Fredagen den 6 december (Riksdagens protokoll 1957:29)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1957

ANDRA KAMMAREN

Nr 29

6—11 december

Debatter m. m.

Fredagen den 6 december

Svar på interpellationer av: Sid.

fru Ewerlöf ang. adoptivbarns arvsrätt........................ 3

herr Lothigius ang. de medel för vilka staten är återbetalningsskyldig
till trävarunäringen av de erlagda prisutjämningsavgifterna 8

Tisdagen den 10 december

Svar på fråga av herr Johansson i Öckerö ang. minskning av riskerna
för olyckor i samband med pråmsläp.......................... 14

Svar på interpellationer av:

herr Stenberg ang. utredningarna rörande den mindre företagsamhetens
aktuella problem, m. m.............................. 16

herr Holmberg ang. beredande av stadigvarande sysselsättning för

befolkningen i Norrbottens inland........................... 29

herr Carlsson i Stockholm ang. ändrade föreskrifter för utlåningen
av medel från »Fonden för lån till företagareföreningar m. fl.».. 32

Onsdagen den 11 december fm.

Svar på interpellationer av:

herr Nihlfors ang. eventuell varudeklaration beträffande av Svenska

tobaksmonopolet tillverkade cigarretter m. m................. 36

herr Königson ang. reparation av vissa minsvepare............. 38

herr Olofson ang. en mera fullständig protokollföring vid interpella tionsdebatter

framför allt i landstingen...................... 43

Folkhögskolans ställning och uppgifter........................... 45

Skyndsam utredning rörande behovet av och förutsättningarna för en
snabbare utbyggnad av inrikesflygets trafiknät särskilt i Norrland 62
Reform av den territoriella pastoratsindelningen och den församlings -

prästerliga organisationen i riket m. m......................... 64

Anslag till en kampanj för lönsparande.......................... 80

Upphävande av varuskatten å gräddglass........................ 85

Ändrad lydelse av 27 § 3 mom. och 69 § 1 mom uppbördsförordningen 92

Ändring i rättegångsbalken m. m................................ 96

Interpellation av herr Persson i Appuna ang. en av försvarsstaben utgiven
broschyr.............................................. 112

1—Andra kammarens protokoll 1957. Nr 29

Nr 29

Innehåll

Sid.

Onsdagen den 11 december em.

Ändring i rättegångsbalken m. m. (Forts.)........................ 113

Ändrad redovisning av de s. k. Guadeloupe-medlen................ 131

Vissa lönefrågor med anledning av ändrad organisation av den lokala

och regionala skolledningen m. m.............................. 145

Utlämnande av stödlån till jordbrukare, m.m..................... 148

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 11 december fm.

Statsutskottets utlåtande nr 173, ang. folkhögskolans ställning och uppgifter
..................................................... 45

■— nr 174, om skyndsam utredning rörande behovet av och förutsättningarna
för en snabbare utbyggnad av inrikesflygets trafiknät
särskilt i Norrland......................................... 62

— nr 175, ang. reform av den territoriella pastoratsindelningen och

den församlingsprästerliga organisationen i riket m. m.......... 64

-— nr 176, ang. anslag till en kampanj för lönsparande............ 80

Bevillningsutskottets betänkande nr 50, om upphävande av varuskatten

å gräddglass .............................................. 85

— nr 51, ang. viss för krigsförhållanden avsedd beredskapslagstiftning

inom finansdepartementets verksamhetsområde ............... 91

— nr 52, ang. ortsavdragen vid beskattningen.................... 92

— nr 53, om ändrad lydelse av 27 § 3 mom. och 69 § 1 mom. upp bördsförordningen.

......................................... 92

Bankoutskottets utlåtande nr 35, ang. reglemente för riksbiblioteket m.m. 95

— nr 36, ang. viss för krigsförhållanden avsedd beredskapslagstiftning

inom finansdepartementets verksamhetsområde................ 96

Onsdagen den 11 december em.

Första lagutskottets utlåtande nr 38, om ändring i rättegångsbalken

m. m.................................................... 113

Utrikesutskottets utlåtande nr 9, om godkännande av handelsavtal med
Folkrepubliken Kina ....................................... 131

— nr 10, ang. godkännande av tilläggsprotokoll nr 9 till överenskommelsen
om upprättande av en europeisk betalningsunion. ... 131

Statsutskottets utlåtande nr 177, om ändrad redovisning av de s. k.

Guadeloupe-medlen......................................... 131

— nr 178, ang. vissa lönefrågor med anledning av ändrad organisation
av den lokala och regionala skolledningen in. m............ 145

Bevillningsutskottets betänkande nr 54, ang. ändrad lydelse av 6 §
förordningen om taxering för inkomst av medel, som insatts å
skogskonto................................................ 148

Bankoutskottets memorial nr 37, ang. instruktion för nästkommande

riksdags bankoutskott...................................... 148

Jordbruksutskottets utlåtande nr 39, ang. utlämnande av stödlån till

jordbrukare, m. m.......................................... 148

Fredagen den 6 december 1957

Nr 29

Fredagen den 6 december

Kl. 14.00

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes av herr förste vice talmannen,
varjämte på grund av förfall
för sekreteraren undertecknad, jämlikt
herr förste vice talmannens förordnande,
tjänstgjorde vid protokollet.

§ 1

Justerades protokollet för den 29 nästlidna
november.

§ 2

Svar på interpellation ang. adoptivbarns
arvsrätt

Herr förste vice talmannen lämnade
på begäran ordet till

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet LINDELL, som yttrade:

Herr talman! Med kammarens tillstånd
har fru Ewerlöf frågat mig om
jag har för avsikt att i anledning av
ärvdabalkssakkunnigas förslag om adoptivbarns
arvsrätt förelägga riksdagen
förslag i frågan.

Till svar på interpellationen får jag
anföra följande.

Det förslag rörande adoptivbarns
arvsrätt som fru Ewerlöf syftar på ingår
i ärvdabalkssakkunnigas år 1954 avlämnade
betänkande med förslag till ärvdabalk.
Ärvdabalksförslaget innebär ett
sammanförande till en större enhet, en
balk, av de bestämmelser om arv och
testamente samt om boutredning och
arvskifte som för närvarande finns upptagna
i skilda lagar. Flertalet av de nuvarande
bestämmelserna har i förslaget
upptagits med oförändrat sakligt innehåll.
I några hänseenden, främst beträffande
utomäktenskapliga barns och
adoptivbarns arvsrätt, har emellertid
betydelsefulla nyheter föreslagits.

På grundval av de sakkunnigas förslag
utarbetades inom justitiedepartementet
ett förslag till ärvdabalk, vilket på våren
1955 remitterades till lagrådet för
yttrande. Beträffande adoptionsinstitutet
hade detta förslag utformats i enlighet
med vad man enats om vid överläggningar
med de övriga nordiska länderna.
Mot den föreslagna reformeringen
av adoptionsinstitutet riktades från
lagrådets sida inga invändningar. Däremot
framförde lagrådet i vissa andra
hänseenden anmärkningar mot förslaget
i övrigt. Sålunda avstyrkte lagrådet en
föreslagen utvidgning av arvsrätten för
utomäktenskapliga barn och därmed
sammanhängande ändrade regler beträffande
fastställande av faderskap. I
varje fall borde, enligt lagrådets mening,
frågan om utvidgning av de utomäktenskapliga
barnens arvsrätt anstå till dess
nya regler tillkommit för att skydda
den efterlevande hustruns rätt i boet.

Med anledning av lagrådets yttrande
övervägdes ärvdabalksförslaget på nytt
inom regeringen, som därvid fann att
man inte borde, mot lagrådets avstyrkande,
framlägga förslaget för riksdagen
i föreliggande skick. Man kunde då i
stället tänka sig den utvägen att genomföra
en kodifiering av lagmaterialet
utan saklig ändring av faderskapsbestämmelserna
och utan att ändra reglerna
om utomäktenskapliga barns arvsrätt.
Lagrådet uttalade sig i sitt yttrande
för en sådan utväg.

Såsom framgått av ett svar på en interpellation
rörande ärvdabalken, som
min företrädare på justitieministerposten
under vårriksdagen lämnade i första
kammaren, har även denna möjlighet
övervägts. Han fann emellertid denna
utväg mindre lämplig. Om man kunde
hoppas att inom en icke alltför lång

Nr 29

Fredagen den G december 1957

Svar på interpellation ang. adoptivbarns arvsrätt

framtid de reella frågorna kunde föras
fram till en lösning, syntes detta vara
en bättre ordning. För detta ändamål
erfordrades i första hand, anfördes det
i interpellationssvaret, en utredning av
frågan om efterlevande makes ställning.
Denna utredningsuppgift hade uppdragits
åt en kommitté, som tillkallades i
slutet av år 1956 för att göra en översyn
av äktenskapslagstiftningen och därmed
sammanhängande spörsmål. I interpellationssvaret
påpekades även, att ett
uppskov med framläggande av ärvdabalksförslaget
innebure att ändringarna
i adoptionslagstiftningen också finge
vänta. På detta område hade emellertid
den överenskomna nordiska enheten
splittrats genom att det danska folketinget
inte följt de förslag som man
hade enats om under departementsbehandlingen,
och den nya situation som
härigenom uppkommit måste övervägas.
Avslutningsvis underströks i interpellationssvaret,
att frågan om en ny ärvdabalk
inte borde uppskjutas på lång tid.
Den dåvarande justitieministern trodde
emellertid inte att det behövde bli något
längre uppskov med denna reform
utan att det skulle visa sig möjligt att
inom cn någorlunda snar framtid framlägga
förslaget till ärvdabalk.

I den nu väckta interpellationen ifrågasättes
om icke reformen av adoptionsreglerna
bör behandlas separat. I
likhet med min företrädare anser jag att
hela lagkomplexet helst bör genomföras
på en gång. Jag vill å andra sidan
understryka att ett längre uppskov om
möjligt bör undvikas. Enligt vad jag
inhämtat måste man nu tyvärr räkna med
att utredningen av frågan om efterlevande
makes ställning kommer att kräva
längre tid än man tidigare trott. Med
hänsyn härtill och särskilt till angelägenheten
av att frågan om adoptivbarns
arvsrätt med det snaraste ordnas på ett
tillfredsställande sätt synes det böra
övervägas att antingen, genom en särskild
lagstiftning, ändra reglerna om
adoptivbarnens arvsrättliga ställning el -

ler att, på sätt lagrådet förordat, framlägga
ärvdabalksförslaget utom såvitt
avser de delar som sammanhänger med
frågan om de utomäktenskapliga barnens
arvsrätt. Tanken på en lagstiftning
efter endera av dessa båda linjer har
sedan någon tid dryftats inom justitiedepartementet.
Jag är emellertid för dagen
icke beredd att säga, om förslag
kan komma att framläggas till nästa års
riksdag.

Vidare anförde:

Fru EWERLÖF (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka herr
statsrådet och chefen för justitiedepartementet
för svaret på min interpellation,
vilket dock lämnar mig ganska
otillfredsställd och även desorienterad.

Statsrådet säger, att frågan om adoptivbarns
arvsrätt med det snaraste bör
ordnas på ett tillfredsställande sätt, och
skisserar de två vägar efter vilka det
kan ske, sålunda antingen genom att en
särskild lagstiftning med ändrade regler
om adoptivbarnens arvsrätt antages
eller genom att ärvdabalksförslaget framlägges
utom i de delar som sammanhänger
med frågan om de utomäktenskapliga
barnens arvsrätt. Det var just
denna utbrytning ur förslaget som jag
åsyftade när jag framställde min interpellation.
Men statsrådet säger också:
»I likhet med min företrädare anser jag
att hela lagkomplexet helst bör genomföras
på en gång.» I detta hela lagkomplex
ingår väl att man skall ta ståndpunkt
till de utomäktenskapliga barnens
ställning, men detta kan man återigen
inte göra förrän den kommitté, som tillsattes
i slutet av 1956 för att göra en
översyn av äktenskapslagstiftningen och
därmed sammanhängande spörsmål, har
utrett frågan om efterlevande makes
rätt. Och i detta sammanhang konstaterar
statsrådet: »Enligt vad jag inhämtat
måste man nu tyvärr räkna med att
utredningen av frågan om efterlevande
makes ställning kommer att kräva läng -

Fredagen den 6 december 1957

Nr 29

Svar på interpellation ang. adoptivbarns arvsrätt

re tid än man tidigare trott.» Då är det
enligt vad jag med mitt lekmannaförnuft
kan förstå en fåvitsk förhoppning
att frågan om adoptivbarns arvsrätt
skulle kunna utredas inom den närmaste
framtiden.

Det är inte bara en vanlig lagändring
det här gäller, om vilken man kan
säga att utredningen måste arbeta för
att klargöra hur det ligger till på alla
olika punkter, utan detta är en djupt
mänsklig fråga, och det är av den allra
största vikt att den löses snarast möjligt.
Jag kan inte få de olika synpunkter som
förebringas i interpellationssvaret att
gå ihop. Jag fattar inte hur man kan
säga att hela lagkomplexet bör behandlas
på en gång och samtidigt säga, att
adoptivbarns arvsrätt skall regleras snarast
möjligt.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet LINDELL:

Herr talman! Som jag sade i mitt interpellationssvar
delar jag den uppfattning
som den föregående justitieministern
hyste, nämligen att man, om det
hade varit möjligt, borde behandla hela
ärvdabalksförslaget på en gång. Emellertid
visar det sig nu, allteftersom tiden
går och särskilt med hänsyn till de
upplysningar jag har fått från den kommitté
som sysslar med frågan om en
revidering av äktenskapslagstiftningen,
att det kanske inte är möjligt att så
snart som man hade hoppats komma till
en lösning av just detta problem som
berör ärvdabalksförslaget, nämligen om
den efterlevande makens rätt till boet.
Detta sammanhänger med åtskilliga ting
—- bland annat hade man kanske till
en början tänkt sig att äktenskapslagsutredningen
kunde behandla frågan om
efterlevande makes riitt i boet separat.
Emellertid har kommittén ansett att det
möter svårigheter att bryta ut det spörsmålet
ur det stora sammanhanget.

Jag har därför, såsom också framgår
av interpellationssvaret, numera närmast
kommit att luta åt den uppfatt -

ningen att man borde ta upp adoptionsspörsmålet
för sig och utan att
avvakta behandlingen av frågan om de
utomäktenskapliga barnens arvsrätt. Jag
har också redovisat de två vägar som
kan finnas för att lösa den fråganj
nämligen dels den väg som interpellanten
pekat på, dvs. att separat be-!
handla frågan om adoptivbarnens arvsrätt,
dels den vägen att man lägger
fram ett förslag till ärvdabalk med undantag
av de delar som sammanhänger
med de utomäktenskapliga barnens
ställning. Vilken väg som är att föredra
och huruvida det är möjligt att framlägga
något förslag redan vid den kommande
riksdagen, kan jag inte för dagen
svara på.

Fru EWERLÖF (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag förstår att om def
pågår överläggningar inom justitiedepartementet,
kan det vara svårt för dess
chef att nu utlova någon bestämd tidpunkt,
när beställningen om en lagstiftning
för adoptivbarnens arvsrätt
kan effektueras. Jag vill bara vädja’
till justitieministern att försöka klara
den saken så snart som möjligt. Under
alla förhållanden är det väl sannolikt:
att lagstiftningen snabbare kan träda
i funktion och föras ut i livet, därest
man bryter ut frågan om adoptivbarnen
ur ärvdabalken, än om detta spörsmål
skall behandlas i ett större sam-1
manhang.

Låt mig nu bara, för att i någon män
motivera den hetta med vilken jag strider
för denna sak, säga några ord om
ett fall som jag för ett par månader1
sedan fick kontakt med. Det gällde''
ett adoptivbarn i den känsliga puber^
tetsåldern. Adoptivföräldrarna hade inte
upplyst barnet om att det var adop-''
terat. Så fick barnet ett arv från sill
naturliga släkt, och det hela utvecklade''
sig så, att barnet i detta sammanhang
utan föregående varning fick veta att
det var adoptivbarn, i stället för att:
adoptivföräldrarna i förtroende kunde

Nr 29

Fredagen den 6 december 1957

Svar på interpellation ang. adoptivbarns arvsrätt

ha talat med barnet om saken. Resultatet
blev en liten mänsklig tragedi.

Sådana tragedier skulle kunna undvikas
genom en ändrad lagstiftning, och
det kan ifrågasättas, om man inte i
detta fall borde handla så snabbt som
möjligt och inte efter — förlåt uttrycket
— Kungl. Maj :ts tågordning för att
bespara människor onödiga lidanden.

Herr SVENSSON i Kungälv (s):

Herr talman! Om fru Ewerlöf hade
anledning att känna en viss otillfredsställelse
över justitieministerns svar,
kan jag säga att min otillfredsställelse
i viss mån är ännu större, kanske inte
så mycket på grund av adoptivbarnens
arvsrättsförhållanden som på grund av
den situation som de utomäktenskapliga
barnens arvsfråga har råkat in i.

Man har anledning att hysa vissa
farhågor för att denna fråga kommer
att skjutas än mer på framtiden. Ärvdabalkssakkunniga
tog upp båda dessa
frågor, och det var ju det som var nytt
i betänkandet. Men frågan om de utomäktenskapliga
barnens arvsrätt är ingalunda
ny. Den är äldre än när det gäller
adoptivbarnens, av den enkla anledningen
att adoptionsinstitutet ju är
ganska nytt. Utomäktenskapliga barn
har funnits så länge vi har haft den
kristna synen på äktenskapet, dvs. monogami.

Saken har alltsedan 1917 diskuterats
på allvar, och vi har faktiskt varit
framme i ett sådant länge att vi har
varit beredda att ta ställning för en
arvsrätt för utomäktenskapliga barn.
Men denna har avvisats. Då ärvdabalkssakkunniga
år 1954 lade fram sitt förslag,
fick man en känsla av att man nu
var framme vid en tidpunkt, då frågan
hade mognat och man skulle kunna ta
ställning till den. F’ör en lekman och
ytligt sett på frågan, förefaller det konstigt
att det när det gäller arv skall vara
skillnad mellan barn som föds inom
eller utom äktenskapet. Barnen har ju
ingen möjlighet att påverka detta.

Av naturliga skäl har det blivit så att
modern och barnet hållit samman i
långt större utsträckning än fadern och
barnet. Modern har inte kunnat springa
ifrån barnet, vilket fadern kunnat göra,
i varje fall tidigare. Så fick vi barnavårdsmannainstitutionen,
som innebar
att faderskapet kom att fastställas i
större utsträckning än förut.

I utredningen säger man att det finns
två skäl för att man inte kan genomföra
en arvsrätt för utomäktenskapliga
barn. Det ena skälet är att det skall
finnas ett naturligt, ett ekonomiskt och
socialt samband mellan parterna, den
som ärver och den som ger arvet. I allmänhet
kan man inte säga att det finns
en sådan kontakt. Men det finns också
ett annat samband, som blivit avgörande
i alla andra fall, och det är blodsbandet.
Enligt min mening får detta
vara avgörande här. Man kan givetvis
fråga sig vad det finns för naturligt
samband när det gäller ett arv — eller
mera populärt uttryckt ett amerikaarv
— som ramlar ner här i Sverige helt
plötsligt. Parterna har kanske inte ens
känt varandra tidigare. Jag anser följaktligen
att blodsbandet bör vara det
avgörande.

Det finns redan en viss arvsrätt för
utomäktenskapliga barn, nämligen för
trolovningsbarnen, och i viss mån har
man kunnat ordna med en s. k. arvsrättsförklaring.
Det senare är inte så
vanligt, men trolovningsbarn förekommer
i rätt stor utsträckning. Men här
är fråga om dem som inte är trolovningsbarn.
Då kommer man till det
andra skälet för att de inte bör få arvsrätt.
Man har sagt, att faderskapet inte
har kunnat fastställas med så stor säkerhet
att man kan fästa ett arvsrättsförhållande
vid detsamma. I detta fall
har emellertid vetenskapen gått framåt.
Blodundersökningarna har blivit mera
tillförlitliga än vad de varit tidigare,
och i viss mån kan man även anlita
de antropologiska undersökningarna.

Man har alltså större möjligheter nu

Nr 29

Fredagen den 6
Svar på

att fastställa faderskapet, men då kommer
ett annat problem in i bilden, nämligen
rättegångsförfarandet. Man kan
väl knappast säga att det för närvarande
är det allra bästa. Föräldrabalkssakkunniga
gick förbi detta problem
och hänvisade till att man senare skulle
ta upp saken.

Faderskapet är ibland en ömtålig och
grannlaga fråga. Det är faktiskt så, att
om faderskapet inte avgöres genom erkännande
på frivillighetens väg, måste
man gå till domstol. Ibland händer det,
att det finns flera fäder att välja på. Då
är ju domstolen f. n. bunden till den
som blir utpekad; domstolen har inte
någon rätt att pröva vem av flera personer
som sannolikt är fader till barnet.
På den punkten föreslår också
ärvdabalkssakkunniga en ändring. Om
man tar hänsyn till samtliga dessa förhållanden,
dvs. att ett ändrat rättegångsförfarande
bör komma till stånd,
att det nu finns större vetenskaplig expertis
på området samt att blodsbandet
skall vara det avgörande, ja, då
finns det egentligen inte så mycket kvar
som talar för att man skulle dröja med
att införa arvsrätt för utomäktenskapliga
barn.

Det gäller här en djupt mänsklig
fråga. Det är en fråga, som rör rätt
många människor i vårt land. Närmare
10 procent av barnen föds ju utom
äktenskapet. Om man räknar ifrån trolovningsbarn
och sådana, som sedermera
blir legaliserade genom äktenskap,
återstår likväl rätt många. Det borde
väl ändå vara riktigt, att man här försökte
att med all makt få fram en lagstiftning,
som skapade jämställdhet mellan
barn födda inom och utom äktenskapet
— allra helst som detta är förhållandet
i Danmark och Norge och i
viss mån även i Finland. Man kan således
konstatera, att Sverige jämfört
med de övriga nordiska länderna befinner
sig på efterkälken i detta fall.

Jag är alltså rädd för att denna frågas
behandling inte blir sådan som

december 1957

interpellation ang. adoptivbarns arvsrätt

man önskar, då den nu hänskjutits till
en utredning, och att man kanske sedermera
i lagrådet finner ytterligare
argument för att uppskjuta den. Jag
skulle bli oerhört bedrövad om det
bleve på det sättet; jag skulle i stället
vilja att den påskyndades.

Min fråga till justitieministern —
och jag tycker inte det har varit oriktigt
att här ta upp den i samband med
problemet beträffande adoptivbarns
arvsrätt — är: När kan man tänka sig att
de utomäktenskapliga barnens ställning
kommer upp, när blir utredningen färdig
och när kan man få se en proposition
i ärendet?

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet LINDELL:

Herr talman! Herr Svensson i Kungälv
frågade mig, när man kan vänta sig,
att frågan om de utomäktenskapliga
barnens arvsrättsliga ställning kan komma
att föreläggas riksdagen i proposition.

I sitt anförande konstaterade herr
Svensson, att det förslag angående ärvdabalken,
som av regeringen hade remitterats
till lagrådet och som också
berörde de utomäktenskapliga barnens
arvsrättsliga ställning, av lagrådet hade
avstyrkts just i denna sistnämnda del.
Lagrådet hade därvid som skäl för sin
ståndpunkt bl. a. anfört det bristande
skydd i boet, som efterlevande make
enligt nuvarande lagstiftning har. Regeringen
fann då att den inte borde framlägga
förslaget oförändrat för riksdagen.
Detta innebär emellertid inte, att
regeringen ställt sig avvisande till tanken,
utan endast att regeringen funnit
att vissa ytterligare kompletterande undersökningar
bör verkställas — då i
första hand givetvis denna utredning
om efterlevande makas rätt i dödsboet.

Interpcllanten och jag talade om den
tidpunkt, då resultatet av sistnämnda
utredning kan framläggas. Som jag då
sade, är det att befara att det kommer
att dra ut på tiden, kanske tre till fyra

Nr 29

Fredagen den G december 1957

Svar på interpellation ang. de medel för vilka staten är återbetalningsskyldig till

trävarunäringen av de erlagda prisutjämningsavgifterna

år — jag bara gissar så. Det kan då
också tänkas att läget i fråga om bevisningsmöjligheterna
i faderskapsmålen
under tiden ändras. Som herr Svensson
också påpekade, är det nämligen
så, att de vetenskapliga framstegen på
blodgruppsforskningens område och
även beträffande annan antropologisk
forskning går raskt framåt. Jag kan i
det hänseendet nämna, att möjligheterna
att utesluta en felaktigt utpekad
fader bara på ett tiotal år har ökat
ifrån ungefär en tredjedel till mer än
hälften av fallen.

Det är alltså min förhoppning, att
vi inom en inte alltför avlägsen framtid
skall få möjligheter att ta upp denna
fråga igen. I likhet med interpellanten
anser jag det vara mycket angeläget
att de utomäktenskapliga barnen
tillerkännes full likställighet i arvsrättsligt
hänseende med de inomäktenskapliga
barnen.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 3

Svar på interpellation ang. de medel för
vilka staten är återbetalningsskyldig till
trävarunäringen av de erlagda prisutjämningsavgifterna Ordet

lämnades på begäran till

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE, som yttrade:

Herr talman! Herr Lothigius har i
en interpellation frågat mig hur stort
belopp av erlagda prisutjämningsavgifter
som under 1958 kommer att av staten
återbetalas till trävarunäringen. Han
har också frågat om jag är beredd
medverka till att dessa medel återbetalas
under januari 1958 för att trävarunäringens
och skogsbrukets kapitalsvårigheter
därigenom skulle underlättas.

Till svar på interpellationen vill jag
meddela följande.

De särskilda åtgärder som under
Koreakonjunkturen vidtogs för att ste -

rilisera vissa exportinkomster inom
skogsindustrien under åren 1951—1952
utgjordes av dels en serie avtal med näringslivet
om erläggande av s. k. konjunkturutjämningsavgifter,
dels ock bestämmelser
om prisutjämningsavgift för
sådan export som icke omfattades av
avtalen. Av de medel, som härigenom
influtit, hänför sig den helt övervägande
delen eller ca 900 milj. kronor till
konjunkturutjämningsavgifter. Frågan
om återbetalning av dessa avgifter regleras
helt av avtalen. Bestämmelserna
härom innebär i stort att av 1951 års
avgifter, som uppgick till ca 670 milj.
kronor, sammanlagt omkring 70 procent
skall återbetalas under åren 1958
—1962 i fem lika stora årsrater. Av
1952 års konjunkturutjämningsavgifter,
som tillhopa uppgår till ca 225 milj.
kronor, kommer i stort sett 66 procent
att återgå till företagen. Återbetalning
skall ske under åren 1959—1963. I de
procenttal jag nu nämnt ingår i viss utsträckning
även belopp som av företagen
redan erlagts i statsskatt. Utbetalning
under åren 1958—1963 avses skola
ske under januari månad.

Vad prisutjämningsavgifterna angår
uppgick dessa för åren 1951—1952 sammanlagt
till drygt 62 milj. kronor. Härav
hänför sig ca 29 milj. kronor till
sågade och hyvlade trävaror, som synes
vara av särskilt intresse för interpellanten.
Frågan om dispositionen av
influtna prisutjämningsavgifter har i
olika sammanhang anmälts för riksdagen.
De ställningstaganden som härvidlag
ägt rum innebär bl. a. att efter
beslut av Kungl. Maj :t viss återbetalning
skulle kunna medgivas — huvudsakligen
i samma omfattning som enligt
avtalen — av de avgifter som erlagts
vid export av trävaror, massa och
papper. Beslut har nu också fattats om
viss återbetalning av de prisutjämningsavgifter
för dessa varor, som erlagts
under 1951 och i fråga om trävaror även
under januari 1952. Omkring 70 pro -

Fredagen den 6 december 1957

Nr 29

Svar på interpellation ang. de medel för vilka staten är återbetalningsskyldig till

trävarunäringen av de erlagda prisutjämningsavgifterna

cent av dessa avgifter kommer att återbetalas
under femårsperioden 1958—
1962. Utbetalning kommer såvitt möjligt
att ske under januari månad. För
1958 uppgår utbetalningen till omkring
(5,3 milj. kronor.

Sedan interpellationen framställdes
har interpellanten under hand till mig
framfört vissa kompletterande frågor
som jag i detta sammanhang också vill
beröra. Det gäller frågan till vem återbetalning
av influtna prisutjämningsavgifter
skall ske. Jag vill härvidlag först
erinra om att detta spörsmål redan år
1951 anmäldes till riksdagen i samband
med huvudfrågan om återbetalning. Det
anfördes därvid att återbäring borde
ske till den för vars räkning exporten
ägt rum. Av praktiska skäl och för att
undvika ett omständligt ansökningsförfarande
borde dock uteslutande vitsord
ges åt ett av handels- och industrikommissionen
fört register över ifrågavarande
exportörer och storleken av dessas
inbetalningar. Registret har upprättats
på grundval av tullverkets uppgifter
om erlagda avgifter. Vid det beslut
som nu fattats har denna princip
följts. Att utbetalning sker till i registret
upptagna personer innebär självfallet
inte något ställningstagande till de
eventuella anspråk som från andra personers
sida kan föreligga mot dessa betalningsmottagare.
De rättsförhållanden
som härvidlag kan råda mellan betalningsmottagaren
och eventuell tredje
man, som anser sig ha bättre rätt till
det utbetalade beloppet, får göras gällande
i vanlig civilrättslig ordning.

Härpå anförde:

Herr LOTHIGIUS (h):

Herr talman! Jag är mycket tacksam
mot herr statsrådet och chefen för
handelsdepartementet för det svar jag
fått på min interpellation.

Orsaken till att jag ställde denna fråga
var, att man på en del håll inom trä -

varuindustrien, där man inte har speciella
avtal med staten, var orolig för
hur det skulle gå med prisutjämningsavgifternas
återbetalande. När det gäller
konjunkturutjämningsavgifterna har
statsmakterna i god tid meddelat, att
de kommer att återbetalas med början
den 16 januari 1958. Detta besked kom
samtidigt som jag framställde min interpellation.

Om prisutjämningsavgifterna har
emellertid ingenting sagts. Dessa avgifter
uppgår inte, som vi hört, till lika
stora summor som de s. k. kua-avgifterna,
men för de företag, som berörs av
dem, är de minst lika viktiga, eftersom
det i allmänhet är fråga om medelstora
och mindre skogsägare — hit hör också
de skogsägareföreningar i de olika länen,
som sålt till exportörer. Nu har
dessa genom handelsministern fått besked
om att utbetalning med 6,3 miljoner
kronor kommer att ske under 1958
»om möjligt» i januari månad. Det är
mot uttrycket »om möjligt» som jag reagerar
något; kan man till mitten av januari
klara upp de stora återbetalningarna
av kua-avgifter — här rör det sig
om oerhört mycket mera pengar —• så
behöver man inte sväva på målet när
det gäller de små pua-avgifterna. Jag
hemställer varmt till handelsministern
att »om möjligt» blir »möjligt». Om
pengarna finns tillgängliga — jag förmodar
att de ligger fonderade i riksbanken,
eftersom det inte är statens
pengar — så kan man väl snabbt betala
ut dem.

Hur handelsministern kommit till att
det är 6,3 miljoner kronor som skall utbetalas
nästa år är för mig en gåta. Det
stämmer inte. Om man delar upp de
70 procent av de influtna medlen, som
skall återbetalas, med en femtedel varje
år och därtill lägger de andra avgifter,
som skall börja betalas ut under 1959,
så kommer siffran 6,3 miljoner enligt
mina beräkningar inte att stämma. Men
detta bör handelsministern ha bättre

Nr 29

Fredagen den 6 december 1957

Svar på interpellation ang. de medel för vilka staten är återbetalningsskyldig till

trävarunäringen av de erlagda prisutjämningsavgifterna

reda på än jag, och jag tackar därför för
uppgiften.

Handelsministern har också varit vänlig
att svara på ett par kompletterande
frågor, som blivit aktuella sedan jag
framställde min interpellation och som
jag framförde i efterhand.

En av dessa frågor är vem som i sista
hand skall få behålla de återbetalade
medlen. Detta är en synnerligen viktig
fråga, och klaras inte den upp nu, kommer
den att bli en källa till bekymmer
och tvistigheter under flera år framåt.
Genom litet klarare formulering av direktiven
för medlens återbetalande hade
dessa tvistigheter inte behövt uppstå.
Statsrådet anför att återbäring borde ske
till den för vars räkning exporten ägt
rum. Får jag tolka detta så — vilket
jag anser vara fullt riktigt — att det är
tillverkaren, skogsindustrien, som skall
ha dessa pengar, såvida det inte i avtalet
mellan tillverkaren och exportören
är annorlunda bestämt?

I proposition nr 80 år 1953 står faktiskt
följande: »Att medge en återbäring
till det mellanled, som ombesörjde exporten,
syntes icke ligga i linje med
den tanke på återbäring vid sysselsättnings-
och avsättningssvårigheter för
producenterna, som kommit till uttryck
i avtalen med branschorganisationerna.»
Här gäller det branschorganisationerna,
men det bör ju också gälla i detta sammanhang.

Det har vid flera tillfällen sagts att det
här är fråga om redovisningsmedel. Det
har omvittnats, att anledningen till att
exportören får inbetala och mottaga de
puamedel, som steriliserats i skogsindustrien,
är att det varit smidigare för
staten att genom handels- och industrikommissionen
— eller statens handelslicensnämnd,
som det nu heter — få
kontroll och registrering på exportörerna.
När man tidigare sysslade med de
mindre sågverkens konjunkturutjämningsfond
ville man tillställa tillverkarna
medlen direkt, vilket också skedde,

men det blev då så mycket trassel, att
man nu i stället valt att gå över exportörerna,
men principen står fast, att det
är fråga om tillverkarnas pengar, och
jag vore mycket tacksam om statsrådet
ville göra klart här att det är fråga om
redovisningsmedel. Det kan ju inte heller
hålla när företrädarna för en exportörs
konkursförvaltning säger följande:
»Varken på grund av uppdrag,
avtal eller annan grund har exportören
förbundit sig att för sågverkets räkning
inkassera några sågverket tillhöriga medel.
» Det är ju i alla fall så att staten
har givit exportörerna i uppdrag att
sköta denna sak.

Sedan är det ett par allmänna reflexioner
som jag tar mig friheten att
göra såsom företrädare för den näringsgren,
som råkat ut för dessa prisutjämnings-
och konjunkturutjämningsavgifter.
Den kan inte vara vettigt och riktigt
ordnat, det är nästan omöjligt att
trassla sig ur denna väldiga härva angående
medlens användande. Det är att
hoppas, att, när man hädanefter gör upp
sådana här s. k. frivilliga avtal med näringslivet,
delta sker på ett mera rationellt
och överskådligt sätt. Jag har nästan
lust att till det här protokollet foga
en skiss, som visar hur dessa medel på
femtioen olika sätt vandrar till diverse
ändamål. Men jag förstår att det blir
för dyrbart för mig själv att infoga det
i detta protokoll, därför avstår jag.

Jag gör inte handelsministern ansvarig
för dessa avtal, som blivit gjorda för
mycket länge sedan. Men det vore roligt
och tacknämligt, om handelsministern
vill hjälpa till att rätta till det hela. Jag
har en stark känsla av att det går att
rätta till. Det är inte för sent att rätta
till de här sakerna innan man nu skickar
ut meddelanden till dem, som skall
ta emot medlen.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! Det var några punkter

Nr 29

Fredagen den G december 1957

Svar på interpellation ang. de medel för vilka staten är återbetalningsskyldig till

trävarunäringen av de erlagda prisutjämningsavgifterna

i herr Lothigius’ anförande, som jag
inte kan låta stå oemotsagda.

Först efterlyste herr Lothigius anledningen
till att man inte utbetalar ifrågavarande
medel på ett mycket tidigt stadium
i januari månad. Jag vill framhålla,
att det här rör sig om ett betydande
antal personer och firmor, som
skall erhålla återbetalning. Det har upplysts,
att det — till skillnad mot vad
gäller beträffande konjunkturutjämningsavgifterna
— inte är tekniskt möjligt
att verkställa återbetalningarna
förrän under senare delen av januari
månad.

Jag är ledsen över att jag inte kan tillgodose
det önskemål som herr Lothigius
här framställt, men jag tror inte
att någon större olägenhet är förenad
med att återbetalningarna kommer något
senare.

Sedan frågade herr Lothigius hur
man egentligen kommit till beloppet 6,3
miljoner kronor. En överslagsberäkning,
förmodar jag han menade, gåve vid
handen att beloppet skulle vara väsentligt
större. Jag undrar om inte herr
Lothigius förbiser att en del av dessa
avgifter togs ut under 1952, och det är
väl de avgifter som inbetalats under
1951, som nu kommer i fråga för återbetalning.

Vidare vill jag bestämt vända mig
mot resonemanget att det skulle föreligga
något slags redovisningsskyldighet
beträffande ifrågavarande medel.
Till skillnad från vad gäller för konjunkturutjämningsavgifterna,
som fastställts
efter avtal, föreligger för prisutjämningsavgifterna
ingen återbetalningsskyldighet,
men eftersom det i många
fall varit omöjligt att göra upp avtal med
dem, som ålades att betala prisutjämningsavgift,
har man ansett det rimligt
att de senare också komme i åtnjutande
av ungefär samma rätt som de som nu
kommer att återfå inbetalade konjunkturutjämningsavgifter.
Samtidigt ville
man emellertid undvika ett besvärligt

administrativt förfarande ävensom risken
att staten eventuellt skulle bli part
i en rad olika processer angående till
vem utbetalning skulle äga rum. Man
måste komma ihåg att det i många fall
är fråga om små firmor, firmor där
äganderätten kan ha ändrats o. s. v.
Allt detta gjorde att man underställde
riksdagen ett förslag att det register, som
uppgjordes på handels- och industrikommissionen,
skulle vara utslagsgivande.
Det har riksdagen sålunda tagit
ställning till, och någon ändring i det
hänseendet tänker jag i varje fall inte
medverka till.

Jag tror sålunda att vad jag sagt i mitt
svar kommer att bli grundvalen för dessa
avgifters återbetalande. Det kan då
i enskilda fall hända att någon erhåller
medel, som en tredje person anser sig
vara berättigad till. Då får det bli fråga
om en civilprocess mellan dessa båda
personer —• en sak som inte kommer att
beröra kronan.

Herr LOTHIGIUS (h):

Herr talman! Jag förstår att det föreligger
vissa tekniska svårigheter med
återbetalningarna, och jag hoppas nu
bara att pengarna verkligen kommer i
januari månad. Man har i sågverksindustrien,
i synnerhet vid de mindre företagen,
behov av allt det kapital man
kan få, för att under vintern kunna göra
behövliga köp av främst skog av sådana
jordbrukare, som har drabbats av
skördeskador.

Vad beträffar summan G,3 miljoner,
är jag fullt på det klara med att det inte
är den summa som inbetalades under
tiden februari—maj 1952. De medlen
berörs inte i detta fall. Men hur jag än
räknat, har jag inte kunnat komma upp
till den höga siffra, som handelsministern
här nämnde, nämligen 0,3 miljoner
kronor. Jag är enbart tacksam, om trävaruindustrien
får detta högre belopp,

Nr 29

Fredagen den 6 december 1957

Svar på interpellation ang. de medel för vilka staten är återbetalningsskyldig till

trävarunäringen av de erlagda prisutjämningsavgifterna

men summan borde, såvitt jag förstår,
vara lägre.

Vad så gäller själva återbetalningen,
har det tidigare varit förenat med mycket
trassel, när pengarna ur konjunkturutjämningsfonden
skulle betalas ut till
alla dessa mindre sågverk. Man övergick
därför till systemet med exportörerna,
och det var då helt naturligt att
många sågverksägare ansåg det självklart,
att det inte i kontrakten skulle
skrivas in något om återbetalning av
pua genom exportörerna. Man tog för
givet, att eftersom det var fråga om en
sterilisering av toppvinsterna, så hade
man rätt att få pengarna tillbaka, och
att exportörerna i det fallet bara var
en förmedlande länk. Därför hade det
enligt mitt förmenande varit av mycket
stor vikt, om dessa saker hade klargjorts
i samband med att de tidigare meddelandena
sändes ut.

Man kan förutse mycket stora svårigheter
här. Redan nu har det bland exportörerna
förekommit en del konkurser,
och när man då försökt reda upp
förhållandena, har representanterna för
konkursboet sagt ifrån att det är de
som har hand om medlen, och sågverken
har ingen prioritetsrätt att få tillbaka
pengarna, även om det står så i avtalet.

Sådana förvecklingar hade kunnat
undvikas, om dessa ting hade klargjorts
bättre.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Föredrogs den av herr Rimmerfors
vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till
herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
angående en ifrågasatt
propagandakampanj för ökad vinkonsumtion.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 5

Till bordläggning anmäldes

statsutskottets utlåtanden:
nr 173, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående folkhögskolans
ställning och uppgifter jämte i ämnet
väckta motioner,

nr 174, i anledning av väckt motion
om skyndsam utredning rörande behovet
av och förutsättningarna för en
snabbare utbyggnad av inrikesflygets
trafiknät särskilt i Norrland,

nr 175, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående en reform av den
territoriella pastoratsindelningen och
den församlingsprästerliga organisationen
i riket m. m. jämte i ämnet väckta
motioner, och

nr 176, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående anslag till en kampanj
för lönsparande jämte i ämnet
väckta motioner;

bevillningsutskottets betänkanden:
nr 50, i anledning av väckta motioner
om upphävande av varuskatten å gräddglass,

nr 51, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till viss för
krigsförhållanden avsedd beredskapslagstiftning
inom finansdepartementets
verksamhetsområde, såvitt propositionen
hänvisats till bevillningsutskottet,
nr 52, i anledning av väckta motioner
rörande ortsavdragen vid beskattningen,
och

nr 53, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 27 § 3 mom. och
69 § 1 mom. uppbördsförordningen den
5 juni 1953 (nr 272);

bankoutskottets utlåtanden:
nr 35, i anledning av delegerades för
riksdagens verk framställning med förslag
till reglemente för riksdagsbiblioteket
m. in., och

nr 36, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till viss för

Måndagen den 9 december 1957

Nr 29

krigsförhållanden avsedd beredskapslagstiftning
inom finansdepartementets
verksamhetsområde, såvitt propositionen
hänvisats till bankoutskottet; samt
första lagutskottets utlåtande nr 38,
i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändring
i rättegångsbalken m. m. dels ock i ämnet
väckta motioner.

§ 6

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 382, i anledning av riksdagens år
1956 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av stats -

verkets tillstånd, styrelse och förvaltning
i vad berättelsen avser de vetenskapliga
högskolorna i Stockholm och
Göteborg samt farmaceutiska institutets
lokalfråga; och

nr 383, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående vissa frågor rörande
åldringsvården jämte i ämnet
väckta motioner.

§ 7

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 14.50.

In fidem

Snne K. Johansson

Måndagen den 9 december

Kl. 16.00

§ 1

Justerades protokollet för den 3 innevarande
december.

§ 2

Föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets
utlåtanden nr 173—176, bevillning
ui kottets betänkanden nr 50—
53, bankoutskottets utlåtanden nr 35
och 36 samt första lagutskottets utlåtande
nr 38.

§ 3

Till bordläggning anmäldes

utrikesutskottets utlåtanden:

nr 9, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition om godkännande av handelsavtal
mellan Sverige och Folkrepubliken
Kina, och

nr 10, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkiinnande av

tilläggsprotokoll nr 9 till överenskommelsen
den 19 september 1950 angående
upprättande av en europeisk betalningsunion; statsutskottets

utlåtanden:
nr 177, i anledning av väckta motioner
om utredning och ändrad redovisning
av de s. k. Guadeloupe-medlen,
och

nr 178, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa lönefrågor
med anledning av ändrad organisation
av den lokala och regionala skolledningen
m. m. jämte i ämnet väckta motioner; bevillningsutskottets

betänkande nr
54, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning angående
ändrad lydelse av 6 § förordningen
den 27 mars 1954 (nr 142) om taxering
för inkomst av medel, som insatts
å skogskonto;

Nr 29

Tisdagen den 10 december 1957

bankoutskottets memorial nr 37, angående
instruktion för nästkommande
riksdags bankoutskott; och

jordbruksutskottets utlåtande nr 39,
i anledning av Kungl. Maj ds proposition
angående utlämnande av stödlån till

jordbrukare, m. m. jämte i ämnet väckta
motioner.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.18.

In fidem
Gunnar Britth

Tisdagen den 10 december

Kl. 16.00

§ 1

Justerades protokollet för den 4 innevarande
december.

§ 2

Svar på fråga ang. minskning av riskerna
för olyckor i samband med
pråmsläp

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE, som yttrade:

Herr talman! Herr Johansson i
öckerö har frågat huruvida jag — med
anledning av de olyckor och olyckstillbud,
vilka inträffat i samband med
pråmsläp i Östersjön — avser att taga
initiativ till att sådana åtgärder vidtages,
som kan bidraga till att minska
de särskilda risker vilka är förbundna
med sjötransporter av här angivet slag.

Till svar vill jag anföra följande. Bogserbåtar
och pråmar samt deras utrustning
i olika avseenden är underkastade
föreskrifterna om fartygs säkerhet och
därmed även fartygsinspektionens kontroll
och tillsyn. Inträffade pråmolyckor
har föranlett sjöfartsstyrelsen att
undersöka huruvida gällande föreskrifter
kan anses vara till fyllest i vad avser
pråmbogsering. Särskilt har möjligheterna
att föreskriva radioförbindelse
mellan de skilda enheterna i ett bog -

sersläp prövats. Styrelsen har enligt
uppgift icke funnit sig för närvarande
böra föreslå ändrade eller ytterligare
föreskrifter på området men följer givetvis
hithörande spörsmål med uppmärksamhet.
Dessutom torde de inom
handelsdepartementet tillkallade sakkunniga
för översyn av bestämmelserna
om tillsyn å fartyg jämväl komma in
på frågor, som sammanhänger med bogsering
av pråmar. Med hänsyn till vad
nu anförts finner jag mig — åtminstone
för närvarande — icke böra taga några
särskilda initiativ i det syfte, som herr
Johansson avser i sin enkla fråga.

Härefter anförde:

Herr JOHANSSON i öckerö (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka
herr statsrådet och chefen för handelsdepartementet
för det snabba svaret.
Jag skulle emellertid gärna ha väntat
litet längre på detta, om det hade varit
mera positivt.

Det är ju så att när en olycka har inträffat
eller ett olyckstillbud uppkommer,
frågar man sig naturligtvis: Varför?
Och vidare frågar man: Vad kan
man göra för undvikande av ett upprepande?
Vi hörde för inte så lång tid
sedan i radio och såg i tidningar, att en
bogserbåt på väg från Gotland till
Sundsvall, om jag inte minns fel, hade
förlorat tre pråmar med tretton man

Tisdagen den 10 december 1957

Nr 29

Svar på fråga ang. minskning av riskerna för olyckor i samband med pråmsläp

ombord. I ett sådant fall uppkommer
genast frågan: Hur skall det gå med
dessa pråmar? Skall det gå likadant
med dem som med den pråm, vi förlorade
i trakten av Öland för ett par år
sedan? Den gick ju under och hela besättningen
förolyckades. Jag kan inom
parentes säga, att en av dessa besättningsmän
var från min egen kommun,
och det har naturligtvis gjort ett visst
intryck på mig.

Jag betvivlar inte ett ögonblick, att
befälhavarna eller skepparna ombord
på dessa bogserbåtar är mycket duktiga
vad gäller bogsering. Men det kan
uppstå situationer, som de inte kan
behärska eller göra någonting åt. Vi
vet att ett bogsersläp med t. ex. fem
pråmar är ganska långt. När det är mörker
och osiktbart väder — det må vara
dimma eller snötjocka — finns det inte
möjligheter för dem på bogserbåten att
överblicka släpet. Att så är förhållandet,
visar det nyss inträffade. Om jag
inte fattade tidningsuppgifterna fel, förlorades
i detta fall tre pråmar utan att
man på bogserbåten visste det. Vi kan
också konstatera, att när en bogsertross
brister emellan pråmen och bogserbåten,
är pråmen redlös.

Här ifrågavarande båtar har, såvitt
jag känner till, varken motor eller segeltrasor,
som besättningen kan rigga
upp för att på det sättet klara sig, utan
de får ligga och driva vind för våg.
Vi vet också allesamman, att en tungt
lastad båt — och vi känner till att man
lastar dessa pråmar ganska hårt — som
ligger tvärs på sjön är lämnad helt åt
sitt öde; detta gäller både båten och
besättningen. Besättningarna på de olika
pråmarna har inga möjligheter att
om väderleksförhållandena är dåliga
klara sig eller få förbindelse med varandra.

I svaret uttalas, att »bogserbåtar och
pråmar samt deras utrustning i olika
avseenden är underkastade föreskrifterna
om fartygs säkerhet och därmed
även fartygsinspektionens kontroll och

tillsyn». Det kan vara riktigt. Och det
är möjligt, att dessa båtar och pråmar
är väl underhållna och i gott skick.
Men trots detta är de hjälplösa. Vi kan
naturligtvis säga som så, att de kan
ankra — och det är klart att de kan
göra det under vissa omständigheter
och under vissa förhållanden. Men det
är att märka, att det kan, när en bogserkabel
brister, vara oväder, och jag
ifrågasätter i vilken mån det i sådant
fall är möjligt för sådana pråmar att
ankra när de är utomskärs. Vi skall
inte tala om ankringsmöjligheterna när
de är i skärgården, ty det är en helt
annan sak.

Det heter vidare i svaret: »Särskilt
har möjligheterna att föreskriva radioförbindelse
mellan de skilda enheterna
i ett bogsersläp prövats.» Ja, de har
prövats. På våra fiskebåtar har vi kortvågssändare.
Man skulle också kunna
ha en sådan på den sista pråmen i ett
släp, så att den kunde ha förbindelse
med bogserbåten eller med en radiostation
i land. Vid våra kuster finns ju
en hel del livräddningsstationer. Sjöräddningssällskapet
har ju stationer,
och med dessa kunde man stå i förbindelse.

Jag vill också framhålla en annan
sak. Vi vet hur svårt det är att navigera
när de kommer med dessa släp med
pålandsvind, särskilt när de sista båtarna
i släpet svänger.

Jag tycker i alla fall att någonting
kunde göras. Sjöfartsstyrelsen följer,
enligt svaret, hithörande spörsmål med
uppmärksamhet. Det iir ju bra. Niir eu
olycka har inträffat, siitts en stor apparat
i gång för alt klara sådana situationer,
men då är det många gånger, dock
inte alltid, för sent. Därför tycker jag
att det är önskvärt, att föreskrift utfärdas
om att man skall ha kortvågssändare
på dessa pråmar, så att de har
förbindelse antingen med bogserbåten
eller med land.

Jag iir glad åt uttalandet, att man
skall ha uppmärksamheten riktad på

Nr 29

Tisdagen den 10 december 1957

Svar på interpellation ang. utredningarna rörande den mindre företagsamhetens

aktuella problem, m. m.

detta. Däremot är jag litet ledsen över
att ingenting positivt kunnat sägas från
statsrådets sida i denna fråga, t. ex. att
han vill påverka sjöfartsstyrelsen att om
möjligt vidta positiva åtgärder.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! Jag är ense med herr
Johansson i öckerö om att det är ytterst
beklagligt, när olyckor och olyckstillbud
av detta slag inträffar.

Vad beträffar frågan om vad som kan
göras för att förebygga dylika händelser
har jag pekat på att man kan tänka
sig, att radioförbindelse upprättas mellan
de olika enheter som ingår i ett
pråmsläp. Sjöfartsstyrelsen har, enligt
vad som uppgivits för mig, undersökt
möjligheterna härvidlag och funnit, att
det är förenat med vissa tekniska svårigheter;
det går att ordna radioanläggningar
av detta slag på bogserfartygen,
men det är vanskligare att vidta samma
anordningar på pråmarna, där ingen
kraftkälla finns. Kostnaderna för installation
av dylika anordningar är nämligen
ganska stora, och man skall ändå
komma ihåg, att detta är en verksamhet
som är i avtagande och som, enligt
vad som också uppgivits för mig, är
föga lönsam för närvarande.

Jag har emellertid pekat på att sjöfartsstyrelsen
även i fortsättningen har
uppmärksamheten riktad på detta.
Skulle nya möjligheter att tekniskt ordna
detta utan alltför stora kostnader
uppkomma — och det är inte uteslutet
— kommer säkerligen sjöfartsstyrelsen
att föreslå åtgärder i den riktning herr
Johansson i Öckerö önskar.

Jag vill emellertid också framhålla att
det inte är det enda besked som jag har
givit, utan jag har också betonat att de
sakkunniga i handelsdepartementet, som
för närvarande har spörsmålet om fartygsinspektionen
under övervägande,
också kommer att ägna frågan sitt
intresse.

Herr JOHANSSON i öckerö (fp):

Herr talman! Det är klart att det
kostar pengar. Emellertid har ju sjöfartsstyrelsen
när det gäller övriga fartyg
föreskrivit säkerhetsanordningar
som medför dryga utgifter. Om det bara
funnes god vilja från företagens sida,
skulle det nog inte vara så märkvärdigt
att ordna med en liten motor ombord
på någon av pråmarna i ett släp, helst
den sista, vilken skulle kunna driva det
aggregat som behövdes för att uppnå
radioförbindelse. Det gäller ju här liv
och egendom, och de människors liv,
som här står på spel, måste väl anses
vara så mycket värda, att företagen
borde vara skyldiga att offra några kronor
för att bereda dem skydd.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 3

Svar på interpellation ang. utredningarna
rörande den mindre företagsamhetens
aktuella problem, m. m.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE, erhöll på begäran
ordet och yttrade:

Herr talman! I en den 12 november
1957 dagtecknad interpellation har ledamoten
av denna kammare, herr Stenberg,
frågat statsministern:

1) om han är i tillfälle att för kammaren
redogöra för hur långt pågående
utredningar i olika spörsmål som berör
den mindre företagsamhetens aktuella
problem framskridit, såsom utredningarna
om det statliga kreditstödets
former och utredningen om förlust-
och resultatutjämning mellan olika
beskattningsår, samt huruvida några
förslag i anledning av dessa utredningar
är att vänta till nästa års riksdag;

2) om han vill medverka till att den
år 1956 nedlagda utredningen om den
mindre företagsamhetens lokalfrågor
återupptages;

3) om han vill meddela vilka åtgär -

Tisdagen den 10 december 1957

Nr 29

Svar på interpellation ang. utredningarna rörande den mindre företagsamhetens

aktuella problem, m. m.

der, som planeras i anledning av företagarföreningarnas
förtroenderåds skrivelse
till handelsministern med begäran
om särskilda åtgärder för tillgodoseende
av småföretagens omedelbara
kreditbehov; samt

4) om regeringen vill ta initativ till
sådana ändringar i gällande regler för
företagsbeskattningen att ett ökat sparande
inom företagen kan underlättas,
främst genom en omprövning av gällande
regler för värdering av varulager
vid beskattningen samt den extra bolagsskattens
avskaffande.

Interpellationen har överlämnats till
mig för besvarande.

I anledning härav får jag efter samråd
med finans- och justitieministrarna
anföra följande.

Då herr Stenberg i sin första fråga
talar om pågående utredningar rörande
det statliga kreditstödets former, torde
han närmast åsyfta den år 1956 tillsatta
utredningen för översyn av kreditstödet
åt hantverk och småindustri. Avsikten
med den utredningen har som bekant
varit att få ett klarläggande av syftemålet
med det statliga kreditstödet och
de möjligheter som kan finnas att samordna
och koncentrera nu tillämpade
låneformer. I samband därmed skall
även de administrativa formerna för
handläggningen av låneärenden övervägas.
Vidare kommer vissa med den
statliga lånegarantigivningen speciellt
sammanhängande spörsmål, till vilka
ännu icke slutlig ställning tagits, att
övervägas mot bakgrunden av numera
vunna erfarenheter om garantisystemets
funktion. Enligt vad jag under
hand erfarit torde utredningsarbetet
komma att slutföras under nästa år. Det
är dock icke troligt, att några förslag

1 anledning av utredningen hinner föreläggas
riksdagen under vårsessionen
1958.

Andra utredningar av intresse för
småföretagsamheten är utredningen om
förlust- och resultatutjämning mellan

2 — Andra kammarens protokoll 1957. Nr

olika beskattningsår samt utredningen
om möjligheterna att förenkla aktiebolagslagen.
Till den förstnämnda skall
jag be att strax få återkomma. Den
andra syftar bland annat till att underlätta
för småföretagen att utnyttja aktiebolagsformen.
Ifrågavarande utredning
är enligt uppgift slutförd och utredningens
betänkande avlämnas i dagarna.

Beträffande den av interpellanten omnämnda,
numera nedlagda utredningen
om småföretagens lokalfrågor vill jag
hänvisa till att utredningens syfte i väsentlig
utsträckning blivit tillgodosett
genom det ökade stödet till företagarföreningarna
och genom tillkomsten av
garantilånesystemet. Den erforderliga
planeringen för att tillgodose småföretagens
lokalbehov bör enligt min mening
närmast ankomma på vederbörande
lokala myndigheter under medverkan
av hantverkets och småindustriens
organisationer. Under nu nämnda förhållanden
torde anledning inte föreligga
att återupptaga ifrågavarande utredning.

Herr Stenberg har i sin interpellation
även ingått på företagens beskattning
och har därvid anfört kritik mot den
förhöjda bolagsskatten och varulagervärderingsreglerna.

Beträffande bolagsskatten får jag erinra
om att höjningen tillkom av konjunkturpolitiska
skäl. Åtgärden betecknades
uttryckligen som tillfällig, och
frågan om dess varaktighet skulle bli
beroende av den ekonomiska utvecklingen.
Regeringen har fortfarande den
uppfattningen att den förhöjda bolagsskatten
bör avskaffas så snart detta är
möjligt. Jag kan här hänvisa till vad
som sades i denna fråga i finansplanen
för innevarande budgetår. Det uttalades,
att möjlighet till en omprövning av
bolagsbeskattningen skulle erhållas i
den mån en pensionsförsäkring, grundad
på avgiftsbetalning, kunde genomföras.

I fråga om varulagervärderingen lig29 -

Nr 29

Tisdagen den 10 december 1957

Svar på interpellation ang. utredningarna rörande den mindre företagsamhetens

aktuella problem, m. m.

ger saken annorlunda till. Reglerna härom
utgör en del av den nya permanenta
lagstiftningen om företagens beskattning.
Denna lagstiftning omfattar mycket
annat — avskrivning på byggnader
och inventarier, avsättning till pensionsstiftelser,
konjunkturinvesteringsfonder
och andra fonder etc. — och har
framgått ur en samlad bedömning från
samhällsekonomiska och företagsmässiga
synpunkter. Lagstiftningen är tillkommen
efter en omfattande utredning
inom en parlamentarisk kommitté med
företagsekonomisk expertis och efter en
ingående prövning i regering och riksdag.

De svenska reglerna för varulagervärdering
torde alltjämt få anses vara
bland de mest liberala som finns inom
något jämförbart lands skattesystem.
När herr Stenberg särskilt tager upp
småföretagens förhållanden och kritiserar
de regler som rör varulagervärderingen,
kan det vara på sin plats att
erinra om att dessa regler mera sällan
torde skapa några problem för de
mindre företagen. I vart fall synes företagsbeskattningskommitténs
utredningar
ge vid handen, att de mindre företagen
i regel inte gjort större nedskrivningar
än som kunnat godtas enligt de nya
reglerna.

På en punkt har emellertid regeringen
tagit initiativ till utredning om en ytterligare
utbyggnad av lagstiftningen, nämligen
i fråga om förlust- och resultatutjämning.
Detta har skett icke minst
med tanke på småföretagare och lantbrukare.
Enligt vad jag inhämtat har
denna utredning arbetat raskt. Så tidigt
som till 1958 års riksdag är det
emellertid inte möjligt att få fram en
proposition i ämnet. Därtill är de behandlade
frågorna alltför svåra och
komplicerade.

Vad slutligen angår interpellantens
fråga vilka åtgärder som planeras i anledning
av företagarföreningarnas förtroenderåds
skrivelse till Konungen med

begäran om särskilda åtgärder för tillgodoseende
av småföretagens omedelbara
kreditbehov, har jag för närvarande
intet annat att säga än att framställningen
är föremål för prövning inom
handelsdepartementet och att Kungl.
Maj:ts ställningstagande i anledning av
densamma inom kort kommer att redovisas
i statsverkspropositionen.

Vidare anförde:

Herr STENBERG (fp):

Herr talman! Jag ber först att till
statsrådet och chefen för handelsdepartementet
få framföra mitt tack för
svaret.

I detta sammanhang är det kanske
också på sin plats att jag lämnar en
liten orientering om anledningen till
att min interpellation fått en sådan omfattning,
att den faktiskt omspänner
inte mindre än tre olika departement.

I den regeringsdeklaration, som vi
i början av höstriksdagen fick ta del
av, var man mycket fåordig när det
gällde att ange vad man avsåg att göra
eller försöka planera för den mindre
företagsamheten. Man framhöll helt allmänt
såsom ett faktum, att småföretagsamheten
spelar en viktig roll i landets
näringsliv, och därutöver nämnde man
endast att regeringen planerade att bedriva
en klok lokaliseringspolitik. Detta
skulle väl närmast få tolkas så, att regeringen
avsåg att på något visst sätt
påverka etablerandet av nya företag.
För min del kunde jag inte uppfatta
regeringsdeklarationen på något annat
sätt, och det gav mig anledning att ta
upp de olika problem, som i dag är av
mycket stor aktualitet för småföretagsamheten
i vårt land och för näringslivet
över huvud taget. Jag behöver väl
inte i denna kammare redogöra för hela
katalogen med sådana problem. Alla
känner säkerligen till att det bl. a. gäller
kreditfrågor, beskattningsfrågor, lo -

Tisdagen den 10 december 1957

Nr 29

Svar på interpellation ang. utredningarna rörande den mindre företagsamhetens

aktuella problem, m. m.

kalproblem och utbildningsfrågor, för
att nu nämna några.

Kammarens ledamöter är nog också
fullt på det klara med att den del av
näringslivet, som just denna grupp av
företagare representerar, har mycket
stor omfattning. Den mindre företagsamheten
sysselsätter för närvarande
över en halv miljon medborgare inom
mer än 100 000 företag, och den har en
produktion som, räknat i dagens penningvärde,
kan uppskattas till 13 å 14
miljarder kronor. Dessa siffror ger en
bild av storleksordningen av en näringsgren,
beträffande vilken man skulle vilja
höra litet positivare tonfall från den
nya regeringens sida.

De speciella frågor, som jag framställt
i min interpellation, har statsrådet
här besvarat, och jag skall ta mig
friheten att något granska dessa svar.

Vad först och främst beträffar formerna
för det statliga kreditstödet hänvisar
statsrådet till att man genom den
år 1956 tillsatta utredningen velat klarlägga
syftemålet med detta kreditstöd.
Jag är fullt förstående för detta och
ser med tillfredsställelse att en sådan
utredning kommit till stånd. Från det
håll, som jag representerar, har vi vid
flera tidigare tillfällen framhållit att det
borde ske en översyn av formerna för
kreditstödet, så att man fick ett bättre
grepp om det hela. Av statsrådets svar
framgår ju att utredningen skall försöka
komma med sina förslag under
nästa år, men alt man knappast kan
räkna med något resultat som ger anledning
till framläggande av en proposition
vid 1958 års riksdag.

Med detta får vi väl för tillfället låta
oss nöja, i förhoppning om att utredningens
förslag skall bli positiva. Jag är
emellertid angelägen att understryka,
att utredningens arbete bör bedrivas
med all den intensitet som är möjlig,
eftersom det säkert för stora grupper
inom denna sektor finns ett skriande
behov av hjälp och av att snarast få

riktlinjer för vad man i fortsättningen
kan räkna med. Hittills har det varit
rätt stora kastningar i statsmakternas
politik på detta område. Ibland har
man varit mycket njugg och prutat på
en halv miljon eller så när det gällt investeringar,
medan det i andra fall mycket
hastigt fattats beslut om betydande
belopp, även om det hela kanske inte
varit tillfredsställande klarlagt. Jag tror
att det är ganska viktigt att det nu lämnas
bättre och mer ingående besked
om hur man tänker förfara i fortsättningen.

En annan fråga, som jag i interpellationen
snuddat vid, är en som just blivit
föremål för utredning och som gäller
förenklingar i aktiebolagslagen. Vi
har nu fått höra att utredningens arbete
är slutfört och att dess förslag kan
förväntas inom de närmaste dagarna.
Jag har alltså bara att tacka för svaret,
och det återstår sedan att se vad utredningens
förslag kan innebära i fråga
om förenklingar.

I fråga om lokalproblemet för den
mindre företagsamheten har däremot
statsrådets svar blivit negativt. Statsrådet
säger att han inte tror, att det
existerar några större lokalsvårigheter
efter de stödåtgärder på kreditområdet
som vidtagits från statsmakternas sida.
Detta är en mycket stor felsyn. Jag är
fast övertygad om att just för denna
grupp av näringsidkare utgör lokalfrågan
alltjämt ett utomordentligt stort
problem. Det är stort ur olika synpunkter.
Vad gäller städerna och tätorterna
vet vi alla, att saneringsverksamheten
pågår, särskilt i cityområdena. Den nya
byggnationen blir mycket kostnadskrävande,
och därmed blir det också högre
kostnader för småföretagarna, kanske
framför allt för hantverkarna inom serviceyrkena,
om de skall kunna få lokaler
i dessa områden. Det uppstår svårigheter
inte bara för företagsamheten
som sådan utan även för allmänheten.
Eftersom man inte kan bereda denna

Nr 29

Tisdagen den 10 december 1957

Svar på interpellation ang. utredningarna rörande den mindre företagsamhetens

aktuella problem, m. m.

typ av hantverkare lokaler i centrum
utan av kostnadsskäl hänvisar dem till
ytterområdena eller till lokaler som är
mindre ändamålsenliga för deras verksamhet,
sjunker så att säga standarden
på servicen för allmänheten. Jag tror,
att det också råder mycket stor eftersläpning
av den anledningen, att det
under kriget blivit en uppdämning, så
att man inte har kunnat få en fortgående
upprustning och nyanskaffning av
lokaler för denna grupp.

Lokalfrågorna gäller inte bara städerna
och tälorterna utan också i mycket
stor utsträckning landsbygden.
Byggnadsbestämmelserna har på sina
håll blivit så utformade, att de rent av
har drivit småföretag — industrier på
ett dussin anställda och liknande — in
till städer och tätorter, därför att de
inte fått möjlighet att bygga ute på
landsbygden. Detta har gjort, att vi
inte har fått den differentiering av näringslivet
på landsbygden som vi skulle
önska. Jag är fast övertygad om aft
man inte med bara ett beslut om ett
relativt stort anslag i förhållande till
de tidigare — t. ex. 30-miljonersanslaget
—■ kan lösa så väsentliga problem
som lokalfrågorna för denna grupp av
företagare. Det går inte, och därför
skulle det enligt min mening vara ytterst
tillfredsställande, om man kunde
få ett mera positivt svar, nämligen att
den utredning möjligen skulle kunna
tagas upp, som tillsattes år 1948 men
som år 1951 förklarades vilande och
år 1956 helt och hållet upplöstes. Denna
fråga har varit aktuell många gånger
tidigare, bland annat genom motioner,
och bankoutskottet har både år 1953
och år 1954 ställt sig positivt och mera
generellt rekommenderat regeringen att
ha uppmärksamheten riktad på den.
Vid ett tillfälle hänvisade man till en
utredning som skulle komma. Man syftade
väl då på kommittén för produktionsfrämjande
åtgärder. Ett par dagar
senare visade det sig, att denna inte

alls hade tagit upp problemet. Vid ett
annat tillfälle var man inne på tanken,
att problemet möjligen kunde lösas av
saneringskommittén, men i det remissyttrande,
som lämnades från hantverkets
och småindustriens organisationer,
visade det sig, att frågan inte alls hade
berörts. Det har alltså med denna fråga
kort uttryckt blivit på det sättet, att
man så att säga har hänvisat den ifrån
den ena instansen till den andra. Man
har sagt, att en viss utredning säkert
kommer att ta upp frågan, och så har
den inte gjort det, varefter man har
hänvisat till en annan. När bankoutskottet
på grundval av motioner rekommenderat
riksdagen och denna också beslutat
att ha uppmärksamheten riktad
på saken, har detta fått till resultat, att
man helt enkelt upplöst utredningen.
Jag tror inte, att man kan lösa de eftersatta
lokalfrågorna genom de stödåtgärder
i kreditfrågan, som nu är vidtagna.
Därför skulle det säkert ha varit mycket
värdefullt, om man hade kunnat
låta utredningen arbeta vidare med
denna sak.

I samband med beskattningsfrågorna
säger statsrådet angående bolagsskatten,
att den är tillskapad helt av konjunkturpolitiska
skäl, trots att en enhällig
företagsbeskattningskommitté år
1954 uttalade, att man icke skulle använda
skattesatsen som ett instrument
i konjunkturpolitiskt avseende. Efter
ett visst resonemang yttrade kommittén,
»att den därför ansett sig böra
avvisa variation i skattesatsen». Det var
dess slutord rörande denna fråga. Någon
hänsyn har alltså inte tagits till
vad en företagsbeskattningskommitté
med experter i har rekommenderat.

Denna beskattning, har man sagt, är
tillfällig och skall avskaffas så snart
det finns möjlighet till detta. Vi känner
alla till hur man från regeringens sida
gång efter annan har talat om att vi är
så nära samhällsekonomisk balans som
vi över huvud taget kan komma. Då

Tisdagen den 10 december 1957

Nr 29

Svar på interpellation ang. utredningarna rörande den mindre företagsamhetens

aktuella problem, m. m.

frågar man sig, om vi inte har kommit
därhän att den extra och skärpta bolagsbeskattningen
kunde avskaffas.

Jag vet inte vad denna beskattningsfråga
har för samband med pensionsfrågan,
som man här drar in i sammanhanget.
En kommande lösning av
pensionsfrågan kan väl inte påverka
bolagsbeskattningen, såvitt jag förstår.

Bland de övriga skattefrågor, som
man har kommit in på, har vi lagervärderings-
och avskrivningsfrågorna. Lagstiftningen
härom, säger statsrådet, är
tillkommen efter omfattande utredningar
inom en parlamentarisk kommitté
med företagsekonomisk expertis och efter
ingående prövning i regering och
riksdag. Detta är kanske riktigt, men
statsrådet vill tydligen ge sken av att
utredningskommittén var enig. Jag är
angelägen att framhålla, att den inte var
det på denna punkt. I detta fall stöder
alltså statsrådet sin ståndpunkt genom
att hänvisa till frågans beredning i en
kommitté och de noggranna övervägandena
inom riksdagen och regeringen,
fastän enighet inte uppnåddes vid kommitténs
arbete eller riksdagsbehandlingen.
Men i fråga om bolagsbeskattningen
finner regeringen, trots att den
kommitté som behandlade denna fråga
enhälligt avvisade användandet av skattesatsen
i konjunkturpolitiskt hänseende,
likväl skäl att använda bolagsbeskattningen
just i detta syfte.

Vad sedan frågan om varulagervärderingen
beträffar bygger statsrådet sitt
svar på sakkunniga. Jag tror dock inte
att det är riktigt, att denna fråga inte
är särskilt angelägen för småföretagen.
Frågans vikt har framgått bl. a. av
1''öretagsbeskattningskommitténs utredningar.
För en stor grupp småföretagare,
exempelvis inom handeln, som har små
avskrivningsmöjlighcter för maskiner
och inventarier, har det stor betydelse,
att ge dem liberalare avskrivningsmöjligheter
när det giiller lagervärderingen,
framför allt för att vi inte skall

komma i den situationen, att vi beskattar
rent fiktiva vinster.

Sedan kommer jag till en punkt i
svaret, där jag, när jag läste svaret,
tyckte att det verkade som om statsrådet
varit glad och nästan velat säga:
hurra vad vi är bra. Han framhåller
att regeringen på en punkt har tagit
initiativ. När jag läste vidare, fick jag
se, att initiativet gällde tillsättandet av
en utredning för förlust- och resultatutjämning.
Initiativ för att åstadkomma
förlust- och resultatutjämning har
ingalunda regeringen tagit. Sådan utjämning
har däremot bland andra vi yrkat
på i en motion, och företagsbeskattningskommittén
presenterade i sin utredning
1954 ett lagförslag om förlustutjämning.
Det är då inte så mycket att
hurra för, att regeringen tagit initiativet
att i början av 1957 tillsätta en
utredning.

Däremot skall jag med tillfredsställelse
konstatera, att den utredningen arbetar
raskt, som statsrådet säger. Men
det är ganska komplicerade frågor, och
man kan därför inte komma med resultat
till 1958 års riksdag. Nu står det
i direktiven för denna utredning, att
den inte behöver bearbeta hela frågekomplexet
på en gång utan kan komma
med delförslag. Eftersom just förlustutjämningen
genom motioner kommit
att beröras i utskott och i kamrarna
och dessutom blivit föremål för
konkreta förslag i företagsbeskattningskommittén,
hade det varit naturligt att
utnyttja möjligheten att bryta ut detta
delproblem och under hösten avlämna
ett förslag, som kunde läggas till grund
för en proposition om förlustutjämning
till 1958 års riksdag. Ett sådant förslag
skulle ha varit mycket angeläget att få.

Till sist får jag besked om alt den
framställning, som företagarföreningarnas
förtroenderåd gjort angående kreditbehovet
för nästa år, iir under prövning
i handelsdepartementet och att
Kungl. Maj ds ställningstagande kom -

Nr 29

Tisdagen den 10 december 1957

Svar på interpellation ang. utredningarna rörande den mindre företagsamhetens

aktuella problem, m. m.

mer att redovisas i statsverkspropositionen.
Jag tog upp saken i min interpellation
därför att det tedde sig naturligt
att pröva denna framställning,
som kom in i september månad, vid
årets höstriksdag, eftersom det var fjolårets
höstriksdag som beslutade om anslaget
på 30 miljoner till företagarföreningarna.
Alldeles särskilt motiverat
syntes detta vara som i framställningen
från företagarföreningarna hade klargjorts,
att de medel som ställts till förfogande
av höstriksdagen 1956 blir förbrukade
under kalenderåret 1957 och
att det därför skulle behövas medel
snart för att kunna fortsätta verksamheten
under 1958 utan avbrott, vilket
ju inte blir möjligt om först vårriksdagen
1958 skall besluta om bidrag för
budgetåret 1958/59. Det hade varit av
väsentligt intresse att få ett mera positivt
svar på denna fråga, eftersom dessa
anslag har så vital betydelse för småföretagarna
och eftersom dessa inte
vet hur deras frågor skall komma att
behandlas. Frågorna kastas från det ena
ställningstagandet till det andra. Ibland
är det vårriksdagen och ibland höstriksdagen
som fattar besluten. Jag hoppas
att statsverkspropositionen på denna
punkt blir mera positiv. Det dröjer
inte så länge till dess den kommer, och
jag skall därför vänta med ytterligare
synpunkter på denna sak till dess.

Herr NILSSON i Svalöv (h):

Herr talman! Det är ett intressant
problem som herr Stenberg har tagit
upp i sin interpellation till handelsministern.
Jag beklagar dock, att det
egentligen är tre departement som berörs
av den, vilket kanske har givit en
liten återklang i det svar som herr statsrådet
här har lämnat. På vissa punkter
skulle man nog ha velat haft utförligare
svar.

Beträffande kreditstöd åt hantverk
och småindustri vill jag uttrycka mig
så, att det gäller att lösa dessa företags

kapitalbehov. Det är en ytterst viktig
fråga, och man måste se till att få den
klar så fort som möjligt. Liksom herr
Stenberg beklagar jag, att inte något förslag
kan komma till 1958 års riksdag.
Frågan har en stor räckvidd. Den berör
inte bara hantverk och småindustri.
Den berör de mindre företagen över
huvud, och dit hör även de mindre och
medelstora jordbruken. Detta påpekade
jag tillsammans med några partikolleger
redan i våras i en motion.

Så som jag ser saken, kan man inte
lösa dessa kreditproblem genom olika
slag av bidrag. Skall dessa problem
verkligen bli lösta, måste vi få ■— om
jag så får uttrycka mig — en ny kapitalmarknadspolitik.
Det är säkerligen inte
i småföretagarnas intresse att de får
olika slag av statliga bidrag. Vad som
behövs är en kapitalmarknad, där de
verkligen kan få sina kreditproblem
lösta.

Handelsministern berörde också småföretagens
lokalfrågor. Om jag fattade
svaret rätt, ansåg han, att det skulle
ankomma på de lokala myndigheterna
att ordna den saken. Nu är jag inte den
som vill lasta alltför mycket på staten
— snarare tvärtom — men jag tror
dock, att vi inte får glömma dessa lokaliseringsfrågor
här i riksdagen. På samma
sätt som när det gäller kreditproblemen
är det inte understöd och bidrag
som är avgörande, utan här gäller
det framför allt att skapa en ordning,
så att olika företagskategorier får bygga
på samma villkor, varigenom en sund
och ekonomiskt riktig konkurrens uppstår
inom likartade branscher. Det får
inte vara så, att vissa företag — heleller
halvkommunala, hel- eller halvstatliga
— skall gynnas framför de fria
småföretagen. Alla skall få arbeta på
samma villkor.

Sedan kom herr statrådet i sitt svar
in på beskattningen. Det var då särskilt
eu sak som jag liksom herr Stenberg
fäste mig vid. Det var frågan om varu -

Nr 29

Tisdagen den 10 december 1957

Svar på interpellation ang. utredningarna

aktuella problem, m. m.

lagervärderingen. Herr statsrådet ansåg
den frågan vara tillfredsställande löst.
Detta påstående stödde handelsministern
på det faktum, att vi för något år
sedan hade en kommitté som arbetade
med företagsbeskattningen och som lade
fram ett förslag, vilket sedan blev föremål
för en proposition och för riksdagens
behandling. Jag vill liksom herr
Stenberg understryka, att när det gällde
varulagervärderingen var kommittén
icke enhällig och att det beslut som
fattades i riksdagen icke var enhälligt.

På högerhåll och även på folkpartihåll
hade vi andra synpunkter på hur värderingsfrågorna
skulle lösas. Jag skall
icke här upprepa vad vi från högerhåll
vid det tillfället framhöll, utan jag vill
endast hänvisa till riksdagstrycket. Nu
vill jag bara uttala, att jag icke anser att
problemet blev tillfredsställande löst
vid det tillfälle då det behandlades i
riksdagen.

Höjningen av bolagsskatten berördes
också av handelsministern, som erinrade
om att denna höjning kom till av
konjunkturpolitiska skäl. Jag har ett
mycket gott minne av att detta stod i
den kungl. propositionen. Jag vill emellertid
erinra om att det, inte minst från
högerhåll, ifrågasattes, om det verkligen
var rätta vägen att medelst en höjd bolagsskatt
åstadkomma eu lösning på de
frågor, som regeringen vid det tillfället
ansåg skulle avklaras. Vi trodde icke
detta inom högern, och vi tror det fortfarande
icke. Jag anser att regeringen
snarast möjligt bör göra en omprövning
så att bolagsbeskattningen åtminstone
blir återförd till det läge den tidigare
hade.

Jag beklagar att handelsministern inte
kan utlova ett förslag till 1958 års riksdag
rörande förlust- och resultatutjämning.
Jag erinrade om den frågan i en
interpellation redan vid höstriksdagens
början i år. Jag har fått ett svar av
finansministern på denna punkt, och
det var lika negativt som det nu läm -

rörande den mindre företagsamhetens

nade. Där angavs ingen tid, utan det
angavs bara att problemet var svårt och
att det inte kunde, såsom jag hade antytt
i min interpellation, lösas så att
vissa saker kunde brytas ut och framläggas
i ett delförslag redan till vårriksdagen.
Jag tror för min del att småföretagen
— det må gälla hantverk,
småindustri eller jordbruk —- skulle bli
hjälpta i stor utsträckning om vi kunde
få förlustutjämning. Finge vi en sådan,
skulle många bidragsfrågor säkerligen
komma i en helt annan dager. Småföretagarna
vill nog hellre ha en förlustoch
resultatutjämning vid beskattningen
än stöd i form av bidrag.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! Herr Stenberg ville göra
gällande att jag numera har den uppfattningen
att någon större betydelse i
detta sammanhang inte kan tillmätas
lokalfrågorna. Det har jag inte sagt. Jag
vill ingalunda förneka, att de alltjämt
kan utgöra ett stort problem, men
att det finns vissa omständigheter som
gör, att det enligt min mening inte föreligger
någon anledning att återuppta
den utredning som nedlades 1956. För
det första har sedan den utredningen
tillsattes företagarföreningar tillkommit
— numera i varje län — som bland
annat har till uppgift att hjälpa småföretagare
med deras lokalanskaffning.
För det andra har helt andra finansierings-
och kreditmöjligheter än förr tillskapats
— det har jag redan sagt i mitt
interpellationssvar — som skall göra
det möjligt för företagarna att klara
sina lokalfrågor. För det tredje, slutligen,
tillkallades på mitt initiativ 1956
års utredning om småföretagen, och det
är att förmoda att även den utredningen
kommer in på problem, som sammanhänger
med småföretagens lokalfrågor.
Under sådana omständigheter har jag

Nr 29

Tisdagen den 10 december 1957

Svar på interpellation ang. utredningarna rörande den mindre företagsamhetens

aktuella problem, m. m.

inte ansett lämpligt att nu återuppta
den tidigare utredningen.

Herr Stenberg frågade om den extra
bolagsskatten kunde ha någonting med
ett eventuellt införande av en tilläggspension
att göra. Ja, så till vida
som tilläggspensionen finansieras med
avgifter, som företagen skall betala, betyder
det en belastning för företagen.
Det är därför som finansministern i
årets finansplan, såsom jag sade i mitt
interpellationssvar, pekade på en lämplig
tidpunkt, när den extra bolagsskatten
skulle kunna avskaffas.

Sedan endast ett ord, herr talman,
om de ändrade skattereglerna. Jag vill
framhålla att det för inte så länge sedan
vidtagits en ändring, varigenom
även familjeföretagen jämställts med
bolagen i fråga om möjligheter till avskrivning
på inventarier. Den åtgärden
tror jag har varit till nytta, stöd och
gagn för de mindre företagarna.

För herr Nilsson i Svalöv skulle jag
i detta sammanhang bara vilja påpeka
att det ju inte är varulagervärderingsreglerna
som vi diskuterar i dag utan
varulagervärderingsreglernas inverkan
på småföretagens ekonomi. Det är i
detta sammanhang jag har gjort gällande
att det knappast kan ledas i bevis,
att småföretagarna genom ändringen av
varulagervärderingsreglerna kommit i
ett ogynnsammare läge än det, i vilket
de befann sig innan dessa nya regler
infördes. Tvärtom har de ju i endast
mycket liten utsträckning kunnat utnyttja
de mera generösa regler som
tidigare tillämpats. Det kan diskuteras
— där ger jag herr Nilsson i Svalöv
rätt — huruvida dessa varulagervärderingsregler
är de ur alla synpunkter
lämpligaste, men jag har liksom regeringen
i övrigt den uppfattningen, att
de är det. Jag vet emellertid väl, att
det från företagarhåll har gjorts gällande
— med ett visst fog föreställer
jag mig — att dessa regler i vissa konjunkturlägen
kan verka synnerligen

hårt, men jag tror att herr Nilsson och
jag skulle kunna vara överens om att
det inte gäller småföretagen.

Herr STENBERG (fp):

Herr talman! Här kommer herr statsrådet
tillbaka och säger att han inte
alls är så negativ och inte tror, att man
har löst småföretagens lokalproblem,
men han har dock sagt i interpellationssvaret
beträffande dessa frågor, att han
tror att småföretagens lokalbehov numera
i väsentlig utsträckning blivit tillgodosedda
genom de kreditåtgärder som
statsmakterna vidtagit. Därför säger
han också i slutet av svaret på denna
fråga att han under nuvarande förhållanden
inte tycker att det finns anledning
att återuppta ifrågavarande utredning.

Sedan kommer herr statsrådet in på
någonting som förefaller mig närmast
litet lustigt. Jag har i mitt tidigare anförande
sagt, att man många gånger
har trott att den här frågan varit föremål
för utredning i den ena eller andra
kommittén, men när kommittén lagt
fram sitt förslag, har det visat sig att
frågan inte alls varit föremål för behandling.
Nu säger statsrådet, liksom
det tidigare har sagts från regeringsbänken,
att denna fråga också kan bli
föremål för utredning inom den kommitté
som tillsattes år 1956. Det är
emellertid, såvitt jag kommer ihåg, inte
alls tal om lokalfrågor där. År 1956 beslöt
man att låta utredningen upphöra;
hur kan man då tro att den utredning
man tillsatt år 1956 även skall ta upp
dessa frågor? Detta förefaller mig litet
lustigt.

Sedan säger herr statsrådet, att bolagsskatten
givetvis har beröring med
pensionsfrågan, ty om avgifter skall
läggas på företagen, blir de ansträngda,
men får företagen en lättnad i denna
skärpning av bolagsskatten, går det lättare
att betala avgifterna. Inte kan vi
besluta på sådana grunder! Här har

Nr 29

Tisdagen den 10 december 1957

Svar på interpellation ang. utredningarna rörande den mindre företagsamhetens

aktuella problem, m. m.

visats att man det ena året kan besluta
eu skärpning av bolagsskatten, och
nästa år, när man skall försöka få igenom
en lösning av pensionsfrågan, tar
man bort skärpningen av bolagsskatten
för att kunna lösa pensionsfrågan. Året
därpå kommer kanske en skärpning
igen. Inte kan man ta så lätt på frågan.
Då skulle man i och med att pensionsfrågan
löses förbinda sig för all framtid
att inte ändra skattesatsen för bolagsskatten.
Detta kan väl ändå inte vara
meningen.

Om sedan herr statsrådet är positivt
inställd till lokalproblemet, som han
i sitt senare anförande sade sig vara,
vill jag fråga, om inte statsrådet också
vill vara positiv och medverka till att
exempelvis 1957 års beskattningskommitté
bryter ut förlustutjämningen,
eftersom den frågan varit aktuell i flera
år och företagsbeskattningskommittén
år 1954 framlade ett utarbetat lagförslag.
Det vore då lätt att bryta ut denna
fråga och framlägga ett delförslag för
1958 års riksdag. Vill inte statsrådet
medverka till det?

Herr NILSSON i Svalöv (h) kort
genmäle:

Herr talman! Jag begärde ordet efter
handelsministerns yttrande, ty jag är
inte fullt ense med handelsministern
när det gäller verkningarna av de nya
varulagervärderingsbestämmelserna.

Jag medger gärna alt vi kanske inte
skall diskutera detta så mycket i dag,
eftersom inte någon kan leda i bevis
hur det förhåller sig med verkningarna
av de nya bestämmelserna. Jag vill
emellertid erinra om att de nya varulagervärderingsbestämmelserna
kommer
att slå igenom i sin helhet först
vid 1958, 1959 och 1900 års taxeringar.
Jag tror att det då säkerligen kommer
fram många fiktiva vinster. Dessa ger
inte företagen likvida medel, men de
orsakar att företagen får betala skatt
för dessa vinster - - det må gälla stora

företag eller s. k. småföretagare. Till
småföretagarna räknar jag också jordbrukarna,
och när det gäller dem har
vi klara bevis för att de nya varulagervärderingsbestämmelserna
leder till att
de som deklarerar efter bokföringsmässiga
grunder får fiktiva vinster, som
blir beskattade. Där gäller nämligen
särskilda bestämmelser för den del av
varulagret som djurbeståndet utgör, och
där är det alldeles klart att rena inflationsvinster
blir beskattade.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! Den omständighet som
jag främst tillmäter avseende när jag
diskuterar varulagervärderingsreglernas
verkningar för mindre företag är, att
den kommitté, vars utredning låg till
grund för statsmakternas beslut om nya
bestämmelser på detta område, kunde
visa att de mindre företagen inte hade
gjort större nedskrivningar än som
skulle kunna godtas enligt de nu antagna
reglerna. Detta är en omständighet
som jag tror man har anledning att
tillmäta avseende i detta sammanhang.

Om vi nu verkligen skall gå in på en
diskussion om varulagervärderingsreglerna,
vill jag rent allmänt säga att de
nya reglerna i en uppåtgående konjunktur
med stigande priser kan medföra
ett starkare skattetryck för ett företag
som får sitt varulager uppskrivet.
Men så småningom säljs varorna, och
då kommer vinsterna fram. En annan
sida av saken är att om priserna sjunker
och varulagrens värde går tillbaka,
vilket har förekommit även efter kriget
på vissa områden, medför de nya reglerna
i stället en lättnad. Man har att
väga nackdelarna med ett skärpt tryck
i det ena läget mot fördelarna av den
lättnad som inträder i det andra läget.
I vilket fall som helst tror jag frågan
är av helt underordnad betydelse för
mindre företag, och det är detta jag
har velat framhålla.

Nr 29

Tisdagen den 10 december 1957

Svar på interpellation ang. utredningarna rörande den mindre företagsamhetens

aktuella problem, m. m.

Sedan vill jag säga några ord till
herr Stenberg. Jag har försökt visa, att
det har inträffat ganska mycket sedan
den kommitté tillsattes som sysslade
med företagens lokalfrågor, och det är
detta som gör att man, ehuru problemen
fortfarande finns, herr Stenberg,
kan hysa en viss tillförsikt att de skall
kunna lösas med de möjligheter som nu
finns. Det måste ändå i sista hand vara
en uppgift för de lokala myndigheterna
och företagarföreningarna att vara
företagarna behjälpliga på detta område.
Nya kreditmöjligheter har också
tillskapats.

Det är väl i och för sig inte så egendomligt
att man låter en kommitté upphöra
när man tillsätter en annan, som
kommer in på närbelägna områden. Jag
kan inte föreställa mig att den kommitté
beträffande småföretagen som
tillsattes 1956 kan undvika att också
komma in på lokalfrågorna, eftersom
den skall bedöma grunderna för kreditgivningen
och söka få till stånd en
samordning av de olika stödformer som
finns. Jag föreställer mig att den i det
sammanhanget inte kan undvika att
komma in på frågan, vilket stöd som
skall lämnas för lokalanskaffning åt
företagen.

Herr STENBERG (fp) kort genmäle:

Herr talman! I anledning av vad
statsrådet nu sist sade om att kommittén
kan gå in på lokalfrågorna vill jag
påpeka, att det i varje fall i direktiven
inte står ett ord om att den skulle syssla
med lokalfrågorna. Det verkar som
om det skulle vara bekvämt att vältra
över problemen till en pågående utredning.
I februari månad svarade handelsministern
på en interpellation i
denna kammare om långfristiga krediter
till småföretag, och han sade då att
utredningen kan ta upp även den saken,
fastän det inte står någonting i direktiven
om den långfristiga kreditgivningen.
Jag får väl tyda det så, att han -

delsministern inte har någonting emot
att utredningen tar upp dessa frågor.
Jag hoppas då att utredningen tar del
av vad som har sagts under denna debatt.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! Ett av skälen för att
avskaffa den tidigare, av herr Stenberg
i interpellationen åberopade kommittén,
var just tillkallandet av en annan
kommitté.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! I sitt interpellationssvar
säger handelsministern att den
extra bolagsskatten kom till av konjunkturpolitiska
skäl. Eftersom samtliga
partiers representanter i företagsbeskattningskommittén
var överens om att
en variation i skattesatsen är olämplig
ur konjunkturpolitisk synpunkt, var det
väl, herr talman, inte så mycket med
tanke på de ekonomiska konjunkturerna
som på de partipolitiska konjunkturerna
som denna skatt tillkom. I nämnda
kommitté ingick också representanter
för Landsorganisationen och för övrigt
även herr handelsministerns egen statssekretererare.
Alla var överens om att
en variation i skattesatsen av konjunkturpolitiska
skäl var olämplig. Dåvarande
finansministern var tydligen inte
riktigt till freds med detta resultat, ty
han tillsatte två speciella utredningsmän,
som särskilt skulle ta upp frågan
om de åtgärder som borde vidtagas i
extraordinära konjunkturlägen. Också
dessa utredningsmän kom enhälligt
fram till uppfattningen, att en variation
av skattesatsen av konjunkturpolitiska
skäl var olämplig.

Det säges vidare att den extra bolagsskatten
skall vara tillfällig och avskaffas
när så blir möjligt. I årets remissdebatt
var det emellertid åtminstone en
representant för det parti herr handelsministern
tillhör som framförde åsik -

Tisdagen den 10 december 1957

Nr 29

Svar på interpellation ang. utredningarna rörande den mindre företagsamhetens

aktuella problem, m. m.

ten att denna skatt skulle permanentas.
Jag får väl förutsätta att han inte företräder
någon allmän uppfattning inom
det socialdemokratiska partiet.

Vi kan väl konstatera att lokalfrågan
som ett resultat av denna interpellationsdebatt
kommit i rampljuset på ett
helt annat sätt än tidigare. Jag håller
med herr Stenberg om att det torde
vara svårt för den sittande utredningen
att gå förbi lokalfrågan, trots att det
inte klart framgår av utredningens
direktiv att den skall ta upp detta spörsmål.

Jag vill vidare ta upp frågan om varulagervärderingen.
Herr handelsministern
har velat göra gällande att de nuvarande
reglernas utformning inte har
någon större betydelse just för småföretagen,
och han hänvisade därvid till
statistiskt material som finns intaget i
företagsbeskattningskommitténs betänkande.
Jag har inte de siffrorna tillgängliga
här, men jag tror att denna
statistik visar att det fanns företag som
skrivit ned sina varulager till en nivå,
som låg under den nivå det här är fråga
om. Jag vill också påpeka att den åberopade
statistiken har ett mycket begränsat
värde. Den avsåg endast ett
par år då alldeles speciella förhållanden
var rådande, vartill kommer att
det fanns stora felmarginaler.

Jag vill understryka herr Stenbergs
uttalande, att varulagervärderingen för
många småföretag utgör det väsentliga
inslaget i företagsbeskattningen. Dessa
företag har rätt få inventarier och har
därför inte så stor glädje av den förbättring
som obestridligen skett genom
att möjligheterna till avskrivningar på
inventarier utvidgats till att gälla även
andra företag än aktiebolag. Det är
varulagren som för dem spelar den avgörande
rollen, och man måste därför
enligt min mening beklaga att handelsministern
ser så negativt på småföretagarnas
problem i detta hänseende.

Däremot tycker jag det var intressant

att höra att handelsministern, bl. a. i
sin replik till herr Nilsson i Svalöv,
dock framhöll att det föreligger en viss
berättigad kritik mot det sätt, på vilket
varulagervärderingsreglerna verkar
över huvud taget. Det måste väl anses
vara felaktigt att beskatta vinster som
inte har uppkommit och om vilka man
inte med säkerhet vet, huruvida de
kommer att uppstå. Från folkpartihåll
har framförts ett förslag som gick ut
på att undvika beskattning av skenvinster.
Däremot hade vi en spärr som
innebar, att den extra vinst som uppkommit
skulle beskattas om lagret slutsåldes,
vilket handelsministern antydde
skulle kunna vara möjligt —• det sker
ju i samband med att ett företag upphör.
Det är här inte fråga om att undvika
att beskatta en vinst utan om att
undvika att ta till beskattning sådana
belopp som inte representerar någon
vinst.

Jag ger inte handelsministerns uttalande
någon vid tolkning, men jag vågar
väl ändå tolka det så, att handelsministern
har sin uppmärksamhet riktad på
detta problem, och därmed får jag väl
låta mig nöja tills vidare.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! Som jag tidigare sagt är
det väl tveksamt om detta är det lämpligaste
tillfället för en debatt om vår
bolagsbeskattning i allmänhet. Det
finns dock vissa yttranden i herr Gustafsons
anförande som jag inte kan låta
stå helt oemotsagda.

Herr Gustafson säger för det första
att den extra bolagsskatten tillkom inte
av konjunkturpolitiska eller ekonomiska
skäl utan av partipolitiska skäl.
Detta vill jag på det bestämdaste bestrida.
Det förhöll sig så alt man i ett
visst läge år 1955 hade behov av en
åtstramning. Därför undersöktes, som
vi alla kommer ihåg, möjligheterna att
genom ett obligatoriskt sparande dra

Nr 29

Tisdagen den 10 december 1957

Svar på interpellation ang. utredningarna rörande den mindre företagsamhetens

aktuella problem, m. m.

in pengar som annars skulle kunnat
medföra, att trycket på samhällsekonomien
blivit större än man ansåg sig
kunna acceptera. Det var politiskt omöjligt
att genomföra detta förslag, och
man tvingades i det läget att i stället
använda sig av andra åtgärder. Den
ursprungliga avsikten var att komma
åt konsumtionen, men de åtgärder som
vidtogs kom i stället att rikta sig mot
investeringssektorn i samhället.

Jag vill gärna erkänna, att det enligt
den uppfattning jag företräder i och
för sig var beklagligt. Men än beklagligare
hade det varit, om man uraktlåtit
att vidtaga några åtgärder alls, vad
än en enhällig kommitté på den punkten
kan ha sagt om lämpligheten av att
använda bolagsbeskattningen som konjunkturpolitiskt
instrument.

Vad beträffar varulagervärderingen
vet jag inte, om vi kommer så mycket
längre. Men ett faktum är, att det som
utgör en tunga i en uppåtgående priskonjunktur,
innebär en lättnad i en
nedåtgående konjunktur. Jag har för
egen del aldrig betvivlat att de nuvarande
varulagervärderingsreglerna är
de bästa. Jag vet emellertid att man
på vissa håll anser att reglerna bör
ändras, men jag har i varje fall inte funnit
tillräckliga skäl att förorda detfa.
Men inte heller den frågan tror jag
egentligen hör hemma i detta sammanhang.
Vad det här gäller är snarare
frågan om varulagervärderingsreglernas
inverkan på mindre företag. På den
punkten har hittills ingen, såvitt jag
kan finna, kunnat leda i bevis, att de
nya varulagervärderingsreglerna försämrat
förhållandena för de mindre
företagen.

Det är rikligt, som herr Gustafson i
Göteborg säger, att inventarierna i allmänhet
inte är så omfattande hos de
mindre företagen. Men det är i allmänhet
inte heller varulagren, utan omsättningshastigheten
är relativt stor i
förhållande till hela omslutningen. Un -

der sådana omständigheter är jag inte
förvånad över det resultat vartill företagsbeskattningskommittén
kom, nämligen
att det inte fanns några tecken
som tydde på att de nedskrivningar,
som dittills gjorts hos de mindre företagen,
icke mycket väl skulle kunna
godtagas också enligt de nya varulagervärderingsreglerna.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Jag skall givetvis inte
ta upp någon debatt om företagsbeskattningen
över huvud taget; jag vill bara
tillägga ett par små reflexioner.

Om ett företag i en inflationskonjunktur
blir tvunget att betala skatt för en
vinst som inte uppkommit, så förstår
jag inte vad det har för särskild glädje
av det, om konjunkturen sedan går ned
igen. Skatten har under alla förhållanden
betalts.

När det sedan gäller frågan om huruvida
de mindre företagen drabbas av
de nuvarande varulagervärderingsreglerna
eller inte, tror jag att en hel del
småföretagare har en annan uppfattning
än handelsministern.

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp):

Herr talman! Det är min erfarenhet
från ett par tidigare interpellationsdebatter
som föranleder mig att göra en
liten reflexion.

Här förutsätter eller hoppas statsrådet,
att en arbetande kommitté skall ta
upp frågan om småföretagens lokalproblem,
och herr Stenberg säger att det i
kommitténs direktiv inte finns någonting
som ålägger den att göra det. Jag
tycker att det är en rätt opraktisk arbetsordning,
att Sveriges riksdag och
Sveriges regering i en fråga, där man
vill att någonting skall ske, nöjer sig
med att sitta och hoppas att en kommitté
skall ta upp spörsmål som den inte
fått direktiv att utreda. Det enklaste och
riktigaste är väl ändå, att herr stats -

Tisdagen den 10 december 1957

Nr 29

Svar på interpellation ang. beredande av stadigvarande sysselsättning för befolk ningen

i Norrbottens inland

rådet kompletterar kommitténs direktiv,
så att man även inom kommittén bestämt
vet vad man skall göra i detta
avseende.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! Jag kanske uttryckte
mig litet vagt när jag sade, att jag hoppades
att kommittén även skulle ta upp
spörsmål som sammanhänger med småföretagens
lokalfråga. Jag kan inte finna,
att kommittén med de givna direktiven
kan undgå att komma in på dessa
spörsmål. Det gäller ju dock att pröva,
huruvida de nuvarande kredit- och stödformerna
är de riktiga. I dessa ingår ju
bl. a. stöd just för lokalanskaffningar.
Jag kan inte förstå, hur kommittén skall
kunna lösa den frågan utan att gå in på
spörsmål, som sammanhänger med lokalfrågan.

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp):

Herr talman! Jag hoppas att vi får
tolka detta herr statsrådets uttalande
på det sättet, att kommittén har i uppgift
att utreda den saken. Det kan ju inte
ligga i någons intresse att det på något
håll skall råda oklarhet i en sådan här
fråga.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Svar på interpellation ang. beredande
av stadigvarande sysselsättning för befolkningen
i Norrbottens inland

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE, som yttrade:

Herr talman! I en interpellation har
herr Holmberg frågat, om jag avser att
med anledning av den signalerade nedläggningen
av smältverket i Porjus företaga
ingripanden med avsikl att denna
industri skall kunna fortsätta eller annan
industri tillskapas för att bereda

befolkningen i Norrbottens inland — i
första hand Porjus samhälle — stadigvarande
sysselsättning.

Vid Porjus smältverk sysselsättes ett
fyrtiotal man med produktion av kiselmetall
och kiseljärn, omkring 2 000
ton per år. Härtill kommer den sysselsättning,
som betingas av kvartsbrytning,
träkolsframställning samt allmän
service åt smältverket. Det har beräknats,
att 100—125 personer har inkomster
från smältverket.

Det har länge varit bekant att Wargöns
aktiebolag, som äger smältverket,
ämnade lägga ned driften vid detsamma.
Jokkmokks kommun har haft kännedom
om dessa planer. I april i år
underrättades arbetsmarknadsstyrelsen
om att driften skulle upphöra vid kommande
årsskifte. Bolaget tillmötesgick
dock önskemål från arbetsmarknadsmyndigheten
att uppskjuta avvecklingen
till mars 1958. I enlighet med rådande
praxis har överenskommelse träffats
om flyttningsersättningar till arbetare,
som vill ta anställning hos bolaget i
Wargön, samt om avvecklingsersättningar
till de övriga och särskilda ersättningar
för värdeminskning för egna
hem.

Orsaken till nedläggandet uppges vara
att driften vid rådande kostnads- och
prisläge inte är lönsam. En modernisering
av verket — som skulle kräva betydande
investeringar — anses inte kunna
ändra detta förhållande. En bidragande
omständighet sägs vara att tillförseln
av de viktigaste utgångsmaterielen
för produktionen, träkol och kvarts,
ej har kunnat ordnas fullt tillfredsställande.

Med anledning av bolagets beslut har
länsstyrelsen i Norrbottens län vidtagit
åtgärder för att undersöka om kostnaderna
kan nedbringas och råvarutillförseln
förbättras. Länets företagarförening
har studerat de ekonomiska
förutsättningarna i stort för en fortsatt
drift. Dessa undersökningar har emel -

Nr 29

Tisdagen den 10 december 1957

Svar på interpellation ang. beredande av

ningen i Norrbottens inland

lertid inte lett till sådana resultat, att
företaget funnit anledning ändra sitt
beslut att inställa driften.

Naturligtvis bör i detta läge varje möjlig
åtgärd vidtagas, som kan lindra verkningarna
av driftinställelsen. För den
närmaste tiden får man inrikta sig på
att hjälpa den friställda arbetskraften
till annan sysselsättning. Förut har
nämnts att bolaget är berett medverka
härtill. I övrigt ankommer det på arbetsmarknadsorganen
att planera den
erforderliga omställningen. Några större
sysselsättningssvårigheter väntas inte
uppstå, då det finns gott om jämförelsevis
varaktiga arbetstillfällen, låt vara
på något avstånd från Porjus. För kommunen
och särskilt Porjus’ samhälle är
det givetvis mera önskvärt att man söker
åstadkomma en ny industri på orten
i stället för den nedlagda.

Det synes mig vara en uppgift närmast
för företagarföreningen att i
samverkan med kommunen och länsmyndigheterna
undersöka förutsättningarna
för en sådan industri, som är ekonomiskt
bärkraftig på längre sikt. Wargöns
aktiebolag har ställt i utsikt att bistå
vid starten av ett nytt företag genom
att bl. a. ställa förefintliga byggnader
m. m. till förfogande. Om förslag
framläggs till ny industriell verksamhet
i Porjus med rimliga räntabilitetsutsikter,
vill jag för min del gärna medverka
till att företaget även av staten får erforderligt
stöd, i den mån detta kan
lämnas inom ramen för tillgängliga medel.

Härpå anförde:

Herr HOLMBERG (k):

Herr talman! Jag ber att få tacka
handelsministern för att han lovat medverka
i strävandena att hålla någon industri
i gång i Porjus, även om Wargöns
aktiebolag skulle fullfölja sina avsikter
att nedlägga smältverket.

stadigvarande sysselsättning för befolk Det

har också redan sagts, att lokala
myndigheter på såväl kommun- som
länsplanet är verksamma för att avvärja
den olycka som hotar. Redan nu kan
man nog säga att dessa myndigheter
kommer att få stort behov av den statliga
hjälp som handelsministern ställt i
utsikt. I avvaktan på förslag från dem
som nu utreder detta hade jag för dagen
kunnat nöja mig med att notera handelsministerns
välvilliga inställning,
men jag skall också passa på att kommentera
ett par avsnitt av interpellationssvaret.
Det gäller först frågan om
smältverkets lönsamhet.

Wargöns aktiebolag motiverar nedläggningen
med att bolaget inte anser
verksamheten i Porjus lönsam. I interpellationssvaret
ställde också handelsministern
räntabilitetssynpunkten i förgrunden,
när det gäller att pröva frågan
om ett stöd åt en kommande industri
i Porjus.

Jag förutsätter att handelsministern
inte menar att staten skall bedöma lönsamhetsfrågorna
på samma sätt som de
privata företagen. Wargöns aktiebolag
tar tydligen hänsyn uteslutande till en
enda faktor i sammanhanget, nämligen
hur man skall förfara för att bolaget
skall få största möjliga vinst. Bolagets
påstående, att produktionen i Porjus
inte lönar sig, behöver inte betyda att
verksamheten går med förlust. Det kan
t. o. m. röra sig om en betydande vinst,
dock en mindre vinst än den som bolaget
beräknar få vid en koncentration av
driften till bolagets centrala anläggningar.
En sådan transaktion görs fullständigt
utan hänsyn till vilka skadeverkningar
den får för befolkningen.

Yad jag i detta sammanhang vill betona
är att statsmakterna naturligtvis inte
kan göra sin lönsamhetskalkyl på det
sättet. Statsmakterna, däribland naturligtvis
riksdagen, har skyldighet att räkna
med en rad andra faktorer vid sidan
av företagsvinsten, nämligen ett förnuftigt
utnyttjande av arbetskraft och na -

Tisdagen den 10

Svar på interpellation ang. beredande av

ningen i Norrbottens inland

turtillgångar, kommunernas ekonomi
och mycket annat.

Statsmakterna måste således ta hänsyn
till hur nedläggandet av en industri
påverkar andra sektorer av näringslivet.
Vad Porjusanläggningen beträffar är det
ingen tvekan om att nedläggningen kommer
att få ganska stora återverkningar
på skogsvården i Norrbottens inland.
Avsättningen av träkol till smältverket
är nämligen betydande, och detta stimulerar
skogsrensningen både på de privata
och de statliga skogarna i området.
Denna skogsrensning är som bekant en
mycket angelägen uppgift. Sådana återverkningar
anser sig privata företag
kunna nonchalera helt och tar bara sikte
på hur de skall få största möjliga
vinst på sin egentliga produktion. Ett
så ensidigt bedömande kan inte statsmakterna
göra. Det är detta jag vill
påpeka redan i denna behandling av
frågan.

Min andra kommentar har också att
göra med grundinställningen till näringspolitiken
i Norrbotten. Det har genom
många utredningar, både statliga
och sådana som är gjorda av kommuner
och landsting, blivit klarlagt att vi trots
en stor utflyttning — framför allt av
ungdom som måste söka utbildning och
försörjning i andra delar av landet —
egentligen aldrig har haft full sysselsättning
i Norrbotten. Så förhåller det
sig förmodligen i flera Norrlandslän.
Det förhåller sig så även om man bara
räknar med de manliga arbetssökandena.
Skulle man därtill lägga behovet av
arbetsplatser för kvinnor, finge man
mycket stora tal för vår ständiga arbetslöshet,
arbetslösheten även under en
högkonjunktur.

För en vecka sedan förklarade statsministern
på tal om dessa frågor — det
var en norrbottensdeputation som uppvaktade
honom — att han för sin del
inte trodde att några väsentliga förbättringar
studie kunna uppnås genom
åtgärder som syftade till en ökad ut -

december 1957 Nr 29 31

stadigvarande sysselsättning för befolk flyttning

från Norrbotten. Jag är alldeles
övertygad om att statsministern där
har rätt. Arbetslöshet förekommer nu
litet varstans, kanske framför allt i sådana
områden som brukar vara resemål
för norrbottensungdom, som inte kan få
sysselsättning i sitt län. Under sådana
förhållanden måste varaktiga arbetsmöjligheter
skapas i Norrbotten.

När handelsministern säger att de avskedade
smältverksarbetarna kommer
att ha jämförelsevis varaktiga arbetstillfällen
att tillgå, avser han förmodligen
kraftverksbyggena. Men för det
första är det så, att alla smältverksarbetare
inte kan ta sådant arbete — även
det fordrar yrkesvana och särskilda kvalifikationer,
som många av smältverksarbetarna
av förklarliga skäl inte har
— och för det andra tyder allt på att
det blir en mycket hård konkurrens om
arbetstillfällena även vid kraftverksbyggena,
en konkurrens mellan flera
tusen arbetslösa i Norrbotten. Det rör
sig nämligen inte bara om dessa 100 eller
125. Arbetsmarknadsmyndigheterna
anser att vi får flera tusen arbetslösa.
Många kommer självfallet att erhålla
andra arbeten, men det råder ingen tvekan
om att det blir hård konkurrens
om de få arbetstillfällen som står till
buds.

Det avgörande är emellertid att det
trots allt gäller tillfälliga arbeten. Om
några år är kraftverksbyggena färdiga,
och då befinner vi oss i samma situation
som nu. Långt dessförinnan
kommer vi att få påminnelser om det
faktum att det är industri Norrbotten
behöver. Det är därför det är så viktigt
att ingripa med kraft redan nu mot varje
tendens till tillbakagång för den industri
som finns i Norrbotten, där förhållandena
nu ser hotande ut.

.Tåg hoppas därför, att den i och för
sig välvilliga inställning som statsrådet
visar kommer att omsättas i praktiskt
handlande så snart myndigheterna
i Norrbotten kommer med sina förslag.

Nr 29

Tisdagen den 10 december 1957

Svar pa interpellation ang. ändrade föreskrifter för utlåningen av medel från »Fon -

den för lån till företagareföreningar m.

Såvitt jag vet kommer inom kort också
förslag från de lokala myndigheterna.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! När arbetsmarknadsmyndigheterna
uppgivit att omplaceringen
av här berörda arbetare i Porjus
icke beräknas medföra oöverstigliga
hinder, har man väl inte bara tänkt på
själva kraftverket, herr Holmberg, utan
man har förmodligen också knutit vissa
förhoppningar till Norrbottens gruvindustri
i övrigt. Gällivare t. ex. ligger,
om jag minns rätt, bara fyra fem mil
från Porjus.

Det var emellertid inte för att säga
detta, som jag begärde ordet, utan det
gjorde jag med anledning av några allmänna
uttalanden i herr Holmbergs anförande
nyss. Vid diskussion om Norrbottens
problem får man lätt det intrycket
att Norrbotten är en industriellt
och allmänt ekonomiskt stagnerande
landsdel. Så är emellertid inte fallet. Vi
bör komma ihåg att det i Norrbotten
under efterkrigstiden har skett en snabbare
expansion än i någon annan del
av Sverige. Om man ser på antalet sysselsatta
inom egentlig industri, så har
detta antal ökat med 4 500 under 1950-talet, d v. s. med 35 procent. Den genomsnittliga
ökningen i landet ligger
mellan 3 och 4 procent, om jag minns
rätt.

Jag ger emellertid herr Holmberg rätt
i att denna ökning icke svarar mot befolkningstillväxten
och tillväxten i de
arbetsföra åldrarna och att det därför
alltjämt föreligger ett sysselsättningsproblem
i denna landsdel. Men det är
inte detsamma som att säga att den ekonomiska
verksamheten har stagnerat.
Det riktiga förhållandet är det motsatta.

Herr HOLMBERG (k):

Herr talman! Jag har inte talat om
någon allmän stagnation i Norrbotten
utan om det speciella fall, som vi här

fl.»

diskuterar, där nedläggning av en industri
hotar, vilket skulle innebära att
man totalt utplånar en tätort i Norrbotten.
Praktiskt taget hela Porjus’ samhälle
är nämligen beroende av ifrågavarande
industri.

Dessutom vill jag betona vad jag
framhöll i min interpellation, nämligen
att denna industri är den enda av större
omfång inom ett stort område i Norrbotten,
praktiskt taget hela Norrbottens
inland från malmfälten ner till södra
länsgränsen. Det kommer att medföra
mycket stora svårigheter om man inte
med kraft ingriper mot denna tendens
att helt nedlägga industriföretag i ett
stort område.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 5

Svar på interpellation ang. ändrade föreskrifter
för utlåningen av medel från
»Fonden för lån till företagareföreningar
m. fl.»

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE, som yttrade:

Herr talman! I en interpellation har
herr Carlsson i Stockholm frågat mig
om jag vill medverka till att kommerskollegium
erhåller sådana ändrade föreskrifter
för utlåningen av medel från
fonden för lån till företagarföreningar
m. fl. att småföretagare i Stockholms
stad erhåller samma möjligheter till förtroendekrediter
för investeringsändamål
— d. v. s. utan bankmässig säkerhet
— som landets småföretagare i övrigt.

De av interpellanten åsyftade möjligheterna
att erhålla krediter utan
bankmässig säkerhet hänför sig till
företagarföreningarnas utlåningsverksamhet.
Denna verksamhet har bedrivits
sedan 1930-talet och med statens
stöd kraftigt utvecklats under de se -

Tisdagen den 10 december 1957

Nr 29

Svar på interpellation ang. ändrade föreskrifter för utlåningen av medel från »Fon

den för lån till företagareföreningar m.

naste åren. Ett huvudändamål för verksamheten
är att främja småföretagsamliet
inom områden, där näringslivet har
en ensidig inriktning eller i annat avseende
är mindre väl utvecklat. Företagarföreningarna
vill genom sin långivning
söka motverka tendenser till
sysselsättningssvårigheter eller avfolkning
inom dylika områden, främst givetvis
på landsbygden. Som herr Carlsson
framhåller har några närmare föreskrifter
för företagarföreningarnas utlåning
inte lämnats. Allmänt gäller
dock, att denna skall ske under beaktande
av lokaliseringspolitiska synpunkter.
Eftersom företagarföreningarnas
långivning är ett led i den samhälleliga
lokaliserings- och sysselsättningspolitiken,
ter det sig naturligt att
man vid densamma i viss utsträckning
ger efter på de krav, som eljest brukar
uppställas vid utlåning bl. a. i fråga om
säkerhet.

Det av riksdagen föregående år beviljade
anslaget å 30 miljoner kronor
till lån till företagarföreningar m. fl.
var avsett för ett stöd åt småföretagen
med i huvudsak annan karaktär. Sålunda
angavs i propositionen, att syftet
med medelsanvisningen skulle vara
att bereda småföretagen en lättnad i de
svårigheter, som kunde ha drabbat dem
genom kreditrestriktionerna. Avsikten
var med andra ord, att småföretag skulle
kunna få lån ur de anvisade medlen
i sådana fall, där förutsättningar i och
för sig finns för lån i bank men där på
grund av kreditåtstramningen banken
inte ser sig i stånd att lämna ut lånet.
Med denna utgångspunkt kan jag inte
finna annat än att lånevillkoren i princip
bör vara desamma som banken
skulle ha uppställt och att således bankmässig
säkerhet bör fordras. I propositionen
konstaterades, att utlåning mot
bankmässig säkerhet redan förekom bos
företagarföreningarna och att det av
kreditrestriktionernas verkningar motiverade
stödet till hantverk och smäll—
Andra kammarens protokoll 1957. N

fl.»

industri på den föreslagna vägen därför
kunde uppnås utan att rubba på gällande
principer för olika stödformer.
Det förtjänar framhållas, att det vidare
i propositionen klart uttalades, att de
lokaliseringspolitiska synpunkterna och
arbetsmarknadsläget städse borde tillerkännas
utslagsgivande betydelse vid
företagarföreningarnas långivning.

För att bereda även småföretagare i
Stockholms stad — där någon företagarförening
inte finns — den avsedda
lättnaden i de av kreditmarknadsläget
orsakade svårigheterna har Kungl. Maj :t
ställt en halv miljon kronor till förfogande
för utlåning genom kommerskollegium.
Härvid har föreskrivits, att lån
inte utan synnerliga skäl får beviljas
annorledes än mot ränta och säkerhet
enligt vedertagna bankmässiga grunder.
Denna regel står enligt min mening helt
i samklang med de principer, som angivits
i 1956 års proposition och som
jag nyss redogjort för. Särskilt kan
framhållas, att några lokaliserings- eller
sysselsättningspolitiska synpunkter, som
generellt ger anledning till avkall på
kravet om en fullt bankmässig långivning,
knappast kan åberopas för stockholmsområdets
vidkommande. Skulle
det i något undantagsfall te sig önskvärt
att bevilja lån på lindrigare villkor
än de som uppställs av bankerna
lämnar ju föreskriftens formulering
kommerskollegium möjlighet härtill.

Med hänsyn till vad jag nu anfört är
jag inte för närvarande beredd att medverka
till den av interpellanten avsedda
ändringen av föreskrifterna för kommerskollegiets
långivning.

Härpå anförde:

Herr CARLSSON i Stockholm (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka statsrådet
och chefen för handelsdepartementet
för svaret på min interpellation.
Men samtidigt beklagar jag att Stockholm
icke kunnat jämställas med landet
i övrigt, ty såsom de för kommerskolle•
29

Nr 29

Tisdagen den 10 december 1957

Svar på interpellation ang. ändrade föreskrifter för utlåningen av medel från »Fonden
för lån till företagareföreningar m. fl.»

gium gällande bestämmelserna utformats
blir det en avsevärd skillnad, vilket ju
handelsministern också oförbehållsamt
erkänner. I det övriga Sverige är det
regel, att pengarna skall erhållas som
förtroendekrediter, under det att i
Stockholm fordras bankmässig säkerhet.
Endast i undantagsfall, då synnerliga
skäl är för handen, kan lån beviljas
som förtroendekredit. Vilka dessa
synnerliga skäl är nämns det ingenting
om. Sådan formuleringen är tror jag
inte att någon myndighet vågar sig på
att bevilja lån utanför ramen av den
bankmässiga säkerheten. Mig veterligt
har så heller icke skett.

Visserligen är enligt propositionen
och riksdagens beslut det lokaliseringspolitiska
syftet av utslagsgivande betydelse
men endast för den del av låneverksamheten,
såvitt jag kan förstå, som
icke delas likartat. Inom ett område av
Stockholms storlek och struktur kan
emellertid lokaliseringspolitiska synpunkter
göra sig gällande internt. Vi har
under en av de föregående interpellationsdebatterna
i dag varit inne på hantverkets
och småindustriens lokalfrågor
och besvärligheterna där. Särskilt bekymmersamt
är det med saneringsverksamheten
i städernas cityområden. I
Stockholm uppstår speciella svårigheter
på grund av de stora rivningar som
pågår och som måste fortsättas för att
ge stadskärnan eu modern utformning
och möjliggöra att trafiken kan komma
fram. I denna stadskärna — vare sig det
gäller själva centrum eller Södermalm
och närliggande trakter — är en stor
del av hantverket och småindustrien
förlagd. Lokalerna är många gånger av
undermålig karaktär och utdömda. Företagen
måste då ut i ytterområdena,
och det är ett lokaliseringsspörsmål av
mycket stora mått, även om Stockholms
stad nu hjälper företagarna att ordna
lokalfrågorna. Det görs mycket i den
vägen, men ändå tvingas dessa företagare
till ytterst svåra ekonomiska av -

göranden rörande inventarier, nya maskiner
och annat som kan behöva anskaffas
vid dylika flyttningar. Jag tror
därför det vore fullt motiverat att
Stockholms småföretagare och hantverkare
kunde få tillgång till de medel det
här är fråga om i minst lika hög grad
som när det gäller landet i övrigt.

Jag är inte alldeles överens med handelsministern
om att riksdagen så hårt
slagit fast de lokaliseringspolitiska synpunkterna.
I den proposition, som låg
till grund för riksdagens beslut och till
vilken riksdagen anslöt sig, säger nämligen
departementschefen efter att ha
redogjort för företagarföreningarna: »I
Stockholms stad saknas företagarförening.
Självfallet bör tillses, att om medel
av den storleksordning jag förordat
ställes till förfogande, stöd i erforderlig
omfattning beredes samtliga landsdelar
som är i behov därav.» Rörande medlens
fördelning anför departementschefen:
»Fn lämplig ordning torde vara, att så
snart ifrågavarande medel ställts till
Kungl. Maj :ts förfogande viss del av desamma
fördelas tämligen likartat mellan
de olika föreningarna för tillgodoseende
av det mest akuta behovet och
att senare efter närmare undersökning
återstående medel fördelas med hänsyn
till föreliggande behov och med beaktande
av de lokaliseringspolitiska synpunkterna.
»

Enligt detta borde ju även Stockholm
få vara med, i varje fall om den delen
som skall fördelas tämligen likartat och
på samma villkor, synes det mig, som
företagarföreningarna. Först för den
andra delen skall ju enligt denna skrivning
hänsyn tagas till de lokaliseringspolitiska
synpunkterna. Och i detta avseende
bör, som jag redan antytt, Stockholms
interna lokaliseringsproblem tagas
med i bilden. Ty ur kostnadssynpunkt
är dessa för företagen något lika
allvarligt som att flytta till andra orter.

Jag tillåter mig därför att vädja till
handelsministern att ta under övervä -

Tisdagen den 10 december 1957

Nr 29

Svar på interpellation ang. ändrade föreskrifter för utlåningen av medel från »Fonden
för lån till företagareföreningar m. fl.»

gande att mjuka upp dessa bestämmelser,
så att även i Stockholm företag kan
komma i åtnjutande av ifrågavarande
förtroendekrediter. Såvitt jag kan förstå,
torde det ligga inom ramen för riksdagens
beslut, och det har ju handelsministern
också indirekt erkänt — om
jag får använda det uttrycket — genom
att lämna möjlighet till undantag. Med
kommerskollegium som verkställande
organ för Stockholms vidkommande
torde det här inte förefinnas några som
helst risker för missbruk.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! Medel i detta sammanhang
ställs ju till förfogande i huvudsak
på två grunder, dels för etablerande
av nya företag, dels för utvidgning av
befintliga företag. Huvudregeln är att
man vid krediter skall kräva bankmässig
säkerhet, men där lokaliseringspolitiska
eller arbetsmarknadsskäl kan tala
för det, kan man bortse från kravet på
denna bankmässiga säkerhet.

När det gäller företag i Stockholm
finns inte sådana lokaliseringspolitiska
eller arbetsmarknadsmässiga skäl som
skulle kunna åberopas för att lätta på
reglerna om bankmässig säkerhet. Det
är klart att det kan uppkomma enskilda
fall, herr Carlsson — det vill jag inte
förneka ■— där ett företag på grund av
sanering eller dylikt kommit i svårigheter
och inte har möjligheter att ställa
sådan säkerhet, som man i allmänhet
har anledning kräva för dessa lån. Men
i så fall möjliggör de nuvarande reglerna
en bedömning av ett sådant låneärende
och även en positiv behandling därav.
Det är därför jag upprepar, att jag
inte vill medverka till någon ändring
av de nuvarande reglerna.

Herr CARLSSON i Stockholm (fp):

Herr talman! Jag skall inte ge mig in
på någon diskussion med handelsministern
ytterligare om denna fråga. Jag vill
bara ta fasta på handelsministerns se -

naste uttalande att dessa möjligheter
finns. Men med den formulering bestämmelsen
fått i direktiven till kommerskollegium
tror jag knappast, att
någon där skulle våga sig på att bevilja
sådana lån utan bankmässig säkerhet.
Men då får vi kanske tyda handelsministerns
senaste uttalande i dag i den
positiva riktning att dessa möjligheter
beredes även företagare i Stockholm.

Chefen för handelsdepartementet, lierr
statsrådet LANGE:

Jag ger inte, herr Carlsson, kommerskollegium
några andra direktiv än dem
kollegiet fått. Kommerskollegium har
att handla på eget ansvar. Är man missnöjd
med behandlingen av en ansökan,
finns alltid möjlighet att klaga hos
Kungl. Maj :t, i handelsdepartementet.
Det är svårt att utforma några allmänna
regler. Det är bättre att man får pröva
det särskilda fallet. Härvidlag kan jag
inte göra annat än konstatera att reglerna,
sådana de utformats, ger full
möjlighet till en saklig bedömning.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 6

Föredrogos, men bordlädes åter utrikesutskottets
utlåtanden nr 9 och 10,
statsutskottets utlåtanden nr 177 och
178, bevillningsutskottets betänkande
nr 54, bankoutskottets memorial nr 37
och jordbruksutskottets utlåtande nr 39.

§ 7

Anmäldes, att till herr talmannen under
sammanträdet avlämnats en motion,
nr 71(1, av herr Hansson i Skegrie m, fl.,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 194, angående vissa stödåtgärder
i anledning av skadorna å 1957 års
skörd.

Denna motion bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.44.

In fidem
C,unnar Brillh

Nr 29

Onsdagen den 11 december 1957 fm.

Onsdagen den 11 december

Kl. 10.00

§ 1

Upplästes följande till kammaren inkomna
läkarintyg:

Intyg

Att ledamoten av riksdagens andra
kammare, kamrer Karin Wetterström
från Linköping, på grund av ledsjukdom
av mig tillråtts att hålla sig i stillhet de
närmaste dagarna intygas härmed.

Linköping den 10 dec. 1957

Gunnar örn
Överläk.

Fröken Wetterström beviljades ledighet
från riksdagsgöromålen från och
med gårdagen tills vidare.

§ 2

Svar på interpellation ang. eventuell
varudeklaration beträffande av Svenska
tobaksmonopolet tillverkade cigarretter
m. m.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! I en med andra kammarens
tillstånd framställd interpellation
har herr Nihlfors frågat mig om
jag anser att det skulle vara av värde
för tobaksrökarna om de av Tobaksmonopolet
tillverkade cigarretterna och
eventuellt andra rökverk försåldes med
varudeklaration, som anger den mängd
nikotin och tjära röken avger. Herr
Nihlfors har också frågat mig om jag
vill vidta åtgärder för att Tobaksmonopolet
skall lämna konsumenterna en
sådan varudeklaration.

I anledning av interpellationen får
jag anföra följande.

Från Tobaksmonopolet har jag inhämtat
att det inte är möjligt att åstadkomma
rättvisande varudeklarationer
angående nikotin och tjära i röken från
olika cigarrettmärken. Bådadera kan
växla beroende på de omständigheter
under vilka tobaken förbrännes, och
även nikotinhalten i tobaken kan variera,
trots att man försöker åstadkomma
utjämning genom att blanda tobak från
olika skördar.

Det torde sålunda icke föreligga praktiska
möjligheter att tillgodose de synpunkter
som interpellanten anför, varför
några speciella åtgärder icke är att
förvänta.

Jag vill emellertid tillägga följande.

Herr Nihlfors har hänvisat till vissa
undersökningar som skulle ge vid handen
att cigarretter med filtermunstycke
skulle ha samma nikotin- och tjärlialt
som vanliga cigarretter och att detta
beror på att starkare tobak användes i
filtercigarretterna. I anledning härav
kan jag meddela att detta inte är fallet
med Tobaksmonopolets filtercigarretter.
Dessa har lägre värden för nikotin
och tjära i röken än monopolets vanliga
cigarretter av motsvarande typ, och
monopolet använder i filtercigarretterna
tobak av samma kvalitet som i andra
cigarretter.

Vidare ber jag att få erinra kammaren
om det forskningsarbete som skall
verkställas rörande rökningens inverkan
på den mänskliga organismen och
om nikotin- och tjärlialt i röken från
olika cigarretter. Regeringen har sålunda
uppdragit åt statens medicinska
forskningsråd att utarbeta en plan för
forskning på området. Tobaksmonopolet
har i samråd med medicinalstyrelsen
utsett ett medicinskt expertråd
för att vara rådgivare till monopolet

Nr 29

Onsdagen den 11 december 1957 fm.

Svar på interpellation ang. eventuell varudeklaration beträffande av Svenska tobaksmonopolet
tillverkade cigarretter m. m.

i frågor som rör tobaksbrukets inverkan
på folkhälsan och för att verka för
forskning på detta område. Undersökningarna
skall även omfatta nikotinoch
tjärhalten i röken från olika cigarretter.
Resultatet av dessa undersökningar
kommer att publiceras.

Med det sagda anser jag, herr talman,
att jag besvarat interpellationen.

Vidare anförde

Herr NIHLFORS (fp):

Herr talman! Jag tackar herr finansministern
för det svar han lämnat på
interpellationen.

Jag vill erinra om att jag i min interpellation
bland annat framförde den
synpunkten, att det även för dem som
var rökare — och till den kategorien
hör även jag — en del kanske säger tyvärr
— är intresserade av att få reda
på hur det ligger till med olika cigarrettmärkens
nikotin- och tjärhalt. Det
finns alltså ett berättigat konsumentintresse
även på detta något giftiga område
att få reda på vad man suger in
genom röken.

Jag erinrade öven i min interpellation
om att vi här i Sverige från och
med årsskiftet 1956/57 har förstatligat
hemmens forskningsinstitut för att det
skall vara ett allmänt konsumentinstitut
och att vi även inrättat ett statens
konsumentråd. Jag är nog så vidsynt
att jag anser, att det inte bara är livsmedel,
diskmaskiner, frysboxar och textilvaror,
som behöver undersökas, utan
att även en så stor konsumtionsvara
som rökverk kan fordra en undersökning.

Jag noterar därför att det enligt svaret
är meningen att en vetenskaplig
forskning skall ske på detta område —
i vilka former vet jag däremot inte —
och att man även har för avsikt att
undersöka nikotin- och tjärhalten i röken
från olika cigarretter. Vidare bär
finansministern nyss sagt, att avsikten

är att publicera dessa undersökningar.
Man kommer då in på frågan: hur skall
dessa undersökningar publiceras? Finansministern
förklarade, att Tobaksmonopolet
talat om för honom, att det
av praktiska skäl inte går att tillgodose
de synpunkter jag hade anlagt på denna
fråga, och som innebar att man skulle
få en varudeklaration på Tobaksmonopolets
cigarretter. Tydligen är det i alla
fall möjligt, eftersom man skall göra
undersökningar av olika cigarrettmärkens
nikotin- och tjärhalt. Resultatet av
denna undersökning borde väl helst
publiceras genom annonsering av Tobaksmonopolet
i samband med dess
annonsering om cigarrettmärken.

Jag tycker därför att finansministerns
svar i början är alltför negativt.
Man kan inte komma ifrån att det, med
förlov sagt, verkar som om finansministern
uppträdde som en amerikansk
storföretagare i cigarrettillverkning.
Den kategorien har ju i USA helt nyligen
varit hårt ansatt, mycket hårdare
än jag ansatt finansministern i denna
fråga.

Jag kan inte låta bli att nämna, att
den i Förenta staterna utgivna publikationen
Consumer Reports från november
1957 innehåller en tabell angående
olika cigarretters halt av tobak och
tjära. Man har där gjort jämförande
forskningar månad för månad till konsumenternas
gagn. Av intresse är —
och det noterar jag med tacksamhet —
att Tobaksmonopolets filtercigarretter
till skillnad från vad Consumer Union
i Amerika har upptäckt har lägre värden
för nikotin och tjära i röken än
vanliga cigarretter. 1 Amerika är det
nämligen faktiskt så, alt filtercigarretter
ibland innehåller mera nikotin och
tjära än cigarretter utan filter.

Men i går läste jag i Dagens Nyheter
en annons, som jag skall be att få visa
upp för finansministern. Den kom så
att säga som ett brev på posten. Annonsen
gäller en ny cigarrett, som To -

38 Nr 29 Onsdagen den 11 december 1957 fm.

Svar på interpellation ang. reparation av vissa minsvepare

baksmonopolet bär premiär på, och
innehåller vackra fotografiska bilder
av en man och en kvinna. I texten till
annonsen säges följande, avsett att vara
en slags varudeklaration, som skall ge
en god start för cigarretten: »Ny svensk
filtercigarrett. Mild och god. Long size.
Effektivt filter.»

Ja, mild och god, det är vad jag skrev
i interpellationen; det vanliga uttrycket.
Long size vill man inte översätta.
Det betyder alltså, att det är en smula
längre cigarrett än de vanliga. Det är
ett vedertaget uttryck och väl känt
bland rökarna, men likväl ställer man
sig frågan: Varför vill inte Tobaksmonopolet
tala om att det är en längre
cigarrett? Vill man inte tala om hur
mycket tobak cigarretten innehåller
genom att använda ett sådant uttryck?
Amerikanska undersökningar visar
nämligen, att amerikanska filtercigarretter
av typen long size ibland har
mindre tobak än vanliga standardcigarretter.
Förhåller det sig så, att det är
mindre tobak i denna svenska nya och
långa filtercigarrett?

Vad beträffar uttrycket »effektivt filter»
säger det konsumenten inte mycket.
Varför kunde inte Tobaksmonopolet
upplysa, att filtret minskar halten
av nikotin och tjära i denna cigarrett
och att den alltså är mindre giftig? Jag
tror att det här är fråga om försäljningsteknik;
Tobaksmonopolet har naturligtvis
försäljningschefer, som är på
det klara med att för mycket upplysning
kan innebära, att det blir en
mindre god start för en ny cigarrett.

Jag är emellertid till freds med finansministerns
svar då han säger, att
det kommer att göras undersökningar
och alt dessa kommer att publiceras.
Men jag är inte till freds med hans allmänt
negativa inställning till konsumentupplysning
och inte heller med att
det tydligen inte är avsikten att konsumenter
av cigarretter i detta land
genom Tobaksmonopolets försorg —
alltså genom ett statligt företags för -

sorg — skall få en sådan upplysning
om dess varor, som vi väl i allmänhet
nu mer och mer kräver att privatföretag
skall ge sina konsumenter.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 3

Svar på interpellation ang. reparation av
*> vissa minsvepare

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för försvarsdepartementet, herr
statsrådet ANDERSSON, som yttrade:

Herr talman! Med kammarens tillstånd
har herr Königson frågat mig
om jag är i tillfälle att meddela huruvida
möjligheter finnes att i Sverige
reparera de tre minsvepare av trä vilka
för närvarande är under byggnad. Därest
sådana möjligheter saknas -— något
som interpellanten synes förutsätta —
önskar han även få veta varför man
valt ett byggnadssätt, som enligt hans
mening syntes starkt fördyra ifrågavarande
båtbyggen, och om åtgärder
planeras för att möjliggöra reparationer
av fartygen.

De av interpellanten åsyftade minsveparna
ingår bland de tolv minsvepare
av trä, vilka skall byggas enligt
den av riksdagen godkända 1952 års
sjuårsplan för fartygsbyggnader m. m.

Dessa fartyg bygges med de väsentliga
byggnadsdelarna i limmad lamellkonstruktion.
Metoden kräver viss temperatur
och luftfuktighet, vilket medför
att fartygen måste byggas inomhus i
slutna hallar, där anordningar finns
för att hålla en bestämd temperatur
och luftfuktighet.

Nödvändiga reparationer på ifrågavarande
minsvepare kan emellertid utföras
enligt de metoder som användes
beträffande konventionellt byggda fartyg.
Marinförvaltningen räknar också tills
vidare med att i såväl fred som krig utföra
reparationer enligt gängse metoder.
Detta kan äga rum på en mångfald platser
utefter rikets kuster. Reparationer

Onsdagen den 11 december 1957 fm.

Nr 29

Svar på interpellation ang. reparation av vissa minsvepare

bör även kunna utföras med anlitande
av metoder som är likartade med byggnadsmetoden
utan att de fordrar att
fartyget förvaras inomhus.

För fullständighetens skull vill jag
även säga några ord om anledningen
till att ifrågavarande byggnadssätt kommit
till användning. Då 1952 års sjuårsplan
ursprungligen förelädes riksdagen
(prop. 1952: 18) förutsattes att de
i planen upptagna minsveparna skulle
byggas i stålutförande. Sedermera vunnen
kännedom om moderna minkonstruktioner
gjorde det emellertid angeläget
att bygga minsvepare i omagnetiskt
material. Övergången till träminsvepare
har sålunda skett för att anpassa
anskaffningarna efter den militära
och tekniska utvecklingen. Valet
av byggnadsmetod för träminsvepare
har härefter skett av tekniska och ekonomiska
skäl. Den valda byggnadsmetoden
ger nämligen en lättare och samtidigt
starkare produkt än konventionella
träkonstruktioner. Ett på konventionellt
sätt byggt träfartyg med samma
prestanda kommer, bland annat, att bli
avsevärt mycket större och tyngre samt
fordra större maskinstyrka vid lika hög
fart, vilket allt medför en dyrare produkt.
Det kan tilläggas att den använda
byggnadsprincipen numera allmänt utnyttjas
i de flesta utländska mariner
när det gäller ifrågavarande typ av
fartyg.

Vidare anförde:

Herr KÖNIGSON (fp):

Herr talman! Jag vill först tacka försvarsministern
för svaret på min interpellation.
Samtidigt vill jag säga att jag
inte tycker att det var något riktigt
svar på den fråga jag ställt.

Försvarsministern använder en ganska
stor del av sitt svar till att tala om
att det går att reparera dessa kustminsvepare
efter gängse metoder. Ja, det
visste jag. Jag förstod faktiskt att om
det uppstode ett hål i bordläggningen
på dessa båtar, kunde man, enkelt ut -

tryckt, spika ett par bräder över detta
hål. Det förstod jag att man kunde, men
vad jag ville ha reda på var, om man
någonstans i vårt land kan reparera
dessa båtar enligt samma metod efter
vilken de blivit byggda. Det framgår
klart av försvarsministerns svar, att
det inte finns några sådana möjligheter.
Då kan man fråga sig, vad det är
för värde med denna byggmetod. Vi
kan väl vara överens om att blir det
oroligheter är -— såsom det även sägs
på marint håll •— sådana här minsvepare
egentligen förbrukningsartiklar för
marinen. Då gäller det att kunna bygga
dem nästan överallt efter vår långa
kust och att kunna reparera dem snabbt
efter samma metoder litet varstans i
landet. Det går emellertid inte med
dessa båtar.

Nu säger försvarsministern, att marinförvaltningen
också tills vidare räknar
med att i såväl fred som krig utföra
reparationer enligt gängse metoder.
Det skulle vara intressant att få
reda på när marinförvaltningen började
räkna med detta. Det verkliga
förhållandet är att man först beställde
båtarna och därefter började undersöka
möjligheterna att få dem reparerade inom
landet. Inte förrän man kom underfund
med att detta inte gick, fick man
tydligen den uppfattningen, att man
skulle utföra reparationerna enligt
gängse metoder. Det är ett något underligt
sätt att gå till väga.

Det är också rätt intressant att lägga
märke till de två små orden: Marinförvaltningen
räknar »tills vidare» med att
i såväl fred som krig utföra reparationer
enligt gängse metoder. Detta uttryck
måste väl innebära, att man har tanke
på att någon gång i framtiden få sådana
anordningar vid något varv, att
man skall kunna utföra reparationer
enligt samma metoder som båtarna
byggts efter. Har man på något sätt
räknat ut, vad det skulle kosta? Jag har
sett ritningar till en anläggning, som
enligt experter skulle behövas för att

Nr 29

Onsdagen den 11 december 1957 fm.

Svar på interpellation ang. reparation av

utföra reparationerna. Den är kostnadsberäknad
till 4 miljoner kronor.

Försvarsministern påstår, att den
valda byggnadsmetoden ger en lättare
och samtidigt starkare produkt än konventionella
träkonstruktioner. Hur vet
försvarsministern och marinledningen
det, när de icke har prövat dessa båtar?
Tvärtom, säger experter, utföres
arbetet på vissa detaljer i dessa båtar
så, att man kan fråga sig, om de verkligen
kommer att vara hållbara. Jag är
ingen expert på området, men jag vill
ändå nämna ett par detaljer, som jag
själv kunde konstatera, när jag var ute
och tittade på, då man byggde en av
dessa båtar på Fisksätra. På dessa båtar
är det betydligt längre mellan spanten
än man någonsin haft vid byggandet
av träbåtar i vårt land. Folk som
sysslat med den saken hela sitt liv och
som jag tror är vårt lands främsta experter
tvivlar på att denna metod går
bra. De är tvärtom övertygade om att
den kommer att medföra betydande
nackdelar. En annan sak, som man
ställer sig alldeles främmande för, är
att franska skruv i stor utsträckning
användes till dessa båtar i stället för
bultar eller kopparnit. Ingen båtbyggare
här i Sverige, som jag talat med,
har någonsin förut hört talas om att
man gjort på det viset. Därför frågar
jag mig: Hur kan man så här utan vidare
säga, att denna byggnadsmetod
blir starkare, när experterna är av den
uppfattningen, att den snarare kommer
att ge sämre båtar än man tidigare
byggt?

Försvarsministern hävdar, att denna
byggnadsprincip numera allmänt utnyttjas
i de flesta utländska mariner.
Jag skall inte bestrida att så är fallet,
men jag har försökt ta reda på hur det
ligger till med saken, och jag har inte
kunnat få några andra upplysningar —
det är möjligt att de inte är riktiga —
än att man använt denna metod i Amerika
och i Norge, men i det senare fallet
på privat initiativ.

vissa minsvepare

Försvarsministern ville för fullständighetens
skull lämna några upplysningar,
som inte hörde till svaret. För
fullständighetens skull skulle jag också
vilja säga ett par ord om hur man har
gått till väga vid beställandet och byggandet
av denna nya båttyp. Det var först
meningen, att dessa båtar skulle byggas
av järn, men så kom man underfund
med att det var lämpligare att
bygga dem av omagnetiskt material.
Det är förståeligt med hänsyn till den
utveckling, som skett i fråga om magnetminor
o. d. När man då skulle övergå
till att bygga båtarna av trä i stället
för av järn vände man sig till ett järnbåtsvarv,
som aldrig byggt en båt av
trä. Vilken båtbeställare i Sverige utom
marinen skulle, när det gäller att få en
båt byggd av trä, vända sig till ett järnbåtsvarv?
Inte nog med att man vände
sig till ett järnbåtsvarv, man lämnade
detta varv så gott som fria händer att
utföra ritnings- och konstruktionsarbetet.
Därtill kom att man lämnade
varvet rätt att utföra arbetet på löpande
räkning. Detta skulle ha varit förståeligt,
om det bara gällt den första
båten; den var ju ett experimentbygge,
ocli knappast något varv skulle ha åtagit
sig ett sådant arbete, om man inte
fått göra det på löpande räkning. Men
nu lämnade man ut alla tre båtarna på
löpande räkning. Jag tycker att detta är
anmärkningsvärt, särskilt med hänsyn
till hur dyra dessa båtar är. Vi skall
komma ihåg att de inte bara är flera
gånger dyrare än träbåtar, som byggs
enligt gängse metoder, utan också dyrare
än järnbåtar. Eftersom arbetet utföres
på löpande räkning, vet ingen med
säkerhet, vad båtarna kommer att kosta,
men det rör sig troligen om 6 å 7 miljoner
kronor för varje båt.

Man har sedan, då det gällt att bygga
ytterligare båtar av denna typ, begärt
anbud. När de båtbyggare, som fått
anbudshandlingarna och som skulle
kunna komma i fråga för arbetets utförande,
begärde att få se någon av de

Onsdagen den 11 december 1957 fm. Nr 29 41

Svar på interpellation ang. reparation av vissa minsvepare

redan byggda båtarna, eftersom det ju
var fråga om någonting så nytt, så gick
det inte för sig. Man kan förstå att det
varv, som nu har hand om båtbyggena,
inte gärna vill visa båtarna, men med
hänsyn till att samtliga tre båtar utlämnats
på löpande räkning, så tycker
man att marinledningen skulle ha förbehållit
sig rätten att få visa en av
dessa båtar för andra båtbyggare, därest
det verkligen låg allvar bakom anbudsförfarande!
beträffande de ytterligare
båtarna.

Nu finns det en sak som gör att man
kan ifrågasätta, om marinledningen
verkligen menade allvar med dessa anbud.
I ett uttalande, som marinledningen
gjorde med anledning av offentliggörandet
av ÖB-planen, säges det något
som är rätt anmärkningsvärt i detta
sammanhang. Det heter sålunda: »Även
sex kustminsvepare kommer i farozonen,
och i varje fall måste man här räkna
med en allvarlig fördröjning. De första
tre i serien är praktiskt taget klara,
och marinledningen anser det betänkligt,
om de varvsarbetare, som vunnit
erfarenhet av att bygga dessa fartyg,
skingras. Samtidigt blir det också en
fördyring, om seriebyggnationen avbrytes.
»

Först och främst skulle enligt detta
uttalande de tre första båtarna i serien
vara praktiskt taget klara. Det skulle
vara intressant att få veta vem som lämnat
den uppgiften. Den första av båtarna
är ännu inte utrustad till 50 procent,
på den andra har man inte börjat utrustningsarbetet
och på den tredje är
man i färd med att bygga skrovet. Vidare
anser marinledningen det betänkligt
att de varvsarbetare, som vunnit
erfarenhet att bygga dessa fartyg,
skingras. Vad menas med detta? Man
lämnar ut anbudshandlingar beträffande
de nya båtarna, och samtidigt förutsätter
man att dessa båtar skall byggas
av samma folk som arbetat med
de tre första båtarna. Ja, man siiger
till och med att det hela blir dyrare, om

inte seriebyggnationen får fortsätta.
Varför lämnar man då ut anbudshandlingar
beträffande de nya båtarna? Är
anbudsförfarande! bara en gest eller
är det verkligen allvarligt menat?

Jag skulle vilja sammanfatta vad jag
här sagt på följande sätt. De kustminsvepare,
som det gäller, är experimentbyggen.
Ingen vet hur det hela kommer
att avlöpa och om dessa båtar kommer
att visa sig användbara. Att man
på marint håll är på det klara med att
de erbjuder nackdelar ur underhållsoch
reparationssynpunkt står klart utsagt
i en artikel i tidskriften Sjöväsendet
för september i år. Det heter där:
»Det torde dock vara uppenbart att
systemet» — alltså med dessa limmade
båtar — »i ett så hårt klimat som vårt
har betydande nackdelar ur underhållsoch
reparationssynpunkt.»

Byggandet av dessa kustminsvepare
förefaller att vara en så vansklig sak
och det hela är så lättvindigt skött,
att jag tror att försvarsministern skulle
göra det svenska samhället en tjänst,
om han stoppade det vidare byggandet
av dessa båtar, tills man fick erfarenhet
av huruvida de tre båtar, som nu
är beställda, kommer att vara användbara.

Chefen för försvarsdepartementet, herr
statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Herr Königson har naturligtvis
rätt däri, att vi inte har någon
erfarenhet av kustminsvepare,
byggda enligt den metod det här gäller,
eftersom det inte tidigare byggts
några sådana båtar här i landet. Men
i utlandet, bl. a. i ett flertal länder i
Europa, har man byggt minsvepare efter
samma metod som den vi nu prövar.
Jag har personligen inte några
som helst förutsättningar att bedöma
fartygstypens framtid, men om jag håller
mig till de uppgifter som marinförvaltningens
båtbyggare lämnat, bl. a.
när riksdagen fattade sitt beslut i ärendet,
har jag ingalunda anledning att

42 Nr 29 Onsdagen den 11 december 1957 fm.

Svar på interpellation ang. reparation av vissa minsvepare

vara så pessimistisk som herr Königson.

Beträffande reparationer och underhåll
påstår marinförvaltningens tekniker
alldeles bestämt, att det är möjligt
att reparera dessa fartyg på samma sätt
som de har byggts men utan att därför
behöva ta in dem i de hallar, där
de byggts. Man säger, att det till och
med skulle vara olämpligt att föra in
fartygen i sådana hallar. En mindre
skada på ett fartyg skall repareras med
samma metod utan att hela fartyget uttorkas.
Detta är de uppgifter som marinförvaltningens
tekniker lämnar, och
jag har faktiskt ingen anledning att inte
tro dem. De stöder sig på utländska erfarenheter.

Beträffande kostnaderna måste herr
Königson ha missuppfattat saken. Marinförvaltningen
räknar kallt med att
göra en besparing genom att icke bygga
dessa minsvepare med traditionell
träkonstruktion. En besparing uppkommer
därigenom att dessa fartyg naturligtvis
blir mycket lättare än vanliga
träfartyg. De kräver därför mindre maskineri.
Vid samma fart kan man således
ha ett lättare maskineri. Man räknar
med att dessa fartyg blir ungefär
20 procent billigare. Det är alltjämt enligt
den uppgift marinförvaltningen
lämnat.

Att vissa varv, som inte har fått vara
med och som är vana vid att bygga vanliga
träkonstruktioner, med viss misstänksamhet
ser på att Oskarshamnsvarvet
bygger dessa känner vi till, men
det tycker jag att herr Königson skall
ta med ro. Dessa tre första fartyg i serien
skall bli prototyper, och det är då
nödvändigt att konstruktionsarbetet får
utföras av marinförvaltningens tekniker
i samarbete med de enskilda varven och
deras underleverantörer. Först sedan
dessa prototyper blivit klara — d. v. s.
skroven av dem, det är ju det enda
som är klart, det har herr Königson
rätt i — har man på sedvanligt sätt
vänt sig till andra varv i landet och

infordrat anbud. Detta förfaringssätt
är icke oriktigt. Marinförvaltningen och
andra försvarsmyndigheter måste
ibland förfara på det sättet när det gäller
nyheter. Marinförvaltningen har pekat
på att just det varv, man samarbetat
med för att få fram prototyper för
de första minsveparna, var särskilt
lämpligt för uppgiften. Nu får övriga
varv sin chans att konkurrera. Detta är
vad jag känner till beträffande frågan
om anbud.

Ja, herr talman, jag tror att det från
min sida räcker med att påvisa detta.
Marinförvaltningens tekniker har planerat
reparations- och underhållstjänsten
och är fullt medvetna om att det
finns många svåra problem att lösa
men att denna tjänst kan utföras på det
sätt som man planerat och som jag här
har antytt.

Herr KÖNIGSON (fp):

Herr talman! Jag skall naturligtvis
inte säga någonting om marinförvaltningens
experter, men jag tror nog att
försvarsministern skulle göra klokt i
om han förhörde sig med några andra
än marinförvaltningens experter. Marinförvaltningens
experter har kontaktat
andra experter, och jag skulle kunna
ge försvarsministern anvisning på dessa
andra experter som kontaktats för
att skaffa upplysningar.

Sedan vill jag bara påpeka en egendomlig
upplysning — jag skall inte bestrida
att den är riktig eftersom försvarsministern
lämnar den. Han säger
att dessa båtar blir billigare. I årets
statsverksproposition står det följande
på tal om minsvepare: »Vad till en början
angår det sistnämnda förslaget vill
jag erinra om att 1952 års plan ursprungligen
upptog 12 kustminsvepare
avsedda att byggas i stål. Sedan dylika
minsvepare visat sig mindre användbara
vid bekämpningen av moderna
minkonstruktioner, har planen ändrats
så att minsvepare i omagnetiskt material
skall byggas. Då detta avsetts skola

Onsdagen den 11 december 1957 fm.

Nr 29

Svar på interpellation ang. en mera fullständig protokollföring vid interpellationdebatter
framför allt i landstingen

ske inom den givna ekonomiska ramen
har samtidigt antalet minsvepare måst
minskas.»

Om dessa minsvepare blir billigare
så skall man väl inte bli tvingad att
bygga ett mindre antal inom den givna
ekonomiska ramen än man från början
tänkt sig.

Chefen för försvarsdepartementet, herr
statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Herr Königson borde
ha uppmärksammat att jag sade att
dessa fartyg blir billigare än jämförliga
fartyg i konventionell träkonstruktion.
Att de däremot blir dyrare än stålfartyg,
har riksdagen fått reda på. Eftersom
det beslut, som riksdagen redan
har fattat, innebär, att vi skall bygga
dessa fartyg i omagnetiskt material,
har man haft att välja mellan olika träkonstruktioner.
Här har valts en icke
konventionell konstruktionstyp. Eftersom
denna är ny och oprövad, kan jag
mycket väl förstå, att fartygsbvggare på
olika håll i landet betänksamt ruskar
på huvudet, men jag undrar om detta
inte i någon mån är utslag av konservatism.

Herr KÖNIGSON (fp):

Herr talman! Detta är första gången
jag har hört talas om att järnbåtar är
billigare än konventionellt byggda träbåtar.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Svar på interpellation ang. en mera fullständig
protokollföring vid interpellationsdebatter
framför allt i landstingen

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON, erhöll på begäran
ordet och yttrade:

Herr talman! Ledamoten av denna
kammare herr Olofson har frågat mig
om jag har uppmärksammat att inter -

pellationsdebatter i landstingen och i
kommunernas fullmäktige icke protokollföres
och om jag kommer att försöka
verka för en mera fullständig protokollföring
av dessa debatter, framför
allt i landstingen. Till svar härpå får jag
anföra följande.

Den nya kommunallagens och den
nya landstingslagens bestämmelser om
protokoll anger — liksom tidigare lagstiftning
på detta område ■— vad protokollet
under alla förhållanden skall innehålla,
nämligen närvarande ledamöter,
redogörelse för ärendets beskaffenhet,
förslag och yrkanden samt beslut ävensom
vid omröstning propositionsordningen
och antalet röster för eller emot
samt, om omröstningen skett öppet,
hur envar röstat. Enligt ifrågavarande
lagar fordras däremot icke att debattinlägg
antecknas i protokollet. Detta
skulle nämligen verka utomordentligt
tyngande å protokollet och på åtskilliga
håll medföra betydande praktiska svårigheter,
inte minst med hänsyn till
tillhandahållandet av protokollsutdrag,
som erfordras i alla besvärs- och underställningsärenden.
Statsmakterna har
därför endast föreskrivit vissa minimibestämmelser
angående protokollets innehåll.
Intet torde emellertid hindra
att en kommun eller ett landsting —
såsom interpellanten tydligen önskar
— låter anteckna interpellationsdebatter
eller andra viktiga debatter, när
skäl därtill anses föreligga. Anmärkas
må sålunda att i vissa större städer den
ordningen tillämpas, att yttrandena
upptages stenografiskt och intages i en
särskild serie. Men att statsmakterna
här skulle ingripa lagstiftningsvägen
och tvinga varje kommun och landsting
att uppteckna alla debatter eller vissa
slag av debatter — oberoende av deras
vikt och betydelse — kan jag icke finna
lämpligt. Jag menar sålunda — i likhet
med vad riksdagen ansett så sent som
1954 —• att statsmakterna icke här bör
ingripa med lagstiftning utan att det bör

44 Nr 29 Onsdagen den 11 december 1957 fm.

Svar på interpellation ang. en mera fullständig protokollföring vid interpellationsdebatter
framför allt i landstingen

få ankomma på kommun och landsting
att själva bestämma, i vilken utsträckning
debatter skall upptecknas.

Herr talman! Härmed anser jag mig
ha besvarat interpellationen.

Härpå anförde

Herr OLOFSON (fp):

Herr talman! Till statsrådet och chefen
för inrikesdepartementet ber jag att
få framföra ett tack för svaret på min
interpellation.

Svaret sönderfaller i två delar, en negativ
och en positiv del.

Den negativa delen består däri, att
statsrådet säger att han finner det
olämpligt att genom skärpning av 34 §
i landstingslagen ovillkorligen ålägga
kommuner och landsting att föra ett
fullständigt protokoll. Det är väl ingen
som har något att invända mot ett sådant
ståndpunktstagande. Det är tydligt,
att ett generellt åläggande vore otympligt
och onödigt.

Den mera positiva delen av statsrådets
svar består i en hänvisning till de
möjligheter som kommuner och särskilt
landstingen redan nu har att frivilligt
skriva fullständigare protokoll vid interpellationsdebatter
och andra viktiga
debatter, när skäl därtill anses föreligga.
Statsrådet hänvisar i det sammanhanget
till att åtskilliga större städer
låter föra sådana protokoll.

Om man emellertid ser på den praxis
som finns ute i landstinget, står det
klart att landstingen i detta hänseende
knappast följer det goda föredömet från
de större städerna. Detta gäller särskilt
interpellationsdebatter. Det har redan
förekommit fall, där det efteråt uppstått
delade meningar om vad som har
sagts under interpellationsdebatten. Jag
har själv varit med om ett sådant fall.
Man sade då: »Låt oss gå tillbaka till
protokollet och se efter vad som verkligen
har sagts.» Där stod inte någonting
alls om vad som yttrades under in -

terpellationsdebatten. En sådan ordning
kan knappast anses tillfredsställande.

Av förarbetena till 1954 års landstingslag
framgår, att när man i denna
lag liksom i den nya kommunallagen
införde interpellationsinstitutet uppmärksammade
man inte att interpellationsdebatterna
knappast faller under
den bestämmelse i landstingslagen som
säger, att protokollet skall innehålla
förslag och yrkanden. Det är mycket
sällan som en interpellationsdebatt utmynnar
just i något förslag eller yrkande.
Man resonerade den gången däremot
om tiden för protokollets justering
och om dess tryckande. Man diskuterade
vidare i en debatt i denna kammare
den 28 april 1954 om det vid öppen
omröstning ovillkorligen skulle föreskrivas,
att protokollet skulle innehålla
uppgift om hur var och en röstat, eller
om det skulle lämnas åt landstingen att
själva avgöra, hur protokollet i det stycket
skulle utformas. Denna kammare
stannade för den strängare bestämmelsen,
och 34 § i landstingslagen kom att
ålägga landstingen att vid öppen omröstning
i protokollet intaga uppgift
om hur var och en enskild ledamot
har röstat.

I en kommentar till 34 § säger också
den kommitté, vars betänkande föregick
beslutet: »Det förhållandet att landstingens
protokoll i motsats till fullmäktigeförsamlingarnas
undantagslöst föres
av särskild tjänsteman berättigar för
övrigt till ställande av högre krav på
protokollets fullständighet i landstingen.
»

Jag anser, herr talman, i likhet med
inrikesministern, att tidpunkten inte på
långt när är inne att ta upp denna paragraf
i landstingslagen till revision, men
som läget nu är tycker jag att det särskilt
för landstingens del bör pekas på
möjligheten och önskvärdheten av att
man frivilligt för så fullständiga debattprotokoll,
att, när tvist uppstår efter en
debatt, del blir möjligt att gå tillbaka

Onsdagen den 11 december 1957 fm.

Nr 29

till protokollet för att se vad som verkligen
har sagts under debatten.

Jag ber än en gång att få tacka inrikesministern
för svaret.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 5

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
den på kammarens bord
liggande motionen nr 716, av herr Hansson
i Skegrie m. fl.

§ 6

Folkhögskolans ställning och uppgifter

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
173, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående folkhögskolans ställning
och uppgifter jämte i ämnet väckta
motioner.

Kungl. Maj:t hade i propositionen nr
146, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden
för den 22 mars 1957, föreslagit
riksdagen att godkänna dels av
chefen för ecklesiastikdepartementet
förordade riktlinjer för folkhögskolans
ställning och uppgifter, att tillämpas
tills vidare från och med arbetsåret
1958/59, dels av departementschefen
förordade grunder för statsbidrag till
byggnadsarbeten in. m. vid folkhögskolor,
att tillämpas tills vidare från och
med arbetsåret 1958/59, dels av departementschefen
förordade grunder för
allmänt driftbidrag till folkhögskolor,
att tillämpas tills vidare från och med
arbetsåret 1958/59, dels ock av departementschefen
förordade riktlinjer för
behandlingen av frågor rörande folkhögskolan
och de stora årskullarna.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft bland annat

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Kriigel in. fl. (1:510) och den andra
inom andra kammaren av herr Allard
in. fl. (11:644), i vilka hemställts att
riksdagen måtte besluta, att för från

Folkhögskolans ställning och uppgifter

andra och tredje årskurs ävensom specialkurs
avgående elev, som begärde
vitsord över sina kunskaper, sådana
skulle kunna utfärdas, samt att riksdagen
jämväl måtte besluta, att vitsorden
i flit och uppförande bibehölles,

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Sunne och Englund (I: 511) och den
andra inom andra kammaren av fröken
Höjer m. fl. (II: 642), i vilka hemställts
att riksdagen måtte besluta sådan ändring
i förhållande till Kungl. Maj:ts förslag
av 21 § folkhögskolestadgan, att de
folkhögskolor, som så önskade, icke förvägrades
rätten att tilldela sina elever
graderade betyg i vissa ämnen eller —•
som ett alternativ — i vissa ämnesgrupper,
i båda fallen enligt det av skolöverstyrelsen
framförda förslaget om
en 4-gradig betygsskala,

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av fru
Svenson m. fl. (1:512) och den andra
inom andra kammaren av herr Jansson
i Benestad in. fl. (II: 643), i vilka hemställts
att riksdagen vid behandlingen
av Kungl. Maj:ts proposition nr 146
måtte anhålla om utfärdande av sådana
riktlinjer för folkhögskolans ställning
och uppgifter, att graderade betyg tills
vidare skulle kunna förekomma vid
folkhögskolorna,

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Wolgast in. fl. (I: 551) och den andra
inom andra kammaren av herr Bark
m. fl. (11:691), i vilka hemställts att
riksdagen måtte uttala sig för en ändring
av 21 § folkhögskolestadgan i huvudsaklig
anslutning till skolöverstyrelsens
i proposition 146 återgivna förslag.

Utskottet hemställde

1) att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag samt motionerna
I: 511 och II: 642 samt I: 551 och II: 691
ävensom med avslag å motionerna I: 510
och 11:644, 1:512 och 11:643 samt
1:548 och 11:693, godkänna av depar -

Nr 29

Onsdagen den 11 december 1957 fm.

Folkhögskolans ställning och uppgifter

tementschefen i statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för den 22
mars 1957 förordade riktlinjer för folkhögskolans
ställning och uppgifter, att
tillämpas tills vidare från och med arbetsåret
1958/59, med den ändring i fråga
om utformningen av 21 § folkhögskolestadgan
som utskottet förordat;

2) att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj ds förslag samt med avslag
å motionerna 1:550 och 11:692, godkänna
av departementschefen förordade
grunder för statsbidrag till byggnadsarbeten
in. m. vid folkhögskolorna, att
tillämpas tills vidare från och med arbetsåret
1958/59;

3) att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj ds förslag samt med avslag
å motionerna 1:552 och 11:696, godkänna
av departementschefen förordade
grunder för allmänt driftbidrag till
folkhögskolor, att tillämpas tills vidare
från och med arbetsåret 1958/59;

4) att riksdagen måtte godkänna av
departementschefen förordade riktlinjer
för behandlingen av frågor rörande
folkhögskolan och de stora årskullarna.

Reservation hade avgivits av herrar
Ohlon och Pålsson samt fröken Karlsson,
vilka ansett att utskottet under 1)
bort hemställa, att riksdagen måtte, i
anledning av Kungl. Maj ds förslag och
motionerna I: 510 och II: 644 samt I: 512
och II: 643 ävensom med avslag å motionerna
1:511 och 11:642, 1:551 och
II: 691 samt I: 548 och II: 693, godkänna
av reservanterna förordade riktlinjer
för folkhögskolans ställning och uppgifter,
att tillämpas tills vidare från och
med arbetsåret 1958/59.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr NILSSON i Göingegården (h):

Herr talman! I Kungl. Maj ds propositioner,
nr 146, som har legat kvar sedan
vårriksdagen, föreslås en allmän
översyn av de bestämmelser som gäller
för folkhögskolans verksamhet i all -

mänhet. Jag anser förslaget värdefullt,
och det kommer enligt min mening alldeles
säkert att ge ett stöd åt folkhögskolans
verksamhet, framför allt då det
gäller kostnader för byggnaderna och
för driften. Förslaget bygger i huvudsak
på skolkommissionens förslag i vad
detta gäller folkhögskolans framtid.
Statsutskottet har i stort sett tillstyrkt
detta Kungl. Maj ds förslag, men till utskottets
utlåtande över propositionen
har dock fogats en reservation, som i
huvudsak sammanfaller med motioner
som framförts i båda kamrarna där man
föreslår en avvikelse från Kungl. Maj ds
förslag i vad det gäller vitsord för elever
som genomgår folkhögskolan och
framför allt folkhögskolans andra och
tredje årskurser. Det är, herr talman,
många riksdagsledamöter, som står
bakom motionerna, och jag vill med
några ord redovisa, varför jag är övertygad
om att det är ett rättvisekrav från
ungdomen som där framföres.

Det är nog inget tvivel om att de
ungdomar, som besöker en folkhögskolas
andra och tredje årskurser, bedriver
målstudier, d. v. s. önskar inhämta
den undervisning i olika ämnen, som
lämnas vid dessa kurser, för att sedan
ute i arbetslivet ha nytta av kunskaperna,
i den mån de redovisas i form av
betyg från kurserna, liksom de också
avser att från dessa kurser gå vidare
till yrkesutbildning eller till annan,
mera avancerad utbildning.

Jag erinrar mig att det i skolkommissionen
fördes ganska ingående debatter
om denna sak. Man kunde inte enas,
utan tre av kommissionens ledamöter
föreslog i en reservation, att i första
årskursen icke skulle ges betyg, utan
endast intyg, utvisande att eleven genomgått
kursen och på ett tillfredsställande
sätt tillgodogjort sig undervisningen.
Även i andra och tredje årskurserna
skulle intyg ges, men för elev
som begärde vitsord över sina kunskaper,
skulle sådant vitsord kunna utfärdas,
såvida efter lärarrådets hörande

Onsdagen den 11 december 1957 fm.

Nr 29

bestämmelser som medger detta intagits
i skolans reglemente. I månadskurs,
ansluten till huvudkurs, skulle ges intyg
respektive vitsord enligt de grunder
som gäller för den längre kurs, vartill
månadskursen är ansluten. — Detta
är i huvudsak den reservation till skolkommissionens
utlåtande som motionärerna
har tagit sikte på.

Motionärerna säger att folkhögskolan,
framför allt i den första årskursen,
skall vara en hjälp i yrkesvalet och en
väg till fortsatt utbildning. Detta framhåller
ju departementschefen i propositionen,
men han säger även: »Jag anser
att också detta är en viktig uppgift
för folkhögskolorna, som de emellertid
bäst fyller genom att hålla fast vid sin
primära målsättning som bildningsskola
och icke genom att söka efterlikna
realskolan och andra utbildningsskolor
i kursplaner och metodik.»

Man kan fråga sig vilka dessa andra
utbildningsskolor är som Kungl. Maj :t
syftar på härvidlag. Det är väl ändå en
allmän uppfattning att realskolor lika
väl som gymnasier i varje fall bör vara
inte blott utbildningsskolor utan samtidigt
också bildningsskolor.

Departementschefen anser alltså att
det är en viktig uppgift för folkhögskolorna
att för många elever bli en hjälp
i yrkesvalet och en väg för fortsatt yrkesutbildning,
men han säger längre
fram i propositionen: »Jag vill särskilt
understryka att varken tredje årskurs
eller specialkurs får syfta till att förbereda
eleverna för inträde vid vissa
undervisningsanstalter.» Jag måste
säga, att jag tycker att departementschefen
är inkonsekvent härvidlag. Detta
är hårda ord mot alla de ungdomar,
som bevistar framför allt andra och
tredje årskurserna. Vi vet nog litet var,
att framför allt de flickor, som går på
en folkhögskolas andra och tredje årskurs
och tänker utbilda sig till exempelvis
sjuksköterskor, siktar till att få
ett betyg över dessa kurser, som gör det
lättare för dem att fortsätta denna yr -

Folkhögskolans ställning och uppgifter

kesutbildning. Jag kan i detta sammanhang
erinra om några stora folkhögskolor
såsom Marieberg, Jakobsberg
och Viskadalen. Antalet folkhögskolor
är i runt tal 90, varav ett tjugutal rörelseskolor
och ett sjuttiotal folkhögskolor
med landsting eller liknande institutioner
som huvudmän. Bland dessa
finns också Hvilans välkända folkhögskola
med sin specialkurs, som leder
till en utbildning vid bl. a. Ultuna och
även Alnarp. Vi vet att många ungdomar
på den vägen har fått en utbildning,
som de haft stor nytta av i fortsättningen.

Det har ju också visat sig att undan
för undan allt fler folkhögskolor har
begärt rätt att få utdela betyg, framför
allt i andra och tredje årskurserna. Jag
vill i detta sammanhang gärna säga att
enligt min mening inga betyg bör utdelas
i första årskursen. Folkhögskolans
första årskurs bör, såsom man av gammalt
har ansett, vara en bildningsskola,
som inte direkt siktar till något speciellt
studiemål. Däremot är jag övertygad om
att de ungdomar som söker sig till
andra och tredje årskursen har ett bestämt
mål, och därför bör det ges betyg
i dessa årskurser.

Nu har skolöverstyrelsen lagt fram
ett kompromissförslag, som jag tycker
är en halvmesyr. Skolöverstyrelsen föreslår
att det skall utdelas i viss mån
graderade betyg över studielämpligheten
hos de ungdomar som går på en
folkhögskola, även i andra ocli tredje
årskursen. Det föreslås fyra olika graderingar:
Mindre tillfredsställande,

Tillfredsställande, Mycket tillfredsställande
och Utmärkt tillfredsställande.

Det här förstår jag inte riktigt. Betygsgradering
måste väl ändå bygga på
det kunskapsmått som vederbörande
elev har inhämtat under kursen. För övrigt
avser vid studielämpligheten inte
bara ett visst ämne, utan över huvud
taget lämplighet att inhämta kunskaper
i de olika ämnen, i vilka det undervisas
vid kurserna. Vi vet ju att det alltid

Nr 29

Onsdagen den 11 december 1957 fm.

Folkhögskolans ställning och uppgifter

finns elever som inte har möjligheter
att inhämta kunskaper i matematik och
andra naturvetenskapliga ämnen lika
lätt som i t. ex. humanistiska ämnen
och vice versa. Det blir ett omdöme, en
form av klumpbetyg, som enligt min
övertygelse ute i det praktiska livet inte
får tillnärmelsevis samma värde som
ett i vanlig ordning graderat kunskapsbetyg.
Kungl. Maj :t vill emellertid under
inga omständigheter vara med om
utfärdande av graderade vitsord och
föreslår att den tidigare tillämpade betygsättningen
skall upphöra i och med
förslagets ikraftträdande den 1 juli
1958. Skolöverstyrelsen har varit inne
på tanken att en övergångstid skulle
medgivas, men inte heller det vill Kungl.
Maj :t vara med om.

Jag kan, herr talman, inte underlåta
att redovisa att jag i förra veckan
hade tillfälle att tala inför tredje årskursen
vid en av vårt lands större folkhögskolor,
som har över 150 elever. Jag
tillät mig att fråga de 26 eleverna i denna
tredje årskurs: Hur många av er

skulle inte ha kommit hit, om ni inte
haft möjlighet att efter genomgången av
denna kurs få graderade betyg i vanlig
ordning? Det var 22 av dessa elever
som omedelbart redovisade att de under
sådana omständigheter inte skulle ha
genomgått tredje årskursen. Jag tror att
det förhåller sig likadant vid samtliga
de folkhögskolor som för närvarande
har rätt att utfärda graderade betyg.

Herr talman! Jag skall inte uppta
kammarens tid längre. Jag tror för min
del att det skulle vara olyckligt för och
en orättvisa mot dessa ungdomar, som
har förvärvsarbete under sommaren
och under vintern bevistar andra och
tredje årskursen vid någon folkhögskola,
om de inte hade möjlighet att erhålla
graderade betyg. Jag vill därför
yrka bifall till den vid statsutskottets
utlåtande fogade reservationen av herr
Ohlon m. fl.

I statsutskottets här ifrågavarande utlåtande
redovisas bland annat en mo -

tion av undertecknad m. fl. ledamöter
av denna kammare och en likalydande
motion, som väckts av ett par ledamöter
av första kammaren, i vilka motioner
föreslagits att de folkhögskolor som
så önskar skulle få inrätta en musiklinje
med statligt stöd i vanlig ordning,
i den mån dessa kurser fyller kraven
i folkhögskolestadgan och avlöningsreglementet
för folkhögskolorna. Riksdagen
har tidigare i år medgivit Framnäs
folkhögkskola att anordna sådan undervisning
med sedvanligt stöd. Motionärerna
har ansett det vara synnerligen
värdefullt att kunna anordna fackmässig
instrumentalundervisning, där levande
musik kan få komma till sin rätt.
Jag tror det är betydelsefullt att ungdomarna
själva får möjlighet att lära
sig spela och syssla med instrumentalmusik
i en tid, då de automatiskt matas
med musik genom radion och på annat
sätt. Den levande musiken har enligt
min mening en så stor uppgift att
fylla i våra hem, att en undervisning
och utbildning på detta område vore
mycket värdefull. Utskottet har emellertid
för sin del hänvisat till att framställningar
i detta syfte skall av Kungl.
Maj :t bedömas från fall till fall och har
icke velat lägga avgörandet i dessa frågor
enbart i Kungl. Maj:ts hand. Jag
vill, herr talman, på denna punkt endast
uttala den förhoppningen, att
Kungl. Maj :t välvilligt behandlar inkommande
framställningar av detta
slag och ger de folkhögskolor som så
önskar samma möjligheter i detta hänseende
som Kungl. Maj :t och riksdagen
tidigare i år medgivit Framnäs folkhögskola.

I detta yttrande instämde fru Eriksson
i Stockholm (s) samt herrar Norén
(s), Lothigius (h) och Ny hage (h).

Herr ARVIDSON (s):

Herr talman! Att 1950 års skolreform
skulle få betydelse för folkhögskolans
ställning och arbete stod från början

Onsdagen den 11 december 1957 fm.

Nr 29

klart. Skolkommissionen tillsatte helt
följdriktigt en särskild folkhögskoledelegation,
vilket herr Nilsson i Göingegården
här redan påmint om. Utredningsarbetet
började år 1946. Efter mer
än 11 år får riksdagen i dag tillfälle att
ta ställning till resultatet av delta långa
arbete. Det är att hälsa med tillfredsställelse.

Folkhögskolans företrädare har med
intresse och inte utan oro frågat sig:
Skall folkhögskolan kunna hävda sig i
det nya läge, som skolreformen åstadkommer?
Alla får ju nu en nioårig skolgång
och alla får möjlighet att i mån
av förutsättningar nå realexamens nivå.
Blir folkhögskolan under sådana omständigheter
onödig eller mindre attraktiv,
har man frågat sig. Både skolkommissionen
och departementschefen har
pekat på omständigheter som borde
dämpa oron. Under de två senaste decennierna
har tillströmningen av elever
till folkhögskolan ökat kraftigt, trots
att ungdomskullarna minskat och trots
att möjligheterna till realskolestudier
har mångdubblats. Skolkommissionen
pekade för sin del på ytterligare en
omständighet av betydelse. Kraven på
medborgerlig bildning och på humanistisk
och naturvetenskaplig orientering
ökar ständigt. Departementschefen understryker
i det sammanhanget, att
allmänbildningskravet inom många yrken
har skärpts och att folkhögskolans
betydelse därigenom växer.

I själva verket är den nioåriga skolan
inte avsedd att ge en avslutad medborgerlig
bildning. Den pekar på varje
linje utöver sig själv. Det föreligger
därför ett behov av en svensk ungdomsskola,
avsedd för all ungdom i åldern
16—19 år. Inom denna ungdomsskola
får folkhögskolan vid sidan av gymnasier
och yrkcsutbildningsanstalter en
naturlig uppgift, samtidigt som den
kommer att behålla sin dragningskraft
för ungdom över de tjugu åren. Folkhögskolans
uppgift kan närmast formuleras
så, att folkhögskolan skall för -

Folkhögskolans ställning och uppgifter

djupa den mera elementära utbildning
enhetsskolan ger.

Men härmed markeras den avgörande
förändring, som skolreformen medför
för folkhögskolans del. För närvarande
är det så, att folkhögskolan i alltför hög
grad inriktar och måste inrikta sitt arbete
på att ge den elementära undervisning
som den obligatoriska skolan
egentligen skulle ha klarat av. Den har
i många avseenden blivit ett slags ersättning
för realskolan och liar tyvärr
i viss mån fått sin prägel av detta. Men
efter enhetsskolans genomförande kommer
läget att bli ett annat. Behovet av
rent elementär undervisning kommer
att minska, och därmed kommer utrymmet
för personlighetsdanande utbildning
att öka. Vid sidan av kunskapsmässig
fördjupning i de olika ämnena kommer
folkhögskolan i framtiden att kunna
ägna större uppmärksamhet åt livsåskådningsproblemen,
åt samhällsorientering
och åt estetisk fostran. Skolkommissionen
har karakteriserat detta som
en helt ny giv för folkhögskolan. I själva
verket innebär detta att folkskolan —
det bör man kanske stryka under som
anmärkningsvärt — bättre kommer att
kunna lösa sin ursprungliga uppgift,
den personlighetsdanande.

Under sådana förhållanden framstår
det som en viktig sak att folkhögskolans
framtida ställning bevaras. Det har funnits
en tendens i motsatt riktning. Den
avspeglar sig inte minst i ett antal motioner,
som går ut på införandet av graderade
betyg i folkhögskolan. Också
den reservation, som herr Nilsson i Göingegården
här presenterade, är uttryck
för en liknande tendens. Då man tar avstånd
från planen på införande av graderade
ämnesbetyg i folkhögskolan, gör
man det i medvetandet om att en betygssättning,
som inte är rena humbugen,
förutsätter fastställda kurser och
gemensamma betygsnormer.

Men om man inför fasta kurser och
en fixerad betygsskala, så mister folkhögskolan
sin särart och blir en skola

Andra kammarens protokoll 1957. Nr 29

Nr 29

Onsdagen den 11 december 1957 fm.

Folkhögskolans ställning och uppgifter

som alla andra skolor. Hotet mot folkhögskolan
har kommit från det växande
kravet på realskolekunskaper i en lång
rad yrken. Men genom den nioåriga
skola, som nu skall bli obligatorisk,
kommer detta tryck på folkhögskolan
att upphöra. Det kommer då inte längre
att finnas någon risk för att folkhögskolan
blir en kopia av realskolan.

Det är främst mot bakgrunden härav,
som kraven på graderade ämnesbetyg
ter sig missriktade och onödiga. Utskottet
bär ägnat denna fråga ingående uppmärksamhet,
och i utlåtandet slås fast,
att det skulle stöta på stora praktiska
hinder att sätta graderade ämnesbetyg.
I folkhögskolan finns inga centralt fastställda
ämneskurser som i realskolan,
och inte heller har man någon allmänt
godtagen betygsskala. Vill man inte införa
fasta ämneskurser, som är desamma
i samtliga folkhögskolor — och det
har faktiskt ingen förordat — så får
man också avstå från graderade betyg.

Utskottet framhåller emellertid dessutom
afl folkhögskolan har att förbereda
sina elever för ett aktivt deltagande
i det allmänna bildningsarbetet.
Det kan då inte vara ändamålsenligt
att fixera studieintresset till uppnåendet
av vissa betygsenheter. Betygsgivningen,
säger utskottet, skulle försvaga
folkhögskolans pedagogiska egenart
och fjärma folkhögskolan från friare
arbetsformer och från de bildningsmål,
som folkhögskolan gjort till sina. Dessa
synpunkter är avgörande. Folkhögskolans
egna företrädare synes också efter
långa debatter ha kommit fram till den
ståndpunkten att betyg i de särskilda
ämnena inte bör förekomma vare sig i
första, andra eller tredje årskursen eller
i specialkurserna. Det har betonats
inför statsutskottets andra avdelning
att man står enig bakom denna ståndpunkt.
Det är ett klokt och glädjande
ställningstagande.

Folkhögskolans frihet bör bevaras.
Det enda villkor samhället bör ställa
är, att folkhögskolan bevarar sin karak -

tär av folkhögskola. Utskottet har också
ansett, att eftersom eu betygsgivning
skulle äventyra denna ställning, bör
folkhögskolans frihet så till vida begränsas,
att den inte har rätt att ge graderade
ämnesbetyg.

Å andra sidan har ett behov gjort sig
gällande av att eleverna tilldelas ett
omdöme över sin studielämplighet. Presumtiva
arbetsgivare kan ha nytta av
ett sådant omdöme, och det kan också
tjäna till ledning för mottagande bildningsanstalter,
som skall välja mellan
ett stort antal inträdessökande. Ett omdöme
om studieintresse och studieförmåga
har den fördelen framför ämnesbetygen
att det inte binder undervisningen
vid bestämda kurser. I det avseendet
är ett omdöme — det må vara
graderat hur mycket som helst — ofarligt.
Å andra sidan skall jag villigt erkänna,
att om dessa omdömen graderas,
så får man svårigheter alt fastställa
betygsnormerna. Vad är t. ex. utmärkt
tillfredsställande studieförmåga,
och vad är mycket tillfredsställande
o. s. v.?

Utskottet har emellertid rekommenderat
att folkhögskolorna skall ha rätt
att avge graderade omdömen om elevernas
studieförmåga, antingen i form
av ett sammanfattande omdöme, som
gäller samtliga läroämnen, eller särskilda
sammanfattande omdömen avseende
å ena sidan den humanistisktsamhälleliga
ämnesgruppen och å andra
sidan den matematiskt-naturvetenskapliga
samt därtill eventuellt någon annan
ämnesgrupp, som kan vara speciell för
skolan. Här har sålunda utskottet en
annan uppfattning än skolöverstyrelsen,
som menat att man borde ha rätt att
inskränka sig till att ge betyg endast i
eu ämnesgrupp. Utskottet har ansett att
det skulle vara fara för att eleverna
ensidigt börjar plugga inom den ena
ämnesgruppen och lämnar den andra
åt sidan. Det har man velat undvika.

Mot utredningens förslag om omdömen
av denna typ skulle man kunna invända

Nr 29

Onsdagen den 11 december 1957 fm.

att övningsiimnena härigenom kommer
i skymundan, och man kan naturligtvis
också peka på faran för att de graderade
omdömena får en ogynnsam inverkan
på själva motivationen för studiearbetet.
I klart medvetande om dessa
faror har jag emellertid för egen del i
utskottet kunnat ansluta mig till förslaget,
sådant det nu föreligger. Detta
sker så mycket hellre, som det förutsattes
att omdömena skall utdelas endast
till elever som så önskar och att
folkhögskolorna har full frihet att inte
begagna sig av rätten att avge omdömen.
För min del hoppas jag att de
flesta folkhögskolor avstår från denna
rätt.

Herr Nilsson i Göingegården och de
som ställt sig bakom hans motion vill
hålla hela första årskursen, som ju de
flesta elever nöjer sig med, fri från
både betyg och omdömen. Det är en
rejäl hållning. Däremot vill reservanterna
ha ämnesbetyg för andra och
tredje årskurserna och för specialkurser.
Jag tror emellertid inte att man
på detta sätt kan dela upp folkhögskolan
i stadier, skilda från varandra och
utan inflytande på varandra. Om man
inriktar andra och tredje årskurserna
mot bestämda mål med bestämda kunskapsmått
som skall uppnås, så kommer
detta att återverka också på första
årskursen. Man kommer att inrikta eleverna
på slutmålet, preparera dem för
detta. Den erfarenheten har gjorts i
alla skolformer. Redan av denna anledning
bör vi ta avstånd från betygsättning
i de högre årskurserna.

Herr Nilsson i Göingegården talade
om målstuderande, och det iir naturligtvis
riktigt att sådant målstuderande
förekommer, speciellt i de högre kurserna.
I det sammanhanget nämnde
herr Nilsson elevernas nytta av alt få
betyg. För egen del iir jag emellertid
på det klara med att eleverna har lika
stor nytta av de omdömen om studielämplighet
som är föreslagna att införas.
Ett sådant omdöme visar hur

Folkhögskolans ställning och uppgifter

eleverna har tillgodogjort sig utbildningen.
För de mottagande utbildningsanstalterna
är studielämpligheten av
mera avgörande betydelse än betyg över
specificerade kunskaper i de olika ämnena.
Ämnesbetygen har dessutom de
skadliga biverkningar jag förut uppehöll
mig vid.

Herr Nilsson i Göingegården överskattar
säkert betygen som värdemätare
på studieprestationer. Vi som under
många år sysslat med samhällets
urvalsproblem i skolsystemet vet hur
vanskligt det är att sätta betyg också i
skolor med en lång tradition i detta
avseende. Betygen visar fel i alltför hög
grad. Det vore synd om folkhögskolan
skulle dras in i detta mycket otillfredsställande
maskineri.

Slutligen bör väl alltjämt sägas, att
de kurser vi nu har i folkhögskolan
kommer att ersättas av enhetsskolans
högstadier. Detta gäller i mycket stor
utsträckning också andra och tredje
årskurserna. Under sådana förhållanden
kommer folkhögskolan att bli
tvungen att i det nya läget nyorientera
sig i fråga om kursuppläggningen. Då
är det av väsentlig vikt att dessa nya
kurser inte regleras centralt utan att
folkhögskolan själv får behålla friheten
att nyorientera sig. Jag tror att en betygsättning
i hög grad skulle försvåra
detta arbete för folkhögskolan.

Folkhögskolans fria ställning har
bl. a. markerats därav, att varje folkhögskola
har sin egenart och att rörelseskolorna
är så många och så betydelsefulla.
Alldeles ofarlig är en sådan
fri ställning inte. Frestelsen ligger nära
att låta undervisning och miljö så präglas
av en viss livsåskådning eller samhällsåskådning
eller av själva rörelseanknytningen,
att objektiviteten sättes
ur spel och lämnar rum för propaganda
och påtryckning. Skolkommissionen
uppmärksammade denna fara
och föreslog att det skulle stipuleras,
att lärare och elever vid en rörelseskola
i viss utsträckning skulle rekry -

Nr 29

Onsdagen den 11 december 1957 fm.

Folkhögskolans ställning och uppgifter

teras utanför den rörelse som står bakom
skolan. Departementschefen har avstått
från att föreslå en sådan bestämmelse.
Han anser emellertid en allsidig
rekrytering önskvärd. Enligt folkhögskolestadgan
skall undervisningen vara
objektiv. Någon påtryckning på eleverna
i politiska och religiösa frågor får
inte förekomma, vilket alltjämt måste
vara ett rättesnöre.

En skola som uppfyller stadgans
fordringar på den här punkten bör ha
möjlighet att dra till sig elever med
skilda åsikter, hävdar departementschefen.
Utskottet har inte haft något
att invända mot denna uppfattning, och
jag vill gärna för egen del ansluta mig
till den.

Jag vill också understryka, att om
principen om tolerans och fördragsamhet
upprätthålles, om själva undervisningen
är objektiv och om folkhögskolorna
medvetet ser som sin uppgift att
fostra till självständighet i livs- och
samhällsåskådningsfrågor, bör de olika
rörelseskolorna ha rätt att hävda sin
egen anda och sin särart.

Parentetiskt vill jag emellertid understryka
att det inte är förenligt med
dessa principer att — vilket lär förekomma
vid vissa folkhögskolor — eleverna
tvingas att deltaga i morgonböner
eller andaktsstunder. Ett sådant
tvång får inte utövas vare sig genom
utfärdade bestämmelser inom skolan
eller genom trycket från miljön.

Både herr Nilsson i Göingegården och
jag har uppehållit oss vid frågor av i
viss mån kontroversiell art. I det stora
hela föreligger enighet om det program
för folkhögskolans framtid som Kungl.
Maj:t framlagt. Detta program innehåller
mycket av intresse. Man kan peka
på de möjligheter som folkhögskolan
nu får att närmare anknyta sitt arbete
till folkbildningsarbetet i övrigt, till
studiecirklarna och bildningskurserna.
Man kan peka på de ökade resurserna
i ekonomiskt avseende. Man kan peka
på de nya möjligheter, som folkhög -

skolorna får att inrätta nya kurstyper.
Över huvud taget är det tydligt, att
folkhögskolan får större möjligheter att
utvecklas och att anpassa sig efter samhällsutvecklingen.
Det betonas av utskottet,
att det blir folkhögskolans uppgift
att i det nya läget anpassa sig och
skapa nya former för sin verksamhet.
Uttalandet bör väl tolkas på det sättet,
att folkhögskolans fria ställning ger den
ansvaret för den fortsatta utvecklingen.
Förnyelse och framåtskridande är i
dagens läge den väsentliga uppgiften
för folkhögskolorna, och jag tror för
min del att folkhögskolorna, om den
fria ställningen bevaras, kommer att
tillvarataga möjligheterna. På den
punkten är jag optimist.

Mot bakgrunden härav, herr talman,
kan jag helhjärtat yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr NILSSON i Göingegården (h)
kort genmäle: .

Herr talman! Herr Arvidson gjorde
gällande, att då enhetsskolan blivit
verklighet, kommer den att minska
köerna till folkhögskolorna. Jag för min
del tror inte det. Jag är tvärtom övertygad
om att det alltjämt kommer att
finnas ganska långa köer vid våra folkhögskolor.

De som i enhetsskolan väljer t. ex.
klass 9 y kommer så småningom att
fipna att de har behov av en vidareutbildning,
som de har möjlighet att få
vid folkhögskolorna. Jag tror också att
vi inom skolkommissionen var eniga
om att det alltjämt kommer att finnas
stora skaror ungdomar, som söker sig
till folkshögskolorna.

De som hävdar att betyg inte skall
sättas vid folkhögskolorna anser svårigheten
vara att enhetliga kursplaner
saknas för folkhögskolorna. Jag föreställer
mig, att det inte kan vara någon
större svårighet för skolöverstyrelsen
att föreslå regler, som gör det möjligt
för folkhögskolorna att ge graderade

Onsdagen den 11 december 1957 fm.

Nr 29

betyg, dock givetvis endast i andra och
tredje årskurserna. Jag ber att ännu
en gång få betona, att vi som föreslår
alt betyg skall sättas vid folkhögskolorna
inte menar att betygsättning skall
ske i första årskursen utan enbart i
andra och tredje årskurserna. Om folkhögskolan
skall ha sin frihet vad beträffar
undervisningen bör den även
ha frihet i fråga om betygsättningen.

Till herr Arvidson vill jag säga, att
det inte är jag och inte heller någon
annan högerman, som har motionerat
i det här fallet. Det krav det här är
fråga om framfördes i första hand från
socialdemokratiskt håll i en motion,
som underskrivits av inte mindre än
30 ledamöter i första kammaren.

Herr ARVIDSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Nilsson i Göingegården
har helt missförstått mig, om
han tror, att jag underskattar folkhögskolans
uppgifter och chanser i fortsättningen.
Det kommer alltjämt att stå
köer vid folkhögskolans portar; det tror
jag och det hoppas jag.

Något annat har jag heller aldrig sagt.
Vad jag sagt är att enhetsskolans högstadium
kommer att ersätta folkhögskolornas
nuvarande kurser. Däremot kommer
enhetsskolan ingalunda att fylla
behovet av en fördjupad personlighetsdaning.
Folkhögskolan kommer alltjämt
och enligt min mening i ökad
omfattning att kunna motsvara kraven i
detta avseende.

Det var alltså inte detta vi har diskuterat,
utan vår debatt har gällt möjligheterna
att införa graderade ämnesbetyg
i folkhögskolan. Herr Nilsson i
Göingegården säger, att det för skolöverstyrelsen
skulle vara utomordentligt
liitt att åstadkomma regler för en
sådan betygsättning. Jag vill hävda att
detta hör till de svåraste uppgifter,
som över huvud taget är tänkbara inom
vårt skolsystem, och att skolöverstyrelsen
kommer alt gå bet på uppgiften.

Folkhögskolans ställning och uppgifter

Herr ALEMYR (s):

Herr talman! Jag skall nöja mig med
att ta kammarens dyrbara tid i anspråk
endast för att göra några detaljanmärkningar
kring det förslag, som vi nu har
att ta ställning till.

Den folkhögskolereform, som här föreslås,
innebär en rätt väsentlig förstärkning
av de olika skolornas — främst
rörelseskolornas — ekonomi, och den
hälsas med tillfredsställelse av hela den
svenska folkhögskolan, liksom man med
tacksamhet också noterar rätten och
möjligheterna även i fortsättningen att
inom ramen för en generös stadga få
forma sitt liv och sina arbetsmetoder
efter varje skolas särart. I princip innebär
reformen inte någon nydaning,
vilket ju däremot är fallet med reformerna
på skolans fält i övrigt. En sådan
nydaning är inte heller påkallad i
dag, men jag är övertygad om att när
enhetsskolreformen en gång är genomförd,
blir det tillfälle att ta upp till debatt
frågan om folkhögskolans ställ?
ning och uppgifter i det nya läge, som
då inträder.

För dagen ber jag att få slå fast folkhögskolans
tillfredsställelse över det
föreliggande förslaget, och när jag nu
yrkar bifall till utskottets framställning
skall jag, herr talman, bara på några
punkter göra en del anmärkningar.

Först frågan om betyg inom folkhögskolan.
Jag kan här på alla punkter ansluta
mig till vad utskottets talesman
sagt. Om vi är överens om värdet av
den frihet från bundna kursformer,
som bidrar till folkhögskolans egenart,
så innebär ett bifall till utskottets
framställning ett mycket betydelsefullt
framsteg. Jag vill också stryka under
att folkhögskolans lärarorganisation är
helt enig i fråga om detta förslag. Ute
i landet väntar man i dag att kamrarna
skall biträda utskottets framställning.

Jag vill så säga ett par ord om de
skuldsatta skolornas ekonomi, som utskottets
talesman inte gick in på. Ungefär
hälften av landets folkhögskolor

r>4

Nr 29

Onsdagen den 11 december 1957 fm.

Folkhögskolans ställning och uppgifter

äges ju av folkrörelser, och de har i
allmänhet ett mycket dåligt ekonomiskt
läge. Visserligen innebär det förslag vi
nu har på bordet en förstärkning på
inånga punkter, men som jag ser saken,
kommer problemen för de skuldsatta
folkhögskolorna inte att lösas. Jag inser,
att det inte nu är möjligt att genomföra
de önskemål som skolöverstyrelsen
och skolorna lagt fram. Men jag tycker
ändå det är så viktigt att vi har klart
för oss de stora svårigheter som föreligger
för vissa skolor, att jag till kammarens
protokoll vill foga den förhoppningen,
att det i framtiden skall gå att
på något sätt hjälpa dessa folkhögskolor.

Jag vill också säga några ord om
kungl. skolöverstyrelsens organisation.

I dag är skolöverstyrelsen, den högsta
administrativa myndigheten över folkhögskolorna,
på detta område så organiserad,
att en rotel har hand om såväl
folkhögskolorna som det fria bildningsarbetet
i övrigt och biblioteksverksamheten.
Vid flera tillfällen har överstyrelsen
uttryckt önskemål om den
omorganisationen, att en särskild folkhögskolerotel
skulle inrättas. När nu
frågan om driftsbidrag och byggnadsbidrag
till folkhögskolorna kommer
upp, ökas utan tvivel skolöverstyrelsens
arbetsbelastning, och jag vill därför
vädja till ecklesiastikministern att han
undersöker alla möjligheter att i framtiden
åstadkomma en sådan organisation
av skolöverstyrelsen att denna
ökade arbetsbelastning, till folkhögskolans
fromma, kan klaras. Jag hänvisar
som jämförelse till den högsta tillsynsmyndigheten
för den lägre lantbruksundervisningen,
som ju är jämförbar
med folkhögskolan. Där har man en
sådan organisation som önskas även
för folkhögskolorna.

Till sist, herr talman! Folkhögskolan
fyller nu till mycket stor del uppgiften
att meddela undervisning, som utgör
förebcredelse till inträde vid sjuksköterskeskola,
socialinstitut, seminarium

eller motsvarande utbildningsanstalter.
Denna uppgift är i dag nödvändig för
folkhögskolan, men när enhetsskoleorganisationen
är genomförd, hoppas
jag att skolreformen helt kan få ägna
sig åt det arbete, som är väsentligast
inom en skola av folkhögskolans från
kursplaner fria typ, nämligen att åt
vuxna och ungdom meddela allmän
medborgerlig undervisning, att väcka
intresse för studier, att stimulera till
debatt kring mångfalden av meningar
om hur livet rättast skall levas, att peka
på skönhetsvärdena i de skilda konstarterna,
att orientera i de märkliga naturvetenskapliga
uppfinningarnas värld
och att, när vår tids pulsar tenderar
att slå alltför fort, peka på värdet att
stanna stilla ett ögonblick och betrakta
dikesrenens blyga lilla blomma.

Herr HAMMAR (fp):

Herr talman! Flerfaldiga gånger har
det omvittnats, att intresset för folkhögskolan
har mycket stark förankring i
riksdagens andra kammare. Det måste
därför väcka stor tillfredsställelse, att
frågan om folkhögskolan, dess uppgifter,
framtida ställning och dylikt nu
omsider kommit upp till avgörande behandling.
Bakom ligger — vågar man
kanske säga — en lång lidandesväg.
Redan hösten 194G tillsattes inom den
då arbetande skolkommissionen en särskild
folkhögskoledelegation. Dess utredningar,
tillsammans med skolöverstyrelsens
bearbetningar, ligger till
grund för den kungl. propositionen.
Om den, liksom om statsutskottets behandling
av ärendet sådan den föreligger
i utlåtandet, kan i stort sett blott
goda ord fällas. Efter många och långa
ovisshetens år synes nu denna inte bara
för vårt skolväsen utan också för stora
delar av vårt folk så vitala fråga omsider
kunna föras i hamn.

När jag nu gett uttryck för en så allmän
tillfredsställelse över såväl propositionen
som utskottsbehandlingen, bor -

Onsdagen den 11 december 1957 fm.

Nr 29

de jag kanske inte ta kammarens tid
i anspråk med att säga något ytterligare.
Jag har ju också under de senast
förflutna åren många gånger fört folkhögskolans
talan, såväl när det gäller
skolans organisation och dess förhållande
till skolöverstyrelsen som andra
sammanslutningar. Till detta kommer,
att mycket av det jag velat säga redan
blivit understruket av de föregående talarna.
Ändå må det tillåtas mig att göra
ett par korta randanmärkningar.

Utskottet ställer sig genomgående
mycket välvilligt mot folkhögskolan,
dess målsättning, arbetsmetoder och
dylikt. Att det finner att en sådan skolform
i största utsträckning bör hållas
fri från detaljreglerande bestämmelser,
är fullt i sin ordning. Kanske en del saker,
som utskottet kommer med, är så
självklara, att de inte behöver påpekas.
En del ting i själva motiveringen kommer
kanske närmare att belysas av andra
talare i denna kammare.

Behovet av ett ökat statligt stöd till
folkhögskolornas drift och byggnader
finner utskottet klart dokumenterat. Det
är däremot beklagligt, att utskottet inte
kunnat biträda motionerna om särskilda
medel för sanerandet av skolornas
byggnadsekonomiska ställning. Det är
det statsfinansiella läget, som motiverar
utskottets avslagsyrkande. Man kan ju
förstå detta, men lika fullt är det smärtsamt
att nödgas konstatera avslaget.
Lyckligtvis uttalar sig utskottet — och
det skall vi ta fasta på — för möjligheterna
av dylika statsbidrag i ett annat
statsfinansiellt läge — om det nu
någonsin kommer ett sådant, förstås.
Att hänvisa till lotterimedelsfonden låter
sig göra; sanningen är väl emellertid
den, att de medel som hittills stått
de skuldbetungadc folkhögskolorna till
buds ur denna fond varit förhållandevis
små. Kakan är nämligen mycket
liten, och när det gäller folkhögskolan
kan man använda omdömet om
Sven Dufva, dvs. för den som sist kom
till, fanns knappt eu smula kvar. Skall

Folkhögskolans ställning och uppgifter

tilldelningen ur denna fond komma
byggande skolor till egentlig hjälp,
måste beloppens storlek bli en helt annan
än den förut har varit.

Proportionellt största utrymmet i själva
utskottsutlåtandet upptas av resonemang
och ställningstagande till folkhögskolornas
betygsgivande. Utlåtandets enda
reservation behandlar också denna
sak.

Här skall klart sägas ifrån, att det
finns mycket som talar för reservanternas
åsikt. De tankegångar, som de gör sig
till målsmän för, framfördes redan av
några reservanter i 194C års skolkommission.
Utskottet har, synes det mig, i
någon mån överbetonat svårigheterna att
inom folkhögskolan ge betyg. Frågan
om betygsgivningen har nämligen sedan
länge varit praktiskt löst vid en hel
rad av våra folkhögskolor, bland annat
med hänvisning till skolornas verksamhetsberättelser
med deras orientering
om undervisningens omfattning i
olika ämnesgrupper. Emellertid — och
det skall med all kraft strykas under —
ställde sig det senaste folkhögskolläraremötet
praktiskt taget enhälligt bakom
det förslag, som nu vunnit utskottsmajoritetens
bifall. Det är livligt att
hoppas, att utformningen av de nya bestämmelserna
kommer att ge de olika
skolorna så stort utrymme som möjligt
att fullfölja den intygsgivning de tidigare
traditionellt använt sig av.

Med vad jag här sagt har jag på intet
sätt velat förringa betygsgivandets
vanskligheter och vådor. Vi kan dock
inte komma ifrån att vi för närvarande
lever i ett samhälle, som överallt
fordrar betyg, tar betyg och ger betyg,
elt samhälle som traditionellt är färgat
av betygsgivandet och dess nödvändighet.

Herr talman! Mycket av det som jag
skulle säga denna stund har redan
framförts av andra talare bättre, och
med mera utförlig motivering, än vad
jag kan åstadkomma. Därför låter jag
det sagda vara nog. Jag tillåter mig att

Nr 29

Onsdagen den 11 december 1957 fm.

Folkhögskolans ställning och uppgifter

yrka bifall till statsutskottets utlåtande
nr 173.

Under detta yttrande övertog herr
förste vice talmannen ledningen av förhandlingarna.

Herr KEIJER (fp):

Herr talman! Jag vill i likhet med föregående
talare ge uttryck för tillfredsställelse
över att frågan om folkhögskolans
framtid kommit på riksdagens bord
och att de förslag som nu framläggs är
i hög grad ägnade att främja folkhögskolans
goda utveckling och ge den
ekonomiska möjligheter att fullgöra sin
uppgift.

Det är uppenbart att den nya tiden
med den utbyggda allmänna skolan
kommer att förändra folkhögskolans
kursplaner och kanske också arbetssätt
i viss omfattning. Härom synes
folkhögskolans ledare och lärare vara
medvetna. De nu föreslagna förändringarna
i utformningen av skolornas kurser
bör kunna ge ökade möjligheter till
en fortgående smidig anpassning till
nya situationer.

Det är med tillfredsställelse man konstaterar
att utskottet starkt understryker
vikten av att folkhögskolans frihet
bibehålies, så att »statsmakternas uppgift
med avseende på folkhögskolorna
i princip skall vara begränsad till att
genom ekonomiskt stöd bereda skolorna
rimliga arbetsvillkor». Allt naturligtvis
under förutsättning att de allmänna
riktlinjerna för en folkhögskola
följs i fråga om undervisning, anda osv.

I det fallet finns en gammal fin tradition
att bevara. Redan nu utsägs ju
i gällande folkhögskolestadga att »lärare
icke skall söka påtrycka eleverna
någon viss åskådning i politiska och
religiösa frågor». Departementschefen
tillägger i den proposition som ligger
till grund för utskottets förslag: »Jag
anser att denna bestämmelse måste avse
både den egentliga undervisningen och
den lektionsfria tiden vid skolan.»

Då detta på något håll tolkats som i
viss mån en skärpning av de gällande
bestämmelserna — det är väl närmast
de s. k. rörelseskolorna som här är
känsligast — vore det kanske välbetänkt
med ett förtydligande, som klargör
att detta uttalande inte innebär
någon skärpning och att man överhuvud
inte är ute efter vad jag skulle
vilja kalla »normal, personlig påverkan».
Den kalla opersonliga objektiviteten
är väl aldrig något ideal, då det gäller
att fostra unga människor till självständigt
tänkande. Den har aldrig varit
det i folkhögskolan. Här har just lärarens
personliga engagemang i undervisningen
varit en av hörnstenarna i denna.
Det är ett brott mot folkhögskolans anda
att påtrycka någon en viss åskådning,
men det tillhör folkhögskolans uppgift
att hjälpa eleverna till en rik personlighetsutveckling,
och där kan nog ingen
skola eller lärare undvika att ge uttryck
åt sill uppfattning. Det tillhör
den svenska folkhögskolans rikedom
att den är så rikt fasetterad och att
skilda intressen kommer till uttryck
hos lärare och elever.

Det är väl såsom ett allmänt önskemål
att en folkhögskola inte får bli så
snäv, att den bara rekryteras av en viss
begränsad typ av ungdom, som man
skall fatta departementschefens ord i
propositionen: »Det måste enligt min
mening vara värdefullt, om det vid en
skola finns lärare med olika åsiktsinriktningar,
vare sig skolan har anknytning
till viss rörelse eller ej.»

Får man fatta detta uttalande som ett
uttryck för att en rörelseskola skall söka
få ett sådant kollegium, att dess sammansättning
inte hindrar, att ungdomen
känner sig hemma där, oavsett olika
uppfattningar i politiska, religiösa och
social-etiska frågor, så delar jag helt
den meningen. Men varje skola har ju
också sina egna normer för skollivet —
och att få ha det så tillhör folkhögskolans
frihet. Därför känner sig inte alla
unga lika införstådda med alla skolor,

Onsdagen den 11 december 1957 fm.

Nr 29

och därför sker automatiskt en viss
elevdifferentiering. Skulle man däremot
fatta det citerade uttrycket så,
att t. ex. en skola anknuten till en nykterhetsrörelse
bör ha både lärare som
i undervisning och livsföring företräder
absolutismens ideal och sådana som
företräder alkoholbruket, eller att vid
en skola som bärs upp av ett kristet
samfund bör finnas både bekännande
kristna och aktiva ateister bland lärarna,
kan jag icke ansluta mig till en sådan
uppfattning. Ett sådant krav från
statsmakternas sida vore oförenligt med
de riktlinjer, som hittills följts. En folkhögskola
måste för övrigt vara både
öppen för skilda tankar och samtidigt
trogen sina egna ideal. Den gör sin
tjänst bäst då.

Det som dominerar propositionen som
vi har att ta ställning till, är ju av materiellt
slag: de höjda driftsbidragen
och möjligheten att erhålla statsbidrag
till byggnadsarbeten. Dessa bidrag kommer
att bli till stor hjälp för folkhögskolorna.
De har väntat länge på denna
nödvändiga upprustning av både undervisning
och byggenskap. Den gynnsamma
verkan kommer utan tvivel
särskilt till synes vid rörelseskolorna,
vilka ju också länge varit i särskilt
stort behov av ökat stöd från det allmännas
sida.

Den som närmare känner rörelseskolorna
vet hur mycket av idealitet som
ligger bakom dem. Det har funnits några
enskilda personer, en lokal intressegemenskap,
ibland en folkrörelse med
mycket begränsade ekonomiska resurser,
som tagit initiativ till en folkhögskola
och arbetat fram den igenom
många år under stora uppoffringar.

Eu skola har sålunda kommit till
stånd och elever saknas inte, men ekonomien
är urusel. Redan driftsekonomien
erbjuder stora problem för rektor
och styrelse, och man drar sig i det
längsta för varje renovering och ny utbyggnad
på gund av omöjligheten att
få ytterligare lån, med de stora skulder

Folkhögskolans ställning och uppgifter

som man redan har. Av den utredning,
som förebragts, framgår att de skuldsatta,
icke landstingsägda skolorna i
medeltal har skulder på 2G0 000 kronor
— en skola anges ha över en halv miljon
kronor i skulder — vid 1956 års
ingång. Var och en förstår hur sådana
förhållanden måste inverka på en skolas
hela arbete. Det behöver inte här sägas,
att möjligheten att på privat väg få
gåvor av större betydenhet har blivit
allt mindre med åren. Rörelseskolorna
har också ganska begränsade möjligheter
att t. ex. av landsting och kommuner
erhålla anslag till byggenskap, och ännu
mera gäller detta bidrag för sanering
av äldre skulder.

Det är mot denna bakgrund som också
jag beklagar att statsutskottet inte ansett
det möjligt att biträda den hemställan
som framförts i motion nr 692, att
riksdagen för budgetåret 1958/59 måtte
anvisa 1,6 miljon kronor att fördelas
mellan skuldtyngda folkhögskolor. Detta
är ju ett i sak blygsamt belopp med
hänsyn till att den för de icke landstingsägda
skolorna angivna totalskulden
vid 1956 års ingång var 9,9 miljoner
kronor. För att dessa folkhögskolor
skall få bättre möjligheter att fylla sin
uppgift är det en väsentlig angelägenhet,
att en del av deras skuldbörda kan
avlyftas, innan den nödtvungna expansion
kommer som de allt större årskullarna
av ungdom i folkhögskoleåldern
för med sig. Jag förstår att det
statsfinansiclla läget nu utgör ett hinder,
men i likhet med herr Hammar
hoppas jag, att utskottets ord, att man
»finner skäl tala för att i ett annat statsfinansiellt
läge även statsbidrag borde
kunna ifrågakomma för avlyftande av
byggnadsskulderna», skall komma att
bli mer än ord.

Herr talman! Jag har inte något särskilt
yrkande på denna punkt, men jag
har velat fästa kammarens uppmärksamhet
vid särskilt rörelseskolornas
behov av hjälp och uttala en förhoppning
om att deras situation skall beak -

Nr 29

Onsdagen den 11 december 1957 fm.

Folkhögskolans ställning och uppgifter

tas. Jag förutsätter att utskottets skrivning,
med understrykande av att landstingens
skolor må i skälig utsträckning
erhålla byggnadsbidrag — en
skrivning som står i viss motsättning
till departementschefens uttalande att
statsbidragsprocentens storlek lämpligen
bör variera med hänsyn till huvudmännens
ekonomiska förutsättningar —
inte får betyda, att rörelseskolorna kommer
i ett förhållandevis sämre läge då
det gäller erhållande av dessa bidrag.
Jag anser att rättvisan kräver att dessa
skolor, som utgör en så värdefull del
av den svenska folkhögskolan, så långt
möjligt får arbeta under liknande villkor
som de landstingsägda skolorna.

I detta sammanhang vill jag hänvisa
till departementschefens uttalande om
att det nya statsbidraget för de icke
landstingsägda skolorna icke ensamt
torde kunna fylla dessa skolors behov
av utökade ekonomiska resurser. Därför
säger ju också departementschefen:
»Det är min förhoppning att landstingen,
som för sina egna skolor nu erhåller
en viss avlastning av utgifterna,
även i fortsättningen skall ekonomiskt
stödja de icke landstingsägda skolorna.»
Detta bör understrykas. Rörelseskolorna
måste alltjämt få vara föremål för
landstingens välvilja, då det gäller anslag
till både drift och byggenskap. I
det avseendet hoppas jag att någon ny
situation inte skall inträda i och med
det beslut som riksdagen här kommer
att fatta.

Herr talman! Jag vill gärna ännu en
gång uttrycka min tillfredsställelse över
att folkhögskolan på nytt ställts i blickfältet
och beredes ökade möjligheter
att fullgöra sin uppgift. Jag yrkar i
fråga om bidragsgivningen bifall till utskottets
förslag.

Fröken KARLSSON (h):

Herr talman! Det är en ödets ironi att
jag, som själv tycker att betygsättningen
är en av de svåraste uppgifter som
en lärare har, skall tala för betygens

bibehållande inom folkhögskolan, men
man måste ibland ta ställning på det
sätt som jag här får göra. Jag anser
nämligen att vi är skyldiga folkhögskolans
elever att ta på oss de svårigheter
som betygsättningen innebär.

Herr Nilsson i Göingegården har här
tidigare talat för den reservation som
jag också har undertecknat. Jag vill understryka
vad han sagt och nu bara
anföra ytterligare några synpunkter för
att framhålla det värde, som enligt min
mening folkhögskolebetygen har för eleverna.

Så länge många ungdomar av olika
anledning inte kan gå den s. k. gymnasieviigen,
utan i stället måste söka sig
till folkhögskolan, har de rätt att kräva
att få betyg, så att det kan ske en riktig
jämförelse mellan dem och deras
kamrater från andra skolor, när de söker
sig till olika utbildningsanstalter,
där man fordrar vissa meriter för inträde.
Jag skall visa vad jag menar genom
att ta ett exempel från praktiska
livet.

Vid barnsköterskeskolor och husmorsskolor,
som jag känner till, har jag
gjort mig underrättad om intagningsförfarandet
när det gäller elever från
folkhögskolor, vilka inte ger betyg. Man
tillämpar utslagsmetoden och lägger
deras ansökningshandlingar helt enkelt
åt sidan, och de kommer inte att prövas.
Detta visar, att det redan nu är en viss
förmån att gå i en folkhögskola, som
ger betyg. Sedan folkhögskolans uppgift
ändrats i det avseendet, att andra och
tredje klassernas kurser närmast kommit
till för att utfylla tiden för många
ungdomar, innan de kan komma in vid
någon utbildningsanstalt, söker de sig
också till sådana skolor, som för dem
kan ha meritvärderande kurser.

Visst är det svårt att sätta betyg. Herr
Arvidson har sagt, att betygen ibland
är humbug. Enligt min mening är det
ett orättvist omdöme, tv i begreppet
humbug ligger väl ändå en medvetet
felaktig slutbedömning av något. Jag är

Nr 29

Onsdagen den 11 december 1957 fm.

övertygad om att herr Arvidson inte
skulle vilja fälla ett sådant omdöme om
lärarna vid den utbildningsanstalt, där
lian själv är chef. Lika litet får man lov
att använda detta uttryck när det gäller
andra lärare. Att ett betyg sedan kan
vara orättvist, måste jag medge, men
det har dock kommit fram efter ett försök
att göra det allra bästa. Värdeomdömen
i fråga om lämplighet kommer
heller aldrig att bli hundraprocentigt
riktiga. De kommer alltid att vara
beroende av den som gör bedömningen.
Dessutom är lärarna vid våra folkhögskolor
olika personer med olika förutsättningar
att ge riktig rättvisa åt
eleverna.

Jag kan kort och gott säga, att betygen
måste finnas så länge vi inte har funnit
en möjlighet att ge alla elever från
alla skolor samma rättvisa. Det har vi
inte, och följaktligen kan vi inte få lov
att låta folkhögskolans elever inta en
särställning, som för dem är mycket
ofördelaktig.

Innan jag slutar vill jag peka på en
passus i utskottets utlåtande, där det
framhålles, att betygen har en stimulerande
verkan. Själv tycker jag också,
att man inte skall frånkänna betygen
ett visst värde för skolarbetet. På sidan
45 i utlåtandet heter det: »Utskottet
finner det icke tillrådligt att intyg skall
kunna avse endast en del av undervisningen
då detta skulle kunna medföra
att elever, som ämnar begära dylikt intyg
över viss ämnesgrupp, skulle kunna
lockas att betrakta övriga ämnen, i vilka
intyg icke gives, såsom mindre väsentliga
ur studiesynpunkt.» Det innebär
helt enkelt, att om man ger ett intyg i
ett visst ämne, kommer det att sporra
ungdomarna att anstränga sig inom
detta. Det värde betyget på detta sätt
kan ha som stimulans är inte att förakta.

Under herr Arvidsons anförande antecknade
jag även eu annan sak, som
jag gärna vill stanna vid. Han talade
nämligen om personlighetsdaningen in -

Folkhögskolans ställning och uppgifter

om folkhögskolan. Men, herr Arvidson,
tillhör inte personlighetsdaningen varje
skolform, ifrån förskolan och hela vägen
fram? Den är inte något speciellt
för folkhögskolan. Om inte möjligheten
att fostra personligheten iakttages vid
en skola, då är denna misskött.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till reservationen.

Herr ARVIDSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill bara rätta till
ett missförstånd. I mitt anförande har
jag ingalunda karakteriserat betygsättningen
som humbug. Jag använde ordet
humbug om sådana betyg som man sätter,
när kurserna inte är fastställda
och betygsnormer saknas. Det är en
helt annan sak.

Herr JANSSON i Benestad (ep):

Herr talman! Det mesta har redan
sagts i denna fråga. Jag skall därför
inskränka mig till att redovisa en speciell
synpunkt på den.

För närvarande har vi ett betydande
antal ungdomar — alldeles särskilt på
landsbygden — som icke har någon annan
utbildningsväg att gå för att nå
sitt mål än folkhögskolan. Därest de
graderade betygen avskaffas för framför
allt andra och tredje årskurserna,
innebär det ett svårt avbräck för dessa
ungdomar. Detta gäller rekryteringen
till våra sjuksköterskeskolor, polisskolor,
skogsskolor och även i viss män
våra seminarier. Det är alldeles uppenbart,
att ett betyg, som är grundat bara
på ett värdeomdöme, måste medföra,
att ungdomarna får tentera för alt få
ett direkt graderat betyg. Detta kan ske
vid gymnasier eller andra skolor. Vi
skall komma ihåg, att en ung, ambitiös
människa, som går första, andra och
tredje årskursen vid en folkhögskola
och bedriver korrespondensstudier vid
sidan om, faktiskt många gånger har ett
kunskapsmått, som — det vill jag säga
— gott och vid kan mäta sig med real -

Nr 29

Onsdagen den 11 december 1957 fm.

Folkhögskolans ställning och uppgifter

examen. Att ställa en sådan ung människa
i konkurrens med en som har
ett graderat realbetyg, när han själv bara
har ett på värdeomdömen grundat utlåtande,
kan jag inte anse rättvist. Det
kan inte leda till annat än att dessa
ungdomar i viss mån blir undanträngda
från fortsatt utbildning.

Jag har alltså, herr talman ingenting
emot principen att avskaffa de graderade
betygen, men jag anser tidpunkten
olämpligt vald. Man borde ha väntat
till dess att enhetsskolan kan visa
vad den kan ge.

Verkningarna för folkhögskolan av
att man tar bort de graderade betygen
blir alltså kort sammanfattade,
såvitt jag kan se, dessa. För det första
blir det ofrånkomligen en viss inskränkning
av folkhögskolornas frihet.
För det andra minskas elevtillströmningen
till andra och tredje årskurserna,
som inte blir så attraktiva
för ungdomarna som de annars skulle
vara, eftersom det innebär visst hinder
för eleverna att inte få graderat betyg.
För det tredje ställs dessa ungdomar i
sämre utgångsläge vid val av utbildningsmål.
Dessa skäl gör att jag helt
ansluter mig till den reservation som
avgivits av herr Ohlon m. fl.

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp):

Herr talman! Jag tror att alla som
är intresserade av folkhögskolan —
och det är vi väl alla i denna kammare;
vi må ha stått arbetet mer eller
mindre nära — är tacksamma och glada
över det beslut som av allt att döma
här kommer att fattas av andra kammaren.

Jag har begärt ordet för att beröra
en enda sak. Det har ibland ställts frågan,
vilken folkhögskolans ställning
och uppgift skall bli, när enhetsskolan
byggts ut. Rektor Arvidson var också
inne på den saken. Jag har för egen
del aldrig tvivlat på att folkhögskolan
kommer att ha en minst lika stor upp -

gift som förut. Det är alldeles riktigt
som här har sagts, att om man kan
slippa ifrån en del av det elementära
plugget och repetitionskurserna i folkhögskolan,
får denna skola så mycket
större möjligheter att ägna sig åt sin
egentliga uppgift att vara en skola som
orienterar mogen ungdom framför allt
i humanistiska och samhällsbetonade
ämnen. Det kan tilläggas att man numera
inte kan utesluta vissa delar av
naturvetenskapen och tekniken ur samhällsorienteringen.
Dessa områden blir
allt viktigare, om man vill förstå samhället.

De möjligheter, som den första folkhögskolan
hade på 1860-, 1870- och
1880-talen att orientera sina elever i
den tidens samhälle även under en enda
vinterkurs, var nog lika stora som
de möjligheter folkhögskolan nu har
att på två eller tre vinterkurser ge
orientering om det nuvarande samhället.
Så mycket större som folkhögskolans
resurser är, så mycket större, och
kanske väl det, är också uppgiften.
Att folkhögskolan skulle bli utan uppgift
i det läge som kommer, tror jag
inte man behöver befara.

Propositionens prognoser understryker
också detta. I propositionen redovisas
ett par alternativa bedömningar
av elevtillströmningen. Enligt det lägre
alternativet skulle elevantalet öka
ifrån något över 8 000 år 1957 till något
över 12 000 år 1965, alltså med
50 procent på dessa få år. Sedan skulle
enligt samma alternativ tillströmningen
minska något, genom att ungdomskullarnas
storlek minskar, så att
det skulle bli 10 865 elever år 1970.
Räknat i förhållande till antalet år
1957 skulle tillströmningen kulminera
1965 med en ökning av 50 procent under
det att en ökning av 25 procent
skulle kvarstå ännu 1970. Enligt det
högre alternativet däremot skulle det
bli en kontinuerlig ökning, så att man
1970 hade att motse dubbelt så många
elever som 1957.

Onsdagen den 11 december 1957 fm.

Nr 29

Nu har skolöverstyrelsen stannat vid
det lägre alternativet, och statsrådet
har gjort detsamma. Men skolöverstyrelsen
stryker under hur nödvändigt
det är att den nu beslutade reformen,
som ger skolan ett bättre ekonomiskt
läge, fullföljes genom att vi också bygger
ut folkhögskolan, så att den motsvarar
den svenska ungdomens behov.

Statsrådet har tagit upp dessa synpunkter
och säger, att han räknar
med att det skall vara möjligt att ge
två å tre nya skolor statsanslag varje
år, såsom skett under den sista tioårsperioden.
Han säger att så bör ske,
om efterfrågan motiverar det och det
från andra synpunkter befinnes lämpligt.

Beträffande efterfrågan tror jag inte
att vi behöver ha några bekymmer.
Nya skolor upprättas på många håll i
landet. Från allmänna synpunkter
lämpligt innebär naturligtvis, att varje
skola för sig skall bedömas såsom
lämplig.

Från dessa utgångspunkter förutsätter
alltså statsrådet, att man skall kunna
öka antalet statsunderstödda skolor
med två å tre om året. Detta anses inte
vara tillräckligt. Därutöver räknar man
med tillfälliga förstärkningsanordningar
i de skolor som redan finns för att
möta den topp i tillströmningen, som
vi skulle få de närmaste åren enligt
det lägre alternativet. Om detta säger
utskottet i slutet av sitt utlåtande: »Utskottet
finner det angeläget från både
ungdomens och folkhögskolornas synpunkt
att det skapas förutsättningar för
folkhögskolorna att kunna ta emot de
stora årskullarna och hälsar med tillfredsställelse
att frågan utretts och
att förslag framlagts. Utskottet ansluter
sig till vad departementschefen i detta
ämne anfört och förordat.»

Beträffande övriga delar av denna
proposition är saken klar i och med
att vi bär i dag har fattat beslut. Beträffande
denna sak kommer det emellertid
eu fortsättning i nästa års stals -

Folkhögskolans ställning och uppgifter

verksproposition. När nu andra kammaren
— och även den första, hoppas
jag — godkänner utskottets utlåtande,
ligger ju också däri ett understrykande
från riksdagens sida, att man i fortsättningen
skall försöka fullfölja programmet
i fråga om folkhögskolans utveckling
vad gäller både nya skolor
och förstärkningsanordningar. Jag har
gärna velat stryka under den saken,
eftersom det är på den punkten det blir
en fortsättning.

Vad sedan betygen beträffar kan
många synpunkter anföras. Jag tror
att den kompromiss som här föreligger
är ganska hygglig. Eftersom folkhögskolan
visat sig kunna anpassa sig
efter livets realiteter i så många andra
sammanhang, tror jag också att det
kommer att gå bra även i detta sammanhang.

Herr HEDIN (h):

Herr talman! Jag vill i stort sett ansluta
mig till vad herr Nilsson i Göingegården
tidigare anfört i denna fråga.
Dessutom vill jag uttala några korta
reflexioner i anledning av vad herr Arvidson
sade om morgonbönen eller andra
andaktsstunder där han talade om
tvång eller om »trycket från miljön».

Något tvång bör givetvis inte förekomma.
Andaktsstunder under frivilliga
former kan väl bara ha positiv inverkan
på den personlighetsdaning som
folkhögskolorna i mycket hög grad ägnar
sig åt. Enligt min mening är just
den kristna karaktärsdaning, som man
vill ge på många folkhögskolor, särskilt
glädjande och värdefull.

När herr Arvidson talar om »trycket
från miljön», tycker jag att det är egendomligt
att han anser, att eu frivillig
kristen påverkan bör hindras eller
skulle vara farlig på något sätt. Man
blundar gärna för allt det tryck från
miljön som inverkar i negativ riktning,
moraliskt sett. Ungdomen blir ju bokstavligt
talat dränkt av olämplig på -

62 Nr 29 Onsdagen den 11 december 1957 fm.

Skyndsam utredning rörande behovet av och förutsättningarna för en snabbare
utbyggnad av inrikesflygets trafiknät särskilt i Norrland

verkan genom film och litteratur. Jag
tror inte att man kan eller bör förbjuda
detta, men då bör också de moraliskt
och kristligt uppbyggande krafterna
ha full frihet och möjlighet att
påverka ungdomen.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till utskottets
berörda hemställan med den
ändring däri, som föreslagits i den vid
utlåtandet fogade reservationen; och
fann herr förste vice talmannen den förra
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Nilsson i Göingegården
begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i utskottets utlåtande
nr 173, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
utskottets berörda hemställan med den
ändring däri, som föreslagits i den vid
utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr förste
vice talmannen tillkännagav, att han
funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen. Herr
Nilsson i Göingegåren begärde dock
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgåvos 156 ja och 53 nej, varjämte
en av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 7

Skyndsam utredning rörande behovet av
och förutsättningarna för en snabbare
utbyggnad av inrikesflygets trafiknät
särskilt i Norrland

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
174, i anledning av väckt motion om
skyndsam utredning rörande behovet
av och förutsättningarna för en snabbare
utbyggnad av inrikesflygets trafiknät
särskilt i Norrland.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr AGERBERG (h):

Herr talman! Den motion som vi nu
skall behandla väcktes för snart ett år
sedan. Att utvecklingen av utbyggnaden
av inrikesflygets trafiknät går fort
visas bl. a. av att flera bland de önskemål
som jag och mina medmotionärer
framförde i motionen har blivit tillgodosedda
innan riksdagen hunnit behandla
motionen. Vi framhöll exempelvis,
att möjligheterna att utnyttja redan
befintliga militära flygfält också för det
civila flyget borde beaktas. Det restes
starkt motstånd från militärt håll och
ansågs så sent som i vintras medföra
stora svårigheter att använda militära
flygfält för civil flygtrafik, men nu visar
det sig gå riktigt bra. Vi framhöll
också som ett exempel på önskvärdheten
av en utbyggnad av trafikflygnätet
i Norrland, att en flyglinje till Jämtland
vore ett värdefullt tillskott till
kommunikationsmöjligheterna i den
landsändan — om allt går efter beräkning
får vi en flyglinje till Östersund i
vår.

Nu skulle man kanske kunna tycka,
att jag borde vara nöjd, trots att statsutskottet
har avstyrkt förslaget om en
skyndsam utredning rörande behovet
av och förutsättningarna för en snabbare
utbyggnad av inrikesflygets trafiknät
särskilt i Norrland. Men jag är ändå

Onsdagen den 11 december 1957 fm.

Nr 29

Skyndsam utredning rörande behovet av och förutsättningarna för en snabbare
utbyggnad av inrikesflygets trafiknät särskilt i Norrland

inte nöjd, herr talman. De exempel jag
nämnde på att man nu har löst vissa
problem berör bara en liten del av
frågan, och jag nämnde dem endast
för att visa hur fort utvecklingen går på
detta område.

Statsutskottet åberopar som stöd för
sitt avslagsyrkande ett yttrande av luftfartsstyrelsen
där styrelsen bl. a. anför,
att hela frågekomplexet kring den inrikes
flygtrafiken är en uppgift som
ligger inom luftfartsstyrelsens normala
verksamhet. Jag kan emellertid tala
om att den flyglinje till Östersund, som
vi räknar med att få till våren, ingalunda
har tillkommit på luftfartsstyrelsens
initiativ utan helt och hållet på lokalt
initiativ, och det är nog inte det enda
exempel man kan anföra som visar att
utvecklingen har hunnit före luftfartsstyrelsen.
Det skulle nog inte ha skadat
för planläggningen och samordningen
på hela detta område, om man såsom
vi önskade hade gjort en skyndsam
utredning beträffande behovet, förutsättningarna
och kanske också angelägenhetsgraden
av olika etapper i utbyggnadsprogrammet.

Jag kan för övrigt hänvisa också till
ett annat aktuellt problem, som troligen
inte hade blivit lidande på en grundlig
utredning och planläggning i tid,
nämligen frågan, var flygfältet i Örnsköldsvik
— Umeå — Skellefteå-området
skall ligga, en fråga, varom uppfattningarna
tydligen är starkt delade.

Statsutskottet anför vidare, att vissa
av de i motionen aktualiserade frågeställningarna
torde bli föremål för överväganden
inom 1953 års trafikutredning.
Jag tror, herr talman, ännu mindre
på att den utredningen, om den inte
sedan 1953 hunnit ta ställning till de
här problemen, hinner följa med på ett
område med så explosiv utveckling
som detta. Ty det är väl ändå meningen
att man skall positivt leda utvecklingen
i rätt riktning, inte att man
skall bromsa utvecklingen.

Herr talman! Jag har velat framföra
dessa synpunkter trots att jag avstår
från att ställa något yrkande.

Herr andre vice talmannen MALMBORG
(fp):

Herr talman! Då herr Agerberg avstod
från att ställa något yrkande, kunde
jag egentligen ha avstått från att ta
till orda, men jag skall använda tillfället
att göra ett par kommentarer till
det föreliggande ärendet.

Herr Agerberg påpekade med all rätt,
att här skett en mycket hastig utveckling,
men han menade att det ännu
fanns intressen att bevaka. Det kan jag
vara ense med honom om. Jag vill
emellertid påpeka att prognosen för
utvecklingen mellan 1953/54 och 1955/
56 överträffades av utvecklingen. I stället
för en trafikökning med 68 procent
har vi att notera en ökning med 86 procent,
och denna glädjande utveckling
kommer i största utsträckning just
Norrland till godo, där väl herr Agerberg
har särskilda intressen att bevaka.

Herr Agerberg menar att det inte är
nog att överlämna detta ärende till
luf tf artsstyrelsen, men inom utskottet
har vi den uppfattningen att dessa ärenden
hör hemma där. Jag vill i detta
sammanhang också understryka, att
styrelsen för SAS i sitt remissyttrande
hänvisar till den tioårsplan som föreligger
och säger, att man räknar med
att planens »uppföljning» sker under
samverkan med flygföretagen och att
nödvändiga ändringar av planen kommer
att göras, så att denna alltid kommer
att motsvara trafikflygets aktuella
behov av flygplatser. Det är en högst
väsentlig sak.

Herr talman! Med hänvisning till utskottets
utlåtande och vad jag här anfört
ber jag att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr AGERBERG (h):

Herr talman! Till vad herr andre vice
talmannen sade om att detta ärende na -

64 Nr 29 Onsdagen den 11 december 1957 fm.

Reform av den territoriella pastoratsindelningen och den församlingsprästerliga
organisationen i riket m. m.

turligen hör hemma i luftfartsstyrelsen
vill jag säga, att det är vad vi motionärer
också har ansett. Vi har nämligen anhållit
att luftfartsstyrelsen skulle få i
uppdrag att med beaktande av de i motionen
angivna synpunkterna verkställa
en skyndsam utredning. Vad vi menar
är, att det inte räcker med den planläggning,
som ingår i luftfartsstyrelsens
normala verksamhet, utan att man här
borde kosta på sig en specialutredning,
delta med tanke på att utvecklingen går
så snabbt, såsom herr andre vice talmannen
också själv påpekade.

Herr andre vice talmannen MALMBORG: Herr

talman! Vi hänvisar till luftfartsstyrelsen
därför att vi anser, att
ärendena bör beredas där. Vi menar
att utvecklingen fortgår i rätt riktning
och i ganska rask takt, och då bör man
kunna nöja sig med detta. Det är inte
möjligt att för snart sagt varje ärende
tillsätta en särskild beredning — det
bör man inte göra utom när starka skäl
föreligger.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 8

Reform av den territoriella pastoratsindelningen
och den församlingsprästerliga
organisationen i riket m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 175, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående en reform av den
territoriella pastoratsindelningen och
den församlingsprästerliga organisationen
i riket m. m. jämte i ämnet väckta
motioner.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
yttrade:

Herr STAXÄNG (h):

Herr talman! Då jag vid detta utskottsutlåtande
fogat en blank reserva -

tion och ett särskilt yttrande, vill jag
här framhålla några synpunkter. Emedan
utskottsutiåtandet i så hög grad
är enhälligt, har jag inte anledning att
här hålla något längre anförande.

När 1953 års kyrkomöte hade denna
fråga under behandling, framhöll särskilda
utskottets ordförande när han
öppnade debatten i kyrkomötets plenum
följande: »Den fråga som kyrkomötet
nu tar upp till behandling och
vårt sätt att handlägga den följs med
uppmärksamhet runt om i svenska bygder.
Vi är omgivna av många bedjande
kristnas oro och bekymmer.»

Detsamma har säkert också varit
förhållandet inför riksdagens behandling
av denna fråga — de många skrivelserna
från kyrkofullmäktige och
kyrkoråd och de många personliga uppvaktningarna
har bestyrkt detta.

Statsutskottet och särskilt dess femte
avdelnings sätt att behandla frågan —
lidelsefritt och objektivt — har på mig
gjort ett mycket djupt intryck. Detta
om behandlingssättet.

Resultatet av utskottets behandling
av denna fråga bär tydligt kompromissens
prägel. Mina utskottskamrater kan
nog vitsorda, att jag på eu rad punkter
måst göra avkall på mina krav. Det
kanske hade varit naturligt, att jag på
någon punkt fogat en reservation med
direkt yrkande till utskottets utlåtande,
men jag har avstått från det, eftersom
jag anser det vara utomordentligt värdefullt
att denna fråga så långt det är
möjligt beslutas i enighetens tecken och
att utskottet på en del punkter kunnat
göra eu relativt generös skrivning.

Det beslut, som vi i dag kommer att
fatta, blir i hög grad en fullmakt åt
Kungl. Maj:t, ty det är ju Kungl.
Maj :t som slutgiltigt skall fastställa
denna indelningsplan. Jag vill därför
i anledning av min blanka reservation
till utskottets utlåtande varmt
vädja till departementschefen att vid
slutbehandlingen av denna fråga ta hän -

Onsdagen den 11 december 1957 fm.

Nr 29

Reform av den territoriella pastoratsindelningen och den församlingsprästerliga

organisationen i riket m. m.

syn till de krav, som är sakligt motiverade.

På en punkt har jag i ett särskilt yttrande
gjort en erinran mot utskottets
skrivning, nämligen när det gäller utskottets
förslag att förordnande som
tjänstebiträde må ges åt kvinna. Jag
skall inte här dra upp någon principiell
debatt om denna sak; ni vet min inställning,
och jag tror inte att det är
nödvändigt att vi på nytt upprepar de
gamla argumenten. Mitt särskilda yttrande
tar inte upp denna fråga ur den
synpunkten, utan det är grundat på en
annan sak. Som en kyrklig inre fråga
är ju veniarätten tillförsäkrad biskopen,
och det är ur denna konstitutionella
synpunkt som jag inte kan instämma
i det uttalande utskottet gjort.

Det är svårt att förutsäga vilka verkningar
denna pastoratsindelningsreform
kommer att få för vår kyrka. Som jag
förut framhållit har en stark oro gjort
sig gällande. En allvarlig sak vore givetvis,
om den söndagliga gudstjänsten
skulle upphöra i kyrkorna i våra mindre
församlingar. Här har vi mycket att
lära av våra fäder, som säkerligen levde
under mycket kargare ekonomiska förhållanden
än vi. Vi vet att Gustav Vasa
gick ganska hårt åt kyrkans ekonomi
och organisation, men när han gjorde
det försäkrades, att det icke skulle
medföra att Guds ord finge nedläggas
utan att det icke desto mindre skulle
varda predikat. I 168G års kyrkolag påtog
sig Kung], Maj:t ansvaret att upprätthålla
de söndagliga gudstjänsterna
samt att värna och skydda församlingarnas
rätt till söndagliga gudstjänster.
.lag medger att det här sedan har gjorts
vissa undantag, men jag vill uttala den
önskan, att man här måtte gå fram med
stor varsamhet.

Att antalet kyrkobesökare i vissa församlingar
allvarligt gått ned är givetvis
djupt beklagligt, men samma förhållande
kan påvisas för olika orter
i vårt land under gångna årtionden,

och det har växlat undan för undan.

I kyrkans uppgift ligger, att det predikade
ordet aldrig får tystna.

Jag vill till slut, herr talman, uttala
den önskan, att den nu planerade pastoratsindelningsreformen
inte skall försvåra
kyrkans arbete. Samtidigt vill jag
framhålla att. det emellertid är ännu
viktigare, att det i kyrkorna i framtiden
skall kunna predikas ett rent och
klart Guds ord och att kyrkorna kommer
att fyllas av en talrik kyrkomenighet.
I så fall kommer det för framtiden
inte att bli behov av att avlysa vissa
kyrkor från gudstjänst, utan man kanske
rent av i stället kan öppna förut
stängda.

I detta anförande instämde herrar
Rubbestad (ep), Svenuiigsson (h) och
Hedin (h).

Herr NELANDER (fp):

Herr talman! Det är glädjande att den
för kyrkans verksamhet så betydelsefulla
frågan om ny pastoratsindelning
och ändrad tjänsteorganisation kunnat
lösas i samförståndets tecken. Det har
lyckats utskottet att åstadkomma en
skrivning som i stort sett accepteras av
alla. Jag har med min blanka reservation
endast avsett att få tillfälle att göra
några allmänna påpekanden, främst i
anslutning till motionen nr 655 i denna
kammare.

Vad som här föreligger är ju närmast
normer och allmänna riktlinjer för den
nya indelning, som efter förslag av
domkapitlen skall fastställas av Kungl.
Maj:t. Den rymliga skrivning — om jag
får utrycka mig så — som finns i propositionen
och som kanske än mer förmärkes
i utskottsutlåtandet, synes ge
möjlighet att i stor utsträckning ta hänsyn
till välmotiverade lokala önskemål.

Bakom förslagen ligger folkökning
och befolkningsomflyttning. Det har
giillt att få flera präster för tätorternas
och de nordliga landsdelarnas behov.
För att den nuvarande organisations -

— Andra kammarens protokoll 1957. Nr 29

Nr 29

Onsdagen den 11 december 1957 fm.

Reform av den territoriella pastoratsindelningen och den församlingsprästerliga

organisationen i riket m. m.

ramen i stort sett skulle kunna bibehållas
måste därvid sammanläggning av
ett antal mindre landsbygdspastorat
ske.

Här kommer frågan om en- eller flerprästpastorat
in i bilden. Meningarna
har i detta avseende gått något isär.
Visst får man medge att nackdelar och
fördelar finns i båda alternativen. I
pastorat med flera präster kan en mera
funktionell arbetsfördelning göras och
medarbetarnas speciella läggning mera
komma till sin rätt. Denna pastoratstyp
lämpar sig givetvis bäst för tätorterna
och kanske också för vissa landsbygdsområden.

Departementschefen intar cn välvilligare
hållning till enprästpastoraten än
de sakkunniga. Han förmenar, att på
den egentliga landsbygden en uppdelning
av arbetsuppgifterna ändå oftast
inte är möjlig, bland annat på grund
av de stora avstånden. I den tidigare
nämnda motionen nr 655 liksom i flera
andra motioner har framhållits, att skälen
för enprästpastorat på landsbygden
oftast synes väga tyngre än nackdelarna.
Utskottet, som ansluter sig till
departementschefens mening, tycker
att dennes ökning av enprästpastoraten
med ett 30-tal utöver de sakkunnigas
förslag utgör en ungefärlig uppskattning
och att motionsyrkandena sålunda
inte är oförenliga därmed. Jag har kunnat
ansluta mig till detta uttalande men
anser, att om ett enprästpastorat med
en eller flera församlingar har gammal
hävd och folkmängdsförhållandena inte
framtvingar en ändring, bör man kunna
tillgodose sådana församlingars önskemål
om bibehållande av den gamla
ordningen. Jag vill härvidlag gärna understryka
ett yttrande av domkapitlet i
Lund: »Större förutsättningar föreligger
för kontinuitet i arbetet, då en kyrkoherde
i regel kvarstannar på en plats
längre tid — ofta intill sin pensionering
— än exempelvis komministrar
och kyrkoadjunkter, vilka naturligt nog

strävar efter befordran till kyrkoherde.
Prästen lär känna församlingsmedlemmarna
och — icke minst viktigt — församlingsmedlemmarna
lär känna sin
präst.» Jag vill tillägga, att i många fall
behöver en enprästorganisation säkert
inte bli dyrare. I stället för två kyrkoherdar
i lönegrad Ca 27 skulle kanske
vid en sammanslagning komma en kyrkoherde
i Ca 29 och en komminister i
Ca 26.

Jag ber också att få säga några ord
om normerna för indelningen. Utskottet
har godtagit departementschefens
grundtal av 2 000 invånare för pastoratsbildning
men har också understrukit,
att det angivna folkmängdstalet avser
normalfall och att möjligheter till
avvikelser finns, där speciella omständigheter
så påfordrar. Vad beträffar de
stora församlingarna har ecklesiastikministern
låtit tabellen nå upp till
42 000 invånare. Ingenting sägs om när
delning skall ske. Bland annat i den
motion, som jag tidigare här nämnt,
har uttalats att sådan delning bör ske
när 30 000-talet uppnåtts. För närvarande
har vi i Stockholm och Göteborg —
kanske också annorstädes — pastorat
på 40 000, 50 000, ja ända upp till
60 000 invånare. Jag tycker nog inte att
man skall »spika» ett visst maximital,
vid vars överskridande delning skall
ske, men det är väl obestridligt att en
enda präst aldrig kan verkligt effektivt
fullgöra ett religiöst och etiskt arbete
bland 6 000—7 000 människor — detta
även om man tar berättigad hänsyn till
att frikyrkor och andra religiösa organisationer
verkar inom samma område.
På tal om detta vill jag gärna understryka
vikten av att ett verkligt samarbete
kommer till stånd mellan statskyrkan
och de fria rörelserna. Vi har
sannerligen inte råd att i denna tid
splittra den kristna fronten.

Slutligen vill jag säga några ord om
de åtgärder som vidtagits för att minska
olägenheterna, som är förenade med

Onsdagen den 11 december 1957 fm.

Nr 29

Reform av den territoriella pastoratsindelningen och den församlingsprästerliga

organisationen i riket m. m.

sammanlysning av gudstjänster. Det begärda
anslaget av 100 000 kronor ur
kyrkofonden för predikobiträden är säkerligen
i minsta laget. Jag vill gärna
instämma i herr Staxängs maning, att
man bör gå fram med varsamhet i detta
fall. Utskottets skrivning, att anslagets
storlek bör omprövas sedan erfarenheter
vunnits av i vilken grad predikobiträden
kan komma att anlitas, har jag
emellertid godtagit. Jag tror att såsom
dylika predikobiträden skulle inte minst
därtill lämpade lekmän i betydligt större
utsträckning än hittills kunna anlitas.
Ett starkare lekmannainslag i den
kyrkliga verksamheten skulle befrämja
och berika densamma. Bland andra har
ju kyrkobrödrakåren förklarat sig beredd
att medverka härtill.

Att riksdagen nu uttalar att förordnande
som dylikt tjänstebiträde bör ges
även åt kvinna, finner jag för min del
vara fullt i sin ordning och i linje med
tidigare ställningstagande. Man kan naturligtvis
säga att detta uttalande har
mindre värde, eftersom biskopens venia
är avgörande. Vad som hänt under detta
år bör emellertid vara ett memento för
vår kyrkoledning att snarast ompröva
sitt ställningstagande. Redan nu är ju
den kvinnliga insatsen på det religiösa
området i andra sammanhang en oerhört
stor tillgång. Värdet och betydelsen
av kvinnans deltagande också i predikogärningen
är klart bevisad i annan
kristen verksamhet — t. ex. i frikyrkorörelsen,
i Frälsningsarmén och på missionsfälten
o. s. v. Kyrkan har inte råd
att avvara denna förstärkning.

Till sist vill jag också uttala den förhoppningen
att den yttre ram för kyrkans
verksamhet som nu kommer att
fastställas — ty det är ju den yttre organisationen
det här gäller — må fyllas
av levande innehåll och att kyrkans tjänare
överlag helhjärtat och inspirerat
går in i gärningen. Om så sker, tror jag
att kyrkan alltfort skall kunna fylla sin
gudagivna uppgift i vårt folk.

Herr BÖRJESSON (ep):

Herr talman! Det är riktigt vad som
sagts tidigare från denna talarstol, nämligen
att det är ytterst angeläget att
denna fråga avgöres i så stor enighet
som möjligt. Jag vill emellertid påpeka,
att när vi nu går att besluta i pastoratsindelningsfrågan
— som ju i viss mån
är av samma ingripande karaktär som
den ändrade kommunindclningen på
sin tid var -— så kommer många människor
att fråga sig hur den nya indelningen
skall fungera. Man undrar om
pastoratsindelningen skall komma att
ge samma erfarenheter på församlingsområdet
som man tidigare har haft på
det kommunala området. Där har man
som bekant erfarenhet av att de planerade
kostnadsbesparingarna icke alltid
förverkligats och att den enskilde medborgarens
samhörighets- och samkänsla
med den kommunala förvaltningen hlivit
i viss mån uttunnad.

På vissa håll — och i synnerhet
inom mitt eget län och stift — har det
visats stort intresse för denna frågas
lösning, och till de sammanträden där
den behandlats har en stor samling
människor mött upp. Det står även för
mig klart att den folkomflyttning som
skett givetvis sätter spår också på detta
område. Vad som kommer att tilldraga
sig den största uppmärksamheten hos
församlingsborna är väl frågan om
sammanlysning av gudstjänster, detta
speciellt i de bygder där man har mycket
små församlingar. Ofta har församlingsborna
gjort stora uppoffringar för
att hålla den egna kyrkan och det egna
kyrkorummet i bästa möjliga skick, och
därför kommer det troligen som en
chock för många att den söndagliga
gudstjänsten inte skall hållas som vanligt.

Utskottet har tillstyrkt det i propositionen
föreslagna anslaget för predikobiträden,
och utskottet har sagt att om
erfarenheterna så visar, kan det i framtiden
måhända utgå ett större anslag

Nr 29

Onsdagen den 11 december 1957 fm.

Reform av den territoriella pastoratsindelningen och den församlingsprästerliga

organisationen i riket m. m.

för detta ändamål. Anslaget skulle sålunda
kunna justeras uppåt, och jag
hoppas att så kommer att ske.

Vad enprästpastoraten beträffar vill
jag hoppas att de blir så många som
möjligt. Det är inte säkert att man kan
göra kostnadsbesparingar bara därför
att man får större pastorat och flera
präster samt en centralisering av expeditionerna,
ty resor och mycket annat
kan bli dyrare. Det kan därför mycket
väl hända att enprästpastoraten i det
stycket kan drivas billigare. En jämkning
av normerna med hänsyn tagen
till invånarantal och areal i enlighet
med förslaget i motion II: 653 är därför
i bygder med små socknar av stor
betydelse. Om man jämför befolkningssiffrorna,
finner man att det totalt sett
har skett en befolkningsminskning i
dessa socknar, men om man studerar
familjeenheterna där finner man oftast,
att de är ungefär lika stora nu som de
var så långt tillbaka som 1850.

Jag beklagar att utskottet inte har
kunnat förorda det högre antalet enprästpastorat
— 55 mer än vad de sakkunniga
föreslagit — ett antal som man
efter särskild utredning inom departementet
har kommit fram till skulle
kunna rekommenderas.

Beträffande det i motion nr 655 ställda
yrkandet, att 2 541 tjänster skulle
utgöra minimum utom Stockholms stad,
har vi räknat med att den totala folkökningen
i landet kommer att fortgå
och att Stockholms stad naturligtvis
också kommer att växa. Människors
behov av religiöst biträde är givetvis
mycket svårt att bedöma. För kyrkans
del kan det vara skiftande i olika delar
av landet, beroende på de frikyrkliga
organisationernas omfattning. Med hänsyn
till att det religiösa arbetet är så
splittrat är det svårt att bedöma detta.

Centraliseringen av kyrkobokföringen
bör ske med yttersta försiktighet.
Man vinner troligen inte så mycket på
att sammanslå pastorsexpeditionerna

till större kanslier, om den personliga
kontakten därigenom försämras. Trots
vad som sagts i den vidlyftiga diskussion
som har förts om detta, tror jag
ändå inte att det skadar att prästerna
sysslar med folkbokföring och skrivande
av åldersintyg, om nämligen detta
arbete inte får alltför stora proportioner.

Det finns vidare många och dyrbart
utrustade tjänstebostäder, som blir svåra
att hyra ut eller försälja, om de
skulle överges. Hur skall kostnaderna
för dessa kunna klaras om de inte bebos
av någon tjänsteinnehavare?

Angående ikraftträdandet har vi i
motionen förordat en annan tidpunkt
än 1 januari, nämligen 1 juni eller 1
juli. Jag har svårt att tro att ett byte
av prästerliga tjänster i praktiken skall
kunna genomföras mitt i jul- och nyårshelgen.
Det är ju möjligt att den frågan
kan lösas genom den individuella
anståndsgivning som utskottet har talat
om.

Herr talman, inte heller jag har något
särskilt yrkande, då ju utskottet,
när det gäller propositionens överförande
i praktiken, har ansett att hänsyn
kan tas till en del av de i motionen
framförda synpunkterna på den nya
pastoratsregleringen. Detta gäller t. ex.
anslagen till predikobiträden, sammanlysning
av gudstjänster och i viss mån
enprästpastoraten och stationsorten för
tjänsteinnehavare och hänsynen till församlingarnas
önskemål. Det är min förhoppning
att allt detta kommer att
kunna genomföras.

Herr SKÖLD (s):

Herr talman! I fråga om det föreliggande
förslaget om statskyrkans lokala
organisation är utskottet praktiskt taget
enhälligt. Det har inte heller i de
tidigare yttrandena framkommit några
förslag till ändringar. Man skulle kanske
av detta förhållande kunna dra den
slutsatsen, att vi här har framför oss

Onsdagen den 11 december 1957 fm. Nr 29 69

lieform av den territoriella pastoratsindelningen och den församlingsprästerliga
organisationen i riket m. m.

ett förslag som är väl avvägt. Enligt
min mening är detta knappast fallet.

Min utgångspunkt är att om vi har en
statskyrka skall den kunna fungera tillfredsställande.
Mina kritiska synpunkter
rör därför endast det rent praktiskt
organisatoriska. Vilken allmän verksamhet
det än gäller måste man nämligen
alltid hävda den principen, att en
sak inte skall dra större kostnader än
vad som är nödvändigt. Man måste
fråga sig, om inte den organisation som
här är tänkt är för vidlyftig och om
inte det föreslagna antalet prästerliga
tjänster är för stort; det är ju i stort
sett samma antal som nu.

Bör vi verkligen även i den närmaste
framtiden ha lika många prästerliga
tjänster som vi hittills haft? Det är väl
ändå obestridligt att den långsiktiga
trenden visar ett sjunkande intresse för
såväl gudstjänst som församlingsliv.
Denna utveckling är mer utpräglad på
vissa orter och mindre på andra, men
man kommer inte ifrån att den finns.
Orsakerna härtill har föregående talare
pekat på. Jag vill bara litet mer utveckla
den saken.

Det finns väl två huvudorsaker. Den
ena är den tilltagande urbaniseringen,
folk flyttar från landsbygden till tätorterna.
De människor som kommer
från landsbygden ändrar sina vanor,
och banden mellan dem och kyrkan
blir lösare. Vi vet alla att utglesningen
på landsbygden minskar underlaget för
den kyrkliga verksamheten. Detta är
ting som man inte kan komma förbi.

Den andra huvudorsaken är den tilltagande
och fortgående sekulariseringen
av människornas åsikter.

Detta gör nu för det första att det inte
kan anses nödvändigt att öka antalet
prästerliga tjiinster i tätorterna i takt
med befolkningsökningen. Detta skall
ju inte heller ske enligt det föreliggande
förslaget. Mitt intryck har emellertid
varit att man skulle kunna nöja

sig med ännu färre antal prästerliga
tjänster i tätorterna, men jag medger
att detta är en omdömesfråga, och jag
tänker inte inveckla mig i någon diskussion
på denna punkt.

Däremot måste jag hävda att minskningen
av antalet präster på landsbygden
bör bli mera omfattande än som
här föreslagits. Ser man realistiskt på
saken lär man inte kunna förneka, att
i de delar av landet, där vi ha mycket
små församlingar, börjar missförhållanden
uppkomma som skär folk i ögonen
och skapar på en gång löje och förargelse.
Här talar herr Staxäng om att
Kungl. Maj :t 168G har förklarat sig vilja
värna den söndagliga gudstjänsten i
församlingarnas kyrkor. Hur skall någon
kunna värna gudstjänsten i församlingarnas
kyrkor, när ingen åhörare infinner
sig?

Det förekommer nu på många håll att
vissa söndagar ingen åhörare kommer
eller det kommer en eller två. Kanske
invänder någon: Ja, men om ingen kommer,
blir det ju mässfall. Ja, det kan det
bli, men det blir det inte. Vederbörande
prästman förvandlar sig regelmässigt
till en kyrkopolitisk martyr, som
föredrar sin predikan inför den tomma
kyrkan. Att han har medmartyrer i
organisten och orgeltramparen är en
sak för sig. Deras martyrium kan inte
anses vara lika stort. Organisten kan
sysselsätta sig med att läsa partitur och
orgeltramparen kan väl alltid finna på
någon sysselsättning i sin undanskymda
vrå.

Nu innefattar det föreliggande förslaget
en blygsam möjlighet till sammanlysning
av gudstjänsterna i de små församlingarna.
Man har satt gränsen därvid,
att om en församling inte har över
500 invånare och kyrkorna inte ligger
på längre avstånd från varandra än 5
kilometer, skall en sådan sammanlysning
kunna ske. Men samtidigt anstränger
man sig från alla håll att försöka
slippa dessa sammanlysningar.

70 Nr 29 Onsdagen den 11 december 1957 fm.

Reform av den territoriella pastoratsindelningen och den församlingsprästerliga
organisationen i riket m. m.

Här föreslår utskottet med stöd av
Kungl. Maj:t ett anslag på 100 000 kronor
för predikobiträden, vilket bland
andra herr Nelander tycker är alldeles
för litet. Jag vill bara säga till Kungl.
Maj:t: Ordna nu inte så, att ni ger pengar
till predikobiträden i tomma kyrkor!
Att det kommer en person, för tillfället
vidtalad att predika i en kyrka och möts
av tomma bänkar, kan inte vara rimligt.
Envar förstår väl vilken förargelse detta
kommer att väcka.

För min del har jag den uppfattningen
att det hade varit klokt och riktigt
att öka möjligheterna till sammanlysning.
Det kan inte, som herr Staxäng
gjorde gällande, anses nödvändigt att
ha gudstjänst varje söndag i en kyrka.
Detta måste göras beroende av om någon
bevistar gudstjänsten. Det vore väl
ändå ur kyrklig synpunkt bättre att först
överväga anordnandet av kyrkskjutsar.
Vi har ju skolskjutsar. Vi har koncentrerat
skolundervisningen till centralare
delar, dit barnen förs med sådana
skolskjutsar. En sådan åtgärd vore säkerligen
till fördel för våra kyrkor, om
den som ville komma till en gudstjänst
kunde få göra det utan något större
besvär.

Envar förstår väl att predikan inför
en tom eller nästan tom kyrka måste
väcka löje och förargelse. Man har kommit
till mig från alla håll i min provins
och med en blandning av löje och ilska
talat om detta. Det kan inte vara till
nytta för vare sig samhället eller kyrkan
att detta får pågå. Jag måste för min del
säga att det är beklagligt, att de kyrkliga
myndigheterna icke har velat se
detta förhållande i vitögat. Jag beklagar
också att förre ecklesiastikministern
gav sitt stöd åt de kyrkliga myndigheternas
bristande anpassning i detta
läge.

Ett minskat antal präster i vissa delar
av landsbygden är befogat. Detta
krav måste väl anses ha så mycket större
betydelse som det ändå inte går att

skaffa innehavare till alla prästerliga
tjänster. Det utbildas inte tillräckligt
med präster för att fylla vakanserna,
och när kyrkan dessutom helt ologiskt
intar ståndpunkten, att kvinnor inte får
bli präster, handlar man efter två skilda
linjer. Man vill ha tjänster, men man
kan inte besätta dessa tjänster. Samtidigt
vägrar man att utnyttja hela rekryteringsbredden.

Jag tror att detta är någonting som
vi lekmän får tänka allvarligt på och
inte gå med på att prästerna låter traditionella
hänsyn spela så stor roll.
Men jag kan förstås misströsta om lekmännen,
när jag hör herr Börjesson i
kammaren hålla ett tal, där han rent
av som motiv för prästtjänster anför
tillvaron av en prästgård. Har man en
prästgård skall det vara en präst i
den, är herr Börjessons resonemang.

Herr talman! Vad jag nu anfört skulle
naturligtvis rent logiskt leda till att jag
yrkade avslag på det framlagda förslaget.
Men det gör jag inte och detta därför
att frågan vilat så länge. I avvaktan
på en lösning har den ena tjänsten efter
den andra vakantsatts, och det har så
att säga uppstått en oreda i den kyrkliga
befordringsgången som blir svårare
att klara upp ju längre provisoriet består.
Därför inser också jag att ett bebeslut
nu är påkallat, och jag tror inte
det finns förutsättningar för att nå enighet
om något annat förslag än det föreliggande.
Sålunda ställer jag intet avslagsyrkande.

Att jag framfört dessa kritiska synpunkter
beror först och främst på att
jag velat uppmana Kungl. Maj:t att använda
den rörelsefrihet, som det föreliggande
förslaget ger, till att gå fram
på ett förståndigt och mera ekonomiskt
sätt och anpassa organisationen inom
ramen för vad som beslutats men efter
de förhållanden, som i verkligheten föreligger
i dag. Vidare har jag velat fästa
uppmärksamheten på den överorganisation
av statskyrkan som är för handen

Onsdagen den 11 december 1957 fm. Nr 29 71

Reform av den territoriella pastoratsindelningen och den församlingsprästerliga
organisationen i riket m. m.

och som kommer att bestå även efter
ett bifall till föreliggande förslag.

Herr STAXÄNG (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag åhörde med stort
intresse herr Skölds inlägg. Jag har
alltid med viss beundran följt herr
Skölds stora begåvning inte minst när
det gäller organisation, och trots att
jag ju inte kan instämma i hans anförande
anser jag att det innehöll vissa
synpunkter, som kyrkan bör beakta.

Herr Sköld talade om kyrkskjutsar.
Sådana förekommer redan på vissa
håll och har där haft en synnerligen
gynnsam inverkan på besöksfrekvensen
vid gudstjänsterna. Men församlingarna
vill i mycket stor utsträckning
ha kvar gudstjänsterna i den egna
kyrkan. I vissa församlingar har sammanlysningar
ägt rum sedan ganska
lång tid tillbaka, även om det skett i
ytterst begränsad utsträckning. I Skara
stift t. ex. förekom sammanlysningar,
men då begärdes att det på nytt skulle
bli söndaglig gudstjänst. Sammanlysningen
medförde nämligen en mycket
allvarlig minskning i besöksfrekvensen,
men när man återgick till gudstjänst
i varje församlings kyrka, blev det
en påtaglig uppgång.

De tomma kyrkorna är något mycket
beklagligt — jag var inne på detta i
mitt första anförande. Det är på vissa
orter kyrkorna står tomma, men så
har det varit då och då inom den svenska
kyrkan sedan århundraden tillbaka.
När man läser gamla visitationsberättelser
från 1700-talet finner man att
vissa pastorat tidvis haft så gott som
ständiga mässfall, men efter några årtionden
har det åter skett en stark uppgång.
Man får inte betrakta företeelsen
från bara eu utgångspunkt utan det
finns, som jag nämnde tidigare, många
förhållanden att ta hänsyn till. Kyrkan
arbetar under speciella betingelser och
dess arbete bär en speciell innebörd.

Till och med i mycket små församlingar
kan prästens arbetsbörda vara mycket
stor. Inte minst gäller detta den själavård,
som han måste meddela — det
finns små församlingar, där det är inte
mindre än cirka 500 sjukbud per år.
Den prästerliga tjänsten är i allra högsta
grad en initiativtjänst.

Jag vill sluta med att berätta en liten
historia, som naturligtvis inte får
missförstås. Det var en gammal kyrkvaktare
som varje söndag eldade upp
sin kyrka, trots att ibland ingen människa
kom. Man frågade honom då: År
det nödvändigt att du eldar upp kyrkan,
när ingen människa är här? Den
gamle kyrkvaktaren svarade: I dag eldar
jag till Guds ära.

Herr talmannen återtog nu ledningen
av kammarens förhandlingar.

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Det förslag till pastoratsindelning,
som nu föreligger till behandling,
grundar sig på en utredning
av de s. k. pastoratsindelningssakkunniga.
Denna utredning är i sin tur föranledd
av ett uttalande av riksdagen
år 1949 i samband med behandlingen
av förslag till prästlönereglemente. Vid
detta tillfälle underströk riksdagen vikten
av att en rationalisering av pastoratsindelningen
snarast skulle komma
till stånd. I den nu till behandling föreliggande
propositionen hemställes om
riksdagens godkännande av vissa riktlinjer
och normer för genomförande av
en ny indelning och organisation av
de territoriella pastoraten i riket och
även om godkännande av föreslagna
grunder för inplacering av ifrågavarande
tjänster i lönegrad.

Det var någon som sade mig, att detta
utskottsutlåtande var mycket »luddigt»
skrivet; man kunde i skrivningen läsa
in nästan vad som helst och tolka in
vilken uppfattning man än ville. Jag
skall gärna medge att det kan ligga

Nr 29

Onsdagen den 11 december 1957 fm.

Reform av den territoriella pastoratsindelningen och den församlingsprästerliga

organisationen i riket m. m.

någonting i ett sådant uttalande. Men
låt mig då också peka på vad orsaken
härtill kan vara.

Vi har först och främst haft att behandla
en proposition, som jag väl
utan överdrift vågar påstå är lösligt
skriven. Vidare har i anledning av denna
proposition framställts en rad motionsyrkanden,
som inte i sak inneburit
någonting utöver eller i motsats
till vad propositionen innehåller. Slutligen
och inte minst är en orsak till
utskottets skrivning, att vi inom vederbörande
utskottsavdelning på många
punkter kommit fram till den skrivningen
efter mycket långt gående kompromisser.
Med hänsyn till dessa förutsättningar
är det kanske inte så egendomligt,
att inte resultatet har blivit så
entydigt och klart som man kunde ha
önskat. Jag tror ändå jag vågar hävda
den uppfattningen, att det måste vara
tillfredsställande ur alla parters synpunkt,
att motsättningarna i denna —
det skall vi vara medvetna om — för
övrigt mycket kontroversiella fråga har
kunnat överbryggas utan uppslitande
strider i utskott och kamrar.

Vi har i statsutskottets femte avdelning
alla varit inställda på och försökt
medverka till en så enig lösning som
möjligt av denna fråga. Att sedan resultatet
inte för någon har blivit hundraprocentigt
tillfredsställande ligger i sakens
natur och är väl en nackdel, som
vidlåder varje kompromiss. Ett par av
utskottets ledamöter, herrar Staxäng
och Nelander, har här själva sagt, att
de har velat gå längre i fråga om uppmjukning
av de föreslagna normerna
än vad skrivningen innebär. Andra utskottsledamöter
— och till dem hör
jag själv — har velat inta en betydligt
mera restriktiv hållning till de framlagda
förslagen. När jag har gjort det
vid de resonemang vi har haft inom
statsutskottets femte avdelning, har min
ståndpunkt varit baserad på en önskan
att åstadkomma en ur ekonomiska syn -

punkter så rationell organisation av
pastoratsindelningen som möjligt.

Även om jag och de som delat min
uppfattning i dessa frågor har en inställning
alldeles motsatt herrar Staxängs
och Nelanders, vågar jag ändå
påstå, att även vi — som kanhända
inte i övrigt har någon kristen samhällssyn
eller någon kristen livsåskådning
över huvud taget — har behandlat
dessa frågor med all den varsamhet
och all den pietet som man rimligen
kan fordra. Det hindrar ändå inte, att
jag för min del skulle ha önskat, att
man kunde ha uppnått enighet om
skärpning av normerna på åtskilliga
punkter. Detta har varit fallet beträffande
frågan om kommunindelningens
inverkan på pastoratsorganisationen,
där jag har menat att man nog inte
utan mycket starka skäl skulle tillåta,
att pastoratsgränserna skulle få skära
kommungränserna. Det har även gällt
församlingarnas folkmängdstal för sammanlysning
av gudstjänst, där ju för
övrigt statskontoret, som gärna brukar
åberopas i alla andra sammanhang, har
yrkat på en höjning av folkmängdssiffran
från 500 till 700 invånare.

Det har också gällt frågan om eneller
flerprästpastorat, där jag för min
del ansett, att antalet enprästpastorat
skulle ha ytterligare minskats, detta av
organisatoriska och rationella skäl. För
att kunna åstadkomma en rationell uppdelning
av arbetsuppgifterna har jag
nämligen trott att det i många fall skulle
vara bättre än en geografisk uppdelning.
Jag har även för min del haft
betänkligheter vad det gäller i propositionen
föreslagna folkmängds- och
arealsiffror för inrättande av ett pastorat.
Såväl kammarkollegiet som statskontoret
har föreslagit en höjning av
dessa folkmängdssiffror.

På alla dessa punkter har man sedan
i motioner yrkat på uppmjukningar av
normerna utöver de möjligheter till
undantag från dessa, som redan i pro*

Onsdagen den 11 december 1957 fm.

Nr 29

Reform av den territoriella pastoratsindelningen och den församlingsprästerliga

organisationen i riket m. m.

positionen ges vid tillämpningen av desamma.
Utskottet har inte velat biträda
dessa motionsyrkanden, emedan
vi ansett att normerna i dess nuvarande
utformning enligt Kungl. Maj :ts
förslag ger allt det utrymme, som man
över huvud taget kan begära vid pastoratsindelningens
praktiska genomförande.
Man har sålunda tagit hänsyn
till lokala och andra förhållanden, som
kan inverka på denna indelning.

Herr talman! Det skulle vara åtskilligt
att säga i denna fråga, men jag vill
bara till sist uppehålla mig något vid
herr Skölds inlägg för eu stund sedan.
Jag har inga personliga erfarenheter av
i vilken utsträckning kyrkorna är besökta
på söndagarna. Det är möjligt att
det förhåller sig så, som herr Sköld säger,
dvs. att kyrkorna i stor utsträckning
står tomma. Låt mig endast erinra
herr Sköld om att han tidigare velat
krympa organisationen, vilket kanske
vore riktigt att göra. Men om jag
inte är alldeles fel underrättad, var frågan
om pastoratsindelningen en av de
frågor, som var uppe till behandling
vid de s. k. koalitionsförhandlingarna
på hösten 1956 och ingick som ett led
i den därvid träffade uppgörelsen. Herr
Sköld deltog såvitt jag vet i dessa överläggningar.

Får jag vidare, herr talman, säga något
med anledning av det särskilda yttrandet
av herr Staxäng angående kvinnliga
predikobiträden. Utskottet har i
anslutning till motionerna på denna
punkt gjort ett uttalande av innebörd,
att förordnande som predikobiträde
bör kunna ges åt kvinna under samma
förutsättningar som åt man. Jag vill
här understryka orden »samma förutsättningar»,
därför att de innebär en
markant avvikelse från motionerna. I
motionernas motiveringar har man
nämligen uppställt krav på helt andra
kvalifikationer för kvinnliga än för
manliga predikobiträden. Denna något
egendomliga ståndpunkt, som återfin -

nes i motion 11:694, har vi inom utskottet
inte kunnat dela. Det är anledningen
till att jag här vill understryka
uttalandet, att s. k. venia enligt utskottets
mening bör ges på samma villkor
åt män som åt kvinnor.

Vad sedan anbelangar herr Staxängs
syn på frågan om det tillkommer riksdagen
att »binda kyrkan vid viss anslagsanvändning»
och att detta skulle
bli beroende »av kyrkans bedömande i
kraft av den självbestämmanderätt, som
måste tillkomma henne i egna inre
angelägenheter» vill jag bara anföra,
att en statlig institution, vilken det vara
må, inte kan göra anspråk på absolut
självbestämmanderätt. Reser kyrkan
sådana anspråk, ja, då bör den också
ta konsekvenserna av en sådan uppfattning
och medverka till att snarast
möjligt befria sig från den statliga överhögheten.
Men så länge sambandet mellan
stat och kyrka består, anser jag att
kyrkan får bekväma sig att ta hänsyn
till de uppfattningar, som folket har i
dessa frågor och som kommer till uttryck
i den svenska riksdagen. Enligt
min mening kan riksdagen inte stillatigande
finna sig i att ett statens organ
— i detta fall kyrkan — diskriminerar
hälften av befolkningen. Samhället kan
inte i längden tolerera, att präster och
biskopar skall kunna sätta stopp för
demokratiseringsprocessen vid kyrkportarna.

Herr talman! Med stöd av vad jag
här anfört ber jag att få yrka bifall till
utskottets utlåtande.

Herr PERSSON i Svensköp (fp):

Herr talman! Jag har begärt ordet för
att anföra några synpunkter, främst på
frågan om i vilken omfattning som enpräst-
eller flerprästpastorat bör inrättas
vid ett genomförande av den reform
av den territoriella pastoratsindelning
och den församlingsprästerliga organisation
som vi nu diskuterar.

74 Nr 29 Onsdagen den 11 december 1957 fm.

Reform av den territoriella pastoratsindelningen och den församlingsprästerliga
organisationen i riket m. m.

I en motion har jag hemställt, att riksdagen
måtte ansluta sig till den meningen,
att flerprästpastorat måtte inrättas
i den omfattning som pastoratsindelningssakkunniga
har förordat. Jag
har kanske med denna framstöt i första
hand syftat till att hos statsutskottet
stärka motståndet beträffande de motioner,
i vilka det har ställts ett yrkande,
som går i motsatt riktning och
enligt vilket man vill ytterligare begränsa
antalet flerprästpastorat. Det är
därför med tillfredsställelse jag noterar,
att utskottet har i stort sett avvisat dessa
motioner och därmed förhindrat genomförandet
av en indelning som skulle
ha gett oss ett större antal småpastorat,
med de nackdelar för församlingslivet
och den kyrkliga verksamheten som
enligt min mening detta skulle ha medfört.

Det står i allmänhet oemotsagt vad
de sakkunniga anfört om betydelsen av
en sådan församlingsprästerlig organisation
som ger möjlighet till en differentiering
av arbetsuppgifterna och till
en fördelning av dessa uppgifter mellan
de olika tjänsteinnehavarna efter
deras individuella läggning, utbildning
och ålder. Men såväl kyrkomötet som
departementschefen och nu senast statsutskottet
har förklarat, att denna utomordentliga
ordning inte kan genomföras
inom de agrara bygderna med hänsyn
till avstånd och andra förhållanden.
Och ändå vet vi att om något har
förändrats på den svenska landsbygden
under de senaste decennierna, så
är det avstånden. Genom bilismen har
avstånden förkortats, och spridningen
av tätortsbebyggelse till landsbygden
har medfört att dessa geografiska skäl
förlorat så gott som all betydelse. Jag
har också förgäves sökt utforska vad
innebörden kan vara av »andra förhållanden»
som man här åberopar. Är det
måhända fråga om sådana uttryck, som
användes när motiveringen är svag och
då orden måste dölja denna svaghet?

Även ur andra synpunkter tror jag att
man bör försöka undvika dessa små
enheter vid den ändring av indelningen,
som vi nu står inför och till vilken
vi troligen sedan inte har möjlighet att
återkomma förrän efter en längre tidrymd.
Om det inom ett geografiskt
område finns en köping eller annan
större tätort, och det där omkring ligger
ett antal små församlingar, huvudsakligen
omfattande glesbygd och med
dåliga kommunikationer sinsemellan,
så kan det inte ur befolkningens synpunkt
vara fördelaktigt att låta den
stora tätorten utgöra ett pastorat för
sig och konstruera en särskild organisation
för småförsamlingarna, med en
annan centralort än tätorten. Även ur
kyrkobokföringssynpunkt måste det vara
fördelaktigt att tätorten och glesbygden
utgör samma enhet.

Vi vet alla hur det var och hur det
har blivit med den ändrade kommunindelning
som genomfördes för några
år sedan. Jag stred på den tiden i mitt
hemlän en hård och av många misskänd
kamp för att åstadkomma något
större enheter än vad de allmänna riktlinjerna
gav vid handen. Nu är väl —
i motsats till vad herr Börjesson här
deklarerat — den allmänna uppfattningen
den, att de enheter, som vi då
kom fram till, var för små för att man
skulle få de rätta instrumenten när det
gäller att behärska samhällsproblemen
och lösa de kommunala uppgifterna.
Trots detta är man nu i färd med att göra
samma misstag beträffande den kyrkliga
indelningen. Jag vill därför nu endast,
herr talman, till de myndigheter,
som har att göra med den närmare utformningen
av denna indelning, framföra
ett påpekande. Det är inte lyckligt
att låta småskurna bygdepolitiska
synpunkter eller tjänsteinnehavarnas
tyvärr ibland på bekvämliglietssyn
grundade fackliga intressen spela för
stor roll vid indelningsreformens genomförande.
Indelningsändringarna bör

Onsdagen den 11 december 1957 fm.

Nr 29

Reform av den territoriella pastoratsindelningen och den församlingsprästerliga

organisationen i riket m. m.

ske med församlingens och den kyrkliga
verksamhetens bästa för ögonen.

Jag vill understryka att mitt ställningstagande
beträffande detta avsnitt
av frågan är grundat enbart på min
uppfattning om vad som för församlingslivet
är den bästa och lyckligaste
lösningen.

I övrigt skall jag be att få uttala min
tillfredsställelse att denna fråga nu
bringas till en lösning. Det tillstånd
som en tid har varit rådande, med
ovisshet och osäkerhet om hur den
framtida indelningen skall komma att
te sig och med en betydande vakanssättning
av prästerliga tjänster, har inte
varit lyckligt.

I detta sammanhang vill jag gärna
ge mitt erkännande åt den insats som
förre ecklesiastikministern gjort för att
föra frågan ur dess dödläge och åstadkomma
en lösning i huvudsaklig överensstämmelse
med de sakkunnigas förslag.
Jag tror att inte minst kyrkan har
anledning att vara honom tacksam för
detta, och då jag inte har uppmärksammat
att man från kyrkoledningens
sida trätt fram för att säga något härom,
tycker jag att det kan vara befogat
att en röst ur de djupa leden ger
honom ett erkännande i detta stycke.

Herr talman! Jag har intet yrkande.

Herr SVENUNGSSON (h):

Herr talman! Så här ett långt stycke
fram i debatten skulle det givetvis finnas
anledning att kommentera ett och
annat som sagts i kammaren. Därtill
kommer att jag i mina båda motioner
redovisat vissa bestämda önskemål,
bland annat i fråga om normerna för
indelningen och möjligheterna för församlingarna
att få söndaglig gudstjänst
i sina kyrkor. Men när nu utskottet
glädjande nog kunnat ena sig om en så
pass positiv skrivning som den föreliggande,
skall jag avstå från vidare
utläggningar.

När det gäller demokratien, herr

Gustafsson i Stockholm, demokratien
som en oförytterlig tillgång för ett
samhälle, är säkert herr Gustafsson
och jag fullkomligt ense. Hur det går,
när demokratien ersättes av ett totalitärt
system, en diktatur, såg vi i Norge.
Vi såg också hur den norska kyrkan i
sin kamp för friheten fick oväntat
många bundsförvanter. Nu hoppas jag
bara, att det skall bli möjligt att åstadkomma
vissa justeringar och jämkningar
med hänsyn till lokala förhållanden,
när principerna skall praktiskt tillämpas.

Jag har, herr talman, begärt ordet
närmast för att peka på en annan brådskande
angelägenhet. Stockholms stad
är inte med i den pastoratsreglering,
som vi i dag tar ställning till. Departementschefen
uttalade emellertid i
propositionen, att han räknar med att
det skall bli möjligt att utöka den kyrkliga
organisationen i Stockholm. Detta
uttalande noterar vi med tillfredsställelse
här i huvudstaden. Jag vill uttrycka
den förhoppningen, att frågan om
Stockholms kyrkliga indelning snart
tas upp och att då samma normer kommer
att tillämpas som för landet i övrigt.
Några av de nya söderortsförsamlingarna
fick redan vid starten ett folkmängdstal,
som översteg de normer, vilka
betraktats som rimliga. Hägersten
hade t. ex. omedelbart före församlingsbildningen
den 1 januari i år
63 400 invånare, Enskede 40 500 och
Skarpnäck 48 000 i runt tal.

Biskop Ljungberg betecknade vid
höstens kyrkomöte läget som ohållbart.
I församlingarna i Söderort och Västerort
här i Stockholm bodde vid förra
årsskiftet 409 503 personer eller ungefär
lika många som i ett medelstort
svenskt stift. Organisationen för dessa
församlingar upptar emellertid bara 48
prästtjänster. Det betyder cirka 8 500
människor och mellan 100 och 200
konfirmander per präst. Att en sådan
situation är otillfredsställande, lindrigt

76 Nr 29 Onsdagen den 11 december 1957 fm.

Reform av den territoriella pastoratsindelningen och den församlingsprästerliga
organisationen i riket m. m.

uttryckt, eller ohållbar, mera exakt uttryckt,
går säkert de ärade kammarledamöterna
med på.

Vi avhandlar här en fråga av avgörande
betydelse för vårt folks andliga
och moraliska hälsa. Låt mig i all
stillsamhet som replik till herr Sköld
1''å säga, att det visst finns bygder, där
det andliga livet är svagt, men vi har
också bygder och stora områden, där
man finner en levande kyrklighet och
ett starkt församlingsliv. Om man har
en positiv inställning till kristendomen
som livsmakt och tror på dess betydelse
för vårt folks hälsa, andligt
och moraliskt sett, vill man väl ge kyrkan
större möjligheter att nå ut till så
många människor som möjligt. I den
mån det kyrkliga livet statistiskt kan
mätas, visar det sig genomgående, att
församlingslivet — kyrkobesök, nattvardsfrekvens
och enskild själavård
m. m. — är betydligt rikare i de mindre
enheterna och blir sämre ju större
församlingarna är.

Låt mig till sist få säga detta: Vi rör
oss i dag inte på främmande mark. Det
gäller ju vår egen hembygd och dess
väl. De allra flesta av oss är mer eller
mindre personligt engagerade i dessa
frågor, som kyrkorådsledamöter, kyrkvärdar,
kyrkofullmäktige eller i andra församlingsfunktioner.
Vi bör därför, även
om vi i detaljer kan ha olika meningar,
kunna vara eniga om huvudsaken och
samlas omkring ett positivt beslut till
vårt folks bästa.

Häri instämde herr förste vice talmannen
Skoglund (h).

Herr BÖRJESSON (ep):

Herr talman! När jag talade om
prästgårdarna och pastorsexpeditionerna
menade jag, att man, om det sker en
centralisering till en tätort i alltför
stor utsträckning, skulle friställa byggnader
i onödan och på det sättet förstöra
det investeringskapital, som man
där hade lagt ned. Det är emellertid

klart, att man inte skall ha en präst
bara därför att man har en prästgård.

När man hör herr Sköld tala för
den linje, som han företräder, får man
klart för sig det arbete och, kan man
säga, det lyckade resultat, som förre
statsrådet Persson har åstadkommit
med denna proposition. Man förstår,
att det också har varit ett starkt motstånd.

När det gäller den mörka bild som
gavs här av de tomma kyrkorna är
det givet, att kyrkobesökandet kan synas
inte vara så stort, men ser man på
antalet besökare per år i förhållande
till församlingarnas invånarantal, är
det tämligen respektingivande. Det är
många politiker som reser runt och
håller föredrag, vilka inte heller har
så särdeles många åhörare men likväl
fortsätter för att hålla kontakt med
människorna rörande den idé de kämpar
för.

Herr Perssons i Svensköp motiv för
de stora pastoraten skulle vara, att
församlingslivet blir bättre. Jag kan
inte se att någon erfarenhet pekar på
detta. Det finns ingenting som talar
för att just den delen av församlingsarbetet
skulle bli bättre om pastoraten
skulle bli stora.

Fru LIDMAN-FROSTENSON (li):

Herr talman! Det är bara några få
reflexioner i detta ämne, som jag tycker
att det skulle vara roligt att få
framföra här.

Om jag fattade herr Sköld rätt menar
han, att kyrkan visar en bristande
följsamhet mot utvecklingen och en
viss olust att se faktiska förhållanden
i vitögat när det gäller den nya pastoratsindelningen.
Jag har fattat saken så,
att det här är två principer som korsar
varandra och som till en viss grad inte
kan förenas. Först är det en ämbetsmannasyn
på samhället som strävar
efter centralisering. Den har gamla
anor och är starkt utvecklad hos vårt

Onsdagen den 11 december 1957 fm.

Nr 29

Reform av den territoriella pastoratsindelningen och den församlingsprästerliga

organisationen i riket m. m.

folk, som har en mycket stor organisatorisk
talang. Gentemot detta ämbetsmannatänkande
står en annan syn. Det
är den tjänande synen gentemot medmänniskorna.
Det är denna syn som bör
vara kyrkans. Kyrkan menar säkert, att
antingen människor bor i glest bebyggda
trakter eller tätorter har de samma
rättigheter att bli betjänade.

Centraliseringstanken i vårt statsskick
är av gammalt datum. Jag skulle vilja
gå tillbaka så långt som till enskiftet
och säga att det var ett av de största
stegen i vårt samhälle till en kraftig
centralisering. Ifrån enskiftet kan vi
gå till kommunsammanslagningen och
därifrån till den nya pastoratsindelningen.

Vad enskiftet förde med sig för Sveriges
del kan man läsa om i historien.
Nutida historieforskning säger, att den
svenska tråkigheten på landsbygden
gjorde sin entré i och med enskiftet.
Där hade man nämligen mycket rationella
och kloka tankar om jordbrukets
bedrivande, men när bygdegemenskapen
sprängdes och gårdarna kastades
ut i landskapet glömde man den oerhörda
betydelse som kontakt och gemenskap
har människor emellan. Människor
utlämnades till isolering och
tråkighet, något som förr var okänt på
den svenska landsbygden.

Vi kan så titta ett ögonblick på kommunsammanslagningen,
som är av mycket
yngre datum. Man konstaterar att
storkommunerna åtminstone inte hittills
och inte i önskvärd grad givit
människorna den gemenskapskänsla
som man skulle önska. När vi nu står
inför pastoratsindelningen hoppas vi
ju att vi på vår svenska landsbygd skall
få ha kvar något av den personliga kontakten
och intressegemenskapen som
verkligen visar sig betyda så mycket
för människorna.

.lag förstår att det finns tomma kyrkor
på många platser i vårt land, men,
herr Sköld, jag tror inte alt vi för myc -

ket skall se på de tomma kyrkorna. Vi
måste se detta i ett historiskt sammanhang,
där utvecklingen går mot toppar
och mot vågdalar — liksom all utveckling
över huvud taget. De kyrkor, herr
Sköld, som i dag är tomma, kommer
kanske om 30 år att fyllas av människor.
Det vet vi ingenting om, men vi
måste ha det ordnat så i vårt samhälle
att kyrkan finns där den bör finnas
och att den personliga kontakten finns
kvar. Centraliseringen får inte vara så
stark att kontakten med den enskilde
tappas bort.

Herr SKÖLD (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall inte fördjupa
mig i de yttranden som här fällts. Det
är bara några enkla ting jag skulle vilja
påpeka.

När herr Svenungsson tillät sig att
säga att min skildring icke var korrekt,
använde han överord. Min framställning
var tillräckligt nyanserad för att
täcka verkligheten sådan den är.

Herr Börjesson kan kanske ha rätt i
att om man tar ett genomsnitt av kyrkobesöken
i en församling under ett år, så
kommer man inte till siffran noll. Det
är nog alldeles riktigt. Antalet besökande
är olika vid olika tillfällen. Framför
allt spelar julottorna en roll för att
åstadkomma ett genomsnitt, som inte
är alltför dåligt. Jag menar att man får
ta hänsyn till sådana ting. Jag efterlyste
en kyrkans smidiga anpassning
efter människornas behov.

Här kommer jag in på vad fru Lidman-Frostenson
anförde. Jag tycker
nog att hon blandade ihop begreppen
ganska betänkligt. Hon talade å ena sidan
om en centraliserad ämbetsmannauppfattning
— det skulle väl vara min
— och å den andra om uppfattningen
att kyrkan skall betjäna. Men är det inte
samma sak?

Det är nog riktigt att jag ser denna
sak ur statskyrkans synvinkel; jag uttryckte
det på ett annat sätt i mitt an -

78 Nr 29 Onsdagen den 11 december 1957 fm.

Reform av den territoriella pastoratsindelningen och den församlingsprästerliga
organisationen i riket m. m.

förande: Har vi en statskyrka skall den
också få lov att möta det behov människorna
har. Där har jag inte motsagts.
Någonting annat föresvävar emellertid
fru Lidman-Frostenson. Hon vill att
kyrkan skall vara en stridande missionskyrka
som skall försöka ändra
trenden i utvecklingen. Man får gärna
ha den uppfattningen och man får gärna
tala för den. Den leder närmast till
en folkkyrka och inte till statskyrka.
Jag tillåter mig endast att ha den uppfattningen,
att den svenska kyrkan inte
förmår ändra trenden. Jag betraktar det
som önsketänkande att tro, att vi här
skulle få toppar och dalar. Det kanske
vi får inom århundradenas lopp, det vet
ingen. Men för närvarande har vi en
mycket bestämd trend till minskade
gudstjänstbesök, till minskat församlingsliv
i allmänhet; det kan ingen bestrida.
Jag kan inte se annat än att
samhället bör ta hänsyn till detta när
man pålägger medborgarna skyldighet
att betala vad det kostar.

Herr SVENUNGSSON (h) kort genmäle: Herr

talman! Jag måste nog vidhålla
att herr Sköld gav en svartmålning av
läget. Man kan ju få situationen objektivt
belyst om man studerar biskoparnas
ämbetsberättelser, som utkommer
vart sjätte år.

Herr ELIASSON i Stockholm (fp):

Herr talman! Jag vill bara göra ett
par reflexioner i anledning av herr
Skölds yttrande. Herr Sköld talade om
tendensen till minskade kyrkobesök.
Han målade situationen, där prästen
står och talar för tomma väggar, organisten
sysslar med läsning av partitur
och orgeltramparen med någon annan
privat verksamhet. Från denna utgångspunkt
kommer herr Sköld till den konsekvensen,
att vi skall göra vad vi kan
för att ekonomiskt anpassa oss efter de
förhållanden som faktiskt föreligger.

Jag förstår inte den formen av logik
i detta sammanhang. Staten har erkänt
kyrkan som en statens angelägenhet.
Antingen skall man väl under sådana
förhållanden säga, att vi inte längre
skall betrakta kyrkan som den svenska
statens angelägenhet, eller också måste
man väl ställa sig frågan vad det är för
fel på kyrkan och vad vi kan göra för
att öka intresset för den kyrkliga verksamheten.
Herr Sköld gav så mycket
mindre ett handtag i den riktningen
som han själv gav en skildring av kyrkans
arbete, ägnad att dra löje och förargelse
över den kyrkliga verksamheten.

Herr BRACONIER (h):

Herr talman! Denna debatt har i stort
sett präglats av samförstånd och försoning;
även herr Skölds tal hade onekligen
den grundtonen. När jag icke dess
mindre tar till orda är det därför att
frågan fått ett intressant idéhistoriskt
perspektiv genom att herr Sköld talade
om sekulariseringen.

Det är säkert många som minns hur
Arthur Engberg i svenska riksdagen på
20-talet med utgångspunkt från Lenins
och Marx’ tes, att religionen är opium
för folket, gjorde sig till tolk för samma
tankar om en oundviklig sekularisering,
som Karl Marx redan 1848 uttryckt och
som Bengt Lidforss hade anfört i hela
naturvetenskapens namn. Naturvetenskapen
var ju faktiskt i slutet på 1800-talet lika säker som Hedenius torde
vara när han talar om en fortgående
sekularisering som skall leda till tomma
kyrkor. Det är något av samma grundsyn
som herr Sköld nu är förespråkare
för.

Men, herr talman, vad inträffade?
Vad skrev Arthur Engberg tjugu år senare
när han skrev sina artiklar i
Vecko-Journalen? Icke säger nu så ofta
naturvetenskapsmännen att all tro på
religionen är villfarelse och att de som
har den ateistiska uppfattningen repre -

Onsdagen den 11 december 1957 fm.

Nr 29

Reform av den territoriella pastoratsindelningen och den församlingsprästerliga

organisationen i riket m. m.

senterar ett högre förnuft, som oundvikligen
leder bland annat just till tomma
kyrkor? Det förefaller, herr talman,
inte som naturvetenskapsmannen vore
så kategoriska på denna punkt. Det
skulle vara intressant att dra en tankelinje
från Eddington och James i naturvetenskapen
fram till Einstein och hans
världsbild.

Det är en gammal villfarelse som
gjorts i alla tider och som Ranke, sin
tids store tyske historiker, påminde om
för något över hundra år sedan, att
kyrkan alltid står på undergångens
brant. De som angripit kyrkan och
kristendomen har alltid varit lika övertygade
som marxismen om att den
kristna läran representerar oförnuftet.

Jag håller med herr Gustafsson i
Stockholm om att toleransen som demokratisk
princip bör finnas i livsåskådningsdebatter.
Den skall finnas på båda
håll, både inom kyrkan och ibland dess
motståndare. Där behövs demokratien
och toleransen.

När herr Sköld är så säker på sekulariseringen,
vill jag erinra om att det
finns kyrkor även i den största marxistiska
staten i Europa. Även om det
kommunistiska ungdomsförbundet i
Sovjetunionen har sagt, att en rättrogen
patriot inte kan tillhöra kristendomen,
finns det hundratusentals människor
som anammat den kristna läran, trots
att det i varje fall tidigare har inneburit
att de utsatts för förföljelse. Trots
att den kommunistiska ungdomen i Sovjetunionen
har gått till storms mot denna
»vidskepelse», lever dock tron hos
människorna.

Jag tror, herr talman, att talet om
sekularisering såsom en given konsekvens
av förnuftsenliga åskådningar
inte håller streck. Vi måste erkänna, att
mycket är fördolt för oss. Man kan diskutera
livsgåtorna och Nya testamentets
innebörd, men många naturvetenskapsmän
och andra är ändå förvissade
om alt vi har anledning att se med

ödmjukhet på livsåskådningsfrågan.
Bengt Lidforss riktade en gång rabiata
angrepp mot kristendomen, men han
hamnade i delvis den totalitära åskådningen
med sin antisemitiska förkunnelse.
Om vi inte diskuterar livsåskådningsfrågorna
i toleransens tecken, har
jag svårt att tänka mig att vi skall kunna
bevara den demokrati som herr Gustafsson
i Stockholm talade om. Det är,
vilket vi inte får glömma, kristendomen
som skapat förutsättningarna för den
tro på människovärdet som inte finns
i diktaturen. Det är kristendomen som
idéhistoriskt sett bidragit att skapa förutsättningar
för den folkstyrelse som
vi alla vill försvara.

Herr SKÖLD (s):

Herr talman! Vi diskuterar ju här en
fråga om den svenska kyrkans lokala
organisation. Jag har strikt hållit mig
till saken och inte alls givit mig ut på
de stora idéernas hav. Jag har inte talat
om detta ärende utifrån någon given
princip om förnuftsenliga åskådningar,
herr Braconier, och jag har över huvud
taget inte uttryckt någon teori. Jag har
gått ut ifrån ett erfarenhetsmässigt faktum,
att sekulariseringen hos det svenska
folket har tilltagit i min tid. Ingen
kan inför sitt samvete hävda en motsatt
uppfattning, ty det saknas kunskapsunderlag
för det.

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Bara cn stillsam reflexion
i anledning av vad herr Braconier
här anförde!

Såsom herr Sköld säger är detta inte
någon debatt om den ena eller andra
tron, utan här är det fråga om att åstadkomma
en vettig organisation, som kan
försvaras från ekonomisk synpunkt.

Jag begärde egentligen inte ordet för
att säga detta, utan för att bemöta herr
Braconiers resonemang om toleransen.
Jag skulle vilja fråga herr Braconier,
var toleransen ligger, när kyrkan för -

Nr 29

Onsdagen den 11 december 1957 fm.

Anslag till en kampanj för lönsparande

vägrar hälften av befolkningen att få
befattning i kyrkan, med andra ord,
såsom jag sade förut, diskriminerar
halva den svenska befolkningen. Är det
ett uttryck för den kyrkliga toleransen?
Jag avsåg med mitt första inlägg här att
visa, att staten inte, så länge vi har en
statskyrka, i längden kan finna sig i
att en statlig organisation uppträder på
detta sätt.

Herr BRACONIER (h):

Ilerr talman! Herr Sköld bestred att
han i sitt första inlägg hade anfört idépolitiska
synpunkter på detta ärende,
men i sitt andra inlägg sade han, att det
hade skett en fortskridande sekularisering
hos svenska folket, och han frågade,
om någon kunde betvivla detta.

Jag hänvisade tidigare exempelvis till
en mycket känd socialdemokrat, som
varit ecklesiastikminister, och jag påpekade
hur vetenskapsmännen hade
ändrat sin inställning. Jag trodde också
att den svenska socialdemokratien
i dessa livsåskådningsfrågor inte anslöt
sig så klart till den antikristliga åskådning
som var Karl Marx’; man skulle
kunna finna många belägg för detta
inom den kristliga socialdemokratiska
rörelsen.

Det är alldeles riktigt, herr Sköld, att
urbaniseringen delvis har medfört en
materialistisk livssyn, men ingenting i
de tankegångar, som har gjorts gällande
från vetenskapligt håll, säger att det
inte inom vida kretsar skall framträda
strömningar som innebär ett återtåg för
sekulariseringen och en förstärkning av
de andliga livsvärden som har stöd i
kristendomen.

Jag vill till slut säga till herr Gustafsson
i Stockholm, att så som jag tolkar
kristendomen måste den innebära tolerans,
vilket dock inte behöver betyda
att den kristna kyrkan skall uppge de
värden som den anser centrala, lika
litet som den kristna kyrkan begär att
herr Gustafsson skall överge den ståndpunkt
han intagit i sitt försvar för de

demokratiska grundsatserna. Detta är
den livsåskådning som vi måste ha i en
demokrati, men märk väl att det aldrig
har kunnat bevisas att demokrati kunnat
skapas utan att man har byggt på
de kristna grunderna.

Härmed var överläggningen slutad.
Utskottets hemställan bifölls.

§ 9

Anslag till en kampanj för lönsparande

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
176, i anledning av Kungl. Majits proposition
angående anslag till en kampanj
för lönsparande jämte i ämnet
väckta motioner.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
anförde:

Herr NYHAGE (h):

Herr talman! I proposition nr 182 har
Kungl. Maj :t föreslagit att en kampanj
för ökat lönsparande bland ungdom
skall anordnas under våren 1958, varvid
kostnaderna skall betalas med statsmedel.
För att öka intresset för denna
kampanj har vidare föreslagits en extra
vinstutlottning, även den bestridd
med statsmedel.

Statsutskottet, som haft att behandla
detta ärende, har för sin del inte haft
något att erinra mot förslaget utan helt
följt propositionen och hemställt att
riksdagen måtte anvisa ett anslag av
400 000 kronor för bestridande av kostnaderna
för kampanjen.

Till grund för propositionen ligger
ett förslag, som framlagts av en i somras
tillsatt kommitté bland representanter
för arbetsmarknadens organisationer,
sparinstituten samt ideella och
politiska ungdomsorganisationer.

Mot denna kommittés förslag reserverade
sig representanten för Högerns
Ungdomsförbund till förmån för de åtgärder
förbundet föreslagit i en särskild
promemoria. Detta förslag har
framlagts för denna kammare i en av

Onsdagen den 11 december 1957 fm.

Nr 29

herr Lothigius och undertecknad avlämnad
motion.

Att lönsparandet bland ungdom skall
stimuleras är alldeles självklart. Det
har vid en mångfald tillfällen — inte
minst i den bär kammaren — framhållits,
att sparandet över huvud taget
ligger på en för låg nivå i vårt land.
Inte minst torde detta gälla ungdomssparandet.
Orsakerna till detta förhållande
är säkerligen flera, men främst
beror det på den mindre sparvänliga
politik, som förts under en lång följd
av år, och på den ständiga penningvärdeförsämringen,
som åsamkat spararna
jättelika förluster.

Att detta i sig själv skulle stimulera
sparandet förefaller ju mindre troligt.
Det finns därför all anledning att vidtaga
särskilt sparfrämjande åtgärder.
Den i somras hållna sparkonferensen
vittnade också om en allmän enhällig
uppslutning bakom denna tanke från
de berörda organisationernas sida. Men
att i rådande statsfinansiella läge framställa
krav på statsbidrag, som här
skett, kan inte anses försvarligt. I stället
borde man ta till vara den positiva
inställningen hos de ideella och fackliga
organisationerna och lita till deras
egna insatser liksom till det egna
intresse, som ligger hos sparinstituten,
för att kampanjen skall bli så framgångsrik
som möjligt. Här finns än en
gång anledning att varna för bidragsmentaliteten,
som gör sig alltmer gällande.
Den egna insatsen, grundad på
idealitet och tro på det man arbetar för
är säkerligen i detta fall som i så inånga
andra det tyngst vägande och åstadkommer
det bästa resultatet. Från Högerns
Ungdomsförbunds sida har vi också
klart deklarerat att vi är beredda att
göra vår insats utan statsbidrag.

Vad sedan gäller att stimulera sparandet
genom vinstutlottning, så anser
jag detta vara felaktigt. Det är principiellt
oriktigt att kombinera sparandet
med lotteriverksamhet. Man åstadkom -

Anslag till en kampanj för lönsparande

inställning till sparandet över huvud
taget genom sådana åtgärder. Stimulansen
till sparandet bör ske på andra
sätt: dels genom att uppställa attraktiva
sparmål, dels genom förmåner ur skattesynpunkt.
För ungdomen framstår
målsparandet som den naturliga vägen
att göra sparandet lockande. Den behöver
ett särskilt ändamål för sina
sparinsatser, ändamål som den själv
accepterar. Uppgiften måste därför vara
att finna sådana tilldragande sparmål.
Vi har i motionen påvisat några sparmål,
som vi tror fyller de ställda kraven,
den egna bostaden, egnahemmet,
småföretaget, delägarskapet i större företag,
för att nu ta några få exempel.
Självklart är emellertid att många fler
finnes.

Vi har också i motionen framlagt ett
förslag för stimulerande av lönsparandet
skattevägen. Vi har föreslagit ett
skattefritt avdrag på 1 000 kronor per
år för ett lönsparande, innebärande
full skattebefrielse om pengarna står
kvar på lönsparkontot under lägst tre
år. Vi har vidare kompletterat med ett
förslag om en speciell sparform för icke
löntagare samt även velat taga med det
alltmer ökade aktiesparandet i detta
system. Dessa sparformer har icke på
något sätt beaktats vare sig i propositionen
eller i utskottets utlåtande.

Som jag redan nämnt har utskottet
följt propositionen och yrkat avslag på
motionen. Som skäl hänvisar man till
en tidigare begärd förutsättningslös utredning
rörande åtgärder för att stimulera
sparandet, varvid de i motionen
framförda förslagen skulle komma att
beaktas. Denna utredning är emellertid
ännu inte tillsatt och kan väl därför
knappast utgöra ett hinder för utskottet
att beakta de i motionen framförda förslagen.

Under förevarande förhållanden, där
alltså ingen reservation finnes till utskottsutlåtandet,
ställer jag inget särskilt
yrkande, men jag vill dock starkt
uttrycka det önskemålet att den begär -

mer inte cn sund sparvilja och en riitt
G — Andra kammarens protokoll 1957. Nr 29

Nr 29

Onsdagen den 11 december 1957 fm.

Anslag till en kampanj för lönsparande

da utredningen snarast måtte tillsättas
och att i direktiven de i motionen
framförda synpunkterna framhålles.

Herr ERICSSON i Kinna (s):

Herr talman! De flesta människor ger
sitt bifall till försöken att åstadkomma
ett ökat sparande. De flesta medger väl
också att det vore mycket önskvärt om
vi kunde öka sparandet. Men ändå är
det så svårt att få en sådan ökning till
stånd. Det finns ingen anledning tro,
att allmänna beklaganden och jeremiader
över det otillräckliga sparandet
skulle resultera i att sparandet ökar.
I varje fall tror inte jag på denna möjlighet.
Det är nog i stället nödvändigt
att försöka undersöka om vi kan finna
lämpligare former för sparverksamheten.

Nu finns det en form av sparande
som ungdomen, åtminstone enligt min
erfarenhet, förefaller att ha mycket stort
intresse för. Häremot kan ju tyckas strida,
herr talman, att kammarens yngste
ledamot stod före mig på denna plats
och talade mot just detta sparande och
eu stimulans av denna sparform. Han
talade inte som representant för högerns
riksdagsgrupp utan på sitt ungdomsförbunds
vägnar. Jag vill gärna
erkänna riktigheten av herr Nyhages
uPPgift att Högerns Ungdomsförbund
i denna fråga hävdar en mening, som
avviker från de flesta övriga organisationers,
men jag vet inte om denna förbundets
uppfattning är klok och hedrande.

Om man funnit en form, enligt vilken
mellan 80 000 och 90 000 ungdomar förklarat
sig beredda att vara med och
spara vid varje avlöningstillfälle, tycker
jag nog det kan sägas att denna
sparform utgör något så värdefullt och
betydelsefullt, att det borde vara angeläget
att undersöka om detta sparande
kan ges en ännu större spridning. Det
är rätt betydande belopp dessa unga
människor sparar och alltså ställer till

den allmänna kapitalmarknadens förfogande.

Herr Nvhage anförde nyss att man
skall akta sig för att hemställa till statsmakterna
om statsbidrag för denna
verksamhet, och han menade att sparinstituten
skulle kunna vidtaga de ifrågasatta
åtgärderna själva. Det bör
inte vara herr Nyhage obekant att de
400 000 kronor som nu äskas av riksdagen
inte är det enda belopp som kommer
att sättas in i denna upplysningskampanj.
Samtliga sparinstitut har förklarat
sig villiga att på sitt sätt bidraga
till propagandaverksamheten, och jag
höll på att tillägga att de skall utföra
det huvudsakliga arbetet och ta på sig
de huvudsakliga kostnaderna. Jag tycker
att det äskade beloppet av 400 000
kronor är ett bevis för den måttlighet
man visat i fråga om denna stora och
omfattande sak. Herr Nyhage borde ha
reda på att alla riksdagens partier tidigare
beviljat anslag för detta ändamål
och att vi tidigare använt en av riksdagen
godkänd sparform, beträffande
vilken ett mycket större bidrag lämnades
till själva propagandaverksamheten
men som därutöver kostade staten
hundratals miljoner kronor i premier
till spararna. Jag är inte alldeles övertygad
om att den kampanjens resultat
på något sätt motsvarade de uppoffringar
som den gången gjordes från statsmakternas
sida. Jag har velat erinra
om detta eftersom det i synnerhet på
unga människor, som fått förmånen att
inväljas i riksdagen, borde kunna ställas
särskilda krav på att de observerar
de åtgärder samhället vidtar för
att bibringa ungdomen kunskap om
sparandets betydelse. Det går inte att
komma undan med allmänna fraser och
uppläggningar och tala om ett icke företagsvänligt
klimat o. s. v. Det hör inte
hit, ty ingen vill väl bestrida att de
villkor spararna nu får är gynnsamma.
Statsmakterna vill i detta sammanhang
endast ge ytterligare en stimulans. Varför
gör man det? Jo, därför att man

Onsdagen den 11 december 1957 fm.

Nr 29

vill få unga människor att intressera
sig för denna sparform. Det svåra för
ungdomarna är nog just att bestämma
sig för att börja spara. Jag tror att de
flesta har en ambition som går ut på
att de vill spara för framtida behov,
men de har så svårt att bestämma sig
för att börja, och jag tror att åtskilligt
kan göras för att hjälpa dessa ungdomar
på rätt väg. En av de största fördelarna
hos denna sparform är att den
som spar aldrig ser de pengar som
sparas. Han får dem inte i sin hand och
får alltså större möjlighet att motstå
lockelsen att använda pengarna. Tillgänglig
statistik visar också att bara
någon procent av dem, som ingått sparavtal
med en tidsomfattning av minst
tre år, upphör med sparverksamheten.
Det är många som fortsätter att spara
betydligt längre tid än dessa tre år.

Herr Nyhage åberopar det statsfinansiella
läget som ett skäl för avslag på
den föreliggande propositionen. Jag tror
att det varit klokt av herr Nyliage att
fundera ett tag innan han kastade fram
detta yrkande, ty hans eget yrkande
om skattefrihet för ett belopp av 1 000
kronor måste ju resultera i att statskassan
får avstå mångdubbelt större
belopp än vad det är fråga om enligt
det framlagda förslaget. Om staten avstår
från inkomster måste väl detta bedömas
på samma sätt som om staten
gör utgifter.

De nu föreslagna åtgärderna är mycket
väsentliga. Alla sparinstitut och
över huvud taget alla som sysslar med
lönsparande betygar samfällt att just
dessa åtgärder skall kunna bli till hjälp.
Det förordade lotteriet, som kostar en
del pengar, är en alldeles utomordentlig
form för propaganda bland ungdomen,
och det är ju ungdomen det här
gäller. Det är sålunda enligt min mening
alldeles misslyckat att, som herr
Nyhage gjorde, hänvisa till det statsfinansiella
läget, då man i realiteten
yrkar på att staten skall ta på sig en
större kostnad, fastän det sker i den

Anslag till en kampanj för lönsparande

formen att staten avstår från inkomster.
Den reella innebörden måste emellertid
bli att den av motionärerna rekommenderade
åtgärden ställer sig dyrare
för det allmänna.

Det nya som inträffat när det gäller
lönsparande är att Organisations-Sverige
förklarat sig villigt att ställa sina
resurser till förfogande. Jag medger att
Högerns Ungdomsförbund har mält sig
ur den stora enheten. Man har visserligen
sagt sig vilja främja sparverksamheten
i lönsparandets form, men ändå
går man emot alla förslag till åtgärder.
Jag tror att det är riktigt att säga till
kammarens ledamöter, att om alla övriga
organisationer har förklarat sig beredda
att medverka tillsammans med
sparinstituten, så finns det goda förutsättningar
för att man skall åstadkomma
resultat. Jag hoppas att Högerns
Ungdomsförbund inte skall vara alltför
aggressivt när det gäller att hindra
ungdomar från att gå med i lönsparandet.
Det tycker jag är en rimlig begäran.

I övrigt vill jag, herr talman, bara
säga att jag tror, att dessa 400 000 kronor
är väl använda pengar, om vi kan
åstadkomma det resultatet, att allt fler
unga människor planerar sin ekonomi
på ett sätt som i första hand gagnar
dem själva men som också gagnar samhällsekonomien
på längre sikt. Det är
som sagt i första hand ungdomarna
själva och deras intressen som det gäller,
och det gläder mig att ett enhälligt
statsutskott tillstyrkt detta anslag. Jag
yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s):

Herr talman! .lag har i långa stycken
blivit förekommen av herr Ericsson i
Kinna och kan därför fatta mig mycket
kort. Jag vill bara i anledning av herr
Nyhages moraliska betänkligheter mot
kombinationen sparande—lotteri säga,
att jag och många med mig har den erfarenheten,
att i det hittills bedrivna
ungdomssparandet har den lilla lotteridetaljen
utgjort en god stimulans när

Nr 29

Onsdagen den 11 december 1957 fm.

Anslag till en kampanj för lönsparande

det gällt att få ungdomen att ansluta sig
till sparandet.

När det sedan gäller frågan om detta
anslag på 400 000 kronor säger herr Nyhage
att ett statsbidrag inte är försvarligt
i detta sammanhang. Låt mig här
bara redovisa vad dessa pengar skall
användas till! Man räknar med att halva
beloppet kommer att gå till annonsering
i dagspressen. Man tänker trycka
en broschyr, som främst skall spridas
genom de fackliga organisationerna,
och den kommer att kosta 52 000 kronor.
Affischer och skyltar kommer att
kosta 20 000 kronor, svarskuponger till
annonser 10 000 kronor, public relation
25 000 kronor, film 45 000 kronor, programsatser
10 000 kronor, annonsbyråer
7 000 kronor, och för oförutsedda
utgifter har man reserverat 31 000 kronor.
Det blir sammanlagt 400 000 kronor
till denna reklamkampanj för ett
vidgat ungdomssparande.

Om jag inte missuppfattade herr Nyhage,
beklagade han att den motion
han varit med om att väcka inte hade
fått den behandling i utskottet, som
han hade önskat. Jag vill med anledning
härav påpeka att utskottet på sid.
3 i utlåtandet hänvisar till att riksdagen
så sent som vid innevarande års vårsession
hade uppe till behandling motioner,
vilkas syfte var detsamma som
den nu väckta motionens och att bevillningsutskottet
föreslog riksdagen att
hemställa till Kungl. Maj:t att företaga
en utredning på denna punkt. Den utredningen,
säger vi i utlåtandet, har
ännu inte satts i gång, men vi förväntar
att den snarast möjligt skall komma i
arbete. Även den fråga som tagits upp
i den andra motionen i detta sammanhang
har tidigare i år behandlats av
bankoutskottet, som hänvisade till den
sittande stabiliseringsutredningen.

Jag ber med dessa ord få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr NYHAGE (h):

Herr talman! Herr Ericsson i Kinna

står här framme och vill hävda, att
Högerns Ungdomsförbund har gått emot
ett ökat lönsparande. Jag vill mycket
allvarligt och på det bestämdaste bestrida
detta påstående. Vill herr Ericsson
verkligen förneka att Högerns Ungdomsförbund
har presenterat ett verkligt
positivt förslag till ungdomssparande?
Herr Ericsson var ju själv ordförande
vid den konferens då Högerns
Ungdomsförbund presenterade en promemoria
i detta avseende.

Jag antar att herr Ericsson också sett
den motion av herr Lothigius och undertecknad
som har avgivits i detta
ärende.

Herr Ericsson sätter sin lit till spelmentaliteten,
till människornas begär
efter spel. Vi tror inte att man i längden
får fram det riktiga sparandet på
det sättet och anser det inte vara en
sund väg när det gäller åstadkomma
sparande i detta land. Har vi den uppfattningen,
är det klart att vi hävdar
den.

Om man tror på ett system och är
överens om att det är riktigt och att
det ger ett ökat sparande så vill jag
ifrågasätta om inte vinsten i längden
blir större för staten med detta avdrag
än genom att staten skall skänka bidrag.
Nu vet jag att herr Ericsson representerar
en riktning, som är mycket
svag för statsbidrag, så jag förstår hans
inställning.

Herr ERICSSON i Kinna (s):

Herr talman! Jag vidhåller att Högerns
Ungdomsförbund gått emot dessa
åtgärder för att främja lönsparandet.
Jag har aldrig bestritt att högern genom
t. ex. herr Nyhage och andra rekommenderar
andra metoder för att
öka sparandet, men nu gäller det ju behandlingen
av detta anslag till en propagandakampanj
och ett lotteri. De sakerna
har både herr Nyhage och hans
ungdomsförbund gått emot. Finns det
något fel i dessa upplysningar?

Målsparandet för bostäder är ingen

Nr 29

Onsdagen den 11 december 1957 fm.

nyhet för mig, tv jag har under åtskilliga
år verkat för bostadssparande i
olika former. Jag kan glädja herr Nyhage
med att den kommitté, som kommer
att avge sitt betänkande inom en
nära framtid, också kommer att rekommendera
kommuner och andra att
understödja målsparandet för att skaffa
bostäder. När det gäller att öka aktiesparandet
har vi också förslag, så de
sakerna har vi inga delade meningar
om.

Det gäller nu anslaget. Min avsikt var
alltså att tala om att herr Nyhage går
emot anslaget. Vad jag reagerade emot
var att han därvid bl. a. åberopade
statsfinansiella skäl. Jag säger att hans
rekommendationer blir dyrare för statsverket.
Han har inte försökt bestrida
vad jag säger på den punkten.

Herr NYHAGE (li):

Herr talman! Jag bestred detta i mitt
föregående inlägg, herr Ericsson. Dessutom
vill jag än en gång påpeka, att vi
i Högerns Ungdomsförbund icke är negativt
inställda till denna sparkampanj.
Vi har tvärtom ställt oss positiva till
den. Men det är vissa detaljer som vi
inte har kunnat vara med om.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 10

Upphävande av varuskatten å gräddglass

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 50, i anledning av väckta
motioner om upphävande av varuskatten
å gräddglass.

T de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade likalydande
motionerna 1:43 av herr Franzén in. fl.
samt 11:47 av herrar Börjesson och
Svensson i Stenkyrka hade hemställts,
att riksdagen måtte besluta att varuskatt
på gräddglass icke vidare skulle uttagas.

I enlighet med utskottets hemställan
i memorial nr 40 hade riksdagen vid

Upphävande av varuskatten å gräddglass

vårsessionen beslutat att uppskjuta behandlingen
av förenämnda motioner till
höstsessionen.

Utskottet hemställde, att de likalydande
motionerna I: 43 av herr Franzén
m. fl. samt 11:47 av herrar Börjesson
och Svensson i Stenkyrka om upphävande
av varuskatten på gräddglass
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Gustaf Elof sson, Niklasson och Vigelsbo,
vilka ansett att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, med bifall till de
likalydande motionerna 1:43 av herr
Franzén m. fl. samt 11:47 av herrar
Börjesson och Svensson i Stenkyrka om
upphävande av varuskatten för gräddglass,
antaga ett av reservanterna framlagt
förslag till förordning angående
ändrad lydelse av den vid förordningen
den 25 maj 1941 (nr 251) om varuskatt
fogade varuförteckningen.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr VIGELSBO (ep):

Herr talman! Det är en gammal bekant
fråga vi möter genom vårt ännu
en gång framförda anspråk på att skatten
på gräddglass skall avskaffas. Skatten
på glass utgår för närvarande med
65 procent av varans beskattningsvärde,
vilket innebär en mycket kraftig belastning.
1953, 1954 och 1956 framförde vi
här i riksdagen förslag om avskaffande
av denna skatt. Vid vart och ett av
dessa tillfällen har motionerna avslagits
med huvudsakligen den motiveringen,
att frågan varit under utredning
i 1952 års kommitté för indirekta
skatter.

Nu har emellertid denna kommitté
avlämnat sitt betänkande, och utredningsresultatet
kan knappast åberopas
som motivering för ett avslag denna
gång. I betänkandet står det nämligen
att kommittén anser, »att de sålunda
påpekade omständigheterna talar mot

Nr 29

Onsdagen den 11 december 1957 fm.

Upphävande av varuskatten å gräddglass

ett bibehållande av en särbeskattning
ä glass vare sig en allmän varuskatt införes
eller nuvarande indirekta beskattning
i stort sett kvarstår i oförändrad
omfattning». Även om en konsumtionsskatt
införes, så anser man att glassen
under alla förhållanden skall vara undantagen.

Av kontrollstyrelsens yttrande framgår
också att skatten på gräddglass är
mycket svårkontrollerbar. Det är nämligen
så att glasspartier över en tredjedels
liter betraktas som dessertglass och
är skattefria, under det att mindre poster
skall beskattas. Det har nu visat sig,
och kontrollstyrelsen har också framhållit
den saken, att om det från en
fabrik köpes större partier dessertglass,
så är det mycket svårt att avgöra om
den skall beskattas eller inte, ty köparen
kan dela upp den i mindre poster
och t. ex. sälja den i strutar. Med den
metoden får sålunda vederbörande först
och främst den vanliga handelsavansen
och sedan även vad staten rätteligen
skulle haft i skatt. Vi kan inte förstå att
ett sådant system är riktigt, och vi delar
kontrollstyrelsens uppfattning att det
är nära nog omöjligt att kontrollera
efterlevnaden av dylika skattebestämmelser.

Utskottet har framhållit att motionärerna
har krånglat till frågan ännu
värre, när de krävt skattebefrielse för
gräddglass, eftersom det är så svårt att
skilja på sådan glass och glass som
gjorts på annat än grädde. Detta är alldeles
riktigt. Men motionärerna har ju
också anvisat möjligheter att där få
fram en kategoriklyvning, och de har
visat hur man skall kunna kontrollera
dessa ting. Om man följer motionärernas
anvisningar, så är jag säker på att
kontrollstyrelsens möjligheter vid den
framtida kontrollen i vilket fall som
helst inte blir sämre än hittills. Detta
bekräftas också av kontrollstyrelsens
eget resonemang.

Sedan vill jag påpeka en annan sak.
Den 16 mars 1955 då förhandlingar

fördes om prissättningen på jordbrukets
produkter, var statens jordbruksnämnd
och jordbrukets förhandlingsdelegation
överens om att skatten på gräddglass
skulle avskaffas inom den närmaste tiden.
Vi har också från de ansvariga
organ, som å statens vägnar förhandlat
med vår delegation, fått utfästelser härom,
och dessa anser vi givetvis skall
respekteras.

Jag vill också framhålla att gräddglassen
innehåller 12 procent mjölkfett
och därför enligt vedertagna principer
skall betraktas som livsmedel. När vi
under årens lopp i olika sammanhang
har diskuterat konsumtionsbeskattningen,
har vi alltid varit noga med att
livsmedlen skall vara undantagna från
dylik skatt. Då gräddglassen sålunda
är livsmedel, och då överenskommelse
träffats om skattebefrielse, anser vi det
givet att skatten på gräddglass skall
bort.

Avslutningsvis vill jag sedan framhålla
att vår smörexport under tiden
januari—oktober i år uppgick till 19 148
ton. Vi fick då kr. 5: 27 för det färska
smöret och kr. 3: 62 för det djupfrysta.
På inlandsmarknaden var emellertid
partipriset på smör kr. 6: 35, och jordbruket
fick av egna medel vid export
betala mellanskillnaden. I dagens läge
får jordbruket sålunda offra stora summor
för att få bort ett mjölkfettsöverskott
som vi skulle kunna bli av med
via glasstillverkning, om inte statsmakterna
med sin skattepolitik lade hinder
i vägen för en ökad glassförsäljning.
Vi är tre reservanter i bevillningsutskottet,
som anser att motionärerna har
rätt och därför yrkar bifall till motionen.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den vid utskottets betänkande fogade
reservationen av herr Elofsson m. fl.

Herr SUNDSTRÖM (s):

Herr talman! Som herr Vigelsbo redan
framhållit, är denna fråga en gammal
bekant, som vi har diskuterat vid

Nr 29

11 december 1957 fm.

Onsdagen den

flera tillfällen, senaste gången 1956.
Motiveringen för avslag på de väckta
motionerna har, som herr Vigelsbo
också sagt, varit att man velat avvakta
betänkandet från 1952 års kommitté för
indirekt beskattning. Som vi hört har
detta betänkande nu avlämnats och är
föremål för remissbehandling. Kommitténs
uppfattning i denna fråga är
alldeles riktigt återgiven av herr Vigelsbo.
Kommittén har sagt att glasskatten
bör avskaffas, och det skall ske vare
sig vi får en allmän omsättningsskatt
eller inte.

Vad har då kommitténs motiv för
denna ståndpunkt varit? Jo, det har
helt enkelt varit kontrollsvårigheterna.
Herr Vigelsbo försöker här göra gällande
att dessa svårigheter inte skulle
bli större, om vi bifaller motionens
krav om skattefrihet för gräddglassen.
Alla som känner till förhållandena är
emellertid ense om att en sådan åtgärd
skulle i hög grad komplicera den redan
nu besvärliga kontrollen. Kontrollstyrelsen
har ingalunda förbisett att kontrollsvårigheterna
kommer att öka, och
det ligger ju i sakens natur att det måste
vara på det sättet, herr Vigelsbo.

Om vi avskaffade skatten på gräddglass
skulle detta på grund av det stora
skattebelopp det här är fråga om fresta
alltför många människor att bygga sig
ett skalkeskjul, där de kunde tillverka
gräddglass av fettemulsioner, lämpliga
essenser och skummjölk och så sälja
detta utan att behöva erlägga skatt. Jag
tror det ligger en mycket stor frestelse
och fara häri. På denna grund är det
också tvivelaktigt, om ett avskaffande
av skatten på gräddglass egentligen
skulle nämnvärt bidraga till att smörfettkonsumtionen
ökade. Det är i stället
mycket troligt att man skulle i stor
utsträckning kringgå bestämmelserna
och skaffa något ersättningsmedel för
grädden.

Herr Vigelsbo var inne på tanken
att gräddglassen bör vara fri från skatt,
därför att den är ett livsmedel. Ja, visst

Upphävande av varuskatten å gräddglass

är den ett livsmedel, men det finns ju
också andra livsmedel som är ganska
kraftigt skattebelagda. Vad skall man
säga om t. ex. mjölkchokladen? Är inte
den ett livsmedel? Jo, men den är dock
skattebelagd och ingen hävdar att skatten
skall tas bort. Men härtill kommer,
att när kommittén för indirekt beskattning
sagt att skatten på gräddglass bör
avskaffas, så har den även räknat upp
en hel del andra artiklar, som av samma
skäl bör befrias från skatt. Då är
det uppenbart, att om riksdagen nu
helt plötsligt skulle börja jämka på
glasskatten, så får man ju osökt anledning
att med åberopande av detta kommitténs
uttalande yrka på nedsättning
eller avskaffande av de skatter, som utgår
för dessa andra varor.

Men den redogörelse för kommitténs
ställningstagande, som herr Vigelsbo
lämnade, var ofullständig i ett mycket
viktigt avseende. Han framhöll nämligen
inte att frågan om tidpunkten för
glasskattens avskaffande måste bedömas
i ett större finanspolitiskt sammanhang.
Det gäller, huruvida ett avskaffande
av skatten kan anses lämpligt ur
statsfinansiell synpunkt. Detta har kommittén
uttryckligen sagt, och även utskottet
anser, att budgetläget och önskvärdheten
av att skaffa staten inkomster
får vara avgörande. På grund av de
upplysningar vi nu fått från riksräkenskapsverket
om inkomsterna för nästa
år med tanke på det snickeri, som kommer
att tarvas för att få en balanserad
budget, måste man allvarligt tänka efter,
om man kan ge sig in på att så här
utan vidare avskaffa skatten och därmed
reducera skatteinkomsterna med
12 miljoner — till detta belopp uppgår
skatten för år 1956. Det föreslagna slopandet
av skatten på gräddglass skulle
visserligen minska dessa skatteintäkter
endast med hälften, men även 6 miljoner
är ett belopp, som man i detta
sammanhang inte kan bortse från.

Kommittén har sagt, att denna skatt
skall tas bort vare sig en allmän om -

88 Nr 29 Onsdagen den 11

Upphävande av varuskatten å gräddglass

sättningsskatt införes eller inte. Men
tidpunkten för skattens avskaffande
måste ovillkorligen också bedömas utifrån
de synpunkter som kommittén för
indirekt beskattning anför och som bevillningsutskottet
nu anslutit sig till.
Jag tror sålunda övervägande skäl talar
för att inte nu slopa denna skatt. De
kontrollsvårigheter som komme att uppstå
talar tillräckligt starkt för ett bibehållande
av skatten, så länge man inte
är beredd att slopa skatten helt, och
detta skulle för övrigt, anser jag, medföra
ett inkomstbortfall som inte är
motiverat utifrån de synpunkter vi bör
anlägga på skattefrågor. Jag hemställer
därför, herr talman, om bifall till utskottets
hemställan.

Herr NILSSON i Svalöv (h):

Herr talman! I en reservation till utskottets
betänkande har herrarna från
centerpartiet yrkat på att skatten på
gräddglass omedelbart skall upphävas.

Som här bär framhållits, har frågan
om glasskattens borttagande behandlats
av riksdagen åren 1953, 1954 och 1956.
Vid alla dessa tillfällen, tror jag mig
kunna säga, har utskottet varit relativt
positivt inställt till frågan om slopandet
av glasskatten. Utskottet har emellertid
velat invänta resultatet av utredningen
rörande vår indirekta beskattning.
Denna utredning är nu klar.
Utredningen föreslår enhälligt, att glassskatten
på grund av kontrolltekniska
skäl bör slopas, vare sig vi inför en allmän
omsättningsskatt eller vi behåller
nuvarande punktskattesystem. De remissinstanser,
vars yttranden jag har
haft tillfälle att taga del av, har allesammans,
i den mån de har tagit upp frågan
om glasskatten i sina remissvar, tillstyrkt
kommitténs förslag om glasskattens
slopande.

Man kan då fråga sig, varför inte
utskottet nu biträtt motionen och hemställt
om glasskattens borttagande. Herr
Sundström har redan redogjort för
detta. Jag vill bara ytterligare under -

december 1957 fm.

stryka, att utskottet även denna gång
ställt sig avvaktande och att det vill ha
frågan prövad i ett sammanhang, då
statens inkomster och utgifter bättre
kan överblickas. Själv tolkar jag emellertid
detta så, att frågan bör komma
upp genom ett regeringsförslag till vårriksdagen.
Jag är av den uppfattningen,
att regeringen bör lägga fram ett förslag
om glasskattens slopande redan på
nyåret och att det kommande budgetförslaget
göres upp med hänsyn härtill.
Hade finansministern varit närvarande,
skulle jag ha vädjat till honom att så
skall ske. Det skulle rent av ha varit
värdefullt, om finansministern hade varit
här och lämnat ett besked i denna
sak. Men jag får kanske skicka en hälsning
till honom i denna sak med andra,
som står finansdepartementet nära.

Innan jag slutar vill jag bara peka på
ytterligare en detalj, som har varit
avgörande för mitt ställningstagande i
utskottet. Motionärerna har endast begärt
att skatten på gräddglass skall slopas;
övrig glasskatt skulle däremot bibehållas.

Huvudmotivet för att 1952 års utredning
rörande indirekt beskattning föreslog,
att glasskatten skulle slopas, var
emellertid att det redan med nuvarande
förhållande var nästan omöjligt att
kontrollera, huruvida glasskatten blev
rätt erlagd eller ej, eftersom skatt inte
utgår på all glass. Skulle nu ytterligare
ett visst slag av glass undantas,
blir kontrollen ännu svårare att genomföra.
I utredningen kom vi därför till
det resultatet, att antingen måste all
glass skattebeläggas eller också måste
all glass fritas från skatt. Vi valde
inom kommittén, som jag tillhörde, det
senare alternativet.

Jag vill emellertid i sanningens namn
säga, att vi vid vårt ställningstagande i
kommittén i mycket hög grad påverkades
av att man vid prisöverenskommelsen
med jordbruket 1955 hade kommit
överens om att föreslå avskaffandet
av skatten på gräddglass. Man vågar

Onsdagen den 11 december 1957 fm.

Nr 29

väl, vilket också herr Vigelsbo något
berörde, nästan utgå från att jordbrukets
förhandlare förutsatte, att skatten
på gräddglass skulle avskaffas, även om
de inte hade skriftligt löfte på saken.
Jag anser därför, att det även ur denna
synpunkt bör vara regeringens skyldighet
att nu, sedan utredningen är
klar och remissyttrandena inkommit,
framlägga en proposition i ärendet. Jag
förutsätter dock därvid att regeringen
går utöver vad jordbruksnämnden och
jordbrukets förhandlingsdelegation föreslagit
och föreslår, att all glasskatt borttas.

Jag har personligen, som kommittéledamot,
inte velat föregripa remissyttrandenas
bearbetning i finansdepartementet,
och jag har inte heller velat
föregripa regeringens initiativ i denna
sak. Det är regeringens skyldighet att
nu komma med ett förslag, i vilket hänsyn
tas även till de andra ting, som herr
Sundström talade om, nämligen att vi
i 1952 års kommitté för indirekt beskattning
även tog upp andra områden,
på vilka punktskatten borde avskaffas,
och då försöka göra avvägningar och se
hur man skall förfara.

Det är i förhoppning om att regeringen
till nästa års riksdag kommer
att lägga fram en proposition i ärendet,
som jag nu har anslutit mig till utskottets
majoritet i förevarande fråga.

Herr VIGELSBO (ep) kort genmäle:

Herr talman! Herr Nilsson i Svalöv
säger här, att han måst gå på avslagslinjen,
därför att vår motion hade avsett
enbart skatten på gräddglass och att
ett slopande av denna skatt skulle medföra
ytterligare svårigheter i fråga om
kontrollen.

Jag vill erinra om att när frågan förts
fram vid tidigare tillfällen, har det från
vårt håll framhållits, att skatten på all
glass borde avskaffas. Men då har man
sagt, att om vi hade begärt att få avskaffa
skatten på gräddglass, hade man
begripit oss, men att ta bort skatten

Upphävande av varuskatten å gräddglass

också på dessa emulsioner var man
inte pigg på. Därför skrev motionärerna
i år, att man borde ta bort skatten på
gräddglass. Därmed trodde vi oss ha
uppfyllt de anspråk som tidigare framförts.
Resultatet framgår av herr Nilssons
resonemang.

Herr Sundström talade om balanserad
budget och menade, att denna fråga var
av statsfinansiell natur. Då ifrågasätter
jag, hur mycket glass det svenska folket
över huvud taget skall äta i år för att
få balans på budgeten.

Herr NILSSON i Svalöv (h) kort genmäle: Herr

talman! Herr Vigelsbo säger, att
man tidigare från bondeförbundshåll
har motionerat om att skatten på all
glass skulle avskaffas, men att dessa
motioner blivit avslagna under motivering,
att skattefriheten då skulle komma
att gälla ett för stort område; man borde
enligt avslagsmotiveringen bara hålla
sig till gräddglassen. Även från högeroch
folkpartihåll har det motionerats i
denna sak, herr Vigelsbo.

Jag studerade i morse utskottsbetänkanden
från åren 1953, 1954 och 1956,
och jag kunde inte finna något uttalande
i den riktningen som herr Vigelsbo
angav, nämligen att det rörde sig
om ett för stort område. Avslagsmotiveringen
i 1953, 1954 och 1956 års utskottsbetänkanden
innebar, att man
skulle invänta 1952 års utredning om
den indirekta beskattningen och se till
vilket resultat utredningen kom. Som
ledamot av denna utredning vill jag än
en gång betona, att jag har fått klart
för mig, vilka skattetekniska och kontrolltekniska
svårigheter som kommer
alt uppstå, därest man skulle ta bort
skatten enbart på gräddglass; skatten
måste bort på hela området.

Jag vill också än en gång framhålla,
att jag personligen är av den uppfattningen
att vi skall låta utredningen fullföljas
med att remissyttrandena bear -

Nr 29

Onsdagen den 11 december 1957 fm.

Upphävande av varuskatten å gräddglass

betas. Sedan hoppas jag på proposition
i ärendet.

Herr SUNDSTRÖM (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Vigelsbo frågade
mig, hur mycket gräddglass svenska
folket skall äta för att kunna balansera
budgeten.

Jag har nu inte på något sätt framställt
gräddglassen såsom den enda
faktor som kan rädda balansen i budgeten.
Jag har endast helt stillsamt velat
påpeka, att i det ansträngda statsfinansiella
läge, som vi nu befinner oss
i, kan även ett bidrag på sex eller tolv
miljoner vara av värde för att uppnå
balans.

Men när herr Vigelsbo nu talar om,
vilken stor smörexport vi har och hur
svårt det är att få den placerad, ber
jag att få framställa en motfråga: Hur
mycket gräddglass skall svenska folket
äta för att kunna klara av överskottet
på matfett, som nu måste exporteras?

Med anledning av herr Nilssons i
Svalöv funderingar om beställning till
nästa års riksdag av förslag om avskaffande
av skatten på gräddglass vill
jag för min del säga, att jag inte vill
ta något ansvar för det. Som jag i mitt
inledningsanförande påpekade, skulle
nämligen ett avskaffande av skatten på
denna glass ovillkorligen aktualisera,
att man avskaffar skatten även på andra
varor, som kommittén för indirekt beskattning
har förklarat bör avskaffas,
vare sig omsättningsskatt införes eller
inte. Dit hör essenser och extrakter,
champoneringsmedel, pälsvaror o. s. v.
Det skulle bli en fråga av en sådan storleksordning,
att jag visst inte är beredd
att göra någon beställning till nästa års
riksdag.

Herr BÖRJESSON (ep):

Herr talman! Föregående års avslag
på samma förslag, som nu behandlas,
har man i viss mån kunnat respektera,
med hänsyn till att man då hänvisade

till den sittande utredningen. Men när
nu ifrågavarande kommitté har förordat,
att skatten bör slopas, så tycker
man, att de invändningar, som rests
här i dag, mera har karaktären av de
obotfärdigas förhinder. Man säger, att
man av kontrolltekniska skäl inte skulle
kunna avskaffa skatten på gräddglass,
och att man inte har råd med det, därför
att skatten behövs för att klara budgeten
till kommande år.

Jag vill understryka vad reservanten
herr Vigelsbo här sade, nämligen att
när man i ett svårt avsättningsläge för
mejeriprodukter letar efter möjligheter
att lätta på överskottet i fråga om dessa,
är varje liten sådan lättnad som kan
åstadkommas ytterst tacknämlig. Jag
vill också framhålla, att ifrågavarande
produkt, som kan räknas som en ren
mejeriprodukt, inte bör jämföras med
konfityrer i övrigt.

Med anledning av att utskottet säger,
att en avveckling av skatten bör ske,
men att man ändå bör vila på frågan,
skulle jag vilja ställa följande spörsmål:
Varför skall man, som herr Nilsson
i Svalöv här uttryckte det, vänta
tills regeringen framlägger ett förslag
nästa år? Vad finns det för orsak för
herr Nilsson i Svalöv att inte rösta för
skattens borttagande i dag utan vänta
till nästa år, eller som han uttryckte
det, att han skulle vilja höra finansministerns
inställning till denna sak först?

Om man på ett annat område, nämligen
i fråga om avsättningen av mejeriprodukter,
kan få en lättnad, så blir
det ju ett bättre ekonomiskt läge inom
den sektorn av samhällslivet, och då
följer därav ett bättre ekonomiskt utbyte,
vilker ger högre skatter inom det
området.

Varför skall man, när alla synes vara
eniga om att det är på något sätt oberättigat
med denna skatt, vänta med att
avskaffa den? Varför inte redan nu
stryka denna vara ifrån listan på skattebelagda
varor och låta den bli fri
från skatt?

Onsdagen den 11 december 1957 fm.

Nr 29

Jag ber, herr talman, att få instämma
i det yrkande som ställts av herr Vigelsbo.

Herr NILSSON i Svalöv (h) kort genmäle
:

Herr talman! Herr Börjesson riktade
en direkt fråga till mig. Han frågade:
Varför kan inte herr Nilsson i Svalöv
i dag rösta för skattens borttagande
och varför vill han vänta till våren? Ja,
herr Börjesson, jag tycker att det
skulle ha framgått av mitt första anförande
och öven av min första replik,
varför jag inte kan rösta för motionerna
i dag. Anledningen är att jag vill ha
bort skatten på all glass. Om det hade
varit möjligt att i utskottet ställa ett
yrkande härom, hade jag gjort det. Men
ett sådant yrkande gick utanför motionens
ram, och därför var det inte möjligt
att ställa ett sådant yrkande.

Som ett andra skäl för min ståndpunkt
i dag har jag framhållit, att jag
anser att man skall fullfölja utredningen.
Jag menar därmed att man även
skall ha med alla remissyttrandena i
bilden då frågan avgöres.

Herr SUNDSTRÖM (s):

Herr talman! Herr Börjesson försökte
göra gällande, att skälen för att avvisa
denna motion skulle vara de obotfärdigas
förhinder. Det är ett något vågat
påstående, alldenstund här har redovisats
sådana reella skäl som att förslagets
genomförande skulle medföra ytterligt
stora svårigheter att kontrollera
att skatten uppbäres på rätt sätt m. in.

Det andra skälet, nämligen de statsfinansiella
svårigheterna och nödvändigheten
att skaffa inkomster, är inte
heller något de obotfärdigas förhinder
utan ett mycket reellt och bestämt skäl.

Slutligen vill jag bara säga, att jag
har inte jämfört gräddglassen med konfityrer,
utan jag har sagt, att om man
betraktar gräddglass som livsmedel,
finns det andra skattebelagda varor som

Upphävande av varuskatten å gräddglass

med lika stor rätt kan betraktas som
livsmedel.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den vid betänkandet
fogade reservationen; och fann herr
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr Vigelsbo
begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 50, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den
vid betänkandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen
tillkännagav, att han funne
flertalet av kammarens ledamöter hava
röstat för ja-propositionen. Herr Vigelsbo
begärde dock rösträkning, vadan
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 150 ja
och 55 nej, varjämte 7 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 11

Föredrogos vart för sig bevillningsutskottets
betänkanden:

nr 51, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till viss för
krigsförhållanden avsedd beredskapslagstiftning
inom finansdepartementets
verksamhetsområde, såvitt propositionen
hänvisats till bevillningsutskottet,
och

Nr 29

Onsdagen den 11 december 1957 fm.

Ändrad lydelse av 27 § 3 mom. och 69 §

nr 52, i anledning av väckta motioner
rörande ortsavdragen vid beskattningen.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
betänkanden hemställt.

§ 12

Ändrad lydelse av 27 § 3 mom. och 69 §
1 mom. uppbördsförordningen

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 53, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 27 §
3 mom. och 69 § 1 mom. uppbördsförordningen
den 5 juni 1953 (nr 272).

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr DARLIN (h):

Herr talman! Från många synpunkter
måste det självfallet sägas, att räntehöjningen
tillsammans med andra faktorer
— av hittillsvarande tecken att döma —
verkat inflationsbekämpande. I betraktande
av den allmänna räntestegringen
kan det förefalla naturligt, att också
kvarskatte- och överskottsskatteräntan
höjs — åtminstone så att den senare
kommer upp i nivå med den ränta, som
lämnas av bankerna på insatta sparmedel.

Att man vid en sådan höjning allvarligt
söker bemöda sig om att bereda
medborgarna största möjliga rättvisa
måste vara en riktig princip. I detta fall
innebär det en strävan efter så jämna
proportioner som möjligt mellan den
ränta, som staten betalar för de överskjutande
skattemedel den fått låna av
svenska folket, och den ränta, som staten
kan anse sig ha rätt att utkräva på
de skattemedel människorna av olika
anledningar inte betalt in i tid.

Då bestämmelserna om kvarskatt infördes,
uppgick denna till inte fullt en
miljard kronor, vilket motsvarade cirka
20 procent av den slutliga skatten. Efter
en minskning under mellanliggande

1 mom. uppbördsförordningen

år har kvarskatten åter kommit upp till
detta belopp. Relativt sett har kvarskatten
emellertid minskat — den utgör numera
bara cirka 10 procent av den totala
skatten. Därtill kommer att den är
mindre i år än förra året —- enligt de
preliminära beräkningarna 997 miljoner
kronor i år mot 1 035 miljoner kronor
förra året. Man kan alltså inte tala om
någon markant tendens till ökning av
kvarskattebeloppet — allra minst relativt
— och någon anledning till panik
behöver följaktligen inte föreligga. Enligt
herr Strängs mening är kvarskatten
likväl av sådan storlek, »att den måste
inge allvarliga betänkligheter». Helt
visst kan det inte på något håll framstå
som önskvärt, att kvarskattebeloppet
skjuter i höjden. Det måste givetvis, som
herr Sträng säger, innebära en förskjutning
i statsinkomsterna från ett år till
ett annat. Men detta konstaterande har
inte något större nyhetsvärde -— inte
heller, att härigenom kan uppstå allvarliga
problem i ett vikande konjunkturläge,
även om farhågorna i detta hänseende
torde kunna sägas vara överdrivna.

Bakom den omtänksamma fasaden
kan man emellertid skymta annat av
större intresse. Uppenbarligen har herr
Sträng redan nu stora bekymmer för
hur det skall gå att lägga fram en »balanserad
budget». Det har ryktats, att
gapet mellan inkomster och utgifter nästa
år kommer att bli större än någonsin
efter kriget, och då måste det vara frestande
att se sig om efter olika utvägar
att täppa till dessa hål.

Det är väl mot denna bakgrund man
måste se herr Strängs förslag om en så
kraftig höjning av kvarskatteräntan som
från 7 till 10 procent, medan räntan på
överskottsskatt endast skulle justeras en
procentenhet uppåt. Det taktiskt riktiga
i detta skall inte förnekas. Herr Sträng
kan inte gärna på allvar ha räknat med
att riksdagen skulle godkänna det framlagda
förslaget.

Men, herr talman, det finns annat i

Onsdagen den 11 december 1957 fm.

Nr 29

Ändrad lydelse av 27 § 3 mom. och 69 § 1 mom. uppbördsförordningen

propositionen, som inger än större betänkligheter.
Herr Sträng finner det
allvarligt, att de skattskyldiga ensidigt
»kan» på »statens bekostnad bereda sig
en ettårig skattekredit av betydande omfång»,
men tillägger, att »endast vissa
grupper av skattskyldiga har möjligheter
härtill». Vilka som avses, är inte
svårt att begripa. Naturligtvis är det de
som till skillnad mot det stora flertalet
av svenska folket har ojämna inkomster
och följaktligen måste reglera sina
skatteinbetalningar själva, nämligen våra
företagare och rörelseidkare i allmänhet.
Det är med andra ord en ny
variant på den gamla socialdemokratiska
klagovisan om de svenska företagarnas
och näringslivets uselhet.

Landets jordbrukare och småföretagare
— de större företagen har ju ofta
råd att hålla sig med särskilda skatteexperter
— kan inte känna sig särskilt
tilltalade av herr Strängs insinuationer.
Menar herr Sträng, att alla de som har
egen rörelse här i landet medvetet söker
underlåta att inbetala sina skatter för
att på så sätt skaffa sig krediter? I så
fall är det bättre att säga det rent ut
och samtidigt förete bevis för påståendet.
Om något direkt missbruk förekommer,
bör detta naturligtvis bli föremål
för åtgärder. Korrektioner kan emellertid
då företas utan en drastisk höjning
av kvarskatteräntan, som alltid måste
träffa det oskyldiga stora flertalet hårdast.

Hur ser det då egentligen ut på den
här fronten under den senaste femårsperioden?
Jo, av riksräkenskapsverkets
siffror framgår, att den del av kvarskatten,
som 1953 föll på juridiska personer,
ideella föreningar, fonder, m. in., utgjorde
11 procent. 1954 steg den till 14
procent och har sedan under de följande
åren hållit sig på 18, 17 och i år
åter på 18 procent. Detta tyder knappast
på att just företagarna skulle söka
skaffa sig någon skattekredit. Tvärtom
kan man slå fast, att situationen för deras
vidkommande varit synnerligen sta -

bil under de senaste tre åren i detta
avseende. Än intressantare blir det, om
man samtidigt ser på deras andel i den
av statsmakterna utbetalda överskottsskatten.
I detta hänseende skedde visserligen
en nedgång från 26 procent år
1953 till 13 procent åren 1954 och 1955,
men 1956 utgjorde de juridiska personernas
andel av den överskjutande skatten
16 procent, och i år har den stigit
till 20 procent. Också här kan man således
peka på en hög grad av stabilitet
under de senaste tre åren. Om det varit
på det sättet, att de fria företagarna —
den enda kategori för vilken skattekredit
teoretiskt i vissa fall borde kunna
vara något eftersträvansvärt — verkligen
nu på allvar sökte skaffa sig en
sådan, skulle självfallet deras andel i
överskottsskatten ha sjunkit kraftigt. I
stället ökar denna andel!

Då jag knappast tror, att någon företagare
inbillar sig, att hans pengar är
i gott förvar hos staten och att han där
får den bästa räntan, kan man utgå från
att dessa överskottsinbetalningar till
skattemyndigheterna endast är uttryck
för en ärlig vilja att så långt möjligt
söka undvika framtida skatteskulder.
Herr Sträng kan alltså denna gång, bokstavligen
talat, sägas ha fallit på eget
grepp.

Att sedan en del företagare också
drabbas av kvarskatt i samma utsträckning
som anställda, är en annan sida
av saken. Det är bara det, att det för just
företagarna många gånger ställer sig
oändligt mycket svårare att i tid överblicka
det taxeringsmässiga resultatet
av rörelsen. Härtill kommer också de
enorma svårigheter, som särskilt småföretagarna
för närvarande har att brottas
med, något som jag alltför ofta haft tillfälle
att bevittna under senare tid genom
min verksamhet i Företagareförbundet.

Kreditrestriktioner, investeringsavgifter
m. in. i förening med en redan tidigare
kraftig direkt beskattning drabbar
ofta orättvist, och de mindre före -

Nr 29

Onsdagen den 11 december 1957 fm.

Ändrad lydelse av 27 § 3 mom. och 69 §

tagarna är de som blivit mest utsatta.
Om en sådan företagare, såsom tidigare
nämnts, inte i tid kunnat uppskatta sin
rörelses omfattning, finner han kanske
vid slutet av året, att den inbetalda skatten
varit alltför lågt tilltagen. Men att
nu med ens betala in det belopp det rör
sig om kan många gånger vara en omöjlighet.
Pengarna finns helt enkelt inte,
och att i all hast söka realisera en del
av rörelsen är av naturliga skäl föga
tilltalande. På detta sätt kan skattekravet
bli ett hot mot rörelsens fortsatta
existens.

Det kan självfallet inte ligga i samhällets
eller produktionens intresse, att
skattebelastningen och kravet på inbetalning
av skatt blir så starka, att medborgaren
inte orkar med det hela. I
stället finns då möjligheten att erhålla
en tillfällig respit, vars bestämmelser
dock självklart inte bör vara så utformade,
att de lockar till ett undanhållande
av skattemedel. Men det är inte
heller rimligt, att dessa företagare skall
bestraffas, utsättas för en orimligt hög
»straffränta», därför att samhället misslyckats
med att konstruera en uppbördsordning,
som ger alla lika möjligheter
att fullgöra sina förpliktelser mot samhället.

I bjärt kontrast mot den i propositionen
föreslagna höjningen av kvarskatteräntan
står den blygsamma och mera
symboliska höjningen av överskottsräntan.
Att någon skillnad finns mellan
kvarskatte- och överskottsräntan, kan
måhända försvaras, men denna skillnad
bör i varje fall inte vara stötande för
det allmänna rättsmedvetandet.

Herr talman! Med anledning av den
kompromiss, som träffats i bevillningsutskottet,
har jag inte något yrkande.

Herr JANSSON i Aspeboda (ep):

Herr talman! Det är inte första gången
vi har anledning diskutera denna
fråga. Redan något år efter källskatteförordningens
ikraftträdande fann man
det nödvändigt att på något sätt försöka

1 mom. uppbördsförordningen

komma till rätta med vad som kunde
betraktas som en orättvisa mellan olika
grupper av skattebetalare.

Den allra största gruppen av skattebetalare
har ju ingen möjlighet att
nämnvärt påverka storleken av sin preliminära
skatt. Alla som har veckoeller
månadslön eller som med ett ord
är löntagare får ju finna sig i att det
automatiskt göres ett avdrag på lönen.
Jag har inte hört annat än att dessa
skattebetalare är belåtna, när de en
vacker dag får sin slutskattesedel och
finner att de inte har någon större skatteskuld
till staten.

Vi ser av utlåtandet att vi har ungefär
1 miljard kronor i kvarskatter och
cirka 700 miljoner kronor i överskjutande
preliminär skatt.

Självklart har propositionens förslag
om 10 procents ränta på kvarskatten på
många fått en rent chockartad verkan.
Detta beror väl närmast på att man inte
närmare undersöker hur lång tid skattekrediten
avser.

Om jag som har B-skatt avger en preliminär
deklaration, som hålls i underkant,
skaffar jag mig en skattekredit,
som i medeltal sträcker sig över en tid
av ett år och åtta månader. Då skall jag
ingalunda räkna räntan på en tid av ett
år. Sedan jag skickat in min preliminära
deklaration får jag s. k. preliminärskattesedel.
Kanske jag då vet att
jag har 300 kronor mindre att betala
enligt preliminärskattesedeln än jag
kan förutse att min slutliga skatt skall
bli. Jag sparar då 300 kronor på vardera
första och andra inbetalningen.
Dessa belopp kan jag, om jag är i ett sådant
läge att jag finner detta förmånligt,
sätta in i en bank och låta stå där
i två hela år. Om jag exempelvis betalade
in för litet i mars i våras, blir jag
inte berörd av detta förrän 1959 i mars
månad. Det jag sparat på den tredje och
fjärde inbetalningen kommer på samma
sätt att stå till mitt förfogande under
en tidrymd av ett år och åtta månader.
Den kredit, som avser den femte och

Onsdagen den 11 december 1957 fm.

Nr 29

Ändrad lydelse av 27 § 3 mom. och 69 § 1 mom. uppbördsförordningen

sjätte inbetalningen, sträcker sig över
en tidrymd av ett år och fyra månader.
Den genomsnittliga tiden blir då ett år
och åtta månader, och om jag räknar
med bankräntan 5 procent ger mig denna
kredit en ränteinkomst på 150
kronor.

När jag läste bevillningsutskottets utlåtande,
var jag därför inte alldeles
övertygad om att det var riktigt att
sänka räntan från 10 till 9 procent, men
jag kunde förstå att det hade skett eu
uppgörelse för att komma till ett gemensamt
resultat. Jag skulle i dag inte
ha sagt ett ord, om inte den föregående
talaren uppträtt och i viss mån klandrat
det föreliggande förslaget.

Från de 1 800 kronor, som jag i mitt
exempel skulle få i restskatt, får jag dra
av en tusenlapp och betalar enligt vad
som sannolikt blir riksdagens beslut 9
procent på det återstående beloppet.
Det blir en straffränta på 72 kronor.
Jag har då en behållning på 78 kronor,
som jag har fått därför att jag inte i tid
inbetalt skatten. Jag kan fortsätta med
det ena exemplet efter det andra. Jag
har räknat ut vad ränteinkomsterna
och straffräntan blir med en eftersläpning
på 500 kronor vid sex tillfällen
och med större belopp. Ju högre beloppen
blir, ju riktigare slår den straffräntesats
som utskottet rekommenderat.

Vad säger nu de som får pengar tillbaka?
Jag tillhör själv dessa i år men
fick i fjol restskatt. Vi kan aldrig nå
fram till den millimeterrättvisa som vi
skulle önska, och därför blir det i någon
mån slumpen som får avgöra huruvida
människor får kvarskatt eller pengar
tillbaka. Detta beror på att de flesta ägnar
för litet intresse åt sin egen ekonomi
och sin egen deklaration. Möjligheten
står ju öppen att höja den preliminära
deklarationen, som jag i december
månad skickar in till häradsskrivarkontoret.
Det sker inte ofta att deklarationerna
blir för höga. Många gånger
uraktlåter man denna möjlighet att
undvika kvarskatt. Ofta kan dock de

som har B-skatt, inte minst jordbrukare
som också har skog, råka ut för stora
överraskningar i bägge riktningar. För
dem som är mycket missnöjda med att
få kvarskatt och behöva erlägga den
högre räntan återstår dock möjligheten
att fram till den 30 april betala in vad
som fattas. Så märkvärdigt svårt är det
inte att något så när beräkna vilken
skatt som kommer att följa på en avgiven
deklaration. Sättet att beräkna detta
beskrivs ju så utförligt i mängder av
skrifter och broschyrer, att den konsten
borde kunna bli var mans egendom.
När man får balansera på en hel tusenlapp,
tror jag inte att så många skulle
behöva göra orimligt noggranna beräkningar.

Jag kan därför inte finna att vi i dagens
läge har fog att klaga över orimliga
räntesatser, inte ens om propositionens
förslag skulle gå igenom, tv vi
har endast delvis närmat oss en rättvis
räntesats. Om vi skulle sträva efter
hundraprocentig rättvisa, skulle vi råka
in i ett krångelsystem. Med denna schablon
på tusen kronor finns det en tillräcklig
marginal.

Det skulle varit mycket intressant om
man hade tillgång till en statistik på
inom vilka inkomstgrupper olika stora
kvarskatter är belägna. Då hade man
vid en närmare analys kunnat urskilja
om det inom något visst område finns
tendenser, som man särskilt borde ge
akt på.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till det förslag som
utskottet nu har lämnat.

Överläggningen var härmed slutad.
Utskottets hemställan bifölls.

§ 13

Föredrogos vart efter annat bankoutskottets
utlåtanden:

nr 35, i anledning av delegerades för
riksdagens verk framställning med förslag
till reglemente för riksdagsbiblioteket
in. in., och

Nr 29

Onsdagen den 11 december 1957 fm.

Ändring i rättegångsbalken m. m.

nr 36, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till viss för
krigsförhållanden avsedd beredskapslagstiftning
inom finansdepartementets
verksamhetsområde, såvitt propositionen
hänvisats till bankoutskottet.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 14

Ändring i rättegångsbalken m. m.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 38, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändring i rättegångsbalken in. m.
dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 5 april 1957 dagtecknad,
till lagutskott hänvisad proposition,
nr 172, vilken behandlats av första
lagutskottet, hade Kungl. Maj :t under
åberopande av propositionen bilagda i
statsrådet och lagrådet förda protokoll
föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen
fogade förslag till

1) Lag om ändring i rättegångsbalken,

2) Lag om ändring i lagen den 20 de -

cember 1946 (nr 862) med vissa bestämmelser
om mål rörande brott av underårig,

3) Lag om ändring i strafflagen,

4) Lag angående ändring i lagen den
9 april 1937 (nr 119) om verkställighet
av bötesstraff,

5) Lag angående ändring i lagen den
22 juni 1939 (nr 314) om villkorlig dom,

6) Lag angående ändring i lagen den
13 april 1945 (nr 118) om ersättning i
vissa fall åt oskyldigt häktade eller dömda
m. fl.,

7) Lag om ändring i lagen den 22
april 1949 (nr 164) med vissa bestämmelser
om rättegången i tryckfrihetsmål,

8) Lag om ändring i militära rättegångslagen
den 30 juni 1948 (nr 472),

9) Lag om ändring i sjölagen,

10) Lag om ändring i sjömanslagen
den 30 juni 1952 (nr 530), och

11) Lag angående ändring i lagen den
4 juni 1937 (nr 306) om behörighet för
häradsrätt att upptaga sjörättsmål.

Kungl. Maj :ts under 1) redovisade
lagförslag var i nedan intagna delar av
följande lydelse:

Härigenom förordnas, att 1 kap. 11 och 12 §§, 6 kap. 1 och 9 §§ samt 29 kap.
1, 3, 4 och 6 §§ rättegångsbalken skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

1 KAP.

11 §.

Rådhusrätt vare domför med tre lagfarna
domare; ej må flera än fyra lagfarna
domare sitta i rätten. I mål om
ansvar för brott, varå kan följa straffarbete
i två år eller därutöver, skall
rådhusrätt bestå av en lagfaren domare
och nämnd; finnes, sedan nämnd
deltagit, målet ej vara av sådan beskaffenhet,
vare rätten dock domför i den
sammansättning nu sagts.

Vid måls------målsägande finnes.

Rådhusrätt vare i tvistemål domför
med tre lagfarna domare; ej må flera
än fyra lagfarna domare sitta i rätten.
I brottmål skall rådhusrätt bestå av en
lagfaren domare och nämnd.

I stad

12 §.

Konungen bestämmer.

Onsdagen den 11 december 1957 fm.

Nr 29

(Nuvarande lydelse)

I nämnd skola sitta minst sju och
högst nio.

Borgmästaren fördele

Ändring i rättegångsbalken m. m.

(Föreslagen lydelse)

I nämnd skola sitta minst sju och
högst nio. I mål om brott, varå icke kan
följa straffarbete eller avsättning, så
ock vid syn å stället utom huvudförhandling
vare dock rådhusrätten domför
med tre i nämnden.

- mellan nämndemännen.

6 KAP.

Rätten äge förordna, att utsaga av
part, målsägande, vittne eller sakkunnig
skall i stället för att antecknas i
protokollet upptagas genom stenografi
eller på fonetisk väg.

Stenograf utses------av

Stadgandet i 8 § andra stycket i detta
kapitel äge motsvarande tillämpning beträffande
utsaga, som upptagits genom
stenografi.

Bestämmelser om —

§.

Rätten äge förordna, att utsaga av
part, målsägande, vittne eller sakkunnig
skall, i den omfattning utsagan kan
antagas vara av betydelse i målet, i stället
för att antecknas i protokollet upptagas
genom stenografi eller på fonetisk
väg.
rätten.

Stadgandet i 8 § andra stycket i detta
kapitel äge motsvarande tillämpning beträffande
utsaga, som upptagits genom
stenografi. Vad nu sagts skall ock gälla
vid upptagning på fonetisk väg beträffande
den del av utsagan, som icke upptagits
ordagrant,
v Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1958. Om rådhusrätts sammansättning i
mål, vari huvudförhandling påbörjats
före nämnda dag, gälle vad i äldre lag
är stadgat.

I samband med propositionen hade
utskottet till behandling förehaft nio i
anledning av densamma väckta motioner,
nämligen

inom första kammaren
nr 521 av herr Huss m. fl.,
nr 523 av fru Gärde Widemar och
herr Lundström,

nr 553 av fru Gärde Widemar in. fl.
och

nr 554 av herr Alexanderson, samt
inom andra kammaren
nr 009 av herr Braconier in. fl.,
nr 097 av herr Fröding,

nr 098 av herrar Jacobsson i Sala och
Gustafsson i Borås,

nr 099 av herrar Gustafsson i Borås
och Munktell, samt

nr 700 av herr Gustafsson i Borås.

De likalydande motionerna I: 553 och
11:099 utmynnade i yrkande att riksdagen
måtte avslå propositionen i dess
helhet.

I motionerna I: 521 och II: 009, vilka
även voro likalydande, hemställdes att
riksdagen måtte avslå i propositionen
framlagt förslag till ändring av gällande
bestämmelser om rådhusrätts samman -

Andra kammarens protokoll 7.957. Nr 29

Nr 29

Onsdagen den 11 december 1957 fm.

Ändring i rättegångsbalken m. m.

sättning i brottmål eller, därest detta
yrkande icke vunne riksdagens bifall,
vidtaga sådan ändring i förslaget, att
lagändringen skulle träda i kraft den 1
juli 1958 eller, om betänkligheter häremot
mötte, att Kungl. Maj :t skulle äga
att för viss rådhusrätt förordna om anstånd
med lagens ikraftträdande.

I motionen II: 698 yrkades avslag å
propositionens förslag till ändring av
bestämmelserna om rådhusrätts sammansättning
i brottmål.

Utskottet hemställde

A) att riksdagen — med förklaring
att riksdagen funnit vissa ändringar
böra vidtagas i de genom propositionen
framlagda lagförslagen — måtte
för sin del antaga

1. propositionens förslag till lag om
ändring i rättegångsbalken med den
ändringen att 6 kap. 9 § och övergångsbestämmelsen
erhölle följande lydelse:

(Kungl. Maj:ts förslag) (Utskottets förslag)

6 KAP.

9 §.

Stenograf utses---av rätten.

Bestämmelser om------av

Rätten äge förordna, att utsaga av
part, målsägande, vittne eller sakkunnig
skall i stället för att antecknas i protokollet
upptagas genom stenografi eller
på fonetisk väg. I denna ordning må
ock upptagas sammanfattning av utsaga,
avseende vad som kan antagas vara av
betydelse i målet.

Stadgandet i 8 § andra stycket i detta
kapitel skall i tillämpliga delar gälla
beträffande utsaga, som upptagits genom
stenografi, ävensom beträffande på
fonetisk väg upptagen sammanfattning
av utsaga.

Stenograf utses---av rätten.

Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1958. Om rådhusrätts sammansättning i
mål, vari huvudförhandling påbörjats
före nämnda dag, gälle vad i äldre lag
är stadgat.

2. propositionens övriga lagförslag
med den ändringen beträffande vart
och ett av dem att de i övergångsbestämmelserna
intagna orden »den 1
januari 1958» utbyttes mot orden »den
1 januari 1959»;

B) att motionerna 1:521 och 11:669,
1:523, 1:553 och 11:699, 1:554 och
II: 700, II: 697 samt II: 698, i den mån

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1959. Om rådhusrätts sammansättning i
mål, vari huvudförhandling påbörjats
före nämnda dag, gälle vad i äldre lag
är stadgat.

de icke kunde anses besvarade genom
vad utskottet anfört och hemställt, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Rylander och Branting, fru Gärde
Widemar samt herrar Domö, Alexanderson,
Gezelius, Gustafsson i Borås och
Jacobsson i Sala, vilka ansett att ut -

Onsdagen den 11 december 1957 fm.

Nr 29

skottets yttrande bort ha annan, i reservationen
angiven lydelse, varigenom
utskottet förklarat sig icke nu kunna
tillstyrka det framlagda förslaget om
ändring i rättegångsbalkens domförhetsregler,
och vilka

i första hand ansett att utskottet bort
hemställa,

A) att riksdagen — med förklaring
att riksdagen funnit vissa ändringar
böra vidtagas i det genom propositionen
framlagda förslaget till lag om
ändring i rättegångsbalken ävensom
med avslag å övriga vid propositionen
fogade lagförslag — måtte för sin del
antaga följande förslag till lag om ändring
i rättegångsbalken:

Härigenom förordnas, att 6 kap. 1
och 9 §§ rättegångsbalken skola erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan angives.

G Kap.

1 §.

(= Kungl. Maj ds förslag = utskottets
förslag)

§ 9.

(= utskottets förslag)

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1959.

B) att motionerna 1:521 och 11:669,
1:523, 1:553 och 11:699, 1:554 och
11:700, 11:697 samt 11:698, i den mån
de icke kunde anses besvarade genom
vad reservanterna anfört och hemställt,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

samt i andra hand — därest riksdagen
bifölle utskottets hemställan under
A) i vad därigenom under punkten 1.
tillstyrkts ändringar i 1 kap. 11 och
12 §§ samt 29 kap. 1, 3, 4 och 6 §§ rättegångsbalken
samt under punkten 2.
tillstyrkts bifall till där angivna vid
propositionen fogade lagförslag —
hemställt, alt riksdagen måtte vidtaga
jämväl den ändringen beträffande vart
och ett av de i propositionen framlagda
förslagen till dels lag om ändring

Ändring i rättegångsbalken m. m.

i rättegångsbalken, dels lag om ändring
i lagen den 20 december 1946 (nr 862)
med vissa bestämmelser om mål rörande
brott av underårig, dels lag om ändring
i strafflagen, dels lag angående
ändring i lagen den 9 april 1937 (nr
119) om verkställighet av bötesstraff,
dels lag angående ändring i lagen den
22 juni 1939 (nr 314) om villkorlig
dom, dels lag angående ändring i lagen
den 13 april 1945 (nr 118) om ersättning
i vissa fall åt oskyldigt häktade
eller dömda m. fl., dels lag om ändring
i militära rättegångslagen den 30 juni
1948 (nr 472), dels ock lag om ändring
i sjömanslagen den 30 juni 1952 (nr
530), att till övergångsbestämmelserna
fogades ett andra stycke av följande
innehåll: »Vad i äldre lag stadgas om
rådhusrätts sammansättning skall fortfarande
äga tillämpning, där Konungen
för viss rådhusrätt förordnar därom.
Förordnande som nu sagts må, om skäl
därtill äro, meddelas på därom av staden
före ikraftträdandet gjord ansökan
och skall bestämmas att gälla för viss
tid eller tills vidare.»

Sedan herr talmannen anmält ärendet
till handläggning, lämnades ordet, beträffande
föredragningsordningen, till

Herr RYLANDER (fp), som yttrade:
Herr talman! Med avseende å föredragningen
av första lagutskottets utlåtande
nr 38 hemställes,

att utlåtandet må företagas till avgörande
punktvis samt punkten A 1 på
det sött, att först föredrages Kungl.
Maj :ts i punkten behandlade lagförslag
sådant det av utskottet tillstyrkts kapitelvis
med övergångsbestämmelser, ingress
och rubrik sist, varefter utskottets
hemställan i punkten A1 föredrages; att

vid behandlingen av den del av
utskottets förslag, varom först uppstår
överläggning, denna må omfatta utlåtandet
i dess helhet; samt

att lagtexten cj må behöva uppläsas i

100 Nr 29

Onsdagen den 11 december 1957 fm.

Ändring i rättegångsbalken m. m.

vidare mån, än sådant av någon av
kammarens ledamöter begäres.

Denna hemställan bifölls.

I enlighet härmed föredrogs till en
början punkten A) 1., förslaget till lag
om ändring i rättegångsbalken, i kap.
11 och 12 §§; och anförde därvid:

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet LINDELL:

Herr talman! Rådhusrätt är för närvarande
domför i tre olika sammansättningar.
När det gäller de grövsta
brottmålen, d. v. s. brott på vilka kan
följa längre straffarbete, gäller en sammansättning
med en lagfaren domare,
som vid sin sida liar minst sju nämndemän.
Bagatellmålen — sådana mål
som avser brott som endast kan föranleda
böter och där det inte finns någon
målsägare — kan en enda lagfaren
domare klara av. Yad beträffar mellangruppen
av brott, alltså de medelsvåra,
har rådhusrätten en sammansättning
av tre lagfarna domare.

I den proposition som kammaren nu
skall behandla föreslås det, att detta
juristkollegium av tre lagfarna domare
byts ut mot en lagfaren domare som vid
sin sida har en nämnd på tre personer.
Denna reform har stött på motstånd hos
halva första lagutskottet. Utskottet har
nämligen delat sig, och lotten har fått
fälla utslaget. Utgången blev den att den
del, som stöder propositionens förslag,
får stå som företrädare för utskottet.

Jag vill här deklarera, att jag helt
delar den ståndpunkt i frågan som i
propositionen framförts av min företrädare
på justitieministerposten. Vidare
vill jag här närmare utveckla min mening.

Reformen innebär först och främst
ett ökat lekmannainflytande. Här tillgodoser
alltså reformen ett önskemål
som ofta har framförts här i riksdagen,
nämligen att man i ökad omfattning
skall få till stånd ett fruktbart samspel
mellan å ena sidan ämbetsdoma -

rens mera fackmässiga betraktelsesätt
och å andra sidan lekmannens synpunkter,
grundade på allmän människokännedom
och praktisk erfarenhet av samhällslivets
skilda företeelser.

Första lagutskottet pekade vid behandlingen
av ett likartat ärende 1954
direkt på en lösning i denna riktning.
Utskottet framhöll bl. a. att det spörsmål
man då dryftade — nämligen om
utvidgad behörighet för ensamdomare
att döma i brottmål — skulle komma i
ett annat läge, om man även i de mindre
brottmålen satte lekmän vid sidan av
den ensamme juristdomaren. Utskottets
ärade ordförande, herr Rylander,
underströk också i kammardebatten att
det låg nära till hands att gå in för en
motsvarande anordning som i häradsrätterna
med en domare och en till
tre personer begränsad nämnd.

Det nu föreliggande förslaget syftar
också till att öka domstolarnas effektivitet.
Tre lagfarna jurister för handläggning
av dessa ofta ganska enkla
brottmål är otvivelaktigt ett slöseri med
kvalificerad arbetskraft. I häradsrätt
sitter endast en lagfaren ledamot och
dömer i alla slag av mål. Det är nu meningen
att få en mera rationell användning
av juristdomarna i rådhusrätt. Var
och en av de tre domare, som nu sitter
tillsammans och dömer kollegialt i brottmål,
kan i mån av behov bli ordförande
i var sin avdelning med tre nämndemän
vid sin sida. Det ligger i öppen
dag att dessa tre avdelningar skall
hinna uträtta betydligt mer än den gamla
avdelningen med tre jurister. Ifall
man inte behöver tillgripa tre avdelningar
kan man ta två, men även då
är det uppenbart att två avdelningar
hinner mer än en.

Låt mig nu slå fast två saker. Det råder
uppenbarligen enighet mellan utskottsmajoriteten
och reservanterna beträffande
fördelen med ökat lekmannainflytande.
Enighet råder tydligen också
om att den aktuella reformen leder
till större effektivitet. Det har inte gjorts

Onsdagen den 11 december 1957 fm.

Nr 29

101

gällande att reformen skulle utgöra en
fara för rättsvården. Min fråga är då:
Är det i dagens läge försvarligt att avstå
från reformen?

Åtskilliga rådhusrätter uppvisar i dag
en arbetsbalans som måste betecknas
som mycket ogynnsam. Bland dem befinner
sig landets största domstol, som
redovisar en målbalans på inte mindre
än 34 procent av årsavverkningen, alltså
mer än en tredjedel av årsavverkningen.
Det är givet att kännbara olägenheter
blir följden av en försenad
rättsskipning. Kvaliteten på rättsskipningen
försämras genom att bevisningen
i större eller mindre utsträckning
går till spillo. Ur kriminalpolitisk synpunkt
är det av ondo att det förflyter
lång tid mellan brott och dom. Det är
av ondo både med hänsyn till dem som
förbrutit sig och med hänsyn till rättssäkerheten
i landet.

Då man bedömer behovet av att öka
arbetskapaciteten, är det särskilt viktigt
att man observerar den allmänna
tendensen i måltillströmningen. För
närvarande ökar måltillströmningen på
ett markant, jag skulle vilja säga oroväckande
sätt. Antalet till rådhusrätterna
inkomna mål utgjorde i runda tal
år 1954 70 000, år 1955 71 000 och år
1956 icke mindre än 79 000. Att döma
av antalet mål, som inkommit till rådhusrätterna
under de tre första kvartalen
i år, jämfört med motsvarande tid
i fjol, fortsätter målsiffrorna att stiga
i höjden. Åtskilligt talar för att den
uppåtgående tendensen kommer att stå
sig under den närmaste framtiden. Motortrafiken,
som ju tillför domstolarna
en ansenlig del av deras arbetsbörda,
fortsätter att snabbt expandera. Inflyttningen
till städerna fortgår oförminskat.
En förstärkning av polisen förefaller
på sina håll vara ofrånkomlig. Antalet
brott som polisen inte kunnat klara
upp är på sina håll betydande. En intensifierad
polisverksamhet måste leda
till att procenten uppdagade brott stiger
och antalet brottmål ökar vid dom -

Ändring i rättegångsbalken m. m.

stolarna. Vill man inte låta balanssiffrorna
stiga i höjden, måste man se
till att arbetskapaciteten ökas. Det kan
ske antingen genom att tillföra domstolarna
mera domarpersonal — en åtgärd
som ur olika synpunkter är mindre
önskvärd — eller genom att rationalisera
arbetsformerna. Det är denna sistnämnda
väg som förordats i propositionen.

Det huvudskäl som reservanterna anfört
mot reformen är, att hela frågan
om underrätternas organisation är föremål
för utredning. Reservanterna anser
att man inte ens i stora drag kan
bilda sig någon uppfattning om underrätternas
framtida organisation. Reformen
måste därför enligt deras mening
bli ett provisorium.

Tvärtom menar jag, att man med
största tillförsikt kan se på reformens
framtid. Stadsdomstolsutredningen —
alltså just den kommitté som verkställer
den stora undersökningen om rådhusrätternas
framtida ställning — har enhälligt
lagt fram det förslag som propositionen
bygger på. Utredningen omfattar
jurister och lekmän, både den kommunala
och den statliga domarkåren är
företrädd. Även rättsvetenskapen är representerad
genom professorn i processrätt
vid Stockholms högskola. Utredningen
har enhälligt förklarat, att dess
fortsatta utredningsarbete inte kommer
att rubba grunderna för den föreslagna
ordningen. Utredningens förslag har
också varit föremål för cn omfattande
remissbehandling hos myndigheter och
organisationer som är väl förtrogna med
rättsväsendet. Flertalet remissinstanser
— däribland fem av våra sex hovrätter
— har likaledes sagt, att de inte har
någonting att erinra emot reformen. Nog
ligger väl i allt detta starka garantier
för reformens bärkraft och varaktighet.

Emellertid är det naturligt om riksdagen
frågar sig, vilka alternativ till
förslaget som kan tänkas. Uåt mig då
till en början konstatera, att alla torde
vara ense om att den hittillsvarande

102 Nr 29

Onsdagen den 11 december 1957 fm.

Ändring i rättegångsbalken m. r:i.

ordningen med tre lagfarna domare i
dessa relativt enkla brottmål tillhör ett
gånget historiskt skede. Såvitt jag kunnat
finna är det endast två andra lösningar
som kan diskuteras. Utskottsreservanterna
har berört dem båda.

Den ena lösningen innebär att man
ger ensamdomare väsentligt vidgad
kompetens. Efter riksdagens ställningstagande
1954 till förslaget om en sådan
ändring måste väl detta uppslag ändå
anses förbrukat. Riksdagen hade då tillfälle
att grundligt tränga in i frågan om
olika möjligheter att ge ensamdomare
ökade befogenheter. Riksdagen konstaterar
att det icke lät sig göra ad på ett
tillfredsställande sätt — objektivt och
klart — avgränsa de mål, som i och för
sig lämpade sig för handläggning av
ensamdomare.

Med det sagda vill jag givetvis inte
avvisa tanken på någon mindre justering
av området för ensamdomarens
behörighet. Detta är emellertid en sak,
som inte rimligen bör stå i vägen för
den reform varom nu är fråga.

Den andra lösning som kan tänkas
som alternativ till förslaget om tremansnämnd
är en likartad nämnd i
alla mål. Reservanterna ifrågasätter, om
det finns skäl att bibehålla två olika
stora nämnder, och man hänvisar i det
sammanhanget till att stadsdomstolsutredningen
skulle överväga en minskning
av den nuvarande stora nämnden,
som ju är på sju till nio nämndemän,
så att för domförhet skulle krävas endast
fem personer.

Reservanterna har emellertid råkat
ge en något ofullständig bild av utredningens
planer. Enligt vad jag inhämtat
avser utredningen en minskning
endast till sex. Visserligen har man
tänkt sig att rätten undantagsvis — om
förfall inträffar bland nämndemännen
— skulle vara domför med endast fem
i nämnden. Men minst sex skulle alltid
kallas att tjänstgöra, d. v. s. den stora
nämnden blir dubbelt så stor som den
lilla.

Som jag tidigare har sagt råder praktiskt
taget enighet om att en tremansnämnd
är betryggande för de mål det
här gäller. Propositionen förutsätter
emellertid, att även de ifrågavarande
brottmålen undantagsvis kan vara av
sådan beskaffenhet, att de kräver en
större nämnd. En sådan skall då inkallas.
Det står i full överensstämmelse
med vad riksdagen uttalat 1954.

Självfallet är jag inte beredd att i
detta sammanhang ta slutlig ställning
till frågan om antalet nämndemän i de
grövre brottmålen. I sitt betänkande
har stadsdomstolsutredningen uttalat,
att en jämförelsevis stor krets av domare
bör stå bakom rättens avgörande
i allvarligare brottmål. Jag är av samma
mening. Det behövs två olika stora
nämnder, vardera med sina uppgifter i
rättsskipningen.

De alternativa lösningar, som reservanterna
antyder, är alltså inte genomförbara.
Det finns därför inte heller
någon anledning att befara, att reformen
skall bli av provisorisk karaktär.

Reservanterna framför även andra
skäl för sin ståndpunkt. Man framhåller,
att det är ett önskemål att reformarbetet
präglas av en strävan att åstadkomma
en mera enhetlig underrättsorganisation
än den för närvarande
gällande. Härefter påstår man att det
föreliggande förslaget närmast går i
motsatt riktning. Men är det inte tvärtom
så, att man genom reformen tillskapar
en för häradsrätt och rådhusrätt
gemensam grundform för domförhet
i brottmål, nämligen lagfaren domare
och nämnd, d. v. s. man ökar likheten
mellan de båda slagen av domstolar.
Däremot kan man självfallet ha
olika uppfattningar i frågan om inte
likformighetssynpunkten redan i detta
sammanhang kunnat drivas längre än
som skett.

För närvarande är häradsrätt med
tremansnämnd inte behörig att avgöra
annat än rena bötesmål. Den mindre
rådhusrättsnämnden får en betydligt

Onsdagen den 11 december 1957 fm.

Nr 29 103

vidare kompetens, om förslaget går
igenom.

Denna fråga har även berörts av utskottsmajoriteten,
som framhåller att
det ur principiell synpunkt varit önskvärt
att även häradsrätternas domförhetsregler
omprövats i detta sammanhang.
Utskottet har vidare uttryckt
önskvärdheten av att denna fråga »snarast
möjligt och utan avvaktan på slutförandet
av utredningens uppdrag i
övrigt tages upp till övervägande och
att därav föranledda förslag föreläggas
riksdagen».

I anledning av detta uttalande vill jag
för kammaren gärna ha sagt, att jag
för min del skall göra vad som står i
min makt för att tillmötesgå utskottet
på denna punkt. Avsikten är ju att rådhusrättsreformen
inte skall träda i kraft
förrän den 1 januari 1959. Det är ju
rätt lång tid dit, och den tiden räcker
säkert till för att få fram ett förslag om
utvidgning av den mindre häradsnämndens
behörighet. Ett sådant förslag kan
föreläggas nästa års riksdag och träda
i kraft samtidigt med den reform vi nu
diskuterar. Bifaller riksdagen också det
förslaget, kommer det alltså inte att bli
någon bristande likformighet mellan
liten nämnd i häradsrätt och i rådhusrätt.

Låt mig nu, herr talman, till sist sammanfatta
det hela. Reformen betyder
ett ökat lekmannainflytande. Reformen
betyder ett bättre utnyttjande av den
lagfarna personalen i rådhusrätterna.
Reformen kommer inte att rubba grunderna
för det fortsatta reformarbetet,
det blir alltså inte något provisorium.
Och det behöver inte heller bli någon
bristande likformighet mellan rådhusrätt
med liten nämnd och häradsrätt
med liten nämnd. Det blir billigare att
inrätta nämndavdelningar än att inrätta
avdelningar med tre lagfarna ledamöter,
något som kan bli nödvändigt
om reformen inte genomföres. Billigare
för kommunerna men också för staten,
som i sinom tid skall övertaga rådhus -

Ändring i rättegångsbalken m. m.

rätterna. Reformen är således ägnad att
underlätta ett framtida förstatligande
av rådhusrätterna.

Därför att jag alltså anser att det här
är fråga om en god reform, en reform
som är till stor nytta för rättsvården i
landet, därför, herr talman, hoppas jag
att kammaren följer utskottets förslag,
som också innebär bifall till propositionen
i denna del.

Herr andre vice talmannen övertog
nu ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr RYLANDER (fp):

Herr talman! Då jag ett tjugotal år
har varit verksam som domare i rådhusrätt
och tidigare tjänstgjort i olika
statliga domstolar, vågar jag kanske i
all blygsamhet säga, att jag har ganska
god erfarenhet av domstolsarbete i allmänhet.

Jag vill då säga, att en domstol, bestående
av tre jurister, är en mycket
bra och effektiv domstol, då det gäller
att snabbt och riktigt avgöra invecklade
mål. Statistiken visar också, att
det bästa resultatet kommer från dessa
domstolar. För att kunna bedöma effektiviteten
behöver man bara tänka på
en avdelning i Stockholms rådhusrätt,
där tre jurister sitter till doms i brottmål
tre dagar i veckan.

Men jag måste hålla med om att en
domstol med en sådan sammansättning
beträffande ett mycket stort antal mål
kan anses vara överkvalificerad och,
även om en sådan sammansättning avgjort
skulle vara att föredraga i fortsättningen
i vissa svåra mål — jag kan
nämna immaterialrättsmål och andra
sådana mera knepiga saker — så torde
det knappast vara tillräcklig anledning
att behålla denna sammansättning
framdeles. Enhetligheten mellan rådhusrätt
och häradsrätt kan också i och
för sig vara av värde. Jag har tidigare
sagt och understryker det, att jag inte
vill påyrka ett bibehållande av trejuristsammansättningen.

104

Nr 29

Onsdagen den 11 december 1957 fm.

Ändring i rättegångsbalken m. m.

Då man nu omsider skall göra en
omorganisation av rådhusrätterna, ter
det sig naturligt att man går in för att,
vad brottmålsprocessen beträffar, göra
domförheten enhetlig i rådhusrätt och
häradsrätt, varvid sammansättningen i
häradsrätt lägges till grund men med
viss modifikation dels beträffande behörigheten
för ensamdomare och dels
beträffande domare och nämnd.

Det synes emellertid reservanterna
angeläget, att man inför rådhusrätternas
förstatligande inte i onödan företar
organisationsändringar, som medför
ökade kostnader för städerna de sista
åren, innan staten övertar kostnaderna
för rättsskipningen. Vi får besinna att
städerna under århundraden burit dessa
kostnader — de flesta utan någon
som helst kompensation — och många
av dem har visat stort intresse för sin
rättsvård.

Jag tror att vem som helst, utan att
ha någon ingående kännedom om förhållandena,
måste anse det vara naturligt
och ändamålsenligt, om riksdagen
i första hand finge en ordentlig överblick
över de problemkomplex, som
möter vid en reform av domstolsorganisationen,
och över de olika lösningar
som står till buds. Märk väl: man skall
akta sig mycket noga för att bygga för
mycket på det gamla. Jag är i detta
hänseende — jag hoppas att justitieministern
inte blir ledsen om jag säger
det — närmast radikal. Vi måste besinna
att domstolsväsendet har en lång
historia, en historia som för städernas
del sammanhänger med att magistrat
och rådhusrätt även var stadens styrelse.
Det vore lämpligt om riksdagen
finge tillfälle att uttala sig över en sådan
översikt, innan några reformer
över huvud taget genomföres med de
konsekvenser dessa alltid för med sig
både ekonomiskt och organisatoriskt.

Jag sade, att detta synes stå klart för
dem som inte känner till förhållandena.
Om man som jag väl känner till förhållandena
— märk väl: ute på fältet —

framstår lämpligheten av ett sådant förfaringssätt
ännu klarare.

I ett nyligen utgivet processrättsligt
arbete har också med rätta anmärkts,
att vårt domstolsväsende inte blivit föremål
för en enhetlig och genomgripande
reform, som baserats på några genomtänkta
värderingar. Nej, det är så sant
som det är sagt, och reservanterna måste
beklaga att den väg, som jag här angivit,
inte har valts. Det vill synas som
om en sådan överblick av problemen
låter vänta på sig och som om det kommer
att bli riksdagens lott att utan att
kunna göra ett samlat övervägande få
sig förelagd en liten bit nu och en bit
då av problemkakan.

I den nu föreliggande propositionen
har serverats en sådan liten portion —
viktig visserligen men ändå bara en
liten pusselbit i det stora pusslet om
domförheten. Det föreslås, att rådhusrätt
i de brottmål, som för närvarande avgöres
av tre jurister, skall vara domför
med en lagfaren domare och liten
nämnd, d. v. s. tre nämndemän. Samma
slags mål skall emellertid också i fortsättningen
liksom hittills i häradsrätt
avgöras av domare och stor nämnd.
Däremot skall i fortsättningen i rådhusrätt
ensamdomare handlägga samma
slags mål, som i häradsrätt handlägges
av domare med liten nämnd. Det är alltså
en ganska stor förbistring som man
lyckats bibehålla och delvis nykonstruera.

Det är nu inte första gången som riksdagen
får en sådan där liten lösryckt
bit att smaka på. Jag erinrar om att
förslag om en delreform beträffande
domförhetsreglerna 1954 förelädes riksdagen.
Det förslaget gick i helt annan
riktning. Det var då inte alls fråga om
någon utvidgning av lekmannainflytandet
vid domstolarna. Tvärtom innebar
detta förslag, att underrätterna i den
sammansättning, som gäller för bagatellmålen,
alltså en lagfaren domare ensam
i rådhusrätt samt en lagfaren domare
och tremansnämnd i häradsrätt,

Onsdagen den 11 december 1957 fm.

Nr 29

105

skulle få handlägga även de s. k. tredomarbrottmålen,
såframt i det särskilda
fallet svårare straff än böter inte
ansågs komma i fråga. Det gällde alltså
även mål där skadestånd yrkats, t. ex.
trafikmål, om de inte var vidlyftiga eller
bevisningen omfattande.

Jag har inte anledning att gå in på
de skäl som föranledde riksdagen att
inte bifalla förslaget. Då fördes emellertid
också på tal att utvidga lekmannainflytandet
i rådhusrätterna till att
omfatta de brottmål, som det nu är
fråga om, d. v. s. de s. k. tredomarbrottmålen.
Men i propositionen uttalades,
att denna fråga borde upptagas i större
sammanhang och närmast i anslutning
till en utredning om rådhusrätternas
förstatligande. Till statsrådet vill jag
säga att när jag uttalade mig för domare
och tre nämndemän — det är fortfarande
min uppriktiga mening att det
bör vara utvecklingens gång — var det
självfallet under den förutsättningen, att
man vågade räkna med att frågan skulle
tas upp i ett större sammanhang och
inte på detta vis serveras med en bit i
taget. Jag medger att det tydligen var
något lättsinnigt av mig att tro, att det
skulle komma något större sammanhang.
Jag visste inte då att vi bara skulle få
en liten pusselbit. Utskottet räknade
med att det var en mycket lycklig lösning
att Kungl. Maj:t fick reda på riksdagens
inställning i detta hänseende
och kunde ta hänsyn till den i det
större sammanhang, då hela domförheten
skulle komma att behandlas. Jag är
ledsen om jag uttryckte mig ofullständigt
1954, men i framtiden skall jag
akta mig väldigt noga och skriva och
skriva två gånger, så att jag inte blir
missförstådd i sådana här hänseenden.
Det är så mycket tråkigare att jag blev
missförstådd som jag tydligen var inne
på rätt spår, ett spår som tydligen gillas
av justitieministern och dem som här
kommer med förslag.

Utskottet, vars utlåtande gillades av
riksdagen, anförde vid delta tillfälle att

Ändring i rättegångsbalken m. m.

den omständigheten, att en dylik utredning,
som väntades komma att omfatta
frågan om rådhusrätternas organisation
i hela dess vidd, vore att förvänta
inom en snar framtid, utgjorde
ytterligare ett skäl att inte genomföra
det då framlagda förslaget. Det är uppenbart
att riksdagen och utskottet utgick
från att spörsmålen om domförhet
skulle tas upp i ett sammanhang. Om
här skall komma några principbetänkanden
tycker jag det vore rimligt att
ett principbetänkande framlades just beträffande
domförheten, innan man ger
sig in på alla uträkningar rörande kostnader
m. m., som blir erforderliga.
Skulle ett principbetänkande komma
först när alla sådana detaljer klarlagts,
står riksdagen kanske inför det faktum
att det föreligger vissa utredningar, som
riksdagen har att antingen acceptera
eller förkasta.

Nu har frågan om utvidgande av lekmannainflytande!
i rådhusrätt tagits
upp av en utredning om rådhusrätternas
förstatligande, men riksdagen får
fortfarande ingenting veta om det vida
sammanhanget. Den riktiga gången av
lagstiftningsarbetet på detta område synes,
som jag redan tidigare antytt, vara
att — sedan ett principbetänkande rörande
hela frågan om underrätternas
domförhet framlagts — tillfälle beredes
riksdagen att ta ställning därtill.
Därvid skulle kunna överblickas huruvida
och i vilken omfattning reformer
kan och bör genomföras etappvis, något
som reservanterna finner i och för
sig mycket väl kunna komma i fråga
med hänsyn till att utredningen om
ekonomiska frågor in. in., som har samband
med förstatligandet av rådhusrätterna,
självfallet måste ta mycket lång
tid i anspråk. Det är också angeläget,
att det inom eu någorlunda rimlig tid
klargöres hur domförhetsreglerna skall
utformas för framtiden, så att städerna
kan inrätta sig därefter och exempelvis
inte utvidgar sin organisation och tror
att allt skall förbli vid det gamla. Min

106 Nr 29

Onsdagen den 11 december 1957 fm.

Ändring i rättegångsbalken m. m.

hemstad har i detta hänseende råkat
mycket illa ut. Efter 1954 års riksdagsbeslut
utvidgades rådhusrätten i denna
stad, som under de 18 år jag bott där
fått sin folkmängd fördubblad och nu
har omkring 75 000 invånare, med en
assessor. Innan detta skedde fick jag
från hovrätten påstötningar om behovet
av en sådan utökning, tv det var ett
väldigt besvär med de extra assessorer
vi måste dras med. Jag talade också
med någon befattningshavare inom justitiedepartementet,
jag minns inte vem
det var, och fick därvid beskedet, att
det väl inte var annat att göra än att
företa en utvidgning. Jag förstår att
detta sades innan man drömde om att
spörsmålet skulle bli föremål för en
sådan delbehandling som sedan skett.

Vi tycks alla vara ense om att detta
reformarbete bör präglas av en strävan
att åstadkomma en mera enhetlig
underrättsorganisation än vi för närvarande
har. I det hänseendet går emellertid
enligt reservanternas uppfattning
det föreliggande förslaget närmast i
motsatt riktning. Om förslaget förverkligas
skulle det nämligen tillskapas en
helt ny olikhet mellan städernas domstolar
och övriga underrätter. I vilket
hänseende? Justitieministern har redan
berört denna sak. Den nämnd, som består
av endast tre ledamöter, kommer
att ha helt olika funktioner i häradsrätt
och i rådhusrätt. Att behålla en
bestående olikhet kan ju, särskilt under
en övergångstid, vara rimligt, men att
tillskapa nya olikheter, som kostar pengar
för städerna, tycker jag inte är rimligt
eller, om jag skall uttrycka mig
snällt och hyggligt: det är inte bra och
snällt att handla så mot städer, som gjort
vad de kunnat för att hålla sitt rättsväsen
i god funktion. Det finns nämligen
sådana städer, vill jag tillägga.

En sådan skillnad kan uppenbarligen
inte motiveras på något sätt, och det
har ju justitieministern inte heller försökt
göra. Den måste därför för allmänheten
te sig som helt godtycklig.

Denna oenhetlighet i fråga om domförheten
kommer att bli så mycket mer
framträdande som den berör handläggningen
av det stora flertalet brottmål.

Efter propositionens avgivande har
också en av utredningens ledamöter,
min gode vän herr Fröding, kommit på
andra och bättre tankar än han hade
då han deltog i utredningen. Han har
i en motion påpekat, att det ur principiell
synpunkt knappast kunde vara
riktigt att även i framtiden tillämpa
olika regler i rådhusrätt och häradsrätt,
såvitt angår domstolens sammansättning
i brottmål, samt att denna olikhet,
om propositionen bifölles oförändrad,
komme att bli bestående för avsevärd
tid framåt. Herr Fröding har
därför föreslagit att riksdagen måtte
besluta om jämväl de lagändringar, som
erfordras för full likställighet mellan
rådhusrätts och häradsrätts domförhet
i brottmål, något som enligt hans uppfattning
skulle vara mycket lätt att
åstadkomma. Jag vet visserligen inte
hur pass allvarligt menat herr Frödings
förslag var. I utskottet yrkade han inte
ens bifall till sin motion, men han
skyndade sig att förklara att han väckt
motionen av taktiska skäl. Jag måste
säga att jag sällan sett maken till snäll
och beskedlig motionär. Vid denna
oförbehållsamma bekännelse om taktiken
spred sig ett soligt leende över utskottsledamöternas
annars mycket allvarliga
drag. Jag förstår mig inte mycket
på taktik, men det förefaller mig
som om detta vore taktik — om det nu
skall kallas så — av ett helt nytt slag.
I motsats till andra större eller mindre
taktiker i detta hus, vilka brukar hålla
väldigt tyst om sina planer, har herr
Fröding verkligen lagt sig vinn om att
så många som möjligt skulle få kännedom
om hur taktisk han kan vara, när
han bara vill.

Hur det nu må förhålla sig med taktiken,
så har jag svårt att tänka mig
att en domare av taktiska skäl skulle
kunna påstå något som inte är sant. Det

Onsdagen den 11 december 1957 fm.

Nr 29 107

bär herr Fröding naturligtvis inte heller
gjort. Det är självklart att herr Fröding
numera är av den uppfattning som
han givit till känna i motionen, eller
alltså att propositionen helst inte bör bifallas
oförändrad. Att nu utan att Kungl.
Maj :t fått ta ställning till saken och
utan remiss bifalla herr Frödings motion
går naturligtvis inte. Herr Fröding
och utskottsmajoriteten sätter inte
heller detta i fråga utan har nöjt sig
med att beställa ännu en liten pusselbit
i domförhetspusslet, och det är bråttom
med den biten. Vi har nyss hört att departementschefen
förklarade sig villig
att lämna en bit till oss nästa år också,
men inte hela kakan. Det går för övrigt
inte. Det verkar som om man är
förfärligt rädd för att släppa ifrån sig
några större svep. Vi är väl inte rena
brottslingar, som försöker rubba de
stora cirklarna. Vi är så tacksamma för
att få en överblick och sedan ta sakerna
i tur och ordning.

Ett annat och riktigare sätt att hjälpa
herr Fröding ur hans iråkade bekymmer
vore att avslå propositionen,
såvitt den rör domförhetsreglerna, och
låta stadsdomstolsutredningen gripa sig
an med saken i något större vidd än
tidigare. Herr Fröding skulle då med
sin numera ändrade ställning kunna uträtta
en hel del. Kanske kunde han
sträcka sig även till ensamdomarspörsmålet.
Herr Frödings motion och vad
utskottet yttrat om den belyser emellertid
bjärt hur orimligt det är att nu
särbehandla eu liten del av problemet
om rådhusrätternas domförhet, detta i
synnerhet som utredningen förklarat
sig ha för avsikt att inte bara föreslå,
att den mindre nämnden i häradsrätterna
skulle få samma befogenhet som i
rådhusrätterna utan också att tremansnämndens
nuvarande uppgifter i rätten
skall anförtros ensamdomare. Fn
partiell reform även för häradsrätternas
del skulle för övrigt inte innebära
att de principiella invändningar, som
reservanterna funnit sig böra göra mot

Ändring i rättegångsbalken m. m.

det föreliggande förslaget, förlorar i
betydelse.

Spörsmålet om lekmannainflyfandet
i domstolarna är en svårbedömd fråga,
som kräver ingående överväganden beträffande
omfattningen och formerna
för lekmännens ianspråktagande. Vi
kommer här till sådana frågor som i
vad mån rättsskyddsintressena kan
vara tillgodosedda, ekonomiska och en
hel del organisatoriska frågor. Själv
har jag haft lyckan att ha det mest
strålande samarbete med mina nämndemän
i alla tider, inte minst sedan vi
från 1948 har haft nämnd i stad.

En allmän uppfattning är, att lekmän
i större omfattning än för närvarande
bör deltaga i brottmålsrättsskipningen
i rådhusrätterna. Reservanterna
ansluter sig till denna uppfattning.
Den ståndpunkten intog utskottet
för övrigt redan 1954. Då emellertid
formerna för lekmannainflytandet över
huvud taget, i både rådhusrätt och häradsrätt,
och den för lekmännens ställning
viktiga frågan om rösträtten i förhållande
till det lagfarna elementet är
under utredning, är det knappast möjligt
att bedöma hur propositionens förslag
skall kunna inpassas i det framtida
systemet. Allt liksom flyter. Det
finns många skilda uppfattningar i dessa
hänseenden. Jag vill bara än en gång
erinra om att i propositionen 1954 föreslogs
en helt annan lösning med en ensam
jurist i rätten utan biträde av lekmän
i det stora flertalet av de nuvarande
tredomarbrottmålen och att stadsdomstolsutredningen
i sitt betänkande
föreslog att det bara skulle vara två
och inte som enligt propositionen tre
nämndemän i den lilla nämnden, en
anordning vars genomförande skulle
medfört att det i nämndinstitutionen
komme att inrymmas inte mindre än
tre olika stora nämnder. Enligt vad utskottet
inhämtat är utredningen inne på
tanken att företa eu minskning av den
stora nämnden, det har sagts ända ner
till fem ledamöter. Utskottet har fått

108

Nr 29

Onsdagen den 11 december 1957 fm.

Ändring i rättegångsbalken m. m.

detta från en skrift som utredningens
sekreterare publicerat. Det är möjligt
att den inte var tillbörligt fullständig.
I så fall beklagar jag det, men det
var det enda som hade publicerats på
området. Fem eller sex ledamöter, det
må nu vara, skulle det inte i alla fall
vara av intresse för riksdagen att på
en enda gång få til! bedömande hela
denna fråga, om det skall vara nämnd
med i förhandlingarna, om det skall
vara liten nämnd eller stor nämnd och
hur stor nämnden skall vara beträffande
handläggningen av olika mål? Är det
inte något konstigt i detta att man skall
ta en liten bit och sedan gissa resten?
Hur är det möjligt att riksdagen till allvarligt
övervägande skall kunna ta upp
en liten bit i taget? Man blir naturligtvis
mer eller mindre bunden av de
ståndpunkter man intagit tidigare. Det
är uppenbart, och det har jag hört
många säga, att om man minskar den
stora nämnden — det har jag för min
del ingenting emot, men för att vara
försiktig skall jag inte ange några siffror
— uppkommer den frågan, om det
över huvud finns skäl att behålla två
olika stora nämnder.

En annan fråga som har nära samband
med spörsmålet om lekmannainflytandet
är frågan om ensamdomarkompetensen.
Det är allmänt känt bland
dem som dömer sådana mål, att det
bland tredomarbrottmål finns ett stort
antal som är av sådan beskaffenhet, att
de med beaktande av principerna för
bevisprövning bör ankomma på fler domare,
väl lämpar sig för handläggning
av ensam domare. Det finns många
möjligheter att särskilja dessa mål från
sådana som bör prövas av flera domare.
Detta borde ingående övervägas. När
riksdagen förra gången 1954 yttrade sig
om denna sak, stod vi där och hade
bara den lilla bit det då gällde, och jag
sade uttryckligen i debatten att utskottet
för sin del inte kunde åstadkomma
denna gränsdragning men att detta borde
övervägas i annat sammanhang. Jag

skulle kunna läsa upp den delen av
mitt yttrande i riksdagen 1954, men det
skall jag inte göra. Vi tog avstånd från
ensamdomarbehörigheten den gången
därför att frågan om bevisprövningen
var inblandad.

Däremot håller jag det för mycket
sannolikt att vi här skulle kunna få en
vettigare gränsdragning, som medförde
att en hel rad mål kunde handläggas av
en domare. Jag erinrar om att jag hemma
i vår rådhusrätt har en mängd mål,
t. ex. bilmål, där åklagaren inte påstår
något annat än vad den tilltalade själv
medger, med undantag av att åklagaren
inte som den tilltalade anser förseelsen
ringa. Därför blir det domstolsärende
av förseelsen.

Reservanterna erinrar om att utskottet
i sitt utlåtande 1954 förklarade sig
icke hysa några betänkligheter mot den
av departementschefen då anvisade lösningen,
att ensamdomare skulle ha rätt
att handlägga mål om ansvar för sådana
brott, varpå kunde följa såväl böter
som frihetsstraff, om i det särskilda
fallet svårare straff än böter icke komme
i fråga. Flera remissinstanser har
varit inne på den tanken, och jag skulle
önska att stadsdomstolsutredningen
kunde ta upp även den frågan. Jag vet
att detta är mycket begärt, men det
skulle vara bra om så skedde. Skulle
vi inte kunna ta med denna lilla bit
också nästa gång, så att den inte blev
bara en bit utan två?

Reservanterna anser att föreliggande
förslag inte är något annat än ett provisorium.
Visst är det gott och väl att
man inför lekmän vid ifrågavarande
domstolar, men världen går ju inte under
för att vi väntar något år med den
saken, när ju ändå rådhusrätten i hundratals
år har dömt i sådana mål med
sin nuvarande sammansättning och enligt
statistiken gjort det bättre än häradsrätterna.

Nå, vad är nu anledningen till att
detta förslag lagts fram? Ja, nu som
1954 är väl anledningen först och främst

Onsdagen den 11 december 1957 fm.

Nr 29

109

de bekymmer, som rättsväsendet i
Stockholm vållar. Jag förstår det, och
jag hoppas att justitieministern inte
tycker att jag är hård och omänsklig.
Jag förstår också vilket tryck en justitieminister
som bor i Stockholm blir
utsatt för, när han hör och ser att rättsväsendet
där inte fungerar som det
borde. Härtill kommer ju att de kommunala
myndigheterna i Stockholm
mycket ogärna släpper till de pengar
som behövs under en övergångstid för
att få bättre förhållanden till stånd.

Sedan anser jag nog också för min
del att domarkadern i vårt land har
blivit väl stor. Det kunde vara rimligt
att minska den något. Det är emellertid
systemet att ändra på en liten del i taget,
som jag har mest emot, i synnerhet
som ju organisationen i stort sett ändå
har fungerat väl hittills. Det är egentligen
bara i Stockholm man i det fallet
kan ha anledning till klagomål.

I propositionen har anförts vissa siffror
över den balans som föreligger,
d. v. s. antalet icke avgjorda mål vid
utgången av ett år, jämfört med antalet
under året slutligt handlagda ärenden.
Siffrorna står angivna på sidan 73 och
följande i propositionen. Jag skall inte
trötta dem, som till äventyrs lyssnar
till mig, med att läsa upp siffrorna som
för övrigt nu är ganska föråldrade. De
visar emellertid — vilket man hade
kunnat vänta — att tillfälligheter ofta
spelar en vid uppkomsten av dessa balanser.
Det påpekas bland annat i propositionen
att målbalansen vid Stockholms
rådhusrätt vid 1955 års utgång
var något över 31 procent, och att inte
mindre än 17 av 47 rådhusrätter redovisade
balanser på 15 procent eller
mera. Dessa isolerade siffror är emellertid
inte så avskräckande som de kan
verka.

Det sägs vidare i propositionen att
vissa städer därvidlag uppvisar särskilt
skrämmande siffror. Jag har dock
gått igenom siffrorna vid efterföljande
årsskifte, och de visar att de tidigare

Ändring i rättegångsbalken m. m.

balanserna i stor utsträckning var av
tillfällig art. Sålunda var siffrorna i
slutet av 195G följande: Göteborg 12,1
och Östersund 12,6 procent. Det är strålande
siffror! I Falun hade man en
balans på 14,8, i Luleå 9,1, i Varberg
21,6 och i Karlstad 16,1 procent. Visserligen
ståtade Skellefteå och Motala med
38,4 respektive 27,6 procent, men jämförda
med häradsrätternas siffror ter
sig inte heller dessa tal avskräckande.
Utskottet har låtit komplettera siffrorna
i propositionen, och vid jämförelse
har det då visat sig att det endast är
två rådhusrätter, nämligen i Stockholm
och Skellefteå, som uppvisar balanser
på över 30 procent, medan av häradsrätterna
inte mindre än 54 eller nära
hälften av de 117 domsagorna uppvisar
en balans på minst 20 procent, varav i
16 fall balansen överstiger 30 procent.
Från min egen rådhusrätt vet jag emellertid,
att det bara behövs att en åklagare
vid jultiden rensar upp och stämmer
en mängd mål som man på det
gamla året ju då inte kan göra någonting
åt, och då blir självfallet balansen
mycket högre. Tillfälligheterna spelar
sålunda stor roll därvidlag. Vidare får
man besinna att siffrorna för de stora
städerna måste bli jämförelsevis mycket
högre genom den anhopning av lösa
existenser som där finns, d. v. s. folk
utan stadigvarande hemvist, vilka det
är svårt att nå med stämningar och delgivningar
av olika slag.

Man finner att rådhusrätternas handläggningstider
och balanser är något
bättre än häradsrätternas. Vilken organisation
man än har, är det emellertid
självklart att den måste förstärkas, om
staden växer och brottsligheten tilltar,
vilket ju i hög grad varit fallet med
Stockholm. Stockholm växer ju med nästan
cn hel inte så liten stad per år. Vidare
har vi ju det för alla kända faktum,
att det i Stockholm är en balans,
som tillkom ursprungligen på grund av
en långvarig lönekonflikt. Denna balans
har faktiskt aldrig blivit avarbetad.

Ilo

Nr 29

Onsdagen den 11 december 1957 fm.

Ändring i rättegångsbalken m. m.

Man har med hjälp av förstärkningar
lyckats klara tillväxten, men man har
som sagt aldrig helt kunnat avarbeta
balansen.

Reservanterna är nu av den meningen
att man här skall kunna med begränsad
förstärkning av huvudsakligen provisorisk
natur inom ramen av den nuvarande
organisationen åstadkomma en
betydande förbättring av situationen.
Några nämnvärda olägenheter därav
torde inte uppstå. Jag erinrar om att
stadskollegiet i Stockholm bär gjort
en framställning, tillstyrkt av alla partier,
om inrättandet för en begränsad
tid av en extra avdelning där för sådana
här allmänna brottmål. Det skulle
vara ganska olyckligt, om man skulle
laborera med ytterligare provisorier,
innan förstatligandet blir klart. Om man
finner det svårt för Stockholms vidkommande
— och jag förstår justitieministrarnas
bekymmer i detta hänseende —
så finns det en annan väg, som tillstyrkts
av 1951 års rättegångskommitté
samt av åtskilliga andra remissinstanser,
nämligen att införa ett slags provisorisk
organisation för Stockholms
rådhusrätt. Det skulle kunna ha det
värdet, att man finge se, hur det verkade
så att säga, innan man allmänt apterar
det. Framför allt skulle en sådan
åtgärd ha den fördelen, att inga andra
städer skulle behöva vidkännas kostnadsökningar
för att Stockholm inte kan
klara sina mål.

Reservanterna anser det synnerligen
olämpligt att införa den föreslagna organisationen
i de städer, ett tjugufemtal,
som enligt förljudande kommer att läggas
under landsrätt, ingå i domsagor,
eller utgöra egna domsagor. Här kommer
man alltså inom loppet av några
få år att göra flera organisationsändringar
i dessa städer, som inte ens får
fortsätta att ha sin egen rådhusrätt. Men
de skall alltså under en övergångstid
betala för nöjet att ha varit magistratsstad.

Förslagets ekonomiska konsekvenser

har berörts av ett flertal remissinstanser
liksom också i flera motioner. På
den punkten har inte förebragts någon
egentlig utredning. Det finner jag beklagligt,
men jag skall inte gå närmare
in på frågan. Jag tror mig nämligen veta
att den kommer att närmare belysas i ett
senare anförande. Så mycket är emellertid
säkert att flertalet magistratsstäder
kommer att åsamkas avsevärda merkostnader
genom att de utöver kostnaderna
för nuvarande organisation får
vidkännas kostnad för nämndemännens
tjänstgöring vid handläggning av tredomarbrottmål
under en övergångstid,
som säkerligen inte kommer att bli så
kort. Beträffande de rådhusrätter, där
någon ökning av domarpersonalen inte
är aktuell för den närmaste tiden, blir
det uteslutande en kostnadsökning och
ingen besparing. Jag skall som sagt inte
gå närmare in på frågan. Riksdagen kan
ju bolla som den vill med statens pengar,
men riksdagen borde avhålla sig från
att låta kommuner, som inte är hörda i
ärendet, få betala väsentliga kostnader,
som inte är nödvändiga. Man skulle väl
under en övergångstid i städerna kunna
döma med den gamla uppsättningen.
Brådare är det sannerligen inte.

Jag skall emellertid ta upp en annan
sak. Det har under remissen anmärkts
på att de organisatoriska frågorna har
förbigåtts av utredningen, och det är
sant och visst. Det har också påpekats,
att det blir nödvändigt att ordföranden
i rådhusrätt med liten nämnd biträdes
av juridiskt skolad sekreterare. Departementschefen
har funnit det obehövligt
att juridiskt utbildad personal regelmässigt
skulle anlitas som protokollförare
vid huvudförhandling i brottmål.
Han säger, att det bör bli möjligt att i
vidsträckt omfattning låta icke rättsbildad
personal sköta dessa uppgifter.
För att föra protokollet, som blivit så
förenklat, skulle i regel inte erfordras
någon jurist. Men det är ju för att göra
dessa minnesanteckningar, som är nödvändiga
för skrivande av dom, som juri -

Onsdagen den 11 december 1957 fm.

Nr 29

111

diska kvalifikationer erfordras. Man
måste ju åstadkomma en skriven dom,
och det kan man inte utan dessa minnesanteckningar,
även om man tar upp
vittnesförhör och dylikt på fonografisk
väg.

Man måste anteckna både vad den
tilltalade säger och vad vittnen säger.
Den dom man sedan åstadkommer skall
ju kanske gå inte bara till hovrätten
utan rent av till högsta domstolen. Man
har inte tid, åtminstone om det skall
vara stor effektivitet, att ta del av fonografiska
upptagningar, utan själva
huvudpunkterna måste ha tecknats ned.
Något av detta arbete kan ju inte ett
biträde utföra, såvida man inte dikterar
för vederbörande, och skall det
hela dikteras, då är det slut med effektiviteten
vid domstolen och med det
fina samspel vi har fått till stånd i den
muntliga processen och som är en av
de verkligt påtagliga vinsterna: parterna
yttrar sig, ingen märker några som
helst uppehåll eller någonting — allting
flyter jämnt och fint. Vittnena talar
kanske litet för mycket någon gång,
men det gör ingenting, och så är målet
slut. Men man måste som sagt anteckna
vad som verkligen hör till saken, så att
detta kan komma in i domen. Detta vet
justitieministern mycket väl, trots att
han inte varit ute och tjänstgjort i
underdomstol sedan den nya rättegångsbalken
kom till, tror jag. Det var
väl litet annorlunda på den tiden justitieministern
satt ting nere i Östra Värend
eller var det var. Nu går det ju
i alla fall till som jag beskrivit, och så
måste det också gå till. Skulle häradshövdingen
eller borgmästaren göra dessa
anteckningar själv, kan ni vara övertygade
om, ärade riksdagsledamöter, att
det komme att gå sakta, och då blir
det dåligt med effektiviteten. Man måste
ha någon uppfattning om målet för att
kunna göra dessa anteckningar, och vidare
måste man ha arbetat med förberedandet
av målet. Om vi frågar en
häradshövding — det finns ju en så -

Ändring i rättegångsbalken m. m.

dan här i kammaren — tror jag han
svarar, att det går till så åtminstone i välordnade
domsagor, att den notarie, som
hjälpt till med att förbereda målet, gör
dessa anteckningar och hjälper till med
domens utskrivande. Nu är det väl meningen
att man en gång i framtiden
skall ordna tingssittning även vid rådhusrätterna
och ha unga domaraspiranter
där. Ett sådant system tillämpas
nu bara vid Stockholms rådhusrätt, såvitt
jag vet. En utvidgning av denna
ordning har min välsignelse. Men någon
ändring i detta hänseende lär inte
kunna komma i fråga förrän i samband
med förstatligandet, och jag är ledsen
att behöva säga, att om ingenting görs
under övergångstiden, kommer effektiviteten
vid domstolarna att minskas.
Nåja, kanske någon säger, men dessa
anteckningar kan väl göras av någon av
de tre som sitter med i rätten nu, fastän
vederbörande inte får döma. Men det
är ju ändå ingen direkt domaruppgift,
tycker jag, och det kan tänkas, att personen
i fråga skulle tycka att han sysslar
med en uppgift, som inte står i nivå
med hans ställning.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till reservationen.

Slutligen vill jag påpeka, att det
kommer att uppstå stora organisatoriska
besvärligheter och kostnadsökningar
i de städer, som inte är i behov
av en utökning. Jag har inte gått in på
kostnaderna, men de är större än vad
man kanske tror. Jag tycker därför att
det vore rimligt, även om propositionen
bifalles, med en övergångsanordning,
som möjliggör för städerna att under
en övergångstid behålla sin nuvarande
organisation på sätt reservanterna närmare
angivit. Om det går reservanterna
emot i huvudsaken, kommer jag
därför att yrka bifall till reservationen
även i denna del.

Som tiden nu var långt framskriden
och många talare anmält sig för yttrandes
avgivande, beslöt kammaren på
förslag av herr andre vice talmannen

112

Nr 29

Onsdagen den 11 december 1957 fm.

Interpellation ang. en av försvarsstaben utgiven broschyr

att uppskjuta den fortsatta överläggningen
till kl. 19.30, då enligt utfärdat
anslag detta plenum komme att fortsättas.

§ 15

Interpellation ang. en av försvarsstaben
utgiven broschyr

Ordet lämnades på begäran till

Herr PERSSON i Appuna (s), som yttrade: Herr

talman! På uppdrag av chefen
för försvarsstaben har inom staben
utarbetats en broschyr med titeln Vad
är din frihet värd?, vilken enligt en till
pressen utsänd missivskrivelse skall vara
»en lättläst upplysningsskrift som
klart och enkelt ger en allsidig belysning
av försvarets problem just nu».

Chefen för försvarsstabens press- och
filmavdelning meddelar i samma missiv
att det »icke varit möjligt att bekosta
en dylik upplysningsskrift av statsmedel».
Man har därför åsatt den ett
pris som säges svara mot framställnings-
och distributionskostnaderna.
Priset är 50 öre, upplagan 40 000 exemplar.
Framställnings- och distributionskostnaderna
skulle sålunda uppgå
till högst 20 000 kr.

Denna summa är så låg att den knappast
kan inrymma den del av framställningskostnaderna
som utgör honorar
till författare och medarbetare. Det
vore värdefullt att veta huruvida arbetet
med broschyrens framställning utförts
på tjänstetid. Det är bekant att
broschyren distribuerats som tjänsteförsändelse
till dagspressen.

Man kan säga att detta är betydelselösa
anmärkningar, då det rimligtvis
rör sig om relativt blygsamma belopp,
men med hänsyn till den utformning
broschyren fått finner jag det berättigat
att påtala saken och berättigat, att
vederbörande statsråd ger kammaren

en information om förhållandena i samband
med broschyrens tillkomst.

Ifrågavarande broschyr är nämligen
enligt min uppfattning icke en skrift
som ger den allsidiga belysning av frågan
som det tillkommer försvarsstaben
att sprida. Skriften är en konsekvent
plädering för överbefälhavarens förslag
1957, det mest kostnadskrävande av de
förslag som ÖB presenterat i en till
statsmakterna nyligen överlämnad utredning.

Denna utredning är nu föremål för
överväganden på det politiska planet.
Den studeras och diskuteras av den
parlamentariska försvarsberedningen.
Överbefälhavaren har haft ett uppdrag
av denna utredning. Uppdraget är fullföljt,
och därmed är också militärens
roll slut, bortsett från de föredragningar
inför försvarsberedning och riksdagsinstanser
som kan anses påkallade.
Att på detta sätt med en broschyr,
som utgör en energisk plädering från
militärt håll för ett av alternativen, ingripa
i en betydelsefull parlamentarisk
tvistefråga förefaller diskutabelt.

Jag anhåller härmed att till statsrådet
och chefen för försvarsdepartementet
få rikta följande frågor:

1. Är statsrådet villig att lämna kammaren
en redogörelse för huruvida och
i vilken mån statsmedel direkt eller indirekt
kommit till användning för försvarsstabens
ifrågavarande broschyr?

2. Anser statsrådet det vara en uppgift
för den militära ledningen att försöka
politiskt påverka opinionen till
förmån för en speciell lösning av en
fråga som regering och riksdag har att
fatta beslut i och ta ansvaret för?

Denna anhållan bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 1C.5G.

In fidem
Gunnar Britth

Onsdagen den 11 december 1957 em.

Nr 29 113

Onsdagen den 11 december

Kl. 19.30

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av
herr andre vice talmannen.

§ 1

Ändring i rättegångsbalken m. m. (Forts.)

Herr andre vice talmannen anmälde,
att överläggningen rörande första lagutskottets
utlåtande nr 38, i anledning
av dels Kungl. Maj :ts proposition med
förslag till lag om ändring i rättegångsbalken
m. m. dels ock i ämnet väckta
motioner, nu komme att fortsättas; och
lämnades, vid fortsatt behandling av
punkten A) 1., förslaget till lag om ändring
i rättegångsbalken, 1 kap. 11 och
12 §§, ordet enligt förut skedd anteckning
till

Herr FRÖDING (h), som yttrade:

Herr talman! När herr justitieministern
i dag valde att i ett ärende som
detta inleda debatten, skulle jag tro att
anledningen därtill närmast var att han
ville redan från början poängtera, att
han i alla väsentliga delar vill stödja sin
företrädares proposition. Jag hoppas i
varje fall — han är tyvärr inte här så
jag kan inte få saken verifierad — att
han inte valt att uppträda först, därför
att han skulle på något sätt misströsta
om utskottets »lottmajoritets» förmåga
att själv försvara sitt utlåtande, som ju
frånsett en enda liten detaljändring helt
och hållet överensstämmer med propositionen.

Jag har nu kommit i en för mig ganska
egendomlig situation. Jag skulle —
fastän jag tillhör Kungl. Maj ds opposition
— sålunda kanske kunna inskränka
mig till att helt och hållet instämma

med vad ett statsråd har sagt. Det verkar
litet underligt, men det generar mig
på inget sätt, eftersom den här frågan
uppenbarligen inte kan vara på något
sätt partiskiljande.

Efter justitieministerns enligt min
mening mycket klara och välgrundade
motivering för en reform av domförhetsreglerna
i enlighet med utskottets
förslag, skall jag med samma berömvärda
korthet som han söka inskränka
mig till att andra några synpunkter
på frågan.

Eftersom jag råkar vara medlem i den
s. k. stadsdomstolsutredningen, vars delbetänkande
ligger till grund för propositionen,
skall jag börja med att skvallra
en liten smula om utredningens arbete.
Jag anser mig därvid kunna avslöja,
att det från början nog rådde mycket
stora motsättningar inom utredningen
angående hur underrätterna efter ett
förstatligande borde se ut när det gällde
tvistemålen. En grupp, däribland jag,
ville från början här införa enmansdomare
med nämnd utom i de allra
största städerna. En annan grupp, som
bl. a. omfattade utredningens stadsdomarrepresentanter,
ville däremot helst
göra häradsrätterna kollegiala i tvistemålen.
Slutresultatet är visserligen ännu
inte fixerat, men det torde komma att
bli någon sorts kompromiss, som kanske
kommer att gå ut på att ungefär ett
tjugutal av våra större städer får bibehålla
sitt juristkollegium i tvistemålen,
medan häradsrättens organisation i dessa
mål också i fortsättningen kommer
att utgöras av juristdomare med nämnd.

Beträffande brottmålen däremot —
och det är jag mycket angelägen att understryka
— har inom utredningen ingen
som helst tvekan rått om att man snarast
möjligt borde låta alla dessa mål,

g — Andra kammarens protokoll 1957. Nr 29

114 Nr 29

Onsdagen den 11 december 1957 em.

Ändring i rättegångsbalken m. m.

frånsett bagatellmålen, avgöras av juristdomare
med nämnd. Reservanterna
inom utskottet tycks här inte ha någon
motsatt uppfattning i princip, fastän
man inte vill gå med på en reform just
nu. Har man emellertid den principiella
uppfattningen, att lekmännen bör vara
med även i dessa mål, så har jag liksom
herr justitieministern fasligt svårt att
förstå varför man här skulle så att säga
vila på hanen.

Jag vill i det här sammanhanget roa
mig med att referera vid utskottets ärade
ordförande herr Rylander yttrade här
i kammaren den 25 maj 1954 efter att ha
pläderat för fullsutten rätt och inte ensamdomare
när det gällde brottmål med
bevisprövning. Han sade bl. a.: »För
häradsrätternas del ställer sig saken helt
annorlunda. Där har domaren även med
den föreslagna lagändringen tre nämndemän
vid sin sida. För min del måste
jag säga att om justitieministern föreslagit
en motsvarande anordning vid
rådhusrätterna, skulle jag inte haft något
däremot. Huvudsaken är att domstolsjuristen
har en förnuftig kvinna
eller man att rådföra sig med.»

Den gången, herr Rylander, efterlystes
på intet sätt en samlad överblick och
framställdes ingen som helst anmärkning
om att man löste det hela med
pusselbitar.

Tungt vägande skäl talar enligt min
och utskottets mening för att den nu
föreslagna reformen, som ju innebär att
juristkollegiet i rådhusrätten avskaffas
i de medelsvåra brottmålen, blir genomförd
omedelbart. Härigenom skulle man
för det första vinna att lekmännen omedelbart
finge delta i avgörandet även i
dessa mål. Att de bör medverka även
här, därom tycks meningarna numera
inte vara delade. För det andra skulle
man för rådhusrätternas del härigenom
omedelbart kunna ernå den effektivitetsökning,
som den stigande brottmålsfrekvensen
torde göra nödvändig; och
detta utan den ökning av antalet stadsdomartjänster
som eljest i de flesta stä -

der skulle bli oundgänglig. Härigenom
skulle man för det tredje vinna den
stora fördelen, att finansieringen av ett
framtida förstatligande kunde bli avsevärt
mindre betungande än eljest. Under
den långa tidrymd som torde återstå
till dess ett förstatligande kan tänkas
genomfört —- man får nog här tyvärr
räkna med minst 10 år, eftersom
utredningens principutlåtande såvitt
jag förstår kan vara klart tidigast om
ett par år — skulle nämligen vid ett
genomförande redan nu av den föreslagna
reformen åtskilliga stadsdomartjänster
vid vakanser kunna tänkas bli
indragna. I varje fall skulle antalet sådana
tjänster inte behöva ökas.

Att staten inte rimligen kan tänkas
överta den nuvarande rådhusrättsorganisationen
i oförändrat skick torde
framgå redan av följande lilla exempel:
Jämför man arbetsprodukten för herr
ordförandens stora stad, Västerås, och
för min domsaga, Medelpads östra, som
i sig innesluter drygt hälften av Storsundsvalls
befolkning, och därvid lägger
som måttstock det poängsystem, som
tillämpas, då man har att bedöma häradsrätternas
arbetsbehov inbördes,
finner man, att poängsumman för Västerås
och för min domsaga är nästan
exakt lika stor. I Västerås rådhusrätt
finns en borgmästare, tre rådmän och
två assessorer. I min domsaga finns det
bara två ordinarie domare, häradshövdingen
och tingsdomaren, och dessa har
till sin hjälp 3% tingsnotarier. Att staten
skulle vilja överta en så kostnadskrävande
organisation som den nuvarande
i Västerås, när samma arbete kan
utföras avsevärt billigare med en annan
organisation, förefaller mig högst osannolikt.
Anledningen till den stora skillnaden
i antalet ordinarie domare i de
anförda fallen är uppenbarligen till
övervägande del att söka i den omständigheten,
att rådhusrätten arbetar kollegialt
i de många mellanbrottmålen.
Antalet tvistemål, som går till huvudförhandling
inför juristkollegium, är

Onsdagen den 11 december 1957 em.

Nr 29

115

nämligen i jämförelse med brottmålen
ganska blygsamt.

Jag skall här uppehålla mig vid
åtminstone ett par av de av reservanterna
åberopade särskilda avslagsgrunderna.
Reservanterna har sålunda bl. a.
invänt, att denna reform skulle komma
att åsamka städerna stora merkostnader.
Det skulle kanske kunna räcka med att
mot detta framhålla, att reformen tillstyrkts
av Stadsförbundet, som mycket
nitiskt brukar bevaka städernas ekonomiska
intressen. Stadsförbundet har uppenbarligen
ansett, att städernas framtida
frigörande från domstolsväsendet
för dem medför så stora ekonomiska
förmåner, att de bör finna sig i att för
en övergångstid betala en liten smula
extra. Kostnadsökningen torde för övrigt
komma att inskränka sig till tremansnämndens
dagarvoden. Eftersom
tre nämndemän per sammanträdesdag
inte lär kosta staden mer än vad en
rådman kostar under var och en av årets
dagar -— en rådman är f. ö. också pensionsberättigad
— torde merkostnaden
för nämndemännens del bli mer än väl
kompenserad, i den mån reformen vid
framtida avgång av rådmän kan medföra
indragning av en eller annan rådmanstjänst.
Man får i detta sammanhang
inte heller bortse från den säkerligen
avsevärda merkostnad, som en på grund
av det ökade målantalet erforderlig utbyggnad
av det nuvarande systemet
skulle föranleda för vederbörande stad.

Eftersom reservanterna så utförligt
uppehållit sig vid de remissinstanser,
som motsatt sig reformen, skall jag tilllåta
mig uppräkna några tillstyrkande
instanser utöver de av justitieministern
nämnda fem hovrätterna och lagrådet,
som ju var enhälligt. Reformen t il 1 styrkes
sålunda därjämte bl. a. av riksåklagarämbetet,
stadsåklagarna i Stockholm,
Göteborg och Malmö och Föreningen
Sveriges häradshövdingar, vars egen
kännedom om nämndens värdefulla
medverkan i dömandet torde höra vara
värd ett visst beaktande.

Ändring i rättegångsbalken m. m.

Vidare förhåller det sig så, att denna
partiella reform på sin tid särskilt begärdes
av Stockholms rådhusrätt, fastän
rådhusrättens majoriet därefter, när
den hade att yttra sig över förslaget,
av någon underlig anledning kom att
gå emot detta. För reformen röstade
dock 22 ledamöter av rådhusrätten.
Även en minoritet på 8 ledamöter vid
rådhusrätten i Göteborg har tillstyrkt
reformen. Vidare har domarutredningens
majoritet och t. o. m. en minoritet
på 2 personer inom Stadsdomarföreningens
styrelse velat tillstyrka reformen.

Av en av Stadsdomarföreningen till
utskottet insänd sammanställning av
yttranden från olika rådhusrätter framgår
för övrigt att i varje fall ett par av
dem hälsar reformen med tillfredsställelse.
Ser vi till en början på Luleå,
säger rådhusrätten där, att den föreslagna
reformen beräknas medföra en
omedelbar och välbehövlig lättnad i arbetsbördan
för juristerna och göra anställandet
av extra assessorer överflödigt
för närvarande. I Borås säger man,
att behov av extra, rättsbildade befattningshavare
för avarbetande av balans
i tredomarbrottmål beräknas bortfalla.
I Kalmar och Umeå menar man att
man, om reformen genomföres, tills vidare
inte behöver vidta den förstärkning,
som annars skulle ha blivit erforderlig.

I detta sammanhang kan jag kanske
också hänvisa till att Stockholms stads
rättsdirektion i en i höst till utskottet
avlåten skrivelse framhållit den stora
angelägenheten av att förslaget bleve
bifallet.

Beträffande åter de av reservanterna
uppräknade avstyrkande remissorganen
tycks Advokatsamfundets betänkligheter
huvudsakligen rikta sig mot den
av utredningen föreslagna tvåmannanämndcn.
Jag kan avslöja, att jag själv
inom utredningen gick in för en trcmannanämnd,
även om jag bland annat
på grund av tidens knapphet inte re -

116 Nr 29

Onsdagen den 11 december 1957 em.

Ändring i rättegångsbalken m. m.

serverat mig på den punkten. Utredningen
var nämligen mycket angelägen
att få sitt betänkande tryckt snarast
möjligt, för att förslag skulle hinna
framläggas i sådan tid, att reformen
kunde genomföras redan från den 1 januari
1958. Detta har tyvärr inte gått.

Reservanterna har vidare oroat sig
för att ordföranden skulle komma att
sakna tillräckligt kvalificerad hjälp vid
protokollföringen etc. Häremot kan invändas
att själva protokollföraruppgiften
i de flesta av dessa mål mycket väl
torde kunna klaras av ett vettigt, icke
rättsbildat biträde. Själv har jag i stor
utsträckning använt mig av en kansliskrivare
för sådana uppgifter. För de
nordligaste domsagornas del har också
icke rättsbildad arbetskraft till stor del
fått användas, särskilt i början av 1950-talet, då notarietillgången i motsats till
vad nu är fallet var utomordentligt
klen. Jag tror inte heller, att man skall
underskatta de icke rättsutbildade, ty
man kan nog, även om man inte har
avlagt en juris kandidatexamen, göra en
och annan minnesanteckning. Emellertid
kan det givetvis vara av värde att
ha en jurist som medhjälpare i vissa
besvärligare mål. För det ändamålet
torde dock till en början de friställda
bisittarna kunna användas. I den mån
deras tjänster framdeles må kunna dras
in eller behov det oaktat skulle visa
sig föreligga av juridiskt bildad hjälp
för dessa uppgifter, tror jag mig veta,
att departementschefen inte torde vara
ovillig att på administrativ väg öppna
möjligheter för s. k. tingsmeritering
även i rådhusrätterna.

Herr talman! Reservanternas inställning
till denna reform gör på mig i någon
mån intrycket av — jag brukar ett
ord som använts förut här i dag och
som kanske är fult — »de obotfärdigas
förhinder». Varför t. ex. fortfarande
åberopa den temporära olikhet mellan
domförhet i rådhusrätt och i häradsrätt,
som justitieministern lovat oss att
snarast söka undanröja? Detta löfte är

för övrigt föranlett av ett av utskottsmajoriteten
uttalat önskemål, som utgör
svar på den motion från min sida, vilken
tycks vara en så oerhört stor nagel
i ögat på herr Rvlander.

Man bär litet svårt att frigöra sig
från den kanske inte så vackra misstanken,
att flertalet stadsdomares ovilja
mot att nu få denna reform genomförd
vilar på samma aversion mot nämnd
över huvud taget, som kom till uttryck
i Stadsdomarföreningens yttrande —
refererat i 1942 års proposition —- över
förslaget om nämnd i de grövre brottmålen
vid rådhusrätt. Stadsdomareföreningen
ville häremot göra gällande, att
»förutsättning för nämnds medverkan
i rådhusrätternas rättsskipning icke
förelåge. Stora olägenheter och avsevärd
tidsspillan skulle uppkomma om
förslaget genomfördes. Sålunda skulle
medverkan av nämnd verka tyngande
och fördröjande på rådhusrätternas arbete.
Det vore ej heller tänkbart att i
städerna uppbringa tillräckligt antal
personer som vore villiga att år efter
år ställa sig till förfogande för att mot
ingen eller ringa betalning delta i förhandlingar,
vilka en eller flera dagar
i veckan komme att pågå i flera timmar.
»

Reflexionerna gör sig själva. Rlev
verkligen olycksprofetian den gången
på något sätt besannad? Knappast.

Må det förlåtas en enkel lantdomare,
som erfarenheten lärt att hysa den allra
största uppskattning och respekt för
sina nämndemäns kloka och värdefulla
medarbetarskap, om han här vågar uttala,
att han för sin del av fullt hjärta
önskar sina ärade kolleger stadsdomarna
den berikande stimulans, som ett
ofta återkommande samarbete med
nämnden enligt hans oförgripliga mening
utgör. Särskilt den lilla nämnden
skapar här mycket goda kontaktmöjligheter.

Herr talman! Jag vill inskränka mig
till det nu sagda och slutar med att

Onsdagen den 11 december 1957 em.

Nr 29 117

yrka bifall till utskottets utlåtande i
alla delar.

I detta yttrande, under vilket herr
talmannen övertog ledningen av kammarens
förhandlingar, instämde herr
Åkerström (s).

Vidare anförde:

Herr RYLANDER (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill först påpeka,
att herr Frödings motion ingalunda har
utgjort någon nagel i ögat på mig. Tvärtom
har den berett mig oförställd glädje.
Jag kan inte förstå, hur herr Fröding
har panna att stå här och säga,
att t. ex. jag och andra domare har
grundat vårt ståndpunktstagande på
motvilja mot nämnd. Jag försäkrar herr
Fröding, att jag nog har lika gott samarbete
med mina nämndemän som herr
Fröding med sina. Fråga dem själva!

Vidare var det rätt betecknande vad
herr Fröding hade att säga om den lilla
nämnden vid rådhusrätt. Vem var det
som först talade om denna nämnd?
Jo, det var första lagutskottet i sitt utlåtande
1954. Jag har själv skrivit ifrågavarande
passus i utskottsutlåtandet.
Däremot har jag inte sagt vad herr Fröding
ville göra gällande när han åberopade
detta citat. Jag talade i den delen
av mitt anförande för första lagutskottet,
som i sitt utlåtande år 1954 — i
samband med att utskottet tog fasta på
ett löfte av departementschefen —• skrivit
följande: »I nu förevarande proposition
framhålles, att frågan om ökat
lekmannainflytande i rådhusrätterna
bör upptagas i ett större sammanhang,
nämligen i anslutning till en utredning
om förstatligande av dessa.» Utskottet,
som alltså förväntade att saken
skulle upptas i större sammanhang,
säger sedan att man finner detta vara
bra osv. Att jag inte sedan på varje
rad i mitt anförande vid detta tillfälle,
där jag främst talade om tremannanämnden,
framhöll alt förutsättningen
naturligtvis är att frågan skall tas upp

Ändring i rättegångsbalken m. m.

i ett större sammanhang, är en annan
sak. Jag hade verkligen inte föreställt
mig att det skulle vara nödvändigt, men
jag skall, herr Fröding, göra det en annan
gång. Jag skall i varje stycke av
mitt anförande poängtera den fråga det
gäller, så att den inte undgår herr Frödings
uppmärksamhet.

Herr Fröding ansåg att man inte
gärna kunde tänka sig att staten skulle
överta hela organisationen i Västerås.
Nej, det är alldeles uppenbart. Men vad
skall då Västerås göra? Organisationen
av dess rådhusrätt är bestämd av Kungl.
Maj :t i en arbetsordning, som har ändrats
och godtagits av Kungl. Maj:t, sedan
hovrätten och andra sakkunniga
myndigheter hörts. Staden har naturligtvis
inte kunnat undgå att försöka
anlägga ekonomiska synpunkter osv. på
det hela. I städerna har vi inte haft några
möjligheter att hjälpa oss fram med
extra och extra ordinarie personal, såsom
fallet är i häradsrätterna. Redan i
början på 1940-talet, då vi behövde en
viss arbetskraftsförstärkning vid rådhusrätten
i Västerås, satte jag mig i förbindelse
med ordföranden i den då sittande
domarutredningen, presidenten
Bendz, och frågade om det inte vore
möjligt att till råhusrätten knyta sådan
här notariepersonal, men det befanns
inte möjligt.

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp):

Herr talman! Det ärende, som riksdagen
här behandlar, har åtminstone den
förtjänsten och förmånen att inte vara
partipolitiskt färgat. När jag nu har begärt
ordet i denna fråga skall också jag,
herr talman, noga akta mig för att dyka
ned i invecklade juridiska spörsmål.
Även juristerna i utskottet har ju inte
helt hittat varandra, utan en söker att
slå fyra.

Propositionens kläm, i vilken utskottet
instämmer, går ut på en ändring av
nu gällande regler om rådhusrätts sammansättning
i brottmål. Ändringen har

118 Nr 29

Onsdagen den 11 december 1957 em.

Ändring i rättegångsbalken m. m.

förut noga redovisats såväl av herr
justitieministern som av utskottets ordförande.
Mot förslaget om en lagfaren
domare med tremannanämnd bär inte
heller reservanterna i och för sig någonting
att invända. Jag tycker att detta
bör ytterligare poängteras. Det är vår
bestämda uppfattning att lekmän i
större utsträckning än som för närvarande
sker bör deltaga i brottmålsrättskipningen
i stad med rådhusrätt.
Reservationen slår alltså inte vakt om
några speciella juristintressen, om nu
någon skulle misstänka detta. Jag tycker
att reservanternas skrivning på sid.
56 ger ett klart och mycket entydigt besked
härom. Vi intar samma ståndpunkt
som utskottet och riksdagen gjorde år
1954.

Man kan dock inte förbise att det råder
en viss förbistring angående nämndens
storlek. Den utredning, som sysslar
med dessa frågor, har enligt de givna
direktiven arbetat med den utgångspunkten,
att den nuvarande stora nämnden
på sju—nio ledamöter skulle minskas
till fem eller sex ledamöter. Propositionens
förslag innebär en tremannanämnd
och utredningen har även
lekt med den tanken att lekmannadeltagandet
i städerna skulle kunna ta formen
av en nämnd med endast två ledamöter.
Det finns alltså en hel liten provkarta
på förslag, innebärande att nämndemannainstitutionen
skulle inom sig
kunna inrymma tre, fyra olika stora
nämnder. Det må så vara, men är det
då inte klokt att vänta med ett beslut
till dess att utredningens principbetänkande
kommer — det väntas ju om ett
eller ett och ett halvt år, kanske något
senare? Det brinner inte i takåsen, och
det finns alla skäl till att de frågor, som
här föreligger, löses sedan principerna
dragits upp. När riksdagen fått ta del
av innehållet i utredningens principbetänkande
och besluta därom, kan man
väl tänka sig att bryta ut och lösa vissa
detaljfrågor, innan utredningens totala
arbete är slutfört — om detta kan tän -

kas dröja fem, sex eller åtta, tio år,
det vet jag inte.

Jag har helt lekmannamässigt, herr
talman, fattat Kungl. Maj :ts proposition
på följande sätt. Det är viktigt att
det vid domstolarna inte finns alltför
stora målbalanser, så att målens avdömande
kommer lång tid efter åtalens
väckande. Jag vill understryka att detta
är en betydelsefull sak ur alla synpunkter,
både för samhället och för den person
det gäller.

Men hur är det nu med målbalanserna
i de rättsfall det här är fråga om? Kan
man få en praktisk bild av dessa balanser?
Ja, det har inom utskottet gjorts
en undersökning för år 1956 som jag
får anta är ganska tillförlitlig.

Vårt land har 47 rådhusrätter. Hos 7
av dessa översteg balansen 20 procent,
i 7 fall låg siffran mellan 15 och 20
procent och i 33 fall hade man en målbalans
av 15 procent eller mindre av
årsavverkningsresultatet. Sämst låg
Stockholm och Skellefteå till. Malmö
besväras inte av någon målbalans och
Göteborg redovisar bara 12,1, vilket
knappast kan sägas vara någon belastning.
Stadskollegiet i Stockholm har
inom ramen av nuvarande organisation
tagit ett mycket berömvärt initiativ
och har därmed handlat föredömligt
genom att ha förstärkt rådhusrätten
för viss tid genom inrättande av
ytterligare en tredomaravdelning. På
det sättet har man, enligt uppgifter som
kommit oss till handa, från den 1 juli i
år bantat ner balansen i trafikmål, som
den 1 juli 1955 uppgick till 1 794, till
nuvarande 719. Detta visar, herr talman,
att vill man ha ögonen på de brister
som kan finnas, så går det att klara
av ganska mycket.

Man kan naturligtvis säga, att en målbalans
på 20 procent är för hög, men
de sakkunniga menar dock att en sådan
målbalans vid rådhusrätterna inte
är särskilt anmärkningsvärd. Av landets
47 rådhusrätter har 33 en balans
på 15 procent eller mindre, och detta

Onsdagen den 11 december 1957 em.

Nr 29 119

är icke en situation som påkallar en
krislösning. Håller detta resonemang —
och det menar jag att det gör — är det
faktiskt så att 40 av landets 47 rådhusrätter
icke berörs av motiveringen för
reformen.

Ser man på häradsrätterna, som inte
berörs av den i propositionen föreslagna
omorganisationen, så är situationen
den att målbalanserna i förhållande
till årsavverkningsresultaten är
mycket dystrare. Detta har också utskottets
ordförande klarlagt här. 16 av
landets häradsrätter hade 1956 en målbalans
av över 30 procent och 54 häradsrätter
hade över 20 procent. Södertörn
uppvisar 33 procent, Piteå 35,2
procent, Hising-Sävedal 38,8 procent,
Gällivare 32 procent osv. Någon ökning
av målbalanserna vid rådhusrätterna
under de senare åren kan inte påvisas.
Tar man t. ex. jämförelseåren 1954—
1956 föreligger faktiskt en sekundär
minskning om nu de uppgifter håller
som utskottet fått.

Alla är vi överens om åt! stora målbalanser
och långa väntetider innebär
allvarliga olägenheter ur straffrättslig
synpunkt. Man kan rent av sätta i fråga
om inte rättssäkerheten kan äventyras,
om processen blir för långsam. Vi har
starkt betonat detta i vår reservation
på sid. 59. Det kan dock inte vara riktigt,
herr talman, att låta storstadsförhållandena,
särskilt huvudstadens förhållanden,
vara riktpunkten för hela
landet. Åter kommer jag tillbaka till
detta att om man antar att en målbalans
på mellan 10 och 20 procent av
årsavverkningen icke är särskilt anmärkningsvärd,
då faller 40 av landets
47 rådhusrätter utanför motiveringen
för den nu föreslagna omorganisationen,
som enligt min mening är något
av ett provisorium. Detta bestrids inte
av justitieministern och jag skall inte
yttra mig mer om den saken.

Går jag Ii 11 remissvaren, så finner
man (bil- mycket av intresse. Jag vill
här fullständiga herr Frödings bild av

Ändring i rättegångsbalken m. m.

situationen. Närmare ett 30-tal instanser
har avgivit yttranden. Här kan man
med skriftens ord säga, att »rikena står
söndrade mot sig själva». Inom Stockholms
rådhusrätt står 30 ledamöter mot
förslaget och 22 för, som herr Fröding
nämnde. I Göteborgs rådhusrätt står
35 mot Kungl. Maj:ts förslag och 8 för.
Fin stor majoritet av Sveriges stadsdomare
står emot och två för. Så är
det i de allra flesta fall. Man kan säga
att remissvaren fördelar sig precis som
rösterna inom lagutskottet, hälften för
och hälften emot. Jag skall inte trötta
kammaren med att redovisa de skäl man
framhåller på remisshåll för förslaget
och inte heller skälen emot. Skall man
redovisa det ena måste man i ärlighetens
namn också redovisa det andra,
men detta skulle ta för lång tid.

De återstående minuterna skall jag,
herr talman, ägna åt att se på de
ekonomiska konsekvenserna av den föreslagna
omorganisationen. Herr Fröding
androg remissvaren, de som inte
trodde på utgiftsökningar utan
t. o. m. på minskningar. Jag kan fullständiga
bilden genom att säga någonting
om de svar som tror på en ökning.
Någon utredning av sakkunniga har vi
inte att tillgå. Remissvaren ger inget
faktiskt besked. Somliga nöjer sig med
att säga att man inte tror på några besparingar.
Andra, t. ex. Göteborgs rådhusrätt,
håller före att den föreslagna
omorganisationen blir rätt kostsam.
Malmö tvekar inte om att det blir ökade
kostnader. Sveriges juristförbund säger,
att förslaget ur kostnadssynpunkt
inger betänkligheter. Fn organisation
som herr Fröding talade om, Sveriges
stadsdomare, säger klart ifrån att förslaget
kommer att medföra ökade kostnader.
Till detta vill jag säga, herr talman,
att om det föreligger en sådan
situation, att målbalanserna är onormalt
stora och rättssäkerheten står i
fara, då skulle man icke sky kostnaderna.
Då skall man inte stå och tala om
risken av ökade kostnader. Jag kan

120 Nr 29

Onsdagen den 11 december 1957 em.

Ändring i rättegångsbalken m. m.

dock inte finna att situationen är sådan
enligt de uppgifter som kommit
utskottet till del. För att erhålla ett någorlunda
adekvat material för att bedöma
de ekonomiska verkningarna av
det förslag, som här framlagts, har utskottet
hos rådhusrätterna hemställt om
uppgifter, som i görligaste mån skall ge
en bild av kostnaderna. Det framgår av
de samlade upplysningar som vi har
fått att kostnadsökningen skulle bli ungefär
900 000 kronor. Jag har ägnat rätt
mycket arbete åt att få fram tillförlitliga
siffror. Exakta tal går dock inte
att erhålla.

900 000 kronor är inte mycket pengar,
om de skall vägas mot större effektivitet
hos domstolarna och ett ökat rättsskydd.
I ett nödläge kan man bli tvungen
att lägga ut pengar tidigare än man
vill och kanske på saker som inte är
så tilltalande, men här kan man inte
tala om ett faktiskt nödläge, som skulle
framtvinga åtgärder just nu.

Stockholm skulle enligt en uppgift få
en kostnadsökning på 250 000 kronor
och enligt en annan lika sakkunnig utredning
på 340 000 kronor. För Göteborg
är siffran 66 000 kronor, för
Malmö 145 000, för Uppsala 20 000, för
Västerås 33 000, för Karlstad 33 500,
för Halmstad 56 000 och för Sundsvall
34 500. Ett tiotal rådhusrätter redovisar
en ökning på cirka 10 000 kronor. En
enda rådhusrätt tror på en minskning
med 3 600 kronor. Detta är alltså de
uppgifter som utskottet fått och som
jag antar är relevanta. Jag tror att dessa
siffror är mycket försiktigt hållna. Det
är dock uppenbart att reformen för
det mycket stora antal rådhusrätter,
som med nuvarande organisation kan
tillfredsställande fullgöra sina arbetsuppgifter,
om nu riksdagen beslutar i
enlighet med utskottets förslag — vilket
jag hoppas att den inte gör — under
en lång övergångstid kommer att
få ikläda sig avsevärda merkostnader.

När man skall bedöma reformen ur
kostnadssynpunkt, bör detta rättvis -

ligen ske under jämförelse med den
arbetskapacitet man uppnår med nuvarande
organisation och den organisation
som propositionen förutsätter.
Alltför enkel, säger man på sakkunnigt
håll, är den matematiken, att ett ersättande
av tredomarorganisationen med
en lagfaren domare och nämnd genast
skulle få till stånd tredubbel arbetskapacitet.
Så enkelt är det inte. Man
får nog vara ytterst försiktig, när man
jämför effektiviteten hos den nya och
den gamla ordningen. Även Kungl.
Maj :t går här så blygsamt fram och
betonar: troligen har vi här att göra
med så många osäkra faktorer, att jämförelseresultatet
blir utan värde. Det
man däremot inte är osäker på är att
för sådana rådhusrätter, som inte är i
behov av förstärkning för att bemästra
sina arbetsuppgifter, får man räkna
med ökade kostnader. För Stockholms
del skulle det förmodligen betyda en
ökning av nämndemännen från ca 450
till 600 och en kostnadsökning av ca
200 000 kronor. I mindre skala blir förhållandet
detsamma utöver landet. För
samtliga städer, även för dem som inte
har målbalans, blir den omedelbara
följden av förslagets genomförande
kostnadsökningar. Man måste förutom
utgifter för nämndemännen kalkylera
med ökat antal åklagare och flera domstolslokaler.

Herr talman! Jag skall sluta med att
summera vad som varit avgörande för
mig.

Utredningens principbetänkande väntas
komma om ett eller ett och ett halvt
år. Då är tiden inne att handla. Målbalansen
är inte värre än att den med
litet god vilja kan bemästras till dess
att riktlinjerna för rådhusrätternas sammansättning
lagts fram. På kostnadssidan
finns ingen sakkunnigutredning,
men de flesta rådhusrätter, som inget
behov har av snabb omorganisation,
skulle få vidkännas större eller mindre
utgifter. De kan som jag nämnde totalt
beräknas till bortåt 900 000 kronor.

Onsdagen den 11 december 1957 em.

Nr 29

121

Jag tycker att det är självklart, att
domstolar med lika sammansättning
skall ha lika befogenheter. Detta blir
icke fallet om man genomför den här
tillämnade ordningen. En rådhusrätt
med den nu föreslagna tremannanämnden
skulle kunna döma även i mål om
frihetsstraff och skadestånd. En häradsrätt
åter med motsvarande sammansättning
får däremot förekomma
endast i bötesmål men aldrig i mål, där
det är fråga om skadestånd, såvida de
upplysningar är riktiga, som utskottet
erhållit. Denna skillnad är inte bra för
rättens egen skull, ty ingen kan eller
vill väl göra gällande, att vare sig domaren
eller nämndemännen besitter större
kompetens i ena eller andra fallet. Bristen
på enhetlighet i de båda rätterna
blir så mycket mer markant som den
ju skulle komma att beröra det alldeles
övervägande flertalet av förekommande
brottmål.

Herr talman! Med detta har jag redovisat
skälen till mitt ståndpunktstagande
och yrkar bifall till reservationen.

Herr FRÖDING (h) kort genmäle:

Herr talman! Ett par små repliker
till herr Gustafsson. Det brinner inte i
takåsen, men brottmålsfloden hotar att
svämma över. Som justitieministern
upplyste, stiger antalet brottmål per år
avsevärt.

En annan sak: om man i framtiden
mot all förmodan skulle kunna anse sig
böra ändra på antalet ledamöter i den
lilla nämnden, vore detta väl i och för
sig mycket lätt att genomföra.

Beträffande häradsrätternas balans
förhåller det sig på det sättet, herr
Gustafsson, att häradsrätterna arbetar
med ett minimum av domare och med
enklast möjliga organisation. För rådhusrätternas
del utnyttjas däremot det
stora antalet domare för närvarande
icke på ett rationellt sätt.

1 anledning av herr Gustafssons uppgifter
om kostnaderna vill jag utöver
vad jag förut sagt framhålla, alt man

Ändring i rättegångsbalken m. m.

här även måste räkna med vilka kostnader
en motsvarande effektivitetsökning
inom den nuvarande organisationens
ram skulle komma att dra. Jag
försäkrar att det är inte litet.

Herr GEZELIUS (h):

Herr talman! Det är ingalunda min
avsikt att gå in på en ytterligare
granskning av de ståndpunkter som
lottmajoriteten eller minoriteten har
hävdat i utskottsutlåtandet. Jag skall
endast tillåta mig att först med några
korta ord som en bakgrund till den
nya synpunkt jag anlägger på frågan
ange, varför jag har anslutit mig till
reservationens yrkande om avslag på
propositionen. Det är uteslutande principiella
skäl — principiella både när
det gäller innehållet och när det gäller
formen -— som avgör min inställning
till detta reformförslag.

Jag skall tillåta mig att som bakgrund
och för att undgå varje polemik på den
punkten citera några ord ur utskottsmajoritetens
utlåtande: »Inom stads domstolsutredningen

pågår sålunda utredning
rörande rådhusrätternas förstatligande
samt deras framtida organisation.
Vid sitt ställningstagande till
frågan om rådhusrätternas organisation
har utredningen att beakta förhållandet
mellan dessa domstolar och övriga
allmänna underrätter. Även frågor
rörande häradsrätternas sammansättning
och häradsnämndens rösträtt omfattas
av utredningens uppdrag. I det
problemkomplex, till vilket utredningen
alltså har att taga ställning, ingår
som eu viktig del spörsmålet om lekmännens
deltagande i rättskipningen i
första instans och formerna därför. Enligt
vad i propositionen upplyses har
utredningen, som hittills hunnit ingå i
närmare överväganden allenast av frågan
om de allmänna underrätternas
sammansättning, ännu framför sig ett
omfattande utredningsarbete, som berör
stora och invecklade frågor. Med hänsyn
hl. a. härtill har det antagits att de

122

Nr 29

Onsdagen den 11 december 1957 em.

Ändring i rättegångsbalken m. m.

slutliga reformförslagen på detta område
icke kan beräknas bli förverkligade
förrän avsevärd tid förflutit.»

Detta kan icke bestridas, även om
man av justitieministerns anförande
fick den uppfattningen, att det var ganska
lätt att bryta ut frågeställningen av
i dag till särskild behandling. Här är
det fråga om mycket ömtåliga problem,
och man undrar vad anledningen är till
att detta område skall brytas ut och en
ny domstolsform skapas i rådhusrätterna.
Här åberopas balansen. Det framgår
av propositionen att departementschefen
uttalat följande: »Att till prövning
upptaga frågan om rådhusrätts sammansättning
i brottmål, innan utredningen
slutfört sitt uppdrag i övrigt,
kan naturligtvis medföra vissa olägenheter.
Å andra sidan förekommer också
skäl som talar för en omedelbar behandling
av detta lagstiftningsärende.
Den på senare tid ökade måltillströmningen
har framkallat en stigande målbalans
vid åtskilliga domstolar.»

Jag är den förste att medge — och
det gör jag närmast i min egenskap av
advokat — att eftersläpningen beträffande
brottmålen är ett hot mot rättssäkerheten
eller snarare skapar rättsosäkerhet
för den enskilde. Det kan
motivera att man vidtar åtgärder för
att stärka domstolarnas effektivitet, men
det är inte nu för mig ett avgörande
och bärande skäl. Majoriteten säger
själv, att utskottet inte tar upp till behandling
frågan om tremannanämnd i
häradsrätten, därför att det inte föreligger
något så starkt praktiskt behov.
Detta finner man ehuru eftersläpningen,
av orsaker som jag inte skall inleda
någon tvist om, är betydligt större i en
del häradsrätter än den är i åtskilliga
städer. Frågan är alltså närmast ett
storstadsproblem, och det är särskilt
Stockholms rådhusrätt som har det besvärligt.
Jag skall inte uppta tiden med
att gå in på orsakerna härtill eller behandla
frågan, huruvida Stockholms
stad har tillräckligt tillgodosett effek -

tivitetskraven. Från början har man
alltså varit fullkomligt på det klara med
att det för häradsrätternas del icke för
närvarande föreligger något praktiskt
behov av den föreslagna ändringen utan
att man där skulle kunna vänta.

Min gode vän herr Frödings motion
II: G97 har upprepade gånger åberopats,
och det är inte min avsikt att på
något sätt använda den i polemik mot
herr Fröding. Vad han säger i motionen
är emellertid ett avgörande motiv
för att jag inte velat ge mig in på några
äventyrligheter med att vara med om
att skapa en speciell form genom ett
beslut, som sedan skulle kunna binda
lierr Fröding som utredningsman eller
justitieministern vid prövningen av alla
de skiftande spörsmål som måste komma
upp.

I motionen anför herr Fröding —
och här stryker jag under varje ord —
att det ur principiell synpunkt knappast
kan vara riktigt att även i framtiden
tillämpa olika regler i rådhusrätt
och häradsrätt, såvitt angår domstolens
sammansättning i brottmål, men att
denna olikhet, om propositionen oförändrad
bifölles, skulle komma att bli
bestående för avsevärd tid framåt. Man
kan mot detta ställa justitieministerns
försäkran att han redan till den 1 januari
1959 skall kunna utplåna denna
skillnad mellan rådhusrätt och häradsrätt.
Det är detta som gör saken så oerhört
betänklig för mig — jag skall återkomma
till det.

Det är inte fråga om att det blir likformighet
genom systemet med en domare
och tre nämndemän, utan man
måste också — det vill jag särskilt stryka
under efter justitieministerns anförande
— pröva kompetensområdet, man
måste pröva effektiviteten hos tre
nämndemän i städer och tre nämndemän
på landet, man måste också pröva
målens art och beskaffenhet. Jag är
inte säker på att jag inte skulle kunna
acceptera att man lät domstolsorganisationen
vara beroende av vilken art av

Onsdagen den 11 december 1957 em.

Nr 29 123

mål som skall bedömas, så att man t. ex.
låter ordningsförseelser och parkeringsförseelser
dömas av en mindre kvalificerad
nämnd. Man kan å andra sidan
skilja ut t. ex. tvister om immateriell
äganderätt och andra mera invecklade
mål.

Däremot är nämnden sådan den förekommer
nu mycket betydelsefull. Under
den senaste veckan har nämndemän
ringt till mig och frågat vilken
ståndpunkt jag intar. När jag sade til!
en nämndeman att jag kommer att yrka
avslag på propositionen, sade han att
det var bra. Man hade resonerat om
detta och funnit att det inte kan vara
riktigt att häradshövding och tre nämndemän
skulle döma till frihetsstraff,
utan man ville vara fler än tre att resonera
om saken.

Det är alltså många spörsmål som
reser sig. Följdriktigt yrkade därför
herr Fröding i sin motion att utskottet
skulle utarbeta lagtext och lägga
fram förslag till reform. Man var nämligen
helt på det klara med att det är
en halvmesyr att ha en form av domstol
i städerna och en annan på landet.
Utskottet avvisade motionsyrkandet och
säger, att det inte finns några möjligheter
för utskottet alt biträda ett dylikt
yrkande, eftersom denna fråga aldrig
har varit föremål för utredning och
remissbehandling. Följaktligen anser
utskottet att man inte på så lösa boliner
kan föreslå riksdagen en sådan här reform.

Nu kommer jag fram till vad som har
gjort mig ännu mer betänksam. Jag anser
inte målbalansen påkalla ett avsteg
från den principiella behandlingen av
en lagstiftningsfråga, och justitieministerns
anförande gjorde mig i hög grad
betänksam. För att stödja utskottets och
närmast herr Frödings ståndpunkt sade
han, att han skulle göra allt vad han
kan för att innan lagen träder i kraft
1 januari 1959 utplåna denna skillnad.
Både justitieministern och herr Fröding
är sålunda fullt på det klara med

Ändring i rättegångsbalken m. m.

att det föreligger en principiell oformlighet,
som måste avhjälpas.

Uttalandet av justitieministern gjorde
mig som sagt mycket betänksam. Ty justitieministern
utlovar nu en jämlikhet
på basis av detta utskottsutlåtande, utan
att frågan har utretts och remissbehandlats
och utan att riksdagen har fått utskottsbehandla
den. När justitieministern
säger att lagrådet inte har haft någonting
att invända vill jag påpeka att
lagrådet bara hade att yttra sig om förslaget
till ändring beträffande rådhusrätterna;
lagrådet har sålunda inte haft
hela problemet uppe. Justitieministerns
uttalande om att utredningen mycket
snabbt skulle kunna effektuera detta
strider också mot vad som redovisas
både i propositionen och av utredningsmännen.

Om riksdagen antar utskottets förslag,
har den såsom förslaget är skrivet
knäsatt principen att domare och
tre nämndemän skulle kunna handha
mål som förskyller frihetsstraff och det
även vid häradsrätten. Det är möjligt
att detta är riktigt, men för min del ter
det sig inte tilltalande. Jag kan rent av
säga att det är motbjudande att tänka sig,
att man vid behandlingen av detta ärende
skall avgöra principfrågan om införande
av en domstolsorganisation för
mål, som kan leda till dom om frihetsstraff,
bestående av domare och tre
nämndemän. Man kanske måste tänka på
en uppdelning av målen och utöka
nämndemännens antal till fyra eller fem
av rena rättssäkerhetsskäl. Om nu kammaren
godtar utskottsutlåtandet, har
den godkänt denna princip, och detta
kan mycket väl åberopas av både utredningen
och justitieministern, när
han lägger fram sitt förslag till nästa
års riksdag. Om nu lagutskottet och
riksdagen nästa år inte anser sig kunna
acceptera en organisation, som är likformig
för rådhusrätter och häradsrätter,
ulan efter en noggrann prövning
över hela fältet — om nödvändigheten
av en sådan prövning är man, som jag

124 Nr 29

Onsdagen den 11 december 1957 em.

Ändring i rättegångsbalken m. m.

förut betonade, ense —- skulle stanna
för ett annat beslut, hur blir det då
med denna förhastade reform? Jag kan
för egen del inte medverka till detta
utan att det finns starkare skäl än den
olägenhet som för dagen föreligger.

Lagutskottet fick denna proposition i
början av året. Yi är inte förrän i elfte
timmen färdiga att ta förslaget, och då
står inom utskottet 8 ledamöter mot 8
på denna punkt. Jag frågar mig om
denna behandling av en lagstiftningsfråga
kan vara tillfredsställande.

Jag skall inte alls ingå på övriga hithörande
frågor. Jag vill endast framhålla
att jag finner det betänkligt att utredningen
inte får arbeta förutsättningslöst,
som den vid tillsättandet avsågs
skola göra, utan nu bindes av beslut
från riksdagens sida, och likaså att
riksdagen inte skall få tid att efter denna
utrednings slutförande och vederbörligt
remissförfarande förutsättningslöst
överväga frågan. Den gäller ytterst,
vilket inte klart framgick av justitieministerns
anförande, kompetensområdena
för dessa domstolar. Jag tror inte
man är hjälpt med att få bort målbalansen
beträffande ordningsförseelser,
parkeringsförseelser och dylikt genom
att tillskapa denna tremannanämnd.
Man kanske får lov att gå längre ned
för att skilja ut dessa enkla mål, och
man måste kanske å andra sidan gå
högre upp för att trygga rättssäkerheten
i mål som gäller frihetsstraff.

Detta är, herr talman, en kort redovisning
av de skäl som föranlett mig
att ansluta mig till reservationen och
dess slutkläm. Jag har även velat lugna
mitt samvete genom att här framföra
också de rent principiella betänkligheter
jag hyser mot det sätt, varpå den
nu föreliggande allvarliga lagstiftningsfrågan
behandlats.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet LINDELL:

Herr talman! Herr Gezelius har nog
till en del missförstått mig då jag gjorde

mitt uttalande om att söka åvägabringa
likformighet mellan rättskipningen i
stad och på landet i fråga om brottmåls
behandling i första instans. Jag
kan nämna att det inte bara var stadsdomstolsutredningen
som var inne på
tanken alt man borde ta upp också
frågan om en utvidgning av behörigheten
för häradsrätt med liten nämnd.
Även lagrådet gjorde i sitt yttrande ett
påpekande av samma innebörd. Lagrådet
ville icke framställa någon erinran
mot den ändring som nu föreslås
beträffande rådhusrätterna, även om
det enligt lagrådet varit önskvärt att
jämväl domförhetsreglerna beträffande
häradsrätt blivit föremål för omprövning
i detta sammanhang.

Min företrädare i ämbetet ansåg sig
inte böra framlägga något förslag beträffande
häradsrätterna. Han menade
nämligen att det ärendet inte hade remissbehandlats.
Tiden medgav inte någon
remissbehandling, och frågan saknade
vidare, som herr Gezelius också
framhöll, större praktisk betydelse.

Då jag sade att jag skulle befrämja
en likställighet på denna punkt avsåg
jag givetvis inte att bete mig annorlunda
än den föregående justitieministern
hade avsett att göra. Jag anser sålunda
inte att riksdagens ståndpunktstagande
i den här frågan bör på något sätt binda
riksdagen i framtiden, och jag avser
inte att lägga fram ett förslag om
häradsrätterna utan remissbehandling i
vanlig ordning.

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Bara ett par ord till
min vän herr Fröding. Om jag fattade
honom rätt menade han att så gott som
alla rådhusrätter i vårt land har ett
faktiskt behov av den omorganisation
det här är fråga om. Så är emellertid
inte förhållandet. Jag tror att de siffror
jag nämnde håller, och herr Fröding
har heller inte försökt gendriva dem.

Onsdagen den 11 december 1957 em.

Nr 29

125

Jag har sagt att hos 7 av landets 47 rådhusrätter
översteg målbalansen 15—20
procent, hos 7 låg balansen över 20
procent och hos 33 var målbalansen
högst 15 procent av årsavverkningen.
Jag vill då fråga herr Fröding om han
menar att även de rådhusrätter, som
har denna hyggliga för att inte säga
rent minimala balans —• det finns de
som ligger ganska långt under 15 procent
— absolut är i behov av den nyordning
eller den nya organisation som
nu föreslås.

Jag har fått ytterligare en del aktuella
siffror, som jag tror är riktiga. För
år 1956 visar det sig exempelvis att
målbalansen för Göteborg, som är en
stor stad, utgör 12,1 procent, Östersund
har 12,6 procent, Falun 14,8 procent,
Luleå 9,1 procent och Karlstad 16,1
procent. Sakkunskapen anser att en sådan
balans inte utgör någon fara utan
får betraktas som tämligen normal. Det
är med utgångspunkt från dessa synpunkter
jag säger att den nu ifrågasatta
kostnadsökningen icke är nödvändig
för flertalet av de städer som har rådhusrätt,
i varje fall icke för de 33 städer
där målbalansen utgjorde högst 15
procent. Ingen kan bestrida riktigheten
av de siffror rådhusrätterna lämnat på
vår förfrågan. Göteborg får genom den
föreslagna reformen en extra utgift på
66 000 kronor, Malmö 145 000 kronor,
Uppsala 20 000 kronor, Västerås 33 000
kronor o. s. v. Dessa städer har emellertid
inte behov av omorganisationen.

Herr GEZELIUS (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill inte bestrida
att jag kan ha missuppfattat justitieministern,
men det heror i så fall på att
jag med hänsyn till storleksordningen
på detta komplex inte kunde tänka mig,
att justitieministern vågade ge ett löfte
om att redan före 1 januari 1959 lösa
detta problem. Jag har förut påpekat, att
utredningen själv och även departementschefen
vid propositionens framläggande
uttryckligen konstaterade, att

Ändring i rättegångsbalken m. m.

reformförslaget icke kunde beräknas bli
förverkligat förrän avsevärd tid förflutit.

Då vill jag anföra ytterligare två saker
som gjort att jag aldrig kunde tänka
mig, att dessa problem skulle kunna
lösas så fort. Lagrådet har icke motsatt
sig detta förslag beträffande rådhusrätterna,
men lagrådet uttalar: »Remissprotokollet
ger icke någon klarhet
om riktlinjerna för en mera slutgiltig
reglering av frågan om underrätternas
domförhet i brottmål. Enligt lagrådets
mening bör det dock i allmänhet vara
lämpligt att lekmän deltaga vid avgörande
av brottmål som är av någon betydenhet,
såframt rekryteringen av
nämndemän icke erbjuder större svårigheter.
Lagrådet vill därför icke framställa
någon erinran mot den ändring
som nu föreslås beträffande rådhusrätterna,
även om det varit önskvärt att
jämväl domförhetsreglerna beträffande
häradsrätt blivit föremål för omprövning
i detta sammanhang. Samtidigt vill
lagrådet emellertid på längre sikt understryka
angelägenheten av att den lagfarne
domaren verkligen representerar
erfarenhet och kan svara för kontinuitet
i avgörandena.»

Vad som sedan gjort mig ytterligare
betänksam är att det i utskottets yttrande,
såsom det här dikterats av utskottsmajoriteten,
på sid. 47 direkt heter:
»Godtages att tre nämndemän är till
fyllest för de mål varom nu är fråga kan
svårligen inses, varför icke denna sammansättningsform
skulle behållas även
framdeles.» Det är ju ganska betänkligt
att deltaga i ett beslut, som låser fast
detta, utan att man närmare har penetrerat
frågan.

Herr FRÖDING (h) kort genmäle:

Herr talman! En liten replik till herr
Gustafsson i Borås.

När det gäller att bedöma arbetskraftsbehovet
får man nog inte stirra
sig blind på den nu föreliggande balanssiffran,
utan man måste också ta hän -

126 Nr 29

Onsdagen den 11 december 1957 em.

Ändring i rättegångsbalken m. m.

syn till den väntade ökningen av måltillströmningen.
Luleå redovisar t. ex.
bara 9,1 procents balans, men staden
säger själv att den föreslagna reformen
beräknas ge en omedelbar välbehövlig
lättnad i arbetsbördan för juristerna
och göra anställandet av en extra assessor
överflödigt för närvarande. Jag
är fullt medveten om att inte alla städer
redan nu står på gränsen till att
behöva ta in nytt folk, men av deras
egna yttranden framgår, att det är en
hel del av dem som nått den gränsen.

Herr ONSJÖ (ep):

Herr talman! Den frågan vi nu behandlar
är vid det här laget utförligt
redovisad både i lagutskottets utlåtande
och i de anföranden som hållits här
i kammaren — framför allt justitieministerns
anförande var i mitt tycke mycket
klarläggande, och de ledamöter som
var inne och hörde honom borde vara
väl insatta i vad saken gäller. Jag skall
för min del inte gå in på några detaljer
och upprepa vad som sagts från flera
håll. Jag skall bara säga några ord om
hur jag som lekman ser på frågan och
vad som gjort att jag förenat mig med
utskottsmajoriteten.

I propositionen föreslås en omorganisation
av rådhusrätterna, vilken skall
göra det möjligt för dem att på ett effektivare
och bättre sätt fullgöra sina
uppgifter. Utskottets ärade ordförande,
herr Rvlander, ansträngde sig i sitt för
övrigt mycket intressanta anförande att
karakterisera detta förslag som en liten
pusselbit, en relativt obetydlig sak.
Om den saken kan man givetvis ha olika
uppfattningar. Jag tycker nog att det är
en ganska betydelsefull sak. Om det inte
är så, är det väl närmast genant att vi
inom utskottet inte kunnat komma överens
utan kommit hit med ett utlåtande
där vi står åtta mot åtta.

Vi har som bekant två typer av domstolar
i första instans. Vi har rådhusrätterna
i en del städer, och vi har
häradsrätterna i landet i övrigt. Vad

som skiljer dessa två typer är bland
annat, att häradsrätterna är statliga och
rådhusrätterna kommunala institutioner.
Men den väsentliga skillnaden är,
att de är olika organiserade; de har
olika domförhetsregler. I häradsrätterna
—- jag upprepar nu vad som sagts tidigare
— dömer en domare tillsammans
med minst sju ledamöter i en nämnd
praktiskt taget i alla mål, i varje fall
i mål av någon betydelse, under det att
i rådhusrätterna dömer domstolen i
den sammansättningen endast i grövre
brottmål som kan föranleda straffarbete
i två år. Vid övriga mål, som utgör det
största antalet, dömer ett juristkollegium
bestående av tre eller fyra lagfarna
domare utan biträde av lekmän. Det
är detta förhållande man vill ändra.
Det är uppenbarligen otillfredsställande
att domstolar som fyller samma funktioner
inom rättsvården skall vara så
olika organiserade.

Det kan kanske sägas att denna fråga
håller på att lösas automatiskt i och med
att rådhusrätterna är på avskrivning;
det bildas inga nya rådhusrätter utan
tvärtom försvinner en del genom att
städer läggs under landsrätt.

Den sittande stadsdomstolsutredningen
har till uppgift att utreda frågan
om rådhusrätternas förstatligande. Detta
kommer emellertid, som tidigare
framhållits, att ta lång tid. Vi vet inte
när utredningen blir färdig, och sedan
den är färdig tar det mycket lång tid
innan reformen kan förverkligas. Siffran
10 år har nämnts, men 15 år är
kanske det minsta vi får räkna med.
Under sådana förhållanden finner jag
det naturligt att man måste vara beredd
att ta delreformer, om det visar sig behövligt.

Huvudsaken vid en sådan delreforms
genomförande är ju att man inte föregriper
den slutliga reformen. Såvitt jag
kan förstå är det detta herr Gezelius är
mest rädd för. Här vill jag erinra om
att propositionen bygger på ett delbetänkande
från stadsdomstolsutredning -

Onsdagen den 11 december 1957 em.

Nr 29 127

en, alltså den utredning som håller på
att lösa frågan om rådhusrätternas organisation.
Det bör väl vara en garanti
för att vad vi här skall besluta inte kommer
att gå stick i stäv mot denna utrednings
slutliga förslag.

Som jag uppfattat saken innebär denna
delreform ett steg på vägen mot det
som vi kommer fram till så småningom.
Den direkta anledningen till att detta
förslag nu framlagts är ju att rådhusrätterna,
framför allt i de större städerna,
inte hinner med sina uppgifter.
De hinner inte handlägga målen i den
takt dessa blir aktuella. Förbrytarna arbetar
fortare än domstolarna, vilket naturligtvis
är ett förhållande som är mycket
allvarligt ur många synpunkter. Det
är väl särskilt i Stockholm detta gäller.
Jag vet inte om det är riktigt, men
det har sagts mig att en gangster som
begår ett misshandelsbrott — och dessa
tycks bli fler och fler här i Stockholm
— vet att om han över huvud taget får
något straff så dröjer det åratal innan
han kommer inför domstol. Förhåller
det sig verkligen så är det ju klart att
något måste göras.

Vi måste hushålla med den kvalificerade
arbetskraften inom domstolarna
och se till att personalen används på
bästa möjliga sätt. Det måste väl då vara
misshushållning med arbetskraft, att
tre jurister med domarkompetens skall
sitta och döma. Förslaget går ut på att
i stället för detta juristkollegium en organisation
skall inrättas där en ensam
domare får döma med hjälp av tre lekmän.
Genom att juristkollegict delas
skulle det kunna bildas tre domstolar.
•lag tror nu inte för den skull att det
blir tre gånger så mycket gjort, men att
det måste bli mera uträttat kan det väl
inte råda någon tvekan om. I varje fall
torde det vara en överdrift att påstå att
det inte blir något alls mera gjort. Herr
Gustafsson i Borås, som jag tyckte var
ovanligt sakkunnig påstod ju detta.

Ett skiil till att man inte vill bygga ut
fler juristkollegier är ju att när råd -

Ändring i rättegångsbalken m. m.

husrätterna en gång förstatligas kommer
organisationen att vara för stor.
Det kan då bli svårt att placera alla rådmän,
assessorer o. s. v. i den nya domstolsorganisationen.
Detta kommer säkert
att bli en mycket dyrbar och svår
sak att klara upp den dag den stora
reformen skall genomföras.

Såvitt jag kunnat finna är det ingen
som gjort gällande att det ur rättssäkerhetssynpunkt
skulle vara en försämring
om rådhusrätterna organiseras på
det sätt varom nu är fråga. Reservanterna
trycker på att det skulle komma
att skapas en ny olikhet i domförhetsreglerna
mellan rådhusrätten och häradsrätten.
Detta är väl dock knappast
riktigt uttryckt. Man kan möjligen säga
att det skapas en annan olikhet än den
som nu finns. Justitieministern har ju
lovat att han skall göra vad han kan för
att vi skall få likformighet med häradsrätterna.
Argumentet att man inte vill
skapa nya olikheter står sig då inte,
och det är alldeles orimligt att vidhålla
den ståndpunkten, när man sedan, om
riksdagen tar detta förslag, har ett alternativt
yrkande att reformen får genomföras
successivt.

Följden bleve olika domförlietsregler
vid olika rådhusrätter. Och om det är
stötande att ha olika domförlietsregler
i rådhusrätt och häradsrätt, så måste
det vara ännu mera stötande att laborera
med olika regler i olika rådhusrätter.

Därför anser jag att vi hör anta det
reformförslag, som nu föreligger. Självfallet
uppstår det under en övergångsperiod
vissa olägenheter i vissa städer.
Det kan inte bestridas, och det kommer
man inte ifrån. Men förr eller senare
måste vi ta dessa olägenheter, som jag
för övrigt inte tror kommer att bli så
stora som man här har velat göra gällande.
Med litet god vilja tror jag inte
att det behöver bli några arbetslösa
jurister i de berörda städerna.

För en lekman är det givetvis svårt
att ta ståndpunkt i eu sådan fråga som
denna. Det tycks för övrigt inte ha va -

128 Nr 29

Onsdagen den 11 december 1957 em.

Ändring i rättegångsbalken m. m.

rit lättare för sakkunskapen — om det
nu finns någon sådan — ty meningarna
har här varit mycket delade. I den mån
jag kunnat sätta mig in i frågan, har
jag dock kommit fram till att jag tveklöst
kan yrka bifall till utskottets förslag.

Herr HEDQVIST (s):

Herr talman! Det mesta borde nu vara
sagt från såväl utskottets som från
reservanternas sida, när det gäller principfrågan
och detaljspörsmålen. De deklarationer
som här tidigare avgivits
visar också, att det har rått principiell
enighet inom utskottet i huvudfrågan,
alltså om det ökade lekmannainflytandet
i vissa brottmål. Oenighet har endast
rått beträffande tidpunkten för reformens
genomförande.

Reservanterna vill inte ha någon delreform.
De vill avvakta hela resultatet
av det arbete, som stadsdomstolsutredningen
nu håller på med. Utredningen
kan emellertid inte bli klar med hela
sitt uppdrag inom den närmaste tiden.
Det står i utskottsutlåtandet att utredningen
inte kan väntas föreligga klar
förrän avsevärd tid förflutit. Utskottet
har emellertid ansett det föreliggande
delreformförslaget vara av utomordentligt
värde ur olika synpunkter — bland
annat med hänsyn till det ökade lekmannainflytandet
inom rådhusrätterna
och önskemålet att öka domstolarnas
effektivitet, vilket kan göra att den nu
inom vissa rådhusrätter ogynnsamma
målbalansen snabbare avverkas — och
att reformen har stort värde när det
gäller att utnyttja domarpersonalen.
Därför har utskottet ansett alla skäl
tala för ett beslut nu, speciellt som detta
inte kan vara till förfång för det fortsatta
reformarbetet.

Då justitieministern dessutom tidigare
i dag utlovat förslag till nästa års
riksdag, syftande till likformighet beträffande
domförheten i häradsrätt och
rådhusrätt, borde det finnas ännu mindre
anledning till tveksamhet från kam -

marens sida att bifalla utskottets förslag.

Herr talman! Med dessa få ord ber
jag att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr JACOBSSON i Sala (s):

Herr talman! Efter det som anförts
här skulle det vara frestande för mig
— eftersom jag i en motion har yrkat
avslag på Kungl. Maj ds proposition -—
att nu orda om motionens innehåll. Det
skall jag emellertid inte göra. Inte heller
kan jag lämna någon statistisk redogörelse
över de verkningar ett antagande
av propositionen skulle få. Det har
herr Gustafsson i Borås redan gjort på
ett utomordentligt klarläggande sätt, när
han påpekade vilka konsekvenser förslaget
skulle få i ekonomiskt avseende.

Jag skall här inskränka mig till att
deklarera varför jag kommit till den
uppfattning jag har i denna fråga, som
jag anser vara av utomordentligt stor
vikt. Frågan rymmer i sig en hel rad
sammanhängande problem, som går i
varann. Man kan därför inte utan vidare
plocka ut en bit här och en bit
där och göra något helt av det. När vi
därför beslutar i frågan, bör vi tänka
på vad förslaget i verkligheten innebär
för rättskipningen här i landet. När jag
läste remissyttrandena i propositionen,
konstaterade jag att de allra mest skiftande
meningar där fördes fram. Den
enda punkt där man var överens var,
att det inom Stockholms stad föreligger
så stor balans beträffande avdömandet
av mål, att där måste ske en
ändring. Det har tydligen också varit
den saken justitieministern lagt som
grund för det lagförslag som nu skall
tillämpas inte bara inom Stockholms
stad -—• vilket i och för sig hade kunnat
ske genom en dellagstiftning —
utan också i landets övriga rådhusrätter,
där man inte har behov av reformen.
Det är obestridligt att det kommer
att medföra mycket stora kostnader
för de flesta rådhusrätterna. Det

Onsdagen den 11 december 1957 em.

Nr 29 129

skulle inte spela någon roll, om man
därigenom hade förbättrat rättskipningen,
men ingenting tyder på att så
skulle vara fallet.

När man läste remissyttrandena, fick
man också klart för sig att det råder i
hög grad delade meningar.

Göta hovrätt erinrar om att utredningen
har rättighet att ompröva samtliga
underrätters sammansättning i såväl
brottmål som tvistemål. »Med spörsmålet
om underrätternas sammansättning
hänger intimt samman frågorna
om instansordningen, domkretsindelningen,
domstolarnas personaluppsättning
med flera frågor av organisatorisk
och samhällsekonomisk art. Hittills föreligger
endast förslag om huru rådhusrätt
skall vara sammansatt i en viss
begränsad grupp av mål. Med hänsyn
till arten och omfattningen av det utredningsarbete
som återstår synes det
hovrätten föga välbetänkt att redan nu
beträffande en viss målgrupp genomföra
en reform, som skulle kunna begränsa
möjligheterna att förutsättningslöst
bedöma övriga frågor om underrätternas
organisation.» Detsamma säger
Göteborgs rådhusrätt.

1951 års rättegångskommitté är inne
på i princip samma sak och anser att
en utbrytning av det här slaget inte
bör ske.

Hovrätten för Nedre Norrland ifrågasätter
— jag anför detta därför att herr
Fröding läste valda delar ur remissyttrandena
— »om det icke — för den
händelse man ej anser sig i stånd att
på sätt hovrätten föreslagit redan nu
genomföra en reform, som omfattar såväl
rådhusrätter som häradsrätter —
ur principiell synpunkt vore lyckligast,
att om en reform nödvändigtvis måste
genomföras innan klarhet vunnits över
hela linjen, den provisoriska lagstiftningen
begränsades till att avse Stockholms
rådhusrätt. Härigenom skulle
enligt hovrättens mening vinnas den
fördelen, att icke nu ett stort antal domstolar
— oavsett om sakligt behov förc9
— Andra kammarens protokoll 1957. Nr

Ändring i rättegångsbalken m. m.

ligger — måste provisoriskt omställa
sina arbetsformer för att, då sedan
häradsrätterna kommer in i bilden och
frågan således i större sammanhang omprövas,
måhända nödgas ånyo revidera
organisationen med allt vad detta innebär
av administrativt detaljarbete och
andra besvärligheter, för att ej tala om
den störning av domstolarnas arbetsro,
som täta ändringar av detta slag för
med sig.»

Det är således en ganska nedgörande
kritik som från vissa remissinstansers
sida har riktats mot propositionen.

Jag vill sluta med att säga, att jag
inte på något sätt har velat ifrågasätta
lämpligheten av en utökning av nämndemannainstitutionen.
I det avseendet
gladde jag mig i allra högsta grad åt
herr Frödings anförande. Det värmde
mig om hjärtat, att hans uppfattning
helt och hållet överensstämmer med
min egen vad beträffar nämndens medverkan
i brottmål.

Vad jag vänt mig mot är uteslutande
procedurfrågan. Denna kolossalt viktiga
sak borde tas under omprövning
i stadsdomstolsutredningen, innan man
gör ett principuttalande om hur domförhetsreglerna
skall ordnas i både rådhusrätt
och häradsrätt. Nu lösrycker
man en bit och kommer med ytterligare
förslag vid annat tillfälle. Att detta
skulle innebära, att frågan förutsättningslöst
kan behandlas i stadsdomstolsutredningen,
tror jag inte på. Meningarna
har varit alltför delade redan
tidigare, och man vet ingenting om
vilken slutsats utredningen kommer till.
Och vilket blir resultatet när det gäller
frågan om statens övertagande av rådhusrätterna? Jag

anser att frågan inte behandlats
i rätt ordning. En lösning måste en
gång komma till stånd i form av nämnd,
och jag har tidigare från denna talarstol
sagt, att nämndförfarandet bör utsträckas
även till hovrätten. Men jag
vill inte alt det skall ske på det sätt som
här föreslagits genom att frågorna tas
29

130 Nr 29

Onsdagen den 11 december 1957 em.

Ändring i rättegångsbalken m. m.

upp bit för bit, utan det skall ske efter
ett ordentligt principuttalande från
stadsdomstolsutredningen.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen.

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp):

Herr talman! Jag har begärt ordet
bara för att säga några få ord närmast
med anledning av att jag i fjol väckte
en motion, som rent principiellt gick
på samma linje som denna proposition,
ehuru den avsåg elt annat område.

Det har sagts här, att det varit bättre
om man fått överblicka och ta ståndpunkt
till ett större avsnitt i detta sammanhang.
Det är möjligt att så är fallet,
men jag tycker för min del inte att
detta kan väga så tungt, att man skall
avstå från att gå ett steg i den riktning
man anser vara den principiellt rätta,
när förslaget nu ligger på riksdagens
bord.

Det har också sagts att ett beslut,
som innebär bifall till propositionen,
skulle binda riksdagen. Detta är kanske
också riktigt. Från min synpunkt
medför detta dock närmast en fördel.
Eftersom jag är av den principiella uppfattningen,
att det bör vara ett starkt
lekmannainflytande, så har jag ingenting
emot om riksdagen ytterligare något
bindes vid denna principiella inställning,
som jag för min del tycker är
väl förenlig med gammal god liberal
tradition. Jag kommer därför att rösta
för propositionens förslag, och jag yrkar
bifall till detta.

Överläggningen förklarades härmed
avslutad. Herr talmannen gav propositioner
dels på godkännande av 1 kap.
11 och 12 §§ i utskottets förevarande
förslag dels ock på avslag å utskottets
hemställan i denna del; och fann herr
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Rylander begärde likväl votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner
1 kap. 11 och 12 §§ i första lagutskottets
föreliggande förslag till lag om
ändring i rättegångsbalken, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren avslagit
utskottets hemställan i denna del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för ja-propositionen.
Herr Rylander begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 124 ja och 67 nej, varjämte
7 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså godkänt utskottets
förslag till lydelse av 1 kap.
11 och 12 §§ i förevarande lag.

6 kap. 1 och 9 §§ samt 29 kap. 1, 3, 4
och 6 §§

Godkändes.

övergångsbestämmelserna föredrogos;
och yttrade därvid:

Herr RYLANDER (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till alternativ 2 i den till utlåtandet
fogade reservationen.

Herr FRÖDING (h):

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på godkännande av övergångsbestämmelserna
till utskottets förslag till lag
om ändring i rättegångsbalken dels ock
på godkännande av dessa bestämmelser

Onsdagen den 11 december 1957 em.

Nr 29 131

Ändrad redovisning av de s. k. Guadeloupe-medlen

med det tillägg, som föreslagits i den
vid utlåtandet fogade reservationen;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Rylander begärde likväl
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner
övergångsbestämmelserna till första
lagutskottets föreliggande förslag till lag
om ändring i rättegångsbalken, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt
dessa bestämmelser med det tillägg,
som föreslagits i den vid utlåtandet fogade
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för ja-propositionen.
Herr Rylander begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 124 ja och 71 nej, varjämte
8 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså godkänt utskottets
förslag till övergångsbestämmelser.

Utskottets hemställan i punkten A) t.

Förklarades besvarad genom kammarens
beslut med avseende å lagförslaget.

Punkterna A) 2. och B)

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 2

Föredrogos vart för sig utrikesutskottets
utlåtanden:

nr 9, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition om godkännande av handelsavtal
mellan Sverige och Folkrepubliken
Kina, och

nr 10, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
tilläggsprotokoll nr 9 till överenskommelsen
den 19 september 1950 angående
upprättande av en europeisk betalningsunion.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 3

Ändrad redovisning av de s. k. Guadeloupe-medlen Föredrogs

statsutskottets utlåtande nr
177, i anledning av väckta motioner om
utredning och ändrad redovisning av
de s. k. Guadeloupe-medlen.

I en inom andra kammaren av herr
Johansson i Stockholm väckt motion
(11:303) hade hemställts, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t begära
utredning om de omständigheter, som
vore förknippade med tillkomsten av
det årliga anslag av 300 000 kronor, som
Konungen i enlighet med rikets ständers
underdåniga skrivelse av den 2
augusti 1815 åtnjöte, och att Kungl. Maj :t
med Hans Majestät Konungen sökte träffa
sådan överenskommelse, att ifrågavarande
anslag inte vidare måtte utbetalas
från riksgäldskontoret.

Vidare hade i en inom andra kammaren
av herr IJagnell och fru Ekendahl
väckt motion (11:304) hemställts, att
riksdagen i skrivelse till Konungen måtte
hemställa, att den post å 300 000 kronor,
utgörande Konungen tillkommande
ränta på de s. k. Guadeloupe-medlen,
som hittills direkt utbetalats av riksgäldskontoret,
måtte ingå i redovisningen
av de egentliga statsutgifterna för
kungl. hov- och slottsstaterna.

I anledning av motionen II: 303 hade
på föranstaltande av utskottet filosofie
doktorn Ingel Wadén utarbetat en så -

132 Nr 29

Onsdagen den 11 december 1957 em.

Ändrad redovisning av de s. k. Guadeloupe-medlen

som bilaga till dess utlåtande fogad utredning
angående rätten till ersättningen
för ön Guadeloupe.

Utskottet hemställde,

a) att motionen II: 303 icke måtte til]
någon riksdagens åtgärd föranleda;

b) att motionen II: 304 icke måtte till
någon riksdagens åtgärd föranleda.

I motiveringen anförde utskottet
bland annat, under åberopande av Wadéns
utredning, följande:

»Såsom av utredningen torde framgå
har därvid tidigare ej uppmärksammat
källmaterial, som kunnat belysa frågan,
framdragits och hela problemet underkastats
en förnyad analys utan att därvid
sådana synpunkter framkommit,
som kunna anses rubba de slutsatser i
ämnet, vartill 1908 års riksdag kommit.
Med hänsyn härtill och till de synnerligen
ingående undersökningar, som sålunda
verkställts på ifrågavarande område,
kan utskottet icke finna tillräcklig
anledning föreligga att hos riksdagen
nu påyrka en statlig utredning i
ämnet, helst som det knappast torde
vara möjligt att för närvarande nå
längre än vad forskningen hittills gjort
för att bringa klarhet kring omständigheterna
vid tillkomsten av Guadeloupemedlen.
Härav följer, att utskottet avstyrker
motionen i denna del ävensom
yrkandet i densamma om uppgörelse
med Hans Maj :t Konungen om avlösning
av ifrågavarande räntebelopp. I betraktande
av de betydande kapitalutgifter,
som en sådan avlösning under alla förhållanden
måste kräva, torde densamma
icke för staten vara att föredraga framför
den nuvarande ordningen.

Det i motionen II: 304 gjorda yrkandet
torde böra ses mot bakgrunden av
riksdagens bifall till 1815 års proposition
om den utländska statsskuldens inlösning
med hjälp av Guadeloupe-fonden.
Utan hävande av det åtagande, som
innefattas i detta riksdagsbeslut, torde
det icke kunna ifrågakomma att överföra
det Hans Maj :t Konungen tillkom -

mande räntebeloppet till ett riksstatsanslag
och därmed göra detsamma beroende
av riksdagens årliga ställningstaganden.
Med hänsyn härtill och under
åberopande i övrigt av vad utskottet i
det föregående anfört avstyrkes motionen.
»

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr JOHANSSON i Stockholm (k):

Herr talman! Den sparsamhetslinje
som statsutskottet ofta och gärna företräder
har helt övergetts, när utskottet
yrkar avslag på motionerna nr 303 och
304. Det är inga småsummor det här
är fråga om. Den svenska staten har redan
betalat kungahuset 42 miljoner
kronor som ränta på de s. k. Guadeloupe-medlen,
och utskottet anser, att
vi skall fortsätta att betala 300 000 kronor
om året i evärdeliga tider, utöver
anslagen på första huvudtiteln.

Gentemot den betydande historiska
sakkunskap som ifrågasatt själva grunderna
för utbetalning av dessa medel
åberopar utskottet dels statsutskottets
utlåtande över Fredrik Vilhelm Thorssons
motion vid 1908 års riksdag och
dels en utredning av docenten Sture
Waller i en festskrift till en professor
i Lund. Professor Thorvald Höjer, Sveriges
kanske främste kännare av Karl
Johan-tiden, har betecknat statsutskottets
utlåtande år 1908 som »en ganska
intetsägande utredning». Det nuvarande
statsutskottets fastklamrande vid utredningen
i den nämnda festskriften
gentemot den övriga sakkunskapen förtjänar
enligt min mening samma betyg.
Det verkar som om utskottet med benäget
bistånd från intresserat folk letat
efter ett stöd för att även i fortsättningen
få betala ut dessa stora
summor.

Jag kan inte underlåta att göra jämförelser
med statsmakternas sparsamhet
vid andra tillfällen. Under och efter
beredskapstiden betalade statsmakterna
skickliga jurister med särskild upp -

Onsdagen den 11 december 1957 em.

Nr 29 133

Ändrad redovisning av de s. k. Guadeloupe-medlen

gift att ifrågasätta skade- ocli livränteanspråk
från människor, som blivit skadade
och invalidiserade i beredskapen.
Vi har även i riksdagen behandlat en
råd sådana ganska upprörande fall, där
det för lekmannen synes uppenbart, att
staten borde vara ersättningsskyldig till
de skadade, men där man ändå juridiskt
friat statsmakterna från detta ansvar
eller prutat ersättningen till futtigt låga
summor. Jag fann nyligen i ett färskt
statsutskottsutlåtande ett fall, där man
sagt nej till högre ersättningsanspråk
från en man, till en tredjedel invalidiserad,
som hade en summa av 157 kronor
per månad i ersättning. I förevarande
fall har man som sagt formligen
letat efter någon förutsättning att få
fortsätta att betala ut 300 000 kronor
om året.

Förbundsordförande Sten Sjöberg,
som namnes i utskottets utlåtande, har
i en artikel i Dagens Nyheter, med stöd
av professor Höjers arbete, betecknat
Guadeloupe-affären som en furstlig
svindel. För min del skulle jag vilja
kalla den en 140-årig Huseby-affär. Det
är nämligen i hög grad ett krav med
stöd av fingerade och tvivelaktiga värden
och motstridande formuleringar.

Den springande punkten i den historiska
debatten är huruvida ön Guadeloupe
och ersättningsbeloppet för att
ön avträddes är kronprins Karl Johans
och kungahusets privata egendom, om
den tillhörde den svenska staten eller
om, som docenten Waller anser, »en
sorts egendomlig samäganderätt har
uppstått mellan staten och kungahuset».

De som försvarar kungahusets anspråk
har flera motiveringar. De hävdar
dels att England velat belöna kronprins
Karl Johan för att han svek
Frankrike och Napoleon och bytte sida
i kriget. Den mest använda motiveringen
är, att man dels velat hålla kronprinsen
skadeslös för de egendomsförluster
han lidit i samband med denna
övergång och dels velat ge honom en

särskild, betydande inkomstkälla, som
han kunde bruka utan de svenska ständernas
kontroll. Hur han använt dessa
medel skall jag senare visa. När han
hos regering och ständer begärde denna
evighetsränta för sina efterkommande,
använde han huvudsakligen argumentet,
att han skulle hållas skadeslös för
sina stora uppoffringar och förluster
och belönas för sitt löfte att av Guadeloupemedlen
betala rikets utländska
statsskuld. Låt oss ta argumenten i tur
och ordning!

Vad äganderätten beträffar gjorde
rikshushållaren Fredrik Vilhelm Thorsson
redan för 50 år sedan en mycket intressant
observation. Han påvisade att
kronprins Karl Johan gjorde anspråk
på alla inkomster från ön, men att han
ansåg det självklart, att svenska staten
skulle betala alla utgifter. I ett traktat,
där man ålägger den ena kontrahenten
alla skyldigheter, borde samma
kontrahent också ha rättigheterna, förklarade
Thorsson. Det tycker vi är rimligt
även 50 år senare.

Aktstyckena är enligt den historiska
sakkunskapen och även enligt utskottets
festskriftsexpert synnerligen motstridiga.
Arvid Ahnfelt förklarade redan
före sekelskiftet, att Karl XIV Johan
berett sig och sina efterkommande i
evärdeliga tider en vacker ränta och
tillgodogjort sig en vinst på affären på
11 miljoner kronor. Professor Höjer anser
att Ahnfelt avsevärt överdrivit det
sistnämnda beloppet. Harald Wieselgren
betecknade det som ett formellt
övergrepp att traktaten tolkades som om
ön överlämnats till kronprinsen och
icke till Sveriges rike. Professor Reuterskiöld,
känd som riksdagens grundlagsexpert
under årtionden, anser, att hänvisningen
till successionsordningen var
utan betydelse och att den tolkning av
traktaten som utskottet försvarat icke
är juridiskt riktig. Oscar Alin hävdar
att Guadeloupe avträtts till svenska staten
och icke till kungahuset. Professor
Sam Glason, känd förgrundsfigur i hö -

134 Nr 29

Onsdagen den 11 december 1957 em.

Ändrad redovisning av de s. k. Guadeloupe-medlen

gerpartiet, ansåg att tesen att Guadeloupemedlen
var kronprinsens privata
egendom inte kunde upprätthållas. Professor
Höjer anser att det inte finns något
stöd i traktaterna för påståendet,
att ön var kungahusets privata egendom,
och visar, att detta bestreds också av
de främsta samtida experterna. Kronprins
Karl Johan själv opponerade sig
inte ens, när statssekreterare Mörner
framhöll, att förvärvet av ön innebar
en källa till ökade statsinkomster.

Statsutskottets utredningsmän har inte
berört eller också hastigt förbigått
ett par viktiga fakta. När engelska regeringen
förband sig att betala avlösning
för att ön återgavs till Frankrike,
användes icke formuleringen »konungen
av Sverige» utan endast »Sverige». Inte
heller nämndes kronprinsens brev till
sin maka, där han hoppades att genom
transaktionen kunna bereda sina efterkommande
en årlig livränta på 200 000
riksdaler.

Från början stöddes kronprinsens anspråk
endast av statsrådet von Engeström,
medan de övriga statsråden bestred
anspråken. Först sedan konungen
ur sina många privata fonder gett de
övriga statsråden något, som kallades
löneförstärkning, men nog i modernt
språkbruk skulle ges en helt annan beteckning,
övergick de till hans mening.

Det synes också vara ostridigt, att
ständerna undanhölls viktiga fakta, när
de under tacksamhetsbetygelser till
kronprinsen beviljade det stora beloppet
för att hålla honom skadeslös för
hans uppoffringar och förluster. Ständerna
fick tydligen aldrig veta, att
kronprinsen fått riklig ersättning redan
av kejsar Napoleon för sina franska förluster
och att han även i fortsättningen
med mycket bred marginal täckte sina
gåvor och förluster, när han exempelvis
fick 1 550 000 riksdaler från Preussen
genom den s. k. pommerska fonden,
som ersättningar för vissa fordringar
som han köpt billigt genom bulvaner,
samt rubelfonden, piasterfonden

och andra liknande fonder, ur vilka den
blivande kungen utdelade gåvor till dem
som stödde hans politik. När han med
en storslagen gest lovade betala Sveriges
utländska statsskuld av Guadeloupe-medlen,
om han beviljades den
eviga räntan till sina efterkommande,
fick han dels statsskuldssumman för
högt beräknad och dels lyckades han
tjäna åtskilligt på förändringarna i valutakurserna.

Det viktigaste är att han enligt en
rad framstående fackmän betalade denna
statsskuld med pengar, som rätteligen
tillhörde svenska staten, men ändå
krävde denna kostsamma tacksamhet,
som nu har varat i nära halvtannat sekel
och som ett enhälligt statsutskott
vill stå för även i fortsättningen. För
min del anser jag, i likhet med vad
Fredrik Vilhelm Thorsson gjorde 1908,
att det råder starka tvivel om huruvida
dåvarande kronprins Karl Johans insats
verkligen var av så uppoffrande
karaktär, att rikets ständers tacksamhet
av år 1815 skall bestå i evärdelig tid
och att även senare generationer skall
betala denna höga årliga ränta. Det sade
Thorsson för 50 år sedan. Har vi inte
nu anledning att upprepa frågan?

En professorsutnämning i Stockholm
för några dagar sedan föregicks av en
våldsam strid mellan Stockholms- och
Lundaskolorna i historia, där professor
Höjer, experten på Karl Johan-tiden,
stod främst på den ena sidan. Det är väl
denna strid som gett statsutskottet möjlighet
att forska i Lundauniversitetets
festskrifter för jubilerande professorer,
där man hittat docenten Wallers utredning.
Även detta stöd visar sig emellertid
vara ganska bräckligt. Docenten
Waller måste medge, att omgivningen
avsiktligt blivit vilseledd beträffande
Guadeloupe-traktatens syfte och vidare
att formuleringen ändrats så mycket,
att även sakinnehållet förskjutits. När
docenten Waller hävdar som ett indirekt
bevis, att kungen inte anklagats för
oriktigt förfarande år 1841, när opposi -

Onsdagen den 11 december 1957 em.

Nr 29

135

Ändrad redovisning av de s. k. Guadeloupe-medlen

tionen gick till skarpa angrepp mot
vissa andra av Karl XIV Johans transaktioner,
kan jag hänvisa till förbundsordförande
Sjöbergs replik i Dagens
Nyheter för i dag, där han påvisar, att
en sådan anklagelse vid denna tidpunkt
skulle ha betraktats som ett brott mot
regeringsformens paragraf 3, vilket kunde
kosta en livstidsdom eller halshuggning.
Docenten Waller och statsutskottet
borde kanske ha en viss förståelse
för att ingen av våra företrädare i den
svenska riksdagen tog den risken. När
docenten Waller erinrar om att man inte
bör döma moraliskt efter nutidens begrepp
utan efter samtidens, bör detta
enligt min mening också gälla den svenska
riksdagens åtgöranden.

Docenten Wallers slutsats blir att »det
uppstått en sorts egendomlig samäganderätt
vars faktiska och juridiska innebörd
synes vara svår eller omöjlig att
uttolka på grund av bestämmelsernas
kanske avsiktligt ofullständiga och oklara
formulering» och fortsätter med att
på grund av denna påstådda samäganderätt
»kronprinsens uppgifter år 1815
var oriktiga». Docenten Waller anser
det emellertid styrkt, att Karl Johan i
varje fall själv var övertygad om att
kungahuset hade en speciell rätt till ersättning
för Guadeloupe.

Detta är allt vad det svenska statsutskottet
har att lägga fram mot den övriga
historiska sakkunskapen för sitt
avstyrkande av motionerna, vilket innebär
att summan enligt utskottets mening
alltfort skall utbetalas. Det är ett bräckligt
stöd för ett så högvördigt utskott.
Varken jag eller de socialdemokratiska
motionärerna har sysslat med frågan
om kronprins Karl Johan var i god tro,
när han ställde sina krav. Konung
Karl XIV Johan har redan sovit sin
konungsliga sömn i Riddarholmskyrkan
i 113 år, och han har stått staty vid
Slussen i 103 år. Ingen av oss har föreslagit,
att vi skall föra någon moralisk
eller juridisk ansvarstalan för denna
142-åriga Husebyaffär med synnerligen

tvivelaktiga och omstridda värden, ty
den bör vara preskriberad nu. För min
del har jag bara ställt samma fråga som
Fredrik Vilhelm Thorsson år 1908: Är
det rimligt och förnuftigt, att Sveriges
riksdag, trots allt som kommit i dagen
sedan dess, skall visa samma gränslösa
tacksamhet mot framlidne konung Karl
XIV Johan, som rikets ständer utan att
äga kännedom om vissa fakta visade år
1815? Bör det inte finnas någon som
helst gräns för denna snart 150-åriga
tacksamhet? Skall vi verkligen inte bara
i ytterligare 140 år utan i evärdelig tid
— eller i varje fall till den domedag,
som en del av riksdagens ledamöter
tror på — fortsätta att betala 300 000
kronor om året utöver anslagen på första
huvudtiteln?

Vi har inte heller i motionerna talat
om den säkra juridiska utväg, som förbundsordförande
Sjöberg i sin replik —•
jag minns inte om det var i MorgonTidningen
eller i Dagens Nyheter — visat
på, nämligen att Karl IV Johan,
som var en son av revolutionen, räknade
med att pengarna inte skulle utbetalas
annat än om hans efterlevande
var konungar i Sverige. Om de upphörde
att vara det, upphörde också betalningsskyldigheten.
För min del har
jag inte alls föreslagit någon process
utan bara upprepat Thorssons yrkande
av 1908, nämligen dels att riksdagen
begär utredning om omständigheterna
kring tillkomsten av detta anslag och
dels att Kungl. Maj:t med Hans Majestät
Konungen söker träffa sådan överenskommelse,
att anslaget inte vidare
behöver utbetalas från riksgäldskontoret.

Det har säkert förvånat många svenskar,
att de som fått dessa 43 miljoner
kronor efter 142 år bara fortsätter att
ta emot denna vackra utökning av apanaget
och att ingen av dem har upprepat
stamfaderns gest, när han åtminstone
lovade att betala statsskulden, genom
att ge något av pengarna till ett vackert
ändamål, exempelvis som ett personligt

136 Nr 29

Onsdagen den 11 december 1957 em.

Ändrad redovisning av de s. k. Guadeloupe-medlen

bidrag till kungafonden. Jag har föreslagit
förhandlingsvägen för en överenskommelse
och vill bara tillägga, att
statsmakten borde ha stora förutsättningar
att nå framgång vid sådana förhandlingar.
Riksdagen har nämligen full
rätt att reglera saken på samma sätt som
sker vid vissa andra avtalsförhandlingar,
genom att justera utgifterna på första
huvudtiteln nedåt med hänsynstagande
till den stora förmån, som här utgår.

När riksdagsman Spångberg med instämmande
av den grupp jag tillhör
vid vårriksdagen vände sig mot höjningen
av anslaget till prinsessan Sibylla
kom det under lång tid en hel flod av
insändare i den socialdemokratiska
pressen, vilka stödde hans förslag och
begärde större motståndskraft mot sådana
anspråk. I dag gäller det ett sex
gånger större belopp till kungahuset, ett
belopp som redan Branting och Thorsson
för 50 år sedan ansåg ha utbetalats
för länge. Thorssons motion med samma
yrkande som mitt samlade då 50 röster
i andra kammaren och Brantings yrkande
på borttagandet av orden om anslagens
lagliga berättigande samlade 91
röster. Med tanke på detta och den
starka opinion, som kommit till uttryck
i pressen, vill jag pröva hur många av
andra kammarens ledamöter som anser,
att dessa 300 000 kronor om året skall
utbetalas även i fortsättningen och för
evärdeliga tider. Därför yrkar jag, herr
talman, bifall till motion nr 303, och jag
kommer att begära votering och rösträkning.

Herr HAGNELL (s):

Herr talman! I början av 1800-talet
ställde Sverige 30 000 soldater till förfogande
i ett krig. Detta resulterade i
att en person här i landet några år senare
fick pengar från England. Det är
inte vänskapsgåvor enskilda personer
emellan som lämnas, när man ställer
30 000 soldater till förfogande, utan det
är ersättningar som rör nationerna.
Även om feodalismen vid den tidpunk -

ten fortfarande var levande och man
blandade ihop konung och nation, så
finns det ingen anledning att fortsätta
att göra detta.

År 1815 slöts en överenskommelse,
som innebar att riksdagen godkände den
uppgörelse, som här omnämnts. Frågan
är, om riksdagen skall kunna ändra ett
tidigare beslut. Mer än ett århundrade
har gått och det kan under tiden ha inträffat
något som motiverar en ändring.
Likaså kan det finnas anledning att
granska det reella underlaget till ett
beslut och inte bara stanna inför den
formella sidan. I detta fall är underlaget
att 30 000 soldater ställdes till förfogande
och att vissa handelsförmåner i en
hamnstad överläts på ett annat land.
Det var alltså fråga om nationella tjänster
av icke privat natur.

Mot den bakgrunden har fru Ekendahl
och jag väckt en motion, som går ut på
att dessa 300 000 kronor, som nu utbetalas,
icke över budgeten utan vid sidan
av densamma, skall ingå i budgeten
och uppföras under första huvudtiteln,
där utgifter av detta slag hör hemma.

Det är en klarare redovisning som vi
har begärt. Vi har inte tagit upp till
diskussion frågan om första huvudtitelns
storlek; den får avgöras i andra
sammanhang. Vi har inte heller förutsatt
annat än att statsutskottet, när det
tillstyrkt anslagen till första huvudtiteln,
känt till att 300 000 kronor årligen på
detta sätt utbetalas vid sidan av budgeten.
Det enda, som vi begär, är en klar
och offentlig redovisning av dessa
300 000 kronor genom att man låter
medlen ingå i första huvudtiteln.

.lag yrkar bifall till vår motion.

Herr Lundberg (s) instämde häri.

Herr förste vice talmannen SKOGLUND
(h):

Herr talman! Jag tänker inte gå in på
omständigheterna vid tillkomsten av
Guadeloupemedlen. Historieforskningen
har ju inte därvidlag kommit till allde -

Onsdagen den 11 december 1957 em.

Nr 29 137

Ändrad redovisning av de s. k. Guadeloupe-medlen

les entydiga resultat, och det torde
knappast vara möjligt för forskarna att
för närvarande nå mycket längre än
vad man gjort.

Det avgörande i samband med de
motioner, som vi nu behandlar, förefaller
mig vara de åtaganden som Riksens
Ständer år 1815 gjorde. Statsutskottet
har anmodat fil. dr Ingel Wadén
att för utskottets räkning utföra
vissa undersökningar, och jag tillåter
mig nu att citera några få meningar ur
dr Wadéns undersökningsmaterial, som
är bifogat utskottets utlåtande: »I ett
den 20 juli 1815 avgivet utlåtande tillstyrkte
statsutskottet, att ständerna
dels med vördnad och erkänsla skulle
antaga Kungl. Maj:ts och kronprinsens
anbud och till Kungl. Maj :t överlämna
att ombesörja likviderandet av hela
riksgäldskontorets utländska skuld dels
ock genom sagda kontor utfärda en till
kronprinsen och hans arvingar efter
successionsordningen ställd förbindelse
att årligen betala 200 000 riksdaler
banco att av dem efter behag disponeras.
Utskottet framhöll, bland annat, att
det av Kungl. Maj :t äskade beloppet om
200 000 riksdaler banco enligt dåvarande
kurs icke ens utgjorde fem procents
ränta å halva summan. Statsutskottets
utlåtande godkändes i samtliga
stånd utan, så långt av protokollen framgår,
någon som helst gensaga. I stället
uttryckte riksdagens skrivelser till
Kungl. Maj:t den största belåtenhet.»
Vidare omnämner dr Wadén att ständerna
»anbefallde riksgäldskontoret att
utfärda en ''till Hans Kongl. Höghet
Kronprinsen och dess arvingar efter
successions-ordningen den 20 september
1810 ställd förbindelse atl årligen
betala tvåhundrade tusende (200 000)
riksdaler i svenska banco-sedlar att av
dem efter behag disponeras’. En revers
av sådan lydelse utställdes av riksgäldsfullmäktige
den 9 november 1815.»

Denna förbindelse, som utställdes av
riksgäldskontoret, liar under lång tid
betraktats som förkommen, och man

har fått stödja sig på en sammanställning
av olika uttalanden i protokoll och
liknande. Under de senaste dagarna har
emellertid en statsvetenskaplig forskare
i det bernadotteska arkivet påträffat
just detta dokument. För att riktigt
övertyga kammaren om att det inte bara
är fråga om några antaganden tillåter
jag mig att nu för kammaren uppvisa en
fotografisk kopia av den i arkivet återfunna
förbindelsen.

Jag ber också, herr talman, att till
kammarens protokoll få inläsa denna
handling.

»Sedan, jämlikt 6te §: uti Riksdags
Beslutet af den 9de Augusti 1815, Hans
Kongle Maj* i Nåder behagat åtaga Sig,
att med de Medel, hvilka, såsom Lösen
för Ön Guadeloupe, tillfallit Hans Kongle
Majt och Dess Efterträdare på Svenska
Thronen, enligt Successions Ordningen
af den 26te September 1810, låta besörja
Liquiden af hela Riksgälds Contoirets
Utländske Skuld; Samt Riksens HöglofR
Ständer, för att i någon måtto ärsätta
de Förluster och uppoffringar, som
Hans Kongle Höghet Kron Prinsen och
Hans Gemål gjort för Sveriges Rikes väl,
beslutat, att till Hans Kongle Höghet
Kron Prinsen och Dess Arfvingar efter
ofvanåberopade Successions Ordning
låta genom Deras Riksgälds Contoir årligen
utbetala Två-Hundra Tusen Riksdaler
i Svenska Ranco Sedlar, att af
Dem, efter behag disponeras och ifrån
den Förste Augusti innevarande år beräknas;
Så förbinda sig undertecknade
Svea Rikes Ständers till Riksgälds Werkets
Förvaltning förordnade Fullmägtige
härigenom, i Riksgälds Contoirets
namn och å dess vägnar, att årligen
ifrån och med den Förste Augusti innevarande
år 1815, till Sveriges och Norriges
Kron Prins Den Högborne Furste
ocli Herre CARL JOHAN och I)css Arfvingar
efter Successions Ordningen af
den 2Gtc September 1810 utbetala en
Summa af Tvåhundra Tusen (200,000:)
Riksdaler i Svenska Banco Sedlar. Till

138 Nr 29

Onsdagen den 11 december 1957 em.

Ändrad redovisning av de s. k. Guadeloupe-medlen

yttermera visso hafva wi denna Förbindelse
egenhändigt underskrifvet och
med Riksgälds Contoirets Sigill bekräftat.
Stockholm den 9<ie November 1815.
Riksens Ständers Fullmägtige i Riksgälds
Contoiret

Ridderskapet och Adelns Ledamöter.»

Härunder står tre namnteckningar.
Så kommer »Preste Ståndets Ledamöter.
» med tre namnteckningar och »Borgare
Ståndets Ledamöter.» med likaledes
tre namnteckningar och så till slut:
»Ronde Ståndets Ledamöter.» med en
namnteckning.

Sedan vi konstaterat att ett sådant
dokument finns och att ständerna gjort
ett sådant åtagande, vad har vi ytterligare
att tillägga? Vid 1908 års riksdag
tog mycket riktigt, som herr Johansson
i Stockholm här angivit, ledamoten av
denna kammare herr F. V. Thorsson i
en motion upp frågan om Guadeloupemedlen
och begärde en utredning av de
omständigheter som varit förknippade
med tillkomsten av det årliga anslag av
300 000 kronor som utgår till Hans
Majestät Konungen i enlighet med rikets
ständers underdåniga skrivelse
1815. Det är riktigt att herr Thorsson,
när denna motion behandlades, ställde
yrkande om bifall till motionen och att
herr Hjalmar Rranting i ett särskilt yttrande
anslöt sig till detta yrkande. Men
sedan utskottets talesman, herr Jacob
Larsson i Lund, haft ordet och redogjort
för utskottets uppfattning, som
byggde just på att det fanns en sådan
uppgörelse mellan två parter och att
kungen för sin del fullgjort sin andel i
avtalet och betalat den svenska statsskulden
på sätt som var utfäst, varför
man ansåg det självklart att det tillkom
riksdagen att fullgöra sin del av avtalet.
Statsutskottet tog också upp frågan
om en överenskommelse med Hans
Majestät Konungen om att denne skulle
avstå från beloppet och sade därvid:
»Ej heller kunde utskottet ansluta sig
till det i motionen uttalade syftet att
söka vinna en uppgörelse med ko -

nungen om avlösning av detta anslag.
I betraktande av de betydande kapitalutgifter,
som en sådan avlösning under
alla förhållanden måste kräva, syntes
densamma nämligen icke för staten vara
att föredraga framför gällande ordning.
» Sedan herr Rranting lyssnat till
detta herr Jacob Larssons tal, återtog
herr Branting sitt yrkande. Han kom
sedan tillbaka med ett förslag om att
motiveringen i utskottets utlåtande
skulle strykas men yrkade inte avslag
på utskottets kläm.

Herr talman! Efter det att jag angett
detta och även redovisat det dokument
som vi har att hålla oss till, förefaller
det mig stå alldeles klart att detta ständernas
åtagande den 9 augusti 1815, vilket
sedermera av riksdagen 1908 har
prövats, varvid riksdagen ansetts böra
rätta sig efter detsamma, också i år måste
följas. Jag hemställer alltså att riksdagen
beslutar i enlighet med utskottets
förslag och avslår motionerna.

Herr JOHANSSON i Stockholm (k)
kort genmäle:

Herr talman! Herr förste vice talmannens
andakt och vördnad när han
läste detta dokument kan endast jämföras
med kyrkomötets vördnad för
Pauli ord att kvinnan tige i församlingen.

Enligt min uppfattning var det rätt
meningslöst att läsa upp detta dokument
eftersom ingen av motionärerna
bestrider att det existerar. Däremot har
vi bestritt grunderna för det och hänvisat
till den historiska forskningens
resultat — och det är någonting annat.

Herr Skoglund talar om att det skulle
ställas mycket stora ersättningsanspråk,
om man hävde avtalet. Menar herr
Skoglund att vår nuvarande konung
skulle väcka talan för att få en ersättning
på åtskilliga miljoner, om detta
avtal upphör att gälla? Herr Skoglund
är, såvitt jag vet, monarkist och jag
tror att han för monarkiens egen skull

Onsdagen den 11 december 1957 em.

Nr 29 139

Ändrad redovisning av de s. k. Guadeloupe-medlen

borde avråda monarken från att väcka
en sådan process.

Vi har endast föreslagit att man skulle
försöka träffa en överenskommelse med
monarken samt antytt de förutsättningar
som finns för en sådan överenskommelse.
Herr Skoglund säger vidare att
summan, 300 000 riksdaler, endast motsvarar
5 procents ränta på hälften av
Guadeloupe-medlen, och att det endast
var ersättning för förluster. Men när
förlusterna redan före beslutet ersatts,
och när en stor del av sakkunskapen
anser att det var statens medel och
icke kungens, då är 5 procents ränta
till kungen på statens medel 5 procent
och 42 miljoner kronor för mycket.

Herr förste vice talmannen SKOGLUND
(h) kort genmäle:

Herr talman! Om min aktning för
Hans Majestät Konungen anses stor, är
herr Johanssons förakt för rättsliga avtal
långt större.

Herr JOHANSSON i Stockholm (k):

Herr talman! Jag tror att högtsalige
konung Karl XIV Johan skulle ha haft
en mera liberal syn på dessa ting än
herr Skoglund. Han var ett revolutionens
barn, hade varit med om att störta
ett franskt kungadöme genom en omvälvning,
som strök över tusentals gamla
reverser och beslut av gamla ständer
och han efterträdde i Sverige en konung,
som hlivit avsatt och som svenska
staten och ständerna frånsade sig inte
all men mycket av sin betalningsskyldighet
till och bröt en hel del gamla
utfästelser mot. Det är inte första gången,
herr Skoglund, som hundrafemtioåriga
beslut av ständer överkorsas av
senare riksdagar.

Herr SPÅNGBERG (s):

Herr talman! Herr Skoglund ansåg,
att det inte skulle behövas några flera
utredningar utan att den här saken var
alldeles självklar. Det skulle utbetalas
300 000 kronor om året i fortsättningen

i enlighet med det dokument som herr
Skoglund läste upp och som vi alla
känt till under årens lopp. Det var i
varje fall ingen nyhet som herr Skoglund
kom med.

Herr Skoglund började heller inte i
början av den här historien om Guadeloupe.
Om man nu skall gå fram
efter herr Skoglunds linje så får man
väl i första hand skaffa sig klarhet om
vem som ägde Guadeloupe. Det är väl
ingen tvekan om att Guadeloupe aldrig
har varit Karl Johans egendom. Det
framgår av så många sammanhang och
alldeles tydligt av de händelser, som
utspelades under den tid då Sverige
hade besittningsrätten till ön Guadeloupe.
Denna ö, som ligger borta i Västindien,
hade under flera år varit ett
krigs- och bytesobjekt. Den hade dock
aldrig ägts som personlig egendom av
någon kung i något land. Under en
kort tid hade Guadeloupe tillhört Frankrike,
England, Sverige och sedan Frankrike
på nytt. När Guadeloupe tillerkändes
Sverige 1813 — det är väl ungefär
där, herr Skoglund, vi skall börja —•
skedde det i samband med militära
operationer och krig, i vilka Sverige
var inblandat. Dessa operationer medförde
stora förpliktelser för vårt land.

Jag skall ta upp ett par av dessa förpliktelser.
För det första — det har
redan sagts — Sverige skulle delta i
kriget mot Frankrike med en truppstyrka
på minst 30 000 man. Detta ingick
alltså som villkor. Sverige skulle
vidare ge England rätt att begagna flera
svenska hamnar bland annat för nederlag
av varor, till vilka hamnar andra
länder inte hade samma rätt. Sverige
skulle även försvara Guadeloupe mot
för England fientliga stridskrafter. Det
var betalningen för ön. Det var inte
Karl Johan som erlade denna utan det
var svenska riket. Det var ett högt pris
för Guadeloupe, det var krigets pris
som vi fick betala med svenska folkets
blod.

Sedan svängde de politiska vindarna

140 Nr 29

Onsdagen den 11 december 1957 em.

Ändrad redovisning av de s. k. Guadeloupe-medlen

år 1814. Frankrike, som tidigare varit
ägare till Guadeloupe, begärde att fä
tillbaka ön, som för landet hade en
stor militärpolitisk och strategisk betydelse.
Där blev både Sverige och England
inblandade. England gick med på
villkor att Sverige skulle lämna tillbaka
ön och lovade att ersätta Sverige —
inte Karl XIV Johan som förresten inte
var kung då — med kontanta medel,
vilket gör att detta dokument så småningom
kom in i bilden. Jag upprepar
ännu en gång att Karl XIV Johan inte
var kung i Sverige utan att Karl XIII
fortfarande var kung, både vid tillträdet
och vid frånträdet.

Jag vet inte om det hör till äganderättsförhållandena
att Karl XIII vid den
tidpunkten var så senil att man inte
räknade med honom — i varje fall tillhörde
detta de monarkiska svagheterna.
Men han var fortfarande kung i detta
land. Vid den tidpunkten var det inte
fråga om att Guadeloupe var kungens
personliga egendom. Däremot var det
bekant i enlighet med vad herr Skoglund
här har läst upp att man begagnade
orden »Hans Majestät Konungen
av Sverige» i dylika sammanhang. Det
gjorde man innan denna förbindelse
skrevs, och det gjorde man när ön
överlämnades till Sverige och när
den frånträddes till Frankrike. Uttrycket
»Hans Majestät Konungen av
Sverige och hans efterträdare» var
den vanliga formuleringen länderna
emellan vid den tidpunkten. Det behöver
man inte vara historieforskare för
att veta — man behöver bara läsa historia
för att få tillräcklig insikt om den
saken. Jag har i detta sammanhang roat
mig med att göra det under några dagar
den senaste veckan. Denna formulering
har haft stor betydelse och spelat
en stor roll i diskussionerna om Guadeloupe-medlen
— där talar man i flera
sammanhang om Hans Majestät Konungen.

Det ges emellertid många exempel
på att denna formulering användes både

vid tillträde och vid frånträde av land,
och sådana växlingar var ingen sällsynt
företeelse under den tiden. Jag skall
belysa det här med bara ett enda exempel.

Vid tiden för de svenska Guadeloupeaffärerna
pågick underhandlingar med
Danmark om att Norge eller delar av
Norge skulle tillföras Sverige. När sedan
Danmark avträdde Norge till Sverige,
fick detta i traktaten följande formulering
— för att spara tid skall jag
bara begagna de aktuella uttrycken i
detta sammanhang: »Hans Majestät Konungen
av Danmark avsäger sig---

till förmån för Hans Majestät Konungen
av Sverige och hans efterträdare till
svenska tronen» — vi känner igen formuleringen
— »och riket alla sina anspråk
på kungariket Norge. Detta skall
hädanefter under full suveränitet tillhöra
Hans Majestät Konungen av Sverige.
»

Samma formulering finner man vid
den aktuella tidpunkt, då Sverige frånträdde
Finland till Ryssland, men aldrig
angavs det att Norge var svenska
kungens privata egendom, och aldrig
ansåg man i Ryssland och inte heller i
Sverige att Finland var de ryska tsarernas
privata egendom. Lika litet kunde
man anse att Guadeloupe var den
svenske kungens privata egendom på
grund av denna formulering.

Gemene man fick inte ha någon mening
vid den tidpunkten — för honom
gällde det bara att offra liv och blod;
många gånger det enda han hade. Men
även regeringen var på ett enda undantag
när av den meningen, att Guadeloupe
icke var den svenska kungens egendom.
Här möter man ett spel som man inte
bör gå förbi när man läser det dokument
som herr Skoglund föredrog. Det
fanns nämligen bara en enda man i
konseljen som förfäktade den meningen,
att kungen hade äganderätten, men
den mannen var tydligen betald för att
förfäkta denna mening. Det råder inget
tvivel om att han i förväg bearbetats av

Onsdagen den 11 december 1957 em.

Nr 29

Ändrad redovisning av de s. k. Guadeloupe-medlen

Karl Johan och att han även fått kontant
ersättning. Det bevisas av det faktum,
att han samma år hade fått 70 000 kronor
i gåva av Karl Johan. De övriga
som deltog i konseljen fick från 1810
en årlig gratifikation. Vad skulle man
säga om dylika manipulationer i dag?

Det går inte att ställa Karl Johan eller
1815 års statsråd inför domstol, men
Sveriges riksdag bör inte fullfölja det
beslut som den gången fattades på fullständigt
falska premisser. Man kan inte
bortse från de här handtryckningarna
när man granskar manipulationerna som
medförde den alltjämt pågående utbetalningen
av 300 000 kronor om året till
svenske kungen. Fråga är om vi för all
framtid skall vara bundna vid ett beslut
som har fattats på oriktiga premisser.

Herr Skoglund hyser ingen tvekan i
det fallet, och utskottet har begagnat ett
skrivsätt som inte håller vid en vetenskaplig
analys. Utskottet anser att hela
problemet har underkastats en förnyad
analys utan att det därvid har framkommit
sådana synpunkter som rubbar
de slutsatser i ämnet vartill 1908 års
riksdag kommit.

Vad säger de som sysslat med denna
sak om ett sådant påstående? Har det
verkligen inte kommit fram några nya
synpunkter sedan den tiden? Jag hänvisar
till det material som dr Wadén har
framlagt i sin på utskottets uppdrag
utförda utredning. Dr Wadén citerar
bl. a. Höjer och säger att enligt dennes
åsikt uppfattningen att Guadeloupe och
ersättningen för denna ö skulle ha varit
kungahusets enskilda egendom saknade
stöd i traktaterna. Fn annan forskare,
docent Waller i Lund, som tidigare har
åberopats, säger bl. a., att en under bedrägliga
förutsättningar gjord utfästelse
i varje fall borde kunna återtagas.
Detta säger han i en år 1952 publicerad
uppsats med titeln »Karl Johan och
rätten till Guadeloupemedlen». — Att
det inte har kommit fram några nya
synpunkter är sålunda ett grundfalskt
påstående i statsutskottets utlåtande.

Vidare hänvisar utskottet till en s. k.
utredning som statsutskottet gjorde 1908
och som alla historieforskare drar på
munnen åt. Kammarens ledamöter, som
väl har löst den utredningen och jämfört
med Thorssons motion, måste också
cira på munnen åt den utredning som
utskottet då verkställde. Nu begagnar
emellertid statsutskottet samma metod
att skriva ut växlar för framtiden på
dessa dåliga och underkända utredningar
med fullständigt förbiseende av
vad historieforskningen sedermera har
kommit till, och naturligtvis går man
förbi frågan, vem som ägde Guadeloupe.

Då Branting yrkade avslag på skrivningen
år 1908 ville han att riksdagen
icke skulle binda sig på det sätt som ett
bifall till utskottets motivering skulle
leda till, och Branting befarade att det
icke skulle bli majoritet för en utredning
som syftade till ett indragande av
anslaget. Han ville hålla frågan öppen
genom att föreslå att motiveringen skulle
strykas, och om jag inte minns fel
samlade hans förslag 99 röster mot 92
för att motiveringen skulle bibehållas.

Jag skall inte uppehålla tiden längre,
herr talman. Jag ber att få föreslå att
den del av utskottets motivering som
innehåller den falska historieskrivningen
och som innehåller växlarna för
framtiden stryks, nämligen det avsnitt
på sid. 2 som börjar med orden »Såsom
av utredningen torde framgå» och slutar
med »under åberopande i övrigt av
vad utskottet i det föregående anfört
avstyrkes motionen» måtte utgå ur motiveringen.

Herr HECKSCHER (h):

Herr talman! För den som på yrkets
vägnar under ganska många år haft
att syssla med forskning rörande Karl
Johans-tidcn är det verkligen mycket
glädjande, att Sveriges riksdag ägnar
så pass stor uppmärksamhet och så
pass lång tid åt det rent historiska
spörsmål som här kommer fram. Det
är en förnämlig tradition i den svenska

142 Nr 29

Onsdagen den 11 december 1957 em.

Ändrad redovisning av de s. k. Guadeloupe-medlen

riksdagen som därmed kommer till
uttryck.

Samtidigt måste jag dock säga att det
förefaller mig som om de talare, som
gått in på den historiskt-vetenskapliga
diskussionen, inte har gått till botten
med problemet. Låt mig först säga
några ord om herr Johanssons i Stockholm
resonemang om olika historieforskare.
Det måste vara glädjande för
dem att höra herr Johanssons omdöme.
Speciellt tror jag att professor Höjer
är utomordentligt smickrad över det
stöd han fått av herr Johansson, men det
kanske hade varit ännu mer smickrande,
om herr Johansson citerat allt vad
herr Höjer sagt och inte bara det som
passar honom. I verkligheten är det
så, att samtidigt som professor Höjer
konstaterar att omständigheterna i samband
med överlåtelsen av Guadeloupfe
är tämligen tvivelaktiga, så säger han
att rättsläget var klart i och med 1815
års beslut. Men det passade inte herr
Johansson att citera.

Vad beträffar Wallers uppsats, som
herr Johansson citerade, uppehöll sig
herr Johansson med en viss ironi vid
det förhållandet att uppsatsen publicerats
i en festskrift. Jag vill påminna herr
Johansson om vad han säkert vet men
vad han inte tänkte på just då, nämligen
att festskrifter är ett sätt att publicera
vetenskapliga undersökningar, som
är alltför tunga för att man skall få in
dem exempelvis i de dagliga tidningarna.
En jämförelse mellan Wallers uppsats
och Sten Sjöbergs bör kanske snarare
återgå på den synpunkten, att Wallers
uppsats var för lång och tung för
att publiceras i en daglig tidning och
att den därför kom i en festskrift. Det
är inte särskilt svårt att leta i Lunds
universitets festskrifter, eftersom de
liksom alla andra tryckta skrifter förvaras
i offentliga bibliotek.

Jag vill emellertid inte gå in på
några detaljer i dessa problem. Det är
bara några saker som jag skulle vilja
ta upp. Jag tror att det är ganska me -

ningslöst att i detta sammanhang åberopa
en sådan författare som Alinfelt.
Alinfelt är ju inte en historieforskare
i vanlig mening. Han var en romantiserande
författare, vars böcker i och för
sig var mycket läsbara. Om de råkade
innehålla sanningen, så spred han historisk
kunskap i vida kretsar, men i
andra fall spred han historisk okunnighet.
Alinfelt bör i detta sammanhang
lämnas åsido.

Det faktum att saken inte togs upp vid
1840 års riksdag, trots att Alinfelt och
Lindeberg varit inne på frågan strax
förut, kan man inte gå förbi på det sätt,
som skett här i debatten och som även
Sten Sjöberg gjort med påståendet, att
det år 1840 skulle varit farligt att angripa
kungen i riksdagen. Läget var
tvärtom det att varje tillfälle att i någon
form angripa kungen begagnades. Den
omständigheten att sådana herrar som
Ankarswärd och Petré inte tog upp
denna sak 1840 är nog ett ganska gott
bevis på att de inte trodde sig kunna
mjölka någon propaganda ur frågan. Eljest
hade de gjort det, och några risker
hade de inte löpt i den situationen —
alldeles bortsett från att riksdagsmännen
redan vid den tiden var fredade
för åtal mot vad de yttrat i egenskap
av riksdagsmän.

Men det är kanske andra saker som
är viktigare att ta upp i detta sammanhang.
Herr Spångberg har beträffande
överlåtelsen av Guadeloupe sagt att formuleringen
»till Hans Maj :t Konungen
av Sverige» är den formulering som
man använder vid sådana överlåtelser.
Ja, det är riktigt, men det fanns här
ett tillägg. Det heter nämligen: »Till
Hans Maj :t Konungen av Sverige och
hans arvingar enligt 1810 års successionsordning.
» Den formuleringen använde
man inte i allmänhet. Oklarheten
i fråga om vem som ägde Guadeloupe
beror just på att man å ena sidan använt
det vanliga uttrycket »Hans Maj:t
Konungen av Sverige» samt å andra
sidan fört in detta tillägg, som hän -

Onsdagen den 11 december 1957 em.

Nr 29 143

Ändrad redovisning av de s. k. Guadeloupe-medlen

förs endast till det Bernadotteska huset.
Vad det skulle innebära, om det Bernadotteska
huset inte längre satt kvar
på Sveriges tron är mycket svårt att
säga, men med sannolikhet skulle i så
fall varken landet eller kungahuset göra
anspråk på Guadeloupe eller däremot
svarande medel. Det är detta som på
senare tid kommit de flesta forskare
att göra gällande, att det här föreligger
en samäganderätt. Det är varken
helt statens egendom eller helt kungahusets
egendom.

Men, herr talman, är det verkligen på
det sättet att frågan om vem som ägde
Guadeloupe — en mycket komplicerad
och invecklad fråga — är det avgörande
i detta sammanhang?

Vi har i statsutskottet haft uppfattningen
att detta icke är den avgörande
frågan, ty vem som än ägt Guadeloupe
från början — och den frågan är uppenbarligen
mycket invecklad — så åtog sig
sedermera riksens ständer en förbindelse
och utfärdade en formlig revers.
Denna förbindelse har alltså samma
rättsligt bindande karaktär som varje
annan överlåtelsehandling. Om denna
överlåtelse skett inte till kungahuset
eller Konungen utan till en vanlig enskild
person, skulle saken vara utomordentligt
enkel. Då skulle vi här i
riksdagen över huvud taget inte behöva
diskutera detta, ty då skulle frågan om
rätten till denna ränta kunna avgöras
av allmän domstol, och det skulle under
sådana förhållanden anses alldeles
riktigt och rimligt att saken gick till
domstol för rättslig prövning. Detta är
omöjligt när det gäller förhållandet mellan
kungahuset och staten. Det finns
inte former för en vanlig rättslig prövning
av de civilrättsliga förhållandena
i ett sådant läge.

Herr Gustaf Johansson har med några
ord särskilt velat framhålla att det skulle
vara farligt för kungahuset att ge sig
in i en sådan process. Det är möjligt
att han har rätt på den punkten. I varje
fall är det uppenbart alt det vore omöj -

ligt att få till stånd en sådan process.
Det finns helt enkelt inte former härför.

Riksdagen är alltså tvungen att ta
ställning i en situation där frågan inte
kan överlåtas till vanlig domstolsprövning.
Är det då meningen alt vi i riksdagen
skall begagna oss av den situation
som händelsevis föreligger för att
bryta ett avtal som riksens ständer en
gång ingått och som inte kan uttvingas
med vanliga rättsmedel? Det är detta
som är huvudfrågan, och inom statsutskottet
har vi ansett att det under nu
föreliggande förhållanden, alldeles oavsett
vem som från början ägt Guadeloupe,
är en fråga om vanlig anständighet
att riksdagen ännu år 1957 infriar
den formliga och på pränt satta förbindelse
som riksdagen ingick år 1815.

Om saken ligger så till är det nog
också omöjligt att förfara som herr Hagnell
föreslår, nämligen att helt enkelt
överföra dessa medel till första huvudtiteln,
ty den föreliggande förbindelsen
innebär, som framgick av herr Skoglunds
uppläsning, att Konungen får disponera
dessa pengar hur som helst.
De medel som upptagits under första
huvudtiteln är däremot underkastade
riksdagens prövning. Även ett bifall till
överförande av beloppet till de vanliga
anslagen under första huvudtiteln skulle
sålunda i realiteten vara ett brott mot
den förbindelse som riksens ständer år
1815 ingick. Det är, herr talman, mot
denna bakgrund vi i statsutskottet ansett
att staten bör hålla fast vid den nuvarande
anordningen.

Herr Spångberg påstår att detta är
felaktigt, och jag vill därför stryka
under statsutskottets uttalande att nytt
källmaterial framdragits utan att därvid
sådana synpunkter framkommit,
som kunna anses rubba de slutsatser i
ämnet, vartill 1908 års riksdag kommit.
Vi har inte endosserat motiveringen
för 1908 års riksdagsbeslut, det har
vi inte heller kunnat göra, men vi har
sagt att den slutsats man då kom fram
till står sig även med utgångspunkt från

144 Nr 29

Onsdagen den 11 december 1957 em.

Ändrad redovisning av de s. k. Guadeloupe-medlen

det nya material och de nya synpunkter
som sedermera framkommit.

På denna grund ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Häri instämde herr Ståhl (fp).

Herr JOHANSSON i Stockholm (k):

Herr talman! I första delen av sitt
anförande berörde herr Heckscher några
utanverk och några citat. Vad Ahnfelt
beträffar citerade jag också professor
Höjers bestridande av Ahnfelts
beräkning av de elva miljonerna, men
däremot inte professor Höjers slutsats
att 1815 års ständers beslut gjorde frågan
juridiskt klar. Vi har inte ställt frågan
juridiskt i dag. Vi har ställt frågan
om en överenskommelse med den, till
vilken summan utbetalats, och det är
något helt annat.

Jag behöver väl inte med professor
Heckscher, som har en eminent sakkunskap
i dessa ting, diskutera hur många
sådana här reverser som överkorsats
både av vår riksdag och av andra parlament
utan att någon åberopat vare
sig vanlig anständighet eller att de var
juridiskt bindande. I de mera extrema
fallen bär det gått som Strindberg säger
i »Likt och olikt», nämligen att revolutionärerna
stiftat en lag som gjort revolutionen
laglig. Vi skulle emellertid
komma rätt långt i exempelsamlingen
om vi berörde alla de ändringar som
Sveriges riksdag företagit i tidigare
fattade riksdagsbeslut.

Jag har nu av herr Heckscher fått ett
argument utöver de tidigare, att man
inte bör bryta sina utfästelser, nämligen
att »den vanliga anständigheten kräver
det». Liksom jag nyss sade att tacksamheten
behöver ha sina gränser, så
bör också den vanliga anständigheten
ha sina. .lag tycker att om vi nu betalat
42 miljoner kronor för en så tvivelaktig''
skuld, bör vi inte alls känna
oss illojala eller mindre anständiga om
vi kräver att få förhandla med mottaga -

ren om ett upphörande av dessa betalningar.

Slutligen vill jag till professor Heckscher
ställa en statsvetenskaplig fråga:
Har inte, herr professor, Sveriges riksdag
suverän rätt att, om dessa förhandlingar
inte skulle leda till något, ta hänsyn
till detta negativa resultat när sedermera
anslagen under första huvudtiteln
skall bestämmas?

Efter härmed slutad överläggning gav
herr talmannen propositioner i avseende
å utskottets hemställan i punkten a),
nämligen dels på bifall till densamma
dels ock på bifall till den i ämnet väckta
motionen 11:303 av herr Johansson i
Stockholm; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Johansson i
Stockholm begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten a)
i utskottets utlåtande nr 177, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den i ämnet väckta motionen II: 303 av
herr Johansson i Stockholm.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen tillkännagav, att han funne
flertalet av kammarens ledamöter hava
röstat för ja-propositionen. Herr Johansson
i Stockholm begärde dock rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgåvos 147 ja och 17 nej, varjämte 29
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan i punkten a).

Onsdagen den 11 december 1957 em.

Nr 29 145

Vissa lönefrågor med anledning av

skolledningen m. m.

I avseende å punkten b) framställde
herr talmannen propositioner dels på
bifall till utskottets hemställan dels ock
på bifall till motionen 11:304 av herr
Hagnell och fru Ekendahl; och fann
herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Fru
Ekendahl begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten b)
i utskottets utlåtande nr 177, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den i ämnet väckta motionen II: 304 av
herr Hagnell och fru Ekendahl

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
tillkännagav, att han funne
flertalet av kammarens ledamöter hava
röstat för ja-propositionen. Fru Ekendahl
begärde dock rösträkning, vadan
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 122 ja och
50 nej, varjämte 23 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan i punkten b).

Slutligen gav herr talmannen i fråga
om motiveringen propositioner dels på
godkännande av utskottets motivering
dels ock på godkännande av denna motivering
med den ändring däri, som under
överläggningen föreslagits av herr
Spångberg; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Spångberg
begärde likväl votering, i anledning
varav efter given varsel följande vote10
— Andra kammarens

av den lokala och regionala

ringsproposition upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren godkänner
statsutskottets motivering i utskottets
utlåtande nr 177, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt
utskottets motivering med den ändring
däri, som under överläggningen föreslagits
av herr Spångberg.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för ja-propositionen.
Herr Spångberg begärde
emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 119 ja och 39 nej, varjämte
36 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså godkänt utskottets
motivering.

§ 4

Vissa lönefrågor med anledning av ändrad
organisation av den lokala och
regionala skolledningen m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
178, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående vissa lönefrågor med
anledning av ändrad organisation av
den lokala och regionala skolledningen
m. in. jämte i ämnet väckta motioner.

I propositionen nr 183 hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden
för den 17 oktober 1957,
föreslagit riksdagen att dels godkänna
av departementschefen förordade grunder
för bestämmande ej mindre av un -

protokoll 1957. Nr 2.9

ändrad organisation

146 Nr 29 Onsdagen den 11 december 1957 em

Vissa lönefrågor med anledning av ändrad organisation av den lokala och regionala
skolledningen m. m.

dervisningsskyldigheten för lärare i läroämnen
vid de allmänna läroverken
m. fl. läroanstalter, att tillämpas tills
vidare från och med läsåret 1958/59, än
även av antalet ordinarie lärartjänster
i läroämnen vid det allmänna skolväsendet,
att tillämpas tills vidare från
och med redovisningsåret 1958/59, dels
godkänna de av departementschefen
förordade förslagen rörande löneställningen
för vissa skolledartjänster m. in.,
dels bemyndiga Kungl. Maj:t att i huvudsaklig
överensstämmelse med vad
departementschefen anfört vidtaga erforderliga
åtgärder för förslagens genomförande
från och med den 1 juli
1958, dels ock besluta att på personalförteckning
för länsskolnämnderna
skulle från och med budgetåret 1958/59
vara uppförda 55 skolinspektörstjänster
i lönegrad Bo 1.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft bland annat en inom
andra kammaren av herrar Edlund och
Braconier väckt motion (11:705), i vilken
hemställts att riksdagen måtte besluta,
att lön till länsskolinspektör skulle
utgå enligt lönegrad B 1 jämte en avlöningsförstärkning
om 3 600 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
11:704 och 11:705,

1) godkänna av departementschefen
i statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden
för den 17 oktober 1957 förordade
grunder för bestämmande av
undervisningsskyldigheten för lärare i
läroämnen vid de allmänna läroverken
m. fl. läroanstalter, att tillämpas tills
vidare från och med läsåret 1958/59;

2) godkänna av departementschefen
förordade grunder för bestämmande av
antalet ordinarie lärartjänster i läroämnen
vid det allmänna skolväsendet,
att tillämpas tills vidare från och med
redovisningsåret 1958/59;

3) godkänna de av departementsche -

fen förordade förslagen rörande löneställningen
för vissa skolledartjänster
m. m.;

4) bemyndiga Kungl. Maj:t att i huvudsaklig
överensstämmelse med vad
departementschefen anfört vidtaga erforderliga
åtgärder för förslagens genomförande
från och med den 1 juli
1958;

5) besluta att på personalförteckning
för länsskolnämnderna skulle från och
med budgetåret 1958/59 vara uppförda
55 skolinspektörstjänster i lönegrad
Bo 1.

Reservationer hade avgivits

1) av herr Bergh, som ansett att utskottets
hemställan bort i nedan angivna
delar ha följande lydelse:

»att riksdagen må, i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall
till motionen 11:705 och med avslag å
motionen II: 704,

3) godkänna de av utskottet förordade
förslagen rörande löneställningen för
vissa skolledartjänster m. m.;

4) bemyndiga Kungl. Maj:t att i huvudsaklig
överensstämmelse med vad
utskottet anfört vidtaga erforderliga åtgärder
för förslagens genomförande från
och med den 1 juli 1958»;

2) av herrar Ohlon, Ståhl och Löfroth,
utan angivet yrkande.

Herr talmannen meddelade, att det
interpellationssvar, som enligt anteckning
på föredragningslistan skulle ha
avgivits i samband med detta ärende
av ecklesiastikministern, på grund av
förfall för denne komme att avges vid
ett senare plenum.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
anförde:

Herr EDLUND (h):

Herr talman! I denna fråga har väckts
en motion, nr 705, vars syftemål är att
försöka skapa vidgad rekryteringsbas
för sökande till befattning som länsskoleinspektör.

Onsdagen den 11 december 1957 em. Nr 29 14/

Vissa lönefrågor med anledning av ändrad

skolledningen m. m.

Enligt nuvarande bestämmelser torde
rekryteringsunderlaget i praktiken
vara begränsat till att omfatta skolinspektörerna.
När en länsskoleinspektör
avgår från sin befattning, blir denna
befattning inte kungjord till ansökan
ledig utan i stället en befattning
som skolinspektör. Till denna befattning
kan man inte vänta lika högt meriterade
och kvalificerade sökande som
om den bättre betalda befattningen som
länsskoleinspektör vore ledigförklarad.

Vidare torde arbetsuppgifterna vara
väsentligt mer omfattande för en länsskoleinspektör
än för en skolinspektör,
och därför bör ju kompetenskraven
vara avsevärt högre. Såvitt jag kan
finna skulle den ändring som motionen
syftar till knappast medföra någon merkostnad
för staten men däremot vara
till väsentligt gagn för rekryteringen.

Jag ber därför, herr talman, få yrka
bifall till reservation nr 1.

Herr andre vice talmannen övertog
nu ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr WIDÉN (fp):

Herr talman! Vid tillsättandet av länsskoleinspektörer
går det i första omgången
till på det sättet att av de skolinspektörer
som finns inom området en utses.
Det är sedan inte säkert att man
kan ledigförklara en av dessa tjänster
såsom länsskoleinspektörstjänster. Enligt
riksdagens beslut skall här en omorganisation
prövas, på det sättet att
skolinspektörer inte skall ha bestämda
områden, utan att man skall ha en särskild
inspektör för högstadiet, en för
det nuvarande folkskolestadiet och en
för yrkesundervisningen.

Det är otänkbart att följa den linje
som motionärerna föreslår. Det måste
finnas full frihet att utse en av skolinspektörerna
till länsskoleinspektör.
Man kan icke låsa tjänsten vid en viss
person.

organisation av den lokala och regionala

Jag yrkar därför, herr talman, bifall
till utskottets förslag.

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Då jag har avgivit en
blank reservation till förevarande utskottsutlåtande,
ber jag att med några
ord få motivera densamma.

Anledningen till reservationen är tvåfaldig.
För det första motiveras den med
den lönesättning som här har skett efter
förhandlingar. Jag vill fästa kammarens
uppmärksamhet vid att samtliga befattningshavare
som det här gäller — skolchefer,
skoldirektörer, skolinspektörer
och rektorer — kommer att ligga på Ilplan
med tillägg av en varierande men
icke oväsentlig arvodesförstärkning. Jag
ser med allvarligt bekymmer på att de
statliga lönerna pressas upp på det sätt
som sker i detta fall, men av olika skäl
har det varit omöjligt för mig att framföra
ett alternativt yrkande.

För det andra vill jag som motivering
för den blanka reservationen anföra, att
jag är lika bekymrad över att vi nu kommit
i ett läge, där riksdagen står helt
maktlös, sedan resultatet av en förhandling
mellan civildepartementet och berörda
organisation ligger klart.

Talesmannen för denna uppgörelse i
utskottet förklarade, att vi är vana att
här i riksdagen respektera en träffad
uppgörelse, men jag kan inte finna att
den ekonomiska situationen är sådan,
att riksdagen utan vidare vågar säga bara
ja och amen till vilka uppgörelser
som helst.

Jag har alltså, herr talman, med min
reservation velat anmäla, att jag med
bekymmer ser på den utveckling, som
kan bli följden av att följa den uppgörelse
som här träffats.

Herr WIDÉN (fp):

Herr talman! Det är ingen tvekan om
att vi alla anser den lönesättning som
i detta fall tillämpas vara hög. Av utskottets
skrivning framgår också att

148 Nr 29

Onsdagen den 11 december 1957 em.

Utlämnande av stödlån till jordbrukare, m.

utskottet förstår de svårigheter som förelegat,
när det gällt att åvägabringa
en lämplig löneavvägning. Det som förklarar
den höga lönesättningen i detta
fall är helt enkelt, att man inte genom
lönesättningen har velat utestänga
vissa lärarkategorier från möjligheten
att söka befattning som inspektör.

Jag tror att det sagda räcker som förklaring
till det förslag som här framlagts.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den vid utlåtandet fogade
reservationen av herr Bergh; och
biföll kammaren utskottets hemställan.

§ 5

Föredrogos vart efter annat

bevillningsutskottets betänkande nr
54, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning angående
ändrad lydelse av 6 § förordningen
den 27 mars 1954 (nr 142) om taxering
för inkomst av medel, som insatts
å skogskonto; och

bankoutskottets memorial nr 37, angående
instruktion för nästkommande
riksdags bankoutskott.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda betänkande och memorial hemställt.

§ 6

Utlämnande av stödlån till jordbrukare,
m. m.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 39, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående utlämnande
av stödlån till jordbrukare, m. m.
jämte i ämnet väckta motioner.

I en till riksdagen den 1 november
1957 avlåten, till jordbruksutskottet hänvisad
proposition, nr 184, hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokol -

let över jordbruksärenden för samma
dag, föreslagit riksdagen

1) att medge, att stödlån med anledning
av 1957 års skördeskador finge utlämnas
i enlighet med de grunder, som
förordats i propositionen;

2) att medge, att den behållning å tidigare
under Statens utlåningsfonder
anvisade investeringsanslag till Fonden
för supplementär jordbrukskredit, som
kvarstode sedan de ansökningar om lån
ur fonden, som inkommit före den 1 december
1957, handlagts i nuvarande
ordning, finge överföras till Fonden för
låneunderstöd och under benämningen
Stödlån till jordbrukare användas till
bestridande av kostnaderna för stödlånen; 3)

att lämna utan erinran vad i propositionen
anförts beträffande användningen
av dels de medel, som under regleringsåret
1957/58 inflöte genom upptagande
av införselavgifter för fodermedel
samt avgifter för oljekraftfoder,
dels de medel, som under regleringsåret
1957/58 inflöte eller dessförinnan influtit
genom upptagande av införselavgifter
för ärter och bönor, tjänliga till
människoföda, samt hampfrö; samt

4) att godkänna vad i propositionen
anförts beträffande slutuppgörelsen per
den 1 oktober 1957 mellan kronan och
Svenska sockerfabriks aktiebolaget.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat följande inom riksdagen
väckta, till utskottet hänvisade
motioner, nämligen

1) I: 561 av herr Åkesson in. fl., likalydande
med II: 708 av herr Rimås
m. fl., i vilka motioner hemställts, att
riksdagen vid behandlingen av förevarande
proposition måtte besluta att
möjlighet skulle öppnas även för handelsträdgårdsmästare
att erhålla stödlån
i anledning av 1957 års skördeskador
på samma villkor som för jordbrukare; 2)

I: 562 av herr Werner m. fl., likalydande
med II: 707 av herr Vigelsbo
in. fl., i vilka motioner hemställts, att

Onsdagen den 11 december 1957 em.

Nr 29 149

Utlämnande av stödlån till jordbrukare, m. m.

riksdagen vid behandlingen av propositionen
måtte

I. besluta

dels att under de två första åren räntefrihet
å stödlån skulle få åtnjutas för
belopp upp till 4 000 kronor under förutsättning
att låntagarens brukningsenliet
ej innehölle mer än 20 hektar åker
samt till åker omräknad ängs- och betesmark,
samt att de första två årens
ränta skulle kunna avskrivas,

dels att amorteringslån skulle under
samma villkor som i propositionen föreslagits
beträffande jordbrukarna kunna
beviljas även handelsträdgårdsmästare,
som år 1957 tillfogats mera betydande
skördeskador på grund av ogynnsam
väderlek,

II. hos Kungl. Maj:t anhålla, att vid
stödköp av brödsäd nedre prisgränsen
skulle gälla och att det tillämpade värdet
beträffande groddhalten skulle höjas
till 0 procent;

3) II: 710 av herrar Hedin och Lothigius,
vari yrkats, att riksdagen måtte
i anledning av propositionen besluta,
att lika rätt till stödlån skulle gälla
även för utövare av trädgårdsnäringen,
samt att utskottet måtte utarbeta förslag
till härför erforderliga författningsbestämmelser.

Utskottet hemställde

A. att riksdagen måtte

1) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
avslå det i motionerna I: 501 och
11:708, 1:502 och 11:707 samt 11:710
framställda yrkandet, att stödlån med
anledning av 1957 års skördeskador
skulle få på samma villkor som för jordbrukare
utlämnas jämväl till handelsträdgårdsmästare; 2)

med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag ä motionerna
I: 502 och It: 707, såvitt nu vore i fråga,
medge, atl stödlån med anledning av
1957 års skördeskador finge utlämnas
i enlighet med de grunder i övrigt, som
förordats i propositionen;

3) medge, att den behållning å förut

omförmälda, tidigare under Statens utlåningsfonder
anvisade investeringsanslag
till Fonden för supplementär jordbrukskredit,
som kvarstode sedan de
ansökningar om lån ur fonden, som inkommit
före den 1 december 1957, handlagts
i nuvarande ordning, finge överföras
till Fonden för låneunderstöd och
under benämningen Stödlån till jordbrukare
användas till bestridande av
kostnaderna för stödlånen;

4) lämna utan erinran vad i det föregående
anförts beträffande användningen
av dels de medel, som under regleringsåret
1957/58 inflöte genom upptagande
av införselavgifter för fodermedel
samt avgifter för oljekraftfoder, dels
de medel, som under regleringsåret
1957/58 inflöte eller dessförinnan influtit
genom upptagande av införselavgifter
för ärter och bönor, tjänliga
till människoföda, samt hampfrö;

5) godkänna vad i det föregående
anförts beträffande slutuppgörelsen per
den 1 oktober 1957 mellan kronan och
Svenska sockerfabriks aktiebolaget;

B. att motionerna 1:562 och 11:707,
såvitt de ej behandlats under Al) och
2), icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Nord, Eskilsson, Sigfrid
Larsson, Franzén, Pettersson i Dahl,
Antby, östlund, Rimås och Eliasson i
Moholm, vilka ansett att utskottet under
punkten A. 1) bort hemställa att
riksdagen måtte, i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag samt med bifall till motionerna
1:561 och 11:708, 1:562 och
11:707, sistnämnda två motioner såvitt
nu vore i fråga, ävensom II: 710 medge,
att stödlån med anledning av 1957 års
skördeskador finge på samma villkor
som för jordbrukare utlämnas jämväl
till handelsträdgårdsmästare;

2) av herrar Sigfrid Larsson, Franzén
och Pettersson i Dahl, vilka ansett
att utskottet under punkten A. 2) bort
hemställa att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt med

150 Nr 29

Onsdagen den 11 december 1957 em.

Utlämnande av stödlån till jordbrukare, m. m.

bifall till motionerna I: 562 och II: 707,
såvitt nu vore i fråga, medge, att stödlån
med anledning av 1957 års skördeskador
finge i övrigt utlämnas enligt de
grunder, som förordats av reservanterna; 3)

av herrar Sigfrid Larsson, Franzén
och Pettersson i Dahl, vilka ansett
att utskottet under punkten B. bort hemställa
att riksdagen måtte, med bifall
till motionerna 1:562 och 11:707, såvitt
nu vore i fråga, i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla, att vid stödköp
av brödsäd nedre prisgränsen skulle
gälla och att det tillämpade värdet beträffande
groddhalten skulle höjas till
6 procent;

4) av herr Johanson i Västervik, utan
angivet yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr RIMÅS (fp):

Herr talman! Det är närmast med anledning
av reservation nr 1 som jag vill
säga några ord.

Det gäller frågan, om utövare av trädgårdsnäringen
skall ha samma rätt som
jordbrukare att erhålla stödlån vid skördeskador.
När vi 1955 var i den situationen,
att det ansågs nödvändigt att
åstadkomma möjligheter för jordbrukare,
som hade drabbats av skördeskador,
att kunna få stödlån, fastslogs den principen,
att alla odlarkategorier skulle behandlas
lika. Det var väl närmast den
dåvarande jordbruksministerns, herr
Norup, förtjänst att trädgårdsnäringen
denna gång efter framställningar från
trädgårdsodlareorganisationerna kom
med i samma grupp som jordbrukarna.
Den nämnda principen gällde också när
fonden för supplementär jordbrukskredit
senare inrättades. Ur denna fond
skulle såväl jordbrukare som trädgårdsodlare
kunna få pengar. Men i år, då
det på nytt blivit aktuellt med stödlån,
har man plötsligt velat upphäva principen
att odlarkategorierna skall behandlas
lika.

1 utskottets utlåtande på s. 20 redogöres
först för de motioner, som ligger
till grund för den reservation som jag
nu talar för — det är tre stycken motioner,
vari hemställes om lika rätt till
stödlån för trädgårdsodlare och jordbrukare.
Och sedan fastställer utskottet
klart och tydligt den princip som gällde
1955. Man säger så här: »Utskottet
anser, att vid lidna skördeskador utövare
av trädgårdsnäringen principiellt
skall äga samma rätt till stödlån som
jordbrukare.» Det är den gamla principen
som man alltså velat föra fram
här. På den punkten är utskottets majoritet
och reservanterna fullkomligt
överens. Men det egendomliga är att endast
fem, sex rader längre ner i utskottets
skrivning kommer man till följande
slutsats: »I enlighet härmed finner sig
utskottet böra avstyrka motionärernas
nyssberörda yrkanden.» Utskottet säger
med andra ord så här: Vi anser att
jordbruket och trädgårdsnäringen skall
behandlas lika. Alltså skall trädgårdsnäringen
icke ha samma rätt som jordbruket.
Det är en förbluffande logik, tycker
jag. Och hur har man kommit fram till
en sådan slutsats så hastigt? Jo, man
utgår från det förhållandet att från
trädgårdsmästarnas sida några krav på
stödlån inte framställts. Hur förhåller
det sig nu därmed? Det är alldeles riktigt,
som utskottet bär skrivit, att från
handelsträdgårdsmästarnas sida några
sådana krav inte har ställts. Men varför
har de inte gjort det? Jo, principen om
lika behandling av odlarkategorier var
ju en gång fastställd, och därför tog man
väl för givet att den skulle gälla också
nu. Jag har fått denna min uppfattning
bestyrkt i ett avsnitt av en ledare i tidningen
Trädgårdsvärlden, vilken ledare
var intagen i förra veckan. Jag ber att
få citera:

»Någon direkt hänvändelse till myndigheterna
har icke gjorts, det är riktigt.
Som situationen tillspetsat sig kan
detta framstå som en olycklig underlåtenhetssvnd.
Men det fanns å andra si -

Onsdagen den 11 december 1957 em.

Nr 29 151

Utlämnande av stödlån till jordbrukare, m. m.

dan ingen rimlig anledning att förutse,
att — sedan riksdagen år 1955 på basis
av herr Norups proposition spikat principen,
att alla odlarkategorier skulle behandlas
lika och den i sammanhanget
aktuella fonden ursprungligen ställts
till såväl jordbrukets som trädgårdsnäringens
förfogande — trädgårdsodlarna
löpte någon risk att bli fösta åt sidan.
Nu återstår att hoppas, att riksdagsmajoriteten
tar avstånd från den kategoriklyvningens
politik.»

Det är ännu en sak som har bidragit
till den uppkomna situationen. Jag såg
emellertid att herr Hansson i Skegrie
skulle komma närmast efter mig i talarstolen.
.lag förmodar att han kanske tar
upp den saken, och jag går därför förbi
den. Den är annars redovisad i Stockholms-Tidningen.

Nu har emellertid den situationen
uppstått, att en trädgårdsodlare, som
kallas jordbrukare, kan få stödlån, om
skadekvalifikationer föreligger. Däremot
skulle samma skördeskada för ett företag,
vars brukare kallar sig handelsträdgårdsmästare,
inte berättiga till stödlån.
Var och en som känner till dessa
förhållanden litet vet ju, att det är
praktiskt taget omöjligt att dra en gräns
mellan jordbruk och trädgårdsodling
vad gäller fältodling av grönsaker. Det
blir en mycket egendomlig situation,
om de myndigheter som skall handha
tillämpningen får lov att gå till telefonkatalogen
och se efter vilken yrkestitel
vederbörande behagat använda, för att
de skall kunna avgöra om stödlån skall
beviljas eller inte, när kvalifikationerna
i övrigt för alt få stödlån finns.

Det är egentligen inte mycket att tvista
om bär. Antalet skadefall inom trädgårdsnäringen
är begränsat, och införandet
av generella regler kan inte leda
till att konkurrensen om tillgängliga lånemedel
ökar i någon väsentlig grad.
Men det finns skadefall, och den omständigheten
att de är få kan inte gärna
utgöra något vare sig sakligt eller principiellt
skäl för att undandra handcls -

trädgårdsmästarna rätten till likvärdiga
lånemöjligheter.

Jag tycker att om riksdagen vill vara
konsekvent och verkligen visa, att den
menar allvar med sitt uttalande, att
trädgårdsnäringens och jordbrukets folk
principiellt skall behandlas lika, kan
riksdagen inte gärna göra annat än följa
reservanterna, som just dragit konsekvensen
av denna principförklaring och
yrkat på att trädgårdsnäringen skall behandlas
på samma sätt som jordbruksnäringen
och ha samma möjligheter som
den.

Herr talman! Jag hemställer om bifall
till reservation nr 1.

I detta anförande instämde herrar
Persson i Svensköp (fp), Olof son (fp)
och Kelander (fp).

Herr HANSSON i Skegrie (ep):

Herr talman! Jag skall i likhet med
herr Rimås endast beröra den fråga
som behandlas i reservation nr 1 med
yrkande, att handelsträdgårdsmästarna
skall ha samma rätt till dessa stödlån
som jordbrukarna. Jag gör det därför
att jag här haft ett finger med i spelet
vid tidigare tillfällen.

Emellertid vill jag gärna erkänna, att
jag betraktar denna fråga såsom liggande
mera på det principiella än på
det materiella planet. Det är möjligt att
de skördeskador, som i år har drabbat
trädgårdsodlarna, inte är så stora, att
det skulle betyda så värst mycket om
lånemedlen ställdes till förfogande även
för trädgårdsnäringen. Men det torde
vara obestridligt att skördeskador finns
hos trädgårdsodlarna, och då begås ju
eu orättvisa, om möjligheterna att få
lån berövas dessa odlare. Och en orättvisa
blir ju inte mindre därför att det
är ett litet antal människor som utsättes
för den orättvisa behandlingen.

Man kan enligt min mening också
ifrågasätta, om det vid tiden för beslutet
att undantaga trädgårdsmästarna
fanns tillräckliga möjligheter att överblicka,
huruvida dessa ur skördeskade -

152 Nr 29

Onsdagen den 11 december 1957 em.

Utlämnande av stödlån till jordbrukare,

synpunkt vore berättigade eller inte att
få lån. Det påstående som gjorts, att inga
ersättningsanspråk har framställts, anser
jag liksom herr Rimås inte vara något
starkt motiv.

Jag läste häromdagen en ledarspalt
i en tidning som står jordbruksministern
ganska nära, och den slutade på
följande sätt: »Frestar man konsumenterna
med att ge åt sådana som ingenting
begärt så bäddar man för sämre
uppgörelser i framtiden. I det långa loppet
skadar det också trädgårdsnäringen.
» Detta stämmer ju inte alls med
verkligheten. Det är inte fråga om att
ge någonting till någon som ingenting
har begärt — meningen är endast att
hålla möjligheten öppen för sådana odlare
av trädgårdsprodukter, som eventuellt
kan bevisa sig ha haft skördeskador.
Skulle det nu vara som man vill
göra gällande, att inga skördeskador
uppstått för handelsträdgårdsmästarna,
kommer ju heller inga anspråk på skördeskadelån
att framställas från detta
håll.

Jag nämnde att jag betraktar denna
fråga mera ur principiell synpunkt. Det
har ju varit så, att trädgårdsodlarna sedan
länge ansett sig ha en undantagsställning
jämfört med jordbrukarna,
trots att de sysslar med i stort sett likartad
produktion och i många avseenden
har närliggande produktionsförhållanden.
Man kan t. ex. peka på frånvaron
av ett ordnat prissättningssystem,
ett annat och svagare gränsskydd etc.
När därför trädgårdsodlarna 1955 fick
likställdhet med jordbrukarna i fråga
om rätt till stödlån, värdesattes detta
mycket högt av denna yrkesgrupp. Även
om kraven just vid det tillfället inte
rörde sig om några större belopp, värderade
man just detta att få ställas i
jämnbredd med övriga livsmedelsproducenter.
Om man därför nu skulle ta
bort denna rätt och likställighet för
ifrågavarande yrkeskår, måste det utlösa
en känsla hos vederbörande av en
viss nedvärdering. Ser man frågan ur

m. m.

denna synvinkel, är motiveringen för
att stryka bort denna yrkesgrupp ganska
svag. Någon principiell skillnad
mellan jordbruk och trädgårdsnäring
finns inte. Man kan i stället säga, att
trädgårdsodling är ett mycket intensivt
drivet jordbruk. Det bör också framhållas,
att denna supplementärkredit en
gång beviljades även trädgårdsodlarna.
Nu mister trädgårdsodlarna, genom att
supplementärkrediten ändras, både
möjligheten att låna därifrån och dessutom
möjligheten att erhålla stödlån ur
denna fond med den ändrade dispositionen.

Utskottets skrivning, som också herr
Rimås refererade till, är ju minst sagt
ganska vag. Man säger att trädgårdsodlarna
principiellt skall äga samma rätt
till stödlån som jordbrukare, men det
kan inte utesluta det faktum att trädgårdsodlarna
stryks ur kungörelsen,
och beslut om en ny sådan måste fattas,
innan yrkesgruppen får likställighet —
om nu detta framdeles skulle aktualiseras.

Herr talman! Jag skall inte förlänga
debatten vidare. Jag har med detta velat
motivera mitt bifallsyrkande till reservation
nr 1 av herr Nord m. fl.

Herr PETTERSSON i Dahl (ep):

Herr talman! Jag tror nog vi kan
säga att under sommaren skördeutsikterna
var mycket goda. Alla räknade
med att det skulle bli en mycket god
skörd, och en sådan uppfattning framgick
också av uppskattningen den 31
augusti. Men sedan grusades dessa förhoppningar
genom; det dåliga bärgningsvädret,
och det blev i stället en
mycket dålig skörd. Det blev naturligtvis
många katastrofer, och vi anser väl
alla att hjälp skall lämnas där hjälp är
nödvändig.

Statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
har här kommit fram
med ett förslag om stödlån till dem som
råkat värst ut och som nödvändigt behöver
få lindring i sina ekonomiska

Onsdagen den 11 december 1957 em.

Nr 29 153

Utlämnande av stödlån till jordbrukare, m. m.

svårigheter. För den sakens skull tar
man i anspråk den s. k. supplementära
jordbrukskrediten på 50 miljoner
kronor, som anvisades av 1956 års riksdag.
Man kan inte säga annat än att
denna fond var en frukt av regeringsförhandlingarna
mellan bondeförbundet
och socialdemokraterna på hösten 1956.
Den var avsedd att, med hänsyn också
till gällande kreditrestriktioner, bli till
lättnad för dem som blivit särskilt
drabbade av 1954 och 1955 års skördeskador
i deras svårigheter att klara
sina utgifter.

Nu ser vi av denna redovisning —
och det är något som vi hade reda på
förut —• att av denna fond har bara
5,7 miljoner tagits i anspråk. Jag tror
man kan säga att orsaken till detta
också hänför sig till det sätt, varpå
denna supplementära jordbrukskredit
handhafts. Jag har tidigare från denna
talarstol kritiserat denna sak och har
ingen anledning att upprepa vad jag
uttalat. Men det råder inte någon tvekan
om att riksbanken, som haft hand
om ifrågavarande fond, hållit en för
sträng hand över denna långivning.

Det finns nu som sagt 44 miljoner
över på denna kredit, och det är meningen
att använda dessa medel till
stödlån. De skall alltså utgå som stödlån
till dem som råkat värst ut på grund
av skördeskadorna, dvs. vara en hjälp
för tillfället.

Man kan mycket väl säga, att det är
en dålig hjälp att få lån. Ingen människa
blir ju hjälpt med att låna pengar,
särskilt om man skall låna pengar till
så hög ränta som 5,75 procent. Det är
en ovanligt hög ränta i detta fall, och
därtill kommer strängare villkor för
dessa lån än tidigare gällande. Å andra
sidan får man säga, att ifrågavarande
lån kan vara en hjälp till självhjälp, en
hjälp för tillfället, som kan rädda vcderbörandes
existens osv. Därför är det
kanske nödvändigt att acceptera detta
förslag.

Handclsträdgårdsmästarnas problem

har behandlats av två talare före mig.
Jag anser därför inte, herr talman, att
jag har anledning att närmare beröra
dem. Jag ber helt kort få ansluta mig
till den motivering, som dessa talare
anfört för reservation nr 1.

I fråga om reservation nr 2 skall jag
däremot be att få säga några ord. På
den punkten har motioner avlämnats,
vilka vi reservanter biträtt. Enligt jordbruksministerns
förslag skall, när det
gäller mindre jordbruk på upp till 20
hektar åker, lån kunna utgå med 3 000
kronor. De skall vidare kunna få räntefrihet
under två år, och sedan skall
räntan läggas till kapitalet. Detta står
i överensstämmelse med de regler, som
gällde för 1955 års skördeskadelån vad
gäller beloppet. Yi har ansett att det
skett en hel del sedan 1955. Det belopp,
som kanske ansågs nöjaktigt 1955, 3 000
kronor, har inte samma värde i dag.
Dels har ju pengarna blivit mindre
värda, dels har omkostnaderna ökat.
Jag nämnde att räntan på dessa stödlån
nu är 5,75 procent. Hela ränteläget
är ju åtminstone 1 procent högre på
grund av riksbankens beslut den 11
juli innevarande år, om det nu räcker
med 1 procent — jag tror att det i realiteten
är ett par tre procent. Det är
alltså fråga om en ganska stor kostnadsökning.
För övrigt räcker det inte med
räntestegringen, utan lönekostnaderna
har också stigit. Därför tror jag att man
kan säga att för dem som här berörts
är 4 000 kronor i dagens läge inte ett
dugg mer än vad 3 000 kronor var 1955.

Enligt propositionen skall lånen vara
räntefria under två år, men sedan skall
räntan läggas till kapitalet och återbetalas.
Tidigare har, när det förelegat
särskilda skäl, räntorna avskrivits. Vi
anser att denna princip bör giilla även
nu. Detta kan hävdas med ännu större
styrka än 1955. Därför ber jag, herr
talman, att få yrka bifall till reservation
nr 2.

Vad sedan beträffar reservationen nr
3 av centerpartiet vill jag framhålla, alt

154 Nr 29

Onsdagen den 11 december 1957 em.

Utlämnande av stödlån till jordbrukare, m. m.

vi har ansett, att systemet med stödköp
i och för sig är riktigt. Enligt ett beslut,
som riksdagen fattade 1947, skulle
jordbruket ju vara jämställt med andra
näringar, så att jordbrukarna skulle
komma i samma inkomstläge som andra.
I anslutning härtill har vi accepterat
ett nytt prissättningssystem med
mittpriser och en övre och en undre
prisgräns. Vi menar att, om man skall
respektera detta 1947 års riksdagsbeslut,
bör den nedersta prisgränsen gälla
här, dvs. att 37 kronor per deciton för
vete och 33 kronor per deciton för råg
skall gälla som priser till odlare vid
stödköp. Enligt jordbruksnämnden
skulle priserna utgöra respektive 31 och
28 kronor vid leverans under september,
och i januari skulle slutpriserna
bli respektive 32 och 29 kronor. Vi anser
att det bör vara den nedersta prisgränsen
som bör gälla, om jordbruket
skall bli kompenserat.

I detta sammanhang skall jag be att
få hänvisa till ett anförande som jordbruksministern
höll i Örebro nyligen.
Där sade han, att om man ser på jordbruket
som näring, måste man finna,
att den allmänna prisutvecklingen obestridligen
missgynnat jordbruksnäringen,
om man tar med i beräkningen förändringarna
i de ömsesidiga relationerna.
Jordbrukspriserna har hållit sig
oförändrade, medan den allmänna prisnivån
höjts rätt väsentligt. Jag ber att
få ge jordbruksministern en eloge för
detta uttalande. Jag tycker att det är
riktigt, och det gläder mig, att det kommit
från den nuvarande jordbruksministern.

Enligt det nya prissättningssystemet
har jordbrukspriserna blivit fastlåsta
för en period av tre år, under vilken
tid andra priser och löner stigit ganska
kraftigt. Då är det svårt att begripa,
att man, när det gäller sådana stödköp
som skall avse att hålla prisnivån inom
jordbruket uppe på en viss nivå och
hjälpa jordbruket i dess beträngda läge,
inte skall kunna hålla den understa

prisgränsen, som vi faktiskt beslöt föregående
år, alltså respektive 37 och 33
kronor för vete och råg. Jag tror att
detta resonemang har bärighet.

En annan detalj här är vilken procent
groddskada som skall gälla vid
förmalning. Vi vet att för närvarande
är det för råg 4 procent och för vete
5 procent. Jag tror emellertid att när
kvarnarna köper svensk spannmål, pressar
de ibland upp detta, då de anser
det nödvändigt. Jag tror inte det är
farligt att sträcka sig så pass högt som
till 6 procent, som föreslagits i motionen,
vilket förslag vi reservanter har
biträtt.

Jag anser, herr talman, att det finns
fullgoda skäl att bifalla också reservationen
nr 3.

Jag ber alltså att här få yrka bifall till
såväl reservationen nr 1 som reservationerna
nr 2 och 3.

Herr JOHANSON i Västervik (s):

Herr talman! Jag har till det utlåtande,
som vi nu behandlar, fogat en
blank reservation. Denna reservation
har dels tillkommit på grund av att man
inom utskottet inte kunnat enas om ett
där framfört kompromissförslag, som är
identiskt med utskottets skrivning. Hur
denna kompromiss utfallit, kan de ärade
kammarledamöterna själva studera i de
reservationer som fogats till utskottsutlåtandet.

Jag skall strax återkomma till min blanka
reservation, men jag vill först säga
några ord om vad reservanterna anfört
under punkt 1, där det gäller möjligheterna
att låta lånestödet utgå även till
trädgårdsnäringens utövare.

Man har velat jämföra skördeskadorna
år 1957 med de skördeskador som
år 1955 drabbade jordbruket och även
trädgårdsnäringen på grund av den
högsommartorka som detta år rådde.
Man borde i stället ha gjort en jämförelse
med förhållandena år 1954, då det
förekom en regnperiod som gjorde att
visst stöd utgick till jordbruket men

Onsdagen den 11 december 1957 em.

Nr 29

155

Utlämnande av stödlån till jordbrukare, m. m.

icke till trädgårdsnäringen. Förhållandena
år 1957 kan nämligen sägas vara
analoga med förhållandena år 1954,
även om regnet år 1954 kom något tidigare
än vad det gjorde innevarande år.

Vad beträffar de skördeskador, som
uppkom genom 1955 års högsommartorka,
var det lätt för menige man att inse
att dessa skador inte bara drabade jordbruket
utan jämväl i mycket stor utsträckning
trädgårdsnäringen. Vid det
tillfället begärde också handelsträdgårdsmästarnas
förbund att trädgårdsnäringen
skulle bli föremål för samma
stödåtgärder som kom jordbruket till
del. I detta sammanhang vill jag erinra
herr Rimås om att man i denna hemställan
utgick f rån att trädgårdsnäningen
också skulle få kontantbidrag.
Det förhåller sig alltså inte riktigt så
som herr Rimås här tidigare framhållit.

År 1954 gjorde däremot inte liandelsträdgårdsmästarnas
förbund någon
framställning om att trädgårdsnäringen
skulle bli delaktig av stödåtgärderna,
och man har inte heller i år kommit
med någon sådan hemställan.

I de yttranden, som lantbruksstyrelsen
och jordbruksnämnden år 1955 avgav
med anledning av denna hemställan
från handelsträdgårdsmästarnas förbund,
tillstyrktes visserligen förbundets
hemställan, men det skedde inte helt
reservationslöst. I yttrandena från dessa
ämbetsverk framhölls bl. a. att trädgårdsnäringen
hade en friare prissättning
på sina produkter än vad fallet
var med jordbruket och att minskad
tillgång på en produkt kunde resultera
i högre pris för varan. Man erinrade
dessutom om att trädgårdsnäringen hade
en mer differentierad odling och alt
misslyckande med en viss del av odlingen
därför inte behövde medföra någon
katastrof. Vidare framhöll man att
trädgårdsnäringen utgjorde en kombination
av frilandsodling och växthusodling.

Jag har velat erinra om dessa utta -

landen eftersom de överensstämmer
med vad sekreteraren i handelsträdgårdsmästarnas
förbund, Ulf Nordgren,
anfört i en intervju, publicerad i en av
kvällstidningarna för denna dag. Han
framhåller där bl. a. att skördeskadorna
varit av mycket ringa omfattning
för handelsträdgårdsmästarnas del; han
gör ytterligare en del uttalanden som
jag inte här har någon anledning att
återge.

Trädgårdsnäringen har uppenbarligen
inte tillfogats några större skördeskador
genom det regn som kom i september
och oktober, eftersom man då
i största utsträckning bärgat sina grödor.
I de fall, där så inte skett, har det
varit fråga om sådana produkter som
inte tagit nämnvärd skada av regnet på
hösten.

Jag skulle också vilja ifrågasätta, om
det inte kan vara en viss risk förenad
därmed, att man nu tar med även trädgårdsnäringen,
när det gäller ersättningar
för skördeskador. Att jordbruket
utsatts för skördeskador, har gemene
man insett, dels genom vad som meddelats
i radio och tidningar, dels genom
vad man med egna ögon kunnat konstatera.
Man har sett gröda som inte kunnat
bärgas, man har sett hässjor och
såtar stå kvar ute på gärdena. Allt detta
har gett folk det intrycket, att det behövs
hjälp åt jordbruket. Men är det
någon som tror att gemene man har
samma uppfattning då det gäller trädgårdsnäringen,
när det inte på något
sätt har kunnat lämnas bevis för att det
regn som kom på hösten vållat något
större avbräck för trädgårdsnäringens
utövare? Drar man nu in trädgårdsnäringen
i dessa stödåtgärder kan man
väl riskera, att eu del människor kommer
att resonera på detta sätt: »Var det
inte större skador för jordbruket än för
trädgårdsnäringen, är då inte talet om
att jordbruket har utsatts för så stora
skador överdrivet?» Man har emellertid
räknat ut, att de skador, som jordbruket
drabbats av, kan uppskattas till 100 mil -

156 Nr 29

Onsdagen den 11 december 1957 em.

Utlämnande av stödlån till jordbrukare, m. m.

joner kronor. Ungefär 80 miljoner kronor
är det meningen att jordbrukets utövare
på något sätt skall kunna få hjälp
med, 40 eller 44 miljoner kronor genom
lån och 40 miljoner i kontantbidrag, enligt
vad departementschefen föreslagit
i prop. 194. De får ändå — som jordbruksutskottets
ordförande, herr Pettersson
i Dahl, här framhöll — betala
5% procent ränta på de 44 miljoner
kronor, som de erhåller i lån. Lånegivningen
liksom kontantbidraget skall ske
efter individuell prövning, och det tror
jag man kan hälsa med största tacksamhet.
Man skall pröva lånemöjligheterna
inte bara med hänsyn till de skördeskador,
som jordbruket har orsakats,
utan också med hänsyn till den sökandes
ekonomiska ställning. Den uppgörelse,
som träffats mellan jordbruksnämnden,
lantbruksstyrelsen och jordbrukets
förhandlingsdelegation, är eu
förhandlingsöverenskommelse, och riksdagen
brukar ju inte ändra på sådana,
kanske på grund av de konsekvenser
dylika ändringar kan föra med sig i
både den ena och den andra riktningen.

Jag skall inte yttra mig om reservationerna
nr 2 och 3, som herr Pettersson
i Dahl berörde. Jag vill ändå hävda,
att den penningvärdeförsämring vi haft
från år 1955 till år 1957 väl inte uppgått
till 33 å 34 procent; enbart med
penningvärdeförsämringen kan man
alltså inte motivera sin önskan att höja
det lånebelopp, som skall vara räntefritt
under två år, från 3 000 till 4 000
kronor.

Herr talman! Jag skall be att få yrka
bifall till vad utskottet hemställt, men
jag kanske får säga ett par ord med anledning
av den blanka reservation, som
delvis tillkom därför att utskottet inte
kunde enas om ett kompromissförslag.
Den blanka reservationen gjordes på
grund av tvivel på lämpligheten av att
riksdagen — med all respekt för riksdagen
och dess verk — ger prioritet åt
vissa lån till näringsidkare inom den fria
sektorn, som kan ha drabbats av en eller

annan skada genom väderleksförhållanden.
Jag är på det klara med att detta
kan behövas när det gäller en näringsgren,
som det finns allt intresse av att
behålla och som står inför katastrofhot,
men, ärade kammarledamöter, ingen vill
väl påstå, att trädgårdsnäringen i dag
står inför något katastrofhot med anledning
av det regn som föll i september
och oktober?

Både enskilda näringsidkare och andra
har drabbats av inkomstbortfall och
förluster genom höstens regn. När man
slår vakt om trädgårdsnäringen — och
den vill jag också slå vakt om — låter
det emellertid som om det skulle
vara fullständigt omöjligt för denna att
få lån i de reguljära kreditinrättningarna,
om den nu behöver sådana. Visserligen
är väl räntan, som skall betalas
på stödlånen, kanske en halv procent
lägre än den som finge betalas till en
sparbank, men jag tror ändå inte, att
denna halva procent skall åstadkomma,
att någon trädgårdsodlare går över styr.
Jag vet inte om det förargar någon, men
jag kan inte underlåta att ifrågasätta,
om denna hjälp till trädgårdsnäringen,
som man talar om, inte är grundad på
rent platoniska känslor. Om inte, har
man ju haft möjligheter att visa sin
hjälpsamhet mot trädgårdsnäringen genom
att gå med på att den skulle få åtnjuta
bidrag från det kontantbelopp på
40 miljoner kronor, som skall ställas till
jordbrukets förfogande.

Herr talman! Jag upprepar mitt yrkande
om bifall till utskottets hemställan.

Herr HEDIN (h):

Herr talman! I utskottets utlåtande på
sid. 20 anföres bl. a., att intet kommit
till utskottets kännendom, som tyder
på att trädgårdsnäringen i år på grund
av felslagen skörd lidit väsentlig förlust
och att ej heller några krav på stödlån
veterligen rests från handelsträdgårdsmästarnas
sida. Detta föranleder
utskottet att avstyrka motionerna om

Onsdagen den 11 december 1957 em.

Nr 29 157

Utlämnande av stödlån till jordbrukare, m. m.

att även handelsträdgårdsmästarna skall
få stödlån.

Med kännedom om osäkerheten i bedömningarna
av skördeskadorna för
lantbrukarna tycker jag att det är ganska
egendomligt, att man på så lösa
grunder som motiveringen ger vid handen
lämnar handelsträdgårdsmästarna
helt utanför. De hade i alla fall möjlighet
att få stödlån 1955 och hade också
möjlighet att få lån ur den fond för
supplementär jordbrukskredit som man
helt och hållet tagit i anspråk för stödlåneverksamlieten.
Trädgårdsnäringen
som helhet torde inte ha lidit någon
väsentlig förlust, såsom har omvittnats
här, men jag vill gärna säga till herr
Johanson, att trädgårdsnäringen har,
oberoende av eventuella skador, redan
tidigare kommit i ett besvärligt läge och
i enskilda fall har det ändå inträffat
stora förluster.

Jag har med mig en avskrift av en
ansökan till lantbruksnämnden från en
trädgårdsodlare i min hemtrakt som ägnar
sig huvudsakligen åt jordgubbsodling.
I ansökan skriver han bl a.:
»Regnandet under den gångna sommaren
spolierade totalt skörderesultatet å
jordgubbsodlingen. Resultatet kan betecknas
som ren katastrof, hälften av
skörden ruttnade direkt på fältet. Den
del som plockades blev av så dålig kvalitet
att den såldes till underpris.» Av
de skördesiffror han i fortsättningen
anför framgår att det ekonomiska resultatet
av odlingen 1957 endast utgjorde
cirka en sjundedel av 1956 års resultat
per arealenhet räknat. Han anger
vidare i ansökan, att han på privat
väg lyckats låna en del pengar men
inte tillräckligt för att kunna driva företaget
någorlunda rationellt.

Den trädgårdsmästare jag talar om
har köpt en gård som han huvudsakligen
använder till trädgårdsdrift, främst
såsom jag nämnde till jordgubbsodling.
Han skulle naturligtvis lika väl som en
trädgårdsmästare ha kunnat kalla sig
för lantbrukare med specialodlingar.

Säkert är han inte ensam om att ha
kommit i kreditsvårigheter efter sommarens
och höstens nyckfulla och besvärliga
väderlek. Det förefaller mig
principiellt riktigt att så långt som möjligt
jämställa dem som ägnat sig åt
jordbrukets binäringar, t. ex. trädgårdsmästare
och fiskare, med jordbrukare
och inte ställa dem utanför som ofta
sker och som enligt utskottsmajoriteten
även nu skulle ske beträffande handelsträdgårdsmästare.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservation 1) av herr Nord m. fl.
Yrkandena i de andra reservationerna
kan jag inte ansluta mig till, då propositionen
helt överensstämmer med förhandlingsresultaten
och då reservationerna
innebär stora ekonomiska åtaganden
som man inte redovisat i reservationerna
och som torde vara mycket
svåra att överblicka.

Herr talmannen återtog nu ledningen
av förhandlingarna.

Herr JÖNSSON i Gärds Köpinge (s):

Herr talman! Eftersom jag tillhör utskottsmajoriteten
vill jag säga några ord
i denna fråga. Beträffande handelsträdgårdsmästarna
vill jag särskilt framhålla,
att jag tror att utskottsmajoriteten
har ett lika stort intresse för trädgårdsodlingen
som reservanterna. Varför
inte trädgårdsodlingen medtagits
liksom jordbruket är beroende på att
jordbruksnämnden förklarat i yttrande
följande: »Med hänsyn till de i år föreliggande
skördeförliållandena torde
enligt jordbruksnämndens mening, i
motsats till vad fallet var år 1955, dylika
lånemöjligheter icke behöva öppnas
för handelsträdgårdsmästare ...»

Jag tror väl heller inte att man kan
tala om någon missväxt eller någon katastrof
för trädgårdsodlingen. Det är
en viss skillnad på jordbruket och
trädgårdarna när det gäller skördeskador.

158 Nr 29

Onsdagen den 11 december 1957 em.

Utlämnande av stödlån till jordbrukare, m. m.

När jag hörde herr Rimås läsa valda
stycken ur Trädgårdsvärlden kände jag
igen vad man skrev i ledaren. T. o. m.
detta tidningsorgan framhåller, att frågan
om trädgårdsodlarna skulle få skördeskadehjälp
eller stödlån inte har någon
större betydelse på grund av att
skördeskadorna inom trädgårdsodlingen
är mycket små. Vad man reagerar
emot är kategoriklyvningen.

Herr Rimås nämnde vidare att man
nu inte kunde veta om det var fråga
om jordbrukare eller trädgårdsodlare.
Den saken måste väl ändå vara enkel.
Det är lantbruksnämnderna som har
hand om denna sak, och nog undersöker
de förhållandena så noga att de vet
om det är en jordbrukare eller en trädgårdsmästare
som skall ha stödlånet.
Den saken tycker jag är ganska klar.

Uppfattningarna går också isär på
andra punkter i utskottsutlåtandet. Meningsskiljaktigheterna
gäller t. ex. de

3 000 kronor, som enligt propositionen
är övre gränsen för räntefriliet, samt
förslaget att räntan skall läggas till kapitalet
under de första åren. Enligt
motionsyrkande skall beloppet höjas till

4 000 kronor och de första två årens
räntor avskrivas. Det finns även motsättningar
på ett par andra punkter. Det
är klart att gränsen måste sättas någonstans,
när man gör upp ett sådant här
förslag. Man kan sätta den vid 3 000
kronor eller 4 000 kronor. När den nu
har blivit satt till 3 000, så har det väl
skett efter prövning och följaktligen är
den gränsen förmodligen också den
mest hållbara och riktiga. En höjning
av dessa belopp kan ju inte bli helt
utan kostnader.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till jordbruksutskottets utlåtande på
alla punkter.

Herr AHLSTEN (fp):

Herr talman! När vi diskuterar frågan
om handelsträdgårdsmästarnas rätt att
få stödlån på samma grunder som jord -

brukarna, är det, tycker jag, nödvändigt
att se tillbaka på hurudan trädgårdsnäringens
ställning har varit tidigare.

Handelsträdgårdsmästarna har ju
gjort en framställning om att deras
näringsgren skall komma in under jordbruksregleringen.
Av praktiska skäl har
det varit omöjligt att tillmötesgå deras
begäran annat än i fråga om färsk
potatis, för vilken vi har en särskild
reglering.

När grunderna för stödlån åt handelsträdgårdsmästare
fastställdes 1955,
skedde detta på grund av en särskild
framställning från deras sida, vilken
inte gick direkt till jordbruksnämnden
och inte till förhandlingsdelegationen
utan direkt till Kungl. Maj:t. Det redovisades
då också i propositionen nr
203/1955 att det var på basis av denna
framställning som Kungl. Maj:t tog in
ett förslag i propositionen om att trädgårdsnäringen
skulle få stödlån efter
samma grunder som jordbruket.

Denna sak behandlades alltså 1955
aldrig av jordbrukets förhandlingsdelegation
av den enkla anledningen, att
förhandlingsdelegationen inte kan föra
trädgårdsnäringens talan. Jag säger
detta, herr talman, därför att jag i liandelströdgårdsmästarnas
tidningsorgan
Trädgårdsvärlden har läst en ledare,
där det påstås att jordbrukets förhandlingsdelegation
skulle ha biträtt förslaget
att ställa trädgårdsnäringen utanför
rätten till stödlån, emedan trädgårdsnäringen
eljest skulle inkräkta på
de medel som skulle kunna användas
för stödlån åt jordbruket. Detta är fullständigt
orimligt, eftersom Kungl. Maj :t
har uttalat, att mera pengar skall ställas
till förfogande, därest de 44 miljoner
som vi fått i anslag inte räcker till.

Samtidigt kan man inte se bort ifrån
att trädgårdsodlarna kände sig ställda
utanför, när vi träffade ett nytt avtal.
Jag tycker därför att det är tråkigt, att
de grunder för stödlån till trädgårdsnäringen,
som 1955 tillkom på grund av

Onsdagen den 11 december 1957 em.

Nr 29 159

Utlämnande av stodlån till jordbrukare, m. m.

en särskild framställning till regeringen,
nu skall bortfalla.

Nu säger visserligen utskottet, att utskottet
i princip godkänner att trädgårdsnäringen
får stödlån men att man
i år, eftersom stödlånen inte behövs för
denna näringsgren, sätter principen ur
spel. Vad är det för slags skrivning?
Jag delar här herr Johansons i Västervik
mening, att detta är en underlig
kompromiss.

Jag vill ha sagt till vår nye jordbruksminister,
att detta är en liten fråga.
Den blir för mig stor först i det
ögonblick, som vi i förhandlingsdelegationen
skulle ha motsatt oss trädgårdsnäringens
önskemål om ett formellt avtal.
Jag vill göra generaldirektör Nordlander
den rättvisan, att jag framhåller
att han nämnt denna sak i en föredragning,
men eftersom vi i förhandlingsdelegationen
ansåg att vi inte hade
med saken att skaffa, lät vi frågan vara.
Det är inte någon som på vare sig det
ena eller andra sättet tagit notis om
den.

Jag känner mig därför oförhindrad
att rösta för reservation nr 1). Denna
fråga blir stor först då, herr jordbruksminister,
när man tillgodoser de krav
som ställs i reservationerna nr 2) och
3). Här föreligger ett klart avtal mellan
förhandlingsdelegationen och jordbruksnämnden.
Jordbrukets förhandlingsdelegation
har här förhandlat som
representant för det svenska jordbruket
och bilriitt en uppgörelse, som
Kungl. Maj:t sedan lagt fram i eu proposition.
Vill man ändra här, kommer
man in på principiella problem och
måste fråga sig, om det finns skiil att
göra avsteg från en sådan uppgörelse
när det gäller så små frågor. Den senare
reservationen kräver ju betydande medelsanvisning,
eftersom den innebär att
slödköp skall få ske till högre pris och
till högre groningsproccnt. Det kommer
att kosta Spannmålsbolaget oerhörda
belopp att genomföra eu sådan sak. Av
de papper som här föreligger framgår,

att vi för att hjälpa Spannmålsbolaget
att klara denna sak har fått ta till regleringsmedel
för detta ändamål, vilka vi
eljest inte skulle ha rätt att använda.
Nu vill jag fråga: Om reservation 3)
skulle bifallas, varifrån skulle man ta
den väldiga summa som Spannmålsbolaget
behöver för att förverkliga vad
denna reservation innebär? Det finns
inga medel anvisade, och följaktligen
är det såvitt jag förstår otänkbart att
genomföra någonting sådant.

Herr talman! Jag har bara velat redovisa
mina synpunkter på förhandlingsdelegationens
ställning i förhållande
till handelsträdgårdsmästarna för att
på det sättet freda mitt samvete när jag
röstar för reservation 1). Jag hoppas
att riksdagen avslår reservationerna 2)
och 3).

Herr RIMÅS (fp) kort genmäle:

Herr talman! Utskottsmajoritetens
båda talesmän har här försökt bevisa,
att det är få trädgårdsodlare som har
lidit skador. Ja, det framhöll jag också,
men det är inte vad saken egentligen
gäller, utan här är det fråga om huruvida
riksdagen verkligen menar allvar
med sin principförklaring, att trädgårdsnäringens
utövare skall behandlas
på samma sätt som jordbrukarna.
Det var också mot kategoriklyvningen
jag vände mig, herr Jönsson!

Här gör vi i riksdagen den ena gången
efter den andra en förklaring, att
trädgårdsodlingen och jordbruket bör
behandlas lika, men om man inte i en
sådan här liten fråga orkar visa, att man
i praktiken menar allvar med sitt tal,
hur skall man då orka det när det verkligen
gäller? Ty det kommer större och
svårare frågor för trädgårdsnäringen.

Herr JOHANSON i Västervik (s) kort
genmäle:

Det är väl ändå så, herr Rimås, alt
vi inte behövt föra denna debatt om det
bara varit några få jordbrukare som
drabbats av skördeskador. Man kan väl

1G0 Nr 29

Onsdagen den 11 december 1957 em.

Utlämnande av stödlån till jordbrukare, m. m.

ändå inte, bara därför att någon trädgårdsodlare
har drabbats av skördeskador,
lämna denna trädgårdsodlare
hjälp och stöd. Jag tror nog, såsom jag
tidigare framhållit, att det finns andra
som har lidit skador på grund av regnet
men som icke får någon hjälp.

Sedan tycker jag nog att herr Rimås
borde läsa vad utskottet skriver i sin
motivering. Jag är visserligen betänksam
mot det, men utskottet säger där,
att det vill jämställa jordbruket och
trädgårdsnäringen, men att trädgårdsnäringen
icke i år haft några sådana skördeskador,
att det behöver utgå särskild
hjälp till dess utövare.

Herr RIMÅS (fp) kort genmäle:

Herr talman! Utgångsläget är ju att
trädgårdsnäringen enligt 1955 års beslut
skall vara delaktig av dessa förmåner,
om vi får betrakta det som en
förmån att man är tvungen att ta stödlån.
När frågan om stödlån nu skall
behandlas här föreslås det, att 1955 års
beslut skall återupplivas oförändrat,
utom vad det gäller räntans storlek,
men då bryter man ut trädgårdsnäringen
och säger att den skall behandlas
på annat sätt än jordbruket.

Huruvida det är en eller hundra eller
tusen trädgårdsodlare som är i behov
av stödlån, spelar i detta sammanhang
ingen roll; det är principen det gäller.
Skall vi bryta ut trädgårdsnäringen nu,
och nästa gång frågan blir aktuell säga
att den skall vara med men inte den
därpå följande gången? Det skulle bli
en underlig saxning.

Herr HANSSON i Skegrie (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Johanson i Västervik
tycks förbise att det finns trädgårdsodlare
som av växtföljdsskäl även
odlar spannmål och andra jordbruksprodukter
och som kan ha haft skördeskador
på de fält där de har dylika grödor.
Det finns många exempel på handelsträdgårdsmästare
som bedriver

jordbruk i vanlig bemärkelse vid sidan
om trädgårdsrörelsen men använder
titeln handelsträdgårdsmästare därför
att deras utbildning många gånger skett
på trädgårdsskola eller därför att de av
affärsskäl vill markera, att de är verkliga
trädgårdsodlare och inga hobbyträdgårdsodlare
eller därför att det
spelar en viss roll för tillhörigheten till
en fackorganisation. Det kan vålla ett
visst trassel om man samtidigt driver
såväl trädgårdsodling som jordbruk. Det
finns exempel på att dylika trädgårdsodlare
har haft svårt att hos myndigheterna
utverka samma restitution av
bensinskattemedel för jordbrukstraktorer
som en jordbrukare, just därför
att de har använt titeln trädgårdsmästare.

Herr JOHANSON i Västervik (s) kort
genmäle:

Herr talman! Det är klart att man kan
diskutera på det sätt som herr Hansson i
Skegrie gör, men om herr Hansson hade
suttit kvar som jordbruksminister vill
jag ifrågasätta, om inte denna proposition
som innehåller förslag om kontantbidrag
till jordbrukare även skulle ha
gällt trädgårdsnäringens utövare. Om
herr Hansson i Skegrie anser att trädgårdsnäringens
utövare har haft samma
svårigheter som jordbrukets utövare, då
borde förslaget i konsekvens därmed ha
inneburit, att man delade med sig av
dessa 40 miljoner kronor till trädgårdsnäringens
utövare.

Sedan vill jag bara tillägga en sak.
Jag har läst ett referat i en tidning -—
jag ber om ursäkt om referatet är felaktigt
— enligt vilket herr Hansson i
Skegrie varit ute och hållit föredrag
och därvid gjort gällande, att exempelvis
de som odlat ärter kunde ha lidit
väsentliga skördeskador. Till de ärade
kammarledamöternas kännedom vill jag
meddela att jordbruksutskottet gjorde
cn resa till Skåne den 23—24 juli och
då fick titta på skörden av ärter, som
skulle djupfrysas eller konserveras fyra

Onsdagen den 11 december 11157 em.

Nr 21)

Kil

Utlämnande av stödlån till jordbrukare, m. m.

timmar efter det de skördats. Jag förmodar
att denna skörd i varje fall inte
kunde ha tagit någon skada av det regn
som kom i september och oktober.

Herr HANSSON i Skegrie (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Det är möjligt att herr
Johanson har läst detta referat mycket
illa, ty jag nämnde inte ärter utan bönor
— bruna bönor. Jag vet nu inte i
vilken mån herr Johanson är expert
på jordbruk, men om herr Johanson
ger sig till alt odla bruna bönor, skall
han finna att det finns få växtslag som
lika lätt skadas av regn vid skörden
som bruna bönor. De möglar nämligen,
herr Johanson!

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NETZÉN:

Herr talman! Jag är ledsen över att
så här bokstavligt talat klockan fem minuter
i tolv behöva ta till orda, men
det är två skäl förutom huvudanledningen,
som uppkallat mig att säga några
ord.

Det första av dessa skäl är att jag
vill förklara min lojalitet gentemot de
hävdvunna formerna för de stödåtgärder,
som under olika omständigheter
varit påkallade. Det andra skälet är att
jag i någon mån vill söka försvara min
företrädare, herr Hansson i Skegrie mot
de orättvisa angrepp, för vilka han blivit
utsatt, bl. a. av herr Pettersson i
Dahl. Jag delar nämligen med förlov
sagt den mening, som här har uttryckts
från flera håll, att denna fråga, som
har diskuterats med så mycken lidelse
som jordbruksfrågor kan diskuteras,
är en liten fråga. Denna lidelse i debatten
svarar inte riktigt mot den roll
frågan spelar i ett större sammanhang.

.lag vill gärna betona, att ansvaret för
detta förslag inte tillkommer mig utan
min högt värderade företrädare, som i
eu proposition bar tagit upp de huvudfrågor,
som verkligen skulle ha varit
förtjänta av eu diskussion, i motsats
11—Andra kammarens protokoll 1057.

till denna tämligen obetydliga fråga,
vilken har överdimensionerats av anledningar,
som jag tror är lika obefintliga
som framställningarna från handelsträdgårdsmästarnas
sida om hjälp
med skördeskador.

Jag måste i principfrågan växla ett
par ord med min respekterade vän herr
Ahlsten. Herr Ahlsten förklarar nu att
jordbrukets förhandlingsdelegation inte
kan förhandla för handelsträdgårdarna,
och det utgör en anledning, menar herr
Ahlsten, varför man inte tagit upp handelsträdgårdsmästarnas
problem i det
här sammanhanget. Jag misstror inte ett
ögonblick herr Ahlstens tolkning av
anledningarna, men den stämmer inte
riktigt med försäkringar som jag har
fått bl. a. från jordbrukets förhandlingsdelegation
och jordbruksnämnden om
att också denna fråga har ingått i föredragningen.

Personligen har jag tillåtit mig tolka
det så, att jordbrukets förhandlingsdelegation
och jordbruksnämnden inte,
såsom herr Rimås och några till, har
betraktat beslutet från 1955 som bindande
för all framtid. Det är inte riktigt
korrekt citerat när exempelvis herr
Rimås säger, att den principen fastslogs
1955, att trädgårdsnäringen skall
behandlas på samma sätt som jordbruksnäringen.
Nej, det står i stället, att
med hänsyn till den speciella karaktär
som skördeskadorna den gången fick
till följd av högsommartorkan fanns det
anledning att tillförsäkra även handelsträdgårdarna
bistånd motsvarande det
som lämnades jordbruket.

1 det sammanhanget sägs det också,
att man anser att hjälpen bör lämnas
efter samma principer som utbetalningen
av stödlån till jordbrukare. Det är inte
riktigt detsamma som att man har »fastslagit»
en princip, som skulle gälla
fortsättningsvis. Jag tror alt det finns
eu princip som bör vara mer avgörande,
och den principen är enligt min mening
till båtnad för både jordbruket och
trädgårdsnäringen och tillfredsställande
Nr 2.'')

162

Nr 29

Onsdagen den 11 december 1957 em.

Utlämnande av stödlån till jordbrukare, m. m.

även ur andra synpunkter, nämligen
att när det allmänna av naturliga skäl
tvingas ingripa för att bistå särskilt
svårt hemsökta grupper, så skall det
inte ske efter doktrinära bedömningsgrunder
och generaliseringar, som innebär
att den eller den gruppen skall
tillförsäkras samma skydd från samhällets
sida som en annan grupp, med
vilken den råkar ha ett visst samband.
Jag tror att den viktigaste principen är
att hjälp skall lämnas där den verkligen
behövs, och det är klart att regnskadorna
i höst inte har drabbat alla lika
på samma sätt som högsommartorkan
1955.

Det gäller inte bara den geografiska
uppdelningen. Det har aldrig varit tal
om generella åtgärder för hela det
svenska jordbruket, och detta av det
enkla skälet att jordbruket i så fall inte
skulle ha fått någonting. Skördeskadorna
visar sig vara lokaliserade till
Stockholms län och Uppsala län samt
i Västmanlands län, Kopparbergs län
och Vänernbygden. Man har kommit
till den uppfattningen — dess bättre
med stöd av en allmänt utbredd opinion
— att denna hjälp bör lämnas till dem
som verkligen har drabbats. Jag frågar
mig då, om det är alldeles välbetänkt
att driva det, som herr Rimås kallar
principer, in absurdum. Såvitt vi inom
jordbruksdepartementet känner till, föreligger
det ingen ansökan från någon
handelsträdgård. Jag förnekar inte att
det kan ha förekommit skördeskador
inom trädgårdsnäringen. Det är mig
också ytterligt angeläget framhålla, att
jag inte har någon som helst motvilja
mot handelsträdgårdarna i detta avseende;
om trädgårdsnäringen skulle
bli i behov av samma stödåtgärder som
gäller för jordbruket, så skall den tillförsäkras
rätten härtill.

Jag var i går hedrad av en uppvaktning
av handelsträdgårdsmästarnas
riksförbund. Delegationen framförde de
önskemål, som man ansåg vara de väsentligaste
för trädgårdsnäringen. Vid

sidan av denna uppvaktning deklarerade
representanterna för handelsträdgårdsmästarna,
alt de gärna ville bestyrka
att inte heller de hade kännedom
om några skördeskador inom trädgårdsnäringen.
Det är emellertid ändå
möjligt att det kan ha förekommit sådana
skördeskador, och därför skall
man kanske inte fästa för stort avseende
ens vid detta uttalande. Det är å andra
sidan naturligt att handelsträdgårdsmästarna
omhuldar principen om jämställdhet.

Men det finns ytterligare en liten
nyansering, som jag skulle vilja tillmäta
större betydelse än min vän herr Ahlslen
syntes vilja göra. Jordbrukets utomordentligt
auktoriserade förhandlingsparter,
jordbruksnämnden och jordbrukets
förhandlingsdelegation, har på
detta område precis de fullmakter som
jag tror att detta förhandlingsinstrument
bör ha. Det är då kanske en aning
betänkligt att korrigera deras överenskommelser
när det gäller en så liten
och i sak så betydelselös fråga som den
vi nu talar om. Ty det kan ju hända,
att det av olika skäl kan uppstå andra
opinioner, och vill man inte acceptera
vad herr Liedberg och herr Edblom
samt deras medkommitterade å ena sidan
och jordbruksnämnden med sin
allsidiga sammansättning å andra sidan
är ense om, så kan det tänkas vara frestelse
nog för riksdagen att korrigera
träffade preliminära uppgörelser i ofördelaktig
riktning.

Jag anser därför att man bör vara
ytterligt försiktig, när man fingrar på
de preliminära överenskommelserna.
Herr Hansson i Skegrie har inte heller
velat göra det, utan han har i allt väsentligt
följt de rekommendationer som
framgått av jordbruksnämndens förslag.
Det tycker jag är en riktig princip. Att
frågan om handelsträdgårdarna skulle
förtjäna att av principiella skäl bli en
så stor sak, som denna debatt kan ge
intryck av, rimmar inte riktigt med hela
denna frågas läge. Statsmakterna bör

Onsdagen den 11 december 1957 em.

Nr 29

1(53

Utlämnande av stödlån till jordbrukare, m. m.

fortsättningsvis inte vara bundna av
sådana principer, utan de bör kunna ta
hänsyn till att behov av olika slag uppstår
såväl inom jordbruket som inom
trädgårdsnäringen, och detta bör vara
avgörande för stödåtgärdernas utformning.

Herr HENNING NILSSON i Gävle (k):

Herr talman! När jordbruksministern
riiknade upp de områden, som drabbats
av skördeskador, glömde han Gävleborgs
län. Då jag representerar detta
område och det drabbats av betydande
skördeskador, kände jag mig föranledd
att begära ordet. Jag skall emellertid
bli mycket kortfattad.

I många småbrukar- och arrendatorsliem
i vårt län råder, om inte bitter nöd,
så dock kanske bitter förtvivlan och
resignation över de ekonomiska svårigheter
skördeskadorna vållat. För många
har ju halva årsinkomsten gått förlorad.
Det är möjligt att större och medelstora
bönder kan bära en sådan förlust under
förutsättning att de får del av de stödlån
som här föreslås. För småbrukare
och mindre arrendatorer torde i de
flesta fall stödlån av vad slag de vara
må endast betyda en uppskjuten ekonomisk
ruin. Det är dock fråga om ganska
dyra pengar. 5,75 procent ränta betyder
stora extra utgifter i ett läge där
ekonomien redan förut är mycket hårt
pressad.

Ett annat skäl till att jag begiirt ordet
är att vi inom den kommunistiska gruppen
ventilerat en synpunkt, som jag tror
kan vara av intresse, en form av hjälp
som inte återfinnes bland de förslag som
framlagts bär i riksdagen.

Det förhåller sig ju så att många - -jag vågar väl säga de flesta — köper
sina maskiner och redskap på avbetalning
till starkt fördyrade priser. .lag
har här en uppgift från en arrendator
som köpt en traktor på avbetalning och
uppger sig betala 9,5 procent riinta. Jag
skall inte inlåta mig på något resonemang
om klokbeten i sådana köp. Vare

nog sagt att säljaren av denna traktor
gör sig mycket goda pengar.

Företagare som tillverkar och säljer
jordbruksredskap och maskiner har haft
glänsande tider. Jordbrukets mekanisering
har ökat efterfrågan på maskiner
och redskap. För att ta ett par exempel
hade Aktiebolaget Arvikaverken,
som har ett aktiekapital på 6 miljoner
kronor, år 1955 en bruttovinst på
1 866 000 kronor, och Aktiebolaget Bolinder-Munktell,
som är en stor avnämare
av traktorer, hade samma år en
bruttovinst på 16 962 000 kronor.

Hur går det nu för en jordbrukare
som på grund av skördeskador inte kan
fullgöra sina betalningar enligt kontraktsbestämmelserna
för avbetalningsköpen?
Kommer säljaren att ta vederbörlig
hänsyn? Risken för att säljaren
tar tillbaka sina varor är väl mycket
stor. Om detta inträffar betyder det
ännu större förluster för köparen och
i samma grad ännu högre inkomster för
säljaren. Säljaren av jordbruksmaskiner
och redskap kommer alltså att tjäna på
skördeskadorna.

Mot detta resonemang kan invändas
att stödlånen är till för att förhindra
sådana eventualiteter. .lag förstår detta,
men betyder inte stödlån i detta sammanhang
att jordbrukaren tvingas låna
nya dyra pengar för att betala gamla
dyra skulder? Hjälpen blir under sådana
förhållanden ganska tveeggad, ja,
i vissa fall får denna hjälp kanske i det
långa loppet motsatt verkan för vederbörande.
Utan att gå emot den form av
stödlån som nu föreslås vill jag gärna
fråga jordbruksministern, om man inom
jordbruksdepartementet diskuterat dessa
spörsmål och om det i så fall kan
förväntas några åtgärder.

Enligt vårt förmenande bör åtgärder
vidtagas, som hindrar säljare av jordbruksredskap
och maskiner att ta tillbaka
varorna av köpare som drabbats
av skördeskador. Ett moratorium av något
slag borde med andra ord utfärdas.
De stora företagen, som tjänat sina mil -

104 Nr 29

Onsdagen den 11 december 1957 em.

Utlämnande av stödlån till jordbrukare, m. m.

joner på jordbrukarna, bör inte tillåtas
att tjäna ytterligare miljoner på naturkatastrofer.
Om ett sådant moratorium
kan införas skulle det kanske för
många innebära en tillräcklig hjälp, som
gör ett nytt stödlån obehövligt. Om så
skulle vara fallet komme ju en sådan
åtgärd också att betyda en viss lättnad
för statskassan.

Det skulle vara intressant att höra
jordbruksministerns synpunkter på
denna fråga. Såvitt jag förstår är defta
en fråga som kan lösas, en fråga där de
stora företagarna och säljarna av jordbruksmaskiner
och redskap har skyldighet
att dra sitt strå till stacken och
under alla förhållanden måste förhindras
att förtjäna pengar på ett nödläge
som jordbrukarna försatts i utan egen
förskyllan.

Den kommunistiska gruppen har under
tidigare år, då skördeskador uppkommit,
varmt talat för stödåtgärder
av olika slag till förmån för de drabbade.
Förslagen om stödlån hälsar vi därför
med tillfredsställelse, även om vi
med än större tillfredsställelse hälsar
förslagen om bidrag utan återbetalningsskyldighet.
Ett sådant förslag kommer
ju också att framläggas. De belopp, som
föreslås för bidragen, anser vi emellertid
vara alldeles för små, ty många
jordbrukare har under tidigare år drabbats
av skördeskador och är därför redan
betungade av stödlån av den art,
varom förslag nu ligger på riksdagens
bord. Det finns jordbrukare som redan
bar både ett, två och ända upp till tre
stödlån. Uppenbart är att ytterligare
stödlån till dessa tidigare hårt belastade
jordbrukare icke kan vara den bästa
formen av hjälp. I sådana fall bör väl
bidragsformen vara den enda tänkbara.
Det är mot bakgrunden av dessa förhållanden
jag redan nu vill signalera
uppfattningen att det belopp, som föreslås
skola ställas till förfogande för utlämnande
av bidrag, synes oss vara alltför
litet.

Detta är emellertid en senare fråga.

Det i dag föreliggande förslaget om
stödlån har vi i den kommunistiska
gruppen ingenting emot. Naturligtvis
kan det finnas anledning till smärre
erinringar på vissa punkter. I de viktigaste
avsnitten är vi emellertid överens,
och vi kan därför rösta för bifall
till utskottets hemställan. Det skulle
emellertid vara intressant att höra jordbruksministerns
synpunkter på frågan
om moratorium vid avbetalningsköp för
jordbrukare som drabbats av skördeskador.
Om jag inte minns fel infördes
moratorium senast år 1932, sannolikt
i anledning av Ivar Kreugers hastiga
död. Nu har det visserligen inte fallit
några skott, men en katastrof har ägt
rum som har betydligt större omfattning
än verkningarna av skottet 1932.

Herr ANTBY (fp):

Herr talman! Jag skall först be att
få instämma i herr jordbruksministerns
uttalande att den första reservationen
till detta utlåtande nog fått ta i anspråk
litet väl stor del av tiden för denna
diskussion, tv utlåtandet inrymmer faktiskt
en hel del viktiga saker därutöver.
Jag skall nöja mig med att säga några
ord i anledning av reservationerna nr
2) och 3).

Reservationen nr 2) bygger på två
ting, nämligen dels penningvärdeförsämringen
och dels det förhållandet, att
de upprepade skördeskadorna bragt åtskilliga
jordbrukare i en ekonomiskt
ofördelaktig ställning.

Jag tillhör en meningsriktning, vars
representanter gång efter annan här i
kammaren har gått till attack mot den
regering vi haft under de senaste åren
för att den inte har slagit vakt om
penningvärdet på det sätt vi haft anledning
kräva. Men jag tror att det därvid
aldrig har uttalats en hårdare dom
än den herr Pettersson i Dahl här fällde,
när han sade att tiden nu är inne att
av denna anledning skriva upp stödlånen
från 3 000 till 4 000 kronor — se -

Onsdagen den 11 december 1957 em.

Nr 29 165

Utlämnande av stödlån till jordbrukare, m. m.

dan vi så nyligen som för två år sedan
fastställde beloppet till 3 000 kronor.

Vad skördeskadorna beträffar är det
riktigt att de har vållat jordbrukarna
stora svårigheter. Jag vill emellertid
erinra kammarens ledamöter om att det
inte bara är vad utskottet har föreslagit,
som skall bli till hjälp för de drabbade
jordbrukarna. Vi har också uppskovet
med amorteringen av stödlånen.
Vidare har vi det som föreslås i proposition
nr 104, vilken kommer att behandlas
i kammaren nästa vecka. Slutligen
har också jordbrukare med pengar
på skogskonto möjlighet att få ut dessa
nu.

Propositionen och utskottsutlåtandet
bygger helt och fullt på samma principer
som 1955. Jag påminner också om
alt såväl Kungl. Maj:t som utskottet i
detta fall är mera generösa än vad t. ex.
jordbruksnämnden och lantbruksstyrelsen
har ansett lämpligt. Båda dessa institutioner
har velat upphäva ränteeftergiften.
Jag anser att det i nuvarande
läge icke är lämpligt att gå längre än
vad utskottsmajoriteten här har föreslagit.

Vad sedan gäller reservation nr 3),
som rör prissättningen på den groddskadade
spannmålen, vill jag understryka
vad herr Ahlsten anförde, nämligen
att om den reservationen skulle segra,
så skulle det komma att röra sig om
mycket stora belopp. Det skulle också
betyda att vi vältrar över ännu mera av
kostnaderna för prissättningen på animalie-produktionen.
Redan med utskottets
förslag tar vi 15 miljoner kronor
av införsel- och tillverkningsavgifterna,
och med reservanternas förslag skulle
den summan komma att öka högst avsevärt.

Herr talman! I nuvarande läge yrkar
jag bifall till ulskottets förslag i vad
giiller de punkter som berörs i reservationerna
nr 2) och 3).

Vad beträffar punkten Al) i utskottets
förslag kommer jag att ansluta mig
till reservation nr 1).

Herr PETTERSSON i Dahl (ep):

Herr talman! Jag skall bara göra
några korta reflexioner i anslutning till
den förda debatten.

Om jag då först tar trädgårdsnäringen,
så säger utskottet följande: »Utskottet
anser, att vid lidna skördeskador
utövare av trädgårdsnäringen principiellt
skall äga samma rätt till stödlån
som jordbrukare.» Jordbruksministern
har också hävdat den meningen. Men
sedan yrkar utskottet i alla fall avslag
på hela förslaget. Det går ju inte alls
ihop. Man kan inte säga att trädgårdsnäringen
principiellt skall ha samma
rätt som jordbruket och därefter yrka
avslag på det framlagda förslaget. Man
har säger man ju inga skördeskador i
trädgårdsnäringen men det är ingen
konsekvens i resonemanget. I stället
borde utskottet och jordbruksministern
ha sagt, att motionerna skall anses besvarade
med vad utskottet anfört. Som
det nu är, är det ett fullständigt felaktigt
resonemang.

Vad sedan gäller jordbrukets förhandlingsdelegation
och de möjligheter som
finns att korrigera redovisningen, säger
jordbruksministern att det är en
betänklig åtgärd att korrigera delegationen.
Det har också framhållits från
flera håll, att förhandlingsdelegationen
har träffat en uppgörelse, och därför
kan man ingenting göra. Jag vill då fråga
kammarens ledamöter: Är förhandlingsdelegationen
verkligen så helig och
ofelbar? Varför i all världen skall resultaten
då redovisas för och underställas
riksdagen? Jordbruksutskottet och riksdagen
har ju skyldighet att granska de
förslag som lägges fram.

Jordbruksministern må heta Netzén
eller Hansson i Skegrie, jag tycker ändå
att vi har precis samma rätt att granska
vad som kommit fram. Det är inte bara
en rätt utan vår obestridliga skyldighet.
Förhandlingsdelegationen har som allt
annat mänskligt sina fel och begränsningar.
Det har även talats om proposition
nr 194, som vi får behandla i kam -

1GG Nr 29

Onsdagen den 11 december 1957 em.

Utlämnande av stödlån till jordbrukare, m. m.

maren nästa vecka. Där kommer att sägas
klart och tydligt, att jordbruksnämnden
har gjort en felredovisning på nära
5 miljoner kronor från två län. Det
kan finnas flera fel. Därför anser jag
mig inte på något sätt vara illa ute om
jag i fråga om några detaljer har en
annan mening än förhandlingsdelegationen.

På tal om reservationerna 2) och .3''
sade herr Johanson i Västervik, att man
inte kan tala om någon penningvärdeförsämring
på 33 procent från 1955 till
1957. Det kan man naturligtvis inte
heller göra. Herr Jönsson i Gärds KÖpinge
sade, att det måste vara en gräns
nånstans. Har man satt gränsen vid
3 000 kronor, så kan det vara lika rätt
som 4 000 kronor. Man kan naturligtvis
säga så, men därigenom löser man inget
problem. Faktum är ju, om vi skall vara
riktigt ärliga, att det inte skett en så stor
penningvärdeförsämring, men det har
skett en ganska avsevärd kostnadsförskjutning
under dessa två år genom räntehöjningen
och andra ökade omkostnader,
och jag undrar om siffran 4 000
jämförd med 3 000 är så illa vald egentligen.

Om reservation 3) har herr Ahlsten
sagt att den skulle medföra oerhört höga
kostnader. I propositionen 194 redovisar
förhandlingsdelegationen att det
blir åtminstone 30 miljoner kronor över.
Om man kan lita på denna redovisning,
kan man naturligtvis räkna fram vilka
merkostnader detta skulle föra med
sig. Jag vet inte om denna redovisning
är så säker, men jag skulle dock tro att
det finns möjligheter att klara detta med
belopp som finns.

Herr Antby säger, att en del jordbrukare
har skogskonton. Ja, men alla
har inte skogskonton, arrendatorerna
har det inte och inte heller slättbvgdsjordbrukarna.
Vi är i det läget att en
del har sluppit tämligen lindrigt undan,
medan däremot andra har fått stora
skördeskador. Antby säger att man då
vältrar över på animalieproduktionen.

Det är inget skäl. De jordbrukare som
har råkat illa ut skulle då kunna få de
priser som vi genom det nya prissättningssystemet
har fastställt och ansett
vara skäliga för att jordbruket skall bli
jämställt med andra näringar. Jag kan
inte förstå att det skälet är hållbart.

Herr talman! Med detta vill jag ha
sagt att jag inte kan se att något i
debatten har kommit fram, som har
hävt de argument vi anfört i reservationerna
2) och 3).

Herr ANTBY (fp):

Herr talman! Jag skulle bara vilja
säga till herr Pettersson i Dahl att även
om spannmålsodlingen har råkat illa
ut på grund av den regniga väderleken
detta år, är det inte heller så lukrativt
för dem som producerar mjölk eller
fläsk för närvarande, att de kan vara
så glada över att behöva bidraga utöver
vad utskottet föreslår.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav till en början propositioner
beträffande utskottets hemställan
i punkten A. i), nämligen dels
på bifall till utskottets berörda hemställan
dels ock på bifall till den av
herr Nord m. fl. vid punkten fogade
reservationen nr 1); och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Rimås begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i punkten
A. 1) i utskottets utlåtande nr 39,
röstar

.Ta;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen
nr 1) av herr Nord in. fl.

Onsdagen den 11 december 1957 em. Nr 29 167

Utlämnande av stödlån till jordbrukare, m. m.

Sedan kammarens ledamöter härelter
intagit sina platser och voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen
tillkännagav, att han funne
flertalet av kammarens ledamöter hava
röstat för ja-propositionen. Herr Rimås
begärde dock rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 100 ja och
94 nej, varjämte 3 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan i punkten A.l).

I avseende å utskottets hemställan i
punkten A. 2) gav herr talmannen härefter
propositioner dels på bifall till
denna hemställan dels ock på bifall till
den med 2) betecknade, av herr Sigfrid
Larsson in. fl. vid punkten fogade
reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Pettersson i
Dahl begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i punkten
A. 2) i utskottets utlåtande nr 39,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade, med 2) betecknade
reservationen av herr Sigfrid Larsson
in. fl.

ning, vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos
177 ja och 16 nej, varjämte 3 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan i punkten A. 2).

Punkten A. 3)—5)

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten B

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets i denna
punkt gjorda hemställan dels ock på
bifall till den vid punkten fogade, med
3) betecknade reservationen av herr
Sigfrid Larsson m. fl.; och fann herr
talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Herr
Pettersson i Dahl begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i punkten
B. i utskottets utlåtande nr 39, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade, med 3) betecknade
reservationen av herr Sigfrid Larsson
in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Därvid befanns, att flertalet av
kammarens ledamöter röstat för japropositionen,
vadan kammaren bitallit
utskottets hemställan i punkten B.

§ 7

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

168 Nr 29

Onsdagen den 11 december 1957 em.

nr 384, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till viss för
krigsförhållanden avsedd beredskapslagstiftning
inom finansdepartementets
verksamhetsområde, såvitt propositionen
hänvisats till bevillningsutskottet;

nr 385, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 27 § 3 mom. och
69 § 1 mom. uppbördsförordningen den
5 juni 1953 (nr 272); och

nr 386, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 6 § förordningen
den 27 mars 1954 (nr 142) om
taxering för inkomst av medel, som insatts
å skogskonto.

Vidare anmäldes och godkändes jord
bruksutskottets förslag till riksdagens
skrivelse, nr 391, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj ds proposition angående
utlämnande av stödlån till jordbrukare,
in. in. jämte i ämnet väckta
motioner.

§ 8

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 0.35 på natten.

In fidem
Gunnar Britth

OUNS TRYCKERI. ESSELTE. STHLM 57
710995