Fredagen den 6 december Sid (Riksdagens protokoll 1957:29)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1957

FÖRSTA KAMMAREN

Nr 29

6—11 december

Debatter m. m.

Fredagen den 6 december Sid.

Interpellation av herr Sundin om snabbare fördelning av lån till

företagareföreningar ...................................... 3

Onsdagen den 11 december
Svar på interpellationer:

av herr Åkesson ang. indragningen av vissa tåglägenheter 7

av herr Franzén ang. jordbrukets kreditförsörjning .......... 9

Folkhögskolans ställning och uppgifter 13

Utbyggnad av inrikesflygets trafiknät ........................ 33

Anslag till en kampanj för lönsparande ........................ 34

Upphävande av varuskatten å gräddglass ...................... 36

Lagförslag om ändring i rättegångsbalken m. m................. 40

Löneställningen för länsskolinspektör m. m..................... 59

Utlämnande av stödlån till jordbrukare, m. m................. 66

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 11 december

Statsutskottets utlåtande nr 173, ang. folkhögskolans ställning och

uppgifter ................................................ 13

— nr 174, ang. snabbare utbyggnad av inrikesflygets trafiknät,

särskilt i Norrland ........................................ 33

— nr 175, ang. den territoriella pastoratsindelningen m. m....... 34

— nr 176, ang. anslag till en kampanj för lönsparande .......... 34

1 Forsta kammarens protokoll 1957. Nr 29

Nr 29

Innehåll

Siu.

Bevillningsutskottets betänkande nr 50, ang. upphävande av varuskatten
å gräddglass .................................... 36

— nr 51, ang. beredskapslagstiftning inom finansdepartementets

verksamhetsområde .................................. 39

— nr 52, ang. ortsavdragen vid beskattningen .................. 39

nr 53, ang. ändrad lydelse av 27 § 3 mom. och 69 § 1 mom. uppbördsförordningen
....................................... 39

Bankoutskottets utlåtande nr 35, ang. reglemente för riksdagsbiblioteket
m. m........................................... 49

— nr 36, ang. beredskapslagstiftning inom finansdepartementets

verksamhetsområde ................................. 49

Första lagutskottets utlåtande nr 38, ang. ändring i rättegångsbalken
m. m........................................ 49

Utrikesutskottets utlåtande nr 9, ang. godkännande av handelsavtal
med Folkrepubliken Kina .............................. 58

nr 10, om godkännande av tilläggsprotokoll till överenskommelsen
ang. upprättande av en europeisk betalningsunion ...... 58

Statsutskottets utlåtande nr 177, ang. de s. k. Guadeloupe-medlen. . 58

nr 178, ang. vissa lönefrågor beträffande den lokala och regionala
skolledningen m. m................................... 59

Bevillningsutskottets betänkande nr 54, ang. vidgad rätt till uttag
av medel, som insatts å skogskonto.......................... 66

Bankoutskottets memorial nr 37, ang. instruktion för nästkommande
riksdags bankoutskott .................................. 66

Jordbruksutskottets utlåtande nr 39, ang. utlämnande av stödlån
till jordbrukare, m. m.................................... 66

Fredagen den 6 december 1957

Nr 29

Fredagen den 6 december

Kammaren sammanträdde kl. 14.00.

Justerades protokollet för den 29 nästlidne
november.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 382, i anledning av riksdagens år
1956 församlade revisorers berättelse angående
verkställd granskning av statsverkets
tillstånd, styrelse och förvaltning
i vad berättelsen avser de vetenskapliga
högskolorna i Stockholm och
Göteborg samt farmaceutiska institutets
lokalfråga; ävensom

nr 383, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa frågor rörande
åldringsvården jämte i ämnet väckta
motioner.

Interpellation om snabbare fördelning av
lån till företagareföreningar

Herr SUNDIN (ep) erhöll på begäran
ordet och yttrade:

Herr talman! Hantverket och småindutrien
intager en mycket framträdande
plats inom vårt näringsliv både vad det
gäller produktionsvärde och antalet sysselsatta.
Omsättningen inom småföretagsamheten
uppgår till åtskilliga miljarder
kronor om året. Om verksamheten för
denna näringsgrupp försvåras, kan detta
därför få en märkbar inverkan på hela
vårt näringsliv.

Kreditsvårigheterna har drabbat den
mindre företagsamheten speciellt hårt.
Småföretagarna arbetar som regel med
ett minimum av eget kapital. På grund av
att de nu inte kan få så långa leverantörskrediter
som tidigare och till följd
av ökade svårigheter att få inbetalningar
från kunderna har många småföretagare
kommit i en besvärlig ekonomisk situation.
De 30 miljoner kronor, som av förra
årets riksdag ställdes till förfogande

för utlåning genom företagareföreningarna,
har därför haft en mycket stor
betydelse för de mindre företagarna.

Tyvärr har inte samtliga disponibla
medel till företagareföreningarna ännu
fördelats. I en skrivelse till Kungl. Maj:t
av den 13 november 1957 påpekade företagareföreningarnas
förtroenderåd, att
till den 30 oktober 1957 hade företagareföreningarna
inkommit med ansökningar
om tillsammans 44 484 000 kronor.
Vid detta tillfälle hade föreningarna beviljats
lån om sammanlagt 20 100 000
kronor. Tillsammans med senare anslagna
pengar för företagareföreningar fanns
då 10 774 000 kronor disponibla. De inneliggande
ansökningarna var då omkring
9 miljoner kronor. Det synes också
som om handläggningstiden i en del
fall varit för lång.

På grund av det ansträngda läge, som
många mindre företagare befinner sig i,
är det av synnerligen stor vikt, att de
anslagna medlen snabbt fördelas.

Med stöd av det anförda hemställer
jag om kammarens tillstånd att till statsrådet
och chefen för handelsdepartementet
få framställa följande fråga:

Ämnar statsrådet vidtaga några åtgärder
för att dels få till stånd en snabbare
handläggning av dessa ärenden och dels
se till att de för företagareföreningarna
disponibla medlen snarast fördelas?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtanden:
nr 173, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående folkhögskolans
ställning och uppgifter jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 174, i anledning av väckt motion
om skyndsam utredning rörande behovet
av och förutsättningarna för en

Nr 29

Fredagen den 6 december 1957

snabbare utbyggnad av inrikesflygets trafiknät
särskilt i Norrland;

nr 175, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående en reform av den
territoriella pastoratsindelningen och
den församlingsprästerliga organisationen
i riket m. m. jämte i ämnet väckta
motioner; och

nr 176, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till en kampanj
för lönsparande jämte i ämnet väckta
motioner;

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 50, i anledning av väckta motioner
om upphävande av varuskatten å
gräddglass;

nr 51, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till viss för
krigsförhållanden avsedd beredskapslagstiftning
inom finansdepartementets
verksamhetsområde, såvitt propositionen
hänvisats till bevillningsutskottet;

nr 52, i anledning av väckta motioner
rörande ortsavdragen vid beskattningen;
och

nr 53, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning

om ändrad lydelse av 27 § 3 mom. och
69 § 1 mom. uppbördsförordningen den
5 juni 1953 (nr 272);

bankoutskottets utlåtanden:
nr 35, i anledning av delegerades för
riksdagens verk framställning med förslag
till reglemente för riksdagsbiblioteket
m. m.; och

nr 36, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till viss för
krigsförhållanden avsedd beredskapslagstiftning
inom finansdepartementets
verksamhetsområde, såvitt propositionen
hänvisats till bankoutskottet; samt
första lagutskottets utlåtande nr 38, i
anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändring i
rättegångsbalken m. m. dels ock i ämnet
väckta motioner.

Justerades ett protokollsutdrag för
denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 14.05.

In fidem
G. H. Berggren

Måndagen den 9 december 1957

Nr 29

Måndagen den 9 december

Kammaren sammanträdde kl. 16.00.

Justerades protokollet för den 3 innevarande
månad.

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets
utlåtanden nr 173—176, bevillningsutskottets
betänkanden nr 50—53,
bankoutskottets utlåtanden nr 35 och 36
samt första lagutskottets utlåtande nr 38.

Anmäldes och bordlädes
utrikesutskottets utlåtanden:
nr 9, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition om godkännande av handelsavtal
mellan Sverige och Folkrepubliken
Kina; samt

nr 10, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
tilläggsprotokoll nr 9 till överenskommelsen
den 19 september 1950 angående
upprättande av en europeisk betalningsunion; statsutskottets

utlåtanden:
nr 177, i anledning av väckta motioner
om utredning och ändrad redovis -

ning av de s. k. Guadeloupe-medlen;
samt

nr 178, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa lönefrågor
med anledning av ändrad organisation
av den lokala och regionala skolledningen
m. m. jämte i ämnet väckta motioner; bevillningsutskottets

betänkande nr 54,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning angående
ändrad lydelse av 6 § förordningen den
27 mars 1954 (nr 142) om taxering för
inkomst av medel, som insatts å skogskonto; bankoutskottets

memorial nr 37, angående
instruktion för nästkommande riksdags
bankoutskott; ävensom

jordbruksutskottets utlåtande nr 39, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående utlämnande av stödlån till jordbrukare,
m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

Kammarens sammanträde avslutades
kl. 16.03.

In fidem

Fritz af Petersens

Nr 29

Tisdagen den 10 december 1957

Tisdagen den 10 december

Kammaren sammanträdde kl. 16.00.

Justerades protokollet för den 4 innevarande
månad.

Upplästes en till kammaren inkommen
ansökning, som jämte därvid fogat läkarintyg
var så lydande:

Till riksdagens första kammare

Med stöd av bifogade läkarintyg anhåller
jag härmed om sjukledighet från
riksdagssammanträdena den 10 och 11
dennes.

Lund den 9 december 1957

G. Edström

Undertecknad intygar härmed, att
riksdagsmannen överläkare Gunnar Edström,
Lund, på grund av sjukdom (influensa
med hög feber) är sängliggande
och oförmögen att deltaga i riksdagsarbetet
den 10 och 11 dennes.

Lund den 9 december 1957

P. O. Gedda
Leg. läkare

Den begärda ledigheten beviljades.

Föredrogos och bordlädes ånyo utrikesutskottets
utlåtanden nr 9 och 10*
statsutskottets utlåtanden nr 177 och 178,
bevillningsutskottets betänkande nr 54,
bankoutskottets memorial nr 37 samt
jordbruksutskottets utlåtande nr 39.

Anmäldes och bordlädes en av herr
Werner under sammanträdet till herr
talmannen avlämnad, av honom m. fl.
undertecknad motion, nr 567, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
vissa stödåtgärder i anledning av
skadorna å 1957 års skörd.

Kammarens sammanträde avslutades
kl. 16.02.

In fidem
Fritz af Petersens

Onsdagen den 11 december 1957

Nr 29

Onsdagen den 11 december

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Ang. indragningen av vissa tåglägenheter

Herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
SKOGLUND,
som tillkännagivit, att han hade för avsikt
att vid detta sammanträde besvara
herr Åkessons interpellation angående
indragningen av vissa tåglägenheter, erhöll
ordet och anförde:

Herr talman! Herr Åkesson har frågat
mig

dels om jag är i tillfälle att upplysa om
vilka direktiv, som har utgått från järnvägsstyrelsen
till underlydande trafikförvaltningar
angående tågindragningar
denna höst, och vilka förhållanden, som
har föranlett indragningar av ibland upp
till 20—25 procent av samtliga tåglägenheter; dels

om jag vill medverka till att, innan
beslut om indragning av trafikförbindelse
inom statens järnvägar fattas,
kontakt tas med berörda kommuner, så
att sådana trafikindragningar om möjligt
undvikes, som mera märkbart skulle
påverka bygdens normala trafikförhållanden.

Med anledning härav får jag anföra
följande.

Tågindragningarna är som vid flera
tillfällen tidigare framhållits ett led i
strävandena att anpassa driften till den
minskade resandefrekvensen på tågen.
Det kan nämnas, att antalet resande per
personförande tåg från 1949 till 1956
gått ner från 75 till 65. Resandefrekvensen
på statens järnvägar var år 1956
lägre än i något annat land i Europa.
Även om man tar hänsyn till att SJ
driver persontrafiken i förhållandevis
stor utsträckning med driftbilliga små
rälsbusståg, är resandeantalet besvärande
lågt ur ekonomisk synpunkt. Jag kan
i detta sammanhang nämna, att .statens
järnvägar för budgetåret 1956/57 upp -

visade ett driftunderskott av ca 61 miljoner
kronor. Härvid har då bortsetts
från ränteförpliktelsen som likaledes
uppgick till ca 60 miljoner kronor. För
innevarande budgetår torde man få kalkylera
med ett driftunderskott av ca 100
miljoner kronor.

Det är mot denna bakgrund som järnvägsstyrelsen
till distriktscheferna och
trafiksektionsföreståndarna i skrivelser
under de senaste åren gett allmänt formulerade
direktiv om åtgärder för en
bättre anpassning av persontågsplanens
omfattning efter den vikande resandefrekvensen.

Dessa skriftliga direktiv har sedermera
muntligen vidareutvecklats och i viss
mån konkretiserats vid tidtabellsammanträden
med linjemyndigheterna.

Som ett resultat av ansträngningarna
att anpassa tågplanen till resandeunderlaget
har antalet tågkilometer personförande
tåg numera beskurits med ca
5 procent jämfört med motsvarande tid
1956. Att procentsatsen indragna tåg på
några bandelar kunnat uppgå till 2CL—
25 procent är i och för sig inget anmärkningsvärt.
Om t. ex. på en handel
finns 5 tågpar per dag och ett tågpar
dras in gör ju detta genast 20 procent.

Under 1957 har situationen ytterligare
försämrats. Nedgången i trafiken på korta
och medellånga avstånd har fortsatt
i oförminskat tempo. Antalet försålda
biljetter under tiden januari—juli var
5,5 procent lägre än motsvarande tid
förra året. Under samma tid ökade utgifterna
för drift och underhåll med 11,6
procent. Den försämring av läget, som
inträtt genom att intäktsökningen blivit
mindre än vad man tidigare räknat med
samtidigt som kostnaderna stegrats kraftigt,
har föranlett järnvägsstyrelsen att
i skrivelse till distriktscheferna den 8
oktober 1957 utfärda skärpta direktiv om
anpassning av persontågplanen efter
dess ekonomiska förutsättningar. I skrivelsen
förutsiittes bl. a., att rälsbusståg,

Nr 29

Onsdagen den 11 december 1957

Ang. indragningen av vissa tåglägenheter
som i medeltal har lägre resandeantal än
25, och lokdraget, personförande tåg, som
i medeltal har lägre resandeantal än 75,
bör särskilt undersökas för att klarlägga
dess inkomst- och utgiftsförhållande.
Undersökningen skall avse förutom persontrafiken
även post- och ilgodstrafiken
etc. I direktiven anges, att i den
mån inkomsterna av ett tåg icke täcker
de direkta utgifterna för tåget, detta i
princip bör slopas på hela sträckan eller
del av denna. Siffrorna 25 och 75 har
av styrelsen valts som praktiska gränser
för genomgången av tågplanen. I skrivelsen
framhålles, att fall kan tänkas,
där trafiken är så betydelsefull ur inkomstsynpunkt.
t. ex. då flertalet resande
färdas lång sträcka utanför det aktuella
tågets område, att lägre resandeantal
än vad som angetts kan försvara
tågets bibehållande.

Det är sålunda det vikande trafikunderlaget
och de ökade kostnaderna på
driftsidan, som föranlett indragningarna.
Åtgärden är beklaglig men med hänsyn
till järnvägsföretagets ekonomi
ofrånkomlig. Ett strikt ekonomiskt resonemang
kan emellertid inte alltid
läggas till grund vid indragningarna.
Om t. ex. inte andra kollektiva transportmedel
finns att tillgå får man gå
fram med försiktighet, då det gäller indragning
av reselägenheter. Hittills har
man också inom ramen för vad som är
ekonomiskt rimligt sökt att beakta detta
förhållande.

Vad beträffar den andra av interpellanten
framställda frågan, ber jag få hänvisa
till riksdagens behandling av vissa
motioner i detta ärende 1954 och vad
järnvägsstyrelsen i samband därmed anförde.
Frågan finns refererad i allmänna
beredningsutskottets utlåtande nr 15 vid
1954 års riksdag.

Järnvägsstyrelsen har meddelat, att
styrelsen alltjämt ser på dessa frågor på
det sätt, som angivits i den i utlåtandet
refererade skrivelsen.

Kontentan av skrivelsen är att järnvägsstyrelsen
är mycket angelägen om
att de regionala järnvägsmyndigheterna
i god tid tar kontakt med trafikantsidan,
när det gäller ändringar i tidta -

bellen, som på ett eller annat sätt kan
innebära en viss serviceförsämring.

Jag vill understryka angelägenheten
av att det samråd, som järnvägsstyrelsen
uttalat önskan om, kommer till stånd
och att sådant samråd sker i god tid,
innan ändringar, som innebär viss serviceförsämring,
vidtas.

Härmed anser jag mig ha besvarat interpellationen.

Herr ÅKESSON (fp):

Herr talman! Jag ber att till herr
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
få framföra mitt tack
för svaret på min interpellation.

De direktiv kungl. järnvägsstyrelsen
utsänder till sina underlydande trafikförvaltningar
får många gånger, när de
verkställts, vittgående konsekvenser för
trafikförhållandena inom den bygd som
berörs av dessa. Direktiven som sådana
är i regel baserade på ekonomiska utredningar
och tar mindre hänsyn till de
sociala följdverkningar de får inom området.

Indragningar av en tåglägenhet, som
av SJ anses vara mindre lönande, föranleder
att resemöjligheterna blir sämre,
och som följd härav minskar antalet
resande även med andra tåglägenheter
ävensom på anslutande linjer. På detta
sätt fortgår utvecklingen mot den tidpunkt
då trafikunderlaget blir så svagt,
att det icke kan anses vara ekonomiskt
försvarbart att bibehålla järnvägsdelen.

Under den tid järnvägarna funnits,
har skapats samhällen längs dem. I dessa
samhällen har vuxit upp småindustrier
av olika slag. Dessa samhällen och
industrier har i järnvägen haft sitt naturliga
kollektiva trafikmedel. På grund
av att järnvägen icke kunnat ombesörja
transporterna så snabbt som bilarna
har befolkningen måst anlita dessa för
vissa av sina transporter. Att trafikanterna
överger järnvägen är en sanning
med modifikation. Trafikanterna överger
inte järnvägen, om denna kan sköta
transporterna med samma service och
snabbhet som bilarna.

Att, som nu sker, indraga tåglägenheter
och trafikförbindelser utan att dess -

Onsdagen den 11 december 1957

Nr 29

förinnan kontakt knytes med kommuner
och trafikanter längs banan, kan
icke anses vara tillfredsställande. Man
förutsätter att det ligger i SJ:s inlresse
lika väl som i trafikanternas att bästa
möjliga trafikförhållanden och trafikservice
existerar.

Glesbygdernas och den övriga landsbygdens
trafikförhållanden löses icke genom
trafikindragningar och järnvägsnedläggningar.
Jag förmenar, herr statsråd,
att man på detta sätt icke heller löser
SJ:s ekonomiska problem.

Det har aviserats genomgripande järnvägsnedläggningar
inom östra delarna av
Småland, Blekinge och Skåne, just de
delar av landet som uppvisar den största
avfolkningen. Skulle nedläggningarna
verkställas, måste man för att inte avfolkningen
skall påskyndas skapa andra
kollektiva trafikmedel som på fullt
likvärdigt sätt kan ombesörja transporterna.

Ett kollektivt trafiksystem kommer
man icke att kunna undvara inom landet.
Systemet måste utformas på ett sådant
sätt, att det kan fylla sin funktion.
För närvarande utgör järnvägarna eu
grundstomme i vårt kollektiva tratiknät.
Innan man vidtar så genomgripande åtgärder
som nu föreslås måste det föreligga
en plan över hur det kollektiva trafiknätet
skall utformas i framtiden. Sporadiska
nedläggningar och indragningar
gör att samordningen av det kollektiva
trafiknätet blir dåligt.

Samordning av olika trafikmedel inom
större områden vore säkerligen till nytta.
Man skapade därvid bättre samfärdselmöjligheter.
Den allmänna trafikutredningen
håller just på med att utreda dessa
problem.

Jag hemställer till herr statsrådet, att
nedläggning av järnvägar och indragning
av trafikförbindelser icke må komma til!
stånd i någon större omfattning förrän
den nu arbetande allmänna trafikutredningen
avlämnat sitt betänkande.

Jag ber att än en gång få tacka för
svaret.

överläggningen förklarades härmed
slutad.

Ang. jordbrukets kreditförsörjning

Ordet lämnades härefter till herr statsrådet
och chefen för finansdepartementet
STRÄNG, som meddelat, att han ämnade
vid detta sammanträde besvara herr
Franzéns interpellation angående jordbrukets
kreditförsörjning, och nu yttrade: Herr

talman! Med första kammarens
tillstånd har herr Franzén till mig riktat
följande frågor:

Har herr statsrådet uppmärksammat
de i interpellationen påtalade svårigheterna
för jordbrukarna att erhålla långfristiga
krediter?

Är herr statsrådet i så fall beredd att
vidta åtgärder i syfte att möjliggöra för
hypoteksbanken att anskaffa medel i sådan
utsträckning, att behovet av hypotekslån
inom 60 % av det senaste taxeringsvärdet
kan tillgodoses på tillfredsställande
sätt?

Är herr statsrådet vidare villig att
medverka till prövning av möjligheterna
för jordbrukare att erhålla långfristiga
sekundärlån inom 75 % av fastighetsvärdet? I

anledning av interpellationen vill jag
anföra följande.

De två förstnämnda frågorna synes stå
i direkt samband med den framställning
till fullmäktige i riksbanken från styrelsen
för hypoteksbanken som fullmäktige
besvarade den 31 oktober i år. I skrivelsen
hemställdes, att fullmäktige snarast
möjligt skulle ompröva ett tidigare
beslut inom riksbanken, som inneburit
avslag på hypoteksbankens framställning
om medgivande till ytterligare obligationsförsäljning
under innevarande år.
Omprövningen borde resultera i att hypoteksbanken
medgavs rätt att under
återstående del av året på marknadsmässiga
villkor försälja obligationer i sådan
omfattning att största möjliga del av
det mest angelägna lånebehovet kunde
tillgodoses.

Riksbanksfullmäktige erinrar i sitt
svar om att hypoteksbanken för innevarande
år lämnats emissionstillstånd
till ett sammanlagt belopp av 40 miljoner
kronor. Ursprungligen hade tillstånd
lämnats för 20 miljoner kronor under

Nr 29

Onsdagen den 11 december 1957

Ang. jordbrukets kredittörsörjning
första halvåret samt endast 15 miljoner
kronor under andra halvåret, men genom
ett tillägg av 5 miljoner kronor i
augusti kunde tillståndet också för andra
halvåret omfatta 20 miljoner kronor.
Vidare hade riksbanken vid förhandlingarna
med kreditinstituten efter räntehöjningen
i juli kunnat göra vissa eftergifter
i tidigare gällande krav på likviditetsuppbyggnaden
i jordbrukskassorna.
Härigenom hade riksbanken enligt fullmäktiges
mening tillmötesgått önskemålen
om ökat kreditutrymme för jordbrukets
normala behov i den utsträckning
som föreföll möjlig med hänsyn till de
kreditbehov som förelåg även på andra
områden, och fullmäktige räknade därför
icke med att någon ytterligare utökning
kunde komma i fråga under innevarande
år.

Innan jag närmare går in på de av interpellanten
berörda spörsmålen vill jag
betona, att sedan riksdagen angivit principerna
för kreditpolitiken är utformningen
av dess enskildheter en uppgift
som åvilar riksbanken. För min personliga
del vill jag emellertid gärna instämma
i interpellantens uppfattning om
önskvärdheten av att jordbrukarnas behov
av långfristig kredit i så stor utsträckning
som möjligt kan tillgodoses.
Jag noterar i detta sammanhang att frågan
nu icke gäller tillfredsställandet av
de kreditönskemål av mera kortfristig
art som uppkommit genom höstens skördeskador,
beträffande vilka en överenskommelse
redan uppnåtts.

Som ett led i de senaste årens restriktiva
kreditpolitik har riksbanken sett sig
nödsakad att även minska emissionstillstånden
för hypoteksbanken. Tillstånden
har sålunda under 1956 och 1957 begränsats
till 40 miljoner kronor per år,
att jämföras med ett genomsnitt om ca
65 miljoner kronor under åren 1950—
1955. Med bortseende från tillfälliga toppar
i upplåningen kan man sålunda säga,
att begränsningen i upplåningsrätten
rör sig om drygt en tredjedel av upplåningens
genomsnitt under de senaste
åren. De angivna siffrorna avser nettoupplåningen
mot obligationer, d. v. s.
nyupplåningen, minskad med amorte -

ringar på tidigare upptagna obligationslån.
Härutöver har inflytande amorteringsmedel
under senare år medgivit en
ytterligare nyutlåning med minst 10 miljoner
kronor.

Herr Franzén har i sin interpellation
uttalat, att de medel, som hypoteksbanken
sålunda haft till sitt förfogande för
nyutlåning, icke räckt till för att täcka
lånebehovet. Detta är ju emellertid i nuvarande
kreditmarknadsläge icke något
som endast gäller hypoteksbankens rörelse
eller jordbrukets kreditbehov. Den
strama kreditpolitiken avser att som ett
led i de konjunkturstabiliserande strävandena
begränsa kreditgivningen i förhållande
till önskemålen, och därvid får
även angelägna lånebehov vänta på att
tillfredsställas. Fn allmän restriktivitet i
kredittillgången är ett ofrånkomligt element
i en dylik politik. Härvid måste en
avvägning göras mellan de olika kreditändamålen,
en avvägning som måste hållas
inom ramen för de reala resurser
som står till vårt förfogande. Man kan
från olika intressegruppers sida ha olika
uppfattningar om kreditåtstramningens
verkningar på skilda områden. Men att
dra några definitiva slutsatser om att
den förda kreditpolitiken drabbat en
speciell grupp hårdare än andra torde
knappast vara möjligt.

Till det sagda kommer att efterfrågan
på just långa krediter är avsevärt större
än utbudet av dem. Detta gör att en lång
rad ändamål, som skulle vara betjänta
av långfristig finansiering, tills vidare
måste tillgodoses med korta lån i den
utsträckning som sådana kan ställas till
förfogande. Det får därför icke betraktas
som något extraordinärt att en del ändamål
på jordbrukets område måste tillgodoses
av andra institut än hypoteksbanken.
I detta avseende har jordbruket
nödgats tillämpa samma tillvägagångssätt
som de flesta andra kredittagare i dagens
speciella läge.

Med hänsyn till vad jag nu anfört torde
den sista av herr Franzéns frågor,
nämligen den som rör sekundärlånegivningen
på jordbrukets område, främst
kunna besvaras med en hänvisning till
att det i dag inte är låneformer vi lider

Onsdagen den 11 december 1957

Nr 29

brist på, utan sparande och kapital. Vad
särskilt gäller interpellantens uttalanden
om önskvärdheten av att återinföra sekundärlånerörelsen
för jordbruket vill
jag erinra om, att det icke endast var
tillskapandet av de statliga kreditgarantierna
inom ramen för jordbruksrationaliseringen
som föranledde beslutet vid
1951 års riksdag om denna låneforms
avveckling. Förutom att syftet med de
statliga sekundärlånen, nämligen en sanering
av 1930-talets olämpliga jordbrukskrediter,
i stort sett uppnåtts, tillkom
också att de på jordbrukskreditens
område verksamma instituten i stor utsträckning
visat sig kunna på normala
vägar tillfredsställa ifrågavarande lånebehov.
Huruvida det i dag ånyo föreligger
ett behov sekundärlånegivning mot
säkerhet i jordbruksfastighet, torde därför
—- mot bakgrund av den allsidiga
prövning som ägde rum för endast sex
år sedan — knappast kunna konstateras
utan föregående undersökning. Med hänsyn
till den vikt jag tillmäter frågan om
vilka åtgärder som kan vidtagas för ernående
av en förskjutning av kreditgivningskapaciteten
från den korta till den
långa marknaden också när det gäller
långivningen till jordbruket, är jag emellertid
beredd att överlämna det av interpellanten
väckta spörsmålet till den nyss
tillsatta kreditmarknadsutredningen.

Herr FRANZÉN (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka finansminister
Sträng för svaret på min
interpellation. Jag delar givetvis finansministerns
mening, att en stram kreditpolitik
varit nödvändig och att man härvid
måste göra en avvägning mellan de
olika kreditändamålen. Men det är knappast
möjligt alt dra några definitiva slutsatser
om att den förda kreditpolitiken
drabbat en speciell grupp hårdare än
andra, säger finansministern vidare. Ja,
det är väl så, att i stort sett hela näringslivet
fått känna av kreditrestriktionerna.
Men det står väl också klart, att
jordbruket och småföretagsverksamheten
i övrigt haft särskilda kreditbesvärligheter.
Jag vill erinra om att man i re -

Ang. jordbrukets kreditförsörjning
geringsprogrammet hösten 1956 särskilt
påtalade, att kreditåtstramningen medfört
påfrestningar särskilt för jordbruket
och småföretagsverksamheten.

Det går väl inte gärna att komma
ifrån, att räntekuppen i somras drabbat
jordbruket särskilt hårt. Jordbrukspriserna
är ju bundna genom treårsavtalet,
varför jordbruket inte kunnat få någon
kompensation för de ökade omkostnader,
som räntehöjningen medfört. Det är
inte bara fråga om ökade kapitalkostnader
utan också om ökade kostnader
för de varor och tjänster, som jordbruket
behöver. Detta medför ett ökat
kreditbehov hos jordbruket, och lånen
får betalas med en högre ränta —■ i den
mån lån nu kunnat erhållas. Det har
sagts, att anledningen till räntehöjningen
i somras var omtanke om att bostadsbyggandet
skulle få ökade krediter. I
stor utsträckning är det alltså jordbruket,
som får betala fiolerna.

Min interpellation gällde emellertid
främst de långvariga krediterna. Jag är
glad över att kunna konstatera att finansministern
delar min uppfattning att
jordbrukarnas behov av långfristig kredit
bör tillgodoses på ett bättre sätt. Det
är ju riksbanken som har att svara för
utformningen av kreditpolitiken i detaljerna.
Jag har svårt att förstå, att riksbanken
kunnat neka hypoteksbanken det
begärda tillståndet att få ta upp obligationslån
på ytterligare 40 miljoner kronor.
Eftergifterna i fråga om likviditetsuppbyggnaden
i jordbrukskassorna är ju
en tillgång men utgör ingen lösning av
det långfristiga kreditbehovet. Det måste
vara önskviirt att jordbrukarna i så stor
utsträckning som möjligt får tillfälle att
inrymma sitt nödvändiga kreditbehov i
långfristiga bundna lån. I det avseendet
är förhållandena långt ifrån tillfredsställande.
Såsom framgick av finansministerns
svar, har riksbanken på ett rigoröst
sätt minskat emissionstillstånden
för hypoteksbanken. Under 1956 och
1957 har tillstånden begränsats till 40
miljoner kronor, under det att de under
åren 1950—1955 varit i genomsnitt 65
miljoner kronor.

Drygt en tredjedel av upplåningen för

Nr 29

Onsdagen den 11 december 1957

Ang. jordbrukets kreditförsörjning
jordbrukets långfristiga kreditförsörjning
har alltså skurits bort, och detta
har skett i en tid, då jordbrukets kreditbehov
ständigt ökats. Det kan inte bestridas
att jordbruket blivit en alltmer
kapitalkrävande näringsgren. Det är en
följd av mekaniseringen och de höjda
fastighetspriserna. Därtill kommer också
att penningvärdet i viss utsträckning
försämrats.

Bristen på långfristig kredit har medfört
att jordbrukarna i många fall tvingats
ta kortfristiga lån i större utsträckning
och mot betydligt högre ränta, 7 å
8 procent, därest de nu över huvud taget
kunnat få några lån. Detta är en hård
belastning för cn nystartande jordbrukare.
Jordbrukens taxeringsvärden har
höjts kraftigt, med cirka 40—50 procent,
men de medel, som står till förfogande
för hypotekslånen, täcker inte tillnärmelsevis
behovet av sådana lån inom 60
procent av de gamla taxeringsvärdena.
Man kan naturligtvis hoppas att den nyligen
tillsatta kredilmarknadsutredningen
skall kunna komma fram med förslag
till bättre förhållanden. Men jordbrukets
kreditbesvärligheter — då inte minst vad
beträffar de långfristiga krediterna — är
så stora att det är angeläget att en lösning
av frågan snarast kommer till
stånd.

Det kan väl vara riktigt som finansministern
säger, att det vi i dag lider brist
på inte är låneformer utan sparande av
kapital, men man får fördenskull inte
underskatta betydelsen av att få så lämpliga
låneformer som möjligt. Det var av
den anledningen jag ställde frågan om
prövning av möjligheterna för jordbrukare
att erhålla långfristiga krediter i
form av sekundärlån inom 75 procent av
fastighetsvärdet. Jag är tacksam för finansministerns
löfte om att detta spörsmål
skall överlämnas till kreditmarknadsutredningen,
och jag hoppas att det
inte skall behöva dröja alltför länge innan
utredningen framlägger ett förslag.

Finansministern säger att den förutvarande
sekundärlånegivningen till jordbruket
avskaffades bl. a. av den anledningen,
att ifrågavarande lånebehov kunnat
tillfredsställas av de verksamma kreditinstituten
på normala vägar. Ja, men

den situationen har vi ju alls inte i dag.
Man kan ju inte heller säga att de statliga
kreditgarantierna, som i viss utsträckning
skulle ersätta de gamla sekundärlånen,
härvidlag är tillfyllestgörande.
Sådana lån beviljas ju endast för
viss storlek av jordbruksfastighet, och
därtill kommer att hypoteksföreningar
och jordbrukskassor inte har pengar till
sådana lån i erforderlig utsträckning.
Oftast är det alldeles omöjligt för en nystartande
jordbrukare att få de lån som
han måste ha.

Jordbruket har, såsom jag framhållit,
blivit en alltmera kapitalkrävande näring.
Fn bunden och därför kanske i
lång tid stående kapitalskuld av 75 procent
av taxeringsvärdet får nu betraktas
som ganska normal och rimlig. Det synes
mig då också vara rimligt att jordbrukarna
får möjlighet till långfristiga krediter
upp till den gränsen. Sådana bestämmelser
gäller ju för bostads- och affärsfastigheter.
Sveriges jord och skog
har ju alltid betraktats som guldkantade
papper och som våra säkraste belåningsobjekt.
Någon förlustrisk skulle det alltså
inte medföra, om jordbrukarna finge
möjlighet till sådana långfristiga krediter.

Jag kan inte komma ifrån att jordbrukets
försörjning med långfristiga krediter
är långt ifrån tillfredsställande tillgodosedd.
Det är enligt min mening nödvändigt
att man snarast möjligt söker
komma fram till rimligare förhållanden.
Hypoteksbanken måste få tillstånd att på
den fria marknaden ta upp obligationslån
på samma sätt som t. ex. bostadskreditkassan
fått göra för sin sekundärlånegivning.
Det bör inte vara omöjligt att
tillmötesgå jordbruket på det sättet. Det
är riksbanken som bestämmer om den
saken, men det är säkert inte utan betydelse
om finansministern lovar att
medverka.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
den av herr Werner in. fl.
väckta motionen nr 567.

Onsdagen den 11 december 1957

Nr 29

Ang. folkhögskolans ställning och upp gifter Föredrogs

ånyo statsutskottets utlåtande
nr 173, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående folkhögskolans
ställning och uppgifter jämte i ämnet
väckta motioner.

I en till riksdagen avlåten proposition,
nr 146, hade Kungl. Maj:t under åberopande
av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för den
22 mars 1957, föreslagit riksdagen att
godkänna dels av chefen för ecklesiastikdepartementet
förordade riktlinjer för
folkhögskolans ställning och uppgifter,
att tillämpas tills vidare från och med
arbetsåret 1958/59, dels av departementschefen
förordade grunder för statsbidrag
till byggnadsarbeten m. m. vid folkhögskolor,
att tillämpas tills vidare från
och med arbetsåret 1958/59, dels av departementschefen
förordade grunder för
allmänt driftbidrag till folkhögskolor, att
tillämpas tills vidare från och med arbetsåret
1958/59, dels ock av departementschefen
förordade riktlinjer för behandlingen
av frågor rörande folkhögskolan
och de stora årskullarna.

De av departementschefen förordade
riktlinjerna för folkhögskolans ställning
och uppgifter inneburo bland annat, att
graderade betyg icke borde få förekomma.
I intyg om genomgången kurs borde
enligt departementschefens mening dock,
om eleven så önskade, kunna lämnas särskilt
omdöme om elevens sätt att tillgodogöra
sig undervisningen. Sådant specialintyg
borde avse undervisningen i dess
helhet och jämväl innehålla uppgift om
undervisningens omfattning, i vart fall
om antalet undervisningstimmar i de
olika ämnena. Endast följande omdömen
syntes böra få användas: 1) mindre tillfredsställande,
2) tillfredsställande. I vidare
mån än vad departementschefen
sålunda förordat borde det ej vara medgivet
att utfärda vitsord över elevs kunskaper
och färdigheter. Ej heller syntes
det motiverat, att vitsord i flit och uppförande
bibehölles vid folkhögskolan.

I samband med förevarande kungl.
proposition hade utskottet till behandling
förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Krugel m. fl. (1:510) och den andra inom
andra kammaren av herr Allard m. fl.
(II: 644), i vilka hemställts, att riksdagen
måtte besluta, att för från andra och
tredje årskurs ävensom specialkurs avgående
elev, som begärde vitsord över
sina kunskaper, sådana skulle kunna utfärdas,
samt att riksdagen jämväl måtte
besluta, att vitsorden i flit och uppförande
skulle bibehållas;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Sunne och Englund (1:511) och den
andra inom andra kammaren av fröken
Höjer m. fl. (II: 642), i vilka hemställts,
att riksdagen måtte besluta sådan ändring
i förhållande till Kungl. Majt:s förslag
av 21 § folkhögskolestadgan, att de
folkhögskolor, som så önskade, icke förvägrades
rätten att tilldela sina elever
graderade betyg i vissa ämnen, eller —
som ett alternativ'' — i vissa ämnesgrupper,
i båda fallen enligt ett av skolöverstyrelsen
framfört förslag om en 4-gradig
betygsskala;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av fru
Svenson m. fl. (I: 512) och den andra
inom andra kammaren av herr Jansson
i Benestad m. fl. (II: 643), i vilka hemställts,
att riksdagen vid behandlingen
av Kungl. Maj:ts proposition nr 146 måtte
anhålla om utfärdande av sådana riktlinjer
för folkhögskolans ställning och
uppgifter, att graderade betyg tills vidare
kunde förekomma vid folkhögskolorna; dels

två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Wolgasl m. fl. (I: 551) och den andra
inom andra kammaren av herr Bark
in. fl. (11:691), i vilka hemställts, att
riksdagen måtte uttala sig för en ändring
av 21 § folkhögskolestadgan i huvudsaklig
anslutning till ett av skolöverstyrelsen
avgivet förslag, så lydande:

Elev äger av skolans rektor erhålla intyg
om genomgången kurs. Styrelsen äger
besluta, att i de intyg, vilka sålunda utfärdas,
omdöme skall lämnas om elevens
sätt att tillgodogöra sig undervisningen.

Nr 29

Onsdagen den 11 december 1957

Ang. folkhögskolans ställning och uppgifter

Sådant specialintyg må avse antingen undervisningen
i dess helhet eller inom
viss ämnesgrupp och skall jämväl innehålla
uppgift om undervisningens omfattning.
Endast följande omdömen må
användas: 1) mindre tillfredsställande,

2) tillfredsställande, 3) mycket tillfredsställande,
4) utmärkt tillfredsställande.

I vidare mån än nu är stadgat må ej
meddelas vitsord, avseende elevs kunskaper
eller färdigheter.

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Spetz m. fl. (1:548) och den andra inom
andra kammaren av herr Bark in. fl.
(11:693), i vilka hemställts, att riksdagen
i enlighet med skolkommissionens
förslag måtte besluta, att mellan folkhögskola
och regionalt bildningsförbund
överenskommelse skulle kunna träffas,
att heltidsanställd lärare skulle fullgöra
hälften av sin tjänstgöringsskyldighet under
vinterkurs i form av konsulentverksamhet
inom förbundet;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Wolgast m. fl. (1:550) och den andra
inom andra kammaren av herr Malmborg
m. fl. (11:692), i vilka hemställts, att
riksdagen för budgetåret 1958/59 måtte
anvisa 1,6 miljoner kronor att fördelas
mellan skuldtyngda folkhögskolor;

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren av
herrar Alvar Andersson och Mossberger
(I: 552) och den andra inom andra kammaren
av herr Nilsson i Göingegården
m. fl. (11:696), i vilka hemställts, att
riksdagen vid behandlingen av proposition
nr 146 måtte bemyndiga Kungl.
Maj :t att i varje särskilt fall utan riksdagens
hörande medgiva, att vissa nu för
folkliga musikskolan i Arvika gällande
särskilda bestämmelser finge tillämpas
vid andra folkhögskolor.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,

1) att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag samt motionerna
1:511 och 11:642 och 1:551 och 11:691

ii vensom med avslag å motionerna I: 510
och II: 644, I: 512 och II: 643 samt 1:548
och 11:693, godkänna av departementschefen
i statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden
för den 22 mars 1957
förordade riktlinjer för folkhögskolans
ställning och uppgifter, att tillämpas tills
vidare från och med arbetsåret 1958/59,
med den ändring i fråga om utformningen
av 21 § folkhögskolestadgan som utskottet
förordat;

2) att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag å
motionerna 1:550 och 11:692, godkänna
av departementschefen förordade grunder
för statsbidrag till byggnadsarbeten
m. m. vid folkhögskolorna, att tillämpas
tills vidare från och med arbetsåret 1958/
59;

3) att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag å
motionerna I: 552 och II: 696, godkänna
av departementschefen förordade grunder
för allmänt driftsbidrag till folkhögskolor,
att tillämpas tills vidare från
och med arbetsåret 1958/59;

4) att riksdagen måtte godkänna av departementschefen
förordade riktlinjer
för behandlingen av frågor rörande folkhögskolan
och de stora årskullarna.

I motiveringen hade utskottet beträffande
frågan om av folkhögskolan utfärdade
vitsord anfört bland annat:

»Frågan synes enligt utskottets mening
bäst kunna lösas genom att folkhögskolorna
medges rätt att i stället för
graderade betyg över elevernas kunskapsinnehav
utfärda graderade omdömen
om deras studielämplighet (sätt att
tillgodogöra sig undervisningen). Sådana
omdömen blir oberoende av omfattningen
av varje särskild skolas kurser i varje
särskilt ämne. Bindes graderingen vidare
till en särskilt konstruerad skala med
omdömesformuleringar, som icke för tanken
till det allmänna skolväsendets mera
renodlade kunskapsbetyg, elimineras
de tidigare påtalade svagheterna i fråga
om de hittills nyttjade betygsskalorna,
nämligen frånvaron av enhetliga betygsnormer.
Omdöme om studielämplighet

Onsdagen den 11 december 1957

Nr 29

Ang. folkhögskolans ställning och uppgifter

bör enligt skolöverstyrelsens förslag avse
antingen undervisningen i dess helhet eller
inom viss ämnesgrupp. Utskottet finner
det icke tillrådligt att intyg skall
kunna avse endast en del av undervisningen,
då detta skulle kunna medföra
att elever som ämnar begära dylikt intyg
över viss ämnesgrupp, skulle kunna lockas
att betrakta övriga ämnen, i vilka
intyg icke gives, såsom mindre väsentliga
ur studiesynpunkt. Enligt utskottets
mening bör de föreslagna specialintygen
om elevs sätt att tillgodogöra sig undervisningen
därför avse samtliga läroämnen,
varvid antingen endast ett omdöme
lämnas avseende undervisningen i dess
helhet, eller särskilda sammanfattande
omdömen lämnas avseende undervisningen
i den humanistiskt-samhälleliga ämnesgruppen,
den matematiskt-naturvetenskapliga
ämnesgruppen samt eventuellt
annan ämnesgrupp speciell för skolan.
Sådant specialintyg må utdelas endast
på av° elev framställd begäran och bör
innehålla uppgift om undervisningens
omfattning, i varje fall om antalet undervisningstimmar
i olika ämnen. Utskottet
biträder det i motionerna 1:551
och 11:691 framställda yrkandet om en
utformning av 21 § folkhögskolestadgan
i huvudsaklig anslutning till skolöverstyrelsens
förslag, dock med det av utskottet
ovan förordade tillägget beträffande
omdöme om studieförmågan i viss
ämnesgrupp. Vad departementschefen
förordat beträffande vitsord i flit och
uppförande föranleder ingen erinran
från utskottets sida.»

Enligt en vid utlåtandet avgiven reservation
hade herrar Ohlon och Pension
samt fröken Karlsson ansett, att utskottets
yttrande bort i viss angiven del
hava den ändrade lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort under 1
hemställa, att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag och motionerna
I: 510 och II: 644 samt I: 512 och
11: 643 ävensom med avslag å motionerna
1:511 och 11:642, 1:551 och 11:691
samt I: 548 ocli II: 693, godkänna av reservanterna
förordade riktlinjer för folkhögskolans
ställning och uppgifter, att

tillämpas tills vidare från och med arbetsåret
1958/59.

Den av reservanterna föreslagna motiveringen
innehöll bland annat följande
uttalande:

»Utskottet anser för sin del att det särskilt
ur elevernas synpunkt måste anses
värdefullt att de efter genomgången andra
och tredje årskurs samt specialkurs
— om de så önska — kunna erhålla vitsord
över sina kunskaper. Utskottet tillstyrker
därför bifall till det i motionerna
1:510 och 11:644 i nyssnämnda avseende
framställda yrkandet, vilket även
i viss mån ansluter sig till vad i motionerna
1:512 och 11:643 hemställts.»

Herr WOLGAST (ep):

Herr talman! Det föreliggande förslaget
kommer att hälsas med den största
tillfredsställelse och tacksamhet. De motioner
och önskemål, som här har framförts,
rör sig om vissa delar, kanske man
rent av kunde säga vissa detaljer, som i
varje fall är nog så viktiga.

I motionen i denna kammare nr 550
har jag yrkat att riksdagen måtte besluta
att bevilja ett årligt anslag av 1,6 miljoner
kronor under en tid av fem år till de
skuldbelastade folkhögskolorna. Deras
skuldsättning uppgår i dag till 10,8 miljoner
kronor. Det framlagda förslaget innebär,
att statsbidrag skall utgå till byggnader
med 75 procent. 75 procent av
10,8 miljoner är ungefär 8 miljoner. Genom
att låta anslaget utgå med 1,6 miljon
kronor under fem år, skulle man således
täcka detta belopp, 8 miljoner. Dessa
skolor arbetar under synnerligen svåra
förhållanden. Bidraget skulle visserligen
utgå till redan färdigställda byggnader,
men det skulle ju kunna betraktas
såsom ett retroaktivt byggnadsbidrag.

Statsutskottet förklarar emellertid på
denna punkt — jag föreställer mig att
utskottets uttalande ger en gnista av
hopp för dessa tungt skuldsatta skolor —
att de i framtiden skulle kunna erhålla
bidrag av lotterimedel. Det statsfinansiella
läget tillåter dock inte för närvarande,
säger utskottet, att bidrag lämnas,
men det kanske blir möjligt, om läget

Nr 29

Onsdagen den 11 december 1957

Ang. folkhögskolans ställning och uppgifter

blir bättre. Dessa skolor får väl som sagt
leva på detta hopp. Jag kommer, herr
talman, inte att framställa något yrkande
om bifall till motionen.

I motion nr 548 i denna kammare föreslås,
att det skall vara möjligt att kombinera
lärartjänst vid folkhögskola med
befattning som bildningskonsulent.
Statsutskottet säger sig hälsa med glädje
möjligheten till ett samarbete mellan
folkhögskolan och den fria och frivilliga
bildningsverksamheten. Lärare föreslås
således få rätt att upp till en viss gräns
räkna timmar då vederbörande undervisar
i studiecirkel såsom tjänstgöring
vid folkhögskola.

Utskottet har inte velat ta ställning
till denna kombination av lärare och
bildningskonsulent. I Kungl. Maj:ts proposition
förklaras, att frågan skall tas
upp vid utarbetandet av nästa års proposition.
Enligt min uppfattning bör det
då inte finnas något hinder för att riksdagen
redan nu fattar beslut i denna
riktning. Folkhögskolan och den frivilliga
bildningsverksamheten står varandra
synnerligen nära. Var och en som har
praktisk erfarenhet om dessa ting vet,
att vad som här föreslås skulle vara en
synnerligen god och lycklig kombination.

Statskontoret anför att den föreslagna
anordningen skulle komma att medföra
ökade kostnader. Jag för min del anser
att denna kombination utgör en så god
organisation, att även om det skulle
medföra något högre statsbidrag, kommer
ändå organisationskostnaderna totalt
att väsentligt nedgå. Dessa organisationskostnader
får med nuvarande ordning
täckas genom landstingsanslag. Det
hela skulle genom den föreslagna nya
ordningen bli både billigare och ändamålsenligare.
Genom denna kombination
finge också folkhögskolan den naturliga
anknytning till bildningsverksamheten
som man på alla håll anser vara önskvärd.

Man skisserar nu upp folkhögskolans
framtid efter enhetsskolans genomförande
på det sättet, att man förklarar att
den åtminstone delvis — många säger
»huvudsakligen», men för min del vill

jag inte gå så långt — kommer att verka
inom den frivilliga bildningsverksamheten.
Till dess att enhetsskolan är
genomförd, kommer det naturligtvis,
fortsätter man resonemanget, att finnas
vissa anpassningssvårigheter för folkhögskolan.
Dessa mellanliggande år bör
då, anser man, användas för att åstadkomma
den nödvändiga anpassningen.
Det är då enligt min uppfattning mycket
lämpligt att man försöker underlätta
denna anpassning genom den föreslagna
kombinationen av lärar- och konsulentbefattningar.

.Tåg tillåter mig att uttala den förhoppningen,
att Kungl. Maj :t vid prövning av
folkhögskolans ställning nästa år också
kommer att framlägga förslag i den åsyftade
riktningen.

Det, som för närvarande vållar det
största bekymret, är frågan om betygsättningen
vid folkhögskolorna. I motion
1:510 av herr Kriigel och 1:512 av fru
Svenson yrkas, att elev vid folkhögskola
skall kunna erhålla betyg. Jag vill inte
här ingå på alla de skäl, som redovisats
av skolkommissionen och som återfinnes
i Kungl. Maj :ts proposition, för att
man icke bör införa betyg vid folkhögskolorna.
Jag anser dessa skäl vara fullt
bärande. Systemet med betyg vid folkhögskolorna
tillkom på så sätt att man
började ge betyg åt eleverna i andra och
tredje årskurserna. Så småningom tvingades
andra skolor att följa efter. Eleverna
från de skolor, som börjat med betyg,
visade nämligen upp dessa när de sökte
arbete och fick därigenom ofta företräde
framför sådana elever som inte hade
några betyg. Svenskar har ju nu en stor
benägenhet att värdesätta alla pappersmeriter
och gör det, såsom jag tycker, i
regel alltför högt. Om en person bara
kan visa upp papper, så anses vederbörande
meriterad.

Därför var det klart att de andra skolorna
följde efter. Men jag vill försäkra
att inom folkhögskolorna ansåg vi detta
vara en farlig och dålig väg. Allt fler
folkhögskolor följde emellertid efter, ej
minst för att skydda de elever, som kom
till skolorna — fick de inte betyg när de
slutade, skulle de komma att bli utslag -

Onsdagen den 11 december 1957

Nr 29

Ang. folkhögskolans ställning och uppgifter

na i konkurrens om platserna med elever
från skolor, som utfärdade sådana
betyg.

Såsom visats är det tämligen oriktigt
att utfärda betyg, då man inte har enhetliga
kursplaner och enhetlig betygsättning
över hela riket. Är det verkligen
meningen att folkhögskolan skall
störta sig in i allt detta och ha fixerade
och bestämda kursplaner och samtidigt
genomföra enhetlighet i fråga om betygsättningen
och naturligtvis som en följd
därav underkasta sig ingående inspektioner
och granskning av att föreskrifterna
verkligen följs? Det skulle komma att
helt och hållet förrycka den karaktär,
som den svenska folkhögskolan har.

Jag kan alltså inte tycka att det som
sagts i motionen nr 512 är riktigt. Det
finns där inte så litet av något hånfullt
emot folkhögskolan. Man frågar där, om
inte folkhögskolan kan med framgång
tillämpa samma teknik soin finns exempelvis
vid gymnasiet och realskolan. Det
är något slags egendomligt drag av högfärd,
som gör att vi tar avstånd från
de normer, som tillämpas i gymnasiet
och realskolan. Jag tycker att motionärerna
här icke visar någon vidare förståelse
för vad folkhögskolan verkligen
är. Det har inte alls varit vår mening att
på något sätt nedvärdera den pedagogik,
som användes inom andra skolformer,
men det är väl inte nödvändigt att vi i
folkhögskolan skall använda den metodiken.
Vi har alltid velat gå vår
egen väg, och den väg som vi skapat ansluter
sig mycket nära till den fria och
frivilliga folkbildningens väg. Att vi vill
hävda vår egen individualitet iir alltså
inte någon grund för att beskylla oss för
att stämpla andra undervisningsformer
som mindervärdiga. Det ligger oss fjärran
att göra någonting sådant. Det är
helt enkelt så, alt folkhögskolan enligt
vår mening bör bibehålla sin individualitet
och sitt sätt att arbeta.

Hur betygsgivningen skall tillämpas,
har inte den nuvarande stadgan haft klara
bestämmelser om. De olika skolorna
har haft viss frihet att handla. Men vi
har nu kommit fram till en punkt, där
beslut måste fattas. Det nuvarande läget

2 Första kammarens protokoll 1!)57. Nr 29

får inte bestå. Därför har också skolkommissionen
tagit upp frågan, som nu behandlats
av Kungl. Maj:t och av statsutskottet.
Såväl skolkommissionen som
Kungl. Maj:t har utgått från att kategoriskt
förklara att några betyg inte får
ges. Jag förstår att det är mot detta som
motionärerna vänder sig. De säger att avsaknaden
av betyg skulle innebära ett
hinder för eleverna, då det gäller för
dem att söka vidare yrkesutbildning. I
det sammanhanget har man särskilt pekat
på svårigheterna för folkhögskolans
kvinnliga elever att komma in vid sjuksköterskeskolorna.
Jag vill då bestämt
säga ifrån, att folkhögskolan måste, för
att bibehålla sin egenart, värna sig mot
att bli en preparandskola för den ena
eller andra fortsatta utbildningen. Ändamålet
med folkhögskolan ligger på ett,
jag skulle vilja säga högre plan.

I den av mig väckta motionen har
hemställts, att riksdagen måtte besluta
i enlighet med vad skolöverstyrelsen har
väckt förslag om. Skolöverstyrelsen säger
att det skall vara en gradering, närmast
ett omdöme, även om naturligtvis
varje graderat omdöme också måste bli
en värdering av elevernas kunskaper.
Men ett omdöme om deras förmåga att
tillgodogöra sig undervisningen måste
naturligtvis också vara ett omdöme icke
allenast över det sätt, på vilket de inhämtat
kunskaperna, utan också om den
framgång som eleverna haft i sina studier.
Vi är livligt övertygade om att
det vid folkhögskolan, lika litet som vid
gymnasiet och realskolan, inte finns någon
kungsväg som leder fram till bildningsmålet,
utan man måste överallt gå
den trägna studievägen. Detta är vi alltså
fullt medvetna om. Men metoderna kan
ju vara skiftande. Bildning behöver inte
innebära inhämtande av ett visst mått
fasta kunskaper på ett avgränsat område.
För egen del anser jag att folkhögskolans
mål är vidare. Det avgörande är,
som sagt, inte själva kunskapsinhämtandet,
utan den förmåga som eleverna visar
sig äga att över huvud taget tillägna
sig erfarenheter och kunskaper.

Utöver detta har statsutskottet gjort
vissa kompletteringar, och jag tycker

Nr 29

Onsdagen den 11 december 1957

Ang. folkhögskolans ställning och uppgifter

för min del, herr talman, att de av statsutskottet
gjorda kompletteringarna till
skolöverstyrelsens förslag är ganska
bra.

Det är egendomligt, att båda motionerna,
nr 510 och 512, sysselsätter sig
endast med de kvinnliga elevernas möjlighet
att få genomgå en sjuksköterskeskola.
Det verkar inte precis, men halvt
om halvt, som om denna undervisning
skulle göra det möjligt för flickorna att
bli sjuksköterskor. Alla vi, som arbetar
inom landstingen, vet att sjuksköterskornas
arbete är ytterst betydelsefullt, och
vi har ju i landstingen lagt ned mycket
pengar på sjuksköterskeskolorna för att
få en tillfredsställande rekrytering. Jag
tycker sålunda att det är mycket viktigt,
att vi får elever till dessa skolor,
och dugliga elever, och jag tror man
kan säga, att många just av dem, som
gått igenom en folkhögskola, har visat
sig passa till sköterskor.

Nu menar man, att om man inte ger
något betyg alls, skulle dessa elever stå
sig slätt i konkurrensen med andra, och
detta skulle försvåra intagningen vid
sjuksköterskeskolorna. Medicinalstyrelsen
har yttrat sig, men det är rätt svårt
att riktigt utläsa vad medicinalstyrelsen
menar och de fulla konsekvenserna av
vad som anförts. Styrelsen säger att det
skall vara ett formulär om att vederbörande
på fullt tillfredsställande sätt
tillgodogjort sig undervisningen. Vad utskottet
här föreslår täcker till fullo vad
medicinalstyrelsen har sagt. Utskottet
fortsätter emellertid med att säga, att
det är önskvärt med graderade omdömen
för att lättare kunna bedöma elevernas
meriter, jämförda med övriga
sökandes. Om man nu får en fyrgradig
gradering, som statsutskottet föreslår,
torde medicinalstyrelsens önskemål bli
till fullo tillfredsställt.

Jag har talat vid rektorn för södra
Sveriges sjuksköterskeskola om detta,
och jag har frågat henne, om hon inte
kan anse att detta är tillfredsställande
och kan utgöra en tillräcklig grund för
intagningen. Hon har sagt, att om det
kompletteras med ett angivande åtminstone
något så när av kursernas omfång

eller ett timantal som ägnats varje ämne,
anser hon att det blir tillfredsställande.
Det är just denna komplettering av
förslaget som statsutskottet har gjort.

Jag kan således inte finna att de, som
nu har bekymmer för elevernas chanser
att komma in vid en sköterskeskola, behöver
vara så oroliga. Jag för min del
tycker att dessa bekymmer är tämligen
ogrundade. Jag skulle vilja säga, att det
kanske redan nu är så, att betygen inte
smäller så märkvärdigt högt. Man har
en lapp på att man har gått igenom en
folkhögskolekurs, men vi får oupphörligt
förfrågningar från alla möjliga håll
om den eller den elevens beskaffenhet
och förmåga att tillgodogöra sig undervisningen
m. m. På den punkten tror
jag man kan säga, att vi måste utöva inte
så litet av en yrkesvägledning för de
unga. Man kan inte bara gå efter betygen.
Den ena passar här och den andra
där, och jag tror att det är synnerligen
viktigt att eleverna får ett gott råd av sina
lärare, som just genom den personliga
beröringen och kontakten med eleverna
inom folkhögskolorna är kompetenta
att ge ett sådant vitsord och en sådan
vägledning som behövs.

Jag tycker alltså att även reservanterna
kan vara belåtna med utskottets utlåtande.

Till sist vill jag upprepa vad jag sade
i början, att vi hälsar detta förslag
med den största tillfredsställelse. Det
kommer att för många skolor och framför
allt för rörelseskolorna innebära en
ofantlig lättnad i deras bekymmer.
Landstingsskolorna har det ju relativt
bättre. Landstingen har ju brukat visa
ganska stor förståelse för folkhögskolornas
krav.

Beträffande betygen vill jag upprepa,
att jag tror att folkhögskolorna måste
gå sin egen väg. De måste ha sin egenart,
och det är inte frågan om att vi
här skulle påverka eleverna till att bli
det ena eller andra, utan vi skall försöka
att i fortsättningen tjäna det ändamål,
för vilket skolorna ursprungligen varit
avsedda, nämligen att ge eleverna en
allmän medborgerlig bildning och fostran,
att ge dem en förmåga att en gång

Onsdagen den 11 december 1957

Nr 29

Ang. folkhögskolans ställning och uppgifter

i tiden kunna inpassa sig i samhällslivet,
i yrkeslivet och i familjelivet.

Jag vill till sist påpeka den starka
anknytningen till den fria och frivilliga
bildningsverksamheten. Jag måste erkänna,
att var och en som hållit på med
någonting blir ofta på något sätt förhäxad
av just det. Man lider kanske också
av fixa idéer. Då vi talar om ungdomens
framtid och vad vi skall göra för denna
ungdom, har det alltid stått klart för
mig såsom en angelägen uppgift, att vi
måste ge de unga del av de andliga värdena.
Vi måste ge dem ideal att sträva
efter. Det är detta som är huvudsaken,
då vi skall försöka få fram en
ungdom, som på rätt sätt kan inpassas
i samhället som goda medborgare. Det
är detta som kommer att bära ungdomarna.
Det är det ändamålet som den
svenska folkhögskolan vill tjäna, på
samma sätt som den fria och frivilliga
folkbildningen vill göra det. Det skall
icke bara vara fråga om ett meddelande
av kunskaper, hur bra det än må vara.
Det måste finnas något mera, nämligen
en andlig lyftning, som vi skall ge åt
våra elever. Vi vill få med ungdomen
i utbildningsarbetet, i studiecirklarna
för att på det sättet hjälpa dem att lösa
de stora problem, som vi vet att ungdomen
nu har.

Herr talman, med detta ber jag få yrka
bifall till utskottets förslag.

Herr ARRHÉN (h):

Herr talman! I likhet med många andra
av våra utbildningsanstalter befinner
sig även folkhögskolan i dag vid en
skiljeväg, beroende på omständigheter
varöver vi måhända inte i allo kan sägas
vara herrar.

Folkhögskolan kom på sin tid in i
landet söderifrån. Den var till en början
en utpräglad bildningsskola — i varje
fall mera en bildningsskola än en utbildningsskola,
vilket den siste talaren
riktigt bar betonat. Det kan emellertid
tänkas att detta mål för en folkhögskolas
verksamhet inom ett folk under tidernas
lopp på grund av nya förhållanden
kan förskjutas eller till viss del
omvandlas.

När man i dag ställs inför att bedöma
det nya läge, som i detta hänseende
har uppstått för folkhögskolornas del,
har man anledning att observera, att
vissa förändringar i tidsläget har inträtt,
något som man måste ta hänsyn
till. Det är ett dylikt läge inför de nya
avvägningarna, som speglar sig i departementschefens
ord, vilka även utskottet
gjort till sina: »Det finns anledning
för folkhögskolorna att i tid söka
anpassa sin undervisning, till både innehåll
och form, efter det nya läget, att
pröva andra kurstyper och söka en starkare
anknytning till nya befolkningsgrupper.
» Däri ligger ett indirekt erkännande
av, att man inte kan endast fortsätta
i de gamla spåren. Det har tillkommit
nya element.

När man ser fram över de närmaste
10, 15, 20 åren, har man att ta hänsyn
till att en ny skolform kommer in i
bilden. Man måste försöka bedöma, i vad
mån den enhetsskola, som då börjar sin
verksamhet — i varje fall på 1960—1980-talen får vi hoppas — kan komma att
få inflytande vid lösandet av detta problem.
Det har från vissa håll sagts, att
enhetsskolans införande kommer att innebära
en minskning av det elevklientel,
som hittills gått till folkhögskolorna.
Nu tror jag icke alls, herr talman, att
så kommer att bli fallet. De uttalandena
bygger på en missuppfattning och en
överskattning av vad enhetsskolan har
möjlighet att ge de unga eleverna, som
det är fråga om.

Av enhetsskolan har man emellertid
rätt att hoppas, att den skall kunna ge
en väsentligt bättre kunskap i att läsa,
skriva och räkna än vad dagens
folkskola har möjlighet till. Om så blir
förhållandet, vilket vi har rimlig anledning
att tro, kommer detta att avlasta
folkhögskolan en del bekymmer beträffande
meddelandet av rent elementära
kunskaper, som den tidigare — efter
vad som är mig bekant — känt som en
belastning. Behovet av en fortsatt utbildning
eller av vidgad allmänbildning
kommer givetvis att kvarstå.

Det är min fasta övertygelse, att det
elevklientel, som för närvarande frekven -

2(1

Nr 29

Onsdagen den 11 december 1957

Ang. folkhögskolans ställning och uppgifter

tcrar våra folkhögskolor, har en annan
inställning till dessa frågor än vad en
del av den äldre generationen har. De
som nu går som elever på folkhögskolorna
har sina studiemål på ett helt annat
sätt fixerade än man hade tidigare.
Man går inte längre på folkhögskolorna
i enlighet med Grundtvigs tankar. Förut
hade man ofta den motiveringen, att
man kunde ligga där ett år, därför att
det alltid ur allmänna synpunkter kunde
vara nyttigt. Man följde undervisningen,
så återgick man till en egen,
kanske tidigare påbörjad verksamhet,
exempelvis inom lantbruket; man gick
igenom folkhögskolekursen, innan man
övertog gården. Vederbörande elev hade
alltså ofta ekonomiskt sett sitt på det
torra, redan när han kom till kursen.
Det skulle kunna sägas, att detta elevskikt,
i den mån det fanns företrätt, i
viss mån representerade ett överklassklientel
bland folkhögskolornas elever.
Detta klientel erkände, att det var nyttigt
att gå igenom en sådan kurs. Man
behövde den, men man var inte absolut
beroende av den.

Men sedan finns det också ett annat
klientel, som inte har det lika bra förspänt
utan måste betrakta folkhögskolekursen
som del av en utbildning, med
vilken man skall kunna skapa sig ett
underlag för framtida försörjning. För
dem ligger det hela till på ett annat sätt.
Sådan har den fattige pojkens situation
varit i alla tider. För honom är betygen
guldkantade papper i två avseenden:
det är dyrt för honom att skaffa sig
dem, men därefter är de för honom
värdefulla. Det är den synen på betyg
och liknande saker, som den ekonomiskt
mindre väl ställde har: han måste helt
enkelt lägga sig vinn om att erhålla dessa
papper, som herr Wolgast nu senast
talade litet föraktfullt om. De utgör hans
medel till framgång.

Herr Wolgasts kritik är emellertid måhända
i vissa avseenden bärkraftig.
Svenskarna är ett »pappersälskande»
släkte. Men man kommer inte ifrån
dem. Dessa s. k. papper, och de vitsord,
som där står upptagna, är i alla fall
inte humbug utan representerar resul -

tatet av dels elevens arbete och möda,
dels av allvarliga bedömanden och avvägningar
från en lärares eller en bildningsinstitutions
sida.

Herr Wolgast överdrev i mitt tycke
den synpunkten, att »folkhögskolan har
skyldighet att förbli vad man på många
håll anser att den verkligen är». Jag
tror, att han alltför ensidigt tog hänsyn
till 1800-talsuppfattningen på den punkten,
under bortseende från de faktorer
som kommit in i bilden under de senaste
decennierna. »Evigt kan ej bli det
gamla»; 1800-talet och dess synpunkter
på tillvaron och samhällsförhållandena
kan inte anses vara för alltid giltiga.
Man får även på detta område tänka sig
möjligheten till förändringar.

Därför är det t. ex. för mig omöjligt
att godta vad departementschefen i sin
proposition betonar, å ena sidan, att
folkhögskolorna skall anpassa sig till
nya lägen, men å andra sidan inte får
bli »preparandskolor». Man kan ju ställa
frågan: Varför inte det? Tv ett faktum
är, att de kurser av preparandtyp,
som folkhögskolorna hittills givit, varit
eftersökta av eleverna, varit till nytta
för eleverna och fyllt ett nytt behov.

Jag talade häromdagen med en riksdagskollega,
som nyligen hållit en föreläsning
inför tredje årskursen vid en
folkhögskola om just här föreliggande
proposition och olika utlåtanden i den
här frågan. Han hade därvid kommit
på idén att efter föreläsningen fråga
eleverna: »Vilka av de här närvarande
bedriver studierna med ett uppsatt studiemål
och därför har intresse av betygssättningen?»
Det var 26 elever närvarande,
och av dem reste sig spontant
— som han sade — 22 stycken. Man
skall naturligtvis inte generalisera —
jag har inte gjort motsvarande undersökningar
vid de andra 88 folkhögskolorna
i landet — men en sådan inblick i
elevkulissen säger enligt min mening
ändå en hel del. Resultatet stämmer
också med de erfarenheter jag under
min uppväxttid gjorde inom min egen
familj för ett 30-tal år sedan. Naturligtvis
gällde det »målstudier»! Det gavs
betyg, och undervisningen ledde seder -

Onsdagen den 11 december 1957

Nr 29

Ang. folkhögskolans ställning och uppgifter

mera i det fallet till fortsatt utbildning
inom det yrke, lantbruket, som det närmast
gällde. Därför har jag ytterst svårt
att godta pekpinnen, det varnande fingret
i detta sammanhang. Jag kan inte
ansluta mig till dem, som menar, att
folkhögskolans uppgift är det allmänna,
konturlösa förmedlandet av »kulturarvet»,
med stora bokstäver, att det inte
får förekomma något element av utbildning,
vars resultat man får preciserat
i ett betyg, som sedan kan leda en
vidare på kunskapens många vägar.

Jag har också låtit mig berättas, att
det vid platstillsättningar nu ofta går
så till, att de sökande, som kan uppvisa
graderade betyg, kommer i första rummed
vid bedömningen. Sedan kommer
de, som har ett generellt intyg av ena
eller andra slaget; de anses inte jämförbara
med dem, som presterar graderade
betyg. Följden blir, att de, som saknar
betyg, ofta kommer bort i hanteringen,
och detta innebär en stor orättvisa mot
dessa elever.

Sedan är jag emellertid, herr talman,
villig att erkänna, att det viktigaste argumentet
mot, att graderade betyg inte
bör utdelas, kan vara, att kurserna ter sig
olika. Trots att detta påstående innehåller
en del av sanningen, övertygar det
mig emellertid inte helt, ty jag finner
det inte livsfarligt, att kurserna har litet
olika innehåll. Det är i alla fall fråga
om en högre folkhögskolekurs, och alla
kurser av denna typ måste rimligtvis befinna
sig på samma eller liknande plan.
Om kurserna inte är exakt lika, är det
väl inte hela världen. I all synnerhet när
det gäller de naturvetenskapliga ämnena
tror jag, att utvecklingen av sig själv leder
till, att vi får ungefär likartade kurser
vid alla folkhögskolor; i varje fall
skulle det vara mycket enkelt att få till
stånd en genomgång av ungefär samma
kursmoment.

Det är detta, herr talman, som har
gjort att jag står närmast de synpunkter,
som kommit till uttryck i motion
510 i denna kammare samt i den reservation,
som är bifogad utskottets utlåtande.
Jag har kommit till den ståndpunkten,
därför att jag tror, att dessa

synpunkter har ett värde både för föräldrarna
och för eleverna. Jag tror också,
att det är synpunkter, som har framtiden
för sig.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Herr WOLGAST (ep) kort genmäle:

Herr talman! Jag är övertygad om att
herr Arrhén har rätt, då han talar om
de anpassningssvårigheter som kommer
att möta, men, herr Arrhén, då torde väl
frågan bli, huruvida givandet av betyg
— givetvis graderade vitsord, som nu rekommenderas
av herr Arrhén — befordrar
anpassningen eller ej. Det är en
samlad opinion bland folkhögskolans lärare,
som anser att detta icke gagnar en
anpassning utan blir hindersamt för en
sådan, vilket jag tycker ligger i sakens
natur.

Jag har förut sagt att det är riktigt,
att eleverna önskar betyg -— och det vill
elevernas föräldrar också — men frågan
är, om dessa åsikter skall vara utslagsgivande,
vilket jag inte heller kan hålla
med om.

Herr Arrhén säger att man måste vitsorda.
att det nästan är omöjligt att ge
betyg för så vitt det inte finns klart utarbetade
grunder och kunskapsstoffet
in. m. sådant är angivet. På detta likformiga
underlag skulle sedermera de graderade
vitsorden givas. Detta är, säger
herr Arrhén, ett klart indicium på att
det inte kan finnas några graderade vitsord,
men i nästa ögonblick säger han att
detta inte skulle vara så farligt, därför
att i stort sett blir det ju vid en folkhögskola
en mycket likartad undervisning.
Jag tycker att den argumenteringen
slår undan hela det underlag, på vilket
den är byggd. Om man vill dra ut
konsekvenserna av det arrhénska resonemanget,
kommer man inte då just fram
till det som statsutskottet här har föreslagit?
Jag tycker att en klar logik leder
fram till det, och detta statsutskottets
ställningstagande är också den väg, som
vi inom folkhögskolan anser vara den
riktiga.

Nr 29

Onsdagen den 11 december 1957

Ang. folkhögskolans ställning och uppgifter

Herr ARRHÉN (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Wolgast ville hävda,
att det står en samlad opinion folkhögskolelärare
bakom den uppläggning,
som här föreligger i utskottets utlåtande.
Det kan man nog knappast hävda, om
man känner till hur det ser ut i kulisserna;
läget är snarare fifty-fifty. Det
ser emellertid utifrån sett ut, som om det
rådde enighet. I varje fall föreligger det
inte någon opinion av det andra slaget.
Det torde emellertid bero på att det ur
taktisk synpunkt bedömts vara det riktiga
sättet att uppträda i föreliggande läge.
Vi har ändå att räkna med en opinion
—- vilket också skymtade fram i herr
Wolgast anförande — som med näppe
nöd godtar den här intygslämningen,
som i själva verket dock har givit betygslinjen
ett finger. Vi har alltså också
att räkna med en opinion — som herr
Wolgast talade om — nämligen från föräldrar
och elever. Jag finner detta högst
naturligt och riktigt, ty föräldrarna, som
givetvis har att vidkännas utgifter för
barnens folkhögskolestudier, skulle nog
gärna vilja se betygen såsom ett påtagligt
resultat av de uppoffringar, som
gjorts.

Herr Wolgast säger vidare, att likformiga
kurser är nödvändiga, om man
önskar införa graderade betyg, och att
jag understrukit detta i mitt anförande
och därmed ryckt bort grunden för min
egen argumentering. Jag har emellertid
inte alls gjort det i mitt anförande, utan
jag sade, att det argument, som framförts
till synes var bärkraftigt, men att
jag ansåg, att det inte var absolut nödvändigt,
att man alltför hårt krävde likformiga
kurser. Ty man måste ha klart
för sig, att även om vi får likformiga
kurser, kan utbildningsresultatet bli olika
beroende på lärare, läroanstaltens
allmänna standard och annat mera —•
något som förövrigt även gäller beträffande
läroverk och liknande institutioner.
Argumenteringen för likformigheten
får vi därför ta med en nypa salt.

Herr SUNNE (fp):

Herr talman! I folkhögskolestadgan
fixeras syftet med folkhögskolans under -

visning bl. a. så, att ändamålet skall
vara att åt vuxen ungdom meddela allmän
medborgerlig bildning. Folkhögskolan
har ju av ålder haft sin huvudsakliga
rekrytering från landsbygden och
har åt dess ungdom, sedan denna lämnat
folkskolan, gett en god och uppskattad
fortbildning.

Även om man från början visade en
viss misstro mot denna skolform och
myntade bl. a. uttrycket »folkhögfärdsskolan»,
övervanns snart denna misstro
och skolan fick allmänt erkännande, och
så har det fortgått under årtionden.

Landsbygden har varit den naturliga
rekryteringsbasen. Men på senare tid bär
vissa tendenser — vilket också berördes
av de föregående talarna — i samhällsutvecklingen
gjort sig gällande som även
fått betydelse för folkhögskolorna. En
betydande omflyttning från landsbygden
till städer och tätorter har försiggått
och försiggår alltjämt. Genom denna
omflyttning har folkhögskolorna i stor
omfattning fått elevgrupper, som vill
begagna kursvistelsen till fortbildning
och förberedande yrkesutbildning. För
att hävda sig i konkurrensen vid inträdesansökan
till vissa yrkesutbildningsanstalter
har en del elever vid några folkhögskolor
inte ansett sig kunna nöja sig
med det sedvanliga intyget om genomgångna
kurser utan har vid en del skolor
lyckats utverka graderade kunskapsbe tyg I

den proposition, som nu ligger på
riksdagens bord, har departementschefen
emellertid hävdat, att graderade kunskapsbetyg
icke bör förekomma vid folkhögskolorna.
Denna uppfattning stöder
lian — herr Arrhén var också inne på
detta — på det förhållandet, att fasta
kursplaner och enhetliga betygsnormer
saknas inom folkhögskolan. Herr Arrhén
har hävdat, att detta inte hade
någon betydelse för utfärdande av betyg,
men jag kan inte dela hans uppfattning
på denna punkt. Jag anser att det
knappast skulle vara möjligt att under
sådana förhållanden ge rättvisa kunskapsbetyg.

Skolöverstyrelsen är i princip inne på
samma linje i vad det gäller förbud mot

Onsdagen den 11 december 1957

Nr 29

Ang. folkhögskolans ställning och uppgifter

betygsgivning, men överstyrelsen föreslår
i stället ett omdömesbetyg efter en
fyragradig skala. Dessa omdömesbetyg
skulle ha betygsskalorna: mindre tillfredsställande,
tillfredsställande, mycket
tillfredsställande samt utmärkt tillfredsställande.
Det skulle alltså bli en graderad
skala när det gäller omdömet om elevens
möjlighet att tillgodogöra sig undervisningen.

Man har — och jag tycker med rätta
— hävdat att folkhögskolan inte skall göras
till en pluggskola. Denna fara hotar,
om eleverna får graderade kunskapsbetyg.
Men jag tror att de omdömesbetyg,
som föreslagits, är tillräckliga när det
gäller de flesta eleverna vid folkhögskolan,
som — herr Arrhén nämnde detta i
flera sammanhang — tänker på sin fortsatta
utbildning, sin framtida försörjning,
och därför genomgår en folkhögskolekurs.
Jag vet själv att jag vid flera
tillfällen frågat elever en tid efter det att
de lämnat folkskolan vad de tänker göra,
och de har nämnt någon yrkesutbildning,
men så har de sagt att det nog skulle
vara bäst att först genomgå en folkhögskolekurs,
ty detta skulle hjälpa dem att
vinna inträde på yrkesutbildningsanstalten.

Så är det säkerligen med de allra flesta
ungdomar nu för tiden. Tiden har blivit
mer nyttobetonad än förr, och det
får man naturligtvis ta i beaktande. Jag
tror att det skulle vara oklokt om folkhögskolan
försökte sortera ut elever därför
att den inte vill vara ett slags preparandanstalt.
Jag kan inte riktigt förstå
en sådan inställning, och skulle folkhögskolan
verkligen slå in på den linjen,
är jag tämligen övertygad om att den
skulle mista en mycket stor procent av
sina elever, något som folkhögskolan
knappt har råd till.

Det har ju, herr talman, redan sagts
åtskilligt i denna fråga. När det gäller
betygsfrågan — det är ju den frågan som
faktiskt har dominerat under utskottsbehandlingen
med anledning av de motioner
som väckts — anser jag att det är
tillräckligt med de omdömesbetyg som
föreslagits. Med hänsyn till olika kurser
och olika undcrvisningsnormer vid olika

skolor skulle det bli oerhört svårt att
ge rättvisa kunskapsbetyg. Jag har visserligen
hört, och jag antar att det är
riktigt, att man vid någon sjuksköterskeskola
skulle sortera undan folkhögskoleintygen
för att sedan använda dem
i sista hand. Det är en kollega i riksdagen
som sagt, att det förhåller sig på
det sättet, men jag har inte kunnat kontrollera
uppgiften. Får man nu dessa
omdömesbetyg, har man i alla fall en
viss gradering, och det tror jag är tillräckligt
för att man skall kunna bedöma
eleverna.

Jag anser, herr talman, att det förslag,
som nu har blivit utskottets, är det som
jag närmast kan ansluta mig till, och
jag ber att få yrka bifall till detta förslag.

Herr PERSSON, IVAR, (ep):

Herr talman! Det är givetvis för mig,
som har kontrasignerat denna proposition,
synnerligen tillfredsställande, att
utskottet i det stora hela har instämt i
propositionens uttalanden och förslag.

Den fråga som har vållat den mesta
diskussionen gäller ju huruvida graderade
betyg skall få ges eller ej. När jag
i propositionen har stannat för att sådana
icke bör ges, så är det ju i överensstämmelse
med vad skolkommissionens
majoritet har föreslagit. Jag vet
emellertid mycket väl, att det också
finns en minoritet i kommissionen med
annan mening och att ävenledes en del
av eleverna och deras föräldrar vid åtskilliga
folkhögskolor önskar graderade
betyg. När jag i alla fall inte har kunnat
ansluta mig till den linjen, är det av skäl
som till stor del redan har kommit fram
i debatten. Jag vill bara ytterligare understryka,
att det inte råder sådan enhetlighet
i undervisningen och kurserna
vid våra folkhögskolor, att man skulle
kunna ge betyg, som vore fullt jämförbara
de olika skolorna emellan. Någon större
enhetlighet i kurserna har icke ansetts
önskvärd. Det är ju ett genomgående tema
i denna proposition, att folkhögskolans
frihet skall i största möjliga utsträckning
bibehållas. Det är ingalunda

Nr 29

Onsdagen den 11 december 1957

Ang. folkhögskolans ställning och uppgifter

något fel att undervisningen bedrives på
ganska olika sätt vid olika skolor. Jag
har emellertid räknat med och i propositionen
påpekat, att det genom skolöverstyrelsens
försorg skulle kunna träffas
överenskommelse i betygsfrågan med de
institutioner, som antingen anställer eller
vidareutbildar folkhögskoleelever i
ganska stor utsträckning. Om utskottsförslaget
här bifalles, hoppas jag att min
efterträdare i departementet kommer
att fullfölja denna linje, nämligen att
skolöverstyrelsen bör agera för att få en
enhetligare bedömning i fortsättningen
beträffande dessa elever än vad fallet är
i dag. Det är absolut önskvärt. Jag vill
inte förneka att det, som lierr Arrhén
här påpekat, har förekommit orättvisor
genom att elever behandlats på olika
sätt.

När utskottet här i alla fall har gjort
en liten avvikelse från propositionens
förslag i huvudsaklig överensstämmelse
med ett uttalande av skolöverstyrelsen,
så anser jag att det inte innebär någon
principiell skillnad gentemot propositionens
hemställan i denna del. Det blir
bara, som det redan har sagts i debatten,
en fyrgradig skala i stället för endast
en tvågradig.

Reservationen däremot har gått in på
en annan linje, och denna skulle leda till
en allmän, således väsentligt ökad betygsgivning.
Det kan inte vara önskvärt,
då i alla fall folkhögskolorna inte böra
vara några preparandskolor, såsom här
också har sagts tidigare.

Jag menar sålunda att reservanternas
inställning inte kan vara ändamålsenlig
med hänsyn till att det icke bör bli en
likriktning av skolorna och deras kurser.
Jag hoppas emellertid för min del,
om utskottsförslaget nu blir antaget, att
man kommer att i största utsträckning
gå på den linjen, att de intyg, som eventuellt
kan komma att begäras, får avse en
sammanfattning av samtliga läroämnen.
Jag tycker att detta vore den linje som
skulle bäst tillgodose den frihet vi vill
låta dessa skolor ha att utforma sina
kurser.

Naturligtvis kan det, som utskottet har
påpekat, bli fråga om något säromdöme

för just en viss skola i en speciell ämnesgrupp,
men därutöver tycker jag inte
att man skulle behöva skilja på olika ämnesgrupper.

Herr talman! Jag anser mig sålunda
kunna ansluta mig till utskottets förslag
i dess helhet.

Herr ARRHÉN (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Persson framhöll i
sitt anförande nyss, att det inte var någon
principiell skillnad mellan utskottets
skrivning nu och propositionens.
Den skillnaden föreligger emellertid, att
dåvarande statsrådet Persson var mera
1800-talsromantiker än vad utskottets ledamöter
sedermera visat sig vilja vara.
Den lilla skillnaden är rätt betydelsefull.

Dåvarande statsrådet skrev också sin
proposition mot bakgrunden av de utredningar
som företagits av skolkommissionen.
Jag erinrar om, att denna
kommission vid det här laget är över
tio år gammal. Vi bör sluta med att
hänga upp våra vantar på denna spik,
som rimligtvis vid det här laget måste
vara tämligen rostig. Tio år i vår tid
kan tänkas ge nya utgångslägen. Detta
utesluter givetvis inte, att vi i vissa avseenden
kan ha anledning att dra nytta
av det arbete, som då utfördes.

Herr Persson upprepade åter argumentet,
att folkhögskolorna inte får vara
preparandskolor. Jag har emellertid
för min del den synen på folkhögskolorna,
att den första årskursen där skall
bevaka och bevara Grundtvigs traditioner.
Då skall en bildningsverksamhet efter
allmänna linjer bedrivas. Men varför
skall de därpå följande kurserna av mera
speciell natur, den andra årskursen och
tredje årskursen samt specialkursen si
och specialkursen så, behöva följa det
gamla, mera romantiska receptets stipulationer?
Det förstår jag inte. Där måste
det var fråga om målsindier, och dessa
måste man ställa in i helt andra sammang
än de övriga av mera allmän natur.

Det är emellertid också, herr talman,
klart, att det inte råder så förfärligt stora
motsättningar mellan mig och utskottet.
Vi bärs alla av ett intresse för folk -

Onsdagen den 11 december 1957

Nr 29

Ang. folkhögskolans ställning och uppgifter

högskolan, och vad vi här diskuterar rör
sig om nyanser. Men jag kan inte finna
annat, än att de synpunkter, som jag här
tillåtit mig att framföra, delas av ett
mycket stort antal folkhögskolelärare
och jag skulle tro även av många bland
eleverna. Därför har jag funnit det angeläget
att stryka under dem till den
kraft och verkan det hava kan.

Herr PERSSON, IVAR, (ep) kort genmäle
:

Herr talman! När herr Arrhén här
vill beteckna både mig och skolkommissionen
såsom i viss mån romantiker —
förmodligen dock inte på samma sätt
— så vill jag erinra honom om att visserligen
påbörjade skolkommissionen
sitt arbete för mer än tio år sedan, men
den delegation, vars utredning ligger till
grund för denna proposition, kom till
åtskilligt senare och avlämnade ej sitt
betänkande förrän in på 1950-talet.

Det är emellertid, tycker jag, fullständigt
felaktigt att här, såsom herr
Arrhén uppenbarligen gör, bygga på att
vissa orättvisor drabbar en del elever
under nuvarande system och med nuvarande
betygsgivning. Blir utskottsförslaget
bifallet skapas det ju en viss enhetlighet,
och kan sedan den överenskommelse
träffas varom jag har talat,
så att man inte kräver graderade betyg
från någon institution som skall vidareutbilda
dessa elever, så menar jag
att all rättvisa blir tillgodosedd. Och
den blir det naturligtvis i något starkare
grad med utskottets skrivning, som
jag här har anslutit mig till, än med
propositionens.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Som en av företrädarna
för statsutskottet ber jag bara alt få
säga, att jag är glad över att vi har kunnat
samla så stor enighet som det har
blivit omkring denna mycket viktiga
fråga.

•lag är glad över att folkhögskolornas
lärarkår har kunnat ansluta sig till dessa
riktlinjer liksom skolöverstyrelsen,

departementet och nu riksdagen, och jag
anser att det bör lova gott för framtiden.

Redan i skolkommissionen framhöll vi
starkt att vi ville värna om folkhögskolans
frihet. Det är denna strävan som
har gjort att vi icke har velat gå med på
de graderade betygen. Skulle vi ha
gjort det hade det varit slut på folkhögskolans
frihet. Då hade skolöverstyrelsen
måst utarbeta mycket noggrannare
föreskrifter, som hade måst följas
vid varje skola, för att de graderade betygen
skulle få något så när samma
värde.

Jag är glad över vad som har sagts
här i kammaren från olika håll, att detta
är ett gott steg framåt. Jag vet att
huvudparten av kammarens ledamöter
hyser intresse för denna skolform och
vill slå vakt om densamma även för
framtiden. Jag är ledsen över att vi inte
till alla delar har kunnat fullfölja de
tankar som fanns inom skolkommissionen
och som också sedan har förts
till torgs. Jag tänker närmast på det
ekonomiska området. Vi har inte ansett
det vara möjligt att avlyfta de skulder
som vissa folkhögskolor tyvärr måste
släpa på. Men för egen del hoppas
jag att även den dagen skall komma,
när vi kan få ge dessa skolor ett handtag
så att de inte behöver ha de där
ekonomiska bekymren. När detta kan
bli är det väl ingen av oss som vågar
sia om.

Herr Wolgast har mycket ingående
framhållit folkhögskolans tanke, kan vi
säga. Jag behöver inte ge mig närmare
in på det.

Att det har dröjt några år sedan skolkommissionens
förslag kom är kanske
förklarligt. Som alla ledamöter i denna
kammare vet har vare sig departementet
eller skolöverstyrelsen suttit och rullat
tummarna under tiden, utan det har
varit många projekt och många stora
frågor som har fått sin lösning under
mellantiden, och nu har turen kommit
till folkhögskolan. Jag tycker att tågordningen
har varit ganska snabb —
om man nu alls kan tala om snabbhet
i eu tågordning. Jag tror att det är ett

Nr 29

Onsdagen den 11 december 1957

Ang. folkhögskolans ställning och uppgifter

led i de samlade åtgärder som statsmakterna
har velat vidta för vårt skolväsende.

Herr Arrhén var något inne på folkhögskolans
framtid. Jag tror inte det
är lämpligt att vi tar upp någon större
diskussion om den saken i dag. Vi får
nog tillfälle att återkomma till den
punkten litet senare.

I stort sett kan jag sammanfatta det
hela på det sättet, att jag tror att alla
som är intresserade av folkhögskolan
anser att detta är en stor dag. Det är en
dag som man har längtat efter. Vi hoppas
att det nya beslut, som nu här kommer
att fattas, skall ytterligare poängtera
betydelsen av denna fria skolform,
som har varit av så utomordentlig betydelse
under ett antal decennier.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Fröken ANDERSSON (h):

Herr talman! Jag gör inte anspråk
på att tillföra debatten någonting nytt,
men jag har känt ett starkt behov av
att få göra en personlig deklaration.

Jag måste då börja med att säga, att
jag tycker att utskottet liksom propositionen
har skapat en väl avvägd kompromiss,
en kompromiss som ju folkhögskolefolket
har kunnat ena sig om.
Jag skall inte gå in på alla de synpunkter
som ligger bakom. Här har talats om
»poetisk» inställning till denna fråga.
Sådant är fjärran från mig. Min uppfattning
är så realistisk som den någonsin
kan vara. Skall man ha kvar
folkhögskoleformen, skall man också låta
folkhögskolan bevara sin gamla frihet
i möjligaste mån. Och när jag nyss
talade om en kompromiss tycker jag
just att man här har gjort en rätt avvägning
mellan den nya tidens krav och
den gamla tidens behov.

Jag vet inte om här tidigare har citerats
vad som enligt en artikel i Tidskrift
för Svenska Folkhögskolan sagts
på folkhögskollärarmötet på Hampnäs.
En av talarna sade bl. a. att det råder
en fantastisk övertro på betyg i samhället
och att folkhögskolornas graderade
betyg strängt taget är värdelösa,

eftersom de inte är jämförbara. Han
fortsatte: »Har vi betyg riskerar vi att
få fastställda kurser.» Undervisningsrådet
Ragnar Lund erinrade i samma debatt
om att enhetsskolan i princip skulle
vara betygsfri, men att betygen ändå
tränger in där mer och mer. Om folkhögskolan,
fortsatte han, går in för betyg
är dess frihet i fara — då kommer
snart kravet på fastställda kurser.

Som gammal folkhögskoleelev måste
jag helt och fullt skriva under detta.

Det talas här om att eleverna på folkhögskolorna
ofta förbereder sig för inträde
vid olika läroanstalter. Det vet
jag. Men här har man det system med
allmänna omdömen, som jag minns att
vi för 36 år sedan hade vid t. ex. Sigtuna
folkhögskola, såväl inom den humanistiska
ämnesgruppen som inom den
naturvetenskapliga. En sådan gradering
utgör en ganska god vägledning, ty när
vederbörande söker sig in vid en läroanstalt
krävs det ofta ändå något mera
än betyget.

Jag har mest erfarenhet från socialinstituten.
Där är det inte huvudsaken
om en elev har AB eller B i vissa ämnen
utan där är det fråga om eleven
över huvud taget är lagd för utbildning
av ett visst slag.

Vid socialinstituten går man så till
väga att folkhögskoleelever, som kommer
med acceptabla omdömen, får pröva
i vissa ämnen, som anses vara väsentliga
för just den läroanstalten, innan
de kommer in. Detta förfaringssätt
kunde man tänkas tillämpa också inom
andra läroanstalter. Men, väl att märka,
det är inte endast folkhögskoliterna
som fått pröva och undergå dessa prov,
utan detsamma är förhållandet med sådana
studenter, som har relativt låg betygspoäng.

Att sedan skolfuxarna här tycker att
det är så förfärligt viktigt med betyg
kan jag ju förstå. Men jag understryker
ännu en gång, att det viktigaste dock
är att få ett allmänt omdöme om lämplighet
för studier över huvud taget.

Med dessa korta reflexioner, herr talman,
ber jag att av allt hjärta få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Onsdagen den 11 december 1957

Nr 29

Ang. folkhögskolans ställning och uppgifter

Herr ARRHÉN (li) kort genmäle:

Herr talman! Jag kan inte underlåta
att säga några ord med anledning av
vad ett par talare här nyss har framhållit,
nämligen att om de graderade betygen
skulle införas vid folkhögskolorna
skulle det betyda döden för folkhögskolornas
frihet.

Om vi läser i motion nr 510 i denna
kammare, underskriven av 28 ledamöter,
står där påpekat, att de flesta folkhögskolor
redan nu ger graderade betgg i
andra och jämväl, där sådant förekommer,
i tredje årskursen samt att åtskilliga
folkhögskolor ger graderade betyg
i samtliga kurser.

Att dagens folkhögskolor slagit in på
dessa vägar kan, mina damer och herrar,
inte gärna bero på något slags inneboende
elakhet. De har helt enkelt
försökt att motsvara ett det praktiska
livets krav. Och den omständigheten,
herr talman, att situationen alltså nu,
innan vi tar denna lagstiftning, får sin
prägel av att de graderade betygen redan
användes, kan omöjligt sägas innebära
detsamma, som att vi redan skulle
ha gravlagt »folkhögskolans frihet» i
det här landet och att vi skulle göra oss
delaktiga i något slags återuppväckande
från de döda, då vi eventuellt följer
utskottets förslag oförändrat. Om herrarna
och damerna verkligen tror, att
beslutet kommer att ha denna innebörd,
så är det nog inte med verkligheten
överensstämmande.

Herr CARLSSON, GEORG, (ep):

Herr talman! Jag anser nog att de
som har talat för utskottet överdrivit
farhågorna för att folkhögskolorna skulle
mista sin karaktär genom att vissa
elever skulle kunna få betyg i ämnen,
som de anser sig behöva när de skall
söka sig till vidare utbildning. Att lärare
säger, att betyg är papperslappar,
som inte har så stort värde, förvånar
mig. Att lärare vill slippa ifrån betygsättningen
förvånar mig däremot inte,
ty det är ju både enkelt och bekvämt.

I diskussionen har sagts, att eleverna
själva önskar betyg och att elever -

nas föräldrar också önskar betyg. Detta
är väl den typ av elever och föräldrar,
som vill framåt, och dem tycker jag
man har mycket starka skäl att ta hänsyn
till.

Nu har väl motionärerna inte tänkt,
att den ordning de föreslår skulle bli
bestående alltför länge, utan de har pekat
på att så länge vi inte har enhetsskolan
utbyggd, finns det vissa områden,
som behöver kompletteringskurser,
eftersom en del ungdom inte har kunnat
fortsätta sin utbildning direkt efter
folkskolan.

I denna fråga som i många andra kan
man framföra skäl både för och emot,
men jag tycker nog, att reservanternas
skäl är så pass starka, att jag för min
del vill ansluta mig till reservationen.

Herr ENGLUND (fp):

Herr talman! Jag har i åtskilliga år
varit ledamot av styrelsen vid en folkhögskola
och har haft anledning att vid
upprepade tillfällen överväga frågan
angående betygssättning. Jag har också
haft tillfälle att i den danska tidningen
Venstres Maanadsblad ta del av en
dansk folkhögskoledebatt, som har pågått
i ett par år och som rymmer ett
tjugotal inlägg av danska folkhögskolerektorer
om den danska folkhögskolans
ställning och dess önskvärda utveckling.

Den danska folkhögskolans läge tycks
för övrigt vara ett helt annat än den
svenska folkhögskolans läge. Där klagar
man över svårigheten att få elever
och att komma i kontakt med olika befolkningsgrupper.
Det önskemål, kring
vilket flertalet av de danska folkhögskolerektorerna
samlar sig för att bryta
denna den danska ungdomens likgiltighet
för sin folkhögskola, är att fånga
ungdomen genom att foga in folkhögskolan
i den danska ungdomens utbildningsbehov.
Den danska folkhögskolan
är således ■— om man får döma efter
denna serie av artiklar — på marsch
mot den svenska folkhögskolan, samtidigt
som vi nu här diskuterar, hur man
skall hindra denna fortsatta utveckling
och i stället gå tillbaka till Grundtvig.

Nr 29

Onsdagen den 11 december 1957

Ang. folkhögskolans ställning och uppgifter

Jag tror, att det är en verklig risk
för folkhögskolan att skapa svårigheter
för utbildningen. Den som behagar gå
igenom och granska den variation, som
finns mellan de svenska folkhögskolorna
i fråga om elevtillströmning och arten
av de elever, som strömmar till, skall
lätt finna, att de folkhögskolor, som inte
rymmer någon utbildningsmöjlighet,
får ett helt annat och jag vågar säga
sämre elevmaterial än de, som har utbildningsmöjlighet.

Man kan naturligtvis som herr Wolgast
säga, att även om eleverna vill ha
betyg och även om föräldarna vill ha
betyg, så behöver man inte bry sig om
det, om det samhällsintresse som är
knutet till folkhögskolan innebär att eleverna
inte skall ha betyg. Men är det
verkligen så, att samhällsintresset är
knutet till att eleverna inte skall ha betyg?
Det är självklart, att det finns ett
samhällsintresse av att man får utbildat
folk på alla områden. Folkhögskolan
har den utomordentliga egenskapen att
genom de ekonomiska villkor, som föreligger
för dem, som går i folkhögskola
— internaten och stipendierna — ge
en möjlighet för den, som eljest har
svårt att skapa de ekonomiska resurserna
för utbildning i andra skolformer,
att få denna utbildning här.

Dessutom vill jag säga, att den grundläggande
distinktion, som herr Wolgast
här gör mellan den medborgerliga utbildningen
och fackutbildningen, enligt
mitt sätt att se är mycket tvivelaktig. Det
har kommit in en distinktion i vårt sätt
att bedöma ämnena, där man talar om
vissa ämnen såsom givande färdigheter
och andra såsom givande bildning. Men
är den distinktionen riktig? Om man
tar ett sådant ämne som matematik, som
betecknas som ett färdighetsämne, så
framtvingar det ämnet sinne för kvantiteter.
Det finns en engelsman, som hör
til fabianernas krets, som har skrivit en
utmärkt bok om den mänskliga naturen
i politiken. Han skriver på ett ställe,
att det, som skiljer en god politiker från
en dålig politiker, är att den gode politikern
har sinne för kvantiteter och den
dålige politikern saknar det. För bild -

ningen — inte bara den politiska — är
det således väsentligt, att man får in detta
sinne för kvantiteter, och det är därför
mycket ändamålsenligt, att också
folkhögskolan ger god träning på den
punkten.

Nu har ju lyckligtvis genom utskottets
beslut differensen mellan majoritet
och minoritet i hög grad mildrats. Jag
vill fastslå att det inte alls är, som det
förutvarande statsrådet säger, att den
modifikation som har gjorts i förhållande
till propositionen är obetydlig. Det är
tvärtom så, att om propositionen bifallits
skulle det ha inneburit ett hot mot
den svenska folkhögskolans framtida bestånd.
Genom det medgivande som här
lämnas att använda en fvragradig skala
kommer man emellertid i själva verket
åtminstone i huvudsak tillbaka till betyg.
Skillnaden mellan motionen, som vill bibehålla
betygsgivningen, och det förslag
som utskottet stannat för, är, när det
kommer till kritan, att man enligt utskottsförslaget
får ge betyg inte för varje
särskilt ämne, utan för vissa större ämnesgrupper.
Vid betygsgivningen får
man vidare inte såsom hittills använda
betygsskalan Bc, B, Ba, AB, a och A,
utan man får nöja sig med Bc, B, AB och
A. Det är naturligtvis en försämring,
men ingen väsentlig sådan.

Jag anser det vara ett stort framsteg
att eleverna får dessa betyg på sina papper
och att deras betygssättning inte blir
anonym på så sätt att vid de folkhögskolor,
som inte utfärdar officiella betyg,
elevernas prestationer betygsätts genom
anonyma uppgifter av de lärare, som har
undervisat dem, vid hänvändelse från
olika kommande arbetsgivare. Ur synpunkten
av opartiskhet och öppenhet på
detta område måste det, herr talman, vara
ett väsentligt framsteg att betygen
och möjligheten till jämförelse betygen
emellan blir tillgängliga för envar och
icke anonyma.

Herr talman! Jag tror att oavsett om
vi biträder utskottets förslag eller stannar
för reservationen kommer det väsentliga
hot mot folkhögskolan, som låg
i propositionens utformning på denna
punkt, att vara undanröjt.

Onsdagen den 11 december 1957

Nr 29

Ang. folkhögskolans ställning och uppgifter

Herr WOLGAST (ep):

Herr talman! Herr Englund yttrade
något som jag måste uppfatta som en
förebråelse mot folkhögskolan. Han sade
att vi skulle vilja rekommendera ett patenterat
bildningsmål. Nej, redan i mitt
första anförande var jag angelägen att
klargöra att det enligt vår uppfattning
inte finns någon kungsväg till bildning
eller kunskaper, utan där måste man alltid
gå de trägna studiernas väg. Jag vill
än en gång påpeka detta som svar på
vad herr Englund sade.

Fröken Ebon Andersson tog avstånd
från tanken att hon skulle vara romantiker.
Men, fröken Andersson, kan det
verkligen vara någon fördel att inte ens
ibland ha ett romantiskt sinne?

Gentemot herr Arrhén vill jag säga, att
jag tycker att det är ganska egendomligt
att han vill göra gällande att de som önskar
betyg är moderna, medan vi som
vill ha betyg i en friare form stämplas
som omoderna och hörande hemma på
1800-talet. Jag undrar från vilket århundrade
betygsättningen härstammar?
Systemet med betyg är väl uråldrigt i
vårt land. Då herr Arrhén talade om den
rostiga spik, som man hänger sina vantar
på, undrar jag var hans rostiga spik
i själva verket finns.

Herr OHLON (fp):

Herr talman! Jag ber att få understryka
vad herr Näsström nyss sade och uttala
mitt beklagande över att det inte
varit möjligt för statsmakterna att i nuvarande
ekonomiska läge tillgodose de
nödlidande folkhögskolorna på ett sådant
sätt, som utredningen hade tänkt
sig. Det är ett faktum att dessa skolor
har en ekonomiskt sett mycket skiftande
grund. En del av dem, särskilt sådana
som inte är landstingsskolor eller
kanske inte ens har någon större folkrörelse
bakom sig, för en osäker tillvaro.
Samtidigt förstår jag förre statsrådet
Persson när han nu stannat för denna
utformning av förslaget. Det har tydligen
inte varit möjligt för honom att av statsfinansiclla
skäl komma längre än vad
han lyckats ernå.

Diskussionen i dag har kommit att
röra sig om en som jag tycker ganska
oväsentlig detalj. Det har närmast varit
en sorts pedagogisk »teologi». Eftersom
jag är en smula främmande för teologi
över huvud taget är det med den största
tveksamhet som jag blandar mig i meningsskiftet.
Man tycks under debatten
ha glömt bort, att det enligt reservanternas
förslag icke är fråga om att ålägga
folkhögskolorna att ge betyg utan
att bereda folkhögskolorna möjlighet att
ge dylika vitsord åt elever som behöver
det. Här är det således inte fråga om
att reglera och enhetliggöra utan om att
ge en frihet på denna punkt.

Jag var litet överraskad över herr
Perssons i Skabersjö anförande i ett avseende.
Plan var ganska nöjd med utskottets
skrivning i fråga om betygen
och tyckte inte att den skilde sig så särskilt
mycket från propositionen. Jag har
nog den motsatta uppfattningen, nämligen
att det är en fasligt liten skillnad
mellan vad utskottet föreslagit och vad
reservanterna förordat. Ty det väsentliga
är ju att man får en gradation i vitsordsgivningen,
och det får man enligt utskottets
förslag. Om sedan ett par mellanled
i skalan saknas, spelar inte så
stor roll. Nu heter det visserligen att det
skall avges allmänna omdömen om eleverna,
men det är självklart att när det
gäller en sådan sak måste omdömena basera
sig på kunskaper, i varje fall på förmågan
att tillägna sig kunskaper, och
den förmågan kan inte konstateras utan
att vederbörande har ådagalagt vissa
kunskaper. Det blir alltså i vissa avseenden,
hur vi än vrider och vänder på
saken, ett kunskapsbetyg.

Plerr Wolgast sade att betyg är en i
svenskt skolväsende urgammal företeelse.
Nej, det är en skapelse av 1800-talet.
Dessförinnan hade man bara allmänna
vitsord, avgivna av fungerande rektorer
vid vederbörande läroanstalter, vissa
vitsord för dem som skulle gå till universiteten,
andra vitsord för dem som
tänkte gå ut i det praktiska livet. Erfarenheten
visade alt dessa betyg var så
disparata, att de blev fullkomligt värdelösa
i många fall. Därför övergick man

Nr 29

Onsdagen den 11 december 1957

Ang. folkhögskolans ställning och uppgifter

till fixa skalor med bestämda värden på
skalan. Det var först fr. o. m. 1864 som
vi fick detta system färdigt. Det är alltså
inte fullt hundra år sedan, och hundra
år är en kort period i ett folks historia.

Nu måste jag dekretera, herr talman,
att trots att jag skrivit under reservationen,
kommer jag med största jämnmod
att finna mig i om kammaren tar utskottets
förslag, eftersom det här bara är fråga
om en nyansskillnad. Eftersom jag
skrev på reservationen, och den ansluter
sig till den ordning som är rådande
nu vid många folkhögskolor, tillåter jag
mig, herr talman, att yrka bifall till reservationen.

Herr ARRHÉN (h):

Herr talman! Jag har i resonemanget
om betygen aldrig använt mig av uttrycken
»modern» eller »omodern» uppfattning.
Det skulle vara fullkomligt missvisande
att införa en sådan värdering.
Vad jag sagt är bara, att man i dagsläget
tror sig kunna ha anledning att konstatera,
att det aktuella kravet från föräldrar
och elever är de graderade betygen.
Såsom jag påpekade demonstreras också
detta av att vid de flesta folkhögskolor
ges redan nu graderade betyg när det
gäller tvåårs- och treårskurserna, och vid
åtskilliga folkhögskolor ger man graderade
betyg, märk väl, redan nu även i
andra kurser.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Jag fäste mig vid att
herr Karlsson sade, att de elever som
vill framåt vill ha betyg. Jag trodde att
alla elever, som vänder sig till folkhögskolor,
vill framåt — och kanske uppåt
också.

Sedan vill jag beröra herr Englunds
anförande; han gjorde inget yrkande,
och jag kan därför fatta mig kort. Han
var orolig för den utveckling som leder
till att vi får graderade betyg, och det
är klart att vi kan överlägga kallt och
nyktert om dessa frågor, vilket jag kan
försäkra att såväl skolkommissionen som
utskottet har gjort.

Om vi nu inför graderade betyg vid
våra folkhögskolor, vad blir då skillnaden
mellan en realskola och en folkhögskola,
en praktisk realskola och en folkhögskola,
en flickskola och en folkhögskola
o. s. v. Skillnaden blir inte stor.
Kanske blir den egentliga skillnaden bara
den, att folkhögskolorna i regel är internat,
medan de andra skolorna oftast är
externat. Beträffande själva undervisningen
skulle de otvivelaktigt komma
mycket nära varandra. Om skolöverstyrelsen
måste utfärda cirkulär, som anger
ämnesgruppernas innehåll och omfattning
vid våra folkhögskolor, misstänker
jag att folkhögskolorna kommer att mycket
nära likna de andra skolor, som jag
här nämnde. Våra folkhögskolor skulle
därmed förlora sin karaktär av att vara
fria informationsanstalter, som jag vill
kalla dem. Det är den saken som jag är
rädd för.

Herr Ohlon instämde i huvudsak i vad
utskottet skrivit, men av någon oförklarlig
anledning går han på reservationen.
Det må så vara! Till herr Ohlon vill
jag emellertid säga, att om vi tänker oss
att eleverna skall ha rätt att begära betyg
i varje ämne — hur kommer då
undervisningen att tvingas bli i våra folkhögskolor?
Såvitt jag förstår kommer lärarna,
när kurserna börjar, inte att veta
vilka elever som kommer att begära graderade
betyg. Lärarna måste därför redan
vid kursernas begynnelse börja med
lappskrivningar, så att de har underlag
för betygsättningen när kursen är slut.
Såvitt jag förstår måste det gå till på
det sättet, och därmed är man även vid
folkhögskolorna inne på samma sätt att
arbeta som förekommer i andra skolformer.

För egen del tror jag att utskottet har
gjort en avvägning, som är användbar.
Jag skulle till och med kunna säga att
det är en klok avvägning. Jag är kanske
jävig på den punkten, men vi, som företräder
utskottets majoritet, hoppas i varje
fall att framtiden skall visa att det
varit en klok avvägning som utskottet
föreslagit. Jag tror att det beslut, som
kommer att fattas här i dag — herr
Ohlon var försiktig och sade »ifall riks -

Onsdagen den 11 december 1957

Nr 29

Ang. folkhögskolans ställning och uppgifter

dagen skulle besluta i enlighet med utskottets
förslag», men jag är litet mera
optimistisk och säger: när nu kamrarna
beslutar i enlighet med utskottets förslag
— skall bli till fördel för såväl
skolorna som för den ungdom soin vi
gärna vill slå vakt om.

Herr PERSSON, IVAR, (ep):

Herr talman! Eftersom herr Englund
här har betecknat mitt ställningstagande
i propositionen såsom ett hot mot folkhögskolorna
så ber jag att få läsa in i
kammarens protokoll några rader som
visar vad mitt förslag innebär.

Det heter i propositionen: »I intyg
om genomgången kurs bör enligt min
mening dock, om eleven så önskar,
kunna lämnas särskilt omdöme om elevens
sätt att tillgodogöra sig undervisningen.
Sådant specialintyg bör avse
undervisningen i dess helhet och jämväl
innehålla uppgift om undervisningens
omfattning, i vart fall om antalet undervisningstimmar
i de olika ämnena. Endast
följande omdömen synes böra få
användas: 1) mindre tillfredsställande,
2) tillfredsställande. I vidare mån än
vad jag nu förordat, bör det ej vara medgivet
att utfärda vitsord över elevs kunskaper
och färdigheter.»

Jag hoppas att var och en som läser
detta kan se att det ingalunda skulle
innebära något hot mot folkhögskolan,
om det helt bifölles. Nu går jag ut ifrån
att så ändå inte blir fallet, utan att utskottets
förslag får majoritet. Utskottet
har ju kommit med en kompromiss, och
som alla kompromisser går den åtskilligt
ifrån båda ytterlighetsståndpunkterna.
Man kan tvista om huruvida kompromissen
ligger närmare reservationen
eller närmare propositionen. Jag har
den bestämda uppfattningen att kompromissen
ligger närmare propositionen.
Ty märk väl att det dock i båda fallen
är fråga om att specialintygen skall avse
undervisningen i dess helhet. Vad jag
har varit rädd för ocli vad utskottets
talesman, herr Näsström, ej heller velat
acceptera är uppenbarligen att elever
skulle välja ut vissa ämnen som de ville

tentera i och få betyg i, under det att de
mer eller mindre skulle kunna strunta
i andra ämnen. Något sådant bör inte
enligt vare sig propositionens eller utskottets
mening få förekomma, och detta
anser jag vara mera betydelsefullt i
sammanhanget än om betygen blir något
mer eller något mindre graderade.
Ty det är dock inte i något fall fråga
om att man skulle kopiera det vanliga
skolbetygssystemet, vare sig i fråga om
betygsgradernas antal och benämning eller
det sätt på vilket de skall bestämmas.
Jag tror nämligen inte att herr
Ohlon har rätt när han säger att det
måste bli ungefär samma kontroll av
kunskaperna i de enskilda ämnena, om
man följer utskottsförslaget eller reservationen,
utan jag tror att det, såsom
önskvärt är, verkligen blir fråga om allmänna
omdömen i förra fallet och att
sådana kan avges utan att elevernas kunskaper
behöver prövas genom åtskilliga
skrivningar eller några andra ingående
tentamina.

Herr ENGLUND (fp):

Herr talman! Genom sin uppläsning
av uttalandet i propositionen lyckades
herr Persson endast konstatera, att i
hans betygsskala fanns det bara två element,
godkänd och icke godkänd. Det
är detta som jag betraktade som ett hot
mot folkhögskolans elevmaterial, som
vid sina tävlingar om platser behöver
en mera differentierad skala, och utskottet
har också genom sin fyrgradiga skala
tillgodosett detta behov. Dessutom har
utskottets förslag den förtjänsten, att
man kan få ett sådant där graderat omdöme
för en ämnesgrupp sådan som matematik
och naturvetenskap, vilket naturligtvis
är av utpräglad betydelse exempelvis
för dem som vill bli sjuksköterskor.

Herr Näsström var inne på farhågan
för att en fortsatt gradering skulle göra
folkhögskolan likartad med våra andra
skolformer: realskolan och flickskolan.
Om en sådan fara förelåge, herr Näsström,
skulle ju redan den nuvarande
folkhögskolan, som ju liar betyg i vid -

Nr 29

Onsdagen den 11 december 1957

Ang. folkhögskolans ställning och uppgifter

sträckt omfattning, visa betänkliga böjelser
att sladda i väg mot realskolan och
flickskolan. Men det gör den inte! Den
är väsentligt artskild från dessa andra
skolformer därför att i undervisningsplanerna
vissa ämnen, som har mycket
litet utrymme i realskolan och flickskolan,
blivit väl tillgodosedda. Psykologien
och alla dess tillämpningsvetenskaper
inom samhällsläran har ju redan och
kommer även framdeles att få ett brett
utrymme inom folkhögskolan. Dessutom
är ju lärarna där av en annan typ. Folkhögskolan
samlar ju och har ända från
början i sin lärarkader samlat en grupp
av idealister, som har sitt huvudintresse
just för allmänna bildningsfrågor och
som är mycket intresserade av att dryfta
allmänna sociala och etiska problem.
Så länge folkhögskolan har en sådan lärarkår
— och det kommer den antagligen
under en lång tid att få behålla -—
kommer den att ha ett försprång i detta
avseende och ett tryggat försprång på
de punkter, som inte bara herr Wolgast
utan även jag är angelägen om att tillgodose
i folkhögskolan. Slutligen medför
ju den omständigheten, att elevkåren
i en folkhögskola har en helt annan
åldersgruppering än i realskolan och
flickskolan säkerhet för att den allmänna
medborgarfostran alltid kommer att
ha ett tryggat utrymme i folkhögskolan,
oavsett om denna folkhögskola har betyg
eller inte.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Jag vill erinra om att de
läroanstalter som nu kräver betyg från
folkhögskolorna ofta har den standardfrågan:
Har ni betyg som motsvarar realskolans
ämnen på detta område? Det
är därför som jag befarar att folkhögskolan
skulle komma i den stöpform som
realskolan redan har kommit i.

Herr PERSSON, IVAR, (ep):

Herr talman! Herr Englunds sista anförande
skulle, såvitt jag förstår, inte
utesluta möjligheten, att han anser att
vissa elever skulle få ett intyg avseende

blott en viss ämnesgrupp. Då vill jag
emellertid erinra om att utskottet i alla
fall säger, att specialintyg bör avse elevernas
sätt att tillgodogöra sig undervisningen
och skall avse samtliga läroämnen,
varvid antingen endast ett omdöme
lämnas — det är det som jag rekommenderat
i ett tidigare anförande — eller,
fortsätter utskottet, särskilda sammanfattande
omdömen avseende undervisningen
i den humanistiskt-samhälleliga
/ämnesgruppen, den matematiskt-naturvetenskapliga
ämnesgruppen samt eventuellt
annan ämnesgrupp speciell för
skolan — alltså inte bara endera av dessa
ämnesgrupper, utan samtliga.

Det är därför jag menar, att jag kan
följa utskottets förslag, såsom jag uttalade
i mitt föregående anförande.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till vad utskottet
i det nu ifrågavarande utlåtandet
hemställt samt vidare på bifall till utskottets
hemställan med den ändring,
som förordats i den vid utlåtandet fogade
reservationen; och förklarade herr
talmannen, sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Arrhén begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 173, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan
med den ändring, som förordats
i den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans

Onsdagen den 11 december 1957

Nr 29

uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Pålsson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 98;

Nej — 27.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Ang. utbyggnad av inrikesflygets trafiknät Föredrogs

ånyo statsutskottets utlåtande
nr 174, i anledning av väckt motion
om skyndsam utredning rörande behovet
av och förutsättningarna för en snabbare
utbyggnad av inrikesflygets trafiknät,
särskilt i Norrland.

I en inom andra kammaren av herr
Agerberg m. fl. väckt motion (II: 91)
hade hemställts, att riksdagen måtte hos
Kungl. Maj:t anhålla, att luftfartsstyrelsen
måtte få i uppdrag att med beaktande
av de i motionen angivna synpunkterna
verkställa en skyndsam utredning
rörande behovet av och förutsättningarna
för en snabbare utbyggnad av inrikesflygets
trafiknät, särskilt i Norrland,
samt att inkomma med förslag till
en sådan utbyggnad med angivande av
angelägenheten av de olika etapperna i
en sådan utbyggnad.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
av angivna orsaker hemställt,
att motionen 11:91 icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade anmälts av herrar
Näsström och Axel Andersson, vilka likväl
ej antytt sin åsikt.

Herr ANDERSSON, AXEL JOHANNES
(fp):

Herr talman! .lag har till detta utlåtande
fogat en blank reservation för att
få tillfälle att göra några erinringar.

Det gäller ju här främst frågan om
flyget i Norrland. Sedan motionen

ti Första hammarens protokoll 1057. Nr 20

Ang. utbyggnad av inrikesflygets trafiknät
skrevs, har de onekligen hänt en del på
detta område. Flygtrafiken har avsevärt
förbättrats, även om det föreligger risk
att den senare kommer att på nytt försämras.
Kiruna har fått flyg, Luleå och
Piteå har sin flygfråga hyggligt ordnad,
Umeå och Örnsköldsvik har det åtminstone
tills vidare, tycker vi, rätt bra
ordnat genom flygfältet i Nordmaling,
och Sundsvall—Härnösand har fått sina
problem på området lösta. De två
delar av Norrland, som liksom står
utanför, är Skellefteområdet och Östersundsområdet.
Nu ser det ut som om
frågan skulle lösas även för Östersunds
och Jämtlands vidkommande. Underhandlingar
har pågått med Linjeflyg,
och det ser ut som om flygtrafiken till
Östersund skall kunna komma i gång
kanske på vårkanten.

I utskottets utlåtande heter det, att
»hela frågekomplexet kring den inrikes
flygtrafiken är en uppgift, som ligger
inom luftfartsstyrelsens normala verksamhet».
I varje fall jag har inte något
minne av att det var luftfartsstyrelsen
som tog initiativet, när vi fick flyg på
Nordmaling, och jag vet att det inte var
luftfartsstyrelsen som tog initiativet när
det nu gällde att ordna flygtrafiken på
Östersund.

Ett område som helt fått stå vid sidan
av denna utveckling är, som jag nyss
nämnde, Skellefteå, den kanske snabbast
expanderande delen av landet utmed
Norrlandskusten. I våras förekom
en uppvaktning, där vi begärde en utredning
i syfte att åstadkomma en för
Norrland som helhet i princip riktig
lösning när det gäller flygtrafiken. En
utredning tillsattes också, men den fick
en tämligen begränsad uppgift; enligt
direktiven skulle den avse Örnsköldsvik,
Umeå och Skellefteå. När man för
ett par månader sedan fick betänkandet
i sin hand, upptäckte man emellertid att
Skellefteå hade blivit bortglömt och att
Örnsköldsvik hade blivit bortdömt. Jag
skall inte här gå in på någon närmare
diskussion av betänkandet; det finns
annars en hel del saker som kunde förtjäna
att diskuteras, men vi får väl senare
tillfälle att ta ställning till dem.

Nr 29

Onsdagen den 11 december 1957

Anslag till en kampanj för lönsparande

Vad jag funnit remarkabelt, är att
utskottet säger, att vissa av de i motionen
aktualiserade frågeställningarna enligt
givna direktiv torde bli föremål för
överväganden inom 1953 års trafikutredning.
Jag har velat framhålla det underliga
i att inte denna trafikutredning,
med hänsyn till vad utskottet här yttrar,
fick uppgiften att utreda frågan om
Norrlandsflyget, utan att en särskild utredning
med den uppgiften tillsattes.
Vi tycker nog att det hade varit riktigare,
om man handlat i enlighet med
vad utskottet här anfört både då det refererar
luftfartsstyrelsen och då det
hänvisar till 1953 års trafikutredning.
Jag begärde faktiskt ordet närmast för
att uttala den förhoppningen, att statsutskottet
även i fortsättningen kommer
att hålla fast vid den här inställningen.

Jag har, herr talman, intet yrkande.

Häri instämde herr Näsström (s).

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 175, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående en
reform av den territoriella pastoratsindelningen
och den församlingsprästerliga
organisationen i riket m. in. jämte i
ämnet väckta motioner, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Anslag till en kampanj för lönsparande

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 176, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående anslag till
en kampanj för lönsparande jämte i ämnet
väckta motioner.

I en till riksdagen avlåten proposition,
nr 182, hade Kungl. Maj:t, under åberopande
av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för den 17
oktober 1957, föreslagit riksdagen att
till Kampanj för lönsparande å tilläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1957/

58 under sjunde huvudtiteln anvisa ett
reservationsanslag av 400 000 kronor.

I anledning av förevarande proposition
hade väckts följande motioner, nämligen dels

en motion inom första kammaren
av herrar Theodor Johansson och Torsten
Andersson (1:558), i vilken hemställts,
att riksdagen vid behandlingen av
Kungl. Maj:ts proposition nr 182 måtte
besluta att hos Kungl. Maj:t anhålla om
skyndsam prövning av frågan, hur på
bankräkning insatt lönsparat kapital
skulle kunna göras värdebeständigt,
samt att riksdagen måtte hos Kungl.
Maj:t hemställa om de åtgärder enligt
motionens syfte, vartill nämnda prövning
kunde föranleda;

dels ock en motion inom andra kammaren
av herrar Nyhage och Lothigius
(II: 703), i vilken hemställts, att riksdagen
med avslag å proposition nr 182
måtte besluta att, för stimulerande av
lönsparande, införa ett skattefritt avdrag
å 1 000 kronor per år i enlighet med i
motionen angivna riktlinjer.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

I. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och med avslag å
motionen 11:703, till Kampanj för lönsparande
å tilläggsstat I till riksstaten
för budgetåret 1957/58 under sjunde huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag
av 400 000 kronor;

II. att motionen 1:558 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Herr JOHANSSON, THEODOR, (ep):

Herr talman! Under många år har det
talats om behovet av ökat sparande och
kanske alldeles särskilt om önskvärdheten
av ökat sparande bland ungdomen.
Självfallet hälsas det därför med en viss
tillfredsställelse, att man i den föreliggande
propositionen tagit initiativ till en
kampanj för ökat lönesparande. Kapitalbehovet
för investeringar inom olika områden
är som bekant mycket stort i
vårt land, och den under senare tider
höjda räntan visar ju också, att ett

Onsdagen den 11 december 1957

Nr 29

mycket betydande kapitalbehov föreligger.
Enda möjligheten att få en sänkt
ränta är givetvis att en viss balans uppnås
mellan tillgången och efterfrågan
på kapital.

Denna proposition om lönsparande
har dock två sidor. Det är ju meningen
att man skall stimulera sparandet genom
en viss vinstutlottning. Detta kan
givetvis i och för sig medverka till att
öka sparandet, och man kan självfallet
också räkna med att det till en viss del
stimulerar detsamma. Men för att få till
stånd ett mera allmänt sparande bör
man inte bygga på den uppfattningen,
att ungdomen skall bibringas den föreställningen
att den skall få en arbetsfri
inkomst och på det sättet få en viss
trygghet för framtiden, utan i stället
bör det vara angeläget att få ett mera
allmänt sparande till stånd genom andra
åtgärder. Den saken har vi framhållit
i vår motion, där vi påpekat att propositionen
borde kompletteras med en
viss garanti för att sparade medel skall
behålla sitt värde för framtiden. Vi anser
nämligen att det inte går att åstadkomma
ett mera allmänt sparande i det
svenska samhället — en sak som ju i
och för sig är nödvändig — om det inte
finns en viss garanti för att man får
tillbaka de pengar man lämnat in till
förvaring med ett bibehållet värde.

Nu har utskottet ju haft det ganska
lätt att avstyrka motionen, eftersom det
pågår en utredning om dessa frågor. Vi
hade vetskap om detta när vi skrev motionen,
men då detta lönsparande endast
avser ett mycket begränsat belopp
och det säkerligen kommer att bli fråga
om mycket små summor för varje år,
anser vi att man åtminstone bör göra
ett försök alt få de sparade medlen värdebeständiga,
ett försök som skulle kunna
bli en värdefull tillgång vid en fortsatt
utredning. Vi tror att det skulle
vara möjligt att på det sättet komma
fram till ett visst resultat.

Utskottet har för övrigt vitsordat behovet
av sparande och bl. a. betonat
vikten av att det frivilliga sparandet genom
lämpliga åtgärder stimuleras. Ut -

Anslag till en kampanj för lönsparande

skottet säger vidare, att olika uppslag
syftande till att bredda och intensifiera
det enskilda sparandet därför är
förtjänta att närmare prövas. Ja, det
är just vad vi har syftat till och anledningen
till att vi föreslagit att kapitalet
göres värdebeständigt.

Vi förstår givetvis att detta problem
inte är så lätt att lösa. Den utredning,
som har att utreda frågan om stabilisering
av olika värden, kommer väl inte
att bli färdig med sitt arbete så snart.
Enligt den mening jag företräder hade
det därför varit önskvärt, om man kunnat
göra ett försök i denna riktning i
samband med lönsparandet. En sådan
garanti skulle också kunna ge ungdomarna
en större tilltro till sparandet för
framtida ändamål. Det kanske mest värdefulla
är enligt vår mening att vi ger
ungdomen en verklig tro på sparandets
nödvändighet och betydelse för den enskilde
individen och för samhället i sin
helhet. Genom att vi får mera kapital
till förfogande kan det bli möjligt att
investera mera i olika näringar, möjlighet
att öka produktionen och därmed
få bättre möjligheter att bygga vidare
i samhället.

Ett ökat sparande behövs alltså framför
allt för att få en ökad tillgång på
kapital, en bättre balans mellan efterfrågan
och tillgång på kapital erfordras,
och det hade därför varit angeläget
att utskottet biträtt yrkandet i vår motion.

.lag vet ju redan på förhand att det
inte tjänar någonting till att i detta sammanhang
anhålla om bifall till motionen,
och jag skall avstå därifrån. Jag
har bara velat erinra om vad vi har syftet
till med vår motion och om den betydelse
som ett sparande har för ungdomen
och för samhället i sin helhet.

Jag skall, herr talman, inte ställa något
yrkande.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i det nu föredragna
utlåtandet hemställt.

Nr 29

Onsdagen den 11 december 1957

Om upphävande av varuskatten å grädd glass Föredrogs

ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 50, i anledning av väckta
motioner om upphävande av varuskatten
å gräddglass.

I två inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade likalydande
motioner, 1: 43 av herr Franzén m. fl.
samt II: 47 av herrar Börjesson och
Svensson i Stenkyrka, hade hemställts,
att riksdagen måtte besluta, att varuskatt
på gräddglass icke vidare skulle uttagas.

Utskottet hade i det nu förevarande
betänkandet på åberopade grunder hemställt,
att de likalydande motionerna I:
43 av herr Franzén m. fl. samt II: 47 av
herrar Börjesson och Svensson i Stenkyrka
om upphävande av varuskatten på
gräddglass icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservation hade anförts av herrar
Gustaf Elofsson, Niklasson och Vigelsbo,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
hava den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, med bifall till de
likalydande motionerna I: 43 av herr
Franzén m. fl. samt II: 47 av herrar Börjesson
och Svensson i Stenkyrka om
upphävande av varuskatten för gräddglass,
antaga i reservationen infört förslag
till förordning angående ändrad lydelse
av den vid förordningen den 25
maj 1941 (nr 251) om varuskatt fogade
varuförteckningen.

Herr ELOFSSON, GUSTAF, (ep):

Herr talman! Frågan om slopandet av
varuskatten på gräddglass har vid olika
tillfällen debatterats här i riksdagen.
År 1941, när varuskatten på glass infördes,
hänfördes gräddglass i beskattningshänseende
till choklad- och konfityrvaror,
vilket innebar att man skulle
betala 65 procent av varans värde i
skatt. På detta sätt har det fortgått sedan
dess. När skatten på gräddglass infördes,
användes emellertid inte gräddglass
i så stor utsträckning som för närvarande
är fallet. Gräddglass tillverkas

av inhemsk vara och kan ju hänföras
till livsmedel, och livsmedel är ju undantagna
från varubeskattningen.

Nu har utskottet varje år, när denna
fråga motionsvägen varit uppe, sagt att
man borde avvakta betänkandet från
1952 års kommitté för indirekta skatter
och därefter ta ställning till hur det
skall bli i fortsättningen. Denna kommitté
har nu avlämnat sitt betänkande,
och även den förordar, att skatten på
glass upphäves. Men nu säger man inom
bevillningsutskottet, att denna fråga
skall prövas i samband med det statsfinansiella
läget. Jag vill då säga, herr
talman, att om man skall pröva detta i
samband med det statsfinansiella läget,
blir denna skatt aldrig upphävd, utan
då bör man i stället ytterligare höja
den indirekta beskattningen på alla områden,
om det skall bli någon effekt. Detta
skatteobjekt är ju inte av sådan betydelse
att det är avgörande för statsbudgeten.

Enligt utskottets beräkningar ger skatten
på gräddglass drygt 4 miljoner kronor
i statsinkomster. Vi vänder oss inte
på något sätt emot att man beskattar
varor, som kan hänföras till vad vi kallar
rena njutningsmedel — såsom choklad
och konfityrvaror — men vi frågar
oss, varför man skall ha en sådan lyxbeskattning
på gräddglass, en vara som
är tillverkad av inhemska produkter
och som är hänförlig till livsmedel. Inga
andra livsmedel beskattas ju på detta
sätt. Jag kan inte finna att några som
helst skäl föreligger för detta, och om
kammaren i dag beslutar att avveckla
skatten på gräddglass, kan jag inte finna
att detta skulle medföra några som
helst större konsekvenser för statsbudgeten.
Denna skatt har knappast någon
inverkan, ty den ingår väl i felräkningsmarginalen
med en sådan statsbudget,
som vi för närvarande bar.

När denna fråga förr om åren diskuterades,
har man varenda gång sagt,
att man bör avvakta utvecklingen och
se, hur det kommer att bli i framtiden.
Nu har vi sett utvecklingen, och nu har
vi sett att kommittén för indirekta skatter
har förordat att skatten på gräddglass
skall upphävas. Jag vill bara tala

Onsdagen den 11 december 1957

Nr 29

Om upphävande av varuskatten å gräddglass

om att statens jordbruksnämnd och dess
förhandlingsdelegation förutsatte vid
prisöverenskommelsen den 16 mars
1955, att skatten på gräddglass skulle
upphävas. Detta har inte skett, och bevillningsutskottet
har inte på något sätt
velat tillmötesgå denna framställning.

Jag skall, herr talman, inte uppehålla
tiden längre, utan ber med dessa ord
att få yrka bifall till den vid utskottets
utlåtande fogade reservationen av mig,
herr Niklasson och herr Vigelsbo.

Herr SJÖDAHL (s):

Herr talman! Ett av herr Elofssons
argument för upphävande av den skatt
det här gäller var att det här var fråga
om ett inhemskt livsmedel, som av
denna anledning inte borde beskattas.
Jag vill erinra kammaren om att när
glass uppträder i form av efterrätt, är
den fri från beskattning, och det är
väl närmast i den formen vi får betrakta
den såsom livsmedel, alltså när vi
hemma eller på någon restaurang intar
glass såsom efterrätt. I sådana fall, då
barn eller andra får en del pengar och
tvekar om de skall använda dem till
karameller eller choklad eller glass, uttas
ju däremot skatt för glass. Jag vill
minnas, att man från chokladindustriens
sida under sammanträdena i varubeskattningskommittén
med mycket
stor skärpa framhöll, att chokladen var
ett livsmedel, som inte fick beskattas.
Jag vet inte, om man skall säga om
chokladen, såsom herr Elofsson sade
beträffande gräddglassen, att den är ett
nationellt livsmedel. Visserligen är inte
råvaran producerad inom landet,
men för tillverkningen av varan krävs
ju betydande arbetskostnader och kapitalkostnader,
och det är väl ändå nationella
tillgångar som i detta sammanhang
exploateras.

Herr Elofsson sade vidare, att 1952
års kommitté för indirekta skatter —
som vi väntat på rätt länge — framlade
sitt betänkande i våras. Kommittén
framhöll bl. a. att det föreligger kontrollsvårigheter
med indrivandet av
skatten på glass och att man därför

borde avveckla den. Det är alldeles uppenbart
alt det är så, men det kan ifrågasättas,
om inte det sätt varpå man
vill befria oss från dessa kontrollsvårigheter
innebär att man hoppar från
en besvärlig skattekontroll till en annan
minst lika besvärlig, om inte besvärligare.
Motionärerna vill ju att man
bara skall fritaga gräddglassen men ej
annan glass. Då uppkommer svårigheten
att skilja mellan vad som är gräddglass
och annan glass. Den är så bekymmersam
att också reservanterna har uppmärksammat
den. Om det inte går att
göra sådan åtskillnad — och jag tror
att det inte alls går — får man senare,
säger reservanterna, avveckla alltsammans.
Jag tror att det är bättre att avvakta
utvecklingen och statsmakternas
överväganden beträffande de förslag
som framlagts av kommittén för indirekta
skatter och vad remissmyndigheterna
däröver uttalat.

Kommittén hade ju önskat att glassen
skulle befrias från skatt, men märk väl
att kommittén avsåg all glass. Kommittén
tänkte sig aldrig något så besvärligt
som motionärerna och reservanterna
här har förordat, nämligen att man bara
skulle undantaga gräddglassen från
skatt. Hade den saken kommit upp, hade
de säkerligen inte kunnat finna att
det var någon särdeles lycklig väg att
komma från kontrollsvårigheterna. Men
man sade tillika, att denna skatt ändå
var av den storleken att den inte borde
avvecklas förrän i samband med en avvägning
av hur den indirekta beskattningen
över huvud taget bör ordnas.
Den avvägningen har vi inte kunnat göra
inom bevillningsutskottet. Den vilar
fortfarande i framtidens knän, som vi
får hoppas också är gudarnas.

Som kommittén också uttalat får denna
sak vidare vägas mot andra angelägna
skattesänkningar. Inför en sådan
möjlighet står vi inte heller för närvarande.
Med detta kommitténs betraktelsesätt
står ju bevillningsutskottets uttalande
i full samklang, då vi säger att
det inte gäller så litet pengar. För 1956
räknade man med att skatten skulle inbringa
12 miljoner kronor. Det är kan -

Nr 29

Onsdagen den 11 december 1957

Om upphävande av varuskatten a graddglass

ske mer nu — välståndet här i landet
har ju varit i stigande, och man kan
tänka sig att folk kan ge ut mer pengar
för sådana saker. Av dessa 12 miljoner
kronor ger gräddglassen något mer än
hälften, låt oss säga 6 till 7 miljoner
kronor. Skulle man ta bort dem, får
man ta bort alltsammans, alla 12 miljonerna.

Att säga att detta belopp ligger i felräkningsmarginalen
är väl ända att anföra
ett nödargument. Här sitter i denna
kammare många motionärer som vet
precis vad de skulle använda dessa 12
miljoner till, om de ställdes till deras
förfogande. Man får nog inte ta så lätt
på saken — jag nöjer mig med att säga
»lätt», eftersom jag talar med min vän
herr Elofsson i Vä.

Förutom detta har utskottet också sagt
att avvecklingen av skatten bör ske i
ett läge då statens inkomster och utgifter
bättre kan överblickas än vad för
närvarande är fallet. Vi vet inför vilka
utgifter vi står, och vi vet också att vi
i varje fall inte står inför ökade inkomster.
Under sådana omständigheter bör
man nog tveka litet, innan man avskaffar
en skatt som ger så mycket pengar
som 12 miljoner kronor. Utskottet har
alltså ingenting emot att skatten någon
gång avskaffas, men det vill att det sker
i ett större skattepolitiskt sammanhang
och framför allt i ett större budgetsammanhang
än vi kunnat se saken i vid
denna höstriksdag.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr ELOFSSON, GUSTAF, (ep) kort
genmäle:

Herr talman! När herr Sjödahl säger
att gräddglassen inbringar en ganska
avsevärd summa till staten, så vill jag
inte betvivla riktigheten härav. Men,
herr Sjödahl, vi låter exportera smör
och dylikt med subventioner. Vore det
inte bättre att svenska folket finge betala
mindre för glassen — och jag tror
inte att man mår illa av att äta gräddglass
— i stället för att använda pengar

för att kunna skicka ut varor i annan
form som man eljest inte kan finna avsättning
för?

Jag skulle också vilja säga att man
inte kan jämföra gräddglassen med
chokladindustriens produkter, till vilken
alla råvaror importeras. Det är ju en
helt annan sak, och därför är det ju alldeles
felaktigt att man jämställt denna
glass med sådana industriprodukter. Det
är inte rimligt att fortsätta med det.

Till sist vill jag bara säga att om kontrollsvårigheterna
visar sig oövervinnliga,
så har vi i vår reservation skrivit
att då bör frågan om skattebefrielse
även för annan glass få tas upp. Båda
delarna är ju njutningsmedel, men den
andra glassen är konstgjord vara, och för
gräddglassen använder man ren gräddvara.
.lag kan därför inte finna att det
för den sakens skull är anledning att
ha kvar denna skatt.

Herr SJÖDAHL (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall bara ta upp
ett av herr Elofssons argument. Om det
visade sig föreligga skattetekniska svårigheter,
var reservanterna villiga att
diskutera frågan att utvidga skattefriheten
till all glass. Men när det väsentliga
skäl som talar för skattens avskaffande
ligger på det skattetekniska området och
till och med reservanterna är på det
klara med att här åstadkommes så
mycket krångel, att man snart måste
ta ett nytt steg, då bör man i all rimlighets
namn, herr talman, skjuta på
avgörandet till en lämpligare och lägligare
tidpunkt.

Herr CARLSSON, GEORG, (ep):

Herr talman! Vi känner till att gräddglassen
är ett liögvärdigt livsmedel och
att den börjar användas mer och mer
även i sjukvården. Man har talat om
kontrollsvårigheterna, men det är nog
bekant för de kontrollerande myndigheterna,
att det är de stora företagen med
ordnad bokföring som betalar skatten
ordentligt. Sedan finns det kolossalt
många små företag som det inte är möj -

Onsdagen den 11 december 1957

Nr 29

Om upphävande av varuskatten a gräddglass

ligt att kontrollera. Att man inte kan
kontrollera över hela linjen brukar också
vara ett skäl för att inte bibehålla en
skatt.

Herr Elofsson har framhållit att det
här gäller en jordbruksprodukt. Vi vet,
att man får exportera råvaran till gräddglassen,
smöret, till mycket låga priser.
Om riksdagen skall i någon mån fullfölja
1947 års beslut att skapa inkomstlikställighet
mellan jordbrukare och andra
samhällsgrupper, får man väl snart se sig
om efter möjligheter att ta ut rimliga
priser på produkterna inom landet, så
att man inte behöver gå subventionsvägen.

Förbrukningen av gräddglass är ungefär
fjorton liter per invånare i Amerika
och ett par liter här i Sverige. När
vi ligger närmast efter Amerika i levnadsstandard,
är det egendomligt att den
svenska förbrukningen är så liten. Man
skulle kunna höja förbrukningen här.
Det är nog inte bara de där glasspinnarna
som man skulle kunna förbilliga genom
att ta bort skatten, utan också förpackningarna
upp till en tredjedels liter.
Dessa kunde bli uppskattade — som en
mycket lämplig efterrätt för små familjer.

Man har resonerat om denna sak så
många gånger, och vid underhandlingarna
inom jordbruksnämnden har gjorts
uttalanden om att man bör använda detta
högvärdiga livsmedel i större utsträckning
inom landet. Därför tycker jag att
tidpunkten nu är inne att dra konsekvenserna
och ta bort skatten.

Också jag vill yrka bifall till reservationen.

I detta anförande instämde herr Franzén
(ep).

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
enligt de därunder förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall till vad
utskottet i det nu ifrågavarande betänkandet
hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den
vid betänkandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen, sedan
lian upprepat propositionen på bifall till

utskottets hemställan, sig anse denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Elofsson, Gustaf, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
50, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid betänkandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Elofsson, Gustaf,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 95;

Nej — 32.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Föredrogos ånyo bevillningsutskottets
betänkanden:

nr 52, i anledning av väckta motioner
rörande ortsavdragen vid beskattningen;
samt

nr 53, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 27 § 3 mom. och
69 § 1 mom. uppbördsförordningen den
5 juni 1953 (nr 272).

Nr 29

Onsdagen den 11 december 1957

Lagförslag om ändring i rättegångsbalken
Vad utskottet i dessa betänkanden
hemställt bifölls.

Föredrogos ånyo bankoutskottets utlåtanden: nr

35, i anledning av delegerades för
riksdagens verk framställning med förslag
till reglemente för riksdagsbiblioteket
m. m.; och

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Lagförslag om ändring i rättegångsbalken
m. m.

Föredrogs ånyo första lagutskottets utlåtande
nr 38, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändring i rättegångsbalken m. m.
dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 5 april 1957 dagtecknad,
till lagutskott hänvisad proposition,
nr 172, vilken behandlats av första lagutskottet,
hade Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen
fogade förslag till

m. m.

1) lag om ändring i rättegångsbalken;

2) lag om ändring i lagen den 20 december
1946 (nr 862) med vissa bestämmelser
om mål rörande brott av underårig; 3)

lag om ändring i strafflagen;

4) lag angående ändring i lagen den 9
april 1937 (nr 119) om verkställighet av
bötesstraff;

5) lag angående ändring i lagen den
22 juni 1939 (nr 314) om villkorlig dom;

6) lag angående ändring i lagen den
13 april 1945 (nr 118) om ersättning i
vissa fall åt oskyldigt häktade eller dömda
m. fl.;

7) lag om ändring i lagen den 22 april
1949 (nr 164) med vissa bestämmelser
om rättegången i tryckfrihetsmål;

8) lag om ändring i militära rättegångslagen
den 30 juni 1948 (nr 472);

9) lag om ändring i sjölagen;

10) lag om ändring i sjömanslagen den
30 juni 1952 (nr 530);

11) lag angående ändring i lagen den
4 juni 1937 (nr 306) om behörighet för
häradsrätt att upptaga sjörättsmål.

Det under 1 upptagna lagförslaget avsåg
ändring i 1 kap. 11 och 12 §§, 6 kap.
1 och 9 §§ samt 29 kap. 1, 3, 4 och 6 §§
rättegångsbalken och var i nedan angivna
delar så lydande:

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

1 kap. 11 §

Rådhusrätt vare domför med tre lagfarna
domare; ej må flera än fyra lagfarna
domare sitta i rätten. I mål om
ansvar för brott, varå kan följa straffarbete
i två år eller därutöver, skall rådhusrätt
bestå av en lagfaren domare och
nämnd; finnes, sedan nämnd deltagit,
målet ej vara av sådan beskaffenhet, vare
rätten dock domför i den sammansättning
nu sagts.

Vid måls

Rådhusrätt vare i tvistemål domför
med tre lagfarna domare; ej må flera än
fyra lagfarna domare sitta i rätten. I
brottmål skall rådhusrätt bestå av en
lagfaren domare och nämnd.

målsägande finnes.

1 kap. 12 §

I stad — ------- Konungen bestämmer.

I nämnd skola sitta minst sju och I nämnd skola sitta minst sju och
högst nio. högst nio. I mål om brott, varå icke kan

följa straffarbete eller avsättning, så ock

Onsdagen den 11 december 1957

Nr 29

Lagförslag om ändring i rättegångsbalken m. m.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

vid syn å stället utom huvudförhandling
vare dock rådhusrätten domför med tre
i nämnden.

Borgmästaren fördele------mellan nämndemännen.

6 kap. 9 §

Rätten äge förordna, att utsaga av Rätten äge förordna, att utsaga av
part, målsägande, vittne eller sakkunnig part, målsägande, vittne eller sakkunnig
skall’ i stället för att antecknas i proto- skall, i den omfattning utsagan kan ankollet
upptagas genom stenografi eller tagas vara av betydelse i målet, i stället
på fonetisk väg. för att antecknas i protokollet upptagas

genom stenografi eller på fonetisk väg.

Stenograf utses------av rätten.

Stadgandet i 8 § andra stycket i detta Stadgandet i 8 § andra stycket i detta
kapitel äge motsvarande tillämpning be- kapitel äge motsvarande tillämpning be -

träffande utsaga, som upptagits genom
stenografi.

träffande utsaga, som upptagits genom
stenografi. Vad nu sagts skall ock gälla
vid upptagning på fonetisk väg beträffande
den del av utsagan, som icke upptagits
ordagrant.

Bestämmelser om------av Konungen.

övergångsbestämmelsen

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1958. Om rådhusrätts sammansättning i
mål, vari huvudförhandling påbörjats
före nämnda dag, gälle vad i äldre lag
är stadgat.

Enligt övergångsbestämmelserna till
de under 2—11 upptagna lagförslagen
skulle jämväl dessa lagförslag träda i
kraft den 1 januari 1958.

I samband med propositionen hade
utskottet till behandling förehaft nio i
anledning av densamma väckta motioner,
nämligen

inom första kammaren:
nr 521 av herr Huss m. fl.,
nr 523 av fru Gärde Widemar och
herr Lundström,

nr 553 av fru Gärde Widemar m. fl.
och

nr 554 av herr Alexanderson samt
inom andra kammaren:
nr 669 av herr Braconier m. fl.,
nr 697 av herr Fröding,
nr 698 av herrar Jacobsson i Sala och
Gustafsson i Borås,

nr 699 av herrar Gustafsson i Borås
och Munktell och

nr 700 av herr Gustafsson i Borås.

De likalydande motionerna I: 553 och
II: 699 utmynnade i ett yrkande, att riksdagen
måtte avslå propositionen i dess
helhet.

I motionerna 1:521 och 11:669, vilka
även voro likalydande, hade hemställts,
att riksdagen måtte avslå i propositionen
framlagt förslag till ändring av gällande
bestämmelser om rådhusrätts
sammansättning i brottmål eller, därest
detta yrkande icke vunne riksdagens bifall,
vidtaga sådan ändring i förslaget,
att lagändringen skulle träda i kraft den
1 juli 1958 eller, om betänkligheter häremot
mötte, att Kungl. Maj:t skulle äga
att för viss rådhusrätt förordna om anstånd
med lagens ikraftträdande.

Nr 29

Onsdagen den 11 december 1957

Lagförslag om ändring i rättegångsbalken

I motionen 11:698 hade yrkats avslag
å propositionens förslag till ändring av
bestämmelserna om rådhusrätts sammansättning
i brottmål.

Motionen II: 697 upptog en hemställan,
att riksdagen i anledning av propositionen
för sin del måtte besluta om jämväl
de lagändringar, som erfordrades för
full likställighet mellan rådhusrätts och
häradsrätts domförhet i brottmål.

I de likalydande motionerna 1:554
och II: 700 hade hemställts, att riksdagen
måtte avslå i propositionen framlagt
förslag till ändring av 6 kap. 9 § rättegångsbalken
samt i skrivelse till Kungl.
Maj:t hemställa om en allsidig utredning
rörande protokolleringen och direktupptagningen
av utsagor vid domstolarna.

Motionen 1:523 innefattade en hemställan,
att riksdagen vid behandlingen
av propositionen måtte beakta vissa i
motionen anförda synpunkter.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,

A) att riksdagen — med förklaring att
riksdagen funnit vissa ändringar böra
vidtagas i de genom propositionen framlagda
lagförslagen — måtte för sin del
antaga

1. propositionens förslag till lag om
ändring i rättegångsbalken med den
ändringen, att 6 kap. 9 § och övergångsbestämmelsen
erhölle följande lydelse:

6 kap. 9 §

Rätten äge förordna, att utsaga av
part, målsägande, vittne eller sakkunnig
skall i stället för att antecknas i
protokollet upptagas genom stenografi
eller på fonetisk väg. I denna ordning
må ock upptagas sammanfattning av
utsaga, avseende vad som kan antagas
vara av betydelse i målet.

Stadgandet i 8 § andra stycket i detta
kapitel skall i tillämpliga delar gälla
beträffande utsaga, som upptagits genom
stenografi, ävensom beträffande
på fonetisk våg upptagen sammanfattning
av utsaga.

Stenograf utses---av rätten.

m. m.

Bestämmelser om---av Konung en.

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1959. Om rådhusrätts sammansättning
i mål, vari huvudförhandling påbörjats
före nämnda dag, gälle vad i
äldre lag är stadgat.

2. propositionens övriga lagförslag
med den ändringen beträffande vart och
ett av dem, att de i övergångsbestämmelserna
intagna orden »den 1 januari
1958» utbyttes mot orden »den 1 januari
1959»;

B) att motionerna 1:521 och 11:669,
1:523, 1:553 och 11:699, 1:554 och II:
700, 11:697 samt 11:698, i den mån de
icke kunde anses besvarade genom vad
utskottet förut anfört och hemställt, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Rylander och Brunting, fru Gärde Widemar
samt herrar Domö, Alexanderson,
Gezelius, Gustafsson i Borås och Jacobsson
i Sala, vilka dels ansett, att utskottets
yttrande bort hava den lydelse, reservationen
visade, dels ock i första
hand ansett, att utskottet bort hemställa,

A) att riksdagen — med förklaring, att
riksdagen funnit vissa ändringar böra
vidtagas i det genom propositionen
framlagda förslaget till lag om ändring
i rättegångsbalken, ävensom med avslag
å övriga vid propositionen fogade lagförslag
— måtte för sin del antaga ett i
reservationen infört förslag till lag om
ändring i rättegångsbalken, som upptog
allenast de av utskottet förordade ändringarna
i 6 kap. 1 och 9 §§;

B) att motionerna 1:521 och 11:669,
1:523, 1:553 och 11:699, 1:554 och II:
700, 11:697 samt 11:698, i den mån de
icke kunde anses besvarade genom vad
reservanterna förut anfört och hemställt,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

samt i andra hand — därest riksdagen
bifölle utskottets hemställan under A i
vad därigenom under punkten 1 tillstyrkts
ändringar i 1 kap. 11 ocli 12 §§

Onsdagen den 11 december 1957

Nr 29

Lagförslag om ändring i rättegångsbalken m. m.

samt 29 kap. 1, 3, 4 och G §§ rättegångsbalken
samt under punkten 2 tillstyrkts
bifall till där angivna vid propositionen
fogade lagförslag — hemställt, att riksdagen
måtte vidtaga jämväl den ändringen
beträffande vart och ett av de i propositionen
framlagda förslagen till dels
lag om ändring i rättegångsbalken, dels
lag om ändring i lagen den 20 december
1946 (nr 862) med vissa bestämmelser
om mål rörande brott av underårig, dels
lag om ändring i strafflagen, dels lag angående
ändring i lagen den 9 april 1937
(nr 119) om verkställighet av bötesstraff,
dels lag angående ändring i lagen den 22
juni 1939 (nr 314) om villkorlig dom,
dels lag angående ändring i lagen den 13
april 1945 (nr 118) om ersättning i vissa
fall åt oskyldigt häktade eller dömda
m. fl., dels lag om ändring i militära rättegångslagen
den 30 juni 1948 (nr 472)
dels ock lag om ändring i sjömanslagen
den 30 juni 1952 (nr 530), att till övergångsbestämmelserna
fogades ett andra
stycke av följande innehåll: »Vad i äldre
lag stadgas om rådhusrätts sammansättning
skall fortfarande äga tillämpning,
där Konungen för viss rådhusrätt
förordnar därom. Förordnande som nu
sagts må, om skäl därtill äro, meddelas
på därom av staden före ikraftträdandet
gjord ansökan och skall bestämmas att
gälla för viss tid eller tills vidare.»

Rörande sättet för utlåtandets föredragning
anförde

Herr AHLKVIST (s):

Herr talman! Med avseende å föredragningen
av första lagutskottets utlåtande
nr 38 hemställes,

att utlåtandet må företagas till avgörande
punktvis samt punkten A 1 på det
sätt, att först föredrages Kungl. Maj :ts i
punkten behandlade lagförslag, sådant
det av utskottet tillstyrkts, kapitelvis
med övergångsbestämmelse, ingress och
rubrik sist, varefter utskottets hemställan
i punkten A 1 föredrages;

att vid behandlingen av den del av utskottets
förslag, varom först uppstår
överläggning, denna må omfatta utlåtandet
i dess helhet; samt

att lagtext ej må behöva uppläsas i vidare
män än sådant av någon kammarens
ledamot begäres.

Härtill lämnade kammaren sitt bifall.

I enlighet härmed föredrogs nu

Punkten A 1

Kungl. Maj:ts i punkten behandlade
förslag till lag om ändring i rättegångsbalken,
sådant det av utskottet tillstyrkts 1

kap. 11 och 12 §§

Herr statsrådet LINDELL:

Herr talman! Rådhusrätterna är då
det gäller brottmål sammansatta på tre
olika sätt. När det gäller svåra brottmål,
sådana där det kan bli tal om längre
straffarbete, består rådhusrätten av en
lagfaren domare och en nämnd på minst
sju personer. Då det gäller bagatellmål,
d. v. s. sådana mål där det bara kan bli
tal om böter och det inte finns någon
målsägare, kan en lagfaren domare ensam
klara av saken. Då det gäller sådana
mål som ligger mellan dessa, de
medelsvåra brottmålen, är däremot rådhusrätten
sammansatt av tre stycken lagfarna
domare.

I det sistnämnda hänseendet är det
som den nu föreliggande propositionen
avser att åstadkomma en ändring. De tre
lagfarna domarna skall utbytas mot en
juristdomare, som vid sin sida skall ha
tre nämndemän. Emot detta förslag liar
ett rätt stort antal ledamöter i första
lagutskottet, som behandlar propositionen,
ställt sig avvisande. Det är faktiskt
så, att hälften av ledamöterna har
godtagit förslaget medan den andra hälften
liar avvisat det. Lotten har fallit till
förmån för dem som velat godta förslaget.

Jag vill till en början deklarera att
jag helt delar den ståndpunkt som i propositionen
intagits av min företrädare
på justitieministerposten, och jag vill
också lägga fram några av de skäl som
har föranlett detta mitt ståndpunktstagande.

Reformen innebär först och främst ett
ökat lekmannainflytande. Den tillgodo -

Nr 29

Onsdagen den 11 december 1957

Lagförslag om ändring i rättegångsbalken
ser alltså ett önskemål som också här
i riksdagen ofta har framförts. Den
kommer att medge i större utsträckning
än hittills ett fruktbart samspel mellan
ämbetsmannadomarens mera fackmannamässiga
betraktelsesätt och lekmannens
synpunkter, grundade på allmän människokännedom
och praktisk erfarenhet
av samhällslivets skilda företeelser.
Första lagutskottet pekade 1954 direkt
mot en lösning i denna riktning. Utskottet
framhöll bland annat att det
spörsmål som man då dryftade — nämligen
om utvidgad behörighet för ensamdomare
att döma i brottmål — skulle
komma i ett annat läge, om man också
i de mindre brottmålen satte lekmän
vid sidan av den ensamme juristdomaren.
Utskottets ordförande underströk i
kammardebatten att det låg nära till
hands att gå in för en motsvarande anordning
som i häradsrätterna med en
domare och en till tre personer begränsad
nämnd.

Förslaget syftar också till att öka domstolarnas
effektivitet. Tre lagfarna jurister
för handläggning av dessa oftast
ganska enkla brottmål är otvivelaktigt
ett slöseri med kvalificerad arbetskraft.

I häradsrätt sitter bara en lagfaren ledamot
och dömer i alla slag av mål. Det
är nu meningen att få en mera rationell
användning av juristdomarna i rådhusrätt.
Var och en av de tre domare, som
nu sitter tillsammans och dömer kollegialt
i brottmål, kan i mån av behov bli
ordförande var och en på sin avdelning
med tre nämndemän vid sin sida. Det
ligger i öppen dag att dessa tre avdelningar
skall hinna uträtta betydligt mer
än den gamla avdelningen med tre jurister.
Behöver man inte bryta ut och
göra tre avdelningar kan man tänka sig
att göra två avdelningar, men också de
hinner med, såvitt jag kan förstå, betydligt
mer än den ensamma avdelningen.

Jag kan till min glädje slå fast två saker.
Den ena är att det uppenbarligen
råder enighet mellan utskottsmajoriteten
och reservanterna först och främst
beträffande fördelen med ökat lekmannainflytande.
Enighet råder tydligen också
om att den aktuella reformen leder

m. m.

till större effektivitet. Det har inte gjorts
gällande att reformen skulle utgöra en
fara för rättssäkerheten. Min fråga är
då: Är det i dagens läge försvarligt att
avstå från denna reform?

Åtskilliga rådhusrätter visar i dag en
arbetsbalans som måste betecknas som
mycket ogynnsam. Bland dem befinner
sig landets största domstol, som redovisar
en målbalans på inte mindre än 34
procent, alltså mer än en tredjedel, av
årsavverkningen. Det är givet att kännbara
olägenheter blir följden av en försenad
rättsskipning. Kvaliteten på rättsskipningen
försämras genom att bevisningen
i större eller mindre omfattning
går till spillo. Ur kriminalpolitiska synpunkter
är det av ondo att det förflyter
lång tid mellan brottet och domen.

Då man bedömer behovet av att öka
arbetskapaciteten är det särskilt viktigt
att observera tendensen i måltillströmningen.
För närvarande ökar måltillströmningen
på ett markant för att icke
säga oroväckande sätt. Antalet till rådhusrätterna
inkomna mål utgjorde i runda
tal år 1954 70 000, år 1955 71 000 och
år 1956 icke mindre än 79 000. Att döma
av antalet mål som inkommit till rådhusrätterna
under de första tre månaderna
av detta år jämfört med samma
tid föregående år fortsätter målsiffrorna
att stiga. Åtskilliga skäl talar för att
denna tendens kommer att stå sig under
den närmaste framtiden. Motortrafiken,
som ju tillför domstolarna åtskilligt av
deras arbetsbörda, fortsätter att snabbt
expandera, och inflyttningen till städerna
fortsätter oförminskat. En förstärkning
av polisen förefaller på sina håll
vara ofrånkomlig. Antalet brott, som polisen
inte har kunnat klara upp, är på
sina håll betydande. En intensifierad polisverksamhet
skulle leda till att procenten
uppdagade brott stiger och att antalet
brottmål ökar vid domstolarna. Vill
man inte låta balanssiffrorna gå i höjden,
måste man se till att arbetskapaciteten
ökas. Det kan ske antingen genom
att man tillför domstolarna mera domarpersonal
— en åtgärd som ur olika synpunkter
är mindre önskvärd —• eller
också genom att man rationaliserar ar -

Onsdagen den 11 december 1957

Nr 29

Lagförslag om ändring i rättegångsbalken m. m.

betsformerna. Det är den senare utvägen,
som förordas i propositionen.

Det huvudskäl, som reservanterna anfört
mot reformen, är att hela frågan om
underrätternas organisation är under utredning.
Reservanterna anser, att man
inte ens i stora drag kan bilda sig en
uppfattning om underrätternas framtida
sammansättning. Reformen måste därför
enligt deras mening bli ett provisorium.

Tvärtom menar jag, att man med största
tillförsikt kan se på denna reforms
framtid. Stadsdomstolsutredningen -—
alltså just den kommitté, som sysslar
med den stora undersökningen av rådhusrätternas
framtida ställning -— har
enhälligt lagt fram det förslag, som propositionen
baserar sig på. Utredningen
omfattar jurister och lekmän, och både
den kommunala och den statliga domarkåren
är representerade i utredningen.
Även rättsvetenskapen är representerad
genom professorn i processrätt vid
Stockholms högskola. Utredningen har
enhälligt förklarat, att dess fortsatta utredningsarbete
inte kommer att rubba
grunderna för den föreslagna ordningen.
Utredningens förslag har varit föremål
för en omfattande remissbehandling hos
myndigheter och organisationer, som väl
känner till förhållandena inom rättsväsendet.
Flertalet remissinstanser, därav
fem av våra sex hovrätter, har biträtt
förslaget, och ett enhälligt lagråd har
likaledes sagt sig inte ha något att invända
mot reformen. Nog är väl detta
ganska starka garantier för reformens
bärkraft och varaktighet.

Emellertid är det naturligt, om riksdagen
frågar sig vilka alternativ till förslaget
som kan tänkas. Jag vill då till en
början konstatera, att alla torde vara
ense om alt den hittillsvarande ordningen
med tre lagfarna domare i dessa relativt
enkla brottmål tillhör ett gånget
historiskt skede. Såvitt jag kan finna är
det endast två andra lösningar, som kan
diskuteras. Utskottsreservanterna har berört
båda.

Den ena innebär, att man ger ensamdomare
väsentligt vidgad kompetens. Efter
riksdagens ställningstagande 1954 till

förslaget om en sådan ändring måste i
alla fall det uppslaget anses förbrukat.
Riksdagen hade då tillfälle att grundligt
tränga in i frågan om olika möjligheter
att ge ensamdomare ökade befogenheter.
Riksdagen fann emellertid, att det inte
lät sig göra att på ett tillfredsställande
sätt objektivt och klart avgränsa de mål,
som i och för sig lämpade sig för handläggning
av ensamdomare.

Med det sagda vill jag givetvis inte avvisa
tanken på att man kan göra någon
mindre justering av området för ensamdomares
behörighet, men det är en sak,
som inte rimligtvis bör stå i vägen för
denna reform.

Den andra lösningen, som kan tänkas
som alternativ till förslaget om tremansnämnd,
är en likartad nämnd i alla
brottmål. Reservanterna ifrågasätter, om
det finns skäl att bibehålla två olika stora
nämnder, och i det sammanhanget
hänvisar man till att stadsdomstolsutredningen
skulle överväga en sådan minskning
av den nuvarande stora nämnden,
att för domförhet skulle krävas endast
fem nämndemän. Reservanterna har här
råkat att ge en något ofullständig bild
av utredningens planer. Enligt vad jag
har inhämtat avser utredningen en
minskning endast till sex. Visserligen
har man tänkt sig, att rätten undantagsvis
— om förfall inträffar bland nämndemännen
— skulle vara domför med
endast fem av nämndemännen, men
minst sex skall kallas att tjänstgöra,
d. v. s. den stora nämnden skulle bli
dubbelt så stor som den lilla nämnden.

Som jag sagt råder praktiskt taget
enighet om att en tremansnämnd är betryggande
för de mål, som det här gäller.
Propositionen förutsätter emellertid,
att de här ifrågavarande brottmålen undantagsvis
kan vara av sådan beskaffenhet,
att de kräver en större nämnd, och
då skall en sådan tillkallas. Detta står
också i full överensstämmelse med vad
riksdagen uttalade 1954.

Självfallet är jag inte beredd alt i
detta sammanhang ta slutlig ställning till
frågan om antalet nämndemän i de grövre
brottmålen. I sitt betänkande har
stadsdomstolsutredningen uttalat, att en

Nr 29

Onsdagen den 11 december 1957

Lagförslag om ändring i rättegångsbalken
jämförelsevis stor krets av domare bör
stå bakom rättsavgöranden i allvarligare
brottmål. Jag är av samma mening. Det
behövs, menar jag, två olika stora nämnder,
vardera med sina uppgifter i rättsskipningen.

De alternativa lösningar, som reservanterna
har antytt, är alltså enligt min
mening inte genomförbara, och det finns
därför inte heller någon anledning att
befara, att reformen skall bli av provisorisk
natur.

Reservanterna framför också andra
skäl för sin ståndpunkt. Man framhåller,
att det är ett önskemål, att reformarbetet
präglas av en strävan att åstadkomma
en mera enhetlig underrättsorganisation
än för närvarande. Därefter
påstår man, att det föreliggande förslaget
närmast går i motsatt riktning. Men
är det inte tvärtom så, att man genom
reformen tillskapar en för häradsrätt
och rådhusrätt gemensam grundform
för domförhet i brottmål, nämligen lagfaren
domare och nämnd, d. v. s. man
ökar likheten mellan de båda slagen av
domstolar? Däremot kan man självfallet
ha olika meningar i frågan huruvida ej
likformighetsprincipen borde redan i det
här sammanhanget ha kunnat drivas
längre än som skett. För närvarande är
häradsrätt med tremansnämnd inte behörig
att avgöra annat än rena bagatellmål,
medan den mindre rådhusrättsnämnden,
om detta förslag bifalles, får
en betydligt vidare kompetens. Den frågan
har också berörts av dem som dikterat
utskottets utlåtande. De framhåller
att ur principiella synpunkter hade
det varit önskvärt att även häradsrättens
domförhetsregler omprövats i detta
sammanhang. Utskottet har vidare uttryckt
önskvärdheten av att denna fråga
»snarast möjligt och utan avvaktan
på slutförandet av utredningens uppdrag
i övrigt tas upp till övervägande och att
därav föranledda förslag förelägges riksdagen».

I anledning av detta uttalande vill jag
för kammaren gärna ha sagt, att jag för
min del skall gärna göra vad som står i
min makt för att tillmötesgå utskottet på
denna punkt. Avsikten är ju att rådhus -

m. ni.

rättsreformen inte skall träda i kraft
förrän den 1 januari 1959. Det är ju en
lång tid till dess, och den tiden räcker
säkert till att få fram förslag om utvidgning
av den mindre häradsnämndens
behörighet. Ett sådant förslag skulle kunna
föreläggas nästa års riksdag och träda
i kraft samtidigt med den reform,
som vi nu diskuterar. Bifaller riksdagen
ett förslag därom, kommer det alltså inte
att bli någon bristande likformighet
mellan rådhusrätt med liten nämnd och
häradsrätt med liten nämnd.

Jag slutar med att göra följande sammanfattning.
Reformen betyder ökat lekmannainflytande.
Reformen betyder ett
bättre utnyttjande av den lagfarna personalen
i rådhusrätterna. Reformen kommer
inte att rubba grunderna för det
fortsatta reformarbetet — det blir alltså
inte tal om något provisorium. Det behöver
inte bli någon bristande likformighet
mellan rådhusrätt med liten nämnd
och häradsrätt med liten nämnd. Det
blir billigare att inrätta nämndavdelningar
än att inrätta avdelningar med
tre lagfarna ledamöter, något som kan
bli nödvändigt om reformen inte genomföres.
Det blir billigare för kommunerna
men också för staten, som i sinom tid
skall överta rådhusrätterna. Reformen
är således ägnad att underlätta ett framtida
förstatligande av rådhusrätterna.

Då jag anser att det här är fråga om
en god reform, herr talman, och en reform
som är till stor nytta ur rättsvårdens
synpunkt, hoppas jag att kammaren
följer utskottets förslag, som också innebär
bifall till propositionen i denna del.

Fru GÄRDE WIDEMAR (fp):

Herr talman! Efter den omfattande redogörelse
som vi fått för denna fråga
och även för reservanternas inställning
kanske det inte skulle vara så mycket
att tillägga.

Till en början vill jag dock säga att vi
reservanter är inte helt övertygade om
att fördelarna med den ifrågasatta reformen
kommer att bli de, som justitieministern
påpekade. Jag kan bekräfta att
vi inte velat göra gällande, att förslaget

Onsdagen den 11 december 1957

Nr 29

Lagförslag om ändring i rättegångsbalken in. m.

skulle innebära någon fara för rättssäkerheten,
utan vi stöder vår uppfattning
på helt andra grunder. Det är riktigt
att vi inte vill ha en delreform på
detta stadium, utan vi vill, innan man
går in för någon ändring för rådhusrätternas
del, ha ett principuttalande om
hur den framtida domstolsorganisationen
skall vara anordnad. Redan då rättegångsreformen
genomfördes ställdes ett
sådant principavgörande i utsikt, och
det har redan dröjt alldeles för länge.
Då stadsdomstolsutredningen fick sitt
uppdrag att utreda rådhusrätternas förstatligande
och omorganisation i anledning
därav hoppades man att få fram
ett principbetänkande, innan några specialreformer
skulle föreslås.

Tyvärr har justitieministern funnit
sig föranlåten att framlägga ett förslag
grundat på ett delbetänkande från stadsdomstolsutredningen.
Det gäller en omorganisation
av rådhusrätterna. Vi är
alla överens om att vi vill ha ett ökat
lekmannainflytande i brottmål, men det
är inte det frågan nu gäller, utan hur
detta lekmannainflytande bäst skall tillgodoföras
rättsskipningen och i vilka
former lekmän skall delta i densamma.

Då första lagutskottet hade uppe frågan
om endomarreformen 1954 och avstyrkte
propositionen, gjorde man det på
den grundvalen, att en domare icke borde
anförtros bevisprövning då det stred
emot rättegångsbalkens principer. Första
lagutskottet anvisade andra åtgärder.
Bland annat hoppades man att justitieministern
skulle komma tillbaka med ett
förslag med en annan avgränsning av endomares
behörighet, än vad som föreslogs
i propositionen. Samtidigt uttalades
från utskottets sida, att man önskade
få det hela löst i ett sammanhang och
inte ville ha några delreformer.

Den målbalans som finns vid vissa
rådhusrätter har trots detta uttalande
från riksdagen föranlett justitieministern
att lägga fram den proposition som
nu behandlats inom utskottet, vilket, som
justitieministern påpekade, varit så delat
att lotten fick fälla avgörandet.

Det är kanske inte så säkert att den
föreslagna omorganisationen kommer

att medföra den ökade effektivitet som
man räknar med. Även om tre ensamma
domare med var sin nämnd naturligtvis
sammanlagt utför ett större arbete än en
domstolsavdelning med trekollegial sammansättning,
kan man inte räkna med
att det blir utfört tre gånger så mycket
arbete, ja kanske inte ens två gånger så
mycket.

Reservanterna anser dessutom att de
fördelar, som eventuellt skulle uppnås,
kommer att bortfalla genom att den nya
organisationen ändock måste bli ett provisorium.

Utredningen föreslog två nämndemän
i stället för två av juristerna vid rådhusrätt.
Propositionen har föreslagit tre
nämndemän. Justitieministern sade, att
vi i reservationen skulle ha angivit det
önskade antalet till fem. Det har vi inte
gjort. Vi har bara refererat ett yttrande
från stadsdomstolsutredningen, där antalet
anges till fem. Justitieministern säger
nu att det kommer att bli sex nämndemän.
I häradsrätterna är det sju till nio
nämndemän, vilket också gäller för rådhusrätt
vid grövre brottmål. Hur kan
man då vara säker på att den nu föreslagna
organisationen med tre nämndemän
kommer att bli definitiv? Det finns
väl alla skäl att tro att den frågan blir
föremål för ett nytt övervägande och att
antalet nämndemän åter ändras. Det har
här presenterats alltför många förslag
för att vi skulle kunna tro att just det
antal som nu föreslås kommer att bli
definitivt bestående.

Det måste vidare anses vara stötande
för rättsskipningen om man på en plats,
t. ex. Stockholm, där det finns både en
rådhusrätt och flera häradsrätter, har
olika sammansättning av domstolarna.
Samma slags mål, som i Södra Roslags
domsaga prövas av häradshövdingen
plus en nämnd på sju till nio ledamöter,
kommer att vid Stockholms rådhusrätt
prövas av en domstolsavdelning bestående
av en domare och tre nämndemän.
Fn dylik ordning kommer enligt vår
uppfattning inte att öka tilltron till
rättsskipningen. Det vore därför bättre
alt vänta och se hur hela organisationen
slutligen kommer alt utformas. Justitie -

Nr 29

Onsdagen den 11 december 1957

Lagförslag om ändring i rättegångsbalken m. m.

ministern sade att han förmodligen redan
vid nästa års riksdag kommer att
kunna framlägga ett nytt förslag i denna
del. Ett bifall till det i dag framlagda
förslaget kommer enligt vår uppfattning
att innebära att man föregriper avgörandet
nästa år.

Reservanterna är inte heller ense
med utskottsmajoriteten och justitieministern
i en annan viktig punkt. Enligt
de uppgifter som vi fått och de beräkningar
som gjorts inom utskottet skulle
den nya organisationen för de flesta orter
komma att ställa sig avsevärt dyrare
än nuvarande ordning. Man kan enligt
vår uppfattning inte bortse från den
kostnadsfördyring som här kommer att
ske. Även om det finns en stor målbalans
i vissa städer är väl detta ingen
anledning att nu förordna om en omorganisation
av samtliga rådhusrätter i
landet, alltså även av sådana rådhusrätter
där man kanske inte har någon balans
utan den nuvarande ordningen
fungerar tillfredsställande. Enligt vår
uppfattning skulle det för övrigt ställa
sig billigare för sådana rådhusrätter som
har målbalans att avarbeta den genom
tillfällig förstärkning inom nuvarande
organisation än att övergå till den nya.

Det är bara två rådhusrätter i landet,
i Stockholm och Skellefteå, som har en
balans av över 30 procent av årsavverkningsresultatet.
Av landets 117 domsagor
är det 16 som har en balans av över 30
procent. Av rådhusrätterna har 13 av 47
en målbalans som uppgår till 15 procent.
Endast hos 7 rådhusrätter överstiger
målbalansen 20 procent. En målbalans
av 20 procent anses som en normal balans
för någorlunda stora domstolar.
Det måste nämligen alltid finnas en viss
balans, därför att det ofta händer att
man inte kan sätta ut ett mål till en viss
dag på grund av att parter eller vittnen
inte kunnat anträffas.

Målbalansen hos rådhusrätterna kan
knappast anses vara av den storleksordningen
att den kräver sådana extraordinära
provisoriska åtgärder som här
föreslås. Då man här speciellt åberopat
förhållandena i Stockholm vill jag nämna,
såsom också framhålles i den mo -

tion i denna fråga som jag väckte i
höstas, att då det gäller trafikmål, som
kanske är den största kategorien mål i
detta sammanhang, har Stockholm lyckats
avarbeta sin balans i mycket stor
utsträckning, sedan rådhusrätten för
några år sedan fick en tillfällig förstärkning
på trafikavdelningen. Från den
1 juli 1955, då balansen uppgick till
1 794 mål, till den 1 juli 1957 nedgick balansen
till 719, d. v. s. den minskades
med 1 075 mål, vilket ju är en mycket
betydande siffra. Dessutom har för
Stockholms del fr. o. m. den 1 januari i
år beslutats en tillfällig förstärkning med
ytterligare en tredomaravdelning för
brottmål, och man har all anledning att
hoppas att staden på det sättet skall
kunna komma till rätta med sin målbalans,
även om den här föreslagna provisoriska
åtgärden nu icke beslutas.

Slutligen skulle jag vilja säga att i en
situation sådan som denna, där utskottet
är delat i åtta röster mot åtta och hela
läget är så pass omstritt, kan det ifrågasättas
om det verkligen är lämpligt att
vidta en så genomgripande åtgärd, som
dock förmodligen kommer att bli ett
provisorium och som kommer att draga
på kommunerna ökade kostnader; kostnaderna
kommer i varje fall under de
närmaste åren att bli väsentligt ökade,
enligt de beräkningar som vi tagit del
av inom utskottet. Är det inte i en sådan
situation lämpligare att avstå från en
tillfällig reform och vänta med att göra
något, tills det hela kunnat samlas i ett
principbetänkande som riksdagen kan ta
ställning till för att sedan fatta beslut
om den domstolsorganisation som man
i framtiden önskar ha?

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr ALEXANDERSON (fp):

Herr talman! Justitieministern påpekade
här att man i utskottet, trots att
delade meningar förelegat, var ense om
vissa huvudprinciper. Jag vill ytterligare
understryka att det, såvitt jag vet, inte
från något håll inom utskottet uttalades
någon annan mening än den att ett ut -

Onsdagen den 11 december 1957

Nr 29

Lagförslag om ändring i rättegångsbalken m. m.

vidgat lekmannadeltagande i rättsskipningen
även i rådhusrätterna var önskvärt.
Likaså var man ense om att det
ur rättsskipningens synpunkt är av största
vikt att man undviker den fördröjning
av rättsskipningen som blir en följd
av besvärande balanser.

Trots detta har man kommit fram
till olika ståndpunkter. Det beror på att
reservanterna vad den mera principiella
frågan beträffar inte känner sig
övertygade om att inte ett bifall till utskottets
förslag innebär, att man i en
hastig vändning och med hänsyn till en
situation, som förelegat vid Stockholms
rådhusrätt för några år sedan och som
nu är i ganska hög grad tillrättad, inför
en ordning som, utan att man överväger
den i alla dess konsekvenser och i det
sammanhang den har med frågan om häradsrätternas
sammansättning, binder
den fortsatta utvecklingen på detta område.
Den fråga, som här kan komma
under debatt och vars lösning jag inte
tror är så oomstridd, är frågan om häradsrätternas
framtida sammansättning
i sådana här mål. Man bör dock komma
ihåg, att de kategorier mål det gäller
utgör ungefär två tredjedelar av domstolarnas
hela arbetsbörda på brottmålsrättsskipningens
område.

Man kan också ha delade meningar rörande
påståendet att detta är de enklaste
målen. Jag tror att det kan förekomma
både svårbedömda och lättare
bedömda mål såväl inom denna kategori
som inom den kategori, där man räknar
med att det skall vara full nämnd i
domstolen.

Det har, såsom justitieministern nämnde,
sagts att man kunde räkna med att
i framtiden minska antalet nämndemän
till minimum fem för domförhet även i
det fall, där det nu sitter full nämnd.
Justitieministern idgick från att den
nya regeln skulle bli, att sex nämndemän
skulle kallas och att endast vid förfall
en nämnd med fem skulle vara domför.
Justitieministern jämförde detta med
tremannanämnden och sade att i det
förra fallet nämnden alltså skulle vara
dubbelt så stor. Till detta vill jag foga
den anmärkningen att det nog är allmän

1 Första kammarens protokoll 1957. Nr 29

praxis, att när det skall sitta tre i nämnden
för att den skall vara domför kallas
fyra. Man vill också i de fallen ha
en reserv för eventuella förfall eller
oförutsedda omständigheter, och justitieministerns
jämförelse stämmer alltså
inte till alla delar.

Den fråga, som i detta sammanhang
borde ha utretts och noggrant övervägts,
är huruvida man för den övervägande
delen av brottmålen även för häradsrätternas
del verkligen kan nöja sig
med tre i nämnden. Utredningsförslaget
gick ju ut på att det skulle vara två
i nämnden i dessa fall. Propositionens
förslag om tre innebär alltså en förbättring.
Förslaget om två nämndemän var
ju praktiskt taget identiskt med den organisationsform
som tidigare förekom i
mindre rådhusrätter, d. v. s. borgmästare
och två illitterata rådmän. Att detta var
en otillfredsställande organisationsform,
har ju varit allmänt erkänt. Även en
nämnd på tre anser jag emellertid vara i
minsta laget, och jag tror inte att man i
riksdagsbehandlingen år 1954 kan finna
någon rekommendation för en sådan sammansättning
av nämnden i de mål, som
då var i fråga. Därvid är ytterligare att
märka att man den gången inte alls hade
uppe till behandling frågan om de mål,
i vilka det var fråga om att döma till
fängelse. Dessa är emellertid med nu,
och det ger ju en något annan aspekt
på frågan. Men även de vanliga trafikmålen,
där det i regel inte förekommer
fängelse i domen, är nog ofta av så
komplicerad karaktär, att man har anledning
säga sig att ett större antal
nämndemän än tre skulle vara av största
värde.

Man kan sålunda anse, att det ändå
är ganska tveksamt, vilken utvecklingen
här skall bli, och jag vill erinra om
att när rättegångsreformen genomfördes,
var det med en viss tvekan som man
vidtog en minskning av nämndemännens
antal. Det fanns förslag om en längre
gående minskning, men det var nog
den allmänna opinionen, inte minst från
lekmannahåll, som ansåg att man icke
borde gå lägre ned än till sju. Det är
möjligt all man efter en tid kan fortsätta

Nr 29

Onsdagen den 11 december 1957

Lagförslag om ändring i rättegångsbalken
en bit på den vägen, men därifrån och
ned till en nämnd, som i det övervägande
flertalet mål skulle bestå av endast
tre nämndemän, är det ett så stort
steg, att man måste sätta ett frågetecken
för en sådan åtgärd.

Man kommer sedan in på frågan hur
allvarlig situationen är, vilka viktiga skäl
som har föranlett att man tagit upp denna
fråga nu och brutit den ut ur dess naturliga
sammanhang. Det skäl, som åberopats,
är de besvärande arbetsbalanserna
vid vissa rådhusrätter, men det
har ju gått en viss tid sedan stadsdomstolsutredningen
framlade sitt förslag,
och bara under den tiden har situationen
avsevärt förbättrats. Antalet domstolar,
som har någon större balans, har
nedgått, så att man nu kan räkna dem på
ena handens fingrar. Jag skall inte säga
annat än att förhållandena vid Stockholms
rådhusrätt är otillfredsställande,
men även där har situationen avsevärt
förbättrats. T. ex. i fråga om trafikmålen,
som kanske tidigare var den besvärligaste
gruppen, har man nu kommit ned
till en balanssiffra på omkring 25 procent.
Det betyder att det skulle ta i genomsnitt
tre månader från det att målen
kommer in, till dess de avgjorts.

Över huvud taget har här i propositionen
talats om balansernas storlek med
användande av siffror, som anger balansens
storlek i procent av årsavverkningen.
Jag bär inte sett den metoden använd
tidigare. Det är väl riktigt, att det
är en ganska god metod att mäta arbetsbalansens
storlek, men den kan kräva någon
förklaring för att man skall förstå
innebörden i de siffror som meddelas.

I propositionen har t. ex. framhållits
som exempel på besvärande arbetsbalanser,
att den legat vid 15 procent av
årsavverkningen. Jag kan inte dela den
meningen att detta innebär någon besvärande
balans. Det innebär att det
förflyter i genomsnitt inte fullt två månader
mellan den tid, då ett mål kommer
in och då det avgöres. Då det med
hänsyn till den tid, som går åt för att
kalla parter och vittnen, och till att
domstolen måste sätta ut målen till
lämpliga sammanträdesdagar, i normala

m. m.

fall knappast är tänkbart att få målen
avgjorda på kortare tid än en å en och
en halv månad, och om man betänker att
det förekommer en viss periodicitet i
tillströmningen så att målen kommer
så att säga i vågor, kan man, om det
skall vara möjligt att utnyttja en domstols
fulla arbetskapacitet, inte rimligen
ha det så ordnat, att den kan taga upp
och avgöra målen utan något som helst
dröjsmål även under de tider, då måltillströmningen
är ovanligt stor. Man
måste i stället räkna med att balansen
växlar något under årets lopp. Det finns
en viss årstidsperiodicitet, som hänger
samman till exempel med sommarens
inverkan på bilolyckornas antal och sådant,
och när det samlas ett något större
antal mål, får de avarbetas under
tider, då tillströmningen är mindre. En
balans, som innebär att det tar omkring
två månader från det att målen kommer
in och till dess att de blir avgjorda, är
därför ingenting att tala om.

Jag kan också jämföra bl. a. med
förhållandena i min egen domsaga. Vi
hade vid sista årsskiftet en balans på
18 procent, och det innebär, enligt
vad som framgår när man ser förhållandena
i domsagan inifrån, att vi under
större delen av året inte har någon
balans utan kan sätta ut målen omedelbart,
men det kan under vissa perioder
samlas en del mål på hög, som får
avarbetas under den närmaste tiden.
För några år sedan var siffran nere i
15, men det året var faktiskt tillströmningen
så ringa, att man kan säga att
domstolens fulla arbetskapacitet inte
utnyttjades.

Man kan också jämföra med de diskussioner
om arbetsbalansens storlek som
fördes här i riksdagen för inte så länge
sedan när det gällde kammarrättens
förhållanden. Där talades om att det
normalt tog tre år, innan ett mål blev avgjort,
och detta betecknades då som inte
särskilt avskräckande utan något som
man gott kunde tolerera. Mot den bakgrunden
får man ju säga, att situationen
i underrätterna är ganska tillfredsställande,
om man undantar några enstaka
fall.

Onsdagen den 11 december 1957

Nr 29

Lagförslag om ändring i rättegångsbalken m. m.

ket som den nuvarande tredomarsammansättningen,
blir vinsten skäligen li -

Den metod för avarbetande av balanserna
som man här föreslagit ur just
denna synpunkt är nog diskutabel ur
flera synpunkter. Om den — eventuellt
-— innebär ett billigare sätt att avarbeta
balansen t. ex. för Stockholms stad,
som ju har det värst, medför den å
andra sidan en avsevärd ekonomisk belastning
för de städer, som har en domstolsorganisation
som bemästrar situationen;
de påtvingas nya kostnader för
nämndemän, eventuellt också för åklagare
och för lokaler, men kan inte utnyttja
de domare som är fast anställda.
Det innebär sålunda att man låter övriga
städer betala för Stockholms del.

Man kan också ha sina tvivel om huruvida
det verkligen är någon större
vinst ur arbetsbesparingssynpunkt med
den föreslagna ordningen. Man säger att
man med de tre domare, som nu sitter,
skulle kunna organisera tre avdelningar,
som skulle kunna avarbeta tre gånger
så många mål. I varje fall bland rådhusrätterna
är det emellertid en allmän
uppfattning, att en avdelning med en
domare och tre nämndemän inte på en
rättegångsdag kan avarbeta lika mycket
som en avdelning med tre jurister. Hur
stor skillnaden är, kan jag inte bedöma,
men sannolikt är det i varje fall någon
skillnad.

Vad sedan beträffar juristernas medverkan
är den ju inte förlagd enbart till
sammanträdesdagarna. Det åtgår åtskillig
tid till förberedelse och uppsättande
av domar. Jag tror exempelvis att en
domstolssammansättning med en jurist
och en juridiskt utbildad sekreterare
kan avverka, per vecka eller månad räknat,
ungefär lika många mål som två
avdelningar med var sin domare och
var sin icke juridiskt utbildade sekreterare,
ty de icke juridiskt utbildade
sekreterarna kan inte utnyttjas för det
förberedande arbetet och för uppsättande
av domar annat än i mycket ringa
utsträckning. Sannolikt blir det därför
den rationella anordningen, att man
med den föreslagna organisationen får
använda två jurister på varje avdelning,
och om den avdelningen, i varje fall per
rättegångsdag, inte avverkar lika inyc -

ten.

Vid övervägande av dessa synpunkter
har jag för min del liksom andra reservanter
kommit till den uppfattningen,
att så starka skäl inte talar för ett utbrytande
av denna fråga såvitt angår rådhusrätterna,
att man inte kan avvakta
och bedöma frågan i ett större sammanhang,
helst i sammanhang med hela frågan
om underrätternas organisation efter
det att rådhusrätterna blivit förstatligade.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Herr AHLKVIST (s):

Herr talman! Jag kunde nöja mig
med att med hänvisning till vad statsrådet
och chefen för justitiedepartementet
redan anfört yrka bifall till utskottets
hemställan. Då jag emellertid redan
hade begärt ordet, kanske jag ändå skall
något beröra dessa frågor.

Såväl när man läser reservationen
som när man lyssnar till reservanterna,
kan man inte uraktlåta att få den uppfattningen,
att reservanterna motiverar
något i överkant, kanske inte heller alltid
helt konsekvent, och därför inte
verkar alltför övertygande.

Man har kanske lättare att förstå reservanternas
ståndpunkt, om man ser
denna fråga i sin historiska belysning.
Reservanterna är angelägna att framhålla
att de i likhet med utskottet är vänner
av ett ökat lekmannainflytande och
att de önskar en mera enhetlig underrättsorganisation,
men de drar inte konsekvenserna
av detta utan ställer yrkande
om avslag på ett förslag i propositionen,
som just syftar till ett ökat
lekmannainflytande och en enhetligare
underrättsorganisation.

I häradsrätterna har det ju sedan
länge förekommit ett lekmannainflytande,
och det betraktas väl av alla som
en helt naturlig organistion. Lekmannainflytandet
i rådhusrätterna är av väsentligt
yngre datum, och enigheten om
detta inflytande har inte heller varit

Nr 29

Onsdagen den 11 december 1957

Lagförslag om ändring i rättegångsbalken
så särskilt omfattande vid en tidigare
behandling av detta ärende.

Jag skall inte fördjupa mig alltför
mycket i historien men vill erinra om
att när 1931 års riksdag förelädes förslaget
om principbeslut om processreformen,
och man i samband därmed tog
upp lekmannainflytandet i rådhusrätterna,
anslöt sig andra kammaren till
denna tanke, medan första kammaren

— som väl på den tiden kunde betraktas
som mera konservativ än medkammaren

— avslog förslaget.

I samband med 1942 års processreform
upptogs emellertid i viss mån lekmannainflytande
i rådhusrätterna, och
jag skulle nog vilja säga att den form
för domförhetsregler, som upptogs i
propositionen 1942, i varje fall var konsekvent.
Den räknade nämligen med att
det i enklare mål, där endast böter
kunde ifrågakomma och där det inte
fanns anledning anta att någon målsägande
förekom, skulle räcka med en
juristdomare. I brottmål, där frihetsstraff
kunde ifrågakomma, dock inte
överstigande två års straffarbete, föreslogs
ett juristkollegium av minst tre,
högst fyra. I brottmål, där straffarbete
över två år ingick i straffskalan, föreslogs
likaledes ett juristkollegium, förstärkt
med lekmannanämnd. Man kan
säga att denna uppbyggnad var så till vida
konsekvent, att domstolsorganisationens
kvalitet steg i takt med brottens
svårighetsgrad.

Vid riksdagsbehandlingen antogs de
två första leden. Däremot gjordes en
ändring i det tredje ledet, och motiveringen
var, att om tre eller fyra juristdomare
skulle handlägga dessa mål, så
finge lekmännen intet inflytande. Man
ändrade därför sammansättningen till
en juristdomare jämte lekmän, och den
ordningen har sedan dess varit gällande.

Det framgår av remissvaren i samband
med nu föreliggande reformförslag,
att delade meningar råder om vilken
domstolsform som är den mest kvalificerade,
ett juristkollegium eller en
jurist plus lekmän. Vissa rådhusrätters
remissvar innebär uppenbart, att man

m. m.

har den kvantitativt starkaste domstolsorganisationen
för de enklare målen
och den mindre kvalificerade för de
svårare brottmålen. Redan i samband
med 1942 års processreform föreslog
två av lagrådets ledamöter eu annan
ordning, som helt sammanfaller med de
domförhetsregler som föreslås i den nu
framlagda propositionen.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan
på den nu föredragna punkten.

Fru SJÖSTRÖM-BENGTSSON (s):

Jag antar att kammarens ledamöter
har observerat, att bland utskottets åtta
reservanter återfinns inte mindre än
fem jurister. Man skulle kanske kunna
tycka att den sakkunskap, som de besitter,
borde vara avgörande i en fråga
som så nära berör deras arbetsområde.
Men enigheten bland juristerna är inte
hundraprocentig, ty även under utskottets
utlåtande återfinner vi en jurist.
Men jag vill säga att dessa saker inte
bara är ett juristernas intresse utan
också — jag skall dock inte säga i första
hand — ett intresse för allmänheten
och för dem bland allmänheten som även
eller annan anledning blir ställda
inför domstol. Vad departementschefen
här föreslår är ju, som han själv har
påpekat, ett vidgat lekmannainflytande
i rådhusrätterna. Nära nog alla anser
att under den tid som gått — jag tror
att det nu är tio år — sedan rådhusrätterna
fick lekmannanämnd i vissa
mål, varit till gagn för den åtalade, och
att också doinarkåren i stort sett ansett
att den fungerat tillfredsställande och
varit till nytta för domstolarna.

Naturligt nog är inte tillfredsställelsen
bland domarna helt utan undantag.
Det finns helt säkert bland dem en och
annan, som med viss skepsis ser på lekmännens
medverkan vid domstolarna.
Det kan tänkas att man bland de remissinstanser,
vilka velat avslå departementschefens
förslag, skulle kunna plocka
fram en och annan domare, som är
helt ointresserad av lekmannamedverkan
vid domstolarna. Men eftersom det
stora flertalet vitsordar nämndens be -

Onsdagen den 11 december 1957

Nr 29

Lagförslag om ändring i rättegångsbalken m. m.

tydelse, har jag mycket svårt att förstå,
varför inte en nämnd skulle kunna vara
gagnelig även i de mål, som det här är
fråga om och som visserligen betecknas
som enkla men inte alltid är det. Man
kan inte heller bortse från att allmänhetens
förtroende för domstolarnas
handläggning av målen ökats, sedan
nämndinstitutionen inrättats. Varför
skulle detta inte också bli fallet med
handläggningen av de mål det här är
fråga om?

Även om dessa lekmannamässiga synpunkter
för mig har stor betydelse, finnes
en annan, ytterst betydelsefull sida
av problemet. Det är frågan om rådhusrätternas
arbetskapacitet, som nu är ett
problem, vilket i hög grad berör dem
bland allmänheten, som av en eller annan
anledning blir åtalade för brott av
skilda slag. Med den ordning, som nu
råder, händer det, att en åtalad kan få
vänta långa tider, ända upp till ett år,
ja, stundom ännu längre, innan han blir
ställd inför domstol. Här måste något
göras, och det måste göras snarast möjligt.
Jag anser att man är skyldig att
taga den allra största hänsyn till den enskilda
människa som berörs av detta.
Alla måste inse, hur deprimerande det
kan vara att gå och vänta på en dom,
även om det endast skulle vara fråga
om böter. Jag sade »endast böter», men
dessa kan i vissa fall bli så stora, att de
sätter den åtalades hela ekonomi i gungning,
När det gäller att få fram målen
kan vi inte vänta på stadsdomstolsutredningens
slutliga betänkande. Här anser
jag att man med tanke på de åtalade
måste få fram en förändring som kommer
att gälla fortast möjligt.

Reservanterna vill göra gällande, att
den föreslagna ordningen inte skulle vara
tidsbesparande, därför att målens
handläggning med nämnd skulle taga
längre tid än när de avgöres av tre domare.
Det är möjligt att det tar något
längre tid att avgöra ett mål med nämnci,
men jag anser att man kan ändå vinna
tid genom att få tre domstolar som arbetar
i stället för eu. Det är min tro, och
i denna tro kan jag inte rubbas, förrän
jag får exakta bevis på motsatsen.

Jag ber, herr talman, att liksom herr
Ahlkvist få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr ANDERSON, CARL ALBERT, (s):

Herr talman! Ett studium av namnförteckningen
över utskottsreservanterna
ger vid handen, att utskottets jurister så
när som på ett undantag har samlat sig
omkring de reservationsvis anförda synpunkterna.
Detta förhållande förtjänar
givetvis mycket stort beaktande. Jag tänker
därvidlag självfallet inte i första
hand på den bedömning, som kårsynpunkter
medvetet eller omedvetet kan
leda till, utan fastmera på den rättskunskap
och den erfarenhet, som reservanterna
i sin egenskap av jurister besitter.
Denna iakttagelse borde kanske föranleda
att man stannade upp ett ögonblick
och diskuterade just dessa detaljer. Men
jag har den uppfattningen, att justitieministern
på ett så övertygande sätt i
sitt inledningsanförande har klarlagt
dessa förhållanden och även bemött de
skäl, som reservanterna anfört, att reservanternas
synpunkter inte kan tillmätas
den sakliga tyngd, som motiverar ett
avslag på propositionen.

Vad jag också ville säga är, att man
kan få den uppfattningen med hänsyn till
det engagemang, som stockholmsbänken
har visat i denna fråga, att Stockholms
stad vore ointresserad av en ändring av
nuvarande förhållanden. Så är emellertid
inte fallet, även om reservanternas talesmän
i sina anföranden närmast ger ett
intryck av att situationen ej är så besvärande
i Stockholms stad och att man
därför vill bagatellisera förhållandena
där.

I en skrivelse till lagutskottet i oktober
detta år, den 23 oktober, framhöll
stadens ansvariga instans, dess rätts- och
polisdirektion, det besvärande läge man
befann sig i vid rådhusrätten, och det
säges i skrivelsen bland annat: »Det bekymmersamma
läget vid rådhusrätten i
Stockholm gör det enligt direktionens
mening särskilt angeläget att riksdagen
biträder Kungl. Maj ds förslag till förändrad
sammansättning av rådhusrätt i

Nr 29

Onsdagen den 11 december 1957

Lagförslag om ändring i rättegångsbalken
brottmål. För rådhusrättens i Stockholm
del och särskilt ur de synpunkter
som Stockholms stads rätts- och polisdirektion
har att företräda är det betydelsefullt
att sådana ändringar i rättegångsbalkens
domförhetsregler genomföras
att rådhusrätten med i huvudsak
oförändrad personalorganisation kan avgöra
ett större antal mål än för närvarande.
»

Jag vill till detta foga den reflexionen,
att om detta uttalande och om denna
framställning har alla politiska partier
i Stockholms stad varit fullt ense.
Ett undantag finns — en reservant —
men i övrigt är hela direktionen och
även de efterföljande instanserna fullständigt
eniga.

Direktionen åberopar också den skrivelse,
som gjordes redan 1956, när man
tillstyrkte den dåvarande stadsdomstolsutredningens
framlagda förslag. Det sades
också där, att direktionen tillmätte
den framtida utvecklingen vid Stockholms
rådhusrätt stor betydelse. Man
fortsätter vidare: »På grund av stadens
fortgående tillväxt och särskilt med hänsyn
till biltrafikens utveckling kunde
man nämligen räkna med en fortgående
stegring av just det slags brottmål som
voro avsedda att handläggas av de nya
brottsmålsavdelningarna.»

Det kan också tilläggas, att vad direktionen
för ett år sedan framhöll beträffande
en väntad ökad måltillströmning
och därigenom en ökad arbetsbelastning
vid rådhusrätten har visat sig stå i
överensstämmelse med den faktiska utvecklingen
under det senaste året. Man
har redogjort för den faktiska situationen
vid Stockholms rådhusrätt och konstaterar,
att den är ytterligt besvärande
och att såväl på brottmålsavdelningarna
som på tvistemålsavdelningarna förekommer
väntetider, som överskrider vad
som kan anses vara försvarligt. Detta
gäller i synnerhet — något som jag vill
understryka — vid de avdelningar, som
handlägger allmänna tredomarbrottmål.
Man konstaterar i skrivelsen, att antalet
oavgjorda mål vid dessa avdelningar den
1 oktober 1957 totalt utgjorde 2 490, varvid
icke medräknats sådana mål, där

m. m.

svaranden av en eller annan anledning
icke kunnat anträffas. Och man tillägger
— vilket jag vill understryka — att antalet
balanserade mål vid tredomarbrottmålsavdelningarna
inte någon gång
under de senaste åren varit så högt som
för närvarande. Även vid den avdelning,
som handlägger endomarbrottmål, finnes
en betydande balans, medan däremot
situationen för familjerättsmålen
och trafikmålen —■ vilket också framhållits
av reservanterna — är något gynnsammare.
Dessa senare avdelningar kan
uppvisa en mindre nedgång i antalet
oavgjorda mål. De avdelningar, som avgör
allmänna tvistemål, arbetar med en
betydande balans, och väntetiden mellan
slutförd förberedelse och huvudförhandling
utgör i genomsnitt mellan tre och
fyra månader.

Av det anförda torde framgå, att de
ansvariga instanserna i Stockholms stad
är helt för den reform som i propositionen
och nu av utskottet föreslås.

Jag ber, herr talman, att med det sagda
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Fru GÄRDE WIDEMAR (fp):

Herr talman! Det har i debatten här
ifrågasatts, att vi från reservanternas sida
inte skulle vara så helhjärtat engagerade
för ett ökat lekmannainflytande när
det gäller brottmålen. Jag vill bara ännu
en gång bekräfta, att vi inom utskottet
är eniga om att få till stånd ett ökat lekmannainflytande
när det gäller dessa
mål, och jag tycker inte att det är riktigt
att åberopa första kammarens
ståndpunkt år 1931 gentemot mig.

Då det här i debatten frågades, om det
ansågs kvalitativt bättre med en jurist
och lekmän än med ett juristkollegium,
vill jag säga att det inte är detta som det
här är fråga om. Vi har aldrig velat ifrågasätta
annat än att tre jurister helt och
hållet skulle motsvaras av en jurist och
full nämnd, d. v. s. sju till nio lekmän,
vilket är den organisation som finns vid
häradsrätten. Visserligen har utredningen
i sitt betänkande uttalat att den anser
att tre jurister är en kvalitativt bättre

Onsdagen den 11 december 1957

Nr 29

Lagförslag om ändring i rättegångsbalken m. m.

sammansättning av domstolen, men detta
har vi inte gjort gällande här, utan vår
ståndpunkt är, att man inte bör skapa
en domstol vid Stockholms rådhusrätt
som är kvalitativt sämre än en häradsrätt
med ett större antal nämndemän.
Det är givet att den ökade måltillströmningen
måste motsvaras av en ökad kapacitet
i domstolarna. Det vill vi understryka.
Frågan är, om det skall ske på
det sätt som propositionen föreslår eller
om det skall ske inom den ordinarie organisationens
ram.

Herr Carl Albert Anderson betygade
stadens intresse och vilja att klara upp
den situation som uppkommit. Vi har
inte alls betvivlat stadens intresse härvidlag.
Detta är tillräckligt tydligt ådagalagt
genom det beslut som fattades för
några dagar sedan att inrätta en ny tredomaravdelning
från och med den 1 januari.
Jag hoppas att, som jag sade tidigare,
målavverkningen i och med detta
skall kunna ske i betydligt snabbare takt
än hittills.

Rättsdirektionen har visserligen tillstyrkt
denna reform, men rådhusrättens
majoritet har avstyrkt den. Detta måste
man också ta en viss hänsyn till.

Vidare vill jag säga att det ju inte är
stor idé att här tala om den balans som
finns i tvistemål och endomarbrottmål,
därför att den i alla fall inte kan påverkas
av denna reform. Det är riktigt att
det i Stockholms stad finns en målbalans
beträffande tredomarbrottmål per
den 1 oktober i år på 2 490 mål, men den
totala balansen är betydligt större; i endomarbrottmålen
finns en balans på
2 349 mål, och för nämndmålen är balansen
857. Jag skall inte nämna siffrorna
för tvistemål, ty de har ingen betydelse,
men jag vill stryka under att den
reform, som här föreslås, på intet sätt
kan komma till rätta med hela problemet
om målbalansen, utan för detta fordras
krafttag från de kommuners sida,
där sådan balans har uppkommit. Det
är klart att rättsskipningen i städerna
måste anpassas efter måltillströmningen.
Den inflyttning som skelt till åtskilliga
städer, bland annat Stockholm, under
senare år är huvudanledningen till mål -

tillströmningen, och felet är att man inte
på ett tidigt stadium har vidtagit den utökning
av rådhusrättens kapacitet som
borde ha skett. Nu har staden fått upp
ögonen för att det är nödvändigt, och
därför tycker jag att man bör avvakta
och se vad den nya avdelningen kan uträtta,
innan man beslutar en reform i
förevarande fall.

Herr ALEXANDERSON (fp):

Herr talman! Herr Carl Albert Anderson
diskuterade ytterligare något frågan
om balansen vid Stockholms rådhusrätt
och andra domstolar. Jag vill bara i anledning
därav påpeka att det verkligt
oroväckande i en sådan här situation
inte är att det finns en balans av en viss
storlek över huvud taget, men det blir
oroväckande, när balansen visar en tendens
att öka för varje år. Detta innebär
att domstolen inte hinner med den arbetsbörda,
d. v. s. de inkommande mål,
som varje år ger. Nu är emellertid situationen
den, att sedan frågan togs upp av
utredningen, har läget förbättrats. Balanserna
har efter hand i stort sett minskat,
och detta visar just att man kan
komma till rätta med situationen och
komma ned till en normal balans utan
att tillgripa den åtgärd som här föreslås.

Jag vill också säga att reservanterna
i huvudsak ser på den här frågan ur
principiella synpunkter och därför har
yrkat rent avslag. Frågan om kostnaderna
för de städer, som nu inte har några
svårigheter men blir ålagda att ta på sig
extra kostnader, vilka inte är motiverade
av deras situation, har för oss mera
varit en bisynpunkt. För dem, som eventuellt
fäster större vikt vid den synpunkten,
bar vi emellertid i reservationen
även tagit in ett alternativt yrkande som
går ut på att om majoritetens förslag går
igenom och ändringarna i rättegångsbalken
genomförs, så skall det finnas
möjlighet att efter ansökan av vederbörande
stad Kungl. Maj:t medger anstånd
längre eller kortare tid med de nya reglernas
ikraftträdande, eventuellt till dess
att stadsdomstolarnas förstatligande blir

Nr 29

Onsdagen den 11 december 1957

Lagförslag om ändring i rättegångsbalken m. m.

genomfört. Därest utskottets förslag
blir antaget, kommer jag, när vi når
fram till övergångsbestämmelserna, att
yrka bifall till reservationen även på den
punkten.

Herr JOHANSSON, THEODOR, (ep):

Ilerr talman! Det är självfallet att det
för en lekman kan ha sina vanskligheter
att ge sig in i en debatt i denna fråga,
och det kan även vara svårt att bedöma
det här ärendet. Vad jag särskilt har
tagit hänsyn till är å ena sidan behovet
av den föreslagna reformen och å andra
sidan, huruvida densamma kan brytas
ut ur den pågående utredningen utan
att det föranleder några olägenheter.
Det är just dessa två saker som jag särskilt
har fäst mig vid.

Som stöd för bedömningen, huruvida
denna reform är behövlig, vill jag
anföra ett citat från s. 39 i Kungl.
Maj:ts proposition. Där säger man bland
annat: »Tämligen allmänt bekräftas ■—
vare sig vederbörande remissinstans
tillstyrker förslagets genomförande eller
förordar andra åtgärder — att förhållandena
vid de större rådhusrätterna,
i synnerhet Stockholms rådhusrätt,
påkallar snara åtgärder för att motverka
målbalansen. Riksåklagarämbetet uttalar
exempelvis, att eftersläpningen i
målavverkningen vid de större rådhusrätterna
är så betydande, att snabbt verkande
åtgärder är erforderliga. Svea
hovrätt anser arbetssituationen vara sådan,
att åtgärder till motverkande av den
stigande målbalansen icke kan anstå,
tills utredningens uppdrag slutförts.
Statsåklagaren i Stockholm framhåller,
att tillströmningen av tredomarbrottmål
alltjämt ökar samt att vid Stockholms
rådhusrätt en avsevärd balans av sådana
mål föreligger. Jämväl statsåklagaren
i Malmö understryker, att en betydande
balans av tredomarbrottmål förekommer
särskilt vid de större rådhusrätterna.
Sveriges advokatsamfund
finner det uppenbart, att de större rådhusrätterna
med nuvarande organisation
icke är i stånd att på tillfredsställande
sätt bemästra sina arbetsuppgifter.

De besvärande målbalanserna har, särskilt
i fråga om tredomarbrottmålen,
lett till orimligt långa väntetider, vilket
innebär allvarliga olägenheter ur straffrättslig
och straffprocessuell synpunkt.»
Det är just dessa synpunkter som jag
har fäst mig vid och som har föranlett
att jag liksom Kungl. Maj :t anser att det
måste vidtas några åtgärder för att avarbeta
målbalansen.

Justitieministern har lämnat en uttömmande
motivering för behovet av
denna reform — jag vill också understryka
detta. Det är även fullt klart, att
ändringen av rådhusrättens arbetssätt
inte på något sätt kommer att påverka
den fortsatta utredningen, utan man
räknar med att denna utbrytning kan
ske utan någon som helst olägenhet.
Detta är naturligtvis mycket viktigt i
detta sammanhang.

Det är vidare självfallet riktigt, såsom
det har sagts här, att det i vissa
mål är ett slöseri med kvalificerad arbetskraft
att ha tre domare och att man
genom att gå över till regeln med en
domare och tre nämndemän kan avarbeta
mer än på det andra sättet. Det är
ju detta förhållande som har föranlett
propositionen.

Inom utskottet har man varit ense om
ett ökat lekmannainflytande. Det har
också på åtskilliga håll framhållits, att
man skall sträva efter en sådan reform.
Det är därför som jag förundrar mig
över att man inte kunnat enas om att
tillstyrka propositionen. Detta skulle ju
inte innebära någonting annat än att
man får just ökat lekmannainflytande
vid rådhusrätterna — samma lekmannainflytande
som redan finns i häradsrätterna.

Vidare har påvisats, att det uppstår
vissa besvärligheter med bevisföringen,
när lång tid förflyter från det brottet
är begånget, tills dom avkunnas. Det
blir svårare att skaffa bevis och svårare
att få klara och sakliga uppgifter vid
bevisföringen. Det är därför synnerligen
angeläget att få reformen genomförd.

.lag har, som sagt, tagit ställning i
denna fråga just av dessa skäl, dels för

Onsdagen den 11 december 1957

Nr 29

Lagförslag om ändring i rättegångsbalken m. m.

att reformen är oundgängligen behövlig
och dels att den inte på något sätt kommer
att påverka den pågående utredningen.

Jag ber med dessa ord att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Fru SJÖSTRÖM-BENGTSSON (s):

Herr talman! Jag vill bara konstatera,
att — såvitt jag har uppfattat ■— reservanterna
icke sagt ett ord om allmänhetens
intresse i detta fall.

Jag nämnde i mitt första anförande
— jag vill understryka det nu — att
här gäller det inte enbart ett juristernas
intresse, utan det är också ett intresse
för den bland allmänheten, som
har begått brott, att få sin sak avgjord
inför domstol snarast möjligt. Det kan
inte få vara som det är nu, att man får
vänta på sin dom ända upp till ett år
eller ännu längre tid.

Det är detta förhållande som främst
har föranlett mig att skriva under utskottets
utlåtande. Om man kunde frigöra
någon av de tre jurister som nu
sitter i den kollegiala domstolen och låta
vederbörande tjänstgöra vid de verkligt
svåra brottmålen, där det finns en
stor nämnd, kanske vi skulle komma
ifrån det, som i synnerhet rör de unga
lagbrytarna, nämligen att det förflyter
så lång tid från det de blir åtalade till
dess de får sin dom, att de under tiden
hinner begå en hel del brott, som förorsakar
nya utredningar och som försenar
deras omhändertagande.

Jag vill bara ha sagt detta, innan
klubban faller.

Herr ALEXANDERSON (fp):

Herr talman! Med anledning av vad
fru Sjöström-Bengtsson sagt vill jag poängtera
vad jag framhöll i mitt första
anförande, nämligen att vi inom utskottet
är helt ense om att man inte bör
tolerera stora dröjsmål i rättsskipningen
på grund av stora balanser vid domstolarna.
Men vi har ju konstaterat, att
situationen vid så gott som alla domstolar
inte är så allvarlig. Med anled -

ning av herr Theodor Johanssons inlägg
vill jag understryka att situationen
har avsevärt förbättrats sedan den tidpunkt
då stadsdomstolsutredningens
förslag framlades och yttrandena däröver
avgavs. Att det kanske ändå på en
del håll förflyter lång tid, tills en person
blir ställd inför rätta för brott som
han har begått, beror huvudsakligen på
bristande resurser inom polis- och
åklagarväsendet. Det är där, inte vid
domstolarna, som de stora dröjsmålen
uppkommer.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen i enlighet med
de yrkanden, som därunder framkommit,
gjorde propositioner, först på godkännande
av de nu föredragna paragraferna
samt vidare därpå att desamma
skulle avslås; och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på paragrafernas godkännande, sig
finna denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Fru Gärde Widemar begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som godkänner 1 kap. 11 och 12
§§ av Kungl. Maj:ts i punkten A 1 av
första lagutskottets utlåtande nr 38 behandlade
lagförslag'', röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, avslås nämnda delar av
ifrågavarande lagförslag.

Då emellertid fru Gärde Widemar begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Nr 29

Onsdagen den 11 december 1957

Lagförslag om ändring i rättegångsbalken
Ja — 89;

Nej — 38.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

6 kap. 1 och 9 §§ samt 29 kap. 1, 3, 4
och 6 §§

Godkändes.

Övergångsbestämmelsen

Herr ALEXANDERSON (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationens andra alternativ.

Efter härmed slutad överläggning yttrade
herr talmannen, att i avseende på
den nu förevarande övergångsbestämmelsen
endast yrkats, av herr Alexanderson,
att nämnda bestämmelse skulle
godkännas med det tillägg, som i andra
hand förordats i den av herr Rylander
m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner,
först på godkännande av
övergångsbestämmelsen med den lydelse,
utskottet föreslagit, samt vidare enligt
herr Alexandersons yrkande; och
förklarade herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på övergångsbestämmelsens
godkännande enligt utskottets
förslag, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Alexanderson begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som godkänner övergångsbestämmelsen
i Kungl. Maj:ts i punkten A 1 av
första lagutskottets utlåtande nr 38 behandlade
lagförslag med den lydelse utskottet
föreslagit, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes utskottets förslag
till övergångsbestämmelse med det
tillägg, som i andra hand förordats i den
av herr Rylander m. fl. vid utlåtandet
avgivna reservationen.

ni. m.

Då emellertid herr Alexanderson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 90;

Nej — 38.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Ingressen och rubriken

Godkändes.

Utskottets hemställan i punkten A 1

Förklarades besvarad genom kammarens
föregående beslut.

Punkterna A 2 och B

Vad utskottet hemställt bifölls.

Föredrogos ånyo utrikesutskottets utlåtanden: nr

9, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
om godkännande av handelsavtal
mellan Sverige och Folkrepubliken
Kina; samt

nr 10, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
tilläggsprotokoll nr 9 till överenskommelsen
den 19 september 1950 angående
upprättande av en europeisk betalningsunion.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 177, i anledning av
väckta motioner om utredning och ändrad
redovisning av de s. k. Guadeloupemedlen,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Onsdagen den 11 december 1957

Nr 29

Ang. löneställningen för länsskolinspektör
in. m.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 178, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa lönefrågor
med anledning av ändrad organisation
av den lokala och regionala skolledningen
m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

I detta utlåtande liade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts i proposition nr 183 framlagda
förslag samt med avslag å motionerna
II: 704 och II: 705,

1) godkänna av departementschefen i
statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden
för den 17 oktober 1957 förordade
grunder för bestämmande av undervisningsskyldigheten
för lärare i läroämnen
vid de allmänna läroverken
m. fl. läroanstalter, att tillämpas tills vidare
från och med läsåret 1958/59;

2) godkänna av departementschefen
förordade grunder för bestämmande av
antalet ordinarie lärartjänster i läroämnen
vid det allmänna skolväsendet, att
tillämpas tills vidare från och med redovisningsåret
1958/59;

3) godkänna de av departementschefen
förordade förslagen rörande löneställningen
för vissa skolledartjänster
m. m.;

4) bemyndiga Kungl. Maj:t att i huvudsaklig
överensstämmelse med vad departementschefen
anfört vidtaga erforderliga
åtgärder för förslagens genomförande
från och med den 1 juli 1958;

5) besluta, att på personalförteckning
för länsskolnämnderna skulle från och
med budgetåret 1958/59 vara uppförda
55 skolinspektörstjänster i lönegrad Bo 1.

Enligt det av Kungl. Maj:t framlagda
förslaget skulle till skolinspektör, som
förordnades till länsskolinspektör, utgå
särskilt årsarvode med 3 600 kronor (befattningsarvode).

I motionen II: 705, av herrar Edlund
och Braconier, hade hemställts, att riksdagen
måtte besluta, att lön till länsskolinspektör
skulle utgå enligt lönegrad B
1 jämte en avlöningsförstärkning om
3 600 kronor.

Reservationer hade anmälts

1) av herr Bergh, som ansett, att utskottets
yttrande bort hava den lydelse,
som i reservationen angivits, samt att utskottet
bort under 3 och 4 hemställa, att
riksdagen måtte, i anledning av Kungl.
Maj :ts förslag samt med bifall till motionen
II: 705 och med avslag å motionen
II: 704,

3) godkänna de i reservationen förordade
förslagen rörande löneställningen
för vissa skolledartjänster m. in.;

4) bemyndiga Kungl. Maj:t att i huvudsaklig
överensstämmelse med vad i
reservationen anförts vidtaga erforderliga
åtgärder för förslagens genomförande
från och med den 1 juli 1958;

2) av herrar Ohlon, Ståhl och Löfroth,
vilka dock ej antytt sin mening.

Herr BERGH, RAGNAR, (h):

Herr talman! Det är inte utan bävan,
som jag försöker nalkas det ganska snårbevuxna
område, som vi kallar för lönesystemet
i vårt land. Man frestas
ibland att påminna sig en gammal elak
definition på filosofi, där det heter, att
filosofi är ett systematiskt missbruk av
en för detta ändamål särskilt uppfunnen
terminologi. Inom denna hemliga vetenskap
rör man sig med begrepp och uttryck,
som det är ytterst svårt för en
naturlig människa att över huvud taget
begripa, än mindre att förstå motiveringen
till.

Jag har fäst mig vid att man i detta
utlåtande rör sig med två olika benämningar
på tillägg till den egentliga avlöningen.
Dessa tillägg kallas ibland avlöningsförstärkning
och ibland arvode,
och i varje fall jag är inte i stånd att
begripa, varför det heter på ett sätt
i det ena fallet och på ett annat sätt i
det andra fallet. Beträffande begreppet
avlöningsförstärkning finner man till
exempel, att det är ett lönetillägg, som
är lagt till den avlöning, som är angiven
genom hänvisning till vederbörandes
lönegrad i avlöningsreglementet. Då kan
man finna, att ett i kronor angivet belopp
är avlöningsförstärkning. När man
sedan går över till arvodessidan, ser
man, alt arvodet kan vara exakt det -

Nr 29

Onsdagen den 11 december 1957

Ang. lbneställningen för länsskolinspektör m. m.

samma i kronor räknat och likaledes
är tillagt en avlöning, som även den är
angiven genom hänvisning till avlöningsreglementet.

Jag har försökt i statsutskottet att få
reda på skillnaden mellan avlöningsförstärkning
och arvode. De uppgifter jag
fick då har andra lönemandariner under
dagens lopp underkänt, och enligt
den senaste tolkningen skulle det egentligen
rent materiellt inte vara någon
olikhet i fråga om avlöningsförstärkning
och arvode. Båda skulle ha den likheten
att de inte är pensionsbildande. I båda
fallen behandlas de som en lön när det
gäller tjänstledigheter och dylikt, och
då blir det ju ännu mer obegripligt, varför
man rör sig med olika uttryck.

Det finns förmodligen i denna hemliga
vetenskap några outgrundliga skäl,
men eftersom vi ändå skall vara med
och besluta, vi som inte är initierade,
vill vi gärna veta, varför man har dessa
olika benämningar.

Jag har fäst mig vid att en rektor vid
ett högre allmänt läroverk är placerad
i lönegraden B 1 och — om det är ett
större läroverk — samtidigt har en avlöningsförstärkning
med 3 600 kronor.
Går jag sedan till en annan grupp, de
blivande länsskolinspektörerna, finner
jag, att också de är placerade i B 1 och
att även de har ett tillskott på 3 600
kronor, men här kallas detta för arvode.

När det gäller dessa befattningshavargrupper
ligger ju i regel en ordinarie
tjänst i botten, för en rektor vid läroverk
oftast ett lektorat och för en länsskolinspektör
oftast en skolinspektörstjänst.
Båda tjänsterna är väl avsedda
att vara permanenta, även om befattningshavarna
förordnas på i regel sex
år.

Eftersom det här inte angivits någon
saklig skillnad och det endast tycks
tillhöra petitesserna inom lönekineseriet
vad man kallar det ena eller det andra,
kan det anses vara likgiltigt också hur
man gör här. Jag har emellertid i en
reservation yrkat bifall till en motion,
där man hemställer att även länsskolinspektörernas
lönetillägg skulle få nam -

net avlöningsförstärkning. Det är, som
sagt, mycket möjligt att man kan haka
upp denna skillnad på någon petitess.
Men såvitt jag förstår har man inte beaktat
tillräckligt, att vad man nu än
kallar tillägget, kan det trots den materiella
likheten ändock få en menlig inverkan
att kalla det ena tillägget för arvode.

När vi hade en diskussion här i fjol
så här års om den nya regionala skolledningen,
tillät jag mig att ge uttryck
åt den uppfattningen, att de förhoppningar
som man knöt till organisationen med
länsskolinspektörer förknippade med ett
inspektionsområde — om också något
mindre — sannolikt skulle komma att
bli en illusion. Jag påpekade att dessa
tjänster helt skulle komma att kräva sin
man, om den regionala skolledningen
skulle infria de förhoppningar som är
knutna till den nya organisationen. Det
är det ena som jag tror att man bör ha
i minnet när vi diskuterar detta.

Det andra är att vi samtidigt också
uttalade oss för en differentierad inspektion
ute i länen i all den utsträckning
som var möjlig. Men därav följer
också, att rekryteringsbasen för de blivande
skolinspektörerna givetvis måste
vidgas, eftersom dessa länsskolnämnder
inte bara skall ha med folk- och fortsättningsskolviisendet
att göra, utan
även med en del andra läroanstalter, för
vilka det kräves speciell kompetens.

Man måste följaktligen vidga rekryteringsbasen,
och då kommer man till ett
problem i detta pussel. Är dessa länsskolinspektörstjänster
konstruerade på
rätt sätt? Man tänker sig att en vanlig
skolinspektör i länet kan få förordnande
som länsinspektör. Man grundar väl
den meningen på att länsskolinspektörens
arbete inte är så artskilt från skolinspektörens.
Såvitt jag förstår gör man
sig då skyldig till en felsyn. Det kommer
i väsentlig grad att bli andra arbetsuppgifter.
Man borde enligt min mening
ha tagit konsekvensen på det sättet, att
man konstruerat den tjänsten med en
särskild lönegradsplacering. Mot detta
resonemang torde dock kunna invändas,
att riksdagen i fjol lämnade utan

Onsdagen den 11 december 1957

Nr 29

Ang. löneställningen för länsskolinspektör m. m.

erinran ett uttalande i propositionen, att
man tänkte sig arvode. Vad riksdagen
skrev den gången var framför allt att
man ville ha tillbaka frågan om lönesättning.
Det var ju i direkt motsättning
till vad man hade räknat med från annat
håll, nämligen att Kungl. Maj:t ensidigt
skulle få avgöra frågan. Det hade bättre
motsvarat tjänstens speciella karaktär
att konstruera den som en särskild tjänst.

När man nu inte kan gå så långt tycker
jag nog, att man bör också här föra
in namnet avlöningsförstärkning i stället
för arvode, eftersom vi vanliga människor
dock lägger in något mera fast
i detta än i namnet arvode. Det är denna
enkla förändring som min reservation
avser, alltså att man för likhetens skull
kallar även det här lönetillägget för löneförstärkning.
Det betyder ingenting i
pengar men kan komma att ha sitt värde
om man vill vidga rekryteringsbasen
och få största möjliga antal sökande till
dessa tjänster.

Med detta uttalande ber jag att få yrka
bifall till den reservation, vid vilken
mitt namn är knutet.

Herr OHLON (fp):

Herr talman! Eftersom jag har avgivit
en blank reservation till detta utlåtande
kanske jag bör med några ord förklara
mig.

När detta ärende behandlades principiellt
i fjol tog jag avstånd ifrån hela
den byråkratiska apparat, som här kopplas
in i skolväsendet. Jag menade att
den var onödig och att den dessutom
tillkom vid en olycklig tidpunkt. I ett
läge då vi har stor brist på kvalificerade
lärare bör vi enligt min uppfattning i
första hand se till att vi får folk i katedrarna
och sedan i andra hand avdela
människor för att sköta den administrativa
apparaten.

Eftersom jag i fjol yrkade avslag på
organisationen som sådan, anser jag mig
skild ifrån ärendet, men jag kanske ändå
har rätt att anknyta vissa reflexioner
till frågans behandling. Den har nämligen
behandlats på ett sätt, som icke får
bli normgivande i fortsättningen.

I fjol bestämde vi oss för en viss
administrativ ordning, men det lämnades
inga som helst upplysningar om vad
det beslutet innebar i fråga om kostnadsökningar
för statsverket. Jag tillät
mig att vid debatten — jag tror att det
var den 10 december i fjol — påpeka
att det var ett otillfredsställande förfarande
och att räkningen skulle komma
i sinom tid. Nu har räkningen kommit,
men den sammanlagda kostnadsökningen
är inte medräknad, utan vi får räkningen
i form av detta förslag om inplacering
av dessa tjänstemän på löneskalan.
Inte ens i dag vet vi vad denna
reform kommer att kosta. Jag föreställer
mig att den kommer att gå lös på 2—3
miljoner kronor om året.

Jag kunde, herr talman, nöja mig med
dessa randanmärkningar. För information
vill jag dock för kammarens ledamöter
nämna, att det här är fråga om att
inrätta 55 skolinspektörstjänster ute i
landet i undervisningsråds lönegrad
eller med en lön som med 3 600 kronor
överstiger vad ett undervisningsråd har.
För de kyrkligt intresserade kan jag
nämna, att de 55 stycken länsskolinspektörstjänsterna
medför samma eller
högre lön än vad en domprost har.

I varje län skall finnas en länsskolinspektör.
Han skall förutom sin chefslön,
jämställd med undervisningsråds,
ha ett befattningsarvode på 3 600 kronor.
Det blir 24 tjänster i mer eller
mindre överdirektörs ställning.

Dessutom skall på ett fyrtiotal orter
inrättas skoldirektörsbefattningar. Dessa
skoldirektörer skall också ha en
grundlön som undervisningsråd med en
avlöningsförstärkning i de större städerna
av 4 800 kronor och i de andra
orterna 3 600 kronor utöver vad undervisningsråd
uppbär i lön. Härvidlag är
dock Stockholm, Göteborg och Malmö
undantagna. Man vet inte vilka löner
som där kommer att utbetalas, men beloppen
är i varje fall så stora att de
skjuter över den nuvarande löneskalan.
Det kan invändas att dessa skoldirektörstjiinster
iir kommunala befattningar, men
faktum är ju att staten skall bidra till
avlöningen.

Nr 29

Onsdagen den 11 december 1957

Ang. löneställningen för länsskolinspektör

Härutöver tillkommer, vill jag minnas,
på minst sex orter biträdande skoldirektörer
med undervisningsråds lön plus
avlöningsförstärkning. I Stockholm och
Göteborg blir det väl efter vad som sagts
i diskussionen en hel rad biträdande
skoldirektörer.

Det kan hända att något liknande denna
byråkratiska ordning är erforderligt i
framtiden, men jag tycker ändå att det
är en smula äventyrligt att sätta i gång
den, innan det finns stadgar och reglementen
för hur den nya organisationen
skall fungera. Någon kanske invänder, att
dessa skolinspektörstjänster träder i stället
för de gamla folkskolinspektörstjänsterna.
Då vill jag göra den kommentaren,
att ute i länsskolnämnderna skall inrättas
förste-sekreterarbefattningar jämte befattningar
för kontorspersonal, kanshbiträden
och kontorsbiträden, samt därutöver
skrivpersonal till obestämt antal.
Lönestaten för denna administrativa
personal ute i länsskolnämnderna torde
ungefär komma att motsvara den äldre
lönestaten för folkskolinspektörerna.
Det är därför väsentligen här fråga om
en merkostnad för statsverket.

Samtidigt som detta inträffar är rekryteringen
av lärare till våra högre skolor,
framför allt i de naturvetenskapliga ämnena,
svårare än någonsin.

Jag kan icke finna att detta är en
klok skolpolitik, varför jag tagit avstånd
från den. Jag har dock, herr talman,
inget yrkande, eftersom jag redan
i fjol ställde ett sådant.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! De av kammarens ledamöter
som deltagit i förhandlingar vet,
att när en förhandling är slutförd och
man lyckats komma fram till ett resultat
är i regel båda parterna ungefär lika
missnöjda med underhandlingarnas resultat.
Så är också fallet här. Jag har
träffat en rad skolmän som är missnöjda
med resultatet och även en rad arbetsgivare,
om jag så får kalla dem, som
är missnöjda. Läget är alltså i stort
sett som det brukar vara.

När herr Ohlon säger, att han anser

m. m.

att det hela är en onödig apparat, så förstår
jag att det inte är möjligt att få
honom att tänka annorlunda. Han har
sin uppfattning, och det är väl ingen
som kan ta den ifrån honom. Men jag
vågar ändå säga, att alla som har sysslat
med dessa interna frågor under årens
lopp torde ha en annan mening. Vi har
nog den uppfattningen, att vi numera
har kommit in i det läget, att vi måste
få en decentralisering av skolfrågorna.
Det har väl de flesta av de sakkunniga
varit överens om.

När herr Ohlon talar om att vi får 55
stycken skolinspektörer, verkar det som
om det vore 55 nya tjänster. Det är inte
fråga om det. Hur många är nya av
dem? Ja, det är fyra! Och varför har de
tillkommit? Jo, de har tillkommit på
grund av anhopningen av människor i
våra största befolkningscentra, Stockholm,
Göteborg och Malmö, och dessutom
på grund av att man i Västmanlands
län Hittills har haft för litet personal.
Det är den enkla sanningen om
den saken.

Frågan om lönesättningen skall jag
inte alls ge mig in på. Jag vet att många
från arbetsgivarsidan tycker att den är
hög, och jag vet att många av de anställda
tycker att det här var ett väldigt försiktigt
steg. Så torde det väl alltjämt
komma att bli.

Sedan nämndes det också något om
skoldirektörerna. Ja, hur är det med
dem? Vilken lönesättning har våra skoldirektörer
nu i de allra största städerna?
De som representerar Stockholm kan
nog tala om den saken. Men att tjänsterna
behövs, det tror jag vi kan vara
överens om.

Nästa punkt var skolsekreterarna. Hur
många gånger har inte vi i denna kammare
och medkammaren haft uppe frågan
om folkskolinspektörernas framställningar
om ökad skrivhjälp? Så långt
jag minns tillbaka har den frågan varit
aktuell, och staten har ju också ökat på
anslaget undan för undan. Nu är det meningen
att man skall få ett fast kansli,
så att när skolstyrelsens ordförande eller
någon annan ringer till kansliet, skall de
få ett klart besked och inte kanske bara

Onsdagen den 11 december 1957

Nr 29

6 3

Ang. löneställningen för länsskolinspektör m. m.

få veta att skolinspektören är bortrest,
som man nu ofta får. Det är för att underlätta
arbetet för skolstyrelserna ute i
landet som denna anordning har kommit
till.

Jag vill också erinra om hur många
gånger vi här har resonerat om en detalj,
som gränsar nära till denna, och
det är skrivhjälp åt rektorerna vid våra
läroverk. Den frågan har vi haft uppe
gång på gång, och om jag inte minns
fel har vännen Ohlon varit överens med
oss om att rektorernas arbetskraft är för
dyrbar för att plottras bort på relativt
enkelt skrivarbete. Vi har varit överens
på den punkten. Ungefär samma sak är
det här, när man anställer skrivbiträden
vid expeditionerna i de olika länen.

Jag tror att organisationen som sådan
är en mycket nödvändig åtgärd i vår situation,
och för egen del måste jag säga,
att jag beklagar att den inte har kommit
till stånd förut, men bättre sent än
aldrig.

Jag upprepar att jag inte vill ge mig
in på frågan om lönesättningen. Det har
varit en underhandling. Jag vet att det
finns personer här i riksdagen, som säger
att på det här sättet blir riksdagen
ställd i efterhand. Ja, det är så, men jag
har inte hört någon som har kunnat
komma med ett bättre förslag, ty det är
väl inte så att man menar att riksdagen
i sin helhet skulle underhandla med personalorganisationerna.
Det är ju inte
möjligt, utan man måste nog ha den anordning
som vi har nu, att man kommer
överens om en hel rad detaljer, fastän
det sedan är väldigt svårt för riksdagen
att komma och ändra på dem. Jag
går nu ut ifrån att man vid dessa underhandlingar
liksom i de flesta andra fått
släppa efter på vissa punkter och ta något
på andra punkter för att till sist försöka
kompromissa ihop saken. Det är ett
stort pussel, som alla vet. Rycker man då
bort en av pusselbitarna, då spricker
hela uppgörelsen, såvitt jag förstår. Men,
som sagt, ännu har ingen kommit fram
med ett bättre förslag, hur man skall bära
sig åt på detta område.

När det gäller hela organisationen vill
jag erinra om detta: hur har inte skol -

väsendet växt under de sista åren, och
hur kommer det inte att växa! Vi har
fått nya skoltyper, de stora årskullarna
kommer att bidraga till merarbetet på ett
mycket anmärkningsvärt sätt, och det är
jo för att möta dessa nya förhållanden
som denna nya organisation har utarbetats.
Jag tror för min del att den är en
mycket nödvändig anordning, och jag
hoppas också att den skall fungera så
som de flesta av oss har drömt om.

Med detta ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets förslag.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag
utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 19.30.

Herr BERGH, RAGNAR, (h) kort genmäle
:

Herr talman! Vad beträffar frågan om
lönekonstruktionen har herr Näsström
avstått från att ge någon egen mening
till känna. Han har i det stycket allenast
indirekt sagt, att han inte hittat något
bättre förslag än det som nu vunnit
utskottets majoritet. Han har i stället
hänvisat till att här har vi att göra med
ett förhandlingsresultat och att man
måste respektera detta. Det överensstämmer
med den praxis som riksdagen brukar
följa. Men om man nu inte är övertygad
om att förhandlingarna på arbetstagarnas
sida koordinerats tillräckligt
och om man i varje fall dessutom i sak
har en annan mening, bör man då sträcka
respekten för ett förhandlingsresultat
så långt att riksdagen i princip skall
frånsäga sig rätten att ge uttryck åt en
egen mening, såsom herr Näsström tycktes
vilja göra gällande? Jag anser att
detta innebär en dekapitering av riksdagens
inflytande som inte bör accepteras.

Då jag har den bestämda meningen
att det framlagda förslaget icke är väl
utformat, anser jag det vara min skyldighet
som riksdagsman att, trots att ett
förhandlingsresultat föreligger, framställa
det yrkande som jag från mina utgångspunkter
anser vara riktigt. Det är
den invändning jag har att göra, herr

Nr 29

Onsdagen den 11 december 1957

Ang. löneställningen för länsskolinspektör
talman, mot herr Näsströms krav på underkastelse
under ett förhandlingsresultat.

Herr OHLON (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag skulle vilja anknyta
till vad herr Näsström yttrade. Han ställde
den retoriska frågan: »Hur har inte
skolväsendet växt under den senaste tiden?»
Ja, visst har det växt. Men hur
skall man tillgodose den växtens mognad?
Jo, genom att skaffa lärare — inte
genom att sätta i gång med en stor byråkratisk
överbyggnad. Jag vet mycket
väl att riksdagen är bunden av det förhandlingsresultat
som föreligger. Jag vill
inte kritisera lönerna i och för sig, jag
har endast velat informera kammarens
ledamöter om vad det är fråga om, eftersom
det har visat sig att många är illa
underrättade om det.

Därutöver vill jag bara konstatera att
ju mera avlägsen en tjänst är från undervisning
desto högre är lönen. Är det
en riktig princip? Det vill jag bestrida.

Jag har inte sagt att de där 55 skolinspektörstjänsterna
var nya. Tvärtom
påpekade jag att det var de gamla folkskolinspektörstjänsterna
som dök upp i
förnyad gestalt. Vad jag sade var vidare
att de nya byråsekreterartjänsterna plus
annan administrativ personal i kostnad
ungefär motsvarar den gamla folkskolinspektionen.
Här har riksdagen beslutat
inrättande av 24 förste byråsekreterare
plus en extra byråsekreterare i
Malmö. Skolöverstyrelsen har förklarat
att den organisationen inte kommer att
fungera: antalet byråsekreterare måste i
själva verket ökas till minst det dubbla,
säger överstyrelsen, d. v. s. minst 50 juridiska
tjänster måste det finnas, och
den administrativa personalen, som föreslås,
räcker inte heller till.

Nå, den dagen den sorgen. Därom vet
vi ingenting. Vi vet ingenting så länge
som det inte finns stadgor och instruktioner
för den nya organisationen. Stadgor
och instruktioner har såvitt jag vet
ännu i denna dag inte utfärdats.

m. m.

Herr statsrådet LINDHOLM:

Herr talman! Det var en något ovanlig
tongång som jag mötte i debatten i
dag, då herr Ohlon gav uttryck åt den
meningen att vi här egentligen hade
kommit upp i ett löneläge som var så
högt att det ingav honom betänkligheter.
Jag noterar med en viss tillfredsställelse
att herr Ohlon har givit uttryck åt en
sådan uppfattning. Det bör väl få den
följden, att man inte såsom hittills regelmässigt
skall söka bibringa människorna
den föreställningen att statens
löner är så anmärkningsvärt låga som
man tidigare på vissa håll har gjort gällande.

Vid behandling av den föreliggande
frågan har det varit vissa nyckelpunkter
som bidragit till att komplicera saken.
Dels var organisationen beslutad, dels
fanns speciellt i Stockholm vissa lönelägen,
som man måste ta hänsyn till, och
dessutom påverkades bedömningen av
lönesättningen i olika avsnitt av lektorsskiktets
löneläge. Det fanns alltså en serie
av faktorer som tillsammans försvårat
arbetet på att föra förhandlingarna i
hamn.

När herr Bergh här ville sätta i fråga,
om dessa förhandlingar har varit koordinerade,
så måste jag säga att det förvånar
mig att herr Bergh kan fälla ett
sådant yttrande. Det torde ju inte vara
obekant för herr Bergh att förhandlingarna
har förts samtidigt med TCO, SACO
och SR, som är berörda av uppgörelsen,
att med dem har träffats en samfälld
uppgörelse och att respektive organisationer
hela tiden varit medvetna om de
resonemang i specialfrågor som förts
med andra organisationer. Det har alltså
varit en fullständig koordination i
dessa förhandlingar, och därför måste
jag säga att jag blev något förvånad då
herr Bergh gav uttryck åt sina tvivel på
den punkten.

Dessutom efterlyste herr Bergh i sitt
första anförande en motivering, varför
man i vissa fall talar om avlöningsförstärkning
och i vissa fall om arvode.
Om jag inte är alltför felaktigt underrättad,
har herr Bergh inom statsut -

Onsdagen den 11 december 1957

Nr 29

Ang. löneställning för länsskolinspektör m. m.

skottet fått en fullt tillfredsställande förklaring
på detta, men jag skall gärna
upprepa den förklaring, som tidigare givits.
Begreppet avlöningsförstärkning användes
när i stort sett alla i en grupp
ges en viss summa, under det att begreppet
arvode användes i det fallet, då någon
eller några inom en grupp har speciella
uppgifter, som gör att man bör
ge dem en summa utöver vad som är
generellt medgivet.

Jag hoppas att jag nu på ett tillfredsställande
sätt förklarat dessa ting för
herr Bergh, och därmed också undanröjt
den oro, som han tycktes hysa då
han — om jag fattade honom rätt — levde
i den föreställningen att de olika benämningarna
på något sätt skulle spela
en roll när det gäller rekryteringen till
dessa tjänster. Jag vågar försäkra herr
Bergh att detta avsnitt inte på något sätt
påverkas av dessa benämningar.

Herr BERGH, RAGNAR, (h) kort genmäle: Herr

talman! Jag ber att få tacka för
den upplysning, som herr statsrådet lämnade
då det gällde koordinationen vid
förhandlingarna. Desto svårbegripligare
blir det ju då, att de lämnade ett sådant
resultat.

Det sista avsnittet, herr statsråd, var
verkligen intressant. Herr statsrådet menade
att det förhållandet att man gjorde
dessa länsinspektörstjänster till arvodestjänster
inte skulle komma att menligt
inverka på rekryteringen. På den punkten
har jag en bestämt motsatt uppfattning.
Det är ju nu skolinspektörstjänsterna
som ledigförklaras, och sedan får
någon skolinspektör inom länet ett förordnande
som länsinspektör. Det skulle
väl påverka rekryteringen betydligt
gynnsammare, om länsinspektörstjänsten
vore konstruerad som en särskild tjänst
och tillsattes efter ansökan i vanlig ordning.
Då hade man vidgat rekryteringsbasen
till förmån för en differentierad
inspektion, vilket man ju eftersträvar.

Detta är inte bara ett lönetekniskt
spörsmål utan framför allt ett rekryteringsspörsmål,
och den synpunkten tyc 5

Första kammarens protokoll 1957. Nr 29

ker jag nog har kommit väl mycket bort
i denna diskussion.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Sedan statsrådet Lindholm
har bemött herr Berghs yttrande,
behöver jag inte ge mig in på det utan
kan inskränka mig till att säga några
ord till herr Ohlon.

Statsutskottets utlåtande nr 178, som
vi nu behandlar, gäller ju Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa lönefrågor
med anledning av en ändrad organisation.
Jag vill för min del inte i denna
diskussion blanda in vår förmåga eller
oförmåga att skaffa lärare. Den saken
hör inte alls ihop med detta ärende, utan
den får vi ta upp när statsverkspropositionen
kommer; där finns det rubriker,
som den frågan passar betydligt bättre
under. Jag har försökt att hålla mig till
det spörsmål som det här gäller.

Jag beklagar att herr Ohlon tycker att
dessa löner är väsentligt för höga. Men
jag är inte riktigt säker på att vännen
Ohlon är så värst övertygad om den saken,
ty hade han varit det, hade han nog
haft sitt namn under en fast reservation
och inte under vad vi brukar kalla en
blank reservation.

Jag förstår mycket väl att man kan ha
olika uppfattningar, om en lön är hög eller
låg. Det kanske beror mera på från
vilken synvinkel man ser det. Ser man
det från arbetstagarsidan, är det nära
till hands att man tycker att den är låg,
men ser man det från arbetsgivarsidan
kanske man tycker att den är hög. Nu är
ju herr Ohlon i den lyckliga ställningen
att just nu befinna sig i ett mellanläge,
eftersom han lämnat den egentliga lärartjänsten.

Men jag tror att det väsentliga i detta
sammanhang är, att en överenskommelse
har träffats och att vi kan få börja tilllämpa
denna nya organisation, som jag
för min del anser vara av mycket stor
betydelse. Alt det inte finns stadgor och
liknande redan nu kan man alltid beklaga,
men eftersom den nya ordningen inte
skall träda i kraft förrän den 1 juli
1958, har ju vederbörande ännu någon

Nr 29

Onsdagen den 11 december 1957

Ang. utlämnande av stödlån till jordbrukare, m. m.

tid på sig för att få fram de olika bestämmelserna.

Herr OHLON (fp):

Herr talman! Jag vill skingra ett missförstånd.
Jag har inte alls gett något omdöme
beträffande lönernas storlek utan
har endast velat berätta för kammaren,
vad det är fråga om.

Sedan säger herr Näsström, att vi inte
skall blanda in lärarrekryteringen i detta
sammanhang. Det förvånar mig att
ordföranden i statsutskottets andra avdelning,
vilken ju även kallas kulturavdelningen,
kan komma med ett sådant
påstående. Detta borde dock ytterst vara
en fråga om undervisningen, inte om
hur vi skall befordra mångskriveriet
inom skolans förvaltning. Undervisningen
gynnar man sannerligen inte genom
att förkovra skolbyråkratien.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Efter herr Ohlons sista
yttrande måste jag nog tyvärr säga, att
det är en hopplös uppgift att söka föra
en diskussion i sakfrågan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt därunder förekomna
yrkanden propositioner, först på bifall
till vad utskottet i det under behandling
varande utlåtandet hemställt samt
vidare på bifall till utskottets hemställan
med den ändring, som förordats i
den av herr Bergh vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarades den
förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Vid förnyad föredragning av bevillningsutskottets
betänkande nr 54, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning angående
ändrad lydelse av 6 § förordningen den
27 mars 1954 (nr 142) om taxering för
inkomst av medel, som insatts å skogskonto,
bifölls vad utskottet i detta betänkande
hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av bankoutskottets
memorial nr 37, angående
instruktion för nästkommande riksdags
bankoutskott, bifölls vad utskottet i detta
memorial hemställt.

Ang. utlämnande av stödlån till jordbrukare
m. m.

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets
utlåtande nr 39, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående utlämnande
av stödlån till jordbrukare, m. m.
jämte i ämnet väckta motioner.

I en till riksdagen den 1 november 1957
avlåten, till jordbruksutskottet hänvisad
proposition, nr 184, hade Kungl. Maj:t,
under åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över
jordbruksärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen

1) att medge, att stödlån med anledning
av 1957 års skördeskador finge utlämnas
i enlighet med de grunder, som
förordats i propositionen;

2) att medge, att den behållning å tidigare
under Statens utlåningsfonder anvisade
investeringsanslag till Fonden för
supplementär jordbrukskredit, som kvarstode,
sedan de ansökningar om lån ur
fonden, som inkommit före den 1 december
1957, handlagts i nuvarande ordning,
finge överföras till Fonden för låneunderstöd
och under benämningen
Stödlån till jordbrukare användas till bestridande
av kostnaderna för stödlånen;

3) att lämna utan erinran vad i propositionen
anförts beträffande användningen
av dels de medel, som under regleringsåret
1957/58 inflöte genom upptagande
av införselavgifter för fodermedel
samt avgifter för oljekraftfoder, dels
de medel, som under regleringsåret 1957
/58 inflöte eller dessförinnan influtit genom
upptagande av införselavgifter för
ärter och bönor, tjänliga till människoföda,
samt hampfrö; samt

4) att godkänna vad i propositionen
anförts beträffande slutuppgörelsen per

Onsdagen den 11 december 1957

Nr 29

Ang. utlämnande av stödlån till jordbrukare, m. m.

den 1 oktober 1957 mellan kronan och
Svenska sockerfabriks aktiebolaget.

De regler och villkor för stödlåneverksamheten,
som föreslagits i propositionen,
voro med få undantag desamma
som riksdagen godkänt för motsvarande
verksamhet i anledning av skadorna på
1955 års skörd. En avvikelse i förhållande
till bestämmelserna för sistnämnda
års stödlån var, att ifrågavarande lånemöjliglieter
nu icke föreslagits för handelsträdgårdsmästare.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat följande inom riksdagen
väckta, till utskottet hänvisade
motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:561
av herr Åkesson m. fl. och II: 708 av herr
Rimäs m. fl., i vilka motioner hemställts,
att riksdagen vid behandlingen av förevarande
proposition måtte besluta, att
möjlighet skulle öppnas även för handelsträdgårdsmästare
att erhålla stödlån
i anledning av 1957 års skördeskador på
samma villkor som jordbrukare;

2) de likalydande motionerna 1:562
av herr Werner m. fl. och II: 707 av herr
Vigelsbo m. fl., i vilka motioner hemställts,
att riksdagen vid behandlingen
av propositionen måtte

I. besluta

dels att under de två första åren räntefrihet
å stödlån skulle få åtnjutas för
belopp upp till 4 000 kronor under förutsättning,
att låntagarens brukningsenhet
ej innehölle mer än 20 hektar åker
samt till åker omräknad ängs- och betesmark,
samt att de första två årens ränta
skulle kunna avskrivas,

dels att amorteringslån skulle under
samma villkor som i propositionen föreslagits
beträffande jordbrukarna kunna
beviljas även handelsträdgårdsmästare,
som år 1957 tillfogats mera betydande
skördeskador på grund av ogynnsam
väderlek,

II. hos Kungl. Maj:t anhålla, att vid
stödköp av brödsäd nedre prisgränsen
skulle gälla och att det tillämpade värdet
beträffande groddhalten — för råg

4 procent och för vete 5 procent •—
skulle höjas till 6 procent;

3) motionen II: 710 av herrar Hedin
och Lothigius, vari yrkats, att riksdagen
måtte i anledning av propositionen besluta,
att lika rätt till stödlån skulle gälla
även för utövare av trädgårdsnäringen.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
på anförda skäl hemställt,

A. att riksdagen måtte

1) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
avslå det i motionerna I: 561 och II: 708,
I: 562 och II: 707 samt II: 710 framställda
yrkandet, att stödlån med anledning
av 1957 års skördeskador skulle på samma
villkor som för jordbrukare utlämnas
jämväl till handelsträdgårdsmästare;

2) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna I: 562
och II: 707, såvitt nu vore i fråga, medge,
att stödlån med anledning av 1957
års skördeskador finge utlämnas i enlighet
med de grunder i övrigt, som förordats
i propositionen;

3) medge, att den behållning å förut
omförmälda, tidigare under Statens utlåningsfonder
anvisade investeringsanslag
till Fonden för supplementär jordbrukskredit,
som kvarstode, sedan de ansökningar
om lån ur fonden, som inkommit
före den 1 december 1957, handlagts
i nuvarande ordning, finge överföras till
Fonden för låneunderstöd och under benämningen
Stödlån till jordbrukare användas
till bestridande av kostnaderna
för stödlånen;

4) lämna utan erinran vad i propositionen
anförts beträffande användning,
en av dels de medel, som under regleringsåret
1957/58 inflyter genom upptagande
av införselavgifter för fodermedel
samt avgifter för oljekraftfoder, dels de
medel, som under regleringsåret 1957/
58 inflyter eller dessförinnan influtit genom
upptagande av införselavgifter för
ärter och bönor, tjänliga till människoföda,
samt hampfrö;

5) godkänna vad i propositionen anförts
beträffande slutuppgörelsen per
den 1 oktober 1957 mellan kronan och
Svenska sockerfabriks aktiebolaget;

Nr 29

Onsdagen den 11 december 1957

Ang. utlämnande av stödlan till jordbrukare, m. m.

B. att motionerna 1:562 och 11:707,
såvitt de ej behandlats under A 1 och 2,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade avgivits av, utom
annan,

1) herrar Nord, Eskilsson, Sigfrid
Larsson, Franzén, Pettersson i Dahl,
Antby, Östlund, Rimås och Eliasson i
Moholm, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort hava den ändrade lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet
bort under A 1 hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt med bifall till motionerna I:
561 och 11:708, 1:562 och 11:707, sistnämnda
två motioner såvitt nu vore i
fråga, ävensom 11:710 medge, att stödlån
med anledning av 1957 års skördeskador
finge på samma villkor som för
jordbrukare utlämnas jämväl till handelsträdgårdsmästare; 2)

herrar Sigfrid Larsson, Franzén
och Pettersson i Dahl, vilka ansett, att
utskottets yttrande bort erhålla den ändrade
avfattning, som i denna reservation
angivits, samt att utskottet bort under
A 2 hemställa, att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt
med bifall till motionerna I: 562 och II:
707, såvitt nu vore i fråga, medge, att
stödlån med anledning av 1957 års skördeskador
finge i övrigt utlämnas enligt
de grunder, som förordats av reservanterna; 3)

herrar Sigfrid Larsson, Franzén och
Pettersson i Dahl, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort hava den ändrade
lydelse, reservationen visade, samt att
utskottet bort under B hemställa, att
riksdagen måtte med bifall till motionerna
1:562 och 11:707, såvitt nu vore i
fråga, i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att vid stödköp av brödsäd nedre
prisgränsen måtte gälla och att det tilllämpade
värdet beträffande groddhalten
måtte höjas till 6 procent.

Herr NORD (fp):

Herr talman! I det föreliggande utlåtandet
tillstyrker jordbruksutskottet pro -

position nr 184, angående stödlån till
jordbrukare, som på grund av den
ogynnsamma väderleken under skördetiden
lidit väsentliga skador och förluster,
varav kommit ekonomiska svårigheter.
Utskottets samtliga ledamöter har varit
eniga om att en sådan hjälp bör lämnas.

Däremot råder det delade meningar
inom utskottet beträffande trädgårdsnäringen.
Denna har tidigare jämställts
med jordbruksnäringen när det varit fråga
om stödåtgärder på grund av abnorma
växtförhållanden, som till exempel
1955. Nu har emellertid trädgårdsnäringen
ställts utanför när det gäller möjligheterna
att erhålla stödlån på grund av
lidna skördeförluster, vilket väckt mycket
missnöje bland trädgårdsnäringens utövare.
Därför har också förslag motionsvis
framförts om att trädgårdsnäringen
skulle i detta hänseende ha samma möjligheter
som jordbruket att efter behovsprövning
erhålla stödlån.

Jordbruksutskottet har inte ansett sig
kunna tillstyrka dessa motioner. Jag är
dock angelägen om att betona, att utskottet
rent principiellt uttalar, att trädgårdsnäringen
skall äga samma rätt till
stödlån som jordbruket. Konsekvensen
av detta uttalande borde naturligtvis ha
varit, att utskottet tillstyrkt motionen
om rätt för trädgårdsnäringens utövare
att få del av dessa stödlån. Så har man
emellertid inte gjort, och motiveringen
är, att då inga framställningar om stödlån
synes ha framkommit från trädgårdsnäringens
sida, så skall den inte heller
ha någon sådan rätt, i synnerhet som
utskottet anser, att förhållandena för
trädgårdsnäringen i år icke är desamma
som 1955. Det är sant att förhållandena
då och nu varit olika —- då var det torkan
och nu den stora nederbörden som
vållade svårigheterna. Man tycks på sina
håll ha den uppfattningen, att ju mer
det regnar dess bättre är det för trädgårdsnäringen.
Så är emellertid inte alltid
fallet — det kan komma för mycket
regn även för trädgårdsnäringen. Och så
har det blivit i år, med det ständiga regnandet
och för litet sol. Detta har orsakat
stora förluster, visserligen kanske

Onsdagen den 11 december 1957

Nr 29

Ang. utlämnande av stödlån till jordbrukare, m. m.

inte i form av kvantitetsminskning men
så mycket mer i fråga om produkternas
kvalitet och hållbarhet. Framför allt gäller
detta kanske — som det anföres i
motionen — blomkål, bönor och gurkor,
vilka till och med kan ruttna innan de
är färdiga att skördas ute på trädgårdslanden.

Då det enligt reservanternas mening
är obestridligt att även trädgårdsnäringens
utövare på detta sätt lidit i vissa fall
mycket stora förluster, anser vi att stödlån
bör kunna utgå också till trädgårdsnäringens
utövare.

Med denna motivering ber jag, herr
talman, att få yrka bifall till reservation
nr 1 under utskottets utlåtande.

Herr LARSSON, SIGFRID, (ep):

Herr talman! Att de exceptionellt svåra
skördeskador, som inom stora områden
drabbat jordbrukarna, nödvändiggör
att det allmänna ingriper för att lämna
de hårdast drabbade hjälp, därom
torde väl alla vara ense. Beträffande utvägarna
att lämna den hjälpen är utskottet
enigt i sin tillstyrkan av vad departementschefen
föreslagit, men i fråga
om den närmare utformningen av
lijälpåtgärderna råder däremot i några
avseenden olika mening. Det har gjort
att till utskottsutlåtandet har fogats några
reservationer.

Fn bland de åtgärder som omnämnes
i propositionen, och en åtgärd av stort
värde för att hjälpa de drabbade, är
stödköpen av groddskadad brödspannmål.
Dessa stödköp verkar gynnsamt på
två olika sätt. De som nu har fått sin
gröda skadad men kanske delvis inte
värre än att den är användbar för mjölframställning
har när det gäller vete och
råg tack vare anordningen med stödköp
kunnat få ut ett något bättre pris för
denna brödsäd än lian annars skulle ha
fått. Vidare hjälper dessa köp jordbrukarna
i ett annat avseende. Genom att
de partier brödsäd, som nu tack vare
dem kommer in i den kategorien, blir
använda åtminstone delvis som kvarnvara,
så lättas läget på fodersädsmarknaden.
Man kunde annars ha riskerat att

brödsäden skulle ha gått ut som fodersäd
och vållat starka utbud med lägre priser
som följd.

Denna princip med stödköp gillas
alltså även av oss reservanter. Vad vi
emellertid beklagar är att man satt så
höga krav på kvaliteten på de partier
som skall stödköpas, högst 4 procent
groddskador på vete och 5 procent på
råg. Det är klart att med det skördeväder
vi haft så har det trots alla åtgärder
från vederbörandes sida inte varit möjligt
att kunna få in spannmålen med en
så låg groddskada. Det kan lia blivit något
större skador. Vi har motionsledes
föreslagit, att man skulle ha satt gränsen
vid 6 procent.

Nå, säger någon, men en sådan spannmål
kan väl inte användas för framställning
av bagerimjöl? Ja, om jag inte är
fel underrättad, så ligger det så till att
det inte enbart är halten av groddade
kärnor, som bestämmer om varan kan
användas för framställning av mjöl för
bageriändamål, utan det är också andra
egenskaper som det är fråga om. Jag
medger att risken för att säden inte blir
användbar för mjölframställning naturligtvis
ökas något av högre groddhalt,
men det är också säkerligen så att även
vid en groddhalt på sex procent kan
spannmålen i många fall användas som
brödsäd.

Vidare är vi reservanter också litet
förvånade över att man för den spannmål
som nu köps in betalar så lågt pris
att det endast motsvarar 32 kronor för
vete och 29 kronor för råg vid inlösentidpunkten
den 1 april, då den nedre
prisgränsen samma tid utgör 37 respektive
33 kronor. Nyssnämnda priser ligger
alltså 5 respektive 4 kronor lägre än
den nedre prisgränsen.

Beträffande maximibeloppet för de
under två år räntefria stödlånen till brukare
med högst 20 hektar åker eller med
i vissa fall till åker omräknad äng och
betesmark har man föreslagit 3 000 kronor,
d. v. s. samma belopp som giilldc år
1955, då det också som alla vet på grund
av skördeskador var nödvändigt med
stödlån. Ett skäl för att höja detta maximibelopp
iir givetvis att det bar skett en

Nr 29

Onsdagen den 11 december 1957

Ang. utlämnande av stödlån till jordbrukare, m. m.

penningvärdeförsämring sedan 1955.
Ett annat skäl är det låga producentprisindex,
som gäller för spannmål. Detta
låga index har givetvis försämrat
jordbrukarnas ekonomiska motståndskraft
mot skördeskador. Det höga ränteläget
har för övrigt också bidragit härtill.

Det motionsledes framförda yrkandet
om höjning av det räntefria beloppet
från 3 000 till 4 000 kronor förefaller
därför vara synnerligen välgrundat. Vi
har också i motionen föreslagit att möjligheter
beredes att efter särskild prövning
bevilja räntefrihet även för stödlån
som inte faller inom den för räntefriheten
angivna ramen. Det finns säkerligen
fall då en räntefrihet även för en brukare
av något större jordbruk, då det
också kan gälla större belopp, skulle effektivisera
hjälpen högst väsentligt, effektivisera
den i den meningen att vederbörande
inte blir hjälpt enbart för
stunden utan fick större möjlighet att
klara upp sin ekonomi även på litet
längre sikt.

Jag kommer slutligen till den tredje
punkten, där reservanterna är av annan
mening än utskottsmajoriteten. Jag kan
fatta mig kort om den. Herr Nord har
redan framhållit de skäl, som talar för
att även trädgårdsmästare skulle kunna
erhålla stödlån. Jag vill bara understryka,
såsom herr Nord också gjorde, att
utskottsmajoriteten har sagt ifrån att det
är principiellt riktigt att trädgårdsnäringen
får samma rätt till stödlån som
jordbruket. Det är därför svårt att förså,
att utskottsmajoriteten inte har gått
in för det som i denna del motionsledes
har begärts. Man försvarar sig med att
trädgårdsnäringen i år inte lidit några
väsentliga förluster på grund av felslagen
skörd — något som den gjorde år
1955 — och man betraktar då trädgårdsnäringen
som helhet. Det är riktigt ■—
jag tvivlar inte på det. Men när det gäller
dessa stödlån är det ju inte fråga om
trädgårdsnäringen i sin helhet, utan det
gäller här enskilda trädgårdsodlare som
drabbats av skördeskador i den omfattning
att det skulle berättiga till stödlån.
Av herr Nords anförande framgick, att

sådana fall uppenbarligen finns. Det är
väl av mindre betydelse om det här rör
sig om fem, tio eller hundra fall -— om
det finns skadelidande, borde de ha samma
rätt till hjälp som en jordbrukare
får. Jag vill gå så långt att jag anser, att
även om det så småningom befinnes att
inte en enda trädgårdsmästare drabbats
av skördeskador i en omfattning, som berättigar
till stödlån, är utskottets inställning
felaktig, ty vi kan inte nu garantera
att det inte finns någon. Skulle det
mot förmodan inte finnas någon, vilken
effekt får då beslutet att trädgårdsmästarna
inte skall få stödlån? Jo, eftersom
det inte finns någon, kommer det inte
att bli tal om något stödlån.

Herr talman! Jag skall inskränka mig
till detta och ber att få yrka bifall till
de med 1, 2 och 3 betecknade reservationerna
vid jordbruksutskottets utlåtande
nr 39.

Herr HANSSON (fp):

Herr talman! Jag tänkte be att få börja
med den med 1 betecknade reservationen,
som alltså gäller frågan om stödlån
till handelsträdgårdsmästarna. Den
har tydligen väckt en viss uppmärksamhet,
betydligt större uppmärksamhet än
som är rimligt, och frågans behandling
har ju onekligen också haft sina poänger
alldeles frånsett att mitt ställningstagande
har väckt en viss förvåning. Jag ber
därför att under några minuter få ta
kammarens uppmärksamet i anspråk
just för denna fråga.

Till att börja med vill jag gärna deklarera,
att jag anser att jordbrukets och
trädgårdsnäringens utövare i fråga om
hjälp från det allmännas sida vid verkligt
liden skördeskada bör behandlas
helt lika. De är ju båda beroende av
väder och vind. Gränsdragningen näringarna
emellan är mycket svår, och
en sådan gränsdragning blir i framtiden
ännu svårare med den utveckling vi har
av specialodlingar av trädgårdsväxter
och bär.

I konsekvens härmed skulle jag också
vilja deklarera, att jag anser att trädgårdsmästare
och jordbrukare över hela

Onsdagen den 11 december 1957

Nr 29

Ang. utlämnande av stödlån till jordbrukare, m. m.

linjen bör jämställas, så att om de verkligen
lider skada, bör de även få del av
andra stödåtgärder, t. ex. av det slag
som avses i propositionen nr 194, som
kommer upp till behandling nästa vecka.

Kanske bör jag redan här inskjuta att
jag ser på dessa stödåtgärder över huvud
taget med mycket stort allvar. Jag
menar därmed att det är frågor av sådan
vikt, att lånerätten inte får missbrukas.
Jag har tidigare i annat sammanhang
här i kammaren sagt ifrån och jag
vidhåller bestämt den meningen, att det
är de verkligt skadelidande och nödställda
som skall få den avsedda hjälpen,
och inga andra.

Grunderna för låneunderstöden i år
är som bekant i allt väsentligt utformade
i överensstämmelse med de regler, som
gällde år 1955. En avvikelse föreligger
emellertid och det är den som det stått
strid omkring, nämligen att lånemöjligheter
i motsats till år 1955 inte ansetts
behöva öppnas för handelsträdgårdsmästare.
Jag har redan understrukit min
principiella inställning om ett likaberättigande
i detta avseende för jordbrukets
och trädgårdsnäringens utövare, och jag
har — som jag också antydde — inte tagit
lätt på denna fråga och avvikelsen i
år. Jag skulle därför gärna vilja redovisa
de skäl, som har föranlett mig att ta den
ståndpunkt jag nu har tagit och som
alltså innebär att jag delar utskottets
uppfattning.

Som första skäl vill jag då nämna, att
statens jordbruksnämnd —- sedan nämnden
blivit ålagd att göra en undersökning
— i samråd med lantbruksstyrelsen
har funnit, att trädgårdsnäringen inte
har lidit några så väsentliga skador
på grund av årets väderlek, att den ansetts
behöva stöd. För det andra vill jag
peka på att jordbrukets förhandlingsdelegation
till synes har biträtt denna uppfattning.
— I detta sammanhang skulle
jag gärna vilja framhålla, att jag anser
det vara en brist i förhandlingsdelegationens
sammansättning att trädgårdsnäringen
inte är representerad i delegationen.
— För det tredje vill jag åberopa,
att alla informationer som jag
har förskaffat mig — och i det fallet har

jag verkligen ansträngt mig — tyder på
att trädgårdsnäringen har haft ett gott
år. Det fjärde skälet är att inte heller,
mig veterligt, några krav på stödlån har
rests från handelsträdgårdsmästarnas sida.
För det femte vill jag peka på att i
den allmänna debatten — jag syftar då
på debatten efter den första november,
då propositionen är daterad — ingen
erinran riktats mot förslaget i det här
avseendet. I pressen och, såvitt jag förstår,
på jordbrukarhåll i allmänhet har
framkommit stor tillfredsställelse med
den utformning stödåtgärderna har fått.
Jag har följt pressen, och fram till den tidpunkt
då vårt utskottsutlåtande justerades
har jag inte funnit några som helst
invändningar mot att handelsträdgårdsmästarna
i år uteslutits från lånemöjligheterna.

När nu utskottet förra onsdagen justerade
utlåtandet, inträffade onekligen en
liten överraskning. Jag nödgas, herr talman,
att något röja den lydelse som det
då föreliggande förslaget till utlåtande
hade. Jag vill också påpeka att jag för
min del inte kunde godkänna förslaget.
Det var kort, litet onödigt kärvt. Inledningen
lydde så här: »Utskottet ansluter
sig för sin del till den av departementschefen
framförda, av jordbruksnämnden
uttalade uppfattningen, vilken lantbruksstyrelsen
och jordbrukets förhandlingsdelegation
biträtt . ..» Vi inom utskottet
levde alltså ännu vid tiden för justeringen
i den förvissningen, att jordbrukets
förhandlingsdelegation hade biträtt avvikelsen
rörande handelsträdgårdsmästarna.
Men herr Ahlsten i andra kammaren,
som tyvärr hade varit sjuk under
utskottsbehandlingen, tog tillfälligt plats
vid bordet under justeringen. Han förklarade,
att han såsom ledamot av förhandlingsdelegationen
levde i den tron,
att trädgårdsmästarna liksom år 1955 var
bland de stödlåneberättigade. Herr Ahlsten
sade sig inte kunna komma ihåg alt
denna fråga över huvud taget hade dryftats
vid förhandlingarna. Jag tror naturligtvis
att herr Ahlstens deklaration är
ärlig och riktig, men uppgifterna i propositionen
och från jordbruksnämnden
och lantbruksstyrelsen säger någonting

Nr 29

Onsdagen den 11 december 1957

Ang. utlämnande av stödlån till jordbrukare, m. m.

annat. Uppgift står här mot uppgift. Jag
har ännu i dag inte fått klarhet, och
man har rätt att efter känt föredöme fråga:
Vad är sanning?

Jag har närmast kommit till det resultatet,
att frågan såsom icke kontroversiell
har slunkit igenom litet hastigt, men
för mig är det inte oväsentligt hur saken
ligger till, även om mitt ställningstagande
inte rubbas av om det gått
till så eller så. Eftersom jag ser att statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet
är närvarande vill jag säga, att
det kunde vara intressant att få ett klarläggande
på denna punkt.

Herr Ahlstens meddelande väckte naturligtvis
en viss uppståndelse i utskottet.
För egen del får jag säga, att om det
hade klart styrkts, att jordbrukets förhandlingsdelegation
hade intagit en annan
ställning än den som propositionen
redovisar, hade förmodligen fler än jag
omprövat sin inställning. Nu blev emellertid
resultatet, att utskottet utan votering
godkände en sådan motivering för
sitt avstyrkande av motionerna som jag
kunde godta. Utskottsutlåtandet täcker
alltså helt den mening som jag efter moget
övervägande har kommit fram till på
premisser, som herr Ahlstens meddelande
inte kunde rubba.

Jag ber kammarens ledamöter att se
på formuleringen av tredje stycket på
s. 20. Jag behöver kanske inte läsa upp
stycket. Där säger vi klart ifrån, att »vid
lidna skördeskador utövare av trädgårdsnäringen
principiellt skall äga samma
rätt till stödlån som jordbrukare».
Så kommer i mjuka vändningar motivet
för vårt avstyrkande av motionerna. Men
jag vill inte rikta något direkt klander
mot reservanterna. Hade jag fått något
som helst belägg för att handelsträdgårdsmästarna
på grund av väderleken
lidit onormala, väsentliga skördeskador,
hade jag givetvis stått på deras sida. Men
allt tyder på, såsom jag redan har framhållit,
att trädgårdsnäringen haft ett gott
— på sina håll mycket gott år.

Nu säger herr Sigfrid Larsson, att det
är svårt att förstå att handelsträdgårdsmästarna
har uteslutits, och han påstår
att man kan visa på vissa skador. Ja, det

är ju klart att det inträffar skador att,
om man så vill, åberopa även goda år.
Vi har helt säkert en normal frekvens av
skadegörelse även i år. Det kan t. ex.
finnas någon gurkodlare i västeråstrakten
som har fått mindre god skörd av
gurkor, men kammarens ledamöter vet
nog att odlingen av smågurkor alltid är
äventyrlig. Två år av tre slår den mer
eller mindre fel. Det kan också hända att
pepparroten slagit fel i enköpingstrakten
eller någon lökodling på Öland. Men
det är inte detta som saken gäller. Det
är inte fråga om ifall några enstaka lokala
odlingar misslyckas mer eller mindre,
utan avgörande är väl om vi har fått
en sådan frekvens av skadegörelsen, att
den verkligen kan åberopas för särskilt
stöd i år. Jag vill då understryka min
grundinställning, nämligen att så väsentliga
skördeskador skall ha uppstått
på grund av ogynnsam väderlek, att de
överstiger vad brukarna rimligen kan
bära; med andra ord att brukarna utan
egen förskyllan har drabbats så hårt att
de bör hjälpas av det allmänna.

Nu litar kanske inte alla på min bedömning
av frågan. Om kammarens ledamöter
har följt med trädgårdsodlarnas
egen press under senare tid har de funnit
att den har understrukit att frågan
har väckt en alldeles orimlig uppmärksamhet
och att man konstaterat att ingen
nämnvärd skadegörelse förekommit.
Om någon tvivlar ytterligare och behöver
omvändas till en ny ståndpunkt ber
jag att få hänvisa till en kvällstidning
s. 6 längst ned på sidans högra del —
vill jag minnas. Där förekommer en intervju
med sekreteraren i Svenska handelsträdgårdsmästareförbundet
— eller
vad nu organisationen heter — som säger
att det inte har varit någon skadegörelse.

Jag kunde kanske göra ytterligare några
reflexioner. Jag skall dock inte göra
dem här. Men jag vill gärna tillägga att
jag ser allvarligt på dessa frågor — även
om de har en helt underordnad betydelse
— med hänsyn till det enligt min mening
allvarliga statsfinansiella läge som
vi befinner oss i. Vi har inte i dag råd
till något välvilligt överdåd. För mig har

Onsdagen den 11 december 1957

Nr 29

Ang. utlämnande av stödlån till jordbrukare, m. m.

ett fastslående av den principiella likställigheten
vid verkligen lidna skördeskador
mellan jordbrukets och trädgårdsnäringens
utövare varit det väsentliga.
Då utskottet även i övrigt delar den
uppfattning jag har i detta ärende ber
jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets
förslag i denna första punkt,
alltså avslag på motionerna.

Beträffande de två andra reservationerna
har jag inte mycket att säga. Jag
vill bara understryka att jordbrukets
förhandlingsdelegation är nöjd med uppgörelsen.
Det har kammarens ledamöter
fått se i pressen, där det förekommit uttalanden
av herr Liedberg och andra. Om
en sådan förhandlingsuppgörelse träffats
vill det mycket till för att rubba den.
Jag kan hålla med herr Sigfrid Larsson
om att groddlialtsprocenten kan diskuteras,
men vi har ju redan hunnit i det läget
att stödköpen till betydande del är
gjorda. För övrigt äger jordbruksnämnden
själv kompetens att avgöra denna
fråga. Även i det fallet synes vi därför
böra finna oss i vad jordbrukets egna
förtroendemän har kunnat ernå vid sina
förhandlingar med myndigheterna.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottsutlåtandet i dess helhet.

Herr NORD (fp) kort genmäle:

Herr talman! Det finns ingen anledning
att tvivla på herr Hanssons försäkran
att han ärligt och uppriktigt har
prövat betingelserna i denna fråga. Jag
vill särskilt notera att han för sin del
har slagit fast, att det skall vara likställighet
mellan jordbrukets och trädgårdsnäringens
utövare när det gäller stödlån.
När han sedan säger, att förhandlingsdelegationen
har tagit avstånd från trädgårdsnäringen,
så tror jag att han är fel
underrättad. Såsom redan tidigare nämnts
meddelade herr Ahlsten vid utskottets
sammanträde att förhandlingsdelegationen
inte haft uppe detta ärende till behandling.
Jag tror att han har fullkomligt
rätt i det fallet.

Går vi tillbaka till 1955 finner vi i den
proposition som då förelåg i fråga om
stödlån och som bär numret 203 på sid.

4 finns följande yttrande av departementschefen:
»I en till jordbruksdepartementet
den 10 september 1955 inkommen
skrivelse har Sveriges handelsträdgårdsmästareförbund
anhållit att Kungl.
Maj:t i fråga om stödåtgärder i anledning
av skördeskador, måtte låta samma
principer som kommer att fastställas för
jordbruket gälla för tillämpliga delar av
trädgårdsodlingen.» På sid. 23 i samma
proposition säger departementschefen:
»Såsom Sveriges handelsträdgårdsmästareförbund
anfört bedrives odling av
köksväxter, jordgubbar och hallon såväl
fältmässigt inom jordbruket som på friland
i handelsträdgårdar. Med hänsyn
härtill bör beträffande stödlån i anledning
av skördeskador på dessa odlingar
samma principer kunna tillämpas oavsett
om odlingen bedrives inom jordbruket
eller i handelsträdgård.»

År 1955 var frågan inte uppe till underhandlingar
inom förhandlingsdelegationen,
och det torde vara klart att så
inte heller var fallet i år.

Det var endast detta jag ville lägga till
rätta.

Herr LARSSON, SIGFRID, (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jag är glad över att herr
Hansson och jag är överens i långa
stycken. Han sade att om en trädgårdsmästare
utan egen förskyllan får väsentliga
skördeskador bör han ha stödlån lika
väl som eu jordbrukare. Ja, det är
också min mening. Nu nämnde herr
Hansson att vi inte behöver bry oss om
alt besluta någonting för trädgårdsmästarna,
därför att ingen trädgårdsmästare
hade lidit skördeskador av den omfattning
det här är fråga om. Ja, är det på
det sättet är det ganska likgiltigt, men
jag tycker nog att herr Hansson tar på
sig ett tungt ansvar när han går i god
för att det inte finns någon trädgårdsmästare
i detta land som har fått skördeskador
av en sådan omfattning alt han
för att behålla sin rörelse och nödtorftigt
kunna klara ekonomien är beroende
av stödlån.

Vidare nämnde herr Hansson att det
borde gälla andra bestämmelser vid stöd -

Nr 29

Onsdagen den 11 december 1957

Ang. utlämnande av stödlån till jordbrukare, m. m.

köpen. Man skulle ha tolererat högre
procenttal beträffande groddhalten. Ja,
det menar vi också. Men, säger han, köpet
är gjort. Ja, jag erkänner att det kan
vara besvärligt att reglera detta i efterhand,
men det bör dock vara möjligt
att göra det.

Man kan naturligtvis säga som herr
Hansson, att om förhandlingsdelegationen
har godkänt förslaget, skall inte vi
röra vid saken mera. Vi hade ett ärende
här för inte så lång stund sedan i denna
kammare som gällde en lönefråga,
och där förde man fram samma sak: har
det varit underhandlingar får inte riksdagen
lägga sig i det längre. Men om
man finner att en justering i det ena
eller andra fallet kan vara berättigad,
må vi väl här i riksdagen ha lov att påpeka
detta och kräva en ändring.

Herr HANSSON (fp) kort genmäle:

Herr talman! Beträffande frågan huruvida
handelsträdgårdsmästarnas skördeskador
har behandlats vid överläggningar
mellan jordbruksnämnden och
förhandlingsdelegationen står uppgift
mot uppgift. Jag tror att det är riktigt
att frågan har nämnts vid överläggningarna.
Att jag berörde den berodde på att
den påverkat överlägningarna inom utskottet.
Frågan är dock för mig av underordnad
betydelse, ty hur jag än resonerar
kommer jag fram till att trädgårdsnäringen
haft ett sådant år, att
trädgårdsmästarna inte rimligen kan
ställa krav på stödåtgärder. Det är enligt
mitt sätt att se fullkomligt orimligt
att jämföra trädgårdsnäringens läge med
de katastrofala skador som jordbruket
lidit. Det vore som att volymmässigt
jämföra en mygga med en elefant eller
något i den stilen. Har vi sådana län att
tänka på som t. ex. Västmanlands län,
som år efter år har drabbats av allvarliga
skador eller som i höst av ren katastrof,
och det händelsevis skulle finnas någon
trädgårdsmästare som har fått någon odling
mer eller mindre fördärvad i år, så
kan respektive kalamiteter inte nämnas
på samma dag. Enligt pressuppgifter har
handelsträdgårdsmästareförbundet be -

kräftat att trädgårdsnäringen inte lidit
nämnvärda skador. Har det inträffat någon
skada på någon odling, har den kompenserats
av de andra sortimenten.

Jag vill därför till slut säga att jag med
sympati har sett att jordbruksministern
med stöd av de undersökningar, som
jordbruksnämnden och lantbruksstyrelsen
gjort, har givit ett klart besked, att
handelsträdgårdsmästarna inte fyller
förutsättningarna för stödet. Detta vet
de. Därför har jag oreserverat kunnat
gå på utskottets linje.

Jag vill alltså konstatera detta att handelsträdgårdsmästarna
enligt min mening
så att säga inte fyller det primära
kravet på skadegörelse för att bli berättigade
till särskilt stöd.

Herr JONSSON (s):

Herr talman! Efter vad herr Hansson
sagt särskilt vad gäller den första reservationen
angående trädgårdsnäringen
har jag inte mycket att tillägga.

Jag är herr Nord tacksam för det korta
genmäle han kom med, ty det gav en
exemplifiering av skillnaden mellan den
situation som rådde 1955 och den situation
som nu råder. Herr Nord nämnde
att efter 1955 förelåg en skrivelse från
trädgård sodlarna, vari det omtalades att
trädgårdsnäringen befann sig i ett sådant
besvärligt läge på grund av torkan,
att den ville komma i åtnjutande av
hjälp på ungefär samma sätt som jordbruket.
Trädgårdsnäringen fick då begärd
hjälp.

Jag vill också säga att jag lägger in i
den princip som uttalats i utskottsutlåtandet
det, att om trädgårdsodlingen i år
hade drabbats i samma utsträckning som
1955 och om framställning om hjälp
kommit, skulle nog den ha beaktats. I år
har det inte kommit någon sådan framställning,
utan vad jordbruksnämnden
och sedan också statsrådet haft att ta
ställning till är framställningar från
jordbruket. Dessa framställningar har
grundats på omfattande undersökningar
av skördeskador, som från jordbruksnämnden
och lantbruksstyrelsen har
verkställts genom hushållningssällska -

Onsdagen den 11 december 1957

Nr 29

Ang. utlämnande av stödlån till jordbrukare, m. m.

pens försorg. Dessa undersökningar bär
visat att många jordbrukare genom del
regnande som förekommit i höst har
drabbats av beklämmande och starkt
tryckande ekonomiska svårigheter. Hur
frågan sedan har behandlats vid jordbruksnämndens
råds förhandlingar, tycker
jag inte spelar så stor roll. Jag har
en känsla av att den har varit på tal
mellan jordbrukets förhandlingsdelegation
och jordbruksnämnden, men när
det inte fanns något förslag från trädgårdsodlingen
att behandla, kunde det
inte heller bli så mycket resonemang om
denna fråga.

Herr Nord sade, att det rådde stor oro
bland trädgårdsmästarna. Jag vill också
hänvisa till vad herr Hansson sade och
vad som står i en kvällstidning. Där säger
en trädgårdsodlare, att skördeskadorna
hos handelsträdgårdsmästarna är
mycket ringa, och en ombudsman inom
trädgårdsarbetsgivarföreningen förklarar,
att det inte har kommit några anmälningar
om större skördeskador för
trädgårdsnäringen. Under sådana omständigheter
tycker jag inte man behöver
säga, att trädgårdsnäringen är så illa
behandlad.

Jag vill, herr talman, göra följande reflexion.
Antag att det inte hade blivit
några skördeskador för jordbruket i år.
Är det någon som tror, att man med hänsyn
till de ringa skördeskador, som
åsamkats trädgårdsnäringen, då skulle
ha kommit på den idén att göra framställning
om hjälp från statsmakternas
sida? Jag tror inte det. Orsaken till att
framställningar härom har kommit är
att jordbruket fått sådan hjälp. Trädgårdsodlarna
fick hjälp 1955, och då anser
man att de skall vara med nu också.
Jag tror, att vi får ha litet sinne för
realiteter i det här sammanhanget. Majoriteten
i utskottet anser att trädgårdsnäringen
iir en niiring som alla andra,
och givetvis bör statsmakterna i den mån
de anser det nödvändigt ocli riktigt lämna
den stöd, när den kommer i ett beträngt
läge, men då måste också dessa
förutsättningar föreligga.

När det gäller reservation nr 2 tycker
jag, att man kan ta liitt på den. Det är

ingen stor sak det här är fråga om, det
gäller ränteuppskjutningarna. Dessutom
har en lättnad nu skett. Det var nämligen
så, att både lantbruksstyrelsen och
statens jordbruksnämnd föreslog, att
ingen räntelättnad skulle ske, men jordbruksministern
har i sitt förslag tagit
samma princip som gällde 1955, nämligen
att vi inte behöver betala ränta de
första två åren. Detta gällde belopp under
3 000 kronor. Nu har från bondeförbundets
sida väckts motioner om att detta
belopp skulle höjas till 4 000 kronor.
Jag tycker att vi bör hålla på samma
grunder som tidigare. Om det hade varit
så, att jordbruksministern hade accepterat
den uppfattning, som lantbruksstyrelsen
och jordbruksnämnden haft,
hade det kanske funnits skäl att motionera,
eftersom detta hade inneburit en
försämring mot 1955.

Jag vill i detta sammanhang också ta
upp följande fråga. Såväl i motionen som
i reservationen sägs att jordbruket befinner
sig i ett besvärligt läge. Det har
på grund av vissa omständigheter inte
kunnat följa med riktigt, och jordbrukarna
är missnöjda med de verkningar,
som det nya systemet har fått. Jag erkänner
att särskilt mjölkproduktionen
nog liar det litet besvärligt i fråga om
sin lönsamhet. Men de problemen måste
lösas i ett annat sammanhang, nämligen
nästa höst, när man tar upp förhandlingar
härom. Här gäller det skördeskadehjälp,
och då kan man inte hänga på
en massa andra frågor.

Den tredje reservationen här har lämnats
av tre bondeförbundare, som framhåller
att man bör höja procenten för
groddskadorna, när det gäller vete från
5 till 6 procent och när det gäller råg
från 4 till G procent. Om den framställningen
hade gjorts tidigare, innan stödköpen
började och innan Sveriges spannmålshandel
och kvarnarna började köpa
in brödsäden, skulle man ha förstått den.
Men enligt vad jag erfarit har kvarnarna
köpt inemot 400 000 ton vete och
150 000 ton råg, ungefär hälften av vad
de brukar köpa. De bar köpt efter de bestämmelser,
som propositionen går på,
nämligen 4 procent. Jag vill höra Sigfrid

Nr 29

Onsdagen den 11 december 1957

Ang. utlämnande av stodian till jordbrukare, m. m.

Larsson förklara här, hur man på dessa
kvantiteter som är sålda och kanske
sammanförda i stora silos, där man inte
kan säga vad som är Petterssons, Anderssons
eller Lundströms vete och råg,
skall kunna komina underfund med hur
stor kvantitet av vad de levererat, som
hållit mellan 5 och 6 procent när det
gäller vetegroddskada och mellan 4 och
6 procent när det gäller råggroddskada.
Det finns väl ingen möjlighet att klara
det, utan de ändrade bestämmelserna
måste i så fall komma att gälla de kvantiteter,
som skall säljas därefter. Men
detta bleve orättvist mot dem, som redan
har sålt. Detsamma gäller för de över
200 000 ton, som har stödköpts till ett
pris av 18—21 kronor. Även här skulle
det bli en besvärlig omräkning. Jag tycker
att man är litet sent ute i denna fråga.
Man bör ta de grunder som utskottets
majoritet har enats om och som också
propositionen föreslår. Det tror jag
är det riktiga.

Reservanternas förslag kommer naturligtvis
att kosta pengar — man vet inte
riktigt hur mycket. Man hänvisar till att
dessa pengar skall tas av de regleringsmedel
som finns fonderade. Vi har i dag
i jordbruksutskottet haft att behandla
en motion från bondeförbundshåll. Då
menade man att kostnaderna för det ändamålet
skulle täckas med statsmedel i
vanlig ordning, därför att man var rädd
för att jordbrukets pengar ändå skulle
gå åt.

Jag förstår, herr talman, mycket väl
att många jordbrukare kan ha det besvärligt.
Vi kan dock inte komma ifrån
att jordbrukarna förutom dessa stödlån
på sammanlagt 40 miljoner kronor kommer
att få hjälp i flera olika former.
Bl. a. föreligger ju en proposition om att
lätta villkoren för uppsägning av medel
på skogskonto så att man kan få ut pengar
därifrån lättare och snabbare än vad
som är möjligt enligt de ursprungliga bestämmelserna.
Utskottet har vidare tillstyrkt
en proposition om att jordbrukare
som redan tidigare fått skördeskadelån
skall äga rätt att uppskjuta återbetalningen
därav för att de inte skall ris -

kera att drabbas av alltför stora ekonomiska
svårigheter.

Med hänvisning till vad jag nu sagt
ber jag, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr NORD (fp) kort genmäle:

Herr talman! Av herr Jon Jonssons
anförande fick jag nästan den uppfattningen,
att han tycks anse att det egentligen
ingenting är att fästa sig vid om
några få trädgårdsmästare lidit skada på
grund av väderleksförhållandena. Det
bär ju dock en gång för alla fastslagits,
att jordbrukare och trädgårdsnäringens
utövare skall vara likställda i fråga om
stödåtgärder ifrån statsmakternas sida.
Därför bör hjälp i detta fall utgå också
till trädgårdsmästare, även om det bara
skulle vara några få som drabbats av
dessa skador. Herr Jonsson förefaller
mig uppträda på samma sätt som den
där kaptenen som Fröding berättar om
och som då en man spolades över bord
från fartyget bara sade: Jaså! Även om
en del trädgårdsmästare på grund av
de ogynnsamma väderleksförhållandena
skulle ha råkat i ekonomiska svårigheter
anser herr Jonsson tydligen att man inte
behöver bry sig om dem.

Herr LARSSON, SIGFRID, (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Jonsson i Fjäle sade,
att som argument för en höjning av
maximibeloppet för räntefria stödlån
borde vi inte här åberopa, att det allmänna
ekonomiska läget för jordbruket
på grund av prisutvecklingen är dåligt.
De svårigheterna får ordnas upp i annat
sammanhang, sade herr Jonsson. Vi
hoppas också att det skall bli möjligt att
få till stånd ytterligare stöd för jordbrukarna,
men nu gäller det ju att hjälpa
dem i dagen situation. Eftersom vi är
överens om att det ekonomiska läget för
jordbruket just nu är dåligt, så måste väl
detta vara ytterligare ett skäl för att
jordbruket måste få effektiv hjälp för
skördeskadorna. Jag tycker därför inte
att det kan vara olämpligt att i detta

Onsdagen den 11 december 1957

Nr 29

Ang. utlämnande av stödlån till jordbrukare, m. m.

sammanhang hänvisa till det dåliga allmänna
ekonomiska läget för jordbruket.

Herr Jonsson i Fjäle sade vidare, att
det är svårt att efteråt reglera groddskadorna.
Jag ger honom rätt i att det kan
bli besvärligt att göra en sådan reglering
i efterhand, men det är ingalunda
omöjligt att göra det. Man har säkerligen
för all skadad spannmål som kommit
in till centralföreningar och lokalföreningar
räknat ut groddprocenten
och antecknat alla övriga kvalitetsegenskaper.
Man brukar ju alltid förfara på
det sättet. Det finns alltså anteckningar
härom, och då bör det inte vara omöjligt
att göra en efterbetalning för groddskadorna.

Det gäller här två problem. Jag har för
det första yrkat på ett högre pris och
för det andra att man skall ta emot
spannmål som har högre grad av groddskador
än de fyra, fem procent som nu
fastställts som gräns. Den första saken
kunde ordnas relativt lätt, föreställer jag
mig, och även det andra problemet kunde
säkert lösas på tillfredsställande sätt.
Många jordbrukare som inte kunnat sälja
sitt vete eller sin råg som brödsäd på
grund av att groddprocenten är för hög
har säkerligen spannmålen kvar hemma
i sina magasin. Höjde man nu den tilllåtna
procentsiffran för groddskador
skulle även dessa jordbrukare kunna
sälja sin spannmål som brödsäd. Jag är
dock medveten om att det kan bli svårt
att reglera saken för sådana jordbrukare
som redan sålt en del brödsäd med exempelvis
5,5 procent groddskador till
fodersäd.

Herr JONSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Det är naturligtvis mycket
lätt att som herr Sigfrid Larsson bara
säga, att det här kan naturligtvis alltid
ordnas. Jag har för min del talat med
både spannmålshandlare och kvarnar
och därvid fått det beskedet, att man anser
det vara synnerligen besvärligt att i
efterhand kunna avgöra vem som skulle
ha tilläggsbetalning och i så fall hur
mycket. Vi kan nog, herr talman, alla
vara överens om alt det skulle medföra

stora besvärligheter att göra en sådan
här reglering i efterhand.

Herr OSVALD (fp):

Herr talman! Denna meningsmotsättning
emellan utskottets majoritet och reservanterna
bakom reservation nr 1 bottnar
enligt min mening egentligen i den
konstlade uppdelningen av växtodlarna
i de båda grupperna jordbrukare och
trädgårdsmästare. Utvecklingen har ju i
själva verket under senare årtionden
gått i sådan riktning att vi inte längre
kan dra en skarp gräns mellan dessa
båda kategorier. Om två personer odlar
låt mig säga potatis och den ene t. ex. i
telefonkatalogen står som jordbrukare
och den andre som trädgårdsmästare
och de båda på grund av skördeskador
skule lida väsentliga förluster av den
art, att de blir berättigade till stöd i en
eller annan form, måste vi naturligtvis
behandla dem båda lika. Det är därför
av värde att utskottet nu uttalar, att »vid
lidna skördeskador utövarna av trädgårdsnäringen
principiellt skall äga samma
rätt till stödlån som jordbrukare».
Jag hoppas att detta skall bli inledningen
till att man hädanefter inte upprätthåller
denna konstlade indelning. De
som ägnar sig åt växtodling på friland
—■ de må sedan kallas jordbrukare eller
trädgårdsodlare •—- skall behandlas lika.
Utskottet har nu emellertid konstaterat,
att då det inte veterligen rests några
krav från handelsträdgårdsinästarnas sida,
ansluter det sig till departementschefens
uppfattning. Men departementschefen
har ju egentligen i detta avseende
endast uttalat, att några lånemöjligheter
i år icke synes vara erforderliga för handelsträdgårdsmästare.

Om man nu sammanställer uttalandet,
att det icke synes vara erforderligt med
stödlån, med utskottets uttalande, att utövarna
av trädgårdsnäringen principiellt
skall äga samma rätt till stödlån som
jordbrukare, måste jag för min del tolka
det så, att om det dyker upp ett fall som
är av den beskaffenheten, att det verkligen
är av behovet påkallat med ett
stödlån, föreligger inte någon svårighet

Nr 29

Onsdagen den 11 december 1957

Ang. utlämnande av stödlån till jordbrukare, in. m.

för departementet att med detta uttalande
från utskottets sida ge ett stödlån åt
den som verkligen behöver det. Följaktligen
borde, menar jag, uttalandet från
utskottets sida vara till fyllest. Om det
skulle dyka upp något fall, där det föreligger
ett behov av stödlån, tycks det åtminstone
mig, som om departementet
skulle ha möjlighet att handla på det sätt
som utskottet ansett vara det principiellt
riktiga.

Även om jag, herr talman, måste säga
att jag tycker att utskottsmajoritetens uttalande
är något inkonsekvent, vill jag
ansluta mig till utskottets mening.

Herr statsrådet NETZÉN:

Herr talman! Jag är ledsen över att
behöva förlänga debatten med ett inlägg,
som kanske skulle kunna vara överflödigt
efter det som redan har hunnit sägas
av företrädarna för de olika meningsriktningarna.
Det finns emellertid
två skäl som gör att jag vill ta till orda.
Det ena skälet är, att jag är direkt uppfordrad
av herr Hansson i Ronneby, och
det andra är att jag anser mig delaktig i
ansvaret för propositionen — delaktig
tillsammans med min företrädare — vilket
gör att det kan vara på sin plats att
anföra ett par synpunkter.

I första hand vill jag understryka det
som redan har framförts under debatten,
nämligen att utskottet i praktiskt taget
alla avseenden ansluter sig till de bevekelsegrunder,
som förestavat min företrädares
välbetänkta åtgärd att redan
den 20 september föranstalta om en undersökning
rörande skördeskadornas
omfattning, men inte i väntan på resultatet
låtit sig nöja utan öppnat de stödlånemöjliglieter,
som dagens ärende anger.

I allt väsentligt har jordbruksutskottet
anslutit sig till dessa synpunkter. Den
meningsskiljaktighet, som här kom till
uttryck i de synpunkter som framförts
av utskottsmajoriteten respektive reservanterna,
kan således lätt överdimensioneras.
Det bör påpekas att diskussionen
gäller en mycket liten detalj, som ur
saklig synpunkt näppeligen har någon

betydelse i det aktuella läget. Herr Nord
menade, att det kunde finnas fall, där
trädgårdsföretag drabbats av skada och
var berättigat till hjälp. Herr Nord formulerade
det så, att han tyckte sig märka
mycket missnöje bland trädgårdsmästarna
och att de drabbats av stora förluster.
Det är icke styrkt, herr Nord, av
några uppgifter från deras sida, som är
närmast berörda. Jag vill hänvisa till en
artikel i en tidning i dag med intervjuer
med såväl Handelsträdgårdsmästarnas
riksförbunds sekreterare som med Svenska
trädgårdsarbetsgivareföreningens ombudsman,
och jag har dessutom i min
hand en framställning från Handelsträdgårdsmästarnas
riksförbund vid en uppvaktning
i går. Vid uppvaktningstillfället
betonades det, att såvitt de visste,
förelåg inga fall av skördeskador, som
hade drabbat handelsträdgårdsmästare i
år. Däremot är det självklart, att man
var angelägen att få inhösta en bekräftelse
på att samma metod, som tillämpades
1955, borde tillämpas även nu.

Det har redan sagts i pressen — och
jag vill här understryka att det är riktigt
— att jag korrigerade propositionen
på denna punkt och tog bort handelsträdgårdsmästarna.
Jag gjorde detta av
två skäl. Det ena var att det från det hållet
inte förelåg några som helst framställningar
om att skördeskador av så
väsentlig omfattning inträffat, att de
kunde jämställas med de allvarliga hemsökelser
jordbrukarna drabbats av. Det
andra skälet, som för mig spelade lika
stor roll, var att detta inte heller fanns
med i det förslag som jordbruksnämnden
hade framfört.

Därmed är jag framme vid det svar
som herr Hansson i Ronneby efterlyste.
Jag är underrättad om meningsskiljaktigheterna
i utskottet om vad som verkligen
är sanning när det gäller jordbruksnämndens
och jordbrukets förhandlingsdelegations
befattning med denna fråga.
Jag har erhållit uppgifter från såväl
jordbruksnämnden som från förhandlingsdelegationen
som visar att man där
varit alldeles på det klara med att frågan
har redovisats under deras överläggningar.
Det behöver inte betyda att

Onsdagen den 11 december 1957

Nr 29

Ang. utlämnande av stödlån till jordbrukare, m. m.

herr Alilsten skulle — en sådan insinuation
vore det sista han borde utsättas
för — ha vare sig missuppfattat vad som
förekommit eller velat framställa sin
synpunkt med en felaktig tendens. Personligen
tror jag inte detta ett ögonblick.
Antagligen får väl det hela förklaras
med att frågan, såsom här redan liar påpekats
under diskussionen, tillskrevs en
så ringa betydelse att man snabbt gick
förbi den. Detta var så mycket naturligare
som det inte förelåg någon som
helst framställning i den riktningen, varför
varken jordbruksnämnden eller förhandlingsdelegationen
ansåg sig ha speciell
anledning att ta upp frågan särskilt
ingående.

Jag anser att den överenskommelse,
som här har träffats, är ay den naturen
att det bör krävas utomordentliga anledningar
för att man skulle rygga den. Jag
Iror att vi gör klokt i att räkna med att
om man här i oträngt mål korrigerar en
redan träffad preliminär överenskommelse
mellan två auktoriserade parter
sådana som det här är fråga om, får
man också vara beredd på den konsekvensen
att korrigeringar är tänkbara
även i den andra riktningen. Jag är inte
alldeles övertygad om att det vore välbetänkt
med hänsyn till vad som kan inträffa
i framtiden. Jag tror att man ändå
bör tänka sig för mer än en gång, innan
man går ifrån överenskommelsen. För
mig personligen har detta varit ett av
skälen till att jag har velat återgå till
det förslag som jordbruksnämnden baserade
sin hänvändelse på.

I själva verket är det kanske inte mycket
mer att tillägga. Möjligen skulle jag
vilja tillfoga några ord i anslutning till
vad som sagts om orättvisan i förslaget.
Herr Nord var inne på att handelsträdgårdarna
vid tidigare tillfällen skulle ha
inbegripits i liknande stödlåneaktioner.
Detta är nog inte alldeles riktigt. Det är
rätt beträffande 1955, men detta berodde
på den speciella karaktär som skördeskadorna
den gången fick genom högsommartorkan.
Det är alldeles uppenbart alt
den tidpunkt då anledningen till skördeskadorna
inträffar är avgörande för den
direkta effekten av skadorna, och dessa

drabbade den gången inte bara jordbrukarna
utan även trädgårdarna i mycket
hög grad. Det väsentliga i år är inte att
handelsträdgårdarna är övergivna därför
att det råkat regna i motsats till när det
torkar, utan att skördeskadorna i år har
inträffat huvudsakligen efter den 31 augusti.
Det är egentligen dessa skador som
utlöst diskussionen om ersättningen. Efter
den tidpunkten är det ju inte totalgrödan
i handelsträdgårdarna som är i
farozonen, och därför är det begripligt
om handelsträdgårdsmästarnas egen organisation
menar att det i regel är möjligt
att kompensera trädgårdarnas skördeskador
på ett annat sätt än jordbrukarna
med sina begränsade variationer
i fråga om odlingsvalet kan. Även detta
är ju ett skäl som det lär vara mycket
svårt att bestrida.

Av de föreliggande omständigheterna
har jag för min del fått det intrycket, att
man inte kan generellt och utan vidare
säga, att det som i det stycket gäller för
den ena gruppen också gäller för den
andra. Jag tror att även om man accepterar
herr Osvalds distinktion om att
det är växtodlingen det gäller, är det ändå
principiellt riktigt att man för framtiden
har det förbehållet, att graden av
hjälpåtgärder, även stödlån, bör göras beroende
av behovet i varje särskilt fall.
Detta är min personliga synpunkt på
denna frågas handläggning i fortsättningen.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
särskilt beträffande varje punkt av utskottets
i det nu förevarande utlåtandet
gjorda hemställan.

I fråga om punkten A 1, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats dels att vad utskottet
hemställt skulle bifallas, dels ock
att kammaren skulle antaga det förslag,
som innefattades i den vid utlåtandet beträffande
nämnda punkt avgivna reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och

80 Nr 29 Onsdagen den 11 december 1957

Ang. utlämnande av stödlån till jordbrukare, m. m.

förklarade sig anse propositionen på bifall
till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Nord begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse: Den,

som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 39 punkten
A 1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet beträffande
nämnda punkt avgivna reservationen.

Då emellertid herr Larsson, Sigfrid,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 70;

Nej — 55.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Härefter gjorde herr talmannen i enlighet
med de rörande punkten A 2 förekomna
yrkandena propositioner, först på
bifall till vad utskottet i nämnda punkt
hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den av
herr Sigfrid Larsson m. fl. vid utlåtandet
avgivna, med 2 betecknade reservationen;
och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig finna
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Larsson, Sigfrid, begärde votering,
i anledning varav uppsattes, upplästes
och godkändes en så lydande omröstningsproposition: -

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 39 punkten
A 2, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Sigfrid Larsson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 2 betecknade
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Larsson, Sigfrid,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 102;

Nej — 21.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Sedermera bifölls på särskilda propositioner
vad utskottet i punkterna A 3—
A 5 hemställt.

Slutligen gjordes enligt de beträffande
punkten B förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den av
herr Sigfrid Larsson m. fl. vid utlåtandet
avgivna, med 3 betecknade reservationen;
och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med
övervägande ja besvarad.

Då alla ärenden på föredragningslistan
nu blivit behandlade, medgav kammaren,
på framställning av herr talmannen,
att de anslag, som utfärdats till
sammanträdets fortsättande på aftonen,
finge nedtagas.

Anmäldes bevillningsutskottets förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen:

nr 384, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till viss för

Onsdagen den 11 december 1957

Nr 29

krigsförhållanden avsedd beredskapslagstiftning
inom finansdepartementets
verksamhetsområde, såvitt propositionen
hänvisats till bevillningsutskottet;

nr 385, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
•om ändrad lydelse av 27 § 3 mom. och
69 § 1 mom. uppbördsförordningen den
5 juni 1953 (nr 272); samt

nr 386, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 6 § förordningen
den 27 mars 1954 (nr 142) om
taxering för inkomst av medel, som insatts
å skogskonto.

Skrivelseförslagen godkändes under
förutsättning beträffande vart och ett av
dem, att andra kammaren i avseende å
motsvarande utskottsbetänkande fattade
samma beslut som första kammaren.

Anmäldes jordbruksutskottets förslag
till riksdagens skrivelse, nr 391, till Konungen
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående utlämnande av stödlån
till jordbrukare, m. m. jämte i ämnet
väckta motioner.

Skrivelseförslaget godkändes under
förutsättning, att utskottets hemställan i
utlåtande nr 39 bifölles även av andra
kammaren.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.59.

In fidem
G. H. Berggren

(i Första kammarens protokoll 1957. Nr 29