske ett av skälen
till att man kan säga att det finns anledning
att först se, hur detta verkar på

Onsdagen den 11 maj 1955

Nr 17

statsbeskattningen, innan man går vidare,
då det är så kort tid, sedan ändringen
trädde i kraft. Som utskottets talesman
sade, behandlades frågan vid höstriksdagen
så sent som den 24 november,
och det är att observera att vad som den
gången sades, i viss mån var positivt det
också. Utskottet skrev i det utlåtande,
som då antogs av riksdagen, att i enlighet
därmed torde från riksdagens sida
den uppfattningen böra komma till uttryck
att det borde ankomma på Kungl.
Maj :t att uppta frågan om förvärvsavdragets
lämpligaste utformning i skilda hänseenden
till närmare undersökning. I vilket
sammanhang och hur detta skulle
ske, uttalade sig inte utskottet om, men
det beslöts då att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t skulle anhålla att Kungl.
Maj :t ville i lämpligt sammanhang låta
verkställa en översyn av reglerna om förvärvsavdraget
samt, så snart förutsättningar
därför förelåge, för riksdagen
framlägga det förslag i ämnet som därav
kunde föranledas. Jag tror inte att herr
Velander sedan refererade något mer,
men detta är inte det sista som hänt,
utan efter det att motionerna avgivits
har det också förekommit en interpellationsdebatt.
där departementschefen gett
ytterligare en utfästelse, vilket gör att
man bättre kan nöja sig med det nuvarande
tillståndet. Det säges nu i utskottets
utlåtande att departementschefen i
sitt interpellationssvar har givit till känna
att en av honom tillsatt utredning är
sysselsatt med omarbetning av skatteskalorna.
Han sade vidare att han, sedan
denna omarbetning genomförts, åsyftade
att företa en översyn av ortsavdragen
och i samband därmed av förvärvsavdragen.
Det är med anledning av detta som
vi bondeförbundsrepresentanter i bevillningsutskottet
ansett att vi kan biträda
utskottets yttrande.

Jag skall inte yttra mig här om några
detaljer utan framhåller bara rent principiellt
att frågan enligt vår uppfattning
kommer att bli föremål för ytterligare
övervägande. Jag vill sluta med att säga
att vi inte gett avkall på principen
om förvärvsavdragen, men med hänsyn
till vad som har förekommit — dels de

Ang. förvärvsavdraget vid sambeskattning
erfarenheter som vi anser att man kan
vinna av de nya reglerna för statsbeskattningen
som tillämpas först vid 1954 års
taxering, dels vad som nu sagts från departementschefens
sida — anser vi att
vi för närvarande kan låta oss nöja.

Jag ber, herr talman, att få ansluta
mig till yrkandet om bifall till utskottets
förslag.

Herr ELOFSSON, GUSTAF, (bf):

Herr talman! .lag begärde ordet, när
jag hörde att herr Velander påstod att vi
inom bondeförbundet hade gått ifrån
vår gamla princip att förvärvsavdragen
skulle vara lika vid såväl statlig som
kommunal beskattning. Vi har inte alls
gått ifrån den ståndpunkten. Det är tur
för reservanterna att det väckts motioner
från bondeförbundet och från socialdemokraterna,
tv hade inte så skett, hade
de inte kommit åt att reservera sig.
Men det förvånar mig litet att man, sedan
riksdagen så sent som i november
1954 skrivit till Kungl. Maj:t om en utredning
i detta ärende, i maj 1955 tror
att den saken kan vara färdig för avgörande.
Jag vill säga att vi inte alls från
bondeförbundets sida har släppt vår gamla
princip. Vi skall nog visa kommande
år att vi håller denna vid liv och ser till
att vi får den igenom. Men vi har böjt
oss för den synpunkten, att har man för
ett par tre månader sedan begärt en utredning,
får man avvakta vad denna
kommer att bringa.

Finansministern bar mer än en gång
deklarerat — och även statsministern
har sagt det — alt en skattesänkning
skall ske 1956. Jag förmodar också alt
efter allt detta tal blir skattesänkningen
även av, och jag antar att även denna
fråga kommer att lösas vid det tillfället.
Jag kan inte tänka mig att man kan gå
in för en skattesänkning utan att även
(a upp denna fråga och se, hur en ändring
där verkar.

Det kan naturligtvis inte vara tillfredsställande
att ha det så som man nu
har det. Herr Sjödahl sade här att en
jordbrukarhustru kan driva tobaksodling
eller grönsaksodling, och man vet inte, om

Nr 17

Onsdagen den 11 maj 1955

Ang. förvärvsavdraget vid sambeskattning
man skali göra avdrag med 200 kronor, 100
kronor, eller var man skall sätta gränsen.
Men ett faktum är att även med den lagtext,
som nu gäller, finns det möjlighet
för jordbrukarna att få detta avdrag för
hustrurna, om de byter hustru för tillfället,
så att den enes hustru går bort
till den andre och arbetar där och vice
versa. Då kan avdraget beviljas. Men det
är naturligtvis inte lämpligt att ha ett
system som verkar på detta sätt, utan
vi får väl ändå hoppas att regeringen
lägger fram detta förslag så fort som
möjligt, så att ett sådant byte inte skall
behöva verkställas, utan avdragen skall
kunna göras även om hustrurna arbetar
på hemmaplan. Det är detta som jag har
velat framhålla.

Herr Sjödahl sade att man kan komma
upp i 1 000 kronors avdrag, men det
var i mycket ömmande fall. Ja, herr Sjödahl,
jag måste säga att det är lika ömmande
för småbrukarhustrurna att få
detta förvärvsavdrag. Det finns många
av dem som kanske har det mycket sämre
ställt än ett par, där både man och
hustru arbetar borta och har inkomster
som vida överstiger en liten småbrukarhustrus.
På den punkten kan jag inte biträda
vad han sade, utan jag anser att
detta bör läggas till rätta så att avdraget
kan medges, vare sig hustrun arbetar på
det ena stället eller på det andra.

Jag skall bara till slut, herr talman,
säga att åtminstone jag inte kommer att
släppa denna tanke, utan vill försöka få
en ändring genomförd fortast möjligt.
Lägger man inte från regeringens sida
fram förslag i den riktningen 1956, förmodar
jag att vi återkommer med vår
framställning, och då hoppas jag att både
högern och folkpartiet stöder förslaget,
liksom de har gjort nu.

Med tanke på detta, herr talman, har
jag inget annat yrkande än om bifall till
utskottets förslag.

Herr VELANDER (h):

Herr talman! Jag tar fasta på herr
Bengtsons och herr Elofssons förklaringar,
att de inte har övergivit sin
tidigare ståndpunkt, utan att denna kom -

mer att fullföljas, varför vi i framtiden
har att motse bondeförbundets biträdande
av de framstötar, som från högerhåll
göres på detta område för att nå fram
till ett positivt resultat.

Jag förstod inte riktigt herr Elofsson,
när han talade om att bondeförbundet
hade väckt dessa motioner och att detta
var förtjänt av erkänsla från min sida,
ty annars hade vi på högerhåll inte blivit
i tillfälle att reservera oss. Jag vill
härtill säga, att vi inte brunnit av någon
särskild åtrå att nu få upp dessa frågor
igen, eftersom de framförts vid nästlidet
års riksdag och diskuterats så sent
som i november förra året. Men när motionärer
från andra partier kommer med
förslag, som ligger i linje med av oss tidigare
intagen ståndpunkt, kan vi ju
inte springa ifrån denna. Vi kan inte
handla i det hänseendet på samma sätt
som representanter för visst annat parti
kan tillåta sig. Jag menar alltså, att när
vi inom högern sökt inta en ståndpunkt,
som vi tror är bärande, hoppar vi inte
ena gången hit och den andra dit, när
det gäller att ta konsekvenserna därav.

Det var utmärkt, att herr Elofsson
kunde förklara, att, om det inte till 1956
års riksdag kommer förslag, som löser
den fråga, vi nu diskuterar, skulle bondeförbundet
se till, att det dock blev
något resultat. Jag hälsar denna förklaring
med stor tillfredsställelse. Vi får då
se, om det blir från högern eller från
bondeförbundet, som motioner kommer
att väckas. Det kanske blir, såsom det
varit i vissa sammanhang tidigare, att
vi kan gå fram med gemensamma motioner.

Det är ett par saker, jag skulle vilja
säga till min vän herr Sjödahl. Han vår
inne på förslaget att med jordbruksfastighet
skulle likställas odlingar på jord
av annan fastighets natur. Jag betraktar
detta såsom en mycket liten fråga, och
anledningen till att jag kan göra det, är
det sätt, varpå motionärerna framlägger
den. Det är ju vederhäftiga karlar från
det parti, som herr Sjödahl tillhör, och
jag bär för min del fäst ett visst avseende
vid vad de har anfört. De siktar
med motionerna på tobaksodlingar, vil -

Onsdagen den 11 maj 1955

Nr 17

Ang. förvärvsavdraget vid sambeskattning

ka särskilt i Skåne i viss utsträckning
anlagts på fastigheter, taxerade såsom
annan fastighet. Detta innebär en bestämd
begränsning av det spörsmål som
motionärerna har aktualiserat, som inte
borde ge anledning till några vidlyftiga
slutsatser om vad som skulle kunna bli
konsekvensen av ett godkännande därav.
Jag beklagar att, såvitt jag kan se, huvudmotionären
i denna kammare inte
är närvarande och alltså inte kan tala
om för oss, huruvida han har menat
någonting annat än vad jag här antytt.

f anledning av de båda frågor, som
jag ställde i början av mitt första anförande
och som jag velat ha besvarade
i år liksom i fjol, anförde herr Sjödahl,
utan att på något sätt söka ge ett direkt
svar, att man måste väl stanna någonstans.
Man kunde inte gå in för vilka
avdrag som helst. Ja, det har lagstiftaren
redan gjort, så det är inte någon ny eller
bärande synpunkt. Lagstiftaren bär stannat
vid en viss begränsning, och vi menar
inte heller att vidga ramen för dessa
avdrag, utan vi menar blott, att konsekvensen
måste bli att vad som gäller
vid den statliga beskattningen i förevarande
hänseende också bör gälla vid
den kommunala beskattningen.

Herr Sjödahl frågar: varför går man
inte in för att dessa avdrag också skall
gälla exempelvis vid inkomst av tjänst?
Jag finner det vara en omotiverad fråga
med hänsyn till att ingen har siktat
till att gå utanför ramen för motionerna.
Men, herr Sjödahl, har man inte
börjat att tänka på dessa inkomsttagare,
alltså dem som uppbär inkomst av tjänst,
genom det schablonavdrag vid inkomstbeskattningen,
som vi nyligen har varit
med om att genomföra? Det förefaller
alltså, som om man inom det parti, där
herr Sjödahl är hemma, leker med sådana
tankar och att dessa i ett visst sammanhang
redan fått ett praktiskt uttryck.
Om det blir någon fortsättning, kan jag
inte yttra mig om. Det är i varje fall
inte någon anledning för mig att diskutera
en så löst fotad synpunkt som att
vad vi nu hävdar måste leda till konsekvenser
i alla möjliga hänseenden. Jag
erkänner inte, att så är fallet; och det

spörsmål, som vi här skall ta ställning
till, är så noga utformat, att vi inte behöver
sväva i okunnighet om dess innebörd.

Att herr Sjödahl kan komma till det
resultatet, att ett fullföljande av högerreservanternas
ståndpunkt kan medföra
svårigheter vid tillämpningen — en synpunkt
som jag har sagt vara för mig
obegriplig — kan jag dock nu på visst
sätt förstå, eftersom herr Sjödahl i olika
sammanhang talat om att de avsedda avdragen
skulle gälla »djupt älskande»
makar eller »djupt älskande» hustrur
eller »djupt älskande» män. Ja, skall det
vara förutsättningen enligt herr Sjödahls
utgångspunkter, tror jag ju att taxeringsnämnderna
och beskattningsdomstolarna
kommer att få det mycket svårt att
ta ställning. Men för högerreservanterna
är dock den frågan helt ovidkommande,
hur djupt dessa makar älskar varandra! -

Fru GÄRDE W1DEMAR (fp):

Herr talman! Jag förstår att det var
mig herr Sjödahl menade, när han sade,
att man från folkpartiet redan en och
en halv månad efter riksdagsbeslutet i
höstas tagit upp saken igen.

Den interpellation, som jag framställde
i början på året, skulle enligt herr
Sjödahl inte föranletts av intresse för saken
utan av politisk lusta. Politisk lusta
eller inte, vill jag säga att min interpellation
var föranledd av en lust att veta,
om finansministern tänkte vidtaga några
åtgärder med anledning av att riksdagen
begärde en översyn i november. Svaret
på interpellationen visade, att finansministern
inte hade för avsikt att låta göra
denna översyn förrän i en mycket avlägsen
framtid.

Finansministern sade vidare att han
inte fäste något slörre avseende vid den
framställning som riksdagen gjort, ty
han visste ju, hur sådana framställningar
kunde komma till. Jag tycker därför
att det vore mycket välmotiverat med
ett nytt yrkande från riksdagens sida om
en översyn, så att finansministern för -

Nr 17

Onsdagen den 11 maj 1955

Ang. förvärvsavdraget vid sambeskattning
står, att det ligger något allvar bakom
riksdagens framställningar.

I sakfrågan skall jag inte tillägga någonting
utöver vad jag sade här i debatten
den 15 april, utan jag ber att få hänvisa
till mina anföranden då.

Herr HEDMAN (s):

Herr talman! Till herr Velander skulle
jag vilja säga, att han i alltför hög
grad förringar den motion som är väckt
av herr Anderberg m. fl. i fråga om odlingar
på jord, taxerad som annan fastighet.
I motiveringen talas om annan fastiguet,
på vilken tobaksodling sker, men
i klämmen talar man helt allmänt om
odlingar på jord, taxerad som annan
fastighet. Det senare begreppet kan ju
utsträckas att gälla även småstugeområden,
villaträdgårdar och litet vad som
helst. Följderna av denna motion är alltså
inte så enkla som herr Velander ville
göra gällande.

Jag har ingen anledning att bemöta
fru Gärde Widemar, men jag tycker det
vore ganska märkligt, om vi skulle införa
den kutymen här i riksdagen att en
och en halv månad efter det att riksdagen
gjort hemställan om utredning interpellera
departementschefen om huruvida
han tänker göra någonting till följd
av denna hemställan. Skall vi införa den
kutymen, kommer det inte att bli så angenämt
vare sig för regeringen eller riksdagen.

Efter härmed slutad överläggning yttrade
herr talmannen, att i avseende på
det nu förevarande betänkandet yrkats
1 :o) att vad utskottet hemställt skulle
bifallas); 2:o) av herr Velander, att det
förslag skulle antagas, som innefattades
i den av honom och herr Hagberg i
Malmö vid betänkandet avgivna reservationen;
samt 3:o) av herr Söderquist, att
kammaren skulle godkänna det förslag,
som innehölles i den av honom m. fl. vid
betänkandet anförda reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på
bifall till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Velander begärde votering, i anledning
varav herr talmannen upptog
vartdera av de båda återstående yrkandena
med hemställan, huruvida kammaren
ville antaga detsamma till kontraproposition
i den förestående omröstningen;
och förklarade herr talmannen
sig finna de härå avgivna svaren hava
utfallit med övervägande ja för deras mening,
som ville till kontraproposition
antaga bifall till herr Velanders yrkande.

Herr Söderquist äskade emellertid votering
om kontrapropositionens innehåll,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående bevillningsutskottets
betänkande nr 47 antager bifall
till herr Velanders yrkande i ämnet, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits bifall till herr
Söderquists yrkande i frågan.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för nej-propositionen.

Då emellertid herr Velander begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 56;

Nej — 47.

Därjämte hade 34 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I följd därav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 47,
röstar

Onsdagen den 11 maj 1955

Nr 17

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herrar Velander och
Hagberg i Malmö vid betänkandet avgivna
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Velander begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 87;

Nej — 17.

Därjämte hade 36 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av bevillningsutskottets
betänkande nr 48, i anledning
av väckt motion om ändrade
grunder beträffande beskattning av rörelse
som bedrives i flera kommuner,
bifölls vad utskottet i detta betänkande
hemställt.

Lagförslag om sparbanker m. m.

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 19, i anledning av dels Kuingl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om sparbanker, m. m. dels ock i ämnet
väckta motioner.

I en den 11 mars 1955 dagtecknad proposition,
nr 151, som hänvisats till bankoutskottets
förberedande handläggning,
hade Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen
antaga vid propositionen fogade förslag
till

1) lag om sparbanker;

2) lag angående införande av nya lagen
om sparbanker;

3) lag angående ändring i lagen den
18 september 1903 (nr 101 s. 61) angå -

Lagförslag om sparbanker m. m.
ende solidariskt bankbolags, bankaktiebolags
och sparbanks konkurs;

4) lag angående ändring i lagen den
15 juni 1934 (nr 300) om sparbankernas
säkerhetskassa;

5) lag om ändrad lydelse av 6 § lagen
den 13 juli 1887 (nr 42 s. 1) angående
handelsregister, firma och prokura;

6) lag angående ändrad lydelse av
200 § lagen den 14 september 1944 (nr
705) om aktiebolag;

7) lag angående ändrad lydelse av
312 § lagen den 17 juni 1948 (nr 433)
om försäkringsrörelse; samt

8) lag angående ändrad lydelse av
102 § lagen den 1 juni 1951 (nr 308) om
ekonomiska föreningar.

Det av Kungl. Maj:t framlagda förslaget
till lag om sparbanker var i nedan
angivna delar så lydande:

1 §

Med sparbank förstås i denna lag penninginrältning,
som utan rätt för dess
stiftare eller andra att njuta del i den
vinst, som kan uppkomma å rörelsen,
har till ändamål att befordra sparsamhet
genom att i enlighet med de bestämmelser,
som i denna lag meddelas, bedriva
in- och utlåning av penningar och
i samband därmed stående verksamhet.

13 § första stycket

Av antalet huvudmän skall hälften väljas,
i enlighet med närmare stadganden
i reglementet, av fullmäktige i de städer,
köpingar och landskommuner, som ingå
i sparbankens verksamhetsområde, eller
av landsting. Återstoden utses av huvudmännen
själva, vid senare huvudmannaval
än det, som förrättas i samband med
sparbankens bildande, bland insättare i
sparbanken, som vid utgången av kalenderåret
närmast före huvudmannavalet
haft ett tillgodohavande i sparbanken av
minst etthundra kronor; huvudman, som
står i tur att avgå, äger ej deltaga i valet
för besättande av hans egen plats.

22 § första och andra styckena

Med de undantag, som framgå av 25 §,
inå sparbank ej driva annan inlåningsrörelse
än å sparbanksräkning.

Nr 17

Onsdagen den 11 mai 1955

Lagförslag om sparbanker m. m.

En och samma insättares tillgodohavande
å sparbanksräkning må icke annorledes
än genom upplupen räntas läggande
till kapitalet ökas utöver visst i
reglementet bestämt belopp, högst etthundratusen
kronor.

25 § första stycket

Intill ett sammanlagt belopp, motsvarande
femton procent av de enligt senaste
bokslut å sparbanksräkning innestående
medlen, äger sparbank mottaga
inlåning å annan, valfri räkning.

32 § första stycket

Sparbank må ej förvärva fast egendom
eller tomträtt, såframt ej med fånget
åsyftas att bereda sparbanken lokaler
för dess inrymmande. För samma ändamål
må jämväl förvärvas bostadsrätt till
lägenhet, aktie i bolag, som uteslutande
har till syfte att förvalta för omförmälda
användning förvärvad fast egendom
eller tomträtt, eller förlagsbevis, utfärdat
av sådant bolag. Vill sparbank förvärva
fast egendom, tomträtt eller aktie
som nyss sagts eller förbättra byggnad,
vari sparbankens lokaler äro eller avses
bliva inrymda, för belopp, vilket sammanlagt
med det belopp, vartill sparbanken
förut tillhörig fast egendom,
tomträtt eller aktie av ifrågavarande art
bör uppskattas, överstiger hälften av
fonderna, skall frågan härom hänskjutas
till huvudmännens prövning. Åtgärden
må ej vidtagas, där ej minst två tredjedelar
av de i frågans avgörande deltagande
huvudmännen uttalat sig för densamma
samt beslutet tillika vunnit länsstyrelsens
stadfästelse.

I samband med propositionen hade
utskottet till behandling förehaft

dels två före propositionens avlämnande
väckta motioner, nämligen nr 30 i
första kammaren av herr Weiland m. fl.
och nr 40 i andra kammaren av herr
Pettersson i Norregård m. fl.,

dels ock följande i anledning av propositionen
väckta motioner, nämligen

inom första kammaren:

nr 455 av herr Sundvik m. fl.,

nr 468 av herr Danmans in. fl,,

nr 473 av herr Anderberg m. fl„
nr 474 av herr Björnberg m. fl.,
nr 475 av herr Strand m. fl. och
nr 476 av herr Andersson, Birger,
samt

inom andra kammaren:

nr 565 av herr andre vice talmannen
Olsson,

nr 578 av herr Svensson i Alingsås
m. fl.,

nr 588 av herr Pettersson i Norregård
in. fl.,

nr 589 av herr Engqvist in. fl. och
nr 590 av herr Staxäng m. fl.

I motionerna I: 30 och II: 40, vilka voro
likalydande, hade hemställts, att riksdagen
måtte för sin del besluta sådan
ändring av gällande lag om sparbanksväsendet,
att bestämmelsen om insättningsmaximum
för motboksräkniiig med
sparbank upphävdes.

I motionerna I: 468 och II: 578 — även
de likalydande — hade hemställts, att
riksdagen måtte medgiva sparbank rätt
att — utöver de förvärv av fastighet som
vore avsedda för sparbanks inrymmande
— förvärva fast egendom intill ett belopp
motsvarande sparbanks egna fonder.

Motionerna 1:474 och 11:588, som likaledes
voro av samma lydelse, utmynnade
i en hemställan,

dels att i 22 § förslaget till lag om
sparbanker andra stycket måtte utgå,

dels att i 25 § första stycket ordet femton
måtte utbytas mot tjugo,

dels ock att 32 § första stycket första
meningen måtte erhålla följande lydelse:
Sparbank må ej förvärva fast egendom
eller tomträtt, såframt ej med fånget
åsyftas att bereda sparbanken lokaler för
dess behov.

I motionerna 1: 475 och II: 589 — även
de likalydande — hade hemställts, att
riksdagen måtte besluta om sådan ändring
av Kungl. Maj :ts förslag rörande val
av huvudmän, att huvudmän skulle utses
på sätt reglementet föreskreve, därvid
skulle iakttagas, att minst en tredjedel
och högst hälften av huvudmännen skulle
utses av fullmäktige i de städer, ko -

Onsdagen den 11 maj 1955

Nr 17

pingar och landskommuner, som inginge
i sparbankens verksamhetsområde, eller
av landsting, att minst en tredjedel och
högst hälften av huvudmännen skulle utses
av huvudmännen själva, vid senare
sammanträde än det, som förrättades i
samband med sparbankens bildande,
bland insättare i sparbanken, vilka vid
utgången av kalenderåret närmast före
huvudmannavalet haft ett tillgodohavande
i sparbanken av minst etthundra kronor,
samt att, i den mån hälftenregeln
icke skulle tillämpas, återstoden av huvudmännen
skulle väljas efter förslag av
i reglementet angivna lokala organisationer
av betydelse för sparbankens verksamhet.

Slutligen hade i motionen 1:476, hemställts,
att riksdagen måtte besluta, att
organisationen av tillsynen över sparbankerna
skulle utformas på sätt 1948 års
sparbankssakkunniga förordat och att
den nya sparbankslagens regler rörande
tillsynen i enlighet härmed skulle givas
samma innehåll som i sakkunnigförslagets
lagtext.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,

A. att riksdagen — med förklaring, att
riksdagen funnit viss ändring böra företagas
i det genom propositionen framlagda
förslaget till lag om sparbanker —
måtte, med bifall till motionerna 1:474
och II: 588 i vad de rörde storleken av
den sektor, inom vilken sparbank skulle
äga mottaga inlåning å valfri räkning,
men med avslag å sagda motioner i övrigt
ävensom å motionerna 1:455 och II:
565, 1:468 och 11:578, 1:473 och 11:590,
1:475 och 11:589 samt 1:476, för sin del
antaga nämnda lagförslag med den ändringen,
att 25 § första stycket erhölle följande
lydelse:

Intill ett sammanlagt belopp, motsvarande
tjugu procent av de enligt senaste
bokslut å sparbanksräkning innestående
medlen, äger sparbank mottaga inlåning
å annan, valfri räkning.

B. att riksdagen måtte antaga övriga i
propositionen framlagda lagförslag;

Lagförslag om sparbanker m. m.

C. att motionerna 1:30 och 11:40 icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Fahlander, Danmans,
Björnberg och Magnusson, vilka ansett,
att utskottets utlåtande, såvitt avsåge frågan
om val av huvudmän, bort hava den
ändrade lydelse, reservationen visade, att
13 § första stycket lagen om sparbanker
bort erhålla följande avfattning:

Huvudmän skola utses på sätt reglementet
föreskriver, därvid skall iakttagas,

att minst en tredjedel och högst hälften
av huvudmännen skall utses av fullmäktige
i de städer, köpingar och landskommuner,
som ingå i sparbankens verksamhetsområde,
eller av landsting,

att minst en tredjedel och högst hälften
av huvudmännen skall utses av huvudmännen
själva, vid senare sammanträde
än det som förrättas i samband
med sparbankens bildande bland insättare
i sparbanken, vilka vid utgången av
kalenderåret närmast före huvudmannavalet
haft ett tillgodohavande i sparbanken
av minst etthundra kronor, samt

att i den mån hälftenregeln icke skall
tillämpas, återstoden av huvudmännen
skall väljas efter förslag av i reglementet
angivna lokala organisationer av betydelse
för sparbankens verksamhet.

samt att 6 § punkten 5 första stycket
lagen angående införande av nya lagen
om sparbanker bort lyda på sätt i reservationen
angivits;

2) av herrar Boo, Severin i Stockholm,
Schmidt och Sköldin, vilka ansett, att utskottets
motivering bort i viss angiven
del hava den ändrade lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort hemställa,

A. att riksdagen måtte, med avslag å
motionerna I: 455 och II: 565, I: 468 och
11:578, 1:473 och 11:590, 1:474 och II:
588, 1:475 och 11:589 samt 1:476, bifalla
de genom propositionen framlagda lagförslagen; B.

att motionerna 1:30 och 11:40 icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd;

Nr 17

Onsdagen den 11 maj 1955

Lagförslag om sparbanker m. m.

3) av herrar Fahlander, Mogård, Danmans,
Björnberg och Magnusson, vilka
ansett, att utskottets utlåtande, såvitt avsåge
frågan om rätt för sparbank att förvärva
fast och lös egendom, bort hava
den ändrade avfattning, som i reservationen
angivits, samt att 32 § första stycket
i förslaget till lag om sparbanker bort
hava följande lydelse:

Sparbank må ej förvärva fast egendom
eller tomträtt, såframt ej med fånget
åsyftas att bereda sparbanken lokaler för
dess behov. För samma ändamål må jämväl
förvärvas bostadsrätt till lägenhet,
aktie i bolag, som uteslutande har till
syfte att förvalta för omförmälda användning
förvärvad fast egendom eller
tomträtt, eller förlagsbevis, utfärdat av
sådant bolag. Vill sparbank förvärva fast
egendom, tomträtt eller aktie som nyss
sagts eller förbättra byggnad, som sparbank
förvärvat för omförmälda ändamål,
för belopp, vilket sammanlagt med det
belopp, vartill sparbanken förut tillhörig
fast egendom, tomträtt eller aktie av
ifrågavarande art bör uppskattas, överstiger
hälften av fonderna, skall frågan
härom hänskjutas till huvudmännens
prövning. Åtgärden må ej vidtagas, där
ej minst två tredjedelar av de i frågans
avgörande deltagande huvudmännen uttalat
sig för densamma samt beslutet tilllika
vunnit länsstyrelsens stadfästelse.

4) av herr Boo, som likväl ej antytt
sin åsikt.

Angående sättet för utlåtandets föredragning
yttrade

Herr SUNDVIK (s):

Herr talman! I avseende å föredragningen
av bankoutskottets utlåtande nr
19 liemställes,

att detsamma må företagas till avgörande
punktvis,

att det i punkten A framställda lagförslaget
föredrages paragrafvis och, där
så erfordras, moment- och styckevis,
med ingress och rubrik sist, varefter utskottets
hemställan i punkten föredrages,

att punkten B och däri framställda lagförslag
föredrages på samma sätt, i den
mån så erfordras,

att vid behandlingen av den del av utlåtandet,
varom först uppstår överläggning,
denna må omfatta utlåtandet i dess
helhet; samt

att lagtext ej må behöva uppläsas i vidare
mån än sådant av någon kammarens
ledamot begäres.

Härtill lämnade kammaren sitt bifall.

Punkten A

Det av utskottet tillstyrkta förslaget till
lag om sparbanker

1 §

Herr BJÖRNBERG (h):

Herr talman! Behovet av en ny sparbankslag
har under senare år gjort sig
allt starkare gällande. Redan 1948, när
utredningen i ärendet beslutades, anförde
dåvarande chefen för finansdepartementet,
statsrådet Wigforss, att 1923 års
sparbankslag var föråldrad och att en
anpassning till rådande förhållanden var
mycket angelägen. Sedan det uttalandet
gjordes, har tiden, som bekant, inte stått
stilla. Jag behöver inte i denna församling
erinra om den utveckling, som ägt
rum på det ekonomiska livets olika områden,
och de allt större krav som i samband
därmed ställts på bankinstituten.
Sparbankerna med sin inlåning av för
närvarande över 10 miljarder, sina mycket
aktuella sparfrämjande uppgifter och
sin utlåning, som vad beträffar bostadsoch
jordbruksändamål är större än andra
penninginstituts, är i behov av en
moderniserad lagstiftning som ger sparbankerna
möjlighet att utvecklas, att
bättre tillgodose sina syften och att bättre
gagna befolkningen. Ja, man kan i
detta sammanhang säga just befolkningen,
eftersom mer än hälften av landets
invånare är sparbankskunder. Nog har
val en hel del ändringar och förbättringar
gjorts i 1923 års sparbankslag under
årens lopp, men denna lag har blivit
ett lappverk, och förbättringarna har
inte följt utvecklingen.

Låt mig emellertid, herr talman, från
början säga, att det lagförslag, som nu
framlagts, utgör en väsentlig förbättring
av lagstiftningen på detta område. Redan
utredningens förslag vittnade om förstå -

Onsdagen den 11 maj 1955

Nr 17

else och grundlighet från utredningsmännens
sida, även om det på många punkter
inte var helt tillfredsställande för
sparbanksvärlden. Men finansministern
har gjort åtskilliga och ganska väsentliga
förbättringar som gör att den nya
lagen blivit bättre anpassad efter tidens
krav. Då finansministern är närvarande
här, vill jag som aktiv sparbanksman uttala
ett varmt erkännande för det arbete
som utförts inom de olika instanserna
och inte minst av finansministern.

Det är dock uppenbart att åtskilligt
skulle kunna vara bättre utan att man
därmed skulle behöva ändra sparbanksväsendets
struktur eller föra ut sparbankerna
på några äventyrligheter. Jag skall
inte ingå på alla de önskemål som framförts
;i samband med denna lagstiftning
utan inskränker mig till att endast
beröra de önskemål som tagit sig
uttryck i motioner och vilkas betydelse
poängterats i reservationer till utskottets
utlåtande.

Det gäller då först den viktiga frågan
om sättet att utse huvudmän. Som bekant
skall enligt gällande rätt minst en tredjedel
av huvudmännen utses av stadsfullmäktige,
kommunalfullmäktige, landsting
eller annat allmänt organ. De övriga
utses på sätt som anges i vederbörande
sparbanks reglemente. Det har i
allmänhet tillgått så, att man använt det
s. k. självkompletteringssystemet. Men
detta system har tid efter annan varit
föremål för skarp kritik, en kritik som
även kommit till uttryck i motioner i
riksdagen och i någon interpellation. Det
har gjorts gällande att detta system stundom
leder till klickvälde i sparbankerna,
förgubbning av huvudmannaförsamlingarna
o. s. v. Det är möjligt att denna
kritik varit berättigad tidigare i åtskilliga
fall, men eu väsentlig förbättring
har ägt rum. Olägenheterna har praktiskt
taget eliminerats, icke minst tack
vare insatser från sparbankernas centralorgans
sida. Vad förgubbningen beträffar
kan jag nämna, att en undersökning,
som gjordes för några få år sedan,
visade att genomsnittsåldern hos
de huvudmän, som utsetts genom självkomplettering,
var något lägre än ge 5

Första kammarens protokoll 1955. Nr 17

Lagförslag om sparbanker m. m.
nomsnittsåldern hos de huvudmän som
valts av allmänna organ.

Jag skall emellertid inte, herr talman,
fördjupa mig i nu gällande regler, eftersom
det inte finns något yrkande om
dessa reglers bibehållande. Inte heller
skall jag närmare utveckla det förslag,
som utredningen framlade beträffande
val av huvudmän. Det må vara nog sagt
i sammanhanget, att det förslaget gick
ut på att en tredjedel av huvudmännen
skulle utses av primärkommuner eller
landsting och de två andra tredjedelarna
väljas av insättarna själva genom en
valkorporation, utsedd genom lottning.
Detta förslag, vars avsikter var mycket
lovvärda, eftersom det syftade till att
insättarna skulle få ett visst inflytande
över förvaltningen av sina pengar, har
dock inte omfattats med något större intresse
från remissinstansernas sida. Man
har gjort gällande, att det var onödigt
tillkrånglat, slumpbetonat o. s. v.

Nu har i propositionen i stället föreslagits
att hälften av huvudmännen skall
väljas av primärkommun eller landsting
och andra hälften utses bland insättarna
av huvudmännen in corpore. Detta
innebär ovedersägligen ett väsentligt
ökat kommunalt inflytande över sparbankerna.
Man kan säga att det är ett
steg på vägen mot kommunalisering av
sparbankerna. Det har inte saknats invändningar
mot en sådan utveckling.
Särskilt för de sparbanker, som bara
har en enda kommun till verksamhetsområde
och alltså får sina huvudmän utsedda
direkt eller indirekt av fullmäktige
i kommunen, är den risken inte alldeles
utesluten, att spabankerna skulle
kunna i vissa situationer dirigeras i syfte
att gagna speciellt kommunens egna
intressen. Kommunerna är ju oftast stora
låntagare i just sparbankerna. Ett dylikt
system kunde vara till förfång, menar
man, för sparbankernas övriga klientel.

K andra sidan skall villigt erkännas
att de hittills kommunalt valda huvudmännen
i många fall tillfört sparbankerna
en rik fond av kunnighet, erfarenhet
och allmänanda. Jag tror alt man
i vida kretsar inom sparbanksvärlden

Nr 17

Onsdagen den 11 maj 1955

Lagförslag om sparbanker m. m.

är angelägen om att samarbetet med de
kommunala organen skall bibehållas.
Men man är också angelägen om att just
genom huvudmannavalen kunna knyta
kontakter även åt andra håll i syfte att
göra huvudmannaförsamlingarna så allsidigt
sammansatta som möjligt. Alldeles
särskilt angelägen är man om att få ökat
samarbete till stånd med de stora folkrörelserna
och deras lokala organisationer
av ideell eller facklig natur. Man har
redan genom det förkättrade självkompletteringssystemet
försökt att tillgodose
detta syfte, och man har på många
håll många goda erfarenheter därav.

En av de motioner, som väckts i samband
med detta lagförslag, tar sikte just
på denna angelägenhet och föreslår, att
bestämmelsen om val av huvudmän skall
ändras därhän, att möjlighet beredes
sparbank att låta en mindre del av huvudmännen
utses av vissa i reglementet
angivna organisationer av betydelse för
sparbankernas verksamhet. Det heter
där, att minst en tredjedel och högst
hälften av huvudmännen skulle väljas
av primärkommuner eller landsting,
minst en tredjedel och högst hälften genom
självkomplettering, och, i den mån
hälftenregeln inte tillämpas, skulle återstoden
väljas av de angivna organisationerna.
Det skulle alltså ligga i sparbankernas
skön att antingen följa propositionens
regler eller göra den mindre
avvikelse från dem, som motionen vill
öppna vägen för. Jag tror att denna rätt
för sparbankerna skulle vara till gagn.

Huvudmännens betydelse för sparbanksverksamheten
börjar alltmer inses.
De skall inte bara möta upp en gång om
året till sedvanliga årsmötesförhandlingar,
de skall dessutom vara sparbankens
representanter inom olika samhällsskikt
och intressegrupper, liksom de skall vara
sparbankskundernas representanter hos
sparbanken — alltså värdefulla kontakter
mellan allmänheten och sparbanken
— och de skall med intresse följa verksamheten
och gärna komma med inspirerande
uppslag eller den positiva kritik,
som alltid är välkommen.

Sådana huvudmän finns inte, säger
kanske någon. Jo, sådana huvudmän

finns, men det behövs flera av den sorten,
och jag tror att om sparbankerna
finge denna ökade möjlighet till att själva
avgöra sitt valsätt av huvudmän, skulle
man kunna ta ett långt steg framåt i
rätt riktning.

Jag har, herr talman, anslutit mig till
den reservation, som vill biträda motionen,
och jag kommer att senare yrka
bifall till denna reservation.

Det är emellertid ytterligare en reservation,
som jag i korthet skulle vilja beröra,
eftersom jag befinner mig bland
reservanterna. Den avser bestämmelserna
om sparbanks rätt att förvärva fast
egendom. Här föreligger två motioner,
båda avsedda att mjuka upp de alltför
rigorösa bestämmelserna. Den ena motionen
vill ge möjlighet för sparbank att
göra placeringar i fast egendom upp till
ett belopp som motsvarar sparbankens
fonder. Genom en sådan placeringsrätt
skulle sparbankerna alltså i någon mån
kunna skydda sina egna fonder mot penningvärdeförsämringen.
Vi vet ju alt
försäkringsbolagen har en ganska omfattande
rätt till sådana placeringar, och
med hänsyn till att den största delen av
sparbankernas inlåning är av långfristig
karaktär borde även sparbankerna få en
åtminstone begränsad rätt till sådan placering.

Den andra motionen, som berör rätten
till fastighetsförvärv, accepterar den i
propositionen gjorda begränsningen och
de däri föreslagna bestämmelserna med
det undantaget, att bestämmelsen om att
fastighet skall vara avsedd för sparbankens
inrymmande ändras därhän, att
ordet inrymmande utbytes mot ordet
behov. Uttrycket inrymmande är nämligen
alltför begränsande. Det utesluter
möjligheten för sparbank att förvärva
bostäder för sin egen personal. I dessa
bostadsbristens tider kan det vara mycket
svårt för en sparbank att skaffa bostad
åt, låt oss säga, en nytillträdandc
kamrer vid ett avdelningskontor. Jo, om
sparbanken bygger en fastighet för de
egna lokalernas inrymmande, kan det
tolereras att denna fastighet även innehåller
bostadslägenheter, men om sparbanken
redan har expeditionslokaler och

Onsdagen den 11 maj 1955

Nr 17

alltså inte behöver skaffa nya sådana,
kan inte banken förvärva en liten villa
för denne sin kamrer.

Inom utskottet har man varit mycket
välvillig i denna sak. Utskottet har presterat
en välvillig och uppmjukande
skrivning, och det är man ju mycket
tacksam för. Jag håller faktiskt före att
utskottet i denna fråga är på samma linje
som reservanterna.

Även departementschefen har gjort eif
välvilligt uttalande just på denna punkt.
Han säger nämligen bland annat, att »i
den mån sparbank har att sörja för bostäder
och semesterhem för anställda,
rimligt hållna utgifter härför torde kunna
anses vara godtagbara inom sparbanksverksamheten».

Utskottet skriver om samma sak:
»Även om den i motionerna I: 468 och
II: 578 framförda meningen angående
lämpligheten av medelsplacering i fast
egendom intill fondernas värde icke kan
vinna sådant beaktande, att sparbankerna
skulle få förvärva egendom enbart
för detta syfte, torde det dock enligt utskottets
mening vara försvarligt att vid
ifrågavarande stadfästelseprövning tillmäta
visst avseende åt synpunkten, att
fast egendom i många fall utgör ett jämförelsevis
betryggande placeringsobjekt.
Vad sedan gäller den närmare innebörden
av kravet på att fastighet i sparbanks
ägo skall vara avsedd för sparbankens
inrymmande vill utskottet likaledes
uttala sig för en tämligen liberal
tolkning.» Vidare heter det längre ned:
»Ytterligare torde kunna anses att vissa
lokalbehov, som närmast dikteras av
sparbankens tillbörliga omsorg om deii
anställda personalen, lär kunna tillgodoses
med stöd av nu behandlade lagregler,
oaktat lokalerna i fråga ej är att betrakta
som egentliga expeditionslokaler.
»

Detta är som sagt en skrivning, sohi
vittnar om förståelse och god vilja, och
uttalandet går helt i linje med reservanternas
intentioner.

Tyvärr är det emellertid så, att inte
ens den mest uppmjukande och välvil
liga skrivning kan upphäva lagens bokstav.
Uttrycket, »lokaler för sparbanks in -

Lagförslag om sparbanker m. m.

rymmande» är så fixerat, så klart begränsande,
att det inte ger möjlighet till en
liberal tolkning. Det i motionen och reservationen
föreslagna uttrycket »lokaler
för sparbankens behov» ger däremot en
sådan möjlighet, och det täcker, tror jag,
vad utskottet egentligen menar. Jag måste
tillstå, att jag har mycket svårt att
förstå varför man inom utskottets majoritet
inte kunnat acceptera detta ganska
ringa ändringsförslag.

Även till reservationen på denna
punkt kommer jag, herr talman, senare
alt yrka bifall.

Mycket vore att tillägga i anledning av
det föreliggande lagförslaget, men jag
har velat inskränka mig till att något beröra
de reservationer, som jag har varit
med om att anmäla. Att reservationer inte
anmälts på flera punkter betyder inte
att de önskemål, som i övrigt motionsledes
framförts, skulle ha blivit avförda
såsom olämpliga eller mindre starkt motiverade.
Frånvaron av reservationer i
sådana fall är snarare motiverad av en
önskan att i möjligaste mån undvika
splittring i denna för vårt sparbanksväsen
och därmed för hela vårt ekonomiska
liv så betydelsefulla lagstiftningsfråga.

I något fall har reservation undvikits
genom att man kompromissat i utskottet.

Låt mig så till sist säga, herr talman,
att man inom de olika instanserna vid
behandlingen av denna lagfråga visat på
de flesta håll klar insikt om nödvändigheten
av att låta sparbankerna anpassa
sig efter den ekonomiska utvecklingen
och ge dem bättre möjlighet att fylla sina
allmänt gagnande uppgifter.

Jag är viss om att denna kammare vid
det slutliga avgörande, som nu skall fattas,
kommer att gå till verket i samma
anda och samma insikt, och jag hyser
därför gott hopp om de ytterligare förbättringar
av sparbankslagstiftn ingen,
som de av mig nämnda båda reservationerna
åsyftar.

Herr BOO (s):

Herr talman! Såsom ett allmänt omdöme
om det föreliggande förslaget till

Nr 17

Onsdagen den 11 maj 1955

Lagförslag om sparbanker m. m.

ny sparbankslag skulle jag vilja säga, att
det i sina huvudgrunder är väl avvägt.

Så har t. ex. den svårlösta frågan om
hur huvudmännen skall utses fått en lösning
som, även om den inte tillfredsställer
alla önskemål, dock utgör en lämplig
avvägning av de olika intressen som här
kommit till synes. Därför är det såvitt
jag förstår allt skäl för riksdagen att på
denna punkt antaga departementschefens
förslag.

Beträffande den andra huvudfrågan,
om insättningsmaximum och fri sektor,
återfinnes departementsförslaget i den av
mig och tre andra utskottsledamöter avgivna
reservationen 2) till utskottets utlåtande.
Jag ansluter mig alltså helt till
propositionen, men jag är tveksam i fråga
om tillsynen, och detta är anledningen
till att jag även fogat en blank reservation
till utskottsutlåtandet; jag skall
strax be att få återkomma till den saken.

När det gäller insättningsmaximum
och fri sektor, hade utredningen som bekant
i sitt förslag gett sparbankerna väsentligt
större rörelsefrihet än för närvarande.
Insättningsmaximum å motboksräkning
föreslogs höjt från nuvarande
50 000 till 75 000 kronor, och man
förordade som en nyhet för sparbankerna
möjlighet till c.heckräkningsinlåning
inom en »fri sektor» om 15 procent av
de inlånade medlen i respektive sparbanker.
Det s. k. dispensförfarandet skulle
slopas, och »dispensmedlen» skulle enligt
det nya förslaget inrymmas inom
den fria sektorn.

Departementschefen har gått väsentligt
längre. Insättningsmaximum höjes
sålunda enligt departementsförslaget
till 100 000 kronor, och dessutom föreslås
beträffande checkräkningen att man
även skall ha en kreditsida med möjlighet
att mot vanlig säkerhet ge krediter
upp till 25 000 kronor. Om jag sammanfattar,
har alltså insättningsmaximum
fördubblats, man kan säga att genom utnyttjandet
av den fria sektorn är i praktiken
insättningsbeloppet ej maximerat,
och dessutom har man fått checkräkning
som en kundservice.

I remissyttrandena har det rått delade
meningar i dessa frågor. Vad beträf -

far insättningsmaximum har flera remissinstanser
helt velat ta bort alla
skrankor, medan andra har velat ha ett
maximum kvar. När det har föreslagits,
att alla inskränkningar i det här avseendet
skall bort, har det motiverats med
att t. ex. kommuner och landsting då
skulle kunna placera en del fonder i
sparbankerna och därigenom öka dessas
utlåningsmöjligheter till bostadsbyggande
och andra ändamål. Detta tycker jag
även hittilldags bör ha kunnat ske i rätt
stor utsträckning dispensvägen, men
även därvidlag föreligger väl någon risk
för sparbankernas del. Man kan ju inte i
en lag ange vilka pengar som får lånas
in. Om man nu hade öppnat en obegränsad
möjlighet till inlåning med motivering,
att kommuner, landsting och andra
skulle kunna placera större insättningar
i sparbankerna, hade man följaktligen
också öppnat möjligheter för högst rörliga
företagsmedel att söka sig till sparbankerna
för att få den bättre förräntningen
där. Bank- och fondinspektionen
har i sitt remissyttrande varnat för att
bär gå alltför långt och har belyst sitt
resonemang med exempel när det gäller
företagsmedel i affärsbanker. De upplysningar,
som bankoutskottet fick vid sin
behandling av förslaget till ny banklag,
styrker mig i den uppfattningen, att en
sådan anordning i dagens läge inte skulle
vara lycklig. Jag skulle vilja säga, att
departementschefen alltså haft goda skäl,
när det gällt säkerheten för småspararna,
att tills vidare bibehålla ett insättningsmaximum.

Vad beträffar den fria sektorn, som
här har ett direkt samband med detta insättningsmaximum,
har remissinstanserna
varit betydligt mer restriktiva. Flera
har avstyrkt, och det är endast fyra länsstyrelser
och Svenska sparbanksföreningen
som vill ha större fri sektor än
de 15 procent, som har föreslagits av
utredningen och i propositionen. Utredningen
var enig om att föreslå den
nämnda gränsen. Nu har trots detta utskottsmajoriteten
frångått propositionen
på denna punkt och förordat en fri sektor
om 20 procent. Detta torde väl närmast
bero på att både i utredningen och

Onsdagen den 11 maj 1955

Nr 17

propositionen föreslås, att s. k. dispensmedel
skall inrymmas i denna fria sektor,
varför man befarar, att denna blir
för trång och inte också kan ge utrymme
för en checkräkningsrörelse eller inlåning
på andra fria räkningar. På den
punkten finns det mycket motsatta meningar.
Både i utredningen och remissyttranden
har med siffermaterial belysts,
att det finns tillräckligt utrymme inom
dessa 15 procent för både en checkräkningsrörelse
och de överskottsmedel,
som hittills dispensvägen har tillförts
sparbankerna.

När man ser på den situation som här
har uppstått genom att utskottets majoritet
förordat en större fri sektor, kan det
ifrågasättas, om man inte hade kunnat
bibehålla dispensregeln för de fåtaliga
fall, som väl i fortsättningen kommer i
fråga, nämligen insättningar i sparbankerna
på över 100 000 kronor. Då hade
dessa insättningar inte blandats in i problemet
om den fria sektorn, och man
hade kanske kunnat få en enklare lösning
på det sättet. De som utgör majoriteten
har emellertid inte velat gå den
vägen.

Nog hade det väl i alla fall varit mer
konsekvent av utskottsmajoriteten, om
den påyrkat en höjning av insättningsmaximum,
än att gå fram på den vägen
att föreslå en utvidgning av den fria sektorn.
Det är väl ingen inom denna majoritet
i utskottet och inte heller någon här
i kammaren som vill hävda, att inte en
15-procentig fri sektor skulle vara tillräcklig
för att täcka en checkräkningsrörelse,
så pass stort som behovet därav
skulle komma att bli i sparbankerna. Det
iir i så fall dispcnsmedlen, som man är
rädd för att inte kunna ge plats inom
denna fria sektor. Här måste det observeras,
att i propositionen bar den fria
sektorn kommit att utvidgas på två sätt.
Genom att insättningsmaximum hojes
från 75 000 till 100 000 kronor minskas
ju behovet i motsvarande grad av att
skjuta över dispensmedel till den fria
sektorn. Vid varje sådan stor insättning
blir det ytterligare 25 000 kronor som inte
behöver överskjutas till den fria sektorn
utan kan inrymmas i den vanliga

Lagförslag om sparbanker m. m.
insättningen. Belastningen blir på det
sättet mindre på den fria sektorn. Den
fria sektorn vidgas även därigenom, alt
om man får sådana större insättningar
ökas ju hela inlåningen och i så fall ger
procenttalet 15 en större siffra att röra
sig med.

Just den fria sektorn är den punkt i
hela lagförslaget, där man väl måste vara
mest försiktig när det gäller att ge
ökade friheter åt sparbankerna. Här ger
sig sparbankerna in på ett nytt område i
sin verksamhet. Där ligger likviditetsfrågorna,
räntemarginalerna m. m. i öppen
dag. Departementschefen, som i propositionen
varit mycket tillmötesgående,
signalerar nya utredningar om gränsdragningen
mellan de olika kreditinstituten,
och i detta sammanhang säger
han: »I avvaktan på att gränsdragningsproblemen
blir närmare belysta, får det
anses vara befogat att iaktta försiktighet,
när fråga uppkommer om att i det ena
eller andra hänseendet rubba vad som
traditionellt betraktats som skiljelinjer
mellan institutens funktionsområden.»

Vi reservanter har anslutit oss till departementschefens
ståndpunkt i detta avseende.
Sparbankerna har nu, såsom propositionen
utformats, fått väsentligt vidgade
befogenheter. En ny utredning förutsättes,
vilken skall klargöra de olika
kreditinstitutens ställning och kompetensområden.
I detta läge finns det väl
allt skäl att stanna för Kungl. Maj:ts förslag
även på denna punkt, och jag ber
för min del att i detta avseende få yrka
bifall till den med 2) betecknade, vid
utskottsutlåtandet fogade reservationen.

Vad sedan gäller tillsynen av sparbankerna
har jag med en blank reservation
velat ge möjlighet till några reflexioner,
och de anknyter även till motion nr 47(5
i denna kammare av herr Birger Andersson.
Nuvarande ordning när det
gäller tillsynen tillkom år 1929. Tillsynen
utövas för niirvarande dels av länsstyrelserna
och av dem utsedda s. k.
allmänna ombud för detaljgranskning,
dels av sparbanksinspektionen. Dessa båda
myndigheters kompetensområden är
högst flytande.

1''nder de år, som har gått, har det

Nr 17

Onsdagen den 11 maj 1955

Lagförslag om sparbanker m. m.
kommit åtskilliga förslag om ändring
när det gäller tillsynen av sparbankerna.
1945 års bankkommitté föreslog sammanslagning
av sparbanksinspektionen med
bank- och fondinspektionen. Vidare föreslogs,
att länsstyrelsernas befattning
med tillsynen skulle upphöra, och allmänna
ombuden skulle avskaffas, men de
skulle ersättas med särskild revisor, där
så befanns lämpligt. I riksdagsrevisorernas
berättelse till 1952 års riksdag behandlades
även sparbanksinspektionen,
och man kom då till samma resultat som
1945 års bankkommitté. Statsutskottet anslöt
sig till uppfattningen om fördelarna
med sammanslagning, men var inte
lika övertygat om att länsstyrelsernas
funktion i detta avseende borde upphöra.
Statsutskottet föreslog riksdagen,
att dessa frågor skulle överlämnas till
1948 års sparbankssakkunniga. Riksdagen
beslöt i enlighet med detta förslag.

Sparbankssakkunniga effektuerade därefter
beställningen och framlade i sitt
betänkande ett förslag, som i stort sett
överensstämde med bankkommitténs önskemål.
Vid remissbehandlingen gick det
som väntat — ett stort antal remissinstanser
accepterade de ökade friheter,
som utredningsförslaget innebar, och ville
helst ha ännu större, men ansåg att
det beträffande huvudmän och tillsyn
borde i stort sett bli vid det gamla.

I detta läge har departementschefen
sagt, att det inte kan bestridas att en
centralisering av tillsynsverksamheten
ger vissa fördelar, men att invändningarna
däremot delvis kan ha sitt berättigande.
Därför föreslås en ny utredning
om ett tredje alternativ, och det
skulle vara, att sparbankerna såsom i
Finland själva skulle få svara för tillsynen
över verksamheten. Under hänvisning
härtill förordar departementschefen
i stort sett ett bibehållande av den gamla
ordningen tills vidare. Den egentliga
ändringen är, att man skall tillsätta revisorer
i stället för de nuvarande allmänna
ombuden.

Enligt min mening hade den utveckling
av sparbankernas verksamhet, som
nu torde bli följden av den nya lagstiftningen,
motiverat, att finansminis -

tern även föreslagit den centraliserade
tillsynen, för att därigenom få en enhetlig
och effektivare övervakning. Utredningens
förslag om ökad rörelsefrihet
hade ju en effektiviserad tillsyn som
balanserande faktor. Departementschefen
har nu föreslagit ytterligare vidgad
rörelsefrihet för sparbankerna, och utskottsmajoriteten
ökar denna ytterligare
på den känsligaste punkten, nämligen
när det gäller den fria sektorn. Allt
detta borde enligt min mening leda till
att man också skärper tillsynskraven.
Min inställning är inte dikterad av misstänksamhet
mot sparbankerna — dessa
äro stabila och sköter sin verksamhet utomordentligt
bra. Men här är vi ju en
lagstiftande församling, och jag vill inte
att det skall sägas att man gjort någonting
som inte till det yttersta tryggar
insättarnas intressen i alla avseenden. Ur
denna synpunkt är det av intresse att
se vad detta »tredje alternativ» skulle
innebära. Förslaget har framförts i två
remissyttranden. Jag kan hänvisa till s.
181 i propositionen. Det är närmast fullmäktige
i riksbanken, som i sitt yttrande
föreslår en ny utredning om det nyligen
införda finska systemet. Sedan man skisserat
detta system, säger fullmäktige:
»Det är ännu för tidigt att yttra sig över,
hur det nya systemet för tillsynen av
sparbankerna i Finland slagit ut.» Det
är väl ganska lösa grunder att bygga ett
förslag på? Den andra remissinstansen
är kommerskollegium, som yttrar att
»det skulle varit av intresse att få närmare
belyst utformningen av den tillsy
nsorganisation som införts i Finland».
På dessa grunder skjuts hela problemet
om tillsynen på framtiden. Man tycker
att detta är en alltför mager motivering
för eu sådan åtgärd.

Nu föreligger det ingen möjlighet att
här i dag yrka bifall till motionen nr
476 beträffande tillsynsfrågan, då enligt
uppgifter utredningens lagtext tarvar
överarbetning och en sådan inte fullföljts
i den föreliggande situationen. När
frågan således synes gå till en ny utredning,
vill jag till finansministern rikta
den vädjan, att dels utredningen kommer
till stånd snarast möjligt, då även

Onsdagen den 11 maj 1955

Nr 17

finansministern synes vara på det klara
med att den nuvarande ordningen inte
bör konserveras på längre sikt, dels att
direktiven för utredningen blir vida nog
för att även andra lösningar än det s. k.
finska systemet kan prövas. Jag gör
detta därför att, oavsett i vilken form
det skall ske, det viktigaste är att en
centralisering genomföres för att få den
enhetlighet och effektivitet som de nya
formerna för verksamheten motiverar.
För såväl sparbankernas insiittare som
sparbankerna själva torde det väl därvid
utan tvekan vara lämpligast, om samhället
får ett avgörande inflytande i
denna nya tillsynsverksamhet.

Herr talman! Det här sagda i fråga
om tillsynen av sparbankerna leder alltså
inte till något speciellt yrkande från
min sida. Jag kan i stället yrka bifall till
propositionen, vilket innebär bifall till
den med 2) betecknade reservationen till
utskottets utlåtande.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! När 1948 års sparbanksutredning
hade att taga ställning till
sparbankernas önskemål om att få
checkrätt införd, föddes tanken på en
fri sektor. Denna fria sektor, som kom
att föreslås till 15 procent, var produkten
av ett långt övervägande och långa
debatter. Man var inom utredningen inte
alls övertygad om att just siffran 15 skulle
vara den riktiga. Det fanns inom utredningen
några ledamöter, som mycket
bestämt hävdade att man under inga förhållanden
borde gå över 10 procent.
Man menade att detta skulle vara tillräckligt,
om man ville bevara den karaktär
av sparinstitut som sparbankerna
önskar ha och även skall ha. När man
slutligen stannade för en gräns av 15
procent, så ansågs detta vara det längsta
man över huvud taget kunde gå. Gick
man över den gränsen, släppte man alla
spärrar. 15 procent skulle vara till fyllest,
och det var som herr Iloo redan har
sagt, en enig kommitté som föreslog eu
gräns vid 15 procent. Det är därför
ganska iiverraskande, att utskottets majoritet
har kommit att föreslå 20 procent.
Det är överraskande därför att

Lagförslag om sparbanker m. m.
bland dem som till att börja med var
mycket ointresserade av såväl checkrätten
som den fria sektorn fanns det personer
med anknytning till jordbrukskassorna,
men nu har tydligen alla spärrar
raserats, och nu anser man att man
kan gå längre än vad de försiktiga hävdade
inom utredningen. Jag tror att om
man sätter gränsen vid 15 procent, är
detta för samhället och framför allt för
spararna men även för sparbankerna
till fyllest och allra säkrast.

Vad det gäller tillsynen har jag ju
väckt en motion, som nyligen här har
refererats av herr Boo. Jag väckte den
för att riksdagen skulle få möjlighet att
uttala sig om det förslag som sparbanksutredningen
hade kommit med, ett förslag
som vid upprepade tillfällen på ett
eller annat sätt har skymtat i den offentliga
debatten och som även har förelegat
här i riksdagen efter framställningar
av såväl statsrevisorerna som statsutskottet.

Vad slutligen frågan om huvudmännen
beträffar bär departementschefen frångått
utredningens förslag. Detta var, såsom
herr Björnberg har erinrat om, så
konstruerat att primärkommuner skulle
utse 25 procent av huvudmännen, resten
skulle utses av insättarna efter ett slags
utlottningssystem. Inom utredningen var
vi medvetna om att det förslaget föreföll
en smula tillkrånglat och att bättre förslag
säkerligen kunde utformas, men förslaget
var en kompromisslösning. Det förefanns
från början ett mycket bestämt
motstånd från sparbankernas sida mot
att över huvud taget någon ändring gjordes
i fråga om utseendet av huvudmän.
Man förmenade på det hållet, liksom
herr Björnberg gjorde i dag, att det har
varit bra som det varit. Man ansåg att
den ordning, som hittills tillämpats, har
fungerat på ett utmärkt sätt, och eventuella
brister har, sägs det, rättats till av
den centrala sparbanksledningen.

I riksdagen har emellertid gång på
gång under årens lopp krävts en annan
ordning. Det har gjorts gällande —
många gånger med all rätt — att så som
huvudmännen på vissa håll här i landet
har utsetts, måste systemet betraktas som

Nr 17

Onsdagen den 11 maj 1955

Lagförslag om sparbanker m. m.

allt annat än tillfredsställande. Det är ju
inte bara kommunala institutioner som
haft att utse en viss del av de huvudmän,
som inte genom självkomplettering
utsett sig själva, utan denna rätt har tillkommit
stadsfullmäktige, kommunalfullmäktige,
landsting, hushållningssällskap,
häradsrätter och en rad andra institutioner.
Man har på sina håll haft och har
alltjämt en underlig inställning till frågan
vilka som bör vara huvudmän, som lett
till att — jag säger inte för mycket —
en viss grupp av människor, vissa släkter
eller vissa yrken, faktiskt år efter år
har fått rekrytera sparbankernas huvudmän,
under det att de stora folkliga organisationerna,
vilkas ökade inflytande
det oftas talas så mycket om, på åtskilliga
håll varit fullständigt utestängda
från möjligheten att på något sätt öva
inflytande på sparbankerna. Med vetskap
om detta har ju röster höjts här i
riksdagen för en annan ordning, och det
förslag, som sparbanksutredningen framlade,
var avsett att ge en viss garanti för
att insättarna verkligen skulle få vara
med och bestämma.

Jag är som sagt medveten om att
kompromisslösningen inom utredningen
inte är tillfredsställande. Remissinstanserna
var ju också rätt hårda mot förslaget
vilket, såsom jag redan nämnt,
frångåtts av departementschefen. Ett annat
förslag har framlagts, och jag tror
att det är tillfredsställande, varför jag
intet har att erinra emot det. Det väsentliga
är nämligen att insättarna och
de stora folkliga oragnisationerna, som
man så gärna vädjar till i olika sammanhang,
verkligen får en chans att göra
sina intressen gällande inom sparbankerna
och inte bara tas emot som insätta:
e eller låntagare.

Den fråga, som det nu framför allt
står strid om, gäller emellertid den fria
sektorn. Jag vill avslutningsvis säga att
om riksdagen följer majoritetens förslag
om en fri sektor på 20 procent, så berövas
ju sparbankerna därigenom en del
av sin karaktär av sparinstitution, och
det är ju denna sparbankerna själva alltid
ansett vara så värdefull och som de
velat hevara.

Herr statsrådet SKÖLD:

Herr talman! Jag tänker inte gå in på
vare sig sparbankernas betydelse och
tillstånd eller förhistorien till det förslag
som här föreligger, i det stora hela inte
heller på själva förslaget, eftersom det
ju råder en så utpräglad enighet om
förslaget till ny sparbankslag att det
inte finns mycket att utbreda sig om i
det avseendet. Jag inskränker mig i stället
till att tala om några frågor som här
i dag är kontroversiella.

Det är ju så, att utskottets majoritet
på en punkt — jag måste säga till min
överraskning — har frångått propositionen
och kommit med ett annat förslag.
Det gäller frågan om den fria sektor,
inom vilken sparbankerna skall ha rätt
att ta emot insättningar utan hänsyn till
insättningsmaximum och inom vilken
sektor sparbanken också skall få lov att
mottaga medel på checkräkning. Kungi.
Majrts förslag går ut på 15 procent av
de insatta medlen, utskottet har föreslagit
20.

Jag vill inte påstå att detta är någon
stor principfråga. Jag skall inte diskutera,
om det ur säkerhetssynpunkt är
bättre med 15 än med 20 procent. Jag
vill bara här slå fast att utökningen till
20 procent icke är erforderlig för sparbankerna
inom överskådlig tid. Det är
ytterligt få sparbanker som har något
intresse av en sådan utvidgning. För den
övervägande delen kommer de 15 procenten
att för åtskilliga år framåt räcka
väl till både för att ta emot depositioner
utöver maximum och erforderliga
insättningar å checkräkning. Jag skall
inte här ta fram bevisen, men de finns
ju i propositionen och i utskottets utlåtande.
Den saken är tämligen självklar.

Å andra sidan skall man ta hänsyn till
att när det gäller banklagen, som riksdagen
förut i år har godtagit, denna
sparbankslag och bestämmelserna om
jordbrukskreditkassorna, som väl kommer
nästa riksdag, det har brutits ut en
viktig principiell punkt, nämligen frågan
om gränsdragningen mellan de olika
kreditinstituten. Det är min avsikt
att denna sak skall bli föremål för en

Onsdagen den 11 maj 1955

Nr 17

förnyad utredning inom den närmaste
tiden. Under sådana omständigheter
måste man säga, att det ju är olägligt
att på en punkt som berör gränsdragningen
nu gå längre än vad sparbankernas
intresse i dag fordrar. Man tar
en förhandsståndpunkt, som kan komma
att försvåra en rationell lösning av detta
gränsdragningsproblem. Jag måste
fråga: Vad skall det tjäna till? Det kan
ju hända, att utskottsmajoriteten bar
ställt sig på den ståndpunkten, att det
här gäller att slå vakt om sparbankernas
intresse och inte bry sig om vare
sig affärsbanker eller jordbrukskassor
och att det gäller att bereda sparbankerna
en fördel, som de alltid sedan
kan ha till godo. Men det kan inte vara
en lämplig ståndpunkt för ett utskott
eller för riksdagen. Jag vill bara fastslå
att det för rätt många år framåt icke
behövs en större fri sektor för sparbankerna
än 15 procent. Det är rationellt
att vänta med att ta slutlig ståndpunkt
till frågan, om siffran skall höjas eller
inte, till dess utredningen om gränsdragningen
mellan kreditinstituten är
färdig.

Här har vidare talats om valen av huvudmän.
Utskottet har accepterat Kungl.
Maj :ts förslag. Jag tror att det är bra, ty
det är kanske det enklaste och bästa
som kan skapas nu. Fyra reservanter
har föreslagit ett supplementärt tilllägg,
som innebär att man visserligen
skall ha propositionens huvudregel med
50 procent kommunalt valda och 50 procent
valda av huvudmännen själva
bland bankens insättare —• den regeln
har man accepterat — men så har man
tillagt, att det skall vara frihet för sparbankerna
att i sina reglementen ta in
bestämmelser om att sparbankerna skall
inom vissa gränser få sina huvudmän
valda på förslag av för bankens intressen
lämpliga ideella, fackliga och ekonomiska
organisationer. Själva denna
tanke att man skulle få en rekrytering
från organisationerna är ytterst tilltalande.
Jag har själv varit mycket intresserad
för den, och jag vill försäkra att
frågan verkligen har prövats ingående.
Men jag har kommit till den uppfatt -

Lagförslag om sparbanker m. m.
ningen, att denna linje i praktiken är
ogenomförbar och leder till utomordentligt
märkliga konsekvenser.

Först och främst är det mycket enkelt,
om man har praktisk erfarenhet,
att konstatera att när det gäller en sparbank
som har till område flera socknar,
ett härad eller något annat större territoriellt
område, finns det inte organisationer
som är representativa för detta
område. Så är inte fallet inom fackföreningsrörelsen
och inte heller beträffande
de flesta andra organisationer.
Därför är det ytterligt svårt att få organisationer,
som kan anses vara representativa.
Går vi då till en sparbank,
som har en kommun till sitt verksamhetsområde,
är det klart att det i fråga
om vissa större städer kanske är möjligt
att uppdriva organisationer som kan vara
representativa. Beträffande de många
sparbanker som finns i landsbygdssocknarna
är det klart att man ibland kan
uppdriva representativa organisationer,
men hur bestående är de? Man kan ta
godtemplarloger; jag antar att det inte
är meningen, eftersom man inte vill politisera
sparbanksrörelsen, att ta en arbetarkommun
eller en bondeförbundsavdelning
eller en högeravdelning eller
en folkpartiavdelning. Men om godtemplarlogen
lägger ned sin verksamhet,
då får man ändra sparbankens reglemente.
Men är det inte i själva verket
så, att för de små sparbankerna kan
varken kommunalfullmäktige eller sedermera
huvudmännen, när det gäller
att själv rekrytera, undgå att få med representanter
för inom kommunen verksamma
organisationer. Det är ju där de
personer finns som har den största erfarenheten
av offentlig verksamhet. Det
finns därför inte något behov av det
föreslagna tillägget.

Om man sedan tänker sig att en sparbank
skriver in i sitt reglemente, att så
och så många huvudmän skall väljas av
den och den organisationen, då kan ju
ett sådant beslut bli mycket godtyckligt
och mycket ensidigt. Vad skall då länsstyrelsen
göra, när den skall fastställa
reglementet? Skall länsstyrelsen vara
tvungen att säga, att den organisationen

Nr 17

Onsdagen den 11 maj 1955

Lagförslag om sparbanker m. m.
kan vi inte ta och den organisationen
kan vi inte ta, och så skall länsstyrelsens
beslut kanske överklagas. Nej, det
blir ett sådant virrvarr, och det finns så
litet behov av en sådan bestämmelse, ty
just därigenom att den kommunala representationen
utser hälften av huvudmännen
och denna hälft sedan ingår i
den huvudmannaförsamling som väljer
den andra hälften, finns det tillräckliga
garantier för att representanter för alla
lämpliga organisationer skall komma
med. Varför skall vi krångla till det på
detta sätt, utan att vi därmed vinner något
egentligt syfte?

Sedan har vi en fråga till. Vad skall
vi säga om sparbanks rätt att köpa fastighet?
Utskottet har skrivit, att sparbanken
skall få köpa fastighet som behövs
för bankens inrymmande. Reservanterna
vill att det skall stå »för bankens
behov». Det är väl inte mer att
säga om detta än för det första att den
bestämmelse, som här föreslås av Kungl.
Maj:t och utskottsmajoriteten, redan
finns i banklagen för affärsbankerna
och för det andra att det väl ändå är
uppenbart att ordet »behov» är ett mycket
suddigt uttryck, som de stadfästande
myndigheterna får oerhört svårt att tolka,
vilket kommer att leda till många
överklaganden för att man över huvud
taget skall kunna komma fram till en
fast praxis. Det blir ju varje länsstyrelse
för sig som får lov att avgöra, om
det föreligger ett behov eller ej. Med
den liberala tolkning som ordet »inrymma»
redan har —- det är ju samma uttryck
som nu finns och för vars tolkning
en praxis stadgat sig — kan jag
inte se annat än att det skulle förenkla
saken mycket, om man kunde behålla
det gamla uttrycket. Jag kan inte förstå
varför det på denna punkt skall finnas
en annan bestämmelse för sparbanker
än för andra kreditinrättningar.

Till sist ett ord om tillsynen. Här har
hörts ett par kritiska stämmor, inte emot
den provisoriska lösningen, utan mera
emot att jag för min del inte har velat
acceptera det förslag till centraliserad
tillsyn som kommittén hade framlagt.
Jag måste säga, att det icke är lätt att

ordna en central tillsyn över cirka 500
sparbanker, spridda över hela landet.
Härför kommer att fordras en mycket
stor apparat. Det kommer icke att bli
möjligt att hos en sådan tillsyn få den
lokala förtrogenhet med människor som
behövs för att fullgöra uppgiften.

Men principiellt skulle jag vilja uttala,
att en statskontroll väl inte är något
självändamål. Den skall inte finnas,
om den inte behövs. Jag tycker verkligen
att det är värt att allvarligt undersöka,
om man inte här kan lägga en stor
del av kontrollen på sparbankernas samorganisation
och låta endast en mindre
del stanna kvar hos staten. Det är klart,
att vi inte därvidlag skall göra någonting
som leder till att insättarnas medel
råkar i fara. Men man får väl ändå anse
det rimligt att pröva, om man kan slippa
en byråkratisering, ty det blir en stor
byråkratisering, om man skall ha en
central inspektion, som skall syssla med
kontrollen av 500 sparbanker. Den kan
inte jämföras med bank- och fondinspektionen,
som har bortemot tjugo affärsbanker,
om jag minns rätt, och bortemot
trettio centralkassor, där det gäller
att kontrollera och tillvarata insättarnas
intressen. Den föreslagna uppgiften är
ju tio gånger större. Det är därför ganska
naturligt om vi tar tid på oss och ser
efter om vi kan få en moderniserad,
smidig tillsyn över sparbanksväsendet
och därigenom försöka undgå en byråkratisering.

Herr WEILAND (fp):

Herr talman! Det är endast beträffande
ett avsnitt i här föreliggande, av utskottet
nu tillstyrkta lagförslag om sparbankerna
som jag nu yttrar några ord.
I stort sett kan man nog påstå, att lagförslaget
innebär högst betydande förbättringar
i jämförelse med nu gällande
bestämmelser. Detta noteras med tacksamhet
av alla som har med sparbankernas
verksamhet att göra, inte minst
sparbankernas kunder, såväl insättare
som låntagare. Man kan nog påstå, att
sparbanken i mycket stor utsträckning
är »småfolkets» bank, som tar emot des -

Onsdagen den 11 maj 1955

Nr 17

sa människors besparingar och gör dem
räntebärande samt tillgodoser behovet
av lånemedel, då det t. ex. gäller att skaffa
sig ett eget hem i städer eller andra
samhällen eller ett jordbruk på landet.
Från att ha varit relativt oansenliga
sparsammanslutningar har sparbankerna
sålunda kommit att spela en stor roll
i vårt ekonomiska liv. Deras uppbyggnad
är sådan att något egentligt vinstintresse
ej förefinnes, och därför kan
dessa banker hålla låga marginaler mellan
in- och utlåning. På senare tid har
dock konkurrensen skärpts, och inlåningen
har icke hållit jämna steg med
de legitima behov som kommit till synes
i låneframställningar, som gjorts på
de platser där bankerna har sin verksamhet.
Därför har sparbankerna icke i
den omfattning, som hade varit önskvärd,
kunnat tillgodose de behov, som
i detta hänseende har gjort sig gällande.
Man får därför icke förvåna sig över
att dessa banker känt sig ställda på indragningsstat
i jämförelse med andra
penninginrättningar, då det gällt att taga
emot och förvalta till buds stående
penningmedel. Jag syftar här på bestämmelsen
om insättningsmaximum på motboksräkning
med sparbank, enligt förslaget
kallat sparbanksräkning. För bibehållande
av dessa bestämmelser har
icke några verkligt bärande skäl enligt
mitt förmenande kunnat anföras. Man
kan i stället tvärtom påstå att vad som
här sagts i detta hänseende endast är
undanflykter för att komma ifrån en
sak, som borde ha varit självklar.

I övriga skandinaviska länder har ju
dessa bestämmelser slopats. Chefdirektören,
jur. lic. Nyman för Helsingfors
Sparbank, framhåller i en artikel i Svenska
sparbankernas tidskrift, att det för
honom städse varit en gåta, varför man
med så seg envishet i Sverige hållit fast
vid bestämmelsen om insättningsmaximum
på sparräkning. Den som vill veta
mera om denna sak hänvisar jag till
herr Nymans artikel i nr 10 år 1953 av
Svenska sparbankernas tidskrift. Artikelförfattaren
har ägnat speciell uppmärksamhet
åt lagstiftningsfrågor inom
sparbanksområdet i Finland. Han bär

Lagförslag om sparbanker m. m.
också i flera år tillhört den finska riksdagen
och där varit lagutskottets ordförande.

Bland de remissinstanser, som yttrat
sig i här ifrågavarande ärende och som
ansett att insättningsmaximum för sparbankerna
bör uteslutas ur den nya
sparbankslagen, befinner sig så pass representativa
korporationer som bankofullmäktige,
Landsorganisationen och
Svenska stadsförbundet m. fl. Bankofullmäktige
framhåller bl. a., att det icke
finns någon logisk motivering för att en
affärsbank med en inlåning på cirka 40
miljoner kronor och fonder på cirka 5
miljoner kronor skall, i motsats till en
sparbank med kanske tio gånger så stor
omslutning, äga rätt att mottaga inlåning
från en och samma person till obegränsat
belopp. Enligt Landsorganisationens
uppfattning — jag citerar här vad utskottet
anfört ur dess yttrande — har
det svenska sparbanksväsendet genomgått
en sådan utveckling och nått sådan
mognad, att lagstiftningen borde
med beaktande av insättarnas krav på
säkerhet samt av samhällets intressen
av en sund bankverksamhet kunna avstå
från utvecklingshämmande detaljbestämmelser
och restriktiva föreskrifter.
Sakkunnigförslaget borde i större
utsträckning än som skett ha skapat större
förutsättningar för sparbankerna att
utvecklas i fri konkurrens med andra
kreditinstitut. Det är ett föga bärande
argument för bibehållande av gällande
restriktioner, att deras slopande skulle
innebära, att gränserna mellan olika
grupper av kreditinstitut tenderar att
bli oklara. Om utvecklingen gått dithän,
att tidigare, historiskt betingade gränser
liölle på att suddas ut, är det inte samhällets
uppgift att genom lagstiftning
konservera en gränsdragning, som försvårar
konkurrensen.»

Det är ganska beska saker, som här
bestås utredningen, men ändå tar utskottet
ganska liten hänsyn till vad som
bär sagts utan fasthåller i stället vid
att det nu skulle vara vanskligt att röra
vid gränsdragningsfrågorna. Det ser faktiskt
ut som om utskottet lagt ned alltför
stor möda på att stå väl till boks

Nr 17

Onsdagen den 11 maj 1955

Lagförslag om sparbanker m. m.
hos andra penninginrättningar, som inte
har något insättningsmaximum, men
det är väl bara ett misstag från min sida,
då jag bedömer saken så.

Svenska stadsförbundet anser icke
heller att det föreligger någon anledning
att för sparbankerna bibehålla ett
lagstadgat insättningsmaximum och understryker
samtidigt att det är en regel
som saknar motsvarighet i övriga skandinaviska
länder.

Om utskottet hade velat se på denna
fråga en aning mera objektivt, hade förmodligen
resultatet blivit ett helt annat
än det soni nu redovisas i utskottets förslag.
Man skall inte stifta sådana lagar,
att den enskilde anser att han gör både
sig själv och samhället en tjänst genom
att bryta dem, yttrade en viss person
för ett tjugotal år sedan i denna kammare,
och han blev inte motsagd.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till det i motionerna nr 468 i första
kammaren och nr 578 i andra kammaren
framställda yrkandet om borttagande
av bestämmelsen om insättningsmaximum
ur sparbankslagen.

Herr DANMANS (fp):

Herr talman! Det nu föreliggande förslaget
till sparbankslag är efterlängtat
och välbehövligt ur flera synpunkter.
Förslaget i stort har fått utskottets tillstyrkan,
men i ett par detaljfrågor föreligger
reservationer av sådan innebörd
att de vore värda att beaktas.

Även om vissa s. k. gränsdragningsfrågor
skjutits på framtiden, är det många
problem som nu får sin lösning, alldeiistund
propositionen präglas av en önskan
att ta hänsyn till framförda önskemål
från skilda håll. Efter de utredningar
som signalerats kommer väl så småningom
en mera slutlig lösning till stånd
av alla de frågor sparbanksverksamheten
aktualiserar. Att den slutliga lösningen
ej föreligger här i dag är så mycket mer
att beklaga, som sparbankerna alltfort
har att arbeta inom gränser, som enligt
min mening är väl snävt tilltagna i betydelsefulla
avsnitt av deras verksamhet.

Jag tänker närmast på ett spörsmål,

som behandlats av utskottet, och där jag
anmält reservation. I en motion av ett
antal riksdagsledamöter framfördes förslag
att sparbank måtte få förvärva och
äga fastigheter för placering av de egna
fonderna. Utskottet har behandlat denna
fråga med mycket stor välvilja. Skrivningen
är mycket tillmötesgående och
ger för övrigt värdefulla anvisningar för
tillsynsmyndigheten vid prövning av dispensärenden.
Dessutom föreligger, som
liar sagts tidigare i debatten, direkta
uppmjukningar i övrigt. Utskottet har,
såvitt jag förstår, inte avvisat motionärernas
yrkanden i annan mening än att
lagtextens bokstav förblir oförändrad.
Penningvärdeförändringen har högst
betänkligt urholkat sparbankernas fonder
med den placering dessa fonder har
med nu tillämpade placeringsregler.
Skall sparbankerna för framtiden bindas
alltför hårt härvidlag, kan sparbanksväsendet
knappast bli i stånd att fylla sin
samhällsgagnande uppgift. Hur man än
vrider och vänder på denna fråga, kvarstår
att sparbankernas fonder, trots årliga
avsättningar, under de senaste årtiondena
sjunkit oroväckande vad avser
fondernas reella värde. Då sparbankerna
enligt samstämmiga uppgifter från flera
håll är väl skötta företag, måste orsaken
vara att söka i förbudet att placera fonderna
på ett sådant sätt att sådana förluster
skall kunna undvikas. Jag vågar
också hävda den meningen, att styrelserna
i landets sparbanker mycket väl
kan lösa denna uppgift. En större förtrogenhet
med fastighetsmarknadens alla
aktuella förhållanden är nog svår att
finna.

Jag vill emellertid, herr talman, ge
uttryck för min tillfredsställelse över
det föreliggande förslaget i stort. Sparbankerna
har fått inte obetydligt förbättrade
arbetsvillkor i svenskt samhällsliv.
Yi tror att landets sparbanker
nu på ett än bättre sätt skall kunna lösa
sina uppgifter i samhället och än bättre
tjäna land och folk.

Herr SUNDVIK (s):

Herr talman! Utskottet har följt propositionen
i alla paragrafer utom en. Ef -

Onsdagen den 11 maj 1955

Nr 17

ter finansministerns anförande här, i vilket
han har behandlat samtliga reservationer,
skall jag inte yttra någonting beträffande
huvudmännen, den fria sektorn
eller tillsynen över sparbankerna.

Det är bara beträffande insättningsmaximum
och den fria sektorn som utskottet
har intagit en annan ställning än
propositionen. Det är ju inte många år
sedan insättningsmaximum höjdes från
30 000 till 40 000 kronor, och nu i propositionen
har det föreslagits höjt till
100 000 kronor.

Finansministern säger att detta belopp
mycket väl räcker till för den närmaste
framtiden. Jag vet inte varpå han grundar
denna uppfattning, men med hänsyn
till att insättningsmaximum har höjts så
kraftigt under senare år kan ju ifrågasättas
huruvida man verkligen kan vara
säker på att nu nämnda belopp räcker
till. Det finns vissa omständigheter som
gör att jag inte tror att det räcker för
alla. Dessutom är det ett faktum, att de
sparbanker som finns i landet är av mycket
växlande storlek. Låt oss t. ex. jämföra
Stockholms stads sparbank och en
liten sockensparbank i Småland eller
Skåne. Dessa sparbanker har naturligtvis
mycket olika behov, och det uppställer
sig säkert för dem helt olika problem i
fråga om insättningsmaximum och den
fria sektorns storlek. I ett stort industrisamhälle
är det inte säkert att det räcker
med 15 procent för den fria sektorn.
I sådana samhällen finns ju många organisationer,
bl. a. sjukkassorna, som under
de närmaste åren behöver röra sig
med stora summor. Man kan nog förutsätta
att de kommer att använda sig av
sparbankerna för sina behov. Det torde
därför vara både ändamålsenligt och
nödvändigt att höja gränsen för den fria
sektorn till 20 procent.

Det har här sagts, att provinsbankerna
behöver disponera ytterligare medel utöver
15 procent av insättarbeliållningen
för checkräkning. Man föreslår därför att
insättningsmaximum skall höjas till
100 000 kronor varjämte den fria sektorn
skall ökas till 20 procent för att på så
sätt inrymma ytterligare belopp för
checkräkning. Det torde på många plat -

Lagförslag om sparbanker m. m.
ser vara behövligt med en dylik utökning.

Med det anförda ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr MOGÅRD (s):

Herr talman! I sin polemik mot 1948
års sparbankssakkunnigas av herr Boo
delvis stödda yrkande om en enhetlig
statlig inspektion av alla slags banker,
således även sparbankerna, fällde finansministern
ett yttrande som jag finner
ge en klar bild av vad man kan anse att
utvecklingen på detta område bör leda
till. Finansministern sade, att man inte
bör organisera och upprätthålla statskontroll
där den inte behövs. Det syntes
honom, som om det ingalunda vore behövligt
med den vidlyftiga statskontroll
som en enhetlig bankinspektion, omfattande
även sparbanksväsendet, skulle utgöra.

Det ideala och mest demokratiska i
fråga om skötseln av vårt sparbanksväsen
vore naturligtvis, att insättarna själva
tillsatte styrelse och ledning i sparbankerna
samt också bestämde över hur
deras medel skulle användas. Detta låter
sig emellertid inte göra, anser man.
Man har dock beträffande sparbanksväsendet
mycket få ogynnsamma erfarenheter,
i varje fall under de sista 25 åren.
Det är sällan man hör att våra lokala
sparbanker misskött sig. Det förefaller
tvärtom som om sparbankerna, som ju
i regel står under en lekmannastyrelse
ehuru de numera förfogar över en alltmer
kvalificerad och utbildad personal
för sin förvaltning, sköter sitt uppdrag
på ett förebildligt sätt.

Svårigheten att låta insättarna ensamma
bestämma över sparbankerna utgöres
naturligtvis också av det faktum, att insättarna
är så många och att man inte
kan åstadkomma en sådan representation
att insättarna över huvud taget kan
komma rättvisligen till tals. Man nödgas
på sätt som hittills gällande sparbankslagstiftning
anvisar och som även
föreslås i Kungl. Maj:ts proposition tilllämpa
regler som innebär, att man ungcfärligen
får söka träffa insättarnas intressen
och intentioner.

Nr 17

Onsdagen den 11 maj 1955

Lagförslag om sparbanker m. m.

Förslaget om att huvudmännen skulle
tillsättas genom ett slags lotteri kan utan
vidare avvisas. Jag tror för min del, att
det förslag som inrymmes i Kungl. Maj :ts
proposition är det bästa. Enligt detta är
det kommunens representanter som får
vara huvudmän. De får i sin tur bland
insättarna — observera detta — utse
dem som skall komplettera huvudmännen
in corpore. Därmed har man kommit
så långt det går. Sparbankerna har
anknutits till de lokala områden, där de
verkar. Man låter vidare dem som är
medborgarnas förtroendemän i kommunerna
också vara det när det gäller sparbankerna.
De får för att insättarintresset
verkligen skall komma till tals utse hälften
av huvudmännen bland sparbankens
insättare och som jag hoppas också för
sparbankernas verksamhet intresserade
personer. Detta är, synes det mig, en
mycket lämplig och idealisk lösning.

När det sedan gäller den fria sektorn
och förslaget att höja den från i propositionen
föreslagna 15 procent av insättarbehållningen
till 20 procent, tror jag
att det i debatten görs mycket väsen i
onödan. Det är här fråga om ett mycket
teoretiskt tal. När jag i utskottet ansåg
att 20 procent är bättre än 15, berodde
det på att jag så att säga vägde
mellan de olika uttalanden som gjorts.
Svenska bankföreningen, som representerar
affärsbankerna, vill praktiskt taget
inte medge sparbankerna någon rätt alls
till fri sektor, i varje fall inte för checkräkning,
andra åter anser att sparbankerna
bör få sköta sig själva helt och
hållet. Sparbankerna å sin sida har med
sällsynt enighet från lokalförening till
lokalförening och med sin rikssammanslutning
i spetsen uttalat sig för att det
är erforderligt med en fri sektor av 20
procent. Detta maximum kommer kanske
inte att utnyttjas. Men man skall
dock inte tro att det är helt likgiltigt
om det blir 15 eller 20 procent. Vi skall
nämligen komma ihåg att inom den fria
sektorn skall inte bara rymmas checkmedel,
som det här ideligen talats om,
utan även alla de stora insättningar av
fond- och kassamedel som redan nu förekommer
och som naturligtvis kan tän -

kas öka i framtiden. Vidare har checkräkningen
numera, särskilt när det gäller
landsbygden, blivit en allt vanligare
form för penningumgänge. Folk använder
sig av den vid sina penningtransaktioner
i mycket större utsträckning än
förr. Slutligen vill jag erinra om att
checkräkningen ju inte i främsta rummet
är avsedd att vara en utlåningsräkning
för sparbankerna. Den är även en
inlåningsräkning. Denna fria sektor gör
det möjligt för bankerna ute i orterna
att hålla behövliga korta medel.

Jag måste då fråga mig, varför sparbankerna
inte skall få möjlighet att tilllämpa
denna fria form för sina transaktioner.
Inom affärsbankerna och jordbrukskassorna
har man en obegränsad
rätt därvidlag. Skall verkligen inte sparbankerna,
som dock har mångårig nära
erfarenhet av de ekonomiska förhållandena
på sina orter, kunna anförtros vad
de nu så enträget begär, nämligen rätt
till en fri sektor om 20 procent? Ett medgivande
härtill kan jag visserligen för
min del inte tillmäta all den vikt och
betydelse, som det har tillagts här i diskussionen.
Jag tror emellertid inte att
det ligger något som helst äventyrligt i
att lämna sparbankerna en dylik rätt.
Tvärtom är jag övertygad om att sparbankerna
därigenom på ett bättre sätt
än hittills kommer att bli lokala kreditinstitutioner,
som människorna känner
till och som de gärna går till för att få
sina pengar placerade på ett tryggt och
bra sätt.

Slutligen vill jag beröra ytterligare eu
punkt, där jag varit med om en reservation.
Den gäller 32 § och handlar om
sparbanks rätt att förvärva fastighet. I
propositionen heter det, att fastighet må
förvärvas för sparbankens »inrymmande».
Utskottet har diskuterat denna
punkt mycket ingående. Läser man vad
utskottet skrivit såsom motivering, finner
man att utskottet i stort sett är inne
på samma linje som reservanterna i sin
reservation. Jag skulle vara mycket besviken
om man i framtiden, därest nu
denna reservation faller under bordet,
skulle utläsa reservationen på sådant
sätt att den uteslutande åsyftade spar -

Onsdagen den 11 maj 1955

Nr 17

banks rätt att förvärva fastighet till bostad
åt personalen och att sparbankerna
skulle förmenas detta därför att reservationen
fallit. Det vore en felaktig
tolkning. Reservanterna menar bara, att
man inte i lagtexten bör begagna ordet
»inrymmande», som sedan tjugu länsstyrelser
skall tolka var och en på sitt
håll och där somliga kanske kommer att
säga att »inrymmande» betecknar uteslutande
beredande av lokaler för sparbankens
bord och stolar och kassaskåp
och inte bostäder. Det tycker jag vore
olyckligt. Det vore bättre om man inte
skrev »inrymmande», utan ändrade det
till »behov», som enligt min uppfattning
bättre täcker vad utskottet sagt i sin motivering.

Vi är nu inne på en lycklig väg framåt
beträffande vår sparbankslagstiftning.
Jag hoppas — och det har finansministern
också givit uttryck åt — att det
skall komma en tid, då även vårt sparbanksväsende
skall kunna sköta sig
självt utan alltför mycket av detaljgranskning
och detalj kontroll från statens
och myndigheternas sida. Det kan
ju räcka med att vi i dag får en lag med
99 paragrafer!

Jag ber, herr talman, att få ansluta
mig till utskottets förslag utom beträffande
32 §, där jag ansluter mig till reservationen.

Herr statsrådet SKÖLD:

Herr talman! Jag tillåter mig rikta ett
par repliker till siste ärade talaren.

Jag kan inte finna, att herr Mogård
när det gäller frågan om den fria sektorns
storlek kunnat vederlägga mina
skäl. När herr Mogård inte ser något
skäl, varför inte sparbankerna skulle ha
samma rätt att låna in pengar på checkräkning
som andra kreditinstitut, så bortser
herr Mogård från att sparbankerna
är tvingade till en långt mera bunden
långtidsutlåning av sina pengar än vad
de andra kreditinstituten är och att följaktligen
sparbankernas likviditet aldrig
kan vara lika god som affärsbankernas
och jord brukskred it kassornas.

När det sedan gäller frågan om rätten

Lagförslag om sparbanker m. m.
att förvärva fastighet, vet jag ju inte, om
herr Mogård deltog i utskottet vid behandlingen
av banklagen. Nej, herr Mogård
skakar på huvudet, och det må vara
hans ursäkt. Bankoutskottet ansåg emellertid
att det gick för sig att skriva »inrymmande»
i banklagen. Här tar man ett
nytt ord. Ordet »inrymmande» finns redan
nu i gällande lagstiftning, den lydelsen
är tillämpad sedan många år tillbaka,
och det finns således i detta fall
en stadgad praxis. Vad som här föreslås
innebär att man går över till ett alldeles
nytt uttryck, beträffande vilket inte
finns någon praxis och som i sig självt
är långt mera suddigt än det tidigare.

Herr BJÖRNBERG (h):

Herr talman! Utskottsmajoritetens beslut
att förorda en höjning av den fria
sektorn med 5 procent, alltså från 15
till 20 procent, är enligt min mening
mycket starkt grundat. Jag är nämligen
övertygad om att en sektor på 15 procent
mycket snart skulle visa sig vara
otillräcklig.

Såsom herr Mogård nyss anförde skall
inom denna fria sektor inrymmas inte
bara de överinsättningar, som hittills
skett genom beviljade dispenser, utan
också en hel del andra pengar. Dispensförfarandet
försvinner ju genom den nya
lagens ikraftträdande, och då måste ju
de pengar, som nu är dispenserade, föras
över till den fria sektorn, och dessutom
skall där inrymmas även checkräkningsmedel
samt medel på eventuellt nya
räkningar, som kan komma att beslutas
av sparbanken.

Finansministern nämnde nyss att det
finns utredning i denna fråga, och han
antydde att de beviljade dispenserna endas!
i ett fåtal sparbanker skulle täcka
någon väsentlig del av den fria sektorn.
Det kan vara rikligt, men observera att
det gäller de beviljade dispenserna. De
verkliga dispensmedlen är betydligt större.
De har nämligen vuxit år efter år på
kontona med ränta på ränta, och beloppen
har härigenom väsentligt ökats. Därtill
kommer som sagt de pengar, som
skall sättas in på de nya räkningarna.

Nr 17

Onsdagen den 11 maj 1955

Lagförslag om sparbanker m. m.

Jag är ganska övertygad om att det utrymme,
som sedan finns kvar för den
av sparbankerna efterlängtade checkräkningen,
i många sparbanker blir mycket
ringa.

Vad beträffar herr finansministerns
påstående, att likviditeten skulle skadas
av checkräkningspengarna, vill jag erinra
om att det krävs en kassareserv även
av sparbankerna på 25 procent av på
checkräkning innestående medel, precis
som hos affärsbankerna.

Att märka är också, att ett visst reservutrymme
måste finnas på den fria
sektorn för mottagande av de överinsättningar
på vanlig sparbanksräkning, som
kan komma att göras.

Jag tror alltså att de 20 procenten
mycket snart kommer att visa sig erforderliga,
och detta i trots av att överinsättningar
nog inte kommer att 6ke i
den omfattning, som man på sina håll
tycks befara. Inte tror jag att det kommer
att drälla in så mycket pengar till
sparbankerna, om denna fria sektor skulle
höjas till 20 procent. Det är visserligen
hedrande för sparbankerna att de
anses så attraktiva, att man — trots att
räntan på de långa pengarna är lika
hög i affärsbankerna och jordbrukskassorna
som i sparbankerna — ändå fruktar
att en hel del pengar skulle föras
över till sparbankerna. Varför i all världen
skulle de stora industrierna, de stora
företagarna som har mycket pengar
innestående i affärsbankerna, flytta över
sina pengar till sparbankerna, när de
har sina vanliga bankaffärer i affärsbankerna
och får samma ränta där som
i sparbankerna? Jag tror alltså att farhågorna
i detta avseende är betydligt
överdrivna.

Denna blygsamma höjning av sektorn
med 5 procent skadar inte, såvitt jag
förstår, andra bankinstitut, men den gagnar
sparbankerna. Att den skulle förändra
sparbankernas struktur eller föregripa
den gränsdragning mellan bankinstituten,
som finansministern här har
talat om, är väl ändå inte så allvarligt
menat.

Låt mig tillägga att jag har stora sympatier
för tanken på insättningsmaxi -

mums slopande. Jag har också skrivit
under en motion i den riktningen. Jag
delar i det avseendet helt de synpunkter,
som anförts av herr Weiland. Att
vi inom bankoutskottet, som har sympatier
för tanken på slopande av insättningsmaximum,
likväl inte reserverat oss
beror helt enkelt därpå att vi kompromissat
om de 20 procenten i den fria
sektorn. Jag kommer också att vid en
eventuell omröstning lojalt följa denna
kompromisslinje.

Vad tillsynsfrågan beträffar har såväl
herr Boo som herr Birger Andersson uttalat
sympatier för utredningsmajoritetens
förslag. Att herr Birger Andersson
gjort det är ju ganska naturligt, eftersom
han tillhör den majoritet, som föreslagit
dessa ändringar i fråga om tillsynsmyndigheterna.
Majoriteten bestod av
fyra ledamöter av sju.

Finansministern har här gjort åtskilliga
invändningar mot utredningsförslaget,
och jag behöver därför inte utveckla
den saken ytterligare. Jag skulle bara
vilja citera finansministerns mycket koncisa
uttalande i det tryck vi har framför
oss: »Invändningarna har i huvudsak
varit, att rådande decentralisering
av tillsynen vore helt förenlig med sparbankernas
förankring i lokalt begränsade
verksamhetsområden och att en centraliserad
tillsyn därför skulle innebära en
försämrad övervakning. Det har till och
med gjorts gällande, att tillsynens centralisering
till en enda myndighet skulle
kunna hämma utvecklingen inom sparbanksväsendet,
genom att en sådan myndighet
icke i samma grad som länsstyrelserna
skulle kunna vara förtrogen med
och ta hänsyn till de enskilda sparbankernas
särart.»

Jag delar fullkomligt den uppfattning,
som dessa invändningar ger uttryck för.
En centralisering av tillsynen synes mig
inte kunna vara till gagn för sparbankerna.
De är lokala organ med mycket
starkt begränsade arbetsfält; ofta består
deras verksamhetsområde av bara en eller
kanske ett par kommuner. Och det
är väl ändå ganska uppenbart, att länsstyrelserna
känner dessa områden bra
mycket bättre än vad en central myn -

Onsdagen den 11 maj 1955

Nr 17

dighet i Stockholm kan göra. För övrigt
ledes sparbankerna ute i bygderna ofta
av prominenta kommunalmän, som har
kontakter med länsstyrelserna i olika
kommunala angelägenheter, och det faller
sig väl helt naturligt att de samtidigt
rådgör med länsstyrelserna beträffande
sina sparbanker och deras problem.

Vad så beträffar frågan om en sammanslagning
av bank- och fondinspektionen
med sparbanksinspektionen, så är
den såvitt jag förstår knappast aktuell
efter det meddelande finansministern
lämnat om att han ämnar företa en utredning
beträffande den centrala tillsynen
över kreditväsendet.

Att tillsynen över sparbankerna skulle
skärpas genom att länsstyrelserna avskaffas
som tillsynsorgan och genom att
sparbanksinspektionen sammanslås med
bank- och fondinspektionen, det kan jag
inte förstå. Snarare tycker jag att detta
innebär ett steg i motsatt riktning —
man avskaffar ju en tillsynsinstans, och
jag tror inte att någon som känner förhållandena
vill göra gällande, att sparbanksinspektionen
skulle vara mindre
grundlig och effektiv i sin tillsyn över
sparbankerna än vad bank- och fondinspektionen
kunde väntas bli.

Jag ber också att få säga några ord
om huvudmannafrågan. Jag har en stark
känsla av att herr finansministern överdrev
svårigheterna, då han vände sig mot
reservationen beträffande val av huvudmän;
vi kan ju kalla den för I.O:s linje,
eftersom tanken först framfördes av LO.
Inte kan det väl vara så svårt att på en
plats utse lämpliga organisationer, som
skulle få välja några få huvudmän i sparbanken.
Och nog tror jag att de organisationer,
som blir utsedda, kommer att
visa större intresse för sparbanken än
de skulle göra om representanterna skulle
utses av huvudmännen själva; det är
naturligtvis bättre, att dessa organisationer
själva får föreslå sina representanter.
Jag tror för min del att detta också
skulle kunna leda till att vi får med intresserade
och ambitiösa ungdomar
bland huvudmännen, ett önskemål som
ur många synpunkter är mycket berättigat.

(> Första kammarens protokoll 1955. iVr 17

Lagförslag om sparbanker m. m.

Men om nu sparbankerna, såsom finansministern
säger, skulle finna det besvärligt
att välja huvudmän på detta sätt,
så å la bonne heure — då bar de ju
bara att följa propositionens regler i detta
avseende. Vad det här gäller är bara
att ge dem frihet att välja, och reservationen
går ut just på detta. Jag tror
inte att det skulle vara till skada, om en
del sparbanker tillämpade ett system och
andra sparbanker ett annat. Likriktning
på detta område är såvitt jag förstår
knappast någonting att eftersträva.

Beträffande sparbanks fastighetsförvärv
vill jag bara säga att den reservation,
som avser en lätt omformulering
av lagtexten, såtillvida att ordet »inrymmande»
utbytes mot ordet »behov», är i
hög grad berättigad även ur den synpunkten,
att utskottets skrivning vittnar
om att majoriteten i själva sakfrågan är
ense med reservanterna. Skiljaktigheten
är av rent lagteknisk natur. Riksdagen
bör här skapa full klarhet, synes det mig,
och detta sker genom att den följer reservationen.

Herr BOO (s) kort genmäle:

Hem talman! Jag ber att få säga några
ord med anledning av herr Björnbergs
anförande.

När herr Mogård talade om svårigheterna
att rätt tolka den innebörd utskottet
velat lägga in i ordet »inrymmande»,
anförde han att ett tjugotal länsstyrelser
skall uttolka detta begrepp enligt utskottets
skrivning. Detta visar väl just, hur
vanskligt det nuvarande tillsynsförfarandet
är. Här ligger de klara skälen
för en centralisering, som medger enhetlighet
i prövningen i detta avseende.
Jag vill alltså använda herr Mogårds resonemang
för att mot herr Björnberg
göra gällande, att om man till varje pris
slår vakt om den lokala tillsynsmyndigheten
genom länsstyrelserna, så bibehåller
man ju dessa svårigheter även i fortsättningen.

Jag har för min del inte tagit slutgiltig
ställning, så att jag skulle ha bundit
mig för utredningens linje när det gäller
utformningen av tillsynen genom

Nr 17

Onsdagen den 11 maj 1955

Lagförslag om sparbanker m. m.

sammanslagning av sparbanksinspektionen
och bank- och fondinspektionen,
men jag skulle hellre ha sett att detta
sker än att man fortsätter med det nuvarande
systemet.

Om man nu skall göra en utredning i
detta avseende, borde man väl i varje
fall ha alla möjligheter öppna och inte
bara ensidigt inrikta denna på det som
är nämnt i propositionen, nämligen det
finska systemet, utan även ha möjlighet
att pröva problemet i hela dess vidd.

Herr ELIASSON (bf):

Herr talman! Med hänsyn till den debatt,
som har uppstått i denna fråga, anser
jag det motiverat att det även från
vårt håll säges några ord. Jag har därför
begärt ordet, då herr Werner inte är
närvarande i kammaren i dag.

Jag har deltagit i diskussionen inom
utskottet på några av de omstridda
punkterna. Men innan jag går in på
dem, skulle jag vilja instämma i det erkännande,
som herr Björnberg gav finansministern
för utformningen av lagförslaget.
Det råder enighet om att propositionen
på åtskilliga punkter innebär
en väsentlig förbättring i jämförelse med
utredningens förslag. Erkännandet åt finansministern
gäller från min sida inte
minst den jämkning, som har gjorts beträffande
inlåningsrätten. Det är ju så,
att det hittills har förelegat en skillnad
i inlåningsrättsligt hänseende mellan inteckningslån
i bostads- och affärsfastigheter
i stad, köping eller municipalsamhälle
samt inteckningslån i bostads- och
affärsfastigheter på landet. Denna skillnad
har föreslagits upphävd, och detta
hälsar jag med allra största tillfredsställelse,
eftersom jag anser att det inte funnits
fog för den tidigare vad jag skulle
vilja kalla diskrimineringen av fastigheterna,
som ligger utanför stad, köping
eller municipalsamhälle.

Vad beträffar valet av huvudmän vill
jag bara säga några få ord. Jag har den
allra största förståelse för den motion,
som går ut på att ge sparbankerna en
viss frihet att i reglementet reglera va -

let av huvudmän, så att man skulle kunna
tillförsäkra sig en viss representation
från ideella och fackliga organisationer
i bygden. Att propositionen även
här innebär en avsevärd förbättring
gentemot utredningens förslag har redan
omvittnats, och jag kan instämma
däri. Det lotterisystem, som utredningen
föreslog, skulle inte bara ha inneburit
en massa krångel utan skulle också ha
lett till ett tämligen slumpartat val av
personer. Enligt motionärernas och även
reservanternas förslag skulle — om man
nu alltså inte använder hälftenregeln —
återstoden av huvudmännen väljas efter
förslag av i reglementet angivna lokala
organisationer av betydelse för sparbankens
verksamhet. Eftersom herr Björnberg,
såvitt jag inte missuppfattat honom,
använt den formuleringen, att dessa
representanter skulle utses av organisationerna
själva, vill jag påpeka att
valet skulle ske efter förslag av dem.
Skillnaden behöver inte vara så stor,
men den kan i vissa fall bli det. Jag vill
framhålla att mellan propositionen och
utskottsmajoritetens ståndpunktstagande
å ena sidan och reservationen å andra
sidan föreligger den skillnaden, att man
enligt propositionen tillförsäkrar insättarna
att få hälften av antalet huvudmän,
medan man däremot, om reservationen
följes, teoretiskt sett skulle kunna
tänka sig att låt oss säga bara en
tredjedel av huvudmännen tillhörde insättarna,
eftersom de representanter,
som organisationerna skulle få med, inte
ovillkorligen behövde vara insättare. För
insättarnas del innebär detta inte någon
garanti för större representation, utan
snarare risk för mindre.

När jag för min del har bedömt den
här frågan, har jag gjort det mot bakgrunden
av att det är av värde för sparbankerna
att få förstärkt kontakt med
folkrörelserna. Jag tycker dock inte att
det praktiska tillvägagångssättet blir så
lyckat, om man går reservanterna till
mötes. Jag tror att det är bättre om de
kommunvalda huvudmännen — många
av dem kan vara representativa även för
de fackliga och ideella organisationerna
— får tillse att organisationslivet i bvg -

Onsdagen den 11 maj 1955

Nr 17

den blir företrätt inom den hälft som
det här gäller.

Även om det är fråga om en detalj,
kan jag, herr talman, inte underlåta att
peka på att förslaget, att i bankens reglemente
skall föreskrivas, vilka organisationer
som skall få förslagsrätt, kan
vålla en viss irritation. Man får inte
bortse från att om vissa organisationer
inte får förslagsrätt, kan det tolkas på
det sättet, att sparbanken skulle anse det
mindre angeläget att få kontakt med just
dessa organisationers medlemmar. Det
kanske inte skulle ur psykologisk synpunkt
vara så lyckat för sparbankens
verksamhet. Jag medger, att man här
kan ha olika uppfattningar, men jag har
en känsla av att risken av irritation lättare
undgås om vi följer propositionens
förslag.

Finansministern antydde det problem,
som består däri att organisationerna
många gånger inte är representativa för
hela det område, som sparbankens verksamhet
omfattar. Det kan onekligen uppstå
svårigheter att få klarhet om vem
som skall ha rätt att välja, om det inom
sparbankens område t. ex. finns flera
föreningar med samma huvudorganisation.
Även med hänsyn till dessa förhållanden
har jag anslutit mig till utskottsmajoritetens
uppfattning i fråga om valet
av huvudmän.

Vad sedan beträffar den omstridda
frågan om den fria sektorns storlek, så
har inom utskottet härvidlag träffats en
kompromiss, som innebär, att utskottet
höjer procentsatsen för den fria sektorn
från 15 till 20 men däremot icke biträder
förslaget om ett slopande av insättningsmaximum.
Jag vill, herr talman,
säga -— och här talar jag endast för min
egen del — att man kan hysa en viss
tvekan, om man bör göra större ändringar
i propositionen med hänsyn till
att frågan om gränsdragningen mellan
de olika kreditinstituten skall prövas av
en utredning, som kan väntas snart bli
tillsatt. Men då det här har träffats en
kompromiss anser jag mig inte ha anledning
att närmare gå in på det spörsmålet,
utan jag nöjer mig med att yrka
bifall till utskottets förslag.

Lagförslag om sparbanker m. m.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad godkändes den nu föredragna paragrafen.

2—12 §§

Godkändes.

13 § första stycket

Herr BJÖRNBERG (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den av herr Fahlander m. fl.
vid utlåtandet fogade reservationen.

Herr SUNDVIK (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på godkännande av
det nu ifrågavarande stycket samt vidare
därpå att nämnda stycke skulle godkännas
med den lydelse, som förordats i
den av herr Fahlander m. fl. avgivna,
med 1) betecknade reservationen; och
förklarade herr talmannen, sedan han
upprepat propositionen på styckets godkännande
enligt utskottets förslag, sig
anse denna fråga vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Björnberg begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som godkänner 13 § första stycket
i det av bankoutskottet i dess utlåtande
nr 19 tillstyrkta förslaget till lag
om sparbanker, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes lagrummet i
den lydelse, som föreslagits i den av herr
Fahlander in. fl. avgivna, med 1) betecknade
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns där -

Nr 17

Onsdagen den 11 maj 1955

Lagförslag om sparbanker m. m.

vid, att flertalet röstade för ja-propositionen.

13 § andra stycket samt 14—21 §§

Godkändes.

22 §

Herr WEILAND (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka, att
andra stycket i 22 § utgår.

Herr SUNDVIK (s):

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter i enlighet med de yrkanden,
som därunder framkommit, gjordes propositioner,
först på godkännande av den
nu förevarande paragrafen samt vidare
därpå att paragrafen skulle godkännas
med den ändring, att andra stycket utginge;
och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med
övervägande ja besvarad.

23 och 24 §§

Godkändes.

25 § första stycket

Herr BOO (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den med 2 betecknade reservationen.

Herr SUNDVIK (s):

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Efter härmed slutad överläggning gjorde
herr talmannen enligt de därunder
förekomna yrkandena propositioner,
först på godkännande av det nu föredragna
stycket samt vidare därpå att
nämnda stycke skulle godkännas med
den lydelse, Kungl. Maj:t föreslagit; och
förklarade herr talmannen, sedan han
upprepat propositionen på styckets godkännande
enligt utskottets förslag, sig
anse denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Boo begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse: Den,

som godkänner 25 § första stycket
i det av bankoutskottet i dess utlåtande
nr 19 tillstyrkta förslaget till lag
om sparbanker, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes lagrummet i
den av Kungl. Maj:t föreslagna lydelsen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Boo begärde rösträkning,
verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 86;

Nej — 43.

Därjämte hade 8 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

25 § andra stycket samt 26—31 §§

Godkändes.

32 § första stycket

Herr BJÖRNBERG (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen nr 3) av herr Fahlander
m. fl.

Herr SUNDVIK (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner,
först på godkännande av det under
behandling varande stycket samt vidare
därpå att nämnda stycke skulle
godkännas med den lydelse, som för -

Onsdagen den 11 maj 1955

Nr 17

Om utredning ang. statlig metallindustri i Ådalen

ordats i den av herr Fahlander m. fl.
avgivna, med 3) betecknade reservationen;
och förklarade herr talmannen, efter
att hava upprepat propositionen på
styckets godkännande enligt utskottets
förslag, sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Björnberg begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande
omröstningsproposition:

Den, som godkänner 32 § första stycket
i det av bankoutskottet i dess utlåtande
nr 19 tillstyrkta förslaget till lag
om sparbanker, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes lagrummet i
den lydelse, som föreslagits i den av
herr Fahlander m. fl. avgivna, med 3)
betecknade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Björnberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 91;

Nej — 40.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Återstående delar av ifrågavarande
lagförslag.

Godkändes.

Utskottets hemställan i punkten A

Förklarades besvarad genom kammarens
beslut i fråga om lagförslaget.

Punkterna B och C

Vad utskottet hemställt bifölls.

Föredrogos ånyo bankoutskottets utlåtanden: nr

21, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i förordningen den 27 mars
1953 (nr 95) om Konungariket Sveriges
stadshypotekskassa och om stadshypoteksföreningar,
m. m.; samt

nr 22, i anledning av väckt motion om
decentralisering av företagsamhet och
förvaltning i storstäderna.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Om utredning ang. statlig metallindustri
i Ådalen

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 23, i anledning av väckta motioner
angående utredning och förslag om
anläggande av metallindustri i Ådalen.

I två inom riksdagen väckta, till bankoutskottet
hänvisade likalydande motioner,
nr 156 i första kammaren av herr
Persson, Helmer, och herr Öhman, samt
nr 195 i andra kammaren av herr Holmberg
m. fl., hade hemställts, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa om skyndsam utredning med
förslag om bildandet av ett statligt företag
med uppgift att i Ådalen, företrädesvis
inom Kramfors stad, anlägga metallindustri
för tillverkning av traktorer och
i kombination härmed andra lämpliga
produkter, exempelvis maskiner för
skogsbruksändamål.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
på anförda skäl hemställt, att
de likalydande motionerna I: 156 och II:
195 icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Herr PERSSON, HELMER, (k):

Herr talman! Vi har föreslagit, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställer om skyndsam utredning med
förslag om bildande av ett statligt företag
med uppgift att i Ådalen, företrädesvis
Kramfors stad, anlägga metallindustri
för tillverkning av traktorer och i kombination
härmed andra lämpliga produk -

Nr 17

Onsdagen den 11 maj 1955

Om utredning ang. statlig metallindustri i Ådalen

ter, exempelvis maskiner för skogsbruket.

Man gör sig inte skyldig till någon
överdrift, om man säger, att därest inte
statsmakterna snabbt vidtager åtgärder
för att stärka försörjningsunderlaget i
Ådalen, så kommer det nuvarande kristillståndet
— jag betecknar läget så —
att fram till 1958 utvecklas mycket allvarligt.
År det kanske inte ett kristillstånd,
när ådalskommunerna år 1954
minskades i befolkningsantal med sammanlagt
704 personer? Denna minskning
är helt att hänföra till utflyttningen till
andra landsdelar. Avflyttningen är
t. o. in. större än under den ekonomiska
krisen på 1930-talet. Här som i andra
delar av Norrland är det främst ungdomen,
som tvingas lämna hembygden.
Som följd härav beräknar man att åldringarnas
antal i Kramfors år 1965 kommer
att utgöra 21 procent av åldersgruppen
15—65 år mot 13 procent år 1950.
Detta återspeglar hur krisbetonat läget
är och hur situationen alltmer tillspetsas.
På grund av rationaliseringarna inom
skogsindustrien i Kramfors minskades
antalet anställda med 600 personer
under åren 1951—1954. Man beräknar
att när denna rationalisering är genomförd,
skall det finnas cirka 850 anställda
inom skogsindustrierna i Kramfors.
Som jämförelse kan nämnas att år 1950
var omkring 1 700 man anställda inom
nämnda industriföretag.

Man beräknar att det år 1958 inom
Ådalsområdet kommer att finnas ett arbetskraftsöverskott
på 2 000 personer,
fördelade på 900 män och 1 100 kvinnor.
År 1963 beräknas arbetskraftsöverskottet
till 2 500 personer, 1 300 män och
1 200 kvinnor. Vem kan garantera att
situationen inte är ändå sämre år 1963
än de siffror utvisar som jag nämnde?
I varje fall kan inte bolagen utfärda någon
dylik garanti. De försökte år 1950
lämna Kramfors stads generalplanenämnd
en prognos över antalet anställda
fram till år 1965. Enligt den skulle
de anställdas antal under 15-årsperioden
öka från 1 700 till 2 200. År 1953 gjorde
stadens myndigheter speciella förfrågningar
hos bolagen, men då blev beske -

det ett helt annat. Rationaliseringarna
inom skogsindustrien skulle enligt det
besked som gavs 1953 medföra att antalet
anställda minskades till ca 850 man.
Ja, så står det till med planmässigheten
i ett samhälle, där de privatkapitalistiska
bolagen härskar och regerar. Var och
en kan lätt förstå vilka oerhörda svårigheter
de kommunala myndigheterna
har att brottas med. Ett år får de uppgiften
att antalet anställda inom industrierna
kommer att öka till 2 200 man.
Två år senare lämnas uppgiften att arbetarantalet
blir bara 850. De ekonomisk-sociala
följderna läggs på kommunerna,
men bolagens vinster ökar år
för år.

Sådan är i korta drag situationen inom
Ådalsområdet. Länsstyrelsen i Västernorrlands
län har i sitt yttrande över
vår motion förklarat att vi givit en oriktig
belysning av förhållandena i Kramfors
och Ådalen. Ett dylikt påstående
från nämnda länsstyrelse väcker lätt
misstanken att yttrandet över vår motion
skrevs efter en bättre bolagsmiddag.
Situationen i Ådalen är så allvarlig att
det sannerligen inte behövs någon extra
mörkmålning från vår sida.

Länsstyrelsen tvingas emellertid att
förklara att det vore bra med en stor
metallindustri i Kramfors. Men så kommer
reservationen: om inte enskild företagsamhet
har förutsättningar att klara
av den uppgiften, så kan det inte heller
för staten bli ekonomiskt bärande att
bygga upp en stor metallindustri. Ja, sådant
har vi hört förr från sådana som
Hjalmarson, Ohlin m. fl., och vi har hört
det upprepas till leda. Men utvecklingen,
historien, bar gett dem fel och den
motsatta riktningen rätt. Och sannerligen
om befolkningen i Ådalen är betjänt
av en länsstyrelse som bara skriver av
vad Hjalmarson och Ohlin tänker.

Jag vill inte påstå att bankoutskottets
socialdemokratiska ledamöter har samma
uppfattning om nämnda problem som
högern och folkpartiet. Men objektivt sett
har de hamnat på samma linje. Tv vad
säger det enhälliga utskottet? Jo, kort
sammanfattat, att Ådalens väldiga försörjningsfråga
skall lösas av arbetsmark -

Onsdagen den 11 maj 1955

Nr 17

Om utredning ang. statlig metallindustri i Ådalen

nadsstyrelsen och länets företagarförening
med stöd av en minimal statlig
kreditgaranti. Den mallen lät bankoutskottet
förfärdiga vid ingången av år
1955. Och hur länge kommer den mallen
att passa? Jag vill svara själv på den
frågan. Den passar inte ens nu, och den
kommer om ett eller två år att framstå
som en eländig produkt av mycket dåliga
hantverkare.

Vårt yrkande är mycket konkret. Vi
hemställer om skyndsam utredning med
förslag om bildande av ett statligt företag
för bestämda uppgifter. Om staten
skall engageras för att bygga upp en
stor metallindustri Ådalen är det väl
uppenbart att en statlig utredning måste
tillsättas av regeringen. Utskottet har
helt undvikit att ta ställning till det
grundläggande i vårt yrkande, nämligen
att staten måste bli den som bygger upp
den metallindustri vilken vi här avser.
I och med att utskottet uraktlåtit detta
har det också vägrat att acceptera den
enda möjliga utvägen att åstadkomma
den industri som man nu behöver i Ådalen.

Men det har också blivit en del resultat,
menar man, genom det samarbete
som etablerats mellan arbetsmarknadsstyrelsen,
företagarföreningen och
Cellulosakoncernen. Ja, vi noterar detta
men vägrar att beteckna resultaten som
betydelsefulla. Kramforsbolaget nedlade
den 1 november 1954 driften vid spånskivefabriken
i Frånö, som sysselsatte
ca 50 man. Nu har en göteborgsfirma
övertagit denna fabrik och tillverkar där
welitpapp. 15 å 20 man är för närvarande
sysselsatta i denna fabrik, och
man räknar med att vid full drift kunna
bereda 40—50 man arbete. En syfabrik
som sysselsätter 15 kvinnor har också
tillkommit i Kramfors, men det finns i
Kramfors ett tusental kvinnor, märk väl
detta, som har uttalat att de vill ha arbete
och som också i den angelägenheten
bland annat har uppvaktat regeringen.

Jag tror att det är tacknämligt att arbetsmarknadsstyrelsen
och företagarföreningen
sysslar med problemet, men
ingen skall försöka övertyga befolkning -

en i Ådalen att man den vägen kan lösa
de stora försörjningsproblemen i detta
område av Norrland. Arbetsmarknadsstyrelsen
tror inte på den saken, inte heller
företagarföreningen, inte heller Cellulosakoncernen,
inte heller länsstyrelren
och naturligtvis inte heller bankoutskottet.
Man är överens om att Ådalen
behöver en stor metallindustri, och denna
kommer inte till stånd annat än genom
ett helhjärtat statligt engagemang.
Den av arbetsmarknadsstyrelsen tillsatte
konsulenten är måhända en stålman,
men han kommer att stöta sin panna
blodig därest han skall försöka lösa sysselsättningsproblemet
i Ådalen efter av
utskottet rekommenderade linjer.

Jag har tidigare i riksdagen sagt att
en grundläggande betingelse för att stärka
försörjningsunderlaget i Norrlandslänen
är att staten gör den insats som
situationen kräver. Erfarenheten har bekräftat
detta. Framför allt är Norrbotten
det stora skolexemplet. Resultaten där är
goda, men det fordras medel bland annat
för att utbygga NJA till en produktion
av en halv miljon ton järn och stål
om året — ja, varför inte säga att man
där också kan bygga ett helt nytt järnverk? Vi

importerar för närvarande traktorer
till värde av ca 100 miljoner kronor
årligen. Här finns någonting att ta fasta
på. I Kramfors kan en traktortillverkning
förläggas, men för att komma dithän
måste man enligt vår bestämda mening
beträda den väg som vi så många
gånger har rekommenderat.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till motion 156 i första
kammaren och motion 195 i andra
kammaren.

Herr SUNDVIK (s):

Herr talman! Riksdagen har beslutat
många utredningar om norrlandsfrågor,
och riksdagen har även på bankoutskottets
förslag beslutat hemställa till regeringen
att den företar en sammanställning
av de utredningar som har begärts
och de förslag som har väckts. Vi har
gjort oss underrättade om att man i de -

Nr 17

Onsdagen den 11 maj 1955

Om ändringar i hyresregleringslagen m. m.

partementet håller på med en sådan
sammanställning.

Med hänsyn till detta skall jag be att
få yrka bifall till utskottets förslag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes enligt därunder
förekomna yrkanden propositioner, först
på bifall till vad utskottet i det nu förevarande
utlåtandet hemställt samt vidare
på bifall till de i ämnet väckta motionerna;
och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med övervägande
ja besvarad.

Vid förnyad föredragning av bankoutskottets
utlåtande nr 24, i anledning av
delegerades för riksdagens verk skrivelse
angående obekvämhetstillägg, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av första
lagutskottets utlåtande nr 33, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om avstängning av domare,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Om ändringar i hyresregleringslagen
m. m.

Föredrogs ånyo tredje lagutskottets utlåtande
nr 20, i anledning av väckta motioner
angående ändringar i lagen den
19 juni 1942 (nr 429) om hyresreglering
m. m. jämte därmed sammanhängande
lagstiftning.

Tredje lagutskottet hade behandlat nio
inom riksdagen väckta, till lagutskott
hänvisade motioner, nämligen

inom första kammaren:
nr 114, av herr Jansson, Erik,
nr 172 av herr Persson, Karl,
nr 362 av herr Andersson, Alvar, och
nr 390 av herr Ewerlöf m. fl., samt

inom andra kammaren:
nr 144 av herrar Hedqvist och Johansson
i Södertälje,

nr 439 av herrar Gustafsson i Skellefteå
och Widén,

nr 440 av herr Carlsson i Bakeröd
m. fl.,

nr 484 av herr Hjalmarson m. fl. och

nr 485 av herrar Munktell och Nygren.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,

A. att motionerna I: 114 och II: 144
med yrkande om åtgärder mot försäljning
till oskäligt höga priser av ideella
fastighetsandelar icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

B. att motionen 1:172 med yrkande,
att hyresregleringen skulle slopas i hus
byggda före 1940, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

C. att motionerna 1:362 och 11:440
med yrkande om viss ändring i hyresregleringen
i fråga om affärslokaler, kontor,
garage och andra dylika lokaler
ävensom motionerna 1:390 och 11:484
till den del de innehölle motsvarande yrkande
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

D. att motionerna 1:390 och 11:484
samt motionen II: 439 till den del nämnda
motioner innehölle yrkande, avseende
m°jlighet till avveckling av hyresregleringen
på vissa orter, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

E. att motionerna I: 390 och 11:484, i
den mån de ej behandlats under C eller
D, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

F. att motionen 11:439 till den del
den innehölle yrkande om undantagande
i viss utsträckning av statsbelånade hyresfastigheter
från gällande hyresreglering
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd; samt

G. att motionen II: 485 med yrkande
om sådan ändring i 2 § hyresregleringslagen,
att avtal om upplåtelse av bensinstation
icke skulle falla under lagens tilllämpningsområde,
icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Munktell och Ebbe Ohlsson, vilka på anförda
skäl hemställt,

A. att riksdagen måtte i anledning av
motionerna I: 390 och II: 484

Onsdagen den 11 maj 1955

Nr 17

Om ändringar i hyresregleringslagen m. m.

1) antaga i reservationen infört förslag
till lag angående ändrad lydelse av
1, 2 och 26 §§ lagen den 19 juni 1942
(nr 429) om hyresreglering m. m.;

2) antaga i reservationen infört förslag
till lag om ändring av lagen den 19
juni 1942 (nr 430) om kontroll av upplåtelse
och överlåtelse av bostadsrätt
in. m.;

3) besluta att i skrivelse till Kungl.
Maj:t hemställa,

a) att hyresregleringskommittén måtte
få i uppdrag att i god tid före 1956
års riksdag framlägga förslag till sådana
ändringar av hyresregleringslagen, att en
successiv avveckling av hyresregleringen
kunde komma till stånd,

b) att vederbörande instanser måtte givas
sådana anvisningar, att hyressättningen,
så länge hyresregleringen bestode,
komme att innefatta utrymme för erforderliga
reparationer och underhåll;

B. att motionerna 1:114 och II: 144, I:
172, 1:362 och 11:440, 11:439 och II:
485, i den mån de icke kunde anses besvarade
med vad under 1 anförts, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Herr OHLSSON, EBBE, (h):

Herr talman! I de högermotioner som
tredje lagutskottet haft att behandla har
återigen framställts konkreta förslag till
en successiv avveckling av hyresregleringen.
Reservanterna anser att de förslag
som framlagts i motionerna såsom
en första etapp på vägen mot en avveckling
är väl befogade, och vi anser dem
nödvändiga om vi någon gång i vår tid
skall komma fram till normala förhållanden
på bostadsmarknaden. Vi dristar
oss hysa den uppfattningen att den relativa
hyressänkning som skett under senare
år och som fortfarande sker -— jag
tänker då på den senaste lönerörelsen
— givetvis ökar efterfrågan och på så
vis konserverar bostadsbristen. Det gäller
här som på alla andra områden att
sänker man priset, så ökas också efterfrågan
på den vara det iir fråga om. Det
avgörande är alltså den nuvarande köpkraften
då det gäller bostäderna. Bo -

stadskostnaderna är relativt lägre än tidigare
och köpkraften relativt bättre än
tidigare. Samtidigt med denna utveckling
har underhållskostnaderna för fastighetsbeståndet
ökat enormt under senare
år, och följden har blivit att massor
av fastighetsägare sett sig tvungna
att minska på underhållet. Som en oundviklig
och beklaglig konsekvens både för
den enskilde och för samhället får vi
en lägre bostadsstandard trots våra cirka
50 000 nya lägenheter per år. På många
håll bär utvecklingen gått mot ren förslumning.

Vi menar, att skall vi någon gång komma
fram till rimliga förhållanden på bostadsmarknaden
bör man snarast och i
första hand slopa hyresregleringen inom
områden där bostadsförsörjningen är
tillfredsställande. Det är rent horribelt
att man alltjämt, 12 år efter hyresregleringens
tillkomst, har denna kvar inom
stora delar av vår landsbygd, i mindre
städer och tätorter där bostadsmarknaden
är normal. Majoriteten inom statens
hyresråd har i sin skrivelse till Kungl.
Maj:t den 25 november förra året hemställt
om en begränsad avveckling inom
vissa orter. Betydande områden skulle
genom vårt förslag kunna undandras hyresregleringen,
och man skulle erhålla
värdefull erfarenhet om hur en total avveckling
av regleringen så småningom
skulle kunna ske.

Beträffande affärslokaler, kontor och
garage m. fl. lokaler har vi i reservationen
föreslagit att en avveckling bör ske,
där de kommunala myndigheterna anser
omständigheterna vara sådana att åtgärden
är lämplig. Inga kan väl vara mera
passande än de kommunala myndigheterna
att bedöma behovet av hyresregleringen
inom sina respektive förvaltningsområden.

Vi har även föreslagit att enfamiljshus
och sådana tvåfamiljslius där den ena lägenheten
bebos av ägaren själv undantas
från regleringen. Att bli påtvingad
en hyresgäst, som kanske inte är önskvärd,
kan inte på någondera sidan öka
trivseln.

Vi återkommer i år till vårt krav att
kommunerna skall få rätt att bestämma

Nr 17

Onsdagen den 11 maj 1955

Om ändringar i hyresregleringslagen m. m.
hyran i alla av dem ägda fastigheter. Under
förra året beslöts nämligen att kommunerna
sjiilva skulle få bestämma hyran
i pensionärshemmen. Det förefaller
mig närmast som om utskottet inte litade
på kommunernas goda omdöme mer
än till en viss del, i detta fall begränsad
till pensionärshemmen.

Till sist bör lägenheter som utnyttjas
genom bostadsrätt kunna undantas från
hyresregleringen. Innehavarna av dessa
kommer ju i ett betydligt missgynnat läge
i förhållande till de människor som
har förmånen att bo i enfamiljsvillor.
Enfamiljsvillan är så att säga konjunkturbetonad,
bostadsrättsavgiften ligger
fast oavsett penningvärdets förändring.

Jag betvivlar inte att man med den
förda bostadspolitiken allvarligt eftersträvat
att förbättra bostadsförhållandena
här i landet. Med diverse konster har
man trott sig kunna åstadkomma resultat
utan att behöva betala kostnaderna
härför. Det lär väl inte vara möjligt att
göra våld på prisbildning och marknader
utan konsekvenser. Det är dessa
konsekvenser som vi nu får ta och som
framför allt drabbar de nödboende, de
bostadslösa, men varav väl egentligen
ingen blir helt oberörd.

Otvivelaktigt skulle en övergång till
en fri marknad i dagens läge betyda
höjd hyra, men vi vågar påstå att detta
krav såsom förhållandena har blivit är
helt i konsumenternas intresse. På längre
sikt är det ett förstahandskrav för dem
att kunna erhålla bostad och att kunna
välja bostad då omständigheterna kräver
detta, att få bo i underhållna bostäder
och frigöras från den alltmer tilltagande
bundenheten vid bostaden.

Herr talman! Detta är några synpunkter
som jag haft på detta problem, och
jag yrkar med dessa ord bifall till den
av herr Munktell och mig avgivna reservationen.

Herr OSVALD (fp):

Herr talman! Som framgår av tredje
lagutskottets utlåtande nr 20, har i en rad
motioner framförts yrkanden om avveckling
eller uppmjukning av hyresregle -

ringslagstiftningen. Då utskottet haft att
behandla detta problemkomplex, har utskottet
kommit till den uppfattningen att
det inte utan vidare är klart vilka avtalsbestämmelser
som i olika fall skulle
vara tillämpliga, om man övergår ifrån
ett reglerat tillstånd till ett fritt. Även
om många av de förslag som framförts
i motionerna kan sägas vara mycket beaktansvärda,
har vi i alla fall inom utskottet
menat det vara angeläget att man
får klarhet om vilka övergångsbestämmelser
eller föreskrifter av annan art
som skall tillämpas, då man övergår från
den reglerade till den fria marknaden.

Utskottet har efter att ha behandlat de
olika punkterna kommit till den uppfattningen,
att man knappast kan påbörja
avvecklingen eller företa uppmjukningar
av olika slag, förrän det föreligger ett
förslag till övergångsbestämmelser.

Nu har också som bekant hyresregleringskommittén
fått i uppdrag att överväga
frågan om vilka bestämmelser som
skulle erfordras. Enligt uppgift från justitiedepartementet
kommer hyresregleringskommitténs
betänkande sannolikt
att föreligga i oktober månad, och utskottet
har uttalat att det förutsätter att
de förslag, som kan komma att föranledas
av kommitténs betänkande, skall
framläggas för riksdagen snarast, om
möjligt till 1956 års riksdag.

Under sådana omständigheter — då
man alltså har anledning att vänta förslag
från Kungl. Maj:t i många av de
motionsvis väckta frågorna — har vi
inom tredje lagutskottet kommit till den
uppfattningen, att det är lämpligast att
nu vänta och se vilka förslag vi kan komma
att få från Kungl. Maj:t. Jag skall därför
be, herr talman, att få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen i enlighet med
de yrkanden, som därunder framkommit,
gjorde propositioner, först på bifall till
vad utskottet i det nu förevarande utlåtandet
hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den
vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen, sedan

Onsdagen den 11 maj 1955

Nr 17

Ang. statligt stöd till trädgårdsnäringens rationalisering

han upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr Ohlsson, Ebbe, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad tredje lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 20,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina
platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Vid förnyad föredragning av tredje
lagutskottets utlåtande nr 21, i anledning
av väckta motioner om åtgärder för 6tävjande
av den illojala förmedlingsverksamheten
i fråga om uthyrning av lägenheter
och möblerade rum, bifölls vad
utskottet i detta utlåtande hemställt.

Ang. statligt stöd till trädgårdsnäringens
rationalisering

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets utlåtande
nr 23, med anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående statligt stöd
till trädgårdsnäringens rationalisering
jämte i ämnet väckta motioner.

1 en till riksdagen den 18 februari 1955
avlåten, till jordbruksutskottet hänvisad
proposition, nr 104, hade Kungl. Maj:t
under åberopande av bilagt utdrag av
statsrådsprotokollet över jordbruksärenden
för samma dag föreslagit riksdagen
dels att medgiva, att statlig kreditgaranti
och bidrag till trädgårdsnäringens rationalisering
finge lämnas i enlighet med

de grunder, som förordats i propositionen,
dels att medgiva, att under budgetåret
1955/56 statlig kreditgaranti finge
beviljas för lån, avseende trädgårdsnäringens
rationalisering, intill ett belopp
av 2 000 000 kronor, dels att till Bidrag
till trädgårdsnäringens rationalisering
för sistnämnda budgetår anvisa ett reservationsanslag
av 300 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet behandlat
följande inom riksdagen väckta,
till utskottet hänvisade motioner, nämligen a)

de likalydande motionerna 1:375
av herr Persson, Johan, m. fl. och II:
457 av herr Rimås m. fl.,

b) de likalydande motionerna 1:424
av herr Persson, Karl, och herr Hermansson,
Herbert, samt II: 529 av herrar
Jansson i Benestad och Carlsson i Bakeröd,

c) de likalydande motionerna 1:445
av herr Ohlsson, Ebbe, och herr Magnusson
samt II: 557 av herr Nilsson i Göingegården
m. fl.,

d) de likalydande motionerna I: 446
av herr Hermansson, Herbert, och II:
558 av herr Hansson i Skegrie m. fl.,

e) de likalydande motionerna I: 447 av
herr Andersson, Alvar, m. fl. samt II: 560
av herr Larsson i Luttra m. fl., ävensom

f) de likalydande motionerna I: 448
av herr Lindblom in. fl. och II: 559 av
herr Ohlin in. fl.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
på åberopade grunder hemställt,

A. att riksdagen måtte

1) med anledning av Kungl. Maj:ts
framställning samt med bifall till motionerna
1:447 och 11:560 ävensom med
avslag i förevarande del å motionerna I:
445 och 11:557 samt 1:448 och 11:559,
medgiva, att statlig kreditgaranti och bidrag
till trädgårdsnäringens rationalisering
finge lämnas i enlighet med de
grunder, som utskottet förordat i det föregående; 2)

med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
samt med avslag å motionerna
1:448 och 11:559, såvitt nu vore i fråga,

Nr 17

Onsdagen den 11 maj 1955

Ang. statligt stöd till trädgårdsnäringens
medgiva, att under budgetåret 1955/56
statlig kreditgaranti finge beviljas för
lån, avseende trädgårdsnäringens rationalisering,
intill ett belopp av 2 000 000
kronor;

3) med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
samt med avslag å motionerna
I: 448 och II: 559, såvitt nu vore i fråga,
till Bidrag till trädgårdsnäringens rationalisering
å riksstaten för budgetåret
1955/56 under nionde huvudtiteln anvisa
ett reservationsanslag av 300 000
kronor;

4) avslå motionerna 1:375 och II:
457;

5) avslå motionerna I: 424 och II: 529.

B. att motionerna 1:445 och 11:557,
såvitt nu vore i fråga, samt 1:446 och
II: 558 icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade anförts

l:o) av herrar Nord, Johan Persson,
Ahlsten, Rimås och Nilsson i Lönsboda,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
hava den ändrade lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort under
punkten A mom. 1—4 hemställa, att riksdagen
måtte

1) med anledning av Kungl. Maj:ts
framställning samt motionerna I: 445
och II: 557, såvitt nu vore i fråga, ävensom
med bifall till motionerna I: 447
och II: 560 samt I: 448 och II: 559, sistnämnda
två motioner såvitt nu vore i
fråga, medgiva, att statlig kreditgaranti
och bidrag till trädgårdsnäringens rationalisering
finge lämnas i enlighet med
de grunder, som reservanterna förordat
i det föregående;

2) med anledning av, Kungl. Maj:ts
framställning samt med bifall till motionerna
I: 448 och II: 559, såvitt nu vore
i fråga, medgiva, att under budgetåret
1955/56 statlig kreditgaranti finge beviljas
för lån, avseende trädgårdsnäringens
rationalisering, intill ett belopp av
3 000 000 kronor;

3) med anledning av Kungl. Maj:ts
framställning samt med bifall till motio -

rationalisering

nerna I: 448 och II: 559, såvitt nu vore i
fråga, till Bidrag till trädgårdsnäringens
rationalisering å riksstaten för budgetåret
1955/56 under nionde huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag av 500 000
kronor;

4) med bifall till motionerna I: 375
och II: 457 för avlönande av fem specialkonsulenter
för handelsträdgårdsodlingen
till Konsulentverksamhet på handelsträdgårdsodlingens
område å riksstaten
för budgetåret 1955/56 under nionde huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av
125 000 kronor;

2:o) av herrar Bror Nilsson och Rimås,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
i viss angiven del lyda så, som i denna
reservation angivits, samt att utskottet
bort under punkten A mom. 5 hemställa,
att riksdagen måtte med bifall till motionerna
1:424 och 11:529 till Bidrag
till Sveriges handelsträdgårdsmästareförbund
för teknisk konsulentverksamhet å
riksstaten för budgetåret 1955/56 under
nionde huvudtiteln anvisa ett anslag av
25 000 kronor.

Herr NORD (fp):

Herr talman! I det föreliggande utlåtandet
från jordbruksutskottet finns en
reservation undertecknad av mig själv
och några andra, och jag skall i anledning
härav motivera reservanternas ställning.

Enligt utskottsutlåtandet skall, i enlighet
med departementschefens förslag,
kreditgaranti för rationaliseringsåtgärder
endast lämnas till redan bestående
trädgårdsföretag. Detta innebär, att om
någon skulle starta ett nytt företag inom
branschen, ställs han — såsom bankofullmäktige
anför — även om en sådan
nyetablering kan vara av allmänt intresse,
utanför möjligheten att komma i
åtnjutande av någon sådan kreditgaranti.
Detta förefaller oss reservanter inte riktigt.
De förmåner staten kan lämna i
fråga om lån och lånegaranti bör gälla
även för sådana som är nybörjare i
facket.

I utlåtandet heter det också, att denna

Onsdagen den 11 maj 1955

Nr 17

Ang. statligt stöd till trädgårdsnäringens rationalisering

kreditgaranti endast skall utgå till mindre
företag, d. v. s. sådana som har endast
en heltidsanställd utom den egna
arbetskraften. Vi anser att det är tydligt
att behovet av rationalisering kan vara
lika stort hos större företag som hos
mindre. Fördenskull föreslår reservanterna
att möjligheten till kreditgaranti
och rationaliseringslån icke göres beroende
av företagets storlek.

Reservanterna har även anslutit sig
till yrkandena i motionerna I: 448 och
II: 559, innebärande att kreditgaranti
och statsbidrag även skall kunna utgå
för inrättande av trädgårdslaboratorier.
Sådana laboratorier är av stor betydelse
för trädgårdsodlingen, i all synnerhet
när det gäller anläggningar under glas.
De är kanske lika nödvändiga som annat
rationaliseringsarbete, och vi anser
att även de, som inrättar sådana laboratorier
bör beredas tillfälle att komma i
åtnjutande av kreditgaranti och lånemöjligheter.

Detsamma gäller reservanternas ställningstagande
till det yrkande som görs
i motionerna 1:375 och 11:457 angående
anställning av fem stycken specialkonsulenter
för trädgårdsodlingen. På
detta område fordras mycken sakkunskap,
liksom som på övriga jordbruksområden.
Det är alldeles tydligt att sådana
specialkonsulenter skulle vara av
stor betydelse och stort värde för trädgårdsodlingen.

Dessa våra yrkanden innebär att anslagsramen
för dessa rationaliseringslån
också måste vidgas. Sålunda föreslår vi
t. ex. att den summa, som är föreslagen
till trädgårdsnäringens rationalisering
för lån, höjs från 2 miljoner till 3 miljoner
kronor. Likaså föreslår vi till Bidrag
till trädgårdsnäringens rationalisering
å riksstaten för budgetåret 1955/56
under nionde huvudtiteln ett reservationsanslag
av 500 kronor. EU bifall till
yrkandet om anställande av fem konsulenter
innebär, att man måste anvisa ett
förslagsanslag av 125 000 kronor.

Med hänvisning till vad jag har anfört,
ber jag, herr talman, att få yrka
bifall till reservation nr 1).

Herr NILSSON, BROR, (bf):

Herr talman! Det är endast när det
gäller en liten detalj i detta utskottsutlåtande
som jag inte har kunnat förena
mig med utskottet utan har nödgats avge
en reservation, nämligen beträffande
vem som skall betala lantbruksstyrelsens
granskning av låneansökningarna.

Utskottet menar att det skall den lånesökande
göra, vilket jag emellertid finner
vara orimligt, oriktigt och informellt.
Det förekommer inte, såvitt jag
vet, inom statsförvaltningen att den, som
lämnar in låneansökningar, skall betala
verkets prövning. Jag tänker på den oerhörda
mängd av t. ex. byggnadsprojekt,
som skall granskas av bostadsstyrelsen.
Inte betalar den lånesökande detta. Staten
håller själv organ, genom vilka
granskningen sker, och om man, såsom
i detta fall, anser att staten inte förfogar
över något orgän som passar för
denna uppgift utan man, såsom departementschefen
och även statskontoret och
kungl. lantbruksstyrelsen förordar, vill
anlita den tekniska avdelning, som handelsträdgårdsmästarföreningen
förfogar
över, finner jag detta vara i sin ordning.
Att den lånesökande skall betala
denna granskning, är däremot orimligt.

Man har här gjort jämförelser med
vad som sker i hushållningssällskap och
lantbruksnämnder, t. ex. när det gäller
maskinlån. Därvidlag får den lånesökande
skaffa sig ritningar och kostnadsbeskrivningar
på egen bekostnad. Dessa
skickas sedan in till nämnden, men
nämnden utför granskningen på sin bekostnad.
När det kommer in ansökningar,
såsom i det fall det här gäller, från
trädgårdsmän till kungl. lantbruksstyrelsen,
bör det åligga kungl. lantbruksstyrelsen
att ordna med och betala
granskningen av de ritningar och kostnadsberäkningar,
som skickas in. Det är,
som sagt, både informellt och oriktigt
att den lånesökande skall behöva betala
en granskning, som utföres i ett kungligt
verk.

Statskontoret förordar här en granskningsavgift
för varje särskilt företag att
betalas av staten, och kungl. lantbruks -

Nr 17

Onsdagen den 11 maj 1955

Ang. statligt stöd till trädgårdsnäringens
styrelsen förordar att för detta ändamål
beviljas 25 000 kronor för anlitande
av den expertis som finns i handelsträdgårdsmästareförbundet.
Jag anser för
min del att detta anslag på 25 000 kronor
bör utgå, så att den lånesökandc
inte skall behöva betala såväl planer och
kostnadsberäkningar som även den
granskning, som det sedan åvilar staten
att göra.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till reservation nr 2), som
finns fogad till detta betänkande.

Herr JONSSON, JON, (s):

Herr talman! Jag tror att det i denna
fråga behöver sägas ett par ord även
från utskottsmajoritetens sida. Jag skall
nöja mig med att beröra de två punkter,
på vilka reservationer har avgivits.

Inom utskottet var vi överens om det
riktiga i själva den grundprincip, som
angivits i propositionen, nämligen att
även trädgårdsnäringen bör i viss utsträckning
få stöd och hjälp. Vi har
också varit överens oan riktigheten av
att grunda denna stöd- och hjälpverksamhet
på samma principer som gäller
för jordbruket.

Vi vet att trädgårdsnäringen i stor
utsträckning arbetar i form av mindre
företag. En hel del av dessa mindre företag
har omoderna och otidsenliga både
byggnader och arbetsmetoder. De behöver
därför rationaliseras, för att inkomsterna
skall bli bättre än vad de nu är.
Beträffande den av herr Nord berörda
frågan, nämligen huruvida en eller två
anställda skall vara gränsen när det gäller
vilka trädgårdar, som skall ha stöd,
vill jag påpeka att vi väl ändå får betrakta
detta förslag om stöd och hjälp
åt trädgårdsnäringen såsom i rätt stor
utsträckning en social åtgärd. Därför
har man i den kungl. propositionen föreslagit
att gränsen skall dras vid en
anställd. Vi har inom utskottet ansett att
man åtminstone tills vidare bör kunna
stanna vid det och se, hur det utfaller.
Skulle erfarenheten visa att det är för
snävt tilltaget, kan man ändra bestämmelserna.
Utskottet säger att man inte

rationalisering

skall vara alltför rigorös när det gäller
tillämpningen av bestämmelserna, utan
man bör kunna, därest rationaliseringsbeliovet
är särskilt framträdande, gå något
längre än bestämmelserna ordagrant
ger vid handen.

Det har också framhållits att det borde
inrättas åtta å tio laboratorier, som
skulle förläggas till vissa trädgårdar. Utskottet
anser i likhet med departementschefen,
att när vi nu har utplacerade i
landet en del statsunderstödda lantbrukskemiska
kontrollanstalter, bör dessa i
första hand anlitas. Det har visserligen
vid utskottets förhandlingar sagts, att
dessa kontrollanstalter kanske inte så
gärna vill ställa sig till förfogande. Styrelsen
för statens lantbrukskemiska kontrollanstalt
har dryftat denna fråga, och
jag vet att man genom professor Sebelius
kommer att ta kontakt med de lantbrukskemiska
kontrollanstalterna ute i
landet för att söka förmå dem att .ställa
sig till förfogande och lämna den hjälp
som såväl behövs. Alla vet vi ju att kemiska
undersökningar av jordarter och
annat är av stor betydelse för trädgårdsnäringen.

Till sist vill jag, herr talman, säga ett
par ord om den fråga som den senaste
ärade talaren, herr Bror Nilsson, berörde.
Jag tror att han gjorde sig skyldig
till en missuppfattning. Man kan säkerligen
när det gäller denna kontrollverksamhet
gå till väga på samma sätt som
vid behandlingen av ansökningar om
lån och bidrag till jordbrukets byggnader.
Om förslagen och ritningarna är
tekniskt riktigt utförda, blir det aldrig
fråga om något mer omfattande kontrollarbete.
LBF står ju i stor utsträckning
till förfogande vid uppgörandet av ritningar
och förslag till jordbrukets byggnader.
Dessa arbeten betalas av den sökande.
Men om lånet beviljas, får naturligtvis
kostnaden för ritningar, arkitektarvoden
etc. räknas in i den summa,
som ligger till grund för beräkningen
av statens bidrag och lån. På samma
sätt som inom jordbrukets rationaliseringsverksamhet
kommer även i fråga
om trädgårdsnäringen endast kontrollen
av de förslag och framställningar, som

Onsdagen den 11 maj 1955

Nr 17

Interpellation om semesterrätt för komministern P. J. Gyberg

avslås, att få lielt betalas av den sökande.
Man torde säkerligen utan risk kunna
tillämpa samma former härvidlag för
trädgårdsnäringens del som när det gäller
det egentliga jordbruket.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskotets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning yttrade
herr talmannen, att med anledning
av de därunder förekomna yrkandena
särskilda propositioner komme att framställas
dels beträffande punkten A mom.
1—4 av utskottets i förevarande utlåtande
gjorda hemställan, dels angående
punkten A mom. 5 och dels rörande
punkten B.

I fråga om punkten A mom. 1—4, fortsatte
herr talmannen, hade yrkats dels
att vad utskottet hemställt skulle bifallas,
dels ock att kammaren skulle antaga
det förslag, som innefattades i den av
herr Nord m. fl. vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på bifall
till utskottets hemställan i nu förevarande
delar vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Nord begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 23 punkten
A mom. 1—4, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Nord m. fl. vid
utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Nord begärde rösträkning,
verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 104;

Nej — 31.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Därefter gjordes i enlighet med de beträffande
punkten A mom. 5 förekomna
yrkandena propositioner, först på bifall
till vad utskottet i nämnda moment
hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den av
herrar Bror Nilsson och Rimås vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarades
den förra propositionen, vilken
förnyades, vara med övervägande ja besvarad.

Slutligen bifölls på gjord proposition
vad utskottet i punkten B hemställt.

På framställning av herr talmannen
beslöts att andra lagutskottets utlåtande
nr 28 skulle uppföras sist bland två
gånger bordlagda ärenden på föredragningslistan
för kammarens nästa sammanträde.

Interpellation om semesterrätt för komministern
P. J. Gyberg

Ordet lämnades på begäran till herr
MOGÅRD (s), som anförde:

Herr talman! Komminister Per J. Gyberg,
sedan år 1926 komminister i
Stockholm, har under de tre senaste
åren anhållit om men förvägrats ledighet
för semester. Anledningen till att
han ensam bland stiftets präster icke ansetts
berättigad att vare sig enligt 1951
års prästlönereglementes kap. 3 eller
1945 års lag om semester åtnjuta övriga
arbetstagare tillerkänd rätt till semester
är att han begagnat sig av sin lagliga
möjlighet att få kvarbli å den tidigare
avlöningsordningen, vilken icke innehåller
några bestämmelser om semester. Den

Nr 17

Onsdagen den 11 maj 1955

Interpellation om semesterrätt för komministern P. J. Gyberg

löneavdragsfria tjänstledighet, som tidigare
beviljats honom liksom övriga präster
i Stockholm, reglerades enligt den år
1944 utgivna »Promemoria från Stockholms
domkapitel ang. s. k. semesterledighet
för prästerskapet i Stockholms
stift». Detta slag av semester möjliggjordes
genom att en församlings präster
under några veckor årligen utan kostnad
för det allmänna tjänstgjorde för varandra,
en anordning som i stort sett alltjämt
består och som komminister Gyberg
alltjämt måste underkasta sig för
sina ämbetsbröders räkning.

Denna semesterledighet hade han ju
anledning betrakta såsom en honom tillförsäkrad
avlöningsförmån, som lagligen
icke kunde berövas honom genom en
vägran att övergå å den nya löneregleringen.
Hans ämbetsbröder är också villiga
att under honom beviljad semesterledighet
tjänstgöra för honom. Detta finner
dock domkapitlet stå i strid mot gällande
lagstiftning och komminister Gyberg
sålunda icke berättigad till någon
som helst semester. Då denne såsom född
år 1888 och under senare år med försvagad
hälsa är i behov av den löne -

avdragsfria ledighet för rekreation, som
semestern avser att skänka, synes det
ur olika synpunkter obilligt att honom
liksom eventuellt andra befattningshavare
i samma situation vägras varje slag
av semester.

Jag ber därför att till statsrådet och
chefen för civildepartementet få rikta
följande fråga:

Därest herr statsrådet finner det obilligt,
att komminister Gyberg icke får
åtnjuta arbetstagare i allmänhet tillkommande
semester, avser herr statsrådet att
snarast vidtaga de åtgärder, som möjliggör
att denna allmänt medborgerliga
förmånsrätt kan beredas även komminister
Gyberg?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 15.31.

In fidem
Per Bergsten

Stockholm 1955. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

550940